Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 2

''of* National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

^,

S T A T E N S O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1937:2 FINANSDEPARTEMENTET

SOCIALISERINGSIDÉER OCH SOCIALISERINGSPRAXIS I SOVJETUNIONEN II

S T O C K H O L M 1

9 3 7

O . \A,k

Statens offentliga utredningar 1 9 3 7 Kronologisk förteckning 1 Socialiseringsproblemet. 2. Hushalls- I 2. Socialiseringsidéer och socialiserings] ' räkningens problem och faktorer. Tiden. praxis i Sovjetunionen. 2. vij, 140 s.; Fi. viij, 173 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm

Bokstäverna me

SOCIALISERINGSIDÉER OCH SOCIALISERINGSPRAXIS I SOVJETUNIONEN II

STOCKHOLM TRYCKERIAKTIEBOLAGETTIDEN 1936

\Ko^

Förord. Enligt Kungl. Maj :ts uppdrag överlämnas härmed till offentligheten andra delen av en för Socialiseringsnämnden utförd framställning av socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. Denna del behandlar N E P (Den nya ekonomiska politiken). I en senare utkommande del fullföljes framställningen över Femårsplanens period. Stockholm i november 1936. Rickard Sandler.

DEN NYA EKONOMISKA POLITIKEN NEP

Innehåll. Sid.

Allmän karakteristik av perioden. NEP:s etapper . .

1 Allmän karakteristik Första etappen: ekonomiskt kaos Andra etappen: återuppbyggandet Tredje etappen: nybyggandet

1 9 15 20

Kapitalismens renässans Agrarpolitiken Hungersnöden och kapitalismens renässans Hantverk och småindustri Privathandeln Industrins privatisering Koncessionspolitiken Finansväsendet Kriser

23 23 28 38 41 44 56 64 79

Kommandofästena och Sovjetmaktens manövreringspolitik Inledning Industrins organisation Statstrusterna Syndikaten Manövreringskonsten. Saxkrisen Kriserna i sovjethushållningen Land och stad Kapitalrekonstruktionens och kapitalackumulationens problem Marknadsproblem

80 80 82 83 94 99 108 110 119 129

ALLMÄN KARAKTERISTIK AV PERIODEN. NEP:s

etapper.

Vad hände i mars 1921 ? Som var av den betydelse, att en Allmän kahelt ny period i sovjethushållningen räknas från denna tid- raktertsttk, punkt ? Kronstadtmatrosernas revolt försök •— krönande en hel serie bonderesningar under vintern — hade just slagits ned. Den kommunistiska partikongressen var samlad. Lenin talade om sovjetmaktens ekonomiska politik och krävde ett beslut utan omgång: "Redan i kväll måste radion kunna berätta åt alla håll i världen, att regeringspartiets kongress i princip ersatt kontingenteringen med en skatt och . . . att härigenom förhållandet mellan proletariatet och bondeklassen ställts på fast grund." Det beslut som Lenin fordrade och fick den 21 mars 1921 gällde bondebefolkningens naturalbeskattning. Spannmålsrekvisitionerna från krigskommunismen skulle upphävas. Men de skulle utgå i form av en efter legala normer pålagd skatt. Hur kunde detta bli en gränspåle mellan historiska perioder? Var det något annat än en av de vanliga kastningarna i sovjetpolitiken, en episod bland många uti de strömskiftningar som än stramade åt, än lossade bondebefolkningens band? Nej, det var icke blott en sådan kastning. Det var en kursförändring, som för åratal framåt i viktiga hänseenden satte en ny prägel på sovjethushållningen. Spannmålsskatten in natura blev ingen isolerad företeelse. Själv försvann den efter 1—Sovjet II.

2 en tid men den hade då introducerat en ny ekonomisk politik. Den var det första symptomet — följt av en lång rad sådana på alla det ekonomiska livets områden — på att en förändrad åskådning bestämde sovjetmaktens aktion: NEPperiodens i stället för krigskommunismens. Och vilja vi klassificera denna åskådning på ett mindre färglöst sätt än blott som en "ny politik", låt oss då ta den beteckning Lenin själv använde: N E P är statskapitalism. Ofta sättas märkesstenar i historien av människor som icke veta vad de göra. Allt talar emellertid för att den vilja, som drev igenom vändningen till den Nya ekonomiska politiken, var medveten om avgörandets vikt, ja kanske rent av om dess räckvidd. Den snabbhet och målmedvetenhet, varmed åtgärd beslöts efter åtgärd, på skilda områden av näringslivet men verkande i samma riktning — den krigskommunistiska naturalhushållningens avskrivning — visar det bäst. Men det saknas ingalunda klara verba från N E P : s starkaste pådrivare: Lenin. Lenins hållning till krigskommunismen kan betecknas som vacklande och tvetydig. I april 1919 hade han uttalat, att "krigskommunismen var framkallad av kriget och den ekonomiska kollapsen. Den var icke och kunde ej vara en politik som svarade mot proletariatets ekonomiska syften. Den var en temporär åtgärd" (Dobb, s. 96). Men som vi ha funnit, Lenin tillstyrkte som nödvändiga de desperata åtgärder decemberkongressen 1920 anbefallde, själva kulminationen av krigskommunismens idéer, vitt skilda från dem Lenin hade förkunnat under revolutionens första halvår. Nu finna vi åter Lenin uppta denna samma tankegång. Med beslutsamhet och kraft hamrar han in i kommunistpartiets medvetande statskapitalismens nödvändighet. Nu talar han utan betänkande om att "vi tyvärr begingo det felet att besluta oss företa den omedelbara övergången till den kommunistiska produktionen. Tyvärr: eftersom redan en kort erfarenhet gjorde oss övertygade om villfarelsen i denna konstruktion, vilken stred emot vad vi förr skrivit om övergången från kapitalism till socialism, övertygade om att det är omöjligt att nå fram ens

3 till kommunismens understa stadium utan att passera perioden av socialistisk räkneläggning och kontroll". (Pollock, s. 101.) I skriften "Om natur ölskatt en" uttalar Lenin en månad efter NEPbeslutet, att vad som nu sker icke är något nytt utan en återgång till den hushållningsform, som man år 1918 offrat för en "genom yttersta nöd, krig och förödelse framtvungen krigskommunism, en återgång till statskapitalismen". Man hade redan i oktober 1918 utfärdat en lag om naturalskatten, men på grund av inbördeskriget kom den aldrig till utförande (Pollock, s. 124). Vad som ena gången kallas "socialistisk räkneläggning och kontroll" generar Lenin sig icke alls att annars benämna "statskapitalism". Lenin säger: "Kapitalismen är ett ont jämfört med socialismen. Kapitalismen är ett gott jämfört med medeltiden, jämfört med småproduktionen, med den med småproducenternas splittring förbundna byråkratismen". Det gäller blott att "leda kapitalismen in i statskapitalismens fåra" och utnyttja den "som mellanled mellan småproduktionen och socialismen, som medel, väg och metod att höja produktivkrafterna". Så kan han nu också om den alternativa politiken — just krigskommunismens — den att "stoppa och förbjuda varje utveckling av privat ickestatlig byteshushållning, d. v. s. av handeln, av kapitalismen, vilken är oundviklig då det finns miljoner småproducenter" proklamera: "En sådan politik skulle vara en dumhet och betyda självmord för det parti, som försökte sig på den. En dumhet, ty denna politik är ekonomiskt omöjlig. Ett självmord, ty det parti, som försökte en sådan politik, skulle ofrånkomligt lida sammanbrott" (Pollock, s. 119). I utvecklingen av motiverna för naturalskatten framhåller Lenin, att statskapitalismen står "ekonomiskt ojämförligt högre" än krigskommunismen och erinrar just i denna sin skrift om sitt eget uttalande från september 1917, att "statskapitalismen är den fullständigaste materiella förberedelsen till socialismen, dess förgård" (Pollock, s. 124—125). Uti en annan skrift från samma år visar sig Lenin fullt klar över räckvidden i kurs-

förändringen: "Omsättningens frihet betyder handelns frihet, handelns frihet betyder emellertid: tillbaka till kapitalismen .. . Vi veta alla . . . att ur denna omsättning och den fria handeln ofrånkomligt framgår varuproducenternas delning i dem som besitta kapital och dem som besitta arbetskraft, delningen i kapitalister och lönarbetare, d. v. s. återställandet av det kapitalistiska löneslaveriet, vilket icke är något från himlen nedfallet utan i hela världen växer upp ur den agrara varuproduktionen" (Pollock, s. 121). Lenin, vars starka sida var förmågan att snabbt och intensivt uppfatta ett visst läges möjligheter och krav, handlade lika resolut nu, då det gällde att vrida om rodret för att föra sovjetpolitiken in i statskapitalismens farvatten, som då han mitt i en tveksam krets gav signalen till maktens gripande 1917. Den nya ekonomiska politikens program — för Lenin ingenting nytt som vi veta — gick i grunden ut på att finna ett socialt jämviktsläge, i vilket sovjetmaktens politik var möjlig. Krigskommunismen hade utmynnat i den erfarenheten, att nyckeln låge i förhållandet mellan arbetarklass och bondeklass. Sovjetpolitikens berömda smytjka, bruten alltifrån juni 1918, måste återställas. Det var icke tal om att pruta av på kommunistpartiets maktutövning "i proletariatets namn", ej heller om att överge sådana kommando fästen som statens herravälde över banker, storindustri, kommunikationsväsen etc. Den ånyo lössläppta kapitalismen skulle genom detta grepp hållas bunden och statsmaktens möjlighet att forma utvecklingen hän emot en klasslös stat bibehållas vid full kraft. Men man måste ta hänsyn till att den miljö, vari sovjetmakten nu en gång hade att manövrera, var ett bondeland till sin övervägande del. Därefter måste sovjetpolitiken inställa sig och för en övergångsperiod finna ut sådana former av ekonomisk organisation, som voro i harmoni med denna sociala grundstruktur. Med sovjetmaktens grepp bibehållet över de kraftcentra, vilka främst tilltroddes makten över utvecklingen, skulle miljön en gång bli en annan och med grundstrukturen även överbyggnaderna i samhället förändras. Men då var den

5 enda möjliga organisationen att utgå ifrån vad Lenin kallat statskapitalism, ett system vars centrum är ett marknadsutbyte mellan städernas socialiserade industri och landsbygdens efterblivna individuella bondehushållning, med den baktanken att den senare skulle undan för undan modifieras efter den förras intresse. Medlet att åstadkomma denna progressiva modifiering såg Lenin i två ting: elektrifiering och kooperation (Dobb, s. 160—161). Det talar en alldeles ny anda ur sådana ord som dessa av en utav Lenins profeter, Bucharin: "Frivilligt skola bönderna sluta sig samman för att i lantbrukskooperativa föreningar göra sig delaktiga av den nya agrarteknikens fördelar . . . Den lille producenten skall ej dras in uti den nationaliserade hushållningens rayon medelst utomekonomiska tvångsmedel utan huvudsakligen genom de fördelar, som tillfalla honom genom traktorn, det elektriska ljuset, lantbruksmaskiner o. s. v. Han skall till sin egen fromma bli omgärdad med elektriska ledningar, vilka föra med sig den livsskapande energi som befruktande inverkar på hela ekonomin" (Pollock, s. 76). För att omvandla samhällets ekonomiska basis måste problemet om industriproduktionen och industriorganisationen lösas. I ett efterblivet land som Ryssland kunde lösningen icke vinnas utan att "lära av kapitalisterna". Framför allting annat var en ting nödvändig. Erfarenheten från 1919 och 1920 hade visat, att den nödvändiga överskottsspannmålen om 400 miljoner pud för att livnära städer och arbetare icke kunde skaffas fram på krigskommunismens vägar. Därför måste nu ett marknadsbyte återställas mellan land och stad, statens monopol på all handel falla och rekvisitionerna ersättas av en ordinär beskattning in natura. Härmed följde åter, att den extrema administrativa centralisationen måste störtas från sitt högsäte, att industriavdelningar eller företag skulle vänjas att försörja sig från marknaden och avsätta till marknaden, att kooperationen inte längre kunde kvarhållas i ställningen av en statskommissionär, att naturahushållningen överhuvud måste ge plats för pen-

6 ninghushållning, varur under de nya betingelserna naturligt framkom behovet av ordning i penningväsendet. Alla dessa olika drag, som efter vad vi närmare skola utveckla utmärka N E P , framgå med påtaglig logisk följdriktighet ur det steg, som togs i mars 1921. Vilket följaktligen markerar en verklig och väsentlig vändning i sovjetpolitiken, därmed på alla områden förändrande sovjethushållningens struktur. Det har varit en ivrigt propagerad och länge mycket allmänt i Europa accepterad uppfattning, att denna Nya ekonomiska politik helt enkelt innebar en kapitalismens renässans i Sovjetryssland. Den uppfattningen har på sina håll vidmakthållits ännu ett gott stycke in på den allra senaste utvecklingsfasen av sovjetekonomin. Och först då de begynnande resultaten av Femårsplanen uppenbarat omfattningen av sovjetsocialiseringens nya offensiv har man börjat fatta, att denna renässans var en illusion. Det fanns verkligen gott om anledningar, att i företeelserna under åren 1921—27 se en fortgående omvandling i kapitalismens riktning. Detta skall framgå av det kapitel som i det följande ägnas just åt kapitalismens renässans. Man fäste sig, från denna utgångspunkt, icke så mycket vid kommunisternas egen uppfattning av NEPpolitiken. Det vore ju begripligt, att det nederlag för den kommunistiska — somliga sade för den socialistiska — ideologin det innebar att börja efterapa kapitalismens företeelser, skulle täckas bakom hela moln av fraseologi. Ryssland på återgång till kapitalismen, det var i alla fall verkliga innebörden. Människan tror ju ofta det hon vill tro och ser det hon vill se. Så här. I åratal invaggade sig Västeuropa i föreställningen, att det var på upphällningen med sovjethushållningen och bara en tidsfråga, när detta faktum ej längre skulle kunna döljas av sovjetmaktens illusionskonster. Men det var inom den kapitalistiska ideologins krets man denna gång bedrog sig själv. Man såg bara medaljens ena sida. Det fanns emellertid två.

7 Vad man slöt ögonen för eller icke tillbörligt uppskattade var att sovjetmakten under N E P aldrig släppte och aldrig tänkt släppa ur sitt grepp folkhushållets kommando fästen och nyckelpositioner och att den beredde sig på att från dessa öppna en ny offensiv, så fort gynnsammare förutsättningar hunnit skapas. Det vare oss fjärran att vilja påstå, att det fanns någon utformad mobiliseringsplan som med full konsekvens fullföljdes under hela tiden. Men där fanns en grundtanke, som aldrig släpptes och vars realiserbarhet då och då prövades, tills erfarenheten själv visade att de väntade förutsättningarna inställt sig. I stort sett har den kommunistiska teorins uppfattning av N E P visat sig riktigare än den länge bland kapitalismens teoretici gängse. N E P var ett återtåg — bestridandet härav från kommunistiskt håll är orimligt — men det var icke nederlaget. Snarare en strategisk reträtt för att samla krafter och förbereda en ny mera lyckad frammarsch. Frontangreppet under krigskommunismen hade misslyckats. Nu försökte man det långsamma manöverkrigets metoder. Att det förhåller sig så framgår ock av den svårighet det bereder att sätta en bestämd gräns mellan NEPperioden och den senaste fasen i sovjethushållningen. I Pollocks framställning, som är förd fram till hösten 1927, indelas NEPperioden i tre etapper. Den första omfattar tiden mars 1921—hösten 1923 med signaturen Ekonomiskt kaos. Den andra räcker från oktober 1923 till oktober 1926, dess beteckning är Återuppbyggandet. N E P : s tredje fas, kallad Nybyggandet, begynner med hösten 1926 och räcker — hur länge? Ja, det är frågan. Hos Pollock räcker den så långt framställningen går och framstår vid dess slut icke som en avslutad period. Tvärtom har man intrycket att befinna sig mitt i dess utveckling, då Pollock bryter sin framställning på tröskeln till Femårsplanen. Denna förefaller just vara det konsekventa fullföljandet av de för Nybyggandet säregna företeelserna inom sovjethushållnin-

8 gen. Från den valda indelningsgrunden går här ingen gräns mellan N E P och Femårsplanens period. Vill man särskilt framhäva skillnaden mellan rekonstruktionens och nykonstruktionens tid — och viktiga ekonomiska drag särskilja dem — så borde man sätta gränsmärket vid hösten 1926. Låter man NEPperioden innefatta även följande hushållningsår, så får man från den valda indelningsgrunden inrymma även fortsättningen under NEP. I vissa väsentliga hänseenden kan man nog i själva verket säga, att Femårsplanens tid är en fortsatt NEP, under vilken tid medaljens andra sida mer och mer utpräglas. Då vi i denna framställning av sovjetsocialiseringens företeelsevärld finna det ändamålsenligt att i en tredje huvudavdelning behandla utvecklingen från och med Femårsplanens praktiska tillämpande, så är indelningsgrunden en annan. Ur planhushållningens synpunkt markerar Femårsplanen en så betydelsefull förändring, att just denna avgränsning synts särskilt motiverad. Senare tillkomma andra särdrag — lantbrukskollektiviseringen — som ge sin starka färg åt den senaste perioden. Men det bör här framhävas med styrka, att mycket av N E P lever kvar under densamma. Endast med denna reservation blir det befogat att som här under en huvudavdelning, som benämnes efter NEP, sammanföra sovjethushållningens företeelser och förändringar under tiden 1921—1927. Särskilt ur två huvudsynpunkter är det här av intresse att skärskåda en så avgränsad NEPperiod. Den första: vilka företeelser voro karakteristiska för folkhushållets lossande ur krigskommunismens järnbojor? Den andra åter, vilka grundvalar skapades under N E P för den planekonomi, som utmärker samtida sovjethushållning? Den första synpunkten ger utblick över många principiellt intresseväckande problem rörande vad man kallat "övergångshushållning", därmed då att förstå ett mellanstadium med blandning av kraftigt accentuerade kapitalistiska utvecklingsfenomen och likaså kraftigt markerade aktioner för att styra ut-

9 vecklingen hän emot planerad ekonomi. Med den andra synpunktens anläggande vinnes, att N E P : s konstruktiva betydelse för den nuvarande epoken kommer i dagen. Med en analys av industriorganisationen under N E P har exempelvis till stor del klarlagts, hurudan den organisatoriska strukturen är inom den socialistiska sektor, med vilken det samtida planarbetet manövrerar. Då syftet med denna framställning ingalunda är att skriva sovjets ekonomiska historia utan att analysera företeelser inom sovjetsocialiseringen, som äro av mera allmänt och principiellt intresse, måste den kronologiska synpunkten helt träda i bakgrunden. Vi finna oss sålunda berättigade — för att kunna ge en teoretiskt mer sammanhängande bild av den moderna sovjetryska planhushållningen — att till den tredje huvudavdelningen överföra behandlingen även av det förberedande planarbete som utfördes före 1928 och sålunda koncentrera denna andra avdelning på analysen av de nyss nämnda tvenne huvudsynpunkterna. En kortare, kronologiskt sedd sammanfattningav hela den nu i behandlingen indragna perioden är emellertid ägnad att underlätta förståelsen av de senare följande mer efter företeelsernas art anordnade analyserna. Denna sammanfattning ges väsentligen med Pollock som källa. Karakteristiken av de första åren av N E P som ett ekono- Första etapmiskt kaos motiveras sålunda: Tyglarna för privat verksamhet Pen: ?,°~ . . nomtskt släppas mer och mer lösa efter krigskommumsmens strama kaos. centralism. Marknaden och privatkapitalet återuppträda. Men då ingen klarhet från början råder om hur långt man skall gå i lossandet av de forna banden, inträder först en epok av allmän ekonomisk oreda, som kan förliknas vid övergången från feodaltidens bundna hushållning till den fria konkurrensen (Pollock, s. 134). Liksom ett och ett hälft sekel tidigare i Frankrike komma kaotiska krafter, som varit fängslade, till utlösning. En feberaktig enskild verksamhet kommer till synes, och statsmakten experimenterar på måfå för att finna sig tillrätta i de nya förhållandena.

10 För att rädda livet hade sovjetmakten släppt spannmålsrekvisitionerna — förut betraktade just som medlet att bevara livet. Man räknade med att skatten in natura skulle under alla förhållanden ge 240 miljoner pud, minimikvantiteten för att täcka de mest trängande behoven för hären och arbetarna. En medelskörd beräknades böra ge ett överskott av 500 miljoner pud. Skatten belastade alltså bönderna med halva detta överskott, och det menade man att de skulle tåla och därtill vara villiga att avstå mer genom fritt utbyte. Ty detta var det principiellt viktigaste i den nya lagstiftningen, att sen staten tagit sin skatt, skulle bönderna fritt förfoga över sina förråd. För byteshushållning frigavs den lokala omsättningen. Man tänkte sig — bibehållande rudimenter av den krigskommunistiska tankegången — att detta nu frigivna utbyte skulle med kooperationen som förmedlare gestalta sig som ett direkt varubyte in natura mellan stad och land. Det visade sig dock snart, att man inte kunde hejda processen som satts i gång med principbeslutet om fritt utbyte. I juni 1921 måste man släppa inskränkningarna ifråga om penningens omlopp, i augusti delvis frige den inländska varuomsättningen och i december överge den sista inskränkningen i den fria handeln inom landet. Men man undgick icke en katastrof för folkförsörjningen. Marsbeslutet hade kommit i sista stund, då vårbrukets omfattning redan var given. Övermäktiga naturomständigheter kommo till, en svår torka under sommaren. Ryssland fick uppleva den fruktansvärda hungersnöden 1921, då ungefär 5 miljoner hungrade ihjäl. De båda följande åren var skördeutfallet däremot gott. De svårigheter, som då uppträdde, kunde naturen inte skyllas för. Förhållandena inom jordbruket reglerades under NEPidéernas inflytande genom den nya agrarlagstiftningen av oktober 1922, baserad å nyttjanderätt på obestämd tid, en slutpunkt, trodde man i många år, för den ryska agrarrevolutionen. Tendensen till "privatisering" gjorde sig även inom industrin gällande. I maj 1921 förbjöds fortsatt konfiskering av

11 företag och det allmänna nationaliseringsdekretet av 1920 upphävdes. I slutet av oktober 1921 bestämdes, att alla företag som icke 17 maj samma år faktiskt voro i statens regi skulle, även om de formellt voro konfiskerade, återgå till sina ägare. En privat företagarklass kunde alltså nu växa fram. Denna enskilda industri uppvisade alla den ursprungliga ackumulationens utväxter, inbegripet arbetskraftens måttlösa utsugning i de igångsatta privata företagen. Att märka är emellertid, att privatkapitalets rörelsefrihet på det hela var begränsad till små och medelstora företag. Visserligen voro även storföretag i princip öppna för privat företagarverksamhet. Men i praxis uppstodo privata storföretag endast i formen av utländska koncessioner. Förutom koncessionering till utlänningar — som man tidvis ställde stora förhoppningar på — förekom, och det i mycket större omfattning, utarrendering av företag som voro i statens ägo och som man ville ha igång eller vilkas produktivitet man ville höja genom att låta privat företagsamhet försöka sig på uppgiften. Vad man ville vinna var att få slut på sådant som att t. ex. hälften av de 1,700 sko fabrikerna stodo stilla, medan det rådde största brist på skodon. Varför skulle vi icke, säger en sovjetskriftställare från denna tid, arrendera ut dessa företag till kooperativer eller rent av till privatpersoner? Så länge råvarorna voro monopoliserade kunde vi inte göra det, då hade vi bara uppnått slöseri med material. Men sedan den fria marknaden öppnats för anskaffning av råvaror, framstår arrenderingen som något alldeles naturligt (Pollock, s. 124). Den alltjämt nationaliserade delen av industrin — så gott som all storindustri och delar av den medelstora — gäller det att få på fötterna medelst en bättre organisation. NEPlagstiftningen krävde en organisation efter principen "deficitlöshet". Företagen skulle nu bära sig. Och de lämnades att själva skaffa sig behövliga råvaror, sedermera ock medel för att avlöna sina arbetare. Till en början bibehöll man arbetarnas livsmedelsförsörjning via Narkomprod, men redan i slutet av 1921 var antalet genom denna institution förplägade nedbragt till 8 miljoner från 38 miljoner under 1920 (Pollock, s. 138).

12 Den glavkistiska organisationen kunde nu icke brukas. I stället grundades smärre produktionsorganisationer, de s. k. trusterna, vilka tillkommo på ett fullkomligt anarkiskt sätt. Innan handelsapparaten hunnit utbyggas, voro förhållandena till marknaden kaotiska. Ehuru produktionen var mycket ringa kunde avsättningssvårigheter mycket väl inträda, då marknaden till en början var trång och köpkraften ringa. Läget karakteriserades av att företagen måste leva ur hand i mun, i brist på driftkapital voro de ej i stånd att lämna kredit. Därtill kom ständigt växande inflation, bokföringens "asiatiska" tillstånd, bristen på köpmannamässig erfarenhet hos driftsledarna och hela den kvardröjande föreställningsvärlden från krigskommunismen, enligt vilken det bara var fråga om att producera utan hänsyn till kostnaden (Pollock, s. 139). Och för den prisbildning, som nu ånyo skulle fylla regulatorns roll, hade man — efter det krigskommunismen under flera år vant hushållningen av med fria priser — ingen annan hållpunkt än förkrigspriserna. Under dessa betingelser uppträder den företeelse som kallats "realisationerna" inom sovjetindustrin, ett bortslumpande av varorna för att hålla produktionsprocessen flytande. På våren 1922 fick emellertid industrin pröva på en avsättningskris, ty den efter hungersnöden hopkrympta marknaden hade en ytterst ringa köpkraft för industrivaror. Under sommaren 1922 blev läget gynnsammare för konsumtionsmedelsindustrierna, en uppstigande linje framträder ifråga om produktion och pris. Den goda skörden hjälper under prisstegringen. I september hade prisnivån för dessa industrier passerat självkostnadsgränsen och steg därefter varaktigt under lång tid framåt. Spannmålspriserna gingo däremot nedåt. Sovjetryssland fick göra bekantskap med den beryktade "prissaxen", som behärskade den ekonomiska politiken under 1923. I oktober 1922 erhöllo bönderna i industrivaror något mindre för sin spannmål än före kriget, i april 1923 fingo de hälften, på hösten samma år bara en tredjedel. Trusterna förde en hänsynslös monopoliseringspolitik. LTtan framgång krävde Trotskij

13 redan under våren den s. k. "varuinterventionens" politik, (1. v. s. import av utländska färdigfabrikat för att tvinga sovjettrusterna till prissänkningar. Deras monopolpolitik ledde i sin fullföljd till den svåra avsättningskrisen hösten 1923, vilken bildar gränsen för N E P :s första etapp. De kaotiska förhållandena under denna period äro till mycken del att tillskriva den omständigheten, att marknaden ännu icke kunde fylla den roll de centrala myndigheterna hade fråntagit den under krigskommunismen. Det långsamma återställandet av marknaden är därför av särskild betydelse att notera. För att få en lättare översikt över marknaden ville man utnyttja kooperationen. Det syftet tjänade ett dekret i april 1921, enligt vilket varje medborgare obligatoriskt skulle vara medlem av en konsumtionsförening. Som deras uppgift tänkte man sig desslikes den att hålla privathandeln i schack. De visade sig emellertid föga skickade att konkurrera med de privata köpmännen. Även i städerna trängde privathandeln fram med stor kraft, på landsbygden härskade den nära nog oinskränkt. Detta gäller detaljhandeln, som vid slutet av 1923 kan sägas vara i den enskilda företagsamhetens våld, medan av grosshandeln tre fjärdedelar lågo i statens hand och 8 proc. i kooperationens (Pollock, s. 143). För marknadsföreteelsernas befästande viktiga etapper voro: reorganisationen av statsbanken i juni 1921 och den fria handelns legalisering i december samt inrättandet av varubörser vid samma tid. Till reminiscenserna får man väl räkna den otympliga metoden att framtvinga varubörsernas anlitande genom ett dekret i september 1922, att alla statsföretagens varuomsättningar utanför varubörserna måste registreras mot hög avgift. De relikter som funnos från naturahushållningen undanröjdes i vart fall mer och mer. Naturallönen förvandlades till penninglön, statens naturalprestationer inskränktes. Själva naturalskatten från bönderna hade före periodens utgång, i maj 1923, omvandlats i en ren penningskatt. Penningväsendet blev därmed allt viktigare. Ett stabilt mynt började framträda som ett första rangens intresse. Året 1922

14 medförde skapandet av en ny räkneenhet, tjervonets, och från början av 1923 är denna allmänt i bruk inom grosshandeln; dess stabilisering faller emellertid på följande etapp. Hela den första perioden var en inflationens tid, med 22,700 biljoner gamla sovjetrubler i omlopp vid höjdpunkten hösten 1923. Vid slutet av N E P : s första avsnitt hade lantbruket uppnått ungefär tre fjärdedelar av förkrigsomfånget, den stora och medelstora industrin var kommen till 35 proc, hemindustrin till 60 proc. av förkrigsnivån. Arbetsproduktiviteten hade förbättrats på sätt denna tablå anger (1913 = 100).

1913 1920/21 1921/22 1922/23

Antal arbetare

Bruttoproduktion

Produktion pr arbetare

100 57 48 56

100 18 27 35

100 32 55 62

Även bildandet av reserver hade gjort framsteg. Järnvägarna, som 1 jan. 1921 hade bränsleförråd för — 11 dagar, förfogade 1 okt. 1923 över en reserv för 70 dagar. Det lokala varuutbyte, varmed N E P introducerades, vidgades undan för undan. Vid slutet av 1923 kunde man tala om en allrysk marknad. Denna marknad behärskades, trots inflationens störande verkningar, av penningen som bytesmedel. Penningen tränger jämväl in på arbetsersättningens fält. Hur naturallönen förändrade proportion visar följande samimanställning: Naturallön i %

januari 1922 juni 1922 oktober 1922 januari 1923 juni 1923 oktober 1923

77,5 54,4 31,i 21,i 15,9 8,9

Men var produktionen i tillväxt, så var även arbetslösheten växande. Den 1 dec. 1922 räknade man en kvarts miljon

15 arbetslösa. Den växande privata sektorn i folkhushållet var tydligen inget hinder mot denna siffras tillväxt. Frånsett vad som sagts om detaljhandeln må framhävas, att i oktober 1923 av de i gång befintliga företagen 72 proc. drevos av enskilda eller kooperativa organisationer (Pollock, s. 146—147). Den stora slagskuggan över sovjetmakten vid denna tidpunkt var, att trots N E P smytjkan var starkt hotad av det växande missnöjet på landsbygden under intrycket av prissaxen. Höstkrisen 1923 var en för sovjethushållningen ytterst kritisk tidpunkt. Vid ingen tidpunkt synes profetian om den snabba återgången till kapitalismen ha varit mer befogad än då. De tre åren hösten 1923—26 kallas återuppbyggandets pe- Andra etapriod, emedan det under denna tid lyckades att sätta i stånd uppiVQaanoch sätta i gång produktionens gamla förkrigsapparat, som undet. der kriget och revolutionen delvis förstörts och därutöver i stor utsträckning bragts att stå stilla, samt att i stort sett nå fram till samma produktionsvolym som före kriget. Vid periodens början var det prissaxen mellan industri- och jordbruksprodukter som främst lade beslag på sovjetmaktens ansträngningar. Genom energiska åtgärder lyckades statsmakten övervinna höstkrisen och få prissaxen att sluta sig. Därtill erfordrades en dubbelsidig politik, dels en stark nedpressning av industripriserna, dels en höjning av spannmålspriserna. Det första åstadkoms genom ett direkt tryck på sovjettrusternas prispolitik, det senare genom systematiska uppköp av spannmål. Som exempel på verkningarna må anföras, att relationen mellan textilvaror och lantbruksprodukter i oktober 1923 var 5 : 1 , ett år senare däremot 2 : 1 , d. v. s. bondens köpkraft var 2 y2 gånger så stor (Pollock, s. 148). En för sovjetmakten särskilt förmånlig biprodukt av denna framgångsrika prispolitik var, att spannmål i betydande omfång kunde frigöras för export. Under 1922/23 hade exporterats inalles 33 miljoner pud, säsongen 1923/24 bragte denna siffra upp till 145 miljoner pud. En avspänning inträdde härigenom i förhållandet mellan bönderna och sovjetmakten. Men då 1924 åter gav en dålig

16 skörd, förvärrades situationen igen. Nu inträffade visserligen icke någon allmän katastrof som 1921. Men för att bemästra situationen fick statsmakten gripa till maximiprissättning vid spannmålsinköp och höga utförsäljningspris. Det inträffade att småbönderna fingo komplettera sina spannmålsförråd till högre priser än de själva förut erhållit. Oron på landsbygden tog sig uttryck i småmord på Sovjets "bykorrespondenter" och en svår bonderesning i Georgien. Den kampanj mot privatkapitalet, som inleddes av sovjetmakten, var mycket till förfång för bönderna, som ondgjorde sig över de nya svårigheterna att komma över industrivaror, vilka av småkrämare fördes ut till byarna. Smytjkan var emellertid alltjämt det ena nödvändiga. Och sovjethushållningen anpassade sig än en gång därefter. Våren 1925 reviderades bestämmelserna om ar render ing av jord och användning av lönarbetare i jordbruk, nedsattes agrarskatten och mildrades åtgärderna mot småhandeln i byarna. Man ansåg sig nu böra "likvidera de sista resterna av krigskommunismen". Friheten att ackumulera proklamerades. Bucharin tillropade bönderna: Enrichissez-vous! (Pollock, s. 158). Denna agrarpolitik tillsamman med vädrets gunst gav goda skördar åren 1925 och 1926, den besådda arealen tillväxte från 86 miljoner desjatiner 1923 till 97 miljoner desjatiner 1926. Dock fick sovjetmakten uppleva två missräkningar, spannmålskampanjen 1925 misslyckades och rubbade hela hushållningsplanen, och under följande år resulterade prispolitiken i en nedgång av de tekniska kulturerna, som allvarligt hotade flera industrier med råvarubrist. Den kurs man nu hade slagit in på medförde ett väsentligt underlättande av klassdifferentieringen på landsbygden. Det är under denna period som förmögenhetsackumulationen hos de välbärgade bönderna lägger grunden till &w/ö£problemet, vilket i fortsättningen spelat så stor roll i lantbrukspolitiken! Nivelleringstendensen under åren 1917—1921 är nu alldeles påtagligt avlöst av en process i motsatt riktning. Att bygga spannmålstillförseln till städerna på den fria handeln måste med de konsekvenser detta medförde ifråga om jordlagstiftningen leda

17 till en stark utveckling av storbondebruket, som hade mest spannmålsöverskott att leverera. N E P :s andra period kan rent av betraktas som en fortsättning på den stolypinska jordreformen. Storbönderna utträda ur miren och samtidigt med deras växande välstånd sker en proletärisering av de fattigaste bondeskikten, som rekrytera en ånyo uppstående lantarbetarklass. Praktiskt taget hela jordbruksnäringen drives nu i privatekonomisk form. Sovjetbruk och lantbrukskollektiver (sovchoser och kolchoser) representera c:a 1 proc. av den besådda arealen och inrymma en allt lägre procent av befolkningen. Den enda hållpunkten för en kollektivistisk inriktning blir kooperationen inom lantbruket, som vid denna periods slut omfattar c :a tredjedelen av bondehushållen (Pollock, s. 166). Vi vända oss så till industrins område. Här framträder återuppbyggandets tendens kraftigt. Utvecklingen 1923—26 tecknas i nedanstående tal (Pollock, s. 150). Kapitalinvestering milj. tjervonets av 1925/26

Bruttoproduktion inom censusindustrin milj. förkrigsrubl.

245 410 872

2,627 4,060 5,797

1923/24 1924/25 1925/26

Med denna stigande produktion följde även en stegring av arbetarnas produktion och genomsnittslön, men samtidigt ock av arbetslösheten (Pollock, s. 150). Produkt pr arbetare

1913 1920 1923/24 1924/25 1925/26

100 14,9 65,7 87,8 99,3

enomsnittslön

100 26,4 73,9 90,9 101,8

Arbetslösa

— — 500,000 883,000 1,085,000

Såväl arbetsproduktiviteten som arbetslönen äro således vid periodens utgång uppe i förkrigsnivån. 2—Sovjet

II.

18 Det stora bekymret vad industrin angår blev nu frågan om det fasta kapitalets amortering. Produktionsökningen vanns nämligen på bekostnad av kapitalets vidmakthållande. Nu var det icke längre "realisationerna" som utgjorde den ömma punkten, utan frågan om det fasta kapitalet. Till periodens viktigaste händelser — av grundläggande betydelse för hela folkhushållningen — var penningväsendets reformering genom stabiliseringen av tjervonetsmyntet. Redan sista kvartalet 1923 hade man uppställt en statsbudget i tjervonets för 3 månader. Det avgörande steget togs i februari 1924, då den gamla pappersmyntfoten avlöstes av ett i stort sett stabilt penningsystem. Från denna tidpunkt har likaså i Sovjetryssland förelegat statsbudgeter av vanlig typ. Såsom Krisjanovskij (s. 78—79) anmärker var Sovjets budget under perioden 1918—20 en natural- och emissionsbudget, under perioden 1921—1923/24 kännetecknades den av kampen mellan pappersemissioner och skatter, men med den därpå följande perioden försvinner pappersemissionen som grundval för budgetväsendet (i budgeten för 23/24 blott 5 y2 proc). Den ekonomiska saneringsprocessen inom folkhushållet avspeglar sig i nedanstående uppgifter rörande periodens budgetutveckling:

1923/24 1924/25 1925/26 1926/27

.. .. .. .. .. .. .. ..

Summa

Skatteinkomster

1,938 2,966 4,017 4,945

789 1,329 1,845 2,314

Andra inkomster Krediter

965 1,426 2,007 2,335

184 211 165 296

Efter den utomordentligt raska frammarsch den privata köpenskapen gjort under N E P : s första år blev det ett av andra etappens huvudproblem att kunna bromsa och indämma privatkapitalet. Enligt officiella uppgifter gingo detaljhandelns om1 Denna siffra ger nära 10 proc. i stället för nyss nämnda 5 Vi proc. (Se Pollock, s. 154.)

19 sättningar till 85 proc. genom privata händer vid tiden för höstkrisen 1923, och vad grosshandeln angår uppges siffran 14 proc, vilken Pollock anser för låg (s. 154). Den statliga prisnedsättningspolitiken blev i många fall ett direkt gynnande av mellanhänderna, som stoppade marginalen i sin ficka. Mot slutet av 1923 öppnas så en häftig offensiv mot privathandeln. Ett särskilt kommissariat grundas för den inre handeln med uppgift att erövra marknaden för statshandel och kooperativ handel. Särskilt väntade man sig mycket av den kooperativa organisationen, vilken statsindustrin ålades att gynna. Mellan denna och kooperationen slötos s. k. generalavtal rörande varuleveranser, allt i syfte att minska privathandelns andel i omsättningarna. Resultatet framgår av följande data (Pollock, s. 157): Antal konsumtionsföreningar

Medlemsantal

Bruttoomsattning mill. tj.

An

P a r t ' handeln ™Q_ Stat-

Koop#

2 milj. 300 (rubel) — — — 1914 12,000 7,1 milj. 1,799 „ 28,2 31,0 40, s 1/10 1924 (23/24) .... 22,621 „ 37,5 35,5 27,o 1/10 1925 (24/25) .... 25,536 9,3 milj. 3,788 „ 42,3 34,0 23,? 1/10 1926 (25/26) .... 27,438 11,4 milj. 6,305

Vad privathandeln beträffar stämma dessa tal dåligt med de å annat ställe meddelade, som äro väsentligt högre. Tabellen torde emellertid i varje fall ha vitsord ifråga om den kooperativa handelns växande roll. Återuppbyggandets period bragte som sitt huvudresultat, att folkhushållet — visserligen på bekostnad av kapitalbildningen — producerade ungefär lika mycket som före kriget. Den lätta industrin — redan 1924 vid 90 proc. av nivån före kriget — hade emellertid avgjort försprång framför den tunga, som i vissa branscher ännu låg betydligt under den gamla nivån. Under perioden i varje fall en kraftig utveckling både av jordbruk och industri.

20 Tredje etap-

Med hushållningsåret 1925/26 räknas allmänt återuppbyg-

qandet

gandet av det förstörda folkhushållet vara fullbordat — dock hade produktionsmedelsindustrierna ej bragt det längre än till 86 proc, järnproduktionen blott till 70 proc (Pollock, s. 170). Och med det följande hushållningsåret styr sovjetmakten ut på nybyggandets område. Här möta helt nya problem. Det gällde förut i det väsentliga att få den gamla produktionsapparaten igång och att mata den ordentligt med råvaror och arbetskraft för att få ut samma produktkvantum som tidigare. Nu blir det i stället fråga om produktionsapparatens vidare utbyggande. Därmed blir kapitalinvesteringen ett av de allra viktigaste spörsmålen. En ytterligare produktionsutvidgning förutsätter nu i regel nyanläggningar. Därav följer som ett karakteristiskt drag för tiden närmast efter 1926, att produktionen växer i långsammare takt.

box * fivl)vo~

Lantbruket erhöll även 1927 en hygglig skörd. Den statliga spannmålskampanjen fick ett tämligen friktionsfritt förlopp. Bruttoproduktionen nådde detta år 96 proc. av omfattningen 1913. Men det fanns ett men. Den i marknaden förda delen var ingalunda så stor som före kriget utan låg c:a 30 proc. därunder, och exporten var knappt fjärdedelen av den gamla siffran (Pollock, s. 171—172). Landsbygden hade ett långt större antal självhushåll att försörja, och befolkningstillväxten var stark. En betydande folkström sökte sig därför in till städerna och gjorde arbetslöshetsproblemet kroniskt. Prisställningen mellan industri- och lantbruksprodukter var nu sådan, att landsbygdens köpkraft betydligt ökats. I början av 1927 förmärktes där en stark varuhunger. Byarna hade blivit rikare, i främsta rummet kulakerna. Tre på varandra följande goda skördar gjorde sin verkan. Kulakfrågan blir allt skarpare markerad. Industrin utvisade en långsam produktionsökning, starkare dock enligt planarbetenas intentioner i produktionsmedelsindustrierna. Den socialistiska sektorn är åter i tillväxt. Härmed

21 menas i kommunismens terminologi staten -f- kooperationen. Talen äro (Pollock, s. 174) :

1924/25 1925/26 1926/27

Socialistisk sektor Stat Kooperation 72,2% 9,i % 74,7% 9,o % 77,i % 8,8 %

Privat sektor 18,7% 16,3% 14,i %

För kapitalinvestering noteras goda siffror. 1926/27 över en miljard rubel för maskinell utrustning, om- och nybyggnad av fabriker, varav 73 proc. föllo på produktionsmedelsindustrier. Antalet arbetare tillväxte något, till drygt 2 miljoner i den statliga storindustrin. Deras produktivitet steg med 13 proc, deras reallön med nära nog samma tal (Pollock, s. 174). Avigsidan var produktionsapparatens i hög grad utslitna tillstånd och tekniska efterblivenhet, vilket gjorde industrins självkostnader höga. En stor ekonomisk kampanj inleddes sommaren 1926 mot byråkratiska missbruk och för nedskärning av personalbestånd och omkostnader i statsapparat och industriföretag. I juli 1926 utkom en förordning att alla truster, statshandeln och kooperativerna skulle slå ned sina priser med 10 proc. Mestadels kunde man inte få ner självkostnaderna och företagen sökte sig kompensation i kvalitetsförsämring. I alla fall förlorade statsindustrin detta år nära 200 miljoner rubel på de sänkta priserna. Dessa kommo på landsbygden mest mellanhänderna till godo. Arbetslösheten fortsätter att växa. Den skattas under år 1926/27 av konjunkturinstitutet till 2,1 miljoner, frånsett överbefolkningen på landsbygden. De registrerade arbetslösa voro 1,2 miljoner, återstoden utgöres av den nytillströmmande arbetskraften från landet. Flertalet arbetslösa äro okvalificerade, dock räknas i siffran ingå 200,000 kvalificerade arbetare, trots bristen på sådana. Proklamerandet i november 1927 av sjutimmarsdagen torde sammanhänga med detta läge på arbetsmarknaden.

22 Varuprisnivån är alltjämt nög, trots prissänkningsukaserna. Rubelns verkliga köpkraft skattas 1 okt. 1927 till hälften av dess förkrigsvärde (Pollock, s. 177). Läget kännetecknas vid den tidpunkt, dit vi nu under Pollocks vägledning hunnit, därav att varje gren av näringslivet "kan anföra en orimlig mängd grunder, att just den befinner sig i ett minimum, d. v. s. behöver hjälp att utöva sina funktioner i det hela, och att den kommer att stoppa övriga grenars utveckling, om man icke kommer den till hjälp". Men den inre ryska ackumulationen är svag och utländsk kapitaltillförsel icke att räkna med i någon stor skala. Det är i denna situation man får höra från regeringshåll, att man icke tänker låta avskräcka sig av svårigheterna utan kommer att bygga upp socialismen, om så skall vara i "sköldpaddstempo" (Pollock, s. 178). Då vi här sätta punkt står dock sovjetsocialiseringen på tröskeln till den nya tid — femårsplanens — då framdrivandet av en planenlig produktionsutveckling sker i ett helt annat tempo än sköldpaddans.

KAPITALISMENS RENÄSSANS. Vi göra början med jordbrukets förhållanden och agrarpoli- Agrarpoliliken, såsom rimligt kan vara, då det just var sovjetmaktens tiken. relationer till bondebefolkningen som gåvo anledning till NEPvändningen. Man finner flerstädes den uppfattningen om händelserna i april 1921, att Lenin "offrade kommunismen för att rädda sovjetstaten" (Eckardt, s. 319). Hans uppträdande på X partikongressen kunde väl ge anledning till en sådan tydning. Han skrädde inte orden, då han konstaterade misstagen i det förgångna eller då han nu krävde rättelse. Den som icke ville inse att sovjetmakten blott kunde räddas, om man tvärt gick de privatkapitalistiskt-småborgerliga bönderna till mötes, han var en statens fiende. Den som nu ville socialisera vidare var en narr eller något värre. Nu gällde det att reparera förstörda lokomotiv och inte att diskutera marxismen. Så lät det i hans straffpredikan över krigskommunismen. Och den åtgärd som omedelbart voterades gick i sina konsekvenser långt. Dekretet om naturalskatten bildar NEP:s portal. Det förtjänar här utförligt återgivas. Däri heter det: 1. I syfte att säkerställa ett reglerat och lugnt förlopp av det ekonomiska livets ledning på grundval av böndernas friare möjligheter att förfoga över sitt arbetes frukter och över sina ekonomiska resurser, i syfte att befästa bondehushållen och höja deras produktivitet liksom för att kunna noggrannare fast-

24 ställa de statliga förpliktelser som falla på lantbrukarna ersattes leveransransonen ifråga om näringsmedel, råämnen och fodermedel med en skatt in natura. 2. Denna naturalskatt måste vara lägre än den nuvarande belastningen genom leveransransoner. Skattens totalbelopp är att beräkna så, att den täcker härens, stadsarbetarnas och den icke lantbruksidkande befolkningens nödvändigaste behov. Skattens totalbelopp bör oupphörligt nedsättas efter måttstocken av transportväsendets och industrins återställande i den mån detta ger rådsmakten möjlighet att erhålla lantbruksprodukter i utbyte mot fabrikernas produkter. 3. Skatten skall upptas som en procentuell eller partiell avgäld av de inom hushållen erhållna produkterna, varvid man har att utgå från skördeuppskattningen, antalet munnar i hushållet och dess kreatursbestånd. 4. Skatten måste vara progressiv; den procentuella avgälden skall göras liten för de medelstora icke välbärgade bondehushållen, och för de fattigaste böndernas hushåll kan befrielse ske för enskilda delar av naturalbeskattningen eller för hela skatten in natura. Strävsamma lantbrukare, som i sin hushållning förstorat den besådda arealen och ökat dess totalavkastning, gynnas vid naturalskattens genomförande. 5. Skattelagen är att avfatta och kungöra på sådant sätt, att lantbrukarna före början av vårarbetet äro noga underrättade om vidden av sina förpliktelser. 6. Avlämnandet till staten av de genom staten fastställda produkterna skall vara avslutat på bestämda av domstol angivna terminer. 7. Ansvaret för skattens täckning bär varje enskild brukare. och sovjetmaktens organ ha i uppdrag att ställa till ansvar var enskild, som icke presterat sin skatt. Byalagens gemensamma ansvar upphäves. För kontrollen över skattens användning och genomförande bildas organisationer av bönderna på orten, indelade i grupper efter skattens höjd. 8. Alla efter skattens presterande hos brukarna återstående förråd, såsom näringsmedel, råämnen och fodermedel, stå till

25 deras fulla förfogande och kunna användas av dem till att direkt höja den personliga förbrukningen och till utbyte mot produkter från fabriker och verkstäder, från småhantverk eller från annan lantbruksproduktion. Utbyte är lagligt inom det lokala varuomsättningområdet genom förmedling av kooperativa organisationer eller på marknadsställen. 9. Till de lantbrukare som önska avlämna efter skattens upptagande återstående överskott till staten skall man ställa till förfogande lantbruksinventarier och i utbyte mot dessa frivilligt avlämnade överskott allmänna konsumtionsvaror. I detta syfte bildas ett ständigt statligt förråd av lantbruksinventarier och allmänna konsumtionsvaror ur den inhemska produktionens resultat eller av från utlandet inköpta produkter. En del av den statliga guldreserven och råvarulagret har detta till speciell bestämmelse. 10. Försörjningen av den fattigaste befolkningen genomföres av staten på grundval av särskilda föreskrifter. 11. Den allryska centrala exekutiven bemyndigar folkkommissariernas råd att för tillämpningen av denna lag senast inom en månad utfärda ett utförligt reglemente. (Dekret av 21 mars 1921 cit. efter Eckardt, s. 336 o. f.) Naturalskatten fastställdes på grundval av detta dekret till följande nivå: Spannmål: i stället för leveransplikt av 39,9 miljoner dt. enligt leveransplanen upptas en naturalskatt av högst 18,3 miljoner dt. Potatis: i stället för leverans av 18,3 miljoner dt. en naturalskatt av 9,8 miljoner. Oljefrö: i stället för leverans av 3,9 miljoner dt. en skatt av 2,o miljoner. Agg: i stället för leverans av 682 miljoner st. en skatt av 400 miljoner. Naturalskatten var ämnad att vara en övergångsåtgärd. Tanken var att göra folkförsörjningen oberoende av skatten. Denna skulle blott ge ett minimum av livsmedel som ryggrad för industriproduktionen. Redan från början avsedd att utfyllas genom fritt utbyte skulle skatten i mån av industrins förkovran bliva obehövlig och helt ersättas av detta byte. "En viktig politik för proletariatet, som förverkligar sin diktatur i ett små-

26 borgerligt land, är utbytet av spannmål mot de för bondebefolkningen nödvändiga industriprodukterna. Blott en sådan försörjningspolitik motsvarar proletariatets uppgifter, blott den är i stånd att befästa socialismens grundvalar och föra den till full seger" (Lenin, cit. efter Pollock, s. 122). Och den blev en övergångsåtgärd. Men övergången skedde åt ett annat håll än man tänkt. Det som lekte i hågen var det direkta produktbytet mellan stad och land, som vi kännna igen från krigskommunismens experiment. Men i stället växlade utvecklingen deciderat in på penninghushållningens spår. Naturalskatten försvann men icke för att ersättas av fritt utbyte in natura utan för att omvandlas till en vanlig penningskatt. Genom dekret 10 maj 1923 bestämdes, att jordbrukets pålagor skulle utgöras av en enda skatt, åtminstone till hälften betalbar i pengar (Zagorsky II, s. 406). Med fri förfoganderätt över först överskottet, sen hela produktionen av sitt lantbruksarbete kunde bonden åter utöva en individuell företagarverksamhet. Denna hans ställning som självständig företagare markerades ytterligare genom den förändring agrarlagstiftningen undergick. Den kom till uttryck i lagen den 25 maj 1922 om "nyttjanderätt till jorden genom arbete" och i agrarcoden 30 okt. 1922, som trädde i kraft fr. o. m. 1923. Dess grundsatser kunna sammanfattas sålunda: Jorden betraktas alltjämt som statens egendom. Agrarlagens första paragraf förklarar, att den privata äganderätten till jorden för alltid är upphävd, samt att köp, försäljning, arv eller gåva av jord liksom förpantning äro förbjudna (Pollock, s. 137). Men å andra sidan förklaras, att nyttjanderätten gäller utan tidsbegränsning och blott kan förloras på grund av i lagen angivna orsaker (frivilligt avstående, uppgivande av brukningen, beslut av domstol m. m.). I sak är härmed den individuella jordbesittningen erkänd. Formerna för nyttjanderättens utövande bestämmas av bondebefolkningen själv. Tre kategorier av byar finnas: de som inrättat sig för gemensam nyttjanderätt med periodisk

27 fördelning, de som etablerat individuell nyttjanderätt och associationerna med kollektiv nyttjanderätt. Den individuella brukningen kan vara partiell, då åkerarealen är individuellt uppdelad men bondejorden fortfarande tillhör byalaget, eller fullständig med lantbrukarnas urskiljande ur bygemenskapen (Jugozu I, s. 106—107). Uttryckligen sidoordnas härvid individuell och kollektiv brukning. Att tillhöra bykommunen är icke längre en obligatorisk förpliktelse. Vilken bonde som helst har rätt att skilja ut sin brukningsdel från byalaget utan dess samtycke. Enligt statistiska centralbyråns uppgifter från 1 jan. 1927 fördelade sig den jordareal som nyttjades av den arbetande landsbefolkningen sålunda: 95 proc. fölle på jordbruksassociationerna, 3 proc. fölle på den partiella individuella hushållningen, 1,2 proc. på den fullständigt individuella brukningen och 0,8 proc. på kollektivbruken (Jugow, s. 107). Arbetsprincipen upprätthålles som bas för nyttjanderätten. Vad betyder det? Att nyttjanderätten i princip blott tillkommer den som själv jämte familjemedlemmar odlar jorden. Men denna regel har två undantag. Man tillåter utarrendering för en tid ej överstigande 6 år. Vidare tillätes användning av lejd arbetskraft, då det behövs för utförande av trängande arbeten. Pricken över i sätter den bestämmelsen, att nyttjanderätten skall registreras och att, vare sig brukningen sker individuellt eller kollektivt, brukaren skall erhålla ett papper, som bekräftar hans rätt att utan tidsbegränsning disponera över jorden. Om denna NEPordning beträffande jordbesiktningen uttalar jordbrukskommissariens rapport och den voterade resolutionen å X sovjetkongressen, att agrarförhållandena nu äro "definitivt reglerade och icke vidare äro i behov av någon modifikation" (Zagorsky II, s. 407—410). Med den individuella jordbeskattningen rubbades jämlikheten inom bondeklassen. Redan från första NEPetappen meddelas uppgifter sådana som att de välbärgade hushållen, ett antal av 1 / 1 3 , äga 1 / 5 av jorden och betala 1/i av alla naturalskatter. Ett stycke in på andra NEPetappen meddelas, att

28 hushåll som icke ha något utsäde utgöra 5 proc. av brukningsdelarna, de som äro utan nödiga inventarier äro 20 proc. och de som sakna arbetshästar icke mindre än 30 proc. (Zagorsky III, s. 213). Landsbygdsproletariatet växer i antal. Lantarbetarna jämte de bönder som söka säsongarbete utanför sina byar skattas till 8 miljoner. Statistiska centralbyråns siffror uppge att de rika hushållen, ett antal av 14 proc, sälja 60 proc av marknadens spannmål. Differentiering och ackumulation komma under perioden i gång. Denna process påskyndades av hungersnöden, som proletariserade de bondehushåll vilka hade de svagaste reserverna och förvandlade dem till arbetsfolk som lejde ut sig åt de större bönderna. Hungersnölen och ka-

j ) ^ torde vara skäl att ägna särskild uppmärksamhet åt .

°

pitalismens hungersnodens inverkan pa utvecklingen alldeles i begynnelsen renässans. a v NEPperioden. Det må då först framhållas, att den officiella sovjetuppfattningen om denna olycka som en ren naturkatastrof är i hög grad diskutabel. Vi anföra efter Zagorsky (I a, s. 130) följande resonemang. Enligt regeringsuppgifter hade spannmålsskörden i de mest prövade regionerna (Astrakan, Saratov, Samara, Tsaritsyn, Simbirsk, vissa delar av Ufa och Vjatka) under 1921 givit 147 miljoner pud, d. v. s. 9,s pud pr invånare. Medan före kriget motsvarande skörd var åtminstone 400,4 miljoner pud, d. v. s. 26,o pud pr invånare. Vilken var nu orsaken till denna minskning? Torkan ensam förklarar den icke. Den besådda arealen i dessa distrikt som före kriget utgjorde 26,3 miljoner desjatiner har detta år icke uppgått till mer än 7,5 miljoner desjatiner, d. v. s. något mindre än tredjedelen av föregående siffra. Även om skörden detta år varit densamma som före kriget och det icke alls hade varit någon torka, skulle skörden på den reducerade arealen givit högst ett tiotal pud pr desj., d. v. s. just vad den givit detta år. Men 10 pud betyda i Ryssland den absoluta hungersnöden, ty det är ordinärt den kvantitet som oundgängligen behövs för att beså en desjatin, d. v. s. en

29 sådan skörd skulle icke lämna något över till att livnära människor och djur. Härav framgår alltså, att alldeles oavsett torkan förutsättningarna för befolkningens försörjning voro ytterligt minimala. Att man överhuvud lyckats hålla befolkningen och sovjetmakten vid liv förklaras genom den ökade tillgång på spannmål som erövringen av Ukraina, sydöstra Ryssland och Sibirien medfört. Såsom erkännes även av sovjetledningen var det dessa reserver från de nyligen annekterade områdena som gjort det möjligt att i viss mån kompensera nedgången i besådd areal och skördesiffran inom Sovjetryssland. I en så kritisk situation måste givetvis tillkomsten av en sådan ytterligare försämrande faktor som torkan medföra katastrofala verkningar. Den nya riktning i sovjetpolitiken vi först av allt studerat, nämligen införandet av naturalskatten i syfte att höja produktionen av livsmedel, korsades av skördekatastrofen 1921 på ett ödesdigert sätt. Sovjetmakten hade räknat med att erhålla 250 miljoner pud spannmål i de centrala departementen och 150 miljoner pud i Ukraina. Nu måste man härifrån först och främst avdraga den kvantitet som beräknats från de distrikt, vilka särskilt drabbades av hungersnöden. De hade beräknats ge 70 miljoner pud, d. v. s. 29 proc. av de centrala departementens kvantitet. Resultaten av naturalskattens indrivning visade sig också ligga långt under uppskattningarna. Fram till 1 oktober hade man icke fått in mer än 56 miljoner pud (Zagorsky l a , s. 138). Dessa omständigheter gåvo nu ett kraftigt stöd åt alla tendenser att uppmuntra den enskilda produktionen och att för framdragandet av livsmedel begagna sig av de krafter som verka inom företagsamhetens värld. En anpassning i tänkesätt och aktion till den fria marknadens företeelser blev därav en naturlig följd. Sålunda kunde Ekonomitjeskaja Sjisn skriva, att man under de föreliggande förhållandena icke kunde konstituera förråd av produkter annat än med en apparat som anpassade sig efter prisfluktuationerna på marknaden och tog hänsyn till efterfrågan och tillgång för varje vara. För ögon-

30 blicket, skriver samma tidning, kan man icke hoppas, att kooperationen kan reglera marknaden och befalla över dess betingelser. Den lille handelsmannen som kryper fram ur alla hål har redan visat vad han förmår i Rysslands mest avlägsna hörn. Medan kooperationen alltjämt preparerar sin aktion, finnes det icke längre en enda punkt i landet, där icke marknaden växt upp, där icke köpmän från när och fjärran göra stora affärer. För närvarande är kooperationen tvungen att konkurrera med den private köpmannen, vars makt växer dag för dag. På landsbygden medförde hungersnödsåret ytterst viktiga verkningar ifråga om den sociala differentieringen. Redan tidigare hade man kunnat iakttaga att spannmålsindrivningen gått skonsammare fram över de större jordbruksföretagen relativt till skördens storlek. För produktionsåret 1919—20 föreligga sålunda nedanstående uppgifter: Spannmål srekvi-

Spannmål srekvi-

sition pr företag (i pud) Mindre än 1 desjatin 8,4 1—2 desjatiner 19,5 2-A 32,G 4—8 57,5 M e r än 8 desjatiner 115,6

sition i förh. till nettoskörden 5,2 2,1 2,3 3,3

Besådd areal

4,i

Överskott i pud 254,1 450,o 721,r, l,668,o 2,681,1

Som framgår av dessa siffror var indrivningen så organiserad, att den för de stora företagen innebar en mindre tung börda eller åtminstone icke mera tung än för de mindre betydande företagen. Följden var att de stora företagen hade väsentligt större överskott. Under naturalskattens tillämpning blev nu denna skillnad ännu mera utpräglad, och därvid inverkade hungersnödsförhållandena i hög grad. De omständigheter, under vilka jordbruket bedrevs på de mindre företagen, verkade ödeläggande. De hade icke nog för att livnära människor och djur och måste givetvis ta utsädesspannmålen i anspråk. Efter hungers-

31 nöden hade för den skull de större företagen ett påtagligt ökat försprång. Men dessutom medförde hungersnöden en likvidation i stor skala av sovjetmaktens egna jordbruksföretag. De ledande kommo till den uppfattningen, att det var oriktigt att bevara i statens händer dessa domäner som inget överskott gåvo, så länge de förvaltades av sovjet funktionärerna men som började att inbringa något, då de lämnats ut till privata nyttjare. Sålunda likviderades i Samara av 250 sovjetgods 235, däri inbegripet mycket stora domäner med upp till 240 desjatiner brukad jord och 100 hästar. Den enda viktiga frågan vid utlämnandet av sovjetgodsen blev spörsmålet, om övertagaren kunde uppfylla sina förpliktelser och driva upp odlingen. Om det var en bonde, en gammal godsägare eller en gammal förvaltare fäste man icke vikt vid. Beträffande utvecklingens resultat må hänvisas till de förut efter Jugoiv meddelade siffrorna för 1927, där kollektivbruken upptas till 0,8 procent. De förhållanden som efter hungersnödsåret förelågo inom jordbruksnäringen karakteriseras av Zagorsky (I a, s. 148) på följande sätt. Sovjetmakten kommer att befinna sig inför ett nytt dilemma. Antingen har den att på landsbygden understödja det jordlösa proletariatet och att effektuera en ny delning av jorden. Eller ock måste den tillgodose önskningarna hos "medelbonden" som får allt större och större betydelse. Den första vägen skulle med nödvändighet förvärra lantbrukets ruin, vilken sovjetmakten för sitt livs skull velat hindra med sin nya politik. Den andra vägen skulle betyda att sovjetmakten mer och mer avstår från sin kommunistiska politik, att den alltmer utvidgar återställandet av den privata kapitalistiska produktionen. Sovjetmakten har egentligen intet val; den ena som den andra vägen för oundvikligen till sovjetregimens likvidering. Dessa tänkvärda ord skrevos för tio år sen. Sovjetregimen består ännu. Man måste redan på denna grund misstänka, att det i händelseförloppet ingått även andra företeelser än dessa som kunna rubriceras under "kapitalismens renässans".

32 En stor roll i differentieringsprocessen spelar utarrenderingen jordbrukarna emellan. Denna företeelse sammanhänger med disproportionen mellan jordbesittning och kapitalresurser. De välbärgade bönderna ha för små parceller i förhållande till sitt kapital, därför vilja de arrendera mer jord. De fattiga bönderna ha inte nog kapital för att bruka sina jordbitar, därför nödgas de arrendera ut jorden och själva ta tjänst som lönarbetare. Upplysande för den pågående differentieringsprocessen är sammansättningen av bondekooperativerna. I allt uppges 22,5 proc. av hushållen vara medlemmar av kooperativa organisationer. Men representationen är ojämn alltefter den ekonomiska bärkraften (Zagorsky III, s. 237). I procent deltaga följande antal hushåll av olika typ: Utan häst Med 1 häst 2 hästar „ 3 „ „ 4 el. flera

18,5 % 22,5 „ 33,i „ 47,o „ 19,7 „

Utan ko Med 1 ko „ 2 kor „ 3 „ „ 4 el. flera

14,6 % 22,3 „ 28,3 ,, 29,o „ 45,0 „

Och efter en annan kategoriindelning: Hushåll

B e s å d d a r e a l 2 desj. 2—4desj. 4—6desj. 6—lOdesj.

Utan lejd arbetskraft . . . 8,5 % 6,9 % Vars medl. gå på lönarbete 14,s ,, 13,s ,, Som själva använda lönarb. 21,7 „ 27,i ,,

10 desj.

Genon snitt

7,4 4

5,5 %

8,5%

14,5 %

13,9 „

24,5 „

32,o „ 14,c ,

37,4 „

35,o „

42,o „ 30,1 ,

Man finner de högsta talen hos de bönder som ha större antal hästar, större antal kor, större besådd areal och som använda lönarbetare, med ett undantag i första siffertablån, vilket kan ha sin förklaring i de svårigheter som till en början bereddes "kulakerna". Klassuppdelningen i byarna skildras av Zagorsky (III, s. 240) sålunda. I första rummet utsöndras en grupp som "av-

33 bondas" och lämnar byarna. En annan grupp utgöres av de definitivt eller till hälften proletariserade. De få sitt arbete inom jordbruket och bilda den reserv av arbetskraft som hjälper under den raska utvecklingen av kapitalistisk hushållning på landet. Den tredje gruppen bildas av självförsörjande hushåll, som icke använda lejd arbetskraft. Denna grupp är mycket instabil och dess öde osäkert. De välbärgade hushållen utgöra den fjärde gruppen. Deras ekonomiska styrka är i tillväxande. Slutligen kan utskiljas en femte grupp, vars välstånd mindre är baserat på lantbruk än på kommersande och ocker. Med denna utveckling blir kulakproblemet en brännande fråga. Vem är kulakf Stödd på en specialundersökning ger Larin i november 1927, alltså vid periodens slut, följande definition : Som kulak anses den, på vilken något av nedanstående kännetecken passar in. 1) Användning av två varaktiga arbetare, om ock mindre än ett halvt år för den ene. 2) Besittning av mer än tre arbetsdjur (i Kasakstan mer än fyra). 3) En övernormalt stor besådd areal — olika i olika områden, 10, 12, 14, 16 desjatiner. 4) Förekomsten av industriell hantering, om ock bara en ;irbetare sysselsattes. 5) Handelsidkande, även utan arbetskraft. 6) Besittning av dyrare lantbruksmaskiner (traktor, tröskverk m. m.) ensam eller tillsammans med en liten grupp eller besittning av en större mängd värdefullare lantbruksredskap. Enligt denna definition skulle till kulakklassen räknas 4 proc. av alla bondgårdar, Ax/2 proc av bondebefolkningen, yz proc. av alla gårdar som varaktigt, d. v. s. minst ett halvt år, använda lejd arbetskraft (Pollock, s. 160). Det är karakteristiskt för utvecklingsåren under första NEPtiden, att den välbärgade bondegruppens ekonomiska betydelse kring 1925 förmådde sovjetmakten till koncessionen att rent av förklara kulaken vara den gode bonden. Det föreslogs 3—Sovjet

II.

34 t. o. m. — för att utrota den odiösa beteckningen kulak — att kalla denna grupp farmarnas grupp. Dess betydelse föranledde XIV partikonferensen och III sovjetkongressen att medge kulakerna tillträde till de kooperativa organisationerna, som förut varit stängda för dem. Och Rykov förklarade uttryckligen, att den agrikola kooperationen i första hand har att förena dem som producera för marknaden. Det kan passa att här inskjuta några data från den ryska folkräkningen 1926, som äro av intresse beträffande hela folkhushållet. Från denna tidpunkt — sålunda vid en tidpunkt, då NEPtendenserna böra ha utfällt sina väsentliga resultat och innan den nya stora socialiseringsoffensiven kunnat avsätta några egentliga spår — känner man nämligen befolkningens uppdelning på yrken och klasser. Folkräkningen visade (siffrorna efter Haensel, s. 7) ett antal yrkesutövare av inalles 82,5 miljoner. Av dessa kommo på lantbruket 71,o miljoner (86,7 proc), på industrin 2,8 miljoner (3,4 proc), på hantverksmässig näring 1,8 miljoner, byggnadshantering 0,4 miljoner, kommunikationsväsen 1,3 miljoner (2,4 proc.) och på övriga yrken 1,6 miljoner. Jordbrukets utomordentliga övervikt faller skarpt i ögonen. En särskild undersökning verkställdes på regeringsuppdrag av en kommission över befolkningens klassammansättning hushållningsåret 1926—27. Den baserades väsentligen på skattelistorna och gav följande resultat: Totalbefolkning 148,160,000 A. Jordbruksbefolkning (med jordbruk som huvudinkomstkälla) 112,723,000 1. Självständiga bönder 108,010,000 a) Fattigbönder 1 21,106,000 b) Medelbönder 81,045,000 1 D. v. s. sådana som icke ha egna kreatur och bruka mindre än 4 har jord (1), samt (2) 50 proc. av dem som icke ha kreatur och bruka 4—6 har, och (3) de som ha ett kreatur och bruka mindre än 1 har jord.

35 c) Välbärgade bönder (som använda lejd arbetskraft och äga lantbruksredskap, som pr hushåll äro värda mer än 400 rubel) 2. Lantarbetare och tjänstfolk B. Icke lantbrukande befolkning (med andra huvudinkomster än lantbruk) 1. Proletärisk befolkning a) Arbetarklass b) Tjänstemän och anställda c) Tillfälliga arbetare d) Husligt tjänstefolk e) Arbetslösa f) Pensionärer 2. Ickeproletäriska arbetare a) Hantverkare utan lejd arbetskraft . . b) Fria yrken c) Övriga 3. Småkapitalister, hantverkare med lejd arbetskraft och småköpmän utan sådan . . . . 4. "Bourgeois"klass a) Köpmän och industriella som ha betald arbetskraft b) Grosshandlare, rentierer och ägare av stora industrianläggningar 5. Övrig icke jordbrukande befolkning

5,859,000 4,713,000 35,346,000 24,005,000 11,574,000 8,369,000 943,000 353,000 1,572,000 1,194,000 6,913,000 5,793,000 506,000 614,000 2,421,000 284,000 179,000 105,000 1,723,000

För att här stanna vid kommentarer till den jordbrukande befolkningen faller det ju i ögonen vilken väldig anpart av folkmängden som upptages av de s. k. medelbönderna. Den utgör ensam betydligt över hälften av totalbefolkningen. Fattigbönderna — replipunkten under krigskommunismen — utgöra tillhopa med lantarbetarna 25,8 miljoner. En smytjka mellan denna grupp och den s. k. proletäriska befolkningen inrymmer i runt tal 50 miljoner eller c:a Yz av befolkningen.

36 Man förstår gott, att sovjetmakten gärna ville ha en bredare basis. Som beståndsdel i denna var "medelbonden" oundgänglig. Att skapa trivsamma förhållanden för denne drog emellertid med sig som konsekvens under flera år framåt att gynna även storbondegruppen. Det finns uppgifter över landsbygdens klasser även från det sista år vi taga med i denna avdelning. Siffrorna avse sålunda 1927 och synas någorlunda låta förena sig med nyss meddelade: totalbefolkningen för lantbruksnäring är uppgiven till 114,9 miljoner fördelade på 23 miljoner hushåll. Av dessa anges 22,3 miljoner hushåll med 112,6 personer tillhöra individualhushållningens sfär och blott 0,7 miljoner hushåll samt 2,3 miljoner personer den kollektiva hushållningen. Följande sociala kategorier presenteras (Haensel, s. 61 o. f.) : Rena proletärer 1,841,000 hushåll 7,255,000 personer Halvproletärer 4,643,000 „ 18,383,000 „ Lantbruksproducenter som sälja en del av sina produkter 14,914,000 ., 81,096,000 „ Välbärgade bönder av småkapitalistisk typ . . 896,000 „ 5,859,000 „ Denna uppdelning ger en summa av 112,593,000, vilken mycket nära ansluter sig till den tidigare nämnda. Storbondegruppen är identiskt densamma. Uti en annan presentation återfinna vi också medelbönderna med nära nog samma siffra. I stället för fattigbönder och lantarbetare finna vi nu en gruppering av samma folkskikt i hel- och halvproletärer. Efter den brukade åkerarealens storlek äro brukningsdelarna fördelade sålunda (de ojämna arealtalen beroende på att gruppindelningen grundar sig på ryska arealmått) : —1 har 1—2,3 har 2,3—11,04 har 11,04 har—

6,3 % 30,4 „ 58,2 „ 5,2 „

37 vilken indelning även den bringar de medelstora bondebrukens dominerande roll till uttryck. Det som genom dessa tal kommer särskilt pregnant fram, är emellertid att dessa medelbönder bruka relativt små enheter och efter terminologin på andra håll i världen samt och synnerligen skulle gälla för småbrukare. Karaktären av denna jordbruksnäring är icke blott småbrukets. I fråga om utrustningen får tilläggas en utpräglad primitivitet. Efter samma källa (Haensel, s. 62) är att meddela, det 34,i proc. överhuvud saknade redskapsutrustning för åkerns beställande, 47,5 proc. hade redskap men inga lantbruksmaskiner, blott 18,4 proc. ägde även maskinell utrustning. Enligt en undersökning av lantbrukskommissariatet funnos på 24 miljoner bondebruk blott 9 miljoner plogar och 8 miljoner harvar, medan 7 miljoner hushåll varken hade plog eller harv (Pollock, s. 161). Kapital fattigdomen är utpräglad. Lantbruksredskapens genomsnittsvärde beräknas till 104 rubel och boskapsbeståndets till 304 rubel, däri inbegripet 144 rubel för hästar (Haensel, s. 62). Hurudan den ryske bondens levnadsstandard var framgår av en undersökning för året 1924—25, som var ett gott skördeår. Undersökningen är utförd för 931 typiska brukningsdelar inom svartjordsområdet. Brukningsdelarna räknade i genomsnitt 6 personer. Bruttovärde av lantbruksprodukter och övriga inkomster 107,3 rubel pr person. Efter avdrag av omkostnaderna netto 86,9 rubel, varav 63,6 från lantbruket, 8,3 från hantverk och 9,4 arbetsförtjänst utom hushållet. Skatter togo 1,4 rubel pr individ. Kontantinkomster för sålda produkter och intjänt arbetslön 46,7 rubel pr person (c:a 100 riksmark). Ur utgiftskontot, som var att bestrida av denna summa, kan antecknas (allt pr individ) : 13,8 rubel för inköp av lanbruksprodukter, 7,7 ,, „ „ „ industriprodukter för lantbruket, 16,3 ,, ,, ,, ,, industrivaror till konsumtion, däribland för 1,1 rubel kläder och 3,5 rubel skor, allt pr år.

38 Den industriella försörjningens utomordentligt låga standard illustreras av dessa förbrukningssiffror: bomull 3,36 meter, ylle 0,09 meter, socker l , n kr., petroleum (i detta oljeland) 3,is kg., tändstickor 13,6 askar; saltkonsumtionen har däremot tagit för sig en privilegierad plats med 9,8 kg. En undersökning speciellt av näringsmedelsförbrukningen för 17,000 bondgårdar belägna i distrikt med spannmålsöverskott gav pr individ: 239 kg vegetabilier, 41 kg kött, 3,6 kg fett, 2,7 kg växtolja, 4,3 kg socker. llantverk och småindustri.

Liksom NEPtiden medförde ett förstärkande av den individualistiska hushållningen inom jordbruket framkallade den starka liknande tendenser ifråga om hantverk och småindustri. Vi kunna här påpeka ett drag i sovjetmaktens tidigare ekonomiska politik som är av betydelse i detta hänseende. Hela den undertryckningspolitik, som i allt mer skärpt form undan för undan fördes mot det privata företagardömet inom industrin, alltså från sovjetrevolutionen och genom den krigskommunistiska perioden, riktades med sin största tyngd mot storföretagen. Den relativt svagare pressen på småföretagen gav dem i själva verket en fördel, som de saknade under den fria konkurrensens tid. Sovjetregimens politik var, konstaterar Zagorsky (I, s. 329 o. f.) relativt gynnsam för de små och medelstora företagen. Efter nationaliseringen av kolgruvorna kunde t. ex. konstateras i början av 1919, att antalet storföretag hade avtagit, medan de medelstora tvärtom tillväxt. Särskilt stimulerades hemindustrin, som tog en omfattning som aldrig förr. Aktionen mot den stora industrin hade befriat småföretagen från den gamla konkurrens, som hindrade deras utveckling. Dessa företag äro nu säkra om avsättning först och främst på grund av den enorma efterfrågan på produkter. Det finns alltid mer konsumenter än småindustrin kan tillgodose. För det andra verkar till hemindustrins fördel den omständigheten, att marknaden så utomordentligt förkrympts genom desorganisationen inom transportväsendet och frånvaron av kommunikationer mellan olika trakter. Det var ju förut så att små-

39 produktion och småhandel fick nöja sig med att arbeta för små lokala marknader. Som det nu bara fanns sådana, fann sig smådriften försatt i en mera gynnsam situation. Sådana omständigheter bevarade och befrämjade småproduktionen under sovjethushållningens första period. Nu, under N E P , tillkommer en aktion från sovjetmakten, som i stället för att indirekt befordra småföretagen genom banden på de stora, positivt befrämjar dem genom den nya friare näringslagstiftningen, vilken särskilt går ut på att favorisera uppkomsten av småföretag i produktionsstegringens intresse. Ifråga om dessa företag proklameras helt enkelt näringsfrihetens grundsats. Genom dekret 17 maj och 7 juli 1921 medgives var medborgare som fyllt 18 år rätten att fritt utöva ett vrke och att organisera ett litet företag (Zagorsky II, s. 1). Den småindustri man sålunda uttryckligen frigav tillskrev man visserligen ej från början någon stor betydelse. Man föreställde sig, att tyngdpunkten i det industriella livet ändå skulle ligga inom den stora och medelstora industrin. Man fick emellertid göra den erfarenheten, att små- och hemindustrin på basis av näringsfriheten gick i teten för återuppbyggandet under de första NEPåren. Storindustrin kom hankande efter. Redan vid början av N E P : s andra år hade den lilla industrins produktion stigit med 30 proc. Dess andel i den totala industriproduktionen — före kriget 15 proc. — var nära 40 proc. Situationen förändrar sig efter några år, då framstegen börja bli påtagligare inom storindustrin. År 1924—25 har proportionen sjunkit till 20 proc. och 1927—28 till förkrigsnivån. Denna till en början sålunda synnerligen raskt växande småföretagarverksamhet utövades till allra största delen av privatägare. För 1927—28 meddelades sålunda, att av småindustrins, hemindustrins och hantverkets årsproduktion (1,312 miljoner rubel i förkrigspris) producerades 2,1 proc av statsföretag, 24,1 proc. av kooperativer och 73,s proc. av privatföretag (Jugow I, s. 38). Ett par år tidigare anges emellertid privatföretagens andel till 90 proc. av den lilla industrins tillverkning.

40 Och de kooperativa föreningarnas till 10 proc, varvid anmärkes att omkring % av dessa föreningar äro pseudokooperativer (Zagorsky III, s. 255—256 och 262). Kriserna hösten 1925 och 1927, som framkallades av den nationaliserade industrins oförmåga att tillgodose efterfrågan, ådagalade den viktiga roll hantverket och "kustarindustrin" spelade, både som försäljare av produkter och som köpare av råvaror. Kustarindustrin, som producerade utan lejd arbetskraft, var befriad från statsmyndigheternas uppsikt och omvårdnad. Den differentiering inom landsbygdsbefolkningen som vi förut sysslat med drev en stor del av denna befolkning att söka sig levebröd i hantverk eller hemindustri. För de tre första NEPåren uppges, att småindustrin ökat med över en halv miljon sysselsatta och att dessas antal överskridit antalet arbetare i storindustrin. Bruttoproduktionen har tillväxt med nära 900 miljoner rubel eller 30 proc, varav 665 miljoner rubel komma på kustarindustrin. Dennas roll är mycket betydande för sovjetbyarna: den ger bonden skor, textilier, kläder. Också erkännes det officiellt genom ett dekret av folkkommissariernas råd 3 maj 1927, att "den stora nationaliserade industrin icke under en lång tid framåt kan tillgodose efterfrågan å varor på landsbygdens marknad och ej heller kan absorbera den icke sysselsatta arbetskraften i lantbruket". Det har uttryckligen fastslagits på XIV partikongressen, att hantverkare och kustaridkare tillhöra arbetarklassen och ha rösträtt. Inom kustarindustrin utveckla sig säregna förhållanden under den process, som näringsfriheten framkallat. Så finner man en typ av kustarföretagare, fabrikant och köpman i ett, som för att undandra sig beskattning och statskontroll håller sina arbetare spridda i flera småverkstäder, vilka ha utseende av oavhängiga småföretag men i verkligheten skötas av lönad arbetskraft helt beroende av den privata företagaren som organiserar, dirigerar och finansierar produktionen och tar förtjänsten av densamma (Zagorsky III, s. 268).

41 Förmedlare mellan denna småkapitalistiska flora och folkhushållningen i stort är den kapitalistiske köpmannen. Från småproduktionens fält övergå vi så till småhandelns för att bilda oss en uppfattning om privathandelns tillväxt och betydelse under N E P . Privathandelns segertåg kan mer än något annat anföras som belägg för kapitalismens renässans i Sovjetryssland. Man erinras om kapitalismens tillblivelse i Västeuropa i medeltidens slut, även den markerad av köpmannens uppstigande till ekonomisk maktställning. Här är denna långvariga process inramad inom ett par år. Emellertid bör man erinra sig, att privathandeln aldrig ens under krigskommunismens högkonjunktur var riktigt död och begraven. Den fanns som illegitim, underjordisk företeelse. Då nu banden lossas, stiger den med ens upp till ytan och visar sig på mycket kort tid i stånd att lägga den ojämförligt största delen av detaljhandeln under sig. Att den inom grosshandeln hade mycket större svårigheter att göra sig gällande var naturligt, då statsmakten behöll i sin regi dels utrikeshandeln, dels storindustrin och på spannmålsmarknaden var den största uppköparen. Men många grenar, t. ex. kreaturs- och köttmarknaden, behärskades nästan uteslutande av privata köpmän. Och i manufakturvaror gjordes 1924 över hälften av alla omsättningar på Moskvas fondbörs genom privata mellanhänder (Pollock, s. 154). Från en senare tidpunkt daterar sig en förklaring av handelskommissarien Lesjava, att "i vissa branscher privatkapitalet äger monopol. I Moskva och Leningrad går 90 proc. av kött- och kreaturs försäljningen genom privatköpmäns händer. Samma är förhållandet med brödhandeln" (Zagorsky III, s. 141). Statshandeln redovisas väl med höga siffror i åtskilliga statistiska tablåer. Men det är att märka, att denna "handel" till större delen är en omsättning inom den statliga hushållningsapparaten mellan olika administrationer och olika truster. Zagorsky (II, s. 108) uppger denna del till % av hela omsättningen. Den kooperativa handeln hade också, ehuru gynnad av statsmakten, stora svårigheter att hålla sig i konkurrensen med

Privathandeln

42 privathandeln, varom man kan läsa många exempel hos Zagorsky (II, s. 115 o. f.). Av antalet registrerade handelsrättigheter kommo 95 proc. på privathandeln, 3,6 proc. på kooperationen och 1,3 proc. på statsorgan (Zagorsky II, s. 120). Varuutbytet mellan land och stad gled sålunda mer och mer över i privatkapitalets händer. Till och med ifråga om spannmålshandeln gjorde det sig starkt gällande, ehuru just på detta område sovjetmakten hade de starkaste intressen att hävda statsorganens supremati. Enligt vissa kalkyler utgjorde privathandelns kvotdel på detta område 28 proc. (Zagorsky III, s. 144). Men den citerade författaren anser siffran för låg och anför, att i Moskva och Leningrad 60 proc. av spannmålshandeln effektuerades av privataffärsmän, 95 proc. av näringsmedelshandeln i detalj och 60 proc. av samma handel en gros. Hur sovjetmakten ett stycke in i NEPperioden sökte reagera mot denna våldsamt framstormande privathandel skola vi i en an»an avdelning syssla med. Trots denna aktion och på en punkt, där man kunde tycka möjligheterna särskilt stora att tränga undan privathandeln, nämligen återförsäljningen av statsindustrins alster, få vi höra följande deklaration från en hos Vesenha konstituerad specialkommitté för studium av privatkapitalets aktivitet: De varor som säljas av en central instans, en trust eller ett syndikat och som passera kedjan av statliga eller kooperativa mellanhänder bliva, innan de nå fram till konsumenterna, i allt högre utsträckning objekt för privatkommers. Efter de officiella siffrorna uppgår sådan försäljning från nationaliserade industriföretag till 11 proc, men i realiteten är den 47 proc av den totala försäljningen (Zagorsky III, s. 182 - -183). Denne författare sammanfattar läget på följande vis: 1) De kommersiella statsorganen och kooperativerna se sig ofta nödtvungna att träda i förbindelse med privatkapitalet. 2) Ofta ha de varor som man trodde vara sålda till konsumenterna direkt i verkligheten levererats till kommersiella mellanhänder. 3) Inköpen i arbetarkooperativerna innebära ofta stora svårigheter för arbetarna. 4) Många kooperativer äro i realiteten pseudokooperativer. 5) Privatkommersen profiterar icke

43 blott av de kommersiella statsorganens och kooperativernas tjänster utan även av statskreditanstalternas. Dessa lämna ofta krediter till enskilda köpmän, och dessa baseras ej på pris förhållandena i marknaden för varuuppköpen utan på priserna i konsumenternas marknad. Denna skillnad uppgår emellanåt till 100 proc, vilket ger köpmannen tillfälle att disponera en dubbelt så stor summa som han är i behov av. Han kan alltså utföra sina operationer utan att riskera sina egna pengar genom att helt enkelt utnyttja bankernas tillgångar. 6) Inom försäljningen på offentliga auktioner spelar privathandeln en mycket betydande roll. 7) Slutligen erbjudes ett vidsträckt aktionsfält för den privata kommersen av smugglingen, som framkallas av utrikeshandelsmonopolet. I en officiell publikation av utrikeshandelskommissariatet kan man läsa att "handelsmonopolet har en mäktig, erfaren och skicklig fiende utrustad med starkt finansiellt stöd. Denna har på sin sida talrika konsumenters hela sympati. Denna fiende gnager systematiskt och utan uppehåll på utrikeshandelsmonopolet. Denna fiende söker ej utan resultat att utnyttja till sin fördel skillnaden i pris mellan den yttre och den inre marknaden, en skillnad som beror på handelsmonopolet. Namnet på denne fiende är smugglingen" (Zagorsky III, s. 188). Den illegala marknad, som näringsfriheten avskaffat inom landet, uppträder nu i smugglingens gestalt. Denna blir en viktig gren av den kommersiella verksamheten som ett supplement till den legala utrikeshandeln. Ingenting kan bättre måla privathandelns attraktionskraft än att själva utrikeshandelsmonopolet en tid är hotat. Ja, det föreligger rentav ett beslut inom Politbyrån på förslag av Kamenev och Sinovjev från slutet av 1922 att skrida till en successiv likvidering av utrikeshandelsmonopolet. Beslutet gillades ej av Lenin och blev icke genomfört, men det är ett talande symptom på framträngandet inom den kommunistiska innersta cirkeln av tendensen att befrämja eller i vart fall tolerera privat företagsamhet. Man kan rent av säga, att sovjetpolitiken oundvikligt gynnade den spekulativa privathandeln. Denna modifierar sin

44 karaktär från att vara en allmän varuförmedlingsverksamhet till att specialisera sig på de varuslag, där uppköps- och försäljningsförhållanden lova större vinster, och visar en smidig anpassningsförmåga efter i detta hänseende växlande förutsättningar. Presidenten i en Vesenhakommission konstaterar, att privatkapitalet utvecklar sig och blir en betydande makt. Det vinner terräng i alla områden av landets ekonomiska liv. "Med dess kvantitativa utveckling kunna vi inregistrera dess koncentration inom vissa ekonomiska områden. Den privata kapitalackumulationen försiggår med snabb fart. Denna ackumulation uppbäres av hela den ekonomiska utvecklingsprocessen inom den nationella hushållningen" (Zagorsky III, s. 207). Icke att undra på, att Zagorsky för sin tes om "kapitalismens renässans" ser goda belägg i sådana konstateranden, och därav sluter, att de "ekonomiska lagarna" äro starkare än resonemang och lagstiftning. Industrins Vi övergå till att notera de NEPtendenser som kunna sägas >a xsermg. ^ a ut fäHt s jg \ e n kapitalismens renässans i vad angår industrin, den mindre och den större. Här är icke meningen ingå på den industriorganisering och den industripolitik som varit en huvudbeståndsdel i sovjetmaktens styrning av ekonomin. Det gäller att gripa tendensen att lossa industrin ur statsmaktens grepp. Den andra sidan behandlas lämpligare för sig senare. Vi erinra om de förut berörda dekret, i vilka proklamerades rätten att fritt utöva ett yrke och att sätta upp småföretag. (Se s. 39.) Inom den stora och medelstora industrin skulle Sovjets makt vara förankrad, med statens äganderätt till produktionsapparaten alltjämt bevarad som den fasta grundvalen för verksamhetens behärskande. Krigskommunismens speciella föreställningsvärld gjorde man emellertid på väsentliga punkter rent hus med även ifråga om den större industrin. Detta genom tillämpning av tre principer: utarrendering av företag till enskilda, tillämpning av s. k. "kommersiella principer" på de statsdrivna företagen, avskaffande av dessas statsförsörjning ifråga om produktionsresurser.

45 Den första principen kom till uttryck i dekretet av 5 juli 1921 om "utarrendering av sovjet företag" (Zagorsky II, s. 7). I första hand skulle sådana företag arrenderas ut, som inte alls eller i föga utsträckning voro i funktion. I främsta rummet skulle man söka arrendera ut åt kooperativer, men uttryckligen förklarades det vara nödvändigt att också bereda utrymme för det enskilda initiativet. Man indelade statsföretagen i tre kategorier, för vilka olika metoder för utarrendering vore att tillämpa. Den första kategorin omfattade företag av synnerlig betydelse för staten och integrerade i statsbudgeten. Sådana företag kunde blott arrenderas ut genom beslut av de centrala organisationer (glavki) varunder de sorterade, med ratifikation av Vesenha. Den andra kategorin utgjordes av den mellanklass, som hörde under de provinsiella Vesenhaorganen och vilkas betydelse för sovjetmakten främst var beroende på den inkomst de kunde inbringa. Ifråga om dessa företag bestämdes att stats försörj ningen kunde bibehållas blott mot kompensation av att en viss del av produkterna överlämnades till staten. Den tredje och största kategorin, företag av lokal betydelse, lämnades utanför regeringsmaktens intressesfär. Utarrenderingen för de bägge senare kategorierna sköttes av varje provins-Esenha för sig (Zagorsky II, s. 9, 10). Utvecklingen av detta arrendesystem motsvarade icke förväntningarna. Sovjetmyndigheterna utbjödo till arrendering långt fler företag än som funno efterfrågan. De hugade spekulanterna kunde alltså välja, och en viss differentiering inställde sig som korsade sovjetmaktens ursprungliga intentioner. Arrendetagarna blevo alldeles övervägande enskilda, ej kooperativa organisationer. Företräde gavs åt smärre företag och enkel produktion, som varken krävde större teknisk installationsapparat, mycket arbetskraft eller betydande kapital. Av större företag efterfrågades de som voro bäst utrustade av staten och omedelbart färdiga att fungera. Naturligtvis sammanföll den klassen ingalunda med de stillastående företag sovjetmyndigheterna helst velat överlämna i privata händer. Urvalet förde vidare till arrendering företrädesvis av de företag som

46 hade den lättaste avsättningen och det snabbaste kapitalomslaget. Större delen av de utarrenderade företagen finner man sålunda inom livsmedelsbranschen. Här var avsättningen säker och vinstchansen störst. Allt detta helt naturliga reaktioner axen privat företagsamhet, som slappes loss att välja efter eget skön. Den ringa mängden privatkapital som fanns kvar i enskildas händer efter krigskommunismen bestämde begripligt nog tendensen att undvika kapitalkrävande företag med långsamt kapitalomslag och ett vidsträckt avsättningsområde som påfordrade marknadsorganisation. Ett särskilt kännetecknande drag för den privatdrift som nu utvecklade sig var dess äventyrlighet, dess starkt spekulativa karaktär inom ramen för de begränsade kapitalresurserna. "NEPmännens" rykte att vara hänsynslösa hasardörer stadgade sig, och grunderna för denna sovjetform av privatföretagsamhet äro tydliga nog. Det "hederliga" kapitalet sökte sig företrädesvis till handeln. Industrin, och särskilt dess större företag, vågade endast de djärvaste och minst nogräknade sig på att exploatera. Kring 1 jan. 1923, alltså D/2 år efter kampanjens början, utgjorde antalet utarrenderade företag 60 proc. av de företagsov jetmyndigheterna utbjudit till arrendedrift (Zagorsky II, s. 14). Flertalet, 60 proc, av arrendatorerna voro gamla ägare till de företag de nu drevo i arrendebruk. Maximitiden för arrende, 6 år, utnyttjades av 29 proc, hälften arrenderade på 3 år, 22 proc. på blott 1 år. Den inkomst staten erhöll av utarrenderingen utgjorde 8 proc. av bruttoproduktionen. Att arrendedriften icke intog något stort rum i folkhushållningen avspeglas i det absoluta talet för statsinkomsten, som uppgick till i månadsgenomsnitt 607,000 guldrubel (Zagorsky II, s. 21). De oansenliga resultaten föranledde ytterligare uppmjukningar genom bestämmelser i april 1922. Restriktionerna lättades för gamla ägare och med hänsyn till de arrendesökandes kvalifikationer utom deras kommersiella. Arrendetiden utsträcktes utöver 6 år och naturaprestationer av alla slag avskaffades.

47 Hur de privata hushållningsprinciperna vinna terräng framgår av ett uttalande från en rapportör i Gosplans ekonomisktstatistiska sektion, som förklarar det vara omöjligt tolerera, att de officiella industriorganen ingripa direkt och i administrativ väg i de utarrenderade företagens verksamhet, vilka inom ramen för gällande lagstiftning icke tåla någon ny reglering. Än mer betyder segern för den uppfattningen, att arrenderätt borde kunna testamenteras, samt att företag rentav fingo säljas till enskilda. Som förut framhållits var emellertid utarrenderingen endast en av de metoder genom vilka industrin privatiserades. Det har ovan framhållits, att i detta hänseende tre principer kommo i tillämpning: utarrenderingen, "de kommersiella principerna" och upphörandet av stats försörj ningen. De två senare nämnda metoderna äro emellertid av annan art än den förstnämnda. Utarrenderingen innebär ju ett överlämnande av hela företagsledningen åt enskilda. De bägge övriga principerna innebära företagsledningens kvarblivande i det allmännas hand men med väsentlig omläggning av företagsenheternas ekonomiska ställning och driftsprinciper. Företagen omvandlas till ekonomiska individer, äro ej längre blott tekniska enheter. De överlämnas till självförsörjning. Och till den ändan anbefalles deras bedrivande efter riktlinjer som erinra om den privata företagsamhetens — de kommersiella principerna. Parollerna för dagen blevo "ekonomiska principer", "kommersiella kalkyler", "företagens bedrivande utan förlust". Den kommunistiska dagslitteraturen översvämmar av en fraseologi som starkt påminner om den ekonomiska liberalismens första klang- och jubeldagar. Kommunismen upptäcker Adam Smith på nytt (Pollock, s. 134). Vi finna den nya uppfattningen knäsatt t. ex. i resolutioner från IX sovjetkongressen. Det heter däri bl. a.: "Alla de nationaliserade företagen — de som fortfarande äro försörjda av staten likaväl som de vilka ej längre äro det — böra drivas enligt strängt kommersiella kalkyler, i vilka man exakt räknar

48 med alla produktionens element, med reducerande av de allmänna omkostnaderna och med begränsande till ett minimum av administrationsmekanismen. Det är nödvändigt att samtidigt söka minska självkostnaden för produkten utan att dess kvalitet därav lider påkänning." För dessa principers genomförande stodo emellertid stora svårigheter i vägen, så länge icke de individuella företagens ställning i produktionsprogrammet var radikalt ändrad. Om företagen äro tvingade att räkna med ett produktionsprogram pålagt av regeringens organ, om de icke kunna gå utanför de gränser som detta program uppdragit, om de slutligen helt äro beroende av staten för sin försörjning ifråga om råmaterial, bränsle, maskiner och arbetskraft, så är det uppenbart, menar Zagorsky, att varje kommersiell kalkyl blir omöjlig. För det första därför att staten icke är i stånd att ge dem något av allt detta, vidare emedan de icke fritt disponera över sin produkt. De kunna varken förvärva vad de oundgängligen behöva för produktionen till de mest fördelaktiga villkoren, ej heller avyttra sin produkt till likaledes gynnsammaste villkor. Detta omöjliggör varje kommersiell kalkyl, varje affärsmässig uppskattning av produktionens kostnader (Zagorsky II, s. 44). Man ser härav sammanhanget mellan de bägge nya principiella linjer vi nyss betonade. Det ena steget måste ge det andra. Man försökte visserligen till en början att kompromissa. Så var förhållandet med de beslut som fattades i augusti 1921 av STO och av Folkkommissariernas råd. I ett av dessa beslut talas det sålunda om att företagens hela produkt skall, sedan produktionskostnaderna täckts, ingå i den gemensamma nationella fonden. Det förklaras att staten för att garantera företagssystemets funktionerande ställer till administrationens förfogande vissa bestämda fonder inom gränserna för exploateringsprogrammet och bereder sig en kompensation för detta genom en ekvivalent del av produkten. Det är ett gott stycke väg från denna ståndpunkt till den som är uttryckt i ett följande dekret, vari det bland annat säges, att företagsadmini-

49 strationerna medgivas rätten att med sina egna medel, anskaffade ur produktionen, konstituera förråd av livsmedel, råmaterial etc, visserligen i proportioner som skola vara angivna av STO. Därmed var en självständig rätt för företagen etablerad att förfoga över produkterna, att sälja dem på marknaden och att i utbyte köpa vad som erfordrades för att driva företagen. Denna rätt begagnades nu visserligen av företagen ofta på sådant sätt, att de utförsålde de sista resterna av sina materiella resurser, vilket på sovjetspråket kallades att "konstituera förråd, anskaffade ur produktionen". Den förvirrade situation som nu uppkom karakteriserades av en sovjetförfattare — Steklov i Isvestija — sålunda. Trustmani, marknadsmani och tusentals andra borgerliga manier ser man härja. Den borgerliga individualismen bryter sig våldsamt väg kullkastande som en cyklon de gamla uppfattningarna och vanorna. De instinkter som under fyra år varit hämmade bryta sina bojor med stormens våldsamhet (Zagorsky II, s. 48). Bolsjevikerna befunno sig i själva verket i ett hotande dilemma. Antingen skulle de för att återställa industrin offra de sista positionerna av Sovjets makt eller ock offra industrin för att vidmakthålla över densamma sovjetmaktens kontroll — dilemmat här sett genom Zagorskys glasögon, vilka här som på andra punkter visa sig äga egenskapen att förstora de "kapitalistiska" dragen. I denna situation framkallade ett projekt av Lar in mycken diskussion inom de ledande kretsarna. Projektet gick ut på att begränsa rätten för de stora industriföretag som tillhörde staten att disponera efter behag över sina produkter. Larin tänkte sig sålunda att produktionen från sådana företag helt och hållet skulle tillhöra staten. Man skulle med ledning av förefintliga materiella och reella resurser och det etablerade produktionsprogrammet bestämma dels den kvantitet resurser av olika slag som staten skulle utlämna till företaget alltefter dess betydelse, dels den del av den kommande produktionen som borde lämnas till den nationella fonden och den del som företaget skulle få behålla som rörelsekapital. Efter ett otal skriverier 4—Sovjet

II.

50 och konferenser och sedan Vesenha tagit ställning mot det Larinska projektet träffade den IX sovjetkongressen sitt avgörande genom en kompromiss. Det föreskrives i kongressens beslut bland annat: I den mån som återupprättandet av storindustrin och dess kontinuerliga fungerande icke äro möjliga under nuvarande förhållanden annat än genom direkt kontakt med den mindre marknaden, där industrin har att komplettera de resurser som staten utrustat den med, skall det medges åt företagen eller deras grupperingar rätten att realisera på marknaden en del av sina produkter i överensstämmelse med de utarbetade operationsplanerna och med hänsyn tagen till otillräckligheten av de resurser staten lämnar. Här gick man alltså halva vägen: i den mån etc. Konsekvensen måste emellertid omedelbart tagas ifråga om företagens administrativa ställning. Man fick därför också föreskriva att företagsdirektionerna för att på bästa sätt kunna utnyttja de till förfogande ställda resurserna och för att kunna realisera i hela sin utsträckning den kommersiella kalkyleringens princip skulle erhålla administrativ självständighet ifråga om driften. Detta inneslöt rätten att disponera över alla de materiella eller pekuniära resurser som staten ställt till förfogande och att realisera den del av produkterna som tillkom företagen själva liksom de fonder som speciellt voro avsedda för utbytet. Man vidhöll emellertid hela tiden, att produktionen i dess helhet tillhörde staten och att det endast var efter statsmaktens auktorisation som företagen kunde bringa i cirkulation en del av sina produkter. Denna politik var alltså kännetecknad såsom Zagorsky anmärker, av en viss tvetydighet och inre motsägelse. Då man under N E P i varje fall i en viss utsträckning återställde ekonomiska relationer som voro baserade på privat egendom så medförde detta nödvändigtvis ett återställande även av civilrätten, denna civilrätt som man hade deponerat i arkiven for onyttiga ting (Zagorsky II, s. 77). Det utarbetas en ny civillagstiftning. Denna innehåller icke någon bestämmelse rörande denationalisering av vad som redan blivit inkorporerat i

51 staten; ifråga om lantegendomen sysselsätter den sig med repartitionens reglering men icke med avyttringen av jord. Till en början förutser man ej heller någon radikal modifikation i lagstiftningen angående arvsrätten. Den nya lagstiftningen erkänner emellertid som rättssubjekt icke blott som förut kooperationen utan också de enskilda individerna. Med dekret av 22 maj 1922 och den nya civillagen av 1922 introduceras i Sovjetrepubliken den privata äganderätten. Man tröstar sig med att sovjetmakten behåller i sina händer de viktigaste ekonomiska positionerna. De kommandofästen som behärska situationen etc Ett principiellt synnerligen viktigt steg togs i början av 1922. Under 1921 hade utfärdats ett dekret som gjorde öppnandet och utövandet av varje affär underkastat de offentliga myndigheternas auktorisation. Men genom ett nytt dekret 26 april 1922 avskaffades denna restriktion. Den som ville ägna sig åt en viss affär hade enligt detta dekret blott att företaga en registreringsakt (Zagorsky II, s. 99). Denna nya civillagstiftning tar också ställning till statsföretagen. För oss är särskilt intressant dess 19 :e artikel, i vilken det stipuleras: "De statsföretag, som överförts till den kommersiella principens regi och vilkas subventionering icke är invävd i budgeten, äro i folkhushållningen verksamma såsom juridiska personer åtskilda från finansförvaltningen. Deras skulder äro blott garanterade av de tillgångar som stå till deras fria disposition, d. v. s. icke undantagna från cirkulation på grund av civillagens artiklar 21 och 22". Dessa artiklar undantaga från cirkulation: 1) jorden "som är statens egendom" och vars besittning tolereras endast i form av nyttjande; 2) de nationaliserade och municipaliserade företagen med deras utrustning, järnvägarna och deras rullande materiel, de nationaliserade fartygen och de nationaliserade eller municipaliserade byggnaderna. Dessa tillgångar kunna varken avyttras eller göras till föremål för hypotek av de organ som förvalta dem i syfte att erhålla krediter, men å andra sidan kunna de utarrenderas enligt den ordning lagen föreskriver.

52 En viss motsägelse fanns emellertid mellan frånvaron axpreciserade juridiska normer och den faktiska nya situation i vilken de nationaliserade företagen be funno sig. Detta medförde ett så allvarligt hinder för industrins verksamhet att man måste skrida till utfärdande av en ny reglering ifråga om statsföretagen, vilket skedde i början av 1923. Ett dekret publicerades 10 april 1923 angående industriella statsföretag, funktionerande under den kommersiella kalkylens regi (truster). Till detta viktiga beslut återkomma vi i kapitlet om industrins organisation. Här är tillräckligt att understryka följande. Enligt detta dekret erkännas såsom statstruster de industriella statsföretag, åt vilka staten medgivit en oberoende ställning ifråga om utförandet av deras operationer i enlighet med statuter fastställda för de olika företagen och vilka funktionera enligt den kommersiella kalkyleringens principer i syfte att uppnå vinst. I denna formulering lägger man särskilt märke till det uttryckligen angivna vinstsyftet. Härmed ger man åt dessa statliga trust företag formellt samma ekonomiska riktlinjer som dem kapitalistiska företag pläga ha att följa. Av bestämmelserna i denna nya lagstiftning framgår bland annat att en privat kapitalanskaffning förutsattes komma att äga rum till de statsägda trustföretagen. Man kan tycka att detta innebär en ganska väsentlig förändring, men Ekonomitjeskaja Sjisn skriver obesvärat att om under den nya situationen ifråga om förhållandet mellan trusterna och staten i industrin kan i avsevärd utsträckning indragas privata kapital inom eller utom landet, i form av aktier, obligationer, lån eller i annan form, så innebär det från vår sida icke någon som helst principiell koncession. Det är nämligen icke fråga om någon koncession till kvaliteten utan blott till kvantiteten (Zagorsky II, s. 92, 93). I fråga om kapitalbildningen anser sig Zagorsky kunna notera en bestämd förskjutning i riktning mot privatisering. Den gren av näringslivet som snabbast återhämtade sig var den inre handeln vilken, som förut är redovisat, till stor del övergick i privata händer. Inom denna domän var

53 det också som de förnämsta bidragen lämnades till kapitalackumulationen. Därmed lades också grund för en ny klassdifferentiering. Bourgeoisin är i färd att återuppstå. Den på papperet ytterst omfattande cirkulationen inom statsföretagen innebar däremot icke något motsvarande bidrag till kapitalbildningen. Affärerna bestodo här i beständiga överflyttningar av värden de olika statsorganen emellan. De producerade varorna nådde endast i en mindre utsträckning ut i den fria marknaden. De stora siffermässiga transaktionerna som olika statstruster utvisade inneburo därför i realiteten icke något större tillskott till kapitalbildningen inom statsverksamhetens ram. Till tendenserna att kommersialisera företagarverksamheten får också räknas inrättandet från slutet av 1921 av särskilda kommersiella organ dels hos Vesenha, dels hos de olika företagsgrupperna eller företagen. Den 21 dec 1921 utrustades sålunda Vesenha med en central kommersiell sektion, vilken hade till uppgift att vara mellanhand mellan de olika nationaliserade industriernas organ och att organisera grosshandeln och sålunda vara ett mellanled mellan produktionen och den stora konsumtionen. Härefter följde nu ett massinrättande av sådana kommersiella sektioner. Det fanns icke ett kommissariat, icke en trust, icke ett företag som icke skaffade sig en sådan sektion, de s. k. Gostorg. Ett högre organisationsstadium uppnår denna tendens i och med uppkomsten av syndikaten, vilka här blott noteras för att närmare behandlas i nästa avdelning. Med kommersialiseringen följde ett annat uttryck för privatiseringen av det industriella livet. Det uppkom konkurrens mellan de olika företagen, och det av våldsam beskaffenhet. På marknaden rådde ett komplett kaos, priserna undergingo plötsliga förändringar. Ibland förekommo utomordentliga höjningar, då det gällde att hålla sig framme för att anskaffa oumbärliga råvaror. Ibland åter lika utomordentliga sänkningar av priserna, då det gällde att vinna kunder för att få avsättning för de fabricerade produkterna. För att reglera denna inre handel och lägga kapson på denna konkurrens mellan

54 statsföretagen och statsinstitutionerna konstituerades 9 maj 1922 en särskild kommission för inrikeshandeln (Komvnutorg) ansluten till STO. Kommissionen hade särskilt att sysselsätta sig med regleringen av priserna. Dess verksamhet var föremål för ständig diskussion och kritik. Kommissionen förebråddes att fastställa priserna på ett godtyckligt sätt, som varken svarade mot priserna i marknaden eller mot produktionsbetingelserna. Till prispolitiken, som hör till "manövreringens" viktigaste delar få vi anledning återkomma. Knappt hade alltså den nya politiken satt de industriella företagen i direkt kontakt med marknaden, förrän ledningarna för dessa företag fingo smak på fria ekonomiska operationer. De prövade på alla den fria marknadens förutsättningar, den fria konkurrensen, kampen om priser och monopolställning på marknaden, de togo sina företag i besittning med mentaliteten hos omtänksamma arbetsgivare fyllda av omsorger för sin egendom. Så karakteriserar Zagorsky (II, s. 423) psykologiskt den nya situationen. Med denna utveckling följde nu emellertid en differentiering även inom industrins gebit liksom vi förut sett en sådan utveckla sig för jordbrukets vidkommande. Redan under den första tiden, då industrin började att sätta sig i kontakt med marknaden uppkom en ojämn fördelning av kapitalen, en ackumulation av rikedom härrörande av gamla reserver. Vissa enskilda och vissa företag riktade sig på bekostnad av andra. Sålunda påpekar Ekonomitjeskaja Sjisn, att sovjettrusterna redan uppdela sig i rika truster och fattiga truster alltefter storleken av det grundkapital som de från början startat med eller de reserver ifråga om råvaror, bränsle och hjälpmaterial som de tagit i arv. Det var icke så att de viktiga resurserna befunno sig i händerna på just de bäst utrustade verkstäderna eller de ur produktionens allmänna synpunkt bäst organiserade (Zagorsky II, s. 425—426). Med denna utveckling följde en renässans för resterna av den gamla industriella bourgeoisin. De gamla företagare och ingenjörer, som aldrig hade övergivit företagen men som tidi-

55 gare hade hållits kort av arbetarkommittéerna, blevo under de första NE Paren faktiskt ensamma herrar i företagen. De ej blott dirigerade dem utan de disponerade över dem. Visserligen var den privata äganderätten till dessa företag avskaffad, men denna nya klass av industriella fann sig väl till rätta med förhållandena och drogo därav direkta fördelar. Nationaliseringen blev för dem en fördel, alldenstund den mer och mer stärkte deras position som de faktiska företagarna. De stödde därför utan tvekan sovjetmakten. Men då sedermera sovjetpolitiken började kännas generande för deras ekonomiska verksamhet, så förekom det i stället, att de övergåvo de nationaliserade företag, i vilkas spets de voro ställda, för att i stället grunda bokstavligen egna företag. De kände framdeles behov av ännu större frihet i sin verksamhet, av en ännu vidsträcktare domän för att utveckla sina företagare- och härskarinstinkter. Det även ur äganderättssynpunkt privata kapital som sålunda bildade sig fick ett betydande inflytande. Pånyttfödelsen av de kommersiella principerna utgick företrädesvis från detta håll. Statsorganen hade egentligen ingen idé om hur det skulle gå till att kalkylera självkostnader eller om korrelationen mellan dessa självkostnader och försäljningspriserna. De kalkyleringsvanor som nu undan för undan kommo till kunde lättast utbildas inom de rent privata företagen. Privatkapitalet tog vidare verksam del i konstituerandet av blandade företag, i vilka staten deltog tillsammans med enskilda. Det framhålles av Zagorsky (II, s. 429), att medan industrins nationalisering var ett hinder för bildandet av industrikapital, så bidrog samma nationalisering till utvecklingen av det kommersiella kapitalet och detta kommersiella kapital tog sedan del i industriföretagen såsom aktieägare i de blandade företagen. Nationaliseringen skapade nämligen vissa gynnsamma förutsättningar för den privata handeln. För dess spekulativa instinkter erbjöde förhållandena många tillfällen att spela rollen av en oersättlig förmedlare, som man allmänt klagade över

56 men i alla fall tolererade och i bokstavlig mening gav sin tribut. Slutligen är att märka, att desorganisationen under Nep:s tidigaste år av penningcirkulationen också skapade betingelser, gynnsamma för ett djärvt spekulerande privatkapital.

Koncestiken.

Till de tendenser som äro att här redovisa är också att hän^°ra ^en s- k. koncessionspolitiken. Sovjetmaktens ledande män hade insett den trängande nödvändigheten att få produktionen igen i gång. Det framstod för dem som viktigare att företagen överhuvud drevos än frågan av vem de drevos. Såsom Rykov uttryckte saken: om en fabrik vilken som helst kan drivas i händerna på en enskild ägare, medan den i våra händer står stilla, så skulle det vara ett brott att icke utlämna den till en enskild ägare eftersom vi icke själva kunna exploatera densamma. Det främsta målet är att, kosta vad det kosta vill och snabbast möjligt, bringa varukrisen till en lösning (Zagorsky I a, s. 73). Från denna utgångspunkt har man också att betrakta koncessionspolitiken. Segern vinnes, såsom Rykov vidare framhåller, icke genom att begagna order och monopol utan genom att arbeta bättre. En stor fördel i koncessionspolitiken och det fria utbytets politik ligger däri, att den tvingar varje ekonomisk arbetare (sovjetöversättning av företagare) att anstränga sig för att segra i en öppen och lojal strid. Koncessionspolitiken var egentligen av mycket gammalt datum. Redan i juli 1918 hade en specialkommission i Vesenha utarbetat 10 förslag rörande koncessioner. Det hette däri bland annat: Det utländska kapitalet kan i varuform associeras i en hel serie statsföretag medelst koncessionering av rätten att begagna de av Rysslands naturrikedomar, som ännu icke äro exploaterade. Man kan därvid garantera det utländska kapitalet betalning av ränta på engagerade fonder antingen i råämnen eller halvfabrikat. Staten deltar därvid i det koncessionerade företagets vinst, om denna överstiger 8 proc, med en fjärdedel till hälften av överskottet.

57 Det var emellertid först under Nepperioden som ett mera allvarligt försök att attrahera utländskt kapital kom ifråga. Hur intresserade de nyfrälsta Nepmännen i själva verket voro av denna nya politik kunde man förstå av ett radioanrop från Moskva i december 1921 om "den kapitalistiska västern och Sovjetryssland", där man förkunnade för hela världen följande : "Före kriget mottog Ryssland från utlandet ända till 60 proc. av allt tekniskt material som behövdes. Även nu kan Ryssland motta detta material från utlandet mot guld eller ryska varor, men de aktuella reserverna av guld och varor äro långtifrån tillfyllest. Det är därför nödvändigt att komma ur denna situation genom att hänvända sig till de västerländska kapitalisterna om medverkan, genom att medge dem koncessioner att exploatera naturrikedomarna i syfte att kunna exportera till utlandet vad som behöves för att kvitta våra förbindelser." Och på en kongress i Moskva samma december 1920 förklarade Trotskij, att koncessionerna voro en av formerna för Sojvets utrikeshandel. Det avgörande, varigenom Neppolitiken engagerade sig i en kompromiss med det privata kapitalet i avseende å koncessionerna, togs genom publicerandet av dekretet 23 november 1920. Genom detta dekret bestämdes 1) att koncessionären skulle ersättas av en i avtalet bestämd del av produkten och att han skulle ha rätt att exportera till utlandet; 2) att vid tillämpning i stor skala av särskilda tekniska förbättringar koncessionären skulle åtnjuta kommersiella fördelar, t. ex. för fabrikation av maskiner erhålla speciella kontrakt på viktiga beställningar; 3) att de koncessionärens tillgångar som engagerats i företaget garanteras icke skola bli föremål för nationalisering eller konfiskation eller rekvisitioner; 4) att koncessionären har rätt att anställa arbetare och tjänstemän för sina företag med det enda villkoret att iakttaga gällande arbetslagstiftning; 5) att koncessionerna skulle medges för en så lång period som möjligt, under vilken ingen ensidig modifikation av koncessionsavtalet kunde äga rum. Krasin förklarade visserligen i en intervju, att bolsjeviker-

58 nas hänvändning till det privata utländska kapitalet hade sin anledning däri, att de icke erhållit någon materiell hjälp av det europeiska proletariatet. Det vill alltså säga, att eftersom den sociala revolutionen icke realiserats, har sovjetmakten fått gå in på en kompromiss med de fientliga krafterna. Med motiverna må nu vara hur som helst, intresset för att uppnå en sådan medverkan var i varje fall påtagligt. Sovjetmaktens koncessionspolitik har på följande sätt utvecklats av Bogdanov, den nye presidenten för Vesenha: "Denna politik består antingen i koncession av rätten att exploatera naturrikedomar, skogar, gruvor, oljefält etc, eller i en industriell koncession, då koncessionären helt eller delvis förarbetar de råämnen, som ställas till hans disposition av staten. Såsom objekt för koncession kunna endast tjäna de grenar av folkhushållet, där naturrikedomarna av någon viss anledning icke kunna exploateras genom Sovjetrepublikens egna medel. Såsom koncessionär kan antagas vilken person som helst och tillhörande vilken stat som helst. Det enda villkoret man ställer är att vederbörande besitter tillräcklig finansiell kraft för att tillförsäkra företaget den nödiga tekniska utrustningen och försörjningen av arbetarna samt att äga organisatorisk-administrativ och teknisk erfarenhet." Som man ser av detta program gör sovjetmakten icke längre någon skillnad mellan koncessioner för exploatering av naturrikedomar och sådana som gälla redan existerande företag, ej heller mellan utländska koncessionärer och inhemska. Det är emellertid med koncessionspolitiken som med så många andra företeelser under NEPperioden. Den kan framställas såsom ett av exemplen på kapitalismens renässans men också som ett prov på den manövrering av det ekonomiska livet, vilken ävenledes karakteriserar NEPpolitiken. För att icke behöva återkomma till saken må även denna sida nu redovisas — den har för nästa avdelning en mycket underordnad betydelse då koncessionspolitiken som vi strax skola se aldrig gav vad den avsett att ge.

59 Att sovjetuppfattningen om koncessioner ingalunda är att betrakta blott som ett medgivande åt de kapitalistiska tendenserna utan ingår i ett system att bemästra och binda dessa tendenser framlyser redan ur ett tidigt yttrande av Lenin. Vi citera ur en artikel av 1918 om livsmedelsskatten följande: "Koncessioner äro det enklaste exemplet på huru sovjetregeringen dirigerar kapitalismens utveckling in i statskapitalismens kanaler, på huru den uppodlar statskapitalismen. Vi äro nu alla ense om att koncessioner äro nödvändiga, men det är icke envar som är på det klara med koncessionernas innebörd. Vad äro koncessioner under sovjetsystemet från synpunkten av den socialekonomiska ordningen och dess sammanhang? De äro en överenskommelse, en union, mellan sovjetregeringen, d. v. s. den proletäriska staten, och statskapitalismen gentemot småäganderättens (den patriarkala och småborgerliga) element. Koncessionären är kapitalist. Han leder affären på kapitalistiskt sätt i vinstsyfte, han är med om att sluta avtal med den proletäriska regeringen i syfte att erhålla surplusprofit över den normala eller i syfte att erhålla sådana råmaterial som det är omöjligt eller ytterst svårt att erhålla på något annat sätt. Sovjetregeringen å sin sida uttar sin vinning i utvecklingen av de produktiva krafterna, i ökningen av produktkvantiteten . ..". Koncessionspolitiken som en taktisk manöver belyses, denna gång mer ur politisk än ur ekonomisk synpunkt, i följande uttalande av Joffe, chef för koncessionskommittén. Om det främmande kapitalets position inom den socialiserade ekonomin uttalar han sig sålunda: "Vi acceptera det främmande kapitalet dels emedan vi själva icke äro starka nog, dels emedan vi kunna reglera dess roll inom vår socialiserade ekonomi. Vi kunna icke och ämna icke överlämna till detsamma något av kommandofästena inom industrin, men vi tilldela det privata kapitalet en plats i vår industri, där det kan vara nyttigt och fördelaktigt både för oss och för koncessionären, utan att sätta i fara de socialistiska principerna och vårt ekonomiska system. I vissa grenar av industrin, allt i enlighet med vår plan, tillåta

60 vi främmande kapital i en utsträckning av 10, 20, ja 40 proc. och i exceptionella fall ännu mer. Låt oss t. ex. säga att vi ha en industrigren, där 100 miljoner rubel redan äro investerade, och för att utvidga den äro vi i behov av en ytterligare investering om 100 miljoner rubel. Vi skulle då vara villiga att tillåta 50 proc. av detta nya kapital såsom främmande investering." Det kan vara tillräckligt med dessa auktoritativa uttalanden för att klargöra den roll man tilltänkte åt de främmande koncessionerna. Att man räknade med tillförsel av mycket betydande kapital på denna väg, i en fast övertygelse att man skulle kunna underordna detta privatkapital under sovjethushållningens allmänna syften framgår av många omständigheter. Sålunda finner man den centrala koncessionskommittén konstatera i början av sin tillvaro, att under de närmaste 5 åren 750— 1,000 miljoner dollars med fördel skulle kunna investeras av främmande koncessionärer i Ryssland utan att detta behövde inverka störande på hemmaekonomin eller de grundläggande politiska principerna (Chase etc, s. 349). De koncesssioner som kommo till stånd kunna grupperas i tre klasser: 1) kommersiella och handelskoncessioner både i fråga om utrikeshandel och inrikeshandel; 2) industriella och andra produktiva koncessioner innefattande fabrikskoncessioner, åkerbrukskoncessioner, skogs- och gruvkoncessioner; och 3) tekniska och professionella koncessioner inneslutande överenskommelser om att ställa till förfogande åt den ryska industrin patent och industrihemligheter ävensom personliga tjänster. De viktigaste koncessionerna kommo till stånd inom gruvhanteringen. Somliga av dessa inneslöto även det förberedande arbetet att upptäcka malm fyndigheter. Men de två stora koncessioner som förekommit, Lena guldfält och det georgiska mangankompaniet, ha i första rummet representerat en konsolidering av ett antal före kriget befintliga gruvfyndigheter,.

61 vari vissa av de i koncessionen representerade intressena redan förut förefunnos. I fråga om koncessionernas legala ställning äro vissa allmänna principer att uppmärksamma. Alla avtal äro slutna för en begränsad tidsperiod, i intet fall överstigande 99 år. Genomsnittet ligger omkring 25 år. I fråga om handelskoncessioner är tiden t. o. m. kortare. Dessutom ha ofta förbehåll av sovjetmyndigheterna gjorts att få avbryta kontraktet före den avsedda terminen under vissa överenskomna kompensationsvillkor. I fråga om koncessionärens rättigheter är att märka, att koncessionen i allmänhet innebär en obegränsad rättighet att sälja på hemmamarknaden eller för export. Särskilt intrikat måste frågan om koncessionärens förfogande över fast egendom ställa sig med hänsyn till de i sovjethushållningen gällande principerna, att alla naturresurser vore statsegendom. Civilrättens bestämmelser förefalla på denna punkt att vara något oklara och varandra motsägande. Den amerikanska studiedelegation, som besökte Sovjetryssland för några år sen {Chase etc, s. 352—353) tillsporde de ryska myndigheterna på denna punkt. Man påpekade att en artikel i lagen syntes innebära att koncessionären hade full äganderätt, medan en annan tycktes ange att han blott hade nyttjanderätt. Sovjetmyndigheterna undveko att ge ett direkt svar på denna fråga. De betraktade den som övervägande teoretisk. I varje fall synes det klart, att inget koncessionskontrakt ger koncessionären rättighet att avyttra egendom eller de rättigheter kontraktet meddelat honom utan medgivande av de ryska myndigheterna. Då givetvis vissa konflikter kunde uppkomma rörande omfattningen av koncessionärens rättigheter och sålunda rättstvister komma till avdömande av domstolarna, måste frågan om det sovjetryska domstolsväsendets funktionsduglighet bli av väsentlig betydelse. Då den amerikanska studiedelegationen på denna punkt förfrågade sig om domstolarna besutte tillräcklig tradition i avseende å respekt för lagen och opartiskt handhavande av densamma, så att en främmande koncessionärs

62 rättigheter verkligen voro skyddade, fick den av presidenten i centrala exekutivkommittén Kalinin det svaret, att i händelseav behov skulle de centrala myndigheterna veta att dirigera de lägre domstolarna att fälla riktiga domar (Chase etc, s. 357). Ett uttalande som på ett signifikativt sätt belyser domstolsväsendets direkta beroende av den politiska exekutivmakten. Frågar man nu efter det faktiska genomförandet av sovjetmaktens koncessionsplaner, måste man konstatera, att resultatet stannade ofantligt långt under förväntningarna. Det förekom visserligen ett mycket stort antal koncessionsansökningar, men dessa resulterade endast till en bråkdel i verkliga koncessionskontrakt. Under perioden 1922—1 juli 1927 hade behandlats 2,152 koncessioner. Av dessa resulterade endast 145 eller 7,7 proc. i kontrakt. De ryska myndigheterna ange såsom orsaker härtill, att 50 proc. av koncessionsansökningarna kommo från personer som icke lämpade sig för att påta sig dylika kontrakt, 35 proc. kunde icke visa att de innehade tillräckligt kapital, och 15 proc av framställningarna kunde icke utmynna i kontrakt, emedan sökanden ej kunde acceptera de uppställda villkoren. Huru de faktiskt slutna kontrakten fördela sig på olika år och näringsgrenar framgår av följande tablå:

Näringsgren 1922 Handel 4 Trävaror 1 Åkerbruk 3 • Fiske Gruvor 4 Fabriker Kommunikationei • 4

1923 14 4 5 3 3 7 5

1924 10 1

Teknisk hjälp .. • Övriga

1 3

1 Summa 16

1 5 6 2

1925 6 . 2 1 9 6 1 2 2 1

1926 2

1 5 2

Procent fullföljda o. avslutade konS :a cessioner 7,4 36 6,4 6 10 5,1 12,2 6 10,2 25 5,5 32 8,5 12 6,0 3 13,6 9 5,5 6

1 4 13

7,1

63 Enligt de ryska koncessionsmyndigheternas uppgifter uppgår det totala värdet av koncessionerna, inberäknat såväl de redan investerade beloppen som de enligt kontrakten avsedda beloppen, till ungefär 50 miljoner dollars. Denna siffra understiger ju ofantligt de förut meddelade siffrorna på koncessionskommitténs förväntningar. Detta misslyckande synes icke kunna förklaras genom dåliga profitmöjligheter. Koncessionskommittén kunde i augusti 1927 konstatera, att genomsnittsprofiten i koncessionerna hade varit 31 proc. För de tio mest lyckade koncessionerna omkring 45 proc. och för de tio minst lyckade som alltjämt voro i verksamhet 3,5 proc. Ifråga om handelskoncessioner uppges att profiten utgjort 50—250 proc. Bland enskilda exempel uppmärksammas uppgiften, att den svenska kullagerkoncessionen haft en vinst av 200 proc. Detta oaktat visade sig dödligheten vara mycket stor bland koncessionerna. Sålunda uppges vid tiden för den amerikanska studiedelegationens besök, att av de 145 koncessioner som redovisats i den meddelade tablån 47 eller omkring en tredjedel redan blivit upplösta eller voro under likvidation. Det har redan framhållits, att koncessionspolitiken innebar ett systematiskt försök att underordna det främmande kapitalet under den sovjetryska hushållningens allmänna principer. Någon fara för att de privata främmande koncessionerna skulle komma i konflikt med den allmänna hushållningsplanen har enligt sovjetmyndigheternas uppfattning aldrig förefunnits. Man har nämligen gått tillväga så, att varje koncessionskontrakt underställts planhushållningsmyndigheten Gosplan. Att ett konkurrensförhållande i många fall måste komma att förefinnas mellan dessa främmande koncessioner och statsföretagen har härvid förutsetts. Man menar, att denna konkurrens i åtskilliga fall varit så kraftig, att den föranlett koncessionsföretagens upphörande. Så uppges särskilt fallet med det stora georgiska mangankompaniet, som utsattes för konkurrens under självkostnadsnivån från de statliga manganfälten.

64 Huru nu än må förhålla sig med orsakssammanhanget, ett synas alla iakttagare vara fullt ense om. Denna koncessionspolitik har, även om den på en eller annan speciell punkt kunnat vara av övergående betydelse, dock i det stora hela spelat en mycket underordnad roll i sovjethushållningens utveckling. Under den nu pågående utvecklingsperioden har det i och för sig ringa arvet från NEPperioden ingalunda förkovrats. Därav torde numera återstå endast några betydelselösa rester. Finansvå-

] } e nya tendenserna göra sig också gällande på finansväsendets område. Naturalbudgeten ersattes av en i pengar uttryckt budget. Även detta plägar anföras som ett av tecknen på kapitalismens renässans, ehuruväl med tvivelaktig rätt, ty penninghushållning behöver icke likställas med kapitalism och en socialisering kan genomföras i andra former än naturahushållningens. Men en sak att notera är, att denna utveckling på finansväsendets område gått parallellt med och synes ha framgått som en naturlig konsekvens av de förut skildrade tendenserna inom näringslivet. Då den gör den yttre bilden av sovjethushållningen mera lik de kapitalistiska staternas, är det också ganska naturligt, att även den nu ifrågavarande företeelsen inskrivits under rubriken kapitalismens renässans. Penninghushållningens återinförande inom folkhushållningen i allmänhet måste få sina återverkningar inom finanshushållet. Statens varor och tjänster lämnades icke längre gratis utan mot betalning. Relationerna mellan de olika statsindustrierna och förhållandet mellan staten och industrin reglerades genom penningkalkyler. Statens utgifter blevo också undan för undan uttryckta i pengar. Men allt detta drog med sig konsekvensen, att man fick återinföra ett skattesystem. Därmed återupprättades en budget, som i vart fall till det yttre erinrade om de kapitalistiska staternas. I själva verket kan man säga att under åren före 1922 fanns det icke i Sovjet något finansväsen i vanlig mening. Det ingick icke i sovjetföreställningarna att göra någon skillnad mel-

65 lan finanshushållningen och folkhushållningen i allmänhet. Därtill ansåg man icke finnas anledning i ett system, enligt vilket statens ekonomi, i vart fall till sin syftning, skulle innefatta alla grenar av landets ekonomiska liv. Från dessa utgångspunkter var det naturligt, att man betraktade skatteväsendets försvinnande som en självklar konsekvens. Och att man betraktade ett deficit för staten som en sak av underordnad betydelse. Statens inkomster och utgifter hade under åren 1918—21 företett följande bild: Ar 1918 1919 1920 1921

(i miljoner sovjetrubel) Underskott i % Inkomster Utgifter Deficit .... 15,580 46,706 31,126 66,6 .... 48,959 215,402 166,443 77,3 .... 159,604 1,215,159 1,055,555 86,9 . . . . 4,139,900 26,076,816 21,936,916 84,o

Under krigskommunismens tid hade området för penningcirkulationen undan för undan krympt. Det var ifrågasatt att sammanslå finanskommissariatet med statistiska centralbyrån och därav grunda en bokföringsbyrå in natura hos STO. Finanskommissariatet förlorade i varje fall mer och mer i betydelse, och i början av 1921 var det i grund och botten ingenting annat än ett regeringens bokföringsorgan. Dess huvuduppgift låg på sedelutgivningens område, i att sätta sedlarna i rörelse. Då även sedlarnas distribution i landet övergick till folkkommissariernas råd, begränsade sig finanskommissariatets funktioner slutligen till den rent tekniska uppgiften att trycka och expediera sedlarna. Visserligen ställde man i detta hänseende allt större och större uppgifter på det sedelutgivande organet. Översvämningen av pappersmynt antog som bekant fantastiska proportioner. Den växande sedelmassan motsvarades emellertid av en sjunkande kvantitet verkliga värden. Sålunda hade 1918 sovjetmakten utgivit 34 miljarder rubel i papperspengar, vilket i 5—Sovjet

II.

66 reella värden svarade mot 523 miljoner i guldrubel. 1919 hade man utgivit sedlar för 163 miljarder men de motsvarande reella värdena utgjorde 390 miljoner i guldrubel. 1920 var emissionen av papperspengar uppe i 965 miljarder sovjetrubel, som icke gav mer än 250 miljoner i guldrubel. 1921 slutligen hade man kommit upp till 16 triljoner i pappersrubel och erhöll därför icke mer än 200 miljoner reella värden i guldrubel. 1918 hade man under hotet av den tyska offensiven fått överföra sedelfabrikationen från Petrograd till Moskva. Sedermera inrättades en ny sedelfabrik i Pensa, en tredje i Perm och slutligen en fjärde i Odessa. Men trots att man använde mer än 12,000 arbetare uteslutande för att trycka sedlar klagas det över brist på pengar i alla kassor (Zagorsky I a, s. 113). Denna desorganisation fortfor visserligen även under N E P periodens första år men man begynte redan i början av N E P politiken med en reorganisation av budgetförhållandena. Finanskommissariatets ställning återupprättades genom beslut under senare delen av 1921. Den 18 december samma år konstituerades hos Vtsik en permanent budgetkommission. Den IX sovjetkongressen fattade beslut om att den fastställda budgeten skulle rigoröst följas och att följaktligen deficithushållningen i princip skulle övergivas. Utgifterna skulle bringas ner och anpassas efter resurserna, ty därförutan, förklarades det, skulle det vara omöjligt att återuppbygga Sovjetrysslands folkhushåll (Zagorsky II, s. 146). Man proklamerade vidare grundsatsen, att statens tjänster hädanefter i regel måste betalas. Skatter och avgifter av alla slag kommo nu till lika hastigt som de tidigare hade raserats. Början skedde den 9 aug. 1921, då en fiskal skatt infördes på viner (Zagorsky II, s. 150). Det bestämdes för övrigt, att en hel rad lokala behov skulle täckas genom lokalbudgeter, till vilka det gällde att skaffa inkomster. En fullkomlig skattemani bemäktigade sig de lokala administrationerna. Man införde skatt på att gå i skola, på apotekens och sjukhusens tjänster, på ambulanser och asyler, ja till och med på begravningarna, vilka ur skattesynpunkt

67 uppdelades i tre kategorier med 10 miljoner rubel i skatt för rikt folk, 2 y2 miljoner för medelklass och ej fullt 1 miljon för de fattiga (Zagorsky II, s. 153). Den första nya budgeten gällde året 1922. Den utmärktes av följande drag: 1) Hela budgeten byggd på en uppskattning i pengar av alla statens inkomster och utgifter. 2) Budgeten anger, vilka av inkomsterna som blott gälla de ömsesidiga relationerna och regleringen av räkenskaperna mellan de olika sovjetinstitutionerna, å ena sidan, och å andra sidan de inkomster som verkligen inflyta i statskassan. 3) Budgeten kalkylerad i förkrigsrubler (guldrubler). För att kunna genomföra detta program måste man uppenbarligen bestämma avkastningen från de olika statsföretagen och för det ändamålet å andra sidan kunna bland utgifterna urskilja utgifter in natura och utgifter i pengar (Zagorsky II, s. 155). I själva verket blev denna historiska budget mycket snart historiens egendom. Sovjetmakten blev tvingad att i tre repriser göra om budgeten för 1922. Bland statens inkomster utgjordes huvudparten, 84 proc, av inkomster härrörande av statshushållningen. Skatter figurerade icke med mer än 4 proc. av den totala inkomstsumman. Vesenha med hela industrin var i budgeten företrädd med en utgiftssumma av blott 153 miljoner på en total omslutningav 1,053 och förutsattes erhålla inkomster 6 gånger så stora som utgifterna. Men då industrins balans sedan uppgjordes fick man uppskatta dess deficit till en summa av 500 miljoner. I budgeten, räknat brutto med en totalsumma av 1,877 miljoner rubel, utgjordes 78 proc. av transaktioner mellan de olika administrationerna och blott 22 proc. representerade kontanta summor. Det beslöts sedermera att skilja Vesenhas budget, d. v. s. den nationaliserade industrins budget, från den allmänna statsbudgeten. Utomordentliga höjningar av priser och tariffer genomfördes i statsföretagen. Sålunda voro i juli 1921 järnvägstarifferna

68 200,000 gånger så höga som före kriget. Men under det våldsamma fallet i penningvärdet gick det icke att få någon ordning i företagsekonomin. Redan den omständigheten att befraktarna på järnvägarna betalade sina frakter omkring 3 veckor efter befraktningen medförde för järnvägen förlust av 40 proc av inkomsten på grund av den fortgående penningvärdeförsämringen. Så kan man också förstå att järnvägarna alltmer satte sig i skuld. Det uppges, att i oktober 1922 deras skuldsumma var uppe i 100 triljoner rubel (Zagorsky II, s. 180). Skattemanin som vi förut ha berört tog sig uttryck i att skatterna representerade en stor men växlande del av varornas priser. Sålunda var proportionen av skatt i förhållande till varans pris i januari 1,5 proc, i juli 40 proc, i december 16 proc. Huru skattesummorna växte framgår av följande tablå för år 1922, vid vars betraktande man får taga med i räkningen den ständiga kapplöpningen med penningvärdets försämring, i vilken denna senare utgick som obestridd segrare. 1922

I tusentals guldrubler

Ökning i förhållande till januari = 100

Januari Februari Mars April Maj Juni juli Augusti September

783 952 1,614 1,848 3,257 7,260 9,085 11,915 10,621

100 121 206 236 415 927 1,160 1,521 1,356

Summa för 9 månader 47,335 Vi återvända till penningpolitiken. Hela den uppfattning vi känna från krigskommunismen, att penningvärdeförsämringen blott vore att uppfatta som vägen till penningens fullständiga undertryckande, måste under den Nya ekonomiska politiken re-

69 videras. Men det dröjde ännu åratal, innan man kunde stoppa penningsvärdets fall. De första Nepåren medförde ett oupphörligt experimenterande med utsläppande av nya sedelserier, och de vid varandras sida cirkulerande serierna medförde en otrolig förvirring. Föreskrifter om att de nyutsläppta sedlarna skulle ha samma värde som de äldre medförde ingen verkan gentemot den värdering som skedde av dem i marknaden. De lagar som i den borgerliga ekonomin gjort sig kända uppenbarade hela sin kraft även under dessa förhållanden. Väldiga sedelmassor av de sorter man tillskrev ett högre värde försvunno ur cirkulationen, i vilken blott de sämsta pengarna voro synliga. Deras sjunkande värde förde med sig, att man fick röra sig med oerhört stora kvantiteter. Situationen kännetecknas av följande historia. En arbetare berättar om förhållandena förr och nu. Förr i tiden, säger han, gick vi till arbetet med en påse mat på ryggen och pengarna i fickan. Nu däremot få vi bära en påse pengar på ryggen, och maten kan vi stoppa i fickan. Man övergick till att trycka sedlar som sågo ut som frimärken och som framställdes på enklaste typografiska sätt med användning av tidningspapper. Mot slutet av 1921 beslöts, att vid sidan av sedlarna också släppa ut räntelösa obligationer med värden å 1 och 10 miljoner rubel. Detta motiverades med att de kommersiella och industriella operationerna behövde pengar av högre värde. Obligationerna skulle cirkulera på samma villkor som sedlarna under 1921 och under 1922 men sättas ur kurs från och med 1923 och då utbytas mot sedlar i statens kassor och efter den 2 juli 1923 icke längre vara giltiga. Man kände sig mycket besvärad över att i alla kalkyler och all bokföring få ständigt röra sig med miljarder och triljoner. Man kom då på den idén, att det obehagliga intrycket av denna syndaflod av pengar skulle förtagas, ifall man helt enkelt strök några nollor och t. ex. tryckte 10,000 i stället för 1 miljard.

70 Vid övergången från den ena till den andra sedelserien missräknade man sig emellertid gång på gång. Man införde exempelvis en sedelserie, i vilken var rubel av den nya serien var likvärdig med 10,000 rubel i den gamla. Men innan man hunnit få ut de nya sedlarna, hade värdefallet å de gamla fortgått med sådan fart, att då den nya emissionen, enligt bestämmelserna byggd på proportionen 1:10.000, var färdig, så hade redan de gamla sedlarna sjunkit därhän, att man i marknaden taxerade proportionen till 1:60.000. Och denna proportion ändrades sedan alltjämt i marknaden, oaktat lagstiftningen uppehöll proportionen 1: 10,000. Ur all denna förvirring framgick insikten om nödvändigheten av ett stabilt penningvärde. Karakteristiskt nog kastade man då sina blickar på förkrigsrubeln. Det bestämdes, att den gamla rubeln skulle komma till heders igen såsom kalkyleringsenhet. Alla betalningar skulle kalkyleras i förkrigsrubler liksom budgeterna skulle beräknas i samma enhet. Därmed bragte man visserligen mer ordning i kalkyler och räkenskaper. Men i cirkulationen fick man alltjämt reda sig med sovjetrubler av olika serier, vilkas värde stod i ett ständigt växlande förhållande till den använda kalkylationsenheten. Man måste alltså taga ytterligare ett steg och nyordna penningväsendet även i den faktiska cirkulationen. Detta skedde visserligen icke med en gång. Genom beslut den 24 okt. 1922 infördes en ny myntenhet, vars rubel var lika med 100 rubel av modell 1922, d. v. s. med 1 miljon rubel före 1922. Denna nya myntenhet var tjervonetsen. Till en början fick denna nya myntenhet konkurrera med de gamla. Först med 1924, då en ny budget upprättas i tjervonets och sedelutgivningen baseras på i huvudsak enahanda principer som i andra länder, är penningreformen definitivt genomförd så att även i cirkulationen den nya relativt värdebeständiga myntenheten fungerar.

71 Innan vi lämna detta kapitel kan det vara av intresse att ta del av följande tablå, som visar på en gång översvämningen av pengar och den tilltagande bristen, i värde räknat, å pengar: Penningmängd pr invånare Ryska pap- Förkrigsrubler persrubler i guld

Till 1 jan. 1917 ., 1 „ 1918 „ 1 „ 1919 „ 1 „ 1920 „ 1 „ 1921 „ 1 „ 1922 „ 1 „ 1923 „ 1 okt. 1923

61 153 503 1,845 9,603 144,123 16,395,172 181,121,515

21,4 8,46 3,17 0,89 0,67 0,os 0,92 0,44

Statsbanken öppnades på nytt den 16 nov. 1921 som ett behövligt komplement till marknadens återställande och med den uttryckliga uppgiften att "befrämja utvecklingen av industri, jordbruk och handel genom kredit och andra bankoperationer". Men under flera månader var den icke i stånd att göra mer än obetydliga förskott till industrin. Vid dess grundande var det enda kapital som tillades banken av finansdepartementet en fond av pappersrubler uppgående till omkring 50 miljoner förkrigsrubler, vilket då banken började sina affärer var värt endast omkring 14 miljoner. På grund av denna knapphet i resurserna och även för att gardera sig mot förluster på kreditoperationer i anledning av rubelns depreciation arbetade banken med så höga räntesatser som 12—18 proc. pr månad. Senare övergick den till att placera sina lån på guldstandard, så att återbetalning måste ske i en summa pappersrubler som var ekvivalent till den lämnade guldvalutan (Dobb, s. 201—207). Till trustmani och skattemani etc sällade sig ock en bankmani. Med det återupprättade penningväsendet följde ett intresse för kreditväsendet som tog sig uttryck i upprättandet av

72 flera banker. I början tänkte man blott återupprätta en statsbank. Men det visade sig att denna ensamt icke förslog för de olika bankfunktionerna. Det tillkom sålunda senare en särskild för kooperationen och en handels- och industribank. Förutsättningar för den nya bankverksamheten lågo i den rätt att förfoga över medel, som numera erkändes av sovjetmakten. Dess Neppolitik tog sig uttryck i upphävandet av alla förutvarande restriktioner angående de summor, som kunde få finnas i händerna på enskilda individer eller organisationer. Vidare i att man icke längre löpte risken av konfiskation av deponerade summor, att man erkände skyldigheten för statens bankinrättning att på begäran till den enskildes förfogande ställa deponerade summor och slutligen att man erkände banksekretessen. Däremot medgav man icke något upprättande av privata kreditinstitut. Det var endast ifråga om enskildas privata förfoganderätt över medel insatta i de nationaliserade kreditinstitutionerna som de nya "kapitalistiska" tendenserna gjorde sig märkbara. Statsbankens verksamhet skulle liksom industriföretagens basera sig på den kommersiella kalkylens princip och sålunda bedrivas utan förlust. Under första tiden efter återupprättandet fungerade statsbanken även som handels- och industribank. Däremot betroddes den icke med sedelutgivningen, som sorterade direkt under finanskommissariatet. Banken användes givetvis som ett verktyg för Sovjets statskapitalistiska politik. De ansträngningar som gjordes att sålunda göra den till ett politiskt instrument voro emellertid ett allvarligt hinder för kreditens utveckling. Genom en resolution voterad i december 1921 hade en för ändamålet sammankallad finansiell konferens bestämt, att statsbanken för att i första rummet återuppbygga den stora industrin skulle använda större delen av sina resurser till kreditgivning åt de företag som hade betydelse för staten. Vidare hade banken att ägna en särskild uppmärksamhet åt kooperationen. Banken blev under sådana omständigheter närmast ett verktyg för att distribuera

73 finansförvaltningens fonder bland de industri- och handelsföretag som subventionerades av staten. Dess bankmässiga operationer ledde under de tre första månaderna av dess existens till nära en tredubbling av de sedlar som av finansförvaltningen utgavs. Men statsbanken var uppenbarligen alls icke i stånd att finansiera hela industrin. Sovjetstaten befann sig inför detta dilemma: antingen avstå från att finansiera industrin eller öka statsbankens resurser medelst nya sedelemissioner eller ock lämna mera frihet för den privata kreditens utveckling. Sovjetmakten föredrog att lita till de nya emissionerna. Bankens roll ifråga om att dra till sig medel från befolkningen var tämligen obetydande. Dess verksamhet betraktades också av dess egen ledning som föga tillfredsställande. En av dess direktörer Kutler har förklarat, att banken för sina aktiva operationer ifråga om produktionen förbrukat icke blott allt sitt kapital och alla sina inkomster utan därtill alla de fonder som ställts till dess förfogande utifrån. Den första mars 1923 var banken berövad alla fonder, och dess kassa utgjorde 8 proc. av depositioner och löpande räkningar (Zagorsky II, s. 286 —287). December 1922 markerar en ny period i dess verksamhet. Då började nämligen statsbanken att utge sina egna sedlar i tjervontser. Redan 1 jan. 1923 utgjorde sedelutgivningen 49 proc. av bankens balans, 1 april 73 proc, 1 juli 90 proc. 1 sept. 98 proc. Detta blev nu bankens huvuduppgift. Försöken att utveckla den till en affärsbank hade icke lyckats. Under 1923 förvandlades den till sedelutgivande bank som opererade nästan helt och hållet med de fonder som den erhöll genom sina emissioner eller med de fonder som ställdes till disposition av finanskommissariatet. Under dessa förhållanden måste de verkliga kreditoperationerna av kommersiell art övergå till andra kreditanstalter. Det må förefalla paradoxalt, framhåller Zagorsky, men behovet av kapital i statsföretagen minskade icke utan ökade med ökningen av krediterna. Ju mer banken finansierar

74 industrin, ju mer emissionerna tillta och rubeln faller desto mer tillväxa kreditanspråken, de subsidier som lämnas banken från staten, emissionerna av papperspengar, rubelns värdeminskning o. s. v. i det oändliga. Man insåg att det var nödvändigt finna en annan ordning. Man insåg faran i att på detta sätt ge industrin korta bankkrediter och nödvändigheten att övergå till kreditgivning på längre tid. Samtidigt fann man det nödvändigt att inrätta kreditanstalter med en mera fristående ställning. För detta ändamål benyttjade man i första rummet kooperationen. Det medgavs åt kooperativa kreditassociationer rätten att verkställa depositionsoperationer, låne- och kommissionsaffärer, och man inrättade för att sammanhålla dessa operationer en konsumtionsföreningarnas bank, i februari 1923 omvandlad till en allrysk kooperativ bank. Kreditoperationerna i denna bank utvecklade sig på ett mera normalt sätt med större jämvikt mellan aktiva och passiva operationer. Ett helt system av smärre kreditanstalter med lokal operationsrayon utvecklade sig nu (kreditkassor, lantbrukssällskap, associationer för ömsesidig kredit). Över dem uppbyggdes speciella centrala kreditorgan, som opererade vid sidan av statsbanken och i vilka statsbanken ofta ägde vissa andelar för kontrollens skull. Det uppstod en sannskyldig epidemi att grunda banker. Av särskild betydelse blev grundandet av den centrala handels- och industribanken. Dess upprättande gav anledning till en stor sammandrabbning mellan anhängarna av den nya politik som önskade största möjliga utveckling av den enskilda handeln och dem som ville förbehålla åt statskapitalismen den förhärskande rollen. Banken organiserades som ett aktiebolag med ett ursprungligt kapital av 5 miljoner guldrubel, strax efter grundandet höjt till det dubbla. Endast en obetydlig del av aktierna innehades av privatpersoner. 90 proc. av den första aktieemissionen tecknades av statens ekonomiska institutioner, trusterna och syndikaten. Den 1 dec 1922 hade denna bank en omslutning som icke uppgick till mer än 5 proc. av statsbankens, men den 1 jan. 1923 var siffran uppe i 12 proc. och den 1 sept. i 20 proc.

75 Arbetarklassens ställning förändrades ganska radikalt under .

ArbetarkldSSCH?

dessa nya betingelser. Även fackorganisationerna privatisera- ställning. des så att säga. Den obligatoriska anslutningen ersattes av en frivillig. Man hade tidigare, då folk huller om buller tvångsanslöts i organisationerna, räknat i sovjetstatistiken med en siffra om 9 miljoner såsom medlemsantal i fackföreningarna. Såsom det uttryckligen erkändes på V fackföreningskongressen i september 1922 hade denna obligatoriska kollektivanslutning förvandlat fackorganisationerna till sannskyldiga sammanslutningar av "döda själar". Då man nu övergick till frivillig anslutning och byggde denna på kontingenter av de individuella medlemmarna så sjönk antalet av dessa genast med hälften. Arbetarna försvinna, heter det, ur organisationerna, gå icke till sammankomsterna och kassorna tömmas. Den statsförsörjningsprincip som tidigare var genomförd omlades ävenledes. Statsförsörjningen ersattes av ömsesidig hjälp baserad på arbetarnas egna avgifter eller avgifter uttagna ur företagens kassor. Man återgick sålunda till former som äro brukliga i "kapitalistiska länder". Även ifråga om kollektivavtalen göra sig nya tendenser gällande. Det inträffar att lokala institutioner (exekutivkommittéer eller ekonomiska konferenser) förbjuda kollektivavtal eller annullera redan ingångna och i deras ställe av egen myndighet fixera lägre löner. Detta ger upphov till en rad konflikter men förhindrar icke att fackorganisationerna omvandlas från att vara kontraktslutande parter till passiva läsare av dekreter och obligatoriska instruktioner (Zagorsky II, s. 439). Ifråga om löneutvecklingen komma de statsunderstödda industriföretagen på efterkälken. Det blir ingen ovanlighet, att de rent privata företagen, de utarrenderade företagen samt de icke statsförsörjda nationaliserade företagen betala högre löner än de nationaliserade företag, som helt ha staten att lita till för sin försörjning. Vilka kapitalistiska idéer som börja genomsyra de ledande sovjetskikten framgår t. ex. av en resolution voterad i juni 1923 av "praktiska ekonomer" på en konferens för industri-

76 byråernas representanter. Däri krävas bl. a. följande åtgärder : reduktion av de kostnader som pålagts företagen för arbetarförsäkringsändamål, för uppfostringsändamål, för fabrikskommittéerna ; bestämmelser om att reallönerna icke kunna få ökas annat än under villkor av en ökning i arbetsprodukten, minskning av de premier som utbetalats till löntagarna, avskaffande av bidrag till fonder för arbetarnas hälsovård etc. Slutligen sättes pricken över denna utveckling genom att den gamla minimilönepolitiken kompletteras med maximilöner, fixerade av staten och tillämpliga även på de privata företagen. Dekretet angående reglementeringen av arbetet av 7 april 1921 upphävde vidare alla de restriktioner som varit etablerade i avseende å det supplementära arbetet under premiernas och styckarbetets regi. Det nya dekretet ger arbetarna rätt att öka sin förtjänst genom att öka produktiviteten och genom arbetets omsorgsfulla utförande oberoende av förhållandet mellan den uppburna lönen och den fastställda tariffen. Härigenom förlora tarifferna hela sin betydelse och de avtal som avse dem bliva i realiteten upphävda. Undan för undan sker en övergång från naturalön till penninglön. Men ofta fick man under denna övergångstid låta arbetarna lyfta löner eller premier i produkter från det företag där de voro anställda. Liksom i kapitalismens värld före arbetarlagstiftningens period leva sovjetindustrins arbetare under ett trucksystem, lika otillfredsställande i det moderna fallet som i det äldre. Genom ett dekret 9 april söker man förbättra arbetarnas ställning i detta hänseende. Med erkännande och utvidgande av trucksystemet bemyndigas företag att utbyta den del av produkterna som utgör premiefond mot lantbruksprodukter. Samma dekret förklarar, att företagen i och för avlöning in natura av sina sysselsatta arbetare, då företagen fabricera produkter som icke på angivet sätt kunna utbytas, kunna berättigas att fabricera konsumtionsartiklar utanför den reguljära arbetstiden. Man löser sålunda problemet på det sättet, att arbetarna få rättighet att i sin fabrik utanför den vanliga arbetstiden tillverka produkter, som man icke normalt

77 fabricerar där men som äro av beskaffenhet att kunna bytas bort i omgivningen mot livsmedel. Eller såsom Zagorsky ( l a , s. 95) karakteriserar tillståndet. Dekretet säger till arbetarna: Ni har behov av bröd, smör, 'igg. Er regering som har socialiserat jorden kan icke ge er något sådant. Den kan heller inte ge åt bönderna vad de ha behov av för att leverera de produkter de göra åt er. Därför få ni bestämma själva vilka produkter det skall vara, mot vilka bonden lättast utbyter sin spannmål, och dessa produkter få ni fabricera själva i era verkstäder. I stället för att reparera lokomotiv och vagnar, fabricera vad ni tror vara nyttigt att fabricera. Av dessa produkter kan ni behålla själva en del, om ni ha behov därav, och sen kan ni utbyta den andra delen mot livsmedel. Alltsedan dekreten sattes i kraft angående naturalskatten och utbytets frihet ställde fackföreningarnas representanter sovjetmyndigheterna inför denna fråga: Om livsmedlen och manufakturvarorna hädanefter kunna vara föremål för köp och försäljning på den fria marknaden, hur skall man kunna tillförsäkra arbetaren ett minimum av reallön? Han kommer icke att kunna för pengar köpa det oumbärliga i marknaden till de fria priserna. Allt som bringas till försäljning på den fria marknaden kommer att falla i händerna på dem som ha ackumulerat den största kvantiteten papperspengar. Till svar å dessa bekymmer utfärdade sovjetmakten en föreskrift om att obligatoriskt konstituera en ny varufond bestämd å ena sidan att tillgodose arbetarnas behov och å andra sidan att bytas ut mot livsmedel. Denna fond konstitueras därigenom, att en viss anpart av produktionen, i regel 5 proc, reserveras för ändamålet. Arbetarna i industriföretagen erhålla på detta sätt sin avlöning till en del av denna fond, till en del genom en statsfond som konstituerats genom motsvarande avdrag i andra företag, till en del slutligen av de reserver staten erhållit tack vare naturalskatten. Emellertid förintade redan de första praktiska kalkylerna varje förhoppning om att lösa problemet på de angivna vägarna. Man räknade i Sovjetryssland 6 miljoner arbetare.

78 Pr arbetare med familj, kräves i medeltal 20 pud spannmål pr år, alltså 120 miljoner pud. För övriga behov måste staten ha minst 190 miljoner pud. Emellertid voro alla leveranserna i spannmål fixerade till 240 miljoner pud. Även om sovjetmakten kunde få fram hela denna kvantitet, skulle staten icke förfoga över de reserver som oundgängligen krävdes. I fråga om övriga produkter som behövde anskaffas åt arbetarna valsituationen ännu mindre tillfredsställande. Kolproduktionen i Donetsområdet var omkring 230 miljoner pud. Där sysselsattes 125,000 arbetare. Varje arbetare behöver 20 pud spannmål. Alltså fordras för arbetarna i denna industri 2^4 miljoner pud. Enligt den bytesekvivalent som sovjetmakten hade fastställt fick man för ett pud spannmål ge 4 pud kol. Detta betyder ju att för att med spannmål försörja alla arbetarna i Donetsområdet får man ge ut 10 miljoner pud kol. Men utom spannmål har ju arbetaren behov av andra livsmedel och tyg, olja m. m. Bakuregionen ger 40 miljoner pud nafta och sysselsätter omkring 20,000 arbetare som behöva 400,000 pud spannmål (utan att räkna andra produkter) ekvivalenta med 100,000 pud olja. Men oljeindustrins arbetare äro icke de enda som ha behov av olja. Sådan behöves också för de andra 6 miljonerna arbetare, vilkas minimikonsumtion uppgår till nära 4 miljoner pud lika med 10 proc. minst av den totala utvinningen. Samtidigt uppgår reservationen till förmån för arbetarna som är fastställd genom lagen till maximum 5 proc Det är klart att problemet under sådana förhållanden var olösligt. Enligt en annan moderat kalkyl behöver sovjetstaten lantbruksprodukter för en summa av 400 miljoner guldrubel. Men den inhemska produktionen kan icke ge mer i varor som kunna utbytas än på sin höjd en summa av 75 miljoner guldmynt (Zagorsky I a, s. 95—99). Under sådana förhållanden ha arbetarna bara ett medel att skaffa sig de oumbärliga produkterna. Nämligen att köpa dem på den fria marknaden och till fria priser. Men detta medför, att arbetarnas intresse måste inriktas på att så mycket som möjligt höja den del av avlöningen som kan användas på

79 detta sätt. Arbetarnas naturliga krav blir därför att begära lön i pengar. Handelns lösgivande leder alltså dels till höjning av lönerna, dels till kravet på deras utbetalande helt och hållet i pengar. Den strejkvåg som gick fram över Sovjetryssland i april och maj 1921 har just inspirerats av dessa anspråk.

Slutligen bör bilden av NEPperioden i ett annat hänseende helt summariskt kompletteras i en punkt. Kapitalismens renässans manifesteras även däri, att Sovjetryssland under Neptiden fick, utom andra den oorganiserade marknadens företeelser, även göra bekantskap med — kriserna. Detta skall här endast noteras, enär krisföreteelsens studium blir mera givande i samband med framställningen av de kommunistiska manövreringsmetoder, vilka äro lika väsentliga element i Nepperioden som någonsin de återuppträdande kapitalistiska fenomenen.

Kriser.

KOMMANDOFÄSTENA OCH SOVJETMAKTENS MANÖVRERINGSPOLITIK. Inledning.

Såsom förut är framhållet missräknar man sig grymt om man i Neppolitiken blott ser kapitalismens renässans, den ena sidan av medaljen, utan att lägga märke till den motsatta. Hela den kommunistiska politiken med dess lössläppande av vissa kapitalistiska tendenser vilar på den förutsättningen, att sovjetstaten i alla fall skall kunna behärska den ekonomiska utvecklingsprocessen genom innehavet av de s. k. kommandofästena i folkhushållet. Till dessa strategiskt avgörande punkter höra framförallt storindustrin, bankerna, kommunikationsväsendet, utrikeshandelsmonopolet, och först av allt själva statsapparaten med dess olika maktmedel. Till bolsjevikmaktens manövreringsredskap är också att räkna den av staten ledda kooperationen, genom vilken man menade sig kunna i det väsentliga behärska den inre omsättningen och prisutvecklingen. Det är mycket diskutabelt, huruvida verkligen en målmedveten och genomtänkt fälttågsplan förelåg, i vilken de förut behandlade företeelserna ingingo såsom avsiktliga strategiska reträtter. I många fall förefalla sovjetmännen tvärtom överrumplade av de med våldsam kraft frambrytande kapitalistiska fenomenen. Men det synes icke råda något tvivel därom att de aldrig släppt taget och att avsikten alltjämt före fanns att efter en uppnådd produktionsstegring binda de ekonomiska företeelserna inom planmässiga gränser. Därför övergåvos

81 aldrig kommandofästena och man finner sovjetmakten då och då i färd med framstötar för att liksom känna sig för hur mycket man kunde behärska av den fria terrängen därutanför. I den mån man kan tala om någon fälttågsplan skulle dess grundtanke, såsom Pollock (s. 127) framhåller, uttryckas i landets industrialisering och i samband därmed en revolutionering av jordbrukets grundval för att kunna underordna allt större delar av folkhushållet under en enhetlig plan. Industrialiseringsprocessen betyder emellertid för sov jettänkesättet icke blott att tyngdpunkten förskjutes åt industrin till eller ens till den stora industrin. Karakteristiskt för detta betraktelsesätt är den roll som tillskrives den tunga industrin, d. v. s. produktion av industriella råämnen och produktionsmedel, framförallt gruvdrift, maskinfabrikation och kraftalstring (avd. I i de Marxska schemata). Problemet som ställdes gällde att bygga upp en socialiserad hushållning, medan världen i övrigt var kapitalistisk. För att en sådan skulle kunna bestå måste den förfoga över en produktionsapparat inom den tunga industrin, så att den kunde vara ekonomiskt oberoende av utlandet. Redan i begynnelsen av Nepperioden få vi höra den sedermera så beryktade teorin utvecklas, att denna utveckling måste köpas med en temporär brist på industriella konsumtionsvaror. Arbetarklassen måste sålunda betala den bättre framtiden genom att underkasta sig dessa offer. Men då det var främst i arbetarklassens intresse denna utveckling var förankrad och sovjetmakten själv grundade sig på arbetarna gällde det att så länka utvecklingen, att kostnaderna i första rummet komme att vila på bönderna, vilkas miljonmassor skulle skaffa staten nödiga medel för dess industrialiseringspolitik såsom köpare av fördyrade industrivaror, såsom skattebetalare och som tecknare av lån. Det var också industrialiseringens syfte som koncessionspolitiken i förhållande till utlänningarna ytterst skulle tjäna. Med grundandet av en stark industri skulle sovjetmakten sedan kunna återta allt vad den släppt loss på jordbruksnärin6—Sovjet

II.

82 gens område och målmedvetet omvandla även jordbruksproduktionen. Nepperioden är alls icke främmande för den sedan till förverkligande upptagna tanken att i stället för de splittrade och svårreglerade små bondehushållen skulle träda stora statliga eller kooperativa spannmåls- och boskapsfabriker. Därmed skulle enligt bolsjevikernas uppfattning tidpunkten vara kommen, då det socialistiska Ryssland kan bevisa att dess planmässiga, krisfria hushållningssystem i alla punkter är kapitalismens överlägset (Pollock, s. 132). En huvuduppgift måste med dessa förutsättningar vara uppbyggandet av en god organisation för statsindustrin. I detta hänseende medförde Nepperioden en brytning med den glavkistiska organisation vi i föregående huvudavdelning lärt känna. Redan i december 1920 hade den VIII sovjetkongressen såsom organisationsprincip fastställt centralisering av ledningen, decentralisering av förvaltningen. Det dröjde emellertid 7 år, innan man lyckades att finna en någorlunda tillfredsställande organisationsform för industrin. Dessa 7 år visa en oavbruten kamp mellan centralismens och decentralismens organisationsprinciper. Dess första fas (1921—23) utgör antitesen till den måttlösa centralisationen under den glavkistiska perioden och utvisar ett framträngande av decentralistiska grundsatser på alla områden. På höstkrisen 1923 följetett omslag. Åter komma centralistiska principer till användning, ehuru icke med samma kritiklösa tro på deras allmakt som under glavkismens tid. Denna fas räcker ungefär till hösten 1926. Då sker en nyorganisation av Vesenha och med denna av hela statsindustrin, genom vilken man hoppades ha försonat de bägge principerna i en högre enhet. Pollock, som kommenterar denna syntes ungefär vid slutet av Nepperioden, sätter i fråga, huruvida försoningen är slutgiltig och menar att de organisatoriska förändringar i fråga om Vesenha som företogos 1927 icke precis tala därför.

83 Nepperiodens första skede kännetecknas som vi redan veta av de s. k. statstrustemas tillkomst. Därigenom upplöstes den förut stramt sammanhållna statsindustrin i ett stort antal självständiga statsföretag. Tendensen att göra industriföretagen självständiga utpräglades ända därhän, att man i press och på konferenser diskuterade, om man icke rentav skulle återförvandia dem i privategendom. I varje fall inskränktes Vesenhas maktställning i förhållande till företagen mycket väsentligt. Det var ifrågasatt, att Vesenha icke skulle få annan ställning till företagen än en aktieägares, sålunda att tillsätta direktion, pröva årsresultatet och fördela vinsten utan någon som helst inblandning under mellantiden. Emellertid lyckades de centralistiska tendenserna för den definitiva regleringen göra sig så mycket gällande, att Vesenhas makt över produktionsplanerna icke borttogs. Trusternas förhållande till den centrala instansen byggdes därför på en delning av förvaltningen mellan Vesenha och trustdirektionen. Den första trusten grundades i juli 1921. Det var Severoles eller Nordens timmertrust samt en sammanslutning av textilfabriker i Kostroma och Murom, som inneslöt 40 proc. av linneproduktionen från uppköp av lin till slutproducerade konsumtionsvaror. Den mest intensiva perioden av trustbildning föll mellan december och mars, och under sommaren 1922 hade 478 truster fått sina statuter fastställda genom Vesenha, sammanslutande 5,561 företag med ungefär 1 milj. arbetare eller 75 proc. av de arbetare som användes i den nationaliserade industrin. Av den totala produktionen inom trusterna kommo cirka 60 proc. på unionstrusterna och 15 resp. 25 proc. på de särskilda republikernas truster och de lokala trusterna. Över hälften av trusterna voro små med ett genomsnitt av 360 arbetare och omslutande blott 10 proc. av den trustifierade industrin. Å andra sidan sysselsattes 62 proc. av arbetarna i blott 41 truster med ett genomsnitt av 12,500 arbetare per trust och över 900 i varje företag. Dessa stortruster voro huvudsakligen att finna inom textilindustrin, metallindustrin, sockerindustrin och träindustrin. Som den motsatta extremen må

Statstrus-

84 nämnas 41 mycket små truster sammanslutande 5 å 6 företag med vardera 10 till 20 arbetare. Vid slutet av 1921 hade de gamla 59 glavki försvunnit och ersatts av 16 nya centrala myndigheter, som hade i uppdrag att planera och utföra den nya organisationen och sedan övergingo till att bli blott och bart organ för den allmänna regleringen och kontrollen såsom industriella underavdelningar av Vesenha. De första erfarenheterna av trustbildningarna gåvo anledning till att i december 1922 en kommission tillsattes för revision av trusterna. På dess initiativ skedde en reorganisation av somliga av dem. Den grundval, på vilken företagen sammanslogos, varierade betydligt efter olika tekniska- och marknadsbetingelser i olika produktionsgrenar. I många fall följde trusterna de tidigare Kusts linjer, ehuru de voro helt och hållet olika till sin administrativa karaktär. I vissa fall då det gällde en enhetlig produktionsprocess i nationell skala för nationell marknad kombinerades hela industrin i en enda nationaltrust. Så i fråga om koppar och socker. Där åter en industri var lokaliserad i olika distrikt, av vilka vart och ett hade speciella lokala egenheter, blev industrin delad mellan olika lokala truster, av vilka envar kombinerade horisontellt likartade företag inom en viss rayon. Så t. ex. var i kolindustrin ett stort antal av Donetsgruvorna, fast ingalunda alla, kombinerade i Donugol och gruvorna i Moskvarayonen i Moskugol. Oljevinningen och raffineringen av olja kontrollerades av Grosneft, Asneft och Embaneft i de tre oljedistrikten Grotsnyj, Baku och Emba. I vissa fall hade dessa distriktstruster en vertikal karaktär, där successiva processer voro lokaliserade tillsammans i distriktet och subsidiära företag hade växt upp i nära sammanhang med industrin ifråga. Så var t. ex. fallet med Jugostal som omfattade tre av de största stålverken i södern tillika med kolgruvor, koksugnar och hjälpföretag samt Chimugol som var baserad på en union av kemiska verk i Ukraina med glas, kol och trä. Slutligen fanns det ett mindre antal truster av nationell karaktär som voro bildade efter den vertikala principen, fastän de

85 konstituerande företagen voro geografiskt skilda; detta i fall koncernen i praktiken representerade successiva stadier i en sammanhängande produktionsprocess. Det var genom dekretet 10 april 1923 som trusternas legala ställning slutligen fixerades. De erhöllo då juridisk personlighet såsom organ vilka ägde att självständigt ingå kontrakt, icke som ägare till företagen men som statens truster utrustade med en begränsad makt från statens sida i form av särskilda statuter. Denna urkund, genom vilken varje trust erhöll sin legala ställning, skulle bekräftas av Vesenha. Därmed reserverades för Vesenha rätten att bestämma profitens utdelning, rätten att sätta trusten i likvidation för vissa uppgivna anledningar och att vid varje års slut sätta direktionen ur funktion. I stiftelseurkunden skulle ingå en uppskattning av grundkapitalet. Detta delades i två delar, fixt kapital som täckte byggnader och fast egendom i allmänhet och cirkulationskapital som täckte förnödenheter och rörelsemedel, av vilka det senare men icke det förra kunde användas som säkerhet för krediter. Efter en bruklig terminologi voro trusterna icke organ för statsstyrelsen utan organ för statsekonomin (Dobb, s. 198—199). I dekretets 2. och 3. artiklar garanterades trustens kommersiella oberoende. Man uteslöt rätten för statsinstitutioner att erhålla egendom eller produkter från en trust på annan vägan genom avtal undantagandes vissa extraordinära fall och då blott med tillstånd av STO eller Vesenha. Å andra sidan bestämdes i en annan artikel en viss preferens för den socialiserade sektorn. I alla köp- och försäljningstransaktioner hade trusten under lika omständigheter att ge företräde åt statsorgan och kooperativa associationer. I artikel 44 föreskrevs upprättandet av en amorteringsfond till en viss procent av grundkapitalet, vilken skulle åstadkommas på bekostnad av bruttoinkomsterna och ingå i kalkyleringen av kostnaderna. I en annan artikel nr 47 föreskrevs, att trusterna skulle vara underkastade alla slags skatter, inberäknat

86 inkomst- och egendomsskatt, på samma grundval som privata företag med undantag för vissa i lagen angivna fall. Trusterna äro belastade med skatter av alla slag efter samma grunder som enskilda företagare. Vinsten är att inbetala till staten med avdrag för 20 proc till reservfond och för premier till de anställda. Ifrån regeln att trusterna ha rätt till att fritt disponera över sina produkter finns det två viktiga undantag. För det första är trustens verksamhet bestämd genom de statuter som äro utfärdade för varje särskild trust. För det andra så kunna de officiella organen STO och Vesenha förpliktiga trusten att sluta det eller det avtalet med det eller det officiella organet om att avstå viss del av produktionen eller produktionen i dess helhet. I detta fall säljes produktionen till fasta priser fixerade av staten och eventuellt lägre än de gängse priserna. Trusten kan öka sitt kapital med följande medel: 1) genom att uppta lån på kort löptid; 2) genom att uppta långfristig kredit i form av obligationer, vilka emellertid icke engagera staten; 3) genom att förskaffa sig privat aktiekapital för såvitt trusten är organiserad i form av ett aktiebolag. Det stipuleras i en av artiklarna uti dekretet om trustorganisationen, att Vesenha icke har att blanda sig i företagsledningens löpande affärsoperationer. Till Vesenhas rättigheter hör emellertid 1) att utse medlemmarna i företagsledningen och kontrollkommissionen; 2) att godkänna utseendet av direktör och räkenskapschef; 3) att godkänna eller modifiera de instruktioner som företagsdirektionen ger åt dessa sistnämnda; 4) att undersöka och godkänna verksamhetsprogrammet för året med utgångspunkt från det produktionsprogram som etablerats av STO för varje industrigren; 5) att godkänna vinst- och förlust- och balanskonto; 6) att fördela vinsten. Varje direkt inblandning i trusternas förvaltning blev härmed de överordnade myndigheterna förbjuden. Särskilt är att märka, att trustdirektörerna ha att svara för både råämnesanskaffning och produkternas försäljning för de enskilda företagen. Enligt nyssnämnda dekret hava de särskilda företagen

87 väl produktionsteknisk självständighet men icke ställningen av juridiska personer, vilket blott förbehålles åt den högre enheten trusten. Företaget mottar av trusten produktionsuppdrag, råämnen och alla avgörande direktiv. Det enskilda företagets direktör är ansvarig för det tekniska genomförandet, men trustledningen kan överlåta åt honom rätt till inköp och utförsäljning. I denna företagsdirektörens ställning finnas ännu reminiscenser kvar av det glavkistiska systemet, vilka undanröjdes först flera år senare, då det hade blivit uppenbart, att förmyndarskapspolitik gentemot de enskilda företagen verkade dödande på ledarnas initiativ. Tendensen till decentralisation stannade icke vid trustbildningarna. Liksom trusten tenderade att bli självständig gentemot Vesenha strävade också fabrikerna efter större självständighet gentemot trusterna. Det bildades förresten en särskild organisation — de röda direktörernas klubb —• under parollen: utvidgande av direktörens rättigheter. Måste trusten inställa sina betalningar står det visserligen staten fritt att täcka balansen, men juridiskt svarar trusten gentemot sina fordringsägare blott med sina egna tillgångar. Och dit räknas icke trustens grundkapital som icke får tagas i anspråk utan särskilt tillstånd av Vesenha. Med grundkapital menas all den trustens egendom som icke fullständigt förbrukas i en produktionsakt: fabriks- och andra byggnader, levande och döda inventarier. Det är alltså med omsättningskapitalet trusten svarar: pengar och värdepapper, produkterna och sådana värden som bränsle, råämnen etc Trustbildningen och decentralisationens framsteg ledde naturligtvis till en viss desorganisation ifråga om produktionsplaners genomförande. Man kände snart behov av att på något sätt sammanhålla den splittrade massan företag. Denna motsatta tendens gjorde sig först gällande ifråga om företag som voro av vikt för försvarsväsendet, som stodo i förbindelse med världsmarknaden eller som hade särskild betydelse för hushållningens planmässiga gestaltning. Man gjorde därför

88 ett urval och underställde vissa delar av industrin den centrala ledningen. Det gällde 72 truster med 800 företag och 545,000 arbetare, vilket innebar 14 proc. av alla truster, 25 proc. avalla företag och 60 proc. av alla arbetare. För att de lokala trusterna skulle så fort som möjligt anpassa sig efter marknadens behov överlätos Vesenhas rättigheter i viss utsträckning till de lokala ekonomiska instanserna. Höstkrisen 1923 förde till en nyorganisation av Vesenha genom ett dekret av 12 nov. 1923. Denna innebar en stramare ledning av trusterna genom Vesenha. Under de närmaste tre åren kan man märka en allt starkare inblandning av centralinstanserna i trusternas dagliga verksamhet. Kärnan i denna nyorganisation var skapandet av en särskild avdelning i Vesenha, statsindustriförvaltningen (Tsugprom). Efter denna kallas hela organisationen Tsug pr omorganisationen. Vid slutet av Tsugpromperioden hade bildat sig en grandios industrikoncern som omfattade två tredjedelar av hela industrin (Pollock, s. 199—201). Trusternas rörelsefrihet inskränktes allt mera under Tsugproms centralistiska metoder och GEU:s planarbeten utfördes utan beröring med vad som försiggick i Vesenhas arbetsrum, medan det verkliga livet gick sin egen gång. Produktionsprogrammen gåvo icke blott inga riktlinjer för industrin. De avspeglade icke ens det riktiga förloppet av utvecklingen. Genom att skilja Tsugprom och GEU ville man skilja de operativa och planerande funktionerna strängt från varandra. Enligt Pollocks omdöme har emellertid denna åtskillnad icke lyckats. GEU:s verksamhet förde direkt över i det egentliga planarbetet hos Gosplan och skapade åtminstone på papperet ett sammanhang mellan Vesenha och hela plansystemet. Grundvalarna för produktionsprogrammen för det kommande hushållningsåret hade trusterna att leverera mycket tidigt, d. v. s. redan i maj eller juni året förut, alltså vid en tidpunkt då de i synnerhet med konjunkturforskningens dåvarande läge svårligen kunde förutse den kommande utvecklingen. Studiet av de jättefolianter trusterna avlevererade sysselsatte nu de med kontrollen verksamma organen så länge att pla-

89 nerna blevo färdiga först vid mitten, många gånger först t. o. m. vid slutet av det hushållningsår, för vilket de voro avsedda, och därmed förlorade all mening. Särskilt medförde det tidsförlust, att varje högre instans på nytt skulle pröva samtliga arbeten som utförts av de lägre instanserna. Planmaterialet som svällde lavinartat kom sålunda till på följande väg: fabrikerna lämnade sina planer till vederbörande trust, denna kontrollerade dem och sammanställde därav ett program för hela trusten som den inlämnade till Tsugprom. Tsugprom företog en ny kontroll, sammanfattade de planer som hörde till en och samma industrigren och överlämnade dem till GEU. GEU sökte att sammanfatta de av Tsugprom och de olika republikernas Esenha inlämnade planerna till en industriplan (Promplan) som gick vidare till Gosplan, vilken sedan gjorde om samma arbete som redan presterats av Tsugprom och GEU (Pollock, s. 204). Svårigheterna med planframställningen voro icke lätta att övervinna, och förrän våren 1927 lyckades man icke åstadkomma någon väsentlig förbättring. Under hushållningsåret 1925—26 blevo planerna fastställda av de högsta instanserna först under andra och tredje kvartalet. Året 1926—27 hade ännu i februari den sedan oktober väntade bekräftelsen av programmet icke skett. Detta ledde till stort material- och penningslöseri, ty trusterna kunde naturligtvis icke vänta så länge, om produktionen icke skulle stå stilla, utan de måste göra inköp av råmaterial och börja sälja sina produkter. I sinom tid kom sedan den plan, efter vilken man arbetade, tillbaka med kanske stora förändringar. Då hade trusten redan vidtagit helt andra dispositioner och kunde givetvis icke längre utföra den omändrade planen, varigenom den centrala instansens sammanfattande arbete blev tämligen onyttigt. En olycka i industriförvaltningen var den orimliga utvecklingen av kontrollväsendet. Nyligen, så berättar direktören för en trust, funnos i en av våra fabriker samtidigt fyra undersökningskommissioner — arbetare- och bondeinspektionen, trustrevisionskommissionen, kommissionen för realisering av

90 illikvida fonder och ytterligare ännu en — och detta vid tiden för uppställandet av årsberättelsen, då fabriksledningen ändå var överlastad med arbete. På grund härav kunde jag som trustens föreståndare icke sysselsätta mig med fabriken, och inom själva trusten kunde huvudarbetet att sammanställa fabriksproduktionsplanerna icke verkställas, emedan alla ledande krafter voro sysselsatta med arbete på uppdrag av revisionsmyndigheterna (Pollock, s. 207). Som exempel må vidare nämnas, att från 1 okt.—31 dec 1926 fabriken Elektrosila inom elektrotrusten besöktes 79 gånger av revisionskommissioner. En kemisk fabrik 84 gånger, andra företag 67 och 72 gånger. Dessa revisioner kostade de därav berörda verken mellan 290 och 400 arbetsdagar. Groteska former hade därjämte rapportväsendet antagit, vilket framgår ur följande otroliga data. Enligt Handels- och Industritidningen nr 26 1927 mottar järnvägskommissariatet från de olika järnvägsföretagen under året rapporter om inalles 780,000 trycksidor. Rapporterna innehålla bl. a. statistik över hur många ledarporträtt, hur många askkoppar, spottkoppar o. s. v. som finnas på stationerna. Folkkommissariaten för handel i USSR och RSFSR besvara i sina rapporter årligen 447,880 frågor, vilket belastar dem så, att de icke ha någon tid över att befatta sig med handelsnätets organisation eller med sänkningen av handelskostnaderna. Moskvakooperativen MSPO rapporterar årligen till 36 andra organisationer och myndigheter och besvarar därvid 692,393 frågor. Automobilfabriken AMO besvarade i sina rapporter årligen 340,000 frågor. Flertalet av dessa svar äro fullkomligt meningslösa. I många fall har den myndighet som ställt frågorna för länge sen glömt hela saken, då rapporten kommer. Kostnaderna för detta rapportraseri belöpa sig enbart för Moskvas textiltrust till 1,3 miljoner rubel pr år. Enligt samma tidning förbrukar enbart järnvägskommissariatet i sina rapporter en fjärdedel av Sovjetunionens hela pappersproduktion. Nyligen räknade en korrespondent till Rabotjaja Gaseta upp 15 instanser, genom vilka Aserbeidsjans budget har att passera

91 innan den når fram till Moskva. Kooperativerna i Aserbeidsjan hade att avlägga rapporter till 60 olika myndigheter. 9 olika myndigheter utövade revisions- och kontrollmakt. Bekymren uttryckas sålunda: Om det är en ändlös kedja av organisationer genom vilka statsbudgeten eller den ekonomiska planen måste passera, var skall man finna den institution som är ansvarig för budgeten eller planen. Ingen är definitivt ansvarig för någonting. Saken remitteras bara vidare genom dussintal av institutioner och kommissioner, där den åter och åter underkastas förnyad prövning (Dobb, s. 386). Rykov berättar om ett brev som han fått från ledaren av ett viktigt företag, vilken han personligen kände. Under loppet av 1926 hade hans tid upptagits och företagets verksamhet besvärats genom närvaro av 9 olika kontrollkommissioner och inspektioner. Min tid går, förklarade han, på det mest oproduktiva sätt till rapporter, konferenser, förhandlingar. Centralregeringen begär rapporter, lokalregeringen begär rapporter, fackorganisationen har bildat tre fabriksråd för att diskutera produktionen och tre kommissioner för att bestämma standards och för att slita tvister. Jag måste ha tid för alltsammans, eftersom min närvaro överallt begäres, och min frånvaro betraktas som en oförskämdhet. När skall jag ha tid att arbeta? Till råga på allt hade industriledaren kallats att inställa sig inför den provinsiella avdelningen av GPU. Enligt Rykovs uttalande fanns därtill ingen verklig anledning. Det var bara en barnslig önskan från GPU :s representant, som önskade att visa vilken mäktig person han var. Rykov tillägger: Om detta händer en man som Lenin kände, som jag känner, som Krijanovskij och Bucharin känner, hur blir då andra behandlade? Kan man med ett sådant system ha något förtroende till att den miljard rubel som anslås till kapitalökning blir använd för förnuftiga ändamål? (Dobb, s. 387.) I en mycket uppriktig artikel i en ekonomisk månadstidskrift förklaras i början av 1927, att en trust ofta är underkastad 4 olika kontrollkommissioner, medan dess rapport för det föregående året och dess planer för det nästa ha att passera icke

92 blott genom 3 departement i Vesenha men dessutom också genom Narkomfin och STO. Detta nödvändiggjorde en oändlig serie av sammanträden och slutligen hade STO att avgöra de tvistiga punkterna på basis av många pud av dokument och rapporter (Dobb, s. 389—390). Officiellt har konstaterats att den ekonomiska och administrativa apparaten svällt ut till att kosta omkring 2 miljarder rubel om året, vilken utgift otvivelaktigt kunde reduceras till 300 å 400 miljoner rubel. Genom en förordning av 24 aug. 1926 upplöstes Tsugprom. Framdeles skulle Vesenha blanda sig mindre i trusternas förvaltningsarbete och lägga tyngdpunkten av sitt arbete på den planmässiga ledningen av hela statsindustrin och icke blott begränsa sig till unionsindustrin. Fortfarande funnos visserligen inom Vesenha glavkiorgan, men dessa skilde sig från huvudförvaltningarna under krigskommunismen i princip därigenom att deras verksamhet var begränsad till den allmänna ledningen och kontrollen av den industri de hade att svara för. Svårigheten att förena självständig förvaltning och kontroll sökte man övervinna genom det personliga samarbetet mellan ledningarna. Därigenom lyckades man åstadkomma en viss större elasticitet i förvaltningssystemet och modifiera den obrukbara metoden att ge en lång rad av noggranna byråkratiska föreskrifter. I det ständiga reformerandet är att nämna ett beslut i mars 1927, då Vesenhas plenum beslöt en ny grundlig reform av förvaltningssystemet. Vesenha går därvid ut från att genomförandet av industrins uppgift är otänkbart utan sträng ansvarighet för de enskilda personerna och institutionerna och säkrande av ett maximum av initiativ för de lägre produktionsenheterna (Pollock, s. 215). Redan den XII partikongressen (1923) hade begärt, att gentemot fabrikerna skulle undvikas dödande centralisering; förintande av initiativ och mekaniska ingrepp i arbetet skulle obetingat undvikas och varje företag borde få leda i bevis sin nyttighet genom självständig kalkyle-

93 ring av sin egen balans. Så småningom gick man nu ända därhän i detta framhävande av självständigheten, att man begärde en omvandling även av förhållandet mellan trust och fabrik i ett rent avtalsmässigt, så att trusterna skulle bliva ett slags kommissionärer för fabrikerna, vilka hade att genomföra köp och försäljningar på grund av vissa avtal och vidare hade en viss finansiell medverkan. Antagandet av dylika förslag skulle ha förvandlat trusterna till blotta organ för fabrikerna och praktiskt taget ställt de enskilda företagen direkt under Vesenha, vilket med hänsyn till mängden fabriker hade måste föra till ett organisatoriskt kaos. Man kunde icke besluta sig för att ge fabriken en juridisk persons ställning t men det fastställdes dock, att trusten hade att på fabriksdirektörerna överföra vissa fullmakter som skulle garantera deras självständighet. Varje företag skulle i framtiden ha sin egen bokföring. Vidare skulle företagen ha rätt att tillgodogöra sig såsom omloppsmedel vinster som gjordes genom nedsättning av självkostnaderna och liknande produktionstekniska framsteg, och vidare bestämdes att direktörerna hade att medverka ifråga om en hel rad åtgärder som hittills utförts av trusten. En ofantlig tunga hade som nämnts det orimligt omfattande rapporteringsarbetet varit. Reformeringen innebar en väsentlig beskärning av dessa improduktiva kostnader. Man får ett begrepp om hur tungt den förutvarande förvaltningen arbetat genom uppräkningen av de rapporter som skulle avskaffas, resp. förenklas. Avskaffas skulle sålunda a) avräkningarna för kvartal, halvår, månad, medan årsavräkningen bibehölls. Avskaffas skulle b) förutberäkningarna från driftsledningens sida angående driftsomkostnaderna. Avskaffas skulle c) framläggandet av månatlig balanskalkylering. Avskaffas skulle d) statistiken pr månad och kvartal över kreditorer, debitorer och avräkningssummor. Avskaffas skulle e) förpliktelsen för driftsledningarna att framlägga månatliga informationer om varor och material värden. Avskaffas skulle f) etc. talrika an-

94 dra rapporter över alla möjliga detaljer, vilkas uppräknande räcker till bokstaven v). Samtidigt som trusternas rättigheter gentemot företagen inskränktes utvidgades de i förhållande till Vesenha. Trusten har att uppställa sina årliga industriplaner på grundval av de direktiv som givits av Vesenha för dess område. Trusten skall ha rätt att självständigt organisera arbetet i sina företag inom ramen för sina budgeter, ifall Vesenha vid början av hushållningsåret icke överlämnat några stadfästa planer. Men ett viktigt beroendeförhållande kvarstår. Trusten kan icke fritt anpassa sig efter marknaden, då Vesenha bibehålies vid rätten att ingripa i fastställandet av fabrikspriserna. Uppenbarligen har man här sökt att förena motsträviga grundsatser och den motsägelse som lösningen inrymmer kommer ideligen till uttryck (Pollock, s. 218—220). Syndikaten.

En mycket stor svårighet för trusternas verksamhet var bristen på kommersiell apparat. Den hade ju förstörts under den krigskommunistiska perioden. Man hade följaktligen att i hast introducera en ny marknadsapparat, vilken från början måste bli ganska primitiv. Resultatet av de första experimenten är känt under namnet Rasbasarivanija eller realisationssystemet, som förekom i slutet av 1921 och början av 1922. I centra sådana som Moskva, där olika truster öppnade försäljning kom det till skarp konkurrens som nedpressade försäljningspriserna och försämrade trusternas finansiella position. En hel del av denna köpenskap skedde in natura, vilket ökade komplikationerna och begränsade försäljningsmarknaden. Sålunda producerade sockertrusten under 1921—22 över 3 miljoner pud socker, varav en väsentlig del direkt utbyttes hos bönderna mot betor. Av de 740,000 pud som gingo ut på marknaden realiserades 480,000 genom direkt produktutbyte, och största delen av vad man så erhöll måste sedan bytas bort på andra marknader, emedan det icke var förnödenheter som trusten hade behov av. Ett annat exempel anföres beträffande glas- och porslinsorganisationen som

95 under våren 1922 reorganiserades i trustform. Den fick förhandla med Centrosojus om ett direkt utbyte av sina produkter mot livsmedel, men Centrosojus lyckades icke leverera mer än 20 proc. av den avtalade mängden, och trusten fick slutligen öppna talrika butiker i Moskva och överlämna dem till handlande som tog produkterna i kommission (Dobb, s. 211). Mellan kooperativerna och industriorganisationen gjordes ett allmänt avtal 25 maj 1921. Narkomprod och Centrosojus avtalade däri, att den senare tills vidare hade ensamrätt bland statsorganen att handla i livsmedel och råmaterial. Med denna överenskommelse var det kooperativa systemet icke längre någon distributionsagent för staten utan en oberoende kontrakterande part. Men det bands fortfarande av vissa villkor. Ett av dessa var, att allt direkt byte som leddes genom dess lokala organ skulle ske till "fix ekvivalent". Till en del av denna anledning slog systemet fel. Efter 7 månaders erfarenhet, då kooperativerna endast genomfört 35 proc. av sitt inköpsprogram (och däri ingick skördemånaderna) måste man ändra detsamma. Under andra hälften av 1921 stego priserna på lantbruksprodukter starkt på marknaden och den fixa ekvivalent som var fastställd av Narkomprod innebar en undervärdering av spannmål och en övervärdering av manufakturvaror. Följaktligen kunde kooperativerna blott finna få kunder, eftersom bönderna hellre sålde sin spannmål till den private köpmannen. 26 okt. 1921 avslutades denna period genom ett dekret som placerade kooperativerna definitivt på en basis av kommersiell oavhängighet. Centrosojus skulle icke längre finansieras av staten och dess position som ensam statsköpare från landsbygden avskaffades. Därmed försvann också sådana villkor som den fixa ekvivalenten och kvar stod endast den preferensklausul som gav företräde åt kooperativerna i de kontrakteringar som gjordes av regeringsdepartement och statstruster. Den konkurrens som hade sitt upphov i försäljningskrisen var en av orsakerna till att trusterna under våren 1922 började att bilda kommersiella syndikat. Till en annan del förklaras detta som en logisk utveckling utöver de först improviserade

96 marknadsmetoder vi känna under namnet Rasbasarivanija. Detta bildande av syndikater representerar det första allvarliga försöket att ta itu med problemet att skapa en kommersiell apparat under den nya organisationen. Det har sitt särskilda intresse såsom varande en spontan skapelse av trusterna själva. Sedan de väl voro bildade, blevo syndikaten lagligen registrerade och fingo sin sanktion av Vesenha. Men de voro i själva verket produkten av industrins självverksamhet, icke en organisationsplan ovanifrån. Syndikaternas funktioner voro rätt olika, i ett mindre antal fall voro de blott industribyråer som uppdelade marknaden mellan trusterna och gjorde överenskommelser angående minimipris för att undvika den ödeläggande konkurrensen. I andra fall kombinerades detta med funktionen att vara inköpsföretag för råmaterial och bränsle. Men i flertalet fall voro de bestämt avgränsade kommersiella organisationer som uppköpte förråd och försålde åtminstone ett visst överenskommet minimum av de ingående trusternas produktion. De voro icke monopolföretag. Blott i två fall uppges det, att ett syndikat hade komplett monopolmakt över marknaden, nämligen ifråga om saltsyndikatet och oljesyndikatet (Dobb, s. 216). Dessa organisationer erinra alltså starkt om kapitalistiska karteller. Liksom dessa utöva sovjetsyndikaten en avsevärd makt över marknadsprisets fastställande. Men i ett väsentligt hänseende avvika de från vanliga karteller. Syndikaterna hade ingen makt att reglera industriproduktionen genom kvotavtal eftersom fixerande av företagens industriprogram var förbehållet åt Vesenha. Dessutom utövade i avseende å prispolitiken staten makt att förändra syndikatspriserna genom officiellt fastställda maximipriser. Det första syndikatet som bildades var textilsyndikatet, vilket registrerades av Vesenha 28 febr. 1922. Det hade ett kapital om 20 miljoner förkrigsrubler uppdelade i 10,000 aktier, som voro tecknade bland de deltagande textiltrusterna eller självständiga fabrikerna. Inom metallindustrin bildades tre olika syndikater. Jugometall för det södra området, Uralmetall

97 för Uraldistriktet och lantbruksmaskinsyndikatet. Dessa utförde försäljningar som kommissionärer och betalade trusterna till en del köntant och till en del i materialinköp. Dessa syndikater omslöto emellertid icke mer än hälften av trusterna inom metallindustrin. Återstoden arbetade på statsbeställning eller med självständig marknadsorganisation. Vid slutet av 1922 fanns det 17 syndikater i verksamhet. Dessa sammanslöto 176 truster och omslöto 54 proc. av det totala arbetarantalet. Vid slutet av 1923 omfattade syndikatbildningen 189 industritruster av 360 och nära 80 proc. av statsindustrins arbetare. Ett misslyckat syndikatexperiment var kolsyndikatet som arbetade under särskilda svårigheter därför att dess förnämsta avnämare järnvägarna betalade med långa uppskov. Det hade en obehaglig mellanställning mellan koltrusterna och kolkonsumenterna. Det fick höra från ena sidan att det icke tillvaratog producenternas intressen och var en kommissionsaffär till ingen nytta. Från järnvägsadministrationens sida anklagades det för arvsynden att tillgodose konsumenter outside som kunde betala kontant och därmed finge en företrädesställning framför statsinstitutionerna. Dessa erfarenheter ledde till, att detta syndikat likviderade under våren 1923 och de olika koltrusterna fingo skapa sina egna kommersiella organ. Syndikaten äro att uppfatta som en spontant uppväxt bildning, vars ställning ända till år 1927 icke var reglerad genom någon allmän lagstiftning. De hava tillkommit på grund av behovet att kommersiellt organisera trusternas verksamhet och äro senare att uppfatta som hjälporgan för statens planverksamhet. Deras verksamhet utövas inom grosshandeln som de söka att monopolistiskt behärska, detaljhandeln däremot förblir i händerna på kooperation och privathandel. Man åstadkommer också en förbindelse mellan syndikater och kooperativa organ genom ett system av generalavtal. Till detta knytas förhoppningar om att med tiden erhålla fullständig översikt över marknaden för alla viktiga produkter och att uttränga det privatkapitalistiska elementet. Förhållandet mellan trust och syndi7—Sovjet

II.

98 kat är att uppfatta som ett rent avtalsmässigt, syndikaterna ha icke att blanda sig i själva produktionsverksamheten. Men det är givet att en organisation som finansierar både inköp och försäljningar måste komma att få ett betydande inflytande på trusternas verksamhet. I den mån syndikaten lyckas att bättre behärska marknaden växer emellertid faran för missbruk av monopolställningen och att de uppfatta sin verksamhet mera i privatekonomisk än i nationalekonomisk mening. I alla fall var denna syndikatbildning ett anmärkningsvärt uttryck för ett mera fritt initiativ inom industrin. Företeelsen gav upphov till en viss tendens att skapa en ny syndikalism. På en kongress av industribyråer i juli 1922 föreslogs från inflytelserikt industrihåll att skapa ett särskilt syndikaternas råd och att till detta överlämna Vesenhas existerande funktioner att kontrollera produktionsprogram, försäljningar, finanser och den ekonomiska lagstiftningen, och Vesenha fick höra åtskillig kritik som en "byråkratisk inblandning" (Dobb, s. 219). Beträffande Vesenhas ställning efter industrins reorganisation gäller att följande funktioner äro åt densamma förbehållna: 1) utarbetandet av grundvalarna för den industriella lagstiftningen; 2) fastställandet av de ekonomiskt-politiska riktlinjerna för industrin, i synnerhet för prispolitiken och vid behov även fastställandet av de för de enskilda planerna behövliga riktlinjerna; 4) den omedelbara förvaltningen av bestående unionstruster och rättigheter att grunda nya sådana; 5) den omedelbara ledningen av syndikaten; 6) investeringen av fixt kapital såväl för unionsindustrin som ock i förening med de olika republikernas Vesenha för den övriga industrin (Pollock, s. 222). Så söker man då vinna ett. nytt jämviktsläge. Men man rör sig hela tiden mellan Scylla och Charybdis. På ena sidan står de krigskommunistiska metodernas skräckspöke från den tiden, då man på en upprepad fråga angående produktionens ökning erhöll svaret, att om man inte snart upphörde att fråga, skulle

99 produktionen sjunka till noll. På den andra sidan farhågan att förlora makten över den ekonomiska processen, om man i de ledande instanserna icke så noggrant som möjligt hölle sig informerad över dess förlopp (Pollock, s. 231).

Det är som redan är sagt en falsk uppfattning av Neppolitiken att betrakta den blott som ett lössläppande av kapitalistiska tendenser. Den var samtidigt ett försök att binda dessa tendenser och att dirigera utvecklingen. Till den ändan sökte man utbilda en säregen manövreringskonst.

Manövreringskon sten.

Ett exempel i större skala på sådan manövrering, samtidigt klargörande några huvudproblem, som mötte sovjetmakten under denna period av motstridiga tendenser, erbjuder den s. k. saxkrisen 1923. Förhållandet mellan industriprodukternas och jordbruksprodukternas priser utvecklade sig så, att de bägge prisnivåerna allt mer skilde sig från varandra och bildade figuren av en sax, vars klingor mer och mer öppnade sig för att slutligen efter något års förlopp återigen sluta sig. Detta var den beryktade prissaxen, en benämning, som först kom i bruk i Sovjetryssland och sedermera litet varstans blivit använd för motsvarande företeelse, vilken ingalunda varit begränsad till Sovjetunionens förhållanden. Som exempel på Sovjets manövreringspolitik ges här en framställning närmast i anslutning till Dobb (s. 223 o. f.) av saxkrisen och dess behandling. Enligt officiella uppskattningar hade den storindustriella produktionen, vilken under hushållningsåret 1920—21 var nere vid blott 18 proc. av förkrigsnivån, under det följande året stigit till 27 proc. samt under 1922—23 till 35 proc Å andra sidan hade spannmålsproduktionen sjunkit. Den besådda arealen var 1923 80 proc. av arealen 1916. Spannmålsproduktionen uppskattas samma år till 70 proc. Än mindre i förhållande till förkrigsmängden var den marknadsförda delen av jordbrukets

Saxkrisen.

100 produktion. Före kriget utgjorde denna ungefär 32 proc. av bruttoproduktionen. 1923 uppnådde den knappast en fjärdedel av densamma. Dess mängd kan skattas till cirka 60 proc. av förkrigssiffran. I jämförelse med proportionerna före kriget voro jordbruksprodukterna på marknaden 70 proc. rikligare än industrivarorna. Det beräknades av Strumilin, att var enhet industrivara representerade 80 proc. större kostnad än enheten jordbruksvara jämfört med förhållandena före kriget. Emellertid kan man icke tillskriva enbart denna faktor hela ansvaret för saxen. Till en avsevärd del synes den vara att skriva på den monetära politikens räkning. I slutet av 1922 hade man börjat utge de nya tjervonetssedlarna. Under 1923 rådde därför särskilt egenartade förhållanden. Man hade samtidigt två sorters papperspenningcirkulation. Den ena relativt stabil till sitt värde, den andra föremål för inflation och oupphörligt förminskad i värde. Att den likväl kunde hålla sig uppe berodde på att tjervonetssedlarna blott voro utgivna i stora enheter och de gamla pappersrublerna voro därför oumbärliga för mindre betalningar. Huvudbördan av pappersmyntets inflation bars av bondebefolkningen, vars köpkraft mer och mer avtog med rubelns städse accelererade värdeminskning. Den egendomliga situation som nu uppstod karakteriseras sålunda. De industriella priserna fortsatte att stadigt stiga trots ett avtagande i bondebefolkningens köpkraft. Denna minskning i böndernas köpkraft kan knappast anses vara den direkta orsaken till att industrins vinster i april föllo. Detta gjorde sig omedelbart gällande först då saxen vidgat sig till sin klimax i september och stegringen i industripriserna hade gått därhän att orsaka en veritabel försäljningskris för industrin. För den statliga storindustrin uppskattas de osålda lagren i oktober att uppgå till 40 proc. av den årliga industriproduktionen. Man stod plötsligt inför liknande företeelser som utmärka en ordinär kapitalistisk överproduktionskris. Den förnämsta orsaken till att saxen så kraftigt vidgade sitt gap synes ha legat i statsindustrins monopolposition på marknaden. Av statsindustrins totala försäljning 1922—23 gick endast 16 proc. genom koopera-

101 tionen och av dess totala kommersiella omslutning endast 9 proc. Konsumtionsföreningar i städerna som försörjde stadsarbetarna köpte under 1922—23 ungefär 30 proc. genom privata organisationer, 30 å 40 proc. genom olika statsorgan, mindre än 10 proc. genom Centrosojus och mellan fjärdedelen och tredjedelen från olika provinsiella kooperativa föreningar. Med avseende å böndernas tillgodoseende med manufakturvaror gick icke mer än 16 proc. genom landsbygdens kooperativa organisationer. Vi ha förut berört den i början våldsamma konkurrensen på marknaden under första Nepperioden. Under våren och sommaren 1922 begynte detta att förändra sig. Åtgärder vidtogos för att begränsa konkurrensen mellan industriorganen och att ge statsindustrin en ökad kontroll över marknaden. Syndikater voro nu grundade för nästan alla industrier med syfte att begränsa konkurrensen mellan trusterna både ifråga om försäljning och inköp. Nu stod alltså gentemot den stora oorganiserade bondebefolkningen monopolistiskt organiserade säljare av industrivaror. Dessa senare statliga organ befunno sig i den starkare positionen och kunde därför vända utbytet till sin fördel och detta i långt större utsträckning än som direkt föranleddes av jordbruksprodukternas relativa riklighet. Men detta kunde blott ske genom att hålla tillbaka försäljningarna till lantbruksmarknaden. Roten till hela krisen var alltså, att statsindustrins utnyttjande av sitt monopol icke kunde försiggå annat än på grundval av en begränsad industriell produktion. Under dessa förhållanden kunde visserligen glänsande vinster redovisas för vissa statstruster, för lädertrusten i Odessa t. ex. för 1922—23 30 proc. av dess omslutning och för sidentrusten i Moskva 155 proc. på kapitalet. För det första året visade industrin som helhet vinst. Sålunda växte industriprofiterna från 52 miljoner guldrubel första kvartalet av hushållningsåret 1922—23 till 100 miljoner under andra kvartalet och 110 resp. 116 miljoner under tredje och fjärde kvartalet. Under den myckna diskussion som fördes om krisen 1923 tillskrevs densamma från en sida industrins relativa efterbliven-

102 het och man sökte därför botemedel i industrins förstärkande på olika sätt och i en bättre industriell planering. Från annat håll tillskrevs krisen däremot industriföretagens marknadspolitik och man sökte botemedlen i en bättre anpassning till bondemarknaden. Detta problem var vid slutet av 1923 den allt dominerande politiska frågan. Vi skola nu se, med vilka manövrar man sökte åstadkomma saxens slutande. Ledningens manövrering avsåg problemets angripande från två håll. Å ena sidan gällde det att trycka ner industripriserna, å andra sidan att öka landsbygdens köpförmåga. Det utövades därför tryck på truster och syndikater på tre olika vägar. Den första och sannolikt viktigaste var en drastisk ransonering av industrins krediter i statsbanken. Vidare fastställdes maximipriser för deras försäljning genom den nya kommissionen för inländsk handel (Komvnutorg). För det tredje tillämpade man i vissa fall den s. k. varuinterventionens politik, vilken bestod i att importera varor till lägre världsmarknadspriser och med dem bjuda under syndikaten och sålunda tvinga ner deras priser. Genom denna politik framtvang man kostnadsreducering inom statsföretagen. Det var allmänt känt, att de allmänna omkostnaderna voro avsevärt högre i förhållande till produktionen än före kriget. Sålunda hade beräknats att i ett pud tackjärn de allmänna kostnaderna nu representerade 37 proc. av de totala kostnaderna mot 22 proc. 1913, i ett pud kol 39 i st. f. 32 proc, i cigarretter 22 i st. f. 10 proc, medan slutligen ifråga om galoscher de allmänna omkostnaderna hade växt från 17 till 57 proc. Denna stora ökning i bördan av allmänna kostnader kunde i viss utsträckning tillskrivas ökad ineffektivitet av den administrativa apparaten. Proportionen mellan administrativ och manuell arbetskraft inom industrin var 1923 mer än den dubbla av förkrigssiffran. Men den viktigaste orsaken var, att industrin alltjämt utnyttjade endast en liten del av sin fulla kapacitet, vilket gjorde att de konstanta allmänna kostnaderna blevo en mycket tung börda pr enhet av den reducerade avkastningen. Den monopolistiska politik som fördes för att

103 upprätthålla de höga priserna åstadkom givetvis en ökning av denna börda av allmänna kostnader, eftersom monopolpolitiken förutsatte en begränsning av produktionsvolymen. Inom metallindustrins 20 ledande truster stodo 39 proc. av verkstäderna stilla, medan den utnyttjade kapaciteten av dem som voro i verksamhet var blott 50 proc. jämfört med före kriget. Inom industrin hade också försiggått en koncentration med avsevärda resultat fram till våren 1924. Antalet i verksamhet varande bomullsfabriker hade inför krisen reducerats från 131 till 104 och inom yllefabrikerna från 64 till 55, i metallindustrin hade antalet reducerats från 69 till 39 och i läderindustrin hade antalet gått ner till hälften. Genom den av myndigheterna förda politiken lyckades man åstadkomma en sänkning av de allmänna kostnaderna och därmed av priserna. En ytterligare pelare i den officiella politiken var myntstabiliseringen. Det blev klart, att ingen stabilitet kunde åstadkommas, så länge man hade två parallellt existerande slag av pengar, och utan en värdestabil räkneenhet skulle man icke kunna genomföra någon ekonomisk bokföring. Man skulle dessutom alltid få räkna med faran att industriorganen hollo tillbaka sina lager i avvaktan på prisstegring och sålunda förvärrade de omständigheter som togo sig uttryck i prissaxen. Höstkrisen aktualiserade nu myntproblemet och förstärkte den riktning som ville skrida till stabilisering, vilken visserligen var förenad med särskilda svårigheter, innan man lyckats bortarbeta budgetens deficit. Stabiliseringspolitiken mötte också mycken kritik. Denna kommer klart till uttryck i ett memorandum av Osinskij. Den oppositionella riktning han företrädde ville tillskriva den ödesdigra utvecklingen bristen på en plan som förband alla grenar av statens ekonomiska verksamhet, särskilt ifråga om kreditgivning till industri och jordbruk. Det var, menade han, denna brist som tog sig uttryck i strävan att reglera ekonomin från ett finansiellt centrum i stället för att genomföra en allmän ekonomisk plan. Höstkrisen var därför att tillskriva ofullkomlig

104 planering men icke några objektiva faktorer ifråga om den industriella och agrikulturella produktionens bristande jämvikt. Som botemedel förordades därför ock helt naturligt, att alla ekonomiska organ inberäknat finansväsen och kreditväsen skulle kontrolleras av ett enda planorgan efter en ekonomisk enhetsplan. Konsekvensen härav skulle bliva att bringa trusterna i närmare förbindelse med Vesenha och begränsa deras autonomi. I Osinskijs kritik ingick även en opposition mot de direktiv som getts ifråga om prispolitiken, nämligen att man icke skulle kalkylera in i priserna mer än den nödvändiga minimiprofiten. Detta uteslöt möjligheten att basera statsbudgeten på inkomster från industrin. Man borde i stället bygga prispolitiken på principen att erhålla största möjliga profit ur ett givet medelpris under strävan att reducera priset genom att utvidga och förbättra kapaciteten. Frågan kom till sitt avgörande på den XIII partikongressen i januari 1924, där den av ledningen följda politiken mot trusterna erhöll sitt godkännande. Planentusiasternas opposition bemöttes där från sovjetledningens sida. Sålunda uttalade sig Rykov mycket sarkastiskt om planerna. Då jag var i Vesenha, sade han, var ingenting naturligare än att se planer. I varje huvudförvaltning fanns det någon boksynt person. Honom ringde man upp i telefon och bokstavligen på tre timmar var en plan färdig med alla dess linjer och cirklar o. s. v. Men denna plan tog på inget sätt med i räkningen våra marknadsförhållanden. Att prata om planer och göra planer, det var lätt. Men att förstå fakta i marknadssituationen var det ej. Den XIII kongressen förkastade oppositionens förslag och godkände den officiella ståndpunkten. Politiken att sänka industripriserna fullföljdes alltså. Genom myntreformen bragtes sedan ur världen den faktor, som legat innesluten i förekomsten av de två samtidigt cirkulerande myntserierna. Resultatet visade sig däri, att övervärderingen av industrivaror jämfört med jordbruksvaror som i oktober hade uppnått en proportion av mer än 3:1 vid slutet av året hade fallit till 2 : 1 och i oktober 1924 till mindre än 1,5: 1. Denna prisreduktion ifråga om in-

105 dustrin täcktes till ungefär två tredjedelar av kostnadsbesparingar, icke på bekostnad av lönerna men genom sänkning av trusternas och syndikaternas profiter. Med denna vändning av utvecklingen var den akuta faran i saxkrisen övervunnen, ehuruväl proportionen mellan industripriser och jordbrukspriser fortsatte att vara ett viktigt problem. Fastän Ryssland även sommaren 1924 drabbades av en låg skörd, uppkom ingen katastrof. Sovjetmakten hade redan passerat den kritiska punkten tack vare den prismanövrering man lyckats genomföra. Under trycket av rådande förhållanden övergav man den hittillsvarande prispolitiken med fixerade maximipriser och satte i stället ett system känt under namnet direktiv priser. Man skickade tid efter annan ut till de inköpande organen uppgifter angående inköpspriser för att bestämma den allmänna tendensen i deras inköpspolitik, men de särskilda organen och deras lokala agenter lämnades frihet att variera det aktuella pris de erbjödo efter marknadsförhållandenas variation. Tanken i denna nya manövreringspolitik på marknaden uttrycktes av Kamenev på följande vis: Om priserna falla böra vi öka vår efterfrågan, om de stiga böra vi dra in våra inköpsagenturer (Dobb, s. 315). Mellan september och februari månad stego spannmålspriserna enligt Gosplans indextal från 154 till 181. De höga priser som erhöllos av bönderna åstadkommo en sådan höjning av landsbygdens köpkraft, att därav föranleddes en skärpning av industrivaruhungern. Man hade anticiperat en större ökning i produktionen som resultatet av den goda skörden och därför lämnat vidgade krediter för genomförandet av spannmålsprogrammet och för nyanläggningar inom industrin. Engagerandet av nya arbetare för dessa anläggningar tillsammans med stegring av lönerna, vilken under sensommaren skedde i större utsträckning än produktivitetsökningen, medverkade till att stegra efterfrågan både på spannmål och industrivaror. Resultatet blev att i slutet av året partiprisindexen icke blott för jordbruksvaror utan för varor i allmänhet visade stegring, och man märkte alla de vanliga tecknen på inflation.

106 Positionen av 1923 hade nu blivit omkastad. Det var icke längre jordbruksproduktionens utan industriproduktionens resultat som övervärderades. I stället för avsättningskrisen 1923 hade kommit industrivaruhungern och oförmågan för städerna i följd av deras fattigdom att få tillräckligt med jordbruksprodukter både för egna behov och för exportändamål. För industrin var ställningen en helt annan än 1923. Produktionen hade från en tredjedel nått upp till bortåt tre fjärdedelar av förkrigsstandarden, medan jordbrukets avkastning som under 1924— 25 ökade i förhållande till industrin nu visade föga stegring i förhållande till 1922—23. Under en kort period mellan april och juli 1925 hade ifråga om partipriserna men ej ifråga om detaljpriserna saxen slutit sig och öppnats i mosatta riktningen, men detta var blott en säsongföreteelse framkallad av att spannmålsreserverna voro uttömda efter den dåliga skörden 1924. Med ett fall i jordbrukspriserna i augusti och en begynnande stegring av industripriserna i september återuppträdde igen den gamla marginalen mellan de bägge prisnivåerna och fortsatte att göra sig gällande under nästa år. Detta illustreras av följande tablå över Gosplans partiprisindex (1913 = 100) : År

Juni 1925 Augusti 1925 Januari 1926 April 1926 Augusti 1926

Jordbrukspriser

Industripriser

Generalindex

193 161 169 191 162

190 190 198 202 204

191 175 183 196 161

Man iakttog vidare en vidgad klyfta mellan partipriser och detaljpriser, ett symptom på varuhungern, och denna företeelse kunde knappast tillskrivas någon disproportion i de olika näringsgrenarnas produktion. Även om de höga spannmålspriserna ökade landsbygdens köpkraft ifråga om industrivaror, så borde detta ha uppvägts av en minskad efterfrågan i städerna,

107 eftersom stadsarbetarna hade att använda mer av sin inkomst för livsmedel. Den verkliga förklaringen synes vara en annan och enklare (Dobb, s. 326): Fenomenen under hösten och vintern 1925 voro helt enkelt de vanliga företeelserna vid en kreditinflation. Genom att utvidga köpkraften hastigare än produktionen och utöver den i form av skattbildning eller bankdepositioner undanlagda köpkraften åstadkommes en stegring i den allmänna prisnivån. Ifall nu vissa priser äro fixerade, utövar inflationen sitt inflytande desto starkare på de andra priserna. Om partipriserna äro fixerade, ökas detaljpriserna och vidgas marginalen mellan dem. Om alla priser äro fixerade, framkallas varuhunger, krigstidens kösystem och behovet av ransonering. I Ryssland voro nu partipriserna i stor utsträckning under statens kontroll och stegrades icke i förhållande till den ökade efterfrågan. Därför kom ökningen av köpkraften till uttryck i den vidgade marginalen mellan detaljpriser och partipriser. Varuhungern tolkas sålunda som ett symptom på svårigheten att upprätthålla penningreformen inför verkningarna av den dåliga skörden 1924 eller som ett inflationssymptom. Nu då man finansierade nyanläggningar som skulle ge sin avkastning icke inom några månader utan först inom några år, översteg den ökade konsumtionen, föranledd av de ökade lönerna och den ökade sysselsättningen, i hög grad utvidgningen i tillförseln av slutprodukter. Resultatet härav var en skärpning av varuhungern och en ständig stegring först i detaljpriserna och sen i partipriserna både på industrivaror och jordbruksvaror. Man slog nu in på politiken att skära ned krediterna och minska sedelutgivningen. I slutet av december hade statsbanken fått kontroll över situationen. I januari hade cirkulationen minskats med 17 miljoner och till slutet av maj hade den nedbragts med ytterligare 80 miljoner. Reduktionen uppgick inalles till 7 proc. mellan januari och maj. I maj hade verkan börjat visa sig i en sänkning av jordbrukspriserna. En sank-

108 ning som fortgick, tills under sista kvartalet av 1926 prisnivån var lägre än genomsnittet för 1924—25. Samtidigt skar man ned programmet för kapitalinvestering med 200 miljoner och importprogrammet begränsades från 1,000 miljoner till 685, vilken reduktion i första rummet gällde slutprodukter och råmaterial medan programmet för maskinimporten en smula ökades (Dobb, s. 330). Hela andan moderniserades. Under det tionde året av sovjetstyret talades och skrevs det sannolikt mera om rationalisering och vetenskaplig arbetsledning i Tjechovs och Dostojevskis land än i Newyork eller Berlin (Dobb, s. 332). Kriserna i En av de främsta ekonomiska fördelarna med det socialishållningen tiska systemet ansågs ju vara, att produktionsanarkin ersattes med ett system av planerad produktion. Det var därför naturligt, att då försäljningskrisen våren 1922 och hösten 1923 inträffade de bägge skulle bli tillskrivna frånvaron av en adekvat planering av produktionens utveckling, såsom helhet ledande till en brist på proportion i produktionen. Sålunda hade Trotskij uttalat: misstag äro oundvikliga, redan på grund av variationen i skördar. Dessa fel komma att visa sig på marknaden under formen av otillräcklighet på produkter, stagnation och kriser. Icke desto mindre är det uppenbart, att dessa kriser komma att bli mindre akuta och långa, allteftersom planen är på allvar tillämpad på alla grenar av statens ekonomi. Från officiellt håll framhävde man förhållandet mellan industri och jordbruk som orsaken till höstkrisen 1923, men denna var icke en ordinär disproportionskris. En försäljningskris på industrins sida borde ju väntas uppkomma på grund av en disproportionerligt stor utveckling av industrin relativt till jordbruket. Den var knappast ett sådant fenomen utan snarare orsakad av industrins prispolitik, lösningen följaktligen att finna i en revision av denna prispolitik. Vårkrisen 1922 var icke ett rent parallellfall till 1923 eller till en "normal" kris. Det var ett exceptionellt fall, karakteriserat av en extrem inelasticitet i efterfrågan hos industrin å agrikulturprodukter,

109 förenad med en mycket liten elasticitet i tillförseln av sådana produkter. Därför hade i detta fall ett förbilligande av industripriserna icke någon avsevärd effekt ifråga om att tillförsäkra stadsbefolkningen ökad tillförsel från jordbruket. Eftersom jordbruk och industri i avsevärd grad representera "icke konkurrerande grupper" är — så resonerar Dobb — den vanliga principen om proportionalitet icke tillämplig. Enligt den officiella teorin var i alla fall proportionalitetsprincipen, även om den icke var omedelbart tillämplig, att betrakta som det slutliga syftet för den ekonomiska utvecklingen. Denna politik måste gå ut på att kalkylera ett maximum av produktion i industri och jordbruk tillsammans, relativt till uppoffringen. Villkoren för maximalproduktion vore en sådan fördelning av de produktiva resurserna att det relativa bytesvärdet korresponderar med de marginala kostnaderna. Men denna princip är blott tillämplig vid frånvaro av reella kostnader för att förflytta ekonomiska resurser från en grupp till en annan. Då sådana reella kostnader existera, måste proportionalitetsprincipen undergå en motsvarande modifikation. Försäljningskriser å ena sidan och å den andra varuhunger i industrin av ren kriskaraktär kunna uppkomma genom den effekt skördefluktuationerna utöva på produktiviteten av var arbetsenhet nedlagd i agrikulturen. Sådana fluktuationer kunna utan vidare reaktion på industrin mötas med två alternativa metoder. För det första kunna de mötas genom en lämplig justering av industripriserna med resultat att industrin får bära förluster under tider av dålig skörd men kompenseras genom extra vinst vid god skörd. Det andra alternativet är att reglera situationen genom kreditgivning till de spannmålsköpande organen, så att man ställer till deras disposition en konstant mängd av pengar, vare sig skörden är stor eller liten, därmed hållande den samlade köpkraften i pengar hos bondebefolkningen och därmed deras penningefterfrågan å industrivaror vid en konstant höjd. Denna alternativa metod kommer att avspegla effekten av 'skördevariationer i lantbrukets penningpriser i stället för i industrivarornas. Detta är likabety-

110 dande med att göra efterfrågan från statens spannmålsköpande organ i elasticitet lika med 1. En sådan politik kommer icke, som det förefaller vid det första betraktandet, att innesluta en relativ exploatering av bondeproducenterna under tider av god skörd då agrikulturpriserna falla, eftersom det samlade motvärdet till deras uppoffring i pengar och i industrivaror icke förändras. Ett sätt att möta fluktuationen i skördar är att statens uppköpsorgan följa Josefs politik att bilda spannmålsreserver och sålunda hålla tillförseln av spannmål på statsmarknaderna och dess pris konstant från år till år oberoende av skörden. Dobb anser det framgå av fakta, att produktionens planering genom en central myndighet kan garantera en mera jämn och proportionerlig utvidgning av industrin i dess olika grenar än ett system av laissez-faire och därmed i stor utsträckning göra det möjligt att undvika kriser av överproduktion och sålunda garantera en mera kontinuerlig och intensiv användning av kapitalutrustningen. Ryssland har ju icke varit helt fritt från kriser. Sådana inträffade 1922, 1923 och 1925, men i vartdera av dessa fall var krisen kortlivad. Den räckte några få veckor, och i inget fall ledde den till en allmän depression, till något allmänt stoppande av produktionen. Under våren 1922 förekom det att verk stängdes som producerade färdigprodukter, men endast för att koncentrera resurserna och stängningen räckte icke under hela sommaren. Under 1923 stoppades vissa koncerner under den då pågående processen att koncentrera produktionen, men detta betydde icke någon minskning av aktiviteten som helhet och under höstkrisen fortsatte produktion och sysselsättningsgrad att hastigt utvidga sig. Under Nep liksom under krigskommunismens tid var förhållandet mellan landsbygd och stad det dominerande ekonomiska och politiska problemet. Vi ha redan berört vissa hithörande problem under behandlingen av saxkrisen men återkomma nu till frågan.

Ill Under hösten 1924 började man ägna särskild uppmärksamhet åt situationen på landsbygden. Saxkrisen och pappersrubeln hade som efterverkan lämnat kvar en viss fientlighet gentemot städerna bland vissa delar av bondebefolkningen. Den mera välbärgade bonden, som kunde hålla igen sina försäljningar för att få ett bättre pris, medan hans fattigare granne måste sälja snabbt och till det pris han kunde få, hade profiterat av de höga spannmålspriserna och penningstabiliseringen 1924. I vissa distrikt hade han uppnått en ställning motsvarande hans gamla inflytande. I den mån man kände behov att utvidga jordbruksproduktionen blev också behovet att undanrödja de legala hindren mera trängande. Men svårigheten var härvid, att större delen av spannmålstillförseln kom från de rikare bönderna, och deras tillväxt som klass önskade staten förebygga. Under Nep :s tidigare skede tog utvandringen från byarna avsevärda dimensioner. Närapå 3 milj. acres togs upp av farmarställen under de första åren av Nep. Dessa farmare utanför byalagen försökte helt naturligt att få ett försteg framför dem som hade stannat kvar i byarna. De gåvo utgångspunkt för en rikare grupp av bönder med egna djur och egen utrustning. Men så länge den lagen ägde bestånd, att ingen kunde äga mer jord än han och hans familj kunde odla, så länge arrendering av jord och användandet av lejt arbete var förbjudet, kunde denna tendens till klassdifferentiering icke fortskrida så långt. Men det fanns metoder för de välbärgade bönderna att kringgå lagen genom tillfälliga giften och skenadoptioner och genom hemliga avtal om arrenden. Omkring 1924 fanns det redan inom vissa distrikt en kulakgrupp av betydelse. Då den XIV partikongressen utsände sina paroller angående landsbygdspolitiken, gick en av de främsta ut på att avlägsna resterna efter krigskommunismen i byarna. Man förklarade, att de administrativa åtgärderna för att bekämpa kulakerna och för att förvandla medelbonden till en socialist nu vore att ersätta med mera mjuka och indirekta ekonomiska

112 åtgärder. Det gällde att finna ett modus vivendi, med vilket man kunde uppmuntra jordbruksproduktionens framsteg samtidigt som man höll tillbaka tendensen till klassdifferentiering. Lenin hade lagt upp en politik som var anpassad efter realiteterna. Bondebruket skulle höjas till en högre nivå särskilt ifråga om de fattiga bönderna och medelbönderna och den individualistiska typen sedan successivt omvandlas i en kollektivistisk genom kooperationens inflytande, kooperativa inköp, kooperativ kredit, kooperativt ägande av utrustning och boskap och slutligen även kooperativ odling efter storbrukets linjer. Sommaren 1924 gav morden på ett antal bykorrespondenter anledning att ägna oron på landsbygden särskild uppmärksamhet. En serie viktiga mått och steg togs mot slutet av året. Kärnpunkten däri var att borttaga vissa hinder för medelbondens utveckling, att hindra honom att sammangå med kulaken och att förmå honom att ansluta sig till smytjkan med städerna. Den första åtgärden var av politisk natur. Det gällde återställandet av sovjetdemokratin på landsbygden, d. v. s. återuppväckandet av aktiviteten underifrån. Samtidigt företogs en rensning av partiet på landsbygden för att eliminera korruptiva element. Men i vissa hänseenden mer fundamentala än den politiska frågan voro de ekonomiska svårigheterna i byarna. Genom en serie av speciella bestämmelser utfärdade av centrala exekutivkommittén modifierades jordlagstiftningen. Den viktigaste av dessa förändringar gällde arrendering av land och rätten att använda lejt arbete. Tidigare kunde en bonde, som hade fått nyttjanderätt till jord utarrendera denna jord till en annan blott för en period av växelbruket. Nu kunde tidslängden utvidgas till 3 perioder och till 12 år, där 3- och 4-skiftesbruk existerade. Användningen av en viss mängd lejt arbete legaliserades med en maximal arbetsdag som gjordes elastisk efter säsongen, och sådana medelbönder behövde icke uteslutas från den politiska kategorin arbetande medborgare. För att befrämja kustarindustrin befriades dess utövare från att betala inkomst-

113 skatt, i fall de betalade jordbruksskatt som bönder, och likaså från omsättningsskatt, i fall de blott gjorde affär i sina egna produkter. Jordbruksskatten sänktes från 470 miljoner rubel till omkring 300. Vid omläggningen utgick man ifrån att den vilat för tungt på den fattige och medelbonden samt att den icke uppmuntrat till odling. Då dessa förändringar i landsbygdspolitiken kommo under diskussion vid den XIV partikongressen på våren 1925, fanns det icke någon särskilt allvarlig opposition. Visserligen förefanns det en grupp representerad av Kritzman och Larin som underströk faran i kulaktendenserna och menade att en kampanj var behövlig för att stärka statsinflytandet och det kollektiva jordbruket. Men vid denna tidpunkt voro Kamenev, Stalin och Bukharin ense om att understryka faran av att återuppväcka klasskampen i byarna. De förklarade, att man överskattade kulakfaran. Detta vore farligare under föreliggande förhållanden än den motsatta villfarelsen att underskatta kulakfaran. Men mot slutet av året efter skördesvårigheterna 1925 hördes mycket mummel om resultaten av denna politik. Felslagningen av spannmålsinsamlingen 1925 med dess konsekvenser i fråga om industriprogrammet betraktades såsom till stor del orsakad av kulakernas dominerande position. Det privata inflytandet gjorde sig vid denna tid starkt gällande. Kutler i Narkomfin skattade det privata kapital, som var engagerat i privat industri och handel till 950—1,000 miljoner rubel och profiten därav till mellan 320—580 miljoner. Pjatakov kom till en liknande siffra mellan 400 och 500 miljoner. En undersökning av Gosplan ledde emellertid till en avsevärt lägre siffra. En grundfråga i denna Neppolitik gällde huruvida statsindustrin skulle utvecklas på bekostnad av småproducenterna eller om dessas intresse skulle befrämjas på samma gång som statsindustrins. I detta hänseende åsatte man oppositionens uppfattning, som gick på den förra linjen, etiketten av villfarelse. Enligt den officiella åskådningen hade man att betrakta ökad 8—Sovjet

II.

114 välmåga inom bondebefolkningen som en fördel för statsindustrin. Den vore ett rent progressivt symptom, så länge denna välmåga icke var begränsad till en kulakminoritet åtföljd axen växande expropriation av fattigare bönder i byarnas bottenskikt. Bucharin yttrade: "Jordbrukets ekonomi sammanblandas med kapitalistisk ekonomi, privat ekonomi betraktas som identisk med privatkapitalistisk ekonomi, och det fattas förståelse för det faktum, att det kan finnas sånt som icke kapitalistiska prix^ata företag" (Dobb, s. 353). Vid den XV partikongressen 1926 citerade Rykov siffror från statistiska centralbyrån för 35 provinser för att visa, att fastän de mera välbärgade bönderna med över 10 desj. jord och 4 kreatur hade ökat under de första 3 åren, så hade antalet jordlösa bönder och de som hade mindre än 2 desj. och 2 kreatur minskat under samma tid. Jordbruksskatten förändrades 1926. I dess förändrade form var den konstruerad mera progressiv gentemot de rika bönderna, så att 15 proc. av farmarna betalade omkring 47 proc av skatten och cirka 25 proc. av bondehushållen voro skattefria. Vad kooperationen beträffar hade under loppet av 1924 uppmärksamhet börjat ägnas åt utvecklingen av all slags jordbrukskooperation och antalet hushåll tillhörande de agrikulturella kooperativerna ökade med 30 proc. till omkring 2 miljoner. Dessa representerade omkring 10 proc. av alla bondebruk. Proportionen av den befolkning som betjänas av konsumentkooperationen uppskattades 1924 till 16 å 17 proc, i städerna till 44 proc. och på landsbygden till 8,9 proc. Omfattningen av jordbrukskooperationen angavs officiellt 1 okt. 1926 sålunda : 5,000 jordbrukssällskap med 565,000 medlemmar, 9,500 kreditsällskap med 3,o miljoner medlemmar, 5,500 mejerisällskap med 1,1 miljoner medlemmar, 7,000 kollektiva jordbruk med ett medlemskap av 164,000. Inalles fanns det 7,3 miljoner medlemmar i alla slags jordbrukskooperativer inom URSS (Dobb, s. 355—356).

115 För att öka de finansiella möjligheterna för kooperativerna att dra till sig bondebefolkningens sparmedel vidtogos särskilda åtgärder. En vertikal uppdelning etablerades mellan jordbrukssällskap, konsumentkooperativer och kreditkooperativer. Principen om ett fullständigt frivilligt medlemskap med låg inträdesavgift och ökad ansvarighet för funktionärerna inför medlemmarna genomfördes såsom mera motsvarande ett förtroendefullt, intresserat och initiativrikt deltagande från medlemmarnas sida. Medan jordbrukskooperativerna för att göra risken av investeringarna i jordbrukskooperation så liten som möjligt voro förbjudna att handla för egen räkning vid sidan av köp och försäljningar som gjordes för medlemmarnas räkning. Vid samma tidpunkt återkallades det dekret som förbjöd de rika bönderna att vara medlemmar av kooperativa föreningar. Man inskränkte sig till att förhindra inväljandet av icke önskvärda element i kommittéer och styrelser. I talrika fall åstadkoms en avsevärd konsolidering av de spridda jordlotterna, och den periodiska omfördelningen av jord tilläts icke oftare än vart nionde år. I många av de nya farmarställena hade det gamla J.ordlottssystemet avlägsnats till förmån för koncentrerade lotter, i andra fall hade åtminstone antalet lotter blivit kraftigt reducerat. Under denna tid börjar också traktorsystemet att tillämpas. Under 1924—25 importerades cirka 5,000 traktorer, vilka placerades för kollektivt bruk i byarna och ställdes till förfogande antingen åt bysovjeter eller åt särskilda grupper av bönder resp. åt kooperativa föreningar. Före kriget kan det icke ha funnits något större antal traktorer i bruk, sannolikt icke över 1,000. I sovjetstatistiken figurerar en siffra av 500 (Dobb, s. 358). Konsolideringen av den nya ekonomiska politiken gav under 1924 och 25 anledning till diskussioner angående hela problemet om utbytet mellan stad och landsbygd. Före 1923 hade denna fråga icke ägnats mycken allvarlig uppmärksamhet. Men vid slutet av 1923 var staten tvingad att uppmärksamma

116 marknadsproblemet. Saxkrisen vände uppmärksamheten från industrin till marknaden. Säkerligen kontrollerade den privata köpenskapen över 80 proc. av detaljhandeln framförallt i byarna. På den XIII partikongressen gavs en framskjuten plats åt utbytesproblemet. Två synpunkter presenterades under denna diskussion. Den ena var att man borde ersätta den private köpmannen med kooperativer och statliga handelsorgan genom direkta administrativa medel. Den andra räknade däremot med nödvändigheten av att tills vidare bygga på privat handel. Den officiella ståndpunkt som presenterades av Kamenev gick nu en medelväg. Den talade mindre om administrativa åtgärder för att undertrycka privatkapitalet och mera om åtgärder att utveckla den kooperativa apparaten så att denna skulle kunna utföra vad den private köpmannen tidigare hade uträttat. Den kampanj, som igångsattes under ledning av det nya kommissariatet för inrikeshandeln i syfte att vinna mark för staten och kooperationen skulle inriktas så att den icke reducerade den totala varuomsättningen. Den grundläggande metoden för att erövra marknaden, hette det i XIII kongressens resolution, skulle icke vara åtgärder av administrativ påtryckning utan höjandet av kooperationens och statshandelns position. De kooperativa organisationerna voro emellertid klent utrustade. Rykov gjorde den anmärkningen, att då kooperativa organ begärde kredit, så hade de ofta ingen annan säkerhet att erbjuda än Lenins broschyr om kooperationen. Bland de egendomligheter som nu utvecklade sig må nämnas de s. k. varukrediterna i ordets bokstavliga bemärkelse, d. v. s. krediter i form av varusändningar. Det godtyckliga tilldelandet av sådana "krediter" kunde då leda till att en byhandel utrustades med högklackade skor och parfymer och volymer av Lunatjarkijs skådespel, och för att finna de varor bonden behövde fick han gå till den privata affären. Själva försäljningsapparaten skildras vidare såsom mycket omständlig. Innan varan från Centrosojus nått fram till den definitiva försäljningen hade den passerat 5 a 6 olika instanser

117 i den kommersiella apparaten. På varje etapp hade en kraftig profitmarginal tillagts så att priset vid ankomsten till konsumenten hade svällt upp till bortåt 5 gånger fabrikationspriset. Under N E P :s tidigaste skede hade ett experiment gjorts att ge Centrosojus monopol på den statliga grosshandeln. Senare under 1921 hade denna metod övergivits till förmån för en företrädesprincip med avseende å kooperativerna. Den nya politiken av 1924 modifierade ytterligare Centrosojus privilegierade position ifråga om grosshandelsoperationer, medan den behöll och förstärkte företrädesställningen för konsumentföreningarna för detaljhandeln. Man antog principen, att staten endast skulle delta i detaljhandeln på sådana områden, där det icke fanns kooperativa organisationer, eftersom statshandeln, hette det, alltid innehåller ett visst element av byråkrati som är särskilt farligt för detaljhandeln. Av denna grund borde statshandeln ägna sig åt grosshandelsaffärerna och lämna detaljhandelsoperationerna till de lokala kooperativerna (Dobb, s. 363). Truster och syndikat förklarades vara berättigade att sluta direkta kontrakt med detaljhandelsföretagen, och kreditgivningen till detaljhandeln från bankernas sida medgavs också direkt utan förmedling av någon centralinstans. Utrustad med denna företrädesställning och stimulerad av XIII partikongressens kritik att genomföra vissa administrativa reformer utvidgade sig den kooperativa aktiviteten hastigt under loppet av 1924. Under finansåret 1923—24 ökades kooperativernas andel till 20 proc. av den totala varuomsättningen mot 14 proc. föregående år. Samtidigt föll den privata handelns andel från 44 till 36 proc. Under denna utveckling gingo truster och syndikat i ivern att bryta igenom den kooperativa apparatens gamla centralistiska ineffektivitet till den andra ytterligheten att negligera både Centrosojus och de provinsiella förbunden och lämnade ut sina varor direkt till de lokala detalj affärerna som fingo ställningen av ett slags kommissionärer för dem. En svårighet som uppenbarades i detta system härledde sig av att statsindustrin inriktade sin produktion efter vad som

118 passade den att producera men icke efter konsumenternas önskningar. Det var givetvis en dålig metod att övervinna denna svårighet att reducera detaljhandelsföretagen till rena kommissionsagenturer för syndikaten. Hela denna anordningbidrog därför att förvärra tillståndet och försvåra industrins anpassning till de verkliga behoven och påverkade därmed problemet om förhållandet mellan stad och landsbygd. Också i ett annat hänseende ledde de nya principernas tilllämpning till missräkning. Det gick nämligen snabbare att driva tillbaka den privata köpenskapen än man förmådde driva fram den kooperativa och statliga handeln som skulle sättas i den förras ställe. Det uppstod därför ett tomrum, som de kollektiva organen icke förmådde fylla. Resultatet därav måste bli ett förvärrande av marknadsläget. Den industriella varuomsättningen reducerades under sommaren och hösten samtidigt som krediterna till industrin stramades åt. Det privata kapitalet hade för övrigt icke upphört att konkurrera med statsföretagen. Det överflyttade bara sin verksamhet till mera fördelaktiga områden, där det var mindre lätt att nås av den statliga kontrollen, särskilt till köttmarknaden, där det vid denna tid blev dominerande, och även till spannmålsmarknaden, där dess konkurrens under sommaren bidrog till att stegra spannmålspriserna. Vid slutet av året var det uppenbart, att den förda politiken icke gav väntade resultat. Varken statsorganen eller kooperativerna hade möjlighet att helt överta vare sig grosshandel eller detaljhandel. Man måste finna sig i att lämna ett avsevärt område väsentligen i händerna på den privata handeln, och staten begränsade sin preferens i avseende å kooperationen så, att det privata kapitalet kunde fylla sin funktion. Genom en resolution av STO 31 mars 1925 fick denna reviderade politik sin definitiva utformning. Därmed återkallades den praxis som förut tillämpats från statsindustrins sida att av privata köpmän fordra kontant betalning och accepterandet av ett obligatoriskt assortiment av varor. Även systemet med särbeskattning av privat handel reviderades. Detta dekret i mars 1925

119 är knappast att betrakta såsom något avsteg från NEPpolitiken, snartre innehåller det själva essensen av NEP, alltjämt med utgående från den politik att omringa kapitalet som Lenin hade proklamerat redan 1918. So/jetstatens lättande under 1925 på de legala och administrativa ingreppen i det ekonomiska livet representerade ett steg mot laissez-faire. Men konkurrensen mellan statsföretag o:h enskilda företag försiggick i en miljö som favoriserade de förra i jämförelse med de senare alldeles som i den kapitalistska världen. Tärningen var förfalskad till förmån för jätteföretaget och trusten. Två år efter XIII partikongressen hörde man klagomål över att den privata köpenskapen frodades på grund av marginalen mellan grosshandelspriser och detaljpriser. Men att nu ta sin tillflykt till de gamla metoderna med administrativ undertryckning ifrågasattes icke på allvar. Den privata köpenskapens andel hade också sedan 1923 stadigt avtagit inom detaljhandeln från 57 till 39 proc. och inom grosshandeln från 22 till 9. För någon tid var det både nödvändigt och önskvärt att industriarbetaren i staten skulle förtjäna på bytet mellan stad och landsbygd. Men differensen måste bli förminskad för att bringa den individualistiske bonden i närmare kontakt med den kollektiva verksamheten i arbetarstaten. Man ville för övrigt lita till det långsamma realiserandet av Lenins dröm om elektrifieringen, varigenom bondens miljö, hans vanor och hans psykologi undan för undan kunde tänkas bli förändrade. Och därför åtnjöt kooperationen en så påtaglig företrädesställning. Vi erinra, ur den inledande historiska exposén, om de tre KapitalreNEPperioderna, att sovjethushållningen under denna tid från ncns 0C}1 £ a _ den närmast liggande uppgiften att återställa produktionsappa- pitalackumuratens kapacitet gick vidare till en nyuppbyggande och pro- problem duktionsutvidgande politik. Under denna utveckling måste kapitalproblemen träda alltmer i förgrunden. Vidmakthållandet av en viss produktionskapacitet kräver ju en ständigt fortgående förnyelse av kapitalutrustningen. Utvidgandet av pro-

12Q duktionen förutsätter ett tillskott i samma utrustning. Till lösning anmäla sig alltså såväl kapitalrekonstruktionens som kapitalackumidationens problem. I trustdekretet definieras, som förut är nämnt, trusterna som "statliga industriföretag... åt vilka staten förlänat självständighet vid genomförandet av deras affärsuppgifter enligt de för varje trust fastställda statuterna och som äro verksamma enligt den affärsmässiga kalkyleringens grundsatser i syfte att uppnå vinst". Detta betonande av överskottsprincipen hade givetvis sina goda reella grunder. En industri som levde på bekostnad av budgeten, d. v. s. ytterst på bekostnad av jordbruket, kunde icke utgöra någon stabil grundval för proletariatets diktatur. Frågan om bildande av "mervärde" inom statsindustrin hade blivit en ödesfråga för sovjetmakten (Pollock, s. 192). I detta sammanhang må beröras den teori rörande övergångstidens förhållanden som uppställts av Preobrasjenskij. I sin studie sysselsatte sig Preobrajensky med att analysera kapitalackumulationens källor och metoder för statsindustrin under den nya ekonomiska politikens förutsättningar. Om man lämnar åsido kapitalanskaffning utifrån måste de två källorna till ackumulation ligga i överskottsproduktionen inom själva statsindustrin och i exploateringen av det privata näringslivet. Ju mindre ett land är utvecklat i avseende å industrialisering, desto mera måste man bygga på den andra ackumulationskällan i brist på den första. Det var denna form av ackumulation Preobrasjenskij rekommenderade under benämning "den primitiva socialistiska ackumulationen", vilken består i att utnyttja de källor som ligga utanför statens eget ekonomiska system. I ett efterblivet agrarland måste denna form av ackumulation spela en huvudroll. Metoderna för denna ackumulation äro tvenne. Den ena är att behandla de utanförliggande områdena av näringslivet som ett slags koloniala områden, vilka man utnyttjar genom beskattning, men denna metod har sina

121 bestämda gränser och leder lätt till politiska komplikationer. Den andra och viktigare är metoden att etablera ett lämpligt marknadsutbyte mellan statsindustrin och "kolonierna". Genom statsindustrins monopolposition och genom åtgärder, vilka äro att beteckna som en slags socialistisk protektionism för att uppdriva statsindustrin, kan utbytet mellan statens socialiserade sektor och dess kolonier vändas till den förras fördel. Med andra ord, så tillämpad leder lagen om den socialistiska ackumulationen till monopolprispolitik för statsindustrin. Den enda begränsningen för denna politik skulle vara nödvändigheten för statsindustrin att använda privatkapital och nödvändigheten att icke dräpa hönan som värper guldägg, så länge dessa vore behövliga för den socialistiska ackumulationen. Presenterad i denna abstrakta form får också saxkrisen en alldeles speciell belysning. Dess lösning betyder då ett principiellt viktigt val mellan olika vägar att genomföra den socialistiska ekonomin. Den politik som i verkligheten förekom bestyrkte, att den metod för socialistisk ackumulation som teoretiskt utvecklats av Preobrasjenskij knappast kunde utföras på annat sätt än genom en monopolpolitik. Med marknadens sammandragning på basis av en förminskad produktionsvolym måste då uppträda de fenomen som vi känna under benämningen saxkris. Problemet skulle ju ställa sig annorlunda, om man i stället kunnat komma in på vägen att genomföra en total ökning av såväl industri- som jordbruksproduktion. Man kunde tänka sig, att statsarbetarna som klass skulle i det långa loppet få en större inkomst i förnödenheter, även om deras andel av hela nationalproduktionen blev mindre. Och med denna större inkomst skulle den objektiva möjligheten till kapitalackumulation bli större. Medan det alltså under ett individualistiskt system låge i kapitalistgruppens intresse — respektive i arbetarklassens intresse för en kort period — att utöva en monopolpolitik med exploatering av koloniala områden, så skulle en dylik politik stå i motsättning till arbetarklassens intressen på lång sikt. Blott under det antagandet att böndernas efterfrågan på

122 industriprodukter vore oelastisk, vilket är osannolikt, skulle den av Preobrasjenskij rekommenderade politiken ekonomiskt sett hålla måttet (Dobb, s. 266). Frågan om det fasta kapitalet som i Sovjets ekonomiska politik tilldrog sig allt större uppmärksamhet är utförligt behandlad av Dobb (s. 291 o. f.), på vars framställning det närmast följande är grundat. För den ryska industrin i dess helhet före kriget var proportionen mellan rörelsekapital av alla slag och grundkapital grovt taget 3: 2. Vid början av 1922 uppskattades den till snarast mindre än 1:2. Resurserna i rörelsekapital bestodo till 90 proc. av lager och till mindre än 1 proc. av pengar och värdepapper, medan förkrigsproportionen hade varit 41 och 11 proc. Krediter av alla slag utgjorde mindre än 5 proc. av rörelsekapitalet 1922 jämfört med 60 proc. före kriget (Dobb, s. 208). De nygrundade trusterna ledo följaktligen i början axr sin existens en brist på rörelsekapital, som kunde uppskattas till åtminstone 25 a 30 proc. Flera omständigheter förvärrade sedan situationen. Lönerna stego under 1922 och betalningar för produkter levererade till statsinstitutioner fördröjdes, så att i oktober 1922 industrin hade mindre rörelsekapital än vid början av året. Dessa svårigheter ifråga om rörelsekapitalet återverkade givetvis på möjligheterna att ta itu med avhjälpandet av bristerna i utrustningen med fast kapital. Men denna senare fråga är givetvis av i längden mer dominerande betydelse. Våren och sommaren 1925 hade varit vittne till en anmärkningsvärd expansion på grund av ökad efterfrågan. Industrins avkastning hade höjts först genom koncentration av industriföretagen och sedan genom ökat utnyttjande av företagens kapacitet. Men i fråga om utnyttjandet av kapitalutrustningen finns det alltid en optimal punkt. Går man utöver den, kommer en mer intensiv användning icke att ge ökad utan minskad avkastning. Kring 1925 hade mestadels den ekonomiska vinst inhöstats som överhuvud stod att vinna genom kapacitetens

123 ökade utnyttjande. Företag med över 30 arbetare räknade i början av 1926 ett antal av 5,883 mot 8,516 under 1913 medan hela antalet arbetare i dessa företag var 2,339,000 mot 2,296,000 före kriget. Denna koncentration nådde sin högsta höjd inom bomullsindustrin, där 90 proc. av arbetarna användes i fabriker som använde mer än 1,000 personer, medan motsvarande siffra före kriget var 79 proc. Och samma antal arbetare användes nu i 290 företag som 1913 i 467 företag. Var det nu, som Dobb synes anse, klart att den optimala punkten uppnåtts, om den icke rentav passerats, så måste en sådan situation i finansiellt hänseende komma till uttryck i en stegring i produktionskostnaderna och en därmed följande sänkning ax' industriprofiterna. Men därmed blir frågan om nyanläggning, sålunda anskaffande av nytt kapital, alltmer den vitala angelägenheten. Alltsen 1922 hade man mött värdeminskningen av den industriella utrustningen med uppläggandet av särskilda amorteringsfonder. Men dessa fonder hade ackumulerats som rörelsekapital i stället för att utläggas i reparationer och nyanläggningar. Utgifterna för kapitalunderhåll under tiden 1921 till 1924 hade varit relativt små och motsvarade icke de föreskrivna amorteringarna, vilka som nämnts i stället utnyttjades för att utöka det cirkulerande kapitalet. Efter ett försök till uppskattning kommer Dobb till den slutsatsen, att dessa kapitalutökningsutgifter mellan 1921 och 1924 bör ha uppgått till något belopp mellan 120 och 200 miljoner förkrigsrubler samt att utgiften på sin höjd uppgick till hälften av värdeminskningen under dessa år. Man kunde därför räkna med en total värdeminskning av den industriella utrustningen vid början av 1925 uppgående till omkring 25 proc. jämfört med 1914. Det förefaller sannolikt, att den aktuella värdeminskningen måste ha varit större än så, eftersom xrärdeminskningen under inbördeskriget säkerligen var större än normalt, medan i början av 1925 kapitalets rekonstruktion knappast höll jämna steg med värdeminskningen. Det förefaller därför osannolikt, att med denna bristfälliga kapitalutrustning den industriella pro-

124 duktionen skulle kunna nå längre än till tre fjärdedelar av förkrigsnivån. För ett ytterligare framsteg krävdes alltså nyanskaffning av kapital. Hela detta problem kom under diskussion i samband med frågan, huruvida socialismen kunde byggas upp i Ryssland allena eller om en ännu större enhet i praktiken krävdes för framgången av ett socialistiskt experiment. Och vi finna under 1925 Stalin poängtera, att misstron till uppbyggandet av socialismen i Ryssland lett till två ytterligheter i politiken: å ena sidan till en utomordentlig nationalism, å andra sidan till en romantisk internationalism. I det förra fallet satsar man vad som helst för att vinna favörer av den omgivande kapitalistiska världen. I det andra fallet satsar man Rysslands ekonomiska framåtskridande, handelsförbindelser och främmande relationer på möjligheten av en revolution i Västeuropa. Källan till ackumulationen måste vara överskottet som uppstår mellan produktionsresultatet och konsumtionen inom arbetare- och bondeklassen. Men formerna att dra till sig detta överskott kunna vara av två slag. Man kan tänka sig, att varje producentklass får i inkomst den fulla frukten av sitt arbete och att en del av denna inkomst dras in av staten genom depositioner, sparbanker, andelsteckningar och lån. Men å andra sidan kan staten ta ut mervärde genom beskattningav statsindustrins profiter, så att producenterna erhålla som pris för sitt arbete blott en del av den produkt som utgör arbetsresultatet. I ett ekonomiskt system sådant som det sovjetryska måste emellertid även ett annat problem än kapitalanskaffningen ådra sig stor uppmärksamhet, nämligen kapitalinriktningen. Om ett kapitalutlägg ger ekonomisk avkastning om 20 år och ett annat lämnar resultat inom 5 år, så måste det förra för att löna sig ge så mycket större avkastning. Men hur mycket större ? 10, 20 eller 30 proc. ? Det vore helt och hållet en subjektiv bedömningssak. Då man kalkylerer med olika avkastningsförhållanden, får man för övrigt räkna med vissa komplicerade relationer. Så t. ex. kan beslutet att icke bygga

125 en viss järnväg under de närmaste 3 åren öka kostnaden för att bygga upp under de närmaste 10 åren en stor elektrisk anläggning och sålunda minska kostnaden för detta utlägg. Man måste i sådana fall bestämma sig för en viss ordningsföljd mellan anläggningarna. I talrika fall kan resultatet knappast jämföras kvantitativt. Det gäller t. ex. utgifter för hälsovård, uppfostran, vetenskapliga undersökningar. Den fråga som det planerande organet ställes inför är alltså icke blott hur mycket kapital som skall bildas under ett visst år utan också, till vilken tidpunkt i framtiden det skall dirigeras, d. v. s. för snabb eller långsam avkastning. Vilken är den fördelning av kapitalet mellan olika ändamål både i utrymme och i tid som ger det optimala resultatet för en viss tidsperiod? (Dobb, s. 302—303). Metoden att anskaffa kapital leder givetvis lätt till en spänning mellan staten och massorna, om det icke finns en stark känsla av enhet dem emellan. Finns det en sådan känsla, så att massorna anse sig producera icke för en privilegierad klass utan för att öka sin egen framtida arvedel, så böra större bördor i nutida uppoffringar kunna tålas av arbetarna än under en kapitalistisk regim. Det planerande organet må väl kunna visa mer omsorg för framtidens intressen än prix^ata investerare som i allmänhet äro ivriga att få snabb avkastning. Vid avvägningen av sådana hänsyn är det rimligt, att ett socialistiskt samhälle lägger huvudvikten på den andra metoden med utnyttjandet av den första som ett supplementärt medel att dra in frivilliga privata besparingar i den statliga ackumulationen. Partidiskussionerna under 1923—24 ledde till, att man lade huvudbördan av ackumulationen på bondeklassen. Men denna politik kunde ju icke fullföljas, då man måste gå in för den ständiga reduktionen av industripriserna och därmed av profiterna. Därmed ställdes sovjetmakten inför nödvändigheten att bedöma industriarbetarnas lönenivå ur synpunkten att möjliggöra ackumulation. Den principen ställdes upp att lönestegring måste försiggå i saktare tempo än stegringen i produktivitet. Ett starkt intresse gjorde sig gällande för sänkning av arbetskostnaden och för produktionens rationalisering. Så-

126 lunda sänkte man mellan oktober 1924 och januari 1925 arbetskostnaden från 17,5 till 15,i proc. av toltalkostnaden, och under våren och sommaren 1925 lyckades man driva upp produktiviteten pr arbetare, medan reallönen förblev konstant. De industriprofiter, som sålunda realiserades genom en strängare ekonomisering, blevo till en del återinvesterade av trusterna själva i deras egna industrier och till en del inbetalade till statskassan och därefter överförda för investering i andra ekonomiska sfärer. Härtill fanns att lägga ett bidrag från budgeten resulterande av den vanliga beskattningen. Såsom tilläggskällor litade staten till utvecklingen av bankväsendet för att mobilisera privata sparmedel och till utgivandet av statslån för kapitalökningsändamål. Under finansåret 1925—1926 utgjorde det totalbelopp som användes för att finansiera den nationella ekonomin utom transportväsendet av budgetens medel 483 miljoner rubel. Av dessa 483 miljoner kommo 145 från statens kreditoperationer och 171 från den del av industrins profiter och bankväsendets som ingå i budgeten såsom inkomst. Cirka 160 miljoner representera anslag till industrin från den vanliga beskattningen. Beloppet av nyskapade krediter på lång tid är svårt att uppskatta. Sannolikt skulle det räcka att höja vår siffra från 600 till 650 miljoner. Men vidare, för att komma till det totala beloppet av den samhälleliga kapitalbildningen måste tilläggas de summor som investerats i transportväsendet, i bostäder, i lokala företag och kommunala konstruktioner baserade på lokala budgeter samt slutligen bondeklassens privata ackumulation i form av kreatursstock, redskap och byggnader. Den första gruppen skattas till 150 miljoner, den andra gruppen till omkring 200 miljoner. I fråga om bondeklassens ackumulation finns det icke någon riktigt pålitlig uppskattning, men det förefaller sannolikt att man kan skatta den till omkring 75 proc. av förkrigsnivån, vilken beräknas till någonting mellan 200 och 250 miljoner. Om man lägger ihop allt detta, får man den totala samhälleliga ackumulationen förutom cirkulations-

127 kapital att utgöra omkring 1,150—1,200 miljoner rubel, varav omkring 1,000 miljoner representerar ackumulationen i statens hand. En annan uppskattning av professor Weinstein i Narkomfin kommer till det resultatet, att ackumulationen skulle vara cirka 200 miljoner högre, representerande 7—7y> proc. av nationalinkomsten. Före kriget hade man uppskattat den årliga ackumulationen till 9 proc. av nationalinkomsten. Sammanfattningsvis anför Dobb (s. 312), att relationen mellan ackumulation och nationalinkomst före kriget icke översteg 9y2 proc, och sannolikt var något under 8y> proc, medan för 1925—26 motsvarande siffra tämligen säkert icke är mindre än 6 proc. och torde hava varit mellan 7 och 8 proc. Vilken jämförelse icke är ofördelaktig för den senare perioden, eftersom nationalinkomsten under 1925—26 sannolikt icke översteg 90 proc. av förkrigsinkomsten, medan nationalinkomsten pr huvud snarast var lägre. Kapitalrekonstruktionen skedde i själva verket i en lägre grad än som hade planerats under sommaren och hösten 1925. De då gjorda programmen togo fel dels i en överdriven uppskattning av den skörd som skulle bli förd i marknaden och dels i en överskattning av det överskott som i övrigt skulle bli tillgängligt för ackumulation. Man hade sålunda uppgjort planer för en stor veteexport upp till ett värde av 1,1 miljard rubel eller dubbelt så mycket som föregående år. Å andra sidan hade man planerat att importera för 1 miljard rubel, väsentligen maskiner och konstruktionsmaterial. Denna import skulle tjäna som grundval för ett stort program av nyanläggningar för året 1925—26, för industrin allena planerat till 860 miljoner eller 14 proc. mer än som i verkligheten blev realiserat (Dobb, s. 313—314). Resultatet blev att statens kommersiella program måste reduceras under september från 780 till 600 milj. pud och exportprogrammet begränsas ännu mera drastiskt. En principiell grund för detta fenomen synas ha varit, att bönderna voro bättre utrustade med medel än vanligt

128 vid denna tid på året och följaktligen under mindre press att föra sin spannmål i marknaden. Med problem om kapitalanskaffningen befattade sig XIV sovjetkongressen. Där framlades av Stalin uttalande till förmån för den industrialiseringspolitik han sedermera blivit den främste målsmannen för, och med denna industrialiseringspolitik ställdes frågan om det fasta kapitalets rekonstruktion i förgrunden som aldrig förr. Här framställdes nu idén att omvandla Sovjetryssland i ett industriland genom kapitalackumulation inom landet i syfte att genom den egna industrin tillgodose behov som förut täckts genom import utifrån och att skapa en inhemsk marknad för råvaror som tidigare hade exporterats. Detta program representerade för samtiden en börda både i fråga om den högre produktionskostnaden för att tillverka industrivarorna inom landet och med hänsyn till den åtstramning som måste krävas för att skaffa kapital till denna industriella utveckling. Å andra sidan lovade detta program för framtiden förmånen av självförsörjning och möjligheten att absorbera landsbygdens överskottsbefolkning via den industriella utvecklingen. Och till sist perspektivet av en högre levnadsstandard i kraft av de stigande avkastningar som den industriella utvecklingen ställde i utsikt. I själva verket hade inom sovjetmaktens ledning aldrig rått tvivel om önskvärdheten av att beträda industrialiseringens väg, men om tempot i denna utveckling hade meningarna varit starkt delade. Det var den snabba industrialiseringen som Stalin nu förordade. Bakom detta lågo förvisso även politiska konsiderationer. Stalin medgav själv, att med ett socialistiskt Tyskland skulle en dylik självtillräcklighetens politik vara onyttig och en politik grundad på arbetsfördelning inom en större ekonomisk enhet i stället påkallad. Men tog man nu situationen som den var, menade han, så var en industrialiseringspolitik för Sovjetryssland den naturliga och nödvändiga vägen. Oppositionens resonemang utgick från misströstan till Rysslands förmåga att möta detta problem och en önskan att påskynda industrialiseringsprocessen genom speciella medel. Dels kastade

129 mai sina blickar på överenskommelser med främmande kapital, del; till Preobrasjenskijs socialistiska ackumulationslag under förnenande att eftergifterna mot bondebefolkningen redan hace gått för långt. Återigen andra menade att det inte fanns någonting att göra för en revolutionär i Ryssland längre och att man måste gå till Tyskland. Pen ackumulation som realiserades under loppet av 1925—-t 26 /ar långt ifrån negligabel. Och industriproduktionen under åre: visade en tillväxt av 40 proc. så att den vid slutet av året för det mesta hade uppnått eller överskridit förkrigsnivån. För det följande året planerades en kapitalackumulation av den omfattning, att nyanläggningarna skulle uppgå till cirka 18 miljoner rubel och man beräknade att en ytterligare ökning av den industriella avkastningen skulle uppnås, att uppskatta till omkring 15 å 20 proc. För att finna medel till denna fortsatta industriella expansion litade man till en ny kampanj för att mera effektivt utnyttja individuella besparingar och ekonomisering både ifråga om industriella och kommersiella kostnader. Särskilt underströk Rykov i sin rapport till den XV partikongressen de stora möjligheter som lågo i en ökning av de sparmedel som drogos in från bondebefolkningen i sparbanker, kooperativa kreditinstitutioner och statslån. Elhuru avsikten är, som i inledningen angivits, att först uti den Marknadstredje huvudavdelningen sammanföra nödigt material rörande problem. planarbetets utveckling, kunna redan här vissa planproblem beröras som N E P upprullade under brottningen med svårigheterna att bemästra den återställda marknaden. Den väsentliga sidan av all ekonomisk planering måste vara regleringen av de relativa proportioner, i vilka olika ting produceras, och de proportioner, i vilka de ekonomiska resurserna fördelas mellan produktionens olika grenar. Ifråga om vissa standardvaror tillhörande masskonsumtionen, där efterfrågan är tämligen oelastisk, kan det så vara, att man utan större svårighet kan bestämma den relativa vikten av behovet å olika ting och därför icke heller så svårt att distribuera dem efter Q—Sovjet II.

130 ett ransoneringssystem. Men ifråga om ting, som ligga utanför standardnödvändighetsvarornas sfär, är situationen mera komplicerad, och det är väl i allmänhet omöjligt att bestämma deras relativa betydelse på annat sätt än genom ett system av försök och misstag i marknaden, genom att sälja dem till vissa priser och finna ut hur mycket av de olika tingen konsumenterna köpa (Dobb, s. 168—169). Man kan icke skaffa sig ett fullständigt besked bara genom att ta reda på hur mycket av de olika tingen som begäras i butikerna, eller genom att skicka omkring ett frågeformulär, försåvitt det är fråga om en elastisk efterfrågan, ty kvantiteten kommer att variera med priset. Ifall priset vore .hälften så stort, skulle kanske konsumtionen vara tre gånger så stor för en vara och för en annan vara fyra eller fem gånger så stor. Medan om varorna lämnades ut gratis somliga ting skulle efterfrågas i kvantiteter hundra gånger så stora som den möjliga tillgången. Emellertid måste man ju säga, att om en sak kostar för sin produktion två gånger så mycket av samhällets begränsade resurser som en annan sak, så lägger den förra på samhället två gånger så stora kostnader som den senare, och dess produktion borde icke förekomma om den icke är två gånger så viktig. Knappheten av de olika ekonomiska resurserna jämfört med deras användbarhet bör då vara det faktum, på vilket man baserar deras prissättning då kostnadspriset konstitueras. Prissättningen på marknaden enligt varornas knapphet bör ge en viss anvisning om det verkliga behovet och de verkliga sociala kostnaderna, vilket borde kunna sättas genom någon lämplig bokföring. Grundvalen för denna borde vara två slag av priser, försäljningspriser uttryckande graden av olika tings betydelse för att tillgodose sociala behov, och kostnadspriser representerande den börda eller försakelse som pålägges samhället genom denna produktion. En nyttighet som har stor betydelse i att tillfredsställa behov, medan den pålägger en liten kostnad i produktion, borde äga företräde i tillverkning framför en nyttighet med

131 ett lågt försäljningspris och ett högt kostnadspris. Den bästa an/ändningen av tillgängliga resurser skulle åstadkommas, då dirferensen i proportion till hela utlägget är approximativt densamma överallt, ty då och blott då skulle det icke uppstå någon vinst genom att skifta användning av vissa resurser (Dobb, s. 169—170). Det är en sådan avvägning som sker å marknaden. Men i dea mån marknaden försvinner försvinner också denna objektiva bas för ekonomisk bokföring. Det blir då möjligt att genomföra en planering, så att de ekonomiska resurserna få sin fördelaktigaste användning, utan att man hittar på någon rationell metod att gissa sig till dessa behov och kostnader. Möjligheten att praktisera ett naturalhushållningssystem beror antingen på uppfinnandet av ett sådant prissystem eller också på att man nått ett sådant stadium av rikedom att problemet icke föreligger. Marknadens eliminering kan uppkomma på olika sätt och vara partiell eller fullständig. Att överge penningen och öx^ergå till ett direkt byte kommer delvis men icke fullständigt att ha detta resultat. Om t. ex. kol genom direkt utbyte avyttras av olika företag, så är marknadsformen ännu icke försvunnen, men i stället för en marknad för försäljning av kol mot pengar uppstår en splittring i talrika marknader för separata transaktioner, där i ena fallet kolet utbytes mot tyg, i ett annat fall mot järn, i ett tredje mot livsmedel etc. Marknaden kan emellertid försvinna även på det sättet att monopol ersätter konkurrens. Tag t. ex. det fallet då det finns en monopolist på bägge sidorna, ett syndikat som säljer kol till ett metallurgiskt syndikat, då blir priset helt och hållet beroende på hur de två syndikaten agera och på deras resp. köpförmåga. N u återställde N E P delvis marknaden och penningens funktion som bytesmedel. Visserligen var marknaden omringad och kontrollerad genom inverkan av semimonopolistiska statsorgan, mein den bevarade ändock tillräcklig elasticitet för att ge en obj ektiv realitet åt marknadspriserna och göra dem till en approximativt riktig basis för ekonomisk bokföring. På ena

132 sidan hade man detaljhandelsmarknaden med konsumenternas efterfrågan som ett konstituerande element i prisstyrningen och med en viss grad av konkurrens, ibland en avsevärd grad, mellan olika detaljhandelsorgan. Å andra sidan hade man marknaden för råvaror med bondeförsäljarna i konkurrens med varandra gentemot statens köpande organ med en viss grad av monopol men utan fullständig monopolställning (Dobb, s. 173). Så komma vi till en kinkig fråga, som sovjetpolitiken icke kunde helt kringgå. Borde man kalkylera in kapitalkostnaderna i bokföringen eller blott räkna med kostnader i mänsklig ansträngning, arbetskostnader. Det principiella skälet för att pålägga en räntekostnad i proportion till kapitalets knapphet och att innesluta den som en kostnad i bokföringen är ju, att detta är ett lämpligt medel att ransonera kapitalet, liksom för att fördela det mellan olika användningar i en optimal proportion och sålunda förebygga slöseri därmed. Om ingen ränta pålades skulle kanske husbyggnadsdepartementet begära en orimlig mängd kapital (orimlig med hänsyn till andra viktiga alternativa efterfrågor å de begränsade kapitalresurserna) för installerande av elektrisk köksutrustning i alla hus. Men om ränta måste räknas, finge husbyggnadsdepartementet göra en kalkyl, huruvida fördelarna av den nya apparaturen äro tillräckliga för att motivera priset. Och om räntan sattes i proportion till kapitalets knapphet, så skulle husbyggnadsdepartementet icke vara i stånd att komma ut med priset med mindre kapital funnes i tillräcklig mängd för att först tillgodose all mera viktig användning. Vad som sedan finge sättas upp som motvikt är synpunkten, att inräkningen av ränta begränsar det intensiva bruket av kapital. Men denna synpunkt leder då över till frågan om en prisdifferentiering. Om man i stället för att sälja till ett enhetligt pris kan diskriminera mellan olika grupper av konsumenter, skulle denna svårighet kunna övervinnas. En dylik diskriminering har emellertid begränsade möjligheter. Den kan användas där konsumenterna utgöra distinkta grupper, såsom en läkares rika och fattiga patienter. Ett socialistiskt system

133 skulle sannolikt ha fördelen att bättre vara i stånd att använda prisdifferentieringens metod i syfte att uppnå en optimal behovstillfredsställelse och en optimal användning av kapital. Men å andra sidan, ifall en prisdifferentiering icke kan praktiseras och där en större mängd av kapital blivit nedlagt än som kan profitabelt utnyttjas, så medför frånvaron av konkurrensens pressning en större fara för underanvändning av det existerande kapitalet än under kapitalistiska förhållanden, eftersom det högre priset och den mindre avsättningen kunde komma att föredras framför den större ersättning som kan utförsäljas blott till priser som täcka de marginala primärkostnaderna. Ifall räntan vore varken för hög för att tillåta en profitabel användning av allt existerande kapital, om kapital alltid vore fördelat i de rätta proportionerna och om en prisdiskrimination vore möjlig, då skulle problemet icke uppkomma. Men redan på grund av osäkerheten i alla ekonomiska förutseenden kan den ideella användningen av kapital i praktiken icke uppnås, och där den icke uppnås blir faran av slöseri genom underanvändning av existerande kapital rentav större än faran avslöseri i det hänseendet att kapital placeras på fel ställe. Förutsatt att man kunde hitta ett medel att arrangera kapitalanvändninjgen utan att lägga på någon ränta skulle det finnas vara en definitiv fördel att leda denna kapitalanvändning vid sidan av prissystemet, så att man icke innesluter kapitalkostnader i bokföringen. Hur balansen till sist ställer sig beror då på frågan., huruvida en riktig kapitalanvändning kan eller icke kan uppmås oberoende av prissystemet. Även om icke någon ränta inräiknas komma de industriella företagen att uppvisa varierande grader av vinst eller förlust och därav borde man kunna få mågon index för den relativa betydelsen av olika kapitalanvänidning. Vart företag borde då komma att (försåvitt det icke begiränsade sin produktion såsom en privat monopolist) utvidga sin produktion och användningen av sin kapitalutrustning upp till den punkt där marginalkostnaden, d. v. s. kostnaden i ma-

134 terial och arbete att tillverka flera enheter, uppnår försäljningsprisets nivå och därmed gör en ytterligare utvidgning icke önskvärd. Från dessa allmänna utgångspunkter analyserar Dobb situationen i Sovjetryssland. Under den Nya Ekonomiska Politiken lade man icke någon räntebörda på ursprungskapitalet som de industriella trusterna tillerkändes, och följaktligen ingick heller ingen dylik ränta i den affärsmässiga bokföringen. Den värdeminskning som detta kapital givetvis undergick täcktes genom amorteringstillskott som enligt trusternas statuter voro att bestrida av de löpande inkomsterna. Det kapital som tilldelades industrierna från budgeten bar heller icke någon ränta. Tilldelningen till de olika industrierna bestämdes i hög grad efter anvisningarna från Gosplan efter en uppskattning av det relativt trängande behovet av olika kapitalanvändningar. Ej heller lade man ränta på de fonder som ackumulerades i reserver av trusternas vinster, men å andra sidan fick man på ordinärt sätt betala ränta för de krediter som lämnades till industrin av bankerna, vanligen i form av växeldiskontering som begagnades av industrin för dess behov av omsättningskapital (Dobb, s. 180). Nedgången i produktiv kapacitet måste ha en gräns. Vid någon punkt, innan den når noll, äro människorna sannolikt hågade att göra någon ansträngning för att återställa cirkulationskapitalet, men detta måste betyda att ansträngningen göres på bekostnad av ökningen i slutprodukter. Det måste alltså betyda en ytterligare ekonomisering av konsumtionen inom någon grupp av konsumenter. Ju närmare man kommit nollpunkten, desto svårare kommer det att vara att göra denna ansträngning, och desto mindre sannolikt är det att den göres i tillräcklig skala för att återställa systemets normala tillstånd (Dobb, s. 182). Om nu en sådan process försiggår samtidigt med en inflation, uppstå särskilda förhållanden. För alla personer som ha en fixerad penninginkomst verkar inflationen som ett instrument för framtvingad ackumulation. Den tvingar till reduktion av

135 nutidskonsumtionen och frisätter sålunda resurser för användning som cirkulationskapital. I Ryssland hade inflationen under 1921 ännu icke nått sin slutpunkt och myntvärdet var långt ifrån stabiliserat men inflationen gav i mycket mindre utsträckning än förut skattkammaren tillskottsfonder, enär penningens roll som bytesmedel i hög grad blivit begränsad. Rekonstruktionsarbetet i Ryssland hade en alldeles särskild svårighet att kämpa med. I andra fall har ett sådant arbete startats på grundval av korttidskrediter och mer eller mindre långa investeringar av utländskt kapital. Bristen på bränsle eller livsmedel eller råvaror har avhjälpts genom import utifrån. Så var förhållandet med Österrike 1922 och Tyskland 1924. Men 1921 års Ryssland befann sig i en mycket värre situation. Det fick verkställa sin rekonstruktion i huvudsak utan främmande hjälp och detta fastän det under tidigare normala förhållanden hade i så avsevärd utsträckning byggt på import och finansiering utifrån. Det omedelbart föreliggande problemet gällde mobilisering av de existerande tillgångarna i livsmedel och bränsle och deras koncentrering till de strategiska punkterna. Detta måste ske på bekostnad av tillförseln till grupper och institutioner som för ögonblicket voro av underordnad betydelse. Den första uppgiften blev då att nedbringa det antal personer som direkt försörj] des av staten. Mera betydelsefulla än resultaten av utarrenderingen voro ekomomiseringsåtgärderna att drastiskt reducera statens förpliktelser att försörja den lätta industrin med livsmedel och maternal. F o r 150 företag som delvis försörjdes av staten reducerades subventionerna från 1,5 miljon i oktober 1921 till 1 miljon i febiruari och 400,000 i juni 1922. Personalen vid järnvägarna rediucerades under loppet av året från 1,230,000 till 907,000 och ytterligare till 720,000 fram emot hösten 1922. Inom textilindiustrin sänkte man antalet produktiva arbetare pr 1,000 spimdlar till hälften, om man jämför 1920 med 1921—22. Och antailet administrativ personal reducerades till en tredjedel. Sär-

136 skilda reorganisationsåtgärder genomfördes inom den nya statliga koltrusten Donugol. Den hade 360 gruvor under sin kontroll, men man koncentrerade driften till ett mindre antal, i oktober 1922 drevos 202 och i oktober 1923 blott 179. Man uppnådde en stark förbättring i situationen inom Donetsområdet. Under fjärde kvartalet 1921 ökades antalet arbetare avsevärt, medan vid samma tidpunkt avkastningen pr huggare var dubbelt så stor och i november 4 gånger så stor som den visserligen mycket låga siffran för juli. Denna förbättring medförde viktiga återverkningar på läget inom transportväsendet. Vad angår industrier som fabricerade slutprodukter begränsades utvecklingen av tillgången till råmaterial. Bomullsindustrin hade alltid litat till import för halva tillförseln. Denna tillförsel var nu avstängd och bomullskulturerna i Turkestan hade under inbördeskriget nedgått katastrofalt. Sålunda var arealen 1921—22 blott 7 proc. av 1916 och avkastningen pr acre mindre än hälften. Såsom vi tidigare sett fick sovjethushållningen med marknadens återuppstående göra bekantskap med en "vild" konkurrens. Under saxkrisen uppträdde det paradoxala fenomenet, att industrin hade svårt att finna köpare, fast produktionen var mindre än fjärdedelen av förkrigstidens och fast inflationen fortskred i hastig takt. Anledningen därtill var att de höga priserna på lantbruksprodukter icke betydde ökade utan närmast minskade inkomster för bönderna på grund av hungersnöden. Samtidigt som den överskottsinkomst stadsarbetaren förfogade över för att köpa industriprodukter sjunkit till en obetydlighet i förhållande till den ökade mängd han hade att utge i livsmedel, hade landsbygdens köpkraft under samma tid snarare minskat än ökat. Vesenhas produktionsprogram sökte under dessa förhållanden att reducera produktionen inom vissa grenar av industrin, särskilt den lätta industri som tillverkade färdigfabrikat, utan att dock härigenom bringa ur världen konkurrensens nya fenomen. *

137 Så ter sig då den Nya Ekonomiska Politiken som en beständig brottning mellan den kapitalistiska renässansens företeelser och en med växlande framgång utövad manövrering för deras bindande och länkande i socialiseringens riktning under samtidig stegring av produktionsresultatet. Fördelaktiga och icke fördelaktiga faktorer ha påverkat resultatet. Bland de förra må särskilt framhävas vissa psykologiska faktorer, som verkat till sovjethushållningens fromma. En kardinalpunkt i den kommunistiska politiken har sålunda varit att inspirera en ny anda av kollektiv enhet baserad på den känslan att kontroll och disciplin utövas icke till förmån för en högre klass utan i arbetarnas eget intresse. E n tilläggsanledning till framsteget inom den ryska industrin har därmed blivit den relativa frånvaron av driftsinställelser på grund av arbetskonflikter och ännu mer det faktum att fackföreningar, verkstadskommittéer etc. använt sina ansträngningar för att öka avkastningen och befrämja produktionen (Dobb, s. 380—382). Motverkande faktorer ha varit, att industrins administration och effektiviteten hos funktionärerna alltjämt förblivit mycket låg. Det administrativa systemets tröghet är en av de grundläggande bristerna. Alltför mycket av detaljer måste hänvisas till centrala instanser och allmänna direktiv komma ofta först efter en serie av utredningar och påstötningar från de undre instanserna, vilket allt orsakar dröjsmål och förvirring. Just emeedan ett socialistiskt system söker direkt kontrollera vad som undeer det individualistiska systemet är lämnat till marknaden att justera blir det administrativa problemet förstorat och påkalhar en mycket högre grad av administrativ effektivitet och tekmik (Dobb, s. 384). T V å vitala punkter för varje bedömande av framtiden äro, franmhåller Dobb, kreditfrågan och myntvärdet. På tjervonetsenss stabilitet beror i väsentlig grad icke blott stabiliteten i den affäirsmässiga bokföringen utan också i stor utsträckning tillväxt ten av sparmedel i sparbanker, kooperativer och statslån,

138 särskilt bland bondeklassen som man i avsevärd grad får bygga på för kapitalackumulationen. Den sovjetryska situationen innebär icke blott ett kontrollerat myntvärde utan också samtidigt ett kontrollerat utbyte. Medlen härför äro den kontroll statsbanken utövar över kreditförhållandena samt den kontroll som utövas genom statens utrikeshandelsmonopol vilket genom sina planer för handelsbalansens upprätthållande och genom lämpliga köp och försäljningar av utländsk valuta har att hålla tjervonetsen i paritet med dollar och pund. En verklig framgång för den nya regimen måste emellertid bero — vi följa alltjämt Dobbs sammanfattning — icke blott på ett framsteg i produktion men också på att man lyckas uppnå en stegring av levnadsstandarden. Här framträder befolkningsproblemet på en dominerande plats. På grund av förbättrade hälsovårdsförhållanden har dödligheten avsevärt fallit efter 1920 och befolkningens tillväxt blivit större än produktionsökningen. Framtiden beror på de tekniska möjligheterna, särskilt på möjligheten av en teknisk revolution ifråga om jordbrukets metoder, möjligheten att öppna nya fruktbärande arealer på andra sidan Ural i stil med vad The Middle West betydde för Amerika under 1800-talet och möjligheten till sist för en fullbordad industriell revolution baserad på elektrifiering. Men realiserandet av sådana framsteg kräver kapitalutlägg och för att befolkningens ökning skall motsvaras av en lika ökning av produktionen måste befolkningen växa långsammare än utvidgningen av kapitalutrustningen. Sovjethushållningen lämnar NEPperioden och träder in i sitt tredje skede som ett problem.

Använd litteratur. Bucharin, N.

Ökonomik der Transformationsperiode. Hamburg 1922.

Chase, Dunn and Tugivell. Soviet Russia in the Second Decade. New York 1928. Dobb, M. Russian Economic Development since the Revolution. London 1928. Eckhardt, H.

Russland. Leipzig 1930.

Haensel, P. Die Wirtschaftspolitik Russlands. Tubingen 1930. Jugozo, A. Das Wirtschaftsleben der Sow jetunion und seine Probleme. Dresden 1929. Kv.isjanovskij,

M.

Die Planwirtschaft in der Sowjetunion. Berlin 1927.

Polllock, Fr. Die Planwirtschaftlichen Versuche in der Sowjetunion 1917—1927. Leipzig 1929.

Zagorsky, S. (I) La république des Soviets. Paris 1921. Zagorsky, S. ( l a ) L'evolution actuelle du bolchevismerusse. Paris 1921. Zagorsky, S. (II) La renaissance du Capitalisme dans la Russie des Soviets. Paris 1924. Zagorsky, S. (III) Ou va la Russie? Paris 1928.

Statens offentliga utredningar 1 9 3 7 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning:. Rättsskipning:. Fångvård.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Industri.

Kommunalförvaltning. Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen.

Kommunikationsväsen.

Foliti.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Socialiseringsproblemet. 2. Hushållsräkningens problem och faktorer. [1] Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 2. [2]

Hälso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. odling i övrigt.

Andlig

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden.

Stockholm, Tryckeriaktiebolaget Tiden, 1937

Internationell rät t.