Ur socialiseringens "europeiska idékrets"
%
^
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
S>. b. a
L e . IV S T A T E N S O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1936: FINANSDEPARTEMENTET
UR
SOCIALISERINGENS
"EUROPEISKA"
IDÉKRETS
S T O C K H O L M 1936
Statens offentliga utredningar 1 9 3 6 Kronologisk förteckning 1. Betänkanden 1 rörande serafimerlasarettets ekonomi samt 2 rörande lasarettets ställning och verksamhet. Hreggström. 187 s. E. 2. Förslag till konvention mellan Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar in. ni. Norstedt. 55 s. U. 3. Betänkande med förslag om vissa föreskrifter beträffande konsumtionsmjölk. Marcus. 68 s. Jo. 4. Betänkande med förslag till lag om behandling av förbrytare, hemfallna åt alkoholmissbruk, m. m. Marcus. 5ö s. Ju.
5. Betänkande med förslag angående revision av lagstiftningen rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker. Marcus. 397 s. Fi. G. Utredning med förslag rörande bidrag åt barn till änkor och vissa invalider samt åt föräldralösa barn. Beckman. 03 s. s. 7. Socialiseringsproblemet. Allmänna synpunkter. Tiden, viij, 99 s. Fi. 8. Ur socialiseringens "europeiska" idékrets. Tiden, viij, 210 s. Fi. 9. Socialiseringsidéer och praxis i Sovjetunionen. 200 s. Fi.
socialiserings1. Tiden, iv,
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna ined fotstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. == ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungöreben den 3 februari 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 96) utgivas utredningarna i omslag mod enhetlig färg för varje departement.
UR SOCIALISERINGENS »EUROPEISKA > IDÉKRETS
UR SOCIALISERINGENS »EUROPEISKA» IDÉKRETS
STOCKHOLM T RYCK E R I AK T I E B O L A G E T T I D E N ig'36
Förord. Enligt Kungl. M:aj :ts uppdrag överlämnar jag härmed till offentligheten en framställning rörande socialiseringsidéer i Tyskland—Österrike, Holland, Sverge och Norge, som av mig för åtskilliga år sedan utarbetats på uppdrag av Socialiseringsnämnden och varit avsedd att publiceras som en bilaga till dess slutbetänkande. Det må erinras, att i denna framställning behandlade aktstycken och litteratur med ett undantag hänföra sig till en period, som nu ligger tio år eller mer tillbaka i tiden. Framställningens komplettering med bidrag från den senaste tidens diskussion, i mycket arbetande med förändrade förutsättningar, har med hänsyn till mitt uppdrags begränsade räckvidd icke ansetts kunna ifrågakomma. Stockholm i januari 1936. Rickard Sandler.
Innehåll. Sid. Förord I.
^
Socialiseringsidéer i n o m den Inledning Termen socialisering Socialiseringen som slagord
tyska
kulturkretsen.
1. Socialiseringens målsmän ha ordet Frågeställning Partimanifest i Österrike Skiftande meningar inom Tyskland Socialistiska partiuttalanden Den officiella socialiseringen i Tyskland Tyska riksförfattningens socialiseringsidéer Socialiseringslagen Lagen om reglering av kolhushållningen Socialiseringskommissionen Socialiseringskommissionens kolförslag Reichswirtschaftministeriets Planwirtschaft Enskilda författare A. Muller Kautsky Bernstein E. Fischer Renner Ellinger Conrad Wilbrandt Hilferding Rathenau Korsch Ballod Goldscheid Neurath Horten
3 3 4 8 8 8 16 21 28 28 29 30 30 34 49 54 S4
55 56 57 59 59 60 60 63 6/ / 2 73 77 80 84
VII
2. Analyserande och systembyggande Heimann Schumpeter Lederer Eulenburg
vetenskap
Sid. 88 89 100 105 110
II.
Holländska socialiseringsrapporten Allmänna synpunkter Socialiseringens omfattning och metoder Ersättningsfrågan Organisationen av socialiserade företag Socialiseringens tillämpande i näringslivet Några reflektioner
123 125 127 130 130 132 137
III.
Ett svenskt aktstycke i socialiseringsfrågan Ur programkommissionens rapport 1919 Allmänna grundsatser Beskattning Utrikeshandel Expropriation Socialiseringens huvudprincip Socialiseringens form Olika delar av näringslivet Kooperation Inkomst och förmögenhet Jordprogram och kommunalprogram av år 1928 Jordprogrammet Kommunalprogrammet
143 145 145 147 147 148 150 151 153 155 156 157 157 159
IV.
D e n norska socialiseringskommitténs allmänna betänkande 163 /.
Kommitténs uppdrag och dess arbetsprogram Disposition Socialiseringsdefinition Individ och samhälle Socialiseringen och fördelningen Socialiseringen och produktionen Socialiseringen och de olika klasserna
165 169 173 176 180 181 184
Sid. Befogenheten att socialisera Den socialiserade verksamhetens organ och driftsprinciper Organisationssystemet Riksekonomi rådet Branschråd Distriktsekonomiråd Kommunala ekonomiråd Företagsstyrelser Driftsledare Driftsråd Producentsammanslutningar Lönereglering Prisreglering Driftsöverskotten Finans- och skattepolitik
185 186 187 187 188 189 189 189 190 190 191 192 192 194 194
Subjektiva och objektiva förutsättningar Socialiseringens begränsning Nationell och successiv socialisering Konkurrens och monopolisering
196 196 197 198
Resumé Slutyrkande
200 205
Rogstads reservation Enges och Jynges reservation
205 208
Några
rcflcktioncr
I SOCIALISERINGSIDÉER INOM DEN TYSKA KULTURKRETSEN
Inledning. Hur förhåller det sig med själva termen socialisering? den gammal hävd ?
Har
I svensk litteratur har ordet socialisering använts långt före Termen sorevolutionen. Här i landet har det använts som översättning cioltsermg. både av det engelska "nationalisation", det franska "socialisation" och det tyska "Vergesellschaftung". I Tyskland var ordet före revolutionen så sällsynt, att man endast kunnat påpeka dess förekomst i några få fall. I den tyska litteraturen talades det alltid om Vergesellschaftung der Produktionsmittel etc. I och med revolutionen blev emellertid just termen socialisering slagordet för dagen, som alla talade om, kämpade för eller bekämpade. Det myllrade i vårt begreppslystna sydliga grannland av förklaringar om vad som förstods med socialisering. Kampen om socialiseringen övergick slutligen uti ett allmänt begreppsbråk om ordets mening. Felix Weil har undersökt, i vilket sammanhang socialiseringen som term uppträder på skådebanan. Han konstaterar, att ordet slungades ut i världen under första revolutionsveckan genom en artikel i Vorwärts 17 nov. 1918. En artikel av R. Wilbrandt var nämligen försedd med rubriken "Die Sozialisierung". Det anmärkningsvärda är nu, att Wilbrandts egen överskrift var "Grundsätze fur eine möglichst reibungslose und erfolgreiche Lösung der Eigentumsfrage". Det var Vorwärts
4 redaktion som själv fabricerat socialiseringstermen såsom överrubrik. På en förfrågan hos den dåvarande chefredaktören för Vorwärts Friedrich Stampfer har Weil fått det beskedet från honom: "Ordet socialisering härstammar min själ icke från m ig- J a g skulle aldrig förlåta mig, om jag uppfunnit det." Har det satts över en artikel som rubrik, tillade han, så måste det redan då ha haft marknadskurs. Så synes emellertid icke ha varit fallet. I varje fall uppger Weil, att ordet sedan årtionden icke varit synligt i dagspressen, då det nu dök upp i Vorwärts. En okänd rubrikskrivare tycks alltså svara för utsläppandet av den paroll, kring vilken så mycken strid sedan kom att stå under revolutionsperioden. Sedan termen nu blivit gångbart mynt och kommit ut i rörelsen, användes den på alla håll och blev ett slagord, som partierna bollade sinsemellan i sina inbördes uppgörelser. Så gott som varje parti hade en tid sin socialisering. Tydligt kommer detta till uttryck i den tyska nationalförsamlingens diskussion om den s. k. socialiseringslagen i mars 1919. Några exempel: Rikshushållningsminister Wisscll (socialdemokrat) menade med socialisering "det organiska inlemmandet och inordnandet av de enskilda ekonomiska företagen i riket som samfälldhet, de privatekonomiska intressenas underordnande under det samfällda intresset". — Dr Braun (centrum) : "Socialisering är icke blott förstatligande utan också stegring av det offentliga inflytandet på privatföretagen och detta i riktning av en riktig förvaltning och fördelning, i synnerhet såvitt det är fråga om monopolistiskt utformade produktionsgrenar." — En annan centerman, Imbusch: "Så ville jag emellertid hänvisa på att den tekniska socialiseringen, den yttre socialiseringen, ensam icke räcker. Mycket viktigare . . . synes mig sinnelagets socialisering (der Gesinnung), väckandet av det rätta allmänsinnet och pliktkänslan. — Wallbaum (tysknationell) kallade socialiseringen för "den högst utvecklade sociala ansvarskänslan." — En annan tysknationell, Schick, mena-
5 de åter något annat med socialisering: " . . . och därför vilja vi principiellt utbygga kooperationen i största stil. Kooperationen (die Genossenschaft) håller fast vid den individuella hushållningen . . . Vi vilja också en bättre arbetsförfattning. .. Det kalla vi till sist vår socialisering." — Hugenberg (också tysknationell) förklarar: "Socialisering är det begrepp, under vilket de borgerliga partierna, också mitt, tillkännagivit sin allvarliga vilja att låta sociala synpunkter göra sig gällande i ordets vidsträcktaste mening på det ekonomiska området." Som ett motstycke kan från Österrike anföras, att de kristligt sociala, som tillsammans med socialdemokraterna svarade för tillsättandet av socialiseringskommissionen, sedermera visade sig ha en helt annan uppfattning än dessa om meningen med socialiseringen. Sålunda förklarade Ignaz Seipel i september 1919 att "då alla partier röstat för kommissionens insättande, så kunde ingen undandra sig den insikten att en nyordning av vårt ekonomiska liv vore en av lagstiftningens viktigaste uppgifter . . . Denna nyordning kan emellertid helt visst blott ske i den riktningen, att egendom och företag mer än hittills ställas i det allmännas tjänst, alltså — i vidaste mening — bliva socialiserade". Från denna utgångspunkt förklarar han senare, att "vår socialisering ensamt och allena går ut på enstaka socialisering (Einzelsozialisierung), d. v. s. socialisering av enskilda företag eller enskilda produktionsgrenar. Tempot för dessa socialiseringar är emellertid helt och hållet anpassat efter det ekonomiska tidsläget. . . Det är meningen med vår socialiseringskommissions arbete .. ." "Vi fråga beträffande varje enskild drift eller produktionsgren vad som är tjänligare för produktionens befrämjande och det under de bestämda ekonomiska betingelser, i vilka vi nu leva, och allteftersom bedömandet utfaller till förmån för den privata driften, den blandade hushållningen eller gemensamhetshushållningeri (Gemeinwirtschaft), vilja vi träffa avgörande." Detta var alltså den punkt, till vilken socialiseringsvågen hade lyftat det kristligt sociala partiet i Österrike. Att detta emellertid närmast var en "politisk" socialiseringsståndpunkt, be-
6 tingad av det "ekonomiska tidsläge" som ännu bar revolutionära drag, har ju framgått av den fortsatta utvecklingen. Då vågen sjönk tillbaka lämnades inget nämnvärt kvar av denna socialiseringsståndpunkt. Detsamma kan lugnt sägas om de förut refererade tyska "partisocialiseringarna" utanför de socialistiska partibildningarnas krets. Det kan ha varit en vitt kring sig gripande revolutionsideologi. Det kan också ha varit fråga om av politiskt taktiska grunder bestämda "socialiserings"-program. För en behandling av socialiseringens idékrets sakna sådana uttalanden betydelse. Det må anmärkas, innan vi lämna socialiseringen som politiskt slagord, att denna politiska stämpel även skönj es i den socialistiska partipolitiken under revolutionsepoken, särskilt i Tyskland. En genomgående svårighet vid analys av socialiseringsidéerna från denna tid är verkligen denna, att man ständigt måste fråga sig vad som i en uttalad uppfattning uttrycker vederbörandes verkliga åskådning, vad som å andra sidan är ett uttryck för den man ansett lämpligt för tillfället affischera. Tvenne exempel: Då riksregeringen i Tyskland hade förelagt nationalförsamlingen den s. k. socialiseringslagen, utfärdades följande flygblad: "Socialiseringen här! (Die Sozialisierung ist da!) Kolsyndikatet kommer genast att socialiseras, därigenom vinner riket, d. v. s. hela folket, ännu före själva gruvornas socialisering avgörande inflytande på hela kolindustrin och den tunga industrin. Socialiseringen av kalifyndigheterna befinner sig uti snabbaste förberedelse. Den allmänna socialiseringslagen, som är förelagd nationalförsamlingen, grundlägger i stället för den tidigare obegränsade privathushållningen den tyska gemeyisamhetshushållningen (die deutsche Gemeinwirtschaft). Riket, det vill säga vi alla, reglerar denna tyska gemensamhetshushållning. Riket skall sörja för att det överallt hushållas enligt allmänintressets krav, ingenstädes i kapitalistiskt intresse, och detta är socialismen! Riksregeringen."
7 Till vilken deklaration Robert Wilbrandt något sorgmodigt fogar: "Vi veta nu alltså vad socialism är . . ." För den som känner vad socialiseringslagen innebar och dess omedelbara tillämpning på kolhanteringen — vi komma snart dit — är det uppenbart, att denna slags socialisering är att inrangera i den politiska typen. Situationen ansågs kräva en sådan deklaration. Vilket är möjligt, därom skall ej uttalas något omdöme. Då i januari 1919 under generalstrejken i det westfaliska koldistriktet faran för att massan skulle storma kolsyndikatets förvaltningsbyggnader var omedelbart överhängande, proklamerades i flygblad från Essens arbetare- och soldatråd: "Seger för socialismen! I dag har kolsyndikatet besatts av våra folkkommissarier. Därmed har det första steget till socialiseringen tagits. Den kapitalistiska utsugningens central... har därmed övergått i folkets händer. Då även de fackliga organisationernas fordringar äro beviljade har varje anledning till strejk bortfallit. På denna grundval har gårdagens konferens av strejkutskotten och förtroendemännen för samtliga Essens gruvschakt med stort flertal beslutit arbetets återupptagande. Gruvarbetare! Det första steget på vägen till framtidsstaten är alltså taget. Vi skola beslutsamt gå vidare fram på vägen. Hjälpen oss genom disciplin och socialistisk insikt. Upptagen arbetet i sluten trupp!" — Denna proklamation, som för övrigt medförde det i slutorden åsyftade resultatet — vilket torde ha varit huvudsaken — må ha varit av situationen aldrig så mycket påkallad, för kännedomen om socialiseringen har det givetvis föga värde, att Essens folkkommissarier hos företagsledningen anmälde, att nu togo de kolsyndikatets förvaltningsbyggnader i besittning och att socialiseringen därmed proklamerades vara inledd.
1. Socialiseringens målsmän ha ordet. FrågeställMan får söka att i görligaste mån skumma bort det politiskt mng ' taktiska i de dåtida socialiseringsuttalandena och sen som huvudfråga ställa denna: Vad menade de med socialisering, för vilka den var ett mål eller en önskvärd utveckling? Givetvis böra därvid icke uteslutas partimässiga uttalanden, då i dem framträder en åskådning. Tvärtom. I den mån de äro uttryck för en fast utbildad gruppmening ha de givetvis ett alldeles särskilt intresse. Likaså höra i första rummet hit de uttryck socialiseringsidéerna fått i officiella dokument, lagar, lagförslag eller kommissionsrapporter. Men i stor utsträckning får man för att erhålla en mera fördjupad och systematiserad kännedom om socialiseringens idévärld gå till enskilda författares ibland mera vetenskapligt, ibland mera politiskt orienterade skrifter. Vid sidan av dem som själva ha ett program att föra till torgs bör man jämväl låta systematiserande vetenskapsmän få komma till ordet. Deras hjälp är nämligen ganska välbehövlig för att orientera sig i den brokiga värld socialiseringsidén visar sig omspänna. PartwianiEtt uttryck för en samlad, genomarbetad åskådning och samrike 1919. tidigt partimässigt manifesterad skall man förgäves söka efter i Tyskland. Rörande orsakerna till detta förhållande må här blott erinras om den tyska socialismens politiska splittring. En helt annan bild av slutenhet och beslutenhet möter i Österrike.
9 Redogörelse såväl för socialiseringsåskådningar som för socialiseringspraktik i Österrike har lämnats i nämndens publikation, varur icke är anledning göra några återupprepningar. Uppmärksamhet bör fästas på en sak. Den österrikiska socialiseringskommissionen har framlagt en rad av lagar återgivna eller refererade i Karlebys skrift. Däremot föreligger icke från dess sida någon sammanhängande principiell motivering eller sammanfattning av den åskådning, som i lagstiftningsprojekten kommer till uttryck. Motiveringen, själva åskådningen, framlades muntligen av Otto Bauer. Vad den kan ha innehållit, därför är säkerligen hans skrift Vägen till socialismen det bästa uttrycket. Den finnes tillgänglig på svenska och skall här ej refereras. Däremot kan det vara av betydelse att återge det dokument, vari Österrikes socialdemokratiska parti programmatiskt ställt sig bakom den bauerska idékretsen. Ett dokument som den österrikiska socialdemokratin gick till val på våren 1919, veterligen det enda tillfälle, då ett helt folk uppfordrats att i val uttala sig om ett samlat socialiseringsprogram. Dokumentet förtjänar återgivas även ur den synpunkten, att här på ett ställe finnas samlade i form av förslag socialiseringsidéer som under tiden 1918—20 mer eller mindre satt sin prägel på den europeiska, icke-ryska, socialismens uppfattning. Manifestets första avdelning behandlar industrins socialisering och innehåller följande: 1. De industrigrenar, i vilka produkternas frambringande koncentrerats till ett fåtal storföretag bliva socialiserade (vergesellschaftet). Sålunda socialiseras t. ex. malm- och kolgruvorna, järn- och stålindustrin o. s. v. Varje socialiserad industrigren förvaltas genom ett av regeringen fullständigt oberoende förvaltningsråd. Förvaltningsrådet sammansättes på följande sätt: en tredjedel av medlemmarna äro målsmän för staten, vilka väljas av nationalförsamlingen men icke ur densamma. En andra tredjedel utgöra representanter för arbetarna, de anställda och tjänstemännen
10 som aro sysselsatta i industrigrenen; de väljas av fackföreningarna och de anställdas organisationer. Den sista tredjedelen utgöra representanter för konsumenterna. I förvaltningsrådet för industrigrenar, som frambringa råämnen, kallas till förtroendemän för konsumenterna målsmän för företagare och arbetare i de industrigrenar, som bearbeta dessa råämnen. I förvaltningsråden för de industrigrenar som frambringa konsumtionsvaror väljas konsumenternas representanter av konsumtionsföreningarna. Det på detta sätt sammansatta förvaltningsrådet åligger ledningen av den socialiserade industrigrenen; intet inflytande på ledningen tillkommer regeringen. Särskilt åligger det förvaltningsrådet att tillsätta de ledande tjänstemännen, att fastställa priserna, att avsluta kollektiva arbetsavtal med arbetarnas och de anställdas fackorganisationer och att fördela vinsten. Vinsten i varje socialiserad industrigren användes på följande sätt: en tredjedel tillfaller statskassan, en tredjedel fördelas som vinstandel på industrigrenens arbetare, anställda och tjänstemän. Den sista tredjedelen användes vid behov till företagens utvidgande eller tekniska fullkomnande; är detta icke nödvändigt, så användes den sista tredjedelen till att nedsätta varupriserna. Ledningen för de enskilda företagen skötes av tekniska tjänstemän och anställda köpmän under lagligt reglementerad medverkan av arbetarutskott, som väljas av företagens arbetare, anställda och tjänstemän. Varje byråkratisering av förvaltningen är att undvika. Grundsatsen att av varje höjning i avkastningen en tredjedel användes till att höja inkomsterna för tjänstemän, anställda och arbetare borgar för intensivt arbete i företaget och omsorgsfull behandling av arbetsmedlen. Åt tjänstemännen kan tillmätas en särskild vinstandel. 2. Kommunerna berättigas genom lag att expropriera företag, som tjäna lokala behov (gas- och elektricitetsverk, spårvägar, åkerier, bagerier, mejerier, tegelbruk o. d.). Likaså berättigas kretsarnas och distriktens själv förvaltningsorgan att expropriera företag, som tjäna behov inom deras
11 förvaltningsrayon (t. ex. lokalbanor, kraftledningar, bryggerier, kvarnar o. d.). Grundsatserna angående förvaltning av socialiserade företag komma också i dessa fall i tillämpliga delar till användning. En liknande expropriationsrätt kan under förutsättningar, som äro att i lag fastställa, också tilläggas konsumtionsföreningar, produktivt-kooperativa och lantbrukskooperativa organisationer. 3. De industrigrenar, som icke ännu äro mogna för socialisering, organiseras i industri förband. Varje industri förband omfattar alla företag inom vederbörande industrigren. Industriförbanden träda i stället för de bestående kartellerna, centralerna och krigsorganisationerna. Varje industri förband ledes av ett förvaltningsråd. Förvaltningsrådet sammansättes på följande sätt: Statens representanter utgöra en fjärdedel av medlemmarna, valda av nationalförsamlingen, icke ur densamma; en fjärdedel äro målsmän för vederbörande industrigrens företagare; en tredje fjärdedel representanter för industrigrenens arbetare, anställda och tjänstemän; den sista fjärdedelen representanter för konsumenterna. Industri förbandet skall befrämja industrigrenens tekniska utveckling och sänka produktionskostnaderna genom upprättande av konstruktionsbyråer, laboratorier och materialprovningsanstalter, genom normalisering av varorna och uppdelning av de olika varuslagens produktion på de enskilda företagen. Industriförbandet kan koncentrera i sin centralbyrå inköpet av råvaror och försäljningen av varorna, därigenom upphäva konkurrensen mellan de enskilda företagarna och bespara samhället konkurrenskampens kostnader. Industri förbandet fastställer varornas priser; det har att fastställa dem så, att företagarnas vinst blir ungefär lika med en passande arbetslön för det av dem presterade arbetet. Industriförbandet avslutar kollektivavtalen med arbetarnas och de anställdas organisationer; dessa avtal äga förbindande giltighet för alla industrigrenens före-
12 tag. Kostnaderna för industri förbandets verksamhet bära industrigrenens företagare. Inom ramen utav de av industri förbandet utfärdade föreskrifterna förblir ledningen av de enskilda företagen överlåten åt företagarna. Dock tillförsäkras arbetarutskotten medverkan i förvaltningen genom lag. En av industri förbandens viktigaste uppgifter består i att koncentrera produktionen i de tekniskt bästa företagen. Industri förbandet har rätt att föreskriva nedläggande av tekniskt dåliga företag och överföra deras produktionsandel på de tekniskt bättre. De nedlagda företagens ägare erhålla skadestånd på bekostnad av de företag, som deras produktionsandel tilldelas. Har på detta vis produktionen slutligen koncentrerats till några få tekniskt fullgoda företag, så blir industrigrenen socialiserad. Organisationen av industrin i industri förband är alltså ett övergångsstadium till deras socialisering (Vergesellschaftung; överhuvud användes i texten icke ordet Sozialisierung utan genomgående termen Vergesellschaftung). Avdelningen om lantbrukets socialisering innehåller i huvudsak följande: 4. Alla lantbruksegendomar om mer än 199 har och all skogsoch ängsegendom om mer än 300 har exproprieras. Den exproprierade marken brukas dels av samhället, dels utarrenderas den. a) Av samhället brukas sådana egendomar, vilkas mark kan utnyttjas med bättre resultat i stordrift än i smådrift. Brukandet överlämnas till ett förvaltningsråd, som till en fjärdedel var består av representanter för distriktet, för distriktets agrarmyndighet, de på egendomen sysselsatta arbetarna och tjänstemännen samt distriktets konsumtionsföreningar. b) De exproprierade egendomar, som i smådrift kunna utnyttjas med bättre avkastning än vid stordrift, delas i parceller och utarrenderas till lantbruksarbetare och småbönder. Arrenderätten är ej tidsbegränsad och ärftlig; arrendatorn kan
13 blott avlägsnas, om det inför en sakkunnig domstol visas, att han icke brukar egendomen med en ordentlig lantbrukares omsorg. 5. Böndernas privategendom till jorden förblir oantastad. 6. I varje distrikt upprättas en agrarmyndighet (Bezirksagrarbehörde), som består av teoretiskt och praktiskt skolade lantbrukare och vid vars sida ställes ett av bönderna valt råd. Den har att vägleda bönderna och arrendatorerna genom planmässig upplysningsverksamhet, genom upprättande av försöksoch mönstergårdar, slutligen också genom tvångsföreskrifter angående jordens rationella brukning. Den kan med bonderådets medgivande utfärda tvångs föreskrifter angående markens fördelning på de olika växtslagen, urvalet av utsäde, användningen av konstgödsel, växtföljden . . . Den kan förplikta bönderna att tillhöra lantbrukskooperativa företag. För hela statsområdet upprättas ett lantbruksråd. Det består till en fjärdedel av representanter för bönderna och arrendatorerna, för lantbruksarbetarna och för konsumtionsföreningarna. Det sörjer för att markens fördelning på de olika växtslagen anpassas efter behoven och utfärdar de för ändamålet nödvändiga föreskrifterna till förvaltningsrådet och agrarmyndigheterna. 7. Den privata handeln med spannmål förbjudes. Bönderna och arrendatorerna äro lagligen förpliktade att bilda kooperativa organisationer för spannmålsförsäljningen. Såframt de önska sälja sin spannmål kunna de blott leverera den till dessa kooperativen Kooperativerna lagra spannmålen i av dem upprättade lagerhus och sälja den till den statliga spannmålsförsäljningsanstalten. Denna ledes av ett förvaltningsråd, av vars medlemmar nationalförsamlingen, lantbrukskooperativerna och konsumtionsföreningarna utse vardera en tredjedel. Förvaltningsrådet fastställer priset för övertagandet av spannmålen från kooperativerna oberoende av världsmarknadspriset. .. Utländsk spannmål får spannmålsförsäljningsanstalten tullfritt till världsmarknadspris. Spannmålen avyttras sedan utan hänsyn till om den är av inhemskt eller utländskt ursprung till ett
14 genomsnittspris åt kvarnarnas industri förband; genomsnittspriset sättes så, att spannmålsförsäljningsanstalten icke har någon vinst. På liknande sätt avkopplas även den privata handeln med boskap, mjölk och andra lantbruksprodukter. Lantbrukarna leverera sina produkter till kooperativerna, som de äro förpliktade att tillhöra, och dessa tillföra dem omedelbart kommunerna och konsumtionsföreningarna. Avdelningen socialisering av bankerna och handeln innehåller : 8. Storbankernas förvaltningsråd väljas icke längre av aktieägarna utan sammansättas på följande sätt: en tredjedel av medlemmarna väljes av nationalförsamlingen, icke ur densamma; två tredjedelar väljas av industrins, handelns och lantbrukets organisationer, av kommunalrepresentationerna, konsumtionsföreningarna och fackföreningarna. Förvaltade på detta sätt kunna bankerna utan svårighet sammansmältas till en nationell centralbank. Genom fusionen tryckes räntefoten ned. Värdepappersbörsen förlorar sin ekonomiska funktion. Centralbanken som behärskar landets samtliga disponibla kapital har till uppgift att tillföra dessa kapital de enskilda produktionsgrenarna under planmässig anpassning till det samhälleliga behovet, att bevara proportionaliteten mellan de enskilda produktionsgrenarna och därigenom förebygga kriser. Vid beviljandet av kredit har banken att gynna konsumtionsföreningarna, lantbrukskooperativerna och arbetarnas produktionskooperativer och befordra utvecklingen av dess egenproduktion. På liknande sätt bliva också hypoteksbankerna och försäkringsanstalterna socialiserade. 9. Grosshandeln med kaffe, te, bomull socialiseras. Vidare socialiseras importen av de varor, vilkas produktion inom landet är socialiserad, liksom av dem, vilkas avyttring inom landet är monopoliserad i industriförbandens centralbyråer.
15 Detaljhandeln förblir principiellt fri. Dock tillerkännas kommunerna rätten att kommunalisera de stora varuhusen och att monopolisera enskilda grenar av livsmedelshandeln. Utvecklingen av konsumtionsföreningarna och lantbrukskooperativerna befordras genom skattefrihet. Ur avdelningen om socialisering av tomtmark m. m. må det räcka att anföra följande: 10. Kommunerna tillerkännas rätten att expropriera tomtmark och hyreshus. Kommunen kan själv bygga hyreshus eller överlämna byggnadsmarken under tomträtt åt dem som vilja bygga eller åt byggnadskooperativer. Vad aktstycket sedan innehåller angående arbetarutskott (driftråd), angående socialpolitisk lagstiftning och skattelagstiftning kan här saklöst förbigås. I sitt sammanhang ger det nu anförda bilden av ett samhällets totalingripande på så gott som hela näringslivets område, socialiserande eller, förberedelsevis, organiserande. Det faller genast i ögonen, huru starkt hela denna tankegång präglas av konstruktivt-organisatoriska idéer. Socialiseringen framstår främst som ett organisationsproblem. Om de ekonomiska krafternas spel inom och mellan dessa organisationer får man däremot knappast någon föreställning. Ej heller har frågan om socialiseringens omfattning klarnat. Första stycket anger sålunda som socialiseringsobjekt inom industrin "malm- och kolgruvorna, järn- och stålindustrin o. s. v." (kurs. här; man vore frestad säga, att en socialisering "o. s. v." är en socialisering u. p. a.). Huru detta program kunde hälsas som den ur Zeus huvud fullrustad framträdande Minerva (Wilbrandt) är ett årtionde senare i tiden icke så lätt att inse. Vi skola emellertid se, hur de idéer som här kommit till uttryck, vad den organisatoriska uppbyggnaden av en ny ekonomisk ordning beträffar, gå mer eller mindre igen på andra håll i den dåtida socialiseringsdiskussionen.
16 I fortsättningen skola vi behandla socialiseringsidéer i Tysk. land, anmärkande att ifråga om problemdiskussionen icke finnes anledning att vad enskilda författare beträffar skilja mellan tyska och österrikiska skriftställare. Som redan antytts kan från Tyskland icke uppställas någon motsvarighet till detta österrikiska programuttalande. De två tyska socialistiska partierna hade tydligen händerna för fulla av revolutionstidens politiska omsorger, deras inbördes mellanhavanden ej att förglömma, för att i socialiseringsfrågan utforma någon åskådning ens tillnärmelsevis jämförbar med vad nyss refererats. Visserligen inledde revolutionsregeringen sitt upprop till tyska folket av 12 nov. med förklaringen, att regeringen "vars politiska ledning är rent socialistisk har till uppgift att förverkliga det socialistiska programmet". Men ett par år efteråt kunde Rudolf Hilferding (Manchester Guardian 9 okt. 1922) om läget skriva följande: "Ehuru ordet socialisering måhända icke var okänt före revolutionen i Tyskland, fanns där dock helt visst ingen klar uppfattning beträffande socialiseringens innebörd." I och med revolutionen ställdes man "inför problemet att förverkliga socialismens ekonomiska mål". "Med socialisering förstodo vi nu summan av de praktiskt möjliga åtgärderna för ett medvetet och planmässigt överförande av den kapitalistiska samhällsordningen i den socialistiska." I vad mån det förelåg sådan "praktisk möjlighet", därom voro nog meningarna delade. Som vittnesbörd om hur skiftande meningarna härom voro må några uttalanden från revolutionsepokens tidigaste skede anföras: Några dagar efter socialiseringskommissionens tillsättande förekom i Deutsche Allgemeine Zeitung (24 nov. 1918) en uppenbarligen officiös intervju med den preussiske finansministern Hugo Simon angående riksregeringens ställning till socialiseringen och socialiseringskommissionens uppgifter. Bland Simons svar på de framställda frågorna märkas följande: Det är meningen, att kommissionen snarast möjligt skall sammanträda och pröva alla planer på socialisering. Dess uppgift är att
17 skala ut de för socialisering mogna företagen och framlägga för regeringen lämpliga förslag. Regeringen har att pröva dessa förslag, och det är att anta att den i stora drag skall rätta sig efter dem. I varje fall kommer ingen näringsgren att socialiseras utan att kommissionen förut hörts. — På en framställd farhåga om produktionsminskning svaras: Det främsta kravet är produktionens oavbrutna fortgång. . . Främsta målet måste vara utbytandet av ett hittills irrationellt arbete mot ett väl övervägt system. Vi måste akta oss att forcera, men jag är dock av den meningen, att tempot skall påskyndas så mycket som möjligt, ty arbetare och företagare ha samma intresse i att det skapas klarhet om hur produktionen skall organiseras. — På frågan vilka grenar som kunna komma ifråga vid socialisering uttalar Simon sin personliga uppfattning. Den går ut på att blott de företag skola socialiseras som äro mogna därför. Detta är visserligen ett relativt begrepp, och det spelar härför en mycket stor roll vilken form av socialisering man kommer att finna. För närvarande föreligger ingen klarhet om man blott skall tillförsäkra staten egendomen och överlåta driften till förutvarande ägare eller om man skall bilda särskilda syndikat under statsuppsikt. Kanske vore det också möjligt att finna helt nya former. Simon nämner i detta sammanhang följande produktionsgrenar såsom ifrågasatta: vapenindustri, elektricitetsindustri, alstring av elektrisk ström, alla monopolprodukter såsom kol, kali o. s. v., cementindustri, tegelindustri, vissa former av grosshandel. Han tänker också på en stor reform av jordfördelningen. Lättast kommer socialiseringen att försiggå, där det gäller att ersätta ett privatmonopol med ett statsmonopol, t. ex. i den kemiska industrin. I betraktande komma blott sådana företag, där man har säker utsikt att få vinst. Osäkra företag komma tills vidare icke ifråga för socialisering, ty på experiment kunna vi icke inlåta oss. — Ingen konfiskation kan komma ifråga, blott en expropriation mot ersättning. För finansieringen tänker sig Simon upptagandet av ett särskilt nationaliseringslån. — Socialiseringen måste vara en riksangelägenhet. Lokala socialiseringssträ2—Socialisering i Europa.
18 vanden måste under alla omständigheter försvinna. — Om sin egen ställning till socialismens problem säger han sig vara ense med marxismens teoretiker däri, att socialismen icke kan förverkligas med ett slag, ty ekonomisk omvandling av denna karaktär kan icke såsom en politisk omvandling genomföras med några dekret. Men desto mer är han av den meningen, att man för den socialistiska omvandlingen måste bana väg med verkligt allvar och energi, då man en gång måste komma från ord till handling. Kurt Eisner i ett uttalande följande dag: Att produktionen måste överföras i samhällets ägo, därom råder intet tvivel. Men jag anser det icke alldeles riktigt, att produktionsmedlens överförande till samhället måste följa i och med att det borgerliga samhället förlorar makten. Skola vi överta produktionen, då den står nära avgrunden? För ögonblicket har detta inget ändamål, då vår ekonomiska kraft är uttömd. Hela det kapitalistiska samhället brister samman. Så länge detta sammanbrott är förestående har det inget ändamål att företaga socialisering. Ett par dagar senare (1 dec. 1918) talar Ebert, medlem av revolutionsregeringen (die Volksbeauftragten) : Med demagogiska slagord ändrar man ingenting, och ropet efter en allmän, ögonblicklig socialisering av våra industriföretag kan blott värdesättas som en produkt av enskilda fantaster . . . De tyska arbetarna behöva icke vara bekymrade för socialiseringen. Denna kommer beslutsamt att angripas av regeringen, såvitt möjligt ännu före nationalförsamlingen. Vid samma tillfälle yttrade lantbruksminister Braun: Det kan överhuvud icke ges någon olyckligare tidpunkt för socialiseringen än den nuvarande. Tyskland är uthungrat, råämnen fattas, maskinerna äro defekta. Varje överilning kan bringa den sunda socialismen i misskredit för årtionden... Vi stå vid början av socialiseringen, som blott kan främjas, om det lyckas oss att så fort som möjligt komma ut ur det nuvarande kaos och förhindra en splittring av våra krafter.
19 Gruvarbetarnas förtroendeman Hué, medlem av socialiseringskommissionen, yttrar den 8 dec. 1918: Socialiseringskommissionen 1 har redan ingående befattat sig med dessa frågor. Därom förhandlas det icke, att socialisering av bergsbruket och de därmed förbundna industrierna är nödvändig för att beröva kapitalismen dess starkaste makt. Men i dag är dock den frågan att framställa: Är för den efter vår övertygelse nödvändiga socialiseringen av vår stora, utomordentligt komplicerade industri just nu den passande tidpunkten? Vår lärofader Marx har föreställt sig överförandet till samhällsegendom blott under en tid med rikedom av produktionsmedel, men denna tid är nu icke inne, den är i hela världen icke inne . . . Nu ha vi emellertid icke att göra med framtiden utan med nutiden. Om vi skulle företa socialiseringen, skulle vi uppträda som konkursförvaltare . . . En socialisering av så väldiga, invecklade företag som bergsbruket och järn- och stålindustrin kan man icke till nytta för det allmänna genomföra efter en minoritets diktat, ej heller som konkursförvaltare utom blott i det lämpliga ögonblicket. Denna uppfattning, det kan jag lugnt säga, är den allmänna bland medlemmarna i socialiseringskommissionen. Statssekreteraren i rikshushållningsministeriet August Muller lämnade den 28 dec. 1918 inför pressen en redogörelse för de aktuella ekonomiska problemen. Han yttrade sig därvid vid sidan av andra frågor "slutligen om ytterligare en viktig punkt i den kommande ekonomiska politiken, socialiseringsproblemet. Socialismen är en produkt av utvecklingen, till detta faktum måste även rikshushållningspolitiken taga hänsyn. Avgörande för en socialisering måste vara den egna hushållningens aktuella tillstånd men tillika även världshushållningens. Det är orimligt att socialisera, då hela världen ännu inte är med om denna process. Nu är världen icke mogen för allmän socialisering, och vi kunna icke tillåta oss några experiment på detta område." Efter att ha hänvisat till faran, att statsegen1
Tillsatt sista veckan i november.
20 dom tages i beslag av ententen, yttrade Muller vidare, att vi säkerligen gå en socialisering till mötes, enkannerligen i kommun, stat, provins. Statens delaktighet och monopol företagen komma att utbyggas. Men det skulle ej svara mot tidsläget att i en falsk uppfattning om socialismens fordringar helt enkelt förstatliga, ty socialismen är icke själv något ändamål utan ett medel för ändamålet. Socialiseringskommissionen har blott rådgivande men ingen lagstiftande myndighet; avgörandet ligger icke hos kommissionen, icke hos myndigheterna, utan hos parlamentet. Huvudfrågan är att pröva vilken form som är den rationellaste från samhällets synpunkt. Svaret härpå får man icke forcera, eljest hamnar sig bittert den ekonomiska dilettantismen. Slutligen må anföras ett betydligt senare uttalande av Paul Lensch: Sozialdemokratie und Sozialisierung. Det ger uttryck för uppfattningen, att socialiseringsaktionen överhuvud vore förfelad: Har det kapitalistiska samhället redan verkligen utvecklat alla produktivkrafter som det förmår? Är det verkligen redan moget för undergång? Den som fördomsfritt betraktar de ekonomiska förhållandena i Tyskland men framförallt i utlandet, ser naturligtvis mycket tydligt, att kapitalismen är långt ifrån att vara vid slutet av sina konster. Den utvecklar mycket starka krafter och är i stånd att delvis uppföra helt nya former av ekonomisk organisation. Vi erinra blott om tendensen till s. k. vertikal förtrustning i vissa industrigrenar som före kriget knappt förefanns i sina ansatser. Hela den utomordentliga förstärkning av kapitalkoncentrationen, som under sista året (detta skrivet 1921) lämnat bakom sig allt man hittills i detta hänseende lärt känna, är likaledes ett säkert tecken för kapitalismens ännu starka livsduglighet. Vid bedömandet av den kommande ekonomiska utvecklingen gäller det att hålla tillbaka alla hemliga önskningar och förhoppningar och att kallt fråga sig vad som är, vad som kommer och icke vad vi vilja skola komma. — Lensch uttalar i anslutning härtill som sin mening, att den närmaste framtiden icke tillhör socialismen utan en ny form av kapitalism. Icke en återupprepning
21 av den gamla privatkapitalismen. Man må kalla den socialkapitalism eller något annat, om kapitalism enbart klingar för kallt. Den är förutsättningen på en gång för den oumbärliga väldiga stegringen av arbetets produktivkraft och för vårt folks andliga och sociala förnyelse. Bäggedera erbjuda först den fulla socialismen (Vollsozialismus) den oumbärliga grundvalen. Det fanns sålunda framskjutna socialister i Tyskland, som alldeles icke trodde, att tidpunkten för en socialiseringsaktion var inne. Åtskilliga andra synas ha ansett det vara en politisk nödvändighet att syssla med socialiseringen, ehuru de icke trodde på dess ekonomiska förutsättningar. En tredje grupp var övertygad både om socialiseringens nödvändighet och om möjligheten av en socialiseringsaktion, men sen gingo meningarna vitt isär om dess omfattning, innehåll och former. Nu är här ju icke alls uppgiften att skriva historia utan att undersöka socialiseringsidéernas innehåll. Utan varje sidoblick på den politiska konjunkturen kunna de dock ej behandlas. Denna fick sin prägel redan i 12.-nov.-proklamationen från die Volksbeauftragten, att den ur revolutionen framgångna regeringen hade till uppgift "att förverkliga det socialistiska programmet". Om man jämför vad som alltifrån detta begynnelseanslag sades och skrevs å ena sidan med vad som skedde å den andra, blir det uppenbart, att man måste inrymma en betydande plats åt de politiska synpunkterna. De partimässiga uttalandenas genomgående torftighet skulle eljest te sig ganska oförklarlig. Det tyska socialdemokratiska partiet avgav till Internationalens kongress i Geneve 1920 en redogörelse som i detta sammanhang är av intresse. Den bär titeln "Gutachten der sozialdemokratischen Partei Deutschlands iiber die Sozialisierung" och uppgives vara skriven av en icke namngiven medlem av den tyska socialiseringskommissionen-
22 I huvudsak ger den intryck av en i försvarsställning avfattad förklaring, varför socialiseringen varken blivit genomförd eller ens klargjord. Vad man inom partiet menar med socialisering är man efteråt ungefär lika klok på som man varit förut. Aktstycket är positivt endast i det negativa. Med eftertryck tillbakavisas sålunda uppfattningen, att "krigssocialismen" teoretiskt eller praktiskt skulle hava någonting gemensamt med socialiseringen. Tvärtom har krigssocialismen hos befolkningen väckt djup motvilja mot "en av staten reglerad hushållning" och såtillvida snarare ökat svårigheterna för socialisering. Det framhålles, att den situation man mötte efter revolutionen var en helt annan än den man tänkt sig som förutsättning för en socialisering. Att socialisera ett ruinerat folkhushåll hade aldrig varit ifrågasatt. Fredsfördragets bestämmelser gjorde det för övrigt betänkligt att överföra tysk privategendom till statsegendom. En störtflod framkom av de mest olikartade socialiserings förslag. Man producerade en stor litteratur men varken klarhet eller enhetlighet. Somliga menade, att socialiseringen förutsatte världsrevolution, andra att relativt små områden inom det tyska folkhushållet kunde med framgång socialiseras. "T. o. m. bland riksregeringens socialistiska medlemmar fanns ingen enhetlig uppfattning om vad som var möjligt i riktning mot socialisering" uti det av kriget ruinerade Tyskland. Man måste nöja sig med att tillsätta en officiell socialiseringskommitté för att utreda frågan och "förbereda de åtgärder, som voro lämpade att åstadkomma produktionsmedlens överföring till samhällets förfogande". Föga mer positivt är det flygblad den socialdemokratiska partistyrelsen utgav angående den s. k. planhushållningen, som vi senare komma till. Däri betonas, att regeringen främst borde arbeta för genomdrivande av en socialisering av bergsbruket, elektricitetsproduktionen samt kali- och kväveproduktionen. Därjämte gäller det att förekomma uppkommandet av en ekonomisk politik, som kunde bli ett nytt hinder för ett framtida programmässigt genomförande av totalsocialiseringen.
23 Och med hänsyn härtill "tillbakavisar partistyrelsen den s. k. bundna planhushållningen, vilken lockar med sin socialistiska förklädnad men i grunden icke är något annat än ett förevigande av kapitalismen". "Planwirtschaft" vill icke avskaffa företagsledarna utan innebär i själva verket genom tvångskartelleringen av näringarna "en väldig ökning av företagsledarens makt". Socialdemokratins uppgift är dock en helt annan, nämligen "att fordra företagsledarens avskaffande och produktionsmedlens överförande till samhället" (in den Allgemeinbesitz). . . Inget styrande ("Steuerung") av ekonomin genom en förbenad regeringsbyråkrati utan dess förnyande och omgestaltning genom det arbetande folkets organ, genom arbetarråden och de ekonomiska råden (Wirtschaftsräte) . . . Socialism är det vi vilja! Inget förfalskat surrogat! Vår kampparoll lyder: Socialism mot planhushållning!" Till de officiella uttalandena borde man kunna räkna den socialdemokratiske rikskansleren Gustav Bauers programtal den 23 juli 1919. Däri uppställde han tre bud för den framtida ekonomiska politiken: För det första socialisering så långt som möjligt; för det andra säkerställande av de mindre bemedlades behov av näring och kläder; för det tredje förhindrandet av överflödig lyximport, som förorsakade valutaförsämring. I fråga om socialiseringen anfördes, att närmast skulle Ilseder-Peiner Bezirks rika malmlager överföras i rikets besittning. En lag skulle ännu under denna sej our föreläggas riksrådet och nationalförsamlingen. En ytterligare lag angående socialisering av brunkolsproduktionen skulle inom kort göras färdig att framläggas. Därmed hoppades man att överföra i allmän ägo näringsområden av en betydelse, som icke vore att underskatta .. . Genom riksjärnvägarna, socialiseringen av elektriciteten, av malmbrytningen, av brunkolen som det övriga bergsbruket skulle följa efter skulle riket göras till den viktigaste faktorn i hela det ekonomiska livet. — I samma programförklaring avböjde Bauer helt och hållet varje frändskap med planhushållningen: "Kabinettet har avböjt denna
24 tvångskartellering av näringslivets alla grenar, främst de socialdemokratiska medlemmarna av kabinettet, emedan de i denna Planwirtschaft se den allvarligaste faran för socialismens fulla genomförande! Regeringen vill icke byta bort krigsbolagens tvångs jacka mot en ny för freden." På partidagen i Cassel kunde Wissell sedermera under diskussionen om Planwirtschaft rörande detta program utan gensaga uttala: Vad har nu blivit verklighet av allt detta ? Intet, intet och ännu en gång intet. Sommaren 1920 offentliggjordes på uppdrag av den socialdemokratiska partistyrelsen en samling uppsatser över frågan, om socialdemokratins program borde omarbetas. I denna bok författade Robert Smith, Wissells efterträdare som rikshushållningsminister, avdelningen om socialiseringsproblemet. "Nära nog alla socialiseringsprojekt, skrev han där, Planwirtschaft, Gemeinwirtschaft, Trust, Landwirtschaftliche Siedelung och hur nu alla förslagen lyda, äro allesammans blott exempel på reformer, som icke principiellt upphäva det kapitalistiska systemet men innehålla mycket som är antagligt för övergångshushållningen, tillförsäkra arbetarklassen ett visst inflytande i den kapitalistiska produktionsprocessen men i sitt slutresultat gå ut på en fördelning av produktionsavkastningen i arbetslön och företagarvinst." Kapitalismens upphävande kunde emellertid blott genomföras genom expropriering av den privata egendomen i produktionsmedel. Därför är "statsdriften, företag i kommunens förvaltning, den mest fullkomliga formen för omgestaltning av det privatkapitalistiska produktionssättet". Invändningen, att blott det privata initiativet kunde hålla företaget uppe och utveckla detsamma, vore blott ett gammalt arv från Manchesterteorin, ett slagord från representanterna för den fria hushållningen. Utöver det starka framhävandet av stats- och kommunaldriften får man föga mer ut av detta än de nedsättande omdömena om Planwirtschaft, Gemeinwirtschaft etc. I varje fall gör man klokt i att icke betrakta denna stats- och kom-
25 munalsocialistiska uppfattning som någon knäsatt partiåskådning. Det saknar givetvis icke betydelse att på en annan sida finna utom Kautsky och Bernstein även socialiseringskommissionens flertal. Kautsky och Bernstein tillhörde visserligen båda det oberoende arbetarpartiet men i socialiserings frågan torde de kunna uppfattas lika bra som språkrör för bland flertalssocialisterna förekommande meningar. Bägge kunna betraktas som officiösa tolkar av socialdemokratisk partiåskådning i socialiseringsfrågan. I februari 1919 offentliggjorde Kautsky i Vorwärts sina "Riktlinjer för ett socialistiskt aktionsprogram". Av redaktionen försedda med den anmärkningen, att man däri icke funne en enda sats, som en socialdemokrat behövde i princip förkasta. Om socialiseringen heter det däri: "Såframt freden är sluten och klarhet skapats därom, hur långt det tyska folket egentligen har att förfoga över sin statsoch riksegendom, föreligger intet hinder att utan vidare förklara som statsegendom all stor jordegendom i bergverk, skogar och storgods (t. ex. över 100 har) liksom all stadsmark (utan de därpå vilande husen) mot en ersättning som är att fastställa . . . Dessa på statlig mark stående företag förbliva till en början privatföretag, ehuru som statsarrendatorer. Så småningom vore de att socialisera. Ifråga om skogarna kunde detta utan vidare gå för sig. Såvitt möjligt böra icke enstaka företag utan hela industrigrenar förstatligas. Var och en av dessa industrigrenar vore, såsom även de tysk-österrikiska partivännerna kräva i ett utkast om socialiseringen vilket jag har att tacka för mången impuls, att förvaltas av ett kollegium vari statsmakten blott är företrädd med en tredjedel av medlemmarna. En annan tredjedel skulle utgöras av representanter för industrigrenens arbetare, den sista tredjedelen av representanterna för deras organiserade avnämare."
26 I övrigt bestämdes socialiseringens konturer icke klarare än sålunda: vi begära, att de produktionsgrenar, vilkas omedelbara socialisering icke är möjlig, såtillvida som de lämpa sig därför bliva av staten tvångsvis kartellerade och förtrustade. Och vidare: socialiseringens huvudmedel men icke enda medel är produktivegendomens förstatligande. Kautskys som broschyr 1920 utkomna föredrag inför en kongress av Tysklands arbetar-, soldat- och bonderåd "Was ist Sozialisierung?" lovar visserligen genom sin rubrik att ge en bestämning av socialiseringens innehåll. Men även denna bestämning är i hög grad negativ. "Socialiseringen kan icke förstås, om man icke förstått kapitalismen, ty 'socialiseringen betyder visserligen kapitalismens upphävande men även produktionens fortsättande på den av kapitalismen skapade grundvalen '." "Det är otänkbart, att en socialistisk produktion omedelbart likformigt kan uppbyggas inom alla områden. Man kan blott gå framåt steg för steg." "Socialiseringen betyder icke blott kapitalisternas och de stora jordägarnas expropriering utan även en nyorganisering av folkhushållet." Så äntligen en mera positiv bestämning. "Näringslivets socialisering betyder den kapitalistiska, av vinstintresset pådrivna marknadsproduktionens ersättande genom en produktion, som bedrives av samhället för samhället." Men det negativa inslaget dominerar åter. Vad allt är icke socialisering? Om kooperativ produktion: den "sviker i allmänhet som ett medel att övervinna kapitalismen". Om produktionsföretagens förstatligande och de anställdas förvandling till statstjänstemän: "medför faran att arbetets produktivitet icke stegras utan minskas". "Staten är icke en Wirtchaftsorganisation utan en Herrschaftsorganisation." Ej heller duger det att "arbetarna inom varje företag lägga beslag på detta och sköta det vidare enligt gottfinnande", ty därigenom skulle konsumentintresset icke kunna tillbörligt tillgodoses. "Konsumentintresset är det högsta ekonomiska intresset i samhället och även det starkaste. Intet produktionssätt kan på längden hålla sig som sårar konsumentintresset, d. v. s. förhindrar produktionen att utveckla sin fulla produktivkraft."
27 Ifråga om organisationen får man så en variant av österrikarnas idéer. "Den socialiserade produktionen måste ledas genom samverkan av de tre stora faktorerna: arbetaren, konsumenten, vetenskapen." Med "vetenskapen" åsyftas här de tekniska och ekonomiska vetenskaperna. Vetenskapens uppgift anges vara att "genomföra den mest fullkomliga teknik och organisation i varje företag, så att man är i stånd att med minsta kraftuppbåd uppnå största möjliga resultat". Men den skall även "ändamålsenligt gestalta konsumtionen". "Nationalekonomer och statistiker kunna visa väg för avsättningen och åstadkomma att så litet som möjligt av produkten blir till ingen nytta eller till skada förslösad, att med samma produkt mesan förut åstadkommes för konsumenternas tillfredsställelse." För att placera Kautskys socialisering i ett system är vidare följande av betydelse: ""'Icke enskilda företag utan hela produktionsgrenar skola socialiseras, då socialiseringen icke blott betyder organisationen av produktionen utan även av avsättningen med avkopplande av den fria konkurrensen inom produktionsgrenen." Såsom ett första steg till socialisering anbefaller Kautsky: En statens centralbyrå för socialiseringen. Expropriationsrätt för kommunerna. De enskilda skogarnas och storgodsens (fideikommissens) förstatligande vad jordäganderätten beträffar. Kolgruvornas socialisering. E. Bernstein har i sin kommenterande skrift Das Görlitzer Programm der sozialdemokratischen Partei Deutschlands 1922 icke sagt något nämnvärt i socialiseringsfrågan utöver framhållandet, att socialdemokratin genom sina programsatser "erkänner att de stora koncentrerade förvärvsföretagens överförande till samhället (in die Gemeinwirtschaft) och den gradvisa socialistiska omgestaltningen av hela den kapitalistiska hushållningen måste betraktas som nödvändiga medel för det arbetande folkets befrielse ur kapital väldets bojor och för att stegra produktionsresultatet". — Vad Bernsteins mera personligt präglade åskådning beträffar skall den beröras i annat sammanhang.
28 Den officiella socialiseringen i
Tyskland.
Tyska riks- Vi övergå till de officiella resultat som socialiseringsidéerna författmn- a v satt i den tyska rikslagstiftningen. J
gens sociah-
scringsidéer.
o
o
I den nya riksförfattningen av 1919 förekomma åtskilliga hithörande artiklar. Artikel 7 mom. 13 : Riket tillkommer lagstiftning över socialiseringen av naturliga resurser och ekonomiska företag samt över produktionen, fördelningen och prisbildningen i vad det gäller ekonomiska nyttigheter för samhushållningen (Wirtschaftliche Guter fiir die Gemeinwirtschaft). Denna artikel förutsätter socialiseringen som föremål för lagstiftning och fastslår densamma som riksangelägenhet men därutöver utsäger den icke mera. —• Artikel 89: "Rikets uppgift är att såsom sin egendom övertaga och som en enhetlig kommunikationsinrättning förvalta de järnvägar, som tjäna det allmänna trafikbehovet" har väsentligen rikspolitisk betydelse, då järnvägssystemet redan förut var förstatligat, men hos delstaterna. Av större intresse är den följande utvecklingen: "Riksjärnvägarna skola förvaltas såsom ett självständigt företag enligt principen, att de till fullo skola täcka sina kostnader och åt sig själva betrygga såväl amortering som kapitalförnyelse (artikel 92). Liknande bestämmes rörande de allmänna vattenvägarna i art. 97—100. — I den tyska riks för fattningen ingå jämväl (kompromiss mellan socialistisk och borgerlig åskådning?) bestämmelser om handels- och näringsfrihet samt avtalsfrihet, vidare att egendomen garanteras av författningen, likaså arvsrätten enligt den borgerliga rätten. — Till socialiseringsfrågan återkommer författningen i art. 156, där det heter, att riket är befogat att i samhällsegendom överföra för socialisering lämpade företag. Ersättning måste härvid betalas och expropriationslagarna överhuvud tillämpas med billighet. Riket är befogat att giva åt sig själv eller åt delstaterna eller åt kommunerna "delaktighet uti förvaltningen av ekonomiska
29 företag och organisationer eller ock att på annat sätt tillförsäkra sig ett avgörande inflytande över dessa". Vid trängande behov må riket genom lag enligt självförvaltningens principer sammansluta ekonomiska företag och organisationer för att därigenom främja gemensamhetshushållningen och för att i sammanslagningarnas ledning uppnå samverkan av alla producenter och nyttiga medborgare, arbetare och arbetsgivare. Syftet med sådana sammanslagningar skall vara att enligt gemensamhetshushållningsprinciper reglera produktion, prisbildning, utrikeshandel o. s. v. De kooperativa föreningarna skola, om de så önska, inorganiseras i samhushållningen (die Gemeinwirtschaft) . Särskilt dessa bestämmelser, i vilka en organisation på självförvaltningens grund framskymtar, röja en tankegång, vitt skild från den förstatligandets linje vi förut sett rekommenderad. Redan innan riksförfattningen var antagen hade den 23 Socialisemars 1919 utfärdats en särskild socialiseringslag. Denna säger ringslagen. ingenting om socialiseringens konkreta innehåll utan har karaktären av en befogenhetslag, en ramlag. I dess 2 paragraf heter det att "riket har befogenhet att genom lagstiftning och mot lämplig ersättning 1) överföra i samhushållning sådana ekonomiska företag, som lämpa sig för socialisering (Vergesellschaftung), särskilt sådana som direkt utnyttja naturkrafter och jordens resurser samt att 2) då trängande behov föreligger samhälleligt reglera (gemeinwirtschaftlich regeln) framställandet och fördelningen av ekonomiska nyttigheter." Enligt § 3 "kunna de uppgifter som tillfalla den genom rikslag reglerade gemensamhetshushållningen (Gemeinwirtschaft) överlämnas åt riket, delstaterna, kommunerna och kommunalförbunden eller åt ekonomiska självförvaltningsorganisationer (wirtschaftliche Selbstverwaltungskörper), över vilka riket har uppsikt". Lagen tillerkänner riket slutligen i § 4 befogenheten, att i första rummet kraftproduktionen, särskilt kolgruvornas
30 och vattenkraftens utnyttjande skola genom särskilda rikslagar "regleras enligt samekonomiska synpunkter" (nach gemeinwirtschaftlichen Gesichtspunkten). Lagen om Denna sistnämnda paragraf togs omedelbart i bruk genom reglering den samma dag utfärdade lagen om reglering av kolhushållav kolhushållningen. ningen. Denna lagstiftning ingriper icke i äganderätten men
sammansluter alla kolgruveföretagen till en organisation under ledning av ett rikskolråd och under uppsikt av rikshushållningsministeriet, som har rätt att fastställa priser. Liknande lagar utfärdades sedermera på basis av den allmänna socialiseringslagen rörande järnhushållningen, kalihushållningen och elektricitetshushållningen. I fråga om idéinnehållet i denna socialisering uppmärksammar man, att här sidoordnas under socialiseringsbegreppet direkt överförande i samhällets ägo och en samhällelig reglering av näringslivet, om vars mer eller mindre ingripande karaktär ingenting bestämt utsäges. I bägge fallen karakteriseras resultatet såsom Gemeinwirtschaft. Ur denna helt obestämda term låter man också principerna för regleringen framgå. I detta hänseende får man sålunda i grunden icke veta mera än att man åsyftar Gemeinwirtschaft, och att Gemeinwirtschaft innebär en reglering "nach gemeinwirtschaftlichen Gesichtspunkten". Av positiv betydelse är emellertid i varje fall det alternativ som uppställes, ej blott mellan 1) och 2), besittning eller kontroll, utan även under 2), i det att subjektet för Gemeinwirtschaft kan vara antingen statligt, kommunalt eller en självförvaltningsorganisation. Socialiseringskommissionen.
Vi övergå härmed till de allmänna uttalanden, som föreligga från socialiseringskommissionen. Socialiseringskommissionen tillkom som nämnt i slutet av november 1918. Den avgav ett provisoriskt betänkande angående kolsocialiseringen den 15 februari 1919, fick därefter avsomna men inkallades ånyo med delvis annan besättning i mars 1920 och avgav 31 juli 1920 sitt betänkande angående socialiseringen av kolgruvorna. De
31 uttalanden i socialiseringsfrågan, som äro av en mera allmän innebörd, äro till största delen samlade i dessa bägge betänkanden, som publicerats samtidigt. I ett senare betänkande av 24 sept. 1920 angående kommunaliseringslag har kommissionen föreslagit, att kommunerna skola vara berättigade att kommunalisera icke blott enskilda företag utan även hela produktionsgrenar. De näringar, för vilka detta skall gälla, äro särskilt uppräknade samt bestämda med hänsyn därtill, om ett eventuellt kommunalt monopol ställer sig fördelaktigt eller åtminstone icke innebär allvarliga olägenheter. Genom en kommuniké 11 dec. 1918 offentliggjorde kommissionen sin arbetsplan. I denna förekomma uttalanden angående näringslivet i allmänhet. Som sin officiella uppgift anger socialiseringskommittén "att förbereda de åtgärder, som äro ägnade att åstadkomma produktionsmedels överförande till samhällets förfogande" (in die Verfiigungsgewait der Gesamtheit). Kommittén är medveten om, att produktionsmedlens socialisering (der Gesellschaftung) kan genomföras endast genom ett långvarigt organiskt uppbyggnadsarbete. Kommittén anser, att i fråga om exportindustrin och utrikeshandeln måste den hittillsvarande organisationen alltjämt bibehållas. För att få industrin i gång bör cirkulationskrediten upprätthållas och utvidgas och således kreditbankernas verksamhet fortgå ostörd. Ej heller föreslås att ingripa i bondebefolkningens hittillsvarande egendoms- och företagsförhållanden. Produktiviteten bör höjas genom stöd åt lantmannakooperationen. De områden av folkhushållningen, vari kapitalistisk-monopolistiska maktförhållanden utbildat sig, böra i första rummet komma i åtanke vid socialiseringen. Särskilt bör samhället (die Gesamtheit) kunna förfoga över de viktigaste råämnena såsom kol och järn. Det skall undersökas, i vilken utsträckning andra grenar av produktionen och särskilt av kraftproduktionen i följd av fortskridande företagskoncentration äro ägnade att överföras till gemensamhetshushållning (in Gemeinwirtschaft uberfiihrt zu
32 werden) och vilka hushållningsområden, t. ex. försäkringsväsendet och hypoteksbankerna, eljest enligt sin natur kunna komma ifråga för socialiseringen. "Kommittén är medveten om att socialiseringens framgång beror på den stegring av produktiviteten, som måste uppnås genom bästa möjliga företagsorganisation och inbesparing av alla onödiga cirkulationskostnader under ledning av dugliga tekniker och köpmän. Denna grundsats skall av kommittén tilllämpas även på jordbruket, varvid förfogandet över storgodsen och de stora skogarna måste tillkomma samhället (der Gesamtheit)". — "Kommittén är av den uppfattningen att det beror på en produktionsgrens egennatur, vilka åtgärder i och för socialisering böra komma till användning — om förfoganderätten skall tillkomma riket, kommunerna eller andra själv förvaltningsorganisationer, eller om för särskilda produktionsgrenar en utvidgning av kooperativ föreningarnas egenproduktion skall vara det lämpligaste medlet att avskaffa den kapitalistiska vinsthushållningen (Ausschaltung des kapitalistischen Profits). — Vid sidan av metoden, att samhället fullständigt övertar produktionen, kunna även andra former av delägarskap och kontroll (Beteiligung und Kontrolle) förekomma från samhällets sida." — De hittillsvarande ägarna av företag och produktionsmedel böra ersättas genom avlösningsräntor. Sedan är det en politisk fråga, i vilken mån de besittande klasserna skola underkastas särskild beskattning av sin egendom. Socialiseringskommissionen förklarade sig vilja uppta sitt arbete på denna allmänna grundval och med all skyndsamhet framlägga sina förslag beträffande näringslivets olika grenar. Kommissionens provisoriska betänkande angående kolgruvornas socialisering inleddes med några principiella uttalanden, egentligen inriktade på bergsbruket, särskilt kolgruvedriften. Majoritet: Ballod, Cunow, Hilferding, Lederer, Schumpeter, Umbreit och Wilbrandt. Minoritet: Franke och Vogelstein. Majoriteten: Att återvända till frikonkurrensen och den fria kapitalistiska företagsamheten vore — liksom "statskapitalism,
33 statskartellering av näringslivet" — ekonomiskt och politiskt omöjligt. "Återstår då som tredje möjlighet socialiseringen, d. v. s. en socialisering som, under allt rimligt hänsynstagande till det närvarande svåra ekonomiska läget, beslutsamt ställer sig på den socialistiska principens mark." Faran att arbetarna inom varje särskilt företag göra anspråk på detsamma måste mötas genom enhetlig produktionsorganisation av stor omfattning. Således: demokrati inom företaget, enhetlig ledning av hela näringsgrenen, avkoppling av kapitalet från dess härskarställning, uppbyggande av företagsledning och ekonomisk verksamhet på de producerande (schaffenden) personligheterna — detta är socialisering av produktionen. Majoriteten föreslår därför en "fullständig socialisering" (völlige Vergesellschaftung) av kolgruveföretagen. "Hela den tyska kolgruvedriften skall omformas till effektiv produktionsorganisation", omfattande såväl statens som de enskildas kolgruveföretag. Minoriteten erkänner likaledes "den stora nödvändigheten av att den tyska koldriften övergår uti hela samhällets händer (Verfiigungsgewalt der Gesamtheit) och förklarar den privatkapitalistiska ränteinkomsten ur naturliga resurser vara otillåtlig samt vill genomföra en stark centralistisk reglering av produktions- och avsättningsförhållandena inom kolgruvedriften." Andra socialiseringskommitténs (nu 23 medlemmar) betänkande 31 juli 1920 om socialisering av kolgruvorna innehåller som samfälld deklaration: "Samtliga medlemmar av kommittén anse, att ett långt gående avskaffande av kapitalistiska vinster i kolgruvedriften är nödvändigt." Kommitténs stora flertal (Ballod, Braun, Hilferding, Hué, Kaufmann, Kautsky, Kuczynski, Lederer, 1 Umbreit, Werner, Lindemann) är dessutom av den meningen, att bergsbruket bör, under upphävande av privategendomen i produktionsmedel, överföras till ett system av uteslutande gemensamhetshushållning (eine Uberfuhrung des Bergbaues auf ausschliesslich gemeinwirtschaftliche Grundlage). Högsta ledningen av denna 1
Huvudförfattare.
3—Socialisering i Europa.
tyska Kohlengemeinschaft skall ligga hos ett "rikskolråd, sammansatt av representanter för företagsledningarna, de anställda och arbetarna samt konsumenterna och det allmänna". Styrelsen skall hava "möjligast fria initiativ". Härmed är icke avsett att reformera det närvarande tillståndet, utan att göra ett principiellt steg för att ändra det privatkapitalistiska systemet. Den andra, mer borgerliga gruppen (Baltrusch, Cohen, Melchior, Neustedt, Rathenau, 1 Wissell, v. Batocki, v. Siemens, Vogelstein, Weber, Krgemer) inom kommittén ville icke gå så långt som till "ett omedelbart och fullständigt avlägsnande av privatkapitalet. Den kapitalistiska hushållningens avgörande driftkrafter voro och äro villkor för ekonomisk framgång". Hit hör, att företagsledaren besitter "stor självständighet och maktfullkomlighet samt god social och ekonomisk ställning, samt att han ofta är nästan oavsättlig". Men ledarens duglighet, frihet och energi äro huvudsaken. Detta är icke oupplösligt förknippat med ägareintresset. "Vi ha därför gjort ett försök att visserligen bibehålla företagsledaren såsom den ansvarige uppsyningsmannen och delaktig i företaget men taga från honom alla monopolrättigheter och utsikter till differentialräntor samt likaledes fråntaga honom rätten att bestämma priser och vinster och industripolitiken." — Den borgerliga gruppen gör en åtskillnad mellan "övervägande förvaltningsmässiga företag" och "i främsta rummet industriella, tekniskt föränderliga, av initiativ beroende och genom utvecklingen hotade företag". De förra kunna "utan fara socialiseras". De senare måste däremot tillsvidare skötas enligt den enskilda affärsmässiga företagsledningens metoder . . . Dit räknas kolgruvorna. Som redan inledningsvis antytts kunna revolutionstidens praktiska socialiseringsansatser icke i detta sammanhang komma till annan användning än för att exemplifiera idéinnehållet i socialiseringen. Av den tyska socialiseringskommissionens olika för1
Huvudförfattare.
35 slag är det i detta hänseende endast lönt att syssla med förslagen inom kolhushållningens område. Från början anmärkes, att dessa förslag aldrig — varken majoritets- eller minoritetsförslagen — bringades i praktisk tillämpning eller ens kommo så långt, att de på allvar av regeringen ifrågasattes till genomförande. Detta hindrar ju icke deras utnyttjande i en behandling av socialiseringsidéerna. En idé lider ju icke av att slippa ikläda sig vardagskostym. Såväl i det provisoriska betänkandet av 15 febr. 1919 som i den slutliga rapporten av 31 juli samma år framträder socialiseringskommissionen, som redan nämnts, uppdelad på två linjer. Oaktat kommissionens sammansättning rätt väsentligt förändrats, är det lämpligt att behandla dessa bägge rapporter som ett sammanhängande helt. I synnerhet gäller detta om flertals förslaget. Detta är i form av ett förslag till kolhushållningslag utformat i slutbetänkandet, men den väsentliga delen av principmotiveringen innehålles i den provisoriska rapporten, på vars grundval lagförslaget uttryckligen angives vara byggt. Icke fullt i samma mån intimt sammanhängande äro minoritetsuttalandena i de bägge rapporterna. Men även här finner man den utförligare motiveringen i det provisoriska betänkandet. Minoritetsförslaget, som är utformat såsom riktlinjer, ej i lagtext, har i den slutliga rapporten fått en gestaltning, som visserligen sammanhänger med grundsatserna i det provisoriska uttalandet, men som icke kan direkt därur härledas. I hög grad har den definitiva utformningen fått sin prägel av författaren (Rathenau) vilken icke tillhörde socialiseringskommissionen i dess första skede. Författaren till flertalsutlåtandet uppgives vara Lederer. Först de grundläggande synpunkterna sådana de framställas i flertalsförslaget — i viktiga punkter omfattade av kommissionen samfällt. Utgångspunkten ifråga om kolhanteringen är att kolgruvägarna inom tyska riket i stor utsträckning besitta ett ekonomiskt monopol. Som ekonomiskt monopol betecknas här "en
36 sådan marknadssituation, i vilken kontrahenterna faktiskt blott under väsentliga offer äro i stånd att sluta avtal med andra företagare än monopolisten eller ock ensam försäljarna besitta den ekonomiska makten att framkalla detta tillstånd men i alla fall föredraga att sätta upp försäljningspriserna nära intill anskaffningskostnaderna på annat håll och ta differensen i anspråk för sig själv såsom kvasiränta". Lika otvivelaktigt är det för kommissions flertalet, att det här är fråga om ett varaktigt monopol grundat i besittningen av produktionselement, som för de flesta överhuvud icke alls stå till förfogande och även för de få potentiella producenterna blott till väsentligt ogynnsammare betingelser. Som obestritt kan anses gälla, att detta monopol ifråga om det viktigaste råämnet konstituerar ett maktförhållande (ein Herrschaftsverhältnis), som är oförenligt med den moderna, icke blott den socialistiska statens väsen. Det är skäl att framhålla denna grundläggande utgångspunkt, som för övrigt är gemensam för både majoritet och minoritet. Socialiseringen avser här en monopolbesittning. Det är säkerligen icke tillåtligt att över andra områden av näringslivet generalisera just den utformning av socialiseringsidéerna, som kommer till uttryck i kommissionsförslaget. Kommissionen upptager så — även i denna del enigt samlad — frågan om förstatligande av kolgruvedriften. Vad kommissionen i denna del har att anföra förtjänar ett utförligt återgivande. Det heter i kommissionens egen starkt koncentrerade framställning: Kommissionen är enhälligt av den övertygelsen, att den nuvarande organisationen av statsgruvorna icke motsvarar de ekonomiska kraven och att en utvidgning av samhällets inflytande måste föregås av en fullständig omgestaltning av dessa förhållanden. . . Den är enstämmigt av den uppfattningen, att hela myndighetsorganisationen, anställnings-, avancemangs- och arvodesförhållandena, budget- och bokföringsväsendet, kort sagt hela inordnandet i den normala statsverksamheten med dess byråkratiska uppfattning betyder svåra hinder för ett ekono-
37 miskt utnyttjande av gruvorna. Varje utvidgning av statsdriften är oekonomisk och därför att avböja, så länge icke därmed följer det fullständiga lösgörandet av denna statens ekonomiska verksamhet från dess politiska och förvaltningsmässiga verksamhet, så länge man icke brutit med de byråkratiska traditionerna i statens ekonomiska företag. Av kommissionens förhandlingar ha vid sidan av alla fördelar uti den statliga gruvförvaltningen framgått sådana eklatanta exempel på bristfälligheten hos en långsamt arbetande statsorganism, att något tvivel icke kan råda om nödvändigheten av en fullständig omgestaltning redan vid nuvarande omfång av statsgruvedriften De kvalificerade tjänstemännens överhopande med småtterier, oändamålsenlig omväxling på platserna, en absolut mycket ringa och i förhållande till privatindustrin direkt löjlig betalning, den fria verksamhetens förträngning, vittgående brist på ansvarslust i finansiella frågor, mångdubbelt över- och underordnande ända upp till beroendet av parlamentet, årslångt förhandlande i frågor, som i privatindustrin avgöras på några timmar, kort sagt, i allting kontroll ovanpå kontroll i stället för förtroende och stimulans till självständigt handlande — det är kännetecknet för denna organisation, i vilken till och med de dugligaste och finansiellt mest intresserade, försåvitt de stanna där, blott med största begränsning kunna finna en tillfredsställande verksamhetskrets och vari till och med den preussiska tjänstemannaklassens äregirighet och pliktkänsla trots den ständiga jämförelsemöjligheten med och impulsen från den konkurrerande privatindustrin aldrig kunnat åstadkomma en verkligt ekonomisk orientering. Till denna kritik av de faktiska förhållandena inom den tyska statsgruvedriften — som här intresserar mindre — och de starkt framhävda farhågorna mot förvaltningsmässigt bedrivande i allmänhet av affärsverksamhet — en kritik som i sina grundsatser är fullständigt kongruent med den svenska socialiseringsnämndens åskådning — lägger emellertid den tyska socialiseringskommissionen också följande uttalande av direkt betydelse för avgränsningen av begreppet socialisering:
38 "Alldeles bortsett från dessa brister är kommissionen av den åsikten, att ett isolerat förstatligande av gruvdriften under fortsatt kapitalistisk hushållning i andra näringsgrenar icke kan betraktas som en socialisering utan blott skulle betyda, att en arbetsgivare ersattes med en annan." Det förblir härvid ovisst, huruvida tonvikten skall läggas på förstatligandet eller på denna företeelses isolerade förekomst. I varje fall ligger den tolkningen öppen, att ett allmänt förstatligande av näringslivet skulle betraktas med andra ögon, måhända föras in under socialiseringsbegreppet. Till något svar på denna fråga hava studierna i socialiseringskommissionens aktstycken icke fört. I det följande talar kommissionsutlåtandet icke för den samfällda kommissionen utan utvecklar blott för majoritetens räkning följande grundläggande synpunkter. Hela den tyska kolgruvedriften skall omformas till en enhetlig, prestationsduglig ekonomisk organisation. De privata företagen liksom statens övergå i denna organisations ägo. Det uppstår en stor samekonomisk kolorganisation, vars affärsverksamhet föres av arbetarklassen, driftsledningarna och det allmänna. Kommissionsmajoriteten avböjer alltså att överföra kolgruvedriften i en byråkratisk statsdrift. Likaså avböjer den att bevara det privatkapitalistiska systemet och blott underkasta det en skarp kontroll. En sådan lösning skulle träffa det privata initiativet i dess nerv utan att samtidigt föra med sig fördelarna i en samekonomisk tankegång (die Vorteile des gemeinwirtschaftlichen Gedankens). Det hushållningsorgan som sålunda skall skapas (Deutsche Kohlengemeinschaft) är tänkt som den tyska kolhanteringens ekonomiska och rättsliga subjekt. Det skall uppträda som självständig juridisk person såväl gentemot de privatekonomiskt arbetande företagen i andra industrigrenar och gentemot konsumtionen som gentemot riket, staterna och det allmännas övriga organ. Deutsche Kohlengemeinschaft göres alltså till ägare av hela den tyska kolhanteringen; så länge privategen-
39 dom upprätthålles i de övriga näringsgrenarna, kan förfoganderätten för Deutsche Kohlengemeinschaft över kolfyndigheter och gruvföretag icke konstrueras på annat sätt än som egendom kompletterad med uteslutande inmutningsrätt. Blott så kan den fylla sin produktiva uppgift och vara affärsduglig i en — vare sig varaktig eller temporär — kapitalistisk värld. Men detta egendomsbegrepp är nu tänkt blott i en formell juridisk mening. Deutsche Kohlengemeinschaft har icke privatägarens materiella ställning och hans möjligheter att exploatera arbetare eller konsumenter. Det vore inget framsteg utan ett tillbakasteg, om man överförde de nuvarande egendomsägarnas rättigheter — enligt den syndikalistiska eller produktivkooperativa tankegången •—• på arbetarna och i varje företag ville sätta i stället för en företagare några hundra eller tusen företagare i de hittillsvarande arbetarnas gestalt, vilkas intresseläge vore de privata kapitalisternas men vilka ägnade sig mindre att leda affären. I sak betyder organisationens riktlinjer likaväl ett brytande med privategendomens system i kolgruvedriften — i motsats till ett enbart överförande av densamma på andra rättssubjekt —• som ett principiellt brytande med lönarbetets system, då produktionens syfte icke längre är den kapitalistiska profiten, även om lönens rättsliga form tills vidare måste upprätthållas. (Detta "tills vidare" är värt ett observandum.) Till karakteriserandet av den slags äganderätt, som skulle tillkomma Deutsche Kohlengemeinschaft, hör den principiella begränsningen i förfoganderätten, att denne "ägare" icke har befogenhet att avyttra företag inom det område socialiseringen omfattar. Rätten att förvärva företag utanför detta område står däremot öppen. I tre avseenden är för övrigt hushållningen undandragen det socialiserade företagets eget bestämmande: 1) Prispolitiken är underställd riket. 2) Varaktig skuldsättning, särskilt förpantning av egendom, kräver rikets godkännande. 3) Överskotten till flyta riket. Att märka är alltså, att man förutsätter uppkomsten av vinster även efter gjorda avsättningar till reserv- och utjämnings-
40 fonder. Det antydes emellertid, att man icke tänker sig ställa den fiskaliska synpunkten i förgrunden, — I rikets budget skall endast ett netto framträda. I övrigt skola företagets finanser vara helt självständiga. Organisationens grundlinjer behärskas av två synpunkter. Framförallt är det självklart, att Kohlengemeinschafts organ måste så konstrueras, att man genomför grundsatserna ekonomisk demokrati och arbete för samhället (die Gesamtheit). Icke lika självklart men icke mindre nödvändigt är det att utrusta ledningen av Kohlengemeinschaft med tillräcklig makt och rörelsefrihet. Kommissionen lägger den allra största vikt vid denna punkt, ty en av de värsta faror, som hota den planerade organisationen, vore avkopplandet av fritt initiativ och individuell ansvarsberedskap, på vilka framgången i privat affärsledning bero. Komme det till ett avvältande av ansvaret på beslutande kollegier eller på godkännande kontrollorgan; måste varje beslut bli resultat av långa rådplägningar eller en omständlig pappersväg; gåves det ingen som identifierar sig med framgången av varje åtgärd och därför träder in för den med hela sin kraft; skulle alla ledande omges med en krans av utskott, vilkas medlemmar de i varje fall först måste övertyga, innan de kunna handla — då kunde den bästa vilja hos alla vederbörande knappast förhindra en fullständig stockning i den ekonomiska utvecklingen. Och därmed vore socialiseringens grundtanke diskrediterad för långa tider. Denna initiativets, rörelsefrihetens och ansvarets höga visa omsätter sig konkret i ett kolråd med — 100 medlemmar, till en fjärdedel vardera utsedda av driftsledningarna, arbetarna, konsumenterna och riket, av vilka de sistnämnda utses: tio av parlamentet och de övriga av rikskansleren personligen. På den organisatoriska konstruktionen är ej anledning att här närmare ingå. Nämnas må blott, att den direkta ledningen självfallet ej utövas av detta kol"parlament" utan av en exekutiv som kolrådet väljer på fem år och består av fem medlemmar.
41 Till de grundsatser, som äro av betydelse för att bedöma företagets ekonomiska struktur, hör vidare följande samfällda uttalande: Kommissionen är i sin helhet av den meningen, att det icke är nog med tillräckligt spelrum åt det personliga initiativet för att säkra affärsledningens energi och livskraft. Fastmer kan det icke råda tvivel om att åtminstone för närvarande (obs.) i de ojämförligt flesta fallen högsta prestation måste åstadkommas därigenom, att man förbinder motiven social pliktkänsla och facklig arbetslust med ett ekonomiskt intresse i produktionsresultatet. Det måste förbehållas en senare tid att så organisera folkhushållningen, att den individuella prestationen icke längre är övervägande förankrad i privat vinststrävande. I övrigt motstrider det icke den samekonomiska principen (dem gemeinwirtschaftlichen Prinzip), att den högre prestationen också kommer till uttryck i ett högre motvärde. De ledande krafterna skola alltså icke avlönas enligt byråkratisk måttstock utan ungefär såsom är brukligt i privatindustrin. I fråga om avgränsningen av kolsocialiseringens omfattning äro ett par synpunkter att anföra. Utom de rena lämplighetssynpunkterna menar kommissionsma/ontetew nämligen, att frågans bedömande är beroende av 1) i vilken mån man principiellt går in för socialisering av näringslivet, om man helt enkelt anser den nödvändig av speciella grunder i ett enskilt fall (t. ex. av finanspolitiska, produktionstekniska grunder o. s. v.) eller om man planerar socialiseringen som ett system av åtgärder, vilket i sig innesluter en ny totalorganisation av folkhushållet; 2) av det tempo, i vilket man tänker sig socialiseringen genomförd. Tyvärr inlåter sig socialiseringskommissionen icke närmare på den under 1) uppställda alternativa frågan. Den gör det heller icke i något annat av de dokument den efterlämnat. Här inskränker sig kommissionen (d. v. s. här flertalet) till att uttala följande: I denna specialrapport måste kommissionen intaga den ståndpunkten, att det närmast blott är fråga om kolgruvedriften, tills vidare under upprätthållandet av den kapi-
42 talistiska hushållningen i andra grenar av näringslivet. Den uppfattar dock de föreslagna åtgärderna därhän, att de tillika skola kunna betyda ett första steg på vägen till allmän socialisering. Därför är det den anser nödvändigt att så avgränsa området för Kohlengemeinschaft, att denna icke ställes inför en alltför komplicerad uppgift men också med gränserna dragna så vida, att utifrån den socialiserade kolhushållningen en möjlighet erbjuder sig till ett ingripande inflytande på privathushållningen. Av intresse för den allmänna socialiseringsdebatten är vidare följande uttalande i "mognads"frågan. Flertalet är ingalunda principiellt av den meningen, att en ung i utveckling inbegripen industri icke skulle kunna socialiseras; tvärtom skulle den alltefter läget kunna därigenom påskyndas i sin utveckling. Här skulle man vilja ge bra mycket för en närmare kännedom om det som döljer sig bakom "läget". Den definitiva utformningen av flertalets uppfattning visar sig vara en konsekvent genom föring av de nyss utvecklade tankegångarna. I den korta motiveringen understrykes ytterligare, att förslaget icke blott vill vara en reform av det nuvarande tillståndet utan ett första steg till principiell ändring av det privatkapitalistiska systemet. Betonandet härav anser flertalet nödvändigt i en ekonomisk epok kännetecknad genom krigstvångshushållningens irreguljära avveckling och då ett inträdande för socialiseringen mångenstädes betraktas som en strävan att upprätthålla tvångshushållningen. Denna synpunkt blir sedan i själva verket huvudtemat i motiverna till kolhushållnings förslaget. Socialiseringskommissionens flertal har tydligen önskat draga en så skarp gräns som möjligt mellan sin socialisering och den s. k. krigssocialismen. Tvångshusbållningen under kriget, heter det, har underbart nog betraktats på många håll som ett bevis för ogenomförbarheten av en totalsocialisering (Vollsozialisierung). Detta missförstånd uppehälles alltjämt därför att krigstvångsorganisatio-
43 nen vid sitt inrättande falskeligen ansågs som en sorts socialism. Detta missförstånd, säger flertalet, vilja vi icke utsätta oss för och därför må det förklaras med all skärpa — detta var också den första socialiseringskommissionens ståndpunkt — att de grundsatser enligt vilka produktion och fördelning organiserades under kriget icke innebära någon varaktig eller ens önskvärd form av hushållning . . . Tvångshushållningen företog sig det blott för ett kort krig möjliga försöket att göra socialproduktens fördelning under fortbestående av den privatekonomiska produktionen oberoende av köpkraftsfördelningen i hushållet. Den har icke avkopplat det kapitalistiska vinststrävandet men rivit sönder sambandet mellan vinst och produktivitetsstegring, en avgörande fördel i det kapitalistiska systemet. Flertalet betonar på det mest energiska sätt, att deras plan till totalsocialisering (termen Vollsozialisierung här använd för att beteckna fullständig socialisering av en enskild näringsgren i olikhet med termens användning på annat håll, i socialiseringskommissionens tidigare betänkande) ingenting har att göra med denna i längden nationalekonomiskt överflödiga och skadliga form av överorganisation och inte heller vill ha något att göra med den. Motsatsen är icke: fri hushållning eller tvångshushållning, utan: kapitalistisk eller socialiserad hushållning. Vi vilja, heter det sedan, åstadkomma socialisering icke som en blott kontrollerande och därför ofruktbar organisation utan vi vilja genom expropriation inställa den i kapitalismen utbyggda hushållningsorganisationen (Wirtschaftskörper) på den samekonomiska tanken, så att alla drivkrafter i form av initiativtagande personligheter befordras inom den samekonomiska ramen, och så att man uppnår en inre delaktighet och levande medverkan av alla i företaget verksamma såsom ny, avgörande, psykologisk impuls av socialt värde. Att denna levande medverkan icke vinnes utan högst materiella drivkrafters insättande visa sig förslagets författare vara väl medvetna om, då i själva lagtexten är införd tantiembetalning till direktörerna och särskilda prestationspremier till arbetare och anställda.
44 Motiveringen går i övrigt ut på att kritisera kolhushållningslagen av mars 1919 såsom till sina syften förfelad. Denna kolhushållningsorganisation, tillkommen som vi känna såsom en tillämpning av den allmänna socialiseringslagen, förklarar nu socialiseringskommissionens majoritet icke innesluta någon socialisering. Den prisreglerande myndighet, som var lagd i regeringens hand, kunde — då den överhuvud taget kom till användning — icke genomföras på annat sätt än enligt krigshushållningens princip, självkostnader med pålagd vinst. En princip som antingen (vid otillräcklig produktion) innesluter en räntegaranti för gruvdriften, ja rentav premierar dyr produktion, eller (om den utländska konkurrensen får verka) leder sig själv ad absurdum. Det understrykes även, att arbetarrepresentanterna alltid understödde syndikatens prisförslag, emedan dessa beviljade löneförhöjning blott under förutsättning av prisförhöjningar. Även om denna kolhushållningsorganisation skulle genom strängare kontroll modifieras, vill kommissionsflertalet icke godtaga densamma såsom någon socialisering. Man kunde därigenom förenhetliga organisationen och åstadkomma ett något bättre konsumentskydd, men detta kunde dock endast vara ett förberedande steg för en socialisering. Om man låter den privatekonomiska driften bestå, så kommer alltid i självförvaltningsorganisationen motsättningen mellan intressena att vara förhanden. Socialiseringen kan åtföljas av framgång, blott om den upphäver motsatsen mellan privat- och allmänintresse, icke genom att man tvingar företrädaren av de båda intressena att arbeta ihop. Här erinras också i anslutning till den provisoriska rapportens synpunkter om kontrollerandets fördärvliga följder. Det gäller nu att i korthet sammanfatta minoritetsuppfattningen i de båda betänkandena i den mån den icke redan kommit till uttryck. Av åtskilliga uttalanden framgår, att även minoriteten önskar ha sitt förslag uppfattat såsom ett socialiseringsförslag. Ja, i det provisoriska betänkandet framhåller den, att den lagt sig
45 vinn om att uppbygga den föreslagna organisationen så, att en längre gående, ja en fullständig socialisering i flertalsrapportens mening, för framtiden ingalunda är utesluten; fastmer på sådant sätt blir förberedd, att den i ett ögonblick, då de tekniska och ekonomiska förhållandena därför lämpa sig, utan varje svårighet kan genomföras. Men den vill lämna öppen frågan om och när denna tidpunkt kan inträda. Även minoriteten vill ha genomförd en totalorganisation av kolhushållningen, så att gruvägarna icke längre kunna autonomt bestämma över produktionspris- och avsättningspolitik. Även de vilja inrymma ett avgörande inflytande åt arbetarklassen, konsumenterna och samhället. Deras kolråd är sammansatt efter samma grunder. Men, medan majoritetsförslaget innefattar upprättandet av ett enda storföretag, ett slags trust, åsyftar minoriteten ett samordnande av de alltjämt som enskilda betraktade företagen i en kartellerad organisation. Egendomen skall icke exproprieras, företagen icke övergå i det gemensamma företagets ägo. Gemensamhetsorganisationen är en reglerande och kontrollerande överorganisation. Med mycken styrka framhålles emellertid, att differentialvinsterna skola skattevägen utjämnas och indragas till det allmänna. Statens förutvarande gruvföretag önskar minoriteten inordnade i den gemensamma kartellen men i formen av blandat privat-statliga företag. Den närmare utformningen av minoritetens tankegång inhämtas ur den definitiva rapporten. Tillfogas må blott, att minoritetens slutsammanfattning karakteriserar dess förslag såsom en vittgående socialisering av vinsten och ett avkopplande icke blott av monopolistiska utan även till den väsentliga delen av alla kapitalistiska maktförhållanden. Det är givetvis svårt att efteråt och för utomstående bedöma, hur mycket i sådana uttalanden som kan vara förestavat av taktiska överväganden med hänsyn till läget. Detta gäller för
46 övrigt såsom förut är antytt icke blott om mindre långt gående förslag i socialiseringsväg utan även om de längst gående. Här är knappast annat att göra än att taga förslagen som de nu en gång äro för att ur dem få fram deras väsentliga idéinnehåll. I den definitiva rapporten, där en betydligt mera representativ grupp uppbär minoritetens förslag, framhäves att socialiseringskommissionens utgångspunkt varit att vid en nyreglering av kolhushållningen i första rummet förverkliga "genomskinligheten" i producenternas förehavanden och vidare "förstatligandet av syndikatet". En nyuppbyggnad i det hela av kolhushållningen är erforderlig, men ett fullständigt avkopplande av privatkapitalet kan minoriteten icke besluta sig för av följande grunder: Kolhushållningens läge och dess livsviktiga roll kräva, att man bevarar åt dem de kraftigaste och mest initiativrika ekonomiska ledarna. I den kapitalistiska hushållningen innesluter framgången avgörande drivkrafter, som göra sig gällande i ett skarpt urval. Det får bli en framtidsuppgift att visa vägar för nya hushållnings former, som från de nuvarande föra fram till en organisation på grundval av allmänsinne, men man får icke i förtid skapa organisationsformer, vilkas verkande krafter ännu äro outvecklade. Det är icke i och för sig på den omständigheten, att kapitalister eller företagare äro ägare av högt utvecklade företag, som den tekniska och ekonomiska nivån beror, ty ägarna äro blott mera sällan de personliga ledarna. Men det är uppskattningen av framgången sådan den utvecklat sig inom företagarekonomin, som skapar å ena sidan det skarpa urvalet, å andra sidan den framgångsrika ledarens nästan orubbliga förtroendeställning. Den ägarfunktion dessa kommissionsmedlemmar alltså anse omistlig är ledarurvalet. Därför vågar minoriteten tillsvidare icke avkoppla ägarna. Den vill bygga upp ett system, som bevarar företagaren i hans ställning som ansvarig ledare och — för en övergångstid —
47 ägaren i hans ställning som ansvarig för företagsledarvalet men som gör hela hushållningen genomskinlig och kontrollerbar i det allmännas intresse. Den gemensamma hushållningsorganisationen (rikskolrådet) övertar ett centralsyndikats funktioner. Till den skola alla produkter av kolgruvedriften levereras. Där samlas alla vinster av hushållningen. Varje enskilt företag har att med framläggande av sin bokföring redovisa för sina vinster hos det gemensamma syndikatet. Rikskolrådet, som förfogar över gruvdriftens alla produkter, är inget privatekonomiskt organ utan ett organ tillhörande den offentliga rätten. Det har att överlämna sina överskott till staten. Alla verk ha att överlämna produkterna till självkostnad. Meningen är, att prisbildningen icke längre skall vara beroende av de dyrast producerande verkens självkostnader utan hänföra sig till verkens genomsnittskostnad. Den bokförda vinsten, som kontrolleras av rikskolrådet, får icke stanna hos de enskilda företagen. De bliva ersatta för sina självkostnader. Därutöver fördelar rikskolrådet löpande räntebetalningar, företagarvinster och premier efter fastställda fördelningsbestämmelser. Härigenom är fordran på genomskinlighet uppfylld. Genom ett premiesystem sörjes för att framställningskostnaderna hållas nere. De lokala syndikaten äro i förhållande till rikskolrådet rena försäljnings filialer. De ha närmast att ombesörja varurörelsen med förbrukarna efter rikskolrådets anvisningar. En integrerande beståndsdel i förslaget är privatkapitalets avlösning inom viss tid. Tiden är icke i förslaget fastställd, men det framhålles, att längre tid än 30 år icke torde komma ifråga. I riktlinjerna säges, att vinsten som inredovisas till rikskolrådet skall medgiva följande utbetalningar till de enskilda företagen: a) erforderliga bidrag för laga förräntning eller amortering av de på företagen vilande skulderna; b) förräntning och amortering av investeringar som rikskolrådet företagit eller godtagit; c) förräntning av det i företagen arbetande kapita-
48 let; denna förräntning fastställes en gång för alla av rikskolrådet och godkännes av rikshushållningsrådet; d) löpande premiegottgörelser för merproduktion och nedsatt produktionskostnad; sådana premier utbetalas både till företagen och till anställda resp. arbetare; e) amorteringskvot för privatkapitalets avlösning; f) sådana gottgörelser eller prisreduktioner av samekonomisk eller allmännyttig art, som rikskolrådet fastställer med rikshushållningsrådets godkännande. Som man härav finner drar detta affärsmännens förslag en stor växel på monopolets avkastningsförmåga. Problemet om utvidgningar och förbättringar löses, på grundval av att företaget alltjämt befinner sig i privatkapitalets ägo, på följande sätt. Initiativ kan tagas både av rikskolrådet och av själva företaget. I senare fallet har rikskolrådet att besluta över förslaget. Det står rikskolrådet fritt att då själv ställa medel till förfogande eller överlåta medlens uppbringande åt företagaren, vilken i det senare fallet får dem förräntade i samma ordning som kapitalet i övrigt. Av rikskolrådets initiativ föranledda investeringar får det själv bestrida. Därmed äro huvudgrunderna angivna av detta egenartade förslag att för en viss övergångstid kombinera privatkapitalism och Gemeinwirtschaft. Teoretiskt sett ligger dess kärnpunkt i den idén, att aktieägarna tills vidare bibehållas i och för urvalet av företagsledarna. Förslaget är i övrigt omisskännligt påverkat av de planhushållningsidéer, som av Rathenau propagerats. Till dem skola vi återkomma.
Det är djupt karakteristiskt för den inre splittringen och oklarheten för att ej säga tvetydigheten i den officiella socialiseringspolitiken, att parallellt med socialiseringskommissionens av riksregeringen med stor aplomb iscensatta verksamhet inom regerings förvaltningen lancerades och utformades ett nyorganisationsprojekt för hushållningen efter helt andra linjer. Ehuru det aldrig uppnådde riksregeringens sanktion, får det anses höra hemma i denna avdelning.
49 Här upptaga vi därför nu till behandling det mycket omdiskuterade projekt som under benämningen Planwirtschaft utarbetades inom rikshushållningsdepartementet i början av 1919. I en Denkschrift av Robert Wissell överlämnades den 9 maj 1919 till riksregeringen ett förslag, som allmänt anses ha haft till författare statssekreteraren W. von MOllendorff. Denna skrift utgår från nödvändigheten att omedelbart åstadkomma ordning uti den tyska folkhushållningen, som befann sig i ett kaotiskt tillstånd. Ett starkt höjande av arbetets produktivitet vore tvingande nödvändigt. Detta vore möjligt endast "genom att införa ekonomisk organisation i stället för den i Tyskland rådande ekonomiska anarkin". För det ändamålet måste en planhushållning genoinföras. Denna planhushållning presenteras såsom icke blott en ur den fiskaliska nöden uppkommen fråga utan såsom "grundprincipen för varje socialistisk hushållnings-, finans- och socialpolitik". Vid genomförandet av planhushållningen "måste man bygga sorgfälligt nerifrån på den i produktionen verksamma befolkningens egna organisationstendenser". Promemorian syftar härvid på företagsledarnas och arbetarnas yrkesorganisationer. Den förordar, att genom statsingripande bildas självstyrande fackliga hushållsgrupper omfattande på en gång såväl köpmän och konsumenter som arbetare och företagsledare tillhörande ett visst produktionsfack. Därjämte skulle även tillskapas en lokal eller regional organisation av näringslivet. Samtliga sådana organisationer av facklig, icke territoriell art, skulle äga representanter i ett rikshushållningsråd, uti vilket även riket, delstaterna, kommunerna skulle vara särskilt företrädda. Denna nya ekonomiska totalorganisation skulle "med ekonomiska medel planmässigt uppbygga en ny folkhushållning". Promemorian vill ha dessa förslag uppfattade såsom förberedelser för en socialistisk folkhushållning. Med avsikt använder den icke uttrycket socialisering, som redan blivit föremål för så många förklaringar hit och dit, utan använder termen Gemeinwirtschaft såsom ännu icke förbrukad och förstår 4—Socialisering i
Europa.
50 därmed "den till hela folkets förmån planmässigt bedrivna och av samhället kontrollerade folkhushållningen". Någon organisationsplan i detalj framlägges icke, då författarna äro av den meningen, att något schema för organisation och kontroll icke på förhand kan uppgöras. Ändamål kan man diktera men icke de medel, varigenom ändamålen uppnås. Denna Planwirtschaft skall vara "bunden" i den bemärkelsen, att yrkesorganisationerna skola vara genom lag föreskrivna, icke beroende för sin tillkomst av det fria godtycket. I övrigt gälla självstyrelsens och det fria initiativets principer. Som lämpliga åtgärder anbefalles: Lag om upprättandet av lokala och fackliga arbetarråd i förbindelse med förvärvsföretag. Tillämpandet på andra områden av de organisationsformer, som redan (1919) kommit till användning beträffande stenkols- och kalibrytning. Elektricitetsverk och spannmålskvarnar komma därvid främst i åtanke. Riket skall genom en förmögenhetsskatt göras delaktigt i industriella företag. För att förvalta denna rikets produktionsegendom upprättas en "riksförmögenhetsbank". Denna skall dessutom främja folkhushållets återuppblomstring genom en av riket till förfogande ställd fond, ur vilken "leveransuppdrag tilldelas" olika industrier. De sålunda gynnade företagen skola enligt vissa principer med riket dela eventuella vinster utöver kapitalränta, avskrivningar o. s. v. Viss inskränkning i strejkrätten skall kunna genomföras beträffande företag och näringar, som äro av särdeles allmän och grundläggande betydelse för den tyska folkhushållningen (t. ex. produktionen av livsmedel, kläder, bränsle och lyse samt kommunikationsväsendet m. m.). "Riktlinjerna för en lag om den tyska gemensamhetshushållningen" angiva att "de lokala ekonomiska självstyrelseorganisationerna" främst skola syssla med produktionsstatistik, ny ekonomisk politisk lagstiftning och höjande av produktionens effektivitet. De "fackliga" organisationerna däremot "utöva ledningen av hushållningen" inom var sitt fack. Dit hör "reglering av avsättningen, så att onyttiga mellanhänder undvikas", "minskning av produktionskostnaderna genom förbättring av
51 arbetsmetoderna", "förbättring av de sociala arbetsförhållandena" inom företagen. "Rikshushållningsrådet utövar den högsta ledningen av den tyska folkhushållningen i samverkan med rikets hithörande högsta organisation. Rådet har rätt att taga initiativ till ekonomisk och socialpolitisk lagstiftning . . . och att granska dylika lagförslag av annat ursprung. Rådets uppgift skall särskilt vara att främja gemensamhetshushållningen och den sociala freden samt produktionens stegring i hela riket." Uti denna organisationsplan, som ingalunda med full tydlighet framstår i refererade Denkschrift, är det icke fråga om någon förändring av äganderätten till företagen. Förslaget går ut på en inordning av företagen såsom alltjämt privata uti ett nätverk av organisationer, som skola inrikta och styra dem, så att de tjäna die Gemeinwirtschaft. Att dess idéer hava släkttycke med krigshushållningens organisation är omisskännligt. Dess främste upphovsman var också vid Rathenaus sida organisatör av den tyska produktionens omläggning till krigsbruk, v. Mcellendorff har själv i en tidigare skrift (Deutsche Gemeinwirtschaft 1916) väl karakteriserat den för krigshushållningen och planhushållningen gemensamma tankevärlden, då han om verksamheten i krigsdepartementet yttrar: "Men karakteristiskt nog uppstår inom några veckor i några ingenjörers medvetande (icke köpmän, icke jurister) den frågan vad som nu kunde och måste ske för att hur länge som helst uppehålla ett lands försvar utan någon lucka. Åt dessa ingenjörer lämnar militären skyddet av sin befälsmakt och ställer dem vid rodret. Ett oerhört konstruerande utan förebild börjar ta sitt lopp inom hushållningen." I ett anförande, som hölls strax efter publicerandet av Denkschrift, har Wissell (Wirtschaftliche Selbstverwaltung, zwei Kundgebungen des Reichswirtschaftsministerium) ingått på denna fråga om planhushållningens förhållande till krigshushållningen. Enligt honom är det nu meningen att i stället för krigshushållningens metod, som var "biirokratisch-polizeistaat-
52 lich", skall träda självförvaltningens princip. Det ekonomiska livet är för känsligt för att kunna regleras genom lagar och förordningar i detalj. Den levande, så utomordentligt nervösa hushållningsorganismen kan icke fängslas i bojor. Därför vill han icke låta självförvaltningsorganisationernas verkningskrets, såsom så ofta skett i fråga om krigshushållningens organisationer, bestämmas efter måttstocken av ett tillfälligt och övergående behov utan efter produktionsgrenarnas egna inre behov . . . Det som nu planeras kan man otvunget föreställa sig som en vidare utveckling på gemensamhetshushållningens område av dessa organisationsformer, som en utbyggnad, vilken höjer organisationerna ur den rent privatekonomiska sfären och gör dem till ansvariga bärare av en del av gemensamhetshushållningen, vilken vidare med användning av demokratiska principer låter arbetarklassen likaberättigad uppträda vid arbetsgivarnas sida såsom utformare av den ekonomiska viljan. Vad som föreslås får man, menar Wissell, vidare icke förväxla med trustbildningar. Trusterna vila på den autokratiska principen. De hushållningsförband det nu är fråga om äro kooperativa sammanslutningar av alla till en yrkesgrupp hörande företag. I v. Mcellendorffs anförande vid samma tillfälle lämnas i ett annat avseende ett bidrag till planhushållningens uppfattande. Han framhåller, att planhushållning och marknadshushållning till en viss grad utesluta varandra. Genom avspärrningen från världsmarknaden och förpliktelserna gentemot en övermäktig koalition ha vi stött så hårt emot den gemensamma planhushållningens problem, att grunddragen blott antydningsvis behöva anföras: gemenskap mellan stad och land, mellan arbetsgivare och arbetstagare, mellan konkurrent och konkurrent, mellan leverantör och varumottagare, mellan importör och producent, mellan producent och exportör, mellan producent och konsument; gemenskap i kreditanskaffning, råämnesanskaffning, produktivitetsstegring, "der Spaarstoffkontingentierung", prisbildning, vinstfördelning, skatternas uppbringande: så många ord, så många variationer av samma tema, Gemeinwirtschaft. Man
53 kan visserligen icke bevisa, huruvida marknadshushållning eller planhushållning är skönare, lika litet som man enligt Sombarts kvickhet kan vetenskapligt avgöra, huruvida företräde tillkommer blondinerna eller brunetterna. Ja, så många ord, så många ord. Det torde vara ogörligt att ur de publicerade dokumenten få fram någonting annat än en skiss till det organisatoriska skelettet uti denna Gemeinwirtschaft. Man må fastställa, att hela näringslivet är avsett att inorganiseras i en regional och en facklig gruppbildning. Den regionala utgår ifrån företagsenheterna och uppbygges på företagaren och arbetarnas driftsråd. Ovanpå dessa enheter bildas Bezirksråd av arbetare och Bezirksråd av företagare samt ett gemensamt Bezirkswirtchaftsrat. Ovanpå dessa organisationer träffar man ett riksarbetarråd och ett riksföretagarråd, av vilka Reichswirtschaftsrat rekryteras. I detta Reichswirtschaftsrat löpa både den regionala och den fackliga grupperingen ut. Den fackliga organisationen är betydligt rikare förgrenad. Näringsgrenarna äro förenade uti Wirtschaftsbunde. Dessa Wirtschaftsbiinde sammansluta näringsgrupper i Wirtschaftsfachverbände. Under dessa återigen finner man som mindre enheter Zweckverbände och Wirtschaftsgruppen. Det har beräknats, att för den tyska järn- och metallindustrin — för vars organisation ett utkast föreligger ifrån Reichswirtschaftsministerium — skulle erfordras enligt en författare (Köhler) 125 Gemeinwirtschaftsorganisationer, enligt en annan (SteinmannBucher) ett par hundra. Var och en av dessa organisationer skall nu inom sitt område inverka riktgivande på hushållningen. Steinmann-Bucher, som gjort sig mödan att söka grafiskt framställa hela planhushållningsorganisationen 1 ), karakteriserar den som ett ingenjörsutkast i ohämmad uppfinnarfanatism, en förhävelse från en teknikers sida, som tror sig kunna bemästra det organiska livet genom ett maskineri. 1
i
Se planscherna vid sid. 56.
54 Steinmann-Buchers planscher över Planwirtschaft ge nu en verkligt avskräckande bild av hur det hela skulle te sig. Man skulle emellertid kunna göra den reflexionen, att en motsvarande grafisk framställning av den kapitalistiska hushållningens inre struktur ingalunda skulle te sig mindre invecklad. Tvärtom. Obestridlig är emellertid den skillnaden, att Planwirtschaftskonstruktionen är fastställd, under det att den verkliga hushållningsorganisationen är framväxt och ständigt rörlig.
Enskilda
författare.
Ur det stora antal skrifter av enskilda författare, som under första revolutionstiden utkommit i socialiseringsfrågan kan här givetvis icke upptas annat än ett urval till behandling. Det gäller att få fram de olika förekommande typerna av allmänuppfattning i socialiseringsfrågan. Hur betraktelsesättet förändrades i det revolutionära läget karakteriseras av August Muller (Sozialisierung öder Sozialismus 1919) vilken på följande sätt ställer emot varandra den äldre och den senare uppfattningen: "Socialisering i den gamla meningen ser i socialismen en ofrånkomlig utvecklingsprodukt, vid vars förverkligande den mänskliga viljan visserligen kan hjälpa till att avkorta den nya tidens födslovåndor, men för vars uppnående är avgörande icke människornas längtan efter 'största lycka åt största antal' utan de produktionsförhållanden som utbildat sig i det kapitalistiska samhället." "Nu talar och skriver man icke blott om socialisering utan man använder också verbet socialisera. I den äldre litteraturen finner man icke verbet socialisera. Socialisterna som förvaltade Marx' och Engels' läror kunde icke få för sig att man kunde socialisera, emedan de leddes av föreställningen: vad som naturnödvändigt skall komma
55 varken behöver man eller kan man göra." "Med revolutionen blev kravet på socialiseringen populärt men tillika ändrade sig också den betydelse som begreppet hittills hade. Nu skall det socialiseras, d. v. s. den socialistiska tillblivelseprocessen skall i iltågs fart ersättas genom samhällets socialistiska organiserande." Det kan i alla fall vara skäl att begynna med några författare, för vilka socialiseringen framför allt framstår som en utvecklingsprocess. Till denna typ vore egentligen hela den marxistiska litteraturen att räkna — i den mån den nu haft någonting att säga om socialiseringen. För densamma är socialiseringen resultatet av, resp. innehållet i en utvecklingsprocess. Inför frågan om en medveten socialiseringsaktion har den mestadels ryggat tillbaka, förmenande att det samhällskonstruktiva arbetet tillhörde den föraktade utopismen. Dock torde man kunna säga, att detta betraktelsesätt verkat mera hämmande på dem som i praktisk politik företrätt marxismens åskådning än på åskådningens främsta teoretiska representanter. Det är visserligen karakteristiskt för tidigare härskande betraktelsesätt, då Kautsky i sina Kommentarer till Erfurterprogrammet framhåller, att en ny samhällsform icke kommer till stånd på det viset, att några enskilda särskilt sluga huvuden utkasta en plan, hur samhället vore bäst att inrätta. Våra motståndare, säger han ironiskt sammastädes, betrakta det socialistiska samhället som ett kapitalistiskt företag, ett aktiebolag att "grunda", och de vägra att teckna aktierna, förrän grundarna Bebel, Adler etc. i ett prospekt tillräckligt påvisat det nya företagets genomförbarhet och räntabilitet. Detta har emellertid ingalunda hindrat Kautsky att i sitt arbete Dagen efter revolutionen syssla med socialiseringens problem mer ingående än någon i Tyskland torde ha gjort före revolutionen. Han motiverar dock detta icke med möjligheten att förutsäga,
56 vilken aktionsplan som uti ett visst kommande läge bör följas, utan såsom nyttig tankeövning och ett medel att befordra politisk klarhet. Bland dem som under socialisering inbegripa en utveckling kan man emellertid skilja på tvenne typer. En som låter socialiseringsprocessen fortgå till en viss punkt och därefter med ett dialektiskt luftsprång låter sochliseringsprocessen avlösas av en socialiseringsa&fto». En annan som konsekvent genomför uppfattningen om socialiseringen som en fortgående process. Som representant för den senare uppfattningen må först Bernstein nämnas. Då han i januari 1919 talade inför Berlins köpmannakårs representanter, förordade han där vad han kallade den organiska socialiseringen. På den organiska utvecklingens väg hade redan skett en socialisering i avsevärd omfattning, i många produktionsgrenar i sådan omfattning, att "die Vergesellschaftung" skulle kunna ske utan djupare ingrepp . . . I princip vore att fråga: var kan socialiseringen genomföras med minsta skada och med största nytta för det allmänna? Prövningen av denna fråga måste ge till resultat, att en massa företag (eine Riesenzahl) icke eller blott så småningom skulle kunna socialiseras. Så länge måste dessa företag äga bestånd och måste även betingelserna för deras bestånd upprätthållas. Den radikalaste formen av socialisering är förstatligande och kommunalisering, varför hittills fiskaliska grunder varit bestämmande. En annan form är att ställa produktionen under offentlig uppsikt såsom skett på fabrikslagstiftningens väg. Det socialiserade företaget måste i viss mån uppstå ur sig själv. Godtyckets väg är under alla omständigheter att förkasta; säkerheten, det ekonomiska livets fundamentala princip, måste vara garanterad. I ett flygblad utgivet av "Arbeitsgemeinschaft" i början av 1919 besvarar Bernstein frågan: "Vad är socialiseringf" Här
Jffle'cJberQtetzrSa&c
&Wc/ym/#d>a/t/ra£
facJ2lic/2er QZater&aK-
Q
fiu/tj.
S&cnueråaad der U/C/2.U. OKc/a/lmrf/c/ia/f
<UtUi:r-:
V Sächoer&åncfc Qli/ei>nirf/cåic//X X X i X " H K g m < ') 2.ived(verbaade
')
\h\mefaU/otr4t*<yf
tfenTe/atoirt/efafåjf/får/Mr Lid*'.
ÄOfe/me/ \g\ee/tv
(éäcfouerdaad, <3befit>eri&rr?d. Z/Wjr^L verdaacl, cWtdjeJbqffigf/xp/ze)
&f?e/au/hrtt'<?erM •v*"^
\
Staff
0 S~å\l
\ 0 0 ;0 0 0
0 0 0 0 0'' 0 0.''é 0;' 0'IZf 0 0 0 ä 0 é / ! 4
0 0.0 0 9
D
8r&etfer/c6ty} Grået/eryai. tiny <s£t2t>/f/ f, Jietir/f/
* i «
{
^ h fr
i-
•5ä3
0 ;A 0 &••0 0 ^ ' 0 0 :0
a
<7r$ettery<c& <2råei/e/yc6. (Zr&ei'£t0ic/2. e. •SftetirA/ t. JDenrjjf
m
6 5~äi 3 s6J i
a
r
•S
ardetterye/i
Qreeityyetteia/
Jia// ')
$^$ $ $4 i\f #xr ftXChl. S/tf/e d. 9ewefjf/c&c(/ltc/2 i /&&{{• &/&&. Ci te&pa. SVeråa/zae
ET~5 é É
X^^rtäk "~tt JLh fytna/ciy fru. £fye xétmZ cBtförf-*-<tU. ffotf Sfcia ned», &fc> 2&. &ft/2a r/a-, -att STJUg teuyejlhij Göna -a/f &IUQ Tfitae fthz,
i*"*. ^
S B 0 0 0 \
Ä'
É / É / ÉI / å
I'll I #'• <U;4^^*h 'W
-a
fytna/db.
\
JffL •tndtit
'
Orz l/'ff
Aste f>t* Ston w vrfi.
;' 0000^1
00 00 1000/ 000000, 000000 '! 000 0
^
s Ei di©.é
\ * 5- StI 3 ft'.
a
L
«i s-.' s
•jj.
I
'it
•"k a E s må
Gu/jti2haaelt{i/e//e ii/eawtrS/cJua/J
diet/t#Jian<zd//S*dt/! & C\c&t//M4f/ d. åijea. u.
"I
0 y B B ® 63 mJm ED
a @B © B ®
D
i?Mtrfo/i*
"étei/.
(Uerfnxtten/. mann**)
J •C&Q m m
//ar
^ É i i å @ på é
/eder, Cttc/niff- u/tv
*)J3U &fy///pei33eåi/ichq/f Se/de/ Mee'nea Oee'Jdbr Or&aae/a/ccs^ e/ t// &eaå/cch/e'&/, c&ra// &&/, pade zetzmMetiy*&0 ate/ e%ir*/* •&&c/2&Tx/p/2e?2 &f/e7$t/e'eder' tell dM* &e&3ee/2' wt>//cJb€?jfr/fdr\. per r$t ea/yexdea. §t )<&rd*r dfrmart/äfOeJbfia £}deh8erdd/ad*,S%reJa„ ver&ånde, &/ve£/fveråd#d*,Wir£e/2a/£/g>r$e/t/af/t er. /2#// /eéae de/o/z deren tfrgfant/a/eeae.'?, e/te t'Jsrsrftity /v/eder f/ep/eeder/ j$xm "7/fo/ de/2 C7te//e/2/2ar3de////e//e,a2fdte//2<7/e'r~rtitf d&2 Q~ach ueréände/2 zu/am&expefa/// hterde/2 /o//e/it /verde/3 c7eej/ea/2a/7dt//neéeoe/e//e/? g/^e'/, detj/xr dt* tt/e/t-xnd ST/Tc/a/f/oir/fcha// /xhd vor. /du/ta 2f &/e&e#/Je//e& wrpeyeJbem,
i
G&ff/ffJiandclffte//e/? "*)
Qemeinwz'rf/chaff nach den &/åaet2 de/ /Tleich/wir//chc$/mini//erium/. tfe/amtorpatB i/af ion.
111 liitr 0 • GtDtnjiOiafåpmpflea fiiffm • CIr&eäjrgeinc&i/cha/Z V v - cVoUuer/ammbmg x • <Zut/tnhar2del/-<2xJ/cfiuj/ >j • OrwenJiandeLi • • Z ' GProdidttiorif • u - cVer/rau.en/mcmn n ' Gtommii/ar
*)&* Zsyassmea/e/zit/B? der eehze/rzeth fe/22e£nAiir//c£qfärAJr/i*r e/fnxr a>& dc'e~ /e/3 Jfe/le/2 der tf/itderxngr axt?e/x£//t xm e/n* <t/åe^r/e/U oic/?f unmép/tcfa 2te maehe/2. '*} 3te &ic//exJ2a/2de//f/e//e/2 fö/Ic/2 //id/er mi/ dem &ach oerååadfi/2 zee/am. menge/a/// /oerden.
%%
{%dd2/ftomiai//ariat / du/, uCisi/utiråtMiKty
(/ewerhmir/fchafi nach den y£P/d/2en de/^etek/. mr//eJ>af/rtz2t'/2//feriuB2/. Orgaai/a/ioa der Cyen. und OiZetaärvirf/thctff.
*) Stelt &rde£//pe*2åe*>¥cJ2<%tf öe/de/ /fete*/* £&&£ dér <7tipaj2e/a/ei»9t & &/ &e<zå/ec/?/e'&tt eJbr a/7 Gitfðe zee tu/vet/ev, ereydec &ae/2grup-* Sécr/ser fte ftf^tfss^ **)öez/v- •ZäeecJp-åevo/I/Häcto/ecr/es' nidJTe-//. oer/re/er dy /fteectyéeoe/1 mdcAfipfr/s em Q^ziec/fv*/ å<rn er"
Qemeinwirffthafl nach den Sfilåaen de/ Oleichf. wirt/ckafti mini/ferium/. Ztt/ammen/eteuag eeae/ (/eaetamirt/ckctffyfférper/.
57 framhåller han, att förstatligande och kommunalisering äro socialiseringens allmänna former. Men de äro icke självändamål, de äro blott medel för målet. Målet är högsta möjliga allmänna bästa, och huvudsaken vid socialiseringen är, att vi ställa produktionen, det ekonomiska livet, under allmänhetens kontroll, under en mycket starkare kontroll än hittills.. . Socialiseringen kan försiggå därigenom, att man direkt övertar vissa industrier, i statsdrift eller i kommunaldrift eller i riksdrift, men den kan också försiggå så, att det allmänna genom lagar och förordningar allt starkare ingriper i kontrollen av det ekonomiska livet. Bernstein förklarar sig i detta flygblad alltjämt vara beredd att underskriva vad han i en skrift 20 år tidigare uttalat: "I en god fabrikslag kan det rymmas mer socialism än i ett förstatligande av några hundra företag. Ty här tillvaratages ett stort intresse för en bred allmänhet. Vad betyder det därbredvid, om staten har ett par företag mer eller mindre och sedan, om den kommer åt, driver kapitalistisk hushållning med dem."
Ett konsekvent och stort anlagt försök att i samhällsutvecklingen se socialiseringen som process är det som möter i Edmund Fischers arbete Das sozialistische Werden, utkommet sommaren före revolutionen. I detta behandlas socialiseringen som en process i den förflutna och pågående allmänna ekonomiska samhällsutvecklingen utan att något försök göres att framlägga "fantastiska planer för ett nytt hushållningssystem". Enligt Fischer "leder en vetenskaplig undersökning till resultatet, att i det ekonomiska livet den individualistiska principen alltjämt måste vika för den samhälleliga". Under folkhushållets socialisering inbegriper han de kapitalistiska monopolens uppkomst och utveckling, de offentligrättsliga monopolen, statlig och kommunal affärsverksamhet, kooperationens utveckling. Även en annan utvecklingslinje, utveckling av solidariteten, varunder Fischer inbegriper alla socialpolitiska
58 åtgärder, för emot samma mål, en planmässig organisation av folkhushållet. "Den moderna socialismen är ingenting annat än en tendens anknytande vid kapitalismen utan anspråk på att i sina tidigare manifestationer redan motsvara slutmålet." Redan det moderna storföretaget är för Fischer inte längre någon privat inrättning utan har fastmer en offentlig, allmänliknande (gemeindeähnlich) karaktär. Dess överförande i en offentligrättslig förvaltning blir slutligen en nödvändighet. Med denna monopolisering fullbordas en revolutionering av statens väsen i socialistisk riktning . . . För Fischer ges det ingenting annat än en fortgående social evolution. Någon gräns, där det borgerliga samhället upphör och det socialistiska begynner, ges det icke. Vi leva nu i det s. k. borgerliga samhället, vari socialistiska inrättningar utveckla sig. Då dessa en gång nått en viss höjd eller vunnit övervikt, skall man kunna säga: vi leva i ett socialistiskt samhälle. Att socialisera kan för ett sådant betraktelsesätt icke bli någonting annat än att främja och påskynda denna påvisbara allmänna tendens i samhällsutvecklingen. Den här utvecklade uppfattningen har sina representanter även utanför socialisternas krets. Så, då Jellinek menar, att den nyare tidens utveckling visar en fortskridande process i riktning mot centralisering, "förstatligande" av ursprungligen individuell verksamhet. Vilket omfång denna socialisering och centralisering skall anta, vilket slutmål den får, kan alls icke bestämmas på grundval av det för oss bekanta världsläget. Så även då Zwiedineck-Siidenhorst finner socialpolitiken ansluta sig till en av de viktigaste grundprinciperna i utvecklingen av mänsklig hushållning, nämligen socialiseringens princip. Eller då Karl von Tyszka {Die Sozialisierung des Wirtschaftslebens 1919) skriver, att de sista fredsåren och ännu mer krigstiden i tilltagande grad fört med sig en socialisering av enskilda delar av det ekonomiska livet. Eller slutligen då / . B. Clark — för att som jämförelse ta ett exempel från Nya världen —
59 såsom "socialization" helt allmänt anger utvecklingen till en mera differentierad byteshushållning. Inom "process"socialiseringens område befinner sig också Oszvald Spengler (Preussenthum und Sozialismus 1921), vilken skriver: "Socialisering är den långsamma, först efter årtionden färdiga omvandlingen av lönarbetaren till ekonomisk tjänsteman och förvandlingen av företagsledaren till ansvarig förvaltningstjänsteman med mycket vittgående fullmakt samt överförande av privategendomen uti ett slags ärftlig förläning förbunden med en viss summa av rättigheter och förpliktelser." Remier (Marxismus, Krieg und Internationale) brukar ordet socialisering i en betydelse som av Weil anses ungefär motsvara begreppet "Durchstaatlichung". Han lägger en huvudvikt på utvecklingen av den statliga intressesfären inom olika näringsområden och ställer detta genomträngande av näringslivet vid sidan av förstatligandet såsom en verklig socialiseringsföreteelse. Han räknar dit exempelvis vad staten gör för att befordra lantbruket och inrikta dess utveckling liksom lantbrukarnas kooperativa företag. Likaså menar han, att de tyska arbetarhushållen äro till en tiondel socialiserade genom konsumtionsföreningarna. Socialiseringsprocessen har, menar han, inslagit en väg, som man icke tidigare förutsåg. I stället för att egendomen materiellt koncentreras blir egendoms funktionen uppkluven och varje delfunktion för sig socialiserad, så att slutligen egendomsobjektet blir tillbaka såsom ett rent arbetsobjekt. Detta finner han särskilt äga giltighet beträffande utvecklingen inom jordbruksnäringen.
Remier.
En liknande tankegång utvecklas av Ellinger (Ein Wort zur Sozialisierungsfrage, Neue Zeit 1918—1919), vilken betraktar ordet socialisering som "ett samlingsbegrepp för alla de medvetna ändringar av vår hushållning och hela vårt liv, som föra oss bort från privatkapitalismen och hän emot gemensamhetshushållningen, socialismen, produktionsmedlens socialisering.
Ellinger.
60 Uppfattar man socialiseringsbegreppet så, äro vi visserligen mitt i socialiseringen. Då faller under detta begrepp icke blott rent förstatligande och ren kommunalisering av företag utan också skapande av blandade företag, grundande av konsumtionsföreningar och produktivkooperativer, kort sagt allt som göres för att avkoppla eller inskränka den privata företagarprofiten till förmån för en organiserad samfällighet: staten, kommunen, kretsen, provinsen, den kooperativa organisationen
Conrad.
Ännu en annan sida av statsinflytandet, nämligen skattelagstiftningen, ställes i förgrunden av Otto Conrad, som uttrycker sig sålunda: Socialisering är Vergesellschaftung. I stället för den private ägaren skall samhället, stat, land, kommun träda. Detta är fallet vid beskattning. Ty varje skatt överför ett stycke inkomst eller förmögenhet ur den private ägarens hand i den allmänna egendomen. Beskattning är socialisering av inkomst, förvärv eller förmögenhet. I stället för socialisering av produktionsmedel alltså enligt Conrad socialisering av en lämplig del av nationalinkomsten genom beskattning.
Wilbrandt.
En av medlemmarna i socialiseringskommissionen, Robert Wilbrandt, utgav 1919 arbetet Sozialismus. Det är tydligen skrivet mitt under förhandlingarna i socialiseringskommissionen. Wilbrandt utgår i avdelningen om socialismens rötter från proletariatets ekonomiska och sociala läge och från den brist på ekonomisk effektivitet (Unwirtschaftlichkeit), som kännetecknar nutidens folkhushåll och världshushåll. — I en andra del om begynnande socialistisk praxis behandlar Wilbrandt konsumenternas och producenternas socialism under rubriken Freie Gemeinwirtschaft och vidare såsom Zwangsgemeinwirtschaft ansatserna till socialism uti statens socialpolitik samt i den statliga och kommunala affärsverksamheten,
61 Den avdelning om socialisering som härpå följer innehåller dels en del dokument till den tyska socialiseringens historia, dels en utveckling av Wilbrandts egna idéer. I första hänseendet märkas särskilt Wilbrandts egna insatser. Här återfinner man sålunda den Vorwärtsartikel, med vars offentliggörande socialiseringstermen kom i marknaden. Här finner man desslikes ett ävenledes i Vorwärts offentliggjort förslag av Wilbrandt till nödlag på socialiseringens område i avvaktan på nationalförsamlingens sammanträdande. Bägge dessa dokument ge vid handen, att för Wilbrandt möjligheterna för en socialiseringsaMcw tedde sig mycket stora. I novemberartikeln uppställes kravet på ett statsövertagande av egendom inom både industri och lantbruk men däremot icke av driften. Egentlig socialisering (Vergesellschaftung) kräves inom de områden, där egendom och driftsledning redan äro skilda åt, å ena sidan latifundierna, å andra sidan aktiebolagen. Därutöver bör förberedelsevis inom industrin centralisering genomföras inom de näringar, som i följd av brist på säker massavsättning förblivit på smådriftens stadium, ehuru de i och för sig äro lämpade för stordrift eller jättedrift, bland dem bagerier och slakterier. — Men det är ej nog att egendomsfrågan löses. En nationalekonomisk huvuduppgift måste bli att fastställa behoven och reglera produktionen därför genom centrala instanser. I den föreslagna nödlagen proklameras nationalegendom i samtliga produktionsmedel. Hälften av egendomen övergår utan ersättning, för den andra hälften tillförsäkras ägarna en så småningom skeende avlösning mot ersättning. Därjämte ingå bestämmelser, som praktiskt taget skulle sätta statsmakten i stånd att ingripa omorganiserande inom alla områden av näringslivet, åtminstone utanför böndernas, hantverkarnas och småkrämarnas värld. Dessa lämnas utanför, visserligen med det tvetydiga förbehållet: såframt deras näring icke är i behov av att ekonomiskt reformeras.
62 Varken det ena eller det andra förslaget ledde begripligtvis till något resultat. De anföras här för att klargöra Wilbrandts egen uppfattning om möjligheterna. Socialiseringen är för honom i första hand sammanfattningen av de medvetna åtgärder eller spontana förändringar, som upphäva det ekonomiska slaveri, varuti "en människa med nödvändighet befinner sig, som icke äger annat än sin arbetskraft", och därför inom privategendomens samhälle "icke kan arbeta och leva på andra villkor än som medgivas av ägarna till de materiella produktionsmedlen". Socialiseringens andra, icke mindre grundläggande uppgift är att höja folkhushållningens effektivitet till ett högre utvecklingsstadium än privatkapitalismen förmått. Med största möjliga eftertryck inpräntar Wilbrandt, att socialisering icke är detsamma som förstatligande. Socialiseringen är en nybyggnad vid sidan av staten, "folkhushållningens själv förvaltning i ny högre form". Då Wilbrandt här vänder sig mot förstatligandet, menar han företagsledningens överantvardande åt staten. Han har intet att invända mot ett förstatligande av äganderätten till jord och kapial. Han återger med livligaste instämmande det österrikiska manifest, som här ovan återgivits. Såsom typexempel på ett socialiserat företag redogör han för socialiseringskommissionens kolförslag (Deutsche Kohlengemeinschaft). Viktigast näst efter dess genomförande är, menar han, att en liknande gemensamhetshushållning genomföres inom lantbruket (Landtwirtsgemeinschaft). Inom dess ram skulle såväl storbruk och småbruk sammanfattas, de förra direkt exproprierade och skötta för samhällets räkning, de senare infattade i kooperativa organisationer ("ein Ring von Genossenschaftlichkeit"). Till Wilbrandts socialiseringssystem hör såsom en principiell punkt — detta saknar han i österrikarnas förslag — vad han kallar "bildningens socialisering". Han menar nämligen, att utan en socialistisk uppfostran kan socialiseringen urarta i ett nytt ekonomiskt tyranni, i vissa avseenden värre än det gamla.
63 Av större betydelse med hänsyn till författarens ställning i den tyska politiken är Rudolf Hilferding: Die Sozialisierung und die Machtverhältnisse der Klassen, ett föredrag som Hilferding höll 5 okt. 1920 inför den första driftsrådskongressen och som kan betraktas som en kommentar till förslagen från socialiseringskommissionen. De uttalanden av politisk karaktär som finnas däri må förbigås till förmån för vad Hilferding haft att anföra rörande socialiseringens ekonomiska problem. Med utgångspunkt från organisationstendenserna inom den kapitalistiska hushållningen framhåller Hilferding, att frågan som det handlar om icke är frågan om en organiserad hushållning utan frågan, om denna hushållning skall vara organiserad kapitalistiskt-hierarkiskt eller demokratiskt-socialistiskt. . . Kapitalisten måste helt avkopplas ur produktionen. Alla sådana organisationsformer, som bygga på samarbete med privatkapitalet — tydlig adress åt socialiseringskommissionens minoritetsförslag — äro i varje fall ingen socialism. Här kommer Hilferding in på ett allmänekonomiskt resonemang av desto större intresse som dylika problem ytterst litet komma till synes i den dåtida socialiseringsdiskussionen. Hilfer=> ding menar nämligen, att det är ett utopiskt program att tänka sig bibehålla kapitalisterna såsom produktionens ledare och samtidigt genom någon överorganisation sätta de kapitalistiska prislagarna ur funktion. "Så länge socialismen icke är förverkligad i hela världen, så länge den tyska hushållningen står inom världshushållningens ram (im Getriebe der Weltwirtschaft) så länge komma också de kapitalistiska prislagarna att vara gällande, och det är en utopi — en farlig utopi emedan den för på farliga vägar — att mena det man genom några som helst organisationsformer skulle kunna upphäva de kapitalistiska prislagarna för någon enskild industri eller något enskilt område. Vad vi kunna upphäva är kapitalisternas förfogande över produktionen, den kapitalistiska profiten inom denna produktion. Det kunna vi genom kapitalisternas avkopplande och genom produktionsgre-
64 narnas socialisering. Men vi kunna icke för den enskilda produktionsgrenen avkoppla de kapitalistiska prislagarna." Och Hilferding fortsätter: "Dessa kapitalistiska prislagar äro ju icke godtyckliga. Inom ett kapitalistiskt samhälle bestämma priserna hur det produceras, i vilket omfång det produceras, om en produktionsgren skall utökas eller förminskas, vilka varor som skola produceras, vilken produktion inskränkas o. s. v. Hela proportionaliteten inom det kapitalistiska hushållet hänger på den kapitalistiska prisgestaltningen. Denna proportionalitet stores åter och åter genom de periodiska kriserna. Men inom det kapitalistiska samhället ges det ingen annan möjlighet att åstadkomma proportionaliteten än den som är given genom prislagarnas herravälde. Vill ni göra försöket att genom upphävande av dessa prislagar för enskilda produktionsområden avyttra somliga produkter billigare, andra dyrare, så kan det kanske vara för någon enstaka gren av folkhushållet riktigt förnuftigt från konsument- eller producentståndpunkt, t. ex. om ni vill hålla kolpriserna nere. Men man glömmer, att därigenom åstadkommes mycket vittgående ekonomiska verkningar, som man inom kapitalismen alls icke kan behärska. Ty därigenom att ni utöva inflytande på de enskilda prislagarna ha ni på långt när ej förfogandet över produktionen, som ni först kan erhålla, om ni verkligen ha socialistiskt omgestaltat produktionsgrenarna. Om ni göra kolen mycket billiga, så må det vara mycket nyttigt för konsumenterna av hushållskol, gärna för mig också mycket nyttigt för produktion av lantbruksmaskiner, men ni göra kolen därigenom samtidigt billiga för en rad lyxindustrier. Mena ni att inom kapitalismen kunna genomföra organisationen så långt att ni lyckas 'planmässigt' organisera hela hushållningen, så få ni därigenom en så oerhörd byråkratisk apparat, med sådan belastning av produktionen, att produktiviteten därigenom icke ökas utan blott minskas. Nationalekonomiskt är det. en helt och hållet rationell idé att i stället för det kapitalistiska fördelnings- och produktionssystemet sätta ett socialistiskt. Men det är efter min mening ogenomförbart att bibehålla kapitalismen och vilja upp-
65 häva de därur härrörande lagarna genom något juridiskt förfogande eller genom förfoganden av s. k. självförvaltningsorganisationer." Här riktar Hilferding som man finner en kraftig stöt mot hela planhushållningsidén — inom den kapitalistiska hushållningen. Han säger också uttryckligen: "Om vi alltså tala om socialism, så falla ut ur ramen alla dessa olika former av Planwirtschaft, av Teilsozialisierung, och vi förstå med socialiseringen blott en sådan organisation av folkhushållningen, i vilken kapitalisten som sådan blir avkopplad." I ett senare sammanhang betonar Hilferding, att socialiseringsmetoderna måste vara sådana, att de leda till en stegring av produktionen. Vidare att socialiseringen blott kan genomföras med hjälp av de kvalificerade arbetarna, organisatörerna, teknikerna. Ifråga om socialiserings formen ger Hilferding det beskedet, "att vi icke tänka oss socialiseringen som fiskalisering, som byråkratisering av produktionen. Vi avböja byråkratisering och vilja tänka oss de socialiserade produktionsgrenarna förvaltade av självförvaltningsorganisationer inom industrin, av industriparlament men icke efter de nuvarande paritetiska självförvaltningsorganens metod, utan av parlament, i vilka blott de ha säte och stämma, som verkligen omedelbart ha med industrin att göra, alltså industrins ledande krafter, de anställda, arbetarna, och vidare vederbörande industris konsumenter och vid sidan därav företrädare för de allmänna intressena, vilka äro att utse från den centrala ekonomiska instansens sida. Dessa enskilda industriparlament skola sedan sammanfattas i ett högsta ekonomiskt parlament, som kan ge riktlinjerna för den samlade produktionen." Ifråga om företagsledningen är Hilferding som man kan förstå icke alls övertygad om sammanhanget mellan kapitalbesittning och ekonomiskt initiativ. Han fäller därom det uttalandet, att sådana företagarpersonligheter äro relativt sällsynta. I den tyska kolgruvedriften känner han summa summarum tre, fyra av detta slag. För övrigt är det mesta5—Socialiserincj i Europa.
66 dels män, vilkas initiativ huvudsakligen utvecklas på det köpmannamässiga organisationsområdet, i konkurrenskampen. Ett socialistiskt samhälle fordrar andra kvalifikationer, främst teknisk duglighet, och produktionens tekniska ledare äro redan nu i de kapitalistiska företagen till allra största delen mot lön anställda. Tillbakaskjutandet av köpmannafunktionerna till förmån för de tekniska faller här i ögonen. Hur förhåller det sig nu enligt Hilferdings mening med konkurrensen inom socialiseringens samhälle? Härom utvecklar han följande synpunkter: Konkurrensen blir inom denna socialiserade industri bibehållen på många olika sätt. Låt oss föreställa oss en socialiserad kolgruvedrift. Klart är, att denna socialiserade industri kommer att ställas i medelpunkten av den offentliga kritiken, att vänner och motståndare oupphörligt komma att sysselsätta sig med densamma, att dess prestationer oupphörligen bliva underkastade prövning och oavbrutet kritiserade och att redan på detta sätt sörjes för att ingen byråkratisering inträder. Inom denna socialiserade industri ha vi icke att föreställa oss det så, att det blott ges en ledning. Det ges en hel del företag, vilkas driftsresultat jämföras med varandra. Man kommer att se, att det ena företaget arbetar bättre, det andra sämre. Man kommer att forska efter orsakerna, gottgöra den duktige ledaren genom premier, genom högre inkomst, och eventuellt avlägsna den dålige. Konkurrensen kommer alltså att kvarbli även i en socialistisk industri och där fylla samma funktioner, som man alldeles falskt tillskriver den kapitalistiska konkurrensen allena. Ifråga om socialiseringens förhållande till olika näringsgrenar är vad Hilferding har att säga om råämnen, kraftproduktion, storjordbruk vad som allmänneligen förkunnades i socialiseringslitteraturen. Mer är då att fästa sig vid hans framhållande av konsumtionsvaruindustrier, "vilka komma i betraktande för socialisering redan därför, att det socialistiska samhället så fort som möjligt måste bli i stånd att täcka sina medlemmars genomsnittliga massbehov ifråga om de viktigaste
67 konsumtionsområdena". Han räknar följaktligen med att skooch textilindustrin, såvitt gäller inhemskt massbehov, kan komma att sammanföras i tekniskt prestationsdugliga företag, ställda under socialistisk kontroll och organisation. Mot slutet kommer en redogörelse för kol förslaget inom socialiseringskommissionen. En synpunkt, som Hilferding därvid starkt framhäver gentemot minoritetsförslaget, är den oro inom industrin, som skulle skapas om man icke från början helt avkopplar kapitalistklassen. Antaga vi, säger han, att amorteringskvoten tilltages så, att kapitalisterna skola utlösas på 30 år, så skulle detta betyda ett "trettioårigt krig för genomförandet av kolgruvornas socialisering. Detta vore ett omöjligt tillstånd". Medan Hilferding är väsentligen analytiker och kritiker skola vi nu sysselsätta oss med en boren idémänniska. Vi övergå nämligen till Walter Rathenau. Vi ha mött honom redan åtskilliga gånger. Hans idéer ha satt tydliga spår efter sig inom tysk socialisering. En framställning av Rathenaus socialiseringsidéer försvåras i hög grad därav, att hans system är i och för sig motsägelsefyllt. Därjämte har hans uppfattning undergått påtagliga och betydande modifikationer. Hans Neue Wirtschaft 1917 är icke längre samma system som de tidigare skrifternas. Hans Autonome Wirtschaft 1919 är återigen ett annat. En grundläggande synpunkt i hela hans tidigare förkunnelse är den, att fördelningsproblemet leder över till produktionsproblemet och produktionsproblemet i sin ordning till konsumtionens sfär. Det är i en reglering av förbrukningen han finner den enda stora källan till välståndets ökande. För Rathenau är hushållning ingalunda likbetydande med produktion. Han undersöker icke i första rummet motsägelserna och bristerna i hushållningens produktionssida. Det är den obegränsade friheten ifråga om konsumtionen, som leder till en icke rationell hushållningsordning. I stället för produktionens anarki talar han om konsumtionens. Skulle produktionen om-
Rathenau.
68 ställas på "objektivt berättigade" varor, kunde enligt Rathenau det nyttiga varuförrådet ökas med en tredjedel. Vad som överhuvud taget står till disposition för konsumtionen är en tillnärmelsevis konstant kvantitet. Rathenau anser det rent utopiskt att tänka sig att förbrukningsandelen skulle i vår tid kunna höjas nämnvärt över 3,000 mark per familj (1916). Men för att komma dit måste den onödiga konsumtionen, lyxen, undertryckas. "Wirtschaftspolitik wird Verbrauchspolitik." I kapitalansamlingen hos ett fåtal kapitalister ser Rathenau egentligen icke någon annan ekonomisk fara än "godtycket ifråga om förbrukning och investering". Det proletäriska förhållandet är beroende icke blott på egendomsförhållandena utan även på konsumtionsförhållandena. Betingelserna för att avlägsna det proletäriska förhållandet ligga i en ändring av arvsrätten och bildningsmonopolet. Detta är socialpolitikens sak. Själva produktionssättet har med detta ingenting att göra. Det skarpa åtskiljandet av Wirtschaftsordnung och Rechtsordnung är en genomgående synpunkt. Ifråga om hushållsordningen motiverar Rathenau ett system av rationaliserad ekonomi på kapitalistisk grundval. På rättsordningens område vill han däremot skapa ett statssocialistiskt system. För hushållsordningen sättes som mål: produktivitetens höjande. Socialordningen skall sörja för utjämningen av besittningsförhållandena och för konsumtionens reglering enligt behovstäckningsprincip. I en sådan kombination av socialistiska principer och liberala konkurrensidéer har man att se det egenartade i Rathenaus system. De statssocialistiska idéerna utformas i krav på konsumtionsbeskattning som drabbar den onödiga förbrukningen, en bildningspolitik som avlägsnar bildningsmonopolet och en begränsning av arvsrätten som tar till måttstock egendomens storlek inom lantbruket, vilket enligt Rathenau icke kan framgångsrikt bedrivas annat än i privatekonomisk form. Hushållningspolitiken erkänner principiellt privategendom och bygger på konkurrensens nyttiga verkningar. Denna får
dock icke vara oreglerad. Hushållningspolitikens mål är produktivitetens stegring. Där egendomsanspråk och konkurrensformer begränsa stegringen har staten att ingripa. Det privatkapitalistiska företaget är för Rathenau normaltypen. En allmän socialisering avböjes, då den avkopplar den fria konkurrensen. Ifråga om förstatligandet gör Rathenau en åtskillnad mellan "förvaltningsföretag" och "produktionsföretag". Det är de förra, som ägna sig för statsdrift: järnvägar, post, telegraf, vattenverk, kraftanläggningar. Ur den privatkapitalistiska företagsformen tänker sig Rathenau emellertid, att en ny skall växa fram, det "autonoma företaget". Detta arbetar såsom ett opersonligt kapitalistiskt företag, men kapitalisterna bliva undan för undan utlösta. Företaget blir ett slags stiftelse. I skrifterna mot slutet av kriget undergår Rathenaus uppfattning den förändringen, att de som statssocialism redovisade kraven träda i bakgrunden, medan hushållningspolitikens produktivitetskrav ställes i första planet. Så i Neue Wirtschaft 1917. En huvudpunkt i Rathenaus där framlagda program är avlägsnandet av slöseriet inom den ekonomiska organisationen. För det ändamålet skola de olika yrkena och näringsgrenarna var för sig organiseras uti av staten erkända och övervakade, med vittgående rättigheter utrustade korporationer som Rathenau benämner Berufsverbände och Gewerbeverbände. Berufsverband har man att tänka sig formellt som ett aktiebolag, materiellt som ett syndikat. Dessa organisationer skola av staten tillerkännas vissa monopolistiska, ja skråmässiga rättigheter. Staten skall som motprestation kräva delaktighet i uppsikten över den ekonomiska förvaltningen och andel i vinsten. Dessa Berufsverbände ha som uppgifter: produktionens organisering, råämnesanskaffning, tekniska förbättringar, arbetsdelningens utveckling, produktionens standardisering m. m. Gewerbeverband är en överordnad organisation som sammanfattar de industrigrupper, vilka föregå eller efterträda
7() varandra i produktionsprocessen. Den har uppgifter av mera principiell art, t. ex. rörande prisbildning, betalningsmetoder, arbetsförmedling m. m. Vid sidan av dessa privata koncentrationsbildningar som inrymma den större delen av näringslivet ingår i Rathenaus system statsföretag i den utsträckning förut angivits samt kommunala statsföretag inom det lokala transportväsendets, tomtaffärernas, restaurangväsendets och detaljhandelns område, ifråga om den centraliserade detaljhandeln i blandad företagsform. Följande sammanfattning ger en föreställning om Rathenaus socialiseringsbegrepp: Tre grundtendenser behärska vår tid. Den första är kravet att gestalta nationernas och världens varufördelning rättvist. Envar av oss uppfattar den orättvisa, som råder i världens varufördelning, i konsumtionen, i anspråket på förbrukning. Envar av oss känner, att det är något betänkligt, då generation efter generation växer upp i den starkaste differentiering i fråga om det som står dem till buds. Och framförallt vad de kunna göra anspråk på i fråga om varors omvandling i tidens starkaste faktor, bildningen. Uteslutande från bildningen är den hårdaste följden av ojämn fördelning. Strävandet att gestalta fördelningen rättvisare är att betrakta som vår tids första och kanske mest betydande grundtendens. Den andra grundtendensen, som vi ha att fatta i ögonsikte, är kravet på medbestämmande. Det uppfattas som en orätt och detta med rätta, om folkets breda lager äro uteslutna från bestämmandet av sitt ekonomiska öde. Vi ha upplevt en analogi till denna fråga under det sista århundradet. Det har då handlat om frågorna rörande autokrati, konstitutionalism och demokrati. Vad vi ha upplevt på det politiska området möter oss under loppet av detta århundrade på det ekonomiska. Även här skola vi från autokratin gå vägen till demokratin och följa tendensen mot medbestämmande.
71 Den tredje tendensen är den att höja det allmänna välståndet, ty det är klart, att varornas mängd i de olika länderna icke i avlägsnaste mån i dag räcka till för att tillförsäkra envar den existens som är erforderlig för hans uppehälle, utveckling och andliga utbildning. Denna tredje tendens är den som vi eftertryckligast ha att beakta: tendensen till produktionsökning. I Autonome Wirtschaft företar sig Rathenau nu emellertid — härtill föranledd av det politiska läget — att presentera en ny lösning av socialiseringsproblemet. Han spinner visserligen vidare på idéerna ur Neue Wirtschaft men med den väsentliga skillnaden, att kapitalisternas avlägsnande icke längre framställes såsom ett mera avlägset framtidsperspektiv. Hela samhällskonstruktionen är nu inställd på en avlösning av den kapitalistiska företagarklassen. Företagen skola emellertid icke — som förut med vissa undantag — överföras i statens ägo utan i händerna på autonoma företag under statens kontroll. Arbetare och anställda inträda i kapitalisternas förutvarande rättigheter utan att göras till aktieägare. Över företagens rationella bedrivande och genomförandet av en folkhushållningsplan har staten att vaka. Som ett exempel på huru Rathenaus idéer omsättas vid direkt konfrontation med verkligheten torde man kunna betrakta minoritetens kolhushållningsförslag, som visserligen skiljer sig från Autonome Wirtschaft i fråga om tempot för privatkapitalets avlösning. Huruvida detta markerar en ny svängning i Rathenaus uppfattning är icke möjligt att bedöma. I all mångskiftande brokighet förblir ett drag konstant i de Rathenauska idéerna, nämligen tanken att genom industrins organiserande utifrån en central instans genomföra rationalisering. Såtillvida hör Rathenaus system inom planhushållningens område. Vidare söker han ständigt, ehuru i växlande omfattning, tillgodogöra sig den liberala konkurrens- och byteshushållningen inom en statssocialistisk ram..
72 I viss mån besläktad med Rathenaus autonomiidéer är den socialisering, som företräddes av Karl Kor sch: Was ist Sozialisierung? Ein Programm des prachtischen Sozialismus 1919. Vad Korsch eftersträvar är en syntes av offentlig företagarverksamhet, syndikalism och socialpolitik. Han benämner denna syntes "Industrielle Autonomie". Trenne huvudvägar föra, enligt Korsch, om de samtidigt användas, fram till socialiseringen: 1) Man upphäver den kapitalistiska privategendomen i produktionsmedel för att förstatliga eller kommunalisera dessa eller underordnar dem konsumentkooperativa organisationer; 2) arbetarna övertaga nuvarande företag och omskapa dem till producentkooperativa företag; 3) genom socialpolitisk lagstiftning regleras nyttjanderätten till produktivegendomen, så att all produktion får karaktär av en offentligrättsligt ordnad angelägenhet. Huvudproblemet är för Korsch att gestalta socialiseringen så, att en inre omvandling av själva egendomsbegreppet genomföres. Man riskerar å ena sidan en konsumentkapitalism, å den andra sidan en producentkapitalism. Motsättningen dem emellan skall mildras, regleras eller upphävas genom en högre, mer omfattande organisation än vare sig stats- resp. kommunaldrift, konsumentkooperation eller syndikalistisk producentkooperation ensamma för sig äro. Korsch betraktar visserligen såsom det gemensamhetsekonomiska målet att kunna komma fram till ett offentligt fastställande av behovstäckningen, så att i stället för produktion för marknaden kan sättas en ren behovsproduktion. Men tillsvidare får man räkna med att i stället för den nutida privata byteshushållningen träder en byteshushållning mellan de olika autonoma industrigrenarna. Under detta tillstånd kommer alltså åtminstone delvis att produceras för marknaden. Kontrollen över producentgrupperna, som bilda de autonoma företagen eller syndikaten, utövas genom konsumentorganisationernas medverkan vid prisernas fastställande. En annan åtgärd för att begränsa producentgruppernas herravälde är avkastningens uppdelning, så att blott en viss del står till förfogande för
73 de inom gruppen arbetande, medan en annan tas i anspråk t. ex. skattevägen för konsumenterna samfällt. Korschs socialiseringsform "industrielie Autonomic" kommer, menar han, att gynna allmänsinnets utveckling genom att i första hand ersätta privategoismen med en "socialiserad gruppegoism". Ett i sin art alldeles ensamstående bidrag till socialiseringslitteraturen är Karl Ballod: Zukunftstaat. Produktion und Konsumtion im Sozialstaat. 1919. Första upplagan av denna skrift utkom redan 1899. Den som här åsyftas är en under revolutionstiden starkt omarbetad upplaga. I skriften företar sig Ballod att genom omständliga beräkningar söka att uppgöra en produktions- och konsumtionsbudget för ett socialiserat folkhushåll. Han utgår sålunda från vissa fastställbara behov, viss tillgång på arbetskraft och resurser i övrigt och söker att framräkna hur många arbetsår som äro erforderliga för att inom det tyska folkhushållet framställa de för den huvudsakliga behovstäckningen erforderliga varyslagen. Denna beräkning leder honom fram till slutsatsen, att en allmän arbetsplikt på 5 å 6 år vore tillräcklig för ändamålet och att medborgarna därutöver i fri ekonomisk verksamhet kunde använda återstoden av sin produktiva tillvaro för att efter egef skön täcka det ena eller andra behovet utanför budgetramen. Här är nu icke meningen att alls redogöra för Ballods beräkningar utan för den uppfattning han hyser om ett socialiserat folkhushålls beskaffenhet. Ballod är inställd på en socialisering, som omspänner folkhushållets alla viktiga grenar. Han kritiserar därför socialiseringskommissionens arbetsplan. Kommissionen skall- ju blott befatta sig med de "mogna" företagens socialisering. Den kommer alltså blott att uppställa förslag till delsocialiseringar. Inför lantbruket kommer den sannolikt att bli ålagd att göra halt, emedan regeringen ju redan bestämt sig för att befrämja smådriften. Men det hushållsvetenskapliga problemet vore
Ballod.
74 därmed icke löst. Ur framgången eller misslyckandet av delsocialiseringar kan man alls icke med full bestämdhet sluta till framgången eller misslyckandet av en totalsocialisering. I den tunga industrin är det ju som bekant först de blandade företagen, som erbjuda de största fördelarna. Men hela folkhushållet är ett "blandat företag" i högre potens. Bättre än delsocialiseringar vore territoriella totalsocialiseringar. Om det också inte vore större område än ett tidigare preussiskt Regierungsbezirk, 1 milj. har i yta och 1,2 milj. befolkning, ja till och med tiondelen av ett sådant område, så kunde av en sådan totalsocialisering dragas de viktigaste slutsatser i fråga om socialismens existensberättigande. Att socialiseringskommissionen blott sysslar med de mogna företagen, cl. v. s. de som redan stå tekniskt högt, betyder vidare att inga betydande besparingar äro att vänta vid en socialisering. 20—30 % är mycket gynnsamt, 10 % är tillfredsställande. Ett långt tacksammare område i fråga om produktivitetens höjande är att omorganisera småhantverket och det mindre lantbruket. Där finnas möjligheter att höja produktiviteten med hundratals procent. Utnyttjandet av dessa möjligheter kommer emellertid i fråga först vid en totalsocialisering. Statsproduktionen skall avse frambringandet av de viktigaste livsmedlen, de vanliga varorna för beklädnad och byggnadsmaterial samt sörja för samfärdselinrättningarna. Blott sådana livsmedel och varor för det dagliga behovets tillgodoseende skall staten framställa, som kunna frambringas i storföretag, vid vilkas produktion den samhälleliga kontrollen från de arbetandes sida och från samhällets övriga medlemmar är lätt att genomföra. Åt det privata initiativet överlämnas det privata hushållet, trädgårdsskötseln, utgivandet av böcker och tidningar etc, i huvudsak också byggandet av bostadshus, framställning av möbler och lyxföremål. Den obligatoriska arbetstjänsten tänker sig Ballod fullgjord omedelbart efter avslutad skolgång, för männen till och med 22 året, för kvinnorna till och med 21 året. För själva över-
75 gången till socialstatens produktionsordning räcker denna arbetsmängd icke till. Arbetsplikt i avtagande proportion med åldern tillägges därför för de högre årgångarna för en övergångsperiod om c :a 5 år. Socialstaten har endast att sörja för befolkningens eget behov, icke för export i syfte att öka kapitalet och ej heller för tillväxt utav den egna folkförmögenheten. Därmed kan Ballod göra ett betydande avdrag från den hittillsvarande arbetsåtgången inom industrin. Å andra sidan måste produktionen inom lantbruket starkt höjas. För Ballod innebär nämligen socialiseringen folkhushållets omgestaltning från världshushållning till inhemsk behovstäckningshushållning. Därför förutsätter Ballod exempelvis, att den tyska befolkningens beklädnad skall åstadkommas ur den inhemska linproduktionen med uteslutande av importerad bomull. Importen av kolonialvaror begränsas till ett minimum: te, kaffe, cacao, kryddor, sydfrukter m. m. För en sådan import måste givetvis i den ena eller andra formen viss del av befolkningens arbetskraft disponeras. Det i Ballods socialiseringsplan mest egenartade är den fullständiga omstöpning han tänker sig jordbruket skola undergå. Han utgår från att all jordegendom över 2 har förstatligas och att genom statens försorg hela jordbruksdriften omlägges till storbruk med omkring 400 har åker och 100 har äng, för vilka samtliga ett bestämt produktionsprogram uppställes. Det grundar sig å ena sidan på ransonberäkningar av befolkningens behov, å andra sidan på undersökningar rörande de tekniska möjligheterna. Maskindrift förutsattes komma till användning i allra största skala. Jordbruksproduktionen kan under de uppställda betingelserna efter beräkningarna höjas till det fyrdubbla. Eller arbetsbehovet sänkas till fjärdedelen av det nuvarande. För att med agrar i ska produkter livnära den inhemska befolkningen skulle behöva användas blott något över hälften av den före kriget odlade arealen. Genomförandet av denna tekniska rationaliseringsplan kräver emellertid en väldig kapitalinvestering. Samtliga dessa storbruk måste nyutrustas på modernaste sätt. Ballod räknar med ett kapitalutlägg av 24 mil-
76 jarder mark. Inför detta enorma belopp hesiterar han emellertid icke. Det är ju icke mer än vad 6 månaders världskrig kostade Tyskland. Vid sidan av detta maximiprogram för den nya lantbruksorganisationen uppställer Ballod emellertid även ett minimiprogram, som avser förstatligande i den utsträckning, att den socialiserade produktionen kan tillgodose den icke-lantbrukande befolkningens behov. För det ändamålet skulle under förutsättning av högsta kultur jordegendomarna över 10 har räcka. Industrin skall givetvis undergå en liknande rationalisering. Allmänna synpunkter äro här: att i industrigrenarna genom nyanläggningar åstadkomma uteslutande de mest moderna företag. Vidare att bygga anläggningar, som socialstaten behöver för att göra sig oberoende av utlandet. Slutligen att lokalt omgruppera anläggningarna för nedbringande av transporter inom landet. Att ingå i detalj på det program, som uppställes för de olika industrigrenarna kan här icke komma ifråga. Ballods kalkyler avse — det namnes för att därmed skall vara klart hur mycket den förstatligade produktionen omfattar — kvarnar, bagerier, slakterier, bryggerier, brännerier, sockerfabriker, tobaksfabriker, textilfabriker, skrädderi och konfektion, garveri och skomakeri, byggnadsindustri, träförädling, glas- och porslinsfabrikation, pappersfabrikation, såpfabrikation, kemisk industri, järnindustri, kommunikationsinrättningar, kolbrytning. Några exempel på betraktelsesättet i fråga om konsumtionen. På tal om bagerierna konstaterar han deras överflödiga antal och ställer upp en norm för deras förläggning i större kommuner. Att varje liten kommun skulle ha ett eget bageri skulle vara att gå för långt. Det är visst inte behövligt, att man även i den minsta ort dagligen skall kunna få varma semlor; kalla äro hälsosammare. Beklädnadsindustrin beräknas efter den ransonen, att männen vart femte år skola erhålla en vinterkostym, en vinteröverrock, en sommarkostym och en sommaröverrock av helylle, dessutom av konstylle per femårsperiod en sommarkostym och en vinterkostym. Men dessa kostymer skola förfärdigas så, att de kunna vändas. Det blir alltså 4 kostymer
77 på 5 år. Kvinnornas beklädnad beräknas sålunda: vart femte år en ylleklänning och en vinterkappa, vart femte år en klänning och en vinterkappa av konstull, en arbetsdräkt årligen av halvylle samt årligen en sommarklänning av linne och en blus. Även damdräkter kunna emellertid vändas, så att det på fem år blir fyra klänningar, två vinterkappor och fem sommarklänningar samt d :o blusar. Konfektionsindustrin kommer för övrigt att i socialstaten ha lättare att lösa sitt problem, ty varje medborgare är pliktig att låta mäta sig en gång om året. Vid arbetskraftens disposition tar Ballod icke upp någon post för handelsyrket. Han förutsätter nämligen, att socialiseringen i stor utsträckning skall göra handeln överflödig. Alla varor överföras ifrån de statliga varulagren till detalj försäljningsställena. Dessa betjänas av de olika orternas kvinnor i tur och ordning. Ytterligare detaljer kunna här förbigås. Ballod betonar i sin slutsammanfattning ytterligare, att den socialism som skall kunna åstadkomma allmänt välstånd måste vara centralistisk. En egen linje inom socialiseringen företräder vidare Rudolf Goldscheid. Goldscheid. (Staatssozialismus öder Staatskapitalismus 1917; Sozialisierung der Wirtschaft öder Staatsbankerott 1919). Att ingå på det säregna, avslutade system Goldscheid uppbyggt såsom ekonomisk och sociologisk tänkare är det här ej fråga om. Så mycket kan emellertid behöva förutskickas, att det ekonomiska problemet för Goldscheid innefattar en ämnesomsättning mellan människan och naturen, att grundfrågan för honom är vilket slag av inre arbete man önskar och vilket slag av yttre arbete som härför måste presteras. Han utgår icke från den faktiska konsumtionen såsom givet yttersta mål för ekonomin. I hans uppfattning ingår tvärtom uppställandet av ett objektivt ändamålssystem, och det är på grundvalen av detta den kapitalistiska hushållningen prövas. Omvandlingen av yttre arbete i inre arbete är först ekonomisk, om det därvid kommer fram ett organiskt mervärde, d. v. s. om den till slut förfogbara energisumman är större än den förbrukade. Detta är den
7^ formalprincip, med vilken Goldscheid prövar den kapitalistiska hushållningen i avseende å dess grad av ekonomi. Den nutida hushållningen betecknar Goldscheid som en köpkraftshushållning, inom vilken de köpkraftiga producera för de köpkraftiga. I denna nutida köpkraftshushållning är det mången gång så, att det icke frambringas något organiskt mervärde utan i väsentlig omfattning mindrevärde. Lian talar därför om en organisk expropriation av människan. Exempel äro att hämta från lyxproduktionens område, där människors arbetskraft och hälsa satsas för att tillgodose ett i och för sig oväsentligt behov. Till de allmänna utgångspunkterna är vidare att räkna en statsuppfattning, som praktiskt sätter likhetstecken mellan stat och samhälle. Den allmänna hushållningens problem blir hos Goldscheid främst ett statshushållningsproblem. I statshushållets ekonomiska konstitution utmynnar den sociala frågan. Med socialiseringen av folkhushållet vill Goldscheid förstå tre ting: egendomens socialisering, företagens demokratisering, den totala produktions- och cirkulationsprocessens ekonomisering. Huvudmedlet för att åstadkomma en sådan socialisering är en förmögenhetsindragning, vilken till stor del tankes ske in natura. Genom den väldiga skuldsättningen genom kriget har, menar han, en stor del av nationalförmögenheten redan blivit förstatligad. Nu gäller det att ta det ytterligare steget att omvandla förstatligandet av fiktivt kapital i förstatligande av nationellt naturalkapital. Detta innebär omsättning av de socialiserade statsskulderna i socialiserade produktionsmedel. Genomförbarheten av detta förslag göres ingalunda beroende av hur långt kapitalens eller företagens koncentration fortskridit i ett land. Det kan fastmer förverkligas överallt, där med kapitalismens inträde arbetaren väl skilts från produktionsmedlen. Goldscheids uppfattning i socialiseringsfrågan löper alltså ut i en förändring av statshushållningen genom en väldig förmögenhetsindragning. En sådan är icke genomförbar utan en samtidig socialisering av hushållningen, liksom en successiv och
79 icke våldsam socialisering av produktionsmedlen icke kan sättas i gång utan en dylik förmögenhetsindragning. Men vad skall staten nu företa sig med alla de skilda ting, som den får i sin hand genom en förmögenhetsindragning in natura ? För att icke företa sig mera än den kan prestera med sin apparat skall den blott förvandla en del därav till underlag för statliga eller kommunala företag. Den väljer alltså, behåller en del och avyttrar en del, åstadkommer på det sättet en hushållsordning, i vilken socialiserade företag och privatföretag alltjämt finnas vid sidan av varandra men i ett urval efter statsmaktens prövning. Goldscheid tänker sig för övrigt, att i stor utsträckning fri kooperativ drift skall komma i användning samt att de olika företagsformerna skola sammanfattas i en reglerande gemensam överorganisation. Hans socialisering vill alltså åstadkomma en avvägd samverkan mellan Gemeinwirtschaft och Privatwirtschaft. Den offentliga egendomens och den statliga hushållningens utvidgning medför ett successivt tillbakaträngande av den privata konkurrensen. Men därmed skall följa utbyggandet av ett nytt fruktbarare konkurrenssystem, nämligen mellan de olika offentliga företagen inbördes och med de privata. Genom denna konkurrens skall staten uppfostras att bemästra de stora ekonomiska uppgifterna. Så småningom uttränges penninghushållningen genom naturahushållning. Det internationella varuutbytet ställes på en alldeles ny grundval genom mellanstatliga avtal om naturaleveranser. Den socialiserade driftens överlägsenhet ser Goldscheid icke blott i de vanligen åberopade förbättringarna av produktionsmetoder, driftkoncentration, rationalisering etc. utan alldeles särskilt däri, att hushållningen inriktas målmedvetet på frambringandet av organiskt mervärde. I den nuvarande hushållningen tillägnar sig företagaren lejonparten av det yttre mervärdet, medan ett organiskt mindrevärde genom arbetskrafternas förtidiga utslitande faller samhället till. Uti en Gemeinwirtschaft kunna företagen mycket väl trots ringare räntabilitet
80 medföra en högre nivå av allmännyttig produktivitet. Ett allmänföretag, som tillförsäkrar sina arbetare bättre och säkrare existensbetingelser, behöver alls icke representera en lägre grad av ekonomi för det dess räntabilitet understiger det privata företagets. Då denna eftersträvade Gemeinwirtschaft ersätter den individuella profithushållningen med en social behovstäckningshushållning, kommer produktionen att inrätta sig efter de samhälleliga behovens rangordning med en större totalnytta som resultat. Neurath.
Ett socialiseringssystem, som i den teoretiska diskussionen spelat en oproportionerligt stor roll, är det som till upphovsman har Otto Neurath. Han var under revolutionen verksam som socialiseringsexpert i Sachsen och Bayern. Någon praktisk tilllämpning hunno hans idéer aldrig få. Neurath är anhängare av totalsocialiseringen. För kuriositetens skull må här det kortfattade program anföras, som till Sachsens regering överlämnades att läggas till grund för socialiseringen. Det lyder: 1 §. Hela folkhushållningen socialiseras, d. v. s. ställes under en planmässig förvaltning av produktion och fördelning enligt vissa allmänna grundsatser. 2 §. Inom tyska riket erkännes icke längre någon rätt till arbetslös inkomst på grund av egendom. Den allmänna arbetsplikten och skapandet av arbetstillfällen regleras genom särskilda lagar. 3 §. I tyska riket tillförsäkras en var på grund av offentliggjorda hushållsplaner ett minimum i bostad, näring, beklädnad, bildning och nöjen under hänsyn till den personliga valfriheten. 4 §. Socialiseringens genomförande förlägges hos förbundsstaternas centrala hushållsmyndigheter; dessa ha att genomföra socialiseringen på grundval av riks- och landslagar. 5 §. Till genomförande av socialiseringsangelägenheter som äro att reglera gemensamt och till upprätthållande av enhetligheten inrättar riket ett socialiseringsministerium.
81 6 §. Socialiseringen genomföres blott till en del genom förstatligande men framförallt genom bildande av ett hela hushållningen omspännande nät av syndikat, kooperativer, kommunalorganisationer o. s. v. 7 §. Huvuduppgiften för de centrala hushållningsmyndigheterna består i att upprätta en universalstatistik och utarbeta totalhushållningsplaner. 8 §. Socialiseringens genomförande kontrolleras och säkras med hjälp av särskilda kontrollorgan som övervägande äro att bilda ur arbetarklassens krets (fackföreningar, arbetarutskott, arbetarråd, centrala arbetarkontrollråd). Ja, detta är det hela. På denna grundval skulle alltså en fullständig socialisering vara att genomföra. Neuraths tilltänkta hushållningsordning vilar på tre grundpelare: universalstatistiken, totalhushållningsplanen (Gemeinwirtschaftsplan) och den centrala hushållningsmyndigheten (Centralwirtschaftsamt). Genom universalstatistiken skall åstadkommas en fullständig redovisning av hela produktionen, så att varje råämne och halvfabrikat skall kunna redovisas fram till konsumtionen. Neuraths Gemeinwirtschaftsplan är det, som sätter totalsocialiseringens stämpel på hans system. Hans mening är ingalunda, att alla företag skola genom socialiseringen stöpas i en ensartad form. Han utgår tvärtom ifrån förekomsten av flera ickekapitalistiska företagsformer: stats- och kommunal företag, kooperativa företag, neokommunistiska kolonier och jämväl privata företag. Men de skola alla vara inflätade i hushållningsplanens nät. Uppställandet och genomförandet av planen tillkommer Centralwirtschaftsamt. Med dess upprättande har folkhushållet fått medvetande. Planmässigheten kräver ofrånkomligt översikt över hela hushållet in i minsta detalj företeelse, ända till minsta del förråd av en vara. För att kunna upprätta hushållningsplanen sammanfattas alla lönesatser och avvägas mot varandra i ett generallönesystem. Samtidigt fastställes också ett generalprissystem för alla varor. Genom förbindande av generallönesystemet med generalprissystemet blir människornas levnadsstandard fastställd. Men detta skall ske icke på grundval C—Socialisering i Europa.
82 av nominallöner och nominalpriser utan på grundval av en naturalräkning. Penningen förlorar under sådana förhållanden sin betydelse. Totalsocialiseringens kriterium är icke tempot i socialiseringen utan marknadens avlägsnande. På grundval av statistiken uppställas alternativa hushållningsplaner för fastställandet av arbetstiden. Man uppgör t. ex. planer för 7-timmars, 8-timmars, 9-timmars arbetsdag för att på grundval därav avgöra, om man vill ha kortare fritid och större varumängd eller längre fritid och mindre varumängd. Hushållningsplanen ersätter vinsten som metod för att bedöma det ekonomiska i hushållningen. Bedömandet vilka företag som skola bedrivas resp. nyanläggas sker icke längre efter någon räntabilitetsnorm, utan på grundval av hushållningsplanen bestämmer folkrepresentationen, om den vill ha mer av den ena eller andra sortens produktion, alldeles som man nu å statshushållet bestämmer sig för om man vill offra mera på skolor eller på sjukhus eller mera på väganläggningar etc. För valet emellan olika användning av resurserna kunna inga måttenheter användas vare sig i pengar eller arbetstimmar. Man måste omedelbart bedöma förmånen (die Erfreulichkeit) av den ena eller andra möjligheten. Neurath hänvisar till att då man avväger, om man skall upprätta nya skolor eller sjukhus, så har man icke lagt till grund några undervisnings- eller sjukdomsenheter utan omedelbart konfronterat med varandra totaliteten av de förändringar som man åstadkommer genom det ena eller det andra. Hela hushållningsplanen har man alltså att föreställa sig som en statsbudget, vilken omsluter hushållningens alla olika grenar. Detta innebär en utveckling å ena sidan till förvaltningshushållning, å andra sidan till naturalhushållning. Att socialisera betyder befrämjande av naturahushållningen. Att fasthålla vid den penninghushållning, som är omöjlig att behärska, och samtidigt vilja socialisera är en inre motsägelse. Samtidigt som Neurath förkunnar, att i det socialiserade hushållet alla människors levnadsstandard blir fastställd efter all-
83 manna grundsatser, menar han att levnadssättet skall komma att uppvisa en vida större mångfald än inom den fria byteshushållningen. De småbroschyrer Neurath offentliggjort angående sina socialiseringsplaner i Bayern och Sachsen lämna mycket i dunkel. En med mer vetenskapliga anspråk framträdande systematisering av sina idéer har han publicerat i Archiw fur Sozialwissenschaft und Sozialpolitik 1920—21 : Ein System der Sozialisierung. Hans begreppsbestämning i denna artikel av socialiseringen innehåller följande: I stället för byteshushållning medför den förvaltningshushållning, d. v. s. en central viljepåverkan till förverkligande av en hushållningsplan. I stället för Herrenherrschaft medför den Gemeinherrschaft, d. v. s. en hushållning som likmässigt bringar förmån åt alla. Slutligen "Vollnutzung" i stället för "Unternutzung". Med dessa fyra bestämningar är socialiseringen i allmänhet omskriven. Vid indelningen i underarter skiljer Neurath sedan på Gesellschaftsordnung och Gemeinschaftsordnung (den förra karakteriserad av prestationslön, den senare av behovslön); vidare på Gesellschaftsgeist och Gemeinschaftsgeist; vidare på metoden att utgestalta förhandenvarande inrättningar (Ausgestaltung) eller att avlägsna sådana (Ausschaltung) och slutligen på fredlig och våldsam metod. De samhällsformer, med vilka Neuraths socialiseringsprogram räknar, äro i hans terminologi: Gesellschaftswesen, Gemeinschaftswesen och Gildenwesen. Hans hushållningsplan avser, att dessa tre former skola förekomma vid sidan av varandra. De ovan uppräknade elementen till en samhällsform medgiva, säger Neurath, 256 olika kombinationer. Men han avstår från att behandla dem alla. Genom en tablå söker han visa, huru
84 de olika elementen kunna sammanföras till olika typer av socialisering. Artikeln avslutas med en grafisk framställning över socialiseringens organisation enligt hans system.1) Korten.
Till sist återstår att ur kretsen av socialiseringsförfattare under revolutionen presentera Alfons Horten: Sozialisierung und Wiederaufbau, 1920. Författaren är en företagsledare, som varit verksam både i privathushållningen och krigshushållningen. Ur hans kritiska granskning av vidtagna och föreslagna socialiseringsåtgärder äro åtskilliga synpunkter värda att bevaras. Som ett vittnesbörd om att Planwirtschaftsförslag enligt den Mcellendorffska typen måste misslyckas skildrar han utvecklingen inom den tyska kolhushållningen, reglerad genom lagen av 1919. Man har förfarit alldeles efter de Wissell-Mcellendorffska förslagen. Arbetsgivare och arbetare ha tillsammans med konsumenter och regering förhandlat om prispolitiken. Resultat de väldiga prishöjningarna, som belasta tyska näringslivet. Hela apparaten har visat sig otjänlig. Den väntade utjämningen mellan privatintresse och allmänintresse har uteblivit. Horten betraktar denna utjämning som ett fantasteri.. Hans eget förslag går därför också ut på privatkapitalets utlösning, så långt nu en socialisering skall ske. De tre prövostenarna för en framgångsrik socialisering äro enigt Flörten stegrad produktion, prisets sänkande och arbetarnas tillfredsställande. Hittills vidtagna socialiseringsåtgärder ha i alla hänseenden visat sig helt och hållet resultatlösa. Före uppställandet av sitt eget förslag genomgår Horten de mot statens företagarverksamhet framställda anmärkningarna. Att statsdriften ifråga om industriella verk visat sig olämplig, medger han. Men detta beror icke på den omständigheten, att staten är ägare till verken utan på att man hittills pressat in statens ekonomiska företag i statsförvaltningens tvångs jacka, som till sin natur är fullständigt otjänlig som driftform för ett förnuftigt bedrivande av ekonomiska företag. ! Återgiven i publikationen Socialiseringsproblemet. punkter sid. 61.
Allmänna Syn-
85 Horten undersöker vidare den slutsats man dragit av bristerna i statens affärsverksamhet, nämligen att privatdriften vore den enda riktiga formen och att framför allt privatföretagens initiativ måste bevaras. Horten menar också, att företagaren kan man icke undvara. Men det finnes företagare och företagare. Horten gör en distinktion mellan företagaren i en industri, som befinner sig i stark utveckling med snabbt växlande uppgifter, och företagaren i en industri, som lämnat detta utvecklingsstadium bakom sig och redan befinner sig i ett tillstånd av mekanisering och normalisering. I företag av den första klassen härskar uppfinnaren, den risktagande köpmannen eller teknikern. I dessa industrier är det privata initiativet, koncentrerat i de enskilda verkens grundare och skapare, i varje avseende avgörande. I företag av den andra typen däremot klyver sig företagaren i två helt olika individer: kapitalisten eller aktieägaren å ena sidan och företagsledaren å den andra. I företag av denna typ är det företagsledaren som är den oumbärlige, icke kapitalisten. Medan det i företag av den första klassen vore ett svårt fel att avlägsna kapitalisten, så kan det i ett företag av den andra klassen vara ett direkt allmänintresse att avlägsna den rene kapitalisten, vars inflytande är skadligt, men behålla den egentlige företagaren, ledaren. Man förstår så den djupare grunden till att Wissell-Mcellendorffs Planwirtschaft måste misslyckas. I denna behålles nämligen kapitalisten i företag även av andra klassen. Hans skadliga inflytande förstärkes endast genom arbetarrepresentanternas och konsumentrepresentanternas medverkan. Resultatet ser man i prisstegringarna på alla "gemeinwirtschaftlich" frambringade produkter. Hur tänker sig Horten själv nu socialiseringen? De livsviktiga industrierna, vilka samtliga ha karaktär av mass företag, måste undandras privatkapitalismens inverkan och i stället föras vidare av det allmänna. Driftformen bör konstrueras efter mönster av det privata aktiebolaget, så att företagsledarens initiativ bevaras.
86 Vid tillämpningen av sina idéer på bergsbruket, närmast koldriften, framställer nu Horten ett förslag som väsentligt avviker från de eljest förekommande. Först och främst menar han, att en totalsocialisering av bergsbruket skulle vara ett felgrepp, emedan däri inrymmas företag som obetingat höra till den förut karakteriserade första klassen. Man må tänka exempelvis på osäkra förekomster av koppar, tenn, bly o. d., företag bland vilka nio av tio förr eller senare visa sig vara nitar. Annorlunda är emellertid förhållandet inom kolgruvedriften. Dessa företag äro att hänföra till den andra klassen. Men i stället för att upprätta en Kohlengemeinschaft för hela kolgruvedriften förordar Horten en kombination av kolgruvor och järnverk men begränsad till en mindre del, 10—15 procent av den befintliga produktionen. Genom expropriation skulle alltså i statens hand överföras "ein gemischtes Werk" med en kolproduktion av 10 till 15 milj. ton och en järn- och stålproduktion om cirka 2 milj. ton, med 60—70,000 arbetare och 4—5,000 anställda. Detta företag organiseras som ett aktiebolag med staten som ensam aktieägare men utan att företaget inordnas i statsförvaltningen. Horten åberopar den erfarenhet han själv vunnit vid statsövertagandet under krigstiden av de Wendelska verken. Det nya företaget skall träda i konkurrens med de förefintliga privatföretagen. Dess resultat skola kunna jämföras med privatföretagens. Det är därför ändamålsenligt att i fråga om aktiekapitalets bestämmande och uppställning av balans framgå på samma sätt som det är brukligt inom den privata industrin. Statens aktier representeras av en riksminister eller ett kollegium av ministrar. Bokslutet förelägges parlamentet. Företagets vinster till flyta statskassan. I övrigt är företaget skilt från statshushållet. Den löpande kontrollen utövas av ett förvaltningsråd sammansatt av två grupper, å ena sidan arbetare och anställda, å andra sidan representanter för det allmänna, som förutsättas företräda jämväl konsumentintresset.
87 En punkt som Horten tillägger stor vikt ifråga om den offentliga kontrollen över företaget är publicitet i största utsträckning beträffande löner, självkostnader och salupriser, vilket förutsattes motväga ensidig, oberättigad intressepolitik från arbetarnas sida. I fråga om verkets inre organisation förordar Horten att vid sidan av den tekniska avdelningen och köpmannaavdelningen i central förvaltningen inrättas en social avdelning. I denna sistnämnda skola arbetarna vara representerade, icke i de andra. Den sociala avdelningen har att syssla med arbetarbostäder, arbetarnas konsumtionsföreningar, antagande och avskedande av arbetare, arbetstids- och lönefrågor, olycksfalls- och sjukkasseväsen m. m. Företagsledare och funktionärer anställas på samma sätt som uti den privata industrin. Tantiembetalning till direktörerna avböjes emellertid. Premiering bör icke ske efter nettovinst utan efter prestation och självkostnader. Den idé Horten här lancerar för kol- och järnhanteringen menar han borde komma till användning även inom en rad andra näringsgrenar. Hans huvudidé är sålunda det konkurrerande statsföretaget. Härigenom får det allmänna inblick i självkostnaderna och kan inverka på införandet av sociala förbättringar. Han framkastar den tanken, att publicitet ifråga om självkostnadsberäkningar skulle obligatoriskt krävas för en hel rad viktiga produkter. Vidare offentliggörande av arvodesbelopp till ledande funktionärer. Huruvida man slutligen skall övergå till en full socialisering av de enskilda näringsgrenarna eller, under bibehållande av den privata konkurrensen som varaktig sporre, nöja sig med en stark statlig andel i produktionen, kanske 20—30 %, det får framtiden utvisa. Detta är några av huvudpunkterna i Hortens förslag. Det vilar i högre grad än det mesta av den dåtida socialiseringslitteraturen på ekonomiska resonemang och ger i det hela ett fastare intryck än det mesta som skrevs under dessa år. Förslaget ingavs till regeringen, som veterligen aldrig ägnade det någon prövning.
2. Analyserande och systembyggande vetenskap. Den systematiserande vetenskapen grep sig tidigt an med att söka bringa ordning i det förvirrande överflödet av socialiseringsprojekt. Först skola återgivas några väsentliga partier ur tvenne med vetenskapliga anspråk framträdande analyserande framställningar, den ena av socialiseringskommissionens sekreterare E. Heimann, den andra av en samma kommission tillhörande fristående vetenskapsman / . S chump eter. Ett viktigt bidrag har vidare lämnats av en debatt inom de tyska socialpolitikernas sammanslutning, Verein fur Soizalpolitik som sammanträdde i september 1919 och hade uppsatt på sin dagordning socialiseringens problem. Ämnet behandlades där i tvenne muntliga rapporter av Lederer och Vogelstein (bägge medlemmar av socialiseringskommissionen) samt i tvenne skriftliga av Eulenburg och Leopold von Wiese. Bland deltagare i debatten märkas vetenskapsmännen Otto Konrad, L. Stephinger, R. Wilbrandt, A. Ammon, M. Heilich, socialdemokraten Adolf Braun, fackföreningsmannen Umbreit m. fl. Själva debattreferatet är föga givande. Av rapporterna intressera Led er ers och Vogelsteins som uttryck för majoritets- och minoritetsuppfattningen inom socialiseringskommissionen. Det viktigaste och för nutida användning bäst ägnade bidraget till analysen av socialiseringens idévärld är emellertid Eulenburgs lilla avhandling: Arten und Stufen der Sozialisierung. Då denna synes innehålla den bästa dåtida systematiken över socia-
89 liseringen och därjämte med betydande precision uppställer en rad allmänna socialiseringsproblem, kommer den att efter Lederers rapport här utförligare refereras. Ur den teoretiska diskussionen vid tiden för socialiseringskommissionens arbete återges alltså först i sammanfattning några delar av den uppsats om socialiseringen som inflöt i Archiv fiir Sozialwissenschaft und Sozialpolitik 1919, författad av socialiseringskommissionens sekreterare Eduard Heimann. Han upptar först till behandling "Socialiseringsmogenheten och de till socialiseringen knutna förväntningarna". Rörande det då för tiden mycket diskuterade begreppet "mogenhet" för socialisering uttalar Heimann, att i princip avgörande för socialiseringens genomförbarhet icke är den redan uppnådda utvecklingsgraden utan möjligheten att i en hushållning åstadkomma koncentration och översiktlighet. Möjligheten av socialisering, utvecklar han på annat ställe, hänger icke uteslutande eller ens övervägande på organisationens utvecklingsgrad i den enskilda näringsgrenen utan ock på dess förutsättningar för en längre gående organisation; den är icke beroende på räntabilitetsläget inom folkhushållningen, då detta icke berör de organisatoriska kraven, medan det å andra sidan alls icke är uppdelningen av den aktuella avkastningen utan uppnåendet av högre avkastning och dennas rättvisa fördelning som skall förverkligas inom socialiseringen. Det säregna efterkrigsläget inom det tyska folkhushållet föranledde som bekant mycken diskussion om detta läge ägnade sig för en socialisering. Heimann vänder sig mot argumentet, att socialisering med framgång kan företagas blott i en blomstrande ekonomi och att i den dåvarande situationen ingenting egentligen skulle finnas att socialisera. Att socialiseringskommissionen själv upptagit detta argument, då den i sin arbetsplan betecknat produktionens återupplivande som en förbetingelse för socialisering kan, menar Heimann, pedagogiskt rättfärdigas men är ekonomiskt ohållbart.
90 Heimann avvisar med en viss skärpa föreställningen att socialiseringens egentliga syfte är en uppdelning och utdelning av mervärde. Han framhåller å ena sidan vilken komplicerad och svårbedömd företeelse den kapitalistiska nettoavkastning är, som utan vidare plägar reklameras som mervärde i den marxska meningen. Vidare framhåller han, att det materiella resultatet av att sålunda betrakta socialiseringen som en ren fördelningsuppgift skulle man finna förvånande ringa. Toge man ifrån kapitalismen den arbetslösa inkomsten men lämnade kvar förfogandemakten över produktionsmedlen, så kvarstode något som väger tyngre än penningmöjligheten till lyx, nämligen makten att kommendera människor. Denna måste brytas, människans frihet i det mänskliga samhället åvägabringas. Därtill kommer emellertid det avgörande ekonomiska elementet, att det ekonomiska framsteget i privathushållningen i princip är hemfallet åt tillfälligheten och ofta nog hindras genom motstridiga räntabilitetshänsyn; först socialismen kan planmässigt sträva därefter. I krisproblemet framhåller Heimann, att även om i den socialistiska hushållningen krisliknande företeelser skulle uppträda (osäljbarhet av produkter) så skulle dock krisens sociala specificum undvikas och nackdelen likmässigt fördelas på folket samfällt, medan krisen i den privatekonomiska uppsplittringen förintar många enskilda existenser. På någon rätt till den fulla arbetsavkastningen är lika litet att tänka som på ett förverkligande av de därmed sammanhängande intresse förhoppningarna. Ja, till och med formen av mervärde kommer det socialistiska samhället sannolikt att bibehålla. I en annan avdelning behandlar Heimann "gillet som organisatorisk princip för socialiseringen". Inledningsvis framhåller han, att det i Tyskland i det avgörande ögonblicket egentligen fanns blott en socialiseringsplan, denna till på köpet icke härrörande från någon socialist i egentlig mening. Det var Rathenaus.
91 Med Rathenaus idéer och kolkommissionens förslag hade gilleprincipen officiellt utnyttjats för socialismen. I Bauers program framträder socialiseringen under två olika former: dels den strängt marxistiska som icke tillåter någon privategendom för de redan högre organiserade industrierna, dels den vid begränsad privathushållning ännu fasthållande ursprungliga formen i "Neue Wirtschaft" för de mindre utvecklade grenarna. Den fullkomliga elasticiteten i denna gilleprincip tillåter i själva verket dess användning icke blott i de mest olika intensitetsgrader utan ock för de mest olika syften. Den är uppenbart vunnen ur den högkapitalistiska erfarenheten, fast nu vänd emot sitt upphovs anda. Den är en organisatorisk tanke bestämd att vara ett medel till rationalisering och därmed i socialt hänseende neutral. Dess betydelse för socialismen kan knappast överskattas, medan den å andra sidan låg så snubblande nära och måste framstå som rentav självklar, fordrad som syntes av den naturliga logiken, ja med sin förebild i trusten, om ock antitetisk och naturligtvis ofullkomlig. Om Rathenau jämför gillet med avseende å arbetssätt och aktionsduglighet med ett syndikat, så är denna jämförande bild redan för Rathenaus egna avsikter mycket för svag, då även han fordrar mycket vittgående befogenheter för gillet; socialiseringskommissionen åter föresvävar en mycket stramt reglerad trust som mönster. I en not tar Heimann i korthet ställning till den i juni 1919 efter artikelns avslutande bekanta planen från Reichswirtschaftsministerium till en bunden planhushållning. Han antyder två avgörande invändningar. Å ena sidan har man misskänt betydelsen av ledarskapet i ekonomin. Planen arbetar genomgående med kollegier i stället för ansvariga ledare, med syndikater i stället för truster. Till och med de nutida kartellerna förlama de bästa krafterna; i tvångssyndikatet bortfaller riktigt varje sporre som är för handen i den fria kartellen, vari den enskilde alltid har möjlighet att trots kartellen gå vidare på vägen till koncern och trustbildning, vilket periodiskt fram-
92 träder i kampen om kvotsiffrorna. Tvångssyndikatet känner däremot ingen konkurrens, det är en ren räntegaranti. Denna dess karaktär skarpes emellertid för det andra ytterligare genom det faktum, att råvaruanskaffning och fördelning tillkommer syndikatet som sådant, så att uppkomsten av nya företag hänger på den goda viljan hos de redan bestående, vilket vill säga från början omintetgöres. Här prisges alltså privathushållningens fördelar och dess nackdel, det privata räntetagandet, vidhålles i skarpaste form. Härmed vill emellertid Heimann icke ha tagit ställning till planhushållningen som helhet, då den grundläggande tanken kan frigöras från de organisatoriska bristerna vid utförandet. I en tredje avdelning behandlas så totalsocialiseringen. Den rationaliserade centralism som utgör socialismens organisatoriska sida kan icke hänföra sig blott till de enskilda näringsgrenarna som isolerade öar utan måste utöver detta omfatta hela folkhushållningen som enhet. Redan i den organisatoriska tankens egen logik är detta avslutande steg grundat; men därtill kommer, att just detta och blott detta är i stånd till lösningen, åtminstone den approximativa lösningen av den uppgift som för socialismen städse varit ett av de främsta målen: att bevara proportionaliteten i folkhushållet mellan dess delar och framförallt i förhållandet mellan produktion och konsumtion samt att undvika kriserna. Socialiseringskommissionens arbete har i detta hänseende stått under en olycklig stjärna. Redan dess inkallande genom de socialistiska Volksbeauftragten under namn av en "kommission för förberedande av socialisering av företag" måste såtillvida möta de tyngsta betänkligheter som därmed hela företaget påtrycktes stämpeln av partialitet, medan socialiseringens begrepp i den klassiska lärans mening blott skulle finna användning på folkhushållningen som helhet. Ett totalprogram för kommissionens eget arbete hade varit så mycket nödvändigare som detta hade gett möjlighet att inlemma dess senare enskilda
93 arbeten i ett tankesystem och bedöma dem utifrån detta. Dess dokument blevo genomgående uppfattade som isolerade förslag och måste så uppfattas, och den partiella karaktären av den ställda uppgiften blev i viss mån erkänd genom stillatigande och ställd under den synpunkten att för urvalet av företag att socialisera möjligheten till en produktionsstegring vore måttgivande. Utan tvivel komma i den totala byggnadens vinklar och vrår många yrken att överantvardas åt fria privatföretag, men huvudådrorna i den socialistiska hushållningsorganismen få under inga omständigheter genomskäras av sådana inhysingar, och då det är produktionen i dess helhet som genom socialiseringen skall höjas, så förbjuder detta en överskattning av produktivitetskriteriet i det enskilda fallet. Ett ytterligare avgörande försvagande erfar det genom prövningen av den frågan, vilket minimum av organisation som skall fordras av en enskild näringsgren för att den ekonomiska totalorganisationen och marknadens avkopplande skall vara genomförbar. Detta minimum ligger mycket lågt; till synes räcker det att organisera cirkulationsförloppen, alltså inköpet av material och avsättningen av produkter, medan den egentliga produktionen i nödfall kan förbli helt fri. Om Neuraths teorier yttras bland annat, att det nära nog är tautologi och icke bringar saken vidare i vart fall i organisatoriskt hänseende, om man säger att man för uppställandet av en totalplan behöver en totalstatistik och för dess genomförande en rad av syndikatbildnings-, expropriations- och andra liknande lagar; just på innehållet i dessa lagar hänger allt. Och om härom ingenting säges utan allt överlåtes åt Neuraths Centralwirtschaftsamt, så kommer man såtillvida icke alls fram till den praktiska socialiseringen. Inte heller behandlas det rentav pressande problemet hur man vid socialiseringen skall undgå den byråkratiska apparaten, då detta Centralwirtschaftsamt dock måste sträcka ut sina känslospröt överallt, alltså förmodligen utveckla sig till en byråkratisk apparat av de mest oerhörda dimensioner.
94 Den "totalsocialisering" som för Heimann är socialismens fulla förverkligande framstår för honom visserligen som det självklara målet, efter vilket allt arbete måste orienteras. Men dess lösning kan icke förutkonstrueras. Vid behandlingen av utrikeshandeln upptar Heimann Neuraths idéer om kompensationsutbyte. Med uttrycket kompensationsutbyte är ingenting närmare sagt angående organisationen. Därunder kan lika gärna falla den under kriget brukade tyska metoden att sluta statliga avtal, vilkas utförande överlämnas åt den privata handeln, som den fullständigt förstatligade ryska utrikeshandeln. Men vidare och framförallt blir bytesförhållandet här ett problem, då det icke mer är ett automatiskt resultat av marknadsförloppet utan godtyckligt fastställes. Och detta problem blir ett principiellt i utbytet mellan en socialistisk och en kapitalistisk stat, emedan här två olika metoder för prisoch kostnadsberäkning stöta emot varandra, då priset principiellt på den ena sidan innehåller element som äro främmande för detsamma på den andra sidan. Exportpriset bestämmes ögonskenligen av marknadsläget i importlandet. Åtminstone skall det under alla förhållanden täcka kostnaderna för exportvaran, om för övrigt efterfrågan faktiskt behöver den. Att hålla hemlig en eventuellt överlägsen konkurrensförmåga hos det socialiserade exportföretaget finns det ingen grund till; dumping är ju utesluten genom själva begreppet socialiserad hushållning, då den blott är möjlig i fall av inländska monopolpris. Med vinsten ur exportföretaget kunde avsättningen inom landet förbilligas utan att en sådan vinst vore att bedöma socialt ogynnsamt. Komplicerat är importens fall. Så önskvärd än arbetsdelningen inom världshushållet må vara för socialismen i produktionsstegringens intresse, så står dock emot detta motiv i en kapitalistisk omgivning det övervägandet, att importen som sådan stärker den exporterande kapitalistiska hushållningens ställning. Kanske kommer även den socialistiska folkhushållningen i analogi med det förflutna att i en kapitalistisk omgivning sträva
95 efter autarki och tillgripa åtgärder för att förhindra en billigare införsel från utlandet och eventuellt ersätta den genom en dyrare egenproduktion till och med under skydd av tullar. Men kan och vill man icke umbära införseln, så kunde man tillgodogöra sig differensen mellan det inhemska priset och importkostnaderna för det socialistiska samhällets ändamål genom en importtull, vilken blott icke finge undertrycka impulsen till import. Detta vore då i fullständig motsats till det nuvarande en importtull, som alls icke hänförde sig till produktionen, utan vore bestämd att skydda konsumtionen för kapitalistisk exploatering. På vad sätt utrikeshandeln mellan flera socialiserade folkhushåll skulle komma att avspegla sig undandrar sig ännu fullständigt bedömandet. Man får anta, att den på helt annat sätt än hittills skall bedrivas i solidaritetens anda, i den mån nu de enskilda folkhushållen överhuvud förbliva stelt avgränsade gentemot varandra. Det ligger eljest nära nog att tänka sig en sammansmältning av t. ex. Tyskland och Ryssland till ett enhetligt hushållningsområde. Stort intresse ägnas i avhandlingen åt de socialiserade företagens prispolitik. Socialiseringskommissionen har, menar Heimann, lämnat prispolitikens grundsatser i dunkel. Uppnåendet av överskott kan i varje fall tänkas som något tillfälligt, medan detta hos Bauer rent av göres till grundvalen för den kommande statshushållningen. Vill man överhuvud räkna med ett tillägg till självkostnaderna, kan man omöjligen dra någon gräns där fiskalismen begynner. All överskottshushållning är av fiskalisk karaktär. Då nettovinsten i en socialiserad hushållsorganism icke kan uppnås på arbetarnas bekostnad och differentialräntor icke längre uppstå, när alla företag sammanfattas i en hand, så måste nettovinsten härröra ur försäljningen. Ställas för de socialiserade företagen den uppgiften att leverera staten inkomster, så få de enskilda medborgarna delta däri i en proportion, som icke i princip hänför sig till deras
96 inkomst- eller förmögenhetsläge, men i det enskilda fallet gestaltar sig desto mer osocial ju mer å ena sidan produkten tjänar trängande livsbehov och ju mer olika å andra sidan inkomsternas och förmögenheternas höjd är. Därför måste det vara den första plikten för alla socialiserade företag att hushålla utan överskott och blott täcka självkostnaderna. Kan man icke undvika uppnåendet av överskott, så kunna de i varje fall användas för att sänka priserna under den nästföljande hushållningsperioden. Hela föreställningen om överskott faller ihop, så snart man blott tänker sig den socialistiska hushållningen realiseras i sin helhet och därmed tillika framhäver dess karaktär som behovshushållning. Därmed bortfaller ingalunda nödvändigheten av en hushållsräkning. För det första måste varje företag i detta hänseende kontrolleras och veta att fullt rättfärdiga alla avvikelser från den räknemässiga ekonomin. Men framförallt får samhället som helhet icke producera oekonomiskt. Det skulle eljest alldeles som en privatman nu för tiden angripa sitt "kapital". Alltså t. ex. få försälja de maskiner, med vilka det producerar, för livsmedel. Det måste med andra ord ur produktionen som helhet ta ut kostnaderna jämte investeringskvot. Andra mål för det hushållande arbetet träda fram vid sidan av det räknemässigt ekonomiska, men kostnadsräkningen behåller dock sin betydelse som utslagsgivande moment vid bedömandet av det totala resultatet. Men detta gäller blott för det hela som en enhet; produktionsresultatet i ett enskilt företag kan icke längre siffermässigt bedömas efter överskottets höjd, emedan de olika ekonomiska målen icke längre kunna enhetligt uttryckas i en räknemässig måttstock. Men till och med bortsett från inkommensurabiliteten i hushållningens mål har nettovinsten icke någon plats mer i den socialistiska hushållningen. På marknaden blir frågan om dess existens och dess höjd bestämd som en automatisk följd av på annat sätt bestämda priser. I behovshushållningen bestämmes däremot priset genom medvetet och frivilligt avtal,
97 så att överskottets höjd, ifall nu ett sådant skall ernås, likaledes på förhand regleras genom medveten överenskommelse och måste påläggas kostnaderna. Detta var exempelvis fallet inom krigsindustrin, då staten och fabrikanten enade sig rörande höjden av den "skäliga" vinsten och fastställde priset till ett däremot svarande. För övrigt ha i gillen av samma slag som Deutsche Kohlengemeinschaft konsumenterna principiellt att medverka genom sin representation i gillets parlament vid alla avgöranden om priset och dylikt. Avtalet skulle alltså icke komma till stånd först mellan säljare och köpare utan redan i förväg i den interna rådplägningen och därmed redan i det yttre förlora varje likhet med prisfastställandet på marknaden. Överskottet vore icke längre en följd av utan en orsak till prisbildningen och av denna grund fullständigt olämpligt att använda för att få veta något om resultatet av de använda kostnaderna. Ur behandlingen av skatteväsendet och ersättningen till de exproprierade förtjänar följande att återgivas. Analysen av prispolitiken leder Heimann till den uppfattningen, att inkomstskatten bleve den enda rättmätiga inkomstkällan för ett socialistiskt samhälle ur produktionens löpande avkastning. Till den komma under vissa omständigheter ovan berörda införseltullar som emellertid icke härröra ur det finansiella behovet och i vart fall skulle bringa mycket små belopp i förhållande till behovet. Av största betydelse bleve däremot i såväl finansiellt som socialt hänseende den tredje och sista inkomstkällan: arvskatten, om vars ofrånkomlighet allt är sagt genom Rathenau. För övergångstiden är den progressiva skatteprincipens användning självklar. Men annorlunda då socialiseringsprocessen är fullbordad. De då ännu bestående inkomstskillnaderna motsvara ju prestationerna i samhällets tjänst och äro direkt föranledda av samhället. Det socialistiska samhället kan blott uppta en enhetlig skatt per huvud. Därmed förlora samtidigt de 7—Socialisering i Europa.
98 indirekta skatterna på massförbrukningens föremål sin anstötliga karaktär, ehuru då som nu något positivt argument av skatteteknisk art knappast är att finna till deras förmån. Under övergångstiden kommer det skisserade socialistiska skatteväsendet emellertid att erfara en komplettering som just för övergången lämnar allt annat i betydelse långt bakom sig: förmögenhetsskatten. Den väl först av Goldscheid propagerade förmögenhetsavgiften in natura kommer knappast att kunna undgås med hänsyn till skatternas nödvändiga höjd. För socialiseringen är den föga fördelaktig. Bortsett nämligen därifrån, att förvaltningen av en så utan val sammanvirvlad äganderätt till de mest olika förmögenhetsdelar, hus, åkrar och material ställer staten inför en knappt lösbar uppgift, så är ju det kapital som den sålunda får i sin hand redan fast placerat och kan alls icke finna användning som sådant utan på sin höjd med sin årliga avkastning för socialiseringens syften. Förmögenhetsavgiften in natura är planlös socialisering och såtillvida -—• naturligtvis blott såtillvida — mycket i vägen för den planmässiga socialiseringen. Statens rätt att ur deklarationerna ta ut vissa objekt att överta in natura kan blott mildra men icke upphäva nackdelen, i varje fall borde man så mycket som möjligt främja betalningen i penningform. Ser man nu emellertid riktigt efter vad det är för omvälvningar, som skulle framkallas genom en plötslig konfiskation av alla förmögenheter och som skulle undvikas genom avlösningen, så framgår rent ekonomiskt, att det i denna fråga alls icke handlar blott om det begränsade antalet av förmögenhetsägare utan om hela trossen av dem som ha inställt sitt förvärvsarbete på de förmögnas lyx, från tjänstfolk och lakejer till spinnare och vävare av fina tyger. Att med ett slag beröva alla dessa avsättningsmöjlighet skulle för visso med det omfång lyxindustrier ha i Tyskland betyda en katastrof. Frågan om metoden för ersättning är icke lätt att lösa. Minst torde den av Bauer föreslagna metoden ägna sig, att betala ut det fulla förmögenhetsvärdet för exproprierade produktions-
99 medel, då därigenom efterfrågan på konsumtionsmedlens marknad skulle oerhört förstärkas och i följd därav lyxindustrin utvidgas och även i övrigt de ännu fria priserna drivas i höjden. Ur artikelns innehåll ett par punkter ytterligare. Om socialiseringskommissionens kol förslag yttrar Heimann, att det innehåller en överspänning av autonomitanken. Autonomt skall gillet vara i alla frågor angående driften. Men egendomen och dess belastning kan mycket väl få gälla som det allmännas sak. Med avseende å driftsråden framhålles med styrka, att deras införande ingenting har att göra med socialiseringen, vilken viktig plats de än må intaga i den nya samhällsordningens totala bild. Det är icke emedan socialismen är socialistisk utan emedan den också är demokratisk, emedan den vill alla medborgares delaktighet och urval från alla medborgare, som den behöver driftsråden. Deras betydelse är därför fullt riktigt fattad och avgränsad med slagordet "demokrati i företaget". Under termen socialismens asketiska karaktär sammanfattar Heimann sin uppfattning om den centralistiska socialismens djupaste väsen. Om mekaniseringen är ett av den moderna världens lidanden, så är det socialiseringens tunga, måhända tragiska kall att stegra detta lidande för att kunna upphäva det. Otvivelaktigt är det tänkbart, att mekaniseringen för till ett andligt stelnande. Men nödvändig kan blott den betrakta en sådan utveckling, som är så fångad i kapitalistiska ideologier, att han föreställer sig friheten utan vidare som ekonomisk frihet. Därpå kommer det an: att förskjuta tyngdpunkten i hushållningen till livets högre sfärer. Socialiseringens väg är sålunda klar. Den känner blott denna enda asketiska väg till frihet. Klingar icke detta sista, kunde man säga, som en profetia om den ryska arbetarklassens framsvält av 5-årsplanen?
100 Schumpeter.
Härefter skola som förut är nämnt återgivas vissa uttalanden av / . Schumpeter, nationalekonom med erkänt rykte som skarp teoretiker. I Archiv fur Sozialwissenschaft und Sozialpolitik ingick 1920 en artikel av denne: Sozialistische Möglichkeiten von Heute. Icke utan fog fäste denne därvid uppmärksamheten på det faktum, att litteraturen om socialiseringen är så rysansvärd. De mest dugande personer ha över dessa problem skrivit de största banaliteter. Två fakta får man se i ögonen för att kunna ge svar på frågan om de socialistiska nutidsmöjligheterna. Det saknas mod — och det kan under föreliggande omständigheter också vara lätt begripligt att modet saknas — till den hänsynslösa öppenhet som vore nödvändig. Det ena faktum är, att socialiseringen ofrånkomligt måste ha till följd en tillbakagång i produktionen och en försämring av nödläget i alla skikt. Det andra, att man för att ha framgång med socialiseringen måste pålägga arbetarmassorna en järndisciplin av en hittills aldrig spord grad av hårdhet. Med en verklig socialisering förstås i artikeln en socialisering i den meningen, att en folkhushållning som beror på privategendom och privatinitiativ skall ledas över i en socialistisk folkhushållning, det vill säga en sådan, däri ett socialt centralorgan förfogar över alla produktionsmedel, utarbetar och genomför en social hushållningsplan ända fram till regleringen och fördelningen av de konsumtionsmogna produkterna till de enskilda medborgarna. Termen socialisering kunde därvid såväl betyda en långsam historisk process som en på detta mål riktad medveten politisk aktion. Men en sådan politisk aktion kan blott få resultat, om en historisk, automatisk, i tingen själva liggande socialiseringsprocess redan satt in, om alltså den sociala utvecklingen av sig själv styr kurs mot socialismen. Efter bokstaven kunde socialisering betyda överförande i en socialism vilken som helst, t. ex. en aristokratisk eller hierarkisk. I länder som förfoga över stark herreklass vore också nu för
101 tiden en icke demokratisk socialism och en densamma tjänande socialistisk aktion tänkbar. Krigshushållningen framställer t. ex. försöket att närma sig en sådan. Här är det dock blott tal om den demokratiska socialismen. Blott den betyder en ny samhällsform. Socialiseringens mening — det kan icke ofta nog upprepas — ligger i momentet av en medveten hushållningsplan för hela folkhushållet, icke t. ex. överhuvud däri att genom densamma planmässig samverkan sättes i stället för profitjäktens anarkiska kaos, ty privategendomens och den fria konkurrensens hushållning är allt annat än anarkisk. Skillnaden mellan socialistisk och privatekonomisk organisation av folkhushållet ligger icke heller däri, att i den socialistiska samfälldheten hushållningen tjänar det allmänna men i konkurrenshushållningen det individuella intresset. Impulsen till den individuella vinststrävan är visserligen konkurrensens drivande kraft. Men i avseende å det sociala resultatet av alla dessa vinststimulantier tjänar konkurrenshushållningen likaså allas intresse som den socialistiska statens produktion. Även lantbrukaren som producerar för att förtjäna producerar därvid alltjämt vårt bröd, och vad som förnuftigtvis kan föreligga till diskussion är helt enkelt den dubbla frågan, om han icke producerar ofullkomligare än i hans ställe den socialistiske produktionsledaren skulle göra och om inkomsten som han drar därur icke är onödigt stor. Vad som produceras, hur det produceras och hur mycket det produceras, vem produkten tillfaller, det bestämmer företagaren icke enligt sitt godtycke, det bestämmer fastmer alltid i sista hand konsumenten. Ville vi besvara dessa frågor, så måste vi framförallt skilja mellan arbetandet i ett redan förefintligt företag i den socialistiska och i konkurrensekonomins organisation och det sätt, särskilt den lätthet varmed ett sådant företag kunde kallas till liv i bäggedera. Vi måste pröva hela virrvarret av argument för och emot privat hushållning och individuellt initiativ på dess konkreta innehåll. Vi måste vid ett bedömande av konkurrenshushållningens vinster särskilt undersöka deras sammanhang
102 med livsviktiga prestationer och då även inkomsternas användning som uppstå ur dessa vinster, varvid det är att beakta, att det som därvid sparas kommer folkhushållets utveckling och icke blott de övre skiktens konsumtion till godo, samt att problemet uppträder, på vilket sätt än i den socialistiska staten det individuella intresset för sparande framkallas — att icke alls tala om omdömet rörande kulturbetydelsen av stora ekonomiskt tryggade inkomster, vilket omdöme sedan å sin sida för över till behandling av den socialistiska kulturbyggnaden. Detta kan här icke vara uppgiften. Man har förebrått konkurrenshushållningen oändamålsenlighet och särskilt slöseri med nationella produktivkrafter. Däri ligger närmast en lekmanna fördom. Vad som framstår för iakttagaren som oändamålsenligt av konkurrenshushållningens metoder är nästan alltid rest av förgångna ekonomiska perioder eller resultat av statliga ingrepp som förhindrar den fria konkurrensen att göra sitt arbete. Bristerna i varufördelningsprocessen bero närmast därpå, att medelståndspolitiken och en denna tjänande skattepolitik icke tillåter konkurrensen göra sitt verk. Även i den socialistiska staten måste ett propagandaarbete presteras, om en hittills obekant konsumtionsartikel skall avsättas i stora mängder. Men konsumentintresset är det enda reala innehåll som överhuvud kan inläggas i det svävande ordet "allmänt bästa". Som karakteristiskt för den moderna ekonomiska utvecklingen framhålles, att arbetet på den fortskridande rationaliseringen av hushållet själv återigen rationaliseras och därigenom mekaniseras. Den ekonomiska ändamålsenligheten har så att säga blivit självständiggjord, det ekonomiska framsteget alltmer opersonligt. Uppgiften att städse förnya och formera kapitalet är icke blott en av de svåraste uppgifter en socialistisk organisation har att lösa, utan det är också klart att för att blott halvvägs lyckas med övergången till den socialistiska livsformen man måste förutsätta mycket stor kapitalrikedom och mycket låg
103 räntefot. Blott då kan man fördra den tillbakagång i produktivitet som tvivelsutan är att befara. Vidare kräves i det väsentliga konstant befolkningssiffra, ty till och med i gynnsammaste fall kan den socialistiska organisationsformen icke uthärda den spänning och den temperatur som stark befolkningsökning för med sig i ekonomi och politik. Realiseras kan socialismen i sin fulla renhet som medveten, systematisk (rättsligt) genombildad organisationsform för samhället blott genom en därpå riktad politisk lagstiftande och exekutiv aktion: en "socialisering". Totalsocialiseringen måste tvivelsutan vara för handen som mål, om aktionen skall vara av principiell betydelse. Att, undantaget fallet privatmonopol, någon vare sig arbetare eller konsument skulle ha någon särskild fördel av ett förstatligande, därigenom att företaget eller industrigrenen icke längre tjänar det privata utan det allmänna intresset, är ett argument som blott kan göra intryck på en lekman. Däremot är det icke att bestrida, att förstatligande och kommunalisering i regel betyder ersättande av en duglig företagare genom en oduglig och blott i ett sådant gynnsamt tillfälle, att helt enkelt ingenting är att fördärva, kan vara framgångsrikt. Varvid visserligen är att betona, att offentligheten varken är i stånd till eller villig att var gång pröva den uppstående skadan men så mycket mer benägen att fröjda sig åt förstatligandets själva faktum. Av principiell betydelse kan förstatligande bli, blott om två omständigheter sammanträffa. Att det hänför sig till en så stor krets av objekt, att folkhushållets privatekonomiska karaktär därigenom förändras. Och att de förstatligade industrigrenarna eller företagen komma i händerna på en socialistisk statsmakt. Socialpolitikern av tysk och engelsk typ kan här visserligen vara med i stor utsträckning utan att tolka dessa processer socialistiskt. Dock torde under de givna omständigheterna socialistens diagnos vara den riktiga. Det må för övrigt hänvisas därpå, att fortvaron av räntebetalning till kapitalisten visserligen står i strid med den marxis-
104 tiska teorin men icke med socialismen överhuvud taget. Den kan visa sig ändamålsenlig icke blott för övergångstiden utan ock i längden, och även ett samhälle med kapitalanspråk och räntebetalning skulle alltjämt kunna vara socialism. Framförallt ligger det nära att begynna med socialisering av bankväsendet. Det s. k. reguljära bankföretaget är i månget hänseende överhuvud ett gott exempel på hur en förvärvsgren blir socialiseringsmogen, medan för ungefär hundra år sedan det icke fanns i världen något mera personligt, något som mer fordrade individualitet, förtroende och initiativ än bankaffärerna. Utveckling av driftsråden, socialisering av bankväsendet, industrins genomorganiserande i lämpliga tvångsförband, förstatligande av enskilda industrigrenar, socialisering av enskilda "mogna" företag, allt detta kan tillsammans ersätta totalsocialisering. Kanske ligger det viktigaste i det faktum, att personlig framgång och ekonomisk prestation icke mer såsom i kapitalismen äro oskiljaktigt förbundna: den kapitalistiske köpmannen skyddar inget än så glänsande tal för följderna av eventuell oduglighet. Det må fullständigt medges, att efter en ytterligare kapitalistisk uppfostran och uti en därpå följande socialism som verkligen drar ut tidens facit, de individuella motivationerna bliva så omgestaltade, att t. ex. yrkeskamraternas bifall o. s. v. kan ersätta det nutida så kallade ekonomiska motivet. Men säkert är, att om man socialiserar i förtid det måste räknas med kapitalistiska människor och i synnerhet även med kapitalistiska arbetare. En sak som fullständigt ruinerar ett folkhushålls kreditvärde är det ständiga lekandet med socialiseringen, det ständiga demonstrerandet och agiterandet utan att något sker, medan samtidigt allt, även det mest absurda och brutala, förblir möjligt. Men om en socialiseringsaktion genomfördes snabbt och allvarligt och utan eklatanta absurditeter, så skulle utländska kapita-
105 listgrupper förmodligen lugnt träda i varu- och kapitalutbyte med ett sådant hushåll. Att åter prisa socialiseringen som en metod för återuppbyggande är knappt ansvarigt. Den skulle väl näppeligen uppnå vad den kapitalistiska hushållningen icke kan uppnå. Vi ha nu ytterligare att ta del av de förut annonserade bidragen från socialpolitikernas diskussion 1919. Lederers inlägg i diskussionen inom Verein fur Sozialpolitik har ett särskilt intresse därför att Lederer anses vara författare till socialiseringskommissionens kolförslag. Ur hans yttranden i rapporten till mötet i Regensburg förtjänar därför en sammanfattning att återges. Lederer vill begränsa diskussionen till: 1. socialiseringsprocessens principiella betydelse; 2. dess ställning i den vetenskapliga socialismens lära och 3. det inre teoretiska sammanhanget i den tyska socialiseringskommissionens socialiseringspolitik jämte de tysk-österrikiska planerna. Hans kritik av den bolsjevikiska totalsocialiseringen kan här saklöst förbigås. Men han yttrar sig också om totaliteten i allmänhet, framhållande att draget till totalitet i en hushållningsplan är utmärkande icke blott för bolsjevismen utan av naturen tillkommer varje socialism. Detta drag har nu trätt tillbaka blott därför att reminiscenserna från krigshushållningen och dessutom kanske också många förslag till en universell hushållningsplan bidragit till att diskreditera socialismen. I dessa planer är socialismen uppfattad som ett blott organisationsproblem och det har föranlett många socialister att avböja denna rationalistiska och teknicistiska riktning. Särskilt nära krigshushållningens tankegångar stå Neuraths socialiserings förslag, vilkas genomförande förutsätta en allmän överensstämmelse i viljan och en obruten statlig auktoritet. Alla dessa planer äro i förväg dömda att stranda. Krigshushållningen hade statens hela auktoritet bakom sig och realiserades också till hälften. Men vilken auktoritet har en central-
106 statistisk myndighet? Alla dessa planer måste därför i sista hand postulera tvånget, och tvånget måste antingen leda till bolsjevismen eller förbli verkningslöst. Så ha dessa tendenser till en universell socialisering hittills icke fått någon praktisk betydelse. Och socialiseringens problem ställer sig på annat sätt, om man uppfattar revolutionen icke som väg till socialismens uppbyggande utan blott som ett bortskaffande av politiska hinder, varefter först uppbyggandet är att prestera. Om man alltså uppfattar socialiseringens problem såsom ett utvecklingsproblem, vilket nu kan blott stegvis lösas. Lederer formulerar då problemet sålunda: Hur skall man kunna av fri vilja på ett självuppbyggande sätt skapa en ickekapitalistisk automatik i det ekonomiska livet, i vilken organisationen av varuproduktionen och fördelningen utan ökning av det auktoritära tvånget följer på sådant sätt, att på en gång produktiviteten befrämjas och det rättviseideal bringas närmare sitt förverkligande som socialismen företräder? Bland generella åtgärder nämner han driftsråden — skapandet av den konstitutionella fabriken — och den förmögenhetsindragning som särskilt Goldscheid propagerar. Vad det sistnämnda beträffar anmärker han, att därmed icke vinnes någon lösning av det organisatoriska problemet. Därmed är icke ännu visat huru man i stället för den automatisk-kapitalistiska processen kan skapa en socialistisk. I och för sig äro driftsråd och förmögenhetsindragning ännu icke någon socialisering. Ensamma skulle de därför ingenting ändra i kapitalismens grundstruktur, emedan kapitalismen icke är något murket ekonomiskt system. Det principiella steget, vändpunkten, finner Lederer, då man går vidare från dessa efter folkhushållets hela bredd verkande åtgärder till en genomsocialisering av enskilda näringsgrenar. Exempelvis socialiseriiigskommissionens förslag till kolhushållning. Lederer efterfrågar ett objektivt kriterium, vilka näringsgrenar som särskilt ägna sig härför (under förutsättning att man överhuvud vill socialisera). Bland annat pläga nämnas
107 teknikens utvecklingsstadium, den personliga prestationens betydelse, men för sin del fattar Lederer frågeställningen på annat sätt. Nu frågas i regel, om driften ägnar sig för byråkratisk förvaltning, och den betraktas därefter såsom mogen eller icke mogen för socialiseringen. I stället borde vara avgörande för frågan, om en näringsgren kan socialiseras, den omständigheten om den är i stånd att även som socialiserad uppehålla det kommersiella umgänget med den övriga kapitalistiska ekonomin i världen. Om t. ex. en näringsgren som behöver mycket kredit är i stånd att erhålla kredit såsom socialiserad näringsgren. I och för sig är en socialiserad näringsgren lika kreditvärdig som en privatindustri. Den kan till och med — om det är utlandskredit det är fråga om — i ännu högre grad säkerställa utförseln och därmed prestera täckning för krediterna. Men i betraktande av den kapitalistiska världens allmänna misstroende mot socialiseringen kommer den näringsgren att ha företräde som tar i anspråk föga kredit, vars produkter lätt finna avsättning och vars förhållanden lätt kunna genomblickas. Väsentligt är vidare, att den socialiserade näringsgrenen icke eventuellt ställes i en marknadssituation, vari överlägsna företagares konkurrens är i stånd att underbjuda och i grund förstöra näringsgrenen, emedan den är socialiserad. En dylik frågeställning är påkallad, emedan socialiseringen även är ett politiskt problem. Däremot vill Lederer icke betrakta som avgörande frågan, om centralisationen är mer eller mindre framskriden, om företagen övervägande äro stordriftsföretag eller icke, om en ytterligare teknisk utveckling är möjlig eller denna redan är avslutad. Allt emedan han icke vill medgiva, att den socialiserade hushållningen principiellt utvecklar sig långsammare eller funktionerar sämre än den kapitalistiska. Till karakteristiken av det socialiserade företaget framhåller Lederer vidare, att det måste köpa och sälja och därvid realisera sina kostnader. Varken öppet eller dolt får det förekomma statliga subventioner. Ty den kapitalistiska räntabili-
108 tcten är ett så viktigt symptom på ändamålsenlig verksamhet, att den icke kan umbäras, så länge ej den övervägande massan av varuproduktionen är socialiserad och andra kontrollmetoder äro utvecklade. Nu kan mången fråga: Om socialistiska näringsgrenar skola komma att se ut som kapitalistiska, vartill tjänar då hela omvälvningen? På denna fråga ger Lederer egentligen blott ett för de aktuella tyska förhållandena anpassat svar. Han hänvisar nämligen till nödvändigheten att höja arbetslusten genom att göra arbetarna till ett aktivt element i produktionsapparaten och på detta sätt lösa återuppbyggandets uppgift. På frågan, inom vilka näringsgrenar socialiseringsspörsmålet nu kan upptagas, svarar Lederer med att nämna utom kolgruvorna malmproduktionen, fabrikation av råjärn och halvfabrikat, kaligruvorna, några grenar av den kemiska industrin, skeppsbyggeriet, textilindustrin, läder- och cementindustrin, storjordbruket, skogshushållningen, elektricitetshushållningen och försäkringsväsendet. Allt detta är näringsgrenar som böra prövas beträffande frågan, om socialiseringen är möjlig och ändamålsenlig och hur den skall försiggå. Ty organisationsproblemet måste ställas särskilt för varje industri och besvaras konkret. Metoden att genomsocialisera enstaka näringsgrenar möter en invändning. Kan detta vara socialism i meningen att genomföra en hushållningsplan? Varje socialism har dock en mening, sägs det, blott om den går ut på folkhushållet som helhet, på en plan för folkhushållningen. Nu kan frågas, huruvida det kan komma något förnuftigt ut av ett sidoordnande av dessa bägge slag av företag, de socialiserade och de kapitalistiska, om man icke här blandar två system som icke kunna fördra varandra mer än eld och vatten, så att de ömsesidigt komma att hämma varandra eller i bästa fall de socialiserade företagen blott bliva maskerade kapitalistiska. Frågan om denna metods tillämplighet hänger uppenbarligen därpå, om i den kapitalistiska hushållningen de enskilda företagen eller företagsgrupperna (karteller) bestå vid
109 varandras sida regellöst eller om folkhushållet utvisar en enhetlig, planmässig struktur. Lederers mening går därpå ut, att den kapitalistiska ekonomin — och det stämmer för tiden före kriget mycket bättre in än för tiden efter kriget — faktiskt har realiserat en hushållningsplan. Om enstaka näringsgrenar socialiseras, så är det alltså icke fråga om att bygga ut de första styckena av en omfattande plan i ett kaos, så att säga i ett vilt hav som kunde bortrycka pelarna för en ny ordning, utan därom att en bestående hushållningsplan ersattes eller omformas till en annan hushållningsplan. I denna nya andra hushållningsplan skulle t. ex. produktionsfrågan, nämligen vad som skall produceras och i vilket tempo det skall produceras lösas annorlunda; och vidare skulle produktionens innehåll modifieras därigenom;, att de avgörande impulserna till produktionen, bestämmandet över vilka varor som skola produceras, nu utgå från andra krafter. Men alla dessa om formningar kunna fullbordas utan att den kapitalistiska hushållningen och dess mekanik måste upphävas. Att bygga sig in i det bestående hushållningssystemet eller småningom ombygga det till socialistisk hushållning är möjligt just därför att den kapitalistiska hushållningen i sig innesluter en plan, ett regelmässigt kretslopp. Ett sådant inflätande av socialiserade näringsgrenar i kapitalismen kunde naturligtvis icke uppfylla de av mången sämre upplyst hysta förhoppningarna på vittgående förbättring av det ekonomiska läget men innesluter heller icke de faror i sig som nu framhållas med sådant eftertryck. Om lagstiftningen begränsar sig till driftsråden och förmögenhetsindragningen, så komma dessa ingrepp i betraktande av det kapitalistiska systemets styrka att ha verkan av socialpolitiska åtgärder. Det kapitalistiska systemet kommer alltså att bestå vidare, det erfar ingen ändring i sitt väsen. Ifall man tvärtom blott skulle företaga sig genomsocialiseringen av enstaka näringsgrenar, t. ex. kolgruvedriften eller försäkringsväsendet, utan att rikta blicken på det hela, utan att träffa
110 anstalter som verka på folkhushållets hela bredd, då skulle vi sönderslå den kapitalistiska produktionsprocessen och omforma den i en stor massa av produktivkooperativer, vilka först och främst måste söka sig en plats på marknaden. Det är först kombinationen av dessa bägge åtgärder som kompletterar sig till och får mening (ergänzt sich sinnvoll) i ett socialiseringens system. Eulenburg.
Återstår att göra bekantskap med den av Eulenhurg avgivna rapporten. Med socialisering förstår Eulenburg alla åtgärder som kunna bringa folkhushållningen (das Wirtschaftsleben) närmare målet: en socialistisk ordning. Denna uppfattas enligt tyskt språkbruk såsom innebärande produktionsmedlens överförande till samhället (die Gesellschaftung der Produktionsmittel), vilket innesluter att ledningen av produktionen och fördelningen sker för och genom folket som ett helt (fiir und durch die Volksgesamtheit). De medel, varav socialismen betjänar sig, kunna vara mycket olikartade. De sammanfalla ingalunda med förstatligandet, ehuru detta ofta kommer i fråga. Trenne skilda motiv förknippa sig med begreppet: att stegra produktionens effektivitet (Steigerung des sachlichen Guterverrates und der produktiven Kräfte), att åstadkomma en likmässigare fördelning av det producerade inom hela befolkningen och att förskaffa arbetarna en väsentlig medbestämmanderätt uti företagets produktionsprocess. Det är alltså fråga om ett rikedomsproblem, ett fördelningsproblem och ett maktproblem. Socialiseringsprocessen — vår strävan steg för steg fram till det mål, som är produktionsmedlens överförande till samhället — kunna vi tänka oss dels som en folkhushållets autonoma organiska utveckling, ett inväxande i socialismen, utan att detta medvetet främjas genom politiken samt dels som en serie medvetna åtgärder syftande till det uppställda målet. Eulenburg begränsar den följande framställningen till den senare kategorin.
Ill Dessa åtgärder systematiseras nu i fyra stadier (Stufen): 1) arbetarna vinna bestämmande inflytande uti ledningen av enskilda företag (driftsråd, andel i vinst); 2) överförande av "mogna företag" i samhällets händer: Vollsozialisierung (Verstaatlichung) ; 3) samhällets deltagande överhuvud i folkhushållningen: Gemischtwirtschaftliche Betriebe (Staatskapitalismus) ; 4) planmässig ledning av folkhushållningen genom ändring av dess ekonomiska författning (Gemeinwirtschaft). Rörande det första socialiseringsstadiet uttalar Eulenburg som allmänt omdöme, att det på sin höjd förmår att individuellt framhäva enskilda arbetargrupper och därmed verka differentierande på inkomsten. Materiellt ej vidare betydelsefull innebär denna Stufe icke formellt någon socialisering av mervärdet, snarare motsatsen, nämligen arbetarens omedelbara indragande i den kapitalistiska ordningen. Föreställningen, att arbetarklassens läge skulle undergå någon väsentlig förändring genom mervärdets indragning resp. fördelning, finner Eulenburg f. ö. ogrundad. En inkomststegring för den ena eller andra arbetargruppen läte tänka sig, men vid allmän tillämpning komme resultatet att bliva obetydligt. Ett visst samhälleligt mervärde är i varje samhällsordning nödvändigt. Vad som sedan återstår förslår icke långt. Likaså sätter Eulenburg ett stort frågetecken för det inflytande de rika folkskiktens konsumtion kan utöva. Ett strykande av denna konsumtion skulle icke kunna bereda arbetarklassen avsevärt mer i reala nyttigheter. Vad angår det andra stadiet är att märka det Eulenburg med Vollsozialisierung icke menar hela folkhushållets fullständiga socialisering utan enskilda "socialiseringsmogna" näringsgrenars eller företags fullständiga överförande till samhället. Socialiseringsmogenheten inom en näringsgren kännetecknas därav, att företagskoncentrationen fortskridit mycket långt utan särskilda åtgöranden från det allmännas sida. Socialise-
112 ringen kan här försiggå enligt två metoder. Den ena är förstatligandet (resp. kommunaliserandet). Den andra är bildandet av självständiga, halvt offentliga produktionsorganisationer eller tvångssyndikater. Socialiseringen kan avse äganderätten ensam. Eulenburgs analys av denna till äganderätten begränsade form leder honom emellertid till slutsatsen, att den sannolikt måste utveckla sig till en socialisering även av företagsledningen. Eulenburg frågar sig vad denna socialisering av förvaltningen i verkligheten betyder. Från arbetarnas och de anställdas sida kommer givetvis starkt hänsynstagande till deras intressen att krävas. Om förvaltningen av ett socialiserat företag förbleve densamma och lönen icke bleve väsentligen högre, så ha arbetarna och de anställda omedelbart inget starkare intresse ifråga om vem som stoppar mervärdet, d. v. s. skillnaden mellan priser och produktionskostnader, i sin ficka. Demokratiseringav driften kommer ju att i det fullsocialiserade företaget förefinnas knappt mer än på annat håll (Eulenburg förutsätter uppenbarligen driftsrådsinstitutionen som permanent och effektiv). I de socialiserade verken komma driftsråden säkerligen att hålla på att vinsten i huvudsak skall gå till arbetarna själva. Eljest hade de ju bara växlat herrar. Men vilken var den ledande tanken i totalsocialiseringen? Att strävan efter vinst skulle falla bort. Eulenburg finner det socialiserade företaget innesluta en ekonomisk antinomi, som inga vackra ord kunna övertäcka. Antingen får man tillämpa privata förvaltningsgrundsatser och låta staten och det allmänna blott bli delaktiga i vinsten. Då blir företaget rent privatekonomiskt inriktat. Dess syfte blir kapitalets bästa möjliga förräntande. Men en sådan högsta ekonomiska prestation råkar då i motsägelse mot en ordning som är avsedd att vara gemeinwirtschaftlich. Eller också bestämmer man sig att genomföra vissa särskilda ekonomiska riktlinjer (givna t. ex. antingen av en statlig kolmyndighet eller av ett offentligt koldirektorium), och då kan man uppenbart ej begagna sig av privat förvaltning. Den kan
113 nu en gång icke regleras efter sådana grundsatser. Man skall icke glömma, att en Kohlengemeinschaft, som omfattar arbetare och företagare på en gång, i och för sig tänker och handlar lika egoistiskt som det nuvarande privatföretaget blott med den skillnaden, att nu även arbetare äro intresserade i vinsten. Om nu den socialiserade förvaltningen i strid däremot söker genomföra "gemeinwirtschaftliche Grundsätze", då äro vi åter inne i den gamla oekonomiska statsregin, som det just gällde att undkomma. Tingen ha sin egen dialektik, som ofta nog föga överensstämmer med våra avsikter. T. o. m. i prisbildningshänseende —• det blir för det mesta alldeles förbisett — skulle en statsregi lika väl som en Kohlengemeinschaft i princip inte så mycket skilja sig från hittillsvarande praxis. Priserna måste ta hänsyn till det sämsta verkets självkostnader, om detta skall fortbestå. Å andra sidan måste de nationella priserna anpassa sig efter världsmarknaden. Eulenburgs allmänna slutsats ur analysen blir följande: totalsocialisering av mogna företag torde medföra ekonomisk stegring av produktionsförmåga och produktionsmängd, endast då det privatekonomiska vinstmotivet bibehålles. Mervärdet kan visserligen härvid tillgodogöras, i det att överskottet tillfaller samhället. Detta är dock en särskild form av beskattning. Fördelningsproblemet själv bringas på detta sätt inte ett steg närmare sin lösning. Realinkomsten träffas överhuvud icke alls därav. Eulenburgs tredje Sozialisierungsstufe innebär som nämnt samhällets delaktighet i blandade företag. Denna statskapitalism kan vara av två slag. Staten kan köpa sig in i vissa företag eller genom skattelagar resp. expropriationslagar skaffa sig en andel i företagskapitalet. Det kan också ske därigenom, att monopolistiska affärssammanslutningar av staten förvandlas till tvångsorganisationer. Socialiseringen innebure i detta fall endast, att staten eller den av staten kontrollerade kartelldirektionen, i vilken arbetare och tjänstemän vore representerade, 8—Socialisering i Europa,
114 erhöllo medbestämmanderätt över produktionen — över prisbildningen, över produktionens omfång, över avsättningen. En sådan tvångskartellering kan givetvis också tänkas som en övergångsform till totalsocialiseringen. Vilka skulle nu de nationalekonomiska verkningarna bliva? De individuella arbetargrupperna skulle som producenter icke ha några särskilda fördelar. Tekniskt kunde visserligen åtskillig förenkling åstadkommas, specialisering av produktionen på vissa massfabrikat, normalisering t. ex. av skodon till några få nummer, typisering av formerna. Möjligtvis kunde nya fördelar vinnas genom nedläggande av enskilda företag och förstorande av andra liksom genom ändamålsenlig lokalisering. Denna form av socialisering har sina gränser givna i sig själv. Därtill ägna sig blott vissa industrigrenar med massavsättning, såsom beklädnadsvaror, byggnadsmaterial, husgeråd. Inom alla företag som ha utländsk avsättning skulle en icke ringa svårighet föreligga, likaså där starka mode fluktuationer förekomma i avsättningen. Ytterligare en sak att bemärka: det fullständiga övertagandet av en hel näringsgren genom staten skulle på detta sätt försiggå blott mycket långsamt, sålänge privatindustrin består vid sidan av och nya företag kunna grundas. Den uppkommande konkurrensen är förfaringssättets Achilleshäl, i fall man icke vill underkasta nygrundandet av företag koncessionsplikt. Den självreglering och anpassning till ändrade förhållanden, som nu förekommer även vid kartellering, skulle lätt komma att stelna. Det har en hel del mening, att kartellerna slutas blott på vissa år och sedan skola förnyas. Sannolikt skulle tvångssyndikaterna helt förlora det selektoriska element, som de nu ha. De mindre och svagare verken erhålla dessutom genom kartellen ett särskilt skydd. Skola de nu t. o. m. anslutas tvångsvis, kommer deras uppehållande att bli en del av kartellpolitiken. De skulle starkare än hittills bestämma priser och produktion. Detta måste särskilt då bli fallet, om arbetarna finge medbestämmanderätt. Man får icke förbise den konservativa karak-
115 tären av varje sådan tvångsorganisation. I allmänhet förbiser man för mycket, att arbetarnas medbestämmanderätt kommer att medföra ett starkt konservativt element i näringslivet. Varje driftsnedläggning resp. driftsomläggning är förbunden med stora olägenheter för den träffade arbetargruppen. Med arbetarnas starka solidaritetskänsla komme detta efter möjlighet att förhindras. Arbetaren är i alla frågor som röra hushållningen säkerligen mycket litet revolutionär. Vidare skulle tvångssyndikaterna framdeles öva ett avgörande inflytande på skyddstullarna för att hålla priserna uppe. Just därför att kartellvinsten till största delen är socialiserad och tillfaller det allmänna skulle även staten av finansiella grunder vara intresserad av dess höjd: vinst till varje pris men till hela folkets bästa. Slutligen anmärker Eulenburg, att dessa tvångssyndikater lämna fördelningsproblemet alldeles opåverkat. Att staten får del i vinsten är ingen sådan lösning. Även ifråga om folkhushållets totala avkastning skulle knappast någon avsevärd inverkan utövas just på grund av tvångskaraktären. Om syndikaten utesluta konkurrensen inom sitt område, så komma många av dennas nackdelar att försvinna men samtidigt även dess fördelar, och frågan är då vad som överväger. Det högsta socialiseringsstadiet har Eulenburg som nämnt döpt med namnet Gemeinwirtschaft. Ur hans yttranden under denna avdelning må här anföras: De hittills behandlade vägarna till socialisering löpa ut på följande: antingen att tillförsäkra enskilda arbetargrupper ett större nominalbelopp av vinsten eller att stärka arbetarnas inflytande på driftsledningen och göra dem medansvariga eller att sätta staten i ökad utsträckning i besittning av förmögenhet eller slutligen att tillförsäkra det allmänna inflytandet på enskilda produktionsförlopp. I allt detta har det förblivit tvivelaktigt, huruvida man i någon nämnvärd omfattning lyckas realisera huvudsaken, näm-
116 ligen att höja de produktiva krafterna. Alla dessa åtgärder lämna icke blott egendomsordningen i dess helhet i princip oberörd utan i det väsentliga även själva produktionsprocessens ledning. Likaså blir folkhushållets hela organisation bestående på hittillsvarande sätt, inställd väsentligen på självstyrsel. Just det att man övertar redan "mogna" företag och näringsgrenar utesluter egentligen någon större omställning av hushållningen. Om blott sådana industrigrenar övertas av staten, som redan äga en vittgående koncentration eller naturligt monopol resp. mer eller mindre fullständig förtrustning, så innebär detta, att utvecklingen själv helt överlämnas åt hushållningens immanenta krafter. I grunden intar man därmed en passiv ståndpunkt. Man undviker att från det allmännas synpunkter företaga en nyorganisation. För överskattning av de hittills behandlade socialiseringsformerna är uttryckligen att varna. Man må beteckna sådana socialiserade företag som Gemeinwirtschaft och i dem se en ny anda. Resultatet kommer faktiskt antingen att tillfalla en särskild arbetargrupp eller att bli ett särskilt slag av offentlig förvärvsinkomst. Till en ombildning av "andan" krävs det en långsam förvandlingsprocess. Vill man på allvar försöka att angripa produktionsproblemet vid roten, så har man att gå rationaliseringens väg icke blott beträffande enskilda företag och näringar utan i folkhushållningen som helhet: uteslutandet i möjligaste mån av tillfälligheter och för det ändamålet en medveten genomorganisering. Tanken på en planmässig hushållsledning angår icke fördelningsproblemet, ej heller den sociala makten utan produktionsproblemet. Den betyder försöket att reglera hushållningen som totalprocess. Här må man nu observera skillnaden, då en hushållsförfattning organiskt växer fram så som hittills varit fallet i all historia, eller om en sådan skall "göras", medvetet skapas. Historien om kartellernas och syndikatens långsamma bildning, först liksom famlande, så småningom antagande mera fasta
117 former, tills slutligen en så fast bildning som kolsyndikatet uppstår, är härvid mycket lärorik. Det visar sig, att sådana bildningar så mycket lättare förfalla till organisationsstelhet, ju finare de äro uttänkta. Den dialektiska processen gör ingalunda halt inför medvetet skapade organisationer. Också här ges det en ändamålens heteronomi. Kapitalismen har i varje fall icke gjorts, icke uppbyggts och skapats. Den har växt och tillväxt organiskt. Fyra uppgifter kunde en planmässig hushållning uppställa för sig: a) fördelning av råämnen och produktion efter behovsgrad (nach Dringlichkeit des Bedarfs) ; b) reglering av den inhemska avsättningen och eventuellt av utrikeshandeln; c) inflytandet på prisbildningen ; d) nedläggande och koncentration av företag ävensom tekniska förbättringar. Närmast är under punkten a) att observera Eulenburgs behandling av behovssynpunkten. Bchovsgraden, eller vad han kallar Dringlichkeit des Bedarfes, låter icke a priori enkelt bestämma sig. Den hänger i första rummet på inkomstgestaltningen och köpkraften hos befolkningen, men även på exportmöjligheten. Den sistnämnda föreligger ofta nog just ifråga om mindre trängande behovsartiklar för lyx och ifråga om kvalitetsvaror. En sådan utförsel kan vara för hela folkhushållet långt fördelaktigare än utförseln av massartiklar. Det finns nämligen också ett nationellt mervärde. Att framställa spetsar och kostbara pälsverk för export torde åstadkomma ett större nationellt mervärde än utförseln av kol och halvfabrikat. Å andra sidan kan svårligen den nationella industrin inriktas enbart på de trängande behoven, emedan detta skulle betyda en fullständig omläggning av de befintliga företagen. Man måste alltså tillåta även framställning av produkter, som från den inhemska konsumtionens ståndpunkt icke te sig som absolut
118 trängande. Man måste ta hänsyn till gardinfabrikationen, fast mindre trängande än tillverkningen av skjortor. Likaså till framställningen av fina metallvaror, ehuru köksgeråd äro mera trängande. Eljest åstadkommer man en kolossal förvirring och värdeminskning av fast placerat kapital. Blott en annan inkomstfördelning och en beskattning av de högre beloppen kunna här inverka och så småningom framkalla en omställning efter massbehovet. "Planmässigt" uppnår man mycket litet på detta sätt. Om i förhållande till arbetslönen den del av mervärdet, som verkligen konsumeras av den besittande klassen, blott utgör en ringa bråkdel, så kan ej heller omställningen av produktionen efter det trängande behovet leverera några så avsevärda merprodukter för samhället som helhet. Någon nämnvärd höjning av varuförrådet torde därigenom icke åstadkommas. Bortsett från svårigheten att verkligen fastställa vad som är trängande, bortsett från omöjligheten att skilja produktion för inlandet och för utförseln, är också det reala resultatet av den nationella produktionens omställning under nutida förhållanden icke betydande nog. Den underbart stora nygestaltningen är ett sken, icke verklighet. Under avsättningens reglering behandlas den mycket omtalade avkopplingen av onödiga mellanhänder. Förorsakar då icke den nutida metoden med många konkurrerande företag alltför höga oproduktiva kostnader, som alldeles bortfolle vid en planmässig reglering? Här ligger en vitt utbredd oriktig föreställning till grund. Varje centralorganisation, vare sig statsmyndighet eller självförvaltningsorganisation, har att uppvisa andra nya kostnadselement. Den kommer lika litet från sådana som den privata handeln, ty vissa bestämda funktioner måste under alla omständigheter fyllas, som handeln hittills fyllt, må vara på ett ofullkomligt sätt. Å ena sidan gäller det råämnen av viss kvalitet och vissa varuarter, som den individuelle köpmannen bättre förmår utvälja än ett tvångssyndikat eller en statlig byrå. Vidare sörjer han-
119 deln för en lämplig behandling av varorna. Ytterligare kommer kreditmomentet till. Kapital eller de nödiga konsumtionsmedelsförråden måste försträckas under varuomsättningstiden. Slutligen förorsakar varje annan organisation i och för sig kostnader. Framförallt kostar varje centralistisk organisation ännu mer. I varje folkhushållssystem har man att räkna med oproduktiva prestationer, som man till fulla beloppet måste sätta in i kalkylen. Därför torde den besparing i nationella krafter, som en Planwirtschaft kan åstadkomma, i fråga om enhetlig reglering av avsättningen ej vara betydande. Ett inflytande på prisbildningen eftersträvas framförallt i den meningen, att man vill sänka priserna genom driftsförbättringar. Även här synes föreligga ett avsevärt missförstånd, att tillskriva krigshushållningens företeelser. Den slutna marknadens egendomligheter bortfalla i fredshushållningen. En nationell prispolitik förbjuder sig, då den fria världsmarknaden är återställd. Denna omständighet gäller också under medverkan av konsumenterna. Denna kommer sannolikt att vara av mycket mindre betydelse än man mången gång föreställer sig. Utövar den icke ett försvinnande litet inflytande på priserna, riskerar man att genom en oriktig normering hämma produktionen och skada hela folkhushållningen. Slutligen gäller det driftsnedläggelser och ändrad lokalisering. I och för sig kunde visserligen en planhushållning utesluta ofördelaktiga företag. Åtminstone på papperet. Men den omedelbara verkan på resp. arbetare bleve nog en högst ogynnsam. Den finge tagas med på köpet, om därigenom en höjning av folkhushållets avkastning åstadkommes. Men det kan ske blott med allra största försiktighet och så småningom, därest en centralinstans har saken om hand. I det fall då tvångssyndikater eller industriella självförvaltningsorganisationer bildas, skulle saken ställa sig annorlunda. De måste omfatta alla möjliga företag inom näringsgrenen, även de mindre och svagare. En huvudinvändning gentemot en sådan tvångsorganisation av hushållningen är just, att den är
120 i stånd att föreviga det bestående tillståndet. De mindre och svagare företagen komme naturligtvis att ha sitt ord med i laget. Särskilt vid medverkan av arbetarkåren skulle de försöka att motsätta sig nedläggande. Det blir ett annat förhållande än i fråga om trusterna, som företaga sådana nedläggelser av privat vinstmotiv. Denna stora skillnad får man aldrig förbise. Anbefaller man ändock en sådan nedläggelse "aus gemeinwirtschaftlichen Grunden", så får man som följd återigen räkna med arbetslöshet, som man lägger just det nuvarande konkurrenssystemet till last. Även här alltså ett svårt dilemma och en inre motsägelse. Pröva vi så de olika enskilda åtgärder, som en "planmässigt bedriven och samhälleligt kontrollerad folkhushållning" kunde genomföra, så är resultatet alls icke entydigt, om man försöker att överföra det från papperet i verkligheten. En nationell prisreglering är i en tid av världshushållsrelationer a priori dömd till ofruktbarhet. En reglering av produktionen "nach Dringlichkeit des Bedarfes" visar sig ogenomförbar, emedan detta behov själv icke entydigt står att fastställa. Vid regleringen av avsättningen har man under alla förhållanden att ta med i räkningen de inre kostnaderna. De torde vid en bestämd tvångsorganisation ställa sig långt högre än vid den fria konkurrensen, ehuru även i denna oproduktiva prestationer utan vidare äro att medgiva. Nedläggelse och koncentration av företag ha slutligen likaledes dubbla följder. Å ena sidan kunna de förorsaka växande förvaltningskostnader, om de gå utöver en viss gräns ("Gesetz der zunehmenden Generalkosten") ; å andra sidan kunna de varaktigt hindra självurvalet bland företagen. Däremot komma regikostnader, vilka blott uppstå av konkurrensgrunder, faktiskt att bortfalla. Också kunde normalisering och typisering liksom andra tekniska förbättringar hjälpas framåt, så framt icke socialpolitiska moment temporärt försvåra det. Det blir därvid en psykologisk fråga, hur långt tingen kunna låta tvinga sig genom en byråkratisk reglering ovanifrån, hur långt det kan åstadkommas med en
121 friare gestaltning och strävan efter vinst från den enskildes sida. Även resultatet härutinnan förefaller stridigt och ingalunda möjligt att entydigt fastställa. Varje system av varuproduktion innehåller en rad av oproduktiva kostnader, som förhindra ett maximum av prestationsförmåga. Utgifter krävas för i och för sig "värdelösa" prestationer. Det medeltida hantverkets liksom merkantilismens system innehöll en stor mängd sådana döda kostnader, som det liberala hushållningssystemet satte som sin uppgift att övervinna. Inom detta har nu ånyo sådana döda kostnader uppstått. I fråga om den fria byteshushållningen ha de hämmande momenten ofta framhävts, i det man anlagt den absoluta förnuftighetens måttstock. Företagens splittring, överflödiga mellanhänder, många branschers överfyllande, framför allt i detaljhandeln, reklamutgifter, framställning av rena konkurrensvaror i tusen mönster, ogynnsam lokal förläggning o. s. v. Orsaken är helt enkelt att söka däri, att systemet icke byggts upp på en gång efter förnuftsprinciper utan blivit till organiskthistoriskt, alltså irrationellt: viljan har mer än förnuftet medverkat i dess utveckling och utvidgning. Men varje än så bra genomtänkt och organiserat system skulle icke kunna umbära döda kostnader och oproduktiva prestationer. Just organisationen och hela förvaltningsapparaten föreställa en sådan oproduktiv fördyring. Översiktligheten lider på ett annat sätt än under det fria systemet: nämligen genom själva organisationens komplicerade beskaffenhet, genom oekonomiskt sinne hos alla icke direkt i företaget intresserade, genom de enorma kostnaderna vid kontrollen och den byråkratiska instansordningen. Detta är utgifter, som i och för sig äro fullständigt värdelösa och oproduktiva. Efter denna so'iu man finner starkt kritiska granskning drar Eulenburg till sist den slutsatsen, att socialiseringens ekonomiska sida uteslutande är ett produktionsproblem: hur lyckas man att höja och utveckla de produktiva krafterna inom ett givet hushållningssystem ? Åtgärder av blott och bart organisa-
122 torisk art betyda i sig ännu icke någon lösning av detta problem, hur ofta man än menat så. Det kommer an på själva funktionerandet. Ty i varje "organisation" ligga i och för sig avsevärda irrationella moment: frågan är alltid hur dyrt den själv arbetar. I regel blir vid alla organisationsförslag just en huvudpost bortglömd, vilken visserligen lätt undandrar sig uppmärksamheten — det är det inre friktionsmotståndet och de döda kostnader, som organisationsapparaten själv förorsakar. Otvivelaktigt är att Eulenburg i denna sista utveckling träffat en öm punkt, liksom överhuvud taget hans kritiska analys genomgående är av den art, att den samtidigt som den ger en god systematik av socialiseringen ställer in uppmärksamheten på åtskilliga av de inre ekonomiska problem, som i diskussionerna kring 1920 för det mesta förbisågos. Dessa frågetecken och reflexioner giva nyttigt stoft för behandlingen av de allmänna socialiseringsproblemen.
II HOLLÄNDSKA
SOCIALISERINGS-
RAPPORTEN AV ÅR
I920
Det socialdemokratiska partiet i Holland tillsatte på sin tid en kommission för utredning av socialiseringsspörsmålet. Denna gav 1920 en rapport benämnd Socialiseringsproblemet. Den innehåller en allmän avdelning, en speciell avdelning om olika näringsgrenar samt en kort sammanfattning med konklusioner. Här ges nu en kort sammanfattning av betänkandets uppställning och innehåll samt återges det huvudsakliga av kommissionens sammanfattning. Beträffande den speciella avdelningen må det vara nog att återge kapitelrubrikerna, av vilka framgår, att betänkandet ingått på alla möjliga grenar av näringslivet. I en inledning till den speciella delen nämner kommissionen, att ett par grenar icke upptagits till behandling, enär de voro föremål för särskilda officiella utredningar. Häribiand nämnas livförsäkrings- och brandförsäkringsväsendet.
Första delen.
Allmänna synpunkter.
I inledningen behandlas först socialiseringsfrågans aktualitet. Ur sammanfattningen: "Nödvändigheten att förverkliga socialismen tränger mer och mer i förgrunden under inflytande av det genom världskriget synnerligen stegrade medvetandet om den allt starkare koncentrerade kapitalismens odräglighet. Socialiseringsbegreppet, nästa punkt i inledningen, definieras sålunda: "Socialisering är målmedvetet överförande till samhället av produktionen och betecknar fullbordandet av övergån-
126 gen från kapitalism till socialism; som en form av reorganisation av produktionen kan den icke ske på annat sätt än successivt." Slöseriet med produktiva krafter inom kapitalismen behandlas härnäst, med exempel rörande reklamväsen och handelsorganisation. Sammanfattning: "Socialisering är den enda möjligheten att göra slut på det förspillande av produktiv kraft, som under den kapitalistiska anarkin får ökat utrymme, utan att tillika fördelarna av produktionens ändamålsenliga organisation blott komma en liten grupp av ägare till godo i stället för hela samhället." — I detta kapitel upptas monopolbildningarna till behandling. Den arbetslösa inkomsten heter nästa kapitel. Anmärkningsvärt är här, att det icke talas helt frankt om avskaffandet av all arbetslös inkomst. I sammanfattningen heter det: "Socialisering innebär nödvändigtvis begränsning av den arbetslösa inkomst, som parasiterar på samhället." Närmast följande kapitel behandlar konsumentintresset och arbetarintresset av en socialisering. Härvid ingår kommissionen på behandling av dels de privata vinstföretagen, dels de offentliga företagen och avhandlar möjligheten av kontroll över det privata affärssystemet. Socialiseringsarbetets betingelser avhandlas som sista kapitel i inledningen. Därvid tar kommissionen ställning till frågan om produktiviteten och uttalar: Socialisering måste leda till en mera ekonomisk produktion. Produktivitet och produktion får icke bli mindre till följd av socialisering. Tvärtom måste båda delarna bliva större. Denna förutsättning måste vara det väsentliga vid fastställandet av socialiseringens system och metoder samt vid organisationen av de socialiserade företagen. — Ej mindre viktig är den här upptagna frågan om gruppintresse och samhällsintresse (fabrikerna till arbetarna eller till det allmänna?). I sammanfattning: "Socialisering får aldrig bli ett medel för att giva särskilda arbetargrupper fördelar på bekostnad av det samhälleliga hela. I organisationen av den sociali-
127 serade driften måste arbetare (med hand och huvud), förbrukare och samhälle erhålla en jämviktsrepresentation." — I avdelningen diskuteras även löneformerna i ett socialiserat samhälle med anmärkningsvärt stark rekommendation av ackordslönesystemet. Den andra huvudavdelningen handlar om socialiseringens omfattning och metoder. Här behandlas frågan om organisatoriska åtgärder för produktionens ekonomisering (utan eller som förberedelse för socialisering). Vidare spörsmålet: i vilken ordning skall man socialisera? Bland ytterligare synpunkter på socialiseringsarbetet nämnas: 1) socialisering föranledd av den kapitalistiska förvaltningens skadlighet, 2) hänsyn till företagens position inom det internationella bytet. Problemet internationell och nationell socialisering vidröres här med framhävande av att den nationella socialiseringen får akta sig för industrier, vilkas nationella lämplighet ej är given. Ordningsföljden i socialiseringen må anföras efter sammanfattningen: Till socialisering ifrågakomma i första rummet: a) kapitalistiska monopol och redan starkt koncentrerade branscher, på grund av den odrägliga makt de giva några få ägare över förbrukarnas intressen och till följd av att de organisatoriska svårigheter, som äro förbundna med socialisering, där äro de minsta; b) stenkolsproduktionen, transportväsendet och elektricitetsproduktionen på grund av den stora makt över det övriga näringslivet deras behärskande skänker; c) företag eller branscher (det holländska ordet bedrijf, som användes överallt, betyder uppenbarligen både företag, bransch och näring), som tillgodose de primära levnadsbehoven: livsmedelsproduktion, bostadsbyggande, produktion av byggnadsmaterial, tillverkning av kläder och skor jämte importen i fråga om dessa artiklar. Detta emedan det här gäller framför
128 andra oumbärliga produkter merendels lämpade för massproduktion och i vilka sammanslutning av företagare allvarligt hotar förbrukarnas intressen. I texten talas utom dessa tre grupper även om en fjärde: hjälpföretag, t. ex. maskintillverkning. Vidare utvecklas i texten, hurusom vissa områden ägna sig för privat drift, t. ex. lyxindustri och konstindustri. Det framhålles i sammanfattningen, att i näringsgrenar, som på grund av sin ringa koncentration ännu icke äro lämpade för omedelbar och fullständig socialisering skall en centralisering eftersträvas för att befordra en mer ekonomisk förvaltning, detta genom att förena de särskilda företagen till näringsorganisationer (industriförbund) i syfte att göra en ände på slöseriet genom oekonomisk driftsinriktning, på bristfälligheten i samverkan mellan företagen och på de enskilda företagarnas godtycke ifråga om arbetsvillkor, priser och vinstutdelning. Med eller utan kombination med dessa centraliserande anordningar skall inrättas konkurrerande prisreglerande allmän företag med syfte att begränsa företagarvinsten och förhindra prisuppskruvningar. I industrier av en starkt utpräglad internationell karaktär, som icke ägna sig för nationell socialisering, kan i avvaktan på en internationell socialisering det allmänna göras delaktigt i företagens kapital, s. k. blandad driftsform. Som åtgärd att övergå till den prisreglerande formen av socialisering kan ock nämnas det allmännas stöd åt konsumentkooperationen genom att försträcka den driftskapital eller genom att åt den överlämna distributionen av produkter från socialiserade företag, såvida det icke kommer ifråga att denna distribution utövas direkt av det allmänna. I ett sammanhang har nu återgivits det väsentliga av vad sammanfattningen innehåller. Som synes går kommissionen här in på socialiseringens olika former. Det framgår, att hollän-
129 darna ingalunda tänkt sig under socialiseringsarbetets fortgång blott en enda form av socialisering. (Om mångfalden är tänkt som väsentlig eller tillfällig, framgår dock ej klart.) Tvärtom betonas i texten, att fyra huvudformer stå till buds: 1) Den centraliserade formen. Ett helt driftsområde socialiseras (t. ex. lantbruksindustrin, transportmedlen). Denna centralisering kan vara av rent organisatorisk art. Den kan också vara ett legalt monopol (som exempel namnes elektriciteten) och som förutsättning anges: tillräcklig avgränsning gentemot andra företag. — "Industriförbundet" uppställes som en förberedande åtgärd till centraliserad socialisering. 2) Det konkurrerande allmänföretaget. Dess fördelar och förutsättningar diskuteras, ävensom problemet nyanläggning eller övertagande, vilket behandlas som lämplighets fråga. — Upprättandet av konkurrerande allmänföretag, s. k. "partiell socialisering" anges som första steg på vägen till fullständig socialisering. 3) Den blandade driftsformen. Dess nackdelar belysas och dess berättigande under vissa förutsättningar. — I detta sammanhang kommer kommissionen också in på frågorna om förmögenhetsindragning och statsarvsrätt såsom en form av blandat ägarskap. 4) Konsumentkooperationen betecknas uttryckligen som en form av prisreglerande socialisering. Emellertid betraktar kommissionen den tydligen icke som den "egentliga" socialiseringen, enär den framhåller: Socialiseringen har till sitt ögonmärke att överflödiggöra företagarvinsten icke endast för vissa organiserade grupper av konsumenter utan för alla konsumenter. Socialiseringen är därför ur samhällelig synpunkt en högre form för behovens fyllande. I sista kapitlet av den nu avhandlade avdelningen behandlas behovet av ekonomisk statistik för att vinna offentlig kännedom om produktion och konsumtion samt om enskilda företags ställning och förvaltning. Q—Socialisering i Europa.
130 Ersättnings-
Avdelning III behandlar ersättningsfrågan. En kort resumé. Först frågas: Varför ersättning? Och det svaras i sammanfattningen, att ersättning vid egendomens socialisering är ändamålsenlig, därför att eljest näringslivets behöriga gång — så länge företag och näringar befinna sig under enskild förvaltning — löper allvarlig fara att skadas. Skadeståndet är för övrigt krävt av billighet för att ej kostnaderna för socialiseringens införande skola komma att trycka en tillfällig ägaregrupp, som först kommer ifråga att avhändas sin egendom, i stället för att bäras av den besittande klassen som helhet. — Som synes ett allmänt fört resonemang var som helst inom nutida socialistisk litteratur. Ersättningen får icke vara högre än som erfordras för att svara mot målet: produktionens ostörda fortgång. I inget fall får ersättningen beräknas på grundval av framtida företagarvinster eller av spekulativt uppdrivna priser. Till personer, som genom rationellare driftsanordning till följd av socialiseringen bli överflödiga i ett företag, kan gottgörelse lämnas. För ändamålet kräves en ny expropriationslagstiftning, som utvidgar området för expropriation och förenklar proceduren. Bland ändamål eller objekt för expropriation nämnas i texten: samhällsföretag inom lantbruket, klyvning till bondebruk, socialisering av bostäder, d :o av kontraktfästade rättigheter, varibland nämnas koncessioner, såsom gruvrättigheter. Vidare av hela företag med mark, byggnader, maskiner, förråd och råvarukällor samt skogsmark och andra naturrikedomar. Om finansieringen av expropriationsförfarandet anföres, att en socialiserings fond bör bildas genom förmögenhetsskatt och statsarvsrätt; även överskott från socialiserade företag kunna bidra till densamma.
Organisatio- Avdelning IV behandlar organisationen av socialiserade nen av soda- Jf.. hserade fore& tagBeträffande först äganderätten uttalas i sammanfattningen, att den skall vara lokal (kommunal) eller regional (län, pro-
131 vins), eller nationell, framdeles i vissa fall internationell, i särskilda fall ligga i händerna på konsumentkooperationen. Om företagens organisation framhålles, att den socialiserade driften måste konstitueras som en självständig enhet, fri från politisk inblandning, såsom en autonom, offentligrättslig organisation, varvid den politiska representationen endast har att utöva överkontrollen och att besluta eller sätta sitt veto emot genomgripande beslut. — I fråga om den juridiska formen kommer utom det autonoma allmänföretagets även aktiebolagets form för vissa företag i betraktande. — I företagens förvaltningsråd skola vara representerade arbetarna ("handens och hjärnans arbetare"), konsumenterna och samhället som helhet. Alltså den sedvanliga intresserepresentationen. Arbetsvillkoren i den socialiserade driften fastställas förhandlingsvägen mellan driftsledning och fackföreningar. De skola icke eller icke avsevärt överstiga arbetsvillkoren för motsvarande arbete i andra företag. Det anbefalles att bringa lönen i relation till prestationen genom någon form av ackordslön med garantier såväl mot alltför låg lön som emot ett övermått av arbetsintensitet. För att utöva personalens medbestämmanderätt föreslås särskilda gruppråd och ett gemensamt personalråd i företaget. Det ryska rådssystemet avböjes. Det skulle kunna försvåra fackföreningens utveckling från kamporganisation till produktionsorgan och till skada för samhället sammanblanda politiska och ekonomiska funktioner. Arbetsfreden skall tryggas genom inrättandet av fasta medlingskommissioner och personalens rättsställning genom en skiljedomstol, som betryggar den anställde mot godtyckligt avskedande. — Sammanfattningen förbigår den viktiga frågan om rätt till arbetsinställelse men av texten framgår, att strejker förutsättas kunna äga rum. Ett allmänt ekonomiskt råd inrättas såsom förbindelseled mellan de socialiserade företagen och branscherna. Det har till uppgift att eftersträva likmätighet i fråga om arbetsvillkor, att befrämja den tekniska utvecklingen, att förbereda ytterligare socialisering och sålunda från parlamentet avlasta de-
132 tälj erna i socialiseringsarbetet. Vidare att i samverkan med motsvarande organ i andra länder förbereda internationell socialisering och att ge anvisningar för produktionens fördelning mellan inhemsk förbrukning och export.
Andra delen. Socialiseringens tillämpande i näringslivet. Denna avdelning skall nu visa tillämpningen av de allmänna socialiseringsidéerna på näringslivets särskilda grenar. Som förut antytts anföras här blott kapitelrubrikerna för att visa, vad allt denna avdelning behandlar. Klart är, att inom ramen av betänkandet icke kan ges utrymme för organisationsförslag inom alla dessa skilda gebit. Textframställningen innehåller dels vissa data angående förhållandena inom de särskilda grenarna, dels de principer eller mera programmatiska krav, som kommissionen uppställer näringsgren för näringsgren ifråga om socialiseringen. Dessa komma att efter innehållsöversikten anföras sådana de äro utformade i kommissionens sammanfattning. Kapitelrubrikerna äro följande: V.
Lantbruk. dri f tsutvecklingen bristerna i nuvarande förhållanden lantbrukskooperationens betydelse nödvändigheten av lämpliga ledare jordägares och brukares ställning jorden till samhället successiv nationalisering av jorden driftsledarens ställning den mest ändamålsenliga driftsstorleken lantarbetarnas ställning ersättnings frågan
133 1) socialiseringen en fråga om utveckling m) skogsbruk och skogs förvaltning n) sammanfattning. VI.
Samfärdsel.
a) den stora sjöfarten b) den inre sjöfarten c) Rhentrafiken d) järnvägar och spårvägar e) post, telegraf och telefon f) organisation. VII.
Industri och handel.
a) stenkol b) elektricitet, gas och vatten c) spannmål, mjöl och bröd d) mjölk- och mejeriprodukter e) margarin, såpa, ljus f) socker g) fiske h) textil- och beklädnadsindustri i) skoindustri j) bostadsbyggande och -uthyrande k) byggnadsmaterial 1) metallindustri m) kemisk industri n) detaljhandel. VIII.
Bankväsen.
a) koncentration i bankväsendet b) allmänna betänkligheter mot socialisering av bankväsendet. c) bankväsendet i Holland och socialiseringsproblemet d) positiva förslag e) ståndpunkt med avseende å sedelbankerna f) sammanfattning.
134 Ur den sammanfattning kommissionen gjort av den speciella delen är följande att anföra: /.
Lantbruket. a) jordegendomens bringande under samhällets kontroll i och för största, mest ändamålsenliga och planmässiga produktion ; b) nationaliseringen av jorden sker successivt genom expropriation av: 1) mark, vars produktivitet ansenligt kan ökas genom torrläggning; 2) jordbruk, som ej brukas av ägaren själv utan i regel utarrenderas; 3) jordbruk, vilkas produktivitet på grund av ägarens dåliga förvaltning är otillfredsställande; 4) jordbruk som på grund av dödsfall eller annorledes måste överlåtas; c) de av samhället övertagna stora och medelstora bruken tagas i egen förvaltning under driftsledare. De mindre arrenderas ut å rimliga villkor, som tillförsäkra arrendatorn vid god skötsel en tryggad besittningsrätt till jorden. Dessa riksarrendatorer ha att leverera jordbruksprodukterna till samhället; d) under full samhällsförvaltning läggas skogar och för skogsplantering avsedda kalmarker.
II.
Transportväsendet. a) övertagandet av "de fasta sjöfartslinjerna. Fasta linjer och viktigare rederier inom insjöfarten och Rhentrafiken, av järnvägar och interlokala spårvägar. Kommunal exploatering av lokala spårvägar; b) befrämjande av enhetlighet i hela transportväsendet under förvaltning av ett samfärdselråd.
III.
De fundamentala
industrierna.
a) fullständigt sammanförande av all produktion, transport, in- och utförsel och distribution av stenkol i ett socialiserat allmänföretag, som ock sysslar med brunkol och torv;
135 b) ett riksmonopol för framställning och högspänningsöverförande av elektrisk ström, med distributionen hänvisad till provins och kommun; c) centralisering av gasframställningen i några stora fabriker och provinsiell fördelning; d) regional eller kommunal vattenförsörjning. IV.
Livsmedelsförsörjningen.
a) tills vidare, så länge världsmarknaden ännu är abnorm, ett fullständigt riksspannmålsföretag; därefter i vart fall ett prisreglerande riksinförselföretag i spannmål; spannmålshandelns socialisering i övrigt beroende på lantbrukssocialiseringens framsteg och på de internationella socialiseringsförhållandena ; b) socialisering av några storkvarnar med tillräcklig kapacitet för landets mjölbehov; c) anläggandet av provinsiella och kommunala bagerier och rationalisering av den privata driften genom planmässig koncentration; d) inrättandet av ett riksinköpsmonopol för mjölk, smör och ost, som distribuerar ut mjölken till konsumenter och mjölkförbrukande industrier. Kommunala mjölkcentraler och pastöriseringsinrättningar åtminstone i städerna; e) tvångskartellering av margarinindustrin med deltagande av och under kontroll av samhället; f) de spekulativa sockerfabrikernas överförande i ett riksföretag och sammanförande med de bestående kooperativa fabrikerna under central ledning; g) upprättande av ett riksföretag för trawlfiske, som förser de kommunala distributionsföretagen mot kostnadspris och för övrigt saluför varan i in- och utland. V.
Beklädnadsbranschen. c) successivt uppbyggande av ett samhällsföretag för bomullsväver i och konfektion av underkläder och hushållsplagg. Inrättande av ett riksinköpsmonopol å inhemsk
136 ull. Socialisering av ullgarnsspinnerier, trikåväverier, strump- och filtfabriker, inrättande av ett samhällsföretag för konfektion av ytterplagg, distribution genom kommunernas försorg och med hjälp av konsumentkooperationen ; b) upprättandet av några stora riksskofabriker. VI. Bostadsväsendet. a) kommunalt- och föreningsbygge av arbetar- och medelklassbostäder. Expropriation av privata våningar mot pris, baserade å hyrorna vid ikraftträdandet av hyresregleringslag och med beaktande av underhållets beskaffenhet. Hyresutjämning mellan de före kriget byggda och de nybyggda husen. Exploatering av bostäder genom kommun eller bostadsföreningar; b) inrättande av ett stenhuggeriföretag från det allmännas sida för det inhemska behovet. Prisreglerande rikshandelsföretag i trävaror, cement etc. Ett riksmonopol för produktion av kalk. VII. Metallindustrin. a) ett riksmasugns företag; b) tills vidare befrämjande av metallindustrins organisation i ett förbund, som avser att förmedla rationalisering av inköp, produktion och avsättning. VIII.
Kemiska
industrin.
a) koncentrerad bearbetning av avfallsprodukter från gasverket i en socialiserad drift; b) överförande till allmänförvaltning av konstgödselfabrikationen ; c) allmän förvaltning av tändsticksfabrikationen. IX.
Detaljhandeln. distributionen av allmänna bruksartiklar genom kommunerna eller en koncentrerad konsumentkooperation med övertagande av stora detaljhandelsföretag.
137 X.
Bankväsendet. a) fullständig omedelbar socialisering av bankväsendet icke önsklig, emedan den genom kreditens snedvridning skulle leda till allvarliga svårigheter för hela näringslivet; b) fullständig socialisering av bankväsendet är nationellt omöjlig på grund av dess framför allt i vårt land viktiga uppgift att finansiera utförseln, bankernas internationella förbindelser ävensom sammanhanget mellan det holländska bankväsendet och den koloniala produktionen; c) nödvändigt att utvidga rikspostsparbanken till en allmän postbank såsom depositionsbank som kreditinrättning för de företag, som skola socialiseras; en bank som tillika kan tjäna enskilda personer och företag; d) ifråga om Nederländska banken måste fastslås, att den icke får vid sin kreditgivning låta sig influeras av politiska synpunkter.
Några reflektioner. Till denna översikt av den holländska socialiseringsrapporten skola slutligen fogas några spridda reflektioner. Endast i ringa mån kan det erbjuda något intresse att analysera dess speciella del. Det är mera anledning att fästa sig vid den allmänna uppläggningen av problemet och de synpunkter av mera allmän räckvidd, som kommissionsrapporten innehåller. Att redogörelsen gjorts så pass utförlig för holländarnas arbete på detta område beror på att rapporten ger en ganska god inblick i de föreställningar, som i socialiseringsproblemet voro bland socialister gängse kring 1920 i ett land, där icke alla synpunkter snedvredos av omedelbart påträngande efterkrigsverkningar. Uppenbart är, att hela den allmänna tankelinjen är utformad under stark påverkan av Otto Baners socialiseringsteorier (se "Vägen till socialismen"). Till kommissionsrapportens allmänns
138 karakteristik hör, att den så gott som ej alls ingår på en ekonomisk analys av de problem, som vid socialiseringen möta. Socialiseringen framträder närmast som ett organisationsproblem, socialiseringsarbetet som ett väsentligen politiskt ingrepp för att åstadkomma en högre organisation inom näringslivet. Om detta är en påfallande lucka i problemets allmänna behandling, får å andra sidan betonas, att framställningen, så långt den räcker, är på ett helt annat sätt realitetsbetonad än den ungefär samtidigt begynta norska socialiseringskommissionens verk. Att det produceras, säges på ett ställe i rapporten, är viktigare än sättet för produktionen. Socialiseringen betecknas överhuvud — strax innan den oundvikliga definitionen kommer — helt enkelt som en systematisk organisation av produktionen. På många punkter i rapporten framträder den uppfattningen, att en integrerande beståndsdel i socialiseringsarbetet (den betecknas visserligen alltid som en "förberedande" åtgärd) är organisation av näringslivet även utan att äganderätt och företagarverksamhet läggas i det allmännas hand. Man förutsätter icke, att detta arbete skall överlåtas åt "kapitalismen". Samhället, heter det, kan ej beskedligt sätta sig ned och vänta till det ögonblick, då kapitalismen gjort undan alla organisatoriska och tekniska svårigheter. Man må observera, att här talas om "organisation" och "teknik". Vad det går ut på framgår senare, då som riktpunkter för att "genomföra en verkligt god ekonomisering inom produktionen" anföras normalisering av kvaliteter och specialisering av driften. Arbetarnas förväntningar på resultatet av detta socialiseringsarbete är kommissionen angelägen att nedskruva: man måste akta sig för överdrivna förhoppningar på att socialisering skall betyda en omedelbar höjning av levnadsstandarden. Antalet av dem, som åtnjuta arbetslös inkomst, är icke stort i förhållande till hela befolkningen. En avsevärd del av denna inkomst brukar, försåvitt den ej i form av skatt övertages av samhället, användas till utvidgning av driften.
139 I samband med utvecklingen av arbetarnas intresse av en socialisering framhålles starkt nödvändigheten av att tillförsäkra, utom arbetaren, även lägre och högre teknici, ingenjörer o. d., "med ett ord de egentliga driftsledarna", en god position inom det socialiserade företaget. Det är karakteristiskt, att som driftsledare här betecknas teknici och ingenjörer. Däremot är alls icke tal om de egentliga företagsledarna. Överhuvud taget ingår kommissionen ej på det för socialiseringsproblemet viktiga spörsmålet om den egentliga företagarverksamheten. I förbigående antecknas från behandlingen av arbetarnas ställning den kuriösa idén, att avancemang inom det socialiserade företaget ej får ske automatiskt eller efter anciennitet, utan "så mycket som möjligt genom val". Den mera vidsynta läggningen av holländarnas socialiseringsutkast framgår särskilt klart därav, att ur deras tankearbete icke framgått ett (enhetligt) konstruktionsschema för en ny produktionsordning. Deras socialisering inrymmer olika former av företag inom näringslivet (se avdeln. om socialiseringens former). Förekomsten av privat drift även inom industriella företag, där "utsugning" förekommer efter gängse begrepp, ingår i deras fortgående socialisering. Det framgår bl. a. därav, att kommissionen vid behandlingen av konkurrerande allmänföretags inverkan på prisbildning och företagarvinst framhåller, att en sådan prispolitik måste drivas, som icke omöjliggör fortbeståndet av privat drift. Detta motiveras av att de förefintliga behoven alltjämt till en del måste fyllas av sådana privata företag. Oklarhet råder emellertid på en punkt. Tänker man sig just mångfalden av företagsformer inklusive de privata företagen som den avvägning, vilken bäst tjänar den ekonomiska verksamhetens syften? Eller är denna mångfald att uppfatta blott som ett genomgångsstadium till en mera enhetlig produktionsordning? Åtskilliga uttalanden och uttryck häntyda på att man hela tiden opererar med någonting som kunde kallas "den egentliga socialiseringen" såsom riktpunkten, och att mångfalden former blott är ett uttryck för meningen att man icke
140 burdus kan hoppa över från det nuvarande till det tillkommande. En sådan obestämd föreställning framlyser ur behandlingen av näringslivets "organisering" i förhållande till dess "socialisering", uti uttalanden om konsumentkooperationens och socialiseringens inbördes gradering eller i ett uttalande sådant som att löneformen kommer att bibehållas "ännu under lång tid". Av intresse är den öppna blicken för de internationella ekonomiska företeelsernas roll. Den gör sig gällande ifråga om val av nationella industrier att socialisera och i gång på gång framskymtande föreställningar om en internationell socialisering vid sidan av den nationella. Om någon genomlysning av detta problem är det emellertid icke fråga. Ifråga om den socialiserade driftens organisation erbjuder rapporten icke något särskilt anmärkningsvärt. Man stannar emellanåt i undran, huruvida olika former avses med de många olika termer, som användas för att beteckna socialiserade företag. Sålunda ha antecknats: "socialisatie" (socialisering), "overheidsbeheer" (överhetsförvaltning), "overheidsbedrijf" (egentligen överhetsföretag), "gesocialiseerd bedrijf", "gemeenschapsbedrijf" (allmänföretag), "maatschappelijk bedrijf" (samhällsföretag), "rijksbedrijf" (riks företag), "rijksmonopolie". I den speciella avdelningen fäster man sig vid det stora utrymme, som ägnas lantbruket, vilket upptar nära hälften av utrymmet, lika mycket som industri och handel tillhopa. Detta sammanhänger naturligtvis med den ringa graden av industrialisering i Holland och behovet att klargöra, vilken innebörd socialiseringsidéerna kunna ha för den mycket stora del av näringslivet lantbruket där representerar. Här överraskas man av att finna just "lantbruksindustrierna", alltså de som bearbeta lantbrukets produkter, nämnda bland dem, där socialiseringen redan från början bör omspänna hela produktionsgrenen. Vad själva lantbruket angår förklarar kommissionen detsamma icke moget för en omedelbar och fullständig sociali-
141 sering. Ifråga om avsättningen av jordbruksprodukterna träda lantbrukarnas kooperativa organisationer i bakgrunden för tanken på ett samhälleligt monopol företag. Av behandlingen utav de olika industrigrenarna torde icke mycket vara att lära. Särskilt uppmärksammat har blivit vad holländarna ha att säga på de områden, som socialiseringsnämnden gjort till föremål för specialundersökningar. Pappersindustrin och elektroindustrin äro överhuvud ej behandlade. Återstår skoindustrin, som har sin egen avdelning (ej fullt två sidor), till största delen ägnad åt upplysningar om de holländska skofabrikernas beskaffenhet. Såsom riktlinjer för socialiseringen kan endast följande anföras: Det första, som här är att göra, är att från det allmännas sida taga hand om koncentrationen genom att övertaga resp. utvidga de största fabrikerna eller genom att bygga större nya anläggningar. — I dessa allmänna fabriker (overheijdsfabrieken) skall specialisering införas, d. v. s. i en fabrik göras tofflor, i en annan barnskor, i en finare herrskodon, i en annan arbetsskor etc. Naturligtvis icke i allt för stor sortering men i ett tillräckligt stort val av standardmodeller. Ledningen av denna industrigren har att övervaka dess koncentration, specialisering och standardisering och skall bestå av en jämviktsrepresentation av intressenterna. — Det synes önskvärt att också draga in garveri- och remfabrikation inom denna allmänförvaltning, liksom införseln av utländska hudar med uteslutande av mellanhandeln. I framtiden får övervägas, om också fabrikation av extraktämnen skall övertagas. Det är ingalunda uteslutet, att inom detta område i kemiskt-tekniskt hänseende betydelsefulla framsteg komma att göras. Det är givet, att laboratorier, som nu redan äro verksamma till fromma för den enskilda industrin, skola bekostas av det allmänna och inorganiseras i allmänföretaget. Detta är det hela. Socialiseringsnämnden har icke haft något att hämta därav för sin undersökning av den svenska skoindustrin.
III ETT
SVENSKT
AKTSTYCKE I
SOCIALISERINSGFRÅGAN
U r programkommissionens rapport 1919. Som ett motstycke till den holländska socialdemokratins kommissionsrapport göres här en sammanfattning av ett i viss mån motsvarande svenskt aktstycke från ungefär samma tid. En av det socialdemokratiska partiet tillsatt programkommission hade till uppgift att till 1920 års partikongress framlägga förslag till reviderat partiprogram. Denna kommission kom att i stor utsträckning sysselsätta sig med socialiseringsspörsmålen. Själva programformuleringarna äro här av sekundärt intresse. Vad som i första rummet förtjänar att återgivas är de synpunkter på socialiseringsproblemet, som komma till synes i programkommissionens kommentar till de olika programpunkterna. Någon sammanfattande framställning i socialiseringsfrågan hade kommissionen ej i uppdrag att verkställa, men de uttalanden som under olika punkter gjordes tillåta dock en ganska fullständig, ehuru mycket summarisk helhetsbild av uppfattningen i frågan.
Först må ur de "allmänna grundsatser", som föregå programpunkterna, anföras den allmänna formuleringen av mål och medel. Denna formulering innesluter nämligen just själva socialiseringskravet. 10—Socialisering i Europa.
146 Det heter i denna del, att socialdemokratins uppgift är att erövra den politiska makten och att "på den väg och i den ordning utvecklingen själv anvisar genomföra samhällets socialistiska organisation". Innebörden av denna samhällsomdaning är strax förut angiven. Den nya samhällsordningen skall vara sådan, "att den kapitalistiska utsugningen helt är upphävd, klassamhället fallet och massfattigdomen avskaffad". Men huru skall då detta ske? Här följer formuleringen av socialiseringens kärnproblem: "Detta kan ske endast genom att upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen och lägga dem under samhällets kontroll och besittning samt genom att ersätta den nuvarande planlösa varuproduktionen med en socialistisk, allenast efter samhällets verkliga behov planlagd, för välståndets höjande stegrad produktion." Denna formulering ersatte en äldre, där det om kravet "arbetets frukter åt dem som arbeta" hette, att detta krav är fyllt "där produktionsmedlet och arbetet ännu finnas förenade på en och samma hand (självständigt småbruk eller småhantverk)" och där det därutöver krävdes, att "i den moderna produktionen, där stordriften härskar, de privatkapitalistiska monopolen överföras till samhällelig kontroll och besittning". I programkommissionens kommentar anföres härom följande: "I stället för att poängtera en motsättning mellan småbruk, småhantverk och stordrift i avseende på samhällets organiserande bör här framhävas det gemensamma: att den kapitalistiska egendomen (som innebär utsugning) upphäves genom att produktionsmedlen bli de arbetandes egendom. Detta kan ske antingen i smådriftens form, då arbetaren besitter sitt produktionsmedel och brukar det under samhällets kontroll, eller i stordriften, då arbetarna besitta produktionsmedlen gemensamt genom gruppsammanslutningar eller genom samhället själv." — Det framhålles vidare, att "den planlösa produktionens ersättande" icke bör hänföra sig till storproduktionen enbart utan till hela produktionen. Ifråga om produktions-
147 medlens ekonomiska utnyttjande har tyngdpunkten uttryckligen lagts på produktivitetens höjande. I det socialistiska samhället, heter det vidare, kan produktionen endast få tjäna konsumtionen. I utvecklingen av de särskilda programpunkterna möter man Beskattning. socialiseringsproblemet först under den punkt, som behandlar beskattningen. Därvid kommer nämligen på tal dels frågan om den samhälleliga kapitalbildningen, dels ock principerna för drivandet av samhällets egna företag. I förra hänseendet framhåller kommentaren, att beskattningen icke får leda till att kapitaltillgångarna bli förminskade. En viss del av skattemedlen, särskilt alla medel som inflyta genom arvsskatt, bör därför reserveras för kapitalbildande ändamål. Beskattningen innebär då en överflyttning av kapitalbildning från de enskilda till samhället. — Beträffande åter samhällsföretagen, som förutsättas skola med sina överskott bidra till budgetbehovens fyllande, understrykes i kommentaren, att samhällets affärsföretag icke skola vara fiskaliska monopol men icke heller välgörenhetsföretag. De måste kalkyleras ekonomiskt. De skola bära sig och lämna överskott. Kostnadsprincipen måste strängt upprätthållas. Budgetbehovens täckande kommer sålunda i andra hand. Främst böra de socialiserade företagen organiseras med hänsyn till konsumenternas intressen. Det gäller naturligtvis även om socialiseringen i stort, att det icke är budgetbehoven som är den pådrivande kraften. Inom socialiseringsspörsmålets rayon faller vidare den näringspolitiska avdelning, som behandlar kravet på frihandel och utrikeshandelns organisation under samhällets kontroll. I kommentaren heter det härom: Näringarna må visa sin duglighet att "nära" genom att först och främst reda sig utan understöd. Frihandel är hälsans luft för de företag, som växa ur naturliga förutsättningar och drivas ekonomiskt rationellt. Den dräper det odugliga. Men det odugliga måste bort, om sam-
Utrikeshandel.
148 hället skall nå högsta möjliga produktivitet. I ett samhälle med begynnande socialisering är denna frihandelns rensande gärning välbehövlig. Sin ekonomiska överlägsenhet kan samhällsproduktionen icke ådagalägga, om den växer upp i ett protektionistiskt drivhus. — Men den frihandel, som socialismen accepterar, kan icke vara desorganisationens. Näringslivets organisation skall fortgå och befrämjas under frihandelssystemets bevarande. De fria ekonomiska förbindelserna med främmande länder böra organiseras under samhällets kontroll. Samhällets behov, icke enskilt vinstintresse, skall behärska utrikeshandeln. Särskilt anmärkningsvärd i denna utveckling är den framhållna relationen mellan frihandel och "begynnande socialisering", i vilken inrymmes en tydlig farhåga för socialiseringens verkningar, därest en annan näringspolitik än frihandelns tilllämpas. Om organisationen av utrikeshandeln erfar man genom det ovan anförda just ingenting annat än att den tilltänkta "organisationen under samhällets kontroll" skall vara förenad med frihandelssystemet. Behandlingen av de egentliga socialiseringsspörsmålen begynner med utvecklingen av en programpunkt om expropriationsrätten. Denna punkt har ställts fristående såsom tillämplig på de följande, som avhandla socialiseringen inom olika områden av näringslivet. Det gäller expropriationsrätt inom produktionens alla områden, ifråga om företag och förmögenheter, till förmån för stat, kommun, andra förvaltningsenheter eller gruppsammanslutningar (t. ex. kooperativa organisationer) under samhällets kontroll. Begränsningen anges ligga allenast i det samhälleliga behovet. Av intresse är följande utveckling: Vid den begynnande socialiseringen kunna givetvis andra former än tvångsförvärv genom expropriation komma till användning. I vilken utsträckning överförande av företag i samhällets ägo bör ske genom vanliga affärsuppgörelser måste emellertid bli en lämplighetsfråga. I sista hand och måhända i många fall utan utnyttjande
149 av andra former måste dock ett rättsgiltigt tvångs förfarande finnas att tillgå. I ersättningsfrågan gör sig samma betraktelsesätt gällande, som varit gängse i alla delar av de Bauerska socialiseringsidéerna påverkade kretsar, exempelvis det förut refererade holländska betänkandet. Det heter sålunda i det svenska programuttalandet i ämnet: I vad mån ersättning kommer att utgå vid expropriation kan icke generellt bestämmas. Vid en allmän expropriation av den besittande klassens förmögenhet kan det ju mycket väl befinnas befogat att icke, lika litet som vid en förmögenhetsskatts uttagande, lämna något vederlag, men det kan också tänkas lämpligt att vid en dylik expropriation förvandla de besittande till samhällets räntetagare under viss tid framåt. Då enskilda företag och produktionsgrenar expropriationsvägen indragas till samhället, blir huvudregeln säkerligen, att affärsvärdet ersattes. Ehuru fall kunna förekomma, då den privata besittningen vilar på en rättsligt så lös grund (kronans jorddonationer, då villkoren ej längre uppfyllas), att ersättning icke kan anses befogad. Normalt torde ersättningsförfarandet ordnas så, att icke enskilda grupper utav kapitalisterna bliva berövade sin förmögenhet, medan andra fortfarande få profitera av sin. Där ersättning förekommer är socialiseringens lugna fortskridande bäst betjänt med att de besittande som klass få bära inlösningsförfarandets bördor. Om något räntetagande av samhället genom obegränsade tider kan naturligen icke vara tal, enär kapitalistklassen skall som klass avskaffas. Möjligheten för denna klass att mjukt inpassa sig i det produktiva samhället kan beredas genom successivt avtagande räntor eller indragande av förmögenheten vid ägarens från falle. I ett sammanhang behandlas härefter socialiseringssträvandena i fråga om naturrikedomar, industri, kreditväsendet, transport- och kommunikationsväsendet. Jordbruket behandlas för sig. Likaså är en särskild punkt ägnad åt kooperationen. Handeln beröres icke särskilt. En
150 stor del av densamma förväntas bliva socialiserad genom kooperationens utveckling. Viktiga delar av särskilt storhancleln tänkas bliva integrerande delar av den i samhällets ägo socialiserade produktionen, vars ledning även ombesörjer avsättningen. Utrikeshandeln är redan berörd. Såsom huvudprincip för socialiseringen inom det sålunda först angivna området anges, att alla de produktionsmedel överföras i samhällets ägo, som äro "för en planmässig folkhushållnings genomförande erforderliga". Socialiseringen får icke ske efter schablon. Den bör ske efter nationalekonomiskt hållbara synpunkter. De politiska åtgärderna för socialiseringen skola, heter det vidare, innebära en fullt medveten insats i den pågående utvecklingsprocessen till socialism. Dessa åtgärder måste helt naturligt taga som sina första utgångspunkter de av privatkapitalismen uppnådda resultaten av koncentrationstendenserna. Där produktionens utveckling redan fört fram till eller nära uppnått monopol företagens form, där föreligger den fulla mognaden för socialiseringen. Detta "mognads"bcgrepp utvecklas sedan vidare på ett sätt som, om ock i vagare ordalag, är ganska analogt med den holländska kommissionsrapportens resonemang och har sitt gemensamma ursprung hos Otto Bauer: Stora delar av näringslivet äro ännu ekonomiskt omogna för socialiseringen. Kapitalismen är där alltjämt den viktigaste faktorn i den ekonomiska omdaningen. Då bör den ock få göra sin gärning färdig under samhällets tillsyn och kontroll. Målmedvetet bör samhället befrämja koncentrationsrörelser, som innebära ett nationalekonomiskt framsteg och sålunda stödja den fria ekonomins tendenser till organisation. En sådan politikleder säkrare, helt visst även snabbare, till en varaktig socialistisk produktionsordning än ett brådstörtat socialiserande av ännu organisatoriskt efterblivna industrigrenar. — Socialiseringsprogrammet måste därför vara dubbelt: samhällelig besitt-
151 ning och samhällelig kontroll. Att förbereda den samhälleliga besittningen skall därvid vara kontrollens medvetna syfte: först mogna, sedan socialisera. Härtill må göras den reflexionen, att samhällets "förberedande" ingripande i det ekonomiska livet (före socialiseringen) här framställes i mycket försiktigt valda ordalag. Den stora "industriförbunds"organisationen är här icke nämnd. Man talar helt allmänt om "befrämjande" av koncentrationsrörelser och "stödjande" av den fria ekonomins organisationstendenser. Den kontroll, varom här talas, innefattar nog i grunden två olika ting: dels uppsikt från samhällets sida över att ett visst tillstånd upprätthålles eller att driften försiggår under vissa betingelser, dels ock en medveten påverkan i en viss utvecklingsriktning. Den förra sidan av saken utvecklas något närmare, då det på annat ställe heter: Över företag som kvarstå i enskild ägo skall kontroll utövas. Llit hör en fortgående uppsikt över avkastning, arbetarnas exploatering och kapitalets vinst inom den enskilda driften. Offentlig revision införes och bolagsinspektion, som kan betrygga företagen mot ett alltför vinsthungrigt aktieintresse. Utnyttjandet aV naturrikedomar, som exploateras av enskilda, måste övervakas. Varken vanhävd eller rovdrift får tolereras. En effektiv vanhävdslag bör t. ex. skydda skogsbeståndet och skogsmark i enskild ägo liksom samhället skall äga framtvinga en rationell skogsvård. I detta sammanhang må anföras kommissionens antydan om vissa övergångsformer mellan privat drift och samhällsdrift. Givetvis, säges det, äro inga principiella hinder i vägen för tilllämpande av koncessionssystem eller av hälftenbruk i en eller annan form. Som mellanform kan också komma i fråga fortsatt enskild drift under vinstbegränsning för delägarna och med överskottets inlevererande till samhället. Rörande den "egentliga" socialiseringen först några allmänna synpunkter, närmast angående socialiseringens form. Det framhålles, att den samhälleliga produktionens utvidgande kan ske dels i monopolistisk form, dels under fortsatt
152 fri konkurrens. Rättslig monopolställning bör samhället tillägna sig endast då särskilda skäl därtill föreligga. Såsom exempel härå anföras dels de stora naturrikedomarna, dels finansinstituten. I förra hänseendet framhåller emellertid kommissionen, att samhället på vissa villkor kan upplåta tillgodogörandet till enskild drift. I senare avseendet påpekas som en naturlig form för särskilt den mindre kreditens ordnande, att samhället överlåter åt kooperativa sammanslutningar att bedriva kreditrörelse. Annorlunda ligga förhållandena, menar kommissionen, inom det industriella området. Statsmonopolet kan där vara en frestelse till oekonomisk drift. Förbud mot startandet av nya företag inom en näringsgren, som blivit socialiserad, bör därför icke utfärdas. Socialiseringen kan och bör fortgå utan näringsfrihetens upphävande. Intet rättsligt hinder bör finnas för konsumenterna att tillgodose sina behov på annat sätt än genom socialiserade företag. Ett landsomfattande kooperativt förbund torde få tillräcklig ekonomisk styrka att, därest samhällsföretagen skulle vanskötas, kunna uppträda som konkurrent även inom produktionen. Här hänvisas vidare till kravet på frihandel såsom det yppersta korrektivet gentemot oekonomisk skötsel av samhällets företag. Dessa grundsatser stå i en synnerligen skarp motsats till den norska socialiseringskommitténs uppfattningar (däri bland annat just ingår förbud mot nya företag) och avvika även avsevärt från holländarnas meningar. Rörande förvaltningsproblemet, vars stora vikt betonas, framhåller kommissionen, att erfarenheter från statsdrivna företag ha skapat befogade farhågor för att socialiserade företags skötsel skall bliva slapp, byråkratisk, oekonomisk. Garantier mot byråkratin väntar man sig erhålla genom att undvika monopolformen, genom att undvika stram centralisation, genom att lämna vidsträckt utrymme för kooperationen, genom att i förvaltningsorganen bereda plats även för konsumenterna och genom att tillräcklig rörelsefrihet lämnas ledningen. Företags-
153 ledningen måste vara sakkunnig. Varken ämbetsmän eller politici utan de tekniskt och kommersiellt högst utbildade skola ställas i spetsen för samhällets företag. Denna omvandling innebär, menar kommissionen, att statsdriften i dess populära borgerliga mening bortfaller. I stället träder de socialiserade produktionsgrenarnas självförvaltning under representation av olika intressen. I förvaltningen böra sålunda deltaga representanter för hela samhället, för arbetare och anställda samt för konsumenterna. Rörande de sistnämndas representation må antecknas, att beträffande de stora förbrukningsartiklarna som det naturliga anges en representation ombesörjd av konsumentkooperationens organ samt att det, i fråga om råvaror och fabrikat som ej avyttrats till allmänheten, får utformas en representation från avnämarnas sida. Med de problem, som här upprullas, har ju socialiseringsnämnden haft tillfälle att brottas under sitt arbete på järnvägsoch domänverksbetänkandet liksom i sina industriundersökningar. Rörande olika delar av näringslivet är vidare att anteckna följande: Vikten av en samhällelig besittning av naturrikedomarna framhäves starkt. Även om av organisatoriskt-praktiska skäl en eller annan kraftigt koncentrerad industrigren sannolikt kommer att tidigast gripas av socialiseringen, så vinner dock denna sin avgörande seger först med den samhälleliga besittningen av de naturrikedomar den industriella produktionen exploaterar — skogarna, gruvorna, vattenfallen. Frågan om vissa naturrikedomars socialisering framstår för kommissionen som ett näraliggande praktiskt-politiskt problem med hänsyn till de ekonomiska förutsättningarna. Beträffande kreditväsendet förklarar kommissionen, med hänvisning till den med stormsteg fortgående koncentrationen, att mognaden för socialisering här uppenbart är för handen. Och
154 med storbankerna i samhällets besittning finge detta ett fast kontrollerande grepp över industrin och dess utveckling. Transportmedel och kommunikationsleder konstateras redan vara i stor utsträckning samhällsegendom. I den mån de äro av betydelse för samfärdseln i stort — alla större järnvägar, kanaler, flottleder — böra de läggas under en planmässig, landsomfattande förvaltning. Till denna grupp höra också de stora ångbåtslinjerna, vilkas samhälleliga besittning kommissionen anser vara av stor betydelse bl. a. för utrikeshandelns organiserande. Den lokala samfärdseln behandlas icke av programkommissionen. Kommunaliseringsspörmål äro här överhuvud ej upptagna. Om industrin uttalar sig kommissionen endast i allmänna ordalag. Konstaterande att inom dess område finnas många grader av ekonomisk mognad förklarar kommissionen, att socialiseringen härvid vill inrikta sig på de stora industrigrenar och företag som ha väsentlig betydelse för det ekonomiska livet. Smärre företag torde i regel böra få fortsätta under kontrollerad privathushållning, bland annat för att icke från början ge det samhälleliga förvaltningsproblemet alltför stora dimensioner. Även här konstateras detsamma som i fråga om det holländska betänkandet, att man liksom skyggar för tanken på en totalsocialisering av det industriella området men å andra sidan opererar med föreställningen om halva steg som sedermera skola bli hela steg. Härefter några huvudsynpunkter rörande socialiseringstankens tillämpning inom jordbruksområdet. Att ingå på en redogörelse för de olika jordpolitiska punkterna och motiveringarna till dem finnes här icke behov av (en nyprövning och revision har för övrigt i denna del skett några år senare). Bland de allmänna synpunkter, som här böra redovisas, är att ur behandlingen av de allmänna grundsatserna anteckna en
155 huvudtes. Kommissionen har där polemiserat mot en äldre formulering, som krävt överförande till samhällelig kontroll och besittning beträffande stordriftsproduktionen. Av en sådan formulering föranledes, säger den, lätteligen det intrycket, att allt är gott och väl inom de områden, där produktionsmedel och arbete ännu äro tekniskt förenade, och att dessa områden egentligen ej alls beröras av den socialiseringsprocess, som förklaras behöva övergå andra områden av samhället. Häremot uttalar kommissionen, att samhällsomdaningen icke inför t. ex. jordbruks jordens utnyttjande kan göra halt med det betraktelsesättet, att om bara jordbrukaren lyckas bevara åt sig sitt arbetes frukter, får jorden hanteras hur som helst såsom en åt förnöjsamhet och oföretagsamhet helgad privatdomän. Det är, fortsattes det, en orimlighet, att den nuvarande planlösa produktionen skulle kunna ersättas med en "efter samhällets verkliga behov planlagd produktion", därest en avsevärd del av livsmedelsproduktionen skulle ställas utanför ej blott samhällelig besittning utan även samhällelig kontroll. Denna kontrollsynpunkt framträder i den följande utvecklingen av själva programpunkten närmast i form av vanhävdsbestämmelser och kontroll över jordförsäljningarna. Av en kontroll mera direkt ägnad att höja planmässigheten av livsmedelsproduktionen inom jordbrukets område märker man däremot föga. Överhuvud taget kan ej behandlingen av jordbruksnäringen sägas utgöra ett genomförande av samma tankelinjer, som behärska den föregående avdelningen. Andra tankekomplex framträda här, och intrycket blir därigenom, att heterogena delar utan hopsmältning sammanfogats.
Som nämnts behandlas kooperationen för sig. Efter att ha Kooperation. konstaterat dess utveckling via distributionen till produktionen yttrar programkommissionen: Därmed får kooperationen en viktig roll i den stora socialiseringsprocessen. Den överskattas visserligen, om man tilltror dess fria utveckling förmågan att göra samhällets direkta socialiserande ingrepp överflödiga.
156 Men inom ramen för den allmänna socialiseringsplanen är det klokt att bereda ett växande utrymme för den socialisering i mer tvångs fria former, som kooperationen i högre utvecklingsstadier kan åvägabringa. Att kooperationen ensam kommer till korta utvecklas i trenne punkter. Den maktutveckling, som kräves för att på avgörande punkter betvinga kapitalismen, kan icke åstadkommas utan den politiska maktens erövrande och dess användning som ekonomiskt tvångsmedel. För viktiga produktionsområden leder socialiseringen direkt genom samhället snabbare fram till ett konsumenternas dominerande inflytande på produktionens planläggning. Den direkta socialiseringen har för övrigt den fördelen framför konsument företag, som avse att konkurrera ut den kapitalistiska industrin, att den besparar folkhushållningen från att belastas med överflödiga företag. — Det sistnämnda är ett argument, som kan vändas ej blott mot konsumentföretag utan även mot konkurrerande samhällsföretag. Återstår nu att nämna en punkt angående inkomst- och förmögenhetsförhållandena. Programkommissionen framhåller, att samhällets strävan måste gå ut på att reglera fördelningen till större jämnhet och rättvisa. Vid denna reglering måste emellertid alltid hänsyn tagas till dess återverkan på produktivitetens höjande, som för massfattigdomens avskaffande är ett ofrånkomligt krav. Här inskjutes, att under fortgången av företagens socialisering och icke minst i följd av undervisningsväsendets demokratiska läggning (det enda ställe, där denna viktiga synpunkt understrykes) komma inkomstnivåerna att även utan några särskilda åtgärder närma sig varandra. Men därutöver kunna, menar kommissionen, direkta ingripanden erfordras från samhällets sida, såsom indragning av enskild förmögenhet som ger ägaren arbets fri inkomst. Särskilt näraliggande är härvid en mycket kraftig beskäring av
157 arvsrätten. Helt kan arvsrätten icke rimligen upphävas, om man godkänner privat besittning av konsumtionsmedel, personlig lösegendom och dylikt. Men arvet får icke bli ett existensmedel, som fritar arvtagaren från deltagande i det produktiva arbetet. Indragningen av enskild förmögenhet till samhället betecknas som en ny väg till socialiseringens genomförande. Detta kan nämligen ske ej blott genom socialisering av företag utan ock genom socialisering av förmögenhet. Samhället träder genom denna i de enskildas ställe in som ägare eller delägare i de produktionsmedel, förmögenheten representerar. Hela denna tankegång har ju sin parallell i den holländska kommissionsrapporten.
Jordprogram och kommunalprogram av år 1928. Till det föregående må så läggas några upplysningar om och utdrag ur programkommissionens långt senare (1928) utförda kommentar till jordbruks- och kommunalprogram, i den mån socialiseringsspörsmålet därav beröres. Beträffande jorden förklarar 1928 års programkommission (i likhet för övrigt med tidigare refererade uttalande), att jorden och dess rikedomar liksom andra väsentliga produktionsmedel böra läggas under samhällets kontroll och besittning. Såsom det centrala i jordpolitiken betecknas: att underlätta tillträde till jorden för dem, som genom arbete vid jorden vilja skaffa sig hem och utkomst; att förekomma, att jordbesittning användes som medel att tillägna sig frukterna av andras arbete; att skydda jordens verkliga brukare mot kapitalistisk exploatering; att betrygga produktionens planmässighet och stegra dess avkastning. Till socialiseringsproblemets område hör givetvis icke allt vad som avhandlas såsom tillämpning av dessa grundsatser.
158 Här sammanfattas blott de delar av uttalandet, som positivt eller negativt taga ställning till detta spörsmål. Vad angår den kapitalistiska stordriften inom jordbruket uttalas, att den måste läggas under samhällets besittning. Men då för de små jordbrukarna deras jordbesittning icke är ett medel att tillägna sig frukterna av andras arbete utan endast att förtjäna uppehälle åt sig och de sina, påkallar samhällsintresset icke upphävande av deras äganderätt till jorden. Däremot måste förebyggas, att deras jord hemfaller till kapitalistiskt monopol och spekulation. — Efter en utveckling om huru driftformerna småbruk och storbruk äro beroende av naturliga betingelser, produktions- och konjunkturförhållanden, finner programkommissionen, att underlättandet av tillträde till jorden under en avsevärd tid förnämligast måste komma att ske i det mindre jordbrukets tecken. Som mindre jordbrukare anses envar, som bedriver jordbruk i huvudsak utan anlitande av lejd arbetskraft. — Bland de fall, där åtgärder i syfte att överföra större jordbruksegendomar i samhällets ägo äro mest trängande, nämnas inlösen av fideikommiss, återförande till samhället av statens jorddonationer samt tvångsköp av jord för bildande av mindre, självständiga jordbruk. Det betonas, att de mindre jordbrukarna i vårt land icke kunna bli föremål för några reduktionsåtgärder, deras jordarealer torde snarare i många fall böra utökas. Beträffande de egendomar, som lämpligen böra bibehållas odelade i samhällets hand, bör man sträva efter att finna former för kooperativ eller annan kollektiv drift. Intill dess erfarenhet härom vunnits böra dessa egendomar utarrenderas. Förhindrandet av spekulation med jord förutsattes skola ske genom kontroll över jordförsäljningarna. Beträffande jord, som av samhället upplåtits för bildande av självständiga mindre jordbruk, sökes medlet mot spekulationen i upplåtelseformen. Det framhålles, att allt hänger på utformningen av denna upplåtelseform. Tryggad besittningsrätt är med hänsyn till spekulationsfarhågan att föredraga framför äganderätt, men den måste då med tillvaratagandet av det allmännas intresse förena
159 en sådan trygghet för brukaren, att denne möter upplåtelseformen med förtroende. Åborätten konstateras vara ännu oprövad i praktiken. Endast erfarenheten kan avgöra, om härmed den tryggade besittningsrättens problem är löst eller om därtill kräves ännu mycket mera av ansträngningar. Att vänta med jordupplåtelser från det allmänna, tills en fullt tillfredsställande tryggad besittningsrätt blivit genomförd, låter sig icke göra. Därför komma upplåtelser med äganderätt under åtskillig tid framåt att visa sig nödvändiga. I fråga om jordbrukets produktionsmetoder och organisationsformer framhålles betydelsen av att landets mindre jordbrukare bli målmedvetna deltagare i en intensiv kooperativ rörelse avseende å ena sidan tillredning och avyttring av produkter och å andra sidan inköp av förnödenheter. För att en sådan alltomfattande kollektiv samverkan skall kunna åstadkommas kräves en väckelse och en skolning, som allenast kan utföras av en facklig rörelse bland de mindre jordbrukarna själva. Emellertid räcker icke denna jordbrukarnas samverkan. Emedan jordbruket får arbeta med mycket små företag, kan man aldrig påräkna att denna näring alldeles på egen hand kan åstadkomma förbättringar av teknisk och ekonomisk art. Härför erfordras en samhällsverksamhet, som uppmuntrar jordbruksforskning och försöksverksamhet och bland jordbrukarna propagerar för nya metoder och anordningar. Det må antecknas, att i denna programkommentar åtgärder avseende produktionens stegring och ökade planmässighet framträder något starkare och klarare än uti de i föregående avdelning refererade, mera vaga antydningarna.
Som naturligt berör kommunalprogrammet i flera hänseen- Kommunaiden socialiseringsspörsmålet. Kommunalisering är ju en av Pr°9rammet. socialiseringens huvudformer. Ur 1928 års programkommentar därför några utdrag.
160 Inledningsvis framhålles, att genom den kommunala förvaltningen ingripande åtgärder kunna vidtagas i syfte att överföra privatkapitalistiska företag i samhällets ägo eller kontroll. From sounds to things kommer man i den punkt, som handlar om den kommunala affärsverksamheten. Den allmänna princip, som där uppställes, är att kommunen driver affärsföretag av allmän betydelse och lokal karaktär. Enligt kommentaren böra i första hand sådana affärsföretag kommunaliseras, som äro av monopolnatur eller uppvisa tendenser i sådan riktning. Vidare utsäges det, att de kommunala affärsföretagen skola handhavas affärsmässigt. I den mån det låter sig göra utan eftersättande av detta krav böra de i sin prispolitik och verksamhet anpassas efter konsumenternas behov. Företagen böra lämna överskott. Detta överskott fixeras emellertid icke i vidare mån än att det skall täcka alla med verksamheten förenade utgifter och omkostnader. Frågan vad som skall ingå i kostnaderna lämnas alltså här öppen. I vad mån överskott från verksamheten skall bidraga till de kommunala utgifterna överlåtes åt det på erfarenhet grundade omdömet. Till socialiseringens område hör vidare frågan om markförvärv. Inom städer och stadsliknande samhällen, säges det, bör kommunen förvärva äganderätten till jordområden, som inom överskådlig tid väntas komma under bebyggande. I fråga om härför erforderlig expropriationsmöjlighet hänvisas till den förut omnämnda allmänna expropriationslagstiftningen. Beträffande landsbygdskommunerna understrykes angelägenheten av att genom förvärv av skogsmark utvidga skogsallmänningar och bilda nya sådana. Upplåtelseformen är alternativt avfattad. Däri namnes tomträtt, återköpsrätt, tryggad besittningsrätt och arrende. I kommentaren heter det: Den nyligen genomförda återköpsrätten är ej tillfredsställande, och tomträtten kan icke i vissa fall eller av en del kommuner tillämpas, varför det ges undantagsfall, då försäljning till enskilda med full äganderätt är nödvändig. Programmet får rätta sig efter det levande livets behov.
161 I nära anslutning till föregående kommer så kommunaliseringen på bostadsväsendets område. Den kapitalistiska spekulationen bör undanträngas på bostadsmarknaden. Genom tomtpolitiken erhåller kommunen ett kontrollmedel. Bostadsbyggandet förutsattes ske både genom bostadsföreningar, vid vilkas finansiering kommunen medverkar, och genom kommunen själv. Kommentaren hänvisar här till den omfattning och styrka de kooperativa företagen erhållit. Vad angår hyresverksamheten i kommunal regi anges den skola ske med hänsynstagande till sociala synpunkter. I programkommentaren utvecklas detta så, att vid uthyrningen bör tillses, att familjer med många barn, ålderstigna och andra bostadsbehövande, som hava större svårighet än andra att erhålla bostad i den öppna bostadsmarknaden (förekomsten av en sådan förutsattes tydligen, vilket torde observeras), i första hand mottagas som hyresgäster. Hyrorna skola täcka kommunens självkostnader. Under självkostnaderna liggande hyror innebära nämligen, att ett kommunalt understöd lämnas kommunens hyresgäster. Hjälp till hyrans betalande, om detta erfordras, får lämnas av kommunen i annan ordning. Hyran bör bestämmas med utgångspunkt från normala byggnadskostnader (tillfällighetskrav med hänsyn till kristiden).
11—Socialisering i Europa.
IV
DEN NORSKA
SOCIALISERINGS-
KOMMITTÉNS
ALLMÄNNA
BETÄNKANDE
Den norska socialiseringskommitténs allmänna betänkande. I. Den norska socialiseringskommittén tillsattes i juli 1919. Kommitténs Den föranleddes av en framställning från ett enskilt företags ^f/^rbc^sarbetare. program. Rjukans fackliga samorganisation hade nämligen hos stortinget begärt socialisering av aktiebolaget Norsk Hydro. Denna framställning överlämnades av stortinget till regeringen med begäran om utredning. Regeringen tillsatte då den 23 juli 1919 en kommitté för utredning av spörsmålet om socialisering av aktiebolaget Norsk Hydros företag i Rjukan och andra i detta sammanhang uppkommande spörsmål. Kommittén slutade sitt arbete i juni 1924; dock hade då en stark beskäring skett av det ursprungligen tilltänkta programmet. Kommitténs allmänna betänkande är undertecknat av höjesteretsassessor K. F. Dahl, ordföranden i Arbeidernes faglige Landsorganisation Ole O. Lian, redaktör Alfred Madsen, redaktör Oskar Pedersen, länsman Fr. Enge, järnvägsdirektör A. G. Jynge och kontorschefen Rogstad. Flera personskiften hade under arbetet inträffat. Som sekreterare fungerade jur. kand. Inge Debes. Kommittémajoriteten utgjordes av de först nämnda fyra ledamöterna. Särskilda yttranden ha avgivits dels av Rogstad, dels av Enge och Jynge gemensamt. Kommitténs ursprungliga uppdrag framgår av den skrivelse från socialdepartementet, med vilken kommitténs tillsättande kungjordes. Det heter däri:
166 "Som allerede uttalt under debatten i Stortinget av departementets chef, er det i forestillingen reiste spörsmål en så stor og viktig sak at den fortjener en grundig og allsidig utredning. Spörsmålet om socialisering — eller nasjonalisering — av private bedrifter står for tiden på dagsordenen i mange fremmede land og om fattes med den störste interesse. Også i vårt land bör det derfor tas op till overveielse og snarest sokes utredet om en sådan socialisering kan og bör gjennemföres for flere eller färre arter av bedrifter. Spörsmålet er gjennem den fremkomne forestilling forelagt statsmaktene i en bestemt anvendelse, nemlig överfor A / S . Norsk Hydros bedrifter på Rjukan. Men navnlig når det som her gjelder anlegg som hörer till vårt lands störste, vil sakens behandling gi anledning till en önskelig prinsipiell dröftelse av socialiseringens berettigelse og de viktigste problemer ved dens gjennemförelse. Hvad komittéens mandat angår, er det departementets forutsetning at den först og fremst vil ha å arbeide med utredningen av den sak som har gitt anledning til komitéens nedsettelse, nemlig kravet på socialisering av A / S . Norsk Hydros bedrifter på Rjukan. Men som ovenfor berört og som fremhevet av departementets chef i Stortinget, vil det ikke kunne undgås at komitéen herunder også kommer inn på socialiseringsspörsmålet i sin almindelighet. Og det vill måskje vise sig hensiktsmessig å inndra under komitéens overveielser og opta til behandling spörsmål om socialisering også av andre bedrifter eller visse arter av bedrifter. Efter departementets mening bör komitéen ikke vare avskåret herfra." Till kommittén överlämnades flera ytterligare framställningar om socialisering, den viktigaste av Norsk Arbeidsmansförbund angående socialisering av gruvorna. Detta gav jämte socialdepartementets direktiv kommittén anledning att upplägga ett arbetsprogram som avsåg en mångsidig utredning av hela socialiseringsfrågan.
167 Kommittén gick först i författning om utarbetande av översikter över socialiseringsspörsmålets ställning i utlandet. Under 1921 och 1922 utkommo följande publikationer: 1. 2.
Socialisering i Österrike Socialisering i Tyskland.
3.
Socialisering i England.
4.
Socialisering i Ryssland.
Vidare igångsattes omfattande statistiska utredningar till belysning av frågan, huruvida betingelser funnes för eventuell socialisering beträffande olika grenar av Norges näringsliv. Denna statistiska undersökning blev emellertid aldrig slutförd på grund av senare begränsning av kommitténs arbetsprogram. Under 1921, efter det att de utländska redogörelserna hade fullbordats, bestämde sig kommittén för en omfattande arbetsplan, enligt vilken skulle utarbetas följande betänkanden: I.
Utredning av socialiseringsspörsmålet i almindelighet.
II. Utkast till lov om socialisering av ökonomiske heter, inneholdende bestemmelser om:
virksom-
1. Av hvem og for hvis regning socialisering kan gjennemföres, 2. oprettelse av monopol for socialiserte virksomheter, 3. organisasjon av bedriftsledelsen, 4. lönns- og arbeidsvilkår, 5. prisregulering, 6. anvendelsen av driftsoverskudd. III. Utkast till lov om tvungen avståelse av ökonomiske virksomheter, inneholdende bestemmelser om fremgangsmåten ved ekspropriasjon og erstatningens beregning og dekning. IV.
Utkast til lov om beskatning i socialiseringsöiemed.
V. Utkast til lov om foranstaltninger till förberedelse av ökonomiske virksomheters socialisering, inneholdende bl. a. be-
168 stemmelser om konsesjonstvang for nye virksomheter og adgang for det offentlige til å påby sammenslutning, eventuelt nedleggelse av eldre virksomheter. VI. Utkast til norsk socialiserings plan, inneholdende översikt over Norges näringsliv, tidligere socialiserings- og monopoliseringsforslag, de forskjellige näringsgreners skikkethet for socialisering samt erhvervenes rekkefölge i en eventuell socialisering. VII. Betenkning angående de til komittéen oversendte andragender om socialisering av spesiclle virksomheter. En minoritet i kommittén ville begränsa arbetet till den ursprungliga framställningen om Norsk Hydro i förbindelse med härför erforderlig utredning om socialiseringsspörsmålet i allmänhet. Kommittémajoriteten hade emellertid den uppfattningen, att kommitténs utredning icke borde begränsas till det speciella spörsmål om Norsk Hydro, som hade varit den yttre och närmast tillfälliga anledningen till kommitténs tillkomst. Det måste, menade flertalet, anses vara kommitténs huvuduppgift att framlägga konkreta förslag som eventuellt kunde läggas till grund för socialisering av härför lämpad verksamhet. Därför ansåg kommittéflertalet det nödvändigt att låta utredningen innefatta såväl nödvändiga lagförslag som en bestämd socialiseringsplan. Detta arbetsprogram blev emellertid aldrig utfört. Genom beslut av stortinget i mars 1923 beviljades medel allenast till utredning av socialiseringsspörsmålet i allmänhet. Varken ifråga om Norsk Hydro eller ifråga om andra företag skulle kommittén tills vidare ha att avgiva någon utredning. I anledning härav inställdes det pågående statistiska arbetet och kommittén koncentrerade sitt arbete på det allmänna betänkande (motsvarande allenast punkt I i arbetsplanen), som utkom under 1924. Något fullföljande av undersökningsplanen har sedermera icke kommit i fråga.
169 Betänkandet innehåller efter vissa begreppsbestämningar såsom en huvudavdelning analys av det privatkapitalistiska systemet (deskriptiv och kritisk), därefter en avdelning om kapitalismen i Norge, en avdelning om avhjälpande av privatkapitalismens brister utan socialisering och övergår efter ett par sidor om praktiska erfarenheter av socialiserade företag till principiell behandling av en socialiserad produktionsordning. Betänkandets hela uppläggning framgår i övrigt av nedanstående disposition. Innledning Socialisering, Mål, midler og metoder Bestemmelse av socialiseringsbegrepet Eiendomsforholdet Produks j onsmåten Fordelingen Socialiseringens mål Socialiseringens midler Socialiseringsmetoder Deskriptiv analyse av det privatkapitalistiske system Kapitalismens begrep Kapitalismens rettslige og faktiske forutsetninger Den private eiendomsret till produksjonsmidlene Produksjon ved fritt lönnsarbeide i stor målestokk Den ökonomiske handle frihet Kapitalistisk reaksjon mot näringsfriheten Arbeiderreaksjon mot näringsfriheten Samfundsmessig reaksjon mot näringsfriheten Den kapitalistiske produksjons formål Kapitalismens produksjonssystem Kapitalismens fordelingssystem Grunnrente Kapitalrente Dri f tsherregevinst
170 Kritisk analyse av det privatkapitalistiske system Fortrin og mangier. Klassekampen. Sociale onder. motsigelser Merverdien Den private eiendomsret till produksjonsmidlene Fortrin ved det kapitalistiske system Mangier ved det kapitalistiske system Mangier ved produks jonen Utillstrekkelig tilfredsstillelse av de almene behov Konkurransens frihet en fiksjon Planlöshet Ödsling med kapital og arbeide Arbeidslösheten De ökonomiske kriser Ökonomisk utrygghet Risiko ved monopolistiske sammenslutninger Mangier ved fordelingen av produksjonsutbyttet Utbytning Den ökonomiske ulikhet Klassekampen De sociale onder Bolignöden Alkoholismen Prostitus jonen Kriminaliteten Fattigdommen Em igras jonen Indre motsigelser Kapitalismens utvikling og nuvärende stilling i Norge Jordbruket Skogbruket Vannkraften Industrien Håndverket Handel og landtransport Sjöfarten
Indre
171 Fiske og fångst Aktieselskaper og monopolistiske sammenslutninger Varefor falskning Det ökonomiske fremskritt Ujevnhet i fordelingen Arbeidslöshet Utvandring Hvorvidt kan privatkapitalismens mangier avhjelpes uten socialisering? Frivillig fellesökonomi Fellesökonomiske stiftelser Kooperasjon Stats- og kommunekapitalisme Social reformpolitikk Erhvervenes trustificering Lovmessig arbeidervern Skattereformer Forsorgsvesenet. Industrielt og ökonomisk demokrati Praktiske erfaringer om socialiserte bedrifter Prinsipiell dröftelse av en socialisert produksjonsordning Forholdet mellem individ og samfund under socialisert produks jon Frihet Likhet Eiendomsrett Arverett Rett till arbeide og underhold Plikt till arbeide Socialiseringens fölger for fordelingen av produksjonsutbyttet Kapitalens andel i utbyttet Arbeidets andel i utbyttet Socialiseringens fölger for produks jonen Arbeidets deling Det personlige initiativ Kapitaldannelsen
172 Fortrin ved en socialisert produksjonsordning Planmessighet Bedre utnyttelse av de nasjonale rikdomskilder Samarbeide mellem kapital og arbeide Oket produktivitet Bedre arbeidsvilkår Sterkere arbeidsdisciplin Socialiseringens fölger for kulturen Undervisningsvesenet Kunst og videnskap Ophevelse av klassemotsetningene Retningslinjer for en socialisert produksjonsordning Pengevesenet Produksjonsmidlenes overförelse til samfundet mot eller uten erstatning Myndigheten till socialisering Eiendomsforhold Driftsledelse Riksökonomirådet Branscherådene Distriktsökonomiråd Kommunale ökonomiråd Bedriftsstyrer Driftsledere Bedriftsråd Produsentsammenslutninger Lönnsregulering Prisregulering Anvendelse av bedriftenes overskudd Finans- og skattepolitikk Socialiseringens forutsetninger og begrensning Socialiseringens gjennemförelse nasjonalt eller internasjonalt, skrittvis eller med en gang, bedriftsvis eller industrivis Rekkefölge for socialiseringen av den kapitalistiske produksjon
173 Socialiseringens förberedelse Offentlige foranstaltninger for en bedre ordning av produks jonen Arbeidstagernes andel i bedriftsledelsen Offentlige foranstaltninger till begrensning av utbytningen Utbyttebegrensning og utbyttedeling Begrensning av driftslederlönninger Skattereformer Imötegåelse av invendinger mot produksjonens socialisering Resumé Av betänkandets innehåll skall endast dess positiva del här sysselsätta oss, alltså dess uttalanden om socialiseringens innebörd och den närmare utvecklingen av riktlinjerna för en socialiserad produktionsordning. Kommittén företar sig att presentera en socialiseringsdefinition. Det gäller, yttrar kommittén, att ge begreppet socialisering en fullständig och objektiv avgränsning som medtar å ena sidan alla, å den andra sidan endast sådana kännetecken, som skilja ett socialiserat produktionssätt icke blott från det privatkapitalistiska utan också från vilken som helst annan produktionsordning. Definitionen lyder: Socialisering innebär överförande av produktionsmedel ur privat i samhällelig ägo och drift för bästa möjliga tillgodoseende av allmänna behov genom planmässig organisation av produktionen under demokratisk ledning och social fördelning av produktionens avkastning. Till egendomsfrågan anmärkes, att socialiseringen icke begreppsmässigt behöver omfatta alla produktionsmedel och all produktion. Den må begränsas till produktion som drives kollektivt eller företrädesvis ägnar sig för kollektivt bruk. Det är icke ens någon begreppsmässig nödvändighet att utsträcka socialiseringen till all produktion för avsalu eller med avlönad arbetskraft. Där användningen av lejd arbetskraft hålles inom så
174 trånga gränser, att "utbytning" (utsugning) — i varje fall när produktionen försiggår under offentlig kontroll — praktiskt är utesluten, så kräves icke socialisering för något socialistiskt syfte. Det betonas å andra sidan, att socialiseringen icke är begränsad till direkt utnyttjade produktionsmedel utan har att omfatta även indirekt nyttjade, försåvitt de äro källan till privat jordränta eller profit. Socialiseringen är sålunda att utsträcka icke blott till kollektivt nyttjat produktionskapital men också till hela det räntebärande lånekapitalet. Definitionen inrymmer jämväl samhällelig drift. Härtill anmärkes att den socialiserade produktionen icke är bunden till någon bestämd driftsform. Den kan läggas under statsdrift eller kommunal drift eller drivas av självstyrande samekonomiska korporationer under centraliserad samhällelig kontroll. Dock uppställas följande tvenne betingelser: a) produktionen skall vara planmässigt organiserad under demokratisk ledning; b) produktionens syfte skall vara inriktat på bästa möjliga tillgodoseende av behoven i samhället, alltså icke vara en profitproduktion. Kommitténs uppfattning klargöres negativt genom vissa uttalanden om produktionsordningar som icke inrymmas under kommitténs socialiseringsdefinition. Sålunda äro nuvarande offentligt bedrivna verksamheter i allmänhet icke socialiserade. De falla utanför socialiseringens ram, emedan de 1) styras byråkratiskt utan att producenter och förbrukare som sådana delta i ledningen, 2) upprätthålla det privatkapitalistiska mervärdet, i det de av produktionens avkastning förränta och amortera privat lånekapital och i många fall driva verksamheten efter rent kapitalistiska principer med "utbytning" av arbetstagare och förbrukare. Den s. k. agrarsocialismen uteslutes, liksom georgismen, då bägge dessa rörelser ta sikte endast på ett led i det socialistiska programmet men f. ö. upprätthålla det privatkapitalistiska produktionssättet.
175 Den rent syndikalistiska produktionsordningen anges vara till sitt väsen helt artskild från socialiseringen. Den överför icke produktionsmedel till samhället utan till de särskilda näringsgrenarnas arbetare. Den upprätthåller konkurrensen och den utesluter förbrukarna från andel i kontrollen över produktionen. Ännu mindre hör inom socialiseringens ram enskilda företags överförande i deras funktionärers och arbetares ägo, sålunda kooperativa produktions föreningar. Däremot betraktar kommittén den av konsumentkooperationen drivna omsättningen och produktionen som ett steg på vägen till socialisering, såtillvida att den privatkapitalistiska företagarvinsten bortfaller. Men den är icke någon fullständig socialisering ty den upprätthåller jord- och kapitalräntan och är icke inordnad under samhällelig ledning. Det framhäves av kommittén, att en verklig socialisering måste tillgodose samtliga de krav som äro uppställda i det angivna begreppet — både med hänsyn till egendomsförhållande, produktionssätt och fördelning. I fråga om fördelningen kommer en utveckling senare i betänkandet ; innebörden av uttrycket social fördelning klargöres vid begreppsbestämningen icke i vidare mån än att en sådan skall tillgodose producenternas krav på rättvist arbetsvederlag, förbrukarnas legitima behov och hela samhällets vitala intresse att upprätthålla, öka och förbättra det socialiserade kapitalet. Fördelningen måste därför ske under centraliserad och samhälleligt organiserad kontroll, men begreppsmässigt är socialiseringen icke bunden vid någon bestämd fördelningsprincip. Kommittén skiljer därför bestämt emellan verklig socialisering och sådana företeelser som i en eller annan riktning fullfölja motsvarande syftemål och som kommittén endast vill betrakta som inledning till en socialistisk politik. Dit angives t. ex. höra statskontroll eller reglering av det enskilda näringslivet i syfte att begränsa kapitalismen.
176 De syften socialiseringen har att tjäna karakteriseras i följande fyra punkter: 1) att omlägga den individualistiska produktionen för profit till samhällelig behovsproduktion; 2) att upphäva såväl den fria konkurrensen som kapitalistiska sammanslutningar med monopolistisk tendens för att i deras ställe sätta ett planmässigt organiserat samarbete mellan det socialiserade kapitalet och det mänskliga arbetet; 3) att avskaffa utsugningen (utbytning) såväl av arbetstagare som av förbrukare genom att avlägsna all privat kapitalintäkt ; 4) att höja de egendomslösa, av kapitalet beroende lönarbetarna till fria och ekonomiskt tryggade medägare och med förvaltare av det sociala kapitalet. Så långt ur kommitténs behandling av socialiseringsbegreppet. Vi övergå nu till uttalandena i avdelningen principiell behandling av en socialiserad produktionsordning. Den s. k. principiella behandlingen av socialiseringsproblemet inledes med vissa allmänna betraktelser angående förhållandet mellan individ och samhälle under socialiserad produktion. Därvid behandlas först den personliga frihetens problem. Däri framhålles, att yrkesvalets frihet under en socialiserad produktionsordning skulle bli större än under kapitalismen. Talet om ett utvidgat arbetstvång betecknas som gripet ur luften. Då någon gemenskap i fråga om förbrukning icke åsyftas, begränsas följaktligen ej den rätt att råda över arbetsinkomsten, som utan tvivel för de flesta människor utgör ett av den personliga frihetens mest väsentliga och dyrbara element. Individernas frihet att bestämma över tillfredsställelsen av sina behov skall sålunda bevaras vid produktionens socialisering. Endast i fråga om skadliga behov blir samhällets ingrepp starkare än nu.
177 Likställigheten i samhället uppfattas som "equality of opportunity" eller lika utvecklingsbetingelser. I fråga om egendomsrätten avvisas som felaktig föreställningen, att den privata äganderätten skulle komma att avskaffas vid socialisering av den kollektiva produktionen. Vad som skall upphävas är uteslutande den privata äganderätten till de kollektivt utnyttjade, till "utbytning" använda produktionsmedlen, vilken äganderätt gör de flesta människor egendomslösa. I verkligheten upprättas äganderätten på en långt bredare grundval än under kapitalismen. Genom socialiseringen bliva de nu egendomslösa lönarbetarna medägare i de till samhället överförda produktionsmedlen och samtidigt uppnå de genom en rättfärdigare fördelning av den kollektiva produktionens avkastning en nu bristande möjlighet att förskaffa sig privat egendom i förbrukningsföremål samt lättare tillfälle att begynna självständig produktion med egna arbetsmedel. Angående egendomsrätten till jorden anmärkes, att de som själva bruka sin jord även efter socialisering av den kollektiva produktionen kunna behålla och förvärva privat jordegendom. Den ojämnhet, som uppkommer i fråga om jordens värde, utjämnas genom beskattning, varvid uppkommande jordränta såsom en produkt av samhällets tillväxt i sin helhet överföres till samhället. Efter liknande principer löses också egendomsspörsmålet i fråga om tomtmark. Intet socialt behov kräver upphävandet av privat äganderätt till egna hem, varemot hyresfastigheter böra överföras till samhällsegendom. Som en konsekvens av denna ställning till den privata äganderätten betraktar kommittén sitt ställningstagande till arvsrätten. Principiellt lämnas åt denna härledda rätt samma spelrum som åt privatäganderätten själv. Ett fullständigt avskaffande av arvsrätten skulle varken vara önskligt eller ändamålsenligt. Ej heller finns det anledning att i fråga om arvsrätten uppdraga någon åtskillnad mellan arvsrätt till vissa produktionsmedel och till annan förmögenhet. Man bör således stanna vid en väsentlig begränsning av arvsrätten överhuvud utan åtskillnad 12—Socialisering i Europa.
178 på dess objekt. Släktarvsrätten inskränkes till de närmaste leden och en stark progressiv arvsavgift med maximalgräns för arvets storlek fastställes. Denna begränsning av arvsrätten får endast praktisk betydelse under övergången från kapitalism till socialism. Efter denna är arvsrätten inskränkt till sina naturliga, rättfärdiga och socialt gagneliga dimensioner. Rätten till arbete framställes som den socialiserade produktionsordningens bärande grundprincip. Under en sådan produktionsordning skall varje arbetsduglig och arbetsvillig samhällsmedlem vara berättigad att kräva arbete, som icke i något hänseende kan stämplas som mindervärdigt. Med planmässig organisation av alla produktiva krafter och ett mot samhällets behov svarande utnyttjande av de nationella rikedomskällorna måste samhället förutsättas kunna skaffa arbete till alla. Att denna "förutsättning" icke är obetingad medger emellertid kommittén genom att i nästa stycke tala om extraordinära förhållanden, som medföra oförutsedda störningar i produktionen. Då kan det även under en socialiserad produktionsordning uppstå tillfällig arbetslöshet inom vissa förvärvsgrenar. I så fall inträder subsidiärt en rätt till underhåll, som samhället får anse sig förpliktat att godkänna. Den förlust som vållas härav utjämnas på samhället som helhet genom proportionell reduktion av samtliga löner, intill dess, efter omläggning riv produktionen, det åter blivit möjligt att skaffa alla sysselsättning. I detta sammanhang upptagas farhågorna för överbefolkning, om samhället skulle tillförsäkra alla ett tillräckligt underhåll. Häremot anföras dels kända fakta angående sammanhanget mellan barnantal och fattigdom, dels ock socialiseringens likaledes förutsatta bättre utnyttjande av naturrikedomar och förmåga att öka företagens produktivitet. Enligt betänkandet skall varje land under socialiserad produktionsordning kunna underhålla större befolkning på högre lönestandard än som är möjligt med bibehållande av den kapitalistiska produktionsordningen. Att det överhuvud existerar ett befolkningsspörsmål — vare sig det yttrar sig i fruktan för överbefolkning eller
179 underbefolkning — är överallt att tillskriva de ekonomiska och sociala förhållandena. Mot de rättigheter det socialistiska samhället garanterar i arbete och underhåll svarar en social arbetsplikt. Alla arbetsdugliga samhällsmedlemmar ha att prestera det för lösningen av samhällsuppgifterna nödiga arbetet. Föreställningen att arbetet i kommandoväg skall påläggas av samhället och organiseras som en slags civil värnplikt betecknas emellertid som ett mot de elementära frihetsbehoven stridande kasernsystem. Detta är på intet vis någon nödvändig följd av den med en socialiserad produktionsordning förbundna arbetsplikten, som både kan och bör förenas med största möjliga frihet i val av sysselsättning. Fråga är, om denna utveckling av arbetsplikten blir mycket klarare genom följande fortsättning: I spörsmålet om arbetsplikten måste samhällets behov vara den socialiserade produktionsordningens högsta lag. Den kollektiva produktionen måste i första rummet organiseras och fördelas efter de allmänna behoven, men inom denna ram skall samhället intill möjlighetens yttersta gräns tillgodose de enskilda arbetarnas önskningar och vid anvisning av arbete ta största möjliga hänsyn till de arbetssökandes personliga anlag och böjelser. Blott då det i någon arbetsgren råder överskott av arbetskraft måste arbetssökande åsidosätta sina personliga fallenheter och ta arbete på den plats där samhällets industriella ledning anser sig kunna utnyttja deras tjänst till största nytta för det allmänna intresset. I det hänseendet ges emellertid ett fullständigt klart besked, att arbetsplikten medför som nödvändig konsekvens strejkrättens upphävande under en socialiserad produktionsordning. Strejken skulle i ett socialistiskt samhälle, heter det, komma i strid med sin egen idé att tillförsäkra lönarbetarna bästa möjliga arbetsvillkor och avkastning. Varje strejk komme att beteckna ett brott mot den solidaritetsprincip som är socialismens bärande idé. Dess ändamålslöshet under en socialiserad produktionsordning är så iögonenfallande, att det knappast borde vara nödvändigt att omgärda ett strejkförbud med några straffbestämmelser, ehuru ett socialistiskt samhälle, om så erfordras, icke har att rygga därför.
180 I en följande avdelning behandlas socialiseringens inverkan på fördelningen av produktionens avkastning. Socialismen framställes såsom varande i första rummet ett fördelningsspörsmål. Enligt socialiseringens idé är uppgiften att utforma ett fördelningssystem som, samtidigt med att det tillförsäkrar samhället det för den sociala produktionen nödvändiga kapitalet, avskaffar utsugningen och garanterar det samhällsnyttiga arbetet dess rättfärdiga lön. Kapital och arbete förutsättas skola ha var sina andelar i avkastningen, vilket motiveras med att intet värde kan skapas blott med kapital men lika så litet utan kapital. Medan kapitalets andel i avkastningen under kapitalistisk produktionsordning tillägnats individuellt, skall den i ett socialistiskt samhälle nyttjas socialt. Arbetets andel skall däremot även under en socialiserad produktionsordning huvudsakligen bli fördelad individuellt. Inkomstkällorna jordränta och kapitalprofit komma att även under socialiserad produktionsordning bestå som särskilda beståndsdelar av nationalinkomsten men med den väsentliga skillnaden, att all förmögenhetsinkomst överföres från de privata ägarna till samhället. Därest jordränta och profit helt enkelt bleve avskaffade, skulle detta uppenbarligen vara likabetydande med att överföra äganderätten till produktionsmedlens tillfälliga innehavare, d. v. s. de arbetare som för tillfället begagna produktionsmedlen. De nuvarande egendomsprivilegierna hade icke med socialisering att skaffa. Ett socialistiskt fördelningssystem måste bygga på den principen, att jordränta och kapitalprofit äro samhällsskapta värden som alla ha samma rätt till och som därför måste komma alla till godo. Produktionens avkastning kommer då i sin helhet arbetet till godo: antingen individuellt som arbetslön eller socialt som andel i samhällets gemensamhetsinkomst av de kollektivt utnyttjade produktionsmedlen. Samhället kommer att begränsa den jordränta och profit som skall tillfalla samhället till den del av produktionsavkastningen som vid varje tidpunkt erfordras för att bevara
181 kapitalets fulla effektivitet eller som i övrigt med större allmän fördel kan ges en social än en individuell användning. Ifråga om arbetets andel i avkastningen diskuteras de bägge principerna "envar efter sitt arbete" och "envar efter sitt behov", vilka principer sammanföras till en högre enhet i formeln: envar efter sitt arbete och sina behov. Detta utföres till följande slutsats: envar som utför ett samhällsnyttigt arbete är berättigad till en normallön tillräcklig för att tillgodose de av den individuella försörjningsbördan bestämda behoven. Denna fundamentala behovslön utfylles med en tilläggslön, som såvitt möjligt tilldelar envar den fulla arbetsavkastningen i detta begrepps begränsade innebörd (med avdrag för kapitalbildning och offentliga utgifter). Ur resonemanget må anföras, att ett huvudmotiv för behovslön efter försörjningsbörda är att i annat fall i hemmet utfört arbete skulle bliva obetalat. Denna tankegång utföres vidare så, att en särskild hustrulön förutsattes införd. Ehuru denna avdelning inledes med att skjuta fördelningen i förgrunden, avslutas den med betraktelser över de oväsentliga följderna för flertalets välstånd av ett nytt fördelningssystem. Avdelningen utmynnar därför i det uttalandet, att välståndets huvudbetingelse måste vara den, att socialiseringen leder till en väsentlig ökning av produktionen. Detta tema behandlas så i nästföljande avdelning. Socialiseringens följder för produktionen behandlas ur tre synpunkter: arbetsdelningen, det personliga initiativet och kapitalbildningen, de tre moment som karakterisera den kapitalistiska produktionsordningen såsom stegrare av produktiviteten. I fråga om arbetsdelningen understrykes starkt, att socialiseringen icke kan ta något steg tillbaka från den arbetsdelning kapitalismen lett till. En distinktion göres mellan det personliga initiativet, som varje livskraftig produktionsordning, icke minst en socialistisk, med alla medel måste värna och sporra, och å andra sidan det privata initiativet sådant detta är betingat av privatkapitalistisk
182 drift. Mot farhågan, att det personliga initiativet skulle försvagas ställes den sedvanliga argumentering, som pekar på driftsledarfunktionens utskiljande från ägarfunktionen i de moderna aktiebolagen. Ägarna själva hava, heter det, övergått till att bli passiva, de taga inga initiativ. Vidare pekas på det lika vanliga resonemanget om de underordnade, nu egendomlösa producenternas ökade insats. Den skulle genom socialiseringen bliva "enormt förökad". Ändock betvivlas icke i betänkandet, att även en socialiserad produktionsordning under överskådlig tid kommer att se sig nödsakad att upprätthålla och uppmuntra det personliga ekonomiska intresset som oumbärlig stimulans i den produktiva verksamheten. Härvid hänvisas till premielön, tantiem och andel i avkastningen. Men det bestrides, att privatäganderätt och därav härflytande mervärde skulle vara erforderliga. Kommittén anser sin allsidiga värdering grunda det antagandet, att företagsamhet och verksamhetslust i stort sett får en starkare sporre och friare bana, om den kollektiva produktionen överföres från kapitalistiska till socialiserade egendoms- och driftsformer. Slutligen behandlas frågan om kapitalbildningen. Varje genomtänkt socialiseringsförslag måste bygga på förutsättningen, att den kollektiva produktionens avkastning skall bestrida alla för kapitalbildningen erforderliga utgifter. Då såväl de enskilda företagen som produktionen i dess helhet vid socialisering lägges under samhällelig ledning, finns det icke någon anledning att frukta, att företagens överskott otillbörligt utnyttjas för omedelbara löneförhöjningar på bekostnad av kapitalets vidmakthållande och erforderliga utvidgande. Den efter en bestämd plan främjade samhälleliga kapitalbildningen förutsattes dessutom utfylld genom privata sparmedel, som tillflyta de socialiserade kreditinstituten, oaktat insättningarna icke komma att förräntas. Undanläggandet av framtidsnyttigheter förutsattes verka som det starkaste sparmotivet även i ett socialistiskt samhälle.
183 Den enda farhåga, som uttryckligen erkännes, är fruktan för kapitalflykt vid inledandet av en socialisering. För att möta denna måste de skarpaste förhållningsregler träffas. Man bör räkna med att utvandring av rörligt privatkapital endast kan förhindras genom att socialiseringsprocessen inledes med samhällets övertagande av bankväsendet. Oron gör sig emellertid icke starkare gällande: nationalförlusten genom kapitalflykt skulle så småningom ersättas genom den socialiserade produktionen. Härefter behandlas under rubriken fördelar av en socialiserad produktionsordning planmässighetens betydelse för produktivitetens ökande m. m. Den socialiserade behovsproduktionen har att genom konkurrensens ersättande med rationellt samarbete mellan de produktiva krafterna åstadkomma en genomförd planmässighet i produktions- och omsättningsförhållandena. Härför erfordras en fullständig översikt över omfattningen av de olika behoven, storleken av existerande förråd och produktionsmedel till art, mängd och produktionsstatistik. På grundval av denna har den centrala ledningen att organisera den kollektiva produktionen så, att vid varje tidpunkt största möjliga harmoni råder mellan behov och medel att tillfredsställa dem. Ifråga om förutsättningarna att nå ett bättre produktionsresultat framhålles särskilt, att en socialiserad produktionsordning kan antas erbjuda långt mer betryggande säkerhet än den privatkapitalistiska för bevarande av rationellt utnyttjande av ett lands naturliga produktionsmedel och råämnen; att efter socialiseringen all motsättning mellan kapital och arbete bortfaller och därmed varje ny maskin eller uppfinning, varje förbättrad arbetsmetod, varje tekniskt framsteg i stället för att göra någon arbets- eller brödlös endast betyder kortare arbetstid; samt att vetenskapliga arbetsmetoder (t. ex. taylorsystem) nu kunna genomföras utan att arbetarna riskera en skärpt utsugning. Socialiseringens betingelser för att öka företagens produktivitet utvecklas i välkänt maner: normalisering, typisering och
184 specialisering. Vidare göres det något djärva antagandet, att alla otidsenliga och därmed produktionsfördyrande företag bli nedlagda eller moderniserade. Den planmässiga koncentrationen skall minska utgifter för administration, bokföring, uppsikt och transport. Patenträttigheter och affärshemligheter komma alla till godo. Arbetsintensiteten kommer att växa, arbetsdisciplinen förbättras etc. Anmärkningsvärt är uttalandet, att lönearbetarna under de nya förutsättningarna skulle komma att utveckla samma produktiva energi, som i allmänhet ådagalägges av självständiga producenter. En mera oväntad besparing presenteras också i programmet, nämligen den att man i den socialiserade samhällsordningen skall kunna reducera den nuvarande offentliga kontrollen över produktionen, hittills nödvändig på grund av produktionssättets antisociala tendenser. Ur de följande avdelningarna om socialiseringens följder för kulturen och om klassmotsättningarnas upphävande är det knappast erforderligt att göra utdrag i mer än en punkt. På tal om de fördelar socialiseringen kan inrymma för olika samhällsgrupper dyker en viss tvekan upp inom kommittén, hur det blir med fördelarna för de befolkningsgrupper, framför allt jordbrukare och övriga självständiga producenter, som varken äro kapitalister eller lönarbetare och som i Norge ännu utgöra en väsentlig del av befolkningen. I betänkandet anföres härtill, att det sannolikt är övervägande grund att anta, att i allt fall huvudparten av den utanför socialiseringsprocessen stående befolkningen indirekt kommer att uppnå betydande fördelar av den förändrade produktionsordningen. Därmed avses dels förändringen ifråga om jord- och kapitalränta, dels ock fördelar i form av billigare priser å förnödenheter som den socialiserade produktionen frambringar. Det tillfogas, att löneförhöjningar för deltagarna i denna skola utjämnas genom motsvarande förhöjning av priserna å de självständiga arbetarnas produkter. Slutligen befriar en socialistisk samhällshushållning både lönearbetare och självständiga producenter från det nuvarande skattetryckets börda.
185 II. Vi övergå så till att redogöra för den norska kommitténs riktlinjer för en socialiserad produktionsordning. Kommittén understryker härvid, att dess begränsade mandat icke gett den möjlighet att utarbeta lagförslag och detaljerade planer. I sina riktlinjer tar den emellertid ståndpunkt till vissa huvudspörsmål, som uppkomma vid en eventuell övergång från kapitalistisk till socialistisk produktion. Först uttalar den sig tämligen kort för bibehållande av penningväsendet. Den avböjer arbetsbevisen, sålänge vid sidan av den kollektiva produktionen försiggår en individuell privatekonomisk verksamhet. Frågan om expropriation med eller utan ersättning kunna vi också behandla kort. Kommittén finner en samtidig, fullständig socialisering av hela den kapitalistiska produktionen praktiskt taget utesluten. Skall socialiseringsprocessen fullbordas stegvis, kan det knappast vara något tvivel därom, att socialiseringen måste genomföras mot ersättning. Befogenheten att socialisera kan tänkas tillagd olika myndig- Befogenhe....... ... . . . . ... , „ ten att socia heter. Att stifta en särskild lag for varje särskilt fall synes /iffmJ# kommittén onödigt tungt, det torde vara mera praktiskt att i en allmän socialisering slag ge generella bestämmelser om ekonomisk verksamhets överförande till samhället. Socialisering för statens räkning (nationalisering) bör endast kunna beslutas med stortingets samtycke. Landsting och kommunalstyrelser ha att bestämma över kommunalisering. De ekonomiska rådsinstitutioner, som tänkas upprättade och som strax komma under behandling, tilläggas initiativrätt, liksom det kan uppdragas åt dem att inom vissa fastställda gränser verkställa socialiseringsåtgärder.
186 Den sociali- Då socialisering av en verksamhet är genomförd, blir sporsSCTCtdc VCTRsamhetens m ålet vilka organ samhället skall använda för att utöva ägandeorgan och rätten till de övertagna produktionsmedlen och ledningen av r
drifts prin-
ciper.
.
.
.
.
.
.
.
.
aen
socialiserade produktionen. Först alltså äganderätten. Statens rätt att överta företag för egen räkning bör vara den primära, så att staten kan expropriera icke blott privata utan även kommunala verksamheter. Landstingens och kommunernas rätt till socialisering får alltså en subsidiär karaktär. Valet mellan nationalisering och kommunalisering träffas efter vad som i varje särskilt fall är ändamålsenligt. Allmän huvudregel synes böra vara, att verksamhet som tillgodoser hela landet eller större delar därav övertas av staten, medan verksamhet för lokala behov, t. ex. kommunala transportmedel och detaljhandel, företrädesvis ägnar sig för kommunalisering. Den offentliga egendomsrätten kan utövas antingen direkt genom stat, resp. kommun eller indirekt genom att samhället överför sin egendomsrätt till en självständig samekonomisk anstalt med begränsat ansvar, vilken sistnämnda form sannolikt är att föredra. Ifråga om driftsledningen uppställes som en första grundsats, att denna ledning skall avskiljas från och ställas i ett oberoende förhållande till den offentliga parlamentariska och byråkratiska maktapparaten. Rationella former för industriell självstyrelse tänkas åstadkomna genom ett ekonomiskt rådssystem, vari ingå såsom instanser de enskilda företagens råd, kommunala ekonomiråd, distriktsekonomiråd och nationella branschråd med ett riksekonomiråd i toppen, i vars hand ledningen av det samlade nationella produktionslivet blir förenat. Som grundprinciper för en socialiserad produktions driftsformer kunna uppställas följande: 1) De offentliga företagen tilläggas självstyrelse och ledningen ordnas helt och hållet affärsmässigt efter de bästa utexperimenterade metoder och under medverkan av de mest
187 kompetenta representanter för vetenskapen och den tekniska och merkantila sakkunskapen. 2) Ledningen av hela det nationella näringslivet bygges genom alla instanser upp på bred demokratisk grund. Ledningen av de socialiserade verksamheterna grundas på samarbete mellan alla produktiva krafter. Häri ingår funktionärernas och arbetarnas andel i driftsledningen som en ofrånkomlig faktor av första rang. 3) Förbrukarna tilldelas ett sådant inflytande på ledningen* av produktionslivet, att man åstadkommer den för hela samhällets ekonomiska välbefinnande nödvändiga harmonin mellan producenternas och konsumenternas intressen. Angående organisationen av rådssystemet lämnar kommittén OrganisatlOHSSVStCkortfattade upplysningar. mett Riksekonomirådet ter for:
skall vara sammansatt av representan- Riksekono-
1) producenterna med särskild representation för tekniska och merkantila driftsledare, funktionärer och arbetare samt de självständiga näringsidkarna (jordbrukare, fiskare, hantverkare o. s. v.). Representationen fördelas på de olika produktionsgrenarna i förhållande till deras ställning och betydelse i det nationella produktionslivet; 2) konsumenterna med särskild representation för förbrukarna av livsmedel liksom för förbrukarna av produktionsmedel ; 3) samhället med särskild representation för de tekniska och ekonomiska vetenskaperna såväl som för den administrativa sakkunskapen. Riksekonomirådets uppgift är att dels såsom ekonomiskt parlament och dels genom särskilda utskott utöva ledningen av det samlade nationella produktionslivet. I första rummet ankommer det på rådet att åstadkomma ett harmoniskt förhål-
mirådet.
188 lande mellan produktion och konsumtion. Det har att sörja för en landsomfattande produktions- och behovsstatistik och på grundval av denna dirigera produktionen så, att nationens behov vid var tidpunkt blir så bra som möjligt tillgodosett och de produktiva krafterna produktivt utnyttjade. Vidare skall det ankomma på rådet att utfärda allmänna bestämmelser om arbetstid och arbetsvillkor i de socialiserade näringsgrenarna med hänsyn till de olika förvärvsgrenarnas särskilda förhållanden. Riksekonomirådet skall också bära ansvaret för fördelningen av produktionens avkastning. För det ändamålet lägges i rådets hand överledningen av hela pris- och löneregleringen under medverkan av lokala ekonomiråd. För att betrygga lika lön för lika arbete och undgå konflikter mellan olika produktionsgrupper är det obetingat nödvändigt, att regleringen av alla arbetslöner och varupriser centraliseras hos en nationell myndighet med oomtvistlig auktoritet. Rådets pris- och lönereglering kan icke begränsas till den socialiserade produktionen utan har att omfatta även de grenar av näringslivet som för framtiden ligga under privatekonomisk drift. För den sociala fredens skull bör rådet sörja för att såväl självständiga näringsidkare som deras avlönade medhjälpare uppnå ett vederlag för sitt arbete som såvitt möjligt motsvarar lönerna i den socialiserade produktionen.
Ledningen av de nationaliserade näringsgrenarna utövas av branschråd med representation för de tre intressegrupperna i samma förhållande som i riksekonomirådet. Branschrådet ansvarar för den av riksekonomirådet föreskrivna minimiproduktionen och för sysselsättandet av den till vederbörande näringsgren hänvisade arbetskraften. Det bestämmer om nedläggande, sammanslutning eller reorganisation av äldre företag samt om upprättande av nya, i den mån medel ställas till disposition av den anslagsbeviljande myndigheten och har att fördela produktionen mellan de enskilda företagen. Det tillsätter och avskedar tekniska och merkantila driftsledare, väljer samhällets re-
189 presentanter i företagens styrelser och uppställer allmänna riktlinjer för deras ledning. Det har att kontrollera men icke att administrera de särskilda verksamheterna. Distriktsekonomiråd. Förbindelsen mellan de centrala råden Distriktsekonomiråd. (riksekonomiråd och branschråd) och de särskilda socialiserade verksamheterna bör sannolikt förmedlas genom distriktsekonomiråd, som sammansättas av representanter för samma intressegrupper som i de högre råden. Dessa distriktsråd ha till huvuduppgift att åvägabringa den nödvändiga översikten av de särskilda distriktens behov och produktionsförmåga. De ha att inge framställningar till branschråden angående upprättande, reorganisation, nedläggande, sammanslutning av nationaliserade företag liksom att övervaka genomförandet av branschrådens direktiver. Kommunala ekonomiråd. Även inom kommunerna bör upp- Kommunala ekonomiråd. rättas ett eller flera ekonomiråd för de kommunaliserade verksamhetsgrenarna. De ersätta ifråga om dessa de nationella branschrådens funktioner. Under alla förhållanden måste driftsledningen avskiljas från Företagsde politiska myndigheterna och läggas under f öretagsmässig s yre ser' självstyrelse. Företagsstyrelserna böra inrymma representanter för driftsledare, funktionärer och arbetare samt för samhället (stat eller kommun) i sådant antal att dessa hava avgörande inflytande. För konsumenterna synes det icke finnas behov av särskilda representanter. Företagsstyrelsen har att utöva kontroll över driftsledarna och att bistå med råd i viktigare driftsangelägenheter. Ändamålsenligheten bör övervägas av att tillägga styrelsen medbestämmanderätt i vissa spörsmål av större ekonomisk vikt, på så vis att driftsledaren kan hänskjuta ett styrelsebeslut till avgörande av vederbörande branschråd. Förhållandet mellan de ekonomiska råden och de särskilda företagen måste man experimentera sig till. En lag om socialiserade verksamheters driftsform bör därför avfattas så elastiskt, att man efter hand som erfarenhet vinnes
190 kan anpassa ledningen av det enskilda företaget till dess särskilda förhållanden och behov. Som allmän huvudprincip kan uppställas, att ledningen av det enskilda företaget bör tilldelas största möjliga självständighet och oavhängighet i allt som angår den tekniska och merkantila driftsledningen. Driftsledare.
Driftsledarnas centrala ställning i all kollektiv produktion understrykes starkt. Deras betydelse för utfallet av produktionen motiverar en riklig lön, fastställd vid sådan höjd, att deras produktiva energi bringas till full utveckling. Särskilt under övergångstiden, medan socialiserad produktion försiggår sida vid sida med kapitalistisk, är det nödvändigt att inom rimliga gränser tillförsäkra dem löner som någorlunda svara mot de privata företagens. Driftsledarnas auktoritet måste tryggas. Därför avböjes bestämt tanken att de skulle väljas av sina underordnade eller deras representanter. De skola stå till ansvar för sin verksamhet allenast inför vederbörande samhällsmyndigheter (de ekonomiska råden). Kommittén föreställer sig, att det för driftsledarna sannolikt skall vara en väsentlig fördel, att deras ansvar för ledningen får en social karaktär och att de befrias från de band som i privatföretag påläggas av hänsynen till aktieägarnas profitintresse. Deras ställning förmenas också bli lättare och behagligare, därigenom att det nuvarande disharmoniska förhållandet till underordnade, funktionärer och arbetare ersattes av ett förtroendefullt samarbete.
Driftsråd.
Även driftsråd förutsättas skola finnas, men de erhålla en annan karaktär i socialiserade företag än under privatkapitalistisk produktion. Kommittén utgår ifrån att driftsråd i privatföretagen skola ha en vittgående medbestämmanderätt över arbetsvillkor och arbetsförhållanden. I det socialiserade företaget är emellertid driftsledningen själv ett socialt organ för ekonomisk och industriell demokrati, och då företagens funktionärer och arbetare förutsättas vara tillbörligen representerade i företagens styrelser, är det sannolikt opåkallat att tillägga dem någon direkt andel i den egentliga driftsled-
191 ningen. Deras uppgift under en socialiserad produktionsordning anges vara att fungera som kontrollerande och rådgivande organ för att tillvarataga funktionärernas och arbetarnas intressen på arbetsplatsen. De bestående producentsammanslutningarna antas komma att i väsentlig mån omvandlas eller upphöra. Så snart socialiseringen är genomförd i full utsträckning, komma arbetsgivarföreningar och kapitalistiska näringsorganisationer att försvinna. Men då det förutsattes, att den självständiga produktion som icke har kapitalistisk karaktär kommer att bestå jämsides med den socialiserade, komma dessa producenter sannolikt att upprätthålla sina särskilda producentorganisationer. Fackföreningarna komma att ställas inför en helt ny situation och få omlägga sin verksamhet. Understödsväsendet bortfaller, eftersom samhället övertar omsorgen om arbetsodugliga och garanterar rätt till arbete och underhåll. Föreningarna förlora också betydelse och existensberättigande som kamporganisationer. Från det ögonblick då produktionsmedel och driftsledning övertas av samhället som bärare av en socialiserad produktion kommer varje facklig konflikt att betyda en särskild arbetargrupps kamp mot alla övriga arbetare för hävdande av särintressen på bekostnad av hela samhällets solidariska gemensamhetsintressen. Fackliga strider måste därför bannlysas från varje socialistiskt samhälle. Här dyker dock en Tomas upp. Även vid den bästa möjliga sammansättning av de institutioner som skola överta ledningen av det ekonomiska livet kan man icke genomföra en direkt representation i de ekonomiska råden av alla de många särintressen, vilkas rationella och rättvisa avvägning är en nödvändig betingelse för en harmonisk ordning av produktionslivet. Därför får man räkna med att både funktionärernas och arbetarnas fackföreningar samt organisationer av självständiga ickekapitalistiska producenter få stor betydelse som rådgivande representation. Särskilt antas så-
192 dana sammanslutningar kunna tilläggas rätt att göra framställningar i alla arbetarspörsmål såsom angående arbetslön, arbetstid och andra arbetsvillkor. L }
° ring9le~
Det
är
det ka
P l t a l i s t i s k a lönesystemet som socialiseringen skall upphäva. Själva systemet med arbetslön är det icke frå^ ga om att avskaffa. Det är i verkligheten lika nödvändigt under en socialiserad produktionsordning som under en kapitalistisk. Men det kommer att fullständigt skifta karaktär. Under kapitalistisk produktionsordning har arbetslönen i det väsentliga bestämts av konkurrensen. Under socialiserad produktion blir den föremål för samhällelig lönereglering. Rörande de principer, som äro att lägga till grund för löneregleringen, nöjer sig emellertid kommittén med att hänvisa till förut återgivna riktlinjer för en socialistisk fördelning av produktionens avkastning (d. v. s. kombinationen behovslön plus tilläggslön). Något konkretiseras dock bilden genom ett par preciseringar. Så menar kommittén, att den egentliga arbetslönen skall bestridas av de enskilda företagen men familjetillägg och hustrulön ur en för hela landet gemensam social lönefond, vartill samtliga socialiserade företag lämna ett proportionellt tillskott. Vidare upptas lönenivåns sammanhang med konjunkturerna. Även under en socialiserad produktionsordning kommer avkastningen att vara beroende av skiftande konjunkturer. Därför måste de samhälleligt fastställda lönerna underkastas revision tid efter annan. Denna förutsattes kunna genomföras automatiskt "utan social oro", emedan alla arbetare äro medvetna om att de, vare sig lönen stiger eller faller, ändå uppnå högsta möjliga lön: den fulla avkastningen av sitt arbete.
Prisreglertng '
I systemet ingår även reglering av varornas priser. Dock kan detta endast tillämpas beträffande hemmamarknaden eller, som kommittén uttrycker sig, i en på ömsesidighet byggd handelsförbindelse med andra socialistiska samhällen.
193 För övrigt kommer både import och export att även under en socialiserad produktionsordning drivas efter rent affärsmässiga principer. För hemmamarknaden uppställes emellertid den grundsatsen, att då socialiseringen icke har annat syfte än att så bra som möjligt tillgodose alla samhällsmedlemmars legitima behov bör för priserna uppställas den huvudprincipen, att ifråga om befolkningens livsförnödenheter dessa så noga som möjligt svara mot de genomsnittliga produktionskostnaderna. Prisregleringen skall icke begränsas till den socialiserade verksamheten. Hur skall då regleringen ske beträffande de självständiga producenterna? Denna reglering skall bygga på förutsättningen, att dessa grupper av befolkningen tillförsäkras ett vederlag för sitt arbete som tillåter dem att upprätthålla en med lönarbetarnas fullt jämbördig levnadsstandard. • Produktionskostnaderna ägna sig emellertid som utgångspunkt för prisregleringen endast i vad gäller tillverkning och omsättning av varor, som tillgodose det allmänna behovet av näring, kläder, bostad, lyse, värme och andra vitala förnödenheter, vilka "kunna framställas i praktiskt taget obegränsad mängd". Ifråga om njutningsmedel och lyxvaror, som "blott kunna framställas i begränsad mängd", antas det bliva mera ändamålsenligt att bibehålla "det nuvarande produktionssättets prisbestämning genom privatmonopol", varvid priserna få gå upp till den höjd som med hänsyn till efterfrågan och köpkraft kan väntas att inbringa största nettovinst. Från socialistisk synpunkt, säges det, är ingen invändning att göra mot en sådan ordning då de genom överpriserna uppnådda Överskotten tillfalla samhället. På vissa områden kan det vara anledning att gå ännu längre i prisförhöjning, t. ex. ifråga om alkoholvaror och andra njutningsmedel, vilkas förbrukning man önskar inskränka. Å andra sidan kan det också vara ändamålsenligt att sänka priset under produktionskostnaden, då det gäller varor vilkas förbrukning man av folkhygieniska 13—Socialisering i Europa.
194 eller andra orsaker önskar uppmuntra. här mjölkpriset.
Som exempel namnes
Driftsöver-
Angående driftsöverskottens användning an föres, att även under en socialiserad produktionsordning kommer det på grund av enskilda företags olika produktionsvillkor att vara omöjligt undgå, att vid någon verksamhet uppstår underskott, vid annan överskott, och då priserna måste regleras så, att förlust under normala förhållanden är utesluten, blir det företrädesvis det sista alternativet som får praktisk betydelse. Hur skall nu detta överskott användas ? En viss andel av detsamma anses böra tillkomma de i företaget anställda. En generell fördelningsregel anses emellertid icke lämplig. Vinstandelens storlek skall fastställas av riksekonomirådet för de olika förvärvsgrenarna var för sig, eventuellt för enskilda verksamheter. Vinstandelen bör sannolikt dels användas kollektivt för hela arbetspersonalens bästa, dels fördelas individuellt med en större andel till driftsledare än till övriga funktionärer och arbetare.
Finans- och
Den roll som tillmätes förmögenhets- och arvsbeskattning för socialiseringens genomförande har tidigare framhållits. Billighetshänsyn gentemot de nuvarande ägarna av de kollektiva produktionsmedlen kan möjligen tala för att förräntningen av lösesumman för de socialiserade företagen belastar deras drift. Amorteringen av expropriationssummorna bör under alla omständigheter täckas genom förmögenhets- och arvsskatt. Däremot tar kommittén avstånd från varje tanke på att för utlösningen använda inkomstskatt eller överskott av socialiserade företag. Denna finansieringsmetod är dock blott möjlig ifråga om nationaliserade företag; den kan icke användas för kommunalisering. Man kan icke överlämna åt enskilda kommuner att utskriva förmögenhetsskatt i socialiseringssyfte, emedan de stora skattedragarna i så fall flytta till annan kommun. För
195 kommunaliserade företag måste därför lösesumman uppbringas av kommunens ordinarie intäkter, eventuellt av företagens överskott. Anläggning av nya verksamheter tankes huvudsakligen finansierad av redan socialiserade företags överskott. Det behövliga driftskapitalet är att tillskjuta av det samfund, för vars räkning verksamheten drives. Flertalet av de socialiserade företagen förutsättas kunna täcka sina produktionskostnader, "härunder inberäknat förräntning av grundkapitalet". Då man får räkna med motvillighet hos privata kreditinstitut, är det även av denna grund anledning ställa bankväsendets socialisering i första linjen. Så snart socialiseringen av den kapitalistiska produktionen ar fullbordad, torde de under övergången utnyttjade privata skatteunderlagen vara uttömda. Härefter äro de offentliga utgifterna att bestrida huvudsakligen av de socialiserade verksamheternas överskott och den indragna jord- och kapitalräntan. Hela det nuvarande beskattningssystemet, såväl den direkta som den indirekta beskattningen, skulle att döma härav komma att falla bort. I stället för tullsystemet träder en samhällelig importreglering. Importen förutsattes i det väsentliga monopoliserad i samhällets händer. Under övergångstiden kommer ea sådan ordning av utrikeshandeln, det är kommittén medveten om, att kunna medföra vissa vanskligheter gentemot utlandet. Då importen omlägges med hänsyn till hela befolkningens behov, uppstå förskjutningar och störningar i handelsomsättningen. Emellertid är man övertygad om att sådana olägenheter bliva övergående och att socialiseringen kommer att underlätta handelsöverenskommelser. Då socialiseringen med nödvändighet leder till en ökning av produktionen, får man räkna med en stigande export som möjliggör en utvidgad import, varigenom utlandet blir starkare intresserat av sådana överenskommelser.
196 III. Under avdelningen socialiseringens förutsättningar och beSubjektiva och objek- gränsning upptages först frågan om de subjektiva och objektiva förutsättningar. tiva förutsättningarna för en socialisering. Som den viktigaste subjektiva förutsättningen anges lönarbetarklassens upplysning, ansvarskänsla och mogenhet. Den objektiva förutsättningen ligger i utvecklingsgraden av den kollektiva produktionen. Såsom nödvändig förutsättning för en rationell socialisering anges sålunda kapitalistisk produktion eller i vart fall tillvaron av ett socialt behov att omdana en splittrad verksamhet till kollektiv. I regel ifrågasattes därför icke socialisering av annan verksamhet än den som tekniskt och ekonomiskt har antagit kapitalistiska former. Ett undantag från denna huvudregel göres emellertid för handeln, som under nuvarande produktionssätt underhåller ett alldeles onödigt antal improduktiva och produktionsfördyrande mellanhänder. Socialiserin- Socialiseringens begränsning inom näringslivet framhäves gens begräns- särskilt i vad angår förekomsten av smådrift särskilt inom ning. jordbruket. I vart fall för Norges vidkommande utgår kommittén från att småbruket är en i naturförhållandena grundad driftsform och att någon socialisering icke kommer ifråga. I övrigt får det bero på den naturliga utvecklingens fria förlopp, i vilken utsträckning och med vilken hastighet framtida för-1 ändringar i produktionsteknik och produktionsförhållanden kunna föranleda övergång från smådrift till stordrift, från individuell till kollektiv produktion och därmed eventuellt från privat till socialiserad. Nästa avdelning behandlar socialiseringens genomförande nationellt eller internationellt, stegvis eller på en gång, för enskilda företag eller industrivis.
197 Ifråga om produktionslivets internationella sammanhang an- Nationell och ser kommittén den möjligheten vara utesluten, att ett enda sociaUs^rhig samhälle driver export och import efter socialistiska principer i handelsförbindelse med främmande länder, som upprätthålla privatkapitalistiska produktionssätt. Men inom landets egna gränser bör man kunna företaga en fullständig socialisering av produktionslivet. Ett oundgängligt villkor för socialisering inom ett enskilt samhälle är dess oavhängighet av utländskt kapital och suveräna herravälde över sin egen ekonomi. Övervägande hänsyn tala för en stegvis övergång till den nya produktionsformen, medan det allmänna i övrigt inskränker sig till samhällelig kontroll och reglering av övriga delar av näringslivet. Billighetshänsyn mot nuvarande ägare av produktionsmedlen tala för en lämplig övergångstid. Vidare åberopas bristen på tillräcklig erfarenhet från andra länder, vilket motiverar att samhället undan för undan prövar sig fram. Slutligen är det helt enkelt omöjligt att från i dag till i morgon utbyta en produktionsform mot en annan. Vid en sådan stegvis socialisering får det emellertid icke förloras ur sikte, att den endast har sitt berättigande och sin betydelse som led i en kontinuerlig utveckling hän emot den fullständiga socialiseringen av hela den kapitalistiska produktionen. Rörande ordningsföljden vid den kapitalistiska produktionens socialisering anföres (på annat ställe i betänkandet) i huvudsak: Lämpligen bör socialiseringen inledas med att "socialisera de nuvarande offentliga företagen" (stats- och kommunalkapitalistisk verksamhet). För övrigt anges helt kort såsom synpunkter att taga i betraktande vid en socialiseringsplans uppgörande 1) att välja förvärvsgrenar, där det kapitalistiska produktionssättet är längst framskridet, 2) att välja verksamheter som ha den största betydelsen för att tillgodose de allmänna behoven (här namnes särskilt bostadsväsendet), 3) förvärvsgrenar som sysselsätta största antal lönarbetare, 4) naturrikedomar som utsättas för rovdrift, 5) av nationalekonomiska
198 hänsyn snarast möjligt påkallad socialisering (kommunalisering) av detaljhandeln, 6) förvärvsgrenar som ha största betydelse för kontrollen över produktion och omsättning, nämligen bankväsen, import och export. Under ett särskilt kapitel om socialiseringens förberedande beröras såsom förberedande åtgärder: koncessionstvång för ny upprättade företag, påbjudet nedläggande av gammaldags och irrationellt ledda företag, tvångssammanslutning av privata företag i truster, syndikater eller industriförbund under samhällelig kontroll, upprättande av driftsråd vid företagen, vinstbegränsning och andel i vinsten, begränsning av driftsledarlöner och vissa skattereformer. Det framhålles, att samhällets övertagande av enstaka företag skulle ha föga betydelse för socialiseringsprocessens framgång. Det kan icke ens betecknas som någon socialisering i egentlig mening, emedan sådana isolerade åtgärder icke ens inom ett begränsat område av näringslivet kunna leda till den planmässiga organisation av den nationella produktionen, som är ett av socialiseringens huvudsyften. Emellertid medgives på annat ställe, att det allmännas övertagande av särskilda företag kan ha betydelse antingen för socialiseringens förberedelse, såsom en samhällelig försöksdrift eller för att beskydda konsumenternas intressen mot konkurrensupphävande prisavtal. Till den negativa inställningen gentemot övertagandet av enskilda företag bidrar kommitténs uppfattning om den privata konkurrensens inverkan. Den kommer, menar kommittén, att utöva ett tryck på den allmänna affärsdriften, som därvid i större eller mindre grad hämmas. Det är visserligen en möjlighet, att de allmänna företagen i vissa fall äro så överlägsna, att de privata företagen ligga under i konkurrensen. Men denna utgång av den privata verksamhetens kamp för tillvaron kan icke med någon som helst säkerhet eller sannolikhet påräknas som ett allmänt eller nödvändigt resultat av konkurren-
199 sen mellan privata och allmänna företag. Tvärtom synes det vara övervägande anledning antaga, att den privata verksamheten i många fall kommer att kunna hålla sig. Den privata konkurrensen har emellertid inget existensberättigande vid sidan av de socialiserade företagen, som icke behöva denna stimulans för att fullt utveckla de produktiva krafterna men komma att finna en tillräcklig sporre i "de socialiserade verksamheternas inbördes tävlan om att prestera bästa möjliga ekonomiska resultat". För att socialiseringen skall kunna realisera sina syften måste den privata konkurrensen bort. Som regel uppställes därför det kravet, att då man beslutar socialisering, skall vederbörande näringsgren samtidigt monopoliseras för det allmännas räkning. Under alla förhållanden bör upprättande av nya konkurrerande privata verksamheter förbjudas, så snart socialiseringen fortskridit så långt, att den socialiserade produktionen räcker för att tillgodose det nationella behovet. Likaså måste man ha möjlighet att hindra fortsatt drift av bestående företag, där den legala utestängningen av varje privat konkurrens befinnes nödvändig för att uppnå socialiseringens ändamål. Efter en näringsgrens övergång till offentligt monopol ha de allaredan upprättade privata företagen att inställa sin tidigare verksamhet. Härmed är icke förbunden någon förpliktelse för det allmänna att inlösa de nedlagda företagen. Samhället övertar dem endast i den utsträckning de lämpa sig för övergång till framtida socialiserad drift. Innehavarna av övriga företag ha icke några rättskrav men däremot får man ofta inrymma ett moraliskt billighetsanspråk på ersättning, vartill samhället har att ta ställning efter omständigheterna. I varje fall får det betraktas som självklart, att då en näringsgren monopoliseras, samhället skall anse sig förpliktat sörja för att funktionärer och arbetare, som varit sysselsatta vid nedlagda privata verksamheter, överföras till de socialiserade företagen eller skaffas annan sysselsättning.
200 IV. Såsom en sammanfattning av kommitténs huvudsynpunkter må slutligen återgivas i kommitténs egna ordalag dess resumé. Härvid medtagas även de delar, för vilka här ovan icke närmare redogjorts. Därmed ges en fullständig, enligt kommitténs egna intentioner sammanpressad bild av hela betänkandets grundtankar. Den foranstående utredning av socialiseringsspörsmålet i almindelighet skal sluttelig sammenfattes i fölgende satser: I. Ved socialisering forstås overförelse av produksjonsmidler fra privat til samfundsmessig eiendom og drift for best mulig tilfredsstillelse av de almene behov gjennem planmessig organisasjon av produksjonen under demokratisk ledelse og social fordeling av produksjonens utbytte. II. Sett i forhold til eldre produksjonsformer betegner den kapitalistiske produksjonsmåte et ökonomisk fremskritt som har oket den ökonomiske virksomhets produktivitet, frigjort initiativet, senket vareprisene, muliggjort et större forbruk og medfört et utvidet behov for arbeidskraft. Tiltross for disse fortrin er det kapitalistiske produksjons- og fordelingssystem beheftet med uavhjelpelige mangier som fölge av dets antisociale ledemotiv: Profittbegjäret. Den kapitalistiske produksjon tilfredsstiller ikke de almene behov. Under fri konkurranse er den planlös og kaotisk, ödsler med kapital og arbeide og fremkaller arbeidslöshet og ökonomiske kriser. Og hvor konkurransen opheves ved monopolistiske sammenslutninger, leder den till utbytning av forbrukerne. Den kapitalistiske fordeling av produksjonsutbyttet medförer utbytning av lönnstagerne og en kunstig ökonomisk ulikhet som leder till klassedeling og klassekamp. Kapitalismen barer hovedskylden for de sociale onder: Bolignöden, alkoholismen, prostitusjonen, kri-
201 minaliteten, fattigdommen og emigrasjonen. Den indre motsigelse mellem kollektiv produksjon og individuell tilegnelse av produks jonens utbytte dömmer det kapitalistiske system til undergång. III. Til en viss grad kan privatkapitalismens ulemper forminskes, de sociale onder lindres og klassemotsetningene utjevnes ved frivillig fellesökonomi (spesielt forbrukerkooperasjon), stats- og kommunekapitalisme samt sociale reformer på den bestående produksjonsordnings grunn, så som statskontrollert trustifisering av den kapitalistiske produksjon, videre utbygning av det lovmessige arbeidervern, skattereformer, fortsatt utvikling av det sociale forsorgsvesen og innförelse av industrielt og ökonomisk demokrati. Men ingen av disse veier förer frem til lösning av det sociale spörsmål, fordi de ikke bortrydder ondets ophav: Den private eiendomsret til de kollektivt utnyttede produksjonsmidler og den derved opstående merverdi (grunnrente og kapitalprofitt). En lösning av det sociale spörsmål er imidlertid nödvendig. Der går derfor ingen vei utenom socialisering. IV. De foreliggende praktiske erfaringer sannsynliggjör at de socialiserte virksomheter vil kunne gjennemföre en mere ökonomisk produksjon og opnå en höiere produktivitet enn de kapitalistiske bedrifter. V. Produks jonens socialisering vil fjerne ulempene ved det kapitalistiske system og samtidig bevare dets fortrin. En socialisert produksjonsordning vil skape större frihet og likhet. Den private eiendomsrett, som under kapitalismen vesentlig er et privilegium for innehaverne av de kollektivt utnyttede produksjonsmidler, vil ved disses overförelse til samfundet bli tilgjengelig for alle. Arveretten vil kunne bevares innenfor de samme grenser som eiendomsretten. Et socialistisk samfund vil garantere alle sine medlemmer rett til arbeide og underhold. Hertil svarer en almindelig arbeidsplikt, og ved ophevelse av utbytningen bortfaller grunnlaget for streikeretten.
202 VI. Under en socialisert produksjonsordning gjennemföres et fordelingssystem som ved overförelse av all formuesinntekt fra de private eiere til samfundet sikrer dette den for den sociale produksjon nödvendige kapital, avskaffer utbytningen og garanterer alt samfundsnyttig arbeide en rettferdig lönn. VII. En socialisert produksjonsordning vil oprettholde en rasjonell arbeidsdeling, styrke det personlige initiativ og fremme en til det sociale behov svarende kapitaldannelse. Den vil gjennemföre större planmessighet og orden i produksjonen, et bedre samarbeide mellem kapital og arbeide, oket produktivitet, bedre arbeidsvilkår og sterkere arbeidsdisiplin. VIII. Socialiseringen av den kapitalistiske produksjon vil fremme kulturutviklingen og skape gunstigere vilkår for folkeoplysning, fagutdannelse, kunst og videnskap. IX. Ved socialisering av produks jonslivet opheves den ökonomiske klassedeling, og derved bortfaller enhver motsetning mellem kapital og arbeide, mellem produsenter og förbrukere og mellem by og land. Socialiseringen vil vare til fordel ikke bare for lönnsarbeiderne, men også for jordbrukerne og de övrige selvstendige produsenter som står utenfor den kapitalistiske produksjon. Blott gjennem socialisering vil det vare mulig å nå frem til den sociale fred. X. Som retningslinjer for en socialisert produksjonsordning opstilles: a) Det nuvärende pengevesen bibeholdes. b) Produksjonsmidlene överföres til samfundet mot full erstatning til de private eiere. Erstatningen utredes kontant eller i rentebärende obligasjoner. c) Beslutning om socialisering fattes av de bevilgende myndigheter efter innstilling fra ökonomiske råd. d) Eiendomsretten til de socialiserte virksomheter överföres til samfundet, direkte gjennem stat, fylke, kommune m. v. eller indirekte gjennem selvstendige fellesökonomiske anstalter med begrenset ansvar.
203 e) De socialiserte bedrifter inrömmes selvstyre bygget på forretningsmessig og demokratisk grunnlag. Funksjonärer, arbeidere og förbrukere tillegges andel i bedriftsledelsen gjennem et ökonomisk rådssystem, omfattande Riksökonomiråd, branscheråd, distriktsokonomiråd, kommunale ökonomiråd, bedriftss:yrer og bedriftsråd. f) Den individuelle fordeling av produksjonsutbyttet bygges på en efter forsörgelsesbyrden avpasset behovslönn som suppleres under hensyn til den kvantitative og kvalitative arbeidsydelse, således at enhver så vidt mulig opnår det fulle utbytte av sitt arbeide. g) De gjennemsnittlige produksjonsomkostninger legges i almindelighet til grunn för reguleringen av prisen på befolkningens livsförnödenheter. h) Driftsledere, funksjonärer og arbeidere tillegges en andel i bedr.ftenes overskudd, svarende så vidt mulig til arbeidets bidrag til produksjonen. Resten av utbyttet tilfaller samfundet som ebr av kapitalen. i) Mdler til innlösning av de kapitalistiske bedrifter og den private grunn- og kapitalrente tilveiebringes ved progressiv formutsbeskatning og arveavgift. Nödvendig driftskapital innskytes i de socialiserte bedrifter av det samfund — stat, fylke eller k)mmune — for hvis regning virksomheten er overtatt. Efter fullfört socialisering av den kapitalistiske produksjon blir de offentlige utgifter til statsstyrelsen og sociale formål hovedsikelig å bestride ved samfundets inntekter av de socialiserte Tirksomheters overskudd og den inndradde grunn- og kapitakente. XI. Subjektivt er socialisering betinget av at arbeiderklassen er i besiddelse av den nödvendige oplysning, ansvarsfölelse og evie til effektiv deltagelse i bedriftsledelsen. Objektivt forutsetter socialiseringen kapitalistisk produksjon eller ett socialt bdiov for omdannelse av en i mange splittede virksomheter utsykket produksjon til kollektiv. En eventuell socialise-
204 ring må derfor i hovedsaken innskrenkes til den kollektive produksjon og den rentebärende kapital som utbytter det arbeidende folk. XII. Fullstendig socialisering av den kapitalistiske produksjon kan alene föregå internas jonalt for så vidt den beror på interhandelsforbindelse med fremmede land. Innenfor landets egne grenser vil derimot en nasjon med suverént herredömme over sin ökonomi kunne socialisere sitt produksjonsliv uten hinder av utlandet, forutsatt at den utenlandske kapital inn j löses uten formuesbeskatning av denne. Omlegningen fra kapitalistisk til socialisert produksjon bör föregå skrittvis, efter hvert som samfundets ökonomiske organisasjon kan utbygges for den nye produksjonsform, og i almindelighet samtidig for en hel närings- eller industrigren. XIII. En eventuell socialisering bör begynne med de nuvärende stats- og kommunekapitalistiske bedrifter og fortsette med de private virksomheter i den orden som tilsies av deres betydning for varetagelsen av forbrukernes og arbeidstagernes interesser, for forebyggelsen av en for de nasjonale rikdomskilder ödeleggende rovdrift, for kontrollen over den nasjonale produksjon og omsetning og for avvergelsen av en for samfundsökonomien skadelig kapitalflukt. XIV. Socialiseringen bör forberedes ved samfundsmessig kontroll med det private näringsliv og särlig ved stötte av de under III nevnte reformbestrebelser. Som foranstaltninger der fortrinsvis vil vare egnet til å formidle övergången til socialisert produksjon fremheves: Innförelse av bevillingstvang for nyopprettede bedrifter, tvungen trustifisering av privatkapitalistiske virksomheter, gjennemförelse av prinsippet om arbeidstagernes andel i bedriftsledelsen, lovmessig utbyttebegrensning, utbyttedeling og begrensning av driftslederlönninger samt overförelse av skattetrykket fra det arbeidende folk til de bemidlede klasser ved störst mulig nedsettelse av toll- og produksjonsavgifter, forökelse av det skattefrie inntektsfradrag inn-
205 til et efter forsörgelsesbyrden og de stedlige leveomkostninger avpasset eksistensminimum og sterkere direkte beskatning av ' formue og formuesinntekt. Hela kommittébetänkandet utmynnar i ett av kommitténs majoritet framställt yrkande, som mot bakgrunden av nyss anförda nog så kategoriska uttalanden ter sig något överraskande, nämligen
Slutyrkande.
att socialiseringsspörsmålet måtte upptagas till ytterligare utredning i överensstämmelse med de ursprungliga förutsättningarna för kommitténs tillkomSt.
V. Som förut är nämnt hava tvenne reservationer avgivits till Rogstads reservation. kommittébetänkandet. Rogstads reservation är en tämligen utförlig kritisk granskning av de olika huvudpunkterna i kommittébetänkandet. Vi återgiva här endast hans huvudanmärkningar till betänkandets positiva del. Ifråga om fördelningsspörsmålets behandling, särskilt principerna för lönens reglerande, berör han vanskligheten för vederbörande myndigheter att avgöra, vilket arbete som är proportionsvis mera värdefullt och huru tilläggslönen skall graderas. Enbart denna fråga kommer otvivelaktigt att leda till konflikter och social oro. Hans huvudanmärkning innehålles emellertid i frågan: hur i all världen skall den ekonomiska grundvalen åstadkommas för denna skenbart ideella ordning? Kommittén hänvisar till produktionens ökning. Det är emellertid att fastslå, att denna ständigt åberopade ökning av produktionen under en socialiserad samhällsordning är blott och bart ett påstående som icke kan underbyggas med något bevis. Detta är sakens kärna och avgörande för hela socialiserings-
206 tankens realiserande. På den ökade arbetsintensiteten tror icke Rogstad. Den stora svagheten ligger däri, att den enskilde arbetstagarens direkta intresse blir alltför litet, då ramen för meddelaktigheten i produktionsresultatet blir alltför stor. Huru den normala arbetsprestation, som skall vara betingelsen för den normala grundlönen, skall kunna konstateras, är en fråga som kommittén icke löst utan blott hänvisat till instruktioner utfärdade av riksekonomirådet. För övrigt menar Rogstad, att kapitalbildningen kommer att upphöra samtidigt med förräntningen av banktillgodohavanden. Driftsledarnas ställning kommer att bli ohållbar, och arbetsdisciplinen kommer icke att kunna upprätthållas. Särskilt understrykes den olycksalige driftsledarens absolut ohållbara ställning. Med de olika råden och deras otaliga riktlinjer och direktiver på den ena sidan och på den andra företagsstyrelserna och driftsråden med sin kontroll och sina evinnerliga råd. Begränsningen av det fria initiativet gör sig särskilt gällande ifråga om starten av nya företag. Denna hänsyn spelar för kommittén föga roll, då den tvärtom föreslår koncessionstvång för nya företag. Mot arbetstagarnas missnöje med fastställda arbetsvillkor komma företagen att stå maktlösa, då de icke ha frihet att avskeda folk. Föreställningen att lönenedsättningar kunna genomföras utan social oro är ogrundad. Man må observera, att en lönesänkning som nödvändiggöres av konjunkturerna kan drabba enskilda grenar av näringslivet utan att drabba alla. Skarpt kritiseras kommitténs uppfattning att vid monopolisering genom samhället företag skola kunna nödgas att inställa sin verksamhet utan ersättning. Rogstad yttrar om förräntningsspörsmålet, att kommittéförslaget, så otroligt det än låter, går ut på att räntan skall bortfalla. Han framhåller också, att uttalandena i detta spörsmål äro ytterst svävande. Kommitténs uttalande rörande kapitalbildningens ordnande röjer ingenting mindre än en begreppsförvirring. Själva begreppet kapitalbildning är något helt annat
207 än en bokföringsmässig disposition, såsom majoriteten synes anta. I kreditspörsmålet göres gällande, att det socialiserade kreditväsendet varken har att påräkna några privata tillskott inom landet eller kapitalplacering från utlandet. Till pris- och importregleringen anmärkes, att administrationsapparaten måste komma att få väldiga dimensioner och att myndigheterna aldrig skola kunna lösa sin uppgift. RogI stad menar vidare, att hela denna ordning kommer att verka ödeläggande på exportindustrin. Reservanten har liksom kommittén sammanfattat sig i en resumé. Den lyder: Det er fastslått at under det nu herskende privatkapitalistiske system er den ökonomiske og sociale utvikling gått veldig frem. Spesielt er de dårligst stilledes kår blitt forbedret samtidig som tendensen har gått i retning av at middelklassen, tätt i ökonomisk forstand, inntar en bredere plass og får större innflytelse i samfundet. Denne utvikling er ikke avsluttet, men er i full gjenge, og man har grunn til å anta, at samfundsutviklingen fremdeles vil gå i "social" retning. Hvad det socialiserte produks jonssystem angår har man hittil overordentlig liten praktisk erfaring og har forsåvidt lite eller intet å bygge på ved utarbeidelsen av retningslinjer for samfundets socialisering. De av Socialiseringskomitéen generelt optrukne linjer for en I socialisering av vårt ökonomiske liv vil ikke kunne gjennemföres. En rekke innvendinger av ökonomisk og praktisk natur gjör sig her gjeldende med avgjörende styrke. I förste rekke den, at arbeidsintensiteten og dermed produks jonen ikke kan antas holdt på det nuvärende nivå, enn si forbedret under en socialisert produksjonsordning.
208 Under disse forhold må det erkjennes å vare uforsvarlig å innlate sig på de her omtalte reformer, som vil kunne före det nu bestående samfund ut i ulykker, over hvis rekkevidde man ingen översikt har. Den andra reservationen är gemensam för kommittémedlemmarna Enge och lynge. De förklara först, att det skulle haft större intresse att få utreda det ursprungliga spörsmålet, nämligen kravet på socialisering av en viss bestämd verksamhet. Först genom en utredning på grundval av positivt föreliggande förhållanden skulle man ha kunnat få de teoretiska betraktelsernas brukbarhet belyst. Till kommitténs positiva program göra dessa reservanter invändningar på ungefär samma punkter som Rogstad. Som den mest problematiska punkten ange också dessa två kommittémajoritetens proklamerande, att arbetets produktivitet skall ökas i en på förhand oöverskådlig omfattning. Vad som särskilt poängteras i denna reservation är de särskilda svårigheter som ställa sig i vägen för en socialisering i ett land som Norge. Efter en utförlig diskussion av det statistiska materialet dragés den slutsatsen, att av 950,000 vuxna yrkesidkare c:a 520,000 icke komma in under en eventuell socialisering men i alla fall måste inordna sig under den nya samhällsordningen. Detta förhållande, mena reservanterna, gör att saken överhuvudtaget icke kan genomföras. Även dessa reservanter framhålla, att kommittémajoritetens argumentering i förräntningsfrågan är tämligen oklar och svävande. Reservanterna sluta med det uttalandet, att en framåtskridande socialpolitik utan något plötsligt lösrivande från det bestående är det enda försvarliga, medan en radikal omvälvning kan leda samhället ut i olyckor som det icke är någon människa givet att överskåda.
209 VI. Det är icke meningen här ingå på någon värderande granskning av den norska socialiseringskommitténs arbetsprodukt. I vad mån den svenska socialiseringsnämndens uppfattning är en annan ifråga om tolkning av företeelser eller ifråga om positiva idéer skall ju framgå av nämndens eget betänkande. Redogörelsen härovan har gjorts tämligen utförlig, emedan den synes ägna sig att användas vid behandling av socialiseringens olika typer. Betänkandet innehåller med sin lönereglering, varuprisreglering, import- och exportreglering samt produktionsreglering, allt genom ett system av rådsinstanser, ett gott material för belysning av planhushållningstypen. För övrigt kan det visst ha sitt utbyte att genomgå behandlingen i betänkandet av olika problem. Dock mest ur den synpunkten, att det ger goda tankeställare att iakttaga, vid vilken punkt resonemanget slutar. Det visar sig därvid, att en mängd spörsmål blivit överklädda med allmänna talesätt om kapitalismens brister och socialismens fördelar. Av underordnad betydelse är att betänkandet (uti här ej refererade delar) svävat ut över sådana områden som alkoholismen, prostitutionen, kriminaliteten, allt i det vällovliga syftet att ordentligt kvadda kapitalismen. Mera betyder då, att inga allvarliga försök göras att genomtränga socialiseringens grundläggande ekonomiska problem, ja i vissa fall är icke ens själva problemställningen riktigt klargjord. För att blott ta ett exempel, som visserligen gäller ett centralt spörsmål: prissättningen skall ske på grundval av produktionskostnaderna. Men vad som skall ingå i begreppet produktionskostnad ges det ingenstädes något verkligt besked om. Man blir t. ex. aldrig riktigt klok på huruvida kapitalförräntning skall ingå i produktionskostnaden. Alldeles i förbigående kommer det på ett ställe fram att "forrentning av inskutt 14—Socialisering i Europa.
Några f kttoner.
re ie
210 grunnkapital" är avsett att ingå, men åtskilliga uttalanden gå i motsatt riktning. Såsom framgår av det givna referatet ha icke heller reservanterna inom kommittén kommit underfund med kommitténs uppfattning i denna fråga. Slutligen är det ägnat väcka undran att i avdelningen "praktiske erfaringer om socialiserte bedrifter" (som omfattar två sidor) få erfara, att de ekonomiska resultaten av socialisering i Tyskland och Österrike varit "särdeles gunstige". Vad Österrike angår må hänvisas till nämndens skrift i ämnet, ifråga om Tyskland har på annat ställe i denna avdelning framhållits, att någon socialisering praktiskt taget aldrig där kom till stånd.
Statens offentliga utredningar 1936 Systematisk
förteckning
(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Betänkande med förslag till lag om behandling- av förbrytare, hemfallna åt alkoholmissbruk, m. m. [4]
Allmänt näringsväsen.
•] Fast egendom. Jordbruk med binäringar Betänkande med förslag- om vissa föreskrif ter beträffande konsumtionsmjölk. [:!
Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Yut lenväsen. Kommunalförvaltning.
Statens och kommunernas finansväsen.
Skogsbruk.
Bergsbruk.
Industri.
lian del och sjöfart.
Kommunikations väsen. Betänkande med förslag- ang. revision av lagstiftningen rörande tillverkning, beskéttning och försäljning av maltdrycker. [5]
Bank-, kredit- och penningväsen.
ForsäkrlngsvKsen.
Nationalekonomi och socialpolitik. Utredning- med förslag rörande bidrag åt barn till änkor och vissa invalider samt åt föräldralösa barn. [6] Socialiseringsproblemet. Allmänna synpunkter. (7) Ur socialiseringens "europeiska" idékrets. [8] Soeialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 1. [9]
Kyrkoväsen. Undervisningsväsen, Andlig odling i övrigt.
Hälso- och sjukvård. P. »iiinkanden 1 rörande serafimerlasarettets ekonomi samt 2 rörande lasarettets .ställning och verksamhet. TI]
Utrikes ärenden. Internationell rätt. Förslag till konvention mellan Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar m. m. [2]
Försvarsväsen.
Stockholm, Tryckeriaktiebolaget Tiden, 193(5