Betänkande med förslag till revision av förvarings- och interneringslagarna m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

E.

x.

F\ STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1937: 3 JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

R E V I S I O N AV FÖRVARINGS- OCH INTERNERINGSLAGARNA M.M. Avgivet

inom

av

justitiedepartementet

tillkallade

sakkunnig

S T O C K H O L M 1 9

3 7

a

Statens offentliga utredningar 1936 K r o n o l o g i s k

f ö r t e ck n i n e

1. B e t ä n k a n d e n 1 rörande serafimerlasarettets eko34. Utredning rörande de svenska universitets- och nom! s a m t 2 rörande lasarettets ställning och högskolestudenternas sociala och ekonomiska förverksamhet. Haeggström. 187 s. K. hållanden. Av S. Wicksell och T. Larsson. Bilaga 2. Förslag till konvention mellan Sverige och Schweiz till betänkande med undersökningar och förslag i om e r k ä n n a n d e och verkställighet a v domar och anledning a v tillströmningen till de intellektuella skiljedomar m . m. Norstedt. 55 s. U. yrkena. Lund, Ohlsson, i j , 381 s. E. 3. B e t ä n k a n d e med förslag om vissa föreskrifter bePromemoria angående ändring a v bestämmelserna träffande konsumtionsmjölk. Marcus. 68 s. J o . rörande kommunernas underställningsfria lånerätt. 4. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om behandling av Marcus. 38 s. Fi. förbrytare, hemfallna å t alkoholmissbruk, m. m. j Marcus. 56 s. Ju. i 36. Psalmbok för svenska kyrkan. Förslag avgivet den 29 febr. 1936, överarbetat a v inom ecklesiastik5. B e t ä n k a n d e med förslag angående revision a v departementet .tillkallade sakkunniga. Uppsala, lagstiftningen rörande tillverkning, beskattning och ! försäljning a v maltdrycker. Marcus. 397 a. Fl, : Almqvist & Wiksell. xxiv, 98 s. E. 6. Utredning m e d förslag rörande bidrag å t barn till i 37. Utredning angående revision a v bestämmelserna änkor och vissa invalider s a m t å t föräldralösa barn. i om tingshusbyggnadsskyldigheten. Norstedt. 53 s. Beckman. 93 s. S. Ju. 7. Socialiseringsproblemet. Allmänna synpunkter, i B e t ä n k a n d e med förslag rörande jaktlagstiftningsTiden, viij, 99 s. Fi. frågor, i i Förslag till lag om r ä t t till j a k t s a m t 8. U r socialiseringens »europeiska» Idékrets. Tiden, j a k t s t a d g a ävensom a n d r a därmed sammanhängviij, 210 s. Fi. ande författningar. Marcus. 202 s. J o . 9. Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjet- , Sociala jordutredningens betänkande med förslag unionen. 1. Tiden, iv, 206 s. Fi. 39. till åtgärder för a t t bereda ökade möjligheter för 10. Statligt kaffemonopol. Marcus. 192 s. Fi. den mindre bemedlade befolkningen p å landsbyg! 11. Förslag till psalm bok för svenska k y r k a n . Uppsala, den a t t förena småbruk med hemindustri, hantverk, Almqvist & Wiksell. 58 •, 319 s. K. hemslöjd, pälsdjuruppfödning m . m . Marcus. 97 s. 12. B e t ä n k a n d e angående förlossningsvården och barn- I Jo. morskeväsendet samt förebyggande mödra- och j Betänkande med förslag till omorganisation av den barnavård. Norstedt. 120 s. S. med statsmedel understödda kemiska analys- och 13. B e t ä n k a n d e angående familjebeskattningen. Markontrollverksamheten. Hreggström. 80 s. J o . cus. 147 e. Fi. Betänkande m e d förslag rörande förhandlingsord14. B e t ä n k a n d e angående dels planmässigt sparande ning för statstjänstemän. Norstedt. 153 s. K. och dels statliga bosättningslån. Norstedt. 55 s. S. Betänkande med utredning och förslag rörande r i 15. B e t ä n k a n d e angående moderskapspenning och mökets ekonomiska kartläggning och diirmed samdrahjälp. Norstedt. 78 s. S. manhängande organisationsspörsmål angående ri16. Utredning rörande förhållandet mellan land- och kets landkarteverk. I d u n . 278 s. 7 kartbil. J o . sjötrafikmedel. Hseggström. 183 s. K. 1935 å r s lotsverkssakkunniga. B e t ä n k a n d e 2. För17. Förslag till lag om ändring i vissa delar av sjö- 43. slag till lotsförordning. Marcus. 112 s. H. lagen ni. m . Norstedt, viij, 418 s. Ju. B e t ä n k a n d e m e d utredning och förslag angående 18. Undersökningar rörande det samlade skattetrycket sammanförande och organisation a v i Stockholm i Sverige ocli utlandet. Marcus, viij, 308 s. Fi. befintliga arkeologiska samlingar från Medelhavs19. B e t ä n k a n d e med förslag till lagstiftning angående länderna och främre Orienten. Hajggström. 67 s. E. 6kyddsskogar m . m . Marcus. 172 s. 1 karta. Jo. Rationaliseringsoch ersättningsfrågor i samband 20. B e t ä n k a n d e m e d förslag i anledning a v verkställd 45. med ifrågasatt införande a v statligt bränn oljemonogranskning a v 1932 års trafikutrednings förslag till pol. Marcus. 95 s. F'i. förordning angående allmän a u t o m o biltrafik. Hiegg- I ström. 54 s. K. | 46. B e t ä n k a n d e angående sterilisering. Marcus. 8 0 , 46* s. S. 21. Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1935. Marcus. 274 s. 1 k a r t a . !S. j 47. Utredning m e d förslag rörande förskottering a v underhållsbidrag till barn u t o m ä k t e n s k a p m . fl. 22. Den svenska sjöfartsnäringen. Statistisk-ekonomisk Beckman. 87 s. S. undersökning. Norstedt. 111 s. II. 23. B e t ä n k a n d e angående åtgärder för avhjälpande av j 4 8 . B e t ä n k a n d e m e d förslag till lönereglering för lärare vid folk- och småskolor. N o r s t e d t . 204 s. Fi. de Inom vissa delar av Norrbottens läns lappmark i Utredning m e d förslag angående omorganisation yppade missförhållanden samt rörande de kostnaa v dövstumundervisningsväsendet. Hreggström. der som d ä r a v kunde föranledas m . m . Luleå, 257 s. E. Länstoyckeriet. 318 s. 1 bilagai S. 24. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om internationella 50. B e t ä n k a n d e och förslag angående beredande a v vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer. rättsförhållanden rörande arv, testamente och boHaiggström. 48 s. E. utredning m . m . Norstedt. 62 s. J u . 25. B e t ä n k a n d e med förslag till lag angående ändring ö l . Y t t r a n d e angående revision av 18 kap. 13 § strafflagen m . m. Marcus. 55, 54* s. S. i vissa delar a v lagen den 29 juni 1923 (nr 286) Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordom sparbanker m . m. Marcus. 163 s. Fi. bruksfastighet å landsbygden vid 1933 års allmänna 26. Sociala jordutredningens betänkande med förslag fastighetstaxering. Norstedt, v j , 168 s. 1 karta. F i . till revision a v lagstiftningen angående avstyckning m. m . Marcus. 79 s. J o . 5 3 . Utredning angående revision a v bestämmelserna om utlännings r ä t t a t t h ä r i riket vistas och där2 7 . Angående kontrollen över elektriska starkströmsanm e d s a m m a n h ä n g a n d e spörsmål. Norstedt. 96 s. Ju. läggningar. Hasggström. 185 s. H. 2 8 . Kyrkogodset i Skåne, Halland och Blekinge under 54, Förslag till lag om befordran m e d luftfartyg m. m. Norstedt. 158 s. J u . dansk tid. Marcus, xxxj, 405 s. Fj. 29.- Betänkande om socialstyrelsens organisation. Beck55. Den ekonomiska och sociala utvecklingen u n d e r å r 1935. Av H . Butler. Beckman. 45 s. S. mun. 151 s. S. 30. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lagstiftning angående 56. Betänkande med förslag angående länsstyrelsernas organisation j ä m t e d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e spörsskogar å s t ä d e r och enskilda tillhöriga flygsandsmål. Örebro, Länstidningen. (2), 230 s. S. fält i H a l l a n d s län. Marcus. 108 s. J o . 31. B e t ä n k a n d e m e d utredning och förslag angående 57. B e t ä n k a n d e angående det civila luftskyddet. Beckman. 201 s. Fö. åtgärder för särskild undervisning och utbildning av psykiskt efterblivna i barn- och ungdomsåren. 58. U t l å t a n d e rörande finansieringen a v vägförbättringsföretag, d e n budgettekniska regleringen a v Hrcggström. 164 s. F . statsbidragen till vägunderhållet p å landet, särskilda 32. Svensk arbetslöshetspolitik åren 1914—1935. Norvägar till fjällområdena, statsbidragen till s t ä d e r n a s stedt. 122 s. S. väg- och gatuhållning s a m t automobilskattemedlens 33. Förslag till vissa ändringar i kungl. byggnadsstyfördelning m. m . Kihlström. 78 s. K. relsens normalförslag till gatukostnadsbestämmelser enligt 49 § stadspianelagen. Marcus. 7 s. K. 59. Betänkande i sexualfrågan. Marcus. 452 s. S. A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstaverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till d e t departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1937:3

JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

REVISION AV FÖRVARINGS- OCH INTERNERINGSLAGARNA M. M. Avgivet inom

av

justitiedepartementet

tillkallade

sakkunniga

STOCKHOLM

1937 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 367919

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Med stöd av nådigt bemyndigande den 20 april 1934 har chefen för justitiedepartementet samma dag tillkallat professorn Olof Kinberg och numera överdirektören Hardy Göransson att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet biträda med verkställande av utredning angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens och fångvårdens områden; varefter departe-

mentschefen enligt nådigt bemyndigande den 18 juli 1935 tillkallat jämväl professorn Folke Wetter att såsom sakkunnig biträda vid behandlingen av de lagstiftningsfrågor som fölle under berörda utredning. Enligt bemyndigande sistnämnda dag har chefen för justitiedepartementet vidare tillkallat advokaten Eliel Löfgren och borgmästaren Thorwald Bergquist att jämte förutnämnda sakkunniga biträda vid utredning dels beträffande frågan om behandlingen av förbrytare, som lida av rubbad själsverksamhet, och i samband därmed frågan om en revision av förvarings- och interneringslagarna samt strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, dels ock — under samverkan med andra inom departementet pågående utredningar i hithörande frågor — beträffande de allmänna principerna för en omläggning av straffsystemet och samhällets skyddsåtgärder i övrigt mot brottsligheten. Departementschefen h a r anmodat advokaten Löfgren att såsom ordförande leda sistnämnda utredning och förordnat extra fiskalen i Svea Hovrätt Kurt Holmgren att vara sekreterare vid densamma. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 13 december 1935 vilade utredningsarbetet från och med ingången av år 1936 till den 24 april samma år, då departementschefen anmodade Löfgren och Kinberg att tills vidare biträda inom departementet vid överläggningar till förberedande av utredningsarbetets återupptagande. Den 16 augusti 1936 bestämde chefen för justitiedepartementet, att utredningen skulle återupptagas, dock icke såvitt anginge frågan om strafflagens tillräknelighetsbestämmelser. Den 19 juni 1936 frånträdde Bergquist i samband med sin utnämning till statsråd sakkunniguppdraget men kallades den 16 oktober samma år ånyo att deltaga i utredningen, såvitt anginge frågan om behandlingen av förbrytare, som lida av rubbad själsverksamhet, och i samband därmed frågan om en revision av förvarings- och interneringslagarna. Presidenten Karl Schlyter förordnades den 20 juni 1936 att såsom sakkunnig inom departementet biträda vid utredningsarbetet. De sakkunniga få nu vördsamt överlämna betänkande med förslag till revision av förvarings- och interneringslagarna m. m. Stockholm den 2 januari 1937. ELIEL LÖFGREN. THORWALD BERGQUIST.

HARDY GÖRANSSON.

KARL SCHLYTER.

OLOF KINBERG.

FOLKE WETTER. I

Kurt

Holmgren.

LAGFÖRSLAG.

Förslag till

Lag om förvaring av vissa abnorma förbrytare. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Där någon prövas vid brotts begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, må domstolen enligt vad här nedan stadgas i stället för straff ådöma förvaring å skyddsanstalt. Lika med sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs skall i denna lag anses sexuell abnormitet som icke kan hänföras under nämnda lagrum eller 5 § i samma kapitel. 2 §.

För ådömande av förvaring förutsattes: 1. att den brottslige på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara oemottaglig eller föga mottaglig för straff; 2. att han med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten samt på grund av i målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom; samt 3. att å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse.

3§. Har någon, som genom villkorlig dom fått anstånd med straffarbete eller med fängelse ådömt för sedlighetsbrott, efter domens meddelande men före prövotidens slut gjort sig skyldig till nytt brott, som icke är av beskaffenhet som i 2 § 3. sägs, eller till uppförande på grund varav anståndet må förklaras förverkat; prövas han vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, och kan det antagas att han vid begående av det brott för vilket han erhållit villkorlig dom varit av enahanda sinnesbeskaffenhet, må

6 domstolen, under de förutsättningar som i 2 § 1. och 2. angivas, i stället för att förklara anståndet förverkat och, där han begått nytt brott, jämväl i stället för att ådöma straff härför, döma till förvaring å skyddsanstalt.

4§. I de fall som nedan angivas skola frågor enligt denna lag behandlas av en nämnd bestående av fem ledamöter (interneringsnämnden). Chefen för fångvårdsstyrelsen är självskriven ledamot av nämnden, övriga ledamöter jämte en eller flera suppleanter för en var av ledamöterna utser Konungen för en tid av fem kalenderår eller, vid komplettering av nämnden, för återstående tid av löpande period. Av de särskilt utsedda ledamöterna skall en vara eller hava varit innehavare av domarämbete samt en vara i sinnessjukvård erfaren läkare. Suppleant för särskilt utsedd ledamot skall uppfylla för ledamoten stadgade behörighetsvillkor. Suppleanten för chefen för fångvårdsstyrelsen skall äga erfarenhet i fångvårdsärenden. Till ordförande i nämnden förordnar Konungen ledamot, som är eller varit innehavare av domarämbete. Vid förfall för ordföranden tjänstgör för honom utsedd suppleant jämväl såsom ordförande. Har ledamot ej förut avlagt domared, skall han gå sådan ed innan han tager säte i nämnden. Beträffande beslut av nämnden skall vad angående omröstning till dom är i lag stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Mot ledamot gälla samma jäv som i fråga om domare. Mot beslut som av nämnden eller dess ordförande meddelas enligt denna lag må talan ej föras. 5§Innan förvaring ådömes, skall domstolen inhämta yttrande från nämnden huruvida sådan åtgärd bör vidtagas. Sedan nämnden från domstolen mottagit protokoll och övriga handlingar i målet, åligger nämnden att så snart ske kan till domstolen avgiva det begärda yttrandet. Finner nämnden förvaring icke böra äga rum, vare frågan därom förfallen. 6§. När förvaring ådömes, skall domstolen med hänsyn till brottets beskaffenhet och graden av den brottsliges vådlighet bestämma viss minsta tid, lägst ett, högst tolv år, före vars utgång han icke må utskrivas. Vid beräkning av minsta tid för förvaring skola tillämpas de grunder som gälla för beräkning av strafftid. 7§. Om utskrivning av den som intagits till förvaring besluter nämnden. Utskrivning är antingen villkorlig (utskrivning på prov) eller slutlig.

7 Den som utskrivits på prov skall, på sätt särskilt finnes stadgat, stå under tilllsyn och därvid vara underkastad av nämnden meddelade eller eljest för hionom gällande föreskrifter. 8§. Ej må någon utskrivas från förvaring före utgången av den bestämda iminsta tiden och ej heller därefter, så länge han är att anse såsom vådlig för amnans säkerhet till person eller egendom. Sedan minsta tiden gått till ända, må dock den som befinnes lida av varalktig sinnessjukdom oavsett sin vådlighet utskrivas för att intagas å sinnessjjukhus. 9§Ådömes någon förvaring sedan han dömts till straff men innan han det tiill fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att förvaringen skall trräda i stället för straffet eller vad därav återstår. Vad sålunda stadgats gnäller ock där genom villkorlig dom beviljats anstånd med straffet. Minsta tiden för förvaringen skall i sådant fall bestämmas jämväl med hiänsyn till beskaffenheten av det brott för vilket han blivit dömd till straff. 10 §. Varder den, som dömts till förvaring, innan han utskrivits övertygad att hiava begått annat brott, skall domstolen förordna, att den ådömda förvåningen skall avse jämväl detta brott. Är brottet begånget efter förvaringens boörjan och av grov beskaffenhet, må dock domstolen, om synnerliga skäl diärtill äro, efter nämndens hörande ådöma straff för brottet samt förordnia, att förvaringen skall avbrytas till dess straffet blivit verkställt. Vad i första stycket sägs skall ock gälla den som enligt 11 § återintagits elller enligt 15 § återhämtats till förvaring och som, innan han ånyo utskriv/its, övertygas att hava begått annat brott. Vid förordnande att ådömd förvaring skall avse annat brott må domstoleen, om så med hänsyn till detta brotts beskaffenhet finnes påkallat, besttämma ny minsta tid för den fortsatta förvaringen. U §• Varder den som är på prov utskriven från förvaring övertygad att hava boegått annat brott, må domstolen, om brottet begåtts efter utskrivningen, fcörordna att den ådömda förvaringen skall träda i stället för straff jämväl fcör det nya brottet samt att den brottslige skall återintagas till förvaring. Äir brottet begånget före utskrivningen, skall domstolen antingen meddela fcörordnande som nu sagts eller ock allenast förordna, att den ådömda förvfaringen skall avse jämväl detta brott. Innan domstolen meddelar förordnande jämlikt första stycket, skall

nämndens yttrande inhämtas, och må återintagning ej beslutas, med mindre nämnden tillstyrkt sådan åtgärd. Vid förordnande om återintagning skall ny minsta tid för den fortsatta förvaringen bestämmas. 12 §. övertygas den, som slutligt utskrivits från förvaring eller för vilken efter utskrivning på prov tillsynen upphört, att hava före utskrivningen begått annat brott, må domstolen efter nämndens hörande förordna, att den verkställda förvaringen skall avse jämväl detta brott. 13 §. Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit dömd till förvaring och beslut varigenom han blivit dömd till straff för brott som begåtts före förvaringens början, skall förvaringen träda i stället för straffet. Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott för vilket straff ådömts, ny minsta tid för förvaringen påkallad, må första domstol som avgjort det mål vari dömts till förvaring, på framställning av allmän åklagare och sedan den dömde beretts tillfälle att yttra sig, bestämma sådan tid. 14 §. Före den tid då utskrivning från förvaring tidigast må äga rum skall nämnden, även om framställning ej gjorts, pröva huruvida den förvarade må anses kunna utan våda för annans säkerhet till person eller egendom utskrivas. Sker ej utskrivning, skall nämnden minst en gång årligen ånyo företaga sådan prövning. Nämnden är icke skyldig att mer än en gång var sjätte månad pröva framställning om utskrivning. 15 §. Visar den som utskrivits på prov tredska att efterkomma de för honom gällande föreskrifter som avses i 7 §, eller finnes han på grund av sitt uppförande eller eljest vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, må nämnden besluta att han skall återhämtas till förvaring. Ej må han på grund av det beslut kvarhållas i anstalten längre tid än ett år. Finnes skälig anledning antaga att den som efter vad i första stycket sägs återhämtats kan, därest han ånyo utskrives, bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, må tiden för hans kvarhållande i anstalten kunna genom nya beslut av nämnden förlängas med högst ett år i sänder. Föreligger fråga om återhämtande av den som utskrivits på prov, må nämnden eller dess ordförande förordna, att han skall tagas i förvar till dess nämnden meddelat beslut i ärendet.

9 16 §. Tillsynen över den som utskrivits på prov skall fortfara under minst tre år. Har h a n under en sammanhängande tid av tre år stått under tillsyn och har h a n ej därunder dömts att undergå straffarbete eller fängelse, skall nämnden pröva huruvida tillsynen må upphöra. Finner nämnden så ej böra ske, skall tillsynen fortfara under ytterligare ett år, och må tillsynstiden genom nya beslut av nämnden förlängas med ett år i sänder. Har den på prov utskrivne under en sammanhängande tid av fem år stått under tillsyn utan att dom som ovan sagts mellankommit, skall tillsynen upphöra. Sedan tillsynen upphört, äro bestämmelserna i 15 § ej längre tillämpliga på den utskrivne. 17 §• Ådömd förvaring vare förfallen, såframt domen ej börjat verkställas inom femton år från det den vann laga kraft. 18 §. Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan för den dömde eller för annan av att någon domes till straff eller, där skilda verkningar följa av olika straffarter, till straffarbete skall, såframt ej annorlunda stadgas, äga motsvarande tillämpning där förvaring ådömes. I fråga om ådömande av särskilt straff för återfall i brott skall verkställighet av förvaring som avser ett föregående brott anses lika med undergående av straff och verkställigheten anses avslutad den dag utskrivning från anstalten ägde rum. 19 §. Vad i denna lag finnes stadgat därom att förvaring må användas i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, ej heller påföljd som avses i 2 kap. 20 § strafflagen eller liknande påföljd som finnes stadgad i annan lag eller författning. 20 §.

Prövas någon, som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott av grov beskaffenhet undergår ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 S. strafflagen sägs, och måste det på grund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt antagas att han efter frigivningen skall bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, må domstol i den ordning nedan sägs ådöma förvaring å skyddsanstalt att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår. Behörig domstol är hovrätt inom vars domvärjo första domstol avgjort det mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran.

10 Finner fångvårdsstyrelsen anledning förekomma att någon som undergår straff som nyss sagts underkastas förvaring, skall styrelsen inhämta nämndens yttrande i frågan. Tillstyrker nämnden förvaring, skall styrelsen hänskjuta frågan till justitiekanslern, som prövar huruvida talan om ådömande av förvaring skall väckas och, därest så finnes böra ske, uppdrager åt åklagare att i hovrätten utföra sådan talan. Beträffande den som undergår tvångsuppfostran skall vad här i fråga om fångvårdsstyrelsen stadgats gälla styrelsen för uppfostringsanstalten. Vid hovrätten skall den tilltalade muntligen höras, och gälle angående hans rätt till biträde för sin talans förberedande och utförande vad om rättegångsbiträde åt häktad är stadgat, dock att biträdet tillerkänd ersättning alltid skall stanna å statsverket. Beslut om förvaring, som i denna paragraf avses, skall verkställas utan hinder av att det ej äger laga kraft. Beträffande den dömde skall tillämpas vad i 30 kap. rättegångsbalken samt 12 § lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av samm a balk ävensom 11 och 12 kap. lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes finnes stadgat för det fall att part hålles i målet häktad. För förvaringen vare minsta tid ett år, räknat från den dag då utslaget ankommer till den myndighet som har att förordna om verkställigheten. Där förvaringen trätt i stället för straffarbete eller fängelse och mer än ett år återstår av strafftiden, må dock utskrivning icke äga rum före nämnda tids slut. I övrigt skall vad i 6 § andra stycket, 7, 8 och 10—17 §§, 18 § andra stycket och 19 § är föreskrivet jämväl tillämpas beträffande förvaring varom i denna paragraf stadgas. 21 §. Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen av denna lag. Denna lag träder i kraft den Genom nya lagen upphäves lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare. Dock skall, i mål där fråga är om ansvar allenast för brott begånget före lagens ikraftträdande eller för sådant brott jämte efter lagens ikraftträdande begånget brott för vilket den brottslige finnes ej förskylla högre straff än böter, förordnande om förvaring meddelas efter vad i äldre lag stadgas. I fråga om verkan av förordnande om förvaring som meddelats efter äldre lag skall nya lagen äga tillämpning, dock att minsta tiden för förvaringen skall beräknas enligt bestämmelserna i äldre lag. Förvaring varom i 20 § stadgas må beslutas utan hinder av att den brottslige undergår straff eller tvångsuppfostran för brott begånget före nya lagens ikraftträdande.

11 Förslag till

Lag o m i n t e r n e r i n g a v återfallsförbrytare. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Begår någon för brott dömd ånyo brott, må domstolen för det återfall enligt vad här nedan stadgas i stället för straff ådöma internering å skyddsanstalt. 2 §• För ådömande av internering förutsattes: 1. att den brottslige, efter det han dömts till straffarbete eller förvaring, för återfall i brott ånyo dömts till sådan påföljd genom dom som är lagakraf tvunnen; 2. att han undergått straffarbete eller förvaring i sammanlagt minst fyra år; 3. att h a n därefter, antingen medan han undergår straffarbete eller inom fem år från det han senast lösgavs från sådant straff eller ock, beträffande den som varit förvarad eller internerad, inom tio år från det han utskrevs, ånyo begår brott samt att å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan följa straffarbete; samt 4. att h a n på grund av utredning angående hans sinnesriktning och övriga i målet upplysta förhållanden måste antagas icke komma att låta sig rätta genom straff samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. 3 §. Med den nämnd som, enligt vad nedan sägs, har att behandla frågor enligt denna lag avses den i lagen om förvaring av vissa abnorma förbrytare omförmälda nämnd. Mot beslut som av nämnden eller dess ordförande meddelas enligt denna lag må talan ej föras. 4 §• Innan internering ådömes, skall domstolen inhämta yttrande från nämnden huruvida sådan åtgärd bör vidtagas. Sedan nämnden från domstolen mottagit protokoll och övriga handlingar

12 i målet, åligger nämnden att så snart ske kan till domstolen avgiva det begärda yttrandet. Finner nämnden internering icke böra äga rum, vare frågan därom förfallen. 5 §. När internering ådömes, skall domstolen med hänsyn till brottets beskaffenhet och graden av den brottsliges vådlighet bestämma viss minsta tid, lägst fem, högst femton år, före vars utgång han icke må utskrivas. Vid beräkning av minsta tid för internering skola tillämpas de grunder som gälla för beräkning av strafftid. 6 §• Om utskrivning av den som internerats besluter nämnden. Utskrivning är antingen villkorlig (utskrivning på prov) eller slutlig. Den som utskrivits på prov skall, på sätt särskilt finnes stadgat, stå under tillsyn och därvid vara underkastad av nämnden meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter. 7 §• Ej må någon utskrivas från internering före utgången av den bestämda minsta tiden och ej heller därefter, så länge han är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Sedan minsta tiden gått till ända, må dock den som befinnes lida av varaktig sinnessjukdom oavsett sin vådlighet utskrivas för att intagas å sinnessjukhus. 8§Ådömes någon internering sedan han dömts till straff men innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att interneringen skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår. Minsta tiden för interneringen skall i sådant fall bestämmas jämväl med hänsyn till beskaffenheten av det brott för vilket han blivit dömd till straff. 9§. Varder den, som dömts till internering, innan han utskrivits övertygad att hava begått annat brott, skall domstolen förordna, att den ådömda interneringen skall avse jämväl detta brott. Är brottet begånget efter interneringens början och av grov beskaffenhet, må dock domstolen, om synnerliga skäl därtill äro, efter nämndens hörande ådöma straff för brottet samt förordna, att interneringen skall avbrytas till dess straffet blivit verkställt. Vad i första stycket sägs skall ock gälla den som enligt 10 § återintagits eller enligt 14 § återhämtats till internering och som, innan han ånyo utskrivits, övertygas att hava begått annat brott.

13 Vid förordnande att ådömd internering skall avse annat brott må domstolen, om så med hänsyn till detta brotts beskaffenhet finnes påkallat, bestämma ny minsta tid för den fortsatta interneringen. 10 §. Varder den som är på prov utskriven från internering övertygad att hava begått annat brott, må domstolen, om brottet begåtts efter utskrivningen, förordna att den ådömda interneringen skall träda i stället för straff jämväl för det nya brottet samt att den brottslige skall återintagas till internering. Är brottet begånget före utskrivningen, skall domstolen antingen meddela förordnande som nu sagts eller ock allenast förordna, att den ådömda interneringen skall avse jämväl detta brott. Innan domstolen meddelar förordnande jämlikt första stycket, skall nämndens yttrande inhämtas, och må återintagning ej beslutas, med mindre nämnden tillstyrkt sådan åtgärd. Vid förordnande om återintagning skall för den fortsatta interneringen bestämmas ny minsta tid, vilken i sådant fall må sättas lägst till två år. 11 §• Övertygas den, som slutligt utskrivits från internering eller för vilken efter utskrivning på prov tillsynen upphört, att hava före utskrivningen begått annat brott, må domstolen efter nämndens hörande förordna, att den verkställda interneringen skall avse jämväl detta brott. 12 §. Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit dömd till internering och beslut varigenom han blivit dömd till straff för brott som begåtts före interneringens början, skall interneringen träda i stället för straffet. Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott för vilket straff ådömts, ny minsta tid för interneringen påkallad, må första domstol som avgjort det mål vari dömts till internering, på framställning av allmän åklagare och sedan den dömde beretts tillfälle att yttra sig, bestämma sådan tid. 13 §. Före den tid då utskrivning från internering tidigast må äga rum skall nämnden, även om framställning ej gjorts, pröva huruvida den internerade må anses kunna utan våda för annans säkerhet till person eller egendom utskrivas. Sker ej utskrivning, skall nämnden minst en gång årligen ånyo företaga sådan prövning. Nämnden är icke skyldig att mer än en gång var sjätte månad pröva framställning om utskrivning. 14 §. Visar den som utskrivits på prov tredska att efterkomma de för honom gällande föreskrifter som avses i 6 §, eller finnes han på grund av sitt upp-

14 förande eller eljest vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, må nämnden besluta att han skall återhämtas till internering. Ej m å han på grund av det beslut kvarhållas i anstalten längre tid än ett år. Finnes skälig anledning antaga att den som efter vad i första stycket sägs återhämtats kan, därest han ånyo utskrives, bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, må tiden för hans kvarhållande i anstalten kunna genom nya beslut av nämnden förlängas med högst ett år i sänder. Föreligger fråga om återhämtande av den som utskrivits på prov, må nämnden eller dess ordförande förordna, att han skall tagas i förvar till dess nämnden meddelat beslut i ärendet. 15 §. Tillsynen över den som utskrivits på prov skall fortfara under minst tre år. Har han under en sammanhängande tid av tre år stått under tillsyn och har han ej därunder dömts att undergå straffarbete eller fängelse, skall nämnden pröva huruvida tillsynen må upphöra. Finner nämnden så ej böra ske, skall tillsynen fortfara under ytterligare ett år, och må tillsynstiden genom nya beslut av nämnden förlängas med ett år i sänder. Har den på prov utskrivne under en sammanhängande tid av fem år stått under tillsyn utan att dom som ovan sagts mellankommit, skall tillsynen upphöra. Sedan tillsynen upphört, äro bestämmelserna i 14 § ej längre tillämpliga på den utskrivne. 16 §. Finnes någon förskylla straffarbete på livstid, må denna lag ej tillämpas på honom, och skall i sådant fall ådömd internering vara förfallen. 17 §• Ådömd internering vare förfallen, såframt domen ej börjat verkställas inom femton år från det den vann laga kraft. 18 §. Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan för den dömde eller för annan av att någon domes till straff eller, där skilda verkningar följa av olika straffarter, till straffarbete skall, såframt ej annorlunda stadgas, äga motsvarande tillämpning där internering ådömes. I fråga om ådömande av särskilt straff för återfall i brott skall verkställighet av internering som avser ett föregående brott anses lika med undergående av straff för brottet och verkställigheten anses avslutad den dag utskrivning från anstalten ägde rum. 19 §. Vad i denna lag finnes stadgat därom att internering må användas i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke förlust av ämbete,

15 tjänst eller annan allmän befattning, ej heller påföljd som avses i 2 kap. 20 § strafflagen eller liknande påföljd som finnes stadgad i annan lag eller författning. 20 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen av denna lag. Denna lag träder i kraft den Genom nya lagen upphäves lagen den 22 april 1927 om internering av återfallsförbrytare. Dock skall, i mål där fråga är om ansvar allenast för brott begånget före lagens ikraftträdande eller för sådant brott jämte efter lagens ikraftträdande begånget brott för vilket den brottslige finnes ej förskylla högre stralf än böter, förordnande om internering meddelas efter vad i äldre lag stadgas. I fråga om verkan av förordnande om internering som meddelats efter äldre lag skall nya lagen äga tillämpning, dock att minsta tiden för interneringen skall beräknas enligt bestämmelserna i äldre lag.

Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109) om verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare. Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 22 april 1927 om verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare skall lyda »Lag om verkställighet av förvaring av vissa abnorma förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare» och dels att 1, 3 och 4 §§ av lagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 1 §• Den, som undergår förvaring eller internering å skyddsanstalt, skall sysselsättas med arbete, som, i den mån så lämpligen kan ske, bör innefatta övning i sådan färdighet, varigenom utsikterna underlättas för honom att, om han utskrives, kunna försörja sig.

16 3 §• Omedelbart efter intagandet å skyddsanstalt skall den förvarade eller internerade hållas i enrum under erforderlig observationstid, dock högst tre månader. Efter utgången av denna tid må han mot sin vilja ej hållas i enrum, där sådant ej påkallas av hänsyn till hans behandling eller fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten. 4 §• Angående rätt att mottaga besök och att mottaga eller avsända meddelanden skall i tillämpliga delar gälla vad om fängelsefånge stadgas; dock må under den i 3 § omförmälda observationstiden göras de inskränkningar i nämnda rätt, som påkallas av hänsyn till observationen.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag o m ä n d r i n g i v i s s a d e l a r a v l a g e n d e n 22 april 1927 (nr 110) o m tillsyn ö v e r d e m , s o m utskrivits på p r o v från v å r d a n s t a l t för f ö r m i n s k a t tillräkneliga förbrytare e l l e r från interneringsanstalt för återfallsförbrytare. Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 22 april 1927 om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare, skall lyda »Lag om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förvaring eller internering å skyddsanstalt», och dels att 1, 3 och 6 §§ av lagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 1 §• Då någon enligt lagen om förvaring av vissa abnorma förbrytare eller enligt lagen om internering av återfallsförbrytare utskrives på prov, skall den i samma lagar omförmälda nämnd, med iakttagande att onödigt lidande ej därigenom förorsakas den utskrivne, meddela sådana föreskrifter för denne och förordna om sådan tillsyn över honom, att h a n såvitt möjligt avhålles från att ånyo begå brott. I den mån ändrade bestämmelser.

17 3 §• För en var, som vid utskrivning ställes under tillsyn, skall nämnden förordna tillsyningsman. Finnes ej annan person vara därtill lämplig och villig, äro på landet landsfiskal samt i stad polismästare och stadsfiskal pliktiga att mottaga sådant förordnande. 6§. Uppehåller sig äger vistas. Visar sig hos länsstyrelsen. Besluter länsstyrelsen att hålla den utskrivne förvarad, skall nämnden omedelbart underrättas härom och åtgärden äga bestånd, till dess nämnden bestämt, huruvida den utskrivne skall återhämtas till skyddsanstalten.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag o m ä n d r i n g i v i s s a d e l a r a v strafflagen. Härigenom förordnas, dels att till 4 kap. strafflagen skall fogas en ny paragraf av nedan angiven lydelse och dels att 5 kap. 6 § och 16 kap. 3 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse. 4 KAP. 16 §. I vissa fall, då någon för brott dömd ånyo begår brott, må i stället för straff ådömas internering å skyddsanstalt. Därom stadgas i särskild lag. 5 KAP. 6§Prövas någon, som brottslig gärning begått, därvid hava av kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses efter 5 §; då må, efter omständigheterna, straffet nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort. / vissa fall må, enligt vad därom är särskilt stadgat, i stället för straff ådömas förvaring å skyddsantalt. 2—367919.

18 16 KAP. 3§. Blev den tilltalade till straff fälld, och straffet till fullo eller till någon del verkställt; dömes den falske angivaren, om det var dödsstraff, till straffarbete på livstid; om det var straffarbete på livstid, till samma straff eller sådant arbete i tio år; om det var straffarbete på viss tid, till enahanda straff på lika tid eller till och med två år utöver den, som för den tilltalade bestämd blivit, dock ej över tio år; om det var ovärdighet att i rikets tjänst nyttjas, till straffarbete från och med två till och med sex år; om det var avsättning, till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år; om det var fängelse eller mistning av ämbetet på viss tid, till straffarbete från och med sex månader till och med två år; och i andra fall till fängelse i högst sex månader eller böter. Blev den tilltalade dömd till förvaring eller internering, och förvaringen eller interneringen till fullo eller till någon del verkställd, skall till straffarbete från och med två till och med tio år dömas.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag o m ä n d r a d l y d e l s e a v 1 o c h 6 §§ l a g e n d e n 26 m a r s 1909 (nr 16 s. 1) a n g å e n d e v e r k s t ä l l i g h e t i v i s s a fall a v straff, å d ö m t g e n o m icke laga kraft ä g a n d e utslag. Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse. 1 §• Har den målsägandes besvär. Är målet, i vad den dömde rörer, av domstolen underställt högre rätts prövning eller är straffdomen villkorlig, äge vad nu är sagt ej tillämpning. Lag samma vare, där, på sätt i lagen om förvaring av vissa abnorma förbrytare och i lagen om internering av återfallsförbrytare stadgas, yttrande i målet inhämtats från den i samma lagar omförmälda n ä m n d och nämnden funnit den tilltalade böra i stället för straff ådömas förvaring eller internering å skyddsanstalt.

19 6§Varder straff laga kraft. Har jämlikt lagen om förvaring av vissa abnorma förbrytare eller lagen om internering av återfallsförbrytare överrätt i stället för straff ådömt förvaring eller internering å skyddsanstalt, skall ock, där straffet börjat verkställas, bestraffningen fortgå enligt underrättens utslag, till dess överrättens beslut vunnit laga kraft. Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående villkorlig frigivning. Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse. 1 §• Har den, som i denna lag sägs. Har förvaring eller internering d skyddsanstalt avbrutits för verkställighet av straffarbete eller fängelse, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tillämpliga. Denna lag träder i kraft den

20 Förslag till

Lag o m ä n d r i n g i v i s s a d e l a r a v l a g e n den 17 o k t o b e r 1900 (nr 82 s. 1) o m straffregister. Härigenom förordnas, att 1, 5 och 8 §§ lagen den 17 oktober 1900 om straffregister, 1 och 8 §§ i deras lydelse enligt lagen den 5 juni 1936 (nr 248) om ändrad lydelse av 1, 7 och 8 §§ nämnda lag, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 1 §• Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter, som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller myndighet i riket 1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri till böter, eller 2. erhållit villkorlig straffdom, eller 3. blivit dömda till förvaring eller internering eller angående vilka antingen förordnats, att förvaring eller internering skall avse annat brott eller träda i stället för straff för annat brott, eller ock eljest bestämts ny minsta tid för förvaring eller internering, eller 4. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller 5. blivit dömda till tvångsarbete. 5 §• Då någon i registret. Fångvårdsstyrelsen skall strafftidens längd. Befälhavare, som därstädes avlidit. Då minderårig, till registret. Där någon som intagits till förvaring eller internering å skyddsanstalt därifrån slutligt eller på prov utskrives, eller där någon som utskrivits på prov återhämtas till anstalten, eller där förvarad eller internerad avlider i anstalten, skall anstaltens föreståndare därom lämna uppgift till registret. Då för någon som på prov utskrivits från förvaring eller internering tillsynen upphör, åligger det interneringsnämnden att därom göra anmälan till registret. Har någon, om vars frigivning eller utskrivning från annan anstalt än skyddsansalt anteckning skall göras eller uppgift lämnas enligt denna paragraf, under vistelsen å anstalten av dess läkare funnits lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, skall upplysning därom meddelas i anteckningen eller uppgiften.

21 8 §. 1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning, eller av interneringsnämnden eller då sådan framställning göres av riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman. Till annan myndighet än nu är sagt, så ock till enskild vars rätt må vara beroende på annan upplysning ur registret än som framgår av i 2 mom. omförmält registerutdrag, skall fullständigt registerutdrag lämnas, där Konungen för särskilt fall därtill givit tillstånd. 2 mom. Utdrag av registret sådant bevis. 3 mom. Därjämte skola uppgifterna avse.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag o m ä n d r a d l y d e l s e a v 11 kap. 11 § giftermålsbalken. Härigenom förordnas, att 11 kap. 11 § giftermålsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 11 §• Varder ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff eller till internering, äge andra maken vinna skillnad i äktenskapet. Dömes ena maken till straffarbete på viss tid understigande tre år, dock minst sex månader, eller till förvaring eller till fängelse eller tvångsarbete i minst ett år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad, prove rätten, huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till last och övriga omständigheter skillnad må ske. Samma lag vare, om ena maken varder av utländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och andra maken på den grund vill skiljas. För straffdom samtyckt därtill. Vill make sin talan.

Denna lag träder i kraft den

22 Förslag till

Lag o m ä n d r a d l y d e l s e a v 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § r ä t t e g å n g s b a l k e n . Härigenom förordnas, att 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 27 KAP. 15 §. Finner i besvärsmål hovrätten nödigt att, till vinnande av utredning i målet, muntligt förhör med parterna hålles, äge hovrätten anställa sådant förhör eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att hålla förhöret. Har klagande, som dömts till straffarbete i minst sex månader, fängelse i minst ett år eller avsättning eller som ådömts förvaring eller internering, i besvärsskriften eller, om hovrätten förordnat om vederpartens hörande över besvären, inom den för förklarings avgivande föreskrivna tid begärt att bliva personligen hörd inför hovrätten, skall ock muntligt förhör äga rum, där ej särskilda skäl däremot äro. Har klagandens vederpart underlåtit att avgiva förklaring, varde han ändå till förhöret kallad, där så kan ske. Avses med prövas nödiga. Ej må, efter besvär av allmän åklagare eller målsägande, ändring göras i underrättens utslag i fråga om straff, förvaring eller internering utan att tilltalad, som före förklaringstidens utgång framställt begäran att bliva personligen hörd inför hovrätten, beretts tillfälle att komma tillstädes vid muntligt förhör. Vad nu är sagt gälle dock ej, där hovrätten ådömer allenast böter, eller den tilltalades närvaro vid muntligt förhör uppenbarligen är utan betydelse för målets avgörande, ej heller där vetskap saknas var den tilltalade uppehåller sig, eller det upplyses att han vistas å utrikes ort. 30 KAP. 6 §. 1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt, må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas: av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, vara straffarbete eller avsättning efter lag kan följa; av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld för sådant brott eller för annat brott dömts till förvaring, fängelse, mistning av ämbete på viss tid, dags-

böter ej under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under ettusenfemhundra kronor eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penningar ej under belopp som nu sagts, eller med mindre angående honom antingen förordnats att förvaring eller internering skall avse annat brott eller träda i stället för straff för annat brott och å detta brott kan följa straffarbete, avsättning eller fängelse, eller ock eljest bestämts ny minsta tid för förvaring eller internering. 2 mom. Utan hinder ettusenfemhundra kronor. 3 mom. Allmänt åtal eller militieombudsman.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag om

ändring i vissa

delar av s i n n e s s j u k l a g e n 1929 (nr 321).

den 19 s e p t e m b e r

Härigenom förordnas, att 18, 41, 47 och 48 §§ sinnessjuklagen den 19 september 1929 skola erhålla ändrad lydelse samt att efter 46 § skall inskjutas ett nytt lagrum, betecknat 46 a §, allt på sätt nedan angives. 18 §. Kan sinnessjuk, utom sjukhuset. Utskrivning enligt första stycket må ej äga rum av den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till ansvar för begånget brott eller som, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat, eller som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering. Har sinnessjuk, som nu sagts, utskrivits jämlikt 17 § och varder han ånyo intagen å sinnessjukhus, skall dock brottet icke utgöra hinder för utskrivning enligt första stycket, där ej överinspektören för sinnessjukvården annorledes förordnat. 41 §. Ej må domstol döma tilltalad till straffarbete i ett år eller däröver för mord eller för mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats i uppsåt att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, eller för

2d försök till brott som nu är sagt, eller till förvaring eller internering å skyddsanstalt, med mindre läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottets begående och beträffande frågan huruvida han är i behov av vård å sinnessjukhus. Där i annat fall domstolen på grund av att den tilltalade tidigare lidit av sinnessjukdom eller eljest finner anledning till antagande, att han vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen sägs, må han ej dömas skyldig till brottet utan att läkares utlåtande inhämtats i enahanda hänseenden. 46 a §. Finner fångvårdsstyrelsen, beträffande någon som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott av grov beskaffenhet undergår ungdomsfängelse, anledning förekomma därtill att han jämlikt 20 § lagen om förvaring av vissa abnorma förbrytare underkastas förvaring, skall styrelsen, innan den vidtager åtgärd som i nämnda lagrum avses, inhämta läkares utlåtande angående hans sinnesbeskaffenhet och angående frågan huruvida han efter frigivningen kan antagas bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Lag samma vare, om styrelse för allmän uppfostringsanstalt, i fråga om någon som för brott av grov beskaffenhet undergår tvångsuppfostran, finner anledning förekomma att han jämlikt samma lagrum underkastas förvaring. Beträffande sådant utlåtande skola bestämmelserna i 42 § i tillämpliga delar lända till efterrättelse, med iakttagande av att vad där stadgas om domstolen eller domaren i stället skall gälla om styrelsen; dock att, om läkare hos styrelsen gjort framställning om förhör, det skall ankomma på styrelsen att föranstalta om sådant förhör vid lämplig underrätt och på rätten eller domaren att lämna styrelsen meddelande om förhöret och vidtaga de åtgärder som i 42 § andra stycket omförmälas. Ersättningen till den som inkallats till förhöret skall alltid stanna å statsverket. Prövar styrelsen erforderligt att jämväl medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas, skola stadgandena i 44 § i vad de avse häktad äga motsvarande tillämpning, med enahanda avvikelser som nyss angående läkares utlåtande sagts. 47 §. 1. Tilltalad, som från ansvar fri. 2. Har domstol i l mom. sägs. 3. Har någon — — — intagen å sinnessjukavdelning vid fångvården. 4. Har någon, angående vilken utlåtande infordrats jämlikt 46 § eller 46a §, blivit för undersökning intagen å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården, må han ej på grund av nämnda lagrum där kvarhållas längre än till dess utlåtandet avgivits. 5. Vad i 36 § rannsakningens gång.

25 48 §. 1. Fånge, som vid fångvården. Föreligger beträffande nyss nämnts. Befinnes någon som är intagen å skyddsanstalt lida av sinnessjukdom, eller finnes anledning att hos sådan intagen förmoda dylik sjukdom, må vederbörande anstaltsmyndighet draga försorg om hans intagande för vård eller observation å sinnessjukavdelning vid fångvården. 2. Kan sinnessjuk hans sinnestillstånd. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning å sinnessjuk, som skall utskrivas från skyddsanstalt och kan antagas efter utskrivningen vara i behov av vård å sinnessjukhus.

Denna lag träder i kraft den

MOTIV.

Gällande rätt. Upphovet till det lagstiftningsarbete, som utmynnade i de gällande förvarings- och interneringslagarna, gavs genom en skrivelse till Kungl. Maj :t från Svenska kriminalistföreningen den 2 oktober 1915. I skrivelsen anhöll föreningen om övervägande, huruvida icke utan avbidande av en förestående allmän svensk strafflagsreform åtgärder borde vidtagas för införande i svensk lagstiftning av sådana rättsregler, varigenom ett förstärkt skydd bereddes samhället gentemot för detsamma farliga återfallsförbrytare. I anledning av en motion inom första kammaren gjorde riksdagen år 1917 i skrivelse till Kungl. Maj:t samma hemställan som kriminalistföreningen. Kungl. Maj:t beslöt den 13 februari 1920 att överlämna frågan om skyddsåtgärder mot samhällsfarliga återfallsförbrytare till behandling av sakkunniga (professor Johan G. W. Thyrén, numera borgmästaren F. W. Linder, borgmästaren J. G. Pettersson och numera häradshövdingen A. Montelius). Den 15 mars 1922 avgåvo de sakkunniga betänkande och förslag rörande internering av farliga återfallsförbrytare. Detta förslag avsåg emellertid endast åtgärder gentemot sådana farliga återfallsförbrytare, som icke befunnits vara förminskat tillräkneliga. De sakkunniga (ur vilkas krets hr Montelius då utträtt) avlämnade vidare den 31 maj 1923 betänkande och förslag rörande förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare ävensom en överarbetning av förslaget till lag om internering av farliga återfallsförbrytare jämte förslag till vissa följdförfattningar. (statens offentl. utredn. 1923:36). Efter det förslagen undergått överarbetning inom justitiedepartementet förelades de genom proposition nr 10 1927 års riksdag. I enlighet med första lagutskottets hemställan i utlåtande nr 23 antog riksdagen förslag till lagar i ämnet. Den 22 april 1927 utfärdades lagar om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och om internering av återfallsförbrytare jämte följdförfattningar (Svensk förf.saml. nr 107—113). Viktigast bland följdförfattningarna äro lagen om verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare och lagen om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare. År 1929 väcktes inom första kammaren en motion om skrivelse till Kungl. Maj:t att vid framläggande av ett då aktuellt lagförslag rörande behandlingen av arbetsovilliga och samhällsvådliga personer måtte beaktas, hurusom psykiskt abnorma personer, vilka efter avtjänat straff förde en asocial lev-

27 nad, borde kunna bliva intagna å förvaringsanstalt i stället för att avtjäna tvångsarbete. Motionen föranledde emellertid icke till någon riksdagens åtgärd.

Förvarings- och interneringslagarnas syfte är att möjliggöra ett mera effektivt bekämpande av den kroniska brottsligheten än som tidigare kunnat ske. Genom lagarna hava speciella skyddsåtgärder mot ifrågavarande förbrytare införts i form av intagning på särskilda anstalter under en relativt obestämd tid. Rörande förutsättningarna för vidtagande av dylik åtgärd äro olika regler givna allteftersom den kroniska brottsligheten har sin grund i konstaterad psykisk abnormitet eller ej. För det förra fallet givas bestämmelser i lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och rörande det senare i lagen om internering av återfallsförbrytare. Då en förbrytare tillhörande någon av dessa kategorier domes till visst svårare straff, kan domstolen under angivna förutsättningar förordna, att den dömde i stället för att undergå straffet skall intagas till förvaring i särskild vårdanstalt resp. interneras i interneringsanstalt för återfallsförbrytare. Utmärkande för dessa rättsinstitut är framför allt, att anstaltsvistelsens tidslängd inom vissa gränser lämnas öppen. Principiellt skall densamma fortfara lika länge som den brottsliges samhällsfarlighet varar. Denna huvudregel kompletteras av vissa regler rörande minsta tid för anstaltsvistelsen, varjämte i fråga om internerade såsom regel skall gälla även en maximitid. Utskrivning kan ske på prov, i vilket fall den utskrivne är underkastad tillsyn. Intagning i vård- eller interneringsanstalt träder helt i stället för straffet. Någon straffverkställighet förekommer sålunda icke. Förordnande om förvaring eller internering meddelas av domstolen under samverkan med en särskild för hela riket gemensam nämnd. Denna nämnd består av fem ledamöter. Chefen för fångvårdsstyrelsen är självskriven ledamot av nämnden, övriga ledamöter, av vilka minst en skall vara innehavare av domarämbete och minst en skall vara behörig att inom riket utöva läkarkonsten, utser Konungen för en tid av fem år. Konungen utser därjämte suppleant för varje ledamot. För att domstol skall kunna besluta om internering eller förvaring förutsattes, att denna åtgärd tillstyrkts av nämnden. Lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare har avseende endast å den, som prövas vid brottets begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs (1 §). Förutsättningarna för förordnande om någons intagande i vårdanstalt äro olika allteftersom förordnande skall meddelas första gången eller en senare gång. I förra fallet erfordras, att den brottslige dels på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan, dels med hänsyn till brottets beskaffenhet samt på grund av i målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller

28 egendom och dels domes till straffarbete i minst två år eller, sedan han till fullo undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete, för därefter begånget brott domes till straffarbete eller, där båda brotten äro sedlighetsbrott, till straffarbete eller fängelse (2 §). I senare fallet (d. v. s. i fråga om person, som redan varit underkastad förvaring) skall, där i andra avseenden än såvitt angår straffet förhållandena äro sådana att förordnande om intagande i vårdanstalt må äga rum, dom å straffarbete eller fängelse kunna leda till förordnande om återintagning i vårdanstalten (9 §). Föreligga sådana omständigheter att såväl insättning i allmän uppfostringsanstalt som förvaring i vårdanstalt kunna ifrågakomma, skall i regel förordnande om förvaring ej meddelas (3 §). Enligt lagen om internering av återfallsförbrytare skall straffoemottagligheten och samhällsvådligheten ådagaläggas bland annat genom en serie av tidigare straffdomar och genom föregående långvarig straffverkställighet, varjämte den straffskyldighet, som vid interneringsfrågans prövning föreligger, skall vara av viss betydenhet. För förordnande om någons internering första gången erfordras, att den brottslige, efter det han dömts till straffarbete, för minst tre upprepade återfall i brott ånyo dömts till sådant straff genom domar som äro lagakraftvunna. Vidare skall den brottslige hava undergått straffarbete sammanlagt minst tio år, varjämte han därefter, medan han undergår straffarbete eller inom fem år från det han för undergående av straffarbete senast var intagen i straffanstalt, skall hava begått brott, för vilket han domes till straffarbete i minst två år (2 §). Begår den som en gång internerats före eller efter utskrivningen ånyo brott, för vilket han domes till straffarbete i minst ett år, äger domstolen förordna om hans internering på livstid (7 §). Har någon att undergå straffarbete på livstid, må internering ej ifrågakomma (19 §). Vidare skall lagen icke äga tillämpning å den, som prövas vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs (18 §). I fråga om såväl förvaring som internering gäller att även om de formella förutsättningarna äro uppfyllda den tilltalades intagande till förvaring eller internering icke är obligatoriskt utan beror på arbitral - prövning av förhållandena i det särskilda fallet. Vad angår minimitiden för anstaltsvistelsen gälla olika regler i fråga om förvaring och internering. Förvaringen skall pågå minst under så lång tid som den varunder den brottslige, såframt förordnande om förvaring ej meddelats, skolat undergå bestraffning. Huruvida det mot förvaring utbytta straffet varit straffarbete eller fängelse inverkar icke på förvaringstidens längd. Därjämte gäller, att ingen må utskrivas före en anstaltsvistelse av två år. Beträffande interneringen åter har man satt det reguljära minimum till tio år. Där särskilda skäl äro, må dock utskrivning äga rum efter fem år. Utskrivning må dock i intet fall äga rum förrän två år utöver den bestämda strafftiden gått till ända. För interneringen har vidare uppställts en maximitid av tjugo år. Undantagsvis må denna maximitid för den första-

29 gångsinternerade kunna överskridas, nämligen därest det synes uppenbart, att han fortfarande är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom (6 §). — Även en livstidsinternerad kan utskrivas efter tio år, dock ej förrän han efter brottets begående i anstalten tillbragt två år utöver den tid han skolat undergå bestraffning (8 §). Utskrivning från anstalterna är antingen slutlig (frigivning) eller villkorlig (utskrivning på prov). Beträffande den som intagits till förvaring gäller, att han vid minimitidens utgång kan antingen utskrivas på prov eller ock frigivas. Vid utskrivning av den som internerats föreligger däremot icke denna valfrihet. Frigivning av internerad kan nämligen äga rum endast i det fall då maximitiden utgått, men i sådant fall är också frigivning den enda formen för utskrivning. I övriga fall skall utskrivning från interneringsanstalt alltid ske på prov. Utskrivning beslutes av nämnden. I lagen har stadgats skyldighet för nämnden att, även om framställning ej gjorts, före den tid då utskrivning såsom regel tidigast kan äga rum pröva, huruvida den förvarade eller internerade må anses kunna utan våda för annans säkerhet till person eller egendom utskrivas. Sker ej utskrivning, skall nämnden minst en gång under varje kalenderår företaga dylik prövning. Den som utskrivits på prov skall stå under tillsyn; för honom förordnas en tillsyningsman. Under tillsynstiden skall den utskrivne vara underkastad vissa föreskrifter. Enligt den särskilda lagen om tillsyn över dem, som utskrivits på prov, åligger det nämnden att vid utskrivning meddela dylika föreskrifter. Dessa föreskrifter kunna innefatta förbud för den utskrivne att utan särskilt tillstånd uppehålla sig å vissa angivna orter och ställen eller lämna viss angiven ort så ock erforderliga bestämmelser med avseende å den utskrivnes sysselsättning och levnadssätt. Därjämte föreskrives i lagen, att den utskrivne skall, där ej nämnden annorlunda föreskriver, hålla tillsyningsmannen underrättad om sin bostad, på kallelse infinna sig hos honom och ej undandraga sig hans besök samt ej lämna arbetsanställning utan att dessförinnan hava inhämtat hans råd. Nämnden kan besluta, att den som utskrivits på prov skall återhämtas för fortsatt förvaring eller internering. Återhämtning kan äga rum, därest den utskrivne visar tredska att efterkomma de för honom gällande föreskrifter eller han finnes på grund av sitt uppförande eller eljest vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. På grund av dylikt beslut om återhämtning må dock den utskrivne ej kvarhållas längre tid än ett år. Emellertid må, därest skälig anledning finnes att antaga, att han i frihet kan bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, tiden för hans kvarhållande kunna genom nya beslut förlängas med högst ett år i sänder. Beträffande tillsynstidens längd stadgas i fråga om de förminskat tillräkneliga, att tillsynen skall fortfara under minst tre år. Därest den utskrivne under en sammanhängande tid av tre år stått under tillsyn och han därunder ej dömts att undergå straffarbete eller fängelse eller förordnande meddelats om hans återhämtande till anstalten, skall nämnden pröva huruvida tillsynen

30 må upphöra. Besluter ej nämnden, att så skall ske, skall tillsynen fortfara under ytterligare minst tre år. Har åter den utskrivne under en sammanhängande tid av sex år stått under tillsyn och har ej under den tid inträffat fall som nyss sagts, skall tillsynen upphöra. Efter tre år kan sålunda tillsynen upphöra, efter sex år skall den upphöra. Har tillsynen upphört, kan den utskrivne ej längre återhämtas (15 §). I fråga om återfallsförbrytare gäller, att tillsynen skall fortfara under minst tio år. Har den på prov utskrivne under en sammanhängande tid av tio år stått under tillsyn och har under den tid ej inträffat fall som förut sagts, skall tillsynen upphöra (17 §). Lagarna innehålla jämväl bestämmelser om sammanträffande av straff och skyddsåtgärd, om beräkning av förvarings- och interneringstidens längd samt om rätt för domstol att i vissa fall å frihetsstraff avräkna förvaring eller internering, som den dömde efter brottets begående kan hava undergått. Rörande anstaltsbehandlingens art hava i en särskild verkställighetslag lämnats vissa föreskrifter om bl. a. arbetstvång. I övrigt har såsom allmän riktlinje uppställts, att den i dylik anstalt intagne skall njuta den frihet, som låter förena sig med god ordning och säkerhet inom anstalten, dock att därvid skall tillses, att dylik förmån beredes honom gradvis i den mån han under förvarings- eller interneringstidens fortgång visar sig därav förtjänt.

Förvarings- och interneringslagarnas tillämpning. Förvaringslagen. Under de första åtta åren efter förvaringslagens ikraftträdande har förordnande om förvaring meddelats i 153 fall. Av de sålunda till förvaring dömda hava 148 varit män och 5 kvinnor. Vilka brott som närmast föranlett förvaringsbesluten liksom dessas fördelning på de olika åren under perioden framgår av vidstående tabell. Påfallande är den utsträckning vari förvaringsbeslut föranletts av tjuvnadsbrott — sådant brott har varit förvaringsanledning i 83 fall, d. v. s. mer än hälften av samtliga. Näst tjuvnadsbrotten är det sedlighetsbrotten som oftast föranlett förvaring (19 fall). Förhållandevis få äro de fall, då oredlighetsbrott varit den huvudsakliga anledningen till förvaring (15 fall). Ej sällan ha emellertid de brottslingar, vilka i tabellen upptagits såsom dömda för tjuvnads- eller förfalskningsbrott, samtidigt dömts för — i tabellen icke särskilt redovisade — oredlighetsbrott. Förvaringsbeslutet har av lätt insedda skäl i så gott som alla fall meddelats med stöd av förvaringslagens 2 § (förordnande om någons intagande å vårdanstalt första gången). Av dem som intagits till förvaring har det övervägande flertalet varit personer som till fullo undergått dem för tidigare brott ådömt straffarbete och sedan ånyo begått brott — varför alltså förvarings-

31 T a b e l l ö v e r brott, s o m u n d e r å r e n 1928—1935 f ö r a n l e t t f ö r v a r i n g . Då den dömde begått flera brott, vilka samtidigt varit under bedömande, har i tabellen blott det brott upptagits, som föranlett det högsta straffet eller eljest ter sig såsom huvudförbrytelsen. Siffrorna inom parentes angiva fall, då interneringsnämndens yttrande visserligen inhämtats i anledning av begånget brott men förvaring icke kommit till stånd antingen på grund av att nämnden avstyrkt förvaring eller emedan straffet sedermera satts så lågt att förvaring lagligen ej kunnat komma i fråga, eller emedan domstolarna, trots att de legala förutsättningarna för förvaringsbeslut varit för handen, avstått från att meddela sådant beslut.

1931 Våld mot tjänsteman

0(1) 1 1

0(1) 2

0(1)

Hemfridsbrott

,

Förfalskning

,

1 Mord eller mordförsök

0(1) 0(1)

Dråp Misshandel

,

Överförande dom

av könssjuk-

1(2)

0(2) 1 1

1 Rättsstridigt tvång

,

1 Sedlighetsbrott

,

8(1)

4 Mordbrand eller försök därtill

3 1

2(1)

Tjuvnad

2 2(3)

4 2

19(4) 1

1 5

12(2)

13 4(1)

Rån

2(1) 1

Förskingring

11(4) 20 (3) 14 (4) 83(14)

Utpressning Bedrägeri

6(3) 1

1 Sprängämnesförödelse

6(1) 0(2)

1 Våldtäkt eller försök där till

Summa för perioden

3 2(1)

Olovligt brukande

1 Trolöshet mot huvudman

4(1)

12 (3)

1 1 1

6 21

23 (4)

27(4) 26 (6) 163 (29)

12(3) 22 (11)

förutsättningen i fråga om det aktuella straffet i normalfallen endast varit att den brottslige över huvud skulle bliva dömd till straffarbete (ej viss längre tid av denna straff art). Blott16(1) i 16 fall — de flesta avseende sedlighetsbrott — har förordnande om straffets utbytande mot förvaring meddelats utan att den dömde undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete. I huvudgruppen förvaringsfall — där den brottslige alltså tidigare undergått straffarbete — har det aktuella straffet ofta varit tämligen lågt, i ett tiotal fall straffarbete i fyra månader eller kortare tid. Härvidlag är emellertid att märka, att domstolarna vid bestämmande av dessa straff haft möjlighet att med stöd av 5 kap. 6 § strafflagen nedsätta straffet under vad i allmänhet å gärningen följa bort och väl också i regel utnyttjat denna möjlighet.

32 Såsom av tabellen framgår har det i 29 fall där nämnden avgivit yttrande inträffat, att förvaring ej kommit till stånd. I 21 av dessa fall har utgången berott på att nämnden funnit intagande i vårdanstalt icke böra äga rum. Utskrivningen av de förvarade har under den förflutna åttaårsperioden i det övervägande antalet fall skett i form av utskrivning på prov — endast 3 förvarade ha direkt frigivits. Dessutom ha 4 förvarade, vilka blivit sinnessjuka, av nåd befriats från fortsatt förvaring. De på prov utskrivna, tillhopa 46, ha som regel skött sig väl; återhämtande (genom beslut av nämnden) eller återintagning (på grund av domstolsbeslut) har förekommit blott i den utsträckning, som framgår av följande tabell. Bland de på prov utskrivna ha i tabellen upptagits de, som efter återhämtning ånyo satts i frihet.

År

Utskrivna på prov Ett.

k.

3 Summa

5 Återhämtade eller återintagna för fortsatt förvaring under 4:e året

5:e året

k.

m.

k.

m.

—

—

—

—

l:a året

2:a året

3:e året

m.

m.

k.

m.

—

—

k.

k.

1 1

2 1

— 2

Enligt kungl. brevet den 25 november 1927 intagas män, som skola undergå förvaring, i den vid centralfängelset i Norrköping anordnade vårdanstalten för förminskat tillräkneliga förbrytare och kvinnor i motsvarande fall i en särskild avdelning vid centralfängelset i Växjö. Då Norrköpingsanstalten visade sig icke längre tillräcklig för sitt ändamål, föreskrevs genom kungl. brevet den 8 februari 1935, att i denna anstalt intagna personer tillsvidare i mån av behov och efter fångvårdsstyrelsens prövning få förvaras å kronohäktet i Ystad. Antalet förvarade utgjorde den 1 december 1936, å Norrköpingsanstalten 93, å Ystadsanstalten 9 och å anstalten i Växjö 2. Därutöver funnos vid samma tidpunkt 5 förvarade, vilka på grund av sinnessjukdom intagits å sinnessjukavdelning vid fångvården.

Interneringslagen. Under åren 1928—35 har interneringsbeslut meddelats i 51 fall. Sådant beslut har förekommit endast i fråga om män. Följande tabell utvisar, vilka brott som närmast orsakat interneringsbesluten liksom dessas fördelning på de olika åren under perioden.

33 T a b e l l ö v e r b r o t t , s o m u n d e r å r e n 1928—1935 f ö r a n l e t t i n t e r n e r i n g . Då den dömde begått flera brott, vilka samtidigt varit under bedömande, har i tabellen blott det brott upptagits, som föranlett det högsta straffet eller eljes ter sig såsom huvudförbrytelsen. Siffrorna inom parentes angiva fall, då interneringsnämndens yttrande visserligen inhämtats i anledning av begånget brott men internering icke kommit till stånd antingen på grund av att nämnden avstyrkt internering eller emedan straffet sedermera satts så lågt, att internering lagligen ej kunnat komma i fråga, eller emedan domstolarna, trots att de legala förutsättningarna för interneringsbeslut varit för handen, avstått från att meddela sådant beslut.

1929 Förfalskning

1 Mordbrand

3 1

Skadegörelse

1 Tjuvnad Bedrägeri

12 Summa föiperioden

1 1

6 (1)

2 (1)

1 (1) 1

6(1)

2(1)

3(1)

41 (3) 2 1

51(3)

Beträffande internering är tjuvnadsbrottens förhärskande roll ännu mera markerad än i fråga om förvaring — 44 av 51 interneringsbeslut hava helt eller huvudsakligen föranletts av sådana brott. Oredlighetsbrotten äro realiter icke så fåtaliga som tabellen angiver, ity att den dömde i åtskilliga fall då interneringsbeslutet i tabellen redovisats såsom föranlett av begånget tjuvnadsbrott varit övertygad även om oredlighetsbrott. Förordnande om internering har regelmässigt meddelats enligt interneringslagens 2 §; endast i ett fall beslöts jämlikt 7 § internering på livstid. De 3 i tabellen angivna fall, då internering ej kom till stånd, äro alla sådana, där nämnden avstyrkt åtgärden i fråga. Enär utskrivning från internering som regel ej får ske förrän efter tio års förlopp, har under den första åttaårsperioden av lagens tillämpningstid utskrivning naturligen förekommit blott i några få — sammanlagt 4 — fall, alla år 1935. I 1 fall har en internerad benådats på grund av sinnessjukdom. Enligt kungl. brevet den 25 november 1927 skulle män som dömdes till internering intagas i en till kronohäktet i Ystad ansluten interneringsanstalt för återfallsförbrytare. Härutinnan skedde år 1932 så till vida en ändring, som jämlikt kungl. brevet den 4 mars samma år från och med den 1 april 1932 en interneringsanstalt för män inrättades vid straffängelset i Karlstad och de i Ystad internerade dit överfördes. För den händelse en kvinna skulle dömas till internering, skall hon jämlikt 1927 års ovannämnda kungl. brev intagas i en särskild avdelning vid centralfängelset i Växjö. Antalet internerade å Karlstadsanstalten utgjorde den 1 december 1936 40. En internerad vistades vid samma tidpunkt å sinnessjukavdelning vid fångvården.

3—367919.

34 Allmänna synpunkter. Den revision av förvarings- och interneringslagarna, som i de sakkunnigas förslag åsyftas, avser i första hand en utvidgning av de båda institutens tilllämpningsområden. Vid sin tillkomst innefattade lagarna ej blott för svensk rätts del utan även i viss grad inom den europeiska straffrätten över huvud betydande och föga prövade nyheter, vid vilkas införlivande med svensk lagstiftning det ansågs lämpligt att framgå med stor försiktighet. Förutsättningarna för användning av förvaring respektive internering bestämdes därför så snävt, att det redan vid lagarnas antagande från flera håll ifrågasattes, huruvida ej deras tillämplighet bleve alltför begränsad. I sådan riktning uttalade sig föredragande departementschefen, statsrådet Nothin, i sitt anförande vid lagförslagens remitterande till lagrådet. Angående förvaringen framförde han tvivel huruvida icke det föreliggande lagförslaget skulle innebära en alltför stark begränsning, om man såsom förutsättning för lagens användning regelmässigt uppställde en dom å straffarbete i minst två år. Åtskilliga kategorier av farliga brott, som enligt erfarenheten ofta beginges av förminskat tillräkneliga personer, skulle vid en dylik begränsning icke kunna utgöra grund för beslut om förvaring. Beträffande interneringsinstitutet — vid vars utformande den ledande tanken varit att vinna skydd för samhället mot de oförbätterliga, grova brottslingarna — ifrågasatte departementschefen, huruvida icke vid vissa svårare förbrytelser, såsom inbrott med användande av sprängämne och vissa sedlighetsbrott, internering borde inträda såsom påföljd i större utsträckning än som skulle bliva fallet enligt det remitterade förslaget. I sitt yttrande över det förslag av sakkunniga, som låg till grund för den kungl. propositionen, hade redan fångvårdsstyrelsen uttalat, att om man för interneringsåtgärdens vidtagande förutsatte minst fyra lagakraftvunna domar å straffarbete samt minst tio års avtjänat straffarbete, lagen komme att bliva tillämplig så gott som uteslutande å egendomsförbrytare, i all huvudsak å dem som begått mångfaldiga tjuvnadsbrott — åtskilliga måhända av jämförelsevis lindrig art. Våldsverkare, sedlighetsförbrytare och dylika, till skydd mot vilka en internering på obestämd tid i många fall skulle bliva till gagn för samhällets säkerhet, ådroge sig däremot blott i sällsynta fall fyra eller flera gånger straffarbete. Departementschefen erinrade visserligen mot detta bl. a., att eftersom vid brott mot annans person den farliga återfallskriminaliteten enligt erfarenheten synnerligen ofta hade sin grund i psykisk abnormitet, erforderligt rättsskydd här väsentligen vore att vänta från ^örvaringslagen. Men samtidigt underströk departementschefen, att om interneringen i praktiken visade sig medföra goda verkningar, det icke syntes uteslutet, att det kunde finnas

35 ändamålsenligt att i något ökad omfattning använda detta kraftiga medel för bekämpande av brottsligheten i några av dess svåraste yttringar. Liknande tvivel om den nya lagstiftningens tillräcklighet för sitt ändamål gjorde sig gällande vid riksdagens behandling av den kungl. propositionen. Första lagutskottet vid 1927 års riksdag tillstyrkte väl propositionen, men i sitt betänkande meddelade utskottet att det på flera punkter haft under omprövning sådan ändring i de framlagda förslagen, att möjligheterna att använda skyddsåtgärderna i fråga något ökats. Detta hade till en början gällt den i förslaget till förvaringslag uppställda fordran på en dom å minst två års straffarbete. Vidare hade uppmärksamheten under utskottets behandling varit fäst å det fall, att en fånge, som ådömts vanligt frihetsstraff, under straffverkställigheten i förbindelse med halvabnormitet (förminskad tillräknelighet) visade en sinnesbeskaffenhet av den art, att han måste anses synnerligen samhällsvådlig, och att det med ganska stor sannolikhet kunde förutses, att han snart efter frigivningen komme att begå svåra brott. Här vore det önskvärt att kunna undgå frigivningen genom att avbryta straffet och i stället övergå till förvaring. I fråga om de i förslaget till interneringslag avsedda återfallsförbrytarna framgår det vidare, att utskottet varit tveksamt om lämpligheten av de för internering uppställda fordringarna å den brottsliges tidigare belastning, nämligen en serie av fyra tidigare straffdomar och föregående långvarig straffverkställighet. Under de närmare nio år, som förvarings- och interneringslagarna varit i tillämpning, har det tydligt visat sig såväl att de sålunda tillkomna nya medlen till abnorm- och vanebrottslighetens bekämpande varit i princip ändamålsenliga som att en utvidgning av lagarnas användningsområde är påkallad. Att förvaringslagen fyllt ett verkligt behov, bekräftas genom den utsträckning vari den tillämpats. Under de åtta första åren av lagens giltighetstid har, såsom framgår av den ovan givna statistiska redogörelsen, förordnande om den brottsliges intagande i vårdanstalt meddelats i sammanlagt 153 fall. Under dessa år ha alltså i medeltal 20 personer årligen intagits till förvaring. I betraktande av att hela antalet till urbota straff dömda å Sveriges straffanstalter för närvarande uppgår till endast omkring 1,400 får det betraktas såsom en kriminalpolitiskt icke oväsentlig förbättring av läget, att under åtta år icke mindre än 150 förbrytare, vilka måste anses såsom mera varaktigt kriminella, kunnat omhändertagas på obestämd tid. Från såväl domstolarnas som allmänhetens sida synes förvaringsinstitutet hava kommit att omfattas med förtroende. För domstolarnas del utgör — då ju dessa ha det avgörande initiativet i fråga om åtgärdens användning — redan lagens ganska vidsträckta tillämpning ett bevis för ett sådant förtroende. Vad angår den allmänna opinionens hållning har i varje fall icke någon sådan misstro kommit till uttryck, som man vid förvaringslagens tillkomst i viss mån synes ha befarat. Interneringslagen har, såsom den statistiska redogörelsen givit vid handen, tillämpats i förhållandevis ringa utsträckning. Även beträffande denna lag gäller emellertid, att det resultat av dess tillämpning, som nu föreligger i och

36 med ett antal farliga vaneförbrytares internering på obestämd tid, bör ur kriminalpolitisk synpunkt betraktas som en vinst. Så till vida kan det förtroende domstolarna visat sig hysa för förvarings- och interneringsåtgärderna synas vara särskilt markerat i fråga om internering, som domstolarna här undantagslöst beslutat skyddsåtgärd i alla de fall, där interneringsnämnden tillstyrkt åtgärden. Om alltså förvarings- och interneringslagarna i sin hittillsvarande gestaltning tvivelsutan varit nyttiga, har emellertid utvecklingen givit goda belägg för de ovan berörda antagandena att lagarnas tillämplighet från början blivit alltför begränsad. Till viss grad bekräftas detta redan vid en undersökning, vilka brottskategorier som hittills närmast föranlett förvaring eller internering. Under den diskussion, vilken föregick lagarnas tillkomst, var det i väsentlig mån mot förövare av svårare brott mot person som särskilda skyddsåtgärder ansågos påkallade. I den vid 1917 års riksdag väckta motionen i ämnet framhållas särskilt sedlighetsbrotten. Departementschefen omnämnde i den kungl. propositionen — utom vissa mordbrandsbrott — likaledes speciellt sedlighetsbrotten. Fångvårdsstyrelsen påpekade i ett i propositionen intaget ovan återgivet yttrande, att det vore våldsverkare, sedlighetsförbrytare och dylika till skydd mot vilka en internering på obestämd tid framför allt vore påkallad. I den statistiska redogörelsen har det redan framhållits, hurusom både förvaring och internering i det övervägande antalet fall kommit till stånd i anledning av begångna tjuvnadsbrott. Av 153 förvaringsbeslut hava endast 34 huvudsakligen föranletts av misshandelsbrott, sedlighetsbrott e. d., av 49 interneringsförordnanden har intet enda meddelats i första hand på grund av dylika brott. Frånsett att förvarings- och interneringslagarna hittills i övervägande grad verkat till skydd för medborgarnas säkerhet »till egendom», är det emellertid uppenbart, att det finns ett mycket större antal verkligt farliga och straff oemottagliga förbrytare än som för närvarande nås av lagarna. Sedan dessa nu under en icke alltför kort tid praktiskt prövats och befunnits till sina grunder ändamålsenliga, bör man enligt de sakkunnigas mening icke tveka att företaga erforderliga jämkningar, om man därmed kan öka samhällets möjligheter att skydda sig mot abnorm- och vanebrottslingarna. Samtidigt som de sakkunniga erhöllo uppdraget att omarbeta förvaringsoch interneringslagarna, anmodades de att framlägga förslag till en revision av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser. En betydande del av deras arbete har också ägnats åt en utredning härom. Därvid hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att nu gällande ålderdomliga bestämmelser rörande tillräkneligheten böra, såväl av principiella som praktiska skäl, omarbetas till bättre överensstämmelse med vetenskapens nuvarande ståndpunkt och med rådande rättstillämpning. Särskilt vore det önskvärt att lagtexten komme att giva en klarare avgränsning än den som förekommer i 6 § av strafflagens 5 kap. för de kategorier abnormförbrytare, som kunna bliva föremål för behandling enligt förvaringslagen. Svårigheter ha emellertid yppat sig att utan tidsutdräkt lösa hithörande principiella frågor, vilka stå i sam-

37 manhang med de grundläggande principerna för vår strafflagstiftning. En utvidgning av förvarings- och interneringslagarna i syfte att bättre fylla praktiska behov torde icke heller vara beroende av en i och för sig högst önskvärd reform av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser.

Olägenheterna av den nuvarande begränsningen av tillämpningsområdet ha, vad förvaringslagen angår, gjort sig kännbara i olika avseenden. 1. Beträffande de förbrytare, som första gången begått ett allvarligare brott, utesluter villkoret om ett aktuellt straff på minst två års straffarbete från lagens tillämpning ett stort antal mycket svårartade fall. Endast en ringa del av dessa abnorma kunna för närvarande behandlas enligt förvaringslagen, även om deras intagande till förvaring ter sig i hög grad påkallat på grund av såväl deras bristande mottaglighet för straff som deras vådlighet. Tvärtom kunna dylika förbrytare, då ju 5 kap. 6 § strafflagen för där avsedda abnorma öppnar möjlighet till straffets nedsättande under vad i allmänhet å gärningen bort följa, erhålla lägre straff än det ifrågavarande brottet i och för sig kunde tänkas böra föranleda. Sålunda kan t. ex. en våldsverkare, som med hänsyn till sina visade abnorma böjelser för brutalitet så länge som möjligt bör hållas i säkert förvar, på grund av sin sinnesbeskaffenhet slippa undan med ett kortare frihetsstraff än en normal person, som begått ett liknande brott. I domstolspraxis har uppkommit en tendens att betrakta den fakultativt stadgade straffnedsättningen såsom obligatorisk, varigenom den här berörda olägenheten framträtt i flera fall än som med nödvändighet behövt följa av lagtexten. 2. Genom att endast till fullo avtjänat straffarbete i förening med en aktuell dom å samma straff (i ett särfall med en dom å fängelse) utgör förutsättning för lagens tillämpning på återfallsförbrytare utesluter man från dess tillämpningsområde icke blott sådana, som villkorligt frigivits från straffarbetsstraff och under tillsynstiden begått nytt brott, utan också en stor mängd återfallsförbrytare, vilka tidigare varit föremål för andra kriminalpolitiska åtgärder av vida mera ingripande natur än ett oftast kortvarigt straffarbete och därför genom sin förnyade brottslighet till fullo ådagalagt, att utsikterna till förbättring genom användande av tidsbestämt frihetsstraff äro små eller obefintliga. Detta gäller om unga brottslingar, som tidigare varit föremål för skyddsuppfostran eller tvångsuppfostran. Det gäller också om sådana villkorligt dömda, som varit föremål för övervakning och i samband därmed stående åtgärder. I dessa fall ha — ofta nog mycket långvariga — uppfostringsåtgärder av olika slag, åsyftande att bibringa individen en förbättrad social anpassning, visat sig verkningslösa, varför ett relativt kortvarigt frihetsstraff även måste väntas bliva till ingen nytta. Ett belysande exempel på olägenheterna av de under 1 och 2 nämnda begränsningarna innefattas i den redogörelse för ett aktuellt fall, vilken som bilaga 3 fogats vid betänkandet. 3. Möjlighet saknas att anordna förvaring av sådana förbrytare, beträf-

38 fande vilka det först under pågående strafftid upptäckes, att de personliga förutsättningarna för förvaring äro för handen, antingen dessa — utan att då iakttagas — förelegat redan när straffet ådömdes eller de först under strafftiden inträtt. Det finnes sålunda å straffanstalterna ett icke obetydligt antal förbrytare, om vilka man redan före frigivningen kan säga sig att de äro abnorma och farliga samt inom kort komma att begå mer eller mindre svåra brott. Denna grupp förbrytare har stundom benämnts Nordlundstypen, efter den man som i april år 1900 frigavs från centralfängelset å Långholmen — trots anstaltspersonalens förvissning att han snart skulle begå svåra brott — och som redan följande maj månad mördade fem personer samt mer eller mindre svårt sårade åtta. Inom området för skydds- och tvångsuppfostran upptäckas vidare ej sällan farliga individer, vilka dock enligt gällande bestämmelser icke få kvarhållas längre än till högst 21 års ålder och vid denna tidpunkt eller redan tidigare — på grund av bristande mottaglighet för uppfostran — utskrivas. Det torde i själva verket i ej ringa utsträckning hava varit fall sådana som de i denna punkt nämnda, vilka föranlett de lagstiftningsinitiativ, som till sist utmynnade i de gällande, i berörda avseende dock ofullständiga, förvarings- och interneringslagarna. 4. Den nuvarande förvaringslagen upptager i 3 § ett stadgande av innebörd att tilltalade, vilka kunna insättas i allmän uppfostringsanstalt, icke skola intagas till förvaring i andra fall än då synnerliga skäl därtill föranleda. Beträffande detta stadgande anfördes i den kungl. propositionen bland annat: »Då, i allt fall för närvarande, inrättandet av särskilda vårdanstalter för sådana psykiskt defekta förbrytare, som äro minderåriga, icke torde böra ifrågakomma, synes tvångsuppfostringsinstitutet i viss utsträckning böra tillerkännas företräde framför förvaringsinstitutet. Men detta företräde bör icke vara ovillkorligt. Den andliga defekten kan nämligen vara av sådan art, att den minderårige icke i allmän uppfostringsanstalt kan få den för honom lämpligaste vården. Och vidare kan defekten i sina yttringar vara sådan, att den minderåriges intagande i allmän uppfostringsanstalt skulle medföra fara för de övriga eleverna. Bland andra omständigheter, vilka kunna medföra, att vårdanstalten bör erhålla företräde framför uppfostringsanstalten, må nämnas, att den minderårige, då domen meddelas, uppnått sådan ålder, att den uppfostringstid, som skulle stå till buds, bleve alltför kort.» Efter förvaringslagens tillkomst har emellertid lämpligheten av att någonsin sammanföra psykiskt abnorma 15—18-åriga förbrytare med det vanliga tvångsuppfostringsklientelet kommit att i så hög grad ifrågasättas, att även på nu ifrågavarande punkt förvaringslagens tillämpningsområde synes vara för begränsat. I ett yttrande till statsrådsprotokollet den 20 april 1934 anförde sålunda chefen för justitiedepartementet, i samband med dryftande av flera spörsmål angående samhällets ingripande mot ungdomsbrottsligheten, att vid anordnandet av de för unga förbrytare avsedda anstalterna (tvångsuppfostringsanstalter och anstalter för verkställighet av ådömt ungdomsfängelse) borde beaktas, att de oförbätterliga och mindre förbättringsbara (djupt depraverade,

39 psykopater, antisociala imbecilla och liknande) holies helt avskilda från de mera välartade. I överensstämmelse med detta uttalande erhöll 1 § andra stycket i lagen om ungdomsfängelse den 15 juni 1935 en sådan utformning, att därav framgår, att psykiskt abnorma förbrytare ej böra dömas till ungdomsfängelse. I ett år 1935 av tillkallade sakkunniga avgivet betänkande med förslag till lag om tvångsuppfostran med mera (statens offenti. utredn. 1935: 67) återgiva de sakkunniga ett uttalande, hämtat ur sakkunnigförslaget till lag om ungdomsfängelse, så lydande: »Slutligen återstår en tredje, för ungdomsfängelse olämplig brottslingskategori nämligen den som icke är mottaglig för fostrande påverkan. Om den fostrande behandling som skall meddelas genom ungdomsfängelse skall kunna medföra avsett resultat, är av nöden att hålla sådana element borta från anstalten, vilka med hänsyn till sin sinnesart och det fördärvliga inflytande de utöva på omgivningen endast försvåra arbetet med de förbättringsbara. Den erfarenhet som vunnits inom tvångsuppfostrings- och skyddshemsverksamheten har ådagalagt det oavvisliga behovet därav, att abnorma element förhindras att komma i kontakt med de uppfostringsbara. Det får därför anses såsom en angelägenhet av synnerlig vikt vid inrättandet av en sådan specialanstalt för ungdomliga förbrytare som nu ifrågasattes att tillse att de oförbätterliga ej genom sin närvaro å anstalten förstöra det resultat man vill nå.» De ifrågavarande sakkunniga förklarade sig finna det återgivna uttalandet i princip tillämpligt jämväl beträffande tvångsuppfostran och yttrade för egen del vidare: »Enligt de sakkunnigas mening är det av största vikt, att ungdomar som förete väsentliga bristfälligheter i själsverksamheten icke sändas till allmän uppfostringsanstalt. För behandlingen inom sådan anstalt måste det nämligen vara i hög grad menligt, att normala och i många fall relativt godartade elever där komma i beröring med psykiskt undermåliga element. Med den mottaglighet, som inom en anstalt samlade ungdomar äga för dåliga inflytelser, är det av synnerlig vikt att skydda dem från sådana. Med denna uppfattning, vilken synes vara allmän bland dem som haft anledning att sätta sig in i hithörande spörsmål, kan det icke vara väl förenligt att bibehålla den ovan återgivna bestämmelsen i 3 § lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare. — — — Att, så som enligt bestämmelsen skall ske, hänvisa minskat tillräkneliga förbrytare till allmän uppfostringsanstalt är emellertid enligt de sakkunnigas mening helt förkastligt. > Nämnda sakkunniga föreslogo på grundval av sin ovan återgivna uppfattning, att 3 § i förvaringslagen skulle upphävas, och i deras utkast till lag om tvångsuppfostran inrycktes bland förutsättningarna för förordnande om tvångsuppfostran ett uttryckligt stadgande av innebörd, att dylikt förordnande ej finge meddelas för någon som är av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs. Då de sakkunnigas förslag i maj 1936 remitterades till lagrådet, anslöt sig departementschefen i statsrådsanförandet helt till tanken att ungdomar med väsentliga bristfälligheter i själsverksamheten icke borde sändas till allmän uppfostringsanstalt men fann det icke erforderligt att i detta avseende med-

dela en uttrycklig bestämmelse. I det till lagrådet remitterade förslaget förutsattes liksom i sakkunnigförslaget, att 3 § i förvaringslagen upphäves. Jämte frågan om begränsningen av förvaringsinstitutets tillämpningsområde framstår vid lagens revision såsom ett viktigt spörsmål valet av tillvägagångssätt vid domstols meddelande av förvaringsbeslut. Redan den omständigheten att man under de senaste årens livliga strafflagstiftningsarbete i — förutom ungdomsfängelselagen — två betydelsefulla förslag (till lag om tvångsuppfostran och till lag om behandling av förbrytare, hemfallna åt alkoholmissbruk m. m.) övergivit den i förvarings- och interneringslagarna stadgade ordningen, att domstolen först ådömer ett bestämt straff och sedan förordnar att detta skall utbytas mot skyddsåtgärd, har måst föranleda de sakkunniga att överväga, huruvida metoden i fråga bör bibehållas vid förvaringslagens omarbetning. Frånsett denna omständighet tala även andra skäl för en övergång till det förfarande, att domstolen, när den finner skyddsåtgärd av visst slag lämpligare än straff, också direkt ådömer densamma. Vad först angår den allmänpreventiva verkan som bör eftersträvas vid varje dom i brottmål där icke fullständig straffrihet avses, torde denna verkan bäst uppnås genom att förvaring respektive internering direkt ådömes såsom en i det särskilda fallet av lagen anvisad, med straffet jämställd påföljd av brottet. Vidare bör vid ett förfarande med direkt dom på förvaring hos den enskilde, som är föremål för åtgärden, ej uppkomma den under nuvarande system ofta konstaterade känsla av orättvisa, som grundas på föreställningen att varje frihetsförlust utöver tiden för det bestämda straffet utgör ett oförskyllt lidande. Då de sakkunniga med ledning av nu angivna synpunkter upprättat förslag till revision av förvaringslagen, ha de till en början förutsatt en övergång till direkt ådömande av skyddsåtgärden. Den sålunda ändrade ordningen för förvaringsbesluts meddelande har ansetts böra bliva föremål för uttryckligt stadgande i strafflagen (5 kap. 6 §). Vad därefter angår förutsättningarna för ådömande av förvaring, har man sökt skapa enhetliga juridiskt-tekniska villkor för åtgärdens användning — någon differentiering mellan den som första gången ifrågakommer till förvaring och den som är utskriven från förvaring skall sålunda enligt förslaget icke förekomma. Systemet har på det sätt förenklats, att man såsom generellt villkor för ådömande av förvaring — vid sidan av de gällande personliga förutsättningarna — endast uppställt kravet att å det aktuella brottet enligt lag kan följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse. En viktig nyhet i de sakkunnigas förslag utgör det till 1 § gjorda tillägget, att med sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs skall likställas sexuell abnormitet, som icke kan hänföras vare sig under nämnda lagrum eller 5 § i samma kapitel. De sakkunniga hava i och med denna bestämmelse uppmärksammat den omständigheten, att sexuell abnormitet

enligt den psykiatriska vetenskapens nuvarande ståndpunkt kan föreligga hos en person, utan att likväl hans sinnesbeskaffenhet kan hänföras under 5 eller 6 § i 5 kap. strafflagen. Därest i sådant fall abnormiteten tager sig uttryck i brott, förefaller det med hänsyn till arten av de brottstyper som här närmast ifrågakomma naturligt, att den brottslige under i övrigt för förvaring uppställda villkor skall kunna underkastas denna skyddsåtgärd. Det kan dessutom förväntas, att en dylik behandling av sedlighetsförbrytarna kan öka dessas benägenhet att, till möjliggörande av utskrivning, frivilligt underkasta sig kastrering och därigenom minska behovet av tvångsåtgärder i sådant syfte. Beträffande det aktuella brottets svårhetsgrad innehåller, såsom nyss antytts, de sakkunnigas förslag, att brottet skall vara sådant, att därå kan följa straffarbete (beträffande sedlighetsbrott straffarbete eller fängelse). I betraktande av att sålunda även mindre svåra brott kunna föranleda förvaring hava de sakkunniga funnit det onödigt att, såsom i nuvarande lag, i vidare utsträckning än eljest tillåta användande av förvaringsåtgärder i fall, då den brottslige tidigare undergått straffarbete. Ej heller har det vid angivna förhållande befunnits påkallat att i lagen giva särregler för den situation att den brottslige redan varit föremål för annan kriminalpolitisk behandling än straff. På en punkt — i fråga om villkorligt dömda som före prövotidens slut begått brott eller eljest uppfört sig så att fråga om anståndets förverkande uppkommit — har man dock med frångående av denna ståndpunkt velat modifiera fordringarna för förvaringslagens tillämpning. Man har därvid ej minst tagit hänsyn till att efter en utvidgning av möjligheterna att ådöma förvaring domstolarna ej sällan torde bliva obenägna att i första hand välja förvaring och hellre göra ett försök med villkorlig dom. Misslyckas detta försök och uppkommer fråga om förverkande av det anstånd som beviljats med det ådömda straffet, synas starka skäl tala för att domstolen skall äga upptaga frågan om förvaring till ny omprövning med hänsyn till såväl det tidigare brottet som det nya brottet eller det dåliga uppförande i övrigt, som gjort frågan om anståndets förverkande aktuell. Ganska vanligt torde också det fall bliva, att den brottsliges abnorma själsbeskaffenhet icke från början observerats utan först under prövotiden upptäckes, måhända just på grund av de oregelmässigheter, vilka leda till anståndets förverkande. Med hänsyn till den befogade kritik, som i olika sammanhang kommit till uttryck mot 3 § i gällande förvaringslag, och de initiativ, som redan tagits till bestämmelsens upphävande, har det icke kunnat komma i fråga att i förslaget intaga någon motsvarighet till detta stadgande. I fråga om de unga förbrytarna kommer den reviderade lagen följaktligen att innebära en tvåfaldig utvidgning av förvaringsinstitutets tillämpningsområde: dels vidgas i allmänhet möjligheterna till skyddsåtgärdens användning, dels bortfaller det företräde som gällande lag för dessa förbrytares del tillägger tvångsuppfostran framför förvaring. De sakkunniga ha, då de godtagit sistnämnda utvidgning, icke kunnat undgå att på annat sätt tillgodose de hänsyn, som en

42 gång föranlett lagstiftaren att uppställa regeln i 3 § av gällande förvaringslag, framför allt önskemålet att mycket unga — låt vara psykiskt abnorma, straffoemottagliga och vådliga — förbrytare icke onödigtvis skola sammanföras med det vanliga förvaringsklientelet. I förslaget förutsattes sålunda, som nedan skall närmare angivas, att åtminstone de flesta av de unga förvarade hållas avskilda från det äldre klientelet, helst på en särskild anstalt. De sakkunniga ha i förevarande sammanhang ur ännu en synpunkt övervägt de psykiskt abnorma unga förbrytarnas behandling. Av det tidigare anförda framgår, att såväl enligt ungdomsfängelselagen som enligt den n y a lag om tvångsuppfostran, vilken förberedes, de psykiskt abnorma komma att vara uteslutna från tillämpningen av de särskilda skyddsåtgärderna för unga förbrytare. Frågan blir då, vilken reaktion som kommer att stå samhället till buds gentemot de unga abnormförbrytarna i de fall där straff icke befinnes lämpligt. För flertalet hithörande brottslingar kommer, enligt vad redan framhållits, förvaringsåtgärden att innebära en lösning. Kvar står sedan en restgrupp abnorma, vilka icke uppfylla ens den reviderade lagens förutsättningar ity att antingen de icke befinnas vådliga eller ock det av dem begångna brottet ej är av sådan art att enligt lag straffarbete kan följa. Vill man få med denna grupp under en behandling som har karaktär av förvaring, synes det nödvändigt att anordna denna efter särskilda regler och under lindrigare former än de allmänt tillämpade. De sakkunniga, som anse det vara av vikt att bibehålla förvaringen såsom ett mycket allvarligt ingripande från samhällets sida, hava emellertid icke av hänsyn till den lilla grupp, varom här är fråga, funnit det erforderligt eller lämpligt att inom den reviderade förvaringslagens ram öppna särskilda vårdmöjligheter för yngre abnormförbrytare. Om de hittills berörda utvidgningarna av förvaringslagen närmast hava karaktär av påbyggnad å gammal grund, innefattar däremot den av de sakkunniga i 20 § av förslaget öppnade möjligheten att från straffverkställighet resp. tvångsuppfostran till förvaring överföra vissa kategorier av slutligt dömda brottslingar en principiell nyhet av stor betydelse. Ett sådant utbyte av en ådömd påföljd mot ett annat kriminalpolitiskt förfarande äger förebilder i vissa främmande lagar, särskilt den belgiska. Åtgärden finner sin huvudsakliga användning i sådana fall då det först under straff- resp. tvångsuppfostringstiden konstateras, att förutsättningarna för förvaring äro för handen. Förfarandet saknar icke alldeles motsvarighet i svensk rätt. Sinnessjuklagen av den 19 september 1929 upptager nämligen i 48 § bestämmelser ej blott därom att, då fånge — varmed jämställes den som är intagen å förvaringsanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller å interneringsanstalt för återfallsförbrytare — befinnes vara sinnessjuk eller kan förmodas lida av sinnessjukdom, han skall för vård eller observation intagas å sinnessjukavdelning vid fångvården, utan även därom att, såvitt sinnessjuk fånge antages vid strafftidens slut vara i behov av vård å sinnessjukhus, t

43 långvårdsmyndigheten skall i god tid vidtaga åtgärder för att han då skall bliva överförd till sinnessjukhus. De fångar, som det här blir fråga om att överföra till förvaring, tänkas visserligen icke lida av sinnessjukdom men dock vara abnorma — av sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs — och därjämte efter frigivning farliga för annans säkerhet till person eller egendom. Liksom enligt sinnessjuklagen sinnessjuka fångar överföras först till sinnessjukavdelning vid fångvården och, efter strafftidens slut, till annat sinnessjukhus, skola enligt förslaget abnorma och farliga fångar kunna överflyttas till förvaringsanstalt. De sakkunniga hava till fullo insett, att den föreslagna överflyttningen bör vidtagas allenast under de mest betryggande garantier. Genom att ett slutligt initiativ till åtgärdens vidtagande i detta fall tankes komma till stånd först efter det både fångvårdsstyrelsen, interneringsnämnden och justitiekanslern prövat frågan och blott när dessa äro ense om åtgärdens lämplighet, torde det vara väl sörjt för att talan om fånges överföring till förvaringsanstalt ej väckes i oträngt mål. Då de sakkunniga, vad angår metoden för ådömande av förvaring, på förut angivna skäl godtagit grundsatsen, att domstolen ådömer behandlingen direkt — utan att först utsätta något bestämt straff — måste den i anseende till förvaringens allmänpreventiva effekt betydelsefulla synpunkt, på grund av vilken den förvarade enligt gällande lag aldrig kan utskrivas förrän efter en tidrymd motsvarande strafftiden, tillgodoses på annat sätt än hittills. De sakkunniga föreslå, att domstolen, utom beträffande förvaring enligt 20 §, i varje särskilt fall skall med hänsyn till brottets beskaffenhet och gärningsmannens farlighet bestämma viss minsta tid, före vars utgång den dömde icke må utskrivas. Medan för närvarande utskrivning ej får ske före förloppet av en tid motsvarande strafftiden, dock minst två år, kan enligt förslaget minsta tiden sättas till ett år.

Vad angår interneringslagen är det främst beträffande fordringarna å den brottsliges tidigare straffbelastning, som de nuvarande bestämmelserna måste anses alltför snäva. Såsom vid lagens tillkomst förutsades, har densamma nästan uteslutande kommit att tillämpas å egendomsförbrytare, främst vanetjuvar. Det har emellertid av skäl, som nedan skola angivas, synts de sakkunniga önskvärt att kunna begagna internering mot åtskilliga andra — och ofta farligare — förbrytare. Interneringsinstitutet kan vidare på grund av uttrycklig föreskrift i 18 § av interneringslagen för närvarande ej komma till användning på sådana förbrytare, som prövas vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs. Angående den gräns, som med ledning av de brottsligas sinnesbeskaffenhet sålunda uppdrogs mellan förvarings- och interneringsinstitutens tillämpningsområden, anförde departementschefen vid lagförslagens remitterande till lagrådet följande:

»— — — behovet av särskilda interneringsbestämmelser är mest trängande i fråga om de förminskat tillräkneliga förbrytarna. Men bland de kroniska förbrytarna finnas även sådana, vilkas tillräknelighet icke i strafflagens mening är nedsatt. Skall ett allsidigt skydd mot den kroniska brottsligheten kunna vinnas, böra jämväl i fråga om sistnämnda grupp av förbrytare särskilda skyddsåtgärder anordnas. Beaktas måste även, att om interneringsinstitutet begränsas till de förminskat tillräkneliga förbrytarna, en viss fara kan uppstå för att i tillämpningen till denna kategori komma att föras flera personer än som kan anses strängt riktigt. I likhet med de sakkunniga har jag därför funnit, att de föreslagna skyddsåtgärderna böra gälla såväl fullt tillräkneliga som förminskat tillräkneliga förbrytare, vilka framstå såsom i särskilt hög grad farliga för samhället. Interneringsinstitutet erhåller i viss mån olika karaktär, allteftersom det riktar sig mot den ena eller den andra gruppen av förbrytare. I förvaringen av förminskat tillräkneliga förbrytare ingår nämligen ett moment av sjukvård, vilket vid internering av fullt tillräkneliga förbrytare saknas. Denna olikhet inverkar icke blott på frågan om anstalternas och anstaltsbehandlingens närmare anordning utan även på interneringsförutsättningarna och andra för institutet grundläggande frågor. Det särskilda vårdnadsbehov, som i fråga om de förminskat tillräkneliga gör sig gällande, kan låta en internering framstå såsom rättfärdigad även i fall, då betänkligheter skulle möta emot att för lång tid framåt beröva en fullt tillräknelig person friheten. Jämväl i fråga om interneringstidens längd synes beträffande de förminskat tillräkneliga större prövningsfrihet kunna lämnas de beslutande myndigheterna, än där frågan gäller internering av fullt tillräkneliga personer. Den av de sakkunniga tillämpade metoden att uppdela de grundläggande bestämmelserna på olika lagar, allteftersom fråga är om förminskat tillräkneliga förbrytare eller om återfallsförbrytare, vilkas tillräknelighet icke är nedsatt, synes mig därför vara riktig.» Det citerade yttrandet grundas uppenbarligen på antagandet om en efter sinnesbeskaffenheten bestämbar artskillnad mellan å ena sidan de brottslingar, vilkas psykiska tillstånd betingar en behandling av delvis sjukvårds natur, och å andra sidan fullt normala återfallsförbrytare, vilkas internering motiveras enbart av deras straffoemottaglighet och samhällsvådlighet. Detta antagande har emellertid under förvarings- och interneringslagarnas tillämpning icke i allo vunnit bekräftelse. Vid de sakkunnigas överläggningar har den meningen företrätts, att det bland de kroniska förbrytare, som enligt gällande lag kunna bliva föremål för internering, icke skulle finnas många, som verkligen äro i strafflagens mening själsligt normala. Det har framhållits, att en person, som uppfyller interneringslagens villkor och sålunda fyra gånger dömts till straffarbete, avtjänat dylikt straff under tio år samt därjämte är straffoemottaglig och vådlig, i regel torde vara psykiskt abnorm. Begreppet psykisk normalitet bör innefatta någon förmåga att anpassa sig efter inom samhället gällande handlingsregler. Men en sådan förmåga saknas tydligen hos den som trots en så rik erfarenhet av brottslighetens följder återfaller i brott. Såsom illustration till detta resonemang har åberopats, att en del av det klientel, varpå interneringsinstitutet för närvarande tager sikte, befunnits vara själsligt abnorm. Av de internerade ha sålunda intill den 1 december 1936 två blivit benådade på grund av sinnessjukdom och överförda till

15 sinnessjukhus samt två efter rymning och förnyat brott såsom abnorma dömda till förvaring, varjämte ytterligare två tidvis vårdats på sinnessjukavdelning inom fångvården. Vidare ha av tjugofyra å Rättspsykiatriska kliniken vid centralfängelset å Långholmen undersökta fall, beträffande vilka sådan återfallsbrottslighet varit för handen, som förutsattes för internering, sex funnits böra behandlas enligt 5 kap. 5 § strafflagen och sexton enligt 6 § av samma kapitel. Endast i två fall ha inga påfallande själsliga rubbningar konstaterats, men i intet av dessa funnos de övriga personliga förutsättningarna för en tillämpning av interneringslagen. De brottslingar som sist åsyftas dömdes också till bestämda frihetsstraff. I bägge fallen var det fråga om personer med vissa socialt värdefulla egenskaper (god yrkesskicklighet, arbetslust, skötsamhet under tider med arbete m. m.), och båda hade begått brott under inflytande av ogynnsamma yttre förhållanden (framför allt arbetslöshet) . Trots vad som sålunda anförts hava de sakkunniga ej funnit det tillrådligt, att samhället avhänder sig det särskilda medel till den kroniska brottslighetens bekämpande, som det äger i interneringsinstitutet. Ehuruväl internering under de senaste åren beslutats i mycket ringa utsträckning, har det dock under åren 1928—35 tack vare denna skyddsåtgärd varit möjligt att på obestämd tid, i regel minst tio år, omhändertaga ett 50-tal oförbätterliga och vådliga återfallsförbrytare, vilka eljest skulle hava erhållit bestämda straff av som regel åtskilligt mindre varaktighet än tio år. Om man vidare — på sätt de sakkunniga nedan närmare angiva — något lindrar förutsättningarna i fråga om den brottsliges tidigare straffbelastning, har man all anledning antaga, att man med interneringsåtgärden kan nå en ej obetydlig kategori återfallsförbrytare, som för närvarande faller utanför interneringslagen och ej heller är åtkomlig enligt förvaringslagen. Oavsett det nu sagda kan det ifrågasättas, om icke behovet att vid sidan av förvaringen äga tillgång till ett ur samhällsskyddets synpunkt än mera effektivt medel mot de grövsta och farligaste brottslingarna, vilkas bristande mottaglighet för straff manifesterats genom återfall i brott, i någon mån styrkts genom vissa aktuella förhållanden. De sakkunniga syfta härmed på förekomsten av yrkesförbrytare, främst s. k. gangsters, vilka på senare tid i vissa länder blivit ganska talrika. Visserligen har denna företeelse hittills blott i ringa mån berört vårt land, men vid oroligare inre förhållanden skulle den antagligen kunna vinna fotfäste även här. Den mentalitet, som tar sig uttryck i dessa brottslingars handlingar, är ofta, även om den icke skulle äga karaktären av förminskad tillräknelighet i strafflagens mening, dubbelt farlig på grund av den hänsynslösa stridsställningen mot samhället, vars lagar icke erkännas vara bindande. Vid interneringslagens revision uppkommer motsvarande spörsmål om valet av tillvägagångssätt vid skyddsåtgärdens beslutande som ovan berörts i sammanhang med förvaringslagen. De skäl som därvid åberopats för ett direkt ådömande äga giltighet även för interneringslagens del.

46 I det förslag till ny interneringslag, som de sakkunniga på grundval av dessa överväganden utarbetat, förutsattes till en början, att internering ådömes direkt och att något straff alltså icke utmätes. I sammanhang härmed föreslås, att interneringsåtgärden uttryckligen omnämnes i strafflagen genom tilllägg till dess 4 kapitel. Beträffande förutsättningarna för internering är det, som ovan framhållits, främst fordringarna på den brottsliges tidigare straffbelastning, vilka ansetts böra nedsättas. De sakkunniga föreslå, att i sådant hänseende skall krävas blott två (nu fyra) tidigare domar å straffarbete och endast fyra (nu tio) års undergånget straffarbete, övergången till direkt ådömande framtvingar en omredigering av det stadgande, som har avseende på det aktuella brottets svårhetsgrad. Härvidlag hava de sakkunniga ansett sig kunna stanna vid att uppställa samma betingelse som regelmässigt föreslagits skola gälla i fråga om förvaring — att å brottet kan följa straffarbete. Efter denna utvidgning av förutsättningarna har det — liksom beträffande förvaringsinstitutet — befunnits onödigt att göra någon skillnad mellan förutsättningarna för åtgärdens tillämpande första gången och senare. Särskild »internering på livstid» skall ej längre förekomma. Vid angivandet av kraven på en återfallsbrottslings tidigare belastning har viss hänsyn tagits till andra kriminalpolitiska ingripanden än straffarbete, nämligen förvaring eller internering. Om man vill bibehålla internering som skyddsåtgärd mot straffrättsligt sett normala återfallsförbrytare, är det därmed icke givet, att åtgärdens tilllämpning skall, på sätt som för närvarande är fallet, begränsas till dylika förbrytare. Det är visserligen obestridligt, att i förvaringen av den abnorme förbrytaren merendels ingår ett moment av sjukvård och att det vårdbehov, som där gör sig gällande, kan föranleda särskilda regler både i fråga om behandlingen och i andra avseenden. Erfarenheten från förvaringslagens tilllämpning har emellertid klart visat, att det bland de förvarade finnas många, vilkas sinnestillstånd icke kräver eller påverkas av egentlig vård, men vilka icke desto mindre, just på grund av sin ådagalagda farlighet, böra hållas förvarade under längre tid. Dessa torde till sitt allmänna skaplynne i vid utsträckning höra samman med det klientel, för vilket interneringsinstitutet egentligen varit avsett. Det ter sig då naturligt, att såvitt förutsättningarna i fråga om den tidigare straffbelastningen äro för handen, döma dylika förbrytare till internering och ej till förvaring. Någon bestämmelse motsvarande den i 18 § av gällande interneringslag givna har därför icke upptagits i de sakkunnigas förslag. Syftet att möjliggöra en vidsträcktare tillämpning av lagen tjänar även den av de sakkunniga föreslagna reduktionen av den fasta minimitiden för internering, som enligt gällande lag regelmässigt är tio år men enligt förslaget bestämts till fem år — det måste nämligen antagas hava verkat hämmande på interneringslagens användning att domstolarna måst räkna med att den som internerats efter all sannolikhet skulle vara berövad friheten minst så lång tid som tio år. Gällande interneringslags — visserligen icke ovillkorliga — regel om en maximitid av tjugo år för de förstagångsinternerades anstalts-

47 vistelse har av de sakkunniga ansetts opåkallad och därför icke upptagits i förslaget. Den minsta tillsynstiden för de på prov utskrivna har sänkts från nuvarande tio till tre år, och i övrigt hava reglerna om tillsynstiden ändrats till överensstämmelse med den i fråga om förvaring föreslagna ordningen. Då även i andra avseenden reglerna om internering bragts i nära överensstämmelse med vad som enligt de sakkunnigas mening bör gälla för förvaring, uppställer sig frågan huruvida icke bestämmelserna för förvaring och internering lämpligen skulle kunna sammanföras till en gemensam lag. Icke ringa fördelar i fråga om överskådlighet och koncentration stode på så sätt att vinna, särskilt vad angår de ovan icke närmare berörda juridiskttekniska reglerna för de båda skyddsåtgärderna. Då en sammanslagning trots detta ej kommit till stånd, har ett skäl härtill varit, att de sakkunniga i största möjliga utsträckning velat redaktionellt anknyta sina förslag till den nuvarande lagstiftningen, genom vars uppställning interneringens egenskap att utgöra ett längre gående ingripande för vissa fall starkare markeras. Därjämte må framhållas, att därest ett sammanförande av olika skyddsåtgärder anses önskvärt, den nya lagen måhända bör omfatta jämväl lagstiftningen rörande speciell behandling av förbrytare, vilkas brottslighet sammanhänger med alkoholism, arbetsskygghet m. m., vilken lagstiftning är under utredning men med vilken de sakkunniga icke haft att befatta sig. Utan att i princip ha velat uttala sig mot att bestämmelserna rörande förvaring och internering sammanföras i en lag, hava de sakkunniga under sådana omständigheter stannat vid att bibehålla uppställningen i två lagar.

Ovan har framhållits, att antagandet om en efter sinnesbeskaffenheten bestämbar artskillnad mellan förvaringslagens klientel och de av interneringslagen berörda förbrytarna icke i allo vunnit bekräftelse under lagarnas tilllämpning. Bland de förvarade finnas, såsom även påpekats, många vilkas sinnestillstånd ej kräver eller påverkas av egentlig vård men vilka icke desto mindre på grund av sin ådagalagda farlighet måste berövas friheten för avsevärd tid. Vad de internerade angår, kan det visserligen vara föremål för olika meningar, huruvida detta klientel i större utsträckning bör hänföras till de i strafflagens mening abnorma, men otvivelaktigt finnas bland de internerade en del element, som med hänsyn till sin sinnesbeskaffenhet stå de förvarade nära. Under sådana omständigheter tvingas man, även om man vill behålla förvaring och internering såsom skilda skyddsåtgärder, att överväga, huruvida icke möjlighet bör öppnas att på verkställighetsstadiet gruppera förvarade och internerade utan bundenhet av domstolens rubricering och med ledning främst av behandlingssynpunkter. En sådan frihet får antagas medföra större möjligheter både att individualisera behandlingen för olika kategorier inom det samlade förvarings- och interneringsklientelet och att praktiskt utnyttja utrymmet å de olika anstalterna. Den sistnämnda omständigheten blir naturligen särskilt aktuell, om institutens tillämpningsområ-

48 den avsevärt vidgas och därigenom platsbehovet för samtliga ökas. För att tillgodose nu angivna syftemål har förslaget så utformats, att de båda lagarna förutsätta en — för förvarings- och interneringsinstituten gemensam — huvudtyp av anstalter samt att de nuvarande benämningarna »vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare» och »interneringsanstalt för återfallsförbrytare» ersättas med den enhetliga beteckningen skyddsanstalt. Huru de förvarade och internerade skola fördelas på olika tillgängliga anstalter, bör sedan bliva en fråga, beträffande vilken Kungl. Maj:t med ledning av vård- och andra lämplighetssynpunkter i administrativ ordning meddelar fö reskrifter. De sakkunniga förmoda, att det härvidlag kan befinnas lämpligt att i överensstämmelse med rådande ordning hålla huvudparten av de till förvaring dömda och flertalet av de till internering dömda åtskilda men hava icke ansett lämpligt att genom uttrycklig föreskrift i lagtexten lämna bindande direktiv i sådan riktning.

F ö r s l a g e t till lag o m förvaring av v i s s a a b n o r m a förbrytare. Lagens

rubrik.

Då i rubriken till gällande lag de förbrytare som lagen avser betecknas såsom förminskat tillräkneliga, har därmed givits en omskrivning i populär och förkortad form av den karakteristik, som 5 kap. 6 § strafflagen innehåller av dessa personers sinnesbeskaffenhet. Redan vid lagens tillkomst föranledde emellertid beteckningen förminskad tillräknelighet vissa betänkligheter. Departementschefen anförde sålunda vid remissen till lagrådet bland annat: »I rubriken till de sakkunnigas lagförslag hava de förbrytare, om vilka här är fråga, betecknats såsom förminskat tillräkneliga. Huruvida uttrycket kan anses på ett fullt träffande eller i övrigt lyckligt sätt återgiva det motsvarande innehållet av nämnda lagrum (5 kap. 6 § strafflagen), lärer emellertid icke vara ställt utom all tvekan. I varje fall torde denna terminologi icke hava vunnit så obestridd hävd, att dess överförande till lagspråket kan vara lämpligt. Även om jag vid redogörelsen för förslagets innehåll funnit mig utan fara för missförstånd kunna följa de sakkunnigas uttryckssätt i detta avseende, har jag av nu antydda skäl ansett lagens rubrik böra erhålla en annan avfattning. Då någon koncis och fullt exakt benämning å ifrågavarande kategori av förbrytare icke synts stå till buds och det jämväl lärer böra undvikas, att lagen får utseende att gälla denna kategori i dess helhet, föreslår jag rubriken lag om förvaring av vissa förbrytare.» Lagrådet anmärkte emellertid mot den nya rubriken, att densamma vore alltför obestämd och intetsägande — i ett fall som det förevarande borde rubriken icke sakna ett uttryck för vad slags förbrytare frågan gällde. Den av de sakkunniga använda beteckningen syntes lagrådet tämligen väl överens-

49 stämma med den beskrivning som 5 kap. 6 § innehölle å de avsedda förbrytarnas sinnesbeskaffenhet, och så länge detta lagrum bibehölles oförändrat, borde hinder icke anses möta mot begagnandet av nämnda beteckning, vilken på ett naturligt sätt avgränsade lagens tillämplighetsområde. I överensstämmelse med lagrådets mening skedde en återgång till den ursprungligen föreslagna rubriken. De sakkunniga dela den tvekan mot beteckningen »förminskat tillräkneliga», varåt departementschefen gav uttryck. I trots härav kunde det, då uttrycket nu faktiskt blivit införlivat med svenskt lagspråk, förefalla opåkallat att vid en partiell reform som den förevarande övergiva detsamma. För en sådan åtgärd talar emellertid med styrka en omständighet, varpå lagrådets utlåtande innehåller en hänsyftning, nämligen att en förändring av innehållet i 5 kap. 6 § strafflagen kan tänkas upphäva förutsättningarna för uttryckets användbarhet. En sådan förändring har under de sakkunnigas utredning rörande strafflagens tillräknelighetsbestämmelser varit under övervägande och torde icke alltför länge låta vänta på sig. Beteckningen förminskad tillräknelighet är bunden till den i lagnmimet nu uttryckta grundsatsen »halv skuld — hälft straff», och det är föga sannolikt, att denna grundsats kommer att oförändrad upptagas i en reviderad 6 § i 5 kapitlet strafflagen. Ehuruväl den blivande lydelsen av detta lagrum av naturliga skäl icke låter sig förutsäga, måste man dock räkna med att lagrummets nya utformning icke kommer att motsvara benämningen »förminskad tillräknelighet». I betraktande härav har det förefallit de sakkunniga lämpligast att redan vid det nu verkställda revisionsarbetet giva lagrubriken en avfattning som öppnar möjlighet till en revision av 5 kap. 6 § strafflagen utan ändring i den reviderade förvaringslagen. Vad därefter angår valet av ny benämning ha de sakkunniga — efter att ha övervägt åtskilliga andra förslag •— stannat för rubriken lag om förvaring av vissa abnorma förbrytare. Ordet abnorm torde väl ansluta sig såväl till den rent medicinska terminologin för brottslingar av ifrågavarande kategori som till det mera populära språkbruket. Icke desto mindre har det ansetts önskvärt att medelst inskjutande i rubriken av ordet »vissa» tydligt angiva, att lagen icke generellt omfattar alla de förbrytare, vilka till äventyrs kunna betecknas såsom abnorma. Första stycket av paragrafen överensstämmer, bortsett från den omredigering som sammanhänger med övergången till direkt ådömande av skyddsåtgärden, med 1 § i gällande förvaringslag. Det huvudsakliga syftet med bestämmelsen i andra stycket, vilken saknar motsvarighet i 1927 års förvaringslag, har redan angivits i den allmänna motiveringen. Med sexuell abnormitet avses här en kroppslig och själslig beskaffenhet som framträder i yttringar av sexualdriften, vilka i ett eller annat avseende avvika från de hos friska och normala människor förekommande. Hit höra 4—367919.

50 sålunda de fall, där sexualdriften är inriktad på ett abnormt objekt (homosexualitet, otukt med djur, otukt med biologiskt omogna sexualobjekt), och vidare sådana fall, där sexualobjekten utgöras av individer vilka äro ascendenter, descendenter eller syskon till subjektet. En annan grupp av sexuellt abnorma består av människor, hos vilka sexualdriften är förbunden antingen med begäret att tillfoga andra lidande (sadister) eller att själv tillfogas lidande (masochister) eller ock med tillfälliga attribut till ett normalt sexualobjekt (fetischism). Till sexuell abnormitet räknas slutligen även den beskaffenhet som skönjes i sådana utslag av sexualdriften, vilka visserligen avse normala sexualobjekt men i fråga om driftens styrka, dess abnorma lättväckbarhet eller den bio-psykologiska sexualprocessens förlopp avvika från en normal könsdrifts yttringar. Enligt erfarenheten förekomma yttringar av abnorm könsdrift mycket ofta i förening med bristfälligheter i den psykiska utvecklingen eller sjukliga rubbningar i själsverksamheten. Sålunda plägar tidelag i regel förekomma framför allt hos mer eller mindre djupt undermåliga individer; otukt med minderåriga vanligen i samband med imbecillitet ,eller med senila respektive arteriosklerotiska hjärnförändringar; exhibitionism hos sexualneurotiker, epileptiker samt svårt alkoholiserade eller genom hjärnsjukdomar försvagade individer. I åtskilliga fall sammanhänga yttringar av sexuella abnormiteter med förändringar i de endokrina organens verksamhet eller med skador eller sjukdomar i själva könskörtlarna. Emellertid förekomma även fall av sexuell abnormitet, särskilt homosexualitet och benägenhet att söka biologiskt omogna sexualobjekt (pädophili), under sådana omständigheter, att man måste tillskriva vissa yttre förhållanden ett avgörande inflytande på den abnorma sexualdriftens uppkomst. Detta gäller de situationer, där en individ tidigare visat normal könsdrift men, under inflytande av särskilda förhållanden, röjt abnorma drag. Sålunda är det känt, att en homosexuell driftriktning stundom kan komma till stånd hos förut normala individer, när tillfällen till normal drifttillfredsställelse saknas, till exempel under verkställighet av frihetsstraff eller då någon eljest av en eller annan anledning under längre tid är avstängd från umgänge med det motsatta könet. Det är vidare en känd sak, att personer, som varit i hög grad inställda på könsnjutning, under sitt sökande efter nya retmedel (»Reizhunger») kunna komma in på abnorma vägar (homosexualitet, pädophili). Det är slutligen icke ovanligt, att män och kvinnor, särskilt i pubertetsåldern då könsdriften ännu är mera plastisk, genom förförelse inriktas på homosexualitet utan att, så vitt man kan förstå, en abnorm läggning förefunnits. T samtliga dessa fall plägar emellertid jämte den förvärvade abnorma driftinriktningen även den normala finnas kvar, så att könsdriften kan tillfredsställas än på abnormt, än på normalt sätt (s. k. bisexuella). I rättspsykiatrisk praxis har i vårt land sedan lång tid den regeln plägat tillämpas, att yttringar av abnorm sexualdrift, som förefinnas ensamma, utan att andra konstitutionella eller förvärvade rubbningar i själsverksamheten

51 kunnat konstateras, icke ansetts böra motivera användning av 5 kap. 5 eller 6 §. Undantag har gällt blott för fall där den abnorma könsdriften till sin art är i så hög grad avvikande från en normal människas själsliga beskaffenhet, att den måste anses förutsätta djupa rubbningar i känslolivet och höggradig moralisk okänslighet, på grund varav hela personligheten får anses såsom abnorm (svåra former av sadism, de mycket ovanliga fallen av necrophili). En felaktig inställning av könsdriften är emellertid ofta svårutrotlig, även om den i vissa fall uppkommit huvudsakligen under inflytande av yttre omständigheter. Att söka behandla dessa fall med vanligt straff kan därför mången gång visa sig vara ändamålslöst, medan en långvarig behandling utan bestämt maximum sannolikt skulle visa sig mera verkningsfull. Det är enligt de sakkunnigas mening också troligt, att utsikterna till en icke tidsbestämd frihetsförlust å skyddsanstalt skulle även i svårpåverkade fall göra den sexuellt abnorme benägen att underkasta sig medicinsk behandling, varigenom han kan tänkas återfå förmågan att leva ute i samhället utan att genom yttringar av abnorm sexualdrift bryta mot i strafflagen givna förbud. Då de sakkunniga på angivna grunder jämställt sexuell abnormitet med sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, hava de närmast utgått från att det förslag till ändringar i strafflagens 18 kapitel, som innefattas i en av tillkallade sakkunniga för ej länge sedan avgiven promemoria angående ändringar i strafflagen beträffande straffsatserna för särskilda brott m. m. (statens offentl. utredn. 1935:68), skulle komma att bliva lag. Särskilt gäller detta den sålunda föreslagna ändring, varigenom otukt mellan vuxna personer av samma kön (S. L. 18: 10) fördes utanför det straffbara området. Det kan av lätt insedda skäl näppeligen anses påkallat att använda förvaring såsom reaktion i anledning av ett homosexuellt förhållande mellan vuxna personer. Även om straffbudet i 18 kap. 10 § strafflagen icke för närvarande skulle komma att ändras, torde emellertid hinder ej föreligga mot ett genomförande av de sakkunnigas förslag i nu förevarande del. Ty att märka är, att användning av förvaring i stället för straff förutsätter ej blott viss sinnesbeskaffenhet hos den brottslige utan även — förutom viss svårhetsgrad hos det aktuella brottet — att den brottslige skall befinnas oemottaglig eller föga mottaglig för straff samt vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Vid ett okomplicerat homosexualitetsbrott torde dessa villkor sällan om ens någonsin kunna anses uppfyllda. 2 §• Detta lagrum innehåller till skillnad från motsvarande paragraf i gällande lag ett generellt stadgande om förutsättningarna för ådömande av förvaring, oavsett alltså huruvida fråga är om förvaring första gången eller någon senare gång. Beträffande de personliga förutsättningarna med avseende på straffoemottaglighet och farlighet ha endast vissa språkliga jämkningar företagits, vilka icke torde tarva närmare belysning.

52 Betydande äro däremot skiljaktigheterna gentemot gällande rätt vad beträffar kravet på det aktuella brottets svårhetsgrad. Då enligt de sakkunnigas förslag förvaring skall ådömas direkt utan att något straff bestämmes, måste de förutsättningar vilka i detta avseende uppställas anknytas till straffskalan för brottet i stället för, såsom enligt nuvarande lag, till ett ådömt straff. Bestämmandet av vilken straff skala som skall bliva avgörande måste naturligen bliva beroende på skälighetssynpunkter. Det kan icke förnekas, att därest, såsom de sakkunniga föreslå, här regelmässigt fordras allenast att å brottet enligt lag kan följa straffarbete, även relativt obetydliga brott kunna föranleda förvaring, t. ex. smärre bedrägerier och förskingringsbrott. Emellertid torde tillräcklig garanti mot omotiverade förvaringsdomar föreligga framför allt i det hänsynstagande till beskaffenheten av det konkreta brottet som stadgas i olika avseenden. Enligt förevarande paragraf skall gärningsmannens vådlighet för annans säkerhet till person eller egendom bedömas bl. a. just med hänsyn till detta brotts beskaffenhet. Vidare skall enligt 6 § domstolen med hänsyn till brottets beskaffenhet bestämma en minsta tid för förvaringen, som ej får sättas lägre än till ett år. Härav får slutas, att där en förvaringstid av nämnda minsta längd skulle komma att stå i uppenbart missförhållande till brottet, vilket vid utmätande av straff in concreto måhända skulle föranleda endast böter, förvaring icke bör ifrågakomma. Då domstolen enligt gällande lag finner förordnande om förvaring böra meddelas, skall förvaringen, om genom utslaget flera straff ådömas, konsumera samtliga frihetsstraff, däremot ej ådömda böter. Böterna indrivas utan hinder av att den dömde är underkastad förvaring. Men saknas tillgång till böternas gäldande, skall det frihetsstraff, vartill böterna förvandlas, enligt 12 § konsumeras av förvaringen under samma förutsättningar som annat frihetsstraff. I och med att i tredje punkten av förevarande paragraf — på sätt som tidigare skett i ungdomsfängelselagen och i det ovannämnda förslaget till lag om tvångsuppfostran — uttryckligen stadgats, att därest flera brott förövats, det för ådömande av förvaring är tillfyllest att å något av dem kan följa viss straffart, hava de sakkunniga markerat, att enligt deras förslag särskilt ådömande av böter icke skall förekomma och att förvaringen är avsedd att konsumera hela den aktuella brottsligheten. För en sådan ordning tala främst de principiella skäl, som torde ha föranlett motsvarande regel i fråga om ungdomsfängelse och tvångsuppfostran, nämligen att samhället ej kan anses ha behov av att jämte så ingripande skyddsåtgärder som de här ifrågavarande ålägga bötesstraff. Praktiskt torde det ha mycket ringa betydelse att böter för närvarande ådömas vid sidan av förvaringsförordnandet, då nämligen de av skyddsåtgärden berörda mycket sällan äga nämnvärda tillgångar. Att låta förvaringsutslaget konsumera all aktuell brottslighet medför slutligen en viss lättnad vid utformningen av reglerna för sammanträffande av straff och förvaring. På en punkt innebära de i utkastet föreslagna bestämmelserna rörande det aktuella brottets svårhetsgrad en begränsning i förhållande till gällande

53 rätt. Enligt 9 § av den nuvarande förvaringslagen kan beträffande den som utskrivits från förvaring nytt förordnande om denna skyddsåtgärd komma till stånd även om det aktuella straffet bestämmes till allenast fängelse. Enligt utkastet erfordras nu beträffande andra brott än sedlighetsbrott undantagslöst att å brottet enligt lag kan följa straffarbete. Andra brott än sedlighetsbrott, å vilka enligt lag ej kan följa högre straff än fängelse, tänkas alltså ej föranleda förvaring även om de vid utsättande av straff i det konkreta fallet skulle hava ådragit gärningsmannen fängelse. Det har nämligen ej ansetts påkallat att med hänsyn till ifrågavarande icke alltför vanliga fall göra något undantag från förslagets allmänna regel att vid andra brott än sedlighetsbrott förvaring må ådömas endast om å brottet kan följa straff: arbete. Den särbestämmelse som med avseende å brottets svårhetsgrad givits för sedlighetsbrotten torde för närvarande erhålla aktualitet blott i fråga om brott emot 13 och 16 §§ i strafflagens 18 kapitel. Erfarenheten visar emellertid att just dessa brott ofta begås av abnorma, varför särbestämmelsen icke torde komma att sakna praktisk betydelse. Det är dessutom att märka, att om det förutnämnda inom justitiedepartementet utarbetade förslaget till ändring i strafflagen beträffande straffsatserna för särskilda brott m. m. blir upphöjt till lag, undantagsregeln får aktualitet för ytterligare vissa fall.

I den allmänna motiveringen har framhållits, hurusom denna paragraf, enligt vilken vid ett misslyckande med villkorlig dom förvaring kan komma till stånd under delvis andra förutsättningar än eljest, i verkligheten öppnar en möjlighet till efterprövning av frågan om förvaring, då domstolen tidigare antingen avböjt eller ock icke närmare övervägt denna skyddsåtgärd. Förebilder till en dylik anordning finnas såväl i fråga om tvångsuppfostran (5 kap. 3 § strafflagen och 2 och 3 §§ av det förutnämnda förslaget till lag om tvångsuppfostran) som i fråga om ungdomsfängelse (2 och 3 §§ av ungdomsfängelselagen). Såsom av lagtexten framgår, har paragrafen avseende blott på de situationer, då den villkorliga domen förverkas på grund av ett begånget jämförelsevis ringa brott eller på grund av dåligt uppförande, manifesterat annorledes än genom brott; begås efter den villkorliga domens meddelande men före prövotidens slut ett brott vara kan följa straffarbete, står ju redan jämlikt 1 och 2 §§ möjligheten till förvaring under i övrigt föreskrivna villkor öppen. Ådömes i sådant fall förvaring, skall domstolen jämlikt 9 § första stycket tillika förordna, att förvaringen skall träda i stället för det villkorligt ådömda straffet. Skiljaktigheterna i fråga om förutsättningarna för ådömande av förvaring i normalfallet i 1 och 2 §§ samt enligt 3 § äro i första hand att söka i reglerna om brottets svårhetsgrad. Å ena sidan fordras här, att gärningsmannen i anledning av det brott, beträffande vilket anstånd medgivits, skall hava ådömts straffarbete eller, beträffande sedlighetsbrott, straffarbete eller fän-

54 gelse. Å andra sidan uppställas mindre stränga villkor än enligt 2 § i fråga om det förhållande från den brottsliges sida, som aktualiserar förvaringsfrågan — det räcker med att han över huvud begått brott, detta må ha varit aldrig så ringa, eller ock att han utan att låta brott komma sig till last uppfört sig så att den villkorliga domen kan förklaras förverkad. Vad angår förutsättningarna i fråga om den brottsliges sinnesbeskaffenhet fordras såsom eljest abnormitet vid domfällandet, varemot beträffande sinnesbeskaffenheten vid det brott, som föranlett villkorlig dom, endast kräves, att den brottslige då kan antagas hava varit abnorm; ehuru det psykiatriska bedömandet här ganska ofta kommer att avse länge sedan förfluten tid, torde emellertid sinnesbeskaffenheten vid brottets begående med tämligen stor säkerhet kunna fastställas, då den i regel lärer vara konstitutionell. Då domstolen i de situationer som avses i denna paragraf överväger att ådöma förvaring, bör självfallet utredningen rörande den brottsliges sinnesbeskaffenhet ske lika grundligt och under samma former som när det gäller att döma någon skyldig till brott. Eftersom det närmast aktuella lagrummet i sinnessjuklagen, 41 §, emellertid blott tager sikte på det fall att någon skall dömas skyldig till brott, har samma lagrum måst underkastas en omredigering.

Ifrågavarande paragraf i de sakkunnigas förslag motsvarar 4 § i gällande förvaringslag, vilket lagrum gjorts till föremål för vissa jämkningar och förty dliganden av huvudsakligen formell innebörd. I lagrummet har sålunda utsagts, att vid ledamots avgång under löpande femårsperiod ersättare utses blott för återstående del av perioden. Denna föreskrift är motiverad av önskemålet att Kungl. Maj:t skall hava möjlighet att med jämna tidsmellanrum på en gång bestämma nämndens sammansättning, såvitt de särskilt utsedda ledamöterna angår. Med denna anordning torde det bliva lättare att överblicka, att nämnden med avseende å ledamöternas personliga och fackmässiga kvalifikationer blir allsidigt sammansatt, än under nuvarande bestämmelser, då de olika medlemmarnas tjänsteperioder kunna gå till ända vid skilda tidpunkter. Tänkbart är visserligen, att den nu föreslagna ordningen skulle kunna vålla en viss brist på kontinuitet beträffande nämndens sammansättning, om nämligen vid ingången av ny femårsperiod på grund av åldersskäl eller eljest beträffande flera förutvarande ledamöter hinder skulle möta att förnya deras förordnanden för så lång tid som fem år — förordnande för kortare tid har ju på grund av uppenbara rättssäkerhetssynpunkter icke ansetts böra ifrågakomma. Större vikt kan dock icke tillmätas denna betänklighet — det torde nämligen utan svårighet kunna undvikas, att flera ledamöter samtidigt falla för t. ex. ett åldersstreck. P å grund av de svårigheter att samla fulltalig nämnd, som nu stundom yppas, har möjlighet beretts att utse mer än en suppleant för varje ledamot. Beträffande en ledamot av nämnden föreslås, att denne skall vara eller

55 hava varit innehavare av domarämbete — ej såsom för närvarande att han skall vara innehavare av sådant ämbete. Skälet till denna förändring är, att man velat öppna möjlighet att såsom speciell domarerepresentant i nämnden anlita jurist, vilken för lagstiftningsuppdrag eller av annan anledning lämnat domare verksamheten. Då såsom ordförande städse bör fungera en person med domarutbildning, har stadgats, att vid förfall för ordföranden dennes suppleant rycker in ej blott som ledamot utan även som ordförande i nämnden. I fråga om den medicinska sakkunskapens representation har endast föreskrivits, att bland de särskilt utsedda ledamöterna skall finnas en i sinnessjukvård erfaren läkare.

5§. Detta lagrum överensstämmer nära med 5 § i gällande förvaringslag. Dess giltighet har emellertid i anslutning till den nya lydelsen av 2 § ej begränsats till fall, då fråga är om någons dömande till förvaring första gången.

6§Syftet med denna bestämmelse har berörts redan i den allmänna motiveringen. I gällande förvaringslag (7 §) finnas så till vida dubbla bestämmelser om minimitid, som utskrivning dels icke får ske förrän den dömde undergått förvaring i två år, dels ej heller — där han skolat undergå bestraffning under längre tid än två år — före utgången av en tid motsvarande strafftiden. Då enligt de sakkunnigas förslag ett bestämt straff ej utsattes, kan någon ledning för bestämmande av en minimitid icke därutinnan erhållas. Att endast uppställa en för alla förvaringsfall gemensam — och då naturligen ganska låg — minimitid kan med hänsyn till de tidigare åberopade allmänpreventiva synpunkterna icke anses tillfyllest. I betraktande därav ha de sakkunniga valt att föreslå, att domstolen inom bestämda gränser, 1—12 år, skall för varje förvaringsfall med hänsyn till brottets beskaffenhet och graden av den brottsliges vådlighet bestämma viss minsta tid före vars utgång han icke må utskrivas från anstalten. När sålunda det absoluta minimum för förvaringen sänkts från två till ett år, har skälet varit, att förvaring efter utvidgningen av institutets tillämpningsområde kan komma till användning beträffande lindrigare brott än förut. Det är, när sådan skyddsåtgärd ådömts i anledning av en mindre allvarlig förbrytelse, angeläget att undvika, att förvaringen utsträckes över en längre tidsperiod än som med hänsyn till den brottsliges vådlighet och därmed sammanhängande omständigheter är påkallat. Härmed är naturligen icke sagt att den faktiska förvaringstiden alltid skulle kunna göras kortare vid ringa brott än vid grövre — även i ett förhållandevis obetydligt brott kan ju ha kommit till uttryck en vådlighet, som nödvändiggör ett allvarligt ingripande.

56 Liksom i gällande lag hänvisas för beräkningen av minsta tiden till de grunder, som gälla vid beräkning av strafftid. Innebörden härav är, att vad som i lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid, finnes stadgat i fråga om begynnelse och slutdag för straffarbete och fängelsestraff ävensom angående verkan av visst avbrott i straffverkställigheten skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse, då det gäller att beräkna minimitiden för förvaring. I utkastet har icke upptagits det tillägg till nuvarande 7 § andra stycket, enligt vilket tiden för förvaring ej i något fall må räknas från tidigare dag än den, då beslutet därom vunnit laga kraft. Detta tillägg infördes i förvaringslagen på hemställan av lagrådet och i syfte att förhindra det möjligen tänkbara misstaget, att minsta tiden i visst fall skulle kunna räknas från den dag, å vilken en eventuell nöjdförklaring avgavs. Ett sådant misstag är med nuvarande ordning för förvarings ådömande icke uteslutet — nöjdförklaring kan avgivas i fråga om, bland annat, straffarbete på viss tid samt fängelse, och enligt gällande förvaringslag skall alltid ett konkret straff av denna art utsättas, innan själva förvaringsbeslutet kommer till stånd. Då enligt de sakkunnigas utkast förvaring ådömes direkt, utan utsättande av straff, torde emellertid med den nya förvaringslagen ett dylikt misstag ej kunna befaras. Förevarande tilllägg har därför ansetts kunna utgå. 7 §• Denna paragraf överensstämmer nära med 6 § i nuvarande förvaringslag. Den särskilda termen för slutlig utskrivning, frigivning, har emellertid ansetts överflödig och därför icke upptagits i förslaget. 8§Den i första stycket av paragrafen givna föreskriften att ej må någon utskrivas från förvaring så länge han är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom angiver förvaringsinstitutets främsta kännemärke — den obestämda tiden för frihetsförlusten. Vid en jämförelse med gällande förvaringslags motsvarande formulering (i 7 §) märkes, att de sakkunniga uteslutit orden »på grund av sin sinnesbeskaffenhet» — man har nämligen ansett det oegentligt att genom en sådan hänvisning synas exklusivt anknyta övervägandet angående den förvarades vådlighet till den abnorma sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 6 § strafflagen. Andra stycket öppnar en förut okänd möjlighet att oavsett vådlighet utskriva en förvarad, som befinnes varaktigt sinnessjuk. Beträffande sinnessjuka fångar, förvarade och internerade gäller för närvarande enligt 48 § sinnessjuklagen, att hos dem konstaterad sinnessjukdom icke föranleder frigivning utan blott överflyttning till sinnessjukavdelning vid fångvården. Av andra punkten i samma lagrum framgår, att sinnessjuka fångar först vid strafftidens slut överföras till vanligt sinnessjukhus, och vad rörande detta fall stadgats har förklarats skola äga motsvarande tillämpning å sinnessjuk som »skall utskrivas» från förvaringsanstalt för förminskat tillräkneliga för-

57 brytare eller interneringsanstalt för återfallsförbrytare. Om utskrivning undantagslöst icke kan komma till stånd, så länge en förvarad alltjämt är att anse såsom vådlig, synes det emellertid enligt lagens ordalag bliva ofrånkomligt att även obotligt sinnessjuka, som tillika äro vådliga, för all framtid kvarhållas å sinnessjukavdelning inom fångvården i stället för att beredas plats å sinnessjukhus, där de naturligen i många fall skulle kunna erhålla en lämpligare vård. I anledning härav hava de sakkuniga föreslagit, att varaktigt sinnessjuka förvarade efter minimitidens utgång oavsett vådlighet skola kunna utskrivas för att intagas å sinnessjukhus. Genom att låta de sinnessjuka förvarade under hela minimitiden kvarbliva inom ramen för fångvårdens organisation hava de sakkunniga trott sig i tillräcklig mån beakta den i 48 § sinnessjuklagen uttryckta, efter många stridigheter tillkomna, regeln att fångar och med dem likställda skola erhålla erforderlig sinnessjukvård å fångvårdsanstalt. 9—13 §§. Dessa paragrafer avhandla vissa konkurrensfrågor. Vid lösningen av hithörande spörsmål hava de sakkunniga vägletts av den synpunkten att, sedan en brottsling befunnits abnorm och oemottaglig eller föga mottaglig för straff och vådlig samt på grund därav avskilts för särskild behandling, det merendels måste te sig föga rimligt att vid upptäckten av ett nytt brott övergå till en annan kriminalpolitisk reaktion. Detta betraktelsesätt äger naturligen sin huvudsakliga tillämpning för de fall, då det nya brottet upptäckes före förvaringsåtgärdens definitiva avslutande genom slutlig utskrivning eller tillsynens upphörande, men det gäller även — låt vara i försvagad form — då det nya brottet väl upptäckes först efter förvaringsåtgärdens slut men begåtts redan före anstaltsvistelsens utgång. Har den förvarade efter det nyupptäckta brottets begående skött sig så väl, att han både blivit utskriven och — därest utskrivningen ej varit slutlig — kunnat bestå en flerårig tillsynstid, måste det ofta te sig rimligt att anse förvaringen i dess helhet vara tillräcklig såsom påföljd även för det ifrågavarande, vanligen långt tillbaka i tiden förövade brottet. Det ligger i sakens natur, att den lagtekniska tillämpningen av dessa grundsatser måste förete betydande avvikelser från de i strafflagen uppställda principerna för sammanträffande av brott. Sådana avvikelser bliva dessutom nödvändiga på den grund att man icke vid förvaring såsom vid vanliga frihetsstraff kan räkna med bestämda tider för frihetsförlusten. I ungdomsfängelselagen, som av de sakkunniga i viss utsträckning tagits till mönster vid utformningen av de nya konkurrensreglerna, föreligger för övrigt redan ett exempel på att man av hänsyn till speciella omständigheter sådana som de ovan berörda frångått de vanliga reglerna vid sammanträffande av brott. 1 9 § regleras det fall att någon som ådömes förvaring tidigare blivit dömd till straff men ännu icke till fullo undergått detsamma. I denna situation förutsätter gällande lag — enligt vad man kan utläsa ur 2 § tredje

58 punkten — att domstol, som har att döma över det senare upptäckta brottet, bestämmer straff med tillämpning av 4 kap. 9 eller 10 § strafflagen för att därefter avgöra huruvida den dömde i stället för att undergå det sålunda bestämda straffet skall intagas till förvaring. Någon reell ändring i denna ordning åsyfta de sakkunniga ej. Då emellertid enligt utkastet förvaring ådömes direkt utan att straff först utsattes, kunna 9 och 10 §§ i 4 kapitlet strafflagen icke längre tillämpas — dessa lagrum förutsätta ju, att fallet är sådant att straff skall ådömas för båda (alla) de föreliggande brotten. Efter mönster av 20 § andra stycket ungdomsfängelselagen föreslå de sakkunniga nu i 9 § att domstolen, samtidigt som den ådömer förvaring för det sist upptäckta brottet, skall förordna att förvaringen skall träda i stället för tidigare — även villkorligt — ådömt straff eller vad därav återstår. Med hänsyn till den obestämda tiden för förvaringen kan någon avräkning av strafftid, liknande den 4 kapitlet 9 och 10 §§ strafflagen stadgade, icke ifrågakomma. Naturligtvis blir det förhållande att den brottslige tidigare begått ett brott för vilket straffet ej till fullo avtjänats under sådana omständigheter en faktor av betydelse vid avgörandet, huruvida det aktuella brottet bör föranleda förvaring. Om domstolen i denna situation bestämmer sig för att ådöma förvaring, får förefintligheten av det tidigare bedömda brottet även i andra hand betydelse, nämligen så till vida som minsta tiden för förvaringen enligt föreskrift i andra stycket av 9 § skall bestämmas jämväl med hänsyn till beskaffenheten av detta brott. De sakkunniga hava ansett det icke erforderligt att — såsom skett i ungdomsfängelselagen — i den nu behandlade regeln uttryckligen undantaga det fall, att det tidigare ådömda, ej till fullo verkställda straffet vid förvaringsdomens meddelande är förfallet; det torde i denna situation även utan särskilt stadgande vara tydligt, att något sammanträffande mellan straff och förvaring icke sker. För 10—12 §§ i förslaget är gemensamt, att en brottsling dömts till förvaring och sedermera befinnes hava gjort sig skyldig till brott, som icke inbegripits i förvaringsdomen. I den fortsatta framställningen benämnes detta brott X. Då de konkurrensregler, som böra uppställas i hithörande fall, till sitt innehåll väsentligen betingas utav beskaffenheten av den kriminalpolitiska behandling, för vilken den brottslige vid tidpunkten för domstolens bedömande av ett brott X redan är föremål, hava de sakkunniga valt att i 10—12 §§ giva fullständiga regler med hänsyn till vart och ett av de olika stadier av förvaringsåtgärdens fortgång, varunder den till förvaring dömde blir övertygad om brottet X. Sålunda regleras i 10 § det fall, att den dömde före förvaringens början eller därefter intill utskrivning övertygas om ett brott X, i 11 § den situation, att övertygandet sker under utskrivning på prov, och i 12 § det fall, att övertygandet äger rum efter slutlig utskrivning eller tillsynens upphörande. Den vinst i fråga om överskådlighet, som härmed göres, uppväger enligt de sakkunnigas uppfattning olägenheten av att en och samma regel kan behöva givas på flera ställen.

59 Övertygas den dömde om ett brott X innan förvaringen tagit sin början eller därefter innan han utskrivits — det i 10 § avsedda fallet — kan det med de sakkunnigas förut angivna principiella betraktelsesätt endast sällan befinnas lämpligt att tillämpa någon annan kriminalpolitisk åtgärd än den redan valda. Gällande förvaringslag uppställer också — i 8 § — den regeln, att om någon, som dömts till straff, i vars ställe trätt förvaring, innan h a n utskrivits från anstalten ånyo varder dömd till frihetsstraff, förvaringen skall träda i stället jämväl för detta straff. De sakkunniga hava, utan inskränkning till brott som finnas förskylla frihetsstraff, uppställt en motsvarande regel. Antingen brottet X begåtts före förvaringsdomen eller mellan för varingsdomen och förvaringens början eller under anstaltsförvaringen skall sålunda vid dom före utskrivning upptäckten av detta brott i första hand blott leda till ett förordnande, att den ådömda förvaringen skall avse jämväl brottet i fråga. Genom stadgande i andra stycket av 10 § har med nu nämnda fall likställts den situation, att den förvarade väl en gång utskrivits (och då på prov) men sedan återintagits eller återhämtats samt, innan h a n ånyo utskrivits, övertygas att hava begått ett brott X. På så sätt kommer 10 §:s regel stundom att omfatta även brott begångna under tillsynstid, ett fall varpå eljest i första hand 11 § tager sikte. F r å n individualpreventiv synpunkt kan i det stora flertalet av de fall, då den till förvaring dömde före utskrivning övertygas om annat brott, knappast någon annan åtgärd anses erforderlig än förordnande om konsumtion. Är den nyupptäckta förbrytelsen av mycket grövre beskaffenhet än det brott, som lett till förvaringsdomen, torde den dömde på grund av därigenom indicerad större vådlighet visserligen böra kvarhållas längre tid å anstalten än som vid förvaringsdomen förutsatts, men detta förhållande får interneringsnämnden även utan domstolens mellankomst antagas beakta. Ur allmänpreventiv synpunkt ter sig saken emellertid annorlunda: har en person för exempelvis ett ringare sedlighetsbrott dömts till förvaring med en minimitid av ett år, kan det icke anses tillfyllest, om upptäckten av ett mord eller rån eller över huvud ett grovt brott omedelbart icke föranleder någon annan reaktion än ett förordnande att förvaringen skall avse jämväl detta brott. Mot ett sådant förhållande skulle den allmänna rättskänslan utan tvivel starkt reagera. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga i ett tredje stycke av 10 § upptagit en föreskrift om att domstolen, därest så med hänsyn till det nyupptäckta brottets beskaffenhet finnes påkallat, skall äga bestämma ny minsta tid för förvaringen. Såsom av ordalydelsen framgår, är det emellertid aldrig obligatoriskt att utsätta ny minsta tid, och i många — kanske flertalet — fall torde domstolen kunna underlåta detta. Den i 8 § av gällande förvaringslag uppställda regeln att förvaringen konsumerar för annat brott ådömt frihetsstraff känner ett undantag. Av disciplinära skäl har nämligen stadgats, att om brottet X begåtts efter förvaringens början och straffet är straffarbete, domstolen, om synnerliga skäl därtill äro, efter nämndens hörande äger förordna, att straffet skall verkställas och förvaringen avbrytas till dess straffet blivit verkställt. De sakkunniga ha fun-

60 nit sig böra bibehålla denna undantagsregel men måst göra vissa jämkningar i dess lydelse. För att angiva svårhetsgraden hos brottet X har valts beteckningen »grov beskaffenhet». Det torde även med detta uttryck stå klart, att domstolen icke bör ådöma straff för brottet X i andra fall än då det konkreta straffet blir straffarbete — ett avbrott i förvaringen för verkställighet av fängelsestraff kan näppeligen anses ändamålsenligt ur de synpunkter, som föranlett undantagsregeln. Dessutom bör anmärkas, att den förvarade naturligen icke undgår alla konsekvenser av ett under anstaltsförvaringen förövat brott, därför att straffarbete icke finnes böra ådömas. Utom den förut behandlade möjligheten att förlänga minsta tiden erbjuder sig i detta avseende utvägen att på grund av brottet skärpa verkställigheten av förvaringen. Härom besluta anstaltsmyndigheterna med stöd av bestämmelser av administrativ natur, för närvarande 51 § av kungl. instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten den 16 december 1910. Om den till förvaring dömde efter utskrivning på prov men före tillsynstidens utgång befinnes hava begått annat brott — det i 11 § reglerade fallet — torde skälen mot tillämpning av annan straffrättslig reaktionsform icke alltid te sig lika starka som då brottet upptäckes under pågående anstaltsvistelse. Under tillsynstiden kan den utskrivne komma att begå brott — ringare såväl som relativt svåra — gentemot vilka fortsatt förvaring är en onödigt hård eller eljest olämplig reaktion. Om en förvarad i och med utskrivning på prov förklarats ej längre vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, behöver den omständigheten att han gör sig skyldig till fylleri, skadegörelse eller dylikt brott icke motivera en korrigering av uppfattningen om hans vådlighet. Ett allvarligare brott, till exempel ett s. k. rattfylleri, kan i så hög grad hava karaktären av tillfällighetsförbrytelse att någon månads frihetsstraff måste framstå såsom en lämpligare reaktion än förvaringens återupptagande. På grund av sådana överväganden föreslå de sakkunniga i fråga om brott som både förövats och avdömts under tillsynstiden den regel, att domstolen efter nämndens tillstyrkan må förordna att den ådömda förvaringen skall träda i stället för straff jämväl för det nya brottet samt att den brottslige skall återintagas till förvaring. Därjämte har domstolen alltså frihet att enligt eljest gällande regler välja en annan reaktionsform, i första hand då straff. I jämförelse med gällande rätt — 9 § i 1927 års lag — innebär denna lösning utvidgad möjlighet till återintagning; enligt angivna lagrum gälla för återintagning i detta fall de vanliga förvaringsförutsättningarna utom vad angår brottets svårhetsgrad. Jämte den nu behandlade situationen att ett brott X förövats efter utskrivning har man i 11 § att räkna med den möjlighet att brottet begåtts dessförinnan. Härvidlag kommer i betraktande såväl det fall att brottet begåtts före förvaringens början — måhända till och med före förvaringsdomen — som den eventualitet att det förövats därefter intill utskrivning. Gemensamt för dessa fall upptager förslaget den regel att domstolen skall antingen meddela samma förordnande som enligt första punkten kan meddelas beträf-

61 lande brott begånget och lagfört under tillsynstiden (d. v. s. om konsumtion och återintagning) eller ock allenast föreskriva att förvaringen skall avse jämväl brottet X. Med denna lösning kommer, om man bortser från den begränsade möjligheten att enligt 10 § ådöma straff, i fråga om brott begångna före utskrivning på prov principiellt samma reaktion att tillämpas antingen den förvarade övertygas om brottet före nämnda tidpunkt (10 §) eller under tillsynstid (11 §). Det har förefallit de sakkunniga bäst överensstämma med de principer som ligga till grund för förvaringslagen att i det nu närmast ifrågavarande fallet (brott begånget före utskrivning på prov men beivrat under tillsynstid), där disciplinära hänsyn knappast motivera ådömande av straff, utesluta denna reaktionsform och icke, såsom enligt 9 § i gällande lag, för alla brott, om vilka den förvarade övertygas efter utskrivning, hålla möjligheten till straff öppen. Det säger sig självt, att man med urskillning bör begagna den givna möjligheten att låta förvaringen utan återintagning konsumera ett nyupptäckt brott; är detta av mera allvarlig beskaffenhet och har anstaltsvistelsen varit kortvarig, torde domstolen icke böra underlåta att förordna om den brottsliges återintagande. Enligt stadgande i andra stycket av 11 § skall nämnden höras i de fall, som avses i första stycket, och kan återintagning ej beslutas utan att nämnden tillstyrkt sådan åtgärd. Meddelas förordnande om återintagning skall domstolen därjämte, enligt föreskrift i andra stycket av 11 §, bestämma ny minsta tid för förvaringen. I 12 § regleras den konkurrenssituation, som är för handen, då den till förvaring dömde övertygas om brottet X först efter slutlig utskrivning eller tillsynstidens utgång. Har brottet X förövats under tillsynstid som på normalt sätt gått till ända, torde någon särskild regel ej vara erforderlig, men annorlunda blir förhållandet, om detta brott är av äldre datum, d. v. s. förövats före förvaringsdomen, mellan denna och förvaringens början eller därefter intill utskrivning. Här föreligger, såvida man jämställer anstaltsvistelse och straffverkställighet, en situation motsvarande den i 9 och 10 §§ av 4 kap. strafflagen reglerade. De sakkunniga hava för detta fall föreslagit, att domstolen efter nämndens hörande må förordna, att den verkställda förvaringen skall avse jämväl detta brott. Tydligen har domstolen frihet att underlåta detta och att i stället enligt eljest gällande regler ådöma straff eller — om förutsättningarna äro för handen — ny förvaring eller internering. Möjligheten att i nu behandlade situation låta den avslutade förvaringen konsumera brottet X förefinnes redan i gällande förvaringslag (11 §), och en motsvarighet förekommer i ungdomsfängelselagen, enligt vars 22 § domstolen i vanliga fall skall förordna om konsumtion. Det fall att på verkställighetens stadium dom å förvaring och straffdom sammanträffa upptages i 13 § till reglering. Är straffdomen tidigare än förvaringsdomen, gäller visserligen enligt 9 §, att domstolen vid ådömande av förvaring tillika skall förordna att förvaringen skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår icke verkställt. Det är emellertid möjligt, att så-

dant förordnande på grund av ovetskap om straffet icke blivit meddelat. Därest åter domen meddelas efter förvaringsdomen och avser brott förövat antingen före sistnämnda dom eller ock efter denna men före förvaringens början, skall domstolen enligt 10 § i regel förordna, att förvaringen skall avse jämväl detta brott. Tänkbart är dock, att sådant förordnande icke blir meddelat emedan domstolen icke känner den tidigare domen. För den händelse domstol i något av nu angivna fall icke skulle hava, såsom i 9 och 10 §§ föreskrivits, meddelat förordnande om konsumtion, stadgas i 13 §, att förvaringen skall träda i stället för straffet. Denna regel överensstämmer nära med vad som för motsvarande situation är föreskrivet i 12 § av gällande förvaringslag. Regeln i 13 § erhåller aktualitet huvudsakligen i fall, då det ådömda straffet är böter. Alldeles uteslutet är det emellertid icke att frihetsstraff kan hava blivit ådömt. För den händelse att det i förvaringsdomen ej inbegripna brottet sålunda är av mera allvarlig beskaffenhet, kan en efterprövning av frågan om minsta tidens längd vara erforderlig. I en andra punkt av 13 § har med hänsyn härtill stadgats, att domstol som i första instans avgjort det mål vari dömts till förvaring, på framställning av allmän åklagare och sedan den dömde beretts tillfälle yttra sig över framställningen, skall äga bestämma ny sådan tid. Det förutsattes, att i administrativ väg meddelas föreskrift om att vederbörande åklagare erhåller underrättelse om de fall, då förvaring enligt 13 § första punkten konsumerar straff, och sedan efter eget skön får avgöra, huruvida anledning finnes till framställning enligt 13 § andra punkten. Beträffande de fall, reglerade i 10, 11 och 13 §§, då domstolen bestämmer ny minsta tid för förvaringen, har det ansetts även utan särskilt stadgande uppenbart, att denna tid helt träder i stället för den ursprungligen bestämda minsta tiden; skulle något av denna återstå, då den nya tiden börjar löpa, konsumeras alltså återstoden utan vidare av den nya tiden. Vad angår den nya tidens längd har det icke ansetts påkallat att för nu ifrågavarande fall göra något undantag från föreskriften i 6 §, enligt vilken minsta tiden skall vara lägst ett, högst tolv år. För att i dessa situationer icke medgiva kortare minimitider än ett år talar för övrigt det skäl, att om domstolen över huvud anser erforderligt att ånyo binda interneringsnämnden med avseende å dess utskrivningsfunktion, det knappast är någon mening med att suspendera utskrivningsmöjligheterna för kortare tid än ett år. Konsekvensen av denna ordning blir i de fall som avses i 10 och 13 §§, att domstolen, såvida den finner en ny minsta tid på ett år för lång, bör avstå från att bestämma en sådan tid. Vad angår den situation som avhandlas i 11 §, kan domstolen visserligen icke förordna om återintagning utan att tilllika bestämma ny minsta tid, men då återintagning aldrig är enda alternativet för reaktion mot brott, upptäckta under tillsynstid, har domstolen, om en ny förvaringsperiod på ett år synes för lång, därmed tydligen anledning att överväga ett annat alternativ än fortsatt förvaring.

63 14 §. Första stycket av denna paragraf överensstämmer, frånsett en jämkning av huvudsakligen redaktionell innebörd, med 13 § i gällande förvaringslag. Nytt är däremot andra stycket, enligt vilket nämnden befrias från att mer än en gång var sjätte månad pröva framställning om utskrivning. Detta stadgande motiveras av önskemålet att förebygga att nämnden, när nu förvarings- och interneringsklientelet och därmed nämndens arbetsbörda avsevärt ökas, i onödan betungas med de ej sällan ganska vidlyftiga utskrivningsansökningarna. Motsvarande hänsyn ha för sinnessjuknämndens del föranlett liknande men ej alldeles överensstämmande stadganden i 22 och 23 §§ sinnessjuk lagen. Naturligtvis kunna emellanåt händelser inträffa, vilka med styrka motivera en utskrivning före utgången av sex månader efter det en utskrivningsansökan avslagits. Med den utformning de sakkunniga givit ifrågavarande stadgande möter det intet hinder för nämnden att i sådana fall omedelbart förordna om utskrivning. Då ju anstaltsföreståndarna hava god kännedom om de förvarades situation och äga möjlighet att underrätta nämnden om nytillkomna omständigheter av betydelse för utskrivningsfrågan, torde det ej vara någon anledning befara, att ett legitimt intresse av utskrivning skulle behöva bli obeaktat på grund av den föreslagna bestämmelsen. 15 §. Denna paragraf motsvarar 14 § i gällande förvaringslag. I förhållande till nämnda lagrum företer paragrafen vissa skiljaktigheter, de flesta av formell innebörd. En saklig skillnad betecknar emellertid utbytet av orden »försättes i frihet» mot »ånyo utskrives». Härigenom markeras, något som närmare kommer att utvecklas vid 16 §, att tillsynstid efter anstaltsvistelse på grund av återhämtning icke skall anses ingå i den förut påbörjade tillsynstiden, samt att den förvarades lösgivande efter den nya anstalsvistelsen skall ske genom ny utskrivning på prov (eventuellt slutlig utskrivning). Då de sakkunniga, om än med någon tvekan, trots denna omläggning bibehållit reglerna om årliga beslut rörande förvaringstidens förlängning, blir enligt förslaget i fråga om de återhämtades utskrivning situationen den att nämnden en gång om året måste fatta beslut antingen om den återhämtades utskrivning eller om förvaringstidens förlängning. En annan nyhet är, att utom nämnden även dess ordförande erhållit befogenhet att förordna om provisoriskt tagande i förvar. Skälet för denna ändring är att det under nuvarande ordning ibland visat sig dröja för länge, innan ett beslut om tagande i förvar kan komma till stånd: för att samla nämnden åtgår ju alltid någon tid, varunder den som känner sig hotad av återhämtning kan avvika och eventuellt begå nya brott. 16 §. Enligt 15 § i gällande förvaringslag skall tillsynen över den på prov utskrivne fortfara under minst tre år. Har han under en sammanhängande tid

64 av tre år stått under tillsyn och har han ej under denna tid dömts att undergå straffarbete eller fängelse eller drabbats av återhämtningsförordnande, skall nämnden pröva huruvida tillsynen må upphöra. Om nämnden efter förloppet av den nämnda treårsperioden icke bestämmer att tillsynen skall upphöra, fortfar denna under ytterligare minst tre år. Har den på prov utskrivne under en sammanhängande tid av sex år stått under tillsyn, och har ej under denna tid dom på undergående av straffarbete eller fängelse eller återhämlningsbeslut förekommit, skall tillsynen upphöra. Mot dessa bestämmelser har från interneringsnämndens sida till de sakkunniga framförts den erinran, att tillsynstiden i fall då nämnden ej ansett sig kunna låta tillsynen upphöra efter de tre åren icke borde obligatoriskt förlängas med så lång tid som ytterligare tre år. Det kunde väl tänkas, att nämnden efter ytterligare blott ett år kände sig övertygad om det onödiga i fortsatt tillsyn, och då borde nämnden också omedelbart kunna meddela beslut om tillsynens upphörande. För tillgodoseende av denna synpunkt, som redan observerades vid lagrådets behandling av 1927 års lagar, har den äldre lagtexten underkastats jämkning. Därvid har förutsatts, att sedan den utskrivne bestått en treårsperiod av tillsyn det helt skall ankomma på nämnden att antingen låta tillsynen upphöra eller besluta om dess förlängning för ett år i sänder. Även en dom å frihetsstraff under exempelvis femte året tankes alltså icke hindra nämnden att låta tillsynen upphöra vid samma års utgång. Om den utskrivne under en sammanhängande tid av fem år stått under tillsyn utan att dom å frihetsstraff mellankommit, är nämnden betagen möjligheten att förlänga tillsynstiden, och tillsynen upphör automatiskt. Såsom hinder mot tillsynens hävande efter de tre åren upptager gällande lag att under denna tid den utskrivne dömts att undergå straffarbete eller fängelse eller att beslut meddelats om hans återhämtande till vårdanstalten. I det till lagrådet remitterade förslaget upptogs därjämte det fall att förordnande meddelats om den utskrivnes återintagande i vårdanstalten. På hemställan av lagrådet blev emellertid sistnämnda fall icke medtaget i den slutliga lagtexten. Därest ett dylikt förordnande meddelats, hade nämligen enligt lagrådets mening verkan av den skedda utskrivningen helt och hållet förfallit, och frågan om samt på vilka villkor den i anstalten återintagne kunde ånyo utskrivas bleve föremål för ny prövning, sedan minsta tiden för den nya förvaringen gått till ända. Liknande synpunkter böra enligt de sakkunnigas förmenande anläggas i fråga om återhämtningsförordnande: i och med att dylikt förordnande meddelats synes verkan av den skedda utskrivningen böra förfalla; när den förvarade ånyo försättes i frihet, torde detta vidare böra ske i form av förnyad utskrivning på prov (eventuellt slutlig utskrivning) ; i samband med denna förnyade utskrivning på prov upptages frågan om villkoren för tillsynen ånyo. I överensstämmelse härmed har förordnande om återhämtning ansetts icke böra upptagas i lagtexten såsom hinder för tillsynens upphörande efter de tre åren.

65 17 §. Gällande förvaringslag upptager inga särskilda regler om preskription av förvaring. Då alltid ett bestämt straff utsattes, blir nämligen stadgandet i 5 kap. 20 § strafflagen om preskription av ådömt straff tillämpligt även i detta hänseende, och förvaringen preskriberas tidigare eller senare alltefter arten och längden av det ådömda frihetsstraffet. I och med att förvaring enligt de sakkunnigas utkast ådömes direkt, måste emellertid en särskild regel för preskription av förvaring givas. Såsom preskriptionstid föreslås femton år, samma tid som enligt 5 kap. 20 § strafflagen gäller för straffarbete på längre tid än två men icke över åtta år. Därest förvaring å skyddsanstalt skulle avbrytas på annat sätt än genom utskrivning, torde med analogisk tillämpning av 5 kap. 22 § strafflagen för återupptagande av verkställigheten preskriptionstid av femton år få räknas från den dag avbrottet skedde. . 18 §. Om förvaring ådömes direkt, bliva de många lagstadganden, varigenom särskilda rättsföljder anknytas till den omständighet att straff eller visst straff ådömts, efter ordalagen icke tillämpliga i de fall, då ett begånget brott föranleder förvaring i stället för straff. De sakkunniga föreslå därför såsom ett första stycke av 18 § ett stadgande av innebörd att vad enligt lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan av att någon domes till straff skall äga motsvarande tillämpning där förvaring ådömes. Där till olika straff arter anknytas skilda rättsföljder, likställes förvaring med straffarbete. Exempel på fall, där det nya stadgandet får betydelse, erbjuda 1) 13 kap. 2 § strafflagen, enligt vilken person, som genom mened bidragit därtill, att oskyldig blivit fälld till straff, det han till fullo eller till någon del undergått, är förfallen till straff, utom för mened, efter 16 kap. 3 §; 2) 25 kap. 2 § strafflagen, enligt vilket lagrum domare, som uppsåtligen fällt veterligen oskyldig till straff, utom till avsättning skall dömas till straff efter 16 kap. 1 och 3 §§; 3) 2 kap. 18 § första stycket strafflagen, enligt vilket ämbetsman, som begår brott och för detta dömes till straffarbete, i vanliga fall tilllika skall dömas ämbetet förlustig; 4) 2 § första stycket lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom, enligt vilket lagrum villkorlig dom är utesluten för brott som förövats inom tio år efter det den brottslige blivit dömd till straffarbete eller fängelse; 5) 31 § första stycket fjärde punkten lagen den 2 augusti 1927 om utlännings rätt att här i riket vistas, enligt vilket lagrum Konungens befallningshavande under vissa förutsättningar m å meddela förordnande om utvisning från riket bland annat av utlänning som blivit dömd till straffarbete eller till fängelse ej under sex månader. Av dessa exempel framgår, att den föreslagna bestämmelsen h a r betydelse såväl med hänsyn till olika rättsföljder för den dömde själv som i fråga om rältsföljder, vilka i anledning av förvaringsdomen skola uppstå för annan än den dömde. Bestämmelsen ger emellertid icke tillräcklig ledning för det fall, som 5—367919.

66 avses i 16 kap. 3 § strafflagen. Detta lagrum har, såsom nyss antytts, på grund av hänvisningar betydelse även för de brottsfall, varom stadgas i 13 kap. 2 § och 25 kap. 2 §, allt strafflagen. Lyckas någon exempelvis genom falskt åtal åstadkomma att annan person domes till straffarbete och blir straffet till fullo eller till någon del verkställt, är straffskalan nämligen olika allteftersom den falskeligen åtalade dömts till livstids eller viss tids straffarbete. Med hänsyn härtill föreslå de sakkunniga ändrad lydelse av 16 kap. 3 § strafflagen. Av liknande skäl föreslås även en lag om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken. Andra stycket av förslagets 18 § motsvarar 16 § andra punkten i gällande förvaringslag, vari föreskrives, att då förvaring trätt i stället för straff så skall anses, som hade straffverkställigheten avslutats den dag utskrivning från anstalten ägde rum. Sedan genom lagen den 5 juni 1936 påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen avskaffats, torde detta stadgande äga betydelse blott för ådömandet av särskilt straff vid återfall i brott. På grund därav ha de sakkunniga, då lagrummet genom övergången till direkt ådömande måst omredigeras, vid utformande av det motsvarande stadgandet i förslaget direkt tagit sikte på återfallssituationen. 19 §. Vad i denna paragraf stadgas torde gälla redan enligt nuvarande förvaringslag men har av de sakkunniga ansetts, i likhet med vad fallet är i ungdomsfängelselagen (27 §), böra direkt uttalas i lagtexten. De skiljaktigheter från ungdomsfängelselagens motsvarande regel, som förslaget företer, sammanhänga med de förändringar, som 2 kap. strafflagen undergått genom lagen den 5 juni 1936. 20 §. De principiella överväganden, som ligga till grund för den i 20 § öppnade nya möjligheten till förvaring, ha berörts redan i den allmänna motiveringen. Vad angår brottets svårhetsgrad äro förutsättningarna för förvaring enligt 20 § mera begränsade än enligt 1 och 2 §§. Medan enligt 2 § fordras, att å det aktuella brottet enligt lag kan följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse, måste det, för att överförande till förvaring enligt 20 § skall kunna ske, i huvudfallet vara fråga om ett konkret straffarbetsstraff eller ett för sedlighetsbrott ådömt fängelsestraff. Om någon, till exempel för ett misshandelsbrott vara enligt lag kan följa straffarbete, blivit dömd till fängelse, kan följaktligen förvaring ej komina till stånd även om den dömde skulle befinnas vara abnorm och kunna antagas efter frigivningen bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. I fråga om dem som undergå ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran kräves, att det begångna brottet skall vara av grov beskaffenhet. Denna begränsning motiveras därav, att ungdomsfängelse kan ådömas även för brott, vara enligt lag ej kan följa högre straff än fängelse, samt att tvångs-

67 uppfostran enligt gällande lag kan komma till stånd jämväl i fall där brottet befunnits förskylla endast böter. Det har förefallit de sakkunniga olämpligt, att unga förbrytare, som dömts till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran i anledning av en så pass ringa kriminalitet som nu berörts, skulle kunna jämlikt 20 § överföras till förvaring. I fråga om forum vid talan enligt 20 § hava de sakkunniga efter viss tvekan stannat för att dessa mål borde behandlas av hovrätt såsom första instans. För en sådan anordning talar — förutom den stora betydelsen av ifrågavarande avgöranden, vilka ju i viss mån innebära en ändring av lagakraftvunnen dom, och det därmed sammanhängande särskilda intresset av enhetligt bedömande — framför allt önskemålet om skyndsamhet. En talan enligt 20 § kan uppenbarligen befinnas påkallad även i fall, där återstående strafftiden är relativt kort. Om i ett sådant fall talan om ådömande av förvaring anhängiggjordes vid underrätt och underrätten lämnade talan utan bifall, skulle strafftiden lätteligen kunna gå till ända innan hovrätten bleve i tillfälle att träffa sitt avgörande. Men därigenom blir hovrätten avskuren från möjligheten att med ändring av underrättens utslag döma till förvaring, ty en förvaringsdom, som dock ytterst grundas på att den tilltalade begått ett visst brott, och avser den återstående straff- eller uppfostringstidens utbytande mot förvaring, bör icke rimligen kunna få meddelas sedan straffet till fullo avtjänats eller utskrivning från uppfostringsanstalt ägt rum. Självfallet kan med den föreslagna forumregeln motsvarande olägenhet uppstå i fall, där hovrätt avböjt förvaring och målet fullföljes till högsta domstolen, men risken av att anhängiggjord talan på grund av berörda omständigheter måste förfalla minskas tydligen i samma mån som man begränsar antalet av de instanser, målet kan passera. För att målen enligt 20 § förläggas till hovrätt såsom första instans talar även den praktiska omständigheten, att därigenom färre transporter för den dömdes inställelse inför olika domstolar erfordras. Vidare torde, om ifrågavarande mål skola handläggas i hovrättsstäderna, något nämnvärt avbrott i straffverkställigheten kunna undvikas därigenom att de tilltalade för den tid, varunder inställelse inför hovrätten kan ifrågakomma, överföras till straffanstalten i hovrättsstaden och där fortsätta att avtjäna sitt straff. Vad beträffar initiativet till talan enligt 20 § ligger detta hos fångvårdsstyrelsen respektive styrelsen för allmän uppfostringsanstalt. Det första uppslaget till en sådan talan torde emellertid helt naturligt vara att vänta från föreståndare och personal på straff- och uppfostringsanstalter. Det torde bliva erforderligt att i administrativ ordning meddela föreskrift om anstaltspersonals och särskilt tjänsteläkares skyldighet att delgiva styrelsen iakttagelser rörande förhållande som kan tänkas böra föranleda talan enligt 20 §. Med de i lagrummets andra stycke givna föreskrifterna om styrelsens befattning med saken bör sammanställas ett av de sakkunniga föreslaget tillägg till sinnessjuklagen (46 a §) av innehåll, att om styrelsen finner anledning förekomma därtill att fånge eller elev av här ifrågakommande kategorier underkastas förvaring, styrelsen innan vidare åtgärd företages skall inhämta läkares ut-

68 låtande angående hans sinnesbeskaffenhet och angående frågan huruvida han efter strafftidens slut kan antagas bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. För läkarundersökningen gälla i huvudsak samma regler som i allmänhet för undersökning av tilltalade. Då resultatet av läkarundersökningen föreligger, har styrelsen att skrida till de åtgärder som omförmälas i andra stycket av 20 §. Beträffande rättegången i hovrätten förutsattes i förslaget att de allmänna reglerna för rättegång i brottmål utan särskilt stadgande skola vinna tillämpning. Uttryckligen har föreskrivits, att den tilltalade skall höras muntligen; i övrigt äger hovrätten visserligen jämlikt 27 kapitlet 18 § rättegångsbalken efter gottlinnande förordna om parternas hörande, men ligger det i sakens natur att tillfälle städse bör beredas den av justitiekanslern utsedde åklagaren att närvara vid förhöret. Den tilltalade har erhållit rätt till biträde i den ordning som om rättegångsbiträde åt häktad är stadgad, varvid den biträdet tillerkända ersättningen alltid bör stanna å statsverket. Vägande skäl tala för att beslut om förvaring enligt 20 § skall gå i verkställighet utan hinder av att det ej äger laga kraft. Den grundliga prövning av olika myndigheter, som föregår talans väckande, utgör en garanti för att talan om ådömande av förvaring icke kommer att väckas onödigtvis. Om sedan hovrätten efter att muntligen ha hört den tilltalade besluter förvaring, ter det sig redan därför rimligt, att beslutet går i omedelbar verkställighet. Om så ej skedde, skulle den tilltalade genom att överklaga beslutet kunna föranleda, att den återstående straff- eller uppfostringstiden komme att gå till ända innan högsta domstolen hunne träffa avgörande i målet och frågan om förvaring på grund därav förfalla, något som givetvis vore mycket otillfredsställande. En följd av att förvaringsutslaget går i omedelbar verkställighet är, att den dömde vid fullföljd av talan mot utslaget förklarats berättigad till de förmåner och lättnader i fråga om avlämnande av besvärsskrift och beträffande besvärsproceduren i övrigt, vilka enligt lag äro medgivna häktad. För förvaring jämlikt 20 § skall enligt lagrummets näst sista stycke minsta tiden vara ett år. Beträffande sådana till förvaring dömda, där skyddsåtgärden trätt i stället för straffarbete eller fängelse, har därutöver ansetts böra stadgas, att om mer än ett år återstår av strafftiden utskrivning ej må äga rum före strafftidens slut. I övrigt hava bestämmelserna i 6 § andra stycket, 7, 8, 10—17 §§, 18 § andra stycket och 19 § förklarats skola gälla även beträffande förvaring varom i 20 § stadgas. Övergångsbestämmelserna. Vid tillkomsten av gällande förvaringslag stadgades, att denna skulle äga tillämpning allenast i mål, där fråga var om ansvar för brott begånget efter dagen för lagens ikraftträdande. Såsom i den kungl. propositionen framhölls, är denna föreskrift, där fråga är om flera brottsliga handlingar, icke så

69 att förstå, att samtliga brotten måste vara begångna efter ikraftträdandet; även om endast beträffande ett av brotten detta villkor är uppfyllt, kan ett förvaringsbeslut meddelas, fastän detta brott icke ensamt för sig kunnat medföra förvaring utan härför erfordras hänsynstagande jämväl till de straff de tidigare brotten förskyllt. Dock är, då samtidigt ådömda böter icke i första hand innefattas i ett förvaringsbeslut, ett efter ikraftträdandet begånget brott, som i och för sig belägges med allenast bötesstraff, ej tillräckligt för att medföra förvaring. I överensstämmelse med dessa grundsatser ha de sakkunniga nu föreslagit, att äldre lag skall tillämpas i mål, där fråga är om ansvar allenast för brott, begånget före lagens ikraftträdande, eller för sådant brott jämte efter lagens ikraftträdande begånget brott för vilket den brottslige finnes ej förskylla högre straff än böter. Även i dessa fall synes emellertid den äldre lagens tillämpning kunna begränsas till förutsättningarna för skyddsåtgärdens användning och tillvägagångssättet vid beslutets meddelande (utsättande av straff, som utbytes mot förvaring) samt minsta tidens beräkning. I fråga om verkan av förordnande om förvaring som meddelats efter äldre lag skall, frånsett beräkning av minsta tid, ny lag vinna tillämpning. Den nya förvaringslagen blir alltså, även när förordnande om förvaring meddelats enligt äldre lag, att tillämpa i frågor rörande konkurrens, tillsynstid, återhämtande med mera liksom de föreslagna ändringarna rörande verkställighet och tillsyn även gjorts tillämpliga å dylika fall. Beträffande förvaring enligt 20 § föreslås, att åtgärden skall kunna beslutas utan hinder av att den brottslige undergår straff eller tvångsuppfostran för brott begånget före nya lagens ikraftträdande. För en sådan regel talar, utom lämplighetshänsyn, den omständigheten, att även om brottet begåtts före nya lagens ikraftträdande, det ur förvaringssynpunkt väsentliga momentet, vådligheten, ofta kan ha framträtt först efter lagens ikraftträdande. Att märka är vidare, att förutsättningarna i fråga om brottets svårhetsgrad enligt 20 § icke alltför mycket skilja sig från gällande förvaringslags motsvarande fordringar.

F ö r s l a g e t till lag o m i n t e r n e r i n g a v återfallsförbrytare. 1 §• Denna paragraf överensstämmer i sak med 1 § i gällande interneringslag, ehuru övergången till direkt ådömande föranlett en ändrad avfattning. 2 §•

I detta lagrum angivas — liksom i motsvarande paragraf i förvaringslagen — förutsättningarna för ådömande av skyddsåtgärden enhetligt och utan inskränkning till dess ådömande första gången. Beträffande fordringarna p å den brottsliges tidigare straffbelastning innebär förslaget en betydande ut-

70 vidgning i förhållande till gällande rätt; i stället för fyra tidigare domar å straffarbete kräves nu endast två sådana domar och i stället för tio års undergånget straffarbete blott fyra års dylik strafftid. De mera principiella skäl, som tala för en dylik utvidgning av interneringsinstitutets tillämpningsområde, ha berörts redan i den allmänna motiveringen. Här må tilläggas, att om det förut nämnda förslaget till ändringar i strafflagen beträffande straffsatserna för särskilda brott helt eller till större del förverkligas, en lindring av kraven å tidigare straffbelastning påkallas redan därav. Berörda förslag avser nämligen i ett stort antal fall nedsättningar av straffskalorna. Vad angår de i samband med internering särskilt aktuella tjuvnadsbrotten har man i förslaget utgått ifrån, att det sammanlagda straffet för flera tjuvnadsbrott bör i svåraste fall sättas till straffarbete i sex år (nu tio år). Särskild ytterligare straffhöjning för återfall utöver tredje resan skall ej vidare äga rum. Maximum för en enstaka kvalificerad stöld tredje resan är enligt förslaget fem år i stället för nu sex, andra resan fyra mot nu fem och första resan tre mot nu fyra. Ett genomförande av detta förslag utan motsvarande utvidgning av interneringsförutsättningarna skulle påtagligen i längden vara liktydigt med en ytterligare begränsning av institutets tillämpningsområde. De sakkunniga, som utarbetat förslaget i fråga, ha f. ö. i sitt betänkande påtalat den brist i 1927 års interneringslag, som består i det alltför höga kravet på förut undergånget straffarbete, och i allmänhet antytt behovet av lagens effektivisering. Så till vida innebär lagrummet ett hänsynstagande även till andra tidigare påföljder av brott än straff, som med dom på straffarbete såsom förutsättning för internering likställts dom å förvaring och med undergånget straffarbete undergången förvaring. Då enligt 18 § i förslaget till förvaringslag vad enligt lag finnes stadgat angående särskild verkan av att någon dömes till straffarbete skall äga motsvarande tillämpning i fråga om förvaring, är måhända uttryckligt stadgande om en tidigare förvaringsdoms betydelse såsom interneringsförutsättning ej erforderligt, men till vinnande av tydlighet och fullständighet har dock förvaring upptagits jämte straffarbete ej blott i andra utan även i första punkten av lagrummet. För att internering skall kunna ifrågakomma, förutsätter gällande interneringslag bl. a. även, att det aktuella brottet skall vara begånget medan den brottslige undergår straffarbete eller inom fem år från det han för undergående av straffarbete senast var intagen i straffanstalt. De sakkunniga föreslå en utbyggnad av denna förutsättning i den riktning att, om den brottslige varit förvarad eller internerad, internering skall kunna ådömas under en tid av tio år efter utskrivning från förvaring eller internering. Ehuru det befogade i en sådan utbyggnad torde stå ganska klart, bör det framhållas, att då en motsvarande regel icke kan sägas ha varit påkallad i gällande lag, detta beror, vad angår förut förvarade, på den nuvarande interneringslagens mera begränsade klientel — den omfattar ej abnorma förbrytare och berör följaktligen regelmässigt icke dem som tidigare undergått förvaring — och vad angår tidigare internerade, på den omständigheten

att nuvarande lag (7 §) har i viss mån lindrigare interneringsförutsättningar för brottslingar vilka en gång förut, blivit internerade. För dylika gäller nämligen, att om de för nytt brott begånget före eller efter utskrivningen dömas till straffarbete i minst ett år, de kunna interneras (och då på livstid) oberoende av vilken tid som förflutit från förra interneringen. I de sakkunnigas förslag finnes icke någon motsvarighet till denna vidsträckta interneringsmöjlighet för brottslingar som förut varit internerade. I fråga om kravet på det aktuella brottets svårhetsgrad har, efter övergången till direkt ådömande av skyddsåtgärden, måst anknytas till straffskalan i stället för, såsom för närvarande till ett ådömt straff. I detta avseende kräves såsom i förvaringslagen endast att å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan följa straffarbete. Vid sådant förhållande skulle alltså i och för sig relativt obetydliga brott kunna föranleda internering. Garanti mot en alltför vidsträckt användning av skyddsåtgärden föreligger emellertid i de villkor beträffande den brottsliges personliga egenskaper, som därjämte äro avgörande. I detta avseende har i förhållande till gällande lag blott redaktionella jämkningar företagits. För att ett interneringsbeslut skall omfatta även brott, vilka i det konkreta fallet skulle ha förskyllt allenast böter, tala samma skäl, som vid 2 § förvaringslagen åberopats till stöd för motsvarande regel. 3 §.

Lagrummet överensstämmer väsentligen med 3 § av nuvarande lag. Tilllägget i andra stycket, att ej heller beslut som av nämndens ordförande meddelats enligt denna lag må överklagas, sammanhänger med det stadgande i 14 §, varigenom denne berättigats att i brådskande fall förordna om tagande i förvar av villkorligt utskriven person. 4 §•

Detta lagrum överensstämmer nära med 4 § i nuvarande interneringslag. Dess giltighet är emellertid icke begränsad till fall, då fråga är om någons internering första gången. 5§. I denna paragraf ålägges domstolen, liksom enligt 6 § av förvaringsförslaget i fråga om förvaring, att med hänsyn till brottets beskaffenhet och graden av gärningsmannens vådlighet bestämma viss minsta tid före vars utgång någon utskrivning ej må ske. Rörande syftet med bestämmelsen hänvisas till vad i den allmänna motiveringen och vid nämnda 6 § anförts. Minsta tiden skall här bestämmas inom en tidsram av fem—femton år. Enligt gällande interneringslag (6 och 8 §§) är minimitiden tio år eller — t fråga om förstagångsinternerad där särskilda skäl äro — fem år, dock aldrig mindre än två år utöver den bestämda strafftiden. Den av de sakkunniga föreslagna väsentliga sänkningen av den reguljära minimitiden motiveras främst av den förut antydda synpunkten, att domstolarna ej sällan

72 redan nu torde tveka att i andra än alldeles hopplösa fall tillgripa en skyddsåtgärd som normalt förutsätter minst tio års frihetsberövande. Om man avser att vidga institutets tillämpningsområde, blir naturligen en lägre gräns för minimitiden än mer påkallad. Sista stycket i paragrafen motsvarar 14 § av gällande interneringslag. Den givna regeln har nu utformats i full överensstämmelse med motsvarande regel i förvaringsförslagel, vilken innefattas i 6 § andra stycket. I fråga om motiveringen hänvisas till vad som anförts vid sagda lagrum. Då någon straffverkställighet enligt de sakkunnigas förslag ej tankes förekomma å anstalten erfordras, ej såsom i nuvarande 14 § något stadgande om att sådan tid ej får medräknas.

6§. Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med gällande lags 5 §. Den särskilda termen för slutlig utskrivning, frigivning, har liksom i förslaget till förvaringslag befunnits överflödig och därför ansetts kunna utgå.

7§. Gällande interneringslag innehåller ingen allmän regel om förutsättningarna för utskrivning motsvarande det i 7 § förvaringslagen givna stadgandet, att ingen må utskrivas från vårdanstalt, så länge han på grund av sin sinnesbeskaffenhet är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. En sådan regel har emellertid lämpligen ansetts böra givas. Den har utformats i överensstämmelse med 8 § av förslaget till förvaring. En följd härav är att, medan slutlig utskrivning enligt gällande interneringslag blott ifrågakommer vid maximitidens utgång (6 § sista punkten), denna form av utskrivning för framtiden tankes bliva möjlig ulan andra formella inskränkningar än sådana som gälla även i fråga om utskrivning på prov. Liksom i vissa speciella fall, t. ex. vid obotlig sjukdom, utskrivning utan föregående prövotid kan vara berättigad vid förvaring, kan en utskrivning utan prövotid vara motiverad jämväl i fråga om internerade. I övrigt hänvisas beträffande denna paragraf till vad som anförts vid 8 § förvaringslagen. 8—12 §§. Förevarande paragrafer, vilka innefatta konkurrensbestämmelser, motsvara i allt väsentligt 9—13 §§ i förvaringslagen. Rörande motiveringen hänvisas till vad som anförts i sammanhang med dessa lagrum. Då i 8 § något särskilt påpekande om konsumtion av villkorligt ådömt straff ej givits, beror detta på att en förbrytare som domes till internering så nyligen undergått straffarbete, förvaring eller internering, att han icke lagligen kunnat komma i åtnjutande av villkorlig dom. I det fall, som avses i 10 §, skall vid förordnande om återintagning ny minsta tid bestämmas för den fortsatta interneringen. I frånvaro av annat stadgande skulle den nya minsta tiden ej kunna sättas lägre än som enligt

73 5 § är möjligt, nämligen fem år. Då emellertid den omständigheten att återintagning oundgängligen skulle medföra en ny minsta tid på så lång tid, kunde förmodas på ett icke önskvärt sätt avhålla domstolarna från att ananvända denna åtgärd, har möjlighet ansetts böra öppnas att i detta fall bestämma den nya minsta tiden till kortare tid, lägst två år. 13 §. Första stycket av paragrafen överensstämmer, frånsett ett par jämkningar av huvudsakligen redaktionell innebörd, med 15 § av gällande interneringslag. Andra stycket är däremot nytt. Beträffande detsamma hänvisas till vad som ovan anförts om 14 § 2 stycket i förvaringsförslaget. 14 och 15 §§. I dessa lagrum ha beträffande återhämtning och tillsynens upphörande givits regler överensstämmande med innehållet i 15 och 16 §§ av förslaget till förvaringslag. Detta innebär bland annat, att man övergivit den för tillsyn över internerade nu stadgade ordning, enligt vilken det uppställts en fast minsta tillsynstid av tio år och den brottslige, om han består denna, blir fri från vidare tillsyn utan att tiden kan förlängas på grund av tvekan om hans förmåga att sköta sig på egen hand. Enligt de sakkunnigas förslag gäller, att tillsynen kan upphöra redan efter tre år och i tvivelaktiga fall må förlängas till fem år. Nedskärningen av minsta tiden för tillsynen har framför allt motiverats därav, att en tillsyn, som förutsattes vara så länge som tio år, redan därigenom måste antagas bliva i viss mån slentrianmässig och ineffektiv. Därtill kommer, att klientelet enligt den nya interneringslagen med dess vidgade interneringsförutsättningar ju får antagas bliva i genomsnitt mindre svårartat än vad fallet är i fråga om de hittills internerade. Även denna omständighet får anses tala för en kortare tillsynstid. I övrigt hänvisas i fråga om dessa paragrafer till vad som yttrats vid 15 och 16 §§ av förvaringsförslaget. 16 §. Detta lagrum motsvarar 19 § i gällande interneringslag. Övergången till direkt ådömande av skyddsåtgärden har föranlett en formell jämkning. 17—19 §§. Dessa paragrafer motsvara 17—19 §§ i förslaget till förvaringslag.

övergångsbestämmelserna. Dessa är utformade efter samma grunder som övergångsbestämmelserna i förvaringslagen.

74 Övriga författningsförslag. F ö r s l a g e n till l a g a r o m ä n d r i n g a r a v v e r k s t ä l l i g h e t s - o c h tillsynslagarna. 1 förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 om verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare äro de ändringar, som beröra lagens rubrik och dess 1 §, av enbart redaktionell innebörd. Vad angår 3 § ha de sakkunniga icke funnit anledning bibehålla den särskilda föreskriften om enrumsvistelse för internerade. I stället har emellertid föreslagits, att både förvarade och internerade omedelbart efter intagandet å skyddsanstalt skola hållas i enrum under erforderlig observationstid, dock högst tre månader. I fråga om rätt att mottaga besök och att mottaga eller avsända meddelanden — det i 4 § reglerade fallet — hava förvarade och internerade likaledes ansetts böra jämställas, därvid för båda kategorierna hänvisats till de regler, som gälla för fängelsefånge. För tillgodoseende av de särskilda intressen, som göra sig gällande under observationstiden, föreslås ett stadgande av innebörd att under denna tid besöks- och brevväxlingsrätten kan inskränkas i den mån så påkallas av hänsyn till observationen. Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare, avser, vad lagens rubrik samt 1 och 6 §§ angår, endast vissa formella jämkningar. Den nya lydelsen av 3 § innefattar däremot en reell ändring så till vida som interneringsnämnden befriats från att vid förordnandet av tillsyningsman höra länsstyrelsen i det län, där den utskrivne kommer att vistas. Enligt erfarenheten har nämligen föreskriften om länsstyrelsernas hörande i varje särskilt fall medfört avsevärd tidsutdräkt utan motsvarande nytta. Nämnden torde som regel hava möjlighet att utan remiss till länsstyrelsen bilda sig en uppfattning om kompetensen hos en person, som ifrågasattes för tillsyningsmannauppdrag. F ö r s l a g e t till lag o m ä n d r i n g i v i s s a delar a v strafflagen. De föreslagna tilläggen till strafflagens 4 kapitel samt till 6 § av lagens 5 kapitel föranledas, såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, av den omständigheten, att förvarings- och interneringsåtgärderna enligt de sakkunnigas förslag tänkas ådömda direkt — utan att ett tidsbestämt straff först utsattes. De överväganden, som föranlett ändrad lydelse av 16 kap. 3 § strafflagen, hava antytts i den speciella motiveringen vid 18 § förvaringslagen.

75 F ö r s l a g e n till l a g a r o m ä n d r a d l y d e l s e a v lagarna a n g å e n d e v e r k ställighet i v i s s a fall av straff, å d ö m t g e n o m icke laga kraft ä g a n d e utslag, a n g å e n d e v i l l k o r l i g frigivning s a m t o m straffregister. De jämkningar, som företagits i 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, äro av väsentligen redaktionell innebörd. Så är även förhållandet med ändringen i 1 § av lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning. Vad sedan angår ändringarna i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister må vid 5 § påpekas, att den i femte stycket givna föreskriften om anmälan rörande tillsynens upphörande är föranledd av den särskilda betydelse, som nämnda tidpunkt erhåller jämlikt de i förslagen till förvaringsoch interneringslagar givna reglerna för sammanträffande av brott. I sjätte stycket har den befrielse från skyldighet att lämna upplysning om rubbning i själsverksamheten, som nu gäller i fråga om vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare, bestämts att omfatta skyddsanstalt utan avseende på om den intagne varit förvarad eller internerad. De i sjätte stycket föreskrivna upplysningarna inflyta i straffregistret väsentligen för att utgöra en varsel för domstolarna i fall, där vid ny brottslighet undersökning av sinnesbeskaffenheten kan böra verkställas för eventuell tillämpning av förvaringslagen. Någon sådan varsel är emellertid tydligen knappast erforderlig, då straffregistret ändå innehåller besked om att den tilltalade varit intagen i skyddsanstalt, låt vara som internerad. Denna omständighet lärer nämligen under alla förhållanden innefatta anledning att vid ny lagföring låta undersöka den tilltalades sinnesbeskaffenhet.

F ö r s l a g e t till l a g o m ä n d r a d l y d e l s e a v 11 kap. 11 § giftermålsbalken. Den nya lydelsen har föranletts av omständigheter liknande dem som nödvändiggjort ändringen i 16 kap. 3 § strafflagen. Då enligt förevarande lagrum en dom, varigenom make domes till straffarbete, tillmätes olika betydelse för andra makens rätt att vinna äktenskapsskillnad alltefter straffets tidslängd, giver den i sakkunnigförslagen (18 § i båda lagarna) innefattade bestämmelsen, varigenom dom å förvaring och internering jämställes med dom å straffarbete, icke ledning i förevarande hänseende. De sakkunniga föreslå därför tillägg till lagrummet av innebörd att om ena maken domes till internering andra maken skall äga en absolut rätt att vinna skillnad i äktenskapet, varemot en dom på förvaring icke förutsattes bliva absolut skilllnadsgrund — i ty fall skall rätten, liksom förhållandet är vid dom å fängelse i minst ett år, pröva huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till last och övriga omständigheter på andra makens yrkande skillnad må ske.

76 F ö r s l a g e t till l a g o m ä n d r i n g i r ä t t e g å n g s b a l k e n . Genom ändringar i 27 kap. 15 § rättegångsbalken, sådant lagrummet lyder jämlikt lagen den 29 maj 1936, ha förvaring och internering med hänsyn till reglerna om muntliga förhör i hovrätt i viss utsträckning likställts med straff. Sålunda har klagande, vilken ådömts förvaring eller internering givits samma rätt att påfordra muntligt förhör som klagande, vilken dömts till straffarbete i minst sex månader, fängelse i minst ett år eller avsättning. Förvaring och internering ha vidare likställts med straff även med avseende på hovrätts skyldighet att, innan på besvär av allmän åklagare eller målsägande ändring göres i underrätts utslag, personligen höra tilltalad, som därom framställt begäran. Enligt 30 kap. 6 § första momentet rättegångsbalken gäller, att i fråga om brottmål, som fullföljts i hovrätt, ändring i hovrättens slutliga utslag ej må av tilltalad sökas med mindre han blivit sakfälld för brott, vara straffarbete eller avsättning enligt lag kan följa, eller för annat brott dömts till såvitt nu är i fråga, fängelse. Då enligt de sakkunnigas förslag till interneringslag (2 §) för ådömande av internering alltid förutsattes, att straffarbete enligt lag kan följa å det aktuella brottet, äger den till internering dömde jämlikt det nyss berörda lagrummet rätt att fullfölja talan mot hovrättens utslag. Jämlikt förslaget till förvaringslag (2 §) förutsattes i huvudfallet likaledes, att enligt lag straffarbete kan följa å det brott, som föranleder skyddsåtgärden. Jämväl i detta fall är den tilltalade följaktligen redan enligt rättegångsbalkens nuvarande lydelse berättigad att fullfölja talan mot ett hovrättens utslag, varigenom han ådömts förvaring. I fråga om sedlighetsbrott gäller emellertid, att förvaring kan ådömas, även om å brottet enligt lag ej kan följa svårare straff än fängelse. Med hänsyn härtill föreslå de sakkunniga en ändring av förevarande moment i 30 kapitlet rättegångsbalken, varigenom förvaring jämställes med fängelse i fråga om tilltalads rätt att söka ändring, då h a n av hovrätt sakfällts för annat brott än sådant, vara kan följa straffarbete. Vid sidan av direkt ådömande av förvaring eller internering förekomma domstolsbeslut varigenom förut ådömd förvaring eller internering förklaras skola avse jämväl annat brott eller träda i stället för straff jämväl för annat brott, i senare fallet i förening med beslut om återintagning. I vissa av dessa fall kan eller skall ny minsta tid bestämmas för förvaringen eller interneringen. I ett fall (förvaringsförslaget 13 §, interneringsförslaget 12 §) kan ny minsta tid bestämmas utan samband med beslut av nyssnämnd art. Att den tilltalade bör ha rätt att fullfölja talan till H. D. när ny minsta tid bestämmes är uppenbart. Men även i sådana fall då skyddsåtgärden förklaras skola träda i stället för straff för resp. avse jämväl annat brott utan att ny minsta tid bestämmes, synes rätt till överklagande böra tillförsäkras tilltalad, under förutsättning att å brottet i fråga enligt lag kan följa straffarbete, avsättning eller fängelse. I dessa fall kan nämligen otvivelak-

77 tigt i många fall ett lagakraftvunnet utslag varigenom tilltalad sakfällts för dylikt brott komma att medföra en förlängning av förvarings- eller interneringstiden. Ehuru i vissa av nu berörda fall tilltalads rätt till fullföljd framgår redan av bestämmelsen att den som sakfällts för brott vara straffarbete eller avsättning kan följa äger söka ändring i hovrättens utslag, har för tydlighetens skull det föreslagna tillägget till 6 § 1 mom. erhållit en generell avfattning.

Vid den i oktober 1936 verkställda granskningen av det ovannämnda förslaget till lag om tvångsuppfostran har lagrådet gjort ett uttalande angående reglerna för omröstning till dom i brottmål i 23 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken, som har avseende på alla de påföljder av brott, vilka, i likhet med vad som redan gäller beträffande ungdomsfängelse och vad som i det remitterade förslaget förutsatts beträffande tvångsuppfostran, skola ådömas direkt, utan att något bestämt straff först utsattes. Lagrådet uttalade, att de nämnda reglerna i rättegångsbalken icke erbjöde ledning för alla de fall, då fråga om ådömande av ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran kunde komma att ställas under omröstning. Ehuru omröstningsreglerna i 23 kap. rättegångsbalken för vissa fall förutsätta, att det kan avgöras vilken eller vilka av flera vid en omröstning yppade meningar som är lindrigast, är nämligen icke i lag någon norm angiven för en sådan jämförelse mellan vanligt tidsbestämt frihetsstraff å ena, samt exempelvis ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran å andra sidan. Såsom ett sätt att komma till rätta med de svårigheter, som härigenom kunde uppkomma, anvisade lagrådet utvägen att i särskild lag som tillägg till rättegångsbalkens stadganden angående omröstning till dom föreskriva, att om vid överläggning till dom fråga uppkomme om ådömande av ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, denna fråga först skulle avgöras genom särskild omröstning. De sakkunniga ha icke kunnat undgå att för förvarings- och interneringsåtgärdernas vidkommande överväga vad lagrådet sålunda anfört rörande rättegångsbalkens omröstningsregler. Förnekas kan icke, att den av lagrådet påpekade bristen på bestämmelser som angiva svårhetsgraden av olika skyddsåtgärder i förhållande till tidsbestämda frihetsstraff, i vissa fall kan vålla tvivelsmål, huruvida skyddsåtgärden är lindrigare eller svårare än ett i målet jämväl ifrågasatt sådant straff. Något hinder mot att i ett dylikt fall tillämpa omröstningsreglerna i 23 kap. rättegångsbalken finnes emellertid ej. I brist på lagbestämmelser i nu angivna hänseende har domstolen att fritt bedöma olika åtgärders relativa svårhet. I de helt säkert sällsynta fall, då det vid jämförelse mellan å ena sidan skyddsåtgärd och å andra sidan vanligt straff skulle yppas skilda meningar inom domstolen, äger denna alltid möjlighet att lösa frågan genom att anställa särskild omröstning därom, h u r u den tidigare omröstningen utfallit. Om emellertid, såsom förmodligen i längden torde visa sig önskvärt, en särskild reglering av hithörande spörsmål skall ske, bör denna enligt de sak-

78 kunnigas mening verkställas icke separat för de hittills närmast aktuella skyddsåtgärderna utan under beaktande av de närliggande spörsmål, som möta vid andra åtgärder på det kriminalpolitiska området. Härvidlag är att märka, att det i ett betänkande med förslag till lag om behandling av förbrytare, hemfallna åt alkoholmissbruk m. m., avgivet den 31 december 1935 av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga (statens offentl. utredn. 1936:4), föreslagits ett nytt slags straff, alkoholistfängelse, vilket liksom ungdomsfängelse och tvångsuppfostran skulle vara inom vissa gränser obestämt till tiden och som skulle ådömas direkt. En utredning av hithörande spörsmål torde vidare böra avse huru omröstning bör ske, då villkorlig dom är ifrågasatt. Det förtjänar nämligen undersökas, om icke något lämpligare förfaringssätt kan användas än det nu i praxis tillämpade, enligt vilket en mening som går ut på villkorligt ådömande av straff — såvida den ej i övrigt sammanfaller med annan mening — i omröstningshänseende betraktas som om den avsåge ådömande av straffet utan bestämmelse om villkorlig dom. Lagstiftningen om villkorlig dom är för närvarande föremål för utredning av sakkunniga inom justitiedepartementet. På angivna grunder hava de sakkunniga funnit sig böra avstå från att i sitt förslag giva en särskild lösning av frågan, huru omröstning bör ske, då förvaring eller internering är ifrågasatt.

F ö r s l a g e t till lag o m ä n d r i n g i v i s s a d e l a r av s i n n e s s j u k l a g e n d e n 19 s e p t e m b e r 1929. 18 §. Genom 8 § i förslaget till förvaringslag samt 7 § i förslaget till interneringslag har öppnats möjlighet att efter den fastställda minimitidens slut oavsett deras vådlighet till sinnessjukhus överföra sådana förvarade och internerade, vilka lida av varaktig sinnessjukdom och för vilka på grund därav en fortsatt förvaring resp. internering är ändamålslös. Sedan dylik överflyttning ägt rum, upphör interneringsnämndens inflytande beträffande klientelet i fråga. Som helt naturligt inga särskilda stadganden givits i sinnessjuklagen för denna kategori patienter, vars närvaro å sinnessjukhus enligt lagen icke förutsattes såsom möjlig, skulle, om icke särskilda föreskrifter meddelades, de allmänna bestämmelserna rörande utskrivning komma att gälla även dessa fall och avgörandet alltså komma att ligga främst hos vederbörande sjukvårdsläkare. Såväl förvarings- som internering slagen förutsätter emellertid, att de personer som skola behandlas enligt dessa lagar äro vådliga för annans säkerhet till person eller egendom. Uppenbarligen finns det i regel föga anledning antaga, att den vådlighet som förelegat vid en persons intagning på skyddsanstalt skulle minskas därigenom att han sedermera angripits av sinnessjukdom. Då sinnessjukdom icke kan upphäva en förut befintlig konstitutionell psykisk abnormitet, har man att räkna med att även i så-

79 dana fall där sinnessjukdomen väsentligen förbättras eller rent av går till hälsa — varaktig sinnessjukdom behöver icke under alla förhållanden betyda obotlig sinnessjukdom — den förut befintliga konstitutionella abnormiteten och den därmed förbundna vådligheten komma att kvarstå. Det är vidare möjligt, att en sålunda förbättrad eller tillfrisknad patients uppförande i sjukhusets miljö kan komma att ingiva vederbörande läkare en obefogat optimistisk uppfattning rörande hans utsikter att efter utskrivning föra ett oklanderligt levnadssätt och att patienten redan efter kort tid kommer att utskrivas. Genom sinnessjukhusens överbeläggning och den starka efterfrågan å vårdplatser från de talrika exspektanternas sida är det ett vårdintresse för en sjukhusöverläkare att befria sjukhuset från alla patienter, vilka icke ovillkorligen äro i behov av den speciella vård som sinnessjukhuset avser att skänka. Man saknar icke exempel på att från sinnessjukhusen efter mycket ringa vårdtid utskrivits lösdrivare intagna efter undersökning jämlikt sinnessjuklagens 46 §, vilka kort efter utskrivningen antingen åter hemfalla åt lösdriveri eller begå brott. Liknande erfarenheter förefinnas rörande sinnessjuka fångar, som vid strafftidens slut överförts till sinnessjukhus jämlikt 48 § andra punkten sinnessjuklagen. Om nu varaktigt sinnessjuka förvarade och internerade i viss utsträckning skola kunna oavsett sin vådlighet överföras till sinnessjukhus, kunde det i brist på särskilda bestämmelser om kontroll över utskrivningen befaras, att man beträffande detta klientel komme att få göra samma erfarenheter som redan i fråga om sinnessjuka lösdrivare och frigivna. Från samhällsskyddets synpunkt är det därför angeläget att strängare regler än beträffande vanliga sinnessjuka komma att gälla för utskrivningen av patienter, som överförts till sinnessjukhus från skyddsanstalt. Detta intresse torde lämpligen tillgodoses på det sätt att ifrågavarande patienter i utskrivningsavseende jämställas med sådana å sinnessjukhus intagna, vilka på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till ansvar för begånget brott eller, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat. Beträffande dessa kategorier gäller dels att sådan förtidsutskrivning, som avses i 18 § första stycket sinnessjuklagen, icke må äga rum, dels att vanlig utskrivning enligt 17 § eller utskrivning på försök enligt 19 § beslutas av sinnessjuknämnden i stället för av sjukvårdsläkaren. Genom nämndens sammansättning — av ledamöterna skall en vara eller hava varit innehavare av domarämbete — är sörjt för att de samhällsskyddssynpunkter, som äro särskilt aktuella beträffande det ifrågavarande klientelet, bliva vederbörligen beaktade vid prövningen av frågor om utskrivning. I första hand hava de sakkunniga åsyftat att de strängare utskrivningsbestämmelser som nu berörts skola tillämpas på förvarade och internerade, vilka jämlikt 8 § andra stycket förvaringslagen respektive 7 § andra stycket interneringslagen trots sin vådlighet utskrivits från skyddsanstalt och intagits å sinnessjukhus. De omständigheter, som beträffande denna be-

80 gränsade kategori anförts som skäl för särskilda utskrivningsregler, kunna emellertid i allt väsentligt åberopas till stöd för tanken på en motsvarande skärpning av utskrivningsbestämmelserna för alla som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering. Då de sakkunnigas uppdrag i de delar varom nu är fråga gällt reglerna för behandling av sinnessjuka förbrytare, torde det icke ankomma på dem att framlägga något förslag om särskilda regler för utskrivning av sådana sinnessjukhuspatienter vilka varit föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete, men på grund av sin sinnesbeskaffenhet ej ådömts sådant arbete. De sakkunniga vilja emellertid icke underlåta att påpeka, hurusom efter vad erfarenheten givit vid handen beträffande denna kategori patienter restriktioner i fråga om sjukvårdsläkares utskrivningsrätt likaledes i och för sig äro påkallade. 41 §. I motiveringen till 3 § av förslaget till förvaringslag har framhållits, att då bestämmelserna i 41 § sinnessjuklagen om undersökning av förbrytares sinnesbeskaffenhet äro utformade med tanke på det fall att den brottslige kan dömas skyldig till brottet, bestämmelserna i fråga — och därmed flertalet övriga stadganden i sinnessjuklagens 6 kapitel — icke utan vidare kunna vinna tillämpning i den situation som avses i 3 § av nya förvaringslagen. Lagrummet har därför — med bibehållande såvitt möjligt av de tidigare ordalagen — omredigerats på så sätt, att uttryckligen fastslagits, att förvaring aldrig må ådömas utan undersökning av vederbörandes sinnesbeskaffenhet. 46 a §. I detta lagrum har efter mönster av stadgandena i 46 § om undersökning av dem, som äro föremål för förfarande avseende ådömande av tvångsarbete, givits regler för inhämtande av läkares utlåtande beträffande fångar och elever som ifrågasättas till förvaring jämlikt 20 § förvaringslagen. Beträffande utlåtandet hänvisas i lagrummets andra stycke till bestämmelserna i 42 §. Med tillämpning av detta lagrum skall den förbrytare, undersökningen avser, intagas å den fångvården tillhörande sinnessjukavdelning, som skall mottaga för sinnessjukdom misstänkta från den anstalt där han förvaras. Med hänsyn härtill torde i fråga om tvångsuppfostringsanstalterna i administrativ väg föreskrift bliva erforderlig, vilken sinnessjukavdelning som i nu ifrågavarande situation eller eljest skall mottaga observationsfall från anstalten. 47 §.

Genom tillägg till fjärde momentet av lagrummet ha de brottslingar, som jämlikt 46 a § undersökts, jämställts med dem som äro föremål för förfarande, avseende tvångsarbete, även i fråga om kvarhållande å sinnessjuk-

81 hus och sinnessjukavdelning. Sedan läkarutlåtandet avgivits, skall brottslingen följaktligen i vanliga fall återföras till den anstalt där han eljest är intagen. Om emellertid utlåtandet givit till resultat, icke — såsom man misstänkt — att han är av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs eller, till äventyrs, att han är normal, utan att han är sinnessjuk, kan 48 § första punkten böra tillämpas; enligt detta lagrum skall fånge, som befinnes lida av sinnessjukdom, så snart ske kan intagas å sinnessjukavdelning vid fångvården. 48 §. Ändringarna i denna paragraf äro av redaktionell innebörd.

6—367919.

82 Bilaga 1.

Anstaltsorganisationen efter revisionen av förvarings- och i nterneringslagar na. De nya förvarings- och interneringslagarna förutsätta, såsom i de sakkunnigas motivering framhållits, en för båda skyddsåtgärderna gemensam huvudtyp av anstalter med benämningen skyddsanstalt. Inom skyddsanstaltsorganisationen tänkas de förvarade och internerade med ledning främst av behandlingssynpunkter grupperade enligt av Kungl. Maj:t i administrativ ordning givna föreskrifter. Om icke vårdbehovet till annat föranleder, hållas därvid förvarade och internerade i möjligaste mån skilda från varandra. Sådana till skyddsåtgärd dömda, vilka vid verkställighetens början ej fyllt 21 år, vårdas i särskild anstalt eller anstaltsavdelning. Huru stort platsbehovet å skyddsanstalterna under de nya lagarnas tillämpning kommer att bliva, är mycket svårt att beräkna. Uppenbarligen måste en ej ringa ökning väntas inträda i förhållande till det nuvarande tillståndet, då de förvarade uppgå till något över etthundra och de internerade till omkring fyrtio. (Den 1 dec. 1936 funnos tillhopa 109 förvarade, nämligen å Norrköping 93, a Ystad 9, å Växjö 2 samt å sinnessjukavdelningar vid fångvården 5. Antalet internerade var 41, därav å Karlstad 40 samt å sinnessjukavdelning vid fångvården 1.) Beträffande förvaring är den största ökningen att vänta på grund av de vidgade förutsättningarna i 2 § av de sakkunnigas förslag. Någon förutsägelse rörande ökningens omfattning låter sig knappast göra. Inga säkra slutsatser kunna dragas från antalet av dem, som för närvarande med åberopande av 5 kap. 6 § strafflagen dömas till straff utan att förvaring träder i straffets ställe. Då ett dylikt åberopande enligt gällande rätt medför, att brottslingen erhåller straff av vanligt slag men som regel kortare än eljest, undvika undersökningsläkarna, just i fråga om sådana farliga halvabnorma vilka hittills ej kunnat erhålla förvaring, så mycket som möjligt att införa dem under den i nyssnämnda lagrum uppställda kategorien; de tilltalade förklaras i stället antingen otillräkneliga (och intagas då på sinnessjukhus) eller ock fullt tillräkneliga (varmed de åtminstone göras oskadliga för en strafftid av — med hänsyn till brottstypen — normal längd). Det är sannolikt, att med nu föreslagna utvidgningar antalet av dem, som förklaras vara av den i 5 kap. 6 § strafflagen omförmälda sinnesbeskaffenhet, kommer att stiga genom medtagande av de farliga som nyss omnämnts, ökningen av antalet förvaringsbeslut torde dock ingalunda bliva så stor som de vidgade förutsättningarna och sist anförda omständighet i och för sig kunna giva anledning antaga. Den tydliga varsamhet, med vilken nämnd och domstolar utnyttjat förvaringsmöjligheterna enligt nuvarande lag med dess starka begränsning, kommer säkerligen att under avsevärd tid framåt prägla även tillämpningen av den utvidgade förvaringslagen. På grund av minimitidens sänkning från två till ett år kommer vidare platsbehovet icke att ökas i samma proportion som förvaringsbesluten.

83 Någon — ehuru förhållandevis ringa — ökning i de förvarades antal kan väntas även på grund av möjligheten att vid förverkande av villkorlig dom och beträffande fångar, som undergå urbota straff, besluta förvaring. Vad angår interneringslagens utvidgning ha de sakkunniga helt summariskt sökt utröna dess inflytande på antalet interneringsfall genom att undersöka huru många vid en given tidpunkt under år 1936 å landets straffanstalter intagna fångai som före den under verkställighet varande domen både tvenne gånger blivit dömda till straffarbete och undergått straffarbete i sammanlagt fem år. Antalet fångar med detta föregående utgjorde 92 (bland vilka 2 kvinnor). Då av lätt insedda skäl endast en del av dessa kan antagas ha blivit ådömda internering, även om de föreslagna vidgade förutsättningarna varit i kraft vid bedömandet av deras aktuella brottslighet, torde man av dessa siffror kunna sluta, att ökningen av antalet beslut om internering torde komma att stanna inom rätt blygsamma gränser. Förglömmas får dock icke, att på grund av den längre minimitiden en stegring av antalet interneringsbeslut medför ett proportionsvis större platsbehov än en motsvarande ökning av antalet förvaringsbeslut. Från dessa utgångspunkter har det, vad först angår manliga förvarade och internerade över 21 år, befunnits tillräckligt att tills vidare räkna med sammanlagt 300 platser. Inom en skyddsanstaltsorganisation av denna omfattning bör inrymmas följande avdelningar: mottagnings- och sorteringsavdelning, fast avdelning (för de farliga), sluten avdelning, halvöppen avdelning samt utgångskoloni. Därjämte behoves en sjukavdelning. Till nedbringande av kostnaden för anstaltsbyggande torde anstalten i Norrköping böra tills vidare bibehållas; här skulle inrymmas mottagnings- och sorteringsavdelning, fast avdelning och sjukavdelning. Eftersom platsantalet på Norrköpingsanstalten uppgår till 100, äro ytterligare 200 platser behövliga. Då anstalterna i Karlstad och Ystad både på grund av sitt föråldrade skick och sin i förhållande till Norrköpingsanstalten avlägsna belägenhet icke längre böra användas för sitt nuvarande syfte, torde det återstående platsbehovet böra täckas genom nybyggnad. Härvid har övervägts, huruvida de behövliga platserna böra fördelas på en eller två anstalter. Eftersom de utpräglat farliga alltjämt skola förvaras i Norrköping, blir det återstående klientelet mera enhetligt och mindre svårhanterligt än klientelet på nuvarande förvarings- och interneringsanstalter. Med hänsyn till erfarenheterna från anstalter av liknande art — tvångsarbetsanstalten å Svartsjö med 300 platser och anstalten Söndre Ömme i Danmark med omkring 250 platser — föreslås, att de behövliga 200 platserna förläggas till en enda anstalt med utvidgningsmöjlighet för ytterligare ett hundratal platser. Den nya anstalten bör vara så belägen, att den har goda förbindelser med Norrköpingsanstalten; förflyttningar mellan anstalterna kunna då ske utan alltför stor tidsutdräkt. Anstalten bör förläggas till en lantegendom, så att vissa av de intagna kunna sysselsättas med jordbruksarbete, trädgårdsarbete och vintertiden skogsbruk. Utearbete under friare former kan emellertid ifrågakomma endast för ett begränsat antal. För övriga bör anordnas yrkesdrift enligt de i fångvården redan praktiserade formerna. Denna yrkesdrift, som till en början bör omfatta skrädderi och snickeri, nödvändiggör en särskild verkstadsbyggnad. De intagna böra, som redan nämnts, å den nya anstalten uppdelas på en sluten avdelning, en halvöppen avdelning och en utgångskoloni. Den slutna avdelningen kan förslagsvis omfatta tre paviljonger om vardera 50 platser, den halvöppna avdelningen en paviljong med 30 platser och utgångskolonien en paviljong med 20 platser. Härtill komma så administrationsbyggnad, kök, ekonomiavdelning m. m. samt personalbostäder.

84 Skyddsanstalterna för äldre manliga förvarade och internerade skulle alltså utgöras av skyddsanstalten i Norrköping med mottagnings- och sorteringsavdelning, fast avdelning samt sjukavdelning

>= 100 platser

den nga skyddsanstalten med tre slutna paviljonger (150 platser), en halvöppen paviljong (30 platser) samt f = en utgångskoloni (20 platser). | Tillhopa

200 platser 300 platser.

Under en första utbyggnadsperiod skulle blott en sluten paviljong samt den halvöppna paviljongen och utgångskolonien behöva uppföras. Vad angår vårdbehovet för sådana manliga förvarade och internerade, vilka vid intagningen ej fyllt 21 år, bör detta tillgodoses å skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall. De sakkunniga hänvisa härvid till det utlåtande i frågan, vilket avgivits av professor Olof Kinberg och såsom bilaga finnes fogat till Kungl. Maj:ts proposition till 1936 års riksdag angående omläggning av skyddshemsverksamheten m. m. (nr 219). En förutsättning för att detta förslag skall kunna genomföras är, att skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall övertages av staten. Vad angår kvinnliga förvarade och internerade finnas, såsom ovan anmärkts, för närvarande blott två kvinnor, ådömda förvaring; ingen kvinna har ännu dömts till internering. Antalet kvinnor, som efter en revision av förvarings- och interneringslagarna komina att intagas å skyddsanstalt, blir sannolikt icke större än att erforderligt antal platser kan beredas vid centralfängelset i Växjö. Skulle det visa sig erforderligt att omhändertaga de yngre å annan anstalt än centralfängelset, torde detta kunna ordnas genom att för ändamålet utnyttja något av de specialhem, som redan inrättats eller enligt den nya skyddshemsorganisationen komma att inrättas för vissa psykopatiska eller imbecilla kvinnliga skyddshemselever.

85 Bilaga

2.

P. M. angående straff och skyddsåtgärder gentemot abnorm- och återfallsförbrytare i vissa nyare strafflagar och strafflagsförslag.1 Danmark. Enligt Danmarks strafflag av år 1930 inträder straffrihet, då en gärningsman vid handlingens begående varit otillräknelig på grund av sinnessjukdom eller därmed jämställt tillstånd eller sinnesslöhet av högre grad (§ 16). Befann gärningsmannen sig vid handlingens företagande i annat varaktigt tillstånd av utvecklingshämning eller rubbning av själsverksamheten, varunder även inbegripes sexuell abnormitet, skall reaktionens beskaffenhet principiellt bestämmas av det förhållandet, huruvida gärningsmannen kan anses mottaglig för påverkan av straff. Är sådan mottaglighet för handen, skall straff tillämpas utan straffminskning — någon minskad tillräknelighet förekommer alltså icke. Domstolen kan emellertid bestämma att frihetsstraff skall utstås i en för dessa personer inrättad särskild anstalt, s. k. Psykopatfcengsel, och under verkställigheten kan överflyttning från Psgkopatfcengsel till vanlig straffanstalt eller omvänt beslutas av Fcengselsncevnet (en motsvarighet till interneringsnämnden i Sverige). På grund av straffoemottaglighet som framträder senare under verkställigheten kan, på initiativ av fångvårdsmyndighet, domstol efter inhämtande av läkarutlåtande bestämma att straffet skall avbrytas (§ 17). För otillräkneliga och övriga abnormbrottslingar vilka befinnas vara oemottagliga för påverkan av straff givas gemensamma regler om tillämpning av skyddsåtgärder, när sådana av hänsyn till rättssäkerheten prövas erforderliga. Någon begränsning på grund av den begångna gärningens beskaffenhet förekommer här icke. Lagen öppnar i första rummet tillgång till skyddsåtgärder utan frihetsförlust och angiver i detta avseende ställande av säkerhet, vistelsetvång eller vistelseförbud, åläggande av förbud att förtära rusdrycker, övervakning och omyndighetsförklaring. Erfordras för rättssäkerheten mera ingripande åtgärder, kan gärningsmannen anbringas å sinnessjukhus, sinnesslöanstalt eller annan vårdanstalt eller särskild förvaringsanstalt. För psykopatbrottslingarna är sistnämnda skyddsåtgärd, s. k. Psgkopatforvaring, den huvudsakligen tillämpade och nya anstalter för detta ändamål liksom för Psykopatfcengsel ha uppförts vid Vridsloselille på Sjselland. De ifrågavarande skyddsåtgärderna ådömas av domstol, som därvid kan förordna god man för den som intages i anstalt. Till sin varaktighet äro de ådömda åtgärderna principiellt obestämda; det tillkommer domstol att när som helst förändra eller upphäva en 1 Utförliga systematiska redogörelser för främmande rätt på detta område ha lämnats i 1922 och 1923 års i motiven under »Gällande rätt» omnämnda betänkanden. (Betänkande och förslag rörande internering av farliga återfallsförbrytare. Lund 1922, s. 27 ff., samt Betänkande och förslag rörande förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, statens offentl. utredn. 1923: 36 s. 43 ff.) I följande redogörelse hava medtagits blott de viktigaste nya lagar på området vilka tillkommit senare än dessa betänkanden.

86 åtgärd och initiativ därtill kan tagas av åtalsmyndighet, vederbörande anstalts ledning och den förordnade gode mannen, däremot icke av den dömde själv (§ 70). Enligt särskild bestämmelse tillämpas motsvarande reaktioner, dä en gärningsman efter brottets begående men före domen iråkat en mera varaktig själslig abnormitet. Domstolen äger arbiträrt avgöra om straff skall ådömas eller det förskylda straffet skall bortfalla, och domstolen kan bestämma att skyddsåtgärder av förut angiven beskaffenhet skola tillämpas i stället för straff eller i avvaktan pä verkställighet av straff (§ 71). Under det att skyddsåtgärder mot abnormbrottslingar principiellt tillämpas under obestämd tid, eventuellt under den dömdes livstid, äro de skyddsåtgärder, som avse äterfallsbrottslingar och kroniska brottslingar i allmänhet, hos vilka någon utpräglad själslig abnormitet icke kan påvisas, allenast relativt obestämda med i lagen utsatta högsta och lägsta tider för den dömdes kvarhållande å anstalt. Dessa skyddsåtgärder ådömas av domstol i stället för straff och äro av tvä slag, nämligen arbetsanstalt med en tidslängd av 1—5 är och skyddsinternering (Sikkerhedsforvaring) under minst 4, vid förnyad internering minst 8, och i regel högst 20 år. Inom dessa gränser beslutes frigivning av Fccngselsncevnet, som pä i lagen bestämda tider skall pröva huruvida den dömde skall frigivas eller kvarhållas (beträffande arbetsanstalt årligen och vid skyddsinternering vartannat år). Frigivning är antingen slutlig eller frigivning på prov. I senare fallet är prövotiden vid arbetsanstalt 1 år och vid skyddsinterning minst 2 år enligt Fcengselsncevnets bestämmande. Beträffande villkor och tillsyn under denna tid gälla samma regler som för villkorlig frigivning från tidsbestämt straff. Beslut om återhämtande till anstalt fattas av Famgselsncevnet. Av ifrågavarande skyddsåtgärder är arbetsanstalt avsedd för sådana passiva och karaktärssvaga brottslingar, ofta behäftade med mindre psykiska defekter, vilka på grund av ovillighet till arbete och oordnat levnadssätt återfalla i brott eller hängiva sig åt lösdriveri eller bettleri. Därjämte avses brottslingar på grund av alkoholmissbruk i sådana svårare fall, som icke lämpa sig för vanlig tvångsintagning å alkoholistanstalt. I det hela avses brottslingar vilka äro för samhället mera besvärliga än utpräglat farliga och beträffande vilka ä ena sidan böter eller ett kort frihetsstraff äro ineffektiva och å andra sidan ett långvarigt frihetsstraff icke skulle stå i rimlig proportion till deras brottslighet. Arbetsanstaltens uppgift är att under en i jämförelse med den förskylda strafftiden längre anstaltsvistelse tillyänja den brottslige till arbete och ordnat levnadssätt med särskild tanke på möjlighet till framtida försörjning. De formella förutsättningarna för ädömandet lämna vidsträckt utrymme för domstols arbiträra bedömande och åtgärden har kommit till användning i mycket betydande omfattning (§ 62). Skyddsinternering är förbehållen åt återfallsförbrytare av aktiv och utpräglat farlig typ, vilka visat sig oemottagliga för påverkan av straff. Huvudsakligen avses yrkesmässiga egendomsförbrytare, vanemässiga våldsverkare och farliga sedlighetsbrottslingar, särskilt förövare av våldtäkt och förgripelser mot minderåriga. Formella förutsättningar äro, att den brottslige pä grund av minst två tidigare domar eller för ett sedlighetsbrott undergått Fcengsel eller varit intagen å arbetsanstalt under sammanlagt minst två år och att han därefter inom den vanliga återfallsfristen av fem år ånyo begår brott som förskyller Fcengsel. Det förutsattes vidare att gärningsmannen framstår såsom yrkes- eller vanemässig förbrytare och att skyddsinternering under den långa tid varom fråga är finnes påkallad av hänsyn till samhällets säkerhet. Med Famgsel kan efter omständigheterna likställas motsvarande frihetsstraff vilket den brottslige undergått i utlandet (§ 65). Även efter den 20-åriga maximitidens utgång kan en å skyddsanstalt internerad brottsling kvarhållas genom särskilt beslut. Fråga därom kan väckas av Fcengselsncevnet och förelägges vederbörande överdomstol (Land sr ett en) till prövning. Besluter denna domstol att den internerade skall kvarhållas, skall fråga om hans fri-

87 givande ånyo föreläggas domstolen vart femte år. längre tid är städse ovillkorlig (§ 66).

Frigivning efter 20 år eller

Finland. Enligt 1889 års finska strafflag medgives straff löshet för gärning, som begås av den, vilken är avvita eller av ålderdomssvaghet eller annan sådan orsak saknar förståndets bruk eller vilken råkat i sådan tillfällig sinnesförvirring, att han ej vet till sig. Straffminskning inträder, om gärningsmannen vid brottets begående saknat förståndets fulla bruk fastän han ej kan anses för otillräknelig. Om domstolen finner en otillräknelig brottsling samhällsfarlig, skall den förordna om hans insättande i ett offentligt sinnessjukhus, där han sedan står under de medicinska myndigheternas kontroll. Enligt 1932 års lag om farliga återfallsförbrytare skall domstol vid meddelande av utslag beträffande återfallsförbrytare, som kan anses vådlig för allmän eller enskild säkerhet, under vissa förutsättningar tillika bestämma, att den sakfällde kan insättas i »tvångsinrättning». Ifrågavarande betingelser äro i huvudsak, att vederbörande antingen utstått ovillkorligt frihetsstraff för tre eller flera brott, av vilka åtminstone ett medfört tukthus ej under ett år, eller ock utstått ovillkorligt frihetsstraff i sammanlagt minst tio år samt inom fem år, efter det han senast undergått dylikt straff, ånyo ådömes tukthusstraff i tre år eller därutöver. Ett förordnande av angiven innebörd skall domstol även meddela beträffande sådan för säkerheten vådlig brottsling som, efter att hava blivit villkorligen frigiven från tvångsinrättning, beträdes med brott och domes till tukthus i ett är eller därutöver. Vid avgörandet av frågan huruvida en brottsling må kunna interneras i tvångsinrättning får emellertid icke hänsyn tagas till brott av övervägande politisk karaktär. Ej heller må tvångsinternering ifrågakomma beträffande den som dömts till livstids tukthus. Därest domstolen i utslaget bestämmer om internering, skall förordnande tilllika meddelas om brottslingens häktande samt utslaget underställas hovrättens prövning. Det definitiva interneringsbeslutet ankommer å en för detta ändamål inrättad s. k. »fängelsedomstol», bestående av chefen för landets fångvårdsväsende och tre ledamöter, en av dem förfaren i domarvärv och en läkare med erfarenhet i sinnessjukvård. Tvångsinternering får beslutas, ifall det vid straffets verkställande befinnes att straffet ej länder förbrytaren till förbättring, dock icke förrän fången avtjänat den del av straffet som bör utstås i enskild cell. Så snart fången varit intagen i straffanstalt och tvångsinrättning sammanräknat den tid, för vilken honom ådömts frihetsstraff, anses detta vara till fullo undergånget. Har tvångsinterneringen fortfarit i tre år utöver strafftiden, äger fängelsedomstolen besluta brottslingens villkorliga frigivande. Redan efter två års tvångsinternering utöver strafftiden kan dock, när synnerliga skäl föreligga, en villkorlig frigivning på sammanlagt högst två veckor om året försöksvis medgivas. Den som en gång undergått tvångsinternering och slutligt frigivits men sedermera återintagils å tvångsinrättning, äger icke komma i åtnjutande av villkorlig frigivning, innan han under tio år utöver strafftiden vistats å inrättning. Frågan om frigivning tages efter minimitidens utgång periodiskt under omprövning av fängelsedomstolen. Domes den som intagits i tvångsinrättning till frihetsstraff, skall han, sedan han utstått den del av det nya straffet varunder han bör hållas i enskild cell, åter intagas i tvångsinrättningen. Har han att avtjäna fängelsestraff för tid icke överstigande sex månader, kan dock fängelsedomstolen besluta, att han icke till någon del skall undergå straffet i fängelse. Har villkorlig frihet som medgivits internerad fånge ej återkallats inom fem år, anses han hava blivit slutligt frigiven från tvångsinrättningen. Undantagsvis kunna de tvångsinternerade farliga återfallsförbrytarna tillfälligt förvaras i vanligt fängelse, där de dock skola hållas avskilda från andra fångar.

88 Norge. Enligt norsk rätt är en handling, begången av en vid dess företagande sinnessjuk eller »bevisstios» person, icke straffbar, med mindre »bevisstlosheten» är en följd av självförvållat rus (§§ 44 o. 45). övergående stark nedsättning av »bevisstheten» (utan sammanhang med självförvållat rus) kan föranleda mildare straff. Så är även under vissa betingelser fallet med »bevisstloshet», som är en följd av självförvållat rus (§ 56). Därest nu en brottslig gärning förövats i sinnessjukdom eller »bevisstloshet» — även sådan som är en följd av självförvållat rus — eller i övergående nedsättning av »bevisstheten» eller av en person med bristfälligt utvecklade eller varaktigt försvagade själsförmögenheter samt det tillika föreligger fara för att gärningsmannen på grund av ett sådant tillstånd åter kommer att företaga brottslig gärning, kan domstolen — oberoende av brottets art — förordna om användning av skyddsåtgärder och är, såframt fara föreligger för vissa uppräknade allvarligare brott, skgldig förordna därom. Ett dylikt förordnande går ut på, att åtalsmyndigheten skall antingen a) anvisa eller förbjuda gärningsmannen viss uppehållsort eller b) ställa honom under uppsikt av polismyndighet eller särskild övervakare eller c) förbjuda honom att nyttja alkoholhaltiga drycker eller d) sätta honom under privatvård eller e) sätta honom å sinnessjukhus, »kur eller plejeanstalt» eller arbetshus eller f) hålla honom i fängsligt förvar (§ 39 1 och 2). Då den begångna gärningen i och för sig förskyller straff, ådömes sådant, varför skyddsåtgärderna i dylika fall (av hel eller förminskad s. k. tillräknelighet) bliva av subsidiär natur. Dock äger justitiedepartementet i en sådan situation föreskriva, att straffet skall bortfalla och skyddsåtgärderna omedelbart vinna tillämpning. Sådan föreskrift meddelas ofta. Fängsligt förvar bör tillgripas först om andra skyddsåtgärder måste anses otillräckliga. Av de under a—d nämnda skyddsåtgärderna kunna flera användas vid sidan av varandra. Om icke domstolen därom annorlunda beslutat, har åtalsmyndigheten (statsadvokaten) fritt val mellan olika skyddsåtgärder. Behörighet att bestämma om en skyddsåtgärds upphörande tillkommer justitiedepartementet, som även äger förordna om skyddsåtgärds återupptagande eller utbytande mot annan sådan. Departementet har att periodiskt taga dessa spörsmål under omprövning. Utan samtycke av domstolen må emellertid skyddsåtgärd aldrig tillämpas utöver viss av domstolen bestämd längsta tid. I tillämpningsföreskrifterna till lagen framhålles, att den längsta tiden regelmässigt icke bör sättas under fem år. Innan beslut fattas om skyddsåtgärd eller om upphörande av skyddsåtgärd, skall »som regel» utlåtande inhämtas från sakkunnig läkare (§ 39:3—5). För skyddsåtgärderna ovan under e) gälla särskilda bestämmelser av innehåll bl. a., att insättande å sinnessjukhus kan ifrågakomma blott för sinnessjuka (alltså t. ex. ej för person med varaktigt försvagade eller bristfälligt utvecklade själsförmögenheter). — Med »kur- eller plejeanstalt» synes i första hand avses alkoholistanstalt. — Arbetshus är för män statens tvångsarbetsanstalter och för kvinnor en avdelning av statens »landsfengsel for kvinner». Åtalsmyndigheten kan anhängiggöra talan enligt § 39 utan att samtidigt yrka straff. Medan de hittills refererade bestämmelserna väsentligen tagit sikte på s. k. otillräkneliga eller förminskat tillräkneliga förbrytare, har för de s. k. helt tillräkneligas del föreskrivits, att om någon begått flera brott eller försök till brott av viss i lagen närmare angiven allvarlig art samt domstolen finner anledning antaga, att han ånyo kan komma att begå brott av sådan art, domstolen skall förordna, att han, sedan det förskyllda straffet helt eller delvis avtjänats, skall hållas i förvaring så länge detta är påkallat. För förvaring fordras sålunda icke återfall i vanlig mening. Justitiedepartementet kan bestämma, att brottslingen skall överföras från straffanstalt till förvaringsanstalt redan när en tredjedel av straffet är sonat. Domstolen skall fast-

89 ställa en längsta tid, utöver vilken förvaring icke mä fortsätta utan domstolens samtycke (§ 39 a 1 o. 3). Är brottslingen en person med bristfälligt utvecklade eller försvagade själsförmögenheter, kan såväl domstolen som justitiedepartementet förordna, att han i stället för att undergå straff eller förvaring skall underkastas skyddsåtgärder (§ 39 a 2). Justitiedepartementet kan på prov frigiva till förvaring dömda förbrytare, så snart det ådömda straffet är avtjänat eller det avtjänade straffet och den tilländalupna förvaringstiden tillsammans varat lika länge som strafftiden. Såvitt vederbörande under fem år efter den villkorliga frigivningen iakttagit de förhållningsregler, som må hava meddelats, samt icke gjort sig skyldig till uppsåtligt brott, blir frigivningen slutgiltig (§ 39 a 4). Förvaringen verkställes till en början i det fängelse där straff enligt allmänna regler skall avtjänas och därefter ä den anstalt som »fengselstyret» bestämmer. Det synes vara meningen, att arbetsföra förvaringsfångar i allmänhet skola intagas å tvångsarbetsanstalten i Opstad, men uppförandet av en särskild förvaringsanstalt uppgives vara påtänkt. Har i ett avdömt brottmål icke förordnats om skyddsåtgärder enligt § 39 eller § 39 a, kan åtalsmyndigheten, när särskilda skäl föreligga, sist inom ett år efter det straffet blivit »avsonat», draga detta spörsmål under domstolens avgörande. Tyskland. Enligt den tyska strafflagen inträder efter 1933 års ändringar strafffrihet, om förövaren av ett brott vid dess begående på grund av »Bewusstseinsstörung», sjuklig störning av själsverksamheten eller sinnesslöhet är ur stånd att inse det olovliga i sin gärning eller att handla enligt denna insikt. Om hans förmåga att inse olovligheten eller att handla efter sin insikt till följd av någon av angivna orsaker var väsentligt minskad, kan straffet för gärningen mildras enligt de grundsatser som gälla för bestraffning av försök. Därest någon begått brott (»Verbrechen» eller »Vergehen» — de två svårare av de tre huvudkategorierna förbrytelser) i tillstånd av s. k. otillräknelighet eller förminskad tillräknelighet, skall efter 1933 års lagstiftning domstolen, om den offentliga säkerheten så fordrar, förordna om hans insättande i vårdanstalt (sjukhus eller annan anstalt). Vid förminskad tillräknelighet tillämpas både anstaltsvård och straff, varvid straffet avtjänas antingen före eller efter anstaltsvistelsen. Dennas varaktighet är ej på förhand bestämd utan beror blott på i vilken mån skyddssyftet kan anses slutligt uppnått. Vistelsen kan följaktligen bliva livslång. Emellertid är domstolen pliktig att periodiskt undersöka, huruvida frigivning bör äga rum. Frigivning är alltid villkorlig och kan sålunda, om vederbörande på något sätt misssköter sig, av domstolen återkallas. För alkoholister samt för lösdrivare m. fl. finnas särskilda skyddsåtgärder, avseende internering å alkoholistanstalt resp. arbetshus. För vaneförbrytarnas del infördes genom 1933 års lagstiftning det nya institutet säkerhetsförvaring (Sicherungsverwahrung). Tillämpningen av denna skyddsåtgärd förutsätter, att gärningsmannen dömts till skärpt straff i enlighet med § 20 a strafflagen. Enligt detta lagrum skall den, som redan två gånger för ett Verbrechen eller ett uppsåtligt Vergehen genom lagakraftvunna utslag blivit dömd till dödsstraff, tukthus eller minst sex månaders fängelse och som för ett nytt uppsåtligt brott förskyllt frihetsstraff, dömas till tukthus i högst fem år eller, om det nya brottet skulle vara ett Verbrechen, till tukthus i högst femton år, allt under förutsättning att han kan anses som en farlig vaneförbrytare. Föreligger denna förutsättning och har gärningsmannen begått tre uppsåtliga brott, kan domstolen tilllämpa de förutnämnda straffskärpningarna, även om övriga villkor icke äro uppfyllda. Det erfordras i sistnämnda fall ej, att den brottslige blivit slutligt dömd för något av brotten, innan han begått den närmast aktuella förbrytelsen; straffskärpningen kan således inträda även om alla brotten avdömas på en gång. Därest

90 nu straffskärpning av det i § 20 a angivna slag tillämpas å en brottsling, skall domstolen, om den offentliga säkerheten det fordrar, samtidigt föreskriva säkerhetsförvaring, vilken skyddsåtgärd då emellertid får aktualitet först efter — det skärpta — straffets avtjänande. Om säkerhetsförvaringens varaktighet, om domstolens skyldighet att periodiskt pröva frigivningsfrägan samt om möjligheten att återkalla frigivningsbeslut gälla regler, motsvarande de ovan i samband med förvaring å vårdanstalt återgivna. Därest vaneförbrytaren jämväl är förminskat tillräknelig, kunna genom samma dom — utom straff — både förvaring å vårdanstalt och säkerhetsförvaring förklaras skola tillämpas pä honom. I dylika fall kominer förvaringen å vårdanstalt före säkerhetsförvaringen. Ännu en skyddsåtgärd av intresse beträffande abnorm- och återfallsförbrytare — ehuru icke avsedd speciellt för dessa kategorier — är förbud att utöva visst yrke (under 1—5 år). Italien. Enligt den nya italienska strafflagen av år 1930 föreligger s. k. otillräknelighet och inträder följaktligen straffrihet, om förövaren av en brottslig gärning vid dess begående på grund av sjuklighet befann sig i ett själstillstånd, som utesluter förstånds- och viljeförmåga. Blott nedsatt straff drabbar den, som vid gärningens begående på grund av sjuklighet befann sig i ett sådant själstillstånd, att hans förstånds- och viljeförmåga är i hög grad försvagad (s. k. förminskad tillräknelighet). Straffrihet, resp. straffnedsättning inträder enligt grunder motsvarande de nu angivna även i vissa fall av alkohol- eller narkotikarus samt vid dövstumhet. Som allmän förutsättning för tillämpning av. skyddsåtgärder uppställer den italienska strafflagen, att vederbörande brottsling skall befinnas samhällsfarlig. Samhällsfarlighet (pericolositå sociale) anses föreligga redan då någon begått ett brott och det kan anses sannolikt, att han skall begå nya brott. I vissa fall presumerar lagen utan prövning av det enskilda fallet, att sådan samhällsfarlighet föreligger, så i fråga om otillräkneliga och vissa förminskat tillräkneliga samt beträffande vaneoch yrkesförbrytare. Har någon förklarats straffri såsom otillräknelig, skall domstolen sålunda, såframt det icke rör sig om en ren förseelse eller vissa mindre allvarliga brott, förordna om hans intagande a en kriminalasyl. Vid straffriförklaring för nyss åsyftade mindre allvarliga lagöverträdelser skall domstolen endast lämna meddelande om utslaget till polismyndigheten som sedan har att bevaka samhällets skyddsintresse. För vistelsen å kriminalasylen äro minimitider bestämda, alltefter brottets grovhet varierande mellan två och tio år. Kriminalasylerna äro självständiga institutioner, skilda från de vanliga sinnessjukhusen. Om någon för sådant uppsåtligt brott som i och för sig förskyller frihetsstraff (i motsats till lindrigare uppsåtliga brott, culpösa brott samt rena förseelser) erhållit nedsatt straff på grund av förminskad tillräknelighet, skall han insättas i ett vårdoch skyddshem för en minsta tid av 6 månader—3 år, växlande efter brottets grovhet. Om brottet är av den mera lindriga beskaffenhet, att den lägsta minimitiden (6 månader) kan ifrågakomma — i vilket fall samhällsfarligheten icke presumeras utan måste särskilt prövas — äger domstolen i stället för insättande å vård- eller skyddshem föreskriva övervakning. Det nedsatta straff som den förminskat tillräknelige har att avtjäna tankes regelmässigt verkställt, innan skyddsåtgärden börjar tillämpas, men domstolen kan med hänsyn till brottslingens sinnesbeskaffenhet förordna, att straffverkställigheten — helt eller delvis — skall komma först efter skyddsåtgärdens tillämpning. Andra skyddsåtgärder, som äga intresse för abnorm- och återfallsförbrytarnas del, äro: förvaring i jordbrukskoloni eller arbetshus, förbud mot uppehåll inom viss eller vissa kommuner eller provinser och förbud att besöka värdshus och

91 försäljningsställen för spritdrycker. Utmärkande för dessa skyddsåtgärder är, att de huvudsakligen — men alltså ej uteslutande — taga sikte på s. k. fullt tillräkneliga förbrytare. Förvaring i jordbrukskoloni eller arbetshus är en skyddsåtgärd, främst tillämplig på dem, som förklarats såsom vane- eller yrkesförbrytare eller förbrytare »av tendens». Minimitiden är 1—4 år, 4 år för förbrytare av tendens. Valet mellan jordbrukskoloni och arbetshus är överlämnat åt domstolens gottfinnande, och beslutet härom kan ändras under verkställigheten. Förbud att uppehålla sig i en eller flera kommuner, resp. en eller flera provinser meddelas dem, som gjort sig skyldiga till brott mot staten eller den offentliga ordningen eller politiska brott. Skyddsåtgärdens varaktighet är minst ett är. Även för förbud att besöka värdshus och försäljningsställen för spritdrycker är minimitiden ett år. Med skyddsåtgärden övervakning avses främst att vinna kontroll över att en brottsling på fri fot iakttager de särskilda föreskrifter, som domstolen utfärdat i syfte att avhålla honom från nya brott. Det är framför andra denna skyddsåtgärd, som bör tillgripas i alla de fall, då lagen förutsätter användandet av skyddsåtgärd men ej föreskrivit vilken. Den kan användas såväl i anslutning till straff som i anslutning till annan skyddsåtgärd (t. ex. förvaring i jordbrukskoloni eller arbetshus samt å kriminalasyl). Vid vissa långvariga frihetsstraff är föreskrivandet av övervakning efter frigivningen t. o. m. obligatoriskt. Minimitiden är 1 år. Förordnande om skyddsåtgärd meddelas vanligen i den dom, varigenom vederbörande fälles till ansvar eller förklaras straffri, men kan stundom givas senare. I händelse av fällande dom kan dylikt förordnande sålunda meddelas under straffverkställigheten eller under den tid, då den sakfällde uppsåtligen undandrager sig straffverkställighet, och i händelse av straffriförklaring såframt den sakfällde är presumerat samhällsfarlig samt ej längre tid förflutit från domens avkunnande än som motsvarar den ifrågavarande skyddsåtgärdens minimitid. I fråga om sinnessjuka och vissa därmed likställda förbrytare är stadgat, att undersökningsdomare redan före slutligt utslag kan meddela provisoriskt förordnande om vederbörandes insättande å sinnessjukhus eller i vård- och skyddshem. — Om andra skyddsåtgärder än de två sistnämnda gäller, att de börja tillämpas, såvitt frihetsstraff ådömts, efter dettas verkställande, och om annat straff än frihetsstraff ådömts, så snart domen vunnit laga kraft. — Skyddsåtgärderna kunna icke upphävas, förrän vederbörande upphört att vara samhällsfarlig. Före utgången av den i lagen fastställda minimitiden äger icke domstolen men väl justitieministern rätt att förordna om åtgärdens upphörande. Vid minimitidens utgång skall domstolen av eget initiativ undersöka huruvida samhällsfarligheten kvarstår. Om undersökningen ger till resultat att sådan farlighet alltjämt föreligger utsätter domstolen ny tid, vid vars utgång vederbörandes samhällsfarlighet ånyo prövas och tiden eventuellt ånyo förlänges. Skyddsåtgärdens varaktighet kan följaktligen bliva obegränsad. — Något hinder att använda flera skyddsåtgärder vid sidan av varandra föreligger i princip ej. I de fall, då lagen presumerar samhällsfarlighet må endast skyddsåtgärder, som innefatta frihetsförlust, tillgripas. Därest brottsling, som för ett brott är underkastad skyddsåtgärd (annan än internering å kriminalasyl), drabbas av frihetsstraff för annat brott, göres ett avbrott i skyddsåtgärdens tillämpning i och för straffets verkställande. — För alla de olika skyddsåtgärder, som innefatta frihetsförlust, finnas olika anstalter. Belgien. I Belgiens strafflag finnes rörande sinnessjukas och därmed likställdas straffrättsliga ställning blott det allmänna stadgandet (art. 71) att brott icke föreligger, då den tilltalade vid gärningens begående var vansinnig (en état de démence). Genom en lag den 9 april 1930 om samhällsskydd mot abnorma och vaneförbrytare (vanligen kallad: la loi de defense sociale) har emellertid vid si-

92 dan av strafflagen utförliga bestämmelser givits rörande både sinnessjuka och övriga abnorma förbrytares samt vaneförbrytares ställning och behandling. Lagen innefattar även regler om undersökning av för brott tilltalade personers sinnesbeskaffenhet. Beträffande abnorma förbrytare är stadgat, att om den som förövat en allvarlig eller medelsvår förbrytelse (crime eller délit i motsats till contravention) prövas vara vansinnig (en état de démence) eller befinner sig i ett så allvarligt tillstånd, av själslig störning (état grave de déséquilibre mental) eller sinnessvaghet (débilité mentale), att han icke äger herravälde över sina handlingar, såväl undersökningsdomaren som därefter domstolen kan förordna om hans intagande till förvaring för en tid av fem, tio eller femton år, alltefter brottets svårhet. En särskild kommission vid det sinnessjukhus där den brottslige blivit undersökt bestämmer sedan på vilken anstalt han skall intagas, förordnar om så erfordras om hans överförande till annan anstalt och beslutar om utskrivning, villkorlig eller slutlig. En dylik kommission består av tre ledamöter, nämligen en domare, en advokat och en läkare. Utskrivning kan ske före den judiciellt bestämda tiden, om den brottsliges sinnestillstånd så mycket förbättrats att han kan antagas icke längre vara samhällsvädlig. Visar sig den brottslige redan under den observationstid som han omedelbart efter domen tillbringar ä sinnessjukhus hava tillfrisknat, kan utskrivning t. o. m. äga rum, utan att han varit intagen ä förvaringsanstalt. Förvaringstiden kan emellertid också, om så finnes nödigt, genom nytt beslut av domstolen förlängas. Den som är utskriven pä prov kan vid behov återhämtas till anstalten. Visar det sig under avtjänande av frihetsstraff, att en brottsling är abnorm pä något av de sätt som ovan sagts, kan justitieministern förordna om hans överförande till förvaringsanstalt. Där tankes han i första hand kvarstanna till strafftidens slut. På talan av åklagarmyndighet kan sedan den domstol som sist dömt honom besluta hans kvarhållande för viss tid utöver strafftiden. Även i fråga om återfallsbrytare finnes en särskild skyddsåtgärd, kallad »ställande till regeringens förfogande». Beträffande dessa gäller, till skillnad från vad fallet är för de abnormas del, att åtgärden icke kommer i stället för straff utan inträder först efter slutad straffverkställighet. Förutsättningarna för dess tillämpning variera i olika fall. Den belgiska strafflagen betraktar vissa återfallssituationer såsom innefattande en försvårande omständighet, vilken giver domaren rätt att ådöma förhöjt straff. Enligt 1930 års lag har nu stadgats, att domstolen i vissa fall skall förordna, att den brottslige må ställas till regeringens förfogande för en tid av tjugo är, och i andra fall må föreskriva sådan skyddsåtgärd för tio eller fem—tio år, alltefter brottets svårhet. Vid politiska brott får dock icke ifrågavarande skyddsåtgärd användas. Bortsett från de återfallssituationer vilka nu berörts kan skyddsåtgärden ådömas återfallsbrytare, som, efter att under femton år hava begått minst tre brott, av vilka ett vart föranlett minst sex månaders fängelse, kan sägas visa varaktig brottslig böjelse (une tendance persistante a la délinquance). De återfallsförbrytare, som ställts till regeringens förfogande, kunna frigivas före den bestämda tiden. Dessutom kan justitieministern vid strafftidens utgång — då interneringen alltså skall taga sin början — medgiva villkorligt anstånd med åtgärdens verkställighet. Kurt

Holmgren.

93 Bilaga

3.

Redogörelse för ett å Rättspsykiatriska kliniken undersökt abnormbrottslighetsfall. Ernst Gustaf X. f. 1898, stuveriarbetare från Gävle, tilltalad för mordförsök. X. härstammar pä mödernet från Finland. Morfadern var alkoholmissbrukare. Fadern hård, fordrande. X. gifte sig 1929. Han har i äktenskapet fyra barn. Hemskillnad den 25/7 1935. Han dömdes den 2 6 /n 1930 för misshandel å hustrun till 4 månaders fängelse; den 28/g 35 för brott mot förbud att besöka maka under hemskillnad till 1 månads fängelse. Ur polisens journaler har inhämtats att X. 1927 och 1928 dömts för fylleri, samt 1930 för fylleri och missfirmelse av polis. Den 16/a 1930 angiven av hustrun för upprepad misshandel. Den 24/9 1930 dömd för fylleri. Den 29/io 1930 anmäld för misshandel av hustrun. Den 10 /n 30 anmäld för misshandel av hustrun och hot till livet. Den 1 4 /n 1930 anmäld för misshandel mot hustrun, misshandel å annan person samt hemfridsbrott. Den 1 8 /n 30 inställd ä statens alkoholistanstalt å Venngarn. Den 2 6 /n 30 dömd för ovannämnda misshandelsbrott till fyra månaders fängelse. Den 10/io 31 anhållen för hemfridsbrott, frigiven i brist på bevis. Den 21A> 32 bötfälld för förargelseväckande beteende. Den "/o 1933 och 24/io 34 bötfälld för liknande brott. Den 20/ö 35 bötfälld för fylleri. Den X1\i 35 anhållen på hustruns anmälan; nekade, ingen åtgärd. Den " / u , 2 8 /n, 12/i2 1935 bötfälld för fylleri. Den 31/i2 35 angiven av hustrun för hot med livsfarligt vapen och muntlig hotelse att skära ihjäl henne. Anhållen men frigiven i brist på bevis. Den 3 /i 1936 hemfridsbrott hos hustrun, hot om misshandel. Om sistnämnda tilldragelse och vad som föregått denna berättade hustrun följande. Vid sjutiden den 31/ia 35 uppsökte X. hustrun i hennes bostad. Han var då berusad. I dylikt tillstånd är han mycket snarstucken och lättretlig. Han kom i ordbyte med henne. Då han av hustrun uppmanades att lämna bostaden sträckte han fram vänstra handen för att säga adjö. Just när detta skedde skrek makarnas 14-åriga dotter och 11-åriga son, att han hade en kniv i handen bakom ryggen. Han sade då att det inte gjorde något att barnen skrek, och att det var lämpligt att så där på nyårsaftonen skära ihjäl hustrun. Härunder höjde han kniven mot henne. Utan att anfalla henne stoppade han emellertid ned kniven och avlägsnade sig. — Den 3 /i 1936 vid 21-30 tiden kom han åter till hustruns bostad. Som dörren var låst bröt han först bort namnskylten och slog sedan på dörren så att karmen gick sönder vid låskolven, varpå han steg in. Barnen blevo rädda och började skrika. En granne kom dä tillstädes och förde ut X. som emellertid ett par tre gånger åter försökte tränga sig in i bostaden men hindrades. Efter en stund avlägsnade han sig. Han höll sig därefter borta från hemstaden någon tid. Den 17/« 1936 klockan 23-45 när hustrun var på väg ned för att stänga vedboden mötte hon X. i trappan. Denne var då nykter och sade sin avsikt vara att gå upp och titta på barnen. Hustrun avböjde detta förslag under framhållande att barnen redan somnat. X. brydde sig inte om denna invändning utan gick upp. Då hustrun kom upp stod han i kammaren och talade med den 11-åriga sonen som sömndrucken gnuggade sig i ögonen. Då han frågade om gossen var nöjd med att han var

94 hemma igen svarade gossen nej, och tillade att fadern varit stygg »mot mamma». X. föreslog nu hustrun att de skulle åtei upptaga samlevnaden. Hustrun lovade tänka på saken om X. kunde hålla sig nykter ett år. Under samtalet med hustrun framkastade X. misstankar om att denna hade något förhållande till en arbetare G. Vid fyratiden följande dag återkom X. berusad och på sitt retligaste humör. Hos hustrun befann sig då en grannfru samt två unga flickor som bodde i huset. Sedan dessa på grund av hans snäsiga uppträdande mot dem avlägsnat sig, gav han de äldsta barnen pengar att köpa godsaker för. Sedan de gått fanns i bostaden endast kvar X., hustrun och en 3V2-årig son. X. räckte nu fram handen och ville att hustrun skulle ta honom i hand, men med uppträdet nyårsaftonen i minne vågade hustrun inte göra detta utan sprang ner på gården, dit X. följde efter. På vägen mötte han husvärden som uppmanade honom att avlägsna sig, vilket X. emellertid inte brydde sig om. Under tiden hade hustrun, tillsammans med en av de kvinnor som varit inne när X. kom, gått in i bostaden och reglat ytterdörren. En stund senare kom X., knuffade upp dörren så att skruvarna för regeln följde med och rusade fram till hustrun, fattade henne framifrån om halsen och slängde omkull henne på golvet, föll på knä gränsle över henne och klämde till med båda händerna över strupen så att hon inte kunde andas. När X. rusade in sprang den besökande flickan ut jämte makarnas lilla flicka. Den 3V2-åriga sonen som var kvar i rummet började nu skrika och gråta. Expl. sade då till gossen: »Tag adjö av mamma nu, för hon har inte många minuter kvar.» Vid denna punkt av händelseförloppet kom husvärden, tillkallad av att någon högljutt ropade på honom. Så fort värden fått se vad som förehades, slog han X. i huvudet så att denne måste släppa taget för att freda sig. Värden ryckte nu X. ut ur rummet, släpade honom fram till trappan och kastade honom nerför denna. Härunder ropade X. upprepade gånger: »Jag skall skjuta dig, jag skall skjuta dig. din djävla hora!» Hustru X. fick av strypningsförsöket stark ömhet i halsen och svårighet att tala som kvarstod i flera timmar. Efter en stund kom X. åter upp i bostaden för att hämta sin mössa. Då hustrun lämnade honom den skakade han näven framför ansiktet på henne och sade: »Kom ihåg att jag kommer igen och skjuter dig!» Den 19 /i kom X. två gånger till gården, men hustrun lyckades båda gångerna gömma sig. I anledning av vad som förekommit vid nyårsskiftet och därefter ställdes X. un der tilltal vid domstol. X. förnekade mordavsikt. Under observationstiden upplystes att X. missbrukat sprit sedan år 1919 och varit intagen å Venngarnsanstalten såsom farlig för eget och andras liv. Under vistelsen därstädes hade han visat sig häftig, »exalterad», kverulerande och tämligen lat; han hade beskyllt hustrun för otrohet. X. intogs för undersökning ä Bättspsykiatriska kliniken. Med avseende på kroppsbyggnaden hör X. till den atletiska och brutala typen (kallas av kamraterna pä avdelningen för »indianen»). Hela hans personlighet utstrålar brutal kraft. Hos de övriga patienterna på sjukavdelningen väcker han sådan respekt att alla instinktivt vika undan var han kommer. Han ar översittare och despot, kritisk och häcklande. Han är säker och självständig, likgiltig för människors uppfattning om honom, styv, oböjlig och rättshaverisk med ett massivt och våldsamt affektliv. Han glömmer inte och förlåter inte. Är svartsjuk, inte därför att han anser sig förlora några ideella värden genom hustruns förbindelse med en annan man, utan därför att han anser sina äganderättskrav kränkta. Han är vidare hämndlysten, långsint och i det hela opåverkbar. I utlåtandet förklarades att X. är en paranoid, häftig, brutal och moraliskt hänsynslös alkoholmissbrukare som borde behandlas enligt 5 kap. 6 § samt att han

95 är att anse såsom farlig för andras personliga säkerhet och icke i gynnsam riktning påverkbar genom straff. Som han inte ansågs kunna fällas för mordförsök, dömdes han endast för misshandel (till 6 månaders straffarbete). Vidare skulle åtgärder vidtagas i ändamål att vid frigivningen efter straffets avtjänande omedelbart överföra honom till alkoholistanstalt. Av X:s starkt abnorma sinnesbeskaffenhet och tidigare erfarenheter rörande hans behandling å alkoholistanstalt framgår att han icke är påverkbar genom alkoholistvård. Man har vidare goda skäl antaga att hans hätskhet mot hustrun endast förstärkts genom de vidtagna åtgärderna. På grund av hans hämndlystnad och långsinthet har man att räkna med bestående farlighet för hustrun. Han hade därför bort omhändertagas enligt förvaringslagen, vilket emellertid inte var möjligt då han förut icke undergått straffarbete och domstolen icke ansåg sig kunna döma honom till så högt straff som 2 års straffarbete för det senaste brottet. Olof

Kinberg.

96 Innehåll. Sid.

Skrivelse till Chefen för justitiedepartementet Lagförslag:

3 Lagförslag Motiv

Förslag till lag om förvaring av vissa abnorma förbrytare Förslag till lag om internering av återfallsförbrytare Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109) om verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 110) om tillsyn över dem som utskrivits på prov etc. Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen (4, 5 och 16 kap.) Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1) angående verkställighet i vissa fall avstraff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående villkorlig frigivning Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister Förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftesmålsbalken Förslag till lag om ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § rättegångsbalken Förslag till lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) Motiv: Gällande rätt Förvarings- och interneringslagarnas tillämpning Allmänna synpunkter De särskilda lagförslagen, se ovan. Bilagor: 1. Anstaltsorganisationen efter revisionen av förvarings- och interneringslagarna 2. P. M. angående straff och skyddsåtgärder gentemot abnormoch återfallsförbrytare i vissa nyare strafflagar och strafflagsförslag. Av Kurt Holmgren 3. Redogörelse för ett å Rättspsykiatriska kliniken undersökt abnormbrottslighetsfall. Av Olof Kinberg

5 11

48 69

20 21

75 75 75

30 34

°2 8

^

Statens offentliga utredningar 1936 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen.) Sociala jordutredningens betänkande med förslag till Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. åtgärder för att bereda ökade möjligheter för den Betänkande ined förelag till lag om behandling av förmindre bemedlade befolkningen på landsbygden a t t brytare, hemfallna åt alkoholmissbruk, m. m. [4] förena småbruk med hemindustri, hantverk, hemslöjd, Förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen pälsdjuruppfödning m. m. [39] m. m. [17] Betänkande med förslag till omorganisation av den med Utredning ang. revision av bestämmelserna om tingsstatsmedel understödda kemiska analys- och kontrollhusbyggnadsskyldigheten. [37] verksamheten. [40] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med utredning och förslag rörande rikets ekonomiska kartläggning och därmed sammanhängBetänkande om socialstyrelsens organisation. [29] ande organisationsspörsmål ang. rikets landkarteBetänkande med förslag rörande förhandlingsordning verk. [42] för statstjänstemän. [41] Betänkande med förslag ang. länsstyrelsernas organisaVattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. tion jämte därmed sammanhängande spörsmål. [56] Betänkande med förslag till lagstiftning ang. skyddsKommunalförvaltning. skogar m. m. [19] Förslag till vissa ändringar i kungl. byggnadsstyrelsens Betänkande med förslag till lagstiftning ang. skogar å normalförslag till gatukostnadsbestämmelser enligt 49 § städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län. [30] stadsplanelagen. [33] Industri. Statens och k o m m u n e r n a s nnansväsen. 1 Undersökningar rörande det samlade skattetrycket i Handel ocli sjöfart. Sverige och utlandet. [18] Statligt kaffemonopol. [10] Promemoria ang. ändring av bestämmelserna rörande Den svenska sjöfartsnäringen. Statistisk-ekonomisk unkommunernas underställningsfria lånerätt. [35] dersökning. [22] \ Rationaliserings- och ersättningsfrågor i samband med 1935 års lotsverkssakkunniga. Betänkande 2. Förslag ifrågasatt införande av statligt brännoljemonopol. [45] till lotsförordning. [43] Betänkande med förslag till lönereglering för lärare vid folk- och småskolor. [48] Kommunikations väsen. Undersökning av taxeringsotfallet beträffande jord- S Utredning rörande förhållandet mellan land- och sjöbruksfastighet å landsbygden vid 1933 år? allmänna t.rafikmedel. [16] fastighetstaxering. [52] 1 Betänkande med förslag i anledning av verkställd Politi. granskning av 1932 års trafikutrednings förslag till förordning ang. allmän automobiltrafik. [20] Betänkande med förslag ang. revision av lagstiftningen rörande tillverkning, beskattning och försälj- i Förslag till lag om befordran med luftfartyg m. m. [54] i Utlåtande rörande finansieringen av vägförbättringsning av maltdrycker. [5] företag, den budgettekniska regleringen av statsbidraUtredning ang. revision av bestämmelserna om utlängen till vägunderhållet på landet, särskilda vägar till nings rätt a t t här i riket vistas och därmed samfjällområdena, statsbidragen till städernas väg- och manhängande spörsmål. [53] gatuhållning samt automobilskattemedlens fördelning Nationalekonomi och socialpolitik. ni. m. [58] Utredning med förslag rörande bidrag åt barn till änkor och vissa invalider samt åt föräldralösa barn. Bank-, kredit- ocli penningväsen. [6] Betänkande med förslag till lag ang. ändring i vissa Socialiseringsproblemet. Allmänna synpunkter. [7] delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparUr socialiseringens »europeiska» idékrets. [8] banker m. m. [25] Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis 1 Sovjetunionen. 1. [9] Betänkande ang. förlossningsvården och barnmorskeF ö r s ä k r i n g s väsen. väsendet samt förebyggande mödra- och barnavård. [12] Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig Betänkande ang. familjebeskattningen. [13] odling i övrigt. Betänkande ang. dels planmässigt sparande och dels Förslag till psalmbok för svenska kyrkan. [11] statliga bosättningslån. [14] Kyrkogodset i Skåne, Halland och Blekinge under Betänkande ang. moderskapspenning och mödrahjälp. dansk tid. [28] [15] Betänkande med utredning och förslag ang. åtgärder Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1935. [21] för särskild undervisning och utbildning av psykiskt Betänkande ang. åtgärder för avhjälpande av de inom efterblivna i barn- och ungdomsåren. [31] vissa delar av Norrbottens läns lappmark yppade missförhållanden samt rörande de kostnader som Utredning rörande de svenska universitets- och högdärav kunde föranledas m. m. [23] skolestudenternas sociala och ekonomiska förhållanden. Bilaga till betänkande med undersökningar och Svensk arbetslöshetspolitik åren 1914—1935. [32] förslag i anledning av tillströmningen till de intellekUtredning med förslag rörande förskottering av undertuella yrkena. [34] hållsbidrag till barn utom äktenskap m. fl. [47] Den ekonomiska och sociala utvecklingen under år Psalmbok för svenska kyrkan. Förslag avgivet den 1935. [55] 29 febr. 1936, överarbetat av inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga. [36] Hälso- och sjukvård. Betänkanden 1 rörande seraf imerlasarettets ekonomi samt Betänkande med utredning och förslag ang. sammanförande och organisation av i Stockholm befintliga 2 rörande lasarettets ställning och verksamhet. [1] arkeologiska samlingar från Medelhavsländerna och Betänkande ang. sterilisering. [46] främre Orieuten. [44] Yttrande ang. revision av 18 kap. 13 § strafflagen m. m. Utredning med förslag ang. omorganisation av döv[51] stumundervisningsväsendet. [49] Betänkande i sexualfrågan. [59] Betänkande och förslag ang. beredande av vidgade arAllmänt näringsväsen. betsuppgifter för svenska konstnärer. [50] Ang. kontrollen över elektriska starkströmsanläggningFörsvarsväsen. ar. [27] F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Betänkande ang. det civila luftskyddet. [57] Betänkande med förslag om vissa föreskrifter beträfUtrikes ärenden. Internationell r ä t t . fande konsumtionsmjölk. [3] Förslag till konvention mellan Sverige och Schweiz Sociala jordutredningens betänkande med förslag till revision av lagstiftningen ang. avstyckning m. m. [26] om erkännande och verkställighet av domar och Betänkande med förslag rörande jaktlagstiftningsfrågor. skiljedomar m. m. [2] 1. Förslag till lag om rätt tiD jakt samt jaktstadga Betänkande med förslag till lag om internationella rättsförhållanden rörande arv, testamente och boutävensom andra därmed sammanhängande författningar. [38] redning m. m. [24]

Statens offentliga utredningar 1937 K r o n o l o g i s k

f ö r t e ' c k n i 11 sr

1. Socialiseringsproblemet. 2. Hushållsräkningens pro- j 3. Betänkande med förslag till revision av förvaringsblem och faktorer. Tiden, viij, 173 s. Fi. och interneringslagarna m. m. Marcus. 95 s. Ju. 2. Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 2. Tiden, vij, 140 s. Fi.

Statens offentliga utredningar 1937 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nnnimer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Nationalekonomi och socialpolitik.

; Socialiseringsproblemet. 2. Hushållsräkningens problem Betänkande med förslag till revision av förvarings- och och faktorer. [1] iaterneringslagarna m. m. [3] : Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 2. [2]

367919 Isaac Marcus Boktr.-A.-B„ Stockholm 1937