Utredning rörande flottans fartygstyper m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR

1937:25

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

UTREDNING RÖRANDE

FLOTTANS FARTYGSTYPER M. M. U T F Ö R D AV

CHEFEN FÖR MARINEN jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 11 september 1936

S T O C K H O L M 1 9

3 7

Statens offentliga utredningar 1937 K r o n o l o g i s k

1. Socialiseringsproblemet. 2. Hushållsräkningcns problem och faktorer. Tiden, viij, 173 s. Ki. 2. Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 2. Tiden, vij, 140 s. El. 3. Betänkande med förslag till revision av förvaringsoch interneringslagarna m. m. Marcus. 96 s. Ju. 4. Statslottcriutredningen. Betänkande med förslag rörande svenskt penninglotteri. Hteggström. 177 s. II. 5. Betänkande med förslag till lagstiftning angående särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. m. Marcus. 98 s. 1 karta. Jo. 6. Yttrande i abortfrågan. Marcus. 56 s. S. 7. 1934 års nämnd för städningsutredning. Betänkande med speciella beräkningar och förslag rörande ersättningarna för städningsarbete inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm m. m. Marcus. 54 s. Fl. 8. Betänkande med förslag angående den statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamheten samt därmed sammanhängande spörsmål. Hseggström. 275 s. 3 bil. Jo. 9. Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland med vissa förslag till åtgärder till förbättrande av den norrländska jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställning. Marcus. 145 s. Jo. 10. Betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 1. Lagförslag och motiv. Marcus. 530 s. Jo. 11. Betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön I Jämtland. 2. Kartbilagor. Vänern och Hjälmaren Marcus. 4 s. 17 kartor. Jo. 12. Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1936. Beckman. 196 s. 1 karta. S.

f ö r t e c k n i n g :

13. Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser m. m. Norstedt. 175 s. Ju. 14. Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder till motverkande av överdriven skuldsättning inom jordbruket. Marcus. 303 s. Jo. 15. Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafiksäkerhetens höjande vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg samt järnvägarnas beredande av bidrag av automobilskattemedel till säkerhetsanordningarna vid dylika korsningar. HoDggström. 107 s. K. 16. Hembiträdesutredningens betänkande. 1. Betänkande och förslag i fråga om utbildning av hembiträden. Beckman. 202 s. S. 17. Betänkande angående vissa med frivillig anskaffning av luitvärnsmateriel sammanhängande frågor. Beckman. 48 s. Fö. 18. Promemoria angående grunderna för en reform av lagstiftningen om rätt till litterära och musikaliska verk. Norstedt. 67 s. Ju. 19. Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur. Idun. 81 s. Jo. 20. Utredning angående de rättsbildade domsagobiträdenas anställnings- och avlöningsförhållanden. Norstedt. 54 s. Ju. 21. Betänkande med förslag till lag om minimilöner för lantarbetare. Beckman. 214 s. Jo. 22. Efterskrift till »Kyrkogodset i Skåne, Halland och Blekinge under dansk tid». Av E. Schalling. Marcus. 66 s. E. 23. Betänkande angående pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet. Beckman. 146 s. S. 24. Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott jämte motiv. Norstedt. 132 s. Ju. 25. Utredning rörande flottans fartygstyper m. m. Norstedt. 232 s. Fö.

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1937: 25 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

UTREDNING RÖRANDE

FLOTTANS FARTYGSTYPER M. M. UTFÖRD AV

CHEFEN

FÖR

MARINEN

jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 11 september 1936

STOCKHOLM 1937 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P . A. NORSTEDT Se SÖNER

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse med utredningens överlämnande

7¶KAPITEL I. Internationella förhållanden, som öva inflytande på Sveriges sjöförsvar 1. De internationella traktaterna ifråga om rustningsbegränsningar till sjöss m. m. samt förbundsaktens sanktionssystem 2. Sjöförsvaret i främmande länder A. Indelningsgrunder och definitioner a. Flottyper b. Fartygstyper B. Flottbyggnadspolitiken a. Oceanflottor b. Utsjöflottor med skepp c. Lätta utsjöflottor d. Skärgårdsflottor med skepp e. Lätta skärgårdsflottor f. Vaktflottor g. Sammanfattning 3. Det moderna sjökrigets karaktär

17 17 18 18 18 24 26 26 32 36 39 41 42 43 48

KAPITEL II. Sveriges läge och övriga nationella förhållanden, som öva inflytande på landets behov av sjöförsvar 54 1. Sveriges läge och befolkning 54 A. Sveriges geografiska läge 54 B. Sveriges sjöstrategiska läge 55 C. Sveriges befolkning 58 2. Det svenska näringslivets beroende av sjöförbindelserna 59 A. Naturtillgångar och näringsliv 59 B. Sveriges handelsomsättning med andra länder 60 a. Export 60 b. Import 63 C. Gotlands varuutbyte 66 D. Sveriges ekonomiska beroende av andra länder 67 3. Sveriges sjöintressen 68 A. Sjöfarten på svenska hamnar 68 B. Sjöfartens vägar 70 C. Sveriges handelstonnage och sjöfartsnäring 72 D. övriga sjöintressen 73 E. Statens uppgifter med avseende å Sveriges sjöintressen 74

4 Sid.

4. Sveriges försörjning vid reducerat varuutbyte med utlandet och vid total avspärrning A. Erfarenheter från krigsåren 1914—1918 m. m B. Följderna av reducerad utrikeshandel a. Vid neutralitet b . Vid krig C. Följderna av handelsvägarnas omläggning D. Följderna av total avspärrning 5. Sveriges behov av sjöförsvar

75 75 78 78 79 80 82 84

KAPITEL III. Strategiska förhållanden, som öva inflytande flottyp 1. Flottans uppgifter i riksförsvaret

på för Sveriges sjöförsvar

87 87

2. Olika flottypers möjligheter att fullfölja de föreliggande A. F l o t t a n som maktfaktor B. Sjöhandelsskydd C. ö v e r v a k a n d e av oss omgivande hav D. K u s t s k y d d (mot invasion och kusthärjningar) E. Sanktionsingripande 3. Slutsatser

lämplig

uppgifterna

94 94 103 109 112 122

ifråga om flottyp med hänsyn till de strategiska förhållandena.. KAPITEL

Taktiska förhållanden, fartygstyperna

som öva inflytande

. 125

IV. på flottypens

sammansättning

och 131

1. Inledning

2.

Vapen 133 A . Artilleriet och särskilt »det grövre artilleriet såsom försvarsmedel till sjöss» 133 a. Det svåra artilleriet 133 b . Det sekundära artilleriet 143 c. Automatkanoner 146 B. Torpederna 147 C. Minorna 149 D. ö v r i g t 150 3. Skydd 150 4. Fart 5. Slutsatser ifråga om flottans sammansättning ur taktisk synpunkt

155 och dess fartygs

egenskaper 164

K A P I T E L V. Tekniska och ekonomiska förhållanden, närmare utformande m. m

som öva inflytande

på

1. Inledning 2. Konstruktionsprinciperna samt deras tekniska och ekonomiska A. Kustskepp a. Det svåra artilleriets inflytande

fartygstypernas 168 konsekvenser

168 169 169 169

5 Sid.

B.

C.

b. Skyddets inflytande c. Fartens inflytande d. Sammanfattning Kryssare a. Det medelsvåra artilleriets inflytande b. Torpedbestyckningens inflytande c. Skyddets inflytande d. Fartens inflytande e. Sammanfattning Jagare a. Artilleriets inflytande b. Torpedbestyckningens inflytande c. Fartens inflytande

3.

Kostnader

å främmande

4.

Fartygens

livslängder

5.

Möjligheterna

fartyg

Reparation

174 176

att inom landet stapelsätta

6. Dockningsmöjligheterna 7.

170 170 171 172 172 172 172 172 172 173 173 173 173

och färdigställa

olika krigsfartyg

av pansarkryssare

179 181

av skadade fartyg

181 K A P I T E L VI.

Slutsatser 1.

ifråga om flottans sammansättning

och typer

184 Flottans sammansättning

2.

Flottans fartygstyper A. Pansarskepp (typ kustskepp) B. Pansarkryssare (typ kustskepp) C. Jagare (typ utsjöjagare) D. Torpedbåtar (typ kustjagare) E. Undervattensbåtar F. Minsvepare G. Motortorpedbåtar H . Moderfartyg 3. Förslag till nybyggnader etc. under den närmaste femårsperioden —1942/43)

191 191 192 196 200 204 208 210 215 (1938/39 218

BILAGOR. 1.

Organisatoriska

2.

Ytterligare uppgifter rörande till nybyggnad föreslagna fartygstyper

konsekvenser

3.

Londonfördraget

och

av typutredningens dess

inflytande

förslag på

typfrågan

225 (HEMLIG). (HEMLIG).

Till Statsrådet

och Chefen

för Kungl.

Försvarsdepartementet.

Genom Kungl. Maj:ts nådiga beslut den 11 september 1936 uppdrogs åt undertecknad, chef för marinen, att verkställa utredning angående frågan om ersättning av de för närvarande i kustflottan ingående Sverige-skeppen ävensom angående de i övrigt för flottan lämpligaste fartygstyperna. Härvid skulle beaktas dels vad som av departementschefen anfördes vid ärendets föredragning i statsrådet, dels de närmare anvisningar, som departementschefen under utredningens gång meddelade. Departementschefens ovannämnda anförande var av följande lydelse: »Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 27 mars 1936 av förslag till ordnande av rikets försvarsväsende anförde min företrädare i ämbetet beträffande flottans ersättningsbyggnad, bland annat, följande: I likhet med försvarskommissionen förutsatte departementschefen, att de nu befintliga pansarskeppen av Sverigetyp fortfarande skulle ingå i kustflottan men att någon nybyggnad av denna typ nu icke skulle beslutas. I annat sammanhang hade även föreslagits, att vissa moderniseringsåtgärder, huvudsakligen avseende luftvärnet och artilleriet, skulle vidtagas i fråga om dessa pansarskepp och att kostnaderna härför skulle utgå av ersättningsbyggnadsanslaget. Vad den sjömilitära sakkunskapen uttalat angående artillerifartygens betydelse för flottans effektivitet och operationsduglighet vore av den beskaffenhet, att det syntes motivera en ytterligare omprövning av frågan om behovet av grövre artilleri såsom försvarsmedel till sjöss. Härvid borde jämväl övervägas, huruvida ett ersättande av de nuvarande Sverigeskeppen med fartyg av samma typ och storleksordning innebure det ur ekonomisk synpunkt lämpligaste sättet att bevara kustflottans slagkraft och taktiska användbarhet. Måhända kunde anskaffandet av en mindre artillerifartygstyp eller ock insättandet av andra fartyg i de pansrade artillerifartygens ställe visa sig innebära en ur både ekonomisk och organisatorisk synpunkt fördelaktigare lösning av problemet. Departementschefen ansåge sålunda önskvärt, att inom en nära framtid en utredning komme till stånd, som i hela dess vidd upptoge frågan om artillerifartygens ersättande till förnyad prövning. Då, enligt vad ersättningsbyggnadssakkunniga och marinmyndigheterna uttalat, övriga fartygsslag grupperade sig kring artillerifartygen, och vår nuvarande flotta otvivelaktigt vore uppbyggd med hänsyn till tillvaron av sådana fartyg, torde ifrågavarande utredning böra utsträckas till att gälla jämväl övriga fartygstyper, detta så mycket hellre som marinens myndigheter begärt utredning om de lämpligaste typerna för jagare och undervattensbåtar. Det resultat, vartill en dylik typutredning komme beträffande artillerifartygens ersättningsbyggnad, måste nämligen bliva i viss mån normerande jämväl för övriga fartygstypers beskaffenhet, därest våra sjöstridskrafter skulle erhålla en rationell sammansättning. Vid en dylik utredning borde uppmärksammas frågan om åstadkommande av billigare fartygstyper än de nu i flottan befintliga. —

8 I anslutning till beräkningen av ersättningsbyggnadsanslagets storlek i den blivande marinorganisationen anförde departementschefen vidare, att det naturligen icke torde vara uteslutet, att ersättningsbyggnadsanslagets storlek kunde komma att röna inverkan av resultatet av den utredning angående fartygstyper m. m., som sålunda omnämnts. I sitt utlåtande över Kungl. Maj:ts proposition, nr 225, till årets riksdag angående försvarsväsendets ordnande, vilket utlåtande i förevarande del av riksdagen lämnats utan erinran, har riksdagens särskilda utskott uttalat, att utskottet i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag ansåge, att vid den ifrågasatta utredningen jämväl borde övervägas, huruvida ett ersättande av de nuvarande Sverige-skeppen med fartyg av samma typ och storleksordning innebure det ur ekonomisk synpunkt lämpligaste sättet att bevara kustflottans slagkraft och taktiska användbarhet. Utskottet har även anslutit sig till uttalandet, att anskaffandet av en mindre artillerifartygstyp eller ock insättandet av andra fartyg i de pansrade artillerifartygens ställe måhända kunde visa sig innebära en ur både ekonomisk och organisatorisk synpunkt fördelaktigare lösning av problemet. Utskottet ansåge sålunda önskvärt, att inom nära framtid en utredning komme till stånd, som i hela dess vidd upptoge frågan om artillerifartygens ersättande till förnyad prövning. På de av departementschefen anförda skälen ansåge utskottet, att ifrågavarande utredning torde böra utsträckas till att gälla jämväl övriga fartygstyper. Den utredning angående flottans fartygstyper, som av Kungl. Maj:t vid framläggandet av propositionen angående försvarsväsendets ordnande förutsatts skola vidtagas, och vilken jämväl riksdagen anslutit sig till, anser jag, i likhet med förutvarande departementschefen, böra snarast möjligt påbörjas. Vid detta utredningsarbete synas i första hand de sjömilitära synpunkterna i strategiskt, taktiskt och tekniskt avseende, böra beaktas, självfallet inom ramen för det samlade riksförsvarets uppgifter. Arbetet bör fördenskull verkställas av t. f. chefen för marinen, viceamiralen C. L. de Champs, vilken redan jämlikt gällande instruktion äger för utförande av ifrågakommande utredningsuppdrag påkalla biträde av chefen för marinstaben och som från och med den 1 nästkommande oktober i egenskap av tillika chef för denna stab direkt disponerar över densamma. Utredningsmannen bör emellertid jämväl bemyndigas att infordra för utredningsarbetet erforderliga uppgifter och utredningar från marinförvaltningen samt andra ämbetsverk och myndigheter. »

»Vid detta utredningsarbete synas i första hand de sjömilitåra synpunkterna i strategiskt, taktiskt och tekniskt avseende, böra beaktas, självfallet inom ramen för det samlade riksförsvarets uppgifter» (kursiv, här). Det samlade riksförsvarets uppgifter äro synnerligen komplicerade, omfattande och av varandra inbördes beroende, och det synes ofrånkomligt att inledningsvis något närmare beröra dessa, innan de sjömilitära synpunkterna, särskilt i strategiskt avseende, kunna vinna full förståelse. En stats ställning och dess relativa värde inom det internationella statssystemet, dess förmåga att upprätthålla sitt nationella liv och hävda sin frihet och sitt oberoende, dess möjligheter att skydda såväl statens egna som dess undersåtars intressen, evad dessa befinna sig på rikets fastland, å dess öar, inom dess territoralvatten, å internationellt vatten eller inom främmande länder och vatten, vilar icke uteslutande på dess militära maktmedel utan grundar sig på alla de andliga och materiella tillgångar och krafter, varöver

9 staten förfogar eller kan förfoga. Samtliga dessa krafter innefattas i begreppet riksmakt. Redan i äldsta tider insåg man sammanhanget mellan politik, krigföring och näringsliv. Men riksmaktens och alla dess mångskiftande komponenters riktiga uppdelning, tilldelning och utnyttjande i det »totala kriget» är numera en hela nationen berörande uppgift, som kräver vidmakthållandet av dess fulla andliga styrka och anspännandet av dess yttersta kraftutveckling på de områden, som synas mest betydelsefulla för målets vinnande. Alla maktmedel och möjligheter beträffande utrikespolitik, förhållandet till andra makter och möjligheten att vinna bundsförvanter, försvars- och finansväsende, industri, handel och sjöfart, naturtillgångar, näringsliv och folkhushållning, rättsväsende, inre politik och ordning, kommunikations-, press- och underrättelseväsende, upplysningsverksamhet och propaganda m. m. måste organiseras och samordnas i riksförsvaret i kampen för rikets politiska mål. Detta samordnande skall ske på sådant sätt, att krafttillgångarna rått fördelas och utnyttjas, så att insatserna snabbast leda till önskat resultat, samtidigt som riket i dess helhet vidkännes minsta möjliga uppoffringar och skada, och motståndaren tvingas till största möjliga kraftinsatser, förluster och avbräck. Det tillkommer riksstrategien att rätt avväga, fördela och utnyttja dessa riksmaktens tillgångar, så att rikspolitikens mål kunna upprätthållas på förmånligt sätt samtidigt som dess maktmedel givas sådan inriktning, kraft och räckvidd, att en eventuell motståndare icke finner det med sin fördel förenligt att förgripa sig på vår egendom eller k r ä n k a våra rättmätiga förehavanden. Krigsmakten utgör sålunda endast en del av de instrument, som ingå i riksförsvarets r a m och över vilka riksstrategien förfogar. Men en uppgift av grundläggande betydelse, som det åligger riksstrategien att lösa, är att tilldela de olika försvarsgrenarna krafter så, att rikets samtliga intressen om möjligt skyddas. / varje fall måste detta ske med tagen hänsyn såväl till skyddsföremålets värde för eget land som dess större eller mindre sårbarhet för en eventuell motståndares anfallsåtgärder. Utvecklingen av Sveriges industri och sjöburna utrikeshandel under de sista 50 åren har alltmer bundit rikets livsintressen vid havet, vars dominerande betydelse för vårt nationella liv och näringarnas utveckling tyvärr ännu icke vunnit tillräckligt beaktande. Värdet av Sveriges export och import, som vid sekelskiftet omfattade omkring 800 miljoner kronor, uppgick år 1935 till 2 774 miljoner kronor. Vi maritimiseras alltmer och enligt hittills tillgängliga uppgifter har för år 1936 den angivna siffran stigit till 3 147 miljoner kronor. Varuutbytet med utlandet, som 1936 uppgick till omkring 33 miljoner ton, försiggick till 97—99 °/o sjöledes och ombesörjdes till omkring hälften under svensk flagg. Samtidigt fraktade den inrikes sjöfarten omkring 10 miljoner varuton. Den svenska handelsflottans tonnage utgjorde 1937 1 523 052 bruttoton, då blott fartyg över 100 tons dräktighet med-

10 räknas, och dess bruttofrakter uppgå under normala förhållanden till betydligt över 270 miljoner kronor om året. Men sjöhandelns inflytande på rikets makt och välfärd sträcker sig långt utöver vad ovannämnda siffror antyda. Ty upprätthållandet av driften vid våra viktigaste industrier, varav 100 000-tals arbetare hava sin utkomst, tullverkets och statsjärnvägarnas inkomster liksom hela vårt affärsliv i allmänhet och därmed hela rikets skatteunderlag äro i högsta grad beroende av sjöhandelns upprätthållande. Handelsflottans och sjöfartens betydelse för Sveriges näringsliv kan icke nog framhållas och ej heller vikten av att de inom riksförsvarets ram beredas det skydd, som endast sjömakt förmår lämna. Handels- och finansväsende, som numera i högre grad än någonsin tillförne inverka på en nations politik, kunna såväl giva anledning till krig som utgöra det mest återhållande och kraftigast skyddande medlet mot krig. Till lands kan allvarligt ekonomiskt tryck utövas i regel endast såsom en följd av militära framgångar. Men mot en maritim stat som Sverige kan till sjöss processen börja genast, ja i regel redan innan och även utan krigsutbrott, och det mest effektiva medlet i sådant syfte är att förhindra åtnjutandet av den sjöburna handelns tillgångar och inkomstkällor. Handels- och finansväsende, intimt sammanhängande med ett starkt utvecklat näringsliv, utgöra sålunda numera maktfaktorer, som i högsta grad måste påverka den nationella politikens inriktning. Politiken bestämmer alltid målet, men då så sker, måste riksstrategien tillse, att den förfogar över sådana instrument, att målet med minsta uppoffringar kan vinnas, skyddas och vidmakthållas. Därest så ej sker kunna ovannämnda maktfaktorer genom en motståndares ohämmade åtgöranden så beskäras, att möjligheterna för våldets förhindrande genom politikens övergående i krigshandlingar hastigt förminskas. Är den sålunda åstadkomna kraftnedsättningen av den storleksordning, att övergång till öppet krigstillstånd icke anses kunna förbättra den kränkta statens utsikter att med framgång hävda sin rätt, vinner fienden sitt mål, kanske både hastigt och utan nämnvärda uppoffringar. Detta blir den självfallna utgången, då inom riksförsvarets ram saknats sådana maktmedel, vilka eljest redan från början kunnat göra sig gällande och till vilka hänsyn måste hava tagits. För en i så hög grad marint betonad stat som Sverige bliva uppbringandet och förstörande av dess egendom till sjöss och hämmandet av dess sjöburna handel ytterst effektiva och lätt tillgängliga mål för en motståndares anfallsåtgärder, varigenom han kan bryta vår motståndskraft och därigenom ock påtvinga oss sin vilja. Det tillkommer riksstrategien att som ett led i riksförsvarets uppgifter vidtaga sådana åtgärder, att svensk sjöburen handel och svenska undersåtars vällovliga näring kunna påräkna erforderligt skydd. Sådant skydd kan endast lämnas av svenska sjöstridskrafter och ett därmed samverkande flygvapen. Här har endast ett fall framdragits för att påvisa nödvändigheten av att den marina strategiens principer måste vinna beaktande, då det gäller försvaret av ett land, för vilket havet är en livsbetingelse. Därest så ej sker,

11 kan motståndaren icke avhändas förmånen av att använda sig av »krig med begränsade mål och medel», vilken metod är möjlig endast mellan östater eller mellan stater, som äro skilda av havet och då blott när den stat, som önskar begränsat krig, har i sin makt att behärska havet i sådan utsträckning, att icke blott anfallsföremålet kan isoleras genom sjövapnet utan även invasion i eget land omöjliggöras. Man får sålunda icke glömma, att en eventuell motståndare, som skiljes från oss genom mellanliggande hav, icke behöver taga någon som helst hänsyn till förefintligheten av svenska lantstridskrafter, i annan mån än dessa bedömas kunna operera och underhållas på för vår motståndare farligt eller besvärande område. Genom brist på sjömakt instängas lantstridskrafterna innanför av havet bestämda gränser, och skulle de genom allierad sjömakts biträde kunna insättas på främmande mark eller utanför dessa gränser, kommer beslutanderätten rörande deras återtransport för eventuell användning inom eget land icke att ligga hos svensk krigsledning, utan hos dem, som kan verkställa denna transport. En rätt användning av den begränsade krigsformen förhindrar motståndaren att insätta hela sin kraft och möjliggör för en svag makt att vinna framgång även mot en mycket starkare moståndare. En försvarsgren kan sålunda helt lämnas ur räkningen genom den strategiska isoleringen, och genom sjömaktens isolerande och förebyggande operationer förminskas eller begränsas den styrka, som den anfallande armén har att möta, till enbart lokalförsvar. Den svagare kan härigenom bibehålla initiativet och, därest operationsmål och metoder rätt väljas, upprätthålla strategisk offensiv kombinerad med taktisk defensiv. Härmed beröres den sanna innebörden och det högsta riksstrategiska värdet av sjömaktens inflytande, och det är i tillämpningen av dessa principer, som vi hava att söka hemligheten med det engelska världsväldets uppbyggande, vidmakthållande och framgångar i strid mot makter, betydligt överlägsna i militär styrka. Blott i tider, då dess sjömakt icke blivit tillbörligen upprätthållen, har politisk svaghet blivit följden. Vad vårt eget land beträffar, är det — såsom ovan framhållits — av avgörande riksstrategisk betydelse, att en eventuell motståndare i största möjliga utsträckning berövas möjligheten att mot oss tillämpa krigföring med begränsade mål och medel. Ty Sverige är till struktur och livsbetingelser ett rent maritimt rike, som kan erbjuda flera dylika begränsade mål för krigföringen. Vår handelsflottas och vår sjöhandels oerhörda betydelse för Sverige hava redan berörts. Dessa båda framträdande delar av vår riksmakt falla dock, därest vi sakna förmågan att göra oss respekterade till sjöss, inom ramen för krig mot begränsade mål. Och så är även fallet beträffande Gotland, Öland och större öar i yttre havsbandet. Men det finnes även andra ögrupper i vår omedelbara närhet, som under nämnda förutsättning kunna utnyttjas till vår skada, utan att vi däremot kunna ingripa. Hår är det icke styrkan hos det samlade riksförsvaret, som blir av avgörande betydelse utan endast styrkan hos den del därav, som kan göra sig gällande.

12 Gotland utgör ett typiskt begränsat mål, vars värde för moderlandets försvar är av den största betydelse. Ty Gotland och Öland bilda ett synnerligen viktigt avsnitt i hela vår östersjöfrönt, vars försvar i första hand tillkommer sjö- och med dem samarbetande flygstridskrafter. Naturen hjälper oss här att genom utnyttjande av ändamålsenliga försvarsmedel inskränka en fiendes anfallsmöjligheter och samtidigt höja våra egna sjöstridskrafters operationsfrihet och offensiva förmåga. Med dessa öar i främmande hand blir det strategiska läget helt omkastat. F ö r m å r svensk sjömakt icke förhindra öarnas strategiska isolering, kan en fiende med största lätthet överföra de stridskrafter, som erfordras för det lokala försvarets nedkämpande. Ty Gotland kan aldrig i längden försvaras ens mot en oss i lantmilitärt hänseende betydligt underlägsen makt, därest denna makt äger sjöstridskrafter, som förmå genomföra den strategiska isoleringen och därigenom göra Gotland till objekt för en operation »med begränsade mål och medel». Beträffande kampen om havomflutna öar gäller alltjämt: »Den, som äger havet, äger landet». De kontinentala lantkrigen utspelas i regel på en krigsskådesplats, som den svagare får upplåta, och så blir även fallet för en marin stat, som icke hävdar sina intressen till sjöss. Är så däremot fallet, blir sjökriget en kamp om sjövägarnas utnyttjande. Det kommer i regel att i största utsträckning försiggå på internationellt område, å vilket alla nationer med lika rätt kunna göra sina anspråk gällande. Det befares av såväl neutrala som krigförande och de förras intressen kunna lätt komma i konflikt med de senares. Den internationella politiken kommer därför att beröras i långt högre grad av sjökriget än vad fallet är beträffande kriget till lands, och trädas en neutral stats intressen för nära, kan detta lätt föranleda dess ingripande till en av de stridandes fördel. Det förhållandet, att de neutrala i det längsta icke vilja avstå från förmånen att driva en i regel förmånlig handel med de krigförande, framhäver den stora betydelsen av att riksförsvaret förfogar över sådana medel, att en effektiv handelsblockad kan förhindras. Ingår bland de neutrala en sjömakt av betydelse, lärer nog det godtagna omfånget av begreppet krigskontraband kunna förväntas bliva avsevärt reducerat. Under kriget Italien—Abessinien hävdade sålunda en stormakt, att varuutbytet mellan de krigförande och de neutrala staterna skulle, utom i fråga om vapen, ammunition och annan krigsmateriel, vidmakthållas i den omfattning, den hade under normala förhållanden. Vid konflikter i Norra Europa, i vilka Sverige är neutralt, kan förvisso en liknande princip komma att hävdas beträffande exempelvis svensk malmexport. Härvid bör emellertid särskilt uppmärksammas, att denna trafik kan helt försiggå inom svenska, norska och danska territorialvatten. Skydd mot neutralitetskränkningar och övergrepp kan härvid huvudsakligen beredas endast genom sjömilitära maktmedel. Därest den neutrala statens riksförsvar icke är i stånd att fylla denna uppgift, är att befara, att en krigförande part själv vidtager åtgärder i sådant syfte, vilket självfallet kan medföra högst allvarliga förvecklingar. Neutralitetsskyddet har framför allt till uppgift att förebygga

13 uppkomsten av fullbordade handlingar, som kunna ställa landets regering inför ytterst svårlösta politiska situationer. Även om den ena parten uppfattar en neutralitetskränkning såsom oavsiktlig, kan den andra parten anse densamma icke blott såsom avsiktlig utan t. o. m. såsom av den neutrala staten medgiven. Men bakom viljan till neutralitet måste finnas förmågan att hävda den. Detta är en sjöstrategisk synpunkt, som måste vinna beaktande inom det samlade riksförsvarets uppgifter. Sjökriget erhåller en långt intimare kontakt med den internationella politiken än vad fallet är beträffande kriget till lands. Rikspolitik och sjöstrategi tvingas till intimt samarbete och statsmannen får i varje läge anledning begrunda, vad förlusten av eller inskränkning i sjöhandelsvägarnas utnyttjande betyder för landets livsbetingelser och oberoende. 97—99 °/o av Sveriges handel går över havet och från och på havet hota de faror, som närmast äventyra vår neutralitet och vårt oberoende. Genom denna bundenhet vid havet når Sverige in i det världspolitiska kraftfältet. Det ligger självfallet i en eventuell motståndares intresse att insätta det strategiska angreppet mot vårt land mot mål, som med minsta möjliga kraftinsats och uppoffring medföra eftersträvat politiskt-strategiskt resultat. Målet är ingalunda alltid förintandet av motståndarens militära maktmedel. Krossandet av dessa kan innebära en uppgift, som överstiger förmågan eller kräver uppoffringar, som icke motsvara värdet av de mål, som politiken eftersträvar, eller vilka av skilda anledningar kunna ernås genom mindre kostsamma och vidlyftiga operationer. I vissa lägen varken vill eller kan man insätta all kraft och i andra kan det vara tillräckligt att begränsa sig till en mindre riskabel uppgift, som ligger säkrare inom förmågan och mera motsvarar målets värde. I nuvarande politiska läge och särskilt med hänsyn till flygvapnets hastigt fortgående utveckling synes frågan om avvärjandet av invasion över havet mot vårt land hava kommit att intaga en alltför dominerande ställning. Härigenom hava andra och kanske långt sannolikare försvarsuppgifter vunnit alltför ringa beaktande. Ur marinstrategisk synpunkt måste såväl aktivt neutralitets- och handelsskydd som sjökrigsoperationer både i allmänhet och mot invasionsfaran ävensom skyddet av rikets övriga intressen till sjöss fattas såsom ett marinstrategiskt helhetsbegrepp, utan ensidig inriktning på invasionsfaran såsom allena bestämmande. Ty de flesta av dessa uppgifter kunna endast fyllas genom sjömakt, under det att invasionsfaran kan mötas av samtliga vapengrenar, ehuru armén kan träda in först sedan vi själva bestått krigsskådeplats. Med klar blick för sammanhanget mellan rikets maktställning och förutsättningarna för hävdandet av dess nationella liv och oberoende, dess geopolitiska läges möjligheter, dess yttre och inre politik, de naturliga, mest effektiva och för nationen minst påfrestande utvägar, som stå till buds för vinnandet av rikspolitikens mål, bör riksstrategien klarlägga de principer, efter vilka riksförsvarets maktmedel böra fördelas för lösandet av dess samlade uppgifter. Härvid får icke strävas efter det ouppnåeliga, utan begräns-

14 ning ske efter det som i första hand är av vital betydelse och medlen avpassas efter de hinder, som kunna förutses. Det får härvid icke förbises att riksförsvarsproblemets gränslinjer sträcka sig långt utanför »periferiförsvarets». Det samlade riksförsvaret fyller illa sin uppgift, därest riket kan betvingas genom operationer, mot vilka motåtgärder icke kunna vidtagas, och avgörande operationer kunna genomföras utan att en fiende behöver beträda Sveriges jord. »En beredskap, som ej behöver sättas i funktion, är bättre än en improvisation, till vilken nöden själv tvingar.»

Härjämte måste uppmärksammas, att det »borde övervägas, huruvida ett ersättande av de nuvarande Sverigeskeppen med fartyg av samma typ och storleksordning innebure det ur ekonomisk synpunkt lämpligaste sättet att bevara kustflottans slagkraft och taktiska användbarhet» (kursiv, här). Detta jämte departementschefens uttalande i props, nr 225/1936 (sid. 546), att kust flottans uppgift »torde få anses vara att vid behov ingripa allestädes i de vårt land omgivande vatten, där ett ingripande är önskvärt och möjligt» (kursiv, här) — vilket lämnades utan riksdagens anmärkning — är likaså av grundläggande betydelse för lösandet av flottans fartygstypsfråga. Då det i första hand gällt att utreda Sveriges behov av sjöförsvar och att därefter finna en lösning för dess utformande både som helhet betraktat och i fråga om de enskilda fartygstyperna, har det synts lämpligt att först sammanfatta de internationella förhållanden, som öva inflytande på ett svenskt sjöförsvar (kap. I). Härmed avses sådana yttre förhållanden, som inverka på vårt sjöförsvarsproblem och på vilka den svenska statsmakten icke kan öva något omedelbart inflytande. Hit höra bl. a. genom internationella traktater åtagna förpliktelser samt träffade överenskommelser i fråga om rustningar till sjöss, fartygens storleksordning m. m. Av särskild betydelse har härvid varit den begränsning av artillerifartygens storlek, som kan bliva en följd av Sveriges ifrågasatta anslutning till 1936 års Londontraktat. Det inflytande, som kan härledas av flottyper och enskilda fartygsklasser i främmande länder, faller även inom ramen för de internationella förhållandena, liksom även det moderna sjökrigets karaktär i den utsträckning man kan konstatera dess utveckling och tendenser i andra mariner. Sedan härigenom den yttre ramen jämte vissa jämförelseobjekt klarlagts, har Sveriges läge och övriga nationella förhållanden, som öva inflytande på landets behov av sjöförsvar (kap. II) varit föremål för utredning. Ur denna kunna härledas de försvarsuppgifter, som måste ställas på flottan inom ramen för riksförsvarets uppgifter. På grundval härav ha utretts de strategiska förhållanden, som öva inflytande på en för Sveriges sjöförsvar lämplig flottyp (kap. III).

15 Härefter har utredning verkställts av de taktiska förhållanden, som öva inflytande på flottypens sammansättning och på fartygstypernas karaktär (kap. IV). Samtidigt med denna utredning, som rönt särskilt inflytande av den vapentekniska utvecklingen, flygstridskrafternas verkningsmöjligheter och det moderna sjökrigets karaktär, har en undersökning måst ske av de tekniska och ekonomiska förhållanden, som äro bestämmande för möjligheten att realisera kraven på de olika fartygstyperna (kap. V). Först sedan dessa förhållanden var för sig gjorts till föremål för granskning och även för inbördes avvägning hava slutsatserna kunnat dragas i fråga om flottans sammansättning och fartygstyper (kap. VI). Dessa slutsatser giva vid handen, att det i nuvarande läge är nödvändigt att väsentligt öka kustflottans slagkraft och taktiska användbarhet. Då emellertid utredningen enligt det givna uppdraget inskränkts till att omfatta fartygstyper, ägnade att bevara kustflottans slagkraft och taktiska användbarhet, har förslaget till nybyggnader under den närmaste tiden avpassats härefter. Varvens och industriens kapacitet medger för övrigt icke en så omfattande nybyggnad, som skulle krävas för förstnämnda ändamål, innan de nu föråldrade Sverigeskeppen ersatts med andra fartyg. Icke mindre än 36 000 ton av flottans nu rullförda fartygsbestånd falla nämligen för åldersstrecket före och under den tid, 1938—1943, som här föreslaget program omfattar, under det att endast 6 000 ton nya fartyg tillföras flottan under tiden till 1946 enligt det hittills fattade beslutet i 1936 års försvarsordning. Det i denna utredning föreslagna programmet omfattar i runt tal 30 000 ton, vilket alltså medger upprätthållandet av flottans totala tonnage. Grundlinjerna för de i utredningen föreslagna nya fartygstyperna hava likväl utarbetats med tanke på, att den erforderliga ökningen av flottans slagkraft ocli taktiska användbarhet skall kunna genomföras, omedelbart sedan de nuvarande Sverigeskeppen ersatts med andra fartyg. Ett flertal särskilda frågor, som äro förknippade med byggnadsprogrammet, hava måst undersökas och göras till föremål för mer eller mindre utarbetade förslag. Hit höra exempelvis organisations-, personal- och övningsproblem, tekniska frågor av olika slag m. m.

Ehuru det av flera skäl varit önskvärt att i full utsträckning behandla även länt- och flygstridskrafternas inflytande på den försvarsfråga, som här utretts, har detta icke varit möjligt på grund av dels nödvändigheten att begränsa utredningens omfattning och dels uppdragets art (»i första hand de sjömilitära synpunkterna»). I alla de delar av utredningsarbetet, där så varit möjligt, och särskilt i fråga om den strategiska utredningen, har dock hänsyn tagits till länt- och flygmilitära synpunkter vid bedömandet av de sjömilitära problemen. Av nyssnämnda skäl hava emellertid dessa överväganden m. m. i allmänhet uteslutits ur texten utom på de ställen, där sammanhanget kräver omnämnande även av länt- och flygstridskrafternas verksamhet.

16 Det har varit nödvändigt att göra dessa uteslutningar särskilt i fråga om flygstridskrafterna, som eljest skulle hava omnämnts vid praktiskt taget samtliga slag av operationer m. m. I den föreliggande framställningen har därför i begreppet sjöstridskrafter innefattats även med sjöstridskrafterna samopererande flygstridskrafter. I många fall har dock flygstridskrafternas inflytande på sjöstridskrafterna trots detta särskilt understrukits. I överensstämmelse med Kungl. Maj:ts bemyndigande hava uppgifter och yttranden infordrats från bl. a. marinförvaltningen och chefen för flygvapnet. Samråd har även i viss utsträckning sökts med bl. a. sistnämnde chef. Under arbetets gång hava chefen för försvarsstaben och andra av utredningen berörda myndigheter m. fl. hållits underrättade om dess fortskridande. Med hänsyn till frågans utomordentliga vikt för riksförsvaret i dess helhet bör den fortsatta beredningen av härmed överlämnad utredning verkställas med största skyndsamhet. Av uppgifter i utredningens kap. V framgår den betydande tid, som beräknas erforderlig såväl för uppgörande av arbetsritningar till de föreslagna fartygstyperna som sedermera för fartygens byggande. Vissa till utredningen hörande uppgifter och beräkningar av hemlig natur överlämnas med särskild skrivelse denna dag. Stockholm den 3 september 1937. CH. DE CHAMPS Stig

H:son-Ericson

KAP. I.

Internationella förhållanden, som öva inflytande på Sveriges sjöförsvar. 1. De internationella traktaterna i fråga om rustningsbegränsningar till sjöss m. m. samt förbunds aktens sanktionssystem. Nedrustningskonferensens förhandlingar hava varit föremål för utförliga redogörelser i de av utrikesdepartementet utgivna »blå böckerna» (åren 1932 —1934) samt i 1930 års försvarskommissions betänkande. Ytterligare redogörelse kräves icke i detta sammanhang. Sveriges förpliktelser ifråga om förbundsaktens föreskrifter om militär medverkan i sanktionssyfte hava likaledes vid tidigare utredningar behandlats i sådan utsträckning, att de här kunna förbigås. Det kan vara tillräckligt att, liksom 1930 års försvarskommission, konstatera, hurusom »grundade skäl finnas därför för antagandet, att en framställning om sanktionsingripande uti här ifrågavarande konflikter (mellan strandägare vid Östersjön) kan komma att ställas till vårt land».1 I kap. III skall närmare klarläggas vilket inflytande detta kan få på svenska flottan. Sveriges åtaganden i konventionen angående Ålandsöarnas icke-befåstande och neutralisering (den 20 okt. 1921) innebära ett visst krav på de svenska sjöstridskrafterna. Sverige har genom denna konvention förbundit sig att medverka till att hejda överenskommelsens kränkande, d. v. s. i stort sett Ålandsöarnas utnyttjande för ändamål, som sammanhänga med militära företag. Detta innebär, att svenska sjöstridskrafter måste kunna biträda vid tryggandet av ögruppens förbindelser, garanterandet av dess försvar till sjöss och eventuellt överskeppandet av trupper. I detta sammanhang är av särskilt intresse att klarlägga och granska det inflytande, som Sveriges eventuella biträdande av Londontraktaten den 25 mars 1936 kan få på svenska flottans fartygsbyggnader. Då förhandlingar i denna fråga ännu pågå, sammanfattas de synpunkter m. m., som inverka på föreliggande utredning, i en särskild bilaga (Bil. 3). 1

FK: 1935: I (1930 års försvarskommission, del I), sid. 164.

2—373447

2. Sjöförsvaret i främmande länder. A. Indelningsgrunder och definitioner. a.

Flottyp er.

En mångfald faktorer äro bestämmande för ett lands behov av sjöförsvar. Många av dessa äro av utpräglad nationell art, d. v. s. säregna för ett visst land, såsom dess läge, befolkning, livsbetingelser m. m. Andra äro av mera generell art. Till det senare slaget höra framför allt kuststräckornas längd, landets karaktär av ö, halvö eller fastlandsstat, omfattningen av dess sjöförbindelser och handelstonnage samt huruvida omgivande hav äro innanhav eller världshav. De militärgeografiska förutsättningarna, grannstaternas stridskrafter i förhållande till våra egna etc. bliva avgörande för, huruvida anfall på dessa förbindelser äro att påräkna och huruvida, i yttersta fall, en fientlig invasion kan utföras över havet. Sjögränsens längd har härvid betydelse, dels för det direkta skyddet mot invasion och mot kusthärjningar, dels för skyddet av sjötrafiken längs kusten mot anfall av olika slag, mineringar etc. Såväl vid krig som neutralitetsbevakning ställas i detta avseende större krav på sjöstridskrafterna ju längre sjögränserna äro. Kusterna äro för de flesta maritima stater av betydligt större vikt än landgränserna, när dels i dylika stater huvuddelen av handelsomsättningen med utlandet försiggår över sjögränsen, dels landgränserna vid ett anfallskrig oftast bliva tillslutna genom landfronter. Kusten är för många länder den enda port, som i krig står öppen till den övriga världen. I den mån landet för sin försörjning är beroende av utlandet, blir det av yttersta vikt icke blott att hålla kusten öppen utan även att skydda från densamma utgående förbindelser. Handelsomsättningen över sjön och landets handelstonnage utgöra i allmänhet ett mått på landets beroende av havet och dess färdvägar. Dessa faktorer jämte övriga inverkande förhållanden av mera säregen nationell art äro bestämmande för de principer, efter vilka de olika ländernas sjöförsvar organiseras. I vidfogade tablå (sid. 20—23) lämnas en översikt av dessa förhållanden för samtliga länder med sjöförsvar. En internationellt godtagen indelning i olika typer av flottor finnes ej. Det vore också svårt att finna en i alla avseenden fullständig indelningsgrund, enär ovan nämnda faktorer av vitt skilda slag utöva ett mycket varierande inflytande. En allmän översikt av flottornas sammansättning i stort, innefattande det för olika slag av flottor typiska — i det följande sammanfattat i benämningen flottypen — kan dock tjäna till ledning i förevarande fall. En indelning av fartygstyperna kommer att lämnas omedelbart härefter. I. Oceanflottor äro grundade på en stormakts behov och resurser samt avses uppträda såväl i hemlandsfarvatten som på oceanerna för försvar av

19 både moderland och kolonier och förbindelserna dem emellan. De förekomma hos stormakter, som äga avlägsna kolonier och som äro beroende av sina sjöförbindelser. V i k t i g a s t e f a r t y g s t y p e r 1 : Slagskepp, linjeskepp, hangarfartyg, kryssare, ocean- och utsjöjagare, oceanubåtar. II. Utsjöflottor äro av mindre omfattning och avses att inom begränsade hav samt med utnyttjande av operationsområdenas geografiska säregenheter försvara ett lands kuster såväl som dess förbindelser inom ifrågavarande hav och områden. De äro i allmänhet icke ägnade att uppträda på oceanerna eller på större avstånd från baserna. De förekomma hos vid begränsade hav belägna stater, som äro beroende av sjöförbindelserna och som kunna hotas av anfall (ev. invasion) mot kusterna. Utsjöflottorna äro av två typer: a. U t s j ö f l o t t o r m e d s k e p p , i vilka ingå linjeskepp eller sjögående kustskepp. Denna flottyp förekommer hos stater med lång kuststräcka. V i k t i g a s t e f a r t y g s t y p e r : Linjeskepp, sjögående kustskepp, kryssare, utsjöjagare och utsjöubåtar. b. L ä t t a u t s j ö f l o t t o r , uteslutande bestående av lätta fartyg, ägnade att uppträda till sjöss. Denna typ förekommer hos länder med relativt kort kuststräcka och som för sin försörjning icke äro väsentligt beroende av sjöförbindelserna, men som genom ett offensivt betonat sjöförsvar önska bereda dessa förbindelser ett visst skydd samtidigt med hot till sjöss särskilt mot fiendens sjöförbindelser. V i k t i g a s t e f a r t y g s t y p e r : Kryssare, utsjöjagare och utsjöubåtar. III. Skärgårdsflottor äro av liten omfattning och avses huvudsakligen att i och i nära anslutning till skärgårdar, geografiska förträngningar etc. biträda vid försvaret av begränsade kustområden, ev. i samverkan med kustartilleri. De äro icke ägnade att uppträda till sjöss för skydd av sjöfart och andra intressen till sjöss. De förekomma hos länder, som i allmänhet endast i begränsad utsträckning äro beroende av sjöförbindelserna men som kunna befara kusthärjning samt anfall (ev. invasion) mot ifrågavarande kustområden, skärgårdar etc. Finnas flera från varandra avgränsade skärgårdsområden, fordras en flotta inom varje område, enär man ej med säkerhet kan räkna med förflyttning mellan de olika skärgårdsområdena. Skärgårdsflottorna äro av två typer: a. S k ä r g å r d s f l o t t o r m e d s k e p p , i vilka ingå kustskepp av små dimensioner och med låg fart, ägnade att uppträda i direkt anslutning till skärgårds- och kustområden. Denna typ lämpar sig för nyssnämnda stater, som kunna befara anfalls- och inträngningsföretag mot ifrågavarande områden såsom förberedelse till landstigningsföretag, för att erövra tillfälliga baser etc. 1

Fartygsbenämningarna se sid. 24.

20 Tablå över olika staters Gräns i mil 2 ) S t a t

A.

Folkmängd i 1000-tal 1 )

Jfrtal Sv = 1007)

Antal fartyg

Total- Tonn./ tonn. i 1000 1 000-tal inv. ton

7 246

17 285

2 904

9 896

2 367

4 216

3 002

3 098

2 094

3 718

331 196 143

27 Land-

Sjö-

Stater med oceanflottor. 46 841

Storbritannien

457 792 127 000

U. S. A

14 253

Japan

29 600

68 540 41940 Frankrike

66 742 42 625

Italien Tyskland Sovjetunionen B.

Handelsflotta 3 )

2 485 66 030 128800 36 968

Stater med utsjöflottor m. skepp. 23 983

Spanien

1605 Argentina

12 204

328 Turkiet

15 915

175 Chile

4 465

93 Sverige

6 233

6 746

1515 1801

243 Grekland Brasilien

62 421

92 91 373 46

12 32 267

C. Stater med lätta utsjöflottor. Holländska Indien

6 707 Portugal

9190 Polen

33 418

19 013

14 730

6 800

37 Finland

135 Holland (moderlandet).

8 392

1420 Norge

2 872

2 511 4 054

1412 Rumänien Jugoslavien Peru D. Stater med skärgårds flottor m. skepp.

5 25 7

maritima statistik. Orlogstonnage i ton6)

Handelsomsättning

Värde4) Värde i milj. i kr./ inv. kr.

Kvantitet i 1 000-tal ton5) total

över sjön

JfrKvant. tal ö. sjön Sv = i kg/inv. 1007)

Totalt

. , 1800 000

Under åldersgränsen

Jfr% tal under åldersSv = 1007) gränsen

1 700 000 4 248

450f

llf 1400 000 1 280 000 3199

35 300

1040 000

950 000

2 374

73 933

103f

26 515f

23 700f

560f

13f

480 000

13 419

96 511

340 000

300 000

2 087

18 449

16 600

300 000?

250 000?

136 000

6 429

22 900

120 000

2113f 4 034

1900f 3 800

120f

8f

89 000

69 000

27 348

41000 40 000

3 273

26 500 2 900

7 057

6 700

430 160

20 100 10 4

70 000

527 37 34 445 98 47

29 000 8000

250 168 102 100 72 20

83 78 59 52 58 13

59 900

50 900

3 228

3 100

22 000

40 51 47 69

16 008

12 000 5 900

360 310 180 440

8 7 4 10

14 000

12 000

15 000

14 000

9 000

12 000

30 25 22 5

86 67 64 17

275 514 479

9 965 32 886

2 670 2 940

10 000

10 365f

9 800f

3 410f

63 69 80f

10 000

24 700

5 000 4 000

25 12 10

100 33 16

17 734

67 635f

57 500f

5 559

35 300

9 508

4 387f

582 153 2 774

969 699 471

980 4 315 1376

9 813 4 308 3132

2 600 3 000

9 500

4 250

79 000 50 000

25 000

22 Gräns i mil 2 ) Folkmängd i 1000-tal 1 )

S t a t

Land-

Sjö-

410 800 120 160

Stater med lätta skärgårdsflottor. Kina

424 000

Mexiko

18370 Danmark

3 702

Colombia

700 290 5 390

130 0 230 160 50 270 350 90 90 500 35 240 300 210 140 100 330 140

20 270 170 80 70 5 210 50 10 60 140 0 180 0 0 60 200 0

Handelsflotta 3 )

Jfrtal Sv = 100 7 ;

TotalAntal tonn. i Tonn./ fartyg 1 000-tal 1000 inv. ton

Jfrtal Sv = 100')

E.

F. Stater med vaklflottor. Albanien

8 276

Belgien

12 900

Bulgarien

6 090

Cuba

4 200

Egypten

15 350

Equador

.....

2 000

Estland

1128 Irak

3 300

Iran

,

15 000

Lettland

1951 Litauen

2 476

Manschukuo

..

26 000

Panama

500 Paraguay

900 Siarn

12 950

Tjeckoslovakiet

15130 Ungern

8 895

Uruguay

2 020

Venezuela

3 324

Österrike

6 764

J

2 8

17 33 80

31 74

15 18

33 29 2 88 21 4 25 58 0 75 0 0

) Källa: Statistisk årsbok 1936. Uppgifterna avse år 1934. Vid dubbla siffror anger den första moderlandets, den andra besittningarnas folkmängd. 2 , ) Källa: Nordisk världsatlas. Moderlandets gränser. Sjögränsen mätt efter territorialvatte,ngränsen (3 dist.min.), varvid strategiskt viktiga öar medtagits. 3 ) Källa: Lloyd's Register 1936—37. Uppgifterna, som hänföra sig till juni 1936, avse ång- och motorfartyg om minst 100 bruttoton och segelfartyg om minst 100 nettoton. För Siam och Uruguay äro uppgifterna hämtade från Jane's Fighting Ships 1936. (Bureau Veritas uppgifter.) 4 ) Källa: Statistisk årsbok 1936. Uppgifterna avse år 1935. (För Italien 1934.) Årsbokens skandinav, guldkronor omräknade till svenska kronor. (1 skand. guldkr. = 1.7857 sv. kr.)

23 örlogstonnage i ton 6 )

Handelsomsättning Värde 4 ) i milj. kr.

Värde i kr./ inv.

581 Kvantitet i 1000-tal ton 6 ) total

över sjön

4 300f

%

Under åldersgränsen

Jfrtal Sv = 1007)

28000 8 000

9 000

8 000

17 000

70f 8

3 000

3 000

17 7

100 41

Kvant. ö. sjön i kg/inv.

230f 2 970f

Jfrtal Sv = 1007)

5f

Totalt

under åldersgränsen

5 766f 12 216f 2 948

—

—

—

—

—

—

4 791

50 905

30 500

3 690

—

—

—

—

297 734

9 223*

9 200*

2190*

2 52*

7 451

26 142

333*

300*

150*

4*

— — — — — — — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — — — — — —

1288 52 160

11 000f 2 800

203 572

—

—

—

—

6 800

253 186

7 607 2100

970 280

—

—

—

—

75 42

234*

200*

396*

400* 0

9*

65 377

—

—

—

—

2 330

29 154

291 180

1220 5

—

4110f —

—

—

20 033f

19 000f

5 720f

135f

8 231

) Källa: Annuaire statistique de la Société des Nati ons 1935/36. Uppgifterna avse: ingen asterisk = år 1935 t = år 1934 * = år 1928 Den sjögående delen av handelsomsättningen har uppskattats med hjälp av tillgängliga uppgifter och varit underställd prövning av svensk exp ert. ö ) Källa: NF:s Armament Yearbook 1936, komplette rad med senare erhållna uppgifter. Uppgifterna avse tidpunkten: juli 1937. Åldersgränser enligt London Naval Treaty 1936. Fartyg under byggnad och beviljade fartyg inräknade. 7 ) Jämförelsetalen uttrycka de olika sifferuppgifterna i % av motsvarande svenska siffra och gälla närmast till vänster varande kolumn.

24 Viktigaste fartygstyper: Mindre kustskepp, kustjagare och kustubåtar. b. L ä t t a s k ä r g å r d s f l o t t o r , uteslutande bestående av lätta fartyg, ägnade att uppträda i direkt anslutning till skärgårds- och kustområden. Denna typ lämpar sig för nyssnämnda stater, som icke befara allvarliga anfalls- och inträngningsföretag mot skärgårds- och kustområden men väl härjnings- och mineringsföretag etc. V i k t i g a s t e f a r t y g s t y p e r : Kust jagare, kustubåtar och motortorpedbåtar. IT. Yaktflottor äro av mycket liten omfattning och avses huvudsakligen för sjöpolistjänst, fiskeriskydd etc. De lämpa sig för länder, som för sin försörjning icke alls eller endast i oväsentlig utsträckning äro beroende av sjöförbindelserna och som icke behöva befara varken invasion över havet eller kusthärjning. V i k t i g a s t e f a r t y g s t y p e r : Special- och småfartyg samt i vissa tall kustubåtar. b. Fartygstyper. Enär örlogsfartygen och deras benämningar i stor utsträckning äro föremål för internationella överenskommelser, är det lämpligt att som utgångspunkt för fartygstypernas indelning utnyttja de definitioner, som kommo till användning i det senaste flottfördraget, »London Naval Treaty» den 25 mars 1936. För att på ett tydligare sätt inrymma de mindre staternas fartyg av typer, som ligga inom och mellan de tillåtna byggnadszonerna, hava flera i ovannämnda traktat icke använda under- och mellanavdelningar utnyttjats. Deplacementssiffrorna äro angivna i standardton. I. Skepp (»Capital ships») äro enligt Londonöverenskommelsen sådana övervattensfartyg)1 som a. hava ett deplacement av över 10 000 ton och äro bestyckade med kanoner av över 20*3 cm. kaliber, b. hava ett deplacement, som icke överstiger 8 000 ton och äro bestyckade med kanoner av över 20*3 cm. kaliber. Med hänsyn till nu befintliga och planerade typer av denna kategori samt dessas användning kan följande indelning göras: A. Slagskepp, pansrade fartyg över 17 500 tons deplacement. B. Linjeskepp, pansrade fartyg mellan 17 500 och 10 000 tons deplacement. G. Kustskepp, pansrade fartyg under 10 000 tons deplacement. Anm. Beroende på kustskeppens egenskaper kunna de i olika länder erhålla andra benämningar, såsom pansarkryssare, artilleriskepp, kryssarskepp etc. II. Hangar fartyg (»Aircraft-carriers») äro övervattensfartyg, som, oberoende av storleken, i första hand avses för att medföra samt starta och landa flygplan till sjöss. 1 Ur Londontraktatens ordalydelse har uteslutits sådana undantag m. m., som icke hava något intresse i förevarande fall.

25 Hangarfartygen indelas i: a. Fartyg med flygdäck för start och landning. b. Fartyg utan dylikt däck. III. Lätta fartyg (»Light surface vessels») äro övervattensfartyg, vilkas deplacement är större än 100 ton men icke överstiger 10 000 ton och vilka icke äro bestyckade med kanoner av större kaliber än 20-3 cm., därest de icke i övrigt falla inom klasserna special- eller hjälpfartyg. Tre underkategorier hava angivits i Londonöverenskommelsen: a. Fartyg, som hava grövre artilleri än 15*5 cm. b. Fartyg, som icke hava grövre artilleri än 15*5 cm. och vilkas deplacement överstiger 3 000 ton. c. Fartyg, som icke hava grövre artilleri än 15*5 cm. och vilkas deplacement icke överstiger 3 000 ton. Följande underavdelningar k u n n a lämpligen användas: A. Tunga kryssare, f a r t y g m e d 8 000—10 000 t o n s d e p l a c e m e n t o c h en k a n o n k a l i b e r a v 15*5—20*3 c m . B. Medeltunga kryssare, f a r t y g m e d 5 0 0 0 — u n d e r 8 000 t o n s d e p l a c e m e n t o c h en k a n o n k a l i b e r a v 15*5—20*3 c m . G. Lätta kryssare, f a r t y g m e d 3 0 0 0 — u n d e r 5 000 t o n s d e p l a c e m e n t o c h e n k a n o n k a l i b e r a v h ö g s t 15'5 c m . Anm. Beroende på kryssarnas egenskaper m. m. benämnas de även pansarkryssare, minkryssare eller enbart kryssare. D. Oceanjagare, f a r t y g m e d 1 5 0 0 — u n d e r 3 000 t o n s d e p l a c e m e n t , t o r p e d b e s t y c k n i n g och e n k a n o n k a l i b e r a v h ö g s t 15*5 c m . E . Utsjöjagare, f a r t y g m e d 6 0 0 — u n d e r 1 500 t o n s d e p l a c e m e n t , t o r p e d b e s t y c k n i n g o c h en k a n o n k a l i b e r a v h ö g s t 15*5 c m . F . Kustjägare, f a r t y g m e d 1 0 0 — u n d e r 600 t o n s d e p l a c e m e n t , t o r p e d b e s t y c k n i n g och e n k a n o n k a l i b e r a v h ö g s t 15*5 c m . Anm. Inom denna kategori falla även vissa andra övervattensfartyg, som icke kunna hänföras till någon av de andra kategorierna. De benämnas efter sin speciella användning kanonbåtar, vaktfartyg etc. IV. Undervattensbåtar vattenytan.

(»submarines») äro fartyg avsedda att uppträda

under

I n g a u n d e r a v d e l n i n g a r h a v a angivits i L o n d o n ö v e r e n s k o m m e l s e n ; n e d a n s t å e n d e ä r o e n s a m m a n s t ä l l n i n g av i olika l ä n d e r b r u k l i g i n d e l n i n g . A. Oceanubåtar, u b å t a r m e d över 700 t o n s d e p l a c e m e n t . B. Utsjöbåtar, u b å t a r m e d 350—700 t o n s d e p l a c e m e n t . C. Kustubåtar, u b å t a r m e d u n d e r 350 t o n s d e p l a c e m e n t . V. Mindre krigsfartyg (»Minor war vessels») äro andra övervattensfartyg än trängfartyg (se nedan) med 100—2 000 tons deplacement, som icke äro bestyckade med över 15*5 cm. kanoner, icke hava torpedbestyckning och vars fart ej överstiger 20 knop. Anm. Ett flertal olika benämningar kunna ges specialfartygen, allt efter deras huvudsakliga ändamål, m. m., såsom kanonbåtar, avisofartyg, vedettbåtar, vaktfartyg etc. VI. Auxiliårfartyg deplacement, vilka

(»Auxiliary vessels») äro övervattensfartyg av minst 100 tons icke äro byggda som stridsfartyg och i övrigt fylla föl-

26 jande villkor: att bestyckningen icke är av mer än 15-5 cm. kaliber, att antalet kanoner av mer än 76 mm. icke överstiger åtta, att ingen torpedbestyckning och intet pansarskydd finnes, att farten icke är högre än 28 knop, att de icke i första hand avses för startande av flygstridskrafter till sjöss och att de icke hava mer än två katapulter. Anm. Även auxiliärfartygen kunna ges ett flertal olika benämningar, alltefter deras huvudsakliga ändamål m. m., såsom kanonbåtar, moderfartyg, vaktfartyg, övningsfartyg, sjömätningsfartyg, isbrytarfartyg, logementsfartyg, transportfartyg. VII. Småfartyg (»Small crafts») äro fartyg med ett deplacement, som ej överstiger 100 ton. Anm. Småfartygen kunna ha benämningar som sammanfalla med de ovan omnämnda ävensom exempelvis torpedbåtar, motortorpedbåtar, ubåtsjagare.

I övrigt k u n n a ä v e n följande b e n ä m n i n g a r , s o m a n s l u t a sig till i 1936 å r s f ö r s v a r s b e s l u t u p p t a g n a fartygsslag, u t n y t t j a s vid s i d a n a v d e o v a n stående : Stridsfartyg:

övriga fartyg:

Artillerifartyg:

Skepp Kryssare

Torpedfartyg:

Jagare Ubåtar Motortorpedbåtar

Minfartyg:

Minkryssare Minubåtar

Specialfartyg:

Vedettbåtar Moderfartyg Tendrar

Trängfartyg:

Sjömätningsfartyg Isbrytarfartyg Logementsfartyg m. m.

Skeppsgossefartyg:

övningsskepp

Hjälpfartyg:

Vid mobilisering rekvirerade handelsfartyg av olika slag.

B.

Flottbyggnadspolitiken.

a. Oceanflottor. Storbritannien. Sjögräns i mil: 440 — jämförelsetal1: 183. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 369 — jämförelsetal: 152. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: Uppgift finnes ej — jämförelsetal: —. örlogstonnage, sammanlagt: 1 800 000 därav under åldersgränsen: 1 700 000 jämförelsetal: 4 248. 1

Avser % av motsvarande svenska siffra.

27 Av den brittiska flottans mångfaldiga uppgifter är det två, som kunna betecknas såsom huvuduppgifter, nämligen skyddet av dels imperiets kolonier och dominions med dessas förbindelser, dels moderlandet med dess förbindelser. Ehuru Storbritannien till stor del synes sträva efter att bygga sin maktställning på allianser, kollektiva säkerhetsavtal m. m., spelar sjömakten en avgörande roll för upprätthållandet av dess världsvälde. Genom en målmedveten politik hava också på världshandelns viktigaste stråkvägar sedan sekler utbyggts ett bassystem av mäktiga proportioner. Härvidlag träder utan tvivel Medelhavet i förgrunden. Krav på ett kraftigt sjöförsvar även i Fjärran östern hava dock på senare tid allt mer gjort sig gällande. Medelhavsflottan har till uppgift att behärska Medelhavet och att skydda förbindelserna genom detta hav mellan moderlandet, Indien och Fjärran östern. Dess huvudsakliga stödjepunkter äro Gibraltar, Malta, Cypern, Alexandria och Haifa. Tyngdpunkten ligger numera i östra Medelhavet och de viktigaste skyddsföremålen utgöras av oljehamnen Haifa och Suezkanalen. Flottan i Fjärran östern har sin stödjepunkt i Singapore, som dock ännu icke är i stånd att taga emot de största fartygen. En förstärkning av hit förlagda lätta sjöstyrkor är att förvänta. Den brittiska flottan i hemfarvattnen är en av de viktigaste förutsättningarna för den europeiska maktbalansen, sådan Storbritannien strävar att vidmakthålla densamma. Dess primära uppgifter äro dock att skydda moderlandet och dess sjöförbindelser. Härvid är det av särskilt intresse att konstatera, hurusom »Homefleet» med dess slagskepp icke endast har till uppgift att skydda landets sjöförbindelser utan även att avvärja angrepp på moderlandet över havet. Det är en missuppfattning, att, som gjorts gällande, flygstridskrafterna skulle hava övertagit den sistnämnda uppgiften. Deras uppgift är att medverka vid försvaret mot sådana företag samt att härvid hålla känning med transportflottorna, att anfalla dessa under överskeppningen samt att vinna överlägsenhet i luften under landstigningsförsöket. Försvarets sambandsminister, lord Inskip, yttrade vid försvarsdebatterna i nov. 1936, att flottan fortfarande är landets första försvarslinje. »Om någon för ett ögonblick ville sätta sig in uti», framhöll han, »hur vårt lands läge skulle vara, om det hade landgränser i Europa, i stället för att vara beläget på andra sidan om ett åtskiljande hav, så tror jag han skulle förstå, hurusom förmånen att vara ett örike ännu är en tillgång för oss.» Han underströk också särskilt behovet av ett intimt samarbete mellan flottan och flygvapnet för hemlandets försvar, under det att armén i första hand icke avsågs för skyddet av »our frontier at home» utan för skyddet av imperiets olika delar samt av förbindelselinjernas viktigaste knutpunkter i samverkan med flottan. Mot bakgrunden av dessa vittomfattande uppgifter måste den stora brittiska oceanflottan och dess fortskridande utbyggnad ses. Härtill kommer även det betydande inflytande, som det misslyckade brittiska ingripandet i den abessinska konflikten utövat på imperiets flottbyggnadspolitik. Reaktionen kom omedelbart och blev utomordentligt kraftig. Nybyggnadstonnaget för 1936/37 är mer än dubbelt så stort som något annat år efter kriget. Vid slutet av år 1937 kommer Storbritannien att hava 148 st. örlogsfartyg under byggnad (5 slagskepp, 5 hangarfartyg, 21 kryssare, 49 jagare, 19 ubåtar och 49 andra fartyg). Endast under innevarande år lär personalen samtidigt hava ökats med 11 000 man. Härtill kommer den våldsamma upprustning, som engelska regeringen, utöver de ordinarie försvarsanslagen, avser att genomföra under åren 1937— 1942. Det förljudes att nästa års nybyggnadsprogram kommer att omfatta bl. a. ytterligare tre slagskepp på 35 000 ton. Kryssarantalet kommer att ökas från 50 till 70. Anslaget till nybyggnader, som åren 1931—1934 uppgick till 12 milj. pund per år, hade 1936 vuxit till 50 milj. pund.

28 Amerikas Förenta Stater. Sjögräns i mil: 780 — jämförelsetal: 325. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 78 — jämförelsetal: 32. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 450 — jämförelsetal: 11. örlogstonnage, sammanlagt: 1400 000 därav under åldersgränsen: 1280 000 — jämförelsetal: 3 199. Den amerikanska oceanflottans huvuduppgift kan anses vara skyddandet av republikens intressesfärer på olika delar av jorden och numera särskilt i Stilla Oceanen. Ehuru landets sjögränser äro relativt långa, kan ett reellt invasionshot mot moderlandet knappast anses föreligga. Ej heller spelar den amerikanska handelsomsättningen över sjön någon avgörande roll, då landet är praktiskt taget oberoende av importen. Undantag härifrån utgör gummi, varav Amerika konsumerar omkring 70 % av hela världsproduktionen. Ett icke obetydligt sjöfartsskydd kommer likväl att påvila flottan, enär amerikanska fartyg i mycket stor utsträckning ombesörja sjötransporter för andra länder, exempelvis 70 % av den totala brännoljeproduktionen, 58 % av den totala bomullsproduktionen etc. Det är emellertid särskilt mot väster, som Förenta Staterna för närvarande riktar sin uppmärksamhet. Till Västkusten har också större delen av flottan koncentrerats och stora arbeten för utbyggande av flottbaser hava påbörjats. Särskilt oroande anses situationen kunna bli, om japanernas expansion tar sig väg sydvart för att finna nya områden åt Japans överbefolkning och för att skydda dess transporter av brännolja från Borneo. Härigenom skulle den amerikanska industriens asiatiska marknad kunna äventyras. De strategiska problem, inför vilka den amerikanska sjökrigsledningen står, hava mycket stor räckvidd och dikteras helt av de mycket stora avstånden. Flottans koncentration till Stillahavskusten och Stillahavsbesittningarna, dess oceanövningar med särskild hänsyn till spaning över stora områden och den intima samverkan med oceangående flygstridskrafter har icke motsvarighet i något annat land. Den amerikanska flottans karaktär av oceanflotta är därför given. Liksom samtliga övriga flottor av denna typ bygger den amerikanska flottan f. n. slagskepp (två st. stapelsatta den VÖ 1936). Under de sista fyra åren hava 103 större stridsfartyg beviljats, varibland 2 slagskepp, 11 kryssare, 65 jagare och 22 ubåtar. Inberäknat de beviljade fartygen befinner sig f. n. icke mindre än omkring 322 000 ton under byggnad. Japan. Sjögräns i mil: 800 — jämförelsetal: 333. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 62 — jämförelsetal: 26. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 520 — jämförelsetal: 12. örlogstonnage, sammanlagt: 1040 000 därav under åldersgränsen: 950 000 — jämförelsetal: 2 374. överbefolkningen och behovet av råmaterial äro den japanska nationens mest framträdande problem. Folkmängdsökningen uppgår till omkring en miljon per år och samtidigt förändras Japan hastigt från agrarstat till industristat. Landet blir härigenom mer och mer beroende av sina förbindelser över havet. Som ett livsvillkor kräves allmänt ett oinskränkt herravälde över såväl Japanska Havet som östra Kinesiska Sjön. Alla erforderliga råvaror och livsmedel, så när som på brännoljor och gummi, kunna erhållas från Mandchuriet och Kina. Befolkningsproblemet jämte kravet på säkrade förbindelser för brännoljetillförseln m. m. kan dock fordra en utvidgning av den japanska intressezonen även i sydlig riktning. Redan de ovan angivna omständigheterna jämte Japans utpräglat maritima karaktär grunda behovet av en stark japansk flotta. Hitintills har denna, att döma

29 av dess storlek och gruppering (Sasebo och Kure samt Hakodate i södra respektive norra delen av Japanska Havet), haft klart defensiva uppgifter. Med uppsägandet av flottavtalet och en fortsatt expansionspolitik kan det antagas, att byggnadsoch baspolitiken erhåller en mera offensiv betoning. Efter Washington- och Londonfördragens utlöpande stå inga säkra uppgifter att erhålla om den japanska flottans nybyggnader. Det är dock tydligt, att Japan har tvenne slagskepp på stapeln och att dess tidigare antagna flottprogram fullföljas. Under byggnad kan beräknas vara minst 140 000 ton, varav 2 slagskepp, 5 hangarfartyg, 3 kryssare, 28 jagare och 6 ubåtar. Frankrike. Sjögråns i mil: 240 — jämförelsetal: 100. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 72 — jämförelsetal: 30. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 1 320 — jämförelsetal: 31. örlogstonnage, sammanlagt: 710 000 därav under åldersgränsen: 700 000 — jämförelsetal: 1 749. Av den franska flottans uppgifter träder skyddet av förbindelserna med de nordafrikanska besittningarna i första rummet. Det är ett vitalt intresse för lantförsvaret, att trupperna snabbt och utan störningar kunna överföras till moderlandet. Ehuru transportvägarna, vad Medelhavet beträffar, äro relativt korta och belägna inom den »strategiska triangeln» Marseille—Alger—Bizerte, har trycket i detta hav på sista tiden blivit så stort, att tyngdpunkten i transportsystemet sannolikt flyttats ut i Atlanten. En avsevärd förstärkning av sjöstridskrafterna i Brest tyder härpå. I fråga om livsmedelsförsörjningen är Frankrike knappast beroende av utlandet. Därest större arméer ännu en gång skulle samlas i landet, måste dock omfattande transporter av förnödenheter kunna utföras. Flytande bränsle måste ovillkorligen importeras, i varje fall sedan de i landet upplagda rikliga förråden konsumerats. I det franska sjöförsvarets uppgifter ingår givetvis även skyddet av sjögränserna, som åtminstone i vissa krigsfall kunna bliva hotade. Härom sägs i ett dekret (1932): »Marinministeriet åligger att organisera och leda strandförsvaret (la defense littorale) för Frankrike, Algeriet, Tunis och Marocko. Detta försvar har till uppgift att hindra fientliga anfall över havet eller genom luften, före, vid och efter landstigning på franskt territorium.» Det för franska flottan sämsta fallet inträffar vid ett krig mot Tyskland—Italien, då en delning av flottan till de två varandra avlägsna fronterna medför stora risker på det ena eller andra hållet. Den franska flottans tillväxt har under de senaste åren varit synnerligen snabb och kraftig. Icke mindre än 4 nya slagskepp äro under byggnad, inberäknat det i år färdigställda »Dunkerque». Ytterligare två lära dessutom redan vara planerade. Det under byggnad varande fartygsbeståndet uppgår till omkring 140 000 ton. 1937 års byggnadsprogram innehåller ett anmärkningsvärt stort antal (55 st.) relativt små fartyg. Italien. Sjögråns i mil: 410 — jämförelsetal: 171. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 73 — jämförelsetal: 30. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 560 — jämförelsetal: 13. örlogstonnage, sammanlagt: 560 000 därav under åldersgränsen: 480 000 — jämförelsetal: 1 200. Den italienska flottans huvuduppgifter äro att skydda moderlandet och dess förbindelser, att för detta ändamål främst upprätthålla herraväldet i Adriatiska havet,

30 över vilket de betydelsefullaste importvägarna gå, samt att säkra förbindelserna med de afrikanska kolonierna. Italien har ett utpräglat maritimt läge. Dess kuster och öar kunna bliva utsatta för anfall, och landet är i hög grad beroende av importen, bl. a. därför att det nästan totalt saknar råvaror för sin industri. Enligt italiensk uppfattning är Italien »så att säga en ö. Det omgives av ett innanhav, vars förbindelser med det öppna havet gå genom sund, som äro lätta att stänga. De geografiska, strategiska och ekonomiska förhållandena innebära, att Italien nästan helt och hållet är beroende av havet, särskilt som tre fjärdedelar av dess import går den vägen» (Schanzer). Denna karakteristik av Italien har mycket gemensamt med Sverige och dess maritima läge. Schanzer förklarar också, att fem av Italiens grannar innehava ett sådant läge, att de kunna blockera landet, vilket är tillräckligt för att bringa Italien till eftergifter. Redan de hittills anförda förhållandena äro tillräckliga för att motivera en stark italiensk flotta. Med strävan efter ett italienskt stormaktsvälde kommer kravet på sjöstridskrafter att än mer stegras. Förbindelserna med dess kolonier — de vägar efter vilka den italienska överbefolkningen söker sig fram — måste till varje pris skyddas. Detta faller inom flottans uppgifter, givetvis i samverkan med ett starkt flygvapen. Av intresse är särskilt att konstatera den italienska flottans förläggning. En eskader av lätta fartyg, stationerad i Tarento, svarar för skyddet i Adriatiska havet. En liknande eskader, som sannolikt kommer att förstärkas med de under byggnad varande slagskeppen, stationerad i Spezia, ombesörjer skyddet mot väster. Båda i förening vaka över afrikaförbindelserna. Till kusternas direkta skydd bidraga även lokalstyrkor, i vilka ingå fartyg av alla slag, från slagskepp till ubåtar och minsvepare. Den italienska flottan, som under en följd av år tenderade till att övergå till en lätt oceanflotta, har i och med stapelsättandet av 2 stora slagskepp definitivt återgått till den traditionella sammansättningen av de stora flottorna. Att dess sjömakt huvudsakligen avses för uppträdande i »begränsade hav» har härvidlag icke ändrat flottbyggnadsplanerna. Det under byggnad varande tonnaget kan uppskattas till omkring 143 000 ton, varibland 2 slagskepp, 2 kryssare, 18 jagare och 21 ubåtar. Synnerligen sparsamma underrättelser erhållas om de italienska nybyggnadsprogrammen, men i samband med sjösättandet av det första av ovan nämnda slagskepp uttalas, att Italiens flotta inom kort kommer att bestå av 6 slagskepp, 19 kryssare, 44 oceanjagare, 36 utsjöjagare och 98 ubåtar förutom äldre fartyg och småfartyg. Tyskland. Sjögräns i mil: 100 — jämförelsetal: 42. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 56 — jämförelsetal: 23. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 1 110 — jämförelsetal: 26. Örlogslonnage, sammanlagt: 340 000 därav under åldersgränsen: 300 000 — jämförelsetal: 750. Den pånyttfödda tyska flottans uppgifter äro med hänsyn till landets militärgeografiska förhållanden tämligen givna. I den officiösa »Jahrbuch der deutschen Kriegsmarine, 1937» framhålles, att marinens viktigaste uppgifter i krig äro att skydda Tysklands kuster och att hålla sjövägarna för handel och import öppna och skyddade. E h u r u stora ansträngningar gjorts för att minska behovet av import bl. a. genom att söka finna andra, inhemska råämnen, behöver Tyskland alltjämt åtskilliga råvaror, främst järnmalm. För importen av dessa varor kunna sjöförbindelserna i vissa krigsfall bli de enda som stå till buds. Under alla omständigheter fordras att hinder icke resas för landets fria dispo-

31 nerande av Östersjön, i den händelse att svenska och finska marknaderna stå öppna Härtill kommer även kravet på säkra förbindelser med Ostpreussen. Allt tydligare uttalanden i den tyska pressen av framstående sakkunniga tyda på, att en tysk flottaktivitet i Östersjön är att vänta i händelse av konflikter inom detta område. Det dragés i tvivelsmål, huruvida de skandinaviska ländernas sjömilitära stridsmedel, som icke på långt när anses vuxna sina uppgifter, skola medge dessa länder att föra en aktiv åt alla håll oavhängig neutralitetspolitik. Detta anses vara så mycket betänkligare som i de skandinaviska staternas händer ligga särskilt viktiga strategiska positioner såsom Ålandsöarna, Gotland och östersjöinloppen. Det är givet, att denna uppfattning utövar ett visst inflytande på tysk flottbyggnadspolitik. Med Storbritannien som motståndare i Nordsjön kunna inga sjöförbindelser västerut upprätthållas. Men i alla andra krigsfall torde bland den tyska flottans uppgifter ingå att säkra sjöförbindelserna även i Nordsjön, trots att den franskryska alliansen kan i hög grad försvåra denna uppgift. Tillkomsten av den ryska Ishavskanalen och till Norra Ishavet koncentrerade lätta ryska sjöstridskrafter komma att ytterligare komplicera de tyska skyddsåtgärderna. Skyddet mot invasion över havet såväl som mot anfallsföretag av smärre omfattning, kustbeskjutning, mineringsföretag e t c , säkerställandet av sjöförbindelserna med Ostpreussen och i Östersjön, i första hand, men, i den mån så är möjligt, även i Nordsjön, bliva flottans primära uppgifter. Härtill kommer, åtminstone i vissa krigsfall, kravet på att tillförsäkra tyska flottan fri nyttjanderätt till och ev. spärrning av Östersjöinloppen. Kielkanalen kan numera anses vara tämligen utsatt för luftanfall från bl. a. å hangarfartyg embarkerade flygstridskrafter. Enligt ett tysk-engelskt avtal i London den 18 juni 1935 har Tyskland förbundit sig att icke förstärka sin flotta utöver 35 % av den engelska. De nu ifrågasatta nybyggnaderna innebära, att denna andel inom relativt kort tid kommer att uppnås. Förutom de äldre, moderniserade linjeskeppen bestå de pansrade artillerifartygsförbanden nu av de tre 10 000 tons linjeskeppen, två sjösatta 26 000 tons och ett stapelsatt 35 000 tons slagskepp. Härtill komma under byggnad 2 hangarfartyg, 3 st. 10 000 tons kryssare, 34 jagare, 10 eskortfartyg och c:a 10 ubåtar. Det under byggnad varande tonnaget kan beräknas till omkring 220 000 ton. Enligt uppgifter i Börsen-Zeitung, krigsministeriets speciella organ, kommer den tyska marinen att inom fyra år hava utbyggts till full styrka d. v. s. omkring en tredjedel av den engelska flottan. Den kommer då att i fråga om fartyg av första ordningen få följande utseende: 5 slagskepp, sannolikt 3 om 35 000 ton och 2 om 26 000 ton, 3 linjeskepp, 2 hangarfartyg, 14 kryssare av olika storlek, 40 jagare och ubåtar om sammanlagt 23 000 ton. Sovjetunionen. Sjögråns i mil: 620 — jämförelsetal: 258. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 10 — jämförelsetal: 4. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 130 — jämförelsetal: 3. örlogstonnage, sammanlagt: 300 000 (?) därav under åldersgränsen: 250 000 (?) — jämförelsetal: 625. Sovjetunionens väldiga landområde har fyra betydelsefulla sjögränser, till vilka redan i fredstid förlagts sjöstridskrafter. I Östersjön, där sjögränsen är minst, endast c:a 16 mil, uppehåller sig den största delen av flottan, omfattande såväl slagskepp som alla slag av lätta stridskrafter. Den ryska östersjökustens försvar mot invasion kräver icke en flotta av så stora dimensioner. Att ett anfallsföretag mot Ryssland skulle gå fram över sjön i den lätt försvarade inre delen av Finska Viken är f. ö. praktiskt taget uteslutet. Landet är icke heller i något avseende beroende av sina handelsförbindelser över Östersjön.

32 Av Norra Ishavet äro endast de västra delarna av strategisk betydelse. Hit har efter allt att döma fördelats en lätt utsjöflotta, som är i snabb tillväxt. Ehuru anfallsföretag mot denna kuststräcka icke äro helt uteslutna, får en utvidgning av hit förlagda sjöstyrkor med oceangående fartygstyper en utpräglat offensiv karaktär. Sjöhandelsförbindelser av betydenhet finnas ännu ej inom detta område. F. n. äro hit förlagda 8 jagare, omkring 10 ubåtar, 24 vaktfartyg och omkring 20 hjälpfartyg och isbrytare. I Svarta Havet har Sovjetunionen jämförelsevis starka sjöstridskrafter, grupperade kring ett slagskepp och några kryssare. Huvuduppgifterna synas vara — förutom skyddet av kusten, som f. n. knappast kan hotas — säkerställandet av sjöförbindelserna med de georgiska oljefyndigheterna och med Dardanellerna. Som maktfaktor har Svartahavsflottan ett indirekt inflytande på maktbalansen i Medelhavet. Till den ryska sjögränsen i Stilla Oceanen har synbarligen hittills huvudsakligen koncentrerats endast ubåtar och småfartyg. Behov av handelsskydd föreligger icke här, ej heller torde några allvarliga invasionsföretag komma till utförande över sjön. Ett inträngande i landet sker avgjort lättare landvägen över Mandschuriet. De ryska ubåtarnas uppgifter på denna sjöfront torde därför få betraktas som ett allmänt hot mot de japanska förbindelserna över Japanska Havet. Alla tecken tyda nu på en förestående snabb och omfattande upprustning av de ryska sjöstridskrafterna på alla sjöfronter. I den tyska Taschenbuch der Kriegsflotten 1937 framhålles (dec. 1936): »På kort tid har Sovjetunionen skaffat sig världens starkaste ubåtsflotta, på vars utbildning nedlägges ett oavlåtligt och hänsynslöst arbete. De första nybyggnaderna av oceanjagare hava för kort sid sedan observerats utanför Kronstadt och de första nya kryssarna ävensom slagskepp torde inom kort följa efter.» Den nyorienterade ryska flottbyggnadspolitiken tyder på planer för en offensiv sjökrigföring, som icke kommer att låta sig bindas till Finska Viken. En klar bild i fråga om rustningarnas omfattning kan icke erhållas. Enligt ovan nämnda tyska marinkalender äro 2 slagskepp med 40-6 cm. kanoner planerade, vidare 7 å 10 kryssare med 18 cm. kanoner, av vilka fartyg fyra ligga på stapeln, och 8 ocean jagare (två färdiga) på 3 000 ton. Den ryska ubåtsflottan skulle bestå av 151 båtar med sammanlagt minst 78 000 tons deplacement. En sammanställning av olika uppgifter visa att närmare 60 ubåtar äro under byggnad. Det under byggnad varande tonnaget skulle enligt dessa uppgifter uppgå till över 150 000 ton, de planerade fartygen inberäknade. b . Utsjöflottor m e d s k e p p . Spanien. Sjögråns i mil: 220 — jämförelsetal: 92. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 48 — jämförelsetal: 20. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 450 — jämförelsetal: 11. örlogstonnage, sammanlagt: 136 000 därav under åldersgränsen: 133 000 — jämförelsetal: 332. Liksom Italien har Spanien ett maritimt läge, som i vissa avseenden påminner om vårt lands. Dess sjögränser äro ungefär lika vidsträckta som Sveriges och vetta mot två hav, åtskilda genom ett trångt sund. Förutom dessa kuster finnas även strategiskt viktiga ögrupper att skydda, främst Balearerna. Härtill kommer skyddet av de korta men viktiga förbindelserna med spanska Marocko. Landets handelsomsättning över sjön är jämförelsevis liten och utgör därför icke ett primärt skyddsobjekt. Däremot är kustsjöfarten betydande och en av det spanska sjöförsvarets viktigaste uppgifter är att skydda sjöhandelsvägarna längs ostkusten genom Gibraltarsund till fritt vatten i Atlanten.

33 Den spanska flottan har uppbyggts med dessa uppgifter som utgångspunkt och är för närvarande den starkaste näst efter stormakternas. Genom ett dekret i juli 1926 beviljades nära 900 milj. kr. på 10 år för uppbyggande av en flotta med tunga kryssare, utsjöjagare, oceanubåtar m. m. grupperade kring de båda linjeskeppen, som undergått omfattande moderniseringsarbeten. Ett av dessa skepp har under det pågående inbördeskriget sänkts. De störningar, som i övrigt inträtt i programmet på grund av inbördeskriget kunna ännu icke överblickas. Under de senaste fem åren ha 2 tunga kryssare trätt i tjänst, vidare ett 10-tal oceanjagare samt ett flertal mindre fartyg. Sammanlagt kan 30 600 ton beräknas befinna sig under byggnad. Argentina. Sjögråns i mil: 320 — jämförelsetal: 133. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 27 — jämförelsetal: 11. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 1 880 — jämförelsetal: 44. örlogstonnage, sammanlagt: 120 000 därav under åldersgränsen: 100 000 — jämförelsetal: 250. Den argentinska flottan, som i fråga om moderna fartyg är mer än dubbelt så stor som den svenska, är en väl avvägd flotta med fartyg av alla slag från slagskepp, medeltunga kryssare och oceanjagare till ubåtar och småfartyg. Den är också Sydamerikas starkaste flotta. Direkta anfall mot Argentinas kuster torde knappast vara att befara, ehuru en kombination av de brasilianska och chilenska flottorna skulle innebära en viss överlägsenhet för de senare. Det är föga troligt, att en europeisk sjömakt skulle anfalla Argentina eller någon av de andra sydamerikanska staterna. Sannolikt träda Nordamerikas Förenta Stater i enlighet med Monroedoktrinen emellan, varigenom varje tanke på ett dylikt anfallsföretag vore utesluten. Sjöhandelsskyddet har däremot större betydelse, främst med hänsyn till den tämligen livliga kustsjöfarten. Härför kan knappast någon nordamerikansk hjälp vara att påräkna. Den argentinska flottan synes främst kunna betraktas som en maktfaktor av allmänt värde, ägnad att utgöra en fredsbevarande faktor i denna tämligen oroliga del av världen. Underlägsenheten gentemot Brasilien i fråga om armén utjämnas genom flottans avgjorda överlägsenhet. Förnyandet av argentinska flottans fartygsmateriel fortgår planenligt och under byggnad befinner sig omkring 20 000 ton. Häribiand märkas en medeltung kryssare, 7 oceanjagare och 7 stora minsvepare. Turkiet. Sjögräns i mil: 250 — jämförelsetal: 104. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 12 — jämförelsetal: 5. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 120 — jämförelsetal: 3. örlogstonnage, sammanlagt: 89 000 därav under åldersgränsen 69 000 — förelsetal: 168.

jäm-

Genom ett nytt avtal rörande Dardanellerna återfick Turkiet nyligen oinskränkt förfoganderätt över förbindelseleden mellan Svarta Havet och Medelhavet. Traktatsbestämmelsernas praktiska konsekvens är, att ryska flottan i de flesta tänkbara krigsfall kan passera genom Sunden. Huvuddelen av den turkiska flottan torde icke erfordras för skyddandet av Dardanellerna, som efter allt att döma äro väl befästade. Den turkiska flottans viktigaste uppgifter finnas numera i Egeiska havet och östra Medelhavet, där den som en maktfaktor kan bidraga till landets politiska 3—373447

34 handlingsfrihet. Betecknande härför är en planerad förflyttning av turkiska flottans huvuddel från Konstantinopel till Smyrna. Härtill kommer kravet på skydd för den viktiga sjöförbindelsen mellan Konstantinopel och Trapezunt. Landets handelstonnage och handelsomsättning över sjön äro i övrigt mycket ringa och betinga knappast ett sjöförsvar av större omfattning. Turkiet har hittills inskränkt sig till att bygga ett förhållandevis stort antal utsjöjagare och ubåtar samt smärre lätta stridskrafter såsom motortorpedbåtar, ubåtsjagare m. m., grupperade kring f. d. tyska slagkryssaren Goeben och några äldre lätta kryssare, av vilka den förstnämnda genomgått en grundlig modernisering. Ett numera antaget nybyggnadsprogram omfattar emellertid 2 tunga kryssare, 4 jagare, 4 minläggare och 4 ubåtar. I Tyskland har inköpts ett handelsfartyg på 8 000 ton som moderfartyg åt ubåtarna och ett antal motortorpedbåtar äro beställda i Kiel. På stapeln befinner sig 2 400 ton, varav 4 ubåtar. Chile. Sjögråns i mil: 470 — jämförelsetal: 196. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 32 — jämförelsetal: 13. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 850 — jämförelsetal 20. örlogstonnage, sammanlagt: 70 000 därav under åldersgränsen: 41000 — förelsetal: 102.

jäm-

Chiles geografiska struktur med dess långa kust, många hamnstäder och svåra landkommunikationer är i högsta grad maritimt betonad. Transporter från den ena delen av landet till den andra sker lättast över sjön längs kusten. Dess befolkning anses också utgöra ett utomordentligt gott material för sjöfolk. Den chilenska flottans huvudsakliga uppgifter äro skyddet av kustkommunikationerna samt avvärjandet av anfallsföretag, som vid krig på sydamerikanska kontinenten huvudsakligen äro att vänta från Peru, vars flotta dock är mycket liten. Den chilenska flottans styrka blir emellertid även avgörande för, om andra makter vid ett krig på denna del av jorden komma att kränka landets neutralitet för att erhålla sjö- och flygbaser. Chiles värde är nämligen ur denna synpunkt mycket stort. Den chilenska flottans uppgifter sammanfalla i detta avseende med vår flottas. Den chilenska flottan består, förutom av ett par äldre kryssare, huvudsakligen av ett relativt modernt slagskepp och ett på senaste åren utvidgat jagare-(11 st.) och ubåts-(9 st.)bestånd. Att icke Chile byggt några snabbgående moderna kryssare har föranlett den europeiska expertisen till flera uttalanden för ett sådant bygge. En känd tysk författare 1 säger — sedan han understrukit betydelsen av, att Chile dock fasthållit vid stora artillerifartyg med svåra kanoner — att den »är härigenom t. o. m. överlägsen de mindre, europeiska sjömakterna, som exempelvis de gamla ärorika spanska och svenska flottorna». Den chilenska flottan har emellertid under de senaste månaderna infordrat anbud i olika länder på två st. 8 000-tons kryssare och ett 6 000-tons skolfartyg. De äldre fartygen lära komma att genomgå betydande moderniseringsarbeten. Sverige. Sjögråns i mil: 240 — jämförelsetal: 100. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 243 — jämförelsetal: 100. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 4 250 — jämförelsetal: 100. örlogstonnage, sammanlagt: 79 000 därav under åldersgränsen: 40 000 — jämförelsetal: 100. 1

Marine Rundschau, 1928, sid. 433.

35 Grekland. Sjögräns i mil: 160 — jämförelsetal: 67. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 267 — jämförelsetal: 110. Handelsomsåttning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 430 — jämförelsetal: 10. örlogstonnage, sammanlagt: 50,000 därav under åldersgränsen: 29,000 — förelsetal: 72.

jäm-

Den grekiska flottans huvuduppgift synes vara att skydda såväl det grekiska fastlandet som dess många öar — och bland dem i första hand de Joniska — för neutralitetsbrott. I det nuvarande medelhavsläget utgöra nämligen delar av Grekland och den grekiska arkipelagen utomordentligt goda sjö- och flygbaser, som utan tvekan äro föremål för de intresserade staternas livliga uppmärksamhet. I så måtto finns en viss likhet med svenskt territorium och svenska öar i händelse av en konflikt i Östersjön. Under ett krig komma de grekiska sjöstridskrafternas uppgifter att utvidgas till skyddet av landets relativt stora handelsflotta och förbindelserna över sjön. Det kan dock konstateras, att Greklands flotta ingalunda är mäktig dessa uppgifter. Med dess föråldrade linjeskeppsmateriel (2 st. byggda 1905) och utan moderna kyrssare (2 st. byggda 1910 och 1912) kan fåtalet jagare och ubåtar knappast verksamt bidraga att trygga landets handlingsfrihet. Detta förhållande har tagit sig vissa uttryck redan i fredstid, i det att landet i allt flera avseenden blivit ett redskap i Storbritanniens hand. 4 utsjöjagare (1 350 ton, 4 st. 12 cm.k. och 8 st. 53 cm. tuber, 36 knop) och 4 ubåtar äro f. n. under byggnad, de förstnämnda i England (Yarrow). Brasilien. Sjögräns i mil: 630 — jämförelsetal: 263. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 11 — jämförelsetal: 5. Handelsomsåttning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 160 — jämförelsetal: 4. örlogstonnage, sammanlagt: 60 000 därav under åldersgränsen: 8 000 — förelsetal: 20.

jäm-

Den brasilianska flottans uppgifter torde huvudsakligen koncentrera sig till den relativt långa kustens skydd mot minföretag, bombardering av hamnstäder etc. Landets handelstonnage och handelsomsättning över sjön äro av tämligen blygsam omfattning. Exporten har dock betydelse för landets ekonomiska tillstånd. Det är särskilt rivaliteten med Argentina, som har satt spår i de brasilianska flottprogrammen. Ett större landstigningsföretag mot den brasilianska kusten synes dock icke sannolikt på grund av Argentinas underlägsenhet i fråga om lantstridskrafter. Däremot kunna argentinska floltraider väl tänkas för att avbryta förbindelserna till de brasilianska hamnarna och längs kusten. För att skydda sig mot detta skapades genom ett beslut 1905 den nuvarande flottan med två slagskepp, ett antal medeltunga kryssare och andra lätta fartyg. Under världskriget deltogo två av dessa kryssare och fyra jagare vid konvojtjänsten i afrikanska och europeiska vatten. På grund av fartygens ålder har 1934 ett nytt flottprogram antagits, omfattande två tunga kryssare på 8 500 ton, nio oceanjagare, sex oceanubåtar m. m. Flottans sammanställning ger vid handen, att den förutom för kustskydd även är avsedd för offensiva uppdrag, varigenom dess värde som maktfaktor vidgas. Under färdigställande befinner sig för närvarande 6 minläggande utsjöubåtar (i Italien) och 1 kanonbåt om sammanlagt cirka 5 000 ton. Sannolikt befinna sig även ett antal jagare under byggnad i England.

36 c.

Lätta

utsjöflottor.

Holland. Holländska Indien. Sjögråns i mil: 1 000 — jämförelsetal: 417. Handelstonnage pr 1 000 inv.: — jämförelsetal: —. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 180 — jämförelsetal: 4. örlogstonnage, sammanlagt: 59 900 därav under åldersgränsen: 50 900 — förelsetal: 127.

jäm-

De holländska kolonierna besitta gynnsamma, naturliga förutsättningar för ett sjöförsvar genom mångfalden av öar och sund. För ett fullständigt och effektivt försvar skulle dock fordras en flotta av stormaktsmått. Då detta icke kan komma i fråga av ekonomiska skäl, har man i stället koncentrerat sig på att bygga en flotta, ägnad att utföra offensiva, överraskande framstötar mot fiendens förbindelseoch anmarschvägar samt mot delar av hans sjöstridskrafter. En angripare, som sätter in slagfartyg, kan enligt holländsk uppfattning i längden icke avvisas med den nuvarande flottan, men hans framträngande försvåras avsevärt och framför allt fördröjes, varigenom andra makter hinna ingripa, överrumplingsföretag kunna anses vara uteslutna, om försvaret utövas med en effektiv lätt utsjöflotta. Förutsättningar skapas även för biträde av allierade flottor, vilkas ankomst till och operationer i de holländska vattnen möjliggöras genom den holländska utsjöflottans tillvaro. En omedelbart före världskriget framlagd flottbyggnadsplan, omfattande bl. a. 5 slagskepp på 21 000 ton, kom icke till utförande, men ersattes efter kriget av den plan, som nu i det närmaste fullföljts. Enligt denna skall flottan för Holländska Indien bestå av 3 medeltunga kryssare, 12 utsjö-(ocean-) jagare, 18 utsjö- och oceanubåtar samt 72 stora sjöflygplan. Sammanlagt befinna sig f. n. 14 700 ton under byggnad, varibland 1 lätt kryssare, ett artilleriskolfartyg, 6 ubåtar och 8 stora minsvepare. Härutöver är beviljat och planerat byggandet av en lätt kryssare, ett antal ubåtar och ett artillerifartyg. Den holländska hemlandsflottan behandas i samband med »skärgårdsflottor med skepp» (sid. 39). Portugal. Sjögräns i mil: 80 — jämförelsetal: 33. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 38 — jämförelsetal: 16. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 460 — jämförelsetal: 11. örlogstonnage, sammanlagt: 22 000 därav under åldersgränsen: 21 000 — jämförelsetal: 52. Ehuru Portugal äger ett stort kolonialvälde, har dess flottas uppgifter hittills inskränkts till vakthållning för moderlandet och kolonierna. Brittiska flottan har förutsatts garantera landet skydd för invasion och sjöfart. Sedan 1930 har emellertid en snabb och livlig nybyggnadsverksamhet ägt rum, vilket tyder på, att man räknar med nya uppgifter för den portugisiska flottan. Det sannolika torde vara, att den, liksom fallet var under världskriget, avses för ubåtsjakt och konvojtjänst utanför portugisiska kusten, varigenom en viss avlastning kan ske i den brittiska flottans uppgifter i dessa farvatten. Dessutom har Lissabons värde som flankerande flottbas stigit i och med möjligheten av, att de franska trupptransportförbindelserna mellan Nordafrika och moderlandet kunna komma att förläggas till Atlanten. Den rekonstruktion, som flottan nu undergår, ledes av brittiska experter. Den första nybyggnadsperioden är praktiskt taget genomförd och omfattade bl. a. ett antal kanonbåtar om 2 000 och 1 000 ton, 6 ocean- och utsjöjagare samt 3 oceanubåtar.

37 Dessutom beställdes ett 5 000 tons flygtransportfartyg i Italien, som dock aldrig stapelsattes på grund av Storbritanniens uppgivande av guldmyntfoten. Den nya byggnadsperioden, omfattande bl. a. 6 nya oceanjagare och 3 oceanubåtar, beräknas vara genomförd 1939. Fartygen äro dock sannolikt ännu ej stapelsatta, och f. n. torde endast ett mindre antal små kanonbåtar och ubåtsjagare vara under byggnad. Polen. Sjögräns i mil: 5 — jämförelsetal: 2. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 3 — jämförelsetal: 1. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 360 — jämförelsetal: 8. örlogstonnage, sammanlagt: 14 000 därav under åldersgränsen: 12 000 — förelsetal: 30.

jäm-

En polsk handelsminister har uttalat, att en konsekvent och målmedveten utveckling av Polens handel skulle vara en utopi utan tillgång på och utnyttjande av en sjögräns. »Kuststräckan måste i hela dess utsträckning bli Polens lungor.» Dessa uttalanden förklara Polens krav på en port mot havet. Det polska försvaret har dock i stor utsträckning måst organiseras med hänsyn till dess långa landgränser, som sammanfalla med icke mindre än sex länder och bland dessa med de två stormakterna Tyskland och Sovjetunionen. Trots detta är Polen i färd med att skapa en flotta av ansenliga dimensioner. Dess uppgifter torde t. v. huvudsakligen vara att tjäna som en allmän maktfaktor till fromma för landets självbestämmanderätt. Fartygstyperna — ocean- och utsjöjagare samt ubåtar av liknande slag — hava huvudsakligen offensiv karaktär. I förening med starka kustbatterier komma de visserligen att kunna bjuda motstånd i händelse av anfall från sjön, men de hava större betydelse som ett flankhot mot förbindelserna mellan Tyskland och Ostpreussen samt vid ryska framstötar mot östersjöinloppen och Tysklands nordkust. Landets sjöförbindelser inom Östersjön kunna även påräkna ett visst skydd, så länge den polska flottans operationsfrihet är obeskuren. I händelse av ett krig med Tyskland bliva utsikterna att upprätta sjöförbindelserna med utombaltiska stater ytterligt små. Tack vare de många grannländerna finnas dock möjligheter att förhindra en total avspärrning från yttervärlden. För att bliva en maktfaktor att taga hänsyn till, måste polska flottan förses även med artillerifartyg. 1924 års fartygsbyggnadsplan omfattade förutom andra lätta fartyg även två kryssare, som dock icke byggts. Under det senaste året har en betydlig utvidgning av flottan varit under diskussion, varvid även byggandet av slagskepp framförts som ett önskemål. När de polska skeppsvarven i Gdynia utvecklats så, att örlogsfartyg kunna byggas inom landet, är det sannolikt att flottan avsevärt kommer att utvidgas. Den polska flottans personal är anmärkningsvärt stor — större än den svenska flottans — vilket tyder på ett välbetänkt förutseende i fråga om kommande ökning av fartygsbeståndet. Cirka 6 500 ton befinna sig f. n. under byggnad för Polens räkning, varav 2 oceanjagare, närmast i klass med lätta kryssare, 3 ubåtar, 1 minfartyg och ett antal minsvepare. Rumänien. Sjögräns i mil: 40 — jämförelsetal: 17. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 5 — jämförelsetal: 2. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 310 — jämförelseantal: 7. örlogstonnage, sammanlagt: 15 000 därav under åldersgränsen: 10 000 — förelsetal: 25.

jäm-

38 Rumäniens försvarsproblem är i allt väsentligt av landstrategisk art. Landet gränsar till icke mindre än sex andra länder, och sjögränsen vid Svarta Havet utgör en knapp sjundedel av gränserna. Stora delar av landgränsen sammanfalla med farbara floder, vilket förklarar den relativt starka flodflottan. Landets sjögräns och sjöförbindelser äro mycket ogynnsamt belägna med hänsyn till dels Rysslands centralposition i Sevastopol, dels Turkiets nyvunna frihet i fråga om Dardanellerna, den port, genom vilken den rumänska naftan och spannmålen måste passera på väg till fria vatten. Enär landets handelsflotta är mycket liten, uppehållas sjöförbindelserna huvudsakligen av italienska och grekiska fartyg. På grund av dessa förhållanden och med hänsyn till de stora summor, som Rumänien måste offra på sin armé, har sjöförsvaret inskränkts till en lätt utsjöflotta av små dimensioner, byggd på italienska varv. Förbindelserna med utlandet lära i varje fall kunna upprätthållas genom minst ett av de sex grannländerna, och invasionshotet över sjön kan beräknas vara mycket litet, enär betingelserna för ett framträngande över landgränserna äro vida gynnsammare. Rumänien sjösatte föregående år en utsjöubåt och lär ligga i underhandlingar om kontrakterandet av ytterligare fyra, varav två minläggande. Nybyggnaderna omfatta även fyra större motortorpedbåtar. Enligt senaste (aug. 1937) meddelanden komma två nya fartyg av okänd typ att kontrakteras inom den närmaste tiden. Jugoslavien. Sjögräns i mil: 60 — jämförelsetal: 25. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 25 — jämförelsetal: 10. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 180 — jämförelsetal: 4. örlogstonnage, sammanlagt: 14 000 därav under åldersgränsen: 9 000 — förelsetal: 22.

jäm-

Jugoslaviens läge är liksom Rumäniens i hög grad präglat av dess fastlandskaraktär. Genom sina långa landgränser är landet i direkt landkontakt med icke mindre än sju länder. Dess sjögräns mot Adriatiska havet behärskas helt av den italienska sjömakten. Varken landets handelsomsättning över sjön eller dess handelsflotta har sådan storleksordning, att ett starkt sjöförsvar av denna anledning är berättigat. Större delen av sjöförbindelserna upprätthålles i övrigt via Saloniki, som står i direkt förbindelse med den jugoslaviska floden Värdar. Faran för invasion över havet kan betraktas som tämligen obetydlig, då Italien — den enda makt, som gentemot Jugoslavien kan tänkas utföra en dylik operation — har andra möjligheter att med enklare medel pressa Jugoslavien till eftergifter. Icke desto mindre förelåg 1926 ett nybyggnadsprogram på cirka 50 000 ton, vilket dock, huvudsakligen på grund av Italiens motstånd, icke kom till utförande. Den jugoslaviska flottan kan icke heller i Adriatiska havet, såsom t. ex. kan bliva fallet med den svenska i Östersjön, i vissa lägen komma att utgöra tungan på vågen. Landets flotta har organiserats som en liten, lätt utsjöflotta av jagare och ubåtar, vilka med utgångspunkt från den dalmatiska skärgården kunna utöva ett visst offensivt hot i Adriatiska havet. F. n. befinner sig 4 500 ton under byggnad, innefattande bl. a. 3 st. utsjöjagare. Peru. Sjögråns i mil: 210 — jämförelsetal: 88. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 7 — jämförelsetal: 3. Handelsomsåttning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 440 — jämförelsetal: 10. örlogstonnage, sammanlagt: 12 000 därav under åldersgränsen: 2 000 — förelsetal: 5.

jäm-

39 Peru har ett läge, som till det yttre påminner om Chiles, ehuru dess kuststräcka är mycket kortare. Handelstonnage och handelsomsättning över sjön understiga dock flera gånger de chilenska. Beroende på landgränser till fem olika stater kommer dess försvarsorganisation att huvudsakligen vila på armén. Icke desto mindre har landet på den senaste tiden genom köp och nybyggnader skaffat sig en liten, lätt utsjöflotta med ett antal utsjöjagare och -ubåtar vid sidan av två äldre lätta kryssare. Uppgifterna torde emellertid tills vidare huvudsakligen sammanfalla med vaktflottornas. I händelse av ett krig mellan flera makter på sydamerikanska kontinenten kan den peruanska flottan dock spela en viss roll. Några nybyggnader synas f. n. icke vara beställda.

d. Skärgårdsflottor m e d skepp. Finland. Sjögräns i mil: 130 — jämförelsetal: 54. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 135 — jämförelsetal: 56. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 2 670 — jämförelsetal: 63. örlogstonnage, sammanlagt: 10 000 därav under åldersgränsen: 10 000 — jämförelsetal: 25. Landets sjögräns, som till största delen är skärgårdsklädd, kan uppdelas i två huvuddelar, Finska Viken och Bottniska Viken, med det mellanlinggande Ålandskomplexet. Av dessa områden är Finska Viken det mest aktuella ur försvarssynpunkt. Flottans uppgift är här att i samverkan med kustfästningarna skydda kusten mot anfall och framför allt arméns flank mot omfattningar, därest ett fientligt framträngande sker ostifrån. Bottniska Viken skyddas bäst genom att förhindra fientliga stridskrafters passage genom Ålandsskärgården och Ålands hav. Försvaret av denna strategiska förträngning blir därför ett primärt mål för det finska försvaret, främst sjöförsvaret. Den finska handelsomsättningen över sjön är liksom handelsflottan jämförelsevis stor och dess sjöförbindelser äro vid krig ett livsvillkor. Med utbyggandet av de ryska flygbaserna längs finska gränsen följa ökade risker för, att det permanenta väg- och järnvägsnätet hastigt kommer att förstöras från luften. Sjöförbindelserna träda i så fall i förgrunden. Då de utombaltiska sjöförbindelserna från och till Finland i praktiskt taget hela sin utsträckning kunna förläggas till svenska farvatten, avlastas finska flottan till stor del uppgiften att skydda sjöfarten utanför de finska kustfarvattnen. Det skydd, som kräves under överfarten till svenskt område, måste dock anses tillkomma den finska flottan. Med hänsyn till dessa uppgifter har Finland t. v. inskränkt sig till att bygga en skärgårdsflotta bestående av kustskepp med svårt artilleri och av lätta fartyg. För nyssnämnt skydd av sjöfarten finnas dock inga lämpliga fartygstyper, ehuru marinmyndigheterna tidigare framlagt olika förslag till sådana. Den finska flottan, vars stridsfartyg äro moderna och byggda under de sista 10 åren, har f. n. endast vedettbåtar och isbrytare under byggnad. Holland. Moderlandet. % Sjögråns i mil: 40 — jämförelsetal: 17. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 299 — jämförelsetal: 123. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 2 940 — jämförelsetal: 69. örlogstonnage, sammanlagt: 15 000 därav under åldersgränsen: 5 000 — jämförelsetal: 12.

40 Det holländska moderlandets sjöförsvar är politiskt sett av mindre vikt än kolonialväldets. Landets tillgångar medge ej heller att hålla tvenne sjögående flottor av betydelse i sjön. Genom den holländska kustens struktur och möjligheten att i nödfall sätta kustlandet under vatten, finnas även särskilda förutsättningar för dess försvar. Av denna anledning har man skapat ett rent kustbetonat sjöförsvar på den jämförelsevis korta kuststräckan. Här kan man hoppas att i bästa fall med äldre skepp, ubåtar och talrika småfartyg, minfartyg, minsvepare m. m. kunna skydda hamnar och flodmynningar. Skyddet mot invasion över havet, liksom även sjöfartsskyddet i de europeiska farvattnena, kommer att bliva en affär mellan Västeuropas stormakter. Hollands läge vid södra delen av Nordsjön medför, att det vid en väpnad stormaktskonflikt under alla omständigheter måste ligga i minst en av de krigförande parternas intresse att förhindra ett invasionsföretag mot Holland. För hemlandets försvar finnas f. n. de gamla kustpansarskeppen, c:a 15 utsjö- och kustubåtar, ett tiotal kustjagare och ett stort antal mindre fartyg av andra slag, bl. a. 13 minutläggare. Den holländska marinen anser dock, att grundgående artillerifartyg, lämpade att operera på bankarna utanför kusten, ävensom motortorpedbåtar, äro nödvändiga för landets försvar. För under byggnad varande tonnage m. m. har redogjorts i samband med kolonialflottan (sid. 36). Norge. Sjögräns i mil: 290 — jämförelsetal: 121. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 1 412 — jämförelsetal: 581. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 3 410 — jämförelsetal: 80. Örlogstonnage, sammanlagt: 25 000 därav under åldersgränsen: 4 000 — förelsetal: 10.

jäm-

Norge har jämte Sverige det mest utpräglade maritima läget efter de rena örikena. Dess handelsomsättning går praktiskt taget helt och hållet över sjön, och handelstonnaget är ett av världens mäktigaste, ehuru det till stor omfattning betjänar andra länders sjöförbindelser. 70 % av det norska handelstonnaget går i fraktfart uteslutande mellan främmande länder. Landets utomordentligt goda strategiskt-politiska läge mot Atlanten besparar de norska sjöstridskrafterna uppgiften att skydda den oceangående handeln. I fråga om sjöhandelsskyddet kunna uppgifterna därför inskränkas till kustsjöfarten och de farvatten, som ligga närmast utanför kusten. I övrigt synes den norska flottans viktigaste uppgift bli att i möjligaste mån säkerställa kusterna och hamnarna för överraskande anfall i avsikt att erövra baser på norska kusten samt mot handelsblockad. Invasionsföretag av större omfattning synas mindre sannolika på grund av de militärgeografiskt mindre goda betingelserna för sådana företag. Det nya läge, som har inträtt genom ryska utbyggandet av ishavshamnarna, kommer dock att försvåra norska flottans uppgift i fråga om skyddet av landets nordliga kust och dess sjöförbindelser. Ävenså komma ökade krav att ställas på skyddet av från de nordnorska hamnarna, särskilt från Narvik, utgående trafik. Den hittills bedrivna fartygsbyggnadspolitiken synes sålunda i fortsättningen knappast tillfyllest för tillgodoseende av de uppgifter, som måste tilldelas norska flottan om landets självbestämmanderätt icke skall äventyras. I Norge byggas f. n. 3 kust jagare och 2 vedettbåtar om tillsammans omkring 2 100 ton.

e.

L ä t t a skärgårdsflottor.

Kina. Sjögråns i mil: 410 — jämförelsetal: 171. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 1 — jämförelsetal 0'i. Handelsomsåttning över sjön pr 1 000 inv. i ton: uppgift finnes ej — jämförelsetal: —. örlogstonnage, sammanlagt: 28 000 därav under åldersgränsen: 9 000 — jämförelsetal: 22. Ehuru Kina geografiskt sett är en betydande strandägare vid Stilla Oceanen, är landet ingalunda detta ur maktpolitisk synpunkt. Genom inre stridigheter har sjöförsvaret under de sista decennierna i hög grad försummats. Flottan har praktiskt taget icke alls ingripit i de ständiga inbördeskrigen och därför icke heller lockat till förstärkningar. Försök hava visserligen gjorts att inköpa fartyg i Japan men icke lett till något resultat. På grund av ett synnerligen ringa handelstonnage har handeln över sjön huvudsakligen bedrivits å utländska fartyg. För sin egen försörjning i fredstid är Kina icke i något avseende beroende av sjöförbindelserna. Den marknad, som det kinesiska väldet utgör, har föranlett stormakterna att för skyddandet av sina intressen detachera betydande sjöstridskrafter till de kinesiska farvattnena. Den nuvarande kinesiska flottans uppgifter torde därför inskränka sig till kustsjöfartens skyddande och allmän vakthållning mot pirater etc. En stabilisering av de inrepolitiska förhållandena kan mycket väl medföra vidgade uppgifter och därmed ett förstärkande av flottan. Landet har tidigare haft en ansenlig flotta. 1909 planerades byggandet av 4 slagskepp, 8 stora och 10 små kryssare samt ett stort antal andra fartyg. Denna plan sattes emellertid ej i verket på grund av de dåliga finanserna. Osäkerhet råder, huruvida 2 st. i Italien under 1936 färdigställda jagare tillfallit Canton- eller Nankinregeringen. 4 motortorpedbåtar hava beställts i England. Mexiko. Sjögräns i mil: 800 — jämförelsetal: 333. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 2 — jämförelsetal: 1. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 230 — jämförelsetal: 5. örlogstonnage, sammanlagt: 8 000 därav under åldersgränsen: 8 000 — förelsetal: 20.

jäm-

Den mexikanska flottans uppgifter kunna i stort sett jämföras med vaktflottornas. Landets långa sjögräns är knappast hotad av invasion eller ens smärre anfallsföretag. Handelsomsättningen över sjön är ringa och har under ett krig intet inflytande på landets livsbetingelser. De med lätta kanoner bestyckade kanonbåtarna äro i de flesta fall inredda för transport av ett jämförelsevis stort antal man och hästar. Det är sannolikt att en eller flera av dessa båtar, som byggts i Spanien, icke ännu hunnit lämna varven på grund av inbördeskriget i sistnämnda land. Danmark. Sjögräns i mil: 120 — jämförelsetal: 50. Handelstonnage pr 1 000 inv.: 307 — jämförelsetal: 126. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 2 970 — jämförelsetal: 70. örlogstonnage, sammanlagt: 17 000 därav under åldersgränsen: 7 000 — jämförelsetal: 17.

42 Det danska sjöförsvarsproblemet får sin speciella karaktär av landets säregna miiitärgeografiska och nautiska förhållanden. Sjöförsvarets uppgifter kunna sammanfattas i: behärskandet av de danska farvattnena dels för att förhindra deras utnyttjande i krigets tjänst, dels för att tillförsäkra de danska öarna obehindrade sjökommunikationer. I sistnämnda avseende är det av betydelse, att vägarna för truppers koncentrerande till olika delar av landet kunna hållas öppna. Härtill kommer att flygvapnets tillkomst kan föranleda en viss utökning av de områden, som ur neutralitetssynpunkt behöva bevakas. Detta kan exempelvis gälla den del av Kattegatt, som ligger närmast Jylland. De danska sjöförbindelserna med utlandet gå huvudsakligen till England, som med sin flotta kan beräknas skydda de för detta land oumbärliga danska livsmedelstransporterna. Då det emellertid icke är uteslutet, att dessa förbindelser måste ledas förbi Skagen, kommer dock alltid en viss eskort- och minsvepningstjänst att påvila flottan även i fråga om sjöfarten. För sin egen försörjning är Danmark icke beroende av dessa förbindelser. Av de övriga sjöförbindelserna träda de svenska i förgrunden. Någon kustsjöfart i egentlig mening existerar ej i Danmark, om man bortser från förbindelserna mellan öarna. På grund av dessa till farvattnena kring de danska öarna väl koncentrerade uppgifterna kan danska flottan inskränkas till ett skärgårdsförsvar med skepp. Artillerifartygen bliva härvid av avgörande betydelse för danska flottans operationsduglighet. Under byggnad befinner sig f. n. 900 ton fördelade på 3 ubåtar. Sedan den nya danska försvarsordningen fastställts, och de befintliga kustskeppen utrangerats utan ersättning, har flottan förändrat karaktär från »skärgårdsflotta med skepp» till »lätt skärgårdsflotta». Den danska sakkunskapen anser dock, att flottan snarast möjligt bör tillföras bl. a. 2 st. artillerifartyg, bestyckade med svåra kanoner. Colombia. Sjögråns i mil: 160 — jämförelsetal: 67. Handelstonnage pr 1 000 inv.: — jämförelsetal: —. Handelsomsättning över sjön pr 1 000 inv. i ton: 330 — jämförelsetal: 8. örlogstonnage, sammanlagt: 3 000 därav under åldersgränsen: 3 000 — förelsetal: 7.

jäm-

Den primära uppgiften för Colombias sjöförsvar torde huvudsakligen vara allmän vakthållning. Landets läge med landgränser mot fem stater ger det en kontinental prägel, trots att sjögränsen vetter mot såväl Karibiska havet som Stilla Oceanen. Sjöförsvaret är dock under utbyggnad. Sålunda inköptes 1934 två stycken utsjöjagare från Portugal. F. n. synas inga nybyggnader vara planerade.

f.

Vaktflottor.

De länder, som tack vare geografiska och övriga omständigheter kunnat inskränka sjöförsvaret till vaktflottor, grupperas lämpligen alltefter betingelserna för detta sjöförsvarssystem. De tidigare i samband med definitionerna angivna karakteristiska dragen för vaktflottorna äro i första hand tillämpbara på sådana länder, som icke hava någon kuststräcka. Hit höra Tjeckoslovakiet, Österrike, Ungern och Paraguay. Dessa stater underhålla små flottor bestående av flodkanonbåtar etc. för vaktändamål och för direkt samverkan med lantstridskrafterna.

43 Andra mindre stater kunna genom närliggande mäktiga grannars inflytande anses vara mer eller mindre protegerade stater och därigenom även lydiga redskap i sina beskyddares händer. Deras sjöstridskrafter äro i allmänhet obetydliga. Hit höra Albanien, Egypten, Cuba, Manschukuo, Panama m. fl., som samtliga huvudsakligen hålla mindre vaktfartyg. Ett antal nya, mindre stater hava även växt upp efter världskriget. Ekonomiska och andra omständigheter samt främst långa och för invasion utsatta landgränser, hava tvingat dessa stater att tills vidare inskränka sig till sjöförsvar av typen vaktflotta. Bland dessa märkas östersjöstaterna Estland, Lettland och Litauen, av vilka de två förstnämnda dock hava jämförelsevis stort handelstonnage och en icke obetydlig handelsomsättning över sjön. Av de övriga länderna med vaktflottor äro tre stycken sydamerikanska stater, samtliga med ett visst, icke obetydligt tryck på landgränserna från sina närmaste grannar, under det att avsaknaden av större sjöstridskrafter i grannskapet är påtaglig. Dessa länder äro Venezuela, Ecuador och Uruguay, av vilka det förstnämnda har den största handelsomsättningen över sjön. För samtliga gäller emellertid, att sjöförbindelserna huvudsakligen upprätthållas av främmande fartyg och att de för sin försörjning äro oberoende av havet. I Asien finnas även länder utan nämnvärda sjöstridskrafter. För dessa liksom för de föregående staterna gäller att landgränserna i långt högre grad än kusterna äro utsatta för anfall och att de för sin existens äro helt oberoende av sjöförbindelserna. Hit räknas Siarn, Iran och Irak, av vilka det sistnämnda endast har några mils sjögräns. Siarn, som bland dessa länder är mest beroende av sitt läge vid havet, har världens modernaste vaktflotta, i vilken ingår såväl kustjagare som kustubåtar och motortorpedbåtar m. m. Siarn har över 8 000 ton under byggnad, varav 7 kustjagare, 4 kustubåtar och 4 kanonbåtar med 4 st. 20*3 cm.k. (enligt vissa källor 14 cm.k.) och dess flotta kan, sedan dessa fartyg införlivats med flottan, uppflyttas i klassen lätt skärgårdsflotta eller lätt utsjöflotta. Siamesiska flottans målmedvetna utbyggande under japansk ledning kan få ett visst inflytande på förhållandena i Fjärran östern, då en stark siamesisk flotta kan utgöra ett hinder för förbindelserna mellan Singapore och Hongkong. Bland ovan icke nämnda europeiska stater, som äro belägna vid havet, äro endast två praktiskt taget utan varje slags flotta. Belgien och Bulgarien besitta nämligen endast ett fåtal vaktfartyg. Belgien kan ej liksom Holland stöda sig på gynnsamma nautiska förutsättningar i form av bankar o. d. Dess kustskydd är därför ett svårt problem, vars enda lösning ansetts ligga i en garantiförklaring av Storbritannien. Sjöförsvar för de belgiska koloniernas korta kuststräcka anses även betydelselöst, då den ligger undandragen från stormakternas kraftlinjer. De belgiska sjöhandelsförbindelserna hoppas man kunna inlänka i det brittiska skyddssystemet. Bulgarien har en i förhållande till landgränsen mycket kort kuststräcka och dess läge är i huvudsak fastlandsbetonat. Handelsomsättningen över sjön är obetydlig.

g.

Sammanfattning.

Av den redogörelse, som i det föregående lämnats beträffande fartygsbyggnadspolitiken, framgår, att en mycket omfattande byggnadsverksamhet f. n. pågår. Praktiskt taget samtliga länder hava fartyg på stapeln och alla slag av fartygstyper äro representerade.

44 Tablå över örlogsAnm. Siffrorna beteckna i ordningsföljd, den första: överåriga, ännu kvarstående fartyg; den andra: gränserna äro enligt »London Naval Treaty, 1936> hänförda till tidpunkten Vi 1937. Detta innebär att fartyg stapellagda före 1921, ubåtar stapellagda före 1924. På övriga fartyg tillämpas inga åldersgränser. S k e p p

L ä t t Hangarfartyg

L a n d Slagskepp

Oceanflottor. Storbritannien U. S. A Japan Frankrike Italien Tyskland Sovjetunionen.

Tunga kryssare

Linjeskepp Kustskepp

Medeltunga kryssare

Lätta kryssare

A.

B. Utsjöflottor med skepp. Spanien Argentina Turkiet Chile Sverige Grekland Brasilien

0 + 15 + 5 = 20 0 0 + 3 + 0: 0 + 15 + 2 = 17 o 0 + 9 + 2 = 11 o 1 + 0 + 0: 1+ 7 + 3 = 11 o 0+ 4 + 2 = 6 o 2 + 0 + 0: 0+ 0 + 4 = 4 3+3+0=6 0+ 3 + ? = 3 0

1 + 7 + 5 = 1 3 3 + 16 + 17 = 3 6 3 + 13 + 5 = 21 21 + 0 + 0 = 21 2+4+3= 0 + 17+11 = 2 8 1 + 10 + 0 = 11 0 0 + 6 + 5 = 11 0 + 8 + 3 = 1 1 5 + 17 + 0 = 22 4+1+0= 5 0+2+0= 0 + 7 + 0 = 7 0+10 + 1 = 11 0 0 + 1 + 0 = 1 0 + 7 + 0 = 7 0 + 10 + 2 = 12 3+0+0= 3 0 + 0 + 2 = 2 0 + 0 + 3 = 3 0+ 6+0= 6 0 0 0 5 + 0 + 7? = 12 0

0 0+1+0=1 0+ 2 + 0 = 2 o 4+0+0= 0+ 1 + 0 = 1 o 0+ 1 + 0 = 1 o 1+0+0= 0 o 5+3+0=

2 0+ 3+0= 3 1+1+0= 2 0 0 0+ 2+1= 3 0+ 0+ 2 = 2 0 2+0+0= 2 0+ 0+ 2* = 2 1+ 0+1= 2 2+0+0= 2 0 0 1+1+0= 2 0 0 0 0+0+2 = 2 o 2+0+0= 2

o 2 + 0 + 0 - 2 1+0+0=

2+ 0+0= 2

0¶C. Lätta utsjöflottor. Höll. Indien . . Portugal Polen Rumänien . . . . Jugoslavien . . . Peru D. Skärgårdsflottor med skepp. Finland Holland (mod.) Norge E. Lätta skärgårdsflottor. Kina Mexiko Danmark Colombia

0+ 2+ 0

o o o 0+1+0= 1

o

0+2 + 0: 2 + 0 + 0= 4 + 0 + 0:

0+ 3+0= 3 0+0+1= 1 0 0

o

o

o o o

o o 2+0+0= 2

1+0+0= 1 0

flottornas fartygsbestånd. fartyg inom föreskriven ålder; den tredje: fartyg under byggnad eller beviljade; den fjärde: summan. Åldersföljande fartyg betecknas som överåriga: Skepp stapellagda före 1911, hangarfartyg stapellagda före 1917, lätta Källa: Taschenbuch der Kriegsflotten 1937, kompletterad med senare (juli 1937) erhållna uppgifter. * = planerad. U b å t a r

f a r t y g

Utsjöubåtar

Oceanubåtar

Kustjagare

Utsjöjagare

Oceanjagare

ÖvSum- riga ma fartyg ubåtar

Kustubåtar

0 74 c:a400 0 11 + 25 + 14 = 5 0 9 + 10+ 5 =24 7 + 1 + 31 = 3 8 103 + 71 + 18 = 192 0 106 > 400 0 44 + 14 + 20 = 7 8 2 8 + 0 + 0 =28 0 + 24 + 56 =80 174+ 8 + 0 = 182 0 70 > 100 0 + 23+ 0 = 2 3 31 + 45 + 16 = »2 0 + 8 + 12 = 20 17 + 43+ 6 = 6 6 0 + 4 + 0 = 4 0 93 » 200 0 7 + 42+ 4 = 5 3 1 + 37+ 2 =40 0 + 30+ 8 = 3 8 2 + 32+ 8 = 42 88 > 200 1 + 15+ 4 =20 32 + 44 + 14 = 5M) 15+ 1 + 0 = 1 6 2 + 35+ 2 = 3 9 2 + 22 + 19 = 4 3 6 + 0 + 0 = 6 0 0 + 8 + 10 = 1 8 0 + 24+0=24 0 0 + 0 + 22 =22 6 + 22 + 12 = 40 ! 2 > 150 ? ? ? > 350 0 + 2 + 8? = 10 15+ 0 + 0 = 15 18 + 12+ 0 = 30 c:a 150

0 + 13+ 2 * = l o 0+2+7 = 9 0 5+ 0+ 0 = 5 0 0 0 + 0 + 9*= 9

0+ 2+ 2+ 0+ 0+ 4+ 1+

3+ 3+ 4+ 6+ 6+ 4+ 0+

0 = 3 11+ 0= 5 4 = 10 3 + 0 = (5 2 = 8 8+ 4 = 12 13+ 0 = 1 7+

0 + 0 = 11 0 + 6 + 3 0 0+3+0 0+ 0= 3 0 + 2 + 0 0 0+3+0 0+ 0= 8 0 + 0 = 13 0 + 4 + 4 0+ 0= 7 0 + 1 + 6

0 6 2 2 1 1

0+ 1+ 0+ 2+ 0+ 1+

8+ 5+ 2+ 0+ 0+ 0+

2 = 10 0= ( 0= 2 0= 2 3= e 0= i

0+ 0+ 0+ 0 0+

0 + 0 + 6*= 0+ 0+ 2 = 0+2+0 = 0+1+0 = 1+0+0 =

0 0 0

0 0 0 0

1+ 5+ 3+ 8+ 1+

0= 0= 0= 0= 0=

0 0 + 5 + 6 =11 1 0 + 3 + 3*= 6 5 0+3+3 = 6 0 3 8 0+2+0 = 2 0 1

0 0 0 8+ 0+ 0= 8 0 + 1 + 2 0 6+ 0+ 3= 9

0+ 2+ 0 = 0+ 2+ 0 =

9 6+0+0 = 6 0 3 2 0+3+4 = 7 0 6+0+0= 3 0 6+ 8+ 2 =16 = 8 0+2+0 = 2 0 = 7

= = = =

2 6+ 0+ 0= 6 C 0 c 3+ 6+ 0= 9 2 0

7+ 3+ 0 =10 0 0 0 + 1 + 4*= 5 0+2+0 = 2 0+4+0 = 4

0 0+3+0 = 3 1+7+0 0 0+6+0

0 0 0 0

0 0 0 6 0 0 0

15 3 9 9 16 10 7

> > » , > , >

50 30 30 25 60 20 20

0 0 0 0 0 0

19 6 6 5 4 4

> > > > > >

40 35 60 60 35 10

= 30+2+0= 2 = 82+0+0= 2 = 6 3+0+0= 3

0 0 0 0 0 6 + 2 + 3 = 11 0 0

5 > 80 13 » 40 9 » 40

0 0 0 0

» > > »

75 20 25 20

46 En sammanställning visar, att nedanstående antal stridsfartyg — kanonbåtar, motortorpedbåtar och andra specialfartyg etc. oräknade — äro under byggnad eller hava beviljats: C/0

o O

3G en «

Sr en p :

3 * 3 p: -t

°> "B *" £°

•O B

en C/3

-t \r

<JQ » : P°r+ -i r* CL P H

o pr 3 '

c 3 3

P

P

•o o*

Skepp:

Slagskepp Linjeskepp Kustskepp

—

17¶Hangarfartyg

—

Lätta fartyg: Tunga kryssare Medeltunga kryssare Lätta kryssare Oceanjagare Utsjöjagare Kustjagare

34 15

6 2

129 68 12

18 10

i 8 5

—

—

Ubåtar:

Oceanubåtar Utsjöbåtar Kustubåtar

46 36

— Summa

13 6 — 55

—

10 4

— 28

__ — — — 3 2

—

— 5

—

—

— __

40 17 1 155 83 22

.

3 3

2 4 13

71 48 7 476

Anm. För en del mindre länder är osäkert, huruvida framlagda förslag ännu antagits. Antalet under byggnad varande mindre krigsfartyg, auxiliärfartyg och småfartyg är mycket stort. Av tablån å sid. 44—45 framgår det antal fartyg av olika slag, som f. n. ingå i de olika flottorna. I. Oceanflottorna. En sammanfattning av de betingelser, som leda till att vissa stater underhålla oceanflottor, visar bl. a. följande karakteristiska förhållanden. Dessa stater hava i allmänhet betydande sjögrånser att skydda. De äro i medeltal närmare 5 000 km långa, d. v. s. omkring 200 % av de svenska sjögränserna. Flera av oceanflottorna måste även kunna uppträda i vitt skilda ocean- eller havsområden. De flesta av dessa stater äro dessutom i besittning av mäktiga kolonialområden eller intressesfärer på stora avstånd från moderlandet. Ehuru moderlandets handelsfartygstonnage och även handelsomsåttning över sjön i allmänhet uppvisa stora totalsiffror, äro de dock i förhållande till innevånarantalet jämförelsevis begränsade. Handelstonnaget per 1 000 innevånare utgör således i medeltal 100 ton, d. v. s. 42 % av det svenska, och handelsomsättningen över sjön per 1 000 innevånare är 680 ton eller 16 % av motsvarande siffra för Sverige. Ehuru dessa uppgifter icke innebära, att oceanflottorna hava mindre betydelsefulla uppgifter än den svenska utsjöflottan ifråga om handelsskyddet, äro de dock av värde för verkställande av jämförelser och för bedömande av den svenska flottans relativa uppgifter. Den återhållsamhet, som i viss mån präglade fartygsbyggandet under perioden 1922—1936, särskilt ifråga om slagskepp, har helt och hållet uppgivits. Anledningen härtill är formellt sett, att de fördrag, som kvantitativt begränsat rustningarna till sjöss, med föregående år hava upphört. Sakligt sett är dock skeppsbyggandets återupptagande i stor skala i främsta rummet förorsakat av det osäkra internationella läget jämte en allt starkare förståelse för att sjöstridskrafterna — trots flygstridskrafternas ökade betydelse — alltjämt komma att utöva ett avgörande inflytande

47 vid politiska konflikter. Man kan nämligen utgå från att makterna ej skulle offra tusentals miljoner på att i ökad takt bygga örlogsfartyg av alla storlekar, om de förmodade, att flygstridskrafter kunde ersätta sjöstridskrafter. Som naturligt är dominera stormaktsflottorna världens fartygsbyggnadspolitik* Det sammanlagda tonnaget av pågående nybyggnader kan uppskattas till omkring 1 650 000 ton eller i medeltal till omkring 240 000 ton per oceanflotta. II.

Utsjö flottor na.

a. M e d s k e p p . Länder med denna flottyp hava i medeltal en sjögråns av 3 270 k m längd eller 136 % av den svenska. Det är främst de sydamerikanska republikerna, som höja medelsiffran över den svenska. De europeiska länderna hava nämligen i genomsnitt betydligt kortare kuststräckor än den svenska. Med undantag av Spanien, som äger den största utsjöflottan, besitta ifrågavarande länder inga kolonier. Handelstonnage och handelsomsåttning över sjön äro totalt sett mindre än i fråga om oceanflottorna. I medeltal är handelstonnaget/1 000 innevånare 38 % av det svenska och handelsomsättningen över sjön/1 000 innevånare 27 % av den svenska. Utsjöflottorna med skepp hava i medeltal ett örlogstonnage under åldersgränsen, som överstiger det nuvarande svenska; det utgör nämligen 149 % av detta. Byggnadsverksamheten har, liksom ifråga om oceanflottorna, varit tämligen återhållsam under de två sista årtiondena. Den har dock — ehuru med en i förhållande till oceanflottorna naturlig fördröjning — redan visat tecken till ökad aktivitet. Som är att vänta, har denna först gjort sig märkbar ifråga om de lätta fartygen. Det sammanlagda tonnaget av pågående nybyggnader m. m. kan uppskattas till omkring 74 000 ton eller i medeltal till omkring 10 000 ton per utsjöflotta med skepp. b. L ä t t a . Stater, som funnit det lämpligt att hålla en lätt utsjöflotta, skilja sig väsentligt från de båda föregående. De hava i medeltal en betydligt kortare sjögråns, som uppgår till omkring 33 % av den svenska. 1 De båda övriga jämförelsesiffrorna, handelstonnaget och handelsomsåttningen över sjön, visa likaså märkbara avvikelser. Sålunda utgör handelstonnaget/l 000 innevånare endast cirka 6 <% av det svenska och handelsomsättningen över sjön/l 000 innevånare endast 7 % av den svenska. Det genomsnittliga örlogstonnaget under åldersgränsen är också mindre, cirka 42 % av det svenska. Det sammanlagda tonnaget av nybyggnaderna kan uppskattas till omkring 35 000 ton eller 6 000 ton i genomsnitt per lätt utsjöflotta. III.

Skär går dsf lottor.

a. M e d s k e p p . En gemensam granskning av de tre flottor, som upptagits under denna benämning, har icke samma värde som ifråga om övriga flottor, då deras karaktär bestämmes av utpräglat nationella förhållanden, vilket närmare framgår av den föregående redogörelsen. En kalkyl av medelvärdena ger emellertid vid handen, att sjögränsen utgör cirka 64 % av den svenska. Handelstonnaget uppvisar däremot den höga siffran av 250 %, vilket är beroende dels på den stora norska handelsflottan, som till största delen aldrig anlöper hemlandets hamnar, dels på den holländska handelsflottan, som även omfattar till kolonierna anknutet tonnage. Handelsomsättningen 1 Höll. Indiens sjögräns ej medräknad, då dess karaktär av kolonialvälde skiljer sig från de övriga.

48 över sjön/1 000 innevånare är omkring 70 %> av den svenska, vilket dock är något för högt, då de holländska kolonierna äro medräknade. Dessa flottors örlogstonnage under åldersgränsen är relativt litet, främst beroende på att fartygen äro starkt föråldrade (utom ifråga om Finland). Det uppgår till omkring 17 % av det svenska. Det sammanlagda tonnaget av pågående nybyggnader, inberäknat ovan icke angivna mindre fartyg m. m., omfattar cirka 3 600 ton eller 1 200 ton i medeltal per flotta. b. L ä t t a . På grund av mycket stora olikheter i de nationella förutsättningarna även för de lätta skärgårdsflottorna är en sammanställning även av denna typ tämligen vansklig. Sjögränserna variera mellan 50 och 33 % av den svenska, handelstonnaget/l 000 innevånare mellan 0-4 och 126 %> samt handelsomsättningen över sjön/l 000 innevånare mellan 5 och 70 %>. örlogstonnaget under åldersgränsen utgör i förhållande till det svenska cirka 17 %. Nybyggnadsverksamheten är liten och omfattar omkring 900 ton eller i medeltal omkring 200 ton per land. IV.

Vaktflottor.

Sammanfattningsvis äro dessa flottor motiverade i dels länder utan sjögräns men med floder, som kräva övervakning, dels mindre, av stormakter skyddade stater, dels nya, mindre stater, som växt upp efter kriget och som ännu icke, oftast av ekonomiska skäl, hunnit organisera något egentligt sjöförsvar, dels några starkt landbetonade sydamerikanska och asiatiska stater, och dels slutligen de båda europeiska staterna Belgien och Bulgarien, där dock röster höjts för återupprättande av ett sjöförsvar. I en del av dessa länder är nybyggnadsverksamheten dock relativt livlig och i viss fall (t. ex. Siarn och Estland) äro vaktflottorna på väg att utveckla sig till högre typer.

3. Det moderna sjökrigets karaktär. Sjökrigets k a r a k t ä r och de olika f a r t y g s s l a g e n s u p p g i f t e r h a v a m e r eller m i n d r e i n g å e n d e b e h a n d l a t s i t i d i g a r e u t r e d n i n g a r ( M a r i n b e r e d n i n g e n 1921, E r s ä t t n i n g s b y g g n a d s s a k k u n n i g a 1926, S a k k u n n i g a r ö r a n d e Sveriges f ö r s v a r s politiska läge m . m . 1929 och F ö r s v a r s k o m m i s s i o n e n 1930). Av dessa u t r e d n i n g a r såväl s o m a v d e n i k a p . I I I n e d a n l ä m n a d e r e d o görelsen f r a m g å r , a t t sjökrigets strategiska karaktär icke u n d e r g å t t n å g o n revolutionerande utveckling u n d e r de senaste decennierna. Den omvärder i n g a v olika betvingelsemetoder, s o m n ö d v ä n d i g g j o r t s a v försörjningskrigets a k t u a l i t e t , m e d f ö r i och för sig inga betydelsefulla f ö r ä n d r i n g a r i d e s t r a t e giska p r i n c i p e r n a . I d e l ä n d e r , d ä r f l y g s t r i d s k r a f t e r n a s och u b å t a r n a s s n a b b a u t v e c k l i n g till e n b ö r j a n f ö r a n l e d d e s t a t s l e d n i n g a r n a att slå i n p å n y a s t r a t e g i s k a vägar, u t m y n n a n d e bl. a. i e n viss å t e r h å l l s a m h e t i f r å g a o m n y b y g g n a d e r av s t ö r r e artillerifartyg, h a r m a n n u f u n n i t det l ä m p l i g t att å t e r

49 tillämpa grunddragen av de principer, som tidigare dikterat flottornas sammansättning. Härvidlag har dock givetvis en betydande anpassning skett med hänsyn särskilt till flygstridskrafternas utveckling. Den samverkan, som numera i allt större omfattning erfordras mellan sjö- och flygstridskrafter, har även medfört ej blott att de marina flygstridskrafterna återigen knytas allt intimare till sjöförsvaret, även i länder med självständiga flygvapen, utan även att man sökt göra de operativa flygstridskrafterna användbara i sjökrigföringen. Den under 2: B ovan framlagda översikten visar, att, i fråga om flottornas beståndsdelar, principer numera följas, som nära överensstämma med förkrigstidens, ehuru en märkbar tendens till ytterligare differentiering av fartygstyperna kan konstateras. De fartyg, som ingå i flottorna, utgöras huvudsakligen av skepp, lätta fartyg och ubåtar. Alla typer äro alljämt representerade och föremål för nybyggnad. * Sjökrigets taktiska karaktär har undergått en under de sista åren alltmer skönjbar förändring genom tillkomsten av nya vapen, skyddsåtgärder och hjälpmedel. Även de internationella traktaterna för rustningsbegränsning till sjöss hava medelbart utövat inflytande på sjökrigets taktiska karaktär. Dessa omständigheter hava lett till såväl kvalitativa som kvantitativa modifikationer av fartygstyperna för att åstadkomma bästa möjliga anpassning i taktiskt avseende. Den ömsesidiga växelverkan av tekniskt-ekonomiska och taktiska synpunkter har härigenom kommit att utöva ett betydande inflytande. Detta förhållande har satt sin prägel även på svenska flottans fåtaliga nybyggnader och så kan beräknas även framdeles bliva fallet. Det moderna sjökrigets karaktär är avgörande för de beståndsdelar, som böra ingå i den av strategiska skäl önskvärda flottypen, under det att de enskilda fartygstypernas egenskaper i första hand dikteras av uppgiften att bära och föra fram de vapen, varmed försvaret skall upptagas. Båda dessa förhållanden gripa in i varandra och kunna icke betraktas vart för sig.

Operativa och ekonomiska skäl ävensom i viss mån begränsningsavtalen hava tvingat de stora sjömakterna till en kvantitetsbegränsning, som medfört betydande reduktioner av skeppsbeståndet. Under det att Jutlandsslaget uppvisade 36 engelska skepp i linje mot 27 tyska, så kan f. n. i en och samma flotta icke uppställas mer än högst 15 dylika skepp. Under världskriget växte antalet engelska och tyska slagfartyg till 60 respektive 41 st. Förkrigstiden uppvisade stapelsättande av serier på fem enheter av samma skeppstyp inom loppet av ett år och av fyra dylika serier inom loppet av tre år. Efter världskriget byggde stormakterna slagskeppen till en början parvis och, intill utgången av 1936 av traktatsenliga skäl, med relativt stora mellanrum. En återgång till förkrigstidens byggnadsprogram är dock redan skönjbar hos de största sjömakterna. i—373447

50 Antalet enheter av andra fartygstyper har under slagskeppens »holiday» undergått en viss, ehuru betydligt mindre reduktion. Sålunda innehade exempelvis England vid utgången av 1936 omkring 60 kryssare mot cirka 100 (inberäknat slagkryssarna) vid krigsutbrottet 1914, c:a 200 jagare mot nära 300 år 1914. De senaste stora nybyggnadsprogrammen komma dock snabbt att höja dessa siffror. Samtidigt har en betydande kvalitetsförbättring åstadkommits, varigenom det enskilda fartygets kostnader och därmed byggnadsprogrammens totalkostnader högst avsevärt ökats. Av särskild betydelse för bedömandet av det moderna sjökrigets karaktär är det förhållandet, att antalet lätta övervattensfartyg i hög grad ökats i förhållande till antalet skepp. I England fanns före kriget per skepp c:a 4 lätta övervattensfartyg, nu är siffran uppe i nära 17, i Frankrike äro motsvarande siffror 4 och 10, i Italien 4 och 19, i Japan 3 Vi och 15, i U. S. A. 2 och 17, i Ryssland 8 och 18 samt i Tyskland 4 och 8. Detta mycket betydelsefulla förhållande jämte de lätta stridskrafternas ökade kampkraft och förbättrade skydd, ubåtarnas högre farter, flygstridskrafternas fortsatta utveckling samt de nya och förbättrade tekniska hjälpmedlen hava skapat förutsättningar för en viss nyorientering av taktiken. Man kan med ledning av dessa förhållanden samt av de övriga faktorer, som inverka på frågans bedömande, draga vissa slutsatser i fråga om det moderna sjökrigets karaktär, sett u r de större marinernas synpunkt. Grundläggande härför äro följande fakta: 1. I förhållandet mellan antalet skepp och antalet lätta övervattensfartyg har, enligt vad som ovan visats, en avsevärt förskjutning ägt rum till de lätta stridskrafternas förmån. Det nu allmänt återupptagna byggandet av skepp synes icke komma att medföra någon ändring i detta förhållande, då antalet lätta fartyg växer i proportion till skeppen. Detta leder till en taktik, som i största möjliga mån skall medgiva insättande av de lätta stridskrafterna. Världskrigsflottornas relativt stela uppträdande kring ett väl samlat, stort skeppsförband lämpar sig icke för den rörliga taktik, som kräves för att de lätta stridskrafterna skola komma till sin rätt. Det är även sannolikt, att slagskeppsförbanden som en direkt erfarenhet från Jutlandsslaget — då ett flertal slagskeppsdivisioner aldrig kunde ingripa — komma att tillämpa en rörligare taktik än vad då var fallet. 2. Flygstridskrafternas möjligheter att under dager och goda siktförhållanden överblicka läget till sjöss och att förmedla sina iakttagelser till sjöstridskrafterna underlätta de lätta stridskrafternas spaningsuppdrag, varigenom dessas möjligheter för utnyttjande i striden ökas. Enär därför insatsen av lätta fartyg och flygstridskrafter — under förutsättning att de äro väl samövade — kan beräknas bliva betydligt större och härigenom farligare, än vad tidigare varit fallet, måste skeppsförbandens

51 sammansättning och uppträdande lämpas härefter. Ju större skeppsförband, som framgå samlade, desto bättre bliva träffmöjligheterna vid torpedskjutning från de lätta förbanden, som härigenom erhålla tillfälle till koncentriska massanfall mot ett och samma mål. Ju mer de stora skeppen uppdelas i smärre förband, som spridas inom av vapentaktiken (vapnens räckvidd m. m.) dikterade gränser — så att önskvärd koncentration av vapenkraften kan erhållas — ju svårare få de lätta fartygen att nå ett gott resultat. 3. Vapnens effekt, räckvidd och precision hava undergått en fortsatt förbättring. Vad artilleriet beträffar h a r utvecklingen medfört ökade skottvidder, snabbare inskjutning, förbättrat träffresultat och ökad skjuthastighet. : Som en taktisk motåtgärd måste mycket rörliga formeringar utnyttjas liksom även vid behov konstgjord dimma, varigenom nedslagsbedömning och eldledning försvåras. Det är emellertid svårt att tillfredsställande leda stora skeppsförband i rörliga formeringar, vilket skärper tendensen till uppdelning av de stora skeppsförbanden i relativt små förband. Rätt utnyttjande av konstgjord dimma underlättas ju mindre förbanden äro. Påfallande är artilleriportéernas fortsatta ökning särskilt inom det medelsvåra artilleriet. Detta medför att eldöppning även med detta artilleri i de flesta fall kan börja omedelbart som två styrkor sikta varandra. Torpedens utveckling innebär en fara för stora fartygsförband. Antalet tuber har ökats å de lätta fartygen, liksom skjutdistanser och farter. Träffprocenten kan dock fortfarande beräknas bliva relativt låg bl. a. på grund av de större fartygens ökade fart. Detta äger dock icke tillämpning på stora fartygsförband, mot vilka träffmöjligheterna bliva betydligt större på grund av dels utsträckningen, dels deras minskade förmåga till motmanöver. Dessa synpunkter gälla vid anfall både av sjöstridskrafter och torpedflygplan. Flygbombernas träffprocent står i viss, direkt proportion till fartygsförbandets storlek och i omvänd proportion till deras rörlighet. Med ett större antal skepp i förbandet ökas målytan men åstadkommes å andra sidan ett effektivare luftvärn än med ett mindre antal, enär såväl mängden av luftvärnspjäser som möjligheten att behärska alla riktningar spelar en betydande roll. P å grund av varje enskilt, modernt skepps stora luftvärnskraft uppnås emellertid i praktiken en tillräcklig försvarskraft även med ett fåtal skepp i förbandet, i vissa fall även med ett enstaka skepp. Genom bombhotet har det ömsesidiga luftvärnsunderstödet mellan olika fartyg blivit en viktig taktisk fråga. Artillerifartygen äro numera flottans ryggrad jämväl mot luften. 4. De tekniska hjälpmedlens utveckling innebär i flera avseenden ökade möjligheter i fråga om vapnens effektiva utnyttjande, särskilt nattetid och under dåliga siktförhållanden. De tekniska hjälpmedlen hava numera även möjliggjort sjöstridskrafternas ledande, när förbanden äro utom synhåll

52 från varandra, vilket, bl. a. med hänsyn till den konstgjorda dimman (särskilt från flygplan), är av utomordentligt stor betydelse. På grund av rökoch dimbildningens alltmer ökade användning kommer en vidgad decentralisering med större rörelsefrihet att karakterisera stridsförloppet. Svårigheterna att överblicka och leda en strid bliva stora och största möjliga utrymme måste lämnas åt förbandschefernas initiativ. Dessa omständigheter bidraga till att ge det moderna sjökriget dess karaktär. Ovanstående förhållanden, som bestyrkas av uttalanden i utländsk facklitteratur m. m., tyda på, att den taktik, som tillämpades under 1900-talets första decennnier, icke kommer att följas i ett framtida krig. Förstnämnda taktik kännetecknades i princip av, att ett centralförband med största möjliga antal homogena skepp hölls tillsammans, under det att övriga fartygsförband kategori vis, kryssare och jagare för sig, opererade från denna gemensamma utgångspunkt. Detta förfaringssätt är, som framgår av de fyra ovan anförda punkterna, icke utan betydande olägenheter tillämpligt under nuvarande förhållanden. Det är därför sannolikt, att en uppdelning sker i operativa flottenheter, var och en bestående av ett begränsat antal skepp med förband av lätta fartyg. Det faller av sig självt att två eller flera dylika flottenheter komma att operera i såväl strategisk som taktisk samverkan med varandra alltefter operationernas karaktär och de krigförande flottornas storleksordning. I utländsk litteratur har detta stridsförfarande karakteriserats som ett system med »fjädrande kraft». Striden till sjöss kommer även att så vitt möjligt föras på stora avstånd och under utnyttjande av hög fart. Som typiskt för de här framförda synpunkterna må som exempel framhållas det fartygsbyggnadsprogram, som fullföljes av Tyskland. De tyska skeppsbyggnaderna om tre 10 000 tons, två 26 000 tons och nu senast två 35 000 tons skepp, peka på ett uppträdande i flottenheter. Härtill k a n fogas följande uttalande i 1935 års upplaga av den tyska marinkalendern (Weyers Taschenbuch): »Utan tvivel skönjes redan i dag att, i motsats till 1914 års stela linjetaktik, den moderna taktiska riktningen med 'aufgelösten Gefechte' — för att använda ett lantkrigsuttryck — betydligt kommer att underlätta en aktiv krigföring. En utveckling, som till lands på 150 år förde från den preussiske Fredriks glänsande slaglinjer till de osynliga Schiitzengruppen under världskriget, synes därmed även vara i antågande för sjökrigföringen.» Uttalanden av samma art återfinnas exempelvis i »Jahrbuch der Deutschen Kriegsmarine, 1937», och i den av riksvärnsministeriet utgivna »Militärwissenschaftliche Rundschau». Vissa tecken i fråga om de stora artillerifartygens konstruktion tyda även på, att en rörligare taktik kommer att utnyttjas. Efter allt att döma kommer man att — åtminstone i en del mariner — frångå uppställandet av det svåra artilleriet endast förut. Fördelandet av detta artilleri förut och akterut tyder på, att man avser utnyttja fartygen för jakt- och reträttstrid med en rörlig framstötstaktik. Den moderna sjökrigföringen strävar efter att undvika allt stereotypt. Det

53 smidiga uppträdandet underlättas av mångfalden olika fartygstyper. Inom varje flottenhet kommer sannolikt ett stort antal olika fartygsslag att vara representerade, men antalet och storleken av dess förband kunna vara begränsade. Kravet, att de sålunda till storleken reducerade förbanden, vart för sig, skola vara fullständigt homogena, blir mycket stort till följd av fordringarna på rörligheten, som i sin tur är beroende bl. a. av förmågan att evoluera. Däremot har det gamla önskemålet om största möjliga homogenitet inom liela fartygsklassen bortfallit, då det givetvis icke är nödvändigt, att flottenheterna äro sinsemellan likformiga. Det är tvärtom under vissa omständigheter önskvärt, att flottenheterna hava olika egenskaper. För stater med begränsade ekonomiska resurser är denna utveckling en fördel, vilket förhållande närmare behandlas i kap. IV, där redogörelse lämnas för det inflytande, som det moderna sjökriget utövar på svenska flottans sammansättning och dess fartygstyper.

KAP II.

Sveriges läge och övriga nationella förhållanden, som öva inflytande på landets behov av sjöförsvar. Internationella förhållanden," som öva inflytande på Sveriges sjöförsvar, hava i föregående kapitel blivit belysta. Före granskningen av de strategiska, taktiska och tekniska problem, vilka påverka arten och omfånget av de svenska sjöstridskrafterna, är det även nödvändigt att närmare belysa vissa nationella förhållanden, som öva inflytande på Sveriges behov av sjöförsvar. Sveriges geografiska och sjöstrategiska läge, befolkningens fördelning samt näringslivets beroende av sjöförbindelserna äro nämligen av sådan betydelse och öva ett sådant inflytande på val av flottyp och fartygstyper, att de här ansetts böra upptagas till behandling.

1. Sveriges läge och befolkning. A. Sveriges geografiska läge. Sverige äger förmånen att hava naturliga gränser åt alla håll utom mot Finland i norr; landet utgör härigenom en praktiskt taget naturlig geografisk enhet. Sverige utgör samtidigt den centrala delen av det större begreppet Norden, vari även Norge, Danmark och Finland ingå. Starkast framträder Sveriges geografiska samhörighet med Norge, enär Sverige och Norge gemensamt bilda den Skandinaviska halvön. Som kommunikationsmöjligheterna över Sveriges och Norges landgränser mot Finland äro mycket begränsade, är det tydligt att de förstnämnda bägge länderna — med undantag för inbördes samfärdsel — äro så gott som uteslutande hänvisade till sjöfart för förbindelse med andra länder. Naturen har skapat gynnsamma förutsättningar härför. De långa kusterna erbjuda nämligen ett stort antal goda hamnar, vartill skärgårdsbildningarna bidraga. Vad Sverige beträffar underlättas även sjöfarten därigenom, att ett flertal sjöar inne i landet genom segelbara floder eller kanaler stå i förbindelse med havet. Ett framträdande drag hos de skandinaviska länderna är också det — relativt de stora kontinentalmakterna — ringa avståndet till närmaste hav. Geografiskt sett äger Norge de gynnsammaste betingelserna för oceansjöfart genom sin belägenhet vid Nordsjön, Atlantiska oceanen och Norra Ishavet. Sverige är däremot genom sin belägenhet på den skandinaviska halvöns östra sida genom Norge avstängt från direkt förbindelse med världsha-

55 ven. ö v e r vår västra kust via havsarmarna Kattegatt och Skagerack stå vi emellertid genom Nordsjön i indirekt förbindelse med oceanerna. Denna sjöväg genom Skagerack är den ojämförligt betydelsefullaste förbindelsen mellan Sverige och världshaven. Dessa kunna dock även nås sjöledes genom Kielkanalen samt över norskt territorium. Avståndet landvägen från svenska gränsen till norska Atlanthamnar är sålunda vid Trondheim 6 mil och vid Narvik 1 mil. Sveriges långsträckta östra kust hänvisar oss emellertid även i stor utsträckning till sjöfart på de bägge innanhaven Östersjön och Bottniska viken. Genom sitt geografiska läge och sina terrängförhållanden erhåller Sverige en utpräglat maritim karaktär. Landets tillgänglighet från havet utgör, trots luftsamfärdselns i och för sig ökade betydelse, alltjämt det mest betydelsefulla draget i Sveriges läge. I nära samband med Sveriges geografiska läge stå de rådande meteorologiska förhållandena. Med avseende å havens farbarhet kring de nordiska länderna äro isförhållandena av största betydelse. Norges läge framstår härvidlag såsom särdeles gynnsamt. Dess kuster äro tack vare Golfströmmens inverkan i stort sett aldrig besvärade av ishinder. Samma förhållande kan sägas vara rådande även beträffande Sveriges västkust. I Östersjön jämte Öresund försvåras däremot sjöfarten nästan varje vinter mer eller mindre av isläggning. Denna är dock sällan av svårare beskaffenhet. Däremot utgör isen i Bottniska viken ett allvarsamt trafikhinder under vintern. Särskilt i de norra delarna kan sjöfarten stoppas fyra eller fem månader av året. B. Sveriges sjöstrategiska läge. Sveriges utpräglat maritima karaktär medför, att de militärgeografiska förutsättningarna för vårt försvarsväsende äro intimt förknippade med de sjöstrategiska förhållandena. Såsom ovan framhållits, framträder vårt maritima läge särskilt tydligt, därest den skandinaviska halvön betraktas som en geografisk enhet. Även ur militärgeografisk synpunkt är ett sådant betraktelsesätt berättigat, så tillvida som militära operationer mot Sverige över landgränsen till Norge äro mindre sannolika. Däremot äro sjömilitära operationer samtidigt riktade mot både Sverige och Norge ingalunda otänkbara. F a r a n härav har blivit närmare belyst genom den av försvarskommissionen ifrågasatta omläggningen vid vissa krigsfall av Sveriges handelsförbindelser till norska hamnar. 1 Ur ovan angivna vidare synvinkel är Sveriges strategiska och samfärdselgeografiska läge närmast att likna vid en ö, vilken är omfluten av Atlanten, Nordsjön och Östersjön. Ehuru svenskt territorium icke når fram till Atlanten, äro särskilt sjöfartsförbindelserna med Narvik ett betydande svenskt ekonomiskt intresse och därmed även ett svenskt sjöstrategiskt problem. I den mån dessa sjöfartsförbindelser framföras genom norskt territorialvatten ålig1

FK: 1935: I, sid. 135.

56 ger emellertid det erforderliga skyddet av nämnda förbindelser i främsta rummet den norska örlogsflottan. Ehuru Sveriges sjöstrategiska läge sålunda röner inflytande av närheten till Atlanten, får detta läge dock främst sin prägel av belägenheten mellan Bottniska viken, Östersjön och Nordsjön. De förstnämnda bägge innanhaven jämte havsarmarna Kattegatt och Skagerack utgöra nämligen de trenne operationsområden, vilka bilda den närmaste ramen för Sveriges riksstrategiska läge. Dessa tre operationsområden äro åtskilda — och förenade — av de betydelsefulla farvattensförträngningarna Ålands hav jämte Åbo skärgård och östersjöinloppen. Vid dessa förträngningar ligga öar i främmande makters besittning framskjutna till 38 resp. 4 km. avstånd från vår kustlinje. Dessa mot svenska kusten framskjutna öar, Åland och Själland, kunna bilda bryggor för invasionsföretag mot vårt land eller utgöra basområden för mot oss riktade angrepp. Samtidigt kunna farlederna genom nyssnämnda förträngningar utgöra anledning till konflikter, kanske mindre mellan själva strandägarna än mellan övriga av nämnda farleder intresserade stater. De trenne av förutnämnda farvattensförträngningar avgränsade operationsområdena erbjuda olika militärgeografiska betingelser för utförande av anfallsoperationer mot Sverige och dess sjöintressen samt försvar däremot. Tillträdet till Bottniska viken kan helt spärras av den makt eller maktkombination, som behärskar Åland, Åbo skärgård och den svenska kusten vid Ålands hav. Så länge Finland är en mot oss vänskapligt sinnad och fri nation är i de flesta krigsfall ett spärrande av Ålandsförträngningen ett för Sverige och Finland gemensamt intresse, enär Bottniska viken därigenom undandrages fientliga sjökrigsoperationer. Ålandsöarnas belägenhet i omedelbar närhet av den svenska kusten och invid den för svensk sjöfart så betydelsefulla farvattensförträngningen Ålands hav giver denna ögrupp den allra största strategiska betydelse ur svensk synpunkt. Ett fientligt besittningstagande av Ålandsöarna kunde sålunda innebära — förutom ökad frekvens av flyganfall — att fientliga sjöstridskrafter erhölle tillträde till Bottniska viken, varigenom svensk sjöfart inom detta hav och genom Ålands hav kunde bliva stoppad, samt överskeppningar och härjningsförtag mot Norrlandskusten bliva aktuella. Östersjön med Finska viken och Rigaviken är det största av de Sverige omgivande vattenområdena. Detta hav är så pass vidsträckt, att vid österifrån insatta kombinerade operationer mot vår fastlandskust, vid vilka transportfartyg måste medföras, möjligheten till fullständig överraskning i stort sett bortfaller under förutsättning av tillfredsställande övervakning. Östersjöns bredd söder om Finska viken är därjämte av sådan storleksordning, att den i viss mån försvårar flyganfall av landbaserade flygplan. Gotland erbjuder genom sitt läge mitt i Östersjön framskjutna baser för våra sjö- och flygstridskrafter, men utgör samtidigt en för fientliga flygoch sjöstridskrafter lockande basering. Även vid konflikter, som icke direkt beröra Sverige, kan Gotland bliva åtråvärt för basering av främmande strids-

57 krafter. I fråga om basering av sjöstridskrafter är dock att märka, att ön saknar goda hamnar för stora fartyg. östersjöinloppens militärgeografiska struktur är givetvis för Sverige av den mest ingripande strategiska betydelse. Inloppen till Östersjön äro Öresund, Stora och Lilla Balt samt Kielkanalen, av vilka Stora Balt och Kielkanalen medgiva genomfart av slagskepp. Ur svensk synvinkel knyter sig emellertid det största intresset till Öresund, som utgör den naturliga och för oss lämpligaste förbindelseleden mellan farvattnen (operationsområdena) utanför våra östra och västra kuster. Göta kanal kan härvidlag icke i sitt nuvarande skick tillmätas något egentligt sjömilitärt värde. Östersjöinloppens avgörande strategiska betydelse ligger däri, att tillträdet till Östersjön vid dem kan kontrolleras. Denna kontroll kan i främsta rummet utövas av Danmark, varifrån samtliga inlopp kunna behärskas, om tillräckliga maktmedel stå till förfogande. Kattegatt och Skagerack utgöra i själva verket fortsättningen nordvart och västvart av östersjöinloppen samt hava därför i viss mån även karaktären av genomseglingsfarvatten. På grund av Nordsjöns storlek försvåras anfallsoperationer västerifrån genom Skagerack och Kattegatt därest den anfallande — såsom sådan räknas varken Danmark eller Norge — icke disponerar några omedelbart tillgängliga baser inom operationsområdet. Anfallsoperationer av större omfattning komma därför sannolikt att inledas med erövrandet av lämpliga baser. Sveriges sjöfartsförbindelser västvart över Nordsjön äro alltid utsatta för hot även från längre bort baserade sjöstridskrafter. De vid Västkusten och Östersjöns kuster befintliga skärgårdsområdena utgöra naturliga basområden för sjöstridskrafter. Djup- och bottenförhållandena inom Östersjön gynna användandet av undervattensbåtar och minor. De nautiska förhållandena försvåra däremot i Kattegatt undervattensbåtars uppträdande och i norra Skagerack användandet av minor. Sveriges militärgeografiska läge vid angrepp söder- eller västerifrån karakteriseras av att relativt trånga farvatten eller sund skilja Sverige från landområden och hamnar, varifrån fientliga företag kunna utgå. Angreppen kunn a utföras likaväl över Östersjön som över Nordsjön eller över bägge haven samtidigt. I Nordsjön utsättas våra sjöfartsförbindelser för allvarligare och mera omedelbart hot än vid angrepp österifrån. Fientliga angrepp söderifrån mot själva Sverige träffa dessutom några av landets mest värdefulla delar. Sveriges militärgeografiska läge vid angrepp österifrån företer väsentliga skiljaktigheter i förhållande till nyssnämnda angrepp. I detta fallet skyddas nämligen vårt land av relativt breda innanhav, över vilka kraft- och tidsödande förflyttningar måste äga rum för att nå fram till våra kuster. Det är därför sannolikt, att en angripare söker sätta sig i besittning av endera Åland eller Gotland, innan försök göres att övergå till fastlandet. Härigenom fördröjes och försvåras anfall sjövägen mot Sverige österifrån. Tidigare ansågos dylika anfall endast kunna framföras inom Östersjön och Bottniska viken, varigenom Nordsjön med Skagerack och Kattegatt icke beräknades

53 bliva berörda av några sjökrigsoperationer. De för landets livsbehov nödvändiga förbindelserna västerut ansågos därför utan sjömilitärt skydd påräkneliga i detta krigsfall. Genom tillkomsten av främmande örlogsbaser vid Norra Ishavet har emellertid ett helt nytt utgångsläge inträtt. Härtill har även bidragit den utveckling, som flygväsendet undergått (jämför polflygningarna) och som leder till krav på bl. a. luftvärn i hamn och till sjöss även inom tidigare för flyganfall undandragna områden. Det förmånliga läget har utbytts mot en vid angrepp österifrån allvarligt hotande fara även mot våra sjöfartsförbindelser västerut. C. Sveriges befolkning. Rikets folkmängd utgjorde vid början av år 1936 6 249 489 människor. Folkökningen är numera ytterst liten; sedan några år tillbaka endast omkring 0'35 °/o per år. Folkmängden fördelar sig på de olika landsdelarna totalt och per km 2 enligt följande: Götaland Svealand Norrland

Folkmängd 3 090 383 2 036 981 1122125

Innevånare per km2 36 25 4-6

Såsom naturligt är med hänsyn till klimat och naturförhållanden är Sveriges befolkning huvudsakligen koncentrerad till landets sydliga delar. Norrlands befolkning utgör sålunda knappast Vs av landets totala folkmängd. Anmärkningsvärt är även, att inom en kustzon, omfattande till havet gränsande härad, tingslag och skeppslag med en medelbredd av 35—40 km, bor på VÖ av landets totala ytinnehåll nära hälften av dess befolkning. Detta äger sin förklaring däri, att befolkningen främst bosatt sig i de landsdelar, där den lättast kunnat finna sitt uppehälle. Sveriges för jordbruk ägnade bygder äro nämligen till övervägande delen belägna utefter kusterna. Den norrländska trävaruindustrien, som till sin existens är beroende av sjöförbindelserna, har likaledes föranlett att Norrlands bebyggelse huvudsakligen koncentrerats till kusttrakterna. Bebyggelsen påverkas också i hög grad av kommunikationsväsendets natur. Sedan urminnes tider har sjöfarten utgjort det naturliga samfärdsmedlet framför alla andra, vilket förorsakat, att våra för näringslivet viktigaste städer kommit att uppbyggas vid kusterna och insjöarnas stränder. Detta gäller emellertid icke endast städerna utan även under senare tider uppvuxna industrisamhällen, för vilkas belägenhet behovet av billiga kommunikationer över havet eller på andra vattenvägar ofta varit den utslagsgivande faktorn. Bebyggelsens och sålunda även näringslivets framträdande lokalisering till kusttrakterna åstadkommer^ att Sverige är särskilt känsligt för angrepp över sjögränserna. Om befolkningens lokala fördelning sålunda är beroende av näringslivets beskaffenhet och kommunikationsväsendets natur och dessa i sin tur av naturtillgångarnas belägenhet och övriga geografiska förutsättningar, så är åter näringslivets utveckling i högsta grad beroende av befolkningens egenskaper

59 och karaktär. Vad som i detta sammanhang särskilt bör framhållas är, att svenskens böjelse för mekaniska problem och håg för tekniska uppfinningar i förening med arbetsamhet och organisationsförmåga utgöra de kanske viktigaste förutsättningarna för det svenska näringslivets och främst industriens höga utveckling. Liksom de övriga nordiska folken hava emellertid svenskarna även visat stor fallenhet såsom sjöfarare. Denna sjömannaanda är en värdefull tillgång, som varit bidragande till vår kulturella och ekonomiska utveckling.

2. Det syenska näringslivets beroende av sjöförbindelserna. A. Naturtillgångar och näringsliv. Ännu år 1870 erhöll 72 % av Sveriges befolkning sin utkomst av jordbruket. Under senare hälften av 1800-talet genomgick emellertid Sveriges näringsliv genomgripande förändringar och en utomordentlig utveckling. Härtill bidrogo ett flertal faktorer. Bl. a. förbättrade metoder för skogsbrukets utnyttjande bildade den ur försörjningssynpunkt nödvändiga förutsättningen för sågverksindustriens utveckling med början omkring 1850-talet. Skogens produkter kunde snart även utnyttjas till framställning av papper och pappersmassa. Nya metoder för järn- och stålframställning möjliggjorde en allt livaktigare järnindustri. En ökad industrialisering framkallades av teknikens ständiga landvinningar. Förbättrade kommunikationer underlättade näringslivets utveckling. Vattenkraftens utnyttjande skaffade industrien billig drivkraft. Sverige har därmed under de senaste 60—70 åren övergått från agrarstat till industristat. Den jordbrukande befolkningen har sålunda undergått en relativ minskning och utgör numera mindre än en tredjedel av landets samtliga innebyggare. Den del av befolkningen, som försörjes av industri, hantverk, handel och samfärdsel utgör i stället ungefär hälften av landets innebyggare. En avsevärd del av den svenska industrien producerar varor för export till andra länder. De svenska exportindustrierna samt övriga huvudsakligen på export inriktade näringar sysselsätta därför en betydande del av landets innevånare. Exportens vidmakthållande och tryggande är sålunda av utomordentlig betydelse för beredande av arbete och försörjning åt stora delar av Sveriges befolkning. Den ekonomiska vinst, som exporten inbringar, har avsevärt bidragit till befolkningens förbättrade levnadsstandard, samtidigt som näringslivet därav stimulerats. Industrialiseringen och den förbättrade levnadsstandarden hava även framkallat ett ökat behov av importvaror. Ett betydande varuutbyte har sålunda uppstått mellan Sverige och snart sagt alla jordens länder. Värdet av detta varuutbyte har från 1860-talet till nuvarande tid nära tjugodubblats. Sverige är för sin försörjning numera i mycket hög grad beroende av varuutbyte med andra länder. Sveriges geografiska läge innebär, som nämnts, att vårt land med avseende

60 å samfärdseln med andra länder praktiskt taget är att betrakta som en ö. Sveriges utrikeshandel förmedlas så gott som uteslutande sjöledes. (Jfr sid. 68.) Det svenska näringslivets beroende av varuutbyte med andra länder år sålunda liktydigt med ett motsvarande beroende av våra sjöfartsförbindelser med utlandet. Sveriges utveckling i riktning mot en av sjöförbindelserna beroende industristat har varit särskilt framträdande under de senaste årtiondena. Den svenska produktionens volym har sålunda sedan år 1913 stigit med 92 °/o. Samtidigt har en rationalisering och specialisering av industrien av stor omfattning pågått. Detta i sin tur har framkallat en avsevärt ökad handelsomsättning, vilket bl. a. kan utläsas av, att numera en betydligt större del av landets befolkning är sysselsatt av handel och i kommunikationsväsende än tidigare. Jämsides med och i anslutning härtill har hela samhällsmaskineriet blivit alltmera komplicerat. Denna utveckling åstadkommer emellertid en ökad känslighet för rubbningar i näringslivet och kommunikationsväsendet. Rubbningar i sjöfartsförbindelserna med utlandet, av vilka näringslivet är i så hög grad beroende, bliva sålunda ytterst kännbara för hela det svenska samhällslivet. B. Sveriges handelsomsättning med andra länder. För att giva en klar uppfattning om sjöfartsförbindelsernas betydelse för det svenska näringslivet må något närmare belysas varuutbytets omfattning och fördelning såväl med avseende å värde som kvantitet. Först genom den bild av vårt näringslivs beroende av utrikeshandeln, som härigenom erhålles, kunna slutledningar dragas angående de förhållanden, som kunna inträda, därest handelsförbindelserna under neutralitet eller vid krig helt eller delvis avspärras eller tvingas till omläggning. Utrikeshandelns betydelse för Sverige relativt andra länder har blivit belyst i föregående kapitel, varav framgick att Sverige endast överträffas av ett fåtal länder i avseende å värdet av handelsomsättning (utrikeshandel) per innevånare. / avseende d den kvantitativa handelsomsättningen över sjön per innevånare överträffas Sverige knappast av något land på jorden. Jfr tablå i kap. I. I det följande angivna uppgifter angående Sveriges absoluta handelsomsättning med andra länder avse, där icke annat säges, år 1935. Detta år kännetecknades av gynnsamma ekonomiska konjunkturer. Sveriges handelsomsättning år 1935 har dock betydligt överträffats under år 1936. a. E x p o r t . Den följande översikten av Sveriges export är gjord med hänsyn till de olika varornas ursprung. Härigenom framstår deras beroende av våra naturtillgångar. Det framgår då även som karakteristiskt för den svenska exporten, hurusom densamma är starkt koncentrerad till ett fåtal varugrupper. Dessa för Sverige typiska exportvaror fordra betydande tonnage för transpor-

Gl ten över haven. I nedanstående tabell gjord uppdelning å olika varugrupper är ytterst schematisk, men torde likväl vara belysande i ovan angivna avseenden. Sveriges export 1935: Värde i milj. kr.

Kvantitet i 1 000 ton

P r o d u k t e r Produkter av jordbruk och fiske Skogsprodukter därav: trävaror pappersmassa papp o. papper Bergsbruk och metallindustriprodukter därav: järnmalm övriga produkter Summa

375 6140 3 081 2 429 609 8 985 7 719 72

2 39 20 15 4 58 50 1

15 572

127 576 166 270 133 521 105 73 1297

10 44 13 21 10 40 8 6 100

Produkter av jordbruk och fiske, till vilka även hänförts produkter av livsmedelsindustrien ävensom hudar och arbeten därav, intager en mera blygsam plats bland våra exportvaror. Vårt nordliga klimat medgiver endast i begränsad utsträckning frambringandet av överskott av näringsmedel. Det överskott, som likväl frambringas, utgöres huvudsakligen av animala livsmedel såsom smör och fläsk. Den animala produktionen för export vore emellertid knappast möjlig utan import av högvärdiga fodermedel och gödningsämnen. Av vida större intresse är vår export av skogsprodukter. Såsom exportör av dylika intager nämligen Sverige en rangplats i världen. Denna export utgör också vår förnämsta inkomstkälla, som giver Sverige en med konjunkturerna växlande årlig inkomst av omkring 600 a 700 milj. kronor. F r å n att tidigare hava utgjorts huvudsakligen av rena trävaror h a r nämnda export alltmer övergått till förädlade produkter såsom pappersmassa och papper. Eftersom den förädlade varan betingar högre pris än den oförädlade, har landets ekonomiska uppsving härigenom i hög grad gynnats. Vad som härvidlag är av det allra största intresse för sjöfarten och dess skydd är den kvantitativa omfattningen av ifrågavarande export. Det framgår sålunda att särskilt trävaruexporten — trots förädlingen — är mycket tonnagekrävande. Exporten av pappersmassa är visserligen nära nog dubbelt så värdefull per ton som exporten av trävaror, men kräver på grund av sin omfattning ändock betydande tonnage. De färdigställda produkterna papper och papp tillföra landet de största inkomsterna i förhållande till de utskeppade varukvantiteterna. Det är i detta sammanhang av betydelse att känna till den lokala fördelningen av skogsindustrierna. En undersökning härav visar, att sågverksindustrien till övervägande delen är förlagd till Norrland och Dalarna, varifrån exporten sker direkt sjöledes över hamnar vid Bottniska viken. Trämasseindustrien är likaledes huvudsakligen förlagd till Norrland, men även med en ganska betydande del i Värmland. Exporten av trämassa sker sålunda främst från

hamnar vid Bottniska viken, men även från hamnar vid Vänern och Västkusten. Pappersindustrien däremot är huvudsakligen förlagd till Svealand och Götaland, varför pappersexporten sker över hamnar i dessa landsdelar såväl vid Östersjön som å Västkusten. För kännedomen om sjöfartens betydelse med avseende på exporten av våra skogsprodukter är det slutligen nödvändigt att angiva de länder, till vilka exporten i främsta rummet är riktad. Följande varukvantiteter exporterades sålunda år 1935 till angivna länder: trävaror: Storbritannien 1 560 000 ton, Danmark 335 000 ton, Norge 257 000 ton, Spanien 236 000 ton; pappersmassa: Förenta Staterna 816 000 ton, Storbritannien 712 000 ton, Frankrike 269 000 ton, Italien 105 000 ton; papp och papper: en över hela jorden fördelad export, varav Storbritannien 231 000 ton och Förenta Staterna 101 000 ton. Såsom framgår av ovanstående siffror befinna sig det svenska skogsbrukets största kunder huvudsakligen västerut vid Nordsjön och Atlanten. Förutom på skogarna är det främst på bergsbruket och metallindustrien, som Sverige bygger sin ställning som exportland. Bland bergsbrukets produkter är järnmalmen kvantitativt dominerande och utgör omkring hälften av Sveriges exporterade varukvantitet. Den vid de norrländska malmfälten och vid Grängesberg brutna fosforrika järnmalmen måste exporteras i oförädlat skick, enär den i brist på stenkol icke lämpligen kan förädlas inom landet. Denna järnmalmsexport är särdeles konjunkturbetonad och har därför under de senaste åren växlat i omfattning mellan 2 till 11 miljoner ton årligen. Exporten försiggår över nedan nämnda hamnar och fördelade sig år 1934 procentuellt enligt följande. Narvik Oxelösund Luleå Gävle Övriga hamnar samt gränsstationer . .

37 % 23 % . 21 % 4 % 15 % 100 %

Härav gå i regel 70—80 % till Tyskland, huvudsakligen till hamnar vid Nordsjön. Järnmalmsexporten till Tyskland torde vara av stor betydelse för detta lands råvaruförsörjning. De fosforfria järnmalmerna förädlas huvudsakligen inom landet och utgöra grundvalen till den svenska järnhanteringens och maskinindustriens höga ståndpunkt och utveckling. De senare hava erövrat en rangplats i världen och arbeta i betydande utsträckning för export. Såsom framgår av tabellen över Sveriges export (sid. 61) utgöra bergsbruk och metallindustriers exportvaror i avseende å värde den näst betydelsefullaste varugruppen. I avseende å många av dessa exportartiklar har förädlingen drivits långt, varigenom exportvaran blir mycket värdefull per viktsenhet, d. v. s. fordrar relativt värdet ringa tonnage vid transport. Alltjämt utgör järnhanteringens och metall-

G3

industriernas produkter — även om järnmalmen ej medräknas — en kvantitativt ganska betydande del av vår export. Det bör dock härvidlag anmärkas, att till bergsbrukets produkter även hänförts den svenska stenindustriens exportvaror, vilka relativt värdet äro särdeles tunga. Exporten av järnvaror, maskiner m. m. fördelar sig på de flesta av södra och mellersta Sveriges större hamnar, i främsta rummet Stockholm och Göteborg, samt går till snart sagt alla jordens länder. Den svenska exporten inrymmer slutligen ett antal övriga produkter, såsom textilvaror, tändstickor, m. m., vilka icke leda sitt ursprung från landets naturtillgångar utan äro beroende av importerade råvaror. Såsom köpare av våra exportvaror framstår Storbritannien såsom den främste med en andel, vars värde utgör omkring 74 a v vår totala export. Närmast i storleksordning med avseende å andelarnas värde följa Tyskland och Förenta Staterna. — Beträffande exportens kvantitativa fördelning på olika kuststräckor hänvisas till sid. 69. b.

Import.

Sveriges utveckling från huvudsakligen jordbrukande land till en alltmer industrialiserad stat har framkallat ett avsevärt ökat importbehov. Från att befolkningens behov tidigare i de flesta avseenden kunde fyllas av det egna landets produkter, är detta numera ingalunda fallet. Befolkningens förbättrade levnadsstandard och den ökade industrialiseringen ha nämligen framkallat efterfrågan på ett stort antal olika importvaror. I den mån icke en oavbruten kapitalplacering i utlandet försiggår, är exporten dessutom helt enkelt betalning för importen, och bådas ökning är då i det väsentliga två sidor av samma sak. Enär importen till sin natur innebär tillfredsställandet av olika behov, har densamma i nedanstående tabell uppdelats med avseende å varornas användning. Uppdelningen i varugrupper är även här mycket schematisk, men torde likväl på lämpligt sätt belysa, huru importen fördelar sig till fyllandet av befolkningens och industriens olika behov. Sveriges import 1935: "Varor

Kvantitet i ' 1 000 ton

%

Värde i milj. kr.

%

Livsmedel och råvaror för livsmedelsförsörjningen Övriga förbrukningsartiklar Bränsleförsörjning därav: stenkol

1322 84 7 988 5 254 1747 931 2 293 89 11776

11 1 68 45 15 8 19 1 100

272 238 203 86 40 70 568 195 1476

18 16 14 6 3 5 39 13 100

flytande bränslen Maskiner och redskap Summa

64 Importen av livsmedel och råvaror för livsmedelsförsörjningen är av väsentlig betydelse för befolkningens livsuppehälle. Sverige är visserligen numera vid normal skörd någorlunda självförsörjande i avseende å brödsäd och animaliska livsmedel. Däremot är vår försörjning med fettämnen i väsentlig grad beroende av import. Den förbättrade levnadsstandarden har inneburit en mycket mångsidigare livsmedelskonsumtion än förr. Import av koksalt har dessutom i alla tider varit nödvändig för det svenska folkhushållet. Ehuru alltjämt brödsäd, kött och mejeriprodukter utgöra huvudparten av livsmedelskonsumtionen, hava dock våra sjöfartsförbindelser med andra länder möjliggjort en alltmer ökad konsumtion av näringsmedel från sydligare länder. Utländsk frukt och tropikernas växtlighet spela även en allt större roll i vår diet. Sålunda kan exempelvis kaffe numera anses vara < en nödvändighetsvara. Sveriges befolkning är i avsevärd grad beroende av import för sin normala livsmedelsförsörjning. Ehuru landet, som ovan nämnts, vid normal skörd numera är någorlunda självförsörjande i avseende å brödsäd och så gott som alltid i avseende på animaliska livsmedel, beror jordbrukets produktionsförmåga på importerade fodermedel och gödningsämnen. Utan det krafttillskott, som importerade fodermedel och gödningsämnen utgöra, sjunker jordbrukets produktionsförmåga, och kan då icke med säkerhet beräknas leverera för vår självförsörjning erforderliga födoämnen. Därtill kommer, att jordbruket numera är i hög grad beroende av maskinella hjälpmedel, vartill drivmedel i form av importerade flytande bränslen äro erforderliga. Importen av övriga förbrukningsartiklar i ovanstående tabell avser alla färdigställda varor utom maskiner och redskap, vilka äro avsedda för direkt användande. Härav utgör importen av manufakturvaror för befolkningens beklädnad den övervägande delen. Denna import är av väsentlig betydelse i vårt kyliga klimat. Den ingalunda obetydliga importen av tobak har även redovisats under denna varugrupp. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att, sedan avdrag gjorts för vår export av livsmedel, återstår ett importöverskott av närings- och njutningsmedel på i runt tal 300 miljoner kronor årligen. Sedan likaledes avdrag gjorts för vår relativt ringa export av spånadsämnen och textilier, återstår ett importöverskott av för vår beklädnad nödvändiga varor och råvaror på i runt tal 200 miljoner kronor årligen. För att föda och kläda oss införa vi således årligen näringsämnen, textila råvaror och textilier för omkring 500 miljoner kronor mer än vi exportera av samma varugrupper. De bägge varugrupperna livsmedel jämte råvaror för livsmedelsförsörjningen samt övriga förbrukningsartiklar utgöra omkring */a av vår totala importkvantitet. De mera tonnagekrävande importvarorna inom dessa varugrupper äro spannmål, råvaror för jordbruket, koksalt och sydfrukter. Importen av varor tillhörande nyssnämnda grupper fördelar sig på många olika länder samt försiggår företrädesvis till hamnar i södra och mellersta Sverige. För vår bränsleförsörjning erforderlig import är i avseende å kvantitet fullständigt dominerande bland till Sverige importerade varuslag. Bränsle-

65 införseln uppgår sålunda utan större konjunkturfluktuationer till omkring 60—70 % av importens totala kvantitet. Den övervägande delen av till Sverige inkommande lastförande tonnage medför sålunda kol, koks eller flytande bränslen. Våra begränsade inhemska tillgångar av stenkol spela en mycket underordnad roll i avseende å landets bränsleförsörjning. Ej heller har den allt längre drivna elektrifieringen av järnvägar och industri åstadkommit någon minskning av bränsleimporten. Den alltjämt fortgående industrialiseringen framkallar nämligen ständigt ökade behov av bränslen. Av de fasta bränslena åtgå sålunda mer än hälften för täckande av industriens kraftbehov, resten erfordras för järnvägs- och fartygsdrift, rumsuppvärmning m. m. De flytande bränslena erfordras främst för motordrift av olika slag såsom för automobiltrafik, flygtrafik, fartygsdrift, fiskebåtar, jordbruksmaskiner m. m. På grund av bränsleimportens kvantitativt stora betydelse är det av särskilt intresse att undersöka, från vilka länder vi företrädesvis fylla detta behov. Importen av stenkol och koks fördelade sig sålunda år 1935 enligt följande: Från Storbritannien > Polen > Tyskland > Holland

Stenkol: 2 498 000 ton 2 307 000 > 408 000 > —

Koks: 205 000 ton 134 000 > 766 000 > 450 000 >

Importen av flytande bränslen fördelade sig år 1935 enligt följande: Förenta Staterna Storbritannien (transitoland) Byssland

380 000 ton 303 000 » 138 000 >

Importen av kol och koks äger företrädesvis rum över de större hamnarna såsom Stockholm, Göteborg, Öresundshamnarna, Gävle och Norrköping. Importen av flytande bränslen är ännu mera bunden till bestämda hamnar med där befintliga lagringsanordningar. Till Stockholm och Göteborg importeras sålunda betydligt mer än hälften av landets behov av mineraloljor, som sedermera distribueras därifrån till olika delar av landet. Det må i detta sammanhang även framhållas, att kol, koks och mineraloljor äro icke endast den kvantitativt mest betydande varugruppen i vår import, utan också den, särskilt ifråga om mineraloljor, för vårt näringsliv sannolikt mest omistliga. Importen av råvaror och halvfabrikat för industriens behov är även särdeles betydande såväl i avseende å värde som kvantitet. Detta importbehov fördelar sig på ett stort antal olika varuslag. Kvantitativt mest framträdande äro malmer, metaller, kemiska produkter samt trävaror jämte arbeten av dylika. Betydelsefulla råvaror äro även de för textilindustrien erforderliga. Andra av importerade råvaror beroende industrier äro tändsticksindustrien, glas- och porslinsindustrierna, superfosfatindustrien, gummiindustrien, garveri- och skoindustrierna m. fl. Tack vare Sveriges högt utvecklade maskinindustri tager importen av fär5—375447

66 digställda maskiner och redskap en mindre framträdande plats bland våra importvaror. Ändock upptager denna varugrupp mer än 1/10 av importens totala värde. Såsom framgått av det ovanstående fördelar sig Sveriges import i vida högre grad än exporten på ett mycket stort antal olika varuslag. Importen äger likaledes rum från ett stort antal länder. Sverige är dock i avsevärd grad beroende av import från Tyskland, vilkens värde utgör omkring x/4 av vår totala import. Närmast i storleksordning med avseende å importens värde följa Storbritannien och Förenta Staterna. En betydande del av importen från Tyskland och Storbritannien utgöres emellertid av varor, vilka endast transiteras över dessa länder. — Beträffande importens kvantitativa fördelning på olika kuststräckor hänvisas till sid. C. Gotlands varuutbyte. För bedömandet av frågan om behovet av sjöstridskrafter till skyddande av sjöförbindelserna med Gotland under krig har en undersökning gjorts av Gotlands handelsomsättning i fredstid, varav i korthet framgår följande. Sjöfart med fartyg av nutida storleksordning försvåras av Gotlands brist på häremot svarande hamnar. Gotlands varuutbyte med det övriga Sverige och med utlandet är helt beroende av befolkningens behov och öns naturtillgångar, vilka senare främst äro bördig jord och lättillgänglig kalksten. Det yttre varuutbytet, vilket uteslutande sker sjöledes, utgjorde år 1935 sammanlagt omkring en miljon ton till ett värde av 50 milj. kronor. Härav utgjorde utförseln 800 000 ton och införseln 173 000 ton. Av utförselns kvantitet utgjorde exporten — d. v. s. utförseln till utlandet — endast 10 °/o. Gotland är nämligen den svenska industriens huvudleverantör av kalksten, som erfordras för pappersmasse-, järn- och sockerindustrierna. Kalksten och cement utgöra den övervägande delen av utförselns kvantitet. I övrigt utgöres utförseln huvudsakligen av Gotlands överskott av lantbruksprodukter. Av införselns kvantitet utgjordes 2I3 av import från utlandet. Denna import utgöres i främsta rummet av kol och koks samt gödningsämnen och fodermedel. I övrigt består införseln av livsmedel. För befolkningens näring tillräckliga mängder av lantbruksprodukter frambringas visserligen på ön, men eftersom Gotland beträffande alla andra slag av livsmedel är beroende av förbindelserna med fastlandet, skulle dessas upphörande innebära en fullständig omläggning av den normala livsföringen på ön. Härtill kommer att lantbrukets produktionsförmåga är beroende av importen av gödningsämnen och fodermedel. En avspärrning av öns sjöförbindelser skulle även åstadkomma brist på beklädnadsartiklar, och flera andra livsförnödenheter, enär självständiga industrier på ön härför saknas. Det bör även bemärkas, att upprätthållandet av förbindelser med Gotland spelar en ej obetydlig roll för folkhushållet på fastlandet, såväl i avseende å livsmedelsprodukter som kalksten, som är av renare och jämnare kvalitet än fastlandskalkstenen. Det är visserligen möjligt att under krig minska den gotländska industriens behov av kol och koks

67 samt flytande bränslen, den kvantitativt mest betydande införseln, men detta importbehov lärer det oaktat snarare ökas än minskas på grund av sjö- och flygstridskrafternas samt landkommunikationernas avsevärt ökade bränslebehov. Det är sålunda tydligt, att Gotland är i hög grad beroende av sjöförbindelsernas upprätthållande. Gotlands totala avspärrande från yttervärlden skulle — beroende på avspärrningens längd — medföra en avsevärd hämning av öns ekonomiska liv. D. Sveriges ekonomiska beroende av andra länder. Det svenska näringslivets utveckling, som förut i korta drag berörts, har framkallat ett alltjämt ökat utbyte av varor och tjänster såväl inom landet som mellan detta och andra länder. Storleken av denna omsättning finner sitt uttryck i nationalinkomsten. Omkring en tredjedel av vår nationalinkomst erhålles genom eller, om man så vill, användes till utbyte av varor och tjänster med andra länder. Sveriges ekonomiska beroende av andra länder äger samband främst med utrikeshandeln. Såsom förut påvisats är Sveriges utrikeshandel relativt befolkningens storlek utomordentligt livlig. Detta är fallet framför allt emedan vårt näringsliv i hög grad är inriktat på export. Härav uppkommande ekonomiskt beroende av utlandet är fördelat på ett flertal länder, varigenom vårt lands ekonomiska och politiska självständighet främjas. Enär vår handelsomsättning med Storbritannien, Tyskland och Förenta Staterna är särskilt betydande, kunna vi dock icke undvika ett visst ekonomiskt beroende av dessa länder. Genom vår omfattande utrikeshandel bliva vi emellertid främst beroende av den allmänna världsekonomiska och världspolitiska utvecklingen. Sveriges utrikeshandel förmedlas, som redan framhållits, så gott som uteslutande genom sjöfartsförbindelserna. Den del härav, som ombesörjes av den svenska rederinäringen, har därjämte stor ekonomisk betydelse i avseende å Sveriges förhållande till utlandet. Svenska rederier intjäna nämligen i utrikes sjöfart såväl mellan Sverige och andra länder, som mellan dylika inbördes, betydande belopp i nettofrakter, vilka efter avdrag för utgifter i utlandet årligen uppgå till 100 å 150 miljoner kronor. Gentemot Sveriges ovan påvisade alltmer ökade ekonomiska beroende av andra länder står i nuvarande tid en tendens till ekonomisk isolering länderna emellan. Denna tendens, som för närvarande främst företrädes av Tyskland, synes huvudsakligen syfta till krigsförberedelse. För Sverige, som är i hög grad beroende av handelsutbyte med andra länder, vore emellertid ekonomisk isolering ruinerande. För upprätthållande och främjande av vår nationalekonomiskt gynnsamma ställning och vårt näringslivs nuvarande blomstring är det därför nödvändigt, att våra handelsförbindelser med utlandet på allt sätt stödjas och skyddas.

3. Sveriges sjöintressen. Sedan det svenska näringslivets beroende av sjöförbindelserna ovan påvisats, är det betydelsefullt att undersöka dessa förbindelsers omfattning och karaktär jämte därav berörda förhållanden, såsom handelstonnage, hamnar, fiske m. m., vilka kunna sammanfattas under begreppet Sveriges sjöintressen. A. Sjöfarten på svenska hamnar. Det har redan framhållits, att Sveriges geografiska läge åstadkommer att våra förbindelser med andra länder huvudsakligen måste äga rum sjöledes. Varutransporterna över landgränserna äro därför relativt obetydliga med undantag för järnmalmsexporten över Narvik. Av till Sverige importerade varor komma 91—99 °lo sjöledes och detsamma gäller även de exporterade varumängderna, därest nyssnämnda malmexport över norsk hamn medräknas. Praktiskt taget kan man sålunda i kvantitativt avseende sätta likhetstecken mellan Sveriges sjöburna varuutbyte med utlandet och vår totala utrikeshandel. Omfattningen av sjöfarten mellan svenska och utrikes hamnar kan därför sägas framgå av nedanstående tabell över Sveriges varuutbyte med utlandet. För att därvid belysa konjunkturlägets inflytande på utrikeshandeln omfattar tabellen åren 1913—1936. Sveriges varuutbyte med utlandet i 1000-tals ton. År

Import

Export

År

Import

Export

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924

8 549 7 920 8 263 8 967 3 706 4155 4 491 6 091 3 865 5 509 7 152 8 545

15 964 12 634 14 416 13 875 10 863 9 596 8 780 11052 8 729 12 941 12 826 13 922

1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

7 962 7 980 10 070 9 563 10 845 10 519 10 529 9 562 9 853 11086 11776 13 246

17129 15 535 20 075 14 749 21955 18736 11677 8 808 11251 15 340 15 572 19 837

Av ovanstående tabell framgår, att den exporterade varukvantiteten i regel är betydligt större än den importerade, vilket beror på våra tunga exportvaror, järnmalm och skogsprodukter. Det är vidare av intresse, att importkvantiteten under det senaste årtiondet hållit sig relativt konstant, under det att exportkvantiteten varit avsevärt mera konjunkturbetonad, ehuru den endast år 1932 understigit importkvantiteten. Härav framgår även, att från Sverige utgående tonnage i regel går med större last än det ingående tonnaget, som däremot i större utsträckning måste vara baliastat.

69 Förutom sjöfart mellan svenska och utländska hamnar bedrives en livlig sjöfart mellan svenska hamnar. Den möjliggöres och underlättas genom våra kusters säregna geografiska daning och betyder mer i Sverige än annorstädes. Den inrikes sjöfarten ombesörjer en väsentlig del av den inre varuomflyftningen och distributionen såväl av inhemska som av utifrån till de stora importhamnarna ankomna varor. Under normala år uppgår den inrikes sjöfarten till omkring 10 milj. varuton, varav omkring 7 milj. falla på Ostkusten. En ej ringa del härav utgöres av längs Norrlandskusten flottat timmer. Dess framträdande betydelse bör sättas i samband med vad ovan framhållits, nämligen att över 50 °/o av Sveriges befolkning är bosatt inom kustzonen. Den inrikes sjöfarten har visserligen beträffande närtransporter i viss utsträckning börjat ersättas av transport med järnvägar och bilar, men är alltjämt på grund av lägre omkostnader av betydande omfattning, särskilt beträffande långväga transporter inom landet och av skrymmande gods såsom bränslen m. m. Sjöfarten mellan Gotland och hamnar på lastlandet kan icke ersättas av annat transportmedel, enär endast ytterst små varukvantiteter beräknas kunna bliva transporterade luftledes. För att erhålla en uppfattning om sjöfartens lokala fördelning inom de trenne operationsområden för sjöstridskrafter, vilka omgiva Sverige, skall varutrafiken på de olika kustområdena nedan något närmare belysas. En fullt tillfredsställande bild härav medgiver emellertid icke tillgänglig statistik. För den inrikes varutrafiken mellan svenska hamnar saknas nämligen erforderlig jämförande statistik. I nedanstående tabell upptages sålunda endast den utrikes varutrafiken på svenska hamnar. Tonnagefrekvensen överensstämmer icke med varutrafiken, enär varken allt ingående eller utgående tonnage kan vara fullastat. På grund av statistiska ofullkomligheter kan man icke heller med hjälp av uppgifter å tonnagefrekvensen erhålla en riktig bild av förhållandena. Varutrafiken med utlandet (tyngre varor) på olika kuststräckor i 1000-tals ton år 1935. K u s t s t r ä c k a

Export

Norrlandskusten Ostkusten (till Falsterbo) Västkusten Narvik övriga gränsstationer Ovan ej redovisad varutrafik

5 701 2 924 1798 3 803 147 1199

Summa

15 572

%

\

55-4 11-5 24-5 0-9 7-7 1000

%

Import

1753 4133 4 456 1 42 1391 11776

\

500 37-8

o-o 0-i 11-8 1000

Exp. + imp. 7 454 7 057 6 254 3 804 189 2 590 27 348

%

}

53-0 22-9 13-9 0-7 9-5 100 0

Över hälften av varuutbytet mellan Sverige och utlandet förmedlas genom Östersjön. Särskilt framträdande är att vår export i mycket stor utsträckning utgår från Norrlandskusten och Ostkusten. På Västkusten däremot är den importerade varukvantiteten avsevärt större än den exporterade.

70 B. Sjöfartens vägar. Sjöfartens vägar i fredstid dels mellan svenska och utländska hamnar och dels mellan svenska hamnar inbördes är av den största betydelse att känna för att kunna bilda sig en uppfattning om behovet av sjöfartsskydd under neutralitet och krig. Enär, såsom förut antytts, erforderlig statistik saknas beträffande den inrikes sjöfarten, kan dennas vägar endast i stora drag angivas. Den utrikes sjöfartens vägar äro beroende av tonnagets fördelning vid såväl Sveriges kuster som vid främmande kuster och dessutom av dess vägar under förflyttningen till sjöss. Tonnagets fördelning vid Sveriges kuster framgår av ovanstående tabell; dess fördelning vid främmande kuster kan icke angivas med samma noggrannhet. Det är icke heller nödvändigt för att påvisa varutrafikens huvudsakliga inriktning. Det förhållandet, att endast cirka 4 °/o av svenska handelsomsättningens värde beröra de öster om Östersjön belägna länderna Finland, Sovjetunionen, Estland, Lettland och Litauen, är härvidlag tillräckligt belysande. Ehuru handelsomsättningens värden och kvantiteter icke äro fullt jämförbara, visar dock detta, att varutrafiken med utlandet i övervägande utsträckning är inriktad söderut och västerut, under det att varutrafiken österut är relativt obetydlig. Ehuru Sverige för sin samfärdsel med utlandet i övervägande utsträckning är beroende av hamnarna vid Norrlands- och Östersjökusterna, är det sålunda nästan uteslutande i västlig och sydlig riktning, som denna samfärdsel är inriktad. Följden blir, att den utrikes sjöfarten till och från svenska hamnar vid Norrlandskusten och vid Ostkusten huvudsakligen löper längs den svenska kusten, under det att den utrikes sjöfarten till och från hamnar vid Västkusten och Sydkusten såväl är riktad längs med som tvärs ut från kusten. Sjöfarten är visserligen icke såsom trafiken till lands lokaliserad till bestämda linjer, men då sjöfarten strävar efter att följa den kortaste framkomliga sträckan mellan avgångs- och destinationsorten, är det i regel möjligt att påvisa vissa bestämda huvudvägar, där sjöfarten går fram. Sjöfarten på Norrlandskusten domineras av skogsbrukets produkter samt järnmalm. Enär trävaror och järnmalm äro tunga och de förstnämnda dessutom skrymmande, erfordras härför betydande tonnage. Importen till norrländska hamnar är däremot kvantitativt ringa i jämförelse med den exporterade varumängden samt består i främsta rummet av för industrien erforderligt stenkol. Följden av dessa förhållanden är, att en mäktig ström av fullastade fartyg utgår från de norrländska hamnarna och leder sydvart genom Bottenviken och Bottenhavet mot Ålands hav samtidigt som en annan ström av fartyg, merendels ballastade, går nordvart mot samma hamnar. Jämsides med den utrikes sjöfarten pågår en livlig kustfart längs den norrländska kusten dels för distribution av olika förnödenheter till Norrlands befolkning samt kalksten för industriens behov, dels ock för flottning av timmer. De vägar, på vilka all denna sjöfart söker sig fram genom Bott-

71 niska viken, äro många, men hava alla gemensamt, att de huvudsakligen gå i nord—sydlig riktning. Hela sjöfarten på Norrlandskusten, utom den rent lokala kustfarten, passerar nästan undantagslöst Ålands hav, där den ytterst livliga trafiken påtagligt vittnar om sjöfartens dominerande betydelse för det nordliga Sverige. Intensiteten av denna trafik växlar emellertid med årstiden och är under vintern i hög grad beroende av isförhållandena, som särskilt beträffande övre Norrlands hamnar kunna tvinga till inställande av sjöfarten för längre eller kortare tid, ehuru våra statsisbrytare härvidlag på senare år skapat bättre förhållanden. Sjöfarten på Ostkusten och Sydkusten, omfattande kuststräckan mellan Ålands hav och Falsterbo, är icke till sin karaktär lika enhetlig som sjöfarten på de norrländska hamnarna. Vad den utrikes sjöfarten beträffar dominerar här den importerade varukvantiteten, som i regel är mer än dubbelt så stor som den exporterade. Varuutbytet med utlandet, såväl beträffande import som export, förmedlas emellertid även här i övervägande utsträckning med utombaltiska länder samt hamnar vid södra Östersjön, nämligen i Tyskland och Polen. Sjöfarten mellan Sverige samt Finland, Ryssland och de baltiska staterna är däremot relativt obetydlig jämförd med trafiken på övriga länder. Följden härav är, att utrikes sjöfarten även på hamnar vid Ostkusten huvudsakligen kommer att vara riktad i nord—syd och vid Sydkusten huvudsakligen i ost—väst. Undantag härifrån utgör sjöfarten mellan Sverige och Polen (Gdynia) samt de tyska Östersjöhamnarna. Med sjöfarten till och från hamnarna vid Ostkusten förenar sig sjöfarten på Norrlandshamnarna till en mäktig trafikström, vars skilda fåror pressas samman vid Ölands södra udde för att runda Sveriges sydöstra hörn och löpa mellan Skåne och Bornholm. Vinkelrätt mot denna trafikström går den dagliga sjöfartsförbindelsen mellan Sverige och Tyskland på Trälleborg—Sassnitzrouten. Förutom utrikes sjöfarten förekommer en livlig kustsjöfart längs Ostkusten och Sydkusten. Härtill bidraga de möjligheter till varuutbyte mellan kusttrakterna och det inre av landet, som erbjudas av Södertälje kanal och Göta kanal samt med dessa förenade farvatten och farleder i landets inre. Ej heller får sjöfarten på Gotland förglömmas. Förbindelserna med Gotland upprätthållas huvudsakligen via hamnar på svenska ostkusten, varjämte någon utrikes sjöfart förekommer. Eftersom den utrikes sjöfarten till och från svenska hamnar vid Östersjön i avsevärd utsträckning gäller utombaltiska hamnar, är det av stor betydelse att känna, huru sjötrafiken mellan Östersjön och andra trafikområden fördelar sig på de skilda infartslederna till Östersjön. Det visar sig härvidlag, att Öresund är den av öster sjötrafiken ojämförligt mest använda förbindelseleden med andra hav. Den svenska varutrafiken genom Öresund är sålunda för närvarande tre gånger större än genom Kielkanalen. Öresund är ett världstrafikstråk, vilket i avseende å godsmängder och fartygstonnage, som årligen passera, överträffar såväl Suezkanalen och Panamakanalen som Kielkanalen. Genomgångstrafiken i Öresund år 1935 kan beräknas till c:a 35 000 fartyg

och c:a 30 milj. ton eller dagligen omkring 48 fartyg om c:a 900 nettoton i varje riktning. Omkring 40 % av denna genomgångstrafik beröra Sverige. Hela den genom Östersjöns inlopp gående trafiken beräknas år 1935 till 76 600 fartyg och inemot 50 milj. nettoton. Denna tonnagemängd är av ungefär samma storlek som nordsjötrafiken mellan Nordeuropa och England eller atlanttrafiken mellan Europa och Nordamerika. Vad som skiljer är färdvägarnas längd, fartygsenheternas storlek och därmed fartygsfrekvensen. Genom Östersjön förmedlas trafiken till och från en transportgeografisk region, som äger omkring 100 milj. människor eller cirka 1j5 av Europas 500 milj. invånare. Sedan år 1913 har sjöfarten inom Östersjöområdet ökats med icke mindre än 60 °/o. Utvecklingen kan sägas hava inneburit områdets starkare kontakt med yttervärlden, en frigörelse från beroendet av västeuropeiska storhamnar för omlastning samt en ökad transport på egna kölar till transoceana länder. De svenska intressena hava med östersjötransporterna förskjutits söderut och alltmera västerut, östersjöinloppen och i synnerhet Öresund hava blivit mera betydelsefulla än förut. På Västkusten, omfattande kuststräckan Falsterbo—norska gränsen, äro de importerade varukvantiteterna ungefär dubbelt så stora som de exporterade. Vid denna kuststräcka förlöper emellertid sjöfarten såväl längs med som tvärs ut från densamma. Sjöfarten mellan Sverige och grannlandet Danmark är nämligen särdeles livlig, särskilt ifråga om varutrafiken tvärs över Öresund. Sjöfarten i nord—sydlig riktning genom Kattegatt består icke enbart av Östersjötrafiken utan ökas med Skånes och Hallands utrikes sjöfart, ävensom med en relativt livlig kustsjöfart. Därtill kommer även en ej alldeles obetydlig sjötrafik mellan Göteborg och nordtyska hamnar genom Stora Balt och Öresund. Med ovannämnda genom Kattegatt i nord—sydlig riktning flytande ström av fartyg förenar sig den betydande utrikes sjöfarten mellan Göteborg och utombaltiska länder. Av det ovanstående framgår, att en mycket betydande del av Sveriges utrikes sjöfart passerar norr om Skagen och ut i Nordsjön. Intensiteten av denna sjötrafik belyses därav, att året runt i medeltal ett fartyg om minst 200 nettoton, på väg från eller destinerat till svensk hamn, passerar Skagen var fyrtionde minut. Skagerack utgör sålunda den stora porten, genom vilken den övervägande delen av Sveriges varutrafik med andra länder förmedlas. Genom denna port passerar även större delen av Norges och Danmarks samt avsevärda delar av Finlands och övriga östersjöländers varutrafik med andra länder. Enär Skagerack sålunda utöver Öresundstrafiken upptager betydande sjöfart såväl från svenska Västkusten som från Norge och Danmark, utgör denna havsarm ett världshandelsstråk med än större fartygsfrekvens än Öresund. C. Sveriges handelstonnage och sjöfartsnäring. Sveriges varuutbyte med andra länder ombesörjes till omkring hälften av svenska fartyg. Den inrikes sjöfarten sker uteslutande på svenska kölar.

73 Därjämte är emellertid ett, ehuru obetydligt, antal svenska fartyg sysselsatt i uteslutande utrikes sjöfart mellan främmande länder. Främmande handelsflottors andelar i Sveriges sjöfart med utlandet voro år 1935 i ordning, Danmark 21 % , Tyskland 15 °/o, Norge 6 % och England 4 °/o. År 1936 utgjordes den svenska handelsflottan av 1 259 fartyg över 100 tons dräktighet med sammanlagt 1515 000 bruttoton. Anmärkningsvärd är den svenska handelsflottans ökning sedan världskriget. Sedan år 1913 har det svenska handelstonnaget ökat med 45 °/o och under samma tid har de svenska fartygens utrikes sjöfart efter tonnaget räknat i det närmaste fördubblats. Samtidigt har dock de senaste åren en anmärkningsvärd minskning av det svenska tonnaget ägt rum. Den svenska handelsflottan har nämligen haft svårt att hävda sig i den allt hårdare konkurrensen om världssjöfarten. Handelsflottans storleksordning i jämförelse med andra länder framgår av tabell i kap. I. Den svenska handelsflottans bruttotonnage bestod 1936 av 39 °/o motorfartyg, 0'5 % segelfartyg och 60*5 % ångfartyg. Den svenska handelsflottans fartyg äro huvudsakligen hemmahörande i städerna, varibland Göteborg intager första platsen med 37 °/o, följd av Stockholm med 26 °/o (1935). Handelsflottans försäkringsvärde vid 1935 års utgång beräknades till 447 milj. kronor. Dess bemanning utgjordes vid samma tid av 22 171 personer. I avseende å de svenska handelsfartygens användning skiljer man på olika farter, nämligen inrikes fart, östersjöfart, nordsjöfart, annan europeisk fart och oceanfart. Det visar sig att omkring hälften av det svenska tonnaget är sysselsatt i oceanfart och annan europeisk fart. Uppkomsten och utbyggandet av direkta och regelbundna förbindelser mellan Sverige och främmande världsdelar har nämligen varit ett av de mest framträdande dragen i den svenska sjöfartens utveckling under innevarande århundrade. Denna transoceana linjefart har medfört möjligheter för våra exportörer och importörer att med förbigående av främmande mellanhänder träda i direkt handelsförbindelse med köpare och säljare i andra världsdelar. Vår transoceana linjeflotta, som numera direkt förbinder Sverige med länder i alla världsdelar, utgör en utomordentlig tillgång dels för Sveriges handel och näringsliv i allmänhet, dels för Sveriges anseende och kredit i främmande länder. T>. Övriga sjöintressen. En av förutsättningarna för den svenska sjöfartens betydande omfattning är landets rikliga tillgång på goda hamnar. Knappast något annat land i världen är i detta avseende så gynnsamt ställt som Sverige. Hamnarna utgöra infartsportar för så gott som hela vår import och utfartsportar för större delen av vår export. De förmedla sålunda hela landets varuutbyte med utlandet och bilda föreningslänkar mellan det svenska näringslivet och sjöfarten, som sammanknyter detta näringsliv med världsmarknaderna. Sverige äger omkring 600 hamnar och lastageplatser, av vilka ett stort antal kan mottaga oceangående lastfartyg. Betecknande för hamnarnas be-

74 tydelse inom samhällslivet är att landets fem största städer utgöras av vid kusten belägna hamnstäder (Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg). På grund av det stora antalet goda hamnar och den ofta starka konkurrensen dem emellan är hamnväsendet rikt utvecklat. Hamnarnas karaktär är emellertid mycket skiftande beroende på deras ändamål och förutsättningar. Lastnings- och lossningsanordningar, magasinsutrymmen m. m. äro beroende på den trafik, som normalt pågår över resp. hamnar. Sjöfarten är sålunda i avseende å transport av olika varuslag ofta bunden till bestämda hamnar, där de för ifrågavarande varuslag erforderliga lossnings- och lastningsanordningarna äro tillfinnandes. En annan viktig förutsättning för sjöfartens vidmakthållande och förkovran är skeppsbyggnadsindustrien. Sverige har i detta avseende förmånen att inom landet kunna frambringa det viktigaste råämnet för denna industri, nämligen järn, och att likaledes inom landet äga ett antal skeppsvarv av relativt stor kapacitet. De mest betydande av dessa befinna sig i Göteborg, Malmö, Landskrona, Stockholm och Oskarshamn, vartill kommer örlogsvarvet i Karlskrona. Den svenska varvsindustrien, som numera även i hög grad arbetar för export, kan sägas vara i stånd att under normala förhållanden tillfredsställande tillgodose landets behov av handelstonnage, vilket är en betydande tillgång såväl ekonomiskt som försvarspolitiskt. I fråga om örlogstonnaget äro förhållandena dock icke f. n. normala, då hela det tonnage, som nu skulle krävas för att återupprätta flottans föråldrade fartygsbestånd icke på en gång kan stapelsättas inom landet (jmfr kap. V). Till Sveriges sjöintressen hör även saltsjöfisket. Detta utgör särskilt för Bohusläns befolkning ett mycket betydelsefullt näringsfång, men fiske bedrives även i relativt stor utsträckning vid övriga delar av den svenska kusten. Saltsjöfisket utanför Sveriges kuster sysselsätter såsom yrke omkring 13 000 personer, varjämte dess årliga värde uppgår till omkring 25 milj. kronor. Fisket är av stor betydelse för vår livsmedelsförsörjning, varför skydd för detsamma under neutralitet och krig är ett försvarsbehov, som icke får försummas. Vad ovan sagts beträffande den svenska sjöfarten och övriga svenska sjöintressen visar, att en ej oväsentlig del av Sveriges befolkning är knuten till sjöfartsnäringen och i samband med densamma stående verksamhetsgrenar. Våra kusttrakters innebyggare äro även i betydande utsträckning av praktiska skäl ett sjöfarande släkte. Den sjöfarande delen av Sveriges befolkning är en tillgång, varigenom Sverige äger ett betydande företräde framför många oss omgivande länder. E. Statens uppgifter med avseende å Sveriges sjöintressen. Statens främsta uppgifter äro att skapa skydd och säkerhet mot utifrån kommande faror för ett lands befolkning, egendom och territorium samt att trygga ordning och rättsskydd inom landet. Endast när dessa åligganden fullgöras, kan staten fylla sina i fredstid mest framträdande uppgifter, nämligen

75 att befordra befolkningens kulturella, ekonomiska och sociala framåtskridande. För en stat av maritim karaktär upphör emellertid icke dess åligganden i avseende å upprätthållande av rätt och ordning vid landets gränser. På öppna havet utanför sjögränserna äro visserligen internationella lagar rådande, men utan makt kan intet rättsväsende upprätthållas. Det åligger därför alla nationer, vilkas fartyg trafikera haven, att bidraga till detta rättsväsendes upprätthållande. När våld tillätes gå före rätt, åligger det staten att åstadkomma det skydd gentemot övergrepp mot landets undersåtar och deras egendom, som kan erfordras till sjöss även utanför det egna territoriet. Inom svenskt territorialvatten måste staten dessutom skydda icke blott egna undersåtar och egen handel utan även andra länders. Detta är en skyldighet, vilken ett land med Sveriges ställning och anseende icke kan undandraga sig. Maritimt betonade stater hava sålunda maktpåliggande rättsskyddsuppgifter såväl inom eget sjöterritorium som å havet därutanför. Omfattningen av statens rättsskyddsuppgifter till sjöss äro beroende av landets sjöintressen. Främst bland Sveriges sjöintressen står den sjöburna utrikeshandeln. Enär Sveriges genom sjöfarten förmedlade varuutbyte med utlandet årligen uppgår till mellan 2 och 3 miljarder kronors värde, så inses, vilka betydande tillgångar, som representeras av trafikströmmen på sjöhandelsvägarna till och från Sverige. Härtill kommer värdet av varor transporterade av inrikes sjöfarten. Förutom de sjöburna varorna utgöra även den svenska handelsflottans fartyg värdeföremål, som i möjligaste utsträckning kräva statens skydd. Bland övriga sjöintressen utanför sjögränserna märkes även saltsjöfisket, vilket likaledes är i behov av statens stödjande och skyddande hand. Värdefulla tillgångar äro även våra handelsförbindelser med och exportmarknader i främmande länder. Från de s. k. långresorna med flottans fartyg har man rik erfarenhet av det värde och den betydelse, som den svenska utrikeshandelns män därvidlag tillmäta örlogsflottan. Främst framträder dock behovet av en stark örlogsflotta till skydd av den neutrala sjöfartens internationellt rättsliga ställning, då vårt land under ett europeiskt krig söker att bevara sin neutralitet. Statens rättsskyddsuppgifter till sjöss kunna nämligen endast fullgöras av örlogsfartyg med erforderligt biträde av flygstridskrafter. 4. Sveriges försörjning vid redncerat varautbyte med utlandet och vid total avspärrning. A. Erfarenheter från krigsåren 1914—1918 m. m. Hur Sveriges ekonomiska och finansiella försörjning kan gestalta sig vid reducerat varuutbyte med utlandet eller total avspärrning är givetvis svårt att med säkerhet förutse. Härvid inverka nämligen icke enbart de ekonomiska, finansiella och tekniska förutsättningarna för landets försörjning samt de fysiologiska möjligheterna för omläggning eller minskning av livsmedelsförsörjningen utan även i hög grad de moraliska faktorerna, vilkas verkan

76 knappast kan beräknas. Det är emellertid nödvändigt, att åtminstone i avseende å Sveriges ekonomiska, finansiella och tekniska möjligheter göra ett bedömande av landets förmåga att uthärda minskat varuutbyte med utlandet eller total avspärrning. I detta avseende måste i främsta rummet erfarenheterna från krigsåren 1914—1918 tillgodogöras. Vissa erfarenheter kunna även dragas ur de förhållanden, som uppstodo vid 1929 års isblockad. Sverige var under krigsåren 1914—1918 neutralt. Detta förhållande hindrade dock icke, att vi i mycket hög grad fingo känna krigets tryck, framför allt på grund av vårt behov av varuutbyte med andra länder. Betydelsen av våra förbindelser över haven framstod därvid klart och tydligt. Ehuru den svenska befolkningens livsmedelsförsörjning ej allvarligt påverkades under de första krigsåren, erhöllo däremot sjöfart, handel och industri redan från krigets början stark känning av krigsförhållandena. För att överhuvud taget kunna hålla sjöfarten i gång under av kriget ökade risker måste sålunda statlig sjökrigsförsäkring införas. Utan den garanti mot dessa risker, som den mobiliserade örlogsflottan och dess neutralitetsvakt utgjorde, hade dylik försäkring knappast varit möjlig. Snart uppstodo svårigheter att tillgodose industrien med erforderliga råvaror, utan vilka produktionen hade måst inställas och arbetslöshet skulle hava förorsakats. För att erhålla de önskade råvarorna visade det sig då ofta nödvändigt att i utbyte tillförsäkra säljaren sådana svenska produkter, varav denne var i särskilt behov. På så sätt uppstod en byteshandel genom ömsesidiga exportlicenser, varigenom bägge parters behov i möjligaste utsträckning tillgodosågos. Avsikten med detta system var även, att de krigförande skulle kunna förhindra att från dem själva exporterade varor transiterades till motparten. Med tillhjälp av den svenska handelsstatistiken begränsades sålunda Sveriges import till vad som ansågs för landets egna behov strängt nödvändigt. Så småningom gingo de krigförande emellertid ännu längre. När Tyskland i februari 1915 påbörjade ubåtskrig mot västmakternas sjöhandel, ökades riskerna för den neutrala sjöfarten avsevärt, oaktat detta ubåtskrig icke direkt riktade sig mot de neutrala. Västmakterna å sin sida besvarade ubåtskriget med alltmera skärpt ekonomisk avspärrning av centralmakterna. Detta drabbade även den svenska importen av livsmedel. I slutet av år 1916 måste sålunda ransonering av livsmedel tillgripas i Sverige. När Tyskland i februari 1917 påbörjade det oinskränkta ubåtskriget, kom detta att innebära ytterligare inskränkningar i varuutbytet mellan Sverige och västmakterna. Riskerna för den neutrala sjöfarten ökades. Härigenom stego frakterna till förut okända belopp, vilket i sin tur förorsakade allt högre och högre priser å alla förnödenheter inom landet. Genom att Nordamerikas Förenta Stater inträdde i kriget ökades svårigheterna för Sveriges försörjning än mer. Livsmedelsransoneringen skärptes och bränsleimporten minskades katastrofalt. Livsmedelsförsörjningen av Sveriges befolkning blev därvid ytterligt knapp. Härtill bidrog missväxten sommaren 1917. Bristen på bränsle tvingade till betydande inskränkningar av industri och kommunikationer, varigenom krisen ytterligare försvårades. Inför denna situation

77 nödgades den svenska regeringen att i maj 1918 avsluta ett handels- och sjöfartsavtal med västmakterna, varigenom Sverige tillförsäkrades sådana kvantiteter spannmål, fodermedel, stenkol, oljor och råvaror för industrien, att åtminstone de angelägnaste behoven därigenom tillfredsställdes. I utbyte — och mot kontant betalning — måste Sverige ställa c:a 2/s eller 400 000 ton av de svenska rederiernas tonnage till västmakternas förfogande för att därigenom i någon mån ersätta dessas av tyskarnas oinskränkta ubåtskrig orsakade tonnageförluster. Sverige visade sig sålunda utan att deltaga i kriget så beroende av import västerifrån, att nyttjanderätten av svensk egendom tillfälligt måste uppgivas för att tillfredsställa landets och befolkningens behov av vissa varor, vilka icke kunde frambringas inom landet. Det måste i detta sammanhang även framhållas, att, ehuru den importerade varukvantiteten under krigshändelsernas tryck nedgick till mindre än hälften av den normala, den exporterade varukvantiteten icke minskade i samma utsträckning. En omfattande export var nämligen hela tiden nödvändig såväl som bytesvara för erhållande av önskvärd import som för att kunna finansiera densamma. Denna export icke endast betalade importen utan gav särskilt åren 1915—1916 ett betydande överskott. Sveriges möjligheter att under krigsåren 1914—1918 upprätthålla sina utrikes sjöfartsförbindelser vilade i avsevärd utsträckning på den mobiliserade svenska örlogsflottan. I synnerhet under de första krigsåren utgjorde denna en maktfaktor, till vilken de krigförande måste taga hänsyn och som därigenom bidrog till att tvinga de krigförande att respektera den neutrala sjöfartens vedertagna internationellträttsliga ställning. Ju längre kriget pågick, desto hänsynslösare blevo emellertid de krigförandes metoder och desto mindre hänsyn togs till de neutralas rättigheter till sjöss. Detta framför allt sedan den dittills främsta neutrala makten, Förenta Staterna, inträtt i kriget på västmakternas sida. Skydd för sjöfart och fiske mot övergrepp av de krigförande inom svenskt territorialvatten kunde däremot under hela kriget lämnas av den dåvarande svenska flottan. Utan denna neutralitetsvakt hade sjöfart på svenska hamnar — i synnerliet i Östersjön — sannolikt icke kunnat upprätthållas. Våra territorialvatten hade med största sannolikhet förvandlats till krigsskådeplatser för de krigförandes handelsförstörare. Förutom nyssnämnda uppgifter fullgjorde flottan dessutom ett omfattande arbete för sjöfartens säkerställande genom minsvepning av Sverige omgivande farvatten. Den svenska örlogsflottans främsta insats under krigsåren var dock, att den gemensamt med armén utgjorde en maktfaktor, som var tillräckligt stark att hindra Sveriges indragande i kriget. Erfarenheter beträffande verkningarna av tillfällig avspärrning av ett antal h a m n a r erhöllos under den s. k. isblockaden vintern 1929. Sjöfarten på svenska hamnar vid Östersjön och i Öresund stoppades nämligen helt eller delvis av ishinder under halva februari samt under mars månad nämnda år. Verkningarna av denna isblockad blevo dels en betydande försening beträffande av sjöfarten åtagna förpliktelser gentemot köpare och säljare och dels dess ledande i betydande utsträckning till av isblocka-

78 den ej berörda hamnar, huvudsakligen Göteborg ävensom norska hamnar. Denna blockad åsamkade rederirörelsen stora förluster och förorsakade försenade leveranser av såväl råvaror för den svenska industrien som även till köpare av svenska varor i utlandet. Av isblockaden förorsakad omdirigering av sjöfarten åstadkom stockning i Göteborgs hamn och avsevärt ökade järnvägstransporter. Härtill bidrog i hög grad, att den inrikes sjöfarten av isblockaden helt stoppades och ersattes av landkommunikationer. Denna förskjutning från sjötransporter till landtransporter förorsakade dels en allmän fördröjning i handeln, dels en avsevärd fördyring av därav berörda varor, vilket bl. a. kunde konstateras såsom en tillfällig höjning av levnadskostnadsnivån. Det svenska näringslivet förorsakades sålunda betydande ekonomiska förluster genom isblockaden. Dess verkningar voro så ingripande och tillmättes sådan betydelse, att följande års riksdag beslöt byggandet av en ny statsisbrytare.

B. Följderna av reducerad utrikeshandel. Med ledning av redogörelsen för det svenska näringslivets beroende av sjöförbindelserna i fredstid samt erfarenheterna i detta hänseende från krigsåren 1914—1918 är det möjligt att studera de förhållanden, som i nuvarande tid beräknas kunna uppstå vid reducerat varuutbyte med andra länder. a. V i d

neutralitet.

Därest Sverige under ett europeiskt krig söker bevara sin neutralitet, innebär detta ingalunda, att vi därigenom undgå att påverkas av krigsförhållandena. Erfarenheterna från krigsåren 1914—1918 äro härvidlag belysande. Genom åtgärder av olika slag mot våra sjöfartsförbindelser med andra länder, huvudsakligen utanför våra sjögränser, kunna sålunda de krigförande utöva starkt tryck mot vår självständighet. Sveriges sjöförbindelser hava avsevärt ökat sedan krigsåren 1914—1918. De åtgärder, som krigförande stater kunna förväntas vidtaga mot våra sjöförbindelser, äro dels kontroll av och ingripande i den neutrala sjöfarten och dels handelspolitiska åtgärder. Enär dessa åtgärder främst syfta till förhindrande av varutransitering eller export till motståndaren, kan resultatet för Sveriges del väntas bliva ett reducerat varuutbyte med utlandet. Följderna av reducerat varuutbyte med andra länder vid svensk neutralitet kunna i viss mån beräknas bliva likartade med dem, som uppkommo under krigsåren 1914—1918. I avseende å livsmedelsförsörjningen kan dock läget anses något gynnsammare, på grund av ökad inhemsk spannmålsproduktion och större lagerhållning. Den svenska industriens behov av råvaror har däremot avsevärt ökat sedan världskrigets dagar, varför näringslivet i detta avseende nu är känsligare för ett reducerat varuutbyte med utlandet än tidigare. Framför allt blir det emellertid utomordentligt ingripande för hela vårt näringsliv och kommunikationsväsende, därest den sedan krigsåren

79 avsevärt ökade bränsleimporten (1913 = 5*5 milj. ton; 1935 = 8 milj. ton) måste minskas. I vad mån vår export kan bliva utsatt för påverkningar under neutralitet är ytterst svårt att förutsäga. Det beror bland annat på efterfrågan av våra exportvaror ävensom på, huruvida för våra exportindustrier erforderliga importvaror kunna erhållas i tillräcklig mängd. En krigförande stat kan emellertid också önska förhindra, att annan krigförande makt får tillgodogöra sig våra exportvaror. Under världskriget var sålunda Tyskland i stort behov av svensk järnmalm. Export härav till Tyskland sökte därför västmakterna med alla medel förhindra. Tysklands behov av svensk järnmalm kvarstår alltjämt och numera i ökad grad, sedan med Elsass-Lothringens frånträdande år 1919 den viktigaste delen av Tysklands dåvarande järnmalmstillgång för industrien bortfallit. England å andra sidan var under världskriget i stort behov av svenska trävaror. Även detta behov lärer alltjämt kvarstå. Dylika intressen komma givetvis att hava ytterst ingripande betydelse för vårt varuutbyte med utlandet. Det är härvidlag att märka, att den ekonomiska krigföringen sannolikt redan vid början av ett nytt europeiskt krig kan väntas antaga minst lika hänsynslösa former som under krigsåren 1917 och 1918. Vår militära makt i form av sjö- och flygstridskrafter spelar därvid en betydelsefull roll i fråga om hur långt ett neutralt Sveriga kan pressas till eftergifter. b.

Vid

krig.

Världskriget medförde en fullständig omvandling av krigets natur. De militära operationerna sammanflätades med de krigförande ländernas ekonomiska och finansiella försörjningsproblem såsom aldrig tidigare. Ett krig i våra dagar innebär därför i de flesta fall, att hela folken måste organiseras för deltagande i kriget, såväl vid stridsfronten som på den inre fronten, där landets alla produktionsmedel måste under central statlig ledning eller kontroll organiseras för att åstadkomma tillräcklig motståndskraft emot fienden. Krig måste numera i fredstid förberedas icke endast med avseende å stridsmedlen och deras användning utan även med avseende å landets ekonomiska och finansiella försörjning. En god krigshushållning utgör därför en av förutsättningarna för motståndskraft. Försvarskommissionens undersökningar i avseende å Sveriges möjligheter till självförsörjning ledde, som väntat var, till att vi under krig icke kunna undvara utlandsförbindelser. Den oundgängliga importkvantiteten är i stigande och har en betydande omfattning. Det är därför av yttersta betydelse för landets försvarskraft, att denna import verkligen tryggas. Ehuru importen givetvis är en utomordentligt viktig för att icke säga primär faktor i landets försörjning under krig, får man för den skull icke förglömma exporten. Inställandet av exporten är nämligen en utomordentligt allvarlig sak. Den såsom oundgänglig betecknade importen kan nämligen i så fall icke betalas med exportvaror av motsvarande värde. Sveriges finansiella läge är visserligen för närvarande sådant, att kredit i viss utsträck-

80 ning sannolikt kan erhållas för den behövliga importen, men detta är endast möjligt under kortare tid. Export kan därjämte bliva nödvändig, enär sådana förhållanden kunna inträda, att oumbärliga importvaror endast kunna erhållas i utbyte mot svenska exportvaror. Ett upphörande av den svenska exporten skulle även innebära ett uppgivande av våra exportmarknader i främmande länder. Det tidigare inställandet av exporten kan därför även efter ett i övrigt segerrikt utkämpat krig ha mycket allvarliga följder för vårt näringsliv. Alla medel synas därför böra tillgripas för att om möjligt undvika dylika konsekvenser. Detta så mycket mer som en begränsning av vår import jämte uppgivandet åtminstone i huvudsak av vår export äro ägnade att direkt underlätta ett mot vårt land riktat försörjningskrig. Vårt lands resurser att möta ett krig äro nämligen ej större än att all hjälp, som utifrån kan erhållas, måste tillgodogöras. Ju mer förbindelser med andra länder kunna upprätthållas under pågående krig desto mer ökas därför vår motståndskraft, enär andra länder därigenom kunna lämna bidrag till krigets förande. Upprätthållandet av utrikes förbindelserna blir ännu nödvändigare, därest fientligt våld minskar landets av krigets påfrestningar redan reducerade produktionskraft. C. Följderna av handelsvägarnas omläggning. I det föregående har framhållits den utomordentliga betydelsen av, att Sveriges varuutbyte med andra länder i möjligaste utsträckning upprätthålles jämväl under krig. Nära nog lika betydelsefullt är, att de handelsvägar, som i fredstid uppstått för detta varuutbyte, i möjligaste utsträckning bibehållas även under krig. Erfarenheterna från de krigförande länderna under världskriget tala härvidlag sitt tydliga språk. Den tidigare beskrivna karaktären hos de svenska handelsvägarna är av den art, att en omläggning av desamma skulle innebära sådana konsekvenser, att de i det allra längsta måste undvikas. Det må även erinras, att ett uppgivande från svensk sida exempelvis av all handelssjöfart i Östersjön kan ha vådliga konsekvenser för Finland, därest detta land under krig befinner sig i försvarsförbund med Sverige. Dels står nämligen Finland i ännu starkare beroende av utlandet än Sverige, såväl för industriella råvaror som färdigprodukter, och dels är Finland till skillnad mot Sverige helt beroende av sjöfarten över Östersjön för sina sjöförbindelser med andra länder. Endast i mycket begränsad utsträckning kan denna för Finlands utrikeshandel naturliga förbindelseväg beräknas kunna ersättas av trafik över Bottniska viken till svenska ostkusthamnar och därifrån med landkommunikationer till norska hamnar eller svenska västkusthamnar. Enär, som förut påvisats, hela vårt näringsliv är till stor del grundat på förefintligheten av våra sjöfartsförbindelser, kommer en omläggning av dessa att bliva i hög grad ingripande. Det är därjämte tydligt, att Västkustens hamnar icke mer än till en viss grad kunna mottaga en alltför ökad trafik. Därefter inträder stockning och anhopning av fartyg. Detta i synnerhet, därest

81 sjöfarten måste framföras i konvojer, då stort antal fartyg samtidigt anlända till en hamn. Experter på dylika frågor från världskriget framhålla sålunda, att dröjsmål i hamnarna förorsakade för västmakterna minst lika stora svårigheter som själva fartygssänkningarna under det oinskränkta ubåtskriget. Det är vidare ingalunda säkert, att hamnarna hava erforderliga anordningar i form av lagerhus, oljecisterner, kranar o. d. för de slag av varor, som en omläggning av sjöfarten kommer att tillföra desamma. En engelsk expert har i detta avseende uttalat följande: »Det vore nästan lika gott att lämna en last på andra sidan Atlanten som att föra den till en hamn, som icke är rustad att emottaga laster av just det ifrågavarande slaget.» 1 Liknande förhållanden äro i viss mån rådande i avseende å landkommunikationernas transportkapacitet. En koncentration av Sveriges utrikeshandel till Västkustens hamnar innebär även den olägenheten, att luftangrepp mot dessa hamnar kan bliva av ytterst allvarlig natur. En spridning av den utrikes sjötrafiken på ett stort antal hamnar är med hänsyn till lufthotet förmånligare och i vissa fall nödvändigt. Vid handelns omläggning till Västkusten skulle också de fyra mellanriksbanorna med norska hamnar behöva utnyttjas för det svenska importbehovets fyllande. Även om dessa järnvägars kapacitet anses kunna medgiva en betydande årlig import, så torde detta däremot ingalunda vara fallet med därav berörda norska hamnar. Lossningskapaciteten såväl i Narvik som Trondheim lärer sålunda för närvarande långtifrån medgiva att någon större svensk import där transiteras. Narviks hamnanläggningar äro dessutom huvudsakligen avsedda för malmexport. Ehuru Bergens hamn möjligen skulle kunna upptaga någon del av det svenska varuutbytet med andra länder, är dock en dylik transportled så opraktisk och oekonomisk, att den därför knappast kan ifrågakomma. Det återstår alltså endast hamnarna vid Skagerack och Oslofjorden, vilka möjligen kunna beräknas upptaga någon mindre del av det svenska varuutbytet med utlandet. De norska hamnarna måste emellertid i första hand beräknas komma att expediera Norges egen sjöfart. Även om det kan bliva politiskt genomförbart, att Sverige för sin utrikeshandel under krig kan få utnyttja norska hamnar — vilket sannolikt ingalunda är att påräkna under alla förhållanden — så kan en dylik förmån enligt vad ovan påvisats icke tillmätas någon större betydelse. Framför allt har dock frågan om utnyttjandet av norska hamnar för svensk räkning kommit i ett helt annat läge på grund av hotet från nytillkomna örlogsbaser vid Norra ishavet, varigenom utnyttjande av Narvik och Trondheim i vissa krigsfall är uteslutet utan tillgång till starka sjöstridskrafter. En handelsomläggning, varigenom Östersjön skulle »utrymmas» har emellertid ytterligare konsekvenser. En av dessa är, att den förut omtalade kustsjöfarten åtminstone delvis måste nedläggas och ersättas av landkommunikationer, förorsakande en betydligt ökad belastning av dessa. Den avsevärt ökade trafik å våra järnvägar, som uppstår genom handelns omläggning till Västkusten och övertagande av Östersjöns kustsjöfart samtidigt som ökat behov 1 »Englands livsmedelstillgång», föredrag i Chatham den 3/i2 1931 av C. Ernest Fayle. 6—373447

82 av militära transporter uppstår, åstadkommer, att järnvägstrafiken blir ytterligare känslig för varje slag av angrepp eller avbrott. Landförbindelserna mellan norra och södra Sverige gå i största utsträckning över Stockholm, vars broförbindelser bliva tacksamma mål för fientligt bombflyg. En dylik förskjutning från sjöfartsförbindelser till landkommunikationer kommer därjämte att innebära avsevärt ökade fraktkostnader, varigenom importvarorna fördyras och eventuella exportvaror göras mindre konkurrensdugliga. Detta belyses av att ett fartyg med 3 000 ton kol måste ersättas av sex godståg om vardera 50 vagnar med en lastkapacitet av 10 ton. Oberoende härav är det tydligt, att Östersjöns utrymmande icke får gå därhän, att Gotlands sjöförbindelser med fastlandet uppgivas. Betydelsen av dessa förbindelser har tidigare påvisats. Även vid en nödtvungen begränsning av utrikeshandeln och i det närmaste fullständigt inställd export är dock den behövliga varutrafiken så omfattande, att fördelning av densamma såväl på Västkustens som Ostkustens hamnar måste eftersträvas. Ungefär hälften av importens kvantitet går i fredstid över ostkusthamnar. Upprätthållandet av sjötrafiken i Östersjön fordrar emellertid under krig effektivt skydd av sjöstridskrafter. Skulle trots allt en omläggning av sjöhandeln till Västkusten tillfälligtvis bliva nödvändig, skarpes därvid kravet på effektivt skydd av sjövägarna i Kattegatt och Skagerack. D. Följderna av total avspärrning. Sveriges starka beroende av förbindelser med andra länder frestar givetvis en angripare att försöka totalt avspärra vårt land — och eventuellt även övriga nordiska länder — från all förbindelse med yttervärlden. Risken för dylik total avspärrning har ökats dels med Sverige kringliggande makters forcerade rustningar till sjöss samt med den nytillkomna baseringen av sjöstridskrafter i Norra Ishavet, dels med det fortgående försummandet av det svenska sjövapnet. Härtill kominer att sjöfartsförbindelserna kunna skadas ej endast till sjöss av fientliga sjöstridskrafter utan även i hamnarna av fientliga flygstridskrafter. Ehuru visserligen blockadbrytare aldrig helt kunna förhindras uppträda, äro dock nyssnämnda omständigheter av så allvarlig art, att det är nödvändigt att här även undersöka följderna för landets krigshushållning och allmänna motståndskraft vid total avspärrning. Beträffande livsmedelsförsörjningen är det troligt, att Sverige vid medelgod skörd och med utnyttjande av inom landet tillgängliga förråd av spannmål m. m. kan utstå total avspärrning under åtminstone ett år. Detta kommer dock att innebära en omläggning av befolkningens livsföring, enär många slags livsmedel ej längre kunna anskaffas. Visserligen kunna ej obetydliga lättnader åstadkommas genom lämplig lagerhållning i fredstid av särskilt oundgängliga livsmedel, men detta är dock icke vare sig praktiskt eller ekonomiskt genomförbart i tillräcklig utsträckning för att möta behoven under längre avspärrning. Under ett andra avspärrningsår utan förbindelse med andra länder är det därför icke osannolikt, att hungersnöd och därav förorsakade sociala svårigheter bliva följden.

83 Emedan den industriella försörjningen är beroende av ett stort antal olika råvaror, rörande vilkas lagerhållning säkra uppgifter i många fall saknas, är det betydligt svårare att beträffande dessa bedöma verkningarna av en total avspärrning. Så mycket kan emellertid med säkerhet sägas, att ett stort antal industrier redan efter kort tid tvingas att stoppa, därest råvaruimporten blir blockerad. En allmän varubrist kommer därför mycket snart att inträda. Därjämte skall ihågkommas, att även för det fall att industrien kunde hållas igång med inhemska råvaror som ersättning för importerade, skulle den tillgängliga folkkraften icke vara tillräcklig för den erforderliga verksamheten. Ehuru sålunda allvarliga konsekvenser måste inträda vid total avspärrning såväl beträffande livsmedels- som den industriella försörjningen, bliva dock konsekvenserna i avseende å bränsleförsörjningen än mer bekymmersamma. Bränslekonsumtionen är såsom förut påvisats i fredstid utomordentligt stor. Även därest konsumtionen genom mycket kraftiga restriktioner begränsas till de mest vitala behovens fyllande, blir dock bränslebehovet alltjämt betydande. Det är därför knappast praktiskt eller ekonomiskt möjligt att i fredstid hålla sådana lager av bränslen inom landet, att behovet för längre lid framåt kan täckas. Huru många månader påräkneliga lagertillgångar kunna räcka är givetvis beroende på den begränsning av konsumtionen, som kan genomföras, samt på lagrens storlek. Svenska stenkol och flytande bränslen ur skiffrar eller från trävaruindustrien beräknas endast i mycket begränsad utsträckning kunna ersätta bristen. Ved och torvbränslen kunna endast i vissa industrier ersätta stenkol. När lagertillgångarna äro konsumerade inträda därför katastrofala förhållanden. Den av stenkol och koks beroende industrien måste till största delen stoppa. Driften å ång- och motordrivna järnvägar kan endast upprätthållas i den utsträckning inhemska ersättningsbränslen äro tillgängliga och användbara. Detsamma gäller den kustsjöfart, som kan pågå. I avseende å belysning och uppvärmning av bostäder måste ytterst kännbara inskränkningar genomföras. Motordrift kan endast äga rum med ersättningsbränslen, vilket kommer att förorsaka mycket stora svårigheter. De allvarligaste konsekvenserna av en total avspärrning äro dock den förlamning av krigsmaktens verksamhet, som knapphet på för såväl sjö-, flyg- som lantstridskrafterna erforderliga bränslen kommer att innebära. Detta kan bliva avgörande för kriget i dess helhet. Av det ovan sagda framgår, att total avspärrning av Sverige från förbindelse med andra länder har utomordentligt kännbara följder såväl för befolkningen och näringslivet som för landets försvarskraft i övrigt. De umbäranden och övriga påfrestningar, som en total avspärrning sålunda innebär, kunna tvinga landet till underkastelse. Därest övriga nordiska länder innefattas i den totala avspärrningen kunna verkningarna av densamma sannolikt något mildras och fördröjas men icke i längden förhindras. Med hjälp av effektiva sjöstridskrafter finnas utsikter att förhindra handelsblockad och därmed total avspärrning. De begränsningar, som härvid i olika fall måste tagas i beräkning, framgå av den strategiska utredningen i följande kapitel.

84 5.

Sveriges behov av sjöförsvar.

Framställningen i detta kapitel av Sveriges läge, befolkning och näringsliv har visat, att vårt land är en utpräglat maritim stat. Det är nämligen havet, som möjliggör direkta förbindelser mellan Sverige och de flesta jordens länder och som giver oss möjlighet att utnyttja våra naturtillgångar och göra dem ekonomiskt vinstbringande. Det är likaledes havet, som möjliggjort att Sverige genom tiderna kunnat bibehålla sin frihet och självbestämmanderätt, enär det av sjöstridskrafter försvarade havet alltid försvårat och alltjämt försvårar varje försök att angripa oss. Det är sålunda knappast för mycket sagt, att det är havet, som Sveriges folk i mycket hög grad har att att tacka för att det i nuvarande stund ifråga om livsbetingelser är ett av jordens mest gynnade folk. De förmåner, som havet erbjuder oss, erhållas dock icke utan uppoffringar. Konkurrensen nationerna emellan om dessa förmåner är redan i fredstid hård. De politiska motsättningarna i Europa åstadkomma därjämte, att varje land måste vara berett att med vapenmakt försvara sig och sina intressen. Härvid kan kampen om havens utnyttjande bliva av avgörande betydelse. Det är under dessa omständigheter nödvändigt, att Sveriges riksförsvar är så organiserat, att vi hava utsikter såväl att bevara vår territoriella integritet och självbestämmanderätt som att kunna skydda våra intressen till sjöss både inom svenskt territorialvatten och närmast utanför våra sjögränser. Dessa försvarsuppgifter till sjöss tillkomma sjöförsvaret i samverkan med flygvapnet. Sveriges sjöintressen äro av den omfattning och betydelse, att de redan i fredstid äro i behov av det stöd, som effektiva sjöstridskrafter innebära. Flottan måste sålunda utgöra en sådan maktfaktor, att den därigenom kan bidraga till att garantera rättstillståndet till sjöss samt utgöra stöd för våra handelsförbindelser över haven. Örlogsfartyg kunna därjämte även i fredstid bliva erforderliga som direkt skydd av svensk handelssjöfart i främmande farvatten. Därest Sverige under krig i oss omgivande farvatten söker bevara sin neutralitet, framstår bl. a. behovet av sjöstridskrafter för att garantera upprätthållandet av den internationella sjörättens bestämmelser — framför allt ifråga om neutral sjöfart — än kraftigare än under fredstid. I detta sammanhang må erinras om den synnerligen livliga trafiken genom Öresund, samt att sjöfarten inom Östersjön, i likhet med förhållandena under världskriget, vid ett strandägarna till detta hav berörande krig, med all sannolikhet kommer att söka sig in mot kusterna av ett neutralt Sverige. Direkt skydd av svensk sjöfart kan bliva erforderligt även utanför Sveriges sjögränser. Hur långt dylikt skydd kan behöva utsträckas, är helt beroende på krigsförhållandena, men kan under krig i nordeuropeiska farvatten sanr.olikt icke ifrågakomma utanför Nordsjön. Under neutralitet framstår ett oavvisligt behov av sjöstridskrafter till skydd av svensk sjöfart samt överhavud taget för upprätthållande av svensk suveränitet inom våra territorialvatten.

85 Denna verksamhet har benämnts »flottans neutralitetsvakt», som har sitt närmast liggande exempel i flottans verksamhet under världskriget. Sedan dess har den svenska sjöfarten mer än fördubblats. Slutligen och framför allt fordras, att, sjöförsvaret i dess helhet äger sådan sammansättning, räckvidd och styrka, att det i samverkan med övriga försvarsgrenar utgör en verklig maktfaktor, som i det längsta avhåller de krigförande från att söka draga Sverige med i kriget. Ifall Sverige nödgas deltaga i sanktionsingripande äro sjöstridskrafter i regel behövliga. Vid ekonomiska sanktioner kunna örlogsfartyg påfordras bl. a. för att deltaga i kontroll av fördragsbrytarens sjöhandel. Framför allt är det dock, därest Sverige anfalles eller på annat sätt tvingas deltaga i krig, som behov framstår av en stark örlogsflotta. Denna kräves nämligen dels för att i möjligaste utsträckning skydda landets intressen till sjöss och dels för att om möjligt hålla kriget utanför vårt lands gränser. I anslutning till i detta kapitel framlagda omständigheter är det tydligt, att en av flottans främsta uppgifter är att bereda sjöfarten på svenska hamnar erforderligt skydd. Ju starkare sjöfartsskydd som anordnas desto större äro utsikterna att sjöfarten kan upprätthållas i tillräcklig utsträckning. I anslutning till vad tidigare anförts angående följderna av handelsvägarnas omläggning är det tydligt, att sjöfarten bör skyddas såväl i Östersjön längs Sveriges ostkust som i Öresund samt i Kattegatt och Skagerack. Härvidlag bör uppmärksammas, att sjöfartsskyddet längs svenska ostkusten även kan komma att avse sjöfart till och från Finland. Sjöfarten längs ostkusten måste sålunda med alla medel upprätthållas, ehuru minskning av dess omfattning eller tillfälliga avbrott kunna bliva nödvändiga. I Östersjön få sjöfartsförbindelserna med Gotland icke för längre tid avbrytas. Därest krigsläget och styrkeförhållandena äro sådana, att sjöfarten runt Skåne icke kan kontinuerligt effektivt skyddas, framstår det som ett livsvillkor för vår nationella existens, att så kan ske åtminstone beträffande sjöfarten i Kattegatt och Skagerack. Detta är numera en av svenska örlogsflottans mest betydelsefulla uppgifter. Därest krigsläget utvecklar sig så, att en angripare hotar Sverige med invasion över havet, framstår behovet av en stark örlogsflotta för att i samverkan med länt- och flygstridskrafter samt kustartilleri utgöra det samfällda skyddet för angrepp mot svenskt territorium. Endast genom samverkan av alla de olika vapnens möjligheter såväl i offensivt som defensivt avseende blir det möjligt för Sverige att med utsikt till framgång möta det yttersta våld mot vår självständighet, som ett överskeppningsföretag mot våra kuster skulle innebära. Det är visserligen sant, att dylika företag kunna komma att insättas med så överlägsna sjöstridskrafter och i sådana farvatten, att även den starkaste örlogsflotta, som Sverige kan beräknas kunna uppsätta, måste riskera att komma till korta, men det måste samtidigt framhållas, att utan en svensk örlogsflotta, som begränsar fiendens rörelsefrihet, är denne i stånd att välja lämpliga angreppspunkter var som helst inom större delar av våra kustområden, vilket skulle omöjliggöra eller i högsta grad försvåra för-

86 svaret i land mot inkräktaren. Det får ej heller förglömmas, att en örlogsflotta är nödvändig för att hindra eller fördröja sådana strategiska överfall, vilka en överlägsen och välrustad fiende kan utföra, innan den svenska arméns mobilisering är genomförd. Som i annat sammanhang framhållits kan Sverige självfallet icke räkna med ett isolerat krig med en stormakt. Förutom ovan angivna försvarsbehov, vilka påfordra en stark svensk örlogsflotta, tillkommer flottan ytterligare följande mera sekundära försvarsuppgifter, nämligen övervakande av oss omgivande hav, skydd mot kusthärjningar och skydd för svenskt utsjöfiske. Flottans strategiska uppgifter och deras inflytande på typfrågan behandlas närmare i följande kapitel. Sveriges sjöförsvar utgöres emellertid icke endast av örlogsflottan. Sjöförsvaret innefattar nämligen såväl flottan och kustartilleriet som med dessa samverkande flygstridskrafter. Utan kustartilleriets stöd skulle flottans verksamhet i hög grad försvåras. Sjökrigföring utan samverkande flygstridskrafter är numera knappast tänkbar.

KAP. III.

Strategiska förhållanden, som öva inflytande på för Sveriges sjöförsvar lämplig flottyp. 1.

Flottans uppgifter i riksförsvaret.

Det ä r u p p e n b a r t a t t f r å g a n o m , vilken flottyp, s o m skall ingå i d e t svens k a r i k s f ö r s v a r e t , och h ä r a v b e r o e n d e lösning av f r å g a n o m l ä m p l i g a s t e fartygstyper, ä r helt a v h ä n g i g de fordringar, som ställas på flottan inom ramen för det sandade riksförsvarets uppgifter. De uppgifter, som under det senaste århundradet tillkommit flottan i riksförsvaret, hava varit baserade på uttalanden, gjorda av ett stort antal sjöförsvarsutredningar under samma lid. Ehuru dessa utredningar verkställts av representanter för vitt skilda åsiktsriktningar och verksamhetsfält, och ehuru sjökrigsmaterielen under denna tid genomgått en revolutionerande utveckling, hava flertalet utredningar likväl nått fram till likartade resultat ifråga om flottans uppgifter. I 1810 års utredning, den första som verkställdes efter 1808—1809 års olyckliga krig mot Ryssland, uttalades under trycket av de bittra krigserfarenheterna, att en örlogsflotta, tillräckligt stark att hindra varje fientlig armés landstigning, vore det säkraste värnet för Sveriges självständighet.1 Kommittén föreslog också en sådan omorganisation av skärgårdsflottan, att densamma skulle ändras till en kustflotta, bestående av seglande och däckade fartyg. Den stora flottan skulle samtidigt bestå av 16 linjeskepp och 16 fregatter. Efter de båda utredningarna av åren 1817 och 1826, i vilka en principiell avvägning gjordes mellan den sjögående flottan och den s. k. skärgårdsflottan, framhöll 1841 års kommitté bland annat, att flottans uppgift var dels att i behovets stund trygga fäderneslandet från fientliga anfall, dels att skydda handeln. 1861 års kommitté, i vilken ångfartygen gjorde sitt genombrott, preciserade fordringarna något mera och utökade dem med offensivt betonade uppdrag, såsom blockad av fiendens hamnar. 1879 års kommitté, som var sammansatt uteslutande av fackmän, och huvudsakligen hade till uppgift att uttala sig om fartygstyperna, framhöll, att flottan skulle försvåra, om icke förhindra landsättande av överväldigande fientliga härmassor å rikets kuster, varhelst en landstigning försöktes. Härtill kom en del andra uppgifter i anslutning till då förhärskande centralförsvarsidéer. Från och med 1 Dåvarande franske ministern i Stockholm, greve de Montalembert, skrev i en rapport till sin regering, dagtecknad den 23 augusti 1827, bl. a. följande: »Förlusten av Finland och av Pommern har omintetgjort Sveriges militära betydelse. Det har endast kvar sina ärofulla minnen. För framtiden kommer det då blott att vara som sjömakt, som Sverige skall kunna kasta sin vikt i Europas politiska vågskål. Den stora utsträckningen av dess kuster, dess talrika sjömän, utbildade i den bästa skola, nämligen östersjöstormarnas, dess ofantliga resurser i fråga om sjöfarten i byggnadsmaterial, järn och tjära etc, allt ger det anvisning pa, att det hädanefter är mot flottan, som det skall vända sin uppmärksamhet. Med tillfredsställelse skall Frankrike se på tillväxten av Sveriges sjöstyrka såsom det bästa medlet att för framtiden knyta några band med det>

88 denna kommitté har sjöförsvaret i samtliga utredningar byggts upp kring en kärna av pansrade artillerifartyg med grova kanoner. 1880 års kommitté, som hade sig ålagt att utreda fartygstyper, lämpade bl. a. att »försvåra om icke förhindra landsättande av öfverväldigande fiendtliga härmassor å rikets kuster, hvarhelst en landstigning å densamma försöktes», 1 ansåg flottans uppgifter vara, att bevaka och i det längsta uppehålla fienden, innan han beträder vår jord, att såmedelst bereda hären kännedom om landstigningsstället på samma gång som nödigt rådrum att där hinna möta med tillräcklig styrka samt att, om landstigningen lyckats, uppfylla det maktpåliggande värvet att oroa fiendens tillförsel från eget land. För neutralitetens och Gotlands försvar erfordrades dessutom, att fartygen vore så sjödugliga, att de icke behövde frukta ett uppträdande på öppna havet. Den därpå följande, fackbetonade kommittén av år 1892 anslöt sig i huvudsak till sistnämnda uttalande men skärpte något fordringarna till ett förhindrande eller i varje fall försvårande och fördröjande av fientliga landstigningsföretag. 1901 års, likaledes sakkunniga kommitté underströk, att flottan måste utbyggas för strategisk defensiv, »en strävan att med undvikande af strid emot öfverlägsna styrkor bibehålla rörelsefriheten för att hindra — eller åtminstone utgöra ett kraftigt hot emot — alla sådana fientliga företag (invasion, anfall å kustfästningar, brandskattningar och handelsblockad), hvilka för att med säkerhet kunna utföras erfordra ett fullständigt herravälde öfver den del af hafvet, som omgifver operationsföremålen». 2 Den preciserade uppgifterna till att med stöd av det strategiska sambandet med armén förhindra en invasion över havet, att jämte befintliga kustfästningar skydda huvudstaden och Karlskrona samt bidraga vid försvaret av övriga befästa kustorter och såvitt möjligt försvara de skärgårdar, vilka närmast omgiva dessa platser, att skydda rikets kuster mot brandskattning och andra överrumplingsföretag, samt att förhindra handelsblockad och så långt möjligt skydda handeln under egen flagga. Till dessa uppgifter anslöt sig sedermera 1907 års försvarskommitté, med undantag av att i den tredje uppgiften tillfogades »i den mån sådant är behövligt och möjligt». 3 Den s. k. andra försvarsberedningen (1911—1914) ansåg flottans uppgifter vara att förhindra fientliga landstigningsföretag inom våra skärgårdsområden samt försvåra dem å öppen kust samt att bryta och neutralisera fientlig blockad av våra kuster. 1914 års försvarsordning, som medförde byggandet av bl. a. de nuvarande Sverige-skeppen, vilade i väsentliga delar på dessa andra försvarsberedningens uttalanden. Den efter världskrigets slut återupptagna frågan om en revision av försvarsväsendet resulterade ifråga om flottans uppgifter i att den s. k. försvarsrevisionen i sitt betänkande, som avgavs 1923, i princip anslöt sig till andra försvarsberedningens uttalanden. Flottans då befintliga fartygsmateriel ansågs också, sedan tyska och ryska flottorna starkt decimerats, hava större utsikter än tidigare att lösa de uppgifter, som ovannämnda beredning anvisat. I övrigt sammanfattade försvarsrevisionen flottans uppgifter i följande uttalande: »Flottans samlade uppgift är att försvara riket och dess intressen till sjöss». 4 1925 års försvarsbeslut grundade sig vad flottan beträffar huvudsakligen på dessa uppgifter, vilka sedermera av den parlamentariska s. k. ersättningsbyggnadskommittén 1926 preciserades på nedanstående sätt: »De allmänna uppgifter för den 1 Underdånigt 2 Underdånigt 3

betänkande och förslag till nya fartygscerter för flottan, 1882, sid. 2. betänkande och förslag angående fartygsmaterielen, 1902, sid. 5. Underdånigt betänkande angående försvarsväsendets stärkande, del III, 1910, sid. 12. * Betänkande och förslag rörande revision av Sveriges försvarsväsen, 1923, III, del 2, sid. 4.

89 svenska flottan, varmed man bör räkna vid bedömandet av frågan om flottans sammansättning, äro alltså: hävdandet av rikets neutralitet och förhindrandet av mot oss riktade fientliga företag över havet».1 Den 1929 tillsatta s. k. Åkermanska kommittén, som hade till huvuduppgift att pröva, huruvida några mera betydelsefulla förändringar under de senare åren ägt rum i de förutsättningar, varpå den dåvarande försvarsordningen var byggd — särskilt med hänsyn till det förändrade politiska läget vid Östersjön och flygvapnets utveckling — sammanfattade sin uppfattning om flottans uppgifter i det år 1930 avgivna betänkandet på följande sätt: »Sjöstridskrafternas huvuddel skall förhindra eller försvåra landstigningsföretag, raider och anordnandet av tillfälliga flygbaser vid svensk kust. Dessa uppgifter torde bäst och med minsta offer lösas, om stridskrafterna äro så beskaffade och organiserade, att försvaret kan efter lägets krav förläggas fjärmare från egen kust eller närmare densamma. Det tillkommer även sjöstridskrafterna att trygga sjöförbindelserna. Deltagandet i ekonomiska sanktioner kan ock komma att ställa krav särskilt på flottan».2 En sammanfattning av de uppgifter, som enligt hittills anförda utredningar tillkommit flottan vid riksförsvaret, visar således, att man i stort sett varit ense om, att dess huvuduppgift är förhindrandet eller, om detta icke låter sig göra, försvårandet och fördröjandet av fientlig invasion över havet, varhelst en sådan riktas mot oss. Härutöver hava tillkommit andra uppgifter, särskilt att hävda och försvara riket och dess intressen till sjöss och därmed handelns skyddande, vilka senare uppgifter dock ansetts kunna lösas utan särskilda uppoffringar, därest flottan organiserades för sin huvuduppgift. För att flottan skall kunna fylla dessa uppgifter hava utredningarna lett till häremot mer eller mindre svarande flottprogram. Samtliga hava inneburit ett sjöförsvar av typen utsjöflotta med skepp, och de som behandlat flottypen hava framhållit, att ett skärgårdsförsvar är både otillräckligt och för riket oekonomiskt. Den uppfattning, som kom till synes i 1810 års utredning och som inledningsvis omnämnts, förtjänar, trots de sedan dess ändrade förhållandena, att h ä r återkallas i minnet. Ur 1882 års utredning (sid. 28) må i detta sammanhang även anföras, att ständerna redan 1851 uttalade, hurusom »stridiga åsigter rörande denna fråga blifvit uttalade, men att på senare tiden den mening gjort sig gällande, att det ena af de begge vapnen — örlogs- och skärgårdsflottan — 'icke borde utesluta det andra, att begge voro lika nödvändiga för statens sjelfbestånd och följaktligen måste såsom delar af det hela lika omsorgsfullt vårdas, att linjeskeppen voro oumbärliga, samt att genom deras borttagande försvaret skulle blifva i högsta grad ofullständigt, äfvensom de summor, hvilka på flottan då användas, icke komme att bära önskade frukter', varande linjeskeppens utdömande första steget att tillintetgöra Sverige såsom maritim nation; och anmälde rikets ständer att de af sådan anledning icke kunnat bifalla den nådiga propositionen om linieskeppens förändring till fregatter äfvensom ständerna vägrade det begärda anslaget till ångbogseringsfartyg». Samma kommitté uttalar bl. a. (sid. 34): »Lemnas t. ex. Östergötlands, lemnas Skå1 2

Betänkande och förslag rörande ersättningsbyggnad för flottan, 1926, sid. 4. Utredning rörande Sveriges försvarspolitiska läge samt behov av försvarskrafter, 1930, sid. 167.

90 nes kust utan något som helst försvar till sjös, så skall en blifvande fiende, utan att störas i sina förehafvanden, derstädes på en gång kunna landsätta en betydlig härstyrka med alla dess förnödenheter. Och så kunde utan tvifvel tid och rum för landstigningen lätteligen väljas, att de svenska trupper, som skulle hindra företaget, komme för sent.» Enligt samtliga utredningar borde utsjöflottan sammansättas av såväl pansrade artillerifartyg (linjeskepp före 1862) som lätta fartyg. Kravet på antal pansarskepp har varierat mellan sexton och fyra, alltefter deras storlek och styrka och på försvarsfrågan i övrigt inverkande förhållanden m. m.

I 1930 års försvarskommissions betänkande, på vilket det år 1936 fattade försvarsbeslutet i vissa delar vilar, säges om flottans uppgifter: »Flottan bör vara av sådan styrka, att den kan upprätthålla en neutralitetsvakt till skydd för sjöhandeln och i första hand medverka vid förhindrandet av fientliga företag, som riktas mot Stockholms, Uplands och Blekinge skärgårdar. I övrigt bör flottan genom att utgöra ett hot gentemot en invasion över Östersjön minska sannolikheten för en sådan.» 1 Något försvar till sjöss för vår västra kust är icke antytt utöver vad som kan anses innefattas i upprätthållandet av en neutralitetsvakt. I reservationer och yttranden till betänkandet har visats, hurusom utsikterna för att det samlade riksförsvaret skall kunna lösa sina av 1930 års försvarskommission formulerade uppgifter, nämligen »att avhålla främmande makter från att med våld tvinga den svenska statsledningen till politiska eftergifter», 2 bliva alltför begränsade, därest flottan skall anpassas efter de av kommissionen avsevärt reducerade uppgifterna. Det har också visats, att överensstämmelse icke råder mellan kommissionens uttalanden om flottans uppgifter och den sammansättning av sjöstridskrafterna, som av densamma förordats. Varken de genom 1936 års försvarsordning i huvudsak godtagna uppgifterna 3 eller den av försvarskommissionen anvisade marinorganisationen ger tydligt vid handen, huruvida flottan skall vidmakthållas som en utsjöflotta med eller utan skepp eller om den skall neddimensioneras till en skärgårdsflotta med eller utan skepp. Försvarskommissionen begränsade flottans uppgifter huvudsakligen till att »i första hand medverka vid förhindrandet av fientliga företag, som riktas mot Stockholms, Uplands och Blekinge skärgårdar». 2 Samtidigt uttalades, att pansrade artillerifartyg icke längre erfordrades i svenska flottan, utan att uppgifterna »torde i erforderlig utsträckning kunna lösas genom lätta sjöstridskrafter såsom jagare och under1 Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende 1935, del I (FK: 1935: I), sid.2 174. FK: 1935: I, sid. 174. 3 I särsk. utskottets utlåtande nr 1 den Ve 1936, sid. 62, uttalas: >Några skäl hava heller icke förebragts, som kunna i någon väsentligare mån rubba riktigheten av de av försvarskommissionen angivna, på de nämnda undersökningarna grundade uppgifterna vare sig för försvarsväsendet i stort eller för de olika i den samlade försvarsorganisationen ingående delarna. >

91 vattensbåtar m. m. i samverkan med marina flygstridskrafter». 1 I sammanfattningen av organisationsförslagens innebörd sägs emellertid: »Marinorganisationen föreslås vid mobilisering skola möjliggöra rustandet av en kustflotta, avsedd för operationer till sjöss i de vårt land omgivande farvattnen, och av lokalstyrkor för sekundära försvarsuppgifter i anslutning till kustfarvattnen och flottans baseringsområden ».2 I enlighet med propositionens och särskilda utskottets förslag har också den h ä r föreliggande typutredningen kommit till stånd med uppdrag bl. a. att överväga, »huruvida ett ersättande av de nuvarande Sverigeskeppen med fartyg av samma typ och storleksordning innebär det ur ekonomisk synpunkt lämpligaste sättet att bevara kustflottans slagkraft och taktiska användbarhet». 3 Då sålunda flottans nuvarande artillerifartyg enligt riksdagens mening böra ersättas med fartyg, som äro ägnade att bevara den nuvarande utsjöflottans slagkraft och taktiska användbarhet, ligger häri en anvisning, som varit vägledande för utredningen. Det synes hava varit av dessa skäl, som statsrådsprotokollet av den 11 september 1936 anger, att utredningsarbetet i första hand bör beakta de sjömilitära synpunkterna inom ramen för det samlade riksförsvarets uppgifter. Den första av de uppgifter, som av 1930 års försvarskommission anvisats flottan är, att »upprätthålla en neutralitetsvakt till skydd för sjöhandeln». 2 Av alla hittills gjorda sakkunnigeutredningar framgår, att flottan i fråga om neutralitetsförsvaret, liksom övriga försvarsgrenar, måste hava en sådan sammansättning, att den förmår ingiva respekt, och denna respekt måste, särskilt vad flottan beträffar, utgå från en rörlig maktfaktor med sådan räckvidd och styrka, att dess insättande på ena eller andra sidan vid en stormaktskonflikt blir av betydelse. Under det att en viss vakttjänst under neutralitet kan ombesörjas av en skärgårdsflotta eller t. o. m. av en vaktflotta, så kan, enligt vad som visas i det följande, en dylik flottyp aldrig utgöra en maktfaktor ägnad att bidraga till det samlade riksförsvarets uppgift som respektförsvar. Som andra uppgift angives, att flottan bör »i första hand medverka vid förhindrandet av fientliga företag, som riktas mot Stockholms, Uplands och Blekinge skärgårdar». 2 övriga 9/io av Sveriges kust hava därmed blivit ställda i andra h a n d i fråga om flottans försvarsverksamhet. Flottans huvuduppgift skulle med andra ord vara att försvara de områden, som i första hand ha betydelse bl. a. som baseringsområden för flottan själv, vilket är en oantagbar inskränkning i dess verksamhetsområde, särskilt som skärgårdsförsvaret ingalunda kan genomföras med i försvarsbeslutet hittills fastställda fartygstyper. Detta förhållande kan således, enligt vad som ovan antytts, icke anses vara grundläggande för flottypens beskaffenhet. 1 FK: 1935: III, sid. 68. 2 FK: 1935: I, sid. 174. 3

Statsrådsprotokoll, försvarsdepartementet, den 11 sept. 1936.

92 Redan i 1882 års utredning anföres, att »öfver skärgården kunde en sådan (främmande invasion) av större omfattning icke gå, och snarare kunde därför skärgården undvara särskildt försvar, än den öfriga, vidsträckta, för fientliga landstigningar tillgängliga öppna kusten». 1 Dessa synpunkter gälla fortfarande. En fiende kommer med all sannolikhet att följa minsta motståndets lag och undvika de svårtillgängliga skärgårdsområdena. Även i fråga om kustskyddet visas i det följande, att för Sveriges del typen skärgårdsflotta icke är tillfyllest, men att en väl avpassad utsjöflotta kan göra sig tillräckligt gällande som ett led i försvarssystemet. Den sista av flottans uppgifter är enligt försvarskommissionen, att »genom att utgöra ett hot gentemot en invasion över Östersjön minska sannolikheten för en sådan». 2 Här uppställes alltså icke någon fordran på att flottan skall kunna förhindra, försvåra eller fördröja ett överskeppningsföretag. I annat sammanhang uttalar dock kommissionen: »Flottans väsentliga värde ur riksförsvarets synpunkt består emellertid i dess förmåga att i samverkan med flygvapnet fördröja och försvåra fientliga invasionsföretag över havet». 3 Att innebörden i detta senare uttalande, som dock pekar på en av de viktigaste principerna för vårt riksförsvar, icke upptagits bland de krav, som oundgängligen måste ställas på flottan som en del av detta försvar, torde berott på ett förbiseende. Fasthålles kravet på att flottan skall i samverkan med flygvapnet kunna fördröja och försvåra fientliga invasionsföretag över havet, blir behovet av en utsjöflotta oeftergivligt, ty en skärgårdsflotta kan icke fylla denna uppgift. Det av kommissionen angivna kravet, att flottan bör »utgöra ett hot gentemot en invasion» kan icke heller fyllas med en till skärgårdarna bunden flotta. På grundval av försvarskommissionens utgångsvärden uttalas i annat sammanhang såsom ett allmänt önskemål, »att flottan skall kunna i största möjliga utsträckning bestrida en fiende det fria och obehindrade utnyttjandet av de vatten, som omgiva våra kuster». 4 Dessa uppgifter — vilkas genomförande är en nödvändighet för riksförsvaret i dess helhet för ett i så hög grad marinbetonat land som Sverige — kunna självfallet icke heller lösas av en skärgårdsflotta. Bland de uppgifter, som genom tidigare utredningar tilldelats flottan, men av kommissionen icke närmare preciserats, märkas främst skyddet av sjöhandeln under krig och öarnas (i första hand Gotland och Öland) skydd. Härtill kommer, som ovan nämnts, främst skyddet av de icke skärgårdsklädda delarna av kusten. Flottans deltagande vid skyddet av Gotland är icke förutsatt såsom en nödvändighet, men försvarskommissionen har i annat sammanhang uttalat: »Vad försvaret av Gotland beträffar, kan en svensk flotta icke beräknas förhindra men väl försvåra ett besittningstagande av ön». 3 Av den i föregående kapitel lämnade redogörelsen framgår, att öns förbindelser med fastlandet ur 1

Underdånigt betänkande och förslag till sjöförsvarets ordnande, 1882, sid. 25. F K : 1935: I, sid. 174. 3 F K : 1935: I, sid. 166. 4 F K : 1935: I, sid. 170. 2

93 såväl försörjnings- som försvarssynpunkt måste säkerställas. Redan härav framgår, att flottan icke kan vara bunden till fastlandets skärgårdar, utan måste ges en utsjöflottas karaktär och besitta sådan styrka, att den i varje fall har utsikt att temporärt erhålla herraväldet över Gotland omgivande farvatten. Besitter åter fienden det obestridda herraväldet över dessa vatten, står det honom fritt att välja tid och platser för landsättning av den styrka han finner för uppgiften erforderlig. Ingen försvarsgren har tilldelats uppgiften att skydda landets sjöhandel, ehuru det framstår »såsom ett önskemål, att de fredstida transportförbindelserna till sjöss även då Sverige invecklats i krig i största möjliga utsträckning kunna tryggas i syfte att undvika omläggning av transportvägarna med därmed förenade friktioner.» 1 Synnerligen vägande skäl hava anförts mot blottställandet av vår sjöhandel från samtliga de sakkunniga myndigheter och ämbetsverk m. fl., som haft att yttra sig i frågan. Av den i föregående kapitel lämnade redogörelsen framgår även, att ett blottställande av sjöhandelsförbindelserna under inga omständigheter bör få ske med hänsyn till riksförsvaret i dess helhet. Sjöhandelsskydd kan, som framgår av i detta kapitel verkställd utredning, icke åstadkommas av en skärgårdsflotta, än mindre av enbart flygstridskrafter. Även här gäller, att en utsjöflotta måste tillgripas för att lösa uppgiften. Som tidigare framhållits komma de mer eller mindre öppna kuststräckorna mellan de av försvarskommissionen angivna skärgårdsområdena troligen att utsättas för anfallsföretag i långt högre grad än de senare. Det vore därför oklokt att blottställa dessa delar av kusten, till vilka stora delar av industrien och andra betydande värden äro lokaliserade, på sjöförsvar genom att skapa en flotta avsedd endast för vissa skärgårdsområden.

Med stöd av de ovan påvisade förhållandena ger en närmare utformning av flottans uppgifter vid handen, att sjöstridskrafterna ur riksförsvarets synpunkt böra sammansättas, så att de kunna fylla sådana uppgifter inom riksförsvaret, att de bliva en maktfaktor, som vid konflikter mellan andra länder kan ingiva tillräcklig respekt för att hålla vårt land utanför kriget och upprätthålla vår självbestämmanderätt, förhindra neutralitetskränkningar samt skydda och underlätta med Sveriges intressen förenlig sjöfart; och så att de — därest det icke lyckas att hålla landet utanför kriget — kunna förhindra eller avsevärt fördröja krigets överförande till svenskt land över havet, förhindra total handelsblockad och verksamt bidraga till den svenska sjöfartens nödvändiga vidmakthållande och fiskets skyddande. Sammansatt så att ovanstående uppgifter kunna fyllas, kommer flottan — i samverkan när så är möjligt med länt-, flyg- och övriga marinstridskrafter — att vara i stånd att fylla sin del av den riksförsvaret påvilande uppgiften 1

FK: 1935: I, sid. 165.

94 att »avhålla främmande makter från att med våld tvinga svenska statsledningen till politiska eftergifter»1.

I nedanstående avsnitt granskas flottans uppgifter ur strategisk synpunkt, varvid särskilt undersökes, i vilken utsträckning de olika flottyperna hava möjlighet att lösa desamma. Till grund för granskningen har i viss utsträckning lagts den av försvarskommissionens armé-, marin- och flygsakkunnige gemensamt utarbetade strategiska utredningen. Härigenom har i möjligaste mån synpunkter ur samtliga försvarsgrenars verksamhet kunnat läggas på problemet.

2. Olika flottypers möjligheter att fullfölja de föreliggande uppgifterna. A. Flottan som maktfaktor. Konsekvensen av det på försvarsväsendet i dess helhet vilande kravet att »avhålla främmande makter från att med våld tvinga den svenska statsledningen till politiska eftergifter» 1 och ytterst att liålla vårt land utanför kriget innebär, att flottan, såväl som de övriga försvarsgrenarna var för sig, måste utgöra en maktfaktor, vartill hänsyn måste tagas, vare sig samverkan med andra försvarsgrenar kan åstadkommas eller icke. Det är sannolikt, att politisk påtryckning i ändamål att tvinga en neutral svensk statsledning till eftergifter sker stegvis. En naturlig strävan att icke i onödan utöva så stark påtryckning, att det.neutrala landet omedelbart tvingas över på motståndarens sida, kominer med säkerhet att göra sig gällande. I det fall att en krigförande makt skulle sträva efter kontroll av den svenska järnmalmen uppstå givetvis de största svårigheterna för denna makt, om Sverige genom våldsåtgärder omedelbart tvingas över på motståndarens sida. Inför en långsamt åtdragen tumskruv kommer den neutrale att i det längsta draga sig för ett inträde i pågående krig, och detta blir allt mer sannolikt i betraktande av, att en föregående tolererad påtryckning gradvis kunnat förminska rikets försvarskraft och förmåga av självhävdelse. Försvarskommissonen har också uttalat, dels att »valet av betvingelsemetod torde alltid komma att ske ur synpunkten att med minsta offer inom begränsad tid söka framtvinga avsedd eftergift»,2 dels att »den neutrala maktens totala tillgång på försvarskrafter måste tagas med i räkningen och blir, oavsett politiska förhållanden, ytterst (kursiverat här) den faktor, som fäller utslaget för eller emot en kränkning av neutraliteten». 3 Innan den främmande makten ställes inför denna yttersta faktor, kan den dock tillgripa flera, mer eller mindre begränsade åtgärder i betvingelsesyfte. Härvid blir den neutrales totala tillgång på försvarskrafter icke alltid av av1 2 3

F K : 1935: I, sid. 174. F K : 1935: I, sid. 165. F K : 1935: I. sid. 130.

95 görande betydelse, vilket i fortsättningen skall visas. Det är av denna anledning och i enlighet med minsta motståndets lag, som i första hand de begränsade åtgärderna komma att tillgripas för att förmå vår neutrala statsledning till för den ena krigförande parten önskvärda eftergifter. Främst kommer härvid vår export och import att spela en betydelsefull roll. De yttranden, som bl. a. handelns och sjöfartens representanter avgivit över 1930 års försvarskommissions betänkande, hava vederlagt den uppfattningen, att »möjlighet icke förefinnes att giva en handelsavspärrning sådan effektivitet, att vårt land därigenom kan bringas till underkastelse» 1 . Nya förhållanden hava, som av det föregående framgår, även tillkommit, vilka utan ett effektivt sjöförsvar minska möjligheten att hålla endera av våra två huvudkuster öppen. I varje fall skulle landet i avsaknad av ett effektivt sjöförsvar med mycket ringa risk och kraftutveckling från motståndarens sida ganska snart kunna bringas till betydelsefulla eftergifter. Det är givet, att en krigförande makt icke skulle draga sig för att påtvinga oss sin kontroll och dirigering av hela vår sjöhandel, om så krävdes för dess krigföring, och några väsentliga risker icke vore förbundna härmed. Tumskruvens anbringande bleve helt beroende på de motåtgärder, som omedelbart kunde vidtagas från svensk sida. Det svenska sjöförsvarets effektivitet bleve under sådana omständigheter av avgörande betydelse. Om eftergifternas framtvingande kräva en viss, icke oväsentlig kraftinsats, nödgas den krigförande att allvarligt överväga riskerna. I motsatt fall — om eftergifterna kunna framtvingas utan någon nämnvärd kraftinsats — blir sjöhandeln, och härmed såväl importen som exporten, ett lockande och lättfångat föremål för tvångsåtgärder. Mindre sannolikt förefaller det i detta fall »att, oavsett det åsyftade målet för ett angrepp, eftersträvad verkan snabbast torde kunna ernås genom fientliga flygstridskrafters insatser». 1 En aggressiv stats första strävan torde bli att tvinga landet till eftergifter utan att omedelbart bringa det över på motsatta sidan. Luftkrigföring mot hemorten är självfallet en krigisk handling av den art, att det omedelbart skulle leda till krigsförklaring. Under förutsättning alltså, att den främmande makten endast önskar dirigera och kontrollera, eventuellt stegra vår export — det sannolikaste slaget av självbestämmanderättens kränkning — komma sjöstridskrafterna i samverkan med flygstridskrafter att spela en avgörande roll för vår handlingsfrihet. Endast om fienden går till det yttersta medlet för total betvingelse, nämligen invasion av Sveriges fastland, kommer den samlade försvarsmakten att fälla utslaget. I utländska fackkretsar synes man efter omfattande övningar numera kommit till den uppfattningen, att stora överskeppnings företag för invasion i framtiden bliva ganska osannolika operationer, när möjligheter föreligga att med sjö- och flystridskrafter utöva en stark motverkan. I detta sammanhang må ännu en gång framhållas, att om en främmande makt haft tillräckligt lång tid på sig för att utöva en omfattande kontroll av 1

FK: 1935: I, sid. 165.

96 vår sjöhandel, så lärer i varje fall motståndskraften hos landets samlade försvarsmakt vara starkt påfrestad, redan innan invasionen igångsattes. Ovan anförda synpunkter på sjöförsvarets omedelbara betydelse för neutralitetsskydd överensstämma i stort sett med vad den andra försvarsberedningen på sin tid framhöll. Risken för neutralitetskränkningar under ett landkrig ansåg beredningen vara skäligen ringa; ett försök att transitera trupper över svenskt område bedömdes nämligen i dåvarande läge såsom mindre sannolikt. Så mycket större fann beredningen farorna för vårt land under ett sjökrig. Såsom de allvarligaste neutralitetskränkningarna betraktades härvidlag de åtgärder från en krigförandes sida, vilka innefattade direkt missbruk av neutralt område, t. ex. inrättandet av hamnar till operationsbaser. De fall, då en krigförande till varje pris kunde vara besluten att begagna sig av neutralt svenskt territorium eller territorialvatten, även inför utsikten att därigenom bliva invecklad i krig med Sverige, frånräknades emellertid i detta sammanhang. Dessa neutralitetskränkningar betraktades såsom anfallsföretag med begränsad utsträckning och hänfördes därför till kapitlet Sveriges försvar i egentlig mening. För att förekomma övergrepp i övriga fall syntes det beredningen som om de mera omfattande uppgifterna komme att tillfalla flottan. Detta gällde icke enbart de omedelbara neutralitetsanstalterna, neutralitetsbevakningen, vilken till sjöss borde utföras av mindre sjöstyrkor, avsedda att för de krigförande utgöra en varning mot en befarad kränkning av landets neutralitet, utan även de huvudkrafter, som skulle hållas i beredskap längre tillbaka. Visserligen funnos tillfällen, då armén och flottan kunde samverka och gemensamt ingripa vid en neutralitetskränkning; de båda vapnens huvudstyrkor kunde sålunda stå bakom de till neutralitetsbevakning framsända avdelningarna och vid behov insätta ökade krafter. Flottan kunde dock hastigare än armén, om så befunnes lämpligt, samla hela sin styrka på en hotad punkt och vid behov ingripa samt därigenom giva ökat eftertryck åt den varning, som från neutralt håll borde givas den krigförande. Vidare framhölls, att för de krigförande makterna måste, med hänsyn till den möjligheten, att en neutralitetskränkning skulle leda till öppet krig även med Sverige, den svenska flottan utgöra en faktor av mer omedelbar betydelse än armén för kriget i dess helhet. Någon ändring i denna uppfattning, som under världskriget visade sig vara fullt riktig, har icke kommit till synes i efterföljande utredningar. I 1930 års försvarskommissions betänkande anföres dock, att flottan i neutralitetsskyddet endast bör vara av den styrka, att den kan upprätthålla en neutralitetsvakt. Men det har samtidigt framhållits, att granskningen av det utrikespolitiska läget givit vid handen, »att svårigheterna för ett land i Sveriges läge att hålla sig utanför eventuella konflikter eller att bevara handlingsfriheten för den svenska regeringen vid uppkommande konflikter kunna bliva större än vid tiden före världskriget, därest icke Sverige även i militärt hänseende utgör en maktfaktor. I nuvarande utrikespolitiska situation måste dessa svårigheter vinna större beaktande än vid tidpunkten för antagandet av 1925 års försvarsordning». 1 1

FK: 1935: I, sid. 58.

97 Med stöd av vad som tidigare framhållits, är det av avgörande betydelse för försvarskraften i dess helhet, att flottan sammansättes så, att den — liksom övriga försvarsgrenar — blir en maktfaktor att taga hänsyn till. Endast om så är fallet, måste den främmande makten överväga de risker, som äro förbundna med en kontroll av den svenska sjöhandeln, ty i de flesta fall äro sjö- och flygstridskrafterna i fråga om den aktiva försvarsmakten härvid den maktfaktor, till vilken större hänsyn i första hand kommer att tagas. En flotta, bestående endast av lätta sjöstridskrafter av ringa omfattning och utan stöd av artillerifartyg, är icke en maktfaktor, som kan skapa tillräcklig respekt för vår neutralitet och tillförsäkra den svenska statsledningen handlingsfrihet. De svenska lätta sjöstridskrafterna skulle kunna neutraliseras med svaga sjöstridskrafter, vilkas avdelande för detta ändamål icke innebure vare sig några allvarliga risker eller någon nämnvärd försvagning av den främmande statens för andra, primära ändamål erforderliga sjöstridskrafter. Med hänsyn till »alliansmässigheten» kommer flottan att vara av den största betydelse. Erfarenheten från vår egen historia och under senare tiden inträffade händelser visa, att som politiskt påtryckningsmedel mot främmande makt i första hand utnyttjas sjöstridskrafter. För att så skall kunna ske till vårt lands understöd, måste vissa betingelser tillgodoses. Sålunda måste ifråga om sjöstridskrafter antingen tillträdet till Östersjön säkerställas eller verksamheten i Kattegatt underlättas. Dessa frågor komma att i fortsättningen beröras. Vidare fordras, att främmande sjö- och eventuellt flygstridskrafter, i den mån de måste baseras i svenska hamnar och på svenska flygfält, kunna tillgodoses med bränsle o. d. Kraven på import, sjötransporter etc- träda härigenom i förgrunden. Man torde sålunda kunna säga som ett exempel, att, om svenska flottan kan skydda eller verksamt bidraga till skyddet av sjöförbindelserna, förefinnas utsikter, att en främmande makt till vårt bistånd sänder t. ex. flygstridskrafter. Om ifrågavarande stat förutom flygstridskrafterna även måste avstå sjöstyrkor för att skydda transporterna av markpersonal, drivmedel, ammunition m. m., bliva utsikterna för hjälpen betydligt mindre, allra helst om dessa sjöstridskrafter icke utan att övervinna ett starkt motstånd kunna komma fram till vårt land. Flottans uppgift som maktfaktor är för ett land med Sveriges maritima struktur fördenskull synnerligen betydelsefull och måste ses såväl — och i första hand — fristående som i samband med riksförsvaret i dess helhet. * *

* *

1. Skärgårdsflottans värde som maktfaktor är beroende på dess sammansättning. För att kunna prestera det erforderliga motståndet vid fientliga sjöstridskrafters inträngande i skärgård eller vid deras operationer omedelbart utan7—373447

98 för kusten (mot kustsjöfarten, för utläggande av mineringar, beskjutning av kustorter etc.) fordras såsom primärvapen långskjutande och pansarbrytande artilleri (jämför kap. IV). De största fartyg, som kunna beräknas operera omedelbart utanför av en skärgårdsflotta försvarade skärgårdsområden eller för inträngande i desamma, äro tunga kryssare. Det är icke sannolikt att skepp utnyttjas härför, då de icke erfordras för uppgiftens lösande och då riskerna icke uppväga vad som möjligen kan vinnas med deras insats. Tunga kryssarna äro bestyckade med högst 203 cm. kanoner och deras pansarskydd i vattenlinjen går upp till c:a 120 mm. För att, med hänsyn till artilleriporté och pansarbrytning, icke vara urståndsatt att upptaga försvarsstrid mot fartyg av denna storleksordning måste således i skärgårdsförsvaret ingå pansrade fartyg med minst 20S cm.k. Enär det icke är möjligt, eller i varje fall synnerligen oekonomiskt, att för varje skärgårdsområde bygga ett visst antal dylika fartyg, och då en fiende icke lärer rikta sitt angrepp mot områden där ett starkare motstånd är att förvänta utan kommer att följa minsta motståndslinjen, måste de pansrade fartyg\en vara så sjövärdiga och i övrigt besitta sådana egenskaper, att de, kunna förflytta sig längs kusterna och i deras omedelbara närhet. Med hänsyn till dessa krav kan man betrakta de finska kustpansarfartygen på 4 000 ton och med fyra 25 cm.k. såsom typiska skärgårdsartillerifartyg, ehuru deras pansarskydd i vattenlinjen av 55 mm. är otillfredsställande. Kostnaderna för ett liknande fartyg, ehuru bättre skyddat, uppgå till omkring 24 milj. kronor med de beräkningsgrunder, som utnyttjas i denna utredning. (Jmfr sid. 220.) Antalet erforderliga skärgårdsartillerifartyg är svårt att bedöma, men det blir nödvändigtvis större än antalet sjögående artillerifartyg, emedan de dels förflytta sig långsammare än de senare, dels icke hava samma möjligheter att vid fientlig motverkan taga sig fram till hotade punkter på kusten eller undandraga sig överlägsna motståndare. Bortsett från de ekonomiska konsekvenserna härav må ur maktfaktorssynpunkt framhållas, att en skärgårdsflotta, som nödgats retirera inför en överlägsen fiende, blir i en dylik situation i regel urståndsatt att allvarligt ingripa mot densamma. Dess egenskap att vara bunden till kustlinjen, dess defensiva taktik med utnyttjande av »terrängens» möjligheter och dess låga fart försvårar dess rörelser utanför kusten ävensom operationer till sjöss. Det är givet, att fiendens förehavanden högst avsevärt förenklas, om hans krafter kunna samlas till en viss punkt, exempelvis landstigningsplatsen vid ett överskeppningsföretag, i stället för att även avdelas till skydd för långa och mycket sårbara transportvägar över havet. Vid utförandet av ett invasionsföretag kräves således, vad sjöstridskrafterna beträffar, endast att undandriva skärgårdsförsvaret från en av den anfallande vald punkt, eller än bättre, att utse ett område, som saknar dylikt försvar. Sedan detta väl är gjort, kunna fiendens samtliga förehavanden till sjöss — från eget territorium till landstigningspunkten — sägas vara i stor utsträck-

99 ning fredade från angrepp av svenska sjöstridskrafter. Genom att verkställa transporter etc. under mörker kan även de svenska flygstridskrafternas inflytande högst avsevärt reduceras. Det framgår av dessa synpunkter, som senare ytterligare belysas i samband med invasionsproblemet, att en maktfaktor icke kan bildas av skärgårdsflottan. Endast för ett land med mycket kort, helt och hållet skärgårdsklådd kust och utan betydelsefull sjöhandel kan denna flottyp tänkas vara tillfyllest. Dessa förutsättningar föreligga icke för vårt land. 2. Den lätta utsjöflottan består, till skillnad från skärgårdsflottan, av sjögående, lätta förband. Med hänsyn till våra förhållanden kan en svensk, lätt utsjöflotta tänkas bestå av två eller tre förband kryssare med medelsvårt artilleri och lätt bepansring jämte ett antal jagar- och ubåtsförband m. m. Genom sin rörlighet och snabbhet utgör en dylik flotta ett visst men begränsat hot gentemot för anfall mot landet och dess sjöförbindelser opererande sjöstridskrafter, samtidigt som den lämpar sig för offensiva framstötar av tillfällig art mot fientlig sjöhandel etc. Det är dock tydligt, att saknaden av såväl svårt artilleri som effektivt pansarskydd tvingar den lätta utsjöflottan att vika för varje sjöstyrka, i vilken endera eller båda av dessa faktorer äro tillgodosedda. Ett relativt litet antal äldre pansrade artillerifartyg och tunga kryssare eller ett stort antal lätta kryssare kunna sålunda i viss utsträckning begränsa de lätta sjöstridskrafternas möjligheter att operera till sjöss. En främmande makt k a n med andra ord avdela sekundära artillerifartyg för att neutralisera en lätt utsjöflotta. I varje fall erfordras icke härför de dyrbara och fåtaliga slag- (linje-) skeppsenheterna. För utförande av en invasion över havet fordras dock en avsevärd kvantitativ överlägsenhet, enär förbindelselinjerna äro svåra att skydda mot en sjögående flotta, även om denna endast består av lätta stridskrafter. Här föreligger den grundväsentliga skillnaden mellan skärgårdsflottan och den lätta utsjöflottan. Genom sin rörlighet och snabbhet framkallar den senare mycket stora krav på skyddsåtgärder i alla områden, som ligga inom dess räckvidd. Fienden tvingas att skydda sin sjöhandel, att minsvepa inom hela operationsområdet, att stödja minsvepningsförbanden och att, snart sagt, planera varje företag till sjöss med tanke på ett överraskande anfall av den offensivt betonade lätta utsjöflottan. En till skärgårdarna bunden flotta kan icke framkalla någon av dessa ytterligt besvärande motåtgärder på fiendesidan. Redan av det hittills sagda framgår, att den lätta utsjöflottan med hänsyn till maktfaktorbegreppet har betydligt större värde än skärgårdsflottan. Denna faktor uppnår dock icke i förevarande fall sådan storleksordning, att den kan utgöra det hot mot invasion, som av 1930 års försvarskommission ansetts vara nödvändigt. De fartyg, som krävas för den lätta utsjöflottans neutraliserande, kunna i stort sett begränsas till äldre artillerifartyg eller kryssare av större storleksordning än de våra, förutom erforderligt antal lätta fartyg.

100 En, ehuru hittills oprövad, väg att öka en lätt utsjöflottas värde som maktfaktor kan tänkas genom att tillföra den bombflygförband. Alltför gamla, mot flyganfall illa skyddade artillerifartyg skulle därigenom icke kunna utnyttjas som påtryckningsmedel. Fienden skulle dessutom tvingas att i större utsträckning operera under mörker, varigenom den lätta utsjöflottans verkningsmöjligheter ökades. En fullgod samverkan mellan endast lätta sjöstridskrafter och bombflygförband kan emellertid aldrig åstadkommas, då de förra under dager i allmänhet måste vika utom räckhåll för fiendens svåra artilleri och de senare hava mycket små eller inga möjligheter att ingripa under mörker. Ehuru denna metod operativt sett i övrigt kan vara framkomlig, synes ingen vägande svensk maktfaktor till sjöss kunna skapas på denna väg, då särskilt de ekonomiska förhållandena lägga hinder i vägen för tillgodoseende av de kvantitativa kraven. Som ett exempel må nämnas, att den italienska flottan, vilken sedan världskrigets slut otvivelaktigt utbyggts efter principen lätta sjöstridskrafter i samverkan med starka flygstridskrafter, nu övergivit denna linje i och med stapelsättandet av slagskepp av största storleksordning. Slutligen må även framhållas, att en lätt sjögående flotta, bestående uteslutande av jagare och ubåtar, i ännu mindre grad än den ovanstående, i vilken förutsatts ingå kryssare, kan utöva något hot på sätt en maktfaktor kräver. En främmande stat skulle kunna hålla en sådan motståndare ifrån sig med ett begränsat antal lätta kryssare eller t. o. m. hjälpfartyg, bestyckade med medelsvårt artilleri. Den lätta utsjöflottan, i vilken förutsattes ingå kryssare, jagare, ubåtar m. m. samt för ändamålet särskilt avsedda bombflygförband, har betydligt större möjligheter att ingripa mot en främmande makt, som önskar tvinga landet till politiska eftergifter, än vad skärgårdsflottan har, under förutsättning att antalet kryssare står i någorlunda rimlig proportion till den sannolika fiendens. Den har också vissa begränsade möjligheter att skydda vår sjöhandel och den utgör ett betydande hot mot en fiendes sjöhandel. En lätt utsjöflotta av den storleksordning, som kan ifrågakomma i vårt land, utgör dock icke ett tillräckligt stort hot mot invasion över Östersjön, för att en stormakt skall i detta avseende kunna betrakta den som en maktfaktor att taga hänsyn till. 3. En utsjöflotta med skepp — alltså i besittning av grovt artilleri — representeras i princip av den sjögående flotta, som sedan pansarskeppens tillkomst i slutet av 1800-talet ingått som huvudbeståndsdel i svenska sjöförsvaret och som marinmyndigheterna under hela denna tid med väl grundade motiv förordat. Fartygstyperna hava växlat med de tekniska förutsättningarna, men gemensamt för samtliga flottor har varit kärnan av väl skyddade, med svårt artilleri bestyckade fartyg. Antalet har växlat alltefter politiska, operativa och ekonomiska förhållanden. Då vi i ett framtida krig med stor sannolikhet icke komma att stå ensamma

101 mot en stormakt, är det icke oundgängligen nödvändigt, att svenska sjöstyrkor uppträda å mera avlägsna delar av oss omgivande hav. Härigenom kunna betydliga reduktioner göras å såväl sjöstyrkornas som fartygstypernas storlek i förhållande till oceanflottorna. Med hänsyn till våra i förhållande till stormakterna begränsade ekonomiska resurser är detta av stor betydelse. Huvudbeståndsdelen i utsjöflottan med skepp utgöres av ett antal fartyg, bestyckade med grovt artilleri och försedda med gott pansarskydd. De böra i dessa avseenden vara inpassade mellan slag-(linje-)skepp och tunga kryssare. Ett betvingande av en utsjöflotta med skepp kräver härigenom i princip insättande av slag-(linje-) skepp, vilket förhållande måste anses vara en av de viktigaste faktorerna i vårt sjöförsvarsproblem. Styrkan av en stormakts sjökrigsmedel är nämligen i huvudsak beroende av antalet slagskepp. Detta antal är och kommer inom överskådlig tid att vara tämligen begränsat. I de krigsfall, som kunna föranleda en press på vår handlingsfrihet, komma två eller flera stormaktsflottor att stå mot varandra. För att tvinga vårt land till eftergifter fordras, att endera parten sätter in en motvikt till vår flotta. Huvudbeståndsdelen av denna motvikt måste utgöras av fartyg minst lika starka som de svenska pansrade artillerifartygen. Då i stormaktsflottorna ingen typ finnes mellan den betydligt svagare — ehuru snabba — tunga kryssaren och slag-(linje-) skeppet, måste i allmänhet enheter av sistnämnda typ avstås för »motvikten», till antalet beroende på i den svenska flottan ingående artillerifartygs kvalitet och kvantitet. Det är uppenbart, att den maritima handlingsfriheten avsevärt minskas för den makt, som måste avdela slagskepp för att frampressa eftergifter från Sverige, samtidigt som den i motsvarande grad ökas för den motsatta parten. Sveriges alliansvärde blir därigenom betydande och dess deltagande eller icke i kriget kommer att väsentligt inverka på krigsläget till sjöss. Detta är en fredsbevarande faktor av utomordentlig betydelse och ökar väsentligt Sveriges möjligheter att vidmakthålla en med landets egna intressen förenlig politik. Häri ligger grundtanken i de program, som hittills varit vägledande för den svenska flottans utbyggnad. En utsjöflottas skepp äro nämligen genom sin förmåga att »binda» de största och dyrbaraste enheterna en maktfaktor att taga hänsyn till. Den tekniska utvecklingen har emellertid lett därhän, att de svenska pansarskeppen, som under alla omständigheter måste bliva artilleristiskt svagare än slag-(linje-) skeppen, icke utan betydande kostnadsökning kunna prestera ens likställighet eller överlägsenhet ifråga om farten. Nackdelen härav är uppenbar, i det att flottans operationsområde måste inskränkas om på en gång starkare och snabbare fartyg insättas mot densamma. Ehuru detta förhållande icke äventyrar flottypens roll som maktfaktor, innebär det dock en inskränkning av dess användbarhet. Dess förmåga att utgöra ett hot mot fiendens transportvägar över havet m. m. förminskas. Genom att tillföra den kryssare — ett krav som tidigare framförts av de marina myndigheterna — kan den återfå de möjligheter, som förlorades,

102 när de främmande artillerifartygens farter avsevärt ökades i förhållande till de svenska. En utsjöflotta utan kryssare kan således visserligen utgöra den maktfaktor, som ligger i hotet mot invasion och dess inverkan på krigsläget till sjöss, men den är icke tillräckligt snabb att i övrigt, ifråga om sjöfartens skyddande etc, framkalla samma svårigheter för en fiende som den lätta utsjöflottan. En utsjöflotta med skepp och kryssare utgör därför den riktiga sammanställningen. Det kan således fastslås, att en utsjöflotta med skepp (och kryssare) är den maktfaktor, som erfordras och är tillfyllest, samt att den är den enda av de hittills behandlade tre typerna, som i tillräcklig grad kan fylla den av försvarskommissionen uppställda fordran att genom att vara »ett hot gentemot en invasion över Östersjön minska sannolikheten för en sådan».1 4. Oceanflottans sammansättning innebär, dels att fartygstypernas storlek och inbördes avvägning motsvara de stora sjömakternas flottor, dels att i densamma ingående pansrade artillerifartyg i något eller några avseenden (fart, artilleri eller skydd) äro jämbördiga eller bättre tillgodosedda än de, som kunna uppträda mot densamma. Under den tid, då Sverige ägde besittningar på andra sidan Östersjön, förelåg krav på att svenska flottan skulle kunna skydda såväl dessa landsdelar för anfall från sjön som deras förbindelser med moderlandet. Svenska flottans uppgifter voro då av samma karaktär, som de stora sjömakternas. Konsekvensen härav blev, att flottan i huvudsak måste sammansättas efter samma linjer som de stora oceanflottorna, vilket också i stort sett var fallet under Sveriges stormaktsperiod. I detta avseende hava förhållandena väsentligt förändrats. De svenska sjöstridskrafternas uppgifter kunna numera begränsas till skyddet av det forna moderlandet och dess handelsförbindelser. Kraven på en oceanflotta hava kunnat avskrivas till förmån för den mera specialbetonade utsjöflottan. Härtill hava gynnsamma militärgeografiska förhållanden även kunnat medverka. * # #

Den föregående granskningen av de olika flottypernas möjligheter att utgöra en maktfaktor visar sålunda, att skärgårdsflottan icke tillnärmelsevis fyller kraven på en maktfaktor, enär den ej är i stånd att upptaga strid utanför det omedelbara grannskapet av våra skärgårdsområden (samverkan med flygstridskrafter kan ej ändra detta förhållande); att den lätta utsjöflottan, i förening med särskilda bombflygförband, så länge den kan behålla sin operationsfrihet, kan betraktas som en maktfaktor av begränsad storleksordning, främst genom sin rörlighet och offensiva karaktär (anfall på fiendens trupptransportvägar, utläggande av offensiva 1

FK: 1935: I, sid. 174.

103 mineringar m. m.), men att den icke kan utgöra ett så allvarligt hot mot invasion över Östersjön, att en stormakt kan i detta avseende betrakta den som en maktfaktor att taga hänsyn till; att en utsjöflotta med skepp (givetvis i samverkan med flygstridskrafter) genom slagkraft i förening med visst mått av rörlighet utgör ett defensivt hot mot invasion över Östersjön, men att den icke utan kryssarförband kan nämnvärt försvåra fientligt utnyttjande av havet; samt att oceanflottan icke är aktuell för svenska förhållanden. Det framgår sålunda, att utsjöflottan med skepps- och kryssarförband bäst motsvarar det för Sveriges försvar i dess helhet erforderliga kravet på maktfaktor till sjöss. B.

Sjöhandelsskydd.

Sjöhandelns skyddande är en av de viktigaste uppgiftenia för flottan (jmfr kap. II ovan). Denna uppgift har skärpts under tiden efter det senaste försvarsbeslutet. På annat ställe (kap. I: 2: B) har redogjorts för bl. a. ombaseringen av främmande sjöstridskrafter till Vitahavskusten, varigenom våra förbindelser västerut kunna allvarligt hotas även från detta håll. Landet h a r alltså i försörjningsavseende kommit i ett nytt utgångsläge i förhållande till vad som var fallet, när 1930 års försvarskommission framlade sitt betänkande. * Sjöhandeln utgöres av ut- och ingående trafik samt kusttrafik. Den ut- och ingående sjötrafiken, av vilken vårt land under alla omständigheter är ytterst beroende (jmfr kap. II), omfattar såväl svenska som utländska fartyg. Samtliga svenska handelsfartyg äro — oberoende av destination och last — utsatta för uppbringning (i vissa fall sänkning) av fientliga stridskrafter. Samtliga utländska (neutrala) handelsfartyg äro utsatta för prejning och undersökning, som kan leda till anhållning eller uppbringning samt lastens beslagtagande, om fartyget för krigskontraband. Praktiskt taget alla varor kunna förklaras vara krigskontraband; det erfordras endast, att varan har eller presumeras ha svensk destination (direkt eller via närliggande neutralt land — »den fortsatta resans princip»). Hela den in- och utgående trafiken kan därjämte stoppas medels blockad, vilken dock, för att kunna folkrättsligt erkännas, skall vara effektiv, varför erfordras, att den hamn eller kuststräcka, som blockaden avser, är spärrad genom en styrka, tillräcklig för att verksamt kunna förhindra tillträdet. Den svenska flottan måste därför i flertalet tänkbara fall kunna förhindra en dylik handelsblockad. Denna uppgift är av alldeles särskilt stor betydelse, därest vår sjöhandel, då Sverige är krigförande, komme att i större utsträckning försiggå under främmande flagg. Spärrandet av den ut- och ingående sjötrafiken genom närblockad av

104 övervattensfartyg har med den vapentekniska utvecklingen blivit allt svårare att utföra, därest försvararen förfogar över en med moderna vapen utrustad flotta. Respekten för fiendens kust kan medföra, att sjötrafiken numera i stället får beräknas bliva utsatt för angrepp på större avstånd från kusterna. En återhållande faktor ifråga om detta avstånd utgör dock svårigheten för fienden att påträffa handelsfartygen, sedan de på fritt vatten kunnat sprida sig. Under alla omständigheter måste vi kunna skydda sjöfarten i våra egna farvatten, ty sker ej detta, ha vi ingen nytta av, att den ev. kan fortgå mer eller mindre ostört på de stora vattnen och inom andra länders maktsfärer. De skyddssystem, som kunna komma ifråga, äro direkt skydd i form av konvojering och eskortering eller indirekt skydd i form av tidvis återkommande patrullering inom områdena för sjötrafiken. För ett land med Sveriges i förhållande till stormakterna begränsade resurser kan dock varken det ena eller andra systemet komma ifråga på stora avstånd från landet. Icke ens stormakterna räkna med att åstadkomma ett direkt skydd under hela färdvägen över oceanerna. Redan under världskriget inskränkte man sig till att organisera skydd i de områden, där sjötrafiken var sammanträngd eller särskilt utsatt för anfall. Sedan dess hava åtskilliga andra system varit föremål för försök och övningar. Bland dessa märkes ett, som är särskildt anpassbart för våra förhållanden, »evasive routening». Det består uti att handelsfartygen konvoj eras (eskorteras) endast till öppet hav och om möjligt till gränsen för det fientliga landbaserade flygvapnets effektiva räckvidd, samt att de därifrån söka sig fram utan skydd efter skilda, varierande vägar i förhoppning att undgå upptäckt. Detta innebär, att den svenska ut- och ingående sjötrafiken skulle beredas skydd inom ett visst område, skyddszonen, intill och närmast utanför kusten. I princip bör detta områdes yttre gräns ligga på så stort avstånd från kusten, att farygen här hava utsikter att genom »evasive routening» undkomma eventuella handelsförstörare eller erhålla skydd av främmande makts fartyg. För att underlätta »spridningen» kunna handelsfartygen lämnas på yttre gränsen i mörkningen, varigenom en betydande väg hinner tillryggaläggas under natten. Om möjligt bör dock skyddszonen skjutas fram så, att den gränsar till allierad makts skyddszon eller neutral makts område. Gränsens belägenhet blir beroende på de geografiska förhållandena, krigsfallet i fråga m. m. Därest ett svenskt sjöfartsskydd icke skulle kunna åstadkommas inom den svenska skyddszonen, uppstår frågan, huruvida en främmande makt kan ikläda sig detta uppdrag. Det är dock tvivelaktigt att så kan ske. Härvid liksom ifråga om de flesta andra försvarsproblemen, måste landet lita på egna medel. Tillgången till ett svenskt sjöförsvar, som kan svara för skyddet i våra egna skyddszoner, har sannolikt denl verkan, att allierad makt skjuter fram sin skyddszon intill den svenska. Saknas försvar för de svenska farvattnen, är det icke uteslutet, att främmande intressen för upprätthållandet av våra sjöförbindelser helt och hållet uppges eller att vi tvingas

105 till politiska eftergifter som ersättning för de skydd, vilket till äventyrs kan lämnas oss. Utan sjöfartsskydd kunna t. o. m. fientliga ubåtar och hjälpkryssare upprätthålla en effektiv handelsblockad av våra farvatten. Genom ytterligt små medel kan en fiende lamslå hela in- och utgående trafiken och hålla viktiga vattenområden avspärrade med minor. Motåtgärderna från svensk sida måste bestå uti, att med sjögående förband — vilkas styrka är beroende av fiendens stridskrafter — operera inom skyddszonen, antingen för konvojering (eskortering) eller för att fånga upp fiendens handelsförstörare (patrullering). De lätta förbanden måste kunna påräkna stöd av pansrade artillerifartyg, vilka som maktfaktor i bästa fall kunna avhålla fienden från sjöhandelskrig inom ifrågavarande område och i varje fall kunna effektivt medverka till att förhindra en handelsblockad. Härtill komma de lätta sjöstridskrafter, som erfordras för områdets övervakande, ubåtsjakt och minsvepning m. m., samt de samverkande flygstridskrafterna. Flygstridskrafternas tillkomst har bl. a. medfört ökade krav på dels konvojering med starkt luftvärnsbestyekade örlogsfartyg, dels luftvärnsbeväpning av handelsfartygen, därest fienden tillgriper ett »oinskränkt» luftkrig mot sjöfarten. Vid skyddandet av sjötrafiken kunna försvararens flygstridskrafter, ehuru oumbärliga i spanings- och bevakningstjänsten m. m., icke övertaga sjöstyrkornas roll. Det torde vara tillräckligt att härvidlag nämna omöjligheten att från flygplan utföra visitering, undanröja minor samt avvisa ubåtsanfall och anfall av snabbgående sjöstridskrafter, särskilt under mörker. Genom flygstridskrafters insättande för bl. a. flygbasbekämpning kan ett indirekt skydd beredas sjöhandeln mot flyganfall. * I stort sett liknande synpunkter kunna läggas på kusttrafiken. De skyddsåtgärder, som måste vidtagas för dennas upprätthållande, äro dock mindre omfattande. Vårt geografiska läge och kustens karaktär gynna försvaret. Skärgårdsleder och farvatten innanför större öar, möjligheten att på viktiga platser använda kustartilleri, utlägga defensivmineringar som barriärer m m. underlätta vidtagande av skyddsåtgärder, ö k a d e risker från flyganfall i trånga farleder och längs en från luften relativt skönjbar kuststräcka innebära dock att stor uppmärksamhet måste ägnas luftskyddet. För skyddet av kusttrafiken kommer fördenskull konvojering i första hand att behöva tillgripas. Den kusttrafik, som framgår inom flottans aktuella operationsområde eller inom förut nämnd, av sjö-(och givetvis även flyg-) stridskrafter övervakad skyddszon, är dock indirekt skyddad mot anfall från svagare sjöstridskrafter. Vid anfall av starkare sjöstridskrafter måste trafiken tillfälligt stoppas och operativa åtgärder vidtagas för att i möjligaste mån ånyo

106 göra skyddszonen effektiv. Detta förutsätter ett gott varnings- och förbindelsesystem, vilket är så mycket mer behövligt, som framstötar mot zonen kunna förväntas även av svagare krafter, enstaka kryssare, handelsförstörare, ubåtar etc. Effektiviteten av detta indirekta skydd är beroende på försvararens flottyp. Genom operationsområdets övervakande tryggas kusttrafiken mot överraskande raider. Genom den dagliga ubåtsjakten och minsvepningen utanför kusten »renhålles» kusttrafikens vägar samtidigt som flottans operationsfrihet tryggas. Med hänsyn till anfall syd- och västifrån på svensk sjöhandel är vårt läge ogynnsamt, främst emedan en anfallande har möjlighet att utnyttja såväl Östersjön som Västerhavet. Sjöhandeln inom båda dessa områden kommer därför att kunna utsättas för anfall (blockeras) samtidigt. I norra Östersjön och norr om Ålands hav bör dock sjöhandeln beräknas kunna fortgå, därest skydd beredes densamma av lämpliga sjöstridskrafter. Den kusttrafik, som framgår från Östersjön genom Sundet och till Västkusten, måste däremot sannolikt uppgivas, om Danmark skulle vara ockuperat av den anfallande makten eller om farvattnen övervakas med mycket starka sjöstridskrafter både syd och nord om östersjöinloppen. Ifråga om den in- och utgående trafiken på Västkusten finnas möjligheter att förhindra en effektiv blockad — beroende bl. a. på, huruvida och i vilken omfattning främmande sjöstridskrafter deltaga. Genom en längs norska kusten gående skyddszon kan man antingen söka komma i kontakt med allierade makters skyddszoner eller leda sjötrafiken till norra Nordsjön. I syfte att störa trafik i svenskt intresse över norska atlanthamnar kunna fientliga hjälpfartyg och ubåtar beräknas uppehålla sig i nordligare farvatten. I överensstämmelse med den uppfattning, som kom till synes i den samlade militära sakkunskapens gemensamma uttalande för försvarskommissionen, bör man, samtidigt som förbindelserna över norra Östersjön säkerställas, i första hand eftersträva att hålla handelsförstörande sjöstridskrafter borta från västkustområdet för att härigenom kunna leda sjötrafiken över Skagerack och till havs. Även för denna begränsade uppgift erfordras, som ovannämnda sakkunskap uttalar, särskilda för detta område avsedda sjöstridskrafter. Det kan även uppstå andra krigsfall, då sjötrafiken i västerled bör dirigeras sydöver genom Kattegatt, Stora Balt och Kielkanalen till Nordsjön. Flottaktiviteten i Norra Ishavet innebär nämligen att svensk sjöhandel på västkusten kan anfallas västifrån samtidigt som anfall ostifrån insättas i Östersjön. Dessa omständigheter äro av synnerligen allvarlig art och medföra en högst väsentlig ändring av de grunder, på vilka försvarskommissionen byggde sitt betänkande. Vid dess arbete förutsattes nämligen, att, därest Östersjöförbindelserna skulle stoppas, sjötrafiken västvart över västkusten under alla omständigheter skulle kunna upprätthållas i den utsträckning, att för landet nödvändig import kunde fortgå utan sjöfartsskydd. Detta är emeller-

107 tid icke möjligt, allra helst som det i så fall icke företage något hinder för att förklara ifrågavarande kust eller del därav i blockad, varigenom även den neutrala trafiken skulle stoppas. Det av försvarskommissionen gjorda uttalandet, att sjöfarten på Västkusten till följd av de betydande avstånden från motståndarens baser endast obetydligt kan störas, gäller icke i nuvarande nya utgångsläge. Härtill bidrar även flygstridskrafternas alltmer ökade aktionsradier. Även förhoppningarna på öppna förbindelser västerut över norska hamnar måste under sådana omständigheter sättas i fråga. Det får ej heller förbises, att införseln till Norge, om detta land är neutralt, enligt världskrigets erfarenheter kan »ransoneras» till att motsvara endast Norges egna behov. Försvaret på Västkusten måste oundgängligen disponera en sjöstyrka, som förmår minska riskerna för handelsblockad och kan utföra erforderligt skydd inom tänkbara skyddszoner. Vid anfall österifrån kommer upprätthållandet av de svenska sjöhandelsförbindelserna i Östersjön att försvåras. En omläggning av den svenska handeln från ost- till västkusthamnar måste dock, som framgår av den tidigare redogörelsen, i det längsta undvikas. Svensk sjöfartstrafik i Östersjön får under den givna förutsättningen huvudsakligen kusttrafikskaraktär. Ut- och ingående trafik kommer att rikta sig söder- och västerut, och kan i vissa fall i avsevärd utsträckning försiggå under neutral flagga. Förhindrandet av handelsblockad blir därför även här av största vikt. Riskerna för anfall mot kusttrafiken bliva olika, beroende på om anfallen kunna utgå från enbart baltiska eller även från finska kusten norr om Åland. Utgå anfallen endast från söder om Åland belägna hamnar, kan sjöfartskyddet i Bottenhavet med relativt ringa kraftbehov utövas i Ålands hav, under det att den övriga kraften kan koncentreras på att skydda kusttrafiken utefter östersjökusten, vilket visserligen underlättas av denna kuststräckas karaktär, men ändock fordrar insättande av betydande sjöstridskrafter. Därest anfallen kunna utgå även från den norr om Åland belägna finska kusten, uppstå svårigheter att skydda kusttrafiken på Norrlandskusten alltefter styrkan av fiendens stridskrafter. En basering av starka fientliga sjöstridskrafter i Bottenhavet torde dock vara liktydigt med ett invasionshot över norra landgränsen. I detta läge blir kusttrafiken i Bottenhavet sannolikt av* större betydelse endast om landtransportmedlen allvarligt skadas från luften. Desto viktigare blir det att kunna upprätthålla kusttrafiken i Östersjön, varigenom transportmedel i land kunna lösgöras för nödvändiga transporter till Norrland. Det får dock ej förbises, att betydande olägenheter bliva en följd av den norrländska exportens avstannande. Man kan nämligen icke räkna med, att järnvägarna i förevarande läge kunna övertaga denna trafik. Gotland och på ön samlade militära formationer kunna icke, som i föregående kapitel framhållits, under längre tid isoleras från förbindelserna med fastlandet.

108 Särskilt viktiga bliva förbindelserna med fastlandet, om ön skall utnyttjas som bas för egna eller allierade sjö- eller flygstridskrafter. Utan säkerställd tillförsel av drivmedel och andra krigsförnödenheter är detta icke möjligt, i varje fall ej ifråga om flygstridskrafter. Det är sålunda mycket viktigt, att de svenska sjöstridskrafterna kunna skydda förbindelserna även med Gotland. * * * 1. Skärgårdsflottan har av naturliga skäl ingen möjlighet att skydda den in- och utgående trafiken i en skyddszon, ej heller att förhindra en handelsblockad. Den kan endast i begränsad utsträckning skydda kusttrafiken. Genom sin lokalbetonade karaktär är skärgårdsflottan i detta avseende dock oekonomisk. Ett stort antal fartyg måste finnas inom varje kustområde. Minsvepning och ubåtsjakt kan icke utföras på ett betryggande sätt på de mellan skärgårdsområdena liggande öppna delarna av kusten. Genom spärrning i Ålands hav kan den indirekt bidraga till sjöhandelsskyddet på Norrlandskusten under förutsättning att kustskepp ingå i densamma. Utan att den kvantitativt är mycket väl tillgodosedd, kan den dock icke samtidigt lämna skydd för sjötrafiken genom de skärgårdsklädda delarna av östersjökusten. Ej heller kan den säkerställa förbindelserna med Gotland, och farvattnen utanför Öland kunna icke behärskas av en skärgårdsflotta. Skärgårdsflottan är därför icke lämpad för sjöhandelsskydd. 2. Den lätta utsjöflottan lämpar sig för att fullgöra skyddsuppdrag i en skyddszon. Dess artillerifartyg —v kryssare — måste dock vara starkare än fiendens handelsförstörare. Genom den lätta utsjöflottans begränsade roll som maktfaktor har den emellertid relativt små utsikter att förhindra en handelsblockad, därest den icke kvantitativt sett är väl tillgodosedd. Denna flottyp har mindre möjligheter än en skärgårdsflotta med skepp att genom spärrning av Ålands hav indirekt bidraga till kusttrafikens skyddande i Bottenhavet. I den händelse kusttrafiken inom detta område stores från hamnar norr om Åland, kan dock en lätt utsjöflotta i betydligt större utsträckning än en skärgårdsflotta bidraga till sjöfartsskyddet. I fråga om östersjökusten och Gotland har den under alla omständigheter större möjligheter, dels genom sin sjögående karaktär och dels genom sin rörlighet och snabbhet. Den lätta utsjöflottan behöver icke bindas till vissa skärgårdsområden utan kan operera även på öppna delar av kusten, utsidan av Öland e t c Upprätthållandet av förbindelserna mellan Östersjön och Västerhavet samt kusttrafiken längs Sveriges sydkust är i allmänhet icke påräkneligt med denna flottyp. Med lämpligt utlagda minspärrar, noggrann övervakning av operationsområdet m. m. synes övrig kusttrafik i stort sett kunna skyddas med en lätt utsjöflotta, om i densamma ingå kryssare, som icke äro underlägsna den anfallandes motsvarande fartyg.

109 3. E n utsjöflotta med skepp har större möjligheter än den lätta typen att lösa ifrågavarande problem, därest snabbgående artillerifartyg ingå i densamma; särskilt är detta fallet i fråga om förhindrandet av handelsblockad. Den erbjuder fördelen av att, liksom skärgårdsflottan med skepp, möjliggöra effektiv spärrning av Ålands hav. Genom artillerifartygens sjögående karaktär kan dessutom det för de lätta styrkorna erforderliga artilleristödet lämnas. Möjligheterna att effektivt skydda kusttrafiken och förbindelserna med Gotland äro därför väsentligt mycket större än med den lätta utsjöflottan. För skyddet av sjöförbindelserna på Västkusten fordras en särskild sjöstyrka, då i händelse av krig säkerhet icke föreligger att sjöstyrkor kunna förflyttas genom östersjöinloppen. Därest Danmark ockuperas eller vittgående spärrningsåtgärder av sunden vidtagas, kan även en utsjöflotta med skepp hava betydande svårigheter att effektivt skydda sjöfarten efter Sveriges sydkust. Betydelsen av att handelsblockad av Västkusten kan förhindras är därför utomordentligt stor. Genom sin egenskap av maktfaktor kan en utsjöflotta med skepp genom blotta tillvaron innebära, att handelsblockad ej kan förklaras, samtidigt som den kan avhålla från anfall mot kusttrafiken. Om en fiende för att kunna sänka ett eller annat handelsfartyg måste utsätta sina kryssare för risken av att råka i kontakt med snabba, sjögående skepp, kommer sannolikt antalet raider att högst avsevärt nedgå. 4. Oceanflottans möjligheter att verka som en avhållande faktor i fråga om handelsblockad äro givetvis större än den föregående flottypens. Antalet fartyg är dock av stor betydelse i fråga om sjöhandelsskyddet, och inom en bestämd kostnadsram kan man med en utsjöflotta åstadkomma en för våra förhållanden bättre lösning. För utövandet av det direkta skyddet och för operationer i de begränsade farvatten, där kusttrafiken på flera ställen går fram, lämpar sig dessutom oceanflottan sämre än utsjöflottan.

C. Övervakande av oss omgivande hav. övervakande av de hav, som omgiva landet, utgör en viktig del av försvarsverksamheten. Vid neutralitet kan övervakningen i allmänhet inskränkas till svenska territorialvatten och närmast utanför liggande områden. För vidtagande i krig av erforderliga motåtgärder på land såväl som till sjöss och i luften måste anfallsföretag och övriga operationer i god tid inrapporteras. Ju mindre försvarsstyrka, som står till förfogande, desto viktigare är det, att den insattes på rätt plats och i rätt tid. Praktiskt taget alla slag av anfall mot vårt land måste framgå på eller över vatten. Endast därest Norge eller Finland invaderats, kunna anfall beräknas passera över landgränserna. Ju större vattenområde, som ligger mellan två krigförande stater, desto tidigare kan ett anfallsföretag inrapporteras. I samma mån kräves dock i all-

110 mänhet även ökade anordningar för spaningsverksamheten. Ett vattenområde av sådan utsträckning, att en anfallande sjöstyrka (med transport) icke kan förflytta sig över detsamma enbart under dager eller under mörker, är ur spaningssynpunkt gynnsamt, när endast ett begränsat antal spaningsorgan stå till förfogande. Sverige har i detta avseende goda militärgeografiska förutsättningar. Det kräves dock, att en effektiv spaningsverksamhet bedrives på och över de omgivande haven för att de goda förutsättningarna skola kunna utnyttjas. Förhållandena bli eljest liktydiga med, att fiendens gräns flyttas intill den svenska kusten. Varje mot kusten och förbindelserna utanför densamma opererande sjö- och flygstyrka skulle kunna insättas lika överraskande, som om den framfördes direkt över en landgräns. Konsekvenserna härav bleve, att inga motåtgärder hunne vidtagas för mötande varken av anfall från sjö- och flygstridskrafter mot den viktiga och sårbara kustzonen eller av större invasionsföretag. Färdvägar och områden, där svensk sjöhandel och svenska sjöstridskrafter röra sig, måste övervakas för inrapportering av fientliga spärrningsåtgärder, mineringar etc. En kontinuerlig spaning dag och natt — genom särskilda spaningsoperationer — måste därför eftersträvas i och över de delar av oss omgivande hav, genom vilka anfall kunna framgå. övervakning under dager gentemot övervattensfartyg kan i stor utsträckning ske från flygplan. Då i första hand endast marinflygflottiljens flygplan äro tillgängliga härför och övriga flottiljer endast under särskilda omständigheter kunna biträda med spaningsverksamheten, måste man dock alltid beräkna att även sjöspaning måste utföras. Under dålig sikt sker spaningen med större effekt från fartyg. I den händelse fienden är tvungen att lämna kända baser eller passera genom förträngningar på relativt stort avstånd från de svenska flygbaserna innebär det större ekonomi att för framskjutna spaningsändamål utnyttja ubåtar i stället för flygstridskrafter. Gentemot främmande ubåtar måste övervakningen företrädesvis utföras av fartyg, som till sin hjälp kan använda undervattenslyssning. Luftbevakning till sjöss i de fall, då flyganfall måste inrapporteras, innan de passera kustlinjen, kan utföras från fartyg och kuststationer, men endast i undantagsfall och med betydligt mindre effekt från flygplan. övervakning under mörker kan i allmänhet ej ske från flygplan, vare sig mot sjö- eller flygstridskrafter. Från fartyg kan mörkerspaning mot sjöstridskrafter ske dels optiskt, dels med hjälp av hydrofoner, vilkas räckvidd och precision alltmer ökats. De områden, som genomfaras av spaningsfartyg, kunna anses bliva effektivt övervakade. Vid utförande av övervakning med sjöstridskrafter kräves, att de enskilda spaningsorganen besitta en viss styrka och snabbhet. Härutöver måste även förstärkning kunna sändas till stöd, därest spaningsenheterna sammanträffa med överlägsna fientliga stridskrafter.

Ill 1. Skärgårdsflottans möjligheter att bidraga till övervakningen äro synnerligen begränsade. Endast omedelbart utanför skärgårdsområdena kan en viss spaningsverksamhet bedrivas. Stora delar av kustfarvattnen (9/io av hela kusten) lämnas därför praktiskt taget utan sjöspaning utanför synvidden från fasta utkikar i land. Om man beräknar möjligheten för optisk bevakning från land till i medeltal högst 20 distansminuter, så innebär detta att främmande fartyg kunna öppna eld mot land inom 10 min. från det dess masttoppar siktats. I den ofta förekommande dåliga sikten längs våra kuster, i dagning och mörkning och under andra ogynnsamma siktförhållanden, kan eldöppning ske samtidigt med eller t. o. m. innan man från land upptäckt de anfallande fartygen. Bristande övervakning till sjöss innebär därför mycket stora risker. Med kännedom om att Sveriges sjöförsvar är bundet till skärgårdarnas och till kustens omedelbara närhet, kommer en anfallande givetvis att utnyttja mörkret till förflyttningen närmast svenska kusten. Anfallsområdet kan härigenom icke fastställas av skärgårdsflottans bevakningsorgan förrän anfallet i dagningen sättes in, därest det överhuvud taget — vilket är högst osannolikt — kommer att riktas mot skärgårdsflottans verksamhetsområde. P å samma sätt kunna fientliga mineringar utläggas, utan att deras tillvaro än mindre deras plats kommer till den svenska sjökrigsledningens kännedom. Även om flygstridskrafter kvällen innan konstaterat anfallets igångsättande, saknar skärgårdsflottan möjligheter att under mörkret till sjöss hålla känning med fienden, enär dess fartygstyper icke äro avsedda för operationer på större avstånd från skärgårdarna. Skärgårdsflottan fyller — helt naturligt — icke i något avseende fordringarna i fråga om övervakandet av oss omgivande hav. 2. Den lätta utsjöflottans snabbhet medgiver stora områdens avspaning på relativt kort tid. Genom sin mindre tillfredsställande artilleribestyckning har den likväl begränsade möjligheter under dager och god sikt. För mörkerspaning och spaning under dålig sikt lämpa sig den lätta utsjöflottans fartygstyper särskilt väl genom begränsad storlek och god torpedbestyckning. För att medge installerande av de för övervakningstjänsten betydelsefulla undervattenslyssningsapparaterna fordras dock, att även större fartyg än jagare utnyttjas för spaning. Den lätta utsjöflottans svaghet ligger i bristen på effektivt stöd åt spaningsförbanden, därest en överlägsen fiende påträffas, samt den i samband därmed stående svårigheten att i avsaknad av erforderligt stöd hålla de områden, där spaningen måste bedrivas, fria från minor. 3. De lätta sjögående förband, som ingå i en utsjöflotta med skepp, hava större spaningsmöjligheter än den lätta utsjöflottan, under förutsättning att i dessa ingå fartyg av den lätta utsjöflottans typer och storleksordning. Denna flottyp har nämligen den fördelen, att pansrade artillerifartyg utgöra det stöd, som erfordras för spaning särskilt under dager.

112 Om i utsjöflottan med skepp icke skulle ingå även kryssare, måste de pansrade artillerifartygen mer eller mindre direkt deltaga i övervakningstjänsten, vilket innebär onödigtvis ökade risker. 4. Oceanflottans spaningsmöjligheter äro i likhet med den föregående flottypens helt beroende på dess lätta förband. I den mån dessa äro kvalitativt och kvantitativt likvärdiga med den lätta utsjöflottans, äro de tillfredsställande för spaningsuppdragen. Med skeppen såsom stöd erhålles en betryggande säkerhet för att spaningen under alla omständigheter kan utföras. D. Kustskydd (mot invasion och kusthärjningar). För att verkställa en invasion över havet fordras, att försvararens sjö- och flygstridskrafter hindras från att effektivt ingripa mot såväl överskeppningen som invasionshärens sjöförbindelser. Detsamma gäller i princip utförandet av mera omfattande kusthärjningar med sjöstridskrafter. Om försvararen saknar en flotta, som kan operera till sjöss eller utanför de kuststräckor, mot vilka anfallen riktas, kan företaget ur denna synpunkt obehindrat genomföras. I motsatt fall måste försvararens huvudstridskrafter antingen nedkämpas eller förhindras uppträda inom det område, där företaget utföres. Ett dylikt »fjärrhållande» kan ske genom närblockad, vilket numera är en synnerligen vansklig operation, eller genom att spärra farvattensförträngningar, som utgöra tillträde till det område, där företaget skall äga rum. P å liknande sätt kunna försvararens flygstridskrafter sättas ur spelet genom flygbasbekämpning, genom mörkrets utnyttjande m. m. Enär fullständig avspärrning mot ubåtar och småfartyg knappast kan åstadkommas, måste dock alltid transporter i viss mindre utsträckning skyddas av lätta stridskrafter. Minsvepning m. m. måste även utföras. Skyddsåtgärder i form av luftvärnsbestyckning å såväl konvojfartyg som transportfartyg fordras likaså med hänsyn till att försvararens flygstridskrafter knappast kunna beräknas vara fullständigt nedkämpade. Med en sjögående flotta och ett operationsdugligt flygvapen skapar försvararen de största svårigheterna för fientliga sjötransporter. Omfattande åtgärder måste vidtagas för att förhindra anfall på transporterna och sjöförbindelserna. För att under dager skydda transporten mot flyganfall kräves starkast möjliga skydd bl. a. genom anhopning av luftvärnskanoner. Detta krav innebär att huvuddelen av angriparens sjöstridskrafter måste samlas till transporten. Effektivt utestängande av den försvarandes sjöstridskrafter från transportområdet försvåras härigenom. Avse svenska sjöstridskrafter att ingripa under dager, bör deras angrepp utföras vid tidpunkt, då transportflottan inkommit i områden, där svenska ubåtar och mineringar befinna sig, och till vilket svenska flygstridskrafter utkallats. Avse svenska sjöstridskrafter att ingripa under mörker, ökas deras verkningsmöjligheter till praktiskt taget hela den del av överfarten, som verkställes under mörker. Samverkan med flygstridskrafter kan dock i detta fall icke påräknas. Även un-

113 der urskeppningen kunna anfall insättas samtidigt från sjön och från luften. För att minska bomb verkan från luften måste transportfartygen såväl framgå som förläggas med relativt stora mellanrum, varigenom angreppsmöjligheterna från sjön ökas. Vid landstigningsplatsen kan härigenom även framtvingas en minskning av de truppstyrkor, som samtidigt kunna urskeppas. På så sätt åstadkommes samverkan i form av växelverkan mellan sjöoch flygstridskrafter samt det lokala försvaret på landstigningsplatsen. Sjö- och flygstridskrafterna hava sålunda ett dubbelverkande inflytande på möjligheterna att avvärja en överskeppning. Den anfallande utsattes för stora risker till sjöss och tvingas till en förlängd överskeppningstid, som i sin tur ökar försvararens möjligheter att, om så erfordras, förhindra företagets fullföljande till lands. Av redogörelsen i kap. I framgår, att försvaret i flera länder baserats på, att sjö- och flygstridskrafter i förening skola kunna så fördröja ett fientligt överskeppningsföretag, att övriga åtgärder för invasionens avvärjande hinna vidtagas och så öka riskerna, att det icke vedervågas. Försvaret mot invasionsföretag bör utgöras av såväl sjö- och flyg- som lantstridskrafter. När försvarsarmén äger en sådan effektivitet, att den tvingar fienden till en transportsamling av avsevärd omfattning, få sjö- och flygstridskrafter goda möjligheter att lösa sina uppgifter. Såsom uttryck för främmande, nutida uppfattning m å anföras ett uttalande av en tysk generalmajor i en facktidskrift, 1 varvid framhålles, att försvaret av långa kuststräckor måste föras offensivt och rörligt samt att det kräver samverkan mellan samtliga tre försvarsgrenar. Spaningen skall skötas av lätta sjö- och flygstridskrafter medan huvuddelen av sjöstridskrafterna i skydd av kustfästningar eller skärgårdar hålles beredd att utföra offensiva framstötar vid fientliga anfall. På samma sätt bör lantstridskrafternas huvuddel hållas beredd inuti landet för motaktioner på en hotad kuststräcka. Försvararens sjöstridskrafter hava således till uppgift först och främst att försvåra skapandet av de sjöstrategiska förutsättningarna för en invasion samt att därefter om möjligt förhindra dels fiendens transporter över havet, dels truppernas urskeppning och förbindelser med hemorten. Försvararens flotta skall även genom sin blotta tillvaro förebygga igångsättandet av invasionsföretag omedelbart vid ett krigsutbrott. Riksförsvaret i dess helhet måste vara så uppbyggt att strategiska överfall, innan armén hunnit mobiliseras, förhindras. Härför kräves en sjögående flotta. Den anfallande måste tvingas att före igångsättandet av en invasion försvaga eller neutralisera den försvarande flottan. Om fienden till detta ändamål nödgas att i närheten av försvararens kust sätta in sina skepp — framtvingade genom tillvaron av försvararens pansrade artillerifartyg — ikläder han sig betydande risker, samtidigt som hans styrkeförhållande till andra fiender försämras. Med stöd av sjögående artillerifartyg kan nämligen försvararen med utsikt till framgång upprätthålla sin operationsfrihet samt utnyttja lätta stridskrafter, ubåtar, minor och flygstridskrafter. Under gynn1

Mil. Wochenbl. nr 24/36 s. 1315.

8—373447

114 samma omständigheter kan detta förberedande skede uttänjas så, att lantstrategiska eller andra förutsättningar för invasionen (överraskningsmomentet, gynnsam årstid etc.) gå förlorade. I varje fall måste det framstå som ett bestämt önskemål från lantförsvarets sida, att sjö- och flygstridskrafterna i förening dels framtvinga största möjliga fördröjning i fiendens överskeppning, dels tillfoga honom största möjliga förluster under transporterna över havet och vid urskeppningen, dels slutligen försvåra den eventuellt landstigna arméns förbindelser med hemlandet. *

# *

Det viktigaste problemet vid en invasion söderifrån år frågan om östersjöinloppens spärrande. Den makt, som planerar utförandet av en invasion söderifrån, måste ovillkorligen behärska dessa inlopp för att säkerställa sig för angrepp från endera flanken av svenska eller av med oss allierade stridskrafter. Anfallet kan taga formen av antingen strategiskt överfall eller en efter längre tids politisk spänning (ev. krig) igångsatt invasion. Det är dock sannolikt, att delar av de svenska försvarskrafterna — främst marinen och flygvapnet — under alla omständigheter hunnit mobiliseras. Bland de områden, som ur sjömilitär synpunkt kunna ifrågakomma vid sådana anfallsföretag, märkas för baser lämpade delar av Västkusten, vilka kunna erbjuda gynnsamma betingelser för operationer i såväl Nordsjön som Kattegatt. Från en bas inom detta område kan icke blott den svenska sjöfarten på Västkusten utan även passagen till och från Östersjön kontrolleras. En invasion i Skåne lär knappast kunna ifrågakomma enbart för upprättandet av sjö- eller flygbaser, framförallt icke de senare. Så länge för lantstridskrafter oåtkomliga öar kunna utnyttjas, ockuperas icke svenskt fastland enbart för flygbasers upprättande. Om de danska öarna (inklusive Bornholm) och Jylland äro ockuperade, blir vinsten av en ytterligare framskjutning av baserna till Skåne i varje fall ganska obetydlig. Efter en detaljerad granskning av olika i östersjöområdet tänkbara krigsfall visar det sig, att faran för Skåne som krigförande makts flygbas är mycket liten om ens någon. En invasion i Skåne kan därför beräknas ske endast i totalt erövringssyfte eller möjligen för att fråntaga Sverige en ur folkförsörjningssynpunkt värdefull landsdel. Samtidigt med eller i anslutning till ovan nämnda operationer kunna mindre företag ifrågakomma mot landets mera avlägsna kustområden i syfte att bl. a. framkalla en kraftsplittring på svensk sida. överskeppningsföretag mot Västkusten bliva i hög grad beroende på, om ingripande till Sveriges stöd omedelbart kan förväntas av utombaltiska stridskrafter. Är så fallet, synas anfallsföretag mot Västkusten mindre sannolika. Om Danmark är intakt och transporterna måste framföras genom Bälten, d. v. s. genom farvatten, som kunna spärras av Danmark, blir ett överskeppningsföretag mot Västkusten dessutom mycket svårt att utföra.

115 Om däremot ett ingripande av utombaltiska stridskrafter icke omedelbart k a n förväntas, måste man räkna med möjligheten av ett invasionsföretag mot Västkusten. Motståndet under övertransporten blir beroende av (förutom Danmarks ställningstagande), huruvida och på vad sätt Sveriges sjöförsvar kan ingripa. Särskilt ogynnsamt blir läget för försvararen, om Danmark dessförinnan invaderats, varigenom en förflyttning av svenska sjöstridskrafter från Östersjön till Västkusten blir praktiskt taget outförbar. Däremot minskas i sistnämnda fall angriparens behov av ett invasionsföretag för basframflyttningen till Västkusten, enär utgångsläget i inre delen av Kattegatt i sig självt är gynnsamt för operativ verksamhet i Skagerack och Nordsjön. Även överskeppningsföretag över Östersjön mot södra Sverige och Gotland bliva i hög grad beroende av, huruvida främmande stridskrafter — baltiska eller utombaltiska — komma att ingripa eller ej. Ifråga om utombaltiska stridskrafter träder frågan om östersjöinloppens spärrande i främsta rummet. Om Danmark är intakt, måste den invaderande, samtidigt som skydd skall lämnas till överskeppningen och eventuellt mot angrepp av baltisk flotta, avdela betydande styrkor för att hindra utombaltiska stridskrafter att intränga i Östersjön. Företaget kommer härigenom att bliva synnerligen omfattande och kan betraktas såsom mindre sannolikt. Vid en överskeppning mot Skånes sydkust kunna dock i viss utsträckning båda de ovan nämnda uppdragen utföras av samma stridskrafter, vilket otvivelaktigt underlättar företagets genomförande. Mot ett företag av denna art talar dock, dels risken av att framföra transporterna alltför nära de danska farvattnen, dels de ur landstignings- och meteorologiska synpunkter ogynnsamma förutsättningarna för urskeppning på Skånes öppna sydkust. I övrigt blir företagets utförbarhet ytterst beroende på de svenska sjöstridskrafternas styrka och sammansättning. Om Danmark invaderats, innan en invasion i Sverige ifrågasattes, blir läget förändrat. Genom en avspärrning av östersjöinloppen skapar angriparen trygghet mot ingripande av utombaltiska sjöstridskrafter och har endast att räkna med det motstånd, som den svenska och med densamma allierade östersjöflottor kunna prestera. I detta läge blir dock överskeppningsmöjligheterna ytterst beroende på det tryck, som andra makter utöva på den invaderandes fronter inom olika områden. Främmande sjöstridskrafters inflytande kan innebära, att den makt, som förutsattes anfalla Sverige, tvingas koncentrera sina sjöstridskrafter till Nordsjön. Styrkan av de svenska sjöstridskrafterna i Östersjön kommer i så fall att spela en avgörande roll. Ju svagare den svenska flottan är, desto enklare blir det att utföra ett överskeppningsföretag. En invasion över Själland och Öresund är givetvis även tänkbar. Genom spärrningsåtgärder i båda inloppen till Öresund kan ett ingripande av sjöstridskrafter i allmänhet avsevärt försvåras. För att lantstridskrafterna i detta fall skola kunna koncentreras för Skånes försvar, måste sjöstridskraf-

116 terna trygga landets övriga delar mot en samtidig invasion (av större eller mindre omfattning) över havet. Såsom sammanfattning av anfallsföretagen sydifrån kan sägas, att en större överskeppning mot Västkusten år möjlig, när ett ingripande till sjöss av utombaltiska stridskrafter icke omedelbart äger rum. I den mån förberedande operationer till sjöss behöva föregå överskeppning en minskas sannolikheten för en sådan. I den händelse Danmark har invaderats, blir ett anfallsföretag mot Västkusten mindre sannolikt, under det faran för invasion i Skåne över Öresund härigenom ökas. Med ju större säkerhet, som svenska flottan kan skydda övriga delar av kusten för samtidigt insatt trupptransport över havet, med desto starkare lantstridskrafter kan invasionen över Öresund mötas. En invasion över Östersjön mot Skånes sydkust är möjlig, oavsett om allierade stridskrafter kunna ingripa eller ej, men är mindre sannolik, därest svensk samverkan med allierad östersjömakt kan påräknas och därest effektiv spärrning av östersjöinloppen icke kan åstadkommas. Möjligheterna för dess genomförande bli i hög grad beroende på styrkeförhållandena till sjöss, ej enbart inom Östersjön utan även inom andra vattenområden, främst Nordsjön. Ett överskeppningsföretag inom Östersjön mot övriga delar av Sverige blir i och med tillvaron av en svensk flotta mindre sannolikt, då transportvägarna här äro längre och sårbarare. *

* *

En invasion österifrån är möjlig såväl över landgränsen som över havet. Ett överskeppningsföretag k a n utföras norr eller söder om Ålandsförträngningen. Ur sjömilitär synpunkt erbjuder det förra alternativet större svårigheter för den anfallande, enär i Bottniska Viken icke finnas baser eller hamnar av den storleksordning, att de kunna bliva utrustningsplatser för en större transportflotta. Å andra sidan innebär möjligheten att kunna utestänga de svenska sjöstridskrafterna från Bottniska Viken en viss fördel vid trupptransporter inom detta område. Ifråga om invasion över havet norr om Ålandsförträngningen må följande synpunkter anföras. En offensiv över landgränsen underlättas i hög grad, därest ett landstigningsföretag kan riktas mot de svenska lantstridskrafternas rygg och förbindelser. Det kan därför anses nödvändigt att sjöstridskrafter kunna bidraga till Norrlandskustens försvar mot överskeppningar, i händelse ett fientligt inträngande över norra landgränsen kan befaras. Om Ålandsområdet befinner sig i den främmande maktens händer, ställer sig företaget ur dennes synpunkt i flera avseenden gynnsammare än i motsatt fall. Det kan till och med anses vara en nödvändig förutsättning för en främmande transport över Bottniska Viken, att ifrågavarande makt besatt Åland och behärskar Ålands hav. En passage av de svenska sjöstridskrafter-

117 na från Östersjön till Bottniska Viken genom Ålandsförträngningen kan härigenom försvåras. För att passagen genom Ålands hav skall bli så riskabel, att en genombrytning icke kan utföras, måste den främmande makten emellertid icke blott utlägga omfattande mineringar och bevaka desamma, utan även hålla starkare sjöstridskrafter än den svenska flottan i Ålands hav. Endast härigenom kan ett upprivande av spärranordningarna med följande genombrytning av svenska sjöstridskrafter förhindras. Det är tydligt, att en betydande överlägsenhet i sjöstridskrafter måste förefinnas på den främmande maktens sida för att spärra Ålands hav och att stora fartygsenheter — som måste sättas in, därest pansrade artillerifartyg ingå i svenska flottan — härvid utsättas för betydande risker. Förberedelserna för en främmande överskeppning norr om Ålandsförträngningen bliva omfattande och kunna knappast äga rum utan att motåtgärder hinna vidtagas å svensk sida. På svensk sida måste sjöförsvaret i Bottniska viken förstärkas, dels genom en koncentration av lokalstyrkor, dels genom att hålla den sjögående flottan beredd att ingripa. Ett landstigningsföretag mot svenska östersjöskusten söder om Ålands hav ställer sig ännu mera komplicerat än de föregående operationerna, särskilt genom de längre transportvägarna och svårigheten att neutralisera i området befintliga sjöstridskrafter. Samtidigt är dock en invasion ansatt mot de centrala och sydliga delarna av landet betydligt farligare för Sverige, då de u r försörjnings- och andra synpunkter viktigaste områdena härigenom hotas. För att snarast möjligt nå ett avgörande kan fienden genom ett strategiskt överfall intränga i landet, innan den svenska hären är beredd att möta anfallet. Detta överfall kan utföras så snabbt, att en svensk mobilisering och koncentrering av lantstridskrafterna icke hunnit genomföras, förrän de förberedande anfallsoperationerna redan igångsatts. Fienden kan också utföra en invasion i ett senare skede av kriget, eventuellt i samband med en invasion över norra landgränsen, i vilket fall de svenska lantstridskrafterna måste kämpa på två eller flera fronter. I båda fallen bliva transportvägarna jämförelsevis långa, och förflyttningen över havet kan ej verkställas vare sig helt under dager eller helt under mörker. Sjögående svenska sjöstridskrafter såväl som flygstridskrafter kunna därigenom erhålla gynnsamma tillfällen att ingripa till sjöss. Vid ett överraskande anfall är det ett absolut krav att så sker, om icke landet utan nämnvärt motstånd skall invaderas. Vid en senare invasion försvåras företaget alltmer i den mån anfallen från de svenska sjö- och flygstridskrafterna kunna göras effektiva. Föreligga de landstrategiska förutsättningarna för att med disponibla länt- och flygstridskrafter kunna genomföra invasionen, blir det helt beroende på de svenska sjö- och flygstridskrafternas styrka, om anfallet kommer till utförande och om det i så fall kan genomföras. Gotland är till följd av sitt läge av stor betydelse som framskjuten operationsbas, framför allt för flyg- och lätta sjöstridskrafter. En från Gotland som främre bas utförd hemortsbekämpning med flygstridskrafter i förening

118 med sjöhandelskrig kan måhända på relativt kort tid bryta den svenska motståndskraften. Riskerna för anfallsföretaget mot Gotland äro därför större nu än vad tidigare varit fallet. Främmande utnyttjande av ön kan anses vara önskvärt, dels som utgångspunkt för operationer mot Sverige, dels för att förebygga en framskjuten svensk basering på ön. Även i krigsfall, som ej beröra vårt land, kan det för den ena parten vara angeläget att upprätta baser på Gotland eller att förhindra motparten att göra det. I sistnämnda fall uppstår stor risk för att Gotland vid krigets slut kommer att stanna i främmande besittning. Även ifråga om invasion mot Gotland kan man räkna med antingen ett strategiskt överfall eller ett överskeppningsföretag, sedan en förberedande krigföring till sjöss och i luften ägt rum. Risken för strategiskt överfall är större än på fastlandet, enär transportvägarna ostifrån äro relativt korta och den erforderliga anfallsstyrkan högst betydligt mindre, trots tillvaron av Gotlands lokala försvar. Å andra sidan äro de omedelbart tillgängliga urskeppningshamnarna helt öppna och oskyddade för svenska motanfall. Nödvändigheten av att efter ockupationen kunna upprätthålla förbindelserna över havet är minst lika stor som vid anfall mot fastlandet. Om Sverige besitter ett sjöförsvar, som icke är bundet endast till fastlandets skärgårdar och kuster, måste ett överförande av transporten dessutom, liksom vid föregående fall, föregås av förberedande sjökrigsoperationer, minsvepning, utläggande av mineringar, utplacering av ubåtar m. m. Alldeles uteslutet är det dock ej, att en överrumpling kan komma till stånd med en mindre styrka. För att fienden skall kunna kvarbliva på ön, måste han emellertid senare överföra starkare stridskrafter, och förbindelserna över havet måste upprätthållas. De svenska sjö- och flygstridskrafternas sammansättning och operationsduglighet kommer härvid att fälla utslaget. Betydelsen av snabbgående artillerifartyg är påtaglig.

1. Skärgårdsflottorna kunna ej beräknas vara i stånd att med övervattensfartyg ingripa mot transporten under överfarten. Angriparen kan därför under hela överfarten samla sina med starkt luftvärnsartilleri bestyckade fartyg till transporten och ägna hela sin kraft åt avvärjande av faran från luften. Utsikterna att genom flyganfall allvarligt skada fienden till sjöss bliva härigenom små. En skärgårdsflottas möjligheter att ingripa vid urskeppningsplatsen äro icke mycket större. Särskilt framträder, att ubåtars anfallsmöjligheter tätt intill en urskeppningsplats ej sällan begränsas av nautiska omständigheter. Ifråga om den anfallandes åtgärder måste det nämligen — såsom ovan framhållits — förutsättas, antingen att landstigningen utföres på en kuststräcka, där skärgårdsflottan icke har utsikt att uppträda, eller att skärgårdsflottans förbindelser med landstigningsplatsen avbrytas på lämpliga, invid kusten belägna punkter. Vid avspärrandet av Ålandshav kan en skärgårdsflotta, förutsatt att i den-

119 samma ingår kustskepp, bereda fienden vissa svårigheter. Då en skärgårdsflotta icke har stora möjligheter att ingripa på Norrlandskusten, föreligger dock knappast någon anledning för en angripare att avspärra Ålands hav, därest Sverige är i besittning endast av en skärgårdsflotta. Det är tydligt att en skärgårdsflotta icke kan effektivt biträda till Gotlands försvar. Även om ett antal fartyg, avsedda för skärgårdsförsvar, kunde förläggas till de gotländska hamnarna, främst Fårösund, skulle de utan större svårigheter kunna innestängas i sina hamnar. Frånvaron av sjögående stridskrafter innebär även, att svenska förstärkningar m. m. från fastlandet icke kunna tillföras ön annat än i den ringa utsträckning som är möjligt flygledes. I övrigt kan en skärgårdsflotta neutraliseras utan nämnvärd överlägsenhet. Sättet härför är dessvärre även av den art, att ett strategiskt överfall kan utföras omedelbart vid krigsutbrott. Sedan landstigningen väl är utförd, saknar skärgårdsflottan möjligheter att (annat än ev. med ubåtar) angripa fiendens förbindelser med hemorten. Skärgårdsflottan fyller därför icke de allmänna fordringar på en flotta, som skall kunna bidraga till avvärjande, fördröjande eller försvårande av invasion. Den kan därför icke bidraga till att minska sannolikheten av en sådan operation. 2. Lätta utsjöflottan är genom sin rörlighet svår att »fjärrhålla». Anfallsoperationen kan icke utan betydande risker ske vare sig under dager eller mörker. Fienden måste utsätta sig för risken att försvararen angriper antingen genom flygstridskrafter under dager eller lätta övervattensstridskrafter under mörker. Ubåtar kunna anfalla under dygnets alla timmar. Om den, som skall invaderas, icke är mycket överlägsen i luften, är det sannolikt, att angriparen föredrar dager, enär en samlad artillerifartygsstyrka med starkt luftvärnsartilleri innebär ett relativt gott skydd mot flyganfall. Vid en mörkertransport utsättas icke blott transporten utan även de dyrbara stridsfartygsenheterna för betydande risker vid anfall av lätta sjöstridskrafter utan att örlogsfartygens artilleri med säkerhet kan bringas i funktion för anfallens avvärjande. Utan artilleristöd av svåra kanoner är dock ett daganfall av lätta sjöstridskrafter i allmänhet praktiskt taget ogenomförbart. Den lätta utsjöflottan kan därför icke alltid samverka med flygstridskrafterna, vilket i hög grad minskar de senares verkningsmöjligheter. Detta är så mycket mer fallet, som de transporten åtföljande artillerifartygen kunna fördelas till transportens olika delar. Detta innebär även, att den invaderande kan dela upp sin transportflotta i flera grupper, var och en skyddad av ett eller ett fåtal skepp med lätta fartyg. Landstigning kan härigenom ske med överlägsna styrkor samtidigt på ett flertal punkter. Invasionsföretaget blir dock komplicerat om försvararen besitter en lätt utsjöflotta. Vid ett företag mot Skånes kust måste den invaderande säkra sig mot anfall från de lätta svenska stridskrafterna, vilket kräver omfattande

120 spärråtgärder. Minsvepning måste utföras med hänsyn till att de svenska stridskrafterna kunna utlägga minor i skydd av mörker och under snabba raider. Transporterna tvingas att framgå under dager, varigenom de svenska flygstridskrafterna få ökade anfallsmöjligheter etc. Detta, som icke i något avseende kan framtvingas av en skärgårdsflotta, medför att för överskeppningen måste avses betydande stridskrafter. Då den invaderande likväl kan nöja sig med äldre artillerifartyg och lätta stridskrafter för transportens skyddande, är den lätta utsjöflottan icke tillräcklig för att avskräcka från ett dylikt företag. Även vid en invasion över Öresund ha de lätta sjöstridskrafterna möjlighet att genom anfall på bevakningen av inloppen till Sundet åstadkomma störningar på flankerna, samtidigt som de utgöra ett visst, ehuru begränsat hot mot till andra delar av kusten utförda landstigningsföretag. En fientlig avspärrning av Ålands hav underlättas, om pansrade artillerifartyg icke behöva avdelas till spärrarnas skyddande, vilket är fallet, om Sverige endast besitter en lätt utsjöflotta. Under själva landstigningen lämpar sig den lätta utsjöflottan mindre väl för anfall mot en av pansrade artilleri fartyg skyddad transport. Anfallsriktningarna äro härvid alltför begränsade för att de lätta stridskrafternas förnämsta egenskaper, rörlighet och snabbhet, skola kunna effektivt utnyttjas. Däremot lämpar sig en lätt utsjöflotta rätt väl för angrepp mot fiendens förbindelser över sjön från urskeppningsorten. En lätt utsjöflotta kan icke utgöra något hot, som i tillräcklig grad minskar sannolikheten för en invasion. Ej heller utgör den ett hinder för strategiska överfall. Den kommer dock att försvåra utförandet av invasion och särskilt upprätthållandet av en invasionshärs förbindelser över havet. 3. En utsjöflotta med skepp har sitt största värde i pansrade artillerifartyg, som kunna säkerställa egen flottas operationsfrihet inom viktiga farvatten och som tvinga angriparen att insätta slag-(linje-) skepp i närheten av försvararens kuster. Riskmomentet kommer härigenom att beröra icke blott transporten utan även värdefulla enheter av den anfallandes flotta. Detta riskmoment förstoras med styrkan av försvararens huvudstridskrafter. Fienden tvingas även att samla hela den för invasionen avsedda transporten i en enda formering, för vars skydd måste avses sjöstridskrafter betydligt överlägsna svenska flottan. Landstigning med slagkraftiga förband på mer än en punkt blir härigenom omöjliggjord. En utsjöflotta med skepp har även möjligheter till den samverkan med flygstridskrafter, som erfordras för att uppnå ett gott resultat under dager. Det erbjuder nämligen stora svårigheter för en konvojerande fientlig sjöstyrka att avvärja anfall av sjöstridskrafter mot den över en vidsträckt yta utbredda transportflottan, om den samtidigt skall skyddas mot anfall av flygstridskrafter.

121 Sker transporten under mörker, har ifrågavarande flottyp samma anfallsmöjligheter som den lätta utsjöflottan, och desto större ju fler fartygsenheterna äro. De risker, som den anfallande i detta fall löper, nödvändiggöra i allmänhet ett förberedande sjökrigsskede. En relativt lång tidsfrist är därför alltid att påräkna, då den försvarande äger ett sjöförsvar av typen utsjöflotta med skepp. Denna tidsfrist är av mycket stor betydelse för att vi skola kunna utveckla hela vår försvarskraft, särskilt som vi numera måste räkna med att mobiliseringen kan störas och försenas genom anfall från luften. Denna flottyp har därjämte mycket större möjligheter än den föregående att angripa en invasionsarmés sjöförbindelser. Om än själva trupptransporten kan i viss mån skyddas med en överlägsen styrka av skepp, så lär knappast de följande transporterna kunna kontinuerligt skyddas med lika starka sjöstridskrafter. Under det den lätta utsjöflottan kan »kringgås» genom att transporterna utföras under dager, så låter sig detta icke göra, därest skepp ingå i försvararens utsjöflotta. En invasion mot Skåne kan därför i detta fall icke utföras som strategiskt överfall. Det är icke heller sannolikt, alt en truppöverskeppning utföres vare sig till Skåne eller Ostkusten, med mindre fienden dessförinnan skulle hava lyckats att sätta den svenska flottan ur spelet, vilket i varje fall kräver tid. Ehuru ej heller denna flottyp är ett absolut hinder för en invasion över Öresund, utgör den tillräcklig säkerhet för en samtidigt igångsatt invasion mot annan del av kusten i avsikt att splittra de svenska lantstridskrafterna. Faran för en sådan operation mot Västkusten är uppenbar. En ökning av sjöstridskrafterna inom detta område är därför nödvändig, vilket också framhållits bl. a. av försvarskommissionens samlade militära sakkunskap. Västkustens sjöstridskrafter måste vara av sådan styrka, att en fördröjning av främmande överskeppningsföretag kan åstadkommas. De skola även kunna underlätta utombaltiska sjöstridskrafters ingripande till vårt understöd, varvid särskilt möjligheten att utlägga och försvara mineringar träder i förgrunden, liksom även kravet på minsvepning. Utan sjögående stridskrafter på Västkusten kunna utombaltiska sjöstridskrafters uppträdande från början försvåras eller omöjliggöras genom en ohämmad spärrningsverksamhet av den anfallande parten såväl i Kattegatt som särskilt utanför svenska kusten. över egentliga Östersjön torde ett invasionsföretag mot oss icke komma till utförande, så länge en svensk utsjöflotta med skepp är operationsduglig. Hur lång tid, som kan åtgå för en fiende att genom ett förberedande skede bereda väg för ett invasionsföretag i detta hav, är svårt att bedöma och ytterst beroende på styrkan av den svenska flottan. I varje fall kan ett strategiskt överfall över Östersjön mot fastlandet med säkerhet icke utföras och ifråga om Gotland blir ett överrumplingsföretag mindre sannolikt. Vad beträffar överskeppningar i Bottenhavet och härmed sammanhängande spärrning i Ålands hav må framhållas det osannolika i, att en stormakt skulle koncentrera huvuddelen av sina sjöstridskrafter till Ålands hav

122 och därmed lämna övriga intresseområden till sjöss åt sina motståndare, vilket är nödvändigt, om Sverige äger en utsjöflotta med skepp. Farvattnen äro svårnavigabla för större fartyg, och dessa dyrbara enheter — av vilka fiendens maktställning till sjöss är beroende — måste med betydande risker föras fram till omedelbar närhet av vår egen kust. En utsjöflotta med skepp utgör ett hot, som minskar sannolikheten för en invasion över havet. Den kan också inom rimlig storleksram utgöra ett säkert hinder för strategiska överfall. 4. Oceanflottan har ännu större möjligheter att lösa de föreliggande uppgifterna än den ovan behandlade utsjöflottan. De relativt trånga och ofria farvattnena i vissa delar av oss omgivande vatten begränsa dock utnyttjandet av en oceanflotta. Detta innebär, att en viss avprutning måste göras på fartygstypernas storlek och styrka, varigenom den till karaktären närmar sig en utsjöflotta med skepp. Någon egentlig vinst står därför icke att erhålla med en oceanflotta, som inom en viss ekonomisk ram måste ifråga om antalet enheter bli betydligt mindre än en utsjöflotta.

E. Sanktionsingripande. I den allmänna utredning rörande Sveriges åtaganden ifråga om sanktionsingripande, som verkställts av 1930 års försvarskommission, sammanfattas slutresultatet så »att den försvarsordning, försvarskommissionen föreslår, jämväl kan fylla de anspråk, som rimligt kunna komma att ställas på svenska militära maktmedel vid sanktionsföretag till hjälp åt vissa nordiska länder och för fyllande av Sveriges internationella förpliktelser». 1 Det är emellertid tydligt, att ett sanktionsingripande kan ske, antingen med flyg-, sjö- eller lantstridskrafter eller gemensamt med stridskrafter ur två eller tre försvarsgrenar. De stridskrafter, som bäst lämpa sig härför, äro sjö- och flygstridskrafter. Insättande av de förra kan ske utan samverkan med de båda övriga försvarsgrenarna. Insättande av svenska lantstridskrafter för sanktionsingripande kräver däremot samverkan med båda de andra försvarsgrenarna. Insättande av flygstridskrafter kräver sannolikt samverkan med länt- eller sjöstridskrafter. Utgår man emellertid ifrån att lantstridskrafter skola insättas, visar det sig, att sanktionsingripande kräver medverkan av sjöstridskrafter bl. a. för att skydda förbindelselinjerna över havet. Samtidigt härmed måste sjöstridskrafterna kunna skydda sjöhandelsförbindelserna i Östersjön och Kattegatt och dessutom — framför allt — utgöra ett effektivt hot mot invasion och anfall på den svenska kusten och mot Gotland. I den händelse att betydande länt- och flygstridskrafter befinna sig i främmande land, kunna sådana anfallsföretag få en mycket allvarlig karaktär. Ett militärt sanktionsingripande innebär krigstillstånd. Misslyckas ett sanktionsingripande kommer det att övergå i rent självständighetsförsvar. 1

FK: 1935: I, sid. 164.

123 Säkerhet för att andra sanktionsmakter ställa stridskrafter till förfogande för att direkt eller indirekt biträda vid lösandet av ovannämnda uppgifter, föreligger icke. Våra lantstridskrafters möjligheter till ingripande utanför landet komma således att i de flesta fall bliva helt beroende på, om de svenska sjöstridskrafterna kunna föra trupper över havet och sedermera fullgöra dem åliggande och i detta fall betydligt utökade uppgifter. Det får ej heller förbises att truppernas tillbakadragande och återförande till hemlandet är ytterst helt beroende av svensk sjömakt. Saknas sådan kommer främmande makt att avgöra när och huru så skall ske, vilket förvisso icke alltid torde bliva förenligt med rikets intressen. Ett fullgörande av Sveriges internationella förpliktelser genom insättande av sjöstridskrafter med eller utan flygstridskrafter ligger dock betydligt närmare till hands än insättande av lantstridskrafter. Härför talar dels landets marina karaktär, dels marinens personals förtrogenhet med Östersjöns förhållanden, dels slutligen sjö- och flygstridskrafternas försvarsberedskap och lättrörlighet. Det kan nämligen anses vara ett generellt önskemål, att sanktionsingripanden komma till stånd i ett tidigt skede, innan den krigförande hunnit förbättra sitt utgångsläge för operationer mot oss eller för mötande av sanktionsingripanden. Det h a r också visat sig, såväl före som efter tillkomsten av Nationernas förbund, att vid internationella konflikter huvudsakligen sjö- och flygstridskrafter hållas i beredskap. Så var exempelvis fallet under det italienskabessinska kriget och är f. n. fallet ifråga om spanska inbördeskriget. Sjöstridskrafternas möjligheter att under lång tid uppehålla sig i omedelbar närhet av oroshärden ge dem företräde framför flygstridskrafterna, då svårigheter uppstå att ordna dessas basförhållanden. Ett samlande av internationella flygstridskrafter och för deras baser erforderlig materiel till Östersjöområdet kräver i de flesta fall, att sjöstridskrafter ingripa för förbindelsernas upprätthållande, särskilt med hänsyn till bl. a. bränsle- och ammunitions-(bomb-) tillförseln. Härvid komma vissa krav att ställas på de svenska sjöstridskrafterna. Hela företagets tillblivande kan vara beroende av de svenska sjö- och flygstridskrafternas möjligheter att ordna baser och hålla förbindelserna med dessa öppna. Flygvapnet kan icke ensamt lösa dessa uppgifter utan måste påräkna stöd och biträde av sjöstridskrafter. Å andra sidan är det icke troligt, att stora krav komma att ställas på det svenska flygvapnet, då en förflyttning av stormaktsstridskrafter lätt låter sig göra till vilka områden som helst, blott baser finnas där och förbindelserna dit kunna hållas öppna. Annorlunda bliva förhållandena ifråga om sjöstridskrafterna. Ett ofrånkomligt villkor för utombaltiska sjöstridskrafters ingripande i Östersjön är att östersjöinloppen kunna hållas öppna. För att detta överhuvud taget skall bliva möjligt, fordras bl. a. att svenska flottan kan bidraga härtill genom operationer i Kattegatt och sydvästra Östersjön. Det är dock icke uteslutet — i många fall är det sannolikt —att utombaltiska flottor trots detta icke kunna

124 beräknas ingripa i Östersjön. Härvid framträder icke minst betydelsen av, att svenska flottan kan säkra förbindelserna till sanktionsflygstridskrafters baser (exempelvis Gotland). 1. Skärgårdsflottan kan icke i något avseende fylla de fordringar för ett sanktionsingripande, som av försvarskommissionen förutsatts, därför att skärgårdsflottan, som icke ens kan skydda våra sjöfartsförbindelser, ännu mindre kan skydda en trupptransport och dess förbindelser med hemlandet. Endast i begränsad utsträckning kan den bidraga till spärrandet av Ålandsförträngningen, om så skulle erfordras. Till östersjöinloppens öppethållande kan den i de flesta fall icke bidraga. Dess oförmåga att bidraga till såväl Gotlands försvar och skyddet av öns förbindelser som förbindelserna överhuvud taget inom östersjöområdet minskar även möjligheten för basering av främmande sanktionsflygstridskrafter på såväl Gotland som andra platser inom östersjöområdet. En tryggad tillförsel av drivmedel, ammunition m. m. år ett oavvisligt krav för flygstridskrafternas verksamhet. Ett insättande av sjöstridskrafter, med eller utan samverkan av flygstridskrafter, för sanktionsingripande är givetvis icke möjligt med en till våra egna skärgårdar bunden flotta. Redan av ovan nämnda skäl motsvarar en skärgårdsflotta icke de anspråk, som av försvarskommissionen ansetts rimligen böra ställas på svenska militära maktmedel vid sanktionsföretag och för fyllande av Sveriges internationella förpliktelser. Svenska lantstridskrafter kunna endast ingripa över landgränserna, skärgårdsflottan kan ej alls ingripa och förutsättningarna för främmande makters ingripande med såväl sjö- som flygstridskrafter bliva ytterligt små om ens några. 2. Den lätta utsjöflottans användbarhet är större än skärgårdsflottans. Ifråga om skyddet av trupptransporter har den dock mycket begränsade möjligheter, liksom även ifråga om spärrandet av Ålandsförträngningen (jämför kustskyddet). Detsamma gäller de ovan behandlade synpunkterna på östersjöinloppens öppethållande för utombaltiska sjöstridskrafter. Däremot har den vissa möjligheter att i begränsad utsträckning trygga sjöförbindelser inom östersjöområdet. Genom stor lättrörlighet och en operationsfrihet, som för motståndaren är svår att neutralisera utan omfattande motåtgärder, har den vissa möjligheter att, särskilt i samverkan med flygstridskrafter, insättas direkt för sanktionsingripande av olika slag. En lätt utsjöflotta med starka kryssare kan i viss utsträckning sägas trygga såväl egna som främmande flygstridskrafters ingripande, och den utgör en för mindre sanktionsuppdrag lämplig svensk flotta. Däremot kan den icke i tillräcklig utsträckning biträda vid utombaltiska flottors ingripande, och del är praktiskt taget uteslutet att med dess hjälp utföra några trupptransporter över havet till främmande land. Även med den lätta utsjöflottan måste där-

125 för lantstridskrafternas utnyttjande för sanktionsingripande begränsas till över landgränserna. Men sedan så skett, förmår ej den lätta utsjöflottan att fylla de ökade uppgifterna ifråga om rikets säkerhet mot invasion. 3. En utsjöflotta med skepp har, som tidigare nämnts (i samband med invasion), stora möjligheter att spärra Ålands hav. Härigenom säkerställas sanktionstransporter av lantstridskrafter över Bottniska viken. Inom övriga delar av Östersjön äro trupptransporter möjliga under vissa gynnsamma förutsättningar. Till öppethållande av östersjöinloppen kan denna flottyp bidraga i förhållande till dess storlek. Under förutsättning av att även Västkusten tillföres särskilda sjöstridskrafter, skapas med denna flotta goda förutsättningar för ett ingripande av utombaltiska makter. Förbindelserna inom östersjöområdet kunna tryggas i tillräcklig utsträckning för att säkerställa tillförseln till framskjutna flygbaser. Invasionshotet mot Gotland, som kan tänkas komma ifråga som flygbas, förminskas i den mån som utsjöflottan vinner i styrka. Denna flotta kan även utnyttjas för mera omfattande uppdrag i samband med sanktioner. Den utgör dessutom en maktfaktor, som verksamt kan bidraga till Sveriges tryggande mot anfall över havet, även om svenska lantoch flygstridskrafter äro förhindrade att ingripa med full styrka på grund av sanktionsuppdrag utanför landet. Utsjöflottan med skepp har således väsentligt mycket större verkningsmöjligheter än de båda föregående flottyperna och är den enda av de tre, som åtminstone i begränsad utsträckning kan medge lantstridskrafters sanktionsingripande utanför landets gränser, när det kräves trupptransporter och förbindelser över havet. 4. Oceanflottans användbarhet i sanktionssyfte är otvivelaktigt större än den föregående flottans, särskilt ifråga om självständiga uppdrag. Den verksamhet, som enligt det föregående kan utövas av sistnämnda flotta, kan även utövas av oceanflottan.

3. Slutsatser ifråga om flottyp med hänsyn till de strategiska förhållandena. Sveriges ekonomiska och finansiella resurser samt dess befolkningsförhållanden tillåta icke uppsättandet av en försvarsmakt — vare sig som helhet eller ifråga om någon enskild försvarsgren — stark nog att hålla stånd mot en stormakt, som har fria händer att utnyttja alla sina militära maktmedel mot oss. De utrikespolitiska undersökningar, som verkställts i samband med efter världskriget tillsatta försvarsutredningar, visa emellertid, att ett isolerat stormaktsangrepp på vårt land kan lämnas ur räkningen. Sveriges relativt undandragna politiska läge och gynnsamma militärgeografiska förutsättningar berättiga till att anse ett sådant krigsfall uteslutet.

126 Den svenska försvarsmaktens uppgifter kunna därför begränsas till fall, då stormakternas militära maktmedel äro mer eller mindre bundna på andra håll. Ett ingripande mot landet är, som framgår av föregående avsnitt, i första hand att vänta på och över oss omgivande hav och kommer sannolikt först att taga formen av sjöhandelskontroll. Det blir därför flottan — i förening med flygvapnet — som i första hand kan sättas till direkt motvärn. Den främmande makten tvingas härigenom att för genomdrivande av sina önskemål avdela sjö- och flygstyrkor, tillräckligt starka att neutralisera motsvarande svenska stridskrafter. På den svenska flottans sammansättning kommer att bero vilken styrkeinsats, som kräves av den främmande flottan, samt, som en följd härav, huruvida fienden med hänsyn till övriga, primära krav har möjlighet eller anser det förenligt med därmed förknippade risker och uppoffringar att sätta in den erforderliga styrkan för att tvinga den svenska statsledningen till eftergifter. Flottans och flygvapnets gemensamma styrka som en förstahands maktfaktor kommer härvid att bliva av avgörande betydelse. Vid övervägandet av huruvida ett anfallskrig mot landet är sannolikt, måste därför en detaljerad undersökning göras av Sveriges försvarskraft icke blott som helhet betraktad utan även i avseende å de enskilda försvarsgrenarna. Resultatet av en sådan undersökning avgör, vilken betvingeisemetod, som är den troligaste. Därest svenska flottan icke har möjlighet att fullgöra sina åligganden inom ramen för riksförsvarets uppgifter, skapas en lucka i försvarskedjan, vilken med all sannolikhet kommer att utnyttjas av motståndaren. En sammanfattning av den i detta kapitel gjorda strategiska granskningen ger följande resultat ifråga om möjligheterna att fullgöra de åligganden, som tillkomma svenska flottan för att en dylik lucka icke skall uppstå. 1. Den lätta skärgårdsflottan kan icke utgöra någon maktfaktor att taga hänsyn till och kan icke utgöra ett sådant hot gentemot en invasion över Östersjön, att sannolikheten härför minskas; kan icke aktivt ingripa till kustens skyddande för invasion och kusthärjning annat än vid de skärgårdsområden, där den uppehåller sig; kan icke verksamt bidraga till att avvärja ens sistnämnda anfall, därest fienden insätter tunga kryssare eller fartyg med svåra kanoner; kan icke effektivt ingripa mot fiendens förbindelser med hemorten, sedan en landstigning ägt rum; kan icke bidraga till övervakandet av vårt land omgivande hav, varigenom under mörker insatta anfall av olika slag, mineringar, kusthärjningar, anfall på sjöfarten och invasionsföretag m. m. icke med någon grad av säkerhet kunna hindras eller ens inrapporteras; kan icke förhindra handelsblockad eller utöva något som helst inflytande

på en främmande makts ingripande mot ut- och ingående sjötrafik eller mot förbindelserna med Gotland; kan icke bidraga till kustsjöfartens skydd annat än inom och i omedelbar närhet av skärgårdsområden. Med så stora brister har det knappast någon betydelse att nämna de obetydliga uppgifter, som en svensk lätt skärgårdsflotta skulle kunna fylla. De koncentrera sig huvudsakligen till övervakandet av eget skärgårdsområde och till vakttjänst, som dock med hänsyn till vår långa skärgårdsklädda kust kräver en kvantitativt omfattande skärgårdsflotta. Det framgår utan vidare, att, den lätta skärgårdsflottan icke i något avseende lämpar sig för vårt land. 2. Skärgårdsflottan med skepp kan icke utgöra någon maktfaktor att taga nämnvärd hänsyn till och kan icke utgöra ett sådant hot gentemot en invasion över Östersjön, att sannolikheten härför minskas; kan icke aktivt ingripa till kustens skyddande för invasion och kusthärjning annat än inom de skärgårdsområden, där den uppehåller sig, samt under gynnsamma omständigheter på Norrlandskusten genom spärrande av Ålands hav; kan icke effektivt ingripa mot fiendens förbindelser med hemorten, sedan en landstigning ägt rum; kan icke bidraga till övervakandet av vårt land omgivande hav, varigenom under mörker insatta anfall av olika slag, mineringar, kusthärjningar, anfall på sjöfarten och invasionsföretag m. m. icke med någon grad av säkerhet kunna inrapporteras; kan icke utöva något inflytande på en främmande makts ingripande mot förbindelserna med Gotland, ej heller förhindra handelsblockad eller ingripande mot ut- och ingående sjötrafik, med undantag av den, som i vissa krigsfall går norr om Ålands hav; kan icke bidraga till kustsjöfartens skydd annat än inom och i omedelbar närhet av skärgårdsområden. Synnerligen betydande brister vidlåda sålunda även skärgårdsflottan med skepp. Dess huvudsakliga företräde framför den lätta skärgårdsflottan är möjligheten att genom förekomsten av svårt artilleri mer eller mindre effektivt försvara de skärgårdsområden, i vilka den opererar. Dess förmåga att effektivt bidraga till spärrandet av Ålands hav är likaså av betydelse. Genom sin lokalbetonade karaktär, långsamgående små artillerifartyg m. m., lämpar den sig emellertid icke för den svenska flottan, som måste kunna operera längs en långsträckt kust. Dess beroende av skärgårdarna och kusten kan lätt leda till, att den på grund av fiendens motåtgärder, väderleksförhållanden m. m. icke förmår förflytta sig mellan på större avstånd från varandra belägna skärgårdsområden, såsom Stockholms och Blekinge skärgårdar. Skärgårdsflottan är fördenskull lokalbetonad och en viss styrka

128 måste tilldelas såväl det ena som det det andra området, till skillnad från följande flottyper, vilka genom sin utsjökaraktär och större snabbhet hava möjlighet att samtidigt skydda mer än ett område. För ett land som Sverige med lång kuststräcka, många utsatta skärgårdsområden och en riksviktig, betydande sjöfart är ifrågavarande flottyp även ur ekonomisk synpunkt ofördelaktig. Härav framgår, att icke heller skärgårdsflottan med skepp är lämplig som typ för den svenska flottan. 3. Den lätta utsjöflottan kan icke utgöra någon maktfaktor att taga större hänsyn till och kan icke utgöra ett sådant hot gentemot en invasion över Östersjön, att sannolikheten härför nämnvärt minskas; kan icke verksamt bidraga till att avvärja invasion och kusthärjning, vare sig på fastlandet (inberäknat skärgårdsområdena) eller Gotland, därest fienden insätter fartyg med svåra kanoner; kan icke effektivt förhindra handelsblockad. Den saknar i väsentliga punkter de båda föregående typernas nackdelar och har möjlighet att bidraga till övervakningen av vårt land omgivande hav, ingripa mot fiendens förbindelser m. m. Denna flottyps huvudsakliga fördelar äro att finna i dess lättrörlighet såväl i omedelbar närhet av kusten som till sjöss. Dess förmåga att utlägga minor var som helst i fiendens anmarschväg, dess möjlighet att genom hög fart, ev. under mörker, snabbt förflytta sig till olika delar av operationsområdet skapar för angriparen ett osäkerhetsmoment, som kräver mycket omfattande motåtgärder. Avsaknaden av svårt artilleri ställer den dock efter skärgårdsflottan med skepp ifråga om försvaret av skärgårdsområdena, men möjligheten att snabbt insätta den lätta utsjöflottan var som helst på kusten minskar risken för härjningsföretag. Bristen på stöd av fartyg med svårt artilleri innebär, att den icke utgör ett tillräckligt effektivt skydd mot handelsblockad, vilket alltså minskar dess värde som skydd för handelssjöfarten. Detta kan dock i viss mån uppvägas, därest den lätta utsjöflottans största fartygstyper, kryssarna, bliva väl bestyckade och skyddade. Det får emellertid icke förbises, att med våra klimatiska förhållanden sådana lägen kunna inträffa, då isen hindrar operationerna med enbart lätta övervattensfartyg och ubåtar, samtidigt som operationer med större fartyg och med lätta fartyg i samverkan med större fartyg gå väl för sig. Detta förhållande inverkar ogynnsamt på den lätta utsjöflottans möjligheter i ett svenskt försvarssystem, enär den icke skulle kunna utveckla tillräcklig effekt vintertid, då även våra flygstridskrafters verkningsförmåga är minst på grund av den långa utsträckningen av dygnets mörka del. Denna flottyps uppenbara svaghet ligger framförallt i dess oförmåga att

129 utgöra en maktfaktor av det slag, som erfordras för att i tillräcklig grad minska hotet för invasion. För att den lätta utsjöflottan skall kunna uppnå denna grad av operativ användbarhet, fordras sådana kvantitativa proportioner, att denna möjlighet är utesluten för Sveriges del. Det visar sig, att, ehuru den lätta utsjöflottan i många avseenden har stor användbarhet för vårt försvar, den icke utan betydande ekonomiska uppoffringar är lämplig som svensk flottyp. 4. Utsjöflottan med skepp har icke någon av de ovan angivna bristerna, om dess storleksordning står i proportion till uppgifternas omfattning. Redan dess sjögående karaktär och tillgången på pansrade fartyg med svårt artilleri innebär så avgjorda fördelar i förhållande till föregående flottyper, att den även med relativt små dimensioner har ett betydande försvarsvärde. Den följande taktiska och tekniska utredningen bestyrker detta uttalande. Det kan konstateras, att utsjöflottan med skepp, som flottyp betraktad, är den för våra förhållanden lämpligaste, såväl ur strategisk som ekonomisk synpunkt. Den kraft, som är samlad i de pansrade artillerifartygen med svåra kanoner, medger en minskning av antalet lätta fartyg i förhållande till vad som erfordras i en lätt utsjöflotta. Utsjöflottan med skepp är den enda av de hittills nämnda flottyperna, som kan utgöra en för vårt försvar lämplig maktfaktor, avvägd så att den genom sin tillvaro i tillräcklig grad minskar riskerna för neutralitetskränkningar och invasion. Den utgör också ett betydande skydd mot strategiska överfall, vilket med hänsyn till de övriga försvarsgrenarnas verksamhet, särskilt arméns, är av utomordentligt stor vikt. Resultatet av här framlagd strategisk utredning är, att den flottyp, som Sverige sedan årtionden tillbaka byggt upp, nämligen utsjöflottan med skepp, är den för våra förhållanden bäst lämpade. Den nuvarande flottans materiel, utbildning, taktik och övningar m. m. äro dessutom genom en omfattande organisation inriktade på en utsjöflottas verksamhet. Med hänsyn till krigsberedskapen innebure en förändring av flottypen till skärgårdsflotta en svaghetsperiod, som skulle sträcka sig över årtionden, under vilka genomgripande och kostsamma ändringar måste genomföras av snart sagt hela den organisation, som nu ligger till grund för flottans verksamhet. E h u r u av övergående betydelse måste hänsyn tagas även härtill. 5. Oceanflottan har vissa avgjorda företräden framför sist. behandlade flottyp, men den har därjämte flera nackdelar, huvudsakligen beroende på nautiska förhållanden, som begränsa dess rörelsefrihet i våra farvatten. Dessa omständigheter samt mycket höga kostnader för skapandet av en oceanflotta medföra, att tanken på en lösning i sådan riktning måste uppges. Ehuru det måhända 9—373447

130 vore möjligt att, även inom en rimlig anslagsram, kvalitativt hålla en flotta av oceantyp, så skulle antalet fartygsenheter bliva så litet, att det icke stod i proportion till vare sig uppgifternas omfattning eller operationsområdenas utsträckning. Utredningen kan fördenskull sägas ge vid handen, att en oceanflotta icke lämpar sig för våra förhållanden.

De strategiska förhållanden, som inom ramen för det samlade riksförsvarets uppgifter här ovan granskats, hava således visat, att Sveriges flotta bör utgöras av en utsjöflotta med skepp.

KAP. IV.

Taktiska förhållanden, som öra inflytande på flottypens sammansättning och fartygstyperna. 1. Inledning. I kap. I ovan har i korthet redogjorts för de förändringar, som inträtt i sjökrigets taktiska karaktär under de senaste åren. Denna utveckling måste få ett betydande inflytande på den svenska utsjöflottan med skepp, dess sammansättning och fartygstyper. Liksom inom andra områden av teknisk art hava sjöstyrkornas beståndsdelar gått mot en fortsatt differentiering, betingad av nytillkomna vapen, tekniska förbättringar, ökade krav på specialisering m. m. Av redogörelsen i kap. V framgår svårigheten att inom en för skeppen rimlig kostnads- och storleksram åstadkomma enhetstyper, som uppfylla mångfalden krav ifråga om tillräckligt antal svåra kanoner, hög fart, gott skydd m. m. Moderna slagskepp, som kunna sägas fylla alla taktiska och tekniska anspråk, betinga ett pris av omkring 200 milj. kr. per styck (jämför kap. V). Sådana fartyg kunna av kostnadsskäl byggas endast i begränsad utsträckning av stormakterna och icke alls av mindre stater. Det är därför nödvändigt att i större utsträckning än förr fördela de på slagskeppen samlade teknisk-taktiska kraven till två eller flera fartygstyper. Detta är endast möjligt inom vissa gränser och under vissa förutsättningar. Svårt artilleri och gott skydd äro exempelvis odelbara krav, enär fartyg med svårt artilleri skola kunna insättas mot fartyg med pansarbrytande, svåra kanoner. Farten kan icke nedpressas under ett visst mått, ej heller aktionsradien, beroende på tänkbara motståndares fart, operationsområdets utsträckning m. m. Förutsättningar för ovan nämnd uppdelning föreligga således ej inom alla mariner. För oceanflottor i mycket stora operationsområden krävas slagskepp, som i sig förena alla tekniska villkor för ett fullödigt artillerifartyg. En under andra betingelser verkställd differentiering utövar dock inflytande även på oceanflottornas fartygstyper. Utan att i detta sammanhang ingå på detaljerna av en differentiering kan det konstateras, att en mångfald olika typer av fartyg numera ingå i moderna flottor av alla slag. Fartygstypernas egenskaper dikteras främst av uppgiften att bära vapnen. Det svåra artilleriet kräver — i flottor med skepp — minst en särskild fartygstyp, det medelsvåra två å tre typer, beroende på vilken kaliber,

132 som har företräde. Torpederna kräva ett flertal fartygstyper liksom även minorna. Det är dock ifråga om artilleriet, sjökrigets huvudvapen, som den fortgående differentieringen gör sig särskilt märkbar. För den svenska utsjöflottan, som under alla förhållanden kommer att röra sig inom en relativt begränsad ekonomisk och operativ ram, uppstår frågan, huruvida en differentiering av de med svårt artilleri bestyckade fartygen är möjlig och lämplig eller om det hittills följda systemet med en enhetstyp, pansarskeppen, är att föredraga. Differentiering av fartygstyperna måste av ekonomiska skäl beräknas medföra en begränsning av antalet fartyg inom varje ny typ. Å andra sidan innebär ett fasthållande av enhetstypen dels att, som efterföljande kapitel visar, tonnage och kostnader avsevärt stiga, dels att flottans operativa användbarhet begränsas och att svårigheter uppstå vid tillämpandet av en tidsenlig taktik. En differentiering medför, att varje fartygstyp kan bättre rationaliseras. Ur alla synpunkter otillfredsställande kompromisslösningar kunna härigenom undvikas. En stegrad differentiering innebär dock ökade krav på taktisk samverkan såväl mellan olika fartygstyper som med flygstridskrafter. Ehuru ett flertal för- och nackdelar kunna andragas för det ena och andra systemet, kommer frågan likväl att i hög grad påverkas av svårigheten att inom en viss storleksordning skapa en tillfredsställande enhetstyp av artillerifartyg för den svenska utsjöflottan. Med stöd av den tekniskt-ekonomiska redogörelsen i nästa kapitel kan •nämligen redan nu fastslås, att en kompromiss inom alla områden skulle leda till fartyg, som blev mindre lämpliga för de flesta slag av uppdrag. Differentieringen underlättar åstadkommandet av ett effektivt sjöförsvar inom en för våra förhållanden antagbar kostnadsram. Den är också gynnsam med hänsyn till att nybyggnad av ett begränsat antal artillerifartyg av varje slag icke föregriper den fortgående utvecklingen inom en tidsperiod, som icke i alla avseenden nu är möjlig att överblicka. Utbyggandet av en flotta, som för att bliva ett slagkraftigt och operationsdugligt vapen kräver en relativt stor serie enheter av samma typ, kan härigenom undvikas. För den svenska utsjöflottan med skepp är man därför av tekniskt-ekonomiska och därpå grundade operativa skäl hänvisad till att för den närmaste framtiden räkna med en differentiering av artillerifartygen. De nya typernas egenskaper bliva väsentligen beroende på deras uppgifter som bärare av sjökrigets huvudvapen, artilleriet. Detsamma gäller även övriga fartygstyper med andra huvudvapen, torpeder, minor, sjunkbomber etc. I de närmast följande avsnitten komma därför de vapentaktiska förhållandena att göras till föremål för en översiktlig granskning. Härefter och med ledning av de i följande kapitel lämnade uppgifterna om tekniskt-ekonomiska förhållanden kunna grundlinjerna för differentieringen uppdragas. Uppmärksamheten kommer huvudsakligen att ägnas artillerifartygen, såsom

133 sjöstridskrafternas viktigaste beståndsdel ö v r i g a fartygstyper äro beroende a v artillerifartygen o c h b e h a n d l a s var för sig i k a p . VI.

2. Yap en. A.

A r t i l l e r i e t och s ä r s k i l t »det g r ö v r e a r t i l l e r i e t s å s o m försvarsmedel^till sjöss>. a.

Det svåra artilleriet. 1

I u p p d r a g e t till t y p u t r e d n i n g e n h e t e r det: »Vad d e n s j ö m i l i t ä r a s a k k u n s k a p e n u t t a l a t a n g å e n d e a r t i l l e r i f a r t y g e n s b e t y d e l s e för flottans effektivitet och o p e r a t i o n s d u g l i g h e t v o r e a v d e n b e s k a f f e n h e t , a t t det syntes m o t i v e r a en y t t e r l i g a r e o m p r ö v n i n g a v f r å g a n o m behovet av g r ö v r e artilleri s å s o m förs v a r s m e d e l till sjöss». D e s y n p u n k t e r , s o m vid tidigare sakkunnigeutredningar anlagts p å f r å g a n o m det s v å r a artilleriet, k u n n a t j ä n a till l e d n i n g vid b e d ö m a n d e t a v det n u v a r a n d e läget. 1879 års certkommitté ansåg det som ett oeftergivligt krav, att våra pansarfartygs svåra artilleri borde i genomträngningsförmåga och verkan i övrigt kunna »något så när mäta sig med och motsvara artilleriet och pansaret på de fientliga skepp, mot vilka vi antagligen komma att försvara oss». Den av kommittén föreslagna 25*4 cm.k. beräknades kunna genombryta pansaret på varje krigsskepp i östersjöflottorna. 1882 års sjöförsvarskommitté anslöt sig i princip härtill. 1901 års sjökrigsmaterielkommitté begränsade sig till kravet på överlägsenhet gentemot de flesta moderna pansarkryssarna. Denna kommittés förslag gav upphov till Oscar II med 21 cm.k., vilken kaliber redan tidigare utnyttjats. 1906 års typsakkunniga ansågo, att bestyckningen skulle vara i effekt jämförlig med slagskeppens, så att den på de sannolikaste stridsavstånden (5 å 6 000 m.) skulle kunna genomslå slagskeppens pansar. Detta ledde till 28 cm. kalibern. Andra försvarsberedningen (1913) prövad» även frågan om en ökning av kalibern till 30*5 cm. I den proposition, som innebar 1914 års försvarsordning, visas emellertid att en ökning av kalibern till 30*5 cm. eller därutöver (å utländska slagskepp hade kalibern redan växt till omkring 38 cm.) icke var önskvärd. Som skäl för den svåra kalibern av 28 cm. anfördes bl. a., att de svenska pansarskeppen borde tillförsäkras full artilleristisk överlägsenhet över större och mindre fientliga kryssare och andra fartyg, ej hänförliga till slagfartygen, varjämte de i samlad styrka borde kunna med hopp om framgång upptaga strid med enstaka slagfartyg eller skydda sig mot sådant under reträtt. 1922 års marinberedning, som fann det nödvändigt att betydligt öka farten å svenska artillerifartyg, ansåg emellertid, att »våra artillerifartyg under så gott som alla omständigheter måste undvika strid med fullt moderna slagfartyg», men att de måste »kunna med utsikt till framgång bekämpa andra fientliga fartyg än slagfartyg». En kryssaretyp med 6 st. 21 cm.k. föreslogs. 1925 års flottsakkunniga behandlade icke denna frågas detaljer, men kommo till den uppfattningen, att »pansarskeppen av Sverige-typ icke synas beträffande bestyckning, fart och skyddsanordningar besitta något överskott i avseende på de egenskaper, som erfordras för att de skola kunna fylla sin uppgift». Fortsatt byggande av fartyg med kanoner av 28 cm. kaliber föreslogs sålunda, och de sakkunniga avrådde bestämt från ett utbytande av Sverige-typen mot pansarkryssare eller pansarskepp av svagare typ. I 1930 års försvarskommissions betänkande berördes icke detaljerna ifråga om det svåra artilleriet. 1 Som svårt artilleri räknas kalibrar över 20-3 cm., som medelsvårt över 10'5 cm. t. o. m. 20-3 cm. och som lätt artilleri f. o. m. 20 mm. t. o. m. 105 cm.

134 Det kan icke ifrågasättas, att artilleriet är det viktigaste stridsmedlet till sjöss. Den tid, d å röster höjdes för ett insättande av torpeden som huvudvapen, är för länge sedan förbi. Även flygbomben h a r under en period efter världskriget framförts som en allvarlig konkurrent till artilleriet. De undersökningar, som gjorts både i vårt land, såväl tidigare som i samband med denna utredning, och i utlandet, hava emellertid visat, att fartygsartilleriet fortfarande är det viktigaste försvarsmedlet, vilket icke utesluter att flygbomben vid sidan av detta har ett betydande värde. Här föreliggande granskning av artilleriet har i första hand till uppgift att pröva frågan om artillerikalibern och särskilt grövre artilleri i jämförelse med lättare artilleri. Av bifogade diagram över artillerifartygens utveckling sedan år 1900 framgår, att den svåra kanonkalibern utomlands väsentligt ökats under perioden 1910—1920. Vid ingången av denna period konstruerades våra nuvarande pansarskepp av Sverigetyp. Kanonkalibern, 28 cm., låg endast några cm. under de då befintliga grövsta utländska kanonerna. Vid slutet av perioden hade det svåra artilleriet utomlands ökat till 40 cm. Även om internationella avtal skulle för den närmaste framtiden kunna åstadkomma en begränsning av det grövre artilleriet till 35*6 cm., vilket icke synes bliva fallet, är dock 28 cm.k. i jämförelse med de utländska artillerifartygens kanoner numera betydligt svagare än vid tidpunkten för Sverigetypens tillkomst. Ifråga om antalet svåra kanoner har utvecklingen gått än snabbare: det har sedan år 1900 ökats till 8 a 12. En begränsning av det grövre artilleriets kaliber till de nuvarande 28 cm. innebär en avsevärd minskning av effektivitet i förhållande till stegringen å främmande slagskepp. Då det likväl av bl. a. ekonomiska skäl icke synes möjligt att f. n. öka kalibern över 28 cm., har nedanstående granskning* huvudsakligen inskränkts till egenskaperna hos pjäser mellan 15 och 28 cm, kaliber. I vissa fall lämnas uppgifter även ifråga om andra kalibrar för att lämna möjlighet till jämförelser. Nedanstående granskning är grundad på av Kungl. Marinförvaltningen lämnade uppgifter. På grund av i beräkningsmetoderna ingående approximationer och bristande praktiska försöksresultat måste vissa av siffrorna, särskilt ifråga om pansargenomträngningen, betraktas såsom närmevärden. 15'2 cm.k., projektilvikt 21 cm.k., > 25'4 cm.k., J 28-3 cm.k., > 30~s cm.k., > 35 6 cm.k., » 38-1 cm.k., » 40- e cm.k., >

50 kg., utgångshast. 900 m./sek. 127 > , > » » 225 > , > > •> 305 > , » » > 385 > , •» » > 615 » , > > > 871 > , > 750 » 1116 >, > 900 »

Dessa data kunna anses vara tämligen normala för modernt artilleri, ehuruväl ett flertal andra kombinationer äro möjliga. Bestämmande för försvararens kanonkaliber bör bl. a. vara de egenskaper, som den anfallandes fartyg besitta. Detta gäller främst pansarskydd och andra anordningar för att minska verkan av en träff. Enär härvidlag

135 Utvecklingen ay de militära egenskaperna hos artillerifartyg med svåra kanoner i Sverige och utlandet.

= Deplacement i 1000 ton. = Fart i knop. = Grövsta kanonkaliber i cm. = Vattenlinjepansar i cm. = Horisontalpansar i cm. Dubbla linjer = Medeltal av stormakternas fartyg. Enkla > = > » Sveriges fartyg.

136 Utvecklingen av de militära egenskaperna hos tunga kryssare i utlandet.

/ 30

/

/

--

>ne

20 --

b •< a: al i»

:0

10 - -

05 IO

= Deplacement i 1 000 ton. as Fart i knop. = Grövsta kanonkaliber i cm. = Vattenlinjepansar i cm. = Horisontalpansar i cm. Kurvorna ange medeltal av stormakternas fartyg.

35 AO

137 p a n s a r g e n o m t r ä n g n i n g e n ä r det p r i m ä r a , synes det i första h a n d b ö r a u t r e d a s , v i l k a e g e n s k a p e r olika k a l i b r a r u p p v i s a ifråga o m g e n o m t r ä n g n i n g av och verkan b a k o m pansar. Det pansarskydd, s o m k a n k o m m a ifråga till g e n o m b r y t n i n g , v a r i e r a r b e tydligt och ä r icke i alla a v s e e n d e n k ä n t , d å u p p g i f t e r r ö r a n d e p a n s a r e l s t j o c k l e k och kvalitet icke alltid ä r o offentliga. E j heller föreligga siffror för a n t a l p a n s a r d ä c k , v e r t i k a l s k o t t m . m . N e d a n s t å e n d e tabell u p p t a r vissa m e d e l v ä r d e n , s o m k u n n a läggas till g r u n d för g r a n s k n i n g e n : Grövsta pansartjocklek i millimeter

Moderna slagskepp .. Äldre slagskepp Linjeskepp Kustskepp Tunga kryssare Medeltunga kryssare Lätta kryssare

Däck

Vattenlinje

Svårt art

Msv. art.

150-200 70—100 50—75 25—75 50—125 50-75 25—50

300-400 225—300 —250 55—200 75—150 50—100 25—75

300—400 300—400 -300 100—200 40-125

100—150 100-150 100—150 100—150 25—150 25—100

F ö r a t t allvarligt s k a d a en m o t s t å n d a r e m å s t e p a n s a r g e n o m t r ä n g n i n g ern å s å t m i n s t o n e ifråga o m d ä c k s - eller v a t t e n l i n j e p a n s a r . E n m o t s t å n d a r e sättes i a l l m ä n h e t s n a b b a s t u r s t r i d b a r t skick g e n o m t r ä f f a r i v a t t e n l i n j e n . M e d stöd av K u n g l . M a r i n f ö r v a l t n i n g e n s b e r ä k n i n g a r över j ä m f ö r e l s e r m e l l a n s k o t t v i d d e r o c h p a n s a r b r y t n i n g n å r m a n följande u n g e f ä r l i g a result a t vid 9 0 ° m å l v i n k e l 1 . Vid m i n d r e m å l v i n k e l m i n s k a r f ö r m å g a n till p a n s a r g e n o m t r ä n g n i n g , så a t t d e n k a n sägas v a r a o m k r i n g 75 % vid 6 0 ° a n s l a g m o t p a n s a r a v viss tjocklek. 15 cm. pansargranat genombryter v a t t e n l i n j e p a n s a r av 100—120 mm. tjocklek endast på korta stridsavstånd, av 100 h m 1 och mindre. På det normala stridsavståndet 150 hm genombrytes 6—70 mm., och på det stora stridsavståndet 200 h m 50—60 mm. Ifråga om p a n s a r d ä c k genombrytes på 100 hm cirka 30 mm., på 150 hm cirka 35 mm. och på 200 hm cirka 45 mm. Den med avståndet ökade genombryiningsförmågan är beroende på den allt större nedslagsvinkeln. 1 5 c m . p a n s a r g r a n a t e n s p a n s a r b r y t a n d e f ö r m å g a är således mycket liten och en jämförelse med pansartabellen visar, att den i normala fall icke kan genombryta vare sig tunga eller medeltunga kryssares pansarskydd, men i allmånhet lätta kryssares pansarskydd. Sprängverkan hos en 15 cm. pansargranat blir på grund av den relativt ringa kalibern så liten, att densamma ersatts med halvpansargranater och spränggranater, d. v. s. tunnväggiga granater, som genom ökad kvantitet sprängämne huvudsakligen äro avsedda att åstadkomma skador på icke pansarskyddade delar. 21 cm. pansarprojektil (prj.) genombryter v a t t e n l i n j e p a n s a r på 100 hm avstånd av 190—210 mm., på 150 hm av 120—135 mm. och på 200 hm av 90—100 mm. 1 Med målvinkel förstås i detta fall vinkeln mellan det beskjutna fartygets långskeppslinje och2 den linje som förbinder detsamma med det skjutande fartyget. Hm = 100 m.; 100 hm alltså = 10 000 m.

138 Ifråga om p a n s a r d ä c k genombrytes på 100 hm cirka 45 mm., på 150 hm cirka 55 mm. och på 200 hm cirka 60 mm. 21 cm. p r j . p a n s a r b r y t a n d e f ö r m å g a är således på de normala stridsavstånden ungefär 100 % bättre än 15 cm.k. ifråga om vattenlinjepansaret och cirka 50 % bättre ifråga om däckspansaret. Den genombryter med säkerhet de lätta och medeltunga kryssarnas pansarskydd och i allmänhet även de tunga kryssarnas. 25 cm. prj. genombryter vattenlinjepansar på 100 hm avstånd av 240—270 mm., på 150 hm av 180—200 mm. och på 200 hm av 110—120 mm. Ifråga om p a n s a r d ä c k är genombrytning på 100 hm cirka 60 mm., på 150 hm cirka 70 mm. och på 200 hm cirka 80 mm. Möjligheten till genombrytning på 270 hm är cirka 100 mm. 25 cm. p r j . p a n s a r b r y t a n d e f ö r m å g a är således på de normala stridsavstånden cirka 40 % bättre än 21 cm.k. ifråga om vattenlinjepansaret och 30 % bättre i avseende på däckspansaret. Den genombryter i normala fall och även på relativt stora stridsavstånd (180 hm) de tunga kryssarnas tjockaste vattenlinjepansar. Den genombryter däremot icke de äldre slagskeppens vattenlinje pansar annat ån på kort avstånd (<.110 hm). 28 cm. prj. genombryter v a t t e n l i n j e p a n s a r på 100 hm avstånd av 315— 350 mm., på 150 hm av 220—240 mm. och på 200 hm av 160—180 mm. Ifråga om p a n s a r d ä c k är genombrytning på 100 hm cirka 75 mm., på 150 hm cirka 80 mm. och på 200 hm cirka 95 mm. På 270 hm genombrytes cirka 100 mm. 28 cm. p r j . p a n s a r b r y t a n d e f ö r m å g a är således på de normala stridsavstånden cirka 25 % bättre än 25 cm.k. i avseende på vattenlinjepansaret och 20 % bättre än 25 cmk. ifråga om genomslagning av pansardäck. Den genombryter även på mycket stora avstånd (>200 hm) de tunga kryssarnas tjockaste vattenlinjepansar samt på normala stridsavstånd äldre slagskepps vattenlinje pansar. Moderna slagskepps pansarskydd genombrytes endast på mycket korta avstånd ( < 100 hm). En sammanfattning av kanonernas pansarbrytande förmåga visar sålunda att 28 cm.k. dels under mycket gynnsamma omständigheter (ex. nattstrid på korta avstånd) kan hota moderna slagskepp, samt dels i övrigt linjeskepp och äldre slagskepp; att 25 cm.k. är den minsta, som under gynnsamma omständigheter kan hota linjeskepp och äldre slagskepp; att 21 cm.k. är den minsta, som kan hota tunga kryssare och under alla omständigheter allvarligt skada medeltunga och lätta kryssare; samt att 15 cm.k. kan hota endast lätta kryssare och i övrigt opansrade fartyg, såsom hjälpfartyg, jagare m. m. Ifråga om projektilens verkan efter genomträngning av pansar vid detonation inombords kunna nedanstående siffror giva en uppfattning om det relativa förhållandet mellan de olika kalibrarnas sprängverkan. 21 cm.k.

25-4 cm.k.

28-3 cm.k.

5 684 40

10 057 71

14 211 100

I sprängladdningen inneboende energi i D:o i förhållande till 28 cm. k. i %

Kanonernas skottvidd har stor betydelse, enär en underlägsenhet i detta avseende leder till att motståndaren kan nedkämpa våra fartyg, utan att dessa

139 k u n n a å s t a d k o m m a n å g o n s o m helst s k a d e v e r k a n p å fiendens fartyg. D e n i r e l a t i o n till s k o t t v i d d e n s t å e n d e elevationen av k a n o n e r n a u t ö v a r ett visst i n f l y t a n d e p å k o n s t r u k t i o n e n , såtillvida att h ö g r e e l e v a t i o n s v i n k l a r k o m p l i c e r a d e n n a o c h f o r d r a m e r a vikt. I fråga o m s k o t t v i d d e r n a ä r o 28 o c h 25 c m . k a n o n e r n a p r a k t i s k t taget likv ä r d i g a , 21 c m . k a n o n e n n å g o t s ä m r e och 15 c m . k a n o n e n betydligt s ä m r e . Nedanstående tabell anger några av elevationsvinklarna i förhållande till skottvidden. K a n o n

21 cm.k 28 cm.k

150 hm

200 hm

240 hm

280 hm

13° 10° 9° 8V»°

24° 17°

39' 25° 20° 18V»°

36° 27V3° 25°

141/2°

13°

Anm. De stora elevationsvinklarna, som även medföra ännu större nedslagsvinklar, förklara de mindre kalibrarnas relativt goda genombrytning av pansardäck. I detta sammanhang bör även framhållas, att de mindre kalibrarnas små vattenuppkast avsevärt försvåra eldledningen på stora avstånd. Det praktiskt användbara maximiavståndet för 15 cm. kalibern ligger därför på omkring 170 hm. För grövre kalibrar torde nedslagen i allmänhet kunna observeras på största skjutavstånd. Bestämmande för kanonens värde blir även dess spridning förorsakad av variationer i projektilvikt, avvikelser i utgångshastigheten m. m. En beräkning av spridningen visar, att den är tämligen oberoende av kalibern, vilket även stämmer med erfarenheterna från verkställda försök å skjutbana. En beräkning av den teoretiska träffsannolikheten ger fördenskull till resultat, att mycket liten skillnad föreligger mellan de fyra kalibrarna (10 % bättre för 28 cm.k. än för 15 cm.k.). I praktiken kommer dock en viss skillnad att göra sig gällande på grund av vindens inflytande, felbedömning av målets kurs och fart etc. Inverkan av sådana störningar är avhängig flygtiden. Ju kortare flygtiden är, desto mindre blir inflytandet av fel i målfaktorerna. Nedanstående tabell anger några jämförande flygtider. K a n o n

21 cm.k 25 cm.k 28 cm.k

100 hm

150 hm

200 hm

16 s. 14V2 s. 14 s. 1372 s.

31 s. 26 s. 2472 s. 2372 s.

52 s. 42 s. 37 s. 35 s.

Å 200 h m är sålunda 28 cm.k. flygtid cirka 2/s av 15 cm. kanonens, vilket förhållande kommer att förbättra 28 cm. kanonens träff resultat jämfört med 15 cm. kanonens. Skillnaden mellan 28 cm. och 25 cm.k. är tämligen liten. Särskilt för inskjutningen men även för att bibehålla elden på målet kommer känsligheten för fel i antagen vind att bliva av betydelse. Nedanstående tabell anger några jämförande siffror för de olika kalibrarnas känslighet för 10 m. längdvind.

140 K a n o n

28 cm.k

100 hm

150 hm

200 hm

75 m. 45 m. 35 m. 25 m.

215 m. 140 m, 100 m. 90 m.

400 m. 275 m. 200 m. 175 m.

För ett bedömande av de olika kalibrarnas sk jut hastig het, projektilvikt, sannolika antalet träff och antal ton, som träffa, kan nedanstående tabell tjäna som ledning.

Skjuthastighet

15 cm.k.

21 cm.k.

25 cm.k.

28 cm.k.

11-53

10-7

ll-o

0-53

1-36

2-21

3-35

(dubbeltorn),

Sannolikt antal träff på 5 min. med 4 pjäser på 160 hm. avAntal ton som under förutsättningar träffa

ovanst.

Vid denna jämförelse framträda de grövre kalibrarnas stora fördel framför de mindre. 6 st. 25 cm.k. uppväga ifråga om antal ton, som träffa, ehuru knappt, 4 st. 28 cm.k., och 6 st. 21 cm.k. uppväga, likaledes knappt, 4 st. 25 cm.k. Det är fördenskull skäl att närmare undersöka, huruvida det med hänsyn till de artilleritaktiska förhållandena är lämpligare att bestycka ett fartyg med 6 kanoner av mindre kaliber än med 4 kanoner av grövre kaliber. Härvid förutsattes att den ifrågavarande mindre kalibern är godtagbar med hänsyn till pansarbrytande förmåga och verkan bakom pansaret å de fartygsslag, som avses att kunna bekämpas. Ju flera nedslag kring målet en salva innehåller, desto riktigare kan man, matematiskt sett, erhålla medelnedslagspunkten och desto mindre bliva anledningarna till felbedömningar i form av »falskt täckande salvor» etc. Å andra sidan visar erfarenheten, att salvor med mer än fyra skott äro svåra att bedöma, därest nedslagen komma samtidigt. Om exempelvis en 6-skottssalva innehåller tre minusskott, kan det vara mycket svårt att avgöra om bortom liggande nedslag äro minus- eller plusskott. En salva med tre skott är användbar ur eldledningssynpunkt men underlägsen 4-skottssalvan. Med endast två skott i salvan blir eldledningen mycket försvårad. Med hänsyn till betydelsen av snabb inskjutning är det en avsevärd fördel att kunna utnyttja s. k. delsalvor, då endast en del av de tillgängliga kanonerna skjuta i varje salva. Härigenom kan salvtakten väsentligt ökas. Sex kanoner är det minsta antal, som medger skjutandet av dylika delsalvor, enär varje salva enligt ovan måste innehålla minst tre skott. Den efter inskjutningen följande verkningsskjutningen innebär att målet skall hållas under ständig eld. Om tidsförloppet mellan varje salva är för stort blir det svårt att hålla salvorna på målet. Med utnyttjande av delsalvor, varigenom ned-

141 slagen komma i tätare följd, underlättas möjligheten att hålla medelträffpunkten på målet, när detta uppträder med ständiga girar. Ju rörligare taktiken blir, desto viktigare är detta. Åtta (tolv) kanoner, som äro i stånd att avge delsalvor om fyra skott, kunna betraktas såsom idealantal. En bestyckning med sex kanoner är likväl godtagbar för att åstadkomma delsalvor. Med fyra kanoner kunna delsalvor icke skjutas, ehuru detta antal ur övriga skjuttekniska synpunkter är godtagbart men avsevärt mycket sämre än sex. Härtill bidrar att sex kanoner — särskilt om de äro uppställda i tre dubbeltorn — innebära, att kravet på reserv kan tillgodoses. Om ett dubbeltorn av två sättes ur stridbart skick, nedgår effekten till 50 °/o; finnas tre dubbeltorn, nedgår effekten endast med 33 % . En sammanfattning av ovan anförda uppgifter och synpunkter visar, att 28 och 25 cm.k. i alla avseenden äro väsentligt överlägsna de mindre kalibrarna och att 21 cm.k. är avsevärt överlägsen 15 cm.k. Skillnaden mellan 28 cm.k. och 25 cm.k. är dock ej större än att det kan tagas under omprövning, huruvida icke inom en begränsad tonnage- och kostnadsram 6 st. 25 cm.k. äro bättre än 4 st. 28 cm.k. på med grövre artilleri bestyckade fartyg — allt under förutsättning, att 25 cm.prj. pansarbrytande förmåga kan anses tillfyllest. I England anses exempelvis 12 st. 356 cm.k. på ett till 35 000 ton begränsat tonnage vara bättre än 9 st. 406 cm.k., enär de förra genom sin större eldhastighet ha lika stora utsikter till träffverkan som 406 cm.k. Dessutom kunna betydande viktbesparingar ernås till förmån för bättre skydd och fart. Förutsättningen för att en nedgång i kalibern från 28 till 25 cm. skall vara godtagbar är dock, att kravet på hot mot moderna slagskepp (under gynnsamma omständigheter, mörker etc.) helt uppges. Redan begränsningen av kalibern till 28 cm. innebär numera, att tanken på att föra ens mycket kort uppehållande dagstrid med dylika fartyg måste uppges. En nedgång till 25 cm. kanonen innebär, att äldre slagskepp och linjeskepp kunna hotas under gynnsamma omständigheter samt att tunga kryssare under alla förhållanden kunna allvarligt hotas. Hänsyn måste emellertid tagas till att 28 cm.k. är väl utprövad, att modern ammunition är under anskaffning till denna, att skjuttabeller, provskjutningskanon etc. redan finnes m. m. De fyra kanonkalibrarnas vikter, kostnader m. m. framgå av nedanstående tabell, varvid uppgifterna hänföra sig till ett dubbeltorn med mot kalibern korresponderande pansarskydd.

Vikt av torn med kanoner och pansar, ammunition m. m., ton Kostnad för torn med kanoner och pansar, ammunition m. m., milj. kr

15 cm.k.

21 cm.k.

25 cm.k.

28 cm.k.

1-2

2-1

2-9

4-3

142 Av denna jämförelse framgår, att man för samma kostnad och inom ungefärligen samma viktstorlek kan rymma 4 st. 28 cm.k., 6 st. 25 cm.k., 8 st. 21 cm.k. eller 16 st. 15 cm.k. En ökning av antalet kanontorn har dock även ett visst inflytande på kostnaderna för skrovet. Sålunda kommer en bestyckning av 6 st. 25 cm. k. i jämförelse med 4 st. 28 cm.k. att innebära en kostnadsökning av 3—4 °/o. Pansarskyddet för torn och langning äro dessutom ej jämförbara.

Enär det i överensstämmelse med resultatet av den strategiska undersökningen måste ställas som minimikrav på svenska flottan, att den vid utförandet av sina skyddsuppdrag icke skall kunna tvingas undan av lätta fientliga stridskrafter, d. v. s. av kryssare och mindre fartyg, är tillgång på skepp med svårt artilleri den ur operativ och ekonomisk synpunkt lämpligaste lösningen. Med ett begränsat antal dylika fartyg kan fienden förhindras att genom av lätta stridskrafter skyddade mineringar försvåra eller omöjliggöra de svenska sjöstridskrafternas utlöpande. Det svåra artilleriet säkerställer sjöstyrkornas rörelsefrihet och möjliggör de egna lätta fartygens och ubåtarnas operationer. Det tvingar motståndaren att för anfallsföretag utnyttja sina dyrbaraste och fåtaliga fartyg, som härigenom i närheten av de svenska kusterna utsätta sig för anfall från lätta stridskrafter, ubåtar och flygstridskrafter. Ur maktfaktorsynpunkt spelar det svåra artilleriet därför en avgörande roll. Vid avvägningen mellan 25 och 28 cm. kanonen för pansarskepp måste klarläggas, huruvida det är ett oavvisligt krav att kunna genombryta äldre slagskepps pansarskydd på normala stridsavstånd och/eller moderna slagskepps på mycket korta avstånd (28 cm.k.), eller om det är tillräckligt att kunna genombryta äldre slagskepps och linjeskepps vattenlinjepansar på korta avstånd (25 cm.k.). Hänsyn till äldre slagskepp synes knappast längre behöva tagas. De fartyg av denna typ, som kunna tänkas uppträda mot oss, äro ungefär jämnåriga med våra egna med 28 cm.k. bestyckade Sverige-skepp. De äldre slagskeppen och Sverigeskeppen synas fördenskull under deras återstående livslängd kunna jämna ut varandra vad det svåra artilleriet beträffar. I fråga om moderna slagskepp har det redan visats, att 28 cm.k. endast kan utöva hot genom pansarbrytning på mycket korta avstånd (100 hm), så korta att de i praktiken endast kunna beräknas uppstå vid möte under mörker eller i dålig sikt. Enär ett utbyte av 28 cm.k. mot en pjäs av 25 cm. kalibern inom en begränsad kostnads- och storleksram kan medföra ökat skydd och ev. högre fart, kan övergång till den lägre kalibern ifrågasättas, desto mer som kraven i de båda sistnämnda hänseendena (jmfr de följande avsnitten) måste ställas relativt höga. Även ett litet antal — av skjuttekniska skäl minst fyra — svåra kanoner av 25 cm. kaliber innebär dock, att inom ett givet tonnage farten, vars betydelse framgår av ett följande avsnitt, blir otillfredsställande, därest skyddet skall tillgodoses i proportion till kanonkalibern. Detta är en av de tekniska orsaker, som framtvinga artillerifartygens differentiering.

143 Den tidigare granskade 21 cm. kanonen innebär ett uppenbart hot mot tunga kryssare och är ett gott vapen mot medeltunga och lätta kryssare. Det problem, som närmast föreligger ifråga om artillerifartygen med svåra kanoner, är därför utredandet av de principer, efter vilka en differentiering bör verkställas. Då emellertid kraven p å sekundärt artilleri och övriga vapen samt i än högre grad fordringarna p å skydd och fart utöva ett betydligt inflytande, måste undersökningen först utsträckas till dessa frågor.

b.

Det sekundära artilleriet.

Det medelsvåra artilleriet kommer här endast att granskas ur synpunkten »sekundärt artilleri» å med grövre kanoner bestyckade fartyg. De omständigheter, som inverka på artilleribestyckningen å mindre fartyg, beröras i samband med förslagen till sådana typer. Det sekundära artilleriet har till uppgift att avvärja anfall från flygstridskrafter och torpedfartyg samt att deltaga i strid mot övriga fartygstyper. Av dessa uppgifter äro f. n. de förstnämnda de viktigaste.

För avvärjande av anfall från flygstridskrafter kräves i enlighet med beräkningar gjorda av K. Marinförvaltningen minst 4 helst 6 »bärande» 1 kanoner som fjärrluftvärn jämte ett antal automatkanoner eller kulsprutor som närluftvärn. Luftvärnskanonerna måste vara lättrörliga, hava stor skottvidd och hög eldhastighet samt största möjliga verkan av det enskilda skottet. Moderna luftvärnskanoner

Sprängladdning, kg Ant. sprängstycken på 10 grm och mer i ett skott Sprängstyckenas hastighet i m/s Största eldhastighet (2 kan:r) skott/min.

75 mm.

10-5 cm.

12 cm.

0-38

1-29

2-97

165 650 36—44

330 700 28—32

400 1000 20—22

För att kunna beräkna minst 4 pjäser bärande i alla riktningar måste sammanlagda antalet vara 8. Detta innebär, att anfall från två riktningar kunna avvärjas samtidigt. Ifråga om luftvärnskanonernas verkan mot flygstridskrafter föreligga följande beräkningar, gjorda med hänsyn till ett batteri, bestående av 4 moderna kanoner. Målet för kanonerna utgöres av bombplansförband på en höjd av 40 resp. 15 hm samt med en fart av 100 m/s under horisontalflykt. i Kanoner, vilkas skjutvinklar medgiva att de samtidigt kunna beskjuta samma mål.

144 B e r ä k n i n g a r n a gälla för ett a n f a l l u n d e r n o r m a l f ö r h å l l a n d e n u n d e r d a g e r . 1 F ö r h å l l a n d e n a m e l l a n 75 m m . p r o j e k t i l e n s v e r k a n j ä m f ö r t m e d ö v r i g a p r o j e k t i l e r framgår av nedanstående tabell: Sprängvolym

Projektil vikt

Sprängradie

1 2-15 3-23

1 1-4 1-6

75 mm. proj (6 "5 kg) 10-5 cm. > (14 kg) 12 > » (21 kg) B e r ä k n a t a n t a l n e d k ä m p a d e f l y g p l a n vid v a r j e a n f a l l : Nedkämpat antal

4 st. 75 mm. Ivk 4 > 12

>

>

Nedkämpat antal i förhållande till 75 mm. k

å 40 hm

å 15 hm

å 40 hm

å 15 hm

1 2-2 3-6

1-5 3-3 5-4

1 22 36

1 2-2 3-6

B e r ä k n a t a n t a l a v v i s a d e f l y g p l a n vid v a r j e a n f a l l : Avvisat antal i förhållande till 75 mm. k

Avvisat antal

4 st. 75 mm. Ivk 4 > 10'5 cm. > 4 > 12 > »

å 40 hm

å 15 hm

å 40 hm

å 15 hm

3-7 5-2 6-3

4-1 5-6 6-7

1 1-4 1-7

1 1-4 1-6

Av o v a n s t å e n d e u p p g i f t e r ä r d e n n e d k ä m p a n d e f ö r m å g a n det v i k t i g a s t e a r g u m e n t e t vid b e d ö m a n d e av d e o l i k a k a l i b r a r n a s i n b ö r d e s v ä r d e vid l v - b e s k j u t n i n g . D e n a v v i s a n d e f ö r m å g a n , v i l k e n f a k t o r ä r s v å r a r e a t t b e d ö m a , giver d e s t ö r r e p j ä s e r n a e n m i n d r e ö v e r l ä g s e n h e t över 75 m m k . , e m e d a n t i d e n för m å l o m b y t e , i n r e g 1 Det engelska amiralitetet och flygministeriet hava enligt uppgifter i >Report of the Subcommittee of the Committee of Imperial Defence on the Vulnerability of Capital Ships to Air attack» den 30 juli 1936, olika åsikter ifråga om teoretiska beräkningars och fredsförsöks tilllämplighet i krig. Kommittén har icke heller funnit någon möjlighet att fälla ett utslag men anser att de steg, som amiralitetet tagit för att avvisa flyganfall på kort håll (stört-, bomboch torpedanfall), komma att resultera uti en mycket kraftig eldkoncentration, som, ehuru ett exakt bedömande icke anses möjligt, kommer att inverka på träffresultatet. Kommittén understryker även möjligheterna att om erforderligt öka antalet luftvärnskanoner, varigenom, hur den exakta träff procenten än ser ut, en avsevärd volym av luftvärnseld kommer att kunna presteras. Ökad storlek på flygplan och flygförband kommer samtidigt att förbättra artilleriets träffresultat. En undersökning har även gjorts ifråga om koncentrerade flyganfall mot fartyg till ankars i baserna. Faran av sådana anfall understrykes och kräver sin speciella uppmärksamhet, men kommittén anser, att flottan under sådana omständigheter har möjlighet att bringa maximum av luftvärnsartilleriet i elden. Härtill må endast fogas, att de svenska skärgårdarna erbjuda ur denna synpunkt betydligt gynnsammare baseringsförhållanden än den engelska kusten. I övrigt synas erfarenheterna från spanska inbördeskriget hava visat ett mycket gott resultat av luftvärnsartilleriet.

145 lering av elden m. m. i beräkningen är satt till 45 sek., vilket förhållande inverkar till de grövre kalibrarnas nackdel. För fjärrluftvärnet bör man sålunda beräkna följande cienter: 75 mm. Ivk 10.5 cm. Ivk 12 » »

effektivitetskoeffi-

1 2-2 3-6

Härav framgår att avsevärt mycket större effekt kan presteras av 12 cm.k. än av de båda övriga. För avärjande av anfall från övervattenstorpedfartyg (jagare, motortorpedbåtar) är det önskvärt, att minst 3 kanoner samtidigt kunna skjuta i två anfallsriktningar. För att detta skall vara möjligt fordras 8 a 10 kanoner, beroende på uppställningsmöjligheterna, huruvida dubbel- eller trippellavettage användes etc. Fordringarna på dessa kanoner överensstämma i stort sett med vad som ovan anförts ifråga om luftvärnskanonerna. Kraven på stor skottvidd och största möjliga verkan hos det enskilda skottet vid direkt träff i målet skärpas dock ifråga om »anti-torpedfartygsartilleriet». Max.skottvidd m 15 cm.k 12 cm.k

24 400 19 500

Proj.vikt kg

Sprängl. kg

50 21

5.5 2.8

Verkställda beräkningar visa, att 15 cm. kalibern är den för ifrågavarande ändamål lämpligaste. 12 cm. kanonen är den minsta tänkbara.

För deltagande i strid mot artillerifartyg lämpar sig även 15 cm. kanonen bäst. Nämnvärd pansarbrytande verkan kan dock icke påräknas, vilket framgår av den jämförelse, som verkställts i föregående avsnitt. När genombrytning under särskilt gynnsamma omständigheter kan erhållas — t. ex. av 100 mm. KG-plåt på c:a 8 000 m., 50 mm. NC-plåt på c:a 12 000 m. etc. — blir verkan bakom vattenlinjepansaret dock mycket ringa. 1 Det sekundära artilleriets ingalunda oviktiga uppgift vid strid mot artillerifartyg är därför i första hand att förstöra splint- och oskyddade eldledningsanordningar, strålkastare, bryggor m. m., eller med andra ord att »skjuta fienden blind». Härför fordras stor eldhastighet och stort antal pjäser. Eldhastighet skott/min. 15 cm.k 12 cm.k

8 11

Träffsannolikheten är för båda kalibrarna praktiskt taget lika stor. 1

NC-pansar avser ocementerat nickelstål och KC-pansar ythärdat pansar, cementerat enligt Krupps metod. KC-pansar kan icke tillverkas i mindre tjocklek än 80 mm. 10—373447

146 Verkställda beräkningar visa att 15 cm. k. är önskvärd genom sin överlägsna verkan på målet, men att 12 cm. k. genom sin större eldhastighet kan godtagas, därest så av andra skäl visar sig önskvärt. Sekundära artilleriets tre uppgifter leda till två lösningar på minimikraven: antingen 8 st. 15 cm.k. jämte 8 st. 10o cm. lk. eller 8 st. 12 cm.k. konstruerade för såväl luftvärnseld som flackbaneeld. Då det av storleks- och kostnadsskäl (jmfr kap. V) emellertid icke låter sig göra att antaga den första lösningen i hela dess omfattning, återstår att pröva huruvida ett till 4—6 st. reducerat antal 15 cm.k. tillsammans med 8 st. 105 cm. lk. är tillfyllest eller om under sådana omständigheter 8 st. 12 cm.k. av enhetstyp äro lämpligare. En teknisk och taktisk granskning av dessa alternativ visar visserligen flera svagheter i båda lösningarna, men ger f. n. företräde åt det andra alternativet, nämligen 8 st. 12 cm. enhetskanoner. Härigenom vinnes i förhållande till det första alternativet många och betydelsefulla fördelar, främst att luftvärnsartilleriet erhåller en avsevärd effekt1. 12 cm.k. är dock i minsta laget som vapen mot moderna stora jagare, vilket i viss mån uppväges av att såväl antalet kanoner som skjuthastigheten blir större än med 15 cm. kanoner. Vid ingripandet i strid mot artillerifartyg är 12 cm.k. föga verksam. Lösningen med enhetskanoner blir dock den ur ekonomisk synpunkt bästa. Det sekundära artilleriet å med svåra kanoner bestyckade fartyg bör därför f. n. å pansarskepp vara en för luft- och flackbaneeld konstruerad 12 cm.k. av enhetstyp. Å andra fartygstyper blir val av kaliber beroende på viktfördelningen ombord. Den fortgående utvecklingen av de lätta stridskrafternas kampkraft och motståndsförmåga kan i framtiden medföra krav på ökning av det medelsvåra artilleriets kaliber å fartyg, där utrymmes- m. fl. förhållanden så medge.

c. Automatkanoner. Automatkanoner hava huvudsakligen till uppgift att bekämpa flygstridskrafter på låg höjd — närluftvärn — samt mindre torpedfartyg såsom motortorpedbåtar o. d. Under mörker böra de även kunna verksamt insättas mot de oskyddade delarna av lätta fartyg. Liksom i fråga om sekundärt artilleri behandlas här endast automatkanoner å med grövre kanoner bestyckade fartyg. Närluftvärn har till uppgift att bekämpa flygplan såväl i störtflykt som i horisontalflykt. Det kan förutsättas att för nedkämpning erfordras 2 träff från 25 mm. autk eller 1 träff från 40 mm. autk. 1 De under byggnad varande engelska siagskeppen komma efter allt att döma att bestyckas med 12 st. 12 cm. Ivk som fjärrluftvärn.

147 Följande resultat hava erhållits vid nyligen verkställda skjutförsök med 40 mm. autk M/36 mot flygplan under horisontal motflykt med en fart av 30—50m/s: Av 14 serier erhölls träff i 12 (de bägge bomserierna skötos l:a och 2:a försöksdagarna) ; första träffen erhölls i medeltal vid ll:te skottet (under sjätte sekunden); en träff erhölls senast vid 17:e skottet (under nionde sekunden); medelavståndet vid serierna var omkring 1 500 m. (största avstånd omkring 3 000 m.). 40 mm. autk bör hindra ett störtbombplan att komma under 1 500—2 000 m., medan 25 mm. autk bör hindra detsamma att komma under 1 000—1 500 m. 8 mm. ksp M/36 kan beräknas erhålla träffverkan mot motorer och personal intill 800 m. avstånd, varvid stålprojektiler omväxlande med vanlig spårljusammunition förutsattes komma till användning. Gentemot motortorpedbåtar och de oskyddade delarna av lätta fartyg har 40 mm. autk avgjort företräde framför 25 mm. autk. För att stoppa en mindre motortorpedbåt kan man räkna med att det erfordras en träff av 40 mm. autk eller två å fyra av 25 mm. autk. För att stoppa en större motortorpedbåt torde erfordras två å tre 40 mm. träffar eller cirka åtta 25 mm. Vid nattstrid på nära håll kan man beräkna, att 40 mm. autk har god verkan mot jagarbryggor och någon verkan å bordläggningen upp till 30 å 35 hm avstånd. 25 mm. autk, vars verksamma porté under samma förhållanden icke är större än 20— 25 hm, har mindre god verkan mot jagarbryggor och obetydlig verkan mot bordläggningen. 40 mm. ammunitionens sprängladdning är cirka 4 gånger större än 25 mm. ammunitionens. Som grundprincip vid konstruktionen av stridsfartyg gäller att uttaga största möjliga effekt ur varje ton vikt. Betydelsen härav är särskilt framträdande, då deplacementet är begränsat. Varje uppställd artilleripjäs måste erhålla största möjliga skjutfält, vilket, vad luftvärnsartilleriet beträffar, bör kunna närma sig 360°. Men med ökade stridsavstånd och elevationsvinklar och genom användande av centralsikte bör denna utsträckning av verksamhetsområdet även gälla artilleriet i allmänhet, ökning i antalet uppställda pjäser bör därför i regel icke ske med försämring av den enskilda pjäsens bestrykningsmöjligheter. B.

Torpederna.

Torpeden har i och med världskrigets erfarenheter och den fortsatta tekniska utvecklingen alltmer befäst sin ställning som ett av sjökrigets betydelsefullaste vapen. Möjligheten att på små fartyg föra fram ett vapen som kan allvarligt hota även slagskepp, har föranlett samtliga mariner (utom vissa vaktflottor) att tillgodose torpedvapnet genom ett flertal härför lämpade fartygstyper, jagare, torpedbåtar, motortorpedbåtar, ubåtar m. m. Samtliga de sjöförsvarsutredningar, som sedan torpedens tillkomst verkställts i Sverige, hava också understrukit behovet av olika slags torpedfartyg.

148 Enligt den senaste försvarsordningen har ifrågasatts att i svenska flottan skulle ingå jagare av två storlekar samt ubåtar. Även motortorpedbåtar diskuterades, men frågan överlämnades för vidare behandling till denna utredning. För att bedöma behovet av olika torpedfartygstyper, deras egenskaper m. m. måste en undersökning göras av lämpligaste torpedkalibern. Största förekommande torpeder hava f. n. 60 cm. kaliber (endast Japan). De vanligaste kalibrarna äro 53 cm. och 45 cm. Den senare förekommer dock i allmänhet endast på motortorpedbåtar samt andra mycket små torpedfartyg. För svenska flottans del kan undersökningen inskränkas till kalibrarna 53 och 45 cm., då dessa äro de enda, beträffande vilka erfarenheter finnas och då övergång till annan kaliber skulle draga med sig högst betydande kostnader för uppgörande av beräkningar och ritningar samt för anskaffning av maskiner och verktyg. För bedömande av torpedens sprängverkan vid träff i modern fartygskonstruktion är man hänvisad till de slutsatser, som kunna dragas av under världskriget inträffade torpederingar. Säkra uppgifter kunna endast erhållas genom i full skala utförda sprängförsök och sådana hava av ekonomiska skäl icke kunnat anordnas i vårt land. Uppgifter från utländska sprängförsök hava icke kunnat erhållas, men det faktum, att praktiskt taget samtliga mariner nu gått in för 53 cm. kaliber för standardtorpederna, innebär en viss ledning. En jämförelse mellan 53 cm. och 45 cm. torpederna ger följande ungefärliga resultat:1 53 cm. torpeden har cirka dubbelt så lång porté som 45 cm. torpeden. Dess laddningsvikt är 25—50 % större och farten cirka 10 % högre. Maximitrycket vid träff av 53 cm. torped kommer att verka på en yta, som är minst 38 % större än vid träff av 45 cm. torped. Härigenom erhålles större sannolikhet för genomslag samt större hål i fartygets ytterskrov. De med 25 å 50 % ökade gasmängderna komma efter genomslag av ytterbordläggningen att åstadkomma större och kraftigare skador i fartygets inre på längre avstånd från sprängcentrum. Kostnaderna för en 53 cm. torped är cirka 20 % högre än för 45 cm. torpeden. 53 cm. torpedtuberna kosta dubbelt så mycket som 45 cm. torpedtuberna, men relativt sett äro kostnaderna för torpedtuber mycket små (cirka 2 % av de nya jagarnas totalkostnader). Dessa allmänna jämförelsetal liksom ett mera detaljerat studium av torpedernas data, verkningsmöjligheter m. m. visa, att 53 cm. torpederna äro vida överlägsna 45 cm. torpederna och att de förra med hänsyn till effekten äro även ekonomiskt sett fördelaktigast. För att sänka ett större, modernt fartyg kan man beräkna, att det erfordras dubbelt så många träff av 45 cm. torpeder som träff av 53 cm. torpeder. I motsats till 53 cm. torpeden kan en träff av 45 cm. torpeden icke som regel beräknas anställa så stora skador å större, moderna fartyg, att de härav skulle tvingas att avstå från igångsatt operation. Ur taktisk synpunkt kommer härtill, att en flotta, som av olika skäl icke äger artilleri av så grov kaliber, att den anfallandes största stridsfartyg härigenom kunna allvarligt skadas, bör äga något annat mot dylika fartyg effektivt vapen. Det svåra artilleriet i den svenska utsjöflottan har till uppgift att 1 Uppgifter rörande torpeders data, laddningsvikt, fart och distans m. m. äro hemliga och kunna icke här angivas exakt.

149 dels avvisa anfall från fartyg med likvärdigt och underlägset artilleri, dels tvinga en anfallande att sätta in sina dyrbaraste, med ännu grövre artilleri bestyckade enheter. Torpederna måste i sistnämnda fall vara av sådan kaliber, att även dessa fartyg kunna allvarligt skadas. Eljest innebure ett insättande av de dyrbara enheterna icke tillräckligt stora risker för fienden. Dessa tekniska och taktiska synpunkter visa, att samtliga torpedfartyg, som kunna operera mot större fartyg, böra utrustas med 53 cm. torpeder, i den mån så är möjligt med hänsyn till fartygens storlek, till övriga fordringar m. m. Antalet erforderliga torpedtuber är beroende på fartygens huvuduppgifter. Jagare, som avses att insättas till anfall under dager i samverkan med artillerifartyg och flygstridskrafter, måste utrustas med ett stort antal tuber för skjutning av torpedfält (ett stor antal torpeder samtidigt mot ett och samma mål, enstaka fartyg eller oftast fartygsförband). Mindre fartyg, vilkas torpeduppgifter huvudsakligen begränsas till mörkeranfall och anfall i dålig sikt, kunna utrustas med ett fåtal tuber, enär salvskjutning icke är lika nödvändigt på korta avstånd. Ubåtar, som avses ligga på observationslägen långt från egna baser under längre tid, böra ha ett stort antal torpeder, under det ubåtar, som i första hand avses uppträda i omedelbar närhet av egna kuster, kunna utrustas med ett mindre antal. Artillerifartyg, som icke kunnat utrustas med tillräckligt grova kanoner för att vid oförmodade möten med starkare fartyg — i mörker och dålig sikt — kunna tillfoga dessa allvarliga skador, böra utrustas med torpeder som komplement till artilleriet. De synpunkter, som i övrigt kunna läggas på torpedbestyckningen å de olika fartygstyperna, komma att behandlas i kap. V.

C. Minorna. Ehuru minvapnet i allt större omfattning, kommer att utöva inflytande på den moderna sjökrigföringen, har minan som vapen betraktat endast sekundärt inflytande på fartygstyperna. Minans fortgående utveckling i riktning mot ett typiskt utsjövapen bidrar dock i stort sett till kravet på för utsjötjänst lämpade fartygstyper. Det sekundära inflytandet tar sig uttryck dels i fråga om anordningar för medtagande av minor, dels i fråga om skyddsåtgärder ombord till förhindrande och förminskande av minors skadeverkan. Endast i fråga om särskilda minfartyg och minubåtar kommer minan att diktera fartygstypens karaktär. Då övriga nybyggnadskrav komma att tills vidare gå före minfartygsfrågan, synes dock för närvarande ingen undersökning av denna fartygstyp vara aktuell. De synpunkter, som kunna läggas på minubåtarna, behandlas i nästa kapitel i samband med ubåtsfrågan, övriga fartygstyper — utom skepp och tunga kryssare — utrustas i allmänhet för tillfälligt medtagande av minor.

150 Anordningarna härför äro dock av den art, att de utan nämnvärt inkräktande på andra krav kunna anbringas på samtliga fartygstyper utom de minsta. Skyddsåtgärderna mot minor äro dels yttre, skyddssvep, som kunna anbringas på alla övervattensfartyg, dels inre, konstruktionsdetaljer, som avse att begränsa minexplosionens verkningar. D, Övrigt. Bland de övriga vapen, som kunna förekomma å olika fartygstyper, äro sjunkbomber mot ubåtar de viktigaste. Då de endast beröra sådana fartyg, som huvudsakligen avses för eller kunna deltaga i ubåts jakt, behandlas de i samband med dessa fartygstyper. övriga vapen, som icke kräva något större utrymme och som i allmänhet icke äro fast inbyggda i fartygen, utöva intet nämnvärt inflytande på fartygstyperna. Då frågan om anskaffande av för minsvepning särskilt byggda fartyg av skäl, som senare beröras, icke är aktuell i detta sammanhang, behöver hänsyn ej heller tagas till minsvepen.

3.

Skydd.

Det skydd, som kan beredas fartygen, består huvudsakligen i horisontalt och vertikalt pansar, alltså däcks- och sidopansar, särskild pansarbeklädnad av kanontorn och andra viktiga delar av fartyget samt anordningar för att öka motståndskraften hos fartygets undervattenskropp och dess flytbarhet. Det är i första hand det horisontala och vertikala pansaret, som kan medföra större tonnage- och kostnadsökning och inkräkta på de två andra primärfaktorerna, vapnen och farten. Enär dylikt pansar endast förekommer på artillerifartygen, kan nedanstående granskning inskränkas till denna fartygstyp. Anordningarna för att öka fartygens flytbarhet med hänsyn till min-, torped- och bombträffar — vattentäta avdelningar, celler etc. — granskas i samband med de i ett senare avsnitt föreslagna fartygstyperna.

I fråga om pansarskyddet hava följande synpunkter tidigare framförts. 1882 års sjöförsvarskommitté uttalade, att pansar och bestyckning borde vara så beskaffade, att pansarfartygen, »där förhållandena icke äro allt för ogynnsamma, förmå att upptaga strid mot fiendens pansarfartyg». 1892 års certkommitté fordrade ökat pansarskydd och 1901 års kommitté ansåg, att fartygen borde vara så starka, att de, »då omständigheterna ej äro alltför ogynnsamma kunna upptaga och uthärda strid även med fiendens starkaste och snabbaste fartyg, på det att tillfälle skall kunna givas åtminstone en del av vår huvudstyrka att uppnå det offensiva målet» (blockadbrytning och anfall på en transportflotta). 1906 års typsakkunniga föreslogo, att vattenlinjepansaret skulle ökas från Oscar II :s 150 mm. till 200 mm. »med hänsyn till de ökade kraven på fartygets förmåga till taktiskt uppträdande mot bl. a. moderna pansarkryssare». Härtill anslöt sig principiellt sett

även 1909 års pansarbdtssalckunniga. Sverige-skeppens pansar anpassades efter dessa krav. 1922 års marinberedning fann det erforderligt, att »bepansringen å fartygets vitala delar bliver så motståndskraftig, att den utestänger projektiler från den å främmande lätta kryssare vanligen förekommande bestyckningen även vid vinkelrätt anslag och på små stridsavstånd, ehuru dylika avstånd mera sällan torde förekomma. Projektiler från å främmande lätta kryssare undantagsvis förekommande svårare pjäser böra jämväl utestängas från vitala delar på de allmänt förekommande stridsavstånden vid snett anslag. Båda önskemålen vinnas om bepansringen gives en tjocklek av 125 mm. å de vitala delarna, vartill torde böra räknas vattenlinjen utanför maskin- och pannrum samt de svåra kanontornen med deras underlag. Slutligen bör den horisontella bepansringen utvecklas med hänsyn till bomber från luftfartyg och till artilleriprojektilernas krökta banor på stora stridsavstånd, på grund varav ett andra pansardäck bör tillkomma ovanför det vanliga.» , ...... De kommittéer, som under de sista 15 åren avgivit betänkanden rörande sjotorsvaret, hava icke närmare berört detta problem, ehuru i 1926 års ersättningsbyggnadsbetänkande hänsyn tagits till kravet på förstärkning av horisontalskyddet. Den tekniska utvecklingen av artilleriprojektiler och bomber har medfört, att kraven på pansarskyddet väsentligt förändrats, särskilt beträffande dess fördelning. I den dragkamp, som sedan de pansrade artillerifartygens tillkomst ägt rum mellan kanonen och pansaret, synes kanonen n u hava nått ett definitivt övertag. Följden härav har blivit, att man genom konstruktionsprinciper, som avse att medelst ett längre indraget pansar skydda fartygets vitala delar mot åverkan av gastryck och sprängstycken, söker tillgodose skyddskraven utan större viktsökning i fråga om det vertikala pansarskyddet. De ständigt växande skottvidderna resa i stället allt större krav på horisontalskyddet, då det är tydligt, att ju större stridsavstånden bliva, desto större blir sannolikheten att horisontalpansaret träffas. Man kan beräkna utsikten att med en 203 cm. projektil på normalavstånd träffa horisontalpansaret på ett fartyg med kryssardimensioner till c:a 7 gånger större än vad angår träff i vertikalpansaret. Kravet på förbättrat horisontalskydd sammanfaller jämväl med nödvändigheten att skapa skydd mot flygbomber. I fråga om horisontalskyddet kräves fördenskull en viss viktsökning med härav följande förstoring av skyddets anpart av tonnaget. Nedanstående framställning utgör ett sammandrag av en i K. Marinförvaltningen verkställd utredning av den pansartjocklek, som erfordras (i ett eller flera däck) för att motstå olika slag och storlekar av bomber, fällda från olika höjder. De två huvudslagen av bomber, pansarbomber och minbomber, hava båda varit föremål för undersökningar. Beräkningarna grunda sig dels på vissa provskjutningar vid Bofors 1934, dels på jämförande beräkningar med ledning av projektilers pansargenomträngning. De av K. Marinförvaltningen lämnade uppgifterna utgå således i viss utsträckning från teoretiska beräkningar, vilkas tillförlitlighet icke i praktiken kunnat kontrolleras. Ifråga om pansarbomberna anföres bl. a.:

152 Pansarbomben gives numera mer och mer en konstruktion liknande artilleriprojektilen, varvid sprängladdningen minskats i samma mån som godsets tjocklek ökats. Redan vid en anslagsvinkel av 70° börjar pansarbombens genomträngningsförmåga bliva osäker och minskas avsevärt vid lägre vinklar. Vid störtbombfällning ligger anslagsvinkeln, beroende på dykvinkeln, mellan 80° och 90°. Vid horisontalfällning däremot uppnås en nedslagsvinkel av 70° vid en fällningshöjd av 25 hm och 60° vid en höjd av 11 hm, allt vid en fart av 90 m/sek. Mycket litet är känt angående pansarbombers förhållande till dubbla pansardäck. Förutsättningarna för att bomben skall genomtränga undre däck och därefter åstadkomma krevadverkan äro att bomben träffar plåten med spetsen först, att bomben är av så kraftig konstruktion, att den förblir hel efter genomträngande av övre däcket, att den del, som uppbär brandröret (i allmänhet den bakre delen), ej slås sönder vid anslaget, samt att en så säker brandrörskonstruktion föreligger, att krevad ej inträffar mellan däcken. Pansarbombens beräknade genomträngning av pansar i mm från nedanstående höjder (enligt de Marre). Horisontalfällning. 250 kg. bomb

150 kg. bomb Höjd i h m NC-pansari) 120 %

KC-pansari) 140 %

NC-pansar 120 %

5 10 15 20 25 30

25 39 51 61 71 78

31 49 64 72 84 93

35 40 45

86 93 99

103 KC-pansar 140 %

80 90 97

1 NC-pansar avser ocementerat nickelstål och KC-pansar ythärdat pansar, cementerat enligt Krupps metod. KC-pansar kan icke tillverkas i mindre tjocklek än 80 mm.

Störtbombfällning. 250 kg. bomb

150 kg. bomb Höjd i h m NC-pansar 120 % 5 10 15 20

49 60 70 79

KC-pansar 140 %

NC-pansar 120 %

KC-pansar 140 %

62 70 83 95

De anfallshöjder vid horisontalfällning, som man vid kalkylerandet av erforderlig pansartjocklek bör räkna med ifråga om luftvärnsförsvarade mål, ligga icke

153 under 3 000 m. Med hänsyn till den med ökad höjd snabbt nedgående träffsannolikheten behöver man dock icke förutsätta höjder över 4 500 m. De mest sannolika höjderna för horisontalfällning mot luftvärnsförsvarade mål torde fördenskull vara 3—4 000 m. Med hänsyn till att i vårt land i medeltal högst en dag på fem har en molnhöjd på över 2 500 a 3 000 m. minskas dock sannolikheten för att pansarbomberna skola kunna fällas på större höjder. Fällningshöjden vid störtbombfällning kan beräknas ligga mellan 600 och 1 500 m. Ifråga om minbomber anföres bl. a.: På grund av minbombens svaga konstruktion beräknas bomben bliva sönderslagen vid anslag mot pansardäck av relativt ringa tjocklek, varvid fullständig detonation icke kan med säkerhet påräknas. Vid ögonblicksrör erhålles härvid sprängverkan uteslutande ovan däcket. Håller däremot bomben vid anslaget och är brandröret samtidigt fördröjt, kan förödande detonation påräknas inombords på grund av den stora bombladdningens höga tryckverkan. Den pansartjocklek, som erfordras för att krossa en ordinär minbomb eller för att motstå bombens tryckverkan, är svår att beräkna. Användes ögonblicksrör i spetsen, kommer detonationen att äga rum i eller ovan däck. Finnas dubbla pansardäck torde underliggande delar undgå svårare skador. Användes fördröjt rör kommer sannolikt det övre pansardäcket att genomslås av minbomben, därest bomben håller vid anslaget. Går bomben sönder, kan ofullständig eller ingen detonation erhållas beroende på om röret skadats eller ej. Vid snett anslag är risken stor för att bomben skall brytas på mitten. Nedslagsvinkeln är cirka 70° vid en fällningshöjd av 25 hm. Om minbomben håller, kan övre pansardäcket genomslås och detonation inträffa över eller mot det undre pansardäcket. Ifråga om bombernas träff möjligheter göra sig i hög grad divergerande åsikter gällande. Det synes icke vara möjligt att med hittillsvarande begränsade erfarenheter anvisa några sannolikhetsuppgifter. Man har otvivelaktigt, liksom den engelska imperiekommittén under Sir Thomas Inskips ledning, anledning antaga, att de resultat, som uppnås i fredstid, säkerligen komma att modifieras i krigstid. Vid konstruerandet av fartyg måste dock hänsyn tagas till att bombträffar kunna erhållas. Minbomber, som falla inom ett visst, relativt litet avstånd från en fartygssida, kunna även — därest fördämning erhålles — åstadkomma viss skada å skrovet! Den sprängverkan, som härvid uppstår, liknar i viss mån verkan från minor och torpeder. Dock kunna minbomber praktiskt taget aldrig beräknas detonera så nära fartygssidan som torpeder och minor, vilkas detonation äger r u m i kontakt med sidan. Sprängladdningen hos tunga minbomber samt minor och torpeder uppgår till ungefär samma vikt, varför de konstruktionsåtgärder, som böra vidtagas för att begränsa verkan av minor och torpeder även äro tillräckliga att skydda mot verkan av minbomber i vattnet. Med ledning av svenska erfarenheter och beräkningar för minors verkan kan man bedöma, att avståndet för minbombers totala verkan är för bombvikt 100 kg., laddningsvikt 50 kg. = 8,4 m., » » 300 » , » 150 » = 12,i », » » 500 » , » 250 » = 14,4 » . Beroende på fartygsbottens konstruktion och styrka kunna större eller mindre skador uppstå, om minbomben faller inom detta avstånd från fartygssidan. En bottenkonstruktion, som motsvarar äldre slagskepps, genomslås ej av 100 kg. bomben. 300 kg. bomben måste falla inom s/i m. och 500 kg. bomben inom 1 V2 m. från fartygssidan för att större skada skall uppstå. Motsvarande siffror för en modern tung kryssare kunna beräknas vara ungefär följande: 100 kg. bomben måste falla

154 inom V4 m. från fartygssidan, 300 kg. bomben inom 1 V2 m. och 500 kg. bomben inom 2 XU m. för att allvarlig skada skall uppstå. Enligt amerikanska erfarenheter äro minbombernas verkan betydligt mindre än de ovan angivna. Moderna fartyg av större storleksordning (kryssare och uppåt) konstrueras numera helt gastäta och ventilationsordningarna för utvädring av genom spränghål m. m. inträngande gaser äro synnerligen effektiva. En sammanfattning visar, att ett pansardäck av sammanlagt 75 mm. ej lämnar tillräckligt skydd mot de största bomberna. Pansardäck av 100 mm. är ur skyddssynpunkt avsevärt mycket bättre, men det är först med införande av KC-pansar av 125 mm. totaltjocklek som ett fullständigt skydd erhålles mot såväl horisontal- som störtbombfällning av pansarbomber upp till 500 kg. För att tillgodose kommande större krav å pansarskydd vore det dock önskvärt att å de bäst skyddade fartygen närma sig tjocklekar av 150 mm. eller därutöver. Då detta likväl icke låter sig göra å fartyg med det begränsade tonnage, varom här är fråga, måste vissa eftergifter göras, samtidigt som det tjockaste däckspansaret koncentreras till fartygets vitalaste delar, framdrivningsmedel, durkar, styranordningar m. m. För mindre, snabbgående pansrade artillerifartyg bör man för fartygets vitalaste delar räkna med ett pansardäck, som minst skyddar mot 250 kg. pansarbomber från horisontalfällning på höjder under 2 500 å 3 000 m. I medeltal torde vid allmänna anfall högst 10 °/o av de medförda bomberna kunna beräknas vara pansarbrytande. Det är nämligen en allmänt utbredd uppfattning, att så snart de centrala delarna av ett land, stora städer, industricentra m. m., ligga inom räckhåll för fientliga flygstridskrafter, äro dessa mål begärligare än militära, svårträffade och väl skyddade enheter såsom örlogsfartyg. Motsvarande minimifordran i fråga om minbomber bör vara, att verkan av 250 kg. minbomber skall kunna lokaliseras över övre pansardäcket eller mellan detta och undre pansardäcket. Beträffande fördelningen av pansardäcken visar utredningen, att det översta däcket bör vara tjockast, framförallt då detta däck kan tillverkas av KC-pansar. Vid bedömandet av skyddet med hänsyn till verkan av artillerield framträder fördelen av den kraftiga ökningen av pansardäckens tjocklek, vilket bidrar till att förhindra genomslagning vid den s. k. stupelden på stora avstånd. Ett studium av de siffror, som anförts i samband med de olika artillerikalibrarnas genomträngningsförmåga visar, att ett horisontalskydd av sammanlagt 100 mm:s tjocklek utestänger alla projektiler av upp till 356 cm. kaliber på 150 h m och till 30*5 cm. på 200 hm. Efterföljande tabell anger den ungefärliga pansartjocklek, som fordras för att hindra genomslag (vid 90° målvinkel) av vertikalskyddet på olika avstånd med hänsyn till de vanligaste kalibrarna:

15.2 cm.k 18 cm.k 20.3 cm.k 21 cm.k 28.3 cm.k 38.1 cm.k

100 h m

Normalavst. 150 h m

200 hm

100 m m . 130 > 160 » 170 > 270 > 330 » > 400 >

60 m m . 80 » 102 > 120 » 185 » 220 > 320 >

45 m m . 60 » 75 » 85 > 130 » 150 » 240 »

I enlighet med vad som tidigare anförts angående stridsavståndens ökning och den härmed följande värdeförskjutningen av skyddet från vertikalpansaret till horisontalpansaret, bör i första h a n d det sistnämnda tillgodoses, om så är erforderligt även på det förras bekostnad. Med normalavståndet 150 h m som utgångspunkt visar det sig, att fartyg, bestyckade med 21 cm.k., som skola kunna upptaga strid med likvärdiga fartyg, böra förses med minst 120 mm. vattenlinjepansar. Fartyg bestyckade med 254 cm.k. böra enligt samma grunder förses med minst 185 mm. vertikalpansar och 28 cm.-fartyg med minst 220 mm:s. De största eftergifter, som kunna göras ifråga om vertikalskyddet till förmån för horisontalskyddet äro svåra att bedöma, men böra icke överstiga 30 % . Det är nämligen att märka, att den i tabellen angivna pansarbrytningen endast erhålles vid anslag i målvinkel 90°. Vid varje annan målvinkel försämras projektilens pansargenomträngning. Till ledning för ett bedömande av minskningen i pansarbrytande förmåga vid snedare anslag kan nämnas, att enligt amerikansk officiell källa en minskning av horisontella anslagsvinkeln från 90° till 60° medför en reduktion av 45 °/o. Enligt svensk uppfattning uppgår reduktionen endast till 25 % , under det att pansargenomslagningen kan beräknas helt upphöra vid 30° anslagsvinkel. Högst 30 °/o reduktion är därför försvarbar, om den än helst bör undvikas. Minskning av pansartjockleken måste dock kompenseras genom indelning med längsgående skott etc. Kraven på ökade utrymmen för vidtagande av åtgärder till förbättring av fartygens flytbarhet genom skottindelning, celler m. m. hava också vuxit i hög grad. Härför redogöres närmare i senare sammanhang.

4. Fart. Den tredje av de mest framträdande egenskaperna, som bestämma fartygstyperna, är farten. Höga farter hava tidigare särskilt karakteriserat de lätta stridskrafterna. Utvecklingen har dock gått därhän, att de större fartygen i detta hänseende alltmer närmat sig de lätta. Från en medelfart år 1900 av omkring 21 knop å kryssare och 27 knop å jagare stegrades farten i de ledande marinerna undan för undan till år

156 1914, då den uppnådde omkring 28 knop å kryssare och 32 knop å jagare. Efter kriget har utvecklingen fortskridit därhän, att kryssarfarterna nu ligga vid 32—35 knop och jagarfarterna omkring 36 knop. I flera enstaka fall hava betydligt högre farter, 38—43 knop, uppnåtts. De svenska jagarna hava i allmänhet kunnat följa denna utveckling. Ifråga om de större artillerifartygen har utvecklingen varit än mer markerad, vilket framgår närmare av fartkurvan på sid. 135. Det visar sig, att medelfarten höjts från 18 knop år 1900 över 22 knop 1914 till omkring 30 knop för de nu pågående nybyggnaderna. Den relativt låga farten p å 1914 års slagskepp medförde dock en differentiering av denna fartygstyp till förm å n för farten i och med tillkomsten av slagkryssarna med närmare 30 knop. Att sådana fartyg icke längre äro föremål för nybyggnad synes närmast bero på den avsevärda fartökning, som kunnat ges även slagskeppen. Enligt fransk uppfattning äro å pansrade artillerifartyg farter under 28 knop f. n. otänkbara. Man förutser härvidlag att de lätta fartygen så småningom komma att närma sig 50 knop. Artillerifartyg med lägre fart än 28 knop anses inom franska flottan tillhöra en förgången tid. Den italienska uppfattningen tycks överensstämma med den nyssnämnda, då betydande kostnader nedlagts på att öka farten å de äldre slagskeppen från 21 till 27 knop. Detta har t. o. m. skett på artilleriets bekostnad, då det mellersta trippeltornet borttagits och ersatts med två katapulter och fyra flygplan. Samtidigt har skrovet förlängts med över 10 meter, vilket medfört en tonnageökning av cirka 2 000 ton. Även de gamla japanska slagskeppens fart h a r ökats från 23 till 26 knop. Den moderna taktikens och teknikens snabba frammarsch har gjort de äldre fartygen omoderna på mycket kort tid, vilket tagit sig uttryck i betydande moderniseringsarbeten. En viss samstämmighet synes råda mellan moderna engelska och italienska synpunkter. Det förefaller nämligen som om å nyare engelska fartyg artilleriet fått lämna utrymme åt ökad fart och ökat skydd. Principen med relativt hög fart och gott skydd — om erforderligt på bekostnad av artilleriet — har sedan länge varit ledande i tysk örlogsbyggnadspolitik. ' • ÄW; År 1900 lågo de svenska artillerifavtygen cirka 2 knop under medeltalet för de utländska fartygen. I och med Sverigeklassens tillkomst stodo vi omkring år 1920 i detta avseende i nära jämnhöjd med de främmande artillerifartygen, undantagandes slagkryssare. En återblick på de motiv som vid tidigare utredningar övat inflytande på »fartproblemet» kan tjäna som ledning vid nu föreliggande undersökning. 1879 års certkommitté ansåg, att pansarfartygen ifråga om farten skulle vara något så när jämngoda (13 knop) med stormakternas pansarfartyg. 1882 års sjöför svarskommitté fordrade ökad fart för att artillerifartygen skulle »kunna hastigt förflytta sig till vilken hotad punkt som helst på vår långsträckta kust». Inom 1901 års sjökrigsmaterielkommitté uppställdes formeln: överlägsenhet eller likställighet hos våra pansarfartyg, åtminstone i något hänseende gentemot fiendens starkaste och snabbaste fartyg. Kommittén tvingades dock att frångå detta ifråga om

157 såväl fart som vapen och skydd, ehuru betydande reservationer (Dyrssen, Dahlgren, Wrangel) inlades till förmån för farten. 1906 års typsakkunniga uppställde som grundläggande fordran bl. a. att farten skulle vara överlägsen de utländska slagskeppens. 1908 års pansarbåtssakkunniga hade endast att åvägabringa utredning angående sättet och kostnaderna för uppbringande av farten å 1906 års förslag till 23 å 24 knop. 1909 års sakkunniga anslöto sig till 1906 års uppfattning, att farten borde vara överlägsen befintliga och projekterade slagskepps fart. På andra försvarsberedningens begäran sammanfattade dåvarande chefen för marinstaben 1913 sin uppfattning på följande sätt: »Det har för svenska förhållanden framställts såsom ett alternativ att bygga mindre pansarbåtar med lägre fart, försedda med svårt artilleri och god bepansring, avsedda att uppträda allenast i skärgårdarna. Detta skulle emellertid medföra en omläggning i de principer, enligt vilka det svenska sjöförsvaret hittills varit och allt fortfarande bör vara organiserat. Det återstår då i stället att tillgripa ett annat alternativ genom att med användande av den hittills följda principen för svenska sjöförsvaret bygga pansarbåtar, som förena god artilleristisk kraft och gott pansarskydd med hög fart, och vilka äga förmåga att med framgång uppträda jämväl på öppen kust. Dessa fartyg äro icke direkt avsedda att med sitt artilleri utgöra den taktiska kraft, med vilken en motståndares slagfartyg i oupphörliga anfall skola oroas och skadas; denna kraft får hos oss fastmera sökas hos torpedfartygen och minorna. Men de skola utgöra det nödvändiga stödet för dessa hjälpvapen, de skola äga ett artilleri, som är av verkan även mot slagskepp, och de skola äga en fart, som gör det för dem möjligt att med framgång insätta sin offensiva kraft mot lättare stridsfartyg och transportfartyg samt att draga sig undan vid ofördelaktiga stridslägen. De skola äga sjöduglighet att med fart kunna röra sig på de öppna kusterna och förflytta sig mellan skärgårdsområdena, varjämte de skola vara så begränsade i storlek, att de kunna röra sig med full säkerhet jämväl i skärgården.» Efter en översikt rörande utvecklingen av slagskepp samt uppkomsten av slagkryssartypen inom utländska mariner, vilken utveckling gåve vid handen, att samtidigt som det svåra artilleriets kaliber vuxit, alltmera vikt lades vid ökad fart, anfördes vidare: »Under sådana förhållanden anser chefen för marinstaben det icke tillrådligt att för vår flotta bygga pansarbåtar av svagare typ än Sverige. Fastmer bör vid nybyggnad av pansarbåtar för kustflottan övervägas, huruvida icke sådan fartökning k a n åstadkommas, att fartyget i detta hänseende bliver överlägset östersjömakternas senast planerade slagskepp, och önskligt vore, om fartyget i fart kunde mäta sig med deras slagkryssare.» Av ekonomiska skäl stannade dock andra försvarsberedningen för en begränsad fart (18—23 V2 knop). Tanken på att differentiera artillerifartygen i två typer, varav en med högre fart, hade icke väckts. Det riktades emellertid en allvarlig kritik mot den föreslagna låga farten bl. a. av Inspektören för flottans övningar till sjöss, som framhöll: »En granskning av den utredning, som beredningen lämnat beträffande farten hos grannländernas slagskepp, giver vid handen, att de av de framlagda typerna, vilkas fart närmar sig den lägre av ovan angivna fartgränser (18—23 V2 knop), överhuvudtaget icke hava några utsikter att lyckas i sina operationer. De bliva mer eller mindre bundna till ett visst skärgårdsområde och kunna således icke upptaga sin anpart av kustflottans uppgift. Beredningen själv har i sitt betänkande givit en del exempel på den överlägsenhet, som den högre farten förlänar. Just det förhållandet, att farten är hög hos grannländernas slagskepp, bör mana oss att sätta fordringarna i nämnda hänseende högt å våra pansarbåtar, och även om de ej kunna bliva i fart överlägsna eller ens likvärdiga med nutida slagskepp, bör dock under alla förhållanden fartunderlägsenheten göras så ringa som möjligt.» Vid framläggandet av 191b års proposition med grunder för sjöförsvarets ordnan-

158 de anförde departementschefen följande angående farten (Kungl. Maj:ts prop, nr 60, sid. 55 o. ff): »Fördelen vid all krigföring såväl till lands som till sjöss av att stridskrafterna äro lättrörliga är allmänt insedd. Med all rätt lägger man till lands stor vikt vid att utveckla truppernas marschförmåga, av vilken arméernas rörlighet i främsta rummet beror. På motsvarande sätt beaktas inom flottorna värdet av hög fart, enär utsikterna för att kunna ingripa i krigshändelserna på rätt plats och i rätt tid i viss mån kan sägas vara proportionell mot farten. Den egenskap, som mera än någon annan sätter en säregen prägel på flottans operationer, är rörligheten. Genom denna egenskap har flottan i högre grad än något annat vapen möjlighet att snabbt koncentreras till en hotad punkt. Såväl till lands som till sjöss äger den satsen tillämpning, att betydelsen av rörligheten är än större för den underlägsne än för den överlägsne, enär genom stor rörlighet möjligheter uppstå att i viss mån neutralisera fiendens övervikt i styrka eller numerär. Härpå lämnar krigshistorien ifråga om såväl lantkrig som sjökrig tillfyllestgörande bevis. Inom de smärre marinerna, där mera plats i regel bör givas åt torpedvapnet i förhållande till artillerivapnet än i de större marinerna och där artillerifartygen också i regel måste uppträda i intim samverkan med torpedfartygen, är det med hänsyn till samverkan med övervattenstorpedfartygen av särskild betydelse, att artillerifartygen besitta hög fart. De sistnämnda kunna visserligen icke i smul sjö uppdrivas till samma fart som jagarna, men dessas operationer bliva mindre bundna, i den mån artillerifartygens fart växer. Under den förutsättningen, att svenska flottan, såsom i annat sammanhang föreslagits, icke kommer att åtminstone för närvarande erhålla vare sig kryssare eller spaningsfartyg i egentlig mening, samt följaktligen spaningsföretagen i regel måste anförtros åt jagarna, bliver det i alla de fall, då spaningen måste stödjas av kraftiga fartyg, nödvändigt att härtill avse pansarbåtar; på grund härav bliver fordran på hög fart hos dessa oavvislig. Strid mot en stormaktsflottas slagskepp torde av givna skäl visserligen i regel böra undvikas för svenska flottans artillerifartyg, utom exempelvis i de fall, där motståndarens i striden deltagande fartyg äro till antalet vida underlägsna den svenska styrkans artillerifartyg eller då omständigheterna tvinga till strid. Med fiendens övriga fartyg, såsom pansardäckskryssare, äldre slagskepp eller pansarkryssare, bör däremot strid kunna upptagas, och jämväl härvid är hög fart av den största betydelse för att dels kunna upphinna, tvinga till strid och tillintetgöra underlägsna motståndare, dels kunna intaga och bibehålla taktiskt fördelaktiga lägen under genomkämpandet av en strid, dels slutligen kunna avbryta en strid, som tenderar till ogynnsam utgång. Hög fart har sålunda synnerlig betydelse för att under ett strategiskt försvarskrig kunna tillgripa taktiskt offensiva företag vid härför gynnsamma tillfällen. Vid prövning av fartfrågan bör det därför särskilt beaktas att pansarbåtarna erhålla en fart, som medgiver dem att gå till anfall vid de tillfällen, då framgång kan vara att förvänta. Ty även i försvarskriget äro initiativ och anfallsvilja de viktigaste villkoren för framgång. I ett krig mot en stormakt måste den svenska flottan under sina operationer i stor utsträckning stödja sig på skärgårdarna, och som dessa icke täcka hela kusten, måste förflyttningar kunna utföras längs kusten mellan de olika skärgårdsområdena. Värdet av att härvid kunna utveckla en hög fart är påtagligt, dels därigenom att tiden för hela förflyttningen inskränkes, dels därigenom att möjligheten att i händelse av upptäckt bliva upphunnen av överlägsna stridskrafter förminskas. Ovanstående synpunkter synas mig kraftigt styrka fordran på att svenska flottans fartyg i allmänhet och därför också dess artillerifartyg måste besitta hög fart. Otvivelaktigt vore det härvid önskvärt att flottans artillerifartyg kunde göras snab-

159 bare än fiendens alla slagfartyg. Med hänsyn till den utveckling, som slagkryssarna erhållit, synes det emellertid uteslutet att vi skulle med dessa fartyg kunna för pansarbåtarnas vidkommande upptaga någon tävlan i fart, men å andra sidan förekomma dylika kryssare, såsom ock beredningen anfört, till ett jämförelsevis ringa antal.» Departementschefen sammanfattar härefter sin uppfattning, som blev gällande för Sverigedivisionen, på följande sätt: »Av beredningen i dess preliminära betänkande framlagda beräkningar och tabeller rörande möjligheter för jagade fartyg med olika fart att undkomma jagande, snabbare fartyg, ävensom rörande tillämpningen av nämnda beräkningar med avseende å de farvatten, som omgiva Sveriges kuster, synas mig giva vid handen, att en fart, som håller sig nära den övre gränsen av de å nutida slagskepp förekommande, är den lägsta, som kan ifrågasättas, för att våra pansarbåtar skola kunna på ett framgångsrikt sätt fullgöra på dem ankommande operationer.» 1921 års marinberedning återupptog frågan om farten å våra artillerifartyg. Enligt dess undersökningar vore kravet på högre fart så stort, att övriga primärfaktorer, artilleri och skydd, måste komma i andra hand. önskemålet vore, att artillerifartygen besutte avgjord fartöverlägsenhet över alla slagfartyg. »Skulle emellertid», sades det, »farten ökas i sådan grad, bleve följden därav, att fartygens artilleribestyckning och bepansring måste starkt reduceras. Möjligheterna, att med fartyget kunna förstöra eller allvarligt skada fiendens lättare fartyg, bleve därigenom väsentligen förminskade. Vid bedömande av den fart, som bör givas åt artillerifartyget, har därför marinberedningen ansett, att fordringarna icke böra sättas högre än att en erforderlig operationsfrihet må på vårt land närmast omgivande hav tillförsäkras gentemot slagfartyg. En väsentlig ökning av artillerifartygets fart medför emellertid stora fördelar icke blott för fartygstypen själv utan även för övriga i kustflottan ingående fartygstyper, vilka böra kunna uppträda i öppen sjö. Under det att Sverigetypens operationsmöjligheter i de farvatten, som omgiva våra kuster, vid tiden för typens tillkomst voro ganska stora, emedan slagkryssare och mycket snabba slagskepp då voro representerade i mycket litet antal samt därjämte voro vida svagare än nutida dylika, har sagda typs utsikter med tiden helt naturligt reducerats i detta hänseende, något som givetvis måste bliva fallet med alla slags örlogsfartyg, i den mån främmande mariners och icke egna typer utvecklas. Därest emellertid Sverige-divisionen vid operationer till sjöss kan bevakas genom på lämpligt avstånd framskjutna jagare, som därvid taktiskt samverka med särskilt snabba och därjämte i förhållande till fiendens lätta kryssare starka artillerifartyg, kan en dylik bevakning svårligen undandrivas, utan att fienden därvid insätter slagfartyg i striden. Sverigedivisionen erhåller därigenom betydligt ökade möjligheter att i tid verkställa lämpliga rörelser med ändamål att undandraga sig ett övermäktigt anfall. En väsentlig ökning av farten på våra kommande för kustflottan avsedda artillerifartyg bidrager sålunda att utvidga operationsmöjligheterna icke blott för dem själva, utan även för de nuvarande artillerifartygen (kursiv här). En ökning av artillerifartygens fart sätter dem jämväl i stånd att i ökad utsträckning samverka med kustflottans jagare, därigenom att operationerna i sin helhet kunna genomföras med större snabbhet, vilket även för jagarna är av stor betydelse. » Slutligen underströk marinberedningen även, att utvecklingen av undervattensbåtarna i hög grad skärpt den allmänna fordran på hög fart å fartyg, avsedda att röra sig till sjöss och slutade med följande uttalande: »Av vad ovan blivit anfört, torde framgå, att en väsentligt ökad fart är oundgänglig för de artillerifartyg, vilka hädanefter nybyggas för vår flotta.» Marinberedningen föreslog ett artillerifartyg med 29 knops fart. 1925 års sakkunniga ansågo emellertid, att Sverigetypens fart vore tillräcklig i

160 förhållande till dess då sannolika motståndare. »I fart äro Sverigeskeppen väl jämställda med eller överlägsna de i Östersjön befintliga slagskeppen men betydligt underlägsna kryssare», sades det. Flera uttalanden tyda dock på att de kommitterade till fullo insett fartens betydelse. Vikten av att framstötar ske snabbt underströks särskilt. Kommitténs slutförslag innebar praktiskt taget ett utfyllande av den existerande Sverige-divisionen med ett pansarskepp av ungefärligen samma typ, dock med en fartökning upp till 24 knop. De sakkunniga togo bestämt avstånd från tanken på ett utbyte av Sverige-typen mot en pansarkryssartyp. Ett »både-och», d. v. s. en differentiering av artillerifartygstypen — ev. på bekostnad av antalet Sverigeskepp — förutsattes ej. I 1929 års utredning rörande Sveriges försvarspolitiska läge m. m. gjordes intet direkt uttalande rörande behovet av snabbgående artillerifartygsförband. Efter en undersökning av sjöstridskrafternas uppträdande vid krig i Östersjön funno de sakkunniga i hög grad önskvärt, att kustflottan tillfördes bl. a. ett kryssarförband. Detta innebär i praktiken, att även denna utredning nått fram till behovet av snabbgående artillerifartyg. Första gången ett förslag framlades om en betydlig reducering av farten i förhållande till främmande artillerifartyg var i marinförvaltningens underdåniga skrivelse angående nytt pansarskepp i januari 1934 (»Tre Kronor»). Som motivering till den då föreslagna farten, 22*5 å 23 knop, framhölls det efter samråd med chefen för marinstaben: »Ersättningsbyggnadssakkunniga (1926) hade i sitt skisserade förslag till pansarskepp räknat med en något högre fart än Sverige-typens. Med det artilleri och de skyddsanordningar, som ovan angivits, har en sådan ökning knappast kunnat ernås.» Det framhålles, att med hänsyn till våra sannolika krigsskådeplatsers begränsade utsträckning och önskemålet alt förlägga avgörande stridshändelser nära våra egna kuster, Sverigeskeppens nuvarande fart kan anses vara tillräcklig. Med hjälp av flygstridskrafterna och de gynnsamma geografiska betingelserna beräknas pansarskeppen med denna låga fart hava goda betingelser såväl att kunna ingripa, där deras insats fordras, som att kunna undandraga sig brydsamma lägen. »Kan, utan åsidosättande av kraven på artilleri och pansarskydd», slutar marinförvaltningen, »en fart hållas, som är högre än Sverigeskeppens, bör givetvis denna möjlighet utnyttjas. » Vid denna tidpunkt dikterades emellertid nybyggnadsfrågan fortfarande av kravet på att komplettera Sverige-divisionen med ett fjärde fartyg, som ifråga om sina huvudegenskaper nära överensstämde med de befintliga fartygen. Huvudvikten lades vid att artilleri och skydd blevo likvärdiga med de tre äldre fartygens. Dessutom voro de främmande pansrade artillerifartygens fartegenskaper — med undantag av den tyska Deutschlandklassen — icke kända. T 1930 års försvarskommissions betänkande gjordes inga uttalanden i fartfrågan. E n sammanställning av uppfattningen rörande fartfrågan i alla utredningar, s o m gjorts u n d e r s e n a r e tid, visar, a t t b e h o v e t av h ö g f a r t k o n s e k v e n t f r a m h å l l i t s så n ä r som p å »Tre K r o n o r »-förslaget 1934. S a k k u n s k a p e n h a r t i d i g a r e v a r i t p r a k t i s k t t a g e t enig o m a t t f a r t e n helst b o r d e v a r a h ö g r e ä n å f r ä m m a n d e ö v e r l ä g s n a artillerifartyg, m e n att, t a c k v a r e v å r a f a r v a t t e n s k a r a k t ä r , d e n s v e n s k a f l o t t a n s b e g r ä n s a d e o p e r a t i o n s o m r å d e m . m., en viss mindre eftergift vore möjlig. D e n n a eftergift h a r r ö r t sig o m 2 k n o p . Hittills h a de s v e n s k a a r t i l l e r i f a r t y g e n k u n n a t byggas efter d e n n a p r i n c i p .

161 Vid utredningen rörande vapen och skydd har konstaterats, att de svenska skeppen numera icke utan betydande kostnadsökningar kunna följa utvecklingen i samma grad som tidigare. En undre gräns har likväl kunnat fixeras med hänsyn till kravet på pansarbrytande artilleri och på skydd mot pansarbrytande projektiler och bomber. Med ledning av den tekniska undersökning, som göres i nästföljande kapitel, kan emellertid konstateras, att en fartökning av upp till närmare 30 knop, utan fortsatt avprutning å vapen och skydd under den fixerade minimigränsen, skulle medföra en tonnage- och kostnadsökning, som för närvarande torde vara ogenomförbar. Det föreliggande problemet innebär därför en undersökning, huruvida farten, i motsats till vad som i tidigare utredningar framhållits, kan minskas ned avsevärt under de främmande artillerifartygens farter (till 20 å 21 knop) eller om så icke är möjligt. I samband med redogörelsen för det moderna sjökrigets taktiska karaktär (kap. I: 3) har visats, hurusom snabbhet och lättrörlighet komma att bli av utomordentligt stor betydelse i en modern sjöstrid. Nackdelen av stor fartunderlägsenhet är betydligt större nu än tidigare. Huvudbetingelserna för den moderna taktiken äro framstötar i mindre grupper. Brist på fart skulle betyda bristande möjlighet till sammanhållning mellan grupperna. E n väsentligt fartöverlägsen motståndare skulle kunna omöjliggöra ett tillämpande av den moderna taktiken, då ett avskiljande av grupperna icke kan riskeras. Kravet på ömsesidigt understöd är nämligen av primär betydelse. Därest kravet på fart ej kan realiseras, faller taktiken tillbaka på ett stelare uppträdande, som kräver starkare och bättre skyddade fartyg. Härav kommer det sig, att man är berättigad att betrakta farten som ett indirekt skyddsmedel. Det tillkommer dessutom, rent teoretiskt sett, att ett snabbare fartyg är svårare att skada än ett långsammare, antingen det gäller artilleri, torpeder eller bomber. Långsamtgående fartyg av alla slag komma att utsättas för större risker i långt högre grad än vid tiden före, under och närmast efter världskriget. I den moderna sjöstriden kommer rök- och dimbildning, anfall av lätta snabbgående sjöstridskrafter och flygstridskrafter att sätta sin prägel på taktiken. Ett ingripande av artillerifartygen i rätt tid kommer att fordra hög fart och god manöverförmåga. Underlägsenhet i artilleri och skydd kan endast uppvägas genom att fartygen insättas på gynnsammast möjliga sätt. Detta omöjliggöres om sjöstyrkans artillerifartyg äro belastade även med stor fartunderlägsenhet. Om fartskillnaden är mycket stor (> 4 knop), innebär detta för den fartunderlägsne betydande nackdelar. Det är tydligt, att ju snabbare man kar. komma på eget artilleris verksamma avstånd, desto mindre kommer en artilleristisk underlägsenhet att göra sig gällande. I ett auktoritativt tyskt uttalande (Militärwissenschaftliche Rundschau. 5/1936 s. 643, utgiven av Reichskriegsministerium) heter det: »Insatsen av 11—375447

162 flygstridskrafter, dimbildningstaktiken och artilleriets ökade verkningsgrad kommer att breda ut kampen till sjöss över allt större områden. För ati bemästra detta kräves hög fart, enär man eljest kommer att slåss i det tomma.» Stor fartunderlägsenhet bör även ur psykologisk synpunkt undvikas. Det är obestridligt, att hög fart utgör icke blott en taktisk ulan även en strategisk fördel av utomordentligt värde. Sett ur strategisk synpunkt kan det konstateras, att en underlägsen flottas möjligheter att avvärja fientliga anfall i första hand äro beroende på förutsättningarna för att kunna insätta flottan mot fiendens transporter och delar av hans sjöstridskrafter, när dessa uppträda i närheten av kusten eller på sjöfartsvägarna. Det är uppenbart, att detta i allmänhet icke är möjligt, om de försvarande fartygen äro betydligt fartunderlägsna fiendens huvudstridskrafter, som vid dylika operationer måste undvikas. Detta förhållande blir alltmer framträdande ju större underlägsenheten är ifråga om artilleri och skydd. Fartkravet för svenska artillerifartyg är därför större nu än tidigare. För att kunna ingripa mot strategiska överfall i större eller mindre skala fordras relativt hög fart. Även om egna styrkor operera på de »inre linjerna» i kustens närhet, är en betydlig fart underlägsenhet gentemot den anfallande styrkan på de »yttre linjerna» i många fall ett hinder för ingripande i tid. Enär sannolikheten för strategiska överfall numera är betydligt större än förr, har kravet på hög fart även ur denna synpunkt skärpts. Det är lika tydligt, att stor fartunderlägsenhet skulle väsentligt begränsa fartygens möjligheter att gå till sjöss. En nödvändig förutsättning härför är nämligen att icke bli tvingad till avgörande strid med avsevärt överlägsna sjöstridskrafter. Enär fientliga styrkeförflyttningar under mörker numera kunna göras med mycket hög fart tack vare förbättrade tekniska anordningar av alla slag, måste man medtaga i beräkningarna överraskningar, som icke kunna mötas med annat än hög fart. De ökade möjligheter ifråga om övervakandet av fiendens åtgärder under dager, som flygspaningen numera bereder, underlätta ett ändamålsenligt uppträdande inom begränsade hav, om farten icke är avsevärt underlägsen fiendens. Flygstridskrafternas tillkomst har visserligen skapat förutsättningar för en effektivare spaning, men särskilt i dagningen komma alltid vissa risker att föreligga för oväntade sammanträffanden. För att kunna undandraga sig överlägsna stridskrafter är farten härvid av utomordentligt stor betydelse. Ju lägre farten är, desto närmare kusten bliva artillerifartygen bundna, och desto mindre möjligheter hava de att fullgöra dem tillkommande uppgifter. När Sveriges långa sjögräns, dess öar och utsträckta sjöhandelsvägar måste försvaras av en till storleken mycket begränsad flotta, måste denna flotta kunna på kort tid förflytta sig till de hotade punkterna. I och med flottans fortsatta kvantitativa nedskärning har denna synpunkt skärpt kravet på kvalitativ förbättring, icke minst i fråga om farten.

163 Det har vidare i tidigare utredningar framhållits, att artillerifartyg, som skola stöda de lätta stridskrafterna, särskilt jagarna, icke kunna ha alltför låg fart i förhållande till de sistnämnda. De skulle härigenom avsevärt binda jagarna och minska deras operationsfrihet. Redan den s. k. andra försvarsberedningen framhöll 1914, »att pansarbåtarnas uppgift i stort sett är att utgöra stödjefartyg för torpedvapnet, alltså av defensiv natur, men att de dessutom måste äga möjligheter att i vissa fall kunna utföra en taktisk offensiv». I och med att sjökriget numera antagit en karaktär, som mer än förr dikteras av de lätta stridskrafterna, har kravet på fart hos de understödjande artillerifartygen ökat. Sedan den nuvarande Sverige-divisionen byggdes har dessutom de svenska jagarnas fart ökats med 6 å 8 knop. Redan detta innebär ett krav på ökning av artillerifartygens farter. Ju mindre fart, som sjöstyrkan i dess helhet kan åstadkomma, desto mindre blir rörligheten och möjligheten att operera mot fienden. Ju större fartskillnaden är mellan artillerifartygen och de lätta fartygen, desto större bliva svårigheterna att åstadkomma en ändamålsenlig samverkan när fienden påträffas. Det kan därför konstateras, att det krav på relativt hög fart å de svenska artillerifartygen, som tidigare framförts av samtliga sakkunnigeutredningar, icke blott har samma giltighet även nu, utan att det i flera avseenden har ytterligare skärpts. Det har vid tidigare utredningar undersökts, huruvida de svenska artillerifartygen måste vara jämställda med eller överlägsna de utländska artillerifartygen i fråga om farten eller om en underlägsenhet »på papperet» av en eller annan knop är godtagbar. Givetvis vore det önskvärt, att deras fart vore avgjort högre än varje annat starkare fartygs fart. Om våra artillerifartyg hade varit avsedda att operera på de större haven, skulle uppfyllandet av detta krav varit oundvikligt. Detta skulle emellertid medföra, att fartygens artilleri och skydd, med hänsyn till ett visst maximitonnage, måste avsevärt begränsas. Möjligheterna att uppträda mot fientliga kryssare och andra lätta fartyg bleve härigenom mycket förminskade. Vid bedömande av fartfrågan måste därför kraven begränsas till att säkerställa artillerifartygens operationsfrihet inom vårt land närmast omgivande hav. En flotta, vars operationsområde helt ligger i begränsade hav och dessutom huvudsakligen i närheten av egna kuster, har betydligt större möjligheter än den anfallande att utnyttja sin fartförmåga. Härtill bidrar att den försvarande flottan ofta rör sig i egna farvatten, vilka för den anfallande i stor utsträckning kunna vara främmande. Riskerna att få farten nedsatt äro också större för den senare. Vissa mindre eftergifter ha därför tidigare gjorts, beroende på de operativa problem, inför vilka flottan har ställts. Härvid h a r dock ett par knop i allmänhet ansetts vara maximum. Bidragande härtill har bl. a. varit kravet på att utan alltför stora risker kunna operera i närheten av Gotland.

164 Dessa, vid tidigare utredningar anförda synpunkter kunna i stort sett anses gälla även nu. Tillkomsten av flygstridskrafter som spaningsorgan underlättar otvivelaktigt fastställandet i tid av fiendens åtgärder under dager och god sikt. Detta styrker möjligheten att nedgå några knop under de snabbaste enheter, som äro starkare än de svenska artillerifartygen. En relativt obetydlig underlägsenhet i fart bör således, vid ett omtänksamt planläggande av operationerna, kunna utjämnas så att våra artillerifartyg, i händelse av ett överraskande möte, kunna förflytta sig till en skyddad eller för fienden otillgänglig punkt av kusten, innan fienden hunnit komma inom verksamt skotthåll. I den mån den förhärskande fartnivån höjes, ställer sig detta förhållande allt gynnsammare vid en och samma fartskillnad. På grund av den allmänna höjningen av fartnivån kan dock fienden i större utsträckning än förr utföra betydelsefulla förflyttningar under mörker. Även med hänsyn till härav följande risker för överraskningar måste fartskillnaden fortfarande begränsas till minsta möjliga. Ihågkommas måste även, att i sjögång nedsättes i allmänhet farten mera å mindre fartyg än å större, vilket ur vår synpunkt kommer främmande flottor till godo. En fart, som ligger mycket under den allmänna nivån, innebär att egna styrkor hava betydligt sämre möjligheter att operera under mörker än fienden. För en underlägsen flotta är det emellertid av mycket stor betydelse att kunna utnyttja mörkeroperationer i minst samma utsträckning som motståndaren. Viss hänsyn måste även tagas till att fartnivåns allmänna höjande sträckt sig till sådana handelsfartyg (passagerarfartyg), som kunna utnyttjas som hjälpfartyg. Det finnes f. n. medelstora handelsfartyg med 24—22 knops fart i nord- och västeuropeiska farvatten. Därest dessa bestyckas med 15 cm.k., måste fartöverlägsna fartyg, som äro starkare än jagare, insättas för att avvärja hjälpfartygens anfall mot sjöfarten. Dessa synpunkter tillsammans med de förhållanden, som bliva bestämmande för svenska flottans operativa uppträdande i oss omgivande hav, innebära, att i den svenska flottan måste ingå artillerifartyg med en fart, som helst är överlägsen eller likvärdig med men — om ekonomiska eller andra skäl så kräva — kan ligga högst ett par knop under de snabbaste av sådana främmande artillerifartyg, vilka äro starkare än de svenska. 5.

Slutsatser ifråga om flottans sammansättning och dess fartygs egenskaper ur taktisk synpunkt.

Det framgår av den gjorda utredningen rörande kraven på vapen, skydd och fart, att en betydande differentiering av fartygstyperna är nödvändig. Med hänsyn till de väsentligt olika förhållanden, under vilka artilleri och torpeder kunna insättas mot fienden måste bärarna av dessa vapen konstrueras efter olika principer. Det har heller icke i tidigare sakkunnigeutredningar rått någon tvekan om, att en uppdelning i två huvudgrupper, artillerioch torpedfartyg, varit nödvändig och ändamålsenlig.

165 I begreppet artillerifartyg innefattas huvudsakligen alla skepp och kryssare och i begreppet torpedfartyg alla fartyg, som äro bestyckade med torpeder och som icke falla inom kategorien artillerifartyg. En granskning av de i detta kapitel lämnade uppgifterna rörande kraven på vapen, skydd och fart, jämförda med den tekniska utredningen i nästa kapitel, visar, att en uppdelning efter denna grundlinje även i fortsättningen är oundviklig. Det är icke möjligt, att på ett och samma fartyg tillgodose de väsentligt olika krav, som äro förutsättningen för att artilleriet och torpederna var för sig skola kunna utnyttjas på ett effektivt sätt.

Utredningen rörande artilleriet har visat att »det grövre artilleriet såsom försvarsmedel till sjöss» intar en central ställning, kring vilken de övriga vapnen, det medelsvåra och lätta artilleriet, torpederna, minorna och bomberna, gruppera sig. Dess i förhållande till kostnader och vikt m. m. i allmänhet större effekt och räckvidd än de övriga vapnen innebär också den ur ekonomisk synpunkt fördelaktigaste lösningen. Det svåra artilleriet å de svenska artillerifartygen skall under normala förhållanden kunna hota linjeskepp och verksamt bekämpa alla slag av kryssare. Härigenom skapas grundvalen för kravet, att svenska flottan skall vara en maktfaktor att taga hänsyn till vid lösandet av den mångfald uppgifter, som tillkomma flottan i riksförsvaret. I förhållande till tidigare sakkunnigeutredningar innebär detta en viss reduktion av förut på artilleriet uppställda krav. Artilleriet kan nämligen, i och med den enorma ökningen av pansarskyddet å de största främmande artillerifartygen, slagskeppen, endast under mycket gynnsamma omständigheter (ex.vis nattstrid på korta håll) hota detta fartygsslag. Även om hotet mot slagskeppen i första hand måste övertagas av torpeder (lätta stridskrafter, ubåtar och torpedflygplan), minor samt i viss mån bomber (flygstridskrafter) är dock villkoret, att de framföras med stöd av artilleri fartyg, tillräckligt starka att kunna avvisa alla andra fartygstyper än slagskepp. Skyddet å de svenska artillerifartygen skall bereda ett rimligt motstånd dels mot beskjutning av linjeskepp och kryssare på normala stridsavstånd, dels mot träffar av minbomber om 3—500 kg. och av pansarbomber om 150— 250 kg. storlek; det skall slutligen i möjligaste mån trygga flytbarheten vid undervattensskador. Dessa krav innebära en viss eftergift i fråga om det vertikala skyddet, vilket är möjligt med hänsyn till att fordran på att under kortare tid upptaga avgörande strid med de starkaste främmande artillerifartygen icke längre kan uppställas. Däremot h a r en väsentlig ökning av horisontalpansaret icke kunnat undvikas på grund av artilleriets verkan å stora stridsavstånd och kravet på skydd mot bomber. Farten å de kommande svenska artillerifartygen bör helst vara högre eller

166 likvärdig med och får icke vara lägre än cirka 2 knop under de snabbaste skeppen med starkare artilleri. Den angivna marginalen kan, som i det föregående visats, vara godtagbar med hänsyn till svenska flottans rent försvarsbetonade (defensiva) uppgifter i begränsade hav. Principen överensstämmer med vad som i föregående utredningar framhållits och har i fråga om hittills byggda artillerifartyg kunnat upprätthållas. En sammanställning av de faktorer, vartill ovan angivna krav leda, visar, att de svenska artillerifartygen skulle hava bl. a. följande egenskaper: 6 st. 25 cm.k. eller 28 cm.k. 8 å 10 st. 12 cm.lk. Ett antal autk och kspr. Pansar av upp till 220 mm. i vattenlinjen och sammanlagt 100—150 mm. i två däck. 28—30 knops fart. En överslagsberäkning av fartygets storlek med hjälp av i nästa kapitel lämnad redogörelse visar, att ett dylikt fartyg borde få minst 14 000 tons standarddeplacement och att kostnaderna skulle bli avsevärt mycket högre än för Sverigeskeppen. ^ Av flera skäl är det f. n. (jmfr bil. 3) icke lämpligt och möjligt att bygga så relativt stora och dyrbara fartygsenheter för den svenska utsjöflottan. De tidigare anförda taktiska synpunkterna på en differentiering av artillerifartygstypen sammanfalla således med de tekniskt-ekonomiska kraven på att så sker. Grundlinjerna, efter vilka differentieringen bör ske, kunna sammanfattas sålunda: Artilleriet kan, med hänsyn till vad tidigare anförts vid granskningen av det svåra artilleriet (sid. 133), uppdelas så, att en del av fartygen bestyckas med 25 å 28 cm.k. under det att den andra delen bestyckas med 21 cm.k. Den förstnämnda typen skulle härigenom särskilt avpassas för att hota linjeskepp, under det den sistnämnda typen skulle kunna hota alla slag av kryssare. Det medelsvåra och lätta artilleriet, som å båda typerna avses för avvärjande av anfall från lätta stridskrafter och flygstridskrafter, bör å båda typerna vara ungefär lika. Skyddet mot flygbomber röner endast ringa inflytande av en dylik differentiering. Om erforderligt kunna dock vissa, tidigare anförda eftergifter göras å det snabbare fartyget, som genom sin större rörlighet utgör ett mera »svårträffat» mål. Vertikalskyddet kan på 21 cm. typen reduceras till att på normala stridsavstånd motstå beskjutning av kryssare. Farten, som är en av de mest vitala faktorerna, kan, ehuru icke utan olägenheter, differentieras å de två typerna. I fråga om 21 cm. fartyget kan ingen ytterligare reducering göras, bl. a. av den anledningen att fartygets minskade skydd ökar dess sårbarhet.

167 Farten på det med grövre artilleri bestyckade fartyget kan möjligen sänkas ytterligare någon knop. Förutsättningen härför är dock, att det kan operera i taktisk samverkan med det mera snabbgående 21 cm. fartyget. De två artillerifartygstyperna måste därför ingå i samverkande förband och det starkare fartygets reducerade fart blir härigenom villkorlig. En sammanställning av ovan i princip angivna fordringar på de differentierade typerna visar: Typ A.

Typ B.

6 st. 25 cm. eller 28 cm.k.

6 st. 21 cm.k. 8 å 10 st. 12 cm.lk. Ett antal autk och kspr Torpedbestyckning Vattenlinjepansar 185—220 mm. Vattenlinjepansar 75—125 mm. Horisontalpansar 85—125 mm. 26 å 28 knop 28 å 30 knop minst 10 000 tons depl. c:a 8 000 tons depl.

Ur taktisk synpunkt och med hänsyn till svenska flottans nuvarande sammansättning är denna differentiering lämplig. Den medger omedelbart anskaffande av en artillerifartygstyp, som kan inpassas i det nuvarande fartygsbeståndet och som motsvarar de med hänsyn till utvecklingen i de främmande marinerna lämpligaste motåtgärderna. Ur dessa synpunkter bör typ B göras till föremål för nybyggnad först, under det att den i typ A samlade slagkraften tills vidare representeras av de nuvarande Sverigeskeppen. Med hänsyn till behovet av snabbgående artillerifartyg med medelsvårt artilleri som huvudbestyckning kan i framtiden, sedan kraven på fartyg av typ B tillfredsställts, en ytterligare typ komma i fråga, innebärande i princip en lätt kryssare med 15 cm.k. Ett närmare studium av denna typ är dock f. n. icke aktuellt.

övriga fartygstyper, som äro beroende av artillerifartygen, behandlas var för sig i kap. VI.

KAP. V.

Tekniska och ekonomiska förhållanden, som öva inflytande på fartygstypernas närmare utformande m. rn. 1.

Inledning.

I typutredningens uppdrag ingår jämväl prövandet av de ekonomiska synpunkterna och härvidlag främst, »huruvida ett ersättande av de nuvarande Sverigeskeppen med fartyg av samma typ och storleksordning innebure det ur ekonomisk synpunkt lämpligaste sättet att bevara kustflottans slagkraft och taktiska användbarhet». Det har i den föregående utredningen visats, att anskaffandet av en artillerifartygstyp med kanoner av endast medelsvår kaliber icke är tillfyllest ur vare sig strategisk eller taktisk synpunkt. Det har också visats, att »kustflottans slagkraft» icke kan bevaras med mindre än att 28 eller 25 cm. kanoner kunna insättas. Slutligen har det visats, att bevarandet av dess »taktiska användbarhet» kräver såväl förbättring av skyddet som en viss, icke obetydlig fartökning. Ur rent teoretisk effektivitetssynpunkt är det grövre artilleriet dessutom mera ekonomiskt än det medelsvåra artilleriet, vilket framgår av nedanstående tabell.

15 cm.k 21 cm.k 25 cm.k 28 cm.k

Kostnad för dubbeltorn, pansar o. ammunition i milj. kr.

Pansargenomslagning p å 150 hm i mm.

Sprängladdningens energi i meterton

Antal ton som träffa under likartade förhållanden

1.2 2.1 2.9 4.3

60 120 180 220

2 533 5 684 10 057 14 211

0.53 1.36 2.21 3.35

Av denna jämförelse framgår att 28 cm.k. är ur effektivitetssynpunkt billigast, men att 6 st. 25 cm.k. nära uppväga 4 st. 28 cm.k. utan nämnvärd kostnadsökning. Tre dubbeltorn 25 cm.k. kosta nämligen 8*7 milj. kr. och innebära under vissa förhållanden 6'63 ton träff, under det att två dubbeltorn 28 cm.k. kosta 8*6 milj. kr. och innebära under samma förhållanden 6*70 ton träff. Det strategiskt-taktiska kravet på att flottans slagkraft skall upp-

169 rätthållas genom det »grövre artilleriets» bibehållande är således det jämväl ur ekonomisk synpunkt gynnsammaste. De båda andra åtgärder, som måste vidtagas för att bibehålla kustflottans taktiska användbarhet, nämligen förbättrande av pansar- och undervattensskyddet, cellindelningen samt farten, kräva ökat deplacement, större maskinkraft m. m., vilket innebär vissa tämligen stora kostnadsökningar. För att begränsa dessa och hålla tonnaget inom lämplig gräns måste den förut behandlade differentieringen av artillerifartygen tillgripas. De tekniska synpunkter, som äro förenade med detta problem, äro synnerligen omfattande och även delvis komplicerade. Nedanstående allmänna översikt avser endast att tjäna som ledning vid bedömandet dels av huru olika tekniska krav influera på fartygens storlek, dels av härmed förenade ekonomiska konsekvenser.

2. Konstruktionsprinciperna samt deras tekniska och ekonomiska konsekvenser. Det är icke möjligt att exakt angiva det inflytande på ett fartygs tonnage och kostnader, som utövas av olika variationer i artilleri, skydd och fart, utan att noggranna beräkningar verkställas för varje särskilt fartyg. Genom vissa likformighetskalkyler kan dock den ungefärliga tendensen hos egenskapsvariationernas inflytande belysas. Härvid varieras en egenskap — artilleri, skydd eller fart — åt gången för att undersöka dess inflytande på deplacement och kostnader. En summering av deplacementsändringarna vid samtidig variation av flera egenskaper ger därför ett resultat av villkorligt värde. De uppgivna siffrorna torde dock lämna en allmän överblick av detta för fartygstyperna synnerligen betydelsefulla problem. Där icke särskilt angives, avse beräkningarna i detta kapitel normaide placement, d. v. s. fartyget fullt rustat med halva förråd av bränsle, reservmatarvatten, proviant e t c , men med fulla ammunitionsförråd. A. Kustskepp. 1 a.

Det svåra artilleriets inflytande.

För att växlingen mellan fyra och sex svåra pjäser skall ske så likformigt som möjligt, måste huvudbestyckningen i alla alternativen förutsättas uppställd i två torn; vid 6-kanonbestyckningen har därför räknats med två trippeltorn. Utbyte av två trippeltorn mot tre dubbeltorn ökar något fartygstypernas storlek. Med bibehållandet av fart, skydd, medelsvårt och lv-artilleri förändras deplacementet och kostnaderna med variation av huvudbestyckningen ungefär enligt följande: 1 Som grundtyp har valts ett pansarskepp med 8 850 ton, 4 st. 28 cm.k., 125 mm. vattenlinjepansar, 70 mm. däckspansar och 21 knop; grundkostnad 34 milj. kr.

170 Depl. t. 10500 9 000 8 850 8 300 8 200 7 500

b.

Milj. kr.1

39 34 34 32 31 30

Skyddets inflytande.

Variationer i däcksskyddet medföra betydligt större deplacementsändring än variationer i sidoskyddet, enär de bepansrade horisontala ytorna äro större än de vertikala. Enligt en kalkyl baserad på ifrågavarande grundtyp medför en tjockleksökning av horisontalpansaret cirka 70 % större deplacementstillskott än samma tjockleksökning av vertikalpansaret. Kraven på det för fartygets flytbarhet betydelsefulla undervattensskyddet i form av bulgekonstruktion och cellindelning etc. hava avsevärt stigit, och deras tillfredsställande medför betydande viktsökning. Jämförelser mellan skyddet och därmed sammanhängande vikt på å ena sidan äldre fartyg och å andra sidan moderna sådana kan därför icke ske enbart med hänsyn till pansaret. Det är dock knappast möjligt att siffermässigt belysa det ovan nämnda »flytbarhetsskyddet» och dess inverkan på storlek och kostnader. Detta är däremot fallet ifråga om pansaret. En ökning av grundtypens däckspansar från 70 mm. till 100 mm. höjer sålunda tonnaget från cirka 8 850 ton till nära 10 200 ton och ett horisontalskydd på 125 mm. kräver cirka 11 500 ton. Samtidigt höjas kostnaderna i förra fallet från 34 till 38 milj. kr. och i senare fallet till 41 milj. kr. En ökning av grundtypens vattenlinjepansar från 125 till 150 mm höjer tonnaget till 9 500 ton och kostnaderna till 36 milj. kr. En ökning upp till Sverigeskeppens nuvarande 200 mm. innebär en tonnageökning till 11 000 ton och en kostnadsökning till 40 milj. kr. Skall vertikalpansaret motstå 28 cm. projektiler på normalavstånd (c:a 230 mm. pansar) måste tonnaget höjas till cirka 12 000 ton, varvid kostnaderna kunna beräknas närma sig 44 milj. kr. c.

Fartens inflytande.

Den verkställda undersökningen har begränsats till att få fram fartvariationernas relativa inflytande. På grund av att de faktorer, som karaktärisera fartygens linjer m. m., äro väsentligt olika vid olika farter, hava beräkningarna i stor utsträckning måst approximeras. Generellt sett visar det sig, att fartökningar ovanför 22 knop erfordra stora deplacementstillskott; under 22 bliva dessa mindre; vid c:a 18 knop har man nått en punkt, varunder fartvariationerna ifråga om denna fartygstyp äro utan väsentligt inflytande på deplacementet. Här bliva andra faktorer utslagsgivande för fartygets dimensioner, i första hand artilleriets ut2 Med hänsyn till glidande prisskalor äro kostnaderna i detta kapitel hänförda till läget i januari 1936; uppgifterna böra därför lämpligen betraktas endast såsom relativa tal.

171 rymmesbehov och därav betingad disposition av däcket med hänsyn till skjutvinklar etc. Ett studium av möjligheterna för en fartökning å grundtypen visar, att en ökning från 21 knop till 25 knop medför en tonnageökning till över 10 000 ton, varvid kostnaderna uppgå till 37 milj. kr. En fortsatt ökning av farten till 28 knop ger 12 000 tons deplacement och en kostnad av 41 milj. kr. Å andra sidan innebär en minskning av farten från 21 knop till 18 knop en tonnageminskning av endast 500 ton samtidigt som kostnaderna sjunka från 34 till 32 milj. kr. d.

Sammanfattning.

Ett fartyg med i huvudsak samma egenskaper som Sverigetypen ifråga om artilleri, skydd och fart, men med de förbättringar, som numera krävas ifråga om däcksskydd, luftvärnsartilleri, undervattensskydd och cellindelning, instrumentering, anordningar för förläggning av besättningen samt utrustning m. m. skulle erhålla ett tonnage av omkring 11 300 ton och kosta cirka 41 milj. kr. Typen »Tre Kronor» (av marinmyndigheterna enligt 1925 års försvarsordning uppgjort och 1934 inlämnat förslag till pansarskepp), som i vissa avseenden måst revideras med hänsyn till de senaste årens utveckling, varmed följt vikts- och kostnadsökning, skulle utan någon väsentlig ändring i faktorerna vapen, skydd och fart numera kosta cirka 35 milj. kr. med en ammunitionsutredning. Deplacementet kan beräknas till 9 220 ton (8 956 stand, ton). Pansarkryssartypen (jämför kap. VI), som faller inom kategorien kustskepp, är närmast att betrakta som ett mellanting av skepp och kryssare. Då dess artilleri av förut angivna skäl icke bör minskas under de angivna 6 st. 21 cm.k., återstår att undersöka dess skydd och fart. Inflytandet av farten kan anses ligga mellan det med grövre artilleri bestyckade fartyget och den i nästa avsnitt omnämnda kryssartypen. Vid en storleksordning av omkring 8 000 ton innebär därför fartändring av 1 knop en deplacementsvariation av omkring 500 ton. Ifråga om skyddets inflytande närmar sig pansarkryssaren skeppstypen. 10 mm:s ökning av pansardäckets tjocklek kräver cirka 350 tons tillägg i deplacementet; 10 mm:s ökning av vattenlinjepansaret kräver cirka 250 tons tillägg. B. Kryssare. 1 a.

Det medelsvåra artilleriets inflytande.

Det visar sig, att en minskning av 8 st. 15 cm.k. till 6 st. medför en tonnageminskning till 7 650 ton. Samtidigt härmed sjunker kostnaderna från 32 milj. kr. till 29 milj. kr. 1 Som grundtyp har valts en kryssare med 9 160 ton, 8 st. 15 cm.k., 125 mm. vattenlinjepansar, 60 mm. däckspansar och 30 knop; grundkostnad 32 milj. kr.

172 b.

Torpedbestyckningens inflytande.

Torpedbestyckningens krav på fartyget är i första hand utrymme. För däckstuber på kryssare av här ifrågakommande storleksordning står erforderligt utrymme utan vidare till buds, och detsamma torde kunna sägas även om deplacementet skulle minskas så långt som till omkring 3 000 ton. Vid denna gräns börjar kryssaren — under förutsättning att farten alltjämt hålles hög — att närma sig jagaren och torpedbestyckningen inflyttas från på kryssare vanlig gångbordsuppställning till midskeppsuppställning. Samtidigt får torpedbestyckningen större inflytande på däckets allmänna disposition. Viktsinflytandet förblir jämförelsevis obetydligt. Två dubbeltuber för 53 cm. torpeder öka tonnaget med c:a 80 ton, två trippeltuber av samma kaliber med c:a 114 ton. Torpedbestyckningen har alltså mycket obetydligt inflytande på deplacementet. Detsamma är även fallet ifråga om kostnaderna. c.

Skyddets inflytande.

En kalkyl av kryssarnas pansarskydd visar, att skillnaden mellan horisontal- och vertikalpansarets inflytande icke är densamma som ifråga om kustskeppen. Ifråga om den undersökta grundtypen visar det sig, att en ökning av det horisontala pansarskyddet till 100 mm kräver en höjning av tonnaget till c:a 10 500 ton, vilket i sin tur kräver en kostnadsökning till över 37 milj. kr. En minskning av vattenlinjepansaret till 100 mm. medför i runt tal en tonnagevinst av 900 ton. Med 75 mm. vattenlinjepansar går deplacementet ner till 7 400 ton, samtidigt som kostnaderna sjunka till 26 milj. kr. 75 mm. däckspansar och 75 mm. vattenlinjepansar skulle samtidigt kunna rymmas inom ett deplacement av 8 000 ton under förutsättning att grundtypens övriga egenskaper, 8 st. 15 cm.k. och 30 knop bibehållas. Kostnaderna stanna under sådana omständigheter vid 33 milj. kr. d.

Fartens inflytande.

Även för kryssaren kan man sluta sig till att en undre gräns finnes, varunder farten ej längre är utslagsgivande för deplacementet. Denna gräns är omkring 24 knop. En minskning av farten från grundtypens 30 knop till 28 innebär att tonnaget nedgår till 8 200 ton. Kostnaderna minskas samtidigt från 32 till 29 milj. kr. En ökning av grundtypens fart från 30 till 32 knop medför en tonnageökning till 10 500 ton, och för 34 knop kräves 12 000 ton. Kostnaderna öka samtidigt i förra fallet till 36 milj. kr. och i det senare till omkring 43 milj. kr. e.

Sammanfattning.

Det visar sig således att ifrågavarande typ — med hänsyn till såväl artilleri som skydd — är ett relativt dyrbart fartyg.

173 C. Jagare. 1 a.

Artilleriets inflytande.

Bestyckningens inflytande på jagarnas tonnage är ej särskilt stort om hänsyn tages endast till vikterna. En ökning av antalet 12 cm.k. från 3 till 4 innebär en deplacementsstegring av 40 ton och en minskning från 3 st. 12 cm.k. till 3 st. 105 cm.k. en minskning av c:a 30 ton. I det förra fallet öka kostnaderna från 68 till 71 milj. kr. och i det senare sjunka de till 67 milj. kr. I verkligheten blir dock inflytandet på tonnaget större på grund av utrymmes- och stabilitetsskäl. Utrymmet på jagarna är hårdare utnyttjat och fartygens stabilitetsegenskaper äro känsligare för viktsförändringar än förut behandlade typer. Förändringar i bestyckning och durkutrymme får därför större konsekvenser än vad likformighetskalkyler rent viktsmässigt giva vid handen. b.

Torpedbestyckningens inflytande.

Även torpedbestyckningens viktsinflytande är relativt litet. I likhet med å kryssarna är det mera en utrymmesfråga, som ej kan lösas genom likformighetsberäkningar. E n nedgång från 6 st. 53 cm. tuber till 4 st. innebär en tonnagevinst av 30 ton och en ytterligare nedgång till 3 st. tuber en sammanlagd vinst av 50 ton. Samtidigt skulle dock den totala sprängladdningen i torpederna sjunka från 1 520 kg. till 760 kg. Kostnaderna minskas i förra fallet från 68 till 65 milj. kr. och i det senare till 63 milj. kr. För en avsevärd minskning av torpedbestyckningens effektivitet kan endast en obetydlig ekonomisk vinst erhållas. c. Fartens inflytande. Medan artilleri- och torpedbestyckningens inflytande på deplacementet ej kan lösas medelst likformighetsbetraktelser med samma anspråk på verklighetstrohet i fråga om jagare som för artillerifartyg, synes däremot fartens inflytande bättre kunna överblickas för jagarna än för förutnämnda fartygstyper. Det fartområde, som här kommer ifråga, erfordrar utan vidare jagar linjer, vilka under tidens gång kommit att bliva tämligen standardiserade i alla mariner och oberoende av jagarnas storlek. En jagare utnyttjas alltid till den praktiskt och ekonomiskt högsta uppnåeliga farten. Jagarproblemet baseras därför i första hand på att åstadkomma det ur motståndssynpunkt bästa skrovet. De avvikelser, som ev. måste göras från detta skrov, äro betingade av speciella hänsyn till bestyckning, stabilitet etc. En undersökning av moderna jagare visar, att dessas formegenskaper, siffermässigt uttryckta, ligga väl samlade kring det »ideella» värdet. Likformighetskalkyler för jagare i och för undersökning av fartens inflytande hava därför ett naturligt berättigande i långt högre grad än för andra fartyg, vilket ytterligare understrykes av den höga grad av uniformitet, som präglar jagarmaskineriernas 1

Grundtyp: 1156 ton, 3 st. 12 cm.k., 6 st. 53 cm. tuber och 39 knop; grundpris 6"8 milj. kr.

174 allmänna anordning. Det är härvidlag ej mycket att välja på: regeln är 2 axlar med erforderliga turbinaggregat och minsta praktiskt möjliga antal pannor. En fartökning från 39 knop till 40 medför en ökning till 1 300 ton och samtidigt till 7 3 milj. kr. En minskning av farten till 38 knop åtföljes av en minskning i tonnaget till 1 050 ton och i kostnaderna till 64 milj. kr. En ytterligare minskning till 36 knop innebär ett tonnage på cirka 900 ton och en kostnad av omkring 6 milj. kr. Det bör särskilt framhållas, att minskning av tonnaget innebär försämring av sjövärdigheten och fartens hållande i hårt väder, faktorer, som äro av den största betydelse för jagarnas operativa utnyttjande.

3.

Kostnader å främmande fartyg.

För att kunna rätt bedöma kostnaderna för de svenska örlogsfartygen böra de ses i förhållande till motsvarande uppgifter beträffande utländska örlogsfartyg. Följande sammanställning av olika fartygskostnader har verkställts på grundval av upplysningar, som i allmänhet erhållits ur officiella källor. Väsentliga skillnader ifråga om arbetslöner, valutaförhållanden etc. föreligga dock mellan olika länder, varför uppgifterna måste tagas med en viss reservation. De kunna endast tjäna till ledning vid bedömande av fartygskostnaderna i allmänhet. De uppgivna summorna hänföra sig icke till sista årets prisstegring, utan avse i allmänhet den summa, som anslagits vid fartygets beviljande. Skeppens kostnader hava stigit i mycket hög grad alltefter som deras storlek växt och ökade krav ställts på kvaliteten. Av de nu befintliga och under byggnad varande s l a g s k e p p e n har den engelska Nelsontypen kostat cirka 135 milj. kr. De under byggnad varande amerikanska och franska slagskeppen lära uppnå ett pris av omkring 200 milj. kr. (51 milj. dollars resp. 785 milj. francs), vilket f. n. kan betecknas som tämligen normalt för den moderna 35 000 tons slagskeppstypen. Kostnaderna för de tyska l i n j e s k e p p e n hava icke offentliggjorts men äro mycket höga, då kraven på kvalitet och utrustning varit särskilt stora för åstadkommande av bästa möjliga resultat inom 10 000 tons standarddeplacement. De hava sannolikt också i stor utsträckning varit föremål för dyrbara försök och experiment med nya byggnadsmetoder etc. Moderna k u s t s k e p p hava icke byggts under de senaste åren. De sist stapelsatta äro Finlands två av Väinämöinen-typ. Kostnaderna för dessa synas hava varit cirka 13 milj. kr. Med hänsyn till ändrade förhållanden på arbetsmarknaden m. m. skulle dock ett dylikt fartyg med 1936 års priser i vårt land betinga omkring 20 milj. kr. Det må även framhållas, att de moderniseringar som verkställts av äldre slagskepp krävt betydande summor. Som exempel må nämnas att ombygg-

175 nåden av det engelska slagskeppet Warspite (byggt 1915) dragit en kostnad av närmare 23 milj. pund (45 milj. kr.), d. v. s. mer än dess anskaffningskostnad. Kryssarnas kostnader äro i förhållande till fartygens slagkraft högre än skeppens. Den moderna 10 000 tons t u n g a k r y s s a r e n med 8 å 9 st. 203 cm.k. har i allmänhet kostat mellan 35 och 45 milj. kr. De amerikanska typerna hava varit dyrare än de europeiska; sålunda uppges det totala priset för Förenta Staternas nyaste 10 000 tons kryssare vara c:a 60 milj. kr.. Motsvarande engelska typ kostade omkring 40 milj. kr. Den franska Algérie kostade omkring 240 milj. francs utan ammunitionsutredning. En modern 10 000 tons kryssare kan med 1935 års svenska priser beräknas kosta omkring 50 milj. kr. Det är sannolikt, att priset för de under byggnad varande tyska tunga kryssarna är ännu högre. De nya engelska 9 000 tons kryssarna med 15 cm.k. beräknas kosta cirka 42 milj. kr. De m e d e l t u n g a k r y s s a r n a s kostnader äro likaledes jämförelsevis höga, omkring 35 milj. kr. Den amerikanska kryssaren Memphis kan beräknas hava kostat omkring 32 milj. kr., den under byggnad varande argentinska kryssaren (6 500 ton med 9 st. 15 cm.k.) omkring 38 milj. kr. och den engelska Amphion-typen närmare 30 milj. kr. De franska kryssarna om 7 200 ton kostade 1932 utan ammunitionsutredning omkring 190 milj. francs eller med nuvarande kurs i det närmaste 30 milj. kr. De l ä t t a k r y s s a r n a s priser variera i högre grad och ligga mellan 25 och 30 milj. kr. Den holländska kryssaren de Ruyter kostade över 30 milj. kr., under det att den engelska Aurora-klassen torde ha varit något billigare. I England beräknas, att priserna för en lätt kryssare fyrdubblats sedan tiden före kriget och som normalpris räknar man nu med 25 milj. kr. De större jagarna, som falla inom klassen o c e a n j a g a r e , kräva likaledes jämförelsevis höga kostnader, varierande mellan 14 och 9 milj. kr. De dyrbaraste synas vara de amerikanska och franska — de sistnämnda gå t. o. m. betydligt över den ovan angivna gränsen — under det att de engelska ligga närmare den lägre gränsen. U t s j ö j a g a r n a hålla sig med få undantag omkring de svenska jagarnas prisnivå, 6 å 7 milj. kr. De amerikanska äro dock betydligt dyrare. K u s t j a g a r e samt fartyg av liknande slag och storlek ligga mellan 3 och 5 milj. kr. Den norska kust jagaren lär komma att kosta något över 3 milj. kr. Den nya franska typen håller sig omkring 5 milj. kr. Ubåtspriserna överensstämma i stort sett med de svenska; i flera fall äro de dock något högre. Sålunda kostade exempelvis den engelska Snapper (670 ton) — obetydligt större än den svenska Draken-typen — 56 milj. kr. En sammanställning av totala priserna på utländska, moderna örlogsfartyg räknade på sätt som ovan angivits ger följande ungefärliga resultat:

176 Slagskepp Tunga kryssare Medeltunga kryssare Lätta kryssare Oceanjagare Utsjöjagare Kustjagare Oceanubåtar Utsjöubåtar Kustubåtar

omkring 200 milj. kr. > 50 » > > 35 » * » 25 > > > 12 » 7 > 4 » 8 > 5 > 3 » >

Den prishöjning, som f. n. måste tagas med i beräkningarna, kommer att öka de ovan angivna kostnaderna.

4.

Fartygens livslängder.

I proposition nr 225/1936 uttalar departementschefen, att det torde ankomma på föreliggande utredning att ägna närmare undersökning av fartygens livslängder, enär någon slutlig ståndpunkt icke tagits i denna fråga. I avvaktan på utredningens resultat anslöt sig riksdagen till det särskilda utskottets förslag att tillsvidare beräkna fartygens livslängder på i propositionen angivet, nedan sammanfattat sätt: Pansarskepp Kryssare Jagare Motortorpedbåtar Undervattensbåtar Vedettbåtar Minsvepare

Kustflottan 24 år 24 » 20 » 14 >

Lokalstyrka 12 år 12 s 10 > 12 år 7> 30 > 30 »

Summa 36 år 36 > 30 » 12 > 21» 30 » 30 >

Med anledning av att en förnyad undersökning sålunda ansetts erforderlig och då fartygens livslängder äro utslagsgivande för ersättningsbyggandet, d. v. s. för den plan, efter vilken nya fartyg skola tillföras flottan alltefter som de äldre uppnått gränsen för sin livslängd, har frågan i detta sammanhang ånyo blivit föremål för särskild prövning. I de internationella flottavtal, som tillkommit under de senaste decennierna, hava i allmänhet även fartygens livslängder varit föremål för överenskommelser. Då detta emellertid huvudsakligen torde hava varit beroende på önskan att begränsa makternas möjligheter att genom alltför täta ersättningsbyggnader förbättra fartygens kvalitet i olika tempo, hava de rent tekniska synpunkterna icke ensamt varit avgörande. De i det senaste Londonavtalet (den 25 mars 1936) stipulerade livslängderna äro: Skepp Hangarfartyg Kryssare Jagare Ubåtar

26 år 20 » 20 » 16 > 13 >

177 Någon uppdelning av livslängden i sjögående flottor och lokalstyrkor finnes således ej. Flera makter hava också bibehållit fartyg av olika slag i tjänst över de stipulerade tiderna, i allmänhet dock först efter genomgripande moderniseringsarbeten. En jämförelse med den i kap. I intagna tabellen med uppgifter rörande örlogsflottornas tonnage visar, i vilken utsträckning överåriga fartyg äro i tjänst. Man finner, att av oceanflottornas örlogstonnage i medeltal endast 11 °/o är överårigt, av utsjöflottornas 33 °/o och av skärgårdsflottornas 60 °/o. Av den svenska flottans örlogstonnage är enligt samma internationella beräkningsgrund 52 °/o överårigt. Det överåriga tonnaget torde i allmänhet få hänföras till lokalstyrkor och liknande förband. Det är givet, att stormakterna icke i samma utsträckning som de mindre staterna hava behov av lokalstyrkor. Deras resurser tillåta dessutom en snabbare utrangering av fartygen än vad fallet är i sistnämnda stater. De mindre staterna måste i allmänhet på grund av de höga anskaffningskostnaderna för moderna stridsfartyg tillämpa så långa livslängder som möjligt. Fartyg, som i ett eller flera avseenden blivit omoderna utan att ännu vara utslitna, kunna intill vissa gränser moderniseras för att bibehålla sitt stridsvärde. Under förutsättning att sådana moderniseringar vidtagas, kunna livslängderna ur teknisk synpunkt sättas högre än de internationellt antagna. För att erhålla en uppfattning om de tekniska faktorer, som inverka på olika fartygstypers livslängder, har en särskild undersökning verkställts. Denna visar, att den utredning, som gjordes för Ersättningsbyggnadssakkunniga 1926 (återfinnes i dess betänkande, Statens off. utr. 1926:34, Försvarsdepartementet, bil. 2) av dåvarande marinöverdirektören, alltjämt i det stora hela äger giltighet. Härtill kommer dock att hänsyn måste tagas till den fortgående tekniska utvecklingen på krigsfartygsområdet. Nya materialer, nya komplicerade konstruktioner och byggnadssätt, höga ångtryck och ett allt längre drivet utnyttjande av materialet för ernående av den viktbesparing, som på senare tid framtvingats av de till storleken begränsade deplacementen, göra bedömandet av kommande fartygs livslängd svårare, enär tillräcklig erfarenhet på väsentliga punkter saknas. Sagda förhållanden kunna dock med säkerhet beräknas ställa ökade krav på underhållet, om livslängderna ej skola bliva lidande därpå. Med hänsyn till att vår flottas lokalstyrkor huvudsakligen erhålla sin fartygsmateriel genom överförande av äldre fartyg från den sjögående flottan, är det nödvändigt att fastställa en åldersgräns för fartyg i sjögående tjänst och en åldersgräns för fartyg i lokaltjänst. Fordringarna på ett fartyg, avsett för sjögående tjänst, äro beroende dels av kraven på modernitet och dels av materielens uthållighet. En sammanställning av de olika på frågan inverkande faktorerna ger till resultat, att de av 1930 års försvarskommission föreslagna livslängderna med några smärre förändringar kunna tillämpas. 12—373447

178 På fartyg, avsedda för lokaltjänst, kunna lägre fordringar ställas å stridsvärdet. Erfarenheten visar dock, att fartygen vid uppnåendet av en viss ålder i allmänhet blivit så förslitna, att deras underhåll ej längre är ekonomiskt lämpligt. Med hänsyn till att stora krav komma att ställas på antalet fartyg i lokalstyrkorna och då äldre örlogsfartyg i regel hava betydligt större strids värde än till hjälpfartyg utrustade handelsfartyg, bör gränsen för tjänst i lokalstyrkorna skjutas fram så långt som möjligt. Då emellertid hänsyn i första hand måste tagas till behovet av fartyg i de olika sjöstyrkorna, bli dock vissa mindre förskjutningar i regel erforderliga, beroende på varje särskilt fartygs tillstånd och beskaffenhet vid de olika livslängdsgränserna. I princip kunna livslängderna beräknas så, att den sjögående tjänsten och den härefter följande lokaltjänsten förhålla sig som 2 : 1 . Följande livslängdsberäkning kan t. v. tillämpas såsom maximum: Antal år i Totalt Sjögående tjänst

} Jagare Kustubåtar Vedettbåtar Minsvepare, större Minsvepare, mindre Motortorpedbåtar

Lokaltjänst

20 14

10 7 21 10 30 20 12

30 21 21 30 30 20 12

20 I fråga om kustskeppens livslängdsfördelning hava inga meningsskiljaktigheter rått mellan marinmyndigheterna och sakkunnigeutredningarna. Kryssarna hava varit uppdelade på olika sätt. Sålunda hava sjöförsvarsutredningarna i allmänhet stannat för åldersgränserna 20 + 10 (sjögående tjänst + lokaltjänst) utom vad beträffar kryssaren Gotland, som bedömts kunna göra hela sin tid av 30 år i sjögående tjänst. Sjöförsvarsmyndigheterna hava emellertid varit eniga om att en livslängdsfördelning i likhet med kustskeppen är lämpligare, varigenom även den totala livslängden ökas från 30 till 36 år. Jagarnas livslängd beräknades av 1922 års marinberedning till 16 + 8 år och 1926 års ersättningsbyggnadssakkunniga till 20 + 5 år, vilket även blev försvarskommissionens (1930 års) förslag. Av tekniska skäl har marinförvaltningen ansett sig kunna höja åldern till 20 + 7 år. Då de äldsta nu i tjänst varande jagarna äro 30 år, synes dock de principiella gränserna kunna t. v. sättas till 20 + 10 år för att i någon mån råda bot på det otillräckliga antalet fartyg i lokalstyrkorna. Beroende på fartygsmaterielens tillstånd (underhållsanslagets storlek) måste man dock vara beredd att ev. utrangera enstaka jagare före här angiven maximiålder. Även undervattensbåtarnas livslängd har här upptagits något längre än

179 vad marinförvaltningen av tekniska skäl ansett sig kunna göra. 1922 års marinberedning beräknade 16 + 8 år, 1926 års ersättningsbyggnadssakkunniga 14 + 4 år och 1930 års försvarskommission 15 + 4 år. Marinmyndigheterna hava varit eniga om, att ubåtarna av säkerhetsskäl icke böra utnyttjas i sjögående tjänst mer än 14 år. Tiden i lokaltjänst har av marinförvaltningen angivits till 4 år. Av samma skäl, som anförts ifråga om jagarna, och med samma reservation, särskilt med hänsyn till att erfarenheten visar att påfrestningarna å tryckskroven tvingar till nedsättning av dykdjupen, när ubåtarna uppnått en viss ålder, kan åldern i lokaltjänst preliminärt upptagas till 7 år. Ifråga om övriga fartygstyper hava icke rått några större meningsskiljaktigheter.

5. Möjligheterna att inom landet stapelsätta och färdigställa olika krigsfartyg. En teknisk omständighet med avgörande betydelse för möjligheten att åstadkomma en tillfredsställande ersättningsbyggnad inom landet — det förutsattes att byggnader utom landet av flera skäl icke böra förekomma — är den begränsade möjligheten, att på befintliga varv m. m. stapelsätta och färdigställa olika krigsfartyg. E n av K. Marinförvaltningen verkställd utredning i denna fråga visar följande resultat: Endast ett fåtal varv inom landet hava möjligheter att bygga de största ifrågakommande fartygstyperna. De varv, som kunna bygga jagare och undervattensbåtar, äro även begränsade till antalet. De minsta fartygstyperna, såsom minsvepare etc. kunna dock byggas vid ett flertal varv. Motortorpedbåtar kunna f. n. icke anskaffas inom landet. Vid bedömandet av möjligheterna att färdigställa örlogsfartyg under begränsad tid — i detta fall en femårsperiod, d. v. s. den ungefärliga tiden för färdigställandet av pansarkryssare — måste dock hänsyn även tagas till vissa andra viktiga industrigrenar, framför allt de, som tillverka propellermaskiner, ångpannor, elektriska anordningar och artilleribestyckning. På grundval av erhållna uppgifter från varven m. fl. kan man beräkna att under normala förhållanden och under en femårsperiod (med början 1939) på en gång kunna byggas inom landet ett maximum av: 3 pansarkryssare, 3 utsjöjagare, 4 kust jagare och 6 ubåtar. Då genom det 1936 fattade försvarsbeslutet under perioden 1939—1943 pågår nybyggnader av 2 st. utsjöjagare och 3 st. undervattensbåtar, skulle det vara möjligt att utöver dessa färdigställa sammanlagt: 3 pansarkryssare, 1 utsjöjagare,

180 4 kust jagare och 3 ubåtar. Av i kap VI verkställd utredning framgår emellertid, att krav även måste resas på byggandet av ett moderfartyg för ubåtar, vilket sannolikt medför att den ovan upptagna utsjöjagaren måste utgå ur den angivna förteckningen. Därest så skulle visa sig erforderligt, kan med hänsyn till stapelplats m. m. en pansarkryssare utbytas mot två å fyra utsjöjagare. Erforderliga byggnadstider från det huvudritningar, specifikationer och kontrakt äro färdiga kunna under normala förhållanden beräknas till: För 1 pansarkryssare 8 000 t > 2 > på samma varv > 1 utsjöjagare 1000 t > 1 kustjagare > 1 undervattensbåt

372—4 år 5 » 2—279 > 2 > 2—27* >

För de tre senare fartygstyperna är, vad beträffar de större varven, seriebygge möjligt, så att flera kunna vara i gång samtidigt men förskjutande varandra. I det ovan angivna antalet fartyg, som kunna byggas under en femårsperiod, är hänsyn tagen härtill. För att vid skärpt läge kunna forcera nybyggnad av krigsfartyg erfordras en sådan utökning av respektive varvs och verkstäders arbetarstam, att övertidsarbete och skiftarbete kunna tillgripas. Landets tillgång på för ändamålet lämplig arbetskraft är dock begränsad. Likaså äro möjligheterna att för krigsfartygsbyggnad utnyttja denna arbetskraft även beroende av mängden pågående civil fartygsbyggnad, som först måste avslutas, om ej annat så för att bereda plats på bäddarna. Om man håller sig till ovanstående under normala förhållanden maximalt möjliga byggnadsprogram för landet, anses att vid skärpt läge kapaciteten skulle kunna ökas så, att för utsjöjagarna och undervattensbåtarna, för vilka arbetsritningar finnas, byggnadstiden reducerades med 40—50 % . 1 fråga om pansarkryssarna och kustjagarna, för vilka utförandet av arbetsritningarna måste fortgå i samband med byggandet, anses ej byggnadstiden kunna reduceras i samma mån utan möjligen med c:a 25 °/o. Denna uppskattning må dock ej betraktas absolut utan endast som en gräns, till vilken man möjligen kan nå. Beroende på i vilket stadium av nyssnämnda byggnadsprogram ett skärpt läge inträder samt härvid disponibla bäddar, torde det vara möjligt att vid ett sådant trängande fall utöver ovan angivna antal stapelsätta ett antal jagare och undervattensbåtar. Det under normala förhållanden maximala byggnadprogrammet för femårsperioden 1939—19A3 är utöver de nu pågående mindre nybyggnaderna: 3 pansarkryssare, 2 utsjöjagare (sedan de som äro under byggnad sjösatts), 4 kustjagare, 3 ubåtar och 1 moderfartyg.

181 6.

Dockningsmöjligheterna av pansarkyssare.

Den relativt höga fart, som, enligt vad i kap. IV framhållits, är nödvändig å pansarkryssarna, kan icke åstadkommas inom rimlig kostnad (maskineffekt m. m.) med mindre än att fartygets längd blir stor. Dimensionerna på staten tillhöriga dockor böra bestämmas efter måtten på de för försvaret lämpliga fartygstyperna och icke tvärt om. Det kan dock icke förbises, att stora krav på nyanläggningar av dockor medföra betydande kostnader, som kunna medföra svårigheter att täcka andra krav inom försvarsväsendet. Det har bl. a. av detta skäl synts erforderligt att vid pansarkryssarens konstruerande i möjligaste mån begränsa längden, så att minsta möjliga arbeten och kostnader skulle behöva nedläggas å dockorna. Undersökningarna hava härvid visat, att fartyget kan hållas inom 160 m. längd. F. n. finnas endast två torrdockor inom landet av en längd över 160 m., nämligen Malmö stads docka i Malmö (163 m.) och A.-B. öresundsvarvets docka i Landskrona (1917 m.). Statens docka i Hör näsand kommer att erhålla en längd av 150 m. efter nu påbörjad förlängning; dockan är så belägen, att en förlängning till 160 m. kan utföras. Statens docka i Stockholm (Gustaf V:s docka) har nu en längd av 140 2 m. till inre sättläget och 1522 till det yttre. Även denna dock kan dock förlängas till 160 m. Statens docka i Karlskrona (Oscar 11:s docka) har nu en längd av 140 m. men kan liksom de föregående förlängas till 160 m. I Göteborg finnas dockningsmöjligheter för fartyg om 160 m. längd såväl i Eriksbergs som Götaverkens stora flytdockor. Då det ur operativ synpunkt — särskilt för att i olika krigsfall erhålla för flygstridskrafter tillräcklig undandragna lägen — är nödvändigt att bereda pansarkryssaren dockningsmöjligheter på samtliga ovan angivna platser, nämligen Härnösand, Stockholm, Karlskrona, Malmö, Landskrona och Göteborg, böra torrdockorna på de tre förstnämnda ställena förlängas till 160 m. Härför kan beräknas en extra kostnad av omkring 500 000 kronor, d. v. s. 100 000 kr. per år av den föreslagna byggnadsperioden om fem år. 7. Reparation av skadade fartyg. Det har synts angeläget att i samband med den tekniska utredningen av typfrågan även undersöka de omständigheter, som äro förknippade med reparation av skadade fartyg. Ur försvarssynpunkt är det betydelsefullt att i möjligaste mån nedbringa tiderna för reparationer, så att flottans stridsvärde icke avsevärt och för längre tid blir lidande av inträffade skador. Ett visst mobiliseringsförråd av gängse förekommande plåt- och profildimensioner, elektriska kablar, rör, tuber m. m. finnes redan i viss utsträckning å örlogsvarven. Man torde även kunna räkna med att de privata var-

182 ven vanligen hålla ett mindre förråd av plåt, profiler m. m. för hastigt påkommande reparationer. Huru omfattande örlogsvarvens mobiliseringsförråd i detta avseende skola och kunna vara bör bli föremål för särskild utredning, när fartygstyper och antal blivit bestämda. Det synes dock uppenbart, att ett dylikt förråd främst av ekonomiska skäl endast kan få relativt begränsad omfattning. Det är ej möjligt att hålla förråd, som kunna täcka alla behov med tanke på alla de olika sorters skador, vilka under krig kunna drabba flottans fartyg. Man torde härvid i huvudsak få lita till industriens krigsorganisation. Ett exakt angivande av tiden för fullständig reparation av skador, erhållna genom artilleri-, bomb-, min- och torpedträffar, låter sig givetvis icke göra på förhand, då skadornas omfattning kan bliva ytterst olika. Det är dock att märka, hurusom provisorisk reparation vid många tillfällen är tillräcklig för att under viss tid återställa ett fartygs stridsvärde. Härvid förutsattes att fullständig reparation kommer till utförande vid tidpunkt, då ur försvarssynpunkt inga risker behöva tagas genom fartygets inläggande för reparation på varv. Ett visst mått på tiden för reparationer av skadade fartyg kan erhållas ur nedanstående tabell med uppgifter, erhållna ur officiella källor från världskriget. Uppgifterna kunna beräknas avse tid för fullständig reparation, därest icke annat angives. Antal artilleriträffar t

y

g Svåra

Slag fartyg: Warspite (Engl.) Tiger (E) Lion (E) Malborough (E) . König (Tyskl.) . . Ostfriesland (T) . Seydlitz (T) Seydlitz (T)

Medelsvåra el. lätta

13 17 18

Minträff

Torpedträff

Tid för reparation i veckor

7 47a (prov.) (fullst.)

7V« 7 8 157a 4

10 21

Kryssare : Chester (E) Southampton (E) Mimenen (T) Hamburg (T) . . .

17 18 5 4

77» 272 4 2

9 flera 6 3

13 3 4

Jagare: Broke (E) Defender (E) Petard (E) S 32 (T)

87»

183 En överslagsberäkning av den tid, som skulle åtgå för provisorisk reparation av bomb- och min-(torped-) träffar å pansarkryssare av den typ, som av denna utredning föreslås, visar att 2—6 dygn skulle krävas för reparation av olika slag av direkta bombträffar (av medelstorlek) och cirka 3 veckor för min-(torped-) träff. Härvid hava endast skrovskadorna tagits med i beräkningarna. Ehuru reservmateriel i viss utsträckning kan tagas i bruk i stället för skadade vapen, instrument m. m., kan dock — särskilt vid mintorped-) träff — pann- och maskinanläggning erhålla så allvarliga skador, att tiden för reparationen kan bliva helt beroende härav och ej enbart av skrovskadorna. Utredningen av denna fråga visar emellertid, dels att tiden för reparation av skadade fartyg kan nedbringas högst avsevärt genom i förväg vidtagna åtgärder, dels att provisoriska reparationer äro genomförbara på jämförelsevis kort tid.

KAP. VI.

Slutsatser i fråga om flottans sammansättning och typer. Anm.

Till detta kapitel är fogad en särskild, hemlig bilaga.

(Bil. 2.)

1. Flottans sammansättning. Slutsatserna av det utredningsarbete, som enligt uppdraget h ä r verkställts inom ramen för det samlade riksförsvarets uppgifter med beaktande i första hand av de sjömilitära synpunkterna i strategiskt, taktiskt och tekniskt avseende, kunna sammanfattas på följande sätt.

I det syenska riksförsvaret måste ingå sjöstridskrafter av typen utsjöflotta med skepp. Denna utsjöflotta bör sammansättas med hänsyn till ett flertal i det föregående behandlade faktorer, främst de strategiska förhållandena, som äro förknippade med vårt lands utpräglat maritima läge och karaktär, vidare den flottbyggnads- och baseringspolitik m. m., som bedrives av våra närmaste grannar, och slutligen det moderna sjökrigets karaktär. Det är således ett i väsentliga delar nytt utgångsläge, som utövar inflytande på flottans sammansättning. De principer, som tidigare varit bestämmande härför, måste därför i vissa avseenden förändras och modifieras. Det framgår av den strategiska utredningen att detta nya utgångsläge kräver en uppdelning av våra sjöstridskrafter i en östersjöflotta, en Västkustflotta och ett antal lokalstyrkor. Behovet av en Östersjöflotta har icke i något sammanhang ifrågasatts, varken av 1930 års försvarskommission eller i 1936 års försvarsbeslut. Frågan om dess sammansättning och fartygstyper har dock överlämnats till denna utredning. Behovet av en V östkust flotta har vid flera tidigare utredningar berörts, men icke tillgodosetts. Den marinpolitiska utvecklingen i norra Atlanten, Ishavet och Nordsjön h a r emellertid numera skapat uppenbara risker för våra förbindelser västerut i praktiskt taget alla tänkbara krigsfall. En lokalstyrka på Västkusten saknar möjligheter att bidraga till skyddet av den ut- och ingående sjöhandeln m. m. Ingen säkerhet finnes heller för att östersjöflottans stridskrafter i fall av behov kunna eller böra förflyttas till Västkusten för skyddet av sjöhandeln m. m. Kravet på en särskild Västkustflotta kan fördenskull numera icke avvisas.

185 Lokalstyrkornas sammansättning är icke föremål för denna utredning annat än i den mån den ådagalägger ett behov av särskilda fartygstyper. Detta är fallet endast i fråga om ubåtar, minsvepare och motortorpedbåtar. I övrigt sammansättas lokalstyrkorna av från östersjö- och Västkustflottorna överförda äldre fartyg. Det framgår av den strategiska utredningen, att östersjöflottans uppgifter i de flesta krigsfall bliva av större omfattning än Västkustflottans. Det är också i första hand den förra, som kommer att tjäna ändamålet som »maktfaktor». Västkustflottans viktigaste uppgifter koncentrera sig till sjöfartsskydd, avvisande av mineringsföretag m. m. En principiell avvägning mellan de båda flottorna, baserad på de förhållanden, som kunna uppstå i de sannolikaste krigsfallen, leder till nedanstående schematiska fördelning.

I.

östers jöf lottan.

1. eskadern. 1. Ett förband pansrade artillerifartyg — kustskepp — med grova noner. 2. Ett förband lätta kryssare. 3. Två jagardivisioner (varav en av utsjötyp och en av kusttyp). 2. eskadern. 4. Ett förband snabbgående pansrade artillerifartyg — pansarkryssare med kanoner motsvarande minst tunga kryssares bestyckning. 5. En jagardivision (utsjötyp).

ka-

—

1. ubåtsavdelningen. 6. Fyra divisioner ubåtar.

II. Västkustflottan. 3. eskadern. 7. Ett förband snabbgående pansrade artillerifartyg — pansarkryssare med kanoner motsvarande minst tunga kryssares bestyckning. 8. Två jagardivisioner (varav en av utsjötyp och en av kusttyp). 2. nbåtsavdelningen. 9. En a två divisioner

ubåtar med

III.

—

lokalstyrkeålder.

Lokalstyrkor.

Anm. östersjöflottan och Västkustflottan böra under uppsättningen sammanföras under den nu gällande benämningen kustflottan. Detsamma bör även bliva fallet i fortsättningen vad beträffar de i fredstid rustade förbanden.

186 Östersjöflottan. 1. eskadern utgör tyngdpunkten i Östersjöflottan med dess förband av starka, väl skyddade fartyg, för vilka kravet på fart, om erforderligt, får stå tillbaka för det grövre artilleriet och pansarskyddet. Strängt schematiskt sett blir dess uppträdande, på grund av eftergifter i fråga om farten, relativt bundet till den del av operationsområdet, som ligger närmast den svenska kusten. 1. eskadern måste utgöra en väl avvägd, operativ enhet, inneslutande samtliga fartygstyper, som enligt all erfarenhet krävas för att åstadkomma den växelverkan mellan vapnen, förutan vilken ingen av flottans uppgifter kan tillfredsställande lösas. 2. eskadern är en mindre, snabb och tämligen väl bestyckad operativ enhet, avsedd att strategiskt och taktiskt samarbeta med 1. eskadern. Om nödvändigt få kraven på det grövre artilleriet och pansarskyddet stå tillbaka för farten. Den måste dock vara så stark och snabb, att den hinner söka stöd hos 1. eskadern, när så erfordras. Schematiskt sett kommer 2. eskadern att uppträda inom den del av operationsområdet, som ligger längre från baseringsområdet. Dess fart i förhållande till utländska starkare fartyg dikterar, hur långt dess verksamhetsområde kan utsträckas. Vid taktisk samverkan kommer den, alltjämt schematiskt sett, att möta 1. eskadern på gränsen till den senares verksamhetsområde. Båda eskadrarna äro användbara även för självständiga, ehuru jämförelsevis begränsade uppdrag utan samverkan med varandra. 1. eskadern. Det pansrade artillerifartygs förbandet med grovt artilleri utgöres f. n. av pansarskeppen Sverige, Gustav V och Drottning Victoria (1. pansarskeppsdivisionen) . Sedan deras stapelsättning har utvecklingen gått synnerligen raskt framåt, och numera ställas betydligt större krav på pansrade artillerifartyg än före världskriget, särskilt i fråga om horisontalskydd och fart. Det måste därför anses vara synnerligen viktigt, att detta förband inom den närmaste tiden ersattes med ett nytt. I det svaghetstillstånd, vari flottan nu befinner sig på grund av sedan lång tid tillbaka bristande ersättningsbyggnad, och inför nödvändigheten att tillgodose även andra, mera överhängande krav på förstärkningar, måste dock förnyandet av 1. pansarskeppsdivisionen t. v. anstå. Landets skeppsbyggnadsindustri medger icke ett ersättningsbyggande för ifrågavarande förband samtidigt som övriga erforderliga fartyg stapelsättas (se nedan). Av nationalekonomiska skäl synes byggandet av dylika fartyg i främmande länder knappast böra ifrågasättas. Det blir därför nödvändigt att ännu under en följd av år behålla de nuvarande Sverige-skeppen som kärnan i östersjöflottans 1. eskader. Detta

187 kan dock komma att medföra krav på ytterligare moderniseringsarbeten på dessa fartyg. Ett uppskjutet ersättningsbyggande av de tre Sverige-skeppen i Östersjöflottan låter sig emellertid icke förena med uppgiften att »bevara kust flottans slagkraft och taktiska användbarhet». Härför erfordras tillkomsten av 2. eskaderns nedan nämnda snabbgående artillerifartyg. Möjligheten att uppskjuta Sverige-skeppens ersättningsbyggnad har därför till förutsättning byggandet av de sistnämnda artillerifartygen. Ett förband lätta kryssare är enligt all erfarenhet nödvändigt i en operativ enhet, vars kärna utgöres av pansrade artillerifartyg med grova kanoner. Samtliga på senare tid verkställda sakkunnigeutredningar (med undantag för 1930 års försvarskommission) hava påvisat behovet av ett dylikt förband, och erfarenheterna från kustflottan efter kryssaren Gotlands tillkomst äro på denna punkt enahanda. Detta förband representeras emellertid f. n. enbart av kryssaren Gotland. Det synes sålunda erforderligt, att nybyggnad i sinom tid verkställes inom denna fartygskategori. Av samma skäl, som ovan anförts ifråga om Sverigeskeppens ersättningsbyggnad, måste dock detta uppskjutas till ett senare skede till följd av andra mera angelägna nybyggnadsbehov. Ett antal jagardivisioner måste som bärare av torpedvapnet ingå i varje slag av operativ enhet. Den uppdelning av Östersjöflottan i två eskadrar, som framtvingats av operativa m. fl. skäl, har medfört ett ökat krav på antalet jagare. För att av ekonomiska hänsyn hålla detta inom minsta möjliga gränser har det blivit nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder. En av de nuvarande Ehrensköld-divisionerna (1. jagardivisionen) kan tilldelas 1. eskadern. Ytterligare en division är erforderlig. Av flera skäl, som angivas i samband med kustjagartypens närmare motivering nedan (sid. 200), måste bevakningsfartyg, avsedda att följa de sjögående artillerifartygsförbanden, hava ett tonnage av cirka 500 ton. Det är emellertid lämpligt och möjligt att utrusta fartyg av denna storlek med torpeder, varigenom de även bliva användbara för torpedanfall under mörker och dålig sikt. Den för bevakning, ubåtsjakt m. m. erforderliga fartygstypen kan härigenom förenas med en kustjagartyp (torpedbåt), som dock på grund av svagare artilleri, litet antal torpedtuber och relativt låg fart icke kan ersätta, men väl komplettera utsjöjagartypen. Den andra jagardivisionen i 1. eskadern kan bestå av denna kustjagartyp. Intill dess nybyggnad av tillräckligt antal sådana fartyg kunnat utföras böra de fyra Jägaren-båtarna fylla deras plats i bevakningshänseende. Äldre, nu överåriga jagare måste under samma tid komplettera Jägaren-divisionen för utförande av anfallsuppdrag under mörker. 2. eskadern. För det pansrade artillerifartygsförbandet i denna eskader finnas f. n. inga fartyg. De egenskaper, som härför lämplig typ i första hand bör besitta,

188 hava varit föremål för behandling i samband med frågan om de pansrade artillerifartygens differentiering. Inom den begränsade storleks- och kostnadsram, som står till förfogande, kunna kraven på dessa fartyg sammanfattas i: artilleri och skydd för att bekämpa tunga kryssare samt fart för att undandraga sig starkare fartyg. För typens närmare utformande lämnas redogörelse i kommande avsnitt. Ifrågavarande förband har av ekonomiska skäl som minimum beräknats bestå av två stycken fartyg. Enligt utredningen i kap. V kunna f. n. högst tre dylika fartyg stapelsättas på en gång inom landet, samtidigt som övriga erforderliga nybyggnader pågå. Det minsta antal, som ur ekonomisk och taktisk synpunkt bör ifrågakomma till nybyggnad på en gång, är två fartyg representerande ett förband (jämför kap. V). Ur riksförsvarets synpunkt böra dock samtliga tre, som kunna byggas på en gång, omedelbart stapelsättas. Då krav på två fartyg av denna typ — här benämnd pansarkryssare — även reses för Västkustflottan, uppstår frågan om vilket förband, som bör ges företräde. En avvägning av de olika synpunkter, som utöva sitt inflytande härpå, visar, att behovet av pansarkryssare är mycket stort för båda flottorna. Tillkomsten av ett pansarkryssarförband för den ena eller andra utesluter emellertid ej, att detta, intill dess båda förbanden hunnit uppsättas, helt eller delvis överflyttas till den andra flottan, om så i visst krigsfall är lämpligt och möjligt. Den förutsatta likformigheten av de båda pansarkryssarförbanden underlättar flottans operativa utnyttjande under uppsättningstiden. Det i 2. eskadern upptagna jagar förbandet, som för närvarande representeras av Stockholm-divisionen, anslutes givetvis till 1. eskadern, intill dess pansarkryssarförbandet är uppsatt. 1. ubåtsavdelningen. Ehuru en operativ utredning visar det önskvärda i att disponera ubåtar med sådan fart (över 20 knop), att direkt samverkan kan äga rum med övervattensfartyg, måste den svenska flottan av tekniskt-ekonomiska skäl och med hänsyn till övriga överhängande nybyggnadskrav t. v. avstå från sådana ubåtar. De ubåtsförband, som skola ingå i Östersjöflottan, kunna därför organiseras och utbyggas dels för indirekt samverkan med övervattensfartyg, dels för självständig verksamhet. Det är av denna anledning lämpligt att organisera dem i en från eskadrarna fristående avdelning. E n utredning av antalet erforderliga båtar i östersjöflottan (jmfr sid. 208) visar emellertid, att det i försvarsbeslutet angivna — 10 st. — är otillräckligt och att 4 divisioner om vardera 3 st., eller sammanlagt 12 st., är det minsta antal, som kan tillfredsställande lösa de operativa uppgifterna. Hänsyn har härvid även tagits till den tid som åtgår, innan krigsersättningsbyggnad

189 kan tillföra flottan ersättning för förlorade båtar. En kalkyl av försvarsbeslutets nybyggnadsprogram för ubåtarna visar, att icke ens det beslutade ubåtsbeståndet kan upprätthållas, om ej ett ökat antal båtar stapelsättas. Till dessa ubåtar erfordras, huvudsakligen för fredsbruk, ett ubåtsmoderfartyg. Frågan om lämpliga åtgärder för anskaffande av ersättning för det nuvarande depåfartyget Svea behandlas nedan. Västkustflottan. Enär Västkustflottan icke omfattar något förband med grövre artilleri än 21 cm. kanoner, närmar den sig karaktären av lätt utsjöflotta. Dess sammansättning av snabbgående fartyg med ett pansarkryssarförband, som allvarligt kan hota varje slag av kryssare, innebär bl. a. möjligheter att förhindra handelsblockad och att i viss utsträckning skydda handelssjöfarten i Kattegatt och Skagerack. Genom tillvaron av en snabb och rörlig sjöstyrka på Västkusten försvåras främmande mineringsföretag m. m. och det kräves omfattande åtgärder för att utföra anfall mot svensk kust och sjöfart. 3. eskadern. För det pansrade artilleri fartygs förbandet i denna eskader finnas f. n. inga moderna fartyg. Pansarkryssaren Fylgia kan, därest den repareras och moderniseras, i viss mindre utsträckning under de närmaste åren bidraga till sjöfartens skyddande omedelbart utanför kusten. För ifrågavarande förband kräves fartyg av samma typ som i den ovannämnda 2. eskadern. Även för 3. eskaderns pansarkryssarförband fordras som minimum två fartyg. De två jägarförbanden, som böra ingå i 3. eskadern, representeras för närvarande av de två gamla jagarna Wrangel och Wachtmeister, vilka redan med flera år överskridit livslängden i 1. linjen. Behovet av jagare för denna eskader är mycket stort, bl. a. därför att pansarkryssarna måste åtföljas av fartyg, lämpade för spaning och bevakning m. m. Av samma skäl, som anfördes ifråga om 1. eskadern, kan i 3. eskaderns jägarförband ingå en division av typ kustjagare, ägnad för såväl bevakningstjänst som anfallsuppdrag under mörker och dålig sikt. Då de två ovannämnda pansarkryssarna ovillkorligen måste h a tillgång till lämpliga bevakningsfartyg från det de träda i tjänst bör en division kustjagare stapelsättas i så god tid, att jagarna kunna införlivas i flottan samtidigt med pansarkryssarna. Det är önskvärt, att även divisionen med de större jagarna nybygges samtidigt, så att 3. eskadern inträder i tjänst i komplett skick. P å grund av andra nödvändiga nybyggnader kunna endast två jagare av denna typ sta pelsättas under ifrågavarande byggnadsperiod. 3. eskaderns slagkraft och taktiska användbarhet blir visserligen härigenom begränsad, men dess ope-

190 rativa utnyttjande äventyras ej. Dessutom kan det, åtminstone i vissa fall, finnas möjligheter att överföra jagare från Östersjöflottan. 2. ubåtsavdelningen. Västkustfarvattnens relativt begränsade utsträckning, bottenförhållandena i Kattegatt m. m. medger utnyttjandet av äldre ubåtar i denna avdelning. I princip beräknas fördenskull 3 å 6 ubåtar med lokalstyrkeålder ingå i Västkustflottan. Liksom i fråga om övervattensfartygsförbanden kan det emellertid i vissa krigsfall visa sig lämpligt att förstärka 2. ubåtsavdelningen med en eller flera divisioner ur 1. ubåtsavdelningen. L/okalstyrkorna. Den ovan angivna indelningen av flottans sjögående delar kommer icke att utöva något nämnvärt inflytande på lokalstyrkornas uppgifter och sammansättning. I fråga om ubåtar, minsvepare och motortorpedbåtar måste dock vissa typfrågor nedan behandlas i samband med övriga fartygstyper. Fartyg, som flyttas från 1. linjen till lokalstyrkorna, kunna komma att kräva reparations- och moderniseringsarbeten, som dock i allmänhet kunna beräknas falla inom ordinarie anslagen för underhåll m. m. Sammanfattning. Under uppsättningstiden kan större delen av 3. eskadern vid fall av behov överflyttas till östersjöflottan. F ö r b a n d s i n d e l n i n g

I.

Böra tillkomma under tiden före 1942/43

Nu ingående fartyg

Östersjöflottan 1. eskadern 1.

pansarskeppsdivisionen

Sverige Gustaf V Gotland

1. jagardivisionen

1.

torpedbåtsdivisionen (T. v. Ubåtsjaktavdelningen)

Klas Uggla Klas Horn Ehrensköld Nordenskjöld Jägaren

1 1 1

Snapphanen Väktaren Munin Vidar

191 F ö r b a n d s i n d e l n i n g

Nu ingående fartyg

2. e s k a d e r n 1. pansarkryssardivisionen

Böra tillkomma under tiden före 1942/43

Pansarkryssaren

A

2. jagardivisionen Karlskrona Malmö 1. u b å t s a v d e l n i n g e n (T. v. Ubåtsavdelningen)

Svea 3 st typ Illern

Moderfartyg Sjöbjörnen Sjöhunden

3 st typ Delfinen Valen II.

Väst ku st flottan 3. e s k a d e r n 2.

pansarkryssardivisionen

3. jagardivisionen 2.

Fylgia

Pansarkryssaren Pansarkryssaren

Wrangel Wachtmeister

Jagare A Jagare B Torpedbåt A Torpedbåt B Torpedbåt C Torpedbåt D

torpedbåtsdivisionen

Lokalstyrkebåtar

2. u b å t s a v d e l n i n g e n III.

B C

Lokalstyrkorna Äldre från de sjögående förbanden överförda fartyg

Äldre från de sjögående förbanden överförda fartyg

Kustubåt A Kustubåt B Kustubåt C 12 st. motortorpedbåtar

Anm. I kol. 3 kursiverade fartyg tillhöra tilläggsprogrammet; icke kursiverade äro beslutade genom 1936 års försvarsordning; jagarna A och B äro dock här framflyttade för att ernå snabbare iordningställande.

2.

Flottans fartygstyper.

A. Pansarskepp (typ kustskepp.) Det framgår av utredningen i kap. IV, att en differentiering av artillerifartygen är erforderlig. De riktlinjer, efter vilka en sådan differentiering bör göras, hava också närmare angivits. I detta kapitel gjord sammanställning jämte i kap. V lämnad redogörelse för varvens kapacitet visar, att ersättningsbyggnad av den med grövre artilleri bestyckade typen — kustskeppen — icke kan komma i fråga förrän de snabbgående artillerifartygen, avsedda att upprätthålla kustflottans slagkraft och taktiska användbarhet — pansarkryssarna — införlivats med sjöstridskrafterna.

192 Vid dessa förhållanden bör ett förslag till kustskepp med grovt artilleri icke nu framläggas. På grund av teknikens fortskridande utveckling vore ett sådant förslag med säkerhet föråldrat vid den tidpunkt, då det bleve aktuellt. B. Pansarkryssare (typ kustskepp). Den artillerifartygstyp, som i kap. IV betecknats med »typ B» och som av tidigare anförda skäl föreslås till nybyggnad, bör lämpligen benämnas pansarkryssare. Dess egenskaper överensstämma nära med de tunga kryssarnas, ehuru fartyget genom bestyckning med 21 cm.k. enligt London Naval Treaty 1936 faller inom klassen »skepp» (»Capital ships»). Med hänsyn till dess användning inom det svenska sjöförsvaret utgör dock »pansarkryssare» den riktigaste benämningen. Fartygstypens inpassande i det svenska sjöförsvarssystemet har tidigare behandlats. Dess utformning i fråga om artilleri, skydd och fart skall här göras till föremål för en allmän översikt, baserad på det resultat, vartill K. Marinförvaltningen kommit genom preliminära beräkningar enligt typ utredningens anvisningar (jämför även bil. 2). Det bör härvid framhålles, att ytterligare beräkningar, som under alla omständigheter måste verkställas i samband med utförandet av arbetsritningar m. m., kunna kräva ändringar i fråga om fartygets detaljer. Chefen för marinen bör därför bemyndigas att vidtaga sådana förändringar, som icke inverka på fartygets stridsvärde eller på kostnaderna, allt i den mån så av tekniska skäl är nödvändigt. Skiss av fartyget bifogas. Av skäl, som icke beröras i detta sammanhang (jämför bil. 3), har typutredningen begränsats till ett standardtonnage av omkring 8 000 ton. Detta har givetvis medfört betydande svårigheter vid avvägningen mellan de tre huvudfaktorerna: artilleri, fart och skydd. De synpunkter, som härvid varit vägledande och det resultat, som uppnåtts framgå av nedanstående redogörelse. Vapen

m. m.

I enlighet med grundlinjerna för differentieringen bör denna fartygstyp bestyckas med kanoner, som äro minst likvärdiga de tunga kryssarnas 203 cm.k. Befintliga kalibrar, som ligga närmast ovanför äro 21 cm och 254 cm. Båda äro tänkbara för pansarkryssarens huvudbestyckning. Av skäl, som närmare behandlats i kap. IV, är det nödvändigt att utrusta fartyg av denna typ med minst 6 st. pjäser av huvudartilleriet. Med hänsyn till kraven på fart och skydd visar det sig icke lämpligt att uppställa 254 cm. kanoner på ifrågavarande tonnage. Beräkningarna ge vid handen att 6 st. 21 cm.k. är den största huvudbestyckning, som lämpligen kan utnyttjas. En nedgång till 203 cm. kaliber skulle icke innebära några avsevärda besparingar i vikt eller kostnader, men icke obetydlig minskning i effekten (jmfr kap. IV). 21 cm.

<D

*

k

Q 1<I

k

k K

^*

•j

5 1 h K

1A

vj

r\

K

•i

P<$ V

n ^sJ fc <T k X

") ») k

< I? '0 V 0\ \J

k k

$ N p (j s. .|5 < (K H! Vi Q

N ^

•^ »o "a "^ "*

o

^

i

.5 <u $- ^ C ' Ö c:

sr ,o

13—373447

194 kanonen har dessutom fördelen av att redan vara representerad i flottan, varigenom bl. a. äldre övningsammunition i viss utsträckning kan användas. Huvudbestyckningen av 6 st. 21 cm. kanoner kan anordnas i tre dubbeltorn eller två trippeltorn. Den undersökning, som verkställts i fråga om taktiska, tekniska och ekonomiska förutsättningar för dessa alternativ, ger företräde åt de tre dubbeltornen huvudsakligen av det skäl, att om ett torn sättes ur funktion minskas effektiviteten med 33 °/o för dubbeltorn men med 50 °/o för trippeltorn. Den senare torntypen har icke heller tidigare prövats i vårt land, varigenom vissa tekniska svårigheter kunna beräknas uppstå. Vid dubbeltornens fördelande kunna två torn uppställas förut och ett akterut eller tvärtom. Den senare metoden har i detta fall varit att föredraga, huvudsakligen av tekniska skäl. Två torn förut medföra att stora vikter komma högt upp, varigenom stabiliteten försämras. Akterut är det lättare att åstadkomma goda skjutvinklar, varjämte instrumentering m. m. här mindre besväras av stänk från bogvattnet och överbrytande sjöar. Av skäl, som ingående behandlats i kap. IV, är den lämpligaste kalibern för det sekundära artilleriet 12 cm, varigenom en kombinerad flackbaneoch luftvärnspjäs kan erhållas. Antalet kanoner bör enligt den föregående utredningen vara minst 8. För att åstadkomma största möjliga viktbesparing hava 12 cm. kanonerna koncentrerats till 4 st. dubbellavettage. De hava i princip uppställts så, att största möjliga antal pjäser kunna bära i alla riktningar, utan att. skjutsektorerna för huvudartilleriet försämras. Närluftvärnet har beräknats till 8 st 40 mm. autk i dubbellavettage och 8 st. 8 mm. lvkspr, likaledes i dubbellavettage. Uppställningen har anpassats så att största möjliga effekt kan ernås i alla riktningar samtidigt som elden kan på ett ändamålsenligt sätt ledas. Det framgår således, att pansarkryssaren blir ett utomordentligt starkt luftvärnsbestyckat fartyg med sammanlagt 8 st. 12 cm. Ivk, 8 st. 40 mm. autk och 8 st. 8 mm. lvkspr. Det är av utomordentligt stor betydelse att eldledningsmaterielen är av modernaste typ. I det föregående har visats, att det moderna sjökriget kräver stor rörlighet och hög fart, stora stridsavstånd och möjlighet till effektiv kraftutveckling under korta eldperioder. Såväl centralriktanläggningen som avståndsmätarna och instrumenteringen i övrigt bliva av avgörande betydelse för artilleriets effekt. Antalet reservanläggningar o. d. har av kostnads- och utrymmesskäl beräknats så lågt som möjligt. Strålkastaranläggningen måste vara väl tillgodosedd med hänsyn till att mörkret numera i stor utsträckning kommer att utnyttjas för operationer till sjöss. Strålkastarna böra vara fjärrmanövrerade med synkronriktapparater och stabiliseringsanordningar. Torpedutrustningen bör utgöras av två 53 cm. dubbeltuber. Med hänsyn

195 till beredskapen är det nödvändigt att hava tuber på båda sidorna, enär å fartyg av denna storleksordning och bredd midskeppsuppställning icke kan användas. Med hänsyn till fartygets relativt låga girhastighet vore det för övrigt otillräckligt med endast ett tubaggregat. Av vikts- och utrymmesskäl har torpedutrustningen begränsats till två dubbeltuber, ehuru trippeltuber varit önskvärda. Av kostnadsskäl har torpedcentral icke beräknats. Torpederna komma huvudsakligen att utnyttjas under mörker och dålig sikt, då torpedcentral icke har någon avgörande betydelse. I den händelse torpedskjutning kommer att påkallas under dager och på stora avstånd kan viss ledning erhållas genom uppgifter från artillericentralen. Minor beräknas under normala förhållanden icke medföras, men därest så i särskilda fall skulle påkallas, finnes plats för ombordtagning av ett stort antal sådana. Hydrofoner och paravaner etc. ingå givetvis i fartygets utrustning. F a r t m. m. Av skäl, som närmare behandlats i kap. IV, bör pansarkryssarens fart icke vara lägre än 28 knop. En ur operativ synpunkt önskvärd höjning av farten till 30 knop eller därutöver medför under alla omständigheter en betydande förlängning av fartyget. Detta innebär i sin tur att fartygets bredd måste minskas för att tonnaget ej skall stiga avsevärt över 8 000 ton. Härav skulle följa försämring i anordningarna för sidoskyddet, mindre stabilitet, större svårigheter att framföra fartyget i ofria farvatten (genom sämre manöveregenskaper) och avsevärda kostnader för att möjliggöra dockning på erforderlig platser. Härtill kommer alt de ökade vikterna för pannor och maskiner skulle ytterligare minska vapen och skydd. Farten har därför beräknats till 27—29 knop. Maskinanläggningen utgöres av utväxlade turbiner i två aggregat. Pannanläggningen är av modern högtryckstyp. Bränsleförrådet blir relativt stort och aktionsradien fullt betryggande. S k y d d m. m. I enlighet med de utvecklingstendenser, som behandlats i kap. IV, bör horisontalskyddet i första hand tillgodoses, om erforderligt även på vertikalskyddets bekostnad. För vertikalskyddet har dock som minimigräns uppställts, att pansaret m. m. å fartygets vitala delar bör skydda mot 20'3 cm. projektiler på normalav stånd. Ifråga om horisontalskyddet har som minimifordran uppställts, att pansardäcket bör skydda mot 250 kg. pansarbomber vid horisontalfällning på höjder under 2 500 å 3 000 m. Motsvarande minimifordran ifråga om minbomber bör vara, att verkan av 250 kg. bomber skall kunna lokaliseras över övre pansardäcket eller mellan detta och undre pansardäcket.

196 Det visar sig emellertid otänkbart att på det givna tonnaget åstadkomma ett dylikt skydd över hela fartygets längd och bredd. Liksom ifråga om vertikalskyddet måste horisontalskyddet inskränkas till de vitala delarna av fartyget. Skador inom andra områden kunna betraktas som ytskador, varvid ömtåligare delar såsom durkar, centraler, pannor och maskiner i allmänhet icke förstöras. Reparation av ytskador kan utföras på mycket kortare tid, än skador på fartygets vitala delar. Jmfr kap. V. Fartyget skall självfallet förses med isbrytarsiäv. Kostnaden. Kostnaden för fartyget utan ammunition beräknas enligt vid början av år 1936 gällande priser (jmfr sid. 220) till 33S5 milj. kr. Härtill komma kostnaderna för ammunition (jmfr bil. H : 2 ) . Vid byggande av mer än ett fartyg samtidigt nedgår kostnaden med cirka 1 milj. kr. per fartyg.

C. J a g a r e (typ utsjöjagare). Samtliga de sakkunnigeutredningar, som verkställts under senare tid, hava varit eniga om behovet av olika slag av torpedfartyg. De typer, som uppstodo vid 1900-talets början, benämndes jagare (c:a 400 ton) och torpedbåtar (60—120 ton). Med de erfarenheter, som vunnos av dessa typer, kunde dåvarande chefen för marinstaben före världskrigets utbrott föreslå, att vidare nybyggnad av torpedbåtar icke borde äga rum. I 1914 års proposition framlades också förslag om byggande endast av jagare (16 st. av Wrangeltyp). Efter denna tidpunkt hava inga andra övervattenstorpedfartyg byggts än de två Wrangeljagarna på omkring 500 ton (1918) och den ännu icke avslutade serien av åtta Ehrensköldjagare med omkring 1 000 tons deplacement. Av 1930 års försvarskommission framlades utan motivering ett förslag att omedelbart övergå till en mindre jagartyp (c:a 600 ton), men i den proposition, som låg till grund för 1936 års försvarsbeslut, uttalade departementschefen, att jagarbeståndet i kustflottan i varje fall borde utbyggas till två hela divisioner av 1 000-tonsjagarna. övergången till en mindre jagartyp borde därefter bli beroende på resultatet av utredningen angående flottans fartygstyper. Riksdagen anslöt sig till denna åsikt. Dock räknade man med att det fortsatta byggandet av jagare borde kunna ske med en något billigare typ än Ehrensköld-typen.

I 1922 års marinberedning erinras om, att 1916 års sakkunniga liksom den s. k. andra försvarsberedningen upptagit till prövning, huruvida icke med hänsyn till behovet av ett relativt stort antal torpedfartyg det skulle vara lämpligare att bygga ett större antal torpedbåtar än ett mindre antal j'agare. »I kostnadshänseende», säga ovan nämnda sakkunniga, »skulle ett

197 dylikt program ställa sig sålunda, att två torpedbåtar av förbättrad typ kunde erhållas i stället för en jagare. Då emellertid fart och sjöduglighet spela en avgörande roll för de uppdrag, som kunna anförtros åt ö ver vattenstor pedfartygen; då vidare dessa, enligt vad erfarenheten från kriget påvisat, alltmer kommit till användning i artilleristrider och således hänsyn måste tagas till jämväl artilleribestyckningen; då härtill kommer, att även under vår neutralitetsvakt jagaren visade sig mera användbar än torpedbåten, hava sakkunniga, i likhet med andra försvarsberedningen, vars uppfattning i denna fråga godkändes av 1914 års senaste riksdag, stannat vid den uppfattningen att valet obetingat bör stanna på jagaren.» 1922 års marinberedning yttrar också, att »de skäl, vilka tala för enhetstyp av övervattensfartyg inom kustflottan, finner marinberedningen fortfarande gällande, och detta så mycket mera som antalet sådana fartyg i kustflottan är jämförelsevis ringa. Typens beskaffenhet måste däremot med nödvändighet undergå vissa förändringar, betingade av teknikens framsteg och beskaffenheten av motsvarande fartyg inom främmande mariner». Dessa uttalanden liksom den utredning angående jagartypen, som marinmyndigheterna utförde 1923 på uppdrag av Kungl. Maj:t, har fortfarande i allt väsentligt full giltighet. Den återfinnes i Kungl. Maj:ts proposition nr 20 till 1924 års riksdag (sid. 376—380) och ledde till den nu befintliga Ehrensköldtypen. 1926 års sakkunniga, som ägnade särskild uppmärksamhet åt spörsmålet om billigare fartygstyper, underkastade också frågan om införande av en mindre jagare ingående prövning. De konstaterade emellertid, att en minskning icke kunde ske utan att stridsvärdet blev lidande. Med hänsyn till de utländska jagartyperna skulle införande av en mindre typ »betydligt försämra utsikterna för våra jagare att vid sjökrigsoperationer kunna fylla de uppgifter, som tillkomma dem». Med anledning härav förordades 1 000-tons typen, som sedan dess varit föremål för successiv nybyggnad. Följande uttalande av marinmyndigheterna 1923 äger fortfarande giltighet: » Vid anfall mot fiendens större fartyg fordrades tillräckligt hög fart, för att anfallet skulle kunna genomföras, och så kraftiga torpeder, att betydande skador ernåddes genom en torpedträff. Under anfallets genomförande måste dessutom artilleristrid kunna upptagas med fiendens bevakande jagare. Vid utförande av andra, inom jagarens verksamhet liggande uppgifter, såsom bevakning av egen huvudstyrka, rekognoscering, spaning, minering m. m., måste jagarna vara beredda att upptaga strid med fiendens fartyg av liknande slag. De måste vidare äga medel att skada fientliga undervattensbåtar och luftfartyg. Vår jagartyp måste alltså givas ungefär enahanda stridsegenskaper som främmande jagare, dock med de inskränkningar, som betingades av, att vår flottas operationer icke behövde utsträckas över de stora haven.» I och med den taktiska värdesförskjutning, som ägt rum till förmån för de lätta fartygen under det senaste årtiondet, har kravet på starka och

198 snabba torpedfartyg ytterligare ökats. Dock har även behovet av ökat antal fartyg skjutits i förgrunden, icke minst med hänsyn till att ett stort antal fartyg erfordras ur neutralitetssynpunkt. Förslag till lösande av detta problem inom en rimlig kostnadsram framlägges genom den nedan föreslagna kustjagartypen.

Då den svenska utsjöjagartypen är beroende av de utländska fartygen av motsvarande klass, skall här en kortfattad översikt göras av utsjöjagarnas utveckling under de senaste årtiondena. Dessa jagares fart (jfr omst. diagram) ökades från omkring 30 knop 1914 till 35 år 1924. Sedan dess har den ytterligare stegrats till 38 å 40 knop. Det är givet, att denna utveckling i första hand betingats av fartökningen hos de fartyg, som vid torpedanfall under dager äro jagarnas förnämsta anfallsmål. En sänkning av farten är av såväl detta som andra betydelsefulla skäl i nuvarande stund mindre möjlig ån förut. Enär den svenska flottan i stor utsträckning måste bygga på insats av torpedfartyg, skulle en eftergift i detta avseende äventyra det stridsförfarande, som är förutsättningen för att en liten flotta skall kunna operera med framgång. Med hänsyn till att utsjöjagarna äro avsevärt underlägsna oceanjagarna i fråga om vapen, böra de dessutom beredas tillfälle att vid behov undandraga sig dagerstrid med sådana fartyg. De synpunkter, som ledde till ökningen av den nuvarande jagartypens aktionsradie — bränsleförrådet h a r ett betydande inflytande på jagarnas storlek — gälla fortfarande. Till kravet på att jagarna skola kunna förflytta sig med hög fart fram och tillbaka över de hav, som omgiva våra kuster, tillkommer nödvändigheten av, att de snabbt kunna nå olika delar av vår långsträckta kust, utan att på vägen förlora tid genom nödvändig bränslekomplettering. Utsjöjagarnas artilleri har praktiskt taget stabiliserat sig kring 12—13 cm. k. såsom internationellt vapen på jagare av denna storlek. En återgång till mindre kaliber å svenska jagare, avsedda att upptaga strid under dager, skulle medföra betydande nackdelar. Jagarna kunna i allmänhet beräkna att vid varje slag av företag komma i kontakt med fientliga jagare. De utgöra — frånsett de marina flygstridskrafterna — operativt sett den spets, som först tar kontakt med fienden, och kunna därför icke vara sämre rustade än främmande jagare, varmed kontakten tages. Antalet kanoner har stort inflytande på jagarnas storlek. Det ur eldledningssynpunkt minsta möjliga är tre, ehuruväl fyra är önskvärt. I förstnämnda fall föreligger relativt stor risk för att effektiv eldledning skall omöjliggöras, enär endast en skadad kanon reducerar antalet användbara pjäser till två. Kravet på god luftvärnsbestyckning å jagarna växer i en liten flotta, där även denna fartygstyp i stor utsträckning måste utnyttjas för luftskyddstjänst.

199 Utvecklingen av de militära egenskaperna kos jagare i Sverige och utlandet.

1900 = Deplacement i 100 ton. = Fart i knop. = Grövsta kanonkaliber i cm. = Antal torpedtuber. Dubbla linjer = Medeltal av stormakternas jagare. Enkla » = > » Sveriges jagare.

200 Utvecklingen av torpederna och deras kaliber har tidigare berörts, liksom även kravet på att 53 cm. tills vidare bibehålles. Antalet torpedtuber å jagarna har varit statt i ganska jämn ökning. Torpeddistanserna hava nämligen vuxit, varigenom — med hänsyn till träffsannolikheten — kravet på salvskjutning med ett stort antal torpeder samtidigt skärpts. Det vore fördenskull önskvärt, att antalet torpedtuber å de svenska utsjöjagarna ökades från nuvarande sex till åtta, liksom å flera av de större främmande utsjötyperna. Med hänsyn till övriga krav kan dock detta önskemål sättas i andra rummet. En sammanfattning av de ovan angivna fordringarna i fråga om fart, artilleri och torpeder m. m. ger vid handen, att en minskning av den nuvarande jagartypen icke är möjlig. Härtill bidrar särskilt, att de svenska jagarna måste fylla uppgifter, som eljest tillkomma den lätta kryssartypen. Det föreligger därför skäl för att ytterligare något utveckla densamma. Det önskemål, som i första hand bör tillgodoses, är en ökning av artilleriet å jagarna till fyra st. 12 cm. k. i stället för nuvarande tre. För minsta kostnad och med minsta ökning av tonnaget kan detta ske genom utbytande av den aktra 12 cm. enkelkanonen mot en dubbelkanon. De med denna förändring och övriga mindre moderniseringar förknippade kostnaderna beräknas kunna uppgå till cirka 400,000 kr.

D. Torpedbåtar (typ kustjagare). I anslutning till de allmänna skäl, som tidigare anförts för ökandet av antalet torpedfartyg har det prövats, huruvida icke byggandet av en särskild kustjagartyp i stället för större vedettbåtar skulle innebära en lämplig lösning. Krav hava härvid givetvis icke ställts på, att kustjagaren samtidigt skulle kunna ersätta utsjö jagaren, då den härigenom skulle växa till dennas storlek. Dess uppgifter hava därför i första hand begränsats till: — bevakning och i samband härmed ubåtsjakt och — torpedanfall under mörker och dålig sikt samt i ofria farvatten. Härigenom och i överensstämmelse med det genom tillkomsten av de nya minsveparna redan uppdelade verksamhetsområdet för vedettbåtarna skulle de lätta fartygstyperna utnyttjas på följande schematiska sätt: Nuvarande sätt Föreslaget sätt Torpedanfall under dager \ \ Torpedanfall under mörker f J a g a r e / % utsJöJagare TT, »x • , A , , , . •. . i Kustjagare Ubatsjakt och bevakning 1 , r , . . , . . 1 J ... . ? Vedettbåtar > Minsvepare Minsvepning J J

201 I främmande mariner hava under de senaste åren vuxit fram en kustjagartyp, som kan anses vara tilldelad i stort sett ovanstående uppgifter. En sammanställning av ifrågavarande typer återfinnes i efterföljande tabell. N a m n

Antal

Spica (35) Baliste (36) T 1—12 (37) Otori (35) Sleipner (37) Här föreslagen typ . . . . Tomodzuru (33) Shtorm (34) Adriatico (37) Glenten (33)

16 12 12 16 3

Italien Frankrike Tyskland Japan Norge ..

4 12 11 6

Japan Ryssland Siam Danmark

Nation

Tontal

Fart

Kanoner

Torpeder

640 610 600 595 560 550 527 470 460 290

34 34-5 ? 28 30 30 26 29 31 27-5

3 - 1 0 , 2—37 2—10, 2 - 3 7 ? 3-12 3-10-5, 1—40 3-10-5, 2 - 4 0 3-12 2—10-4, 4 - 4 0 3 - 7 5 , 2—20 2—87, 2 - 2 0

4—45 4-38 ? 3—53 4-53 3-53 2—53 3-45 6-45 6-45

Erfarenheten har visat, att bevakning erfordras vid större fartygs förflyttningar till sjöss. Sådan bevakning är huvudsakligen riktad mot ubåtar och flygstridskrafter, men kan även avse mindre torpedfartyg, såsom motortorpedbåtar. I svenska flottan har för detta ändamål huvudsakligen avsetts äldre torpedbåtar och jagare samt, sedan dessa på grund av ålder m. m. icke längre kunna utföra dylik tjänst, vedettbåtar av Jägarentyp, vilka inträdde i tjänst 1935. Sistnämnda fartygstyp är i fråga om fart m. m. avpassad för bevakningstjänst åt den nuvarande pansarskeppsdivisionen. För att kunna utföra bevakningsuppdrag åt sjögående artillerifartyg fordras ett visst mått av sjövärdighet och en fart, som är lämpad efter skyddsföremålets fart. Då bevakningsfartygen i allmänhet måste uppträda under ständigt sicksackande i artillerifartygens närhet, fordras ett par knops fartöverskott hos de förra. Å andra sidan visar erfarenheten, att bevakningsfartygen i allmänhet icke erfordras, när artillerifartygen röra sig med mycket höga farter, enär hög fart i och för sig innebär ett visst passivt skydd. Att uppfattningen om fartkraven hos bevakningsfartygen är mycket varierande utomlands framgår av, att de tyska »Flottenbegleiter» • uppgivas ha 20 knops fart, de franska »Escorteurs» (numera omdöpta till »Torpilleurs») 345 knop, de italienska »Cannoniere di scorta» 28 knop o. s. v. För bevakning av artillerifartyg med 28—30 knops fart synas bevakningsfartygen i varje fall böra kunna hålla minst 30 knop. Sjövärdighetssynpunkterna hava medfört vissa minimikrav på storleken. Man kan härvidlag konstatera en viss stabilisering omkring 600 ton. Den uppgift, som under pågående bevakning i första hand skall kunna fyllas, är ubåtsjakt. Härför krävas möjligheter till effektiv utkik — d. v. s. stadig plattform och goda bryggutrymmen — samt i fartyget fast inbyggda

^

§

-»Ol

*>

vie* 3 N

5-S -5

»0

203 hydrofoner — d. v. s. relativt stora utrymmen under däck. För ubåtsjakten erforderliga vapen äro stort antal sjunkbomber, sjunkbombkastare och rallare samt artilleri för bekämpande av ubåtar i övervattensläge. Härtill kommer kravet på högre fart än den, som kan presteras av ubåtar i övervattensläge. Omsatta i praktiken leda dessa fordringar till ett relativt stort tonnage (omkring 500 ton), minst 105 cm. kanoner, den hos ubåtarna nu vanligaste kalibern, och en fart, som icke understiger 28 knop (ubåtar finnas nu med 22 5 knops fart i övervattensläge). Vid utförande av bevakningstjänsten bör kustjagaren även kunna ingripa mot anfallande flygstridskrafter. För att de ovan nämnda 10*5 cm. k. skulle kunna användas mot luften fordrades dock så stor viktökning (en 105 cm. lk. väger ungefär lika mycket som en 12 cm. k.), att tonnaget närmade sig de nuvarande utsjöjagarnas. Dessutom utgör ett fartyg av den ringa storleksordning det här gäller en så pass ostadig plattform för luftvärnsartilleri av ifrågavarande kaliber, att tillfredsställande skjutresultat knappast kan påräknas. Dessa förhållanden medföra att fjärrluftvärn icke bör ordnas å denna fartygstyp. Däremot kräves närluftvärn med minst 2 st. 40 mm. autk. Ett sådant luftvärn är särskilt ägnat att under pågående bevakning ingripa mot anfallande torpedflygplan och störtbombfällare. För att kunna effektivt beskjuta mindre, likvärdiga övervattensfartyg, ubåtar och motor torpedbåtar bör antalet 10 5 cm. k. vara minst tre, det lägsta antal, som ur eldledningssynpunkt är godtagbart. Två av dessa kunna sammanföras i dubbellavettage. Sammanföras de ovan nämnda fordringarna ge de som resultat ett fartyg av omkring 500 tons storlek. Det ligger härvid nära till hands att undersöka, huruvida icke fartyget skulle kunna ges även sådan utrustning, att det samtidigt kunde avses för torpedanfall. Den föregående utredningen har emellertid redan visat, att ett torpedfartyg, som under alla förhållanden skall kunna utföra torpedanfall till sjöss mot större fartyg, växer till samma storleksordning, som våra nuvarande utsjöjagare. Å andra sidan synes det oklokt att helt avstå från att vid de tillfällen, då så är möjligt — i mörker och tjocka samt i ofria farvatten — utnyttja kustjagarna för torpedanfall. Det fordras nämligen en jämförelsevis ringa tonnageökning för att utrusta dessa fartyg med en dubbel- eller trippeltorpedtub. Då fartygen i varje fall icke kunna under normala omständigheter avses för daganfall till sjöss, bliva kraven på salvskjutning små. Man kan därför nöja sig med endast ett tubställ. Inför valet att bestycka fartyget med å ena sidan en dubbeltub och två reservtorpeder och å andra sidan en trippeltub men inga reservtorpeder är det sistnämnda att föredraga. Beredskapen blir högre och erfarenheten visar, att omladdning till sjöss ofta är vansklig på små fartyg. Enär kustjagarens taktik vid sammanträffande med fartyg under mörker och dålig sikt i de flesta fall måste innebära en frångir, bör torpedtuben pla-

204 ceras akterut. Av samma skäl bör även 10.5 cm. dubbelkanonen placeras så att den har fritt skjutfält i alla akterliga bäringar. Med hänsyn till att 45 cm. torpeden har alltför liten verkan mot moderna större fartyg måste under alla omständigheter utrustningen avse 53 cm. torpeder. Anordningar för ombordtagning av minor böra vidtagas i proportion till det antal, som av stabilitets- m. fl. skäl kan medföras. Då fartyget under samverkan med artillerifartygen måste beräknas bli taget i anspråk för dimbildning, måste det förses med mycket god dimbildningsanläggning, som kan manövreras från bryggan. Kostnaden per kustjagare beräknas till 45 milj. kr. och vid byggande av en division om fyra till 43 milj. kr. Av det ovanstående framgår, att fartygets huvudsakliga uppgifter sammanfalla med bevakningstjänst. Enligt den gjorda fartygsklassindelningen tillhör den typen kustjagarna. Denna benämning synes dock för ifrågavarande typ vara mindre tillfredsställande. De benämningar, som användas utomlands för motsvarande typer äro i svensk översättning: torpedbåtar, eskortkanonbåtar, torpedbåtsjagare, vaktfartyg, etc. Då den allmännast förekommande benämningen överensstämmer med det svenska torpedbåt, och då denna fartygstyp i dess tidigare skick numera är praktiskt taget avförd ur flottans fartygsrulla, synes det lämpligast att återupptaga denna benämning för den föreslagna kustjagartypen. E.

Undervattensbåtar.

De svenska ubåtstyperna hava under de sista årtiondena alltmer närmat sig en enhetstyp i fråga om storlek, sjövärdighet m. m. En viss differentiering kvarstår dock beträffande utrustning med torpeder och minor. Anledningen till att det tidigare tillämpade systemet med två olika storlekar å ubåtarna — 1. och 2. kl. ubåtar — frångåtts är närmast att söka i nedanstående förhållanden, som på sin tid utvecklades av 1921 års marinberedning. Uppfattningen att de för kustflottan och lokalstyrkorna avsedda ubåtarna borde utgöras av två skilda klasser, en mera sjögående och en mera avsedd för skärgårdarna, ansågs av sistnämnda beredning böra övergivas med hänsyn till erfarenheterna från världskriget. Det erinrades om, att ubåtarnas uppträdande i undervattensläge inom skärgårdarna visat sig synnerligen svårt. Det torde också ligga i öppen dag, säges det, att det egentliga verksamhetsfältet för dylika fartyg måste vara ett fritt farvatten. Ubåtar böra förvisso ingå även i lokalstyrkorna, men deras verksamhet i dessa måste så gott som uteslutande förläggas utomskärs. Värdet hos ubåtarna visade sig under kriget i hög grad bero av deras uthållighet till sjöss. Marinberedningen kom av bl. a. dessa skäl till den uppfattningen, att de små 2. kl. ubåtarna med dålig sjövärdighet och alltför

205 liten aktionsradie icke voro ägnade att bilda ett effektivt led i vårt sjöförsvar. Det framhölls även, att om de två typerna sammanslogos till en, så bleve materielen mindre olikartad, och de av olika typer föranledda svårigheterna med avseende på underhåll, reparationer och utbildning minskade betydligt. Det skulle även bli lättare att följa principen att nybyggda fartyg avses för kustflottan och att lokalstyrkorna tillgodoses med äldre från kustflottan överförda fartyg. Marinberedningen föreslog även byggandet endast av en storlek å ubåtarna, men fördelade till torped- och minubåtar. I princip anslöt sig 1926 års sakkunniga till denna uppfattning. De ansågo att våra ubåtar, ehuru samtliga av praktiskt taget samma storleksordning, borde vara av två typer, typ A »i första hand torpedundervattensbåt med den fart och övriga egenskaper, som göra den lämpad såväl att under vissa omständigheter mera omedelbart samverka med kustflottans huvudstyrka, som även att vid detacheringar med önskvärd snabbhet inställa sig på den plats, där dess ingripande påkallas. Typ B bör vara en kombinerad torped- och minundervattensbåt». Utan att närmare ingå på frågan om ubåtstyperna eller kraven på desamma har 1930 års försvarskommission anslutit sig till principen med enhetstyp för ubåtarna, då den för den närmaste 10-årsperioden föreslog byggandet av 6 st. ubåtar till en kostnad av 4 milj. kr. stycket. Då likväl vare sig av kommissionen föreslagna åtgärder eller det hittills fattade försvarsbeslutet stå i överensstämmelse med de krav på ubåtsbeståndet, som genom försvarsbeslutet i annat sammanhang uppställts, tarvar frågan om ubåtstyperna en ytterligare granskning i detta sammanhang. 1936 års försvarsbeslut innebär, att ubåtsbeståndet skall utgöras av 10 ubåtar i kustflottan och 6 i lokalstyrkorna. Den ersättningsbyggnad av ubåtar, som kräves härför, har för tioårsperioden 1936/37—1945/46 ansetts böra omfatta sex ubåtar för en sammanlagd kostnad av 240 milj. kronor. Försvarsbeslutet innesluter även direktiv för ett ersättningsbyggnadsprogram enligt följande: under budgetåren 1936/37—1939/40 skola byggas två ubåtar å 4*0 milj. kronor (Sjöbjörnen och Sjöhunden), under budgetåren 1940/41 och följande skola byggas två ubåtar å 40 milj. kronor, under femårsperioden 1941/42—1945/46 skola byggas ytterligare två ubåtar å 40 milj. kronor. Utgående från detta ersättningsbyggnadsprogram samt från de hittills gällande och i annat sammanhang föreslagna livslängderna för ubåtar av 14 år i kustflottan och 7 år i lokalstyrkan, utgör efterföljande tablå en sammanställning av ubåtsbeståndet i flottan under de närmaste tio åren.

206 Ålder 1937

1936: 6 1936: 5 1936: 4 1936: 3 Sjöhunden

14 8 6

15 9 6

16 9 7

16 9 7

13 9 4

ooo ooo

ooo ooo

13 10 3

14 10 4

13 10 3

OOO OOO OOO OOO OOO

• • oo

0 1 1 2 6 8 8 12 15 16 16 17 17 17

oooo oooo • ooo

Summa u b I kustflottan . . . . I lokalstyrkan . .

--

oooooo oooooo oooooo OOOOOO oooooo oooooo OOOOOOO ooooooo ooooooo

Salen Hajen

ooooiii ooooooo ooooooo

Sjölejonet Springaren Nordkaparen.... Delfinen Ulven Gripen Draken Valen Uttern Illern Bävern

40 OOOO OOOO

U'b å t s t y p

OOO

oo*

12 10 2

12 9 3

Teckenförklaring. = leveranstid = ingår i kustflottan (14 år) OOO = » » lokalstyrka (7 år) • = tidpunkt för utrangering.

Av tablån framgår, att det fastställda, sammanlagda antalet av 16 ubåtar endast uppnås åren 1940 och 1941 samt att det vid tioårsperiodens slut nedgår till 13, att det fastställda antalet av 10 ubåtar i kustflottan uppnås vid tioårsperiodens slut, samt att det fastställda antalet av 6 ubåtar i lokalstyrkorna från år 1942 varierar mellan 4 och 2. Försvarsbeslutets ersättningsbyggnadsprogram är sålunda icke tillfyllest för att uppbringa antalet ubåtar till i samma beslut angivet ubåtsbestånd. Redan av denna anledning bör ytterligare en division ubåtar snarast möjligt stapelsättas för att det i 1936 års försvarsbeslut angivna antalet ubåtar må uppnås. Av ovanstående tablå framgår, att denna division i första hand måste komplettera lokalförsvaret. Vid slutet av budgetåret 1941/42 minskas nämligen antalet ubåtar i lokalstyrkorna från 7 till 4 och året därpå till endast 2. Då lokalförsvarets ubåtar i allmänhet kunna beräknas erhålla mera begränsa-

207 de stridsuppgifter, avpassade för i kustflottan uttjänta båtar, skulle kraven på en för lokalförsvaret nybyggd division kunna begränsas i förhållande till nybyggnaderna för kustflottan. Härigenom vore det möjligt att för ifrågavarande »kompletteringsdivision» avse en mindre ubåtstyp. Då det i händelse av krig måste förutsättas, att en viss krigsersättningsbyggnad av ubåtar omedelbart igångsattes, är det av synnerligen stor vikt, att leveranstiderna för de nybyggda båtarna nedbringas till minsta möjliga. Vid en forcerad byggnadsverksamhet kan den mindre ubåtstyp, som nedan föreslås under benämningen kustubåt, levereras på omkring en tredjedel av den tid, som krävs för utsjöubåtarna. Det är därför av stor betydelse, att förberedelser träffas för anskaffandet av dylika kustubåtar genom att i fredstid underhålla en å två dylika divisioner. Ubåtarnas handhavande kräver ovillkorligen, att personalen i tillräcklig omfattning utbildas i fredstid. För att krigslevererade ubåtar skola kunna omedelbart insättas i tjänst fordras dessutom, att den reservpersonal, som inkallas, dessförinnan — under det ubåtarna byggas — utbildas på båtar av samma typ. Av ovan nämnda skäl och med hänsyn till det sista försvarsbeslutet är det nödvändigt, att, förutom planerad ersättningsbyggnad av utsjöubåtar, omedelbart stapelsätta en division om tre stycken kustubåtar med de egenskaper, som närmare framgå av bil. 2. De böra vara färdiga för insättande i lokalstyrkorna senast vid slutet av budgetåret 1941/42. Priset för dessa båtar kan beräknas till omkring 2*6 milj kr. per styck, eller cirka 2"5 milj. kr. per styck vid byggande av minst tre stycken. * De senaste typerna av utsjöubåtar, A-typen (Sjölejonet) och B-typen (Springaren), hava visat sig tillfredsställande och någon anledning att i detta sammanhang behandla dessa finnes ej. De mindre modifikationer, som krävas med hänsyn till den fortgående utvecklingen, kunna inom ramen för de anvisade medlen åtgärdas av marinmyndigheterna utan särskild utredning. Det är däremot av betydelse att framhålla, hurusom det av 1926 års sakkunniga framställda kravet, att torpedubåtarna (typ A) böra hava den fart och övriga egenskaper, som göra dem lämpade att under vissa omständigheter mera omedelbart samverka med kustflottans huvudstyrka, icke fyllas av den nuvarande typen. De undersökningar, som verkställts för att om möjligt förbättra farten hava visat, att detta icke låter sig göra utan betydande tonnage- och kostnadsökning. Som exempel må anföras, att utländska ubåtstyper med farter i övervattensläge, som närma sig 20 knop, undantagslöst hava ett tonnage, som är mer än dubbelt så stort som de svenska utsjöubåtarnas. Kostnaderna ökas i ungefärligen samma grad. Då det i fråga om kraven på ubåtsbeståndet i lika hög grad är en fråga om kvantiteten som kvaliteten, bör f. n. inga förändringar göras, som genom längre byggnadstid, tidsödande konstruktionsarbeten, högre kostnader etc. kunna minska antalet ubåtar i flottan. Frågan rörande fartökning å våra utsjöubåtar bör dock framdeles göras till föremål för förnyad prövning.

208 1 fråga om antalet erforderliga ubåtar hava verkställda beräkningar visat, att av 1930 års försvarskommission föreslagna 10 i kustflottan och 6 i lokalstyrkorna icke är tillfyllest. För att tillgodose de operativa kraven på ubåtsbeståndet kräves det minst: 12 ubåtar i kustflottan och 9 ubåtar i lokalstyrkorna. För att fylla detta behov fordras — utöver i försvarsbeslutet 1936 förutsatta nybyggnader — nybyggnad av sammanlagt minst 2 utsjöubåtar och 6 kustubåtar, vilka böra vara införlivade med flottan senast med utgången av budgetåret 1945/46. Då det emellertid icke är möjligt att bygga samtliga dessa ubåtar omedelbart och på en gång med de i 1936 års försvarsbeslut förutsatta ubåtarna, böra nybyggnaderna under de första fem åren inskränkas till tre kustubåtar — utöver redan beslutade utsjöubåtar. F.

Minsvepare.

Minsvepningstjänsten kommer enligt all erfarenhet att bliva synnerligen omfattande under såväl krig som neutralitet. Världskriget och neutralitetsvakten 1914—1918 visade tydligt, hurusom mycket stora krav komma att ställas på såväl minsvepningsmaterielens omfattning som dess kvalitet. Både sjöstyrkornas och handelsfartygens rörelsefrihet blir i hög grad beroende av möjligheten att hålla farvattnen — vid neutralitetsvakt särskilt territorialvattnen — rena från minor. Det är dock av ekonomiska m. fl. skal icke lämpligt att i fredstid bygga ett så stort antal minsvepningsfartyg, att det skulle kunna motsvara hela be hovet under krig och neutralitet. Man är därför under alla omständigheter hänvisad att i stor utsträckning tillgripa äldre, lätta fartyg samt härför lämpade trålare, bogserbåtar e t c , trots de nackdelar, som äro förenade med deras relativt stora djupgående. Det är dock ett oavvisligt krav, att flottan redan i fredstid är i besittning av ett mindre antal fartyg speciellt lämpade dels för den minsvepningstjänst, som måste kunna bedrivas från första dagen av en konflikt, sannolikt innan reserv- och hjälpfartyg hunnit färdigställas, dels för att tjäna som modell för krigsersättningsbyggnad, dels slutligen för utbildning av personal och prövande av minsvepningsmateriel etc. För de mest krävande minsvepningsarbetena, under hårt väder och på större avstånd från kusten, fordras i allmänhet särskilt för ändamålet byggda fartyg. Efter sådana principer hava efter allt att döma även de flesta främmande flottorna f. n. organiserat sin minsvepningstjänst. I Frankrike befinner sig 8 st. minsvepare om cirka 630 ton på stapeln. Sedan 1931 har även Storbritannien börjat bygga minsvepare om cirka 850 ton, av vilka, inberäknat det sista byggnadsprogrammet, det nu finns 17 st. Japan stapelsatte 10 st.

209 minsvepare om 615 ton under tiden 1923—1928, Italien har genom nybyggnader kontinuerligt underhållit ett relativt stort antal (f. n. 38 st.) minsvepare om cirka 175 ton, och Tyskland h a r på sitt nya byggnadsprogram 12 st. 600 tons minsvepare. Även flottor av mindre storleksordning hava minsvepare under byggnad: Argentina 7 st. om 550 ton, Brasilien 4 st. om 600 ton, Jugoslavien 5 st. om 120 ton, Holland 8 st. om 525 ton, Polen 6 st. om 183 ton etc. De flesta flottorna hava dock även eit stort antal äldre fartyg, som utrustats med anordningar för minsvepning, liksom det även torde vara fullt klart att åtgärder vidtagits i alla stater för en omfattande organisation av hjälpfartyg, lämpade för minsvepningstjänst. De sjöförsvarsutredningar, som i vårt land verkställts efter världskriget, hava samtliga framhållit betydelsen av, att tillgång finnes i fredstid på ett antal minsvepare. Marinberedningen 1922 föreslog på ovan angivna grunder anskaffandet av 6 st. minsvepare (vedettbåtar) om 185 ton. 1926 års flottsakkunniga föreslogo anskaffandet av 8 st. dylika båtar (vedettbåtar) om 200 ton, varjämte avsågs att utnyttja såväl äldre, lätta fartyg, som en organisation av hjälpfartyg. Då detta även blev statsmaktens beslut äro 4 st. (Jägaren-divisionen) av dessa 8 båtar sedan några år tillbaka införlivade med kustflottan. Erfarenheterna såväl från konstruktionsarbetet med denna vedettbåtstyp som sedermera från deras utnyttjande i praktiken hava emellertid visat svårigheten att anpassa ett fartyg av så pass begränsad storlek (292 ton) för både ubåtsjakt och minsvepning. De undersökningar, som 1933 utfördes dels av 1930 års försvarskommission, dels av marinens myndigheter, visade behovet av en minsvepartyp, lämplig att utnyttjas under hårt väder och på större avstånd från kusterna. De borde vara i stånd att utföra minrekognoscering inom större områden och verkställa röjsvepning av till sjöss: påträffade mineringar. Ett sådant fartyg måste besitta god sjövärdighet, relativt hög fart, begränsat djupgående och god flytbarhet. Att de under sådana omständigheter även kunna användas vid ubåtsjakt, trots att konstruktionen icke särskilt anpassas härför, är tydligt. Vid sidan av denna specialtyp förelåg det krav även på en lättare, än mer grundgående men dock sjövärdig typ för svepning av grunda minfält, som numera förekomma i samband med <ä. k självförsvarande mineringar. Även denna typ är i viss mån användbar för ubåts jakt. Myndigheterna föreslogo i februari 1934 att medlen till de fyra för andra skedet av ersättningsbyggnadsperioden avsedda vedettbåtarna måtte användas för byggandet av två minsvepare av vardera av ovan nämnda typer, under det byggande av vedettbåtar, uteslutande avsedda för ubåtsjakt måtte uppskjutas tills erfarenheter vunnits av Jägaren-typen och de ifrågavarande minsveparna. Detta blev också Kungl. Maj:ts beslut. Under byggnad befinna sig nu de båda minsveparna Arholma och Landsort om 375 ton och under färdigställande de båda minsveparna nr 1 och 2 om 61 ton. Härtill 14—373447

210 komma de båda 1935 inköpta trålarna Starkodder och Styrbjörn, avsedda i första hand för utbildningsändamål. 1930 års försvarskommission förutsatte, att i kustflottan skulle ingå 8 vedettbåtar, under det att de äldre vedettbåtarna avfördes ur lokalstyrkorna. Några nybyggnader av vedettbåtar utöver de nyssnämnda fyra, som kvarstå från 1927 års beslut (Arholma, Landsort, minsveparna n r 1 och 2), ifrågasattes ej. 1936 års proposition, liksom det samma år fattade försvarsbeslutet, förutsatte icke heller någon omedelbar nybyggnad av vedettbåtar. Av de äldre vedettbåtarna skulle dock 13 st. t. v. bibehållas i lokalstyrkorna. Departementschefen framhöll emellertid, att frågan om ersättningsbyggnad av övriga fartygsslag — häribiand minsvepare — torde böra upptagas till prövning i samband med utredningen angående flottans fartygstyper. Med hänsyn till de i det föregående anförda skälen är det lämpligast att fullfölja den uppdelning, som med tillkomsten av de under byggnad varande två minsvepartyperna gjorts ifråga om den förut kombinerade minsvepnings- och utbåtsjakt-(bevaknings-)tjänsten. Det är bl. a. detta skäl, som den tidigare behandlade kustjagartypen bör tillkomma med uppgift bl. a. att bedriva ubåtsjakt-(bevaknings-) tjänst. För minsvepningstjänsten bör även i fortsättningen byggas ett begränsat antal fartyg i fredstid, varjämte åtgärder skola vara vidtagna för mobiliseringsbyggnad samt utnyttjande av äldre lätta fartyg och hjälpfartyg. Ehuru icke berörande typfrågan må det framhållas, att minsveparna böra ingå i lokalstyrkorna, dit deras verksamhet i första hand hör. Stridsfartygen förses numera allmänt med paravaner, vilkas skyddande förmåga under gång till sjöss utanför lokalstyrkornas verksamhetsområde och med hög fart, under sicksackning, under mörker, vid större evolutionsrörelser o. s. v. icke kan övertagas av framför sjöstyrkorna gående särskilda minsvepningsförband. Den verksamhet i kustflottan, som ifråga om ubåtsjakt och bevakningstjänst tidigare tillkommit de även för minsvepning avsedda vedettbåtarna, bör i framtiden övertagas av ovan föreslagna kustjagare, särskilt anpassade för detta ändamål. Med hänsyn till att dels relativt stora krav måste ställas på byggande av andra större fartyg, dels ännu inga praktiska erfarenheter erhållits ifråga om under byggnad varande två minsvepartyper, bör anskaffning av ytterligare dylika fartyg t. v. anstå. Förslag i ärendet torde framdeles få framläggas av chefen för marinen. Under tiden måste dock största uppmärksamhet ägnas möjligheten att i ökad utsträckning använda trålare, bogserbåtar e t c , varjämte åtgärder ovillkorligen måste vidtagas för anskaffande av minsvepningsmateriel. Desslikes bör ett snabbt mobiliseringsbyggande av de två nya minsvepartyperna säkerställas. G. Motortorpedbåtar. Motortorpedbåten, vilken som en följd av motorteknikens utveckling kunde skapas under kriget 1914—1918 bl. a. för att fylla bristen på snabbgående, små torpedfartyg, har under de gångna 20 åren genomgått en betydan-

211 de utveckling. Från att hava varit en jämförelsevis liten båt på högst 10 ton med hög fart och ringa sjövärdighet har den nu växt till närmare 100 ton med såväl hög fart som efter allt a ti döma god sjövärdighet. I nedanstående tablåer lämnas en översikt av de allmänna data, som enligt tillgängliga marinkalendrar m. m. tillmätas i bruk varande motortorpedbåtar, ävensom av antalet dylika bålar i olika mariner. N a m n

S-typen (1936) (Lurssen)

N a t i o n

Tyskland

Tontal

60 MAS (1936).... Italien

36-45

Doghan (1931) . Turkiet

30 Fart

Kulsprutor

Torpeder

—

2-50

—

4—

34—44 1—76 mm. 2 - 4 5 k, 2 kspr

Sjunkbomber o. d.

Dimensioner D

Besättning

—

— — —

12 L

B

—

32-0 5-9

1-4

—

8 sjb

4-2

1-2

— — —

—

MAS ( 1 9 3 4 ) . . . .

—

2—45 4 minor

VTB ( 1 9 3 3 ) . . . . F r a n k r i k e . . . . Cetnik (1926) .. Jugoslavien ..

48—55

2—45

—

19-5 4-2

2-45

4 sjb

16-7 3-3

T (1929)

2-45

2 4 2

2—45

5 sjb

Grekland . . . .

MTB (1936) (Power Boat) MAS (1931)....

13-5- 40—45 14.0 12

MTV (1929).... VTB (1929).... Frankrike . . . CMB ( 1 9 1 8 ) . . . . VTA (1929).... Frankrike . . .

40 10- 3 9 - 4 4 11.6 11 34—41 6 39

2-1 1-3

16-5 3-4 1-3 18-3 — —

2—45

5 5 5 10

—

2—45

2 sjb

3-9- 1-23-2 l-o 16-7 3-4 1-3

2-45

—

15-7 3-0

0-7

—

2—45 1-45

4 sjb

16-7 3-3

—

13-8 2-9

0-9 0-6

—

5¶Antal motortorpedbåtar i olika länder Nu befintliga

Under anskaffning

Summa

Över 12 år Under 12 år Oceanflottor Storbritannien Frankrike Italien

? 20

Tyskland Sovjetunionen

?

?

?

c:a 120

6¶Utsjöflottor med skepp Sverige Turkiet Grekland

2 3

212 Nu befintliga

Under anskaffning

Summa

Över 12 år Under 12 år Lätta

utsjöflottor 3

3¶Höll. Indien Jugoslavien

3 12 (planerade)

Polen

12¶Skärgårdsflottor med skepp Finland Lätta

6 4

skärgårdsflottor

Kina Colombia

4¶Vaktflottor 3

Estland Iran Siam

8¶Anm. I övriga här icke upptagna länder finnas f. n. inga mtb. Det är särskilt framträdande att länder med endast öppna kuster i allmänhet icke anskaffat denna fartygstyp.

De sakkunnigeutredningar, som efter kriget haft att fatta ståndpunkt till frågan om anskaffande av motortorpedbåtar för svenska flottan, hava i allmänhet ställt sig tveksamma. 1922 års marinberedning anför sålunda, att »krigserfarenheterna givit vid handen, att motortorpedbåtarna på grund av sin bräckliga konstruktion endast kunna användas inom begränsade områden, under god väderlek och under gynnsamma klimatiska förhållanden». Samtidigt understrykes fartygstypens korta livslängd. Marinberedningen föreslår dock dess anskaffande för lokalstyrkorna och till ett antal av 12 st. under loppet av 10 år. Deras livslängd beräknas till 12 år. Redan före marinberedningens utlåtande hade emellertid tvenne små italienska motortorpedbåtar anskaffats för verkställande av försök, och ytterligare två av Thorny crof t-typ inköptes 1925 från England. Försöken utföllo i stort sett otillfredsställande. De prövade motortorpedbåtarna visade sig sakna sjögående egenskaper, deras höga fart kunde endast utnyttjas vid synnerligen gynnsam väderlek och torpedskjutning kunde på grund av fartnedsättningen icke verkställas ens i måttlig sjögång. Dessa förhållanden jämte motorernas ömtålighet m. m. föranledde år 1926 högste befälhavaren över kustflottan att i en till försvarsministern avgiven rapport uttala, att motortorpedbåtar i fred borde förefinnas endast till något mindre antal att tjäna som mönster för att kunna byggas i krig, därest detta skulle befinnas lämpligt. Det framhölls härvid även, att sådana båtar måste förefinnas i stort antal för att kunna utnyttja gynnsamma anfallstillfällen. Härigenom skulle »dessa draga betydande kostnader, som skulle kunna bättre

213 utnyttjas till byggande av pålitliga och sjövärdiga typer». De skulle enligt denne befälhavares mening endast kunna användas i lokalstyrkorna. 1926 års flottsakkunniga uttalade likaledes »att motortorpedbåtar under gynnsamma omständigheter kunna vara av värde för vårt sjöförsvar, men fartygsslagets egenskaper synas icke göra dem lämpade för att ingå i vår kustflotta. I likhet med vad som förutsattes i 1925 års försvarsbeslut, torde ett fåtal dylika båtar böra ingå i lokalstyrkorna såsom mönsterbåtar och för att möjliggöra, att åtminstone någon personal erhåller förtrogenhet med denna materiels handhavande». 1930 års försvarskommission ansåg, att behovet av motortorpedbåtar borde tillgodoses först vid mobilisering. »I fred bör dock», säges det, »såsom hittills finnas ett par dylika såsom mönsterbåtar för att erfarenhet om deras användning skall kunna vinnas och anskaffning av lämplig typ kunna igångsättas vid mobilisering. Kommissionen har emellertid ej ansett sig kunna förorda viss typ eller angiva några kostnader för anskaffning av ifrågavarande fartygstyp utan endast bibehållit de nu befintliga tvenne motortorpedbåtarna i sitt förslag till förteckning över flottans fartyg.» 1 Enär de två i flottan kvarstående motortorpedbåtarna, levererade 1925, numera passerat livslängdsgränsen och dessutom i intet hänseende kunna användas såsom modellbåtar, är således anskaffning av nya motortorpedbåtar en nödvändighet. * Motortorpedbåtens mest framträdande egenskaper äro hög fart, små dimensioner och fåtalig bemanning. Båten är fördenskull av lättast möjliga konstruktion och helt oskyddad, varigenom den blir ytterst känslig för träffar även av finkalibriga kulsprutor. Målytan är dock så liten, att möjligheten att träffa den är jämförelsevis ringa på större avstånd. Genom uppträdande under mörker eller utnyttjande av dimbankar i samverkan med flygstridskrafter och lätta övervattensfartyg ökas dess möjligheter att oskadad komma in på nära håll, vilket är nödvändigt för att ernå träffmöjlighet med torpederna. Genom god manöverförmåga och ringa djupgående ä r motortorpedbåten särskilt lämpad för uppträdande i svårnavigabla, ofria farvatten. Inskränkt sjöduglighet, risk för totala haverier vid uppträdande i farvatten, där is kan förekomma, ytterst känsliga och svårskötta motorer m. m . äro dock betydande svagheter. Med hänsyn till vad som sagts i kap. IV om erforderlig torpedkaliber har det dessutom länge varit en nackdel, att endast 45 cm. torpeder kunnat medföras. På de sista åren har det försports en allt tydligare tendens att övervinna motortorpedbåtens ovan angivna svagheter. Sjövärdigheten har avsevärt förbättrats, beboeligheten har ökats och man har konstruerat båtar, som kunna medtaga 53 cm. torpeder. Detta har emellertid skett på bekostnad av de två mest värdefulla egen1

FK: 1935: III, sid. 70.

214 skaperna, de små dimensionerna och prisbilligheten. Storleken har växt från 10 till omkring 100 ton och priset från 64 000 kr. (enligt 1922 gällande priser) till nära 1 milj. kr. Samtidigt har dock motortorpedbåtens verksamhetsfält i viss mån ökats från de ofria skärgårdsområdena till de öppna vattnen i kusternas omedelbara närhet. Dess hjälpvapen, artilleri (kulsprutor), sjunkbomber mot ubåtar, förbindelsemedel etc. hava samtidigt utvecklats. De stora motortorpedbåtarna kunna därför i stridsvärde i viss mån jämföras med de äldre svenska 2. kl. torpedbåtarna. Motortorpedbåten är huvudsakligen ett offensivt vapen, ägnat att insättas mot alla slags fartyg från jagare och uppåt. Taktiken varierar beroende på målets karaktär, väderleksförhållandena m. m. Under det att anfall mot mindre fartyg, såsom ubåtar, jagare och lätta kryssare, under goda omständigheter kan insättas av enstaka motorlorpedbåtar, kommer det i regel att fordras ett stort antal båtar vid anfall mot större och starkare enheter. Av taktiska skäl anses en motortorpedbåtsdivision icke böra utgöras av mindre än 6 båtar, som kunna indelas i grupper om 3. Då denna fartygstyp, trots många förbättringar, alltjämt är känslig för såväl motorfel som yttre skador, måste man beräkna, att en stor procent av det befintliga beståndet kommer att befinna sig under reparation m. m. Av en division om 6 båtar torde vid krig icke mer än en grupp om tre kunna hållas ständigt beredda att ingripa. Erfarenheterna om dylika förband äro dock små. Det är därför icke uteslutet, att praktiska övningar kunna leda till andra krav på förbandens sammansättning. I och med motortorpedbåtens tillväxt kan det även tänkas, att denna fartygstyp blir ägnad att bidraga till bevaknings- m. fl. uppdrag på de skärgårdsklädda delarna av kusten. Dessa i korthet återgivna synpunkter hava föranlett en ingående undersökning av de moderna motortorpedbåtarnas kvalifikationer och användbarhet i den svenska flottan. * Enär motortorpedbåtar icke tidigare tillverkats inom landet, har av denna anledning en särskild kommission under det sistförflutna året bedrivit studier av olika utländska typer. Resultatet av dessa studier föreligger i ett flertal underdåniga rapporter. De viktigaste uttalandena med jämförelser mellan de olika typernas tekniska egenskaper återfinnas i bil. 2. Man kan ansluta sig till uttalandet i undersökningskommissionens rapport, att motortorpedbåtarna komma att behövas från krigets första dag, och att det därför icke är möjligt att inskränka sig till en eller annan modellbåt. »Härtill kommer», uttalas det i rapporten, »att intet krigsmedel kan användas, utan att det finnes till detsamma övad personal, och en sådan kan icke inövas endast på ett par modellbåtar. Med lika stort fog hade man där före exempelvis ifråga om flygplans! ill verkning kunnat basera sig på modellflygplan och i övrigt krigstillverkning, vilket som bekant icke skett.» Det bör även understrykas att motortorpedbåtarnas förnämsta insats kan göras,

215 när de uppträda i stora mängder och i samverkan med övriga stridskrafter. För att i fredstid kunna bygga upp den härför erforderliga taktiken och samverkan mellan de olika stridskrafterna erfordras ovillkorligen ett visst, icke alltför litet antal motortorpedbåtar redan i fredstid. Med stöd av vad som sålunda framhållits och av vad som genom undersökningarna utrönts böra två divisioner om vardera sex motortorpedbåtar omedelbart anskaffas i enlighet med kommissionens förslag i fråga om typer m. m. Först sedan tillräckliga erfarenheter inhämtats rörande dessa båtars värde och användbarhet böra åtgärder vidtagas för ytterligare inköp eller för eventuell krigstillverkning. H.

Moderfartyg.

I fråga om moderfartyg yttrade chefen för försvarsdepartementet i 1936 års försvarsproposition: »Endast med största tvekan har jag fortfarande räknat med Svea såsom moderfartyg för undervattensbåtar. Fartyget har visserligen relativt nyligen i vissa avseenden moderniserats, men dess tillstånd torde dock vara sådant, att ersättning snart torde böra ske. I krigstid torde behovet av moderfartyg kunna fyllas genom lämpliga hjälpfartyg, och i fredstid synes det icke osannolikt att Dristigheten skall kunna ersätta Svea. Härmed sammanhängande frågor torde emellertid böra upptagas till behandling i samband med den utredning av fartygstyper m. m., som jag i annat sammanhang föreslår.» 1 Till detta anslöt sig det särskilda utskottet, vars utlåtande av riksdagen lämnades utan anmärkning. De undersökningar, som bedrivits för lösande av frågan om moderfartyg för ubåtarna, hava huvudsakligen inriktats på tre alternativ, nämligen ombyggnad av gammalt örlogsfartyg, inköp av äldre handelsfartyg och nybyggnad av för ändamålet konstruerat fartyg. En fjärde möjlighet, nämligen att utnyttja isbrytarefartyg, är s,v flera skäl icke lämplig i vårt land med dess relativt långa isperiod på Norrlandskusten. 1. Ombyggnad av gammalt örlogsfartyg. De utredningar, som i samråd med chefen för flygvapnet verkställts rörande förläggning av med kustflottan samverkande flygstridskrafter, hava visat, att flygstridskrafterna böra disponera ett moderfartyg i fredstid, under det förläggning till kusten är lämplig i krigstid. I senare fallet beräknas dock hjälpfartyg kunna utnyttjas för tillfälliga förläggningar, för tankning och annan förrådskomplettering etc. Detta innebär, att Dristigheten alltjämt måste avses som flygmoderfartyg. Härtill kommer, att de i annat sammanhang föreslagna motortorpedbåtarna kräva ett moderfartyg såväl i fred som krig. För att i största möjliga mån 1

K. Maj:ts proposition nr 225/36, sid. 556.

216 minska kostnaderna för nybyggnader, rustningar och övningar kan man lösa motortorpedbåtarnas moderfartygsfråga genom att förlägga även dessa till Dristigheten. Till detta bidrar att Drrstigheten i krigstid kan helt disponeras av motortorpedbåtarna. En överslagsberäkning av utrymmesbehovet å det sålunda kombinerade flyg- och mtbmoderfartyget visar, att det nuvarande utrymmet måste ökas för att bereda plats för ytterligare 4 officerare, 2 underofficerare och 20 man. Härvid förutsattes, att 6 st. motortorpedbåtar äro rustade i fredstid och att det nuvarande fredsbehovet för kustflottans flygavdelning t. v. blir bestående. Det utrymme, som blir disponibelt i krigstid — då flygstridskrafterna beräknas bliva baserade i land — motsvarar behovet för 12 st. motortorpedbåtar med reservpersonal. Av ovan angivna skäl måste Dristigheten även i fortsättningen avses för flygstridskrafter och dessutom för motortorpedbåtarna. Detta moderfartyg är sålunda icke tillgängligt för ubåtarna. Då det vore tänkbart att bygga om något av de övriga äldre pansarskeppen, hava vissa undersökningar gjorts i fråga om Wasa. Redan på undersökningarnas nuvarande stadium har K. Marinförvaltningen emellertid uttalat, att alternativet synes ämbetsverket mindre lämpligt. För att erhålla tillräckliga utrymmen måste nämligen ett nytt genomgående däck byggas över det nuvarande, och därjämte måste betydande påbyggnader anordnas på det nya däcket. Ett bibehållande av det nuvarande maskinsystemet med dess stora olägenheter i fråga om koleldning kräver mycket stor personal, cirka 70 man. En ändring av maskinsystemet till en dieselanläggning — vilket innebär den enda rationella lösningen — skulle minska maskinpersonalen till under hälften av ovan angiven siffra. Kostnaderna för en sådan fullständig onibyggnad beräknas komma att överstiga 2 milj. kr., förutom den summa som erfordras för moderniserad luftvärnsbestyckning e t c I sådant förändrat skick kan fartygets fortsatta livslängd beräknas till 15 år. Ett förslag att ändra Oscar 11 till moderfartyg för ubåtarna lär icke nu kunna tagas under övervägande, då pansarskeppet enligt 1936 års försvarsbeslut skall tillhöra lokalstyrkorna och nu erhåller nya pannor m. m. Dessutom visar en undersökning av fartygets lämplighet som moderfartyg, att förläggningsförhållandena för fartygets manskap bliva dåliga. Undersökning har även gjorts i fråga om pansarkryssaren Fylgia. Detta förslag torde emellertid ej heller numera kunna tagas under övervägande, sedan det i 1936 års försvarsbeslut blivit bestämt, att fartyget tills vidare skall tillhöra lokalstyrka. Därest medel för modernisering av artilleriet m. m. icke kommer att beviljas, kan fartygets ombyggande till moderfartyg dock övervägas. Med hänsyn till det icke oväsentliga stridsvärde, som Fylgia ännu besitter, vore en dylik lösning otillfredsställande. Lokalstyrkorna förlora ett användbart fartyg och ubåtarna erhålla ett moderfartyg, som genom sin relativt höga ålder endast innebär en tillfällig lösning.

217 De ombyggnadsarbeten, som måste göras å Fylgia, kunna anses motsvara vad som kräves för Wasa, och kostnaderna komma icke att understiga Wasas. 2.

Inköp av äldre handelsfartyg.

Av driftskostnads- och personalskäl kan för inköp endast förekomma motorfartyg. I fråga om ett redan färdigt fartyg är man bunden av den befintliga planeringen, däckshöjder, fartygsbredd, skottplacering etc, varför man i dylikt fall måste räkna med att fartyget måste bliva större än vid nybyggnad. Härmed följer ökad drifts- och underhållskostnad. För att i någon m å n motsvara kraven på förläggning m. m. måste fartyget vara tämligen nytt. Priserna på modernt tonnage äro numera så höga, att inköps- och ändringskostnaden säkerligen n ä r m a r sig totalkostnaden för ett nytt fartyg. Att köpa ett fartyg av äldre årgång är mot bakgrunden av K. Marinförvaltningens erfarenheter av tidigare köp av gamla fartyg icke tillrådligt; dess livslängd skulle bli alltför kort. Ett inköp av äldre handelsfartyg är därför icke lämpligt. 3.

Nybyggnad av för ändamålet konstruerat fartyg.

Då frågan om ett nytt moder- och verkstadsfartyg för ubåtarna sedan lång tid varit aktuell, har K. Marinförvaltningen redan tidigare utarbetat ett förslag till dylikt fartyg. Fartyget har omkring 2 200 tons deplacement och beräknas kunna göra en fart av 11 knop. Bestyckningen utgöres av 6 st. aut.kanoner som luftvärn. Utrymme är beräknat för sammanlagt 36 officerare, 43 underofficerare, 30 flaggkorpraler och 234 man, omfattande moderfartygets egen besättning och verkstadspersonal, avdelningschef med stab, besättningarna till 6 st. ubåtar samt en mindre reserv. Enligt preliminära beräkningar skulle fartyget kosta 2 5 milj. kr. (efter vid ingången av 1936 gällande priser), vartill kommer den militära utrustningen m. m. av omkring 11 milj. kr. 4.

Sammanfattning.

Den översikt av de gjorda undersökningarna, som ovan lämnats, ger vid handen, att den ur ekonomisk synpunkt mest tillfredsställande lösningen är byggande av ett nytt moderfartyg för ubåtarna. Under det att man vid ombyggnad av ett äldre fartyg k a n beräkna en kostnad av minst 2 milj. kr. motsvarande en livslängd av omkring 15 år, skulle ett nytt fartyg kosta cirka 36 milj. kr. Det senare kan emellertid beräknas hava en livslängd, som är nära tre gånger så stor som det äldre fartygets, varigenom det i längden blir avsevärt mycket billigare. Man torde kunna räkna med en årskvot av 135 000 kr. för det förra alternativet, under det att det senare innebär 90 000 kr.

218 Härtill kommer att ett äldre fartyg kräver avsevärt mycket mera i underhållskostnader (sannolikt det dubbla) och att personalbehovet blir betydligt större. Det tredje alternativet, att inköpa ett äldre handelsfartyg och bygga om detta, torde ställa sig nästan lika dyrbart, som att bygga om ett äldre örlogsfartyg och i varje fall dyrbarare än att bygga ett nytt moderfartyg. Av dessa skäl och med hänsyn till att ubåtspersonalens tjänstgöringsförhållanden ovillkorligen kräva ett tillfredsställande av moderfartyg är den lämpligaste och mest ekonomiska lösningen att bygga ett nytt ubåtsmoderfartyg, huvudsakligen i enlighet med de av K. Marinförvaltningen uppgjorda ritningarna eventuellt något modifierade, beroende på det beslut, som kan komma att fattas rörande de kommande ubåtarnas storlek m. m.

3. Förslag till nybyggnader etc. under den närmaste femårsperioden (1938/39-1942/43). Den ersättningsbyggnad av lätta fartyg, som antogs genom 1936 års försvarsbeslut, innebar en uppdelning av nybyggnaderna på två femårsperioder. Under den första femårsperioden, 1936/37—1940/41, skulle följande fartyg byggas: 2 jagare av Ehrensköldtyp (å 69 milj. kr.) 2 utsjöubåtar (å 40 milj. kr.). Under den andra femårsperioden, 1941/42—1945/46, skulle byggas: 4 utsjöubåtar (å 40 milj. kr.) samt dessutom påbörjas två jagare av billigare typ (å 52 milj. kr.). Då ändamålet med denna utredning varit att framlägga förslag till ny artillerifartygstyp (eller annan fartygstyp lämplig att ersätta densamma), varom beslut icke fattades vid 1936 års riksdag, samt att verkställa utredning rörande bl. a. övriga härav beroende fartygstyper, är det tydligt, att utredningens resultat måste leda till en komplettering av 1936 års byggnadsprogram för lätta fartyg. I det utredningen givna uppdraget har även följande yttrande särskilt citerats: »I anslutning till beräkningen av ersättningsbyggnadsanslagets storlek i den blivande marinorganisationen anförde departementschefen vidare, att det naturligen icke torde vara uteslutet, att ersättningsbyggnadsanslagets storlek kunde komma att röna inverkan av resultatet av den utredning angående fartygstyper m. m., som sålunda omnämnts.» Någon förändring i det 1936 fattade beslutet rörande byggande av lätta fartyg kräves ej, med undantag för att de två jagarna »av billigare typ» böra utbytas mot två jagare av förbättrad Ehrensköldtyp samt att en av eller ev. båda dessa jagare om möjligt påbörjas redan mot slutet av första femårsperioden. Det är sannolikt att härför fordras någon ökning av ersättningsbyggnadsanslaget — sammanlagt omkring 20 milj. kr. enligt i försvarsbeslutet räknade priser — vilken dock icke kan fixeras förrän vid tidpunkten för avslutande av kontrakten.

219 Av de i detta kapitel dragna slutsatserna rörande kraven på flottans sammansättning framgår, att en icke oväsentlig ökning av sjöstridskrafterna är av behovet påkallad. Denna ökning bör genomföras snarast möjligt. Med hänsyn till att den svenska industrien icke är i stånd att på en gång genomföra härför erforderliga nybyggnader, måste dock dessa fördelas till ett antal perioder. Då utredningen i enlighet med det givna uppdraget emellertid endast berör vad som erfordras för att bevara kustflottans slagkraft och taktiska användbarhet, har nedanstående förslag inskränkts till att omfatta blott den första av de ovan nämnda perioderna. Denna gäller i sin helhet endast ersättningsbyggnader, som erfordras för att bevara kustflottans slagkraft och taktiska användbarhet, när Sverigeskeppen inom kort överföras till lokalstyrka. Enär de föreslagna pansarkryssarna icke äro i slagkraft likvärdiga med pansarskeppen måste deras anskaffande ske i snabbare tempo än Sverigeskeppens överförande till lokalstyrkorna. Perioden bör därför icke omfatta större tidrymd än vad som kräves för färdigställande av ifrågavarande fartyg. Enär det erfordras omkring fem år för att konstruera och bygga fartyg av pansarkryssartyp, är det därför lämpligt att perioden omfattar fem år med början budgetåret 1938/39. Periodens slut kommer dessutom härigenom att nära sammanfalla med utlöpandet av den i annat sammanhang berörda Londontraktaten av år 1936, som gäller till och med 1942 och som i väsentliga delar övat inflytande på den föreslagna pansarkryssartypen. Nybyggnadsprogram för tiden 1938/39—1942/43:' 3 st. pansarkryssare såsom led i Sverigeskeppens ersättande. 4 st. torpedbåtar, bl. a. som ersättning för i 1936 års flotta upptagna vedettbåtar. 3 st. kustubåtar för att kunna upprätthålla det i 1936 års försvarsbeslut angivna antalet ubåtar i lokalstyrkorna. 12 st. motortorpedbåtar som modell- och experimentbåtar m. m. 1 st. ubåtsmoderfartyg som ersättning för Svea. Det som i en senare period i första hand bör bli föremål för nybyggnad blir beroende på, huruvida statsmakterna vid den tidpunkten besluta att genomföra den av utredningen föreslagna ökningen av kustflottans slagkraft och taktiska användbarhet eller om de endast avse att vidmakthålla dess styrka. Stridsmedlens utveckling, erfarenheterna av ovan föreslagna typer m. m. kunna dessutom påfordra särskilda åtgärder i fråga om typernas utformande. Med hänsyn till nuvarande förhållanden bör den svenska fartygsbyggnadspolitiken dock i fortsättningen inriktas efter de principer, som ovan angivits. Det föreslagna ersättningsbyggnadsprogrammet för första perioden är så avpassat med hänsyn till dess sammansättning och de enskilda fartygstyperna, att både den fortsatta ersättningsbyggnaden och den erforderliga ök-

220 ningen av flottans slagkraft och taktiska användbarhet skall, beroende på den kommande utvecklingen, kunna genomföras i direkt anslutning till detsamma. Det torde icke tillkomma denna utredning att behandla de ekonomiska spörsmål, som ligga vid sidan av fartygstypernas kostnader. Här må dock framhållas, att de av programmet förorsakade statsutgifterna böra få formen av engångskostnader, i detta fall fördelade på fem år. Genom denna anslagsform förutsattes givetvis, att inga inskränkningar göras på de båda övriga försvarsgrenarnas beslutade anslagstilldelning. På grund av de ytterst varierande priserna under den tid, utredningen pågått, har det varit nödvändigt att hänföra dem till läget vid början av år 1936, som bildade en någorlunda fast punkt. Den prisstegring, som krigsfartygsbyggnaderna undergått intill augusti 1937, visas i nedanstående kurva, uppgjord av Kungl. Marinförvaltningen och avseende totalkostnaderna för krigsfartyg. Indextal för totalkostnader för krigsfartyg: 1935 = 100. TyPureEPK!i^e.NJ

221 Kurvan får endast anses vara ungefärlig, enär de primäruppgifter, p å vilka den är byggd, äro approximativa. På grund av de fortgående prisvariationerna och enär det icke är osannolikt, att priserna vid den tidpunkt, då beslut i fråga om ersättningsbyggnaderna fattas, återgått till ett mera normalt läge, hava samtliga i utredningen angivna priser, liksom nedanstående hemställan baserats på 1936 års priser. För närvarande ligger priskurvan cirka 28 °/o över denna nivå. Hemställan: Under åberopande av vad som i det föregående utretts hemställes, att Kungl. Maj:t måtte föreslå 1938 års riksdag: att i princip antaga här uppgjord plan för sjöstyrkornas organisation, att fatta beslut om ett ersättningsbyggnadsprogram att äga rum under budgetåren 1938/39—1942/43 och omfattande nybyggnad av tre st. pansarkryssare med utredning 103*8 milj. kr. fyra » torpedbåtar med utredning 17-2 » » tre » kustubåtar med utredning 7*5 » » ett » ubåtsmoderfartyg med utredning 36 » > tolv » motortorpedbåtar (inköpas) cirka 10*0 » » att de båda jagare, som enligt 1936 års program skola påbörjas under perioden 1941/42—1945/46, stapelsättas snarast sedan jagarna Malmö och Karlskrona löpt av stapeln och byggas som en förbättrad Ehrensköldtyp, för vilket extra medel krävas av omkring 2 milj. kr. per fartyg, att 500 000 kr. anslås till förlängning av vissa dockor intill 160 m. samt att 600 000 kr. anslås som merkostnad för utförande av viss i bil. 2 nämnd ångpanneanläggning. Utredningen hemställer vidare, med hänsyn till nödvändigheten att snarast möjligt återställa flottans stridsduglighet, att dess förslag måtte behandlas med största möjliga skyndsamhet och förutsätter, dels att tilläggsprogrammets kostnader på grund av nu glidande prisskala beräknas efter de priser, som gälla vid propositionens framläggande, dels att de förändringar av personalstaterna, som kunna komma att erfordras, beräknas med ledning av i bil. 1 lämnade uppgifter.

BILAGOR Bil. 1: Organisatoriska konsekvenser av typutredningens förslag. Bil. 2: Ytterligare uppgifter rörande till nybyggnad föreslagna fartygstyper. Bil. 3: Londonfördraget typfrågan.

och dess inflytande

på

A n m.: Bilagorna 2 och 3 äro hemliga och bifogas icke detta exemplar.

Bil. 1.

Organisatoriska k o n s e k v e n s e r av typutredningens förslag. I av Kungl. Maj:t till denna utredning lämnat uppdrag ingår icke någon granskning av gällande marinorganisation enligt 1936 års försvarsbeslut. Det är dock tydligt, att genomförandet av det framlagda tilläggsprogrammet för nybyggnad av örlogsfartyg innebär att jämkningar med avseende å 1936 års marinorganisation icke helt kunna undvikas. Det måste emellertid uttryckligen framhållas, att bland nedan angivna organisatoriska konsekvenser av det framlagda ersättningsbyggnadsförslaget icke upptagits sådana de marina myndigheternas önskemål, vilka anses hava blivit på för marinens krigsberedskap otillfredsställande sätt tillgodosedda genom 1936 års försvarsbeslut eller vilka på grund av nytillkommen materiel m. m. sedermera uppkommit. Grunderna för marinens organisation, sådana de i nämnda beslut blivit utformade, hava sålunda förutsatts alltjämt vara gällande under den i utredningens förslag för ett tilläggsprogram upptagna perioden 1938—1943. Marinledningen. Organisationen av sjöförsvarets militära ledning och förvaltning påverkas icke i nämnvärd utsträckning av nybyggnadsförslaget. Marindistriktsorganisationen. Denna organisation beröres icke av det framlagda ersättningsbyggnadsprogrammet. Sjökrigsmaterielen. I den föregående utredningen framlagda förslag omfatta sjöstridskrafternas sammansättning jämte därav betingad ersättningsbyggnad av örlogsfartyg och livslängd för dessa. Detta är den rent materiella delen av flottans organisation. Personalorganisationen samt örlogsstationernas, örlogsdepåernas och örlogsvarvens organisation äro emellertid också beroende av sjökrigsmaterielens fördelning till kustflotta och lokalstyrkor, linjeindelning och bemanningsbestämmelser, sjöstridskrafternas basering och fredsförläggning samt krigsberedskap och övningar. För att kunna överblicka konsekvenserna av nybyggnadsförslaget på flottans organisation måste till en början undersökas, vilka fartyg som vid slutet av den föreslagna ersättningsbyggnadsperioden år 1943 beräknas ingå i kustflottan och lokalstyrkorna. Detta blir beroende såväl av föreslagen ersättningsbyggnad som av den utrangering av fartyg, som anses böra ifrågakomma. I anslutning till det framlagda förslaget rörande livslängd för olika fartygstyper bör en betydande utrangering av fartyg äga rum intill år 1943. Ett kvarhållande i tjänst av överåriga fartyg skulle innebära ett alltför, betungande personalbehov samt dyrbara omkostnader för underhåll utan motsvarande utbyte i avseende å krigsberedskap. I den följande fartygsförteckningen hava därför upptagits de fartyg, vilka enligt förslaget angående livslängder för olika fartygstyper år 1943 böra hava utgått ur lokalstyrkorna och överförts till materielreserv eller utrangerats. 15—373447

226 Förteckning över flottans fartyg, vilka år 1943 enligt typutredningens förslag äro överåriga. Färdig år

Ålder 1943

Pansarskepp. (Livslängd 24 år i kfl och 12 år i lok.st.) Manligheten 1904 39 Tapperheten 1903 40 Wasa 1902 41 Äran 1902 41 Kryssare. (Livslängd 24 år i kfl och 12 år i lok.st.) Jacob Bagge 1898 45 Örnen 1897 46 Jagare.

(Livslängd 20 år i kfl och 10 år i lok.st.) Hugin 1911 Vidar 1910 Ragnar 1909 Sigurd 1909 Wale 1908

Torpedbåtar. Nr 5 Nr 6 Nr 7 Nr 8 Nr 9

Mat. reserv Utrangeras » » Utrangeras »

32 33 34 34 35

Mat. reserv Utrangeras » » »

(Livslängd kan beräknas lika med jagarna) 1908 35 1908 35 1907 36 1907 36 1907 36

Utrangeras » » »> »

Motortorpedbåtar. Nr 3 Nr 4

(Livslängd 12 år oberoende av sjöstyrka.) 1925 18 1925 18

Utrangeras i

Undervattensbåtar. Illern Bävern Valrossen Salen Hajen

(Livslängd 14 år i kfl och 7 år i lok.st.) 1921 22 1921 22 1920 23 1920 23 1920 23

Mat. reserv » Utrangeras » »

Vedettbåtar och tendrar. Vega Vesta Polaris Perseus Regulus Rigel Antares Arcturus Altair Argo Castor Pollux Iris Thetis Astrea Spica N r 27 N r 28

(Livslängd 30 år oberoende av 1911 1911 1910 1910 1910 1910 1909 1909 1909 1909 1909 1909 1909 1909 1909 1908 1898 1898

sjöstyrka.) 32 Mat. reserv 32 » 33 • 33 t 33 » 33 i 34 Utrangeras 34 » 34 i 34 » 34 » 34 i 34 » 34 » 34 » 35 • 45 i 45 »

227 Vedettbåtar och tendrar (forts). Nr 29 Nr 30 Nr 33 Nr 35 Nr 36

Färdig år

Ålder 1943

1899 1900 1902 1903 1903

44 43 41 40 40

Utrangeras

52 Utrangeras

57 Utrangeras

1899 1891

44 52

Utrangeras »

Kanonbåt. Svensksund Moderfartyg. Svea Logementsfartyg. Niord Göta

Flottans övningsskepp och Sjökarteverkets fartyg h a v a i avseende å livslängd icke blivit föremål för något förslag samt därför icke medtagits i ovanstående förteckning. Med år 1944 falla ytterligare Oscar II, Fylgia, Munin och Uttern för åldersgränserna. Såväl Oscar I I som Fylgia synas dock, åtminstone tillsvidare, böra kvarhållas i lokalstyrkorna, för vilkas stridsvärde de alltjämt böra k u n n a innebära en viss och i varje fall mycket behövlig ökning. Munin och Uttern åter böra lämpligen nämnda år överföras till materielreserven. Med ovan ifrågasatt utrangering av fartyg eller överföring till materielreserv s a m t med föreslagen ersättningsbyggnad kommer år 1943 i nedanstående förteckning upptagna fartyg a t t ingå i kustflottan och lokalstyrkorna. I förteckningen har angivits av förslaget till livslängder för olika fartygstyper betingad linjeindelning och fördelning till kustflotta och lokalstyrkor.

Anm.

Förteckning över flottans fartyg år 1943 med linje- och styrkeindelning. Beträffande fartyg i materialreserv se förteckning å överåriga fartyg. Färdig år

Ålder 1943

. j .e Tm L

Sjöstyrka

Pansarskepp. (Livslängd 24 år i kfl och 12 år i lok. st.) Gustaf V 1922 21 Drottning Victoria 1921 22 Sverige 1917 26 Oscar II 1907 36

1 1 2 2

Kfl 1 Kfl Lok. st. Lok. st.

Pansarkryssare. A B C

1 1 1

Kfl Kfl Kfl

1 2 2

Kfl Lok. st. Lok. st.

(Livslängd 24 år i kfl och 12 år i lok. st.) 1943 0 1943 0 1943 0

Kryssare. (Livslängd 24 år i kfl och 12 år i lok. st.) Gotland 1934 Clas Fleming 1914 Fylgia 1907 1

9 29 36

Östersjöflottan och Västkustflottan benämnas här med ett gemensamt namn, kustflottan (Kfl)

228 Färdig år Jagare. (Livslängd 20 år i kfl och 10 år i lok. st.) 1936:4 1943 1936:3 1943 Malmö 1939 Karlskrona 1939 Stockholm 1937 Göteborg 1937 Klas Horn 1932 Klas Uggla 1932 Ehrensköld 1927 Nordenskjöld 1927 Torpedbåtar och äldre jagare. A B C D Wrangel Wachtmeister Munin Motortorpedbåtar. 12 st

Ålder 1943

. T Un

. Je

Sjöstyrka

0 0 4 4 6 6 11 11 16 16

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

Kfl Kfl Kfl Kfl Kfl Kfl Kfl Kfl Kfl Kfl

(Livslängd 20 år i kfl och 10 år i lok. st.) 1941 2 1 Kfl 1941 2 1 Kfl 1943 0 1 Kfl 1943 0 1 Kfl 1918 25 2 Lok. st. 1918 25 2 Lok. st. 1913 30 2 Lok. st.

(Livslängd 12 år oberoende av sjöstyrka.) _ — 2

Undervattensbåtar. (Livslängd 14 år i kfl och 7 år i lok. st.) A 1943 0 B 1943 0 C 1943 0 1936:3 1942 1 Sjöhunden 1939 4 Sjöbjörnen 1939 4 Sjölejonet 1937 6 Springaren 1936 7 Nordkaparen 1936 7 Delfinen 1935 8 Ulven 1931 12 Gripen 1929 14 Draken 1929 14 Valen 1925 18 Uttern 1922 21 Vedettbåtar och tendrar. Snapphanen Väktaren Kaparen Jägaren Vb nr 19 Sökaren Sveparen Sprängaren

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

Lok.st. Lok.st. Lok.st. Lok.st. Kfl Kfl Kfl Kfl Kfl Kfl Kfl Kfl Kfl Kfl Lok.st. Lok. st.

(Livslängd 30 år oberoende av sjöstyrka.) 1936 7 1 Kfl 1936 7 1 Kfl 1935 8 1 Kfl 1934 9 1 Kfl 1914 29 2 Lok. st. 1918 25 3 Kfl 1918 25 3 Kfl 1918 25 3 Kfl

Minsvepare. (Livslängd 30 år oberoende av sjöstyrka.) Arholma 1938 " Landsort 1939 Nr 1 1937 Nr 2 1937

5 4 6 6

2 2 2 2

Lok. st. Lok. st. Lok.st. Lok. st.

229 Minsvepare (forts.). Starkodder Styrbjörn Moderfartyg. A, ub-moderfartyg Dristigheten

Färdig år

Ålder

1943 Linje

Sjöstyrka

1925 1923

18 20

2 2

Lok. st Lok. st

1940 1901

3 42

1 1

Kfl Kfl

Därtill komma trängfartyg, övningsskepp, logementsfartyg, sjömätningsfartyg och isbrytare, vilka icke äro föremål för linje- eller sjöstyrkeindelning. Någon väsentlig ändring av principerna för sjöstridskrafternas basering är icke påkallad av det framlagda ersättningsbyggnadsförslaget. Ehuru av utredningen framgår, att en förskjutning med avseende å sjöstridskrafternas basering mot Västkusten är nödvändig, är emellertid icke den föreslagna ersättningsbyggnaden intill år 1943 av sådan storlek att en särskild Västkusteskader redan då i fredstid kan uppsättas, önskvärd utökning av Göteborgs örlogsdepå utöver år 1936 beslutad, eller förändring av depån till örlogsstation, kan därför uppskjutas. Sjöstridskrafternas basering bör i huvudsak tillsvidare bibehållas enligt 1936 års försvarsbeslut med de förändringar beträffande örlogsstationer, örlogsdepåer och örlogsvarv, som i övrigt betingas av det framlagda förslaget och som behandlas här nedan. Fartygens fredsförläggning är av grundläggande betydelse för fördelningen av flottans personal samt är främst beroende av sjöstridskrafternas rent strategiska fördelning. De tre pansarkryssarna böra med hänsyn härtill tillsvidare förläggas till Karlskrona örlogsstation och örlogsvarv, vilka dessutom äga de största resurserna för dessa fartygs bemanning, utrustning och underhåll. För att samtidigt avlasta Karlskrona örlogsstation böra två av Sverige-divisionens fartyg förläggas till Stockholms örlogsstation i ersättning för utrangerade äldre pansarskepp. Detta är även betingat av önskemålet att i flertalet krigsfall basera pansarskeppsdivisionen på Stockholms skärgård. Pansarskeppens operativa möjligheter måste nämligen på grund av deras ålder och låga fart i dessa fall alltmer inskränkas till farvattnen i norra Östersjön i närheten av nämnda skärgård. I övrigt synes fartygens fredsförläggning i enlighet med 1936 års försvarsbeslut alltjämt böra vara anordnad så, att Karlskrona bemannar och utrustar ett något större antal fartyg än Stockholm. Karlskrona örlogsstation beräknas sålunda även bemanna till Göteborgs örlogsdepå förlagda fartyg. Den genom 1936 års försvarsbeslut förutsedda fartygsförläggningen dit synes böra något minskas i avvaktan på utbyggandet av den 3. eskader, som föreslagits. Enär fartygens fredsförläggning i övrigt icke synes hava något avgörande inflytande på organisationen av örlogsstationer, örlogsdepåer och örlogsvarv, är det icke någon anledning att här närmare ingå på denna fråga. Flottans krigsberedskap och övningar. Någon ändring av den rustningsplan, som fastställts genom 1936 års försvarsbeslut, är icke påkallad under tiden för det föreslagna tilläggsprogrammets genomförande. Den personalökning, som nedan förutsattes böra äga rum intill dess de tre pansarkryssarna år 1943 beräknas vara färdigställda, möjliggör emellertid att det sommartid rustade äldre pansarskeppet så småningom utbytes mot ett pansarskepp av Sverige-typ. Likaledes förutsattes att i den mån de föreslagna torpedbåtarna bliva färdigställda dylika rustas i stället för vedettbåtar. I stället för den äldre vedettbåten kommer med föreslagen anskaffning av motortorpedbåtar ett mindre antal dylika att framdeles behöva rustas sommartid. Sedan de bägge nu återstående torpedkryssarna utrangerats, måste Dristigheten sommartid rustas såsom moderfartyg för flyg- och motortorpedbåtsförband, vilket likaledes möjliggöres genom förutsatt personalökning.

230 När sedermera de nya pansarkryssarna år 1943 beräknas ingå i kustflottan, måste rustningsplanen givetvis i erforderlig utsträckning revideras. Örlogsstationer, örlogsdepåer och örlogsvarv. Förslaget ang. sjöstridskrafternas sammansättning samt därav betingad basering och fredsförläggning föranleder ingen principiell ändring av örlogsstationernas, örlogsdepåernas och örlogsvarvens organisation. Det på grund av föreslagna fartygsbyggnader ökade personalbehovet kommer emellertid att fordra en utvidgning av örlogsstationernas kapacitet, vilket särskilt gör sig gällande med avseende å behov av kasernutrymme. Det är emellertid icke uteslutet, att detta behov av förläggningsutrymme kan fyllas genom att förlägga pansarskepp i depå och därvid utnyttja dessa såsom kasernfartyg. Vid eventuell nydaning av Stockholms örlogsstation bör emellertid det ökade behovet av förläggningsutrymme beaktas. Ovan ifrågasatt förläggning av två pansarskepp av Sverige-typ till Stockholm kommer även att ställa ökade krav på örlogsstationens kapacitet. Det är nämligen för närvarande varken lämpligt eller möjligt att förlägga Sverige-skepp vid Skeppsholmen eller Galärvarvet. Dylik förläggning kräver större djup och utrymme samt flera övningslokaler i land. I anslutning till vad ovan sagts angående flottans basering synes under den för tilläggsprogrammet föreslagna ersättningsbyggnadsperioden någon utökning av Göteborgs örlogsdepå icke vara behövlig. Beträffande örlogsvarven synes någon ökning av dessas kapacitet knappast vara betingad av ersättningsbyggnadsförslaget. På grund av den avsevärda utrangering av fartyg, som under de närmaste åren blir nödvändig, kommer nämligen icke det antal fartyg, som av varven skola underhållas, att nämnvärt ökas. Möjligen blir dock någon utvidgning av Stockholms örlogsvarv nödvändig, därest delar av Sverigedivisionen dit förläggas. Detta blir i så fall aktuellt i samband med eventuell nydaning av örlogsstationen, ökningen av fartygens storlek fordrar däremot ökat utrymme och större djup i till varven anslutna hamnanläggningar. Detta gäller icke endast Stockholm utan även Karlskrona, där utrymmet redan nu är alltför knappt för att rymma kustflottans fartyg. Enär de nya kryssarna bliva betydligt längre än pansarskeppen, måste sålunda bättre kajutrymme beredas dessa inom örlogsvarvets område. Behövlig ökning av befintliga torrdockors dimensioner har förut omnämnts. Flottans personal. Enligt 1936 års försvarsbeslut skall, såsom även tidigare varit fallet, grunden för beräkningen av flottans personalbehov utgöras av mobiliseringsbehovet. Enligt nämnda beslut skall sålunda erforderlig stambemanning för 1. linjens fartyg, omfattande kustflottan och lokalstyrkornas undervattensbåtar, finnas upptagen å stat. För 2. linjens fartyg, omfattande lokalstyrkornas örlogsfartyg utom undervattensbåtar, skall endast reducerad stambemanning finnas upptagen på stat. För bemanning av 3. linjens fartyg avses endast reservpersonal. Föreslagen ersättningsbyggnad i förening med ovan förutsatt linjcindelning jämte utrangering av fartyg kan beräknas erfordra en ökning av flottans personalstater, som framgår av vidstående tablå. I tablån upptagna besättningslistor för de nya fartygstyperna äro preliminära och giva därför endast en ungefärlig uppfattning av besättningarnas storlek. Dessa besättningslistor avse för stridsmässiga fredsövningar erforderlig bemanning s. k. mobiliseringsbemanning, vartill beträffande pansarkryssarna i krigstid tillkommer viss förstärkningspersonal, vilken enligt nu gällande bestämmelser skall utgöras av reservpersonal. Ehuru detta system innebär avsevärt försämrad krigsberedskap, har dock principerna i 1936 års försvarsbeslut även härvidlag följts. Det nya moderfartyget för ubåtar förutsattes därjämte erfordra ungefär samma bemanning som det nuvarande.

231 Den personalökning, söm betingas äv till nybyggnad föreslagna fartyg, motväges i någon m å n av den minskning av personalbehovet, som uppstår genom överföring a v pansarskeppet Sverige och minkryssaren Clas Fleming ävensom minsveparna Arholma, Landsort, nr 1 och 2 från 1. linjen till 2. linjen. Likaledes innebär utrangering eller överföring till 3. linjen av Manligheten, Tapperheten och Äran, fyra äldre jagare, fem u b å t a r och tolv äldre v e d e t t b å t a r en minskning av personalbehovet enligt 1936 års försvarsbeslut. Denna minskning är i tablån upptagen i överensstämmelse med de personalberäkningar, som utgjorde grunden för nuvarande personalorganisation. Tablå över erforderliga (ungefärliga) förändringar av flottans personalstater med anledning av typutredningens ersättningsbyggnadsförslag. (Innefattar sålunda ej behov av värnpliktiga.)

Stat enligt 1936 års försvarsbeslut.. . Bemanning fartyg:

å till nybyggnad

1. Pansarkryssare » » Jagare » Torpedbåt • • » Kustubåt » •

För marinen gemensam personal

Uo o. fik

19 19 19 5 5 4 4 4 4 3 3 3

5 5 5 1

75 75 75 23 23 18 18 18 18 5 5 5

125 125 125 35 35 24 24 24 24 8 8 8

200 200 200 65 65 35 35 35 35 8 8 8

12 370

24 599

24 918

153 K(Hbm) Meniga

föreslagna

linjen: A B C A B A B C D A B C

2. l i n j e n

Officerare

(50 % stam)

12 st. motortorpedbåtar Summa

6 98

Minskat bemanningsbehov genom överföring av fartyg till 2. och 3. linjen samt utrangering

18 Förutom ovan angivet ökat behov av stampersonal tillkommer a t t den för flottan avsedda värnpliktskontingenten måste i motsvarande grad ökas. Den sålunda ifrås a t t a personalökningen såväl beträffande stam som värnpliktiga synes böra ungefärligen likformigt fördelas på åren 1938—1943. F ö r officerskåren ifrågasatt ökning synes icke i sin helhet behöva utgöras av stamofficerare utan kan en del av de nya beställningarna avses för inkallade reservofficerare, för vilka dock löner på stat i så fall måste beräknas.

232 Kungl. Marinförvaltningen har i samband med beräknandet av tider för färdigställandet av nybyggnader angivit, att tillräcklig och erfaren personal måste anställas — utöver den nuvarande — för utförandet av erforderliga ritningsarbeten. Sålunda anföres, att för ritande av pansarkryssaren erfordras cirka 8 st. extra ingenjörer, varav 3 st. mariningenjörer, av torpedbåten 2 st. extra ingenjörer, därav 1 st. mariningenjör, samt av kustubåten 3 st. extra ingenjörer, varav 1 st. mariningenjör. Kungl. Marinförvaltningen understryker, att mariningenjörkåren redan nu är för knapp och ansträngd till bristningsgränsen, samt att ett ersättningsbyggnadsprogram med delvis nya fartygstyper icke kan genomföras på relativt kort tid utan motsvarande ökning av arbetskraften i Kungl. Marinförvaltningen, ej enbart med tanke på utrednings- och konstruktionsarbetet utan även för den därpå följande byggnadskontrollen.

Statens offentliga utredningar 1937 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. R ä t t s s k i p n i n g . Fångvård. Betänkande med förslag till revision av förvarings- och interncringslagarna m. m. [3] Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser m. m. 113] Promemoria ang. grunderna för en reform av lagstiftningen om rätt till litterära och musikaliska verk. [18] Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott jämte motiv. [21] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. 1934 års nämnd lör städningsutredning. Betänkande med speciella beräkningar och förslag rörande ersättningarna för städningsarbete inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm m. m. [7] Utredning ang. de rättsbildade domsagobiträdenas anställnings- och avlöningsförhållanden. L20] Kommunalförvaltning.

F a s t egendom. J o r d b r u k med b i n ä r i n g a r . 1 Betänkande med förslag ang. den statsunderstödda vaj tenavlednings- och avdikningsverksamheten samt dä] med sammanhängande spörsmål. [8] Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland ma vissa förslag till åtgärder till förbättrande av den nod ländska jordbrukarbefolkningens ekonomiska stäu ning. [9] I Betänkande med förslag ang. rätt till fiske i Va nern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön! Jämtland. 1. Lagförslag och motiv. [10] 2. Kar] bilagor. Vänern och Hjälmaren. [11] Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärd* till motverkande av överdriven skuldsättning inoj jordbruket. [14] Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsaj kastning hos nötkreatur. [19] Betänkande med förslag till lag om minimilöner fa lantarbetare. [21]

Vattenväsen. Skogsbruk. B e r g s b r u k . Betänkande med förslag till lagstiftning ang. särskilt] husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens liiij lappmarker m. m. [5] Industri.

Statens ocli koriimunernas

finansväscn.

H a n d e l ock sjöfart.

Kommunikationsväseii. Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafiksäkel hetens höjande vid korsningar i samma plan mella järnväg och väg samt järnvägarnas beredande av u drag av automobilskattemedel till säkcrhetsanorj ningarna vid dylika korsningar. [15]

Politi.

Nationalekonomi ock socialpolitik. Socialiseringsproblemet. 2. Hushållsräkningens problem och faktorer. [1] Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 2. [2] Statslotteriutredningen. Betänkande med förslag rörande svenskt penninglotteri. [4] Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1936. [12] Hembiträdesutredningens betänkande. 1. Betänkande och förslag i fråga om utbildning av hembiträden. [16] Ilälso- och sjukvård. Yttrande i abortfrågan. [6] Betänkande ang. pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet. [23

Allmänt näringsväsen.

B a n k - , kredit- ock penningväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen.

Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Efterskrift till »Kyrkogödset i Skåne, Halland och BlJ kinge under dansk tid». [22]

Försvarsväsen. Betänkande angående vissa med frivillig anskaffning a luftvärnsmateriel sammanhängande frågor. [17] Betänkande rörande flottans fartygstyper m. m. [24] Utrikes ärenden. I n t e r n a t i o n e l l r ä t t .

Stockholm 1937. Kgl. Boktr.P. A. Norstedt & Söner 373447