Betänkande med förslag till lag om minimilöner för lantarbetare.

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

.=, STATENS OFFENTLIGA UTREDN/INGAR 1937: 21 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÃNKANDE

MED _ t

FÖRSLAG

TILL

LAG OM MINIMILÖNER

FÖR LANTARBETARE

STOCKHOLM

._,

t aten s. ojife ntli niin g 7 ,

*Kronologisk förteckning

l. Socialiseringsproblemet. 2.. Hushållsräkningens pro- 12. Arbetslöshetsnndersökningen den. 31 jul-i 1936. Beck- ‘ r man., 196s. 1 karta.. . blem och faktorer. Tiden. viii, 173s. Fi. . 2. Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjet- i 13. Lagberedningens förslag till leg om aktiebolags penunionen. 2._ Tiden. vij, 149e. . i sions- och andra personalstirtelaer J11.m. Norstedt. v175s. Ju. * ‘ 3. Betänkande med förslag till revision av törvaringsoch intemeringslagarna m. m.” Marcus. 96 s. Ju; 14. Betänkande med förslag till vissa lagatittningsåtgärder ; 4. Statalotteriutredningen. Betänkande*med förslag. rö«_ till motverkande av överdriven skuldsättning inom rande svenskt penninglotteri. Baggström. 177 s. ll. ~ jordbruket. Marcus. 303s. Jo. ;I .5. Betänkande med förslag till lagstiftningangående sär- 15, Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafik- , skilda husbehovsskogari Västerbottensoch Norrbottens, -ø säkerhetens höjande vid korsningar i samma plan mel- ._ läns leppmarker m. m. Marcus. 98 a. l karta. Jo. lan jämpäg och väg samt järnvägarnas beredande av l 6. Yttrande i abortfrågan. Mumin. 56 s. S. › bidrag av automobilskattemedel till säkerhetsanord- j

4 7. 1934 års nämnd för städningsutredning. Betiânkand ningarna vid dylika korsningar. Hmggström. 107 s. K. . med SPe°i°“9- beräkning” °°h förmå rörande ersätt 16. Hembiträdesutredningens betänkande. 1. Betänkande , ningarna för städningsarbete inom vissa statliga äm- och .förslag i fråga. om utbildning av hembitriixlen. botslokaler i Stockholm m. m. Marcus. 54 s. 202 5 . Beckman S -8. Betänkande med förslag angåendeden statsunderstöddu , , . . . . vatteuavledumgs_ och avdikmngsverkmmheten “mt 11. Betänkande angåendev1saa.1_nedfr1v1lliga-nska.fl:mngav. aammanhangandefrågor. Beckman.

spörsmål_Häggström_ 275s. Egtgvarggmaterxel . I .

därmedfammanhängaude 3.bi1. 0. . . i

.9. Utredning rörande jordbrukets liige i Norrland med 18. Promemoria angående grunderna för en reform av vissa.förslag till åtgärder till iörbättrande ev den norr- lagstiftningen om rätt till litterära och musikaliska ländska jordbrukarbetolkningens ekonomiska ställning. verk. Norstedt. 67’s. Ju. , -- -- - -- d - * Marcus. 145 s. Jo. 19

10. Betänkande med förslag angåenderam_m1nskeiva- §§}m’“g§{d§r ”m‘m°”_°

,’3:§:,‘;§;*‘g“§‘,‘;,,“;§,‘§kf§;f,§:g . _ . - å” .

nem, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jslmt- ~- * ‘ _ land. l. Lagforslag och motiv. Marcus. 530s. Jo. 20. Utredning angående de rattsbildade domsagobitrüde- __ , __, _, ,ni Betgmmnde med förslag angåenderätt fin fiske i Vä_ nas anstallnings- och avlomngsforhållanden. Norstedt. 54 5- m V . nern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjöniviämtland. 2. Kartbilagor. Vänern och Hjälmaren. Marcus. 21. Betänkande med förslag till lag om minimiiöner för _ 4 s. 17 kartor. Jo-. lantarbetare. Beckman. 214 s. Jo.

. › _ Anm. Om särskild tryckort ei angiven är tryckorten Stockholm., Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebok- “stiverna till det departement, under vilket utredningen avg-ivits, t. ex, E. a ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruks’departementet., Enligt kungörelsen den 3 tebx-.1922mg. staten: oflentligu utredningen yttrt-ianordning (nr 98) utgivna “ -. utredningarna iomslag med enhetlig färg för varje departement: f › k _

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1987: 21 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÃNKANDE

? MED

FÖRSLAG

I TILL

LAG OM MINIMILÖNER FÖR

LANTARBETARE

STOCKHOLM 1937 K. L. BECKMANS BOKTRYOKER1 [1154 37]

Till

Herr Statsrådet och

Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet.

Jämlikt Kungl. Majzts bemyndigande den 21 februari 1936 tillkallade chefen för Jordbruksdepartementet samma dag dels undertecknad Persson att, i enlighet med vissa av departementschefen i anförande till statsrådsprotokollet nämnda dag angivna riktlinjer, såsom utredningsman verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas dels ock undertecknade Harald Olof Anderslöneställning, Andersson, son, Brodén, Oarell, Lindberg och Sander att såsom sakkunniga personer deltaga med utredningsmannen i överläggningar i ämnet. Såsom sekreterare vid utredningen förordnades den 13 mars 1936 extra ñskalen i Svea hovrätt Erik Alexanderson. Den 16 juli 1936 har Kungl. Majzt till utredningen överlämnat en den 13 december 1935 dagtecknad skrivelse från Stockholms läns och stads

hushällningssällskaps förvaltningsutskott rörande lantarbetarnas löneför-

hållanden och reglering av dessa efter index för att tagas i övervägande vid fullgörande av det utredningen lämnade uppdraget. Vidare har till utredningsmannen skrivelser från Kungl. Jordgenom bruksdepartementet överlämnats dels den 12 september 1936 sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets vid 1936 års riksdag utlåtande nr 1 för kännedom och övervägande såvitt anginge vissa uttalanden i utredningsuppdraget berörande spörsmål, dels ock den 1 december 1936 en den 2 oktober 1936 dagtecknad framställning av riksförbundet landsbygdens folk rörande arbetslönerna vid för såvitt i

jordbruket övervägande

skrivelsen berörda spörsmål ägde samband med den i utskotts-

nyssnämnda

1154 97

4 utlåtande behandlade frågan om utredning rörande möjligheten att låta en höjning av prisnivån för jordbruksprodukter komma jordbrukets arbetskraft till godo. Vid utredningen rörande frågan om reglering av lantarbetarnas löner efter prisindex har agronomen G. R. Ytterborn biträtt såsom sakkunnig. Till fullgörande av det lämnade uppdraget överlämnas härmed vördsamt

1 i

ett av utredningsmannen efter samråd med de sakkunniga utarbetat, av motiv och bilagor åtföljt förslag till lag om minimilöner för lantarbetare. Undertecknade Harald Andersson, Brodén och Carell i visst l åberopa i avseende särskilda yttranden. Stockholm den 22 1937.. . juni

K. PERSSON.

HARALD ANDERSSON. OLOF ANDERSSON. ERIK BRODEN. A. H. CARELL. AUG. LINDBERG. HENNING SANDER,

i/ Erik Aleaccmderson.

Förslag

till

Lag

om minimilöner för lantarbetare.

Härigenom förordnas som följer:

Om lagens tillämpningsområde.

Denna å. när de användas till arbete i lag äger tillämpning kroppsarbetare, eller med som bedrives i samband med jordbruk (lantjordbruk djurskötsel arbetare). Från lagens -tillämpning undantagas: under 21 år samt lantarbetare som fyllt 60 år; a) lantarbetare make eller maka, de som äro i rätt upp- eller nedstigande b) arbetsgivarens med hans och adoptivbarn samt släktskap arbetsgivaren, adoptivföräldrar under av samboende eller hushåll med arbetsgivaren förutsättning gemensamt hans svärföräldrar, magar, svärdöttrar och fostersyskon, svågrar, svägerskor, barn; den som är anställd för utförande av husligt arbete och som jämväl c) huvudsakligen användes i dylikt arbete; den vars arbete uteslutande eller huvudsakligen avser utbildning. d) tillämpning å: Lagen äger icke 1) arbete som bedrives av staten; arbete till motverkande av arbetslöshet om till arbetet utgår statsbidrag 2) för vars särskilda föreskrifter beträffande lönerna; åtnjutande gälla arbete som eller annan arrendator i arrendeavtal förbundit sig 3) torpare att utföra; arbete med skötsel och av rotfrukter som utföres mot 4) upptagning ackordsersättning. 2§. må efter från lönenämnden förordna, att lagen Konungen framställning helt eller delvis icke skall ä jordbruk belägna inom Västeräga tillämpning norrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län eller sådana delar av Värmlands, och län, där jordbruk förekommer Kopparbergs Gävleborgs allenast i ringa utsträckning.

Om minimilön.

3§. 4 Minimilön fastställes av en för hela riket lönenämnd. gemensam Angående nämndens organisation och verksamhet i 14-27 stadgas

Lönenämnden skall fastställa minimilöner för lantarbetare vilkas lön beräknas för viss tid (minimitidlön) och må, där så finnes och erforderligt lämpligt, jämväl fastställa minimilöner för ackordsarbete (øninimiackordslön). Minimitidlönen skall avse fullt arbetsför, och arbetare. duglig yrkesvan

Vid fastställande av minimitidlön för visst område skall lönenämnden be~ stämma minimilöner för de avlönade lantarbetarna inom lägst området, beräknade med hänsyn till de olika löneformer som mera allmänt förekomma. De sålunda bestämda minimilönerna skola de lönenormer som må utgöra lägsta tillämpas inom området. Nämnden må därjämte, om så av särskilda skäl finnes fasterforderligt, ställa högre minimilöner för vissa av lantarbetare. grupper Vid lönernas fastställande skall nämnden närmare för vilka av angiva slag lantarbetare de olika lönerna skola gälla.

Minimitidlöner för lantarbetare skola fastställas med av nedan

tillämpning

stadgade grunder. Gäller inom visst område kollektivavtal av beskaffenhet att jämlikt 7 § kunna läggas till grund för skola minimilönerna för minimilöner, området i den mån de utgå i penningar fastställas till samma som motsvarande belopp löner i avtalet. Finnes för viss för vilken minimilön skall be-

arbetargrupp,

stämmas, lön ej upptagen i avtalet skall minimilönen fastställas med ledning av de för övriga i\avtalet lönerna.

arbetargrupper upptagna

Finnes ej dylikt avtal skola för minimilönernas i stället vara av-

belopp

görande: 1) om inom området minimilöner senast tidigare fastställts, gällande dylika löner, jämkade med hänsyn till de ändrade som må hava inträtt förhållanden, efter deras fastställande; 2) om minimilöner fastställts men avtal av beskaffenhet att ej tidigare jämlikt 7 § kunna läggas till för minimilöner inom området funnits men grund upphört, lönerna i sistnämnda avtal, med till de ändrade förjämkade hänsyn hållanden, som må hava inträtt efter avtalets och upprättande; 3) eljest de minimilöner, som blivit fastställda för angränsande områden,

med till den olikhet i den allmänna lönenivån, som må finnas

jämkade hänsyn

mellan områdena.

I minimitidlön naturaförmåner skola såvitt de utgöras av spanningående

mål och bestämmas efter enahanda som penninglönen. I övrigt mjölk grunder

endast förmånernas art samt om och i den mån det skall nämnden angiva

nödvändigt deras ungefärliga myckenhet. prövas

för minimilöner mä endast kollektivavtal, slutet mellan Till grund läggas

och lantarbetare. Finner lönenämnden, att visst föreningar av lantarbetsgivare

avtal innehåller som den allmänna kollektivavtalslöner, väsentligen överstiga

för lantarbetare och som kunna anses motiverade av olikhet i den lönenivån ej

.allmänna eller att avtalet av andra särskilda omständiglönenivån, på grund

kan till för minimilöner, skall avtalet icke heter ej lämpligen läggas grund

vara för lönernas belopp. avgörande

8 §.

Det lönenämnden att vid minimilönernas fastställande bestämma, i åligger

vad mån däri naturaförmåner må mot andra dylika förmåner ingående utbytas . vilka må ske. eller mot kontant så ock de grunder efter utbytet .. ersättning,

av minimiackordslöner har lönenämnden att, där sär- Vid fastställande ej g

liñWålWWøNsvsçs..

skilda till annat föranleda, taga hänsyn till de minimitimlöner

omständigheter

som blivit fastställda för det område varom fråga är. Hava ackordslöner ej ;v1 , av nämnden må icke avtalas lägre än att en fullt fastställts, ackordsersättning

och arbetare kan beräknas minst den av arbetsför, duglig yrkesvan förtjäna

nämnden för arbetare, varom är, bestämda minimitimlönen. fråga

10 §.

Lönenämnden må när särskilda skäl därtill äro efter ansökan av arbets-

av eller arbetare eller av tjänsteman, givare, arbetare, förening arbetsgivare

som utövar å efterlevnad, beträffande viss arbetare eller viss tillsyn lagens

av arbetare fastställa särskild minimilön eller eljest bevilja undan grupp lägre

eller eftergift från lagens tillämpning. tag Avser ansökan som i första fastställelse för viss arbetare av stycket sägs

.k särskild minimilön må denna i avbidan lönenämndens beslut utgå lägre på

-J!‘-§. den arbetaren sin om ansökan till nämnfrån dag börjat anställning, ingives

den senast inom dagar från nämnda dag. fjorton

11 §.

Arbetare, som av kroppsligt eller andligt lyte, ålderdomssvaghet på grund

eller annan orsak icke kan anses och för vilken särskild minimL dylik fullgod

lön ej blivit bestämd jämlikt 10 §, må betalas med tidlön än den lägre enligt 6 fastställda, dock ej mindre än tre fjärdedelar av nämnda lön, därest arbetsgivaren före arbetets början till lönenämnden anmälan härom. Vid gjort anmälan skall orsaken till arbetarens nedsatta samt den överarbetsförmåga enskomna lönen närmare angivas. Vad sålunda stadgats då som övar äger ej tillämpning, tjänsteman tillsyn å lagens efterlevnad efter verkställd att arbetaren är undersökning förklarat, fullgod; arbetsgivaren dock obetaget att hos lönenämnden eller vid domstol, där mot honom talan föres om ansvar eller denna. ersättning enligt lag, påkalla prövning av dylik För tid innan förklarings befogenhet. förklaringen tillställts arbetsgivaren på sätt i 29 § vare icke att sägs arbetsgivaren skyldig betala högre lön än i anmälan uppgivits.

12 §.

Minimilöner må fastställas för viss tid eller tills vidare. Bestämmas minimilöner med utgångspunkt från gällande kollektivavtal må de dock fastej ställas för längre tid än avtalets giltighetstid. Lönenämnden må eller upphäva i ändra ‘ minimilöner ändå att tid, för vilken de fastställts, ej utgått.

Har kollektivavtal som till för minimilöner må lagts grund upphört, minimilöner ej fastställas för området förrän avtal träffats eller anlednytt ning icke finnes till att sådant avtal längre antagande, kommer till stånd. Lag samma _vare, då minimilöner för visst område ännu icke fastställts samt kollektivavtal av beskaffenhet att kunna till för minimilöner läggas grund funnits inom området men att upphört gälla. Lönenämnden må, i den mån så finnes för att erforderligt förhandlingar om nytt kollektivavtal må kunna föras utan av påverkan gällande minimilöner, beträffande hela riket eller viss del därav förordna, att minimilöner icke skola gälla. Om lönenämnden.

Lönenämnden har sitt säte i Stockholm. Nämnden må där det prövas nödigt sammanträda utom Stockholm. Nämnden består av de ledamöter och med iakttasuppleanter Konungen gande av i 15-17 stadgade utser för grunder lagens giltighetstid. Avgår ledamot eller suppleant utses för av nämnda tid. Antalet annan återstoden_ ledamöter må icke överstiga tjugufem.

Av lönenämndens ledamöter skola fem utses bland som icke personer, kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen. Två av dessa leda-

vilka av förordnas den ene till ordförande och den andre

möter, Konungen

till vice ordförande i nämnden, böra hava avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov. De tre övriga ledamöterna böra äga särskild insikt i samt i frågor som röra förhållandena i jordbruksförhållanden allmänhet arbetsmarknaden. För envar av ledamöterna skall finnas en på suppleant, utsedd med tillämpning av ovan stadgade grunder.

ledamöter i nämnden jämte suppleanter för dem skola utses bland Ovriga

som äro erfarna och kunniga i jordbruksförhållanden. Bland leda-

personer, och suppleanter-na skola finnas arbetsgivare och arbetare eller _möterna_ representanter för dem till lika antal.

Ledamot i lönenämnden och suppleant för ledamot skall vara svensk medborgare och hava tjugufem års ålder. må befattningen innehavas uppnått av den som är eller försatt i konkurstillstånd. Ledamot som avses omyndig i 15 § och för sådan ledamot må ej den vara som driver rörelse suppleant som omfattas av denna heller den som har ekonomiskt intresse i de avlag, ej göranden nämnden skall träffa. i visst ärende särskild omständighet som är ägnad att sätta Föreligger ledamots opartiskhet i fråga, ankommer det på nämnden att avgöra huru4 vida ledamoten skall avstå från att deltaga i ärendets behandling.

Lönenämnden sammanträder av ordföranden så ofta det erpå kallelse fordras. Skulle ledamot utebliva från lönenämndens sammanträde eller på grund av omständighet som i\17 § sägs vara hindrad att tjänstgöra och kan ej suppleant tillkallas, äger ordföranden i hans ställe kalla annan person, som de för ledamoten i 15-17 stadgade behörighetsvillkoren. uppfyller Ordföranden må, ändå att hinder för ledamot ej föreligger, till nämndens sammanträde inkalla med rätt för denne att deltaga i överläggsuppleant samt att få från nämndens beslut avvikande antecknad till ningarna mening protokollet. Ãro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att tjänstgöra ankomma ordförandens bestyr enligt denna lag på suppleanten för ordföranden eller om han är hindrad på suppleanten för vice ordföranden.

-19 §.

Innan lönenämnden fastställer minimilöner, skall nämnden söka skaffa sig kännedom om de omständigheter, som böra beaktas vid faststälnoggrann

10 lande av minimilöner för olika delar av landet, och bör nämnden härvid på. lämpligt sätt söka samråd med arbetsgivare och arbetare inom de olika om« rådena. 20 §. Lönenämnden må uppdraga verkställandet av utredning som i 19 § avses så ock utredning i annat ärende åt av lönenämnden utsedd lokal nämnd, bestående av en ordförande som icke kan anses företräda arbetsgivar- eller arbe tarintressen samt lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare. At dylik lokal nämnd må lönenämnden jämväl överlåta avgörandet av frågor som i 9 och 10 sägs om desamma icke hava större räckvidd. Det åligger lokal nämnd att fortast möjligt slutföra till nämnden lämnat uppdrag. Vad i denna lag stadgas om lönenämnden och dess ledamöter skall äga motsvarande tillämpning å lokal nämnd och dess ledamöter, dock ankommer föreläggandet av vite enligt 22 § på lönenämnden.

21 §. Om lönenämnden finner erforderligt, äger nämnden inhämta upplysningar från myndigheter samt arbetsgivare, arbetsgivares ställföreträdare å arbets4 stället, arbetare och andra i rörelsen anställda personer, så ock införskaffa i rörelsen förda lönelistor och andra handlingar som kunna tjäna till upplys ning rörande utgående löner. Nämnden må ock inkalla arbetsgivare, arbetsgivares ställföreträdare å arbetsstället, arbetare och andra i rörelsen anställda personer till inställelse för nämnden.

22 §. Till fullgörande av skyldighet som i 21 § lönenämnden förelägga sägs äger arbetsgivare, arbetsgivares ställföreträdare å arbetsstället, arbetare och andra i rörelsen anställda vite. personer Inkallas någon på sätt i 21 § är stadgat till inställelse för nämnden skall beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat. Ersättningen skall stanna å statsverket. 23 §. Lönenämnden må icke fatta beslut utan att minst två. tredjedelar av de i 15 och 16 §§ omförmälda ledamöterna eller ersättare för dem deltaga i avgörandet. Ärenden, som icke avse frågor varom i 5-8 samt 13 § sista stycket förmäles och ej heller eljest äro av större räckvidd, må dock enligt lönenämndens bestämmande kunna å dess vägnar avgöras av ordföranden samt de ledamöter nämnden därtill utser. Härvid skall iakttagas att av ledamöter som omförmälas i 16 § lika många skola utses för arbetsgivar- som för arbetarsidan. Vid besluts fattande skola av ledamöter som avses i 16 § lika många-deltaga från arbetsgivarsidan som från arbetarsidan. Yppas olika meningar gäller

11 den varom de flesta röstande förena eller om rösterna äro lika mening sig fördelade den mening ordföranden biträder. Lokal nämnd som i 20 § meddela beslut endast om den är ensägs äger hällig. I annat fall åligger det nämnden att ofördröjligen till lönenämnden överlämna ärendet jämte verkställd utredning och protokoll, utvisande vad i ärendet förekommit vid dess behandling inom nämnden och där yppade olika meningar. 24 §. Lönenämnden äger meddela beslut i avbidan på. ärendes slutliga prövning. I nämndens beslut skall från vilken dag beslutet skall gälla. Beslut angivas om fastställande av minimilön mä ej förklaras tillämpligt tidigare än att be-slutet dessförinnan kan komma till vederbörandes kännedom.

25 §. Beslut om fastställande eller upphävande av allmänna minimilöner samt andra av nämnden meddelade beslut och som nämnden finner anvisningar, böra bringas till allmän kännedom, skola på sätt nämnden finner lämpligt Övriga beslut skola tillställas de av beslutet berörda kungöras. personerna eller, där å sida finnas flera parter med intressen, någon någon gemensamma av dem. Underlåtenhet att vidtaga åtgärd som ovan sagts skall ej inverka på beslutets giltighet. 26 Det åligger lönenämnden att, av domstol, tjänsteman som övar på begäran tillsyn å lagens efterlevnad, allmän åklagare eller den vars rätt av frågan beröres, avgiva. utlåtande rörande tillämpningen av denna lag och av nämndens med stöd av lagen meddelade beslut.

27 §. Lönenämndens beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt. Mot nämndens beslut må. talan ej föras.

Om tillsyn å lagens efterlevnad. 28 §. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, i enlighet med de närmare föreskrifter Konungen meddelar, av lönenämnden och dess tjänstemän. Den som utövar tillsyn ä lagens efterlevnad äger, efter tillsägelse till eller hans ställföreträdare å arbetsstället, del av sådana i arbetsgivaren taga rörelsen förda lönelistor och andra handlingar som kunna tjäna till upplysning beträffande utgående löner.

12 29 Finnes vid inspektion eller eljest lön hava utgått med lägre belopp än som denna må skal-l den som utövar tillsynen söka åvägaenligt lag tillämpas, bringa rättelse hänvändelse till arbetsgivaren. Hänvändelsen skall ske genom skriftligen och på sätt om stämning är stadgat där det är tillämpligt, dock skall om vid inspektionstillfället skriftligen erhållit del av hänarbetsgivaren vändelsen intyg härom från den som utövar tillsynen gälla som fullt bevis. Sker anmälan att lön utgått med lägre belopp än i första stycket sägs må anmälarens namn icke utan hans medgivande yppas såvida icke anmälan uppenbarligen är obefogad. 30 Den som är eller varit ledamot i eller tjänsteman hos lönenämnd må ej, där det icke kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa de drifts- eller löneförhållanden varom han genom sin verksamhet enligt lagen erhållit kännedom.

Ansvars- och ersättningsbeståmmelser. 31 Arbetsgivare, som betalar lägre lön än som enligt denna lag må tillämpas och icke vidtager rättelse senast inom fjorton dagar efter hänvändelse, som i 29 § första stycket sägs, straffes med dagsböter. Till samma straff skall ock dömas, om arbetsgivare, arbetsgivares ställföreträdare å arbetsstället, arbetare och andra i rörelsen anställda personer, där ej förseelsen enligt allmän lag är med straff, mot bättre vetande lämna belagd strängare oriktiga uppgifter eller förete felaktiga handlingar i fall som avses i 10 och 11 samt 28

andra stycket, så ock om någon mot bättre vetande gör anmälan, som i 29 §

andra stycket sägs. Förseelse, varom i detta stycke förmäles, må ej åtalas av annan än tjänsteman, som utövar tillsyn å lagens efterlevnad, eller av allmän åklagare efter angivelse av sådan tjänsteman. Handlar någon i strid mot föreskrifterna i 30 § straffes, där han ej för sin förseelse är underkastad ansvar för tjänstefel, med dagsböter eller där omständigheterna äro synnerligen försvarande med fängelse. Å förseelse som nu sagts må allmän åklagare tala endast efter angivelse av målsäganden. Den som under tid då han är ställd under åtal för förseelse varom i denna paragraf förmäles fortsätter samma förseelse skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

32 Har lönenämnden vid vite förelagt arbetsgivare, ställförearbetsgivares trädare åtarbetsstället, arbetare eller andra i rörelsen anställda att personer fullgöra skyldighet som i 21 § sägs men denne underlåtit att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, tillkommer det allmän domstol attpå talan eller angivelse av lönenämnden eller dess tjänstemän utdöma vitet.

33 §. Böter och viten som ådömas denna lag tillfalla kronan. enligt

34 som utbetalar lön än fastställd minimilön eller lägre Arbetsgivare, lägre är med de som må föranledas ackordsersättning än i 9 § stadgas, undantag av bestämmelserna i 10 och 11 pliktig att på talan av enskild målsägande,

den som utövar tillsyn å lagens efterlevnad eller allmän åklagare om den

som utövar i uppdrag att föra sådan talan ersätta tillsynen givit åklagaren arbetar-en vad denne för litet. uppburit

35 Lön som skall beräknas denna skall vara förfallen till betalning enligt lag senast den 1 november, som infaller närmast efter det arbetet slutförts. Talan om utfående av lön denna skall anhängiggöras inom ett enligt lag år från den då lönen vad i första stycket stadgas senast förfaller dag, enligt till betalning.

Särskilda föreskrifter.

36 §. Åtal mot ledamot i lönenämnden för fel eller försummelse i tjänsten uppav Svea hovrätt. tages 37 samt förening av arbetsgivare eller arbetare, som slutit Arbetsgivare kollektivavtal avseende lantarbetare, åligger att så fort som möjligt insända avtalet i två exemplar till lönenämnden.

. 38 Erfordras närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas sådana av Konungen.

Denna träder i kraft såvitt den avser lönenämndens verksamhet den lag 1 1938 och i den 1 november 1938 samt gäller till och med den juni övrigt 31 oktober 1941; dock skall lagen äga tillämpning även efter sistnämnda dag såvitt angår påföljd av förfarande vilket under tiden för lagens giltighet ägt rum i strid mot densamma.

Inledning.

I. Direktiven för utredningen.

Den 21 februari 1936 bemyndigade Kungl. Majzt chefen för jordbruksdepar-

tementet att tillkalla dels en för att i med vissa vid

utredningsman enlighet ärendets föredragning angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas löneställning, dels ock sex sakkunniga att med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet.

Vid ärendets anförde chefen för

föredragning jordbruksdepartementet:

De svenska statsmakterna hava avsett och i stor utsträckning också lyckats genomföra ett sådant skydd emot den ekonomiska krisens verkningar, att jordbrukets utövare kunnat tillförsäkras en något så när dräglig levnadsstandard. De statliga stödåtgärderna hava givetvis icke åsyftat att gynna vissa delar av jordbrukarbefolkningen framför andra. Vid det praktiska genomförandet av åtgärderna har det dock icke varit möjligt att undgå en viss ojämnhet härutinnan. Vad särskilt jordbrukets lönearbetare beträffar, hava visserligen arbetare, som sysselsättas med skötsel och upptagning av sockerbetor i gemen tillerkänts en minimilön av ungefär samma storlek, som de i gällande kollektivavtal på detta område stadgade lönerna. Vidare har, i viss mån som en konsekvens av jordbrukspolitiken, reallönen för de organiserade lantarbetarna undgått sänkning under krisen. Det stora flertalet lantarbetare äro emellertid icke organiserade, och för dem hava lönerna i många fall varit så låga, att de icke tillåtit en människovärdig tillvaro. Jag behöver i detta hänseende endast erinra om de lantarbetarlöner, som framkommit vid av statens arbetslöshetskommission företagna undersökningar av grovarbetarlöner å olika orter. Nämnda lantarbetarlöner uppgå i många fall icke till ens två tredjedelar av de i kollektivavtal fastställda. Ett ingripande från statens sida i syfte att framskapa drägligare löneförhållanden för de sämst ställda av jordbrukets arbetare lärer emellertid icke kunna ske annorledes än genom civillagstiftning med tvingande bestämmelser om sådan inskränkning av avtalsfriheten, att vissa minimilöner garanteras, vartill torde komma upprättandet av erforderlig administrativ apparat för lagens tillämpning. Givet är, att så vidlyftiga och ömtåliga ingripanden icke kunna sättas i fråga för en så kort tidsperiod som en snart övergående kris. Men då nu mycket tyder på att statsmakternas hittills lämnade stöd för den jordbrukande befolkningen kommer att utsträckas över en längre tidrymd, synes rättvisa och billighet kräva, att även de sämst ställda lantarbetarna erhålla ett visst statligt stöd för en bättre löneställning. Antydda lagstiftning torde kunna anordnas på olika sätt. Exempelvis kan en utväg vara att framgå enligt principerna för den engelska lagstiftningen på området, Agricultural Wages (Regulation) Act, 1924. Denna lagstiftning innebär, att länskommittéer, bestående av representanter för arbetare, arbetsgivare och det allmänna, kunna uppställa minimilönesatser för lantarbetare. Dessa löner skola vara tillräckliga för att så långt som möjligt upprätthålla arbetarens arbetsförmåga och sätta honom i stånd att underhålla sig själv och sin familj i överensstämmelse med en i förhållande till arbetarens verksamhet skälig levnadsstandard. Lönesatserna skola gälla för personer med normal arbetsförmåga. Mindre 1154 37 2

arbetsföra kunna på begäran erhålla särskild lön fastställd för sig. Arbetare kan också få fastställd ackordslön för visst arbete 0. s. v. De av länskommittéerna uppställda lönesatserna underställas en för landet gemensam överstyrelse för fastställelse. Fastställd lön kan av domstol tilldömas arbetaren såsom civil fordran. Underlåtenhet av arbetsgivarna att utbetala fastställd minimilön kan , också för honom medföra påföljd i form av böter. Ehuru av tillgängliga upplysningar att döma utfallet av denna engelska lagstiftning synes gynnsamt, är därmed icke sagt, att den icke vid en tillämpning här i landet skulle visa sig behäftad med vissa nackdelar, som måhända genom lämplig anpassning efter våra förhållanden skulle kunna undvikas. Sålunda förefaller det, som om svårigheter skulle kunna uppstå i fråga om bestämmande av minimilönernas storlek. Å ena sidan måste hänsyn tagas till jordbrukets bärkraft, vilken är svår att fastställa. Å andra sidan kunna givetvis delade meningar råda om vad som är att betrakta såsom en skälig levnadsstandard. Understundom har den tanken framkommit, att lantarbetarlönerna skulle fastställas i förhållande till ett efter priserna på jordbruksprodukter beräknat index, varvid som minimilön skulle fastslås den lön, som stode i relation till nämnda under en priser viss basperiod i förfluten tid. En reglering av minimilön efter dessa grunder torde likväl icke anses tillfredsställande. Ganska kort tid efter den fastslagna basperioden kunna produktion, konsumtion, priser, arbetsmarknadsförhållanden och löner hava förändrat sig så pass mycket, att minimilönen icke motsvarar läget. Minimilönen måste därför så fastställas, att ändringar efter inträdande förskjutningar i under basperioden rådande förhållanden äro möjliga. Dessutom torde fastställande av lantarbetarlöner efter enbart priserna på jordbruksprodukter icke verka rättvist. Hänsynstagande till förbilligade produktionskostnader måste även ske. Svårigheterna att på denna väg finna en tillräckligt enkel metod för lönens fastställande ökas härigenom. Härtill kommer, att lantarbetarlönerna böra ställas i beroende av icke endast jordbrukets ekonomiska utan även de allmänna läge förhållandena på arbetsmarknaden. Vid genomförande här i landet av en lagstiftning om minimilöner för lantarbetare bör därför övervägas, om ej vid varje tillfälle till utgångspunkt för minimilöners fastställelse borde tagas på området gällande kollektivavtalslöner. Då dessa överenskommits har ju nämligen indirekt erkänts från arbetsgivarens sida, att jordbruket förmår bära dylika löner, och från arbetarnas, att den genom lönen levnadsstandarden kan tolereras. På så sätt skulle uppkomna ett godtyckligt och subjektivt ingripande i lönesättningen från det allmännas sida i möjlimån undvikas. bortses från gaste Härvidlag ingalunda den omständigheten, att kollektivavtal å många orter saknas. Det synes dock, som om tillräcklig ledning av nu existerande eller sedermera träffade dylika avtal ändock komme att föreligga. Mot ett angivande av gällande kollektivavtalslöner såsom för utgångspunkt fastställande av minimilöner kan visserligen invändas, att därmed icke en direkt relation mellan de statliga stödåtgärderna för och minimilönerna jordbruket skulle komma till uttryck. Det kan emellertid tänkas, att ett genomförande av dylika stödåtgärder förbindes med förhandlingar mellan vederbörande organisationer om en anpassning av kollektivavtalens löner efter de ifrågasatta stödåtgärderna, varigenom även minimilönerna utanför kollektivavtalens område skulle påverkas. Här antydda lagstiftning bör icke utesluta en viss avtalsfrihet för parterna. Det bör sålunda vara medgivet att både i individuella och i kollektiva avtal föreskriva löner, som överstiga minimilönesatserna. Det bör även övervägas, om ej frihet bör medgivas parterna att i kollektivavtal föreskriva löner än minimilägre

lönesatserna. Härigenom skulle större i vinnas. Samsmidighet lönesättningen

tidigt skulle intresset för kollektivavtalsformen upprätthållas och kanske stärkas,

som ur det allmännas synpunkt måste anses önskvärt, då därigenom lagnågot räckvidd och därmed även statens på detta ömtåliga omstiftningens ingripande råde komme att i motsvarande mån begränsas. Med till betydelsen av att den ifrågasätta lagstiftningen nära anknyter hänsyn till bestående förhållanden på arbetsmarknaden, torde än vidare böra övervägas en sådan att inom trakter, där kollektivavtal om lantarbetarlöner föreanordning, avtalet kunde av vederbörande myndighet förklaras tillämpligt för allt ligger, lantarbete eller visst slag av dylikt arbete inom dess giltighetsområde. Lagstiftav nu antytt innehåll har intill senare år varit gällande i Tyskland. Om ning här, inom trakter, där kollektivavtal om lantdylik lagstiftning genomfördes finge arbetarlöner icke funnes, vederbörande myndighet mera självständigt fastställa minimilönerna, varvid givetvis inom angränsande områden gällande kollektivavtalslöner skulle kunna tjäna till ledning. Av vad nu anförts torde framgå, såväl att starka skäl kunna förebringas för det allmännas medverkan till åstadkommande av ett förbättrat löneläge för de avlönade arbetarna vid jordbruket som att framkomliga vägar för denna. lägst tankes realiserande lära förefinnas. En utredning avseende närmare belysning av denna fråga samt förslags utarbetande torde därför böra igångsättas. Lagstiftbör i första rummet i jordbruk anställda arbetare. Men då det ningen gälla gång inträffar, att dylika arbetare användas till såväl skogsarbete som mången arbete vid jordbrukets binäringar, torde vid utredningen böra närmare övervägas, vilka hithörande arbetargrupper lagstiftningen bör omfatta. Vid 1936 års anfördes i två motioner, i första kamma-

riksdag likalydande

ren nr 35 av herr Petrus Nilsson m. fl., och i andra kammaren nr 106 av herr

Pehrsson i Bmmstorp m. fl., bland annat följande.

Såsom ett resultat av det stöd, som under de senaste åren från statsmakternas sida lämnats åt jordbruksnäringen, hade framgått en prisnivå för jordbrukets som med för åren 1925-produkter, 20 a 25 procent understege medelprisnivån 1929. Med hänvisning till faran för överproduktion hade förslag till ytterligare prishöjningar avvisats, ehuru sakligt sett icke ens ur konsumentsynpunkt några berättigade invändningar kunde göras häremot. Risken för överproduktion torde emellertid icke behöva tillmätas nämnvärd betydelse, om de högre priserna tillförde arbetarna högre lön och komme småbrukarna till godo i form av högre ersättning för deras arbete. Ett dylikt resultat skulle kunna uppnås genom sådana bestämmelser för att lönen för jordbruksarbetarna höjdes viss prisregleringen, procent i förhållande till stegringen av produktpriserna, varvid småbrukarna och. deras komme i åtnjutande av en i motsvarande grad höjd ersättning för familjer sitt arbete. skulle under sådana förhållanden knappast giva an- Prishöjningarna ledning till någon produktionsökning vid de större jordbruken, som sysselsatte uteslutande arbetskraft, och stora delar av jordbruksbefolkningen skulle få lejd sin köpkraft stärkt, vilket i sin tur skulle öka konsumtionen av vissa jordbruksprodukter och industrialster. På grund av vad sålunda anförts hemställde motionärerna, att riksdagen måtte hos Kungl. Majzt begära en utredning rörande möjligheten att låta en höjning av prisnivån för jordbruksprodukter komma jordbrukets arbetskraft till godo.

Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet, till vilket motionerna remitterats, uttalade i sitt utlåtande (nr 1), att den i motionerna avhandlade vore av stor betydelse och krävde ett allsidigt bedömande, samt att frågan utskottet utginge från att vad i motionerna anförts toges under övervägande vid den jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 21 februari 1936 igångsatta

utredningen.

20 Nämnda utskottsutlåtande har av Kungl. jordbruksdepartementet genom skrivelse den 12 september 1936 överlämnats till utredningsmannen för kännedom och övervägande i ovannämnda delar.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 2 oktober 1936 har rilcsfdrbundets lands-

—— under framhållande av att den under senare år av i

bygdens folh på grund

jordbrukets ringa lönsamhet pågående avfolkningen av landsbygden hotade att helt blottställa jordbruket arbetskraft samt att denna avfolkning kunde på förhindras allenast genom en sådan förhöjning av jordbruksprodukternas prisnivå, att jordbruket bleve i stånd att giva sina yrkesutövare en sådan lön för deras arbete, att jämvikten ur lönsamhetssynpunkt mellan jordbruket och bleve återställd -- anhållit att måtte föranstalta övriga yrken Kungl. Majzt om en utredning om vilka arbetslöner våra olika huvudtyper av jordbruk under vissa givna förutsättningar beträffande ränte- och skatteläge m. m. kunde betala vid nuvarande produktpriser samt vilken förhöjning av produktprisnivån som vore nödvändig för ernående av jämbördighet i lönehänseende med andra likvärdiga yrken. Nämnda skrivelse har Kungl. jordbruksdepartementet den 1 december 1936 överlämnat till utredningsmannen för övervägande, såvitt i skrivelsen berörda spörsmål ägde samband med den i ovannämnda utskottsutlåtande behandlade frågan om utredning rörande möjligheten att låta en höjning av prisnivån för jordbrukets produkter komma jordbrukets arbetskraft till godo. I skrivelse den 13 december 1935 har Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott —— med överlämnande av en hos sällskapet av herr Wallén m. fl. väckt motion, i vilken begärts en opartisk och allsidig utredning, varigenom arbetsgivarens och arbetarens ekonomiska möjligheter inom jordbruket skulle belysas och förslag framläggas till rättvist avvägda grunder för arbetslönens utgående exempelvis efter index eller markegångstaxa och anpassade efter olika grenar av jordbruket samt olika delar av landet - anhållit att måtte verkställa i motionens och Kungl. Maj:t utredning syfte därefter framlägga de förslag i ärendet vartill utredningen kunde giva anledning. Jämlikt beslut den 16 juli 1936 har Kungl. Majzt överlämnat nämnda skrivelse till utredningsmannen för att tagas i övervägande vid fullgörande av det honom lämnade uppdraget.

II. Lagstiftning om minimilöner i allmänhet i främmande länder. Lagstadgade minimilöner, d. v. s. minimilöner fastställdai lagstiftningsväg eller genom särskilt inrättade statliga institutioner och tvångsvis genomförda, hava i en eller annan form förekommit i ett stort antal främmande mycket länder. Sverige hör i själva verket till det fåtal länder, där dylik lagstiftning icke förekommit i någon form. En dylik lagstiftning kan emellertid bygga på olika vilka såväl system, till sina verkningssätt som sina ändamål högst väsentligt skilja sig från var-

andra. Den enklaste formen av minimilönelagstiftning är den, då lönesatserna fastställas direkt i Ett annat består däri, att fastställandet av lagen. system lönerna åt särskilda lönenämnder, vanligen bestående av lika antal uppdrages för arbetare och samt en eller flera opartiska ledarepresentanter arbetsgivare möter. Detta torde vara det oftast förekommande och det som vansystem förbindas med minimilönelagstiftning. Vidare må. ligen plägar begreppet att institutet i intressetvister jämväl inneframhållas, obligatorisk skiljedom

t av minimilöner. har emellertid här fått sin

fattar ett fastställande Principen med tanke intresset av arbetsfredens bevarande och speciella utformning på är som metod för fastställande av minimilöner i huvudsak användbar endast i fall då och arbetare äro organiserade. Slutligen förekommer arbetsgivare även som innebär att sätt frivilligt slutna kollektivlagstiftning, på vanligt avtal under vissa villkor kunna förklaras bindande för alla företagare och arbetare inom den varom är, och således även för andra näringsgren, fråga än dem som avtalet. Även detta innebär ett tvångsfrivilligt godkänt system vis fastställande av minimilöner. På av de olika ändamål, som kunna ha varit utslagsgivande för ingrund förande av en i ett visst land, kan tillämplighetsomminimilönelagstiftning rådet för densamma vara mer eller mindre vidsträckt. Man finner här alla olika stadier ända från det fall, då är tillämplig eller kanske lagstiftningen endast kan förklaras tillämplig på någon enstaka grupp av arbetare, och fram E till av sådan att minimilöner principiellt skola fastställas lagstiftningar typ för alla. arbetare. om minimilöner i i praktiken tidigast Nya

E

Principen lagstadgade prövades

Zeeland och de australiska delstaterna 1890-talet. Den synpunkt, som man på

g

vid denna tid lade var framför allt den att man ville bekämpa

i på problemet

Med detta att ar-

i

och utrota det s. k. utsvettningssystemet. uttryck avsågs * betarna inom vissa industrier till svältlöner, vilka icke tilläto sysselsattes arbetarna att en skälig levnadsstandard. Man gjorde då gällande, uppehålla att även om dessa industrier icke skulle befinnas vara i stånd att bära de s minimilöner som komme att fastställas, så vore det genom lagstiftningen bättre att industrier upphörde än att de tillätes fortsätta sin verksam- 1 dylika het. Härvid man emellertid ifrån att de berörda industrierna i en del utgick fall förbättrad och rationaliserade arbetsmetoder skulle genom organisation att löneökningen och sålunda ändock hålla sina produklyckas kompensera i tionskostnader samma nivå som Slutligen förmenade man, att på tidigare.

i

i en del fall kunde beskäras och att produktprisen i vissa företagarvinsten fall utan olägenhet kunde ökas. Den första lagstiftningen område var en i N ya Zeeland på ifrågavarande år 1894 vilken om medlingsförfarande antagen lag, grundade sig på principen Lagstiftningen fullföljde två särskilda syftejämte obligatorisk skiljedom. mål, dels att och dels att bilägga strider på bekämpa utsvettningssystemet arbetsmarknaden. Sedan varit i kraft år hade den medfört en lagen några avsevärd av lönenivån i de lägst avlönade yrkena och därefter är det höjning

22 det andra huvudändamålet som trätt i förgrunden. Lagstiftningen omfattade samtliga näringsgrenar. Genom en lagändring 1918 erhöll skiljedomstolen vidgad befogenhet, vilket resulterade i att den fastställde lagliga minimieller grundlöner för alla industrier. 1932 förändrades emellertid radikalt 4 1 grunderna för detta system. Skiljedomstolen bibehölls visserligen men den trädde enligt den nya lagstiftningen i verksamhet endast på begäran av båda parterna. Såsom ersättning för den obligatoriska skiljedomen vidtogos åtgärder för stärkande av förlikningsmannainstitutet. Minimilöner bibehöllos endast för kvinnliga arbetare. Sedermera har emellertid år 1936 efter en politisk maktförskjutning det gamla systemet med tvångsmässig skiljedom i lönefrågor återinförts och ytterligare utbyggts, bland annat genom införande av lagligt organisationstvång för arbetare, vilkas löner fastställts genom skiljedom. I de australiska staterna använde man däremot framför allt systemet med lönenämnder. I vissa stater kompletterades emellertid detta system med obligatorisk skiljedom efter mönster av den Ny-Zeeländska lagstiftningen. Den första lagen enligt lönenämndssystemet är staten Victorias av år 1896. De övriga australiska staterna följde snart exemplet och stiftade liknande lagar. Lagarna hade till att börja med ett tämligen begränsat tillämplighetsområde men hava så småningom utsträckts alltmera och omfatta numera icke blott fabriks- och annat industriellt arbete utan även butiksanställda, transportarbetare m. fl. I några stater hör även lantbruket till lagens

tillämplig-

hetsområde medan det i andra stater är undantaget. Lönenämnder tillsättas och minimilöner fastställas emellertid icke automatiskt för alla näringsgrenar, på vilka lagen är tillämplig, utan härför erfordras ytterligare att regeringen anser en dylik av de inom den åtgärd nödvändig på grund speciella näringsgrenen rådande förhållandena. Med anledning av det gynnsamma utfallet av experimenten på Nya Zeeland och den australiska kontinenten ägnades detta problem under l början 4 av 1900-talet stort intresse i de europeiska länderna och i Förenta staterna. I Europa infördes grundsatsen först i England att år 1909 genom parlamentet

antog den s. k. Trade Boards Act, enligt vilken lönenämnder (Trade

Boards) kunde inrättas för vissa särskilda näringsgrenar. I sin ursprungliga lydelse var lagen tillämplig allenast på fyra särskilt angivna näringsgrenar men genom beslut i viss fastställd ordning kunde dess tillämplighetsområde utsträckas. Efter åtskilliga ändringar är lagen, vilken i reviderad form (av år 1918) fortfarande gäller, tillämplig på ett stort antal yrken med över en miljon arbetare. Genom beslut av arbetsministern kan den förklaras tillämplig på praktiskt taget vilken näringsgren som helst, i vilken enligt ministerns åsikt tillfredsställande anordningar för reglering av lönerna icke förefinnas. För två särskilda yrken hava sedermera utfärdats speciella minimilönelagstiftningar med

något avvikande bestämmelser, nämligen för kolgruveindustrien (Goal Mines

Act, 1912) och för lantbruket (Agricultural Wages [Regulation] Act, 1924, tidigare Corn Production Act, 1917).

Nordamerikas stater även av stater minimi- I förenta antogos åtskilliga med år 1912 I en del fall hava

lönelagstiftningar början (Massachusetts). emellertid dessa lagar senare förklarats författningsstridiga.

I detta område i de europeiska länderna under världs-

lagstiftningen på.

och den närmast därefter tiden man i allmänhet särskilt kriget följande tog sikte de där arbetarnas icke voro tillräck-

på näringsgrenar, organisationer

för att fria kollektivavtal en tillfredsställande löneligt starka genom uppnå nivå. Man sålunda från fackföreningsrörelsen och de på frivillighetens utgick

kollektivavtalen som det primära ur löneregleringssynpunkt

väg åstadkomma och betraktade de minimilönerna såsom ett surrogat för eller lagstadgade till dessa. Anledningen till en näringsgrens bristfälliga organikomplement sation kan vara olika. Den torde vara, att arbetsförhållandena vanligaste inom i direkt motverka eller äro särskilt oförmånliga för näringsgrenen fråga att äro alltför

organisationssträvandena t. ex. genom arbetsplatserna spridda

och kontakten mellan de enskilda arbetarna till härav ringa. Detta följd bland annat lantbruket och det s. k. hemindustriella arbetet. I andra gäller fall har man funnit, att de inom en viss tillämpade lönernas just näringsgren

nivå har inneburit ett hinder för organisationssträvandena. Delåga

låga menar tillåta icke arbetarna att den levnads-

lönerna, man, upprätthålla

som kräves för att de skola hava tid och krafter över att ägna sig standard, åt sociala och att sina inspörsmål genom organisation tillvarataga egna tressen. Ett stort antal av de i under den nämnda tiden antagna lagarna Europa hava varit till hemindustrin; så t. ex. i Frankrike (1917), begränsade just och Tyskland (1923). Samtidigt med

Norge (1918), Tjeckoslovakiet (1919)

den norska om hemindustriellt arbete antogs en motsvarande lag lagen rörande handelsanställda. Båda voro av provisorisk karaktär och endast den förstnämnda har fått sin så. att den ännu gäller. I

giltighetstid förlängd

1923 en lag om minimilöner för vissa lantarbetare. Ungern antogs Under samma tid tillkommo i åtskilliga utomeuropeiska länder minimiav mer eller mindre vidsträckt I Canada sålönelagar omfattning. antogos lunda i de flesta Dessa lagar ägde i allmänhet tilldylika lagar provinserna. å de flesta men voro däremot (utom i Brittiska lämpning näringsgrenar Columbia) till kvinnliga arbetare.

begränsade

I 1925 en minimilönelag, som gällde samtliga närings- Sydafrika antogs med för bland annat jordbruk och detsamma närstående grenar undantag Argentina fick 1918 en lag, som stadgade minimilöner huvudnäringsgrenar. för hemarbetare, och i tillkom 1923 en om minimilöner

sakligen Uruguay lag

för lantarbetare, vilken från de flesta andra lagstiftningar av ifrågaskiljer sig varande att minimilönerna äro direkt angivna i lagen. slag genom Under 1920-talet var frågan om minimilöner föremål för undersökningar av internationella och vid internationella arbetskonferensens arbetsbyrån, sessioner 1927 och 1928 behandlades frågan om »Förfarandet för fastställande av minimilöner i näringsgrenar med otillräcklig organisation av arbetsgivare

och arbetare och med särskilt låga löner under särskilt beaktande av det hemindustriella arbetet». Sistnämnda år konferensen dels ett till antog förslag konvention angående införande av metoder för fastställande av minimilöner och dels en rekommendation angående av metoder. tillämpning dylika Varje land som ratificerar konventionen förbinder att införa eller sig därigenom vidmakthålla metoder, som möjliggöra fastställande av minimilönesatser för arbetare, anställda i sådana yrken eller delar av hemindustriella yrken (särskilt yrken), vari icke finnas anordningar för lönernas effektiva reglering genom kollektivavatal eller annorledes och där lönerna äro Denna exceptionellt låga. konvention har vid årsskiftet 1936--1937 ratificerats av 20 stater. I samband med konventionens ratificerande hava åtskilliga länder, som förut icke haft lagstiftning om minimilöner, antagit lagar härom, så t. ex. Nederländerna 1933 och Belgien 1934. Båda dessa äro inskränkta till att hemlagar gälla arbetet. Andra länder (t. ex. Canada) hava kompletterat sina lagstiftningai* så att de skola uppfylla konventionens krav. Även i form av har under tiden

minimilönelagstiftning tvångsskiljedom

efter världskriget införts i flera länder. Sålunda finnes i Rumänien sedan 1920 en lagstiftning, vilken föreskriver skiljedom för lösande av arbetsstrider vid allmänna arbeten och andra där strider kunna medföra fara för företag, folkets liv och hälsa eller landets ekonomiska och sociala liv. I Tyskland genomfördes 1923 en lagändring, vilken tillerkände förlikningsmyndigheten (i vissa fall rätten att såsom en sista för

riksarbetsministern) utväg lösande

av arbetstvister förklara ett under vissa

avgivet förlikningsförslag omständig-

heter bindande för oberoende av deras Denna form parterna godkännande. av har emellertid i varit föremål för delade menintvångsskiljedom Tyskland gar. Redan tidigare (sedan 1918) existerade i Tyskland att förmöjligheten klara ett kollektivavtal, vilket hade inom en viss övervägande betydelse näringsgren, allmänt förbindande för alla inom i företagare näringsgrenen fråga. Avgörandet i sådana frågor låg hos riksarbetsministern. Detta institut har kommit till vidsträckt och ha tillfredsanvändning uppgives fungerat ställande utan att må fram-

några väsentliga olägenheter yppat sig. Slutligen

hållas, att i Tyskland å det hemindustriella området funnits att möjlighet förklara ett kollektivavtal allmänt förbindande även om detsamma erhållit ej övervägande betydelse. Även den polska lagstiftningen känner vid arbetsstrider tvångsskiljedom (inom lantbruket) och i en del andra länder, t. ex. Danmark och Tjeckoslovakien, har man nödgats införa eventuellt av lagstiftning, beredskapskaraktär, som mer eller mindre tydligt baserar denna för att komma till sig på princip, rätta med mera svårartade arbetskonflikter. I England 1934 en för en bomullsväveriantogs lag speciell industrigren, industrin, enligt vilken ett kollektivavtal, slutet av arbetsrepresentativa givare- och arbetarorganisationer, av arbetsministern kan förklaras allmänt förbindande (inom ett visst i lagen angivet Denna som sederområde). lag, mera även kommit i föranleddes av de alldeles för-

tillämpning, speciella

hållandena inom industrigrenen ifråga, där arbetsförhållandena till följd av avsevärda driftsinskränkningar hotade att bliva fullständigt desorganiserade. 1934 infördes principen om allmängiltigförklaring av kollektivavtal i pro.-

.vinsen Quebec i Canada.

I Frankrike har genom en år 1936 i samband med regeringsskiftet och biläggandet av omfattande strejker i fabrikerna antagen lagändring öppnats möjlighet för arbetsministern att genom dekret utsträcka ett frivilligt ingånget kollektivavtal till att alla inom den

gälla företag ifrågavarande näringsgrenen.

Under de senare åren ha slutligen i åtskilliga länder lagar genomförts, vilka i viss mån kunna sägas grunda sig på minimilöneprincipen men som i själva verket fullfölja ett betydligt längre gående syfte. Det gäller här de lagar som avse att tillförsäkra staten ett dominerande inflytande över ett lands hela näringsliv (s. k. planhushållning). En dylik tendens har gjort sig gällande framför allt i de diktaturstyrda. länderna men även på andra håll, särskilt såsom ett botemedel mot den ekonomiska depression, som i början av 1930-talet hemsökte världen. Karakteristiskt för en lagstiftning av dylikt slag är att den principiellt omfattar alla näringsgrenar och att den icke så mycket avser att fastställa minimilöner, beräknade med hänsyn till arbetarnas existensminimum eller en skälig levnadsstandard, utan fastmera avser att bestämma de normala arbetslönerna. eller att sålunda helt ersätta den fria konkurrensen som lönereglerande faktor. Vidare regleras genom en dylik lagstiftning ej blott lönerna utan arbetsvillkoren över huvud taget. I den moderna italienska och tyska arbetsrätten hava de nämnda synpunkterna visserligen icke i hela sin vidd kommit till uttryck i själva lagstiftningen, i det regleringen av lönerna i första hand är överlämnad åt de intresserade parterna själva. I praktiken torde emellertid statens inflytande redan på detta stadium vara mycket kraftigt. I Italien stå de s. k. korporationerna i starkt beroende av regeringsmakten och i Tyskland har statens inflytande tagit sig uttryck genom den s. k. ledareprincipens införande på. arbetsrättens område. Detta innebär bland annat att företagaren (ägaren), vilken normalt fungerar som sitt företags ledare, kan avsättas därest hans sätt att sköta företaget icke anses överensstämmande med statens intresse. Ytterligare finnes i dessa båda länder en vilken dock enmöjlighet, dast är avsedd som en reservutväg, att fastställa löner och övriga arbetsvillkor genom statliga myndigheter. I Italien tillkommer detta de allmänna apelldomstolarna, vilka även i övrigt fungera såsom arbetsdomstolar, och i Tyskland särskilda ämbetsmän, de s. k. Treuhänder der Arbeit. Även om lönefrågorna endast i ett fåtal fall hänskjutas till dessa statsmyndigheter torde deras i stort sett bli bestämmande för

inställning löneregleringen.

I Nordamerikas förenta stater har den ekonomiska depressionen föranlett synnerligen omfattande statsingripanden på näringslivets område, bland annat även i fråga om arbetslönerna. Kongressen har sålunda begivit presidenten fogenhet att efter förhandlingar med vederbörande för en viss näringsidkare

fastställa s. k. coder, vilka bland annat löner och andra näringsgren reglera En särskild till att erhållit denna form

arbetsvillkor. anledning ingripandet

är att är relativt utvecklat i landet. Vissa av de fackföreningsväsendet svagt hava emellertid av domstolen förklarats ifrågavarande författningarna högsta författningsstridiga. I M exiko har om minimilöner fastslagits redan i den år 1917 anprincipen men den har icke i praktisk tillämpning förrän tagna författningen, bringats senare. en år 1931 antagen skola av lokala lönenämnder långt Enligt lag fastställas vilka skola för alla arbetare. I praktiken har minimilöner, gälla man emellertid de flesta håll fastställt olika löner för olika slags arbetare, på åtminstone olika för lantarbetare och industriarbetare. I där en om minimilöner för hemarbetare funnits sedan 1926, Spanien, lag har senare införts ett mera omfattande vars senaste utlönenämndssystem, förskriver från 1935. detta äro de olika yrkena fördelade formning sig Enligt 24 eller klasser, och för var och en av dessa klasser till- , på. huvudgrupper sättes i en lönenämnd. Nämndens funktion är icke inskränkt varje provins till utan den arbetsförhållandena över huvud taget lönefrågorna reglerar och även som och domstol i arbetstvister. Det

fungerar förlikningsmyndighet

i om arbetsvillkoren emellertid i själva verket slutliga avgörandet fråga ligger hos arbetsministeriet, som fattar sitt beslut efter hörande av ett centralt arbetsråd. I är staten att betrakta såsom i förhål- Sovjetryssland slutligen arbetsgivare lande till så som alla arbetare, och till härav kan icke problemet om gott följd minimilöner, i den mening man eljest tager detta uttryck, uppstå. lagstadgade

I den har icke redogjorts för detaljerna i de olika

föregående redogörelsen

ländernas utan endast deras karaktär i stora drag angivits. För lagstiftning det som till utredning i detta betänkande synes det spörsmål upptagits emellertid vara av intresse att lämna en utförligare redogörelse för något av det oftast förekommande systemet, d. v. s. de lagstiftningar utformningen där fastställandet av minimilönerna anförtrotts åt speciella lönenämnder. Det som lönenämndssystemet och institutet allmängiltigförsystem, jämte av kollektivavtal, vilket kommer att behandlas i ett annat sammanklaring kunde erbjuda intresse för de spörsmål, som i den förevarande utredhang, til behandling, är det där minimilönerna fastningen upptagits system, ställas direkt i Om detta är emellertid icke mycket att säga. Av lagen. natur att det kommer att lida av en betydande stelsjälva systemets följer, het. Det därför egentligen endast för sådana länder, där antingen ägnar sig de ekonomiska förhållandena äro mycket stabila, eller också med lagstiftendast avses att sätta en undre gräns för lönerna och icke att fastningen ställa löner som i avsevärd utsträckning skola tillämpas. Systemet någon har emellertid den fördelen att vara enkelt, vilket bland annat medför att de i fall att minimilönerna kända av

eljest många uppstående svårigheterna göra

vederbörande arbetsgivare och arbetare här icke bli så framträdande. Ehuru framställningen i det följande sålunda begränsas till lönenämnds-

27 systemet kan det i fråga om vissa av de problem, som här bli föremål för diskussion, vara av intresse att en jämförelse med förhållandena i göra länder, där lagstiftningen vilar på ett annat grundsystem. Detta kommer även i det följande att ske. I fråga om lagarnas tillämplighetsområde ha redan i den givna översikten vissa lämnats. I detta avseende är tydligen praktiskt vilken antydningar taget lösning som helst möjlig, och avgörandet måste bli beroende på de inom landet rådande sociala och ekonomiska förhållandena. Frågan synes därför knappast böra upptagas till vidare behandling i detta samanhang. I fråga om lönenämndernas organisation kan man i första hand skilja mellan två system: det ena, som kännetecknas av att särskilda nämnder tillsättas för Varje yrke eller näringsgren som är föremål för reglering, och det andra, enligt vilket samma nämnd fastställer lönen för olika näringsgrenar. I båda fallen kan man tänka sig såväl lokala som centrala lönenämnder. Finnas lokala nämnder plägar ofta en central nämnd inrättas såsom överinstans. Systemet med gemensamma nämnder för olika näringsgrenar, vilket är det vanliga bland annat i Nordamerikas förenta stater och Canada, har förestavats av en önskan att åstadkomma så enhetliga lönebestämmelser inom de olika näringsgrenarna som möjligt. Med detta system blir det emellertid omöjligt att inom nämnden samla verklig fackkunskap på alla de näringsområden som nämndens verksamhet omfattar. Nämnderna sammansättas därför vanligen av en tjänsteman såsom ordförande och därjämte av ett antal personer, eventuellt företrädare för arbetsgivare- och arbetareintressen, vilka äro insatta i arbetsmarknadens förhållanden i stort sett. När det gäller att fastställa löner för en viss näringsgren blir det då nödvändigt att nämnden

på ett eller annat sätt skaffar sig kunskap om de inom denna näringsgren

rådande speciella förhållandena. Detta kan antingen ske genom ett utredningsförfarande, varvid upplysningar muntligen eller skriftligen inhämtas från olika personer, eller ock genom att nämnden tillsätter en särskild rådgivande kommitté för ändamålet, bestående t. ex. av någon eller några ledamöter av den centrala lönenämnden och dessutom av ett antal representanter för arbetsgivare och arbetare inom den ifrågavarande näringsgrenen. Även förekommer, t. ex. enligt den nya belgiska hemarbetslagen, att nämnden i dylika fall adjungerar sakkunniga medlemmar. Systemet med särskilda lönenämnder för varje fack är det vanligaste inom Europa. Dylika lönenämnder bestå vanligen av en eller flera opartiska ledamöter samt lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare inom den näringsgren, för vilken nämnden är tillsatt. På detta sätt kommer nämnden själv att utan något särskilt utredningsförfarande besitta erforderlig sakkunskap. Detta hindrar icke, att nämnden stundom kan havabehov av att föranstalta om utredning på särskilda punkter och att lagstiftningarna därför tillerkä.nna lönenämnderna befogenhet att införskaffa från upplysningar _ myndigheter och enskilda. Enligt den tyska (numera upphävda) och franska lagstiftningen om hem-

arbete skulle nämnder tillsättas för relativt små. områden. Det vandylika förhållandet är dock att endast en dylik facklönenämnd finnes i varje ligaste land. Så är förhållandet den Trade Boards Act, medan den enligt engelska särskilda om minimilöner i lantbruket överlåtit bestämmandeengelska lagen rätten åt lokala nämnder. Där lokala nämnder finnas kunna (grevskaps-) dessas beslut komma under av en central nämnd eller vanligen omprövning annan överordnad I vissa länder skola lönenämndernas beslut myndighet. fastställas av den överordnade myndigheten om beslutet icke är enhälligt eller fattats med viss kvalificerad majoritet, t. ex. 2/3 av både partsrepresentanter och opartiska ledamöter var för sig. Genom att besluten av en gemensam överinstans vinnes större prövas i I vissa länder, t. ex. Frankrike, har man enhetlighet avgörandena. genom att överinstansen för olika fack även sökt förhindra, att alltgöra gemensam för stora mellan de olika näringsgrenarna. Enligt den skiljaktigheter uppstå om minimilöner i lantbruket finnes visserligen förutom de engelska lagen lokala nämnderna även en central men denna har endast att pröva att dylik, de lokala besluten tillkommit sätt. Erfarenheten från England på lagenligt har visat att detta medför olägenheter i form av stora skiljaktigheter system i mellan närbelägna distrikt.

avlöningsförhållandena

Antalet ledamöter i lönenämnderna varierar starkt. Tendensen i lagstifti numera ut att antalet ledamöter icke direkt fastslås i ningen synes gå på * åtminstone icke i om Antalet får då i lagen, fråga partsrepresentanterna. stället i samband med lönenämndens upprättande fastställas i administrativ p = och kan härigenom bättre lämpas efter näringsgrenens speciella ordning I förhållanden och det antal särskilda intressen, som kan göra anspråk på att

bliva representerade i nämnden. sällan förekommer att endast en opartisk utses för varje Ej representant men tendensen mot flera t. ex. 3 eller

nämnd, synes gå dylika representanter,

5 5. De opartiska representanternas funktion inom nämnden torde kunna jämställas i första hand med en förlikningsmans och i andra hand, därest enighet icke kan uppnås mellan partsrepresentanterna, med en skiljedomares. den senaste spanska lagstiftningen äger dock den ende opartiska leda- 2 Enligt icke utan vid lika röstetal l moten, ordföranden, någon rösträtt, hänskjutes frågan till arbetsministeriets avgörande. I detta sammanhang må anmärkas att enligt vissa lagar, t. ex. den äldre och den äro nämnderna skyldiga i första tyska belgiska hemarbetslagen, hand icke att fastställa minimilöner utan att söka åstadkomma en överenskommelse (kollektivavtal) mellan eller deras organisationer. Nämnparterna derna skola sålunda även fungera såsom förlikningskommissioner. Enligt de flesta lagarna utses de opartiska ledamöterna, av vilka en regel- , förordnas till nämndens ordförande, av arbetsministern eller Ä mässigt någon annan statsmyndighet. I Frankrike är emellertid viss administrativ tjänste- i, den i man självskriven ordförande och enligt engelska lantbrukslagstiftningen utses ordföranden av nämnden själv (därjämte finnas två opartiska leda-

möter, utsedda av arbetsministern).

Antalet av de ledamöter, som representera arbetsgivare och arbetare, växlar mycket. Mindre än fyra sådana representanter, sålunda två arbetsgivare och två arbetare, synes dock knappast förekomma men däremot finner man i en del länder ett mycket högt ledamotsantal. Sålunda är i de engelska Trade boards-som avse viss näringsgren inom hela landet-ledamotsantalet, vilket bestämmes fritt för varje näringsgren, i praktiken genomsnittligen cirka 40. Ett så högt ledamotsantal förekommer enligt sakens natur icke i provinsiella nämnder. Partsrepresentanterna utses mångenstädes genom vederbörande myndighet efter förslag av arbetsgivare- och arbetareorganisationerna, på andra håll av dessa organisationer direkt. Även kombinationer förekomma, så att vissa ledamöter utses av organisationerna och andra av myndigheterna. I de fall, då organisationer icke finnas eller icke äro tillräckligt för de representativa

berörda arbetsgivarna och arbetarna, uppstå ofta svårigheter att erhålla

lämplig representation av de olika berörda grupperna och intressena. Ofta finner man särskilda föreskrifter, som avse att tillfredsställande garantera , representation för särskilt angivna grupper av arbetsgivare och arbetare. Enligt den nämnda ungerska lagstiftningen skola större och mindre jordägare representeras var för sig och enligt vissa lagar skola alla berörda arbetsgivare och arbetare, icke blott de anmodas att inkomma med organiserade, Å andra sidan har i — i att stärka förslag. England tydligen syfte organisationernas - i det att

ställning praktiken tillämpats systemet partsrepresen-

tanterna utsetts efter förslag av och lantarbetareföre-

lantarbetsgivare-

ningarna, medan oorganiserade och arbetare ha arbetsgivare ej någon representation i nämnderna. Ej sällan förekommer, att partsrepresentanterna icke äro yrkesutövare i egentlig mening utan tjänstemän, anställda hos de berörda organisationerna. Vissa ex. den äldre lagar (t. tyska hemarbetslagen) hava emellertid föreskrivit att minst hälften av måste vara representanterna aktiva yrkesutövare. I vissa. australiska stater förekommer en kombination mellan de båda systemen med facklönenämnder och allmänna lönenämnder. Där fastställes nämligen av en central myndighet allmänna minimilöner

(skiljedomstol),

som gälla för alla olika näringsgrenar, men kunna för särskilda därjämte 5 tillsättas vilka fastställa yrken facklönenämnder, särskilda (högre) minimilöner för dessa yrken. Ett liknande har även förekommit i Zeesystem Nya land. I en lagstiftning om minimilöner måste, därest icke lönens storlek direkt fastställes i lagen, lämnas vissa närmare rörande de anvisningar grunder efter vilka lönens storlek skall bestämmas. av dessa är Angivandet grunder emellertid ett mycket svårt problem, som i olika länder och under olika tider lösts på olika sätt. En utväg som kommit till är att till för lönens storlek användning grund i lagts levnadskostnaderna. Det stadgas då t. ex. att lönen skall vara tillräck- *

lig för arbetarens och hans underhåll och för av en

familjs upprätthållande

landets förhållanden levnadsstandard. En sådan beräkning enligt rimlig måste med till en familj av viss normalstorlek, t. ex. man, företagas hänsyn hustru och två barn. sammansättning fastställes ofta (tre) Normalfamiljens direkt i För den understundom särlagen. praktiska tillämpningen göras skilda rörande de faktiska levnadskostnaderna i ett antal undersökningar utvalda Konsekvent utförd leder denna princip till att minitypiska familjer. milönen bestämmes så att den varierar med levnadskostnadernas periodiska Så har även allmänt skett i de austraväxlingar enligt något indexsystem. liska staterna. Även för olika orter fastställas i vissa fall olika löner dels med till att behoven av klimatiska eller andra förhållanden hänsyn på grund kunna växla och dels med till lokala skiljaktigheter i livsförnöden-

hänsyn

heternas Däremot kommer man denna till i stort sett priser. enligt princip samma löner för alla olika Endast i undantagsfall kunna sär-

näringsgrenar.

skilda förhållanden, t. ex. särskilt kroppsarbete, hälsovådliga arbetstungt förhållanden eller särskilda krav föranleda mindre avpå arbetsutrustning vikelser. I allmänhet komma dock dylika på levnadskostnaderna grundade minimilöner i allenast beträffande icke yrkeslärda arbetare, och tillämpning

dessas arbetsförhållanden torde uppvisa några mera väsentliga

vanligen ej mellan olika näringsgrenar. skiljaktigheter om levnadskostnaderna såsom för lönerna har sedan Principen grund i Australien, dock i kombination med högre minimilöner länge tillämpats för särskilda eller Emot har anmärkts framför yrken näringsgrenar. systemet allt att den minimilön, som är beräknad för en normalfamilj, icke är tillräckför en arbetare med större medan en arbetare utan försörjningslig familj samma lön får att en högre levnadsstan-

plikt genom möjlighet upprätthålla

dard än som vid lönernas fastställande avsetts. I ett avseende beaktades denna redan vid första nämligen så till synpunkt principens genomförande, vida, som lönerna för arbetare fastställdes utan hänsyn till någon

kvinnliga

Detta medförde emellertid å andra sidan gensagor från försörjningsplikt. som i om kvinnornas löner för lika lön för dem, fråga kämpade principen lika arbete. I vissa länder har om behovet såsom avgörande för lönens storprincipen lek utvecklats därhän att man infört löner, som äro direkt beroende av vederbörande arbetares i det konkreta fallet. Arbetaren tillerförsörjningsplikt kännes detta dels en viss och därutöver ett särskilt enligt system grundlön alltefter storlek. Familjetilläggen betalas i allmänfamiljetillägg familjens het av understundom med visst från staten och vanarbetsgivarna, bidrag av kassor, för en viss näringsgren eller ligen genom förmedling gemensamma ett visst distrikt. Det förekommer emellertid också att familjetilläggen finansieras tillskott från både arbetsgivare och arbetare. Principen genom om har tvångsvis eller ock på frivilligfamiljetillägg genomförts antingen hetens i sistnämnda fall som regel utan samband med lagstadgade miniväg, milöner. Särskilt under tider med uppskruvade levnadskostnader hava högt varit i Sverige) men i normala tider förefamiljetillägg mycket vanliga (även

kommer systemet mera sällan. Inom Europa är systemet för närvarande mest genomfört i Frankrike, Italien och Belgien. En annan huvudmetod för fastställande av minimilöner utgår från att näringens ekonomiska bärkraft skall vara avgörande för lönenivåns höjd. Härvid är dock att märka, att det enskilda företagets ekonomi icke kan gärna få bli avgörande, åtminstone icke om man med lagstiftningen avser att avskaffa företag som uppenbarligen icke förmå att betala rimliga löner. Av samma skäl vill man helst icke heller lägga förhållandena inom en viss näringsgren till grund utan man utsträcker undersökningen till landets hela näringsliv och söker fastställa vilka grundlöner icke detta (för yrkeslärda arbetare) som helhet kan anses kapabelt att bära. I Australien och Zeeland till- Nya lämpas i viss utsträckning denna princip. Särskilt i kristider hava vederbörande lönenämnder tagit hänsyn till arbetsgivarnas övergående svårigheter att betala de med hänsyn till normala tider fastställda lönerna. Även den enskilda näringsgrenens bärighet har i många fall kommit att i praktiken bliva avgörande. Särskilt har detta blivit fallet då särskilda lönenämnder tillsätts för de olika facken. Minimilönernas effekt har då framför allt blivit att förhindra att konkurrensen mellan företagare inom samma bransch baseras på. lönenedpressning. Ofta har man i dessa fall även, i den mån förhållandena på lönemarknaden i motiverat det och utländsk övrigt konkurrens icke lagt hinder i vägen, så småningom uppnått en av den höjning allmänna lönestandarden inom näringsgrenen. Slutligen har såsom riktpunkt för minimilönernas storlek även uppställts de löner, som faktiskt betalas till andra arbetaregrupper. Denna jämförelse kan, på samma sätt som hänsynen till näringens bärkraft, baseras ett mer på eller mindre omfattande material. Man kan sålunda inskränka till en sig jämförelse med lönerna inom närbesläktade näringsgrenar eller inom ett visst område, eller ock utsträcka jämförelsen till allt arbete av motsvarande svårighetsgrad i hela landet. Resultatet blir i det senare fallet mera givetvis enhetliga minimilöner än i det förra. Såsom exempel på en lagstiftning, som direkt anbefaller denna metod, närmast det förstnämnda alternativet, må nämnas den norska

hemarbetslag-

stiftningen. Enligt denna skola lönerna fastställas med hänsyn dels till lönerna för fabriksarbete i samma bransch och dels till hemarbetarelöner inom det ifrågavarande distriktet. Liknande den franska grunder gälla enligt

hemarbetslagen. A

De nu nämnda olika metoderna för minimilönernas fastställande kunna medföra olikartade resultat i fråga om förhållandet mellan lönerna för olika grupper av_ de berörda arbetarna, men i fråga om lönenivåns allmänna höjd leda de till ungefär samma resultat. I verket är i detta avsesjälva nämligen ende avvägningens resultat helt beroende vilken

på en ren skälighetsprövning

får ungefär samma karaktär vilken metod man än väljer. Förutsättningen för systemets införande är att man anser att vissa av de ju arbetslöner, som i praktiken betalas och vilka arbetarna i fall ur social på varje draga sig fram,

kunna vara för Det blir då fråga om ett mer eller mindre synpunkt sägas låga. av vilken levnadsstandard som kan anses tole-

godtyckligt avgörande lägsta

vilka som kunna anses ha baserat sin räntabilitet på otillbörrabel, företag löner eller vilka som skola anses representativa för ligt låga arbetaregrupper, bestämmande av andra löner. Avgörandet synes i alla dessa arbetaregruppers fall i och botten en och samma vilken bäst torde komma till grund gälla fråga i det första d. v. s. om vilken lägsta levnadsstanuttryck alternativet, frågan dard som med till de för tillfället i landet rådande förhållandena hänsyn kan anses tolerabel. I nära med om bestämmandet av minimilönens storsammanhang frågan lek står om av arbetare med nedsatt arbetsförmåga.

spörsmålet Behandlingen

Om de allmänna minimilönesatserna skulle vara tillämpliga även på dylika arbetare skulle för dem stora att erhålla arbete. Man uppstå svårigheter torde kunna ifrånatt arbetsgivaren för den fastställda mininämligen utgå milönen, som han i fall måste betala, hellre anställer en fullgod arbetare

varje

än en med nedsatt På härav hava i minimilönelagarbetsförmåga. grund införts särskilda bestämmelser för dessa arbetare. stiftningarna vanligen För vissa av hithörande arbetare, som genom objektiva, lätt grupper konstaterbara kännetecken kunna har varit relativt lätt

avgränsas, problemet

.att lösa. Detta framför allt icke fullvuxna arbetare, lärlingar och möjgäller de av ålder För dessa fastställes oftast särskilda ligen försvagade. grupper löneskalor, differentierade med till antalet levnadsår respektive lärohänsyn tid i facket. Å andra sidan har man ofta för dessa arbetare kunnat uppnå större mellan olika fack och olika sysselsättningar än för vuxna, enhetlighet fullärda arbetare. För som lida av fysisk eller defekt eller vilkas arbets-

arbetare, psykisk

är mindre än normal, har varit betydligt mera svårförmåga eljest problemet löst. vissa fordras för att mindre lön än minimilönen Enligt lagar läkarintyg skall men har man överlåtit i dessa fall åt den få betalas, vanligen avgörandet som fastställer lönerna eller som har uppsikt över lagens eftermyndighet levnad. Minimilönen får då icke underskridas utan ett särskilt individuellt tillstånd av denna Tillståndet kan utfärdas viss tid eller tills myndighet. på vidare och innehåller en särskild minimilön för den ifrågavarande vanligen arbetaren. Vissa föreskriva vidare att icke mer än en viss del (t. ex. 1/10) lagar av arbetarna inom ett får av dylika omständigheter avlönas företag på grund under den allmänna minimilönen (t. ex. i flera provinser i Canada). För hemarbetare fastställas lönerna såsom ackordslöner efterregelmässigt som arbetstiden icke kan kontrolleras. Lönen kommer då att automatiskt efter och härav innehålla de lagar som anpassas arbetsförmågan, på grund endast hemarbetare icke särskilda bestämmelser om gälla vanligen några arbetare med nedsatt arbetsförmåga. För ett effektivt genomförande av en minimilönelagstiftning har det i allmänhet ansetts med särskilda kontrollanordningar. De arbetarerforderligt vilka närmast är avsedd att hjälpa, torde nämligen i grupper, lagstiftningen

allmänhet icke vara i stånd att i större sina någon utsträckning tillvarataga egna intressen gent emot bland annat enär de endast i arbetsgivarna, ringa mån äro Erfarenheten har ock att arbetarna organiserade. visat, mången gång av fruktan för avskedande icke sin rätt och att de i andra våga genomdriva fall kanske medvetet tagit mot en lön än minimilönen. anställning lägre Den första förutsättningen för effektiva torde lagstiftningens tillämpning vara att kännedom om lagarna och om de fastställda lönesatserna så sprides allmänt som möjligt bland de berörda och arbetarna. Redan arbetsgivarna detta har ofta visat stöta särskilt när det sig på svårigheter, gäller näringsgrenar som äro splittrade Förutom på många småföretag. genom kungörelseförfaranden av olika slag plägar man ofta för att sörja publicitet genom varje arbetsgivare ålägges att anslå ett exemplar av lagen Huru på arbetsplatsen. svårt det är att sprida kännedom om av det fördylik lagstiftning belyses hållandet, att man ännu efter tio års tillämpning av den om engelska lagen minimilöner i lantbruket och trots alla för att känd vid åtgärder göra lagen inspektioner påträffat både arbetsgivare och arbetare, vilka uppenbarligen icke hade vetskap om lagens existens. Som förut nämnts har det i allmänhet för ett effektivt av en genomförande minimilönelagstiftning ansetts- erforderligt med särskilda kontrollåtgärder. Tillsynen över efterlevnad har då åt

lagens antingen uppdragits samma

myndigheter, som handhava fastställandet av lönerna eller ock åt andra statsmyndigheter. Det vanligaste torde vara att särskilda tillsyningsmän tillsättas i mer eller mindre nära samband med lönenämnderna och att de allmänna domstolarna förklaras behöriga att i tvistiga fall tillämpa vare lagstiftningen, sig talan föres i civil eller kriminell Det förekommer emellertid även att väg. lönenämnderna själva i dylika fall fungera såsom domstolar. Ett undantag från nu angivna den i regler utgjorde Norge tidigare gällande lagstiftningen om minimilöner åt handelsanställda. Enligt nämnda lagstiftning, vilken numera trätt ur kraft, fanns icke myndighet, som var någon befogad att av eget initiativ beivra överträdelser av bestämmelser. lagens Detta förhållande emellertid till föremål för stark enär det gjordes kritik, ansågs leda till den konsekvensen att de anställda icke undervågade påtala betalning av fruktan för avskedande. Erfarenheten visade även, att klagomål så gott som uteslutande framställdes av löntagare, som av någon anledning slutat den ifrågavarande anställningen. Följderna härav voro emellertid olyckliga både för arbetsgivaren, som kunde åläggas att betala resterande lön för avsevärd tid bakåt, trots att han kanske handlat i tro, och för den god anställde, som å arbetsgivarhåll ansågs ha förfarit mindre riktigt och därför kunde få svårigheter att erhålla ny anställning. För underlättande av kontrollen föreskrives vanligen att arbetsgivaren skall föra särskilda lönelistor samt, såvitt hemarbete, över angår register arbetarna. Till varje hemarbetare skall dessutom utlämnas en lönebok, vari arbetet och ersättningen härför införes. Tillsyningsmännen äro berättigade att när som helst taga del av dessa handlingar samt att i övrigt inspektera företagen och deras bokföring.

1154 37

För fall av i allmänhet att skillnaden mellan den

underbetalning stadgas

utbetalade och den enligt lagen föreskrivna minimilönen må uttagas genom vanligt civilt domstolsförfarande. Stundom tillerkännas dylika mål särskilda förmåner i processuellt avseende i att befordra ett snabbt syfte avgörande. I vissa lagar, t. ex. de engelska, stadgas att är att tillsynsmyndigheten behörig utan särskilt utsöka för vederbörande arbetares uppdrag beloppet räkning, detta för att hindra att arbetsgivaren hot om avsked eller liknande genom skulle kunna förmå sin arbetare att icke göra sin lagliga rätt gällande. Enligt de flesta lagarna kan arbetsgivaren vidare ådömas böter eller till och med frihetsstraff för underbetalning. Enligt den franska hemarbetslagen och den engelska lagen rörande kolgruveindustrin förekommer dock icke straff för underbetalning, och enligt en minimilönelag i den amerikanska staten Massachusetts är medlet att genomtvinga lagens efterlevnad vädjande till all» mänheten genom offentliggörande å »vita» respektive »svarta» listor av namnen på de företagare som följa och de som icke följa lagens bestämmelser. Lagarna innehålla vidare som regel straffbestämmelser för oriktiga och missvisande uppgifter till tillsynsmyndigheten, underlåtenhet att föra stadgade lönelistor och dylikt.

III. Behandlingen i Sverige av frågan om minimilöne-

lagstiftning i allmänhet.

Under början av 1900-talet tilldrog sig frågan om en förbättring av de

hemindustriella arbetarnas sociala och ekonomiska ställning iiSverige liksom

i många andra europeiska länder stor uppmärksamhet och intresse, såväl från enskilda personers och sammanslutningars som från myndigheternas sida. Sålunda lät Centralförbundet för socialt arbete åren 1906-1907 verkställa en omfattande undersökning rörande hemarbetarnas löneförhållanden m. m., och den år 1905 tillsatta s. k. yrkesfarekommittén i sitt år 1909 avgivna upptog i betänkande ett förslag till lag angående hemindustriellt arbete. Yrkesfarekommitténs dock endast föreskrifter om registrelagförslag upptog ring av hemarbetare, förande av löneböcker och visst offentliggörande av lönesatserna ävensom vissa av hygieniska hänsyn påkallade stadganden. Kommittén hade emellertid till övervägande upptagit även frågan om minimilöner och anförde härom i betänkandet bland annat. Då de otillfredsställande förhållandena på hemindustrins område i väsentlig mån vore att tillskriva den knappa arbetsförtjänsten kunde det ligga närmast till hands att efter exemplet från vissa andra länder föreslå i lag stadgade eller genom lagstadgade nämnder fixerade minimiavlöningar. Kommittén hade dock icke ansett sig böra framlägga förslag härom då kännedomen om utbredningen av det hem» industriella arbetet och om de villkor, varunder det utövades, vore alltför ofullständig för att kommittén skulle våga därpå bygga någon lagstiftning i nämnda riktning. En sådan lagstiftning skulle för övrigt, enligt kommitténs åsikt, ej blott väl mycket avvika från gängse uppfattning angående arbetsavtalets frihet utan även, under tider av arbetsbrist, komma att föga iakttagas men giva upphov till talrika lagöverträdelser och försök att kringgå lagen.

De i betänkandet anförda skälen föranledde emellertid att i Kungl. Majzt början av år 1912 igångsätta en

ingående undersökning rörande förekomsten

och omfattningen av hemindustriellt arbete i ävensom

Sverige angående de

ekonomiska och sociala förhållanden varunder sådant arbete bedreves inom vårt land. Utredningen åt och

uppdrogs kommerskollegiet övertogs sedermera

av socialstyrelsen. Dess resultat först i december 1917 i form förelåg av en utredning under titeln Svensk hemindustri, I, II. Vid 1913 års riksdag begärdes i två nr likalydande motioner, 93 i första

kammaren av herrar Steffen och Lindblad och nr 238 i andra kammaren av

herr Lindqvist i Stockholm m. fl. en huruvida och under vilka utredning villkor måtte bestämmas att minimilöner skulle särskilda genom representativa myndigheter (»lönenämnder» eller kunna fastställas för »yrkesnämnder›), manliga och kvinnliga lönarbetare och biträden eller med inkomster löntjänare ej överstigande vissa belopp samt tillhörande de och inom yrken befattningar, vilka, genom särskilt förfarande, »lönenämnden bleve tillsatta. Motionerna, för vilka den i England gällande i ämnet närmast som

lagstiftningen tjänat

utgångspunkt, innehöllo en utförlig av den i främmande länder beskrivning på hithörande område förefintliga lagstiftningen samt en ingående motivering, däri minimilönesystemets arbetarnas verkningar på ställning och på näringarnas ekonomi upptagits till Särskilt framhölls att vid

behandling. under-

sökningar inom landet konstaterats att inom och särskilt många industrigrenar inom hemindustrin och för kvinnliga fabriksarbetare lönerna vore så låga, att de icke tilläte arbetarna att föra en existens. Vidare

människovärdig

gjordes gällande, att man på många av de ifrågavarande områdena icke kunde förvänta effektiv

någon förbättring genom fackföreningsrörelsens verksamhet.

Den ifrågasätta borde

lagstiftningen emellertid, enligt motionärernas mening,

icke inskränkas till det hemindustriella arbetet eller andra strängt avgränsade områden utan borde kunna vilket som

göras tillämplig på näringsområde

helst, där de aktuella förhållandena ett påkallade dylikt ingripande. Motionerna blevo av båda kamrarna Första kammarens andra avslagna. tillfälliga utskott motiverade i sitt av kammaren utlåtande godkända (nr 6) sin hemställan om avslag å motionen därmed, att de av motionärerna åberopade missförhållandena till väsentlig del hänförde till hemindustrin och att sig på detta område en utredning redan vore

igångsatt. Andra kammarens fjärde

tillfälliga utskott hade däremot (utlåtande nr hemställt om bifall till 14) motionen. I en reservation från liberalt håll förordades en med utredning friare direktiv, vid vilken även andra metoder för fastställande av minimilöner än skulle under

lönenämndssystemet tagas omprövning. Därjämte före-

låg en reservation från om å motionen. Av

högerpartiet avslag obenägenhet

mot att öppna en möjlighet för införande av institutet obligatorisk skiljedom i intressetvister de socialdemokratiska icke hava velat synas representanterna biträda det mera vittgående Då sålunda icke utredningsyrkandet. enighet kunde uppnås mellan de båda ståndpunkter, vilka förordade en av utredning

minimilönespörsmålet i allmänhet, kom avslagslinjen att segra även i andra

kammaren.

Sedan den av socialstyrelsen verkställda rörande det hemundersökningen industriella arbetets förekomst och arbetsförhållanden slutförts uppdrog Kungl. Majzt den 15 februari 1918 ät att verkställa socialstyrelsen erforderlig ytterligare utredning och inkomma med förslag till lagstiftning rörande det hemindustriella arbetet. Till av detta avlämnade socialfullgörande uppdrag styrelsen den 15 juni 1920 ett betänkande med förslag till om hemlag industriellt arbete. I betänkandet anförde styrelsen såsom sin bland att uppfattning annat, intet effektivt resultat till förbättrande av de av lagstiftningen berörda arbetarkategoriernas ställning kunde ernås, därest icke möjlighet bereddes för genomförande av en laglig reglering av arbetarnas löner. Detta statens ingripande skulle ersätta den verksamhet i motsvarande syfte som inom andra grenar av det ekonomiska livet utövades av där förefintliga fackliga Det organisationer. vore väsentligt motiverat därmed, att dylika organisationer icke förekomme inom hemindustrin och icke heller hade stora utsikter att där komma till stånd. Då emellertid en reglering av denna art såväl praktiskt som principiellt vore en nyhet för vår sociallagstiftning, syntes det vara klokt och ändamålsenligt att giva de första föreskrifterna i ämnet ett sådant innehåll, att de möjliggjorde ett försiktigt framgäende på den anvisade vägen. Styrelsen hade därför sökt tillse att de meddelade bestämmelserna icke på förhand

bunde utvecklingen alltför strängt inom trångt hållna utan beredde

gränser möjlighet för en smidig anpassning efter förefallande omständigheter. I lagförslaget upptogs i första hand föreskrifter om registrering av hemarbetare samt förande av löneböcker och lönelistor, vilka sistnämnda årligen skulle insändas till Vidare föreskrevs att - om den socialstyrelsen. styrelsen funne insända lönelistor eller andra omständigheter tyda på att arbetslönen inom visst område av hemindustriellt arbete vore lägre än vad som kunde anses - efter verkställd hos framskäligt ägde utredning Konungen göra ställning om bemyndigande att fastställa minimiavlöning för ifrågavarande näringsområde. Over framställningen skulle arbetsgivare och arbetare beredas tillfälle att avgiva yttrande. Bifölles framställningen skulle för uppgörande av förslag till minimilöner tillsättas en eller flera nämnder, i vilka skulle ingå minst en opartisk ledamot, tillika ordförande, samt lika antal för arbetsgivare och arbetare. De sistnämnda skulle liksom representanter ordföranden utses av socialstyrelsen, men vederbörande arbetsgivare och arbetare samt deras organisationer skulle, därest så. läte sig göra, beredas tillfälle att inkomma med förslag. närmare angiven riktpunkt för bestämmande av minimilönernas Någon storlek gavs icke i förslaget, vilket endast stadgade att för de olika slag av.

arbete, varom vore skulle utsättas viss skälig arbetslön, beräknad för

fråga, tidsenhet eller per styck. Lönenämndens förslag skulle avlämnas till styrelsen, som hade att efter kungörelse i lämpliga tidningar bereda arbetsoch arbetare samt andra, vilka frågan kunde angå, tillfälle att inkomma givare med yttranden. Härefter had-e styrelsen att med de ändringar som med anled-

ning av yttrandena eller funnes fastställa eljest påkallade, de föreslagna lönesatserna att inom visst område av angivet hemindustriellt arbete och från viss utsatt dag tills vidare såsom de tillåtna. gälla lägsta Beslutet skulle därefter kungöras i viss ordning. Tillsyn å lagens efterlevnad skulle utövas av enligt förslaget yrkesinspektionens befattningshavare. som betalade lön än den Arbetsgivare, lägre fastställda eller, där allenast tidlön vore fastställd, lön som uppenbarligen ej kunde medgiva en arbetare med att en

genomsnittlig arbetsförmåga uppnå

arbetsförtjänst, motsvarande den fastställda tidlönen, skulle straffas med böter från 10-1 000 kronor och vara att ersätta arbetaren därjämte pliktig vad denne uppburit för litet. Över socialstyrelsens till om hemindustriellt arbete hava förslag lag yttranden avgivits av överståthållarämbetet och

kommerskollegium, länsstyrel-

serna, åtskilliga handelskammare,-vissa berörda samt

arbetsgivareföreningar landsorganisationen. Kommerskollegium, överståthållarämbetet, 17 länssty-

relser och landsorganisationen anslöto i huvudsak till det försig framlagda slaget. Från ett par av framfördes dock vissa belänsstyrelserna principiella tänkligheter mot en lagstiftning minimilöner. angående Övriga myndigheter och korporationer ställde avvisande till den och sig ifrågasatte. lagstiftningen framhöllo därvid i regel bland annat, att den till för grund förslaget liggande utredningen icke kunde anses giva vid handen att behov av verklagstiftning ligen förelåge, enär förhållandena arbetsområde avsevärt på ifrågavarande förbättrats sedan år 1912, det år utredningen avsåge. Det av socialstyrelsen har icke föranlett framlagda förslaget någon lagstiftningsåtgärd. I motion vid 1923 års riksdag herr Karlsson. i Vätö (II: 181) upptog ånyo spörsmålet om minimilöner till behandling. Under till motivehänvisning ringen i 1913 års motioner förordade motionären en om minimilagstiftning löner, baserade på levnadskostnadsindex, för alla I motivearbetargrupper. ringen framhölls särskilt att icke borde från jordbruksarbetarna undantagas en dylik lagstiftning. Motionen i en om i utmynnade begäran utredning frågan. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisats, hemställde i sitt utlåtande - under till att (nr 6) hänvisning något behov av en lagstiftning av så vidsträckt som motionären föreomfattning slagit icke visats föreligga och att frågan om för hemminimilönelagstiftning industrin vore föremål för — att motionen icke måtte Kungl. Majzts prövning föranleda någon kammarens åtgärd, vilket även blev kammarens beslut.

Meningsskiljaktighet förekom egentligen endast i fråga om motiveringen, i

det att i en reservation, vilken vann kammarens bifall, uttrycktes sympatier för en begränsad för med särskilt otillfredsminmilönelagstiftning yrken ställande arbetsförhållanden, framför allt hemindustrin. På sätt i det föregående närmare berörts (sid. 23 f.) har om jämväl frågan införande av metoder för fastställande av minimilöner upptagits till behandling inom internationella arbetsorganisationen. Vid konferensens samman-

träde år 1928 sålunda ett till konvention införande antogs förslag angående av metoder för fastställande av minimilöner ävensom en rekommendation i ämnet. Konventionen avsåg, som redan förut berörts, arbetare anställda i sådana yrken eller delar av yrken (särskilt hemindustriella yrken), vari icke funnes för lönernas effektiva kollektivavtal eller 3 anordningar reglering genom annorledes och där lönerna vore exceptionellt låga. Konventionsförslaget och rekommendationen förelades genom proposition den 7 mars 1929 (nr 185) nämnda års riksdag. Såsom framgår av det propositionen bilagda statsrådsprotokollet ansåg föredragande departementschefen att konventionen icke för närvarande borde av Sverige biträdas samt att rekommendationen i ämnet icke för närvarande borde föranleda någon åtgärd från svensk sida. Som skäl härför åberopade departementschefen vad svenska regeringen den 3 december 1927 anfört som svar å ett av internationella arbetsbyrån till regeringarna i de olika länderna utsänt frågeformulär rörande deras inställning till vissa spörsmål på detta område. I sitt nämnda svar hade svenska - sedan ett flertal regeringen myndigheter och korporationer, däribland arbetsgivarnas och arbetarnas huvudorganisationer, blivit hörda i ärendet ——i fråga om förhållandena inom hemindustrin framhållit,att desamma eller under de ‘I0 å 15 första tidigare, åren av innevarande sekel, varit föremål för åtskillig uppmärksamhet ur skyddssynpunkt, men att under årens lopp hemindustrins driftförhållanden syntes småningom hava så förändrats, att statens ingripande till arbetarnas skydd i förevarande avseende blivit mindre nödvändigt eller obehövligt. heller hade veterligen under de senare åren några avsevärda yrkanden framkommit åtgärder från statsmakternas sida till förmån för hemindustrins på arbetare. Beträffande därefter om fastställande av minimilöner inom andra frågan näringsgrenar än hemindustrin framhölls i regeringens svar, att några krav i sådant syfte knappast gjorts gällande och att genomförandet av dylik regleskulle möta stora svårigheter. Mot det ifrågasatta systemet för reglering ring av arbetslönerna hade även framställts en del erinringar av allmängiltig räckvidd. Sålunda hade från auktoritativt håll å såväl arbetsgivar- som arbetarsidan uttalats ogillande av arbetslönernas fastställande genom statligt I vad arbetarnas huvudorganisation anginge hade detta skett ingripande. under till den bestämt avvisande hållning, som den svenska fackhänvisning till tanken att skiljedomsförfarande fastföreningsrörelsen intagit på genom ställa löne- och arbetsförhållanden. Från andra håll hade påpekats att minimilöner sällan även bleve maximilöner samt att minimilönerna, som ju i regel ej måste sättas stundom kunde befaras verka nedtryckande lönenivån i låga, på allmänhet. I viss mån kunde också officiellt fastställda minimilöner medverka till den stelhet i som hindra w lönesystemet, ansåges näringslivets anpass efter växlande förhållanden och hava till följd ökad arbetslöshet. ning hade även framhållits att statlig lönereglering skulle medföra Slutligen

avsevärda kostnader för det allmänna och möta bland betydande svårigheter, annat i avseende å kontrollen. Av de i ärendet hörda myndigheterna., korporationerna och fackliga organisationerna hade med av samtliga, undantag svenska beklädnadsarbetareförbundet, ställt avvisande till tanken sig på lagstiftning för fastställande av minimilöner. Den i propositionen intagna av ståndpunkten godkändes riksdagen (skrivelse nr 248). Hösten 1934 utarbetades inom Socialdepartementet, i samband med det då inom departementet pågående arbetet med om »för lagstiftningen skydd tredje mans rätt», ett utkast till vissa i om ändringar lagen kollektivavtal, innebärande bland annat att i nämnda lag —— efter förebild av den före det nationalsocialistiska styrelseskickets kollektivgenomförande gällande tyska - skulle införas en föreskrift av avtalslagen följande lydelse: »Är visst kollektivavtal för det antalet arbetare gällande övervägande inom ett närings- och yrkesområde, därom äger socialstyrelsen på gjord framställning förordna att kollektivavtalet skall lända till allmän efterrättelse inom samma närings- eller med de i om yrkesområde, begränsningar fråga särskilda företag eller grupper av som finner företag nödiga.»

styrelsen

Enligt en vid utkastet fogad promemoria hade föreskriften närmast till ändamål att i arbetarnas intresse lägga under kollektivavtalets område sådana företag, vid vilka på grund av bristande av arbetarna eller andra organisering skäl kollektivavtalets tariffer icke kunnat Vidare att genomdrivas. åsyftades i de avtalsbundna arbetsgivarnas intresse arbetsvillkor för skapa enhetliga alla företag och därmed undanröja faran för konkurrens från föreillojal tagare, särskilt s. k. småföretagare, utanför avtalet. Over förslaget infordrades yttranden från arbetsdomstolen och socialstyrelsen, vilken i sin tur lämnade de statliga förvaltningsmyndigheter, vilka i större utsträckning fungera som arbetsgivare, samt åtskilliga arbetsgivareoch arbetarorganisationer tillfälle att sig. I de inkomna yttra yttrandena blev förslaget tillstyrkt eller lämnat utan erinran av telemarinförvaltningen, grafstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt av åtta enskilda organisationer, därav hälften å arbetsgivarsidan. Avstyrkande yttranden avgives av arbetsdomstolen och socialstyrelsen, arméförvaltningens intendentsdepartement, domänstyrelsen och vattenfallsstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivarnas centralförening och nio andra arbetsgivareorganisationer samt landsorganisationen i Sverige, Sveriges arbetares Centralorganisation och två andra arbetarorganisationer. I de avstyrkande yttrandena har i främsta rummet åberopats den i Sverige sedan gammalt hävdade principen om avtalsfriheten och om näringslivets frihet. Därjämte hava framhållits följande synpunkter av mera praktisk natur beträffande den ifrågasatta bestämmelsens tillämpning. De kollektivavtal, om vilkas allmängiltigförklaring kunde bliva fråga, vore i allmänhet avfattade med tanke på storindustrin och icke anpassade efter de särskilda förhållanden som rådde vid företag stående utanför organisa-

40 tionerna. I många fall kunde det då vara mindre att de lämpligt påtvinga små företagen en för storindustrin avsedd Bland annat kunde härreglering. igenom åtskilliga småföretag, vilka från uttryckligen undantagits lagstiftningen om arbetstidens den bestämmelsen komma reglering, genom föreslagna att underkastas en arbetstidsreglering, anordnad i med nämnda enlighet lagstiftning. Av lantarbetsgivareföreningen framhölls, att även inom lantbruket kollektivavtalen huvudsakligen avfattats med tanke det större lantbrukets på driftförhållanden och vore föga lämpade att reglera arbetsförhållandena vid medelstora och mindre egendomar. Därjämte kunde det ofta hända att de gällande kollektivavtalen över huvud taget icke vore så avfattade att de lämnade tillräcklig ledning för tillämpning å de utanför stående företagens skiljaktiga arbetsförhållanden. Bland annat vore kollektivavtalens ortsgrupperingar ofta ofullständigt utbyggda i det att hänsyn endast tagits till de företag som vid tidpunkten för avtalets tillkomst berördes av detta. Stundom_ funnes särskilda regler för införlivande av nya orter med den ursprungliga ortsgrupperingen men dessa regler vore icke alltid så klara och uttömmande att de kunde fylla de anspråk den föreslagna lagstiftningen komme ställa Även andra liknande komme

att

på dem. frågor att kräva sin speciella lösning vid ett kollektivavtals utsträckande. I dessa fall skulle man då behöva ett särskilt förfarande för komplettering av avtalets bestämmelser, och det torde till och med bliva nödvändigt att härvid såsom en sista utväg tillgripa skiljedom, omfattande även s. k. intressetvister, eller något däremot svarande förfarande. Vidare kunde det leda till konsekvenser att andra än egendomliga parter de avtalsslutande vore bundna av kollektivavtalen. Särskilt svårbedömlig vore situationen då en viss arbetsplats, för vilket ett kollektivavtal på på grund av förordnande skulle gälla, icke blott arbetsgivaren utan även arbetarna vore oorganiserade. Den avtalsslutande arbetarorganisationen hade tydligen ett visst intresse av avtalets upprätthållande även i ett sådant fall men den kunde svårligen göras till ansvarig part i det nämnda förordnandet genom inträdda avtalsförhållandet. Därav skulle nämligen följa åtskilligt ansvar, bland annat för fredsförpliktelsens iakttagande, och härför skulle i själva verket erfordras tvångsanslutning till organisationen av arbetarna vid arbetsplatsen. Det syntes fördenskull nödvändigt att såsom å arbetarsidan parter betraktades de vid arbetsplatsen anställda arbetarna, vilka då var för sig måste tillerkännas rätt t. ex. att kära och svara inför arbetsdomstolen i uppkomna tvister. Med detta invecklade spörsmål sammanhängde även frågan om rätten till uppsägning av avtal, som genom förordnande kommit att lända till allmän efterrättelse. Å ena sidan syntes det svårt att tillägga parter, som icke själva biträtt kollektivavtalet, rätt att uppsäga detsamma, men å andra sidan vore det även obilligt att lämna dessa parter helt utan inflytande på avtalets bestånd då de ändock vore skyldiga att tillämpa det. Slutligen har gjorts gällande att den föreslagna bestämmelsen kunde inne-

bära en fara för av framför allt arbetsgivarorgaförsvagning organisationerna,

nisationerna. Om ett avtal genom offentlig myndighets beslut kunde bliva till-

även sådana där vore oorganiserade, kunde lämpligt på företag, arbetsgivarna intresset att tillhöra arbetsgivarorganisationen i hög grad minskas. sällan förhållandena till så att en mindre företagare hade att välja läge nämligen mellan att inträda i en arbetsgivarorganisation och tillförsäkra sig dess stöd men därmed även åtaga en ej obetydlig avgiftsskyldighet, eller ock att i sig avsaknad av organisationens hjälp tvingas till avtalsuppgörelse på ofördelvillkor än riksavtal. En försvagning av arbetsgivarorganisaaktigare gällande tionerna kunde emellertid vara till nackdel även för arbetarna och till slut till och med äventyra kollektivavtalssystemets bestånd.

Åtgärder

IV. för reglering av arbetslönerna inom lantbruket i främmande Hinder.‘

Översikt. I om av arbetslönerna inom lantbruket kan man skilja fråga reglering mellan två skilda dels friprincipiellt system, nämligen reglering genom villiga kollektivavtal och dels reglering genom minimilöner, fastställda genom myndigheters försorg. Kollektivavtalssystemet, Vilket i sin mest renstatliga odlade form icke förutsätter statens medverkan för löneregleringen, har emellertid i åtskilliga fall modifierats i riktning mot det på statsingripande baserade att staten på olika sätt söker befrämja upprättande systemet genom och av kollektivavtal eller utsträcker deras giltighetsområde genomförande till andra än de avtalsslutande parterna. för lantbruket tillkom i flera länder under världs- Minimilönelagsiftning kriget och åren närmast därefter. Lantarbetarnas fackliga organisationer, vilka tidigare varit synnerligen svaga, genomgingo samtidigt en stark utveckling, vilket hade till följd att lantarbetarna i Vissa andra länder blevo i stånd att en förbättring av sina arbetsförhållanden avslutande av uppnå genom kollektivavtal. Därvid uppstod helt naturligt den uppfattningen, att de två. systemen icke kunde förenas utan att lantarbetarna måste välja mellan att lita till statens ingripande eller till sina fackliga organisationer för att ernå. en förbättring av lönevillkoren. Det stora flertalet av fackföreningarna tvekade icke i valet, då de ansågo att statens ingripande i löneregleringen måste försvaga arbetarnas intresse för facklig sammanslutning. Denna ståndpunkt kom klart till uttryck den internationella lantarbetarfederationens 5:e på kongress i Prag i september 1928. Med ett undantag var det endast mycket små. lantarbetarförbund, som i sina yttranden till federationens sekreterare hade uttalat sig till förmån för minimilönelagstiftning i lantbruket. Undantaget utgjordes av det holländska förbundet ——de engelska lantarbetarna voro

‘ är i huvudsak som upprättats av

. Denna framställning grundad på ett memorandum,

internationella arbetsbyrán i juli 1936 i anledning av inom flera. olika länder (bl. a. även Danmark och Norge) pågående utredningsarbete a ifrågavarande område.

icke —— vars talesman hävdade att en dylik lagstiftning åt-

representerade

minstone kunde hålla lönenivån inom områden, där lantarbetarna vore uppe och kunde till lönestegring å övriga områden. dåligt organiserade, bidraga Alla andra större förbund uttalade mot statsingripande och sig kraftigt antog en resolution, som gick ut på att man borde kämpa kongressen enhälligt för kollektivavtal. Alltefter som tiden har emellertid uppfattningen ändrat sig på detta gått område. större i om de kollektiva avtalens utveckling Någon framgång fråga har icke kunnat noteras någonstädes, och genom de politiska omvälvningarna i led svåra förluster. J ordbrukskrisen hindrade varje Centraleuropa systemet och förorsakade i varje fall tillfälligt en rätt betydande arbetslöneförbättring löshet, som till lönenedsättning särskilt för sådana arbetarkategorier, bidrog som varken voro lagstiftning eller kollektivavtal. Krislagskyddade genom ledde snart till att lantbrukets ekonomiska ställning blev mindre stiftningen beroende av de ekonomiska krafternas spel på den fria marknaden än av statsmakternas men trots detta stärktes icke arbetarnas ställning i väsentlig stöd, mån vid direkta med arbetsgivarna. Redan på den nämnda förhandlingar att stöd åt borde göras beroende av kongressen gjordes gällande, jordbruket att förhandla med arbetarna om arbetsvillkoren. arbetsgivarnas villighet Under som kom därför helt de nya förhållanden, jordbrukskrisen medförde, den tanken att staten borde sörja för att jordbruksstödet också naturligt upp, kom lantarbetarna till På härav den internationella lantgodo. grund tog arbetarfederationen sin i London i juli 1935 upp frågan om statpå kongress till och upprätthåller sålunda icke lig lönereglering förnyad behandling den som i Prag. Federationens exelängre ståndpunkt, intogs på kongressen kutivkommitté ett möte i Stockholm i juli 1936 vissa riktlinjer för antog på. vidare I beslutet kommer visserligen ännu icke någon frågans behandling. klar till men det visar, att man nu väl kan tänka sig ståndpunkt uttryck lantarbetarnas organisationer arbeta inom ramen av ett system med fackliga av lönenivån. . statlig reglering I verket icke heller i minimilönebegreppet såsom sådant själva synes finnas för att så mellan denna form för

någon grund starkt skilja löneregle-

och den, som rum fackliga organisationer, att den ena formen ring äger genom måste anses utelsuta den andra. Tvärtom förefanns i minimilönelagstifthemland, Australien, en nåra förbindelse mellan de båda systemen ningens så till vida som lagstiftningen infördes just för att undgå arbetsstrider i vissa industrier. Känslan av ett motsatsförhållande uppkom först då man i England och senare i andra europeiska länder började använda minimilönelagstiftningen framför allt på industrier med svagt organiserade arbetare, särskilt hemindustrin. Den senare tidens utveckling visar emellertid så många mellan de båda systemen att en gränsdragning stöter på övergångsformer stora svårigheter. j Även om den nämnda gränslinjen sålunda varken kan eller bör skarpt man keras erbjuder den dock den bästa möjligheten för en systematisk översikt över de olika former för lönereglering, som förekomma.

Minimilfinelagstiftning. Den enklaste formen för minimilönelagstiftning föreligger då lagen själv fastslår den lön, som över huvud taget får betalas för en normal arbetslägsta i den En dylik lagstiftning för lantprestation ifrågavarande näringsgrenen. bruket 1923 i den argentinska staten San Juan samt i Uruguay. genomfördes I San Juan gäller lagen (av den 29 november 1923) även andra näringsän lantbruket. Landet delades lagen i två områden. I det ena , grenar i genom skulle arbetare över 18 år, som voro sysselsatta i åkerbruk eller boskapsskötsel, betalas med 3 pesos för en normal arbetsdag (arbetstidens längd var annan Arbetare, som voro satta att vakta boskap utanfastslagen genom lag). för det landet skulle dock blott erhålla 2 pesos om egentligen uppodlade I det andra distriktet var lönen för egentligt jordbruksarbete likadagen. ledes 3 pesos, för kreatursvaktare blott 2 pesos, dock minst 55 pesos i månaden. För överträdelse av lagen kunde ådömas böter eller fängelse. Minimilönelagstiftningen i Uruguay, av den 15 februari 1923, gäller däremot endast lantarbetarna. Lagen innehåller dels en allmän bestämmelse, som fastslår att alla lantarbetare skola hava en fridag i veckan, och dels minimilöner för arbetare på större egendomar. Taxeringsvärdet är avgörande för minimilönernas tillämplighet och storlek, så att en lägre löneskala gäller för egendomar mellan 20 000 och 60 000 pesos taxeringsvärde och i en högre löneskala för större egendomar. För mindre egendomar skall lönen ° vara 72 centimos per dag eller 18 pesos per månad, för större egendomar respektive 80 centimos eller 20 pesos. För arbetare mellan 16 och 18 år eller över 55 år gälla lägre lönesatser, lika för båda storleksgrupperna, nämligen 6,0 centimos per dag eller 15 pesos per månad. Därjämte skola arbetarna beredas kost och logi, om vars beskaffenhet närmare bestämmelser meddelats. Därest kost och logi icke beredes arbetarna skall lönen höjas med 50 centimos per dag eller 12 pesos per månad. fullt arbetsföra arbetare kunna med stöd av läkarintyg, som visar i vilken grad deras arbetsförmåga är nedsatt, av vederbörande departements förvaltningsråd eller vederbörande distrikts råd erhålla särskild lägre lön fastställd för sig. Utan sådant särskilt tillstånd får arbetaren icke anställas; mot lägre lön än den i lagen fastställda. Till varje arbetare skall utlämnas en arbetsbok, i vilken lagen finnes tryckt och där hans arbetskontrakt med y bestämmelser om lön, kost och logi, fridag etc. införes. Vidare skall i boken

l antecknas varje lönebetalning, förskjutningar av fridagen m. m. Underlåter

arbetsgivaren att uppfylla sina skyldigheter enligt lagen är arbetaren berättigad att klaga hos fredsdomaren och få eventuellt bristande lön utdömd. Kontroll över lagens efterlevnad utövas genom arbetsinspektörerna, framför allt med hjälp av arbetsböckerna. För överträdelse av lagen kan bötesv straff ådömas. Till denna grupp hör närmast även den lagstiftning rörande bland annat minimilöner för vissa lantarbetare, som år 1936 antagits i N ya Zeeland. Även

denna innehåller vissa i minimilöner, men nämligen själva lagen fastslagna dessa i första hand endast för de närmaste tio månaderna efter lagens gälla ikraftträdande (den 1 oktober 1936), och kunna därefter genom beslut av regeförändras. De få dock sänkas under den ursprungliga nivån. ringen ej Den Ny-Zeeländska lagstiftningen, The agricultural workers act, 1936, har genomförts i samband med en viss statlig prisreglering beträffande mejeriprodukter. Sedan jordbrukarna genom särskild lagstiftning garanterats vissa minimipriser å. dylika produkter sammankallades en konferens mellan representanter för regeringen och för jordbrukarnas organisation, och träffades mellan dessa en överenskommelse rörande minimilöner för arbetare, sysselsatta mjölkproducerande farmer. Därvid förutsattes att den eljest i landet på om tvångsskiljedom iarbetstvister icke skulle komma gällande lagstiftningen i beträffande dessa arbetare. De fastställda minimilönerna uppgå tillämpning för arbetare över 21 år till 42 shillings 6 pence per vecka jämte fri kost och logi. För olika åldersklasser därunder stadgas särskilda löner enligt en fallande skala (5 shillings lägre för varje årsklass). Såsom ovan nämnts kunna dessa löner genom beslut av regeringen höjas om detta finnes påkallat med till genomförd stegring i produktpriserna, I de delar som röra minimihänsyn löner är lagen tillämplig allenast på arbetare, som sysselsättas på. farmer, som producera mjölk till avsalu och föda mer än tio kor (å. mindre farmer faller endast cirka 7 procent av mjölkproduktionen). Fårklippare äro emellertid helt undantagna. Någon reglering av arbetstiden för de berörda arbetarna finnes icke, men däremot stadgas att de skola komma i åtnjutande av semester med full lön under veckor ock en i veckan från fyra per år eller ledighet dag klockan 12 samt semester i två veckor. För icke fullgoda arbetare kan dispens meddelas av Även för kvinnlig arbetskraft erfordras dylik inspektörerna. dispens för underskridande av de fastställda lönerna. Arbetsgivarna skola föra löneböcker vari lönerna kvitteras och fridagarna antecknas. För underlåtenhet att betala fastställda löner âdömes böter, 5 shillings för varje dag underlâtenheten fortfar. Enligt lagstiftningen kan minimilöneregleringen utsträckas även till andra arbetargrupper än de nämnda. En förutsättning härför torde emellertid åtminstone i vara att även de prisreglerande åtgärderna. utsträckas till praktiken andra produkter. Enligt sakens natur finns vid en lagstiftning av nyss angivna typ intet utrymme för de intresserade parternas egen medverkan eller för hänsynstagande till de skiftande lokala förhållandena. Detta är däremot fallet både i den mexikanska och den engelska lagstiftningen. I Mexiko föreskriver författningen att minimilöner skola fastställas för såväl industri- som lantarbetare; förfarandet härvidlag regleras numera genom den för hela landet gällande arbetslagen av 1931, vilken avlöste en rad olika lagar i delstaterna. Minimilönerna fastställas för varje kommun av lokala nämnder, bestående av en ordförande, utsedd av regeringen, och minst fyra representanter, valda av arbetsgivarnas respektive arbetarnas organisationer.

45 i Nämndernas beslut kunna dock revideras av ett centralt råd för varje delstat. Nämnderna skola fastställa löner att gälla för alla arbetare, men i praktiken fastställas vanligen flera olika lönesatser, därvid skillnad bland annat göres mellan lantarbetare och andra arbetare. Vid lagens första genomförande fastställdes löner, vilka åtminstone för lantarbetarna inneburo en rätt betydlig förbättring. Industriarbetarna voro däremot i stor utsträckning redan förut genom kollektivavtal tillförsäkrade högre löner än minimilönerna. 1931 års lag ingick såsom ett led i en stort anlagd aktion för landets ekonomiska sanering. På grund härav kunde man skapa ett starkt intresse för lagstiftningens genomförande och lyckades även tack vare ett stort antal frivilliga inspektörer och uppsyningsmän genomföra en något så när effektiv tillämpning av lagens bestämmelser. Särskilt inom lantbruket har det emellertid visat sig, att talrika överträdelser förekomma. Såsom en av anledningarna. härtill nämnes bristande organisation bland lantarbetarna. Arbetsgivarna hava i stor utsträckning försökt kringgå. att lagen genom sälja varor till för höga priser till sina arbetare. I har den i lantbruket -- England gällande minimilönelagstiftningen Agricultural Wages (Regulation) Act av den 7 augusti 1924 -- utformats efter mönster av tidigare lagstiftning om minimilöner i vissa svagt organiserade industrier, men är fullt självständig. Lönerna fastställas av lokala lönenämnder - i allmänhet en för - i vilka varje grevskap arbetare och arbets-

givare äro representerade. Ett centralt lönerå.d finnes även, men detta har

enligt den nu gällande lagen icke lönernas storlek. något inflytande på Rörande själva lönenivån i att minimilönerna skola fastställas stadgas lagen till sådant belopp, att de äro att befordra arbetseffektiviteten och ägnade sätta arbetarna i stånd att under normala förhållanden en levupprätthålla nadsstandard, som kan anses skälig i förhållande till arten av hans arbete. Icke fullgoda arbetare må avlönas lägre än de fastställda minimilönerna, dock endast efter induviduell dispens av vederbörande lönenämnd. För överträdelser av minimilönelagstiftningen kan bötesstraff ådömas, varjämte undandragna lönebelopp utkrävas genom tillsynsmyndighetens försorg. Med hänsyn till det intresse den torde ha för

engelska lagstiftningen

svenska förhållanden ha som bilagor till detta betänkande dels en fogats översättning av densamma (Bilaga A), dels ock en utförlig redogörelse för lagstiftningens tillkomsthistoria, innehåll och tillämpning i praktiken (Bilaga B). Den engelska lagstiftningen gäller endast och Wales men icke England som den i ämnet — Corn act av 1917 — tidigare lagstiftningen production jämväl Skottland. Dock är en lag om den engelska lagstiftningens tillämpning även i Skottland för närvarande under nedan s. 50 behandling (jfr f).

I Irländska fristaten har nyligen (november en om mini-

1936) antagits lag milöner för jordbruksarbetare, vilken i mycket bygger den på engelska lagstiftningen. Lönerna skola dock enligt den irländska lagen fastställas av en central nämnd efter förslag av lokala nämnder. Beslut om fastställande av

minimilöner skola underställas som inom viss kort tid kan inparlamentet, veto. Beträffande fastställande av normal arbetstid, löner för olika lägga av arbetare, ackordslöner, tillgodoräknande av naturaförmåner kategorier samt för överträdelse lagen i huvudsak överensstämma med påföljder synes den Tillsyn å lagens efterlevnad utövas av den centrala löneengelska. nämndens tjänstemän. Också. i Estland skola enligt en lag av den 1 november 1921 minimilönesatser för lantbruket fastställas av särskilda löneutskott för olika distrikt. Dessa löneutskott utses av lokala kommittéer, vilka i sin tur väljas av arbets- I och arbetare i lantbruket. Distriktkommittéerna utse även ett centralt givare utskott. äro icke representerade vare sig i de lokala eller det Myndigheterna centrala utskottet, men de skola sammankalla utskotten och tillse att de äro Denna är fortfarande formellt i kraft men den beslutmässiga. lagstiftning har sedan att De intresserade

länge upphört äga någon betydelse. parterna

underläto snart att förrätta de erforderliga valen och lagen hade nämligen icke lämnat medel att framtvinga dessa. Till det myndigheterna några resultatet har i att lantarbetarnas all-

dåliga hög grad bidragit organisation

tid varit Emellertid har även sedan lagens tillkomst lantbrukets mycket svag. struktur en agrarreform undergått stora förändringar, vilket i viss genom mån förändrat lagstiftningens förutsättningar. I motsatts till de nämnda lagarna, enligt vilka minimilöner i princip skola ; lantbruket den av den 28 1923 i fastställas för öppnar ungerska lagen maj endast till ett dylikt fastställande. Jordbruksministern kan där möjlighet fastställandet av minimilöner för vissa lantarbetare åt lokala uppdra.ga nämnder. Innan en närmare lämnas för nämnda lag må emeller- T redogörelse tid särskilt framhållas, att i Ungern område under lagstiftningen på detta de båda senaste decennierna varit av växlande karaktär. Under synnerligen man för att upprätthålla jordbrukets produktion tillvärldskriget nödgades en viss av lantarbetarna. I samband därmed förgripa grad tvång gentemot ordnades i om vissa procentuella tillägg till de förut utlagstiftningsxväg lönerna. De sålunda fastställda lönerna voro emellertid att betrakta gående såsom maximilöner. Efter en kortare mellantid, då lönenämnder för fastställande av minimilöner fungerade, tillkom år 1921 ånyo en lagstiftning, vilken maximilöner kunde fastställas av de lokala myndigheterna efter enligt hörande av för arbetsgivare och arbetare samt lantbruksinrepresentanter y Därest löner fastställts var det både för arbetarna

spektören. dylika förbjudet i

att och för arbetsgivarna att betala högre löner. begära År 1923, då den nu övergick man emellergällande lagstiftningen antogs, tid allvar till 1923 års lag innehåller till en början på minimilöneprincipen. allmänna bestämmelser. dessa måste ett arbetskontrakt för att några Enligt vara en bestämd lön, och i kontrakt slutna för längre tid äro giltigt upptaga klausuler, som möjliggöra för arbetsgivaren att vid arbetsbrist tillfälligt permittera arbetaren utan att betala lön, förbjudna. minimilöner kunna fastställas blott för daglönare och en annan Egentliga

för förhållanden typisk arbetargrupp, nämligen arbetare som åtungerska lön i form av viss andel i skördeutbytet. Därest i ett visst område njuta lönerna för dessa arbetarkategorier äro så låga, att de icke kunna anses tillräckliga för arbetarnas och deras familjers underhåll, kan jordbruksministern efter särskild ansökan eller av eget initiativ förordna, att minimilöner skola fastställas för området. Detta sker genom för varje distrikt tillsatta lönenämnder, bestående av en ordförande ställföreträdare för denne samt jämte för arbetsgivare och arbetare. Representanterna utses fyra representanter av respektive parters företrädare i den lokala lantbrukskammaren, därvid ‘ tillses att för arbetsgivarna utses representanter både för det mindre jordbruket (egendomar å 1D- 100 joch jord) och för det större jordbruket. Ordföranden och hans ställföreträdare utses av partsrepresentanterna bland fem av lantbrukskammaren föreslagna opartiska personer. Sedan nämnden fattat sitt beslut i fråga om minimilönernas storlek kan enskild ledamot av nämnden besvära sig mot beslutet hos jordbruksvarje vilken sålunda. har det slutliga avgörandet i sin hand. i ministern, Trots att jordbruksministern upprepade gånger genom cirkulär till de lokala myndigheterna och andra åtgärder sökt verka för att lagens möjligheter att genomföra en förbättring av de sämst ställda lantarbetarnas förhållanden skulle utnyttjas, har dess verkningar blivit tämligen obetydliga. Den förnämsta orsaken härtill synes vara de utomordentligt stora ekonomiska svårigheter, varmed det ungerska lantbruket haft att kämpa. På grund av myndigheternas motstånd äro vidare lantarbetarna i Ungern så gott som varför de icke äro i stånd att själva effektivt verka för lagens oorganiserade, genomförande. Rörande de omständigheter i själva det använda systemet, som kunna sägas hava förorsakat att verkningarna blivit så obetydliga må följande anföras. Från arbetarhåll göres gällande, att fastän den lokala lantbrukskammarens tillstyrkande enligt lagen icke erfordras för ett förordnande om fastställande av minimilöner inom ett visst område, så har det i praktiken dock visat sig att en dylik åtgärd är mycket svår att genomdriva utan kammarens medgivande. I kammaren utgör emellertid arbetarrepresent-anterna endast 1/5 av det samlade ledamotsantalet och arbetarna hava därx för icke så lätt att i kammaren göra sina synpunkter gällande. Till och med i de områden, för vilka minimilöner fastställts, äro arbetarna missbelåtna med de i uppnådda resultaten. Minimilönerna bliva i praktiken även maximilöner,

men anses icke motsvara skäliga anspråk på dylika normallöner. Ett över-

klagande av de fastställda lönesatserna för lång tid. Vidare hava förtager ordnanden om fastställande av minimilöner huvudsakligen meddelats för områden med bondebruk, där lönerna redan tidigare äro högre än i stor-

godsdistrikten (stora löneskillnader mellan olika trakter äro vanliga i

Ungern). Med anledning av att lantarbetarlönerna i Ungern äro ytterst väcktes låga

‘ 1 joch är något mer än 1 tunnland.

i den lantbrukskammarens i december 1935 ett

ungerska generalförsamling

om införande av minimilöner för hela landet. F61‘förslag obligatoriska av kammaren och är nu föremål för närmare utredning. slaget gillades i skiftande former förekommer även för vissa lantarbetare Lönereglering i andra särskilt i Australien, unionen m. fl. åtskilliga länder, Sydafrikanska i till som omfatta även andra länder, vanligen anslutning minimilönesystem Då det här ett stort antal lagstiftningar som sinsemellan näringar. gäller äro av olika karaktär och dessutom endast i begränsad utsträckning ganska lantbruket närmare redogörelse härför ~— utöver tillämpliga på synes någon den som lämnats i för lagstiftning om minimilöner i allmänhet redogörelsen - icke

påkallad.

Kollektivavtal. I ett antal länder har man efter kriget uppbyggt system av europeiska kollektivavtal för vilka mer eller mindre stödas av staten. En

jordbruket,

kortfattad för dessa lämnas i det följande. redogörelse Under av den senaste jordbrukskrisen, d. v. s. omkring 1930-32, början funnos där löneregleringen inom lantbruket ägde rum

åtskilliga länder,

kollektivavtal, som voro oberoende av statsingripande. I Danmark, genom Holland och Österrike voro sålunda kollektivavtalen i lantbruket liksom i oberoende av avgörande ingripande från statens Sverige principiellt något sida. hade staten även här sökt bidraga till uppnående av resultat Visserligen vid mellan att tillsätta förlikningskommisförhandlingar parterna genom sioner eller liknande särskilt då eller lockouter i större 1 åtgärder, strejker hotade. hade däremot icke initiativ omfattning Myndigheterna tagit något till av kollektivavtal och hade icke heller befogenhet att påupprättande en mot hans vilja. Liksom i Sverige tvinga någon part uppgörelse egen under de senaste åren ansatser gjorts i riktning mot ett mera omfattande - att staten för av sockerbetsstatsingripande genom åtnjutande garanterat såsom villkor att de vid betodlingen sysselsatta arbetarna skulle pris uppställt avlönas vissa — så har även i de länderna enligt grunder övriga nyssnämnda tendenser I Danmark hava avtalsförhandlingarna dylika gjort sig gällande. inom påverkats av de ingrepp i den kollektiva avtalsfriheten, jordbruket som andra näringsområden? I Holland hava de lantbrukare, som gjorts på. fördel av det jordbruksstödet, i lagstiftningsväg förpliktats draga statliga att i förhandlingar med sina arbetare om arbetsvillkoren vid äventyr att ingå en skiljedomare tillsättes. I var löneregleringen före nationalsocialismens genombrott Tyskland även i princip baserad på fria kollektivavtal, men här var statens inflytande redan denna tid starkt. Därest uppgörelse icke kunde träffas på synnerligen vid förhandlingar mellan kunde på sätt i det föregående angivits, parterna 1 På senaste tiden har i Danmark framför allt frågan om tryggandet av jordbrukets behov av arbetskraft tilldragit sig uppmärksamhet. Härom har i början av 1937 publicerats en utredning under titeln »Betaankning afgivet af det af Socialministeriet i 1933 nedsatte Udvalg angaaende Landbrugets Arbejdskrafb. Se vidare Sociala meddelanden 1937 s. 357.

inom jordbruket såväl som inom andra näringsgrenar, arbetsförhållandena regleras genom att ett avgivet förlikningsförslag under vissa omständigheter förklarades bindande för parterna oberoende av deras godkännande. Dårjämte kunde ett dylikt förlikningsförslag så ock ett slutet kollektivavtal frivilligt genom förordnande av en statsmyndighet göras förbindande även för Oorgani- , serade arbetsgivare och arbetare inom det område, för vilket avtalet gällde. I Tjeckoslovakien hava förhållandena utvecklat sig något annorlunda. ; Där avslutas arbetsavtal och lokala kollektivavtal inom lantbruket grundpå. val av s. k. riktlinjer, vilka fastställas efter mellan förhandlingar arbetsgivaroch arbetarorganisationerna för var och en av landets Initiativet provinser. till dessa förhandlingar utgår emellertid från närmare bemyndigheterna, stämt från de provinsiella arbetsförmedlingskontorens utskott rådgivande för lantarbetarspörsmål, i vilka social- och lantbruksdepartementen äro representerade. Själva förhandlingarna försiggå direkt mellan men parterna under ordförandeskap av en representant för lantbruksdepartementet. Vid dessa förhandlingar upprättas emellertid icke några bindande avtal utan endast riktlinjer, som organisationerna anbefalla sina medlemmar att följa I vid av de avslutandet personliga arbetsavtalen. Hela detta förfarande, även myndigheternas medverkan, år uteslutande baserat på en sedvanemässigt

utbildad praxis utan något stöd i lagar eller förordningar. Trots detta har

emellertid genom systemet mycket beaktansvärda resultat i uppnåtts. Även i Polen avslutas kollektivavtal för lantbruket med myndigheternas :Å Det hjälp. polska systemet tillkom i anledning av en rad svårartade lantarbetarstrejker under vintern 1918-1919. med att Början gjordes myndigheterna föranstaltade om i de områden, där och medling strejk utbrutit, l senare utformades en lagstiftning som gjorde det tillämpade medlingsförfarandet till en permanent institution.

Principen i den polska lagstiftningen ut på att vederbörande arbets-

går — inspektör av eget initiativ således utan att det behöver föreligga någon önskan från en organisations sida om av ett kollektivavtal —— upprättandet när han anser förhållandena en av arbetsförhållandena sampåkalla reglering mankallar för och arbetare i ett visst distrikt till representanter arbetsgivare förhandling om upprättande av kollektivavtal. Parterna äro att delskyldiga

taga i dessa förhandlingar. Uppnås icke trots arbetsinspektörens medlings-

försök enighet mellan parterna kan saken till en hänskjutas skiljenämnd, vars utslag blir bindande för alla och arbetare inom arbetsgivare distriktet, dock högst för ett år åt Alla som gången. gällande arbetskontrakt, innehålla 5 för arbetarna mindre villkor än bliva gynnsamma skiljenämndens utslag, i detta

g genom ogiltiga. Ursprungligen fordrades båda för

parternas samtycke att saken skulle kunna till men en senare hånskjutas skiljedom, genom lagändring hava myndigheterna erhållit befogenhet att detta även mot göra l, parternas önskan. Om de berörda och arbetarna äro utses arbetsgivarna organiserade deras 1 representanter vid och i av

medlingsförhandlingarna skiljenämnden organisa-

1154 37 4

50 tionerna. Finnas inga organisationer utses representanterna antingen vid ett, möte, dit de berörda arbetsgivarna respektive arbetarna kallas, eller ock val av alla arbetsgivare och arbetare inom området. Den förra genom verkliga metoden användes vid utseende av representanter vid medlingsförhandlingarna, den senare för val av medlemmar i skiljenämnden. Arbetsinspek- . tören är självskriven ordförande vid medlingsförhandlingarna och har rätt l iI att i sammanträde även om han icke l deltaga skiljenämndens (utan rösträtt) väljes till dess ordförande. Ett ännu mera vidsträckt statsingripande vid upprättande av kollektivavtal finnes sätt i det föregående omnämnts såväl inom lantbruket som på inom övriga näringsgrenar i I talien. Enligt den italienska arbetslagen av år 1927 äro de bestående fackliga organisationerna skyldiga att avsluta kollektivavtal, som skola reglera ej blott lönerna utan även en del andra, särskilt angivna arbetsvillkor. Dessa avtal äro bindande för hela det område, för vilket de äro slutna. Även i den tyska nationalsocialistiska arbetsrätten är, som framgår av det föregående, statens inflytande utsträckt till att omfatta samtliga arbetsförhållanden, sålunda icke blott lönerna. Vederbörande statsmyndighet, de s. k. Treuhänder der Arbeit, kunna emellertid här självständigt fatta beslut i dessa avseenden, då de bestående förhållandena icke anses tillfredsställande, och i sådana fall är de berörda parternas medverkan reducerad till en blott rådgivande funktion. Av intresse i detta sammanhang är även utvecklingen i Skottland särskilt. av de växlingar mellan olika som här År 1912 på grund system ägt rum. bildades i Skottland en lantarbetarfackförening, som trädde i förhandlingar med lantbrukarnas sammanslutningar. Förhandlingarna resulterade icke i kollektivavtal i den mening man vanligen inlågger i detta begrepp utan i vissa riktlinjer, som organisationerna uppmanade sina medlemmar att följa. Under kriget understöddes detta förhandlingsförfarande av de lokala myndigheterna. Under åren 1917-1921 — då som förut berörts den s. k. Corn act production både för och Skottland -- fastställdes minimilöner inom lantgällde England bruket i Skottland med tillämpning av denna lag. Dessa minimilöner fingo emellertid i Skottland mycket ringa betydelse, då lantarbetarna i allmänhet: hade möjlighet att på den förut angivna förhandlingsvägen uppnå högre löner. Då den nya engelska minimilönelagstiftningen antogs 1924 motsatte sig därför de skotska lantarbetarna dess genomförande i Skottland och lyckades också genomdriva sin vilja. Så småningom blev emellertid resultatet av systemet med frivilliga förhandlingar allt sämre och sämre för lantarbetarna samtidigt som deras organisation förlorade i styrka. Härmed svalnade också intresset för den fria löneregleringsmetoden. Fackföreningen försökte då och lyckades även (sommaren 1935) åstadkomma en överenskommelse mellan huvudorganisationerna å ömse sidor om upprättande av ett i hela landet likformigt systemav nämnder eller utskott med lika representation för arbetsgivar- och arbetarsidan, vilka skulle upptaga förhandlingar om riktlinjer för

arbetskontraktens innehåll var för sitt distrikt. Denna blev dock

uppgörelse förkastad av lantbrukarnas lokala avdelningar, och lantarbetarna hava härefter hänvänt sig till med om en statsmyndigheterna begäran laglig reglering av lantarbetarlönerna. I anledning härav tillsattes i 1936 en kommitté januari med uppgift dels att undersöka det bestående arbets- och avlöningssystemet

för lantarbetare i Skottland samt de som skett under senare

förändringar år, dels ock att avgiva förslag i vad mån det kunde anses önskvärt att statsmakterna ingrepo och om så borde ske under vilken form lönen eller arbets-

villkoren för lantarbetarna borde I sitt som i

regleras. betänkande, avgavs juni 1936, har kommittén kommit till det resultatet att löneförhållandena icke

kunna ordnas tillfredsställande vid mellan och

förhandlingar arbetsgivare arbetare. Kommittén föreslog därför att den skulle engelska lagstiftningen utsträckas till Skottland, dock med vissa bland annat en ändringar, något större myndighet för det centrala lönerådet. Kommittén uttalade vidare bland annat, att statens stödpolitik till lantbruket hos arbetarna framkallat en berättigad förväntan om andel i de fördelar som såsom sådan näringen upp-

nått. Ett på. kommitténs är under våren 1937 före-

förslag grundat lagförslag mål för behandling i det engelska parlamentet.

Såsom ovan framhållits kan man mellan två olika huvudformer för

skilja lönereglering i lantbruket allt efter som systemet är baserat kollektiva på överenskommelser eller lagstadgade minimilöner. Till närmare av

belysning

dessa båda och resultat må här

systems verkningssätt citeras följande uttalande av chefen för internationella

arbetsbyråns lantbruksavdelning, herr

Fr. von Bülow från Danmark, i det förut Omnämnda av i arbetsbyrån juli

1936 upprättade memorandum rörande i lantbruket:

minimilönelagstiftning

Endast i begränsad utsträckning är det berättigat att tala om ett motsatsförhållande mellan minimilönelagstiftning och kollektiva överenskommelser. I båda fallen är det fråga om ingripande i den enskilde arbetarens och hans arbetsgivares fria avtalsrätt, och när man skall väga de två metoderna för ett sådant ingripande mot varandra måste alla för och emot fri avargument lönereglering respektive talsrätt lämnas å. sido.

Möjligheterna att erhålla säkra hållpunkter för det ena eller andra systemets företräden äro rätt med hänsyn till begränsade det föga omfattande erfarenhetsmaterial, som står till förfogande, särskilt som man endast kan strängt taget bygga på. upplysningar rörande verkningarna av rena system av det ena eller andra Som rena betraktas slaget. då de system, där minimilöner skola fastställas, då. det står och arbetare fritt respektive arbetsgivare om de vilja avsluta kollektivavtal eller icke, d. v. s. där staten icke för att under alla ingriper omständigheter framtvinga ett resultat. De där minimilönesatser många mellanformer, kunna fastställas eller kollektivavtal bindande för alla äro vid göras en dylik undersökning blott ägnade att utsudda gränserna mellan de båda det systemen; är ofta blott rent historiska som föranleda att de hänföras till den ena grunder eller andra av de båda huvudformerna för Det lönereglering. följande bygger huvudsakligen på erfarenheterna från den engelska för

minimilönelagstiftningen

lantbruket av år 1924 och från tillämpningen av kollektiva avtal i lantbruket i

Danmark, Holland, Sverige, Tyskland och Österrike (för de båda sistnämnda länderna intill 1933).

Erfarenheten synes visa, att vid den tidpunkt då de två systemen första gången komma till användning är det olika grupper av lantarbetare som skörda de största fördelarna av löneregleringen. Minimilöneregleringen synes medföra den största lönestegringen för de dessförinnan sämst avlönade lantarbetarna medan kollektivavtalen hava störst betydelse för de arbetarkategorier, som äro relativt bäst ställda; det är som regel bland dessa arbetare som de bästa möjligheterna till organisation förefinnas och därför uppnås även för dessa arbetare de bästa resultaten vid kollektiv förhandling med arbetsgivarna. En minimilönelagstiftning för hela landet kommer hela lantarbetarklassen till godo medan man hittills icke någonstädes lyckats att få. till stånd kollektivavtal för ett lands alla delar. Därmed är dock icke det geografiska problemet löst ens för minimilönelagstiftningens del, ty ett fastställande av lönesatser utan hänsynstagande till de lokala förhållandena är i praktiken omöjligt, och resultatet blir därför att lönernas fastställande överlåtes till myndigheter eller nämnder i lokala förvaltningsområden. Ofta göras dock dessa områden mindre än vad som är nödvändigt för att behörig hänsyn till de lokala förhållandena skall kunna tagas. I England har man även gjort försök att giva de centrala myndigheterna möjlighet att utjämna skiljaktigheter i de lokala besluten och att förminska den ofta betydande olikformighet som förefinnes, men försöken hava strandat på arbetsgivarnas motstånd. Hänsynstagande till de lokala förhållandena ligger enligt sakens natur först och främst i arbetsgivarnas intresse och kommer också till uttryck i deras organisationsformer, vilka som regel äro mindre centraliserat uppbyggda än lantarbetarnas fackföreningar. Också för det kollektiva avtalssystemet i lantbruket är det därför karakteristiskt med ett betydande antal lokala avtal, som dock ofta gälla för vissa större områden. En viss likformighet brukar emellertid kunna uppnås antingen därigenom, att arbetarnas förhandlare påyrka, att en avtalstyp från ett annat distrikt lägges till grund, eller ock genom att det upprättas s. k. ramavtal, genom vilka man sörjer för likformighet i väsentliga delar men tillåter smärre avvikelser enligt de lokala organisationernas överenskommelser. Det är möjligt att det beror på en tillfällighet, att en större likformighet i kunnat kollektivavtal praktiken uppnås genom än genom minimilönelagstiftning, men man synes ha rätt att antaga, att detta alltid blir förhållandet, då i ena fallet lönerna principiellt fastställas distriktsvis och då, vid det andra åtminsystemet, stone den ena parten söker för så stora områden uppnå likformighet som möjligt. Den rena minimilönelagstiftningen har till uppgift att fastställa lönen icke blott för hela landet utan också för varje enskild arbetare. Man kan på sätt och vis säga, att en sådan lagstiftning i mycket högre grad sikte tager på individen än vad kollektivavtalen Detta mer eller mindre göra. framgår av de hänvisningar, som i lagarnas definition av minimilönen göras till den enskilda arbetarens och hans familjs existensminimum, medan kollektivavtalen blott fastslå, vad man kan få i lön men överlåter till den enskilde om han vill tillförsäkra sig denna lön, nämligen genom att organisera sig. Genom kollektivavtal tillvaratages helt naturligt först och främst den organiserade arbetarens intresse; för den oorganiserade varken kan eller vill fackföreningen uppnå fördelar, och då vissa klasser av lantarbetarna äro mindre tillgängliga för organisationssträvandena än andra uppstår det vid kollektivavtalssystemet betydande luckor i löneregleringens omfattning, som icke förekomma vid minimilönelagstiftning. Emellertid visar erfarenheten att detta icke under alla förhållanden. gäller De engelska lönenämnderna hava i avgjort högre grad intresserat sig för de manliga än för de kvinnliga lantarbetarnas löner och hava icke alltid utnyttjat sin befogenhet att utfärda särskilda bestämmelser för vissa speciella grupper av arbetare, t. ex. kreatursskötare. Det sistnämnda kan bero på att dessa grupper icke äro så talrika eller icke representerade i vederbörande lönenämnd, men det kan också bero man på att

har ansett, att dessa arbetares lönenivå redan ligger över den miniminixrå, som det är lagens uppgift att upprätthålla. Denna synpunkt är emellertid riktig allenast om man med minimilönelagstiftningen åsyftat att garantera en för alla arbetare gemensam minimilön och icke avsett att gradera minimilönen efter arbetets art och krav på särskild kompetens. Härmed kommer man in på den viktiga efter vilka grunder lönen skall fastställas, och denna kan betraktas som frågan själva kärnpunkten i frågan: Minimilönereglering eller kollektivavtal? För kollektivavtalssystemet är principen enkel: arbetarna söka uppnå så mycket som möjligt med hänsyn till de ekonomiska villkor, som för tillfället råda inom lantbruket, samt .till styrkeförhållandet mellan de fackliga organisationerna. Även till förändringar i näringens ekonomi under avtalets giltighetstid kan hänsyn tagas genom indextal eller dylikt. Det förekommer även att lönen bestämmes efter värdet av en bestämd produktkvantitet. Mera betydande förskjutningar i förhållandet mellan arbetsgivarnas och arbetarnas andel i avkastningen bli dock alltid beroende av en kraftmätning, som under fria avtalsförhållanden kan föra till verkliga arbetskonflikter. Om samhället vill förhindra dylika konflikter genom ett ingripande, som vill åvägabringa en kollektiv reglering av löneförhållandena, och medling icke leder till resultat, måste det definitiva avgörandet träffas på grundval av överväganden, som äro främmande för det kollektiva avtalssystemet såsom sådant. Så som lantbrukets avlöningsmetoder äro utformade med små möjligheter att använda ackordsavlöning och med ringa differentiering efter arbetarens personliga duglighet, om denna åtminstone är medelgod, komma de i kollektivavtalen bestämda lönerna också att bliva de normala. Undantag förekommer som regel endast för arbetare i mera ledande ställningar och för tjänare i husbondens kost på mindre egendomar. Beträffande den sistnämnda gruppen har nämligen deras i regel låga ålder och ringa erfarenhet samt den omständigheten, att de äro dåligt organiserade, medfört att deras löner om de över huvud taget äro upptagna i kollektivavtalen äro relativt låga och därför såsom verkliga minimilönesatser icke få så stor betydelse. Annorlunda ligger frågan till vid fastställande av minimilöner. Även om de båda intresserade parterna, arbetsgivare och arbetare, medverka, måste dock det fungerande organet hava vissa grundläggande regler att rätta sig efter, och dessa angivas vanligen i själva lagstiftningen. Då dylik minimilönereglering som regel genomföres endast i fråga om näringsgrenar med låga löner är det naturligt, att i första hand det kravet uppställes, att lönen skall tillåta arbetaren att täcka sina egna och familjens nödvändigaste levnadsbehov. Det är emellertid icke alltid man stannar härvid. Lönen kan fastställas till vilken nivå som helst, och principen blir då endast den, att lönen skall tillåta arbetaren att upprätthålla den levnadsstandard, som man önskar tillförsäkra den ifrågavarande arbetarklassen. Denna levnadsstandard kan naturligtvis ligga högt över det egentliga existensminimum. Medan man kanske i snävt begränsade näringsgrenar och under särskilda förhållanden, där man icke har något intresse av att kvarhålla arbetskraften inom näringen, kan nöja sig med att fastställa lönenivån efter det till livsuppehället strängt nödvändiga och överlåta till arbetarna att om möjligt uppnå högre lön,

kan ett sådant förfaringssätt icke förordas för lantbruket, som sysselsätter ett

mycket stort antal arbetare och vars bestånd såsom näring icke kan diskuteras. Emellertid visar erfarenheten att arbetsgivarna icke uppfatta de fastställda lönesatserna såsom egentliga minimilöner utan som normallöner, vilket har till följd att, liksom vid kollektiva avtal, det övervägande antalet arbetare icke uppnå högre lön. Det kan lämnas därhän enligt vilketdera systemet solidaritetshänsyn på arbetsgivarsidan gör sig mest gällande, d. v. s. huruvida arbetsgivarna känna sig

mera bundna att icke överskrida de löner, som deras representanter varit med om att fastställa eller de löner, som deras organisationer överenskommit. Erfarenheterna från England giva emellertid icke någon hållpunkt för bedömande, huru högt över existensminimum lönerna böra sättas. Lagens äro ordalag ganska vaga: den bestämmer att »lönen skall under normala förhållanden tillförsäkra arbetaren en sådan levnadsstandard, som är rimlig med hänsyn till arten av hans arbete». Vad som är en rimlig levnadsstandard för en lantarbetare kan emellertid knappast bedömas uteslutande med hänsyn till förhållandena inom lantbruket. En jämförelse med t. ex. en småbrukares levnadsstandard är icke tillräcklig, ty denne är i själva verket också blott en arbetare, i det att den övervägande delen av hans inkomst härrör från hans egen och hans arbetsfamiljs kraft, särskilt om man tager i betraktande att han oftast endast en del av äger det i rörelsen investerade kapitalet. Ett hänsynstagande till arbetarnas lönevillkor i andra också näringar synes nödvändigt på grund av befolkningsrörelserna mellan stad och land. Ingenting tyder dock betraktelsesätt anpå att ett sådant lagts vid fastställandet av minimilönerna för lantbruket England. Emellertid må här framhållas, att när ett minimilönesystem införes kan detta givetvis icke utan Vidare företaga radikala ändringar i den bestående lönenivån, utan dess första uppgift måste bliva att avskaffa de allra lönerna. Detta lägsta skedde även i England, men vid den tid då det kunde bliva tal om ytterligare framsteg lade jordbrukskrisen hinder i vägen härför. resultat under Systemets krisåren blev att man lyckades huvudsakligen att något så när vidmakthålla den bestående lönenivån och att man, i den mån visat nedsättningar sig ofrånkomsnabbt kunde åter komma liga, upp till de tidigare lönerna då förhållandena blevo bättre. Nivåskillnaden mellan existensminimum och de gällande lönesatserna är också av avgörande betydelse för frågan, huruvida det är berättigat att vid fastställandet av lönerna taga hänsyn till förändringar i lantbrukets ekonomiska villkor. Ju lönerna äro desto mera måste motiven vara lägre vägande för att i anledning av en jordbrukskris sänka dem ytterligare och desto mera berättigat synes det vara att kräva, att arbetarna så snabbt som möjligt få sin andel av den ökade köpkraft, som tillföres jordbruket genom statliga stödåtgärder. Om lönevillkoren under krisen utvecklat sig olika för oorganiserade och för organiserade, av kollektivavtal kan det måhända vara skyddade arbetare, tillräckligt med en utvidgning av sådana avtals men giltighetsområden, om det gäller att stöda lantarbetarklassen såsom sådan torde ett permanent minimilönesystem, vars organ äga rätt att vid behov ändra sina förordnanden, vara mera effektivt än ett system av kollektiva avtal, där utgången av avtalens giltighetstid alltid måste avvaktas innan en ändring kan komma till stånd och där möjligheter saknas att med styrka göra gällande argument av ovannämnda mera socialt betonade karaktär. I varje fall är det förenat med stora svårigheter att på ett tillfredsställande sätt avpassa lantarbetarnas löner efter det ekonomiska värdet för lantbruket av de stödåtgärder, som vidtagas för att övervinna en jordbrukskris. Mekaniska be-

räkningsmetoder av den art som ovan nämnts komma

(t. ex. indexsystem) knappast att visa sig tillräckliga, då de icke taga hänsyn till den tvångsmässiga reglering av produktionens omfattning, som är karakteristisk för en stor del av krisåtgärderna och som medför, att förändringarna i priserna å jordbrukets produkter och produktionsmedel icke är ett tillräckligt kriterium för bedömande av tendensen i dess räntabilitet. Å andra sidan har det framhållits, att lantarbetarna böra vara med försiktiga att främja sådana principer, som mer eller mindre dem att sina tvingar följa arbetsgivare i vått och torrt allt efter som näringens villkor förändras. En sådan princip kanske i och för sig kan vara i överensstämmelse med vissa moderna uppfattningar, som göra gällande att en näringsgren bör utgöra ett ›stånd» och

att dess utövare äro närmare knutna till varandra än arbetare och arbetsgivare som sådana, men som däremot bryta med den klassiska uppfattningen att arbetaren att mottaga sin på förhand bestämda lön avstår från ett eventuellt genom större men mot företagarens risker. En förutsättutbyte samtidigt beskyddas för ett fullt erkännande av dylika nya principer måste vara., att lönerna ning redan nivå. i förhållande både till övriga yrkesutövare i lantligga på en rimlig bruket och till lönarbetare i andra yrken. Detta kan emellertid icke sägas vara fallet för närvarande; tvärtom finnes anledning att antaga att en politik, som medvetet upprätthåller en relativt hög lönenivå inom lantbruket kan bidraga till sådana framsteg i arbetets organisation och i utnyttjandet av den moderna tekniken, att det mänskliga arbetet i lantbruket blir mera effektivt och en högre Ett sådant förmodande bekräftas av erfarenheterna rörande avlöning möjliggöres. *verkningarna av arbetsskyddande åtgärder på andra områden. Det skulle i och för sig vara att föredraget, att en dylik politik fördes genom ett löneregleringssystem, där statsmakten hade ett ord med i laget, men en sådan anordning ökar å andra sidan statens medansvar och förpliktelse att leda utvecki den önskade riktningen. Slutligen förutsätter detta ett stort anlagt belingen traktelsesätt i fråga om minimilönelagstiftningens slutliga mål, ett betraktelsesätt som kanske ligger fjärran från de motiv, som föranlett lagstiftningens införande. Vidare förutsätter det en elasticitet i själva systemets administration, som ur andra kanske icke är önskvärd. Dels skulle nämligen en skifsynpunkter tande politisk maktfördelning därigenom kunna få större inflytande, och dels kan en större frihet för de administrativa organen lätt leda till att redan under de första tillämpningsåren fastställes en lönenivå, vars berättigande kan diskuteras och som därigenom medför fara för en diskreditering av själva principen. I och för sig saknar också. ett minimilönesystem en dylik elasticitet; man måste komma ihåg att det i praktiken måste gälla tillämpningen av en given lags och idéer. Teoretiskt bör detta kunna ske på ett tillfredsställande sätt principer redan från Det är därför att tendensen blir att fasthålla vid en början. naturligt regler, att icke ändra dem utan tvingande orsak och att icke utgång antagna sträcka lagen utöver de gränser, som ursprungligen uppdragits för densamma. För löneförhållandena i lantbruket har en minimilönelagstiftning säkerligen den största betydelsen vid den tidpunkt, då den införes, och måhända borde själva tid efter annan underkastas revision för att så att säga förnya lagens principer dess livskraft och verkningsförmåga. Det plägar vanligen framhållas, att kollektivavtalen erbjuda den stora fördelen framför minimilönelagstiftningen, att de kunna reglera även andra arbetsvillkor än själva lönen. Detta är naturligtvis principiellt sett riktigt, och även i fråga om lönen kan genom kollektivavtal lämnas föreskrifter, som icke äro möjliga inom ram, därför att de ifrågavarande spörsmålen icke hava minimilöneregleringens med lönenivåns att göra. I praktiken äro förhållandena dock i viss något höjd mån annorlunda. En viss kategori av kollektivavtalens bestämmelser, nämligen de som handla om uppsägning och förlängning, om avgörande av tolkningstvister m. m., beröra frågor som vid minimilönesystemet finna sin lösning i själva lagtexten. Bestämmelser om ersättning vid olycksfall, till sjuka arbetare, änkor m. fl., hava så. småningom försvunnit från kollektivavtalen på grund av socialutveckling. Stadganden till skydd för vissa arbetarkategorier, t. ex. lagstiftningens kvinnor och barn, äro mycket svagt utvecklade i kollektivavtalen för lantbruket. Såsom i internationella arbetsbyråns rapport rörande kollektivavtalen i påvisats lantbruket* är det i själva verket som regel blott frågorna om lön, bostad, arbetstid och semester som äro föremål för avtalens reglering, såvitt angår de egentliga

1 Collective agreements in agriculture. Studies and Reports. Series K nr 11. Geneve 1933.

arbetsvillkoren. Av största betydelse i detta är emellertid, att alla sammanhang dessa spörsmål fortfarande huvudsakligen betraktas ur synpunkten av det ekonomiska värde, de representera, och sålunda i verkligheten kunna lönesägas utgöra frågor. Då de kollektivavtal, som för närvarande finnas inom lantbruket, icke

uppställa någon begränsning av övertidsarbetet, betyder t. ex. en bestämmelse om den ordinarie arbetstidens längd endast, att arbetaren erhåller större förtjänst om arbetsgivaren vill utsträcka arbetstiden; om arbetsgivaren icke kan upplåta

en bostad som motsvarar avtalets föreskrifter, får han betala härför; ersättning och om arbetaren icke får tillfälle att taga ut sin semester kan även den frågan i många fall lösas med en ersättning i penningar. Å andra sidan finner man, att de engelska lönenämnderna i kraft av minimi-

löneprincipen fastställt, vilken tid som skall räknas såsom ordinarie arbetstid respektive övertid. Vidare hava de fastställt olika för värdet av avdragsbelopp bostadsförmån allt efter bostadens beskaffenhet. Slutligen hava de föreskrivit att den ordinarie arbetstiden under en viss dag i veckan skall sluta tidigare än eljest; efter denna tidpunkt skall och detsamma arbete övertidsersättning utgå, gäller på vissa helgdagar och andra allmänt tillämpade I praktiken bliva arbefridagar. tarna dessa dagar. På detta sätt hava härigenom lediga de engelska lantarbetarna genom minimilönesystemet lyckats erhålla en tillfredsställande reglering av alla de huvudfrågor, som arbetarna i andra länder fått kollektivreglerade genom avtalen.

Det kunde tyckas, som om detta vore en märklig indirekt av t. ex. reglering arbetstidsproblemet. Detta är sant, om man uteslutande betraktar minimilöneregleringen i dess engelska utformning såsom ett lagstiftningsverk och förbiser, att det samtidigt bildar ramen om förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetare. Parterna vid dessa förhandlingar hava funnit det möjligt att ordna de nämnda spörsmålen på sätt som skett utan att göra dem till föremål för särskilda avtal såsom komplement till de egentliga lönebestämmelserna. En sådan ordning (med särskilda skulle heller vara då arbekompletterande avtal) ju knappast önskvärd, tarna i fall av överträdelse av de fastställda rörande arbetsförhållandena reglerna skulle vara sämre ställda om det rörde sig om en bestämmelse i ett kollektivavtal än om det är fråga om ett led i själva minimilöneregleringen, vars tillämpning

det åligger myndigheterna att övervaka. Både en minimilönereglering och ett system av kollektivavtal fordra en stor

kontrollapparat om en noggrann tillämpning av de olika föreskrifterna skall kunna åvägabringas. svårigheterna äro i båda fallen desamma och bero framför allt på det stora antalet företagare och de många olika lösningar av samma som problem, av lokala hänsyn nödvändiggjorts. En stark löser denna konfacklig organisation trolluppgift bättre än en svag, som icke har råd att hålla så många förtroendemän. På samma sätt står och faller värdet av en minimilönereglering med effektiviteten av de medel, som ställes till administrationens för utövande av förfogande kontroll. Erfarenheterna från England visar att kan lösas men också uppgiften att sparsamhet snabbt leder till otillfredsställande förhållanden. En av arbetarnas viktigaste invändningar mot för statligt ingripande reglerandet av löneförhållandena inom lantbruket med för sammanhänger farhågorna att dylikt ingripande skulle försvaga de fackliga organisationerna. Denna invändning kan tillerkännas betydelse ur samhällets endast i den mån de synpunkt fackliga organisationerna äga betydelse för arbetarna också i andra hänseenden än genom att bidraga till att ordna deras arbetsförhållanden, t. ex. genom att

meddela rättshjälp, utföra kulturellt upplysningsarbete etc. Det kan väl knappast bestridas att det finnes att att anledning antaga, arbetarnas intresse när deras icke försvagas organisation längre är en egentlig kamporganisation och resultaten mera bero på dugliga i lönerepresentanter nämnderna än på organisationens samlade styrka. Dessa förhållanden göra sig

emellertid gällande redan under ett system av kollektiva avtal, som förnyas utan arbetsstrider och utan större ändringar av grundläggande karaktär. I de flesta fall utgöra de organiserade blott en mindre del av samtliga arbetsgivare och arbetare i lantbruket; flertalet föredraga att avvakta och blott rätta sig efter de skedda förändringarna utan att själva göra en insats för att påverka utvecklingen i den ena eller andra riktningen. Faktum är emellertid att även minimilönesystemet förutsätter goda organisationsförhållanden hos arbetarna för att lämna de resultat, som i och för sig äro möjliga att uppnå genom systemet. Det är emellertid svårare att bland arbetarna skapa förståelse för detta förhållande än för den klassiska fackliga rörelsen. Erfarenheten har visat, att bristen på organisation bland de ungerska lantarbetarna har medfört, att minimilönelagstiftningen i Ungern praktiskt taget förblivit en död bokstav. I England hava organisationerna den maktpåliggande uppgiften att besätta platserna i ett halvt hundratal lönenämnder med folk, som hava tid och förmåga att påtaga sig detta arbete. Medan det vid kollektiva är förhandlingar möjligt att till en viss grad ekonomisera med de till buds stående krafterna så att medlemmar av centralstyrelsen kunna vara tillstädes vid lokala förhandlingar, medför det engelska systemet för minimilönernas fastställande att det är av största vikt att alla organisationernas representanter äro kvalificerade för sina uppdrag. Endast de utnämnda representanterna kunna deltaga i förhandlingarna och organisationerna existera så att säga icke efter det de företagit sitt val av representanter. Organisationernas betydelse för det engelska funktion systemets framgår redan att endast de organiserade och arbetarna därav, arbetsgivarna äro representerade i nämnderna; därest organisationerna icke funnes måste antagligen formligt val eller annat liknande komplicerat förfaringssätt användas för representanternas utseende. En svaghet hos minimilönesystemet är, att det för att hava tillräcklig kontakt med livet, särskilt då det gäller lantbruket, måste av ett bygga på medverkan mycket stort antal vilka utan stöd av sina bepersoner, knappast organisationers stående förvaltningsapparat kunna göra tillräckliga insatser för att systemet skall kunna nå utöver ett elementårt Skulle man därför begynnelsestadium. icke längre kunna räkna på organisationernas medverkan bleve man nödsakad att antagligen utbygga själva minimilönelagstiftningens administrativa apparat. Skall man sammanfattningsvis försöka att bedöma de resultat som hittills åstadkommits och kollektivavtal genom respektive minimilönereglering i fråga om ordnandet av arbetsförhållandena, sett från den enskilde arbetarens så blir synpunkt, svaret därför att resultaten i de båda fallen är ungefär detsamma. Men detta beror framför allt på de stora svårigheter, som kollektivavtalssystemet möter i lantbruket och som där hindrat dess fulla utveckling. Ty det ligger i sakens natur att det är ändamålet med ingalunda en minimilönelagstiftning att ordna alla arbetsvillkoren i den ifrågavarande näringen utan endast att det i den utsträckgöra ning, som år nödvändig för att effektivt upprätthålla den åsyftade lönenivån. Det är svårt att se, huru man inom ramen för en minimilönelagstiftning skulle kunna ingripa på flera områden än som redan skett i England. Man kommer då till den slutsatsen, att sådana som förhållandena nu äro erbjuder ickenågot av de två var för till systemen sig någon möjlighet en verkligt organisk och uttömmande reglering av arbetsvillkoren i lantbruket. Om något dylikt skall kunna åstadkommas måste på lagstiftningens det ena eller andra tillföras väg systemet nya beståndsdelar, som möjliggöra en vidare utveckling. I många hänseenden är det möjligt att framkonstruera en mellanform mellan minimilönelagstiftning och kollektivavtal, och det finnes redan åtskilliga exempel härpå. Ställer man emellertid i första hand såsom sin uppgift att åstadkomma, att stödåtgärder för lantbruket vilka direkt inkomster också så höja näringens snabbt som möjligt medföra ekonomiska fördelar för lantarbetarna, så måste man

göra klart för sig att en sådan princip icke följer vare sig av minimilönelagstiftningens eller kollektivavtalssystemets idéer och väsen och att därför det avgörande måste vara att uttryckligen fastslå. den nämnda principen. Huruvida denna sedan skall genomföras med hjälp av det ena eller andra systemet, anpassat för detta ändamål, får bedömas med hänsyn till praktiska överväganden och de speciella föreliggande omständigheterna.

V. Å till förbättring av lantarbetarnas

gärder

ställning i Sverige.

Då först till behandling i den offentliga diskuslantarbetarfrågan upptogs sionen i vårt land var det i främsta rummet tillbakagång som torparklassens Särskilt befarade man att den sedan 1860-talet tilldrog sig uppmärksamhet. starka av torparnas antal i längden skulle medföra

yfortgående minskningen

för att täcka sitt behov av arbetskraft. I anledning svårigheter jordbruket härav tillsattes år 1909 den s. k. torpkonzmissionen för utredning om orsakerna till samt rörande frågan huruvida denna torparklassens tillbakagång borde föranleda från statens sida. I sitt år 1911 avlämnade betänåtgärder kande framlade kommissionen vissa vilka voro inriktade på att i förslag, mån eller åtminstone bevara torpinstitutionen. Förmöjligaste återupprätta vissa i arrendelagstiftningen samt bestämmelser om slagen avsågo ändringar inlösningsrätt för vissa lägenhetsinnehavare. Nedgången i torparnas antal och för behov av arbetskraft har emellertid fortbetydelse jordbrukets i även hårefter. Den s. k. torparfrågan har härgått betydande omfattning igenom alltmera förlorat sin aktualitet. j i Under senare år har i stället alltmera riktats mot lantuppmärksamheten arbetarklassen såsom sådan och dess levnadsvillkor i jämförelse med andra samhällsklasser. Utgångspunkten har härvid framför allt varit den, att enligt statistikens vittnesbörd har löneutvecklingen intill världskrigets utbrott varit likartad för lantarbetare och för industriarbetare, men särskilt under ungefär tiden efter slut har den sedan gammalt förefintliga skillnaden i världskrigets lönenivå mellan dessa båda arbetargrupper betydligt förstorats (jämför diaå sid. Av naturliga skäl upptogs denna fråga redan från början grammet 106). till i samband med om jordbruksnäringens lönsamhet över behandling frågan huvud Vid 1928 års riksdag väcktes sålunda inom andra. kammaren två taget. motioner i dessa frågor, den ena, nr 384, av herr Sjölander och den andra, nr 397, av herrar Johansson z Krogstorp och Magnusson z Skövde. I dessa motioner framhölls att lantarbetarklassen hörde till de i fråga om levnadsstandard sämst ställda i samhället samt att detta förhållande i grupperna främsta rummet hade sin i de svårigheter, varmed jordbruksnäringen grund såsom sådan hade att kämpa. På grund härav påyrkade motionärerna dels en om ekonomiska förhållanden och dels en allsidig utredning jordbrukets utredning om lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning samt om möjtill för deras förbättrande. Riksdagen beslöt efter hemligheterna åtgärder st-ällan av vederbörande kammares utskott (andra kammarens fjärde tillfälliga

utskotts utlåtande nr 10 och första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 13) att i skrivelse till Kungl. :t anhålla att Maj (nr 375) utredning måtte verkställas rörande jordbrukets ekonomiska läge samt angående åtgärder som kunde och borde vidtagas i att dess ekonomiska bärkraft därsyfte höja hän, att förutsättningar skapades för att jordbrukets arbetare måtte komma i åtnjutande av förbättrade levnadsvillkor. I anledning av riksdagens skrivelse tillkallade chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 1928 den s. k. juli jordbrnksutredningen med uppdrag att verkställa utredning i de av anriksdagen givna hänseendena. I de för utredningen meddelade direktiven betonades bland annat, att i anslutning till en undersökning, inriktad att på. klarlägga den väsentliga anledningen till jordbrukets vid en med jämförelse många .andra näringsgrenar ogynnsamma läge borde om upptagas spörsmålet jordbruksarbetarnas ställning och medlen för dennas förbättrande. Jordbruksutredningen har avgivit ett flertal betänkanden, av vilka några beröra arbetarfrågan eller eljest äro av större intresse för det i förevarande beutredning handlade spörsmålet. Av dessa må först nämnas en av byråchefen B e rtil N y s t r ö m verkställd statistisk undersökning rörande Arbetarfrágan inom

det svenska jordbruket (Statens offentliga 1932: vilken huvud-

utredningar 14), sakligen utgör en sammanställning av förut tillgängligt statistiskt material för belysande av jordbruksbefolkningens samt lantarbetarnas sammansättning löne- och arbetsförhållanden. Därjämte en jämförelse mellan lantarbegöres tarnas och vissa andra levnadsstandard. Vidare har

befolkningsgruppers jord-

bruksutredningen publicerat en promemoria rörande Inkomstutzøecklingen inom Sveriges jordbruk i jämförelse med i andra och dess samnäringsgrenar

manhang med lönepolitiken (Statens 1932: I

offentliga utredningar 10). denna promemoria upptages bland annat till jämförande utveckbehandling lingen av såväl lönenivån som i och vissa främproduktprisnivån Sverige mande kinder.‘ Slutligen må. nämnas en av byråchefen Ernst Höijer utarbetad Statistisk översikt över det svenska jordbrukets utveckling och

.läge (Statens offentliga utredningar 1931: 7).

Såsom framgår av vad ovan antytts rörande innehållet i nämnda betänkanden erbjuda dessa åtskilligt material, som är av för den i förevabetydelse rande utredning behandlade frågan. Någon redogörelse härför har emellertid ej synts böra givas i förevarande sammanhang utan hänvisas i detta avseende till betänkandena. J ordbruksutredningens betänkanden äro, såvitt angår lantarbetarfrågan, begränsade till att avse undersökningar av de rådande förhållandena, huvudsakligen av statistisk natur. Däremot har icke, innan den utredningen jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 21 oktober 1932 upplöstes, medhunnit att framlägga

1 I detta sammanhang må framhållas de internationella Översikter rörande lantarbetarnas löneförhallanden och deras förändringar m. m., som lämnas av iörutvarande föreståndaren för internationella arbetsbyråns lantbruksavdelning Louise E. Howard i ett av henne utgivet arbete »Labour in agriculture» (Oxford University Press, London 1935).

till till förbättrande av lantarbetarnas ställnågra förslag positiva åtgärder ning. Vid 1932 års väcktes tvenne likalydande motioner, nr I: 283 av riksdag herrar von Heland och Petterson samt nr II: 408 av herr Andersson i Dunker hemställdes om en rörande lantarbetarnas m. fl., i vilka allsidig utredning ekonomiska och sociala samt om möjligheterna till åtgärder för dess ställning förbättrande. Efter hemställan av vederbörande utskott (första kammarens andra utskotts utlåtande nr 7 och andra kammarens fjärde tillfälliga tillfälliga utskotts utlåtande nr beslöto kamrarna att avslå motionerna under motive- 5) att rörande ifrågavarande spörsmål redan påginge icke blott ring, utredning inom utan även andra håll, nämligen dels rörande jordbruksutredningen på till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden (bostadsutredåtgärder för och dels rörande underlättande av lantarbetarnas ningen landsbygden) till självständiga jordbrukare eller arrendatorer (sociala jordutredövergång ningen). Även vid 1933 års väcktes i samma syfte två likalydande motioner, riksdag nr I: 234 av herr von Heland m. fl. och nr II: 407 av herr Beck m. fl. Kamratnas vederbörande utskott kammarens andra och andra kammarens (första anförde i sina utlåtanden (nr 13 respektive nr 2), fjärde tillfälliga utskott) att det framförda önskemålet måste anses redan vara tillgodosett genom den , av som verkställts av att statsma.k-

utredning frågan, jordbruksutredningen,

terna visat ett starkt intresse för åstadkommandet av en förbättring av lant-

arbetarnas levnadsförhållanden samt att utskotten därför hyste den uppfatt-

att de som i av berörda kunde fram-

ningen, förslag anledning utredningar

komme att leda till i motionernas syfte. Av dessa skäl blevo läggas åtgärder motionerna efter hemställan av utskotten av kamrarna avslagna. I av av bostadsutredningen för landsbygden har sederanledning förslag mera dels den 28 1935 och den 26 juni 1936 utfärdats förordningar om juni i vissa delar av hälsovårdsstadgan i syfte att förbättra bostadsstanändringar darden dels av statsmedel till främjande av på landsbygden, beviljats bidrag landet och till förbättrande av bostadsförhållandena

byggnadsverksamhet på.

därstädes samt inrättats en lånefond för lantarbetarbostäder, dels ock antagits en lag den 26 juni 1936 om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter. Efter förslag av sociala jordutredningen, som bland annat erhållit i uppatt verkställa utredning rörande ökade möjligheter för lantarbetare drag m. fl. mindre bemedlade att erhålla egna jordbruk, hava vidtagits personer i för den statsunderstödda samt

ändringar grunderna egnahemsverksamheten

utfärdats kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet. I samband med stödåtgârdema för sockerbetsodlingen hava statsmakterna vissa åtgärder i syfte att de med denna odling sysselsatta arbetarna vidtagit skulle komma i åtnjutande av en skälig arbetsförtjänst. Omständigheterna härvidlag voro i korthet följande: I av att socker å världsmarknaden och därmed även anledning priset på i så att det föreligga fara för den inhemska soc- Sverige sjunkit lågt syntes

bestånd beslöt år 1930 att bevilja ett anslag för kerbetsodlingens riksdagen utbetalande av till betodlarna. I det till grund för förslaget ligpristillägg av utskottsutlåtandet uttalades, att utskottet förutgande, riksdagen godkända satte att de betodlare, som använde lejd arbetskraft för betskötseln och betunder 1930 icke erbjöde sämre villkor för detta arbete än vad upptagningen som i detta avseende i allmänhet hade gällt i orten under åren närmast före 1929. År 1931 fattade beslut om stöd åt sockerbetsodlingen i samma riksdagen form och därvid likaledes ett allmänt uttalande rörande betarbetarnas gjordes löner. 1932 man till en annan form för stödåtgärder, vilken alltsedan dess övergick bibehållits. Sockerfabriksbolagen tillförsäkrades monopol på införsel av socker mot förbindelse att dels ett visst sätt angivet sockerpris, dels tillämpa på till betodlarna vissa fastställda priser för betorna, dels ock inbjuda erlägga till av en viss areal för Under de två första åren, då denna teckning betodling. d. v. s. 1932 och 1933, vidtogos inga andra åtgärder för reglering tillämpades, av betarbetarnas löner än att vid stödets beviljande helt allmänt utreglering talades, att det från statsmakternas sida förutsattes, att betodlarna vid ant vändandet av arbetskraft icke tillämpade sådana lönesatser att det sociala lejd syftet med statens medverkan till betodlingens upprätthållande äventyrades. _ Från och med år 1934 har emellertid, under motivering att det under den tiden i en del fall inträffat att betarbetarna underbetalats, vid stödgångna fästs det villkor, att betodlare som tecknade betodlingskontrakt åtgärderna med i vilka de tillförsäkrades det av statsmakterna besockerfabriksbolagen slutade å betor samtidigt skulle avlämna en till statens sockerminimipriset nämnd ställd förbindelse rörande betarbetarlönerna. I denna förband sig betodlaren att, där kollektivavtal om dylikt arbete vore tillämpligt ej gällande ‘ eller betarbetaren erhölle ersättning enligt de i kollektivavtalet stadeljest i gade bestämmelserna, iakttaga vissa ackordspriset för sommarskötseln respektive Ackordspriserna voro, såvitt angår Skåne, bestämda på upptagningen. i av det i detta kollektivavtalet för rotfruktsskötsel grundval landskap gällande ehuru i förenklad För övriga landskap, där sockerbetsodling förekomform. mer, hava lägre ackordspriser fastställts. I kollektivavtalet stipuleras något ett visst tillägg till ackordspriset då skörden per hektar å betodlarens egendom överskrider viss siffra. Någon motsvarande bestämmelse ingick icke i den år 1934 av fastställda förbindelsen men har under följande år riksdagen av de mindre tillfredsställande verkningar, som denna skilj- I tillagts på grund aktighet mellan kollektivavtalet och statsmakternas reglering av betarbetar- 5 lönerna visade sig medföra. Förbindelsen innehåller slutligen en bestämmelse av innehåll, att därest vederbörande arbetare icke erhåller ersättning enligt de fastställda bestämmelserna är betodlaren att, där han ej inom viss av sockernämnden pliktig tid hava till arbetaren betalat vad som felas, efter anmoförelagd styrker sig av nämnden utgiva ett belopp motsvarande den felande ersättningen p dan

jämte 5 ränta, att av nämnden disponeras enligt av Kungl. Majzt medprocent delade föreskrifter. Tvister om tolkningen och tillämpningen av förbindelserna skola avgöras genom skiljedom.

VI. Statliga stödåtgärtler för jordbruket i Sverige.

I utredningsdirektiven har framhållits, att de av statsmakterna vidtagna åtgärderna till stöd för jordbruket utgöra en väsentlig anledning till att en statlig lönereglering för lantarbetarna kan ifrågasättas. Med hänsyn till detta förhållande lämnas här en kortfattad redogörelse för de olika stödåtgärderna, avsedd att giva en ungefärlig föreställning om åtgärdernas omfattning och betydelse. Beträffande det svenska jordbrukets ekonomiska läge och utveckling före jordbrukskrisen må till en början erinras om att det inhemska för prisläget jordbrukets viktigare saluartiklar under praktiskt taget hela 1920-talet varit direkt beroende av förhållandena på världsmarknaden. Under tiden efter världskriget har nämligen jordbruket utvecklats därhän, att av brödimport säd och fodermedel ägt rum samtidigt som en betydande export skett av smör, slaktdjur, fläsk och ägg. Åren 1929 och 1930 uppgick sålunda importen av vete till ungefär 1/s och av till omkring ‘/4 av förbrukningen inom landet. råg Det kan vidare nämnas, att smörexporten år 1929 utgjorde omkring 40 procent av den totala samt att cirka smörförsäljningen 30 procent av saluproduktionen av fläsk exporterades. Till följd av dessa omständigheter har prisläget på den internationella brödsädsmarknaden varit bestämmande för de priser som de svenska spannmålsodlarna erhållit, och de som priser utgått till exportörerna av animaliska jordbruksprodukter hava direkt påverkat prisläget för dylika produkter på den inhemska marknaden. På grund av dennas nära beroende av marknadsförhållandena utomlands blevo av verkningarna det prisfall jordbruksprodukter som rum i och med den interpå ägde nationella jordbrukskrisen mycket snabbt i Priserna skönjbara Sverige. på vegetabiliska jordbruksprodukter gingo starkt tillbaka redan under de sista åren av 1920-talet. Tidigast drabbades av Från sockerbetsodlingen prisfallet. 1924 till 1929 reducerades sålunda betpriset med närmare 60 vilket procent, medförde en minskning av odlingsarealerna och därmed av arbetstillfällena för betarbetarna i södra Sverige. Sedan 1925 ha även för prisrörelserna spannmål varit sjunkande. Åren 1929 och 1930 fick prisfallet brödsäd en på synnerligen våldsam karaktär, vilket hade till följd att spannmålsproduktionens räntabilitet hastigt undergick en stark Ännu 1930 var försämring. jordbrukskrisen lokaliserad till de större jordbruken i södra och mellersta Sverige, för vilka ett mera betydande saluöverskott av vegetabilier föreligger. De mindre jordbruken torde då ha haft av krisen. knappast någon känning Visserligen kan redan 1929 en viss försämring av anipriserna jämväl på

maliska produkter konstateras, men samtidigt sänktes också produktionskostnaderna till följd av sjunkande priser fodermedel, varför animaliepå produktionens räntabilitet sannolikt ej förändrades i nämnvärd grad. Prisfallet på spannmål stimulerade emellertid producenterna av brödsäd att öka animalieproduktionen. En bidragande orsak härtill var utan tvivel de förutnämnda reduktionerna av fodermedelspriserna. Den förändring i produktionsinriktning från vegetabilisk till animalisk saluproduktion, som man i viss mån kan tala om under dessa år, ägde rum samtidigt som en fortgående försämring av avsättningsförhållandena inträffade. Till en början gällde detta exportmarknaderna i Tyskland och där krisen inom den England, industriella produktionen resulterade i minskad efterfrågan på animaliska livsmedel och starkt fallande priser. Under senare delen av 1931 inträdde en försämring även av den inhemska marknaden för jordbruksprodukter, och från och med 1932 utsträcktes jordbrukskrisen jämväl till den animaliska produktionen. Prisfallet fick här ett synnerligen våldsamt förlopp. År 1932 hade sålunda smörpriset sjunkit till en nivå, motsvarande endast mer än något 60 procent av 1929 års pris, vilket medförde en av sänkning priset på produktmjölk från cirka 12 till 7 öre per liter. Även samt äggpriset priserna på. nötkreatur och svin reducerades lika starkt. Beträffande producentprisernas utveckling må i övrigt hänvisas till efterföljande över sammanställning priserna på viktigare saluprodukter i öre per kilogram.

=› Produkt- Konsum- -- Kor Svin A r l °t° , v Age kl. 1 mjölk tionsmjölkl kl. 1

1925-29 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2?/66 12‘? 22 158 64 110 1930 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18313 91 21 125 58 95 1931 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1911 78 21 106 48 59 1932 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1770 74 20 94 33 61 1933 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1728 85 20 90 35 59 1934 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1697 93 21 99 46 56 1935 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1569 100 21 114 57 83 1936 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1701 117 22 127 60 89

Prisrörelsernas nåddes sålunda med för brödsäd — bottenläge undantag på spannmålsproduktionens område hade nämligen statliga stödåtgärder vidredan från och med 1930/1931 — i allmänhet 1932/1933 och tagits budgetåret motsvarande 70 procent av Med kännedom om

ézirka förkrispriserna. pris-

utvecklingen på världsmarknaden är det ytterst sannolikt, att en ytterligare nedgång i priserna skulle inträffat även i om statsmakterna i Sverige, ej detta läge vidtagit några i att Det är åtgärder syfte stödja prisnivån. givet-

vis förenat med stora svårigheter att exakt det som i så.

angiva prisläge, fall skulle förefunnits, men en överslagsberäkning vid handen, att ger jordbrukarnas bruttoinkomster av försålda jordbruksprodukter vid oförändrad

saluproduktion i så fall ej skulle uppgått till 60 procent av motsvarande in-

komster i genomsnitt för åren 1925-1929, vilket skulle inneburit en total

‘ Debaljhandelsprisiefter avdrag av mjölkavgift.

64 inkomstminskning av närmare 400 miljoner kronor. Att verkningarna årlig av redan i det som faktiskt uppstod, voro synnerligen jordbrukskrisen läge, svåra, exempelvis därav att antalet årligen i konkurs försätta jordframgår brukare fördubblades från år 1930 till 1932. för jordbruksnäringens stödjande hava en efter en Begleringsåtgärderna tillkommit i akuta krislägen. Åtgärder vidtogos inom olika produktionsallteftersom det ekonomiska läget så erfordrade, i första hand till förgrenar, hindrande av prisfall, och vara av mer eller mindre tillytterligare avsågos art. I främsta rummet hava regleringsanordningarna inneburit att prifällig serna upprätthållits genom att utländsk konkurrens utestängts och den inhemska marknaden förbehållits inhemska produkter. När trots detta ett tillfredsställande prisläge ej uppnåtts hava åtgärder därjämte vidtagits att genom stöd åt eller på annat sätt minska saluöverskottet på den inhemska exporten marknaden. Stödåtgärderna hava därför haft karaktären av prisregleringar och endast i undantagsfall, såsom beträffande sockerbetsregleringen, har kontroll över produktionsvolymen vidtagits. Något enhetligt system av stödanordningar förefanns ej under de första krisåren. Från och med 1934 års riksdag hava däremot beslut om de olika stödanordningarna med undantag för sockerbetsregleringen fattats på en gång och i ett sammanhang. Statsmakterna ha därvid med hänsyn till den internationella utvecklingen på jordbruksproduktionens område sökt giva jordbruksstödet en enhetligare och varaktigare utformning samt koordinera regleringsanordningarna i syfte att vidmakthålla den avvägning mellan jordbrukets olika produktionsgrenar, som ansågs råda före krisen. Som mål för jordbrukspolitiken har man uppställt vissa angivna prislägen, vilka i regel satts i relation till medelpriserna 1925- 1929. 1936 års riksdag uttalade sig sålunda för att priserna skulle tillåtas variera från en lägsta nivå, som motsvarade 85 av medelpriserna procent 1925-1929, till en högsta nivå, som skulle ligga något över de nyssnämnda medelpriserna. 1937 års riksdag har uttalat, att utformningen av regleringsanordningarna borde ske med utgångspunkt från en prisnivå, ungefärligen motsvarande samma medelpriser, samt att priserna borde tillåtas fritt röra. sig inom 15 procent under respektive över denna nivå. _ Krisåtgärderna inleddes med 1929 års beslut om reglering av soclcerbetsproduktionen. Stödet utgick som förut berörts ursprungligen i form av subvention men har sedermera ändrats därhän, att sockerbolagen införsel-

tillerkänts monopol på råsocker under förutsättning att de tillämpa vissa för ett år i

sänder fastställda priser och bestämmelser i övrigt om inköpskvantiteter av betor. Betodlarna, som sålunda få sälja till sockerbolagen till fastställda priser, äro numera i sin tur skyldiga att tillämpa av staten godkända minimilöner för betarbetarna. Spannmålsregleringen., som beslutades första gången 1930, innebar till en början, att den inhemska marknaden i första hand reserverades för den svenska brödsäden. Kvarnarna hava sålunda ålagts att vid förmalning av vete eller råg använda svensk vara i den utsträckning, som fastställts av

har från och med skördeåret

staten. Med regleringen av spannmâlsimporten

staten härför inrättade till 1931 kombinerats skyldighet för att genom organ

all den kvarndugliga insom fastställdes för varje skördeår, uppköpa priser, som 1 Denna s. k. inlösningshemska brödsäd, salubjöds juni-1 augusti.

1935 års skörd och har härefter ersatts med skyldiggällde till och med garanti fastställda att het för staten att vid vissa prislägen stödja priserna genom

till en viss för âr kvantitet i den fria marknaden,

företaga uppköp begränsad

-en som emellertid ännu ej behövt tillgripas. En del av det överskott åtgärd,

som uppkom under de år inlösningsförutöver den inhemska förbrukningen,

en annan del har denaturerats och förfarandet var i kraft, har exporterats,

hava vissa kvantiteter De sammansålts som fodersäd. Slutligen lagrats.

ha beräknats till

förlusterna för det allmänna på spannmålsregleringen

lagda 715 kronor i och 15°9

93 miljoner kronor, varav miljoner prisfallsförluster kronor i lagringskostnader.

miljoner område hava i allmän-

På animalieproduktionens regleringsanordningarna

och lämnat stöd åt exporten. Genom het inneburit, att staten reglerat importen

har en oförändrad produktionsreglering av foderpriserna därjämte någorlunda

Det första beslutet om fattades 1932 och volym eftersträvats. stödåtgärder

och tillverkningen av mejeriprodukter. Mjölk-

gällde mjölkprodulctionen

utformats innebär först och främst i regel försådan den numera regleringen

av och Vidare utbetalas pristillägg

bud mot import mjölk- mejeriprodukter.

motsvarande skillnaden mellan det inom landet fastställda å exportsmör,

erhålla. År 1933 utbetalades i pristillägg priset och det pris exportörerna

av smör 97 kronor, 1934 267 miljoner för export sammanlagt miljoner

1935 149 kronor och 1936 9°6 miljoner kronor. Med mjölkkronor, miljoner

har i att få till stånd en utjämning mellan priset regleringen övrigt åsyftats

och som användes för framställning av på konsumtionsmjölk priset på mjölk,

För detta ändamål avgift å all i riket saluförd mejeriprodukter. uttages

Nämnda för närvarande till 2 öre för kilogram. Det bemjölk! avgift uppgår

användes dels till å produktmjölk och lopp som härigenom inflyter pristillägg

med och en del av de medel som

dels för att tillsammans margarinaccismedel

skatt finansiera smörexporten.

inflyta genom på oljekaksfoder

genom

hållas sedan 1933 dels im-

Priserna på slaktdjursmarknaden uppe

och dels att staten subventionerar och

portrestriktioner därigenom exporten

medverkar till en av olika marknader så att de svenska utjämning priserna på

erhålla samma oavsett vilken marknad förfläskexportörerna betalning på

Därest bacon i England, som under senare säljning äger rum. priserna på

får av överstiga de inhemska fläsktillämpat kontingentering baconimporten,

tillsammans medel

priserna, inbetalas prisskillnaden till en fond_, vilken med

som och vissa fodermedel aninflyta genom slaktdjursavgifter avgifter på

att av fläsk, levande svin och nötkreatur till

vändes stödja exporten mark-

1 dock ej inom vissa orter och områden och ej heller för mjölk Mjölkavgift uppbäres från bruknmgsdelar, varå regelmässigt hållas högst 2 kor, i den mån mjölken iörsäljes

av producenter direkt till konsumenter.

1154 31 5

66 nader med priser än de inhemska eller vid tidpunkter, då fläskpriset lägre utomlands är lägre än på den svenska marknaden. Det kan i detta sammanatt år 1934 tillfördes den ovannämnda fonden cirka 3 miljoner hang nämnas, kronor i exportprisvinster bacon. Samma år utbetalades omkring 713 000 på kronor för nötkreatursexport. År 1935 utbetalades i pristillägg för export av bacon omkring 12 miljoner kronor och för export av nötkreatur cirka 742 000 kronor. År 1936 voro motsvarande utbetalningar 862000 kronor respektive 226 000 kronor, varjämte för export av levande svin till Tyskland utbetalades cirka 434000 kronor. Stödåtgärderna för äggproduktionen, vilka tillkommo första gången 1934, 11a utformats efter i huvudsak enahanda grunder som slaktdjursregleringen. Importen har begränsats, och exporten lämnats stöd. Kostnaderna för äggexporten belöpte sig under 1934 till cirka 326 000 kronor, under 1935 till 705 000 kronor samt under 1936 till 761 000 kronor. Fodermedelsregleringen, som inleddes med 1933 års beslut om oljekaksskatt, har inneburit för vissa foderslag införandet av import- och försäljningsavgifter, för andra därjämte direkt reglering av införseln, och har sålunda medfört högre priser å utländskt kreatursfoder. Härigenom har följaktligen animalieproduktionens omkostnader fördyrats, vilket medfört en avsedd begränsning av produktionen.

VII. Kollektivavtal inom jordbruket i Sverige.

*För kollektivavtalen inom jordbruket i Sverige äro de mellan de båda huvudorganisationerna, Svenska Lantarbetsgivarnes Centralförening och Svenska Lantarbetareförbundet, samt dessas underavdelningar upprättade avtalen av grundläggande och helt övervägande betydelse. Dessa avtal äro baserade på ett riksavtal mellan de båda huvudorganisationerna rörande s. k. allmänna bestämmelser samt särskilda lokalavtal för de olika, med landskap eller län i huvudsak sammanfallande distrikten, vilka avtal under huvudorganisationernas medverkan deras underavdelningar och innehålla upprättatsav bestämmelser om löner, särskilda ersättningar, övertidsersättning m. m. Riksavtalet och lokalavtalen äro tillämpliga allenast i anslutning till varandra och enligt föreskrift i riksavtalet endast för personliga arbetsavtal, som ingås mellan medlemmar av huvudorganisationerna eller deras underavdelningar. För avtalens direkta tillämpningsområde är således organisationernas omslutning avgörande. Arbetsgivareföreningens medlemmar torde huvudsakligen vara sådana jordbrukare, vilkas åkerareal överstiger 50 hektar. I synnerhet på senare tid har emellertid även ett relativt stort antal mindre jordbrukare anslutit sig. Föreningens medlemsantal i början av juni 1937 samt arealen av den av medlemmarna brukade jorden framgå av uppställningen å. sid. 67, vilken även angiver förhållandet mellan organiserade och oorganiserade arbetsgivare inom

Gm Sm oow Sm Sw com

comm

nu.

mama

83 83 os: 83 $3 83

:så ...vunnen -..grå §5 .:._ooa .Amman

9:3

35V

Sm in fa ram

PN.

.ram rä ...mm .än Sm va”

å .ä

.mw__au:w_

»maa å: ...ä :ä

:mami

u.w._oxm.m__.=m=S

n.

Sw som rs

.

. nu: ...mm ?ha än se. ?E än ...ä ...s ä: 9% rm.

_:.w_:_§:=

En.

?Nm

S å

:8 ä: på »ä ?ma ...ü än p.:

waama

ox; .än ...än

:än .§8 mfimm

.än SE å:

II|II||

2 am m_ ä

än

aEE=m

E5323

2 2 mm mm ow

man

0a E

.um a: .i ä... än me..

E.:

b|||›

.än moa ma.. 8...

mama mamma

ms.

oäm mån ma? 83

§

,§2 33a

.S4 å?

aa ma aa ä

:ca Sa .ida

I|II|›II|I.F

N.

uuE3.mw£:u=_.E

ma aa mm ma mm mm wa s

En Ea as

Esau:_:o

oü

€

m:

%.S_m£3.§e__£

.85 .om

mmnamnaqnh

mom mom

man

mm.

mwwa

BN

.så

.å

S3 wmaa. ma.:

ä.

$1:

.5: å:

.§A-oo~\om

ma ä

.mama

I)|I»IDI|?b.

.amma

a m w m

mm á aw ä å ä wa

.nu 9: «E am. £00

amuwpoaoauu

_:=_. ä mm |

as omm mmm

:5. m: mä ...mm

oxå ...än ma.: ax;

neøuasma

.än

Eaomuowas

.å

m m w a u m w m

E 2

as

o.. E z

.un 8a

:små: mmm Sw ma mm: own 8» a: om» mä

mwwmh

ouabmmmaunas

»|I.IF› m8.: »så

«Baum amma: sä:

a nå_ 2

ä am mm mm 2 s mm a D. E

EG

$_..._m£=2£

goa... mm: m: mom

ass

2:a än

.Små ma? om? :wow

...SE ...masa Rafi SSA §2

.än

.Så

ma mw 2

mdadd

S ü

-FIE

OOH

asså

so.:

am mm E. om

mmm av

ä

o: Em ...mm a: maa sm

.8w .am a.

mo.:

am ak

mmmm wmam

wmmmm

än

«Sm

amoma momma anus

ä:

§3 8.2: 83a §2

z

.§_..é.m:Ex=.~m

.SE fie

:oaâuêo

ü wa.

mä

oo—.|on

snaøanøø

S ä

.om

uaam

.H4 ...Ja 0.5

.ansa ...Bag

-:.a8 € .§.H

-maoA.:$n.a.H .m...wn.d3d.a.H -m..o.~H2aa.H

mwnopwaøö

-mfi5.§o:a.u

-%w$...§=3 mamqdafiaaafl -ammaonnaaøsua

.o.§mwmuonH3na.H

unanounu

.o

.onsåwmoonanwaøana

a

maufiaaafl

masa

mnednmfiazafl

.

-mmoxm

=oEa:_§.._a_3

mamma ...Sam mama

m£n¢uo.«oua3wmaonua m=Eo5o§_.n..£B mnEo..82a£mm$e.

mamma mama canon

a.

maâsmnzsâwaog

mama

ma.a2£o:Em

mama

mnEos%.sv... waE2£o§_m mE8§2azm m:E2aoS

.S_mw5:caSum.m

mBaoma

aasoroakmö

& A

mnowfimmaom axmvaflfinnm %§§m§mo

mmE.3SHm

mamman;

mmnsaaama mmuoaønaaw maEaaaaaaD mm.Hoa_mJ.~

a a

mvøaaøoö damøüaw

mnoø

naåaáva o..3w.~O

.o

68 \

Svenska Lantarbetareförbundets medlemsantal i februari 1937 samt träffade separatavtal med oorganiserade arbetsgivare.

Soparatavtal berörande följande antal Distrikt

M:11]t:llns-

arbetare

:äga:

Uppland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . L. . . . . . . . . . . . 4 554 9 71 Södermanland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . , 4 586 25 218 Östergötland .. . 3 651 23 123 Småland . . . . . . . 756 6 77 Gotland . . . . . 198 10 25 Blekinge . . . . . . . . . . . . . . . . . . 352 1 6 Skane . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 488 12 91 Halland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 976 2 5 Västergötland (inkl. Bohuslän och Dalsland) . . . . . . . . . . . . . . 1 428 27 190 Värmland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 831 47 339 Närke . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 937 15 122 Västmanland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 625 35 238 Dalamna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 427 l 14 153 Norrland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 454 I

Summa 28 263 228 1 658

de högre storleksklasserna samt det antal arbetare som enligt uppgifter lainnade av socialstyrelsen vid 1936 års berördes av de särskilda lokalutgång

avtalen. v

Lantarbetareförbundet hade i början av juni 1937 cirka 31 000 (i februari

1937 cirka 28 000) medlemmar. de olika distrikten Fördelningen på framgår i av uppställningen här ovan. Mellan huvudorganisationerna har vidare ett särskilt avtal för upprättats

Skåne rörande sommarskötsel och av sockerbetor och foderrot-

upptagning frukter. Enligt socialstyrelsens ovanberörda uppgifter berör detta avtal cirka 1

35 000 arbetare. Denna siffra torde emellertid omfatta med

samtliga dylikt

i

arbete sysselsatta arbetare i Skåne, av vilka flertalet äro Genom oorganiserade.

de av statsmakterna i samband med stöd för

sockerodlingen vidtagna åtgär-

för vilka i det hava

i

derna, föregående närmare redogjorts, samtliga sockerbets-

arbetare tillförsäkrats löner som i huvudsak motsvara de i kollektivavtalet upp-

tagna lönerna.

j Vidare har lantarbetareförbundet eller dess träffat dels

underavdelningar

I

ett särskilt kollektivavtal med en i

självständig arbetsgivareförening Blekinge,

Lantmännens i och dels med

arbetsgivareförening Blekinge län, separatavtal

ett antal oorganiserade lantarbetsgivare i olika delar av landet.

j Av de till i anslutna 37 äro *

arbetsgivareföreningen Blekinge egendomarna

2 över 200 hektar, 2 mellan 100 och 200 hektar, 5 mellan 50 och 100 hektar

samt 28 under 50 hektar. Av det med denna förening slutna avtalet beröras enligt socialstyrelsen cirka 650 arbetare. ,De separata avtalen och därav berörda arbetares antal framgå av ovanstående tabell. j . Nu gällande r i k s a v tal är upprättat den 14 oktober 1936 och till gäller

och med den 31 oktober 1938. Ur avtalets innehåll må delar här åter-

följande

givas:

Riksavtal

1. mellan organisationer, sammanslutna i Svenska Lantarbetsgivarnes Central-

förening å ena, samt Svenska Lantarbetareförbundet för dess distriktsorganisationer å andra sidan. § l.

Avtalets giltighets- och tillämpningsområde.

r 2. Detta kollektiva riksavtal äger giltighet endast i samband med mellan ovan berörda parter ingånget kollektivt lokalavtal, innehållande arbets- och löne- m. fl. av förhållandena i olika orter betingade bestämmelser. 3. Nämnda tvenne avtal äga tillämpning för de personliga arbetsavtal, skriftliga eller muntliga, vilka ingås mellan medlemmar av ovan angivna organisationer.

§ 2.

Personligt avtal om anställning.

4. Om anställning äga arbetsgivare och arbetare att fritt överenskomma. Dylik överenskommelse —— avtal -- om endera så önskar, avpersonligt skall, parten fattas skriftligen.

5. Jämväl i andra frågor, liggande utanför gränserna för detta riksavtal eller vederbörande lokalavtal, må det stå arbetsgivare och arbetare fritt att bestämma i det personliga avtalet. Innehållet i detta avtal får dock icke stå i strid med bestämmelserna i riksavtalet eller lokalavtalet. , Denna bestämmelse må dock ej hindra arbetsgivare och arbetare att träffa s överenskommelse om annan sammansättning av arbetarna tillkommande förmåner i än vad i lokalavtalet är föreskrivet, varvid dock skall iakttagas, att det sammanlagda värdet av arbetarnas förmåner icke understiger det sammanlagda värdet av förmånerna enligt lokalavtalet.

Utan hinder av vad som stipulerats beträffande uppsägning av gällande personliga avtal, skola lönebestämmelserna i det mellan arbetsgivaren och arbetaren upprättade personliga avtalet automatiskt upphöra att gälla vid den tidpunkt, då det kollektiva avtalet träder ur kraft.

§ 5.

Arbetares allmänna åligganden.

13. Samtliga vid samma arbetsplats anställda fullgoda arbetare utom chaufförer, snickare, smeder och andra arbetare, vilka ej deltaga i egentligt jordbruksarbete eller vilka anställas för tillfälligt behov (i regel kortare tid än två månader i följd), äro skyldiga att, då arbetsgivaren så påfordrar, vid behov, såsom vid sjukdom, å fridagar, vakans m. m. dylikt, i tur och ordning utföra annan arbetares åligganden, e ävensom att eljest, då enahanda omständigheter eller trängande fall därtill föranleda, verkställa anvisat arbete, även om detta icke skulle ligga inom ramen av hans ordinarie arbete. i , Det åligger ersättaren att utföra samtliga den ordinarie arbetarens sysslor, i den l mån dessa ej utgöra specialarbeten, som ligga utanför arbetarens kompetens. l, Vid sådant utbyte, som här ovan sägs, må minskning av arbetares i det personliga avtalet bestämda avlöning icke äga rum. Om vid sådant utbyte arbetarens j

l dagliga arbetstid å söckendagar blir förlängd eller sön- och helgdagstjänstgöring

påkallas utöver vad till arbetarens egen tjänst hörer, skall han, därest arbetet ifråga varar kortare tid än 2 veckor i följd, för överskjutande arbetstid ha rätt till er-

den tid, som erfordras för djurens rationella arbete, som innefattar djurskötsel, vilken med nedan nämnt undantag, icke får överstiga 9‘/2 skötsel och vård, tid, timmar Vid helårsanställning må, därest arbetsgivaren före tjänsteårets per dag. så påfordrar, den ordinarie arbetstiden under högst sex av tjänsteårets början månader kunna utsträckas till tio timmar per dag, varvid motsvarande avkortning skall ske under motsvarande antal månader. av den dagliga arbetstiden 18. III. Mjölkerska. Den ordinarie arbetstiden utgör den tid, som åtgår för mjölkningen. Där mjölkningsmaskiner ej användas, kan mjölkerska icke åläggas att mot sin vilja mjölka mer per dag än 150 liter vid tre gångers mjölkning.

§7.

Övertidsarbete.

eller hans ställföreträdare att av arbetare påfordra 19. Arbetsgivaren äger rätt arbete å annan tid än den ordinarie arbetstiden i den utsträckning lag medgiver. Sådant arbete är övertidsarbete, vanligt övertidsarbete eller nattarbete. nämligen Till nattarbete hänföres övertidsarbete under tiden mellan kl. 21 och kl. 5. Med nattarbete likställes i lönehänseende arbete under sön- och helgdagar. Å samt sön- och skall övertidsarbete begränsas till arbeten lördagar helgdagar för sådd och skörd och sådana andra arbeten, som av nödvändighet påkallas för driftens normala och ostörda och sålunda icke utan olägenhet kunna uppfortgång skjutas till ordinarie tid. För övertidsarbete enligt i lokalavtalen närmare anutgå-r särskild ersättning givna grunder. 20. Som övertidsarbete räknas icke den tid, djurskötare utöver den ordinarie arbetstiden skötsel och tillsyn, såsom vid förlossning och sjukdom ägnar djuren ävensom dock att beträffande sistnämnda arbete arbetstiden under inga vallning, effektiv arbetstid förhållanden får uppgå till mer än 10 timmar per dag.

21. Övertidsersättning utgår icke:

den ordinarie arbetstiden behöver tillsättas vid inträffad a) för tid, som utöver såsom eldsvåda, översvämning, kreatursfarsot eller dylikt; olyckshändelse, arbete utöver ordinarie arbetstid, som icke påkallats av arbetsgivaren b) för eller hans företrädare,

§ 8.

Ledighet och fridagar.

22. Alla arbetare, som icke äro av djurskötsel förhindrade, erhålla ledighet den kl. 12 middagen och midsommar-

1 maj ävensom efter jul-, nyårs, påsk-, pingst-

aftnar. Om arbetare av djurskötsel ej kan beviljas således nämnd ledighet, på grund erhåller arbetaren, där kontantersättning ej utgår enligt lokalavtalens bestämmelser rörande ersättarelön, motsvarande ledighet å annan tid, varom överenskommes med arbetsgivaren. 23. För deltagande i allmänna val och kommunala uppdrag erhåller arbetare, som dagen förut därom gjort framställning till arbetsgivaren eller dennes

senast

ställföreträdare, erforderlig ledighet. Arbetare, ârs- eller månadsavlönad, som på grund av offentligt uppdrag ej är i tillfälle att fullgöra honom åliggande arbete, skall själv svara för de kostnader, som bliva en följd av att annan arbetare måste utföra ifrågavarande arbete. 24. Utöver i punkterna 22 och 28 angiven ledighet äger arbetare rätt att utan avdrag på lönen erhålla följande ledighet:

A. Djurskötare, efter val, enligt följande alternativ: . arbetsgivarens I. var tredje sön- och helgdag d. v. s. en dylik fridag efter utgjort ordinarie

arbete å två närmast föregående sön- och helgdagar, samt därjämte sammanlagt tolv fridagar om året; II. d. v. s. en dylik efter ordinarie var fjärde sön» och helgdag, fridag utgjort arbete å tre närmast föregående sön- och helgdagar, samt därjämte sammanlagt 18 fridagar om året.

B. Övriga manliga arbetare. V

l) Årsanställd, statavlönad eller månadsavlönad arbetare och årsanställd i a I kost under om året. 1 u arbetare i husbondens sammanlagt sju helgfria dagar arbetare och arbetare i husbondens kost, anställda för kortare 2) Statavlönad tid än ett år, som varit i arbete hos samma arbetsgivare minst 6 månader, under om så önskas sammanhängande helgfria dagar om året. fyra, arbetare, som fyllt 18 år och som, räknat från den 1 november 3) Timavlönad år, under minst 6_ månader i följd eller under sammanlagt föregående antingen minst 6 månader av 8 varit och fortfarande är i arbete hos samma arbetsgivare, under om så önskas, sammanhängande, helgfria dagar om året. fyra, Timavlönad arbetare, som fyllt 16 men ej 18 år, erhåller under samma betingelser två dagars ledighet. C. Kvinnliga arbetare. Till grupp B3) hänföres även kvinnliga arbetare, och skall för sådan arbetare ledighetsersättning beräknas efter genomsnittet av per dag under närmast föregående sex månader intjänad kontant lön.

§ 9.

Avlöning.

28. I de lokala avtalen skola fastställas minimilöner för: _ a) fullt arbetsför, duglig och yrkesvan manlig arbetare, som fyllt 18 år, och b) fullt arbetsför och duglig kvinnlig arbetare. Dessa minimilöner utgå efter arbetsgivarens bestämmande antingen: a) i form av naturaförmåner (hel eller delar av stat) jämte kontant lön eller b) i form av enbart kontant lön. 29. Arbetare, som icke uppnått 18 års ålder, ävensom arbetare med nedsatt arbetsförmåga betalas efter överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetaren. 30. Vid arbetarens anställande fastställd avlöningsform får under löpande

tjänsteâr icke utan arbetarens medgivande ändras.

31. Arbete, som utföres på ackord, betalas efter överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetaren. Kan överenskommelse om ackord ej träffas, utföres arbetet, om arbetsgivaren så påfordrar, mot arbetarens ordinarie timlön.

§ 10.

Särskilda bestämmelser om naturaförmåner.

32. Till arbetare upplåten bostad skall vara sund och i övrigt i gott skick samt kunna hållas väl uppvärmd. Familjebostad skall bestå av 2 rum och kök eller 1 rum och kök med tillsam» mans en golvyta av minst 35 kvm och därutövernödiga eller vindsut-

garderobs-

rymmen för förvaring av kläder. Såsom golvyta anses icke det utrymme, som upptages av garderober, skafferier eller andra därmed jämförliga byggnadsanordningar, vilka upptaga golvytan till mer än 15 meters höjd från golvet. Där sådant bostads-

utrymme ej beredes, ersattes bristande utrymme med 10 kronor per år och felande

fullt 3›tal kvm golvyta. Anspråk på ersättning för felande golvyta kan, för att vinna beaktande, endast göras gällande för löpande tjänsteår och utbetalas ersättningen i efterskott.

Till skall höra av fullgod beskaffenhet för familjebostad nödiga utrymmen och matvaror, vidare eller del i förvaring av potatis, spannmål Vedbod, tvättstuga sådan, hemlighus samt svinhus och rum för höns. Till skall vidare höra visst trädgårdsland, varå om möjligt skall familjebostad finnas bärbuskar och fruktträd. Saknas dylika, tillhandahålles vid arbetarens begäran därom buskar och träd av arbetsgivaren för plantering, där så lämpligen ske kan, å trädgårdslandet. I övrigt skall beträffande bostad gälla hälsovårdsstadgans bestämmelser. Bostaden med vad därtill hörer, ävensom trädgårdslandet, skall av arbetaren väl vårdas och vid avflyttningen avlämnas i väl rengjort skick. Arbetaren är skyldig att under vegetationstiden hålla hönsen innestängda. i husbondens kost är berättigad till egen säng med sängkläder i varmt Tjänare och snyggt möblerat rum. Där ledning för elektrisk ström finnes inledd i arbetarebostad, eller sådan vid i övrigt elektrifierade gårdar utan oskälig kostnad kan inledas i arbetarebostäder, skall strömmen få av arbetaren utnyttjas mot erläggande av i orten gängse pris för belysningsström. Där mätare ej finnes, kan överenskommelse träffas om ersättning för belysningsenhet. Arbetare med lönebostad må ej utan arbetsgivarens medgivande mottaga hyresgäster eller hos under längre perioder hava främmande personer inneboende.

sig

33. I naturaförmånerna ingående potatisland skall anvisas å för ändamålet tjänlig jord, som genom arbetsgivarens försorg skall gödslas och brukas på samma sätt som för gårdens egen potatis. sättningen liksom upptagningen av potatisen, som skall ske å därför lämplig tid, och vartill få nyttjas gårdens dragare, sker genom innehavarens av potatislandet försorg eller å hans »egna tid» och åligger det honom att under växttiden hålla potatislandet liksom även trädgårdslandet väl rent från ogräs. Potatislandet får ej utlämnas till ovidkommandes bruk. 34. I staten ingående spannmål skall vara av gårdens bästa osorterade kvalité, väl rengjord (kvarnkvalité). 35. Med de vedsortiment, som i vissa lokalavtal benämnes kastved respektive osorterad barrved avses, där ej annat följer av bruk eller sedvänja i orten, minst sådan kvalité, som motsvaras av »pannved» enligt av byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning utfärdade bestämmelser och skall, där ej särskilda hinder möta, vara avverkad och upphuggen föregående vinter. Veden skall lämnas fritt hemforslad till arbetarens Vedbod. 36. Spannmål och mjölk, för vilka arbetaren ej har bruk, kunna, om arbetsgivaren så medgiver, utbytas motkontanter, varvid arbetaren skall tillgodoräknas samma pris, som arbetsgivaren debiterar arbetarna vid förekommande inköp av spannmål och mjölk. 37. Arbetare, i vilkens löneförmåner spannmål och mjölk ej ingå, äger, för så vitt förråd därav finnes vid gården, rätt att för egen förbrukning inköpa dylika produkter efter gällande marknadspris. Samma rätt tillkommer även arbetare i med stat, för vilkens familj denna befinnes otillräcklig. 38. Arbetare, i vars löneförmåner ingår bostad, har rätt till erhållande av halm eller torvströ till lega. 39. Arbetare, i vilkens löneförmåner ingår statspannmål, erhåller fria kvarnskjutsar.

§ 11.

Avlöningens utbetalande.

40. Den kontanta årslönen fördelas sålunda: _

a) för arbetare anställd som kreatursskötare eller arbetare med huvudsaklig sysselsättning som kreatursskötare med ‘/12 per månad.

b) för andra arbetare: årsanställda: med 55 procent under sommarmånaderna (1 april-30 september) och 45 procent under vintermånaderna (l oktober-3l mars), som enligt ovanstående faller på sommar- respektive vinterc) Den del av lönen halvåret fördelas lika på halvårets olika månader. Utbetalning av kontant lön sker minst en gång varje månad. Sker ordinarie utbetalning en gång i månaden, .äger arbetare rätt att erhålla förskott 14 dagar därefter. I avlöningsförmånerna , ingående spannmål utlämnas månads- eller kvartalsvis i förskott någon av de tre första dagarna i månaden, respektive kvartalet. 41. Anspråk på lön eller andra förmåner enligt avtalet skall för att vinna beaktande göras gällande senast två månader efter förfallotiden.

§ 13.

Liikarevdrd, sjuk- och olycksfallsersdttning m. m.

44. Fri läkarvård av gårdens läkare eller av tjänsteläkaren i orten åtnjuter: a) varje på viss tid, dock minst en månad, anställd arbetare, b) tills vidare anställd arbetare, som utan avbrott under minst en månad arbetat hos arbetsgivaren, c) årsanställd, med lönebostad försedd arbetare, och dennes hustru (hushållerska) samt hemmavarande barn under 15 år, som ej hava arbete hos annan arbetsgivare. . 45. Vid bortovaro från arbetet på grund av sjukdom behåller arbetare, som fyllt 18 år, och som har tjänstebostad, så länge anställningen varar, innehavda i löneförmåner av bostad, bränsle och potatisland. i Årsanställd, statavlönad arbetare, som varit i hos vederbörande arbets-

arbete j

givare minst en månad, är dessutom berättigad att vid egen sjukdom bibehålla i

övriga löneförmåner (stat, kontanter) under en tid av minst två månader. 46. Vid olycksfall i arbetet utgår ersättning enligt lag; dock skall vid sjukdom, föranledd av sådant olycksfall, bestämmelserna i näst föregående moment i tilldelar Till statavlönad arbetare, som råkat ut för olycksfall, utlämpliga iakttagas. betalas vid det fall, att lagenlig sjukpenning utgår, dock icke större del av den kontanta lönen, än att summan av denna och sjukpenningen icke överstiger den för , arbetaren kontantlönen före I utgående olycksfallet. 47. Skyldighet för arbetsgivaren att bestrida kostnaderna för läkarvård m. m. eller att utgiva lön, som i denna paragraf sägs, föreligger ej, om den sjuke (den förolyckade) kan anses själv ha varit vållande till sjukdomen (olycksfallet) eller om sjukdomen (olycksfallet) inträffat på grund av uraktlåtenhet att rätta sig efter

meddelade föreskrifter eller förbud.

48. Fria skjutsar tillhandahållas arbetare, då så rimligen kan påfordras,

I. a) vid sjukdom, som drabbat arbetaren själv, hans hustru (hushållerska) och barn under 15 år, som ej hava arbete hos annan arbetsgivare, för läkarebesök hos

den sjuke, b) vid barnmorskebesök hos arbetarens hustru, samt för henne med barn vid vaccinering; II. till och från närmaste allmänna trafikmedel — buss -- för järnväg, ångbåt, ovan angivna vid sjukbesök hos läkaren och vid resa för intagning å samt personer från hustru utskrivning sjukhus (för arbetarens barnbördshus). Skulle överflyttning av den sjuke från ett transportmedel till ett annat ej kunna äga rum utan risk för sjukdomens förvärrande, skall, därest läkare, församlingens sjuksköterska eller annan i kompetens jämförlig person, giver föreskrift om att överflyttning ej må äga rum, kostnaderna för hela transporten av arbetsgivaren betalas. . .

Vid jordfästning av arbetare, hans hustru, (hushållerska) och barn under 15 år, som ej hava arbete hos annan arbetsgivare, tillhandahållas, då så rimligen ›kan påfordras, fria skjutsar genom arbetsgivarens försorg. 49. Vid varje egendom skall å. såväl huvudgård som eventuell utgård genom arbetsgivarens försorg förbandslåda finnas tillgänglig.

§ 16.

Arbetsfred.

Under den tid detta avtal äger giltighet och tillämpning får icke något som helst störande ingrepp i arbetets gång förekomma; sålunda får icke vare sig strejk, blockad, lockout, obstruktion eller bojkott av någondera parten tillgripas.

§ 17.

Avtalets giltighetstid.

54. Under § l given förutsättning skall detta avtal gälla och tillämpas från och med den 1 november 1936 till och med den 31 oktober 1938. 55. Uppsägning av detta avtal skall vara verkställd senast tre (3) månader före avtalstidens utgång, varförutan avtalet är förlängt med ett år i sänder. Uppsägning av avtalet skall ske skriftligen hos vederbörande organisation och i rekommenderad försändelse, som skall avgå senast å den sista dagen för uppsagnmg. Därest avtal skall i samband nytt önskas, med uppsägningen avlämnas förslag till sådant. Önskar motparten upptaga förhandlingar om nytt avtal, skall motförslag vara avlämnat senast två månader före avtalstidens utgång, och skola förhandlingarna taga sin början senast 10 dagar efter det motförslaget avlämnats.

De uteslutna delarna av avtalet innehålla bestämmelser om av

uppsägning personliga arbetsavtal, arbetets ledning, arbetares antagande, föreningsrätt, arbetares allmänna åligganden, arbetstidens förläggning, raster, förläggning tillhandahållande av redskap, flyttningsersättning, av

E av semester, behandling

m. m. tvister

De nu gällande l o k a l a l ö n e a v t a l e n äro dagtecknade samma som dag riksavtalet men deras giltighetstid är endast ett år, till och med den 31 oktober 1937. Innehållet i dessa återgives i följande Inom sammanställning. parentes har angivits motsvarande lönebelopp och kvantiteter av naturaförminer i närmast föregående avtal såvida skett; dock måste framhållas ändring att de tidigare avtalen icke i allo korrespondera mot de nu gällande, särskilt icke beträffande timlönerna, varför de inom parentes angivna siffrorna icke giva en fullständig uppfattning om de förut gällande lönerna.

Distriktsavtalen.

- A. För Kalmar

Gotland, Halland, län, Skaraborgs län, Skåne, Södermanland,

Uppland, Värmland, Västmanland, Älvsborgs län, Örebro län och Ostergötlands län

. ha följande lönebestämmelser fastställts: /

Naturaförmåner. a) I hel stat. ingå följande naturaförmåner per år: Älvs- ..

lzxntirtzmo

Kalmar bugs’ Örebro sörmfand Up-Phmd

Skåne Halland Göteborg _ o. Vast- o. Oster- Gotland I.. an sk 1.,“ a o. Bohus ara.. manland götland b orgs lan län kg. kg. kg kg. kg. kg. kg. kg. kg.

Rag . . . . 700 720 900 . 600 600 500 (600) 500 (600) 500 (600) 800 Vete . . . . 100 180 200 300 300 400 (300) 400 (300) 400 (300) 300 Korn . . . . 600 - - 200 - —- 100 200 -- Vårsad .. —— — — ——- 450 450 - — - — 450 250 200 - - 300 200 250 Blandsiid Arter. . . . - - 50 —- — 50 50 —-

Enligt vissa avtal må korn utbytas mot havre, blandsäd mot korn eller havre j samt ärter mot vete. 1 460 (1 280) liter oskummad efter arbetsgivarens val middags- eller mjölk, kvällsmjölk, som utlämnas med 4 liter per dag. Vid det personliga avtalets ingående kan överenskommelse träffas om utbyte av l liter oskummad mjölk mot 3 liter skummad. I Kalmar län har till förestående bestämmelse tillagts följande: »eller efter arbetsgivarens val 1 275 (1 095) liter oskummad och 730 liter skummad mjölk per âr». För Skåne har stadgats om utbyte av 1 liter oskummad mjölk mot 2 liter skummad. Ej statavlönad arbetare, som har lönebostad eller eljest är fast anställd, skall äga rätt att för eget behov i medeltal per dag inköpa högst 3‘/2 liter oskummad mjölk till ett pris av högst 15 öre per liter.

b) Bostad m. m. 0

Halland, Skåne, Uppland, Älvsborgs län och Östergötland: Trädgårdslandet

skall utgöra cirka 3 ar. Kalmar län och Gotland: Trädgårdsland, där sådant finnes eller utan arbetsgivarens oskäliga betungande kan åstadkommas.

c) Potatisland: Skaraborgs län, Södermanland, Västmanland, Värnzland, Örebro län: Potatisland och trädgårdsland om tillsammans 15 ar. ‘

Skåne, Halland och Älvsborgs län: 1 200 sträckfamnar, där ej annan överens-

kommelse träffas. Kalmar län och Gotland: 1 200 sträekmeter och 6 hl potatis. Uppland: 15 ar.

Östergötland: 15 ar, arbetsgivaren dock obetaget att träffa överenskommelse

med sina arbetare om mindre areal med eller utan tillägg av viss kvantitet potatis i stat.

d) Bränsle: Halland: av god beskaffenhet, till husbehov, utgörande 60 hl torv, 5 kbm kastved och 2 lass risbränsle eller ock annat bränsle av därmed jämförlig myckenhet. Kalmar län: lö kbm osorterad kastved (i huvudsak lövträdsved) eller däremot svarande kvantiteter annat bränsle, dock minst 5 kbm osorterad kastved. 1 kbm osorterad kastved anses motsvara antingen 1‘/3 kbm barrved eller ett parlass risbränsle eller 2 kbm yt-, ribb- eller grenved.

VIII. Löneläget och lönevariationerna inom jordbruket!

För bedömande av verkningarna av ett införande av lagstadgade minimilöner för jordbruksarbetare samt för ett ståndpunktstagande till de olika möjligheterna för en sådan lagstiftnings utformning är det givetvis av stor vikt att äga en så noggrann kännedom som möjligt rörande löneläget och lönevariationerna inom jordbruket under nuvarande förhållanden. Med hänsyn härtill och då förut tillgängligt statistiskt material är mindre tillfredsställande för detta ändamål uppdrog Kungl. Majzt efter hemställan av utredningsmannen den 24 juli 1936 åt socialstyrelsen att verkställa vissa statistiska undersökningar i enlighet med förut uppgjord plan. I denna plan hade bland annat framhållits, .att medan socialstyrelsens årliga lantarbetarstatistik väsentligen avsett att belysa det genomsnittliga löneläget för vissa större grupper av lantarbetare, närmast i avsikt att följa lönenivåns förändringar år efter år, borde den nu ifrågavarande undersökningen i första hand utvisa de faktiska löneinkomsterna och deras individuella variationer för lantarbetare med olika ålder och Maslags anställning, arbetsförmåga. terial för en dylik diflerentierad lönestatistik skulle närmast erhållas genom att från ett urval av lantegendomar, olika storleksklasser representerande och införskaffa särskilt formulär 1:

brukningstyper, enligt (1: a, respektive b)

avgivna nominativa uppgifter om löne- och arbetsförhållanden för samtliga de arbetare m. fl., vilka under senaste varit anställda å egenbokföringsår domen. Genom förmedling av och hushållningssällskap, lantarbetsgivarföreningar kommunalnämnder ha dylika löneuppgifter numera erhållits och bearbetats

(efterhålkortsmetoden) från tillhopa 3981 egendomar. Å dessa hade under

det bokföringsår, som närmast sammanfallit med tiden 1 1935-30 juli juni 1936, varit mera fast anställda 26 831 arbetare eller i 67 genomsnitt per egendom. Till jämförelse må anföras, att vid den av specialundersökning detta slag, som socialstyrelsen verkställde för 1920-21 och 1921 tjänsteåren -22,2 antalet redovisade till 1319 med 509

egendomar uppgick tillhopa2O

nominativt redovisade arbetare eller i medeltal 155 per gård. Vid den nu ifrågavarande undersökningen har alltså antalet undersökta egendomar tre- -dubblats, medan arbetsstyrkan ökats med ej fullt 1/3. Detta sammanhänger med att brukningsdelar i lägre storleksgrupper nu i vida större medtagits utsträckning än tidigare. Medan vid 1920-22 års blott 164 undersökning eller 124 procent av gårdarna hade en åkerareal 50 ha, var understigande l Denna preliminära redogörelse är till stora delar tidigare publicerad i Soc. Medd. årg. 1937, sid. 171 o. f. — En utförligare redogörelse för dessa statistiska undersökningar rörande lantarbetarnas löneförhållanden kommer att lämnas av socialstyrelsen i en särskild publikation under senare hälften av detta. år. 2 Publicerad i »Arbetartillgångn arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbruk» arg. 1922 och 1923. 1154 37 6

Tab. 1. Översikt över de uppgiftslämnande egendomarna och vid dessa mera fast anställda arbetare (nomiuativt redovisade).

Antal arbetare

EbielzgirafEa?;_::::3r(}T;:da:n redovisade

maul. arbetare

:kåta-l ä_ E: E. å E_ å dånar? å 8 så: steâaå-.

E ggr.: I

llrwfâgäâåâ j;

å: - ‘ S* -5‘

s s? E

a) Län (och hushållningssällskapsomrade) Stockholms län 207 74 76 57 22 58 59 50 18 1532 90 219 1841 Uppsala » 139 73 48 18 11 41 35 32 20 1071 83 140 1294 Södermanlands » 202 116 57 29 17 53 59 54 19 1702 128 95 1925 Östergötlands » 319 170 109 40 38 122 76 65 18 2045 160 269 24740 Jönköpings » 156 66 56 34 61 44 31 17 3 607 33 121 7615 n 110 51 36 23 53 34 14 5 4 409 28 73 510‘ Kronobergs Kalmar » 190 65 100 25 43 68 41 29 9 1029 76 189 1294 därav norra hush.-sfillsk. 74 29 83 12 19 19 21 14 1 423 38 58 519 » södra » 116 36 67 13 24 49 20 15 8 606 38 151 775 Gotlands län 115 80 23 12 15 71 20 7 2 327 38 127 492 Blekinge » 63 5 44 14 17 22 14 7 3 395 35 58 488 Kristianstads » 190 56 74 60 34 77 36 27 16 1087 60 318 1465 Malmöhus » 357 93 183 81 31 165 79 48 34 2253 141 584 2978 Hallands » 159 73 66 20 38 54 34 20 13 835 64 179 1078 Göteborgs o. Bohus » 264 92 100 72156 75 27 6 —- 643 63 107 813 Älvsborgs » 282 125 108 49 95 105 52 25 5 1098 60 129 1287 därav norra hush,-siillsk. 131 63 37 31 27 54 26 20 4 649 39 79 767 . » södra » 151 62 71 18 68 51 26 5 1 449 21 50 520 Skaraborgs lan 420 265 103 52 54 146120 71 29 2259 167 290 2716 Värmlands » 135 55 43 37 32 45 28 22 8 742 57 123 922 Örebro » 139 37 57 45 18 39 36 32 14 1088 76 118 1282f» Västmanlands » 150 66 49 35 11 53 37 36 13 1014 83 151 1248‘ Kopparbergs » 59 12 27 20 17 20 16 6 —— 274 18 49 341 Gävleborgs » 98 9 62 27 43 26 13 15 1 552 30 106 688‘ Västernorrlands n 65 25 16 24 37 18 8 2 — 261 30 78 369 Jämtlands » 87 55 25 7 67 17 3 -- -- 178 15 102 295 Västerbottens »

Norrbottens » §3 :2 23° 5 1 :1” 1 - - å? 2; 1

Hela riket . . . . . . . . 39811703 1490788971 1365840576229 21568 15543709 26831 därav eg. m. kollnavtal 659 245 250164 4 61 161 275 158 8964 489 1134 10 587- » » utan n 3322 1458 1240 624 967 1304 679 301 71 12 604 1065 2575 16 244‘

1 b) Iandsdelar Östra Sverige . . . . . . . . 1017 499 339 179 99 327 266 237 88 7364 544 874 8782f Småland och öarna .. 571 262 215 94172 217106 58 18 2372 175 510 3057 Södra Sverige 610 154 301 155 82 264129 82 53 3735 236 960 4931 Västra Sverige . . . . . . 1399 647 477 275 393 464297176 69 6665 487 946 8098 Norra Sverige . . . . . . 384 141 158 85 225 93 42 23 1 1432 112 419 1963 i

1 Härvid sammanföras Stockholms, Uppsala, Södermanlands, och Väst-- 1

Östergötlands

manlands lan till Ostra Sverige; Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län till 1 J. Småland och öarna; Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län_ till Södra Sverige; Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs. Skaraborgs, Värmlands och Orebro lan till Västra Sverige ;- Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. till Norra Sverige.

Tab. 2. Kollektivavtalens inom olika lnndsdelar tillämpning och ortsgrupper samt ä. olika storleksklasser av egendomar.

Därav anställda å egendomar Antal _ redo_ belägna 1 med en åkerareal (ha) av Landsdclar visade ’ d 200 arbetare bland. ind.. intill 20- 50- 100—-

lflflrksi och

kom kom 20 49 99 199 kom. däröver

Östra Sverige egend. med koll.-avtal. . 4 559 1 994 1 441 1 124 3 108 601 2 138 1 709 » utan n . 4 223 2 048 1 449 726 233 1 112 1 199 1 070 609

Småland och öarna egend. med kolL-avtal.. 453 180 167 106 - 5 16 112 320 » utan » 2 604 1 099 l 086 419 380 740 609 621 254

Södra Sverige egend. med kolL-avtal. . 2 772 926 1 225 621 3 126 351 791 1 501 » utan » 2 159 583 1 047 529 187 891 569 370 142

Västra Sverige egend. med kolL-avtal. . 2 327 848 758 721 1 50 255 862 1 159 n utan n 5 771 2 701 1 941 1 129 694 1 42 1 624 1 328 703

Norra Sverige egend. med koll-avtal.. 476 105 164 207 11 39 123 270 33 » utan » 1 487 474 642 371 639 454 241 — 153

Hela riket egend. med kolL-avtal. . 10 587 4 053 3 755 2 779 18 328 l 346 4 173 4 722 u utan » . 16 244 6 905 6 165 3 174 2 133 4 619 4 242 3 542 1 708

så 1935-36 förhållandet med 2336 eller 587 Oaktat denna förprocent.

skjutning mot lägre är dock 1935-36 års storleksgrupper undersökning representativ företrädesvis för de storleksklasser av jordbruk, som i mera .i betydande utsträckning arbetskraft. Detta av nedan-

sysselsatta lejd belyses

stående sifferrader, vilka för storleksklass de redovisade brukvarje angiva

ningsdelarna i procent av samtliga enligt 1932 års jordbruksräkning.

Ha åker: intill 10 10-19 20-29 30-49 50-99 100 o. däröver 0-1 1-1 33 7‘:-x 165 336

De redovisade egendomarnas vid 1935-36 års understorleksfördelning sökning belyses närmare av tab. 1. Därav framgår även föregendomarnas delning pi olika län och landsdelar samt socknar av olika socialekonopå misk typ. Härvid har man skillnad mellan dels gjort jordbrukskommuner (med minst 75 procent av inom med

befolkningen huvudgruppen jordbruk

binäringar), dels blandade kommuner (50-75 dels industriprocent), slutligen kommuner (mindre än 50 På dessa trenne föllo procent). sockengrupper respektive 428, 374 och 19‘8 procent av egendomarna samt 40s, 37o och

_ 222 procent av de redovisade arbetarna.

8 6

mmm omm Se mom »nu En m2 mmm SS m: ...å me.

:o: ä.: .SOM H H H u H H H N u ma: H H

$23.3»

_

.

mä mvm §0 moo fix. mä mmm än man Sm må mmm non

.H=a_p .SOM sf mm: mon.

«E323

.A.$:aE.5.«s.:_§:

m H H a H H H m u H H H n

mmm Sa mmm som ma omv

52mm

...mm än

vumn

?o

mmmH

å..

..::..s_

& .SSH H H H H n H n _E_ å: SI H H

.c

5:3

Hnficom

.nu

:så

.=.FHo.Z om._.$m

c .än

.Sa

owioam

95$

w=__§:_33

?S=.:=.5_a._=_.a:

:så

ow_.$w

..£§._.a2§o

-mEm i:

.Hua

:oc

.a.5mO

§.a.m

_E553_ m

HES

ö um.: LE En wHH :a Em 2. må gm E mm a: mmm 2 m2 S

.äwcw

ä:

E55 gavs:

ä:

så

..$__o:H.:o2HmmS_.§

E H a H

.å .så com

ä..

& uaaaoaaa

u.._.._=:__2§_.

cs

ma» mHh a:

..:3H

...ä

:ä: .äta H

uafiocnowe

H3=

3332 H5.: ..:8. 23: .Hae .

. .

. . .

Hie.» . . . . .

eaåoêâ

.

uouafiuwuansoan

. . . .

.Hua . . . .. .

. . ... . . . .

u33:a € o.Hmm3H.rH

.

. . . . .

»Hmzmäm

_anomuammwnmmdwwH

. . . .E . . . .. . .

:E3..$mmH:am_

. .

H.a:om.$mHmw.SM5H..wH

€ 3

oauaoâämxønpvnow

.Hs:o¢..Ho.HmH..S.w3.3

. . .

oHEmH.SH.3H

. ... .

onaaoxmnsmw

.

co-..o-.a.o

.

HES

.:.SH

aaimmuih

653m o._.3H3:m

:aS.5mmH..$m=wE wuaumnnamwaamwmfi :aS.5.HmH..$m:H§H

;oo

oaaummfimvnawgna Ha:om.$.Hio._.mE

EH

..Hd%flNHflHDM w.$.5=«m: € .maH

ondaonna

o.Sx.$mm.au Haøomnomzøaw

o.S3wn.§muH:.HnH..~oh

Nää H52.

émfiob o.H3..E.H ..$H.cEm .amH.Hm

aoaaåenmq

:oo 3:5 §55 .?o.H._o :oo mås

ømñmoxnw.

».§H.$§H..eQ u.§.2.3§.eQ

.n

amEo

.23

ud.H.mH. ;ansv ;dömt .Scam :ätas

$58.3 a.§.H.S.H.

.ass

m

88 I tab. 1 belysas vidare tvenne förhållanden, som äro av särskild betydelse för syftet med förevarande undersökning, nämligen utbredningen av kollektivavtal å. lantegendomarna ävensom proportionen av minderåriga samt vuxna icke fullt arbetsföra inom jordbrukets arbetarstam. Kollektivavtal uppgives ha tillämpats å 659 eller 166 procent av de redovisade egendomarna, men proportionen stiger raskt med gårdsstorleken från 04 procent av gårdar med intill 20 ha åker till 477 procent i gruppen 100-199 ha och 690 procent i den högsta storleksgruppen. Kollektivavtalens betydelse var störst i östra och södra Sverige, där dylika avtal tilllämpades å. närmare 3/10 (292 respektive 280 procent) av de redovisade egendomarna, medan för Småland och öarna samt västra och norra Sverige proportionen var vida lägre (respektive 39, 9‘6 och 91 procent). Av de redovisade arbetarna voro 10 587 eller 395 procent anställda å egendomar, där kollektivavtal tillämpas. Antalet arbetare, för vilka kollektivavtalen gälla, är emellertid lägre. Kollektivavtalets tillämpning ä en egendom är nämligen enligt avtalets ordalydelse begränsad till fullt arbetsföra dugliga och yrkes-

vana manliga arbetare över 18 år (exkl. torpare 0. d.) samt fullt arbetsföra kvinnliga arbetare. Närmare uppgifter om kollektivavtalens tillämpning inom olika landsdelar och ortsgrupper samt å olika storleksgrupper av brukningsdelar meddelas iqtab. 2. Vad beträffaranvändningen av arbetskraft av olika slag inom jordbruket, upplyser tab. 1, att av redovisade 26 831 arbetare 3 709 eller l38 procent voro kvinnor samt 23 122 eller 862 procent män. Av de manliga arbetarna ansågos 1554 eller 67 procent icke vara att beteckna som fullgoda, enär de antingen ej uppnått 18 års ålder eller också uppgivits vara behäftade med kroppsligt eller andligt lyte. Huru fördelningen av nämnda slag av

arbetskraft ställde sig inom olika landsdelar och vid olika storleksgrupper

av egendomar framgår av följande uppställning.

små Därav å. egendomar med en .. åk .. 1 h , Ostra land Södra Västra Norra Hela emrea ( a) 9 Sverige och Sverige Sverige Sverige riket 100 intill öarna. 20-49 50-99 och 20 rlärövcr

Samtl. redov. arb. .. 8 782 3057 4931 8098 1963 26 831 2151 4947 5588 14145 Därav i % manl. arb.fullt arbetsföra, fyllda 18 år.. 839 776 75‘7 823 729 80-.1 60s 727 809 85’s _ manl. arb. icke fullt arbetsföra samt minderåriga . . . . . . 62 57 48 6‘0 57 58 105 7‘6 6‘0 44 kvinnliga arbetare.. 99 167 195 11: 214 13‘8 287 197 13: 9~s

Av uppgifterna från de redovisade egendomarna att döma skulle kvinnlig arbetskraft komma till användning i relativt sett betydligt större utsträckning å mindre egendomar än å. större. Denna omständighet torde utgöra den främsta förklaringen till, att kvinnorna i denna undersökning Visa sig omfatta en jämförelsevis stor andel av arbetarkâren i norra Sverige samt.

89 Tab. 4. De redovisade arbetarnas fördelning efter löneformer och yrkesgrupper.

Antal redovisade arbetare å Arbetare som under året utfört minst egendomar ° 200 dagsvcrken tmhopa i

kI:)‘1al(?- l:(f11II.l- antal

Sam ‘ %t1av

avtal avtal antal % 1. Manl. arbetare fullt arbetsföra, fyllda 18 år . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 964 12 604 21 568 1000 16 938 785 a.) L0‘nef0rmer Tjiin are . . . . . . . . . . . . . . . . . . 363 3 557 3 920 182 3 304 843 Statare . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 529 4 423 8 952 41‘5 8 685 970 Dagsv. utan naturaförm. . . 2 188 1 807 3 995 185 2 252 56‘4 » med n . . 1 306 1 718 3 024 140 2 041 675 Torpare . . . . . . . . . . . . . . . . . . 578 1 099 1 677 78 656 39‘1 b) Yrlccsgrupper Stall- o. ladugårdspersonal 2 185 2 798 4 983 23‘1 4 718 94‘7 Jordbruksarbetare . . . . . . . . 5 650 8 964 14 614 67‘s 10 682 731 Xrkesmän . . . . . . . . . . . . . . . . 811 579 1 390 6‘4 1 212 872 Ovriga. arbetare . . . . . . . . . . 318 263 581 27 326 561 2. Mani. arbetare icke fullt arbets. föra samt minderåriga. . . . . . . . . 489 1 065 1 554 992 638 3. Kvinnliga arbetare . . . . . . . . . . . . 1 134 2 575 3 709 2 761 742

Småland och öarna. I dessa landsdelar äro nämligen de mindre gårdarna särskilt starkt representerade. Det höga procenttalet kvinnliga arbetare i

södra förklaras däremot detta utan här

Sverige ej på sätt, synes kvinnlig arbetskraft anlitas i större utsträckning än i andra landsdelar för betskötsel

och dylikt. Proportionen av icke fullmålig arbetskraft synes vara icke

oväsentligt större å egendomar, där kollektivavtal icke tillämpas (78 procent av de manliga arbetarna), än å sådana där dylika avtal gälla (52 procent). Huru de redovisade arbetarna fördela sig på olika löneformer och yrkesgrupper meddelas i tab. 3, varest jämväl den genomsnittliga totalavlöningen (i kontant och naturaförmåner) redovisas för sådana arbetare, vilka under bokföringsåret utfört minst 200 dagsverken och sålunda ansetts kunna betecknas som »årsarbetare» med hänsyn till inom jordbruket rådande arbets-

förhållanden.

Ett sammandrag av denna tablås arbetarantalsuppgifter meddelas itab. 4. Ser man på, de manliga arbetarnas fördelning efter löneformer, utvisar tabellen, att inemot hälften voro statare, närmare 1/5 tjänare i arbetsgivarens kost och ungefär lika dagsverkare utan naturaförmåner, medan dagsmånga verkare med förmåner utgjorde cirka 1/7 och cirka ‘/12. Inom yrkestorpare grupperna dominera jordbruksarbetarna med ungefär 2/3, medan stall- och ladugårdspersonalen utgjorde vid 1/4 och yrkesmän cirka Vis. Ser man

pass

på redovisningen av årsarbetare i tabellens sista kolumner, blir dock fördelningen delvis en annan. Särskilt minskas betydelsen av dagsverkare och torpare, av vilka senare föga över 1/3 presterat 4 dagsverken per vecka eller däröver. ——-Av tabellen framgår slutligen, att kollektivavtalen ha betytt mest

för statare och dagsverkare utan naturaförmåner, av vilka grupper flertalet voro sysselsatta å. egendomar, där kollektivavtal tillämpades, medan så var förhållandet med blott 1/10 av tjänarna i arbetsgivarens kost. Tab. 5 innehåller en procentuell fördelning av arbetarna i vissa åldersklasser. varjamte medelåldern angives för olika arbetarkategorier.

Tab. 5. Arbetar-na fördelade efter ålder.

Manliga arbetare

dagsverkare I;;;;;-yg

tjänare stat are torpare Samtliga utan med nat-förrn. nat.-fiirm.

Antal arbetare . . . . . . . . . . 4 481 9 076 4 583 3 287 1 695 23 122 3 709 Därav (i %) i åldern under 15 år . . . . . . . . . . .. 03 00 Os 03 —— 03 Os 15-17 » . . . . . . . . . . .. 10-3 03 10-3 4-3 03 48 7-5

» . . . . . . . . . . .. l

18-20 18-1 1-2 13-0 4-7 1-1 7-4 13-2 21-24 » . . . . . . . . . . .. 21-7 3-0 13-2 8-2 2-2 9-3 12-7 25--29 » . . . . . . . . . . .. 21-4 10-9 13-0 106 6-1 13-0 10-6 30-34 » . . . . . . . . . . .. 9-5 15-2 96 11-: 9-6 12-0 9-1 g 35-39 » . . . . . . . . . . .. 46 15-0 6-3 9-3 12-9 10-5 8-0 i 40-44 n . . . . . . . . . . .. 2-9 14-0 5-0 8-2 14-6 9-3 8-4 45-49 » . . . . . . . . . . .. 17 104 4-1 7-1 12-0 71 72 50-54 » . . . . . . . . . . .. 1-2 9-1 3-9 7-1 10-4 6-4 5-9 55-59 » . . . . . . . . . . .. 1-2 7-3 3-5 5-9 8-3 5-3 3-1 60-64 n . . . . . . . . . . .. 0-9 48 34 6-4 55 40 13 65 år o. där-över .. . . 06 32 37 80 59 36 07 ej uppgiven åldern.. 5‘6 5-0 10-2 86 10-5 7-0 11-5

I

Medelålder, år . . . . . . . . .. 96-2 41-3 31-9 40-1 44-5 86-0 82-3 g

Av arbetare beñnnas - bortsett från 70 som

samtliga manliga procent, “ sakna uppgift om ålder —— 51 vara minderåriga (under 18 år), medan i procent ytterligare 74 icke myndig ålder (21 år). Till âldringarna procent uppnått (minst 60 år) räknades 76 procent, varför i de arbetskraftigaste åldrarna (21-

59 år) befunno sig cirka 3/4 eller 729 procent av arbetarna. Inom de olika lönegrupperna uppvisade tjänarna den lägsta och torparna den högsta medelåldern,

26-2 och 44-3 år. Av de förra voro inemot 3/4 under 30 1

nämligen respektive i

år och av de senare 1/5 50 år och däröver. Som l

omkring to1-pare har emeller-

tid stundom icke utan dennes son eller

upptagits torpinnehavaren själv

vilken och torde häri

dräng, fullort dagsverksskyldigheten, förklaringen 4

vara att söka till att ett antal som redovisade arbetare utgjordes av torpare mycket unga personer. Bland statarna, vilkas genomsnittsålder uppgick till 41-3 år, var relativa antalet arbetare inom de mera arbetskraftiga åldrarna högre än inom någon annan grupp, i det att omkring 9/3 befunno sig i åldern 25-50 år. Medelåldern för dagavlönade arbetare utan naturaförmåner

‘

utgjorde 31-9 år samt för dylika med naturaförmåner 40-1 år.

De arbetarnas medelålder var 32-3 år mot 366 år för männen. l

kvinnliga Det kan nämnas, att inom gruppen mjölkjungfrur de lägsta åldersklasserna äro synnerligen talrikt företrädda. Medelåldern för denna kategori uppgick g nämligen till endast 23-2 år, varvid 46-3 procent icke uppnått 21 års ålder. Ö

I detta. sammanhang kan lämnas om anföljande uppgifter procentuella

talet i olika åldersklasser av sådana arbetare som i förevarande

manliga undersökning angivits vara icke fullt arbetsföra.

65 och Ej Ålder, år: 15-17 18-20 21-24 25-29 30-39 40-49 50-54 55-59 60-64 därövcr uppg.

Proc. antal icke fullt arbetsföra manliga arbetare 03 11 09 Os 09 1) 17 38 59 106 07 16

Anmärkningsvärt är att blott 1‘6 procent av samtliga manliga arbetare betecknats som icke fullt arbetsföra; endast för 55 år och därhögre åldrar, över, framträda nämnvärt större procenttal. Frågeställningen har emellertid

varit sådan, att närmast de fall noterats, där t. ex. ett eller and-

kroppsligt ligt lyte givit anledning till en särskilt låg lön. Tilläggas kan att medel-

u

åldern för dessa icke fullgoda arbetare till 502 år. uppgår

Tab. G. Genomsnittlig avlöning inom olika lönerornxer och yrkesgrupper.

Genomsnittlig totalavlöning per år Egendomar v (i kontant och naturaförmäner) kr. belägna i

älg”- £589“- omar omar

° 3 m E’. V* m c/2 (IJ * =‘ me d utan «so -E 0 <. 2 =~- WE F“ o an cb ° co 9- c: o -gm w ° O s u kn. 0 - kn- ° vn 1 e- O1å H n. v1 V H :1 77°° m 4 = u ~- -s m a: ~- -1 -- s* ~- ~ o 5 w a- ›- w avtal avtal o: p 1 y aa a: a: a, o: g e» o - 9- o o o o c: g p_ B 1. Manliga arbetare fullt arbetsföra, fyllda 18 ar F 00 ls? S?! I-‘ I-‘ Kl Id 1281 1241 1590 1291 1284 1285 1400 1380 1219

a) Löneformeø Tjänare . . . . . . . . . . . . . . 1 079 1 007 1 100 1 011 1 051 1 047 1 023 1 052 1 092 1 233 1 027 Statare . . . . . . . . . . . . .. 1420 1296 1415 1415 I 793 1410 1374 1414 1482 1441 1379 Dagsmutannaturaförm. 1 102 1 033 1 176 1 052 1 511 l 139 1048 1 130 1 259 » med n 1332 1 234 1362 1 247 1332 1385 1867 1459 1251 1427 1 661 Torpare . . . . . . . . . . . . .. 942 854 1038 919 - 932 862 953 1047 1010 882

b) Yrkesgmpper Stall- och ladugárdspersonal . . . . . . . . . . 1 419 1 296 1422 1 400 1 934 1 422 1 359 1 424 1 535 1 500 1 360 Jordbruksarbetare . . . . 1 244 1 109 1 195 1 149 1 496 1 207 1 148 1 202 1 316 1 301 1 140 Xrkesman . . . . . . . . . . . . 1 554 1 372 1 563 1 505 1 784 1 535 1 470 1 546 1 631 1 559 1 496 Ovriga. arbetare . . . . .. 1 227 1 143 1 352 1 174 I 229 1 227 1 215 1 183 1 315 1 244 1 188

2. Manliga arbetare icke fullt arbetsföra samt minderåriga . . . . . . . . .. 802 791 821 795 829 803 790 803 827

3. Kvinnliga arbetare,... 681 701 716 702 804 718 706 709 733

Tab. 3 redovisar jämväl år och naturaförmedelavlöningen per (kontant måner) inom olika yrkesspecialiteter för årsarbetare i angiven be-

nyss märkelse. Ett av dessa

i

sammandrag lönesiffror meddelas i tab. 6. Tab. 3 och 6 utvisa, att ganska stora olikheter råda i om fråga jordbrukslönerna för olika slag av arbetare och inom olika och landsdelar. bygder Ser man på. olika löneformer, komma av de arbetarna statare och manliga

med och lägst, vilket senare dagsverkare naturaförmåner högst torparna med blott att värdesätta torpupplåtelser utan sammanhänger ej svårigheten även det förhållandet, att jämväl bland de »årsarbetande» torparna genomsnittstalet för presterade dagsverken torde vara lågre än för övriga grupper.

- Ser man lönerna för olika komma

på manliga yrkesgrupper, yrkesmånnen högst och därnåst stall- och ladugårdspersonalen, medan jordbruks- och övriga arbetare ligga icke oväsentligt lägre.

Vad löneförhållandena inom olika landsdelar, lönenivån vara

angår synes

i norra och östra och i Småland och öarna, medan de

högst Sverige lägst södra och västra landsdelarna intaga en mellanstallning. Särskilt utpräglad

är denna beträffande de olika av man-

lönegeograñska fördelning grupperna arbetare, i den mån dessa äro någorlunda talrikt företrådda liga grupper inom områden. Mindre utpräglade äro de lokala lönedifferenserna respektive för arbetare. Deras årsavlöning kommer i genomsnitt knappast kvinnliga till 2/3 av motsvarande lönebelopp, dock med undantag för upp manliga

Tab. 7. Manliga arbetare (fullt arbetsföra, fyllda IS år. med minst 200 arbetsdagar per år) fördelade efter årsavlöningens storlek (i kontant och naturaförmåner).

Stall_ och Egentliga . Yrkes- Övri 1 Samtlivø, .. ladugärds- jordhruks- Darav

män arbetåje arbchie i

personal arbetare

w w- w- w w- w w w- w w å* 2 ._ ._ .. _ g av» egg* __ _ ._ ... aøeaøeagaada _. ._. ._. a: , _ Totalavlomng . ä . g . ä . =+ . ä Tv* . ä . w . å . rr E å I.-O~ 3 nä o s: a ~ s per r] äk On ie- rr- 5=§=~!i§3«=~3§‘2==-3=3§=-’2§ c-ø- er 1-F «-9- ea“ ev- ev- rv :b m ai r- g i tant och 5- E. E. i”- F3. E. E. å E. ?i g naturaförminer, kr. under 800 16 81 169 628 14 16 16 215 735 950 320 27 385 218

800- 899 12 90 148 509 6 13 10 lg 176 614 790 399 45 252 94

900- 999 24 116 196 811 16 19 14 6 250 952 1 202 691 68 363 80 1 000-1 099 38 191 308 935 31 22 14 9 391 1 157 1 548 730 271 430 117 1 100-1 199 97 235 502 952 30 31 31 16 660 1 234 1 894 516 808 516 54 1 200-1 299 265 418 1 054 941 47 48 54 16 1 420 1423 2 843 304 1 908 593 38 1 300-1 399 489 470 866 582 122 68 43 1415201134 2654 1652020 439 30 1 400-1 499 365 316 468 353 114 57 20 12 967 738 1705 801307 299 14 1500—1599 215 236 262 182 88 53 4 575 475 1050 42 800 204 4

1600-1699 161 142 136 111 65 30 lg 1 367 284 651 16 464 168

1 700-1 799 114 99 84 74 53 30 9 3 260 206 466 5 307 153 1:)

1 800--1 899 90 65 93 47 43 15 1 227 127 354 5 206 142 1 900-1 999 58 43 40 31 27 13 1 126 87 213 7 127 77 å

2 000 oxläröver 155 117 108 92 85 56 4 -1 352 266 618 19 327 272

Samtliga 2 099 2 619 4 434 6 248 741 471 232 94 75069432169383:-l04868542936.56

där bristen och kommit kvinnolönen att

tjänare, på mjölkjungfrur dylika stiga till cirka 4/5 av drånglönen.

En annan karakteristisk lönediiferens år att nivån i industrikommunerna

blir än i de mer eller jordbrukssocknarna. An-

högre mindre utpräglade

löneskillnader dock vara. växlande inom olika landsdelar

givna synas något

och för olika Lönediñerenserna sålunda vara mera

yrkesgrupper. synas

markerade för än för och statare. i

dagsverkare tjänare

I att kunna bedöma löneläget vid större och mindre egendomar, ha syfte ur primärtabellerna sammanställts följande sifferuppgifter:

Genomsnittlig totalavlöning i kronor per år (kontant och naturaförnzåner) för fullt o arbetsföra ønanliga arbetare a egendomar med en åkerareal av:

Intill 20 ha 20-49 ha 50-99 ha

i 1°§fir’;:ef°h

Tjänare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 965 1 022 1 075 1 237 Sta tare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 416 1 401 1 403 l 413 Dagsverkare utan naturaförmåner . . . 1 377 1 167 1 134 1 135 » med » . . 1 397 1 531 1 502 1 436 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . -- 955 879 946 Torpare

bestämd tendens i lönebildningen kan knappast urskiljas annat Någon än i fråga om tjänare i arbetsgivarens kost, för vilka ärsavlöningen regelmässigt synes ökas med gårdens storlek. Av måhända större intresse än dessa medeltalsberäkningar äro de uppgifter rörande de individuella löneinkomsternas variationer, vilka meddelas i tab. 7. Här nedan ha de i nämnda tabell meddelade lönesiffrorna för samtliga arbetare omräknats i procenttal:

under 800- 900- 1000- 1 100- 1 200- 1 300- T°“““‘““‘i“g V” å* k* 1399 800 899 999 1099 1199 1299

Procentuell fördelning av med kolL-avtal 29 23 33 52 88 18‘9 203

samt-J utan n 7s 65 101 12-9 l31 15’1 120

liga manliga arbetare, fullt

1 400- 1 500- 1 600- 1 700- 1 800- 1 900- 2 000 0. 1 499 1 599 1 699 1 799 1 899 1 999 diiriiver

Procentuell fördelning av samt- med kolL-avtal 129 71 49 3°5 30 17 46 liga. manliga arbetare, fullt utan » 78 50 31 22 13 0‘9 28

arbetsföra, fyllda. 18 år ltillhopa . . . . . . l00 62 3‘8 28 21 13 36

De individuella årslönerna förete sålunda en betydande spridning, men en tydlig koncentration rum omkring lönegrupperna 1 200-1 400 kronor. äger Vid med kollektivavtal märkes en förhållandevis starkare beläggegendomar av de högre lönelägena, medan vid icke kollektivavtalsberörda gårdar ning tendensen delvis i motsatt riktning. Observeras bör emellertid, att rätt går skillnader i löneuppbyggnaden för olika yrkesgrupper och typiska föreligga löneformer. Sålunda äro de lägre lönegrupperna relativt kraftigt besatta bland tjänare, dagsverkare och torpare, vilket i fråga om de båda senare grupperna dock närmast torde bero på, att det genomsnittliga dagsverksantalet härvidlag ej sällan närmar sig 200, medan det eljest håller sig omkring 300.

Tab. S. Dagsförtjänsternas variationer för arbetsföra manliga dagsverkare, fyllda 18 år, och för icke fullt arbetsföra samt minderåriga manliga arbetare.

Manliga dagsverkare, fullt arbets- Manliga arbetare, icke fullt arbetsföra, fyllda 18 är föra samt minderåriga

Därav med en genomsnittlig Därav med en genomsnittlig dagsförtjänst i kontant och dagsförtjänst i kontant och 571m] naturaförmäncr Ant“ naturaförmåner (kr.) (kr.) arbc- arbe- › tare 50 0 tare 5o 0 under 2-00- 300- 400- under 200- 3oo— 400- 200 299 399 499 200 299 399 4-99

(låga:

a.) Lamlsrlelar Ostra Sverige . . . . . . . . 2 094 16 178 544 882 474 544 97 252 148 32 15 Småland och öarna . . 660 7 77 301 205 70 175 23 95 48 ;7 2 Södra Sverige . . . . . . 1 396 5 56 354 787 194 236 20 131 75 9 1 Västra Sverige . . . . . . 1 863 16 198 683 604 362 487 74 250 139 22 2 Norra Sverige . . . . . . 1 006 5 18 89 253 641 112 21 56 27 5 3 Hela riket 7019 49 5271971 2731 1741 1554 235 784 437 75 23

b) Egendomskategorier

intill 20 ha . . . . . . . . .. 412 3 40 112 120 137 226 43 135 42 4 2 i

20-49 » . . . . . . . . . . 903 11 60 236 307 289 378 26 222 115 12 3 50-99 » . . . . . . . . . . 1 379 14 124 409 492 340 334 51 150 108 18 7 100 ha och däröver .. 4325 21 303 1 214 1 812 975 616 115 277 172 41 11

c) Yrlcesgrupper Stall-o. ladug.-personal 566 18 62 124 123 239 282 48 152 69 10 3 Egentl. jordbruksarb. 5495 25 413 1 660 2 267 1130 1 138 148 576 341 58 15 . . . . . . . . . . 512 3 32 84 142 251 71 25 33 9 2 I Yrkesmiin 2 Ovriga arbetare . . . . 446 3 20 103 199 121 63 14 23 18 5 3

I

1 En bild från en annan sida av de individuella lönernas växlingar inom jordbruket ger tab. 8, varest för olika landsdelar, egendomsklasser och

‘

yrkesgrupper genomsnittliga dagsförtjänsterna för fullgoda manliga dags-

verkare med arbetslönerna för icke fullt arbetsföra 1

jämförts samtliga (samt minderåriga) manliga arbetare. Tabellens huvudsiifror kunna sammanfattas som följer:

under 200— 3‘00— 400— 500 och

Genomsnittlig (lagsförtjänst, kr. 1

200 299 399 4.99 dfiraver 1 1 _ arbetsföra, fyllda 18 år 07 75 28‘1 389 24‘s

Procentuell fördelning fullt 1

av man 1_ M b_ icke fullt arbetsföra samt

1 minderåriga . . . . . . . . . . .. 15-1 50-5 281 4s 1-5

l

Härav att medan för arbetare koncen- 1

framgår, dagsförtjänsterna fullgoda 1

trera sig till lönegruppen 4-5 kronor, äro lönebelopp på 2-3 kronor per 1 dag rätt typiska för sådan arbetskraft inom jordbruket, som betecknats 1

såsom mera.

undermålig. 1

En viktig faktor vid lönedifferentieringen är arbetarnas ålder. Hithörande förhållanden belysas i tab. 9, vilken redovisar avlöningen per år för tjänare ~ och statare (med minst 200 arbetsdagar) samt för dagsverkare dagsförtjänsten

inom olika åldersklasser.

Tab. 9. Medeluvlöning per år resp. dag (i kontant och naturaförmåner) för fullt arbetsföra tjänare, stature och dagsverkare iuom olika åldersklasser.

Medelavlöning per år, kr. (i kontant och Genomsnittlig dagsförtjänst, , natnraförmåner) vid minst 200 arbets- kr. (i kontant och natura- A I d c I_ dagar förmåner)

Manliga Kvinnliga Manliga Manliga Kvinnliga tjänare tjänare statare dagsverkare dagsverkare

Under 15 år . . . . . . . . .. 731 625 573 192 175 15-17 » . . . . . . . . . . 825 725 795 252 194 18-20 » . . . . . . . . . . 942 806 1 093 348 218 21-24 » . . . . . . . . . . 1 030 830 1 291 398 191 25-29 » . . . . . . . . . . 1 081 859 1 358 439 1s7 30-34 » . . . . . . . . . . l 151 845 1 397 467 177 35-39 n . . . . . . . . . . 1 094 806 1 424 4s8 190 40-44 » . . . . . . . . . . 1 083 879 1 450 496 202 45-49 » . . . . . . . . . . 1 081 818 1 471 498 2‘09 50-54 n . . . . . . . . . . 1 047 744 1 458 48l 208 55-59 » . . . . . . . . .. 1 067 796 1 430 479 187 60-64 » . . . . . . . . . . 1 042 715 1 392 446 188

Ej uppgiven ålder . . . . 1 064 808 1 370 445 233 Samtliga arbetare 1 026 808 1 408 425 201

Tabellen ger vid handen, att för de arbetarna löneinkomsten manliga genomgående stegras till åtminstone 30 års ålder. Bland tjänarna framträder den största genomsnittliga årsinkomsten redan i åldersklassen 30-34 år, varefter en viss, om ock relativt obetydlig nedgång vid ålder kan förstigande märkas. För statare och dagsverkare fortsätter däremot lönen att sakta stiga ända till 45 ä 50 års ålder; därefter den ehuru nedbörjar sjunka, gången ej är av större mått förrän över åldersgränsen 60 år. Vad de kvinnliga arbetarna beträffar, synes lönen nå. toppnivan vid lägre ålder än vad

fallet är bland männen.

Då det vid förevarande utredning är av särskilt intresse att kunna erhålla uppfattning om hur de faktiska lönerna för de utanför kollektivavtal

en

stående lantarbetarna variera de för i avtal

kring jämförliga arbetargrupper fastställda beloppen, lämnas en möjlighet härtill iptab. 10. Jämförelserna begränsas till bland annat sådana årsanställda jordbruksarbetare, som ej intaga förmans ställning i egenskap av rättare eller fördrängar. Därvid skiljes mellan tjänare i husbondens kost och statavlönade i arbetare, Vilka i de under ifrågavarande tid för större delen av Götaland

i

och Svealand gällande kollektivavtalen tillförsäkrades en kontant årslön av j respektive 550 och 650 kronor; beträffande den sistnämnda kategorien kunde

dock till arbetare, som körde hästar, allenast 635 kronor. Vid en

ej utgå p närmare granskning av tjänarnas faktiska årsinkomster har det befunnits,

att i ett stort antal fall lönen till 540 kronor. Detta mot-

uppgått belopp

svarar en månadslön om ett runt antal kronor Detta är däremot

(45). ej

fallet med talet 550, vilket ens är delbart med 12. Under sådana

ej jämnt

Tab. 10. Fullt arbetsföra manliga arbetare med minst 280 arbetsdagar per år, sysselsatta å egendomar där kollektivavtal ej tillämpas, fördelade efter inkomstens storlek.

Arbetare i åldern 21-59 år

i tare i l

Evcndomar med en b ‘tare

Östra Små- Södra Västra Norra åker-areal av

H l ilsdegs fi.31eé3

Sve- lande. Sve- Sve- Sve-

n e it loom M bf: r

rige öarna rige rigc rige intill 50-99 0 där_ 50 ha ha löver Antal tjänare (jordbruksarb., dock ej rättare och fördrängjar). . . . . . . 321 246 210 566 115 1 458 1 107 295 56 465 17 därav (i %) med en kontant årslön av under 400 kr. . . . . . . . . .. 2-5 2-0 1-4 7-2 12-2 4-9 5-7 27 - 15-1 17-6 400-449 » . . . . . . . . .. 3-4 5-7 3‘8 9-4 2-6 6-1 7-2 2-7 3-0 13-8 1l8 450-499 » . . . . . . . . .. -5 11-s 2-9 13-s 12-2 10-9 116 64 7-1 22-6 11-8 500-539 » . . . . . . . . .. 152 16-2 9-0 14-5 7-0 13-0 24-0 13-2 5-4 16-1 5-9 540-599 -› . . . . . . . . .. 23-7 24-0 24-2 20-s 9-5 21-0 11-9 21-0 21-4 15-o 23-5 600-649 » . . . . . . . . .. 34-3 28-1 30-5 24-2 30-4 28-5 251 37-0 50-0 12-7 23-5 650-699 » . . . . . . . . .. 10-3 6-1 13-3 5-7 3-5 7-7 7-1 10-2 5-4 28 - 700 kr. och dal-över . . . . 31 61 143 44 22s 78 74 68 71 17 59

Antal statare (Jordbruksm-b., dock ej rättare och fördrängar) . . . . . . 483 248 143 443 21 1 338 242 454 687 31 60 därav (i %) med en kontant árslön av under 500 kr. . . . . . . . . . . 08 Os - 02 — 05 Os O9 02 193 — 500-549 » . . . . . . . . .. 0-4 4-1 0-7 1-3 - 16 2-1 1-5 1-4 12-9 3-3 1 550-599 n . . . . . . . . .. 1-9 54 0-7 2-0 - 2-4 29 3-1 1-7 16-1 6-7 ? 600-649 » . . . . . . . . .. 18-2 37-4 14-0 26-9 48 23-9 25-0 24-4 22-9 25-s 28-3 ; »

l

650-699 . . . . . . . . .. 38-5 27-2 44-0 30-0 48 33-7 21-1 31-3 40-2 6-5 30-0 700-749 » . . . . . . . . .. 18-0 16-6 20-9 16-7 - 17-3 21-9 16-1 16-9 12-9 15-0 750-799 u . . . . . . . . .. 93 4-9 10-5 6-s 14-2 7-9 7-4 7-5 88 - 5-0 800 kr. och daröver 12-9 3-7 98 15-0 76-2 12-7 18-2 15-2 9-0 6-5 11-7 l

l

Antal statm-e (stall- och ladugdrdspers., dock i ej f0’rmz1n) . . . . . . .. 477 196 164 500 23 1 seo 293 487 580 19 95

därav (i %) med en kontant l

árslön av -u under 570 kr. . . . . . . . . .. 0-0 3-0 0-0 0-8 - 1-1 0-9 08 1-7 4-2-1 9-5 l 570-619 » . . . . . . . . .. 2-5 6-0 5-5 3-0 - 3-s 7-2 3-1 2-s 5-9 10-5

- l

620-669 » . . . . . . . . .. 36 14-3 37 6-4 6-1 51 5-1 7-4 10-5 15-8 1 670-719 » . . . . . . . . .. 10-1 8-2 14-6 14-0 - 116 10-9 11-1 12-4 10-5 9-5 720-769 » . . . . . . . . .. 23-9 23-0 17-7 - 21-0 18-s 17-9 24-7 15-7 20-0 19-4 770-819 » . . . . . . . . .. 18-9 11-7 16-5 14-0 - 15-7 12-0 15-4 17-4 5-3 12-0

i

820-869_ » . . . . . . . . .. 9‘8 71 9-7 9-4 4-3 9-2 8-9 10-9 84 5-3 6-3 ; 870 kr. och däröver 30-6 25-5 3.1-7 31-s 95-7 31-5 36-2 36-6 25-2 5-3 15-s å l

omständigheter har det befunnits lämpligast att i förevarande sammanhang

vidarel

anse 540 kronor. såsom den verkliga avtalslönen. I tabellen upptages

97-

Arbetarie i ålderul21-59 är

Arbe- Arbetare itne i Evendomar med en Östra Små- Södra.Västra Norra åker-areal av Hela

Sve. lande. Sve- Sve- Sve- riket _ _. _ loom är I år

rlge oarna rige rige nge intill

D0-990 där_

Antal utan 50 ha ha L dagsv. nat.-fo‘r- 0781 mdner (stall- o. ladugdrdspers. samt jordbruksarb., -dock ej för-män). 179 173 159 377 142 1030 178 293 559 230 81 därav (i %) med en kontant dagsförtjänst av under 3-00 kr. . . . . . . . . .. 3-9 6-9 1-9 11-4 - 6-3 5‘6 6-8 6-9 31-3 16-4

Antal dagsv. med bostad, bränsle 0. jord (stall- o. ladugårdspers. samt jordbruksarb., dock ej förmån). 94 40 8 142 112 396 85 114 197 22 36 därav (i %) med en total dagsförtjänst (i kontant 0. naturaförmåner) av

under 350 kr. . . . . . . . . .. 18-1 27-5 12-5 13-1 —— 12-1 15-1 79 13?: 54-6 16-7

3-50-3-99 17-0 25-0 25-0 20-4 0-9 14-6 5-9 11-4 20-3 22-8 16-7 4-00-4-49 29-8 15-0 37-5 176 7-2 17-7 15-3 17-5 18-9 18-1 30-4 4-50-4-99 13-9 15-0 25-0 16-2 23-3 17-7 10-7 25-5 16-2 —— 56 5-00-5-49 95 10-0 ——— 147 15-2 12-9 8-3 14-0 14-1 4-5 13-9 5-50-5-99 5-3 2-5 - 7-8 12-4 7-8 14-1 4-4 7-1 - 8-3 6-00-6-49 43 5-0 - 3-5 98 5‘6 7-0 7-9 36 — 56 och där-över 2-1 - —— 6-4 31-2 11-4 66 — 2-8 _65o kr. 11-4; 23-5

till särskild statavlönad stall- och

behandling ladugårdspersonal (ej förmän),

vilken i avtal tillerkänts en kontant årslön av 720 kronor. betraktas

Slutligen

även dagsförtjänstens variationer för dagsverkare utan naturaförmåner och

dagsverkare med bostad, bränsle och jord. Härvid medtagas såväl jordbruksarbetare som stall- och ladugårdspersonal (ej förmån). Avtalslönen, som utmätes med ett visst belopp per timme, kan inom ñertalet större jordbruksbygder med vederbörlig hänsyn till växlingar-na i arbetstid under året beräknas ha vanligen uppgått till 4:00 ä. 4: 30 kronor i per dag årligt genomsnitt för årsanställda dagsverkare utan naturaförmåner. I större delen av

Götaland och Svealand betalades en av 46 öre. För

nämligen timpenning vissa gårdar, främst bruksegendomar, i Västmanland, och Värmland Uppland gällde jdock högre timlön. Den totala dagsförtjänsten (inkl. värdet av natura~

1 för med bränsle och är svårare

förmåner) dagsverkare bostad, jord att uppskatta., Den torde emellertid ställa sig något högre än tal. nyssnämnda De lönenivåer, som enligt vad ovan i detta beträüande sagts sammanhang

1154 37 7

de årsanställda betraktats såsom avtalslöner, hava i tabellen markerats med. ‘ ett mellanslag. Det må erinras om att löneuppgifterna i förevarande statistiska undericke äro fullt jämförliga med ovan anförda avtalslöner. De inkludera; sökning även övertidsersättning, provision och dylikt. Vid jämförelserna med nämligen avtalens lönesatser kommer därför löneläget utanför det avtalsbundna om- = rådet att framstå något för gynnsamt. kollektivavtalen samma löner för alla fullgoda arbetare över Enligt gälla 18 år med av hemmavarande söner mellan- 18 och 21 år, vilka» undantag erhålla en visst sätt reducerad timlön. Någon övre åldersgräns förepå kommer Med härtill och speciellt till diskussionen kring minimiej. hänsyn lämnas i tab. 10 en gruppering av arbetarna. lönelagstiftningens utformning I i åldersklasserna 18-20, 21-59 och 60--66 år. Av tabellen att arbetare i åldrarna 18-20 och 60-66 år intaga. framgår, en sämre än arbetare i åldrarna 21-59 år. Lönerna ; betydligt löneställning sålunda för ñertalet 18-20-åringar avsevärt under kollektivavtalsnivån. ligga Av de redovisade tjänarna tillhörande _de mest arbetskraftiga åldrarna

i

hade över ‘/3 (349 procent) erhållit en kontantlön understigande (21-59 år) den för större delen av Götaland och Svealand samtidigt gällande avtals-

i

lönen. Emellertid för blott 1/10 årslönen till högst 450 kronor och

uppgick sålunda avtalslönen med minst 100 kronor. I södra Sverige understeg befunno 1/5 och i östra Sverige inemot 5/10 under avtalsgränsen sig knappt mot ‘/3 i Småland och öarna samt nära hälften i västra Sverige.

drygt på

Av de statavlönade jordbruksarbetarna erhöllo ej långt ifrån 3/10 (284 kontant årslön än den i avtalen fastställda (650 kronor). Fler-

procent) lägre

talet bland dessa ñck istället 600 kronor, medan lönen var än lägre för blott .inemot ‘/20 av I södra Sverige hade något över ‘/7 en lön; samtliga. mot ‘/5 i östra i västra och

som understeg avtalslönen, Sverige, 5/10 Sverige

nästan hälften i Småland och öarna. I den sistnämnda landsdelen hade på

i

dock endast 1/10 mindre än 600 kronor i kontant inkomst. Bland den statavlönade stall- och redovisar inemot ladugårdspersonalen 1/4 en kontant årsinkomst understigande avtalslönen (720 kronor).

(226 procent)

För hälften av dessa eller nära 1/3 av understeg lönen omkring samtliga

670 kronor. I östra erhöll omkring ‘/5 lägre lön än avtalslönen)

Sverige mot ‘/4 i södra och västra samt 1/3 i Småland och på öarna. Sverige j Av de årsanställda utan naturaförmåner, som redovisas i tab. 1 dagsverkare 10, ej långt ifrån hälften (443 procent) mindre än 4 kronor per förtjänade alltså mindre än vad enligt kollektivavtal avlönade arbetare i allmänhet å dag,

utanförj

torde ha erhållit. Dagsinkomsten understeg 4 kronor för 3/10 av de

kollektivavtal stående dagsverkarna i södra Sverige mot över hälften i östra)

och västra Sverige samt 2/3 i Småland och på öarna. I tab. 10 omfattar med bostad, bränsle och jord

gruppen dagsverkare että

ur väl litet antal arbetare. Nämnas kan

representativitetssynpunkt dock,(

att inemot hälften (444 procent) redovisa en dagsförtjänst understigandeê var

kronor 4:50 (i kontant och naturaförmåner). För ‘/4 dagsinkomsten:

mindre än 4 kronor.

Det förefaller som om bland de utanför kollektivavtal stående arbetarna statavlönade arbetare fått i mindre utsträckning än tjänare och dagsverkare mottaga lägre kontantlöner än de i avtalen fastställda. Nämnda olikhet är dock ej så stor som tab. 10 antyder, enär statare oftare än andra arbetarkategorier mottaga provision och vilket i förevarande

övertidsersättning,

lönestatistik medräknats i kontantlönen. De anförda siffrorna i nyss synas även ådagalägga, att kollektivavtalen varit normerande för utanför

löneläget

* det avtalsbundna området i lägre grad i västra samt Småland och Sverige öarna än i de södra och östra landsdelarna. I detta bortses sammanhang givetvis från norra Sverige, där för övrigt ett betydligt råder högre löneläge än i övriga delar av landet för alla utom lantarbetarkategorier tjänare. Med ledning av uppgifterna i tab. 10 kan slutligen följande beräkning göras. En höjning av lönen till avtalsnivån för de i tabellen redovisade arbetare, som befinna sig därunder, innebär en i årsinkomst ökning respektive dagsförtjänst i genomsnitt för var och en av dem med uppskattningsvis följande belopp (kronor).

Östra Småland Södra Västra Norra Hela Sverige och öarna Sverige Sverige Sverige riket

Tjånare . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 63 66 66 85 103 78 Statavlönade jordbruksarbetare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 50 54 46 48 40 50 Statavlönad stall- och ladu- . . . . . . . . . . . . 54 80 57 55 — 60 gårdspersonal Dagsverkare utan naturaförmånar . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Os: 0-55 051 0s9 0-34 062

Avtalslönen för dagsverkare har därvid ansetts 4 kronor. utgöra Skola emellertid dessa siflror användas vid en beräkning av kostnaderna för införandet i nuvarande tid av minimilöner samma nivå som kollektivpå avtalslönerna, har man att närmare beakta dels frågan om det använda statistiska materialets representativitet i och för i förevarande sig avseende, dels ock innebörden av att materialet avser förhållandena vid ett löneläge lägre än det nuvarande. Beträñande den senare frågan må endast påpekas, att den starka ökningen i avtalslönerna som skett sedan den tid det statistiska materialet insamlades ej åtföljts av en lika snabb höjning av lönenivån utanför det avtalsbundna området.

Eftersom löneläget inom jordbruket i viss mån förändrats sedan den tid förevarande undersökning avser, kräver denna redogörelse kompletterande , upplysningar rörande de förändringar i löneläget som inträtt under det senaste året. Vissa upplysningar härutinnan lämnar den lantarbetarårliga ä statistiken i den preliminära berättelsen för tjänsteåret 1936/37.‘ för riket i dess av ur nämnda

f Löneutvecklingen helhet framgår följande

j källa hämtade sifieruppgifter:

1 Se Soc. Medd. årg. 1937, sid. 103 o. f.

Kontant årslön för Daglön (kr.) vintertid fdr tillfälliga

kvinnliga dagstjänare stature manliga dagsverkare verkare i arbets i arbets kreaturs- i even i e en manliga givarens

kvinnliga körkarlar skötare kg“ kåt givarens

kost kost

Lön enligt kollektivavtal. 1935/36 . . . . . . . . . . 551 649 719 1936/37 . . . . . . . . . .

Beräknad allmän genomsnittslön. 1935/36 . . . . . . . . . . 545 423 643 736 360 250 252 186 1936/37 . . . . . . . . . . 626 476 723 857 41 1 293 2-90 218

Tablån anger vid sidan av kollektivavtalens lönesatser i genomsnitt för riket även de medellöner, som inom socialstyrelsen beräknats på grundval av från hushållningssällskapen erhållna löneuppgifter. Några sommardaglöner enär de senaste uppgifter som föreligga avse sommaren angivas ej,

1936.

Vid den senaste avtalsuppgörelsen i oktober 1936 fastställdes lönesatser,

som inneburo rätt väsentliga löneförbättringar. Enligt avtalen höjdes sålunda den kontanta årslönen för tjänare i arbetsgivarens kost och statavlönade körkarlar med 110 kronor, motsvarande 20 respektive 17 procent, samt för

statavlönade kreatursskötare med 180 kronor eller 25 För års-

procent. anställda manliga dagsverkare utan naturaförmåner ökades timlönerna med

9 öre samt för manliga dagsverkare med fri bostad, vedbrand (20 procent) och ävensom för dagsverkare utan naturaförmåner med potatisland kvinnliga

8 öre (20 respektive 27 procent). För vissa trakter gälla emellertid en del

särbestämmelser.

Den betydande löneökning, som för de organiserade lantarbetarna sålunda ägde rum hösten 1936, utgjorde ett uttryck för en allmän lönestegringstendens. Löneökningen var dock i stort sett något starkare utpräglad inom sådana redovisningsområden, där kollektivavtal förekomma, än inom övriga områden, såsom framgår av efterföljande tablå.

Genomsnittlig ökning av kontantlönema tjänsteâren 1935/36-1936/37, i procent, för

tjänare statare tillfälliga dagsverkare vintertid

manliga kvinnliga körkarlr i arbets- i arbets-

k::g::::

manliga kvinnliga i egen i Wen

Redovisningsom_ kåt givarens kåt givarens

hat k°5t råden, där kollektivavtal förekomma . . . . 16? 137 l39 184 17’5 22s 195 189 ej förekomma. . 128 11! 102 12s 109 127 1Q‘5 13!

101 För de lantarbetargrupper, vilkas avlöning till stor del utgår in natura, beror emellertid totalavlöningens storlek och stegring i väsentlig grad på. naturaförmånernas värde. I 1936 års avtal företogos vissa ändringar även beträifande statförmånerna. Statens värde torde därvid ha. ökats med 4—-5

procent. Med hänsyn härtill kan totalavlöningen för statavlönade körkarlar

och tjänare i arbetsgivarens kost beräknas ha stigit med 8 a 9 respektive 9 a 10 procent. Denna ökning. utgör i båda fallen ”Ia av den

omkring pro-

centuella stegringen av enbart kontantlönen.

Allmän motivering.

Utredningens omfattning.

I utredningsdirektiven har departementschefen uttalat, att starka skäl kunde förebringas för det allmännas medverkan till åstadkommande av ett förbättrat löneläge för de lägst avlönade arbetarna i jordbruket samt att framkomliga vägar för denna tankes realiserande förefunnes. I anslutning härtill har utredningsuppdraget angivits avse en närmare belysning av denna fråga samt förslags utarbetande. Det sålunda angivna frågekomplexet är synnerligen omfattande och innefattar svårbedömda problem av ekonomisk, social och juridisk art. många Emellertid synes det ligga i sakens natur att utredningen i första hand är avsedd att omfatta icke de ekonomiska och sociala problemen utan framför allt möjligheterna att enligt de givna direktiven genomföra en lagstadgad för lantarbetarna. Givet är dock att vid övervägande av lönereglering olika möjligheter för genomförande av en lönereglering för lantarbetarna måste till de konsekvenser av ekonomisk och social natur, som hänsyn tagas kunna antagas vara förbundna med de olika alternativen. I den mån av social eller ekonomisk natur upptagits till överspörsmål vägande har —- bortsett från den i det föregående berörda statistiska underrörande och lönevariationerna inom jordbruket ——i huvudsökningen löneläget sak endast redan tillgängligt material anlitats, ehuru detta material i många avseenden torde vara av mindre tillfredsställande beskaffenhet. I allmänhet har emellertid de sakkunnigas egen mera på allmän erfarenhet än på systematiska undersökningar grundade kännedom om rådande faktiska förhållanden varit till god ledning i dessa frågor. Innan framställningen av den egentliga undersökningen påbörjas må här allmänna rörande de av de ekono-

framläggas några synpunkter viktigaste

miska och sociala frågor, som nyss berörts, ävensom rörande det material för dessa frågors bedömande, som för närvarande finnes tillgängligt. En av de grundläggande frågorna för bedömande av huruvida och i så fall vilka åtgärder som böra vidtagas för förbättrande av lantarbetarnas löneställning är frågan om lantbrukets räntabilitet eller med andra ord frågan om vilka arbetslöner lantbruket under nuvarande ekonomiska förhållanden kan betala utan åsidosättande av övriga produktionsfaktorers rimliga anspråk. Lantbrukets räntabilitet finnes belyst av en undersökning, som under en lång följd av år verkställts av nuvarande professorn i lantbruksekonomi vid

lantbrukshögskolan Ludvig Nanneson och som publicerats av lantbrukssty-

relsen i serien från svenska

»Räkenskapsresultat j0rdbruk». Tjugoen årgångar

av denna serie hava utkommit, den sista för 1934-35. Primärbokföringsåret materialet till av från ett antal (vid undersökningarna utgöres räkenskaper den senast cirka belägna i skilda delar publicerade undersökningen 500) gårdar, av landet och tillhörande olika storleksgrupper. I undersökningarna belyses lantbrukets räntabilitet inom olika landsdelar och storleksgrupper av jordbruk siffror för bland annat brutto- och nettoavkastningen samt produktionsgenom kostnaderna hektar, för lantbrukskapitalet, det per förräntningsprocenten räntabla och den räntabla arbetslönen, den sistnämnda utfastighetsvärdet i dels kronor hektar, dels procent av verkliga arbetskostnader och tryckt per dels öre manstimme. Då Nannesons under en per fullgod undersökningar av år utförts efter i huvudsak samma principer, torde de funna sifflång följd rornaikunna anses lämna en bild av förändringarna i det svenska lantgod brukets räntabilitet under den tid Däremot torde undersökningarna pågått. räntabilitetssiffrornas absoluta värden utan vidare kunna betraktas knappast såsom mätare det svenska jordbrukets aktuella ekonomiska tillförlitliga på förhållanden. Anledningarna härtill äro följande. Räntabiliteten variera starkt mellan olika egendomar, synes synnerligen och det finnes för att det av Nanneson använda materialet, vilket ingen garanti som nämnt härrör från allenast cirka 500 är för det

gårdar, representativt

svenska som helhet I lantbrukarkretsar gällande, att jordbruket taget. göres de undersökta företrädesvis av sådana, som äro av bättre begårdarna utgöras skaffenhet än och som skötas av de mest intresserade och kungenomsnittet lantbrukarna, och att de därför också äro de mest räntabla. niga antagligen Huru därmed förhåller torde emellertid med säkerhet kunna uttala sig ingen om utan att en efter enahanda men omfattande ett väsentsig utredning linjer större antal utvalda efter statistiska principer, blivit verkställd. ligt gårdar, En torde emellertid bliva omfattande, viddylik undersökning synnerligen lyftig och framför allt tidskrävande. räntabilitetsundersökning har emellertid att kämpa med stora svårig- Varje heter, vilka i tillförlitligheten av dess resultat. Enligt hög grad försvaga sakens natur varierar räntabiliteten blott mellan olika gårdar utan även ej

mellan olika år, och detta även under förutsättning av en stabil produktpris-

nivå. Skördeutfallet är en faktor, som starkt inverkar på. räntabilinämligen teten. För att uträkna en räntabilitetssiffra, som kan anses normal för en viss och vissa förutsättningar i fråga om ränteläge produktprisnivå givna m. måste man därför från medelskörden under ett visst antal år. m., utgå Vid bestämmandet av de år, som skola till grund, kommer emellertid läggas alltid i in ett visst moment av godtycke, som kan få. en avseberäkningarna värd inverkan resultatet. Såsom exempelhärpå kan anföras, att under på den hittills delen av 1930-talet infallit flera år med osedvanligt tilländalupna skörderesultat men intet år med dålig skörd (annat än för goda verkligt

Om sålunda den senaste femårsperioden lades till grund,

enstaka produkter), man erhålla som icke skulle giltighet för ett år, skulle räntabilitetssiffror, äga

då skördeutfallet motsvarade medeltalet för åren 1926-30. Emellertid torde det svårt att fastställa i vilken mån ett gynnsamt skördevara tillförlitligen

utfall ett »visst år (eller en viss period) är att tillskriva en fortskridande

rationalisering av arbetsmetoderna, förbättring av utsädet etc., vilka faktorer

kunna påräknas även för framtiden, och i vilken mån gynnsamma klimatiska förhållanden rörande vilka ingen prognos kan ställas inverkat. Därjämte måste man komma ihåg, att till grund för en räntabilitetsundersökning för jordbruket måste läggas primäruppgifter berörande ett synnerligen stort antal olika förhållanden och att för osäkerhetsmarginalen varje särskild uppgift med nu förefintlig måste anses jordbruksbokföring synner- › ligen stor. Slutligen må anmärkas, att Nannesons utredningar äro grundade på de Då under senare år i - med gällande jordvärdena. jordbruket sig självt bortseende från stödåtgärderna ——icke varit räntabelt synes den frågan kunna väckas, huruvida icke spörsmålet om vilka jordvärden, som böra till läggas grund för en räntabilitetsundersökning, måste till upptagas omprövning innan en dylik utredning kan verkställas. I har om ekonomiska bärkraft utredningsdirektiven frågan jordbrukets till Däri uttalas sålunda — upptagits behandling. under framhållande av svårigheten att fastställa bärigheten ——att genom avslutandet av de för jordbruket gällande kollektivavtalen från sida indirekt arbetsgivarnas erkänts, att jordbruket förmår bära de löner som i avtalen överenskommits. Av de mellan vederbörande och slutna arbetsgivare- arbetarorganisationer kollektivavtalen framgår, att de däri avtalade lönerna i huvudsak äro desamma för Götaland och Svealand utom Dalarna. De till lantarbetsgivareföreningarna inom dessa delar av landet anslutna brukningsdelarna, vilka omfatta egendomar av olika storlek och belägenhet, i runt tal 2000 utgöra och de till lantarbetareförbundet anslutna arbetarna, vilka i stort sett torde erhålla kollektivavtalens löner, cirka 30000. Den i det utgöra föregående berörda statistiska undersökningen rörande och lönevariationerna löneläget inom jordbruket ger vid handen. att kollektivavtalens i stor utsträcklöner ning tillämpas även utanför det kollektivavtalsbundna området. I vissa delar av landet synas kollektivavtalens löner vara dominerande för

lönesättningen.

Enligt uppskattning från organisationshåll kunna 30 000 lantarbeytterligare tare antagas åtnjuta dessa löner. Av det anförda framgår att en ny av lantbrukets räntabilitet undersökning — förutom att den torde förutsätta en lösning av åtskilliga spörsmål varom delade meningar lära föreligga -— måste om den skall giva några resultat av värde utöver redan förefintligt material synnerligen omfattande och göras vidlyftig, samt att den icke ens under denna förutsättning torde kunna befrias från felkällor av allvarligt slag. Med hänsyn härtill och vad i anförts övrigt synes en om om den överhuvud anses

lagstiftning minimilöner, önskvärd,

icke böra i avbidan. en uppskjutas på dylik undersökning.

I nära samband med om lantbrukets räntabilitet spörsmålet står frågan om eventuella för ur

åtgärder höjande av jordbrukets lönsamhet eller, sett före-

varande utrednings synpunkt, dess att betala löner åt sina arbetare. förmåga Denna för jordbruket har varit föremål för synnerligen betydelsefulla fråga

senast av statens dess den 29 undersökningar jordbruksnämndi 1937 _

januari

dagtecknade utredning rörande fråganom fortsatta

prisreglerande_ åtgärder

område samt i dess den IOVf-ebruari

på jordbrukets 1937 avgivna utredning

rörande jordbrukets i Norrland

läge (Statens offentliga utredningar 1937: 9).

Spörsmålet torde för övrigt hava så nära samband med de av statsmakterna

L upprepade gånger behandlade frågorna om stödåtgärder åt att jordbruket, i i detta någon ytterligare belysning sammanhang icke synes erforderlig.

1‘ Emellertid må —- eftersom härom med

spörsmålet äger samband förevarande

l utredningsuppdrag —— här framhållas önskvärdheten av att vid av

i avgörande

frågor rörande jordbruksstödet sambandet mellan å ena sidan produktpriserna och å den andra arbetslönerna och jordbrukets övriga produktionskostnader

icke förbises. En undersökning av denna har skett i den som C fråga Bilaga

till detta betänkande fogade P. M. av lantarbetarnas angående reglering

löner efter prisindex.

En annan betydelsefull, med lönsamhet jordbrukets sammanhängande

fråga är vilken lönenivå den bör efterifrågasätta statliga löneregleringen

sträva. I detta hänseende har i allenast att utredningsdirektiven framhållits,

som utgångspunkt för minimilöners fastställande borde för tagas jordbruket

gällande kollektivavtalslöner. J ämväl detta torde nära samband spörsmål äga

med frågan om stödåtgärderna, enär jordbruket som förut berörts under

senare år i sig självt icke varit räntabelt och således utan dessa icke åtgärder i skulle kunnat bära löner som ur samhällets kunna anses synpunkt skäliga.

: Ehuru kanske med hänsyn härtill närmare uttalande i samband med något

förevarande utredning icke synes vara må likväl påkallat, följande synpunkter 3 här framhållas. Medan sätt av det å. sida på framgår följande intagna

. diagrammet lönerna inom jordbruket och industrin under en lång följd

*_ av »år i stort sett utvecklat sig likartat, ha förhållandena under senare

r år förändrat sig till lantarbetarnas nackdel. Klart är att en minimil genom lönelagstiftning den allmänna lönenivån för lantarbetarna kommer att för- ‘ bättras därigenom att åtskilliga av dessa, som ha få sådana. låga löner, högre

j Huru stor nämnda förbättring kan komma att bli dock vara antagas synes i att om. Vid framtida

omöjligt yttra sig avvägning av jordbruksstödet torde

emellertid böra upptagas till i vad mån mellan omprövning klyftan industriv arbetarnas och lantarbetarnas löner bör minskas. Vid bedömande ytterligare 5 av denna fråga bör naturligtvis ej förbises att en viss lönenivå för en lant-

arbetare av orsaker, som finnas närmare i en av år belysta socialstyrelsen 1923 »Levnadskostnaderna i

utgiven publikation på landsbygden Sverige

:i år 1920», motsvarar en levnadsstandard än samma lönenivå högre för en i arbetare bosatt i stad eller stadsliknande samhälle. I detta bör sammanhang

ockframhållas, att

levnadsstandarden inom vissagrupper av industriarbetare

för närvarande torde vara A än lantarbetarnas.

i icke högre

Ett av huvudskälen för den av lantarbetarnas löner

ifrågasätta regleringen

har i vara att utredningsdirektiven angivits statsmakternas hittills lämnade

stöd åt jordbruket förutsätts skola komma att utsträckas över en tidlängre

1 %

.å

.en Aco

2:a-

.

.37

o.§u:.$ øowâsm

.A..w.Ea:

.

u...?

nominåân

83.58::

.naiiou

E S.

._5265

:25

mwmfwfiv

um.:

u;

com

..m.m@H|oo@H

Såå. Eon_

23:3:

ka...?

..SEow3$_

an? .AS

.män

wnåonaa

:oo .com

& n

ass

m::o.§o3m

5:3 samma: :åxå

.E525

.på 5

:ena on

å.: E.»

wåwånu ...uni

o._3un.§

:S Eu

_ .2

S .å

aoazm

aflgzma:

.sm

annan.

ä

2_::3mu3.

.Su cci

.sun

uazmzsfiéq

&

:wamåoøumønwa

. .Su

am=mE_m:3o_£oou

a .Su

:.00 mE:mm

/ z

uonmiaâauñonow

s å? u:

uamuwnaepua

:omåiuu

. .s s

anwa»

.uaumsvzm Efimfliuvna

awaflnmfionvu

v.53: Eon a3.3aa

...8~I22

.

nonioumfiz

.än new

amiga.:

:Sabo:

.25

minnmmauvn:

:En

E.§n—.

«manta:

3a

5:3

awn

2::.EE3

:o 0.5

.än

nanm m.3n.5u

.

.3.:§..omua.c

.

. 0.5

ouåoáuåaum

KW

aåoioucnn_

=om=,«—u._oou=o:wH

39 .E

_§.=m.E=2§

sum

b .E

ace

soaafimso

E:.§..on._E.5m=c5

“S”

.

?vmwêåukexaxhc

.

umzaafi

anna:

w

0.3..

acznaamm wuaawnaa

:då

_

vw :ma:

_.. .Su

5.8::

. 6

.Ex _ cc ucuz

$$um_:.§3

& :s .33

aufiumafiuflufiu

tux

ocauflzfifim

& .I

minus

aEo:Ea.£

*nu . duo

30:54..

.:.e.sm.E@

,:omme.8am:a.5

. .

..0M.s\§hk~

m.§.:oEotomv

ll

Son

.=£u5.._3_:»

voi an

xtüxtñü

II .

.nå

Juana?

oc.=:ocu.~

0|

.penna

.

naaaamawn

.C kw». ll noe

.é...2I§= uaennzeuafi

å? eQ uofi

anaemia

on

äâøâfllllaqlå...

:ånga

.

:os: nåt.

.å oc_

rymd. I olika sammanhang -har i det föregående hänvisats till förefintligheten av ett dylikt stöd. Om jordbruket i en framtid skulle bliva oberoende härav synes därför frågan om en statlig lönereglering särskilt för denna näring komma i ett annat läge.

i Olika för en

möjligheter minimilönereglering.

Enligt utredningsdirektiven bör till övervägande upptagas dels en lagstift-

ning där gällande kollektivavtalslöner tagas till för fastställande

utgångspunkt av minimilöner, dels 00k en sådan anordning att inom trakter, där kollektivavtal om lantarbetarelöner föreligger, avtalet av vederbörande myndighet kunde förklaras tillämpligt för allt lantarbete eller visst av arbete slag dylikt

inom avtalets giltighetsområde.

Av den föregående redogörelsen för utländsk att man lagstiftning framgår, bland de olika metoder, som i praktiken kommit till för användning genomförande av lönereglering för lantarbetare, kan skilja ut två olika grundtyper, nämligen lönereglering genom kollektivavtal och genom minimilönelagstiftning utan samband med kollektivavtal. Därjämte finnas dessa båda

mellan

grundtyper åtskilliga mellanformer, vilka hämtat drag från båda grundtyperna men vilka icke skarpt kunna uppdelas i grupper. De för karakgrundtyperna teristiska egenskaperna, deras företräden och brister hava i det föregående (sid. 51 ff.) blivit närmare belysta. Här må därför endast erinras om det väsentligaste i dessa avseenden. _

Verkningarna av en lönereglering genom fria kollektivavtal gälla i första

hand blott organiserade arbetare. kunna kollektivavtalen verka i Därjämte viss mån normerande på lönenivån även för åtskilliga andra arbetare. Så

länge det allra största flertalet av arbetarna icke anslutna till arbetar-

äro

organisationen kan dock icke förhindra, att löne-

kollektivavtalsregleringen

förhållandena för ett stort antal arbetare äro betydligt sämre än avtalen föreskriva. Bland de fördelar, som de fria kollektivavtalen märkas främst erbjuda, de större möjligheterna till efter det rådande

anpassning ekonomiska läget

inom och den att kollektivavtalen i allmänhet

näringen omständigheten reglera lönerna ej blott för de lägst avlönade arbetarna (grovarbetarna) utan även för

mera kvalificerade arbetare. I alla dessa avseenden det andra intaget systemet en motsatt Det tillförsäkrar --

(med lagstadgade minimilöner). ställning.

under förutsättning av en effektiv tillämpning —— i princip alla arbetare en viss av offentliga myndigheter godtagen lönestandard, men plågar, åtminstone

i hittills praktiserade former, endast i ringa utsträckning tillgodose de mera

kvalificerade arbetarnas anspråk påhögre lön än grovarbetarna. I praktiken har visat verka hämmande lönenivåns

minimilönelagstiftningen sig på rörlig-

het, d. v. s. vid nedåtgående konjunkturer för jordbruket har densamma motverkat nedsättning av lönerna men å andra sidan har den icke heller i nämnvärd grad tenderat att höja lönerna utöver ett för normala förhållandenintaget jämviktsläge. Det torde vidare kunna befaras att en minimilönelagstiftning av

mera renodlad typ icke annat än i undantagsfall är med

förenlig förekomsten

av kollektivavtal inom må framhållas de stora

jordbruket. Slutligen svårig-

108 heter, som möta att i en minimilönelagstiftning av dylik typ uppställa de närmare grunder, efter vilka minimilönerna skola fastställas. Man torde här få nöja sig med rätt allmänna föreskrifter, vilkas verkningar i det praktiska livet kunna bliva mycket oberäkneliga och vilka i varje fall vid lagstiftningens genomförande bliva synnerligen svåra att överblicka. På grund av de olägenheter, som äro förbundna med de båda grundtyperna, tillämpade i sin renhet, synes ingendera av dem erbjuda en tillfredsställande lösning av det i utredningsdirektiven uppställda problemet. Med hänsyn härtill har utredningen därför framför allt inriktats på att finna en mellanform mellan de båda grundtyperna, vilken i möjligaste mån tillvaratager dessas särskilda företräden med undvikande av deras olägenheter. Såsom de .viktigaste kraven på en lagstiftning i ämnet synes härvid böra t uppställas dels att, i den mån det är möjligt utan att andra berättigade in-

tressen åsidosättas, ingen lantarbetare bör lämnas helt utanför löneregleringens

verkningar och dels att löneregleringen skall så smidigt som möjligt anpassa sig efter de rådande förhållandena. Den närmast till hands liggande lösningen är en lagstiftning, genom vilken även de oorganiserade arbetsgivarna åläggas att följa kollektivavtalen. Såsom i det föregående närmare angivits (sid. 24) har lagstiftning av dylikt slag tidigare va.rit gällande i Tyskland och ett förslag om införande av ifråga- j

varande institut, allmängiltigförklaring av kollektivavtal, har även framförts l

i Sverige (se sid. 39). I båda dessa fall förutsattes för institutets tillämpning att det kollektivavtal, om vars allmängiltigförklaring vore fråga, skulle ä hava övervägande betydelse, d. v. s. gälla för flertalet arbetare inom veder- , i börande näringsgren. Däremot var institutets tillämpning icke inskränkt till någon viss näringsgren. Dessutom har i Tyskland samtidigt med den förut nämnda lagstiftningen funnits möjlighet att, vad angår hemindustrin, förklara ett kollektivavtal allmänt förbindande även om detsamma ej erhållit övervägande betydelse. Mot det i Sverige framlagda förslaget, vilket i huvudsak byggde den på förstnämnda tyska lagstiftningen, framfördes sätti det föregående (sid. 39 f.) på närmare angivits från olika håll åtskilliga erinringar, vilka i huvudsak synas äga giltighet även för jordbrukets del. Den betydelsefullaste av de framförda

invändningarna torde vara, att kollektivavtalen i regel äro upprättade med

i

tanke på en viss grupp företag, vanligen de större inom branschen, och att

i arbetsförhållandena vid dessa företag ofta i väsentlig mån avvika från arbetsförhållandena vid det stora flertalet av de företag, som icke direkt beröras av kollektivavtalet. Den sålunda gjorda invändningen torde, vad angår kolleki tivavtalen för jordbruket, iihuvudsak äga giltighet beträffande avtalens allmänna bestämmelser. Såsom exempel härpå må anföras, att de svenska lantarbetaravtalen upptaga föreskrifter om arbetsgivarens skyldighet att bestrida.

vissa kostnader i anledning av arbetarnas sjukdom samt att i viss utsträck-

ning betala lön och naturaförmåner även under sjuktiden. En dylik skyldighet kan förefalla naturlig för en arbetsgivare, som har ett stort antal arbetare och till följd därav har möjlighet att fördela de kostnader, som av sådan an-

W109 ledning uppkomma. Däremot kan skyldigheten komma att kännas ett helt på annat sätt betungande för en arbetgivare, som har endast en eller ett par arbetare och som kanske icke är nämnvärt mera ekonomiskt välsituerad än dessa. Kollektivavtalens lönetariffer äro vidare med till uppställda hänsyn den arbetsfördelning som i allmänhet förekommer på större gårdar men som j saknar motsvarighet på de mindre. Det kan därför antagas att tillämpnings- 5 skola därest dessa lönetariffer svårigheter uppstå, utan modifikationer eller närmare anvisningar skulle förklaras tillämpliga samtliga Om på jordbruk. minimilönelagstiftningen, på sätt i det följande föreslås, utsträckes att omfatta alla företag i den mån de använda lejd arbetskraft, skulle man därjämte genom allmängiltigförklaring av kollektivavtal på en bakväg kunna erhålla en reglering av arbetstiden vid smärre företag som icke ansetts böra genomföras i lantarbetstidslagen. Man torde kunna ifrån att kollek» nämligen utgå tivavtalen för jordbruket komma att liksom hittills innehålla bestämmelser om arbetstiden. Tänkbart vore emellertid, att kollektivavtalen i sin helhet genom lagstiftningsåtgärder förklarades förbindande endast för jordbruk av de storleksklasser, för vilka avtalen kunna anses vara anpassade, därvid dock gränsen med hänsyn till vad förut anförts under alla omständigheter icke borde sättas lägre än att företag, som fölle utanför lantarbetstidslagen, undantoges. Med en dylik lagstiftning skulle emellertid en så stor del av lantarbetarna bli ställda utanför lagens verkningar att man måste tänka sig andra åtgärder för tillgodoseende av dessa arbetares intressen. Under sådana förhållanden skulle den nu nämnda anordningen endast kunna utgöra en detalj i ett mera omfattande system, vilken tillförsäkrade vissa grupper av lantarbetare ytterligare förmåner och således i viss mån ginge utöver en minimilönelagstiftnings ändamål. En lagstiftning om minimilöner synes emellertid icke böra utsträckas längre än nödvändigt för tillgodoseende av de syften, som föranlett densamma. Stora svårigheter skulle även uppstå att erhålla en »klar och mellan de för vilka kollektivavtalen skulle

lättillämplig gräns jordbruk,

bliva bindande, och andra jordbruk. Med hänsyn härtill torde denna utväg icke böra komma i fråga. På grund av det anförda synes det lämpligast att i förevarande hänseende inskränka det statliga ingripandet på lantbrukets arbetsmarknad till själva lönerna, och även beträffande dessa torde kollektivavtalens bestämmelser böra göras till föremål för en särskild omprövning, särskilt i förenklande syfte, innan de fastställas såsom allmänt gällande minimilöner. Man torde därför få tänka sig en av en statlig myndighet, lönenämnd, fastställd minimilönenivå, vilken från början ställes i en viss relation till kollektivavtalens lönenivå och därefter i huvudsak följer den sistnämndas rörelser. Relationen , mellan den lagliga och kollektivavtalens minimilönenivå kan tänkas fastställd sätt, antingen så att de i huvudsak sammanfalla eller så att den lagpå olika t liga nivån ligger mer eller mindre under avtalens. Om kollektivavtalens rörelsefrihet skall kunna bibehållas, torde det däremot icke böra tillåtas att de lagliga minimilönerna i något avseende sättas högre än de till grund för dem liggande avtalslönerna.

För landsdelar, där kollektivavtal icke finnas eller där de på grund av särskilda omständigheter icke kunna läggas till grund för minimilöner, torde man böra taga stor hänsyn till det faktiskt rådande löneläget vid minimilönernas fastställande. Sedan de lagliga minimilönerna en gång trätt i kraft kan man emellertid icke längre hämta någon ledning från det faktiska löneläget, enär detta ju får antagas vara beroende av de gällande minimilönerna. För framtida förändringar i lönenivån torde man därför för dessa områden böra tänka sig ett i huvudsak konstant förhållande till den lönenivå, som de

mellan lantarbetsgivar- och lantarbetarföreningarna ingångna kollektivavtalen

utvisa, åtminstone så länge den nuvarande principen om en för landets olika delar väsentligen enhetlig lönenivå i kollektivavtalen upprätthålles.

En lösning av problemet i enlighet med vad sålunda skisserats förutsätter

emellertid en Betydligt större apparat än den förut berörda ainordningen, att kollektivavtalen i större eller mindre utsträckning skulle förklaras direkt tillandra och arbetare än de som tillhöra de avtals- ‘ lämpliga på arbetsgivare slutande organisationerna. I synnerhet vid systemets första genomförande torde krävas I undersökningar rörande löneläget inom vissa landsdelar, rörande de olika anställningsformer som äro vanliga etc. För systemets genomförande är det vidare en oundgänglig förutsättning att såväl som på arbetarsidan existera och fortpå arbetsgivar- organisationer bestå samt att mellan dessa organisationer kollektivavtal Orgaupprättas. nisationernas och kollektivavtalens nuvarande omfattning torde vara tillrä.cklig såsom grundval för ett minimilönesystem av nu ifrågavarande typ. Givet är emellertid att systemets fasthet skulle vinna på en utytterligare bredning av organisationstanken liksom att en av väsentligare försvagning organisationerna skulle kunna äventyra systemets praktiska genomförande. Av dessa skäl synes det att vid utformande nödvändigt lagstiftningens taga hänsyn till att den bör verka befordrande och icke

försvagande på organisa-

tionernas ställning och omfattning. Enär systemets är den, att grundtanke minimilönerna skola anpassas efter kollektivavtalens löner såsom i huvudsak ett uttryck för de ekonomiska krafternas är det även spel, nödvändigt att tillse att de lagliga minimilönerna erhålla minsta inverkan avmöjliga på talsförhandlingarna och avtalslönerna. Dessa synpunkter spela en synnerligen betydelsefull roll på viktiga punkter, bland annat i fråga om lönenivåns höjd i förhållande till kollektivavtalens löner. kan därför icke till- Systemet låta full frihet att bestämma lönenivån efter sociala och ekonomiska synpunkter i den mån dessa icke kommit till uttryck i kollektivavtalslönerna. Emellertid synes det även av andra skäl nödvändigt att åtminstone för närvarande utforma sätt att lagstiftningen på ett sådant organisationernas och kollektivavtalens fortbestånd såvitt möjligt säkras. På av att grund lagstiftning om minimilöner tidigare icke förekommit i Sverige utan denna i princip tvärt om mött ett synnerligen bestämt motstånd både från och arbetsgivararbetarhåll synes det nödvändigt att man vid första i principens prövning f landet fram med Under sådana förhållanden torde det vara Ä går försiktighet. nödvändigt att lagen —— förutom att den erhåller en begränsad giltighetstid

111 —— åtminstone tills vidare får en sådan utformning, att den icke äventyrar den form av lönereglering på hithörande område som redan existerar, nämligen de av arbetsgivar- och arbetarorganisationerna slutna kollektivavtalen. Eljest skulle man, därest lagstiftningens verkningar icke skulle visa sig lyckliga, efter utgången av lagstiftningens giltighetstid kanske befinna sig i ett sämre läge än vid dess ikraftträdande. v Erfarenheterna från England hava visat, att ett minimilönesystem utan ‘ anknytning till kollektivavtal icke är oförenligt med beståndet av livskraftiga

arbetsgivar- och arbetarorganisationer! Däremot synes det mycket tvivel-

aktigt huruvida under tillämpning av ett dylikt system organisationernas intresse för upprättandet av kollektivavtal kan vidmakthållas. I varje fall lämna förhållandena i England icke några hållpunkter för bedömande av denna fråga, då kollektivavtal på jordbrukets område ej funnits därstädes under den tid, då. minimilönelagstiftning varit gällande. Ett visst utrymme

synes emellertid föreligga för upprättandet av kollektivavtal även under

sådana förhållanden. Det är sålunda tänkbart att arbetarorganisationerna genom kollektivavtal skulle kunna tillförsäkra sina medlemmar bättre villkor än vad lönenämnden föreskrivit, t. ex. i form av högre löner, särskilt för högre kvalificerade arbetare, särskilda förmåner såsom sjukvårdsersättning, semester m. m., eller fastare anställningsvillkor. De lagligen fastställda minimilönerna torde dock försvåra genomdrivandet av dylika krav, då arbetsgivarna häremot möjligen skulle åberopa, att en lägre standard av statliga myndigheter förklarats vara fullt tillräcklig. På grund härav torde risken för att arbetsgivarorganisationerna under ett system, jämförligt med det engelska, skola vägra att medverka till upprättandet av kollektivavtal vara synnerligen allvarlig. Därjämte synes med ett dylikt system om det skulle få tillämpning hos oss finnas stora risker för försvagning av

i arbetsgivarorganisationerna.

En lagstiftning med dylika verkningar skulle i vårt land, där statsmakterna bland annat medverkat till skapande av föreningar för tillvaratagande av lantbrukarnas ekonomiska intressen, framstå såsom föga konsekvent. Med hänsyn härtill och till vad förut anförts om vikten av att det nu existerande löneregle-

ringssystemet bibehålles torde en minimilönelagstiftning av den engelska

typen icke kunna förordas för vårt land. Slutligen har vid utredningen även tagits under noggrant övervägande ett löneregleringssystem, baserat på en index för jordbrukets produktpriser. Beträffande detta system är att märka att det icke är jämförbart med de olika förut diskuterade eftersom det endast sikte lönenivåns systemen, tager på. i förändringar och icke på dess absoluta. höjd. På grund härav torde indexsystemet endast kunna tänkas som påbyggnad till ett annat löneregleringssystem. En lagstiftning om vissa efter index beräknade till de vid ett tillägg visst tillfälle faktiskt individuella lönerna skulle verka alltför utgående 1 Det må emellertid framhållas, att i England utse allenast organisationerna representanter i de till ett femtiotal uppgående lönenämnderna medan oorganiserade arbetsgivare och arbetare ej ha några representanter i dessa. Organisationer-nas inflytande på minimilönerna ir således synnerligen stort.

112 ojämnt och orättvist, åtminstone utanför det kollektivavtalsreglerade området, för att något dylikt skulle kunna förordas. Däremot kan ett -indexsystem åtminstone teoretiskt tänkas såsom komplement till vilket av de i det föregående diskuterade systemen som helst. Vid genomförandet av ett indexsystem för löneregleringen möta vissa betydande svårigheter. Särskild uppmärksamhet kräver därjämte, vad angår det i betänkandet framlagda förslaget, i vad mån en lönereglering efter index kan tänkas inverka på förekomsten av och intresset för kollektivavtal inom jordbruket samt i vad mån en dylik lönereglering överhuvud passar samman med minimilönesystemet enligt nämnda förslag. Då ett svar härpå blir beroende av hur systemet närmare uppbygges, torde ståndpunktstagandet till frågan om lönernas reglering efter index få anstå till dess en mera ingående redogörelse för förslagets huvudprinciper givits.

Utredningens förslag.

i

1. Tillämplighetsområdet. Begränsningar av löneregleringens tillämplighetsområde kunna tänkas av olika slag. I första hand kräves givetvis en närmare precisering av vilket slags arbete eller vilka arbetare som skola falla under densamma. Dessutom kan man tänka sig särskilda begränsningar eller undantag med hänsyn till vissa arbetares eller arbetsgivares särskilda förhållanden. Beträffande den grundläggande bestämningen av tillämplighetsområdet torde först böra tagas under övervägande huruvida lagstiftningen bör utsträckas även till andra näringsgrenar än jordbruket. I utredningsdirektiven har i detta avseende framhållits, att eftersom i jordbruk anställda arbetare mången gång användas till såväl skogsarbete som arbete vid jordbrukets binäringar borde vid utredningen närmare övervägas vilka hithörande arbetargrupper lagstiftningen borde omfatta. Vad först angår skogsarbetarna torde icke kunna bestridas att deras lönenivå och levnadsstandard under senare tider varit synnerligen låg och närmast jämförbar med jordbruksarbetarnas. Förhållandena under vintern 1936-37 torde varit annorlunda, men härav

torde icke några slutsatser för framtiden kunna dragas. Ett skäl för att ut-

sträcka löneregleringen även till skogsarbetare utgör jämväl det i utredningsdirektiven berörda förhållandet, att samma arbetare i stora delar av landet 4 ofta äro med sommaren och med 1 sysselsatta jordbruksarbete på skogsarbete I vintern. I den mån detta arbete utföres för samma l på arbetsgivares räkning I föreligger då alltid en viss risk för löneregleringens kringgående om den icke utsträckes att omfatta båda slagen av arbete. Denna risk torde emellertid icke vara av någon väsentligare betydelse, och de övervägande skälen tala mycket

l

bestämt i motsatt riktning, d. v. s. att skogsarbetet för närvarande icke bör 4 inbegripas i den för jordbruksarbetarna ifrågasätta löneregleringen. För det

l

första föreligger beträffande skogsbruket icke det huvudskäl, som jämte den

g låga lönenivån åberopats till förmån för en av i reglering jordbruksarbetarnas

att under senare år för sin räntabilitet löner, nämligen jordbruksnäringen varit beroende av stödåtgärder. Skogsbruket är ju nära anknutet statliga till vilka äro helt beroende av den internationella markna-

exportindustrier,

den. Vidare avvika arbets- och löneförhållandena inom skogsbruket rent tekniskt sett mycket starkt från förhållandena inom jordbruket. Skogsarbetet v utföres ackord och har så gott som uteslutande på kollektivavtalssystemet på detta område icke vunnit samma fasthet och likformighet som inom jordbruket. På härav måste i varje fall tillämpningen av ett löneregleringsgrund anordnas fullt fristående för skogsbruket i förhållande till jordbruket, system och skulle icke heller en lagstiftning, som utformats med tanke på troligen förhållanden, utan avsevärda modifikationer kunna tillämpas för jordbrukets av löner. Då det nu är fråga om att försöksvis inreglering skogsarbetarnas föra om av löner i privata arbetsförhållanden, det lagstiftning reglering synes att med försiktighet och varsamhet. Största möjliga enkellämpligt framgå het i bör därför eftersträvas och tillämpningsområdet bör icke lagstiftningen utsträckas längre än som motiveras av intresset att erhålla en skarp och lättavgränsning av detsamma. tillämplig På av dessa skäl det icke böra ifrågakomma att inbegripa även grund synes såsom sådant under den föreslagna löneregleringen. Särskilt över skogsarbetet kräver emellertid om icke under Iöneregleringen bör innefattas vägande frågan skogsarbete, som utföres av en arbetare vilken huvudsakligen sysselsättes med och endast med kommer

jordbruksarbete tillfälligtvis skogsarbete. Denna fråga

att till i specialmotiveringen.

upptagas behandling

Bortsett från skogsbruket torde en utsträckning av löneregleringens tillutöver det jordbruket kunna komma ifråga en-

lämplighetsområde egentliga

dast beträffande jordbrukets binäringar samt trädgårdsskötseln. I fråga om sistnämnda näringsgren i viss mån samma synpunkter som i fråga göra sig om skogsbruket gällande, i det att den icke åtnjutit statsunderstöd i annan form än skyddstullar och att dess arbetsförhållanden äro reglerade genom kollektivavtal, som äro uppbyggda på annat sätt än jordbrukets. På grund › härav synes trädgårdsnäringen böra lämnas utanför lagstiftningen.

Därefter återstår att behandla jordbrukets egentliga binäringar, d. v. s. näringar somdrivas i samband med jordbruk. Vad först beträffar djurskötseln så synes denna i ifrågavarande avseende knappast kunna särskiljas från jordbruket. I synnerligen stor utsträckning användes nämligen samma arbetare till djurskötsel och till egentligt jordbruk, till och med under en och

omväxlande

samma dag. Djurskötsel utan samband med jordbruk torde förekomma i rela-

tivt ringa utsträckning. Såsom exempel må anföras svinuppfödning, hästuppfödning, kapplöpnings-, trav- och åkeristallar, fjäderfäskötsel samt kanin-

voch pälsdjursavel. I dessa fall torde arbetarnas anställningsförhållanden

oftast avvika tämligen starkt från de egentliga lantarbetarnas, varför stora

svårigheter torde möta att inordna dem under en för de egentliga lant-

arbetarna avsedd lönelagstiftning.

Övriga binäringar till jordbruket torde i motsats till den egentliga djur-

1154 31 8

114 skötseln men i likhet med de nämnda arterna av självständig djurskötsel bestämt från det egentliga jordbruket i fråga om arbetsskilja sig tämligen och löneförhållanden. Detta gäller t. ex. mejeri-, kvarn-, såg- och åkerirörelse, som drives såsom binäring till jordbruk. Lönenivån inom dessa näringstorde ligga så mycket högre än inom jordbruket att deras inbegripande grenar under löneregleringen knappast skulle erhålla någon reell betydelse. Sättet för avlöningens bestämmande och utbetalande samt anställningsförhållandena i övrigt torde även åtskilligt avvika från förhållandena inom det egentliga jordbruket. På grund härav vill det synas som om deras inbegripandez under lagstiftningen skulle te sig såsom både konstlat och ändamålslöst. Några speciella minimilönetariffer för dessa binäringar torde nämligen icke kunna komma ifråga. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde lagens tillämplighetsområde i princip böra omfatta endast det egentliga jordbruket, däri inbegripet i samband med jordbruk driven djurskötsel. Frågan huruvida minimilöner skola fastställas för hela landet eller begränsas till vissa områden därav skall i det följande bliva föremål för särskild undersökning. Härefter skall till behandling upptagas frågan om eventuell begränsning_ av tillämplighetsområdet med hänsyn till de särskilda arbetsgivarnas förhållanden. Såväl i allmänna arbetstidslagen som lantarbetstidslagen har stadgats undantag från dessa lagars tillämplighet beträffande de minsta företagen. I båda fallen har begränsningen skett på det sätt att lagen förklarats tillämplig allenast å företag, vilka i regel använda mer än ett visst antal lejda arbetare. Med anledning härav synes det böra upptagas till övervägande, huruvida icke jämväl den nu ifrågavarande lagstiftningen rörande lönerna inom lantbruket bör begränsas till de större företagen. De skäl, som i förarbetena till lantarbetstidslagen åberopats för det nämnda undantaget, äro framförallt svårigheterna att utöva en effektiv kontroll beträffande de små företagen, de för företag av dylik mindre omfattning betungande åligganden i fråga om journalföring eller dylikt som för kontrollens skulle måste föreskrivas för varje företagare varå en sådan lag_ äger tillämpning, samt den omständigheten att de minsta jordbruken där arbetaren och arbetsgivaren arbeta sida vid sida äro i stort behov av att få mera självständigt ordna sina arbetstider för att bemästra de svårigheter som ogynnsam väderlek och små möjligheter till arbetsväxling medföra. Det sista synnerligen betydelsefulla skälet för en inskränkning av en arbetstidslags tillämplighetsområde föreligger icke i fråga om en lönelagstiftning. Vad kontrollsvårigheterna beträffa torde desamma icke utgöra något skäl i och för sig för en begränsning av en lönelagstiftning. Anses en sådan av andra orsaker önskvärd jämväl för de smärre jordbruken bör det vara statsmakternas uppgift att ställa sådana till att tillsynsorgan förfogande kontrollen fyller rimliga Som i annat närmare skall anspråk. sammanhang utvecklas synes detta kunna ske inom en relativt blygsam kostnadsram. För övrigt synas svårigheterna att kontrollera de mindre företagen icke vara lika

framträdande då det gäller en lönelagstiftning. Vid de mindre jordbruken måste man nämligen räkna med att i mycket stor utsträckning varken arbetsgivare eller arbetare äro i stånd att annat än efter en ungefärlig uppskattning angiva den arbetstid, som under längre perioder uttagits av arbetarna, emedan inga bestämda klockslag för arbetets början och slut eller för raster och dylikt förekomma. Detta skulle för tillsynsmyndigheterna medföra svåbetydande righeter att kontrollera lagens efterlevnad. Beträffande lönerna torde man däremot kunna utgå från att såväl arbetsgivaren som arbetaren i är i regel stånd att med tillfredsställande noggrannhet angiva vad som överenskommits rörande löneförmånerna och vad som verkligen utbetalats. Härtill kommer att någon journalföring, som kan anses betungande för de mindre jordbrukarna, icke torde behöva ifrågakomma i en

minimilönelagstiftning.

Slutligen synes man knappast hava anledning förvänta att, därest de mindre jordbruken undantagas från lönenivån för deras lagens tillämplighet, arbetare ändock skall i huvudsak följa de lagliga minimilönerna. Särskilt är att märka, att det finnes stora områden i landet, där så gott som endast mindre jordbruk förekomma. Då jordbrukets arbetskraft vara starkt synes ganska lokalt bunden, torde de lagliga minimilönerna icke komma att erhålla någon nämnvärd inverkan på lönebildningen inom sådana områden, därest de mindre . jordbruken från Det bör ock hållas undantagas lagens tillämpning. i minnet, att det i regel torde vara inom dylika områden som arbetslönerna för närvarande ligga lägst och visa den största trögheten att följa med

förbättringen

i den allmänna lönenivån. -

För ett undantagande av de mindre jordbruken kommer emellertid i varje fall från vissa håll säkerligen att åberopas ett annat skäl, att dessa nämligen jordbruk skulle vara mindre räntabla än de större eller att, därest de kunna anses för närvarande lika räntabla, detta beror att de betala löner på lägre och att de sålunda i varje fall skulle ha svårare att betala vissa fastenhetligt ställda minimilöner än de större Detta skäl torde därest företagen. emellertid, verklig grund därför finnes och det visas vara av den betydelse att det bör beaktas, i första hand böra leda till den konsekvensen att för de mindre jordbruken fastställas lägre minimilöner än för de större. Denna skall därfråga för närmare behandlas i det följande i samband med om lönespörsmålet nivåns höjd och förhållandet till kollektivavtalen. Bortsett från den nu behandlade frågan om lagens tillämplighet olika på storleksgrupper av jordbruk synas av förhållanden benågra arbetsgivarens tingade undantag från lagens verkningsområde av mera omfattande räckvidd

icke böra ifrågasättas.

Vad härefter som av arbetarnas angår undantag, betingas förhållanden, , torde till att börja med arbetsgivarens böra uteslutas från familjemedlemmar lagens tillämpning. Motsvarande undantag har gjorts i såväl allmänna arbetstidslagen som i lantarbetstidslagen, och skälen för undantagande av denna kategori synas till och med vara ännu starkare då det en gäller lönelagstiftning än i fråga om en lära näm-

arbetstidsreglering. Familjemedlemmarna

ligen ofta få en del av ersättningen för sitt arbete annat sätt än på.

t. ex. framtida arv, och det synes icke vara lämpligt att genom lön, genom söka dessa förhållanden. Den omfattning, i vilken genom lagstiftning reglera för bör och den närmare utformningen av bestämundantag anhöriga göras, melsen skola behandlas i den speciella motiveringen.

av de särskilda arbetarnas förhållan- Ytterligare några undantag på grund den torde vara Då dessa emellertid icke äro av större principiell erforderliga. må härutinnan hänvisas till den speciella motiveringen. betydelse

2. Lönesystemets uppbyggnad. Inom har åtminstone hittills tidlönen varit den övervägande jordbruket medan ackordsarbetet varit av tämligen ringa omfattning avlöningsformen, till vissa av arbete. På härav torde tid-

och begränsat speciella slag grund

lönerna böra till för minimilönesystemet samt i anslutning härläggas grund till i vad mån bestämmelser rörande ackordsarbetet övervägas kompletterande i böra givas. I om uppbyggnad kan man skilja mellan tre olika fråga lönesystemets rörande olika löneformer, rörande olika lönegrader alltefter syssel- 1

spörsmål: l

och kvalifikationer, samt rörande lönernas differentiering efter sättning

lokala förhållanden. l

Vad först om löneformerna må till en början framhållas, att angår frågan en växlande löneformer ett för jordbruket karakteristiskt mångfald utgöra Även om man endast räknar med löneformer som tillämpas i mera avdrag. sevärd blir stor. Icke särskilt kvalificerade arbetare utsträckning splittringen med likartade (lantbrukets grovarbetare) kunna sålunda vara arbetsuppgifter 1 anställda dels mot kontant årslön och stat (statavlönade arbetare), dels mot J * årslön samt kost och i arbetsgivarens kost), och dels mot timlogi (tjänare

bränsle och i

eller med naturaförmåner (vanligen bestående av bostad, daglön eller utan sådana förmåner (dagsverkare). Beträffande dagspotatisland) verkare må anmärkas, att denna löneform tillämpas även för arbetare, som under året uteslutande eller så som uteslutande arbeta hos samma arbetsgott och som sålunda kunna betraktas såsom årsanställda. Utöver de givare nämnda löneformerna förekomma vidare torpare och i vissa landskap månadsavlönade arbetare. Ãven inom samma löneform kunna de kontanta lönerna icke alltid utan vidare med varandra, nämligen om därjämte naturaförmåner förejämföras komma och dessas art eller myckenhet icke överensstämma. Enligt kollektivavtalen varierar statens värde obetydligt för de olika landskapen men i den fria marknaden torde dylika variationer av större eller mindre betydelse förekomma. Slutligen må framhållas, att kollektivavtalen särskilt för kvinnliga lantarbetare äro tämligen ofullständiga. Bland annat upptages icke någon form för årsanställning av dessa arbetare. Vid uppbyggandet av minimilönesystemet synes man böra utgå från två

huvudsynpunkter, vilka dock i viss mån kunna strida mot varandra. bör

Dels

lönesystemet så nära som möjligt ansluta sig till kollektivavtalens lönesystem

nåra samband som i är avsett att etableras mellan med hänsyn till det övrigt

dels bör största frihet lämnas för jordavtalen och minimilönerna, möjliga

fortfarande använda de löneformer, som hittills varit brukliga. brukarna att

från varandra huvudsakligen genom de De olika löneformerna skilja sig samt den tidsenhet, för olika av naturaförmåner, som ingå i lönen, genom slag beräknas. Olikheterna i sistnämnda hänseende äro givetvis vilken lönerna därest den arbetstiden är känd. Årslönen kan möjliga att eliminera dagliga

omräknas till en timlön och tvärtom. Likaså kunna naturaförmånerna sålunda därest de förmånerna åsättas värden i penevalveras i penningar, särskilda

detta sätt skulle såsom skett i England, kunna inskränka ningar. På man,

en enda för alla de olika löneformerna samt till att fastställa penninglön sig fastställda från denna lön värdet tillåta arbetsgivaren att efter grunder draga

som av arbetaren En dylik anordning torde av de naturaförmåner, åtnjutas.

emellertid för våra förhållanden icke tillfredsställa de krav på lättillämplig-

som man måste ställa en minimilönelagstiftning, särskilt het och klarhet, på

med så och företagsenheter som då det gäller en näring många splittrade

skulle som nödgas företaga täm- Vederbörande arbetsgivare regel

jordbruket.

innan han med av lönenämndens bekomplicerade beräkningar, ledning ligen vilken årslön han skulle betala sina olika arbetare. Tillslut kunde fastställa

effektivitet måste under sådana förhållanden även bliva lidande. lämpningens att under de nu rådande fria för- I detta sammanhang bör även observeras,

icke kunna vara i fråga

hållandena de olika löneformerna sägas jämställda

värdet av Av de årsanställda arbetarna synes om sammanlagda avlöningen.

i kost vara avlönad än statavlönade t. ex. gruppen tjänare arbetsgivarens lägre

Detta torde delvis bero att tjänarna till och timavlönade arbetare. därpå,

men det även att man i detta största delen äro yngre arbetare, synes antagligt

förhållande får se en tillämpning av behovslöneprincipen. Familjeförsörjar-

behov skulle sålunda hava föranlett deras högre avlöning. Ett nas större

för denna återfinnes i kollektivavtal, där det

annat uttryck princip gällande

v. s. söner till arbetare, som åtnjuta löneatt hemmavarande söner (d. stadgas 21 år erhålla samma timlön som dagsverkare med bostad) mellan 18 och

naturaförmåner men utan att erhålla förmånerna.

av nu nämnda skäl kan en sammanslagning av de olika På grund fullständig

i icke förordas, utan för varje löneform löneformerna minimilönesystemet förekommer torde böra fastställas en särskild kontant lön som mera allmänt

där sådana i lönen. Detta skulle i regel att utgå jämte naturafömåner, ingå.

löner utsattes för dels statavlönade arbetare, dels innebära att särskilda

kost dels timavlönade arbetare med och utan

tjänare i arbetsgivarens oqh

naturaförmåner. För att icke variationer i naturaförmånernas omöjliggöra

bör det vara tillåtet att efter av lönenämnden fastställda

sammansättning förmånerna mot andra eller mot kontant ersättning. Däremot grunder utbyta det böra tillåtas —— annat än efter -— att minska den synes knappast dispens

lönen mot av naturaförmånerna, då. detta skulle kunna kontanta förhöjning

leda till missbruk.

torde även böra om vilken arbetstid I detta sammanhang upptagas frågan

de fastställda minimilönerna skola motsvara. För löner fastställda per timme

uppkommer givetvis icke denna men väl för årslönerna. I lantarbetsfråga tidslagen är arbetstiden uppdelad i ordinarie arbetstid och arbete å övertid.

Av förarbetena till —-—-

lagen framgår något som förresten kan sägas ligga i

sakens natur — att skillnaden

mellan ordinarie arbetstid och övertid icke är

avsedd att innebära en av arbetslönen.

reglering I fråga om arbetare, som falla under

lantarbetstidslagen, är det naturligtvis

möjligt att i meddela

minimilönelagstiftningen bestämmelser att minimilönen

skall avse den i

lantarbetstidslagen stadgade ordinarie arbetstiden och att av

lönenämnden fastställd skall för arbete

övertidsersättning utgå därutöver. Det

vore tänkbart, åtminstone att man

teoretiskt, förfore på liknande sätt i

fråga

om arbetare som icke beröras av nämnda Detta skulle

lag. kunna ske på det

sättet att i infördes en bestämmelse

löneregleringslagen att de fastställda

minimilönerna skulle avse arbete under viss bestämd arbetstid -eventuellt en mera utsträckt tid än

något lantarbetstidslagens ordinarie arbetstid — och

att för arbete därutöver skulle betalas av lönenämnden fastställd övertids-

ersättning. Ett dylikt system i där tillämpas England, ingen laglig arbetstids-

reglering för jordbruket existerar. Emellertid ett

synes sådant förfaringssätt

icke kunna förordas i vårt enär det i

land, praktiken skulle innebära en reglering av arbetstiden för sådana som

jordbruk, genom tidigare lagstiftningsåtgärder uttryckligen undantagits från På av arbetstidsreglering. grund svårig-

heterna att vid de som det här rör

jordbruk, sig om, fastställa den verkliga

arbetstiden skulle en bestämmelse

dylik säkerligen icke heller få någon större

effekt. kan

Slutligen åberopas att erfarenheterna från England visa, att över-

trädelserna av lagen framför allt gälla övertidsarbetet och att sålunda just

denna bestämmelse varit särskilt svår att

genomföra i praktiken.

Med till vad

hänsyn sålunda anförts synes det vara att lämpligast, någon

särskild föreskrift rörande den som de fastställda

arbetstid, minimilönerna

skola avse, icke bör lämnas. Som en konsekvens härav torde icke heller böra

meddelas särskilda om

regler övertidsersättning, enär likformigheten i och

effektiviteten av sådana bestämmelsers

tillämpning förutsätter en i någon

form skedd av arbetstiden

reglering även för de jordbruk som falla utanför

lantarbetstidslagen. Frågan om övertidsersättning torde därför helt böra

lämnas åt avtalsfriheten. Härvid man kunna ifrån

synes utgå att åtminstone vid de större jordbruken dessa förhållanden i stort sett komma

att ordnas till-

fredsställande utan Vad de

lagens ingripande. övriga jordbruken beträffar bör ej förbises att för

möjligheten arbetsgivaren att uttaga en något längre arbets-

tid för samma lön kan till att

bidraga göra övergången till den nya ordningen

lättare och så länge denna frihet hålles inom rimliga gränser ske utan att

oskäligt betunga arbetarna. Huruvida den föreslagna friheten i vissa fall kan

komma att missbrukas är svårt att förutse. Med

hänsyn till de olika svårig-

heter som på sätt ovan äro förenade med en

antytts lösning av dessa frågor,

synes det i varje fall vara att avvakta

lämpligast erfarenheterna under lagens

första innan

giltighetstid några särskilda åtgärder vidtagas.

om minimilönernas differentiering efter de stir-

Vad därefter angår frågan och så har man att välja

skilda arbetarnas sysselsättning kvalifikationer

inskränka till att fastställa minimilöner för de lägst mellan att antingen sig eventuellt även för de lägst avlönade

avlönade arbetarna (grovarbetarna),

vilkas lön i huvudsak torde bero på deras längre arbetsdjurskötarna, högre fastställa särskilda minimilöner för de mera tid, eller ock därjämte högre i kvalificerade arbetarna: kreatursskötare i förmansställrättare, fördrängar, maskinskötare, smeder etc. ning, slöjdare,

en av minimilönerna till att allenast avse grovarbetarna

För begränsning av som vinnes. Man talar först och främst den förenkling systemet, härigenom behöver då endast fastställa en lön för och en för kvinnliga arbetare, manliga de olika och framför allt man ifrån de avpassad efter löneformerna, slipper som skulle i fråga om säkerligen betydande praktiska svårigheter, uppstå mellan de olika av arbetare. För denna lösning gränsdragningen grupperna talar vidare den att i främsta rummet

synpunkten, lagstiftningens syftemål

vara att de avlönade lantarbetarna. Över huvud taget är ju torde hjälpa lägst skälet för av minimilöner, att arbe-

det viktigaste genomförande lagstadgade

tarna skola tillförsäkras en viss minimilönestandard. Ur denna synpunkt finnes att sörja för högre löner

knappast anledning genom tvångslagstiftning

vissa kvalificerade då dessa av sina kvalifikaåt högre arbetare, på grund tioner böra vara i stånd att förskaffa sig en inkomst, som med skäligt belopp den minimilönenivån. Ett särskilt skäl att antaga detta överstiger lagliga

den att arbetare framför allt äro syssel-

utgör omständigheten ifrågavarande satta inom det större där arbetsmarknadens förhållanden torde jordbruket, annat sätt än vid övriga jordbruk och där således kongöra sig gällande på kurrensen om arbetskraften bör en garanti för att de utgöra betryggande komma i av löner. Det bör heller icke förbises, att ju flera åtnjutande skäliga olika som inordnas i desto starkare blir även lönegrader minimilönesystemet, minimilönernas tendens att bliva normallöner. En mellan och de mera kvalifi-

mellanställning jordbrukets grovarbetare

cerade arbetarna kunna de avlönade Som redan lägst djurskötarna sägas intaga. förut berörts torde den orsaken till att de sistnämnda nämligen väsentligaste löner än vara längre arbetstidiallmänhet

åtnjuta något högre grovarbetarna

samt arbete sön- och lantarbetstidslagen i dess ändrade på helgdagar. Enligt är också arbetstid tillåten för djurskötare än för andra arbetare, lydelse längre och i sådana där icke blir torde skillnaden vara ännu fall, lagen tillämplig, mera En av den förut angivna regeln att minimilöner utpräglad. tillämpning skulle fastställas för därför i princip böra jordbrukets grovarbetare synes medföra, att minimilöner också fastställdes för de lägst avlönade djurskötarna. Mot denna kan anmärkas, att synnerligen stora svårigheter föreanordning att klart vilka arbetare-som skola räknas som djurskötare och ligga angiva att en i tillämpningen skulle vinnas om djurskötarna betydande förenkling uteslötes. må framhållas att den rådande bristen på djurskötare Därjämte en viss för att dessa utan ingripande komma att utgör garanti lagstiftningens erhålla löner. Å andra sidan bör hållas i minnet, att djurskötare föreskäliga

komma även på andra egendomar än de större och medelstora samt att, särskilt inom områden där kollektivavtalen icke erhållit någon nämnvärd uty bredning och där det icke heller finnes arbetsmarknad, det kan någon egentlig befaras att en minimilönelagstiftning, som icke upptager särskilda högre löner för djurskötarna, skulle kunna leda till att de icke komma i åtnjutande av samma löneförhöjning som grovarbetarna. Med hänsyn till de skäl, som sålunda kunna åberopas för och emot olika arbetargruppers medtagande under minimilönelagstiftningen, torde man i lagen å ena sidan böra lämna föreskrifter endast om att minimilöner tvingande skola utsättas för de lägst avlönade lantarbetarna, men å andra sidan därjämte giva lönenämnden möjlighet att, om så av särskilda skäl finnes erforderligt, fastställa högre minimilöner för vissa av lantarbetare, vilken begrupper stämmelse, ehuru allmännare formulerad, närmast är avsedd att få tillämpning allenast å de lägst avlönade djurskötarna. Rörande de skillnader i lön, som av de enskilda arbetarnas olika betingas arbetsförmåga må hänvisas till den rörande följande framställningen lagstiftningens tillämpning å arbetare inom olika åldersklasser och å icke fullgod arbetskraft.

I fråga om lönesystemets återstår därefter endast om uppbyggnad frågan eventuell olika delar av landet. Denna

ldnedifferentiering för fråga står

emellertid i så nära samband med om lönenivåns över huvud frågan höjd taget och förhållandet till kollektivavtalens lönenivå, att den bör belämpligen handlas i därmed. Beträffande dessa hänvisas till den sammanhang frågor närmare utvecklingen å sid. 128 ff.

3. Ackordsarbete.

Ackordsarbetet har, såsom ovan anmärkts, inom det svenska jordbruket

huvudsakligen varit begränsat till vissa av arbeten, vilka ansetts särslag

skilt lämpade för denna De allmänna kollektivavtalen

avlöningsform. inne-

hålla endast ett för

ackordspris, nämligen handmjölkning (kvinnlig arbets-

kraft). finnes ett särskilt kollektivavtal skötsel

Därjämte angående och upp-

tagning av rotfrukter gällande för Skåne. Förutom dessa. båda av slag arbeten synes ackordssystemet tillämpas inom det egentliga jordbruksarbetet

huvudsakligen endast för vissa tillfälliga arbeten, såsom m. m.

dikesgrävning På senare tid synes dock hava i större utsträcksystemet börjat tillämpas ning även i fråga om t. ex. skördearbete och åtminstone i vissa dylikt, landsdelar. Ett fastställande av ackordslöner inom torde komma att medjordbruket föra mycket stora svårigheter för en lönenämnd. I fall äro ackordsåtskilliga arbetena så beroende av lokala förhållanden att allmänna löner icke några gärna kunna tänkas, Där hinder icke torde å andra sidan dylika föreligga avsevärda svårigheter uppstå för lönenämnden att bestämma vilken ackordsersättning som skall .Som förut berörts innehåller — bortsett. tillämpas. från för ———

ackordspriset handmjölkning allenast det förutberörda kollektiv-

avtalet angående skötsel och upptagning av rotfrukter bestämmelser om ackordslöner. Från kollektivavtalen skulle således lönenämnden erhålla föga ledning vid fastställandet av dylika löner. Vidare äro det nyssnämnda kollektivavtalets ackordsbestämmelser ganska invecklade, varför ett fastställande av dessa skulle medföra betydande svårigheter vid åttillämpningen minstone för de mindre jordbruken. Med anledning härav hava också, när det i samband med beslutande av stöd åt att be-

sockerbetsodlingen gällt

stämma ackordslöner åt betarbetare, motsvarande bestämmelser i nämnda kollektivavtal måst undergå en kan hänvisas

väsentlig förenkling. Slutligen

till förhållandena i England, där lönenämnderna ha rätt att fastställa ackordslöner men ingen nämnd hittills gjort bruk av denna rätt. Man kunna synes utgå ifrån att svårigheterna att bestämma ackordslöner skola bli större i vårt land med dess växlande förhållanden än i Med till England? hänsyn vad sålunda anförts det att i huvudsak överlämna

synes nödvändigt åtpar-

terna själva, arbetsgivaren och arbetaren, att överenskomma om ackordslöner. Emellertid torde det vara nödvändigt att en särskild bestämmelse genom förhindra att ackordssystemet användes för av

kringgående minimilöneregle-

ringen. Arbetarens godkännande av ackordspriset kan icke anses nämligen

utgöra en tillräcklig garanti mot att rum. En viss allunderbetalning äger män begränsning av rätten att fritt överenskomma om ackordslöner torde

därför böra stadgas. Denna kan tänkas utformad två så på sätt, antingen att man föreskriver, att ackordslönen icke får fastställas än att en fullt lägre arbetsför, duglig och yrkesvan arbetare kan beräknas minst den förtjäna fastställda minimitidlönen, eller också så att i föreskrives att ackordslagen betalningen icke får understiga den fastställda minimilönen för den arbetstid, som åtgått för arbetets utförande, d. v. s. att minimitidlönen alltid skall vara garanterad. Arbetsgivarna inom jordbruket hava hittills bestämt motsatt sig att vid ackordsarbete garantera timlönen. Detta kan delvis förklaras med att ackordsarbete användes huvudsakligen i sådana fall, där arbetsgivarens möjligheter att övervaka arbetet äro särskilt små, och kanske i just syfte att ersätta denna Ur

övervakning. den synpunkt, som här i främsta rummet

lägges på frågan, nämligen att förhindra ett kringgående av den lagliga

minimilöneregleringen, synes det icke heller nödvändigt att ålägga arbets-

givarna en sådan garanti. Ãven vissa andra skäl tala för att man bör begränsa sig till att föreskriva, att själva får sättas än ackordspriset ej lägre att minimilönen kan förtjänas. Härigenom skulle en nämligen öppnas möjlighet att sysselsätta mindre arbetsföra arbetare utan att, såsom skulle eljest vara nödvändigt, för dem fastställa särskilda individuella minimilöner. Det I måste även anses vara lättare att huruvida ett den avgöra, ackordspris fyller

angivna förutsättningen än att bestämma skälig arbetslön för en

ej fullgod arbetare.

l På grund härav man i om böra såsom

synes fråga ackordsarbetet stadga

‘ Den engelska lagstiftningen gäller endast England och Wales, ej Skottland och Irland.

122 huvudregel, att ackordslönerna icke må avtalas lägre än att en fullgod V arbetare kan beräknas förtjäna minimitimlönen. Härjämte bör lönenämnden erhålla befogenhet att i den mån så finnes lämpligt direkt fastställa ackordslöner. Detta torde av skäl som ovan anförts endast böra ske i undantagsfall, t. ex. då finner kunna tillämpa huvudregeln, enär arbetsgivaren sig ej han ej anser sig kunna bestämma ackordsersättningen så högt att en fullgod arbetare kan beräknas förtjäna minst minimitimlönen och han förebringar godtagbara skäl härför, eller då tvist uppstått huruvida ett av arbetsgivaren fastställt är överensstämmande med nämnda* huvudregel. I vissa ackordspris fall torde det vara nödvändigt och lämpligt att, på sätt i specialmotiveringen närmare utvecklas, från vissa slag av ackordslagens tillämpning undantaga arbeten. 4. Åldersgränser.

Enligt kollektivavtalen för jordbruket gälla samma löner för alla arbetare

över 18 år blott med det att hemmavarande söner mellan 18 och undantaget 21 år erhålla en på visst sätt reducerad timlön. Någon övre åldersgräns innehåller ej kollektivavtalen. Beträffande arbetare, som äro försvagade av ålder, tillämpas reglerna för arbetare med nedsatt arbetsförmåga, d. v. s. deras lön bestämmes överenskommelse mellan arbetsgivaren och argenom betaren. Arbetare under 18 år falla icke heller under kollektivavtalens reglering. Som regel erhålla dessa lägre löner än de arbetare, som fyllt 18 år, men genom att de icke medtagits i kollektivavtalen saknas fasta normer för deras avlöning. För de arbetare, som beröras av kollektivavtalen, kan man ett visst uttryck för principen om lön efter ålder i det förhållandet, spåra att lönenivån för tjänare i arbetsgivarens kost, vilka regelmässigt äro ogifta och således mestadels arbetare, ligger lägre än för-övriga löneformer. yngre Vad först hur den arbetskraften - d. v. s. arangår frågan underåriga betare under 21 år - bör behandlas i förevarande det lagstiftning gäller att hålla den rätta medelvägen mellan två i motsatta riktningar pekande synpunkter. Den ena är, att minimilönerna för dessa arbetare icke få sättas så att deras att erhålla anställning äventyras. Den andra höga möjligheter är den, att om för de yngre arbetarna för hårt synpunkten löneläget pressas uppkommer risk för att ungdomen övergiver jordbruket och i stället söker sin utkomst inom handel eller industri, vilket i sin tur skulle medföra risk för en försämring av jordbrukets tillgång på arbetskraft.

Till en början torde det emellertid vara klart, att minimilönelagstiftningen

åtminstone icke i sin första utformning bör gå längre än kollektivavtalen och att således de arbetare, som äro under 18 år, böra lämnas utanför den lagliga löneregleringen. Svårare är att bedöma vilka föreskrifter som böra lämnas beträffande åldrarna mellan 18 och 21 år. Kollektivavtalets begrepp »hemmavarande söner» torde emellertid knappast kunna läggas till grund för de lagliga minimilönerna. Då det icke kan ifrågakomma att låta dessa överstiga de i avtalenför hemmavarande söner fastställda lönerna, synes man endast hava att mellan å ena sidan att för ifrågavarande åldersgrupp fastställa välja

särskilda löner, som i varje fall beträffande de timavlönade och eventuellt såsom konsekvens härav även för de årsavlönade skulle de för understiga vuxna arbetare fastställda lönerna, och å andra sidan att helt utesluta även denna grupp från

löneregleringen.

i

Vid valet mellan dessa båda utvägar synas övervägande skäl tala för, att *det för 18-20-åringarna själva skulle vara att helt ställas utanförmånligare för lagstiftningen än att vissa löner fastställas för dem. I de delar lägre av landet, där denna åldersgrupp för närvarande i stor utsträckning åtnjuter samma löner som arbetare över 21 år, skulle minimilöner kunna belägre faras medföra en sänkning av den lönenivån. I andra delar av gällande landet, där så icke är förhållandet, stora att sätt föreligga svårigheter på förut antytts anpassa minimilönerna —— vilka ju ha en en tendens att bli standardlöner —— så att de å ena sidan icke sättas för låga med risk för att

ungdomen övergiver jordbruket men å andra sidan icke heller så pass höga att de kunna befaras verka hindrande för den arbetskraften att ungdomliga erhålla anställning. Eftersom den föreslagna i omfattar all

lagstiftningen princip lejd arbets-

kraft inom jordbruket, torde det vara få delar av landet där minimiytterligt lönerna icke få å arbetare som 21 år. Denna

tillämpning fyllt omständighet

synes utgöra en garanti för att indirekta skola lagens verkningar medföra att löneläget ej blir alltför för som icke lågt arbetare, uppnått denna ålder.

Beträffande de som karakteriseras av

arbetargrupper, hög ålder må till

en början anmärkas, att en efter ålder icke

lönegruppering synes kunna

göra anspråk på att skipa ens en approximativ rättvisa. Därtill äro de individuella variationerna alltför stora. Medan en del arbetare kunna samma göra nytta ända upp emot eller kanske till och med över 70-årsåldern så kunna andra redan åtskilligt tidigare vara Och liksom ej obetydligt försvagade. tidpunkten för den begynnande inträde växlar

ålderdomssvaghetens varierar, givetvis även graden av prestationsförmågans för olika individer.

nedgång Trots detta synes det emellertid att införa en övre

nödvändigt åldersgräns

för lagens Var denna

tillämplighet. gräns lämpligen bör dragas kan natur-

ligtvis vara föremål för delade Olika hava härvid meningar. åldersgränser tagits under övervägande, dels den- ålder då rätt till folkpension inträder, d. v. s. 67-årsåldern, och dels en sådan. Om skulle lägre gränsen dragas så högt som vid 67 år torde detta medföra, att måste lägre minimilöner fastställas för åtskilliga åldersklasser under 67 år. Med till de hänsyn stora individuella variationerna i de arbetarnas ifrågavarande prestationsförmåga och till vad ovan anförts beträffande

de .underåriga arbetarna

synes det antagligt att ett fastställande av minimidylikt generellt lägre skulle bli till mera skada än för arbetarna

jlöner gagn själva. I likhet

imed vad som föreslagits i fråga om de arbetarna torde

underåriga

ldärför åldersgränsen böra bestämmas de. ordinära

så, att minimilönerna kunna gälla för falla inom denna. samtliga arbetare, som gräns. Under sådana omständigheter en än 60«årsåldern icke

synes högre gräns kunna komma

ifråga. För arbetare som denna ålder skulle således full avtalsfrihet uppnått

råda i om lönerna. Liksom beträffande de underåriga arbetarna torde fråga indirekta i stort sett komma att bli en garanti för att. lagens verkningar avtalsfriheten icke missbrukas.

Av skäl, som i det närmare utvecklas, föreslås att minimilönerna följande i huvudsak skola bestämmas lika med kollektivavtalens löner. Särskilt beträffande områden, där lönerna för närvarande ligga avsevärt under kollektivavtalsnivån, torde komma att göras om svårigheter för jord› invändningar bruket att sig efter ett dylikt löneläge. Dessa invändningar synas anpassa dock komma att avtrubbas om minimilönerna begränsas att gälla de lantar› betare som tillhöra de mest I valet mellan arbetsdugliga åldersgrupperna. åtminstone för vissa områden, generellt fastställa minimilönerna lägre att, än kollektivavtalens löner och då bland annat också låta 18-20-åringar samt arbetare mellan 60 och 67 år omfattas av dessa, samt att fastställa. minimilönerna lika med avtalens löner och utesluta nämnda åldersgrupper

torde i varje fall, särskilt ur sociala synpunkter, övervägande skäl tala förl

en lantarbetare l det senare alternativet. Först efter tjuguett år torde nämligen i allmänhet bilda och skälen för statsmakterna att vidtaga anordfamilj för att han må erhålla en alltför låg lön då vara större. ningar ej synas

Beträffande lantarbetare över 60 år torde likartade synpunkter göra

sig1 i

gällande. Det förhållandet, att de ifrågavarande arbetarna ställts utanför den föreinnebär till vilken löne-

slagna lagstiftningen, ej något ståndpunktstagande

nivå som kan vara lämplig för dem utan endast att avtalsfrihet synts böral

råda i detta hänseende.

5. arbetskraft. l Ej fullgod

Frågan om behandlingen av den icke fullgoda arbetskraften hör till del

vid av ett

största praktiska svårigheterna genomförandet minimilönesystemül

Detta i särskilt hög grad beträffande jordbruket på grund av att

gäller dylik]

fullt förstklassig arbetskraft där torde förekommaistörre utsträckning än? ej

inom de flesta andra Detta förhållande kommer till synesl

näringsgrenar.

dels att de allmänna fordringarna på en fullgod arbetare, d. v. s. en?

däri, arbetare avlönas med full lön, hittills kanske icke alltid varit fullt så., psom som t. ex. inom industrin, dels också. däri att inom jordbruket beredes» höga för ett relativt stort antal som av

sysselsättning arbetare, på grund kropps-g

eller eller annan orsak icke kunna anses vara fullt arbets-f ligt andligt lyte i föra och en med härtill reducerad lön.

åtnjuta hänsyn

Den anledningen till att man inom jordbruket har att räkna:

huvudsakliga med en större arbetskraft än inom andra yrken är säkerprocent ej fullgod att i vårt liksom i de flesta andra länder, under ett llertali ligen den, land, av arbetskraft från till

decennier pågått en överñyttning jordbruket andraå

främst industrin. Det i sakens natur att vid en sådan

näringar, ligger över-l

i den bästa arbetskraften visar den största rörligheten och] :flyttning regel

tidl

sålunda lämnar I samma riktning verkade även den på sin jordbruket. - , 1

starka Bland de vid jordbruket kvarstannande synnerligen emigrationen. måste härav procenten ej fullgod arbetskraft stiga. En bidragande på grund orsak är emellertid även den, att jordbruket torde hava större möjligheter att bereda sysselsättning åt ej fullgod arbetskraft än industrin, där arbearbetstakt måste anpassas efter maskinernas och där det många ,tarnas icke finnes utrymme för att i stället för en fullgod arbetare placera gånger ett par mindre arbetsdugliga. De i enlighet med den föreslagna lagstiftningen fastställda minimitidlönerna måste givetvis vara beräknade för fullgoda arbetare. Dessa löner kunna därför icke tillämpas beträffande de icke fullgoda arbetarna, ty då skulle arbetsgivare bereda anställning åt dem. Det är därsäkerligen ingen för främst av till de ifrågavarande arbetarna själva som mani hänsyn införa anordningar, som möjliggöra för dem minimilönelagstiftningar plågar att arbeta mot lägre lön än den lagligen fastställda. Vid reglerandet av dessa frågor måste man emellertid även noga tillse, att laeñektivitet icke försvagas genom att fullgoda arbetare förklara sig villiga gens att arbeta mot löner, avsedda för icke fullgoda, för att därigenom lättare erhålla anställning. I praktiken är det emellertid ett mycket vanskligt problem att erhålla en tillfredsställande för dels konstaterande av anordning vilka arbetare, som verkligen kunna anses vara ej fullgoda, och dels fastställande av skälig lägre minimilön för dem. I kollektivavtalen föreskrives rörande denna fråga endast att arbetare med nedsatt arbetsförmåga betalas efter överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetaren. är sålunda åtminstone formellt överlämnat till Avgörandet de enskilda i arbetsavtalet Emellertid är det givet att från parterna själva. sida kontroll utövas rörande det sätt bestämmelsen

organisationernas varpå

tillämpas. Från såväl arbetsgivarnas som arbetarnas organisationer uppgives, att man icke funnit några större olägenheter av denna anordning. Icke desto mindre torde det vara otänkbart att, då det gäller en laglig av lönerna, detta sätt överlämna avgörandet huruvida och i reglering på vilken mån en arbetares arbetsförmåga är nedsatt, till de närmast intresserade själva. I avsaknad av den tillsyn, som organisationerna parterna utöva, skulle säkerligen riskerna för ett kringgående av lagen på denna väg bliva alltför stora. I varje fall skulle en sådan anordning som komplement fordra ett effektivt och därmed också. dyrbart statligt kontrollsynnerligen system. I har lösts det sättet, att ingen arbetare får av- England problemet på lönas lägre ån de fastställda minimilönerna med mindre han av vederbörande lönenämnd erhållit individuell dispens från lagens bestämmelser. I sam-

band med dylik dispens fastställes iregel en speciell minimilön för den

ifrågavarande arbetaren. En sådan anordning synes emellertid ej bliva så litet betungande för både arbetsgivare och arbetare. I England, där inom I lantbruket sysselsättas ett rätt stort antal äldre arbetare och många krigsinvalider, har antalet arbetare, för vilka dispenser samtidigt varit gällande, utgjort nio- ä tiotusen, motsvarande cirka 2 procent av hela arbetarantalet.

För en tredjedel av dessa arbetare har orsaken varit fysiskt eller andligt lyte, för en tredjedel ålderdomssvaghet och för den återstående tredjedelen andra orsaker. A

På grund av de svårbedömliga som vid disspörsmål uppkomma varje pensansökning, föranleder en sådan rätt betydande arbete både för sökanden och för den prövande I fall torde vederbörande myndigheten. åtskilliga arbetare icke vara i stånd att utan hjälp och en uppsätta fullfölja dispensansökning. Det är därför möjligt att i praktiken i stor utarbetsgivaren sträckning skulle komma att ombesörja detta, men det kan även tänkas att han för att slippa den att endast anomständliga proceduren föredrager ställa arbetare, som äro eller hava sina klara förhand. fullgoda papper på Därest arbetsgivarna mera allmänt skulle anlägga ett av dylikt, bekvämlighetsskäl dikterat betraktelsesätt, skulle förminska dispenssystemet givetvis de icke fullgoda arbetarnas utsikter att erhålla Man har dock anställning. anledning förvänta, att exempelvis fattigvårdsmyndigheterna skulle visa intresse för att bistå dem i ärenden. | dylika Även för lönenämnden skulle ett så strängt Iipprätthållet dispenssystem j som det innebära en Mer l engelska mycket betydande arbetsbelastning. l eller mindre omfattande kompletterande torde i de fiesta undersökningar 1

fall bliva nödvändiga, och ofta måste dessa företagas ort och ställe. i

på En

tillfredsställande kontroll över att även de icke fullgoda arbetarna i

erhålla skälig avlöning synes dock knappast kunna åstadkommas utan att kravet på individuell dispens upprätthålles i vidsträckt tämligen omfattning. Om man däremot på frågan framför allt den att det anlägger synpunkten, gäller att garantera lagens effektiva beträffande de arbetillämpning fullgoda torde man kunna reda * tarna, sig med en mindre vidlyftig apparat. Med till att den innebär en hänsyn föreslagna lagstiftningen fullständig nyhet i y vårt land synes en dylik synpunkt icke heller oberättigad. Man skulle då kunna tänka att från kollektivavtalens om att lönen skall Å sig utgå regler bestämmas efter fri överenskommelse mellan och arbetaren arbetsgivaren samt komplettera denna med en för att anmäla förskyldighet arbetsgivaren hållandet till lönenämnden. I anmälan skulle då närmare givetvis angivas arten av de omständigheter, som till stödför avvikelsen från miåberopas nimilönerna, samt den överenskomna avlöningen. Däremot skulle någon egentlig utredning icke erfordras och medgivande av lönenämnden något icke behöva avvaktas. Såsom komplement härtill bör vidare lönenämnden tillerkännas befogenhet att av eller därav på ansökning tillsynsmyndighet intresserad part (eventuellt i fall fastställa arbetarorganisationen) speciella särskilda minimilöner för icke fullgoda arbetare. Arbetsgivare som icke fullgör sin anmälningsplikt skulle att betala arbetaren ådraga sig skyldighet full lön, medan den som anmälan icke skulle riskera att ingivit vederbörlig åläggas betala mera än vad han till lönenämnden såvida icke tilluppgivit, synsmyndigheten efter särskild undersökning förklarar arbetaren fullgod 1 eller lönenämnden efter ansökan fastställer särskild än minimilön, högre 5 den överenskomna lönen, för arbetaren i att betala fråga. Skyldighet högre ;

127 lön bör dock icke ifrågakomma för tiden innan ingripande skett från tillsynsmyndighetens sida.. För att förebygga missbruk av bestämmelsen torde de enskilda parternas rätt att fritt träffa överenskommelse om lönen böra begränsas på så sätt, att individuell dispens kräves för en av

nedsättning

lönen under viss gräns, förslagsvis tre fjärdedelar av minimilönen. Med stöd av ett dylikt anmälningssystem skulle den kontrollerande t myndigheten kunna bilda sig en god uppfattning om ivilken rätten utsräckning att underskrida minimilönerna begagnades. I misstänkta fall kunde undersökning göras och även eljest stickprov tagas. Därest antalet anmälningar i viss landsdel eller från vissa gårdar skulle vara onormalt stort, skulle anmälningarna kunna lämna en god grundval för en mera omfattande undersökning i kontrollsyfte. Anmälningssystemet synes bliva betydligt mindre betungande än dispenssystemet för såväl arbetsgivare och arbetare som för lönenämnden. Dock må anmärkas, att vid ett dispenssystem en arbetsgivare kan fordra att dispensen skall vara klar redan då anställning sökes, varigenom han frisjälv tager sig från allt besvär. Anmälningsplikten måste däremot helt läggas på arbetsgivarna, men den synes icke vara av nämnvärt betungande natur. Rätten för arbetarna att själva söka dispens skulle alltjämt kvarstå, och om det hos arbetsgivarna skulle visa sig en benägenhet att avvisa icke fullgoda

arbetare på grund av anmälningsbesväret står för arbetarna möjligheten att

söka dispens öppen. Har dylik erhållits anmälan icke behöva synes någon fordras. Särskilt i sådana fall då en arbetare har tillfälliga anställningar hos många olika arbetsgivare torde dispensförfarandet vara det lämpligaste. Om man utgår från den förut intagna ståndpunkten beträffande de underåriga arbetarna, skulle minimilönerna gälla endast arbetare som fyllt 21 år. Man torde då knappast hava att räkna med fall där bristande arbetsnågra duglighet är beroende på för låg ålder. Beträffande de äldre arbetarna måste man däremot taga i betraktande, att vissa arbetare redan före 60 år äro försvagade av ålder. Härtill komma så de arbetare, som av på grund andligt eller kroppsligt lyte, bristande förståndsgåvor, allmän undermålighet eller särskilda karaktärsfel oberoende av sin ålder kunna anses vara mindre arbetsdugliga. Enligt den statistiska undersökningen rörande det faktiska löneläget och lönevariationerna inom jordbruket den icke fullgoda uppgår arbetskraften i åldrarna 21-60 år till 12 % av arbetarna i samma åldrar, vilket skulle motsvara cirka 2000 arbetare i hela landet. Denna siffra är emellertid säkerligen avsevärt för låg emedan uppgifterna på grund av frågeformulärens avfattning endast avse verkligt betydande nedsättning i arbetsförmågan. Trots de företagna begränsningarna synes det sålunda antagligt, att de kvarstående fallen bliva så att ett krav individuell dispens många på 3 skulle bliva alltför betungande att upprätthålla. ‘ Med hänsyn härtill synes den ej fullgoda arbetskraftens lönefråga böra lösas i enlighet med det tidigare skisserade anmälningssystemet. Individuella minimilöner skulle sålunda endast ifrågakomma då det i speciella fall påfordras av tillsynsmyndighet eller annan intresserad part.

6. Förhållandet till kollektivavtalen. På av skäl, för vilka tidigare redogjorts, bygger det framlagda förgrund slaget den att de minimilönerna skola sättas lika med på principen, lagliga eller i fall ställas i en viss relation till gällande kollektivavtals löner och varje undergå i huvudsak samma variationer som dessa. Systemet är grundat på den tankegången, att kollektivavtalen få antagas vara ett uttryck för de ekonomiska krafter som verka på arbetsmarknaden och att minimilönerna genom att anknytas härtill skulle kunna smidigare anpassas efter de för jordbruksnäringen vid varje tidpunkt gällande ekonomiska betingelserna än om de, i likhet vad som skett i utländsk skulle av någon

med lagstiftning, myndighet

fritt fastställas efter vissa av lagstiftningen angivna riktlinjer, vare sig dessa skulle baseras på sociala levnadsstandardssynpunkter eller på andra förhållanden. En förutsättning för att systemet skall hava dessa verkningar är därför att kollektivavtalsväsendet inom lantbruket får i stort sett utveckla sig fritt utan statsmakternas ingripande. Det är sålunda önskvärt, att detta i fortsättningen begränsas till ——- förutom medlingsinstitutionen - stödåtgärderna. De sistnämnda inverka emellertid givetvis ekonopå jordbrukets miska betingelser och förmåga att med bibehållen räntabilitet betala arbetslöner av en viss höjd. Man får då förutsätta att dessa förhållanden, jämte många andra i olika riktningar verkande omständigheter, komma att vinna uttryck i kollektivavtalslönerna.

För att löneregleringssystemet skall kunna fungera såsom avsetts kräves, som även tidigare påpekats, dels att kollektivavtal av en viss omfattning verkligen existera och dels att avtalsuppgörelserna hållas i möjligaste mån fria från inflytande av minimilönerna själva, så att avtalen kunna anses i huvudsak representativa för arbetsmarknadens läge. Dessa båda frågor stå åtminstone i praktiken i ett synnerligen nära samband med varandra i det att anordningar, som kunna ifrågasättas för tillgodoseende av den ena synpunkten, ofta kunna hava verkningar även i det andra avseendet. Gällande lagliga minimilöner kunna givetvis utöva ett betydande inflytande på förloppet av förhandlingar om kollektivavtal. Man måste dock nytt här skilja mellan olika fall. I den mån avtalsstriden en av gäller höjning lönerna synas minimilönerna icke kunna äga något egentligt inflytande på förhandlingarnas förlopp just på grund av sin egenskap av minimilöner. Den enda inverkan, som de gällande minimilönerna i ett dylikt fall kunna utöva skulle vara den, att arbetsgivarna gent emot den fordrade löneförhöjningen skulle kunna göra gällande, att staten att fastställa vissa minimilöner genom även godkänt dessa såsom fullt skäliga och Detta torde tillräckliga. argument emellertid icke hava nämnvärd om sånågon slagkraft minimilönesystemet, som här är tänkt, den att kollektivavtalslönerna

uppbygges på tankegången

skola. vara avgörande för storlek.

minimilönernas

Annorlunda ställer sig emellertid förhållandet då kräva lönearbetsgivarna Det sänkningar. synes ofrånkomligt att en lagstiftning av ifrågavarande slag räkna även med en dylik i som en: av

eventualitet, synnerhet sänkning penning-

lönerna kan äga rum utan att även reallönerna minskas, åtminstone på längre

sikt betraktat. Om i en sådan situation lagliga minimilöner av samma höjd som förrutvarande kollektivavtalslöner skulle gälla, komme arbetsgivarna att sakna möjlighet att genomdriva sina krav. Arbetarna hava ju då endast att åbe-ropa de gällande minimilönerna, vilka icke tillåta anställning av arbetare mot lägre lön. Då jordbrukets arbetsgivare i praktiken icke kunna inställa driften och anställande av andra arbetare mot tidigare gällande löner knappast utgör något verksamt påtryckningsmedel, bliva de i sådant fall hänvisade 1till att, då överenskommelse om nytt avtal icke kan komma till stånd, hos vederbörande lönenämnd göra framställning om minimilönernas upphävande eller sänkning. Härmed är emellertid också givet, att det är lönenämndens beslut som blir avgörande och icke parternas fria förhandlingar. För att i möjligaste mån frigöra avtalsförhandlingarna från påverkan av minimilönerna synes man kunna välja mellan två olika utvägar. Den ena är att minimilönerna alltid fastställas något under kollektivavtalslönerna, och den andra är att låta minimilönerna helt träda ur tillämpning då kollektivavtalen på grund av uppsägning eller eljest att den upphöra gälla. Väljes förra finnas för att fritt förhandla utvägen synes utrymme parterna om nya avtalslöner ned till minimilönernas nivå. Kommer avtal till stånd skulle nytt det då lönenämnden att minimilönerna efter givetvis åligga anpassa de nya avtalslönerna. Emellertid kan det tänkas att denna frihet är Dels otillräcklig. _ kan marginalen mellan avtals- och minimilöner icke gärna göras så stor att den .möjliggör tillräckliga lönesänkningar vid starkare fluktuationer i penningvärdet, t. ex. en av den som rum

lönesänkning omfattning (nominellt) ägde

från år 1920 till 1921 och som för vissa fall till närmare uppgick 30 procent. Dels kan det emellertid även tänkas, att arbetarna i tider av nedåtgående löner att icke träffa emedan de

föredraga något nytt avtal, vilja behålla den

garanti mot ytterligare lönesänkning, som de i till det anslutning uppsagda kollektivavtalet fastställda minimilönerna skulle anordutgöra. Härigenom ningen kunna bliva en fara för bestånd.

kollektivavtalssystemets

Den andra utvägen, att helt upphäva minimilönerna under avtalslösa tider, synes därför bättre ägnad att från

frikoppla avtalsförhandlingarna påverkan

av minimilönerna. Emellertid kan det anses i viss mån strida mot ju lagstiftningens syftemål att den helt och hållet måste upphöra att verka, så snart arbetsgivar- och arbetarorganisationerna icke kunna enas om ett avtal. nytt Dylika konsekvenser torde dock genom olika åtgärder kunna undvikas eller i varje fall motverkas. En vore att

möjlighet komplettera lagstiftningen

om minimilöner med bestämmelser om vilka skulle träda i tvångsskiljedom,

*tillämpning då kollektivavtal upphört utan att avtal träffats. Genom en

nytt dylik anordning skulle man emellertid alltför mycket från den av avlägsna sig förut berörda grundprincipen i att det j oss själva systemet, nämligen bygger i fria kollektivavtal. En sådan kan därför icke på åtgärd tillstyrkas. Ett annat sätt vore att lönenämnden erhölle att fastställa minimilöner möjlighet om nytt avtal ej kunde träffas. Med till att måste finnas för hänsyn utrymme fria förl

handlingar, kan emellertid en dylik bestämmelse icke träda i tillämpning

.annat än som en sista utväg. Den torde icke kunna förutsättas erhålla därför 1154 37 9

130 alltför stor effekt i det hänseende varom fråga är. Det föreslagna systemet måste därför i stor utsträckning bygga på parternas förmåga att kunna träffa.. avtal. Man torde emellertid, särskilt med hänsyn till de senare årens erfarenheter, vara berättigad att räkna med att om lagstiftningen utformas på sådant sätt att den icke onödigtvis försvårar möjligheterna till uppgörelse kollektivavtal även i fortsättningen komma att upprättas i åtminstone ungefär samma utsträckning som hittills. Spörsmålet om relationen mellan kollektivavtalslönerna och minimilönerna har emellertid betydelse även i åtskilliga andra avseenden och kan därför icke bedömas enbart ur den ovan behandlade synpunkten. Sålunda synes det antagligt att denna relation kan utöva stort inflytande på organisationernas omfattning och styrka. Då. det, såsom tidigare framhållits, är en förutsättning för genomförandet av en lagstiftning efter de nu föreslagna linjerna att de nuvarande arbetsgivar- och arbetarorganisationerna fortbestå, är det också. klart att minimilönenivåns inflytande på dessa förhållanden måste nogsamt beaktas. Om minimilönerna sättas lägre än kollektivavtalslönerna kan detta befaras inverka menligt på anslutningen till arbetsgivarorganisationen. I så fall bliva ju dennas medlemmar skyldiga att betala, förutom medlemsavgifter, även högre löner än de oorganiserade arbetsgivarna. Härigenom torde möjligheterna att förvärva nya medlemmar försämras och risk uppstå för att de redan anslutna skola begära sitt utträde. Mot dessa farhågor kan väl invändas, att samma situation föreligger även vid nu rådande fria förhållanden, då de oorganiserade arbetsgivarna icke annat än, eventuellt, genom arbetsmark-nådens läge tvingas att betala sina arbetare efter kollektivavtalens lönetariffer. Vidare kan man säga, att organisationerna genom minimilönernas anknytning

till kollektivavtalen erhållit ett så stort inflytande på. löneregleringen, att

lantbrukarnas intresse att tillhöra arbetsgivarorganisationen därigenom borde stärkas. Erfarenheten visar emellertid att de nyssnämnda farhågorna icke äro utan grund. Då statsmakterna, såsom tidigare berörts, i anslutning till stödåtgärder åt sockerbetsodlingen uppställt krav på att betodlare, som ville komma i åtnjutande av dylikt stöd, skulle förbinda sig att betala de med betskötseln sysselsatta arbetarna efter gällande kollektivavtal, befanns det mellan organisationerna upprättade avtalet innehålla alltför invecklade bestämmelser för att i oförändrat skick kunna läggas till grund för de oorganiserade betodlarnas förbindelser. På grundval av kollektivavtalet utarbetades därför en betydligt förenklad ackordsprislista, vilken skulle gälla i stället för avtalet. Emellertid blev resultatet härigenom i viss mån förmånligare för betodlarna än om kollektivavtalet skulle hava följts. Detta förhållande föranledde, enligt vad som upplysts, åtskilliga av de berörda betodlarna att lämna organisationen med motivering, att medlemskapet för dem medförde ökade arbetskostnader.

i

Å andra sidan kan det antagas, att tillströmningen tillarbetarorganisationen 1

skulle befordras om minimilönerna sattes lägre än kollektivavtalslönerna. i

i Även om icke blotta inträdet i x arbetarorganisationen medför någon absolut i

garanti för åtnjutande av kollektivavtalets löner, utan härför kanske dessutom kräves anställning hos en organiserad arbetsgivare, det i fall synes varje troligt, att fördelarna av att vara medlem av organisationen skall för den enskilde arbetaren framstå tydligare om en dylik skillnad mellan lönenivåerna upprätthålles. Under vintern 1936-1937 har en stark tillströmning av nya medlemmar till arbetarorganisationen ägt rum. Detta torde åtminstone delvis kunna tillskrivas sådana orsaker som här avses, särskilt aktualiserade genom de stora höjningarna i kollektivavtalslönerna. En allmän uppryckning inom lantarbetarklassen samt de inre organisatoriska förhållandena torde emellertid även hava spelat in. Om av någon anledning arbetarorganisationens medlemsantal ökats i mera betydande grad kan detta även tänkas indirekt verka främjande anslutpå ningen till arbetsgivarnas organisation. De båda organisationernas utveckling synes nämligen hittills i viss mån hava fortgått på det sätt, att en ökad anslutning till arbetarorganisationen föregått och till en givit anledning organisering även av arbetsgivarna. Förklaringen till detta förhållande torde huvudsakligen vara att söka däri, att då större delen av arbetarna hos en viss arbetsgivare inträtt i arbetarorganisationen finner arbetsgivaren det oftast med sitt eget intresse mest förenligt att även själv ansluta sig till arbetsgivarnas organisation. Verkningarna av att minimilönerna sättas lägre än avtalens löner äro sålunda vad angår organisationerna tämligen svåra att överblicka.. Dock synes man hava anledning befara, att en viss risk för arbetsgivarorganisationens avfolkning skulle föreligga. Införandet av minimilöner på samma nivå som kollektivavtalslönerna borde i princip verka motsatt sätt. till på Anslutningen arbetsgivarorganisationen borde sålunda härigenom främjas, då den med medlemskapet följande skyldigheten att tillämpa kollektivavtalens löner därigenom mister sin karaktär av återhållande moment. torde i härmed för arbets-

Medlemsavgiften jämförelse

givaren icke spela så stor roll, och han torde som erhålla valuta för denregel samma genom lugnare arbetsförhållanden samt organisationens stöd och bistånd i olika angelägenheter. Däremot synes man kunna befara, att en dylik anordning kan komma att verka hindrande till på anslutningen arbetarorganisationen. Den enskilde arbetaren tycker sig måhända icke hava att något vinna på att gå in i organisationen, då han ändock tillförsäkrats samma lön som kollektivavtalet stipulerar.

I viss .mån annorlunda torde förhållandena komma att ställa med det sig i betänkandet framlagda förslaget, som endast i vissa avseenden, främst beträffande lönerna, följer kollektivavtalen. Genom de i avtalen s. k. allmänna intagna bestämmelserna tillförsäkras de organiserade arbetarna åtskilliga förmåner, som icke komma att beröras av t. ex. semester,

minimilönelagstiftningen, sjukvårdsersättning, sjukavlöning, arbetstidsreglering. Vidare ha som förut

berörts enligt förslaget åtskilliga modifikationer skett i att kollekprincipen, tivavtalens bestämmelser om lön skola ligga till för grund minimilönerna, nämligen beträffande övertidsersättning, vilka som skola om-

åldersgrupper

132 fattas av lagstiftningen m. m. Om minimilöner därjämte, som jämväl föreslagits, fastställas endast för de lägst avlönade lantarbetarna, äga de mera kvalificerade organiserade arbetarna även i kollektivavtalens särskilda lönebestämmelser förmåner utöver dem som genom minimilönelagstiftningen de oorganiserade. Vidare borde det stå klart för lantarbetarna garanteras själva, att möjligheten att på längre sikt upprätthålla en tillfredsställande lönenivå är bland annat beroende av organisationens styrka. Slutligen bör man också hålla i minnet, att en väsentlig orsak till svårigheterna för organisationsarbetet bland lantarbetarna - de av dessa beräknas från organiserbara organisationshåll till högst hälften av totalantalet 200 000 —— har varit den låga ekonomiska levnadsstandard på vilken det stora flertalet av dem befunnit sig. Väl ha förhållandena härutinnan i viss mån ändrat sig men på åtskilliga håll torde levnadsstandarden ännu vara relativt låg. Förbättras denna synes man kunna ifrån att intresset för förenings- och dylika angelägenheter samt utgå till följd härav även anslutningen till organisationen ökas. Med hänsyn till vad sålunda anförts synes man närmast kunna utgå ifrån att den i betänkandet föreslagna anordningen icke kommer att medföra några ofördelaktiga verkningar på anslutningen till arbetarorganisationerna. Vad angår de arbetsgivare som äro organiserbara, vilka i regel torde vara skyldiga att tillämpa lantarbetstidslagens bestämmelser om arbetstiden, synas skiljaktigheterna från kollektivavtalens bestämmelser icke vara så betydande att de medföra nämnvärd i de uttalanden som ovan

någon modifikation gjorts.

Om man därefter övergår till att behandla frågan, huruvida avvikelser från kollektivavtalens löner äro beträffande vissa landsdelar eller vissa påkallade kategorier jordbruk, torde först böra undersökas i vad mån levnadskostnadernas lokala växlingar kunna inverka på denna fråga. I princip är det önskvärt att den levnadsstandard, som statsmakterna ansett böra upprätthållas genom deras ingripande, kommer samtliga av lagstiftningen berörda arbetare till godo. Detta hindrar emellertid icke, att vissa variationer i penninglönerna kunna vara förenliga även med denna tanke, nämligen i den mån levnadskostnaderna på vissa håll äro högre än andra. På landsbygden i på vårt land torde emellertid dessa Visa tämligen små variationer, i varje fall betydligt mindre än i städer och stadsliknande samhällen. Ett bevis härför är, att det varit möjligt för organisationerna att träffa överenskommelse om i det närmaste samma kollektivavtalslöner för Götaland och Svealand utom Dalarna. Inom dessa delar av landet torde en tämligen enhetlig prisnivå vara rådande med undantag för de närmaste omgivningarna till större städer och för särskilt industribetonade bygder. Till dylika smärre områden med högre levnadskostnader synes det knappast vara möjligt att taga hänsyn vid minimilönernas bestämmande. Den konkurrens om arbetskraften, som på dessa platser utövas från andra näringsgrenars sida, torde även utgöra tillräcklig garanti för att löneläget där är minst så mycket högre än det allmänna löneläget inom jordbruket, som motiveras av de högre levnadskostnaderna. Det må även framhållas, att vid kollektivavtalsregleringen med vissa oväsentliga undantag några särbestämmelser för dessa områden icke införts. Däremot visar Norrland ett

133 markerat högre löneläge än övriga delar av landet, och detta torde åtminstone delvis vara beroende på högre levnadskostnader, vilka i sin tur bero på klimatiska förhållanden och dyra transporter. För Norrlands del synas följaktligen särskilda minimilöner av denna anledning vara erforderliga, om minimilöner överhuvud skola fastställas för denna landsdel, en fråga som i specialmotiveringen till särskild behandling. upptages Om man därefter övergår till frågan om minimilönernas verkningar i ekonomiskt avseende uppställer sig i första hand det spörsmålet, huruvida de mindre jordbruken förmå bära samma löner som de större. Till att börja med torde det vara klart att de mindre jordbrukarna i regel hava mindre inkomster och svagare ekonomiska resurser än de större. Detta beror emellertid i varje fall huvudsakligen på andra omständigheter än själva jordbruksdriftens bärighet, främst jordbrukarnas förmögenhetsförhållanden. Men även nämligen på förutsättningarna för driftens bärighet ställa sig mycket olika för olika storleksklasser av jordbruk. Sålunda förefinnes mellan de större och de mindre en viss skillnad i om produktionsinriktningen. De större jordbruken fråga jordbruken äro mera inriktade på produktion av spannmål och andra vegetabiliska produkter, medan de medelstora och mindre jordbruken huvudsakligen saluföra animaliska produkter, främst mjölk. Under jordbrukskrisens första år voro de statliga stödåtgärderna huvudsakligen inriktade på den vegetabiliska produktionen och under sådana förhållanden blevo de mindre jordbruken, som ofta icke ens producerade sitt eget behov av dylika varor, sämre tillgodosedda. Under senare år hava emellertid stödåtgärderna utvidgats att även de animaliska och deras kan väl numera gälla produkterna tyngdpunkt ligga på detta område. Prisläget kan sålunda under vissa tider innesägas bära en favör för de större jordbruken och under andra tider för de mindre. Härigenom erbjuder sig en viss möjlighet att genom olika utformning av jordbruksstödet gynna den kategori av jordbrukare, som är mest i behov av detsamma. Vidare föreligga stora skillnader i arbetsekonomiskt avseende mellan de större och de mindre jordbruken. Sålunda är det givet att den moderna teknikens möjligheter till arbetsbesparande rationalisering kunna utnyttjas be-

tydligt bättre vid de större jordbruken än vid de mindre. Detta gäller såväl

i fråga om användande av maskiner som de fördelar, som kunna uppnås genom en rationell arbetsfördelning. Även om det skulle vara möjligt att organisera ett samarbete mellan de mindre jordbrukarna för utnyttjande av dyrbarare arbetsbesparande maskiner så torde de större jordbruken likväl alltid komma »att bibehålla ett visst försprång på detta område? Till belysning av den större åtgången av arbetskraft vid det mindre jordbruket må anföras följande siffror, hämtade från 1932 års jordbruksräkning 1 Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 januari 1937 har chefen för jordbruksdepartementet tillkallat utredningsmän för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande vissa åtgärder till lättande av arbetsförhållandena inom det mindre jordbruket. Enligt direktiven för utredningen borde särskilt undersökas, i vilka former statens stöd kunde lämnas åt sammanslutningar av mindre jordbrukare, som bildats i ändamål att åstadkomma inköp för gemensamt bruk av lantbruksmaskiner.

och utvisande den arbetskraften vid av olika varaktigt sysselsatta jordbruk storleksklasser. I arbetsstyrkan äro jordbrukaren själv och de av hans familj, som övervägande varit sysselsatta med verkligt jordbruksarbete, inräknade.

Antal ersoner storleksgmpp

per 100 phar åker

10 - 20 har . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23! 20 — 30 » . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 168 30 —— 50 u . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13‘2 50 ——100 » . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10s över 100 » . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 96

För ett rätt förstående av dessa siffror- måste dock framhållas, att djurskötseln, vilken icke behöver stå i direkt proportion till åkerarealen, såsom ovan påpekats är av relativt större betydelse vid de mindre jordbruken, samt att den lejda arbetskraften, vilken är den enda som direkt beröres av den föreslagna lagstiftningen, i motsats till den arbetskraften visar stisammanlagda gande siffror ju högre upp bland storleksklasserna man kommer. När man vill undersöka huru stort antal personer som hava sin bärgning från jordbruksdriften är det emellertid den samlade arbetsstyrkan som är av betydelse. En viss kompensation för de sämre möjligheterna till rationalisering erhålla emellertid de mindre jordbruken att de i icke falla under genom regel lantarbetstidslagens tillämplighetsområde. Även enligt lagens ändrade lydelse torde det övervägande flertalet jordbruk under 30 hektar falla utanför lagen. De hava därför lättare än de större att genom tillfällig av arbetsförlängning tiden klara de brådaste tiderna, vårbruk och skördetid, utan nämnvärd någon extra förstärkning av arbetskraften. Ehuru de mindre jordbruken ej äro pliktiga att tillämpa lantarbetstidslagen komma dessa jordbruk i alla fall i åtnjutande av de högre priser på. jordbruksprodukter, vilka beslutats såsom kompensation för den minskning av arbetstiden, som ändgenomförts genom ringarna i nämnda lag. Det synes antagligt att lönerna för närvarande vid de mindre jordbruken hälla sig något lägre än vid de större. den för Enligt utredningens räkning verkställda statistiska undersökningen (se sid. 93) existerar dock icke någon nämnvärd skillnad mellan de olika i om löner till storleksgrupperna fråga arbetare av motsvarande kategorier. Beträffande åtskilliga arbetarkategorier äro lönerna till och med högre för de mindre och endast beträfjordbruken, fande tjänare i arbetsgivarens kost kan en klart lägre nivå hos de sistnämnda skönjas. De mindre jordbrukarna torde emellertid kunna hålla sina arbetskostnader nere genom att de huvudsakligen använda sig av de lägst avlönade kategorierna lantarbetare. Arbetsgivaren själv eller hans familjemedlemmar torde nämligen i dessa fall själva svara för arbetsledningen och det mera kvalificerade arbetet, så att arbetare i och förmansställning specialiserade yrkesmän praktiskt taget kunna undvaras. Den förhärskande anställningsformen vid det mindre jordbruket år i och denna tjänare arbetsgivarens kost, torde ställa sig relativt billig för arbetsgivaren. Detta sammanhänger med

att de mindre jordbrukarna torde rekrytera sin arbetskraft i större utsträckså att inom sina led, medan den egentliga lantarbetarklassen ning säga egna finnes vid de större jordbruken. Med andra ord: de mindre huvudsakligen sitt behov av arbetskraft, i den mån de egna anhöriga icke jordbrukarna fylla förslå, bland söner och döttrar till andra självständiga jordhuvudsakligen brukare, vilka för tillfället icke äro i stånd att bereda arbete åt de sina. Dessa arbetare äro därför inriktade att så småningom själva bliva självständiga på och kanske i viss mån utbildningssynpunkter på sin anställföretagare lägga I fall kan man antaga, att de betrakta jordbrukets arbetsförhålning. varje landen lika ur arbetsgivarens som ur arbetarens synpunkt. mycket De torde komma att innebära vissa lättnader antydda omständigheterna för de mindre jordbruken i förhållande till de större även om minimilönelagdet sätt, att samma löner fastställas för alla storstiftningen genomföres på leksklasser av jordbruk. Därtill kommer, att de arbetare vid de mindre jordbruken, beträffande vilka de i det föregående berörda utbildningssynsamt i det personliga förhållandet mellan arbetsgivare och punkterna övrigt arbetare i huvudsak torde tillhöra de yngre åldersklasserna. göra sig gällande, Om såsom ovan lagstiftningen göres tillämplig allenast på arbetare, föreslagits som 21 kommer möjligheten att taga hänsyn till dessa förhållanden fyllt år, att i stor utsträckning bibehållas. Ser man därefter om av lönerna efter jordbrukens

frågan differentiering

storlek ur rent finner man, att det stöter stora svåpraktiska synpunkter på att åstadkomma en tillfredsställande gränsdragning mellan de större righeter och de mindre Skulle avgränsningen ske på samma sätt som i jordbruken. d. v. s. efter antalet i regel sysselsatta arbetare, torde även arbetstidslagarna, att såsom mindre jordbruk räkna företag lantarbetstidslagens gräns, nämligen med till två arbetare,vara för hög för ifrågavarande upp regelbundet sysselsatta ändamål. gränsen lägre, så att från lagens tillämpning undantagas Drages .allenast som regelmässigt sysselsätta högst en lejd arbetare eller jordbruk som endast tillfälligtvis använda lejd arbetskraft, skärpes emellertid en besom även eljest är förenad med en avgränsning efter tydande olägenhet, arbetarantalet, nämligen att verkningarna skulle bliva synnerligen ojämna. Detta beror framför allt därpå att arbetsgivarens anhöriga, vilka av skäl, som tidigare utvecklats, böra undantagas från löneregleringen, utgöra en så stor del av arbetskraften inom jordbruket och en proportionsvis större del ju längre ned man kommer inom storleksklasserna. Ett jordbruk med ett relativt stort antal arbetande familjemedlemmar torde i regel hava en starkare ekonomisk ryggrad än ett jordbruk med färre sådana, i varje fall om antalet lejda arbetare är lika. Vidare bör ihågkommas att en bestämmelse, där gränsen efter det arbetarantal som i regel sysselsättes inom ett jordbruk, i -drages torde de anspråk och klarhet som praktiken knappast fylla på lättillämplighet böra ställas på en lönelagstiftning. En alldeles särskilt viktig omständighet vid en är att har relativt lätt att dylik lagstiftning nämligen varje arbetsgivare bedöma, vilka lagregler som äro tillämpliga på hans jordbruk. Samma förhållande gäller arbetarna själva. Av det anförda torde framgå att en gränsdragning efter arbetarantalet i praktiken skulle vara föga tillfredsställande.

Jämnare verkningar vid tillämpningen skulle möjligen erhållas om gränsdragningen skedde på grundval av åkerjordens areal. Icke heller denna gränsdragning synes emellertid i tillfredsställande grad giva uttryck för jordbrukets ekonomiska bärkraft. Av större betydelse än arealen torde nämligen. vara jordens naturliga fruktbarhet samt graden av den hävd, vari jorden befinner sig. Avkastningen per arealenhet varierar starkt mellan olika trakter och även mellan jordbruk i samma trakt. Bättre resultat synes man då kunna vinna om gränsen mellan olika storleksklasser droges efter fastighetens taxeringsvärde, närmare bestämt efter det däri ingående s. k. jordbruksvärdet efter avdrag av vad som belöper å. skogsmark. Härigenom skulle viss hänsyn tagas till jordens fruktbarhetsgrad och hävd, då dessa givetvis inverka på taxeringsvärdet, samt även till fastighetens mer eller mindre goda belägenhet, kommunikationsförhållandena etc. Taxeringsvärdet torde därför vara det bästa kriterium som står till buds för ett jordbruks ekonomiska bärkraft i den mån densamma över huvud taget kan antagas variera med jordbrukets storlek. J ämväl i detta hänseende torde emellertid stora svårigheter att finna en lämplig mellan de uppstå gräns jordbruk, som böra falla utanför lagen, och de övriga.

Härefter återstår ännu en synpunkt att behandla i frågan om minimilönernas förhållande till kollektivavtalen. Det finnes nämligen anledning antaga, att kollektivavtalen i vissa landsdelar äro mindre betydligt representativa för den allmänna lönenivån för lantarbetare än andra håll. Detta på gäller av naturliga skäl sådana områden, där arbetare och arbetsgivare äro i relativt liten utsträckning organiserade. Speciell uppmärksamhet påkallar i detta sammanhang förhållandena i Bergslagen och södra Norrland, framför allt Gästrikland och Dalarna. De jordbruk, som här äro anslutna till arbetsgivarorganisationen äro nämligen uteslutande större bolag tillhöriga bruksegendomar eller därmed jämförliga jordbruk. Det har framhållits, att jordbruket för dessa företagare icke har nämnvärd betydelse som innågon komstkälla vid sidan av deras huvudsakliga rörelse, och industri, skogsbruk samt att de härav torde hava visat en liberalare till sinapå grund inställning lantarbetare och tillerkänt dem högre, med industriarbetarnas mera jämförliga löner än som för övrigt i dessa trakter kunna anses brukliga. De i kollektivavtalen för ifrågavarande områden fastställda lönerna ligga också betydligt över kollektivavtalslönerna i övriga delar av landet. I viss mån synas. dessa högre löner kunna förklaras med det i norra Sverige gällande högre löneläget, men till större delen torde de kunna återföras till nu nämnda förhållanden. Det synes knappast rimligt att lägga dessa av förhållanden inspeciella fluerade löner till grund för minimilöner, som med statens medgenomföras verkan. Minimilönerna för dessa områden torde i stället böra sättas i en viss. relation till kollektivavtalslönerna inom angränsande områden, där ovannämnda förhållanden icke göra sig gällande. Skillnaden i lönenivån mellan områdena ifråga synes böra bli beroende av den olikhet i den allmänna lönenivån som finnes mellan områdena; i sin tur torde denna olikhet i huvudsak i bero på olikhet i levnadskostnader.

Även för vissa andra landskap torde kollektivavtalslönerna avvika särskilt mycket från den allmänna lönenivån för lantarbetare. Detta gäller t. ex. Västergötland och de delar av Småland, där kollektivavtal överhuvud taget finnas. En väsentlig olikhet gent emot de nyssnämnda bergslagsförhållandena emellertid i dessa fall, i det att kollektivavtalslönerna här icke ligga föreligger än den i övrigt i landet rådande kollektivavtalsnivån. Det har gjorts högre gällande, att jordbruket i de småländska länen skulle vara väsentligt sämre lottat än inom de omgivande landskapen bland annat på grund av jordens mindre fruktbarhet. Denna uppfattning vinner emellertid knappast stöd i tillgänglig statistiskt material. Så t. ex. finner man (Sveriges officiella statistik: Jordbruk och boskapsskötsel, 1934) att åkerjordens avkastning i skördeenheter under femårsperioden 1926--30 utgjorde i medeltal i J önper hektar köpings län 1 914, i Kronobergs län 2 205, i Kalmar läns norra del 1 870 och i samma läns södra del 2049, medan motsvarande siffror voro t. ex. för Stock- Holms län_ och stad 1872, Uppsala län 1 898 och Södermanlands län 2024. Avkastningen i smålandslänen var sålunda över lag högre än i Uppland och delvis bättre, delvis sämre än i Södermanland. Granskar man skördesiffrorna för de olika växtslagen finner man att brödsäden lämnat lägre avkastning än riksmedeltalet medan vissa andra växtslag lämnat högre avkastning än medeltalet. Det nämnda förhållandet skulle möjligen kunna förklaras därigenom, att de små jordbruken äro förhärskande inom Småland och att jordbruket där

skulle bedrivas mera intensivt än vid de stora jordbruken och på denna grund

lämna högre bruttoavkastning. Den relativt goda avkastningen skulle i så fall förutsätta en större arbetskvantitet.och av denna grund lämna ett mindre netto åt jordbrukaren. Icke heller denna förmodan bekräftas emellertid av statistiken. Den för uppnående av ett visst skörderesultat använda arbetskraften kan visserligen icke beräknas, då det är omöjligt att skilja den arbetskraft som användes för den vegetabiliska produktionen från den som erfordras för den animaliska. Däremot föreligga i professor Nannesons förut omnämnda räkenskapsresultat från svenska jordbruk uppgifter rörande avkastningen per hektar inom olika storleksgrupper. Om saken låge så till, att jordbruksdriften vid de mindre jordbruken genomgående vore mera intensiv än vid de större, borde ju detta förhållande avspegla sig i högre avkastningssiffror för de mindre företagen inom ett visst geografiskt område. Jämför man emellertid avkastningen av vete och råg inom olika storleksgrupper i mellersta Sverige finner man det motsatta förhållandet. I medeltal för åren 1925-35 voro siffrorna i kg per hektar för jordbruk under 10 hektar 2 019, mellan 10 och 25 hektar 2 109, mellan 25 och 50 hektar 2 133, mellan 50 och 100 hektar 2 141 och över 100 hektar 2 406. Skiljaktigheter i jordens fruktbarhet borde även komma till synes i jordvärdena. För övrigt är det just genom dessa, som skillnaderna i fruktbarhet eller i andra för ett ekonomiskt resultat olika

.betingelser emellan jordbruk

eller olika områden i första rummet borde Vid senaste allmänna utjämnas.

fastighetstaxering (1933) uppgick åkerjordens värde per hektar i Jönköpings

138 län till 920 kronor, i Kronobergs län till 870 kronor och i Kalmar län till 790 kronor. Dessa siffror äro högre än för de flesta andra län i Mellansverige. Så t. ex. uppgick åkerjordens värde i Stockholms län till 860 kronor, i Uppsala län till 730 kronor och i Södermanlands län till 780 kronor per hektar. Den lägsta siffran för landet gällde Gotlands län med 570 kronor per hektar. Dock må framhållas, att ifrågavarande taxeringsvärden för de småländska länen påverkas av det förhållandet, att brukningsdelarna där i genomsnitt äro relativt små. På grund av att byggnadsvärdet vid taxeringen inräknas i åkerns kommer det senare att bliva jämförelsevis högre för små brukningsdelar.

,värde

Vad ovan anförts rörande Småland torde i huvudsak även vara tillämpligt beträffande de delar av västra Sverige, där arbetar- och arbetsgivarorganisationernas utbredning är ringa. Ett övervägande av de olika synpunkter, som sålunda kunna läggas på frågan om minimilönernas förhållande till kollektivavtalen synes leda till det resultatet, att i varje fall som huvudregel bör uppställas den principen, att

minimilönerna skola ligga på samma nivå somkollektivavtalens kontantlöner

j och att de icke skola gälla under tider, då kollektivavtalen upphört samt för- 1 handlingar om nya avtal pågå. Redan hänsynen till organisationernas och det frivilliga kollektivavtalsväsendets bestånd synes närmast tala i denna riktning. Lokala växlingar i levnadskostnaderna av den betydelse, att de böra föranleda en avvikelse från

l

den för hela landet i huvudsak gemensamma kollektivavtalslönenivån torde förekomma endast i norra Sverige, där kollektivavtal ej finnas eller äro av den !

art, att de icke böra läggas till grundför minimilönerna. Skulle kollektivav-

tal upprättas även för Norrland torde hänsyn därvid komma att tagas till de högre levnadskostnaderna. Ur rent ekonomiska synpunkter synes icke något hinder förefinnas, att den nämnda principen antages som huvudregel, då de större och medelstora jordbruken, vid vilka huvudparten av den lejda arbetskraften sysselsättes, måste anses tämligen jämställda med de gårdar, för vilka kollektivavtalen äro direkt tillämpliga. Mera tveksamt torde däremot vara, om icke av ekonomiska skäl undantag böra göras beträffande vissa kategorier av gårdar eller vissa delar av landet.

Vad först beträffar undantag för vissa kategorier av egendomar torde endast kunna ifrågasättas en gränsdragning, som på ett eller annat sätt tar sikte på företagens storlek. Såsom ovan närmare utvecklats finner man vid en jämförelse mellan det större och det mindre jordbrukets ekonomiska förutsättningar, att vissa omständigheter verka till de mindre jordbrukens nackdel och andra till deras förmån. Huruvida de senare äro tillräckligt

betydande

att uppväga de förra är synnerligen svårt att avgöra. På denna fråga torde i varje fall icke kunna givas ett allmängiltigt svar utan det måste i viss grad bliva beroende av det för tillfället rådande inbördes förhållandet mellan prislägena på animaliska och vegetabiliska jordbruksprodukter. För arbetarna vid de mindre jordbruken skulle det säkerligen te sig ganska egendomligt, om de icke skulle tillförsäkras samma löner som mot-

139 svarande arbetarkategorier vid de större jordbruken, detta så mycket mera som de icke kommit i åtnjutande av den i lantarbetstidslagen stadgade arbetstidsbegränsningen. I samband med ändringarna i lantarbetstidslagen har såsom kompensation en viss höjning av jordbruksstödet beslutats, vilken kommer alla jordbrukare till godo, även de som icke beröras av lagen. Hur det höjda stödet kommer att verka för jordbruk av olika storleksgrupper är emellertid ej lätt att bedöma. Då härtill kommer att det möter stora svårigheter att uppdraga en gräns mellan större och mindre jordbruk, som både är rättvis och lätt att olika

tillämpa, synas övervägande skäl tala för att man icke fastställer

lönenivåer för jordbruk av olika storleksklasser. Skulle det i framtiden bliva uppenbart, att de mindre jordbrukens förmåga att bära minimilöner, fastställda i överensstämmelse med kollektivavtalcns löner, är väsentligt sämre än de större jordbrukens, lärer man kunna utgå ifrån att statsmakterna hava sin uppmärksamhet fästad härpå vid avvägning av jordbruksstödet. Vad därefter angår frågan, huruvida förhållandena inom vissa geografiska områden kunna anses motivera att minimilönerna där sättas lägre än kollektivavtalslönerna, må först erinras om vad tidigare anförts rörande förhållandena i Bergslagsbygden. Såsom redan framhållits torde här en avvikelse från gällande kollektivavtalslöner vara ofrånkomlig. Vad däremot de angår övriga landskap, Småland och Västergötland, beträffande vilka ett undantag ifrågasätts, må framhållas, att praktiskt taget samma kollektivavtalslöner gälla för hela Götaland samt Svealand utom Dalarna och att dessa avtal tilllämpas även inom nu ifrågavarande landskap. Såvitt av den officiella statistiken kan bedömas är heller icke här sämre än i jordbruksnäringens läge många andra landskap i Mellansverige, där kollektivavtalslönerna redan nu ganska allmänt tillämpas och där de i varje fall genom den föreslagna lagstiftningen skulle fastställas som lagliga minimilöner. På grund härav synas för närvarande tillräckliga skäl icke föreligga att i någon annan del av landet än bergslagsbygderna frångå gällande kollektivavtalslöner. Emellertid synes det lämpligt att i lagtexten, förutom en direkt på bergslagsförhållandena syftande undantagsbestämmelse, även införa en sådan av mera allmän avfattning, varigenom lönenämnden får möjlighet att, om verkligt vägande skäl förebringas, för större eller mindre områden avvika från kollektivavtalslönerna. En dylik bestämmelse är även på sätt i specialmotiveringen närmare utvecklas påkallad därav, att det icke kan anses uteslutet att flera olika kollektivavtal slutas inom samma område och att det är svårt att i en lagtext angiva tillfredsställande riktlinjer för avgörande av vilket avtal som i sådant fall bör lämnas företräde. 7. Den administrativa apparaten. I det föregående har i olika sammanhang utan närmare förmotivering utsätts att avgörandet i frågor rörande lagstiftningens tillämpning, ifrämsta rummet givetvis fastställandet av minimilöner, skulle ankomma en eller på flera särskilt för ändamålet inrättade lönenämnder. Med till att hänsyn minimilönernas höjd i huvudsak anknutits till kollektivavtalens löner skulle

140 det kunna ifrågasättas att uppdraga avgörandet i dessa frågor åt någon redan existerande statsmyndighet. För att ett dylikt arrangemang skulle fungera tillfredsställande torde man emellertid böra kräva, att i lagstiftningen kan så noggranna anvisningar att tillämpningen kan ske i huvudsak efter givas rent objektiva normer. Såsom av det föregående torde framgå kan man dock undvika att åt den tillämpande myndigheten lämna en tämligen fri knappast i åtskilliga frågor, som äro för både arbetsgivare och arbetare prövningsrätt av största ekonomiska betydelse. Under sådana förhållanden synes det vara att tillskapa en eller flera särskilda lönenämnder, bestående av nödvändigt för de båda samt några opartiska ledamöter. representanter parterna Den som därefter närmast uppkommer är den, huruvida den slutfråga liga bestämmanderätten bör lämnas till en central eller till ett flertal lokala nämnder. Till att börja med må därvid endast diskuteras frågan, huruvida åt lokala nämnder bör överlämnas att i viktiga principiella frågor fatta beslut, som äro definitiva och således icke kunna överklagas till en central nämnd. Huruvida jämte en i sista hand bestämmande central nämnd skola finnas l0kala nämnder för underlättande av utredningen och för avgörande av mindre vara ett spörsmål av rent praktisk natur och viktiga frågor synes därför allenast av sekundär betydelse.. Frågan om beslutanderätten rörande lönerna skall förläggas lokalt eller centralt kan däremot hava ett ej obetydfunktion. Om beslutanderätten uppdrages ligt inflytande på löneregleringens åt lokala nämnder torde detta nämligen otvivelaktigt medföra större tendens till lönesplittring mellan olika distrikt än om beslutanderätten överlämnas till en central nämnd. En sådan kan ett helt annat sätt än de ju på lokala överblicka och till de över hela landet rådande förhållantaga hänsyn dena och de allmänna variationerna i löneläget. Härmed är givetvis icke sagt att koncentrationen av beslutanderätten i en central nämnds hand skulle innebära, att en enhetlig lönenivå skall fastställas för hela landet, utan endast att en garanti därigenom erhålles för att icke olika lönenivåer upprätthållas utan tvingande skäl och för att variationerna hållas inom så snäva gränser som möjligt. Vid kollektivavtalsregleringen i Sverige har en tydlig tendens till största möjliga enhetlighet mellan olika landsdelar gjort sig gällande, och detta även beträffande lönenivån, trots att i detta avseende likformighet givetvis är svårare att än i fråga om reglering av andra arbetsförhållanden. Särskilt uppnå vid ett tvångsvis genomfört löneregleringssystem är det av betydelse, att de lokala variationerna begränsas så mycket som möjligt. Förutom att administrationen förenklas likformighet i lönenivån måste det nämligen i genom och för sig betraktas som en olägenhet att olika löner komma att gälla på ömse sidor om vissa geografiska gränser, vilka självfallet icke över allt kunna dragas så att olikheterna för de i närheten av boende framstå såsom gränsen befogade. På härav torde det för våra förhållanden böra bestämt förgrund ordas, att den slutliga bestämmanderätten lägges hos en central nämnd. I samma riktning talar även följande skäl, vilket dock närmast avser frågan huruvida lokala nämnder över huvud skola inrättas eller ej. En taget

fast organisation av lokala nämnder fordrar en fast distriktsindelning så att nämnd erhåller sitt distrikt. Denna indelning med hänsyn till varje synes bland annat sättet för utseendet av nämndernas ledamöter i huvudsak böra följa länsgränserna, låt vara att givetvis två eller flera län kunna sammanslås till ett distrikt. Härav följer emellertid att de ekonomiska förhållandena icke kunna bliva så utslagsgivande för gränsdragningen som vore önskvärt. Ur denna synpunkt synes med endast en central nämnd utan fasta. systemet lokala nämnder vara att föredraga. En sådan anordning skulle även ur kostnadssynpunkt vara fördelaktig. Visserligen torde den centrala nämnden under sådana förhållanden erhålla synnerligen omfattande och krävande arbetsuppgifter, men det synes icke kunna råda något tvivel om att en dylik koncentration skulle medföra besparing av arbetskraft. De lokala nämndernas berättigande torde huvudsakligen vara att söka (lär-i, att inom dem finnes utrymme för en sakkunskap om de för ett visst distrikt speciella förhållandena, vilken inom en för hela riket gemensam nämnd nödvändigtvis måste bliva tämligen bristfällig. Denna brist hos den centrala nämnden synes dock kunna avhjälpas på. annat sätt. Då det gäller fastställande av allmänna minimilöner torde det vara framför allt vid lagstiftningens första ikraftträdande som en särskild utredning rörande de lokala förhållandena kan vara påkallad. Detta kan väl, i den män tillgänglig statistik, upplysningar från hushållningssällskap samt arbetsgivar- och arbetarorganisationer m. m. icke kunna anses tillfyllest, ske genom att den centrala nämnden ort och ställe sammankallar en konferens av represenpå tativa personer inom det ifrågavarande distriktet. Genom att denna anordning får karaktär av engångsföreteelse till och med kunna synes utredningen bliva fullständigare än vad som skulle kunnat åstadkommas allenast genom de lokala nämndernas egna medlemmar. Även för vissa löpande ärenden kräves emellertid lokal Detta

sakkunskap.

är framför allt fallet med dispensärenden och eventuellt även ärenden rörande fastställande av särskilda ackordslöner. I dessa fall emellertid icke synes ens den lokala nämndens till vara För avtillgång sakkunskap tillräcklig. av ärenden tillfredsställande sätt kräves

görande dylika på nämligen oftast upplysningar från personer med direkt kännedom om det speciella fallet. Om möjligt borde en sådan anordning träffas, att ärendenas bedömande och av-

görande överlämnas till personer som själva kunna antagas lämna dessa upplysningar. På grund härav synes det lämpligt att giva lönenämnden befogenhet att i dylika fall tillsätta en tillfällig lokal nämnd, bestående förslagsvis av en representant för arbetsgivare och en för arbetare samt en opartisk person. Åt denna nämnd skulle sedan att verkställa uppdragas erforderlig

undersökning och att avgöra fallet med utförligt angivande av de beslutet

på inverkande motiven. Tänkbart vore att beslutet hos den finge överklagas centrala nämnden. För att undvika med ett besvärsförfarande förenade skriverier och omgång synes det emellertid att de lokala nämndernas lämpligare beslut oberoende av till av den centrala parts klagan upptagas prövning nämnden. Är beslutet finnes dock att enhälligt, ingen anledning tillämpa

142 ett dylikt förfarande utan torde beslutet för sådant fall böra vara definitivt. De avgöranden som överlämnas åt en lokal nämnd måste ju enligt sakens natur bliva sådana av mindre vikt. Den centrala nämnden synes böra lämnas fria händer att i enlighet med de erfarenheter, som vinnas under lagens tilli större eller mindre utsträckning begagna sig av dylika lokala lämpning, nämnder. Någon skyldighet att anlita dem torde sålunda icke böra föreskrivas. . Om sätt ovan förordats allenast en fast lönenämnd inrättas torde i denna på böra samlas för alla viktigare intressen på arbetsgivar- och representanter arbetarsidan och därjämte tillses, att de olika landsdelar, som beröras av lagstiftningen, bliva företrädda. Framför allt böra såväl organiserade som oorganiserade arbetsgivare och arbetare samt såväl det mindre jordbruket, i den mån där sysselsättes lejd arbetskraft, som det medelstora och det större jord-

bruket vara representerat. Det kan till och med ifrågasättas om icke vid av-

vägandet av antalet ledamöter i nämnden borde reserveras ett visst antal platser för de olika kategorierna. Emellertid synes åtminstone gränsen mellan organiserade och oorganiserade arbetare vara så flytande och föränderlig att någon dylik gruppindelning knappast kan anses lämplig. Det är även möjligt,

l

att det kan stöta på svårigheter att utvälja lämpliga representanter för de 4 oorganiserade, särskilt på arbetarsidan. Medlemsantalet i nämnden torde böra sättas förhållandevis högt. Man l skulle sålunda kunna tänka sig tre eller möjligen blott två arbetsgivare och lika många arbetare från var och en av de tre förutnämnda storleksklasserna jordbruk. Nämnden skulle då komma att bestå av tillhopa 18 respektive 12 representanter för parterna. Inom denna ram torde även de olika lokala intressena samt organiserade och oorganiserade kunna bliva företrädda. Med hänsyn till föränderligheten av gränsen mellan organiserade och oorganiserade och de ovan befarade svårigheterna att utse lämpliga representanter för de oorganiserade synes det opartiska elementet i nämnden böra sättas relativt högt, förslagsvis till 5 personer inberäknat ordföranden. Avgörandet i fråga om antalet representanter för arbetsgivare och arbetare torde liksom själva utseendet av samtliga ledamöter böra förbehållas Kungl. Majzt. För att garantera en viss balans mellan antalet opartiska ledamöter och antalet representanter synes en övre gräns för medlemsantalet böra fastställas. Förslagsvis torde denna kunna sättas till 25. Före utseendet av representanter för arbetsgivare och arbetare bör Kungl. Majzt på lämpligt sätt införskaffa förslag å dessa. Närmare föreskrifter härom torde vara överflödiga.

8. Tillsynen å lagens efterlevnad. Erfarenheten från främmande länder visar, att en lag av ifrågavarande beskaffenhet kräver en särskild kontrollorganisation för att tillämpningen skall bliva tillfredsställande. Ur flera synpunkter är det av synnerlig vikt att de myndigheter, som skola utöva kontrollen, i minsta möjliga mån erhålla karaktär av polismyndighet. De böra i stället huvudsakligen verka genom rådgivning och upplysning samt på denna söka åstadkomma en så effektiv väg tillämp-

ning av lagen som möjligt. I all synnerhet torde detta gälla under första tiden efter lagens ikraftträdande. Ãven om arbetsbörda tillsynsmyndigheternas härigenom skulle ökas synes man hava anledning antaga, dels att lagens tilllämpning på detta sätt skall kunna genomföras effektivare och med mindre friktion än om tillsynen skulle ske efter riktlinjer, och dels att strängare man härigenom så mycket som möjligt skulle minska verkan av det irritationsmoment, som en lagstiftning av ifrågavarande slag kan komma antagas att för åtskilliga jordbrukare. utgöra Någon redan existerande myndighet, som kan anförtros att enuppgiften ligt dessa riktlinjer öva tillsyn_ å lagens efterlevnad, torde icke finnas. På grund härav synes det nödvändigt att för ändamålet särskilda tillskapa tjänster, vilka lämpligen borde på ett eller annat sätt till lönenämnanknytas den och dess kanslipersonal. Redan innan i lagstiftningen egentlig mening träder i kraft har lönenämnden för förberedande och fastundersökningar ställande av lönesatserna samt dessas behov av en omkungörande ganska fattande personal. Det synes lämpligt att en del personer, som under det förberedande arbetet erhållit inblick i minimilönesystemet och vad därmed sammanhänger, senare under lönenämndens ledning användas såsom inspektörer, vilka var i sitt distrikt hava att verka för rätta efter de lagens tillämpning nyss angivna riktlinjerna. För att åstadkomma enhetlighet i tillsynsverksamheten och en god samverkan mellan samt lönenämndens tillsynsorganen övriga personal synes det lämpligt att inspektörerna sortera under en chefsinspektör, som tillika bekläder befattningen som chef för lönenämndens kansli, samt att lönenämnden har möjlighet att i fall av behov anlita dem för olika uppgifter. Den närmare av och dess

organisationen tillsynsmyndigheten

verksamhet synes icke böra regleras i utan kunna ordnas i admisjälva lagen nistrativ väg samt anpassas efter de vid vunna lagstiftningens tillämpning erfarenheterna. Beträffande om närmare frågan tillsynsverksamhetens organisation hänvisas till

specialmotiveringen.

9. Ansvarsbestéimmelser. För i sista

lagens genomförande fordras hand även påföljder av något slag.

Rent civila påföljder dock I förevarande fall synas knappast tillräckliga. skulle de icke kunna innebära annat än en för gärna skyldighet arbetsgivare, som underskridit de att till vederbörande arbetare utlagliga minimilönerna, giva skillnaden mellan vad han betalat i lön och vad han borde enligt lagen hava erlagt. Ett om sådan är men stadgande skyldighet givetvis nödvändigt lärer vara för att

knappast tillfyllest säkerställa lagens efterlevnad. I så. fall

skulle ju riskera att få betala mera än vad arbetsgivaren aldrig han enligt lagen varit pliktig, men han skulle alltid kunna att hoppas underbetalningen icke skulle På härav det upptäckas. grund synes ofrånkomligt att även stadga straff för överträdelse av lagen. Emellertid torde straffbestämmelsen böra utformas med stor varsamhet. Man måste nämligen räkna med att, huru stora för att ansträngningar sprida kännedom om lagen som än må mera om göras, någon ingående kunskap

bestämmelser ändå kan förutsättas hos minimilönelagstiftningens knappast de enskilda I då gånger fall, som för jordbrukarna. praktiken uppstå många icke äro så lätta att bedöma. Det alltför hårt om i en arbetsgivaren synes av beskaffenhet bristande kunskap om dess detaljlagstiftning ifrågavarande bestämmelser eller en av den aktuella situationen skulle föranfelbedömning leda straffansvar för en som icke med avsikt handlat i strid mot jordbrukare, På härav och då det torde vara praktiskt omöjligt att i lagstiftlagen. grund olika fall det att icke låta straffansvar för ningen skilja på synes lämpligt inträda förrän efter det vederbörande av tillsynsmyndigheten underbetalning blivit det i sitt och icke därav låtit sig rätta. påvisad felaktiga förfaringssätt Vidare torde det vara att föreskriva, att åtal endast må anställas på lämpligt initiativ av som övar å efterlevnad. I allmänhet tjänsteman tillsyn lagens torde en icke böra utföra åtalet utan överlåta detta dylik tjänsteman själv åt allmän Den som utövar tillsynen bör i princip vara åklagare. tjänsteman att föranstalta om åtal mot den som ställt till efterrättelse anskyldig ej sig att utbetala lön. ovillkorlig skyldighet härutinnan bör emellermaning Någon tid I den instruktion för tillsynsmyndigheten, som i allt fall torde ej stadgas. böra utfärdas, bör denna närmare regleras. Möjlighet bör finnas för fråga lönenämnden efter av vederbörande tjänsteman förklara att, framställning att anmälan till åtal skall ske, t. ex. när underlåtenheten att efter anmaning ej utbetala lön beror tredska utan på iråkad insolvens. uppenbarligen ej på J ämte det grundläggande straffbudet för underbetalning av arbetare, vilkas löner krävas vissa andra subsidiära straffberegleras genom lagstiftningen, stämmelser för lämnande av att tillhandahålla utoriktiga uppgifter, vägran av m. m. Dessa äro emellertid redningsmaterial, yppande driftshemligheter icke av mera allmänt intresse, varför de komma att behandlas i specialmoti-

veringen.

Lönereglering efter indexsystem.

Under utredningens gång har även till noggrant övervägande upptagits

det i motioner vid 1936 års väckta förslaget att ställa lantarbetarnas riksdag löner i relation till jordbrukets produktpriser. Detta det s. k. får betraktas såsom ett försök till system, indexsystemet, en automatisk av lönenivåns växlingar efter lantbrukets räntabilitet, reglering därvid såsom ett approximativt uttryck för räntabiliteten godtagits den inverkande faktorn, nämligen produktpriserna. Med viktigaste härpå vill man bland annat vinna att justeringar i lönenivån på annat systemet sätt icke behöva så ofta som eljest skulle vara fallet. Om en löneföretagas efter index införlivas med fria kollektivavtal torde sålunda avreglering talen av denna anledning kunna givas en längre giltighetstid än eljest. För arbetarna innebär systemet att de automatiskt erhålla en viss på förhand bestämd andel i de fördelar, som uppkomma för jordbruket genom stigande eller att de åtminstone erhålla kompensation för stigande .produktpriser, levnadskostnader i den mån dessa hänföra sig till produktprisnivåns stegring.

För jordbrukarna verkar såsom en Vid själva indexsystemet slags försäkring. stigande produktpriser kunna de endast tillgodogöra en del av sig prisstegringens fördelar men å andra sidan kunna de räkna med att sjunkande priser åtminstone till en viss del skola kompenseras av lönekontot. besparingar på Rörande de tekniska förutsättningarna och metoderna för fastställande av grunderna för en må hänvisas till den redoindexberäkning utförligare görelsen i den vid betänkandet fogade Bilaga C. Såsom i anbilagan märkes skulle man kunna tänka andra former av index än en sig produktprisindex såsom grund för reglering av lantarbetarlönerna. Av skäl, som i bilagan närmare angivas, synes emellertid en för närproduktprisindex varande vara den enda framkomliga vägen för en av indexreglering jordbrukets arbetslöner.

Ett lönesystem byggt på produktprisindex komma att innehålla

skulle

följande tre huvudmoment: 1) Fastställande av grunder för en som ett samlat indexberäkning, giver uttryck för jordbruksprodukternas prisnivå. 2) Fastställande av grundlöner, beräknade med hänsyn till en viss angiven prisnivå. 3) Bestämmande av en viss relation mellan i förändringarna prisnivån och därav betingade i lönerna. förändringar

Såsom tidigare framhållits är indexsystemet i endast egentlig mening inriktat på. att reglera lönernas och lämnar då förändringar ingen ledning det gäller att bestämma deras Fastställandet av belopp (utgångsläget). :grundlönerna och förändringar i dessa, som betingas av andra omständigheter än produktpriserna, måste därför ske annat d. v. s. på sätt, enligt någon av de tidigare diskuterade metoderna för fastställande av minimilöner. I det följande skall därför med några 0rd sätt ett belysas på vad indexsystem skulle kunna anknytas till det i betänkandet förordade minimilönesystemet, enligt vilket minimilönerna fastställas av kollektivavpå grundval gällande talslöner. I Därest de kollektivavtal, som till för inneligga grund minimilönerna, hålla bestämmelser om lönernas beroende av produktprisindex enligt samma: grunder som äro avsedda att tillämpas beträffande minimilönerna, kommer anknytningen mellan dessa löner och index att ställa sig ganska enkel. Det kommer då nämligen att sammanfalla med för minimihuvudprinciperna lönesystemet att indexbestämmelserna i avtalen komma att gälla även för minimilönerna. Indexprincipen kommer sålunda att automatiskt vinna till-

lämpning på., minimilönerna oberoende av särskilda föreskrifter. Det skulle

därför vara önskvärt, att kollektivavtalen i sådant fall komme att innehålla bestämmelser om ett index av angivet slag; men säkerhet att så sker någon finnes givetvis icke. Skulle kollektivavtalen i stället vara fasta grundade på löner» eller på en annan indexberäkning än statsmakterna fastställt,- kommer det att innebära ett visst avsteg från minimilönesystemets huvudprinciper att göra minimilönerna beroende av eller en annan indexreglering indexreg- 1154 37 10

lering än den avtalade, då de ju härigenom komma att avvika från kollektivavtalslönerna. För genomförande av en sådan kräves anordning först, att lönenämnden söker fastställa, för vilken kollektivavtalens löner prisnivå äro beräknade. Redan denna punkt kunna Det är svårt på. svårigheter uppstå. att säga, huruvida lönerna äro beräknade för den som vid avtalets prisnivå, upprättande kunnat bliva rådande under avtalets eller antagas giltighetstid, om de i stället böra till den vid avtalets eller under anknytas upprättande viss tid dessförinnan verkligen Fastställande av den lönegällande prisnivån. nivå, som skall anses motsvara avtalslönerna, kommer sålunda att bliva en omdömesfråga, som kan bliva av stor betydelse för lönernas Och reglering. denna fråga uppkommer icke blott vid första ikraftträdande utan systemets även sedermera för varje gång nya kollektivavtal allt under förutupprättats, sättning att lönenämndens indexsystem icke införes i kollektivavtalen. Då nya löner överenskommits är det att fastställa i nämligen omöjligt objektivt vilken mån dessa innefatta en redan index eller under den genom registrerad närmaste framtiden förutsedd prisnivåförändring och i vilken mån lönernas. förändringar bero av andra förhållanden, som icke samband med äga produktpriserna. _ Sedan den grundlönerna motsvarande fastställts kunna de av prisnivån

index föranledda löneförändringarna relativt lätt beräknas. I vissa avseenden

synes emellertid indexsystemet, på sätt i det närmare vara följande belyses, mindre väl förenligt med de som ur andra befunnits mest regler, synpunkter önskvärda vid det föreslagna minimilönesystemets utformning. Vad därefter om fastställande av relationen mellan föränd-

angår frågan

ringarna i prisnivån och därav i lönenivån så kunna betingade förändringar på denna vilka i C blivit föremål fråga anläggas många synpunkter, Bilaga för närmare utveckling och belysning.

En reglering av lönerna efter index innebär vissa fördelar. Särskilt må framhållas, att den synes ägnad att och knyta jordbrukets arbetsgivare arbetare starkare tillsamman och att till förståelse bland arbetarna bidraga för jordbrukarnas intresse av att hållas en tillfredsproduktpriserna på ställande nivå. Även i övrigt skulle den vara ägnad att mildra motsättningarna mellan arbetsgivare och arbetare och underlätta minidärigenom milönelagstiftningens effektiva skulle den måhända

tillämpning. Slutligen

bidraga till längre avtalsperioder och därav av friktionen

följande minskning

i i förhållandet mellan organisationerna. Även bortsett från de förut Omnämnda med svårigheterna anknytningen till kollektivavtalens löner, därest dessa icke äro samma indexgrundade på beräkningar som statsmakterna funnit böra äro de tillämpas, praktiska

olägenheter som uppställa sig vid systemets Till

genomförande betydande. att börja med innebär det under nuvarande förhållanden enda framkomliga indexsystemet, ett rent produktprisindex, långt ifrån idealisk någon lösning av syftemålet att ställa arbetslönerna i relation till jordbruksnäringens.

bärighet. Härvid tages ju bland annat icke till skördeutfallet. Ett hänsyn gott skördeår kan tänkas medföra en av men ändock sänkning priserna genom de stora produktkvantiteterna lämna ett netto. Att jordbrukarna gott indexregleringen under sådana förhållanden genom de skulle lägre priserna medföra en sänkning av lönerna framstår då såsom tillfredsställande. föga Ett annat år kan utbytet trots vara av skördens

höga priser dåligt på grund

ringa kvantitet, och de med hänsyn till lönerna kunna då priserna höjda ytterligare skärpa jordbrukarnas svårigheter. Vid fastställande av grunderna för relationstalet indexsystemet (särskilt mellan prisnivå- och måste man vidare

lönenivåförskjutningarna) bygga på

vissa förutsättningar rörande den allmänna stabilitet och prisnivåns övriga

faktorer, som inverka på produktionskostnaderna. Även om man räknar med

att grundlönerna efter vissa mellanrum underkastas är det justeringar därför ingalunda säkert, att ens själva för kunna grunderna indexsystemet

givas någon större grad av varaktighet. Det torde vara att med stat-

möjligt liga stödåtgärder genomföra en viss utan att

produktprisstegring prisnivån

för jordbrukets förnödenheter en motsvarande På i undergå stegring. sätt Bilaga C närmare utvecklas skulle då det förutnämnda relationstalet kunna fastställas så, att helt kommer arbetskraften till

prisstegringen godo medan

jordbrukarnas situation blir oförändrad. Ett sådant skulle

förfaringssätt

innebära, att lönerna höjdes med en än varmed högre procentsats den, priserna stigit. Detta möjliggöres att kan genom produktvärdets ökning koncentreras på den del av som av arbetsproduktionskostnaderna, utgöres löner. Om emellertid eller senare under samtidigt samma regleringsperiod inträder ytterligare som har sin i andra orsaker ex.

prisförhöjning, grund (t. världsmarknadsläget eller och som

valutaförhållanden) ungefär likformigt

alla - — gäller varuslag således även jordbrukets förnödenheter kommer det nyssnämnda relationstalet, vid vars fastställande man ifrån att utgått förnödenhetspriserna icke skulle att medföra ett försämrat för stiga, läge jordbrukarna. I andra fall, särskilt vid fallande kunna resultaten i priser, stället lända till arbetarnas nackdel. Ett under vissa fast-

förutsättningar

ställt relatiqnstal kan sålunda, om medföra

förutsättningarna rubbas, icke av-

sedda förmåner för den ena och nackdelar för den andra. På parten grund härav synes man icke i så som man kanske föreställt hög grad sig kunna vinna en rent automatisk av lönerna efter utan anpassning produktpriserna, systemets funktion blir i själva verket beroende av statsmakternas fastställande av relationstalet och deras bedömande av det ekonomiska lägets framtida utveckling.

Ett motsvarande resultat därför

ungefär synes kunna nås genom betyd-

ligt enklare anordningar. Vid statsmakternas av om

behandling frågor jord-

bruksstöd torde det sålunda vara att med av av möjligt ledning beräkningar det slag som i och som bland annat bilagan angivits företagits i 1936 års utredning angående kompensation för jordbrukets

arbetstidsbegränsning,

göra sig en ungefärlig föreställning om vilken lönenivå som ett jordbruksstöd av viss omfattning skulle möjliggöra. Vidare torde man vara att berättigad att i - andra omantaga, förändringarna produktprisnivån jämte åtskilliga — vinna i kollektivavtalslönerna. ständigheter uttryck Även i det system, som är grundat på kollektivavtal utan indexberäkning, komma därför produktprisnivåns förändringar att få inverkan på minimilönerna. Vissa punkter i det föreslagna minimilönesystemet mindre väl tillpassa sammans med ett indexsystem. Av skäl som tidigare närmare utvecklats har föreslagits, att minimilöner i skola fastställas allenast för de regel- lägst avlönade lantarbetarna. För att de av index betingade skola lönetilläggen komma alla arbetare till godo i samma mån kräves emellertid att minimilöner fastställas även för de mera. kvalificerade arbetarna. Vidare kan indexsystemet sätt i det föregående närmare utvecklats komma att innebära på ett avsteg från principen att minimilönerna skola kollektivavtalslönerna, följa nämligen om den för minimilönerna avsedda indexregleringen icke införes i avtalen. I så fall kunna minimilönerna genom index bringas att över- eller understiga avtalens löner. Vilka verkningar på intresset för organisationerna och på kollektivavtalsväsendets bestånd som detta kan medföra är mycket svårt att överblicka. Slutligen må framhållas, att det i viss mån kan vara en förutsättsägas ning för indexsystemets genomförande att det får verka under viss längre tid. I varje fall kan man icke en om dess göra sig nöjaktig föreställning verkningar innan man sett det i funktion under såväl som fallande stigande priser. Som i annat sammanhang framhålles torde det emellertid vara nödvändigt att lagstiftningen till en början gives en kortare, provisorisk giltighetstid. Med hänsyn till alla dessa omständigheter synes minimilönelagstiftningen åtminstone i sin första utformning icke böra innefatta indexreglerade löner.

Speciell motivering.

Om lagens tillämpningsområde.

1§.

Huvuddragen av lagens tillämplighetsområde hava närmare avhandlats i

,den allmänna motiveringen. Vissa frågor av mindre räckvidd äterstå emellertid att behandla. Såsom i den allmänna närmare utvecklats föreslås en bemotiveringen gränsning av tillämpningsområdet till jordbruk och i samband därmed bedriven djurskötsel. Här må endast anmärkas att därbegreppet jordbruk vid fattas i inskränkt bemärkelse, så att det icke omfattar trädgårdsskötsel eller jordbrukets olika binäringar. Enligt första stycket av förevarande paragraf skola de lagliga minimilönerna äga tillämpning allenast då arbetaren användes till arbete i jordbruk (med djurskötsel), icke då en för jordbruksarbete eljest anställd arbetare tillfälligtvis användes till arbete av annat slag, t. ex. skogsarbete. Det torde visserligen ligga i sakens natur, att särskilt de årsanställda jordbruksarbetarna bibehålla sin lön och sina övriga anställningsvillkor oförändrade även om de för tid med annat arbete, men för torde någon sysselsättas övrigt det vara en inom arbetsmarknaden allmänt vedertagen princip, att lön skall utgå. efter det utförda arbetet, icke efter arbetarens huvudsakliga sysselsättning eller efter rörelsens huvudsakliga beskaffenhet. Det under synes sådana förhållanden lämpligast att även för minimilönelagstiftningen upp-

rätthålla principen, att arbetets beskaffenhet är avgörande för lönens beräk-

ning. Emellertid må anmärkas, att samma slags arbete alltefter omständigheterna kan utgöra antingen jordbruksarbete eller annat arbete. Som exempel härpå kan anföras, att dikesgrävning i regel måste hänföras till arbete i jordbruk men i vissa fall är att betrakta såsom Vägarbete eller skogsarbete.

De för lagens tillämplighet uppställda åldersgränserna hava närmare motiverats i det föregående. Likaså har förut angivits skälen för att arbetsgivarens familjemedlemmar uteslutits från löneregleringen Sistnämnda

undantag har gjorts även i arbetarskyddslagen, allmänna arbetstidslagen och

I dessa användes. härvid »medlem av

lantarbetstidslagen. lagar uttrycket

arbetsgivarens familj ». Räckviddenv av detta uttryck kan emellertid knappast utläsas enbart ur lagtexten. Enligt lagarnas förarbeten samt de avgöranden, som träffats i praxis, främst genom beslut av arbetsrådet, har undantaget givits en vidsträckt omfattning. Nedanstående tabell torde i huvudtämligen sak angiva dess räckvidd enligt hittillsvarande praxis:

150 1) Alltid undantagna: a) anförvanter i rätt upp- eller led; nedstigande b) maka eller make; c) adoptivbarn och adoptivföräldrar.

2) Undantagna under förutsättning av samboende eller gemensamt hushåll med arbetsgivaren: a) syskon; b) svägrar och svägerskor; c) mågar och svärdöttrar; d) svärföräldrar; e) fosterbarn; d) myndlingar. Det synes lämpligt att i nu ifrågavarande i huvudsak följa lagstiftning samma linjer som i praxis uppdragits för de nämnda lagarnas tillämpning. Det torde emellertid vara av stor betydelse att undantagets räckvidd framgår av själva lagtexten. En undantagsbestämmelse för »hemmavarande anhöriga» skulle säkerligen vara klarare än den i ovannämnda lagar använda formuleringen, men den skulle på. vissa punkter vara vidare och på andra punkter snävare, vilket måste anses olämpligt. På grund härav synes den bästa utvägen vara att i lagtexten närmare angiva vilka kategorier, som skola undantagas, varvid ovan återgivna uppställning i huvudsak bör följas. Endast i ett avseende synes en avvikelse böra ske, nämligen i fråga om myndlingar. Då. lagstiftningen föreslås gälla allenast arbetare, som fyllt 21 är, skulle näm-

ligen denna grupp endast omfatta omyndigförklarade, vilka säkerligen icke

varit äsyftade, då det i arbetarskyddslagens förarbeten talas om myndlingar.

Husligt arbete torde icke kunna hänföras till jordbruksarbete. Särskilt inom det mindre jordbruket lärer det emellertid ej sällan förekomma, att kvinnliga sysselsättas delvis med husligt arbete och delvis med tjänare egentligt jordbruksarbete. Arbetstidens fördelning mellan de båda slagen

av arbete torde då. ofta variera med årstiderna, t. ex. så att det husliga arbetet

dominerar under vintertiden och jordbruksarbetet under sommarmånaderna. Då. dessa arbetares i torde vara enhetligt ordnade

avlöningsförhällanden regel

utan till växlingen i det mindre att låta

hänsyn sysselsättning synes lämpligt

för men icke för det husliga

minimilönelagstiftningen gälla jordbruksarbetet

arbetet. Den lösningen vara, att dessa arbetare med naturligaste synes blandad i regel behandlas som om de sysslade med uteslutande sysselsättning

arbete. För att icke till ett kringgående av lagstiftningen husligt uppmuntra

dock bestämmelsen böra utformas så., att den vars huvudsakliga arbetssynes falla inom det icke blott

uppgifter egentliga jordbruksarbetet undantages

därför att han har att utföra visst husligt arbete. Förhållandet torde därjämte emellertid böra bedömas med till hela eller den tid hänsyn tagen tjänsteåret för vilken arbetaren eljest kan vara anställd.

151 Av den föreslagna lagstiftningens karaktär av minimilönelagstiftning lärer utan särskilt stadgande följa, att den endast avser sådana, som verkligen äro anställda för utförande av arbete mot lön. Utanför lagstiftningen falla således .sådana, som äro tvångsvis Omhändertagna i t. ex. fängelser, tvångsarbetsanstalter, alkoholistanstalter, arbetshem m. m., och vidare sådana personer som omhändertagits för vård eller åtnjuta undervisning, även om de i samband därmed utföra arbete för den som meddelar vården eller undervisningen. Beträffande de sistnämnda kategorierna kunna emellertid tveksamma fall uppkomma. Avgörande vikt torde därvid böra läggas vid frågan huruvida det för arbetsgivaren varit en ledande synpunkt att skaffa sig arbetskraft eller icke. Ett strikt tillämpande av denna grundsats beträffande lantbrukseleverna torde emellertid leda till mindre lämpliga konsekvenser. Under nuvarande fria förhållanden torde eleverna i en del fall erlägga avgifter för åtnjuten undervisning medan de i andra fall varken betala för sig eller erhålla lön samt slutligen i en del fall en mindre avlöning, allt beroende åtnjuta på elevens och samt kvalifikationer såsom

kunskaper duglighet arbetsgivarens

undervisare. I samtliga dessa fall kan det röra sig om fullt lojala former för

elevutbildning, vilka icke böra förbjudas, låt vara att det kanske stundom

förekommer att elevinstitutionen utnyttjas i uteslutande syfte att erhålla billig arbetskraft. Åtminstone i det fall att kontant lön betalas lärer utbildningssynpunkten icke kunna anses vara så. dominerande, att eleven utan särskilt förbehåll i lagen skulle falla utanför dess tillämplighetsområde. En särskild föreskrift synes därför vara erforderlig, och den synes lämpligen böra utformas så att den, vars anställning uteslutande eller

huvudsakligen

avser utbildning, icke faller under lagen. Frågan får sålunda lösas från fall till fall. Därvid bör emellertid att det åtminstone inom de

uppmärksammas,

åldersklasser, som beröras av lagstiftningen, knappast finnes något utrymme för utbildning av egentliga lantarbetare. För att utbildningssynpunkten skall kunna beaktas måste det sålunda i regel gälla. en högre utbildning, t. ex. till rättare, eller lantbrukare*

lantbruksinspektor självständig

Möjligen kan ytterligare undantag komma att erfordras för sådana fall, då arbete av ut-

huvudsakligen välgörenhetsskäl erbjudes frigivna fångar,

skrivna skyddshemselever och dylika. Då de olika fall, som här kunna komma i och som icke redan de förut berörda falla utom

fråga enligt Synpunkterna

lagens äro få men svåra att överblicka, torde

tillämpningsområde, tämligen

det emellertid vara att för dessa fall hänvisa till utvägen att utlämpligast verka dispens av lönenämnden (10

har vidare för arbete, som bedrives av staten. Det är Undantag stadgats icke att staten skall avlöna sina lantarbetare lägre än de givetvis meningen lagliga minimilönerna, men det synes lämpligast att de statliga arbetarnas löner liksom hittills i administrativ ordning och icke i lagstiftningsregleras ‘ Jämför dock åtgärderna för utbildning av arbetslösa från stendistrikten i Bohuslän och Blekinge till jotdbruksarbetare.

väg. Särskilt beträffande torde även löner

nödhjälpsarbeten lägre än minimi-

lönerna kunna ifrågakomma, låt vara att arbeten i form av dylika jordbruksarbete åtminstone hittills varit Då sällsynta. nödhjälpsarbeten även bedrivas av andra än staten ett särskilt för dem böra i synes undantag stadgas. Den

lagtexten föreslagna formuleringen torde inbegripa de olika slag av reserv-

arbeten, som hittills förekommit, medan däremot

beredskapsarbetena skulle

gå in under lagen i den mån de icke utföras av staten.

I torpkontrakt att arrendet för plågar föreskrivas, torpet skall betalas kontant eller genom arbete. En kombination av dessa är även

betalningssätt

vanlig. I förevarande endast sådana sammanhang äro torpkontrakt av intresse, enligt vilka arrendet till del skall betalas arbete någon genom (dagsverken). Dylika dagsverken kunna vara av två slag, fria eller betalade. I senare fallet tordedden överenskomna i vara än vad som

betalningen regel lägre betalas i

öppna marknaden på orten; Skillnaden får då betraktas som arrendebetalning. Antalet dagsverken av det ena och det andra samt slaget ersättningen för de betalade dagsverkena måste vara bestämda i arrendeavtalet. Med kännedom om den inom orten kan man sålunda be-

gällande dagsverkslegan

räkna det arrende, som betalas för verkligen torpet (= summan av kontant. arrende och dagsverkenas värde efter av för betalade avdrag ersättningen dagsverken). Tidigare har det emellertid varit att i arrendekonbrukligt trakten även föreskriva betalade till obestämt antal dagsverken (»efter budning»). Om det för dylika bestämda skulle under dagsverken priset ligga marknadspriset, blir härigenom även arrendet obestämt. Av denna anledning har i 7

nyttjanderättslagen (2 kap. § tredje stycket) stadgats förbud för

villkor av sådant innehåll. Har avtal ändock träffats är det utan dylikt verkan. Icke desto mindre lärer det vara

icke ovanligt, att bestämmelser av

detta slag sedan äldre tider kvarstå i och även torpkontrakten tillämpas. Slutligen förekommer det även i stor att vid sidan utsträckning torpare av arrendeavtalet utföra arbete åt Sådant arbete är att betrakta jordägaren. ur samma synpunkter som vanliga tjänsteavtal. _ Det torde icke kunna i

komma fråga att inom minimilönelagstiftningens

ram söka reglera torparrendenas eller villkoren i för

belopp övrigt dylika

arrendeavtal. Dessa frågor torde närmast samband med arrendeäga själva lagstiftningen, och denna är för närvarande föremål för utredning genom särskilda sakkunniga. De dagsverken, som i arrendeavtalet förtorparen bundit sig att utgöra, vare de äro fria eller i fall ett

sig betalade, äga varje

sådant samband med fastställandet av arrendets att man belopp, knappast skulle vinna att dem i en utan

något_ genom reglera minimilönelagstiftning

samband med reglering av Även om arrendet skall arrendebeloppen. gäldas helt eller delvis genom dagsverken, torde avtalet ur i rättslig synpunkt regel

vara att betrakta såsom ett arrendeavtal och icke såsom ett Det.

tjänsteavtal. ligger därför strängt taget i sakens natur, att dessa icke falla dagsverken under Emellertid

minimilönelagstiftningen. synes det lämpligt att i lag-

texten införa en erinran härom. Däremot kommer att få lagen tillämpning

153 beträffande arbete, som torparen utöver arrendeavtalet utför åt jordägaren eller annan. Om i detta i strid mot ovannämnda bestämmelse i nyttjandeavtalats dagsverken till obestämt kommer minimilöne-

rättslagen antal,

lagstiftningen givetvis även att bliva tillämplig på dessa, eftersom arrendeavtalet i detta avseende är ogiltigt. Dylika dagsverken få sålunda icke betalas lägre än i minimilönelagstiftningen föreskrives.

Arbetslönerna för skötsel och upptagning av sockerbetor äro redan föremål för i annan samband med till stöd för

reglering ordningii åtgärderna

sockerbetsodlingen. Någon anledning att ändra formerna för denna reglering synes icke föreligga. Undantag för arbete av detta slag torde därför böra i minimilönelagstiftningen. Även beträffande arbete med skötsel och stadgas upptagning av rotfrukter i övrigt, som utföres mot ackordsersättning, synes emellertid en undantagsbestämmelse erforderlig. Av skäl som i den allmänna motiveringen närmare utvecklats föreslås att i minimilönelagstiftningen (9 införes en bestämmelse av innehåll, att ackordsersättning icke må avtalas än att en fullt arbetsför, duglig och yrkesvan arbetare kan belägre räknas förtjäna minst den av nämnden för arbetare, varom fråga är, bestämda minimitimlönen. På grund av vissa särskilda förhållanden skulle det emellertid föranleda svårigheter om denna bestämmelse skulle tillämpas å rotfruktsarbetet. Arbetsförhållandena på detta område och särskilt de tilllämpade ackordspriserna torde åtminstone beträffande de delar av landet, (lär rotfruktsodling förekommer i större utsträckning, hava uppnått en tämligen hög grad av stadga och likformighet. Särskilt må framhållas, att för Skåne gäller ett särskilt kollektivavtal, som ackordspriser för arbeten upptager av ifrågavarande sla.g. För upptagningen av rotfrukterna på hösten användes i regel vuxna arbetare, mest manliga, men för den s. k. sommarskötseln (gallring, rensning, hackning) anlitades åtminstone tidigare övervägande minderårig och kvinnlig arbetskraft. Under senare år torde utvecklingen

(lock ha gått i den riktningen, att även fullgod manlig arbetskraft syssel-

sättes med dylikt arbete. Huruvida en vuxen arbetare med manlig tillämpning av kan erhålla en å sådant som

gängse ackordspriser förtjänst arbete,

motsvarar timlönen för dylika arbetare, är svårt att yttra sig om. Måhända kan det sägas, att detta är för en arbetare, som är van vid arbetet och möjligt besitter god färdighet däri, men knappast för en arbetare som förut endast

sysslat med jordbruksarbete av annat slag. Emellertid är det synnerligen

svårt att bilda sig en uppfattning om timförtjänsten vid arbete och dylikt till och med svårt att fastställa de grunder, efter vilka denna rimligen bör beräknas. Arbetets svårighetsgrad är nämligen till stor del beroende på väder-

leken, jordens fuktighetsgrad, plantbeståndets vuxenhetsgrad och dylikt. Om

arbetet skulle utföras regelbundet dag efter dag med normal arbetstid skulle resultatet (per arbetstimme sålunda bliva sämre än om räknat) väsentligt det, såsom i verkligheten vanligen sker, forceras under förhållanden gynnsamma men i stället nere under mindre ligger tjänliga dagar.

På. av nämnda förhållanden det vara tveksamt, huruvida de grund synes allmänt ackordspriserna för arbeten av ifrågavarande slag skulle kunna gängse anses de som uppställas i ovannämnda i minimilönelaguppfylla fordringar, föreslagna bestämmelse. Detta gäller även de i kollektivavtalet stiftningen för Skåne vilka till grund för regleringen av upptagna ackordspriserna, lagts sockerbetsarbetarnas löner och sålunda av statsmakterna godkänts såsom skä- Med hänsyn till dessa förhållanden och till den relativt stora likformigliga. het i som även under hittillsvarande fria förhållanden varit lönesättningen, rådande detta område, ett ingripande för reglering av dessa ackordspå synes löner mindre påkallat. De i samband med sockerstödet reglerade ackordslönerna för arbete med skötsel och upptagning av sockerbetor torde därjämte kunna inverka i viss mån normerande. På grund härav det antagas synes att allt arbete med skötsel och av rotfrukter, som utföres lämpligt upptagning mot ackordsersättning, undantages från lagens tillämpning.

2 Förhållandena i Norrland, betraktade ur minimilönelagstiftningens synavvika i åtskilliga avseenden från förhållandena i det övriga landet. punkter, Detta sammanhänger framför allt med att större jordbruk där äro sällsynta och att det beträffande såväl jordbrukarna själva som arbetarna i stor utsträckning gäller, att jordbruket icke ensamt kan bereda dem en tillfredsställande utkomst. Beträffande stora delar av Norrland kan det till och med sägas, att jordbruket närmast utgör en binäring till skogsbruket. Kollektivavtal för jordbruksarbetare av nämnvärd omfattning förekomma icke i Norrland om man undantager de södra delarna av Gävleborgs län. Löneläget synes emellertid trots detta åtminstone beträffande dagsverkarna ligga än i landets södra och mellersta delar. Detta torde till ej obetydligt högre en del bero på de högre levnadskostnaderna i Norrland, men hela. skillnaden torde icke kunna förklaras härigenom utan även reallönerna synas vara något i Norrland. Statavlönade arbetare förekomma i mycket ringa utsträckhögre ning i Norrland. Kontantlönerna för tjänare i arbetsgivarens kost synas, såvitt av den statistiska undersökningen kan bedömas, ligga samma på ungefär nivå som genomsnittet för hela landet. Därvid är dock att märka, att de högre levnadskostnaderna i stort sett torde kompenseras genom att dessa arbetare åtnjuta fri kost och logi. Det föreslagna minimilönesystemet är i första hand avpassat för områden, där kollektivavtal gälla. Givet är därför att svårigheterna för lönenämnden att lämpligt sätt fastställa minimilönernas belopp bliva större om kollekpå tivavtal ej finnas och framför allt då man såsom i Norrland ej rimligen kan utan vidare tillämpa de i kollektivavtal för övriga delar av landet fastställda lönerna. Å andra sidan synes behovet av minimilöner för jordbruksarbetarna

i Norrland icke vara särskilt framträdande, då löneläget där ändock är relativt

tillfredsställande samt flertalet jordbruksarbetare icke äro uteslutande beroende av jordbruket för sin utkomst. Slutligen må även framhållas, att

kontrollen över efterlevnad i Norrland skulle vara särskilt lagens säkerligen

svår att effektivt genomföra av de stora avstånden och den glesa

på. grund Av samma skäl skulle där relativt höga kostbebyggelsen. tillsynen draga. nader. Det är svårt att för närvarande bedöma, huruvida de anförda skälen äro bärande för att motivera det norrländska jordbrukets uteslutande tillräckligt från Emellertid det att i lagen lämnas en löneregleringen. synes lämpligt för att efter av lönenämnden

möjlighet öppen Kungl. Majzt framställning

att denna landsdel helt eller delvis från lagens tillbesluta, undantages lämpning. De anförda torde .med samma styrka göra sig gällande även Synpunkterna beträffande Värmlands och läns skogsbygder, där jordbruket Kopparbergs väl även kan allenast en binäring till skogsbruket. Å andra. sägas utgöra sidan vissa delar av län vara mera jämförliga med ansynas Gävleborgs delar av Svealand. till från lagens tillgränsande Möjligheterna undantag torde därför böra omfatta de fyra nordligaste länen samt de delar lämpning av Värmlands, och Gävleborgs län, där förekommer i

Kopparbergs jordbruk

allenast Den närmare avgränsningen lärer få avgöras ringa utsträckning. med hänsyn till de i det föregående angivna Synpunkterna.

Om minimilön.

3 §.

Denna innehåller det om att minimiparagraf grundläggande stadgandet lönerna skola fastställas av en för hela riket gemensam lönenämnd.

4 §.

Såsom i den allmänna framhållits är lönenämnden skyldig motiveringen att fastställa tidlöner medan ackordslöner skola fastställas allenast om nämnden och Motsvarande återfinnes.

finner det erforderligt lämpligt. regel

i den men i praktiken har rätten att fastställa engelska minimilönelagen, ackordslöner i icke kommit till användning. På. sätt i den allmänna

England

berörts torde det vara att förvänta, att denna möjlighet även i motiveringen vart land kommer att begagnas endast undantagsvis. Minimitidlönen skall avse fullt arbetsföra, dugliga och yrkesvana arbetare. Minimiackordslönen torde däremot, såsom redan tidigare framhällits, kunna utan för såväl fullgoda som mindre arbetsföra arbetare. tillämpas jämkning

Rörande minimitidlöner för ej fullgoda arbetare stadgas i 10 och 11.

5 §.

Innebörden av första och andra i paragrafen torde i huvudsak styckena vara. i den allmänna motiveringen. Här må. endast yttertillräckligt belyst anmärkas Minimilönerna komma givetvis att variera något

ligare följande.

för olika delar av landet. För vilka områden särskilda löner skola fastställas

156 torde emellertid kunna överlåtas åt lönenämnden att fritt bedöma. Med hänsyn till bestämmelserna i 6 § lärer emellertid områdena för minimilönerna komma att sammanfalla med för

regelmässigt tillämplighetsområdena de

kollektiva distriktsavtalen, där sådana finnas. Möjligen kunna två eller flera dylika distrikt, för vilka samma lönebestämmelser gälla, sammanföras. till ett gemensamt minimilöneomrâde. Stadgandet i tredje stycket avser i första hand att ålägga lönenämnden att närmare angiva under vilka omständigheter de för årsavlönade arbetare fastställda lönerna äro tillämpliga.. Dessa löner, som äro beräknade med hänsyn till att arbetaren garanteras sysselsättning under hela året, kunna givetvis å ena sidan icke få läggas till grund för beräkning av avlöningen för hur kortvariga anställningar som helst, men å. andra sidan torde det icke föreligga något hinder för att de tillämpas t. ex. för halvårsanställning om vid löneberäkningen skillnad göres mellan sommar- och vinterhalvåret. Om

lönenämnden medtillämpning av andra stycket i förevarande paragraf fast-

ställer löner även för de lägst avlönade kreatursskötarna erhåller stadgandet i tredje stycket större betydelse. Avgränsningen av dessa från

arbetargrupper

de egentliga grovarbetarna torde nämligen kräva mera detaljerade föreskrifter.

6 Ö 1; e r s i la t. Denna paragraf innehåller de regler, efter vilka minimilönernas belopp skola fastställas. Vissa av de i paragrafen bestämmelserna äro upptagna avsedda för förhållanden, som antagligen sällan eller aldrig komma att vara för handen. Lagstiftningen bygger ju nämligen i första hand den förutsättpå. ningen, att kollektivavtal av ungefär den omfattning som för närvarande existera även i fortsättningen skola gälla. Ifall under förhandlingar rörande nya avtal vissa avtalslösa” perioder skulle skola minimilöner under uppstå dessa tider icke fastställas. Om mot förmodan den situationen skulle inträffa att nya avtal icke kunna antagas komma till stånd inom överskådlig framtid

föreslås emellertid, på sätt i den allmänna motiveringen närmare utvecklats,

att minimilöner ändock skola fastställas så att lagstiftningen icke av dylik anledning skall sättas helt ur funktion. Sistnämnda regel har sålunda mera karaktär av en reservutväg, som antagligen icke kommer att behöva anlitas, men lagtexten måste givetvis innehålla regler för minimilönernas-beräkning även under sådana förhållanden. Vidare krävas särskilda för de omregler råden, där kollektivavtal av beskaffenhet* att kunna läggas till grund för minimilöner icke finnas. På grund av att lagtexten måste upptaga bestämmelser för alla dessa fall hava paragrafens regler måst bliva tämligen invecklade. Följande schema torde emellertid underlätta deras förstâende: I områdendår kollektivavtal såväl

A) regelmässigt gälla tillämpas vid

lagens första ikraftträdande som vid senare i para-

förändringar huvudregeln

157 grafens andra stycke. Endast för det fall att, såsom ovan nämnts, minimilöner skola fastställas i dessa områden trots att kollektivavtal för tillfället icke finnes, skola reglerna i tredje stycket tillämpas nämligen bestämmelsen under 2) om dylikt fall inträffar vid ikraftträdandet och bestämmelsen under 1) om sådant fall inträffar senare.

B) För de områden, där kollektivavtal icke finnas tillämpas vid lagens

ikraftträdande tredje stycket under 3) och senare samma stycke under 1). Bestämmelserna i tredje stycket under 2) och 3) kunna således endast bliva tillämpliga vid lagens ikraftträdande och bestämmelsen under 2) allenast om riksavtal då ej finnes. Då bestämmelserna i denna paragraf äro avgörande för bestämmandet av lönenivån och sålunda för lagens verkningar i ekonomiskt avseende synes det lämpligt att här närmare belysa deras innehåll genom en något utförligare redogörelse för hur deras tillämpning i praktiken skulle komma att te sig.

Förhållandena vid lagens ikraftträdande. Om, såsom är att förvänta, kollektivavtal finnas för de delar av landet, där sådana nu existera, gäller för dessa delar som nämnt huvudregeln i andra stycket av förevarande paragraf, enligt vilken minimilönerna skola sättas till

samma belopp som motsvararande löner i respektive avtal. Med gällande

kollektivavtal avses givetvis avtal, som gäller för den tid för vilken minimilöner skola fastställas. Då är avsedd att träda i kraft den 1 november lagen 1938 kunna minimilönerna således icke fastställas förrän antingen tidigare gällande avtal genom underlåten uppsägning blivit förlängda eller också nya avtal för tjänsteåret 1938-39 träffats. För områden, som sakna kollektivavtal, tillämpas regeln i tredje stycket under 3), att lönerna fastställas med utgångspunkt från minimilönerna i angränsande områden och med hänsynstagande till den olikhet i den allmänna lönenivån, som må finnas mellan områdena. Finnas områden, som anses böra hava särskilda löner men som icke gränsa till områden där kollektivavtal gälla, får man gå fram stegvis och sålunda först fastställa minimilöner i de närmare belägna områdena och därefter fortsätta med de mera avlägsna. Om däremot mot förmodan _vid lagens ikraftträdande kollektivavtal icke skulle emedan avtalen blivit och icke kunnat gälla uppsagda ny uppgörelse träffas, skola såsom förut framhållits minimilöner icke fastställas förrän nya avtal träffats eller anledning icke längre finnes till antagande, att sådana avtal komma till stånd (13 §). Lagens ikraftträdande kommer sålunda i detta fall i realiteten att Icke heller för som saknat

uppskjutas. områden, tidigare

kollektivavtal, kunna nämligen minimilöner i detta fall fastställas då. man saknar för lönernas bestämmande. När utsikter för en

utgångspunkt avtalsuppgörelse

icke längre förefinnas skola minimilöner I detta fall

emellertid fastställas.

träder tredje stycket 2) av förevarande i Lönerna skola

paragraf tillämpning.

158 enligt detta stadgande bestämmas med utgångspunkt från lönerna i tidigare kollektivavtal, jämkade med hänsyn till de ändrade förhållanden gällande som må hava inträtt efter avtalets upprättande. Med utgångspunkt från de sålunda fastställda lönerna bestämmas sedan lönerna för områden, där kollektivavtal förut icke funnits, på. samma sätt som i normalfallet.

Ändringar i minimilönerna sedan lagen trätt z tilll ä m p n i n g. Sker ändring i de kollektivavtalslöner, som legat till grund för fastställande av minimilöner, eller tillkommer ett nytt kollektivavtal i område, där sådant förut icke funnits, skola minimilönerna i enlighet med huvudregeln i andra stycket anpassas efter de nya avtalslönerna. Om någon mera allmän jämkning av kollektivavtalens löner inträffar torde anledning i regel även föreligga att taga upp minimilönerna i de områden, där avtal saknas, till ny Härvid skall tillämpas bestämmelsen i tredje stycket 1) att de nya prövning. lönerna skola fastställas med utgångspunkt från senast inom respektive område minimilöner och med till de ändrade förhållan-

gällande hänsyn tagen

den, som inträtt efter deras fastställande. För bedömande av dessa ändrade förhållanden torde förändringarna i kollektivavtalslönerna inom angränsande områden böra tillmätas avgörande betydelse. Resultatet skulle sålunda bliva i huvudsak detsamma som om de nya minimilönerna fastställdes med utgångspunkt från de nya minimilönerna inom angränsande områden, där kollektivavtal finnas. Sådana kunna emellertid tänkas att omständigheter föreligga, det finnes anledning till en jämkning av relationen mellan minimilönerna inom de båda områdena. För de områden, där kollektivavtal gällt och på grundval av dessa minimilöner fastställts, kan slutligen undantagsvis tänkas ytterligare ett fall, nämligen det att avtalen upphört samt förhandlingar om nytt avtal strandat och anledning icke längre finnes till antagande, att nytt avtal kommer till stånd. I sådant fall skola lönerna bestämmas i enlighet med tredje stycket 1), d. v. s. med utgångspunkt från senast gällande minimilöner (= senast gällande kollektivavtalslöner).

-Övriga bestämmelser. Om för viss arbetargrupp, för vilken minimilöner skola fastställas, löner icke finnas upptagna i avtalet, skall enligt andra stycket andra punkten lönen bestämmas med ledning av de för övriga arbetargrupper i avtalet upptagna lönerna. Detta stadgande torde få tillämpning främst beträffande lönerna för årsanställda kvinnliga tjänare i arbetsgivarens kost, därest minimilöner för dessa arbetare anses böra fastställas. Denna anställningsform, som företrädesvis torde tillhöra det mindre jordbruket, finnes nämligen åtminstone för närvarande icke upptagen i kollektivavtalen. Huruvida minimilöner över huvud skola fastställas för de kvinnliga tjänarna får bedömas enligt bestäm-

159 melsen av om denna löneform anses vara inom i 5 §, d. v. s. det blir beroende visst område mera allmänt förekommande. Om särskilda minimilöner icke fastställas för dem, torde deras löner komma att beräknas efter timlönen för kvinnliga arbetare.

.De i det föregående avhandlade bestämmelserna i paragrafens andra och

tredje stycken avse i första hand endast kontantlönerna. Rörande de i minimilönerna ingående naturaförmånerna givas föreskrifter i fjärde stycket. I fråga om dessa torde i huvudsak samma regler som om kontantlönerna böra tilllämpas. Dock synes någon förenkling kunna genomföras. Beträffande vissa naturaförmåner, t. ex. bränsle, trädgårdstäppa och potatisland (potatis), finnas i de olika distriktsavtalen synnerligen skiftande bestämmelser, som närmare angiva dessa förmåners beskaffenhet och myckenhet. Då dessa olika bestämmelser närmast äro ett uttryck för de olika landsdelarnas särskilda sedvanor och förhållanden men däremot knappast medföra nämnvärd skillnad i någon förmånernas värde, synes man kunna vinna en värdefull förenkling i lagstiftningens tillämpning genom att icke i dessa avseenden strängt binda lönenämnden vid kollektivavtalen. I många fall torde en allmännare formulering (t. ex. bränsle till husbehov eller något dylikt) vara tillfyllest. Härigenom skulle större likformighet mellan de olika distrikten kunna ernås. Däremot kan det tänkas, att t. ex. i Skåne, där vedbränsle är sällsynt och i stor utsträckning ersättes av kol eller torv, en närmare bestämning av bränslekvantiteten är erforderlig. På liknande sätt torde bestämmelserna rörande trädgårdstäppa och potatisland kunna göras i viss mån enhetligare än i avtalen. I fråga om bostadsförmånen (familjebostad) innehåller riksavtalet förutom en allmän hänvisning till hälsovårdsstadgans bestämmelser vissa närmare föreskrifter rörande minimiutrymmen m. m. Måhända kan det för minimilönelagstiftningens ändamål vara tillräckligt med de i hälsovårdsstadgan uppställda kraven på bostadens beskaffenhet, vilka ju bliva gällande utan särskilt förordnande av lönenämnden. Beträffande de förmåner, som utgöras av spannmål och mjölk och som hava det största ekonomiska värdet av statförmånerna, synes det däremot vara lämpligt att avtalens bestämmelser följas mera strikt. 7 bestämmelserna i denna skall vid minimilönernas fast-

Enligt paragraf

ställande tagas hänsyn endast till sådana kollektivavtal, som slutits mellan föreningar av lantarbetsgivare och lantarbetare. Separatavtal som på arbetsgivarsidan godkänts av allenast en eller flera enskilda arbetsgivare eller å arbetarsidan av för arbetarna skola sålunda icke läggas till representanter grund för minimilönerna. Skulle inom visst område finnas två eller flera kollektivavtal, som äro slutna mellan föreningar som ovan sagts, torde man kunna utgå ifrån, att något av dessa avtal kan anses mera för representativt det ifrågavarande och att det eller de bestämmelserna

området övriga enligt

i slutet av denna av särskilda paragraf på grund omständigheter ej lämpligen

160 kan läggas till grund för minimilöner. Stadgandena i andra punkten av . paragrafen kunna givetvis även bliva tillämpliga då allenast ett kollektiv» avtal finnes inom området. Såsom av den allmänna motiveringen framgår syftar bestämmelsen om kollektivavtalslöner, vilka väsentligen överstiga den allmänna kollektivavtalsnivån och som ej kunna anses motiverade av olikhet i den allmänna lönenivån, närmast de kollektivavtal som gälla för brukspå egendomarna i Bergslagsbygderna.

8§.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits torde det i regel böra tilllåtas att utbyta naturaförmånerna mot andra sådana förmåner eller kontant ersättning. Förmånen fri kost och logi är emellertid så karakteristisk för löneformen tjänare i arbetsgivarens kost, att ett sådant utbyte skulle alltför väsentligt förändra anställningens karaktär och de förutsättningar, som legat till grund för lönens beräkning. Det torde nämligen icke alltid vara så lätt för en arbetare att för det pris, vartill denna förmån vanligen värderas, skaffa

i

sig mat och bostad inom rimligt avstånd från arbetsplatsen. På grund härav I torde det icke böra tillåtas att vid tillämpning av löneformen tjänare i husbondens kost utbyta förmånen fri kost och logi mot kontant ersättning. Vid utbyte av naturaförmåner är det icke nödvändigt, att de förmåner som träda i stället äro sådana som ingå i de av nämnden fastställda lönesatserna. Det förekommer t. ex. i viss utsträckning, att arbetare erhålla förutom kontant lön och stat (inklusive bostad) även en mindre areal jord, som möjlig gör för dem att hålla en eller ett par kor (s. k. stattorpare). I stället ingår

då icke i staten. En sådan innebär sålunda, att l

mjölk avlöningsform mjölken

utbytts mot jord (eller som också förekommer mot bete och vinterfoder åt l

en ko), och detta kan godkännas av lönenämnden genom beslut enligt förevarande paragraf.

9 §. Om fastställande av minimiackordslöner ifrågakommer skall nämnden en i ligt första punkten i denna paragraf, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, taga hänsyn till de minimitimlöner, som blivit fastställda för det område varom fråga är. Detta innebär, såsom närmare framgår av en jäm- l förelse med paragrafens andra att minimiackordslönerna av lönenämnpunkt,

den icke böra sättas lägre än att en fullt arbetsför, duglig och yrkesvan arbetare l

kan beräknas minst minimitimlönen. Däremot intet l förtjäna föreligger hinder för att, såsom torde vara vanligt inom industrin, ackordslönernatberäknas giva en förtjänst, som med viss procent överstiger förtjänsten vid arbete mot timlön. Såsom exempel på som kunna för- l omständigheter, anleda lönenämnden att tillämpa andra grunder för fastställande av ackords- : lönerna, må framför allt nämnas att dylika löner fastställts i kollektivavtal. I så fall ligger det nära till hands att lönenämnden vid ackordsgivetvis lönernas fastställande följer avtalet. Om såsom ovan icke föreslagits lagen

*rotfruktsskötsel .mot ackordsersättning emellergöres tillämplig på synes

tiddetta fajll, såvitt av nu rådande förhållanden kan bedömas, icke komma att inträffa. annat än i -om ackordslön för handmjölkning. Möjligt är fråga att ackordsarbete kommer att kollektivavtal i större ju dock, reglerasgenom än för närvarande. “i utsträckning

. 10 §.

I första av denna en vidsträckt befogenhet för stycket paragraf stadgas lönenämnden att ansökan eller från till-

på. bevilja undantag eftergift lagens

Beträffande de skäl, som kunna. föranleda en dylik dispens, lämnas

lämpning.

närmare anvisningar i lagtexten utanhar lönenämnden härvid lämnats inga full frihet. *Dispenserna kunna avse t. ex.: ej fullgoda. arbetare, beträffande vilka bestämmelserna i 11 § icke äro tillämpliga eller icke medgiva tillräcklig av i

nedsättning lönen, godtagande av naturaförmåner såsom lönebetalning

andra fall då det skulle vara tillåtet jämlikt 8 §, av lägre

medgivande minimilöner vid jordbruk, som på grund-av särskilda förhållanden äro mindre

bärkraftiga, eller undantag för inrättningar där arbetare anställas i välgören-

hets- eller liknande Ett annat fallär det,lda en anställts för syfte. arbetare

som med arbetsintensitet icke skulle honom full

göromål vanlig giva syssel-

sättning Detta torde förekomma särskilt i fråga kreatursskötare vid om

mindre ladugârdar, och om särskilda minimilöner fastställas för djurskötare

kan då. om lön åt en sådan Även i dessa fall

fråga uppkomma lägre arbetare.

kunna Vidare kan det även

synes anledning attbevilja dispens föreligga. tänkas, att arbetsgivar- och* arbetarorganisationerna skulle anse det fördelaktigt att alla arbetaref beträffande vilka vederbörande arbetsgivare är skyldig

att kollektivavtal v. s. sådant som för lönernas

tillämpa (d. legatJtill grund

Ett

bestämmande),skulle undantagas franlaigens tillämpning. dylikt undantag

skulle kunna motiveras med att arbetarna ändock äro tillförsäkrade minst

samma förmåner, som minimilönelagstiftningen skulle giva dem. Effekten av

undantaget skulle huvudsakligen bliva, att arbetsgivare *och arbetare erhölle

frihet att avtala om ackordsersättning och 0m“lön at ej fullgoda arbetare, var-

jämte föreskrifter om k_ontroll och påföljder icke skulle bliva tillämplagens för icke har om

liga. Då: man närvarande kännedom vilken inställning organi-

komma icke vara

sationerna

att intaget-till: denna fråga, synesdet erforderligt

› * att för närvarande

närmareinga pâyspársmälet. i_ V

I direktiven huruvida icke frihet :borde för

hanifrågasattsj medgivas par-

terna att i kollektivavtal föreskriva lägre lönerjän minimilönesatserna. Då

skola

anpassas

minimilönernai regel efter de

enligt ,förslaget gällande

distriktsavtalens löner skulle det i detta avseendéáipraktiken endast kunna bliva fråga om separatavtakmed enskilda arbetsgivare, vilka kanske icke ens

på. arbetarsidan godkänts avhnvudoiganisationen eller dess underavdelningari

Med

hänsynhärtili synes ;själva kollektivavtalsfoirmienicke ochwför sig utgöra en tillräcklig_ garanti för att de ”i avtalet överenskomna “lönerna” äro skäliga. Skulle lönerna i ett sådant understiga de _fastställda

kollektivavtal

minimim n h i 1154 37 11

lönerna torde därför .böra krävas särskild dispens av lönenämnden för at/t de j skola få tillämpas. Om avtaletupprättats under former som kunna anses vara för dock naturligen själva avtalet ett betryggande lönernas skälighet utgör starkt skäl fördispensens _ . g beviljande. I ett avseende är emellertid lönenämndens rätt att meddela dispens beskall nämligen avse viss arbetare eller viss av gränsad. Dispensen grupp arbetare. Lönenämnden kan således _icke förordna att .visst område eller viss arbetsgivare skall undantagas från lagens tillämpning. Vad beträffar undantag kan samma att löne-

för» viss arbetsgivare emellertid_ resultat uppnås genom

nämnden förklarar, att alla arbetare som äroanställda vid ett visst jordbruk

Genom bestämmelsens .framhäves skola undantagas. formulering emellertid, att det .i allmänhet. skall vara arbetarnas som skola giva anledförhållanden

ning till undantaget och att ett sådant kollektivt undantag därför ej bör ske,

de skälen äro i likalmån å. arbetare. om icke åberopade tillämpliga samtliga Som exempel må anföras de i det föregående antydningsvis omnämnda anstalter, som erbjuda arbetsanställning åt frigivna fångar. detta Beträffande starka skäl ett från

speciella slag av arbetare kunna givetvis för undantag

minimilönelagstiftningens men om anstalter vid sidan bestämmelser anföras, därav även har fast anställda arbetare synes lagstiftningen böra tillämpas på i dessa. - Givet är, att en strängare prövning av skälen för dispensansökningarna bör ske i sådana fall, en av minimilönerna än då verklig nedsättning påfordras,

endast är om ändrade former förvlönens erläggande eller i .defall dådet fråga

avvikande anställningsvillkor i andra avseenden.

fastställer lägre för viss arbetare Om lönenämnden dispensvägen minimilön beslutet förklaras för visstid eller tills vidare A(jfr 12 kan gälla antingen §). formen som anses är beroende anled-

Vilkendera skall lämpligast givetvis på

Ofta torde det vara att den lönen be-

ningen Vtill dispensen. lämpligt lägre

stämmes på så sätt att berättigad att arbeta mot en lön, arbetarenförklaras visst minimilön.

sommed belopp understiger eljestlgällande laglig Härigenom

kan man ofta undvika, attbeslutet behöver justeras vid en jämkning av de allmänna minimilönerna. i Det “torde ofta komma att dröja tämligen lång tid innan, en ansökan om individuell Om skulle

dispens slutligen prövas. arbetsgivaren _riskera, att han,

efter skulle bliva att betala full lön för avslag på dispensansökningen, skyldig

hela denna tid, skulle detta antagligen medföra svårigheter för icke fullgoda

härav

arbetare

att erhålla anställning. Det synes på grund vara mest förenligt

med både och intressen att

arbetsgivarens arbetarens denlägre lön, som upp-

ansökan till skall få från

givitsi

lönenämnden, tillämpas anställningens början dess slutbehandlats. Härom i andra

till dispensansökningen stadgas stycket av förevarande paragraf. Såsom korrektiv mot missbruk av denna. rättighet

att än minimilönen finnes dels i 31 § straff för

betala lägre lön stadgat den,

som mot bättre vetande i ansökan, varomihär är fråga, lämnar felaktiga upp-

gifter, dels ockli 24 § ett stadgande, att lönenämnden äger meddelainterimisi

beslut i avbidan slutliga prövning.

tiskt påärendes

n §.

Denna paragraf innehåller reglerna för användande av ej fullgod arbetskraft mot lägre lön än minimilönen efter blott anmälan till lönenämnden. Bestäm- ,v melserna hava närmare behandlats i den allmänna motiveringen. Här må. en- * dast följande anmärkas rörande bestämmelsernas i

tillämpning praktiken.

För rätten att betala lägre lön än minimilönen fordras att principiellt, arbetaren på grund av kroppsligt eller andligt lyte, ålderdomssvaghet eller annan dylik orsak icke kan anses fullgod. Av praktiska skäl har emellertid själva anmälan till lönenämnden skjutits i förgrunden, så att rättsverkningarna närmast anknutits till denna. Har anmälan icke gjorts blir sålunda arbetsgivaren skyldig att betala full lön även om arbetaren i verkligheten icke är fullgod. Å andra sidan äger arbetsgivaren rätt att tills vidare betala den lägre lön, som uppgivits i anmälan, även om det skulle visa att han felbedömt sig situationen och att arbetaren i själva verket måste anses vara fullgod. Om tillsynsmyndigheten förklarar att arbetaren är fullgod, inträder emellertid skyldighet för arbetsgivaren att betala den fastställda minimilönen. En dylik förklaring lärer dock i regel rubba förutsättningarna för det slutna tjänsteavtalet i så väsentlig grad att arbetsgivaren får anses berättigadatt uppsäga avtalet till upphörande efter skälig uppsägningstid, även om det är slutet för viss längre tid (t. ex. ett år). Vill arbetsgivaren icke godtaga tillsyningsmannens förklaring har han att välja mellan två. Den ena är att han hos löneutvägar. nämnden gör ansökan om individuell dispens för arbetaren eller påkallar prövning av tillsyningsmannens beslut, och den andra att han fortfar att betala den lägre lönen samt hos domstol, där talan mot honom föres angående ansvar eller för underskridande av minimilönen, hävdar sin

ersättning uppfattning

att arbetaren icke är fullgod. I sistnämnda fall ådrager han sig emellertid, därest hans uppfattning icke godkännes av domstolen, såväl straffansvar som skyldighet att betala full minimilön för tiden efter det tillsyningsmannens “ förklaring tillställts honom. Slutligen må framhållas, att anmälan enligt denna icke har paragraf något att göra med det direkta kontraktsförhållandet mellan arbetsgivaren och arbetaren. Den senare är givetvis civilrättsligt berättigad att utbekomma avtalad lön även om arbetsgivaren (kanske arbetaren ovetande) anmälan om ingivit lägre lön till lönenämnden. Om visst lönebelopp icke blivit överenskommet vid anställningens påbörjande lärer arbetaren i regel vara berättigad att utgå från att åtminstone gällande minimilön skall utgå, såvida icke av omständigheterna framgår att något annat varit avsett. Ett åsidosättande av dessa rent civilrättsliga förpliktelser kan emellertid icke medföra några påföljder enligt I minimilönelagstiftningen.

12 §.

, Såsom i den allmänna motiveringen framhållits böra minimilönerna icke i vara i kraft då kollektivavtal som gällt inom visst område och förupphört, handlingar om nytt avtal pågå. Detta önskemål tillgodoses bestämgenom

melsen i andra av förevarande. paragraf, att minimilöner som fastställts punkten

med från gällande. icke mä fastställas att gälla

utgångspunkt kollektivavtal, V

för tid än avtalets För-närvarande är -det att kol- . längre giltighetstid. regel, lektivavtalen gälla för viss tid med förlängning på. ett är för varje gång om

uppsägning icke sker. Emellertid kan det även tänkas, att ett kollektivavtal

i av överenskommelse eller domstolsutslag. Detta kan

upphör förväg på. grund

dock icke anses hinder för lönenämnden att fastställa minimilönerna utgöra

att gälla intill den i avtaletlutsatta tidpunkten och att därefter, om avtalet ej

särskilda beslut förklara minimilönerna tillämpliga för ytteruppsäges, genom ligare ett är. Om avtalet emellertid skulle ,upphöra i förväg lärer lönenämnden, därest särskilt förbehåll för denna, eventualitet icke träffats vid lönernas fastställande, av bestämmelserna i förevarande paragraf vara skylpå grund om minimilönernas v dig att förordna upphörande. t_ . I områden, där kollektivavtal ej finnas, torde det lämpligaste vara att fast-

ställa minimilönerna att gälla tills vidare. Om kollektivavtalen i. angränsande

skulle får det bedömas efter omständigheterna huruvida mini-

områden upphöra

milönernaskolabibehållas eller upphävas (jfr 13 § stycket), Om avtals-

_andra.,

av ,lönerna större skäl för

förhandlingarna avse en sänkning föreligga givetvis

minimilönernas upphävande även i de avtalslösa områdena än om en höjning

av lönerna är ifrågasatt. Det torde emellertid icke vara lämpligt att för dessa

områden innan avtalsförhandlingarna i det övriga riket slutförts .fastställa nya minimilöneiz-Detta skulle nämligen innebära, att lönenämnden iförväg fattade

ståndpunkt till vilken förändring i lönerna som den anser skälig, och dess I

v beslut kandärför påverka avtalsförhandlingarna. -_ -_ ; j Med, stöd av bestämmelsen i tredje punkten av förevarande paragraf kunna

icke blott själva; lönerna förändras utan även andra bestämmelser,

givetvis som i samband med minimilönerna_fastställts, t.. ex. rörandeutbyte av naturaförmånereller avgränsningav arbetargrupper. I frägaom de allmänna minimilönernas belopp är emellertid lönenämnden sä bunden att följa kollektivavtalens löner, att det endast undantagsvis kan ifrågakomma att dessa ändras före de fastställts. 4- utgången av den tid för vilken ._ . . ;

Bestämmelserna i första. stycketiav: förevarande paragraf _hava_. närmare be-

i den i ä

handlats allmänna motiveringen, ochderas tillämpning praktiken _bely-

. .

ses även av ,vad ovan. anförts under 6 §. _ j_ _ Första sådanahomrâden, där kollektivavtal funnits men

stycket avser upphört: att Regeln att minimilöner icke skola gälla under tid, då avtalsför-

gälla. i

är här ovillkorlig. Andra stycket avser närmast sådanaomhandlingar pågå., råden, där kollektivavtal aldrig funnits eller där minimilöner fastställts utan , samband med kollektivavtal -(sedan förhandlingarna om nytt avtal definitivt I dessa fall lönenämnden rätt att bedöma i vad man det är

avbrutits). äger

att minimilönerna upphävas för att inledda förhandlingar- må erforderligt kunna föras utan av dem. Hänsyn kan här tagas såväl tillförhandpåverkan

1-65

som det området, som ock till förhandlingar lingar, gälla just ifrågavarande i dess helhet.

angränsande områden eller_ riketvi,

- : Om l6nen§.mnden_..

1444-18 §§.

lönenämndens De här

I dessa _paragrafer regleras organisation. upptagna

bestämmelserna hava i huvudsak behandlats i den allmänna motiveringen. i På. invecklade av juridisk art, som grund _avide många gånger spörsmål och måste det tillses att kunna. uppkomma _vid lagens tolkning tillämpning, Det

nämnden äger tillgång till erforderlig juridisk sakkunskap. lämpligaste

sättet att detta önskemål torde vara att till nämndens ordförande tillgodose utses kandidatexamen eller hoven. person, som avlagt juridisk examen (juris Samma även ställas för ordrättsexamen). krav bördå på. den, som vid förfall föranden har att leda nämndens förhandlingar, vice ordföranden. Ãvendenne böra vara ordinarie ledamot av nämnden. Kravet på juridisk examen synes

torde emellertid knappast vare sig beträffande ordföranden eller .vice jord-

föranden böra göras En i. för dessa poster särskilt lämpad ovillkorligt. övrigt .bör icke uteslutas av saknad av

person nämligen endast på_ grund juridisk ut- Behovet av. i tillgodoses på annat bildning. juridisk sakkunskap får såfall

anlitande av

sätt, t. ex. genom anställande av rättsbildad sekreterare eller sär-

skild Rörandeprdförandens och vice ordförandens har därexpert. kompetens för i endast den bestämmelsen, att de böra hava avlagt förslaget upptagits i för utövande av domarämbete föreskrivna_kunskapsprow böra särskild i

Övriga opartiska ledamöter enligt förslaget äga insikt jord-

brukets förhållanden samt i frågor som röra förhållandena på arbetsmark- Då. det emellertid skulle bliva svårt finna

naden _i allmänhet. troligen att

dessa arter av sakkunskap,

lämpligaá personer, somisamtidigt representera båda

man få ledamot av villkoren och torde nöja sig med att varje uppfyller något att båda slagen av sakkunskap äro bland, ifrågavarande ledamöter.

företrädda icke utan vidare göras till- Rättegångsbalkens regler om domarejävkunna då de såsom för arbetslämpliga på lönenämndens ledamöter, representanter och i hava ett in-

givare arbetareiutsedda ledamöterna regel själva personligt

av lönenämndens mindre hava »del i saken»,

tresse beslut ochsålundai mer eller

det de

åtminstone då gäller fastställande avminimilöner för det distrikt, där bland skall finnas ochi

äro bosatta Bestämmelsen att nämndens ledamöter

besluten för för

deltaga lika många representanter arbetsgivarna som arbe-

detta förhållande; Såsom

tarna utgör den viktigaste_ motviktenptill ”ersättning för en. i till om domarejäv

jävsbestämmelse _anslutning reglerna torde emeller-

det

tid en_ mera tänjbar_ bestämmelse börainföras, enligt vilken lägges inämn-

i

ett

dens hand huruvida skall att

att avgöra, vissledamot avstå från deltaga

särskild förekommer, som är ägnad att ärendes behandling då omständighet sätta ledamotens i bestämmelse har fått sin plats

opartiskhet fråga. Denna

t “

i 17 andra stycket.

19-27

i §§. i

Dessa paragrafer avhandla lönenämndens verksamhet och vad därmed sam-

manhänger. Ifrågavarande bestämmelser hava i huvudsak behandlats i den allmänna motiveringen. Några återstå dock att här beröra.

detaljfrågor

Lönenämndens skyldighet att innan den fattar beslut rörande fastställande av minimilöner sörja för de förhållanden, som noggrann utredning angående kunna inverka på beslutet, fastslås i 19 Det ligger i sakens natur att löne-

nämnden då det för viss arbetare som beröra

gäller dispens ellervandra frågor,

enskilda rätt, före slutligt fattande om bör lämna

personers. besluts möjligt

de personer, vilkas rätt är i fråga, tillfälle att yttra sig. Då detta torde följa av allmänna rättsgrundsatser, synes det icke vara erforderligt att i lagtexten

införa en uttrycklig bestämmelse härom.

För nämndens beslutförhet torde böra krävas närvaro av minst två tredjedelar av såväl de opartiska ledamöterna som för arbetsgivare representanterna och arbetare. Av de sistnämnda böra givetvis lika från vardera sidan många

deltaga i besluten.

Av skäl som angivits i denallmänna motiveringen måste antalet ledamöter i nämnden sättas tämligen Då kommer i

högt. härtill _att ledamöterna möjligaste mån böra representera olika delar av landet, skulle det av praktiska skäl ställa sig mycket svårt att inkalla hela lönenämnden för varje ärende, som

förekommer till Det därför att nämnden er-

behandling. synes nödvändigt

håller befogenhet att inom sig utse en delegation för behandling av mindre

viktiga frågor. I denna delegation synas ordföranden_ samt lika antal repre-

sentanter för arbetsgivare och arbetare böra hava säte. En bestämmelse härom finnes införd i 23 Medlemmarna i delegationen skola samt-

givetvis

liga vara ledamöter av nämnden. .

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör lönenämnden även

kunna överlåta verkställande av utredning samt i vissa fall fattande av beslut åt lokal nämnd. Härom i 20 Ledamöterna

stadgas i lokala nämnder torde

i regel böra utses utom lönen_ämndens krets. 4 egen lagens effektiva av stor att

För_ tillämpning ärdet utomordentligt betydelse,

arbetsgivare och arbetare erhålla så noggrann kännedom som möjligt om lagen och om lönenämndens beslut. Det är därför viktigt att alla för spriutvägar dande av dylik kännedom utnyttjas. I 25 § meddelas föreskrifter om kungö-

rande av nämndens beslut. De lämpligaste sätten av beslut

förpkungörande om allmänna

minimilöner t0rd_e vara att anlita radion och tidningspressen, och

därjämte torde anslås å samt där hållas till-

besluten böra postanstalterna

gängliga för intresserade. Beträffande beslut av mindre räckvidd det

synes vara lämpligast att de tillställas vederbörande med Om ett beslut parter posten.

avser ett flertal personer med gemensamma intressen, t. ex. alla arbetare

på

vara tillräckligt av

en viss gård, synes det om en dem får del av beslutet. Er-

forderliga föreskrifter om rätt för lönenämnden att anlita radion och

postverket för av lönesatserna torde kunna i administrativ

kungörelse utfärdas

ordning.

Det att vid en vilken liksom

synessannolikt tillämpningenav lagstiftning, den förevarande icke kan bygga på tidigare erfarenheter inom landet, åtskilliga

svåra skola Lösandet av dessaproblem skulle tolkningsproblem uppkomma. 4 kanske i de flesta fall komma att åvila domstolarna i samband med prövning

3 av talan-om för överträdelse av Emellertid det vara

påföljd lagen. synes ange-

att så som reducera de fall, som hänskjutas till. domläget mycket möjligt stol. Detta skulle måhända i- viss mån kunna uppnås om en utväg öppnasyfte des att i annan erhålla ett auktoritativt utlåtande rörande tvistiga ordning och På härav det vara. lämpligt att, åttolkningsfrågor dylikt. grund synes minstone försöksvis, införa en bestämmelse om att lönenämnden erhåller beoch att utlåtanden rörande tillämpningen

fogenhet skyldighet på begäran giva

av och av nämndens beslut. Även för domstolarna själva torde dylika lagen utlåtanden ofta kunna vara av värde. Särskilt kunna de bidraga till en enhet- Lönenämndens utlåtande torde emellertid icke böra

ligare lagtillämpning.

vara bindande för domstolarna. Emellertid är det givet, att ett dylikt utlåtande bör tillrnätas särskild betydelse då det gäller tolkning av lönenämndens beslut. Stadgandet om lönenämndens skyldighet att avgiva utlåtanden egna * . .. . har intagits i 26

Om tillsyn å lagens efterlevnad. . A 28 . Denna innehåller bestämmelser om tillsynen ä. lagens efterlevnad. paragraf Huvuddragen härav hava behandlats i den allmänna motiveringen. Det är förenat med stora svårigheter att närmare överblicka huru stor personal som erfordras fören effektiv Man måste därför

tillsynsorganisation.

räkna med att det i kanske visar sig nödvändigt att öka eller möjpraktiken att minska den från början upplagda organisationen, och att de förslag ligt som detta stadium huvudsakligen endast kunna på preliminära framläggas till ett uppskattande av kostnaderna för lagens administratjäna ungefärligt tion. Med dessa reservationer synes man kunna tänka sig organisationen i sätt -

uppbyggd på ungefär följande

i Såsom i den allmänna framhållits torde det vara lämpligt motiveringen

att såsom ledare för tillsynsverksamheten tillsättes en person, som samtidigt

” kan såsom kanslichef hos lönenämnden.

tjänstgöra

.-En. av landeti skulle föl-

uppdelning inspektionsområden kunnagöras på

jande sätt; Skåne ochBlekinge; Halland, Småland och Oland; Östergötland; Södermanlandoch Närke; Västergötland, Bohuslän, Dalsland och Värmlandj

Gotland, Västmanland, Dalarna och Gästrikland; samt återstoden

Uppland, av landet, d. v. s. större delen av Norrland. sistnämnda distrikt bortfaller givetvis, “om denna landsdel undantages från lagens tillämpning (jämför ovan - ‘ under 2 av de olika inspektörernas varom

Avgränsningen verksamhetsområden,

lönenämnden torde få utfärda närmäreÖbestämmelser, synes icke böra ske så att en inspektör icke om så-.finnes påkallat har rätt attinskrida även strängt,

inom; annat annat

.distriktl-;Detta skulle, bland_ _underlätta ;ençutjämningav

arbetsbördan de olika emellan. ins-pé,kt6_1‘ferna .VDärj-ämte synes_ det lämpligt,

att en eller flera å lönenämndenskansli anställda_ underordnade ;tjänstemän-

tidvis kunna anlitas. för tillsynsverksamhet antingen i.ViBSt..d-iSt1”ikt, dälüber

hov av biträde åt den ordinarie eller »ock »för särskild-a

inspektölfeneföreligger,

undersökningar i syfte att utröna lagens effektivitetg , g De ordinarie inspektörerna torde :böra vara “stationerade :inom veder-

börande distrikt E plats, som av lönenämnden bestämmesu kan Förslagsvis för ovan angivna,

distriktsindelning nämnas stationsorterna, Malmö,-.Växjö,

- * i Linköping, Vänersborg, Stockholm, Härnösand; . -- . I fråga om inspektörernas

kompetens synas inga formella föreskrifter vara

erforderliga. Emellertid torde det att till utses varaflämpligt ins-pektörer som äro och i A personer, kunniga erfarna jordbruksförhállanden. Med ledning av denna av skisser-ing tillsynsmyndigheten organisation kan såsom ovan nämnts en av kostnaderna för ungefärlig uppskattning lagens administration att kanslichefen i

verkställas. Omg manTfutgår. från placeras

lönegrad_B 30 (årslön cirka 11 500 k1‘onor.‘); .och fem i

inspektörer lönegrad B 24 (ârslön cirka 8500 kunna kostnaderna för löner och kronor‘) Vikariatsersättningar för dessa

tjänster anslas till cirka 000 kronor om året. Här-

till komma lokalkostnader

reseersättningar; :och expenser samt biträdande

personal. Kostnaderna härför torde kunna anslås till cirka 40000 kronor så.

att i sin helhet

kontrollorganisationen skulle draga en kostnad av: cirka 100 000

- - “ i kronor. . : 1 . Vad därefter

angårlönenämndens egen verksamhet torde nämndens leda-

möter böra tillerkännas icke blott :och

reseersättning *dagtraktamente (enligt

klass I-B ^

içresereglementet:) utan även ettskäligt arvode. till Medhänsyn

svårigheterna. att på förhand beräkna arbetsbördan synes det vara

lämpligast

att fastställa visstiarvode då sammanträde ellerannan per dag, förrättning äger rum. För .ordföranden och vice dock ett fast ordförandentçrde därjämte årsarvode böra utgå,-.dels av vikten av att man för dessa befattpågrund ningar skall kunna påräkna verkligt dels ock emedan

kompetentakrafter, åt-

skilligt arbete- utöver själva sammanträdena torde .zkomma- att åvilaord-

föranden och hans ställföreträdare. kunna. bes Förslagsvis synesdagarvodet räknas till 40 kronor samtordförandens ochvice' ordf6ra.ndens..-fasta. arvoden till 5 000 2 000kronor år.. Flertalet: ärenden

respektive per torde kommaViatt

avgöras av en av- fem ledamötérgibosattaf i eller. iznärdelegation exempelvis heten av Stockholm. Man icke behöva .räkna synes undersådanaa förhållanden med mera. än högst 10 fördelade fem sammanträdesdagar, på. sammanträden, med den samlade nämnden, ochtdärntöver 25Å=sammanträden .med delegationen. Ledamöternas arvoden skülleri- sån-fall belöpasig till cirka; ”21 000

kronor om året, vartill komma reseersättningar som kunna .uppskattas

‘

Beräknad efter lagsta till lönegraden hörande löneklass, högsta ortsgrltpp men utan

provisoriskt dyrortstillägg samt ett dyrtidstillägg av 12 %, motsvarande index I60’. H ’ Resor i I klass samt traktamente 14 kr: för dagoch 8 krjför natt.

till *cirka 5 000 kronor? För lokala kanslinämnder,-“särskildarsakkunniga,

personal, hyror, trycknings- och ikungörelsekostnaderensamt

_övriga expenser

synas tämligen avsevärda -beloppfböra beräknas, :varför .kostnadernamför nämndens verksamhet :torde få_ minst 50 000«kr_on0r.

uppskattas till/sammanlagt

Dessa beräkningar äro emellertid verkställda närmast med -- tanke- på det

löpande arbetet sedan varit i »Under

lagstiftningen någon tid tillämpning.

det första året efter lagens ikraftträdande synesvdet antagligt att kostnaderna

komma at_t stiga ännu högre grund av “lönenämndens förberedande ‘underpå sökningar samt den-stora tillströmning av dispensansökningar, som under denna tid kan förväntas. A : _ -. - eSåsom ovan framhållits mås-te av; detta bliva emellertid-beräkningar, slag synnerligen osäkra och man synes knappast vara berättigad att: uttala_- sig med större bestämdhet än att kostnaderna torde kommagattröra mellan sig och ‘ - 100000 200000 kronor per år_

29 §.-

I Då en inspektör finner att underbetalning förekommit, skall han tillatt

börja med genom en hänvändelse till åstadkomma rättelse.

arbetsgivaren söka

av

Eftersom skål, som i den allmänna--motiveringen anförts denna hän-

vändelse är en för ansvar senare skall torde

förutsättning att kunna _ådörnas,

det vara att hänvändelsen sker i och till-

nödvändigt skriftlig form bevisligen

ställes_ arbetsgivaren-själv. Dock den som för synes arbetsgivarens räkning

fullt förvaltar en kunna anses

självständigt jordbruksegendoin vara behörig

att på grund av sin ställning med verkan mot

arbetsgivaren mottaga dylik

- - i hänvändelse. _ ‘_- _

effektiva som

av viktf

:För lagens tillämpning är det att den av legitim

anledning ingiver anmälan om överträdelse av lagen såvitt möjligtskyddas

mot trakasserier från vederbörande sida.

arbetsgivares På_ grundhärav föreslås

ett stadgande av innehåll, att anmälarens namn icke utan hans ”medgivande i “

i må icke

yppas såvida anmälan uppenbarligen är obefogad.

. 30 §5 .U

...Denna paragraf, somstadgar förbud för lönenämndens; ledamöter .pçh :per-T

sonal att yppa.

drifts-. eller. löneförhållanden, en

i utgör motsvparighetrtill 4.Z_»_§

. Ä .. ~ -

i,..lbagenAo.In.arbetarskydd..:._

i

. :Ansvais- och f¢réi:itth1ngsbest:i!hinéléér~. .-

. - — ~ ›e. ., ; ;31**35 §§- U.. .;; ; . H Dessa om av

paiagrafer*innehålla. bestämmelser påföljd-för överträdelse

lagenp Såsom i den-allmänna motiveringen framhållits .torde straffa-icke -iböra utkrävas då rättelse vidtagits inom-viss*- frist efter ‘him-

tillsynsmyndighetens

vändelse. Denna frist synes lämpligen: kunna sättastill -Rättelsen 14~dag-a.r~. skall givetvis avse även den förflutna tiden idenmån icketalan om utfåiende

av lön är preskriberad jämlikt 35 Fängelsestraff lärer icke böra ifråga

komma” för förseelser. Straffet har därför satts» till dagsböter (31 §). dylika

I samma paragraf stadgas vidare straff för arbetsgivare eller annan som

försöker missleda lönenämnden eller tillsynsmyndigheten genomfelaktiga uppgifter eller handlingar i olika fall. Givetvis skall den som mot bättre

vetande i dispensansökan eller i anmälan om avgivit felaktig uppgift underskridande av minimilön även förpliktas ersätta vederbörande arbetare vad som förfarandet undanhällitshonom. Då underskridande av minigenom milönen icke är omedelbart straffbart faller anmälan om dylikt förhållande icke under bestämmelser om falsk angivelse. På grund härav strafflagens ett särskilt straff böra för den som mot bättre vetande

synes stadgas gör

” sådan anmälan. Lönenämndens ledamöter och torde -jämlikt bestämmelsen i tjänstemän 25 22 § vara i strafflagens mening och kunna kapitlet strafflagen tjänstemän således dömas till ansvar nämnda för fel eller försummelse i jämlikt kapitel Detta emellertid blott så. de äro i besittning av sådan tjänsten. gäller länge På. härav fordras ett särskilt stadgandeom ansvar för den som tjänst. grund

i mål drifts- eller löneförhâllanden, varom han under sin verkj

oträngt yppar kännedom.

samhet enligt lagenerhållit

Det torde vara att efter förebild av den engelska minimilönelag-

lämpligt

stiftningen införa ett om att tillsynsmyndigheten eller eventuellt

stadgande

åklagaren äger rätt att oberoende av bemyndigande. från den enskilde om utfåiende av resterande lön.. Ett härom

arbetaren föra talang stadgande

- . . . har införts i

34p§. _

Av flera skäl det vara att stadga en relativt kort preskripsynes lämpligt tionstid för talan om utfáende av lön enligt minimilönelagstiftningen. Framför allt är detta med intresse av att icke

påkallat hänsyn.. till arbetsgivarnas

efter utsatta förkrav av minimilöner. Där-

lång tid bliva på utbeta-lande

jämte skulle en dylik preskriptionstidbidraga till försvarande av ett sådant

förfaringssätt att en.arbetare medvetet anställning mot lägre_ lön än tager minimilönen i avsikt att senare kräva ut skillnaden. Preskriptionstiden kunna sättas till ett år.

synes lämpligen Utgångspunkt

för tidens beräkning torde då i varje _fall icke kunna sättas tidigare än lönens

förfallotid. Emellertid* lärer det i många_ fall_ vara svårt att angivanägon bestämd förfallotidför ifrågavarandeilönefordnriiigar. I_ regel torde lönen för

mera tillfälliga arbeten betalas vid arbetets slutförande samt övriga löner

månadsvis eller i .eventuellt vid anställ-

andraperioder, med slutuppgörelse

ningens upphörande eller senastivid tjänsteärets slut.‘ Det synes då lämp-

ligt att i anslutning härtill låta preskriptionstiden börja löpa vid utgången

av det tjänsteâr (räknat från den“1 november—-den£.31 oktober), under vilket

arbetet slutförts. Skulle tjänsteåret i någotfall hava räknats från annan dag

får arbetet anses slutfört vid det sålunda beräknade tjänsteårets slut och preskriptionstidenalltså börja löpa den 1 november, som infaller närmast därefter. I sammanhang härmed kan lämpligen stadgas, att minimilönen

skall vara förfallen till betalning senast vid nämnda tidpunkt, bland annat för att förhindra att avtalas i att

långt framskjutna förfallotider syfte

kringgå lagen. Det måste emellertid framhållas, att denna bestämmelse icke innebär någon anvisning om en »normal» förfallotid, som skall anses gälla om annat icke uttryckligen avtalats. Meningen är endast att, såvitt angår lön förbud för senare förfallotid än

enligt minimilönelagstiftningen,V stadga

den angivna. Den nu berörda preskriptionsbestämmelsen gäller emellertid endast anspråk, som grundas på själva minimilönelagstiftningen. Anspråk på utbekommande av lön, som grundas på personligt tjänsteavtal eller på. kollektivavtal, följa däremot vanliga civilrättsliga regler. För dylika anspråk gäller sålunda endast den allmänna tioårspreskriptionen eller eventuellt särskilt avtalade preskriptionsregler. Det kan även tänkas, att i en tvist rörande utbekommande av lön, som anhängiggöres vid domstol, både minimilönelagstiftningen och ett avtal åberopas för samma löneanspråk. I detta som grund fall är det möjligt att minimilönerna indirekt kunna inverka av på. utgången tvisten även om anspråket på utbekommande minimilön är preskriberat, av nämligen om särskilt avtalats och lönen därför skall bestämmas

lönebelopp ej

efter skälighetsprövning. Vid denna prövning får den fastställda givetvis minimilönen stor betydelse.

Särskilda föreskrifter. 36-38 §§. Dessa paragrafer torde icke erfordra. särskild någon motivering.

Övergångsbestämmelsen.

Då det här gäller ett område, som, förut icke varit föremål för lagstiftning i Sverige, torde lagen böra givas endast en Med begränsad giltighetstid. hänsyn till att såväl kollektivavtalens som för årsgiltighetstid tjänsteåret anställda lantarbetare plägar räknas från den 1 november till den sista oktober synes den tidigaste tidpunkt, då lagstiftningen kan träda lämpligen i full tillämpning, vara den 1 november 1938. Redan dessförinnan böra emellertid bestämmelserna om lönenämnden och dess verksamhet träda i kraft, så att nödiga förberedelsearbeten må kunna utföras, minimilöner fastställas etc. Lagens giltighetstid. har förslagvis satts till tre år, d. v.. s. till och med den 31 oktober 1941. .

i i v-7*

_ Särskilda yttranden.

i

AHerrari0arélZÅöchÅBr0dén.. _ . . _ .. . .. .

Ehuru de _synpunkterna ifråga» om, statsmakternas förhållande

principiella

till regleringen “av arbetslönernai den öppna airbetsmarknaden icke upptagits

till lnårmare .behandling i* ha undertecknade Carell föreliggande betänkande

och Brodén med hänsyn till innebörden i det lagförslag, vari *betänkandet

utmynnar, icke velat _underlåta ,att härutinnan angiva _vår mening.

De detta område

svenska statsmakterna ha ihittillsvarande lagstiftning på

den att att

intagit ståndpunkten, staten icke bör längreän genom opartisk medling ,söka utjämna motsättningarna mellan parterna. Vi dela den princii

piella, uppfattning, som härvid kommit till uttryck. Föreliggande betänkande, vid* vars ,utarbetande vår sakkunskap på arbetsmarknadens område tagits i

ett _tilllicivillagstiftning bestäm-

anspråkputmynnar i_ förslag med_tvingande

melser, igenom vilka vissa minimilöner garanteras jordbrukets arbetare.

Förslaget förutsätter sålunda ett fråntradandej av statsmakternas hittillsva-

i

rande_ principiella inställning. I detta för hela förslaget grundläggande

hänseende vi i vi att en

anföra -lavvikandemening, det hålla före, lagstiftning

~

icke bör åkomma till -stånd._ om minimilöner ;

Förslaget förutsatterivisserligen, att den statliga lönebestämningen normalt

skall ske basis av det löneläge, som de på jordbrukets område existerande på kollektivavtalen mellan anvisa, och såtillvida

parternas organisationer ger

fortsatt för dessa avtalsfrihet. Emellertid får det

utrymme organisationers

icke förbises, att organisationernas avtalsfrihet kan under vissa förhållanden vara beskuren A på_annat ,sätt än genom minimilönelagstiftning eller obligatoriskt Sålunda är det att

skiljedomsförfarandeL uppenbart, statsmakterna,

när det gäller en av statliga stödåtgärder beroende näringsgren, ha tillfälle

att den kollektivavtalsbestämdatlönebildningen. Så lange

öva inñytande på

ett får man alltså ”räkna med att statsmakterna

statligt jordbruksstöd består,

i realiteten komma attpåfett avgörande sätt påverka även den lönebildning,

som sker genomkollektivavtalen» på jordbrukets område. Den statliga löne--

här kommer sålunda icke att

bestämningen enligt föreliggande förslag bygga

en lönenivå, i vars utveckling statsmakterna icke ha medansvan- Det är på vidare .en frågavilka återverkningar en minimilönelagstiftning sådan öppen som :den nu föreslagna kan komma att få på organisationernas verksamhet”. ”

Skulle sådana förhållanden uppstå, att de organisationsmässigt träffade

kollektivavtalen utan att: ersättas av nyazavtal, blir staten efter upphöra hand helt ansvarig för lönesattningen. De principiella erinringar, som kunna riktas mot minimilönelagstiftning i och för sig ha- därför full giltighet på det föreliggande förslaget. Mot förslagets olika detaljer ha vi icke anledning göra erinringar.

Herr Harald Andersson. Med mitt deltagande i utredningen i förevarande ämne har jag icke tagit ståndpunkt till frågan huruvida en över huvud taget

minimilönelagstiftning

är lämplig för jordbruket.

BILAGOR

Översättning. r Bilaga A.

Agricultural Wages (Regulation) Act, 1924.

§ 1., (1) I enlighet med bestämmelserna i denna lag skall ministern för jordbruk och fiske (i denna lag benämnd ministern), så snart sig göra låter, tillsätta en jordbrukslönenämnd för varje grevskap (county) i England och Wales samt en jordbrukslönestyrelse för England och Wales. (2) Nämnder och styrelse bildas efter beslut, fattat av ministern, och skola inrättas i enlighet med bestämmelserna i bilaga I till denna lag. (3) Därest representanterna uti nämnderna i två eller flera grevskap förorda sammanslagning av nämnderna, må ministern, om han så finner lämpligt, inrätta en jordbrukslönenämnd för två eller flera grevskap att ersätta de för varje särskilt grevskap inrättade nämnderna. Den sålunda bildade nämnden skall därefter vara jordbrukslönenämnd för dessa grevskap. (4) Utan hinder av vad förut stadgats i denna paragraf skall ministern, vid första inrättandet av jordbrukslöncnämnden, inrätta en nämnd för envar kombination av grevskap, som anges i bilaga II‘ till denna lag. (5) Sedan en nämnd inrättats för två eller flera grevskap, äger ministern när som helst upplösa nämnden. Ministern skall upplösa nämnden, när denna genom beslut av representanterna uttalat sig härför. Innan sålunda för-ordnats om upplösning skola de grevskap, som ingått en dylik förening, i denna lag betraktas såsom ett grevskap. . . § 2. _ . (1) Jordbrukslönenämnderna skola, i enlighet med bestämmelserna i denna lag, fastställa minimilöner för jordbruksarbetare, som anställts för tid; de må, om och i den utsträckning så befinnes nödvändigt eller lämpligt, fastställa minimilöner för jordbruksarbetare som arbeta mot-ackord. (2) Dylik minimilön må fastställas att gälla antingen generellt för alla jordbruksarbetare i vederbörande grevskap eller för viss kategori arbetare därstädes ellerför visst område eller för viss kategori arbetare inom visst område, skolande lönen vara underkastad de undantagsbestämmelser, som av nämnden må ha fastställts för viss sorts arbete. « Minimilönen må göras beroende av huruvida anställningen avser dag, vecka, månad eller annan tid, eller av antalet-arbetstimmar eller arbetsvillkoren. Särskild ersättning må fastställas för övertidsarbete. Vid tillämpningen av bestämmelserna i detta moment skall nämnden, i den utsträckning så må befinnas möjligt, tillse att arbetarna erhålla .en halv fridag i veckan. (3) Om nämnden, sedan frågan genom ansökning kommit under dess prövning, finner att någon arbetare, som är sysselsatt eller som söker, anställning uti tidsarbete, för vilket minimilön blivit fastställd enligt denna lag, på grund av kroppsligt eller andligt lyte eller nedsättning av arbetsförmågan, förorsakad av ålder eller annan orsak, icke äri stånd att göra sig förtjänt av minimilönen, skall nämnden utfärda ett tillståndsbevis för denne arbetare, vilket bevis undantager

det av arbetaren utförda arbetet från i denna lag givna bestämmelser, enligt vilka

löner icke må utgå under viss “minimilönesats Tillståndsbeviset skall angiva den

dag, ansökningsdagen eller senare dag, från _vilken_ undantaget skall börja till-

lämpas, och må beviset innehålla villkor, den lön, som skall t. ex. beträffande tillkomma arbetaren. Under den tid, en arbets-

tillståndsbeviset är_ gällande, skall

‘ Denna bilaga här utelämnad: .

givare icke vara underkastad ansvar enligt denna lag, därest han till arbetaren utbetalar .en lön, lägre än den i minimitaxan bestämda, för såvitt de i beviset angivna villkoren äro uppfyllda. Om en ansökan icke behandlas inom 21 dagar från dess ingivande är arbetsgivaren icke underkastad påföljd enligt denna lag, ifall han under tiden från utgångenav denna frist till den dag, ansökningen slutligen handlägges, till arbetaren utbetalar lägre lön än minimilönen. (4) Vid fastställande av minimilöner skall nämnden, i den utsträckning så befinnes möjligt, tillförsäkra fullgoda arbetare sådana löner, att dessa kunna beräknas befordra -arbetseffektiviteten_och sätta en man i stånd att under normala för-

hållanden giva sig och sin, familj ett sådant uppehälle, som kan anses skäligt med

hänsyn till arten av hans arbete. (5) Nämnden må,- om .den finner det lämpligt, upphäva eller ändra enligt denna lag fastställd minimilön.- r - , , . , ‘ (6) Innan någon minimilön fastställes, upphäves eller ändras, skall nämnden på sätt särskilt föreskrivits-kungöra sitt beslut samt därvid angiva huru och inom vilken tid, ej understigande 14 dagar från kungörandet, som erinringar må framställas emot beslutetçoch, skall nämnden taga under övervägande alla erinringar, som må ha framställts inom föreskriven tid. Om beslutet i anledning av någon sådan anmärkning blivit ändrat, behöver ny kungörelse icke utfärdas, d_är icke styrelsen finner att ändringen varit av så ingripande art, att även det nya beslutet bör kungöras.

. . _ A . § 3.

(1) När en nämnd fastställt, upphävt eller ändrat en minimilön, skall denofördröjligen, på sättsom blivit föreskrivet, insända meddelande om sitt beslut till

jordbrukslönestyrelsen. _ (2) Styrelsen åligger att, så snart lämpligen ske kan efter det den mottagit dylikt meddelande, utfärdade föreskrifter, som erfordras för att nämndens beslut skall « ~ ~ tillämpas. (3) Styrelsen skall, såisnart som möjligt efterutfärdandet av föreskrifter enligt denna paragraf, översända underrättelse härom- till vederbörande nämnd och på sätt innehållet av föreskrifterna. . « v

föreskrivet kungöra

(4) “Beslut om fastställande, upphävande eller ändring av skall

?minimilön träda i kraft åden dag, som angives i de av- styrelsen utfärdade

tillämpningsföreskrifterna. 5 - - _ Ikraftträdandet må icke ske förrän efter _föreskrifternas utfärdande. Därest i något fall lön utbetalas för period, icke överstigande sju dagar, och dagen för

ikraftträdandet icke sammanfaller med begynnelsedagen för dylik löneperiod, skall

beslutet om fastställelse, upphävande eller ändring av lönen träda i kraft på begynnelsedagen av den period-, som inträffar närmast efter den i beslutet angivna

dagen. A

* § 4.

En jordbruksarbetare.vilken .arbetar på ackord, för vilket minimilön icke fast-

ställtsymå själv eller genom. befullmäktigat ombud hos jordbrukslönenämnden i

rgrevskapet anförabesvär, innebärande att_ den lön, han uppbär för ackordet, i ifrågavarande fall ,en normalt _skickligarbetare en mindre summa än en minimilön

giver

för tidsarbete i samma fall skulle ge, Nämnden må, sedan den satt arbetsgivaren

i tillfälle att ,å besvären, att arbetsgivaren såsom tillägg _genmäla föreskriva, skall,

till denav _arbetarenuppburna lönen -försådant ackord, som utförts under.__de

som eller. under tiden därefter till

lálgdagar närmast_ föregått.. besvären dess nämndens -beslut givitsutbetala _,e_ttl_._lrelopp,_ som enligt nämndens åsikt motsvarar

skillnadenmellan den lön, en normalt skicklig arbetare skulle vid minimilön- för

i

tidsarbete erhållit för ifrågavarande arbete och det belopp, somklaganden* erhållit.

I I

Det sålunda fastställda beloppet må av arbetaren eller för dennes utsökas räkning som »civil skuld genom summariskt förfarande.

- § 5. Därest en jordbrukslönenämnd: (a) antingen underlåter att, inom två månader från det nämnden bildats och ordföranden blivit tillsatt, fastställa och till styrelsen meddela minimilön, som den enligt denna lag är skyldig fastställa; (b) eller underlåter att fastställa och till styrelsen meddela minimilön, som skall ersätta tidigare gällande dylik, vilken upphävts eller av annan grund upphört att gälla; (o) eller efter beslut av representanterna i nämnden ansöker hos styrelsen att denna skall fastställa, upphäva eller ändra minimilön; må. styrelsen, sedan föreskrivet kungörelseförfarande ägt rum, utfärda beslut om fastställande, upphävande eller ändring av den lön, varom fråga är; och äger styrelsen härför utöva de befogenheter, som tillkomma nämnden.

§6. Ministern må. beordra jordbrukslönenämnd att taga under förnyad en prövning av nämnden fastställd minimilön; och skall nämnden då pröva densamma och underrätta ministern om resultatet av prövningen.

§ 7. (1) Då beslut om minimilön har trätt i kraft på grund av styrelsens föreskrifter enligt denna lag, skall envar, som sysselsätter en arbetare i jordbruksarbete, å vilket minimilönen skall tillämpas, betala denne en lön, som icke må understiga minimilönen. Därest han underlåter detta, skall han genom summarisk rättegång (summary conviction) dömas till högst 20 punds böter för varje förseelse och till högst 1 punds böter för var dag, under vilken han därefter upprepar förseelsen. (2) I mål handlagt enligt denna paragraf åligger det svaranden att bevisa att han utbetalt lön, som icke understiger minimilönen. (3) I mål, handlagt enligt denna paragraf mot en arbetsgivare, skall domstolen, vare sig fällande utslag (innebärande straffpåföljd) gives eller icke, ålägga denne att, förutom de till äventyrs utdömda böterna, erlägga ett belopp, som befinnes motsvara skillnaden mellan den summa, som enligt gällande minimilön skulle utbetalts till arbetaren under de sex månader, som inföllo närmast före den dag, angivelse gjorts eller besvär anförts, och den i verkligheten under nämnda tid utbetalda summan. (4) Då en arbetsgivare blivit dömd (till straffpåföljd) enligt denna paragraf för det han underlåtit att till en arbetare utbetala minst minimilön må, därest samtidigt med delgivning av stämning, kallelse eller besvär, meddelande lämnas om avsikten att föra talan av nedan nämnd art, yrkande framställas på grund av att arbetsgivaren underlåtit att vid något tillfälle under de aderton månader, som infallit närmast före de i föregående moment nämnda sex månaderna, till ifrågavarande arbetare betala minst minimilön. Därest dylikt förhållande blir bevisat, må domstolen förplikta arbetsgivaren att till arbetaren utgiva ett belopp, som enligt domstolens bedömande finnes motsvara skillnaden mellan den summa, som skulle betalts till arbetaren såsom lön enligt gällande minimilön under dessa aderton månader och den i verkligheten utbetalda summan. (5) Därest en förseelse, för vilken en arbetsgivare är hemfallen till böter enligt denna paragraf, i verkligheten begåtts av någon person i arbetsgivarens tjänst eller annan, skall denne vara underkastad samma påföljd som om han vore arbetsgivare. Härom må talan föras samtidigt med, före eller efter domen mot arbetsgivaren; 1154 37 12

och skall den som begått förseelsen vara underkastad samma straff som arbets» givaren. (6) Därest en arbetsgivare, som anklagas för förseelse mot denna paragraf, visar på ett för domstolen tillfredsställande sätt, att han omsorgsfullt iakttagit vad på honom ankommit för att åtlyda bestämmelserna i denna lag, och att förseelsen i verkligheten begåtts utan hans kunskap eller uttryckliga eller tysta medgivande av någon i hans tjänst anställd eller av annan person, skall han, därest den åsyftade personen övertygas att hava begått förseelsen, vara fri från ansvar för densamma. (7) Då någon tjänsteman, som blivit av ministern förordnad i enlighet med bestämmelserna i denna lag, får kännedom om att någon arbetsgivare häftar i skuld till en arbetare för något belopp på den grund att den till arbetaren utbetalda lönen understigit minimilönen eller på grund av ett av jordbrukslönenämnd utfärdat föreläggande att utbetala tilläggssumma å lön för ackord, må tjänstemännen (därest han i sådant avseende erhållit speciellt eller allmänt bemyndigande av ministern) å arbetarens vägnar eller i hans namn anhängiggöra civil talan inför vederbörande domstol för utfående av beloppet; i dylik rättegång, där tjänstemännen icke är part, har domstolen samma befogenhet att förplikta tjänstemannen ersätta rättegångskostnaderna som om denne vore part. (8) Därest ett tillståndsbevis, utfärdat för en arbetare enligt § 2 av denna lag, innehåller föreskrift att till arbetaren skulle utgå en lön, som icke får understiga viss i beviset angiven lönesats, skall det belopp, som kan utkrävas enligt moment (3), (4) eller (7) av denna paragraf och som belöper å tid under vilken tillståndsbeviset gällt, beräknas på grundval av den däri angivna lönesatsen i stället för på grundval av minimilönen. (9) Vad i denna paragraf stadgas angående utkrävande av belopp från en arbetsgivare till en arbetare skall icke inverka på arbetarens rätt att väcka talan (genom vanlig rättegång) om utfående av dylikt belopp. (10) Varje avtal om lön i strid med denna lag eller om avstående från rättighet att utkräva lön i enlighet med denna lag vare ogiltigt. (ll) Med tillämpning av enligt denna lag fattade beslut rörande vilka förmåner och rättigheter som må betraktas såsom lön in natura i stället för kontantbetalning och rörande de värden, till vilka desamma må uppskattas, ävensom med hänsyn till inskränkningar och förbud, som i dylika beslut må hava meddelats beträffande utbyte av kontantlön mot sådana förmåner och rättigheter, må domstol i rättegång enligt denna lag såsom utbetalad lön avräkna ett belopp, som enligt domstolens åsikt motsvarar värdet av dylik förmån eller rättighet, vilken åtnjutit-s av arbetare under dennes anställning, och vilken icke är i lag förbjuden.

§ 8. (1) Utöver de särskilda befogenheter, som enligt denna lag tillkomma. ministern beträffande utfärdande av föreskrifter (regulations), äger han förordna i följande avseenden: (a) att beordra jordbrukslönenämnderna att bestämma vilka förmåner eller rättigheter (icke förbjudna i lag), som må betraktas såsom lön in natura i stället för kontant lön, och till vilka värden de skola uppskattas, att befullmäktiga nämnderna att begränsa eller förbjuda användande av dylik förmån eller rättighet såsom ersättning för kontantlön, samt att, efter ansökan av arbetsgivare eller arbetare, befullmäktiga nämnderna att avgöra fråga angående värdet av dylik förmån eller rättighet, eller i allmänhet fråga angående tillämpning av denna lag på arbetskontrakt; (b) att beordra nämnderna att, i ändamål att bestämma särskilda lönesatser för övertidsarbete, avgöra vilket arbete som skall betraktas såsom övertidsarbete; (c) att beordra nämnd, som av ministern anmodats företaga åtgärd av nyss

nämnd art, att ånyo pröva av nämnden utfärdade föreskrifter i sådant avseende samt att meddela ministern resultatet av prövningen; (d) att beordra jordbrukslönestyrelsen att, på begäran av representanterna i en nämnd, utföra något nämndens eller åliggande någon dess befogenhet enligt föreskrift utfärdad jämlikt denna eller beordra att utföra paragraf, styrelsen åliggande, vilket någon nämnd underlåtit att utföra inom den sålunda föreskrivna tiden; och må de i denna paragraf bestämgivna., för jordbrukslönenåmnd gällande melserna därvid göras tillämpliga på styrelsen; (e) att utfärda bestämmelser rörande huru med ansökningar och klagomål hos nämnd och utskott skall förfaras; (f) att utfärda bestämmelser rörande i kungörelseförfarandet angående något denna lag stadgat förhållande, varvid skall att detta förhållande i största iakttagas, möjliga utsträckning bringas till därav berörda personers kännedom.

(2) Alla föreskrifter (regulations) enligt denna skola före-

lag ofördröjligen läggas parlamentet, och om huset inom någotdera 28 dagar efter det sådan föreskrift förelades detsamma beslutar att hemställa hos Konungen att en föreskrift skall upphävas, skall den därmed bliva dock skall detta icke ogiltig; inverka på av vad giltigheten som företagits enligt sagda föreskrift eller på utfärdandet av

ny föreskrift.

§ 9.

(1) Ministern tillsätta en sekreterare äger i jordbrukslönestyrelsen och en uti varje jordbrukslönenämnd, samt, till det antal »the de Treasury» medgiver, han finner tjänstemän nödvändiga för handläggning av besvärsärenden och övervakande i övrigt av lagens efterlevnad.

(2) Sålunda tillsatta tjänstemän äga: (a) att efter skälig underrättelse fordra företeende av, undersöka och taga. avskrifter av lönelistor och andra rörande till utbetalda handlingar jordbruksarbetare löner; (b) att vid de tillfällen, då sådant skäligen kan komma ifråga, erhålla tillträde till och andra i ändamål byggnader platser att företaga sådan undersökning som nyss sagts eller att bringa lagen i tillämpning; till boningshus äger han erhålla tillträde blott efter skälig underrättelse;

(c) att anmana arbetare, arbetsgivare eller i arbetsgivares tjänst anställd person att lämna de upplysningar, denne må äga giva, beträffande arbetarens sysselsättning eller lön.

(3) om någon (a) hindrar eller skadar någon tjänsteman under utövandet av dennes tjänst; eller

(b) vägrar att förete någon handling eller som

‘ giva någon upplysning, dylik tjänsteman lagligen uppmanar honom att förete eller giva; eller (c) företer eller låter förete någon lönelista, eller annan räkenskaps- handling, som är felaktig i något avseende, inför en tjänsteman, och därvid har kännedom om att handlingen är felaktig; eller

(d) giver tjänsteman upplysning, vilken han vet är felaktig; skall han genom summarisk rättegång dömas till (summary conviction) böter, högst 20 pund, eller till fängelse, ej överstigande tre månader, eller till såväl böter som fängelse intill angivna gränser.

(4) .Envar på nämnt sätt tillsatt skall av

tjänsteman äga att till genomförande de av ministern givna särskilda eller allmänna föreskrifterna, anställa rättslig talan på grund av förseelser mot denna lag. (5) Envar på nämnt sätt tillsatt tjänsteman även om han icke är äger att, advokat eller (barrister solicitor), i rättegång på grund av denna lag åtala eller föra talan i domstol för summarisk rättegång (court of summary jurisdiction).

§ 10.

Envar tjänsteman, vilken förordnats av ministern att handlägga besvärsärenden och övervaka efterlevnad, vara försedd med ett av ministern utfärdat

lagens skall

förordnande; och skall han, i utövning av sin tjänst enligt denna lag, på anfordran förete förordnandet inför vederbörande person.

§ 11. eller med ministerns av Alla utgifter, som gjorts av ministern godkännande nämnd eller utskott, inberäknat alla på så sätt godkända jordbrukslönestyrelsen, vilka av ledamot av styrelsen eller av ledamot av nämnd eller utgifter, gjorts utskott under av dennes samt alla belopp, vilka med ministerns utövning tjänst, utbetalts till ledamot såsom ersättning för tidsförlust, i vart fall medgivande dylik till en av »the Treasury» godkänd summa, som dock icke får sammanlagt högst överstiga 70000 pund per år, skola täckas utav medel, anvisade av parlamentet.

§ 12. Ministern skall till parlamentet om sin verksamhet årligen avlägga rapport denna om jordbrukslönestyrelsens och nämndernas verksamhet. enligt lag samt Nämnderna skola före visst av ministern bestämt datum, och styrelsen därför, till ministern insända rörande sin verksamhet enligt denna lag under nästrapport föregående år.

§ 13. vilken vara avskrift av beslut eller föreskrift, som en nämnd Handling, angives eller som jordbrukslönestyrelsen utfärdat, och vilken är försedd med bestyrkande av ordföranden eller sekreterare i nämnden eller skall i rättegång vara styrelsen, bevis beslutets eller föreskriftens innehåll ävensom att alla tillräckligt angående i denna rörande beslutet eller föreskriften ha blivit lag föreskrivna kungörelser rörande eller gjorda; och är ingen bevisning erforderlig den persons namnteckning tjänsteställning, som bestyrkt handlingen.

§ 14. V Intet av denna skall inverka av avtal eller

vadi lag stadgats på. fullföljandet

bruk rörande lönesats än den enligt denna minimilön enligt högre lag bestämda lönen.

§ 15. J ordbrukslönenämnd skall icke inrättas för grevskapet London; enligt ministerns bestämmande skola dock delar av detta vid tillämpningen av denna lag grevskap anses ingå i andra grevskap.

§ 16. av denna såvida intet i texten strider däremot, (1) Vid tolkningen lag skall, följande gälla:

i uttrycket »agriculture» (jordbruk) inbegripes boskapsskötsel för mejeriproduk-

tion samt begagnande av jord till bete, äng, fruktträdgård, odling av korgpil,

skogsbruk, handelsträdgård eller plantskola; i uttrycket »w0rker» (arbetare) inbegripes yngling, kvinna och flicka; med menas sysselsättning såsom

uttrycket »empl0yment» (sysselsättning)

anställd arbetare eller lärling; uttrycken »employed» och »employer» (sysselsatt och arbetsgivare) hava motsvarande betydelser; med class of workers» (särskild kategori av arbetare) använt uttrycket »special i samband med en föreskrift eller ett beslut rörande fastställande, ändring eller utav menas sådana arbetare som i föreskriften eller beslutet upphävande lönesats, behandlas såsom tillhörande en särskild kategori;

med uttrycket »county› (grevskap) avses ett administrativt grevskap; vid tilllämpningen av denna lag skall en »county borough», som omgives av ett administrativt grevskap, anses ingå i detta grevskap, och en »county borough», som till två eller flera administrativa grevskap, anses ingå. i det grevskap, gränsar ministern bestämmer; fritt liggande del av administrativt grevskap skall anses ingå i angränsande administrativa grevskap eller, om det gränsar till två eller flera administrativa grevskap, i det av dessa som ministern bestämmer; med uttrycket »prescribed» (föreskriven) avses föreskriven uti regulations (föreskrifter) enligt denna lag. (2) För de ändamål denna lag avser skola Scilly Isles utgöra ett grevskap, samt, därest ministern så bestämmer, det område, som omfattar Ulverston Rural District och the Grange, Ulverston och Dalton-in-Furness Urban Districts, utgöra en avskild del av grevskapet Lancaster. (3) Ett beslut, som vid sammanträde med jordbrukslönenämnd enhälligt antagits av de närvarande och i röstningen deltagande representanterna i nämnden, skall för i denna lag avsedda ändamål anses fattad av representanterna i nämnden.

§ 17. 4 § i Corn Production Acts (Repeal) Act, 1921, upphäves härigenom.

§ 18. Denna lag, vilken må. kallas Agricultural Wa.ges (Regulation) Act, 1924, äger icke tillämpning i Skottland och Norra Irland.

Bilaga I.

J ordbrukslönenämndernas och jordbrukslönestyrelsens sammansättning och verksamhet.

J ordbrukslönenämnder. 1. Jordbrukslönenämnd skall bestå av medlemmar, representerande arbetare och arbetsgivare (jordbrukare) i det grevskap, där nämnden är verksam; vardera gruppen skall vara företrädd till lika antal. Dylika medlemmar kallas i denna lag »representative members» (representanter). Vidare skola i nämnden finnas två av ministern tillsatta opartiska medlemmar samt en ordförande. 2. Representanterna skola tillsättas eller väljas på sätt stadgats genom föreskrifter, utfärdade enligt denna lag. 3. Ordföranden skall årligen utses av nämnden; därest denna vid något tillfälle uraktlåter att inom föreskriven tid utse ordförande, må denne tillsättas av ministern. Nämnden må utse en eller flera personer till vice ordförande; ordföranden äger, vid varje särskilt tillfälle, utse en av dessa personer att vid hans frånvaro i hans ställe fungera såsom vice ordförande. En representant må icke utses till ordförande eller vice ordförande i nämnd, där han är medlem. 4. Vid sammanträde med nämnd skall ordföranden, därest han är närvarande, leda förhandlingarna. Om ordföranden är frånvarande, skall vice ordföranden leda förhandlingarna, därest han är närvarande. Om både ordföranden och vice ordföranden äro frånvarande, skola de närvarande utse en medlem att leda förhandlingarna.

5. Vid sammanträde med nämnd den ordförande eller vice äger ordförande, som leder förhandlingarna, att rösta; vid lika röstetal Innan äger han utslagsröst. han utövar sin rösträtt må han dock, därest han genom beslut av representanterna. i nämnden erhåller tillstånd därtill, rådgöra med jordbrukslönestyrelsen eller ett utskott därav huru han skall utöva sin rösträtt; och må han ajournera sammanträdet i avvaktan på dylikt råd. 6. Nämnd med denna utfärdade tillmå, i enlighet enligt bilaga föreskrifter, sätta ett eller flera bestående till lika antal utskott, av personer representerande arbetsgivare (jordbrukare) och jordbruksarbetare i grevskapet, samt, därest så finnes lämpligt, en ordförande; och må nämnden för erhållande av utskottets rapport och rekommendationer till dylikt utskott hänskjuta som den finner fråga lämplig för dylik behandling. Nämnd må även, där så finnes lämpligt, till utskott överlåta vilken som helst av sina befogenheter och plikter enligt denna lag, utom befogenheten och plikten att fastställa, upphäva eller ändra minimilöner. —— Medlemmarna i utskott må, men behöva icke vara medlemmar av den nämnd, som tillsatt utskottet.

J ordbrukslimestyrelsen.

v- 4. Styrelsen skall bestå till lika antal av medlemmar representerande arbets- —

givare (jordbrukare) och jordbruksarbetare i denna. lag benämnda »represen-

tative members›, representanter —— ävensom av medlemmar utsedda av ministern till det antal denne finner - i denna lämpligt lag benämnda »appointed members›, utsedda medlemmar -. Härvid skall emellertid att antalet utsedda. iakttagas medlemmar icke må överstiga en fjärdedel av hela antalet medlemmar i styrelsen. 8. Representanterna skola tillsättas eller föreväljas på sätt stadgats genom skrifter, utfärdade enligt denna bilaga. 9. Styrelsens ordförande skall vara den av de utsedda medlemmarna, som ministern därtill förordnar. Vid sammanträde med styrelsen skall ordföranden, därest han är närvarande, leda förhandlingarna, samt, när han är frånvarande, den av de utsedda medlemmarna som de närvarande bestämma. 10. Minst en medlem av styrelsen skall vara kvinna. 11. Styrelsen må, i enlighet med föreskrifter utfärdade denna enligt bilaga, tillsätta ett eller flera utskott, bestående till lika antal av representanter för arbetsgivare och arbetare, ävensom av en eller flera utsedda medlemmar; och må styrelsen till utskott som den finner dylikt hänskjuta fråga lämplig för dylik behandling för utskottets yttrande och rekommendationer. Styrelsen må även, där så finnes till utskott överlåta vilken som helst lämpligt, dylikt av de befogenheter och som tillkomma utom plikter, styrelsen, befogenheten och plikten att fastställa, upphäva eller ändra minimilöner.

Allmänna bestämmelser.

12. Nämnds, utskotts eller skola icke bliva styrelsens åtgärder ogiltiga på grund av att antalet medlemmar icke överensstämmer med det fastställda antalet eller på grund av någon felaktighet vid utseende, tillsättande eller val av ordförande, vice ordförande eller medlem av nämnden, utskottet eller styrelsen. 13. Ministern må utfärda föreskrifter beträffande utskotts nämnds, och styrelsens verksamhet och sammanträden, däri tillsättande av ordförande, inbegripet tjänstgöringstid för ordförande och andra medlemmar, vid tillvägagångssättet och antal som skall

röstning det medlemmar, vara nödvändigt för quorum (beslut-

förhet); och må dylika föreskrifter rörande nämnder och deras utskott göras tilllämpliga för alla sådana eller för allenast antingen någon av dem; i övrigt må nämnd, utskott och styrelsen, under iakttagande av föreskrifterna i denna bilaga och uti föreskrifter, utfärdade i kraft av densamma, anordna sin verksamhet såsom den för gott finner.

brukskris kommo de faktiska lönerna givetvis att sjunka starkt. I december 1921var den genomsnittliga lönen för vanligt lantbruksarbete 37 shillings och i december 1922 var den så låg som 28 shillings. På denna nivå blevo lönerna sedan stående under de båda följande åren till dess den nya lagstiftningen om minimilöner för lantbruket kom i tillämpning. Mellan olika distrikt varierade lönerna från 25 till cirka 32 shillings per vecka. Vissa uppgifter tyda på att arbetarnas bristande intresse bar skulden till förlikningsnämndernas sammanbrott. Arbetsgivarnas organisationer voro vid denna tidpunkt starka och hade icke något emot kollektiv reglering av lönevillkoren. De funno det bekvämare och behagligare att genomföra lönenedsättningar, som voro godkända även av arbetarnas representanter i nämnderna, än att göra det självständigt var på sin gård. Lantarbetarna däremot förlorade under denna tid tron på förlikningsnämndernas värde för dem och menade att det ofta vore fördelaktigare för dem att få lönerna fastställda efter direkta förhandlingar med den enskilde arbetsgivaren. Härigenom försvagades givetvis även intresset för fackföreningarna. En år 1922 tillsatt jordbrukskommission uttalade i sitt år 1924 avgivna betänkande, att arbetarna hade berättigade anspråk på en organiserad form för löneförhandlingar med arbetsgivarna. Samma år framlade regeringen, som tillhörde arbetarpartiet, ett förslag till reglering av lönerna i lantbruket, vilket efter vissa ändringar vann parlamentets bifall. »Agricultural Wages (Regulation) Act, 1924», gäller endast för England och Wales, icke som den tidigare lagstiftningen även för Skottland. Den har nu i oförändrad lydelse varit i kraft i 12 år utan att i tillämpningen hava mött allvarliga hinder: endast i ett fåtal fall och för kortare tidsperioder hava arbetsgivarnas representanter avhållit sig från deltagandet i de lokala lönenämndernas arbete. Lagen bygger på principer från båda de äldre lagarna: liksom enligt Corn Production Act skola minimilöner fastställas, men icke såsom då av ett centralt löneråd utan av lokala nämnder (Agricultural Wages Committees). På denna viktiga punkt lyckades arbetsgivarna trots regeringens motstånd driva sin vilja igenom vid parlamentsbehandlingen. Lagens administration och kontrollen över löneföreskrifternas efterlevnad åligger jordbruksministern och vissa särskilt tillsatta tjänstemän, och alla utgifter betalas ur statskassan. Ministern skall årligen till parlamentet lämna en redogörelse för lagens verkningar. Ministern kan beordra en lokal lönenämnd att på nytt överväga de av nämnden fastställda lönesatserna. Denna rätt uppfattas emellertid icke som en rätt att kritisera berättigandet av de fastställda lönesatserna och kan sålunda icke komma till användning annat än när nya omständigheter föreligga, vilka icke beaktats vid nämndens avgörande. En dylik uppfattning förfäktas åtminstone i jordbruksministerns rapporter till parlamentet för såväl de första som de senaste åren, och i sådana fall då arbetarna begärt ministerns ingripande emedan de funnit de fastställda lönerna alltför låga hava framställningarna som regel lämnats utan bifall. Bland arbetarna har emellertid denna tolkning mött stort motstånd och under verksamhetsåret 1930-31 anmodade ministern en lönenämnd att ånyo överväga sitt beslut om nedsättning av lönerna emedan han ansåg att den fastställda lönen var för låg för upprätthållandet av den levnadsstandard, som lagen hade till ändamål att säkerställa. Lönenämnden vidhöll dock det fattade beslutet. Lagen föreskriver vidare upprättandet av ett centralt löneråd för lantbruket (Agricultural Wages Board), bestående av lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare samt ett antal (högst ‘/4 av sammanlagda medlemsantalet) av jordbruksministern utsedda medlemmar, bland dem rådets ordförande. Minst en av lönerådets medlemmar skall vara kvinna. I praktiken har det centrala lönerådet erhållit 21 medlemmar, därav 5 utsedda av jordbruksministern. Lokala nämnder skola finnas i varje grevskap. Några dylika hava dock sam-

manrslagits och i andra fall hava nämnderna själva delat ett grevskap i olika delar, för vilka särskilda lönesatser fastställts. Förutom lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare bestå de lokala nämnderna av två av jordbruksministern utsedda medlemmar och en ordförande. Den sistnämnda utses av nämnden eller, om denna icke kan enas om valet, av ministern. I praktiken hava partsrepresentanternas antal fastställts till 6 å 8 för vardera sidan. De ha hittills utsetts av

lantarbetsgivareföreningen (Farmers Union) och de två lantarbetareföreningarna

National Union of Agricultural Workers och The VVorkers Union, vilken sist-

(The

nämnda sedermera uppgått i The General and Transport Workers Union). Oorganiserade arbetsgivare och arbetare hava däremot ingen representation. I praktiken äro sålunda de opartiska representanterna i minoritet, varför partsrepresentanterna liksom vid vanliga löneförhandlingar kunna diktera besluten om de äro ense. kan ministern utse sekreterare såväl för det centrala lönerådet som Slutligen för lokalnämnderna. Om den lokala nämnden icke inom en viss tidsfrist fastställer nya eller prolondittills minimilönesatser inträder det centrala lönerådet i nämndens gerar gällande ställe och fastställer lönerna. I praktiken har detta emellertid så gott som aldrig förekommit, och det centrala rådets uppgift har därför huvudsakligen blivit att* de lokala nämndernas beslut en juridiskt tillfredsställande form samt att giva den slutligen fastställda texten, vilken därefter träder i kraft. Häroffentliggöra igenom åstadkommes en viss likformighet i förordnandenas och bestämmelsernas form, men däremot icke i fråga om deras innehåll. Fastställandet av inneyttre hållet ligger nämligen uteslutande inom de lokala nämndernas kompetens. Kärni det engelska löneregleringssystemet är därför lokalnämnderna och deras punkten verksanahet Den lokala nämnden skall fastställa minimilöner för lantbruket till belopp, som tillförsäkrar arbetare en lön, som är ägnad att befordra hans en fullgod manlig arbetseffektivitet och sätter honom i stånd att under normala förhållanden upprätthålla en sådan levnadsstandard, som kan anses skälig med hänsyn till arten av hans arbete Under de första åren fastställdes lönesatserna ofta för obestämd tid men senare blev det vanligt att bestämma dem för ett år i sänder. Under jordbrukskrisens tider har tendensen till och med gått mot ännu kortare giltighetstider. I varje fall kan nämnden när som helst ändra sina beslut. Nämnden skall fastställa en tidlön och kan dessutom, därest så. anses lämpligt, fastställa ackordslöner. Tidlönerna kunna bestämmas per timme, dag, vecka, månad eller annan tidsperiod. Nämnden kan fastställa antingen en enhetlig lön för alla arbetare eller ock sätta olika löner för olika kategorier av arbetare. I praktiken är det regel, att alla nämnder fastställa en minimiveckolön för lantbruksarbete. I följande uppställning hava distrikten fördelats efter vanligt storleken av den fastställda veckolönen, därvid ojämna belopp avrundats till närmast lägre hela tal i shillings:

Antal distrikt år Minimiveckolön Shillings 1925 1926 1930 1932 1933 1934

l M.°° l I

Hwwmwouumll

|n—-L\r-~1cog»J>ua>—-

Ioaoocm-535‘|

I

De första lönesatserna som fastställdes efter lagens ikraftträdande inneburo nästan överallt en stegring av gällande lönesatser ända upp till 5 s. 6 d. per vecka. Liksom vid 1917 års lagstiftning var det arbetarna i de grevskap, som hade de lägsta lönerna, vilka drogo den största fördelen av den nu återinförda obligatoriska löneregleringen för hela landet, dock i mindre utpräglad grad än tidigare. Under de närmast följande åren skedde så gott som inga förändringar i själva lönesatserna. Man kan blott spåra en svag tendens emot en utjämning av lönenivån för hela landet. Denna rörelse avbröts emellertid då jordbrukskrisen skärptes omkring år 1931. Nu följde en period av lönesänkningar, som kulminerade i februari 1934, och under denna tid uppstodo åter större skillnader i lönesatserna mellan de olika distrikten.

Under loppet av 1934 slog utvecklingen åter om. Lönerna stego åter och i

september 1934 lågo ett betydligt större antal lönesatser än någonsin tidigare alldeles i närheten av medeltalet för hela landet. Detta hade före 1931 legat tämligen oförändrat omkring 31 s. 8 d. men sjönk därefter ända till slutet av 1933, då det var 30 s. 6‘/2 d. Därefter steg det ånyo och nådde i september 1934 30 s. ll d. Löneförändringarna hava sålunda över huvud taget hållit sig inom trånga gränser och varit av mycket mindre betydelse än de förändringar i reallönens värde, som framkallats av förskjutningarna i den allmänna prisnivånf Från första början fastställdes veckolönen lika för sommar och vinter; endast tre nämnder avveko från denna regel, och blott två av dem hava genomgående upprätthållit en mindre differens i lönen mellan dessa årstider. Däremot är längden av den arbetstid, som motsvarar veckolönen, för de flesta grevskap olika om sommaren och om vintern. Den normala arbetstiden är 48 timmar i veckan under vintern (4 månader) och 50 timmar under sommaren (8 månader). Då emellertid arbetstiden i norra England och Wales är betydligt längre blir medeltalet för hela landet så högt som cirka 49‘/2 timmar under vintern och 51‘/2 timmar om sommaren. Under de första åren efter lagens ikraftträdande undergick arbetstidens längd mycket få förändringar, men under krisåren 1930-33 blev det rätt vanligt att i stället för att sätta ned minimilönen såsom kompromiss förlänga den ordinarie arbetstiden, varigenom arbetsgivarna kunde minska antalet övertidstimmar eller eventuellt antalet arbetare. Så snart förhållandena åter blivit bättre hava. emellertid flertalet av de nämnder, som använt sig av denna metod, ånyo nedbringat den ordinarie arbetstidens längd. Enligt alla lokala löneförordningar skall arbetaren hava full veckolön även om arbetsgivaren icke använder honom under hela den ordinarie veckoarbetstiden. Likaledes medräknas mestadels den arbetstid, som icke utnyttjas av arbetsgivaren på grund av väderleksförhâllandena; däremot icke den tid som åtgår till måltidsraster. Omkring hälften av nämnderna hava fastställt samma ersättning för övertidsarbete på vardag och söndag, medan de övriga fastställt en högre ersättning för söndagsarbetet, några enstaka nämnder även en särskild lönesats för övertids-

arbete under lördagen. Övertidsersättning utgår per timme och någon begräns-

ning av övertidsarbetet förekommer icke. Erfarenheten visar dock att det i allmänhet utnyttjas tämligen litet. Arbetarnas extra inkomster genom övertidsarbete äro sålunda tämligen obetydliga och den fastställda ordinarie arbetstiden blir i praktiken nästan identisk med den faktiska arbetstiden. Lönesatserna för övertidsarbete lågo ursprungligen för vardagarna cirka 25 procent och för söndagarna cirka 50 procent över den normala (beräknade) timlönen. Under krisen reducerades emellertid på. många håll övertidsersättningen starkare än veckolönen. Vid en genomgång av de olika lokala lönebestämmelserna kan man konstatera ett visst sammanhang mellan höga lönesatser och lång ordinarie arbetstid. Detta

- framför allt för distrikt med omfattande och förhållandevis gäller boskapsskötsel litet egentligt åkerbruk och där sålunda alla arbetare måste deltaga i skötseln av kreatruren. Där kreatursskötare utgöra en särskild arbetarkategori hava de sedan gammalt varit högre avlönade och denna skillnad har upprätthållits även under det nya regleringssystemet. I de flesta fall har man emellertid ansett att frågan l sätt löstes bestämmelserna om övertidsersättning. på ett tillfredsställande genom § På grund av att kreatursskötarna som regel hava längre arbetstid än andra lantarbetare kommer nämligen en viss övertidsersättning att så att säga ingå i deras normala avlöning. I icke fullt hälften av grevskapen hava nämnderna däremot föredragit att fastställa särskild veckolön för kreatursskötare och liknande arbetare, vanligen då med en längre ordinarie arbetstid. För övertidsarbete utöver denna tid utgår däremot ersättning efter samma grunder som till övriga arbetare. Kreatursskötarnas högre avlöning utgick tidigare ofta i form av fri bostad och andra naturaförmåner. Även i övrigt har naturaavlöning sedan gammalt förekommit i det engelska lantbruket. Detta förhållande medför svårigheter när minimilönerna skola fastställas i penningar. Lönenämnderna äro av denna anledning skyldiga att bestämma vilka naturaförmåner arbetsgivaren har rätt att fråndraga den fastställda penninglönen och vilka värden som skola åsättas dylika förmåner. Nämndernas beslut rörande dessa frågor variera starkt allt efter skick och bruk inom olika områden. Alla nämnder medgiva att fri bostad får betraktas som en del av lönen. I genomsnitt sättes dess värde till 3 shillings per vecka. På några platser varierar värdet efter bostadens storlek. En del nämnder förbehålla sig rätt att nedsätta det fastställda värdet om bostaden är bristfällig, några enstaka att höja beloppet om bostaden är bättre än genomsnittet. De flesta nämnder hava fastställt värdet av kost och logi, antingen gemensamt eller ock särskilt för kost och särskilt för logi. På ett och annat ställe har det till och med ansetts att fastställa de olika måltidernas värde lämpligt i penningar. Några nämnder utsätta olika värden för män, kvinnor och minderåriga. I regel får naturaavlöning i form av mjölk och potatis (eller potatisland) avdragas på lönen. Andra naturaförmåner äro däremot sällsynta och i varje fall taga lönenämnderna i mycket ringa utsträckning hänsyn till dem. Lönesatserna för yngre manlig arbetskraft fastställas på samma sätt som för fullvuxna arbetare. Beloppen äro starkt varierande efter åldern (från 14 till 21 år). Lönen för kvinnlig arbetskraft fastställes däremot med få undantag alltid per timme. Särskilt i början förefanns en utbredd tendens hos lönenämnderna att icke fastställa lika utförliga regler för kvinnornas avlöning som för männens på. grund av att antalet av de kvinnliga arbetarna var obetydligt. Ett sådant förfaringssätt synes dock knappast förenligt med lagen, vars ändamål är att skydda den enskilde arbetaren vare sig det är en man eller en kvinna. Efter hand hava förhållandena i detta avseende blivit bättre, men ännu saknas på många håll regler om ordinarie arbetstid och övertidsersättning för kvinnliga lantarbetare.

Omkring ett dussin lönenämnder fastställa särskilda lönesatser för arbete under

sädesskörden och ungefär hälften så många även för höslåttern. Det har förekommit att en nämnd bemyndigat sin ordförande att för arbetsgivarna framhålla det önskvärda i att arbetarna bleve generöst behandlade i skördetiden; eljest skulle nämnden till ett kommande år fastställa särskilda lönesatser för skördearbetet. v Enligt lagen hava nämnderna även rätt att fastställa ackordslöner. Hittills har ingen nämnd gjort bruk av denna rätt, men å andra sidan hava inkomna klagomål endast i ett fåtal fall gällt, att en arbetare vid ackordsarbete förtjänat mindre än den för vederbörande distrikt fastställda minimitidslönen. Bruket att fastställa lönerna för manliga arbetare per vecka och för kvinnliga arbetare per timme vållar svårigheter i de områden, där det är vanligt att anställa arbetskraft mot års- eller halvårslön. I sådana fall är det svårt att kontrollera att

höjningar i de fastställda lönesatserna under arbetsåret komma arbetarna till godo. Vidare är det icke tillräckligt att arbetarens genomsnittliga veckolön uppgår till den fastställda en sådan arbetare får icke alltid för minimilönen, ty ersättning övertidsarbete under sommaren, särskilt om lönenämnden fastställt samma ordinarie arbetstid för sommar och vinter. Enligt lagen skola nämnderna såvitt möjligt tillförsäkra arbetarna en halv fridag i veckan (utöver söndagen). Detta sker genom att bestämma, att allt arbete utöver ett visst antal timmar (5—6 timmar) under denna dag skola betalas som övertidsarbete. Det är blott två nämnder som icke meddelat dylika bestämmelser. Som regel har man överlåtit åt arbetsgivaren att bestämma på vilken veckodag denna halva fridag skall infalla, vilket underlättar sakens ordnande särskilt för kreatursskötarnas del. Redan de första åren efter lagens ikraftträdande tog man i många nämnder upp frågan om man kunde tillförsäkra arbetarna ledighet på vissa helgdagar och allmänt tillämpade fridagar (de s. k. bank holidays). Lönenämnderna kunde visserligen icke förbjuda arbete på dessa dagar men liksom ifråga om den halva fridagen per vecka kunde de fastställa, att arbete å dessa dagar skulle betalas såsom övertidsarbete. Ungefär 2/3 av nämnderna hava meddelat dylika bestämmelser, men antalet av de dagar, som beröras, varierar från l till 6. De flesta av dessa nämnder hava förordnat att avdrag på veckolönen icke får göras på grund av att arbete icke utföres under dessa dagar. I praktiken blir det därför en fridag med full lön. Av det ovanstående framgår vilket stort arbete som varit förenat med att genomföra lagens bestämmelser i praktiken. I begynnelsen utfärdades för varje grevskap en rad förordningar, särskilt för varje fråga. Senare har man såvitt möjligt sökt samla alla bestämmelser i en eller två förordningar, varigenom det blir lättare att överblicka regleringens omfattning. Däremot kvarstå fortfarande i samma utsträckning som tidigare skiljaktigheterna mellan de olika förordningarnas bestämmelser från grevskap till grevskap, och dessa äro ofta icke sakligt grundade i olikheter i de lokala förhållandena, men de kunna icke undvikas på grund av att det centrala lönerådet icke äger befogenhet att vidtaga den erforderliga utjämningen. Det kan därför hända att för arbetare, som bo i samma by men äro sysselsatta på egendomar, som ligga på var sin sida om en grevskapsgräns, gälla tämligen olika arbetsvillkor. Enligt lagens bestämmelser kunna lönenämnderna tillåta lägre avlöning än de fastställda minimilönerna för arbetare, som på grund av kroppsligt eller andligt lyte eller nedsättning av arbetsförmågan, förorsakad av ålder eller annan orsak, icke förmå göra skäl för den allmänna minimilönen. Varje enskild arbetare, för p vilken dylika undantagsbestämmelser skola gälla, måste emellertid förses med ett personligt tillståndsbevis, som under ovan angivna förutsättningar efter ansökan utställes av lönenämnden. I det engelska lantbruket sysselsättas ganska många äldre arbetare och därjämte ett betydande antal krigsinvalider. På grund härav förorsakar behandlingen av dispensansökningarna mycket arbete för lönenämnderna. De flesta hava tillsatt ett underutskott för detta ändamål. Under lagens första tillämplighetsår gjordes cirka ll 000 ansökningar om dylik dispens och av dessa godkändes cirka 9 000, motsvarande cirka 2 procent av hela antalet lantarbetare enligt 1925 års jordbruksräkning. Till att börja med uppstodo vissa svårigheter att konstatera huru många dylika dispenser som voro i kraft på grund av att en del av dem voro utställda på obestämd tid. Det var under sådana förhållanden svårt att beräkna huru många som trätt ur kraft genom dödsfall, övergång till andra verksamhetsområden m. m. Dessa svårigheter äro emellertid nu övervunna, varför tillförlitliga siffror kunnat publiceras. Både antalet och antalet l w gällande dispenser nya ansökningar hava under de senare åren v

visat en långsamt nedåtgående tendens. Året 1933-34 ingåvos endast l 918 ansökningar, varav 1 434 godkändes. Vid årets slut voro 9 303 dispenser i kraft för manliga arbetare och endast 11 för kvinnor. Orsakerna till den nedsatta arbetsförmågan voro ungefär lika fördelade mellan fysiska och andliga defekter, ålderdomssvaghet samt andra orsaker. I de allra flesta fall fastställes i tillståndsbevisen vilket avdrag från den fast- : ställda minimilönen som arbetsgivaren har rätt att göra. Undantag från denna regel förekommer emellertid, framför allt i fråga om äldre arbetare. Eftersom tillståndsbeviset strängt taget helt dispenserar från förordningens bestämmelser har det blivit vanligt att i detsamma uttryckligen utsäga, att för alla icke särskilt angivna förhållanden skola de allmänna reglerna. gälla. Som nämnt åligger kontrollen över lagens efterlevnad jordbruksministern, och alla klagomål skola därför ställas till honom och icke till de lokala nämnderna eller det centrala lönerådet. En effektiv kontroll är givetvis ett mycket krävande arbete när det som i fråga om jordbruket rör sig om ett stort antal arbetsplatser, spridda över vidsträckta områden, och där de berörda personerna-i allmänhet icke äro vana vid lagföreskrifter, som i så hög grad gripa in i de dagliga arbetsförhållandena. Trots stora ansträngningar för att göra lagen känd (bland annat hava minimilöneförordningarna anslagits vid alla postanstalter) påträffades vid inspektionen åtskilliga år efter lagens tillkomst icke blott arbetsgivare utan även arbetare, som icke hade en aning om att deras löner voro underkastade laglig reglering. De enskilda lagbestämmelserna voro naturligtvis ännu mycket mindre kända. Organisationerna på båda sidor hava gjort mycken nytta genom att sprida kunskap om lagen, men effektiviteten av deras arbete har varit mycket beroende av intresset och livaktigheten i de särskilda avdelningarna. Tillämpningen av reglerna om övertidsersättning hava hela tiden vållat de största svårigheterna, emedan varken arbetsgivare eller arbetare föra ordentliga anteckningar om antalet arbetstimmar. Också i detta hänseende hava emellertid förhållandena blivit bättre och lagen har indirekt bidragit till bättre arbetsorganisation på många gårdar. Missbruk från arbetares sida har även förekommit i det att arbetare tagit anställning mot lön, som de vetat vara för låg, och därefter låtit indriva skillnaden med myndigheternas hjälp. Sedan lagen varit i kraft under två år måste antalet inspektörer ökas från 10 till 15. Inspektörerna undersöka de inkomna klagomålens berättigande och företaga dessutom kontrollstickprov i sina distrikt. I oktober 1929 tillsattes ytterligare 6 inspektörer, vilka fingo till uppgift att undersöka förhållandena på samtliga egendomar inom vissa utvalda, begränsade områden, för att på detta sätt erhålla en bättre uppfattning om lagens efterlevnad. En på dylikt sätt anordnad kontroll måste enligt sakens natur bliva mera effektiv än en kontroll enligt de dittills tillämpade metoderna. Vid annan stickprovskontroll äro nämligen arbetarna ibland ovilliga att lämna upplysningar emedan de äro rädda att bliva misstänkta för att hava tillkallat inspektören och för att på grund härav senare bliva avskedade. Under det första året av den intensiva kontrollen fann man att de underbetalade arbetarna inom olika distrikt utgjorde från 14-32 procent av samtliga arbetare, medan procenttalet vid stickproven i genomsnitt varit cirka 16. Nästa års intensivkontroll visade i själva verket ännu sämre siffror för lagens effektivitet, men av statsfinansiella skäl blevo inspektörernas antal från utgången av 1931 ånyo inskränkt till 15. 1933-34 ökades antalet ånyo till 18; deras tid är emellertid till största delen upptagen av att behandla inkomna klagomål och tiden för stickprovsundersökningar är mycket knapp. Allteftersom lagen blivit mera inarbetad hava fall, då lägre lön än den fastställda minimiveckolönen icke betalats, förekommit allt mera sällan. överträdelserna hava i stället huvudsakligen gällt reglerna om övertidsersättning, framför allt på den stadgade halva fridagen.

Under 1933——34 inkommo till inalles 3 340 klagoskrifter.

jordbrnksministeriet i

På 2 328 gårdar blevo de påtalade förhållandena undersökta., och på 390 gårdar företogos stickprov, därvid det visade sig att 256 av l 744 eller 15 procent av arbetarna voro underbetalade. I anledning av klagomål indrevs detta år från arbetsgivarna 11 596 pund och till följd av stickprov 904 pund. Inalles har genom ministeriets försorg sedan lagens ikraftträdande och intill utgången av september 1934 indrivits 115 075 pund. Medan antalet klagomål är i stigande har däremot antalet fall som hänskjutits till domstolarna sjunkit. Under 1933-34 anhängiggjorde ministeriet åtal mot 63 arbetsgivare och i dessa mål utdömdes cirka 170 pund i böter. Redan tidigt stadgade sig den uppfattningen att 1924 års lag om reglering av lönerna i lantbruket fungerat tillfredsställande. 1928 uttalade jordbruksministern i en konservativ att denna icke kunde förorda regering förändringar i det system, som skapats genom 1924 års lag och som tydligen varit till stor nytta för den talrikaste gruppen av jordbruksbefolkningen och i det långa loppet säkerligen vore det även för lantbrukarna själva. Vid 1930 års utgång sammanfattade jordbruksministeriet i sin årliga rapport lagens verkningar på följande sätt: 1) höjning av lantarbetarnas inkomster; A 2) ökning av arbetsgivarnas omkostnader, vilka delvis blivit kompenserade genom inskränkningar i arbetsstyrkan men som dock bidragit till att skärpa den av produktprisens fall framkallade depressionen; 3) osäkerhet i fråga om arbetstillgången i de egentliga åkerbruksbygderna om vintern; 4) bättre arbetsorganisation och arbetsledning på gårdar, som tidigare skötts slappt; och 5) undvikande av strejker, lockouter och andra arbetskonflikter. I fråga om den större arbetslöshetsrisken skall dock anmärkas, att av rapporterna synes indirekt framgå att denna icke varit en omedelbar av lagens följd tillämpning utan uppstått först då lönerna tack vare lagens bestämmelser höllos uppe trots att produktpriserna voro starkt fallande. Arbetsgivarna förfäktade ursprungligen den ståndpunkten, att lönerna borde regleras genom frivilliga kollektiva överenskommelser, på sätt som i större eller mindre omfattning ägt rum enligt 1921 års lagstiftning. De försökte och lyckades även genomdriva, att tyngdpunkten i den oundvikliga tvångsregleringen av lönerna kom att ligga hos de lokala nämnderna och icke hos det centrala lönerådet. De fasthöllo dock sitt principiella motstånd mot löneregleringen, som »definitivt begränsade näringens ekonomiska frihet och utgjorde ett avgörande hinder för dess utveckling». Senare sattes kritiken framför allt in på den punkten att lönenivån genom regleringen fastlåstes medan lantbruksprodukter från länder med långt lägre lönenivå tillätos att strömma in på den engelska marknaden. Då lantbruket på grund härav icke kunna bära de höga lönerna ansåg man det vara. regeringens skyldighet att antingen sätta arbetsgivarna i stånd att betala de höga lönerna eller ock modifiera lagstiftningen. Man förmenade nämligen att det fanns åtskillig oövad arbetskraft som gärna skulle arbeta till lägre löner. Emellertid framhölls av de ledande i organisationerna att vid en tidpunkt, då ansträngningar gjordes för att komma lantbruket till hjälp vore det icke opportunt att gå till angrepp mot minimilönelagstiftningen. Å andra sidan hava arbetarna påyrkat att i lagstiftningen om understöd till lantbruket skulle införas direkta stadganden om, att en del av understödet borde komma arbetarna till godo, men dessa krav hava avvisats under uttrycklig hän» visning till den gällande löneregleringslagen. I övrigt äro arbetarnas främsta önskemål i fråga om förbättring av lagen att minska de lokala nämndernas inflytande och åvägabringa ett mera centraliserat och utjämnande förfaringssätt vid fastställandet av lönerna och allra helst likformiga lönesatser för hela landet.

Bilaga C.

P. M.

1 angående reglering av lantarbetarnas löner efter prisindex.

i Inledning. En reglering av lantarbetarnas löner efter prisindex avser i första hand att anpassa arbetslönerna (och därmed arbetskostnaderna) efter växlingarna i jordbrukets ekonomiska förutsättningar. I andra hand tillgodoses därigenom även önskemålet att skydda arbetarna från de förändringar i reallönerna, som härröra från förskjutningar i prisnivån. Däremot kan man icke på. detta sätt fördela ökade inkomster från jordbruket på grund av rationalisering. Med en sådan reglering kan man icke heller taga hänsyn till ändrade förhållanden på arbetsmarknaden, t. ex. överflöd eller brist på arbetskraft, ej heller till andra frågor som borde påverka lönerna men som icke sammanhänga med prisförhållandena. Löneförändringar som kunna sättas ifråga på. grund av sistnämnda faktorer måste ske på annat sätt. Om ett system med löner rörliga efter något prisindex t. ex. införlivas med ett fritt kollektivavtalssystem kunna dessa faktorer emellertid vinna avseende vid bestämmande av de grundlöner å. vilka det rörliga tillägget respektive avdraget skall beräknas. Fördelen med rörliga löner skulle då. ligga i att avtalen med viss bestämd grundlön kunde löpa för längre tid och att lönerna under avtalstiden skulle komma att bättre anpassas till jordbrukarnas möjligheter att betala och arbetarnas behov av inkomster. Jordbrukarnas produktionskostnader skulle även på denna punkt bättre och hastigare anpassa sig till inkomsterna, och arbetarna skulle få en jämnare reallön förutsatt att priserna på förnödenheter som de köpa någorlunda följa förändringarna i prisnivån på. jordbrukets produkter. Hittills har det varit så att arbetskostnaderna, i den mån de bestämts av lönerna, varierat tämligen obetydligt under för jordbruket växlande konjunkturer. Medan priserna på flertalet övriga mera betydande produktionsfaktorer inom jordbruket - om än sakta och ofullständigt följt samma växlingar som priserna på jordbrukets produkter, så ha arbetslönerna visat endast obetydlig anpassning, vilket belyses av följande förhållande. Från 1929 till 1933 sjönk den genom-

Tabell 1. Prisindex för jordbrukets produkter och förnödenheter enligt Lautbrukssällskapet (1909-1913 = 100).

Jordbr. Maski- Bygg” Konst- Kraft- J‘.’.““.”

Å r Spann- Veget. Slakt- Mej. “i” ma form-

mål prod. djur prod. prod. ner ’”*.“° ° oiidsel foder prod. nal denh.

1922-23 . . . . . . 122 125 154 150 151 142 211 204 150 149 169 1923-24 . . . . . . 111 120 151 156 155 143 204 196 145 136 159 1924-25 . . . . . . 154 152 161 163 162 159 184 188 127 155 160 1925-26 . . . . . . 133 132 163 153 155 147 184 180 124 143 152 1926-27 . . . . . . 142 137 134 139 137 137 184 185 123 135 149 1927-28 . . . . . . 147 146 133 145 141 143 176 183 116 151 152 1928-29 . . . . . . 125 127 135 146 142 137 175 174 109 152 149 1930 . . . . . . . . . . 100 102 128 111 115 111_ 178 169 105 103 128 1931 . . . . . . . . . . 105 107 98 103 101 103 178 160 103 94 120 1932 . . . . . . . . . . 99 99 S3 89 87 91 166 149 100 102 119 1933 . . . . . . . . . . 97 97 75 94 89 92 161 143 106 96 115 1934 . . . . . . . . . . 105 107 95 113 109 108 165 161 97 111 121 1935 . . . . . . . . . . 105 108 120 122 121 117 179 162 95 125 129 1936 . . . . . . . . . . 108 131 123 V 179 161 133

140 O 130

- 120

100 -- ——-j Jordbr.prod.

--—--Spannmél

9 O ------ Veget.prod. - - - - - - o Slaktdjur 80- °°°°°°°Mej.pr0d. o_.——o——oAnimal.prod. 70 j

O u - . v 1 - - . 1923 24- 25 26 27 28 29 50 31 52 33 34: 55 56 Diagram 1. Prisindex för jordbrukets produkter (Lantbrukssällskapetsy 1909--19l3=100. Diagrammet visar prisväxlingarna för olika grupper av jordbrukets produkteri jämförelse med varandra och i jämförelse med det vägde. medelpriset för dessa grupper. För åren 1923 till och med 1929 hänföra sig siffrorna till bokföringsár ‘/-:—3°/o, så. att exempelvis siifrorna för 1923 omfatta tiden ‘/7 1922-‘°/e 1923 o. s. v. Fran och med 1930 hänföra sig siffrorna till kalenderår.

snittliga prisnivån på jordbrukets produkter 30 procent och på dess driftsförnödenheter Under samma tid den 18 procent (Lantbrukssällskapets prisindex). sjönk genomsnittliga lönen för manliga arbetare endast 9 procent, samtidigt som medelpriset för livsmedel sjönk 19 procent och för beklädnadsvaror 13 procent (enligt Socialstyrelsens statistik; jfr tabell 1 samt diagrammen 1, 2 och 3). Otvivelaktigt innebar denna förskjutning i de anförda priserna en avsevärt ökad belastojämna av jordbruket under år 1933 och åren närmast före, medan lantarbetarna ning kommo i åtnjutande av en icke obetydligt stegrad reallön. Från 1933 till 1935 åter stego priserna på jordbrukets produkter med i genomsnitt 27 procent och på dess förnödenheter med 12 medan den genomsnittliga lönen för manliga procent, arbetare i jordbruket steg 5 procent, livsmedlen 8 procent och beklädnadsvaror — 3 procent. Denna utveckling återigen innebar en betydande och med tanke på de närmast åren -- av jordbrukarnas inkomster, föregående välbehövlig stegring medan arbetarnas reallöner torde ha varit närmast oförändrade eller något fallande.

Olika indexformer.

1. Lönemas reglering efter levnadskost-

naderna. index eller områden har Då lönereglering efter ifrågasatts genomförts på andra det i allmänhet en reglering efter levnadskostnadsindex. Så är ju fallet med gällt

1._- Jordbr.prod. - - - - -

Maskiner

100 --—-—-—Byggn.material o o . . . “Konstgödsel

go . o-—o——-oKraftfoder o o o o o ooJordbr.ft‘rn6d.heter ä ¢o-nn+n+nnArbets16ner enl. Socialstyrelsen

O . g . n 1 . J A 1 n .

se

1923 24 25 25 27 2a 29 so :51 :32 5:5 54 35

Diagram 2. Prisindex för jordbrukets produkter och förnödenheter (Lantbrukssällskapets); 1909-1913 = 100 samt arbetslöner enligt Socialstyrelsen 1913 = 100. Diagrammet visar pris- . växlingarna för olika grupper av jordbrukets förnödenheter och arbetslöner ijämförelse med varandra samt i jämförelse med det vägde medelpriset för jordbrukets förnödenheter och produkter. För jordbruksprodukter och -förnödenheter hänföra sig uppgifterna. under åren 1923 till och med 1929 till bokföringsår ‘/7-3°/e, sä att exempelvis sifrorna för 1923 omfatta tiden V1 1922-”/s 1923 0. s. v. Från och med 1930 hänföra sig siffrorna. till kalenderår.

det till statens tjänstemän utgående även dyrtidstillägget (jfr dyrortsgrupperingen) och även inom industrin har samma i enstaka fall Man kunde princip tillämpats. därför ifrågasätta en liknande även beträffande lantarbetarna. Emelleranordning tid är att märka, att denna är direkt inriktad mera sekundärt lösning på det såsom angivna målet för indexregleringen, nämligen stabiliserandet av reallönerna. Det primära syftemålet, lönernas anpassning efter jordbrukarnas betalningsförmåga, blir därför sämre tillgodosett. Vidare är att att nu statistiskt märka, tillgängligt material icke lämnar tillräckligt detaljerade upplysningar om levnadskostnadsför» hållandena på landsbygden för att ett tillfredsställande levnadskostnadsindex för lantarbetare på, grundval därav skulle kunna konstrueras. Emellertid må framhållas, att ett starkt samband förefinnes mellan förändringarna i levnadskostnaderna och i jordbrukets produktprisnivå, vilken är av största betydelse för jordbruksnäringens lönsamhet. Som man kunde vänta och

1154 37 13

C .O U .x ... .m .u v.

‘fifibufi v ..\.:,..”.v.7o__:.. \ u I

180 , \\°flA vuuo_ .. \ O °°°°°Og°°°°°.°X . u‘.

\° ’\ .n§~°°c°co9°¢0()OO .

e. ,I \ oo o coo apa . ‘I70 .. . \.,\ 0.§_\_ _ u. a - \/ \ \_

120 Jordbmprod. ----—Bransle o. lyse 11° -------Bek1ädnad

o o o o . .Skatter 100 - o o ==° o

i oövriga utg.

o_..a.__.aL1vsmede1

i

OL - 3 - - v : c : t : -

1923 24 25 26 27 28 29 50 31 52 33 54 35 36

Diagram 3. Prisindex för jordbrukets produkter (Lantbrukssällskapets): 1909-1913: 100* samt vissa av konsumtionsförnödenheter (Socialstyrelsens) juli 1914: 100. Diagrupper grammet visar prisförändringarna för olika grupper av konsumtionsförnödenheter i jämförelse med varandra och i jämförelse med det vâgda medelpriset för jordbrukets produkter. För jordbrukets hänföra under åren 1923 till och med 1929 till produkter sig uppgifterna 1/1-°°/e, så. att exempelvis siffrorna för 1923 omfatta tiden ‘/7 1922——3°/o1923 bokföringsár o. s. v. Från och med 1930 hänföra sig siifrorna till kalenderår. För konsumtionsförnöden. heterna avse siffrorna juni-juli månad varje år.

som närmare av tabellerna 1 och 2 samt ovanstående diagram äro framgår isolerad företeelse, utan mer prisförändringarna på jordbrukets produkter ingen eller mindre parallellt med denna ske även förändringar i andra priser. Sålunda följa livsmedelspriserna ganska väl priserna på. jordbrukets produkter, ehuru någon förekommer? Mindre väl för bränsle och eftersläpning följa priserna grupperna samt kläder och skodon. Ännu sämre är överensstämmelsen mellan förlyse något å. ena sidan och ändringarna i prisnivån för gruppen övriga utgifter jordbrukets å. den andra. Skatterna följa som man kunde vänta icke alls varuprodukter

1 På. längre sikt kan givetvis överensstämmelsen bli mindre god, bland annat beroende tjänster skärpas, att rationaliseringen inom denna. på att kraven på. distributionsapparatens ej kan drivas så langt som inom produktionen eller att konkurrensen inom distributionen ej är :fullt effektiv.

priserna. De vägda priserna för dessa olika grupper, som ingå i levnadskostnaderna, grunda sig emellertid på material huvudsakligen från städer och större samhällen. Det är sannolikt att, åtminstone vad livsmedlen beträffar, priserna på

Tabell 2. Index för levnadskostnader i städer och samhällen samt löner ljordbruket.

. Lev ad - L

Levnadskostnader under juni-juli enligt Socialstyrelsen kostxlzladir joro1]If:u}l:

o (juli 1914 = 100) enligt enligt A r riksbanken Social- _ __ .. _ (september styrelsen L - B nsle Be» O iga = =

oer

skatter Totalt

mlcevdsel klädnad utgifter

(1911630)

lyse

1923 . . . . . . . . . . . . 158 185 196 211 188 174 - 167 1924 . . . . . . . . . . . . 155 182 192 173 183 171 - 172 1925 . . . . . . . . . . . . 168 177 191 162 181 176 -- 169 1926 . . . . . . . . . . . . 156 168 187 185 180 172 - 168 1927 . . . . . . . . . . . . 148 176 180 184 179 169 - 168 . . . . . . . . . . . . 179 — 168

. . . . . . . . . . . . 153 14 124 1 1 1 lå? l 178 123 1 - 168

. . . . . . . . . . . . 138 180 176 178 164 — 165

1330 1 31 . . . . . . . . . . . . 127 låg 1 173 173 176 158 l009 161

. . . . . . . . . . . . 124

. . . . . . . . . . . . 120 låg 1 lg; 1 1g2 1 7 1;; 1 15g 15 13år s 152 15

1934 . . . . . . . . . . . . 123 136 166 191 174 155 994 155 1935 . . . . . . . . . . . . 129 137 167 178 174 156 101: 159 1936 . . . . . . . . . . . . 134 139 169 170 173 158 1011 -

landsbygden ansluta sig bättre till priserna på jordbrukets produkter än vad det anförda materialet visar. De grupper, vars visa den bästa. till priser anslutningen jordbruksprodukternas prisnivå, utgöra också lantarbetarnas största utgiftsgrupper. År 1933 fördelades sålunda enligt Socialstyrelsens statistik lantarbetarnas samlade utgifter (naturahushållningen för statavlönade -medräknad) på följande sätt i procent:

Statavlönade Daglönare Torpare

Livsmedel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50‘9 48‘o 565 Bostad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8‘2 71 82 Bränsle och lyse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5‘4 5°4 48 Inventarier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4s 37 32 Kläder och skodon . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 12? 146 130 gkatter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2‘2 36 1‘8 Ovriga utgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 16s 17.6 125 Summa. 1000 1000 1000

Även en reglering av lantarbetarnas löner i förhållande till priserna på jordbrukets produkter skulle därför, väl avvägd, medföra en anpassning av lönerna efter levnadskostnaderna och sålunda giva lantarbetarna en jämnare reallön.

2. Lönemas regler-ing efter bärighet eller

bruttoavkastning.

Ett huvudskäl för införande av indexreglerade löner i lantbruket torde, såsom nyss framhållits, vara att arbetskostnaderna därigenom skulle kunna sättas i en viss lämplig relation till jordbrukets bärighet. Jordbruksnåringens bärighet är

emellertid beroende på åtskilliga faktorer, vilka äro utsatta för växlingar mer eller mindre oberoende av varandra. För att den nämnda synpunkten skall kunna tillgodoses borde därför det index, efter vilken lönerna regleras, vara ett uttryck för alla eller så många som möjligt av de faktorer, som inverka på bärigheten. Det riktigaste uttrycket för jordbrukets bärighet såsom näring betraktat torde man erhålla genom att undersöka, huruvida dess nettoavkastning förslår till förräntning av lantbrukskapitalet efter den för tillfället allmänt gängse räntefoten

eller ej. överstiger nettoavkastningen de s. k. normala ränteanspråken föreligger

en företagarvinst medan i motsatt fall näringen kan sägas hava gått med förlust. Saken kan också uttryckas så, att frågan gäller huruvida produktvärdet över- eller understiger produktionskostnaderna (vilka enligt vedertagen terminologi innefatta

även ränteanspråken), och alla faktorer, som inverka på dessa båda huvudposter

äro sålunda av betydelse för bärigheten. Ser man till att börja med på produktvärdet är detta beroende av produktkvantiteter och produktpriser. Båda variera i allmänhet betydligt från tid till annan och böra därför beaktas vid indexberäkningen. Produktionskostnaderna måste till att börja med uppdelas i flera delposter: ränteanspråk, arbetskostnader, förnödenhetskostnader (med vilka i denna utredning jämställas kostnaderna för underhåll och amortering av inventarier) samt övriga utgifter (bland annat skatter och försäkringar). De flesta av dessa poster äro i sin tur beroende av dels den använda kvantiteten och dels priset. Kvantiteternas växlingar torde emellertid från år till år vara av mindre betydelse och endast verka på längre sikt. Hänsyn till deras växlingar torde därför knappast behöva tagas vid indexberäkningen, utan de kunna i enkelhetens intresse betraktas såsom fasta. Vad särskilt ränteanspråken beträffar så motsvaras där kvantiteten av lantbrukskapitalets storlek och priset av räntefoten. I den mån näringens läge blir sådant, att företagarvinst regelbundet uppkommer torde emellertid denna mycket snart kapitaliseras, d. v. s. medföra en ökning av fastighetsvärdet. Företagarvinsten överflyttas på detta sätt till posten ränteanspråk i ovanstående schema. Ehuru näringens läge i sådant fall uppenbarligen blivit förbättrad kommer detta således icke till synes genom en högre företagarvinst, såvida man vid beräkningen av ränteanspråken tager hänsyn till det ökade fastighetsvärdet. Med ledning av en gång för alla fastställda siffror rörande förhållandetmellan de olika i produktionskostnaderna ingående delposterna samt löpande siffror rörande våxlingarna i produktkvantiteter och -priser, förnödenhetspriser, räntefot och »övriga utgifter» skulle man sålunda kunna beräkna huruvida vid rådande arbetslöner vinst eller förlust uppstår. Därefter skulle man efter vissa på förhand fastställda grunder kunna reglera arbetslönerna så att vinst eller förlust på lämpligt sätt delas mellan lönearbetarna och företagarna. Givetvis skulle dessa beräkningar endast avse näringen såsom helhet eller eventuellt utföras särskilt för vissa olika grupper av jordbruk medan för de enskilda jordbrukens del de individuella förhållandena kunna medföra avvikelser från det beräknade resultatet. Såsom framgår av det sagda skulle en indexberäkning enligt de antydda grunderna komma att bliva tämligen invecklad. Med hänsyn härtill torde man kunna ifrågasätta en viss förenkling genom en minskning av antalet på indexberäkningen inverkande faktorer. Närmast till hands ligger i så fall att utesluta de på produktionskostnaderna inverkande förhållandena (räntefot, förnödenhetspriser och »övriga utgifter»). Indexregleringen får då grundas på vissa antaganden rörande dessa faktorers växlingar, t. ex. att de förbliva oförändrade eller att de växla på samma sätt som produktpriserna. Indexberäkningen skulle sålunda grundas på endast produktkvantiteter och produktpriser eller med andra ord på bruttoavkastningen. — 4 Ett genomförande i praktiken av någon av dessa indexformer det fullstäneller - stöter emellertid diga »bärighetsindexem bruttoavkastningsindexet på stora svårigheter, framför allt beroende på att erforderligt statistiskt material

mmm;

saknas. För beräkningen av det s. k. bärighetsindexet fordras först och främst en

u-~..r_uz»:n V

,.

noggrann kännedom rörande den närmare fördelningen av jordbrukets produktionskostnader. Dylika uppgifter av i huvudsak beskaffentillräckligt detaljerad het finnas visserligen i Nannesons men då dessa härröra från räkenskapsresultatl, endast cirka 500 särskilt utvalda gårdar torde de icke kunna anses utan vidare representativa för landets jordbruk som helhet taget. En på bredare bas i lagd av dessa förhållanden torde bliva

undersökning en synnerligen vidlyftig sak. Det

sagda gäller i första hand de fasta siffror, skulle varpå indexberäkningen grundas. Beträffande vissa av de rörliga faktorerna i de båda antydda indexformerna torde svårigheterna bliva ännu större. De rena prisuppgifterna å produkter och förnödenheter samt räntefoten torde väl lätt kunna erhållas. Genom tämligen en analysering av gruppen »övriga utgifter» synas även dennas växlingar kunna uppskattas. Svårare ställer det sig med själva produktkvantiteterna. Dessa kunna växla åtju år från år och växlingarna skilligt följa i regel icke någon lagbundenhet utan varje år kan i huvudsak anses oberoende av det För närvarande finnas föregående. knappast några siffror tillgängliga, som kunna anses giva ett tillförlitligt uttryck för produktkvantiteterna, åtminstone vad angår de animaliska produkterna. Genom särskilda åtgärder skulle väl en förbättring härutinnan kunna åstadkommas, men detta torde förutsätta en betydande utvidgning av vår jordbruksstat-istik och draga kostnader, vilka måste antagas bliva mycket betydande i förhållande till vad som genom åtgärderna vinnes. De nämnda praktiska svårigheterna skulle uppkomma vare sig det fullständiga bärighetsindexet eller ett bruttoavkastningsindex väljes. Särskilt gäller detta om svårigheten att erhålla tillförlitliga uppgifter rörande produktkvantiteterna. På grund härav synes det icke vara möjligt att vid indexberäkningen till taga hänsyn dessa. Härtill kommer att det torde vara svårt att överblicka vilka i växlingar arbetslönerna, som skulle bliva en följd av en reglering efter en mångfald olika faktorer. Då dessa under vissa omständigheter kunna motverka varandra men i andra fall verka i samma riktning kunna lönerna möjligen bliva utsatta för tämligen betydande växlingar fram och tillbaka, vilket är önskvärt. föga

3. Lönernas reglering efter jordbrukets

produktpriser. De båda ifrågasätta indexformerna torde därför böra lämnas ur och räkningen, man får nöja sig med ett index för jordbrukets produktpriser såsom ett approximativt uttryck för jordbrukets förmåga att betala löner till sina arbetare. I detta sammanhang må dock framhållas, att det i allmänhet råder en ganska stor överensstämmelse mellan produktprisernas och bruttoavkastningens variationer. I den

mån uppgifterna i »Räkenskapsresultat från svenska jordbruk» äro ett uttryck för

den genomsnittliga bruttoavkastningen, framgår överensstämmelsen mellan denna och den genomsnittliga prisnivån å jordbruksprodukter av sammanställningen å nästa sida, vilken också visar i vad mån driftskostnaderna

(samtliga produktions-

kostnader utom räntor) variera på enahanda sätt. Vad först överensstämmelsen mellan den genomsnittliga prisnivåns och bruttoavkastningens variationer beträffar framgår, attprisnivån sjunkit till en betydligt lägre nivå än bruttoavkastningen, vilket väl torde sammanhänga med stegrad produktion -- delvis endast men delvis —- samt tillfälligt varaktigt vidtagna anpassningsåtgärder. Vidare är att märka, att det ifrågavarande prisindexet icke är fullt representativt. Särskilt gäller detta SVs-området. Skillnaden mellan produktpriseis genomsnittligt lägsta nivå och bruttoavkastningens är särskilt stor, om man utgår från 1924--29 som bas men avsevärt mindre om man utgår från 1929-30. Vidkommande de enskilda åren uppvisar speciellt året 1932-33 men även året 1931-32 en betydligt större bruttoavkastning, än man med ledning av prisuwecklingen skulle väntat. ‘ L. Nanneson: Räkenskapsresultat från svenska jordbruk 1922-1935.

Prisnivån och bruttoavkastning per har, relativa tal.

Bruttoavkaatning Driftskostnader produkbpüsiudex kalenderår inom ( ) S751 I Ms: sn: Ms:

1924-29 = 100 1929-30 (30) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 100 93 96 96 1930-31 68 89 86 91 91 (31) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1931-32 62 81 78 89 89 (32) . . . . . . ... . . . . . . . . . . 1932-33 63 88 80 83 80 (33) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1933-34 71 93 82 83 80 (34) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1934-35 80 98 95 84 82 (35) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1929-30 = 100 1930-31 (31) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 92 489 93 95 95 1931-32 88 81 85 92 92 (32) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1932-33 89 88 86 86 83 (33) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1933-34 94 93 88 87 83 (34) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1934-35 9,9 98 103 88 85 (35) . . . . . . . . . . . . . . . . . .

om överensstämmelsen mellan driftskostnadernas och bruttoavkast- Ifråga variationer är först att märka, att bruttoavkastningen till följd av bland ningens annat olika skördeutfall och liknande förhållanden från år till år varierar starkare i stort sett varit rela« än driftskostnaderna. I övrigt har sagda överensstämmelse tivt god med undantag för de allra senaste åren, då priserna på jordbrukets pro-

dukter ha kunnat stegras väsentligt utan att priset på ett flertal produktionsfaktorer följt med. Detta är i stor utsträckning en följd av statens prisregleringsåt-

gärder och visar svårigheterna att överhuvudtaget uttala sig om huru prisvariavid statligt komma tionerna på produkter och produktionsfaktorer reglerade priser att ställa sig till varandra. Under år 1931-32 lågo driftskostnaderna mycket högt i förhållande till vilket sammanhänger med, att som förut bruttoavkastningen, arbetslönerna en avsevärd tröghet. Det är (sid. 192) anförts, speciellt uppvisa uppenbart att en lönereglering grundad på jordbruksprodukternas genomsnittliga skulle till en bättre anpassning av driftskostnaderna till föreligprisnivå bidragit under den tid-som här analyserats. Åren 1930--31 och gande bruttoavkastning 1931-——32 skulle en sådan ha medfört något sjunkande löner och de anordning följande åren något stigande.

Den närmare utformningen av en löneregleriirg efter produktprisindex.‘

i förhållande till å För att genomföra ett lönesystem som är rörligt prisnivån erfordras att det på ett eller annat sätt fastställes: jordbrukets produkter 1. Grundlöner och vid vilken prisnivå dessa skola utgå.

2. Huru förändringarna i prisnivån skola fastställas (prisindex).

3. Huru ofta skall äga rum (löneperiodens längd) och vilken löneförändring

beträffande som skall ligga till grund för viss löneperiod (pris-

period priserna,

period). V

4. Löneförändringens storlek för viss förändring i prisnivån.

1. Grundlönema.

Indexregleringen såsom sådan tager sikte allenast på lönernas förändringar,

icke på. deras absoluta höjd. En viss grundlönenivå, avpassad för den prisnivå,

som gäller vid indexregleringens ikraftträdande, måste därför fastställas på annat

1 Svs=Södra Sveriges vete- och sockerbetsområde. ’ MS: Mellersta Sverige.

sätt. Och då, såsom förut framhållits, vissa förhållanden, som icke beröras av indexet, t. ex. tillgång och efterfrågan på arbetskraft, förändringar i näringens ekonomiska förutsättningar genom fortgående rationalisering m. m., även böra inverka på lönerna, torde möjlighet böra öppnas för en justering av grundlönerna tid efter annan. För fastställande och justering av grundlönerna kunna olika metoder tänkas. Då dessa principiellt falla utanför indexregleringen skola de här icke upptagas till närmare behandling. Det må endast framhållas, att en reglering .av lönerna efter index i princip torde kunna anknytas till vilken metod för lönernas fastställande som helst, t. ex. fria kollektivavtal eller lagstadgade minimilöner av olika slag.

2. H um förändringarna i prisnivån skola

fastställas (prisindex).

För fastställande av förändringarna i prisnivån för jordbrukets produkter får

man använda sig av ett vägt prisindex, som registrerar den genomsnittliga pris-

förändringen å jordbrukets produkter. Detta bör så noggrant som möjligt återgiva de verkliga förändringar som äga rum. En prisförändring för en produkt bör sålunda ge ett utslag i den genomsnittliga prisnivån, som motsvarar nämnda produkts betydelse för jordbruket. Strängt taget skulle ett prisindex för detta ändamål vad priserna beträffar. grunda sig på verkliga producentpriset, d. v. s. priser som oavkortade tillfalla- producenterna. Prisnoteringar av detta slag stå emellertid icke att erhålla, men för de flesta varuslag kan man dock uppbringa prisnoteringar, som ligga ganska nära producentpriserna, varför förändringar i dessa i allmänhet motsvaras av lika stora förändringar i de priser, som betalas producenterna. Tillgängliga spannmålsnoteringar gälla sålunda fritt vederbörande noteringsort för partier om minst 10 säckar. Rätt ofta torde detta pris oavkortat betalas till producenterna och i de fall, då frakt eller andra kostnader dessa icke nämnvärt förändras från avgå, torde tid till annan. För potatispriset torde noteringen i Stockholm vara det bästa uttrycket, men här får man räkna med att förändringarna i denna. prisnotering icke alltid åtföljas av motsvarande förändringar i producentpriset. Särskilt när det blir fråga om längre tidsperioder kan det inträffa, att de mellan producent- och Stockholmspriset liggande kostnaderna förändras på sådant sätt, att det relativa förhållandet mellan ifrågavarande båda priser förändras. Då emellertid matpotatisen icke är någon särskilt stor artikel den svarar mot 4-5 procent av jordbrukets hela — torde förhållande icke roll. försäljning sagda spela så stor Vad producentpriset på mjölk beträffar kan man utgå ifrån, att när det gäller

produktmjölken förändringarna i smör- och ostprisnoteringarna vid mejeri täm-

ligen väl överensstämma med förändringarna i producentpriset på denna mjölk. Visserligen följa mejeriomkostnadernas variationer icke helt prisvariationerna för smör och 0st, men nämnda kostnader uppgåunder någorlunda normala förhållanden icke till mera än cirka 10 procent av mjölkens värde. I fråga om konsumtionsmjölken är det svårare att få fram en prisnotering, som kan sägas återge de förändringar producentpriset å denna mjölk undergår. Den enda officiella notering som finnes Detta emellertid till gällerdetaljhandelspriset utgöres 30 å 40 procent av handelskostnader, vilka i allmänhet icke variera på samma sätt som priset. Under perioder med någorlunda stabila priser torde sagda förhållande icke vara av så stor betydelse. Sålunda bör minutpriset efter 1925 vara ett tämligen gott relativt uttryck för det producentpris, som kunnat utvinnas för denna mjölk, men för jämförelser, som gå längre tillbaka, är det icke användbart på grund av de stora förändringar handelskostnaderna undergått under krigs- och efterkrigsåren. För fläsk och kött böra de noteringar som hitintills satts av de offentliga slakthusen säkert någorlunda återge förändringarna även i producentpriserna, då ifråga-

varande priser inkludera endast obetydliga kostnader. I den mån de offentliga slakthusens noteringar upphöra kunna slakteriföreningarnas prisnoteringar användas i stället. Man måste då se till att få fram en lämplig omräkningsfaktor för slakthusens noteringar under de gångna åren. Slakteriföreningarnas noteringar ligga i allmänhet något under det verkliga producentpriset i det att efterlikvider utbetalas, men om dessa äro någorlunda lika stora från år till år behöver hänsyn icke tagas härtill. Det sagda gäller även noteringen för ägg. Avräkningspriset till producenterna ligger i regel något högre än ifrågavarande notering. Ifråga om de produktkvantiteter, som böra läggas till grund för vägningen av priserna, kunna antingen fdrsdljningskvantiteter eller bruttoavkastningskvanw teterl användas. I detta fall borde strängt taget bruttoavkastningskvantiteter komma till användning. Den ifrågasätta löneregleringen avser ju att på ett bättre sätt mellan olika produktionsfaktorer fördela sådana variationer i jordbrukets bruttoavkastning, som sammanhänga med förändrade priser. Ur den angivna synpunkten skulle Lantbrukssällskapets prisindex för jordbrukets produkter vara väl användbart. De i nämnda index använda vägningskvantiteterna grunda sig. emellertid på. bruttoavkastningens sammansättning 1923--25 vid av Lantbrukssällskapets driftsbyrå kontrollerade gårdar — ett ringa antal - i mellersta Sverige. De torde knappast kunna sägas vara representativa för det område, varifrån de hämtats och ännu mindre för hela landet. Att beräkna bruttoavkastningen för hela landet torde emellertid erbjuda betydande svårigheter, framför allt därför att man nästan helt saknar uppgifter om jordbruksbefolkningens konsumtion, såväl i fråga om dess storlek som beträffande frågan i vad mån den tillgodoses genom produkter från den egna jordbruksdriften eller genom inköp i öppna marknaden. Ett prisindex för hela landet grundat på bruttoavkastningskvantiteterna torde emellertid icke nämnvärt komma att skilja sig från ett prisindex grundat på försäljningskvantiteterna. I det förra skulle visserligen potatis, spannmål och kött komma att intaga en relativt något större plats än i det senare, men skillnaden torde icke bliva stor. Härtill kommer att, som sedan skall visas, varje allmän prisindexserie, hur den än bestämmes, endast är ett mycket grovt uttryck för prisvariationernas betydelse för det enskilda jordbruksföretaget. Av anförda skäl bör ett på försäljningskvantiteterna grundat prisindex kunna användas. Vad angår det antal varuslag som bör medtagas kan man säga, att så länge priserna för olika jordbruksprodukter och grupper av jordbruksprodukter följa varandra i fråga om förändringarnas riktning och relativa storlek kan även ett mindre antal varuslag ge ett gott uttryck för prisnivåns genomsnittliga förändring. Under sagda förhållande spelar icke heller vägningen någon roll. När frågan om lönernas regle» ring i förhållande till prisnivån på jordbrukets produkter framfördes vid kollektivavtalsförhandlingarna såväl 1932 som 1936 tänkte man sig, att det prisindex som var avsett att ligga till grund härför endast skulle omfatta ett mindre antal av de ledande jordbruksprodukterna, nämligen vete, råg, smör, kött och fläsk. Skälet härför var, att man icke önskade göra systemet mera komplicerat än nödvändigt. Om prisutvecklingen försiggår olika för olika produkter, kan emellertid ett index, som är grundat även på så pass stort antal av de ledande produkterna, komma att avvika betydligt från den genomsnittliga prisnivån för ett större antal varuslag. Härtill kommer, att en prisförändring för ett varuslag blir desto mindre framträdande ju flera varuslag som ingå i indexet. På grund av vad här anförts bör ett index, som skall ligga till grund för en allmän reglering av lönerna, omfatta ett större antal varuslag. Jordbrukets försäljningskvantiteter variera som bekant högst betydligt från år till år. Detta gäller speciellt de vegetabiliska produkterna, för vilka årets

1 Med bruttoavkastningskvantiteter förstås i detta sammanhang producerade slutpro› dukter, som försäljas eller användas i det egna hushållet eller till stat åt gårdens arbetare.

väderlek spelar en betydande roll. På grund härav kan knappast ett enstaka år användas som grundval för försäljningskvantiteternas beräknande. Men förändringar förekomma även på längre sikt beroende på. omläggningar inom jordbrukets produktion. Om man därför baserar vägningskvantiteterna på en viss period, måste indexet uppenbarligen bli ett sämre uttryck för den genomsnittliga prisförändringen några år senare. Särskilt om stora relativa prisförskjutningar förekomma för olika jordbruksprodukter eller om rationaliseringen går hastigare inom någon produktionsgren, kunna betydande relativa förskjutningar ske ganska snabbt ifråga om försäljningskvantiteternas storlek. Med hänsyn härtill borde man närmast eftersträva föränderliga vägningskvantiteter antingen enligt Fischers idealformel* eller med vägningskvantiteter, som alltid voro grundade på t. ex. de senaste 5 åren. Det sistnämnda sättet för bestämmande av vägningskvantiteterna närmar sig ifråga om resultatet det som man får genom att för vägningskvantiteternas del ofta byta basperiod. Användandet av föränderliga vägningskvantiteter gör emellertid indexserien mera komplicerad, eftersom den blir resultatet av två variabla storheter, nämligen föränderliga kvantiteter och föränderliga priser. Vidare är det svårt att för den löpande perioden erhålla uppgifter över försäljningskvantiteter, som äro tillräckligt säkra för att göra det lönande att använda ett så komplicerat system. För jordbrukets produkter finnas för närvarande inga sådana uppgifter, icke ens årsvis. Det är vidare att märka, att om systemet med användande av föränderliga vägningskvantiteter skall öka indexets representativitet på avsett sätt, är det icke tillräckligt med att ha blott försäljningskvantiteterna per år tillgängliga. Nästan viktigare är att ha försäljningen per månad, enär denna för flera produkter varierar mycket starkt samtidigt som även priserna äro underkastade en betydande variation. Om det sålunda av en vara säljes proportionsvis mera under en period när priset är lågt än under en period när det är högt, så kommer användandet av ett vanligt medeltal av priset och försäljningskvantiteten per år att höja indexet över den genomsnittliga prisnivå för jordbrukets produkter, som i själva verket varit rådande. I detta sammanhang är det lämpligt att upptaga prisets beroende av produktionens storlek till närmare granskning. Det framhålles ofta, att när priset på jordbrukets produkter förändras så är det i allmänhet en följd av förändringar i produktionens storlek, eftersom förändringar i efterfrågan beträffande ett flertal jordbruksprodukter åtminstone på kort sikt icke äro av någon nämnvärd omfattning. Med konstanta vägningskvantiteter leder detta, vad prisindex i

2120 qo åpo 91 P =prisindex för någon löpande period, år eller manad. p, :priset under den löpande perioden. q; :vägningskvantitet för den löpande perioden. po :priset under basperioden. qo :vägningstalet under basperioden. 2. :summan av termer-na (varje term=kvantitet X pris). .‘.po qo betyder sålunda: priset på smör X vagningskvantiteten för smör+ priset på kött X vägningskvantiteten för kött + etc., därvid såväl priser som vägningskvantiteter hämtats från basperioden. Formeln är egentligen det geometriska medeltalet av tva index. ett med basperiodens 21h -qo vägningskvantiteter , och ett med vägningskvantiteterna för den löpande perioden 217010 För att minska

sig. det myckna arbete, som är förenat med användandet av den an-

förda formeln, kan följande något enklare användas och man vinnerli det närmaste samma 2 (Go Q0171 resultat: -5 (90 §11) Po

allmänhet beträffar, till att en prisstegring för en vara orsakad av minskad produktion får ett för stort inflytande och en prissänkning till följd av ökad produktion ett för litet inflytande på det vägda prisindexet. För det speciella ändamål som indexet här skulle användas till är emellertid en annan synpunkt av större intresse. Om en ökad produktion alltid skulle medföra fallande och en minskad produktion stigande pris på sådant sätt, att prisförändringen vore i det närmaste lika med förändringarna i produktionen i motsatt riktning, skulle härav följa att jordbrukets bruttoavkastning vore i det närmaste konstant. I så fall skulle ju höjda produktpriser icke heller innebära någon möjlighet för jordbrukarna att betala högre löner. Förhållandet är emellertid icke fullt så enkelt. För flera produkter kunna av skäl som nedan angivas pris och produktion variera ganska oberoende av varandra. Undersöker man först förhållandet mellan produktion och priser innan de statliga stödåtgärderna till jordbrukets skydd infördes finner man följande. För de jordbruksprodukter vilkas priser i vårt land i huvudsak bestämts av världsmarknadspriset spelar förändringarna i vår egen produktionsvolym en ganska obetydlig roll, såvida de icke, såsom fallet är beträffande fläskproduktionen, sammanfalla med motsvarande förändringar i de ledande produktionsländerna. På grund härav kan man också finna, att en produktionsstegring i vårt land kunnat följas av prisstegringar och tvärtom. För sådana produkter, för vilka sammanhanget med världsmarknadspriset är av mindre betydelse, kan man spåra ett något mera framträdande omvänt förhållande mellan produktion och pris. En undersökning av dessa förhållanden under tiden 1922--32 visar, att för vete varierade produktion och pris i motsatt riktning i 3 år och i samma riktning i 4 år; för mjölk varierade de i motsatt riktning i 6 år och i samma riktning i 3 år; för potatis voro motsvarande siffror 8 och 1 och för kött 3 och 4. För fläsk varierade produktion och pris i motsatt riktning alla 10 åren, vilket som framhållits med att i vårt lands samman-

sammanhänger förändringarna produktion fallit med förändringarna i de ledande ländernas produktion*

Sedan prisutvecklingen i stor utsträckning dirigeras av statsmakterna beror givetvis sammanhanget mellan produktionens storlek och priset i stor utsträckning på vad som från deras sida göres i prisreglerande syfte. I viss utsträckning synes man vara inne på den linjen, att prisregleringen skall göras beroende av produktionens storlek, så att ju större produktionen är, desto lägre pris per enhet skall den betinga och omvänt (jämför uttalanden under de senare åren i samband med brödsädesprisernas reglering). Slutligen må anmårkas, att växlingarna i produktionen i vissa fall motsvaras av växlingar i produktionskostnaderna medan de i andra fall kunna vara mindre beroende därav. Det förra fallet gäller i stort sett den animaliska produktionen, som åtminstone vad angår vissa produktionsgrenar tämligen lätt kan utvidgas eller inskränkas genom motsvarande ökning eller minskning av de använda produktionsmedlen. Beträffande den vegetabiliska produktionen förekommer däremot växlingar i skörderesultatet beroende på. framför allt klimatiska förhållanden, vilka endast i mindre grad motsvaras av växlingar i produktionskostnaderna. Dock förutsätter givetvis en rikligare skörd ofta en större arbetsförbrukning samt även en ökad tillförsel av näringsmedel till jorden under följande år. Om man vid indexberäkningen skulle taga hänsyn till det löpande årets produktkvantiteter såsom vägningstal skulle detta i vissa fall förstora verkningarna på löneregleringen av det förhållandet, att indexet baseras allenast på produktpriserna och icke på det samlade produktvärdet, bruttoavkastningen. Om näm- 1 För att närmare kunna belysa sammanhanget ha korrelationsberäkningar utförts på differenserna. från medeltalet av förändringarna från år till år i produktion och pris. Resultatet härav blev för vete —— (rn i 0-oss, för mjölk - 044 i 0-11, för potatis - O-as i 0059, för kött + 03e och för fläsk -091 i 0037.

ligen produktionen av en viss vara, t. ex. vete, ett år varit ovanligt stor och detta medafört att priset sjunkit så kommer ju prissänkningen att inverka på index i sänkande riktning även om veteskördens sammanlagda värde icke är lägre än l normalt. Om man då därjämte skulle taga hänsyn till den stora veteskörden såsom vägningskvantitet skulle det sänkta veteprisets inverkan på index tydligen förstoras. Emellertid är det även av praktiska skäl otänkbart att taga hänsyn till den löpande periodens vägningskvantiteter. Här föreligga samma svårigheter som förut berörts på tal om en indexberäkning, grundad på bruttoavkastningen. Den enda möjliga utvägen torde därför vara att basera indexberäkningen på fasta vägningskvantiteter, beräknade såsom genomsnitt för en viss basperiod. Detta utesluter emellertid icke att man efter någon tid, om förhållandena påkalla det, byter vägningskvantiteterna mot nya sådana, grundade på mera aktuella siffror. En viktig fråga att taga ställning till är, om lönerna skola regleras för hela landet efter ett prisindex, som anger de genomsnittliga prisförändringarna för landet i sin helhet, eller om man för typiska produktionsområden skall beräkna särskilda index att ligga till grund för löneregleringen inom respektive områden. I detta avseende är att märka, att prisförändringar för olika varor eller varugrupper givetvis icke äro av samma betydelse för olika produktionsområden. En prisförändring för brödspannmål är helt naturligt av större betydelse för det brödsädesod1a.nde jordbruket i Skåne och Halland samt på Öst- och Västgötaslätten än exempelvis i Norrlandu Å andra sidan äro prisförändringar för de animaliska produkterna av större betydelse för sistnämnda områden. Ur dessa synpunkter skulle man måhända närmast förorda, att löneregleringen skedde av inpå basis dex för olika typiska produktionsområden. Emellertid tala andra synnerligen vägande skäl, på vilka här ej närmare skall ingås, mot en dylik anordning. I stället bör, så länge de statliga stödåtgärderna tillämpas, dessa för olika produkter avvägas så, att några nämnvärda förskjutningar i den genomsnittliga prisnivån för jordbrukets produkter mellan olika produktionsområden icke uppkommer. För att närmare kontrollera detta och som ett till ett för komplement prisindex _hela landet, på grundval av vilket en eventuell lönereglering vore baserad, skulle produktprisindex för olika produktionsområden vara till stort gagn. Med hänsyn till att de i det föregående behandlade indexen (Lantbrukssäll-

skapets samt de vid kollektivavtalsförhandlingarna 1932 och 1936 framlagda)

antingen icke äro representativa för landet i sin helhet eller behäftade med andra brister har ett förslag till ny index (se bilagan å sid. Det uppgjorts 211). nya indexet är grundat på 18 olika av De slag jordbruksprodukter. angivna vägningskvantiteterna representera jordbrukets totala försäljning, vilken uppskattats på grundval av föreliggande statistik. För vegetabiliska produkter grundar sig uppskattningen på några år, för de animaliska däremot i allprodukterna mänhet på ett år. Indexet är avsett att beräknas med fasta vägningskvantiteter V

enli g t den i d likt Y fall vanli g en använda formeln P= 100 ‘—]—,1—q—Q.1 En beräknin g av

n.: v o

periodån

jordbruksprodukternas genomsnittliga prisnivå med 1925-1929 som bas vad priserna beträffar samt med de anförda vägningskvantiteterna och å sid. 199, anfört prismaterial återgives å sid, 204. Till jämförelse anföres lantbrukssållskapets i Land» samt det index för

»Landtmannen-Svenskt publicerade prisindex

jordbrukets produkter som föreslogs vid kollektivavtalsförhandlingarna 1936. Anledningen till att Lantbrukssällskapets och i viss utsträckning även det vid 1936 års under åren 1930 till och med

avtalsförhandlingar uppgjorda prisindexet

1933 ligger så mycket lägre än det nya indexet är i övervägande grad den, att

konsumtionsmjölk saknas i de två förstnämnda. Priset på konsumtionsmjölk höll

1 Jfr noten å sid. 201.

Prisindex för jordbrukets produkter.

. . .. F r sla e i

Ny uppgjord läggs å; ggltfltfgrii

indâx en . ovan Lantbrukâsallskapets m ex

handlingar

1925-29 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 100 100 100 1930 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 83 77 81 1931 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77 72 68 1932 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 70 63 62 1933 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68 Gå 63 1934 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 74 74 71 1935 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 81 80 1936 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 86 85 85

sig mest stabilt under dessa år av allmänt prisfall på jordbruksprodukter. I övrigt bero olikheterna skiljaktigheter i fråga om vägningen jämfört med relapå andra tiva prisförskjutningar.

3. Löneperiodens längd m. m.

När frågan om lönens reglering i förhållande till prisnivån på jordbrukets produkter fördes fram vid 1932 års avtalsförhandlingar var tanken, att lönen skulle regleras kvartalsvis med utgång från tjänsteårets kvartal, d. v. s. ny löneberäki förhållande till prisnivån på jordbrukets produkter skulle företagas före ning l november, 1 februari, 1 maj och 1 augusti. Till grund för nämnda löneberäkning för varje tjänsteårskvartal skulle läggas det senast förflutna kalenderkvartalets prisnivå. För tjänsteårskvartalet november-januari skulle man sålunda utgå från prisnivån för juli-september, för tjänsteårskvartalet februari-april från oktober-december etc. När samma fråga fördes fram vid 1936 prisnivån års avtalsförhandlingar föreslogs att lönen skulle regleras endast varje halvår och på sådant sätt, att för lönens beräkning för visst tjänstehalvår skulle prisnivån för det närmast förflutna kalenderhalvåret användas. Löneberäkning för tiden november-april skulle sålunda ske på grundval av prisnivån för jordbrukets produkter under tiden januari-juni närmast därförut. Från slutet av prisperioden (den period beträffande priserna som lägges till grund för viss löneperiod) till början av motsvarande löneperiod skulle sålunda 4 månader ha förflutit. Det är givetvis en olägenhet, att så lång tid förflyter mellan förändringarna i prisnivån på jordbrukets produkter och den därpå grundade löneregleringen. Det kan nämligen befaras, att innan lönereglering sker, priserna förskjutits ytterligare eller att en prisförändring inträffat i motsatt riktning. Att man ändå tänkte sig en sådan ordning berodde på, att man önskade göra regleringen så enkel som möjligt, när en sådan reglering första gången skulle införas. Anordningen innebar, att man endast behövde räkna med tjänsteår och kalenderår samt att det fanns god tid (cirka 3 månader från den tidpunkt då prisindexet kunde föreligga färdigt och till dess lön skulle utgå efter sagda index) för meddelande av inträdda löneförändringar. Av samma skäl föreslogs, att löneregle» ring skulle ske endast en gång varje halvår. Därest en lönereglering i förhållande till prisnivån på jordbrukets produkter skall genomföras mera allmänt och särskilt om löneförändringarna göras relativt stora är det emellertid icke tillräckligt, att ny löneberäkning sker endast en gång varje halvår, och det är icke heller önskvärt att så lång tid förflyter mellan prisperioden och den därpå grundade löneperioden. Detta kan nämligen föranleda, att prisförändringen när lönereglering sker icke är i så aktuellt minne längre och att regleringen av lönen kommer väl sent för att kompensera förändrade levnads-

kostnader. Av dessa skäl bör det förhållande mellan pris- och löneperiod som föreslogs 1932 föredragas. Löneberäkningen efter jordbruksprodukternas prisnivå är ej förenat med så mycket arbete att detta bör avskräcka, och tiden från den dag beräkningen kan föreligga färdig (omkring den 20 januari, april, juli eller oktober) till dess lön skall utgå enligt nya beräkningen (den 1 februari, maj, augusti eller november) torde räcka till för löneförändringarnas meddelande.

4. Löneförändringens storlek för viss förändring i prisnivån.

För att fastställa löneförändringarnas relation till prisförändringarna måste man först och främst göra klart för sig, vilket syfte man vill uppnå genom indexregleringen. Om man utgår från att jordbruksnäringen vid regleringens införande lämnar skälig avkastning kan man tänka sig att indexregleringen avpassas på sådant sätt, att en förbättring i näringens läge genom höjda produktpriser helt kommer arbetskraften till godo. En dylik tankegång ligger framför allt nära till hands om höjningen av produktpriserna ernås genom stödåtgärder, vilka beslutats just med tanke på att förbättra lantarbetarnas ställning. På längre sikt torde det emellertid knappast vara möjligt att upprätthålla en dylik princip, vilken om den tillämpades på samma sätt vid såväl stigande som fallande priser skulle göra jordbrukarnas ekonomi i princip helt oberoende av prisläget på produkterna. Man torde därför få förutsätta att den förbättring eller försämring i näringens läge, som förorsakas av prisväxlingarna, på ett eller annat sätt fördelas mellan företagarna och lönearbetarna. Om man då söker bilda sig en uppfattning om huru mycket som finnes att fördela mellan de båda parterna måste man emellertid, såsom i det föregående framhållits, då regleringen skall äga rum efter ett produktprisindex göra vissa antaganden beträffande förändringarna i jordbrukets förnödenhetspriser samt övriga poster, som utöver arbetskostnaderna ingå i jordbrukets produktionskostnader. Av denna anledning bör först undersökas, huru dessa priser förhålla sig till produktpriserna under fria förhållanden. I det föregående har redan framhållits att priserna på flertalet av jordbrukets produktionsfaktorer mer eller mindre fullständigt variera på samma sätt som priserna på jordbrukets produkter, jfr sid. 191 jämte tabell l och diagram 2. Detta är ju heller annat än vad ingenting man kunde vänta enligt prisbildningens lagar. För somliga produktionsfaktorer, t. ex. kraftfoder och i något mindre utsträckning även konstgödsel, följa prisvariationerna mycket väl prisvariationerna på jordbrukets produkter på längre sikt. Från år till år är överensstämmelsen ej fullt så god. Att kraftfoder särskilt väl följer produktprisnivån beror bland annat därav att en del av jordbrukets växtproduktion just är kraftfoder. Något mindre är överensstämmelsen mellan prisvariationerna för å ena sidan byggnadsvaror och maskiner och å andra sidan jordbrukets produkter och minst är som redan påpekats sambandet mellan prisvariationerna för jordbrukets produkter och arbetslönernas förändringar; detta torde även gälla räntorna. Om statliga ingripanden företagas för av stödjande jordbruksprodukternas priser kunna emellertid förhållandena bliva i viss mån annorlunda. Det torde sålunda vara möjligt att med konstlade medel genomföra en viss produktprisstegring medan de på produktionskostnaderna inverkande priserna förbliva stabila eller åtminstone icke stegras i lika hög grad. Möjligheterna härtill äro emellertid begränsade dels emedan av jordpriserna på vissa brukets t. ex. kraftfoder och utsäde, förbrukningsartiklar, av naturliga skäl måste röna stark inverkan av produktpriserna, dels emedan det i vissa fall vid de företagna regleringsåtgärderna visat sig nödvändigt att avsiktligt höja priserna på vissa fodermedel för att hindra dels ock emedan överproduktion, en prisförskjut-

ning av betydelse inom en så viktig grupp av konsumtionsvaror som jordbruksprodukterna. påverkar levnadskostnaderna och därigenom i längden måste inverka på. andra näringsgrenars produktionskostnader och produktpriser. Härmed är icke att icke ett kan medföra att

emellertid sagt jordbruksstöd jordbrukets

produktpriser stiga _starkare än prisnivån i övrigt.

Tabell 3. Bruttonvlmstning och produktionskostnader i kronor per hektar enligt Räkenskapsresultat från svenska jordbruk.

Bruttoavkastning per hektar Driftkostnader per hektar Be_

Vega- Därav Varu- Amort. -- . .. ralmad

Anima- Arbetstabi - Övrigt Summa arms_ för_ och Ovriga Dar-av Summa ranta “ska kostn. kostn. skatter liska ledning brukn. underh.

Södra Sveriges vele- och sockerbetsomrddc (Svs). 1922-23 214 246 19 479 221 29 122 56 75 15 474 138 1923-24 284 275 22 581 217 30 132 59 74 15 482 145 1924-25 238 276 22 536 223 30 133 46 58 14 460 136 1925-26 225 267 20 512 200 27 119 46 59 12 424 118 1926-27 180 263 19 462 191 25 119 44 61 12 415 115 1927-28 186 266 16 468 195 23 138 43 60 15 436 117 1928-29 210 278 17 505 192 24 141 39 59 11 431 112 1929-30 174 306 16 496 179 23 138 39 59 14 415 114 1930-31 180 245 15 440 180 24 121 37 56 11 394 105 1931-32 168 218 17 403 171 23 118 38 56 12 383 111 1932-33 222 197 16 435 169 23 99 35 55 12 358 105 1933-34 227 217 16 460 167 23 104 32 56 13 359 100 1934-35 238 231 16 485 166 22 104 37 56 11 363 89

Mellersta Sverige (MS). 1922-23 90 229 29 348 199 25 71 48 49 11 367 78 1923-24 109 234 31 374 180 22 68 48 46 1,0 342 76 1924-25 83 240 28 351 179 22 74 47 45 -8 345 75 1925-26 11 1 249 30 390 180 22 81 42 51 8 354 74 1926-27 108 241 29 378 172 21 82 42 50 8 346 75 1927-28 99 241 29 369 173 20 87 41 50 8 351 75 1928-29 11 1 248 29 388 173 20 96 41 51 8 361 76 1929-30 79 241 27 347 166 20 82 39 50 9 337 75 1930 -31 73 223 26 322 161 19 69 39 50 8 319 74 1931-32 60 208 26 294 154 19 68 41 48 8 311 73 1932-33 94 180 24 298 144 17 56 34 47 8 281 69 1933-34 95 187 24 306 142 18 59 34 46 8 281 66 1934-35 131 202 24 357 144 18 60 35 48 8 .287 60

Samtliga kontrollerade jordbruk. 1922-23 122 237 28 387 208 26 83 49 55 12 395 96 1923-24 129 243 31 403 188 22 76 49 49 12 362 88 1924-25 96 245 29 370 186 22 79 46 45 9 356 83 1925-26 123 252 29 404 184 22 84 43 50 9 361 82 1926-27 116 247 28 391 177 21 87 42 51 9 357 83 46 1927-28 V 113 250 27 390 181 21 95 41 51 10 368 85 1928-29 128 257 27 412 180 21 104 40 51 9 375 84 1929-30 100 259 26 385 170 20 94 39 52 10 355 85 1930-31 102 232 24 358 168 20 83 39 51 10 3-ll 85 1931-32 91 212 25 328 161 20 83 39 49 10 332 85 1932-33 135 188 22 345 155 19 70 35 49 10 309 82 1933-34 140 199 22 361 152 19 76 33 49 10 310 79 1934-35 169 215 21 405 154 19 77 36 50 9 317 71 .

Arbetskostnaderna utgöra endast en mindre del av jordbrukets produktionskostnader. Enligt Nannesons räkenskapsresultat utgöra de under de senare åren sålunda i södra Sverige cirka ‘ls och i mellersta Sverige cirka 2/5 av produktionskostnaderna. För uppnående av en skälig räntabilitet förutsättes att produktionskostnaderna täckas av produktvärdet. Man kan därför räkna med att arbetskostnaderna motsvara 1/a respektive 2/5 av produktvärdet. Om, man förutsätter att övriga produktionskostnader förbliva oförändrade innebär detta, att efter 1 procents höjning av produktpriserna (och därmed av produktvärdet) kunna arbetskostnaderna (och således även arbetslönerna) stegras med 3 respektive 2’/2 procent med bibehållen balans mellan produktvärdet och produktionskostnaderna. Vid en sådan reglering skulle givetvis hela produktprisstegringen komma

arbetskraften till godo. En fördelning av förbättringen mellan företagarna och

lönearbetarna genomföres medelst större eller mindre sänkning av procenttalen under 3 respektive 2‘/2. Om man i stället förutsätter att övriga produktionskostnader (d. v. s. med undantag av arbetskostnaderna, om vilkas reglering är fråga) undergå ungefär samma procentuella förändringar som produktpriserna, så böra tydligen även arbetskostnaderna förändras med samma procenttal för att balansen mellan produktvärde och produktionskostnader skall bibehållas. Mot 1 procents prisstegring skulle sålunda svara en höjning av arbetslönerna med 1 procent. Då emellertid den antagna förutsättningen praktiskt taget innebär, att en allmän prisnivåstegring inträffat skulle denna lönestegring knappast innefatta någon höjning av reallönen. Genom att detaljhandelspriserna i regel reagera långsammare än partipriserna kan dock en övergående reallönestegring tänkas inträffa. Å andra sidan medför prisstegringen icke heller någon förmån för företagaren själv, såvida nämligen ökningen av posten ränteanspråk uteslutande hänför sig till en höjning av räntefoten. Om den däremot delvis beror på en höjning av kapitalvärdet så har för företagaren (jordägaren) en kapitalvinst uppstått. Slutligen kan även tänkas det fall, att och jordbrukets förnödenhetspriser övriga produktionskostnader (bortsett från arbetslönerna) stegras mera än produktpriserna. Ett upprätthållande av balansen mellan produktvärdet och produktionskostnader kräver i ett dylikt fall tydligen, att arbetskostnaderna höjas med ett lägre procenttal än produktpriserna. Detta alternativ emellertid synes för närvarande mindre aktuellt. Vid sjunkande priser blir resultatet av indexregleringen i de olika fallen motsvarande som vid stigande priser. Om växlingarna i lönerna göras större än växlingarna i prisnivån (första fallet) kan således en sänkning av produktprisnivån av tämligen måttlig omfattning medföra en betydande nedsättning av arbetslönerna. Av de olika möjligheter för en framtida prisutveckling, som kunna tänkas, torde egentligen endast två vara aktuella, den ena att en allmän prisnivåförskjutning inträffar, vilken i ungefär samma omfattning gäller produktpriser, produktionskostnader och levnadskostnader, och den andra att produktpriserna genom statliga stödåtgärder bringas att stiga i förhållande till produktions- och levnadskostnader. I förra fallet kräves, såsom nyss påvisats, redan för bibehållande av lantarbetarnas reallöner, att förändringarna i lönenivån göras lika stora som förändringarna i produktprisnivån. En starkare förändring av lönerna än av produktpriserna skulle i detta fall medföra förlust för jordbrukarna vid uppåtgående priser och minskade reallöner för arbetarna vid nedåtgående priser. Vid det andra alternativet kunde man däremot tänka sig, att man fastställer ett sådant relationstal mellan produktprisnivåns och lönernas att förändringar, de senare ändras mera än de förra. Relationstalet bör då sättas någonstädes mellan l procent mot 1 procent och det ovan på grundval av Nannesons räkenskapsresultat angivna maximitalet 1 procent mot 3 respektive 2‘/2 procent, allt-

efter den väntade stegringen av produktionskostnaderna samt den önskade förmellan företagare och lönearbetare. Ett sådant relationstal skulle delningen visserligen vid fallande priser bliva ogynnsamt för arbetarna men det måste ihågkommas, att förutsättningen för detta alternativ är, att produktpriserna upprätthållas med statliga stödåtgärder. Emellertid är att märka, att en ändring i produktprisnivån, som framkallats genom stödåtgärder, kan åtföljas eller efter-

följas av en mera allmän prisnivå- (penningvärdes-)förskjutning. Om då rela-

tionstalet fastställts högre än 1 procent mot 1 procent komma såsom ovan under första alternativet framhållits konsekvenserna att bliva ogynnsamma för endera parten. Till belysning av verkningarna på lönerna av olika relationstal mellan produktprisnivåns och lönenivåns förändringar anföres i nedanstående sammanställning relativa löner vid olika löneförändringsfaktorer jämförda med priserna å de grupper av förnödenheter som arbetare ha att köpa (1930 = 100).

Löneförändr. for varje l 94 prisförändr. Livsmedel Bränsle o. Beklädnad Övriga kost. *Yu Md 050 76 0-75 76 1o0 a: 125 % 1-50 %

1930 . . . . . . 100 100 100 100 100 100 100 100 100 92 88 84 80 76 92 96 96 99 88 82 77 71 65 90 92 95 100 1933 . . . . . . 89 83 78 72 67 87 87 90 98 1934 . . . . . . 94 91 88 85 82 89 86 92 98 1935 . . . . . . 99 99 99 99 98 94 86 93 98 1936 . . . . .. 103 104 105 106 107 97 S8 94 97

Som framgår av anförda siffror skulle till och med en löneförändring av 1 procent för varje 1 procents prisförändring hos jordbrukets produkter ha inneburit en låt vara rätt liten förbättring av reallönen vid stigande priser och en motsvarande försämring vid fallande priser. Detta sammanhänger dels med detaljmindre rörlighet i förhållande till parti- och producentpriser, dels handelsprisernas med att på andra nyttigheter än livsmedel mer eller mindre prisförändringarna starkt avvika från prisförändringar. Tydligt är att vid jordbruksprodukternas sjunkande priser reallönen skulle komma att nedpressas mycket starkt därest löneförändringsfaktorn 125 eller 150 procents löneförändring för varje 1 procents prisförändring skulle användas.

Vad i det föregående anförts rörande förändringar i lönerna avse förändringarna av de totala löneförmånerna. Vid den praktiska tillämpningen uppkommer emellertid frågan, hur den fastställda löneförändringen skall tillämpas då lönen delvis* utgår i form av naturaförmåner. Vid en relation mellan prisförändring och lönemotsvarande l till l *skulle samma löneförändringsfaktor kunna anförändring vändas för såväl helt kontantavlönade som delvis naturaavlönade arbetare, därest samtliga naturaförmåner vore underkastade i genomsnitt samma prisförändringar som Det senare torde emellertid i allmänhet icke vara jordbrukets produkter. fallet. Av de som löneförmåner utgående produkterna kan man räkna med att spannmål, potatis och mjölk i stort sett undergå samma prisförändringar som jord-

brukets produkter i genomsnitt, medan i fråga om bränsle (och potatisland) pris-

förändringarna uppvisa en sämre överensstämmelse härmed. Än mindre överensstämmelse med jordbrukets produktprisnivå torde variationerna i arbetarbostädernas hyresvärden uppvisa, i varje fall på den rena landsbygden, där dessa värden synas vara tämligen stabila. För att emellertid icke göra frågan för komplicerad räknas här med, att spannmål, potatis, mjölk och bränsle i genomsnitt undergå samma prisförändringar som jordbrukets produkter och att bostädernas hyres-

värden förhålla Med utgångspunkt från denna premiss måste man sig konstanta. för att i fråga om löneförändringarnas storlek uppnå likställighet mellan tydligen helt kontantavlönade och delvis naturaavlönade arbetare beräkna löneförändringen minskat med hyresvärdet för båda grupperna eller på totalantingen på totallönen lönen utan att Sist anförda beräkningssätt, som här hyresvärdet avdragits. kommer att tillämpas, medför_ att löneförändringen jämfört med löneförändringsfaktorn blir större än om förändringen skulle beräknas på totallönerna, något minskat med hyresvärdet. Löneförändringsfaktorn på. kontantlönen (x) för delvis naturaavlönade arbetare kan under beräknas enligt fölangivna i förutsättningar jande formel: 1 b d cd--b

a ac__c vilken kan skrivas air: cd eller oc: där

b + 100 100 100 a : kontantlön, b : den naturalön, vars värdeförändringar följer jordbruksprodukternas prisnivå (spannmål, potatis, mjölk och bränsle), c :: totallön, -: löneförändringsfaktorn på totallönen för varje 1 procents prisförändring (den löneförändringsfaktor som användes för de helt kontantavlönade), ac:löneförändringsfaktorn på delvis naturaavlönades kontantlön. Om a: 760 kronor, b : 500 kronor, c : 1410 kronor, blir cc om i d:1-20 157 100 1-20 0-70 064. När det sedan gäller att ge en lönereglering efter anförda linjer en form som gör den praktiskt användbar, torde löneförändringarna för viss förändring i prisnivån få uttryckas i kronor och öre. Vidare torde man icke kunna räkna med att lönen skall förändras för varje enhets eller procents förändring hos det grundutan synes böra ske först sedan förändläggande prisindexet, ny löneberäkning ringen i prisnivån uppgår till 2, 3 eller 4 procent och så avpassat att timlönen kan förändras med minst l öre. Slutligen torde de anställda arbetarna få sammanföras i ett antal med någorlunda lika löneförliållanden. Följande löneskalor lönegrupper

avse att lönereglerings praktiska tillämpning. (Skalorna äro beräk-

belysa sagda nade för två lönegrupper. Därest en allmän reglering av lönerna skall genomföras i överensstämmelse med de här anförda principerna kunna givetvis flera löneskalor uppgöras, men för varje ny lönegrupp, för vilken särskild skala skall utarbetas, .

kompliceras systemet.)

Alt. I. Cirka 0-70 procents lönéförändring för varje 1 procents prisfdrdndring.

Statavlönad med Timavlönad med 760 kr. kontant. 55 öre per timme. Pfiaindex Tillägg ( +) avdrag (-) Tillägg (+ ) avdrag (-) kr, per är öre per timme 89— 91 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. —-52:~——~ --4 92-- 94 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. — 39 ——— —— 3 94——- 96 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. — 26 — — 2 97—- 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. ———13.—— v ———l I

101--102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. + 13:- + 1 103—105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . + 26: ——— . + 106-107 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . + 39: -l- + 3

1154 37 14

Prisnivåns förändringar i 105 procent från utgångsläget motsvaras av en total löneförändring för de statavlönade av i 105 kronor (därav 52 kronor kontant och 53 kronor i form av ökning i naturaförmânernas penningvärde), och de timavlönade, om antalet arbetstimmar per år är 2 600 av i 104 kronor år. per

Alt. II. Cirka 1 procents löneföründring för varje 1 procents prisförändrirzg. Statavlönad med Timavlöuad med . . 760 kr. kontant. 55 öre per timme. Prmndex Tillägg (+) avdrag (-) Tillägg (+) avdrag (-) kr, per är öre per timme 89- 90 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . —— 96: —— —-— 6 91-- 93 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . —— 72: —-— —— 5 94- 95 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. ——-—48:—— -3 96— 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. —-24:—— ——2

101-103 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. + 24: — + 2 104--105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. + 48: ———- + 3 106———l08 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. + 72: — -i- 5 109———1l0 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. + 96:- + 6

Prisnivåns förändringar i 105 procent från utgångsläget motsvaras av en total löneförändring för de statavlönade av i 149 kronor (därav 96 kronor kontant och 53 kronor i form av ökning i naturaförmånernas penningvärde), och de timavlönade, om antalet arbetstimmar 156 kronor per år är 2 600 av -_+—_ per år.

Alt. III. 1-20 procents

Cirka löneförändring för varje 1 procents prisförändring.

Statavlönad med Timavlönad med . . 760 kr. kontant. 55 öre per timme. Pnsmdex Tillägg ( +) avdrag (——) 1‘iIl5igg(+) avdrag (——) kr. per år öre per timme 89- 90 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. ——l25:-— -—7 91-— 92 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. ——-100:-— *G 93- 94 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. -- 75:-- -4 95- 96 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. -- 50: —- —— 3 97-— 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. ~— 25: —- —- 1

101-102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. + 25:- + 1 103-104 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. + 50: —— + 3 105-106 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. + 75:—-—— + 4 107-108 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. + 100: -— + 6 109-110 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. + 125:- + 7

Prisnivåns förändringar i 10-5 procent från utgångsläget motsvaras av en total löneförändring för de statavlönade av i 178 kronor (därav 125 kronor kontant och 53 kronor i form av ökning i naturaförmånernas och de timavlöpenningvärde), nade, om antalet arbetstimmar per år är 2 600 av i 182 kronor per år. Enligt alternativ I och II sker ny löneberäkning varannan för gång varje 2 och 3 procents förändring av prisnivån, då däremot alternativ III enligt ny löneberäkning sker för varje 2 procents prisförändring. Detta har förfaringssätt varit för att få jämna nödvändigt 1 öres förändringar av timlönen. Av samma skäl förändras timlönen i alternativen II och III varannan 1 och 2 öre. gång med Löneförändringen försiggår sålunda icke fullt kontinuerligt, men kontinuiteten torde vara så. stor som med systemet går att åstadkomma.

Beträffande de sammanställda siffrorna i förestående tabell må. ytterligare föl- - jande upplysningar lämnas:

Vete och v råg: Uppgifterna utgöra nedåt avrundade medeltal -av försäljningskvantiteterna under åren 1933--1935 enligt brödsädesinventeringen. De exakta medeltalen ut- Då skörden av vete under dessa göra för vete 505 334 ton och för råg 209 045 ton. år var synnerligen god, torde siffran vara något högre än man normalt kan räkna med.

Havre, foder: Uppgiften grundar sig på uppskattade kvantitetsuppgifter i offentliga utredmed »Undersökning angående foderförsörjning år 1933-1936». ningar jämförda I kvantiteten även försäljningen av blandsäd samt en kvantitet av cirka ingår

25 000 ton havre eller blandsäd, som enligt industristatistiken förmales till gröpe.

Havre, gryn: grundar sig på industristatistiken. I den angivna mängden ingår Uppgiften förutom en kvantitet av cirka 10 000 ton, som användes till framställgrynhavre

ning av havremjöl.

Kom: Enligt denna an- Uppgiften grundar sig huvudsakligen på industristatistiken. vändes 40000 ton för framställning av malt, varförutom 20 000 årligen omkring ton beräknas finna användning för framställning av gryn och mjöl. Av sistnämnda kvantitet redovisas cirka 10 000 ton i industristatistiken.

Ãrter, mat: Den siffran har uppskattats på grundval av konsumtionsstatistiken, angivna med statistiken över vår utrikeshandel. jämförd

Potatis, mat: _ Den har uppskattats på grundval av konsumtionsstatistiken. angivna mängden

Potatis, industri: sig på uppgifterna i industristatistiken. Uppgiften grundar * Hö: Den angivna kvantiteten har beräknats med ledning av uppgifter i ›Underfoderförsörjning 1933--1936». Siffran torde varagättosäker. sökning angående

Smör: V Uppgiften anger tillverkningen under år 1935 av mejerismör plus 5 000 ton Den angivna mängden av försålt smör beräknas motsvara 1 750 000 ton glantsmör. mjölk. - I . . , 0st: _ tillverkningen av 0st vid mejerierna under 1935 plus omkring Uppgiften anger 1 000 ton lantost. Den angivna ostkvantiteten torde motsvara 300 000 ton helmjölk plus vissa_ kvantiteter sk-ummjölk därutöver.

Konsumtionsmjölk:

rörande konsumtionsmjölk, som även innefattar konsum- Uppgiften mängden omräknad till sig på Svenska Mejeriernas Riksför» tionsgrädde, mjölk, grundar bunds statistik över konsumtionsmjölkförsäljningen. -_

Kött och fläsk:

De totala kvantitetsuppgifterna för kött och fläsk var för sig grunda sig på av Allmänna Lantbrukssällskaps slakterisektion beräknade försäljningskvan- Sveriges titeter med viss av förändringar i produktionen sedan 1927. justering på grund kött -- kalv- och fårkött — har verkställts med Fördelningen av mängden nöt-, av statistiken över den synliga omsättningen av kött jämförd med konledning å su-mtionsstatistiken. i

Ägg:

Siffran är beräknad med ledning utav de uppgifter häröver, som finnas i Jordbruksutredningens betänkande, jämförda med konsumtionsstatistikens uppgifter över äggförbrukningens storlek.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Skrivelse till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet . . . . . . . . . . . . . . .. 3

Förslag till lag om minimilöner för lantarbetare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5

Motiv.

Inledning. j I. Direktiven för

l

utredningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 17 II. Lagstiftning om minimilöner i allmänhet i främmande länder 20 IlI. Behandlingen i Sverige av frågan om minimilönelagstiftning i allo mänhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 34 f IV. för * Atgärder reglering av arbetslönerna inom lantbruket i främmande

länder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 41

Oversikt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 41 2 i Minimilönelagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 43 Kollektivavtal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 48 Ä

V. Åtgärder till förbättring av lantarbetarnas ställning i Sverige . . . . .. 58 Q

VI. Statliga stödâtgärder för jordbruket i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 62 VII. Kollektivavtal inom jordbruket i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 66 VIII. Löneläget och lönevariationerna inom jordbruket . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 81

Allmän ønotiveriøzg. Utredningens omfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 102 . Olika möjligheter för en minimilönereglering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 107 3 v Utredningens förslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 112 1. Tillämplighetsområdet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 112 j 2. Lönesystemets uppbyggnad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 116 3 3. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 120

lakckordsarbete

4. Aldersgränser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 122 5. Ej fullgod arbetskraft . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 124 ,j 6. Förhållandet till kollektivavtalen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 128 7. Den administrativa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 139 2 apparaten 8. Tillsynen å lagens efterlevnad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 142 9. Ansvarsbestämmelser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 143 Lönereglering efter indexsystem . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 144

Speciell motivering. Om lagens tillämpningsområde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 149 Om minimilön . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 155 Om lönenämnden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 165 Om tillsyn å lagens efterlevnad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 167 Ansvars- och ersättningsbestämmelser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 169 Särskilda föreskrifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 171

Särskilda yttranden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 172

Bilagor. Agricultural Wages (Regulation) Act, 1924 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 175 Minimilönelagstiftning för lantbruket i England . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 183 P. M. angående reglering av lantarbetarnas löner efter prisindex . . . . . . .. 191

sme,..e,i okfekniil geia m»ean;ng«m.

i

%1133‘

Systematisk förteckning-

V Ksiffrornrinclm klainmer beteckna utredningarnas nnmmer i den kronologisk» förteckningen) . i . -

y

Allmän lagstiftning. Rittsskipning. Fångvård. Fast egendom. Jordbruk med binda-ingar.

v Betänkande med förslag till revision av iörvarings- och Betänkande med förslag ang. den statsunderstödda vatten; interneringslagarna rn. m. 3 .avledninge och avdikningsverksamheten samt ditrm‘ Lagberedningens förslag tililag om-aktiebolags pensions- sammanhängandespörsmål. [8] ocb andra. personalatlftelsei m. m. [18] Utredning rörande jordbrukets lägei Norrland med vi Promemoria ang. grunderna för en reform av lagstift- förelag till åtgärder till förbättrande av den non-länds ningen om rätt till litterära och musikaliskawerk. [18] jordbrukarbetolkningens ekonomiska ställning. [9] Betänkande med förslag ang. rätt till tiska i Vänern, J cu tern; Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. _1., Lagiiirslag och motiv. [10] 2. Kartbilagor. Vänern ne Hjälmaren. - * - [ll]

Statsfijrfnttning.‘ Allmän st-atsfiiryaltning. Betänkande med förslag till vigzsulagstittningsåtgärder till;

motverkande av överdriven skuldsättning inom jordbrue *1934 års nämnd för städningsutredning. Betänkande med ket. gm] _ speciella beräkningar och förslag rörande ersättningens r Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam kast* för städniugsarbete inom vissa,statliga ämbetslokaler i “ ning hos nötkreatur. [I9] - Stockholm m. m. H Betänkande med förslag till lag om ;minimilöner £61-lant-L‘ H Utredning ang. de rättsbilclnde domsagdbitrüdenasanställarbetare. §21] › nings- och avlöningsförbållanden. [20]

v Vattenväsen. Skogsbruk. .Bergsbruka Betänkande med_tiirslag till lagstiftning ang. särskilda hus- Kommunalfdrvaltning. behovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lapp! \ marker m.. m. [5]

v

Industri. Statens och kommunernas ilnansväsen.

Handel och sj Mart.

Kommunikutionsviisen. r Politi.

Utredning med förslag till vissa åtgärder för trøiñksäkerhetens höjande vid kbrsningar i sammaplan mellan järn- › . väg och väg samt jiirxxvéigaruasberedande av bidrag av automobilskuttemedel till säkerhetsanordningarna vid dylika. korsningan [151 ,

Nationalekonomi och socialpolitik.

Bank; kredlt- och pennlngväsen. VSöcialiseringsproblemet. ›2. ,Hushálleräknlngensr problem i v. Ioch lektorer. [l] , och socialiseringspraxis i Sovjetunionen.

Sogialisferingsldéer

Statslbtteriutreduingeu. Betilnkandeamed förslag rörande ^ Nirsiikringsviisen. svenskt penninglotteri. [L] Arbetslöshetsundersökningen den 81 juli 1936.. [12] Hembitrfidesutzedningens betänkande. 1. Betänkande och förslag i fråga om utbildning av hembitrüden. [16] a / Kyrkoväsen. Uudervlsningsviisen. Andlig odling l övrigt.,

/ lllilso- och sjukvård., } i *Yttrandei abortfráganK [6] Försrarsväsen.

Betänkande angående vissa med frivillig anskaffning av luftvärnsmateriel sammanhängandefrågor.” [17]

Allmänt näringsväsen.

Utrikcfärenden, Internationell rätt.,

\ Stockholm 193?. K. L. Beckmans Boktryckeri.

_1154-31