Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

. X‘. k _.. i STATIENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1937:19 0 JORDBRUKSDEPABTEMENTET

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL

MOT SMITTSAM KASTNING

ÅTGÄRDER

HOS NÖTKREATUR

AVGIVET AV

medicinalstyrelsen och

lantbruksstyrelsen

11 juni 1937

den

STOCKHOLM

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1937:19 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL

ÅTGÄRDER MOT SMITTSAM KASTNING

HOS NÖTKREATUR

AVGIVET AV

medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen

den 11juni1937

STOCKHOLM 1937 muNs TRYCKERI AKTIEBOLAG, ESSELTE AB. 716887 $391 ä å

3%

35a f” ocxut)‘

Till KONUNGEN.

Med av tre vid 1935 års riksdag väckta motioner (I: 265 samt

anledning

11:35 och hemställde riksdagen i skrivelse den 7 maj 1935 nr 199

106)

under av av riksdagen godkända utlåtande

åberopande jordbruksutskottets

nr 67, att Kungl. Majzt måtte verkställa skyndsam utredning

angående

frågorna om bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur och om lagstiftning rörande handeln med husdjur för hindrande av smittsamma sjukdomars spridande samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Genom nådigt brev den 15 juni 1935 har Eders Majzt uppdragit

Kungl.

åt lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen att gemensamt verkställa utredning i de av riksdagen angivna hänseenden samt att med berörda utredning jämte de förslag, som därav kunde föranledas, inkomma till

Eders Kungl. Majzt.

Styrelserna, vilka tidigare, den 3 november 1936, i anledning av uppdraget avgivit betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om kreatursköp, fä härmed till uppdragets slutförande i underdånighet överlämna bifogade betänkande. I utredningen hava deltagit generaldirektörerna P. E. G. Insulander och J. A. Höjer samt byråchefen P. A. G. von Zweigbergk och medicinalrådet N. Th. Frykholm. Såsom sakkunniga hava under utredningsarbetets gång biträtt professorn N. P. Lagerlöf, statskonsulenten B. H. Ryde och laboratorn H. V. Hedström, varjämte i överläggningar deltagit föreståndaren för statens veterinärbakteriologiska anstalt, professorn S. D. Wall, vilken jämväl skriftligen yttrat sig i ämnet, samt byråchefen F. E. A. von Dardel, byrådirektören A. E. Liljeblad, veterinärmedicine doktor E. J. Henricsson och laboratorn G. C. O. Olin. Jämlikt förordnande av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 18 december 1935 har f. d. t. f. revisionssekreteraren G. A. Lind såsom sekreterare biträtt vid utredningen.

Kapitlen I och II i betänkandet utgöra ett sammandrag av en redogörelse för sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur, utarbetad av professor Lagerlöf, vilken redogörelse ingår i ett ännu icke utkommet arbete, Eriksson-Lagerlöf: Ladugårds- och husdjurshygien (Nordisk Rotogravyr, Stockholm 1937); redogörelsen för sjukdomen undulantfeber hos människor är utarbetad av laboratorn Olin.

Stockholm den 11 juni 1937.

Underdånigst

för medicinalstyrelsen: för lantbruksstyrelsen:

J. AXEL HÖJER. ERIK INSULANDER.

NILS FRYKHOLM. GEORG VON ZWEIGBERGK.

Gösta Lind.

I. Den smittsamma karaktär och

kastningens smittvägar.

Sjukdomens karaktär. Med kastning avses hos husdjuren ett för tidigt utstötande av fostret. Kastning hos nötkreatur kan uppkomma till följd av flera olika orsaker. Den vanligaste anledningen är emellertid sjukliga processer i livmodern eller fosterhinnorna, orsakade av vissa smittämnen såsom den Bangska kastningsbacillen, tuberkelbaciller, streptokocker, bacillus pyogenes, spiriller 0. s. v. Mindre ofta förekomma andra orsaker såsom yttre våld eller i vissa fall otjänligt foder, framför allt mögligt sådant.

Med sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur avser man den form av kastning, som orsakas av Bangs abortbacill. Innan denna sjukdoms natur var klarlagd, betraktades själva kastningen av fostret som den egentliga sjukdomen. Numera vet man emellertid, att det här rör sig om en kronisk infektionssjukdom. Sedan djuren smittats, bliva de bärare av smittämnet mycket lång tid, vanligen i åratal, ibland för hela livet. Kastningen av fostret är således endast ett tecken att djuret är smittat, men det är det mest

på

framträdande symptomet och därför har sjukdomen också fått sitt namn därav. Med smittsam kastning hos nötkreatur avses således den sjukdom vid vilken djuren äro infekterade med Bangs abortbacill, oavsett om de kasta eller icke.

Sjukdomen är känd sedan mycket lång tid tillbaka. Först 1896 lyckades emellertid Bang och hans medarbetare Stribolt upptäcka den bacill, som orsakar den smittsamma kastningen hos nötkreatur, vilken därför också vanligen gått under namnet Bangs abortbacill (Bacillus abortus Bang). Långt senare eller år 1914 konstaterade Traum, att en liknande bakterie är orsak till smittsam kastning bland svin. Några år därefter gjorde den amerikanska bakteriologen Alice Evans en betydelsefull iakttagelse beträffande dessa

bakterier. Hon påvisade nämligen, att dessa kastningsbakterier voro mycket

nära besläktade med en benämnd Micrococcus melitensis.

mikroorganism,

Denna mikroorganism hade upptäckts av den militärläkaren Bruce

engelske

redan år 1887, när denne utforskade en sjukdom hos människa på ön Malta, vilken gick under namn av maltafeber eller medelhavsfeber. Sedermera hade man också påvisat, att denna sjukdom även angriper getter och får och att den Överföres till människa särskilt genom förtäring av mjölk från sjuka getter. Den av Evans iakttagna släktskapen mellan kastningsbakte-

rierna och medelhavsfeberns orsak väckte nu misstankar om att även de förstnämnda bakterierna skulle kunna giva upphov till en infektionssjukdom hos människa. Så visade sig snart också vara förhållandet. År 1921 påvisade Bevan i en om medelhavsfeber erinrande sjukdom hos

Syd-Rhodesien

som smittats från nötkreatur, år 1922 påvisades ett liknande fall människa, i U. S. A. och därefter inom kort enahanda rapporter från många

följde

andra länder. I konstaterades det första fallet år 1927.

Sverige

Den som dessa tre hakterietyper framkalla hos människa,

sjukdomsbild,

karakteriseras i främsta rummet av en långvarig hög feber, som efter veckor eller av kortare feberfria Temperaturkurvan får

månader avbrytes perioder.

ett utseende, vilket till namnet undu-

följaktligen vågformigt givit upphov

lantfeber som gemensam benämning för denna sjukdomsgrupp.

Sedan samhörigheten mellan de nämnda tre bakterietyperna blivit klar-

har man efter Bruce också samlat dem under släktnamnet Brucella lagd, och kallat medelhavsfeberns orsak för Brucella melitensis, Bangs kastningsbacill för Brucella abortus och den typ, som företrädesvis angriper svin, för Brucella suis. I härmed har man även benämnt de sjukdomar

analogi

hos och människa, som dessa bakterier orsaka, för Brucelloser. Intresse

djur

för vidkommande emellertid blott Brucella abortus eller Ba-

Sveriges äger

cillus abortus som den alltjämt ofta kallas, ty det är endast denna typ

Bang, av Brucellagruppens bakterier, som påvisats inom landet.

att hålla sig vid liv växlar avsevärt. Ut-

Kastningsbacillernas förmåga satta för direkt solljus dö de på några få timmar, mot köld äro de synner-

men däremot för värme. Så har man funligen resistenta, mycket känsliga nit om de utsättas för en temperatur av 55° C under två tim-

att de dödas, mar, 10-30 minuter vid 60° C och 5-10 vid 65° C. Man kan således

på på

räkna med att kastningsbacillen dör vid en rätt utförd pastörisering av mjölken och att den dödas lättare än tuberkelbacillen. Man kan även

härvidlag

räkna med att dör vid en temperatur, som uppstår i gödsel-

kastningsbacillen

staden med för dess ytligare lager, där kastningsbacillen säker-

undantag

kan hålla vid liv mycket lång tid. Vid uttorkning av det omgivande

ligen sig

om detta är tunt, dö i regel få dagar; i

mediet, kastningsbacillerna på några

annat fall kunna de hålla sig vid liv under flera månader. Intorkade på säckväv hava de hållit vid liv i 30 dagar, om

(tomma kraftfodersäckar) sig

säcken förvarats i I jord hava de under vissa omständig-

låg temperatur. heter kunnat hålla levande under flera månader. Erfarenheten visar emel-

sig

lertid, att smittämnet på betesmarker eller

som regel icke lång tid lever kvar i Som allmän ock, att kastningsbacillen har ringa

rastgårdar. regel gäller

motståndskraft mot desinfektionsmedel. Här bör dock anmärkas, att ett desinfektionsmedel för att kunna döda infektionsämnet måste kunna nå detta. bakterierna inbäddade i var och slem från flytning eller i ett

Ligga

blandat med strö, måste alltid en desinfektion föregås av en gödsellager,

mekanisk rengöring.

kastningsbacillen upptäckts, början

den uppfattningen, att infektionsämnet inträngde i djurkroppen via könsorganen, och sjukdomen betraktades på sätt och vis som en könssjukdom, där smittan i regel överfördes i samband med betäckningen. Experimentella undersökningar, vilka sedermera utfördes, visade emellertid, att nötkreatur även kunde nedsmittas genom utfodring med kastningsbaciller, och man kom snart till klarhet om att detta infektionssätt var det vanligaste. De senaste årens undersökningar hava dessutom visat, att smittämnet kan intränga genom samtliga slemhinnor och framför allt särskilt lätt genom ögats slemhinna, dit man endast behöver tillföra mycket små mängder smittämne för att infektionen skall slå an. Slutligen har även visats”, att smittämnet kan intränga genom huden, även genom oskadad sådan.

Sedan smittämnet inkommit i djurkroppen, slår det sig först huvudsakligen ned i lymfkörtlarna, framförallt i livmoderns och juvrets lymfkörtlar. Här bör emellertid anmärkas, att nötkreatur i regel ej äro mottagliga för sjukdomen före könsmogen ålder.

I och med att hondjuret blir dräktigt, spridas kastningsbacillerna till livmodern. Där åstadkomma de i vissa fall inflammatoriska processer i livmodern och fosterhinnorna, vilket bland annat kan medföra en rubbning i fostrets näringstillförsel, varför detta kan komma att utstötas i ofullgånget tillstånd (kastas). I vissa fall, särskilt hos sådana kor, som tidigare kastat,

kunna kastningsbacillerna finnas i livmodern under dräktighetstiden utan

att medföra kastning. I sådana fall får man emellertid räkna med att vid kalvningen med fostervätskor och fosterhinnor kastningsbaciller utsöndras i riklig mängd, ehuru kon går tiden ut och föder en normalt utvecklad, levande kalv. Efter kastning eller kalvning kvarstanna kastningsbacillerna i vanliga fall icke någon längre tid i livmodern; som regel synas de finnas kvar i livmodern 4-5 veckor efter kastningen. Även i juvret kunna kastningsbacillerna slå sig ned och härvid avsöndras baciller med mjölken, i vissa fall under åratal. Smittämnet kan även lokalisera sig i vissa slemsäckar, t. ex. i en knäsvamp eller i slemsäckar å bakbenets utsida i höjd med knäleden. Hos handjur lokaliseras smittämnet förutom i lymfkörtlarna även i vissa fall i könskörtlarna, antingen i de i bäckenhålan liggande sädesblåsorna eller i testiklarna eller bitestiklarna. I senare fallet brukar pungsäcken å den angripna sidan bliva starkt ansvälld och ömmande.

Inlcubationstidens längd varierar avsevärt, bl. a. beroende på huru nedsmittningen sker, och om det nedsmittade djuret är dräktigt eller ej samt i vilket det befinner sig. Den tid, som från in-

dräktighetsstadium förlöper

fektionen tills djuret kastar, om det överhuvud kastar, kan variera från omkring 1 månad till omkring 8--9 månader eller längre. Som allmän regel gäller dock, att djuren redan 2-5 veckor efter infektionen visa positiv blodreaktion, men i vissa fall blir reaktionen positiv först långt senare, understundom först sedan djuret aborterat.

Den individuella mottagligheten är växlande. I en besättning, där smittsam kastning tidigare förekommit, kunna de könsmogna djuren, sedan de

ej

infekterats, förhålla sig på olika vis. Ett fåtal djur äga en naturlig immunitet mot sjukdomen. De visa antingen ingen blodreaktion eller också positiv reaktion för en relativt kort tid. De kasta ej och sprida i regel ej smitta. Flertalet hondjur visa emellertid blodreaktion och kasta fostret en

positiv

eller två gånger, i undantagsfall kanske tre gånger. De sprida smitta både med och i samband med kastningen och den därefter följande liv-

mjölken

moderflytningen. Många av dessa djur tillfriskna efter några år. Andra åter kunna, ehuru de upphört att kasta, fortfarande bära på smittämnet. Sådana vilka kunna förbliva smittspridare livet ut, reagera emellertid

djur,

vid Stundom kan det förekomma, att en

positivt blodprovsundersökning.

genomgången kastning så skadar könsorganen, att djuret icke inom rimlig tid kan bliva dräktigt eller att det kommer att kasta upprepade gånger.

Det ofta, att kunskapen om smittvågarna är brist-

smittspridning. påstås

fällig. Även om så i någon mån kan vara förhållandet, äro dock de viktigaste smittvägarna fullt klarlagda.

Det är framför allt infekterade kor, som avgiva smittämnet. Detta lämnar kroppen dels med fostervatten, fosterhinnor och foster samt flytning från skidan från tiden dagar före kastningen eller kalvningen till omkring en

några

månad senare, dels ock med En infekterad ko kan, såsom förut

mjölken.

anmärkts, kalva till synes fullt normalt men dock vid kalvningen avgiva oerhörda smittämne. Även sedan blivit kronisk, kvar-

mängder sjukdomen står risken härför. Man har konstaterat, att reagerande djur, som under flera år varit fria från smittämne i livmodern, plötsligt vid en kalvning avgivit sådant i stor mängd.

Kalvar, som erhålla från smittade kor, kunna sprida smittämnet

mjölk

genom avföringen, dock i regel ej längre än 30 dagar efter det mjölkutfodringen upphört. Även obetäckta kvigor kunna sprida smittämnet genom avföringen, möjligen även med urinen, sedan de förtärt infekterat material. Vad tjurar angår, avgiva dessa smittämnet praktiskt taget endast då bacillerna lokaliserats till testiklarna, bitestiklarna eller sädesblåsorna, så att smittämnet kan avgå med sperman.

I en ladugård kan smittan spridas på flera vägar. Om skötaren går i det infekterade ströet bakom en kalvko eller trampar i flytning och sedan för med sig smittämnet med sina skodon upp på foderbordet, kan nedsmittning ske. Flugor, som först sitta på infekterat material och sedan placera sig i eller kring ögat på en ko, torde även kunna överföra smitta. Även synes smittämnet kunna överföras med ryktdon. Om tjuren är smittad och avsöndrar kastningsbaciller med sin sperma, kan även han sprida smitta i besättningen och detsamma i viss utsträckning om först får betäcka en

gäller tjuren

ko med flytning efter genomgången kastning och därefter en annan icke

smittad ko. I vissa fall torde även smitta kunna föras omkring med dricksvatten, om t. ex. brunnen så till att smittämne via gödselstaden kan

ligger

infektera brunnen.

Om en ko vid kalvning eller kastning utsöndrar kastningsbaciller i ladu-

och intet göres för att förhindra smittspridningen, får man räkna

gården

med att smittämne tämligen hastigt sprides ut över ladugården eller viss del därav. Ju mindre besättningen är, desto troligare är att en stor procent av djuren nedsmittas en Är det däremot en stor besättning och den

på gång.

ko, som kastar, står tämligen avsides, är det möjligt, att endast något eller några av de närmaste djuren nedsmittas. Huru hastigt nedsmittningen sker är beroende på många omständigheter, t. ex. på huru stor mängd smittämne, som kommer ut en gång, huru virulent detta smittämne är och huru has-

på

tigt och allmänt det blir kringspritt i besättningen samt på de hygieniska förhållandena i ladugården. I många fall blir det tyvärr så vid denna sjukdom, att mycket stora mängder smittämne en gång kommer ut (vid en

på

kastning kanske omkring 10 liter fostervätskor, innehållande kastningsbaciller i oerhörd mängd), och om det gäller en besättning, som icke tidigare varit infekterad av sjukdomen och djuren följaktligen icke hava någon motståndskraft, kan det t. o. m. vara för sent att stoppa upp en kastningsinfektion i

även i sådana fall, där endast en enda ko fått kasta inne bland en besättning

djuren. Denna hastiga försvårar i

de övriga explosionsartat nedsmittning

hög grad bekämpandet. I andra fall ser man åter, att även om en ko kastat i ladugården, men hon omedelbart avlägsnats och en noggrann desinfektion igångsatts, det dock kan lyckas att sjukdomens spridning.

förebygga

När det gäller smittans till en förut frisk besättning, är den vik-

spridning

tigaste smittvägen utan tvivel att djuren komma i kontakt med smittade djur.

Denna kontakt kan bl. a. komma till stånd genom att nya djur inköpas till besättningen. Ett inköp är praktiskt taget alltid riskabelt, om icke de inköpta djuren komma från en besättning, som säkert är fri från sjukdomen. Om en infekterad ko inköpes till en frisk besättning, är det icke nödvändigt, att den omedelbart behöver sprida smitta. Har kon kalvat eller kastat en tid innan hon och har någon flytning, kan kon efter betäck-

inköptes ej längre

ning kalva normalt ett år, sedan hon införts. Det är möjligt, att hon först i samband därmed blir smittspridare eller, om hon är kroniskt reagerande, sprider smitta först vid en kalvning, som inträffar, sedan hon stått i besättningen några år. Gäller det inköp av en könsmogen kviga, t. ex. en 1-årig kviga från en smittad besättning, blir denna som regel ej smittfarlig för den nya förrän hon kalvar första gången, ja, under vissa omstän-

besättningen

digheter ej förrän vid en senare kalvning. Man har även exempel på att en infekterad kan hava stått ett helt år och mera i en fri besättning utan

tjur

att hava spritt smitta, men sedan infektionen därefter lokaliserats till hans könsorgan, har han blivit smittspridare. Då det sålunda kan förflyta lång tid, innan inköpt djur blir smittfarligt, sätter köparen ofta icke sjukdomens

utbrott i samband med inköpet. En särskild fara vid inköp ligger dessutom däri, att en säljare, som har sjukdomen i kronisk form i sin besättning, tror densamma vara frisk, därför att korna slutat kasta.

Kontakt med smittade djur kan även komma till stånd under betesgången. Så länge djuren stå bundna inne i ladugården komma de icke åt att själva direkt slicka i sig infekterat material, t. ex. flytning från kastkor. Sker däremot en kastning på betet, är det rätt vanligt att andra kor särskilt om dessa äro ——— slicka det kastade fostret eller fosterhinnor-

salthungriga på på

na och på så vis bliva infekterade. Om djur från olika besättningar gå på samma bete och djuren från en besättning äro smittade, är det mycket stor risk, att andra djur bliva smittade. Samma risk finnes, om tvenne gårdar hava skilda beten, men dessa ligga så till, att djuren ändock kunna komma i kontakt med varandra. Är det endast ett stängsel mellan dem, kunna djuren kanske komma åt att slicka varandra över stängslet, och är det ett dike eller en smal å med relativt stillastående vatten mellan betesmarkerna, föreligger den risken, att en ko från den smittade besättningen förorenar vattnet med flytning, avföring eller eventuellt urin, så att vattnet blir infekterat. Som bidragande orsak till betessmitta får man även räkna med möjligheten av att flugor kunna upptaga smittämne på ena sidan stängslet och föra det till djur på andra sidan.

Slutligen innebär även betäckningen en kontakt, som kan medföra smittans spridning. Även om tjuren i vanliga fall är relativt ofarlig, finnes dock alltid risk för att han kan överföra sjukdomen.

Smittspridning kan ske även genom transport av sjuka djurs produkter, sålunda t. ex. genom mjölken. I en trakt, där sjukdomen förekommer, kommer även infekterad mjölk att til.lföras mejeriet. Om pastöriseringen icke skulle vara effektiv, kan den skummjölk, som går i retur, vara infekterad och via kalvarna föra in smitta i besättningen. Samma gäller för vassla, som går till svinen och som vid ostberedningen ej alltid blir så upphettad, att man kan hoppas på att den är fri från kastningsbaciller. Man har dessutom misstänkt, att transport av kastningssmittämne skulle kunna ske med odiskade mjölkflaskor och med kraftfodersäckar, vilka, sedan de tömts i ladugården, otvättade gå tillbaka för att åter användas. Även synes foder kunna infekteras, om det t. ex. transporteras med en lastbil, vilken förut använts för transport av kastko och däremellan icke blivit desinfekterad.

Man har även ifrågasatt den möjligheten, att andra djur än nötkreatur skulle kunna överföra kastningssmitta och härvid tänkt förutom på flugor även på råttor, höns, gråsparvar och hundar. I detta samband bör man kanske även nämna hästen. Denne kan infekteras av smittsam kastning, men hos detta djur uppkommer icke kastning utan vanligast affektion till vissa slemsäckar, vilken kan medföra mank- och nackfistel. Möjligt är, att en häst från en mank- eller nackfistel kan sprida kastningsbaciller, men denna

risk är troligen ganska ringa.

människor kan ske genom att en person själv är

Smittöverföring genom

smittad och med sin saliv eller urin kastningsbaciller. Risken härför

avger

torde dock vara jämförelsevis obetydlig. Större är faran för smittspridning

att kan medföra sekret från djur. Sjukdomen är genom en person sjuka dock icke så smittsam som t. ex. mul- och klövsjuka, och ett besök i en smittad besättning torde i allmänhet icke innebära någon fara. Men trampar besökaren i från en kastko och sedan kanske på foderbordet i en

flytning

frisk kan smittan sannolikt spridas. Risken för smitt-

besättning, därigenom

som iakttaga tillbörlig försiktighet, är dock säspridning genom personer, kerligen ganska ringa.

De senaste åren har även den teorin framkommit, att sjukdomen i viss

skulle kunna spridas mellan olika besättningar med vattendrag, utsträckning framförallt med åar men även t. o. m. tvärs över sjöar. Även om man kanske icke bör tillmäta sjukdomens spridning med vattnet alltför stor bety-

torde man dock bortse från den möjligheten, att smitta kan delse, ej böra komma till en från en annan gård, och att en stillaflytande å,

gårdsbrunn

som banar flera betesmarker och vars vatten vid

sig väg genom gärdars första blivit starkt infekterat, kan sprida smitta till nedanförliggande

gården

Frågan får kanske anses icke ännu vara fullt utredd

gårdars besättningar.

men är dock värd uppmärksamhet.

förlopp ställer sig oftast olika i be-

Sjukdomens förlopp. Sjukdomens

av olika storlek. I små med ett upp till

sättningar besättningar djurantal

10 blir då sjukdomen ofta

omkring sjukdomens förlopp tämligen gynnsamt,

kan utslockna av sig En viss procent av djuren kunna vara oemottag-

själv.

för smitta, andra djur, som äro mottagliga och kasta, kunna på några

liga

få år bli helt fria från och kan man se, huru en

sjukdomen, många gånger

sådan besättning några år sedan sjukdomen rasat ut, vid blodprovsundersökning kan vara så gott som fri med undantag av något kroniskt reagerande djur. Detta naturligtvis endast under förutsättning, att besättningen rekryteras genom egen uppfödning.

I om stora kan man beräkna, att första året kanske

fråga besättningar

25 % av de djuren kasta, andra året kanske 50 % och tredje året

mottagliga

kanske de återstående 25 %. De flesta djuren kasta bara en gång, kanske omkring 20 % två och endast enstaka djur flera gånger. Har sjuk-

gånger

domen i en i tre år, har den vanligen rasat

nyinfekterad besättning_varat

ut och sedan bruka de närmaste åren endast komma ströfall. Huru utveck-

i blir i en sådan besättning, beror på huru besättningen

lingen fortsättningen i

rekryteras.

måste man räkna med att den alltid

Rekryteras besättningen genom inköp

får hava kvar, beroende på att det ständigt tillföres nya djur,

sjukdomen

som äro mottagliga för sjukdomen.

Sker rekryteringen genom egen uppfödning av ungdjur i en särskild ung-

djursavdelning, inflyttas ungdjuren i den stora ladugården i regel strax före

första kalvningen. Denna sker då normalt, men oftast kastas den andra kalven. Besättningen tillföres sålunda ständigt djur, som äro mottagliga för sjukdomen.

Mera gynnsamt ställer det sig till en början om rekryteringen sker genom uppfödning av ungdjur, vilka under uppväxttiden få stå kvar inne bland de vuxna djuren. De utsättas då för nedsmittning från den tid de bliva könsmogna ända fram tills de äro färdiga att betäckas, och det har visat sig, att sådana ungdjur i regel hinna förvärva en viss grad av immunitet mot sjukdomen, vilket vanligen medför, att endast en tämligen låg procent av dem komma att kasta. Infektionsämnets virulens kan då för en tid avtaga och även utsöndringen av smittämne i besättningen minskas, så att de uppväxande ungdjuren icke nå immunitet. På så vis kan i en sådan

erforderlig

besättning en ny generation växa upp, som icke är immuniserad. Efter en viss tid, ofta 8—12 år, kan då sjukdomen blossa upp. Om blodprovsundersökning verkställes under den lugna mellantiden, finner man i regel, att en stor procent av de vuxna djuren reagera.

I många större besättningar kan sålunda sjukdomen finnas i kronisk eller latent form, ehuru djurägaren tror, att den är fri från sjukdomen.

II. av och mot densamma.

Diagnos sjukdomen åtgärder

Diagnos. Sjukdomens diagnos stålles framför allt antingen genom

mikroskopisk undersökning för påvisande av kastningsbaciller eller ock

genom serologisk undersökning.

Den mikroskopiska undersökningen avser vanligen insända delar av efterbörd och foster. Speciellt i det var, som brukar finnas på efterhördens fosterkottar, kunna bacillerna påträffas.

Den serologiska undersökningen omfattar huvudsakligen en undersökning enligt den s. k. agglutinationsmetoden, vilken utföres på serum från

blodprov, som tagits av de djur, som skola undersökas. Man utgår därvid från en uppslamning av döda kastningsbaciller av viss koncentration. Till 1 cc av denna bakterieuppslamning, som kallas antigen, tillsättes i skilda rör 005, 002 och 001 cc serum från det blodprov, som skall undersökas. Dessa rör med av och serum få sedan stå ett

blandning antigen omkring

dygn i termostat vid en temperatur av omkring 37° C. Om det i dessa

rör uppstår en sammanklibbning (agglutination) av de uppslammade bak-

terierna, vilka som en slöja sjunka till rörets botten, beror detta på att i blodserum från det djur, som skall undersökas, finnes ett slags immunkroppar, s. k. agglutininer, vilka bildats i organismen viss tid sedan kast-

ningsbaciller inkommit i denna. Erhåller man agglutination vid tillsats av 005 cc serum till bakterieuppslamningen (serum i förhållande till antigen 1:20), talar man om agglutinationsvärdet 20, vid tillsats av

002 cc serum (serum——antigen==1:50) om 50 och agglutinationsvärdet

vid tillsats av en serumdos av 001 (serum-antigen=1:100) om agglutinationsvärdet 100. Ett högt agglutinationsvärde (t. ex. 100)

angiver

således, att —~ — i det undersökta

immunkropparna agglutininerna djurets blod förekomma i så stark koncentration, att man endast behöver en mycket ringa serumdos från ifrågavarande djur för att åstadkomma en samman-

klibbning av kastningsbacillerna i en bakterieuppslamning av viss given

koncentration. — I vissa fall undersökes också

blodprovet enligt komplementbindningsmetoden, vilken ävenledes är en serologisk undersökningsmetod.

Det bör i detta samband erinras om att ovannämnda agglutininer icke kunna påvisas i det nyinfekterade djurets organism, förrän viss tid förflutit efter infektionen, och att blodprovet icke i regel blir positivt förrän 2 6 veckor, sedan infektionen skett. I vissa fall inträder reaktion först långt senare. Ett dräktigt djur, som är infekterat, visar sålunda stundom icke någon reaktion under och det kan t. o. m. in-

dräktighetsperioden,

träffa, att ett sådant djur kastar till följd av infektionen, varvid kastningsbaciller kunna påvisas i efterbörden, under det att ett blodprov, som tagits omedelbart sedan djuret kastat, är negativt. Om nytt blodprov från ett sådant djur tages efter 8-10 dagar, brukar som regel reaktion hava inträtt. Även i om icke kan

fråga en könsmogen, dräktig kviga blodprovs-

A« reaktion utebliva till efter kalvningen. Även om så-

undersökningsmetoden lunda lider av vissa brister, är den dock ett mycket värdefullt och ur praktisk synpunkt fullt användbart hjälpmedel, när det gäller att diagnostisera sjukdomen och kontrollera dennas förlopp i en

besättning.

›-..;.-uøatIV$eJ5akw-. -m

Hygieniska åtgärder. Åtgärder mot sjukdomen bli av växlande karaktär beroende En av de uppgifterna

på sjukdomens utbredning. viktigaste

blir att skydda sådana områden, som äro fria från vilket sker

sjukdomen,

bland annat genom kontroll av livdjurshandeln. Har sjukdomen ringa spridning, kan man söka utrota den inom området. I övriga områden gäller det att skydda fria besättningar, och där finnas, ut-

förutsättningar

rota sjukdomen ur smittade besättningar.

I Förenta Staterna har man satt i system en form av som

bekämpande,

oftast benämnes Pennsylvania-planen. Denna ut att helt utrota

går på

sjukdomen ur en besättning och den innebär användande av hygieniska åtgärder och samtidigt kontroll av hälsotillståndet genom blodprovsunder-

sökningar. Ett sådant bekämpande påminner i mångt och mycket om

tuberkulosbekämpandet enligt Bangs system och ställer ungefär samma

fordringar på ägarens intresseoch omtanke samt gårdens isoleringsmöj-

Metoden har i 15 år använts i Förenta Staterna och man

ligheter. omkring

är där numera om, att det är den enda framkomliga vägen att

övertygad bliva kvitt sjukdomen.

Icke alla besättningar äga emellertid förutsättningar att bekämpa sjukdomen denna metod. En gård, som ligger omgiven av andra smit-

enligt

tade med beten, som gränsa till varandra, kan hava alltför svårt

gårdar

att hålla sig fri. Av stor vikt är, att man icke försöker börja sätta i gång

medan sjukdomen i besättningen befinner sig i utbrednings-

bekämpandet,

stadiet och djur äro infekterade. Man måste giva sig till tåls, tills

många i

sjukdomen kommit i det kroniska stadiet.

För skall kunna bekämpas enligt denna metod, åtminstone

att sjukdomen om man vill gå sakta fram och så småningom rensa ur en reagerande

år det, framför allt för medelstora och stora besättningar, ett

besättning,

villkor, att man kan ordna med god förlossningshygien. Lösningen på denna anser man i Amerika vara särskilda kalvningsboxar, helst

fråga

så ordnade, att ko är helt avskild från andra kor, och så konstrue-

varje

rade, att finnas. Det sista är av största bety-

goda desinfektionsmöjligheter

delse. Kon får komma till denna kalvningsbox ungefär en vecka före kalvningen och stanna där, tills all flytning upphört. Det är icke tillräckligt att endast avlägsna eventuella kastkor ur ladugården, ty det har visat sig nästan att före avgöra, om en ko i en smittad besätt-

omöjligt kalvningen

vid kommer att avskilja kastningsbaciller med sina fosterning kalvningen vätskor och fosterhinnor.

Huru arbetet i ordnas enligt denna bekämpningsmetod, beror på

detalj

flera såsom på besättningens storlek, på antalet reagerande

omständigheter,

för av smittade djur, djurens värde ur avels-

djur, möjligheter isolering

och etc. Det uppstår därför en massa frågor om bästa

produktionssynpunkt

för varje enskilt fall. Här skola endast i korthet angivas

lillvägagångssättet

principerna för arbetet.

Finner man t. ex., sedan den första blodprovsundersökningen gjorts, att besättningen ,är frisk, d. v. s. att inga djur reagera, går arbetet ut på att skydda för infektion och att kontrollera tillståndet genom

besättningen

1-2 om året. av nya djur plåga så-

blodprovsundersökning gånger Inköp

lunda underkastas vissa restriktioner. skall besättningen, från

Antingen

vilken härrör, vara fri från eller också skall

djuret bevisligen sjukdomen,

djuret konstateras vara friskt. Detta brukar anses konstaterat, om djuret

därefter varit isolerat i minst 60 dagar,

undergätt blodprovsundersökning,

och så samt djuret icke reagerat

undergåth ny blodprovsundersökning,

vid undersökningen. Beträffande dräktigt djur fordras dock, att

någondera

skall räcka, tills djuret kalvat, och att den andra blodprovsisoleringen

icke får förrän 14 dagar efter kalvnin-

undersökningen äga rum tidigast

Icke heller som ej är dräktig, bör få införas i begen. könsmogen kviga,

sättningen, förrän kalvning ägt rum och sistnämnda fordringar uppfyllts.

Djur, som deltaga i utställning, få icke komma i med andra

beröring djur

än som höra till en fri besättning. Såväl i detta fall som vid av

inköp

djur måste transporten ske på ett sätt; automobil

betryggande järnvägsvagn,

och liknande transportmedel måste hava desinfekterats. —— Andra restrik~ lioner bruka vara, att till betäckning endast får användas tjur, som tillhör fri besättning, och som icke till andra, icke fria att

begagnas besättningar,

djur icke få släppas på bete å mark, där det kan komma i med

beröring

andra djur än som tillhöra fri besättning, och att som icke kommer

mjölk,

från fri skall pastöriseras, innan i —

besättning, den begagnas besättningen.

Beträffande fall av kastning, som inträffar, kan uppställas såsom regel, att djurägaren skall behandla det, som om smittsam kastning

förelåge,

intill dess motsatsen ådagalagts vid undersökning. Om skall

möjligt

den ko, som kastar, avlägsnas ur besättningen redan före och kastningen hållas isolerad på bästa möjliga sätt. Om kastningen inträffat i

ladugår-

den, skall en grundlig rengöring och desinfektion av bäs-

företagas djurets

plats och närmaste omgivning i ladugården. Prov av fosterhinnorna skall, helst jämte blodprov, insändas för Visar denna

undersökning. undersökning tvivelaktigt resultat, skall ny blodprovsundersökning göras, tidigast dock 14 dagar efter kalvningen.

Är det fråga om en besättning, där vid blott ett

blodprovsundersökning

fåtal av djuren reagera, kan, såsom förut anmärkts, ett med bekåmpande utsikt till framgång i regel endast komma till stånd, när sjukdomen är i det kroniska stadiet; är det en nyinfektion, blir det ofta utan att mening avlägsna reagerande djur, då vid nästa

blodprovsundersökning vanligen

ytterligare flera djur reagera. I en besättning med gammal infektion nås -bästa resultatet av inom tid, där

bekämpandet rimlig de reagerande djuren

icke äro flera än att de omedelbart kunna slås ut. En annan är, utväg z-.vzwsa-xx» att besättningen delas i tvenne avdelningar, en reagerande och en från sjuk-

domen fri. Dessa skola då hållas väl isolerade från varandra och i

fråga

om införsel av djur, betäckning och betraktas såsom skilda be-

betesgång

sättningar. Är ej heller en sådan anordning möjlig, kan försök göras med att i ladugården så gott göra låter isolera djuren. Ytterst sig de reagerande viktigt är emellertid, att de avlägsnas ur ladugården i god tid före kalvningen och ej återinföras, förrän alla tecken till flytning Så

upphört.

snart det ur ekonomisk synpunkt är lämpligt, avlägsnas även dessa kroniskt reagerande djur från besättningen. Där i en besättning en stor del av djuren reagera vid blodprovsundersökning, gäller i än högre grad, att åtgärder endast kommaifråga, om sjukdomen befinner sig i kroniskt stadium. Mycket beror på om det rör om en liten

sig

eller stor besättning. I en liten besättning finns i ej

regel möjlighet att upp-

föda frisk ungdjursstam isolerad från de djuren, men erfarenheten har

övriga

också lärt, att i en liten besättning sjukdomen så i mån

småningom väsentlig

dör ut av sig själv. Här finner man då oftast klokast att avvakta och rekry-

tera har framhållits, att i en större besätt-

genom egen uppfödning. Tidigare

i kroniskt stadium kan hålla sig kvar under mycket lång ning sjukdomen tid. Gäller det en stor med utbredd infektion, finns som regel

besättning

annan än att avskilt från den besättningen föda upp en

ingen utväg gamla

frisk Kalvarna kunna i så fall, som tidigare herörts, stå kvar i ungdjursstam. den tills de skola avvänjas, och skola därefter stå

gamla besättningen,

i karantän en månads tid, innan de flyttas in i ungdjursavdelningen. Inga av få betäckas, förrän de vid upprepade blodprov visa sig ungdjuren

fria från sjukdomen.

Medicinsk Ett intensivt arbete har nedlagts på att söka behandling. finna ett botemedel mot Gemensamt för alla behandlingsmeto-

sjukdomen.

der är att resultaten av behandlingen äro mycket omtvistade emellertid, och även i de flesta fall mycket osäkra. Vissa veterinärer och säkerligen att de med ett visst behandlingsmedel nått utmärkta redjurägare angiva, sultat. Andra kunna vara av helt motsatt uppfattning. Orsaken härtill torde i allmänhet vara den, att det med nu tillgängliga behandlingsmedel är svårt för att hindra sjukdomens utbredsynnerligen att ej säga omöjligt där den kommit in och tagit fart, under det att en ning i en besättning, som insättes, när den akuta kastningen rasat ut i besättningen, behandling, nästan alltid tillsynes medför gott resultat.

kastningsfan

Antal

0 lår Zâr 3år 40år Sår Sår lår Sår

Kurvan visar kastningens förlopp i en större besättning. tillsammans med de vuxna djuren törutsåttes. A = den akuta kastningens bör- Ungdjursuppiödning Jan l besättningen, B = dess slut, C = 5-6 ár efter sjukdomens början, endast enstaka fall.

En som insättes vid A kurvan, har i regel små

behandling, punkt på

utsikter att verkan, under det att efter en behandling,

göra någon påtaglig

som insättes vid B kurvan, symtomet kastning snart upphör punkt på som insättes vid punkt C, har man även i besättningen. Av en behandling, all vänta resultat. Detta som naturligt är, på att i anledning gott beror, icke hava förvärvat någon immunitet mot sjukdomens början (A) djuren

sjukdomen. Mot slutet av den akuta kastningsperioden i besättningen (B) och de närmaste åren därefter har besättningen viss immunitet mot

(C)

och alla behandlingsmedel medföra då gott resultat. Utan att sjukdomen förneka, att vissa behandlingsmedel under vissa omständigheter kunna göra viss måste man dock erkänna, att något effektivt botemedel mot

nytta, sjukdomen icke finnes. Läkemedlens verkan får därför gå ut på att, i den mån det är mildra förlopp i besättningen.

möjligt, sjukdomens

Sedan Bang och Stribolt lyckats upptäcka och renodla den bacill, som orsakar den smittsamma kastningen, hyste man stora förhoppningar om att man även skulle finna någon metod att immunisera nötkreatur, så att de skulle bliva motståndskraftiga mot infektionen eller endast få sjukdomen i så lindrig form, att kastning ej skulle inträffa. Under de 40 år, som sedan dess hava förflutit, har man även över hela världen nedlagt ett mycket energiskt arbete på att utexperimentera en ändamålsenlig immuniseringsmetod. I de länder, där sjukdomen har synnerligen stor utbredning, kan det synas nästan outförbart att utrota den, och kunde man på ett tillförlitligt sätt immunisera djuren, skulle de svåraste förlusterna, som sjukdomen medför, kunna undvikas. Redan tidigt igångsattes försök med serumbehandling, men denna visade sig snart värdelös.

Man övergick därpå till behandling med vaccin (d. v. s. en uppslamning

av dödade kastningsbaciller) och denna kom till mycket stor användning över hela världen, särskilt under åren omkring 1910——1920. Meningarna voro mycket delade om värdet av denna metod, men man kom snart i de flesta länder till den uppfattningen, att den icke medför nämn-

något

värt skydd mot sjukdomen och icke heller i nämnvärd grad förmår påverka sjukdomens förlopp, sedan den inkommit i en besättning. Man har även numera så gott som över hela världen frångått denna behandlingsmetod.

Nästa steg i utvecklingen var, att man övergick till nedsmittning av djuren genom insprutning av levande högvirulenta abortbaciller. Man utgick från det kända förhållandet, att djur, som genomgått sjukdomen, erhålla en viss grad av immunitet. Fördelen med en sådan

nedsmittning

skulle vara, att samtliga djur i en besättning, där sjukdomen förekom, genom behandlingen kunde erhålla sjukdomen samtidigt och härigenom kunde sjukdomens förlopp i besättningen avkortas, d. v. s. sjukdomens akuta stadium. Man räknade även med att åtminstone vissa djur, t. ex. ungdjur

och icke dräktiga djur, om insprutning gjordes i god tid före betåck-

ningen, skulle kunna immuniseras, så att de ej senare skulle kasta. Man började emellertid ganska snart komma till den uppfattningen, att man genom denna behandling snarare utbredde sjukdomen än motarbetade den, och man började även tvivla på att en sådan nedsmittning medförde någon större nytta. Särskilt i Tyskland hade denna immuniseringsmetod kommit mycket flitigt i användning och livligt rekommenderats av sakkunniga, tillsatta av staten. Resultaten av års intensiv behandling blev emeller-

många

2--716887

18 tid, att sjukdomen snarare ökade i och ej heller

omfattning syntes djurägarna vinna de ekonomiska fördelar, man hoppats på. Därtill kom, att man icke kunde bortse från att genom denna systematiska

nedsmittning av besättningarna risken ökade för utsöndring av kastningsbaciller med

mjölken och därmed även risken för smittans överförande till människa. Sedan 1936 har man även i Tyskland helt förbjudit behandling med levande kastningsbaciller, och liknande förbud gäller även i vissa andra länder, såsom t. ex. i Schweiz. I Förenta Staterna har man även sedan länge praktiskt denna behandlingsmetod och den är helt förbjuden

taget frångått

i sådana besättningar, som äro anslutna till

frivilligt bekämpande av sjuk-

domen. En..nedsmittning medför nämligen, att man icke med fördel sedermera kan undersöka djuren medels blodprov, om man skulle önska utrota sjukdomen i besättningen.

Man har slutligen även försökt immunisera med levande men

försvagade,

d. v. s. lågvirulenta kastningsbaciller. Fördelen med denna metod skulle vara, att infektionsämnet är så försvagat, att det ej framkallar kastning hos de djur, som behandlas, men att det ändock skulle medföra en viss grad av immunitet. Även angående värdet av en sådan behandling äro meningarna delade, och det är mycket ovisst, huruvida man i en besättning, din sjukdomen inkommit, genom behandling enligt denna metod kan i större utsträckning förhindra sjukdomens vidare utbredning.

Det finnes alltså icke någon immuniseringsmetod, med hjälp av vilken man kan förhindra sjukdomens utbrott i en tidigare fri besättning eller i nämnvärd grad inverka på sjukdomens utbredning i besättningen.

Synnerligen önskvärt vore emellertid, att man i kroniskt infekterade besättningar hade möjlighet att immunisera varje ny årgång ungdjur, så att man kunde undgå ett efter vissa år återkommande av sjuk-

uppblossande

domen. Försök i denna i stor skala äro även utförda av t. ex.

riktning

professor O. Bang i Köpenhamn, som härvid använt högvirulenta abortbaciller och behandlat kvigorna senast 2 månader före betäckningen. Man har därvid lyckats nedbringa kastningsprocenten hos kvigorna, men mot denna metod har anmärkts, att behandling med högvirulenta abortbaciller lätt medför, att juvret blir säte för infektionen och att kvigorna framdeles komma att avsöndra kastningsbaciller med mjölken. I Amerika har man å Bureau of Animal Industry alltsedan 1930 gjort försök med att behandla kalvar i åldern 5-9 månader med lågvirulenta kastningsbaciller. Försöken äro ännu ej avslutade, men det synes, som om man hade utsikt att där-

igenom få fram en tämligen hög grad av immunitet, så att kastningsprocen-

ten bland kvigorna skulle bliva låg.

För vårt land synes, i den händelse immunoterapi skall tillämpas, det närmast böra bliva fråga om lågvirulent ympämne. Man bör emellertid observera, att detta icke får användas annat än i sådana besättningar, där sjukdomen redan finnes, då man annars riskerar att smitta ned besätt-

\

ningen. I en besättning, där sjukdomen kommit in och tagit fart, synes man icke kunna förhindra sjukdomens utbredning medelst denna behandling. I en besättning, där sjukdomen nyligen rasat ut, är meningslöst att behandla de djur, som varit med om kastningsutbrottet, med försvagat ympämne, ty dessa djur komma med största sannolikhet icke att kasta mera, då de redan blivit immuna. Det återstår då att i en större besättning söka immunisera de nytillkomna ungdjuren, och för detta ändamål synes försvagat ympämne säkerligen utan fara och möjligen med fördel kunna användas. , I

Av det ovanstående framgår, att den hjälp man i kampen mot sjukdomen kan hava av vaccinering och ympning, är mycket begränsad. På den vägen kan sjukdomen aldrig utrotas, men möjligen kunna i bästa fall förlusterna något minskas.

Omfattande försök hava även gjorts med kemiska läkemedel. Man har härvidlag ingivit sådana, t. ex. vissa desinfektionsmedel, via digestionsapparaten eller försökt insprutningar under huden, t. ex. med karbolsyra, eller i blodet, t. ex. med vissa färgämnen såsom trypanblått. Dessa försök hava icke givit något resultat och för närvarande känner man icke något kemiskt verkande läkemedel, som kan påverka sjukdomen.

Vid behandlingen av det djur, som kastat, är att märka, att vid kastning av fostret i de flesta fall efterbörden icke avgår på normal tid utan blir kvarsittande. Härigenom uppstår lätt sjukdom i livmodern, som, om svårartad infektion tillstöter, kan medföra, att djuret dör i en akut livmoderinflammation. Vanligaste är emellertid, att kroniska

följden sjuk-

domsprocesser uppstå i livmodern, vilka ofta medföra ofruktsamhet. Det är av synnerligen stor vikt, att man skyddar kastkon för andra infektioner, som kunna föranleda svåra följdsjukdomar i könsorganen.

l III. Kort för främmande

redogörelse lagstiftning.

Det statliga ingripandet mot sjukdomen är av olika karaktär i olika länder. I vissa länder avses sjukdomen skola bekämpas frivilligt och staten medverkar därtill genom ekonomiskt understöd. Så är exempelvis fallet med Förenta Staterna och Tyskland. I andra länder sker statens ingripande tvångsvis: en sjuk besättning isoleras och blir i vissa fall nedslaktad. För genomförande härav brukar då finnas stadgad skyldighet för djurägaren att anmäla sjukdomsfall. Till denna grupp höra Norge och Finland. Danmark kan sägas intaga en mellanställning.

Förenta Staterna. I Förenta Staterna tillämpa de olika staterna något växlande metoder. Här skall endast beröras den förut omnämnda Penn-

20 sylvania-planen, vilken är den vanligaste formen för de särskilda staternas

medverkan till sjukdomens bekämpande.

Planen innebär, att sjukdomen inom en besättning skall bekämpas genom hygieniska åtgärder, i stort sett överensstämmande med dem, som angivits i I kap. Djurägare, som ansluter sig till bekämpandet, måste alltså underkasta sig vissa restriktioner i fråga om inköp av nya djur, betäckning, betesgång m. m. och är skyldig att på närmare angivet sätt avskilja eller nedslakta reagerande djur. Hälsotillståndet kontrolleras genom upprepade blodprovsundersökningar.

Endast sådana djurägare, som vidtaga åtgärder i syfte att utrota nötkreaturstuberkulosen inom sina besättningar, kunna vinna anslutning till verksamheten. Bekämpandet står under ledning av vederbörande stats veterinära myndighet genom dess bakteriologiska anstalt, vars specialister på området även taga verksam del i det praktiska arbetet. Det närmaste ansvaret härför åvilar dock vederbörande djurägare och veterinär. I den senares åligganden ingår att i föreskriven ordning avgiva sjukdomsberättelse och uttaga blodprov samt vidarebefordra dessa till den bakteriologiska anstalten för undersökning. Berättelsen skall innehålla alla uppgifter, som äro av betydelse för arbetets planläggning inom respektive besättningar. Därjämte skall varje försändelse av blodprov åtföljas av en förteckning, utvisande provets nummer samt respektive djurs namn, födelsedag och identitetsnummer. Huru många prov, som årligen böra uttagas, fastställes i varje särskilt fall av ledningen och blir beroende av smittämnets och virulens. I förekommande fall kan ledningen

utbredning påyrka

särskild undersökning av enskilt djur eller avbryta arbetet och upprätta ny plan för sjukdomens vidare bekämpande.

Samtliga fall av kastning skola snarast möjligt anmälas för ledningen.

Djurägaren får själv bestrida de utgifter, som äro förenade med den lokala veterinärvården, vari även inberäknas uttagning av blodprov. De undersökningar, som utföras av veterinärbakteriologisk anstalt, äro däremot kostnadsfria. Bidrag av allmänna medel från federala myndigheter kan i vissa fall även utgå för nedslaktning av nötkreatur, som vid blodprovsundersökning visat sig reagera för smittsam kastning. För att kunna komma i åtnjutande av sagda bidrag måste djurets innehavare, bland annat, förbinda sig att förse alla reagerande djur med visst fastställt märke. För nedslaktning avsett djur skall värderas med hänsyn till avels-, bruks- och köttvärde. Djuret skall vara nedslaktat inom 30 dagar efter värderingen. Bidraget utgår med hela det uppskattade värdet med avdrag för det netto, som uppstått vid djurets försäljning, och för övriga inkomster i följd av nedslaktningen. Bidraget får dock icke överstiga 20 dollar för bruksdjur och 50 dollar för avelsdjur.

Djurägaren har möjlighet att få officiellt konstaterat, att hans besättning är fri från sjukdomen. Har under minst ett år icke inträffat någon

l\.

reaktion vid blodprovsundersökning, utmärkes såsom en

besättningen

»Certified Bang’s Disease Free Herd».

Bekämpandet enligt denna metod har fått mycket stor i

omfattning

Förenta Staterna. Så undersöktes under budgetåret 1935-1936 65 miljoner nötkreatur och det allmännas utgifter för bekämpandet under samma tid lära ha uppgått till 12 miljoner dollar.

Tyskland. Genom en författning av den 1 mars 1935 hava riktlinjer givits för frivilligt bekämpande av sjukdomen i Tyskland. Förfarandet avser i främsta rummet att upprätta en skyddsmur mot sjukdomens vidare utbredning och därjämte att göra det möjligt att framdeles täcka behovet av icke reagerande djur. I överensstämmelse härmed lägges huvudvikten åtgärder

på

till skydd för friska besättningar.

I riktlinjerna angives till en början, att det bästa skyddet mot smitta är, att besättningen underhålles genom egen uppfödning. I om införsel av

fråga

djur, betesgång och hetäckning ävensom i fråga om hygieniska åtgärder i övrigt givas anvisningar i nära överensstämmelse med vad som tillämpas enligt Pennsylvaniaplanen. Efter beslut av vederbörande tjänsteveterinär kan en besättning bliva erkänd såsom abortfri

besättning. Förutsättningar

härför äro, att bestämmelserna om hygieniska genomförts,

åtgärder noga

att under sista året icke inträffat något som orsakats av

kastningsfall,

sjukdomen, och att två med ett mellanrum av omkring sex månader utförda undersökningar av blodprov och av mjölken icke givit för

hållpunkter

förekomst av en För att erkännandet skall fortfara

Bang-infektion. att gälla

måste årligen tagas åtminstone två med sex månaders mellanrum

blodprov

av alla djur över ett års ålder. Tjänsteveterinären skall, innan han utfärdar bevis om erkännandet, företaga en klinisk av besätt-

undersökning ningen.

Men man har även i lämnat för

författningen anvisningar sjukdomens

bekämpande i smittade besättningar. För genomförande härav måste reagerande djur nedslaktas eller eljest avlägsnas ur eller, om

besättningen

detta icke låter sig göra, avskiljas från de icke reagerande djuren. Principiellt anses målet böra eftersträvas endast med av de

hjälp hygieniska

åtgärderna. Vaccinering med vaccin, som icke innehåller levande

några Bang-bakterier, må dock företagas i besättningar, där sjukdomen ett tagit

akut förlopp eller en viss procent av de djuren

könsmogna reagerar positivt,

men endast så sådan

länge sjukdomsläget medgiver åtgärd.

Blodprovstagningen måste bekostas av djurägaren, men till de serolo-

giska undersökningarna å laboratorium lämnas statsbidrag.

För att motverka smittspridning gälla emellertid inom Tyskland även vissa tvångsbestämmelser, vilkas överträdande medför straff. De innehållas i en författning av den 7 oktober 1936 och även

gälla besättningar,

som ej deltaga i det I vissa situationer måste en

frivilliga bekämpandet.

att eller ko över ett års ålder härrör från abortfri bedjurägare visa, tjur eller vid en som företagits högst åtta vec-

sättning blodprovsundersökning

kor icke Djur, som sålts såsom avelsdjur, får sålunda tidigare, reagerat. icke avlämnas utan sådant bevis, och bevis erfordras även, när djur skall föras till eller avelsdjursauktion. Den som har betes-

avelsdjursmarknad

mark, där från flera beta, skall fordra ovan angivet bevis

djur besättningar

beträffande och mottaga djur med synlig eller eljes känd djuren äger ej sjukdom i könsorganen; de reagerande och de icke reagerande djuren skola hänvisas till skilda beten. får icke användas till betäckning inom

Tjur

olika utan sådant bevis som ovan sagts; förnyad blodprovs-

bosättningar

skall anordnas polismyndighets försorg, om tjuren undersökning genom misstänkês vara smittad; tjur, som användes i frisk besättning, får icke i misstänkt; tjur får användas i egen besättning eller

begagnas reagerande

där konstaterats; betäckning är förbjuden beträfbesättning, sjukdomen fande eller kor med i könsorganen. Förvärvsmässig betjurar sjukdom av är förbjuden för alla, som icke äro veterinärer; handling sjukdomen som värda djur i sjuk eller misstänkt besättning, få icke sysselpersoner, sätta i annan och djurskötare äro för-

sig besättning; ladugårdsförmän

att biträda vid i främmande besättning. Ympning med

bjudna förlossning

levande baciller är förbjuden utom för vetenskapligt ändamål efter sär-

skilt tillstånd. Kostnaderna för sistnämnda författning bekostas

blodprovstagning enligt

med för det fall, att förordnat om av djurägaren undantag polismyndighet av av blodprov ä laborato-

förnyad undersökning tjur. Undersökningen

rium skall helt bekostas av statsmedel, när den företagits i och för betesgång

eller eljest skall statsbidrag utgå för att göra undersökningen betäckning, billigare.

Danmark. För av smittsam hos nötkreatur i bekämpandet kastning Danmark bestämmelserna i lagen den 1 juli 1927 angående ändring gälla i vissa delar av lagen den 14 april 1920 om smittsamma husdjurssjukdomar. Man har därvid avsett att förhindra infektion av friska besättningar

att om de smittvägarna och i övrigt genom sprida upplysning vanligaste innehavare av sjuka besättningar att iakttaga vissa försiktighetsälägga

i ändamål att hindra smittspridning från sjuka djur. Uppstär

åtgärder

i en som kan förmodas vara av smittsamt

kreatursbesättning kastningsfall,

är det eller den, som å hans vägnar har tillsyn över djuren, slag, ägaren under ett år efter sista kastningsfallet förbjudet, att utsläppa tjur, dräktig ko eller samt ko eller med på samfälld betes-

kviga kviga livmodersflytning

ko eller till liv utan att samtidigt meddela köpamark; att sälja tjur, kviga ren, att i tillhör smittad besättning, eller att utbjuda sådant

djuret fråga

till vid auktion, som omfattar nötkreatur från skilda be-

djur försäljning

att låta tjur betäcka ko eller kviga, tillhörande frisk besättning,

sättningar;

utan att samtidigt meddela ägaren, att tjuren i fråga tillhör smittad besättning; samt att föra ko eller kviga till av främmande tjur

betäckning

eller föreningstjur utan att samtidigt meddela ägaren, att hondjuret i fråga tillhör smittad besättning. överträdelser av lagens bestämmelser bestraffas med böter. En tidigare stadgad skyldighet för djurägaren att anmäla inträffade kastningsfall kunde icke upprätthållas utan måste upphävas. Det har ansetts vara icke utan betydelse till av

förebyggande smittsprid-

ning genom kreaturshandeln, att säljaren ofta dömes till stor skadeersättning, när han underlåtit upplysa köparen om att smittsam kas_tning förei kommit. Sjukdomsfrekvensen lär emellertid vara mycket stor och säges icke hava undergått någon nämnvärd minskning. Kritik har särskilt riktats mot att de angivna förhuden bortfalla ett år efter sista kastningsfallet.

Norge. Sedan den 1 januari 1935 bekämpas i Norge enligt nya

sjukdomen

grunder. Vid planläggandet av systemet har synpunkten varit, att skulle möjligast effektiva bestämmelser för att hindra smittspridning de vanligaste

på

vägarna kunna utfärdas, måste också den enskilde arbete att

djurägarens

utrota sjukdomen i sin besättning underlättas, då det skulle bliva

eljest

för betungande att efterleva givna påbud och förbud. _ Så snart ett kastningsfall inträffat, är djurägaren att anmäla

skyldig

detta. Konstateras vid undersökning (härunder jämväl blod-

inbegripen

som icke skett i av

provsundersökning, anledning kastningsfall), att ett djur

är angripet av sjukdomen, anses hela smittad.

besättningen Ägaren till kastningssmittat djur är skyldig att ställa sig till efterrät-

telse veterinärens föreskrifter om och desinfektion. Beträffande

isolering

smittad är vidare att låta betäcka eller hetäckas

besättning förbjudet djur

av djur från frisk besättning och att, med vissa bortföra

undantag, djur

från besättningen eller dem gemensamhetsbete. släppa på Djurägaren måste hålla sina betesmarker väl Beträffande till

inhägnade. transport

slakt m. m. gälla Vissa hygieniska bestämmelser.

Besättningen upphör att anses smittad, när vid två följande blodprovs-

undersökningar icke upptäckts några reagerande är där-

djur. Djurägaren

efter skyldig att blodprovsundersöka nyinköpta såvida icke företetts

djur,

intyg enligt fastställt formulär, att djuret kommer från frisk besättning eller ej reagerar. Blodprovsundersökningar kunna äga rum på statens bekostnad, om de företagas såsom ett led i arbetet med bekämpandet. kunna stundom

Blodprov

tagas mot ägarens vilja, så t. ex. om det är grundad att

anledning antaga,

han söker dölja, att är smittad.

besättningen

Nedslaktning med bidrag av statsmedel kan även när det

ifrågakomma,

som led i ett rationellt kan anses att slå ut

bekämpande ändamålsenligt

alla storlek beräknas efter djurets ålder; för

reagerande djur. Bidragets

mellan 11/2 och 12 år utgör det 100 (norska) kronor. Sedan nedslaktdjur

med statsbidrag ägt rum, få nya djur icke insättas i besättningen,

ning

förrän den förklarats fri från smitta.

För att hindra smittspridning gälla även vissa allmänna bestämmelser, oavsett om är smittad eller ej. Innehavare av nötkreatur, som

besättning

till å auktion eller från kreatursdrift, skall förete

utbjudas försäljning

att äro fria från Finner veterinären det nöd-

intyg, djuren sjukdomen.

skall ske. Även beträffande samlande av

vändigt, blodprovsundersökning

kreatursdrift samt insättande i och på marknads- eller

handelsladugård

att vissa intyg skola företes om frihet från sjuk-

utställningsplats gäller,

domen.

Överträdelse bestämmelserna är belagd med straff.

av de gällande

Under år 1935 undersöktes 119 587 statens bekost-

i Norge blodprov på

nad och 14 000 enskild bekostnad. Därvid befunnos 10 500

omkring på

och 312 hava misstänkt reaktion. Av de reagerande djur reagera positivt

hava 8 655 nedslaktats med av statsmedel med 827 725 kro-

djuren bidrag

nor. Vid av år 1936 hade sammanlagt 2 741 besättningar an-

utgången

mälts såsom smittade. Av dessa hade vid sagda tidpunkt 2 073 besättningar fått utrotad och förklarats fria och i ytterligare 347 besättningar

sjukdomen

hade vid sista blodprovsundersökningen icke upptäckts något reagerande

djur.

Såsom de smittvägarna angivas numera gemensamhetsbeten,

vanligaste

lån och genom livdjur anses, sedan

av tjurar returmjölk. Smittspridningen

kontroll av införts, hava gått ned till ett minimum.

lagstadgad livdjurshandeln

Finland. I dagarna har i Finland riksdagen bifallit en proposition angående

hämmande av I denna lag, som äger tillämpning

lag om djursjukdomar.

å smittsam (oavsett hos vilket djurslag sjukdomen upp-

jämväl kastning

för att anmäla sjukdomsfall samt

träder), stadgas skyldighet djurägaren

att isolera eller misstänkt djur och eventuellt efter förordnande

angripet

avliva detsamma. Av kostnaderna för sjukdomens bekämpande skall djur-

endast vidkännas sådana, som föranletts av isolering samt av arägaren beten för m. m. och även dessa endast om han

desinfektion, nedslaktning icke är medellös. bäras i vissa fall av staten, i andra fall

Övriga utgifter

av kommunen. för nedslaktning utgår av statsmedel efter upp-

Ersättning

av bruksvärde i friskt tillstånd, med fulla uppskatt-

skattning djurets

om djuret är fritt från sjukdomen, eljest med tre fjärdedelar

ningsvärdet,

därav. Överträdelse av bestämmelser är med straff.

lagens belagd

Den nya lagen kommer att föranleda utfärdande av en ny förordning med vilka ännu icke utformats. Den förut

tillämpningsbestämmelser,

torde emellertid åtskilligt av intresse. Däri gällande förordningen erbjuda

att vid inträffat kastningsfall i icke smittförklarad besättning stadgas,

djuret skall isoleras och desinfektion verkställas. Djurägaren är skyldig att omedelbart anmäla kastningsfallet för veterinär, som med det snaraste skall begiva sig till platsen i och för undersökning. Misstänker djurägaren av annan anledning, att sjukdomen förekommer, skall han göra anmälan och det beror då på lantbruksministeriets veterinäravdelnings prövning, om veterinär skall avresa till platsen. Även veterinär, kommunal myndighet och funktionär vid lantbruksekonomisk förening eller organisation äro skyldiga att göra anmälan vid grundad anledning till misstanke och undersökning kan då påbjudas. Veterinäravdelningen kan vidare förordna om

undersökningar för att utröna kastningens spridning inom en ort, där

sjukdomen konstaterats eller misstänkes förekomma. —~ Konstateras sjuk— domen inom en besättning, skall distriktsveterinären förklara den smittad. Det är då bland annat att —— annat än i vissa ——

förbjudet undantagsfall överlåta nötkreatur, att föra dem till utställning eller marknad, att låta nötkreatur betäckas av eller betäcka djur från frisk besättning och att utsläppa nötkreatur på samfälld betesmark, där frisk boskap betar, eller invid allmän väg m. m. Veterinäravdelningen äger därjämte förordna om nedslaktning. Distriktsveterinären kan återkalla smittförklaringen, därest antingen ett år förflutit efter sista kastningsfallet av smittsam natur och alla över sex månader gamla nötkreatur därefter vid två på varandra följande med tre månaders mellanrum verkställda blodprovsundersökningar visat sig reaktionsfria, eller ock det på grund av inom besättningen utförda blod-, efterbörds- och mjölkundersökningar framgått, att bland besättningen icke ett år funnits individer. Därjämte kan vete-

på smittspridande rinäravdelningen tillåta tidigare återkallelse.

IV. i Förluster orsa-

Sjukdomens utbredning Sverige.

L

kade av densamma.

Utbredning hos nötkreatur. Kännedomen om den smittsamma kastningens utbredning i riket och i dess olika delar har i många avseenden varit att beteckna som tämligen bristfällig. En tillförlitlig kännedom om sjukdomens förekomst torde icke kunna erhållas med mindre än att ett stort antal nötkreatursbesättningar i skilda delar av landet underkastas sem-diagnostisk undersökning, men en på denna metod grundad inventering av sjukdomen föreligger icke hittills för vårt lands vidkommande. Blodprovsundersökningar med avseende å smittsam kastning hava visserligen under årens lopp utförts i ett icke ringa antal, men resultaten av dessa kunna icke läggas till grund för vinnande av en tillförlitlig kännedom om sjukdomsfrekvensen, enär undersökningsmaterialet vid desamma härrört endast från vissa kategorier av besättningar och därför ur inventeringssynpunkt icke är att anse

som Antalet undersökningar är ävenledes för ringa för ens

representativt.

en tillnärmelsevis av sjukdomens förekomst. Därest ett orga-

uppskattning

niserat av smittsam kastning kommer till stånd, torde emel-

bekämpande

lertid inom en relativt snar framtid undersökningsmaterial av sådant slag och till sådan omfattning stå till buds, att man med ledning därav kan erhålla kännedom om sjukdomens utbredning. För att snarast en behövlig nå detta mål, vilket för sjukdomens bekämpande är av stort värde,

möjligt

hava styrelserna, såsom nedan skall närmare utvecklas, funnit det lämpligt, att en första vare sig denna leder till fortsatt be-

blodprovsundersökning,

eller icke, alltid bör bekostas av statsmedel.

kämpande

Enär i värt land icke anmälningsplikt för djurägare vid fall

föreligger

av smittsam kan man från att de uppgifter angående fall av kastning, utgå denna som av landets lämnas till medi-

sjukdom, årligen tjänsteveterinärer

_cinalstyrelsen, icke när äro representativa för kastningens utbred-

på långt

inom verksamhetsområden. Detta har också ofta framhållits från ning resp. veterinärt håll och grundad ovan nämnda en inventering av sjukdomen på torde därför icke bliva av något större värde. Men å andra

tjänsterapporter

sidan torde dock, oavsett att icke föreligger, flertalet

anmälningsskyldighet

av landets veterinärer och särskilt de som under en längre tid verkat inom samma distrikt om sjukdomens förekomst inom sina äga en god kännedom vilken kunde läggas till grund för en approximativ upp-

praktikområden,

av Samma torde även vara förhållandet med

skattning sjukdomsfrekvensen.

kontrollassistenterna. hava därför inhämtat uppgifter från lan- Styrelserna dets distriktsveterinärer och vissa länsveterinärer (genom medicinalstyrelsamt från kontrollassistenter lantbruksstyrelsen). De av tjänste-

sen) (genom

veterinärerna och kontrollassistenterna lämnade uppgifterna visa i allmänhet och med ledning av dem har en ganska god överblick god överensstämmelse över i riket kunnat erhållas. Ã vidstående karta har

sjukdomens utbredning

förekomst inom landets veterinärdistrikt och inom länsveterisjukdomens närernas varvid graderingarna vanligt förekom-

praktikomrâden angivits,

mande mindre förekommande (rutat fält), sällsynt före-

(svart fält), vanligt

kommande och icke förekommande (vitt fält) använts.

(streckat fält)

Som av kartan framgår visar sjukdomen en ringa utbredning i Norrbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län samt är tämligen ringa ut- Västerbottens, bredd i större delarna av Jämtlands, Kopparbergs, Värmlands, Göteborgs och Bohus län samt på Gotland och Öland. Sjukdomen är mycket vanligt förekommande i Stockholms, Västmanlands, Södermanlands, Ös-

Uppsala,

och Malmöhus län samt i vissa delar av Hallands, Älvsborgs och

tergötlands

Örebro län. Framhållas att den smittsamma kastningens utbredning inom vetebör, rinärdistrikten kan vara Sålunda uppgiva nära nog i hög grad varierande. utan vilkas verksamhetsområde utgöres av både

undantag tjänsteveterinärer,

slätt- och att är å slättbygden men

utpräglad skogsbygd, sjukdomen vanlig

Den smittsamma kastningens nuvarande utbredning i Sverige: vanligt förekommande mindre vanligt sällsynt

uzusøuusnuusuroon.Ansuu.:mm

sällsynt eller ofta icke förekommande i skogsbygden. Inom åtskilliga av de distrikt, där sjukdomen markerats som vanligt förekommande, har man alltså att räkna med att i vissa områden sjukdomen icke förekommer eller är sällsynt.

Sedan Kungl. Majzt den 24 januari 1936 till medicinalstyrelsens förfogande ställt ett belopp av 6 000 kronor har genom styrelsens försorg inom vissa veterinärdistrikt företagits blodprovsundersökningar av ett visst antal nötkreatursbesättningar. Med ledning av tjänsteveterinärernas och kontrollassistenternas uppgifter angående sjukdomens förekomst utvaldes för denna undersökning veterinärdistrikt, som kunde anses representera olika grader av sjukdomens utbredning, nämligen Mariefred och Vassmolösa (vanligt förekommande), Vimmerby, Simrishamn och Boden (sällsynt förekommande) samt Vilhelmina och Byske (icke förekommande). Resultaten av dessa blod-

provsundersökningar blevo följande.

Av dem reage- Av dem reage-

Undersökta rande Undersökta rande

djur besättningar

antal procent antal procent

Mariefred . . . . . . . . . . 758 293 39 19 16 84

Vassmolösa . . . . . . . . 759 311 41 21 17 81

Vimmerby . . . . . . . . 1 007 37 4 89 13 15

Simrishamn . . . . . . . . 756 37 5 40 6 15

Boden . . . . . . . . . . . . 770 22 3 .100 6 6

Vilhelmina . . . . . . . . 1 020 0 0 201 0 0

. . . . . . . . . . . . 1 015 0 0 179 O 0

Byske

Resultaten av undersökningarna tala för att tjänsteveterinärernas upp-

skattning av inom veterinärdistrikten varit riktig, var-

sjukdomsfrekvensen

för den verkställda beräkningen av sjukdomens utbredning i riket torde äga en hög grad av sannolikhet.

Förluster grund av sjukdomen. Sjukdomens stora utbredning i de

på

delar av vårt land, där nötkreatursaveln nått längst och där en intensiv

bedrives, vållar landet en ur nationalekonomisk synpunkt

ladugårdsskötsel

synnerligen allvarlig förlust, vilken sannolikt är jämförbar med den skada, som orsakas av nötkreaturstuberkulosen. Lantbrukets årliga förluster på grund av sistnämnda sjukdom hava av de nötkreaturstuberkulossakkunniga (statens offentliga utredningar 1930:23) beräknats till omkring 30 miljoner kronor.

Förlusterna till av sjukdomen därigenom att:

följd uppkomma

av fostret medför förändringar i könsorganen; efter-

1) kastningen sjukliga

börden avgår i regel ej normalt; envisa livmoderaffektioner följa ofta,

vilka i fall medföra sterilitet, djuren måste slås ut i

många varigenom

förtid; om sjukdom angriper tjurens könsorgan, blir denne ofta steril;

2) de kor, som kasta, komma icke upp i normal mjölkmängd under den lak-

tationsperiod, som följer på kastningen;

3) vid fall av kastning går kalven förlorad och besättningens rekrytering

försvåras; 4) i vissa fall kastningsbacillen slemsåckar och leder, varav kunna

angriper

följa besvärande hältor, särskilt i de bakre extremiteterna, något som

t. 0. m. kan bliva utslagsorsak; 5) i de delar av landet, där ej är allmänt utbredd, minskas en

sjukdomen

smittad besättnings värde ur försäljningssynpunkt.

De svåraste förlusterna uppkomma naturligtvis, när sjukdomen bryter ut i en besättning, som tidigare varit fri och djuren således ej hava någon motståndskraft mot sjukdomen. Även i det kroniska stadiet medför sjukdomen ideliga förluster, dels på grund av kastningsfall och i vissa fall på grund av omlöpning och sterilitet. Fruktsamhetsförhållandena behöva dock ej alltid vara dåliga i sådana besättningar; i många fall kunna de t. o. m. vara mycket goda.

Undulantfeber hos människa. När det gäller att bedöma de skador, som Bangs abortbacill vållar vårt land, är det emellertid icke tillfyllest att blott skärskåda dess härjningar bland nötkreaturen. Som inledningsvis anförts, angriper denna bakterie nämligen även människa och ger hos henne upphov till den sjukdom, som går under namnet undulantfeber. Det är visserligen ännu knappt 10 år sedan man uppdagat, att så år förhållandet, men

enligt

med åren växande erfarenhet har man funnit, att sjukdomsfrekvensen uppgår till omkring 150 fall årligen. Sjukdomen är alltså vanligare än såväl

nervfeber som paratyfus.

I flertalet fall inkommer smittämnet i kroppen genom förtäring av infekterad mjölk; vanlig är emellertid också infektion genom huden. Om abortbakterier under behandling av angripna djur fastna huden, kunna

på

de genomtränga densamma, små sårnader eller

nämligen antingen genom

kanske t. 0. m. genom till synes oskadade 14 dagar

hudpartier. Omkring

efter smittotillfället uppträda de första symtomen med allmän

sjukdoms-

känsla, småfrysningar, svettningar och feber. Bakterierna äro nu påvisbara i blodbanorna, där de sedan återfinnas under de vecko- eller månadslånga feberperioder, som kånneteckna sjukdomen. I vissa fall återvinnes hälsan redan efter några veckor, oftast dock först efter 2 å 3 månader; ibland fortsätta febervågorna under ett halvt eller kanske ett helt år. I kan

genomsnitt

feberstadiet beräknas till 3 månader, efter vilket emellertid i allmänhet en lika långvarig konvalescens följer. Full arbetsförhet kan alltså icke beräknas återinträda, förrän i medeltal ett halvt år efter insjuknandet. Dödsfall, som i regel förorsakas av tillstötande äro dock sällsynta;

komplikationer, dödligheten är omkring 2 %.

Redan det sagda torde klart ådagalägga, att ett insjuknande i undulantfeber ofta innebär ett avsevärt avbräck för den enskilde och betungar det allmänna i form av vårdkostnader och förlust av arbetsdagar. Sistnämnda förlust är desto mera märkbar, som sjukdomen iförsta hand drabbar personer i åldern 20-50 år och företrädesvis män. I sjukdomsstatistiken från vårt land är männens antal dubbelt så stort som kvinnornas. Barn under 10 år sällan av sjukdomen, trots de stora smittorisker, som de löpa

angripas

den i barnaåren Det kan f. ö. anses vara

genom rikliga mjölkkonsumtionen.

ett av särdrag, att ifrån alla personer, hos vilka smittämnet

sjukdomens långt

inkommer insjukna i undulantfeber. Vore så förhållandet, borde

i kroppen,

antal vara avsevärt mycket större med den stora

nämligen sjukdomsfallens

som den smittsamma kastningen äger i värt land. Som förklaring

spridning,

till den förhållandevis tänker man sig i allmänhet, att

låga anslagsprocenten bakteriernas liten beträffande män-

sjukdomsalstrande förmåga är ganska

niska och att infektion därför blott kan komma till stånd, om infektions-

är stor eller om individens motståndskraft av en eller annan

dosen ovanligt

är nedsatt. Denna omständighet kan emellertid icke andragas som anledning skäl för ett eftersättande av de som möjligen kunna vidtagas för

åtgärder,

att söka smittoriskerna. Kampen mot den smittsamma kastnin-

nedbringa

ett motiv i den begränsning av undulantfebern gen äger alltså betydelsefullt hos människa, som den bör medföra.

De som direkt riktats mot smittomöjligheterna för människans

åtgärder,

vidkommande, äro hittills föga omfattande. På grund av den stora sprid-

som den smittsamma i vårt land, har man nämligen ning, kastningen äger av ekonomiska skäl icke anlita den utväg mot undulantfeberns sprid-

vågat

som är närmast tänkbar, om pasteurisering av all

ning, nämligen påbud

från av smittsam kastning. Gällande bestämmjölk besättningar angripna melser cirkulär den 6 maj 1929 föreskriva blott att, om

i medicinalstyrelsens fall av undulantfeber förorsakats av mjölk från viss besättning »skall av vederbörande hälsovårdsnämnd förbud utfärdas mot utlämnande av mjölk från som kastat under sistförflutna två månader eller eljest förete sym-

kor, tom av smittsam Därest djurägaren föranstaltar om tillfredsstäl-

kastning». lande emellertid rätt att obehindrat för-

pasteurisering av mjölken, äger han

densamma även från kor, som nyligen kastat.

sälja

V. hittillsvarande

Frågans behandling.

till om åtgärder mot smittsam kastning

Förslaget epizootilag. Frågan

har varit föremål för övervägande. Vid tillkomsten av den nu gäl-

tidigare lande han varit att låta lagstiftningen avse jämväl

epizootilagen ifrågasatt denna sjukdom.

De inom för tillkallade sak-

medicinalstyrelsen lagstiftningsuppdraget i sitt förslag till epizootilag och epizootiförordning (sta-

kunniga upptogo tens 1929: de smittsamma sjukdomarna i olika

offentliga utredningar 18)

och Smittsam hos nötkreatur i avdelningar grupper. kastning upptogs

B av avdelning I och därvid framhölls sjukdomens stora utbredning grupp och särskilt ur ekonomisk synpunkt. Förslaget inne-

farliga verkningar,

bland annat, att vid försummelse av honom även bar, djurägaren (och annan skulle vara skyldig att anmäla inträffat sjukdomsfall till

person)

vederbörande eller annan närmast boende veterinär. Med

tjänsteveterinär

i detta sammanhang tydligen sådan kastning, som

sjukdomsfall avsägs

orsakats av abortbacill. Men då anmälningsskyldighet skulle före-

Bangs

även vid misstänkta fall, innebar förslaget, att varje fall av kastning

ligga

skulle anmälas. För att konstatera, huruvida smittsam kastning förelåge, skulle veterinär, som hade anledning misstänka förekomsten av sjukdomen, föranstalta om undersökning av blodprov eller fosterhinnor. Sådan under-

skulle dock avse endast för misstänkt Smittförsökning sjukdomen djur.

skulle meddelas, bland annat därest under ett

klaring enligt förslaget

år smittsam kastning konstaterats hos mera än ett djur. Härvid torde det icke varit tillräckligt, att djuren reagerat positivt vid blodprovsundersökning, utan torde hava erfordrats, att kastning också skett. Smittförklaring skulle dock ske redan vid endast ett fall av smittsam kastning, nämligen därest under ett år före sjukdomsutbrottet införts djur till besättningen, som kunde tänkas överföra smittan. _

Redan ett konstaterande av fall av smittsam kastning inom en besättning skulle —— oavsett om smittförklaring skett eller ej — medföra vissa inskränk-

över besättningen. Sålunda skulle icke

ningar i djurägarens förfoganderätt

annat än för omedelbar hondjur, som kastat under

nedslaktning få avyttras

sist förflutna tre månader, eller hondjur med flytning från könsdelarna eller djur, med mindre befunnits fritt från sjukdomen vid

dräktigt djuret

undersökning av två blodprov, tagna med en månads mellanrum, det första

två månader efter inträffad eller kalvning. Sådana hon-

tidigast kastning

djur skulle icke heller få insättas i annans stall eller ladugård eller utsläppas å gemensamhetsbete, med mindre veterinär förklarat dem fria från sjukdomen. Jämväl beträffande skulle gälla vissa inskränkningar i fråga

tjurar

om dessas bete. Avyttrande av över ett års ålder till

utsläppande på tjurar

inom där sjukdomen icke förekomme, skulle endast

livdjursbruk besättning,

få ske, därest antingen två blodprov, som tagits med en månads mellanrum,

visat negativt resultat, eller ock andra betryggande åtgärder vidtagits. Kor,

över ett år och tjurar skulle icke få föras till utställningar, markna-

kvigor

der eller med mindre de därstädes hölles på betryggande sätt av-

dylikt,

skilda från andra nötkreatur. Slutligen skulle gälla vissa bestämmelser, ägnade att förhindra smittspridning i samband med betäckning.

En särskild i djurägarens förfoganderätt skulle vara be-

inskränkning

roende av om nötkreatur företedde tecken på förestående kastning eller kastat inom sist förflutna två månader. Däremot synes det icke här hava gjorts till förutsättning, att smittsam kastning konstaterats i besättningen.

grädde eller produkter därav från sådant djur, som nyss sagts,

Mjölk,

skulle icke få utföras från stället eller användas till föda åt människor eller med mindre råvaran blivit uppvärmd till minst 80 grader Celsius

djur,

eller under minst en halv timmes tid hållits uppvärmd vid minst 63 grader Celsius. Råmjölk från ett djur skulle dock utan uppvärmning få användas

‘ till föda åt djurets kalv.

Hade sjukdomen konstaterats (oavsett om smittförklaring meddelats eller ej), skulle djurägaren kunna erhålla vissa fördelar. Vore anledning till antagande, att endast ett eller annat djur vore smittat, ägde länsstyrelsen förordna veterinären att företaga tjänsteresa och taga blodprov från samtliga nötkreatur över ett års ålder. Befunnes det vid blodprovsundersökningen, att högst 5 procent av de undersökta djuren vore smittade, och gjorde de lokala förhållandena samt djurägarens upplysningar sannolikt, att sjukdomen icke vunnit spridning till övriga djur, kunde tjänsteresa för ny blodprovstagning ske fyra månader därefter, under förutsättning att djurägaren vid första förbundit sig att omedelbart

undersökningen skriftligen

ur ladugården avlägsna och betryggande isolera samt inom tre månader utan kostnad för statsverket låta nedslakta de smittade djuren. Befunnes

det vid undersökningarna, att sjukdomen vunnit större utbredning än förut

sagts, skulle i varje särskilt fall avgöras, om ytterligare tjänsteresor skulle

äga rum. I intet fall finge dock ytterligare tjänsteresor ifrågakomma, där

fall av sjukdomen förekommit inom besättningen under längre tid än ett år. - I och för kontroll vid skulle ske.

nedslaktning märkning

För att ett smittförklarat ställe skulle kunna förklaras fritt från smitta, skulle fordras att samtliga kor och före sista kastningsfallet betäckta kvigor kalvat en gång å normal tid, att minst femton månader förflutit efter sista

att verkställts, och att djurägaren avlämnat ett

kastningsfallet, smittrening

intyg på heder och tro, att hos nötkreaturen å stället under sist förflutna femton månader icke förekommit fall av smittsam kastning och ej heller

fall av kvarstannad efterbörd. -—— För det fall, att smittsam

upprepade

konstaterats men smittförklaring ej utfärdats, skulle förordnas, att

kastning

föreskrivna skulle upphöra att under förutsättning att

åtgärder tillämpas,

smittrening verkställts och att intet av de blodprov, som månader efter

fyra

kastningsfallet uttagits å samtliga djur över ett års ålder, visat positivt resultat.

De sakkunniga anförde bland annat, att med hänsyn till sjukdomens olika utbredning i olika delar av landet, det också vore med olika

nödvändigt

förfarande. Detta vore möjliggjort genom stadgandet i de

i 2 § 4 mom.

sakkunnigas förslag till epizootilag, varigenom Kungl. Majzt erhållit befo-

genhet att förordna, att inom skilda delar av landet av sjuk-

bekämpande

dom skulle ske enligt olikartade bestämmelser. Det hade emellertid icke varit möjligt att uppdela förslaget till åtgärder mot sjukdomen i sådana, som skulle gälla starkt genomsmittade delar, och sådana för relativt smittfria regioner, eftersom någon gräns för en sådan icke

lämplig uppdelning

kunnat utfinnas. Därför hade blott angivits riktlinjerna för de åtgärder, som finge anses ändamålsenligast för såväl nyinfekterad som

besättning

sådan, där sjukdomen längre tid varit gängse. Inom de län, varest sjukdomen redan vunnit sådan att kunde

utbredning, åtgärdernas vidtagande

tänkas komma att verka i särskilt grad hindrande för nötkreatursaveln,

hög

torde någon lindring i bestämmelserna kunna medgivas. därom

Framställning

borde lämpligen ske av vederbörande begäran av

hushållningssällskap på

ortsmyndighet. Lindringen skulle närmast avse uppskov med ikraftträdandet av vissa föreskrifter och framställning härom borde jämväl innefatta förslag till interimistiska föreskrifter för länet eller del därav.

Medicinalstyrelsen verkställde en överarbetning av de förslag. sakkunnigas

Medicinal-styrelsens förslag innebar i vissa hänseenden i det tidi-

lindringar

gare förslaget. Med hänsyn till att sjukdomens är olika i olika

utbredning

trakter föreslog styrelsen, att vissa allmänna bestämmelser skulle hela

gälla

riket samt att i fråga om de län, där länsstyrelsen hem-ställan hos

gjort Kungl. Maj :t, jämväl skulle tillämpas andra speciella bestämmelser. I enlighet härmed skulle för hela riket gälla, vad de i

sakkunniga föreslagit fråga om anmälningsskyldighet, blodprovsundersökning för vid diagnostisering

misstanke om sjukdomen, meddelande av samt

smittförklaring pastörisering

av mjölk. Beträffande smittförklaring skulle det dock i

ligga länsstyrelsens

hand, om den skulle meddelas eller ej, och förbudet mot av

begagnande

icke pastöriserad mjölk från vissa nötkreatur skulle icke avse begagnande till föda åt djur. Bland de bestämmelserna —— som alltså skulle

speciella

blott för vissa län - i

gälla upptogos inskränkningarna djurägarens förfo-

ganderätt, när smittsam kastning konstaterats, ävensom de honom tillkommande förmånerna i fråga om kostnadsfri i enahanda fall

undersökning

samt reglerna om upphörande av samma och förmåner och

inskränkningar

av smittförklaring. Bland de styrelsen här att

ändringar, vidtagit, märkes,

från förbudet mot utförsel av vissa hondjur utförsel, som sker

undantagits

till av smittsam smittad att förbud meddelats mot

kastning gård, avyttrande

till annan nötkreatursägare av foder och strö, med mindre denne under-

3-716887

34 rättat-s om att smittsam kastning förelåge, och att ställe skulle förklaras fritt från smitta, jämväl då nedslaktning enligt förut refererade regler ägt rum och samtliga kvarvarande djur vid förnyade blodprov icke reagerat.

I yttrande över förslaget ifrågasatte Iantbrulcsstyrelsen lämpligheten av att epizootilagen upptoge smittsam kastning hos nötkreatur till behandling. Sjukdomen vore så allmänt utbredd, att lagens tillämpning komme att lägga

en fullständig tvångströja på stora delar av landets djurägare. Även om

lagens strängaste former icke allmänt komme att tillämpas på sjukdomen, innebure dess föreskrifter likväl ett hot, som måste för djurägaren kännas synnerligen tryckande. Med säkerhet skulle detta förhållande leda till att sjukdomsfall icke, på sätt i förslaget föreskrivits, anmäldes, med påföljd att

i sjukdomen komme att vinna en än större utbredning än den hade.

I likhet med lantbruksstyrelsen ifrågasatte ett tiotal hushållningssällskaps förvaltningsutskott i avgivna yttranden lämpligheten av att sjukdomen upptoges i lagen. Det framhölls, att det vore meningslöst att på lagstiftningens väg söka motarbeta denna sjukdom, så länge man ej med bestämdhet visste, om ett djur vore smittfarligt eller ej, och så länge spörsmålet om smittvägarna för sjukdomen icke slutligen lösts. De föreslagna lagstiftningsåtgärderna ansågos bliva alltför betungande för jordbrukarna, vilka för undvikande av kostnader skulle hemlighålla inträffade fall av sjukdomen. Denna borde i stället bekämpas på frivillighetens väg i likhet med vad som gällde beträffande tuberkulos hos nötkreatur. Understöd från statens sida ansåges böra härvid lämnas enskilda djurägare, som önskade befria sina besättningar från - Till denna anslöto statskonsulenten för

sjukdomen. ståndpunkt sig boskapsskötsel, Sveriges privatpraktiserande veterinärer samt ett icke obe-

tydligt antal länsveterinärer.

I Kungl. Majzts proposition nr 42 till 1935 års riksdag med förslag till

epizootilag anförde statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet: Ett

genomförande av de föreslagna bestämmelserna, vare sig de av de sakkunniga eller de av medicinalstyrelsen förordade, skulle med sannolikhet komma att bliva synnerligen betungande för lantbrukarna. Med den spridning sjukdomen vunnit torde bestämmelsen om förbud mot utförsel i vissa fall av nötkreatur komma att mångenstädes lägga en stark hämsko på handeln med kreatur, och föreskriften om uppvärmning av mjölk från djur, som angripits av eller visade tecken på sjukdomen, torde i stora delar av landet komma att bliva liktydig med ett påbud om allmän pastörisering av mjölk. De kostnader och svårigheter, som en dylik föreskrift skulle medföra, komme att bliva högst betydande. Det torde vara att befara, att, därest berörda bestämmelser bleve gällande, djurägarna av fruktan för de ekonomiska konsekvenserna av upptäckten av sjukdomen inom deras besättningar i stor

utsträckning komme att hemlighålla inträffade sjukdomsfall. Sjukdomen

komme därigenom att vinna än större spridning. Det vore ock att märka, att kännedomen om sjukdomen och sättet för dess spridning ännu vore i

vissa avseenden ofullkomlig, och det torde icke med visshet kunna antagas, att ett genomförande av de bestämmelserna skulle kunna

föreslagna hejda

sjukdomens utbredning. Under sådana förhållanden anslöte statsrådet

sig

till den i ett flertal yttranden framkomna att det icke torde vara

meningen,

lämpligt att för närvarande föreskriva av från

vidtagande tvångsåtgärder

statens sida för sjukdomens Däremot torde kunna

bekämpande. övervägas

att bekämpa sjukdomen på frivillighetens väg genom understödjande av

djurägarnas egna strävanden därutinnan.

I överensstämmelse härmed uteslöts smittsam kastning hos nötkreatur från de sjukdomar, å vilka skulle

epizootlagen tillämpas.

Hemställan om ny I två motioner till 1935

utredning. års riksdag hem-

ställdes om utredning rörande de som kunde

åtgärder, vidtagas mot smitt-

sam hos därvid kastning nötkreatur, sjukdomens betydelse ånyo framhölls. I den ena av motionerna anfördes, att det vore önskvärt, om jordbrukarna själva under en eller annan form av medverkan kunde statlig komma till rätta med problemet. En form för lämplig jordbrukarnas medverkan syntes vara att sockenföreningar bildades, där sjukdomen förekomme, och att dessa finge arbetsplaner fastställda efter gemensamma normer. Önskvärt att vore,

statsbidrag utginge till och till med

blodprovsundersökningar vaccinering

abortvaccin inom som smittats eller där risk besättningar, för smitta före:

låge. Lagstiftningsåtgärder borde genomföras av innehåll, att på platser,

där sjukdomen ofta förekomme,

veterinärundersökning borde hava företagits,

innan försäljning av nötkreatur skedde.

I den andra motionen anfördes bland

annat, att verkningsfulla åtgärder

icke vore tänkbara utan från det allmännas ingripanden sida. Måhända borde i första hand ställas till resurser för

förfogande sjukdomens närmare

utforskande. För torde en

övrigt lämpligt avvägd lagstiftning, som hindrade

en alltför fri handel med vara

nötkreatur, ofrånkomlig.

Jordbruksutskottet yttrade bland annat: Med till den

hänsyn betydande

spridning, sjukdomen erhållit, skulle sannolikt en detta

tvångslagstiftning på

område bliva för

synnerligen betungande jordbrukarna. På grund härav

skulle kunna befaras, att av fruktan djurägarna för de ekonomiska konsekvenserna utav inom av upptäckten sjukdomen deras besättningar komme

att hemlighålla inträffade En sådan sjukdomsfall. lagstiftning skulle ofta nog få en effekt motsatt den avsedda. Starka skäl syntes sålunda tala mot att åtminstone för närvarande införa

tvångsföreskrifter för sjukdomens be-

kämpande. I överensstämmelse med vad

departementschefen uttalat, syntes

det i stället böra att

övervägas bekämpa sjukdomen på frivillighetens väg genom understödjande av djurägarnas egna strävanden.

I anledning av motionerna anhöll riksdagen bland annat, att Kungl. :t

Maj

måtte verkställa skyndsam

utredning angående frågan om bekämpande av-

den smittsamma hos nötkreatur, vilken anhållan föranlett upp-

kastningen till att verkställa föreliggande utredning. draget styrelserna

Yttranden av Lantbruksstyrelsen har berett

hushållningssällskapen.

tillfälle att om vilka åtgärder, som enligt

hushållningssällskapen yttra sig

borde vidtagas mot sjukdomen och säll-

sällskapens uppfattning lämpligen

hava inkommit till styrelsen med åtskilliga förskapens förvaltningsutskott i nämnda hänseende. Det innehållet i yttrandena skall

slag huvudsakliga

korthet lära i sinom tid bliva i tillfälle att här i största återgivas. Sällskapen till i detta betänkande framlagda förslag.

granskning upptaga styrelsernas

läns, Kronobergs läns, Gotlands läns, Älvsborgs

Uppsala läns, Jönköpings

läns norra och läns, Västmanlands läns, Västerbottens södra, Skaraborgs och Norrbottens läns hushållningssällskap förorda införande av skylläns för att anmäla inträffat Av de nämnda säll-

dighet djurägare kastningsfall.

anser läns att bekämpandet i övrigt

skapen Skaraborgs hushållningssällskap,

med understöd av staten för blod-

borde grundas på frivilligt deltagande

och andra kostnader och att efter en på förhand be-

provsundersökningar

stämd tid man skulle till tillämpning av restriktiva lagbestämmelser.

övergå

av de nämnda anse, att sådana bestämmelser till hind- De övriga sällskapen rande av böra stadgas redan nu och nämna såsom exempel

smittspridning

därå förbud att från smittad djur, utföra dem på gemensam

besättning sälja

betesmark eller använd-a dem för Västernorrlands läns och J ämt-

betäckning.

läns vilka yttrat sig i fråga om anmälnings-

lands hushållningssällskap, ej

hava ställt sistnämnda Några av

skyldigheten, jämväl sig på ståndpunkt. hava till behandling frågan om förenämnda hushållningssällskap tagit upp

av smittade och hava ansett kunna ifrågasätta om icke

nedslaktning djur sig

kostnaden härför borde stanna å det allmänna. Såsom ett speciellt gotländskt har framhållits friskhetskontroll beträffande smittsam kastning önskemål infördes till i likhet med vad som i fråga om å djur, som länet, gäller

tuberkulos. Kalmar läns norra, Värmlands läns och Örebro läns hushållningssällskap det att nuvarande ståndpunkt förorda

hava ansett erbjuda svårigheter på

och Södermanlands läns hushållningssällskap kan

några vissa åtgärder,

det hela taget sägas intaga en liknande ståndpunkt.

på

läns och läns, Kalmar läns södra, Ble- Stockholms stads, Östergötlands Kristianstads Malmöhus läns, Hallands läns, Göteborgs och kinge läns, läns, i viss mån även och Gävleborgs läns hus- Bohus läns, samt Kopparbergs torde hava ansett så åtgärder, som nyss an-

hållningssällskap ingripande

och av dem hava förklarat, att

tytts, vara olämpliga åtskilliga uttryckligen

en med kunde befaras medföra olyckliga följder.

lagstiftning tvångsåtgärder

I stället har av förordats stat-sunderstöd för blodprovsundersök-

åtskilliga

läns har föreningar, desinfektion o. dyl. Kristianstads hushållningssällskap

att besättningar skulle registreras. Enligt Östergötlands slagit, kastningsfria

borde en försöksverksamhet på statens bekostnad

läns hushållningssällskap

igångsättas.

Till att ett flertal hushållningssällskap med fram-

sist må nämnas, styrka

hålla att anordna ett planmässigt upplysningsarbete annödvändigheten

gående sjukdomen.

VI. för ämbetsverkens

Principerna förslag.

äro om vikten av de skäl, departementschefen och

Styrelserna övertygade

anfört mot ett tillgripande av tvångsåtgärder. Att djur-

jordbruksutskottet

ägare av fruktan för dessa kan föranledas att förtiga sjukdomsfall, synes

av erfarenheten från Danmark, där ett tidigare infört stadgande bestyrkas om måste Av ekonomiska skäl är det ogörligt

anmälningsplikt upphävas.

att ett mot djurägaren icke på dennes anmälan

grunda tvångsingripande

om utan i stället en av staten företagen allmän undersök-

sjukdomsfall på

ning av sjukdomens förekomst.

hava därför utgått från att sjukdomen bör bekämpas genom

Styrelserna

från djurägarnas sida och att det är nödvändigt att ge-

frivilliga åtgärder

nom understöd av statsmedel uppmuntra hekämpandet, i likhet med vad som sker i fråga om tuberkulos.

Styrelserna hava emellertid icke kunnat stanna vid detta. Upprepade

har framhållits, att, ehuru kännedomen om utbredning

gånger sjukdomens

ännu är bristfällig, man dock säkert vet, att åtskilliga trakter äro i

något

det närmaste fria från sjukdomen, och att i de övriga spridningen är högst ojämn. De skäl, som tala mot ett tvångsingripande, när det gäller ett område, där sjukdomen är spridd, äga uppenbarligen icke samma styrka beträffande område, där den sällan förekommer. I stället kunna tvångsåtgärder, förutsatt att de uppbäras av allmänna opinionen, där visa sig mera verksamma för sjukdomens utrotande. De faktiska förhållandena hänvisa alltså till att begagna olika metoder i olika trakter. Till en början torde dock endast frivilliga åtgärder komma i fråga, emedan man icke kan veta med säkerhet, huruvida ett område är så fritt från sjukdomen, att mera ingripande åtgärder kunna vidtagas. Så småningom vinnes emellertid sådan kunskap; så småningom lära tillika de frivilliga åtgärderna verka därhän, att sjukdomen drives undan. Tiden är då kommen att med större kraft hekämpa sjukdomen för att inom ett större område alldeles utrota den.

På grund av denna tänka styrelserna olika former av

uppfattning sig

kampen mot sjukdomen: till en början ett frivilligt bekämpande enligt föreskrifter av medicinalstyrelsen och med understöd av statsmedel; såsom mellanform inom vissa trakter samma slags bekämpande men kompletterat med statsunderstöd för vissa undersökningar m. m., oavsett om djurägaren

deltager i bekämpandet eller ej; samt slutligen, i fria trakter,

tillämpning

av epizootilagen med avseende å sjukdomen. Det är styrelsernas

förhopp-

ning, att man i en framtid skall kunna i allt större delar av landet

tillämpa

den sistnämnda, strängaste formen av

åtgärder.

I överensstämmelse härmed hava styrelserna utarbetat dels ett

förslag

till kungörelse om statsunderstöd för åtgärder mot sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur (abortus infectiosus bovis innehållande i

Bang),

första kapitlet bestämmelser om frivilligt bekämpande av sjukdomen

enligt medicinalstpyrelsens föreskrifter och i andra kapitlet bestämmelser om särskilda åtgärder i vissa trakter, dels ock ett förslag till kungörelse med föreskrift om tillämpning av epizootilagen den 12 april 1935 med avseende â samma sjukdom.

Styrelserna anse, att införseln av nötkreatur till de områden, där epizootilagen blir tillämplig, måste underkastas en viss kontroll. Men av skäl, som i det följande skola utvecklas, hava styrelserna inskränkt

sig till att angiva vissa riktlinjer för som komma att erfordras i sådant hän-

de anordningar, seende.

Det är styrelserna angeläget att i detta sammanhang framhålla den stora fara för smittspridning, som livdjurshandeln innebär. Inköp av smittade djur torde vara det ojämförligt vanligaste sätt, på vilket smitta inkommer i en besättning. styrelserna, som haft i uppdrag att föreslå bestämmelser till förhindrande av att över huvud taget smittsamma husdjurssjukdomar spridas genom livdjurshandeln, hava i detta hänseende tidigare avgivit ett för-

till vissa bestämmelser om innebar i

slag laglmed kreatursköp. Förslaget

huvudsak följande. Vid auktioner skulle vara att

säljaren skyldig antingen

förete veterinärintyg rörande förekomsten av tuberkulos och smittsam kastning i säljarens besättning eller ock lämna uppgift, huruvida fall av tuberkulos eller kastningsfall förekommit i besättningen under de fem senaste åren. Hade djur införts i besättningen under sista året före auktionen, skulle emellertid veterinärintyg vara obligatoriskt. Överträdelse av dessa bestämmelser skulle straffas. Vidare föreslogs, att vissa uppräknade sjukdomar alltid skulle anses utgöra fel hos det köpta djuret och alltså medföra rätt att häva köpet, med undantag endast för vissa särskilt fall,

angivna

däribland det, att säljaren företett veterinärintyg rörande eller

besättningen

det, att han uppgivit, att sjukdomen förekomme där (sistnämnda un-

dantag skulle dock ej gälla för kreaturshandlare). Ville köparen påstå, att

djuret varit sjukt, måste han framställa anmärkning härom till säljaren inom viss i tid. Men i stället för

lagförslaget angiven att köparen enligt gällande rätt i regel måste bevisa, att djuret var när säljaren avlämnade

sjukt, det, stadgade förslaget, att säljaren under viss förutsättning vore skyldig att

bevisa, att det var friskt vid avlämnandet, nämligen om sjukdomen yppats inom fjorton dagar därefter.

Huruvida förslaget kommer att föreläggas riksdagen, är icke styrelserna

bekant. Åtskilliga anmärkningar hava framställts mot detsamma, liksom det även mötts av bifall. Man måste emellertid fasthålla, att ett bekämpande av den smittsamma kastningen aldrig kan få någon fullständig framgång, så länge livdjurshandelns smittväg lämnas öppen. Helt kan den icke tillstängas; häremot talar hänsynen till omsättningens krav. Men smittsprid-

bör dock motverkas i mån. Skulle - vilket

ningen möjligaste synes styrel-

serna - bestämmelser om icke komma till

olyckligt några livdjurshandeln stånd, bör i varje fall genom upplysningsverksamhet ytterligare framhållas vikten av försiktighet från köparens sida.

VII. inom där är

Åtgärder område, sjukdomen spridd.

Regler för det Innan styrelserna gå in på frågan,

frivilliga bekämpandet.

i vilken form staten bör understödja sjukdomens frivilliga bekämpande, torde det vara lämpligt att angiva, på vilket sätt bekämpandet avses komma att ske, och vilka som skulle komma att åvila den djurägare, som

plikter,

anslutit sig därtill. Understödet måste tydligen göras beroende av att djurägaren på lämpligt sätt bekämpar sjukdomen. Det torde böra överlämnas åt medicinalstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter, huru sjukdomen skall bekämpas. Några antydningar om det innehåll, sådana föreskrifter böra erhålla, torde dock vara på sin plats.

När en skall deltaga i bekämpandet, blir den första omsorgen

besättning

att tillse, huruvida detta kan ske på framgångsrikt sätt. Förutsättningarna härför äro av skilda slag. Viktigast är kanske att utröna sjukdomens utbredning inom besättningen och dess karaktär; stundom är intet annat att göra än att låta sjukdomen rasa ut och avvakta en lägligare tidpunkt för ingripande. Vidare är det av största vikt, om rekryteringen sker genom egen uppfödning eller inköp på betryggande sätt. En annan betydelsefull omständighet är förhållandet till grannbesättningarna. En djurägare, vars besättning har sjukdomen i kronisk form och vars gård ligger mitt inne i en bygd, där sjukdomen är allmänt utbredd, bör i regel icke ensam försöka utrota kastningen. Det är möjligt, att han efter några års intensivt arbete med besvär och kostnader kan få sin besättning fri från sjukdomen. Men om, sedan besättningen varit fri något år, en nyinfektion uppträder och sjukdomen blossar upp bland som nu kanske ej längre hava nämnvärd

djur,

resistens mot sjukdomen, kommer besättningen i ett sämre läge än den befann sig, innan djurägaren började sitt arbete. Inom vissa delar av vårt land, där sjukdomen är utbredd, där bebyggelsen är mycket

synnerligen

tät och kommunikationerna mycket livliga, får man räkna med att förutsättningar knappast ännu finnas för ett framgångsrikt försök till utrotande

av sjukdomen. Även där förutsättningarna synas vara betydligt mera gynn-

samma, kan det under vissa omständigheter erfordras, att flera av varandra mer eller mindre beroende jordbrukare sammansluta och alla

sig samtidigt deltaga i arbetet. Detta kan gälla för medlemmar i samma eller

tjurförening

för en by, där flera hava beten. Innan ett

gårdar gemensamma bekämpande

igångsättes, bör därför föreligga en orienterande

undersökning angående

förutsättningarna för detsamma. För att besättningens hälsotillstånd skall kunna utrönas, torde föreskrifter böra en blod-

medicinalstyrelsens stadga provsundersökning av hela besättningen. Dessa tagas av den veblodprov

terinär, som djurägaren anmodat därom. När blodproven insändas för undersökning å laboratorium, böra de ätföljas av en anmälan enligt fastställt formulär, upptagande uppgifter om bland annat varje djurs ålder, kalvställning, datum för sista kalvning respektive kastning, om det uppfötts inom besättningen eller tillförts från annan om vaccination eller

besättning,

ympning företagits och i så fall tidpunkten för denna behandling,

ladugår-

dens beskaffenhet ur möjligheten att ordna god för-

desinfektionsynpunkt,

lossningshygien, betingelserna för uppdelning av besättningen i två från varandra isolerade avdelningar, samt sjukdomens förekomst i grannbesättningar och i övrigt förhållanden, som kunna innebära uppenbar risk för tillförsel av smitta från omgivningen eller till varandra

(gemensamma grän-

sande betesmarker, gemensam tjur o. s.

v.).

En djurägare, som vill sjukdomen, måste underkasta

bekämpa sig stränga

försiktighetsmått för att upphäva eller minska risken för I me-

nyinfektion.

dicinalstyrelsens föreskrifter torde sålunda böra upptagas särskilda regler för införande av djur i Alltid tillåtna för införsel äro

besättningen. djur,

härrörande från besättning, vilken förklarats fri från smittsam en-

kastning

ligt särskilda regler, vartill styrelserna skola återkomma i det följande. För andra djur torde böra gälla: Innan ett djur införlivas med

besättningen,

skall det hava undergått blodprovsundersökning, skall därefter hava varit isolerat minst 60 dagar och skall hava

slutligen undergått en ny blodprovsundersökning; det får icke hava reagerat vid någondera undersökningen.

Dräktigt djur får icke i sådant tillstånd införlivas med besättningen, utan skall, efter att hava undergått en första hållas isole-

blodprovsundersökning,

rat, till dess både kalvningen skett och en förnyad undersökning ägt rum av blodprov, vilka ej tagits tidigare än 14 dagar efter kalvningen. Avser införseln könsmogen, icke dräktig kviga, skall denna, sedan första blodprovet tagits, hållas isolerad, till dess hon kalvat, och det andra får

blodprovet icke tagas tidigare än 14 efter Emellertid torde me-

dagar kalvningen.

dicinalstyrelsen böra kunna medgiva undantag från bestämmelserna om

blodprovsundersökningar i fråga om trakt, där sjukdomen är ringa

spridd. Vidare torde komma att stadgas, att när djur införes, transporten skall ske på ett betryggande sätt, att begagnad bil eller dylikt skall vara desinfekterad, och att djuret icke får komma i beröring med andra nötkreatur, vilka varit tillåtna för införsel. - Skall i 11t-

ej skulle djur deltaga

ställning eller eljest tillfälligtvis utföras från besättningen, bör också transporten ske på ett betryggande sätt; och om djuret därvid skulle komma i beröring med andra nötkreatur, än som skulle fått införas i besättningen, skall för djurets återinförande gälla samma regler som för införsel av främ-

mande djur.

Även i fråga om betäckning måste inskränkande bestämmelser givas. För att en tjur skall få betäcka djur tillhörande besättningen, torde den böra uppfylla villkoren för införsel i besättningen. På samma sätt torde en tjur, tillhörande endast få betäcka djur, som uppfyller samma vill-

besättningen,

kor. torde böra medgivas beträffande tjurförening, vars alla till-

Undantag

hörande besättningar deltaga i bekämpandet. I sådant fall torde betäckning få ske, där de båda djuren vid senast tagna blodprov icke reagerat.

Även betesgdngen måste underkastas vissa inskränkningar. Djur böra icke släppas å bete å mark, där de kunna komma i beröring med andra djur, än som tillhöra friförklarad besättning. Hava flera fastigheter gemensam betesmark och deltaga alla i böra dock

besättningarna bekämpandet,

de icke reagerande djuren kunna få släppas på bete därstädes, men bör detta vara förbjudet beträffande de reagerande.

Beträffande som förbrukas inom besättningen, torde böra gälla, att

mjölk,

den skall pastöriseras före begagnandet, om den icke härrör från friförklarad besättning. Vidare torde desinfektion av ladugården böra äga rum minst en om året. Vaccinering eller ympning bör vara förbjuden, därest

gång

den ej sker med medicinalstyrelsens tillstånd.

Kontrollen över hälsotillstånd ett led i

besättningens utgör betydelsefullt

bekämpandet och sker framför allt blodprovsundersökningar. Det

genom har redan framhållits, att man, innan bekämpande igångsättes, bör företaga en första undersökning för att utröna, huruvida hälsotillståndet är sådant, att sjukdomen kan bekämpas med utsikt till framgång. Är så fallet, bör bekämpandet anordnas olika, allt efter de förutsättningar, som föreligga och särskilt allt efter sjukdomens spridning i besättningen.

Om man till en början antager det fall, att intet djur reagerat vid första

bör detta oaktat från hela besättningen in-

undersökningen, nya blodprov

sändas inom 30-60 dagar därefter, där ej medicinalstyrelsen medgiver undantag härifrån. Därefter bör blodprovsundersökning av hela besättningen äga rum i regel två gånger varje år. Medicinalstyrelsen torde dock böra förbehållas rätt att föreskriva, att längre tid skall förflyta mellan undersökningarna, därest sjukdomen har föga utbredning inom orten och faran för nyinfektion kan anses ringa. Enstaka djur böra, där styrelsen så finner lämpligt, underkastas särskilda förnyade undersökningar.

Visar ett djur tecken att vilja kasta, skall det omedelbart i möjligaste mån isoleras från besättningen. Inträffar fall av bör djurägaren vara

kastning,

skyldig att behandla det såsom smittsam kastning, intill dess motsatsen ådagalagts vid undersökning, och han bör ofördröjligen anmäla fallet för veteri-

42 nären, som skall givadjurägaren nödiga anvisningar. Platsen, där kastningen skedde, skall genast renas såsom om smitta förelåge. Sedan prov av fosterhinnorna tagits, skall fostret jämte fosterhinnorna nedgrävas. Provet skall insändas för undersökning. Kan därav icke utrönas orsaken till kastningen, skall djuret underkastas blodprovsundersökning, och därest det visar negativ reaktion, skall tidigast två veckor efter provtagningen tagas blodprov för ny undersökning. Har veterinär varit kallad till platsen i samband med kastningsfallet, skall dock blodprov insändas samtidigt med provet av fosterhinnorna. Intill dess sagda undersökningar slutförts, skall djuret hållas isolerat och får icke betäckas. Liknande torde böra gälla även för fall av för tidig födsel, då kalven sålunda är vid liv, men kastningsinfektion kan misstänkas.

Det andra fallet utgöres av besättning, där ett visst mindre antal djur rea-

gerat vid undersökning eller sjukdomen eljest konstaterats, men djurägaren

har möjlighet att antingen avlägsna de reagerande djuren eller ock isolera dem på betryggande sätt avdelning). Härunder kommer alltså icke

(reagerande

blott den besättning, där djur reagerat vid första undersökningen, utan även den, som till en början hånförts till det första fallet men där sjukdomen sedermera uppträtt. I nu ifrågavarande fall skall reagerande eller sjukt djur omedelbart avlägsnas ur besättningen eller överföras till reagerande avdelning. När vid blodprovsundersökning befunnits, att djur reagerar, skall besättningen inom 30--60 dagar därefter underkastas förnyad blodprovsundersökning. Detta skall upprepas, så länge något djur reagerar. När för första gången icke påträffas något reagerande djur, skall den icke reagerande avdelningen det oaktat inom 30-60 dagar därefter underkastas ny blodprovsundersökning, med mindre medicinalstyrelsen medgiver undantag härifrån. Därefter böra blodprovsundersökningar ske i samma ordning som i första fallet.

Underhållas en fri och en reagerande avdelning, skola avdelningarna hållas noga isolerade från varandra. För överförande av djur från den reagerande till den fria avdelningen bör gälla vad förut sagts om införsel av djur. I fråga om betäckning och betesgång skola avdelningarna betraktas såsom

skilda besättningar. I fråga om kastningsfall inom den icke reagerande avdelningen böra gäl-

la samma regler som i det första fallet.

Såsom ett tredje fall kan tänkas, att medicinalstyrelsen finner förutsätt-

ningar föreligga att framgångsrikt bekämpa sjukdomen, ehuru djurägaren saknar möjlighet att avlägsna reagerande djur ur besättningen eller att hålla

isolerad reagerande avdelning. D jurägaren bör då hava möjlighet att deltaga i bekämpandet efter en av styrelsen i samråd med djurägaren och veterinären för besättningen uppgjord särskild plan.

Det fjärde fallet då har att upp-

slutligen föreligger, djurägaren möjlighet föda en reaktionsfri ungdjursstam men förutsättningar att på annat sätt be-

kämpa sjukdomen saknas. För ungdjursavdelningen bör då gälla vad förut

om icke reagerande avdelning. Mjölkkalv kan kvarstå i den reagerande sagts avdelningen till 3-4 månaders ålder. När kalv skall överflyttas därifrån, skall den sättas i karantän för omkring 30 dagar, innan den får införlivas med Intet ungdjur, som på detta sätt tillförts ungdjurs-

ungdjursavdelningen.

avdelningen, får betåckas, med mindre det underkastas två blodprovsundersökningar och därvid icke reagerat.

Till sist må anmärkas, att när skall ske av hela

blodprovsundersökning

besättningen, provtagningen, om så finnes lämpligt, bör kunna inskränkas till sådana djur, som uppnått ett års ålder. När blodprov insändas för undersökning, bör alltid vidfogas följsedel enligt fastställt formulär, uppta-

som kunna vara till medicinalstyrelsens ledning för be-

gande uppgifter,

dömande av tillståndet i besättningen vid tidpunkten för provens insändande.

Friförklaring. Målet för bekämpandet är, såsom av 1 § i förslaget till kungörelse om statsunderstöd att göra eller också bibe-

framgår, antingen

hålla en besättning fri från sjukdomen. Målet kan emellertid ligga mer eller mindre nära. Understundom kunna förhållandena göra det nödvändigt att arbeta sikt; detta år sålunda fallet, när djurägaren inskränker

på lång

sig till att söka en reaktionsfri Men i regel torde, om

uppföda ungdjursstam.

bekåmpandet över huvud taget kan föras med framgång, detsamma inriktas på snabbare resultat.

Att sådant resultat torde böra utmärkas ett eller annat sätt.

uppnåtts, på

Djurägare, som delvis med egna uppoffringar åstadkommit en frisk besättning, vill säkerligen i regel kunna ekonomiskt utnyttja denna besättningens högre kvalitet. Det är allmänt känt, att beteckningen reaktionsfri (i fråga om tuberkulos) spelar en stor roll inom kreaturshandeln och röster hava ofta höjts för att detta begrepp skulle närmare bestämmas. Det torde vara rimligt, att författningstexten bestämmer, när en besättning skall anses frisk. Med en sådan möjlighet i sikte torde åtskilliga djurägare föranledas deltaga i bekämpandet, som eljest skulle avhållit sig därifrån.

När det gäller att avfatta författningstexten i detta ämne, kunna två olika vägar tänkas. Antingen angives endast, under vilka villkor en besättning är att anse såsom frisk och överlämnas åt intresserade parter att taga reda på, om villkoren äro uppfyllda; eller ock stadgas, att genom beslut av ledningen skall konstateras villkorens förhandenvaro. Den förstnämnda utvägen har förefallit styrelserna mindre lämplig. Därigenom lämnas åt djurägaren att bedöma förhållanden, som han näppeligen i allmänhet år tillräckligt förtrogen med. Den, som skall sälja djur, intalar sig lätt, att det icke är så noga, om ett eller annat detaljvillkor icke blivit uppfyllt. Han frestas påstå sin besättning vara fri från sjukdomen, i förhoppning att allt skall gå bra. Och vid eventuell rättegång lärer det i sådana fall ofta upp-

44 komma fråga, huruvida säljaren måhända varken insett eller bort inse, att besättningen icke kunde betecknas såsom fri.

Styrelserna föreslå därför i stället, att medicinalstyrelsen skall äga meddela en friförklaring av en besättning. Den första härför

förutsättningen

är, att djurägaren följer föreskrifterna för bekämpandet. Risken för nyinfektion är alltför stor för att friförklaring skulle kunna meddelas beträffande besättning, som icke underkastas den fortlöpande kontroll och de inskränkningar irörelsefrihet m. m., som stadgas i medicinalstyrelsens föreskrifter. De veterinärmedicinska förutsättningarna för en friförklaring angivas i 4 § första stycket i förslaget till kungörelse om statsunderstöd.

Det kunde tänkas, att friförklaring skulle gälla endast viss tid, t. ex. ett år, för att därefter förnyas, om de angivna villkoren (eller andra lindrigare villkor) prövades vara för handen. Emellertid torde detta icke vara så lämpligt. I vissa trakter, där sjukdomen icke kanske ett

förekommer,

flertal besättningar bleve friförklarade. Det vore där onödig omgång att varje år efter särskild prövning meddela ett särskilt beslut om besättningarnas hälsotillstånd. Å andra sidan skulle det vara svårt att bestämma den tid, under vilken en friförklaring skulle gälla. Uppenbarligen skulle alltid en nyinfektion kunna inkomma i besättningen under mellantiden mellan två friförklaringar, hur kort denna än bestämdes. Den ökade säkerhet, som man kunde tyckas vinna genom att till tiden begränsa

friförklaringen,

torde därför vara illusorisk.

I stället har friförklaringen i förslaget en formellt sett obegränsad giltighetstid, men det har givits att återkalla den sådan möj-

möjlighet (en

lighet hade ju tydligen för övrigt måst inrymmas även vid till tiden begränsad friförklaring). Under vilka omständigheter återkallelse skall ske, angives i 4 § tredje stycket. För att nytt skall kunna friförklaras,

besättningen på

måste de i första stycket angivna villkoren vara uppfyllda. Från denna regel har dock medgivits undantag för det fall att orsaken till återkallelsen varit endast positiv blodprovsreaktion hos ett djur. Det är då tillräckligt, att positiv reaktion icke förekommit vid de två närmast följande

blodprovsundersökningarna, av vilka den sista skall hava företagits tidi-

gast två månader efter återkallelsen. Det är vidare att märka, att på grund av medicinalstyrelsens föreskrifter för bekämpandet blir skyldig

djurägaren

att omedelbart avlägsna det

reagerande djuret.

Bland orsakerna till återkallelse har även upptagits det fall, att det kan befaras, att sjukdomen på nytt inkommit i besättningen. Så kan t. ex. vara händelsen, när sjukdomen har konstaterats i en grannbesättning, med vilken den friförklarade ett eller annat sätt har närmare be-

besättningen på

röring. Ett kastningsfall i kan också giva anledning till så-

besättningen

dan misstanke, men endast om andra omständig-

enligt förslagets tankegång

heter tala i samma riktning.

I förslaget har nämligen icke stadgats, att ovilllcorligen skall

friförklaring

45 återkallas, så snart ett kastningsfall ägt rum. Ett sådant kan bero av åtskilliga andra orsaker än den sjukdom, varom nu är fråga. Skulle friförklaring återkallas för varje kastningsfall, kunde stundom i fråga om en stor besättning komma att råda en oupphörlig växling mellan friförklaring och återkallelse. Oavsett att ledningen av bekämpandet härav skulle åsamkas åtskilligt besvär, skulle ett sådant sakernas tillstånd avskräcka från anslutning och, därest pristillägg för mjölk från friförklarad besättning komme att utgå, försvåra beräkningen av detta. Det föreslås därför, att vid kastningsfall friförklaringen skall återkallas, när kastning konstateras hava varit orsakad av Bangs abortbacill.

Detta medför, att besättningen under den korta tiden från

kastningsfal-

let till dess undersökning om orsaken därtill verkställts (i regel omkring 3-5 dagar) formellt framstår såsom friförklarad, ehuru det är möjligt, att sjukdomen inkommit i besättningen. Styrelserna hava icke kunnat bortse från, att detta kan innebära en viss risk. För att hindra, att köpare, som förlitar sig på friförklaringen, skall erhålla ett sjukt djur, har därför i andra stycket av 4 § givits ett stadgande av innebörd, att under angivna förhållanden djur icke får utföras ur besättningen till fullgörande av köp, innan kastningsfallets natur blivit undersökt. En sådan bestämmelse lärer i flertalet fall icke föranleda någon olägenhet för djurägaren. Har denne anordnat auktion för att helt skingra besättningen, kan visserligen olägenhet tänkas uppkomma genom uppskovet. Den torde dock vara så

obetydlig jämfört

med fördelarna, att hänsyn icke behöver tagas därtill. Skulle kastningsfall förekomma före en auktion, är tänkbart, att sådana anordningar

dagen

kunna vidtagas, att diagnosen är klar redan till auktionsdagen. Med hänsyn till att dröjsmålet med leveransen måste antagas vara av ringa betydelse för köparen, är denne på grund av stadgandet i 21 § andra stycket köpla-

rätt att häva under av —

gen betagen köpet åberopande dröjsmålet. Påfölj-

den av att djurägare i strid med stadgandet levererar djur blir, att han icke längre kommer i åtnjutande av statsunderstöd för sjukdomens bekämpande (7 §). Vad angår det civilrättsliga förhållandet mellan säljaren och köparen, torde säljarens underlåtenhet att vid leveransen upplysa om kastningsfallet bliva bedömd såsom svikligt förfarande. Hävnings- och skadeståndsrätt torde då stå köparen till buds, därest friförklaringen till följd av kastningsfallet återkallas, och detta oavsett om det sålda djuret är sjukt eller icke; egenskapen att tillhöra friförklarad besättning är i och för sig av ekonomisk betydelse, och dess frånvaro kan i köplagens mening anses utgöra ett fel. Har det sålda djuret spritt sjukdomen till köparens besättning, torde säljaren till följd av sitt förfarande att leverera utan att upplysa om kastningsfallet anses hava visat vårdslöshet och följaktligen bliva ersättningsskyldig för den skada, som sålunda uppkommit. Vad nu sagts om det civilrättsliga förhållandet mellan säljare och köpare, lärer vara oberoende

av, om styrelsernas förut framlagda förslag till lag med särskilda bestämmelser om kreatursköp varder antaget eller icke.

Måhända kan det förefalla, som borde nu avhandlade stadgande rätteligen hava sin plats i sistnämnda lagförslag. Styrelserna vilja emellertid påpeka, att stadgandet har en så begränsad räckvidd och står i så nära samband med reglerna om bekämpandet, att dess upptagande här synes mera

lämpligt.

Olägenheterna av att friförklaring kommer att gälla även efter ett ännu icke torde vad ovan hava i

diagnostiserat kastningsfall, genom föreslagits

det närmaste I ytterligare ändamål att söka undvika, att friför-

undgåtts.

klaringen blir missvisande under tiden intill dess kastningsfallets natur konstaterats, och då det överhuvudtaget skulle vara olämpligt, om meddelade friförklaringar ofta måste återkallas, hava styrelserna velat framhålla, att försiktighet måste iakttagas vid meddelande av friförklaringar i en eljest genominfekterad trakt. På härav har stadgandet i sista punkten av

grund

första stycket tillkommit.

Att i medicinalstyrelsens föreskrifter för bekämpandet bör stadgas skyldighet för att anmäla inträffat kastningsfall har redan tidigare

djurägaren

anmärkts.

Uppkommer fråga om friförklaring av icke reagerande avdelning av be-

bör det ankomma att särskilt beakta, huru-

sättning, på medicinalstyrelsen vida avdelningen kan på effektivt sätt skyddas mot smittspridning från

Så länge sker från den reagerande av-

reagerande avdelning. rekryteringen

bör som icke ske. hava dock tänkt

delningen, regel friförklaring Styrelserna sig, att besättningar, som, oaktat stambesättningen är infekterad, vilja upp-

föda ungtjurar för avelsändamål, fria från kastning, böra kunna erhålla

friförklaring för ifrågavarande avdelning, under förutsättning att djuren

kunna effektivt skyddas mot smitta.

Formel-na för statsunderstöd: kostnadsfria undersökningar. När det gäller att finna lämpliga former för statsverkets ekonomiska understöd, faller det i ögonen, att sjukdomens diagnostisering väsentligen sker å labora-

torium, genom undersökning av tagna blodprov. Det ligger då nämligen

nära till hands att låta detta laboratoriearbete utföras kostnadsfritt för djurägaren. För en sådan anordning talar tydligen, att den kan genomföras på ett enkelt sätt. Det må emellertid ifrågasättas, om denna förmån kan anses

För en sådan undersökning tillgodoräknar sig statens veterinär-

tillräcklig.

bakteriologiska anstalt för närvarande 50 öre för varje blodprov. Tagandet av blodprov är emellertid förenat med åtskilliga kostnader. Enligt veterinärtaxan den 8 december 1933 skall för veterinärens biträde vid förrättningen

dels arvode enligt 4 §, utgörande 3-5 kronor, då avståndet till förrätt-

utgå

ningsstället är 5 kilometer eller därunder, och högre belopp, då avståndet är längre (i vissa fall skall arvode i stället beräknas efter tid enligt 6 §), dels

resekostnadsersättning enligt 5 §, utgörande, där veterinären begagnar egen

automobil, 30 öre för kilometer upp till 5 kilometer och därefter så småningom minskade belopp per kilometer, dels ock särskilt arvode för blodprovstagningen enligt 9 §, utgörande för vart och ett av de fem första djuren

i samma besättning 1 krona och för de följande djuren så småningom

minskade belopp. Styrelserna anse, att även någon del av dessa nu nämnda kostnader bör bestridas av statsmedel, enär den förmån, som gives djurägaren, eljest blir för ringa att uppmuntra till deltagande i bekämpandet. Man kan hysa tvekan i fråga om vilka av kostnaderna, statsverket bör övertaga. Det skulle kunna sägas, att så borde ske beträffande resekostnadsersättningen eller det i förhållande till avståndet eller tiden beräknade arvodet, detta för att avlägset belägna besättningar skulle bliva mera jämställda

med de närbelägna. Styrelserna dela uppfattningen, att en sådan fördelning

av kostnaderna vore mera rättvis, men anse, att principen skulle medföra väsentligt ökade utgifter för statsverket. Då det gäller statsbidrag för tuber-

kulinundersökningar, utgår icke bidrag för reseersättningar och styrelserna

anse sig åtminstone icke för närvarande kunna eller höra föreslå dylika bidrag i fråga om smittsam kastning. Däremot äro styrelserna benägna att vilja medgiva större förmån åt de små besättningarna än de stora. En blod-

provsundersökning av en besättning om fem djur ställer sig flera gånger

dyrare beräknat per djur än en undersökning av en besättning om femtio djur. De stora besättningarna hava i allmänhet ett större ekonomiskt intresse av att deltaga i bekämpandet. Det angivna syftet skulle då vinnas, därest en del av arvodet för av statsmedel.

själva blodprovstagningen gäldades

Styrelserna föreslå därför, att undersökning av blodprov skall ske kostnadsfritt och att av det enligt 9 § veterinärtaxan utgående arvodet skall med

statsmedel gäldas vad som belöper å de fem första djuren i besättningen,

eller sålunda högst 5 kronor (5 § första stycket i förslaget till kungörelse om statsunderstöd). Det har ansetts enklast att icke föreslå någon ändring i veterinärtaxan i anledning av att arvodet delvis skall betalas av statsmedel; detta skall sålunda alltjämt i sin helhet finnas reglerat i praktiktaxan, icke

i tjänstetaxan?

För ett särskilt fall synes statsunderstödet kunna avse jämväl något mera än vad nyss sagts. Styrelserna hava icke ansett sig kunna föreslå, att vid kastningsfall fosterhinnorna alltid skola undersökas kostnadsfritt, utan hava ansett, att den förut formen för statsunderstöd är lämpligare. Är

föreslagna

besättningen friförklarad, tala dock omständigheterna för en annan an-

ordning. Inom sådana besättningar ske blodprovsundersökningar jämförel-

sevis sällan — om året men ofta med mellantid.

i regel två gånger längre Skulle då ett kastningsfall inträffa, är det av största vikt, att dess natur

Styrelserna förutsätta, att kungl. kungörelsen den 28 maj 1937 angående statsbidrag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård icke är tillämplig, när enligt styrel-sernas förslag bidrag till eller ersättning för besök av veterinär utgår.

ofördröjligen klarlägges, eftersom kontrollen genom blodprovsundersöknin-

icke återkommer tätare än som Dessutom intaga ju dessa be-

gar angivits.

en särställning till av friförklaringen, som icke bör tillåtas

sättningar följd

verka missledande. Man har därför här särskilt starka skäl att uppmuntra

till av sin skyldighet att anmäla kastningsfallet, och

djurägaren fullgörande föreslå kostnadsfri undersökning av fosterhinnor styrelserna följaktligen

i besättning, vilket kastat (5 § andra stycket).

från djur friförklarad

icke helt bör befrias från utgifter för undersökningar synes

Att djurägaren

ligger främst i hans intresse, att sjukstyrelserna uppenbart, då det ju dock domen samt framför allt därför, att en sådan anordning skulle

bekämpas, ställa alltför stora krav på statsverket.

Åtminstone för närvarande torde man böra avvisa tanken att stadga pris-

för härrörande från friförklarad besättning. Bestämningen av

tillägg mjölk,

skulle bliva väsentligt försvårad. Lämpligare torde

mjölkpriserna härigenom

vara att avvakta, huru bekämpandet kommer att gestalta sig i praktiken och den anslutning, det erhåller.

För att skall erhålla det statsunderstöd, varom nu talats, er-

djurägare fordras, att han ansluter till bekämpandet och följaktligen är beredd att

sig

underkasta de föreskrifter härför, som äro skisse-

sig medicinalstyrelsens

rade i det Såsom förut anmärkts, kan bekämpande icke alltid

föregående.

anordnas. En måste alltså ske, om förutsättningarna därför finnas.

prövning

Denna är, såsom lagd i medic-inalstyrelsens hand.

prövning naturligt synes,

Finner att kan anordnas, meddelar den

medicinalstyrelsen, bekämpande beslut, att förmånen, att undersökningar skola i an-

djurägare medgives

omfattning ske på statens bekostnad (1 § första stycket).

given

För att konstatera, huruvida förutsättningar för bekämpande föreligga,

är det emellertid att en (första) blodprovsundersökning redan nödvändigt,

Skall denna helt bekostas av djurägaren eller bör statsunderstöd

företagits.

här? Denna kan icke utan skäl anses tveksam. Det kan

utgå jämväl fråga

ju befaras, att en mindre noggrann djurägare föranstaltar om blodprovs-

icke i avsikt att bekämpa sjukdomen utan endast för att

undersökning

kunna ett eventuellt resultat vid försäljning av djur. Stats-

åberopa gott

understödet torde endast böra avse att främja bekämpandet. Styrelserna hava för den skull att föreslå ett stadgande av innebörd att första

övervägt

skulle få ske (delvis) på statens bekostnad endast då, när

undersökningen

finnes kunna anordnas. Ett stadgande synes dock hårt bekämpande dylikt mot den som i avsikt att ansluta sig till bekämpandet för-

djurägare, ärlig anstaltat om ehuru därvid förutsättningarna för be-

blodprovsundersökning,

finnas brista. För att över huvud taget ernå en tillfredsställande

kämpande

till är det nödvändigt att uppmuntra till företa-

anslutning bekämpandet

av första På nuvarande då kunskapen om

gande undersökning. ståndpunkt,

är i viss mån kan det även sägas vara sjukdomens utbredning bristfällig, en fördel, om anställas i stor omfattning. Styrelsernas för-

undersökningar

att den undersökningen skall bekostas av statsslag innebär därför, första som de senare undersökningarna, alltså i vad medel i samma omfattning å laboratorium och veterinärens arvode för avser blodprovens undersökning från de fem första (1 § tredje stycket). Därifrån har

provtagning djuren

endast för det fall, att undersökningen företagits i annat stadgats undantag ett Denna bestämmelse torde icke alltför ofta syfte än att inleda bekämpande. Har emellertid t. ex. redan utlyst auktion å djuren,

böra tillgripas. djurägaren

torde endast hava varit att undersökningen vid försäljningen.

syftet åberopa

av en första att för

Finner medicinalstyrelsen undersökning, förutsättningar

icke för närvarande torde böra angiva, när

bekämpande föreligga, styrelsen

kan anställas. Företages undersök-

blodprovsundersökning tidigast på nytt

lärer då vara att vägra låta denning dessförinnan, styrelsen berättigad bekostas av statsmedel. — En viss mot missbruk av första

samma garanti

torde även däri, att densamma icke bekostas

undersökningen möjligen ligga

med mindre framställning göres om deltagande i bekämpandet. av statsmedel,

för statsunderstöd: vid nedslaktning. Såsom av det Formerna bidrag böra ur besättningen eller

föregående framgår, reagerande djur avlägsnas

överföras till en avdelning. Understundom kunna förhållandena,

reagerande

särskilt i en liten vara sådana, att härav är förenat

besättning, uppfyllandet

med stora Ofta torde inom en liten besättning sjukdomen så svårigheter. tillbaka av Men det kan också förekomma, att vissa småningom gå sig själv. k. För djurägaren torde

djur förbliva kroniskt reagerande (s. smittbärare).

ofta ställa alltför och de nödvändiga iso-

nedslaktning sig förlustbringande, äro ej sällan att genomföra. En försäljning leringsåtgärderna omöjliga

till liv åter medför här alltid risk för smittans spridning. Det så gott som tänkt att statsverket skulle med är för sådana fall, styrelserna sig, bidraga Sådan torde dock endast un-

ersättning för nedslaktning (6 §). ersättning

böra komma i och för stadgandets till-

dantagsvis fråga, förutsättningarna

hava därför blivit snävt Styrelserna anse, att bidrag till

lämpning angivna.

vid det endast bör utgå, när därigenom

nedslaktning frivilliga bekämpandet

inom andra t. ex. när det gäller medbekämpandet besättningar underlättas, lem av som har smittan, under det de övriga äro fria.

tjurförening,

om storlek är en med epizootilagen och

I fråga ersättningens jämförelse

av intresse. 9 och 10 §§ i kungörelsen den

tuberkulosförfattningarna Enligt

12 1935 med närmare föreskrifter bekämpande av smitt-

april angående

samma skall för djur, som efter vederbörligt

husdjurssjukdomar ersättning

förordnande avlivas, efter det värde djuret skulle

enligt epizootilagen utgå

hava om den smittsamma ej inträffat, och vår-

haft, ifrågakomna sjukdomen

skall verkställas av veterinär, eventuellt i samråd med en eller två

deringen

I 10 och den 30 juni 1934 om vissa åt-

värderingsmän. 16 §§ i kungörelsen

mot tuberkulos hos nötkreatur ävensom kungörelsen samma gärder i 5 § i om mot tuberkulos och könsorganen hos nötkreatur dag åtgärder i juvret

4--716887

bestämmes ersättningen för nedslaktat djur enligt andra grunder: med undantag för fall av totalkassation skall ersättningen utgöra, vid

bekämpande

enligt den Ostertagska metoden en fjärdedel av värde, dock

djurkroppens

högst 50 kronor, samt eljest hälften av djurkroppens värde, dock 75

högst kronor (vid juvertuberkulos 100 kronor); sker av veterinär. besiktning Sty-

relserna kunna icke förorda, att vid av

nedslaktning kastningssmittade djur

full ersättning lämnas, utan finna det att man

rimligare, härvidlag följer

det system, som tillämpas vid det likartade Ersätt-

tuberkulosbekämpandet.

ningen får därför närmast karaktär av en uppmuntran att ned-

företaga

slaktning, en, fördelning alltså av den ekonomiska bördan mellan statsverket och djurägaren. Ett skäl härtill kan man också söka däri, att, därest full ersättning gåves, många djurägare skulle söka pressa stadgandets ordalag för att vinna tillämpning därav, trots dess karaktär av

undantagsstadgande.

Men icke heller böra i allo

tuberkulosförfattningarnas system synes följas.

För bekämpande av smittsam är det intet behov såsom sker

kastning att,

vid verkställes under veterinärkontroll.

tuberkuloskampen, nedslaktningen

Någon undersökning av den döda kroppen erfordras icke och köttet är icke på grund av sjukdomen hälsovådligt. En större enkelhet i förfarandet skulle alltså vinnas, därest bestämdes och icke för

ersättningen generellt varje särskilt fall. Ett bevis om nedslaktning vore då tillfyllest. Styrelserna föreslå därför, att ersättningsbeloppet fixeras. En skillnad torde dock böra göras mellan äldre och yngre djur, därvid gränsen kan sättas vid två

lämpligen

år (djur under ett år torde sällan bliva nedslaktade). föreslås till

Beloppen

75 kronor för äldre och 50 kronor

för yngre djur.

Att ersättning för nedslaktat djur icke kan för samma fall med fulla

utgå belopp både enligt förslaget och enligt annan författning, torde utan särskilt

stadgtande vara tydligt.

När staten åtager sig en kostnad för är det också

nedslaktning, nödvändigt

att kontrollera, att ändamålet med icke äventyras

nedslaktningen genom

förväxling eller utbyte av det djur, som skall slaktas. Detta bör därför märkas. Bestämmelserna härom torde böra i före-

inflyta medicinalstyrelsens

skrifter för bekämpandet. I huvudsak torde följande få tänkas:

anordning

Ofta, kanske i flertalet fall, äro, såsom ovan framhållits, de som skola

djur,

nedslaktas, sådana som länge stå med sjukdomen och hota att sprida den. Redan långt innan medicinalstyrelsen lämnat sitt tillstånd till

nedslaktning,

bör alltså veterinären känna till, vilka som kunna komma i

djur fråga.

Lämpligt torde då vara, att han vid blodprovstagning märker dessa djur, varigenom särskild resa i och för märkning undvikes. Understundom kan det icke vara att förfara sätt. Veterinären skall då efter

möjligt på antytt

medicinalstyrelsens beslut avresa till platsen och märka djuren. För resan bör utgå ersättning av statsmedel.

I medicinalstyrelsens föreskrifter torde även böra bestämmelse

intagas

därom, att djur, som skall nedslaktas, skall hållas isolerat.

Statsunderstödets upphörande. Det beslut, varigenom medicinalstyrelsen

förmånen av kostnadsfri undersökning, avser icke blott den när-

beviljar

maste undersökningen utan alla kommande. En nödvändig kontroll över be-

fortskridande erhålles genom att, såsom förut anmärkts, vid

kämpandets

insändande av för undersökning tillika skall vidfogas en följ-

varje blodprov

sedel enligt fastställt formulär med vissa uppgifter.

Finner att förutsättningarna för bekämpandet icke

medicinalstyrelsen,

längre föreligga, bör givetvis förmånen av kostnadsfri undersökning upphöra (7 §, första stycket). Av bekämpandets frivilliga natur följer även, att djurägaren kan underlåta föreskrivna åtgärder utan annan påföljd, än att nämnda förmån för framtiden upphör. Ett undantag härifrån föreslås dock, varom mera nedan.

Den till bekämpandet anslutne djurägarens främsta skyldighet är att ställa sig till efterrättelse medicinalstyrelsens föreskrifter. En erinran härom har gjorts i 2 § första stycket. Dessa föreskrifter hava emellertid avseende enbart å hälsotillståndet i djurägarens egen besättning. Styrelserna anse icke, att statens understödjande verksamhet kan motivera att ge några specificerade regler om vad djurägaren bör iakttaga för att skydda andra besättningar. Däremot hava ansett lämpligt att i 2 § intaga en allmänt

styrelserna

hållen bestämmelse därom, att d jurägaren är skyldig att iakttaga varsamhet för att icke orsaka av ovarsamhet i detta hänseende

smittspridning. Följderna

kunna bliva straff enligt 19 kap. 22 § strafflagen eller skadeståndsskyldighet

allmänna Dessa grunda sig naturligen icke enligt rättsgrundsatser. påföljder

den av utan oavsett om

på styrelserna föreslagna bestämmelsen, gälla, djur-

ägaren är ansluten till bekämpandet eller icke. Att bestämmelsen här upp-

har berott av två skäl. Dels har det lämpligt, att

tagits, synts styrelserna

ansluten som brister i varsamhet gentemot annan, såsom ytter-

djurägare,

ligare påföljd även bör gå miste om förmånen av kostnadsfri undersökning, och dels styrelserna att veterinären vid rädplägning med djur-

vilja uppnå,

ägaren förehåller honom hans skyldighet härutinnan.

Veterinären blir överhuvudtaget den, som har närmaste uppsikten över _

bekämpandet. Någon kontroll över att alla föreskrivna åtgärder vidtagas

kan han dock icke utöva. Vad han själv iakttagit eller vad eljest kommit till hans kännedom bör han dock icke vara berättigad att bortse från. Därav bör föranledas en begäran till djurägaren om förklaring, sedermera, i svårare fall, kanske en anmälan till medicinalstyrelsen. Emellertid är detta

ett ömtåligt ämne, som det erbjuder stora svårigheter att giva en generell

reglering. Styrelserna hava nöjt sig med att föreslå ett allmänt hållet stadgande i 2 § andra stycket.

Har djurägaren försummat sina åligganden med avseende å sjukdomens bekämpande i den egna besättningen eller hänsynstagande till faran för

smittspridning till andra besättningar, upphör förmånen av undersökning

på statens bekostnad, varemot i regel någon återbetalningsskyldighet icke

inträder. Intet ovillkorligt hinder föreligger dock att på nytt den

bevilja

försumlige enahanda förmån, ehuru han alltid riskerar, att

försumligheten anses ådagalägga, att förutsättningar för bekämpande saknas.

Gemensamt bekämpande för flera besättningar. För att nå ett resultat inom en viss trakt blir det med hänsyn till förut anmärkta förhållanden ofta nödvändigt, att ett flertal i bekäm-

djurägare deltaga

pandet. Medicinalstyrelsens prövning av förutsättningarna för ett bekämpande har därför avsetts skola bland annat taga sikte huruvida

på,

av anmälda lantbruk inom en ort kan bildas ett naturligt skyddsområde. Kan så icke ske, torde smittfaran alltjämt vara så stor, att staten icke bör betungas med utgifter för ett bekämpande, som sannolikt endast kan vinna en tillfällig framgång. Upphör en av de anslutna att deltaga

djurägarna

i utan att hava fått sin fri från torde

bekämpandet, besättning sjukdomen,

åtminstone i många fall en sådan hava bortfallit, att förmånen

förutsättning

av undersökning på statens bekostnad bör upphöra.

De omständigheter, som kunna föranleda, att flera

djurägare samtidigt

måste deltaga i bekämpandet, torde vara: om hava samfällda

djurägarna

eller angränsande betesmarker, i sistnämnda fall särskilt om de

genomkorsas av samma vattendrag, och om i samma eller kon-

de deltaga tjur-

trollförening. En djurägare blir följaktligen under vissa förhållanden myc-

ket beroende av andras åtgöranden: han kan icke (med statens bistånd) börja ett bekämpande, om icke grannen gör sammaledes, och drar denne

sig

sedermera undan, blir väl oftast, att måste

följden djurägaren uppgiva

hoppet att bliva fri från sjukdomen. Det sistnämnda fallet kan ju lätt inträffa, därest efter försäljning, dödsfall eller konkurs grannens lantbruk kommeri nya händer. Dessa förhållanden kunna synas irrationella och man skulle kunna tänka sig att söka råda bot därför genom särskilda lagstiftningsåtgärder. Sådana lagregler skulle exempelvis kunna gå ut på föl-

jande: Sedan en djurägare anmält sig till deltagande i bekämpandet, skulle

veterinär företaga en undersökning av de lokala förhållandena och medicinalstyrelsen därefter fastställa det område, bekämpandet skulle avse. Veterinären skulle till särskilt sammanträde kalla alla djurägare inom området. För beslut om deltagande skulle fordras t. ex. 2/3 av djurägarna

med 2/3 av djurantalet. I övriga skulle röstas efter djurangelägenheter

antalet (t. ex. vid sista årsskiftet) och beslut fattas med enkel majoritet

(även i fråga om bekämpandets upphörande). Ny ägare till besättning inom

området skulle automatiskt inträda i bekämpandet. I sådant sammanhang skulle kanske då även kunna stadgas, att inom en sammanslutning även

skulle kunna ske uttaxering av avgifter såsom bidrag till nedslaktning.

Emellertid må det anmärkas, att lagstadganden av antydd innebörd bliva mycket ingripande och delvis av civillags natur. Skall den, som övertager

o

en kreatursbesättning eller a en fastighet vill uppställa en ny besättning,

53 vara bunden av inskränkande föreskrifter, som icke grundas direkt å lag

och författning, kan det sålunda ifrågasättas, om icke anteckning om att

bekämpande pågår borde ske i fastighetsböckerna eller boken över inteck-

ningar i jordbruksinventarier. Vidare: Är anslutning till bekämpande icke

alltigenom frivillig, kan det sannolikt oftare än eljest förväntas tredska mot givna föreskrifter. Ändamålet med nu antydda bestämmelser skulle ju då förfelas, om påföljden av underlåtenhet härutinnan allenast bleve, att statsbidrag upphörde för framtiden. Enda hjälpen härför vore, att påföljden i stället bleve straff eller skadestånd och förmånen av kostnadsfri undersökning alltjämt fortsatte.

En dylik lagstiftning har förefallit onödigt vittgående, helst som de fall,

den skulle avse att träffa, trots allt sannolikt icke förekomma annat än un-

dantagsvis. I de trakter, där lantbrukarna vilja företaga åtgärder mot sjuk-

domen, torde den allmänna stämningen oftast vara tillräckligt stark att kunna påverka även de tvehågsna, därest den understödes med lämplig propaganda och upplysning. En rent negativ obstruktion utan skäl från enstaka jordbrukares sida torde komma att mötas med sådan allmän motvilja, att den snart komme att uppgivas. En god hjälp kan sannolikt även förväntas från jordbrukarnas sammanslutningar av skilda slag. Styrelserna hava också ansett, att det här närmast gäller att lägga en grundval för kommande arbete och icke så mycket att utforma en slutgiltig Frågan om

plan.

de antydda tvångsanslutningsbestämmelserna torde därför få anstå tillsvidare. Erfarenheten lärer komma att visa, huruvida de bliva nödvändiga.

Helt hava dessa nu berörda förhållanden dock icke kunnat lämnas åsido.

Föreligger den angivna situationen, är det ju en förutsättning i 1 §:ens mening, att samtliga de berörda grannarna deltaga i bekämpandet. Någon

tvångsanslutning vilja styrelserna, såsom nyss utvecklats, icke förorda. Men på grund av bekämpandets frivilliga karaktär skulle en djurägare kunna

när som helst utan någon påföljd upphöra med bekämpandet och därigenom

åstadkomma, att de övriga djurägarna ginge miste om förmånen av undersökning på statens bekostnad. För att i någon mån motverka detta har i 3 § stadgats, att djurägarna i detta fall skola avgiva en förbindelse att följa medicinalstyrelsens föreskrifter; och enligt 7 § andra stycket inträder en viss återbetalningsskyldighet till statsverket, därest bekämpandet ej fullföljes. Det kunde synas riktigast, att den försumlige djurägaren skulle ej blott

återbetala

vad statsverket kostat på hans egen besättning, utan även vad de övriga

berörda besättningarna tillgodonjutit. Styrelserna tro emellertid, att en sådan

bestämmelse på många håll skulle väcka misstämning och kanske kunna avskräcka från anslutning. Ãterbetalningsskyldigheten har därför gjorts tämligen begränsad men torde dock vara ägnad att verka som en hämsko

på

djurägare, som vill komma ifrån bekämpandet.

Såsom av 3 § framgår, har förbindelsen icke givits obegränsad giltighetslid utan rätt till uppsägning medgivits. För dess uppsägande fordras dock

en på visst sätt kvalificerad majoritet bland djurägarna. Formulär till förbindelsen torde få fastställas av medicinalstyrelsen i samband med utfärdande av föreskrifterna för det frivilliga bekämpandet.

En särskild svårighet yppar sig, när en av besättningarna byter ägare. Med hänsyn till att förmånen av undersökning på statens bekostnad beviljats den förre ägaren, måste den nye underskriva sådan förbindelse, som sägs i 3 §. Detta blir dock icke aktuellt, förrän när nästa undersökning skall företagas, då ägarbytet skall i följsedeln. Intill dess kan alltså be-

angivas kämpandet fortgå i de Övriga besättningarna. Skulle den nye ägaren vägra

att utfärda förbindelse, erhåller han icke undersökning på statens bekostnad. .Men då har jämväl en förutsättning för bekämpandet i de övriga besättningarna brustit, och förmånen upphör även för dem. Varken i detta fall eller när den nye ägaren, innan han underskrivit förbindelse, bryter mot medici-

nalstyrelsens föreskrifter, kan någon återbetalningsskyldighet inträda för vare

sig den nye eller den förre ägaren, då ju icke någon förbindelse är gällande

för någondera.

Stundom kan återbetalningsskyldighet drabba alltför hårt, särskilt då det blivit ekonomiskt omöjligt för djurägaren att fortsätta med bekämpandet. Med hänsyn härtill torde Kungl. Majzt böra förbehållas rätt att medgiva

befrielse från eller nedsättning av återbetalningsskyldigheten.

Uppkommer fråga att för en av besättningarna återkalla förmånen av undersökning på statens bekostnad, skola ägarna av övriga besättningar beredas tillfälle att yttra sig.

VIII. inom där är

Åtgärder omrâde, sjukdomen

mindre

spridd.

gånger har framhållits, att inom vissa områden, särskilt i

Upprepade

norra Sverige, sjukdomen har endast ringa utbredning. Under inverkan av de i det föregående angivna åtgärderna torde dessa områden bliva allt större och allt flera nya sådana komma till. De åtgärder, som enligt förslaget skola vidtagas inom dessa områden, äro ämnade att förbereda det slutliga stadium,

då inom områdena tvångsåtgärder skola kunna tillgripas genom tillämpning av epizootilagen.

Den viktigaste åtgärden inom ett sådant område, där sjukdomen har ringa utbredning, blir att uppspåra infekterade besättningar, och det är därför önskvärt, att undersökningar över sjukdomens förekomst gå fram på bred

front. Viktigt är också, att medicinalstyrelsen vid nytillkomna sjukdomsfall

hastigt erhåller underrättelse därom.

När det gäller de åtgärder, som böra vidtagas mot sjukdomen, torde den

omständigheten, att sjukdomen har en viss utbredning inom området, tala

för att alltjämt stå kvar på frivillighetens grund. Inför hotet om tvångsåt-

gärder skulle måhända hemlighållas åtskilliga av de kastningsfall, vilkas

förekomst styrelserna ansett så betydelsefullt att få kännedom om. Det frivilliga bekämpandet med statsunderstöd bör alltså fortgå enligt förut angivna grunder. Men därutöver torde man böra genom ytterligare statsunderstöd uppmuntra djurägarna till utrotningsåtgärder och härvidlag torde man kunna tillgodose även dem, som icke deltaga i regelrätt bekämpande. Inom områden, sådana som ifrågavarande, där sjukdomen har ringa utbredning, torde nämligen djurägarna ofta ha ansett det onödigt att deltaga i bekämpandet. _

Som ett led i uppspårandet av infekterade besättningar ingår, att man söker få inträffade kastningsfall hastigt diagnostiserade. föreslå

Styrelserna

därför, att undersökning av fosterhinnor alltid skall ske kostnadsfritt, när det gäller sådan trakt, varom här är fråga (9 §). Denna kostnadsfria undersökning måste, om ändamålet skall vinnas, avse icke blott sådana besättningar, som deltaga i det statsunderstödda hekämpandet, utan alla besättningar. Härigenom hoppas styrelserna, att misstänkta fall skola hastigt bliva klarlagda till sin natur.

Fosterhinnorna böra kunna insändas av djurägaren utan förmedling av veterinär. Emellertid torde rätten till kostnadsfri undersökning i sådana fall, då veterinär anlitas, kunna något utsträckas. Det kan ju, där sjukdomen misstänkes, vara av stort intresse att erfara även om andra djur i

något

besättningen, beträffande vilkas hälsotillstånd man kan hysa tvivel. Veterinären hör därför vara berättigad att insända jämvál för

blodprov kostnadsfri

undersökning. Styrelserna anse emellertid, att en sådan blodprovsundersök-

ning som regel icke bör få avse hela utan endast så

besättningen, många

djur, som veterinären anser böra undersökas för att fastslå om infektion förekommer i besättningen. Önskar djurägaren en omfattande undersökning eller finnes en sådan eljest lämplig, bör söka anslut-

antingen besättningen

ning till bekämpandet eller också bör medicinalstyrelsen anbefalla under-

sökning.

Styrelserna föreslå nämligen att medicinalstyrelsen erhåller att

befogenhet

föranstalta om undersökning på statens bekostnad (10 §). Omfattningen av en sådan undersökning torde varje böra bestämmas av

gång medicinalsty-

relsen. Den synes dock icke böra få anställas, med mindre

undersökning (av blodprov eller fosterhinnor) givit anledning till misstanke, att sjukdomen

förekommer inom viss eller vissa besättningar. Med hänsyn till att denna undersökning förfelar sitt syfte, därest den ej erhåller avsedd

omfattning,

torde veterinären böra äga tillgång till för den,

tvångsmedel att genomföra

där någon djurägare tredskas.

Genom de nu föreslagna bestämmelserna avse styrelserna att inom ifrågavarande, från sjukdomen tämligen fria områden en viss kontroll

uppnå

över hälsotillståndet, så att de fall, då sjukdomen manifesterats, skola

hastigt

56 komma till kännedom och styrelsen hava möjlighet att

medicinalstyrelsens

utröna infektionens karaktär och utbredning.

När infektion konstaterats, uppkommer också frågan om lämpliga åtgärder däremot. här äro tämligen begränsade, eftersom man

Möjligheterna

inom dessa områden alltjämt står kvar på frivillighetens grund. Till en

torde en viss verkan kunna påräknas av att medicinalstyrelsen medbörjan delar de djurägare, vilkas besåttningar undersökts, undersökningsresultaten beträffande Har sjukdomen konstaterats i någon en-

samtliga besättningar.

staka besättning torde åtminstone i vissa fall till följd av allmänhetens ängslan för sjukdomen påtryckningar ofta förmå djurägaren att söka

grannarnas bli kvitt densamma. Vidare bör medicinalstyrelsen meddela anvisningar, hur sjukdomen skall bekämpas, och, där så finnes lämpligt, anmana djurägarna att ansluta sig till det frivilliga bekämpandet (11 §).

Förhållandena kunna måhända vara sådana, att nedslaktning av ett mindre antal djur skulle kunna befria trakten från sjukdomen. Föreligger nyinfektion, kunna snabba, radikala åtgärder ofta leda till framgång.

ha emellertid icke ansett sig kunna föreslå tvångsnedslaktning.

Styrelserna

Detta skulle alltför mycket strida mot den karaktär av frivillighet, som styrelserna även beträffande nu ifrågavarande områden sträva att bibehålla.

Styrelserna hoppas ernå i det närmaste samma resultat genom att medgiva ersättning av statsmedel för nedslaktningen (12 §). Emellertid skulle ju ned-

till största delen komma att sakna betydelse, därest några av

slaktningen

djurägarna vägrade att slakta. Rätten till ersättning har därför gjorts heroende av, att alla djurägarna förbinda sig därtill. Har sådan förbindelse av-

givits, synes den böra vara oåterkallelig och tvångsnedslaktning äga rum,

därest tredskas. Formulär till förbindelsen torde få fastställas av

djurägare

medicinalstyrelsen i samband med utfärdandet av föreskrifterna för det fri-

villiga bekämpandet.

För kontroll över böra slaktdjuren vara märkta. Detta har

nedslaktningen

förefallit enklast kunna ske så, att redan vid undersökningen jämlikt 10 §

samtliga djur förses med identifieringsmärken, så att nedslaktningsbeslutet

kommer att hänföra till vissa på angivet sätt märkta djur. Närmare före-

sig skrifter om märkningen torde få meddelas av medicinalstyrelsen. Styrelsen

torde därvid även böra stadga, att veterinären vid provtagningen skall för djurägaren framhålla, att han lämpligen icke bör avhända sig undersökta djur, förrän undersökningsresultatet föreligger, och att djur, som skall slaktas, skall hållas isolerat på närmare angivet sätt.

Har statsverket fått vidkännas kostnader för nedslaktning i syfte att befria en ort från sjukdomen, bör detta syfte sedermera icke kunna äventyras genom djurägarens åtgöranden. Då utgångspunkten emellertid alltjämt bör vara, att alla åtgärder skola vidtagas frivilligt, erbjuder det svårigheter att på ett lämpligt sätt reglera djurägarens skyldigheter med avseende å skyddet av Styrelserna hava sökt gå en medelväg. Det har ansetts mest

besättningen.

att söka tillstänga den smittoväg, där nyinfektion oftast tränger

angeläget

införsel i av främmande djur. Styrelserna föreslå

in, nämligen besättningen

att skall vara skyldig att vid inköp iakttaga försiktighet därför, djurägaren visst närmare sätt, vid att eljest få återgälda nedslakt-

på angivet äventyr

om uppträder inom två år efter nedslakt-

ningsersättningen, nyinfektionen

med visst skäl att när djurägaren på sådant ningen (13 §). Det kunde sägas, sätt det för vilket statsverket vidkänts mer eller mindre omintetgör syfte, han borde ersätta dessa kostnader, alltså även

betydande kostnader, samtliga den de andra uppburit. styrelserna hava nedslaktningsersättning, djurägarna

emellertid att detta skulle föra för och att det för allmänna ansett, långt

medvetandet framstår såsom mest naturligt, att återbetalningsskyldigheten

avser vad Denna skyldighet torde vara tillräckligt

djurägaren själv uppburit.

betungande för att framkalla den önskvärda varsamheten hos djurägaren. Det är att märka, att stadgandet har en begränsad räckvidd. det föreslagna

Den inom orten, som icke åtnjutit nedslaktningsersättning, riskerar

djurägare icke ehuru en från hans sida

någon betalningsskyldighet, försumlighet

statens mellankommande åvägabragta hälsotillståndet i äventyrar det genom lika som annan Detta beror på att sty-

hög grad djurägares försumlighet.

relserna icke velat avlägsna sig från principen om djurägarnas frivilliga medverkan. Denne djurägare har ju aldrig påkallat statsverkets bistånd,

och torde ej återbetalningsskyldighet kunna åläggas honom. lagligen någon

Däremot kunde komma i fråga om man ville gå

naturligen straffpåföljd

Man torde dock här få att det egna välförstådda intresset så långt. påräkna, kommer att visa vid underrättelsen om undersök-

sig tillräckligt tvingande:

har också erhållit nödiga anvisningar och råd,

ningsresultatet djurägaren

huru han bör förhålla av 13 § inskränker sig således när-

sig. Betydelsen

mast till att man kan undvika det stötande, som skulle ligga i att en djursom förmån av statsverket, ostraffat kunde omintetgöra av-

ägare, ätnjutit

sikten med dess — Det bör anmärkas, att sedan nedslaktning

beviljande.

oftast lär visa Medicinal-

skett, en förnyad undersökning sig nödvändig.

styrelsen har då möjlighet att förordna därom enligt 10 §. Av det har att även beträffande nu ifrå-

föregående framgått, styrelserna

områden fasthållit vid om djurägarnas frivilliga med-

gavarande principen

verkan utan tvång, med undantag endast såtillvida, att blodprovsundersökkan ske djurägare, som anmält djur till nedslakt-

ning tvångsvis (10 §), att

ning, sedermera icke kunna draga sig undan (12 §), och att den, som uppburit måste älägga sig viss varsamhet vid inköp

nedslaktningsersättning,

av Det kunde möjligen ifrågasättas, att i ett visst avseende gå

djur (13 §).

ett steg längre. En smittoväg, som-visat sig vara av stor betydelse, är betesgången. Det kunde synas önskvärt att till hindrande av smittspridning djurägarna inom dessa områden restriktioner i fråga om betes-

ålägga

gången (beträffande dem, som deltaga ibekämpandet, gälla ju vissa regler för se härom Emellertid torde man icke, åtminstone

betesgången, ovan).

för närvarande, kunna tänka sig en sådan Just i de länen

åtgärd. nordliga

är det vanligt, att skogs- och utmarker äro ohägnade och att dessa därjämte nyttjas till bete för hemdjur även av andra än delägare och innehavare av betesrätter å markerna nr 107 till 1933

(se kungl. propositionen

års riksdag med förslag till lag om ägofred m. m., sid. 204 ff., 270 Det

ff.).

har visserligen ansetts önskvärt, att ä skogsmark i stör-

betesgång egentlig

sta möjliga utsträckning upphörde och ersattes med bete å för

inhägnade,

ändamålet särskilt anordnade marker. En utväg härtill har anvisats genom den i lagen den 2 juni 1933 om bestämmelsen

ägofred upptagna (13 §)

om rätt att erhålla betesreglering. bestämmelse är emellertid för sin

Sagda

tillämpning beroende av, att Kungl. Maj :t för visst län eller viss del av län förordnat, att betesreglering finge äga rum. Förordnande härom har hittills meddelats allenast beträffande län. Vid

Uppsala 0ch_ÖstergÖtlands

sådant förhållande torde det vara att i denna meddela

olämpligt ordning

ett stadgande, som på ett ingripande sätt skulle inverka betesrätten.

på

IX. inom där icke före-

Åtgärder område,

.sjukdomen

kommer eller är

synnerligen sällsynt.

Tillämpning av epizootilagen. Inom områden av denna karaktär kunna tvångsåtgärder lämpligen tillgripas, då dessa icke här kännas så betungande och snabbare kunna leda till resultat. ett gynnsamt Tvångsåtgärderna torde lämpligast anordnas så, att den 12

epizootilagen

april 1935 göres tillämplig å sjukdomen inom dessa områden. Emellertid kan man icke för närvarande om ett större område med visshet att säga, det bör tillhöra här ifrågavarande lä-

kategori. Epizootilagens tillämplighet

rer alltså få komma att bero av framtida beslut av Där så-

Kungl. Majzt.

dant beslut meddelas, torde de här förut föreslagna bestämmelserna böra

upphöra att gälla.

En tillämpning av epizootilagen innebär, att överträdelser av de

gällande

föreskrifterna straffas enligt 19 kap. 17 § andra stycket strafflagen, vilket Iagrum stadgar fängelse eller straffarbete i högst ett år, om sjukdom följer av överträdelsen, men böter, där äro mildrande eller

omständigheterna sjukdom ej blir följden.

Epizootilagen innehåller emellertid endast vissa bestämmelser av principiell natur. Den kompletteras i viss mån av kungörelsen den 12

kungl.

april 1935 med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjursjukdomar. I sagda kungörelse lämnas till en början vissa bestämmelser av mera allmän natur, gemensamma för de sjukdomar, varå

epizoo-

tilagen är tillämplig, och därefter bestämmelser för de olika sjukdomarna särskilt. Genom sistnämnda bestämmelser å

regleras tillämpningen varje

särskild sjukdom av de förut angivna allmänna principerna. Men därjämte ankommer det att utfärda råd och anvisningar rö-

på medicinalstyrelsen

rande de veterinärmedicinska åtgärder, som i varje fall böra komma i

fråga.

finna det nödvändigt att, på sätt av det följande framgår,

Styrelserna

föreslå för av epizootilagens allmänna principer å

regler tillämpningen

smittsam vilka torde böra innefattas i en särskild kun-

sjukdomen kastning,

Däremot anse. styrelserna, att tills vidare lämpligen bör anstå med de görelse. veterinärmedicinska råd och som erfordras. Då någon ome-

anvisningar,

delbar av icke kan komma i fråga, torde det vara

tillämpning epizootilagen

att avvakta och söka utnyttja de erfarenheter, som kunna vinnas

lämpligt

under det frivilliga bekämpandet.

Att Kungl. Majzt äger utfärda kungörelser av sådant innehåll, som styrelserna föreslå, lärer framgå av 1 § 3 mom. epizootilagen.

Den för djurägaren att anmäla

i 2 § epizootilagen stadgade skyldigheten

torde, när det är om smittsam kastning, böra avse insjukdomsfall fråga träffat kastningsfall, oavsett att orsaken till detsamma ännu icke kunnat utrönas (2 § i till kungörelse med föreskrift om tillämpning av epi-

förslaget

Det bör icke vara djurägaren tillåtet att slå sig till ro med an-

zootilagen).

tagandet, att haft annan orsak. Emellertid kan ju så ofta

kastningsfallet

vara fallet, ja inom områden av den karaktär, varom nu är fråga, bör detta vara En av varje särskilt kastningsfall behöver därför

regel. undersökning

Det hör ankomma veterinären att avgöra om under-

knappast äga rum. på

skall ske eller icke. till kunna vara

sökning Anledningar undersökning

t. ex. att att främmande djur in-

sjukdomen eljest uppträtt i grannskapet, förts 0. s. v. Veterinären torde ha tillfälle att inhämta upplys-

i besättningen ningar härom vid mottagande. Den undersökning, som här

anmälningens

avses, bör i första hand ske genom undersökning av fosterhinnorna. Insändandet av dessa bör efter tillsägelse ombestyras av djurägaren.

Stundom kan man emellertid icke nöja sig med undersökning av fosterhinnorna utan måste föranstalta om en mera omfattande blodprovsundersökning Så blir fallet, då undersökningen av fosterhinnor-

av besättningen. na visat, att kastningsfallet orsakats av Bangs abortbacill. Det är ju då

att söka utröna i vilken omfattning besättningen är infekterad.

nödvändigt,

Men även innan en av fosterhinnorna skett, kan det vara an-

undersökning

att en Att vänta med denna kan mån-

geläget göra blodprovsundersökning.

förefalla som ett och farligt uppskov. Man torde kunna

gen gång onödigt

som regel, att om anledning finnes att misstänka sjuk-

uppställa grundad

domens förekomst, skall ske. För ändamålet erford-

blodprovsundersökning

ras, att veterinären företager tjänsteresa till stället och tager blodproven. Har sålunda t. ex. förut yppats i grannskapet, skulle alltså en

sjukdomen

anmälan om kunna föranleda, icke blott att fosterhinnor in-

kastningsfall sändas för utan även att veterinären omedelbart, utan att av-

undersökning,

60 vakta undersökningens resultat, avreser till platsen för att taga blodprov. Det bör emellertid fasthållas, att sådan tjänsteresa icke får i otid.

företagas

När veterinären mottagit anmälan om bör han icke blott

kastningsfall,

föranstalta om undersökning, där han finner sådan nödig, utan även anbefalla åtgärder, som kunna vara ägnade att förhindra smittspridning (3 §). Dessa åtgärder kunna vara växlande, beroende på hur stor sannolikheten är för att sjukdomen föreligger, på olika lokala förhållanden m. m. Medicinalstyrelsen lärer få komma att lämna råd och anvisningar härom, men såsom förut nämnts, torde med utfärdandet härav böra anstå.

På samma sätt som inom områden, där sjukdomen har ringa utbredning, torde det i vissa fall vara gagneligt med en mera omfattande undersökning av hälsotillståndet inom orten. Ett stadgande härom torde därför böra meddelas (4 §).

Sjukdomens bekämpande torde i regel inom här avsedda områden icke kunna ske på annat sätt än att smittade djur nedslaktas (6 §). Om de sjuka djuren i Stället endast isolerades, Skulle det gå lång tid innan smittförklaring kunde återkallas, då tillfrisknandet i regel framskrider långsamt. Ett sådant sakernas tillstånd synes emellertid föga lämpligt. Skulle det i längden visa sig omöjligt att fortsätta med nedslaktningsförfarande, kan man

återgå till det frivilliga bekämpandet.

Spärrgräns. Om man utgår från, att sjukdomen har olika spridning i

olika trakter; om man vidare i likhet med styrelserna antager, att sjukdomen skall trängas tillbaka så att säga i genom mera

omgångar åtgärder,

ingripande inom ett område än inom ett annat; så inställer sig också den tanken, att lagstiftaren borde förhindra smittspridning genom kreaturstransporter från de sjuka trakterna till de mera friska.

En förebild härför har man i den införselkontroll, Som gäller för vissa län i fråga om nötkreaturstuberkulosen enligt kungl. kungörelsen den 30 juni 1934 om införsel av nötkreatur till de sex nordligaste länen och Gotlands län. Genom denna kungörelse har bildats dels ett inre Skyddsområde, bestående av Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, omgivet av ett yttre Skyddsområde, bestående av Kopparbergs och Gävleborgs lån, dels ock ett särskilt Skyddsområde, Gotlands län. Införsel av nötkreatur till Skyddsområdena utifrån får icke äga rum utan tillstånd av länsstyrelsen i det län, dit införseln skall ske, dock med undantag för införsel från det inre skyddsområdet till det yttre (1 §). För tillstånd till införsel av livdjur erfordras intyg av veterinär, utvisande bland annat, att djuret vid tuberkulinundersökning befunnits reaktionsfritt; djuret skall förses med märke, utvisande reaktionsfrihet (2 §). För tillstånd till införsel av slaktdjur är icke annat villkor än att djuret skall förses med slaktmärke

uppställt

(3 §). I sistnämnda fall skall djuret hållas isolerat och nedslaktning ske inom trettio dagar efter införseln; örat med vidsittande slaktmärke Skall

61 översändas till länsveterinären införseln — vare den avser

(5 §). Vid sig

eller - skall tillståndsbevis avlämnas till stationsförestån-

livdjur slaktdjur

dare, tulltjänsteman eller kronobetjäning, varifrån det skall översändas till länsveterinären (6 §).

När det är fråga om smittsam kastning äger man emellertid för närvarande icke tillräcklig erfarenhet om sjukdomens utbredning för att kunna avgöra, huru en spärrgräns bör dragas. Sannolikt är visserligen, att Norrland och Gotland äro mera fria från sjukdomen än övriga delar av landet. Införseln av djur dit har varit ringa (jfr uttalande av de nötkreaturtuberkulossakkunniga, statens offentliga utredningar 1930: 23, sid. 68) och införandet av införselkontroll genom ovannämnda kungörelse bör uppenbarligen även hava bidragit till att hålla införseln nere. Detta oaktat finnas färre eller flera smittade besättningar. Skulle ett område spärras, där i själva verket smittan kan spridas från ett flertal smitthärdar inom detsamma, vore intet vunnet utan en sådan åtgärd skulle i stället kunna medföra ett svårt bakslag. Härvid är att märka en skillnad mot nötkreaturstuberkulosen, i det att den smittsamma kastningen är betydligt smittfarligare än denna. För övrigt skulle de smittade besättningarna, så länge de icke utgjorde en-

dast undantagsfall, knappast skäligen kunna förvägras att få införa avels-

djur från besättningar i övriga delar av landet, vilka hava sjukdomen.

Med bestämmandet av spärrgräns måste därför anstå till dess mera ingående kännedom om sjukdomens utbredning vunnits. En förutsättning för att ett Skyddsområde skall bildas torde böra vara, att epizootilagen äger

inom området med avseende å smittsam kastning. Införande av

tillämpning

införselkontroll innebär ju ett mycket kraftigt ingrepp i den fria samfärdseln, och i och för sig måste det anses föga lämpligt, därest inom landet anordnades flera spärrgränser, med kanske olika villkor beträffande införseln vid varje gräns. Sådana lagstiftningar hava med nödvändighet omfattande kontrollåtgärder och lagöverträdelser i släptåg. Det vore därför lyckligt, om spärrgränserna för smittsam kastning kunde bli i möjligaste mån desamma som för tuberkulos. Helt torde dock detta önskemål icke låta sig förverkliga. Redan på ett tidigt stadium kan det visa sig angeläget att skydda t. ex. enbart Norrbottens län. Å andra sidan torde under bekämpandets gång spärrgränsen för smittsam kastning kunna flyttas och så småningom omfatta större områden än som nu äro skyddade beträffande tuberkulos.

Även om, när spärrgräns för smittsam kastning skall fastställas, det befinnes, att den icke kan sammanfalla med spärrgrånsen för tuberkulos, böra dock i Övrigt bestämmelserna om införselkontrollens utövande göras lika och lämpligen sammanföras i samma författning, därvid för införsel av livdjur torde uppställas såsom villkor, vad smittsam kastning angår, att djuret härrör från friförklarad besättning. Vid utfärdande av sådan författning torde det förtjäna övervägas, huruvida icke vissa ändringar borde ske

62 i förhållande till 1934 års kungörelse. Det har förefallit styrelserna som om den i kungörelsen möjligheten att såsom slaktdjur införa icke un-

medgivna

dersökta, och följaktligen möjligen sjuka djur skulle innebära en svag punkt i kontrollsystemet. De i 5 § givna bestämmelserna om isolering och nedslaktning bliva sannolikt ofta icke tillräckligt noga iakttagna. Av särskild vikt blir detta i fråga om smittsam kastning, som sprides hastigare än tuberkulos. Faran för smittspridning skulle sannolikt undvikas, därest införseln av slaktdjur, som icke på föreskrivet sätt konstaterats vara friska, inslcränktes till de fall, då mottagaren vore offentligt slakthus eller under offentlig kontroll ställd, enskild slakteriinrättning. Från dessa torde kunna förväntas ett omsorgsfullt iakttagande av lämpliga skyddsåtgärder till förhindrande av smittspridning. Måhända skulle man kunna gå än längre och för införsel av slaktdjur alltid uppställa samma fordringar som för införsel av livdjur, alltså oavsett till vem införseln sker. Styrelserna antaga, att goda skäl kunna komma att anföras för den att behovet av kött

uppfattningen,

skulle kunna tillfredsställas genom införsel av redan slaktade djur. Enligt

från länsstyrelserna har införseln av levande slaktdjur icke varit

uppgifter

av större Under tiden den 1 oktober 1934-den 1 april 1937

omfattning.

har införts följande antal till Gotlands län intet djur, till Kop-

slaktdjur:

parbergs län 255 djur, till Gävleborgs län 231 djur, till Västernorrlands län -622 djur, till Jämtlands län 12 djur, till Västerbottens län 5 djur och till Norrbottens län intet djur. För Gävleborgs län torde dock förefinnas ett behov av införsel av levande slaktdjur, i det att föreningen Gävleortens

torde bliva beroende slaktdjursförsäljning u. p. a. för sin slakteriverksamhet av tillförsel från norra Uppland, nordöstra delen av Västmanland och eventuellt norra delen av Stockholms län.

En annan olägenhet med den nu gällande kungörelsen torde vara, att den icke innehåller föreskrifter om beslag av olovligt införda djur. De

några

nötkreaturstuberkulossakkunnigas förslag, vilket ligger till grund för kungörelsen, innehöll bestämmelser av innebörd, bland annat, att den som utan tillstånd införde nötkreatur, skulle, förutom att han förskyllde straff, tillika hava förbrutit vad som sålunda olovligen införts, eller om detta icke kunde tillrättaskaffas, dess värde, att allmän åklagare hade att verkställa beslag å djur, som skulle anses förbrutet, och att beslagtaget djur finge, utan avvaktan å domstols beslut, å offentlig auktion, för vilket fall köpe-

säljas

intill dess laga utslag meddelats, skulle nedsättas

skillingen, kraftägande

hos länsstyrelsen. Dessa bestämmelser hava emellertid icke influtit i kungörelsen. Följden härav blir, att det allmänna icke alltid kan ingripa till förhindrande av Den, som infört djur, befordras visserligen

smittspridning.

till straff, vilket, om smitta därigenom sprides, kan bliva frihetsstraff (19 kap. 17 § andra stycket strafflagen), meni allmänhet torde utmätas tämligen lindrigt. Däremot kan ett ingripande icke äga rum, där t. ex. en vagnslast nötkreatur anlänt till en järnvägsstation inom skyddsområdet, ehuru

tillstånd till införseln icke föreligger. Mottagaren torde alltså i sådant fall icke kunna förhindras att avhämta djuren och inställa dem i sin besättning, kanske sälja dem. Även om sådana fall icke skulle bliva alltför vanliga, har dock erfarenheten visat, att de förekomma, och det torde därför vara lämpligt att söka stänga den möjlighet till som här

smittspridning,

öppnas. Enligt styrelsernas mening bör det därför övervägas, om icke rätt att taga djuren i beslag bör uttryckligen stadgas. Denna rätt torde emellertid böra tillkomma icke blott, såsom de

tuberkulossakkunniga föreslagit,

allmän åklagare, utan även, i likhet med vad 1923

i 9 § i lagen den 8 juni om straff för olovlig varuinförsel stadgas, och till

tulltjänsteman polisman;

dessa skall ju, under vissa omständigheter, beviset om införseltillstånd avlämnas. Äger beslagtagaren icke själv anställa åtal, bör han

ofördröjligen

anmäla beslaget till allmän åklagare, vilken har att pröva, huruvida beslaget skall äga bestånd. Möjligen erfordras även ett stadgande, att stationsföreståndare skall anmäla för polismyndighet, där nötkreatur ankommit till järnvägsstation utan tillstånd, och att han är kvarhålla djuren,

berättigad

intill dess polismyndigheten träffat beslut huru med dem skall förfaras. Det synes vidare att en av de icke

tydligt, försäljning beslagtagna djuren

kan vara lämplig, då ju därigenom smitta kan Måhända kunde

spridas.

ifrågasättas, att djuren dessförinnan skulle undersökas; men då sådan undersökning tager någon tid och vederbörande oftast torde

polismyndighet

sakna möjlighet att förvara och föda att i stäl-

djuren, synes det lämpligast let stadga skyldighet för att omedelbart föranstalta om

polismyndigheten

nedslaktning, om möjligt å offentligt slakthus eller under kontroll

offentlig

ställd enskild då

slakteriinrättning. Tilläventyrs kunde, ju nedslaktningen

i vilket fall som helst innebär en ekonomisk förlust för det

mottagaren,

stadgas, att nedslaktningen sker för hans räkning.

Enligt styrelsernas mening bör alltså 1934 års kungörelse tills vidare kunna bibehållas oförändrad. Allt efter det av smittsam kast-

bekämpandet

ning fortskrider, torde kunna bildas skyddsområden med spärrgräns. Bestämmelserna om sådan införselkontroll torde efter hörande

riksdagens

böra upptagas i en författning, gemensam för tuberkuloskontroll och Icontroll av smittsam kastning. Vid utarbetandet av torde

författningen de syn-

punkter, styrelserna i det föregående anfört, kunna finnas förtjänta av beaktande.

X. Central av

organisation bekämpandet.

Såsom av det föregående framgår, komma vid sjukdomens bekämpande

att åvila den veterinär, djurägaren anlitar.

många betydelsefulla uppgifter

Men det finnes också andra som skola lösas, några av veterinär-

uppgifter,

medicinsk, , andra av administrativ natur. Blodprov och andra prov skola undersökas å laboratorium; undersökningar av hälsotillståndet och av å vissa orter skola planläggas; rådgivande verksamhet

smittvägar skall skall ske, huruvida förutsättningar för bekäm-

utövas; prövning

beslut skall meddelas om friförklaring och om återkallelse pande finnas; därav; likaså om av förmånen av undersökning på statens be-

upphörande

kostnad och om av statsverkets utlägg; avgörande skall träf-

återbetalning

om för skall och hemställan skall göras,

fas, ersättning nedslaktning utgå;

att inom viss trakt mera regler för bekämpandet må vinna till-

vittgående

är det av stor vikt för sjukdomens bekämpande, att

lämpning. Slutligen

i viss utsträckning kan bedrivas, såsom t. ex. angåvetenskaplig forskning ende sjukdomens smittvägar.

Att dessa bliva väl fyllda är av betydelse för bekäm-

uppgifter avgörande

Det i sakens natur, att ett systern av regler, fär-

pandets framgång. ligger

för särskilt fall, icke kan utan att framdigt tillämpning i varje uppställas,

kommer att bero av personliga insatser av de i kampen deltagande.

gången

Emellertid torde för närvarande icke så många personer äga sådana kun-

och erfarenhet, att kunna dem anförtros. Så skaper de antydda uppgifterna

torde metoderna för bekämpandet bliva mera utexperimente-

småningom

rade och även växa in i allmänhetens medvetande. Man torde få räkna med, att under årens bildas en stam av intresserade och erfarna veterinä-

lopp rer och Till torde det emellertid vara nödvändigt, att

djurägare. en början handhavandet av de centraliseras, då man därigenom

angivna uppgifterna

kan erhålla största enhetlighet i Det anförda uteslu-

möjliga bekämpandet.

ter icke att kan finnas att för vissa trak-

möjligheten, framdeles lämpligt

vissa arbete och förande

ter anförtro uppgifter (huvudsakligen diagnostiskt

av över anslutna åt lokala laboratorier, varmed när-

register besättningar) mast avses veterinärbakteriologiska laboratorier. hushållningssällskapens

Flertalet av dessa äro emellertid nyinrättade och hava tuberkulosdiagnostik som och de torde för närvarande vara så belastade med detta

specialuppgift,

att av deras verksamhetsområde knappast nu torde

arbete, någon utökning

kunna komma i Därför torde medicinalstyrelsen ännu böra godkänna

fråga.

endast sådana laboratorier, vilka redan abort-

hushållningssällskapens på

bedrives, och tills vidare endast för diagnostiskt arbete. Styrelserna diagnostik anse emellertid kommer att därhän, att vid vissa

möjligt, att utvecklingen gå andra av dessa laboratorier för hekämpande av smittsam kast-

avdelningar

kunna komma att inrättas. Vissa administrativa uppgifter torde ning emellertid även då böra åtminstone i huvudsak förbehållas ledningen i

huvudstaden. När det om den organisation, som skall uppbära nämnda

gäller frågan

det nära till hands att tänka sig en viss fördelning av upp-

uppgifter, ligger

Alla administrativa avgöranden skulle kunna träffas inom medici-

gifterna.

medan de insända skulle undersökas å statens veterinalstyrelsen, proven

närbakteriologiska anstalt, där jämväl det vetenskapliga forskningsarbetet

skulle bedrivas. Emellertid synas vägandeskäl tala mot en sådan tudel- Sålunda sådant samband med varandra, att

ning. äga arbetsuppgifterna

ett framstår såsom och onaturligt. Detta är särskilt särskiljande olämpligt beträffande den rådgivande verksamheten, som torde få tänkas

påfallande

utövad av veterinära konsulenter. under de första åren, då i I varje händelse vissa fall större erfarenhet om bekämpandet ännu förvärvats av de ingen veterinärer, som verka ute torde det ofta få ankomma på koni bygderna, sulenten att sätta bekämpande inom en besättning. Av insedda

igång lätt

skäl blir det även undantagslöst konsulenten, som planlägger och tämligen utför sådan mera omfattande undersökning inom en ort, som förslaget i vissa fall förutsätter. Konsulenternas uppgifter hänvisa dem sålunda närmast till att bliva direkt underställda den administrativa ledningen i medicinalstyrelsen; men å andra sidan är det ur utbildningssynpunkt av synnerstor att de även undersökningsarbetet å laboratoriet. ligen betydelse, få följa Emellertid är det även för den administrativa ledningen av vikt att hålla kontakt med laboratoriet. De resultat, som ernåtts vid undersökningsarbetet, bli ofta av beslut. Ett nära samarbete tor-

avgörande betydelse för ledningens

de också vara ägnat att befrämja en veterinårmedicinskt väl avvägd, praktisk hos den administrativa ledningen. Ä andra sidan bör beaktas, inställning även om laboratoriearbetet grund av sin vetenskapliga natur måste att, på lämnas en viss ett bekämpande med bidrag av statsme-

frihet, organiserat

del likväl måste förutsätta en Standardisering även inom laboratoriearbetet, så att icke kommer att grundas på annat än omsorgsfullt ut-

bekämpandet

allmänt erkända Även ur denna synpunkt är

experimenterade, principer.

alltså ett nära samarbete mellan den administrativa ledningen och laboratoriet att förorda. För skulle en medföra, att både för sty-

övrigt tudelning

relsen och anstalten erfordrades över besättningarna och

kortregister

bibliotek. Det alltså att största möjliga enhetlighet i utförandet

gäller åvägabringa

av de olika För att detta ändamål vilja styrelserna före-

uppgifterna. uppnå

att inom statens veterinärbakteriologiska anstalt skall inrättas en särslå, skild alla och övriga ärenden, som röra smitt-

avdelning för undersökningar

sam Dock torde avdelningen icke böra bereda veterinärbakterio-

Icastning.

att användas i eller syfte, utan

logiska preparat profylaktiskt terapeutiskt

detta ankomma anstaltens Den nya avdelningen bör

på serologiska avdelning.

5--716887

förestås av en särskild föreståndare, tillika föredragande i

medicinalstyrel-

sen i frågor, avseende smittsam kastning. En konsekvens av att avdelningen ställes omedelbart under den administrativa ledningen blir, att avdelningen mäste erhålla en relativt självständig ställning gentemot anstalten i övrigt. Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för anstalten den 29 juni 1926 gäller, att föreståndaren för anstalten är ansvarig för arbetet och ordningen på de till anstalten hörande laboratorier, stallar m. m., varjämte det

ålig-

ger honom, bland annat, att utföra eller låta utföra åt anstalten

uppdragna undersökningar eller andra arbeten; att leda den underordnade personalens arbeten; att själv eller genom laboratorerna föra diarium över arbetena vid laboratorierna samt konceptbok över avgivna utlåtanden; att hos medicinalstyrelsen rekvirera för anstaltens verksamhet behövliga medel samt ansvara för deras användning och för förandet av fullständiga

räkenskaper;

att med vissa undantag anskaffa för anstaltens verksamhet behövliga förnödenheter; att avgiva redogörelse för anstaltens verksamhet; att vid undersöknings utförande välja undersökningsmetod; och att anställa viss personal. Dessa åligganden torde, vad för smittsam

avdelningen kastning angår,

i stället böra åvila möjligen med

avdelningsföreståndaren, något undantag.

Vissa ändringar i instruktionen för anstalten bliva sålunda nödvändiga?

För närvarande torde icke utrymme kunna beredas avdelningen inom anstaltens lokaler. När anstaltens planerade nybyggnad färdigställts, torde emellertid avdelningen kunna förflyttas dit. Under den tid, lokal måste förhyras, lära några experiment med större försöksdjur icke kunna anställas.

1 En i huvudsak liknande anordning har föreslagits av förestândaren för anstalten, professorn Sven Wall, i en till medicinalstyrelsen under utredningsarbetet inkommen skrift av den 24 januari 1936 med förslag till program för kamp mot sjukdomen. Han yttrar däri bland annat: »Kampen ledes och organiseras lämpligen av medicinalstyrelsen genom en särskilt inrättad avdelning inom veterinärbyrån, organiserad i likhet med den nuvarande avdelningen för tuberkulosärenden. Nämnda avdelning skulle lämpligen kunna kallas avdelningen för bekämpande av sjukdomen smittsam kreaturskastning hos nötkreatur. Avdelningsföreståndaren bör äga ingående kännedom om sjukdomen och om de metoder, som användas för dess igenkännande och bekämpande. Nämnda avdelning skall vara ccntralkontoret för sjukdomens bekämpande. Vid nämnda avdelning borde finnas anställd en resande medhjälpare, en statskonsulent för bekämpandet av smittsam kastning hos nötkreatur. Nämnda konsulent åligger att genom besök i de till resp. föreningar anslutna besättningarna till- eller avstyrka begärt statsunderstöd.

Planläggningen av kampen samt uppsikten av densamma åligger resp. distriktsveterinär. Planen skall dock först godkännas av medicinalstyrelsen, sedan konsulenten vid besök i resp. besättningar, tillhörande föreningen i fråga, förordat densamma, eventuellt med de jåmkningar som förhållandena vid besöket föranleda.

Vid statens veterinärhakteriologiska anstalt inrättas en avdelning för bekämpandet av smittsam kastning hos nötkreatur, lämpligen med en därtill förordnad laborator som chef, varest så vitt möjligt alla diagnostiska undersökningar utföras, såväl bakteriologiska (av insända prov av efterbörd, säd, mjölk och organ) som serologiska (av insända blodprov). Vid samma avdelning tillverkas utom agglutinationsantigen till de serologiska undersökningarna vaccin och ympämne mot sjukdomen i fråga. Nämnda preparat expedieras genom anstaltens gemensamma expedition av bakteriologiska preparat.

Nämnda agglutinationsantigen, vaccin och ympämnen kontrolleras av anstaltens kontrollant (resp. kontrollavdelningl»

l en skrift, inkommen till medicinalstyrelsen den 31 maj 1937, avstyrker professor Wall emellertid bestämt den tilltänkta organisationen i vad avser förhållandet mellan

styrelsen, avdelningen för smittsam kastning och veterinärbakteriologiska anstalten i övrigt.

Avdelningens föreståndare avses, såsom nämnts, jämväl att vara föredragande inom medicinalstyrelsen i ärenden rörande smittsam kastning, varjämte till hans avgörande torde komma att överlämnas ett flertal av de

däri styrelsen enligt förslaget har att fatta beslut. Avdelningsföre-

frågor,

ståndaren torde med hänsyn till sin befattning inom medicinalstyrelsen böra benämnas byrådirektör och uppföras å dess stat i lönegraden B 28. Såsom av det föregående framgår, bör han emellertid hava sitt ämbetsrum i avdelningens lokaler. Övrig personal torde böra uppföras ä anstaltens stat, oavsett att de kunna komma att utföra uppgifter, som sammanhänga med byrädirektörens ställning såsom föredragande i medicinalstyrelsen.

torde icke kunna betungas med att personligen utföra nâ-

Byrådirektören

got av det rent diagnostiska arbetet. Vid hans sida bör därför ställas en laborator i lönegraden B26.

Redan i det föregående har herörts den rådgivande verksamhet, som bör utövas, och de övriga arbetsuppgifter, som sammanhänga därmed. För dessa erfordras två konsulenter. Med hänsyn till den utbildning, som är nödvändig för dessa befattningar, torde även de böra sättas i lönegraden B 26.

Vidare erfordras två assistenter, vilka icke torde böra bliva ordinarie utan i stället få åtnjuta arvode, en med 6500 kronor och en med 4 500 kronor. Dessa tjänster äro avsedda att utgöra passagetjänster, varigenom skall underlättas rekryteringen av de veterinärer, som ute i landet skola ägna sig åt sjukdomens bekämpande.

Behovet av arbetskrafter för skrivarbete, däri

inbegripet registerföring,

enklare laboratoriearbete och dylikt, kan beräknas i förhållande till antalet undersökningar. Beträffande blodprovsundersökningar kan behovet av tekniska biträden uppskattas till ett biträde för varje 10 000-tal undersökningar och behovet av skrivbiträden till ett för varje 25 000-tal undersökningar.

I fråga om bakteriologiska undersökningar av annat insänt undersöknings-

material än blodprov kan ett biträde vara behjälpligt vid 1500 undersökningar om året. Av sistnämnda undersökningar utföras för närvarande 600 om året, men torde antalet framdeles komma att stiga och antages komma

att uppgå till 1 500. Blodprovsundersökningarna, år 1925 3000, uppgå för

närvarande till nära 40 000 om året. Hur mycket detta antal kommer att ökas, är ytterligt svårt att förutsäga. Till en början torde få beräknas 100 000 undersökningar om året, framdeles möjligen upp till 300 000.

Med ledning härav torde få antas, att från början 11 tekniska biträden erfordras. Härav torde ett biträde böra placeras i lönegraden B 11, ett i lönegraden B 7, och fyra i lönegraden B 4. De övriga torde böra bliva extra ordi- _ narie med placering, ett biträde i åttonde lönegraden och fyra i sjätte lönegraden. För skrivarbete, däri inbegripet registerföring, beräknas ett ordinarie kanslihiträde med placering i lönegraden B 7 samt tre kontorsbiträden, varav tvä ordinarie i lönegraden B 4 och ett extra ordinarie i fjärde lönegraden.

Vidare böra finnas anställda två vaktmästare, av vilka dock endast en

torde böra vara ordinarie med placering i lönegraden B5, och den andre

extra ordinarie med placering i sjunde lönegraden.

erfordras två städerskor, en extra ordinarie i fjärde lönegraden,

Slutligen

och en med årlig ersättning av 1 800 kronor.

XI.

Kostnadsberäkning.

Vid ett av vad administrationskostnadema enligt kap. X kunna

överslag

man komma till ungefär följande resultat. För avlöningar belöpa sig till, synes till å ordinarie stat erfordras omkring 70 000 kronor; för arvoden

tjänstemän och särskilda ersättningar omkring 13 000 kronor; för avlöningar till övrig icke ordinarie omkring 20000 kronor, varav för grundavlöningar

personal

18 000 kronor; samt för särskilda förmåner till ordinarie och icke

omkring

ordinarie 6 000 kronor. I nu nämnda hänseenden skul-

tjänstemän omkring le alltså erfordras omkring 110 000 kronor.

För arbetets är det nödvändigt, att konsulenterna och i vissa fall

ledning även företaga resor dels för att

byrådirektören (avdelningsföreståndaren)

bedöma och förutsättningarna för arbetets igângsättande å viss ort,

läget dels för att vid arbetets planlägga och organisera detta, dels ock för

början att i fall där smittvägen ej är uppenbar, på ort och ställe

av nyinfektion, söka utforska detta senare är av stor vikt, då

denna; synnerligen vidgad

om smittvägarna är en förutsättning för framgångsrikt bekämpan-

kunskap

För ändamålet beräknas 10 000 kronor om året. de av sjukdomen.

Laboratoriets omkostnader torde få beräknas ungefär sålunda:

för bränsle, . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1 000 kronor

lyse och vatten

telefon m. m. . . . . . . . . . . . . .. 2000 ›

» böcker, papper,

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 000 »

» lokalhyra

» tvätt m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 000 »

» inventarier 17 000 » re1I;§1z:‘ig€is1}e(:(;f§;‘

och apparater 2000 kr.

{

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 000 »

» förbrukningsmaterialier

. . . . . . . . . . . . . . . . 2 500 »

» inköp och underhåll av djur

» försöksverksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 500 »

» diverse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 000 »

utgifter

För ändamålet borde således anslås första året 50000 kronor, därefter

35 000 kronor.

Vid nu beräkningar har hänsyn icke tagits till att anstalten re-

gjorda

dan nu utövar funktioner, som komma att övertagas av den nya avdel-

En assistent delvis, fem tekniska biträden, en vaktmästare och en ningen. s-täderska torde kunna överföras från anstalten, sådan den nu är, till av-

69 delningen. Härigenom torde alltså anslagen till anstalten i övrigt komma att minskas med sammanlagt omkring 18 000 kronor. (För budgetåret 1936-- 1937 har för hela veterinärbakteriologiska anstalten upptagits dels avlöningar, 151 200 kronor, dels ock omkostnader, förslagsanslag

förslagsanslag

114 600 kronor.)

Om sålunda de beräknade kostnaderna för administrationen, 110 000 kronor, böra minskas med 18 000 kronor, tillkommer å andra sidan, att i flertalet fall insända blodprov undersökas kostnadsfritt, varför den till statsverket inflytande ersättningen härför, för närvarande omkring 20000 kronor, till största delen torde komma att utebliva. — Till kostnaderna komma för resor 10 000 kronor och för omkostnader 35 000 kronor (första året

50 000 kronor).

Enligt förslaget skulle undersökningar kunna utföras även å lokala laboratorier, som medicinalstyrelsen godkänt. För att dessa undersökningar skulle kunna utföras kostnadsfritt, skulle då tydligen erfordras bidrag av statsmedel. Sådant bidrag bör även, efter medicinalstyrelsens beprövande, kunna utgå till laboratorium, som styrelsen godkänt, efter 50 öre för varje blodprov, som undersökes. Storleken av det belopp, som härför erfordras, låter sig för närvarande icke beräkna.

När det gäller att beräkna övriga kostnader, torde endast kostnaderna på grund av kungörelsen om statsunderstöd böra tagas i beräkning. De utgifter, statsverket kan komma att få vidkännas i anledning av bekämpande enligt epizootilagen, hava, då en omedelbar tillämpning härav icke är ifrågasatt, icke här beräknats. En sådan blir för övrigt beroende av de

beräkning

villkor, som i praktiken komma att uppställas för tillämpning av epizootilagen.

De kostnader, som föranledas av bestämmelserna om kostnadsfria undersökningar å anstalten (1, 5, 9 och 10 §§ i förslaget till kungörelse om statsunderstöd), hava tydligen redan beräknats genom upptagande av kostnaderna för den nya avdelningen.

Att beräkna övriga kostnader ställer synnerligen svårt. Även om

sig

en viss översikt av sjukdomens numera vunnits, är det dock

utbredning

omöjligt att förutse, vilken anslutning som kan förväntas till bekämpandet. Vad i det följande anföres, får därför endast uppfattas såsom en försöksberäkning, som styrelserna icke velat undandraga men om vars till-

sig

förlitlighet de icke kunna känna sig helt övertygade.

Styrelserna antaga, att under de första åren anslutningen icke blir så livlig. Måhända kan man vid beräkningen utgå från att 10 000 besättningar deltaga i bekämpandet, att varje år 150 djur komma i fråga till nedslaktning enligt 6 §, av vilka en femtedel måste märkas vid särskild förrättning, att undersökning jämlikt 10 § anställes i 150 fall årligen, varje gång av i medeltal 100 djur, och att därvid 250 djur bliva nedslaktade 12 §.

omkring enligt

Statens kostnader för arvode till veterinärer för blodprovstagning från

de fem första krona för varje torde då komma att uppgå

djuren (en djur)

till ungefär 50 000 kronor om året.

sammanlagt

av statsmedel för nedslaktning enligt 6 § av djur, tillhörande

Ersättningen

ansluten skulle, efter 75 kronor för varje djur, komma att uppgå

besättning,

till över 11 000 kronor. För den särskilda förrätfningen för märkning

något

som skola slaktas, beräknas kostnaden enligt följande grunder: av de djur, med ett medelavstånd för veterinärens resa fram och tillbaka av

antaget 4 mil skulle vid av egen automobil efter 3

reseersättningen begagnande

kronor för mil utgöra 12 kronor och arvode enligt 13 § i veterinärtaxan 8 varemot i regel icke torde komma att

kronor, något dagtraktamente

kostnaderna för sådana skulle sålunda utgöra 600

utgå; förrättningar

kronor.

I om 10 § beräknas medelavståndet för

fråga undersökningar jämlikt

veterinärens resa fram och tillbaka vara 6 mil. Reseersättningen utgör då, efter 3 kronor för mil vid av egen automobil, 18 kronor.

varje begagnande

Med av 10 kronor, och arvode, 8 kronor, skulle

tillägg dagtraktamente, sålunda för kunna beräknas i medeltal minst 36 kronor,

varje förrättning

därest mera än en dag eller utföres i

men högre belopp, förrättningen tager

flera än en Kostnaderna för dylika skulle sålunda

besättning. undersökningar

till sammanlagt lägst 5 400 kronor.

uppgå

För 12 § beräknas den ersättningen av stats-

nedslaktning jämlikt årliga

efter 75 kronor för djur, komma att uppgå till närmare medel, varje 20 000 kronor.

hava med tillämpning av nu angivna beräkningsgrunder Styrelserna

att under de första åren av bekämpandet statsverkets utgifter

antagit,

för detta ändamål komma att 224 000 kronor årligen, var-

utgöra omkring

till under första året kommer 15000 kronor för anskaffning

ytterligare

av inventarier och till anstalten. Såsom

apparater veterinärbakteriologiska

ovan torde anstaltens inkomster minskas med om-

nämnts, enligt förslaget

20000 kronor, varför innebär en kostnadsökning för statskring förslaget verket av 244000 kronor 000). Man torde emellertid göra

omkring (259

klokt i att att kostnaderna icke komma att stanna vid detta

utgå ifrån,

utan sannolikt detsamma. Huruvida beloppet 300 000

belopp överstiga

kronor kan tänkas täcka emellertid bedömande.

utgifterna, undandrager sig

XII.

Sammanfattning.

Man vet, att sjukdomen har högst olika spridning i olika trakter (se kartan sid. 27). Med hänsyn härtill torde statens mot sjuk-

ingripande

domen få tänkas ske i olika former allt efter sjukdomens spridning. De former, vilka innebära ett mera vittgående ingripande, böra dock icke tilllämpas, förrän kunskapen om sjukdomens utbredning ytterligare vunnit i

omfattning och tillförlitlighet.

A

Den form av statsingripande, som föreslås till en början böra bliva gällande, är att genom statens försorg skall anordnas och understödjas ett frivilligt bekämpande (kap. VII). För detta bekämpande tänkas vissa föreskrifter skola gälla, vilka medicinalstyrelsen komme att utfärda. Genom dem skulle djurägaren åläggas vissa restriktioner i fråga om inköp av djur, betesgång, betäckning o. dyl., och kontroll över hålsotillståndet i besättningen borde anordnas, huvudsakligen genom? blodprovsundersökningar. Reagerande djur skulle på närmare angivet sätt avskiljas eller nedslaktas. För att bekämpande skulle komma till stånd i en besättning, komme då att erfordras, att djurägaren frivilligt anmält därtill. Det frivilliga be-

sig

kämpandet föreslås skola uppmuntras genom understöd från statens sida,

huvudsakligen på så sätt att blodprovsundersökningarna delvis finge ske

på statens bekostnad (laboratorieundersökningar å statens veterinärbakteriologiska anstalt skulle utföras kostnadsfritt och staten skulle vidkännas veterinärarvodet för blodprovstagning från de fem första djuren ibesättningen men

icke för de följande, ej heller resekostnadsersättning eller inställelsearvode). I

undantagsfall skulle av statsmeded även få utgå ersättning vid nedslakt-

ning av sjuka djur med högst 75 kronor för varje djur. —— En djurägare,

som framgångsrikt deltagit i sjukdomens bekämpande, skulle under vissa noggrant angivna förutsättningar kunna få sin besättning förklarad fri

från smittsam kastning. Laboratorieundersökningen av fosterhinnor från

djur i sådan besättning, vilket kastat, skulle utföras kostnadsfritt.

Som en mellanform mellan nu nämnda frivilliga bekämpande och tvångsåtgärder till sjukdomens utrotande föreslås, att i vissa trakter frivilligt bekämpande om någon tid kompletteras med förmåner från statens sida, vilka skulle få åtnjutas, oavsett om i bekämpandet

djurägaren deltager

eller icke (kap. VIII). Denna mellanform är avsedd för trakter,

där sjukdomen icke har mer än ringa utbredning, och den skulle tillämpas, när Kungl. Maj:t förordnat därom. Densamma innebär, att om sjukdomen misstänkes förekomma inom en besättning (t. ex. på grund av inträffat kastningsfall),

undersökning skall ske kostnadsfritt å veterinärbakteriologiska anstalten (eller annat av medicinalstyrelsen godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium)

av insända fosterhinnor och blodprov i den som erfordras för

utsträckning,

72 att konstatera, om infektion förekommer. Vidare sk-ulle medicinalstyrelsen kunna förordna, att en inventerande blodprovsundersökning av ett flertal

i en trakt skulle äga rum helt på statens bekostnad, detta för

besättningar

att få kännedom om sjukdomens utbredning. Slutligen skulle statsersätt-

vid få komma i fråga, om styrelsen ansåge troligt, att

ning nedslaktning

sjukdomen därigenom kunde utrotas.

Den formen av statens ingripande har avsetts för områden, där

tredje sjukdomen icke förekommer eller har synnerligen ringa utbredning (kap.

Här skulle de förut omtalade bestämmelserna icke få gälla, utan i IX). stället har Kungl. Majzt tänkts i framtiden komma att förordna, att epizootilagen skulle tillämpas å smittsam kastning hos nötkreatur. Detta skulle innebära, att varje inträffat kastningsfall skulle anmälas hos veterinär. Denne skulle vid misstanke om sjukdomen föranstalta om undersökning av fosterhinnorna, eventuellt, vid starkare misstanke, även om blodprovsundersökning. Konstaterades sjukdomen, borde smittförklaring följa. Sjukdomen skulle här

med _ En viss av dessa

bekämpas nedslaktningsförfarande. isolering

områden från dem, där sjukdomen har större utbredning, har antagits bliva

förslag till författning härom har icke framställts, då

nödvändig. Något

frågan icke ansetts aktuell, men bestämmelser i ämnet, som synts lämpliga, hava skisserats. Dessa hava anknutits till den kungörelse, varigenom införseln av nötkreatur till de sex nordligaste länen och Gotlands län gjorts beroende av vissa villkor i syfte att hindra spridning av tuberkulos.

För att möjliggöra ett planmässigt bekämpande av sjukdomen föreslås, att statens anstalt med en särskild av-

veterinärbakteriologiska utvidgas

delning för smittsam kastning, vilken avdelning skulle intaga en tämligen

i förhållande till anstalten i övrigt (kap. X). Avdel-

självständig ställning ningens chef avses tillika vara byrådirektör i medicinalstyrelsen och före-

dragande där i frågar rörande smittsam kastning (B 28). Under honom skulle ställas, bland andra, en laborator (B 26), två konsulenter (B 26) och två assistenter.

Statens för förslagets genomförande hava förslagsvis be-

årliga utgifter

räknats till omkring 224 000 kronor, vartill skulle komma en inkomstminskning å 20000 kronor (kap. XI). Av utgifterna hava kostnaderna för

organisationen av bekämpandet och blodprovsundersökningar skattats till

omkring 155000 kronor.

Förslag

till

om statsunderstöd för

Kungl. Maj:ts kungörelse åtgärder

mot smittsam hos nötkreatur

sjukdomen kastning (abor-

tus infectiosus bevis

Bang).

Kungl. Majzt har, i av riksdagens beslut, funnit gott förordna

anledning

som följer:

1 kap. Om frivilligt bekämpande av sjukdomen enligt medicinalstyrelsens

föreskrifter.

1 §.

Finner medicinalstyrelsen förutsättningar föreligga att antingen hindra

sjukdomens uppkomst inom en besättning eller ock där motverka dess spridning samt utrota densamma, äger styrelsen medgiva djurägaren den förmån, att undersökningar beträffande sjukdomens förekomst i besättningen skola, i den som i 5 § stadgas, äga rum på statens bekostnad.

omfattning,

Framställning om nämnda förmån göres hos veterinär, som det åligger att med vidarebefordra framställningen till medicinalstyrelsen.

eget yttrande

Vid av framställningen äger medicinalstyrelsen, även om be-

prövning rörda förutsättningar ej föreligga, medgiva, att redan anställd blodprovs-

undersökning, avseende högst ett blodprov av varje djur i besättningen, skall i omfattning bekostas av statsmedel. Sådant medgivande

angiven

skall dock icke lämnas, där undersökningen kan antagas hava blivit företagen i annat syfte än att främja sjukdomens bekämpande.

2 §.

Djurägare, som medgivits den i 1 § första stycket omförmälda förmånen, skall efter bästa förmåga bekämpa sjukdomen i sin besättning och är skyldig att föreskrifter för sådant bekämpande. Honom

iakttaga medicinalstyrelsens åligger därjämte att vid försäljning av djur, deras betesgång och betäckning

samt vid vården i övrigt iakttaga nödig försiktighet, att icke sjukdomen sprides till besättning, som är fri från sjukdomen.

Den av djurägaren anlitade veterinären skall, i den mån möjlighet gives, tillse, att djurägaren fullgör sina skyldigheter i nämnda hänseenden.

3 §.

Är av bekämpande i en besättning beroende av

framgången sjukdomens

att åtgärder vidtagas jämväl i en eller flera andra besättningar, må den i 1 § första stycket omförmälda förmånen ej beviljas, med mindre envar av djurägarna till medicinalstyrelsen avgivit förbindelse att följa dess föreskrifter rörande vid äventyr av återbetalningsskyldighet till statsverket

bekämpandet,

på sätt i 7 § andra stycket förmäles.

Förbindelsen upphör att gälla, där minst hälften av djurägarna med mera än halva antalet nötkreatur till medicinalstyrelsen anmält, att de vilja upp-

höra med bekämpandet.

4 §.

Djurägare äger på ansökan erhålla medicinalstyrelsens förklaring, att hans besättning tills vidare skall anses fri från sjukdomen, under förutsättning att han följer föreskrifterna för bekämpandet, att minst ett år förflutit efter det sista som orsakats av Bangs abortbacill, att under året

kastningsfall,

närmast före friförklaringen med en mellantid av minst sex månader tagits två blodprov av varje djur i besättningen över ett års ålder, det sista provet

ej tidigare än en månad före friförklaringen, samt att samtliga blodprov,

som tagits från besättningen under året närmast före friförklaringen visat negativt resultat. Friförklaring må icke meddelas, där faran för att ny smitta skall inkomma i besättningen måste anses vara särskilt stor.

Har kastningsfall inträffat inom friförklarad besättning, må nötkreatur icke utföras ur besättningen till fullgörande av köp, innan undersökning verkställts huruvida kastningsfallet orsakats av Bangs abortbacill.

Har djurägaren brutit mot de för bekämpandet gällande föreskrifterna, eller har inom besättningen inträffat kastningsfall, som orsakats av Bangs abortbacill, eller har djur reagerat positivt vid blodprovsundersökning eller kan eljest befaras, att sjukdomen på nytt inkommit i besättningen, skall friförklaringen återkallas. Har återkallelse skett allenast av den grund, att ett djur reagerat positivt vid blodprovsundersökning, och finnes vid de tvâ när-

mast följande blodprovsundersökningarna, av vilka den sista skall hava

ägt rum tidigast två månader efter återkallelsen, att intet djur i besättningen över ett års ålder reagerat positivt, skall ny friförklaring meddelas.

Veterinären skall återkalla friförklaring tills vidare i avbidan å medicinalstyrelsens beslut. _

Medicinalstyrelsens meddelande om återkallelse av friförklaring skall lämnas djurägaren i rekommenderad försändelse.

5 §.

Djurägare, som medgivits den i 1 § första stycket omförmälda förmånen, äger å statens veterinärbakteriologiska anstalt erhålla kostnadsfri undersök-

av de varom veterinären i överensstämmelse med medicinalning blodprov, föreskrifter för bekämpandet förordnat. Därjämte skall veteristyrelsens nären av statsmedel erhålla det arvode, som jämlikt 9 § 12 a) i veterinärtaxan den 8 december 1933 tillkommer honom för blodprovstagningen, i vad avser de fem första djuren i besättningen. Under den tid är tillika berättigad att å

friförklaring gäller, djurägaren

anstalt erhålla kostnadsfri undersökning av

statens veterinärbakteriologiska

fosterhinnor från djur, som kastat.

6 §.

Har enligt medicinalstyrelsens föreskrifter bekämpat sjukdodjurägare

men inom och finner medicinalstyrelsen, att genom nedslaktsin besättning, av eller enstaka djur sjukdomen skulle kunna fullständigt

ning något några

utrotas i där sådant utrotande kan anses vara besättningen, äger styrelsen, av stor för bekämpande inom orten i övrigt, medgiva

betydelse sjukdomens

att för som sker snarast och senast inom

djurägaren nedslaktning, möjligt

undfå av statsmedel med femtio kronor för varje

fjorton dagar, ersättning

i åldern 6 månader-2 år och kronor för varje djur över

djur sjuttiofem

två års ålder. som skall nedslaktas, skall vara märkt på sätt medicinalstyrelsen Djur, föreskrivit. utbetalas av som vill komma

Ersättningen medicinalstyrelsen. Djurägare,

i skall till insända intyg av veterinär eller av

åtnjutande därav, styrelsen

två utvisande, att det märkta djuret nedslaktats.

trovärdiga personer,

Har för erfordrats särskilt besök av veterinären i besättningen,

märkningen

är denne till ersättning av statsmedel härför enligt gällande

berättigad

tjänstetaxa.

7 §.

Finnas för att inom besättningen hindra sjukdomens

förutsättningarna

uppkomst eller motverka dess spridning och utrota densamma icke längre föreligga, skall medicinalstyrelsen, sedan av åtgärden berörda djurägare blivit hörda, förordna om upphörande av den i 1 § första stycket omförmälda förmånen. Sådant förordnande må ock meddelas, där djurägaren försummat vad honom enligt 2 och 4 §§ åligger; gäller i ty fall beträffande besättningen av honom utfärdad förbindelse, varom förmäles i 3 §, skall han tillika återstatsverket dess utgifter för av de blodprov och foster-

gälda undersökning

hinnor, som från besättningen under de två sista åren före styrelsens

tagits

beslut ävensom den av allmänna medel, som må hava utgått för

ersättning

under samma tid verkställd Majzt medgiver, där så

nedslaktning. Kungl.

befrielse från eller nedsättning av

prövas skäligt, återbetalningsskyldighet

det belopp, som djurägaren skall återgälda till statsverket.

2 kap. Om särskilda åtgärder i vissa trakter.

8 §.

Har inom län eller del därav sjukdomen icke mer än ringa för-

utbredning,

ordnar Konungen, på medicinalstyrelsens, efter hörande av vederbörande hushällningssällskap, gjorda hemställan, att jämväl bestämmelserna i 9-13 §§ där skola äga tillämpning.

9 §.

Har djurägare, som misstänker, att djur i hans besättning lider av sjukdomen, insänt fosterhinnor från djuret till statens

veterinärbakteriologiska

anstalt, skola de kostnadsfritt undersökas beträffande förekomsten

av sjukdomen.

Har veterinär, som funnit sig hava anledning misstänka sjukdomens förekomst inom en besättning, insänt fosterhinnor eller blodprov från ett eller flera djur i besättningen till statens veterinärbakteriologiska anstalt, skall kostnadsfri undersökning därav ske.

Vid insändande av prov skall uppgivas ändamålet med undersökningen, djurägarens namn och hemvist, djurets namn och ålder samt den fastighet, där detsamma finnes uppställt, ävensom namnet på vederbörande tjänsteveterinär eller, där annan veterinär anlitas, namnet på denne.

Djurägaren och veterinären skola underrättas om undersökningens resultat.

10 §.

Har företagen undersökning givit anledning därtill, äger medicinalstyrelsen förordna veterinär att, i den omfattning styrelsen finner lämplig, inom orten taga blodprov av nötkreatur inom angivna besättningar för kostnadsfri undersökning å statens anstalt beträffande

veterinärbakteriologiska

sjukdomens förekomst. Äro de undersökta djuren icke förut tydligt märkta,

skola de vid undersökningen, på sätt medicinalstyrelsen föreskrivit, förses med igenkänningsmärken.

Förvägras veterinären att taga nödiga blodprov eller att märka djuren, skall länsstyrelsen, efter framställning av veterinären, förordna om handräckning för sådant ändamål.

För åtgärder, som vidtagas jämlikt denna paragraf, är veterinären berättigad till ersättning av statsmedel enligt gällande tjänstetaxa.

11 §.

Sedan den i 10 § omförmälda undersökningen slutförts, skola ägarna till de undersökta djuren ävensom vederbörande veterinär av medicinalstyrel-

77 sen erhålla underrättelse om undersökningens resultat beträffande samtliga undersökta djur. Har sjukdomen konstaterats, ”skall medicinalstyrelsen i underrättelsen meddela anvisningar, huru sjukdomen lämpligen bör be-

kämpas. Finner styrelsen förutsättning föreligga, att genom nedslaktning

av ett mindre antal djur utrota sjukdomen inom det undersökta området, skall detta angivas i underrättelsen, så ock under vilka villkor statsbidrag kan utgå för ändamålet; och skall i ty fall underrättelsen givas djurägarna i rekommenderad försändelse samt åtföljas av formulär till sådan förbindelse, varom i 12 §förmäles.

12 §.

Hava ägarna till samtliga de djur, vilka i medicinalstyrelsens underrättelse ifrågasatts för nedslaktning, inom tio dagar efter underrättelsens avsändande inkommit till veterinären med skriftlig förbindelse att nedslakta djuren och att fullgöra vad i 13 § föreskrives vid där stadgat äventyr, är djurägare berättigad att för nedslaktning, som sker inom tre veckor efter underrättelsens avsändande undfå ersättning av statsmedel med femtio kronor för varje djur i åldern 6 månader--2 år och sjuttiofem kronor för varje djur över två års ålder. Tredskas djurägare att nedslakta djur, ehuru han förbundit sig därtill, skall nedslaktning ske genom länsstyrelsens försorg på djurägarens bekostnad.

Ersättningen utbetalas av medicinalstyrelsen. Djurägare, som vill komma i åtnjutande därav, skall till styrelsen insända intyg av veterinär eller av två trovärdiga personer, utvisande, att det märkta djuret nedslaktats.

13 §.

Har djurägare tillgodonjutit den i 12 § omförmälda ersättningen, bör han vid inköp av djur, som icke tillhör friförklarad besättning och ej heller härrör från område, där epizootilagen den 12 april 1935 äger tillämpning med avseende å sjukdomen, rådfråga vederbörande tjänsteveterinär rörande faran för smittspridning genom djuret eller ock avfordra säljaren veterinärintyg rörande sjukdomens förekomst i dennes besättning. Har djurägaren gjort sig skyldig till underlåtenhet härutinnan, och yppas sjukdomen på nytt i hans besättning inom två år från det nedslaktningen skedde, skall

djurägaren återgälda, vad av allmänna medel utgått såsom ersättning för

nedslaktningen, där ej sannolikt är, att underlåtenheten icke medverkat till att smittan inkommit.

3 kap. Allmänna bestämmelser.

14 §. Bestämmelser skyldigheter skola i tillämpliga delar

angående djurägares

hava avseende jämväl å ställföreträdare för djurågaren.

att vad i denna kungörelse stadgats rö-

Medicinalstyrelsen äger medgiva, rande statens veterinärbakteriologiska anstalt skall gälla jämväl annat ve-

terinärbakteriologiskt laboratorium.

15 §. Är veterinär till av statsmedel för åtgärd jämlikt

berättigad ersättning

denna skall han i föreskriven ordning insända räkning härå till

kungörelse,

som det att efter av räkningen till medicinalstyrelsen, åligger granskning veterinären uthetala honom tillkommande ersättningsbelopp.

16 §. De närmare som kunna erfordras för tillämpningen av bestämmelser, denna kungörelse, meddelas av medicinalstyrelsen.

17 §. Har beträffande visst område förordnat, att epizootilagen den Konungen 1935 skall med avseende å skall denna

12 april äga tillämpning sjukdomen,

att gälla inom området.

kungörelse upphöra

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag

till

med föreskrift om

Kungl. Maj:ts kungörelse tillämpning

av den 12 1935 med avseende å

epizootilagen april sjuk-

domen smittsam hos nötkreatur infec-

kastning (abortus

tiosus bovis

Bang).

Kungl. Majzt har i anledning av riksdagens beslut, funnit gott förordna som följer:

1 §.

Förekommer sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur icke inom visst län eller del därav eller har den där allenast synnerligen ringa utbred-

ning, förordnar Konungen på gemensam framställning av medicinalstyrel-

sen och lantbruksstyrelsen samt efter hörande av vederbörande hushåll-

ningssällskap, att bestämmelserna i epizootilagen där skola äga tillämpning med avseende a sjukdomen. Vid tillämpningen skola iakttagas de i det föl-

jande givna stadganden.

2 §.

Inträffar fall av kastning, åligger det djurägaren att ofördröjligen och sist inom 24 timmar därom göra anmälan hos vederbörande tjänsteveterinär eller närmast boende veterinär.

Kan det misstänkas, att smittsam kastning föreligger, skall veterinären tillsäga djurägaren att ofördröjligen insända fosterhinnor från djuret till statens veterinärbakteriologiska anstalt eller annat av medicinalstyrelsen

godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium.

Visar undersökning av fosterhinnor, att sjukdomen förekommer, eller har veterinär eljest grundad anledning misstänka sjukdomens förekomst, skall han omedelbart avresa till stället, verkställa nödig undersökning av besättningen, taga erforderliga blodprov av densamma samt insända blod-

proven för undersökning.

3 §.

I fall, som i 2 § avses, skall veterinären enligt av medicinalstyrelsen lämnade anvisningar meddela erforderliga föreskrifter till förhindrande av

smittans spridning.

80 Giver till resultat, att sjukdomen icke förekom-

företagen undersökning

skall veterinären förklara, att föreskrifterna upphört att gälla. mer,

4 §.

Har anledning därtill, skall medicinalsty-

företagen undersökning givit

relsen förordna veterinär att i den omfattning, styrelsen finner lämplig, inom orten av nötkreatur för undersökning å statens veteri-

taga blodprov närbakteriologiska anstalt eller annat veterinärbakteriologiskt laboratorium,

som bestämmer, beträffande sjukdomens förekomst. medicinalstyrelsen

5 §. Har konstaterats å visst ställe, skall medicinalstyrelsen giva sjukdomen vederbörande länsstyrelse meddelande därom. Länsstyrelsen åligger att omedelbart förklara sådant ställe smittat tillika med omkringliggande område i den utsträckning, som prövas erforderlig.

6 §. skall förordna om nedslaktning av alla smittade djur Medicinalstyrelsen som avses med smittförklaring, eller, där styrelsen för att i besättning, hindra så finner lämpligt, av hela besättningen.

smittspridning

Finnes viss vara särskilt värdefull ur avelssynpunkt, äger mebesättning dicinalstyrelsen, efter samråd med lantbruksstyrelsen, medgiva undantag från under att sådana vidtagas, som

nedslaktning, förutsättning åtgärder

prövar erforderliga till förhindrande av smittans spridmedicinalstyrelsen ning. ’ 7 §. I övrigt skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 12 1935 (nr med närmare föreskrifter angående bekäm-

april 106)

pande av smittsamma husdjurssjukdomar.

Denna kungörelse träder i kraft den

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

- Sid. Skrivelse till Konungen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3 I. Den smittsamma kastningens karaktär och smittvägar . . . . . . . . .. 5 II. Diagnos av sjukdomen och åtgärder mot densamma . . . . . . . . . . .. 12 III. Kort redogörelse för främmande lagstiftning . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . 19 IV. sjukdomens utbredning inom Sverige. Förluster orsakade av densamma . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 25 V. Frågans hittillsvarande behandling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 31 VI. Principerna för ämbetsverkens förslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 37 VII. Åtgärder inom område, där sjukdomen är spridd . . . . . . . . .. . . . . . . 39 VIII. Åtgärder inom område, där sjukdomen är mindre spridd . . . . . . .. 54 IX. Åtgärder inom omrâde, där sjukdomen icke förekommer eller är synnerligen sällsynt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 58 X. Central organisation av hekämpandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 64 XI. Kostnadsberäkning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 68 I XII. Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 71 Författningsförslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 73

6—-716887

I fden Ö j -t_ciiay1cdhi1_1'gs‘~0‘0é.hav\dil_mingsv’ex-l{,saxfr;heten-sa :mçdøsarqmanhânåandñi - I x .. lxxa.rnk.‘=m-m- I l.: SDÖFSWN-láfñ ;61;a_Iid_e‘jordbr_ukt;1 ans: ¥6rs.19s»nu he {in pqrsqigalsiii

f E g.af1‘g.I; _lt7 ‘t(i.l’1.-

Ii-1_hjIa‘agen’’ ocIi..St 2n!

ed q . aâr-:nchtuxarsxas.raranaekve-sâ-zxzüv* sárbçtç statliga tgxhets»

jn{om vissa

’ mi* tggsxittaihg»an

Vgasterbouqns och Nombo- L 5 ~

.

K9gnmufiikati«1§§sv‘§spn.

L i: ‘ed m sisa,ålgåråér för: ráfizksåkeg.: heferlé‘ hozande,-I§t‘_s.1;:;g3/fkors ngar ;if. W p‘1an._maliin! Mg sam_ -âämvägarna.g *§auåma_çdahdékáyf?! t {__t;nv;’;g’*(_c}1~v1a áutomdbilâkatiemedpl “till sakerhetéazloydmn .dylika ‘korsrlihgar.‘ [1§]

_1terhu_r¢dningen.‘Béiixy _ame?m d .fârslai “ v§ngk;‘:penningl91te3‘i;W4] — ”j Vfiemashessufidersaxpnxngenden .-31 ’\111:,193§e.‘I12 embi désutredningánshetâxiknnd i. ’Bet:_mk_ande_och - J- njnga,om *utbildning -a h;t:;a_den,11.6}-