Den ekonomiska och sociala utvecklingen under år 1935

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1936:55

SOCIAI.DE PARTE MENTET

D E N EKONOMISKA OCH SOCIALA UTVECKLINGEN U N D E R Å R 1935 AV

HAROLD

BUTLEJB

DIREKTÖR INTERNATIONELLA

FÖR ARBETSBYRAN

S T O C K H O L M 19 3 6

Statens offentliga utredningar 1936 Kronologisk

förteckning

31. Betänkande med utredning och förslag angående åt1. Betiinkaiiden 1 rörande sorafinierhisaivlu-ts ekonomi gärder för särskild undervisning och utbildning av samt 2 rörande lasarettets ställning och verksamhet. psykiskt efterblivna i barn- och ungdomsåren. HteggHreggström. 187 s. K. ström. lt;4 s. K. 2. Förslå" till konvention mellan Sverige och Schweiz om 32. Svensk arbetslöshetspolitik åren 1914—1935. Norstedt. erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar 122 s. S. m. m. Norstedt. 55 s. G. 33. Förslag till vissa ändringar i kungl. byggnadsstyrel3. Betänkande med förslag om vissa föreskrifter beträffande sens normalförslag tili gatukostnadsbestämmelser en- i konsuuitionsnijölk. Marcus. 68 s. Jo. ligt 49 § stadsplanelagen. Marcus. 7 s. K. 4. Betänkande med förslag till lag om behandling av för34. Utredning rörande de svenska universitets- och högbrytare. hemfallna at alkoholmissbruk, m. ni. Marcus. skolestmlenteinas sociala och ekonomiska förhållan56 s. Ju. den. Av S. Wicksell och T. Larsson. Bilaga till be5. Betänkande med förslag angående revision av lagstifttänkande med undersökningar och förslag i anledningen rörande tillverkning, beskattning och försäljning ning av tillströmningen till de intellektuella yrkena. av maltdrycker. Marcus. 391 s. Kl. Lund, Ohlsson, ij, 381 B, K. (i. Utredning med forslag rörande bidrag åt barn till änkor 35. Promemoria angående ändring av bestämmelserna röoch vissa invalider samt ät föräldralösa barn. Beckrande kommunernas understBllningafria lånerätt. Marman. 93 s. S. cus. 38 s. Fi. 7. Soeialiseringsproblenict. Allmänna synpunkter. Tiden. 36. Psalmbok för svenska kyrkan. Förslag avgivet den 29 viij, 99 s. Ki. febr. 1986, överarbetat av inom ecklesiastikdeparte8. Ur socialiseringens •europeiska- idékrets. Tiden, vnj, mentet tillkallade sakkunniga. Uppsala, Almqvist & Wiksell. xxiv, 98 s. E. 210 s. Ki. . 37. Utredning angående revision av bestämmelserna om 9. Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjettingshusbyggnadsskyldigheten. Norstedt. 53 s. Ju. unionen. 1. Tiden, iv, 206 s. Fl. 38. Betänkande med förslag rörande jaktlagstiftningsfrågor. 10. Statligt kaffemonopol. Marcus. 192 s. Fl. 1. Förslag till lag o.m rätt till jakt samt jaktstadga 11. Förslag till psalmbok för svenska kyrkan. Uppsala, ävensom audra därmed sammanhängande författningar. Almqvist k Wiksell. 58*, 319 s. K. Marcus. 202 8. Jo. 12. Betänkande angående förlossningsvården och barn39. Sociala jordutredningens betänkande med förslag till inorskeväseudet samt förebyggande mödra- och barnaåtgärder för att bereda ökade möjligheter för den vård. Norstedt. 120 s. B. mindre bemedlade befolkningen på landsbygden att 13. Betankande angående funiiljebeskattningen. Marcus. förena småbruk med hemindustri, hantverk, hemslöjd, 147 s. Fl. pälsdjuruppfödning in. m. Marcus. 97 s. Jo. 14. Betänkando angående dels planmässigt sparande och 40. Betänkande med förslag till omorganisation av den dels statliga bosättuiugsl&n. Norstedt. 55 s. S. med statsmedel understödda kemiska analys- och kon16. Betänkande angående moderskapspenniug och mödratrollverksamheten. Hieggström. 80 s. Jo. hjälp. Norstedt. 78 s. S. 41. Betänkande med förslag rörande förhandlingsordning 16. Utredning rörande förhållandet mellan land- och sjöför statstjänstemän. Norstedt. 153 s. K. tralikmedel. Hieggström. 183 s. K. 42. Betänkande med utredning och förslag rörande rikets 17. Förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen ekonomiska kartläggning och därmed sammanhängande m. m.° Norstedt, viij, 418 s. Ju. organisalionsspörsniäl angående rikets landkarteverk. 18. Undersökningar rörande det samlade skattetrycket i Idnn. 278 s. 7 kartbil. Jo. Sverige och utlandet. Marcus, viij, 308 s. Fl. 43. 1935 års lotsverkssakkiinniga. Betänkande 2. Förslag 19. Betänkande med förslag till lagstiftning angående till lotsförordning. Marcus. 112 s. II. skyddsskogar m. m. Marcus. 172 s. 1 karta. Jo. 44. Betänkande med utredning och förslag angående sam20. Betänkande med förslag i anledning av verkställd granskmanförande och organisation av i Stockholm befintliga ning av 1932 års teafllcutrednlngs förslag till förordning arkeologiska samlingar från Medelhavsländerna och angående allmän automobiltrufik. Haaggström. 54 s. K. främve Orienten. Hseggström. 68 s. E. 21. Arbetslöshotsnndersökiiingon den SI juli 1935. Marcus 45. Rationaliseringsoch ersättningsfrågor i samband med 274 s. 1 karta. S. ifrågasatt införande av statligt brännoljemonopol. 22. Den svenska sjöfartsnäringen. Ktatistisk-ekonomisk Marcus. 95 s. Fi. undersökning. Norstedt. 111 8. H. 46. Betänkande angående sterilisering. Marcus. 80, 4l'.*s. S. 23. Betänkande angående åtgärder för avhjälpande av de 47. Utredning med förslag rörande förskottcring av underinom vissa delar av Norrbottens Uns lappmark yppade hållsbidrag till barn tit.un äktenskap m. 11. Backman. missförhållanden samt rörande de kostnader som därav 87 s. S. kunde föranledas ra. m. Luleå, Länstryckeriet, 318 s. 48. Betänkande med förslag till lönereglering för lärare i bilaga. S. vid folk- oeh småskolor. Norstedt. 204 s. Fi. 24. Betänkande med förslag till lag om internationella rätts49. Utredning med förslag angående omorganisation av förhållanden rörande arv, testamente och boutredning dövstuniuiidervisningsväsendet. Hieggström. 257 s. F.. ni. ni. Norstedt. 52 B. .111. 50. Betänkande och förslag angående beredande av vid25. Betänkande med förslag till lag angående ändring i. gade arbetsuppgifter för svenska konstnärer. Hieggvissa delar av lagen den 28 juni 1923 i nr 286} om sparström. 48 s. E. banker m. in. Marcus. 16a s. Fi. 51. yttrande angående revision av 18 kap. 13 § strafflagen 26. Sociala Mordutredningens betänkande med förslag till m. ni. Marcus. 55, 54* s. S. * revision av lagstiftningen angående avstyckning m. in. 52. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordMarcus. 79 8. Jo. bruksfastighet å landsbygden vid 1933 års allmänna 27. Angående kontrollen över elektriska starkströmsanläggfastighetstaxering. Norstedt vj, 108 s. I karta. Ki. ningar. Hasggström. 185 s. 11. 53. Utredning angående revision av bestämmelserna om 28. Kyrkogodset i Skåne, Halland och Blekinge under dansk utlännings rätt att här i riket vistas och därmed samtid. Marcus, xxxj, 405 s. E. manhängande spörsmål. Norstedt. 96 s. Ju. 29. Betänkande om socialstyrelsens organisation. Beckman. 54. Förslag till lag om befordran med luftfartyg ni. ni. 151 s. S. * Norstedt. 158 s. J n . 30. Betänkande med förslag till lagstiftning angående skogar 55. Den ekonomiska och sociala utvecklingen under ar å städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands 1935. Av H. Butler. Beckman. 45 s. S, län. Marcus. 108 s. Jo.

Anm. Om Bärskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1936:55

SOCIALDEPARTEMENTET

DEN EKONOMISKA OCH S O C I A L A U T V E C K L I N G E N UNDER Å R 1935 AV

HAROLD

BUTLER

DIREKTÖR FÖR INTERNATIONELLA

ARBETSBYRÅN

STOCKHOLM 1936 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [2300 86]

mm

3 FÖRSTA KAPITLET.

Inledning. En tillbakablick på den sociala och ekonomiska utvecklingen under 1935 ger mer anledning till tvivel och oro än till förtröstan. Skall det förflutna året betraktas såsom inledande en världens återhämtningsprocess eller endast som en tillfällig lättnad i depressionen? H a vi verkligen börjat arbeta oss ut ur efterkrigstidens febrila och kaotiska tillstånd för att organisera världen på ett nytt sätt, lämpat efter de nya ekonomiska och sociala förhållanden, som blivit den stora omvälvningens politiska, materiella och moraliska verkningar? H a vi tagit lärdom av det gamla systemets kollaps år 1929 och börjat förstå, vilka de fundamentala förutsättningarna för mänsklighetens lycka äro? Finns det tillräckligt politiskt förstånd och balans i Europa eller Asien för att det skall finnas någon som helst utsikt för att en världens återhämtning skall kunna komma till stånd? Eller är hela vår civilisation på väg mot undergång och upplösning utan att vi, med all vår makt över den materiella världen, förmå rädda den? Det är svårt att giva ett bestämt svar på någon av dessa frågor. Tidens tecken äro alltför förvirrade och motsägelsefyllda för att man skall kunna klart tyda dem. Men det är uppenbart, att man för att kunna göra en översikt av den sociala utvecklingen under året, måste försöka framställa den allmänna ekonomiska bakgrund, mot vilken denna bör ses, och som i så hög grad har varit bestämmande för dess inriktning. På det ekonomiska bokslutets kreditsida kan uppföras vissa oomtvistliga framsteg. Det allmänna index för den industriella produktionen har stadigt förbättrats i ett stort antal länder, och index för världsproduktionen i dess helhet har nu nått 1929 års nivå. Även bortsett från Sovjet-Unionen, vars produktion nu är 300 % av vad den utgjorde 1929, är det uppmuntrande att finna, att Chile, Danmark, Finland, Grekland, Japan, Norge, Kumänien, Storbritannien, Sverige och Ungern nu ha uppnått och överskridit sin produktion år 1929. Tyskland har nästan nått upp till denna, och tydliga framsteg ha gjort sig gällande i Belgien, Förenta Staterna, Italien, Kanada och Tjeckoslovakiet. Däremot visa siffrorna från Frankrike och Nederländerna föga förändring, ehuru i det förra landet vissa tecken på återhämtning gjorde sig gällande mot slutet av 1935, särskilt inom textilindustrien. Man måste dock ovillkorligen fråga sig, om dessa framsteg, som siffrorna vittna om, verkligen äro sunda. Det är påfallande, att i alla industriländer rustningsindustrien är stadd i stark utveckling, vare sig man tillverkar för

sitt eget behov eller på beställning från utlandet. Hur mycket t. ex. av den betydliga ökningen av tillverkningen av tackjärn och stål, som har ägt rum i Förenta Staterna, Italien, Japan, Sovjet-Unionen, Storbritannien, Tjeckoslovakiet och Tyskland kan hänföras till denna orsak? H u r mycket av den förnyade aktiviteten inom den kemiska industrien, inom automobil-, textiloch kolindustrien kan förklaras på samma sätt? Men en industriell blomstring, som har sin grund i ökade rustningar, är icke endast ödesdiger utan även ihålig, overklig. Produktionen av vapen ökar i intet avseende ett folks välstånd.' Det är en steril och improduktiv nationell utgiftspost. Ehuru den kan ha ett inflytande på ett lands ekonomi av mera stimulerande art än offentliga arbeten — i den mån som utgifterna för rustningarna äro större och mera varierande — äro dess ekonomiska konsekvenser mycket mindre gagneliga, i det att den ej åstadkommer någon bildning av realkapital. På kreditsidan måste även uppföras den gradvisa prisstegring, som har ägt rum. Guldpriserna ha visserligen i allmänhet visat en fallande tendens, men de flesta länder arbeta med devalverade eller deprecierade valutor, och i dessa länder ha priserna varit i uppåtgående. Särskilt är det uppmuntrande att finna, att jordbrukets priser ha förbättrats i en mängd länder. I vad mån denna allmänna, om än anspråkslösa, förbättring beror på naturliga orsaker och i vad mån den beror på artificiell stimulans i form av understöd, tullar och produktionsinskränkningar, är för ögonblicket icke det avgörande. Att någon förbättring har inträtt är säkert. Förhållandena i de stora jordbruksländerna såsom Argentina, Australien, Brasilien, Förenta Staterna och Kanada ge ett klart vittnesbörd därom. Den ökning av köpkraften, som måste bli resultatet av en industriell återhämtning i länder med stor hemmamarknad såsom Storbritannien och Förenta Staterna, ger hopp om, att förbättringen kommer att fortsätta. Dess tempo skulle kunna ökas, och dess varaktighet bli större, om levnadsstandarden i andra stora industriländer, främst Tyskland, kunde höjas genom att de återfinge sin ställning på världsmarknaden. I de flesta länder är det dock så, att den gapande klyfta, som under den starkaste depressionen uppstod mellan priserna på jordbrukets och industriens produkter, ännu finns kvar. Betydande framsteg i detta hänseende ha gjorts i Belgien, Italien, Kanada, Tjeckoslovakiet, Tyskland och särskilt i Förenta Staterna, men jordbrukaren befinner sig dock, trots alla åtgärder, som ha vidtagits för att skydda, hjälpa och understödja honom, i en högeligen ofördelaktig situation, därigenom att han har så svårt att inskränka sin produktion under anpassning till en minskad efterfrågan. Problemet om en stor produktion av jordbruksvaror till priser, som skulle innebära välstånd för jordbrukaren, är ännu icke löst och utgör en av de allvarligaste skuggsidorna i det allmänna ekonomiska läget. Arbetslöshetens fortsatta nedgång utgör ännu ett vittnesbörd om den allmänna uppåtgående tendensen, men denna nedgång har icke varit mycket omfattande och har icke gjort sig gällande överallt. I de länder, som ha givit några siffror beträffande sin arbetslöshet, kan man, grovt räknat, uppskatta

5 nedgången till ungefär 15 % under det gångna året, vilket innebär en total nedgång av ungefär 37 % sedan 1932. På grund av dess utomordentliga betydelse kommer arbetslöshetsfrågan att behandlas mera ingående i följande kapitel. H ä r skall endast påpekas, att den nedgång av arbetslösheten, som hittills ägt rum, är alldeles för liten, för att vi skulle vara berättigade att tro, att vi fått problemets lösning inom räckhåll. Om man skärskådar bokslutets debetsida, yppa sig ytterligare tvivel beträffande återhämtningens sundhet och varaktighet. Omfånget av den internationella handeln har ökats mycket obetydligt under 1935 i jämförelse med 1934, ehuru ett stort antal viktiga förändringar på handelns område ha ägt rum. Den största delen av de framsteg, som hittills ha noterats, bero på nationella snarare än på internationella regleringar. Ekonomisk nationalism är alltjämt förhärskande. Clearing-avtal, kontingenteringar, uppskruvade tullar, valutarestriktioner spärra fortfarande vägen för ett återupptagande av den internationella handeln, som är barometern för ett verkligt ekonomiskt välstånd. Orsakerna till och verkningarna av det nuvarande tillståndet ha framställts med övertygande klarhet och skärpa av Nationernas Förbunds ekonomiska kommitté. 1 Den påpekar, att intet land har önskat detta tillstånd, men att »vart och ett tvingades i ett visst ögonblick, för att undvika något ännu värre, att vara med om att skapa det och följaktligen också att förvärra det.» 2 Som ett gynnsamt drag kan dock uppfattas det faktum, att valutafluktuationerna ha minskats högst betydligt under det gångna året. Dollarn har hållit uppe sitt nya värde. Sterling-blocket representerar en stor del av världen, där handeln försiggår praktiskt taget utan några valutasvårigheter. Uppehållandet av en effektiv paritet mellan sterling och dollar har därför bidragit att återställa relativt säkra förhållanden över en stor del av den internationella marknaden. Men arbetet på att riva ned de ekonomiska skrankorna mellan nationerna har knappast börjat. Tvåsidiga avtal om clearing och om utbyte av specificerade kvantiteter av vissa varor äro fortfarande vanliga. Emot denna tendens kan sättas Förenta Staternas nya handelspolitik, som innebär en stor industristats första djärva försök att dämma upp den ekonomiska nationalismens flod. Utvidgningen av Amerikas utrikeshandel under föregående år är utan tvivel delvis resultatet av denna politik, vilken i väsentlig grad bidrager till att förbättra både Förenta Staternas ställning som kreditorland och den internationella handeln i allmänhet. Detta modiga initiativ av en så stor ekonomisk enhet som Förenta Staterna innebär måhända ett första steg mot uppröjande av det snår av artificiella hinder, som stå i vägen för en full återhämtning. Men hur betydelsefulla verkningarna av denna politik än må vara, kunna » League of Nations: Remarks on the Present Phase of International Economic Relations. Geneve, 1935. ' a. a. s. 18.

de dock endast bli starkt begränsade, intill dess att andra lander ansluta sig till den framför allt de andra kreditorländerna. Göra de ej detta aro utsikterna att få i gång de internationella kapitalrörelserna — det andra villkoret för Världens tillfrisknande — synnerligen obetydliga. De nya kapitalemissionerna i London, New York och Paris äro ännu av obetydligt omfång och nästan uteslutande avsedda för nationella ändamål. Liksom under depressionens mörkaste år ligga fortfarande ofantliga penningmängder oanvända, och de skulle vara ändå större, om man icke genom upptagande av statslån hade satt i omlopp stora summor. Även nu, trots att de förnämsta aktiebörserna utveckla stor aktivitet, visar man en påfallande misstro mot utländska penningplaceringar. Denna misstro har sin grund i omständigheter, som ej endast, kanske inte ens huvudsakligen, äro av finansiell eller ekonomisk natur. Det är fruktan för ett omedelbart, eller i varje fall nära förestående krig, som förmörkar horisonten och tager livskraften ur varje förslag eller transaktion, som vilar på en beräkning av framtida möjligheter. I alla delar av världen genomföras i panikstämning krigsförberedelser i största skala med febril energi. Och detta medför icke endast de ofantliga rustningsutgifter, vilkas ödesdigra inflytande på den verkliga återhämtningen redan har påpekats. Det innebar också, att en mängd åtgärder inom industri och jordbruk vidtagas, som ha till ändamål att åvägabringa högsta möjliga grad av nationell självförsörjning i avseende på föda, råmaterial och produktionskapacitet i händelse av krig. Under depressionen ha många länder tvingats, för att försvara sin handelsbalans eller sin valuta, att som en nödfallsåtgärd öka sin självförsörjning trots alla därmed förbundna olägenheter. Men förståndsmässigt är varje tänkande människa övertygad om att — som den tyske rikskanslern har uttryckt det — »från en vidare synvinkel är genomförandet av en ekonomisk autarki inom alla stater, varmed vi för närvarande hotas, icke önskligt och måste oundvikligen ha skadliga följder för alla nationer». 1 Det är likaledes visst, som han i fortsättningen anmärkte, att om denna princip fullföljes kommer den för Europa »att ha mycket obehagliga och skadliga verkningar». E n reaktion emot självförsörjningsidealet har i själva verket satt in, enär man funnit det vara ekonomiskt irrationellt och farligt. Men just som denna sundare uppfattning har börjat vinna anhängare, tvingas man att i allt större utsträckning följa de autarkiska principerna med hänsyn till nödvändigheten av krigsberedskap. Här finna vi åter, att ekonomisk återbäring är en overklig dröm, så länge som ej fruktan för en ny och än mera katastrofal kollaps av hela det internationella politiska systemet har blivit skingrad. Då detta skrives står Europa ännu en gång vid en vändpunkt. Detsamma gäller måhända Asien. Griper man till våld kommer allt hopp om en verklig förbättring av de ekonomiska förhållandena att vara tillintetgjort för denna generation, även om vår nuvarande civilisation skulle komma att bestå. De bakomliggande orsaker, vilka nu ännu en gång ha bragt världen till gränsen av undergång, äro till stor del » Tal, 21 maj 1935.

7 att finna i de djupgående rubbningar av det ekonomiska systemet, som åstadkoms eller förvärrades intill outhärdlighet av världskriget. Det är otvivelaktigt riktigt, att den nya ödeläggelse, som hotar, icke kan avvärjas, om man ej gör en samlad ansträngning att råda bot på dessa missförhållanden. Finnes en allmän beredvillighet till samarbete och nydaning, är uppgiften ej olöslig, ehuru ingen kan förneka dess ofantliga svårighet. Saknas denna anda, äro framtidsutsikterna i sanning mörka. Vi befinna oss måhända i ett av dessa avgörande ögonblick, då ett ord, ett dristigt och vidsynt initiativ kan förändra mänsklighetens öde för generationer framåt. Det är ett ögonblick, då det ställes större krav på statsmannakonsten än någonsin sedan 1914. Låter man tillfället gå sig ur händerna, kommer måhända inom kort diskussionen om ekonomiska och sociala framsteg att ha endast akademiskt intresse.

ANDRA KAPITLET.

Kampen mot arbetslösheten. Den korta översikt över den ekonomiska bakgrunden, som gavs i föregående kapitel, är tillräcklig för att visa, att det sociala tillståndet, om än mindre mörkt än för två eller tre år sedan, är långtifrån lysande. Det kanske mest uppmuntrande är, att den uppfattningen alltmer tränger igenom, att det verkliga måttet på graden av den ekonomiska återhämtningen ligger i den sociala välståndsnivån. Det är icke längre främst genom hänvisning till aktiekurser eller till statistik över produktion eller handel som framstegen bedömas utan genom antalet arbetslösa. Arbetslösheten blir alltid till sist den avgörande prövostenen för all ekonomisk och social politik. Ett samhälle, som icke förmår göra det möjligt för alla sina medborgare att genom eget arbete förbättra sina egna förhållanden och öka de gemensamma värdena i det samhälle, i vilket de leva, har misslyckats med sin huvudsakliga uppgift. Det tolererar icke endast dold nöd bland sina medborgare utan även slöseri med sina egna mänskliga resurser och försummar att begagna sig av sina möjligheter till utveckling. Men nu synes en annan lika betydande förändring av inställningen till dessa problem äga rum. Allt mera allmänt har man fått klart för sig, att näringslivets blomstring beror främst på utgiftsvolymen. Det är ju självklart, att producenter och köpmän inte kunna sälja, om de ej finna kunder som vilja köpa. Men följderna av denna enkla sanning har man hittills inte förstått riktigt, och de förbises fortfarande envist av dem, som anse sig själva

8 som försvarare av den gamla och enda sanna tron. Bland dessa följder äro sådana fakta, som att en allmän inkomstsänkning är till skada, icke blott för inkomsttagaren, utan även för samhället i dess helhet; att ett litet antal stora köpare konsumera mindre och mindre regelbundet än ett stort antal små köpare; att den penningmängd, som undandrages cirkulationen, är av vital betydelse för näringslivets större eller mindre livaktighet, varav följer, att icke blott tesaurering av pengar utan även i vissa fall sparande kan vara emot det allmänna intresset. Ingen av dessa satser, med undantag kanske av den sista, är i sig själv svårförståelig; men det är endast under de allra senaste åren som man erkänt deras betydelse vid planläggningen av den ekonomiska politiken. Så snart man inser, att varje man och kvinna, som ej längre kan köpa, betyder en minskad försäljning och därför en minskad produktion, ändras också synen på arbetslöshetsunderstöd och utbetalningar av socialförsäkringar. Så snart man inser, att offentliga utgifter för sociala ändamål bidraga till att uppehålla varuomsättningen, kommer man icke längre att betrakta den beskattning, som möjliggör detta, enbart som ett ont. Det är ett slående exempel på denna nya inställning, när en storbanks officiella organ kan förklara, att de oundvikliga svårigheter, som utvecklingen och utvidgningen av de sociala välfärdsanordningarna för med sig, »till fullo uppvägas av dess gagneliga verkningar i ekonomiskt såväl som i socialt h ä n s e e n d e . . . Deras utveckling har haft en icke ringa betydelse för förbättringen av den allmänna levnadsstandarden under de sista tjugufem åren. önskvärdheten av det största möjliga allmänna välstånd är uppenbar. För att endast nämna en sida av saken: det kan inte vara något tvivel om, att vårt land har undgått världskrisens mest svårartade följder till stor del på grund av våra mycket väl utvecklade sociala välfärdsanordningar.» J När man väl har insett, att en tillräckligt stor köpkraft hos folkens breda lager är det förnämsta villkoret för ekonomisk jämvikt och för uppehållandet av prisnivån, måste den högsta möjliga levnadsstandard som ett land kan uppnå betraktas som önskvärd, icke blott därför att den ger största möjliga lycka åt största möjliga antal enskilda medborgare, utan även därför att den är ett huvudvillkor för hela samhällets välstånd. Allteftersom dessa axiom kommit att alltmera allmänt accepteras, ha statsmakterna helt naturligt börjat ägna en allt större uppmärksamhet åt metoderna för deras omsättande i praktiken. Som var att vänta ha de fått tjäna som utgångspunkt för åtskilliga fantastiska experiment. Ogenomförbara förslag om social kreditgivning, storstilade men verklighetsfrämmande pensioneringsplaner, demagogiska uppslag till en underbar ökning av välståndet, allt har föreslagits såsom medel att öka köpkraftens volym och betalningsmedlens omloppshastighet. Varje fruktbar teori blir alltid föremål för överdrifter av detta slag. De visa var gränserna gå för dess användbarhet, men förringa inte dess värde inom dessa gränser. Vad som är viktigt, är inte de fantastiska spekula1

Westminster Bank Review, Juni 1935 s. 3 ff.

9 tioner utan de praktiska åtgärder den ger upphov till. Dessa ha år från år blivit allt talrikare. Naturligtvis har det varit misslyckanden såväl som framgångar. Som i förra årets rapport påvisades, äro ej alla former av planekonomi goda, och vissa av dem äro direkt dåliga. Det huvudsakliga intresset med dessa försök att åstadkomma en medveten kontroll av penningpolitiken och av produktionen ligger dock däri, att de alla grunda sig på den uppfattningen, att de ekonomiska och sociala problemen gå sida vid sida. Man har fått upp ögonen för, att det inte gäller två skilda uppgifter, som måste lösas på olika sätt, utan en enda. Det kan inte tänkas ett socialt välstånd utan ekonomisk blomstring och ingen ekonomisk blomstring, som ej har sin rot i en allmänt utbredd social välståndsstandard. När denna självklara sanning förstås och efterleves, innebär detta, att man vid utformningen av den ekonomiska och finansiella politiken också har sociala hänsyn för ögonen. Den allt större utbredningen av denna moderna åskådning är måhända det intressantaste och märkligaste resultatet av dessa depressionsår. Från vilken synpunkt man än betraktar den sociala situationen, är arbetslösheten det viktigaste problemet och kommer säkert även i framtiden att förbli så. Ingen skyddslagstiftning, ingen sjukförsäkring, ingen lagstiftning om minimilön, huru beundransvärda de än månde vara, ha någon betydelse för en människa, som ej har arbete. Inte heller kan något ekonomiskt system anses fungera tillfredsställande, om det dömer stora skaror av arbetare till ofrivillig sysslolöshet. Åtgärder till skydd för de arbetslösa ha vidtagits i växande utsträckning. Det märkligaste, som gjorts på detta område under det gångna året, är införandet av nationella system för arbetslöshetsförsäkring i Förenta Staterna och Kanada. Intill för några få år sedan avvisades i bägge dessa länder alla åtgärder av detta slag med förakt, såsom varande onödiga, farliga, och ogenomförbara. Men depressionsårens erfarenheter ådagalade nödvändigheten av något nationellt försäkringssystem, under det erfarenheterna av arbetslöshetsunderstöden här som annorstädes visade, att de pengar, som betalas ut till de arbetslösa, gå direkt ut i cirkulationen och utgöra en stimulans för hemmamarknaden. Men ehuru fördomen mot arbetslöshetsförsäkring och -understöd, motiverad med att de äro »oekonomiska», nu till stor del försvunnit, äger invändningen att de, när de äro som bäst, ändå blott äro nödfallsåtgärder, fortfarande sitt berättigande. Ingen kan på allvar anse, att man i och med att man av allmänna medel ger en person så mycket, att den kan uppehålla livet, gör något som är tillfredsställande varken för honom eller samhället. Även om de penningar, som på detta vis sättas i omlopp, ha ett visst ekonomiskt värde, skulle, naturligtvis detta värde bli mycket större, om något produktivt arbete utfördes i utbyte. Särskilt när det gäller de unga, är det ju också uppenbart, att, om det inte finns arbete åt dem, det är mycket bättre att de sysselsättas på ett sådant sätt, att deras intellektuella eller fackliga kapacitet ökas, i stället för

10 att utsättas för den fullständiga sysslolöshetens oundvikliga demoralisation. Allteftersom depressionen har dragit ut på tiden, ha dessa allmänna sanningar blivit så uppenbara, att de icke mera kunna förbises. Följaktligen har offentlighetens uppmärksamhet alltmera kommit att syssla med metoderna att ge de fullvuxna arbete eller de unga fortsatt utbildning. Ännu för några år sedan betraktades allmänt offentliga arbeten såsom oekonomiska och utan praktiskt värde. Den teoretiska invändningen bekämpas nu kraftigt av ett stort antal av våra moderna ekonomer, bland vilka den icke minst framträdande är J. M. Keynes. 1 Men det är dock de faktiska förhållandena, som lämna de mest slående argumenten. Vittnesbörden från de två sista åren ha bragt hela saken i ett nytt ljus. Erfarenheterna från Sverige, Förenta Staterna och andra länder ha visat, att man i viss utsträckning genom väl planerade offentliga arbeten kan bidraga till att väsentligt minska arbetslösheten och samtidigt få nyttiga saker gjorda. Besultaten av de amerikanska försöken äro av särskilt stor betydelse, både på grund av den stora variationen i de vidtagna åtgärderna och på grund av deras sociala syftning. Under det gångna året ha myndigheterna i Förenta Staterna, så väl Förbundsregeringen som de enskilda staterna, energiskt strävat efter att ge varje arbetsför arbetslös någonting att göra. Kongressen anslog den jättelika summan av 4 880 miljoner dollars för att därmed föra över 3 500 000 människor från arbetslöshetsunderstöd till produktivt arbete, i syfte att de enskilda staterna skulle sörja för de icke arbetsföra, och så småningom alla kontantunderstöd av förbundsmedel skulle indragas. Uppgifterna om, i vilken utsträckning detta väldiga program verkligen genomförts, äro motsägande. Att arbetsprogrammet som helhet har blivit en framgång, är emellertid oomtvistligt. Man kan med fog påstå, att de väldiga utgifter, som gjorts i samband med verkställandet av »the New Deal's» omfattande och mångsidiga program, bidragit till att framkalla ett allmänt uppsving inom näringslivet, vilket var deras främsta syftemål. Produktionsutvidgningen började, som man kunde vänta, inom konsumtionsvaruindustrin men håller nu på att utbreda sig till stål- och byggnadsindustrin samt övriga kapitalvaruindustrier. Ekonomer och politiker komma säkerligen att under många år tvista om, huruvida eller i vilken utsträckning den statliga verksamheten utgjort endast den utlösande impulsen eller den grundläggande orsaken till denna återhämtning. För det sunda förnuftet förefaller det dock svårt att betvivla, att de väldiga summor, som genom finanspobtiken i Förenta Staterna drivits ut i cirkulationen, ha bidragit till höjandet av jordbrukarnas och de arbetslösas köpkraft och på så sätt utgjort en kraftig stimulans för näringslivet. Det finns emellertid ett oroväckande drag i den amerikanska tavlan. Ehuru industrin åter ökar sin produktion, har arbetslösheten icke gått tillbaka i motsvarande grad. Man har uppskattat antalet arbetare, vilka sedan mars 1933 på nytt erhållit anställning inom den privata industrin, till ungefär 1 Se J. M. Keynes: millan, 1936.

The General Theory of Employment, I n t e r e s t and Money.

Mac-

11 5 000 000. Icke desto mindre voro enligt rapporter från American Federation of Labor i december 7 860 000 personer fortfarande helt arbetslösa, förutom 3 541 000 sysselsatta i offentliga arbeten. Man har sökt många olika förklaringsgrunder till denna bristande överensstämmelse mellan produktionsutvidgning och återanställning av arbetare. Man har t. ex. framhållit, att i många industrier har efter codernas avskaffande arbetstiden förlängts med det resultatet, att den fördel som ur sysselsättningssynpunkt hade uppnåtts genom 40-timmarsveckan, nu gått om intet. Det har vidare påpekats, att uppsvinget inom industrin endast efter en viss mellantid återverkar på efterfrågan på arbetskraft inom områden, vilka i normala fall sysselsätta nära hälften av befolkningen. Dessa faktorer ha otvivelaktigt i större eller mindre grad bidragit till att fördröja arbetarnas återbördande till produktionen, men de utgöra knappast en tillräcklig förklaringsgrund till den bristande motsvarigheten mellan produktionsutvidgningen och ökningen av sysselsättningsvolymen. Att återhämtningen har gjort och fortfarande gör snabba framsteg i Förenta Staterna är alldeles visst, men det är lika visst, att arbetslöshetsfrågan ingalunda löses med samma snabbhet. I Tyskland har »arbetsanskaffningen ersatts av nya uppgifter för återhämtningspolitiken; en av de viktigaste har därvid varit att skapa den ekonomiska grundvalen för återupprustningen». 1 De under de senare åren upptagna lånen, vilka omnämndes i fjolårets rapport ha emellertid till största delen icke återbetalats utan utöva fortfarande sitt tryck på statsfinanserna. Det är sant, att under de senaste månaderna har avslappningen i det statliga arbetsprogrammet möjliggjort inlösningen av en del »arbetsanskaffningsväxlar», men däremot måste ställas de omfattande, men icke närmare angivna statsutgifterna för rustningsändamål. Ungefär två tredjedelar av den totala investeringsverksamheten i Tyskland under 1934 — innefattande rustningar, bostadsproduktion, järnvägsbyggen och liknande företag — ha gjorts av institutioner och enskilda, vilkas åtgärder på ett eller annat sätt stått under påverkan av staten. Det är intet tvivel om, att den snabba och starka nedgången i arbetslösheten i första hand måste tillskrivas denna politik, men det må betvivlas, att dessa omfattande statsåtgärder ha lyckats sätta igång »pumpverket» för den allmänna konjunkturåterhämtningen i samma utsträckning som i Förenta Staterna. Det må t. ex. observeras, att sedan augusti 1935 har antalet registrerade arbetslösa visat en stadig ökning från 1700 000 till 2 500 000 i december, ehuru flera hundratusentals personer ha införlivats med armén. Denna tillväxt är säkerligen icke endast av säsongkaraktär. Sett i förening med den fortsatta nedgången i exporten och den uppenbarligen uteblivna lönestegringen tycks detta peka på, att återhämtningen inom produktionen och på arbetsmarknaden ännu huvudsakligen är beroende av statsåtgärder, vilka icke lyckats i högre grad sätta fart i det privata näringslivet. Om detta är sant, måste det nuvarande läget på arbetsmarknaden betraktas 1

Institute for Business Research, Weekly Report (eng. uppl.), 15 jan. 1936.

12 som ganska bekymmersamt, särskilt i den mån som det är påverkat av ökningen inom rustningsindustrin, vilken som redan påpekats är en fullständigt improduktiv verksamhet. Situationen i Italien är svår att bedöma, eftersom läget är onormalt till följd av kriget, det stora antalet män under vapen samt det faktum, att inga relevanta uppgifter ha publicerats sedan hösten 1935. De sista användbara rapporterna visa en snabb nedgång i antalet registrerade arbetslösa och en snabb stegring av sedelomloppet samt av priserna. I början av 1936 hade liran sjunkit mer än 10 % under guldpariteten. Sverige erbjuder ett anmärkningsvärt exempel på vad som kan åstadkommas genom en djärv statlig investeringspolitik i förening med väl avvägd monetär kontroll. Att återhämtningen är ett faktum kan klart utläsas ur några få siffror. Index för produktionen av kapitalvaror, vilket redan i januari 1935 var 100-9 (1929 = 100) hade i november stigit med ytterligare 12 %. Produktionsstegringen, vilken 1934 till stor del hade vilat på exportindustrin, spred sig till hemmamarknadsindustrin, särskilt byggnadsindustrin, vilken tack vare en kombination av låga räntor, statligt stöd till bostadsproduktionen samt stigande bostadsefterfrågan, vilken utgått från den inom breda lager ökade köpkraften, överträffade alla förutvarande rekord. Arbetslösheten har befunnit sig i stadigt sjunkande. Medan under 1933 medeltalet per månad av hjälpsökande arbetslösa var 165 000, föll det från 93 000 i januari 1935 till 61 000 i januari 1936, efter att på sommaren ha varit nere så lågt som i 41 000. Det är särskilt intressant att notera, att tack vare regeringens energiska åtgärder hade antalet unga arbetslösa (16—25 år), vilket i november 1933 var 57 000, sjunkit till 10 000 i juli 1935. För uppnåendet av dessa tillfredsställande resultat spelade de offentliga arbetena en viktig roll; sommaren 1935 beviljades cirka 55 miljoner kronor till detta ändamål. Dessutom står det klart, att den statliga investeringsverksamheten snarare har påskyndat än hejdat den allmänna återhämtningsprocessen. Dess finansiella berättigande demonstreras på ett slående sätt av budgetens läge. Under 1936 skola alla icke räntabla företag finansieras ur de löpande inkomsterna, budgeten skall åter bli balanserad, och alla de kortfristiga lån, som under 1933 och 1934 upptagits för igångsättande av krishjälpsarbeten, skola återbetalas. Det har till och med föreslagits en sänkning av inkomstskatten, ett i ögonen fallande vittnesbörd om sundheten i det här begagnade systemet att balansera budgeten över en följd av år i stället för över bara ett enda. Men den svenska regeringen nöjer sig inte med att vila på sina lagrar. I statsverkspropositionen till 1936 års riksdag framhölls som ett betydelsefullt faktum, att arbetslöshetsproblemet ännu icke var löst: trots att Sveriges handel och industri tycktes icke blott ha nått full återhämtning och förstärkt sitt läge utan även i några avseenden verkligen gjort nya landvinningar, var den permanenta arbetslösheten ännu avsevärt större än under högkonjunktursperioderna under 1920-talet. För att möta detta problem håller man på att genomföra ett utvidgat program innefattande bostadsförbättringar, inre kolonisation samt en del andra åtgärder;

13 dessutom har en utredning påbörjats i och för inventering av de allmänna arbeten, vilka kunna sättas igång i händelse en ny kris skulle inträda. 1 Ännu ett fall, där en avsevärd framgång vunnits vid bekämpandet av arbetslösheten med monetära åtgärder, erbjuder Storbritannien. Det råder knappast något tvivel om, att övergivandet av guldmyntfoten, den utvidgade bankkrediten, sänkningen av räntefoten genom en djärv konverteringspolitik samt alla dessa åtgärders gynnsamma inverkan på budgeten ha utgjort de främsta orsakerna till arbetslöshetens nedgång. Vid slutet av 1935 voro flera personer i arbete än vid någon föregående tidpunkt och ungefär 1300 000 flera än vid depressionens bottenpunkt 1932. Under föregående år sjönk den totala arbetslöshetssiffran med ungefär 228 000, men liksom i Sverige förblev den avsevärt högre än under åren före depressionen. En stor del av den kvarstående arbetslösheten var koncentrerad till fyra särskilt hårt drabbade landsdelar, och det är typiskt för den allmänna opinionen, att trots det allmänna uppsvinget stark kritik fortfarande riktades mot regeringen, därför att den icke lyckats tillfredsställande råda bot för missförhållandena inom dessa distrikt. Som redan har påvisats, kan endast en ringa del av den allmänna konjunkturförbättringen skrivas på exporthandelns konto. Det var hemmamarknaden, som erbjöd ökade avsättningsmöjligheter, framförallt byggnadsindustrin, vilken utvecklade en förvånansvärd livaktighet. Under 1935 var omfattningen av såväl den industriella som den för bostadsändamål avsedda byggnadsverksamheten mer än dubbelt så stor som 1931; bostadsbyggandet stod dock i främsta rummet. I Japan har man fullföljt den under de senare åren följda expansiva penningpolitiken. År 1935 finansierades åter ungefär en tredjedel av den totala budgeten medels lån. Det är svårt att säga, hur stor del av dessa utgifter som gå till sociala välfärdsåtgärder, men man har i varje fall försökt att bistå den svårt betryckta jordbruksbefolkningen. Utgifterna för rustningsändamål utgöra fortfarande den överlägset största posten på budgeten. Under de sista fem åren ha anslagen under denna titel mer än fördubblats; år 1935 uppgingo de till 46'2 % av totalbudgeten. Nödvändigheten av att i framtiden kunna finansiera statsutgifterna med skattemedel är för närvarande föremål för allvarlig diskussion. Man tycks i Japan vara starkt medveten om, att systemet med statsutgifter överstigande inkomsterna icke kan betraktas som politik på lång sikt. Ehuru det är användbart i depressionstider, kan det självfallet vara riskabelt under en högkonjunkturperiod. De två sista årens utveckling i Tjeckoslovakiet är särskilt intressant. I februari 1934 sänktes den tjeckoslovakiska kronans guldvärde med en sjättedel, men inga steg togos i riktning mot kreditutvidgning. Att enbart devalve1 [Sedan det ovanstående skrevs h a r en ytterligare förbättring av väsentlig omfattning i n t r ä t t i det ekonomiska läget i Sverige. Sålunda hade Sveriges Industriförbunds produktionsindextal (generalindex), r ä k n a t från månadsmedeltalet för 1935 = 100, under september 1936 stigit till 110. Antalet hjälpsökande arbetslösa nedgick under sensommaren 1936 till omkring 21 000, d. v. s. till ungefär hälften av siffran för motsvarande tid under föregående år.]

14 ringen haft något märkbart inflytande på affärsverksamheten kan icke påvisas. Det är möjligt, att den bidrog till att förhindra fortsatt tillbakagång, men den medförde icke det uppsving man hoppats på, och ingen märkbar förbättring ägde rum i fråga om arbetslösheten. Den tjeckoslovakiska regeringen har nu vidtagit ytterligare åtgärder av klart expansiv karaktär. I december 1935 sänktes räntan å statslån, även övriga räntor sänktes; den tillgängliga kreditvolymen från centralbankerna utökades. Följderna av dessa åtgärder skola ingående studeras under de kommande månaderna. Det kanske mest dramatiska av alla försök som gjorts att bekämpa arbetslösheten genom penningpolitisk reglering är det, vilket med sådan framgång utförts i Belgien. I början av 1935 befann sig landet i ett mycket svårt läge. I januari voro 223 000 personer fullständigt och 158 000 delvis arbetslösa; tillsammans utgjorde detta mer än 40 % av hela den försäkrade industriarbetarklassen. Utrikeshandeln visade fortgående nedgång. Trots den utpräglade deflationspolitik, som tillämpats av regeringen under de tre föregående åren, visade budgeten ett avsevärt underskott, och man måste taga upp lån i utlandet för att upprätthålla valutans värde. Indragningar av bankkrediten samt exporten av guld fortgingo i ökad takt, tills i mars regeringen avgick och ersattes av en koalitionsregering med van Zeeland i spetsen. Dennes program syftade till åtgärder i rakt motsatt riktning mot de tidigare vidtagna samt övergång till en systematisk expansiv finanspolitik. Under loppet av fjorton dagar genomfördes på laglig väg en devalvering av den belgiska francen med 28 %. Denna åtgärd lade grunden till återhämtningen. För dirigerandet av hela den följande uppbyggnadsprocessen tillsatte regeringen en särskild myndighet (Office de redressement économique), vars uppgift är att förbereda, organisera och övervaka utförandet av de planerade åtgärderna; bland dessa märkas konverteringen av statslån, skapandet av ett »Institut för rediskontering och garanti», genomförd bankkontroll samt reform av hypoteksverksamheten. Den sammanlagda effekten av dessa olika åtgärder har blivit en stegring av grosshandelspriserna, sanering av bankerna, underlättande av utrikeshandeln samt nedbringande av arbetslösheten med ungefär 30 %. E t t ytterligare försök att öka antalet inom produktionen sysselsatta skall göras genom ett stort, över tre år sig sträckande program för allmänna arbeten. Detta program omfattar förbättringar av vägar, järnvägs- och kanalanläggningar, uppmuntrandet av vissa produktionsgrenar, upprensning av slumkvarter, skolbyggen, anläggandet av vattenledningar m. m. E n jämförelse mellan det sociala och ekonomiska läget i Belgien av i dag med det, som rådde för ett år sedan, lämnar övertygande vittnesbörd om möjligheterna att bekämpa depressionen genom en handlingskraftig politik, syftande till socialt såväl som ekonomiskt återuppbyggande. Alla de hittills nämnda länderna ha i en eller annan form bedrivit expansionspolitik. Det återstår att avhandla den föga omfattande grupp av länder, vilka under 1935 hållit fast vid 1929 års guldkurs och mer eller mindre fullständigt genomfört deflationsprincipen.

15 I Frankrike kännetecknas år 1935 av regeringens bestämda motstånd mot varje tendens till devalvering, vilket tog sig uttryck i en klar och målmedveten deflationspolitik. En rad dekret utfärdades, vilka beteckna deflationssystemets fullständiga genomförande. De innehöllo bestämmelser, dels om nedbringande av statsutgifterna genom en allmän och likformig sänkning av alla statliga utbetalningar med 10 %, vad ändamål de än gällde: löner, pensioner, räntebetalningar å skulder, leveransbetalningar o. s. v., dels om nedbringandet av levnadskostnaderna genom prissänkningar å bröd, kol, gas, elektricitet, hyror o. s. v. Den 17 juli utfärdades 28 dekret, varav 20 handlade om budgetindragningar, och 8 syftade till att återuppliva affärsverksamheten eller åstadkomma lättnad från olika pålagor. Den 30 oktober antogos ytterligare 300 dekret, vilka utgjorde en fortsättning av samma politik. Den franska regeringens energiska och vittomfattande ingripanden beteckna ett systematiskt försök att möta depressionen med en konsekvent deflationspolitik. Det är ännu icke möjligt att fälla ett slutgiltigt omdöme om resultatet. Allt som kan sägas är, att hittills icke framträtt någon allmän återhämtning inom industri och handel. Arbetslösheten fortsatte att växa under 1935. Läget i Nederländerna påminner i sina huvuddrag om det i Frankrike. Arbetslösheten har visat en tydlig ökning; tillbakagången inom industrin har fortgått, likaledes prisfallet på jordbruksprodukter; värdet av såväl export som import har minskat till ungefär en tredjedel av vad det var år 1929. I Schweiz har depressionens verkningar på det hela taget varit mindre märkbara än i Frankrike och Nederländerna, men också där har det procentuella antalet arbetslösa visat en ökning från föregående år. 1 Om man vill fälla ett sammanfattande omdöme över det allmänna läget, kan man säga, att en avsevärd förbättring har inträtt i ungefär tre fjärdedelar av världen. Denna har uppnåtts icke genom de gamla »naturliga» metoderna utan genom en rad av beslutsamma åtgärder från regeringarnas sida i syfte att bringa ordning i de respektive statshushållen. För detta ändamål ha de energiskt verkat för att stimulera det inhemska näringslivet genom finansiering av offentliga arbeten, genom sänkning av räntesatserna samt räntan å statslån, genom stöd åt olika produktionsgrenar inom industri och jordbruk, genom uppmuntrande av byggnadsverksamheten samt rikliga anslag till arbetslöshetsunderstöd. Att dessa åtgärder haft en starkt stimulerande inverkan på näringslivets återhämtning kan knappast bestridas; men den period, under vilken dessa resultat ha visat sig, är alltför kort, för att man skall kunna avge ett slutgiltigt omdöme. Ehuru det synes klart, att en expansiv ekonomisk politik kan utgöra en effektiv motvikt mot depressionen, är den dock otvivelaktigt underkastad en begränsning, vilken icke ännu till fullo klarlagts genom erfarenheten. Det kanske kommer att visa sig, att den i vissa fall har 1 [Den under år 1935 följda deflationspolitiken i F r a n k r i k e , Nederländerna och Schweiz har under loppet av år 1936 b r u t i t s , dels genom den nya kurs för den franska ekonomiska politiken, som inaugurerades under sommaren 1936 (se nedan s. 24), dels genom »guldblockets» sönderfall i och med devalveringen av de franska, nederländska och schweiziska valutorna hösten 1936.]

16 drivits för långt, och att man i alltför hög grad tagit den statliga kreditgivningen i anspråk, varigenom denna till sist kommer att försvagas genom att den föranleder en skattebörda, som är oproportionerligt stor i förhållande till de samhälleliga tillgångarna samt till skatteunderlaget. I andra fall kanske man kommer att finna, att utsläppandet av statsmedel i cirkulation har fortsatts allt för länge, och att, när den ekonomiska verksamheten återtagit sin normala rytm, en fortsättning på samma väg är snarare skadlig än nyttobringande. Hela tekniken för den ekonomiska expansionen är ännu jämförelsevis ny, och en vidare kännedom om dess verkningssätt kanske skall visa, att misstag ha begåtts. Ehuru man tryggt kan påstå, att den har lämnat ett värdefullt bidrag till bekämpandet av depressionen, skulle det vara en farlig överdrift att vilja hävda, att den lyckats helt övervinna densamma. Vissa fakta ha i det föregående framdragits, vilka tala för, att denna delvis inträffade återhämtning är svagare och mindre fullständig än vad den kan tyckas vid första anblicken. Icke minst betydelsefullt är därvid det förhållandet, att ökningen av antalet sysselsatta inom industrin icke lyckats hålla jämna steg med produktionens utvidgning och det ökade handelsutbytet. Ehuru en avsevärd nedgång i arbetslösheten skett, motsvarar denna på intet sätt vad man haft skäl att vänta. I länder som Belgien, Tyskland, England, Sverige och Förenta Staterna, där till följd av expansionspolitiken ett märkbart uppsving har skett, är arbetslöshetssiffran fortfarande abnormt och oproportionerligt hög. Detta besvärande faktum kan icke bortförklaras och icke lämnas åsido som betydelselöst. Som påpekats av doktor Ernst Wagemann, 1 föreståndaren för det tyska »Institut fiir Konjunkturforschung», har befolkningstillväxten och den ökade tillströmningen till arbetsmarknaden otvivelaktigt bidragit härtill. Emellertid förefaller även hans nästa påstående i hög grad sannolikt, nämligen att »i detta avseende är problemet om den tekniska arbetslösheten uppenbart av ännu större betydelse, d. v. s. den växande oförmågan att använda mänsklig arbetskraft i proportion till den starkt ökade användningen av kapital. Deuna företeelse, vilken, särskilt i Förenta Staterna, kastade en skugga redan över den förra högkonjunktursperioden, återvänder synbart nu, då den konjunkturbetingade arbetslösheten går tillbaka.» 2 Avförandet av arbetskraft ur produktionen genom tekniska förbättringar låter sig, vilket framhölls i föregående årsrapport, ej alls hejdas av depressionen, utan har i stället en tendens att fortgå i snabbare takt. Då företagarna äro tvungna att taga vara på varje möjlighet till besparing, söka de naturligtvis först av allt att nedbringa sina arbetsomkostnader genom att införa arbetssparande metoder och mekaniska anordningar överallt, där det är möjligt. När konjunkturerna förbättras, är tiden inne för ersättandet av det förslitna kapitalet. Varje driftig företagare anskaffar naturligtvis de bästa och modernaste maskiner han kan komma åt, vilket nästan i varje fall innebär en starkare eller svagare minskning av arbetsstyrkan. Härigenom växer hans produktion mycket 1 E. Wagemann: La situation de Péconomie mondiale, Revue économique internationale, November 1935, s. 214. a a. a.

17 snabbare än antalet i hans tjänst anställda arbetare, och den statliga arbetslöshetsstatistikens siffror kvarstanna vid en höjd, vilken tidigare skulle ha varit otänkbar. H ä r är icke platsen för att gå till botten med detta invecklade och svårlösta problem, men dess fortsatta existens kan icke få ignoreras vid en tidpunkt, då förhoppningarna om att genom de vanliga konjunkturstimulerande metoderna nedbringa arbetslösheten till normala proportioner överallt ha gäckats. Doktor Harry Jerome, som gjort detta ämne till föremål för ett mycket grundligt studium, 1 har dragit den slutsatsen, att mekaniseringen icke endast berövar arbetare deras anställning utan även »bidrar till oberäkneligheten och den starka växlingen i det ekonomiska livet» och därmed skärper osäkerheten i de industrianställdas läge. Tekniska förändringar kunna dessutom leda till disproportionerlig produktion i stor skala, vilket, när resultatet gör sig märkbart, kan få svåra följder. Enligt doktor Jeromes beräkningar skulle de tekniska förbättringar, som gjorts inom Förenta Staternas jordbruksproduktion mellan 1919 och 1927, ha räckt till för att göra 2-5 miljoner arbetslösa, ifall produktionsvolymen förblivit oförändrad; i själva verket blevo dock endast omkring 800 000 personer avskedade. Ändå kunna bestämmelser, vilka inskränka införandet och bruket av nya mekaniska metoder, icke medföra någon som helst lösning av dessa problem. I Belgien har man gjort ett intressant försök att vid de allmänna arbetena uppmuntra användandet av manuell arbetskraft och inskränka bruket av mekaniska anordningar. Efter att detta system allvarligt prövats, övergavs det emellertid helt och hållet; det befanns för tidsödande, för kostsamt, för besvärligt. I Holland försökte regeringen ersätta den mekaniska tröskningen med handtröskning, i det den erbjöd avsevärda premier för handtröskat vete. Ehuru det senare omedelbart visade en relativ ökning, var den inverkan, som detta försök utövade på arbetslösheten, icke tillräcklig för att motivera en fortsättning på samma väg. I Italien, Nederländerna, Spanien och Tjeckoslovakiet och en del andra länder ha inskränkande lagbestämmelser rörande mekaniseringen införts, och liknande bestämmelser medtogos i några av de i Förenta Staterna utfärdade coderna. Dylika åtgärder kunna visa sig ha en tillfällig effekt, men teknisk arbetslöshet kan icke bekämpas genom att man med konstlade medel fasthåller vid föråldrade metoder. Det verkliga problemet är att skapa garantier för att de inbesparingar i fråga om löner, som åstadkommas genom tekniska förbättringar, icke minska den tillgängliga mängden av köpkraft. Om dessa inbesparingar utnyttjas till sänkning av priserna, uppväga fördelarna för samhället i dess helhet den tillfälliga förlust av arbetsförtjänst, som drabbar några av dess medlemmar. Om de utnyttjas till höjning av lönerna för de kvarblivande arbetarna som ersättning för deras ökade produktivitet, medför detta likaledes en samhällelig fördel. Men om, såsom fallet var i Förenta Staterna före depressionen, priserna hållas uppe på oförändrad 1 Harry 1 ni^

8 3 0 0 36

Jerome: Mechanisation in Industrv. National Bureau of Economic Research, 3

nivå, medan företagarvinsterna öka snabbare än arbetslönerna, inträder ett tillstånd av bristande jämnvikt, vilket ofelbart får allvarliga sociala och ekonomiska följder.1 En annan faktor, vilken kunde anses påverka tillståndet på arbetsmarknaden, är den nedgång av födelsetalet, som kan noteras i nästan varje land med tillförlitlig statistik. Det är onödigt att uppehålla sig vid de intressanta teorier rörande framtiden, vilka kunna byggas upp på grundval av befolkningsstatistikens nuvarande resultat. Måhända komma de beräkningar att slå. in, enligt vilka efter hundra år Englands och Wales' befolkning skall ha minskats från 40 000 000 till 4 426 000, varav över halva antalet är över 60 år.* Det är betecknande, att i alla industrialiserade länder, däribland Japan, har födelsetalet efter kriget visat en nedgående tendens, vilket framgår av följande tabell: Antal levande födda per 1000 invånare.

Tyskland

1921-25 1926-30

18-6 194 18-2 197 26-8 33-5 24-i 18-o 17-2 159 18-4

18' 3 18-0 17-4 18-o 24-9 32-2 23-2 16'3 16-s 14-8 16-o

17-7 18-o 17-3 17-4 23-8 32-9 22-5 16-s 15-8 14-5 15-i

16-5 17-3

16-0 17-8 16i 17-1 23-2 30o 20-4 14-8 15-8 13-7 18o

20-4 22-3 19'S 22-5 29-7 34-e 27-4 22-2 20-4 19i 22-i

16» 16-e 23-7 31-5 20-9 14-9 14-9 13-7 14-7

1935 3

15-6 23-1

15-2 4

19-3

Det är onödigt att här fråga efter orsaken till denna nedgående rörelse, vilken tycks fortgå trots regeringarnas åtgärder och trots oppositionen mot födelsebegränsning. Den förorsakar oro på många håll och är i de skandinaviska länderna föremål för utredning. Men det vore synnerligen förhastat att lägga den till gund för förutsägelser om, att arbetslösheten efter ett eller två. årtionden skall avlösas av brist på arbetskraft. Ehuru i många länder födelsetalet under en generation eller ännu längre har befunnit sig i sjunkande, har intet av dessa länder kunnat undslippa arbetslöshetsproblemet. Verkningarna av befolkningsrörelsen göra sig långsamt gällande, och för närvarande kunna de icke väntas utöva något större inflytande på arbetsmarknaden. Även efter den begynnande nedgången i födelsesiffrorna har det proportionella antalet personer i arbetsför ålder fortsatt att växa. För den närmaste 1 Se Harold G. Monlton: Income and Economic Progress, Brookings Institution, Washington, 1935, särskilt kap. 10. 2 Enid Charles: The Effect of Present Trends in Fertility and Mortality upon t h e F u t u r e Population of England. London and Cambridge Economic Service. Special Memorandum N:o 40, Aug. 1935, s. 12 o. 14. 3 Provisoriskt. 4 För de första 9 månaderna. 5 För ett område, vilket icke är lika stort från år till år.

19 framtiden är därför ingen lindring i arbetslösheten att vänta från detta håll. Under processens gång kommer samtidigt åldersfördelningen att gradvis undergå en förskjutning. Antalet arbetsföra kommer att minska, medan antalet icke-arbetsföra ökar. 1 Denna växling i ålderssammansättningen kommer så småningom att skapa nya problem för den samhälleliga behovstäckningen och kommer förmodligen att öka efterfrågan på överflödsartiklar i förhållande till efterfrågan på nödvändighetsvaror. Dessutom är det troligt, att när befolkningen verkligen börjar krympa ihop, kommer man att söka att dra till sig immigranter, om någon brist på arbetskraft skulle göra sig kännbar. Därigenom kommer folkminskningen troligtvis att hejdas eller åtminstone betydligt fördröjas. Dessa sålunda igångsatta flyttningsrörelser komma att vara ägnade att återställa jämvikten mellan de länder, där befolkningen ökar, och de länder, där den befinner sig i avtagande. Man kan i varje fall icke säga, att överbefolkning är huvudorsaken till arbetslösheten. Det finns ingen anledning att betvivla, att om världens tillgångar utnyttjades och fördelades rationellt, alla dess invånare i arbetsför ålder skulle kunna erhålla full sysselsättning samt åtnjuta en bättre levnadsstandard än den som nu råder inom stora områden av alla de fem världsdelarna. Den senaste depressionens lärdomar, vilka vi ovan ha exemplifierat, visa tillräckligt tydligt, åt vilket håll den riktiga lösningen är att söka. Bättre organisation inom industrin, friare handelsutbyte och förnuftigare principer för penningväsendet och köpkraftens fördelning skulle göra det möjligt att besegra arbetslöshetens spöke. Avsevärda framsteg ha redan gjorts på denna väg i olika länder; men, såsom gång på gång har betonats i dessa rapporter: enskilda länders åtgöranden förmå icke längre lösa det sociala och ekonomiska problemet. De måste kompletteras genom internationella åtgärder och infogas i ett internationellt system. Den klokaste nationella planhushållning och det största nationella förutseende kan icke hoppas på att helt få skörda sina frukter i en värld, där förhållandet mellan staterna ännu är kaotiskt. Den nationella ordningen står hjälplös gentemot den internationella oordningen. Varje strävan att råda bot för arbetslösheten ställes ytterst inför uppgiften att genombryta den nationella begränsningen och konfronteras med detta århundrades verkliga ekonomiska problem: att utforma ett internationellt hushållningssystem, som motsvarar det oundvikliga ömsesidiga beroendet nationerna emellan. 1 Dr. Charles drar t. ex. den slutsatsen, a t t i fallet England och Wales kommer, »ehuru ingen avsevärd minskning av befolkningens totalsumma är förestående under de närmaste två årtiondena, en utpräglad minskning av antalet personer i skolåldern samt en utpräglad ökning av personer fyllda 60 å r och äldre a t t i n t r ä d a under denna period». a. a. s. 19.

20 TREDJE KAPITLET.

Socialpolitik och näringspolitik. Föregående kapitel var uteslutande ägnat åt arbetslöshetsproblemet. Varje gren av socialpolitiken måste ses i samband med depressionens återverkningar. På följande sidor, vilka innehålla en kortfattad översikt över den sociala utvecklingen på övriga områden, skall detta faktum oavbrutet hållas i sikte. Vare sig man behandlar socialförsäkring, arbetstid, industriell organisation, statlig verksamhet för sociala ändamål eller jordbrukets förhållanden är det, om man skall kunna se händelserna i deras rätta belysning, nödvändigt att passa in dem i det allmänna ekonomiska sammanhanget.

Socialförsäkringen. Nyttan av denna metod kan omedelbart utläsas ur en översikt över socialförsäkringens utveckling under senare tid. Det må erinras om, att från krigsslutet till 1929 har socialförsäkringen oavbrutet vunnit utbredning i hela Europa och i många utomeuropeiska länder. Vid depressionens inbrott hejdades omedelbart denna betydelsefulla process, och en period av tillbakagång följde. Under 1931, 1932 och 1933 bildades endast få nya kassor, och antalet försäkrade minskades betydligt, då de arbetslösa icke längre kunde betala sina premier, och som följd därav inkomsterna till socialförsäkringens fonder liksom statsinkomsterna starkt minskades. Samtidigt blevo sjuk- och invaliditetsförsäkringens fonder allt hårdare anlitade, särskilt i länder som icke hade någon arbetslöshetsförsäkring. Dessa förhållanden ledde i många länder till en mer eller mindre stark nedskärning av försäkringssummorna samt betydligt skärpta villkor för deras erhållande. Trots den svåra kris, som den obligatoriska socialförsäkringen hade att genomgå, upphävdes den dock ingenstädes, och under 1932 inträdde, vilket konstaterades i föregående års rapport, en period av återhämtning. Denna tendens stärktes avsevärt under 1935. Ehuru i några länder vissa inskränkande bestämmelser hade genomförts, voro dessa i intet fall av särskilt allvarlig innebörd, och den allmänna tendensen har tydligt gått i motsatt riktning. I Australien, Belgien, Frankrike, England, Italien, Sverige och Uraguay ha försäkringsbeloppen höjts, eller villkoren för deras utfående mildrats. Vad som verkar kanske ännu mera hoppingivande, är de talrika tecknen på att kampanjen för utbredandet och förstärkandet av socialförsäkringen återigen är i full gång. I Förenta Staterna t. ex. ger »Social Security Act» de 25 miljoner arbetare, som omfattas av försäkringen, rätt till ålderdomspension, därvid med särskilda bestämmelser för järnvägstjänstemän, samt till understöd i händelse av arbetslöshet. Lika uppmuntrande äro de resultat, som under föregående år uppnåtts av socialförsäkringsinstitutionerna. Minskningen av antalet försäkrade och av premieinbetalningar har i de flesta länder upphört, och i många, där konjunk-

21 turförbättring inträtt, kan man konstatera en tendens till ökning, ehuru i all mänhet siffrorna från 1929 och 1930 ännu icke uppnåtts. På det hela taget var läget för socialförsäkringen under 1935, såväl om man bedömer det med hänsyn till lagstiftningsåtgärder, som om man går efter statistiken över verksamhetens omfattning, betydligt gynnsammare än vid någon annan tidpunkt efter 1929. Under depressionens mörkaste skede hade några av dem, vilka ägnat sitt liv åt införandet och organiserandet av socialförsäkringen, börjat tvivla på att systemet skulle överleva denna den värsta kris, som det någonsin gått till mötes. Det kan redan nu med någorlunda visshet sägas, att tack vare styrkan i socialförsäkringsprincipen och det djup, till vilket dess rötter trängt ned i de länder, där den knäsatts, har stormen med anmärkningsvärd framgång kunnat motstås. Det är icke att hänge sig åt någon falsk optimism, om man förutspår en period, under vilken systemet kommer att utbredas vidare, särskilt i de utomeuropeiska länderna, samt att därvid de ur ekonomisk synpunkt så ofta gjorda invändningarna icke komma att tillmätas samma betydelse som förr. Det arbete, som Arbetsbyrån har utfört på socialförsäkringens område, hör kanske till dess mest anmärkningsvärda prestationer, och den skall i fortsättningen med förnyad hoppfullhet och energi fullfölja sin uppgift på detta område.

Arbetstiden. Det torde kanske bereda någon överaskning, att utvecklingen i riktning mot förkortning av arbetstiden trots den fortgående återhämtningsprocessen har fortsatt, ehuru med något förminskad hastighet. Arbetstidsförkortningen aktualiserades huvudsakligen i egenskap av medel mot arbetslösheten. I länder som Italien och Förenta Staterna, där en arbetsvecka på 40 timmar eller mindre införts, har följden blivit en avsevärd minskning av arbetslösheten. Man skulle dock ha väntat, att motiven till arbetstidsförkortning betydligt försvagats, när produktionen ökade. Det är sant, att i några länder och inom några industrier, där ett stort antal arbetare återtagits, har kravet på arbetstidsförkortning knappast upprätthållits med samma styrka som tidigare. I industrier, där lönerna blivit starkt reducerade, är det naturligt, att arbetarna och deras organisationer i första hand sträva efter att återvinna sin tidigare levnadsstandard, innan de gå vidare till att kräva förbättrade arbetsförhållanden. Då konjunkturerna åter förbättrats, ha därför deras åtgärder i första hand syftat till ökning av förtjänsten snarare än av fritiden. Den allmänna uppfattning, vilken vid fjolårets konferens vann uttryck i antagandet av en allmän konvention, att ytterligare förkortning av arbetstiden inom industrin förr eller senare blir oundviklig, tycks dock icke ha blivit allvarligt rubbad. 1 Detta beror säkert i stor utsträckning på det ovan be1 Den 32-dra I n t e r p a r l a m e n t a r i s k a konferensen kommer t. ex. a t t föreläggas en såväl av Unionens sakkunniga kommittéer som av I n t e r p a r l a m e n t a r i s k a Rådet enhälligt antagen resolution, vilken ånyo ger u t t r y c k för åsikten, a t t tekniska framsteg kräva en revision av arbetstiden och noterar som ett framsteg antagandet av konventionen rörande 40timmarsveckan samt u p p m a n a r konferensens nationella grupper a t t till sina respektive regeringar framkomma med förslag angående systematisk i n s k r ä n k n i n g av arbetstiden inom hela industrin.

22 rörda förhållandet, att i de flesta länder, där återhämtningen kommit i gång på allvar, har återanställning av arbetare skett i betydligt långsammare takt än produktionsutvidgningen. Sannolikheten för att arbetstillfällena även i fortsättningen komma att minskas genom de tekniska framstegen har icke försvagats utan snarare bestyrkts av de senaste erfarenheterna. Härpå beror det, att intresset för frågan om arbetstidsförkortning upprätthållits, och att långsamma men säkra steg tagas i denna riktning. I Italien, där fyrtiotimmarsveckan först infördes, slöts i juli 1935 en ny överenskommelse mellan konfederationerna av arbetsgivare och arbetare inom industrin, vari fyrtiotimmarsveckan fastställdes som permanent institution, omfattande alla i industri-, hantverks- och kooperationsföretag anställda arbetare. Arbetsveckan är fastställd till fyrtio timmar för kontinuerlig och till fyrtiotvå timmar för icke kontinuerlig drift, varvid undantagsbestämmelser, kalkylationsmetoder o. s. v. regleras av federationerna. I Förenta Staterna däremot blev den fullmakt att utfärda lagar för genomförandet av fyrtiotimmarsveckan, som i National Recovery Act givits åt presidenten, i maj 1935 av högsta domstolen förklarad olaglig. I en del industrier har framträtt en tendens till förlängning av arbetstiden, vilket framgår av de fakta, som vid olika tillfällen hopsamlats av skilda myndigheter samt av American Federation of Labor. De ofördelaktiga följder, som visat sig efter övergivandet av codebestämmelserna, ha förmått ungefär hundra industrier att begära bibehållandet av icke obligatoriska coder. I Tjeckoslovakiet har den av socialministern föreslagna lagen om fyrtiotimmarsvecka ännu icke antagits, men förhandlingar mellan företagar- och arbetarorganisationerna ha lett till införandet av fyrtiotvåtimmarsvecka i jästindustrin och fyrtiotimmarsvecka med partiell lönekompensation i alkohol-, bryggeri- och konstsilkeindustrierna; dessutom har fyrtiotimmarsveckan genomförts i all av staten ledd eller understödd verksamhet. I England har slutligen arbetsministern fortsatt utredningen av frågan om beredandet av arbetsmöjligheter åt de arbetslösa genom arbetstidsförkortning, och han har därvid samarbetat med företagarrepresentanter från olika industrier. Denna utredning omfattar redan ett stort antal produktionsgrenar och utsträckes till ytterligare flera. Man kan därför säga, att utvecklingen mot arbetstidsförkortning går framåt, fast med något minskad hastighet. Upphävandet av codebestämmelserna för fyrtiotimmarsveckan i Förenta Staterna utgör ett allvarligt bakslag, men det återstår att se, i vilken utsträckning den förkortade arbetsveckan skall upprätthållas genom ny lagstiftning eller genom frivilliga avtal.

Arbetslöner och lönepolitik. Det har under året icke skett någon avsevärd förändring varken av penninglönerna eller av reallönerna. I länder som t. ex. Förenta Staterna, England, Australien och Nya Zeeland, där en svag ökning av penninglönerna inträtt, har detta uppvägts eller mera än uppvägts genom stigande levnads-

23 kostnader. Och tvärtom: i de länder, där lönerna ha sjunkit något, vilket skett i Nederländerna och Polen, har sänkningen av levnadskostnaderna mer eller mindre fullständigt upphävt denna tendens, varvid reallönen förblivit så gott som oförändrad. I Belgien har index för penninglönerna under året varit nästan konstant, medan stegringen av levnadskostnaderna medfört en sänkning av reallönerna. Samtidigt måste det erinras om, att icke lönesatserna, varken de reala eller de nominella, giva någon verklighetstrogen bild av arbetarnas inkomster. Timlönerna kunna stiga eller levnadkostnaderna minska, varav man kan draga den slutsatsen att arbetarnas ekonomiska läge väsentligen förbättrats. Detta äger emellertid sin riktighet endast i den mån de kunnat erhålla regelbundet arbete. Det är betecknande, att i Förenta Staterna, där index för den faktiskt utbetalade lönen möjliggör en jämförelse mellan lönesatserna och den totala arbetsinkomsten, finner man att, ehuru de nominella lönesatserna nu ha stigit till något över 1929 års nivå, den totala arbetsinkomsten ännu utgör blott två tredjedelar av vad den var 1929.

Industrins organisation. E n ny företeelse, vilken ägnades en viss uppmärksamhet i föregående årsrapport, är den under statlig ledning eller kontroll arbetande industrin. Man uppställde den frågan, om det var möjligt att finna någon medelväg mellan fullständig frihet och fullständig statsreglering; mellan å ena sidan en av staten helt och hållet planerad och organiserad hushållning och å andra sidan det gamla systemet med oreglerad konkurrens. Behovet av ett visst mått disciplin och organisation, som kunde förebygga hetskonkurrensen, hade lett till en rad experiment, vilka gingo i riktning mot reglering av priser och produktion i avsikt att hejda den snabbt nedåtlöpande deflationsrörelsen. Det påpekades, att ett av de för dessa experiment mest karakteristiska dragen var deras inriktning på sociala ändamål. Det hade icke varit orimligt att vänta, att i och med konjunkturförbättringen opposition skulle sätta in mot de av staten utfärdade föreskrifterna. I viss utsträckning ha dylika förväntningar slagit in i och med den senaste tidens händelser. Dock vore det förhastat att antaga, att tendensen mot statskontroll över näringslivet, »planhushållning», givit vika för ett återvändande liberalt system. Det mest anmärkningsvärda tecknet på reaktionen mot statsreglering av industrin är avskaffandet av coderna om lojal konkurrens i Förenta Staterna, vilket följde på upphävandet av »National Industrial Recovery Act». Det råder intet tvivel om att, sedan depressionens värsta skede passerats, en stark opposition mot statens ingripande i näringslivet gjort sig gällande även hos många av dem, som ursprungligen hälsade genomförandet av NIRA som det enda sättet att hejda den katastrofala nedskärningen av löner och priser. I England ha inga påfallande förändringar ägt rum, men organisations-

24 processen har förts ett betydligt steg vidare inom kol-, bomulls-, järn- och stålindustrin. I Frankrike har lagförslaget om statens rätt att under depressionstider göra avtal mellan industriella organisationer obligatoriskt bindande endast rönt föga framgång. Detta förslag, vilket omnämndes i fjolårets rapport, antogs av deputeradekammaren, men avslogs av senaten. 1 E t t tecken på den allmänna utvecklingen fram mot statskontroll kan spåras i de åtgärder, som vidtagits av den holländska regeringen, vilken hittills så långt det varit möjligt fasthållit vid laissez-faire-principen. Under krisens tryck antogs i maj 1935 en lag, vilken gav regeringen fullmakt att göra inom olika industrigrenar träffade avtal lagligt bindande, förutsatt att de äro av vital betydelse för ifrågavarande industrigren eller ur samhällsintressets synpunkt motiverade. I motsatt fall är staten bemyndigad att upphäva avtal, vilka synas strida mot det allmännas intressen. I Tjeckoslovakiet fälldes i juni av den dåvarande statsministern, Malypetr, det uttalandet, att det var »nödvändigt att låta produktion och distribution regleras av en självständigt, ehuru under statligt överinseende, arbetande myndighet. I de grenar av den industriella produktionen, där konkurrensen visat sig särskilt fördärvlig, är införandet av tvångsmässig reglering ofrånkomlig.» I och för förverkligandet av dessa idéer ha åtgärder vidtagits för att fullkomna organisationen inom glasindustrin, icke endast med avsikt att kontrollera produkter och priser, utan även för att göra kollektivavtalen lagligt bindande inom hela industrin. I januari 1936 framlade textilindustrins företagarorganisationer i samförstånd med fackföreningarna en liknande plan för organisationen av denna industri, inom vilken det obligatoriska tilllämpandet av kollektivavtalen redan inom några distrikt trätt i kraft. I anslutning till det redan införda monopolet på brödsäd hava åtgärder vidtagits för reglering av kvarnindustrin. För industrin i dess helhet har upprätthållandet av provisoriska kollektivavtal gjorts obligatoriskt för en period på tolv månader framåt. Det tillvägagångssätt, som använts vid införandet av obligatorisk reglering av industrin i Tjeckoslovakiet, är av särskilt stort intresse, och dess resultat förtjäna att följas med spänd uppmärksamhet. I Italien och Portugal fortskrider utvecklingen av det korporativa systemet. I Italien sammanträdde under föregående år fjorton av de år 1934 upprättade tjugotvå korporationerna; de övriga skola sammanträda under första halvåret 1936. De ha huvudsakligen utövat en rådgivande verksamhet i ekonomiska frågor gentemot regeringen, särskilt med hänsyn till de genom krigstillståndet uppkomna problemen. Kommittéer ha tillsatts för utredning av specialfrågor eller för reglering av den ekonomiska verksamheten med avseende på. vissa bestämda produkter. Det är emellertid att märka, att korporationerna hittills icke genomfört regleringar av arbetsförhållanden utan lämnat detta till arbetar- och arbets1 [Regeringsskiftet i F r a n k r i k e under sommaren 1936 medförde en radikal omläggning av den franska ekonomiska politiken. I motsättning till den föregående deflationspolitiken har den Blum'ska regeringens politik syftat till a t t genom stegring av massornas köpkraft stimulera återhämtningen.]

25 givarsyndikaten. Genom att arbetarnas representanter tillsammans med representanter för arbetsgivarna på en basis av jämlikhet bevista de korporativa rådsammankomsterna, erhålla de dock en viss inblick i de allmänna förhållandena inom industrin, vilket de kunna draga nytta av vid förandet av kollektiva förhandlingar. I mars 1936 togos ytterligare två betydelsefulla steg, vilka klart vittna om, på vilken väg den ekonomiska utvecklingen i Italien nu slagit in. Den 3 mars samtyckte ministerrådet till en grundläggande reform, genom vilken Banco dTtalia och övriga större finansiella företag förstatligades, samt hela kreditsystemet lades under statskontroll. Den 23 mars förebådade Mussolini förstatligandet av alla nyckelindustrier, vilka äro av betydelse för nationens försvar, samt förklarade som sin avsikt att tillämpa en »planmässig reglering», grundad på det antagandet att krig är oundvikligt. I Portugal ha avsevärda framsteg gjorts mot bildandet av organisationer, vilka skola lägga grunden till bildandet av korporationer. Då jordbruk och fiske äro landets huvudnäringar, har organisationen framskridit främst på dessa båda områden. Regeringen har dock handlat efter den allmänna principen, att statsingripandet skall inskränkas till att omfatta endast åtgärder, vilka äro nödvändiga för att förebygga missbruk, samt att den enskilda företagsamheten i möjligaste mån skall bevaras. På det sociala området ha kraftiga åtgärder vidtagits för att inskränka övertidsarbetet, och regeringen har erhållit fullmakt att fastställa minimilöner i de fall, då systematiska lönenedsättningar blivit följden av alltför stark konkurrens inom någon gren av handel eller industri. Samtidigt har ett lagförslag antagits, vilket lägger de första grunderna till ett nytt socialförsäkringssystem. Slutligen komma vi till Tyskland, där det är särdeles svårt att erhålla någon klar bild av läget på grund av bristen på fullständiga uppgifter på flera punkter samt den utomordentligt invecklade arten av det system, som håller på att utarbetas. Genom den absoluta kontroll, som utövas över utländska valutor, reglerar regeringen i själva verket hela utrikeshandeln. Därtill har den ett avgörande inflytande på investeringsverksamheten samt på den industriella företagsamhetens utveckling. Staten har redan förbjudit all nyinvestering i omkring trettio produktionsgrenar, däribland dem som omfatta tillverkningen av glas, valsat stål, zink- och blyvaror, papper samt pappersmassa. Likaledes har priskontrollen, vilken ursprungligen begränsades till rena konsumtionsvaror utsträckts till att omfatta alla produkter. Som ett resultat av diskussionen om hur långt man kan gå vid fixerandet av priserna har en ny slags kartell införts, den s. k. kalkylationskartellen, vilken omfattar byggnads-, gjuteri- och tryckeriindustrierna. Till följd av denna anordning kan kartellen med de priskontrollerande myndigheternas tillstånd publicera upplysningar om läget på varumarknaden samt fastställa priser med bindande giltighet för kartellens medlemmar. Enskilda firmor måste kunna exakt visa upp sina produktionskostnader och kunna tillåtas att handla oberoende av kartellbestämmelserna, om de kunna bevisa att deras priser kunna motiveras genom kostnaderna. Det skulle vara intressant ur både konsument- och producentsynpunkt att studera resultaten av dessa experiment.

26 Under det senaste året har mycken uppmärksamhet ägnats det nya arbetsoch ekonomirådet, vilket tillsatts för att säkra samarbetet mellan riksekonomirådet och arbetsfronten. Dess huvudsakliga ändamål är att åstadkomma en garanti för att industriella problem behandlas med hänsynstagande till såväl sociala som ekonomiska faktorer. Det är svårt att bilda sig något bestämt omdöme om, vad denna statliga reglering av industrin haft för inverkan på lönerna och levnadskostnaderna. De gamla kollektivavtalens vaga bestämmelser äro enligt regeringens beslut ännu gällande, och deras tillämpning övervakas av arbetsfrontens förtroendemän. Det är emellertid icke klarlagt, i vilken utsträckning avvikelser från dessa avtal kunna göras av arbetsgivarna i deras egenskap av ledare för företagen. Det är emellertid ett faktum, vilket otvivelaktigt är avgörande för läget i Tyskland. Med vilka medel det än åstadkommits, har arbetslösheten minskats från 6 013 000 i januari 1933 till 2 520 000 i januari 1936. Detta rättfärdigar utan tvivel på starkast möjliga sätt de metoder, vilka använts för regleringen av industrin. Men det är ännu för tidigt att avgöra, om dessa skola betraktas som rena nödfallsåtgärder, eller om de äro ägnade att bli permanenta drag i ett nytt tyskt hushållningssystem. Till sist måste några ord sägas om förloppet av det väldiga kollektiviseringsexperimentet i Sovjet-Unionen. Att framstegen fortsätta, kan klart utläsas av den snabba produktionsökningen inom samtliga produktionsgrenar. D e mest slående bevisen för det senaste årets förbättrade resultat äro dels det faktum, att för första gången arbetsprogrammen för alla industrier fullgjorts på utsatt tid, ett tecken på växande effektivitet och organisationsförmåga från de verkställande organens sida, dels det förhållandet, att Sovjetunionen i växande utsträckning blivit självförsörjande vad beträffar tillverkningen av redskap, maskiner och tekniska anordningar. Medan under tiden för den första femårsplanens genomförande importen av utländska maskiner och redskap uppgick till ett värde av 2 000 000 000 guldrubel, var totalsumman för samma import under 1935 endast 62 000 000 rubel. Även beträffande jordbruket och transportväsendet ha avsevärda framsteg registrerats. Enligt de senaste rapporterna ha icke mindre än 90 % av bondejordbruken nu kollektiviserats. Av ännu större betydelse än jordbrukets och industrins nuvarande utveckling, är emellertid de förändringar, som ägt rum i fråga om befolkningens levnadssätt. Detta har av två erfarna iakttagare uttryckts så: SovjetUnionens nuvarande utvecklingsstadium kan betecknas som ett försök att finna en praktiskt användbar syntes av individuella intressen och kollektiva principer. Vad som mest faller i ögonen i Sovjetryssland av i dag är det sätt, på vilket kollektiv äganderätt och kollektiva handlingsmetoder förenas med en ny iver för den personliga insatsen samt för förbättring av de individuella levnadsförhållandena. Denna inställning färgar alla strävanden i Sovjet.» 1 Det är omöjligt att här utförligt redogöra för denna process. Av1 Lewis L. Lorwin o. A. Aoramson: The Present Phase of Economic and Social Development in the U. S. S. R., International Labour Review, Januari 1936, 8. 8—9.

27 skaffandet av ransoneringen har gett upphov till ett nytt prissystem, men detta system regleras auktoritativt, icke genom de ekonomiska krafternas ohämmade spel. Det har även aktualiserat problemet om lönernas förhållande till levnadskostnaderna samt de frågor, som uppstå genom skiljaktigheten mellan å ena sidan den ersättning, som individen erhåller för sitt arbete, å andra sidan det sätt, varpå han brukar eller missbrukar dessa sina pengar. Föregående år uppmärksammades en tendens till att i produktionsstimulerande syfte göra lönen beroende av prestationen. Denna tendens har på senaste tiden blivit betydligt starkare utpräglad. Redan 1934 utfördes 69-6 % av arbetet inom storindustrin på ackord. Förutom denna ekonomiska stimulans har även Stakhanovrörelsen mäktigt medverkat till höjandet av produktionens effektivitet. Den entusiasm, med vilken man mottagit idéen om att arbetaren oavbrutet skall sträva efter att förbättra sitt arbetsresultat genom att uttänka och tillämpa mera ändamålsenliga och tidsbesparande metoder, är blott ett enstaka exempel på den patriotiska hänförelse, vilken skänker så mycket dynamisk kraft åt Sovjetunionens industriella expansionsprocess. Det är desto lättare att upprätthålla denna anda på grund av det starka inslaget av unga arbetare —• en tredjedel av industriarbetarna äro under tjugotre år — samt på grund av de konkreta resultat i form av bättre levnadsstandard, vilka nu börja visa sig. Att levnadsstandarden på hela linjen befinner sig i stigande, bekräftas av talrika vittnesbörd. Detta innebär icke, att Sovjets levnadsstandard redan kan jämföras med Västeuropas eller med Förenta Staternas, men det erkända målet för samtliga strävanden är att uppnå en standard för massornas liv, vilken åtminstone är lika hög som den, vilken åtnjutes av det arbetande folket i något annat land. Detta mål anses numera varken som ouppnåeligt eller ens som ytterligt avlägset.

Jordbrukets organisation. På intet område har planhushållning i en eller annan form blivit genomförd i större utsträckning än inom jordbruket, den produktionsgren, som på grund av sin natur minst av alla lämpar sig för reglerande ingrepp och förutseende beräkningar. Detta förhållande är i och för sig ett tecken både på lägets allvar och på omöjligheten av att möta det med traditionella åtgärder. Redan före 1929 spårades en tendens inom jordbruket till att producera mera än vad världen med dåvarande omfång och fördelning av köpkraften kunde förbruka. Det utomeuropeiska jordbrukets abnormt starka utveckling som följd av de ökade krav det hade att möta under kriget, den under efterkrigsåren skeende uppryckningen av det försummade europeiska jordbruket samt det till följd av tekniska förbättringar och effektivare driftsmetoder ökade produktresultatet hade redan framkallat en risk för överproduktion. Depressionens inträde medförde ett brådstörtat prisfall på alla jordbruksprodukter, och detta förlopp påskyndades genom jordbrukarnas förtvivlade försök att medelst produktionsökning skaffa sig gottgörelse för de genom prisfallet uppkomna förlusterna. Runt om i världen fanns det snart miljoner bönder och

28 småbrukare, vilka icke kunde betala sina skulder eller köpa de för driften nödvändiga redskapen och gödningsämnena. Ingen regering, vilken ställdes inför hotet om denna vittomfattande ruin för lantbefolkningen, kunde rimligtvis förbli oberörd. Sociala hjälpåtgärder hade vidtagits för att ge de arbetslösa i städerna uppehälle, men dylika åtgärder kunde icke tillämpas och skulle icke ha länt till någon nytta, när det gällde bönderna. I det ena landet efter det andra blev kravet på statsingripande ända till oemotståndlighet pockande. Det restes icke av teoretici eller byråkrater, vilka törstade efter att utsträcka området för statens kontrollerande verksamhet, utan av den jordbrukande befolkningen själv. Härigenom tvangs staten att vidtaga aktiva åtgärder för regleringen av jordbruksproduktionen, att genom premier stimulera exporten samt reglera importen genom tullar, att lätta eller helt avlyfta en stor del av böndernas skuldbörda. På några få år hade detta det mest individualistiska av alla verksamhetsområden hastigt hunnit ett gott stycke in på den äventyrliga vägen mot statsreglerad hushållning. E n utförlig redogörelse för alla de olika åtgärder, som vidtagits för att möta denna situation, skulle falla utanför ramen av denna rapport. Men några få exempel äro tillräckliga för att visa, vilken omvälvning som ägt rum inom jordbruksproduktionen. Det mest vittsyftande och systematiska försöket var det, som gjordes i Förenta Staterna. Genom lagen om jordbruksreglering (Agricultural Adjustment Act) infördes ett vittomfattande system för av staten finansierad produktionskontroll, vars genomförande skulle handhavas huvudsakligen av jordbrukarna själva. Det omfattade bildandet av särskilda organisationer för regleringen av vete, majs, bomull, tobak, svin, mejeriprodukter, ris och en del andra produkter. Efter att ha tillämpats i tre år förklarades denna lag för författningsstridig, men dess resultat hade varit sådana, att Kongressen omedelbart genom andra lagstiftningsåtgärder säkerställde deras fortsatta utveckling. Inskränkningar av produktionen kändes fortfarande såsom oundvikliga, om priserna skulle kunna upprätthållas på en nivå som gjorde driften lönande. I Danmark och Holland tillämpades samma princip. I det förra landet utarbetades under statens överinseende ett system, vilket på tre år reducerade svinantalet med 38 % och återinförde jämvikt på marknaden. I Holland vidtog regeringen en rad åtgärder för att begränsa antalet kor, svin och höns, för att minska överproduktionen på vegetabilier och för att stödja exporten av jordbruksprodukter. I Schweiz använde sig regeringen med samma syfte för ögonen av liknande tillvägagångssätt. I Tjeckoslovakiet infördes ett monopol på säd för att stödja jordbrukarna, och här som alltid ledde fastställandet av officiella priser till produktionskontroll. I Frankrike ansträngde man sig för att förhindra överproduktionen av vin. En av de mest drastiska av dessa åtgärder var dekretet av 31 juli 1935, vilket erbjöd gottgörelse för förstörandet av vinfält och förkunnade, att om icke till den 31 mars 1936 vinodlingen hade nedlagts på en areal av 150 000 hektars omfattning, skulle tvångsmässig förstöring genomföras mot betydligt nedsatt ersättning. Regeringen vidtog likaledes den ena åtgärden efter den andra i syfte att reglera tillgången

29 på vete, kött och mjölk. I Argentina bemödade sig staten med avsevärd framgång att upprätthålla priserna på vete och majs. I Brasilien gjordes varje tänkbar ansträngning för att ersätta kaffeproduktionen med produktion av bomull, frukt och kött, då kaffepriserna, trots förstöringen av väldiga förråd, fortsatte att sjunka. I Columbia och Cuba tillsatte staten organ, vilka skulle reglera framställningen och försäljningen av kaffe. I Uruguay lyckades regeringen höja priserna på ull och boskap till rimliga nivåer genom en rad kloka åtgärder för stöd åt jordbrukarna, med det resultatet, att år 1935 hade dessas inkomster avsevärt ökats och deras skuldbörda minskats. Det tyska systemet för jordbruksreglering utarbetades vidare under föregående år, men dess genomförande stötte på stora svårigheter, då det var nödvändigt, icke endast att garantera jordbrukarna lönande priser, utan också att hålla levnadskostnaderna nere för industribefolkningen. I Storbritannien utvidgades det organiserade prisstödet åt jordbruket. Det skulle vara lätt att fortsätta denna uppräkning. I de flesta länder har staten tvingats till energiska ingripanden för att rädda jordbruket från sammanbrott. De olika åtgärder som tillämpats ha utan tvivel i större eller mindre utsträckning lyckats råda bot för det nödläge, vilket framkallade dem. Deras art har naturligtvis växlat efter den olika arten av de i varje land frambragta produkterna, landets beroende av import eller export o. s. v. I så gott som vartenda fall har införandet av fasta priser och produktionskontrollen visat sig utomordentligt invecklat på grund av möjligheten att utbyta det ena slaget av odling mot ett annat, nödvändigheten av att anpassa hemmamarknadsproduktionen till priserna på världsmarknaden samt den oerhörda svårigheten att reglera småbrukarnas verksamhet. Inom jordbruket äro gränserna för statsingripanden, när dessa väl påbörjats, svårare att draga än inom någon annan produktionsgren. Om kontroll upprättas över en viss produkt, är tendensen att utsträcka denna kontroll även till andra produkter nästan oemotståndlig. Alltefter som priset på en särskild vara åter höjes, förstärkas dessutom motiven till att genom intensifierad drift öka produktionen av denna vara, och försöket att hålla tillgången nere på samma standard som den köpkraftiga efterfrågan försvåras ytterligare. Det nödläge, vilket har framkallat den vidsträckta tilllämpningen av planhushållningsåtgärder inom jordbruket, är på intet sätt övervunnet. överproduktion av de flesta jordbruksprodukter är fortfarande en hotande möjlighet. Så länge detta fortfar, kommer behovet av statsingripanden att finnas kvar. Med andra ord; om icke den allmänna konsumtionen av födoämnen och råvaror från jordbruket mycket påtagligt kan ökas, tyckas utsikterna för ett återvändande till fri jordbruksproduktion mycket avlägsna. I och med antagandet att produktionsbegränsningen och prisregleringen även i fortsättningen komma att vara nödvändiga resa sig en rad nya frågor. Kan i de länder, där begränsade regleringsåtgärder nu tillämpas, dessas gradvisa utsträckande till hela jordbruksproduktionen undvikas? Kunna produktpriserna ställas under kontroll, utan att i sista hand staten måste ingripa även när det gäller priset på åkerjord? Skall jordbrukskredit fortfarande bli före-

30 mål för privat affärsverksamhet, sedan en gång staten har påbörjat nedskrivningen av jordbrukarnas skulder? Är det möjligt för en regering att genom skyddslagsstiftning och regleringsåtgärder trygga jordbrukarens livsuppehälle, utan att den på samma gång ägnar någon uppmärksamhet åt lantarbetarens arbetsförhållanden? Till sist: kan en fullständigt genomförd kontroll inom jordbruket tänkas gå jämsides med frånvaro av kontroll inom andra produktionsgrenar och sysselsättningsområden? Allt detta är framtidsfrågor, men de ha klart framgått ur det nuvarande läget.

FJÄRDE KAPITLET.

Den internationella arbetsorganisationen under 1935. Det senaste årets händelser ha kanske satt mindre djupa spår i Arbetsorganisationens historia än det närmast föregående. Av särskilt intresse är emellertid, att därunder den första regionala konferensen avhållits. Denna öppnades den 2 januari i Santiago. Att göra full rättvisa åt det resultat, som uppnåtts av denna konferens, skulle kräva mera utrymme än vad som här kan förfogas över. Här må endast huvuddragen av dessa resultat i korthet kommenteras. I första rummet framträdde de problem, vilkas förekomst speciellt karakteriserar de ekonomiska och sociala förhållandena på den amerikanska kontinenten. Det föreslogs, att Arbetsbyrån skulle företaga tre omfattande och betydelsefulla utredningar, vilka alla äro av väsentligen regional natur. Särskilt intresse tilldrager sig frågan om in- och utvandringen. Den kan icke behandlas som något helt och odelbart problem. En undersökning kan här bli fruktbar, endast om den anknyter till de inom varje område rådande förhållandena. I Nordamerika synes vägen för invandringen efter en period av mycket snabb expansion nu för någon tid framåt vara spärrad. I Sydamerika däremot är behovet av arbetskraft för utnyttjandet av landets slumrande tillgångar åter på väg att göra sig gällande, allteftersom depressionens verkningar ge vika. Ingen besökare kan undgå att bli slagen av de väldiga möjligheter, som vila i Argentina och Brasilien; det förra landet med en areal, vilken är mer än dubbelt så stor som Europa utom Ryssland, men med en befolkning, som kan jämföras med den i Tjeckoslovakiet eller Jugoslavien; det senare med ett territorium lika stort som Förenta Staterna, bebott av en befolkning ungefär lika stor som den i England; båda dessa länder äro oerhört fruktbara, båda befinna sig i ett stadium, vilket kanske förebådar en utveckling jämförlig med den, som började i Förenta Staterna för sextio år sedan.

31 Det är därför icke överraskande, att regeringarna i dessa båda länder ha tagit initiativ till avfattandet av en resolution med begäran, att Arbetsbyrån skall undersöka möjligheterna till invandring till Sydamerika. Vad som gäller Argentina och Brasilien gäller även de övriga sydamerikanska länderna, ehuru i växlande grad, beroende på deras utsträckning, fruktbarhet och klimat. Var och en som har bevittnat det beundransvärda pionjärarbete, som utförts av europeiska invandrare, särskilt från Tyskland, Italien, Portugal och Spanien, kan icke betvivla, att de möjligheter för kolonisation, som ännu finnas, erbjuda ett nästan obegränsat fält för företagsamhet, vilket både kunde lätta trycket i Europa och påskynda utvecklingen i Sydamerika. Förutom behandlandet av rent regionala frågor uppgjorde Santiagokonferensen en plan för tillämpandet av socialförsäkringsprincipen i de amerikanska länderna, vilket skulle vara mycket värdefullt vid en tidpunkt, då behovet av försäkring mot sociala risker i ökad grad gör sig kännbart. Konferensen utarbetade också metoder för förbättrade skyddsåtgärder för kvinnor och barn. Dess igångsättande av vidare undersökningar och åtgärder rörande levnadskostnaderna, näringsstandarden, trucksystemet, genomdrivandet av konventionerna samt organiserandet av arbetsbyråer och statistiska byråer, allt detta var åtgärder av omedelbar praktisk betydelse. De uppgifter, vilkas lösning begärts av Arbetsbyrån, äro för övrigt det bästa beviset på det växande intresse och den respekt för dess arbete, som framkallades av konferensen. Den framgång, som uppnåtts i Santiago, förebådade klart, att detta möte skulle komma att efterföljas av andra regionala konferenser i Amerika, sammankallade för lösningen av tillfälligt uppdykande frågor. Den snabba utvecklingen av sociallagstiftningen och av socialt ansvarsmedvetande över hela den amerikanska kontinenten, vartill Santiago-konferensen i viss mån bidrog, framvisar klart behovet av ökat antal amerikanska representanter i Arbetsbyrån samt av bättre medel att garantera fullständiga förstahandsupplysningar om förhållandena i Amerika. Med ett ord, organisationens verksamhetsområde har utvidgats och Arbetsbyråns uppgifter ha avsevärt ökats genom det i Santiago utförda arbetet. Det återstår att skörda frukterna av denna konferens. Dess ordförande sammanfattade på ett träffande sätt de huvudsakligen uppnådda resultaten, då han sade, att konferensen hade gripit sig an med de specialproblem, vilka uppstiga i Amerika och utpekat den väg, på vilken deras lösning skulle sökas; att den hade medfört, att de olika länderna på den amerikanska kontinenten hade kommit varandra närmare samt framkallat en bättre förståelse av deras gemensamma behov och svårigheter; att den till sist åstadkommit effektiv kontakt mellan Internationella Arbetsorganisationen och de amerikanska länderna. Konferensen gav, som en delegat uttryckte sig, »de tre Amerika ett utmärkt tillfälle att demonstrera den allvarliga och framåtsträvande anda, i vilken de medverka till det i Geneve utförda arbetet». Under året har Arbetsbyrån fortsatt utförandet av ett antal utredningar för att möta de talrika krav, som från alla håll framställts. Särskilt må nämnas

32 den nu igång varande utredningen angående kvinnans ställning på arbetsmarknaden. Styrelsen samtyckte till utförandet av det förslag, som framlagts av Förbundsförsamlingen samt till utarbetandet av en rapport över de industriarbetande kvinnornas rättsliga läge och därvid särskilt ta hänsyn till de åtgärder, som vidtagits för att hindra deras tillträde till arbetsmarknaden. Detta skall följas av en större undersökning, omfattande icke endast lagstiftningen rörande kvinnoarbetet, utan också det aktuella läget med avseende på kvinnornas arbetsförhållanden, löner och ekonomiska ställning. Denna utredning stöter naturligtvis på många svårigheter och kommer att ta avsevärd tid i anspråk. Den skall utföras i samarbete med den »korresponderande kommittén för kvinnoarbete» och det är att hoppas, att den skall kasta något ljus över de olika frågor, som röra kvinnornas arbetsförhållanden i allmänhet och särskilt de inom industri och handel sysselsatta kvinnornas ställning, frågor, som ha gett upphov till stridigheter. Det är troligt, att den intressemotsättning, som man antagit föreligga mellan män och kvinnor i industrin, till stor del är inbillad, och i förbigående må anmärkas, att vid uppryckningen av textilindustrin både i Belgien och Storbritannien verkade i ett stort antal fall frånvaron av ett tillräckligt antal kvalificerade kvinnor återhållande på anställningen av män. H u r detta än må förhålla sig, är en grundlig undersökning av frågan ur alla dess synpunkter sedan länge behövlig, och ett beslut av styrelsen om igångsättandet av en sådan undersökning skulle bli allmänt välkomnad. Det skulle kanske vara intressant att giva någon föreställning om den rådgivande verksamhet, vilken Arbetsbyrån för närvarande anmodas att utöva. Under det senaste året ha ungefär trettiofem förfrågningar mottagits från olika regeringar, vilka önskat upplysningar av alla slag. Besvarandet av dessa har krävt ett omfattande utredningsarbete. Deras betydelse framgår ur det förhållandet, att de kommit från alla delar av världen: Australien, Brasilien, Bulgarien, Chile, Frankrike, Förenta Staterna, Irland, Japan, Kanada, Kina, Polen, Schweiz, Siarn, SovjetUnionen, Storbritannien, Sydamerika och Turkiet. Man kunde göra upp en ännu längre och mera omväxlande lista över de förfrågningar, som framställts från företagarorganisationer, fackföreningar och andra privata eller halvofficiella organ. Att förse medlemmarna av Arbetsorganisationen och företagar- och arbetarorganisationerna med upplysningar är en av Byråns viktigaste uppgifter. Under årens lopp har antalet av dessa uppgifter och det arbete de kräva avsevärt vuxit. Det förstås av sig självt, att pressen på dem, som äro anställda i Arbetsbyråns tjänst, har ökats i motsvarande grad, särskilt som mellan 1930 och 1936 personalen icke utökats. För innevarande år har en ökning med 22 poster företagits, huvudsakligen för att möta de nya krav, som ställas på Byrån, genom inträdet av Förenta Staterna och Sovjetunionen. Men detta har betytt föga i förhållande till den intensifiering av Byråns normala arbete, vilken följt på den jämna ökning av de funktioner, den kallas att fylla. På samma gång kan med tillfredsställelse konstateras, att det ekonomiska läget är gynnsammare än det varit under de senast föregående åren.

33 Ett mycket värdefullt arbete har under det föregående året utförts av de olika tekniska kommittéer, vilka tillsatts av styrelsen. Värdet av dessa numera vanligen årligen inträffande sammankomster av en grupp representativa experter i sådana frågor som socialförsäkring, arbetsstatistik, industriell hygien, intellektuella yrken, infödingarnas arbetsförhållanden samt förebyggandet av olycksfall är knappast tillräckligt erkänt. Beredningen av frågan rörande förebyggande av olycksfall förorsakade av byggnadsställningar och hissanordningar, vilken är upptagen på detta års arbetsprogram, skulle knappast genom någon annan metod kunnat ha utförts på ett tillfredsställande sätt. Regeringen har beslutat, att en teknisk statistisk konferens skall sammankallas nästa år för att förbereda en konvention rörande förbättring av socialstatistiken. Det må också erinras om, att konventionen om fönsterglasindustrin knappast skulle ha kunnat avfattas på ett sätt, vilket framkallat nästan enhälligt bifall, om icke det förberedande arbetet utförts av den tekniska kommittén. Det tycks i själva verket uppenbart, att vid varje fråga av teknisk art är detta slags förberedelse så gott som oumbärlig. Endast genom att bygga på sakkunskapen hos regeringsombud, företagare och arbetare, vilka äro fullständigt insatta i de särskilda industriernas tekniska förhållanden och problem, kan en sund grundval för internationella överenskommelser åstadkommas. Ett särskilt slående exempel på arten av detta tillvägagångssätt lämnas genom det tekniskt-maritima mötet, vilket sammanträdde förra hösten för att behandla den mycket invecklade frågan om sjöfolkets arbetstid och anställningsförhållanden. Under allmänt bifall från alla mötets sektioner tjänade det fria meningsutbytet mellan redare och sjömän till att klarlägga ämnet på ett sätt, vilket tidigare varit omöjligt. Sedan Genuakonferensen 1920 hade problemet om arbetstiden ombord förblivit olöst. Det är därför särskilt glädjande att konstatera, att den enhälligt antagna rapporten från det förberedande mötet förklarade att »i några av de synpunkter, vilka uttryckts av representanter för alla de tre grupperna, kan man finna vissa gemensamma drag, vilka äro ett tecken på, att en grundval av samförstånd i fråga om arbetstid och anställningsförhållanden ombord håller på att framträda». Den diskussion, vilken ägde rum vid det förberedande sammanträdet, kan betraktas som en ersättning för en första diskussion och det är att hoppas, att det skall bli möjligt, att efter en enda diskussion antaga en konvention vid det sammanträde, där konferensen skall behandla speciellt maritima frågor, som skall äga rum i höst. 1 Om denna förutsägelse slår in, kan detta anses innehålla en lärdom av viss betydelse för den framtida behandlingen av tekniska frågor vid konferensen. Det skulle ge grund för antagandet, att det skulle innebära en avsevärd vinning att låta en teknisk dis1 [Den här åsyftade sjöfartskonferensen ägde rum i oktober 1936. Vid konferensen antogos konventioner rörande arbetstiden ombord och bemanning, semester för sjöfolk, minimikrav i fråga om fartygsbefälets kompetens, fartygsägares ansvarighet i fall av sjömäns sjukdom, skada och dödsfall samt sjukförsäkring för sjömän. Dessutom antogos rekommendationer rörande arbetstid, bemanning samt välfärdsanordningar för sjömän i hamnarna.]

2300 36

34 kussion, ägnad att belysa de faktiska förhållandena och peka ut svårigheterna, träda i stället för den förut brukliga diskussionen efter ett frågeformulär, vilken ofta i stor utsträckning rör sig om formaliteter snarare än om väsentliga fakta. Delegerade till konferensen ha upprepade gånger uttryckt den åsikten, att under det nuvarande tillvägagångssättet, varvid ärendena diskuteras två gånger, ägnas otillräcklig uppmärksamhet åt frågornas reala syftning och för mycken åt själva formuleringen av frågorna, vilken senare dock icke kan hindra regeringarna från att medtaga upplysningar, vilka de anse viktiga, även om dessa icke utgöra ett direkt svar på de i formuläret framställda spörsmålen, eller från att underlåta att uttrycka vissa synpunkter, vilka frågeformuläret söker att draga fram. Ytterligare erfarenhet torde vara nödvändig, innan en bestämd åsikt härom kan bildas. Flera olika försök till ändring av det i Konferensens stadgar föreskrivna tillvägagångssättet ha under de senaste åren företagits, och andra dylika försök hålla på att göras. De komma förmodligen att resultera i en revision av de nuvarande stadgarna i avsikt att ge ökad smidighet åt Konferensens arbetssätt. Den har fått i uppdrag att behandla en mängd ämnen av skiftande art, och det torde säkert visa sig, att det skulle vara fördelaktigare att, i stället för att behandla dessa efter en stel och oföränderlig metod, kunna överväga en mångfald olika tillvägagångssätt, så att i varje särskilt fall just det sätt kan användas, vilket synes mest lämpat för ämnet i fråga. Som ett bevis på Organisationens vitalitet kan anföras, att antalet ratifikationer fortfarande är tillfredsställande. Det registrerade antalet (50) är lägre än under de två föregående åren, men man bör komma ihåg, att de höga siffrorna för 1934 och 1935 till stor del förorsakades av det stora antal ratifikationer, som uppnåtts i en eller två stater. Under det sista året ha ratifikationerna nått en större allmän utbredning, i det de ha kommit från 18 olika stater och omfatta 25 konventioner. Årets rekord visar, att ratificeringen går framåt i alla delar av världen och omfattar nästan samtliga de områden, som beröras av den internationella lagstiftningen. 15

Registrerade ratifikationer Auktoriserade » Rekommenderade »

/s 1935

639 33 105

/9 1936

689 45 86

Totalsiffrorna för de senaste tio åren äro följande: 1927 1928 1929 1930 1931

35 34 79 44 38

1932 1933 1934 1935 1936

28 50 77 60 50

Av de 50 ratifikationer, som registrerats under året, kommo 23 från Amerika, 19 från Europa, 5 från Australien och en från Sydafrika. Detta repre-

35 senterar en bättre fördelning än under 1934, då fåtaligheten av de europeiska ratifikationerna var påfallande. Det viktigaste bidraget kom från Chile, där icke mindre än 14 konventioner ratificerats. Det är också glädjande att konstatera, att 6 ratifikationer ha registrerats i Cuba, och det är icke för optimistiskt att vänta, att som ett resultat av Santiago-konferensen ännu större framsteg komma att göras i Sydamerika, där under de senaste åren sociallagstiftningen blivit föremål för ett stort intresse. Utsikterna till framtida ratifikationer äro särdeles ljusa. I Italien ha konventionerna rörande ålderdoms- och invaliditetsförsäkring i industri och jordbruk ratificerats. Den engelska regeringen föreslår ratificering av alla de fyra konventioner, som antagits vid Konferensens session 1934 samt de sex konventionerna rörande ålderdoms-, invaliditets- och dödsfallsförsäkring. Lagförslag ha framlagts i Frankrike för ratificering av fyra konventioner och i Belgien och Spanien för effektiviseringen av ytterligare två konventioner, medan i Holland regeringen givits fullmakt att ratificera konventionen av 1934 angående ersättning åt arbetare vid yrkessjukdomar (reviderad) samt godkänna konventionen av samma år angående fönsterglasindustrin. Sammanlagt är antalet stadfästa ratifikationer över medeltalet och det är icke orimligt att förutsäga, att de senaste årens siffror skola upprätthållas. Även en annan punkt förtjänar att uppmärksammas. Under föregående år har genomdrivandet av de redan ratificerade konventionerna blivit föremål för särskild uppmärksamhet. I anslutning till ett förslag, som framlagts av Expertkommittén för artikel 22, sammankallades yrkesinspektörer från Belgien, England, Finland, Frankrike, Holland, Italien, Luxemburg, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien och Sverige till en konferens i Haag i oktober 1935. Det blev allmänt erkänt, att utbytet av synpunkter på de metoder, som använts för att åstadkomma effektiv inspektion samt enhetlig tillämpning av konventionerna, varit av största värde och skapat en känsla av samförstånd och förtroende mellan de ansvariga organen. Man betonade eftertryckligt nödvändigheten av ett effektivt genomdrivande av de resolutioner, som antagits av Santiago-konferensen, och under loppet av en lång diskussion, vilken ägde rum vid styrelsens februarisammanträde, beslöts enhälligt, att man skulle gå vidare på denna väg, så snart tillfälle erbjöd sig.

FEMTE KAPITLET.

Återuppbyggnadsarbetet. År 1918 ansåg man det möjligt att bygga upp ett fredligt Europa utan att ägna någon uppmärksamhet åt dess ekonomiska organisation. Visserligen bildades genom fredsfördraget Internationella Arbetsorganisationen, och i en punkt av folkförbundspakten framhålles det önskvärda i att säkra och

36 upprätthålla »samfärdselns och transitohandelns frihet och rättvis behandling av alla förbundsmedlemmars handel». Men enligt då rådande uppfattning ansågos dessa ting som varande av sekundär betydelse; eftergifter åt några av de idealistiska krav, vilka framkallats genom kriget, men som hade liten eller ingen betydelse för bärkraftigheten i det politiska system, vilket fredstraktaten sökte upprätta. De betraktades icke som »praktisk politik»; de ansågos icke oumbärliga för hela den återuppbyggnadsplan, som uppgjorts för att råda bot för förkrigstidens missförhållanden och undanröja anledningarna till framtida konflikter. År 1936 börjar den uppfattningen långsamt slå igenom, att grundfelet i hela fredsbyggnaden var, att man icke lyckades trygga den ekonomiska och sociala jämvikten. Det faktum, att den politiska kris, som framkallades genom de tyska truppernas återinmarsch i Rhenlandet, genast gav anledning till förslag om sammankallandet av en ekonomisk världskonferens, är ett tecken på i vilken grad den allmänna förståelsen har ökats efter fredslutet. Man är nu dunkelt medveten om, att territoriella krav och rustningsprogram icke utgöra de grundläggande motiven, och att det är omöjligt att upphäva det internationella spänningstillstånd, som de ha framkallat, utan att gå till botten med saken. De äro icke orsakerna till de nuvarande missförhållandena, de äro symptom. Grundorsakerna skola sökas i den redan inträffade eller hotande proletariseringen, den sjunkande levnadsstandarden, den osäkerhet vilken i så många länder förmörkar den nuvarande generationens utsikter för sin egen och sina barns framtid. Botemedlet är icke endast att söka i politiska pakter eller gränsregleringar eller avrustningskonferenser. Dessa metoder ha försökts, och de ha slagit slint, därför att de icke nådde den verkliga källan till svårigheterna. Nu börjar man tala om avskaffandet av handelsrestriktionerna, fördelning av råvarutillgångar, stabilisering av valutorna, en internationell monetär överenskommelse samt återupptagandet av det internationella kreditväsendet som ting, vilka icke endast äro ägnade att framkalla ekonomisk återhämtning, utan oumbärliga för den framtida hållbarheten av hela det politiska systemet. Halvt i blindo treva vi oss fram mot förståelsen av, att politisk självbestämmanderätt, som icke bindes av några hänsyn till de ekonomiska världssammanhangen, är en väg till självförintelse i den nutida världen. Vi börja svagt förstå, att 1700-talets ekonomiska nationalism är ytterst ödesdiger under 1900-talet. För endast hundra år sedan kunde nationerna sköta sina ekonomiska transaktioner efter mer eller mindre självtillräckliga linjer utan att göra sig själva eller andra någon större skada. På den tiden tog resan från Paris till Bordeaux sextio timmar. Nu, då personer eller varor ledigt per järnväg kunna förflyttas på tjugo timmar från Paris till Wien eller på fyrtiofem timmar från Paris till Moskva, ha villkoren för hela det internationella livet undergått en revolution. »Hela Europa av i dag är icke större än Schweiz av i går.» 1 Men en ännu större revolution står för dörren. Posten från Paris eller Berlin föres redan luft1

Remarks on the Present Phase of Economic Relations, s. 5.

37 vägen regelbundet till Rio de Janeiro på tre dagar. Resande färdas dagligen från New York till Los Angeles på fjorton timmar och en gång i veckan från London till Australien på åtta dagar. Det är lätt att förutse, att världen av i morgon snart icke skall vara större än Europa av idag. I en sådan värld är handeln dock fortfarande genom taggtrådsnät spärrad i alla riktningar. Resande hindras avsiktligt genom futtiga passformaliteter, genom småaktiga tullstadgar och genom meningslösa ekonomiska komplikationer, vilkas bidrag till nationalinkomsten är oproportionerligt liten i förhållande till den skada, som de förorsaka turistväsendet. För att inse dårskapen av allt detta behöver man endast föreställa sig, hur Förenta Staternas historia skulle ha tett sig, om dylika bestämmelser hade tillämpats av alla de fyrtioåtta staterna sinsemellan, eller vad som blivit av Tyskland, om icke 'Zollverein' hade funnits. Den fiskala enheten inom Förenta Staterna eller inom det tyska kejsardömet för hundra år sedan var näppeligen framtvingad av mera ovillkorliga politiska eller geografiska krav än de, vilka nu kräva en fullständig omgestaltning av de rådande förhållandena. De vetenskapliga och tekniska framsteg, vilka snabbt förminska världen, göra icke endast dess resurser tillgängliga för dess hela befolkning utan skänka den även medlen till att i obegränsad utsträckning mångfaldiga dessa resurser. Det finns ingenting som hindrar, att man kan förbättra den allmänna standarden för den mänskliga tillvaron på ett sätt, som överträffar alla tidigare föreställningar. Den stora massan av människor svävar heller icke i okunnighet om dessa fakta. De klarläggas tydligt genom undervisningen, pressen, radion och filmen. Och dock är det under denna tid, som världen skakats av den värsta ekonomiska krisen i dess historia, när arbetslöshet och nöd ha nått hittills oanade höjder, när oförnuftet vid fördelningen av denna världens goda har blivit mera skriande uppenbart än vid någon föregående tidpunkt. Såväl mellan nationer som mellan individer är olikheten i levnadsvillkor lättare skönjbar och med större bitterhet förnummen än i äldre dagar, då människornas synkrets var mera begränsad, och när den tekniska propagandaapparaten, som igångsatts för att upphetsa sinnena i politiska eller nationalistiska syften, ännu låg i sin linda. Detta är några av skälen till, att de ekonomiska och sociala problemen såväl nationellt som internationellt ha blivit politiska problem av främsta storleksordning. Detta är orsaken till, att en internationell ekonomisk konferens nu betraktas som en oumbärhg del av varje nytt försök att bygga upp ett hållbart politiskt system. Detta är orsaken, varför det icke längre är möjligt att betrakta tryggandet av framtida fred och av framtida social rättvisa som två skilda problem. År 1933 antog Arbetskonferensen enhälligt en resolution innehållande en serie förslag, vilka skulle behandlas av den ekonomiska konferensen i London. Detta gjordes i den tron, att det icke fanns någon lösning för de större sociala missförhållandena, innan de gapande bristerna i det finansiella och ekonomiska systemets sätt att fungera hade blivit avhjälpta. De fakta, som an-

38 förts i andra och tredje kapitlet i denna rapport, bestyrka denna uppfattning. Det skulle vara fåfängt att tro, att någon aldrig så grundligt förberedd och skickligt ledd ekonomisk konferens skulle på ett enda möte lyckas skapa en ny organisation för världshushållningen. Detta organisationsarbete kommer att bli svårt och långvarigt. Om det under loppet av nästa generation blivit utfört till sina huvuddelar, kan detta endast ha uppnåtts genom övermänskliga ansträngningar. Men tiden att börja är inne nu, ty det vore dumdristigt att tro, att det mänskliga tålamodet är obegränsat. Det torde vara lämpligt att söka ge en översikt över några av de frågor, vilka kräva omedelbar behandling. För några av dessa har redan ett förberedande arbete utförts. På det sociala området är den internationella arbetslagstiftningen, vilken Organisationen under de sista sexton åren byggt upp, av stort värde. Det ökade erkännandet och tillämpandet av internationell reglering av arbetsförhållandena har medfört ett element av stadga, utan vilket depressionens verkningar skulle blivit mycket mera ödesdigra än de faktiskt ha blivit. Tack vare konventionerna har arbetstiden icke förlängts, missbruket av kvinnors och ungdomars arbetskraft har icke återinförts, socialförsäkringen har upprätthållits över ett stort område. Diskussionerna under konferensen ha åstadkommit skärpning av kampen mot arbetslösheten, i det den klargjort för den allmänna opinionen vilken mänsklig tragedi och ekonomisk förlust, som den förorsakar. Allt detta har bidragit till att skapa ett mera klarseende och upplyst socialt betraktelsesätt, vilket måste vara av oerhörd betydelse för det ekonomiska uppbyggnadsarbetet. Det pekar mot nya, fruktbärande linjer för utvecklingen, varav resultaten redan börja visa sig. Behovet av bättre bostäder som grundval för nationens hälsa håller till exempel på att bli mera allmänt erkänt. Hygieniska åtgärder, försiktighetsmått för förebyggandet av infektioner, statlig läkarvård, sjukhus och sanatorier kunna icke höja det allmänna hälsotillståndet mer än till en viss punkt, om icke flertalet människor kunna leva under hygieniska förhållanden. Så länge miljoner ännu bo i överbefolkade slumbostäder, är det fåfängt att tro, att folkhälsan skall kunna hållas uppe på en rimlig nivå. Vad som gäller staden, gäller lika mycket landsbygden. Hälsovådliga bostäder på landsbygden äro lika vanliga som hälsovådliga stadslägenheter och åstadkomma lika många dödsfall. Detta är orsaken till den uppmärksamhet, som nu ägnas bostadsfrågan, till vars lösning Nationernas Förbunds Hygieniska Sektion lämnar ett värdefullt bidrag. Man börjar inse, att lönerna i det fattigaste och vanligen också största samhällsskiktet i varje land icke äro tillräckliga för att tillåta hyrandet av bostäder, vilka fylla nutida hygieniska krav. Som det är omöjligt att genom administrativa åtgärder höja den allmänna lönenivån, är anskaffandet av lämpliga bostäder till låga hyror på väg att bli betraktat som en samhällelig plikt i de fall, där den för profit arbetande privata företagsamheten icke är i stånd att möta situationen. Väldiga framsteg ha redan gjorts i några länder och, vilket visas av exempel

39 från England och Sverige, uppryckningen av byggnadsindustrin är kanske en av de mest effektiva metoderna för bekämpande av depression och arbetslöshet. Byggnadsprogram, som igångsatts med sociala syften, ha visat sig vara av stort ekonomiskt värde. Det frågas ibland, vilka nya industrier, som skulle kunna skapa nya arbetstillfällen, eller vilka arbetstillfällen, som skulle kunna erbjudas som ersättning för en eventuell kraftig nedskärning av vapentillverkningen. Svaret är delvis att söka i utvidgad byggnadsverksamhet samt i upprensning av undermåliga bostadsbestånd både i städer och på landsbygden. Trots de redan gjorda ansträngningarna finns det ännu icke något land, där en kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande bostadsförsörjning för dess hela befolkning ännu är inom synhåll. Detta förblir antingen det ses från social eller från ekonomisk synpunkt, ett av de grundläggande behoven samt en stor reservkälla för den ekonomiska verksamheten. E t t annat socialt problem, vilket likaledes griper långt in i de ekonomiska sammanhangen, är det som gäller näringsstandarden. Om hälsa är omöjlig under dåliga bostadsförhållanden, är den ännu mera ouppnåelig utan lämplig föda. Förra året uppmärksammades detta problem, och Konferensen antog en resolution, som begärde rapport över detta ämne. En sådan kommer även att framläggas. Den representerar det första steget i en lång rad av utredningar och åtgärder. En kommitté har tillsatts av Förbundsrådet, vilken sammanför till ett helt den verksamhet, som på olika specialområden utförts, dels av en av styrelsen tillsatt kommitté, dels av den Ekonomiska kommittén samt av Nationernas Förbunds Hygieniska Avdelning. I varje världsdel finns det miljoner människor, vilkas löner äro otillräckliga för att förse dem själva och deras barn med tillräcklig föda av det rätta slaget. Även om de kunna skaffa tillräckligt för att tillfredsställa hungern, äro de icke skyddade mot de skador, som förorsakas genom felaktig föda. »Kvantitativ mättnad kan gå jämsides med en hel rad kvalitativa brister, av vilka var och en kan framkalla de mest allvarliga följder.» 1 Här är det återigen tydligen omöjligt att under nuvarande förhållanden höja lönerna i den utsträckning som är nödvändig för att skapa förutsättningarna för en tillfredsställande näringsstandard. Man frågar sig, om icke födoämnesförsörjningen liksom bostadsförsörjningen borde betraktas som en samhällelig angelägenhet. På ett senare stadium av utredningen komma ekonomiska problem av icke ringa storlek att uppstiga. Hur är det möjligt att skaffa tillgång till de nödvändiga födoämnena till priser, vilka göra dem åtkomliga för även den fattigaste börs? Vad skulle det allmänna iakttagandet av en god näringsstandard och den till följd därav enormt ökade efterfrågan få för följder för jordbruket? Hur skulle den nödvändiga tilläggsimporten kunna finansieras av länder, vilka redan mer eller mindre äro beroende av utländsk tillförsel? Hur skulle detta kunna förenas med den politik, vilken många av dessa länder ha bedrivit för att skydda sina egna jordbrukare? Skulle icke en internationell organisation för distribu1 Dr. E. Barnet Geneve, s. 5.

o. Dr. W. B. Aykroyd:

Nutrition and Public Health, League of Nations,

40 tionen av världens födoämnesförråd bli erforderlig? De experiment, som gjorts med vete och socker visa, att internationell kontroll i begränsande syfte är möjlig. Skulle icke en sådan kontroll vara lika genomförbar, om det gällde utvidning av produktionen? Dessa och många andra frågor framställas i den av Arbetsbyrån förberedda rapporten. Deras lösning kommer icke att bli lätt, ty det är jämförelsevis få länder, vilka nu äro helt självförsörjande ens i fråga om föda. Återigen skulle därför frågorna om internationell handel och penningpolitik befinnas ligga på botten, av vad som vid första anblicken tycks vara ett samhällsspörsmål av nationell karaktär. Det sista och viktigaste problemet av alla är det som gäller frigörandet av handeln från de restriktioner, vilka ha pålagts dep genom nationalistisk ekonomisk politik eller på grund av valutaförbistringen. Restriktioner för handeln och för penningpolitiken äro oskiljaktligt förbundna. Det är möjligt att frigöra handeln, om icke finansiell stabilitet kan uppnås. Det är omöjligt att uppnå finansiell stabilitet utan att frigöra handeln. Återuppbyggnadsarbetet kan endast baseras på denna dubbla hörnsten. Om icke denna lägges väl och grundligt, kommer depressionens övervinnande icke att slutgiltigt vara i sikte. I det första kapitlet riktades uppmärksamheten på den nya handelspolitik, vartill initiativ tagits av Förenta Staterna, och på minskningen av växelkursfluktuationernas omfattning och häftighet under föregående år. Dessa tecken äro hoppfulla i mån de göra sig gällande. De äro åtminstone bevis på att de missförhållanden, vilka äro orsaken till depressionen, börja begripas. Auktoritativa organ som Nationernas Förbunds Ekonomiska Kommitté, Banken för Internationell Reglering och Internationella Handelskammaren hava outtröttligt framhållit, att »varaktiga ekonomiska framsteg förutsätta större möjligheter för internationell handel och för sunda finansiella förhållanden mellan länderna, vilket i sin tur fordrar stabilitet i växelkurserna». 1 Den metod, genom vilken dylik stabilitet skall åstadkommas, är emellertid fortfarande föremål för meningsmotsättningar. Om guldstandarden skall återinföras, måste dess verkningssätt vara smidigare och bättre kontrollerat, om framtida katastrofer skola förhindras. Den framgång, som uppnåtts i flera stater ifråga om återställandet av den inre stabiliteten genom en skicklig penning- och kreditpolitik, har rubbat många statsmäns, bankmäns och industriledares åskådning. Man har insett, att vad som i varje land först av allt är nödvändigt, är att skapa säkrare arbetsmöjligheter för dess befolkning, något som icke kunde garanteras under det gamla systemet. Den teori, efter vilken det gamla systemet arbetade, var förutbestämd att skapa arbetslöshet och en därav följande kraftig lönenedsättning, vilken ansågs som den riktiga metod med vilken depressionen skulle mötas. De sista fem årens bistra lärdomar ha visat, att denna metod icke endast medför sociala skadeverkningar, utan att den också är ekonomiskt ineffektiv. Ett nytt system för valutastabilisering måste därför vara förenligt med ett mötande av det allt över1

5:e årsberättelsen från Bank for International Settlements, Mars, 1935, s. 5—6.

41 skuggande kravet på förebyggande av arbetslösheten. Men metodfrågan kommer troligtvis icke att visa sig olöslig, om behovet av att återställa fastheten i de ekonomiska förhållandena blir allmänt erkänd. Det finns emellertid en fara för att en ofruktbar diskussion, om huruvida åtgärder för frigörandet av handeln eller för stabilisering av valutorna bör gå i första rummet, ännu en gång skulle göra varje verkligt framsteg om intet. Det torde icke vara för optimistiskt att antaga, att diagnosen på det onda nu tämligen fullständigt och tämligen allmänt accepterats av dem, vilka ha till uppgift att studera de ekonomiska företeelserna. Från vilket håll man än närmar sig återuppbyggnadsarbetet — antingen man betraktar det ur synpunkten av finanspolitik eller befolkningsförhållanden, råmaterialsförsörjning, näringsstandard eller arbetslöshet — den enda väg, som leder till dess lösning är intimare internationellt samarbete. Vid krigets slut var det några förutseende andar som trodde, att Europas enda räddning låg i nedrivandet av de tullmurar, vilka skiljde dess folk från varandra, samt i avslutandet av en europeisk tullunion, lika mäktig som den i Förenta Staterna. Men politiska lidelser och motsättningar blevo för starka och likgiltigheten för dessas ekonomiska följder alltför djup, för att någon sådan plan ens avlägset skulle synas genomförbar. I stället för att riva ned de gamla hindren skapade man hänsynslöst förutsättningar för uppresandet av nya. Varningarna från den ekonomiska konferensen 1927 förklingade ohörda, och icke ens erfarenheterna från depressionen, vilka borde ha varit den mest effektiva läromästaren av alla, ha blivit grundligt smälta. Det är fortfarande en alltför allmän föreställning, att välstånd bäst kan uppnås på ens grannars bekostnad, och att dessas ekonomiska svårigheter ge en anledning att lyckönska sig själv. Doktrinerna om nationalism och självbestämmande kunna inom vissa gränser vara välgörande och stimulerande på det politiska och kulturella området, men på det ekonomiska området äro de ödesdigra. De räkna med, att handel och industri endast äro »krig i en annan form», medan världen nu är så konstruerad, att i ett ekonomiskt krig det icke kan bli några segrare eller besegrade men endast allmän ruin som slutresultat. Man har heller icke tillräckligt klart insett att »ekonomisk nationalism i den form i vilken den nyligen uppträtt är oförenlig med permanent ekonomisk stabilitet — därmed också med den framtida världsfreden». 1 Det enda sättet att komma ut ur våra nuvarande svårigheter är att så vitt möjligt återställa det fria utbyte av varor, tjänster, kapital samt befolkning, på vilket förkrigstidens välstånd var grundat. Som världsavstånden fortfarande ha förminskats under de sista tjugo åren, har detta behov blivit allt större. Men det är dåraktigt att tro, att visarna på klockan helt enkelt kunna vridas tillbaka. Det nya världshushållningssystem, som måste byggas upp, bör taga hänsyn till hela den utveckling, som har ägt rum sedan 1914. Det är icke möjligt att genom ett penndrag riva ner de skrankor som upprests eller att upplösa de nationella ekonomiska system, som ha organiserats 1

F. B. Sayre:

America Must Act, Boston 1936.

42 bakom dessa. Jordbruksländer som Australien, Argentina och Brasilien ha byggt fabriker och borrat gruvor. Industriländer som England och Tyskland ha drivit upp sin jordbruksproduktion. Stora inre omdaningar hava sålunda åstadkommits och kunna icke lämnas åsido, utan att ännu större förvirring och oro skulle bli följden. Framträdandet av medtävlare som Japan och Kina på det industriella fältet, vilkas levnadsstandard är helt olika och mycket lägre än Västerlandets, har skapat ett problem, vilket var okänt för förkrigstidens värld. Förekomsten av en väldig, på kollektiv grund organiserad, ekonomisk enhet i Sovjet-Unionen representerar en annan förändring av det forna styrkeförhållandet mellan staterna, vars yttersta konsekvenser ännu icke kunna förutsägas. Alla dessa vittgående förändringar göra varje försök till en återgång till 1800-talets förhållanden till en fåfäng dröm. De nödvändiggöra en fullständig omläggning av metoderna, men det yttersta ändamålet förblir detsamma. De kunna försvåra uppgiften, men de kunna icke göra den mindre pockande på en lösning. De krafter, vilka driva världen mot intimare internationellt samarbete, måste få göra sig gällande, om icke hela vår civilisationsbyggnad skall störta samman och en ny mörk ålder inträda. Som redan har visats äro de politiska spänningstillstånd, vilka nu hålla på att bli outhärdliga, i stor utsträckning av ekonomiskt ursprung. De äro det yttre och synbara tecknet på det nuvarande systemets bristande funktionsduglighet. De visa tillräckligt klart, att ett ekonomiskt världskrig, ett allas krig mot alla, oundvikligt leder till katastrof. Att undgå det öde, som nu hotar, är icke omöjligt, men det kan ske endast på det villkoret, att det finns en allmän vilja till räddning. Om länderna önska samarbeta för att finna en väg ut, då kommer en sådan väg också att bli funnen. Om de föredraga att låta politiska hatkänslor visa vägen för den ekonomiska politiken; om de höja erövringslustens eller ägandebegärets ideal över idealet om social rättvisa, då finns det ingen väg till räddning. Det verkliga avgörandet, inför vilket världen nu ställes, är ett avgörande mellan värden. Det kan icke finnas någon social rättvisa utan fred. De moraliska och de krigiska idealen äro fullständigt oförenliga. E n högre etisk och kulturell standard kan endast uppnås på grundvalen av socialt och ekonomiskt framåtskridande, för vilket krig är ett oöverstigligt hinder. Under nutida förhållanden har den tron, att välstånd kan uppnås genom erövringar, visat sig vara en tom illusion. En sådan seger kan endast vinnas genom undergrävandet av vår civilisations moraliska, sociala och ekonomiska grundvalar. Världen kämpar ännu för att undkomma den avgrund, till vars brant den förts genom det sista stora kriget. Ett återupprepande skulle oåterkalleligen låta den störta ned. Men å andra sidan är icke freden möjlig utan social rättvisa mellan länder och individer. De som tro, att denna är ouppnåelig under nuvarande samhällsordning eller under nuvarande internationella förhållanden, äro skyldiga att revoltera mot dessa. Endast genom en rättvis avvägning mellan olika intressen vid organisationen av världens ekonomiska liv kunna freden, rättvisan och friheten tryggas. Därvid kommer det

43 att bli nödvändigt att för större syften offra inskränkta intressen, ty jämlikhetsprincipen är oförenlig med privilegier, vilka av nationer eller enskilda utövas på bekostnad av det som gagnar världssamhället. Om det icke finns ett medvetande om moralisk solidaritet bland länderna, vilket svarar mot det ömsesidiga beroende, som nu så intimt sammanbinder dem, är återuppbyggnadsarbetet omöjligt. Men om de drivas fram av ett fast beslut att avskaffa kriget i alla dess former, både politiska, militär- och ekonomiska, då ligger inom synhåll för mänskligheten en långt bättre och rättvisare civilisation än någon den förut lärt känna. 20 april 1936. Harold Butler.

44 Bilaga

I.

Index för arbetslöshet och sysselsattningSTOlym i vissa länder. Index (1929 = 100). 1 Land

Statistisk källa

1931 Fackföreningsrapporter Frivillig arbetslöshetsförsäk ringsstatistik D:o Arbetsförmedlingsstatistik . . Fackföreningsrapporter Socialförsäkringsstatistik . . . . Officiella beräkningar Fackföreningsrapporter Frivillig arbetslöshetsförsäkringsstatistik Fackföreningsrapporter Arbetsförmedlingsstatistik . . Frivillig arbetslöshetsförsäkringsstatistik Obligatorisk arbetslöshetsför säkringsstatistik Fackföreningsrapporter D:o Arbetsförmedlingsstatistik . . Obligatorisk arbetslöshetsför säkringsstatistik

277 88 138 177 141 133 195

838 1462 1308 1462 1373 115 205 186 143 128 748 3 065 3 063 3 744 4 634 283 290 296 255 226 t 244 335 2 339 320 153 170 140 125 4116 295 386 391 319 270

121 108 180

229 145 257

374 200 241

393 217 243

399 199 322

454 164 341

154 114 205 164

205 161 377 239

213 213 614 303

191 221 768 260

162 177 791 146

149 151 722 117

100 87 93 90 104 95 87 97 96 100 98 93 94

II Sysselsättning 93 81 79 77 74 61 66 75 81 71 71 72 82 82 90 100 101 89 86 90 85 73 71 81 74 63 63 68 89 76 73 73 92 92 95 99 91 86 85 92 92 83 75 75 81 71 74 85 89 82 81 87

149 I. Arbetslöshet Australien Belgien Danmark , Frankrike Förenta Staterna Italien Japan 8 Kanada Nederländerna .. Norge Polen Schweiz Storbritannien

..

Sverige Tjeckoslovakiet. . Tyskland 3 Österrike

Frankrike

Yrkesinspektörernas rapporter Förenta Staterna Arbetsgivarnas rapporter. . . . Italien D:o Japan D:o Jugoslavien Försäkringsstatistik Kanada Arbetsgivarnas r a p p o r t e r . . . . Polen D:o Schweiz D:0 Storbritannien . . Försäkringsstatistik Sverige Arbetsgivarnas rapporter. . . . Tjeckoslovakiet.. Försäkringsstatistik Tyskland D:o Ungern D:o 1

a

261 Med u n d a n t a g för Frankrike, där 1930 = 100. Modifierade beräkningar. 3 Beräkningarna delvis utförda av Internationella Arbetsbyrån. 4 Medeltalet för 11 månader. 5 Beräkningarna avbrutna. 3

74 78 5

110 93 84 71

70 102 6

77 91 91

45 Bilaga II. Index för nominal» och reallönerna i olika länder. • 1929 = 100. Land

1930 1931 1932 1933 1934

medeltal

mars juni sept. dec.

Lönens art

N o m i n a 1 1 ö ne r timlön . . . . timförtjänst timförtjänst timlön . . . . timförtjänst » veckoförtjänst' . veckoförtj änst 4 . timförtjänst . . . Italien dagsförtjänst 5 . Japan dagsförtjänst 8 . » ... Nederländerna .. timförtjänst min.-lön per vecka N y a Zeeland timförtjänst Polen Sovjet-Unionen .. månadslön Storbritannien .. veckolön . . . min.-lön per timme Tjeckoslovakiet a timlön Tyskland

98 108 102 109 100 91 93 99 95 97 102 100 99 107 100 102 102

89 101 102 108 96 79 84 90 87 91 100 93 93 125 98 103 97

84 81 82 83 92 90 86 83 102 102 103 102 104 104 104 X 84 83 99 101 60 62 71 77 69 68 75 82 86 84 82 81 85 86 88 90 92 91 92 93 93 89 87 X 86 82 83 84 85 78 74 72 150 164 190 X 96 95 96 96 103 102 100 99 82 79 79 79

X

X

96 99 79

97 99 79

Australien Belgien Danmark Frankrike a F ö r e n t a Staterna a a Italien 8 Japan

103 104 107 104 104 94 97 102 111 113 106 103 106 104 102 106

105 109 114 106 111 92 96 103 117 121 111 103 110 109 107 109

R e a 1'1 ö n e r ' 104 104 103 103 103 111 109 108 106 107 114 110 107 104 105 110 111 112 x x 108 111 124 123 123 77 83 89 91 93 88 88 95 102 99 104 106 109 107 107 112 107 107 109 106 123 113 112 112 111 111 107 105 104 x 102 104 103 102 102 111 112 112 116 114 110 112 111 112 113 109 110 108 108 105 104 104 101 100 99

102 103 105 117 122 95 102 111 102 105 X 103 110 111 105 99

Australien Belgien Danmark Frankrike a F ö r e n t a Staterna

timlön timförtjänst timförtjänst timlön timförtjänst s veckof örtj ä n s t 3 . veckoförtjänst 4 . timförtjänst . .. dagsförtjänst 6 . » dagsförtjänst 6 . ... N e d e r l ä n d e r n a 8 . . timförtjänst min.-lön per vecka N y a Zeeland 8 timförtjänst Polen Storbritannien .. veckolön . . a min.-lön per timme Tjeckoslovakiet timlön Tyskland

Tecknet X betyder att inga siffror tecknet + b e t y d e r : provisoriska siffror.

finnas;

83 83 82 82 83+ 103 104 X 102 X 102 102 103 75 79 82 80 83 87 82 85 86 86 91 91 89 95 84 X 85 86 86 72 71 73 x 97 99 79

99+ X 121 97 106 106 110 101 120 109 105 99

tecknet — betyder: inga siffror erhållna;

1 F ö r anmärkningar angående dessa uppgifter se I. L. O. Year Book 1934—1935, vol. 2 a L a b o u r Statistics». 2 E n d a s t för huvudstaden. För Frankrike siffror för oktober varje år. 3 Statistik från National Industrial Conference Board. 4 Statistik från Bureau of Labour. 5 Enligt Japanska Bankens statistik. 6 Enligt Kejserliga Kabinettets statistik. 7 Nominallönernas indextal dividerade med levnadskostnadsindex. 8 Efter levnadskostnadsindex för någon av landets största städer. (Tokio, Amsterdam, Warsawa).

S t a t e n s offe n 11 i g a u t r e d ii i ii g a r 19 3 6 S y s t e in a t i s k f ö v t o c k ii i ii £ (Siffrorna inom klämmar beteckna utredningar!] as nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Betänkande med förslag till lag om behandling av forbrytare, hemfallna åt alkoholmissbruk, m. m. [4 Förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. [17] Utredning ang. revision av bestämmelserna om tingshus byggnadsskyldigheten. [87] Statsförfattning.

All ni än statsförvaltning.

Betänkande om socialstyrelsens organisation. [29 Betänkande med Eörslag rörande förhandlingsordning för statstjänsteman, 41] Kommunalförvaltning. Förslag till vissa ändringar i kungl- hyggnadsstyrelei norinalförslag till gatukostnadsbestämmelser enligt 49 § stadsplanelagen. Statens och kom munernas Hnansväsen. Undersökningar rörande »let samlade skattetrycket i Sverige och utlandet. ^18^ Promemoria ang. ändring av bestämmelserna rörande kommunernas underatällningsfria länerätt. 86] Kationali seringa- och ersättningsfrågor i samband med ifrågasatt införande av statligt brånnoljemonopoi, [46 Betäukande med förslag till lönereglering för lärare vid folk- och småskolor. [48] Undersökning av taxeringsntfalléi beträffande jordbruks fastigbel å landsbygden vid 1988 års allmänna fastigbetstaxi ring, 52; Toliti. Betänkande med förslag ang. revision av lagstiftningen1 rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker. [5] Utredning ang. revision av bestämmelserna om utlännings rätt att här i riket vistas och därmed sammanhängande spörsmål. ">:* .Nationalekonomi och socialpolitik. Utredning med förslag rörande Indrag ät barn till änkor och vissa Invalider samt åt föräldralösa barn. [6; Socialiseringsproblemet. Allmänna synpunkter. [7] Ur socialiseringens »europeiska) Idékreta. 8 Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen.

[»] B e t ä n k a n d e ang. f ö r l o s s n i n g s v å r d e n oeh b a r n m o r s k e v ä s e n det sam: förebyggande m ö d r a - och b a r n a v å r d . [12] Betänkande ang. f a m i l j e b e s k a t t u i n g e n . [18 B e t ä n k a n d e ang. dels p l a n m ä s s i g t s p a r a n d e och dels ställiga bosättnlDgslån. [14] B e t ä n k a n d e ang. m o d e r s k a p B p e n n i n g ooh m ö d r a h j ä l p . [15] Axbetslösbetsundersökniugen den 31 j u l i 1035. [21] B e t ä n k a n d e ang. å t g ä r d e r för a v h j ä l p a n d e a v d e i n o m vissa d e l a r av N o r r b o t t e n s läns l a p p m a r k y p p a d e missförh å l l a n d e n s a m t r ö r a n d e de k o s t n a d e r stim d ä r a v kunde föranledas m. m, [23] Svensk arbetslo s h e t s p o l i ti k aren 1914—1935. 82; U t r e d n i n g m e d förslag r ö r a n d e t ö r s k o t t e r i n g av underh å l l s b i d r a g till barn utom ä k t e n s k a p m . il. "47J Den ekonomiska och sociala u t v e c k l i n g e n u n d e r å r 1935 lliilso- och s j u k v å r d . B e t ä n k a n den 1 r ö r a n d e seraflm e r l a s a r e t t e t s ekonomi samt 2 rörande l a s a r e t t e t s s t ä l l n i n g och v e r k s a m h e t . [1] B e t ä n k a n d e ang. s t e r i l i s e r i n g . [46] Y t t r a n d e ang. revision av 18 k a p . 13 § strafflagen m . m, [51] Allmänt Ang. kontrollen [27!

näringsväsen.

Över e l e k t r i s k a s t a r k s t r ö m s a n l ä g g n i n g a r

Fast egendom.

J o r d b r u k med

binäringar.

B e t ä n k a n d e m e d förslag om v i s s a föreskrifter konsumiionsmjölk. 8]

beträffande

Sociala jordutredningt us betänkande med förslag till revision av lagstiftningen ang. avstyckning m. m. [20] Betänkande med förslag rörande j aktlagstrftningsfrågQv, 1, Förslag till lag om rätt till jakt Sami jaktstadga även? som andra därmed sammanhängande författningar. [US' Sociala jordutredningens betänkande med förslag till åtgärder för att bereda ökade möjligheter för den mindre bemedlade befolkningen på landsbygden att förena småbruk med hemindustri, hantverk, hemslöjd, pälsdjuruppfödning m. m. [yy] Betänkande ined förslag till omorganisation av den med statsmedel understödda kemiska analys- oeh kontrollverksamheten. [40] Betänkande med utredning och förslag rörande rikets ekonomiska kartläggning och därmed sammanhängande orgainsatiousspörsmät ang. rikets landkartevcrk. [42] Vatten väsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslog till lagstiftning ang. skyddsskogas m. m. [19 Betänkande med förslag till lagstiftning ang. skogar ä städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallanda län. Indus i ri. Handel ocli sjöfart. Statligt kaffemonopol. [10] Den svenska sjöfartsnäringen. sökning. [22] 1935 års lotsverkssakkunniga. lotsförordning. 48]

Statistisk-ekonomisk underBetänkande 2. Förslag till

Konnuunikal ionsviisen. Utredning rörande förhållandet mellan land- och sjötrafik* medel, lä Betänkande med förslag i anledning av verkställd granskning av 1982 ars traflkutfednings förslag till förordning ang. allmän automobiltrafik. [20] Förslag till lag om befordran med luftfartyg m. m. [54] Bank-, kredit- och pennin irrasen, Betänkande med terstsg till Ug ang. tudnng i vi,-:r:i delar av lagen den 29 juni 1923 {iax 288) ora sparbanker m. in. [25] Försäkrings väsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen, Andlig odling i Övrig t Förslag till psalmbok för svenska kyrkan. 11 Kyrkogodset i Skåne, Halland och Blekinge under dansk tid. [28] Betänkande med utredning och förslag ang. åtgärder för särskild undervisning och utbildning av psykiskt efterblivna i barn- och ungdomsåren. [31] Utredning rörande de svenska universitets- oeli högskolestudenternaa sociala och ekonomiska förhållanden. Bilaga till betänkande med undersökningar och förslag i anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena. [34] Psalmbok for svenska kyrkan. Förslag avgivet den 'J'.i febr. 1936, överarbetat av inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga. [36] Betänkande med utredning och förslag ang. sammanförande och organisation av i Stockholm befintliga arkeologiska samlingar från Medelhavsländerna och främre Orienten. [44] Utredning med förslag ang. omorganisation av dövstuniiindervisningsväsendet. lit Betänkande och förslag ang. beredande av vidgade arbetsuppgifter för svenska, konstnärer. FÖrsvarsväsen, Utrikes ärenden. Internationell rätt. Förslag till konvention mellan Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar m. m. [2J Betänkande med förslag till lag om internationella rättsförhållanden rörande arv, testamente och boutredning m. m. 24]

Stockholm 1980. K. L. 1 ecknians Boktryckeri. 2 S 0 0 3G