Betänkande med förslag till lagstiftning angående skyddsskogar m.m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1936:19

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAGSTIFTNING ANGÅENDE

SKYDDSSKOGAR M. M. Avgivet

S

T

den 24 februari

O

C

K

H

O

1 9

6 L

IQ36

M

Statens offentliga utredningar 193(5 K r o n o l o g i s k

B e t ä n k a n d e n 1 rörande serafimerlasarettets ekonomi s a m t 2 rörande lasarettets ställning och verksamhet. Hseggström. 187 s. E. Förslag till konvention mellan Sverige och Schweiz om e r k ä n n a n d e och verkställighet a v domar och skiljedomar m . m . Norstedt. 55 s. U. B e t ä n k a n d e m e d förslag om vissa föreskrifter beträffande konsumtionsmjölk. Marcus. 68 s. J o . B e t ä n k a n d e med förslag till lag o m behandling av förbrytare, hemfallna å t alkoholmissbruk, m . m . Marcus. 56 s. J u . B e t ä n k a n d e m e d förslag angående revision a v lagstiftningen rörande tillverkning, beskattning och försäljning a v maltdrycker. Marcus. 397 s. Fi. U t r e d n i n g m e d förslag rörande bidrag å t barn till ä n k o r och vissa invalider s a m t å t föräldralösa barn. Beckman. 93 s. 8. Socialiseringsproblemet. Allmänna synpunkter. Tiden, viij, 99 s. Fi. U r socialiseringens »europeiska» idékrets. Tiden, viij, 210 s. Fi.

f ö r t e c k n i n g

9. Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sov] unionen. 1. Tiden, iv, 206 s. Fi. 10. Statligt kaffemonopol. Marcus. 192 s. Fi. 11. Förslag till psalmbok för svenska k y r k a n . U p p » Almqvist & Wiksell. 58*. 319 s. F . 12. B e t ä n k a n d e angående förlossningsvården och b^ morskeväsendet s a m t förebyggande mödra- j b a r n a v å r d . Norstedt. 120 s. S. 13. B e t ä n k a n d e angående familjebeskattningen. IM cus. 147 s. Fi. 14. B e t ä n k a n d e angående dels planmässigt spara: och dels statliga bosättningslån. Norstedt. 55 s 15. B e t ä n k a n d e angående moderskapspenning och i drahjälp. N o r s t e d t . 78 s. S. 16. Utredning rörande förhållandet mellan landsjötrafikmedel. Hseggström. 183 s. K. 17. Förslag till lag o m ändring i vissa delar a v lagen m . m . Norstedt, viij, 418 s. J u . 18. Undersökningar rörande d e t samlade skattetryc i Sverige och u t l a n d e t . Marc\is. F i . 19. B e t ä n k a n d e med förslag till lagstiftning a n g å e skyddsskogar m . m . Marcus. 172 s. 1 k a r t a .

A n m . Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynn bokstäverna till d e t departement, under vilket utredningen avgivits, t . ex. E . = ecklesiastikdepartementet, i jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars y t t r e anord (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1936:19 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETAN

KÄNDE

MED FÖRSLAG TILL

L A G S T I F T N ING ANGÅENDE

SKYDDSSKOGAR M. M. Avgivet

den 24 februari

STOCKHOLM

1936 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 366585

Innehållsförteckning.

Skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Sid. 7

Förslag till Lag om ä n d r i n g i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) Lag om ä n d r a d lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa s k o g a r inom Västerbottens och Norrbottens läns l a p p m a r k e r med flera o m r å d e n

11 Lag om ä n d r a d lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden

12 Förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift

13 Kungörelse om ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 8 februari 1918 (nr 54) angående uppbörd av skogsvårdsavgifter m. m

13 Kungörelse om ändrad lydelse av 20 § 5 mom. och 22 § 5 mom. kungörelsen den 28 september 1928 (nr 382) med vissa föreskrifter r ö r a n d e taxeringsförfarandet

14 Motiv. Inledning Gällande bestämmelser sid. 17. — Skyddsskogslagens tillämpning sid. 18. — Bidrag till skogsvårdsåtgärder å skyddsskogarna sid. 20. — Förslag om ändringar i skyddsskogslagen sid. 20. — Skogslagkommissionens tillsättande och uppdrag sid. 22. — Omfattningen av nu ifrågavarande utredning sid. 23. Förslaget till lag om ändring

i skogsvårdslagen

Allmän motivering Grunderna för skyddsskogsområdenas bestämmande Skyddsskogsområdenas läge och allmänna karaktär Skyddsskogsområdenas areal och dennas fördelning å olika slag av skogar m - m Översikt av vissa skogsbiologiska förhållanden å skyddsskogarna Förekomsten av kalmark och ungskog å skogsproduktiv mark sid. 34. — Den skogsproduktiva markens fördelning å olika boniteter sid. 35. — Den skogsproduktiva markens fördelning å olika vegetationstyper sid. 38. — Stamantalet per hektar skogsproduktiv mark för olika trädslag och dimensionsklasser sid. 39. — Den årliga tillväxten inom bark samt tillväxtprocenten sid. 41. — Omfattningen och beskaffenheten av virkesförrådet å skyddsskogarna sid. 42.

24 24 24 30 31 34

A Sid.

Förutsättningarna för erhållande av föryngring å skyddsskogarna Uppsats av länsjägmästaren K. E. Kallin sid. 46. — 1926 års utlåtande ang. revision av skyddsskogsområdena sid. 46. — Undersökningar av statens skogsförsöksanstalts avdelning för föryngringsförsök i Norrland sid. 49. — Kommissionen sid. 50.

45 Omfattningen av skyddsskogsutsyningarna 56 Tidigare förslag om ändringar i 1903 års skyddsskogslag 57 Norrländska skogsvårdskommittén sid. 58. — 1911 års skogslagstiftningskommitté sid. 58. — Propositionen nr 158 till 1923 års riksdag sid. 64. — 1923 års riksdag sid. 68. — Domänstyrelsens utlåtande den 31 december 1923 sid. 69. Till kommissionen avgivna yttranden 72 Behovet av revision av skyddsskogslagen sid. 72. — Grunder för ny lagstiftning ang. skyddsskogar sid. 73. Behovet av revision av 1903 års skyddsskogslag 81 Grunderna för kommissionens förslag till ändrad lagstiftning angående skyddsskogar °2 Förhållandet mellan skyddsskogar och andra skogar sid. 82. — Skyddsskogsbegreppets omfattning sid. 83. — De särskilda skyddsskogsområdenas bestämmande sid. 84. — Avverkningsregler sid. 84. — Beproduktionsskyldighet sid. 88. — Omläggning av skogsmark till annan användning sid. 92. — Skogsvårdsmyndighet sid. 93. — Den nya lagstiftningens form sid. 95. 9 Speciell motivering " 96 2 § 1 mom 97 Rubriken till 4 kap 97 18 § 1 mom 97 21 a § Avverkning för vinnande av bättre skydd för näraliggande områden sid. 97. — Utsyningsförrättarens kompetens sid. 98. — Sättet för utsynings verkställande sid. 99. Övergångsbestämmelser 100 Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker 1 02 med flera områden Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden 1°2 Förslaget Ull förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift 103 Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 8 februari 1918 (nr 54) angående uppbörd av skogsvårdsavgifter m. m 104 Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 20 § 5 mom. och 22 § 5 mom. kungörelsen den 28 september 1928 (nr 382) med vissa föreskrifter närande taxeringsförfarandet

Förslag om anvisande av m e d e l för handhavande av lagstiftningen angående skyddsskogar och vissa svårföryngrade skogar samt främijande av skogsvård å s a m m a skogar

5 Sid.

Behovet av medel för handhavande av lagstiftningen angående skyddsskogar och vissa svårföryngrade skogar 106 Behovet av medel för främjande av skogsvård å skyddsskogar och vissa svårföryngrade skogar 116 F ö r s l a g o m i n d r a g n i n g av viss p e r s o n a l vid d o m ä n v e r k e t m. m

122 Bilagor. Bilaga I. Karta över skyddsskogsområdena i Kopparbergs och Jämtlands län

131 Bilaga II. P. M. r ö r a n d e bearbetning av riksskogstaxeringens material angående skyddsskogsområdena i Kopparbergs och Jämtlands län 133 Bilaga III. Rön över tallens och granens kottsättning och fröbeskaffenhet inom Kopparbergs och Jämtlands läns skyddsskogsområden jämte redogörelse för vissa inom nämnda eller likartade områden utförda skogsodlingsförsök 1 o7

Till herr statsrådet och chefen för kungl.

jordbruksdepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 juni 1935 tillkallade herr statsrådet den 28 i samma månad hovrättsrådet i Svea hovrätt T. W. G. Sjöfors att såsom utredningsman i enlighet med vissa av herr statsrådet i anförande till statsrådsprotokollet förstnämnda dag angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag beträffande skogslagstiftningsfrågor. Enligt sagda anförande skulle utredningen avse, bland annat, fråga om ändrad lagstiftning rörande skyddsskogar. Såsom sekreterare vid utredningen förordnades den 31 augusti 1935 assessorn i Svea hovrätt B. A. Fallenius. Med stöd av omförmälda bemyndigande tillkallade herr statsrådet den 6 september 1935 docenten vid skogshögskolan jägmästaren J. E. Wibeck samt jägmästaren i Burträsks revir G. A. Nordfors att i egenskap av sakkunniga, på kallelse av utredningsmannen, deltaga med honom i överläggningar beträffande nyssnämnda lagstiftningsfråga. Sedan utredningen rörande denna fråga numera slutförts, få utredningsmannen och de sakkunniga, vilka antagit benämningen skogslagkommissionen, härmed vördsamt avgiva betänkande med förslag till lagstiftning angående skyddsskogar. Betänkandet innefattar följande författningsförslag: 1) förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212), 2) förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden;

8 3) förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden; 4) förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift; 5) förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 8 februari 1918 (nr 54) angående uppbörd av skogsvårdsavgifter m. m.; och 6) förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 20 § 5 mom. och 22 § 5 mom. kungörelsen den 28 september 1928 (nr 382) med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet. Betänkandet upptager därjämte dels förslag om anvisande av medel för handhavande av lagstiftningen angående skyddsskogar och vissa svårföryngrade skogar samt främjande av skogsvård å samma skogar, dels ock förslag om indragning av viss personal vid domänverket m. m. Stockholm den 24 februari 1936. THOR EDVARD WIBECK.

SJÖFORS. GEORG A. NORDFORS.

B.

Fallenius.

9 Förslag till Lag o m ä n d r i n g i s k o g s v å r d s l a g e n den 15 juni 1923 ( n r 212). Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. punkt 4) och 18 § 1 mom. skogsvårdslagen den 15 juni 1923 samt rubriken till 4 kap. samma lag 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår samt att i nämnda lag skall införas en ny paragraf med beteckning 21a § av den lydelse nedan sägs: 2 § 1 mom. 4) i kungl. brev den 16 juni 1847 och den 27 juli 1860 omförmälda skogar å flygsandsfälten i Hallands län;

4 kap.

Särskilda bestämmelser a n g å e n d e s v å r f ö r y n g r a d e s k o g a r och skyddsskogar. 18 §.

1 mom. Där i meddelade bestämmelser. Konungen äger ock efter förutgången syn och undersökning förordna, att skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående, skola såsom skyddsskogar lyda under bestämmelserna i 21a §. Förordnande, varom här ovan förmäles, må även meddelas av länsstyrelsen att gälla, intill dess Konungen i ärendet beslutat. Finnes förordnande Konungen återkallas. 21a §. Vad i 19—21 §§ är stadgat beträffande svårföryngrad skog skall gälla även skyddsskog med iakttagande, att, där skogsvårdsstyrelsen förordnar annan än länsjägmästaren att verkställa utsyning å skyddsskog, denne skall hava fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare.

1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. punkt 4), se 1925:94.

10 Denna lag, varigenom upphäves lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar, träder i kraft den 1 januari I fråga om de skogar, å vilka jämlikt särskilda förordnanden lagen den 24 juli 1903 hittills ägt tillämpning, skall så anses, som om förordnande meddelats enligt 18 § 1 mom. andra stycket. Vid nya lagens tillämpning å sistnämnda skogar skall iakttagas: 1) Beträffande avverkning, som ägt rum före nya lagens ikraftträdande, skall förut gällande lag lända till efterrättelse. 2) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning, som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkning ej må i något fall verkställas senare än fem år efter utsyningen. 3) Vad i nya lagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 10 § skogsvårdslagen förmäles, gäller icke, där sådan skada uppkommit före nya lagens trädande i kraft. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tiDämpas.

11 Förslag till Lag o m ä n d r a d l y d e l s e a v 2 § lagen d e n 10 juni 1932 (nr 180) o m v å r d av v i s s a s k o g a r i n o m V ä s t e r b o t t e n s o c h N o r r b o t t e n s l ä n s l a p p m a r k e r m e d flera o m r å d e n . Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 2§. 1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas: 1) allmänningsskogar i avsatt besparingsskog; 2) skogar, lydande — vissa områden; 3) skogar å stadgad åborätt; 4) städernas skogar; 5) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord; samt 6) övriga här ovan ej nämnda skogar, vara förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning. 2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 5) eller 6) angives, i samfällighet med skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet. Denna lag träder i kraft den 1 januari

12 Förslag till Lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden. Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden skall erhålla följande ändrade lydelse: Finnes husbehovsskog böra bibehållas till skydd mot fjällgränsens nedgående och prövas på grund härav större inskränkning i ägarens eller åbons rätt att bruka skogen än förut i denna lag sagts vara av nöden, förordnar Konungen efter förutgången syn och undersökning om den inskränkning i förfoganderätten, som av omständigheterna påkallas. Denna lag träder i kraft den 1 januari

13 Förslag till F ö r o r d n i n g o m ä n d r a d l y d e l s e a v 1 och 4 §§ f ö r o r d n i n g e n d e n 11 o k t o b e r 1912 (nr 275) o m skogsvårdsavgift. Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 1 §• För avverkat taxerade rotvärde. Genom denna avgift inflytande medel skola fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna i riket efter ty nedan sägs. 4 §• Av de genom skogsvårdsavgiften inom varje landstingsområde inflytande medel skola nittio procent tillhandahållas skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet och tio procent redovisas till statskontoret för att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket. Denna förordning träder i kraft den 1 januari

Förslag till K u n g ö r e l s e o m ä n d r a d l y d e l s e a v 3 § k u n g ö r e l s e n d e n 8 februari 1918 (nr 54) a n g å e n d e u p p b ö r d a v s k o g s v å r d s a v g i f t e r m. m. Härigenom förordnas, att 3 § kungörelsen den 8 februari 1918 angående uppbörd av skogsvårdsavgifter m. m.2 skall erhålla följande ändrade lydelse: Influtna skogsvårdsavgifter låter Kungl. Maj:ts befallningshavande utbetala till vederbörande skogsvårdsstyrelse och statskontoret i enlighet med vad därom är stadgat. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1 2

Senaste lydelse av 1 §: se 1928:378; av 4 §: se 1923:214. Senaste lydelse: se 1923: 215.

14 Förslag till K u n g ö r e l s e o m ä n d r a d l y d e l s e av 20 § 5 m o m . o c h 22 § 5 m o m . k u n g ö r e l s e n d e n 28 s e p t e m b e r 1928 (nr 382) m e d v i s s a föreskrifter r ö r a n d e taxeringsförfarandet. Härigenom förordnas, att 20 § 5 mom. och 22 § 5 mom. kungörelsen den 28 september 1928 med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse: 20 §. 5 mom. Därest för virke, som är skattepliktigt enligt lagen om skogsaccis, jämväl skogsvårdsavgift skall utgöras, skall rotvärdet å dylikt virke införas i särskild kolumn i skogsaccislängden utan sammanblandning med rotvärdet å virke, för vilket skogsvårdsavgift ej utgår. I skogsaccislängden antecknas vidare i vederbörliga kolumner för varje skattskyldig nummer å deklaration, uppgift eller annan bilaga, fullständig postadress samt den fastighet eller det komplex av fastigheter, vara det avverkade virket anses avverkat. Har skattskyldig gjort sig skyldig till försummelse, varom i 49 § taxeringsförordningen förmäles, skall anteckning härom göras i längdens anteckningskolumn. Vid eftertaxering — ordning beslutas. 22 §. 5 mom. Sedan jämlikt envar skattskyldig. I skogsvårdsavgiftslängden införes av häradsskrivaren eller vederbörande tjänsteman i stad, där magistrat finnes, den skogsvårdsavgift, som på grund av taxeringsnämndens beslut skall påföras envar skattskyldig. Senast den tiden överskrides. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari

MOTIV

17 Inledning. Gällande bestämmelser. Rörande vården av skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående, hava bestämmelser meddelats genom lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar. Enligt 1 § sagda lag äger Kungl. Maj:t att för bibehållande av skogar, som nyss sagts, efter föregången syn och undersökning förordna, att annan avverkning än till husbehov må äga rum endast efter utsyning, som på statens bekostnad verkställes av skogsstatens tjänstemän, dock att skogsägaren är berättigad att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som är förenlig med skogens återväxt och framtida bestånd. Sådant förordnande må enligt lagen även meddelas av Kungl. Maj:ts befallningshavande att gälla, intill dess Kungl. Maj:t beslutit i ärendet. Enligt lagen kan i fråga om skog, som där avses, ägarens rätt att verkställa avverkning begränsas utöver vad nyss sagts. I 2 § stadgas i detta avseende, att, där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen än i 1 § sägs befinnes vara av nöden, Kungl. Maj:t äger efter föregången undersökning i varje särskilt fall förordna om den inskränkning i förfoganderätten, som av omständigheterna påkallas. Meddelas sådant förordnande, är ägaren, där han föredrager att avstå marken framför att tåla föreskriven inskränkning, berättigad påfordra, att marken skall av staten lösas. Enligt lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 6) om ändrad lydelse av 2 § i skyddsskogslagen äger dock nu angiven lösningsrätt ej rum i avseende å mark inom område av Västerbottens eller Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilket avvittringsutslag icke av Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelats före den 1 juli 1909. Beträffande lösen av mark skola de angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov givna föreskrifter äga motsvarande tillämpning. Den, som överträder enligt skyddsskogslagen meddelade föreskrifter, drabbas av bötesstraff, varjämte virke, som avverkats i strid mot sagda föreskrifter, skall, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke. Kronobetjänte samt tjänstemän och betjänte vid skogsstaten äga lika behörighet att åtala överträdelse, som nyss sagts, samt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet. 2 — 366585.

18 Förutom nu angivna stadganden upptager lagen vissa bestämmelser om försäljning av virke, som enligt lagen dömts förbrutet, samt om fördelning och förvandling av böter m. m. Från tillämpning av lagen äro undantagna flygsandsfälten i Hallands län. Beträffande vården av dessa fält hava särskilda föreskrifter meddelats genom Kungl. Maj:ts brev den 16 juni 1847, den 27 juli 1860 och den 6 mars 1863 samt Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Hallands län kungörelse den 31 december 1861, vilka föreskrifter enligt övergångsbestämmelserna till lagen skola lända till efterrättelse, intill dess annorlunda varder av Kungl. Maj:t förordnat. Skyddsskogslagens tillämpning. Sedan skyddsskogslagen trätt i kraft, meddelade Kungl. Maj:t efter verkställda besiktningar och undersökningar å marken förordnanden enligt 1 § i lagen beträffande vissa områden i Jämtlands, Västernorrlands, Kopparbergs och Gotlands län. Dylika förordnanden gåvos i fråga om Jämtlands län genom brev den 21 december 1906 och den 31 december 1909, i fråga om Västernorrlands län genom brev den 9 februari 1912, i fråga om Kopparbergs län genom brev den 22 oktober 1909 och i fråga om Gotlands län genom brev den 31 december 1907. De enligt breven den 21 december 1906 och den 31 december 1909 avsatta skyddsskogsområdena inom Jämtlands län sträckte sig såsom ett sammanhängande bälte utefter riksgränsen från länets södra till dess norra gräns. Områdena fördelade sig å 30 olika socknar samt omfattade enligt beräkningar, verkställda vid de till grund för breven liggande undersökningarna, en areal av 2 463 281 hektar. Av denna areal utgjorde enligt samma beräkningar 1 169 560 hektar skogsmark, 1 174 755 hektar kalfjäll och subalpin björkskog samt 118 965 hektar särskilt redovisade vatten. I berörda skogsmarksareal ingingo enskilda skogar med 853 665 hektar samt renbetesfjäll och kronoparker med 315 895 hektar. Enligt brevet den 9 februari 1912 avsattes inom Västernorrlands län såsom skyddsskogar två områden inom Tåsjö socken, nämligen 2 400 hektar av Granöns skogsområde och 1 990 hektar av Tåsjöberget. Genom brevet den 22 oktober 1909 förklarades 9 särskilda områden inom Kopparbergs län för skyddsskogsområden. Områdena, som voro belägna inom Lima, Transtrands, Mora, Våmhus, Älvdalens och Särna socknar, omfattade enligt beräkning, verkställd vid den till grund för brevet den 22 oktober 1909 liggande undersökningen, en areal av 82 650 hektar, omfattande dels enskilda skogar, dels ock ecklesiastika skogar, besparingsskogar och kronoparker. Genom brevet den 31 december 1907 avsattes en del av Fårö socken inom Gotlands län såsom skyddsskogsområde. Sistnämnda brev upphävdes genom lagen den 17 april 1925 (nr 94) om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212). Genom sagda lag inordnades såväl den del av Fårö socken, som genom brevet förklarats för skyddsskogsområde, som öv-

19 riga enskilda skogar inom Gotlands län under skogsvårdslagens bestämmelser om svårföryngrade skogar. Redan före utfärdandet av lagen den 17 april 1925 hade, närmast med anledning a v tillkomsten av 1923 års skogsvårdslag, fråga uppkommit om revision av skyddsskogsområdena inom Jämtlands, Västernorrlands och Kopparbergs län. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 september 1923 hemställde dåvarande överjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt P. O. Welander om verkställande av utredning, huruvida sådan ändring lämpligen kunde ske av n ä m n d a skyddsskogsområden, att skyddsskogarna begränsades till de i fjällens närhet belägna egentliga fjällskogarna och att de återstående normalt bevuxna områdena i nedre skogslandet ställdes under skogsvårdsstyrelsens tillsyn. I skrivelsen gjorde Welander gällande, att de dåvarande skyddsskogsområdena från början på flera trakter dragits längre ned till det egentliga skogslandet än förhållandena krävt samt att mycket betydande delar av sagda områden vore att hänföra till sådana skogar, som avsåges med den nya skogsvårdslagens bestämmelser om svårföryngrade skogar. Med anledning av denna skrivelse uppdrog Kungl. Maj:t genom brev den 23 maj 1924 åt domänstyrelsen att genom högst fyra lämpliga förrättningsmän låta verkställa syn och undersökning i och för sådan revision av de dåvarande skyddsskogsområdena inom förenämnda tre län, att därifrån avskildes de skogar, vilka borde falla under 1923 års skogsvårdslag. Tillika förordnade Kungl. Maj:t, att det skulle åligga förrättningsmännen att vid fullgörandet av ifrågavarande uppdrag jämväl uppgöra förslag till gränser för sådan skog inom dåvarande skyddsskogsområden, som vid berörda syn och undersökning ej hänförts till skyddsskog men jämlikt skogsvårdslagen vore att anse såsom svårföryngrad. På grund av Kungl. Maj:ts berörda brev anmodade domänstyrelsen överjägmästaren Welander, skogsingenjören N. Almlöf, e. o. jägmästaren G. A. Nordfors, assistenten vid statens skogsförsöksanstalt fil. dr. L. G. Romell ävensom jägmästaren E. Geete, den sistnämnde dock endast såvitt anginge Kopparbergs län, att verkställa omförmälda förrättning. Till fullgörande av uppdraget framlade förrättningsmännen i två den 8 maj 1926 dagtecknade utlåtanden förslag i ämnet. Förslagen inneburo, att förenämnda två skyddsskogsområden i Västernorrlands län skulle helt undantagas från skyddsskogslagens tillämpning samt att skyddsskogsområdena i Jämtlands och Kopparbergs län skulle i avsevärd mån begränsas. Det sammanhängande skyddsskogsområdet i Jämtlands län skulle sålunda enligt förrättningsmännens förslag genom avskiljande av vissa delar därav sönderfalla i sju särskilda områden, därav de tre största voro belägna invid riksgränsen samt fördelade sig å ett stort antal socknar. Av övriga fyra områden var ett beläget i Linsälls socken i Härjedalen samt tre i Frostvikens socken i Jämtland. De inom Kopparbergs l ä n avsatta nio skyddsskogsområdena skulle enligt förrättningsmännens förslag minskas till tre områden, belägna inom Lima, Transtrands, Mora, Våmhus och Älvdalens socknar. Förrättningsmännens förslag avsågo därjämte, att d e enskilda skogar, som voro belägna inom de dåvarande två

20 skyddsskogsområdena i Västernorrland*? län samt de trakter av skyddsskogsområdena i Jämtlands och Kopparbergs län, vilka enligt iörslagen skulle undantagas från skyddsskogslagens tillämpning, skulle till större delen inordnas under skogsvårdslagens bestämmelser om svårföryngrade skogar. Genom tre särskilda brev den 27 april 1928, avseende ett Jämtlands, ett Västernorrlands och ett Kopparbergs län, fastställde Kungl. Maj:t med vissa mindre jämkningar förrättningsmännens förslag såväl i fråga om skyddsskogslagens tillämpning inom dessa län som beträffande avsättande därstädes av vissa områden såsom svårföryngrade skogar. Med avseende å Kopparbergs län förordnade Kungl. Maj:t, att skyddsskogslagen skulle därstädes gälla, förutom beträffande de av förrättningsmännen föreslagna tre områden, jämväl i fråga om ett fjärde område, identiskt med ett genom brevet den 22 oktober 1909 avsatt, med nr 2 betecknat skyddsskogsområde och beläget inom Mora och Våmhus socknar. Kungl. Maj:ts i brevet meddelade beslut skulle lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1929. För belägenheten och arealen av de genom breven den 27 april 1928 avsatta skyddsskogsområdena inom Kopparbergs och Jämtlands län ävensom huru dessa områden fördela sig å olika slag av skogar redogöres närmare i det följande. Bidrag till skogsvårdsåtgärder å skyddsskogarna. För främjande av skogsvård å skyddsskogsområdena i Kopparbergs och Jämtlands län utgår från och med år 1929 bidrag från den s. k. skyddsskogsfonden. Denna fond utgöres av de skogsvårdsavgifter, som efter den 1 juli 1923 influtit från sagda områden och vilka avgifter jämlikt 4 § i förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift, sådan denna paragraf lyder enligt förordningen den 15 juni 1923 (nr 214), överlämnats till domänstyrelsen. Enligt föreskrift i Kungl. Maj:ts brev till domänstyrelsen den 1 mars 1929 må från skyddsskogsfonden understöd och bidrag lämnas till sådana skogsvårdsåtgärder å skyddsskogarna inom Kopparbergs och Jämtlands län, som finnas önskvärda och gagneliga för underlättandet av föryngringen och höjandet av markens produktionsförmåga; Förslag om ändringar i skyddsskogslagen. Under den tid skyddsskogslagen varit i tillämpning hava vid upprepade tillfällen förslag framkommit om ändringar i densamma. Norrländska skogsvårdskommittén föreslog sålunda i sitt den 16 mars 1912 avgivna betänkande (sid. 448 o. ff.) ett överflyttande från statsskogarnas förvaltning av göromålen å bland annat de då fastställda skyddsskogsområdena till särskilt för ändamålet anställda skogsingenjörer. Förslaget föranledde ej åtgärd från Kungl. Maj:ts sida. 1911 års skogslagstiftningskommitté framlade därefter i sitt betänkande den 9 december 1918 förslag till helt ny lagstiftning angående skyddsskogar. För-

21 slaget innebar, att dessa skogar skulle inordnas under den av kommittén fö, reslagna allmänna skogsvårdslagen och vissa däri upptagna särskilda bestäm| melser angående skyddsskogar. Enligt nämnda bestämmelser skulle skogs• statens befattning med skyddsskogarna upphöra och dessa i stället underkastas tillsyn av vederbörande skogsvårdsstyrelser. Avverkning till avsalu skulle endast få ske efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Husbehovsavverkning skulle däremot liksom enligt 1903 års skyddsskogslag i regel vara fri. Reproduktionsskyldighet skulle i viss utsträckning kunna åläggas skogsägarna. Kommitténs förslag om skyddsskogarnas inordnande under den allmänna skogsvårdslagen upptogs ej av Kungl. Maj:t. I stället framlades i proposition nr 158 till 1923 års riksdag, i samband med förslaget till allmän skogsvårdslag, ett förslag till särskild lag angående skyddsskogar, enligt vilket förslag dessa skogar skulle kvarstå under skogsstatens tillsyn. Förslaget anslöt ; sig jämväl i övrigt i huvudsak till nu gällande skyddsskogslag. En viktig , nyhet utgjorde dock de i förslaget upptagna bestämmelserna om skyldighet : för vederbörande skogsägare att vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande. Det särskilda utskott, som vid 1923 års riksdag behandlade förslagen till ny skogslagstiftning, avstyrkte i sitt utlåtande nr 6 propositionen angående skyddsskogslagen och hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj.t ville låta verkställa utredning i vissa i utlåtandet angivna hänseenden samt för riksdagen framlägga nytt på utredningen grundat förslag: i ämnet. Utskottet stödde sitt avstyrkande av propositionen därpå, att de i denna föreslagna bestämmelserna om reproduktionsskyldighet enligt utskottets åsikt kunde befaras för skogsägarna medföra en alltför stor tunga. Riksdagen biföll vad utskottet föreslagit. Riksdagens beslut anmäldes i skrivelse den 31 maj 1923, nr 283. över denna skrivelse avgav till följd av remiss domänstyrelsen efter hörande av vederbörande skogsstatstjänstemän utlåtande den 31 december 1923, däri styrelsen förordade vissa lättnader i den av Kungl. Maj:t vid 1923 års riksdag föreslagna reproduktionsskyldigheten för ägare av skogsmark inom skyddsskogsområde. Efter avgivandet av nämnda utlåtande blev frågan om ändrad lagstiftning rörande skyddsskogarna vilande under en följd av år. Orsaken härtill torde närmast vara att söka i den omfattande revision av skyddsskogsområdena inom Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län, som företogs på grund av Kungl. Maj:ts omförmälda brev den 23 maj 1924. I proposition nr 159 till 1934 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ett förslag till lag om ä n d r a d lydelse av 45 och 52 §§ ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400), vilket förslag i viss mån berörde lagstiftningen angående skyddsskoga.r. Förslaget hade avseende å sådana skogar å ecklesiastika löneboställen, som wore belägna inom skyddsskogsområde eller eljest kunde anses vara av skyddsiskogskaraktär, och stadgade, att Kungl. Maj:t skulle äga att

•1-1 för tillgodoseende av de allmänna intressen, som avsåges i skyddsskogslagen, beträffande viss skog å ecklesiastikt löneboställe förordna om den inskränkning i rätten att bruka skogen, som av omständigheterna påkallades. I förslagets motivering framhölls, att olika meningar gjort sig gällande, huruvida skyddsskogslagen ägde tillämplighet å sådana ecklesiastika boställsskogar, vilkas skötsel reglerades av bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning, samt att med hänsyn härtill behov av en särskild lagreglering rörande dylika skogar av skyddsskogskaraktär syntes föreligga. Ifrågavarande lagförslag godkändes av riksdagen, som anmälde sitt beslut i skrivelse den 7 april 1934 nr 126. Sedan förslaget jämväl antagits av kyrkomötet, utfärdades lag i ämnet den 7 december 1934 (nr 568). I skrivelse den 23 mars 1935 till chefen för jordbruksdepartementet hemställde sedermera domänstyrelsen, att till övervägande måtte upptagas frågan om förändrad lagstiftning beträffande skyddsskogar. I skrivelsen erinrade domänstyrelsen om riksdagens omförmälda skrivelse den 31 maj 1923 n r 283 samt framhöll, att skogsägarna inom de av skyddsskogslagen berörda områdena syntes kunna hävda vissa krav på att lagtiftningen beträffande dessa skogar i den mån så funnes kunna ske med hänsyn till skogarnas speciella art bragtes i överensstämmelse med de modernare principer i fråga om skogshushållning och skogsvård, som kommit till uttryck i senare tids lagstiftning på det skogliga området. Skogslagkommissionens tillsättande och uppdrag. Domänstyrelsens nyss berörda skrivelse ävensom vissa andra framställningar rörande skogslagstiftningsfrågor anmäldes av chefen för jordbruksdepartementet för Kungl. Maj:t den 20 juni 1935. Kungl. Maj:t beslöt därvid bemyndiga chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla dels en utredningsman för att i enlighet med av departementschefen i anförande till statsrådsprotokollet samma dag angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag beträffande vissa skogslagstiftningsfrågor, däribland frågan om ändrad lagstiftning angående skyddsskogar, dels ock, i mån av behov, sakkunniga personer att, på kallelse av ulredningsmannen, med honom deltaga i överläggningar i ämnet. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade chefen för jordbruksdepartementet den 28 juni 1935 såsom utredningsman hovrättsrådet i Svea hovrätt T. W. G. Sjöfors. Såsom sekreterare vid utredningen förordnades den 31 augusti 1935 assessorn i samma hovrätt B. A. Fallenius. Genom beslut den 6 september 1935 tillkallades sedermera docenten vid skogshögskolan jägmästaren J. E. Wibeck och jägmästaren i Burträsks revir G. A. Nordfors att såsom sakkunniga deltaga i överläggningar med utredningsmannen rörande nyssangivna lagstiftningsfråga. I berörda anförande till statsrådsprotokollet erinrade departementschefen om det förslag till ny skyddsskogslag, som framlagts för 1923 års riksdag, och riksdagens beslut i anledning av samma förslag samt yttrade vidare, bland annat:

23 För såväl skyddsskogarna som vissa andra skogar, vilka stode under domänstyrelsens tillsyn, vore gemensamt, att avkastningen av desamma icke ginge till statsverket utan tillgodosåge enskilda personer eller sammanslutningar. Vid sådant förhållande syntes det kunna ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl funnes för att låta domänstyrelsens befattning med nämnda skogar kvarstå. I vissa liknande fall, såsom i fråga om häradsallmänningarna, hade tillsynen över skogarna överflyttats från domänstyrelsen till skogsvårdsstyrelserna. Det borde utredas, om ej en dylik överflyttning borde äga rum även i förevarande fall. Därest så funnes böra ske, erfordrades redan av denna grund en genomgripande omarbetning av de författningar, som reglerade ifrågavarande skogar. Samtidigt torde emellertid författningsbestämmelserna böra underkastas granskning även ur andra synpunkter. Departementschefen kunde ansluta sig till det av domänstyrelsen i skrivelsen den 23 mars 1935 gjorda uttalandet, att skogsägarna inom de av skyddsskogslagen berörda områdena syntes kunna hävda vissa krav på att lagstiftningen, i den mån så kunde ske med hänsyn till dessa skogars speciella art, bragtes i överensstämmelse med de modernare principer i fråga om skogshushållning och skogsvård, som kommit till uttryck i senare tids lagstiftning på det skogliga området. Departementschefen ville emellertid härvid understryka vikten av att en lämplig avvägning skedde mellan å ena sidan skogsvårdsintresset och å andra sidan de särskilda intressen av annat slag, som vore förbundna med dessa skogar. Betydelsefullt vore, att reproduktionsspörsmålet vunne en tillfredsställande lösning. I den mån återväxten ej tryggades genom inskränkningar i avverkningsrätten borde sålunda övervägas införande av stadganden om reproduktionsskyldighet i lämplig utsträckning. På anförda grunder förordades en allmän revision av gällande bestämmelser rörande skyddsskogarna. I a n f ö r a n d e t e r i n r a d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n d ä r j ä m t e , att 1903 å r s lag a n g å e n d e s k y d d s s k o g a r ej ägde t i l l ä m p n i n g å f l y g s a n d s f ä l t e n i H a l l a n d s l ä n u t a n att b e t r ä f f a n d e dessa i stället gällde K u n g l . Maj:ts b r e v d e n 16 j u n i 1847 o c h d e n 27 j u l i 1860, s a m t f r a m h ö l l , att f r å g a n o m b i b e h å l l a n d e av de i b r e v e n m e d d e l a d e s ä r s k i l d a b e s t ä m m e l s e r r ö r a n d e n ä m n d a flygsandsfält vid utredningen jämväl borde tagas under omprövning. Departementschefen tillade: Vid utredningens bedrivande borde undersökas, om och i vad mån de förslag, vari utredningen resulterade, påkallade ändringar i författningar rörande utsyningsavgift, skogsvårdsavgift och skogsvårdsstyrelser samt andra med skogslagstiftningen sammanhängande bestämmelser. Utarbetade förslag i dessa hänseenden borde framläggas. Tillika borde undersökas, i vad mån ändringarna i skogslagstiftningen komme att påverka domänstyrelsens behov av arbetskrafter och de å riksstaten upptagna anslagen till statens domäners fond ävensom skogsvårdsstyrelsernas ekonomiska förhållanden.

Omfattningen av nu i f r å g a v a r a n d e

utredning.

U t r e d n i n g s m a n n e n och de s a k k u n n i g a , vilka a n t a g i t b e n ä m n i n g e n skogsl a g k o m m i s s i o n e n , h a v a i f ö r e v a r a n d e b e t ä n k a n d e till u t r e d n i n g u p p t a g i t fråg a n o m ä n d r a d lagstiftning a n g å e n d e s k y d d s s k o g a r . Med h ä n s y n till d e n s ä r s t ä l l n i n g , s o m flygsandsfälten i H a l l a n d s l ä n i n t a g a i f ö r h å l l a n d e till s k y d d s s k o g a r u n d e r s k y d d s s k o g s l a g e n , h a v a s a g d a fält ej i n b e g r i p i t s i u t r e d n i n g e n utan ansetts b ö r a s e n a r e g ö r a s till f ö r e m å l för s ä r s k i l d u n d e r s ö k n i n g .

24 På framställning av kommissionen hava yttranden i ärendet avgivits av domänstyrelsen, länsstyrelserna, skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kopparbergs och Jämtlands län, vederbörande skogsstatstjänstemän, ett flertal skogsägare inom de delar av dessa län, som utgöras av skyddsskogsområden, Sveriges skogsägareförbund och Norrlands skogsvårdsförbund. Med vederbörligt tillstånd hava utredningsmannen och jägmästaren Nordfors jämte sekreteraren under tiden 15—21 september 1935 företagit en studieresa genom vissa delar av skyddsskogsområdena i Kopparbergs och Jämtlands län.

Förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen. A l l m ä n motivering. Grunderna för skyddsskogsområdenas bestämmande. Till belysning av skyddsskogsområdenas karaktär och beskaffenhet torde i första hand redogörelse böra lämnas för de grunder, som följts vid områdenas bestämmande. Enligt skyddsskogslagen må, på sätt förut nämnts, såsom skyddsskogar avsättas sådana skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående. Utöver denna allmänna regel innehåller lagen ej någon föreskrift, huru gränserna för skyddsskogarna skola fastställas, utan lagen överlämnar åt Kungl. Maj:t att efter föregången syn och undersökning härutinnan besluta. Vid den undersökning, som föregick Kungl. Maj:ts förordnande om avsättande av det första skyddsskogsområdet i Jämtlands län, erhöll berörda regel i skyddsskogslagen en vid tolkning. En av dem, som deltogo i sagda undersökning, botanisten vid forstliga försöksanstalten, sedermera professorn vid handelshögskolan Gunnar Andersson, har härom lämnat följande framställning: 1 Sedan förrättningsmännen tillsammans besiktigat en del av Jämtlands län och ute i skogen oupphörligen diskuterat frågorna om skyddsskogslagens tillämpning, blev det för förrättningsmännen allt klarare, att skogar, vilkas bestånd erfordrades till skydd mot fjällgränsens nedgående, ovillkorligen måste anses utgöra de delar av den övre barrskogsregionen, där skogen, en gång förödd, antingen aldrig 1

>Förslaget till skyddsskogar inom Jämtlands län» i Skogsvårdsföreningens tidskrift 1905 sid. 57.

25 återkomme eller ock först efter mycket långa tider och då knappast av en beskaffenhet motsvarande den avverkades. Längre ned i det stora skogslandet kunde vid avverkning visserligen förstöras en skogsgeneration eller t. o. m. den nästas uppkomst fördröjas, men skogen komme dock oemotståndligt åter; toge man däremot i fjällbandet allt användbart virke, uppstode aldrig någonsin åter någon skog. Detta hade sin djupast liggande orsak i de klimatiska förhållandena och den förändj ring, dessa under de senare årtusendena undergått. Genom noggranna vetenskapi liga undersökningar över talrika växt- och djurarters särskilt hasselbuskens nuvarande och forntida utbredning vore det bevisat, att klimatet hos oss avsevärt försämrats. Sommaren hade under de senare årtusendena blivit ungefär 2*4° C. kallare. Där såsom i fjälltrakterna tallen och granen framträngt så långt klimatet vmder dess gynnsammaste stadium det tillåtit, hade uppenbarligen barrskogen ställts på indragningsstat, då klimatförsämringen inträtt. De talrika fynd av trädlämningar ovan skogsgränsen, som inom vårt lands alla fjälltrakter gjorts, visade ock, hurusom skogen åter fått slå till reträtt. Men det vore naturligen ej blott inom de delar av fjällens sluttningar, varifrån den helt försvunnit, som klimatförsämringens inflytande gjort sig gällande, utan ock i ett brett bälte där nedanför. Det vore detta bälte, som borde intagas såsom skyddsskogar, det vore där en rationell skogsvård måste stödja skogen, om den skulle kunna hålla ut i den annars ojämna striden mot klimatets vidrigheter. Sådan hade förrättningsmännens utgångspunkt varit, och därför hade de ock vetat sig vara i överensstämmelse med dem, som stiftat lagen. S o m s k y d d s skog hade förrättnings männen således betraktat områdena m e l l a n k a l f j ä l l e t och de o m r å d e n n e d a n f ö r d e t t a , d ä r g r a n e n eller tallen nådde normal utveckling. För att utröna, var denna gräns ungefärligen ginge fram, hade förrättningsmännen undersökt skogen, studerat dess tillväxthastighet i höjd och tjocklek, dess ljusbehov sådant detta framträdde i dess täthet och grenbildning, dess föryngringsförhållanden m. m. Förrättningsmänen hade ock ansett, att den skog, som skulle skyddas mot förintelse, icke blott vore de usla marbuskar eller förkrympta jättar, som stode kvar längst uppe i fjällbandet och som icke ägde något större värde, utan även den för trävaruindustrien användbara skog, som växte på högplatåerna i fjällens inre, utmed dess dalsidor eller på dess sluttningar, men som hänsynslöst och kritiklöst avverkad aldrig åter växte vipp i lika god kvalitet. Men det vore ej blott till de skilda beståndens växlande beskaffenhet, som hänsyn måste tagas vid avsättandet av skyddsskogsområdena, utan ock till de allmänna geografiska förhållandena i trakten. Där vidsträckta kalfjällsområden omgåve högt liggande skogsområden med en kanske karg mark, vore uppenbarligen faran för skogens förstörande i hög grad för handen, även om vackra bestånd för närvarande kunde finnas över stora sträckor av dessa inre högslätter. Å andra sidan finge man ej av fjällens närhet låta sig förleda att som skyddsskogar intaga sådana trakter, där helt andra orsaker än klimatets stränghet och fjällvindens härjande makt gjorde skogen klenvuxen och sjuk. Ovan i korthet anförda skäl gjorde, att lagens ord om »skogar till skydd mot fjällgränsens nedgående» synts förrättningsmännen böra fattas så att d e a v s å g e ej e n d a s t s j ä l v a k a l f j ä l l e t s fortgående utbredning nedåt, u t a n ä v e n s k y d d mot den från s k o g s e k o n o m i s k s y n p u n k t fullgoda skogens försvinnande genom olämplig avverkning från o m r å d e n i f j ä l l t r a k t e r n a , där den nu funnes, och d e n s a m m a s e r s ä t t a n d e med värdelös, oväxtlig fjällskog. Det vid u n d e r s ö k n i n g e n u p p g j o r d a förslaget till s k y d d s s k o g s o m r å d e i n o m J ä m t l a n d s l ä n fastställdes g e n o m K u n g l . Maj:ts b r e v d e n 21 d e c e m b e r 1906

26 och den 31 december 1909. I enlighet med de synpunkter, som >edeirbörande förrättningsmän följt vid förslagets uppgörande, kom nämrda o m r å d e sålunda att omfatta ej allenast skogar, som med en sträng tillämpning av den i skydds skogslagen angivna definitionen å skyddsskogar vcro aitt anse såsom sådana, utan även betydande arealer skogar, som befunne sig i exponerat läge men som saknade utpräglad skyddsskogskaraktär. Vid utläggandet av de första skydds skogsområdena i Kopparbergs län synes åt omförmälda regel i skyddsskogslagen hava givits en nå^ot snävare innebörd än vid skyddsskogsgränsens uppgående inom Jämtlands län. I allt fall begränsades skyddsskogsområdena i Kopparbergs län att till övervägande del omfatta skogar, som hade otvetydig skyddsskogskaraktär. Den tillämpning, som skyddsskogslagen sålunda erhöll inom sistnämnda län, torde hava ägt samband med den relativt spridda belägenheten av länets fjälltrakter, varigenom en dylik begränsning av skyddsskogsområdena underlättades. Vad angår skydds skogsområdena i Västernorrlands län torde dessa hava utlagts efter väsentligen samma grunder som berörda områden inom Kopparbergs län. Den revision av skyddsskogsgränserna inom Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län, som, på sätt tidigare omnämnts, ägde r u m efter skogsvårdslagens ikraftträdande, åsyftade att från skyddsskogarna därstädes avskilja de skogar, som borde falla under skogsvårdslagen. I samband med revisionen fastställdes därjämte, såsom förut berörts, gränser för sådan skog inom skyddsskogsområdena, som jämlikt skogsvårdslagen var att anse såsom svårföryngrad. I det utlåtande med förslag till nämnda revision, som den 8 maj 1926 avgavs av vederbörande förrättningsmän, anförde dessa rörande innebörden av begreppet skyddsskogar och dessa skogars betydelse, bland annat, följande: Det vore utan vidare klart, att de i stort sett vanskliga livsförhållandena för skogen på större höjder liksom på högre breddgrader direkt eller indirekt måste återföras till de ändringar, som klimatet underginge med stigande höjd över havet liksom med tilltagande nordlig bredd. Förr eller senare komme man i båda fallen efter passerandet av en kampzon och en gräns, där trädvegetationen upphörde, till den eviga snöns rike. Här satte klimatet helt och hållet sin prägel på naturen, och en vegetation av högre växter vore utesluten, även om markens fysikaliska och kemiska egenskaper vore de allra yppersta. I låglandsskogen åter vore det markförhållandena som dominerade. De klimatiska skillnader, som även här funnes, försvunne med avseende på sin inverkan på skogen vid sidan av olikheter i markens beskaffenhet, bevattningsförhållanden m. m. Mellan dessa båda ytterligheter låge de områden, som sammansatte skyddsskogsområdet. Det omfattade trakter, där å ena sidan variationer i markförhållandena alltjämt hade en väsentlig, ofta påtaglig betydelse, men där samtidigt klimatets allt mer dominerande inflytande, efterhand som man komme högre uppåt fjället, kunde avläsas i den snabba och påtagliga typförändringen hos skogen. De synemän, som först upprättat förslaget till skyddsskogsområdena, hade utgått

27 från den principen, att till dessa borde höra all skog från kalfjället ned till den gräns, där klimatet tilläte granen eller tallen att nå normal utveckling. Det vore tydligt, att efter den reduktion av skyddsskogsområdena, som det inginge i förrättningsmännens uppdrag att utföra och varigenom i stort sett den s. k. produktiva skyddsskogen skulle undantagas från områdena, de kvarvarande delarna av dessa k o m m e att utgöras av i väsentlig mån klimatiskt ogynnsamt påverkde skogar. Hos 1904 års synemän hade frågan om en långsamt skeende allmän klimatförändring intagit en förgrundsplats i resonemanget. Förrättningsmännen ville emellertid hålla före, att denna fråga lämpligast avfördes från diskussionen i förevarande sammanhang. De ifrågavarande klimatförändringarna ginge ytterst långsamt och det vore ej ens möjligt att ange den riktning, i vilken de för närvarande ginge. Under den tidrymd, som en skogslag kunde beräknas bestå, torde därför klimatförhållandena med fog kunna betraktas som konstanta. Skyddsskogarnas angelägnaste uppgift hade ansetts vara att förhindra en nedgång av skogsgränsen som följd av oförsiktiga ingrepp, en nedgång, som tänkts som oåterkallelig, när den en gång skett. Talet om fjällets irreparabla utbredning nedåt hade dock otvivelaktigt inneburit åtskilliga överdrifter. Även om det finge anses otvivelaktigt, att en hänsynslös exploatering av skogen ända upp mot skogsgränsen före skyddsskogslagens tillkomst i några fall lokalt nedflyttat trädgränsen, så att dess höjande till förutvarande nivå åtminstone för en lång tid framåt syntes omöjliggjord, ville dock förrättningsmännen särskilt framhålla, att man ännu hade mycket obetydlig kännedom om, huru långt ned i bestånden verkningarna i typförsämrande riktning av dylika överdrivna avverkningar kunde sträcka sig. För dessa lägre belägna skogar kunde det tydligen ofta nog vara tämligen likgiltigt, om ovanför liggande skyddsbälte utgjordes av barrskog eller björk, och det vore att märka, att en sänkning av barrskogsgränsen ofta resulterade icke i kalfjällets nedgång utan i subalpinregionens utbredning, där en dylik funnes. En dylik väl utbildad region kunde tjänstgöra som ett effektivt skyddsbälte mot pinande fjällvindar. Enligt förrättningsmännens uppfattning vore det för övrigt lika ofta eller oftare terrängens egen topografiska gestaltning, som utgjorde det egentliga vindskyddet, varvid skogbevuxenheten mot fjällgränsen spelade en underordnad roll. I f o r t s ä t t n i n g e n av u t l å t a n d e t a n g å v o f ö r r ä t t n i n g s m ä n n e n n ä r m a r e d e olika f a k t o r e r , s o m enligt f ö r r ä t t n i n g s m ä n n e n s m e n i n g v o r e b e s t ä m m a n d e för s k o g s g r ä n s e n s förlopp s a m t u t b i l d n i n g e n a v olika t y p e r av m e r eller m i n d r e u t p r ä g l a d fjällskog, s a m t a n f ö r d e h ä r o m : Under det att inom låglandsskogen växlingarna i klimatet mellan närbelägna trakter vore relativt små och av för skogen mindre ingripande betydelse, vore de i fjällskogen med dess växlande höjdlägen betydligt mera varierande, vartill komme att för skogar, som växte i ett överhuvud ogunstigt klimat, även små variationer till det sämre utövade ett märkbart inflytande. Temperatur, vind, nederbörd och luftfuktighet vore de allmänna faktorer, till vilka skogsgränsens förlopp kunde anknytas. Särskilt när det gällde fjällskogens föryngring bleve även ljusfrågan en faktor att räkna med. Åtskilliga försök hade gjorts att klimatiskt fixera skogsgränsproblemet: man hade än gått ut från medeltemperaturen under längre eller kortare tid, än från vinterperiodens längd och den därav orsakade vattenförlusten inom trädet och än från vegetationsperiodens längd o. s. v. Snarare än temperaturen i och för sig syntes det enligt nyare undersökningar vara vegetationsperiodens längd, antalet dagar med tillräckligt hög temperatur eller dylikt, som bestämde de klimatiska höjdgränserna. Utom temperaturen inverkade även vind- och nederbördsförhållandena på längden av vegetationsperioden. Fjällvinden verkade i ytterligare temperatursänkan-

28 de riktning och fuktigheten i marken nedsatte under den varma årstiden genom värmeförbrukning vid avdunstningen marktemperaturen. En riklig vinternederbörd försenade vegetationsperiodens inträde, så att i speciella snölägen denna period kunde fördröjas i veckor. Av det sagda framginge, att de livskrav hos träden, som betingade deras höjdgränser, ej kunde direkt översättas i t. ex. temperatursiffror. Saken komplicerades ytterligare därav, att olika livsfunktioner hos träden hade olika minimikrav. Förutom mera allmänt och jämnt verkande (klimatiska) faktorer påverkades skogsgränsens förlopp, liksom fjällskogens typbildning m. m., i hög grad av lokalt verkande (edafiska) faktorer, topografi, markens beskaffenhet o. d. Alla dessa olika faktorer inverkade i sin mån på resultatet, varvid de olika faktorerna inom vissa gränser kunde kompensera eller ersätta varandra. Ett fjällskogsbestånds existensmöjligheter komme således att bestämmas av en samverkan mellan klimatiska och edafiska förhållanden på sådant sätt, att t. ex. ett bestånd å mycket god mark kunde förete en normal typ, under det att ett bestånd å sämre bonitet uppvisade en tämligen utpräglad fjällskogstyp. Vore markens bonitet och allmänna tillstånd desamma å en syd- och en nordsluttning, vore det däremot olikheten i temperatur m. m., som gjorde att skogen både förmådde stiga mera i höjden och sluta sig bättre å den förstnämnda sluttningen än å den sistnämnda. Den södra sluttningen bleve mera belyst och därmed mera uppvärmd än den norra och å denna senare orsakade den mindre solbestrålningen förutom lägre markvärme en saktare skeende snösmältning, avdunstning och avrinning. Vegetationsperioden å nordsluttningen inträdde därför senare och marken bleve där dessutom lättare försumpad. I allmänhet gällde den regel, att sluttningarna vore bättre bevuxna än de flacka markerna. Platålanden eller flackmarkerna ledo mera av såväl exposition som försumpning. Av denna orsak vore det faktiskt ofta icke de skogsområden, som befunne sig på de branta sluttningarna mot kalfjället, som vore de ömtåligaste att behandla, utan mången gång kunde de vid fjällfoten liggande flacklanden förete en vida sämre anblick. Mest prekär bleve situationen för skogen, där dylika flackmarker i form av myrar eller fjällhedar sakta höjde sig mot kalfjället. Till dessa nu relaterade förhållanden hade förrättningsmännen i sitt förslag sökt taga tillbörlig hänsyn. Inom åtskilliga trakter, t. ex. stora delar av Härjedalen, syntes i själva verket skogsgränsens förlopp i stort sett vara bestämt av markens på större höjd tilltagande tendens till försumpning och icke av fjällklimatets direkta inverkan. Höjden över havet hade varit förrättningsmännen till en god ledning vid skyddsskogsområdenas avsättande, men ett studium av deras förslag visade, att icke några fixerade höjdgränser för dem fått tjäna såsom rättesnöre. Ty lika väl soin smärre höjder genom utbuktning av gränslinjen införlivats med ett skyddsskogsområde, lika väl förekomme det, att högre berg och åsar, som utan praktiska svårigheter kunnat inrangeras i området, lämnats utanför. Det vore visserligen sant, att i stort sett med ökad höjd över havet klimatet bleve ogynnsammare genom att expositionen ökades, nederbörden stege, luft- och marktemperaturen sjönke, så att vegetationsperioden förkortades, vilket allt vållade en med stigande höjd avtagande beståndstäthet och försämrad trädtyp samt en ökad försumpningstendens hos skogsmarken, men den kritiska gränsen låge vid betydligt olika höjd, beroende på mark, topografi m. m. F ö r r ä t t n i n g s m ä n n e n s a m m a n f a t t a d e sin principiella s t å n d p u n k t till frågan om skyddsskogsgränsens bestämmande sålunda: Av det anförda framginge med önskvärd tydlighet, att förrättningsmännen vid den nya skyddsskogsgränsens uppgående haft att taga hänsyn till det ständigt skif-

29 tände samspelet mellan klimatiska och edafiska faktorer, vilka gemensamt bestämde beståndens karaktär. En hel del av dessa sammanhängde i sin tur med den växlande topografien och kunde därför rent lokalt gestalta sig högst olika. Lika litet hade någon direkt definierbar, skarp biologisk princip för utläggandet kunnat fixeras, i vilken de i naturen otaligt varierande förhållandena kunde inpassas, vitan förrättningsmännen hade för varje särskilt fall fått forma sitt omdöme efter den allmänna kännedom om fjällskogens livsförhållanden, som genom studier och erfarenheter förvärvats. Sådana marker, där den vegetativa föryngringen förhärskade hos granen — ett tydligt bevis för mycket stark exposition — liksom områden, där björken visade utpräglad fjälltyp, hade ansetts självskrivna att behållas såsom skyddsskog. För övrigt hade gränsens dragning i detalj i mycket hög grad måst bestämmas av praktiska synpunkter. Det hade t. o. m. i enstaka fall av sådana skäl inträffat, att gränsen på någon punkt kommit ända vipp i själva fjällbandet eller att enstaka små kalfjällsfläckar kommit utanför skyddsskogen. Förrättningsmännen hade ansett sig kunna tillåta sig detta med hänsyn till den kontroll, som de ifrågavarande markerna enligt förrättningsmännens förslag ändock komme att underkastas i form av svårföryngrad skog i exponerat läge. I u t l å t a n d e t l ä m n a d e f ö r r ä t t n i n g s m ä n n e n v i d a r e n ä r m a r e r e d o g ö r e l s e för d e p r a k t i s k a s y n p u n k t e r , s o m varit v ä g l e d a n d e för d e m vid s k y d d s s k o g s g r ä n s e n s u p p d r a g a n d e , och a n f ö r d e h ä r o m i h u v u d s a k f ö l j a n d e : Ett avsättande av skyddsskogar efter strängt biologiska principer skulle resultera i ett fullständigt sönderplottrande av området, då ju slätter, berg och dalar förekomme i ständig växling och intim blandning. Vid utstakningen vore det därför nödvändigt att se saken mera i stort, om också detta medförde, att vissa mindre t. o. m. mycket vackra skogsområden komme att inrangeras såsom skyddsskog, under det att smärre områden av fjällskogstyp komme att falla utanför skyddsskogsgränsen. Så hade varit förhållandet vid nuvarande skyddsskogsområdes förläggning, och då det nu gällde en inskränkning, ökades svårigheten att inom området få in enstaka exponerade höjder, som eljest bort dit hänföras, men samtidigt minskades även procentuellt de inom området intagna markerna av ickeskyddsskogsnatur. Helt kunde de aldrig uteslutas, huru snävt än området begränsades, enär ofta synnerligen växtkraftiga och av själva terrängens topografiska skapnad vindskyddade bestånd funnes å sluttningarna ända mot kalfjället. Rent administrativt vore skogarnas uppdelning i ett otal med varandra blandade skyddsskogs- och fria områden fördömligt. Inom Kopparbergs och Västernorrlands län hade just de administrativa synpunkterna vållat särskilt stora avsteg från de rent biologiska principerna. Då nedre gränsen lika litet nu som 1904 angåves av några markerade biologiska gränslinjer, hade det nu som dä varit förrättningsmännens strävan att inom de övergängsbälten, där skyddsskogen enligt deras uppfattning sä småningom förbättrades till icke skyddsskogstyp, välja lämpligaste gränser å marken, i första hand naturliga gränser såsom sjöar och vattendrag eller redan å marken befintliga linjer såsom socken-, by- och hemmansgränser, vägar, baser, inägogränser o. s. v. Endast dä lämpliga dylika gränser varit omöjliga att erhålla, hade staklinjer föreslagits. Där möjlighet till val mellan naturlig gräns och rågång förelegat, hade förrättningsmännen — liksom under alla andra förhållanden — sökt att i största möjliga mån undvika hemmansklyvning. När gränsen följde vattendrag, medförde detta i regel, att en del god skogsmark och bättre skogstyp, som ju vanligen funnes pä sluttningarna, komme att medfölja skyddsskogen. Den teoretiska eller biologiska gränsen hade här bort följa sluttningen något högre upp, men praktiska hänsyn gjorde, att dessa naturliga gränser borde föredragas. I enstaka fall

hade markerade dalgångar angivits som gräns. Där så lämpligen kunnat ske, hade byarnas inägoområden undantagits från lagen. Med avseende å skyddsskogsgränsens uppgående inom Jämtlands län framhöllo förrättningsmännen därjämte, att, där allmänna skogar kunnat kringgås med gränsen utan att denna brutits, sagda skogar uteslutits, men att gränsen stundom måst passera efter eller genom allmän skog, varmed förrättningsmännen lika litet som hittills varit fallet avsett, att en sådan gräns där skulle å marken angivas eller att de allmänna skogar, som fölle inom det föreslagna skyddskogsområdet, skulle hava något med skyddsskogslagen att skaffa. Förrättningsmännen anmärkte slutligen beträffande de ifrågasatta skyddsskogsområdena inom Kopparbergs län, att förrättningsmännen till undantagande från dessa områden föreslagit alla de kronoparker och ecklesiastika skogar, som tangerade områdesgränserna och förut intagits inom områdena, ävensom de delar av besparingsskogarna, som tidigare fallit inom samma områden. Förrättningsmännens förslag till gränser för skyddsskogarna blev, såsom förut nämnts, med vissa mindre jämkningar fastställt av Kungl. Maj:t genom förenämnda tre brev den 27 april 1928.

Skyddsskogsområdenas läge och allmänna karaktär. Såsom inledningsvis framhållits, äro de nuvarande skyddsskogsområdena belägna inom Kopparbergs och Jämtlands län. Områdena utgöras i huvudsak av de större kalfjäll, som finnas inom nämnda län, jämte de skogar, som äro belägna omkring eller i närheten av dessa fjäll. Vid bestämmandet av områdenas gränser har, såsom förut omnämnts, höjden över havet varit en betydelsefull faktor. Denna h a r dock ej ensam varit avgörande för gränsernas fastställande utan hänsyn har även tagits till markens beskaffenhet och topografi m. m. samt vissa praktiska synpunkter. Ehuru gränserna för skyddsskogsområdena sålunda ej framgå på samma höjd över havet, torde de dock till större delen vara belägna inom Kopparbergs län på en höjd av 500—600 meter och inom Jämtlands län på en höjd av 400—500 meter. De skogar, som omslutas av nyss angivna gränser, utgöras till övervägande del av fjällskogar av utpräglad skyddsskogskaraktär. Av praktiska skäl hava dock, såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, till skyddsskogsområdena ej sällan hänförts även andra skogar. Dessa senare äro i allmänhet att likställa med sådana svårföryngrade skogar, som omförmälas i 1923 års skogsvårdslag. Skyddsskogsområdena i Kopparbergs län utgöras av fyra särskilda områden. Det största av dessa innesluter de mäktiga Transtrandsfjällen och är beläget inom Transtrands socken. Ett annat område är beläget inom Älvdalens, Mora och Våmhus socknar invid gränsen mot Jämtlands län och

31 sammanhänger med ett av skydds skogsområdena inom detta län. Ett tredje område utgöres av Anjosvardens fjällområde och omfattar delar av Mora och Våmhus socknar. Det fjärde området utgöres av en mindre fjälltrakt i Lima socken. Skyddsskogsområdena i Jämtlands län äro till antalet sju. De tre största av dessa äro belägna invid riksgränsen och innesluta de fjällmassiv, som från riksgränsen utbreda sig österut. Av berörda tre områden, som fördela sig å sammanlagt 28 socknar, sträcker sig ett från gränsen mot Kopparbergs län genom Härjedalen och Södra Jämtland till sjön Stora Kingen i Hotagens socken, ett från Rörsjön med flera sjöar i nämnda socken till sjön Hetögeln i Frostvikens socken och ett från Kvarnbergsvattnet i samm a socken till gränsen mot Västerbottens län. övriga fyra områden äro relativt små. Av dessa är ett beläget i Linsälls socken i Härjedalen och innesluter Dravagsvålen och Glötesvålen m. fl. fjäll. De tre återstående områdena ligga i Frostvikens socken och utgöras av Karl- och Fågelbergen vid Ströms Vattudal samt av en mellan Kvarnbergsvattnet och riksgränsen belägen fjälltrakt. Till närmare upplysning om belägenheten av nuvarande skyddsskogsområden hänvisar kommissionen till en såsom bilaga I vid detta betänkande fogad karta. Skyddsskogsområdenas areal och dennas fördelning å olika slag av skogar m. m. Då de nuvarande skyddsskogsområdena i Kopparbergs och Jämtlands län ej varit föremål för särskild uppmätning eller kartläggning, kan dessas areal ej exakt angivas. Enligt uppgifter, som lämnas i domänverkets senast offentliggjorda femårsberättelse (för år 1930) eller särskilt införskaffats från domänverket och som väsentligen grunda sig på vederbörande skogsstatstjänstemäns beräkningar, omfatta skogarna inom skyddsskogsområdena i Kopparbergs län, vilka skogar uteslutande utgöras av enskilda skogar, en totalareal av 29 170 hektar, varav 17 688 hektar äro produktiv skogsmark och återstoden, 11 482 hektar, impediment. Vad angår skyddsskogsområdena i Jämtlands län, omfatta enligt berörda uppgifter de där belägna skogarna en totalareal av 850 426 hektar, därav 556 327 hektar utgöras av enskilda skogar och återstoden, 294 099 hektar, allmänna skogar, huvudsakligen renbetesfjäll och kronoparker. Nämnda arealer beräknas fördela sig å produktiv skogsmark och impediment på följande sätt: Produktiv skogsmark hektar

Enskilda skogar Allmänna skogar

361 749 181 561

mpediment

Totalareal

hektar

hektar

194 578 112 538

556 327 294 099

32 I förenämnda arealsiffror ingå ej större vatten, subalpin björkskog eller kalfjäll. För vinnande av närmare kännedom om skyddsskogsområdenas landareal och dennas fördelning å olika markslag har kommissionen genom civiljägmästaren Fritz Jarre i Stockholm låtit verkställa utredning härom. Denna utredning har utförts med ledning av det material, som sammanbragts av riksskogstaxeringsnämnden för dess under åren 1923—1929 verkställda uppskattning av Sveriges skogstillgångar. Resultatet av utredningen har sammanfattats i följande tabell: Tabell 1. Skyddsskogsområdenas landareal och dennas fördelning å olika markslag. 2

1 Skogarnas kamerala natur

Enskilda skogar

..

hektar

% av landareal

(i

Mark ovan barrträdsgränsen (fjäll), övriga impediment (ej vatten) jLandareal inalles samt inägor hektar

Myr

hektar

% av landareal

hektar

% av land areal

51-3

27-8

8 860

20-9

42 465

. . . . 385 150

165 925

18-6

339 020

38-1

890 095

därav i Härjedalen 144 630

Jämtlands län

3S-6

59 520

15-9

170 570

374 720

240 520

46-7

106 405

20-6

168 450

32-7

515 375

Jämtlands län

178 605

16-8

5'8

824 015

77-4

1 064 050

därav i Härjedalen

49 510

17-8

8 530

219 130

79-1

277 170

129 095

16-4

52 900

6-7

604 885

76-9

786 880

> Renbetesland och kronoparker

Skogsproduktiv mark

Skyddsskogsområdena i

Kopparbergs län

»

i Jämtland

i Jämtland

Till upplysning om tillvägagångssättet vid utarbetandet av förestående tabell har civiljägmästaren Jarre upprättat en promemoria, vilken fogats såsom bilaga II till detta betänkande. Såsom av tabellen framgår, redovisas i denna endast landområden; inom skyddsskogsområdena förekommande vatten innefattas sålunda icke i uppgifterna. Enligt den för fältarbetet under riksskogstaxeringen tillämpade instruktionen avses med skogsproduktiv mark egentlig skogsmark och hagmark samt med myr dels skoglösa mossar och kärr eller myrar, vilka ej genom skötsel som äng äro att hänföra till inägor, och dels skogbeväxta sådana marker av så dålig beskaffenhet, att de ej i sitt nuvarande skick kunna anses användbara för uthålligt skogsbruk. Riksskogstaxeringsnämnden har upplyst, att såsom skogsproduktiv mark vid taxeringen avskilts sådan huvudsakligen för virkesproduktion disponerad ävensom sådan för dylik produktion lämpad kalmark, som — bortsett från bonitet IX — vid bästa tänkbara

utnyttjande kunde i genomsnitt för hela omloppstiden producera minst en kubikmeter per hektar och år. Till vidare upplysning om de synpunkter, som i övrigt varit vägledande vid arealens fördelning, hänvisas till vad riksskogstaxeringsnämnden anfört i sin den 31 oktober 1932 avgivna utredning rörande Sveriges skogstillgångar (stat. off. utr. 1932: 26) del I s. 242. Enligt förestående tabell uppgår den skogsproduktiva marken inom skyddsskogsområdena i Kopparbergs län till 21 775 hektar eller till mer än hälften (513 °/o) av hela landarealen, 42 465 hektar. Myrmarken inom dessa områden upptager något mer än en fjärdedel (27 8 °/o) av sistnämnda areal eller 11 830 hektar. Återstående del av samma områden, 8 860 hektar, utgöres av fjäll och övriga impediment samt inägor. Inom skyddsskogsområdena i Jämtlands län utgör enligt tabellen den skogsproduktiva mark, som tillhör enskilda, procentuellt sett icke så stor del av hela landarealen som i fråga om Kopparbergs län. Inom det förra länet uppgår sålunda denna mark till 385 150 hektar eller endast till 43'3 °/o av hela arealen 890 095 hektar. Ett motsvarande förhållande äger enligt tabellen rum även i fråga om enskilda tillhörig myrmark inom skyddsskogsområdena i sagda län. Denna mark uppgår sålunda till 165 925 hektar eller blott till 186 °/o av hela arealen. Fjäll och andra impediment upptaga däremot inom Jämtlands läns skyddsskogar ett betydande område. Impedimenten jämte inägor, vilka senare äro förhållandevis obetydliga, omfatta tillsammans 339 020 hektar eller 381 °/o av hela arealen. I fråga om de renbetesland och kronoparker, som äro belägna inom skyddsskogsområdena i Jämtlands län, visar tabellen, att å dessa allmänna skogar den skogsproduktiva marken och myrmarken procentuellt sett äro betydligt mindre än å de enskilda skogarna. Å de förra utgör sålunda den skogsproduktiva marken endast 168 °/o och myrmarken blott 58 % av hela landarealen 1 064 050 hektar. Fjäll och övriga impediment jämte inägor, vilka sistnämnda även här torde vara av obetydlig omfattning, utgöra däremot huvudparten av nämnda renbetesland och kronoparker. De omfatta sålunda en areal av 824 015 hektar, motsvarande 77 4 % av hela landarealen. Enligt förenämnda tabell uppgår skyddsskogsområdenas hela landareal i fråga om Kopparbergs län till 42 465 hektar och i fråga om Jämtlands län till 1 954 145 hektar. Av dessa arealer utgör den enskilda tillhöriga skogsproduktiva marken inom Kopparbergs län 21 775 hektar och inom Jämtlands län 385 150 hektar. De skiljaktigheter, som föreligga mellan tabellens arealuppgifter för skogsproduktiv mark och domänverkets motsvarande uppgifter, torde i viss mån bero därpå, att vid riksskogstaxeringen till skogsproduktiv mark hänförts jämväl annan mark än sådan, som i domänverkets uppgifter betecknas såsom produktiv skogsmark. Kommissionen vill erinra, att skyddsskogslagen tillämpas allenast å de inom skyddsskogsområdena belägna enskilda skogar. De där befintliga kronoparkerna och renbetesfjällen förvaltas, de förra enligt föreskrifterna 3 — 366585.

34 i förordningen den 10 maj 1935 (nr 157) angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar och de senare enligt bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev till domänstyrelsen den 13 juli 1887 och den 22 maj 1891 om utsyning och avverkning av skog å renbetesfjällen i Jämtlands län m. m.

Översikt av vissa skogsbiologiska förhållanden å skyddsskogarna. På uppdrag av kommissionen har civiljägmästaren Jarre med ledning av förenämnda av riksskogstaxeringsnämnden sammanbragta material även verkställt en statistisk utredning rörande vissa skogsbiologiska förhållanden å skyddsskogarna. Utredningen åsyftar i främsta rummet att belysa skyddsskogarnas föryngringsförhållanden och sammansättning och har i enlighet härmed begränsats att avse följande frågor: 1) förekomsten av kalmark och ungskog å skogsproduktiv mark; 2) den skogsproduktiva markens fördelning å olika boniteter; 3) samma marks fördelning å olika vegetationstyper; 4) stamantalet per hektar skogsproduktiv mark, fördelat å olika trädslag och dimensionsklasser; 5) den årliga tillväxten inom bark och tillväxtprocenten; samt 6) omfattningen och beskaffenheten av virkesförrådet å skyddsskogarna. Rörande tillvägagångssättet vid ifrågavarande utredning hänvisar kommissionen till förenämnda av civil jägmästaren Jarre upprättade promemoria (bilaga II). Kommissionen vill erinra, att, då utredningen helt grundats på riksskogstaxeringsnämndens material, hänsyn icke kunnat tagas till de förändringar i fråga om skyddsskogarnas sammansättning, som inträffat efter införskaffandet av nämnda material. De förändringar, till vilka hänsyn sålunda ej tagits, torde emellertid icke vara av den art, att de i nämnvärd mån kunna påverka resultatet av den verkställda utredningen. Förekomsten av kalmark och ungskog å skogsproduktiv mark. Vad först angår förekomsten av kalmark å den skogsproduktiva marken inom skyddsskogsområdena har utredningen givit det resultat, att betydande arealer av nämnda mark ligga kala. Inom Kopparbergs läns skyddsskogsområden uppgår sålunda kalmarken till 2 730 hektar eller 12*5 procent av den skogsproduktiva marken. Motsvarande siffror i fråga om Jämtlands läns skyddsskogsområden äro för enskilda skogar 74 822 hektar och 19*4 procent samt för renbeteslanden och kronoparkerna 25 626 hektar och 14*3 procent. Beträffande innebörden av begreppet kalmark må erinras, att vid utredningen till sådan mark hänförts all mark, där skogens slutenhet icke överstiger en slutenhetsgrad av 0'2. Med siffran 1 har vid riksskogstaxeringen betecknats full slutenhet, varmed förstås ett med hänsyn till trädens ålder

35 och art fullt utnyttjande av ståndortens virkesproducerande förmåga. Med 0*9, 0*8 etc. hava betecknats lägre grader av slutenhet. Såsom slutna bestånd har riksskogstaxeringsnämnden ansett bestånd med slutenhetsgraden 0'7 och däröver (riksskogstaxeringsnämndens utredning del I s. 204, 217 och 249). Den avsevärda förekomsten av kalmark å skyddsskogarna torde väsentligen vara beroende därpå, att den utpräglade fjällskogen understundom har så låg slutenhet, att den enligt nyss angivna grunder är att anse såsom kalmark. Allenast till mindre del lärer kalmarksförekomsten å sagda skogar grunda sig på olämpliga avverkningar och därav föranledd kalläggning av vissa områden. Beträffande därefter frågan, i vilken utsträckning ungskog förekommer å den skogsproduktiva marken inom skyddsskogarna, har vid utredningen denna fråga upptagits till undersökning allenast såvitt angår ungskog i åldersklassen 1—20 år. Undersökningen har givit vid handen, att å skyddsskogarna i Kopparbergs län ungskog i nämnda åldersklass finnes i så ringa omfattning å den skogsproduktiva marken, att med den använda undersökningsmetoden ungskogens areal icke kunnat siffermässigt uttryckas. Å skyddsskogarna inom Jämtlands län åter äro 3 093 hektar av den skogsproduktiva marken bevuxna med skog i nämnda åldersklass. Denna areal motsvarar endast 0'8 procent av hela den skogsproduktiva marken. Å renbeteslanden och kronoparkerna är förekomsten av ungskog förhållandevis något bättre. Siffrorna bliva här 3 010 hektar och 1*7 procent. En jämförelse mellan nu angivna siffror och motsvarande siffror för vissa andra områden i norra Sverige visar, att förekomsten av ungskog i nämnda åldersklass å skyddsskogarna är synnerligen ringa. Enligt riksskogstaxeringsnämndens utredning (del II tab. 5) är sålunda inom Kopparbergs län i dess helhet 6'7 procent av den skogsproduktiva marken bevuxen med skog i åldersklassen 1—20 år. För Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker äro motsvarande procenttal 3*1, 5'7 och 4'5. En orsak ttll att siffrorna i förevarande avseende äro låga för skyddsskogarna tord(3 vara att söka däri, att på grund av det å skyddsskogarna tillämpade avverkningssättet större områden, bevuxna med ungskog, i allmänhet ej därstädes finnas utan att ungskogen å skyddsskogarna i regel växer insprängd i den äldre skogen på sådant sätt, att den areal, som upptages av ungskogen, ej kommit att särskilt redovisas i riksskogstaxeringsnämndens material. Den skogsproduktiva markens fördelning å olika honiteter. Till upplysning, h u r u den skogsproduktiva marken å skyddsskogarna fördelar sig å olika boniteter, har vid utredningen upprättats den å sid. 36 införda tabei.en 2. Rörande den gradering, som vid riksskogstaxeringen använts vid bonitetens bestämmande, har riksskogstaxeringsnämnden i sin utredning om landets

36 Tabell 2.

Den skogsproduktiva m a r k e n s fördelning å olika boniteter. * 2

3 Skyddsskogsområdena i

Hektar och

1 Skogarnas natur

% hektar

Enskilda skogar

|

hektar hektar

% >

. . . . hektar

i Jämtland

. . . . hektar

i Jämtland

% 1

|

|

|

bonitet VII

VI

V

8 VIII

IX

—

5 710 4165 5 710 4 430 26-2 20-4 26-2 19-1 92157 38 974 44 791 13 402 68 908 126 918 11-6 23-9 10-1 33-0 17-9 3-5 142 13 032 41 429 48 639 27 068 14 320 187 33-6 9-9 9-0 28-7 0-1

—

— —

1760 8-1

— 13 260 55 876 85 489 43 518 11906 30 471 171 0-1

5-5

18-1

5-0

12-7

1125 19 738 56 204 50 818 23 791 26 758 28-4 15-0 13-3 31-5 111 06 3 641 17 468 17107 7 313 3 981 34-5 8-0 35-3 14-8 7-4 1125 16 097 38 736 33 711 16 478 22 777 12-8 30-G 26-1 17-6 12-5 09

z

—

% »

7 IV

% hektar Renbetesland Jämtlands län och krono% parker därav i Härjedalen . . . . hektar

|

6 III

% därav i Härjedelen

|

Mark ens

% Jämtlands län

171 0-1

Bonitetei-na I och II finnas ej å sicvddssk ogsområdena.

T a b e l l 3. 2

1 Skogarnas kamerala natur

&

|

«

|

7 Den skogsproduktiva markens |

|

9 Tallskog ar1 HektSkyddsskogs- ar och områdena i

|

|

» 1

12 Granskogar

Lavoch Mossljung- rika rika

Försumpade

Enskilda Kopparbergs hektar 1560 7-1 län skogar % hektar 23 689 Jämtlands 6-1 län % hektar 21796 därav 15-1 i Härjedalen % hektar 1893 därav 0-8 i Jämtland %

3 960 1320 6-1 18-2 5 652 19 952 5-2 1-6

10 325 47-4 123 246 14 299 15 974 92 973 2 006 51 299 32-0 37 4-2 24-1 13-3 0-5

5189 19 479 13-5 3-6 473 463 0-2 0-2

154 6 321 34 891 1091 47 555 28 416 24-1 4-4 19-6 0-1 329 0-7 88 355 7 978 15 820 915 3 744 64 557 36-7 6-6 33 26-8 0-4 1-6

hektar 14 935 Jämtlands Ren8-4 län betes% land och därav hektar 12 369 krono25-0 i Härjedalen % parker därav hektar 2 566 2-0 i Jämtland %

1832 11099 6-2

1692 29 558 29 303 1254 4 006 2-2 16-4 16-6 0-7 l-o 175 1429 87 21923 8 093 2-9 0-4 16-3 44-3 0-2 1605 7 635 21210 1079 2 577 0-9 16-4 12 2-0 5-9

%

Örtrika tallskogar =-- 0.

Lavrika

ro

1832 3-7

7 635 15-4 3 464 2-7

110 05

Inalles

6 950 31-9

Mossrika

9 945 457

Örtrika

260 1-2

Försumpade

Inalles

120 0-5

34 563 19-3 9 697 19-6 24 866 19-3

37 skogstillgångar (del I sid. 204, 217, 227 och 246) upplyst, att den högsta boniteten, vilken vid bästa utnyttjande av marken med omkring 100-årig växttid anses kunna prestera en genomsnittlig produktion inklusive bark av 10*5 kubikmeter per hektar och år, betecknats med I samt att för bestämmande av övriga boniteter ned t. o. m. boniteten VIII gällt såsom regel, att en lägre klass beräknats giva omkring 25 % mindre virkesskörd än närmast högre. Härutöver har, enligt vad nämnden vidare upplyst, för det lågproducerande skogsbältet omedelbart nedanför barrskogsgränsen använts bonitetsgraden IX, avseende all sådan skogsmark, å vilken barrskogen på grund av ogynnsamma klimatiska förhållanden anses sakna förmåga att bilda slutna bestånd. Av tabell 2 framgår, att. skogsmark av de två bästa bonitetsgraderna, I och II, överhuvud taget icke förekommer inom skyddsskogsområdena. Skogsmark av boniteten III finnes endast helt obetydligt å renbetesland och kronoparker inom skyddsskogsområdena i Jämtlands län. Boniteten IV förekommer jämväl endast å skyddsskogsområdena i Jämtlands län och i förhållandevis ringa omfattning. I fråga om sagda områden äro sålunda 3"5 °/o av enskilda skogar och 0*6 % av renbetesland och kronoparker att hänföra till denna bonitet. Skogsmark av boniteterna V och VI förekommer däremot i ganska betydande utsträckning å skyddsskogarna. I Kopparbergs län äro sålunda 34'3 % av dessa skogar att hänföra till sagda fördelning å olika vegetationstyper. 13

:

15 Barrblandskogar 2

Mossrika

2 240 10-3

Försumpade

|

20 Blandade barr- och lövskogar

Inalles

Mossrika

2 240 10-3

820 3-8

Örtrika

Försumpade

|

|

25 Den totala skogsproduktiva markens fördelning å olika typer Lövskogar

Inalles

24 Lavrika

Mossrika

Örtrika

Försum- Summa pade

4 386 1-8

660 1480 780 5 520 15 105 920 230 21775 3-6 69-4 6-8 25-3 4-2 fl 100-0 3-0 4 217 23 583 137 898 27 824 9 578 175 300 11722 29 341 280 105 45 200 30 504 385 150 1-1 61 35-8 7-2 2-5 45-5 3-1 7-6 11-7 100-0 72-8 7-9 2 708 17 688 35158 618 2142 37 918 6 578 26 985 104 241 854 12 550 144 630 12-2 1-9 24-3 18-7 0-4 1-5 26-2 72-1 4-6 0-6 8-6 100-0 1509 5 895 102 740 27 206 7 436 137 382 5144 2 356 175 864 44 346 17 954 240 520 42-7 11-3 73-1 3-1 18-4 57-1 0-6 2-4 100-0 2-2 l-o 7-5

10 277 57 4 767 9-6 5 510 4-3

1238 11515 86 201 6 926 3 433 96 560 48-3 6-4 0-7 3-9 54-1 1-9 458 5 225 9 240 65 709 10 014 0-9 10-5 01 1-4 20-2 18-7 780 6 290 76 961 6 861 2 724 86 546 0-6 4-9 59-6 5-3 2-1 67-0

19 366 5-0 14 980 103

a Örtrikå b arrblan dskogar = 0.

6 409 16 767 142 688 3-6 9-4 79-9 2 651 14 201 28-7 5-4

32 102 64-8

3 758 2 566 110 586 85-6 2-0 2-9

8 463 10 687 178 605 60 4-7 1000 240 0-5

2 967 49 510 6-0 100-0

8 223 7 720 129 095 6-4 6-0 100-0

38 bonitetsklasser. I fråga om skyddsskogsområdena i Jämtlands län äro omkring hälften (50'9 °/o) av enskilda skogar och 42'6 °/o av renbetesland och kronoparker att r ä k n a dit. Även boniteterna VII—IX intaga ett betydande r u m å skyddsskogarna. Dessa boniteter omfatta sålunda av skyddsskogarna i Kopparbergs län ej mindre än 65"7 °/o och i fråga om skyddsskogarna i Jämtlands län 45*6 °/o av enskilda skogar och 56*7 °/o av renbetesland och kronoparker. Såsom allmänt omdöme torde kunna sägas, att å de områden av skyddsskogarna, som äro att hänföra till boniteten VI eller högre bonitet, naturlig föryngring i stort sett torde kunna äga rum utan större svårighet, förutsatt att läget ej är i särskild grad exponerat. Mark av boniteterna VII—IX torde däremot å skyddsskogarna oftast vara utpräglat svårföryngrad. Av de återgivna siffrorna framgår, att skogsmarken å skyddsskogarna är av bättre beskaffenhet i Jämtlands än i Kopparbergs län. Detta förhållande sammanhänger därmed, att skyddsskogsområdena i Kopparbergs län omfatta mera extrema fjällskogar med mindre näringsrik jordmån än motsvarande områden i Jämtlands län. En jämförelse mellan skyddsskogarnas bonitetssiffror och motsvarande siffror för de trakter, som gränsa intill dessa skogar, utvisar, att de förra angiva lägre boniteter än de senare. Av riksskogstaxeringsnämndens utredningar rörande den skogsproduktiva markens bonitet (del II tab. 5) framgår sålunda, att av skogsmarken i Kopparbergs län i dess helhet 85*4 °/o utgöras av mark av boniteten VI eller bättre bonitet samt att motsvarande siffror för Jämtlands län och Västerbottens läns lappmark äro 73*4 och 67'9 °/o. Däremot visa nämnda utredningar, att motsvarande procenttal för Norrbottens läns lappmark allenast är 44*1 % och alltså lägre än samma procenttal för de enskilda skyddsskogarna i Jämtlands län. Den skogsproduktiva markens fördelning å olika vegetationstyper. över fördelningen av den skogsproduktiva marken inom skyddsskogarna å olika vegetationstyper har vid utredningen uppgjorts den å sid. 36 och 37 införda tabellen 3. Rörande den närmare innebörden av de i tabellen 3 använda beteckningarna för olika vegetationstyper hänvisar kommissionen till vad riksskogstaxeringsnämnden härom anfört i sin utredning del I s. 229 o. ff. Som framgår av tabellen 3, är inom skyddsskogsområdena i Kopparbergs län granskogen den vanligast förekommande skogstypen. Den upptager sålunda 47'4 °/o av den skogsproduktiva marken. Närmast i ordningen kommer tallskogen, som fyller något mer än 30 °/o av skogsmarken. Återstoden av den skogsproduktiva marken upptages till större delen av barrblandskog (10*3 °/o) samt blandad barr- och lövskog (6"8 %>). Ren lövskog finnes endast i ringa omfattning (3'6 %>). Tallskogen utgöres till övervägande del av den lav- och ljungrika typen, under det att inom granskogen och barrblandskogen den mossrika typen fullständigt dominerar. Vad angår skyddsskogarna i Jämtlands län, förefinnes i fråga om skogs-

39 typernas fördelning en avsevärd skillnad mellan landskapen Jämtland och Härjedalen. I Härjedalen är tallskogen den förhärskande. Inom detta landskap upptager tallskogen sålunda å enskilda skogar 32"9 % och å renbetesland och kronoparker 44*3 °/o av den skogsproduktiva marken. För granskogen äro motsvarande siffror blott 24*1 °/o och 19*6 °/o. I Jämtland äro däremot granskogen och den blandade barr- och lövskogen de dominerande typerna. Å enskilda skogar därstädes täcker sålunda granskogen 36*7 °/o och den blandade barr- och lövskogen icke mindre än 571 % av skogsmarken. Tallskogen upptager däremot endast 1*6 % . Motsvarande siffror för renbetesland och kronoparker i Jämtland återspegla i stort sett samma fördelning av skogstyperna. Inom tallskogen i Härjedalen förhärska de lavrika och de mossrika typerna. Inbördes väga dessa typer något så när jämnt. Inom granskogen och den blandade barr- och lövskogen i Jämtland är den mossrika typen den helt dominerande. Då i fråga om de blandade barr- och lövskogarna de olika vegetationstypernas sammansättning är av särskilt intresse, har vid utredningen häröver upprättats följande tabell: bell 4. Sammansättningen av vegetationstyperna inom de blandade barr- och lövskogarna. Mossrika skogar iogarHektas ka- Skyddsskogsar Tall, nerala områdena i och Tall Gran gran och och latur % lövoch lövlövträd träd träd Enkilda kogar

Kopparbergs hektar län %

480 2-2

ö r t r i k a skogar Tall och lövträd

340 1-6

lenbe- Jämtlands hektar 2 490 71279 12 432 ssland län 1-4 39-9 7-0 % och därav i hektar 1473 6 316 1451 ronoHärjedalen 3-0 % 12-8 2-9 arker därav i hektar 1017 64 963 10 981 Jämtland 0-8 50-3 8-5 %

—

Inalles

Gran Tall, Tall Gran Tall, Tall och gran och och gran och och lövlöv- löv- och lövträd löv- träd träd löv- träd träd träd 660 3-0

Jämtlands län

hektar 5 509 114 161 18 228 1-4 29-7 4-7 % därav i hektar 4 015 21404 9 739 2-8 6-7 14-8 Härjedalen % därav i hektar 1494 92 757 8 489 Jämtland 0-6 3-5 38-6 %

Försumpade skogar

480 2-2

27 762 7-2

62 0-0

9 452 2-5

556 0-4

62 0-0

2142 1-5

Gran och lövträd

Tall, gran och lövträd

1000 4-6

126 5 509 151 375 18 416 1-4 39-4 4-7 0-0 4 015 24102 9 801 2-8 16-7 6-7 126 1494 127 273 8 615 0-1 0-6 52-9 3-6

27 206 11-3

7 310 3-0

6 296 3-9

358 2 621 0-2 1-5

81149 12 790 45-4 7.2

65 01

131 2 944 1-6 o-i 131 491 1-0 0-2

87 1604 0-2 3-2

6 872 13-9

6 861 5-3

2 453 1-9

271 1017 0-2 0-8

1538 3-1 74 277 11252 57-5 8-7

Stamantalet per hektar skogsproduktiv mark för olika trädslag och dimensionsklasser. Såsom förut nämnts, har vid ifrågavarande utredning jämväl stamantalet per hektar skogsproduktiv mark i fråga om olika trädslag och dimensionsklasser varit föremål för undersökning. Resultatet av denna undersökning har sammanfattats i följande tabell:

Tabell 5.

Stamantal per hektar skogsproduktiv mark, fördelat dimensionsklasser. 1

Skogarnas kamerala natur

Enskilda skogar

2 Skyddsskogsområdena i

Kopparbergs län

Jämtlands län

10—19-9

20-

157 75

Alla

57 442

0— 4-9

47 24

13 112

88 50

59 29

97 38

220 71

Alla

0— 4-9

5 - 9-9

10—19-9

20-

68 610

0 - 4-9

20—

Alla

0 - 4-9 5— 9-9

67 25

10—19-9

20-

86 Alla

64 363

167 270 235 92 764

0— 4-9

5— 9-9

10—19-9

247 182

70 33

Alla

0— 4-9

5— 9-9

10-19-9

20—

256 102

20—

därav i Jämtland

Alla trädslag (inkl. lövträd)

5— 9-9 10—19-9

Jämtlands län

Gran

65 Alla

Renbetesland och kronoparker

Tall

20—

därav i Jämtland

6 Stamantal per hektar skogsproduktiv mark

0— 4-9 5— 9-9

5— 9-9 10—19-9

därav i Härjedalen

&

4 Dimensionsklass (cm. vid brösthöjd)

å trädslag och

Alla

67 716

41 Av förestående tabell framgår, att stamantalet i den högsta dimensionsklassen, 20 cm. och däröver vid brösthöjd, per hektar skogsproduktiv mark är avsevärt lägre än stamantalet i övriga i tabellen redovisade dimensionsklasser. I fråga om Kopparbergs läns skyddsskogsområden utgör sålunda stamantalet per hektar skogsproduktiv mark i den lägsta i tabellen upptagna dimensionsklassen 0—4*9 cm. 171, i den andra dimensionsklassen 5— 9'9 cm. 252, i den tredje dimensionsklassen 10—19"9 cm. 157 och i den fjärde och högsta dimensionsklassen, 20 cm. och däröver, endast 75. Motsvarande siffror för Jämtlands läns skyddsskogsområden äro, i fråga om enskilda skogar, 241, 316, 259 och 80 och i fråga om renbetesland och kronoparker 167, 270, 235 och 92. Det relativt låga stamantal, som sålunda å skyddsskogarna förekommer i fråga om träd i den högsta dimensionsklassen, är ej någon enastående företeelse. Ett liknande förhållande äger rum även inom de trakter, som gränsa intill skyddsskogarna. Av riksskogstaxeringsnämndens utredning (del II tab. 9) framgår sålunda, att stamantalet per hektar skogsproduktiv mark ifråga om träd i den högsta dimensionsklassen utgör inom Kopparbergs län i dess helhet 91, inom Jämtlands län i dess helhet 78 och inom Västerbottens läns lappmark 95. Motsvarande antal för Norrbottens läns lappmark är enligt samma utredning 71. Det låga stamantal i högsta dimensionsklassen, som enligt vad nu angivits förekommer såväl å skyddsskogarna som i de till dessa skogar gränsande trakterna, torde väsentligen bero därpå, att de anförda siffrorna äro medeltal för den skogsproduktiva marken i dess helhet och sålunda avse även områden, som äro kala eller till övervägande del bevuxna med yngre skog. Den årliga tillväxten inom bark samt tillväxtprocenten. Vid ifrågavarande utredning har, såsom förut berörts, jämväl undersökts den årliga tillväxten inom bark å skyddsskogarna samt tillväxtprocenten för dessa skogar. Över dessa förhållanden har uppgjorts den å sid. 42 införda tabellen 6. Tabellen utvisar, att den där angivna tillväxten per hektar skogsproduktiv mark utgör för skyddsskogsområdena i Kopparbergs län 0'63 kubikmeter och för skyddsskogsområdena i Jämtlands län 0'91 kubikmeter i fråga om enskilda skogar och 0*93 kubikmeter i fråga om renbetesland och kronoparker. Enligt riksskogstaxeringsnämndens utredning (del II tab. 24) utgör den årliga tillväxten i kubikmeter inom bark per hektar skogsproduktiv mark inom Kopparbergs län i dess helhet 1*80, inom Jämtlands län i dess helhet 1'48, inom Västerbottens läns lappmark 1*24 och inom Norrbottens läns lappmark 070. Dessa siffror visa, att den årliga tillväxten inom skyddsskogsområdena är väsentligt svagare än i Kopparbergs och Jämtlands län, tagna såsom helhet, men i fråga om större delen av områdena bättre än i Norrbottens läns lappmark.

42 Tabell 6. Årlig tillväxt inom bark i kubikmeter samt tillväxtprocent. 1 Skogarnas kamerala natur

(i

|

9 Per hektar skogsproduktiv mark Skyddsskogsområdena i

Enskilda Kopparbergs skogar

Tall

, Gran

[

9 547

12 Tillväxtprocent

Inalles Tall Gran

11 |

Alla trädslag

Tall Gran

Alla trädslag

14 329 0-13

0-42

0-63

1-71

1-54

1-70

54 927 206 994 103 143 365 064 0-14

0-52

0-91

2-26

1-92

2-12

Härjedalen 44 971

45 452 29 881 120 304 0-30 9 956 161 542 73 262 244 760 0-04

0-30

0-80

2-25

1-69

2-09

Jämtland

0-65

0-98

2-33

1-99

2-13

0-50

0-93

2-10

1-71

1-95

2-30 1-90

1-59 173

2-0(3

Jämtlands län

2 894

Lövträd

10 |

därav i

RenJämtlands beteslän 29 469 land och därav i kronoparker Härjedalen 15 912 Jämtland

13 557

48 698 171 599 0-16

12131 81301

8 318 36 361 0 3 1

0-24

0-71

40 380 135 238 0-10

0-61

1-01

1-92

Omfattningen och beskaffenheten av virkesförrådet å skyddsskogarna. Vad härefter angår omfattningen och beskaffenheten av virkesförrådet å skyddsskogarna hava häröver vid utredningen upprättats två särskilda tabeller, 7 och 8, avseende den förra kubikmassan inom bark inalles och per hektar skogsproduktiv mark, fördelad å trädslag och dimensionsklasser, och den senare kubikmassan inom bark av tall och gran, fördelad efter trädens mogenhet och dimensioner. Tabellerna äro införda å sid. 43 och 44. Med avseende å de i tabellen 8 angivna mogenhetsklasserna må erinras, att enligt instruktionen för arbetet å marken under riksskogstaxeringen sagda klasser bestämts i enlighet med vissa av domänstyrelsen meddelade föreskrifter för skogsindelning (riksskogstaxeringsnämndens utredning del I s. 222). Jämlikt dessa föreskrifter skola utvecklingsbara, unga eller medelålders träd hänföras till mogenhetsklass 1, äldre avverkningsmogna, i huvudsak friska träd till mogenhetsklass 2 och sådana starkt övermogna eller väsentligt skadade träd, som vid kvarstående avtaga i användbarhet, till mogenhetsklass 3. Beträffande övriga synpunkter, som varit vägledande vid mogenhetsklassbestämningen, hänvisas till vad riksskogstaxeringsnämnden anfört i sin utredning del I s. 253. Av tabellen 7 framgår, att kubikmassan inom bark per hektar skogsproduktiv mark utgör inom skyddsskogsområdena i Kopparbergs län 35*8 kubikmeter och inom skyddsskogsområdena i Jämtlands län 41 "4 kubikmeter för enskilda skogar och 458 kubikmeter för renbetesland och kronoparker. En-

43 Tabell 7. 1

Skogarnas kamerala natur

Kubikmassan inom bark inalles och per hektar skogsproduktiv mark fördelad å trädslag och dimensionsklasser.

*1

3 Skyddsskogsområdena i

Dimensionsklass (cm. vid brösthöjd)

Tall

0— 4-9

5— 9-9

62 Enskilda Kopparbergs län . . skogar

1 Jämtlands l ä n . . . .

|

|

10 Per hektar skogsproduktiv mark i kbm.

Hundratal kbm.

Lövträd

Inalles

Tall

Gran

01 0-3

Gran

1 Inalles (inkl. lövträd)

10—19-9

2 280

1-8

20—

3 847

5 011

4-8

17-6

Alla

1080 1606

230 84

0-2 1-8 7-2

5 927

8 015

7-0

26-8

22-7 35-8

0— 4-9

—

0-4

970 7 318

5 200

9 091

15 261

0-1 0-2

0-3

5— 9-9 10—19-9

1-3

3-7

64 733

1-7

9-1

15-8

20—

14 769

36 481 20 934 60 872 8 531

21-5

23 309 104 100 38 556 165 965

5-7

15-6 26-3

41-4 0-3

Alla därav i Härjedalen

0-3 2-8 10-0

0— 4-9

—

0-1

5— 9-9

3 652

5 756

0-5

0-9

3-7

10—19-9

5 817

5 447

20 417

3-7

13-2

12 435

15 045 1215 25 924 10 314

28 695 55 434

8-3

6-1 10-3

19-4

12-6

17-5

36-6 0-4

20— Alla

0— 4-9

—

0-0

0-4

5— 9-9

9 505

o-i

1-5

3-7

10-19-9 20-

1501 2 334

3 865 5 439 27 328 15 487 45 827 7 316

44 316

0-6

17-4

0-9

22-8

Alla

55 477 78176 28 242 110 531

10-9 18-9

1-6

31-7

44-3

RenJämtlands län . . . . 0— 4-9 betes5— 9-9 land och krono10—19-9 1 parker 20—

—

3 791

6 056

0-1 0-2

0-2

0-3 3-1

3 477 9 383

13 538 10 511

27 526

1-8

7-3

14-5

36 991

50 560

5-0

20-5

27-9

Alla

13 498

84 677

7-1

28-9

45-8

därav i Jämtland

därav i Härjedalen

därav i Jämtland

4186 52 691 18 488

0-9

0 - 4-9

—

5— 9-9

0-6

01 0-5

2-8

10—19-9 20—

2 315

5 868

3-4

4-6

11-1

4 370

4 741

9 466

9-5

18-7

Alla

6 647

7 378

2 986

17 011

12-7

14-6

32-9

0-3

0— 4-9

—

0-0

0-2

0-2

5— 9-9

2 876

4 549

1-1

3-3

10—19-9

8 795

21 658

01 1-2

15-8

20—

5 013

32 250

3 831

3-7

24-7

6 851

45 313 15 502

67 666

5-0

34-3

31-4 50-7

Alla

44 Tabell 8.

Kubikmassan inom b a r k av tall och gran i h u n d r a t a l kbm., fördelad efter t r ä d e n s mogenhet och dimension.

2 Skogarnas kamerala natur

Skyddsskogsområdena i

Enskilda skogar

•

7 D i mens

Kopparbergs län

Jämtlands län .

Träd- Mogenhets slag klass 0-4-9

därav i Härjedalen

Jämtlands län .

därav i Jämtland

11)

|

i o n s k 1a s s Alla

5-9-9 10-14-9 15-19-9

20-

lUOtal kbm.

%

17 3

57 5

106 52 8

89 139 50

Gran

1 2 3

32 16

260 107 59

219 300 106

118 716 147

1 2 3 1 2 3

225 2 25

883 78 9

2 290 339 198

3 009 943 539

1207 232 108

4 056 624 520

8 418 3 774 2 322

2 666 9 073 38-9 7 364 8 726 37-4 4 739 5 510 23-7 8 567 7 767 30 015 28-8 8 567 27 379 40 576 39-0 4 833 25 726 33 509 322

156 1 18

1788 265 154

2 419 758 433

2192 983 604

2 096 2 096 1182

Tall

85 725 270 32 2 510 1305

354 22-1 924 57-5 328 20-4 661 11-2 3 633 61-3 1633 27-5

1 2 3 1 2 3

305 58 28

700 62 7 1041 160 134

Tall

1 2 3

69 1 7

183 16 2

502 74 44

Gran

1 2 3

902 174 80

3 015 464 386

6 226 2 791 1718

Tall

1 2 3 1 2 3

147 2 16

430 38 5

993 147 86

288 56 26

1398 215 179

2 974 1333 821

Tall

1 2 3

99 1 11

299 27 3

550 81 48

776 243 139

801 2187 1382

2 525 38-0 2 539 38-2 1583 23-8

Gran

1 2 3

46 9 4

205 32 26

Tall

1 2 3

131 11 2

562 562 317 732 230 131

590 2 131 2 020 858 2 469 1686

1910 25-9 2 961 40-1 2 5U7 34-0 2 212 32-3 2 777 40-5 1862 27-2

Gran

1 2 3

48 1 5 242 47 22

507 227 140 443 66 38

1 193 183 153

2 467 1106 681

Tall

Gran

därav i Härjedalen

1 2 3

Gran

därav i Jämtland

8 Tall

Gran

Renbetesland och kronoparker

2 215 7 278 37-9 6199 7 285 38-0 4 021 4 633 24-1 1978 7 612 29-4 6 812 10109 39-0 6 255 8 203 31-6 451 1795 43'7 1165 1441 35-0 718 877 21-3

590 185 106 6 471 5 789 22 403 28-7 6 471 20 567 30 467 38-9 3 651 19 471 25 306 32-4 1508 473 270

1659 4 737 3 5 1 4 656 5 316 39-4 3 068 3 445 25-5 3 280 3 847 11787 22-4 3 280 16 129 21013 39-9 1850 17 015 19 891 377

2 718 3 257 9 877 21-8 2 718 13 998 18 052 39-8 1533 14 995 17 384 38-4

45 ligt riksskogstaxeringsnämndens utredning (del II tab. 14) uppgår kubikmassan inom bark per hektar skogsproduktiv mark i Kopparbergs län i dess helhet till 59*7 kubikmeter och i Jämtlands län i dess helhet till 54 kubikmeter. För Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker äro motsvarande siffror 58 - l och 36 kubikmeter. Av dessa uppgifter framgår, att skyddsskogsområdena i fråga om markens produktionsförmåga äro avsevärt sämre än skogarna i Kopparbergs och Jämtlands län i deras helhet samt i Västerbottens läns lappmark men att huvudparten av skyddsskogsområdena i berörda avseende är ej oväsentligt bättre än skogarna i Norrbottens läns lappmark. Tabellen 8 utvisar, att samtliga mogenhetsklasser äro representerade bland skyddsskogsområdenas barrskogar men att den övervägande delen av dessa tillhöra mogenhetsklass 2. Inom Kopparbergs län ingå sålunda i fråga om tall i kubikmassan inom bark träd av mogenhetsklass 1 med 22*1 °/o, träd av mogenhetsklass 2 med 57*5 °/o och träd av mogenhetsklass 3 med 20"4 °/o. Motsvarande siffror för gran äro i fråga om länet 1T2, 61*3 och 27'5 °/o. Å enskilda skogar inom Jämtlands läns skyddsskogsområden fördelar sig i fråga om tall kubikmassan inom bark å förenämnda mogenhetsklasser sålunda, att 38'9 % tillhöra träd av mogenhetsklass 1, 37*4 °/o träd av mogenhetsklass 2 och 23'7 °/o träd av mogenhetsklass 3. Beträffande granbestånden å sistnämnda skogar äro motsvarande procenttal 28'8, 39 och 32*2. I fråga om renbetesland och kronoparker inom Jämtlands läns skyddsskogsområden äro förhållandena i förevarande avseende i stort sett desamma som beträffande enskilda skogar inom samma områden. En jämförelse mellan nu angivna siffror för skyddsskogarna och motsvarande siffror för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker utvisar, att inom lappmarkernas barrskogar mogenhetsklassen 3, d. v. s. den starkt övermogna eller skadade skogen, är ännu starkare företrädd än inom skyddsskogsområdena. I riksskogstaxeringsnämndens utredning (del II tab. 16) beräknas sålunda i fråga om Västerbottens läns lappmark 28'9 °/o av tallens kubikmassa och 41'6 % av granens kubikmassa, allt inom bark, tillhöra träd av mogenhetsklass 3. Motsvarande procenttal för Norrbottens läns lappmark äro för tall 45 samt för gran 49*7. Trots det relativt gynnsamma läge, som skyddsskogarna sålunda intaga i fråga om övermogen och skadad skog, är dock uppenbart, att även å skyddsskogarna dylik skog förekommer i allt för stor omfattning. Från rationell skogsvårdssynpunkt är sålunda önskvärt, att ökad avverkning av dylik skog å skyddsskogarna kommer till stånd i den mån detta kan ske utan äventyrande av skogens nöjaktiga återväxt. Förutsättningarna för erhållande av föryngring å skyddsskogarna. Vid behandlingen av den föreliggande lagstiftningsfrågan böra tydligen förutsättningarna för erhållande av föryngring å skyddsskogarna noggrant beaktas. En närmare redogörelse för dessa förutsättningar, i den mån dessa äro kända, torde därför här böra lämnas.

46 Uppsats av länsjägmästaren K. E. Kallin. Kommissionen vill till en början erinra, att en belysande översikt i detta ämne lämnats i en uppsats: »Om skyddsskogslagen och dess brister med förslag till lagkomplettering», intagen i Svenska skogsvårdsföreningens tidskrift 1916 sid. 1 och ff. och författad av läns jägmästaren Karl Erik Kallin. I uppsatsen uttalas, att för erhållande av nöjaktig återväxt efter avverkningar å skyddsskogarna i åtskilliga fall erfordras vidtagande av särskilda åtgärder. Beträffande vissa marktyper kunna dessa åtgärder enligt författarens mening begränsas till rensningshuggningar eller hyggesröjningar, under det i fråga om andra typer dikning, bränning eller direkta kui turåtgärder anses nödiga. Beträffande det närmare innehållet av berörda uppsats hänvisas till förenämnda tidskrift och 1911 års skogslagstiftningskommittés betänkande, del I, däri å sid. 263—266 ett utdrag av uppsatsen införts. 1926 års utlåtande angående revision av skyddsskogsområdena. E n framställning av de föryngringsmöjligheter, som föreligga i fråga om skyddsskogarna, har även lämnats i förutnämnda den 8 maj 1926 avgivna utlåtande rörande revision av skyddsskogsområdena i Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län. Då vad i denna framställning anförts enligt kommissionens uppfattning i stort sett alltjämt äger giltighet, har kommissionen här velat återgiva densamma. Framställningen, som har avseende å nämnda skyddsskogsområden i deras ursprungliga omfattning, är av följande innehåll: Något område inom granskogen i avsaknad av all föryngringsmöjlighet kunde knappast sägas förefinnas. Till och med längst upp i fjällbandet, där i vissa fall grobart frö alls icke — detta dock mera undantagsvis — eller endast sällan och sparsamt utvecklades, vore granskogen bättre skyddad mot förintelse och skogsgränsen därigenom stabilare, än man tidigare trott, detta tack vare granens utpräglade vegetativa föryngringsförmåga, vilken man förr ansett vara mera av kuriositetsintresse. Icke ens de för ögat anskrämliga bestånd av till sin övre del avtorkande, nedtill mer eller mindre vidgreniga och ofta sockertoppsformade granar vore obetingat dömda till undergång. I de exponerade lägen, där dylika bestånd uppträdde, saknade kronans övre delar praktiskt taget all betydelse från föryngringssynpunkt och föryngringen ombesörjdes uteslutande eller övervägande av de mot marken vilande rotslående grenarna. Den vegetativa föryngringens resultat vore heller icke, såsom man kanske på sina håll ansåge, mindervärdigt i förhållande till en under samma betingelser uppkommen fröföryngring, ty lika väl som den senare kunde den förra under någorlunda gynnsamma förhållanden utbilda synnerligen vackra grupper, som utväxte till grova timmerdimensioner, om än ett visst hämmande av individernas utveckling stundom inträffade genom deras inbördes trängsel inom grupperna. Vad anginge de trakter, där fröproduktion av betydelse från föryngringssynpunkt ägde rum, ville förrättningsmännen dels från sina resor för uppdragets fullgörande och dels med stöd av den fleråriga erfarenhet, som två av förrättningsmännen

47 ägde beträffande skyddsskogsområdena, såsom sin uppfattning framhålla, att såväl genom självsådd som genom markberedning och kulturer överraskande goda föryngringsresultat nåtts även i betydande höjdlägen, vilket allt manade till ett uppmuntrande av föryngringsarbetet inom skyddsskogarna. Visserligen inträffade det ofta i upptagna luckor inom granskogen, då det gällde de sämre och mest exponerade markerna, att nya plantor efter avverkningen icke uppkomme åtminstone de närmaste decennierna — än vore det markens tjocka och ogynnsamma råhumusbeteckning, än dess örtrikedom, som här utgjorde hinder — men de små förkrympta marbuskar och plantor, som delvis knappast märkbara funnits inom beståndet och till vilka man sannolikt tidigare knappast ansett sig bör knyta några större förhoppningar, upptoge föryngringens roll i luckorna, där de bildade återväxt, som visserligen ofta vore gles men dock icke sådan, att den antydde, att en försämring av nuvarande beståndstyp skulle komma att ske. Enligt förrättningsmännens uppfattning kunde man i många fall med fog påstå, att marbusken vore den extrema fjällgranskogens normala ungdomsstadium. Det hade till och med inträffat, att utförda tallkulturer delvis hotat att gå om intet just genom de kvarlämnade förbisedda marbuskarnas reaktionsförmåga. I detta fall syntes granen från reproduktionssynpunkt under ogynnsamma förhållanden äga ett visst företräde framför tallen, vilkens självföryngring på vissa hedområden vore ytterligt svag. Stora föryngringssvårigheter erbjöde jämväl vissa tallhedstyper — dock ingalunda bundna till skyddsskogslagens tillämpningsområde — där planttillgången visserligen från början vore riklig men plantorna ägde utvecklingsmöjligheter endast inom mer eller mindre sparsamt förekommande fläckar, såsom under äldre träd och vid vissa edafider såsom vindfällen, tullar, stubbar, grenar o. s. v., där föryngringen uppträdde gruppvis. Såväl på grund av granens vegetativa föryngringsförmåga som på grund av utvecklingsmöjligheterna hos de marbuskar och förkrympta plantor, som så gott som alltid funnes till större eller mindre antal i granbestånden, ansåge förrättningsmännen således, att de sämsta granmarkerna vore gynnsammare ställda än de sämsta tallmarkerna, då det gällde skogens bibehållande utan ingrepp med direkt skogsvårdande åtgärder, såsom kulturer, dikningar o. s. v. Beträffande de sämsta tallmarkerna vore det tydligt, att de starkt blockrika tallmarkerna, som sällan hade någon motsvarighet inom granskogen men som i stor utsträckning förekomme i Härjedalen, i sig själv lade ett absolut hinder i vägen för en fullgod föryngring och icke genom något åtgörande kunde höja sig till nöjaktig produktion. Dessa nu berörda marker kunde sägas sväva på gränsen till impediment. På de bättre markerna kunde självåterväxt oftast påräknas av både tall och gran, om det ock dröjde en avsevärd tid, innan föryngringen kunde anses nöjaktig, detta dock Ullder förutsättning att nödiga hyggesrensningar verkställdes samt att huggningarna bedreves rationellt, d. v. s. att luckor eller smärre hyggen av lämplig storlek upptoges, varigenom uppkommande plantor bereddes lämplig marktemperatur och tillfredsställande belysning, samtidigt som de av kantbeståndet erhölle skydd. Nuvarande ungskogsbestånd av tall å de bättre och medelgoda tallmarkerna hade i regel uppkommit efter eld, som visat sig kunna befordra tallens reproduktion även inom skyddsskogarna. Skogseldarnas betydelse såsom föryngringsbefordrande faktor även inom skyddsskogsbältet kunde sålunda iakttagas företrädesvis inom Jämtlands och Kopparbergs län, där inom åtskilliga områden brandföryngrade, vackra, vanligen rena tallungskogar uppträdde å de ej allt för grunda eller torra jordmånerna med skarpa beståndsgränser mot råhumusbesvärade, oväxtliga och svårföryngrade granskogar av fjälltyp. Utan skogseldarnas råhumusförbrännande och i övrigt markföryngrande inverkan skulle utan tvivel stora arealer av skyddsskogsbältet i dessa län förete en mer eller mindre tröstlös anblick, där nu mark och skog å de gamla brännorna ingått en produktionskraftig och föryng-

48 ringsduglig förening. Speciellt inom dessa skogstyper ansåges en rationellt bedriven avverkning — i förening med en lindrigare hyggesrensning — kunna säkerställa skogsåterväxten genom naturlig föryngrig. Att enbart fota skyddsskogsskötseln på självsådd vore dock icke vare sig lämpligt eller tillrådligt. Under det att genom föryngringshuggning med tanke på självsådd den för de utpräglade fjällskogsbestånden karaktäristiska glesheten i allmänhet endast mera långsamt kunde förbättras, låge det mångenstädes inom möjligheternas gräns att genom uppdragandet av kulturbestånd på ett hastigare sätt avsevärt öka produktionen även därstädes, detta dock under förutsättning att proveniensfrågan noggrant beaktades. Såväl inom gran- som tallskogen hade även i betydande höjdlägen kulturer tillgripits med mycket goda resultat. Då å de inom skyddsskogsområdet liggande renbeteslanden mer än tjugoåriga kulturer funnes, syntes man hava rätt att hysa gott hopp om, att de löften, kulturerna från början givit, även komme att i framtiden infrias. En del tallkulturer hade dock på ett tämligen framskridet stadium svårt härjats av snöskytte. Utökandet av kulturernas omfattning inom de jämtländska fjällskogarna syntes emellertid numera i högre grad vara en ekonomisk än en biologisk fråga, även om givetvis många dunkla spörsmål återstode att utreda. De försök, som statens skogsförsöksanstalts norrlandsavdelning anlagt även inom skyddsskogsområdet, torde framdeles komma att lämna ett fastare underlag för bedömandet av lämpligaste kulturmetoder. Av stor betydelse för barrskogarnas föryngring och ungskogsbeståndens utveckling vore vidare förekomsten av björk. Anmärkningsvärt vore i detta fall den stora skillnaden i björkförekomst mellan landskapen Jämtland och Härjedalen. Under det att björken i det förra landskapets fjälltrakter normalt vore det å brännorna först invandrande skogsträdet och de jämtländska fjällgranskogarna nästan undantagslöst vore starkt björkblandade, varvid i de extremare lägena björkinblandningen till och med syntes vara icke av övergående utan mera permanent natur, trivdes björken mindre väl i Härjedalens mera kontinentala klimat i allmänhet och å de torra hedmarkerna i synnerhet, där den mycket sparsamt förekomme. Även efter brand invandrade här ofta barrskogan direkt utan björken såsom föregångsträd. Inom de jämtländska fjällskogarna åstadkomme björken visserligen på ett mera framskridet stadium i biandbeståndens utveckling en svår skadegörelse å barrskogen, varför gallringen där bleve en av de viktigaste beståndsvårdsåtgärderna. Men i tid efterhållen med gallring hade björken ett uteslutande fördelaktigt inflytande inom barrskogen. Orsakerna härtill vore flera, bl. a. avfallets gynnsamma inflytande på det översta markskiktets näringsförråd och allmänna tillstånd. Björken gåve även vindskydd men ägde samtidigt en för ljus- och värmestrålning relativt lätt genomsläpplig krona. Det hade i vissa fall visat sig, att tidigare utförda allt för starka huggningar i björkblandad barrskog till sina ogynnsamma verkningar såväl med hänsyn till det minskade vindskyddet för nedanför liggande skog som för beståndets egen del betydligt neutraliserades genom att beståndsslutenheten åter ökades, därigenom att björken börjat utfylla de uppkomna luckorna, varefter i skydd av dessa träd en ny barrskogsgeneration kunnat börja att ånyo arbeta sig fram. De områden, där björken saknades, vore därför av flera skäl enligt förrättningsmännens åsikt ömtåligare för klimatiska verkningar efter skedd överdriven avverkning än de björkblandade bestånden, överhuvud taget syntes det vara fördelaktigt att gynna en måttlig inblandning av björk i fjällskogen, varför den rationella björkgallringen främst borde inrikta sig på borttagandet av direkt hinderliga björkar men icke en total björkutfällning, vilken stundom resulterade i nedsatt tillväxt och tynande utseende hos den alltför hastigt friställda och ett behövligt skydd berövade barrunderväxten.

49 Förrätttningsmännen hade på grund av de i det ovanstående berörda förhållanden kommit till en något ljusare syn på f jällskogsproblemet än den, som behärskade 1904 års förrättningsmän. Denna skillnad i uppfattning motsvarades av en allmän meningsomsvängning, som under mellantiden ägt r u m bland de med vården av skyddsskogarna betrodda skogsmännen. Att en dylik skett framginge redan av den helt olika utsyningsteknik — både i fråga om huggningarnas styrka och själva huggningsmetoden — som numera efterträtt den tidigare vanliga plockhuggningen eller rensningshuggningen, som måste hänföras till en allt för långt driven räddhåga för klimatiska påverkningar vid en huggning av sådan styrka och form, att den kunde tjäna till att inleda en föryngring. Att i den övre barrskogsregionen upptaga luckor hade ansetts alltför riskabelt, då man i och med detta ju lokalt kommit att lämna vinden ett friare spelrum och man hade knappast, om ens något, känt till möjligheterna att i dylika luckor i höjdlägen åstadkomma självåterväxt. Man hade i själva verket hyst en mycket pessimistisk uppfattning om trädens förmåga att i fjälltrakterna utbilda grobart frö. Då all erfarenhet i detta fall i det närmaste saknats från området, hade ju även en klok beräkning bjudit, att man anlagt den största försiktighet vid lagens handhavande. Skyddsskogslagen själv i dess nuvarande formulering, som endast handlade om skyddsskogens vidmakthållande och bevarande genom utsyning, utan varje föreskrift om återväxtens underlättande genom andra medel, torde väl få härledas till den tvekan, man vid denna tid hyst om möjligheten att inom skyddsskogsområdet med framgång vidtaga särskilda åtgärder i föryngringsbefrämjande syfte. Sedan åtskilliga år tillbaka hade emellertid målmedvetna föryngringshuggningar förts inom skyddsskogsområdet och deras resultat pekade hän mot att stora möjligheter funnes för införandet av en efter förhållandena avpassad mera rationell skogsskötsel inom stora delar — för att icke säga den övervägande delen — av skyddsskogsområdena. Med det anförda hade det ingalunda varit förrättningsmännens mening att giva en alltför optimistisk syn på fjällskogens ofta vanskliga föryngringsförhållanden utan endast att påvisa, att stora områden inom fjällskogarna i huvudsak anslöte sig till de svårföryngrade norrländska högre belägna skogarna i allmänhet, och att endast det egentliga fjällskogsbandet härvid intoge en mera utpräglad ogynnsam ställning. Särskilt ville förrättningsmännen i detta sammanhang hava påpekat, att deras ovan motiverade hoppfullare syn på fjällskogens framtidsmöjligheter icke omfattade de försumpade markerna. När till alla andra ogynnsamma betingelser, med vilka skogsskötseln i fjällområdena hade att kämpa, sällade sig försumpning, bleve förhållandena ofta till synes hopplösa. Inom åtskilliga trakter, t. ex. stora delar av Härjedalen, syntes i själva verket skogsgränsens förlopp i stort sett vara bestämt av markens på större höjd tilltagande tendens till försumpning och icke av fjällklimatets direkta inverkan. Om och i vad mån det absoluta hinder för en framgångsrik fjällskogsskötsel eller rentav för trädväxt överhuvud taget, som denna försumpning inom stora områden innebure, skulle kunna avlägsnas genom dräneringsingrepp vore en fråga, som säkerligen ej kunde besvaras utan ingående hydrologiska undersökningar. Undersökningar av statens skogsförsöksanstalts avdelning för föryngringsförsök i Norrland. Såsom i den nu återgivna framställningen omnämnes, har jämväl statens s k o g s f ö r s ö k s a n s t a l t s a v d e l n i n g för f ö r y n g r i n g s f ö r s ö k i N o r r l a n d v e r k s t ä l l t vissa u n d e r s ö k n i n g a r r ö r a n d e f ö r y n g r i n g s m ö j l i g h e t e r n a å s k y d d s s k o g s o m r å 4 — 366585.

50 dena i Kopparbergs och Jämtlands län. På uppdrag av kommissionen har docenten J. E. Wibeck, som förestått nämnda avdelning från början av dess verksamhet intill dess avdelningen år 1933 upphörde, utarbetat en redogörelse för resultatet av dessa undersökningar, såvitt angår tallens och granens kottsättning och fröbeskaffenhet inom sagda områden samt vissa skogsodlingsförsök, som genom avdelningens försorg utförts inom dessa områden. Redogörelsen har fogats såsom bilaga III vid kommissionens betänkande.

Kommissionen. Den i utlåtandet den 8 maj 1926 lämnade framställningen visar, att föryngringsmöjligheterna å skyddsskogarna i Kopparbergs och Jämtlands län äro väsentligen olika för skilda skogstyper därstädes. En närmare översikt av dessa möjligheter torde därför lämpligen böra lämnas särskilt för varje typ. I samband därmed torde jämväl de olika avverkningsmetoder, som under skyddsskogslagens giltighetstid tillämpats inom de skilda typerna, böra angivas. Vid den översikt av dessa förhållanden, som kommissionen nu går att lämna, har kommissionen i huvudsak följt den typindelning, som använts vid riksskogstaxeringen och som närmare angivits i den ovan intagna tabellen 3. Enligt denna typindelning omfatta skyddsskogarna fem huvudtyper, nämligen 1) tallskogar, 2) granskogar, 3) barrblandskogar, 4) blandade barr- och lövskogar samt 5) lövskogar. Envar av de under 1)—4) angivna huvudtyperna har uppdelats i vissa undertyper, omfattande mossrika, örtrika och försumpade skogar (i fråga om tallskogar och barrblandskogar har den örtrika typen på grund av ringa förekomst ej redovisats i riksskogstaxeringens material) samt i fråga om tallskogar jämväl lavrika samt lav- och ljungrika skogar. I den nu angivna indelningen har kommissionen dock i det följande ansett sig böra göra vissa modifikationer. Å ena sidan har det sålunda synts lämpligt att bland de dominerande mossrika skogarna såsom särskild typ urskilja risrika skogar, varförutom en uppdelning av lövskogen i lövskog å brännor och subalpin björkskog ansetts påkallad. Däremot har å andra sidan en sammanslagning ägt rum i fråga om försumpade skogar samt, i viss utsträckning, i fråga om typer med och utan starkare björkinblandning. För vinnande av nödig koncentration har vid ifrågavarande översikt förekommande undantagsfall i regel ej kunnat beaktas. Vad först angår tallskogarna hava dessa i enlighet med det nyss anförda indelats i fem olika typer, nämligen 1) örtrika, 2) lavrika, 3) lav- och ljungrika, 4) mossrika och 5) risrika. Den örtrika typen förekommer å skyddsskogarna särskilt vid bäckar och andra mindre vattendrag men är av så ringa omfattning, att den, såsom förut antytts, icke kommit att beröras av riksskogstaxeringens taxationslinjer. Den återfinnes därför ej i dess tabeller. Då typen saknar nämnvärd praktisk betydelse, torde den här kunna förbigås.

51 Den lavrika typen eller tallheden återfinnes å magra morän-, grus- och sandavlagringar, som, beroende på det geologiska underlaget, än äro finkorniga och starkt vattenhållande, än utmärka sig för vattengenomsläpplighet och stark markuttorkning, kort sagt en otillfredsställande vattenhushållning. Lavhedstypen, som kännetecknas av lavarnas fullständiga dominans i marktäcket, är i huvudsak lokaliserad till Härjedalen men förekommer även i rätt stor omfattning inom skyddsskogsområdena i Kopparbergs län. Å de bördigare Jämtlandsmarkerna saknas den nästan fullständigt. Denna typ är i allmänhet utomordentligt svårföryngrad genom att det därstädes förekommande talrika plantmaterialet av ännu ej fullständigt utredda orsaker saknar utvecklingsmöjligheter annat än å särskilt gynnsamma ståndorter såsom under äldre träd, invid lågor o. s. v. Typen avviker på intet sätt från de i facklitteraturen ingående beskrivna lavhedarna i inre Norrland. Avverkningen å dessa hedar plägar föras efter två principer, dels som försiktiga rensningshuggningar, då man söker få plantorna att gå upp under en skyddande skärm, och dels i form av kalhyggen, å vilka stundom markberedning — mekanisk eller genom eld — sedermera sker. Inom skyddsskogarna har den förra principen övervägande tillämpats, och några speciella försök till föryngringsmöjligheternas förbättrande genom markbehandling äro i fråga om dessa skogar icke kända för kommissionen. Fullt säkra riktlinjer för lavhedarnas behandling kunna ännu icke sägas föreligga. Erinras må, att man plägar iakttaga den allra största varsamhet med det obetydliga inslag av gran eller björk, som tilläventyrs finnes å hedarna och vars bevarande från markskydds- och markförbättringssynpunkt är angeläget. Den lav- och ljungrika typen är också en hedform, även den svårföryngrad men dock av något bättre beskaffenhet än den lavrika typen. Den är huvudsakligen knuten till skyddsskogsområdena i Kopparbergs län. Föryngringen äger oftast rum på det sätt, att plantorna spira upp i lavtäcket i skydd av ljungen, som är mer eller mindre fläckvis spridd å heden. I fråga om behandlingen av denna typ gäller i övrigt vad nyss sagts om lavtypen. För närmare studium av tallhedstyperna hänvisas till den utförliga utredning, som beträffande dem finnes intagen (sid. 133 o. ff.) i det av 1927 års skogssakkunniga för lappmarken den 31 mars 1931 avgivna betänkande (stat. off. utr. 1931: 10). De moss- och risrika typerna — övervägande lokaliserade till Härjedalen — äro från föryngringssynpunkt åtskilligt bättre ställda än förenämnda två hedtyper och hava bättre slutenhet än dessa, vilka ofta äro ytterligt glesställda. Den vanligaste avverkningsformen torde här vara försiktig blädning och rensningshuggning med bibehållande av tillräckligt skärmbestånd för markfuktighetens bevarande till den tidpunkt, då föryngringen inledes genom skärmens utglesnande till fröträdsställning. Några direkta markvårdsåtgärder för föryngringens framhjälpande torde, även om dylika åtgärder i och för sig icke äro otänkbara, i allmänhet vara överflödiga och i varje fall knappast utprovade inom skyddsskogarna. Gallring inom för täta ungskogsgrupper kan däremot rekommenderas som lämplig efteråtgärd.

5:2 Granskogarna hava uppdelats i tre särskilda typer: 1) örtrika, 2) mossrika och 3) risrika. Den örtrika typen, kännetecknad av markens rikedom på högväxta örter, är knuten till myllrik, bördig mark men är trots sin höga bonitet ofta svårföryngrad på grund av den starka konkurrensen mellan markfloran och de spirande trädplantorna. Typen är icke särdeles utbredd och i huvudsak lokaliserad till norra Jämtlands näringsrikare marker med underlag av kambrosiluriska kalkstenar och skiffrar; den förekommer blott undantagsvis inom Kopparbergs läns skydsskogsområden och saknas praktiskt taget alldeles inom de näringsfattigare Härjedalsområdena. Avverkningen måste här ske genom mycket försiktiga ingrepp i bestånden, enär öppnandet av luckor ofelbart resulterar i ett tilltagande av örternas mängd och yppighet. I olikhet med den inom vissa andra skogstyper vid kalläggning av marken uppträdande mera tillfälliga föryngringshinderliga floran av t. ex. ålmjölke och kruståtel, vilken efter att ha exploaterat markens frigjorda näringskapital så småningom går tillbaka, synes örtfloran inom denna typ icke röna någon liknande inverkan av tiden utan bibehåller sig med oförminskad kraft. Ehuru föryngringen går sakta och utsikter att nämnvärt förbättra de nuvarande beståndens slutenhet knappast föreligga, med mindre kostsamma kulturer med försigkomna plantor utföras, torde någon fara för skogens bestånd och bibehållande i nuvarande typ vid iakttagande av förnuftiga huggningar icke föreligga, även om man endast litar till de naturliga föryngringsmöjligheterna. Några återväxtstimulerande åtgärder i form av markberedning eller annan markbehandling äro icke försökta inom skyddsskogsområdena och skulle sannolikt ej heller leda till åsyftat resultat. Orsakerna till örtrikedomen och därmed nu rådande föryngringssvårigheter bero till stor del på äldre tiders oförsiktiga ingrepp i och söndertrasande av bestånden. Även den mossrika typen, som å skyddsskogarna förekommer i jämförelsevis betydande omfattning, har föryngringsmöjligheterna ganska beskurna, i synnerhet där den utsatts för tidigare dimensionsblädning eller utglesning, varigenom markförvildning uppstått. Ju mera råhumusbesvärad marken är, dess nödvändigare blir att genom luckhuggning söka åstadkomma en markförbättring, då föryngring skall inledas. Om markförvildningen genom dimensionshuggning och successiv beståndsutglesning drivits tillräckligt långt, övergår ifrågavarande typ till den risrika granskogstypen. Denna typ, som också benämnes tjockmossetypen, är den extremt svårföryngrade formen och intager inom skyddsskogskomplexen ännu större areal än föregående typ. Blåbärsriset i yppig utveckling är här karaktärsväxten. Erfarenheten har visat, att blåbärsriset — vare sig det nu är en indikator på råhumusbildningen eller direkt råhumusalstrande — bäst gynnas av halvskugga. Både bibehållande av beståndsslutenheten, där denna möjlighet icke redan är försutten, och kalläggning med markens öppnande för ljus- och värmetillförsel äro således medel i kampen mot ökad råhumusbildning, vilken såväl mekaniskt som på grund av sin oförmultnade konsistens är den väsentligaste orsaken till föryngringssvårigheterna. I de till denna typ hörande bestånden

53 är det därför i ännu högre grad än då det gäller föregående typ nödvändigt att öppna luckor eller upptaga smärre hyggesytor, vilka rensas från icke utvecklingsbara beståndsrester och marbuskar och alltför rikligt avverkningsavfall, som kan utgöra ett mekaniskt föryngringshinder. Man får därefter bygga föryngringen till huvudsaklig del på inom beståndet redan före avverkningen förefintligt utvecklingsbart föryngringsmaterial, som i regel är gruppvis fördelat vid multnande virke — stubbar och lågor — där gynnsammare groningsbetingelser förelegat. Marbusken, vilken här kan fortleva snart sagt hur lång tid som helst utan att förlora sin reaktionsförmåga vid friställning, kan sägas vara denna typs normala föryngringsform. Föryngringen kan ytterligare kompletteras genom eller i vissa fall uteslutande grundas på granens vegetativa föryngringsförmåga. Erinras må, att under skyddsskogslagens första tilllämpningsår avverkningen i de moss- och risrika granskogstyperna huvudsakligen fördes genom rensningshuggningar. Sedermera, efter det den första överdrivna räddhågan för starkare ingrepp i fjällskogen modifierats och man vågat även på skyddsskogarna tillämpa modernare reproduktionsprinciper, hava föryngringshuggningar företagits jämväl inom dessa typer. Inom renbetesfjällen hava kulisshyggen — långa, smala, av rensade mellanbälten åtskilda hyggen, å vilka besåning från beståndskanterna förutsattes — i åtskilliga fall med framgång upptagits, varemot denna föryngringsform icke torde hava i nämnvärd omfattning tillämpats å enskilda skogar inom skyddsskogsområdena, då här icke förelegat garantier, att nödig efterbehandling av dylika hyggen skulle komma att ske genom rensning, röjning och eventuellt bränning. Inom föryngringsluckorna hava emellertid i enlighet med frivilligt avlämnade förbindelser röjnings- och hyggesrensningsåtgärder i många fall tillgripits med resultat, som böra stimulera till fortsättning på den inslagna vägen. Å upptagna hyggen kunna fröträdsgrupper av gran med fördel överhållas. Inom barrblandskogarna dominera de moss- resp. de risrika typerna. Dessa typer ansluta sig nära till de förut beskrivna ganskogstyperna, dock att marken ofta har något mindre fuktighetsgrad, varigenom tallens konkurrensmöjligheter ökas. Ej sällan äro här lingon- och blåbärsris likvärdigt företrädda, stundom med ett i slutna bestånd obetydligt, i luckor mera påtagligt inslag av lav, i följd varav råhumustäcket är något mindre utpräglat än i den rena tjockmossetypen. Avverkningsförfarandet och efteråtgärderna skilja sig icke nämnvärt från dem, som beskrivits med avseende å sistnämnda typ, men man har här den fördelen att å hyggen och i luckor kunna kvarhålla fröträd av tall, vilket brukar ske, även om de äro överåriga och kronglesa. Detta överensstämmer med de direktiv, som lämnats av domänstyrelsen för statsskogarna inom de fem norra överjägmästardistrikten. Av vikt är även i fråga om här avsedda typer, att luckor och hyggen hårt rensas från allt odugligt material, vilket endast tjänar att nedsätta den ändock låga marktemperaturen och onödigtvis förkorta vegetationsperioden. Bränning å hyggena kan mången gång vara att anse som en önskvärd åtgärd, då tallen härigenom får hjälp i sin kamp med granen om beståndsutrymmet.

54 De blandade barr- och lövskogarna utgöras av tall-, gran- eller barrblandskogar med mera avsevärd lövskogsinblandning. (Där lövskogsinslaget i nyssangivna skogar understigit 10 procent, hava skogarna av riksskogstaxeringsnämnden redovisats såsom lövskogsfria.) Lövskogsinblandningen i de blandade barr- och lövskogarna utgöres huvudsakligen av glasbjörken och dess variant fjällbjörken, varemot asp, gråal, sälg och vide spela en mycket underordnad roll i beståndssammansättningen. Björkens förkärlek för mera fuktiga lägen, vilka även föredragas av granen, gör det naturligt, att de björkblandade barrskogarna i mycket liten utsträckning som enda barrträdsingrediens ha tall, och även områdena för björkblandad granskog med avsevärdade tallförekomst äro relativt obetydliga. Ifrågavarande skogar förekomma huvudsakligen i Jämtlands län och företrädesvis å de där belägna moss- eller örtrika granskogsmarkerna. Beträffande sättet för verkställande av avverkning å dessa skogar gäller, att björken å de torrare markerna bör behandlas med största skonsamhet. Inom granskogen spelar emellertid björken en dubbelroll som både nyttigt och skadligt inslag och skogsmannen har att härefter rätta sina åtgärder. Särskilt må framhållas, att ett utfällande av piskande eller eljest hinderlig björk är ägnat att verksamt stimulera granskogens tillväxt. Då tämligen ingående undersökningar om björkens förhållande till granen och dess roll inom särskilt den jämtländska fjällskogen finnas publicerade i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift år 1923 (sid. 1 och ff.) och då frågan även behandlats i förenämnda utlåtande den 8 maj 1926 angående revision av skyddsskogsområdena, inskränker sig kommissionen i övrigt till att understryka, att knappast någon skogsvårdsåtgärd inom skyddsskogsområdena bedrivits i sådan omfattning som just björkgallring och björkröjning och att ej heller någon annan åtgärd lämnat så säkra och påtagliga resultat för rimliga kostnader. Från föryngringssynpunkt torde de inom skyddsskogsområdena belägna försumpade skogarna kunna betraktas såsom en i viss mån fristående grupp. Dylika skogar förekomma inom alla förut beskrivna skogstyper och omfatta skogar med mer eller mindre utpräglad försumpningstendens eller redan inträdd försumpning. Utom den rena beståndsvården tillkomma här dikningar som en nödig faktor i skogsvårdsarbetet, om en produktions- och reproduktionsförbättring skall vara tänkbar. Av hithörande skogar te sig de försumpade tallhedarna såsom de i föryngringsavseende mest hopplösa. A dessa äro effektiva vattenavledningsåtgärder merendels uteslutna, dels därför att de tillhöra skyddsskogarnas trädfattigaste växtsamhällen, som icke kunna bära större kostnader, och dels därför att den flacka terrängen mången gång lägger direkta hinder i vägen för utförande av dikningar. Beträffande övermogna försumpade granskogar är att förorda, att kalhuggning verkställes inom måttliga gränser och med sparande av lämplig del av björkbevuxenheten i självdränerande syfte, innan eventuella dikningar igångsättas. Bränning av det ofta tjocka mosstäcket och efterföljande

55 kultur k u n n a även visa sig vara nödvändiga åtgärder för frambringande av återväxt. Dikningar med lyckat resultat — icke minst skyddsdikningar, där genom vattenavskärning stor effekt kan nås med små medel — saknas ingalunda inom skyddsskogarna. För erhållande av statsbidrag till dikningar inom skyddsskogsområdena hava gällt följande i cirkulär till skyddsskogsassistenterna den 6 juni 1932 av vederbörande överjägmästare utfärdade bestämmelser : »Dikningar — såväl nydikningar som bäckrensningar — böra i första hand avse vattenavledning från försumpade skogsmarker och på hyggestrakter samt skyddsdikningar. Först i andra hand skall ny mark söka utvinnas och böra då dikningarna avse godartade, väl förmultnade och ej allt för djupa myrmarker, där löv- och barrskog börjat infinna sig.» Inom skyddsskogsområdena förekomma rena lövskogar i jämförelsevis ringa utsträckning. I likhet med vad som sagts i fråga om lövträdsinslaget i barrskogen är inom den rena lövskogen björken det snart sagt allenahärskande lövträdet och det enda beståndsbildande trädet. (I buskregionen ovan trädgränsen förekommer stundom en region, där videbuskarna bilda bestånd.) Såsom förut berörts, kan björkskogen inom skyddsskogsområdena uppdelas i två skilda typer, nämligen dels björkbestånd å brännor och dels björkskog inom subalpinregionen, vilken särskilt inom Dalarna och norra Jämtland omfattar ej obetydliga arealer ovan barrskogsgränsen. Kommissionen vill erinra, att lövskogens arealbedömning vid riksskogstaxeringen skett på något olika sätt inom Kopparbergs och Jämtlands län. I det förra länet hava nämligen taxationslinjerna avslutats först vid trädgränsen och sålunda framdragits även genom förefintlig subalpinregion; inom Jämtlands län hava däremot taxationslinjerna avbrutits redan vid barrskogsgränsen och beräkningarna hava följaktligen icke givit utslag för förekomst av subalpin björkskog. Härav följer, att den i tabellen 3 redovisade lövskogen omfattar inom Kopparbergs län både brännskogar och subalpinskogar men inom Jämtlands län endast den förra kategorien. Lövskogsarealen i sistnämnda län är således avsevärt underredovisad. De å brännor förekommande björkskogarna äro av tillfällig karaktär och underkastade en snabb utveckling mot först björkblandade barrskogar och senare eventuellt rena barrskogar av olika typer. Till belysning härav må erinras, att, sedan genom åskslag eller annorledes en bränna uppstått, björkungskog snart uppväxer å denna samt att därefter barrskogen invandrar såsom underväxt i björkskogen. Då brännans produktionsändamål bör anknytas — såväl biologiskt som ekonomiskt — till barrskogens såvitt möjligt fullständiga ockupation av brännområdet, är det givet, att huggningarna å brännan böra föras med tanke på dels nödigt öppethållande av mark för att möjliggöra besåning, således en lätt utglesning av alltför ymnigt björkuppslag eller möjligen öppnandet av små luckor, och dels att den vidare vården bör inriktas på ett gynnande av de spirande barrplantorna, när utrymmes-

56 konkurrensen börjar. Vid de förberedande björkhuggningarna, särskilt om luckupptagning sker, är det av vikt att huggningstid, stubbhöjd och avverkningsmetod anpassas på sådant sätt, att minsta risk för starkt stubbskottsuppslag uppstår. Man kan nämligen eljest befara att med huggningsåtgärden försämra barrskogens uppkomst- och utvecklingsmöjligheter. Stundom har trakthuggning av björkskog skett å renbetesfjäll inom skyddsskogsområdena för ett snabbare omförande av björkskogen till barrskog. Den subalpina björkskogen är —- jämte tallhedarna — skyddsskogarnas mest resistenta typ. Den tillhör i mycket stor utsträckning inom Jämtlands län den örtrika typen. Då björken har lägre fordringar på temperaturen än barrträden, avlöser subalpinskogen barrskogen på sådana höjder över havet, å vilka någon barrskogsproduktion i allmänhet ej kan äga rum, även om under tidernas lopp enstaka granar kunna spridas nedifrån och uppåt inom björkregionen. Denna region kan således i regel ej underkastas någon vård för omvandling till barrskog. I allmänhet kunna endast avverkningar i mindre utsträckning här förekomma. Skulle undantagsvis enstaka större björkavverkningar komma till stånd inom ifrågavarande region, är det av vikt att tillse, att avverkningarna föras på sådant sätt, att björkens reproduktion genom stubbskott underlättas och främjas. Kommissionen vill erinra, att, då utsyning av björk för avsaluavverkning förekommit i biandbestånd eller å björkbrännor eller inom subalpin björkregion, sådan utsyning icke brukat ske i form av individutsyning, utan att det ansetts tillfyllest med traktanvisning, förbunden med vissa generella föreskrifter. Användandet av denna metod i fråga om biandbestånd och björkbrännor har grundat sig därpå, att avsättningsbar björk därstädes i regel nått den ålder och utveckling, att dess kvarhållande icke är påkallat av något skogsbiologiskt eller ekonomiskt intresse. Inom subalpinregionen åter hava väl avvägda avverkningar av gammal björk ansetts vara till gagn för björkskogens egen vegetativa förnyelse (reproduktion genom stubbskottsalstring).

Omfattningen av skyddsskogsutsyningarna. I anslutning till de uppgifter om den årliga tillväxten å enskilda skyddsskogar i Kopparbergs och Jämtlands län, som återfinnas i tabell 6 (sid. 42), torde redogörelse här böra lämnas jämväl för omfattningen av de under senare år verkställda utsyningarna å dessa skogar. Då tabell 6 avser tillväxten inom bark å berörda skyddsskogar med de gränser, som fastställts att gälla från och med den 1 januari 1929, synes denna redogörelse böra omfatta allenast tiden efter sagda dag eller åren 1929—1935. Med ledning av domänstyrelsens förvaltningsberättelser för berörda år har kommissionen upprättat en tabell över de kvantiteter virke av tall och gran, som utsynats å ifrågavarande skogar under ett vart av dessa år. (Utsyningen av lövträd å sagda skogar angives ej i domänstyrelsens förvaltningsberättelser och har därför ej kunnat redovisas i tabellen.) Tabellen, däri

57 de utsynade virkeskvantiteterna angivas särskilt för vart och ett av omförmalda två län och i fråga om Jämtlands län särskilt för ett vart av landskapen Jämtland och Härjedalen, är av följande innehåll: Tabell 9. Antal kbm. tall- och granvirke, som utsynats å enskilda skyddsskogar i Kopparbergs och Jämtlands län under åren 1929—1935. Enskilda skyddsskogar i

1931 Medeltal per år

1933 Kopparbergs län ....

4 233

Jämtlands län

92 099 39 556

3 921 36050 30105 17 389 94 569 30S 792 342 724 239 997 32 219 95 229 84154 71759 62 350 213 563 258 570 168 238

96 332

98 490 344 842 372 829 257 386

20 748 19 823 6 843 312 289 290 264 239 241 därav i Härjedalen 114 379 79 760 44 031 > i Jämtland 197 910 210 504 195 210 Summa för Kopparbergs och Jämtlands 333 037 310 087 246 084 län

52 543

1935 Enligt tabellen hava utsyningarna av tall och gran å enskilda skyddsskogar i Kopparbergs och Jämtlands län under åren 1929—1935 i medeltal för år omfattat 257 386 kubikmeter. Med hänsyn till de extraordinärt små virkeskvantiteter, som utsynades under åren 1932 och 1933, torde berörda medeltal ej kunna anses såsom normalt årsmedeltal utan vara åtskilligt lägre än detta. Det är att märka, att förutom det virke, som under ifrågavarande sju år utsynats, ej oväsentliga virkeskvantiteter därunder avverkats å här avsedda skogar till husbehov. Med hänsyn härtill och då enligt tabell 6 den årliga tillväxten inom bark å berörda skogar ifråga om tall och gran uppgår allenast till 274 362 kubikmeter, synes otvivelaktigt, att beträffande nämnda trädslag under de senare åren viss avverkning över tillväxten ägt rum å dessa skogar. En närmare jämförelse mellan siffrorna i tabellerna 6 och 9 visar, att denna avverkning huvudsakligen förekommit å hithörande skogar i Kopparbergs län och landskapet Jämtland. I Härjedalen torde avverkningen i fråga om tall och gran näppeligen hava överstigit tillväxten. De jämförelsevis omfattande utsyningar, som sålunda ägt rum å större delen av ifrågavarande skogar, torde äga samband med den avsevärda förekomsten å dem av övermogen och skadad skog, till följd varav ett partiellt uttagande av virkeskapitalet ansetts önskvärt för vinnande av erforderlig föryngring av skogarna.

Tidigare förslag om ändringar i 1903 års skyddsskogslag. Inledningsvis har kommissionen omnämnt vissa förslag, som tidigare framställts om ändringar i 1903 års skyddsskogslag. Kommissionen övergår nu till att närmare redogöra för innehållet i dessa förslag.

58 Norrländska skogsvårdskommittén. I det betänkande, som framlades av norrländska skogsvårdskommittén den 16 mars 1912, föreslog denna, såsom förut berörts, att tillsynen över skyddsskogarna skulle överflyttas från de organ, som förvaltade statsskogarna, till vissa, för nämnda ändamål särskilt anställda statliga tjänstemän, benämnda skogsingenjörer. Kommittén sammanfattade skälen för detta förslag på följande sätt: önskvärdheten av att åstadkomma en sådan fördelning av arbetet inom skogsadministrationen, att det för båda slagen av skogsägare — staten och den enskilde — bästa arbetsresultatet ernåddes, vidare den berättigade fordran, som från den enskilde skogsägarens sida kunde uppställas på att de av staten stiftade skogslagarna tillämpades på ett sådant sätt, att kontinuiteten i skogshushållningen ej onödigtvis rubbades genom täta tjänstemannaombyten, och skogsägarnas ekonomiska intressen, i den mån de berodde av statstjänstemännens ämbetsåtgärder, bleve vederbörligen tillvaratagna, samt slutligen statens intresse av att den enskilde skogsägaren komme i åtnjutande av allt det understöd i form av sakkunnigt biträde, som kunde bidraga till en stadgad intensitet i vården av den i enskild hand varanda skogsegendomen. 1911 års skogslagstiftningskommitté. 1911 års skogslagstiftningskommitté framhöll i sitt den 9 december 1918 avgivna betänkande, att 1903 års skyddsskogslag i sin nuvarande form visat sig otillfredsställande samt att detta väsentligen hänförde sig till de under lagens tillämpning lagda skogsområden, som mera vore att betrakta som skogar i exponerat läge än egentliga skyddsskogar, åtminstone i snävare mening. De klagomål, som kommit till synes beträffande de inom skyddsskogarna rådande förhållandena, hade gällt såväl den skötsel eller vård, som med nuvarande bestämmelser kunde komma dessa skogar till del, som utsyningsförfarandet och kontrollen. Det hade sålunda anmärkts, bland annat, att lagen icke förpliktade skogsägarna till några som helst åtgärder efter avverkning för underlättande av föryngringen, där sådana åtgärder vore behövliga, och till följd därav icke gåve några säkra garantier för att ny skog inom rimlig tid skulle uppkomma i den avverkades ställe, att med den nuvarande organisationen av lagens handhavande skyddsskogsutsyningarna i allmänhet överlämnades åt tillfälligtvis anställd extra personal, vilket menligt inverkade på kontinuiteten av utsyningarna, samt att det vore svårt att få till stånd en effektiv kontroll över avverkningarna. För avhjälpande av bristerna i 1903 års skyddsskogslag framlade kommittén förslag till ändrad lagstiftning angående skyddsskogar, åsyftande dessa skogars inordnande under den av kommittén föreslagna allmänna skogsvårdslagen, i vilken kommittén upptagit en avdelning med särskilda bestämmelser rörande skyddsskogar och skogar i exponerat läge (9—11 §§). Enligt dessa bestämmelser skulle tillsynen å skyddsskogarna överflyttas från skogsstatens tjänstemän till skogsvårdsstyrelserna.

59 Kommittén bibehöll i sitt förslag 1903 års skyddsskogslags definition å Innebörden skyddsskogar oförändrad. Dessa skogar skulle sålunda även enligt kom- a v j'f^PP 6 * mittens torslag omfatta sådana skogar, vilkas bestand erfordrades till skydd och sättet för mot flvgsandsfält eller fjällgränsens nedgående. Förslaget överensstämde aysa*tan;deav 0

.

.

skyddsskogs-

med 1903 ars lag jämväl därutinnan, att det skulle ankomma på Kungl. områden. Maj:t att efter föregången syn och undersökning förordna om avsättande av skyddsskog samt att sådant förordnande provisoriskt skulle kunna meddelas av länsstyrelsen. Beträffande de dåvarande skyddsskogsområdena inom Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län skulle enligt förslaget så anses, som om förordnande meddelats av Kungl. Maj:t enligt de av kommittén föreslagna bestämmelserna. I fråga om sättet för verkställande av avverkning å skyddsskog upptog Avverkningsre er kommitténs förslag olika regler för husbehovsavverkning och avverkning för g annat ändamål än husbehov. Beträffande avverkning för annat ändamål än husbehov stadgades, att sådan avverkning icke skulle få ske annat än efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen samt att skogens ägare i regel skulle vara berättigad att erhålla tillstånd till avverkning på en gång i så stor utsträckning, som vore förenlig med skogens återväxt. Från sistnämnda regel gällde dock vissa undantag. Avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder komme att erfordras för återväxtens betryggande, skulle sålunda allenast få medgivas, om sådana åtgärder kunde företagas utan oskälig kostnad. Avsåge avverkning beredande av nödigt bete för skogsägarens hemdjur, finge vidare tillstånd till avverkningen, ändå att denna vore av större omfattning än som kunde anses förenlig med skogens återväxt, icke vägras, såframt å fastigheten eller därmed sambrukad fastighet icke funnes annan mark, som i befintligt skick eller efter vidtagande av sådana åtgärder, som skäligen borde av ägaren för ändamålet verkställas, kunde lämna det erforderliga betet. Slutligen skulle i fråga om här avsedd avverkning de i kommitténs förslag upptagna särskilda bestämmelserna om växtlig ungskog äga tillämpning. Dessa bestämmelser inneburo, att växtlig ungskog i bestånd, som vore eller kunde förväntas genom tillväxt bliva slutet, ej finge, innan träden överhuvud taget nått den ålder, vid vilken användbarhet som fröträd kunde efter de i orten i allmänhet rådande förhållanden anses vara för handen, utom i vissa särskilda fall, som här förbigås, avverkas annat än genom gallring och icke heller vid sådan så hårt utglesas, att beståndets förmåga att sluta sig äventyrades. Beträffande de av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande den omfattning, vari tillstånd till avverkning varje gång finge meddelas, framhöll kommittén, att kommittén härutinnan anslutit sig till 1908 års gotlandslags bestämmelser samt att kommittén åberopade vad angående grunderna för sagda lag av vederbörande departementschef anförts i propositionen nr 155 till 1908 års riksdag, i vilken förslag till lagen framlades. Med anledning härav må ur sistnämnda anförande här återgivas följande.

60 Departementschefen erinrade, att den föreslagna lagens ledande princip ytterst vore densamma, som låge till grund för 1903 års allmänna skogsvårdslag. Det gällde nämligen i båda fallen att söka förmå skogsägaren att vid skogstillgångens tillgodogörande och behandlingen av avverkad skogsmark taga nödig hänsyn till skogens återväxt. Olikheten mellan den föreslagna lagen och 1903 års lag låge åter däri, att enligt denna senare den enskilde finge på eget ansvar avgöra, vad hänsynen till skogens återväxt i det särskilda fallet krävde, medan enligt den föreslagna lagen bestämmanderätten härutinnan i viss utsträckning vore tillagd skogsvårdsstyrelsen. Huruvida och i vilken omfattning begärt tillstånd till avverkning borde beviljas, borde bliva beroende på vad som kunde anses vara förenligt med skogens återväxt. Denna regel komme uppenbarligen att i tillämpningen leda till ytterst växlande resultat allt efter olika föryngringsförhållanden. Sålunda måste skogsvårdsstyrelsen vara långt mera njugg, då fråga vore om mark, där återväxten uteslutande eller huvudsakligen vore beroende på skogens egen reproduktionsförmåga, än då fråga vore om mark, där skogsodlingsåtgärder med framgång kunde företagas. I sistnämnda fall kunde nämligen avverkning medgivas i mycket stor utsträckning, om föreskrifter angående odlingsåtgärder samtidigt meddelades. Såväl frågan, om man under vissa förutsättningar kunde räkna med naturlig reproduktion, som frågan, huruvida skogsodling vore möjlig, skulle naturligtvis bedömas icke från växtbiologisk utan från skogsekonomisk synpunkt. Att naturlig återväxt någon gång i framtiden kunde påräknas eller att återväxt på artificiell väg kunde framkallas, vore icke tillräckligt, utan skogsvårdsstyrelsen skulle se till, att trots avverkningen återväxt på ena eller andra vägen kunde förväntas inom rimlig tid och utan oskäliga kostnader. Enligt kommitténs förslag skulle, då tillstånd till avverkning meddelades, skogsvårdsstyrelsen vid angivandet av omfattningen jämväl äga meddela föreskrifter i avseende å sättet för avverkningen. Tillstånd till avverkning skulle i allmänhet av skogsvårdsstyrelsen få meddelas allenast efter förutgången undersökning på marken och efter utsyning eller anvisning, som på styrelsens förordnande skulle verkställas av någon av dess forstligt bildade tjänstemän. Vid utsyning skulle de utsynade träden genom förrättningsmannens försorg förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke såväl vid roten som å stammen vid brösthöjd. Då anvisning skedde av viss trakt, därå avverkningen finge företagas, skulle gränserna för trakten tydligt utmärkas. Såväl utsyning som anvisning kunde emellertid underlåtas, därest skogsvårdsstyrelsen på grund av undersökningen på marken eller eljest verkställd utredning funne uppenbart, att genom avverkningen skogens återväxt icke äventyrades. Vad härefter angår husbehovsavverkning, vartill i kommitténs förslag hänfördes avverkning för fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov, skulle enligt förslaget dylik avverkning i regel vara fri. I vissa fall kunde emellertid även rätten till husbehovsavverkning underkastas inskränkningar. Sålunda skulle, där det, med hänsyn till det syfte skyddsskogarna vore avsedda att tjäna, funnes angeläget, att viss trakt eller vissa träd i möjligaste mån fredades från avverkning, skogsvårdsstyrelsen äga föreskriva, att avverkning till husbehov inom sådan trakt eller av sådana träd ej finge äga rum utan särskilt tillstånd av styrelsen. Sådan föreskrift skulle dock få givas, allenast därest skogen i övrigt kunde antagas lämna

61 erforderlig tillgång till h u s b e h o v s v i r k e s a m t m ä r k l i g t m e n ej d ä r i g e n o m åsamkades skogsägaren. Skulle det efteråt visa sig, a t t för h u s b e h o v e t s tillg o d o s e e n d e o u n d g ä n g l i g e n e r f o r d r a d e s , att s k o g eller t r ä d , som o m f a t t a d e s av s å d a n föreskrift, toges i a n s p r å k , finge t i l l s t å n d till a v v e r k n i n g d ä r a v för s å d a n t ä n d a m å l icke v ä g r a s . Viss i n s k r ä n k n i n g i r ä t t e n att fritt a v v e r k a h u s b e h o v s v i r k e f ö r a n l e d d e s ä v e n av de av k o m m i t t é n föreslagna s ä r s k i l d a b e s t ä m m e l s e r n a a n g å e n d e växtlig u n g s k o g . E n l i g t förslaget skulle visserligen h u s b e h o v s a v v e r k n i n g i regel ej v a r a u n d e r k a s t a d d e b e g r ä n s n i n g a r , s o m följde av n ä m n d a b e s t ä m m e l s e r , m e n s å s o m villkor för r ä t t e n att f ö r e t a g a dylik a v v e r k n i n g i strid m e d s a m m a b e s t ä m m e l s e r gällde, att s k o g s v å r d s s t y relsen l ä m n a t tillstånd till a v v e r k n i n g e n . I m o t i v e r i n g e n till förslagets s t a d g a n d e n o m h u s b e h o v s a v v e r k n i n g a n f ö r d e k o m m i t t é n , b l a n d a n n a t , följande: En skogsägares rätt att å sin egen skog fritt avverka för sitt eget husbehov torde sedan gammalt hava ansetts såsom så självfallen, att någon inskränkning däruti icke kunde ifrågakomma. Även med det starka allmänna intresse, som kommit till synes med 1903 års skyddsskogslag, hade husbehovsrätten i regel lämnats oförkränkt, och där i särskilt extrema fall detta befunnits icke kunna ske, hade detta ansetts vara en så stor inskärning i ägarens rätt, att han ej borde tvingas att nöja sig därmed utan kunde påfordra statens lösande av hans skog, och denna grundsats om rätt till uttagande av skogsägarens husbehov hade konunittén icke tilltrott sig att frångå. Det kunde måhända synas, som om kommittén till och med släppt efter på densamma, då i förslaget medgivits tillgodoseende av husbehovet icke blott å den fastighet, vartill skogen ifråga hörde, utan även å därmed sambrukad fastighet, men vid närmare skärskådande torde framgå, att berörda utsträckning av det medgivna husbehovsförseendet icke kunde anses innebära ett mildrande av den nu gällande skyddsskogslagens ståndpunkt utan endast ett vidare utbildande av denna. Även i nämnda lag torde nämligen icke hava avsetts annat än det helt naturliga anknytandet av den garderade husbehovskonsumtionen till vederbörande hushållningseller brukningsenhet; om i denna skulle ingå mer än en fastighet, borde detta emellertid ock komma till beaktande. Med bibehållande av grundsatsen om skogsägares rätt att utan tillstånd av vederbörande myndighet uttaga nödigt husbehov hade kommittén dock ansett det nödvändigt, att vissa bestämmelser meddelades beträffande sättet och ordningen för utövandet av denna rätt. Den ovarsamhet vid avverkningen, som beträffande avsaluhygge förekommes genom den därvid åt vederbörande myndighet lämnade befogenhet, måste även då det vore fråga om uttagande av husbehov i möjligaste mån bliva förebyggd för att icke det åsyftade skyddandet av ifrågavarande svårreproducerade skogar skulle bliva fullständigt illusoriskt, och det sätt, varpå hittills husbehovsuttagandet mångenstädes ägt rum, hade givit vid handen, att man därvid långt ifrån kunde bygga på skogsägarnas omtanke och ansvarskänsla. I fråga om vägen för det reglerande av husbehovsuttagandet, som sålunda visat sig behövligt, vore olika möjligheter tänkbara och kunde även exemplifieras från de lokala skogslagarna i vårt land. Ändamålsenligare än andra möjligheter syntes den vägen vara att med ett särskilt skydd kringgärda vad som av återväxthänsyn måste längst bevaras. I denna riktning hade bestämmelser upptagits i 1915 års båda förordningar angående enskilda skogar i Västerbottens och Norrbottens län, då det där stadgas, att, om det vid utsyningsförrättning ansåges nödigt, att vissa träd tills vidare överhölles såsom fröträd, föreskrift därom skulle lämnas vid förrättningen samt fröträden förses med tydligt märke, varefter de icke finge avverkas utan vederbörligt tillstånd. På samma tan-

kegång hade ock kommittén byggt de av kommittén föreslagna bestämmelserna i ämnet, samtidigt som dessa avvägts så, att den därigenom etablerade ordningen för husbehovets uttagande icke kunde inkräkta på själva rätten därtill. Förutom de bestämmelser, som kommittén sålunda föreslog rörande ett vart av förenämnda två slag av avverkningar, upptog kommittén i sitt förslag ett stadgande, som hade avseende å bådadera. Stadgandet, som nära anslöt sig till bestämmelsen i 2 § skyddsskogslagen, innebar, att, därest för bibehållande av viss skyddsskog erfordrades, att större inskränkning än i omförmälda av kommittén föreslagna bestämmelser stadgades skedde i ägarens rätt att bruka skogen, Kungl. Maj:t ägde efter föregången undersökning i varje särskilt fall förordna om den inskränkning i förfoganderätten, som av omständigheterna påkallades. Skulle ägaren på grund av sådant förordnande bliva hindrad att av skogen uttaga nödigt virke till fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov, ägde Kungl. Maj:t på framställning av ägaren, om så prövades skäligt, föreskriva, att erforderligt virke för sådant ändamål finge kostnadsfritt eller mot viss ersättning genom statens försorg tillhandahållas ägaren. Ville ägaren, hellre än att tåla inskränkning som nu sagts, avstå marken, skulle denna lösas av staten, därvid de angående expropriation givna föreskrifter skulle äga motsvarande tillämpning. ReproEnligt kommitténs förslag skulle ägare av skogsmark inom skyddsskogsluktions- område principiellt vara underkastad enahanda skyldighet att vidtaga åtjyldighet.

'

,

gärder för tryggande av skogsåterväxt, som i förslaget stadgats beträffande enskilda skogar i allmänhet. Sagda skyldighet, varom bestämmelser upptagits i 2 § av förslaget, innebar i huvudsak, att, där vid avverkning skog icke kvarlämnades å det område, vara avverkningen företoges, eller skog, som kvarlämnades, icke vore av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden finge anses nöjaktig, erforderliga åtgärder för erhållande av återväxt skulle vidtagas på sådant sätt, att skog av nyss angiven beskaffenhet inom skälig tid efter avverkningen komme att finnas å området. Vid tillämpningen av ifrågavarande skyldighet å skyddsskogar skulle dock, med avvikelse från vad i sådant avseende stadgades i fråga om enskilda skogar i allmänhet, gälla, att skogsvårdsstyrelse vid lämnande av tillstånd till avverkning å skyddsskog tillika skulle föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande, med vilkas vidtagande markägaren skulle anses hava fullgjort vad honom enligt 2 § ålåge, ävensom den tid, inom vilken åtgärderna skulle vara fullgjorda. En garanti mot att den sålunda föreslagna reproduktionsskyldigheten bleve allt för betungande för vederbörande markägare innefattades i förut berörda, av kommittén föreslagna stadgande, att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordrades för återväxtens betryggande, allenast finge medgivas, om sådana åtgärder kunde företagas utan oskälig kostnad. I sin motivering till de sålunda föreslagna bestämmelserna om reproduktionsskyldighet anförde kommittén: Då i 1903 års skyddsskogslag intet stadgades om några egentliga eller direkta skogsvårdsåtgärder å skyddsskogarna, torde detta hava berott på den uppfattnin-

gen, att sådana åtgärder icke vore behövliga eller knappt ens möjliga att vidtaga och att därför det skydd för skogarnas bestående, som låge enbart i utsyningstvånget, finge vara tillfyllest. Beträffande de närmast kalfjällen belägna, egentliga fjällskogarna torde detta vara riktigt, men med den omfattning, skyddsskogsområdena erhållit, gällde det icke i fråga om större delen därav. Till belysning av de förhållanden, som till följd av skyddsskogsområdenas omfattning och skyddsskogslagens saknad av återväxtbestämmelser uppkommit under lagens giltighetstid, åberopade kommittén förenämnda av länsjägmästaren Karl Erik Kallin författade uppsats: »Om skyddsskogslagen och dess brister med förslag till lagkomplettering», intagen i Svenska skogsvårdsföreningens tidskrift 1916 sid. 1 och ff. I anslutning till innehållet i denna uppsats uttalade kommittén, att det torde vara utom all fråga, att man för framtiden måste räkna med obligatoriska reproduktionsåtgärder inom skyddsskogarna, samt att, vad anginge innebörden och omfattningen av dessa åtgärder, inga andra grunder enligt kommitténs förmenande syntes böra gälla än de, som i kommitténs förslag angivits beträffande skogar i allmänhet. Såsom förut berörts innebar kommitténs förslag, att handhavandet av den Lagstiftav kommittén förordade lagstiftningen angående skyddsskogar skulle an- "hi^nde* komma å vederbörande skogsvårdsstyrelser och att domänverkets befattning med dessa skogar sålunda skulle upphöra. I anslutning till förslaget i denna del framhöll kommittén, att förhållandena inom skogsstaten varit sådana, att de, som fått befattning med skyddsskogarna, i regel varit bland de yngsta och minst erfarna tjänstemännen, samt att, oaktat den ordinarie revirpersonalen från och med ingången av år 1911 utökats inom Jämtlands län, där skyddsskogslagen företrädesvis vunnit tilllämpning, klagomålen över den med skyddsskogsutsyningarna betrodda personalens oerfarenhet och ständiga ombytande samt den därav följande bristen på enhetlighet och kontinuitet i utsyningarnas verkställande blivit allt allmännare och högljuddare. Kommittén förebragte en detaljerad utredning rörande de extra jägmästare, som under åren 1905—1917 förordnats att tjänstgöra å skyddsskogarna inom Jämtlands län, vilken utredning visade, att av nämnda befattningshavare det övervägande flertalet utnämnts till extra jägmästare kort tid före berörda tjänstgöring samt att cirka två tredjedelar av hela antalet innehaft ifrågavarande förordnanden allenast under ett år, samt anförde vidare bland annat: Norrländska skogsvårdskommitténs förslag om skyddsskogsskötselns fullständiga skiljande från statsskogsförvaltningen hade vunnit en allmän opinion för sig inom de för skyddsskogarna intresserade kretsar. Förutom de av nämnda kommitté för dess förslag anförda skälen hade ytterligare framhållits den synnerligen insiktsfulla och grannlaga tjänst, som måste krävas av skyddsskogspersonalen vid handhavandet av en reviderad skyddsskogslag. Om denna bleve av önskat innehåll, skulle de åligganden, som åvilade skyddsskogsförvaltaren, komma att nära överensstämma med dem, som i fråga om andra enskilda skogar tillkomme skogsvårdsstyrelserna. Härav hade hos kommittén väckts tanken på att under dessa styrelser förlägga även skyddsskogarna. Fördelarna av en sådan lösning hade synts kommittén på-

64 tagliga. Först och främst torde de dittillsvarande, för kontinuiteten i skogshushållningen så menliga täta ombytena av tjänstemän vida säkrare kunna undslippas härigenom än genom det av norrländska skogsvårdskommittén föreslagna avskiljandet av en särskild personal inom skogsstaten för skyddsskogarna, då väl även med ett dylikt avskiljande detta icke torde komma att för de särskilda tjänstemännen bliva annat än mer eller mindre temporärt. Med skogsvårdsstyrelsernas personal vore förhållandet annorlunda. Denna underginge endast sällan förflyttning från en plats till en annan, och där så skedde, vore det i regel inom samma styrelseområde. Den för en skogs rätta skötsel betydelsefulla kännedomen om dess specifika egendomligheter vore här med andra ord i regel att räkna på. Skyddsskogstjänstemännens stabilitet vore emellertid av vikt icke allenast för deras kännedom om de lokala förhållandena utan ock med hänsyn till olikheten mellan de forstliga myndigheternas verksamhet å enskilda tillhöriga skogar och å statens skogar. Medan denna senare vore ett direkt handhavande av skogshushållningen efter de av staten tillämpade riktlinjerna, ginge den förra ut på att kontrollera den av skogsägarna själva utövade hushållningen, så att denna hölle sig inom de av lagen utstakade gränserna, samt att lämna dem upplysningar och bistånd till ernående av en god skogsvård. Ett förflyttande av skogsstatstjänstemännen fram och tillbaka mellan dessa båda verksamhetsområden skulle svårligen kunna undgå att bliva till men, och detta så mycket mera som den undervisande och understödjande verksamhetsgrenen, vilken utgjorde tyngdpunkten uti skogsvårdsstyrelsernas arbeten, för framtiden borde bliva även å skyddsskogarna den viktigaste och mest maktpåliggande men dittills varit för skogsstatstjänstemännen tämligen främmande. Reservation.

I n o m k o m m i t t é n var dess o r d f ö r a n d e , l a n d s h ö v d i n g e n K. S. H u s b e r g , a v skiljaktig m e n i n g och f r a m l a d e i r e s e r v a t i o n till k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e ett s ä r s k i l t förslag till lag o m e n s k i l d a skogar, vilket förslag h a d e avseende även å s k y d d s s k o g a r . R e s e r v a n t e n s förslag ö v e r e n s s t ä m d e m e d k o m m i t t é f ö r s l a get i fråga o m s k y d d s s k o g a r n a s i n o r d n a n d e u n d e r den a l l m ä n n a s k o g s v å r d s l a g e n och s t ä l l a n d e u n d e r tillsyn av v e d e r b ö r a n d e s k o g s v å r d s s t y r e l s e r . J ä m väl b e t r ä f f a n d e sättet för v e r k s t ä l l a n d e av a v v e r k n i n g å s k y d d s s k o g och skyld i g h e t att å s å d a n skog v i d t a g a å t g ä r d e r för å t e r v ä x t e n s b e t r y g g a n d e a n s l ö t sig r e s e r v a n t e n s förslag i p r i n c i p till k o m m i t t é f ö r s l a g e t . B e t r ä f f a n d e det n ä r m a r e i n n e h å l l e t av r e s e r v a n t e n s förslag i f ö r e v a r a n d e a v s e e n d e får k o m m i s sionen h ä n v i s a till k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e , del II. Propositionen nr 158 till 1923 å r s riksdag. I d e n p r o p o s i t i o n n r 158 m e d förslag till ä n d r a d lagstiftning r ö r a n d e s k y d d s s k o g a r , s o m förelades 1923 å r s r i k s d a g , u p p t o g s ej, s å s o m förut b e r ö r t s , 1911 å r s s k o g s l a g s t i f t n i n g s k o m m i t t é s förslag o m i n o r d n a n d e av dessa skogar under d e n a l l m ä n n a s k o g s v å r d s l a g e n och s k o g a r n a s s t ä l l a n d e u n d e r v e d e r b ö r a n d e s k o g s v å r d s s t y r e l s e r s tillsyn. Enligt p r o p o s i t i o n e n skulle en särskild lag b i b e h å l l a s för s k y d d s s k o g a r n a och dessa k v a r s t å u n d e r skogsstatens u p p sikt. B e t r ä f f a n d e o m f a t t n i n g e n av b e g r e p p e t s k y d d s s k o g o c h sättet för a v s ä t t a n de av vissa s k o g a r s å s o m s k y d d s s k o g a r anslöt sig p r o p o s i t i o n e n till skogsl a g s t i f t n i n g s k o m m i t t é n s förslag och 1903 å r s s k y d d s s k o g s l a g . I fråga o m

65 de tidigare avsatta skyddsskogsområdena skulle så anses, som om förordnande rörande dem meddelats enligt den föreslagna lagen. Angående avverkning för annat ändamål än husbehov stadgades i Kungl. Maj:ts förslag i likhet med vad nu gäller, att sådan avverkning finge ske allenast efter utsyning och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman. Propositionen upptog sålunda ej skogslagstiftningskommitténs förslag, att tillstånd till avverkning i vissa fall finge lämnas utan föregående utsyning och stämpling. Beträffande den omfattning, vari utsyning finge ske, föreskrevs i Kungl. Maj:ts förslag i överensstämmelse med kommittéförslaget och 1903 års skyddsskogslag, att skogsägaren skulle vara berättigad att på en gång erhålla utsyning i så stor omfattning, som vore förenligt med skogens återväxt och framtida bestånd. Såsom ytterligare norm för skogsägarens rätt till utsyning upptog Kungl. Maj:ts förslag den av skogslagstiftningskommittén föreslagna bestämmelsen, att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordrades för återväxtens betryggande, allenast finge medgivas, om sådana åtgärder kunde företagas utan oskälig kostnad. Denna bestämmelse skulle dock ej gälla undantagslöst. Avverkning i nyss angiven omfattning kunde nämligen jämlikt förslaget medgivas även i det fall, att föryngring av skogen erfordrades för beredande av bättre skydd för närliggande områden. Sistnämnda undantagsstadgande upptogs i förslaget på grund av ett yttrande från Norrlands skogsvårdsförbund, däri uttalades bland annat följande: Där förhållandena vore sådana, att kostnaderna för erhållande av återväxt bleve oskäligt höga, kunde en begränsning i skogens avverkning ej alltid leda till skogens föryngring. Inom skyddsskogsområdet funnes nämligen omfattande skogsarealer, där skogen antingen alls icke reproducerade sig eller, i fråga om granskog, huvudsakligen föryngrade sig på vegetativ väg men ytterst otillfredsställande, och detta vare sig skogen avverkades på det mest försiktiga sätt eller alls icke. Med hänsyn härtill vore skogslagstiftningskommitténs förslag i vad det avsåge nu omhandlade, svårföryngrade trakter icke tillfyllest. Varken staten eller den enskilde vore betjänade med den av kommittén föreslagna försiktiga avverkningen. Målet, som man ville nå, vore, oaktat de därmed förenade kostnaderna, ett nytt bestånd, som skyddade nedanför liggande områden. Då detta ej kunde skapas endast genom uppoffringar av den enskilde skogsägaren, borde staten träda hjälpande emellan och giva den enskilde sitt stöd för bestridande av de kostnader, som erfordrades för skogens reproduktion. Visserligen kunde vidtagande av direkta föryngringsåtgärder i dylika fall knappast ekonomiskt försvaras, om hänsyn uteslutande toges till det blivande beståndets avkastning, men då det såsom nyss sagts gällde att genom skogens bibehållande å sådana områden skapa ett oundgängligen nödvändigt skydd för nedanför liggande områden, måste åtgärderna även ur ekonomisk synpunkt anses väl berättigade. Vad angår husbehovsavverkning skulle denna enligt Kungl. Maj:ts förslag liksom enligt gällande skyddsskogslag i regel vara fri. Till husbehovsavverkning hänfördes i förslaget avverkning för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov eller av sådan rätt till husbehovsfång från fastigheten, som tillkomme innehavare 5 — 366585.

av servituts- eller nyttjanderätt, vilken uppkommit före den föreslagna lagens utfärdande. Regeln, att husbehovsavverkning skulle vara fri, gällde dock ej ovillkorligt. Liksom enligt skogslagstiftningskommitténs förslag kunde nämligen enligt propositionen vissa träd eller visst område fredas från husbehovsavverkning. De stadganden, som i detta ämne upptogos i propositionen och som nära anslöto sig till kommitténs förslag, inneburo, att vederbörande skogsstatstjänsteman skulle, där han så funne nödigt, äga föreskriva, att vissa träd skulle överhållas såsom fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom visst område tills vidare ej finge äga rum. De bestämmelser, som skogslagstiftningskommittén föreslagit till förhindrande av att genom föreskrift, som nyss sagts, rätten till husbehovsvirke i allt för hög grad inskränktes, upptogos icke i Kungl. Maj:ts förslag. I olikhet med skogslagstiftningskommitténs förslag bibehölls ej i propositionen stadgandet i 2 § av gällande skyddsskogslag om rätt för Kungl. Maj:t att i vissa fall föreskriva inskränkningar i förfoganderätten till skyddsskog utöver vad i lagen särskilt stadgats. Till stöd för stadgandets uteslutande anförde föredragande departementschefen, att med de i Kungl. Maj:ts förslag införda bestämmelserna om befogenhet för vederbörande skogsstatstjänsteman att föreskriva inskränkningar i rätten till husbehovsavverkning det icke torde vara erforderligt att i den nya lagen bibehålla ifrågavarande stadgande. Genom möjligheten att freda vissa träd eller trakter mot husbehovsavverkning torde man nämligen enligt departementschefens mening komma så långt i fråga om trygghetsåtgärder, att mera näppeligen skulle kunna behövas. Departementschefen betonade, att berörda stadgande i skyddsskogslagen icke i något fall torde hava bragts i tillämpning. Beträffande skyldighet för markägare att sörja för återväxt stadgades i Kungl. Maj :ts förslag, att, då utsyning verkställdes, förrättningsmannen skulle äga föreskriva de åtgärder, som prövades erforderliga för återväxtens betryggande. I motsats till kommittéförslaget upptog ej Kungl. Maj :ts förslag närmare bestämmelser rörande dessa åtgärders omfattning. En betydelsefull begränsning i den reproduktionsskyldighet, som enligt Kungl. Maj:ts förslag åvilade markägaren, föranleddes emellertid av förenämnda stadgande, att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordrades för återväxtens betryggande, allenast finge medgivas, om sådana åtgärder kunde företagas utan oskälig kostnad, eller föryngring av skogen erfordrades för beredande av bättre skydd för närliggande områden. P å sätt förut nämnts skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag skyddsskogarna kvarstå under skogsstatens tillsyn. Till belysning av propositionens ståndpunkt härutinnan redogjorde departementschefen för innehållet i vissa av de yttranden, som avgivits över skogslagstiftningskommitténs förslag i förevarande avseende och i vilka yttranden olika meningar framförts beträffande frågan, vilken myndighet lämpligen borde anförtros tillsynen över skyddsskogarna.

67 I ett av dessa yttranden, avgivet av Norrlands skogsvårdsförbund, framhölls, att det skulle vara mindre välbetänkt att inom de ömtåliga skyddsskogarna söka införa ett mindre noggrant förfaringssätt än den nuvarande individuella utstämplingen samt att, då redan domänstyrelsen haft vissa svårigheter att kunna anskaffa tjänstemän för utsyningarna och nödgats tillgripa utvägen att därtill förordna unga och oerfarna tjänstemän, dessa svårigheter givetvis skulle bliva än större för skogsvårdsstyrelserna, vilka icke hade samma möjligheter som domänstyrelsen att bereda sysselsättning för den del av personalen, för vilken arbetet å skyddsskogarna på grund av omständigheternas makt bleve ett säsongarbete. Förbundet fann sålunda mycket tungt vägande skäl tala mot bifall till kommitténs förslag och för ett bibehållande tills vidare av den gällande ordningen. Förbundet förklarade emellertid ett fullkomnande av det bestående i vissa avseenden synnerligen påkallat och räknade till sådana nödiga reformer i främsta rummet uppfyllandet av skogsägarnas fordran, att till förrättningsmän vid utsyningarna endast förordnades tjänstemän, som förvärvat skoglig erfarenhet, och icke sådana ur de yngsta och mest oerfarna årsklasserna. Länsstyrelsen i Jämtlands län anslöt sig däremot i sitt yttrande till kommitténs förslag i nu förevarande avseende. Länsstyrelsen framhöll, att, därest skyddsskogarna komme under tillsyn av samma myndighet, som hade att tillse enskildas skogar i allmänhet, detta hade sin särskilt stora betydelse för den viktiga sida av tillsynsmyndigheternas verksamhet, som avsåge framkallande och understödjande av positiva åtgärder till skogsskötselns fromma. Länsstyrelsen gjorde emellertid samtidigt gällande, att större garantier måste givas än enligt kommitténs förslag vore fallet för ett sakkunnigt och tillfredsställande utförande av skogsvårdsstyrelsernas uppdrag i såväl förevarande som andra hänseenden. Enligt länsstyrelsens mening borde sålunda skogsvårdsstyrelsernas sammansättning ombildas, så att den skogliga sakkunskapen alltid finge någon företrädare där, exempelvis genom en av Kungl. Maj:t tillsatt forstligt bildad ledamot, som tillika kunde vara sekreterare, varjämte en ökad tillgång på sakkunniga arbetskrafter för styrelsen erfordrades. För egen del anförde departementschefen, bland annat, följande: Av de avgivna yttrandena framginge, hur ömtålig och svårlöst frågan om de nuvarande skyddsskogarnas ställning och handhavande enligt den nya lagstiftningen vore. Vägde man mot varandra de skäl, som andragits för skogsstatens och för skogsvårdsstyrelsernas befattning med skogarna i fråga, borde emellertid de förra skälen vara att anse som de tyngst vägande. Visserligen torde den framkomna kritiken mot det sätt, varpå utsyningarna under de gångna åren av skyddsskogslagens tillämpning ägt rum, icke hava helt vederlagts; särskilt syntes därvid bemärkansvärt det av Norrlands skogsvårdsförbund gjorda uttalandet om förordnande hädanefter endast av erfarna utsyningsförrättare såsom en nödvändig reform. Men att under de sista åren domänstyrelsen lyckats få till stånd bättre förhållanden syntes hava framgått, och man torde kunna påräkna en fortsatt förbättring härutinnan. Å andra sidan vore ock de invändnigar, som gjorts beträffande skogsvårdsstyrelsernas förmåga att skaffa tillräckligt stor och tillräckligt kompetent personal, synnerligen allvarliga. Det vore att märka, att i flertalet av de ytt-

68 randen, i vilka anslutning till tanken på skyddsskogarnas förläggande under skogsvårdsstyrelserna skett, på samma gång gjorts mer eller mindre bestämda förbehåll om förstärkning av såväl styrelsernas egen som deras tjänstemäns fackliga kompetens. Även om föreskrifter meddelades till vinnande härav, torde emellertid därmed icke kunna ernås samma grundval för en bättre tingens ordning som ett bibehållande av skogsstatens befattning med dessa skogar kunde erbjuda. 1923 års riksdag. D e t s ä r s k i l d a u t s k o t t , s o m vid 1923 å r s r i k s d a g h a d e a t t b e h a n d l a p r o p o s i t i o n e n a n g å e n d e n y s k y d d s s k o g s l a g , a v s t y r k t e s å s o m förut o m n ä m n t s i sitt u t l å t a n d e n r 6 n ä m n d a p r o p o s i t i o n s a m t h e m s t ä l l d e , att r i k s d a g e n m å t t e i skrivelse till K u n g l . Maj:t a n h å l l a , att K u n g l . Maj:t ville l å t a v e r k s t ä l l a u t r e d n i n g i vissa i u t l å t a n d e t a n g i v n a h ä n s e e n d e n s a m t d ä r e f t e r för r i k s d a g e n f r a m l ä g g a n y t t p å b e r ö r d a u t r e d n i n g g r u n d a t förslag till s k y d d s s k o g s l a g . U t s k o t t e t s a v s t y r k a n d e g r u n d a d e sig d ä r p å , a t t u t s k o t t e t b e f a r a d e , att d e a v K u n g l . Maj:t föreslagna b e s t ä m m e l s e r n a r ö r a n d e r e p r o d u k t i o n s s k y l d i g h e t skulle bliva allt för b e t u n g a n d e för m a r k ä g a r n a . Utskottet a n f ö r d e h ä r u t i n n a n i h u v u d s a k följande: Av vad i frågan förekommit torde det otvivelaktigt hava framgått, att inom skyddsskogsområdena funnes marker, där vidtagandet av skogsvårdsåtgärder skulle vara av betydelse för erhållandet av återväxt. övervägande skäl syntes ock, ehuru utskottet icke bestämt ville uttala sig därom, hava förebragts för att utförandet av dylika åtgärder icke endast borde byggas på markägarens fria vilja, låt vara att denna kunde uppmuntras genom lämnandet av kostnadsbidrag från det allmänna, utan att förpliktelse att vidtaga åtgärder, som nyss sagts, i viss mån borde kunna åläggas en markägare i samband med medgivandet av en avverkning. Även om sådan skyldighet kunde stadgas, torde emellertid i varje fall det sätt, varpå denna skyldighet i förslaget blivit bestämd, icke kunna anses tillfredsställande. Det vore framför allt härutinnan, som de uppkomna betänkligheterna gjort sig gällande. Enligt förslaget skulle avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordrades för återväxtens betryggande, få medgivas, så snart sådana åtgärder kunde företagas utan oskälig kostnad. Den kostnad, som sålunda icke ansåges oskälig, skulle markägaren vidkännas. Det framginge emellertid icke klart, huru denna skälighet eller oskälighet skulle bedömas, om det borde ske ur biologisk synpunkt med hänsyn till det forstliga resultatet av åtgärderna eller ur ekonomisk synpunkt med hänsyn till det för markägaren uppkommande utbytet därav. Emellertid vore förhållandena inom skyddsskogsområdena sådana, att skogshushållning därstädes i rätt stor utsträckning kunde sägas icke vara en ekonomisk hantering. Dessa skogars uppgift vore, sedan de inordnats under en särskild lag och enligt själva förutsättningen för denna, att genom sitt i viss mån orubbade fortbestånd möjliggöra, att en trädvegetation över huvud kunde förekomma här, en uppgift således, som sträckte sig vida utöver att enbart vara en inkomstkälla för ägaren. Sett emot denna bakgrund framstode det som ett nödvändigt krav, att markägaren säkerställdes emot för stora anspråk på en hans reproduktionsskyldighet. Härutinnan kunde förslagets bestämmelser icke anses innebära tillräcklig trygghet, utan skulle det kunna befaras, att vid en tillämpning utav dem markägaren kunde få bära en alltför stor tunga. På vad sätt sålunda önskliga och erforderliga garantier för en rätt begränsning av markägarens reproduktionsskyldighet skulle givas uti lagen, därom hade utskottet icke på den tid, som stått till buds, kunnat bilda sig någon säker mening.

69 Inom utskottet hade emellertid varit på tal, om icke bestämmelser i sådan riktning borde avse en skyldighet för markägaren att ansvara för en viss del av reproduktionskostnaderna. För bestämmandet av denna del borde utfinnas ett underlag av så objektiv natur som möjligt, exempelvis beräknat efter det taxerade värde av avverkat virke, varefter skogsaccis skulle erläggas, eller efter själva det beräknade reproduktionskostnadsbeloppet eller måhända med viss begränsning tagen efter båda dessa faktorer. Det återstående kostnadsbeloppet skulle i så fall utgå från skyddsskogsfonden. Tillfälle torde ock böra beredas att ordna saken genom överenskommelse med markägaren, varigenom möjlighet bereddes till företagande av större utstämpling i mån av förbindelse från markägaren att vidtaga ökade åtgärder. Givetvis måste dylika till markägarens skyddande lämnade bestämmelser fullständigas med regler för utsyningen, varigenom denna icke kunde riskeras sträcka sig längre än man hade visshet om att därav betingade återväxtåtgärder bleve verkställda. En förutsättning därför måste ock vara, att skyddsskogsfonden bleve av sådan storlek, att därav kunde påräknas understöd icke allenast för nu omförmälda ändamål, utan jämväl för skogsvårdsarbeten, som företoges utan samband med därtill föreliggande skyldighet. Något bestämt uttalande ville utskottet likvisst icke göra om möjligheten av en anordning såsom nu antytts eller att finna en annan sådan. I utlåtandet uttalade utskottet sin anslutning till propositionens ståndpunkt, att skydds skogarna borde kvarstå under skogsstatens tillsyn. Utskottet anförde härom: Utan att i allo vilja biträda departementschefens uttalanden i ämnet funne även utskottet, att bibehållandet av skyddsskogarna under skogsstaten borde erbjuda större säkerhet för att en rätt skötsel skulle komma dem till del än om de överflyttades under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn. Till vad departementschefen härom yttrat kunde vidare anföras, att skogsvårdsstyrelsernas karaktär av att vara från skogsägarna valda organ torde göra dem mindre lämpade att uppbära det statens intresse av och ansvar för, att dessa skogar bleve bevarade, som låge till grund för den särskilda lagstiftningen för dessa skogar. Å andra sidan ville utskottet betona vikten av att skogsstatens befattning med skyddsskogarna ordnades så, att den utövades av skogstjänstemän, som jämte den teoretiska utbildningen ägde både allmän praktisk erfarenhet och kännedom om de särskilda förhållandena på skyddsskogarna. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, som anmälde sitt beslut i skrivelse den 31 maj 1923, nr 283. Domänstyrelsens utlåtande den 31 december 1923. I det utlåtande över nämnda skrivelse, som domänstyrelsen, på sätt förut nämnts, till följd av remiss avgav den 31 december 1923, framlade domänstyrelsen förslag till ny lagstiftning rörande skyddsskogar. Enligt förslaget skulle såsom skyddsskogar anses allenast skogar, vilkas bestånd erfordrades till skydd mot fjällgränsens nedgående. Beträffande skogar, som borde bibehållas till skydd mot flygsandsfält, hävdade domänstyrelsen, att dessa lämpligen kunde inordnas under skogsvårdslagens bestämmelser om svårföryngrade skogar. I fråga om sättet för bestämmande, huruvida vissa skogar skulle avsättas såsom skyddsskogar, samt beträffande frågan, huru och i vilken omfattning

70 a v v e r k n i n g finge företagas å d y l i k a s k o g a r , ö v e r e n s s t ä m d e d o m ä n s t y r e l s e n s förslag i h u v u d s a k m e d g ä l l a n d e s k y d d s s k o g s l a g . D ä r e m o t skilde sig förslaget f r å n n ä m n d a lag d ä r u t i n n a n , a t t f ö r s l a g e t u p p t o g vissa b e s t ä m m e l s e r o m skyldighet för ä g a r e av s k o g s m a r k i n o m s k y d d s s k o g s o m r å d e a t t l ä m n a b i d r a g till u t f ö r a n d e a v å t e r v ä x t å t g ä r d e r i n o m o m r å d e t . Enligt d e s s a b e s t ä m m e l s e r skulle s å d a n m a r k ä g a r e v a r a s k y l d i g a t t s å s o m b i d r a g till kostn a d e r för e r f o r d e r l i g a å t e r v ä x t å t g ä r d e r e r l ä g g a e n avgift, m o t s v a r a n d e tio p r o c e n t av det vid a v v e r k n i n g till skogsaccis t a x e r a d e v i r k e s v ä r d e t , vilken avgift skulle i n g å till s k y d d s s k o g s f o n d e n . Det skulle a n k o m m a p å vederb ö r a n d e s k o g s s t a t s t j ä n s t e m a n att p å f o n d e n s b e k o s t n a d o c h m e d i a k t t a g a n d e a v föreskrifter, s o m d o m ä n s t y r e l s e n ä g d e m e d d e l a , u t f ö r a s a g d a å t g ä r d e r . D o m ä n s t y r e l s e n — som vid f r a m l ä g g a n d e a v b e r ö r d a förslag förutsatte, a t t de d å v a r a n d e s k y d d s s k o g s o m r å d e n a s k u l l e b e g r ä n s a s att a l l e n a s t o m f a t t a de översta s k o g s r e g i o n e r n a s b e s t å n d s a m t d e n e d a n f ö r d e n n a region befintliga skogar, vilka icke vore att h ä n f ö r a till s k o g a r , s o m avsåges i 1923 å r s s k o g s v å r d s l a g — a n f ö r d e till stöd för förslaget i h u v u d s a k f ö l j a n d e : Enligt skyddsskogslagen vore skogsägaren berättigad att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som med skogens återväxt och framtida bestånd vore förenlig. De olika slag av avverkningar, som i dessa skogar kunde tänkas förekomma, kunde med användande av den fackliga terminologien indelas i dels förhuggningar och därmed jämförbara avverkningar, omfattande för varje fall endast relativt små virkeskvantiteter, dels föryngringshuggningar, vid vilka man avsåge att uttaga den egentliga virkesskörden. Det vore således endast efter sistnämnda slag av avverkningar, som fråga kunde uppstå om beredande av återväxt. Med hänsyn till att skyddsskogarna till övervägande del komme att vara förlagda till fjällens omedelbara närhet, där även relativt obetydliga missgrepp i fråga om avverkningarnas utförande kunde hava ödesdigra följder och där ett våldförande av naturen icke kunde botas på konstlad väg, framstode nödvändigheten av att sörja för skogarnas föryngring uteslutande på naturlig väg såsom ofrånkomlig. För markägaren bleve emellertid en sådan avverkningsmetod föga givande ur rent ekonomisk synpunkt. Dels komme nämligen avverkningsbeloppen under sådana förhållanden att bliva ringa, dels komme det utsynade virket att fördelas å relativt stora hyggesarealer, vilken sistnämnda omständighet i sin mån vore ägnad att i ifrågavarande trakter med deras av naturen ofördelaktiga avsättningsförhållanden förminska virkets värde. Domänstyrelsen hölle emellertid före, att för en rätt behandling av skyddsskogarna 1903 års lags bestämmelser om avverkning skulle vara till fyllest. Emellertid vore det en omständighet beträffande dessa skogar, som i detta sammanhang icke borde förbigås. Fall kunde nämligen rätt ofta inträffa, då vid utsyning åt en skogsägare hänsyn jämväl måste tagas till angränsande skogar. Med de stora risker nämligen, som det nära grannskapet till fjällen medförde i fråga om stormfällning, skydd för en spirande återväxt m. m., vore intresset av skogarnas skydd mot fjällgränsens nedgående rätt så ofta av lika stor enskild som allmän betydelse för skogsägarna. Ehuruväl vid föryngringshuggningar icke ifrågasattes några direkta återväxtåtgärder, finge man likväl icke helt bortse från, att såsom rena undantagsfall huggningarna kunde givas en annan form och att efter dessa borde följa reproduktionsåtgärder. Någon reproduktion, såsom i fråga om skogar under skogsvårdslagen, kunde här såsom allmän regel icke bliva tal om, men torde det dock ej så sällan kunna inträffa, att en avdikning av skogsmark inom skyddsskogarna skulle befinnas ändamålsenlig och behövlig. Även i fråga om sådana åtgärder, vilka för

71 att verkligen bliva effektiva måste utsträckas över arealer åtskilligt större än som upptoges av en avverkning å viss skog, framträdde samma gemensamma intresse, som nyss framhållits i fråga om avverkningarna. För att nämligen erhålla erforderliga avlopp för avdikningar å en skogsägares mark bleve det ofta nödvändigt att framgå över grannens; och genom upptagande av de större avloppsdikena hade en avsevärd fördel beretts den senare utan dennes egen förskyllan. Såsom rena undantag borde emellertid i detta sammanhang icke förbigås sådana fall, då anledning kunde uppstå att efter avverkning göra försök med direkta kulturer. Beträffande dessa hade man ännu icke vunnit någon erfarenhet vare sig huruvida den ena eller andra metoden vore att föredraga eller huruvida överhuvud taget några verkliga resultat vore att förvänta. Dylika direkta kulturförsök borde emellertid icke helt förbises men betraktas såsom rena försök och ur denna synpunkt såsom en statens angelägenhet. Krävde sålunda statsintresset, att skyddsskogarna bibehölles i huvudsak orubbade till skydd för den mera bäriga skogshantering, som kunde äga rum å skogar under skogsvårdslagen, och att skyddsskogarna i denna sin egenskap underkastades en restriktiv hushållning, och sammanställde man därmed de svårigheter, som vore förknippade med återväxten å skyddsskogarna, samt det gemensamma intresse, som där dreve skogsägarna till ett visst samarbete, framstode det ganska tydligt, att man icke kunde ålägga en markägare inom skyddsskogsområdet samma skyldigheter i fråga om reproduktion av skogen, som skogsvårdslagen stadgade. Genom den snävare begränsning av skyddsskogsområdet, som styrelsen ifrågasatt, torde det icke vara möjligt att i en blivande skyddsskogslag fullt taga hänsyn till vad särskilda utskottet framhållit såsom önskemål. Sålunda vore det icke möjligt att medgiva en skogsägare större utsyning, därest han ville förbinda sig att utföra vissa reproduktionsåtgärder. Återstode så frågan, huru utskottets uttalade mening, att skogsägaren borde tillförbindas att ombesörja reproduktion utan att han härigenom skulle oskäligen betungas, skulle i lagen kunna komma till uttryck. Å ena sidan hade förut framhållits, att reproduktionsåtgärder i den omfattning skogsvårdslagen ifrågasatte icke kunde i allmänhet förekomma, men att å den andra avdikningsåtgärder rätt ofta kunde hava en betydelsefull inverkan på åstadkommade av naturlig föryngring. Likaså hade framhållits, att statsintresset av skyddsskogarnas bibehållande vore särskilt dominerande samt att i fråga om avdikningsåtgärder det ofta nog förelåge ett gemensamt intresse vis a vis markägarna. Under sådana förhållanden vore det icke möjligt att — med utgående från objektiv grund enligt utskottets uttalande — fastslå, vilken andel av reproduktionskostnaderna beträffande viss avverkad areal, som skulle gäldas av markägaren. Lade mail härtill, att rotvärdet å en avverkning inom skyddsskogarna bleve mycket lågt med hänsyn till där i allmänhet rådande synnerligen ogynnsamma avsättningsförhållanden samt att i följd härav de reproduktionsåtgärder, som efter en dylik avverkning understundom kunde komma i fråga, kunde draga kostnader, vilka kunde till och med överstiga rotvärdet av det avverkade virket å den skogsmarksareal, för vars förseende med återväxt reproduktionsåtgärderna befunnits nödvändiga, och därjämte toge i betraktande, att resultatet av reproduktionsåtgärderna i regel icke visade sig förrän efter avsevärd tidsperiod, torde icke markägaren inom skyddsskogssområdet kunna åläggas skyldighet vare sig att själv utföra reproduktionsåtgärder eller bekosta dem till någon avsevärd del. Enda framkomliga vägen torde då vara att ålägga markägaren att med viss andel av rotvärdet å det avverkade virket, förslagsvis lägst 10 procent av det till skogsaccis deklarerade virkesvärdet, bidraga till kostnaderna för skyddsskogarnas förseende med återväxt. Häremot kunde ju invändas, att markägare, å vilkens marker inga direkta re-

72 produktionsåtgärder vore erforderliga, finge bidraga till åtgärder, varav han icke hade direkt nytta. En parallell till detta förhållande kunde emellertid påvisas beträffande bestämmelserna om erläggande av skogsvårdsavgift. Tillämpningen av förordningen rörande skogsvårdsavgift medförde nämligen synnerligen ofta att, oaktat vissa avverkningar icke krävde några som helst särskilda åtgärder för åstadkommande av återväxt, markägaren likväl finge vidkännas rätt dryga utgifter för det avverkade virket, vilka belopp inginge till den gemensamma skogsvårdskassan. Så skulle ock bliva fallet med nu föreslagna utgift för markägaren å skyddsskogsområdet. Dennes bidrag till reproduktionsåtgärderna borde nämligen tillföras skyddsskogsfonden. Skulle markägarens inom skyddsskogsområdet reproduktionsskyldighet fullgöras på nu nämnt sätt, borde det helt ankomma på den myndighet, som handhade en blivande skyddsskogslag, att tillse, att nödvändiga reproduktionsåtgärder efter avverkningarna komme till utförande. Kostnaderna härför komme då ock att gäldas av skyddsskogsfonden, till vilken i första hand skulle föras dels skogsvårdsavgifterna, dels ock den kontanta avgäld, som markägaren, såsom ovan föreslagits, skulle hava att erlägga för att därmed hava fullgjort sin reproduktionsskyldighet. Utöver nyssnämnda reproduktionsåtgärder, vilka motiverades av utförda avverkningar, kunde det även befinnas både önskligt och nödvändigt, att åtgärder vidtoges för att reparera gångna liders misstag beträffande avverkningar, som utförts innan nu gällande skyddsskogslag trätt i kraft, och även i övrigt understödja återuppdragande av skog i annat sammanhang än efter avverkning, såsom efter stormfällning, skogseld och andra naturföreteelser. För dylika åtgärder, vilka huvudsakligen motiverades av statsintresset, borde emellertid staten ensam bära kostnaderna. Styrelsen ville härmed hava framhållit, att tanken på att särskilda statsanslag möjligen kunde komma att bliva erforderliga givetvis icke finge vara helt främmande.

Till k o m m i s s i o n e n a v g i v n a y t t r a n d e n . S å s o m i det f ö r e g å e n d e b e r ö r t s h a v a p å f r a m s t ä l l n i n g a v k o m m i s s i o n e n y t t r a n d e n r ö r a n d e d e n f ö r e l i g g a n d e lagstiftningsfrågan avgivits a v ett flertal m y n d i g h e t e r , k o r p o r a t i o n e r och s k y d d s s k o g s ä g a r e . E n n ä r m a r e r e d o g ö r e l s e för i n n e h å l l e t i dessa y t t r a n d e n t o r d e h ä r b ö r a l ä m n a s . B e h o v e t av revision av skyddsskogslagen. I y t t r a n d e n a h a r i första h a n d f r å g a n o m b e h o v e t a v revision a v s k y d d s skogslagstiftningen u p p t a g i t s till b e h a n d l i n g . Domånstyrelsen har i detta hänseende anfört: Skyddsskogslagen hade tillkommit på grund av viss genom särskilda sakkunniga åstadkommen utredning under de senare åren av sistlidet århundrade och bure tydliga spår av den då allmänt gängse uppfattningen, att den rätt förda yxan vore det bästa skogsvårds- och kulturredskapet, och hade lagstiftarna tydligen ansett, att de genom att fasthålla vid denna princip och lägga dess tillämpande i för ändamålet väl skolade händer fullgjort sin skyldighet i avseende på själva skogsvården. Lagen, som innehölle 7 §§, ägnade sålunda allenast en, den första, åt direktiven för själva skogsvården och skogshushållningen inom skyddsskogarna, medan övriga, särskilt 3—7 §§, innefattade bestämmelser av fiskalisk art. Lagen saknade därjämte helt tillämpningsföreskrifter, och hade man sannolikt utgått ifrån, att det

73 skulle ligga i den myndighets hand, som anförtroddes lagens handhavande, att i detta avseende komplettera lagen. Med de anspråk på utförliga bestämmelser beträffande skogsvård, skogsägarnas skyldigheter och rättigheter, staten åliggande understödjande och hjälpande verksamhet i fråga om sådana åtgärder, vilka skulle ställa allt för stora krav på skogsägaren, ävensom beträffande mellanhavandet emellan det organ, som övervakade eller handhade en skogsvårdslag, och den enskilde skogsägaren, som utmärkte senare tiders lagstiftning beträffande olika slag av enskildes skogar, torde utan tvekan kunna påstås, att den nu gällande skyddsskogslagen icke tillfredsställde även rätt blygsamma fordringar. Frågan, huruvida ändringar i densamma ansåges påkallade, finge styrelsen därför besvara helt jakande. över jägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt har yttrat: Under de snart 31 år lagen angående skyddsskogar varit i tillämpning inom Jämtlands län torde lagen och dess handhavande få anses hava allt mera tillvunnit sig den därav berörda allmänhetens förtroende. Det torde ej heller numera i allmänhet bestridas, att lagen i stort sett varit till gagn för dessa trakter och därmed även för ägarna till skyddsskogarna. De bestämmelser, som under senare år utfärdats om bidrag till skogsvårdsåtgärder inom skyddsskogarna, kunde sägas hava på ett lyckligt och för skogsägarna fördelaktigt sätt kompletterat 1903 års lag, i vilken föreskrifter om reproduktionsskyldighet saknades; genom dessa bestämmelser hade den statliga verksamheten beträffande skyddsskogarna i realiteten och i huvudsak fått mera karaktär av positiv skogsudrd. Så som lagen numera tillämpades jämsides med nyssnämnda bestämmelser torde med hånsyn till därav berörda skogsägares och skogars intressen, med visst undantag i fråga om husbehovsavverkning, knappast förefinnas någon anledning att vidtaga ändringar i skyddsskogslagen. Emellertid ville det synas, som om det numera, sedan allmänna skogsvårdslagen tillkommit, vore skäligen onödigt att bibehålla en särskild lag för det område, som benämndes skyddsskogsområdet i Jämtlands län. Mot överdrivna och till sina verkningar skadliga avverkningar syntes allmänna skogsvårdslagen i princip utgöra ett fullt ut lika verksamt skydd som nu gällande skyddsskogslag. Assistenten å renbetesland och skyddsskogar har framhållit, att skyddsskogslagen utom beträffande straffbestämmelserna vore ytterligt knapphändig. Assistenten har särskilt påpekat, att bestämmelser i lagen saknades angående reproduktionsskyldighet och skydd mot överdriven husbehovsavverkning. Å andra sidan hava 12 skyddsskogsägare inom Undersåkers socken uttalat, att skyddsskogslagen borde bibehållas i sin nuvarande form. Grunder för en ny lagstiftning angående skyddsskogar. I de avgivna yttrandena har vidare frågan om de grunder, på vilka en ny lagstiftning angående skyddsskogar borde byggas, varit föremål för diskussion. I talrika yttranden h a r sålunda förordats, att skyddsskogarna inordnades Allmänna under den allmänna skogsvårdslagen. I regel har därvid föreslagits, att ett s y n p dylikt inordnande skulle ske på det sätt, att de i skogsvårdslagen upptagna bestämmelserna om svårföryngrade skogar helt eller i huvudsak förlänades

74 tillämpning å skyddsskogarna. Uttalanden i d e n n a riktning h a v a gjorts av domänstyrelsen, jägmästarna i Särna och Älvdalens östra revir, länsstyrelserna, skogsvårdsstyrelserna o c h hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Jämtlands och Kopparbergs län s a m t Wifstavarvs aktiebolag. S k o g s v å r d s s t y r e l s e n i J ä m t l a n d s l ä n h a r till stöd för n y s s b e r ö r d a förslag i h u v u d s a k anfört följande: Vid senaste årens riksdagar hade viktiga beslut fattats i skogslagstiftningsfrågor, syftande till en rationalisering av det svenska skogsväsendets administration. Domänstyrelsen hade därvid blivit befriad från bestyret med vissa skogar, vilkas avkastning icke tillförts statsverket, såsom t. ex. ecklesiastika boställsskogar, häradsallmänningar och enskilda skogar inom Norrbottens och Västerbottens lappmarker. Redan tidigare hade skogarna i Norrbottens och Västerbottens läns kustland överförts från domänstyrelsens till nyinrättade skogsvårdsstyrelsers uppsikt. Dessa lagstiftningsåtgärder hade dikterats av bland annat en strävan att renodla domänstyrelsen såsom ett affärsdrivande verk för statens egna skogar och på samma gång åvägabringa enhetlighet i fråga om tillsynen av de enskilda skogarna i riket. Ett konsekvent genomförande av den svenska skogslagstiftningen på den inslagna vägen ledde otvivelaktigt till skyddsskogslagstiftningens inpassande i lagstiftningen rörande övriga enskilda skogar samt dessa skogars inordnande under skogsvårdsstyrelses uppsikt. Närmast till hands låge då att pröva, huruvida 1923 års skogsvårdslag kunde utsträckas att gälla även dessa skogar. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 april 1928 rörande skyddsskogsgränsens omreglering hade under skogsvårdsstyrelsens uppsikt överförts icke mindre än 278 000 hektar produktiv mark förutvarande skyddsskog. Härav hade Kungl. Maj:t samtidigt jämlikt 18 § i 4 kap. skogsvårdslagen förklarat 172,200 hektar vara svårföryngrad skog. Denna areal inrymde även skog av utpräglad fjällskogstyp, då avpraktiska skäl gränserna för svårföryngrade områden icke alltid kunnat dragas med hänsyn till de rent biologiska förhållandena. Självfallet intoge dessa rena fjällskogar en ringa areal inom styrelsens nuvarande verksamhetsområde. På grund av hittills vunnen erfarenhet rörande tillämpningen av bestämmelserna i 4 kap. skogsvårdslagen rörande svårföryngrad skog ansåge sig skogsvårdsstyrelsen kunna uttala, att dessa bestämmelser även syntes väl lämpade för skog av ren fjällskogsnatur. Ur rent biologiska synpunkter kunde nuvarande skyddsskogar utan olägenhet inordnas under skogsvårdslagen under den förutsättning, att samtliga dessa skogar, åtminstone tillsvidare, förklarades vara svårföryngrade intill dess klarhet vunnits, i vad mån vissa områden kunde överföras under skogsvårdslagens allmänna bestämmelser. Ett sådant överförande syntes sedermera, i den mån förhållandena därtill gåve anledning, kunna ske successivt, då skogsvårdsstyrelsen närmare lärt känna dessa skogar. Till v a d s k o g s v å r d s s t y r e l s e n i J ä m t l a n d s l ä n s å l u n d a a n f ö r t h a v a l ä n s styrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet i h u v u d s a k a n s l u t i t sig. Särskilda frågor.

Vid s i d a n av n u a n g i v n a u t t a l a n d e n o m s k y d d s s k o g a r n a s i n o r d n a n d e u n der den allmänna skogsvårdslagen hava i y t t r a n d e n a jämväl framförts m e r a p r e c i s e r a d e förslag r ö r a n d e u t f o r m n i n g e n a v en n y lagstiftning a n g å e n d e dessa skogar.

a) AwerkI f ö r s t a r u m m e t h a v a d e s s a förslag a v s e e n d e å sättet för b e d r i v a n d e a v mngsreg er. a v v e r k n m g ^ s k y d d s s k o g a r n a .

75 F r å n flera håll har sålunda gjorts gällande, att det utsyningstvång, som i nuvarande skyddsskogslag stadgades i fråga om avsaluavverkning, borde bibehållas. Sveriges skogsägare förbund har härom anfört: Förbundet ansåge att, om skyddsskogsområdet ej vidgades över sin nuvarande areal utan allt fort holies begränsat till de skogsområden, som verkligen hade karaktär av skydd mot fjällgränsens nedgående, det vore behövligt och lämpligt, att utsyningstvånget bibehölles beträffande alla avverkningar utöver husbehovet. Då föryngring på konstlad väg i allmänhet icke kunde med framgång utföras inom sagda område, måste den återväxt, som förr eller senare behövde framskapas därstädes, erhållas på naturlig väg. Detta krävde emellertid, att avverkningarna fördes med den största sakkunskap. Garanti för att så städse bleve förhållandet torde emellertid ej kunna ernås med mindre utsyningstvånget bibehölles. Förbundet förordade sålunda detta. Vikten av sakkunnig utsyning å skyddsskogarna belyses även i det av jägmästaren i Särna revir avgivna yttrandet, däri anförts följande: Skogstillståndet inom skyddsskogarna torde med hänsyn tagen till höjdläget och de klimatiska förhållandena kunna betecknas såsom relativt gott, detta otvivelaktigt tack vare skyddsskogslagen och de av denna betingade försiktiga huggningsmetoder, som i allmänhet tillämpats. Virkesuttagen hade sålunda i regel skett genom varsamma genomhuggningar med utplockande av övermogna och skadade träd samt upptagande av smärre luckor, där så varit lämpligt. Detta huggningssätt hade enligt vad jägmästaren trott sig finna även varit det i allmänhet lämpligaste i dessa skogar. Försök med kulisshyggen och trakthyggen hade slagit mindre väl ut, speciellt i det myllrika växtliga granskogsbälte, som förefunnes inom Lima och Transtrands skyddsskogsområden och där den efter avverkningarna snabbt överhandtagande örtvegetationen förhindrat eller försvårat uppkomsten av föryngring. Trots det större höjdläget vore det skogliga tillståndet ovan skyddsskogsgränsen mångenstädes avsevärt bättre än i de under allmänna skogsvårdslagen sorterande skogarna nedom samma gräns, synbarligen beroende på, att avverkningarna nedom skyddsskogsgränsen ej alltid skett med tillbörlig försiktighet. Å andra sidan hava förenämnda 12 skyddsskogsägare inom Undersåkers socken framhållit såsom önskvärt, att skyddsskogslagen medgåve, att vid vissa tillfällen virke finge tagas utan utsyning. Såsom exempel då detta borde vara fallet har anförts, att det understundom kunde förefinnas behov av några telefonstolpar eller en kubikmeter ved. Med nu gällande bestämmelser finge ingen verkställa leverans utan vederbörande myndighets medgivande. I vissa yttranden har ifrågasatts, huruvida ej i en ny skyddsskogslagstiftning den nu medgivna fria husbehovsavverkningen borde inskränkas. — Assistenten å skyddsskogar och renbetesland h a r sålunda föreslagit, att bestämmelserna i 19 § skogsvårdslagen om rätt för skogsvårdsstyrelse att avlysa husbehovsavverkning i vissa fall skulle förlänas tillämpning även å skyddsskogarna. I liknande riktning har skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län uttalat sig. — överjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt har i nära anslutning härtill framhållit, att skyddsskogslagen syntes behöva kompletteras i fråga om husbehovsavverkning till förekommande av möjligheterna att skog

inom skyddsskogsområdet genom avverkningar dels för avsalu, dels för hus- j behov kunde bliva utan tillgång på för fastighets underhåll och ekonomi nödigt virke. Beträffande den omfattning, vari skyddsskogsägare borde vara berättigad att erhålla utsyning, har Sveriges skogsägareförbund förordat bibehållandet av nu gällande regel om rätt till utsyning på en gång i så stor utsträckning, som med skogens återväxt och framtida bestånd är förenlig. Skogsägareförbundet har härvid betonat, att lagens hittillsvarande tillämpning visat, att sagda regel icke inneburit några risker. Räntabiliteten av skogsbruket i fjällens närhet vore förvisso icke hög men kunde i någon mån befrämjas, om saluavverkningarna kunde få i viss omfattning koncentreras enligt berörda regel. Assistenten å skyddsskogar och renbetesland har påpekat, att nämnda regel ej innefattade något skydd för ungskogen utan att detta skydd i praktiken åstadkommes genom bestämmelsen om utsyningstvånget. Enligt assistentens mening vore det nödvändigt, att stadganden angående avverkning av yngre .skog komme att ingå i en ny lag angående skyddsskogar.

b) Reproduk- I yttrandena hava vidare från flera håll framförts förslag om stadgande av ^dThet skyldighet för skogsägarna inom skyddsskogarna att vidtaga åtgärder till återväxtens betryggande. Uttalanden i denna riktning hava gjorts av domänstyrelsen, överjägmästaren i Gävle-Dala distrikt, assistenten å renbetesland och skyddsskogar, länsstyrelserna, skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kopparbergs och Jämtlands län. I flera yttranden har därvid understrukits nödvändigheten, att skogsägarna tillerkändes bidrag av allmänna medel till utförande av här avsedda åtgärder. Domänstyrelsen har i nu förevarande hänseende anfört: I första hand finge anses riktigt och nödvändigt, att den naturliga föryngring, som man avsåge att vinna med utsyningsförfarandet, borde underlättas och be- I främjas förnämligast genom sådana åtgärder, som avsåge markens beredande för besåning, ävensom underlättande av redan förefintlig återväxts normala utveckling eller med andra ord markberedning och hyggesrensning. Detta uteslöte givetvis icke, att i vissa fall, såsom beträffande mycket gamla vanvårdade hyggen, andra åtgärder, även direkta kulturåtgärder, mera undantagsvis skulle kunna förekomma, men då resultaten av dylika åtgärder, särskilt med hänsyn till den stora svårigheten att erhålla lämpligt frö, vore utomordentligt vanskliga att bedöma, borde dylika åtgärder endast i undantagsfall förekomma och mera givas formen av försök från den övervakande myndighetens sida att tränga de biologiska problemen närmare in på livet. Då det vidare kunde vara fråga om att avväga, i vilken omfattning en skogsägare kunde åläggas själv bekosta reproduktion efter avverkning, syntes det styrelsen, närmast i anslutning till vad nyss framhållits om skilda åtgärders effektivitet och jämväl kostnaderna därvid, som om skogsägaren borde kunna åläggas själv bekosta och efter anvisning utföra reproduktionsåtgärder av den art, som benämndes markberedning och hyggesrensning. Denna skyldighet borde emellertid åvila skogsägaren efter all avverkning, således jämväl efter avverkning till husbehov. överjägmästaren i Gävle-Dala distrikt har med avseende å ifrågavarande spörsmål yttrat:

77 Då erfarenheten lärt, att skyddsskogarnas bibehållande ej kunde vinnas uteslutande genom avverkningsåtgärder, ej ens då sådana bedreves enligt rationella grunder, hade genom förordningen om skogsvårdsavgift med däri vidtagna förändringar medel ställts till förfogande för skogsvårdsåtgärder. Genom Kungl. Maj:ts brev den 1 mars 1929 hade domänstyrelsen därjämte bemyndigats att av inbetalade och inflytande medel lämna skogsägare inom skyddsskogsområdet understöd och bidrag till vissa skogsvårdsåtgärder. Då det sålunda vore i princip fastslaget, att för skyddsskogarnas bibehållande erfordrades vidtagande av särskilda skogsvårdsåtgärder utöver dem, som avsåge skogens behandling genom avverkning, och medel därför ansetts böra ställas till förfogande, syntes det även önskvärt, att bestämmelser därutinnan inarbetades i skyddsskogslagen. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har hävdat, att bestämmelserna i 21 § skogsvårdslagen angående skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder å svårföryngrade skogar med fördel kunna förlänas tillämpning å de nuvarande skyddsskogarna. Skogsvårdsstyrelsen har i samband härmed redogjort för det sätt, varpå nyssangivna bestämmelser av styrelsen tillämpats i fråga om de skogar, som vid 1928 års revision av skyddsskogsområdena undantagits från skyddsskogslagens tillämpning och avsatts såsom svårföryngrade skogar enligt skogsvårdslagen, samt härom anfört: Sedan bestämmelserna om svårföryngrad skog trätt i kraft den 1 januari 1929, hade styrelsen till och med år 1934 meddelat sammanlagt 745 tillstånd till avverkning, varav 590 i samband med utsyning genom styrelsens försorg av cirka 4'5 miljoner träd å 44,318 hektar, 123 på grund av markägarnas egen stämpling av cirka 2*1 miljoner träd, som efter vederbörlig besiktning blivit godkänd, samt 32 utan vidare åtgärd från styrelsens sida. Dessa tillstånd hade i 244 fall varit förbundna med föreskrifter rörande återväxtåtgärder, i 161 fall rensning av föryngringsytor, luckor och hyggen, i 47 fall, varav 9 villkorligt, skogsodling, i 17 fall, varav 4 villkorligt, markberedning samt i 19 fall bäckrensning, sistnämnda åtgärd i regel på vederbörande markägares eget förslag. Assistenten å renbetesland och skyddsskogar har anslutit sig till nyssnämnda skogsvårdsstyrelses uppfattning, att bestämmelserna angående reproduktionsskyldighet i 21 § skogsvårdslagen borde gälla även skyddsskogarna. Assistenten har emellertid därvid framhållit, att bestämmelsen endast undantagsvis behövde komma i tillämpning. Jägmästaren i Särna revir har upplyst, att de skogsvårdsåtgärder å skyddsskogar inom reviret, till vilka bidrag utgått från skyddsskogsfonden, uteslutande utgjorts av bäckrensningar och dikningar av försumpad skogsmark. I motsats till nu angivna myndigheter och korporationer hava Sveriges skogsägareförbund och Norrlands skogsvårdsförbund gjort gällande, att skogsägarna inom skyddsskogarna ej borde underkastas någon reproduktionsskyldighet. Sveriges skogsägareförbund har till stöd för sin mening anfört: I allmänna skogsvårdslagen hade för s. k. svårföryngrade skogar stadgats reproduktionsskyldighet för skogsägaren i minst samma omfattning som beträffande övriga skogar. Jämväl i den nya lappmarkslagen hade stadgats viss återväxtskyldighet. Fråga kunde då tänkas uppstå, om även beträffande skyddsskogarna åläg-

78 gande skulle stadgas för skogsägaren att efter vederbörande myndighets beprövande utföra reproduktionsåtgärder efter skedd avverkning. Förbundet finge för sin del bestämt avstyrka, att så skedde. Inom skyddsskogsområdet vore man ännu så länge hänvisad att lita till den naturliga föryngringen. Skogsvetenskapen hade icke kunnat anvisa några bärande metoder för uppdragande av återväxt genom kultur därstädes. Hittills vunnen erfarenhet samt utförda försök och undersökningar gåve tämligen enstämmigt ett resultat, nämligen att konstlade föryngringsåtgärder inom skyddsskogsområdet så gott som alltid misslyckades. Då lagen knappast borde ålägga skogsägaren att utföra åtgärder, som man visste vore dömda till misslyckande, finge det anses olämpligt att beträffande skyddsskogarna införa reproduktionsplikt såsom i fråga om svårföryngrade skogar. Det allmänna skulle i stället garantera skogens reproduktion och framtida bestånd genom utsyningstvånget, som föranledde, att alla avverkningar fördes så, att naturlig återväxt erhölles. N o r r l a n d s s k o g s v å r d s f ö r b u n d h a r i f ö r e v a r a n d e f r å g a u t t a l a t följande: Det syntes förbundet uppenbart, att de möjligheter, som förefunnes till skyddsskogarnas reproduktion på naturlig väg, borde i första rummet i möjligaste mån utnyttjas. Av denna anledning vore även nödvändigt, att utsyningarna inom skyddsskogsområdet utfördes på fullt betryggande sätt. Visserligen torde ett sakkunnigt utnyttjande av dessa skogar, av vilka en mycket stor del vore hänförlig till våra mest svårföryngrade, kunna, med eftersättande av kravet på föryngringstidens begränsning, innebära en viss garanti för skogarnas fortbestånd, men då inom skyddsskogsområdet mångenstädes gåves trakter, där förutsättningarna för skogsväxten vore till och med så gynnsamma, att ett ekonomiskt skogsbruk där kunde bedrivas, syntes det förbundet av omständigheterna påkallat, att skogsägarna — utan att åläggas direkt reproduktionsskyldighet — genom höga bidrag av inflytande skogsvårdsavgifter uppmuntrades att vidtaga åtgärder, som vore ägnade att befordra föryngringen. Med hänsyn till att skyddsskogarnas bevarande och vidmakthållande emellertid vore ett intresse framför allt av allmän statlig natur och med avseende fästat å skogarnas i allmänhet ringa värdeproduktion syntes det förbundet nödvändigt, att direkta statsanslag ställdes till skogsägarnas förfogande för utförande av nödiga föryngringsåtgärder inom de mer svårföryngrade och mindre produktiva områdena. Under sådana förhållanden ville förbundet förorda, att någon allmän reproduktionsskyldighet icke infördes i lagen men att skogsägarna tillerkändes höga bidrag för reproduktionsändamål samt att statsmedel därtill ställdes till förfogande för nödiga föryngringsåtgärder inom de mer svårföryngrade och mindre produktiva områdena. F ö r e n ä m n d a 12 skogsägare i Undersåkers socken h a v a b e t r ä f f a n d e föry n g r i n g s m ö j l i g h e t e r n a anfört, att det vore lönlöst att u n d e r n u v a r a n d e förh å l l a n d e n v i d t a g a n å g r a k u l t u r å t g ä r d e r å glesa b e s t å n d p å större f ö r s u m p a d e o m r å d e n a v h ö g l ä n t , s v å r f ö r y n g r a d s k o g s m a r k . I vissa fall t ä c k t e vid avv e r k n i n g å m a r k av n y s s n ä m n d b e s k a f f e n h e t f ö r s ä l j n i n g s s u m m a n icke kostn a d e r n a för de k u l t u r å t g ä r d e r , s o m v e d e r b ö r a n d e k u n d e bliva ålagd. c) SkogsSlutligen h a r i y t t r a n d e n a j ä m v ä l d i s k u t e r a t s frågan, vilken m y n d i g h e t b o r ^ ^ n y n " d e u t ö v a tillsynen över s k y d d s s k o g a r n a . I det ö v e r v ä g a n d e a n t a l e t y t t r a n d e n h a r f ö r o r d a t s , a t t s k y d d s s k o g a r n a skulle ställas u n d e r tillsyn av v e d e r b ö r a n d e s k o g s v å r d s s t y r e l s e r o c h d o m ä n v e r k e t s b e f a t t n i n g m e d d e s a m m a s å l u n d a u p p h ö r a . F ö r e n dylik reform h a v a

v

79 uttalanden gjorts av domänstyrelsen, över jägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt, jägmästarna i Särna och Älvdalens östra revir, länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kopparbergs och Jämtlands län, skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län samt Sveriges skogsägareförbund. Därjämte har flertalet enskilda skogsägare, som yttrat sig i ärendet, däribland Wifstavarvs aktiebolag, uttalat sig i denna riktning. Domänstyrelsen har såsom stöd för sin åsikt härutinnan framhållit, att det syntes styrelsen mest ändamålsenligt, att skyddsskogslagens handhavande överlämnades åt skogsvårdsstyrelserna, då de enskilda skogarna i övrigt anförtrotts åt deras omsorg. överjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt har betonat, att handhavandet av skyddsskogslagen numera torde få anses vara en domänverket såsom statligt affärsdrivande verk ovidkommande angelägenhet, samt att denna uppgift på grund av dess starkt säsongbetonade karaktär vore ägnad att bereda verket olägenheter ur administrationssynpunkt. Jägmästaren i Särna revir har anfört: Tiden vore nu inne för ett avlyftande från domänverket av befattningstagandet med skyddsskogarna, så att domänverkspersonalen osplittrat kunde ägna sig åt domänfondens skogar. Det vore uppenbarligen olämpligt, att en hemmansägare skulle behöva anlita två olika myndigheter för utsyning å sin skog — nedom skyddsskogsgränsen skogsvårdsstyrelsen, ovan samma gräns domänverket. Då nu skogsstaten befriats från handhavandet av lappmarkslagen och från bestyret med de ecklesiastika skogarna, syntes det lämpligt, att vården av skyddsskogarna överlämnades till skogssvårdsstyrelsen. Sveriges skogsägareförbund har yttrat: Förbundet ansåge sig böra framhålla, att några berättigade anmärkningar knappast kunde göras mot det sätt, på vilket skogsstatens personal handhaft utsyningarna inom skyddsskogsområdet. Skulle det emellertid vara ur andra synpunkter lämpligt och önskvärt, att bestämmelserna om skyddsskogarna infogades som ett särskilt kapitel i allmänna skogsvårdslagen samt att handhavandet av sagda lagbestämmelser därefter ankomme på skogsvårdsstyrelserna och deras personal, ville förbundet ej motsätta sig detta. Skogslagstiftningen skulle vinna i reda och överskådlighet, om alla skogar av enskild natur lades under skogsvårdsstyrelserna och alla lagbestämmelser om enskilda skogar samlades i en lag. Skogsvårdsstyrelsernas handhavande av nya lappmarkslagen syntes hittills ge vid handen, att sagda organ vore kompetenta att handhava en omfattande, obligatorisk utsyningsskyldighet. Wifstavarvs aktiebolag har såsom motiv för tillsynens överflyttande å vederbörande skogsvårdsstyrelser anfört: Inom s. k. svårföryngrad skog ägde skogsvårdsstyrelsen tillse, att ovarsam avverkning ej bedreves, så att därigenom återväxt omöjliggjordes. Domänverket hade inom skyddsskogarna praktiskt taget liknande uppgift, om ock härvidlag tillkomme skyldighet tillse, att avverkning icke bedreves så, att fjällgränsens nedskridande därigenom påskyndades. Att icke någon så väsentlig skillnad mellan ändamålet i skogsvårdsstyrelsens och skogsstatens verksamhet i detta fall förelåge vore dock uppenbart och framginge också därav, att stora vidder, som tidigare ansetts vara skyddsskog, nu stode under skogsvårdsstyrelsens uppsikt. Att uppdraga skiljelinjer mellan vare sig de båda institutionernas uppgifter eller tillämpningen av skyddsskogs- och allmänna skogsvårdslagen i vad det gällde ifrågavarande skogar kunde

80 icke bliva annat än en konstruktion. Konstruerad vore också den gräns på marken, som angåve, varest skogsvårdsstyrelsens överinseende slutade och domänverkets började. Det syntes därför onekligen en smula otympligt, att fjällskogarna — såväl s. k. svårföryngrade som skyddsskogar — icke skulle kunna stå under uppsikt av en och samma myndighet. För skogsägaren skulle det naturligtvis innebära en lättnad att för planläggning för avverkning m. m. i skogar, varom här vore fråga, endast hava att göra med t. ex. skogsvårdsstyrelsen, dit han i varje fall ofta vore hänvisad i fråga om åtgärder och huggningar i den s. k. fria delen av skogen. Det inträffade nämligen ofta, att ett hemman till en del låge inom »fritt område», till en del inom s. k. svårföryngrat område och slutligen till en del inom skyddsskog. Under sådana förhållanden kunde skogsägaren för en och samma stämplingspost dels själv få ombesörja en del av utstämplingen, dels inhämta skogsvårdsstyrelsens tillstånd att bedriva avverkning inom svårföryngrad skog och slutligen dels vända sig till skogsstaten för att erhålla utsyningen i skyddsskogen. Detta bleve en omständlig procedur, som för markägaren ofta innebure avsevärda olägenheter. Man behövde endast framhålla, att markägaren på skilda tider hade att anskaffa folk till stämplingsarbetet i de olika skogsområdena för att det skulle bliva klart, att nuvarande förfarandet även medförde ökade kostnader för utsyningarna. Utstämplingarna inom skyddsskogarna leddes av skyddsskogsassistenter. Någon allvarligare erinran mot det sätt, varpå stämplingarna utfördes, ville bolaget icke framställa. Ofrånkomligt vore dock, att dessa svårligen bleve genomförda efter enhetliga principer. Detta hade sin orsak däri, att skyddsskogsassistenterna icke bleve i tillfälle att från år till år återkomma till samma arbete på samma trakter och på så sätt samla rön och erfarenhet för dessa skogars behandling. Denna olägenhet skulle bortfalla, om skyddsskogarna exempelvis på samma sätt som de s. k. svårföryngrade skogarna stode under uppsikt av skogsvårdsstyrelsens personal, vars sammansättning vore mera stabil. De olägenheter, som enligt sistnämnda anförande uppkomme i de fall, då en fastighets skogsmark till en del avsatts såsom skyddsskog och till återstående del lydde under skogsvårdslagen, hava understrukits i ett av vissa skyddsskogsägare i Ströms socken avgivet yttrande. I nära anslutning härtill har Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott såsom skäl för den här avsedda reformen åberopat den inom länets skyddsskogsområden förekommande skiftesindelningen. I vissa yttranden hava röster höjts för bibehållande av domänverket såsom tillsynsmyndighet i fråga o m skyddsskogarna. Uttalanden i denna riktning hava gjorts av överjägmästaren i Gävle-Dala distrikt, omförmälda 12 skyddsskogsägare inom Undersåkers socken samt vissa skydds skogsägare inom Åre och Laxsjö socknar. över jägmästaren i Gävle-Dala distrikt har härutinnan anfört, bland annat: Endast två möjligheter syntes förefinnas för lösningen av skyddsskogarnas organisationsfråga. Antingen borde skogarna alltjämt sortera under domänverket eller ock kunde de överlämnas till vederbörande skogsvårdsstyrelser. Vid övervägande av denna fråga framstode i första rummet tvenne omständigheter av avgörande betydelse. Den ena vore förefintligheten av garanti för att den vård, som genom den ena eller andra organisationen komme att beredas skogen, bleve sådan, att ändamålet med särbestämmelserna för skyddsskogarna även komme att ernås. Den andra hänförde sig till den rena kostnadssynpunkten.

81 Till en början finge framhållas, att skyddsskogarnas bibehållande för sitt ändamål vore en synnerligen betydelsefull angelägenhet av statlig natur, som krävde statsmyndigheternas särskilda uppmärksamhet och omtanke. Det vore därför helt naturligt, att denna uppgift fortfarande borde ankomma på statens högsta skogliga organ — domänstyrelsen. Det förtjänade i detta sammanhang påpekas, att under domänverkets förvaltning stode såväl de ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker liggande skogar som renbetesfjällens vidsträckta skogar i Jämtlands län samt vissa kronoparker i övre Dalarna, vilka skogar inom sig hyste långt större områden av skyddsskogsnatur än skyddsskogarna i Jämtlands och Kopparbergs län tillsammans. Det kunde därför med goda skäl antagas, att domänverket för skyddsskogsskötseln disponerade en talrikare och i dylik skötsel mer förfaren tjänstemannastab än vad fallet vore med skogsvårdsstyrelserna, varför domänverkets handhavande av skyddsskogarnas skötsel komme att innebära den nödiga garantien för att denna bleve den bästa möjliga. Då vidare skyddsskogarna i stort sett låge mer eller mindre i direkt anslutning till renbetesfjällens skogar och vissa kronoparker, bleve skyddsskogarnas skötsel under domänverket sannolikt billigare än om de sorterade under skogsvårdsstyrelserna. Mot detta förslag talade onekligen en omständighet, som vore värd beaktande, den nämligen att, om skyddsskogarna i fortsättningen skulle sortera under domänverket, viss del av en hemmansskog komme som hittills i vissa fall att lyda under domänverket och en annan under skogsvårdsstyrelserna. Denna omständighet kunde visserligen medföra vissa olägenheter, men dessa kunde knappast sägas vara av avgörande betydelse för frågans ordnande. Omförmälda skyddsskogsägare inom Åre socken hava såsom motiv för den av dem hävdade uppfattningen i förevarande ämne uttalat, att, då skogsägarna numera vore vana vid domänverkets personal och arbetsmetoder, det vore med en känsla av otrygghet, som de motsåge förändringen med ett nytt förvaltningsverk och med ett för verkets personal nytt verksamhetsområde. Behovet av revision av 1903 års skyddsskogslag. På sätt framgår av den lämnade redogörelsen för de tidigare framställda förslagen om ändringar i 1903 års skyddsskogslag, torde denna lag numera få anses vara i olika hänseenden föråldrad och bristfällig. Under de tre decennier, varunder lagen ägt giltighet, har den otvivelaktigt varit till stort gagn för skogsskötseln inom de såsom skyddsskogar avsatta områdena, men med den snabba utveckling, som skogsbruket undergått efter lagens tillkomst, kan denna ej längre anses motsvara skogsvårdens krav. Särskilt anmärkningsvärt är, att lagen saknar alla bestämmelser om skyldighet att efter avverkning vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande samt att, med den för lagens handhavande bestämda organisationen, den viktiga rådgivande och upplysande skogsvårdsverksamheten bland vederbörande skogsägare ej torde kunna i önskvärd omfattning bedrivas. En annan punkt i lagen, mot vilken befogad erinran kan göras, är, att avverkning för husbehov lämnats utan varje reglering, varigenom det skydd för skogens bestånd, som innefattas i lagens bestämmelse om tillämpande av utsyningstvång i fråga om avsaluav6 — 366585.

82 verkning, göres delvis illusoriskt. Värdet av detta skydd minskas även i viss mån genom den markägaren i lagen medgivna rätten att på en gång erhålla utsyning i så stor omfattning, som är förenlig med skogens återväxt och framtida bestånd. Genom denna bestämmelse kan utsyningsförrättaren bliva nödsakad att i fråga om yngre skog medgiva avverkning i större utsträckning än som är förenlig med en god skogsvårds fordringar. Slutligen må påpekas, att lagens skogsvårdsföreskrifter givits en synnerligen knapphändig avfattning och att till följd därav vissa viktiga frågor rörande skogsskötseln i lagen helt förbigås. Nu angivna brister i lagen äro av desto större betydelse, som föryngringsförhållandena å skyddsskogarna i allmänhet äro av mycket ömtålig karaktär och därför vid skogarnas skötsel kräva den största uppmärksamhet. Skyddsskogslagens bristande effektivitet såväl i nyss berörda som i vissa andra hänseenden har blivit särskilt framträdande, sedan den samtidigt med skyddsskogslagen utfärdade 1903 års skogsvårdslag ersatts med 1923 års lag i samma ämne med dess ingående och verksamma bestämmelser. Kravet på skyddsskogslagens revision har ock vunnit ökad styrka efter antagandet av lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Sistnämnda lag äger tillämpning å, förutom andra skogar, jämväl vissa skogar i berörda lappmarkers höjdområden med väsentligen samma skogsbiologiska förhållanden som skyddsskogarna och föreskriver i fråga om dessa skogar en reproduktionsskyldighet av principiellt samma innebörd som den i 1923 års skogsvårdslag stadgade. Det allmänna skogsvårdsintresset kräver uppenbarligen, att skyddsskogarna i lagstiftningen beredes åtminstone en lika effektiv vård som landets övriga enskilda skogar. Den omständigheten, att skyddsskogarnas bibehållande är av betydelse ej allenast med hänsyn till dessa skogars eget bestånd utan även för skyddande av näraliggande områden, synes innefatta vägande skäl för att med särskild omsorg tillse, att sky ddsskogslagstif mingen är fullt ändamålsenlig. I likhet med 1911 års skogslagstiftningskommitté och i anslutning jämväl till den i propositionen nr 158 till 1923 års riksdag intagna ståndpunkten finner kommissionen således en genomgripande omarbetning av gällande skyddsskogslagstiftning vara av behovet påkallad.

Grunderna för kommissionens förslag till ändrad lagstiftning angående skyddsskogar. Kommissionen övergår härefter till att redogöra för de grundlinjer, efter vilka enligt kommissionens mening en ny lagstiftning angående skyddsskogar bör utformas. Förhållandet mellan skyddsskogar och andra skogar. I gällande skyddsskogslag hava till skyddsskogar hänförts sådana skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens ned-

83 gående. Genom det sätt, varpå begreppet skyddsskogar sålunda bestämts, t hava dessa skogar i lagstiftningen klart avgränsats från andra skogar. Även i skogsbiologiskt avseende torde skyddsskogarna i viss mån kunna betraktas såsom en särskild grupp. Visserligen äro de nuvarande skyddsskogarna från skogsbiologisk synpunkt i många fall jämförliga med sådana svårföryngrade skogar, som omförmälas i 18 § skogsvårdslagen, d. v. s. skogar, som befinna sig i exponerat läge, så att i händelse av ovarsam avverkning återväxt omöjliggöres eller bliver oskäligt sen eller underhaltig, men detta kan ej alltid sägas vara fallet. Särskilt torde, såsom 1911 års skogslagstiftningskommitté i sitt betänkande (del I sid. 284) framhållit, det kunna inträffa, att, om på något ställe ett särskilt brett skogsbälte erfordras för att skydda mot fjäll vindarna, skogen i den längst bort från fjället belägna kanten i och för sig ej kan anses svårföryngrad. Med den utsträckning, som de nuvarande skyddsskogsområdena i Kopparbergs och Jämtlands län äga, och det hänsynstagande till praktiska synpunkter, som skett vid bestämmandet av områdenas gränser, torde i fråga om dessa områden nyssangivna fall ej sällan vara för handen. Därjämte är att märka, att föryngringssvårigheterna beträffande skogarna inom dessa områden i stort sett äro mera utpräglade än beträffande de svårföryngrade skogarna under skogsvårdslagen. De förra skogarna äro således i viss mån av annan karaktär än de senare. Ej heller med några andra i lagstiftningen behandlade skogar torde skyddsskogarna kunna i skogsbiologiskt hänseende likställas. Det lärer vid sådant förhållande vara tydligt, att dessa skogar ej kunna utan vidare inordnas under de skogsvårdsbestämmelser, som gälla för andra skogar, utan att frågan, vilka regler böra gälla beträffande vården av dem, bör bedömas med beaktande av dessa skogars särskilda förhållanden. Skyddsskogsbegreppets omfattning. Med hänsyn till de betydande fjällområden, som finnas i vårt land, och de stora svårigheter av olika slag, som möta med avseende å skogens växt och återväxt inom nämnda områden och näraliggande trakter, är det uppenbarligen ett viktigt allmänt intresse att i lagstiftningen bereda ett effektivt skydd för sådana skogar, vilkas bestånd erfordras för att hindra fjällgränsens nedgående. Behovet av ett dylikt skydd torde framgå redan av den omfattande tillämpning, som skyddsskogslagen fortfarande äger inom Kopparbergs och Jämtlands län. Med de förbättrade kommunikationer, som efter skyddsskogslagens ikraftträdande anordnats mångenstädes i fjälltrakterna, och den ökade och mångsidiga användning av virke, som trävaruindustriens utveckling under senare tid medfört, lärer behovet av lagstiftning i berörda syfte ej hava minskats efter skyddsskogslagens tillkomst. Mera tveksam ställer sig däremot frågan, huruvida skogar, som erfordras för att hindra utbredning av flygsandsfält, för framtiden bör i lagstiftningen beredas ett särskilt hägn. Till följd av de verksamma åtgärder för dämpande av flygsand, som under det senaste århundrandet vidtagits i vårt land, har faran för förödelse genom sandflykt numera väsentligen upphört. Kommissionen vill erinra, att skydds-

84 skogslagen allenast i ett fall tillämpats för att förebygga sådan fara. Genom Kungl. Maj:ts brev den 31 december 1907 avsattes nämligen såsom skyddsskog ett av flygsand besvärat område å Fårön inom Gotlands län, vilket område emellertid sedermera i samband med skogsvårdslagens utsträckande att äga tillämpning inom länet inordnats under sagda lag. I fråga om de enskilda flygsandsfält, som finnas inom Hallands län och vilka sedan länge äro i huvudsak skogbevuxna, gälla särskilda, före skyddsskogslagens tillkomst utfärdade bestämmelser. Dessa bestämmelser torde emellertid numera få anses föråldrade, och det synes ej uteslutet, att en blivande lagstiftning angående skyddsskogar bör förlänas tillämpning å nämnda fält. Därjämte bör ej frånses, att även med avseende å andra delar av landet än Hallands län det framdeles kan finnas behövligt att avsätta vissa skogar till skydd mot flygsandsfält. Då skogar av denna art uppenbarligen böra tillförsäkras en fullt effektiv vård, torde dylika skogar böra i lagstiftningen behandlas lika med förenämnda fjällskogar. I enlighet med vad nu anförts torde i en ny lagstiftning såsom skyddsskogar böra upptagas enahanda skogar, som omförmälas i 1 § gällande skyddsskogslag, d. v. s. skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående. I vissa utländska lagstiftningar hänföras till skyddsskogar även sådan skogar, som äro behövliga för att skydda mot bergskred, flodgenombrott eller andra naturkatastrofer eller som äro till gagn för sjöfart, fiske eller andra näringar. Att i vårt land utvidga skyddsskogsbegreppet att helt eller delvis omfatta även dylika skogar, synes ej vara av förhållandena påkallat. De särskilda skyddsskogsområdenas bestämmande. Därest skyddsskogsbegreppet bestämmes på sätt nyss föreslagits, följer härav, att regler måste givas, huru de särskilda skyddsskogsområdena skola fastställas. Att i själva lagen uppdraga gränser för dessa områden vore tydligen föga praktiskt. I gällande skyddsskogslag har frågan lösts på det sätt, att det principiellt uppdragits åt Kungl. Maj :t att efter föregången syn och undersökning bestämma sagda områden. Ett avgörande i detta avseende kan dock enligt lagen även träffas av vederbörande länsstyrelse men gäller allenast intill dess Kungl. Maj :t beslutit i ärendet. Då den ordning i förevarande avseende, som nu gäller, garanterar, att hithörande frågor bliva föremål för den omsorgsfulla och allsidiga prövning, som deras vikt kräver, och jämväl i övrigt synes ändamålsenlig, torde denna ordning böra bibehållas i en ny lagstiftning angående skyddsskogar. Awerkningsregler. För tryggande av skyddsskogarnas bestånd erfordras i första rummet, att dessa skogar skyddas mot överdrivna eller olämpliga avverkningar. AvsaluavI den nuvarande skyddsskogslagen har berörda syfte tillgodosetts genom verkning, föreskrift, att annan avverkning än till husbehov må ske allenast efter utsy-

85 ning. Denna regel bör enligt kommissionens mening upptagas även i en ny lagstiftning angående skyddsskogar. Med hänsyn till skyddsskogarnas ömtåliga biologiska förhållanden och stora betydelse såsom värn för angränsande och näraliggande områden måste uppenbarligen krävas, att avsaluavverkningarna å dessa skogar företagas med stor försiktighet och omtanke. Detta önskemål torde ej med säkerhet vinnas, med mindre bestämmanderätten över sättet för berörda avverkningars företagande lägges i myndighets hand. Regeln, att avverkning för annat ändamål än husbehov må företagas allenast efter utsyning, torde dock ej böra gälla undantagslöst. I särskilda fall lärer tillräcklig garanti för avverkningens behöriga utförande kunna ernås på enklare sätt än genom utsyning. Kommissionen vill erinra, att enligt bestämmelserna i 20 § skogsvårdslagen utsyning ej ovillkorligen erfordras, då tillstånd till avverkning meddelas i fråga om de i nämnda lag avsedda svårföryngrade skogar, utan att vid lämnande av dylikt tillstånd i stället för utsyning må, då sådant finnes tillräckligt, meddelas anvisning av viss trakt, därå avverkningen får företagas. Vid dylik anvisning skola gränserna för trakten tydligt utmärkas. I visst fall erfordras enligt berörda bestämmelser varken utsyning eller anvisning vid meddelande av avverkningstillstånd beträffande svårföryngrad skog. Detta är händelsen, då skogsvårdsstyrelsen finner uppenbart, att genom avverkning, vartill tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras. För vinnande av önskvärd enkelhet i behandlingen av frågor rörande avsaluavverkningar å skyddsskogarna torde bestämmelser, liknande de nyss angivna, lämpligen böra upptagas i en ny lagstiftning angående dessa skogar. Beträffande den omfattning, vari utsyning å skyddsskog må medgivas, stadgas i gällande skyddsskogslag, att skogsägaren är berättigad att på e n gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som är förenlig med skogens återväxt och framtida bestånd. Denna bestämmelse tager sikte på det mål, som lagstiftningen rörande skyddsskogarna framför allt bör eftersträva, nämligen tryggandet av skogarnas bestånd. Jämte tillgodoseendet av detta allmänna intresse åsyftar bestämmelsen att bereda skogsägaren största möjliga avverkningsrätt. Dessa synpunkter torde i huvudsak böra läggas till grund även för en ny lagstiftning angående skyddsskogar. Med hänsyn till den utveckling, som skogsvårdslagstiftningen undergått efter skyddsskogslagens tillkomst, torde emellertid den i berörda bestämmelse medgivna avverkningsrätten numera få anses vara i vissa hänseenden allför vidsträckt och således böra i en ny lagstiftning begränsas. I första rummet må erinras, att ifrågavarande bestämmelse i skyddsskogslagen ej bereder något effektivt skydd mot olämplig avverkning av yngre skog. Bestämmelsen innefattar sålunda principiellt ej hinder, att inom sådana trakter, där återväxten är god — dylika trakter förekomma ej sällan å de nuvarande skyddsskogarna — och någon begränsning av avverkningen med hänsyn till återväxten alltså icke kräves, all förefintlig yngre skog utstämplas och avverkas. Att detta från skogsvårdssynpunkt icke kan anses tillfredsställande är uppenbart. Den allmänna skogsvårdslagen intager i fö-

86 revarande hänseende den ståndpunkten, att avverkning av yngre skog till avsalu icke får äga rum utöver vad som erfordras för skogens utveckling genom ändamålsenlig gallring. Icke ens med skogsvårdsstyrelsens tillstånd må dylik avverkning företagas, såvitt den icke är avsedd att ingå såsom ett led i rationell skogshushållning eller eljest överensstämmer med god skogsvård. Även 1932 års lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden intager i nu förevarande avseende i huvudsak samma ståndpunkt. Kommissionen anser, att liknande bestämmelser böra gälla i fråga om avsaluavverkning av yngre skog å skyddsskogarna. Det k a n tydligen ej anses ändamålsenligt, att dessa skogar skola i förevarande hänseende åtnjuta mindre skydd än de skogar, som lyda under nyssnämnda Ivå lagar. E n ytterligare begränsning i den rätt till avsaluavverkning, som i gällande skyddsskogslag är medgiven, torde vara påkallad med hänsyn till det förslag om stadgande av viss reproduktionsskyldighet för skogsägarna inom skyddsskogarna, som kommissionen i det följande ärnar framlägga. För vinnande av garanti, att denna skyldighet ej kommer att bliva alltför betungande för skogsägarna, torde rätten till avsaluavverkning utöver vad förut angivits böra begränsas i det fall, att efter avverkningen särskilda återväxtåtgärder finnas påkallade. En dylik begränsning har stadgats i fråga om svårföryngrade skogar under skogsvårdslagen och beträffande dem givits det innehåll, att avsaluavverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast må medgivas, om sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad. En liknande begränsning torde böra föreskrivas även beträffande skyddsskogarna, därest reproduktionsskyldighet i enlighet med kommissionens förslag införes i fråga om dessa skogar. Till den närmare innebörden av ifrågavarande begränsning återkommer kommissionen i det följande. Slutligen torde den nu stadgade rätten till avsaluavverkning å skyddsskogarna böra underkastas viss inskränkning till förebyggande, att vederbörande fastighet till följd av sådan avverkning för framtiden kommer att lida brist på husbehovsvirke. Enligt nuvarande bestämmelser torde — under förutsättning att återväxten därigenom icke äventyras — en fastighet tillhörig skog inom skyddsskogsområdet i dess helhet få avverkas, oavsett att fastigheten därigenom måhända för lång tid framåt berövas tillgång på husbehovsvirke. Med hänsyn till storleken av de skogsområden, varöver de särskilda fastigheterna i fjälltrakterna i allmänhet förfoga, och belägenheten av dessa områden torde väl faran för skogens avverkande i den omfattning, att husbehovet ej kan tillgodoses, i regel ej vara synnerligen framträdande, men å vissa orter, där en livligare jordstyckning ägt rum, torde denna fara ej böra lämnas obeaktad. P å grund härav synes i anslutning till de i 19 § skogsvårdslagen upptagna avverkningsreglerna rörande svårföryngrade skogar i en ny lagstiftning angående skyddsskogar böra upptagas en bestämmelse i syfte att, därest avsaluavverkning ej föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar, den ej må givas sådan omfattning, att fa-

87 stigheten därigenom kommer att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden. Enligt gällande skyddsskogslag må, såsom förut framhållits, avverkning Husbehovsav skog till husbehov i regel äga rum utan inskränkning. Därest begräns- avverkmn g« ning av sådan avverkning i särskilt fall finnes vara av nöden, äger dock enligt lagen Kungl. Maj:t att efter föregången undersökning därom förordna. Meddelas sådant förordnande beträffande visst område, är ägaren i regel berättigad fordra, att området löses av staten. Såvitt för kommissionen är känt, har något dylikt förordnande hittills ej meddelats. Den rätt till fri husbehovsavverkning, som sålunda medgivits i skyddsskogslagen, äger samband med den vid lagens tillkomst rådande uppfattningen, att med hänsyn till husbehovsavverkningens stora betydelse för respektive fastighetsägare någon inskränkning i denna avverkning till förmån för skogsvårdsintresset principiellt ej borde stadgas. Denna grundsats har i huvudsak bibehållits oförändrad även i senare utfärdade skogslagar. Vissa jämkningar i densamma hava dock vidtagits i 1923 års skogsvårdslag och 1932 års lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. I den förra lagen har skogsvårdsstyrelsen sålunda tillerkänts en allmän befogenhet att i fråga om husbehovsavverkning i yngre skog — såväl svårföryngrad som annan yngre skog — i särskilt fall lämna de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas. I skogsvårdslagen har skogsvårdsstyrelsen därjämte beträffande husbehovsavverkning i svårföryngrad skog tillagts en speciell befogenhet, avseende även äldre skog och innefattande rätt att meddela föreskrift om överhållande av vissa träd såsom fröträd samt att till skydd för återväxten tillsvidare förbjuda husbehovsavverkning inom visst område. F r å n skogsvårdssynpunkt är tydligen önskvärt, att även i fråga om skyddsskogarna befogenhet medgives vederbörande skogsvårdsmyndighet att ingripa mot olämpliga husbehovsavverkningar. Den nu förefintliga rätten till fri husbehovsavverkning öppnar möjlighet för en illojal skogsägare att i olika avseenden göra det skydd, som man velat bereda dessa skogar genom tillämpande av utsyningstvång i fråga om avsaluavverkning, i viss mån illusoriskt. Skogsägaren är sålunda oförhindrad att, sedan utsyning till avsalu av den avverkningsmogna skogen å visst område ägt rum och därvid för vinnande av återväxt efter avverkningen erforderligt antal fröträd undantagits, avverka ej blott de utsynade träden till försäljning utan även fröträden till husbehov. Ej heller möter något hinder för skogsägaren att, sedan utsyning av yngre skog skett i form av ändamålsenlig gallring samt avverkning enligt utsy ningen ägt rum, fälla de kvarstående yngre träden till husbehov, oaktat för ändamålet lämplig äldre skog finnes å fastigheten. Enligt vad för kommissionen blivit upplyst, hava missbruk av nu angiven art i vissa fall förekommit å skyddsskogarna. Med den även i fjälltrakterna fortgående jordstyckningen lära dylika missbruk kunna befaras för framtiden bliva värdigare än nu. P å grund härav synes jämväl i fråga om skyddsskogarna veder-

88 börande skogsvårdsmyndighet böra tillerkännas rätt att förbjuda eller på annat sätt inskrida mot olämpliga husbehovsavverkningar. Då den befogenhet i förevarande avseende, som enligt skogsvårdslagen tillkommer skogsvårdsstyrelse i fråga om de under sagda lag lydande svårföryngrade skogar, synes väl avvägd och ägnad att tillämpas även beträffande skyddsskogarna, torde en liknande befogenhet böra stadgas med avseende å dem. Därest husbehovsavverkning i en ny lagstiftning angående skyddsskogar underkastas reglering på sätt nu föreslagits, torde bibehållandet av den i gällande skyddsskogslag stadgade rätten för Kungl. Maj:t att i särskilt fall förordna om begränsning av sådan avverkning ej vara påkallat. Reproduktionsskyldighet. E n fråga, som under det tidigare arbetet för skyddsskogslagstiftningens revision visat sig särskilt svårlöst, är spörsmålet om tryggandet av återväxten å dessa skogar. Den nu gällande skyddsskogslagen inskränker sig, på sätt förut nämnts, till att genom föreskrifter om sättet för avverkningens verkställande söka säkerställa reproduktionen. Några bestämmelser, varigenom skogsägaren kan åläggas att för sådant ändamål vidtaga positiva åtgärder, finnas icke i lagen. Skyddsskogslagens ståndpunkt i förevarande avseende sammanhänger med den vid lagens tillkomst rådande uppfattningen, att den lämpligaste vägen att vinna föryngring av skogen i dessa trakter var att genom försiktiga avverkningar understödja de naturliga förutsättningarna för föryngringen. Möjligheterna att genom direkta reproduktionsåtgärder ernå något resultat i föryngringshänseende torde då hava ansetts vara mycket ringa. Efter skyddsskogslagens utfärdande har emellertid, väsentligen till följd av det intresserade studium som under denna tid ägnats föryngringsmöjligheterna å skyddsskogarna, berörda uppfattning i viss mån modifierats. Numera torde fackmännen vara i stort sett ense därom, att även å dessa skogar ej oväsentliga resultat i återväxtavseende stå att vinna genom vidtagandet av positiva åtgärder för föryngringens underlättande. Särskilt gäller detta i fråga om vissa av de å skyddsskogarna förekommande skogstyperna. Nämnda åsikt har även kommit till uttryck i det sätt, varpå avverkningarna å skyddsskogarna under senare år bedrivits. Man har sålunda i viss utsträckning lämnat de försiktiga rensningsavverkningar, som kännetecknade tiden efter skyddsskogslagens tillkomst, och övergått till relativt omfattande föryngringshuggningar, vilka tillsynes lämnat gott resultat. I samband med denna ändring i avverkningssättet har man mer eller mindre framgångsrikt sökt träffa frivilliga överenskommelser med skogsägarna om vidtagandet av reproduktionsåtgärder efter huggningarna. Såsom i det föregående omnämnts, har frågan om införande av reproduktionsskyldighet beträffande skyddsskogarna länge stått på dagordningen. Förslag härom framlades redan av 1911 års skogslagstiftningskommitté i dess den 9 december 1918 dagtecknade betänkande. Enligt kommitténs förslag

89 skulle beträffande skyddsskogarna sådan skyldighet stadgas i väsentligen samma omfattning som i fråga om skogarna under allmänna skogsvårdslagen. 1 nära anslutning till vad kommittén förordat upptogos i det förslag till ny skyddsskogslagstiftning, som förelades 1923 års riksdag, vissa bestämmelser i ämnet. Detta förslag vann emellertid ej, såsom tidigare berörts, riksdagens bifall. Den kritik, som inom riksdagen riktades mot förslaget, hänförde sig dock ej till frågan, huruvida reproduktionsskyldighet överhuvud borde stadgas beträffande skyddsskogarna — riksdagen framhöll, att övervägande skäl syntes hava förebragts för införande av sådan skyldighet i fråga om dessa skogar — utan avsåg det sätt, varpå skyldigheten i förslaget utformats. Efter framläggandet av sistnämnda förslag har skyddsskogarnas reproduktionsfråga vunnit ny aktualitet genom den år 1932 antagna lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. I denna lag har reproduktionsskyldighet stadgats beträffande flertalet enskilda skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, av vilka skogar betydande arealer i fråga om läge och beskaffenhet äro jämförliga med eller till och med sämre än skyddsskogarna. Den i berörda lag föreskrivna reproduktionsskyldigheten är av väsentligen samma innehåll som den i skogsvårdslagen stadgade. De fördelar, som från skogsvårdens synpunkt kunna vinnas genom tilllämpande av reproduktionsskyldighet i fråga om skyddsskogarna, äro ej oväsentliga. Det är sålunda ställt utom tvivel, att en snabbare och bättre föryngring ofta kan erhållas, därest återväxten underlättas genom direkta åtgärder från markägarens sida, än om denna uteslutande grundas på de naturliga föryngringsmöjligheterna. Det är även obestridligt, att avverkningarna ej sällan kunna givas större omfattning i det förra än i det senare fallet. Genom stadgande av reproduktionsskyldighet i fråga om skyddsskogarna kan sålunda oväxtlig och övermogen skog, som för närvarande förekommer i avsevärd omfattning därstädes, snabbare uttagas och skyddsskogarnas omförande till växtliga och livskraftiga bestånd påskyndas. Den ekonomiska betydelsen härav för markägarna ligger i öppen dag, då de skogsbiologiska förutsättningarna inom de nuvarande skyddsskogsområdena flerstädes äro jämförelsevis gynnsamma. För införande av reproduktionsskyldighet i fråga om skyddsskogarna talar även den omständigheten, att därigenom större enhetlighet skulle vinnas i lagstiftningen angående enskilda skogar. Sedan sådan skyldighet stadgats beträffande det övervägande flertalet av dessa skogar, k a n det ej anses följdriktigt att från tillämpningen av denna skyldighet helt undantaga den grupp enskilda skogar, som utgöres av skyddsskogar. I överensstämmelse med den uppfattning, som hävdats i de flesta av de till kommissionen avgivna yttrandena, har kommissionen alltså funnit sig böra förorda, att reproduktionsskyldighet föreskrives även i fråga om skyddsskogar. Vid utformningen av en dylik skyldighet för skyddsskogar är uppenbarligen av vikt, att hänsyn tages till de varierande skogsbiologiska förhållan-

90 dena å dessa skogar. Såsom i det föregående framhållits, innesluta skyddsskogarna flera vitt skilda typer. Vissa av dessa typer äro av den beskaffenhet, att reproduktionsåtgärder beträffande dem icke i nämnvärd omfattning torde kunna ifrågakomma. Andra åter äro sådana, att reproduktionsåtgärder kunna bliva av ej ringa betydelse för underlättande av återväxten å dem. Till sistnämnda typer äro i främsta rummet att hänföra de mossoch risrika granskogarna och barrblandskogarna. De reproduktionsåtgärder, som lämpligen kunna utföras å de till dessa typer hörande skogar, utgöras i första rummet av röjnings- och markberedningsåtgärder. I vissa fall torde dock även mera omfattande åtgärder, såsom sådd, plantering eller dikning, med fördel kunna vidtagas. Reproduktionsskyldigheten bör följaktligen givas sådant innehåll, att dess tillämpning kan anpassas efter de olika skogstyperna och de växlande skogsbiologiska förhållanden, som råda inom skilda typer. Då å skyddsskogarna behov av återväxtåtgärder kan föreligga ej allenast efter avverkning utan även efter vissa genom naturförhållandena eller annorledes föranledda skador å skogen, bör skyldighetens omfattning bestämmas med hänsyn härtill. Med den snabbt fortskridande utvecklingen inom skogsbruket bör skyldigheten tydligen ej begränsas till vissa speciella åtgärder utan fastställas sålunda, att möjlighet föreligger att vid skyldighetens tillämpning nyttiggöra de erfarenheter och rön angående skyddsskogarnas föryngringsförhållanden, som framdeles kunna vinnas. Därjämte bör självfallet tillses, att skyldigheten avväges på ett sådant sätt, att den icke bliver alltför betungande för markägarna. De synpunkter, som enligt det nu anförda böra vara bestämmande vid utformningen av reproduktionsskyldigheten i fråga om skyddsskogarna, torde i allt väsentligt tillgodoses genom de återväxtbestämmelser, som upptagits i skogsvårdslagen beträffande svårföryngrade skogar. Enligt dessa bestämmelser föreligger skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder såväl efter avverkning — för avsalu eller husbehov — som efter vissa å skogen inträffade skador. I fråga om den förra skyldigheten innebära dessa bestämmelser, att markägaren, då behov av återväxtåtgärder efter avverkning föreligger, kan åläggas att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade området. Å detta uppkommen skog skall därjämte vidmakthållas, till dess densamma nått den utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog. Vid avgörandet av frågan, om uppkommen återväxt är nöjaktig eller ej, skall hänsyn tagas till de d avverkningsorten rådande naturförhållandena. Reproduktionsskyldigheten har sålunda i detta fall begränsats efter de skogsbiologiska förutsättningar, som föreligga å de särskilda avverkningsområdena. Såsom ytterligare garanti mot att skyldigheten i tillämpningen ej må bliva alltför betungande för markägaren har beträffande hithörande skogar i skogsvårdslagen föreskrivits, att å dem avsaluavverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast må medgivas, om sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad. Såsom kommissionen redan i sammanhang med behandlingen av reglerna rörande av-

91 verkningen å skyddsskogarna framhållit, bör denna föreskrift förlänas giltighet även beträffande sagda skogar, därest dessa underkastas reproduktionsskyldighet. Föreskriften innebär, att vid prövning av fråga, huruvida avverkning till avsalu må medgivas å svårföryngrad skog, undersökning skall verkställas, om de åtgärder, som erfordras för säkerställandet av återväxten efter avverkningen, kunna företagas för skälig kostnad. Finnes detta ej vara fallet, skall tillstånd till avverkningen vägras. Ifrågavarande föreskrift åsyftar sålunda att effektivt förebygga, att reproduktionsskyldighetens tillämpning för markägaren bliver ekonomiskt betungande. Tydligt är, att skäligheten av här avsedd kostnad skall bedömas med hänsyn till det framtida ekonomiska resultatet av de åtgärder, som kostnaden avser. Då någon exakt ekonomisk kalkyl över berörda resultat näppeligen kan göras, torde bedömandet av kostnadens skälighet i allmänhet få verkställas med ledning av den å orten vunna erfarenheten om vilka återväxtåtgärder med fördel kunna komma till utförande å avverkningsområdet. Kan det befaras, att å området uppkommen återväxt omintetgöres eller skadas genom ogynnsam klimatpåverkan, svampangrepp eller annan dylik händelse, bör självfallet hänsyn härtill tagas. I dylikt fall bör sålunda avverkningen utföras antingen på sådant sätt, att återväxtåtgärder efter densamma ej erfordras, eller sålunda att de behövliga åtgärderna kunna av markägaren utföras utan nämnvärd kostnad. — Vad härefter angår skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter skador å skogen innehålla hithörande bestämmelser i skogsvårdslagen, att, då skada uppkommer i skog genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom åverkan, markägaren kan åläggas att utföra åtgärder för betryggande av återväxt efter skadan i principiellt samma omfattning som efter avverkning. Skyldigheten är dock i detta fall underkastad den viktiga begränsning, att, där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen och denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, åtgärder för återväxtens betryggande ej må fordras till större kostnad än som motsvarar värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för betryggande av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning markägaren i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Härutöver har i lagen vederbörande skogsvårdsstyrelse tillerkänts befogenhet att, om nyssangivna skyldighet skulle för markägaren bliva synnerligen betungande, medgiva skälig begränsning därav. Med hänsyn till det sätt, varpå reproduktionsskyldigheten i förevarande fall sålunda bestämts, torde densamma med fördel kunna tillämpas även i fråga om skyddsskogarna. Särskilt må erinras, att skyldigheten ej gäller skada, som förorsakas å dessa skogar genom lapparnas renar. Det av lapparna bedrivna renbetet är nämligen ej att hänföra till sådan betning av hemdjur, som avses i förevarande bestämmelser i skogsvårdslagen.

92 På grund av vad sålunda anförts har kommissionen funnit sig böra föreslå, att de återväxtbestämmelser, som inrymts i skogsvårdslagen angående svårföryngrade skogar, principiellt förlänas giltighet även i fråga om skyddsskogar. Kommissionen förutsätter härvid, att vid tillämpningen av sagda bestämmelser å skyddsskogarna dessa skogars särskilda förhållanden komma att noggrant beaktas, så att den i bestämmelserna angivna reproduktionsskyldigheten ej bliver onödigt betungande för vederbörande markägare. Särskilt vill kommissionen understryka, att även efter införande av sagda skyldighet avverkningarna å dessa skogar regelrätt böra utföras på sådant sätt, att möjligheterna till erhållande av naturlig föryngring omsorgsfullt tillvaratagas. Därest, såsom kommissionen i det följande ämnar föreslå, handhavandet av den nya lagstiftningen angående skyddsskogar uppdrages åt vederbörande skogsvårdsstyrelser, torde häri ligga en verksam garanti, att lagstiftningen kommer att tillämpas med behörigt aktgivande å nu angivna synpunkter. Omläggning av skogsmark till annan användning. Den nuvarande skyddsskogslagen upptager ej några bestämmelser rörande skogsmarks omläggning till åker, äng, betesmark, väg eller annat liknande ändamål. Vid lagens tillkomst torde man hava förutsatt, att inom de områden, vilka komme att avsättas såsom skyddsskogar, någon dylik omläggning ej skulle ifrågakomma och att upptagande i lagen av föreskrifter i ämnet därför vore obehövligt. Till följd av den utsträckning, som skyddsskogsområdena sedermera erhöllo, hava emellertid i vissa fall yrkanden att få omlägga skogsmark inom dessa områden till annan användning framställts av respektive markägare. På grund av bestämmelserna i 1 § av lagen hava vederbörande skogsstatstjänstemän ansett sig befogade att verkställa utsyning av skogen å sådan mark, varefter omläggningen kunnat företagas. Den sålunda tillämpade ordningen lider emellertid av den svaghet, att, sedan utsyning för omläggning av visst område ägt rum, markägaren är berättigad att avverka skogen å området utan att detta för honom medför förpliktelse vare sig att fullfölja omläggningen eller, vid underlåtenhet från hans sida att vidtaga erforderliga åtgärder härför, återförsätta området i skogbärande skick. I en ny lagstiftning angående skyddsskogar torde rätten för ägare av skogsmark inom område, som enligt lagstiftningen avsatts såsom skyddsskog, att omlägga marken till annan användning böra uttryckligen regleras. Med den omfattning, som skyddsskogsområdena enligt den nya lagstiftningen kunna väntas erhålla, måste antagas, att behov av en dylik reglering med avseende å nämnda områden kommer att föreligga. Då det synes önskvärt, att skogsmark inom dessa områden kan tagas i anspråk för annat ändamål i samma omfattning som inom övriga delar av landet är i allmänhet medgivet, lärer omläggningsrätten i en ny lagstiftning angående skyddsskogar principiellt böra givas samma innehåll som i allmänna skogsvårdslagen. Rätten synes alltså böra avse skogsmarks omläggning till trädgård, åker, äng, betesmark

93 för varaktigt betesbruk, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål. På grund av skyddsskogarnas stora betydelse och ömtåliga skogsbiologiska förhållanden torde emellertid omläggningsrätten i fråga om dessa skogar, i likhet med vad som gäller beträffande svårföryngrade skogar under skogsvår dslagen, böra göras beroende av vederbörande skogsvårdsmyndighets tillstånd. Såsom villkor för dylikt tillstånd torde, likaledes i överensstämmelse med vad i skogsvårdslagen stadgas beträffande svårföryngrade skogar, böra gälla, att den mark, varom fråga är, prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse av angränsande marker. Självfallet är, att skogsvårdsmyndigheten även i andra fall än då hinder av nu angiven beskaffenhet möter mot omläggningen har att pröva, huruvida denna för vederbörande fastighet är av sådant gagn, att tillstånd till omläggningen bör lämnas, oavsett att skogens avverkande å omläggningsområdet kan medföra minskat skydd mot fjällvindarna. Vid medgivande av rätt till omläggning av skogsmark inom skyddsskogarna torde vidare vissa bestämmelser vara påkallade till förhindrande av missbruk av denna rätt. Även i detta avseende synas skogsvårdslagens bestämmelser angående svårföryngrade skogar lämpligen kunna tjäna såsom förebild. Vid meddelande av tillstånd till omläggning torde skogsvårdsmyndigheten sålunda böra bestämma tid för fullgörandet av åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet. Underlåter markägaren att ställa sig sådan bestämmelse till efterrättelse, synes denne på talan av skogsvårdsmyndigheten böra kunna av domstol åläggas att återförsätta omläggningsområdet i skogbärande skick. Skogsvårdsmyndighet. En fråga av stor betydelse vid revisionen av lagstiftningen angående skyddsskogar är spörsmålet om den nya lagstiftningens handhavande. Grunden till att skyddsskogarna i den nuvarande skyddsskogslagen ställts under domänverkets tillsyn är att söka däri, att lagens syfte, tryggandet av skogarnas framtida bestånd, vid lagens tillkomst ansågs säkrast kunna vinnas genom tillsynens uppdragande åt domänverket. Vid denna tidpunkt saknade man all erfarenhet om skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, och det var därför naturligt, att den svåra och ömtåliga uppgiften att handhava kontrollen över skyddsskogarna ansågs böra förbehållas statens egen skogsförvaltning. Efter skyddsskogslagens ikraftträdande hava emellertid förhållandena på förevarande område väsentligen förändrats. Under denna tid hava skogsvårdsstyrelserna tillvunnit sig ett allt större förtroende bland landets skogsägare och styrelsernas verksamhetsområde har efter hand alltmera vidgats. Under de senare åren har ock i den offentliga diskussionen den uppfattningen med styrka gjort sig gällande, att domänverket borde helt befrias från befattningen med enskilda skogar och dessa skogar utan undantag ställas under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt. I fråga om vissa betydande grupper enskilda skogar, särskilt sådana i Västerbottens och Norrbottens län, hava lagstiftningsåtgärder i denna riktning redan vidtagits. För egen del ansluter sig kom-

94 missionen i princip till berörda uppfattning. Från statsekonomisk och administrativ synpunkt måste tydligen vara till gagn, att domänverket k a n koncentrera sitt arbete på förvaltningen av de synnerligen omfattande skogar, som ingå i domänfonden. Å andra sidan är oförnekligt, att skogsvårdsstyrelserna till följd av sin allmänna verksamhet och organisation äro mera lämpade än domänverket att handhava det skogsvårdsarbete, som i fråga om enskilda skogar är det viktigaste, nämligen den rådgivande och upplysande verksamheten bland vederbörande skogsägare. Under sådana förhållanden torde ett bibehållande för framtiden av domänverkets tillsyn över skyddsskogarna näppeligen böra ifrågakomma, med mindre det befinnes, att på grund av dessa skogars särskilda förhållanden uppsikten över dem ej lämpligen k a n anförtros vederbörande skogsvårdsstyrelser. Vid bedömande av detta spörsmål bör i första hand uppmärksammas, att de grunder för den nya lagstiftningen angående skyddsskogar, som kommissionen i det föregående förordat, överensstämma med de regler, som upptagits i skogsvårdslagen rörande svårföryngrade skogar. Därest den nya lagstiftningen avfattas i enlighet med nämnda grunder, kommer alltså lagstiftningens handhavande att nära ansluta sig till den verksamhet, som genom skogsvårdslagen redan uppdragits åt skogsvårdsstyrelserna. Nämnda arbete kommer således ej att för skogsvårdsstyrelserna te sig såsom en främmande uppgift. Vidare må erinras, att vid den revision av skyddsskogsområdena i Kopparbergs och Jämtlands län, som ägde r u m genom Kungl. Maj:ts förenämnda brev den 27 april 1928, betydande delar av dessa områden undantogos från skyddsskogslagens tillämpning och ställdes under uppsikt av skogsvårdsstyrelserna i sagda län. Då de skogar, över vilka dessa skogsvårdsstyrelser sålunda kommo att utöva tillsyn, i många fall blott föga skilja sig från de under skyddsskogslagen kvarstående skogarna — särskilt gäller detta de trakter av förstnämnda skogar, vilka i samband med revisionen förklarades för svårföryngrade — torde sagda skogsvårdsstyrelser således redan hava förvärvat sig en värdefull erfarenhet rörande de skogliga förhållandena å skyddsskogarna. Till belysning av den föreliggande frågan torde även böra framhållas, att inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker avsevärda skogsområden, som i skogsbiologiskt avseende äro jämförliga med eller till och med sämre än skyddsskogarna i Kopparbergs och Jämtlands län, genom lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden ställts under tillsyn av skogsvårdsstyrelserna i dessa län. Såvitt för kommissionen är känt, h a r den erfarenhet, som hittills vunnits i fråga om skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med avseende å de under sagda lag lydande skogar, varit gynnsam. I fråga om dessa skogar är särskilt att märka, att avsaluavverkning därå må, i likhet med vad som föreslagits i fråga om skyddsskogar, i regel verkställas allenast efter utsyning. P å grund av vad sålunda anförts anser sig kommissionen böra förorda, att handhavandet av den föreslagna nya lagstiftningen angående skyddsskogar anförtros vederbörande skogsvårdsstyrelser. Kommissionen har funnit sig

95 äga desto större skäl härtill, som en dylik lösning medför ej oväsentliga lättnader med avseende å skötseln av de enskilda skogarna i fjälltrakterna. Såsom i flera yttranden påpekats, framgår den nuvarande skyddsskogsgränsen ej sällan genom de särskilda fastigheternas skogsmarker, och uppdelar sålunda dessa i lotter, som äro underkastade skilda skogsvårdsmyndigheter. Uppenbart är, att en dylik ordning för skogsägarna medför vissa olägenheter och kostnader, vilka vid genomförande av kommissionens förslag skulle bortfalla. Till frågan om de ändringar i domänverkets och vederbörande skogsvårdsstyrelsers organisation, som föranledas av skyddsskogarnas ställande under berörda styrelsers uppsikt, återkommer kommissionen i det följande. Den nya lagstiftningens form. Såsom nyss framhållits, överensstämma de av kommissionen föreslagna grunderna för den nya lagstiftningen angående skyddsskogar med de regler, som upptagits i skogsvårdslagen angående svårföryngrade skogar. Vid sådant förhållande synas övervägande skäl tala för att berörda lagstiftning ej gives formen av en fristående lag utan att nyssangivna regler i skogsvårdslagen med de jämkningar, som finnas påkallade, utsträckas att äga tillämpning jämväl i fråga om skyddsskogar. Härigenom vinnes större enhetlighet i skogsvårdslagstiftningen, vilket uppenbarligen är till fördel. Därest bestämmelserna angående skyddsskogar inrymmas i skogsvårdslagen, kommer detta att medföra, att ett avsättande av skyddsskogar utom skogsvårdslagens giltighetsområde, i motsats till vad nu är medgivet, ej kan äga rum. En dylik begränsning av skyddsskogslagstiftningens tillämplighet torde dock ej möta någon betänklighet, då de regler, som gälla rörande vården av enskilda skogar utom sagda område, äro av det innehåll, att ett avsättande av skyddsskogar därstädes ej torde vara av behovet påkallat. Här bortses från skogar å flygsandsfält i Hallands län, vilka skogar, såsom förut berörts, eventuellt böra inordnas under lagstiftningen angående skyddsskogar. De enskilda skogarna utom skogsvårdslagens giltighetsområde utgöras i övrigt dels av vissa kommun- och menighetsskogar, beträffande vilka en tillämpning av skyddsskogslagstiftningen ej torde ifrågakomma, dels ock av de skogar, som lyda under lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden samt lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Skogarna under den förra lagen äro av två olika slag, särskilda och samfällda husbehovsskogar. Enligt lagen må avverkning företagas å de särskilda husbehovsskogarna i regel allenast för gårdens behov och å de samfällda skogarna blott efter utsyning och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman. De regler, som sålunda gälla i fråga om avverkning å dessa skogar, torde i huvudsak tillgodose även skyddsskogsintresset. Det synes dock tänkbart, att med hänsyn till nämnda intresse en ytterligare inskränkning i rätten till avverkning å dessa skogar i särskilt fall kan vara påkallad. För möjliggörande av en dy-

96 lik inskränkning torde emellertid ej vara behövligt att i fråga om husbehovsskogarna tillämpa lagstiftningen angående skyddsskogar utan för ändamålets vinnande vara tillfyllest, att i lagen angående husbehovsskogar införes en särskild bestämmelse i ämnet. Till frågan om det närmare innehållet av en dylik bestämmelse återkommer kommissionen senare. Vad angår de skogar, å vilka lagen den 10 juni 1932 äger tillämpning, må erinras, att avverkning å dessa skogar för annat ändamål än husbehov i allmänhet må ske allenast efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, att sådant tillstånd i fråga om barrträd skall meddelas enligt avverkningsplan samt att vid lämnande av tillstånd utsyning i regel skall verkställas av länsjägmästaren, biträdande länsjägmästare eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig person. Beträffande avverkning i yngre skog gäller enligt lagen, att sådan avverkning, vare sig den sker för avsalu eller husbehov, ej må verkställas annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring, med mindre skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall med hänsyn till skogens beskaffenhet finner skäl medgiva en mera omfattande avverkning. På grund av nu angivna bestämmelser samt vad lagen i övrigt innehåller beträffande avverkning å dessa skogar torde, såsom ock under förarbetena till lagen framhållits, behov att avsätta särskilda skyddsskogar inom lagens giltighetsområde näppeligen kunna uppstå. Erinras må, att under skyddsskogslagens hittillsvarande giltighetstid tillämpning av lagen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker ej ifrågasatts. Av vad sålunda anförts framgår, att de i skogsvårdslagen upptagna grundläggande stadgandena angående svårföryngrade skogar lämpligen kunna utsträckas att gälla även i fråga om skyddsskogar. Kommissionen har därför ansett sig böra föreslå, att den nuvarande skyddsskogslagen upphäves samt att i stället för denna i skogsvårdslagen införas föreskrifter om befogenhet för Kungl. Maj:t eller — med den begränsning som förut sagts — för vederbörande länsstyrelse att efter förutgången syn och undersökning förordna, att de i skogsvårdslagen inrymda bestämmelserna angående svårföryngrade skogar principiellt skola äga tillämpning jämväl i fråga om skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående. I enlighet med vad nu anförts har kommissionen utarbetat förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen. Speciell m o t i v e r i n g . Kommissionen övergår nu till att närmare redogöra för de särskilda bestämmelserna i förslaget. 2 § 1 mom. Såsom följd av kommissionens förslag om inordnande av skyddsskogar under de i 4 kap. skogsvårdslagen upptagna bestämmelserna om svårföryngrade skogar har stadgandet i 2 § 1 mom. punkt 4) skogsvårdslagen, däri

97 skyddsskogar samt vissa i kungl. brev den 16 juni 1847 och den 27 juli 1860 omförmälda skogar å flygsandsfälten i Hallands län undantagits från skogsvårdslagens tillämpning, begränsats att avse allenast sistnämnda skogar. Rubriken till 4 kap. Med anledning av kommissionens nyssberörda förslag har rubriken till 4 kap. skogsvårdslagen ändrats att avse även skyddsskogar. 18 § 1 mom. Första stycket är likalydande med nuvarande första stycket. I andra stycket har, i anslutning till vad kommissionen i den allmänna motiveringen anfört, inrymts stadgande om befogenhet för Kungl. Maj:t att i fråga om skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående, efter förutgången syn och undersökning förordna, att sådana skogar skola såsom skyddsskogar lyda under bestämmelser, väsentligen överensstämmande med de i 19—21 §§ skogsvårdslagen upptagna stadgandena angående svårföryngrade skogar. Såsom i det följande kommer att närmare beröras, har kommissionen ansett, att samtliga sistnämnda stadganden böra förlänas, giltighet även beträffande skyddsskogar men att dessa skogar därjämte böra underkastas en särskild föreskrift i fråga om behörighet att å dem förrätta utsyning. Av redaktionella skäl hava de bestämmelser, som i enlighet härmed skola gälla för skyddsskogar, upptagits i en särskild paragraf, betecknad 21 a §. Tredje stycket upptager bestämmelsen i nuvarande andra stycket. Denna bestämmelse, som handlar om befogenhet för vederbörande länsstyrelse att provisoriskt förordna om avsättande av svårföryngrad skog, har i kommissioners förslag utsträckts att avse även skyddsskog. Fjärde stycket är likalydande med nuvarande tredje stycket. 2 1 a §. På sätt kommissionen i den allmänna motiveringen framhållit, böra de grundläggande avverknings- och återväxtbcstämmclser, som enligt skogsvårdsagen gälla i fråga om svårföryngrade skogar och vilka bestämmelser upptagits i 19—21 §§ av lagen, förlänas tillämpning även å skyddsskogar. I öveiensstämmelse härmed och då jämväl de övriga stadganden, som 19— 21 §§ innehålla i fråga om svårföryngrad skog, med fördel torde kunna tilllämp£s även å skyddsskogar, har i förevarande paragraf införts en bestämmelse att vad i 19—21 §§ är stadgat beträffande svårföryngrad skog skall gälla iven skyddsskog, dock med visst tillägg i fråga om behörighet att förrätta itsyning.

.

Såsom förut berörts, innehöll det förslag till ny skyddsskogslag, som genom Avverkning proposition nr 158 förelades 1923 års riksdag, att avverkning i den omfattförbäiireshdd ning, Ut särskilda åtgärder erfordrades för återväxtens betryggande, kunde gande områ7 — 36i585.

deH

-

98 medgivas ej blott i det i 19 § skogsvårdslagen angivna fall eller då sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad utan även då föryngring av skogen erfordrades för beredande av bättre skydd för näraliggande områden. Den avverkningsrätt, som i förslaget medgavs för sistnämnda fall, föranleddes, såsom jämväl förut berörts, av ett yttrande från Norrlands skogsvårdsförbund, däri förbundet gjorde gällande, att föryngring understundom kunde vara önskvärd med hänsyn till behovet av skydd för nedanför liggande områden, ehuru kostnaderna för erforderliga reproduktionsåtgärder, om man endast toge hänsyn till det framtida utbytet av det nya beståndet, ur ekonomisk synpunkt icke kunde anses skäliga. Kommissionen.

Utsyningsförrättarens kompetens.

Den avverkningsrätt, som i 1923 års förslag till ny skyddsskogslag sålunda medgavs, då föryngring av skogen erfordrades för beredande av bättre skydd för näraliggande områden, torde enligt kommissionens uppfattning sakna större praktisk betydelse. Den erfarenhet, som vunnits under tillämpningen av den nuvarande skyddsskogslagen, giver vid handen, att erforderligt skydd för nedanför liggande områden i regel kan vinnas utan företagande av mera omfattande föryngringsavverkningar å skyddsskogarna. Om det undantagsvis skulle finnas nödigt för berörda ändamål, att föryngringsavverkning verkställes å en större skyddsskogsareal samt att för tryggande av återväxten å den avverkade arealen reproduktionsåtgärder utföras, som med hänsyn till det framtida utbytet av dessa åtgärder ej kunna anses skäliga, böra kostnaderna för dessa åtgärder tydligen ej drabba markägaren utan gäldas av det allmänna. Enligt kommissionens mening bör förenämnda avverkningsregel i 19 § skogsvårdslagen ej anses innefatta hinder för skogsvårdsstyrelsen att i sådant fall lämna tillstånd till avverkningen, därest kostnaderna för reproduktionsåtgärderna bestridas av skogsvårdskassan eller med andra allmänna medel, som för ändamålet stå till förfogande. Med hänsyn härtill har kommissionen funnit upptagande i den nya lagstiftningen angående skyddsskogar av en bestämmelse, motsvarande det i 1923 års förslag till ny skyddsskogslag införda stadgandet om avverkning, då föryngring av skogen erfordras för beredande av bättre skydd för näraliggande områden, ej vara påkallat. Enligt 20 § skogsvårdslagen skall utsyning i svårföryngrad skog verkställas av länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad person. I det fall, då skogsvårdsstyrelsen förordnar viss person till utsyningsförrättare, uppställer lagen således ej fordran å särskild kompetens hos den förordnade. I ett flertal av de till kommissionen avgivna yttrandena har framhållits, att med hänsyn till de vanskliga föryngringsförhållanden, som rådde å skyddsskogarna, utsyning å dessa skogar borde få verkställas endast av person med högre skoglig utbildning eller under sådan persons ansvar. Uttalanden i denna riktning hava gjorts av domänstyrelsen, överjägmäståren i Gävle-Dala distrikt, jägmästarna i Särna och Älvdalens östra revir samt Sveriges skogsägareförbund och Norrlands skogsvårdsförbund.

99 Även skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län — som i sitt yttrande föreslagit, att styrelsens tjänstemannapersonal skulle på visst sätt omorganiseras, därest tillsynen över skyddsskogarna inom länet överflyttades å styrelsen — har därvid förutsatt, att utsyning å dessa skogar städse skulle företagas under kontroll av tjänsteman med högre skoglig utbildning och på dennes ansvar. Enligt den nu gällande lagen angående skyddsskogar skall utsyning å des- Kommissa skogar städse verkställas av någon skogsstatens tjänsteman. Det krav på sionen. utsyningsförrättarens högre skogliga utbildning, som den nuvarande skyddsskogslagen sålunda uppställer, torde principiellt böra bibehållas även i den nya lagstiftningen angående skyddsskogar. På grund av dessa skogars betydelse såsom värn för angränsande eller näraliggande områden är det uppenbarligen av vikt, att utsyningarna å dem företagas med största omsorg och sakkunskap. I nära anslutning till vad förenämnda myndigheter och korporationer framhållit, anser därför kommissionen, att vid skyddsskogarnas ställande under uppsikt av vederbörande skogsvårdsstyrelser befogenheten att å dem verkställa utsyning bör förbehållas länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad person, som fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare. I enlighet härmed har en föreskrift i detta syfte upptagits i förevarande paragraf. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har ifrågasatt, huruvida ej vid skydds- Sättet för vtskogarnas inordnande under skogsvårdslagens bestämmelser om svårföryng- »S"»"V* •«•*• rade skogar stadgandena i 20 § av lagen borde givas en sådan ändrad avfattning, att därav uttryckligen framginge, att hantlangning vid utsyning i skyddsskog eller svårföryngrad skog skulle utgöras av sökanden men att sådan utsyning i övrigt skulle verkställas på skogsvårdsstyrelsens bekostnad. Enligt 19 § skogsvårdslagen skall i fråga om avverkning i svårföryngrad skog vad i 2 kap. är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning med iakttagande av vissa i 19 § meddelade särskilda bestämmelser. De stadganden i 2 kap. skogsvårdslagen, som sålunda skola äga motsvarande tillämpning å svårföryngrad skog, innehålla, bland annat, att, då skogsvårdsstyrelse finner förutgående undersökning å marken vara behövlig för prövning av avverkningsfrågor, sökande skall utgöra nödig hantlangning ävensom, därest på hans begäran verkställes utsyning eller utstämpling, utgiva ersättning härför efter grunder, som av skogsvårdsstyrelsen för varje år fastställas. En motsvarande tillämpning av dessa föreskrifter i fråga om svårföryngrad skog innebär, att sökande är skyldig utgöra nödig hantlangning i alla fall, då undersökning p å marken finnes erforderlig för prövning av fråga om avverkningstillstånd men att sökande däremot ej är pliktig att utgiva ersättning för utsyning i svårföryngrad skog i annat fall än då skogsvårdsstyrelsen finner utsyning ej behövlig för meddelande av avverkningstillstånd men sökanden det oaktat begär utsyning. Kostnaden för utsyningsförrättning i svårföryngrad skog skall således, med undantag av hantlangningskostnaden, i regel gäldas av skogsvårdskassan. Då hithörande bestäm-

Kommissionen.

100 melser i skogsvårdslagen alltså redan i sin nuvarande lydelse hava den innebörd, som skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län torde hava åsyftat med sitt omförmälda ändringsyrkande samt dessa bestämmelser enligt kommissionens förslag skola oförändrade förlänas tillämpning beträffande skyddsskogar, har kommissionen funnit berörda yrkande ej böra upptagas. De stadganden i 5, 6 och 7 kap. skogsvårdslagen, som hava avseende å svårföryngrade skogar, torde utan ändring kunna utsträckas att gälla även skyddsskogar. Vad särskilt angår tillämpning å sådan skog av stadgandena i 5 kap. angående omläggning av skogsmark hänvisar kommissionen till vad i den allmänna motiveringen härom anförts.

övergångsbestämmelser. Den av kommissionen föreslagna nya lagen bör lämpligen träda i kraft vid en tidpunkt, då utsyning å skyddsskogarna ej äger rum eller verkställes i blott mindre omfattning. Med hänsyn härtill torde sagda tidpunkt böra bestämmas till den 1 januari. De skogar i Kopparbergs och Jämtlands län, vara enligt särskilda av Kungl. Maj:t meddelade beslut den nuvarande skyddsskogslagen äger tillämpning, torde vid denna lags ersättande med den av kommissionen föreslagna nya lagstiftningen böra utan särskild undersökning inordnas under den senare. Till den nya lagen synes därför böra fogas en föreskrift, att i fråga om dessa skogar skall så anses, som om förordnande meddelats enligt 18 § 1 mom. andra stycket. Vid den nya lagens tillämpning å nyssangivna skogar erfordras vissa övergångsbestämmelser. 1) Av allmänna regler torde följa, att i fråga om avverkningar, som verkställts å berörda skogar före den nya lagens ikraftträdande, den nuvarande skyddsskogslagen bör äga tillämpning. Denna grundsats innebär å ena sidan, att någon skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder efter sådan avverkning ej föreligger. Å andra sidan följer därav, att, om överträdelse av sistnämnda lag vid avverkningen ägt rum, överträdelsen skall straffas enligt samma lag jämväl efter nya lagens ikraftträdande. 2) Är utsyning, som verkställts enligt skyddsskogslagen, gällande vid nya lagens trädande i kraft, torde utsyningens giltighet ej genom nya lagen böra rubbas. Härav följer, att, om avverkning sedermera företages i enlighet med utsyningen, nya lagens återväxtbestämmelser ej böra äga tillämpning i fråga om avverkningen. Sker däremot avverkning i större utsträckning än vid utsyningen medgivits, blir avverkningen i den del, den sålunda olovligen verkställts, såväl i fråga om ansvar som beträffande skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder att bedöma enligt nya lagen. Enligt 19 § skogsvårdslagen, jämförd med 7 § 2 mom. samma lag, må gil-

101 tighetstiden för avverkningstillstånd, som jämlikt lagen meddelas i fråga om svårföryngrad skog, bestämmas till högst fem år. I anslutning härtill torde böra föreskrivas, att avverkning på grund av utsyning, som verkställts enligt skyddsskogslagen och gäller vid nya lagens ikraftträdande, ej må utföras senare än fem år efter utsyningen. Självfallet är, att, om vid utsyningen föreskrivits kortare tid för avverkningens verkställande, sådan föreskrift skall lända till efterrättelse. 3) Därest skada, som omförmäles i 10 § skogsvårdslagen, uppkommit å skog, varom nu är fråga, före nya lagens ikraftträdande, torde enligt allmänna regler vad i nya lagen stadgas om reproduktionsskyldighet ej böra vinna tillämpning å skadan. Ehuru behövligheten av en uttrycklig föreskrift i detta avseende synes kunna ifrågasättas, torde dock, då ett dylikt stadgande vid tillkomsten av skogsvårdslagen upptogs bland dennas övergångsbestämmelser, en motsvarande föreskrift böra även nu meddelas. Enligt 4 § 1 mom. l:o) och 5 § andra stycket skogsvårdslagen gälla i fråga om äldre avverkningsrätter vissa undantag från de i 3 och 5 §§ samma lag upptagna grundläggande avverkningsreglerna. Den tidpunkt, före vilken en avverkningsrätt skall hava upplåtits för att komma i åtnjutande av den förmån dessa undantagsstadganden innebära, har i lagen bestämts till den 1 januari 1923. Kommissionen har övervägt, huruvida vid den av kommissionen föreslagna utsträckningen av skogsvårdslagens giltighetsområde berörda tidpunkt i fråga om avverkningsrätter, som upplåtits å de nuvarande skyddsskogarna, borde fastställas till senare dag än den 1 januari 1923. Då emellertid med hänsyn till de å dessa skogar rådande förhållanden berörda undantagsstadganden i fråga om dem torde sakna nämnvärd praktisk betydelse, har kommissionen funnit någon dylik föreskrift ej vara påkallad. I 45 § tredje stycket ecklesiastik boställsordning har upptagits en hänvisning till den nuvarande skyddsskogslagen, vilken hänvisning efter nya lagens ikraftträdande i stället bör avse denna. Med hänsyn härtill torde bland nya lagens övergångsbestämmelser böra införas en föreskrift, att, där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, denna i stället skall tillämpas. I enlighet med vad nu anförts hava de i kommissionens förslag upptagna övergångsbestämmelserna avfattats.

102 F ö r s l a g e t till lag o m ä n d r a d l y d e l s e a v 2 § l a g e n den 10 juni 1932 ( n r 180) o m v å r d a v v i s s a s k o g a r i n o m V ä s t e r b o t t e n s o c h N o r r b o t t e n s l ä n s l a p p m a r k e r m e d flera o m r å d e n . Såsom framgår av den allmänna motiveringen till förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen, må förordnande enligt 1903 års skyddsskogslag meddelas i fråga om skogar, som lyda under lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. I överensstämmelse härmed hava i 2 § 1 mom. punkt 5) av sistnämnda lag skyddsskogar undantagits från lagens tillämpning. Ett genomförande av kommissionens förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen, enligt vilket förslag skyddsskogar skola inordnas under skogsvårdslagens bestämmelser om svårföryngrade skogar, kommer att medföra, att inom giltighetsområdet för lagen den 10 juni 1932 avsättande av skyddsskogar ej kan äga rum. Rörande de skäl, som föranlett kommissionen att föreslå denna begränsning av skyddsskogslagstiftningens tillämplighet, hänvisar kommissionen till vad härom anförts i sagda allmänna motivering (sid. 96). En följd av kommissionens berörda förslag är, att nyssangivna bestämmelse i 2 § 1 mom. punkt 5) av 1932 års lag bör utgå. Denna ändring föranleder i sin ordning ändrad numrering av följande punkter i samma moment samt viss jämkning i 2 mom. I enlighet härmed har kommissionen utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i 1932 års lag.

F ö r s l a g e t till lag o m ä n d r a d l y d e l s e a v 10 § lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) a n g å e n d e h u s b e h o v s s k o g a r i n o m v i s s a o m r å d e n . I likhet med vad som gäller i fråga om skogar, å vilka lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden äger tillämpning, må förordnande enligt 1903 års skyddsskogslag meddelas jämväl beträffande skogar, som lyda under lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden. E n jämförelse mellan skyddsskogslagens och husbehovsskogslagens bestämmelser visar, att beträffande sistberörda skogar meddelande av förordnande allenast enligt 2 § skyddsskogslagen kan ifrågakomma. I anslutning härtill har i 10 § husbehovsskogslagen införts en erinran, att genom förordnande enligt skyddsskogslagen rätten att förfoga över husbehovsskog kan inskränkas utöver vad i husbehovsskogslagen sägs. Det må här framhållas, att den i 2 § skyddsskogslagen medgivna rätten för vederbörande markägare att av

103 staten fordra inlösen av mark, beträffande vilken förordnande enligt sagda paragraf meddelats, ej äger tillämpning i fråga om skogar, som lyda under husbehovsskogslagen. Därest det förslag till ändrad skyddsskogslagstiftning, som kommissionen i det föregående framlagt, genomföres, kan ett avsättande av skyddsskogar inom husbehovsskogslagens giltighetsområde ej äga rum. Denna inskränkning i skyddsskogslagstiftningens tillämplighet torde, såsom kommissionen i omförmälda allmänna motivering framhållit (sid. 95), böra föranleda upptagande i husbehovsskogslagen av en särskild bestämmelse, som möjliggör begränsning av rätten till avverkning å de under lagen lydande skogar utöver vad i lagen sägs, då sådan begränsning med hänsyn till skyddsskogsintresset i särskilt fall finnes påkallad. Vid utformningen av denna bestämmelse torde stadgandena i 2 § skyddsskogslagen lämpligen kunna tjäna såsom förebild, dock att, i likhet med vad nu gäller, ägaren av den skogsmark, som sådan begränsning avser, ej bör äga rätt att av staten fordra inlösen av marken. På grund av husbehovsskogarnas belägenhet bör ifrågavarande bestämmelse avse allenast sådana skogar, som böra bibehållas till skydd mot fjällgränsens nedgående. Bestämmelsen synes böra upptagas i 10 § av husbehovsskogslagen i stället för den där införda hänvisningen till skyddsskogslagen. 1 enlighet med vad nu anförts har kommissionen upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § husbehovsskogslagen.

F ö r s l a g e t till f ö r o r d n i n g o m ä n d r a d l y d e l s e av 1 o c h 4 §§ f ö r o r d n i n g e n den 11 o k t o b e r 1912 (nr 275) o m skogsvårdsavgift. Enligt 1 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 28 september 1928 (nr 378), skall för avverkat virke, som enligt gällande bestämmelser taxerats till skogsaccis, erläggas skogsvårdsavgift med 1 Vio procent av virkets taxerade rotvärde. De medel, som inflyta genom skogsvårdsavgiften, skola, enligt vad vidare i sagda paragraf stadgas, fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna i riket eller överlämnas till domänstyrelsen i enlighet med vad därom i förordningen föreskrives. I detta hänseende stadgas i 4 § av förordningen, enligt detta lagrums lydelse i förordningen den 15 juni 1923 (nr 214), att av de genom skogsvårdsavgiften inom varje landstingsområde inflytande medel sådan del, som erlagts från skyddsskogar, skall överlämnas till domänstyrelsen, samt av vad som erlagts från andra skogar nittio procent tillhandahållas skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet och tio procent redo-

104 visas till statskontoret för att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket. Ett genomförande av kommissionens förslag om överflyttande av tillsynen å skyddsskogarna från domänverket till skogsvårdsstyrelserna torde böra medföra, att skogsvårdsavgifterna från nämnda skogar icke vidare överlämnas till domänstyrelsen utan disponeras på enahanda sätt som skogsvårdsavgifter från övriga under skogsvårdsstyrelses tillsyn stående skogar. I enlighet härmed har kommissionen upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen om skogsvårdsavgift.

Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 8 februari 1918 (nr 54) angående uppbörd av skogsvårdsavgifter m. m. 1 3 § kungörelsen den 8 februari 1918 (nr 54) angående uppbörd av skogsvårdsavgifter, sådant detta lagrum lyder enligt kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 215), stadgas, att influtna skogsvårdsavgifter låter Kungl. Maj:ts befallningshavande utbetala till vederbörande skogsvårdsstyrelse, statskontoret och domänstyrelsen i enlighet med vad därom är stadgat. Därest, såsom kommissionen föreslagit, den i 4 § skogsvårdsavgiftsförordningen föreskrivna skyldigheten för Kungl. Maj:ts befallningshavande att överlämna skogsvårdsavgifter från skyddsskogar till domänstyrelsen upphäves, bör motsvarande ändring göras i förstnämnda paragraf. Förslag till sådan ändring har därför utarbetats av kommissionen.

Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 20 § 5 mom. och 22 § 5 mom. kungörelsen den 28 september 1928 (nr 382) med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet. Enligt 20 § 5 mom. kungörelsen den 28 september 1928 (nr 382) med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet skall i fråga om virke, som avverkats å skyddsskog, i skogsaccislängd göras anteckning om detta förhållande. Denna bestämmelse åsyftar att möjliggöra, att vid debitering, uppbörd och redovisning av skogsvårdsavgifter dylika avgifter, som erlagts från skyddsskogar och som enligt 4 § skogsvårdsavgiftsförordningen i dess nuvarande

105 lydelse skola överlämnas till domänstyrelsen, kunna särskiljas från övriga skogsvårdsavgifter. Därest, såsom kommissåonen föreslagit, berörda föreskrift i 4 § skogsvårdsavgiftsförordningen upphäves och ersattes med en bestämmelse, enligt vilken skogsvårdsavgifter från skyddsskogar skola disponeras på samma sätt som övriga skogsvårdsavgifter, erfordras ej, att beträffande virke, som avverkats å skyddsskog, anteckning om sådant förhållande göres i skogsaccislängden. Berörda bestämmelse i 20 § 5 mom. kungörelsen den 28 september 1928 torde därför böra utgå. I 22 § 5 mom. av nyssnämnda kungörelse föreskrives, att, där skogsvårdsavgift enligt vad därom särskilt är stadgat skall ingå till domänstyrelsen, avgiften skall i skogsvårdsavgiftslängd antecknas i särskild kolumn utan sammanblandning med övriga skogsvårdsavgifter. Då detta stadgande vid genomförande av berörda ändring i 4 § skogsvårdsavgiftsförordningen kommer att sakna tillämpning, torde även detta stadgande böra utgå. I enlighet med vad sålunda anförts har kommissionen upprättat förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 20 § 5 mom. och 22 § 5 mom. kungörelsen den 28 september 1928.

106 F ö r s l a g o m a n v i s a n d e av m e d e l för h a n d h a v a n d e a v lagstiftningen a n g å e n d e s k y d d s s k o g a r o c h v i s s a s v å r f ö r y n g r a d e s k o g a r samt främjande a v s k o g s v å r d å s a m m a s k o g a r . Behovet av medel för handhavande av lagstiftningen angående skyddsskogar och vissa svårföryngrade skogar. En följd av det av kommissionen framlagda förslaget, att skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län skola övertaga tillsynen över de nuvarande skyddsskogarna i nämnda län, är, att skogsvårdsstyrelsernas arbetskrafter måste i viss utsträckning förstärkas för att styrelserna skola vara i stånd att fullgöra berörda nya uppgift. Yttranden.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län har i yttrande till kommissionen den 10 januari 1936 uppgivit de ökade årliga kostnader, som en överflyttning av nuvarande skyddsskogar inom länet till skogsvårdsstyrelsens verksamhetsområde skulle förorsaka styrelsen, till 4 200 kronor. Styrelsen har i yttrandet härom anfört följande: Skogsvårdsstyrelsen förutsatte, att det erfordrades ordinarie personal för ernående av en god skötsel av skyddsskogarna. Omfattningen av dessa skogar vore emellertid inom länet så ringa, att inte ens en ordinarie skogvaktare skulle få full sysselsättning därmed. Därtill komme, att själva utsyningsarbetet måste koncentreras till några få sommarmånader och då bedrivas med åtminstone tvenne stämplarlag under ledning av var sin länsskogvaktare. Eljest bleve tidsåtgången för det arbete med lämnande av direktiv och utövande av kontroll över utsyningarna, vilket alltid syntes ofrånkomligt, alltför stor och kostnaden härför förty alltför hög. Ledning och kontroll av utsyningsarbetet å skyddsskogar ansåges sålunda böra uppdragas åt ordinarie tjänsteman med högre skoglig utbildning. Om så skedde, borde skyddsskogsverksamheten påföras följande kostnader: Lön inklusive dyrtidstillägg för en månad kronor 660 Traktamentsersättning » 240 Reseersättning » 200 Summa kronor 1 100. Beträffande möjligheterna att för arbeten å skyddsskogarna utnyttja de nuvarande ordinarie länsskogvaktarna inom de distrikt, där dessa skogar vore belägna, förhölle det sig så, att de ordinarie länsskogvaktarna redan förut ej tillnärmelsevis ensamma medhunne de normalt förekommande arbetena. Extra länsskogvaktare hade därför måst anlitas i så stor omfattning, att systemet med extra personal icke kunde utbyggas ytterligare, så att de ordinarie länsskogvaktarna kunde frigöras för arbetena å skyddsskogarna. Vid detta förhållande syntes ofrånkomligt, att förevarande fråga löstes genom anställande av ytterligare en ordinarie länsskogvaktare. För ernående av förenämnda erforderliga dubbla stämplarlag å skyddsskogarna skulle då förutvarande

107 ordinarie länsskogvaktare i tur och ordning kunna frigöras för utsyningar å skyddsskogarna tillsammans med den nye befattningshavaren, som sedan i stället skulle få tjänstgöra å distrikten i övrigt under motsvarande tid. Vid användande av dubbla stämplarlag, vilket ur alla synpunkter i regel torde vara det mest ändamålsenliga, skulle tidsåtgången bliva två månader. Omräknat till enkelt stämplarlag bleve tidsåtgången för en länsskogvaktare sålunda 4 månader. För avverkningskontroller m. m. beräknades därutöver en tid av 1 a 2 vintermånader. Den föreslagne nye ordinarie länsskogvaktarens arbetstid skulle härigenom rationellt kunna utnyttjas under 5 a 6 månader, vilken tid och kostnad givetvis helt skulle få anses åbelöpa skyddsskogarna. Av hans återstående arbetstid vore skogsvårdsstyrelsen emellertid endast i tillfälle att effektivt utnyttja 3 sommarmånader. Kostråden härför skulle givetvis få anses åbelöpa skogsvårdsstyrelsens övriga verksamhet. Under förutsättning att ordinarie personal disponerades för skyddsskogsuppgifterna vilket enligt styrelsens åsikt vore nödvändigt, skulle kontentan av förestående förskg bliva den, att 3 A av kostnaderna för en ordinarie länsskogvaktarebeställning komme att åvila skyddsskogarna. Kostnaderna för en ordinarie länsskogvaktarebeställning beräknades sålunda: årslön inklusive dyrtidstillägg kronor 3 000 traktamenten 200 dagar a 7 kronor » 1 400 reseersättning » 1 200 Summa per år kronor 5 600 3

/4 lärav gör förut angiven kostnad för skyddsskogsledare

kronor 4 200 » 1 100 Summa kronor 5 300.

vilket vore det belopp, vartill styrelsens kostnader för skyddsskogarna beräknades stiga. Av förenämnda belopp utgjordes 2 910 kronor av administrationskostnader. Ej heller rese- och traktamentskostnaderna kunde emellertid beräknas bliva tillnärmelsevis täckta av från skyddsskogarna inflytande skogsvårdsavgifter. Den sålunda beräknade totalkostnaden 5 300 kronor för tillsynen över skyddsskogarna vore utan tvekan i och för sig relativt mycket hög, men därest avkall ej skidlt göras på ett välgrundat behov av ordinarie personal för dessa viktiga uppgifter syntes kostnaderna ej kunna beräknas lägre. Hävid borde dock bemärkas, att förenämnda kostnad för skyddsskogsledare 1 100 kronor syntes kunna inbesparas å nuvarande kostnader för verksamheten inom Särns-Idre. Styrelsen ansåge nämligen möjligt att uppdraga åt distriktsjägmästaren i Särna att leda arbetena även inom skyddsskogarna. I eilighet härmed skulle verkliga kostnadsökningen ej bliva mer än 4 200 kronor, 'arav 2 250 kronor vore att hänföra till administrationskostnader. S k ) g s v å r d s s t y r e l s e n h a r s e d e r m e r a i ett till k o m m i s s i o n e n d e n 28 j a n u a r i 1936 avgivet y t t r a n d e uppgivit, a t t u t ö v e r de i y t t r a n d e t d e n 10 j a n u a r i 1936 a n g i m a k o s t n a d e r ett ö v e r t a g a n d e av tillsynen å s k y d d s s k o g a r n a i n o m l ä n e t k o m n e att för styrelsen m e d f ö r a e n del y t t e r l i g a r e utgifter, som skäligen ej syntes k u n n a b e r ä k n a s till lägre b e l o p p ä n 400 k r o n o r för å r . Styrelsen h a r därjämte i y t t r a n d e t d e n 28 j a n u a r i 1936 f r a m h å l l i t , att i s a m b a n d m e d f r å g a n o m ersättning för ö v e r t a g a n d e av tillsynen å s k y d d s s k o g a r n a i n o m l ä n e t j ä m väl borde u p p t a g a s s p ö r s m å l e t o m gottgörelse för de utgifter, s o m styrelsen

108 finge vidkännas för sin befattning med de därstädes belägna svårföryngrade skogar, vilka samtliga tidigare varit skyddsskogar. Styrelsen har härutinnan anfört: De svårföryngrade skogarna inom Kopparbergs län omfattade en totalareal av c:a 2 800 hektar, fördelade på 4 avsides liggande och vitt skilda områden. För utsyningar å dessa skogar beräknades en ordinarie länsskogvaktare vara sysselsatt under ungefär V2 månad årligen. Förutom sakkunnig utsyning erfordrades emellertid för skogar av här ifrågavarande karaktär (såväl skydds- som svårföryngrade) jämväl en del skogsvårdsåtgärder. Ledningen av dessa arbeten syntes lämpligen böra anförtros åt den ordinarie länsskogvaktare, som enligt vad förut anförts bleve behövlig vid skyddsskogarnas övertagande. Tidsåtgången för sistnämnda arbeten kunde med hänsyn till ifrågavarande skogars avlägsna och spridda belägenhet ej uppskattas lägre än 2 V2 månader. Styrelsen har slutligen i sistnämnda yttrande uttalat, att styrelsen under åberopande av vad styrelsen anfört funne skäligt, att, därest tillsynen över skyddsskogarna överfördes till styrelsen, ett årligt anslag av 6 000 kronor tills vidare ställdes till styrelsens förfogande som ersättning för styrelsens beräknade kostnader för den planerade utökningen av verksamheten. I detta belopp, varav 3 400 kronor vore att hänföra till administrationskostnader, vore dock ej framtida ålderstillägg inräknade. Även skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har i avgivet yttrande den 31 oktober 1935 hävdat, att vid överförande till styrelsens verksamhetsområde avnuvarande skyddsskogar inom länet styrelsen borde av statsmedel beredas gottgörelse för de kostnader, som styrelsen komme att åsamkas för utövande av tillsyn å dessa skogar. Styrelsen har därjämte, likaledes i överensstämmelse med skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, gjort gällande, att styrelsen borde av statsmedel tillerkännas ersättning även för den uppsikt, som styrelsen enligt skogsvårdslagen hade att utöva över de inom länet befintliga svårföryngrade skogar, vilka tidigare till övervägande del varit skyddsskogar. Styrelsen har i dessa hänseenden anfört: En nödvändig förutsättning för att skogsvårdsstyrelsen skulle kunna övertaga uppsikten av och på behörigt sätt handhava bestyret med de nu återstående skyddsskogarna vore, att för ändamålet erforderliga medel av statsverket ställdes till förfogande. Styrelsen borde i detta hänseende bliva likställd med skogsvårdsstyrelserna i Norr- och Västerbottens län, som för närvarande åtnjöte särskilda statsanslag för bestyret med lappmarkerna. Skyddsskogarna hade årligen kostat statsverket avsevärda belopp. De svårföryngrade skogarna kunde till sin karaktär och uppgift i viss mån jämföras med skyddsskogarna. Det förefölle naturligt, att de särskilda kostnader, som uppkomme på grund av genom lag stadgad inskränkning i förfoganderätten, skulle bestridas av statsmedel. Skogsvårdsavgifterna — om de nu tillnärmelsevis räckte till — vore icke avsedda för sådana speciella kostnader utan för att understödja och upphjälpa skogsvården. Man torde icke få förutsätta, att annan besparing skulle vinnas för statsverkets del genom en sådan ändrad lagstiftning, som även i fortsättningen avsåge att tjäna samma allmännyttiga ändamål som den förutvarande, än den, som vunnes genom en rationalisering av administrationen.

*

109 I anslutning till den uppfattning, skogsvårdsstyrelsen sålunda uttalat, har styrelsen i yttrandet framlagt två alternativa förslag rörande den förstärkning av styrelsens arbetskrafter, som erfordrades för att sätta styrelsen i stånd att behörigen utöva tillsynen över såväl de nuvarande skyddsskogarna inom länet som de där belägna svårföryngrade skogarna, samt kostnaderna därför. Det ena av dessa förslag åsyftar, att utsyningen å skyddsskogar och svårföryngrade skogar skulle ske direkt genom person med högre skoglig utbildning. Det andra förslaget innebär, att utsyningen skulle omedelbart handhavas av länsskogvaktare men utföras under effektiv kontroll av person med högre skoglig utbildning och på dennes ansvar. Beträffande det senare förslaget, som enligt skogsvårdsstyrelsens mening borde givas företräde, har styrelsen anfört: Länet skulle indelas i fyra distrikt, som vart och ett skulle förestås av en jägmästare under länsjägmästarens chefskap. Två av dessa jägmästare, kallade distriktsjägmästare, skulle stationeras ute i länet, den ene i Strömsund och den andre i Sveg. De två återstående skulle stationeras i Östersund, och den ene av dem, som borde tilldelas distrikt av mindre omfattning, skulle tillika vara biträdande länsjägmästare. De tre distriktsjägmästarna avsåges speciellt för f. d. skyddsskogar. För f. d. skyddsskogar inrättades dessutom fyra länsskogvaktardistrikt, vilket vad antalet beträffade skedde redan vid skyddsskogsgränsens omreglering den 1 januari 1929. Dessa länsskogvaktardistrikt bleve: Frostvikens distrikt, omfattande Frostvikens socken samt vissa delar av Ströms och Alanäs socknar, Undersåkers distrikt, omfattande Undersåkers, Åre, Kalls, Mörsils och Mattmars socknar, Hede distrikt, omfattande Hede, Tännäs och Vemdalens socknar, samt Lillhärdals distrikt, omfattande Lillhärdals och Linsälls socknar. Därjämte räknade styrelsen med extra länsskogvaktare inom Bergs, Ovikens, Offerdals och Föllinge länsskogvaktardistrikt, inom vilka distrikt, särskilt de två förstnämnda, funnes betydande områden förutvarande och nuvarande skyddsskogar. Vidare måste för sommarmånaderna anställas prickare till varje stämplingslag inom svårföryngrad skog. Styrelsen räknade med 8 prickare i 5 månader. Redan nu vore styrelsens verksamhetsområde det största i landet vad den produktiva skogsmarksarealen beträffade och finge, därest skyddsskogarna i dess helhet överfördes, en omfattning av c:a 2 365 000 hektar. Med hänsyn härtill syntes det skäligt, att länsjägmästaren i lönehänseende jämställdes med länsjägmästarna i Norr- och Västerbottens län. I nedanstående beräkning rörande de ökade kostnaderna för styrelsens administration hade endast tagits hänsyn till grundlöner. Kostnadskalkyl för skötseln av svårföryngrade skogar, överförda från äldre och nuvarande skyddsskogar: Löner: Lönetillägg för länsjägmästaren fr. 9 000 till II 000 kr kronor 2 000 3 distriktsjägmästare ä 7 000 kr » 21 000 4 länsskogvaktare » 2 700 » > 10 800 4 e. länsskogvaktare > 1 750 >> > 7 000 Summa grundlöner kronor 40 000 Dyrtidstillägg å 38 000 kr. å 10 % Pensionsavgifter, styrelsens andel

kronor 40 000 3 800 520

110 Resekostnader: länsjägmästaren 30 dagar a 14 kr kronor 420 resekostnadsersättning » 1 000 distriktsjägmästarna, 600 dagar å 12 kr » 7 200 resekostnadsersättning 6 000 länsskogsvaktarna, 1 000 dagar å 7 kr » 7 000 resekostnadsersättning » 4 800 e. länsskogvaktarna, 1 000 dagar å 6 kr 6 000 resekostnadsersättning > 4 800 8 prickare i 5 mån. å 300 kr. pr mån. inkl. resekostnader Andel i kostnader för styrelse, revisorer, expedition & expenser 20 %

kronor 37 220 > 12 000 » 5 000

Summa kronor 98 540. Av förestående kostnader finge anses belöpa ungefär hälften på nu kvarvarande skyddsskogar, c:a 360 000 hektar produktiv skogsmark, ehuru denna del vore väsentligt större än den del, som genom skyddsskogsgränsens omreglering tidigare blivit överförd under skogsvårdsstyrelsens uppsikt. Den nu kvarvarande delen torde nämligen relativt sett bliva mindre arbetskrävande på grund av glesare bestockning. Styrelsen hade under åren 1929—1934 själv utsynat c:a 4'5 miljoner träd eller omkring 750 000 träd årligen. Utsyningen å nu kvarvarande område torde kunna beräknas till ungefär samma belopp, varefter den sammanlagda utsyningen kunde beräknas till i runt tal 1*5 miljon träd årligen. För ändamålet beräknade styrelsen 8 stämplingslag bestående av en stämplingsförman jämte prickare samt 3 stämplare. Ett dylikt lag torde i genomsnitt kunna stämpla 1 500 träd per dag. Under en stämplingssäsong på fem månader och 25 effektiva arbetsdagar per månad stämplades sålunda 1*5 miljon träd. Enligt vad styrelsen inhämtat, utstämplades på skyddsskogarna under femårsperioden 1923—1927 i medeltal 2 683 800 st. träd, varav på bolagsmark 1 763 200 st. träd. Då nu styrelsen räknade med mindre utsyning än förestående medeltal, berodde detta dels därpå, att ifrågavarande skogar framdeles knappast kunde medgiva så stora avverkningskvantiteter som hittills, dels därpå, att de större bolagen torde komma att begagna sig av den rätt, som styrelsen beträffande svårföryngrade skogar för närvarande medgåve dem, nämligen att själva utföra stämpling under ledning och ansvar av person med högre skoglig utbildning. Tillstånd till avverkning meddelades dock i regel icke förr än varje stämpling besiktigats av länsjägmästaren eller någon av de biträdande länsjägmästarna eller skogsassistenterna. Styrelsen utförde dock stämpling även på bolagsmark i icke obetydlig utsträckning. Förhållandet mellan styrelsens egen stämpling och bolagens stämpling hade varit ungefär 2 : 1 . Stämplingarna på svårföryngrad skog hade dittills utförts av personer med såväl högre som lägre skogsutbildning enligt länsjägmästarens direktiv och under hans samt de biträdande länsjägmästarnas kontroll. Den organisation, som styrelsen först tänkt sig i samband med skyddsskogsgränsens omreglering 1929, hade icke kunnat genomföras i brist på medel. Med hänsyn till vunnen erfarenhet rörande de svårföryngrade skogarnas handhavande byggde det nu framlagda organisationsförslaget på lagledare med lägre skoglig utbildning, som skulle vara fast anställda. Styrelsen förmenade, att det vore fördelaktigare med stationära tjänstemän med lägre utbildning än ständiga ombyten av högre tjänstemän, varmed man finge räkna med hänsyn till säsonganställning och avlöningsförhållanden. Stämplingarnas kvalitet behövde härigenom på intet sätt äventyras, då själva ledningen av och det juridiska ansvaret för stämplingarna skulle vila på de tre distriktsjägmästarna, som finge två å tre stämplingslag var på sin lott och sålunda borde kunna utöva både god ledning och effektiv kontroll av arbetena. Varje stamp-

Ill lingsprotokoll skulle då undertecknas av vederbörande distriktsjägmästare, innan avverkningstillstånd meddelades. Distriktsjägmästarna borde därjämte kunna medhinna kontroll och rådgivande verksamhet beträffande de stämplingar inom svårföryngrad skog, som finge utföras av markägarna själva, medan dessa påginge, förutom själva slutbesiktningen av dessa stämplingar. Det dittills tillämpade systemet vid skyddsskogarna med ständiga ombyten av assistenter måste anses mindre tillfredsställande. Att årsanställa erforderligt antal utsyningsförrättare med högre skoglig utbildning för fem månaders stämpling och sju månaders bevakning o. d. vore, vad bevakningen beträffade, att använda överkvalificerad arbetskraft och skulle säkerligen draga relativt större kostnader än vad skyddsskogarna tidigare krävt, utan att man därmed kunde garantera dessa skogar bättre vård än den, som styrelsen förväntade enligt förevarande förslag. Styrelsen vågade hysa den uppfattningen, att några större misstag icke blivit begångna inom nuvarande svårföryngrade skogar, samt att styrelsens organisationsförslag erbjöde garanti för, att de skogar, som nu ifrågasattes skola överföras till svårföryngrad skog och som visserligen vore av än ömtåligare natur, icke bleve sämre ställda än under dittills rådande system. I fråga o m det a n d r a av s k o g s v å r d s s t y r e l s e n f r a m l a g d a organisationsförslaget, a v s e e n d e att u t s y n i n g e n å s k y d d s s k o g a r och s v å r f ö r y n g r a d e s k o g a r skulle ske d i r e k t g e n o m p e r s o n m e d h ö g r e skoglig u t b i l d n i n g , h a r styrelsen anfört: Enligt detta förslag borde stämplingslagen sammansättas på samma sätt som nu inom skyddsskogarna eller av en jägmästare samt två skogsskoleutbildade stämplingsförmän såsom prickare. Antalet yxor kunde däremot utökas från tre till fyra. Den anordning, som skogsvårdsstyrelsen nu tillämpade beträffande vissa bolagsskogar, där stämplingen utfördes genom vederbörandes egen försorg, torde enligt nu förevarande förslag icke kunna godkännas, utan finge styrelsen själv svara för all utsyning. Att medgiva bolagen rätt att själva utföra stämpling under direkt ledning av högskoleutbildad förrättningsman vore ju en tänkbar väg, som emellertid av kostnadsskäl knappast torde komma att av dem beträdas. Under samma förutsättning, som legat till grund för styrelsens förstberörda organisationsförslag, finge styrelsen sålunda utsyna c:a 2 250 000 st. träd årligen. Härför erfordrades vid samma kapacitet per yxa som förut 9 stämplingslag (500 X 4 X 9 X 125 = 2 250 000). Ko st na dska Iky l. Länsjägmästaren, lönetillägg kronor 2 000 9 assistenter å 5 000 kr » 45 000 4 länsskogvaktare å 2 700 kr » 10 800 kronor 57 800 Dyrtidstillägg å 55 800 kr. å 10 % » 5 580 Pensionsavgifter, styrelsens andel » 1,120 Resekostnader: Länsjägmästaren, 30 dagar å 14 kr kronor 420 resekostnader » i 000 Assistenterna, 250 dagar per man inkl. vinterbevakning å 9 kr » 20 250 resekostnader » 18 000 Ltnsskogvaktare, 1 000 dagar å 7 kr » 7 000 resekostnader » 4 800 » 51470 14 e. länsskogvaktare ss. prickare 5 mån å 300 kr » 21 000 Andel i allm. administrationskostnader, 25 % » 7 000 Summa kronor 143 970.

112 Styrelsen hade förutsatt helårsanställda assistenter, vilket styrelsen ansåge vara nödvändigt, om denna organisationsform överhuvud taget skulle kunna mäta sig med eller vara överlägsen den av styrelsen förut föreslagna. Vidare måste assistenterna vintertid utnyttjas för bevakning eller andra förrättningar, ty de kunde icke sysselsättas på expeditionen och kunde icke heller gärna gå sysslolösa. Styrelsen hölle bestämt före, att denna merkostnad för administrationen icke motsvarades av gagnet. I ett senare avgivet yttrande har skogsvårdsstyrelsen anfört, att de fyra extra länsskogvaktare, som uppgivits såsom behövliga inom Bergs, Ovikens, Offerdals och Föllinge distrikt, avsetts att användas såsom biträden åt de ordinarie länsskogvaktarna i sagda distrikt i deras tjänst å s. k. fria skogar, under det att de ordinarie länsskogvaktarna i första h a n d beräknades bliva disponerade för tjänstgöring inom svårföryngrade skogar. Styrelsen hade i statförslaget upptagit de fyra extra länsskogvaktarna såsom nyinrättade tjänster, emedan styrelsen endast avsett att få sin merkostnad för administrationen täckt av statsmedel. Kommissionen.

Innan kommissionen ingår på frågan om anvisande av medel för handhaav den föreslagna nya lagstiftningen angående skyddsskogar, må erinras, att riksdagen alltsedan 1923 beviljat anslag till ersättning åt domänfonden för de utgifter, som fonden fått vidkännas för den av domänverket utövade tillsynen å skyddsskogarna. De för berörda ändamål beviljade anslagen hava för åren 1923—1928 uppgått till följande belopp:

van(je

Kronor

1923 1924 1925

138 000 177 000 158 300

Kronor

1926 1927 1928

158 600 172 700 169 400

Under nu angivna sex år hava sålunda i medeltal för år anvisats 162 333 kronor. Sedan på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 27 april 1928 betydande områden av de dåvarande skyddsskogarna från och med den 1 januari 1929 undantagits från skyddsskogslagens tillämpning och inordnats under skogsvårdslagen, hava de anslag, som anvisats till domänfonden såsom ersättning i förevarande avseende beträffande de återstående skyddsskogarna, självfallet avsevärt minskats. Dessa anslag hava för åren 1929—1935 utgjort: 1929 1930 1931 1932

Kronor 105 000 103 000 96 100 89 600

1933 1934 1935

Kronor 78 400 57 000 68 600.

Under nu angivna sju år hava alltså i medeltal för år anvisats 85 386 kronor. För år 1936 hava för ändamålet äskats 70 800 kronor. Då kostnaderna för handhavandet av den nuvarande skyddsskogslagen

113 hittills bestritts av domänfonden, vilken från och med år 1923 erhållit ersättning för dessa kostnader genom särskilda för ändamålet anvisade statsanslag, synes uppenbart, att även de utgifter, som skogsvårdsstyrelserna få vidkännas för handhavandet av den av kommissionen föreslagna nya lagstiftningen angående skyddsskogar, böra ersättas av statsmedel. Skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län hava beräknat, att de årliga kostnaderna i berörda avseende skulle minst uppgå i fråga om Kopparbergs län till (4 200 + 400) 4 600 kronor och i fråga om Jämtlands län till cirka hälften av 98 540 kronor eller cirka 49 270 kronor. För båda länen skulle alltså de årliga kostnaderna i runt tal utgöra sammanlagt 54 000 kronor. Mot ifrågavarande beräkningar och de organisationsförslag, som ligga till grund för desamma, har kommissionen ej funnit anledning till erinran. Framhållas må, att nyssangivna belopp avsevärt understiger medeltalet för år av de anslag, som under åren 1929—1935 anvisats såsom ersättning till domänfonden för den av domänverket utövade tillsynen å nuvarande skyddsskogar i berörda län. Kommissionen vill alltså föreslå, att vid genomförandet av den föreslagna nya lagstiftningen angående skyddsskogar ett årligt belopp av 54 000 kronor av statsmedel anvisas till skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län för lagstiftningens handhavande. I samband med frågan om tillgodoseende av nu angivna medelsbehov har kommissionen ansett sig böra överväga, huruvida ej skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län böra av statsmedel beredas ersättning jämväl för handhavandet av lagstiftningen angående de inom sagda län belägna svårföryngrade skogar. Dessa skogar, vilka enligt skogsvårdsstyrelsernas uppgift omfatta inom Kopparbergs län cirka 2 800 hektar och inom Jämtlands län 218 000 hektar, allt produktiv skogsmark, hava, såsom förut berörts — med undantag för vissa relativt obetydliga områden i Jämtlands län — tidigare varit skyddsskogar. De årliga kostnader, som skogsvårdsstyrelserna måste vidkännas, därest uppgiften att handhava lagstiftningen i fråga om berörda skogar skall kunna på ett tillfredsställande sätt av dem fullgöras, hava av styrelserna beräknats i fråga om Kopparbergs län till 1 400 kronor och i fråga om Jämtlands län till cirka hälften av 98 540 kronor eller cirka 49 270 kronor. Ej heller mot dessa beräkningar har kommissionen funnit skäl till erinran. Såsom förut angivits, erhöll domänfonden genom för ändamålet anvisade statsanslag gottgörelse för den tillsyn, som domänverket före den 1 januari 1929 utövade över de skogar, vilka genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 april 1928 undantogos från skyddsskogslagens tillämpning. Sedan dessa skogar ställts under uppsikt av skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län, hava styrelserna allenast i obetydlig mån av statsmedel beretts gottgörelse för de kostnader, som uppsiktens handhavande medfört för sty8 —- S66585.

114 relserna. Den ersättning, som styrelserna i detta avseende erhållit, har utgått ur det å nionde huvudtiteln upptagna anslaget till skogsvårdens befrämjande samt av den del av skogsvårdsavgifterna, som jämlikt förordningen om skogsvårdsavgift årligen skola redovisas till statskontoret. Enligt de för berörda anslag gällande villkor skall anslaget av Kungl. Maj:t fördelas mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser efter förefallande behov. Vid fördelningen av anslaget samt berörda del av skogsvårdsavgifterna har Kungl. Maj :t från och med år 1927 förfarit på det sätt, att, sedan av ifrågavarande medel vissa belopp, som i detta sammanhang sakna intresse, utgått till särskilda skogsvårdsstyrelser, de skogsvårdsstyrelser, vilkas administrationskostnader överstigit de till styrelserna direkt inflytande skogsvårdsavgifterna, av återstoden av dessa medel tilldelats bidrag, motsvarande skillnaden mellan nämnda kostnader och avgifter, samt att därefter återstående medelsbelopp fördelats mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i förhållande till arealerna av de skogar, över vilka styrelserna utöva tillsyn. Då sistnämnda fördelningsgrund åsyftat att möjliggöra en fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna av ifrågavarande medel efter omfattningen av det arbete, som med avseende å nämnda skogar åvilat de särskilda styrelserna, hava skogarna vid fördelningen ej upptagits till sin verkliga areal utan till en efter vissa grunder beräknad sådan. Med hänsyn till den särskilt arbetskrävande uppgift, som skogsvårdsstyrelserna ålagts med avseende å svårföryngrade skogar, hava dessa med visst undantag, som här saknar betydelse, vid sagda arealberäkning upptagits till sin dubbla eller från och med år 1930 tredubbla areal. De bidrag, som med tillämpning av nu angivna grunder av ifrågavarande anslag och till statskontoret redovisade skogsvårdsavgifter årligen tilldelats skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län hava för tiden efter den 1 januari 1929 uppgått till följande belopp: Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län Kronor

1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

30 777 37 259 41229 44 078 38 198 20 550 22 891

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län Kronor

33 221 40 101 44 432 46 973 40 635 40 633 66 614.

Under åren 1929—1935 hava således av ifrågavarande anslag och skogsvårdsavgifter skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län i medeltal för år tilldelats 33 569 kronor och skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län 44 658 kronor. Av sistnämnda belopp torde cirka en tredjedel eller i runt tal 15 000 kronor belöpa å de inom Jämtlands län belägna svårföryngrade skogar. Av det skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län tilldelade beloppet torde allenast cirka 100 kronor belöpa å svårföryngrade skogar inom länet. Det anförda visar, att för de kostnader, som skogsvårdsstyrelserna i Kop-

115 parbergs och Jämtlands län fått vidkännas för handhavandet av uppsikten över svårföryngrade skogar inom länen och vilka kostnader i det föregående beräknats för Kopparbergs län till 1,400 kronor och för Jämtlands län i runt tal till 49 000 kronor för år, ersättning av statsmedel (inklusive till statskontoret redovisade skogsvårdsavgifter) utgått i fråga om det förra länet allenast med cirka 100 kronor och i fråga om det senare länet med cirka 15 000 kronor för år. I den mån ifrågavarande kostnader sålunda ej ersatts av statsmedel, hava de täckts med de skogsvårdsavgifter, som direkt influtit till skogsvårdsstyrelserna. Kommissionen finner det sätt, varpå handhavandet av gällande lagstiftning i fråga om svårföryngrade skogar i Kopparbergs och Jämtlands län sålunda för närvarande finansieras, ej vara tillfredsställande. De skogsvårdsavgifter, som direkt inflyta till skogsvårdsstyrelserna, äro i främsta rummet avsedda att användas för främjande och understödjande av skogsvårdsåtgärder å de under styrelsernas tillsyn stående skogar, ej för bestridande av styrelsernas administrationskostnader. Upprätthållandet av denna grundsats är av särskild betydelse i fråga om de svårföryngrade skogarna inom Kopparbergs och Jämtlands län, då dessa skogar, vilka, såsom nyss nämnts, till övervägande del tidigare varit skyddsskogar, i många fall lämna en relativt sett svag avkastning och behovet av understöd från det allmännas sida för skogarnas vård därför är synnerligen framträdande. Redan innan de skyddsskogar, vara Kungl. Maj:ts beslut den 27 april 1928 hade avseende, undantogos från skyddsskogslagens tillämpning och hänfördes under skogsvårdslagen var den ordning gällande, att från skogarna inflytande skogsvårdsavgifter skulle överlämnas till domänstyrelsen för att av styrelsen disponeras för understödjande av skogsvårdsåtgärder å samma skogar. Det har tydligen ej varit avsett, att skogarnas inordnande under skogsvårdslagen skulle medföra rubbning härutinnan i vad angår sättet för avgifternas användning. Enligt kommissionens mening böra skogsvårdsavgifterna från dessa skogar — i den mån de ej enligt förordningen om skogsvårdsavgift skola redovisas till statskontoret — fortfarande reserveras för nyssangivna ändamål. Kommissionen finner detta desto mera uppenbart, som ett dylikt användningssätt alltjämt är stadgat i fråga om skogsvårdsavgifterna från de nuvarande skyddsskogarna och förenämnda äldre skyddsskogar i fråga om behovet av understöd till skogsvårdsåtgärder äro väsentligen likställda med de förra. Kommissionen vill erinra, att de skogsvårdsavgifter, som influtit till skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län från de inom länen belägna svårföryngrade skogar, uppgått till jämförelsevis obetydliga belopp. Med dessa avgifter hava styrelserna därför kunnat bestrida allenast en ringa del av förenämnda brist i styrelsernas utgifter för handhavandet av lagstiftningen angående dessa skogar. Återstoden av bristen hava styrelserna måst täcka med skogsvårdsavgifter från andra skogar inom länen. En dylik användning av dessa avgifter synes ej förenlig med billighet och rättvisa. På grund av vad sålunda anförts föreslår kommissionen,

116 att de kostnader, som skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län få vidkännas för handhavande av gällande lagstiftning i fråga om därstädes belägna svårföryngrade skogar och vilka kostnader, på sätt förut angivits, böra beräknas för skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län till 1 400 kronor och för skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län till 49 000 kronor, allt för år, i sin helhet bestridas av statsmedel. Behovet av medel för främjande av skogsvård å skyddsskogar vissa svårföryngrade skogar. Historik.

och

För främjande av skogsvårdsåtgärder å skyddsskogarna hava från och med år 1922 skogsvårdsavgifter från dessa skogar stått till förfogande. Jämlikt förordningen om skogsvårdsavgift hava de medel, som efter den 1 juli 1923 influtit genom dessa avgifter, överlämnats till domänstyrelsen. Under åren 1923—1928, då frågan om revision av skyddsskogsområdena i Kopparbergs och Jämtlands län var föremål för övervägande och utredning, togos berörda medel ej till någon del i anspråk för nyssangivna ändamål. Sedan jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 27 april 1928 betydande arealer av skyddsskogsområdena i Kopparbergs och Jämtlands län från och med den 1 januari 1929 undantagits från skyddsskogslagens tillämpning och förts under skogsvårdslagen, medgav Kungl. Maj:t i brev till domänstyrelsen den 1 mars 1929 och den 24 januari 1930, att av de skogsvårdsavgifter, som vid utgången av 1928 influtit från skyddsskogar inom Jämtlands län, den del, som belöpte å omförmälda till skogsvårdslagen överförda arealer inom länet, finge av domänstyrelsen utbetalas till skogsvårdsstyrelsen därstädes att av denna användas till åtgärder för skogens vård och skötsel å sagda arealer. I enlighet härmed utbetalte domänstyrelsen under åren 1929 och 1930 av nämnda skogsvårdsavgifter till skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län sammanlagt 54 200 kronor. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har upplyst, att styrelsen fonderat det till styrelsen sålunda utanordnade beloppet. I följd härav har styrelsen använt allenast avkastningen av beloppet för främjande av vården av de enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 april 1928 till skogsvårdslagen överförda skogar. Beträffande återstoden av de skogsvårdsavgifter, som vid utgången av 1928 influtit från skyddsskogar i Jämtlands län, samt de efter sagda tidpunkt inflytande dylika avgifter ävensom beträffande skogsvårdsavgifter från skyddsskogar i Kopparbergs län bemyndigade Kungl. Maj:t i brevet den 1 mars 1929 domänstyrelsen att tillsvidare av dessa avgifter lämna vederbörande skogsägare, som därom ansökte, understöd och bidrag till sådana skogsvårdsåtgärder å skyddsskogarna inom länen, som funnes önskvärda och gagneliga för underlättandet av föryngringen och höjandet av markens produktionsförmåga, med rätt för styrelsen att i varje särskilt fall bestämma,

117 i vilken omfattning kostnaderna för ifrågasatta åtgärder finge bestridas av förevarande skogsvårdsavgifter, ävensom i övrigt meddela närmare föreskrifter rörande dessa avgifters användning. Med stöd av sagda bemyndigande har domänstyrelsen i skrivelser den 6 juni 1929 till överjägmästarna i Dalarnas och Mellersta Norrlands distrikt meddelat föreskrifter rörande användningen av ifrågavarande skogsvårdsavgifter. Enligt dessa föreskrifter skola de arbeten, vartill bidrag av dessa avgifter må utgå, i första hand avse avdikning och markberedning med flera åtgärder för underlättandet av föryngringen och höjandet av markens produktionsförmåga. Härförutom innehålla berörda föreskrifter, att bidrag till dylika arbeten må av överjägmästaren bestämmas att utgå med högst 65 procent av beräknade kostnader för arbetena. Sistnämnda bestämmelse har numera ändrats, i det domänstyrelsen genom beslut den 12 mars 1935 föreskrivit, att bidrag, som nyss sagts, må tillsvidare höjas till 85 procent av beräknade kostnader för vederbörande arbeten. Enligt vad domänstyrelsen upplyst hava de skogsvårdsavgifter, som influtit till domänstyrelsen från skyddsskogar i Kopparbergs och Jämtlands län under åren 1930—1935, uppgått till följande belopp:

1930 1931 1932 1933 1934 1935

Kopparbergs län Kronor 32 692 171 77 194 198

Jämtlands län Kronor 3 294 5 896 4 348 3 431 2 567 4 108.

Ifrågavarande skogsvårdsavgifter hava således under nämnda sex år i medeltal för år uppgått beträffande Kopparbergs län till 227 kronor och beträffande Jämtlands län till 3 940 kronor. Enligt vad domänstyrelsen vidare upplyst förefanns vid utgången av 1935 hos domänstyrelsen en ej oväsentlig behållning av ifrågavarande från skyddsskogar i Kopparbergs och Jämtlands län till domänstyrelsen inbetalta skogsvårdsavgifter. Behållningen utgjorde för Kopparbergs län 4 747 kronor 46 öre och för Jämtlands län 73 704 kronor 70 öre. I fråga om behovet av medel för understödjande av skogsvårdsåtgärder å Yttranden. skyddsskogar och svårföryngrade skogar inom Kopparbergs län har skogsvårdsstyrelsen i samma län anfört, att, därest, såsom styrelsen yrkat, ett belopp av 6 000 kronor årligen av statsmedel ställdes till styrelsens förfogande för handhavande av lagstiftningen angående nyssangivna skogar och styrelsen sålunda bereddes möjlighet att tillhandahålla ägarna av dessa skogar kostnadsfri arbetsledning vid utförande av skogsvårdsåtgärder å skogarna, särskilda statsbidrag till dylika åtgärder ej behövde ifrågakomma. Vad som utöver kostnadsfri utsyning och arbetsledning kunde komma att visa sig erforderligt torde, i den mån länets andel i skyddsskogsfonden och

118 f r å n i f r å g a v a r a n d e s k o g a r i n f l y t a n d e skogsvårdsavgifter visade sig otillräcklig, k u n n a t ä c k a s av styrelsens ö v r i g a medel. B e t r ä f f a n d e b e h o v e t a v m e d e l för u n d e r s t ö d j a n d e av s k o g s v å r d s å t g ä r d e r å s k y d d s s k o g a r och s v å r f ö r y n g r a d e s k o g a r i n o m Jämtlands län h a r skogsvårdsstyrelsen i s a m m a län y t t r a t : De skogsvårdsavgifter, som kunde beräknas inflyta från de nuvarande skyddsskogarna inom Jämtlands län, torde bliva rätt obetydliga och otillräckliga för att i önskvärd utsträckning kunna stödja skogsvården därstädes. Efter skyddsskogsgränsens reglering den 1 januari 1929 hade, enligt vad skogsvårdsstyrelsen genom länsstyrelsen inhämtat, för avverkningar inom kvarvarande skyddsskogsområde åren 1929—1934 i medeltal per år debiterats blott kronor 3 916: 07 i skogsvårdsavgifter. Med tio procents avdrag för statskontorets räkning och någon avkortning även på grund av insolvens torde man för framtiden icke kunna räkna med större belopp än cirka 3 500 kronor för dessa skogar eller omkring 1 öre per hektar enskild mark och år. Även om det angivna medeltalet på grund av ingående krisår -— de goda åren 1929 och 1930 verkade i motsatt riktning — skulle vara lägre än normalt, torde man dock få räkna med sjunkande skogsvårdsavgifter från de svagt producerande fjällskogarna, sedan de gamla virkesförråden nu i det närmaste torde hava blivit uttagna. För skogsvårdsstyrelsens nuvarande verksamhetsområde hade under åren 1931— 1936 för avverkningar under åren 1929—1934 i skogsvårdsavgifter influtit i medeltal pr år kronor 141 239: 89 eller cirka 7 öre per har produktiv skogsmark av styrelsens verksamhetsområde. Den avsevärda skillnaden i skogsvårdsavgifter pr hektar mellan å ena sidan skogsvårdsstyrelsens verksamhetsområde och å andra sidan skyddsskogarna talade sitt tydliga språk om den stora skillnaden mellan dessa olika skogars beskaffenhet och framför allt belägenhet. Innan styrelsen överginge till frågan om medel till skogsvårdens understödjande inom svårföryngrade skogar, enkannerligen nuvarande skyddsskogar, ansåge sig styrelsen böra med några siffror belysa styrelsens egen bidragsverksamhet såväl som den statliga. Skogsvårdsstyrelsens egen bidragsverksamhet hade under senare år gått avsevärt ned dels på grund av sjunkande inkomster under krisåren, dels emedan statsmakterna ställt särskilda medel till förfogande för vissa skogsvårdsändamål. För femårsperioden 1930—1934 angåves i det följande medelvärden rörande styrelsens kostnader för vissa verksamhetsgrenar. Häri inginge dock icke några administrationskostnader utan avsåges endast kontanta bidrag eller biträdeskostnader i form av förrättningskostnader. Skogsupplysning Skogsodling Skogsdikning Regi. av skogsbetet

9 211 kronor 3 358 » 19 959 112 » Summa 32 640 kronor.

Härtill komme kr. 5 055 i röjningsbidrag för snårvuxen skog, alltså tillsammans 37 695 kronor per år. Detta gjorde ungefär 1*88 öre per hektar. De kontanta bidragen svarade ungefär mot 1*20 öre per hektar. Under samma femårsperiod hade statsbidrag utbetalats med i medeltal 173 678 kronor per år. Lades härtill förvaltningsbidraget, kronor 43 076, som ju vore en naturaförmån i form av fritt biträde för arbetenas planläggning, hade statsmedel utgått med sammanlagt 216 754 kronor i medeltal per år eller med 10'8 öre per hektar och år.

119 Frånsett kostnader för utsyning, som ansetts icke böra medtagas i denna kalkyl, hade således i bidrag utgått cirka 12*68 öre per hektar och år (1*88-f-10*8), varav omkring 10'5 öre i kontanta bidrag. Rörande denna kalkyl över bidragsverksamheten borde emellertid erinras, att kristiden satt sin prägel på densamma med rikligt flödande statsbidrag, varför den icke kunde anses representera normala förhållanden. Skogsvårdsstyrelsen hade vid skyddsskogsgränsens reglering fått övertaga från skydsskogarna hopsparade skogsvårdsavgifter till ett belopp av 54 200 kronor. Dessa medel hade styrelsen fonderat och använde endast avkastningen till skogsvårdsåtgärder. De skogsvårdsavgifter, som kunde finnas kvar vid ett eventuellt överförande till skogsvårdslagen även av nuvarande skyddsskogar, torde väl också komma att ställas till styrelsens förfogande. Även dessa medel torde då böra fonderas och endast avkastningen disponeras för skogsvårdsåtgärder. Med hänsyn till de relativt okända föryngringsförhållandena inom nu ifrågavarande skogar ävensom verkningarna av skogsvårdsåtgärder överhuvud taget ville styrelsen ifrågasätta, huruvida icke här ovan nämnda medel — avkastningen av f. d. skyddsskogars fond — tillsvidare borde reserveras huvudsakligen för försöksverksamhet. Med nu rådande ränteläge kunde det icke bliva fråga om något större belopp. I fråga om skogsvårdsåtgärder inom svårföryngrade skogar torde man få iakttaga en viss begränsning med hänsyn till dessa skogars av naturen låga produktionsförmåga och de i allmänhet låga rotvärdena. Men skogarnas karaktär av skyddsskog upphörde icke med en lagändring och för att på bästa sätt fylla den uppgiften vore det ett samhälleligt intresse, att de icke blott bevarades utan även sattes i så gott skick, som naturförhållandena det tilläte. Man kunde icke här i samma grad som beträffande vanliga skogar se skogsvårdsproblemen ur kall båtnadssynpunkt. Med de bestämmelser, som gällde för bidrag ur statens skogsutdikningsanslag, torde styrelsen efter sommarens besök av de dikningssakkunniga, som av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund utsetts för granskning av den med stöd av sagda anslag utövade verksamheten, i väsentlig mån få omlägga sin dikningsverksamhet, varvid de svårföryngrade skogarna praktiskt taget bleve utestängda från dessa bidrag. Och likväl kunde dikning i vissa fall vara den enda åtgärden för skogens bevarande och förkovran, ehuru man icke med siffror kunde visa, att åtgärden vore ekonomisk.^ I ett sådant fall måste skogsvårdskassans medel tillgripas. Skulle något kunna uträttas för skogsvården även inom nu ifrågavarande skogar, vore det uppenbart, att 1 öre per hektar, motsvarande beräknade skogsvårdsavgifter, icke räckte långt. Vid ett eventuellt överförande av nuvarande skyddsskogar under bestämmelserna i 4 kap. skogsvårdslagen komme de svårföryngrade"skogarna att omfatta c:a 575 000 hektar. Då någon reproduktionsplikt icke funnits inom dessa skogar tidigare, torde en hel del gamla avverkningstrakter vara i behov av rensning. Härför borde väl tilltagna bidrag utgå, om något skulle bliva uträttat. Ehuru det vore mycket svårt att avgöra behovet av medel för skogsvårdande åtgärder inom dessa skogar, ville skogsvårdsstyrelsen dock föreslå, att detta behov icke kalkylerades med lägre belopp än 5 öre per hektar. Därvid skulle för nuvarande skyddsskogar erfordras 18 000 kronor, varav 14 500 kronor i särskilt anslag, sedan 3 500 kronor beräknats inflyta i skogsvårdsavgifter. Om man för nuvarande svårföryngrade skogar, 218 000 hektar, räknade med 2'5 öre i skogsvårdsavgifter, skulle för samma ändamål erfordras cirka 5 500 kronor i särskilt anslag eller tillsammans kronor 20 000. K a m m i s s i o n e n h a r i det f ö r e g å e n d e förordat, att vid g e n o m f ö r a n d e t av k o m m i s s i o n e n s förslag o m i n o r d n a n d e a v s k y d d s s k o g a r u n d e r s k o g s v å r d s l a gen 4 § i f ö r o r d n i n g e n o m s k o g s v å r d s a v g i f t ä n d r a s s å l u n d a , att s k o g s v å r d s -

Kommi sionen

120 avgifterna från dessa skogar behandlas på samma sätt som skogsvårdsavgifter från övriga skogar, d. v. s. till 90 procent tillhandahållas respektive skogsvårdsstyrelser och till återstående 10 procent inlevereras till statskontoret. Därest en dylik ändring vidtages, torde i samband därmed Kungl. Maj:t böra förordna, att hos domänstyrelsen förefintlig behållning av skogsvårdsavgifter, som influtit till styrelsen från skyddsskogar i Kopparbergs och Jämtlands län, skall överlämnas till skogsvårdsstyrelserna i dessa län för att av styrelserna användas för understödjande av skogsvårdsåtgärder å sagda skogar. För detta ändamål skulle skogsvårdsstyrelserna i nämnda län sålunda komma att disponera dels omförmälda behållning och dels de skogsvårdsavgifter, som från skyddsskogarna i samma län inflyta till styrelserna efter ikraftträdandet av den föreslagna ändringen i förordningen om skogsvårdsavgift. Vad angår de inom Kopparbergs och Jämtlands län befintliga svårföryngrade skogar komma skogsvårdsstyrelserna i sagda län, vid bifall till kommissionens förslag om anvisande av statsmedel till styrelserna för handhavande av lagstiftningen angående dessa skogar, att för främjande av skogsvård därå förfoga över inflytande skogsvårdsavgifter från samma skogar. Därjämte har, såsom förut nämnts, ett belopp av 54 200 kronor, avseende behållna skogsvårdsavgifter från de skogar inom Jämtlands län, som genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 april 1928 undantogos från skyddsskogslagens tillämpning, överlämnats till skogsvårdsstyrelsen i samma län att användas för vård och skötsel av nyssangivna skogar. Såsom jämväl tidigare angivits, har allenast avkastningen av sagda belopp hittills använts för berörda ändamål. Med hänsyn till den jämförelsevis obetydliga areal, som skyddsskogar och svårföryngrade skogar omfatta i Kopparbergs län, torde anvisande av särskilda statsmedel till skogsvårdsstyrelsen i detta län för främjande av skogsvård å sagda skogar ej vara behövligt. Såsom skogsvårdsstyrelsen själv framhållit, torde styrelsen i den mån från skogarna inflytande skogsvårdsavgifter och avkastningen av förenämnda behållna skogsvårdsavgifter från samma skogar ej förslå till gäldande av kostnaderna för behövliga skogsvårdsåtgärder därå, sagda kostnader kunna bestridas av övriga till skogsvårdsstyrelsens förfogande stående medel. Beträffande åter skyddsskogar och svårföryngrade skogar i Jämtlands län torde de medel, som enligt det förut anförda komma att disponeras av skogsvårdsstyrelsen i länet för understödjande av skogsvård å dessa skogar, näppeligen vara tillräckliga för detta ändamål. I anslutning till vad skogsvårdsstyrelsen anfört torde de skogsvårdsavgifter, som komma att direkt inflyta till styrelsen från dessa skogar, ej kunna beräknas högre än till 3 500 kronor i fråga om skyddsskogar och 5 500 kronor i fråga om svårföryngrade skogar, allt för år, eller till sammanlagt 9 000 kronor för år. Härtill kommer avkastningen å de till domänstyrelsen influtna behållna skogsvårdsavgifter från samma skogar, vilka avgifter, i den mån de ej redan utanordnats till skogsvårdsstyrelsen, på sätt ovan sagts böra till denna överlämnas. Dessa avgifter

121 synas böra beräknas till sammanlagt (54 000 + 70 000) 124 000 kronor. Avkastningen härå torde med nuvarande ränteläge kunna uppskattas till cirka 4 000 kronor för år. Då även denna avkastning bör användas för ifrågavarande ändamål, torde det totala belopp, som för ändamålet skulle disponeras av skogsvårdsstyrelsen, kunna upptagas till 13 000 kronor för år. Med hänsyn till skogarnas stora areal och det behov av understöd i förevarande avseende, som beträffande dem föreligger, särskilt i fråga om försumpade skogsmarker och äldre avverkningstrakter, synes berörda belopp vara allt för knappt. Enligt kommissionens uppfattning torde någon vägande erinran ej kunna göras mot den uppskattning av medelsbehovet, som verkställts av skogsvårdsstyrelsen och enligt vilken detta ej understiger 5 öre per hektar produktiv skogsmark. Då den totala arealen produktiv skogsmark å här avsedda skogar uppgår till omkring (360 000 + 218 000) 578 000 hektar, skulle med nämnda utgångspunkt ifrågavarande medelsbehov utgöra 28 900 kronor för år. För täckande av detta behov skulle utöver de årliga inkomster av skogsvårdsavgifter, som skogsvårdsstyrelsen i det föregående beräknats erhålla och vilka uppskattats till 13 000 kronor, erfordras ytterligare i runt tal 16 000 kronor för år. Denna brist torde böra täckas av statsmedel. Kommissionen vill alltså föreslå, att, därest den av kommissionen föreslagna nya lagstiftningen angående skyddsskogar genomföres, för främjande av skogsvård å dylika skogar samt å svårföryngrade skogar inom Jämtlands län, ett årligt belopp av 16 000 kronor av statsmedel ställes till skogsvårdsstyrelsens i länet förfogande. Enligt de förslag, som kommissionen i det föregående framlagt, skulle avstatsmedel årligen anvisas dels till skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län för handhavandet av lagstiftningen angående skyddsskogar samt svårföryngrade skogar inom sagda län sammanlagt (54 000 + 1 400 + 49 000) 104 400 kronor, dels ock till skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län för främjande av skogsvård å skyddsskogar och svårföryngrade skogar inom länet 16 000 kronor. Inalles skulle sålunda till skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län för angivna ändamål anvisas 120 400 kronor. Vid bifall till kommissionens ifrågavarande förslag torde emellertid de bidrag, som av statsmedel hittills utgått till skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län för dessas befattning med svårföryngrade skogar inom länen och vilka av kommissionen i det föregående uppskattats till cirka 15 000 kronor för år, böra indragas. Den årliga ökningen i statens medelsanvisning till nämnda två skogsvårdsstyrelser skulle sålunda begränsas till 105 400 kronor. I likhet med vad som skett vid beviljande av medel för handhavandet av 1932 års lappmarkslag torde berörda belopp böra anvisas genom motsvarande höjning av anslaget till skogsvårdens befrämjande. Den merutgift, som statsverket får vidkännas vid bifall till kommissionens ifrågavarande förslag, uppgår emellertid ej till berörda belopp, 105 400

122 kronor. Ett genomförande av kommissionens förslag kommer nämligen att medföra, att de anslag, som hittills årligen anvisats såsom ersättning till domänfonden för utgifter för tillsyn å skyddsskogar, böra indragas. Då dessa anslag under åren 1929—1935 i medeltal för år utgjort 85 386 kronor, torde omförmälda merutgift kunna beräknas till skillnaden mellan 105 400 och 85 386 kronor eller till cirka 20 000 kronor. Beträffande denna merutgift må erinras, att skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län därigenom skulle beredas möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt handhava tillsynen ej blott å skyddsskogar i nämnda län utan även å därstädes belägna svårföryngrade skogar. Innan huvudparten av sistnämnda skogar den 1 januari 1929 undantogos från skyddsskogslagen och överfördes till skogsvårdslagen, erhöll domänfonden genom särskilda för ändamålet anvisade statsanslag ersättning för den av domänverket utövade tillsynen å de dåvarande skyddsskogarna med i medeltal 162 333 kronor för år. Då sistnämnda skogar i stort sett äro identiska med nuvarande skyddsskogar och svårföryngrade skogar i Kopparbergs och Jämtlands län samt överflyttandet av tillsynen å dessa skogar till skogsvårdsstyrelserna i samma län enligt kommissionens förslag skulle draga en sammanlagd kostnad för statsverket av allenast 120 400 kronor, skulle sålunda berörda överflyttning i verkligheten medföra en ej oväsentlig besparing för statsverket.

F ö r s l a g o m i n d r a g n i n g av v i s s p e r s o n a l vid d o m ä n v e r k e t m. m. I överensstämmelse med de direktiv, som med avseende å kommissionens uppdrag lämnats i föredragande departementschefens anförande till statsrådsprotokollet den 20 juni 1935, har kommissionen undersökt, huruvida och i vilken omfattning den av kommissionen föreslagna överflyttningen av tillsynen å skyddsskogar från domänverket till vederbörande skogsvårdsstyrelser kommer att medföra minskning i domänverkets personalbehov. Domänstyrelsen har i infordrat yttrande den 9 december 1935 rörande denna fråga anfört: Handhavandet av lagstiftningen angående skyddsskogar hade före den 1 januari 1934 ålagts vederbörande skogsstatspersonal i de revir, som då innefattade skyddsskogsområden, nämligen i Jämtlands län dåvarande Frostvikens, Åre, Hallens, Hede och Rätans revir samt i Kopparbergs län Västerdalarnas och Älvdalens östra revir. Motivet till en dylik organisation hade då varit att erhålla kontinuitet i skötseln av de på de skilda lokalerna belägna skogarna av detta slag. De belopp, som domänstyrelsen jämlikt gällande bestämmelser utgivit i avlöning m. m. samt dyrtidstillägg åt personal, som tagits i anspråk för utsyning å och tillsyn av förenämnda skogar i Jämtlands län, hade i medeltal under de 5 senaste kalenderåren före den 1 januari 1934 uppgått till 72,800 kronor. Domänstyrelsen hade

123 efter varje kalenderårs slut erhållit ersättning härför av medel, som för ändamålet ställts till förfogande av Kungl. Maj:t och riksdagen. Efter den 1 januari 1934, då domänverkets omorganisation på grund av de år 1932 vidtagna ändringarna i lagstiftningen rörande de ecklesiastika samt vissa enskildas skogar i lappmarkerna ägt rum, hade renbetesfjällens skogar och skyddsskogarna i Jämtlands län sammanförts till en förvaltning, underställd en befattningshavare i 19:e lönegraden, biträdd av en assistent i samma lönegrad. Förvaltningen hade uppdelats i 6 bevakningstrakter under var sin kronojägare i 9:e lönegraden, varjämte 3 extra ordinarie kronojägare i 7:e lönegraden biträtt. För utförande av utsyningar och skogsvårdsarbeten m. m. å skyddsskogarna hade under sommarhalvåret dessutom anställts i regel 4 icke ordinarie jägmästare i 17:e och 6 icke ordinarie kronojägare i 5:e lönegraden. Personalkostnaderna för tillsynen av skyddsskogarna enligt nyssnämnd organisation hade för kalenderåret 1934 varit 66 632 kronor och för år 1935 beräknats till cirka 65 000 kronor. Styrelsen finge härvid särskilt understryka, att förberörda organisation för tillsynen av dessa skogar inneburit ett provisorium i avvaktan på dels i vilken omfattning skogsskötseln å renbetesfjällen skulle påverkas av en genom riksskogstaxeringen närmare vunnen kännedom om å desamma förefintligt virkesförråd, dels huru viss arrondering av angränsande förvaltningsområden skulle kunna genomföras. Under den tid, som ifrågavarande provisorium varat, hade dock tydligt ådagalagts, att tillsynen av renbetesfjällen och skyddsskogarna varit allt för betungande för den personal, som därför anställts. Renbetesfjällen omfattade nämligen en areal produktiv skogsmark av för närvarande cirka 143 000 hektar och skyddsskogarna i Jämtlands län cirka 362 000 hektar. Å de förra hade den årliga utsyningen från och med 1935 höjts från 40 000 kubikmeter till 115 000 kubikmeter och å de senare hade årsutsyningen i medeltal under de senare åren utgjort cirka 300 000 kubikmeter. I anledning härav hade domänstyrelsen funnit sig nödsakad att från och med den 1 januari 1936 företaga en uppdelning av ifrågavarande förvaltning i två särskilda förvaltningsområden, omfattande å ena sidan renbetesfjällens skogar och å den andra samtliga skyddsskogar i Jämtlands län. Båda dessa borde enligt styrelsens uppfattning organiseras såsom självständiga revir och underställas ordinarie jägmästare i 26:e lönegraden samt uppdelas i 4 bevakningstrakter med var sin ordinarie kronojägare i 9:e lönegraden. För somrarnas utsyningar och skogsvårdsåtgärder m. m. å skyddsskogarna beräknade styrelsen, att liksom tillförne 4 icke ordinarie jägmästare och 6 icke ordinarie kronojägare komme att anställas. Personalkostnaderna för skyddsskogsreviret beräknades årligen utgöra: 1 jämiästare i 26:e lönegraden lön kronor 10 000 4 kronojägare i 9:e » > » 12 500 4 e. jägmästare i 17:e » vardera 6 mån. lön » 9 200 6 e. kronojägare i 5:e , > 5'5 , , 6 500 kronor 38 200 Kalbrtstillägg , 500 Rese och traktamentsersättning till förestående personal » 22 000 Dyrtidstillägg 10 % på 38,700 kronor > 4 000 Summa kronor 64 700. eller avrundat cirka 65 000 kronor. Emellertid hade styrelsen ej för närvarande ansett sig böra genomföra förenämnda levirreglering definitivt, helst densamma anslöte sig till indragning av ett statsskogsrevir och medförde, att av statsmakterna medgivet antal revir överskredes, utan blott provisoriskt, varigenom renbetesfjällreviret och skyddsskogsreviret komme att förestås av tjänstemän i något lägre tjänsteställning än ordinarie jägmästare. Den omedelbara följden bleve emellertid, att en domänverkstjänsteman komme att för

124 skyddsskogarna i Jämtlands län disponeras i ungefär en ordinarie jägmästares tjänsteställning. I Kopparbergs län belägna skyddsskogar utgjorde en areal av cirka 17 000 hektar produktiv skogsmark med en årlig avverkning av cirka 36 000 kubikmeter. Tillsynen av dessa skogar ålåge nu liksom förut vederbörande revirpersonal eller den i nuvarande Särna och Älvdalens östra revir anställda. Av denna personal beräknades årligen tagas i anspråk för sagda ändamål: 1 e. o. jägmästare i 19:e lönegraden under 2 månader lön kronor 1 000 1 kronojägare i 9:e lönegraden i 2 månader lön . . . . > 550 1 e. o. kronojägare i 7:e lönegraden i 2 månader lön » 450 kronor 2 000 Rese- och traktamentsersättningar till förestående personal » 1 400 Dyrtidstillägg 10 % av 2 000 kronor » 200 Summa kronor 3 600. Under förutsättning att handhavandet av en ny lag angående skyddsskogarna i Jämtlands och Kopparbergs län överlämnades till respektive skogsvårdsstyrelser borde domänverkets personalstat enligt ovanstående alltså minskas med: 1 ordinarie jägmästare i 26 :e lönegraden 4 ordinarie kronojägare i 9:e lönegraden 2 icke ordinarie jägmästare i 17:e lönegraden samt 3 icke ordinarie kronojägare i 5:e lönegraden, som nu erfordrades i Jämtlands län. I Kopparbergs län däremot, där personalen tagits i anspråk för ifrågavarande ändamål i relativt ringa utsträckning, räknade styrelsen icke med något minskat personalbehov med anledning av överflyttandet från domänverket av ifrågavarande arbetsuppgift. Den domänverkspersonal, som enligt ovanstående bleve övertalig, borde i den mån respektive befattningshavare icke övertoges av vederbörande skogsvårdsstyrelse överföras å indragningsstat utan tjänstgöringsskyldighet enligt samma grunder, som tillämpades för den 1 januari 1934 entledigad dylik personal. I detta sammanhang finge domänstyrelsen vidare beträffande de domänfonden tillhöriga boställena i Sjuisåsen och Kall i Jämtlands län, som disponerats för kronojägare anställda för tillsynen av skyddsskogarna, framhålla, att ifrågavarande boställen under ovan angivna förutsättning borde övertagas av skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län till gällande taxeringsvärden respektive 8 000 och 9 000 kronor eller ock att domänverket vid försäljning av boställena bereddes ersättning för den förlust, som eventuellt skulle uppstå därvid, utgörande skillnaden mellan förenämnda taxeringsvärden och försäljningspriser. K o m m i s s i o n e n vill e r i n r a , att i s a m b a n d m e d g e n o m f ö r a n d e t a v 1932 å r s lagstiftning o m h ä r a d s a l l m ä n n i n g a r och vissa s k o g a r i n o m V ä s t e r b o t t e n s o c h N o r r b o t t e n s läns l a p p m a r k e r m e d flera o m r å d e n s a m t skogar å ecklesiastika boställen, g e n o m vilken lagstiftning b e t y d a n d e a r b e t s u p p g i f t e r överflyttats f r å n d o m ä n v e r k e t till a n d r a o r g a n , i n d r a g n i n g ägt r u m av den p e r s o n a l vid d o m ä n v e r k e t , s o m till följd av n ä m n d a lagstiftning blev övertalig. S e d a n förslag o m s å d a n i n d r a g n i n g f r a m l a g t s i p r o p o s i t i o n n r 233 till 1933 å r s r i k s d a g o c h i h u v u d s a k av r i k s d a g e n g o d k ä n t s , m e d d e l a d e K u n g l . Maj :t i b r e v till d o m ä n s t y r e l s e n d e n 14 j u n i 1933 n ä r m a r e b e s t ä m m e l s e r i ä m n e t . — E n l i g t dessa b e s t ä m m e l s e r skulle f r å n och m e d den 1 j a n u a r i 1934, d å lagstiftningen o m h ä r a d s a l l m ä n n i n g a r och vissa s k o g a r i n o m V ä s t e r b o t t e n s och N o r r b o t t e n s

125 läns lappmarker med flera områden trädde i kraft, till indragningsstat för domänverket utan tjänstgöringsskyldighet överflyttas ett flertal ordinarie befatlningshavare vid verket. Det skulle därvid ankomma på Kungl. Maj :t att, i enlighet med vissa av chefen för jordbruksdepartementet till statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 10 mars 1933 angivna riktlinjer för avskiljande av övertalig personal, meddela beslut i avseende å vilka befattningshavare skulle överflyttas å indragningsstaten. Beträffande avlöningsförmåner för å indragningsstat sålunda uppförda befattningshavare skulle gälla, bland annat, följande grunder: 1) Befattningshavare å indragningsstat ägde åtnjuta avlöning med belopp, som skulle hava vid överflyttningen till indragningsstat tillkommit honom med tillämpning av den före den 1 januari 1921 gällande lönestaten för domänverket, samt pensionsrätt enligt för domänverket före sagda dag gällande pensionsbestämmelser. Därest befattningshavare, som överflyttats till indragningsstat mot åtnjutande av avlöning enligt nu angivna bestämmelser erhölle annan ordinarie befattning å rikets, riksdagens eller komm u n s stat, skulle han vara skyldig att helt frånträda avlöningsförmånerna å indragningsstaten, såvida de understege eller vore lika med de nya avlöningsförmånerna, samt, därest avlöningsförmånerna å indragningsstaten överstege berörda nya avlöningsförmåner, vidkännas mot de senare svarande avdrag. 2) Befattningshavare, som omedelbart före överflyttningen till indragningsstat åtnjutit lön enligt det provisoriskt gällande avlöningsreglementet den 22 juni 1920 för tjänstemän vid domänverket, finge, därest han före den 1 december 1933 anmält sig villig att, med avstående av honom jämlikt den äldre lönestaten tillkommande avlöningsförmåner, underkasta sig vissa angivna inskränkningar i fråga om rätten till inkomst av sådan fast eller tillfällig arbetsanställning, som befattningshavaren erhölle, åtnjuta lön enligt nämnda provisoriska avlöningsreglemente samt pension enligt kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 323) med bestämmelser för ordinarie tjänstemän vid domänverket i fråga om rätt till pension m. m. med däri sedermera gjorda ändringar. Dock skulle befattningshavare, som vid överflyttningen till indragningsstat åtnjutit lön enligt någon av lönegrupperna A, B eller C, uppbära lön enligt lönegrupp A, samt befattningshavare, som vid nämnda överflyttning åtnjutit lön enligt någon av lönegrupperna D, E, F eller G, uppbära lön enligt lönegrupp B. — Kungl. Maj:ts ifrågavarande brev upptog även vissa grunder i fråga om ersättning till icke ordinarie personal, som entledigades på grund av 1932 års förenämnda lagstiftning. Enligt dessa grunder skulle såsom villkor för erhållande av ersättning gälla, att befattningshavaren enligt i vederbörlig ordning utfärdade förordnanden tjänstgjort inom domänverket under sammanlagt minst tre år, varav minst femton månader under åren 1930— 1932, samt att han icke erhållit någorlunda motsvarande anställning vare sig i statstjänst eller hos skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd eller pastorat. Beträffande ersättningens belopp stadgades, att för befattningshavare, som uppnått 40 levnadsår samt tjänstgjort inom domänverket sammanlagt minst 12 år, ersättning skulle utgå i form av förtidspension samt att övriga ersättningsberättigade befattningshavare skulle beredas avskedsersättning. Sagda pen-

126 sion och ersättning skulle utgå enligt vissa angivna normer, varierande efter tjänstgöringstidens längd. I fråga om avskedsersättning innehöllo dessa normer bland annat, att sådan ersättning skulle för varje påbörjat tjänstgöringsår till och med sex utgöra en sjättedel av årsinkomsten av den förlorade anställningen samt att för varje ytterligare tjänstgöringsår till och med nio ersättningen skulle utgå med en fjärdedel av årsinkomsten, för varje därpå följande tjänstgöringsår till och med tolv med en tredjedel av årsinkomsten samt för varje ytterligare tjänstgöringsår till och med femton påbörjade aimed två femtedelar av samma årsinkomst. Avskedsersättning till befattningshavare, som innehade mer än nio tjänstgöringsår, skulle, med visst undantag, utgå i form av livränta. För de kostnader, som domänfonden på grund av bestämmelserna i Kungl. Maj:ts ifrågavarande brev åsamkats för den personal, som till följd av 1932 års omförmälda lagstiftning blivit övertalig, har fonden — i den mån dessa kostnader ej ersatts av kyrkofonden — erhållit gottgörelse genom särskilda för ändamålet anvisade statsanslag. På begäran av kommissionen h a r förste revisorn i domänstyrelsen Ivar Sjöström i en den 1 februari 1936 dagtecknad p. m. verkställt beräkning av de kostnader, som domänfonden med tillämpning av bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev den 14 juni 1933 skulle få vidkännas för de befattningshavare, som jämlikt domänstyrelsens omförmälda yttrande den 9 december 1935 skulle bliva övertaliga vid överflyttandet å vederbörande skogsvårdsstyrelser av tillsynen å skyddsskogarna i Kopparbergs och Jämtlands län. Enligt denna beräkning skulle sagda kostnader bliva följande: Ordinarie personal: lön å indragningsstat: 1 ordinarie jägmästare: lönegrad 26 4 » kronojägare: » 9

kronor 9 000 » 13 400 Summa årlig kostnad » 22 400

Icke-ordinarie personal: engångsersättning: 2 icke-ordinarie jägmästare: lönegrad 17; l1f2 årslön kronor 6 800 3 » kronojägare: » 5; 2 årslöner » 4 500 Summa engångsersättning kronor 11 300 Vid ifrågavarande beräkning har ortsgruppen för jägmästarpersonalen antagits vara D och för kronojägarpersonalen C, varjämte dyrtidstillägget uträknats efter 10 procent. Kommissionen.

Enligt domänstyrelsens beräkning skulle vid genomförandet av kommisi s o n e n s förslag om ny skyddsskogslagstiftning följande befattningshavare vid domänverket bliva övertaliga: 1 ordinarie jägmästare, 4 ordinarie kronojägare, 2 icke-ordinarie jägmästare och 3 icke-ordinarie kronojägare. Mot denna beräkning har kommissionen ej funnit anledning till erinran. Från statens synpunkt är uppenbarligen önskvärt, att nämnda övertaliga personal i möjligaste mån utnyttjas genom dess användande i andra allmänna tjänster, för vilka personalen besitter erforderlig kompetens. Särskilt är

127 av vikt, att det ökade personalbehov, som den nya skyddsskogslagstiftningen kommer att medföra för skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län, i den mån så lämpligen kan ske, tillgodoses genom anställande hos skogsvårdsstyrelserna av övertaliga domänverkstjänstemän. Detta syfte skulle, utan åsidosättande av skogsvårdsstyrelsernas berättigade intressen, kunna vinnas, därest styrelserna vore pliktiga att i första hand kungöra de befattningar hos styrelserna, som nyinrättats eller bliva lediga i anledning av den nya skyddsskogslagstiftningen, till ansökan för domänverkets tjänstemän eller personal med mera fast anställning hos skogsvårdsstyrelse. Allenast om lämplig sökande därvid icke anmält sig, skulle befattningen efter Kungl. Maj:ts medgivande få förklaras ledig till ansökan även för annan person. Det torde sålunda vara lämpligt, att, därest den föreslagna skyddsskogslagstiftningen upphöjes till lag, såsom villkor för beviljande av statsbidrag till skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län från nionde huvudtitelns anslag till skogsvårdens befrämjande stadgas, att omförmälda ordning skall tillämpas vid tillsättande hos styrelserna av sådana befattningar, som nyss sagts. Då det ej på förhand kan bedömas, huruvida eller i vilken omfattning ifrågavarande övertaliga tjänstemän vid domänverket komma att erhålla anställning hos skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs eller Jämtlands län eller eljest frånträda sina befattningar hos domänverket, torde i överensstämmelse med det förfaringssätt, som i motsvarande avseende tillämpades vid genomförandet av 1932 års lagstiftning angående häradsallmänningar och vissa skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden samt skogar å ecklesiastika boställen samtliga dessa tjänstemän böra indragas. Denna indragning torde, jämväl i anslutning till sagda förfaringssätt, i fråga om ordinarie befattningshavare böra ske sålunda, att dylika befattningshavare från och med den nya skyddsskogslagstiftningens ikraftträdande överföras på indragningsstat för domänverket utan tjänstgöringsskyldighet med rätt för Kungl. Maj:t att meddela beslut i avseende å vilka befattningshavare skola överflyttas å indragningsstaten. Beträffande avlöningsförmåner för å indragningsstaten uppförd befattningshavare synas böra gälla enahanda grunder, som stadgas i Kungl. Maj:ts förenämnda brev till domänstyrelsen den 14 juni 1933. Vad angår icke-ordinarie befattningshavare vid domänverket, som enledigats till följd av den nya skyddsskogslagstiftningen, torde sådan befattningshavare under de i sagda brev angivna förutsättningar böra tillerkännas rätt till ersättning av domänfonden. Denna ersättning synes böra utgå enligt de normer, som för motsvarande fall angivas i nyssberörda brev. För de utgifter, som domänfonden med tillämpning av nu angivna grunder får vidkännas för ifrågavarande övertaliga befattningshavare, torde fonden böra beredas ersättning genom särskilda för ändamålet anvisade statsanslag. Då storleken av berörda utgifter är beroende därpå, huruvida och i vilken omfattning här avsedda befattningshavare komma att övergå till skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs eller Jämtlands län eller eljest frånträda sina

128 tjänster vid domänverket, kan någon beräkning av ifrågavarande anslags belopp ej verkställas av kommissionen. P å sätt framgår av förenämnda p. m. torde domänverkets utgifter i förevarande avseende högst komma att avse en årlig kostnad av 22 400 kronor samt en engångsersättning av 11 300 kronor. Vad angår den av domänstyrelsen väckta frågan om dispositionen av två domänfonden tillhöriga boställen, som upplåtits till kronojägare anställda för tillsynen å skyddsskogarna i Jämtlands län, torde ej vara lämpligt, att, såsom domänstyrelsen synes hava ifrågasatt, skyldighet stadgas för skogsvårdsstyrelsen i samma län att övertaga dessa boställen, därest sagda tillsyn uppdrages åt styrelsen. I fall domänverket vid en blivande försäljning av boställena skulle tillskyndas förlust å dem, torde frågan, huruvida och i vilken omfattning domänverket bör beredas ersättning för sådan förlust, på framställning av styrelsen framdeles böra prövas av Kungl. Maj:t. På grund av vad sålunda anförts föreslår kommissionen, att från och med ikraftträdandet av den av kommissionen föreslagna nya skyddsskogslagstiftningen till indragningsstat för domänverket utan tjänstgöringsskyldighet överflyttas 1 ordinarie jägmästare och 4 ordinarie kronojägare med rätt för Kungl. Maj:t att meddela beslut i avseende å vilka befattningshavare skola överflyttas å indragningsstaten; att i fråga om avlöningsförmåner för de å indragningsstaten uppförda befattningshavare enahanda grunder, som i sådant avseende stadgats i Kungl. Maj:ts brev till domänstyrelsen den 14 juni 1933, fastställas; att beträffande ersättning till icke-ordinarie befattningshavare vid domänverket, som entledigas till följd av berörda nya skyddsskogslagstiftning, bestämmelser överensstämmande med motsvarande föreskrifter i Kungl. Maj:ts omförmälda brev meddelas; samt att för de utgifter, som domänfonden enligt kommissionens nu angivna förslag får vidkännas för berörda ordinarie och ickeordinarie befattningshavare, fonden beredes ersättning genom särskilda å nionde huvudtiteln anvisade statsanslag.

BILAGOR

9 — 366585.

Bilaga I Karta över

skyddss hogs om rå de na i Kopparbergs

och Järn Händas

län

<^I03S

'. Szkå^

3 St

\

E!*»».

T-

.<!;

sAIsen.

Vkjjf

S\m*>ofolYj>t »ÖSTERStJlN

:DÄ, ^JTurts'tftattcrn

il

-Ank^järLer.V.

^tf 1 ^

ifarieby

J iffii

\M

b^rc

N,

>?£

I

BWi

1\

v

* Vi ^

Åv/n

na

fkäUMUT-

L/v/T „

M

skyddsskog

5 cm rå de

renbeJ-esland shoJm-( Sty

St^ij&rö

Tdandr&RriJithodnrruL

£3$3 kronoporker 7Z2i. nationalpark ENERALSTAflENS LITOGR ANSTALT 193G.

133 Bilaga

II.

P. M. r ö r a n d e b e a r b e t n i n g av r i k s s k o g s t a x e r i n g e n s m a t e r i a l a n g å e n d e s k y d d s s k o g s o m r å d e n a i K o p p a r b e r g s och J ä m t l a n d s l ä n . Grundmaterialet till de i tabellerna lämnade uppgifterna är hämtat ur riksskogstaxeringens material, för vars insamlande hänvisas till »Uppskattning av Sveriges skogstillgångar verkställd åren 1923—1929» (Statens offentliga utredningar 1932: 26, Jordbruksdepartementet). Av denna utredning framgår, bland annat, att i här berörda områden taxeringslinjerna gingo från sydväst till nordost på ett avstånd av 10 km. från varandra. Dessa linjer voro noggrant inlagda å generalstabens vanliga kartblad samt uppdelade i 2 kilometer långa sträckor. Vid taxeringens utförande följdes dessa linjer å marken samt avslutades taxeringen för varannan kilometer enligt å kartan markerad uppdelning. På grund av att 2-kilometern sålunda utgör detaljenheten och denna tydligt finnes markerad å generalstabskartor i riksskogstaxeringens arkiv, har det varit möjligt att särskilja skyddsskogsområdets material. Av de 2-kilometrar, som endast till en del föllo inom gränsen för skyddsskogsområdet, ha i utredningen medtagits de, som till hälften eller mer fallit inom området. Vid bedömandet av skyddsskogsgränsen h a r använts för Jämtlands län av Kungl. Domänstyrelsen å generalstabsblad markerad gränslinje för området i fråga och för Kopparbergs län »Beskrivning över skyddsskogsgränsernas sträckning beträffande fyra särskilda skyddsskogsområden inom Kopparbergs län jämlikt Kungl. brev den 27 april 1928». I bilaga l 1 redogöres för inom skyddsskogsområdet fallande 2-kilometerssträckor, som varit föremål för bearbetning. Inom skyddsskogsområdet har Jämtlands län ur administrativ synpunkt uppdelats i landskapen Härjedalen och Jämtland. Ur ägaresynpunkt h a r sedan materialet ytterligare uppdelats å enskilda (bolag) och staten (renbetesland och kronoparker). Härför lämnas redovisning i bilaga l 1 . Vid riksskogstaxeringens insamlande av material taxerades icke ett antal mindre sträckor av skogsmark, belägna längst in bland fjällmassiven. Dessa sträckor ha emellertid med tillhjälp av befintliga kartor bedömts till sin längd, där en taxeringslinje varit dragen över området i fråga. Dessa uppskattade siffror ha även använts i denna utredning, varvid de otaxerade sträckorna ansetts proportionellt likvärdiga med övriga taxerade områden. Den otaxerade skogsmarken utgjorde i Kopparbergs län 0 men i Jämtlands län 20 620 m. fördelade å ägare och landskap på följande sätt: 1

Denna bilaga har här uteslutits.

134 Landskap

Enskilda

Renbetesland och kronoparker

Härjedalen. Jämtland .

2 020 m. 7 000 m.

3000 m. 8 600 m.

På grund härav har den taxerade skogsmarksarealen och det taxerade trädantalet förhöjts med följande faktorer: Landskap

Enskilda

Härjedalen Jämtland..

1*01416 1-02998

Renbetesland och kronoparker 1-06450 1*07137

Den verkliga arealen, som angivits i tabellerna, har erhållits genom multiplikation av taxerade områden med 10 000, varvid dock för den skogsproduktiya marken ovannämnda tilläggsfaktorer medtagits. Det verkliga stamantalet har erhållits genom multiplikation av det taxerade antalet med följande faktorer: Landskap

Enskilda

Renbetesland och kronoparker

Härjedalen Jämtland

1 014" 16 1 029-98

1 064 50 1071-37

För Kopparbergs län har använts faktorn 1 000. Såsom kuberingstal för samtliga områden har använts för tall och gran riksskogstaxeringens medeltal för Jämtlands län över 500 m. ö. h. samt för lövskog riksskogstaxeringens resultat för björk i Jämtlands län reducerad med 10 %>. M e d e l s t a m m e n s k u b i k m a s s a i m 3 för a l l a d e l o m r å d e n . Dimensionsklass i cm

Tall

Gran

Lövträd

0 — 4-9

0-0013

0-0019

5-0— 9-9

0-0099

0-0107

0-0122

10-0—14-9

0-0397

0-0416

0-0446

15-0—19-9

0-096

0-097

0-0963

20-0—24-9

0-188

0-175

25-0—29-9

0-309

0-304

0-273

300-34-9

0-476

0-449

0-370

35-0—39-9

0-617

0-623

0-593

40-0—44-9

0-838

0-817

0-772

45-0—

1-358

1-306

1-073

Fördelningen av kubikmassan på mogenhetsklasser har skett så, att den erhållna massan inom varje dimensionsklass för vardera tall och gran procentuellt fördelats på samma sätt som hela riksskogstaxeringens material i vissa motsvarande områden. För Kopparbergs län har således använts för-

135 delningen i Särna—Idreområdet på sätt som riksskogstaxeringen i skrivelse av den 7 mars 1928 till Kungl. Maj:t meddelat preliminära uppgifter rörande riksskogstaxeringens resultat (Tidskriften Skogen nr 6 1928). För områdena i Jämtlands län har använts i riksskogstaxeringens betänkande lämnade uppgifter rörande fördelning för Jämtlands län över 500 m. ö. h. I bilaga 2 1 lämnas uppgift på kubikmassans procentuella fördelning enligt ovannämnda principer. Tillväxten har beräknats med tillhjälp av i bilaga 3 1 angivna tillväxtprocenter. Dessa utgöra utjämnade medeltal för följande områden: Kopparbergs län: Kopparbergs län över 500 m. ö. h. Härjedalen: Ljusnans flodområde över 500 m. ö. h. Jämtland: Ångermanälvens och Indalsälvens flodområden över 500 m. ö. h. Enär i tabellerna meddelade siffror om totala kubikmassan och tillväxten angiva uppgifterna för å all mark (även impediment) vuxen skog, har reducering måst ske för att erhålla uppgifter om kubikmassa och tillväxt per har skogsproduktiv mark. Härvid har i bilaga 4 angivna procenter avdragits i respektive områden. Stockholm den 5 november 1935. Fritz

1 Denna bilaga har här uteslutits. i

Jarre.

136 Bilaga 4 till p. m. rörande bearbetning av riksskogstaxeringens material ang. skyddsskogsområdena i Kopparbergs och Jämtlands län.

P r o c e n t u e l l t a v d r a g för s k o g å i m p e d i m e n t . 1

|

|

|

7 Dimensionsklass Kubikmassa

O m r å d e

Trädslag 0-4-9

Kopparbergs län

Jämtlands län

5-0—9-9 10-0—19-9

20—

Tall

4 Gran

0-5

Lövträd

—

3 8

Tall

4 Gran

4 Lövträd

—

1 1

1 För tillväxten har ingen uppdelning skett i dimensionsklasser, utan har procentuellt avdrag för hela tillväxten skett enligt nedanstående tabell. T r ä d s 1 a er O m r å d e Tall

Gran

Lövträd

Kopparbergs län

5-0

4-6

4-8

Jämtlands län

3-9

3-5

3-7

137 Bilaga III.

R ö n ö v e r t a l l e n s o c h g r a n e n s kottsättning o c h fröbeskaffenhet inom Kopparbergs och Jämtlands läns skyddsskogsområden | ä m t e r e d o g ö r e l s e för v i s s a i n o m n ä m n d a o m r å d e n utförda s k o g s o d l i n g s f ö r s ö k . Liksom en del för skogarnas sammansättning, virkesmassa och tillväxt inom Kopparbergs och Jämtlands läns skyddsskogsområden upplysande sammanställningar kunnat göras ur det material, som tillhopabragts vid riksskogstaxeringen, kunna vissa bidrag till belysande av tallens och granens föryngringsbetingelser inom samma områden fås från det material, som under åren 1916—1933 insamlats och sammanställts av statens skogsförsöksanstalts avdelning för föryngringsförsök i Norrland. Såsom här torde kunna förutsättas vara bekant, hava de vid denna avdelning utförda undersökningarna haft till mål att för Norrlands och Dalarnas vidkommande dels öka kunskapen om våra båda viktigaste skogsträds, tallens och granens, naturliga föryngringsbetingelser, dels utröna möjligheten att genom mer eller mindre fullständiga skogsodlingsåtgärder framkalla eller påskynda föryngring — detta allt under sådana yttre förhållanden, som för ifrågavarande delar av landet äro att anse såsom typiska och normala. I enlighet härmed kunna de utförda undersökningarna delas i tvenne grupper, den ena omfattande undersökningar av mera teoretisk-botanisk art, den andra sådana av mera praktisk-experimentell beskaffenhet. Till den förra gruppen höra studier över fruktsättning och fröbeskaffenhet, till den senare fältförsök, mestadels i form av olika slags kulturer. I det följande lämnas en redogörelse för vissa resultat av ifrågavarande undersökningar i vad dessa äro ägnade att belysa föryngringsförhållandena inom skyddsskogsområdena. Då en rätt förståelse av vissa, delvis rent talmässigt uttryckta värden, som gälla för skyddsskogsområdena, förutsätter, att dessa tal sättas i relation till motsvarande värden från andra delar av landet, har ifrågavarande redogörelse utsträckts att omfatta, förutom skyddsskogsområdena, jämväl de närmast nedanför dessa belägna inlandsområdena samt lappmarken. Härigenom möjliggöres en jämförelse av föryngringsförhållandena inom de olika områdena. Den relativa tillgången på tall- och grankott under olika år har undersökts med tillhjälp av de så kallade frörapporter, vilka statens revirpersonal allt sedan år 1895 varit skyldig att årligen avgiva. Själva primärmaterialet i dessa rapporter utgöres av krono jägarnas uppgifter, var för sin bevakningstrakt. Bevakningstrakterna äro alltså de minsta enheter, vilka kunna urskil-

138 jas i en undersökning, baserad på detta material. På grundval av nämnda rapporter hava utarbetats tvenne tabeller, I A och I B, över kottillgången hos tallen och granen i Norrland med undantag av kustområdet samt i Dalarna under 37-årsperioden 1895—1931, vilka tabeller fogats vid denna redogörelse (sid. 163 och 164). Förutom kottillgången hava ifrågavarande undersökningar jämväl avsett beskaffenheten av tall- och grankott samt av tall- och granfrö inom Norrlands och Dalarnas fjäll- och centralområden under vissa år. Med ledning av det material, som vid undersökningarna i detta avseende sammanbragts, hava utarbetats härvid fogade tvenne tablåer, vardera omfattande 8 tabeller, betecknade II A—II H och III A—III H (sid. 165—172). Vid upprättandet av förenämnda tabeller hava Norrland och Dalarna, på sätt framgår av vidstående kartfigur (fig. 1), uppdelats i 12 områden, å figuren betecknade I—XII, vilka gruppera sig i 4 tvärbälten och 3 längsbälten. Det nordligaste tvärbältet, områdena I + II + III, sammanfaller med Norrbottens län, det därnäst uppifrån räknat, områdena IV + V + VI, med Västerbottens. Det näst sydligaste tvärbältet, områdena VII + VIII + IX, bildas av Västernorrlands, Jämtlands samt ungefär norra hälften av Gävleborgs län, det sydligaste tvärbältet, områdena X + XI + XII, av Kopparbergs och södra delen av Gävleborgs län. Det innersta (västligaste) av längsbältena, vilket, från norr mot söder räknat, sammansättes av områdena I + IV + VII + X, utgöres i stort sett av de så kallade fjällreviren, sådana dessa voro avgränsade före 1934 års revirreglering. På grund av det speciella intresse, som kottsättningen inom fjällskogen ansetts erbjuda, har inom vart och ett av nyssnämnda fyra fjällområden urskilts ett ännu snävare område med en mera utpräglad fjällskogsnatur, enbart bestående av de före sagda revirreglering befintliga bevakningstrakter, inom vilka barrskogsgränsen går fram. De på så sätt avgränsade, mera extrema fjällskogsområdena hava i tabellerna betecknats såsom la, IVa, Vila och Xa, men hava av utrymmesskäl ej kunnat angivas på kartskissen. Å denna äro däremot skyddsskogsområdena med sin nuvarande begränsning och likaledes barrskogsgränsen summariskt inlagda. På grund av vad förut nämnts om primärmaterialet rörande kottillgången är det överhuvud taget icke möjligt att inom detta göra en sträng uppdelning av vad som faller inom eller utom den nuvarande skyddsskogsgränsen. Utan risk för några väsentliga misstag kan man dock utgå från, att de kottsättningsförhållanden, som råda i fjällrevirområdena VII och X och särskilt i de delar därav, vilka betecknas såsom Vila och Xa, mycket nära sammanfalla med dem inom skyddsskogsområdena. Gränsen mellan lappmarken och det nedanför liggande norr- och västerbottniska kustlandet sammanfaller i hela sin längd med övre delen av gränsen mellan det mellersta och yttersta (östligaste) längsbältet. Norrbottens lappmark svarar mot områdena I + II, Västerbottens mot områdena IV -f V. De mest extrema lappländska fjällskogsområdena motsvara de i tabellerna angivna områdena la och IVa.

139 Fig. 1. Norrlands och Dalarnas indelning i olika områden (I—XII) med hänsyn till tallens och granens kottsättning och fröbeskaffenhet. Grov punktlinje = barrskogsgräns. Snedstreckade partier = skyddsskogsområdena i Kopparbergs och Jämtlands län. Små svarta fyrkanter = platser för vissa försöksytor, anlagda av statens skogsförsöksanstalt.

140 Vill man jämföra förhållandena inom skyddsskogsområdena i Jämtlands och Kopparbergs län dels med dem i det närmast nedanför liggande inlandet, dels med dem i lappmarken, får man alltså att göra med alla de urskilda områdena utom III, VI, IX och XII, d. v. s. dem, vilka tillsammans bilda kustbältet mot Bottniska viken. I överensstämmelse härmed hava sistnämnda fyra områden, respektive observationsmaterialet från dessa, uteslutits ur förenämnda tabeller. Kottsättningen. I fråga om de över kottillgången upprättade tabellerna I A och I B är av vikt att observera, att de tal, som beteckna denna tillgång, icke äro verkliga relationstal utan äro valda inom en begränsad, för frörapporterna föreskriven talserie med allenast fem värden, 0—4. Med någon förenkling av gällande föreskrifter kan 0 betecknas som ingen, 1 som ringa, 2 som måttlig, 3 som god och 4 som riklig kottillgång. I efterföljande diskussion över kottsättningen anses ett s. k. kottar föreligga inom ett område, då kottillgången därstädes i medeltal nått upp till värdet 2*5 och däröver. Såväl under dåliga som goda år gjorda totalinsamlingar och räkningar av kött från utvalda försöksträd hava visat, att den verkliga variationsvidden i kottillgången hos tallen är mångdubbelt större än vad talserien 0—4 anger, i verkligheten borde denna serie allraminst omfatta värdena 0—40. Även utan några ingående undersökningar ligger det i öppen dag, att variationsvidden är än större hos granen, vilken i högre grad än tallen karaktäriseras av synnerligen markerade kottar, skilda av kortare eller längre, så gott som helt kottlösa årsperioder. Skillnaderna i värdenas storlek i tabellerna I A och I B indikera alltså mycket större verkliga skiljaktigheter i kottillgången. För ett bedömande av kottillgången inom skyddsskogsområdena och de övriga delar av Norrland och Dalarna, vilka det i föreliggande fall är av särskilt intresse att jämföra med nämnda områden, äro i synnerhet siffrorna i de nedersta raderna i tabell I A och I B mycket upplysande. I den första av dessa rader återfinnas medelvärdena för kottillgången under hela den 37åriga observationsperioden inom vart och ett av ifrågavarande områden. I mellanraden anges det antal år under samma period, då kottillgången inom respektive områden nått upp till eller överskridit värdet 2, d. v. s. då kottillgången, enligt förut angivet beteckningssätt, kunnat rubriceras såsom allra minst medelmåttig. Siffrorna i sista raden angiva slutligen det antal år under observationsperioden, då kottillgången nått värdet 25 eller högre, och alltså s. k. kottar, låt vara av starkt växlande storleksordning, förelegat. Vad som först frapperar är den väsentliga skillnad i kottsättningens riklighet, som kommer till synes mellan skyddsskogsområdena i Kopparbergs och Jämtlands län, respektive mellan nämnda läns extrema fjällskogsområden X a och VII a. Tabellernas siffror giva en ojämförligen mycket gynnsammare bild för det förra än för det senare området. Detta gäller både om tallen och granen, om också skillnaden är störst beträffande tallen. Under det att nordvästra hörnet av Dalarna ingalunda intager någon missgynnad

141 ställning, vad kottillgången angår, är detta påtagligen fallet med Jämtlands läns fjällskogsområde, som efter föreliggande siffror att döma är den del av landet, som jämte de lappländska fjälltrakterna har den svagaste kottsättningen. I fråga om tallen är berörda fjällskogsområde i förevarande avseende till och med sämre ställt än de lappländska fjälltrakterna. Särskilt svag har tallens kottillgång varit i område VII a. Endast 4 gånger under observationsperioden, d. v. s. knappast 1 år utav 9, har kottsättningen blivit medelmåttig, till kottar har den nått upp endast 1 gång under 37 år. Inom område X a har kottillgången under samma tid varit medelmåttig 15 gånger och stigit till kottar 4 gånger, d. v. s. i stort sett hava respektive frekvensvärden här nåtts fyra gånger oftare än i område VII a. Vad granens kottsättning angår, stå för område X a siffrorna 18 och 9 mot respektive 8 och 5 för område VII a, vilket ju betyder, att de båda undersökta graderna av kottillgång uppnåtts ungefär dubbelt så ofta i det förra som i det senare. I jämförelse med nedanför liggande centralområden är också underlägsenheten hos Jämtlands läns skyddsskogsområde betydligt mera markerad än hos motsvarande område i Kopparbergs län. Vad granens korttillgång angår, har det senare överhuvud taget icke visat någon underlägsenhet gent emot område XI, tvärtom. De anmärkta skiljaktigheterna och särskilt området VII a:s svaga ställning i kottsättningshänseende sammanhänger, efter allt att döma, nära med vissa klimatiska förhållanden. Genom sitt läge rakt öster om Norges bredaste del och detta lands högsta och vidsträcktaste fjällmassiv får nordvästra Dalarna och närmast angränsande del av Härjedalen en starkare kontinental prägel över sitt klimat än de flesta andra delar av vårt land. Västra Jämtland, liksom ock södra delen av Västerbottens lappmark, har däremot ett utpräglat maritimt klimat, med efter svenska förhållanden synnerligen riklig nederbörd. Ingen annan, nedanför barrskogsgränsen belägen del av Norrland har så regnrika somrar som detta område. Både i fråga om tallen och granen vet man, att varma, torra somrar gynna anläggningen av det slags knoppar, varav blommor senare utvecklas. Då kotten ju i sin ordning är honblommans vidareutvecklade fruktstadium, inses omedelbart, att också kottillgången måste påverkas av samma klimatfaktorer, som befordra blomningen. Tallens förhållandevis bättre anpassning för det kontinentala klimatet och granens för det maritima har också satt sin prägel på de båda trädslagens utbredning inom områdena X a och VII a. I det förra är tallen mera förhärskande än i nästan varje annan trakt av landet, under det att granen intager precis samma, eller rättare sagt en än mera dominerande ställning inom det senare. Kött- och fröbeskaffenheten. Enbart av kottillgången kan man icke sluta sig till mängden av insamlingsvärdigt eller för självföryngring dugligt frö. Ansenliga mängder av så beskaffat frö kunna visserligen blott finnas under år med någorlunda god kött-

142 tillgång, men särskilt i norra delen av landet och i fjälltrakterna innebär en riklig tillgång på kött alls ingen garanti för att också det däri innehållna fröets beskaffenhet är god. Att kottillgång och fröbeskaffenhet ej samvariera, utan att exempelvis god kottillgång kan vara förbunden med svag frögrobarhet liksom ock å andra sidan svag kottillgång med relativt god fröbeskaffenhet, framgår flerstädes av tabellerna II och III. Förhållandet i fråga är lättförklarligt nog. Det sammanhänger nämligen därmed, att det icke är klimatet under samma tidsavsnitt utan olika somrars klimat, som både hos tallen och granen påverkar å ena sidan blomknoppsanläggningen och den därmed direkt sammanhängande kottmängden, å andra sidan fröets utveckling och mognad, respektive grobarhet. Hos tallen sker sålunda anläggningen av de knoppar, som skola bilda hanoch honblommor, i slutet av sommaren, men dessa slå ut och blomma först i början av den nästföljande. Härvid kan frömjölsöverföringen (pollineringen) förlöpa mer eller mindre lyckligt alltefter de väderleksförhållanden, som råda under den kritiska tiden. Ihållande regn under trädens blomningstid verkar sålunda hindrande på pollineringen. Det har även konstaterats, att i närheten av tallens nordgräns en rik tillgång på honblommor ej alltid svarar mot en liknande tillgång på hanblommor, utan att dessa under somliga blomningsår förekomma i så ringa antal, att redan av denna anledning en ymnigare tillgång på befruktade, utvecklingsbara frön är omöjliggjord. Men även om blomningen förlöpt lyckligt och ej hindrats av ogynnsamma förhållanden av nyss berörda slag, är lika fullt en god beskaffenhet av det blivande fröet ej ännu säkerställd. För sin fulla utveckling behöver nämligen tallkotten två somrar och vad det innehållna fröets mognad, respektive grobarhet, angår, så vet man, att denna så gott som helt och hållet beror av sommarvärmen under det sista året. För att tallfröet skall nå en grobarhet av 50 °/o behöves, att medeltemperaturen under tremånadersperioden juni—augusti är 13°, eller också — om dessa tre månader haft värmeunderskott, men september varit varmare än normalt — att medeltemperaturen under fyramåndersperioden juni —september uppgår till IIV2 0 . Lägre medelvärden under dessa tidsavsnitt ger lägre grobarhet hos fröet. Redan en sänkning av temperaturen med 3 å 3^2 grader under nyssnämnda värden — för tiden juni—september t. ex. ned till 8 a 8 V20 — ger 0-procentig grobarhet eller mycket nära 0-procentig sådan. A andra sidan erfordras en förhållandevis än ringare höjning av temperaturen — under fyramånadersperioden endast till I2V2 å 13° — för att, praktiskt sett, fullgod grobarhet hos tallfröet skall kunna påräknas. För granen äro förhållandena såtillvida något olikartade, att kottutvecklingen och frömognaden här försiggå redan under själva blomningssommaren och samma års höst, samt att detta trädslags värmebehov för uppnående av motsvarande grobarhetsgrader är något lägre än tallens, efter allt att döma omkring 1j2° eller något mera. Vid bristande medelvärme under de kritiska sommarmånaderna når grodden i såväl tall- som granfröet ej den utveckling, som erfordras för att gro-

143 ning skall kunna försiggå — allraminst under de klimatiska förhållanden, som stå till buds ute i det fria. Man har funnit, att en groddlängd uppgående till omkring 65 å 70 procent av längden hos de båda fröviteblad, som omsluta själva grodden (embryot), är erforderlig för att fröet skall hinna att gro under loppet av 30 dagar, även under de idealiska fuktighets- och värmeförhållanden, som råda i den nu brukliga s. k. Jacobsenska groningsapparaten. På detta samband mellan groddlängd och groningsförmåga grundar sig möjligheten att på anatomisk väg utröna grobarheten hos frö, vars eventuella mindrevärdighet endast beror av bristfällig utveckling hos grodden. För att återgå till värmeförhållandena under de för tallens och granens frömognad kritiska sommarmånaderna, juni—augusti eller juni—september, så kunna sammanställningar, ägnade att giva en ungefärlig upplysning härom för olika delar av landet, göras med tillhjälp av de sedan lång tid tillbaka genom statens försorg utförda meteorologiska observationerna. Man kan med tillhjälp av dessa få reda på såväl nyssnämnda tidsavsnitts medelvärme å en given ort under en längre eller kortare följd av observationsår, som ock storleken och frekvensen av under samma tid konstaterade avvikelser från medelvärdet. Vad först medelläget av isotermen för + 13° under juni—augusti månader angår — d. v. s. läget av en linje, förbindande de orter, vilka i medeltal under ifrågavarande tremånadersperiod haft nämnda temperatur — så är detta följande. Räknat från söder mot norr utgår isotermen ungefär från nordligaste spetsen av Värmland, övertvärar nordvästra hörnet av Dalarna samt Orsa finnmark, nordvästra delen av Hälsingland och västligaste delen av Medelpad, böjer så över i nordvästlig riktning bildande en vid utbuktning mot väster, som kommer en stor del av östra Jämtland och nästan hela Ångermanland att normalt tillhöra det mera gynnade området, men går i Västerbottens län tämligen nära Bottniska vikens kustlinje för att inom Norrbottens län återigen göra en större bukt mot nordväst, varigenom en stor del av låglandet utmed nedre delen av Lule och Kalix älvar kommer öster och söder om den kritiska linjen. Ett stycke norr om Haparanda når den gränsen mot Finland. En granskning av isotermens läge varje år under den senaste 20-årsperioden (1916—1935) — då läget av ifrågavarande isoterm nämligen i regel blivit undersökt i syfte att tjäna som grov prognos för bedömandet av skogsfröets grobarhet i olika delar av Norrland — ger vid handen, att mycket starka lägeförskjutningar kunna förekomma och detta såväl i nordvästlig som framförallt i sydostlig riktning. Härvid är att märka, att de iakttagna förskjutningarna från isotermens medelläge varit förhållandevis små i dess sydvästligaste del men i övrigt desto ansenligare. Även vid de starkaste förskjutningarna mot nordväst, d. v. s. under sällsynt varma somrar för våra fjälltrakter, når 13° -isotermen väl knappast någonsin högre upp än i närheten av barrskogsgränsen; vid lägeförskjutningar i motsatt riktning, alltså under mycket kalla somrar, kan understundom hela eller så gott som hela Norrland ligga ovanför och utanför 13°-isotermen. Varma år voro somrarna 1917, 1920 (särskilt i norra delen av landet), 1925, 1926 (i södra delen av våra fjälltrakter), 1927,

144 1930 och 1933; kalla åren 1921, 1923, 1928, 1929 och 1931. Ytterligheterna under den observerade 20-årsperioden representera kallsommaren 1928 och varmsommaren 1930. E n tämligen likartad bild ge växlingarna i läget hos ll 1 ,^ 0 -isotermen för fyramånadersperioden juni—september, vilket läge i de flesta fall föga avviker från läget av 13°-isotermen för juni—augusti. Ett exempel på en relativt stor skillnad i respektive isotermers läge gav just år 1928, då september var förhållandevis varm och i någon mån utjämnade det stora värmeunderskottet från den närmast föregående tremånadersperioden. Såsom av det föregående framgår, betyda sommarvarma år, respektive sådana med större eller mindre förskjutning av de kritiska isotermsystemen i nordvästlig riktning från normalläget räknat, en utökning av det område, där — såvitt av klimatiska skäl beror — frö med god grobarhet kan produceras. Sommarkalla år, respektive en förskjutning av isotermsystemen i sydostlig riktning, medföra en förminskning av området ifråga. Hur de berörda förhållandena i stora drag gestaltat sig i Norrland och speciellt i Kopparbergs och Jämtlands läns skyddsskogsområden under 20-årsperioden 1916—1935, kan knappast åskådliggöras annat än med tillhjälp av figurer, utvisande de omskrivna isotermernas läge under varje särskilt år. Också bilder av detta slag kunna för övrigt endast giva ett synnerligen vagt besked om värmefördelningen, då kartläggningen av linjerna ifråga måste ske med tillhjälp av temperaturuppgifter från förhållandevis fåtaliga observationspunkter. Att starka lokala värmevariationer måste förefinnas särskilt inom fjällskogsområdena med deras kuperade topografi och stora växlingar i höjdläge, är utan vidare klart. Med tillhjälp av vidstående tablå har ett försök likväl gjorts att i någon m å n giva en antydan om sommarvärmen under månaderna juni—augusti under tiden 1916—1935 och med isärhållande av å ena sidan Kopparbergs, å andra sidan Jämtlands läns skyddsskogsområden. Som måttstock på medelvärmen under de kritiska frömognadsmånaderna har läget av 13°-isotermen tjänat, d. v. s. den linje, som befunnits på ett ungefär indikera gränsen mellan områden, där tallfröet kan förmodas ha haft respektive högre och lägre grobarhet än 50 procent. I tablån betyder ordet »inom», att ifrågavarande skyddsskogsområden nämnda år befunnit sig i den gynnsammare temperaturzonen, och ordet »utom», att de befunnit sig i den ogynnsammare. Tablån ger omedelbart vid handen, att betingelserna för skogsträdens frömognad gestaltat sig väsentligt bättre inom Kopparbergs än inom Jämtlands läns skyddsskogsområden. För att här endast hålla oss till de somrar under den 20 år långa observationsperioden, då områdena påtagligen legat helt utanför den gynnsammare frömognadszonen, så h a dessa endast varit 8 inom Kopparbergs men 14 inom Jämtlands läns skyddsskogsområden. Därest dessa resultat generaliseras — huruvida en så kort observationstid som 20 år berättigar till en dylik generalisering kan dock vara tvivelaktigt — skulle därav följa, att på hundra år endast 40 utpräglat svaga frömognadssomrar inträffa i Nord-Dalarna mot 70 stycken dylika somrar i Jämtlands läns fjäll-

145 Kopparbergs och Jämtlands läns skyddsskogsområdens läge i förhållande till 13°-isotermen för månaderna Juni—augusti under åren 1916—1935. Kopparbergs läns skyddsskogsområden

År

Jämtlands läns skyddsskogsområden

1916 Utom

Utom

1917 1918

Huvudsakligen inom

Delvis inom, delvis utom Utom

1919 Huvudsakligen utom

Delvis inom

>

1920 1921

Utom

>

1924 1925

> Delvis inom

»

1926 1927 1928

>

Huvudsakligen utom, något litet inom

»

> >

Huvudsakligen utom, något litet inom Utom

> >

> >

> >

Utom

>

y

1930 Inom

1931 1932

Utom

Till större delen inom Utom

1933 Huvudsakligen utom, något litet inom Inom

Till stor del inom

1934 Delvis inom

Utom

» >

>

»

>

>

skogstrakter. En närmare granskning av de kritiska isotermernas läge ger dessutom vid handen, att under de ogynnsammare somrarna värmeunderskottet i regel varit mindre i de förra än i de senare områdena, samt att under somrar av bättre typ den gynnsammare frömognadszonen nått över en förhållandevis större del av Kopparbergs än av Jämtlands läns skyddsskogsområden. Å andra sidan bör i detta sammanhang det tidigare anmärkta förhållandet uppmärksammas, att granen kräver något mindre värme än tallen för en motsvarande grad av frömognad. Då tallen spelar en stor roll i Kopparbergs läns skyddsskogsområden, men en mycket liten i större delen av Jämtlands läns, där granen helt dominerar, så bör härigenom, såsom lätt inses, verkningarna av de sistnämnda områdenas lägre sommartemperatur i någon mån utjämnas. I det föregående har sambandet mellan skogsträdens frömognad och sommarmånadernas medelvärme berörts, liksom ock de slutsatser, vilka med stöd härav kunna dragas för skyddsskogsområdenas vidkommande. Samma av skogsförsöksanstaltens avdelning för föryngringsförsök i Norrland insamlade kött- och fröprovsmaterial, som tjänat till ledning vid bedömande av nämnda samband, kan också i flera andra hänseenden giva upplysning om fröbe-

146 skaf f enheten i områdena ifråga eller, rättare sagt, i de fjällrevir områden, som förut betecknats med siffrorna VII och X (se fig. 1). I likhet med vad som var fallet i fråga om den tidigare gjorda jämförande utredningen av kotttillgången förstås emellertid de i det följande berörda förhållandena bäst, då de jämföras med dem, som råda inom vissa andra delar av Norrland och Dalarna. Även i föreliggande fall utsträckes för den skull undersökningen till samtliga fjäll- och inlandsområden inom Norrland och Dalarna, d. v. s. till alla de å figur 1 urskilda områdena med undantag av III, VI, IX och XII. För den fulla förståelsen av det undersökningsmaterial, vars viktigare resultat med hänsyn till här avhandlade frågor sammanfattats i tabellerna II A—H och III A—H, torde följande upplysningar vara erforderliga. Under de sex första år, varunder skogsförsöksanstaltens avdelning för föryngringsförsök ägde bestånd, d. v. s. 1916—1921, ävensom under det extrema kallåret 1923 och det sällsynt rika grankottåret 1931, insamlades kottprov, såvitt möjligt fördelade över hela Norrland och övre delen av Dalarna. Såväl själva kotten som det ur densamma utvunna fröet blevo undersökta i en mångfald olika riktningar; en del av dessa framgår av tabellkolumnerna 4— 9. Det insamlade tallkottsmaterialet möjliggör jämförelser över kött- och fröbeskaffenheten från 7 olika år : 1916, 1917, 1918, 1919, 1920, 1921 och 1923; grankottsmaterialet, som i avse värdare omfattning kunnat insamlas endast under de egentliga kottåren, möjliggör sådana jämförelser från allenast 4 olika år: 1917, 1919, 1921 och 1931. Ehuru det material, som framlagts i tabellerna II och III, omfattar det betydande antalet av 684 olika kottprov, 342 av tall och lika många av gran, ha vissa luckor i detsamma — som regel orsakade av bristande kottillgång i respektive områden under insamlingsåret ifråga — icke helt kunnat undvikas. I tabell II, som innehåller sammanställningar avseende tallen, finnas sådana luckor för år 1917 beträffande område IV och för år 1920 beträffande områdena VII, X och XI; i tabell III, som rör granen, finnas luckor för år 1919 beträffande områdena X och XI samt för år 1931 beträffande område XI. (Sistnämnda lucka har ej orsakats av bristande kottillgång utan beror därpå, att 1931 års kottinsamling blev begränsad till Norrland och Nord-Dalarna.) Såsom av siffrorna i tabellernas kolumn 2 framgår, vilar också i många fall de medelvärden, som återfinnas i kolumnerna 4—9, på ett nog så litet antal prov, i åtskilliga fall på ett enda. Då 342 stycken kottprov av tall fått fördelas på 7 år och 8 geografiska områden, innebär ju detta, att varje år och område i medeltal endast kunnat representeras av omkring 6 prov. För granen, vars 342 prov skola fördelas på 4 år och 8 områden, blir motsvarande medeltal 10 å 11, varvid dock är att märka, att den alldeles övervägande delen av proven härstamma från de båda rika kottåren 1921 och 1931. På grund av de anmärkta förhållandena — liksom för övrigt flera andra, som stå i samband med primärmaterialets beskaffenhet, men varpå här ej kan ingås — få de meddelade medeltalen, sedda var för sig, ej betraktas såsom i strängare mening

147 normerande eller allmängiltiga. Detta hindrar ej, att vissa, mera allmänt hållna slutsatser kunna dragas av detta material, nämligen i sådana fall, då en samstämmig eller annars påtaglig tendens i ena eller andra riktningen kan sägas föreligga. Efter förestående anmärkningar till förståelse av undersöksmaterialets beskaffenhet och räckvidd må innehållet av tabellerna II och III något diskuteras. Härvid torde det vara lämpligast att taga tall och gran var för sig. Tallens kött- och fröbeskafienhet. Tallens kött- och fröbeskaffenhet, såvitt den av föreliggande siffermaterial låter sig bedömas, framgår av innehållet i tabellerna II A—H. Att god kottillgång och god frömognad (respektive hög grobarhet) liksom ock deras motsatser icke alltid följas åt, har förut framhållits och framgår på flera ställen vid jämförelse av siffrorna i kolumnerna 3 och 9 i tabell II. Exempel därpå giva sålunda åren 1919 och 1920 i områdena I, II, IV och VIII; det förra året hade den rikare kottillgången, det senare det bättre fröet. Ännu skarpare framträder förhållandet ifråga vid jämförelse mellan åren 1921 och 1923 i områdena I, II, V, VII och VIII. År 1923 hade genomgående rikligare kött än 1921, men på grund av det förstnämnda årets ovanligt kalla sommar hämmades frömognaden i mycket hög grad. Som av siffrorna i kolumn 9 framgår, låg grobarheten i flertalet av de uppräknade områdena då endast föga över 0. Att under ett och samma år frömognaden, respektive frögrobarheten, alltid i stort sett måste avtaga från öster mot väster och alltså vara lägre i fjällområdena än i inlandsområdena på samma breddgrad framgår som en självklar konsekvens av vad som förut är sagt om de för frömognaden bestämmande sommarisotermernas läge. Praktiskt sett varje jämförligt värdepar i kolumn 9 ger belägg för denna regel, enda undantaget bildar områdena X och XI år 1917, vartdera dock endast representerat av ett enda kottprov. Inom Jämtlands och Kopparbergs län gestalta sig de funna grobarhetsvärdena sålunda: Jämtlands län Å

Kopparbergs län

r Fjällområdet X

Inlandsområdet XI

Fjällområdet VII

Inlandsområdet VIII

12-7

44-7

8-7

83-0

1917 1918

46-0

62-7

(77-0)

(71-0)

14-o

14-0

73-5

14-1

61-3

38-8

51-5

31-0

64-3

40-5

79-2

3-1

14-6

21-5

66-3

I genomsnitt har grobarheten inom centralområdena legat 2 å 2 V2 gånger högre än inom motsvarande fjällområden. 10 — 366586.

148 Kottens storlek växlar alltid betydligt till och med hos olika träd å samma ståndort, men förutom denna individuella växling, på vars orsaker vi ej ha anledning att här ingå, förekommer också en mera generell sådan, som yttrar sig på det sättet, att kottens medelstorlek inom ett helt bestånd eller i ett helt geografiskt område kan vara mycket olika under olika år. Den genomsnittligt största kotten fås under de år, då kottillgången är rikligast. Under de 7 år, då tallkott insamlats, var kottillgången i hela övre och mellersta Norrland ojämförligen rikligast 1919, endast detta år höjde sig till vad som tidigare betecknats såsom kottar. Som av siffrorna i kolumn 4 framgår, var kottens medelstorlek då också större än under något annat insamlingsår i områdena I, II, IV, VII och VIII. I Dalarnas fjäll- och centralområden, däremot, d. v. s. områdena X och XI, var år 1919 icke kottar och icke heller bättre än en del av de andra insamlingsåren. I enlighet härmed karaktäriserades det icke heller av någon maximal kottstorlek i förhållande till en del övriga år. Kottstorlekens betydelse ligger däri, att såväl fröantalet pr kött (kol. 8) som också fröantalet i 1 hl. kött (kol. 6) i regel nära samvariera därmed. Också i dessa båda hänseenden föreligga i områdena I, II, IV, V och VIII de gynnsammaste siffervärdena från år 1919. Det kunde ligga nära till hands att antaga, att också viktmängden av avvingat rent frö pr hl. kött (kol. 5), d. v. s. nettot av klängutbytet räknat efter vikt, borde rätta sig efter nyssnämnda värden, men så är icke alltid fallet. Vikten av klängutbytet påverkas nämligen icke bara av antalet frön, som finnas i 1 hl. kött, utan också av medelstorleken, respektive medeltyngden av detta frö, en sak som icke bestämmes av alldeles samma faktorer som de, vilka influera på fröantalet. För att till sist söka uttaga de av varandra oberoende värden i tabell II A—H, vilka tillsammans i huvudsak bestämma storleken av den teoretiska, naturliga besåningsmöjlighet, som under olika år förefunnits inom varje område, så är det påtagligt, att i synnerhet tre siffervärden äro användbara härvidlag: värdena för kottillgången i kolumn 3, respektive 3 a: antalet frön pr kotte i kolumn 8 samt frönas grobarhetsprocent i kolumn 9. Genom att multiplicera de tre värden av nämnda slag, som höra tillsammans, erhålles ett för varje år och område gällande jämförelsetal, som ger en ganska god uppfattning om vad man skulle kunna kalla den potentiella fröbesåningsmöjligheten. Härvid får dock ihågkommas, vad som redan tidigare framhållits, nämligen att tillgängliga siffervärden på kottillgången icke spänna över en lika stor variationsskala som den, vilken i verkligheten förefinnes. Genom att skiljaktigheterna hos en av de tre faktorer, som ingå i efterföljande jämförelsetal, äro för små, kommer naturligtvis samma fel att också överföras på de nya jämförelsetalen. Då i fjällrevirområdena, I, IV, VII och X, värdena på kottillgången äro kända ej blott för respektive områden i deras helhet utan också för de snävare begränsade fjällbevakningsområdena, la, IVa, Vila och Xa, så ha också skilda värden för den potentiella fröbesåningsmöjligheten kunnat uträknas för

149 både de vidare och snävare fjällområdena ifråga. För områdena av båda slagen ha dock härvid samma värden å fröantalet pr kotte och å frögrobarheten blivit använda, då fröprovmaterialet ej varit uppdelat med hänsyn till fjällbevakningarna. Att en dylik uppdelning skulle givit åtskilligt lägre värden på frögrobarheten inom sistnämnda områden än inom fjällrevirområdena i deras helhet är utan vidare klart. De anmärkta förhållandena verka i samma riktning som den tidigare påpekade systematiska felaktigheten i uttrycket för kottillgången; skillnaden mellan å ena sidan de extrema fjällområdena, la, IVa, Vila och Xa, samt å andra sidan centralområdena, II, V, VIII och XI, synes vara mindre än vad den i verkligheten är. Talen i efterföljande tablå äro erhållna genom multiplikation av dem i kolumnerna 3 och 3a, 8 och 9 i tabell II, d. v. s. kottillgång X antal frön per kotte X grobarhet. Det första talet, 0'63, är sålunda = produkten av 20 X 72 X 0044. För tallen erhålles på detta sätt nedanstående värden å den potentiella besåningsmöjligheten inom olika områden och under olika undersökningsår: O m r å d e n Å r

Norrb. län I

I a

1917 1918

0-45

1919 1920 1921 1923....

Västerb. län II

IV

IV a

0-69

4-32

1-85

1-92

0-33

10-69

0-33

0-24

7-69

2-76

21-35

22-23

43-68

15-92

15-51

12-12

Jämtl. m. fl. län

V

VII

5-91

1-85 3-75 2-23 3-91

0-45 2-71

6-57

12-87

10-35

38-30

14-79

13-87

12-47

VII a

VIII

Kopparb. m. fl. län X

X a

XI 26-66

1-23

1-79

1-57

2-65

11-91

10-01

1-50

8-59

2-41

2-65

24-26

26-59

8-29

8-99

10-20

5-43 2-12

29-24

2-88

21-63

1-65

1-56

1-02

0-76

6-15

3-40

o-—

2-78

o-—

9-60

6-11

0-07

0-05

0-39

0-12

0-06

3-33

2-25

14-10

Ehuru, såsom nyss visats, särskilt de siffervärden i förestående tablå, vilka avse de extrema fjällområdena, äro allt för höga i förhållande till övriga områden, visa de likväl redan i sitt här befintliga skick, huru väsentligt mycket sämre de av själva frömaterialet beroende föryngringsbetingelserna äro i dessa områden i jämförelse med i motsvarande centralområden. Också skillnaden mellan dessa och fjällområdena I, IV, VII och X är stor. Under antagande, att Jämtlands läns skyddsskogsområde närmast representeras av område Vila och Kopparbergs läns skyddsskogsområde av Xa, har det speciellt intresse att jämföra relationstalen från nämnda områden med dem från motsvarande centralområden. Det visar sig, att under de 6 år, som tillåta en sådan jämförelse, förhållandet mellan den potentiella fröbesåningsmöjligheten dels mom områdena Vila och VIII, dels inom områdena Xa och XI gestaltat sig på följande sätt:

150 Å

r

VII a: VIII

X a: X I

1: 7-7

1: 17-0

1: 5-2

1: 9-0

1: 5-7

1: 9-2

1: 9-2

1: 1-2

1: 3 4

1: 2-6

1:66-7

1: 13-8

Även om vi bortse från den enorma skillnaden beträffande de berörda förhållandena mellan de extrema fjällområdena och motsvarande centralområden under det sällsynt ogynnsamma kallåret 1923, ställa sig fröbesåningsmöjligheterna i stort sett 6—8 gånger gynnsammare i de senare än i de förra. En jämförelse mellan föreliggande siffror från Jämtlands och Kopparbergs läns skyddsskogsområden, respektive områdena Vila och Xa, ger vid handen, att förhållandena böra ha gestaltat sig 2 a 3 gånger bättre i det senare än i det förra. I stort sett torde tillgången på dugligt tallfrö i Jämtlands läns skyddsskogsområden knappast vara bättre än i de extrema fjällområdena inom Norrbottens och Västerbottens län. Under ett av de observerade åren (1919) ha de senare områdena, såsom av tabellerna framgår, till och med visat betydligt gynnsammare siffror än de förra. Att både Jämtlands och Kopparbergs läns fjälltrakter i berörda hänseenden komina långt efter de nedre delarna av lappmarkerna, respektive Norrbottens och Västerbottens båda centralområden, II och V, ligger i öppen dag. Granens kött- och fröbeskaffenhet. Vad granen angår, äro de sammanfattande resultaten av gjorda kött- och fröprovsundersökningar framlagda i tabellerna III A—H. Såsom redan tidigare framhållits är granens kottillgång i vida högre grad än tallens anhopad till kottåren. Att detta ej mera, än vad fallet är, framgår av tabellerna I A och I B och av kolumnerna 3 och 3a i tabellerna III A—H, beror därav, att de talvärden, som uttrycka kottillgången inom varje område, själva äro medeltal för värden på tillgången i flera smärre delområden, vilka i berörda hänseende ofta sinsemellan förete mycket stora olikheter, stundom i mosaikartad växling. Ehuru samhörigheten mellan kött- och fröbeskaffenhet hos granen såtillvida bör vara fastare än hos tallen, att hos den förra såväl kottens som fröets utveckling sker under loppet av en enda sommar, bestå dock i stort sett ungefär samma relationer vis å vis kött, klängutbyte, frömängd o. s. v., som förut berörts i fråga om tallen. Det är egentligen blott på två punkter, som en mera framträdande olikhet mellan de båda trädslagen förefinnes, den ena avser kottstorleken, den andra förekomsten av insektsskador på kött och frön. Under det att somliga år, så t. ex. 1919, lika stor eller t. o. m. större tallkott er-

151 hållits från fjälltrakterna än från motsvarande eller sydligare belägna centralområden — jämför kottstorleken i områdena I, II, IV, V, VII och VIII — visar granen så gott som undantagslöst en mindre kottstorlek både med tilltagande polhöjd och med tilltagande höjdläge, allt naturligtvis i stort sett. I vida högre grad än tallen är granen också utsatt för att inom vidsträckta områden — stundom rent av i större delen av landet — få en annars lovande kött- och fröskörd spolierad av vissa fröätande insekter, i främsta rummet grankottvecklaren, grankottmottet, en fröätande stekel samt granfrögallmyggan. De minimala klängutbyten, som både åren 1917 och 1919 erhöllos från vissa av ifrågavarande områden, orsakades i allt väsentligt av insektsskador. Särskilt inom Västerbottens och Jämtlands läns centralområden (V och VIII) voro dessa skador år 1919 av sådan omfattning, att praktiskt sett hela granfröskörden blev förstörd. Att graden av kottillgång och frömognad icke heller hos granen alltid följas åt, ger även tabell III en del exempel på. Man jämföre förhållandena under åren 1917 och 1931 i samtliga de i tabellen upptagna områdena med undantag av området XI. Kottillgången var ojämförligen rikligare det senare året, men grobarheten bättre det förra. Särskilt i Jämtlands läns fjällområde är motsatsförhållandet ifråga mycket iögonfallande. I likhet med tallen och av samma orsak som denna — nämligen sommartemperaturens avtagande med stigande höjdläge — visar också granen alltid en förhållandevis lägre frögrobarhet inom fjällområdena än inom de motsvarande centralområdena. För Jämtlands och Kopparbergs län te sig de funna grobarhetsvärdena på följande sätt: Jämtlands län A

Kopparbergs län

r Fjällområdet Inlandsområ- Fjällområdet InlandsområVII det VIII X det XI

43-5

1919 1921

30-0

30-4

13-3

20-0

61-o

64-6

41-5

56-9

41-6

12-9

Såvitt man kan sluta sig till av det föreliggande undersökningsmaterialet, är granfröets grobarhet i genomsnitt omkring dubbelt så hög i centralområdena som i motsvarande fjällområden. För granen skulle alltså proportionen i fråga ställa sig något litet gynnsammare vis å vis dessa senare områden, än vad fallet är beträffande tallen. Att saken verkligen förhåller sig på detta sätt, torde sammanhänga med och får i viss mån sin förklaring av granens något ringare värmebehov för sin frömognad. Såvida ej härjningar av de förut omtalade fröförstörande insekterna tillstöta, erhålles i regel också hos granen den största, mest välutbildade kotten (kol. 4) samt det största fröantalet per kotte (kol. 8) under kottåren. Också

152 klängutbytets storlek, d. v. s. viktsmängden av avvingat rent frö pr hl. kött (kol. 5), samvarierar i regel med de talvärden, som uttrycka storleken av sistn ä m n d a faktorer. Vad den potentiella fröbesåningsmöjligheten angår, för vars innebörd och beräknande redan redogjorts i samband med diskussionen av värdena i tabell II, så gestalta de sig för granens vidkommande på följande sätt inom de olika områdena och under de olika undersökningsåren: O m r å d e n Å r

Norrb. län I

Västerb. län

I a

II

IV

IV a 3-86

Jämtl. m. fl. län V

10-01

9-46

25-15

3-14

3-58

3-03

7-70

13-24 2-21 (0-72)

VII

Vila

5-64 1-71

Kopparb. m. fl. län

VIII

X

Xa

XI

5-86

37-94

26-00

28-60

54-78

1-87

(1-24)

14-46

14-48

83-17

58-92

54-24 157-67

53-21

50-88 192-79

42-64

40-25 210-70

23-91 117-92

50-85

50-99 161-89

35-43

34-90 163-24

30-03

Av orsaker, som redan berörts vid redogörelsen för dessa slags talvärden för tallen, gestalta sig siffrorna för fjällområdena och särskilt för de extremare av dessa, områdena la, IVa, Vila och Xa, alltför höga i förhållande till de motsvarande talen för centralområdena; den verkliga skillnaden är alltså ännu större till nackdel för fjällområdena, än vad av förestående tablå framgår. Vill man likväl begagna de föreliggande siffrorna till enahanda jämförelse, som tidigare gjorts för tallen, d. v. s. angiva förhållandet mellan den potentiella fröbesåningsmöjligheten dels inom Jämtlands läns områden Vila och VIII, dels inom Kopparbergs läns områden Xa och XI, så erhållas följande värden å n ä m n d a förhållanden: Å

r

VII a : VIII

X a : XI

1:6-4

1:1-9

1 :3-8

1:5-2

1:4-7

1917 1919

För år 1919 skulle en jämförelse helt förryckas genom de anmärkta starka insektsskadorna på fröet, för år 1931 saknas erforderligt material från område XI. Med tillbörlig reservation på grund av undersökningsmaterialets luckor och dess begränsning till allt för få iakttagelseår, skulle de erhållna siffrorna tyda på, att beträffande kvantiteten av besåningsdugligt granfrö centralområdena i stort sett förhålla sig 2—6 gånger gynnsammare än motsvarande extrema fjällområden. Liksom fallet är vis å vis tallen, ställa sig också för granens

153 vidkommande föryngringsförhållandena — i den mån de bero av h ä r avhandlade orsaker — vida gynnsammare inom nedre lappmarken (områdena II och V) än vad de i varje fall göra inom Jämtlands läns fjällskogsområde. Under det att tallens av fröet beroende föryngringsförhållanden förefalla vara betydligt sämre i Jämtlands än i Kopparbergs läns skyddsskogsområden, är det tvivelaktigt, om någon väsentlig skillnad av detta slag föreligger beträffande granen. Fröets vindspridning och groning. I det föregående har redogjorts för den viktiga, av frötillgång och fröbeskaffenhet i förening betingade föryngringsfaktör, som kallats »den potentiella föryngringsmöjligheten». Man får emellertid ihågkomma, att den praktiska självföryngringseffekten icke enbart beror av tillgången på grobart frö hos de kottbärande moderträden, utan också på hur effektivt detta frö blir kringspritt och hur pass många av de till marken fallna frökornen, som förmå att gro och giva upphov till plantor. Att i detta sammanhang ingå på skyddsskogsområdenas självföryngringsproblem i hela dess vidd är icke här meningen, endast att beröra ett par sidor därav, vilka komplettera vad som tidigare sagts om den potentiella föryngringsmöjligheten inom fjällskogsområdena. Den ena sidan rör sig om fröspridningen, den andra om fröets groning i dess naturliga såddbädd. I båda dessa avseenden äro vissa nog så betydelsefulla observanda att göra beträffande våra fjällområden. De klimatiska betingelserna för barrskogsfröets självklängning och vindspridning har nyligen varit föremål för en mera ingående undersökning på fem olika platser i Norrland, däribland Umeå, Stensele och Östersund. (E. Wibeck, »Om betingelserna för barrskogsfröets självklängning och vindspridning i Norra Sverige», Sv. Skogsvårdsfören. Tidskrift 1934.) E h u r u de undersökta platsernas belägenhet och ringa antal icke möjligggöra någon i detalj gående jämförelse mellan fjällskogsområdena och de på samma breddgrad belägna inlandsområdena, göra dock de stora skiljaktigheter, som befunnits råda i fråga om de klimatiska fröspridningsbetingelserna i Stensele och Umeå, det troligt, att i någon — om ock ringare — mån likartade skiljaktigheter också föreligga mellan fjäll- och inlandsområdena i allmänhet. Under de för tall- och grankottens självklängning i Norrland mest betydelsefulla månaderna, april—juni, äro inlandsområdena ojämförligen gynnsammare ställda både med hänsyn till lufttemperatur och solskenstimmar. Efter allt att döma är också här vindfördelningen åt olika väderstreck bättre än i fjällområdena, där västanvinden starkt dominerar. Detta får till följd, att fröspridningen inom sistnämnda områden ensidigt sker från väster mot öster, alltså övervägande i riktning från de glesa, mest svårföryngrade bestånden i närheten av skogsgränserna i stället för mof dessa senare. Att också själva frögroningen — oberoende av huruvida fröet i och för sig är fullt grobart — ställer sig vida vanskligare inom fjällskogsområdena än

154 inom centralområdena framgår omedelbart av vad man vet dels om vissa drag i klimatet hos respektive områden, dels om nämnda klimatdrags inflytande på frögroningen. Den rikligare väta och större kyla, som under både vår och försommar kännetecknar fjälltrakterna, är i tvenne avseenden riskabel för groningen av det nyss vindspridda och till marken fallna fröet. Särskilt genom av K. Wikström (»Höst- eller vårsådd av tall?», Sv. Skogsvårdsfören. Tidskrift 1922) och G. Nordfors (»Fjällskogens och exponerade skogars föryngringsmöjligheter med särskild hänsyn till det producerade fröets grobarhet under extrema klimatförhållanden», Norrlands Skogsvårdsförbunds Tidskrift 1928) utförda experiment har det klart visats, att både tall- och granfröet vid upprepad frysning i vattenmättat tillstånd successivt förlorar allt mer och mer i grobarhet. Granfröet visar visserligen en betydligt större motståndskraft än tallfröet gent emot skadeverkan av detta slag, men också för det förra gives det en viss gräns, som ej kan överskridas utan inträdande sådan verkan. I samband med sina undersökningar över dessa förhållanden betecknar Nordfors det såsom ett självklart faktum, att man för de exponerade skogarnas vidkommande under alla förhållanden har att i viss utsträckning räkna med frostdöden hos fröet såsom något ofrånkomligt. Att omfattningen av fröskador av detta slag måste vara både vanligare och mera omfattande i fjällskogsområdena än, i inlandsområdena, kan icke gärna dragas i tvivel, om vi också för närvarande sakna möjlighet att giva siffermässiga belägg för skillnaden dem emellan i berörda hänseende. Har det grobara, på marken vilande fröet undgått frysningsdöden. kan icke desto mindre själva groningsprocessen utebliva av den anledningen, att den härför erforderliga värmegraden saknas hos omgivningen, alltså närmast i det översta markskiktet och den luft, som befinner sig närmast detta. För tallfröets vidkommande har behovet av värme och fuktighet för groningen studerats av bl. a. L. Tirén (»Några iakttagelser över den naturliga föryngringens uppkomst på Kulbäckslidens försökspark», Sv. Skogsvårdsfören. Tidskrift 1934) och för granfröet hava liknande undersökningar utförts av norrmannen E. Mörk (»Temperaturen som foryngelsefaktör i de nordtronderske granskoger», Medd. fra det norske skogforsoksvesen, nr 16, 1933). Både tall och gran ha visats hava en gränsfordran av 7 å 8° C. för att överhuvud någon groning skall vara möjlig. Ännu i slutet av juni och under större delen av juli månad fann Tirén på vissa — låt vara begränsade — lokaler i sitt inom Västerbottens kustlandsdel (område VI å fig. 1) belägna undersökningsområde förhållandevis mycket låga marktemperaturer. Han framhåller, att detta synes visa, att temperaturen i en del mer eller mindre slutna, nord- och nordostexponerade granskogar ofta nog torde ligga i underkant för frögroningen under hela sommaren. När så kan vara fallet t. o. m. i ifrågavarande del av Norrland, förstås utan vidare, att värmebrist i skogsmarken måste vara ett vanligt och utbrett groningshinder i fjällskogsområdena. Att i många fjällskogsbestånd ungplantor nästan enbart träffas på över markytan upphöjda, multnande stammar eller stubbrötter beror måhända

155 just därpå, att växtlokaler av detta slag bliva mera uppvärmda än den nedanför liggande markytan. Likaledes torde de frön, som fallit på sådana platser, i mindre grad än de, som fallit på marken, vara utsatta för risken att frysa i vattenmättat tillstånd. I fråga om alla de former av klimatpåverkan på skogsfröet och föryngringsprocessen, som här berörts, är det påtagligt, att förhållandena gestalta sig högst väsentligt mycket sämre i fjällskogsområdena än i de norrländska inlandsområdena. Om de förra redan genom en flera gånger mindre tillgång på grobart frö måste erbjuda vida större naturliga föryngringssvårigheter än de förra, så skarpes denna skillnad ytterligare i hög grad genom de andra föryngringshämmande faktorernas tillstötande.

Om möjligheten av föryngringsbefordrande åtgärder. Av vad som i det föregående avhandlats torde framgå, att de exceptionella, naturliga föryngringssvårigheterna inom fjällskogsområdena äro resultatet av en samverkan av följande faktorer, vilka var för sig förhålla sig ogynnsammare i nämnda områden än i det norrländska inlandet: 1. svag och stundom blott med långa intervaller återkommande tillgång på grobart frö; 2. förhållandevis ogynnsamma klimatiska förhållanden för kottens självklängning och för fröspridningen; 3. avsevärd risk för att det till marken nedfallna fröet försämras eller förstöres genom frysning i vattenmättat tillstånd; 4. förekomst av så låg marktemperatur, att frögroning på grund härav i många fall ej kan försiggå. ö n s k a r man genom ingrepp eller åtgärder av något slag verka för en bättre föryngring, har man att först söka göra reda för sig, i vad mån de fyra nyss nämnda grupperna av föryngringshinder kunna bekämpas eller avlägsnas. Hur förhåller sig då först markberedning av ena eller andra slaget till desamma? Eftersom åtgärder av detta slag förutsätta naturlig besåning, påverka de icke de under 1) och 2) angivna faktorerna. I jämförelsevis ringa mån torde också föryngringshindren under 3) och 4) låta sig förminskas, då dessa hinder ju i allt väsentligt bero av givna klimatiska förhållanden, den låga temperaturen och den rikliga nederbörden i fjällområdena. Att i vissa fall förbättring av marktemperaturen kan åstadkommas, t. ex. genom avlägsnande av hyggesavfall, borthuggning av beskuggande marbuskar eller bränning av bärris och kanske också delar av råhumustäcket, är dock otvivelaktigt. Väsentligen gynnsammare te sig emellertid utsikterna till effektiva föryngringsresultat, om man griper till verklig skogskultur. Ur rent principiell synpunkt är naturligtvis en konstlad frötillförsel allra mest berättigad inom ett område, där den naturliga är i avsevärd grad sparsam och dröjande,

156 och det frö, som fallit, genom rådande klimatförhållanden löper stor risk att förstöras, innan groning hunnit ske., Vid kultur har man möjlighet att välja en senare, för fröförstöring genom frysning mindre riskabel årstid än den, då det naturliga fröfallet äger rum. överhuvud taget har man möjlighet att genom skogsodling trygga en jämnt fördelad och tillräckligt riklig frötillförsel vid lämplig tidpunkt, d. v. s. alla de fördelar, som man så gott som aldrig får genom att lita till naturlig besåning. Genom en del av skogsförsöksanstaltens förutvarande avdelning för föryngringsförsök i Norrland utförda skogsodlingsförsök inom fjällskogsområdena eller å annan därmed i viss mån jämförlig plats, föreligger redan nu — visserligen icke någon omfattande, men dock någon — erfarenhet om möjligheten att nå föryngringsresultat genom dylika åtgärder. Ifrågavarande skogsodlingsförsök omfatta 16 olika försöksytor med inalles 61 olika delförsök. Försöksytorna äro belägna, fyra å Åre komministersboställe å sydsidan av Mullfjället i Åre socken 610 meter över havet, fyra å Klumpvattnets renbetesland i Frostvikens socken 420—450 meter över havet, tre å Blaikfjällets kronopark i Dorotea socken 510—540 meter över havet, tre å Vojmsjölandets kronopark i Vilhelmina socken 550 meter över havet samt två å Kiruna kronopark i Jukkasjärvi socken 450 meter över havet. I förevarande sammanhang äro de försöksytor, som anlagts å skogar inom skyddsskogsområdena, d. v. s. försöksytorna å Mullfjället och Klumpvattnets renbetesland, av särskilt intresse. En närmare redogörelse för resultatet av de å dessa ytor utförda kulturerna torde därför här böra lämnas. Vid redogörelsen synes den beteckning å ytorna, som använts av skogsförsöksanstaltens förenämnda avdelning, lämpligen böra följas. Upplysningsvis må nämnas, att de revisionsresultat, som meddelas, äro de som erhållits vid den senast verkställda, mera ingående revisionen, under det de allmänna iakttagelserna från hösten 1935 endast grunda sig på rent okulär besiktning, gjord i samband med vissa å ytorna utförda hägnadsreparationer o. d. Försöksyta

nr 413.

Läge: Åre komministersboställe å sydsidan av Mullfjället ovanför Duved, Åre revir och socken. Höjd ö. h. 610 m. Skogstyp: Svagt örtrik granskog (snarast Geranium-typ). PA-värde 4"9—5. Anläggningsår 1917, kultur utförd d. 2 juni. Behandlingssätt: Avd. I. Spettplanterad med spett av trubbig typ (s. k. Lindbergs modell). Fylljord vanlig grusjord. Granplantor 2:åriga, oomskolade från Tåsjö revir, Ångermani., utsatta i 1*5 m:s kvadratförband. Avd. II. Gropplanterad. Fylljord, plantmaterial och plantförband = avd. I. Revisionsresultat 1929: Avd. I. II.

Levande plantor i % av utsatta .... 52-9 .... 53-4

Plantlängd cm. 51 56-3

157 7

Allmänna iakttagelser d. /Q 1935: Avd. I och II. Plantorna i allmänhet av normalt utseende, men längd och tillväxt mycket varierande, den förra 0-5—3 m., i medeltal c:a 0*9 m., den senare 5—35 cm. F å eller inga plantor synas hava dött efter 1929 års revision. F ö r s ö k s y t a nr Läge och skogstyp: se yta nr 413. Anläggning sår: 1917, kultur utförd d. 1 juni. Behandlingssätt:

414.

Avd.

I. Sådd med granfrö från Tåsjö revir, Ångermani., i djupluckrade, 4 dm. x 4 dm. stora rutor i l*a m:s kvadratförband. Avd. II. R u t o r n a icke djupluckrade, utan endast markbetäckningen avflådd. I allt övrigt = avd. I. Avd. III. Sådd i djupluckrade, 4 dm. x 1 dm. stora streck, i allt övrigt = avd. I. Revisionsresultat 1929: Avd. Antal plantor Procent Plantlängd pr ruta 1. streck o-rutor cm. 1 7-7 6-1 49-5 11 9-2 4-8 52*5 III 10-4 2-9 44-5 Allmänna iakttagelser d. 7 / 9 1935: Avd. I—III. K n a p p a s t några plantor synas hava dött sedan 1929 års revision. Plantorna i regel av normalt utseende, men tillväxten är hos de flesta svag. Totallängden starkt varierande, 0-2—1-5 m., i medeltal c:a 0*6 m. F ö r s ö k s y t a nr 415. Läge och skogstyp: se y t a nr 413. Anläggningsår: 1917, k u l t u r utförd d. 1—3 juni. Behandlingssätt: Avd.

I. Riset bränt, u t b r e t t över hela ytan, bredsådd med granfrö från Tåsjö revir, Ångermani. Avd. II. Risröjd, men obränd, markberedd gen. hackning för hand, sådd på samma sätt och med samma slags frö som avd. I. Avd. III. Ej markberedd genom hackning, i allt övrigt = avd. II. Avd. IV. Risröjd, men i allt övrigt orörd och obesådd jämförelseparcell. Revisionsresultat 1929: Avd. 1 11 111

Antal plantor pr har 13 500 33 313 32 250 1883

Plantlängd cm. 45 48-5 45-7 33-8

*v Allmänna iakttagelser d. 7 / 9 1935: Avd. I. Luckigt, men fläckvis t ä t t plantuppslag av normala plantor av varierande längd, 0-2—2 m., i medeltal c:a 0-7 m. Avd. II. T ä t t och ganska j ä m n t fördelat plantbestånd av samma längd som på avd. I. Avd. III. Plantbestånd i huvudsak = avd. II. Avd. IV. E n d a s t enstaka spridda plantor, varav de flesta stå t ä t t invid gränsen mot avd. I I I och möjligen härröra av frö, som vid bredsådden r å k a t k o m m a över gränsen.

158 Försöksyta

nr

4 16.

Läge och skogstyp: se yta nr 413. (Möjligen av en ännu rikare örtartad typ med bl. a. Mulgedium och Aconitum.) Anläggningsår: 1917, kultur utförd d. 1—2 juni. Behandlingssätt: Avd. I. Gropplanterad i 1.5 m:s kvadratförband. Fylljord vanlig grusjord. Granplantor 2-åriga oomskolade från Tåsjö revir, Ångermani. Avd. II. Lik avd. I, men plantorna u t s a t t a i 2 m:s kvadratförband. Avd. III. Lik avd. I, men plantorna utsatta i 2.5 m:s kvadratförband. Revisionsresultat Avd

1929: Levande plantor i % av utsatta 77-5 79-5 73-7

-

1 II III Allmänna

Plantlängd cm. 63-6 63-1 69-7

iakttagelser d. 7 / 9 1935:

Avd. I — I I I . Få eller inga plantor synas ha dött efter 1929 års revision. Flertalet plantor av normal t y p med god tillväxt om c:a 25 cm. och en totallängd av c:a 1-2 m. Försöksyta

n r 4 4 7.

Läge: K l u m p v a t t n e t s renbetesland, Frostvikens revir och s:n. Höjd ö. h. 420 m. Skogstyp: Mossrik granskog. (Hylocomium-Myrtillus-typ.) Anläggningsår: 1919, kultur utförd d. 11—12 juni. Behandlingssätt: Avd. I. Sådd med granfrö från Frostvikens revir, Jämtl., i djupluckrade, 4 dm. X 4 dm. stora rutor i 1-5 m:s kvadratförband. Avd. II. R u t o r n a icke djupluckrade, utan endast markbetäckningen avflådd. I allt övrigt lika med avd. I. Avd. I I I . Sådd i djupluckrade, 4 dm. X 1 dm. stora streck, i allt övrigt = avd. I. Avd. IV. Sådd i 4 dm. långa rispor, endast upptagna i själva markbetäckningen med tillhjälp av pikändan av en s. k. korphacka. I övrigt = avd. I — I I I . Avd. V. Behandlad = avd. II, men sådd med granfrö från Dalarna. Avd. VI. Behandlad = avd. II, men sådd med granfrö från Jukkasjärvi revir., Norrb. Revisionsresultat

1929:

Antal plantor Procent Plantlängd per ruta 1. streck o-rutor cm. 1 0-2 79-4 23-7 II 0-2 77-9 24-4 III 0-2 81-6 27-9 IV 0-2 86-5 29-8 V 6-8 6-3 35-1 VI 0-4 72-9 14-7 (Anm. till avd. I—IV. Granfröet från Frostviken hade av obekant anledning blivit så gott som odugligt redan vid tiden för sådden. Därav det ringa antalet plantor av detta slag.) Av

•

159 Allmänna iakttagelser d. 1 / 9 1935: Avd. I—IV. Inga plantor synas ha dött efter 1929 års revision. De få plantor, som finnas, ha i allmänhet normalt utseende, ehuru årsskotten äro korta, blott 5—10 cm. Plantornas totallängd c:a 0-4 m. Avd. V. Plantorna i allmänhet normala, men många av något gänglig växt på grund av trängseln i såddrutorna. Totallängd omkr. 0-5 m. Avd. VI. I huvudsak lika med avd. I—IV. Försöksyta

nr

4 4 8.

Läge: Klumpvattnets renbetesland, Frostvikens revir och s:n. Höjd ö. h. 450 m. Skogslyp: Mossrik granskog. (Hylocomium-Myrtillus-typ.) P/.-värde 4-4. Anläggningsår: 1919, kultur utförd d. 13 juni. Behandlingssätt: Avd. I. Orörd och obesådd jämförelseparcell. Avd. II. Riset bränt u t b r e t t över ytan, bredsådd med granfrö från Tåsjö revir, Ångermani. Avd. III. Risröjd, därefter markberedd gen. hackning för hand, såddsätt och frö = avd. II. Avd. IV. Behandling = avd. I I I , men sådd med tallfrö från Storbackens revir, Norrb. Revisionsresultat 1929: . , 1 II III IV

Antal plantor per har 1350 (mest förutvarande marbuskar) 3 825 5 525 1 075

Plantlängd cm. 59-8 34-2 39-7 44-6

Allmänna iakttagelser d. 1 / 9 1935: Avd. I. Mycket glest plantbestånd av normala plantor, men av starkt växlande längd, 0-3—5 m. De större med god höjdtillväxt under de senare åren, årsskott av ända till 0-5 m:s längd. Avd. II. Glest och luckigt plantbestånd, men med normala plantor med god höjdtillväxt. Årsskott c:a 30 cm., totallängd c:a 1 m. Avd. III. Fläckvis något glest plantbestånd med normala, gott tillväxande plantor = avd. II. Avd. IV. Tallbeståndet glest, enstaka självsådda granar. Både tall och gran av normalt utseende och god tillväxt under de sista åren. Årsskott c:a 20 cm., totallängd c:a 1 m. Försöksyta

n r 4 6 7.

Läge och skogstyp: se yta nr 447. Anläggningsår: 1919. Kultur utförd d. 12—13 juni. Behandlingssätt: Avd. I. Gropplanterad i 1-5 m:s kvadratförband. Fylljord vanlig grusjord. Granplantor 2-åriga, oomskolade från Frostvikens revir, Jämtl. Avd. II. Spettplanterad med spett av trubbig t y p (s. k. Lindbergs modell). Fylljord, plantmaterial och plantförband = avd. I.

160 Avd. III.

Spettplanterad med spett av spetsig, konisk t y p (s. k. Paulis modell)I allt övrigt = avd. I och II. Avd. IV. Klämplanterad med knivliknande järn (Mo & Domsjö modell). I allt övrigt = avd. I—III. Revisionsresultat ^vcj

1929: Levande plantor i % av utsatta 79-6 82-8 82-6 79-5

1 II III IV Allmänna

Plantlängd cm. 54-2 44-4 50 48-4

iakttagelser d. Va 1935:

Avd. I—IV. Flertalet plantor hava normalt utseende och relativt god höjdtillväxt med 15—20 cm. långa årsskott. E n del plantor mera tuviga och med svagare 5—10 cm. långa årsskott. Plantlängden är sålunda i dess helhet ganska varierande, 0-25—1-5 m., med omkr. 0-7 m:s medellängd. Försöksyta

nr

5 5 5.

Läge och skogstyp = se y t a nr 447. P A -värde 4-4. Anläggningsår: 1921, kultur utförd d. 9 juni. Behandlingssätt: Avd. Avd. Avd. Avd. Avd. Avd.

I. Riset bränt, u t b r e t t över ytan, bredsådd med tallfrö från Råneträsks revir, Norrb. II. Behandlad = Avd. I, men bredsådd med granfrö från Burträsks revir, Västerb. I I I . Risröjd, men i övrigt ej bränd eller markberedd. Bredsådd med samma slags tallfrö som avd. I. IV. Risröjd, obränd, men markberedd gen. handhackning. Bredsådd med samma slags tallfrö som avd. I och I I I . V. Behandlad = avd. I I I . Bredsådd med samma slags granfrö som avd. II. VI. Behandlad = avd. IV, bredsådd med samma slags granfrö som avd. II och V.

Revisionsresultat ^V(j

1929:

1 II III IV V VI Allmänna Avd.

Avd.

Antal plantor per har 6 250 250 1400 3 000 700 1 800

Plantlängd cm. 40-5 34-5 39-6 29-9 44-8 26-9

iakttagelser d. 1 / 9 1935:

I. Ganska j ä m n t fördelat, men något glest plantbestånd. Såväl tallen som en del självsådda granplantor ha normalt utseende, den förra också god tillväxt med c:a 25 cm. långa årsskott. Totallängden för tallplantorna c:a 0-8 m. II. Blott enstaka granplantor med svag tillväxt och delvis tuvigt utseende, längd c:a 0-4 m.

161 Avd. III. Plantbestånd glest och luckigt. Tallplantorna dock i allmänhet normala, längd c:a 0-8 m. Avd. IV. Något luckigt plantbestånd, plantornas utseende och längd = avd. III. Avd. V. Endast strödda granplantor av normalt utseende, men med svag tillväxt. Plantlängd c:a 0-4 m. Avd. VI. Plantbestånd rikligare, men annars av samma typ som å avd. V. Det kan givetvis icke bliva tal om att här ingå på en noggrannare detaljgranskning av materialet från förenämnda 16 försöksytor. Några slutsatser, gående ut på en jämförande värdesättning av de försökta kulturmetodernas resultat, av olika metoders lämplighet för olika marker o. s. v., skola ej här göras. De vore knappast heller befogade redan av den anledningen, att kulturerna äro för unga härför. Ehuru de flesta utav dem hava anläggningsåret 1917 eller 1918 och alltså sommaren 1935, då de senaste iakttagelserna å kulturerna blevo gjorda, voro 17 å 18 år gamla, faller det lätt i ögonen, att de ingalunda ännu nått den utveckling och stadga, att de med visshet bestående kulturresultaten låta sig bedömas. Ännu mycket mindre var detta naturligtvis fallet vid tiden för de senaste, under åren 1929—1931 utförda revisionerna av försöksytorna, som skogsförsöksanstaltens avdelning för föryngringsförsök i Norrland hade tillfälle att utföra. Resultaten av fjällskogskulturerna äro alltjämt plantbestånd, kvarstående på ett utvecklingsstadium, som fortfarande gör dem angripbara för de »barnsjukdomar» av mångahanda slag, för vilka icke minst den norrländska skogsföryngringen i exponerade lägen lätt blir utsatt. Det är alltså endast till vissa slutsatser av mera allmän natur, som försök här skola göras. I största allmänhet kan då till en början fastslås, att, försåvitt av de hittillsvarande skogsodlingsresultaten kan bedömas, fjällskogskulturerna i stort sett givit ungefär lika goda resultat som de i anseende till anläggningssätt och skogstyp jämförliga försök, som utförts på andra håll i det norrländska skogslandet. I somliga fall hava mycket enkla och föga kostsamma kulturmetoder givit anmärkningsvärt goda resultat. Exempel härpå giva de bredsådda, endast hyggesrensade men i övrigt helt orörda parcellerna nr. 415 avd. III, de bredbrända och bredsådda parcellerna nr. 415 avd. I och nr. 555 avd. I, samt i viss mån också nr. 467 avd. IV, där en synnerligen enkel planteringsmetod givit ett oväntat gott resultat. På försöksyta nr. 415 bör man lägga märke till det relativt mycket ringa plantmaterialet å avd. IV, som utgör en obesådd jämförelseparcell till avd. III. Icke ens det goda granfröår, som inträffade inom Jämtlands läns fjällområde VII hösten 1921, har lyckats avsätta några avsevärda föryngringsresultat på avd. IV, ehuru det bestånd, som omgiver ytan, i dess helhet består av medelålders, till synes reproduktionsduglig skog. Vid rut- och strecksådder av olika slag hava i regel de billigaste metoderna, varvid markluckring undvikes, givit de bästa resultaten, ett förhållande som går igen i de flesta jämförande försöksanläggningar av detta slag i Norrland och som sammanhänger med den luckrade såddbäddens större benägenhet för uppfrysning.

162 Förenämnda två försöksytor å Kiruna kronopark, som är belägen i omedelbar närhet av samhället med samma namn, äro så till vida av speciellt intresse, att de ensamma representera ett försök att uppdraga barrskog i terräng, som så gott som helt domineras av den subalpina björkskogen. En av dessa ytor, en för hand anlagd såddyta, visade ännu vid sista revisionen år 1931 till en del mycket goda resultat, vilka emellertid avsevärt försämrats till år 1935. Det vill nu synas, som om det vore utsiktslöst att söka få upp ett tallbestånd på det kalröjda fält, vara ytan anlagts. Den radsådd av tall, som med tillhjälp av en kulturplog med tillhörande såddapparat utförts på den andra försöksytan under det alltjämt kvarstående björkbeståndet, är däremot fortfarande i huvudsak oskadad och synes alltjämt vara stadd i lovande tillväxt. För att till sist söka göra några sammanfattande slutsatser, som bygga på vad vi för närvarande veta, å ena sidan om de naturliga föryngringsbetingelserna i våra fjällskogstrakter, å andra sidan om möjligheterna för effektiva föryngringsåtgärder av ena eller andra slaget i dessa områden, må följande fastslås. Såväl den merendels glesa och luckiga, starkt olikåldriga beståndsbild, som en stor del av våra fjällskogar förete, den ofta iögonfallande begränsningen av förefintlig självsådd till starkt lokala och särpräglade fläckar, gamla »lågor», stubbrötter o. d., samt slutligen allt vad vi veta om fjällskogens både av frömaterialets beskaffenhet och av vissa klimatiska faktorer beroende, svaga möjlighet till självföryngring, äro ägnade att minska värdet av sådana åtgärder, som enbart bestå i hyggesrensning med eller utan markberedning. Föreliggande erfarenheter om utfallet av verkställda skogsodlingar, liksom också vissa andra överväganden, synas däremot peka i den riktningen, att till och med mycket enkla kulturåtgärder, blott de innebära en tillförsel av härdigt frö vid för frögroningen gynnsam tidpunkt, är den väg, varpå man har att framgå, om man verkligen skall åstadkomma några mera betydande och till tiden beräkneliga föryngringsresultat i våra fjällskogar. Av allt vad vi veta om tallens såväl som granens växlande härdighet i olika delar av Norrland bör det icke erbjuda några större svårigheter att från de relativt rikt fröproducerande inlandsområdena i Väster- och Norrbottens län få ett utsäde, som också kan användas i skyddsskogsområdena i Jämtlands och Kopparbergs län. Att markens näringshalt i regel ej skulle hindra förekomsten av vida mera slutna bestånd, än dem man i allmänhet möter åtminstone på högre nivåer inom fjällskogsområdena, visar bland annat de ytterst täta men dock ofta kraftigt tillväxande stamgyttringar, som här och där uppkommit genom granens förmåga av vegetativ föryngring medelst rotslående grenar. Stockholm i februari 1936. Edvard

Wibeck.

163 Tillhör bilaga III.

T a b . 1 A. K o t t i l l g å n g e n h o s t a l l e n i N o r r l a n d — m e d u n d a n t a g av k u s t o m r å d e t — s a m t i D a l a r n a u n d e r 3 7 - å r s p e r i o d e n 1895—1931 e n l i g t d e från s t a t s r e v i r e n s bevakn i n g s t r a k t e r a v g i v n a s. k. f r ö r a p p o r t e r n a . O m r å d e : I

VII VII a VIII

X

X a

II

IV

IV a

1-— 0-92 1-— 1-36 1 — 0-88 1-25 1-67 1-57 1-33 1-38 1- — 1-33 1-38 1-37 1-60 0-86 0-44 1-— 0-29 0-20 0-80 1-72 1-10 2-— 0-72 0-70 1-— 0-29 0-60 0-89 0-72 0-67 110 0-86 0-89 1-20 1-27 1-33 1-70 1-— 1-33 0-90 1-86 1-89 2-10 2-14 1-78 2-10 2-43 2-— 2-50 2-43 2-57 2-70 2-86 2-89 2-50 2-14 2-33 2-10 2-— 217 2-— 1-62 1-17 1-92 1-87 1-38 2-14 362 3-77 3-43 2-37 2-31 2 — 1-87 1-77 1-86 2-25 2-46 2-07 2-— 2-31 2-— 1-88 2-21 214 1-60 1-62 1-77 2-25 2 1 5 2-38 2-14 2-31 2-4 2 2-14 223 2-25 1-86 2-08 2-08 1-71 1-08 1-45 1-29 1-15 1-78

0-67 1-67 1-33 1-33 2-25 1-75 1 0-50 225 1-75 125 1-— 0-75 1-75 1-— 2-25 1-75 2-50 2-50 2-25 2—

0-50 1-50 1-25 1-—

1-20 2-— 1 60 1-20 2-— 1-86 1-50 1-83 0-67 1-38 0-17 1-— 2-14 2-25 1 - - 1-— 1-14 0-71 no 1-11 0-86 0-89 1-29 1-44 071 0-89 2-— 2-22 1-57 1-67 2-— 2-44 243 2-78 2'14 2-33 2-14 2-10 2-20 2-29 2-31 1-40 1-57 1-62 1-60 1-57 2-08 2-80 2-25 3-31 1-60 1-50 213 2-— 1-50 1-93 1-80 1-38 2-07 2-— 1-38 2-33 2-— 1-38 2-33 1-40 1-25 1-80 2-20 1-50 2-40 1-60 1-43 1-78 2-— 1-50 2-14 1-80 1-38 1-64 1 — 1-14 0-78 1-20 1-14 1-43 1-68 1-43 1-84

1-67 1-67 1-33 1-— 2-1-33 0-75 1-25 1-75 1-— 1-— 1-1-— 2-— 1-— 2-— 0-60 2-20 220 1-60 1-60 1-80 1-60 1-40 2-80 1-60 1-80 1-20 2-20 1-80 1-76 2-— 1— 1-50 1-— 1-20 1-40 1-62

1-50 2-— 1— 1— 2-— 1-50 1-— 1-50 3-50 0-50 1-67 1-67 1-33

0-50 1-67 0-67 0-67 1-67 0-25 1-25 0-71

Antal år med minst medelmåttig kottillgång under 37-årsperioden

22 Antal s. k. kottar under 37-årsperioden ..

1-— 1-17

1895. 1896. 1897. 1898. 1899. 1900. 1901. 1902. 1903. 1904. 1905. 1906. 1907. 1908. 1909. 1910. 1911. 1912. 1913. 1914. 1915. 1916. 1917. 1918. 1919. 1920. 1921. 1922. 1923. 1924. 1925. 1926. 1927. 1928. 1929. 1930. 1931. Medeltal

11—366585.

la

1-66

1-61

1-79

V

1-60 2-17 1-17 0-83

2-— 1-—

1-43 1-67 1-14 1-29 1-86 1-83 118 1-13 2-25 1-25 1-38 1-— 1— 2-1-13 2-38 1-63 238 2-25 2-— 1-89 222 2-2- — 2-78 1-82 1-64 2-— 2-40 2-10 1-82 2-19 2-09 1-64 1-36 1-27 1-92

0-83 1-50 1-67 0-50 0-43 0-72 0-80 1-33 0-90 1-33 0-77 1-75 2-55 1-21 1-30 1-20 113 0-94 206 1-18 1-47 0-88 0-82 I'll 2 1-24 1-18 1-35 059 0-65 0-71 1-18 1-76

3-

o--

1-25 1-20 1-40 2-— 2 — 1 — 0-80 2-67 3 133 1-80 2-67 2-80 3-33 3 2-33 2-25 2 3 3 2-— 2-— 1-75 2-— 1-80 2-— 2-20 2-25 2-44 2 — 2-— 2-25 2 - 2-— 1-91 2 3 3 2-10 2-— 1-67 2-— 1-78 1-67 1-78 2 — 2-33

2-— 2-— 1-67 1-67 2-—

1-11 1-44 2-25

1-88

1-69

XI

7V///!ör bilaga III.

Tab. 1 B. Kottillgången hos granen i Norrland — med undantag av kustområdet — samt i Dalarna under 37-årsperioden 1895—1931 enligt de från statsrevirens bevakningstrakter avgivna s. k. frörapporterna. m

r

å

d

e:

Å r

1895 1896.. 1897 1898 1899 1900 1901 1902 1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931

I

I a

II

IV

IVa

V

VII

VII a VIII

X

X a

XI

3-67 0-33 0-83 0-83 0-75 1-38 0-57 3-14 0-57 0-71 0 71 1-— 0-86 0-86

337 0-56 088 1-14 1- — 1-62 0-56

3-67 0-45 1-— 0-75 0-67 1-13 0-50 2-80 0-90 0-70 080 1-20 1-20 1-10 0-90 1-80 1-50 1-40 310 1-80 2-50 1-85 2-38 0-79

4--

4 0 1 0 0 1 0 17 3 50 0 29 1 14 1 0 86 1 14 1 1 57 1 1 57 1 3 29 0 29 2 71 0 71 2 71 0 43 1 88 1 3 13 0 88 1 50 1 G3 3 13 1 13 1 2 88 0 13 1 14 3 83

3 80 0 60 1 20 0 G0 0 29 1 50 0 75 3 0 63 0 88 1 33 1 56 2 11 0 89 2 1 78 2 22 1 44 3 56 0 50 2 78 1 08 2 38 0 69 1 31 1 13 3 67 0 93 1 •27 2 3 G7 1 07 1 07 2 71 0 64 0 86 4

3 — 1-— 1-— 0-67 0-33 2-33 1 — 1-75 1-— 1-— 1-— 1-— 3 — 1-— 1-67 2-2-— 1-60 3-60

3-29

3 50

3 —

3-33

1-— 0-71 0-29 2-83 0-75 1-50 0-63 1-25 1-25 1-88 225 1-— 1-25 2-63 2-1-50 3-75

2 0 50 0 33 2 1 2 50 0 1 2 33 1 67 3 1 1 2 1 G7 1 3 07

0-— 8—

0-80 2-20 0-60 1-80 040 1-40 1-20 3-20 0-60 1-60 1-80 3-50 1-60 1-50 2-75 0-50 0-80 4-—

2-80 0-67 0-83 0-50 0-40 1-40 1-— 1-75 0-89 0-33 0-86 1-09 2-30 0-56 2-10 1-22 1-92 1-08 3-83 046 1-83 0-40 1-87 0-31 153 1-12 3-06 0-59 182 1-82 3-47 1-24 1-47 2-41 0-29 0-94 394

2-44 1-11 2-56 0-44 1-22 0-67 3-60 0-40 1-30 2-80 2-18 1-27 2-09

2 33 0 50 2 0 50 0 25 1 •25 2 50 1 50 1 33 2 3 2 2 07 2 0 33 2 67 4 33

0-67 3-50 0-50 0-75 0-75 3-— 075 1-50 125 0-75 1-— 2-75 1-— 1-25 350 1-25

1 45

1-63

1-47

1-69

1-— 1-43 1-14 1-29 243 2-14 229 1-75 2-38 0-63

2— 1-75 2-50 1-50 1-63 0-88

31-75 1-43 2-29 0-43 0-71 3-86 Medeltal

Antal år med minst m e d e l m å t t i g kottillgång u n d e r 37-årsperioden A n t a l s. k. k o t t a r u n der 37-årsperioden . .

3"— 0-50 0-70 0-90 1-11 0-78 0-67 1-— 1-11 1-11 0-25 2-29 1-44 2-44 1-33 2-25 0-62 1-69 1-46 2-54 1-23 1-15 0-93 346 1-38 1-46 2-31 0-54 0-31 375

2-— 1-64 3-14 1-07 1-36 1-08 3-21 1-46 0-92 2-45 0-17 0-91 3-73 1-57

1-52

033 1-33 0 —

o-— 1-25 0-50 2-75 0-25 1-25 0-75 1-1-25 1-1-25 1-— 1-50

r325 0-25 2-75 0-60 2-20 0-40 1-80 1-— 3-40 0-60 1-80 1-60 3-60 1-40 1-— 2-40 0-40 0-80 380 .1-45

r— 0

1 — 2 G7

o-— 1 — 1-67 2-33 o-- 0-67 0-50 1-71 025 0-75 2-50 1-20 1-60 1- — 0-80 2'20 2-2-— 3-80 2-— 2-25

o-2-20 o--

3— 1-20 2-— 2-40

o-— r—

0-22 1-30 2-36 1-82 1-70 2-89 3-67 2-89 233 233 0-67 2-78 4--

3-50 0-67 0-33 3-— 1 — 1-67 217 2-67 0-33 1-50 3-83

1 73

1 71

1-67

8— 0-55 1-36 392

G7 1-42

11 5

9 5

9 7

9 9

165 ra/nör

bilaga III.

T a b l å v i s a n d e t a l l k o t t e n s o c h t a l l f r ö e t s beskaffenhet i n o m N o r r l a n d s o c h D a l a r n a s fjäll- o c h c e n t r a l o m r å d e n u n d e r s ö k n i n g s å r e n 1916, 1917, 1918, 1919, 1920,1921 o c h 1923. Tab. II A.

O m r å d e I.

Prov från mog- Antal nadssommaren prov år 1

Kottillgång enl. tab. I Område I

Område I a

3 a

(Norrbottens läns fjällomr.)

Antal kottar pr hl.

Vikt av Ungefär- UngefärProcent avvingat ligt an- ligt an- Antal grobara rent fröut- tal frön tal frön frön frön av pr byte pr hl. i 1 hl. i 1 kg. rena kotte kött i kg. kött frö frön

2-00

2-17

10 800

0-297

78 299

266 447

7-2

1-62

1-17

0-332

247 463

7-0

4-0

1918 1919

1-87

1-38

0-292

309 068

7-7

2-3

3-62

7 675

0-572

19-4

30-4

11-1

60-5

2-37

2-31

12 265

0-589

148 783 260 727 136 176 234 226

1-77

10 960

0-358

277 933

9-2

9-6

2-00

2-31

0-088

377 358

0-9

00 Tab. II B.

O m r å d e II.

Prov från mogKottillnadssommaren Antal gång enl. prov år tab. I 1

(Norrbottens läns centralomr.)

Antal kottar pr hl.

Vikt av Ungefär- Ungefäravvingat ligt an- ligt an- Antal frön rent fröut- tal frön tal frön pr byte pr hl. i l hl. i 1 kg. kotte kött i kg. frö kött

2-00

9 628

1917 1918

1-92

9 395

2-14

1919 1920

1921 1923

0-411

95 925

0-538

135 125

10 213

0-519

8 454

2-00

1-86

2-00

Procent grobara frön av rena frön

233 987

10-0

21-6

248 801

14-4

39-5

130 991

252 221

12-8

27-7

191 809

252 669

22-7

56-1

14 044

0-500

113 862

233 364

8-1

74-8

0-373

99 499

268 626

8-8

23-0

9 738

0-114

35 998

358 281

3-7

0-4

166 Tab. II C.

O m r å d e IV.

Prov från mognadssommaren Antal prov år

Kottillgång enl. tab. I

(Västerbottens läns fjällomr.) Vikt av Ungefär- Ungefär- Antal Procent ligt an- ligt anavvingat frön grobara rent fröut- tal frön tal frön frön av pr byte pr hl. i 1 hl. i 1 kg. kotte rena frö kött kött i kg. frön

Antal kottar pr hl.

Område IV

Område IVa

8 a

2-20

2-29

8 308

0-390

87 374 227 143 10-5

1-40

1-57

1918 1919

1-60

1-57

2-80

2-25

1-60

1-50

10 805 8 097 9 620 11200 9133

0-463

114 398 143 292 133 049 132 421 31962

1-50

2-00

1-38

Tab. II D.

O m r å d e V.

Prov från mogKottillnadssommaren Antal gång enl. prov år tab. I 1

1916 1917 1918 1919 1920 1921 1923

0516 0-624 0-422 0-098

247 923 277 311 213 220 314 013 323 194

9 8-0

10-6

16-3

15-8

13-8

67-0

11-8

4-3

3-5

1-0

(Västerbottens läns centralomr.)

Antal kottar pr hl.

Vikt av Ungefäravvingat ligt anrent fröut- tal frön byte pr hl. i 1 hl. kött i kg. kött

Ungefärligt an- Antal frön tal frön pr i 1 kg. kotte frö

Procent grobara frön av rena frön

2-31 2-08

2i3

1-93

2-33

235 973 309 502 256 409 245 244 233 878 265 758 327 361

21-5

105 651 27 855 139 557 177 738 86 565 116 522 43 578

11-9

1-62

8 845 8 980 10128 8 768 8113 11767 10 300

0-451

0-487 0-558 0-723 0407 0-437 0-139

13-8

22-9

20-3

57-0

10-7

54-7

9-9

32-2

4-2

167 Tab. H E .

Område VII. (Jämtlands läns fjällomr.)

Prov från mog- Antal nadssommaren prov år

Kottillgång enl. tab. I Område VII

Område Vila

3 a

1-80

1-60

1 Vikt av Ungefär- UngefärProcent avvingat ligt an- ligt an- Antal grobara frön rent fröut- tal frön tal frön frön av pr byte pr hl. i 1 hl. i 1 kg. rena kotte kött i kg. kött frö frön

Antal kottar pr hl. 4

1-20

8 704

0-236

70 391

312 649

8-1

12-7

10 433

0-217

53 422

246 184

5l

46-0

1-40

0-94

9 860

0-271

112 030 413 394

11-4

14-0

2-80

2-06

8 548

0-306

84 890

284 799

14 i

1-60

1-18

1-80

1-47

0-251

72 640

293 073

31-0

2-20

0-82

0-071

298 715

1-8

31 Tab. II F.

Område VIII. (Jämtlands läns centralomr.)

Prov från mogKottillnadssommaren Antal gång enl. prov år tab. I

Antal kottar pr hl.

Vikt av Ungefär- Ungefäravvingat ligt an- ligt an- Antal frön rent fröut- tal frön tal frön pr byte pr hl. i 1 hl. i 1 kg. kotte kött i kg. kött frö

2-22

9 485

2-00

9 900

2-00

1921 1923

1 Procent grobara frön av rena frön

92 525

255 497

9-7

44-3

0-438

94 404

225 482

9-5

62-7

16 850

0-401

254 611

2-78

8 355

0-549

130 693

15-6

61-3

1-82

8 816

0-597

124 141

208 875

14-1

84-3

1-64

9 480

0-389

86 397

9-1

64-3

2-40

9 633

0-333

283 525

14-6

168 Tab. II G.

O m r å d e X.

Prov från mognadssommaren Antal prov år

Kottillgång enl. tab. I

(Dalarnas fjällomr.) Vikt av Ungefär- UngefärProcent avvingat ligt an- ligt an- Antal grobara frön rent frö ut- tal frön tal frön frön av pr byte pr hl. i 1 hl. i 1 kg. rena kotte frö kött i kg. kött frön

Antal kottar pr hl.

Område X

Område X a

3 a

1-75

2-00

1-80

2-00

2-20

10 875

2-25

2-44

10 935

2-00

2-00

2-00

67 212

2-33

2-10

10100 10150

0-249

0-171

1 Tab. II H.

10 647

0-348

109 674

314 255

10-3

8-7

9 700

0-317

62 772

198 020

6-5

77-0

0-357

94 028

262 933

8-6

14-0

0-396

103 768 268 309

9-5

38-8

289 060

6-7

47 833 273 188

4-7

405 21-5

Vikt av Ungefär- Ungefäravvingat ligt an- ligt an- Antal rent fröut- tal frön tal frön frön pr byte pr hl. i 1 hl. i 1 kg. kotte kött i kg. kött frö

Procent grobara frön av rena frön

O m r å d e XI.

Prov från mogKottillnadssommaren Antal gång enl. prov tab. I år 1

5 Antal kottar pr hl.

(Dalarnas centralomr.)

2-20

8 890

1917 1918 1919

2-20

7 700

2-20

12 770

2-00

8 843

0-488 0-779 0716 0-371

113 567

230 246

14-6

83-0

176 724

226 860

71-0

192 149

268 330

15-0

73-5

87 921

240 274

9-9

51-5

1920 1921

2-20

2-00

0-430

101 678

239 603

8-9

79-2

3-oo

10 767

0-638

158 521

248 362

14-7

66-3

169 Tillhör bilaga III.

T a b l å v i s a n d e g r a n k o t t e n s o c h g r a n f r ö e t s beskaffenhet i n o m N o r r l a n d s o c h D a l a r n a s fjäll- o c h c e n t r a l o m r å d e n u n d e r s ö k n i n g s å r e n 1917, 1919, 1921 o c h 1931. Tab. III A.

Område I

Prov från mog- Antal nadssommaren prov år

Kottillgång enl. tab. I Område I

Område I a

3 a

2-38

1919 1921

2-—

37 L

Tab. III B.

Antal kottar pr hl.

Ungefär- UngefärVikt av Procent ligt an- ligt an- Antal grobara avvingat frön rent fröut- tal frön tal frön frön av pr byte pr hl. i 1 hl. i 1 kg. rena kotte kött frö kött i kg. frön

2-25

5 502

346 186

12-3

34-2

4 325

55 492

380 278

12-8

2-50

2-54

3 455

149 088 249 469

43-2

13-2

3-86

3-75

3 905

0199 0-147 0-582 0-653

67 672

1-69

69-6

8-9

O m r å d e II.

Prov från mogKottillnadssommaren Antal gång enl. prov år tab. I 1

(Norrbottens läns fjällomr.)

271 648

(Norrbottens läns centralomr.)

Antal kottar pr hl.

Vikt av avvingat rent frö utbyte pr hl. kött i kg.

Ungefärligt antal frön i 1 hl. kött

Ungefärligt an- Antal tal frön frön pr i 1 kg. kotte frö

Procent grobara frön av rena frön

2-38

4 410

104 783

287 827

23-8

44-4

2--

3 805

0-123

42 039

324 391

ll-o

35-

3-14

0-728

177 831

242 847

47-3

3-73

2 933

0-861

296 367

355 726

101-0

31-3

170 Tab. III C.

O m r å d e IV.

Prov från mognadssommaren Antal prov år 1

Kottillgång enl. tab. I

(Västerbottens läns fjällomr.)

Antal kottar pr hl.

Vikt av Ungefär- UngefärProcent avvingat ligt an- ligt an- Antal grobara frön rent frö ut- tal frön tal frön frön av pr byte pr hl. i 1 hl. i 1 kg. rena kotte kött i kg. kött frö frön

Område IV

Område IVa

3 a

2-20

2-71

3 595

»0086

1-80

1-88

3 945

3-40

3-13

2 933

3-80

3-83

3 277

Tab. III D.

Område V.

Prov från mogKottillnadssommaren Antal gång enl. prov år tab. I 1

9 15-0

395 963

9-5 135

8-7

0-789

53 345 365 534 204 062 262 068

24-9

0-834

322 469

411 524

98-4

13-6

0-141

(Västerbottens läns centralomr.) Ungefär- Ungefär- Antal ligt an- ligt an- frön tal frön tal frön pr i 1 hl. i 1 kg. kotte kött frö

Antal kottar pr hl.

Vikt av avvingat rent fröutbyte pr hl. kött i kg. 5

0-176

46 825

0-035

7 Procent grobara frön avrena frön

266 641

41-2

234 688

J

24--

2-38

3 465

1919 1921

1-31

2 853

0-966

237 081

246 760

83-1

51-7

4-00

2 986

1-019

358 654

362 601

120-1

33-7

1 Minimalt fröutbyte ur kotten på grund av insektsskador å fröna.

2-3

171 Tab. III E.

O m r å d e VII.

Prov från mognadssommaren Antal prov år

1917 1919

1 Tab. III F.

Kottillgång enl. tab. I Område VII

Område Vila

3 a

1-80 1-40 320 4-00

Vikt av Ungefär- UngefärProcent avvingat ligt an- ligt an- Antal grobara frön rent fröut- tal frön tal frön frön av pr byte pr hl. i 1 hl. i 1 kg. rena kotte kött i kg. kött frö frön

Antal kottar pr hl.

305 976

7-2

43-5

330 033

11-1

ll-o

3 595

1-53

3 870

3-06

3 051

0-679

167 001 264 508

54-7

30-4

3 058

0-558

205 287

67-1

13-2

Ungefärligt an- Antal tal frön frön pr i 1 kg. kotte frö

Procent grobara frön av rena frön

Område VIII.

0-093

25 907

0-129

42 904

468 66«

(Jämtlands läns centralomr.)

Antal kottar pr hl.

Vikt av Ungefäravvingat ligt anrent fröut- tal frön byte pr hl. i 1 hl. kött kött i kg.

1917 1919

2-56

2 710

1-22

4 430

3-60

2 318

0-828

192 119

3-92

2 320

0-697

232 226

0-266

74 903

53-7

14 995

278 720 196 873 229 832 346 130

27-6

0-054

l

30-0

Minimalt fröutbyte ur kotten pä grund av insektsskador å fröna.

12—366685.

1-87

1 Prov från mogKottillnadssommaren Antal gång enl. prov år tab. I 1

(Jämtlands läns fjällomr.)

3'4

82-9

64-6

100-1

41-6

172 Tab. III G.

Område X. (Dalarnas fjällomr.)

Prov från mog- Antal nadssommaren prov år

]

2 Kottillgång enl. tab. I

Antal kottar pr hl.

Ungefär- Ungefär- Antal Procent Vikt av ligt an- ligt an- frön grobara avvingat frön av rent fröut- tal frön tal frön pr rena byte pr hl. i 1 hl. i 1 kg. kotte frön kött i kg. frö kött

Område X

Område X a

3 a

2 510

163 158

263 158

65-0

20-0

98 914 215 263 123 945 402 548

41-6

58-2

12-9

1917 1919

2-—

2-20

0-25

2-50

2 409

0-446

4-00

4-00

0-332

Tab. III H.

Område XI. (Dalarnas centralomr.)

Prov från mog- Antal Kottillgång enl. nadssommaren prov tab. I år 1

Antal kottar pr hl.

Ungefär- Ungefär- Antal Vikt av ligt an- ligt an- frön avvingat rent fröut- tal frön tal frön pr i 1 kg. kotte i 1 hl. byte pr hl. frö kött kött i kg.

Procent grobara frön av rena frön

ti

2 080

0-439

93 404

212 766

44-9

61-0

0-710

151 747

105-8

56-9

1917 1919

o-—

3-60

3-83

Statens offentliga utredningar 1936 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Betänkande med förelag till lag om behandling av lörbrytare, hemfallna åt alkoholmissbruk, m. m. [4] Förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. [17]

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Betänkande med förslag om vissa föreskrifter beträ fande konsumtionsmjölk. [3]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning Yatteiwäsen. Skogsbruk. Bergsbruk. betänkande med förslag till lagstiftning ang. skydds skogar m. m. [19] Kommunalförvaltning Industri. Statens o c k k o m m u n e r n a s finansväsen. Undersökningar rörande det samlade skattetrycket i Sverige oeh utlandet. [18] Politi. Betänkande med förslag ang. revision av lagstiftningen rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker. [5]

Xationalekonomi och socialpolitik. Utredning med förslag rörande bidrag åt barn till änkor och vissa invalider samt åt föräldralösa barn. [6] Sociali8eringsproblemet. Allmänna synpunkter. [7] Ur socialiseringens »europeiska» idékrets. [8] Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen, i. [9] Betänkande ang. förlossningsvården och barnmorskeväsendet samt förebyggande mödra- och barnavård. [12] Betänkande ang. familjebeskattningen. [13] Betänkande ang. dels planmässigt sparande och dels statliga bosättningslån. [14] Betänkande ang. moderskapspenning och mödrahjälp. [15]

Handel o c h sjöfart. Statligt kaffemonopol. [10] '

Ko min ii i likatio IIS väsen. Utredning rörande förhållandet mellan land- och sjötrafikmedel. [16]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Förslag till psalmbok för svenska kyrkan. [11]

H ä l s o - o c h sjukvård. Betänkandenl rörande seraflmerlasarettets ekonomi samt 2 rörande lasarettets ställning och verksamhet. [1]

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Förslag till konvention mellan Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar m. m. [2]

Isaac Marcus lioktr.-A.-h., Stlihii