Betänkande angående anordnande av lagringsutrymmen för flytande bränslen m. m.

O N0

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1937: 54 HANDELSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

ANORDNANDE AV LAGRINGSUTRYMMEN FÖR FLYTANDE RRÄNSLEN M. M.

AVGIVET DEN 2 9 DECEMBER 193 7 AV INOM HANDELSDEPARTEMENTET UTREDNINGSMÄN

S T O C K H O L M 1 9

7 TILLKALLADE

Statens offentliga utredningar 1937 Kronologisk förteckning 1. Soeialiseringsproblemet. 2. Hushallsräkningens prob- 28. Betänkande med förslag till lag om skyddskoppymplem och faktorer. Tiden, viij, 173 s. F i . ning m. in. Beckman. (2), 482 s. 1 karta. S. 2. Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjet- 29. Betänkande med förslag till lag om allmänningsskogar unionen. 2. Tiden, vij, 140 s. Fl. i Norrland och Dalarna m . m . Marcus. 246 5. 2 kartor. J o . 3. Betänkande med förslag till revision av förvarings- och 30. Redogörelse för inventering av odlingsjord å kronointerneringslagarna m. m. Marcus. 96 s. J u . parkerna nedanför odlingsgränsen i de två nordligaste 4. Statslotteriutredningen. Belänkande med förslag röNorrlandslänen ävensom för vissa andra uppdrag. Kihlrande svenskt penninglotteri. Hseggström. 177 s. H . ström. 82 s. J o . 6. Betänkande med förslag till lagstiftning angående sär31. Betänkande med förslag angående inrättande av ett skilda husbehovsakogar i Västerbottens och Norrbotstatens institut för folkhälsan. Beckman. 78 s. 3 bil. S. tens läns lappmarker m. m. Marcus. 98 s. 1 karta. J o . 32. 1936 års lönekommitté. Betänkande med utredning 6. Yttrande i abortfrågan. Marcus. 56 s. S. och förslag angående dvrortsgrupperingeu. Marcus. 7. 1934 års nämnd för städningsutredniug. Betänkande 178 s. F l . med speciella beräkningar och förslag rörande ersättningarna för städningsarbete inom vissa statliga äm- 83. Betänkande med förslag angående den fasta lantbruksundervisningens ordnande. Marcus. 270 s. J o . betslokaler i Stockholm m. m. Marcus. 64 s. F i . 8. Betänkande med förslag angående den statsunderstöd- 34. Betänkande med förslag till åtgärder för förbättrande da vattenavlednings-oeh avdikningsverksamheten samt av de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden därmed sammanhängande spörsmål. Hseggström. 275 s. och förvärvsmöjligheter. Beckman. 122 s. S . 8 bil. J o . 35. Betänkande med förslag till lagstiftning om grund9. Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland med vatten m. m. Norstedt. 145 s. J u . vissa förslag till åtgärder till förbättrande av den 36. Universitetsberedningen. Utredning i fråga om univernorrländska jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställsitetens verksamhet och organisation. Hseggström. vj, ning. Marcus. 145 s. J o . 210 s. E . 10. Betänkande med förslag angående rätt till fiske 1 Vä- 37. Efterlämnade anteckningar till förberedande utkast till nern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtstrafflag. Av J. C. W. Thyrén. Lund, Berling. 202 s. J u . land. 1. Lagförslag och motiv. Marcus. 630 s. J o . 11. Betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vä- 38. Betänkande med förslag till lag om villkorlig dom m. m. Marcus. 147 s. J u . nern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 2. Kartbilagor. Vänern och Hjälmaren. Marcus. 39. Betänkande med förslag till kungörelse om kommissionärer hos överrätter och stadsdomstolar. Norstedt. 4 s. 17 kartor. J o . 32 s. J u . 12. Arbetslöshetsundersökningen den 81 juli 1936. Beck40., Särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade man. 196 s. 1 karta. S. sakkunnigas yttrande med anledning av det åt dem 13. Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags penlämnade uppdraget att biträda vid utredigeringen av sions- och andra personalstiftelser m. m. Norstedt. 175 det utav 1936 ärs kyrkomöte antagna psalmboksförslas. J u . get. Uppsala, Almqvist & Wiksell. 8 s. E. 14. Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder till motverkande av överdriven skuldsättning inom 41. Betänkande rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanden m. m. Idun. 145 s. J o . jordbruket. Marcus. 803 s. J o . 15. Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafik- 42. 1936 års skattekommitté. Betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. säkerhetens höjande vid korsningar i samma plan melMarcus. 397 s. 1 bil. F l . lan järnväg och väg samt järnvägarnas beredande av bidrag av automobilskattemedel till säkerhetsanord- 43. Betänkande med förslag rörande lån och bidrag av ningarna vid dylika korsningar. Haeggström. 107 s. K. statsmedel till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer i egnahem m. m. 16. Hembiträdesutredningens betänkande. 1. Betänkande jämte därtill hörande utredningar. Beckman. 118* och förslag i fråga om utbildning av hembiträden. 119 s. S. Beckman. 202 s. S. 17. Betänkande angående vissa med frivillig anskaffning 44. Betänkande med utredning och förslag angående understöd i form av fria bostäder och fri kost åt studeav luftvärnsmateriel sammanhängande frågor. Beckrande vid universiteten i Uppsala och Lund samt kaman. 48 s. F ö . rolinska mediko-kirurgiska institutet. Ilieggström. (4), 18. Promemoria angående grunderna för en reform av 163 s. E . lagstiftningen om rätt till litterära och musikaliska 45. Betänkande med utredning och förslag angående stuverk. Norstedt. 67 s. J u . dentexamen. Hieggström. ix, 269 s. E . 19. Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam 46. Betänkande och förslag rörande vården av själsligt abkastning hos nötkreatur. Idun. 81 s. J u . norma manliga skyddshemselever samt av vanartade 20. Utredning angående de rättsbildade domsagobiträdenas sinnesslöa gossar m. m. Norstedt. 68 s. S. anställnings- och avlöningsförhållanden. Norstedt. 51 s. J u . 47. Folktandvård. Norstedt. 123 s. S. 21. Betänkande med förslag till lag om minimilöner för 48. 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente. Marcus. 614 s. F i . lantarbetare. Beckman. 214 s. J o . 22. Efterskrift till -Kyrkogodset i Skåne, Halland och 49. Betänkande med förslag till lag om semester. Norstedt. 220 s. S. Blekinge under dansk t i d ' . Av E. Schalling. Marcus. 66 s. E . 60. Supplement nr 5 till Sveriges familjenamn 1920. Stat. repr.-anst 76 s. J u . 23. Betänkande angående pensionsstyrelsens invaliditets51. Betänkande med förslag till lagstiftning om vitaminiförebyggande verksamhet. Beckman, 146 s. S. serade livsmedel och om kringföringshandel med kött 24. Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande och charkuterivaror. Beckman. (2), 105 s. S. av brott jämte motiv. Norstedt. 132 s. J u . 25. Utredning rörande flottans fartygstyper m . m . Norstedt. 62. Betänkande med förslag angående effektivisering av yrkesinspektionen. Beckman. 122 s. S. . 282 s. F ö . 26. Betänkande med utredning och förslag rörande be- 53. 1937 års automobilskatteutredning. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande automobilredskapsarbeten. Beckman. 221 s. S. beskattningen. Marcus. (2), 204 s. F l . 27. Betänkande med förslag till lönereglering för lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor, kommunala 54. Betänkande angående anordnande av lagringsutrymmen flickskolor och högre folkskolor. Norstedt. (4), 122 s. F l . för flytande bränslen rn. m. Haeggström. 97 s. H .

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbrukadepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1 9 3 7 : 54

HANDELSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

ANORDNANDE AV LAGRINGSUTRYMMEN FÖR FLYTANDE RRÄNSLEN M. M.

A V G I V E T D E N 2 9 DECEMBER AV INOM H A N D E L S D E P A R T E M E N T E T

1937 TILLKALLADE

UTREDNINGSMÄN

STOCKHOLM IVAR

H / E G G S T R Ö M S

1938 B O K T R Y C K E R I

S75887

A.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Skrivelse till Statsrådet och chefen för Kungl. Handelsdepartementet . . . I. Utredningsuppdragets innebörd och omfattning

5 7

II. Uppgifter rörande oljetillgångar m. m. samt synpunkter rörande anskaffning av råolja

11 III. Tidigare uttalanden och åtgärder i fråga om oljelagring

23 IV. Konsumtionsutveckling och lagerhållning under senare år

32 V. Betydelsen av oljeförsörjningens säkerställande vid avspärrning och krig

38 VI. Åtgärder för åstadkommande av bombsäkerhet eller annat skydd . 40 VII. Hithörande förhållanden i andra länder

44 VIII. Förläggningen av erforderliga lagringsutrymmen 1. Allmänna synpunkter

2. Lokala undersökningar

49 IX. Anordnandet av upplagringen

52 X. Kostnader i samband med lagerhållning

59 XI. Inhemsk oljeraffinering

65 XII. Kostnader för inhemsk raffinering

75 X I I I . Förvaltningsuppgifter

78 XIV. Förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående handel med vissa mineraloljor

81 Specialmotivering

85 XV. Sammanfattning

90 Hemställan

5 Till Herr Statsrådet

och Chefen för

Kungl.

Handelsdepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade statsrådet och chefen för handelsdepartementet den 26 juni 1937 undertecknade, generalkrigskommissarien T. O. R. Wijnbladh, överingenjören P. S. Rydbeck och ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören O. H. Åkerberg att, i enlighet med vad närmare angivits i statsrådsprotokollet den 25 i samma månad, vara utredningsmän rörande anordnande av lagringsutrymmen för flytande bränslen. Åt undertecknad Wijnbladh uppdrogs att i egenskap av ordförande leda utredningsmännens arbete. Den 28 augusti 1937 tillkallade departementschefen översten G. A. Nyqvist att såsom sakkunnig, tillika sekreterare, biträda utredningsmännen. Den 15 oktober 1937 tillkallades av departementschefen ytterligare bergsingenjören S. V. Bergh, statsgeologen N. G. Sundius och kaptenen N. R. C. E. M. Mattsson att såsom särskilda experter biträda utredningen. Genom beslut nämnda dag och den 9 i samma månad bemyndigades utredningen att låta införskaffa vissa uppgifter från utlandet genom särskilt utsedda personer. Under utredningens gång har samråd ägt rum dels med olika myndigheter, vilka kunde hava intresse av den föreliggande frågan, främst rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, dels med statens reservförrådsnämnd, dels med representanter för olika firmor, vilka inom landet bedriva handel med flytande bränslen eller förädling av bergolja. Från firmorna ifråga hava även yttranden infordrats rörande deras synpunkter å vissa av de spörsmål, vilka varit föremål för utredningsmännens handläggning. Firmorna hava också med erkännansvärd beredvillighet bistått utredningsmännen med uppgifter av olika slag. Efter avslutat uppdrag få utredningsmännen härmed vördsamt till Herr Statsrådet överlämna sitt betänkande jämte förslag och därtill hörande bilagor. Då några av de från firmorna erhållna yttrandena liksom vissa andra uppgifter m. m. synas jämlikt lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar icke böra utlämnas, överlämnas desamma med särskild skrivelse. Stockholm den 29 december 1937. TH. WIJNBLADH. PATRIK RYDBECK.

HARALD ÅKERBERG.

J G. A. Nyqvist.

1. Utredningsuppdragets innebörd och omfattning. Med bifall till Kungl. Maj:ts proposition, nr 323, angående anslag till statlig lagerhållning m. m., beslöt 1937 års riksdag dels medgiva, att upphandling och upplagring av varor intill ett sammanlagt belopp av 70 000 000 kronor finge verkställas för statens räkning, dels för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 2 000 000 kronor för bestridande av administrationskostnader, lagerhyror och andra lagringskostnader m. m. I detta belopp ingick icke kostnader för anläggning av lagerutrymmen för flytande bränslen. I det yttrande, som rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap den 27 april 1937 avgivit i ärendet, hade rikskommissionen i fråga om lagringsutrymmen uttalat, att beträffande vissa varuslag bristande tillgång å ändamålsenliga lagerlokaler för närvarande reste hinder mot en mera väsentlig ökning av lager tillgången. Detta gällde i framträdande grad bensin och andra flytande bränslen. Enligt kommissionens beräkningar skulle åstadkommandet av ökade lagringsmöjligheter för enbart bensin i av kommissionen angiven omfattning medföra kostnader till belopp av 5 k 6 miljoner kronor. Kommissionen, som funnit anskaffandet i någorlunda betydande omfattning av bombsäkra lagerutrymmen för flytande bränslen vara utomordentligt viktigt ur beredskapssynpunkt, hade fördenskull förordat, att åtgärder snarast vidtoges för utrönande av möjligheterna att åstadkomma sådana utrymmen genom insprängning i berg, samt att, därest undersökningarna ledde till gynnsamt resultat, arbeten med det snaraste igångsattes för att bringa dylika lagringslokaler till stånd antingen i statens egen regi eller efter överenskommelse med enskilda företag. Till det vid förenämnda proposition fogade statsrådsprotokollet anförde chefen för handelsdepartementet, att han delade rikskommissionens av kommerskollegium biträdda mening rörande vikten av att bombsäkra lagringsutrymmen för flytande bränslen bereddes. Departementschefen framhöll tillika, att, därest en utredning skulle giva vid handen, att dylika lagringsutrymmen lämpligen kunde utföras såsom beredskapsarbeten för arbetslöshetens bekämpande inom landets stenindustridistrikt, de för sådana arbeten avsedda medlen i viss utsträckning torde kunna tagas i anspråk för ändamålet. Vad departementschefen sålunda uttalat föranledde icke någon erinran från riksdagens sida. Vid anmälan av frågan om anordnandet av förevarande utredning erinrade chefen för handelsdepartementet om vad sålunda förekommit samt

8 anförde till statsrådsprotokollet den 25 juni 1937 ytterligare bland a n n a t

följande: »Givetvis har det sin betydelse, att lagringsutrymmena förläggas till ur militära synpunkter lämpliga platser. Då upplagringens huvudsyfte får anses vara att trygga vår försörjning i händelse av avspärrning utan att vi själva äro indragna i krig, lärer alltför stor vikt dock ej böra tillmätas nämnda synpunkter. Av det anförda framgår, att, därest lagringsutrymmena beredas inom landets stenindustridistrikt, arbetena delvis torde kunna utföras såsom beredskapsarbeten för arbetslöshetens bekämpande och bestridas av härför anvisade medel. Värdet härav är uppenbart. Utredningen bör därför i första hand inriktas på att undersöka möjligheterna för en dylik förläggning av lagringsutrymmen. Då det gäller lagring av flytande bränslen, synas två möjligheter föreligga, vilka båda böra bliva föremål för undersökning. Den ena är att de färdiga produkterna — d. v. s. i främsta rummet bensin samt motor- och pannbrännolja — hållas i lager. Den andra är att lagringen i stället omfattar råolja, s. k. nativ oil eller crude oil. Sistberörda förfarande kan medföra vissa fördelar såsom lägre frakter, billigare försäkringar och mindre lagringsförluster i form av svinn. Ä andra sidan erfordras för sådant fall, att anläggning jämväl finnes för raffinering av råoljan. Utredningen bör därför vid sistberörda alternativ omfatta anordnande av dylikt raffinerings verk i anslutning till lagringsanläggningen. För båda fallen böra fullständiga förslag med kostnadsberäkningar utarbetas. Det förutsattes, att ifrågavarande lagringsutrymmen komma till stånd genom statens försorg på dess bekostnad och sålunda bliva statens egendom. De färdigställda lagringsutrymmena kunna antingen omhänderhavas av den statliga upphandlingsmyndigheten i egen regi eller ställas till förfogande för intresserade företag, på vilka ansvaret för skötseln av desamma då närmast skulle ankomma. Vad angår anläggningen och driften av en eventuell raffineringsanläggning, synas olika utvägar vara tänkbara. Sålunda synes möjligt, att de stora oljebolagen gemensamt övertaga och driva denna rörelse och låta de färdiga produkterna gå in i sin omsättning. Alternativt kan tänkas, att ett särskilt företag distribuerar produkterna till oljebolagen för försäljning å marknaden. En ytterligare möjlighet är att staten själv omhändertager verksamheten, därvid produkterna icke torde behöva släppas ut i marknaden utan kunna användas för tillgodoseende av statliga behov. Samtliga utvägar böra bliva föremål för förutsättningslös undersökning.» Uppenbarligen måste förevarande utrednings omfattning i viss mån bliva beroende av längden av den tidsperiod, varunder den ifrågasatta lagerhållningen skall avse a t t trygga försörjningen och med hänsyn till vilken de nya lagerutrymmenas kapacitet alltså bör beräknas. Härutinnan föreligga vissa uttalanden. Sålunda framhåller rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap i underdånigt utlåtande den 13 november 1933 de förödande verkningarna av ett avbrott i tillförseln av flytande bränslen, därest lagertillgångar ej finnas av den omfattning, a t t de förslå åtminstone under den tid, som åtgår, tills man här i landet genom uppdrivande av inhemsk produktion av ersättningsbränslen eller genom andra åtgärder hunnit i någon mån inrätta sig

9 för förhållandena under mera långvarig avspärrning. I underdånig skrivelse den 5 december 1934 anför rikskommissionen bland annat, att de hushållningsplaner, som inom rikskommissionen uppgjorts beträffande bensin — gående ut på en kraftig reduktion i den civila förbrukningen jämte beräknande av nödiga kvantiteter för tillsättning till de preparat, som inom landet kunna frambringas — bygga på den förutsättningen, att härstädes med säkerhet kan påräknas så stora bensinförråd, att de kunna nödtorftigt förslå under åtminstone ett halvår, efter vilken tid man måhända kan räkna med större möjligheter till import. Kommissionen anför vidare, att som minsta fordran på en någorlunda tillfredsställande beredskap i avseende på bensinhushållningen måste uppställas säkerställandet av en lagertillgång, motsvarande åtminstone tre månaders fredsförbrukning, samt uttalar, att med ledning av tillgängliga uppgifter det maximala tremånadsbehovet synes kunna skattas till i genomsnitt c:a 30 procent av årsförbrukningen, något högre för bensin och något lägre för fotogen samt motor- och pannbrännolja. I sitt ovanberörda yttrande den 27 april 1937 angående en statlig lagerhållning anför rikskommissionen slutligen, att reservlagren, vilka måste vara oberoende av de säsongmässiga förändringarna i den normala lagerhållningen inom landet, borde, för att kunna erhålla verklig betydelse för det avsedda syftet, om möjligt uppbringas till den storleken, att de för respektive varuslag motsvarade minst hälften av ett års förbrukning under vanliga fredsförhållanden. Ifråga om vissa förnödenheter, som kunde antagas under en avspärrning eller redan vid ett försvårande av handelsförbindelserna bliva särskilt vanskliga att anskaffa och som vore relativt lätta att lagra, syntes än större lager kunna ifrågasättas, i intet fall likväl överstigande ett års förbrukning. De flytande bränslena hava fått en alltmer vidgad användning och förbrukningen är stadigt stigande. Med hänsyn härtill och i betraktande av de allvarliga konsekvenser, vilka med avseende å såväl näringsliv som rikets försvar kunna uppstå vid otillräcklig tillgång å dylika bränslen, måste dessa otvivelaktigt hänföras till sådana varor, som på grund av vanskligheten att under nyssnämnda, av rikskommissionen angivna förutsättningar anskaffa dem böra bliva föremål för en såvitt möjligt fullt säkerställande lagerhållning. Vid bedömandet av en dylik lagrings omfattning måste emellertid hänsyn också tagas till den gräns härför, som det med varuslagens olika lagringsbeständighet sammanhängande behovet av omsättning utgör. Med beaktande härav synes såsom norm för nu ifrågavarande lagerhållning högst kunna sättas den kvantitet, som motsvarar tillgodoseende av ett halvt års förbrukning under vanliga fredsförhållanden. Vill man ej sträcka sig så långt utan, i anslutning till vad rikskommissionen uttalat i förenämnda skrivelse den 5 december 1934, stanna vid en garanterad lagerhållning motsvarande 30 procent av årsförbrukningen,

10 kommer emellertid i verkligheten åtskilligt mer att kunna påräknas som ständig tillgång inom landet, enär importörerna för att alltid hålla denna undre gräns bliva nödsakade att som regel röra sig med något större lager. Under förutsättning av en förbrukningsreglering lärer man vid avspärrning eller krig kunna räkna med att genom en på sådant sätt bestämd lagerhållning skulle skapas ett medellager, tillräckligt för ett halvt års kris(krigs-) tidsförbrukning. Vid utredningsmännens undersökningar och överväganden beträffande den totala omfattning, som de här ifrågavarande lagerutrymmena böra erhålla, hava ovan anförda uttalanden och synpunkter varit vägledande.

11 II. Uppgifter rörande oljetillgångar m.m. samt synpunkter rörande anskaffning av råolja. Världens bergoljetillgångar uppskattades den 1 januari 1936 till c:a 4 miljarder ton. Deras procentuella fördelning på olika produktionsländer ansågs te sig sålunda: Europa: Ryssland Rumänien Polen Övriga länder

13.54 % 2.78 % 1.70 % 0.23 %

Nordamerika: Förenta staterna Mexiko Kanada

49.91 % 1.21 % 0.03 %

Sydamerika: Venezuela Kolumbia Peru Trinidad

5.78 % 1.24 % 0.39 % 0.29 %

Argentina Equador Andra länder

0.27 % 0.03 % 0.10 %

Asien: Irak Iran Japan Brittiska Indien Holländska Indien Borneo Övriga länder

9.71 % 7.35 % 1.46 % 0.31 % 3.39 % 0.09 % 0.13 %

Afrika: Andra länder Egypten

06% U I

Enligt uppgift från statens provningsanstalt fördelade sig årsproduktionen av råolja år 1935 på de viktigaste produktionsländerna sålunda: L ä n d e r Förenta staterna

Holländska Ostindien Kolumbia, Argentina, Peru Övriga länder Summa

Miljoner ton

%

145.79 24.00 21.39 8.90 7.47 5.79 6.40 7.29 11 27

61.2 10.1 9.0 3.7 3.1 2.4 2.7 3.1 4.7 100.0

238.30 Enligt andra källor fördelade sig årsproduktionen av råolja under åren 1935 och 1936 sålunda (i tusen fat):

12 Västra

hemisfären:

Argentina Equador Kanada Kolumbia Mexiko peru Trinidad Venezuela F ö r e n t a staterna Östra

14 285 000 15 000 000 1 752 000 1 900 000 1430 000 1 4 5 0 000 17 235 000 18 900 000 40 240 000 40 300 000 17 065 000 17 500 000 11671000 13 400 000 148 976 000 161 795 000 990 620 000 1 100 000 000

hemisfären:

Egypten Bahrein-öarna Brittiska Indien T y s k a riket Irak Iran Japan Nederländska Indien Polen Rumänien Sovjetunionen

1 200 000 1 265 000 9 200 000 2 950 000 27 871 000 57 131 000 1 925 000 51 200 000 3 767 000 62 394 000 180 800 000

1 100 000 3 600 000 9 600 000 3 200 000 30 500 000 62 850 000 2 400 000 51 800 000 3 600 000 66 100 000 193 000 000

Den procentuella fördelningen å olika världsdelar blir, avrundat, enligt denna uppgift: 1936 % 64 13 15

1935 % 64 13 14 8 1

Nordamerika1 Sydamerika . Europa Asien Afrika

}°

Enligt Statistisk årsbok för Sverige 1934 fördelade sig produktionen av råolja under åren 1934—1936 sålunda (i tusen ton):

Frankrike . . Polen Rumänien . . Sovjetunionen Tyskland . . . Egypten Argentina . . Kolumbia . .

78 529 8 466 24 218 318 221 1998 2 417

76 515 8 385 25 240 427 182 2 036 2 453

71 511 8 676 27 416 445 183 2180 2 613

Därav TJ. S. A. 1935 61.00 procent, 1936 60.92 procent.

(Forts.)

13 (Forts.) n d

Equador Förenta staterna Kanada Mexiko Peru Trinidad Venezuela Britt. Indien Irak Japan med biländer Nederl. Indien Iran Britt. Borneo Världsproduktion

232 122 927 178 5 667 2162 1533 20112 1293 1031 212 6 042 7 658 660 208061

249 134 912 182 5 973 2 253 1642 21990 1274 3 682 269 6 082 7 608 707 226 374

277 148 709 188 6127 2 328 1861 22 945 1340 4011 350 6 437 8 331 660 246 369

På grund av att icke någon officiell statistik förefinnes rörande dessa förhållanden, framträda vissa skiljaktigheter i uppgifterna om råoljeproduktionens fördelning och omfattning, men av de anförda siffrorna torde man dock kunna bilda sig en uppfattning om läget i stort. Av nedanstående tabell framgår utvecklingen av produktion och förbrukning under femårsperioden 1932—1936 (i tusen fat). Å r

Världsproduktion

Världsförbrukning

Produktionsöverskott

1 362 039 1 467 128 1 562 834 1 702 793 1 850 290

1 348 407 1 406 923 1 507 599 1614 475 1 757 780

13 632 60 205 55 235 88 318 92 510

År 1936 fördelade sig förbrukningen av olika slags färdigprodukter de särskilda länderna sålunda (i tusen fat):

U. S. A

Frankrike Tyskland

Bensin

Fotogen

482 000 14 800 38 500 23 000 17 500 17 000

50 000 30 400 6 400 1490 1990 990

på

Motoroch pan n- Smörjolja brännolja

Andra produkter

Summa

22 500 8 500 2 900 1640 1060 4 020

130 500 17 800 4100 3 200 2 000 2 900

1 090 000 134 700 78 900 42 330 38150 37110

405 000 63 200 27 000 13 000 15 600 12 200

(Forts.)

(Forts.)

Japan Argentina Italien Mexiko Rumänien Nederl. Västind Britt. Indien Australien Nederl. Ostind Nederländerna Venezuela Sverige Kina Brasilien Spanien Iran Egypten Sydafrika Danmark Belgien Kuba Trinidad Filippinerna Norge Schweiz Chile Nya Zeeland Polen Tjeckoslovakiet Irak Britt. Malaya Hawaii Österrike Uruguay Panamakanalen Algier Irland Peru Grekland Porto Rico Portugal Ungern Finland Franska Marocko Andra länder Summa

Bensin

Fotogen

MotorAndra och pann- Smörjolja produkter brännolja

8100 6 200 4 500 2 540 790 180 2 480 6 800 1490 3 480 590 3480 990 2 510 2 800 430 540 3100 2 200 2 520 490 105 1000 1190 1830 650 1190 970 1880 310 580 980 910 630 110 1300 1110 420 370 490 600 420 580 770 6 700 674 825

1500 1320 1480 620 1240 30 6 500 1170 2 000 1830 30 800 2 460 750 190 980 2 000 570 560 210 70 70 580 305 190 60 160 1010 440 220 320 140 290 60 30 400 520 430 150 70 410 400 360 95 5 550 129930

14 750 16 400 11000 11500 11700 13 200 3 800 3 340 5100 2 400 1200 2150 2 800 3 280 1650 3 200 2 890 1140 1640 1190 3 750 3 800 2 400 1980 1150 2 750 1240 600 740 2 080 2 060 1990 1200 1800 2 300 340 260 760 1060 990 440 450 140 110 23 200 707 920

1900 450 720 170 220 35 990 460 160 380 35 360 260 180 100 200 180 200 160 220 40 30 80 95 160 75 80 400 220 55 70 65 145 40 20 110 70 60 60 35 40 90 95 40 1040 51215

890 2 200 2 500 2 000 3 820 1300

670 1240

890 5 900 600

340 70 210 1500

190 200 290 420 110 290 130 110 40 40 115 300 180 690 190 70 140 40 40 130 200 300 50 40 60 100 95 130 2 670 193 880

15 Utvinningen av färdigprodukter ter sig i viss mån olika för oljor av olika ursprung. Det torde vara av intresse att framlägga några siffror, utvisande genomsnittligt utbyte av flytande bränslen m. m. ur olika bergoljor. Enligt uppgifter, sannolikt avseende åren 1933—1934 och härrörande ur Statistical Year Book of the World Power Conference, utvanns i några länder med de största raffineringsindustrierna följande volymprocent av olika färdigprodukter. — För ett par länder uppdelas bensinen i »Straight run» (Str. r.) eller direkt avdestillerad vara och krackbensin (kr.). — L a n d

Bearbetad B e n s i n mängd bergolja 3 milj. m Str. r. Kr. S:a 143 394 23 562 2 559 1757

43 16 26 23

Fotogen

Solarolja, motor-, brännolja och eldningsolja

6 23 6 2

36 45 33 70

I Förenta staterna torde mera än hälften av bensinen vara krackad. Nedanstående utbytessiffror utgöra medelsiffror för U. S. A. och torde avse år 1930. Bensin Fotogen Solarolja, motorbrännolja och eldningsolja Smörjoljor Asfalt, petroleumkoks, gas och förluster

42.0 % 5.3 % 40.2 % 3.7 % 8.8 % 100.0 %

Ytterligare några utbytesresultat torde böra anföras. Ost. Texas råolja:

Bensin Solar- och brännolja Gas och förlust Irak råolja: Bensin Fotogen Solar- och brännolja Asfalt Gas och förlust Samma olja (högtrycks- Bensin cracking): Brännolja Gas och förlust Rumänsk olja: Bensin Fotogen Återstod Gas och förlust Centralamerikansk olja: Bensin Fotogen Smörjolja Solar- och brännolja Gas, koks, förlust

72.9 % 23.8 % 3.3 % 36.0 % 12.0 % 36.0 % 13.0 % 3.0 % 52.0 % 42.0 % 6.0 % 67.6 % 7.2 % 16.4 % 8.8 % 55.7 % 7.6 % 5.0 % 28.7 % 3.0 %

16 Åtskilliga andra variationer kunna tänkas. Den moderna raffineringstekniken skänker möjlighet att, tack vare kracknings- och hydreringsprocesserna, förskjuta utbytet av de olika produkterna med hänsyn till marknadsläget eller andra önskemål inom ganska vida gränser. Med nu förefintlig apparatur och tillämpade förädlingsmetoder torde dessutom utvinningen av önskade produkter vara relativt oberoende av utgångsprodukten (råoljan). I detta sammanhang torde tillika böra lämnas en redogörelse för raffineringsindustriens omfattning i olika länder. Även på detta område äro föreliggande uppgifter i viss mån skiljaktiga, men nedanstående sammanställning, som hämtats ur Petroleum Vademecum 1937, torde i stort lämna en riktig bild av förhållandena. Världens oljeraffinaderier och krackning sanläggning ar inklusive under byggnad varande anläggningar (produktionsförmågan angiven i fat): L a n d

Argentina . . . . Australien . . . . Österrike Bahrein-öarna . Belgien Belgiska Kongo Bolivia Kanada Kanarieöarna . . Chile Kolumbia Kuba Tjeckoslovakiet Equador Egypten Frankrike Tyskland Indien Iran Irak Italien Japan Lettland Mandschuko . . Mexiko Nederländerna

Antal raffinaderier

Produktionskapacitet pr dag

Raffinaderier med krackanläggning

Krackning kapacitet pr dag

16 3 8 1 7 1 2 42 1 2 1 1 11 3 2 17 29 7 2 2 9 13 1 2

80 000 5100 8150 10 000 7 625 250 400 159 400 5 000 475 9 000 5 000 10 225 850 11500 122 550 46 000 34 500 168 000 2 500 34 000 28 800 200 6 000 106 300 10 000

8 1

34 050 800

— —

— —

3 1

2 300 150

8 1

—

—

14 1

73150 2 000

— —

— —

1 1

1800 1100

—

—

1 14 4 3 1

2 000 55 950 8 000 6 600 65 500

—

—

4 7

10 700 8 000

—

—

1 3 1

850 17 000 9 000 (Forts.)

17 (Forts.)

L a n d

Antal raffinade-

Produktionskapacitet pr dag

9 3 1 2 16 42 1 1 5 1 4 10 13 496 1 6 2

137 500 350 000 1000 17 000 20 750 240 050 1500 1200 39 500 1000 6 600 517 300 78 500 3 815 470 5 000 25 000 3 400

6 1 3 2 695

Nederl. Ostind Nederl. Västind Norge Peru Polen Rumänien Spanien Sverige Trinidad Sydafr. unionen Ungern Sovjetunionen Storbritannien U. S. A Uruguay Venezuela Jugoslavien Summa

Raffinaderier med krackanläggning

Krackningskapacitet pr dag

26 000 98 000

6 800 2 000 35 850 600

10 000

7 4 211 1

65 500 11500 2 095 521 1200

1 311

1000 2 652 921

För att giva en uppfattning om storleksordningen av raffinaderierna torde några siffror böra anföras. I L'armee möderne (mars 1936) meddelas rörande de franska raffinaderierna följande: Raffinaderiets läge Dunkerque Courchelettes P o r t Jerome » » Petit-Couronne Normandie Donges » Pauillac Bee d'Ambes Frontignan Berre Lavera Provence Merkviller

Årsproduktion i ton 300 000 200 000 1 000 000 350 000 400 000 1 500 000 120 000 175 000 300 000 350 000 150 000 350 000 350 000 500 000 100 000

För Belgien upptager Petroleum Vademecum år 1937 följande uppgifter om raffinaderier i drift: 2

18 ^ a Se Langerbrugge (Gent) Hoboken (Antwerpen) Sezaete

Antwerpen » » Briissel

Årskapacitet i ton 60 000 20 000 5 000 150 000 70 000 15 000 3 000

Från andra länder må ur samma källa följande exempel anföras: " S ' Tyskland: Harburg » Regensburg Hamburg Wilhelmsburg Italien: Fiume Triest Spezia Polen: Drohobycz Limanova Ungern: Budapest » Nederländerna: Rotterdam Vlissingen Bor neo Sumatra, Pladjoc

Årskapacitet i ton 300 000 360 000 15 000 350 000 60 000 120 000 110 0001 70 000 156 000 96 000 180 000 65 000 164 ton pr dag 167 ton pr dag 35 000 fat pr dag 27 000 fat pr dag

För bedömande av åtskilliga spörsmål, vilka hava betydelse för nu förevarande utredning, är det av intresse att erhålla en uppfattning om den internationella oljemarknadens organisation och främst de ledande oljebolagens verksamhet m. m. En redogörelse för hithörande förhållanden har lämnats i bil. I till det betänkande angående ordnandet av avsättningsförhållandena för inom riket tillverkad sprit m. m., som avgivits den 8. september 1933 av inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga. (Statens offentliga utredningar 1933:25.) Då där lämnade upplysningar i allt väsentligt fortfarande äga giltighet, synes det obehövligt att ånyo framlägga en redogörelse i ämnet, utan torde här allenast få hänvisas till de uppgifter, som sålunda i nyssnämnda betänkande meddelats. Som i annat sammanhang anföres, har det under senare år framträtt en tendens att förlägga raffineringsprocessen till de länder, där konsumtionen 1

Lärer nu hava utbyggts till 350 000 tons årskapacitet.

1!) äger rum. Denna omständighet anses hava framkallat en inställning hos de oljeproducerande länderna och de stora oljebolagen i riktning a t t motverka uppkomsten eller den ytterligare utvecklingen av en inhemsk raffineringsindustri i de länder, som ännu sakna sådan eller där förädling sker endast i relativt obetydlig omfattning. D e t har sålunda yppats farhågor för a t t det skulle resas svårigheter för inköp av råolja i stället för färdigprodukter. I den mån en tendens av denna innebörd kan vara för handen och k a n antagas komma att influera på utvecklingen å oljemarknaden, har man uppenbarligen anledning a t t ägna särskilt beaktande däråt, då det gäller a t t undersöka möjligheterna för skapandet av en utvidgad svensk raffineringsindustri. Importen till Sverige av råolja har hittills icke haft någon större omfattning. Den största kvantiteten infördes år 1935 och utgjorde i r u n t tal 88 500 ton eller nära 10 procent av hela brännoljeimporten. År 1936 var importen 69 500 ton, år 1934 var den 62 577 ton samt åren 1933 och 1932 respektive 56 700 och 33 212 ton. Raffineringen har ägt rum vid endast ett företag. För import av dessa jämförelsevis ringa kvantiteter torde icke några svårigheter hava förefunnits. Sannolikt h a v a dock på grund av flera omständigheter möjligheterna a t t erhålla olja varit särskilt gynnsamma för den firma, som företagit importen i fråga. D å i det föregående berörda omständigheter måhända kunna anses t y d a på a t t importen skulle i viss mån försvåras, om den skulle uppbringas till kvantiteter av avsevärt större storleksordning än vad hittills varit fallet, särskilt om man för transporten av oljan bleve i huvudsak hänvisad till av de stora oljebeslagen disponerade tankångare, torde transportmöjligheterna böra något beröras. I trots av a t t tanktonnaget undergått en kontinuerlig och relativt snabb ökning (se nedanstående tablå) har det på senare år åtminstone tidvis framt r ä t t en påtaglig svårighet a t t tillgodose behovet av oceangående fartyg för transport av brännoljor, respektive råolja. Till en del torde detta förhållande stå i samband med en strävan a t t hålla frakterna på viss nivå. I vad angår åren 1936—1937, torde en framträdande orsak hava varit en extraordinär upplagring av flytande bränslen på flera håll i världen under hänsynstagande till politiska förhållanden. M e n man får sannolikt även söka förklaringen till tonnageunderskottet däri, a t t användningen av flytande bränslen på senaste tid ökats i oerhörd omfattning både på grund av den allmänna utvecklingen på bränsleområdet och såsom en konsekvens av de uppåtgående konjunkturerna. Följande siffror visa det i världen förefintliga tanktonnagets utveckling: 1914/15 1919/20 1924/25 1929/30

1 478 988 ton 2 929 113 » 5 243 238 » 7 071 015 »

20 1930/31 1931/32 1932/33 1933/34

7 627 904 ton 8 650 141 » 8 911258 • 8 863 012 »

Tanktonnagets storlek och utveckling i olika länder under de senaste åren framgår av följande sammanställning, som hämtats ur Petroleum Vademecum, XII Edition, tryckt år 1937. (Siffrorna angiva tusen brutto reg. ton.) England Kanada Övriga dominions U . S. A Belgien Danzig Danmark Frankrike Tyskland Holland Italien Japan Norge Ryssland Spanien Sverige Andra länder Summa

År 1928 2101.9 119.4 109.7 2 375.1 43.3 108.6 52.6 15O.0 114.0 228.3 239.1 64.3 564.2 36.9 30.6 37.5 168.8

År 1934 2 269.1 128.4 204.2 2 501.7 60.3 247.0 92.5 235.3 148.3 320.9 334.5 125.0 1 508.0 99.4 80.3 139.» 261.6

6 544.3

8 756.8

År 1937 redovisas tanktonnaget på följande sätt:

1 TJ. S. A England Norge Nederländerna Italien Panama Frankrike Japan Tyskland Kanada Sverige Ryssland Danmark Spanien Belgien O v a n icke upptagna engelska dominions . . A n d r a länder

2 489 725 reg.ton 2 314 032 1 6 5 7 782 » 422 913 348 596 337 964 240 421 188 480 126 271 122 371 116 5881 » 110 906 104 493 78 025 55 672 » 191 912 » 289 306

Summa

9 195 421 reg.ton

Enligt meddelande från kommerskollegium funnos år 1937 femton tankfartyg (med över 1 000 tons dräktighet) om sammanlagt 127 819 bruttoton.

21 I samma arbete, varur ovanstående siffror äro hämtade, angives tonnagebeståndet år 1934 hava varit fördelat på olika innehavare sålunda (tusen brutto reg. ton): Standard Oil koncernen Shell Anglo Iranian Oil koncernen »Oavhängiga» koncerner Statsägt tonnage: England » » U. S. A » » Sovjetunionen » Frankrike » » Spanien » » Argentina » Italien » » Tyskland Fria rederier

2 074.3 850.81 525.1 921.9 4 372.1 218.1 135.0 99.4 21.4 72.7 37.8 30.1 8JS 623.3 3 761.4 Summa 8 756.8

Det framgår härav, att 3.75 miljoner ton skulle ägas av s. k. fria rederier, d. v. s. icke stå till statliga myndigheters eller de stora oljebolagens direkta förfogande. Därvid måste emellertid uppmärksammas, att de flesta tankfartyg, tillhörande fria ägare, äro tidsbefraktade för längre tidsperiod och sålunda knappast kunna utnyttjas för import till Sverige, om ej de stora oljebolagen anse sig hava intresse av att begagna dem för detta ändamål. Det svenska tonnagebeståndet utgör år 1937 enligt uppgift från kommerskollegium endast 127 000 bruttoton, och även av detta torde huvuddelen gå i fraktfart på andra håll för bolagens räkning. Huruvida en ändring häri skulle kunna bringas till stånd genom att fartygen bleve befraktade mera kontinuerligt för svenska företags räkning eller genom nybyggnad av tanktonnage är naturligen svårt att bedöma. Möjligheter härför kunna dock förefinnas. Betydelsen av att inhemskt eller eljest fritt tonnage kan ställas till förfogande framträder givetvis alldeles särskilt, om det skulle visa sig, att en svensk raffineringsindustri på grund av omständigheter, vilka ännu ej få anses vara för handen, bleve nödgad att söka sin råvara uteslutande å marknaden för fri olja. Ett sådant läge synes dock knappast behöva uppkomma. Ty även om de stora oljebolagen icke skulle vilja själva här i Sverige igångsätta raffinering, lära de likväl få antagas vara villiga att förse svenska företag i branschen med nödig råvara. Förbrukningen av flytande bränslen är i vårt land, om man bedömer densamma i förhållande till folkmängden, ovanligt stor, och den synes alltjämt vara under ökning. Bolagen hava också gjort stora kapitalinvesteringar här i landet och torde knappast finna med sin fördel förenligt att draga sig ur marknaden. Sveriges ekonomiska förhållanden äro 1

Enligt tidningsuppgift i september 1937 skulle bolaget nu disponera en flotta på 2 miljoner lon.

goda. Andra länder av Sveriges storleksordning och läge i övrigt hava ordnat inhemsk raffinering utan att veterligen några svårigheter uppstått ifråga om möjligheterna att erhålla råvara. Man torde därför, även om de stora oljebolagen skulle anse leveranser av råolja för raffinering i Sverige sakna direkt intresse för dem, hava anledning räkna med att en import av sådan vara vid behov kommer att även genom deras försorg äga rum, allra helst om svenska staten bygger raffinaderier och önskar råvara för dylika. Därest emellertid bolagen skulle ställa sig mer eller mindre avvisande ifråga om leveranser av råolja, synes staten likväl icke sakna möjligheter att få sina önskemål genomförda. En utväg härför är att, såsom utomlands skett, stadga licens för all import av flytande bränslen, varvid varje importör kan förpliktigas att av hela importkvantiteten införa viss del i form av råolja. Genom en sådan anordning skulle bolagen också kunna nödgas att själva verkställa raffineringen inom landet. Konkurrensen bolagen emellan är i detta sammanhang en faktor att beakta. Visserligen skulle ett allvarligt statsingripande möjligen kunna tänkas framkalla benägenhet hos någon firma att draga sig undan från den svenska marknaden, men därmed skulle följa icke blott ökad omsättning för de kvarvarande konkurrenterna utan även stora förluster av i distributionsanläggningar m. m. nedlagt kapital. Att anlita en utväg av nyssnämnd art synes dock knappast bliva behövligt, ty, såvitt det låter sig bedöma, lär det likväl alltid finnas möjlighet att köpa råolja i den s. k. fria marknaden. Visserligen torde det möta svårigheter att fastställa vilka företag, som verkligen äro fria och sålunda ej i form av dotterbolag eller annorledes äro anslutna till de stora koncernerna, men känt är dock, dels att en icke obetydlig del av försäljningen inom Amerika sker genom fria företag, dels att dylika leverera olja till europeiska stater, där de också äga raffineringsanläggningar. Ur synpunkten av en kontinuerlig oljeförsörjnings säkerställande synes det emellertid önskvärt att även de stora oljebolagen deltaga i en råoljeimport. I det föregående har råoljeproblemet behandlats ur synpunkten av möjligheten att erhålla råolja för inhemsk raffinering, därvid såsom antagligt framgått, att sådan olja skall kunna påräknas. Strävandena att motverka uppkomsten av raffineraderier i konsumentländer torde emellertid också fått uttryck genom införandet i vissa länder av exporttull på råolja samtidigt med att färdigprodukter få fritt utföras. Det är givet att det ekonomiska utbytet av en inhemsk raffineringsindustri kan komma att i betydande grad påverkas, därest produktionsländerna och de stora oljebolagen för tillgodoseende av sina intressen vidtaga åtgärder, som leda till att prisskillnaden mellan råolja och färdigprodukter avsevärt minskas. Om också tendenser av nu antydd art kunna skönjas, torde dock några hållbara antaganden om den fortsatta utvecklingen härvidlag icke kunna göras. Har föreligger emellertid en omständighet, som också kräver beaktande. Den kommer att i det följande beröras.

23 III. Tidigare uttalanden och åtgärder i fråga om oljelagring. Frågan om säkerställande av en brännoljereserv har, såsom inledningsvis blivit antytt, redan tidigare i viss m å n blivit uppmärksammad. I sådant hänseende är a t t erinra om följande. I det förut omnämnda, av särskilda sakkunniga den 8 september 1933 avgivna betänkandet angående ordnandet av avsättningsförhållandena för inom riket tillverkad sprit m. m. berördes även frågan om en statlig reglering av brännoljeimporten. Med anledning härav anförde rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap i utlåtande den 13 november 1933: »För ett land som Sverige, vilket saknar nämnvärda egna oljetillgångar, framträder det som ett oavvisligt behov att genom lagring säkerställa en brännoljereserv av ej alltför obetydlig omfattning. De inom landet befintliga lagren av såväl bensin som andra brännoljor äro enligt de uppgifter, som rikskommissionen häröver införskaffat, i allmänhet mycket varierande under olika tider av året. De genomsnittligt tillgängliga lagertillgångarna måste kommissionen beteckna såsom i och för sig otillräckliga för att bereda nödtorftig säkerhet. Men under vissa tider ha, såsom tillgängliga uppgifter visa, tillgångarna nedgått till oroväckande låga kvantiteter. Att ej alltför små reservlager finnas inom landet kan vara av betydelse även under fredstid med hänsyn till eventuellt inträffande svårigheter för tillförseln. Men framför allt är det här fråga om ett moment i den ekonomiska försvarsberedskapen och ett, vars betydelse blir med varje år alltmera framträdande. Det här berörda spörsmålet har ej uppmärksammats i det remitterade betänkandet. Men rikskommissionen begagnar tillfället att i detta sammanhang kraftigt framhålla dess vikt. Kommissionen anser nämligen rätta tidpunkten vara att träffa anstalter för ordnande av denna angelägenhet, då nu frågan om reglering av importen och distributionen av flytande bränslen tagits upp i hela dess vidd. Jämte regleringen av lagerhållningen erbjuder brännoljeproblemet ur försvarsberedskapssynpunkt även vissa andra moment, som kräva beaktande. Det är sålunda ett betydelsefullt intresse, att de stora cisternanläggningarna placeras å sådana orter och ställen och anordnas på sådant sätt med avseende å kommunikationer och skydd mot luftangrepp o. s. v., som av försvarshänsyn må befinnas ändamålsenligt. En annan synpunkt, som ej får förbises, är, att förhållandena på ett under en eventuell krigshushållning så vitalt område som det här ifrågavarande måste kunna gestaltas så, att en tillräckligt effektiv statskontroll över tillgångarna kan vid avspärrning hastigt genomföras såväl för tillgodoseende av försvarsbehoven som för ändamålsenlig reglering av den enskilda förbrukningen. Därjämte bör uppmärksammas betydelsen av att kunna, när så prövas nödigt, skyndsammast möjligt åstadkomma ett praktiskt och effektivt, i det allmännas intresse verk-

24 samt organ för handelns och distributionens handhavande efter av staten uppdragna riktlinjer. För tillfredsställande av den ur försvarsberedskapssynpunkt högst angelägna fordran på viss lagerhållning av brännoljor ävensom de andra av försvarshänsyn påkallade krav i avseende på oljehandeln, för vilka ovan redogjorts, anser rikskommissionen en viss reglering av införseln erforderlig. En från förevarande synpunkter fullt nöjaktig lösning torde kunna vinnas även genom en så pass enkel anordning som ett licenssystem, innebärande att rätten till import förbindes med ett åtagande från importörens sida att ständigt hålla vissa kvantiteter olja i lager. Härvid torde lagringsskyldigheten böra bestämmas ej till viss absolut storlek utan i relation till vederbörande företags tidigare import. Även torde förbindelse böra avgivas angående skyldighet för importören att ställa sig till efterrättelse av försvarshänsyn meddelade föreskrifter rörande lagrens lokala fördelning etc. Systemet borde givetvis omfatta ej blott bensin utan även andra slag av brännoljor och måhända även transformator- och smörjoljor. Rikskommissionen vill i detta sammanhang nämna, att ett efter licensprincipen inrättat system för en av staten reglerad oljeimport sedan flera år tillbaka med framgång tillämpats i ett annat land, nämligen Belgien. En liknande ordning har även tagit sig uttryck i fransk lagstiftning, ehuru densamma i Frankrike förbundits med ett koncessions- och kontingenteringssystem med särskilt syfte att främja uppkomsten därstädes av en raffineringsindustri. En dylik industri har i mindre skala i vårt land redan kommit till stånd på enskilt initiativ. Givetvis vore det ur beredskapssynpunkt mycket önskvärt, om härstädes större raffineringsanläggningar för råolja kunde upprättas, enär vid sådan verksamhet åtskilliga under krig mycket värdefulla biprodukter framkomma, samtidigt som det därvid låter sig göra att efter behag variera framställningen av olika slag av brännoljor. Betänkligheter möta emellertid att tvångsvis söka befordra tillkomsten av raffineringsanläggningar, vilka i ett så litet land som vårt måhända icke skulle kunna — annat än under speciellt gynnsamma förhållanden — drivas med tillbörlig ekonomi.» Kommissionen förordade för sin del en reglering av brännoljeimporten, sålunda utformad: »En förordning utfärdas, vari stadgas förbud mot införsel till riket av brännoljor, definierade så som skett i 1 § av de sakkunnigas förslag till förordning angående statsmonopol å partihandeln med brännoljor — möjligen även av transformatoroljor och smörjoljor — i större partier än exempelvis 1 000 kg utan tillstånd av Kungl. Maj:t eller av Kungl. Maj:t utsedd myndighet. Sådant tillstånd bör praktiskt taget icke förvägras den, som förbinder sig att ständigt hålla ett lager av oljor, motsvarande vissa procent av den av honom under närmast föregående tolv månader införda kvantiteten, bestående antingen av samma slag av olja eller av andra slag enligt viss stadgad proportion. Procentsatsen bestämmes efter utredning av vad som för ändamålet erfordras och med hänsyn tagen till de ekonomiska konsekvenserna. Särskilda föreskrifter böra givetvis meddelas för nytillkomna företag. Importören bör därjämte vara underkastad de villkor

25 i avseende på oljecisternernas lokalisering och inrättning i övrigt, som den licensgivande myndigheten ur försvars- och andra synpunkter kan finna skäl föreskriva, ävensom skyldighet att på anmodan vid krig eller andra utomordentliga förhållanden mot gällande pris till kronan avstå de kvantiteter av olika slag av oljor, som Kungl. Maj:t bestämmer. Föreskrifterna angående oljeförrådens placering samt nödiga skyddsföreskrifter m. m. meddelas av den licensgivande myndigheten efter samråd med vederbörande militära myndigheter. Över meddelat införseltillstånd utfärdas tillståndsbevis, vilket i original företes för vederbörande tullmyndighet vid införseln. Licensmyndigheten bör äga att kontrollera oljefirmornas lager och böcker. Därjämte torde firmorna böra åläggas månatlig deklarationsplikt rörande innehavande lager.» Frågan om tryggandet av vissa lagertillgångar av brännoljor i händelse av krig eller avspärrning i tillförseln berördes även av de militära förvaltningsmyndigheterna i deras yttranden över förenämnda sakkunnigebetänkande. Arméförvaltningen framhöll sålunda den synnerliga vikten av att de inneliggande lagren av motorbränsle alltid holies vid största möjliga storlek med hänsyn till risken av importens upphörande under längre eller kortare tid i händelse av krig. Denna angelägenhet vore enligt arméförvaltningens mening av så livsviktig betydelse för vårt land, att densamma måste ställas i förgrunden, då det gällde att bedöma frågan om en statlig reglering av brännoljeimporten till riket. Huru än detta sistnämnda spörsmål löstes — vare sig genom statlig eller halvstatligt monopolföretag eller ock medelst importförbud i förening med beviljande av licenscer för sådana firmor, vilka uppfyllde vissa föreskrivna villkor — framstode såsom ett oavvisligt krav, att importen eller importörerna ålades att ständigt hålla vissa minimikvantiteter av brännoljor i lager samt i händelse av krig avstode dessa till kronan i och för eventuell statlig ransonering. Storleken av nämnda lager ansåge arméförvaltningen icke böra sättas lägre än som motsvarade 3 ä 4 månaders normala behov för landets motorer. Marinförvaltningen erinrade om vikten av att erforderliga reservlager av särskilt motor- och pannbrännoljor funnes inom landet i händelse av avspärrning eller mobilisering och förordade fördenskull en utredning huruvida ej, exempelvis genom ett licensförfarande, de oljeimporterande firmorna kunde åläggas att hålla vissa minimilager för statens räkning. För flottan vore dylika lager av stor betydelse, särskilt beträffande pannbrännolja, enär några större kvantiteter av sådan olja ej lagrades hos firmorna och flottan i stort sett vore i avsaknad av egna erforderliga förråd av pannbrännolja. Även flygstyrelsen betonade det stora intresset för staten att säkerställa tillgången inom landet av motorbrännoljor. Det vid diskussionen kring sakkunnigbetänkandet framförda förslaget om reglering av handeln med motorbrännolja genom införande av lieenssystem, inrymmande bland annat en garanti för att inom landet städse funnes tillgång till vissa kvantiteter brännolja, som vid behov kunde disponeras för försvaret, skänkte flygstyrelsen sin anslutning. Avskrifter av förvaltningsmyndigheternas och rikskommissionens y t t randen överlämnades av dessa med skrivelse den 30 november 1933 till statsrådet och chefen för kungl. försvarsdepartementet.

26 Myndigheterna fäste i skrivelsen uppmärksamheten på den synnerliga vikten med hänsyn till rikets försvarsberedskap av att åtgärder oförtövat vidtoges för att effektivt säkerställa en någorlunda avsevärd lagerhållning av motorbrännoljor inom landet samt betonade, att lagringsfrågans ändamålsenliga ordnande utan tvivel krävde, att importhandeln med oljor underkastades något slag av statlig reglering. Huruvida denna reglering finge formen av statsmonopol eller ordnades genom ett system, som tilläte den fria importhandelns fortbestånd, vore enligt myndigheternas uppfattning icke för lagringsfrågan av bestämmande vikt, då denna torde kunna erhålla en tillfredsställande lösning under såväl det ena som det andra systemet. Betydelsefullt vore emellertid, att detta med hänsyn till försvarsberedskapen ytterligt viktiga spörsmål ju förr dess hellre bragtes till avgörande. I den proposition med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin, vilken på grundval av förenämnda sakkunnigbetänkande framlades för 1934 års riksdag (nr 232), ingick icke något förslag i avseende på regleringen av brännoljeimporten. I det till propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet över finansärenden yttrade departementschefen, a t t de sakkunnigas utredning väl syntes ha lämnat en god belysning av de olägenheter och risker, som vore förbundna med brännoljeimportens nuvarande organisation, och därmed även givit anledning till ett allvarligt övervägande av frågan om införande i en eller annan form av ett statligt importmonopol. Emellertid syntes vissa fortsatta utredningar vara behövliga, innan statsmakterna i detta hänseende ginge a t t fatta avgörande beslut. Departementschefen vore därför icke beredd a t t för det dåvarande förorda vidtagande av åtgärder för organisering av brännoljeimporten såsom ett statligt monopol. Frågan om brännoljeimportens organisation bragtes likväl under riksdagens prövning genom likalydande motioner i båda kamrerna (I nr 322 och II nr 572). I dessa motioner föreslogs under hänvisning till den stora betydelse, som brännoljeimportens ändamålsenliga anordning numera måste anses äga för landets försvarsberedskap, a t t riksdagen ville för sin del besluta om införande av skyldighet för importör av flytande motorbränsle a t t ständigt hålla ett minimilager i Sverige av dylikt bränsle motsvarande 30 procent av importörens omsättning under föregående år. I sitt betänkande i anledning av den kungl. propositionen jämte väckta motioner (nr 44) yttrade bevillningsutskottet, a t t utskottet visserligen funnit det i förenämnda motioner framställda förslaget vara av synnerlig vikt för vår försvarsberedskap, men då detta spörsmål icke direkt sammanhängde med förevarande proposition samt frågan lämpligen syntes böra i första hand prövas av Kungl. Maj:t, hade utskottet icke föreslagit någon åtgärd i anledning av motionerna. Dessa föranledde icke heller någon riksdagens åtgärd.

27 I underdånig skrivelse den 5 december 1934. upptog rikskommissionen ånyo frågan om säkerställande av oljetillgångarna till behandling. Under erinran a t t i ovan berörda yttranden, särskilt de militära förvaltningsmyndigheternas, framför allt betonats vikten ur försvarssynpunkt av a t t anordningar snarast träffades för a t t trygga förefintligheten under alla förhållanden inom landet av en viss minimikvantitet av brännoljor, framhöll rikskommissionen, a t t säkerställandet av en sådan minsta lagertillgång vore av största betydelse också för tillgodoseendet av de nödvändiga civila behoven vid inträffande avspärrning i utlandsförbindelserna. H ä r förelåge enligt rikskommissionens övertygelse en beredskapsfråga av sådan vital natur, både ur allmän samhällelig och ur militär synpunkt, a t t den krävde en snabb lösning, därest rimliga krav på förutseende med hänsyn till möjligen inträffande händelser skulle kunna anses uppfyllda. Rikskommissionen yttrade vidare: »Beträffande lagerhållningen inom landet för olika slag av brännoljor ävensom förbrukningen under olika tider av året har rikskommissionen tidigare verkställt en ingående undersökning, vilken närmast avsett förhållandena under åren 1929 och 1930. De absoluta siffror, som framgått av denna utredning, äga, då de hänföra sig till en så pass långt tillbakaliggande tidpunkt, numera icke så stort intresse. Däremot kunna de funna relationerna mellan lagrens genomsnittliga storlek och totalförbrukningen av särskilda slag av oljor samt de vanliga variationerna i lagerhållningen under årets särskilda månader, enligt nyligen inhämtade upplysningar hos de större oljefirmorna, i stort sett fortfarande anses giltiga. Dock lär en bestämd tendens till minskning i lagerhållningen i förhållande till omsättningen hava gjort sig gällande under de sista åren, vadan de resultat, som framgått av den tidigare undersökningen, torde få anses giva en något för gynnsam bild av nu rådande förhållanden. Därjämte har kommissionen i och för denna framställning införskaffat uppgifter angående alla de för närvarande förefintliga sju stora oljeimportfirmornas lagertillgångar vid slutet av varje månad under år 1933 såväl vid oceanupplagen som vid depåer och andra mindre anläggningar. Såvitt med ledning av förhandenvarande material kan bedömas torde läget i avseende på förbrukning och lagerhållning och förhållandet dem emellan för de olika huvudslagen av brännoljor kunna anses vara i stort sett följande. Ifråga om bensin beskriver förbrukningen i allmänhet en kurva, vars minimum infaller under februari—april och maximum under juli—september. Minimisiffran torde genomsnittligt ligga c:a 30 procent under och maximisiffran ungefär lika mycket över det allmänna månadsmedeltalet. Månadssiffrorna för importen förete merendels en liknande kurva men med något starkare variationer. Här visar sig spänningen, räknat på hela perioden 1930—1933, i genomsnitt röra sig mellan minimum 60 procent (februari) och maximum 145 procent (juli) av månadsmedeltalet. Resultatet härav blir, att lagerhållningen i allmänhet undergår vissa förskjutningar under året, dock ej på långt när så stora som variationerna i förbrukning och import. Föreliggande uppgifter ge vid handen, att man i allmänhet torde kunna räkna med en lagerhållning, som under vintern och våren (november—maj) motsvarar förbrukningen under 2 x/9 a 3 månader men under övriga delen av året avsevärt mindre. I medeltal kan lagertillgången ifråga

28 om bensin icke anses representera mer än allra högst två månaders förbrukning. De anförda talen angiva genomsnitt för flera år, och givetvis ha förhållandena under enstaka månader kunnat ställa sig betydligt annorlunda. Särskilt ogynnsamt var läget under de månader (februari—mars) år 1929, då sjöfarten hämmades av isblockad. Beträffande fotogen hålla sig talen för såväl förbrukning som lagerhållning jämnare under årets olika månader än beträffande bensin. Förbrukningen för belysningsändamål är av naturliga skäl störst under vintern, men detta motväges av en ökad förbrukning för andra ändamål under övriga årstider. I allmänhet synes lagerhållningen för fotogen under hela året motsvara omkring fem månaders förbrukning, således väsentligt gynnsammare relation än beträffande bensin. Liksom ifråga om fotogen synes ifråga om motor- och pannbrännolja sammanlagt icke förefinnas några mera utpräglade säsongvariationer i förbrukning och lagerhållning. Lagren torde genomsnittligt motsvara högst två månaders behov. Dock är härvid att märka, att lagren av pannbrännolja i allmänhet torde vara ytterst små. Efter ett krigsutbrott komma givetvis högst väsentligt ökade behov av alla slag av brännoljor för militära ändamål att framträda. De beräkningar härav, som föreligga, ge vid handen, att de förutsebara behoven framför allt av bensin för armén och flygvapnet samt av motor- och pannbrännolja för marinen äro så stora, att, i händelse tillförseln skulle helt avstängas de påräkneliga lagertillgångarna inom mycket kort tid komma att uttömmas, därest dessa militära behov skulle kunna tillgodoses och därjämte de civila behoven fyllas i vanlig omfattning. Oundgängligen får därför räknas med, att civilbehoven snarast möjligt efter inträffande fredsbrott nedbringas till det nödvändiga minimum. Därjämte måste skyndsamt vidtagas anstalter för frambringande av ersättningsoch utdrygningsämnen. Men såvitt nu kan bedömas, måste dessa i de flesta fall bliva sådana, att de för att göras användbara kräva större eller mindre tillsats av importerade mineraloljor; för vissa ändamål måste därjämte tillgång på dylika oljor oblandade under alla förhållanden anses ofrånkomlig. De hushållsplaner, som inom rikskommissionen uppgjorts beträffande bensin och som gå ut på att en kraftig reduktion genomföres i den civila förbrukningen, varjämte nödiga kvantiteter beräknats för tillsättning till de preparat, som inom landet kunna frambringas, bygga på den förutsättningen, att härstädes med säkerhet kan påräknas så stora bensinförråd, att de kunna nödtorftigt förslå under åtminstone ett halvår från inträffat krigsutbrott, efter vilken tid man måhända kan räkna med större möjligheter till import än i början av ett krig. Ovan anförda siffror utvisa, att bensinlagren inom landet i allmänhet torde uppgå till kvantiteter, som allra högst motsvara tre månaders normal fredsförbrukning och genomsnittligt kunna skattas till högst två månaders förbrukning. Dessa tal grunda sig emellertid på medeltalsberäkningar, vilket innebär, att förråden i verkligheten mången gång kunna avsevärt underskrida nämnda minimisiffra. I och för sig är en lagertillgång, som motsvarar blott två månaders normal förbrukning, otillräcklig för genomförande av de hushållsplaner, varom ovan talats, och än svagare måste läget te sig, om varje garanti saknas för att ens ett sådant minimiförråd vid varje tidpunkt finnes tillgänglig inom landet. Som minsta fordran på en någorlunda tillfredsställande beredskap i avseende på bensinhushållningen måste rikskommissionen uppställa säkerställandet av en lagertillgång, motsvarande åtminstone tre månaders fredsförbrukning.

29 Ifråga om fotogen synes någon allvarlig anledning till oro för möjligheten att i händelse av krig under något halvår fylla de mest nödvändiga behoven knappast föreligga. Vad däremot motor- och pannbrännolja beträffar komma under krig förhållandena att ligga så till, att marinens behov av speciellt pannbrännolja bliva till den grad dominerande, att frågan om lagring på detta område måste betraktas som ett väsentligen sjömilitärt spörsmål. Även för motor- och pannbrännolja måste rikskommissionen uppställa fordran på en ständig lagertillgång motsvarande minst tre månaders fredsförbrukning, men vill samtidigt framhålla, att upprätthållandet av ett sådant huvudsakligen för den civila förbrukningen avsett lager ingalunda löser frågan om ordnandet av den marina försvarsberedskapen på oljeområdet, för vilken därför måste träffas särskilda omfattande anstalter. Eftersom, speciellt beträffande bensin, förbrukningen varierar ganska avsevärt under olika årstider, betecknar ett tremånadersbehov ingen konstant storhet. För de tider av året, då förbrukningen är störst, måste det tydligen uppgå till avsevärt mer än en fjärdedel av årsomsättningen. Med ledning av tillgängliga uppgifter synes det maximala tremånadersbehovet kunna skattas till i genomsnitt c:a 30 procent av årsförbrukningen, något högre för bensin och något lägre för fotogen samt motor- och pannbrännolja.» Efter a t t ha lämnat vissa uppgifter beträffande årsmedeltal för förbrukningen av brännoljor samt ifråga om lagringskapaciteten för befintliga cisternanläggningar fortsätter kommissionen: »Ett åtagande från oljefirmornas sida att ständigt hålla i lager de kvantiteter, som ovan angivits, eller i runt tal 30 procent av årsimporten, skulle, att döma av anförda siffror, icke medföra behov av ökade lagerutrymmen. Härvid är likväl att märka, att lagringslokalernas storlek i förhållande till årsomsättningen är mycket olika för de olika bolagen samt att importverksamheten nödvändigt torde kräva en ej ringa marginal ifråga om lagringskapaciteten. Enligt av kommissionen inhämtade upplysningar skulle ett genomförande av en obligatorisk lagerhållning i större upplag och förråd upp till 30 procent av årsomsättningen åtminstone för vissa bolag medföra tvång att ganska avsevärt utöka de nuvarande cisternutrymmena. Detta gör, att därest lagringstvång av angiven omfattning skulle stadgas, en viss tidsfrist uppenbarligen måste kunna beredas de särskila bolagen att inrätta sig efter förhållandena. Byggandet av nya cisterner eller utvidgandet av förefintliga anläggningar kommer givetvis att medföra kostnader, vilkas storlek för närvarande icke kan överblickas. Ävenledes kommer hållandet av ett konstant minimilager av här ifrågasatt omfattning att vålla bolagen ökade kostnader för ränta och svinn m. m. Av verkställda överslagskalkyler synes dock framgå, att man även för bolag, vilka skulle få vidkännas jämförelsevis stora utgifter för nybyggnader, med en rundlig beräkning av desamma (avskrivning å fasta anläggningar efter 15 procent av värdet, ränta å anläggningskapital ä 6 procent och ränta på lagret ä 5 procent, 1 procent svinn o. s. v.) icke skulle komma till en högre årskostnad under de första åren än som motsvarar c:a 0.2 öre per liter bensin för vederbörande bolags hela årsomsättning. Beträffande motorbrännolja äro uppgifterna mera varierande och röra sig mellan O.oo och 0.3 öre per kg. Emellertid ha ifrågavarande beräkningar angående behövliga ökningar i lagringsutrymmet och därav föranledda kostnader verkställts med utgångspunkt från en strängare

30 tillämpning av lagringsskyldigheten än som i kommissionens här nedan framlagda förslag avses. Det bör framhållas, att en förbindelse för samtliga importörer att i sina större förrådslokaler hava ett permanent lager inneliggande, uppgående till minst 30 procent av årsomsättningen, måste komma att medföra, att i verkligheten åtskilligt mer kan påräknas som en ständig tillgång inom landet, dels emedan lagren i de smärre förrådslokalerna samt förråd, som ägas av andra än importörerna, ej innefattas i de nämnda 30 procenten, dels emedan varje importör för sig måste kunna räkna med variationer i lagerhållningen, vilka komma att röra sig ovan gränsen för det garanterade minimilagret. För att ernå säkerhet för en ständig lagerhållning inom landet ifråga om brännoljor av minst den omfattning, som ovan angivits såsom erforderlig av beredskapshänsyn, äro olika vägar tänkbara. Kommissionen har sålunda undersökt, huruvida det vore möjligt att förmå de särskilda oljefirmorna att avgiva frivilliga förbindelser angående lagerhållning av önskad omfattning och har därutinnan samrått med representanter för ett par av de större företagen. Ehuru kommissionen vid dessa förhandlingar mött full förståelse för sina synpunkter på den föreliggande frågan, har det dock visat sig, att ett system med frivilliga förbindelser skulle vara förenat med så stora olägenheter, att denna linje knappast kan anses framkomlig. Det återstår då den utvägen, att en författning utfärdas, varigenom lagringsskyldigheten tvångsvis pålägges importörerna. Även här kan man emellertid tänka sig olika alternativ. En möjlighet är sålunda att underkasta oljeimporten ett licenssystem enligt belgiskt mönster. Denna metod har av såväl rikskommissionen som de militära förvaltningsmyndigheterna närmast förordats i de av dem avgivna yttrandena i föreliggande fråga i november 1933. Tillvägagångssättet torde i detta fall lämpligen böra bliva, att allmänt förbud utfärdas mot införsel av brännoljor av olika slag samt att licens för rätten att importera på ansökan meddelas den, som förbinder sig att ständigt hålla ett lager av bensin och andra oljor av sådan storlek, att det motsvarar 30 procent av den av importören under föregående år införda kvantiteten av samma varor. E t t utkast till förordning angående reglering av införseln av mineraloljor enligt här angivna grunder har ock inom rikskommissionen utarbetats. Därvid har man utgått ifrån att rätten att meddela importlicens skulle förbehållas Kungl. Maj:t samt att kontrollen över författningens efterlevnad skulle handhavas av generaltullstyrelsen, till vilken importörerna borde månadsvis ingiva rapporter angående hos dem befintliga lager. Generaltullstyrelsen skulle ock äga att vid behov företaga undersökning av lagren å ort och ställe ävensom av importörernas handelsböcker och andra handlingar. Underlåtenhet att efter erhållen anmaning inom viss tid vidtaga rättelse av anmärkta försummelser skulle medföra indragandet av meddelad licens, vilket skulle ha till följd, att rätten till import för sådan försumlig importör upphörde. Ehuru ett importregleringssystem enligt nu angivna principer utan tvivel torde vara praktiskt genomförbart, har det dock synts kommissionen något konstlat att såsom utgångspunkt för en anordning, varigenom man önskar trygga införseln till riket och lagerhållningen av vissa förnödenheter, stadga importförbud för samma varor. Kommissionen har därför kommit till den uppfattningen, att den lämpligaste vägen för genomförande av det önskade lagringstvånget är att i en författning direkt stadga skyldighet för den, som under ett

31 visst år importerat något slag av brännoljor utöver en viss minsta kvantitet, att i fortsättningen hålla ett lager, motsvarande minst 30 procent av det föregående årets import, dock med rätt för Kungl. Maj:t att härifrån meddela befrielse, i den mån så prövas skäligt med hänsyn till upphörande eller minskning av importörs rörelse eller av annan särskild anledning. Kontrollen har ansetts kunna i detta fall anordnas efter samma grunder som vid förut berörda importregleringssystem.» Vid kommissionens skrivelse var fogat ett enligt sålunda angivna principer u p p r ä t t a t förslag till kungl. förordning angående hållande av lager av vissa slag av mineraloljor. Såsom den här senast återgivna framställningen utvisar, har rikskommissionen framhållit, hurusom beträffande motor- och pannbrännolja genomförandet av den föreslagna lagerhållningen icke innebure en lösning av frågan om ordnandet av den marina försvarsberedskapen på oljeområdet. För denna måste, fördenskull träffas särskilda anstalter. Hithörande förhållanden hava också blivit föremål för särskild uppmärksamhet från marinförvaltningens sida och föranlett åtgärder för anordnandet av bombsäkra lagerlokaler för flytande bränslen. Redan 1934 påbörjades utbyggandet av en dylik anläggning, som numera färdigställts och tagits i bruk. Ytterligare en dylik anläggning är under utförande och förberedelser för en tredje vidtagna. Slutligen bör i detta sammanhang nämnas, a t t kommerskollegium i sitt utlåtande beträffande frågan om en statlig lagerhållning av varor underströk vad rikskommissionen i förut omförmälda yttrande den 27 april 1937 uttalat ifråga om vikten av a t t nya lagerutrymmen för flytande bränslen anskaffades i någorlunda betydande omfattning samt tillstyrkte, att åtgärder vidtoges för åstadkommande av den av kommissionen föreslagna utredningen angående möjligheterna a t t åstadkomma ökade bombsäkra lagringsutrymmen för flytande bränslen genom insprängning i berg.

32 IV. Konsumtionsutveckling och lagerhållning u n d e r senare år. Med undantag för en tillfällig nedgång under 1933 har förbrukningen av flytande bränslen1 i vårt land liksom i andra kulturländer varit stadd i ständig ökning alltifrån det dylika bränslen mera allmänt började begagnas. Under den senaste femårsperioden har sålunda, som närmare framgår av nedanstående tablå, införseln av bensin ökats från 454 164 till 604 452 kbm eller med 33.1 procent samt av motor- och pannbrännolja från 223 731 till 342 480 ton eller med 53.0 procent. Av råolja (crude oil, nativ olja) har importen stigit från 33 212 till 69 578 ton eller med 110 procent. Under år 1935 steg importen på grund av särskilt gynnsamma förhållanden till nära 88 500 ton. En mindre export har ägt rum av samtliga oljeslag, men denna har varit av förhållandevis mycket obetydlig omfattning. Förbrukningen har sålunda praktiskt taget stegrats i samma takt som importen. Sveriges in- och utförsel samt förbrukning av brännoljor åren 1932—1936. År

Införsel

Utförsel

kbm 1932 1933 1934 1935 1936

454 164 448 675 480162 529 351 604 452

kbm 307

1932 1933 1934 1935 1936

33 212 56 699 62 577 88 483 69 578

1932 1933 1934 1935 1936

223 731 251 755 253 092 291 028 342 480

ton Nativ olja (crude oil)

Motor- och pannbrännolja, oraff.

1690 2 285

604 15 059

ton —

Inhemsk förbrukning

kbm 453 857 446 985 477 877 528 747 589 393

ton

1 3 16 4

33 212 56 698 62 574 88 467 69 574

9 485 5 977 7 058 18 402 16 610

214 246 245 778 246 034 272 626 325 870

Därmed avses här och i det följande närmast bensin samt motor- och pannbrännolja.

33 Förädlingen av den införda råoljan har till väsentlig del baserats på framställning av asfalt (petroleumbeck) men den har givetvis även avsett utvinnandet av brännoljeprodukter. Tillverkningen av brännoljor har sålunda under åren 1932—1935 (det sista år, för vilket statistiska uppgifter föreligga) uppgått till:

ton

Motor- och pannbrännoljor ton

6 636.0 10 735.2 11 953.2 • 10 276.9

16 164.8 20 640.7 22 985.0 34 440.0

Bensin

1932 1933 1934 1935

Om dessa kvantiteter läggas till de ovan under rubriken »inhemsk förbrukning» upptagna, så blir den totala förbrukningen av bensin samt motor- och pannbrännoljor under åren 1932—1935:

kbm

Motor- och pannbrännoljor ton

463 337 462 321 494 953 543 427

230 410 266 218 269 019 307 066

Bensin

1932 1933 1934 1935

Rörande konsumtionens fördelning på olika förbrukningsändamål har den officiella statistiken ända till år 1935 siffror endast för industriens förbrukning. Denna ter sig sålunda:

kbm

Motor- och pannbrännoljor ton

19 672 21036 24 491 27 541

31156 42 004 53 885 68 089

Bensin

1932 1933 1934 1935

Fr. o. m. 1935 föreligga siffror även rörande handelsflottans förbrukning, och utgjorde densamma, i vad avser bunkring inom landet, detta år 92 952 ton. Beträffande statens verk och institutioner hava särskilda uppgifter infordrats, vilka för år 1936 visa en förbrukning av 11 100 kbm bensin samt 22 500 ton motor- och pannbrännolja. För att få en bild av förbrukningens 3

fördelning på andra ändamål är man, i avsaknad av statistiska uppgifter, hänvisad till att uppskattningsvis bestämma densamma. Med all reservation för hållbarheten av de beräkningar, varpå en sådan uppskattning kan grundas, anföras nedan några runda tal avseende år 1936, vilka åtminstone kunna giva viss ledning för att bedöma förbrukningens art. Bensin

Förbrukningsändamål

kbm 27 000 2 000 11000

Industri Lantbruk och fiske Statliga verk Motorfordon: Bussar Personbilar Lastbilar Motorcyklar Motorbåtar Värmeledningspannor Handelsflottan Övriga ändamål

Motor- och pannbrännolja ton 68 000 22 000 22 000 5 000

100 000 200 000 200 000 10 000 5 000

Summa

45 000

90 000 93 000 40 000

600 000

340 000

Man torde hava grundad anledning antaga, att förbrukningen alltjämt skall successivt ökas. I varje fall peka importsiffrorna för år 1937 tydligt i sådan riktning. Sålunda utvisade importen under de åtta första månaderna en ökning med i avrundade tal: för bensin 27 000 kbm samt för motor- och pannbrännolja 35 500 ton, motsvarande omkring 7, respektive 16 procent. Rörande användningen av olika slags oljor synes kunna förutsättas, att för eldning av värmeledningspannor samt för drift av fartygflytande bränslen skola komma att begagnas i än större omfattning än hittills på grund av de fördelar, som under nuvarande förhållanden äro förknippade därmed. Stenkolsprisen hava härvidlag betydelse; en mera betydande förändring av prislägena för de olika bränslena kan medföra en konsumtionsförskjutning till kolets förmån. I betraktande härav lär kolet även framgent komma att utgöra en åtminstone i viss mån prisreglerande faktor beträffande brännoljorna. För drift av motorfordon hava redan tyngre oljor kommit att i viss mån ersätta bensinen. Det har gjorts gällande, att utvecklingen skall fortsätta i denna riktning och att sålunda de tyngre oljorna komma att alltmer uttränga de lättare för motordrift. Ett sådant förhållande kan komma att utöva ett visst inflytande på inriktningen av den ifrågasatta förädlingsindustriens produktion. Av någon större betydelse för bedömandet av de spörsmål, varom här är fråga, synes utvecklingen i

35 detta avseende dock knappast kunna bliva. A t t i övrigt ställa någon hållbar prognos för konsumtionens fördelning å olika ändamål synes icke vara möjligt. Samtidigt som förbrukningen stegrats, har naturligen framträtt ett ökat behov av lager och lagerlokaler för de flytande bränslena. Utvecklingen av lagertillgångar och lagringsutrymmen har emellertid icke hållit j ä m n a steg med konsumtionsstegringen. Är 1933 utgjorde medellagret av bensin 60 926 ton eller 83 460 kbm. Samma år uppgick förbrukningen till 462 321 kbm. Den genomsnittliga lagerhållningen utgjorde alltså 18 procent av förbrukningen. Under tiden den 1 september 1936 till motsvarande dag 1937 uppgick lagerhållningen av bensin till i medeltal 60 821 ton eller 83 900 kbm, d. v. s. nästan exakt samma siffra som 1933, under det a t t förbrukningen kan beräknas hava u p p g å t t till minst 600 000 kbm. — Den inhemska tillverkningen förutsattes härvid, då statistiska siffror saknas, hava motsvarat exporten. Förbrukningen förutsattes vidare h a v a uppgått till den för 1936 upptagna kvantiteten. — Den genomsnittliga lagringen utgjorde sålunda under dessa 12 månader 14 procent av förbrukningen. Den relativa sänkningen av lagerhållningen är påfallande stor. D e t måste i detta sammanhang framhållas, a t t lagrens storlek växla inom ganska vida gränser. År 1933 utgjorde sålunda minimilagret av bensin 52 965 ton eller 72 550 kbm och maximilagret 73 230 ton eller 100 300 k b m . 1936/1937 voro motsvarande siffror 53 502 respektive 77 694 ton. I r y m d m å t t representera sistnämnda kvantiteter 73 300 respektive 106 400 kbm. Ifråga om motor- och pannbrännolja te sig förhållandena sålunda. Är 1933 var medellagret 38 095 ton och årsomsättningen 266 218 ton. Den genomsnittliga lagerhållningen uppgick alltså till 14.3 procent av förbrukningen. För tiden V9 1936—V9 1937 voro, beräknade såsom i det föregående skett beträffande bensin, motsvarande siffror 46 590 respektive 342 480 ton samt 13.6 procent. År 1933 utgjorde minimilagerhållningen 26 284 ton och maximilagret 52 537 ton. Året 1936/1937 voro motsvarande siffror 29 850 och 55 718 ton. Denna utveckling hän mot en procentuellt minskad lagerhållning måste betecknas såsom för landet synnerligen ogynnsam och utgör ett starkt motiv för effektiva åtgärder till vinnande av en ökad lagerhållning och dess säkerställande. Vad angår tillgång å lagringsutrymmen, torde vid beräkning härav endast oceananläggningar samt depåer och subdepåer k o m m a i betraktande. År 1933 utgjorde lagringskapaciteten i dessa: för bensin 128 712 ton eller 176 300 k b m samt för motor- och pannbrännolja 92 900 ton eller 109 500 kbm. Lagringskapaciteten utgjorde alltså (176 300:462 321) 38 procent respektive (109 500:313 200) 35 procent av årsförbrukningen. År 1937 hade lagringskapaciteten ökats till 195 132 k b m för bensin samt 164 206 k b m för

36 motor- och pannbrännolja. I förhållande till årsförbrukningen blir detta (195 132:600 000) 32.5 procent respektive (164 206:402 900) 40 procent. Ifråga om bensin har sålunda skett en försämring av den relativa lagringsmöjligheten, under det att beträffande motor- och pannbrännolja kan konstateras en viss förbättring. Att lagerhållningen under de senaste åren avsevärt minskats i förhållande till förbrukningen har säkerligen sin orsak i flera samverkande omständigheter, vilka knappast torde kunna till fullo här klarläggas. Rent tekniskt sett borde år 1937 alltjämt kunna förefinnas samma relation mellan lagerhållning och lagerutrymme som år 1933. Sistnämnda år utnyttjades emellertid lagerutrymmena för bensin till (83 460:176 300) 47.3 procent men år 1937 endast (83 900:195 132) 44.5 procent. Ifråga om motor- och pannbrännolja bliva motsvarande procenttal (44 800:109 500) 40 och (54:800: 164 206) 33. Därest utrymmena utnyttjats till samma procenttal sistnämnda år som år 1933, skulle medellagret hava uppgått till 92 235 kbm respektive 57 225 ton i stället för att det i verkligheten utgjorde 83 900 kbm respektive 46 590 ton. Som nyss sagts synas några tekniska hinder knappast kunna hava föranlett, att lagerhållningens genomsnitt icke på detta sätt ökats. Det kan tänkas, att det ansetts önskvärt att icke öka investeringen av kapital i lagren. Möjligt är också, att det befunnits förenat med svårigheter att utnyttja lagerutrymmena till sådan utsträckning, som skedde år 1933; för en sådan förklaring talar den omständigheten, att flera bolag anse sig behöva tillgång till väsentligt större lagerutrymmen än de för närvarande besitta. Enligt vad utredningsmännen inhämtat, har sålunda planerats byggande av nya cisterner med en sammanlagd kapacitet av minst: för bensin 48 150 samt för motor- och pannbrännolja 10 300 kbm. Detta innebär givetvis, att nuvarande lagerutrymmen åtminstone hos vissa företag understiga driftsmässiga behov. Man lärer kunna förvänta, att en utbyggnad av ovan berörd storleksordning skulle medföra en ökad lagerhållning och sålunda vara till fördel för försörjningen i händelse av krig eller avspärrning. Emellertid är det möjligt, att planerna icke komma att i allt förverkligas, därest icke företagen ifråga garanteras ersättning för de på den ifrågasatta utbyggnaden nedlagda kostnaderna, för det fall att ett statsmonopol å handeln med flytande bränslen framdeles skulle komma att införas. I ovissheten om oljehandelns framtida reglering och över huvud taget om de framtida förhållandena på oljehandelns område torde man sålunda med sannolikhet hava att finna orsaken till att flera bolag icke ansett sig böra företaga utbyggnad av lagerutrymmena i den omfattning, som av rent kommersiella hänsyn betingas. De lager, med vilka för närvarande är att räkna, förslå icke att tillgodose behoven vid normal fredsförbrukning under mer än en och två tredjedels

månader ifråga om bensin samt en och en halv månad ifråga om motor- och pannbrännolja. Det är uppenbart, att en så kort försörjningsperiod är långt ifrån tillfredsställande. Härtill kommer, att praktiskt taget alla nu befintliga lagringsanläggningar sakna skydd mot angrepp från luften. Brännoljornas betydelse ur försvarssynpunkt gör det sannolikt, att en motståndare eller en makt, som vill utöva påtryckning på vårt land och folk, skall söka omintetgöra de tillgångar av sådana varor, som vi besitta. De nuvarande cisternanläggningarna av större storleksordning äro så belägna och även i övrigt så beskaffade, att de utgöra synnerligen goda mål för flygare. En luftraid, vilken direkt inriktas på att förstöra oljecisternerna, skulle vid närvarande förhållanden åstadkomma både förluster av viktiga varor och förödelser i övrigt. Om skydd icke beredes för befintliga oljelager, kunna vi alltså riskera att gå förlustiga även de begränsade tillgångar, varmed vi normalt kunna räkna. Såsom läget sålunda är synes det utredningsmännen uppenbart, att man bör sträva icke blott att öka lagren av flytande bränslen utan också att bereda nödigt skydd för dem, främst mot bombangrepp.

38 V. Betydelsen av oljeförsörjningens säkerställande vid avspärrning och krig. Av den i det föregående lämnade redogörelsen för konsumtionsutvecklingen framgår, att användningen av flytande bränslen successivt undergått en mycket kraftig stegring under den senast förflutna femårsperioden. En framträdande omständighet därvidlag är vägtrafikens alltjämt fortskridande motorisering; en annan är den ökade användningen av flytande bränslen inom örlogs- och handelsflottan samt i fiskeri- och lantbruksnäringarna. Förbrukningen av brännoljor för uppvärmningsändamål är likaledes stadd i snabb stegring. Slutligen må erinras om, att för civil luftfart och för flygvapnet ingalunda obetydliga kvantiteter förbrukas. Vad motorfordonstrafiken angår, är denna numera en såväl för den allmänna samfärdseln som ur militär synpunkt så betydelsefull faktor, att ett omöjliggörande av dess upprätthållande i nödig omfattning skulle medföra eller i varje fall kunna medföra för folkförsörjning och försvar mycket allvarliga konsekvenser. Det är därför av synnerlig vikt, att uppkomsten av ett dylikt läge i möjligaste mån förebygges. Naturligen är i händelse av avspärrning eller krig en övergång till andra transportmedel i viss utsträckning möjlig liksom också en övergång i viss omfattning till andra bränslen tänkbar. I vad angår icke elektrifierade järnvägar skulle emellertid en överflyttning av vägtrafik till dessa, där så över huvud taget kan ske, föranleda ökad förbrukning av en annan importvara, stenkol, i den mån icke övergång till vedeldning skett. Och i landsdelar, där samfärdseln helt eller övervägande är baserad på användning av motorfordon, skulle brist å för en nödvändig trafik erforderligt motorbränsle givetvis medföra än mer omfattande olägenheter för näringslivet och samhället över huvud taget. Motsvarande gäller i viss grad om trafiken med handels- och fiskeflottans motordrivna fartyg. Brännoljeförbrukningen för den egentliga industriverksamheten är av relativt ringa omfattning, varför de oundgängliga behoven på detta område lära kunna även under avspärrning (krig) tillgodoses utan allt för stora svårigheter. Vad angår de flytande bränslenas användning for uppvärmningsändamål, torde det icke vara omöjligt att inom relativt kort tid ersätta desamma med vedbränsle, men man torde, liksom beträffande järnvägarna, icke få helt bortse från innebörden av de omfattande åtgärder för vedanskaffningen, som därav måste bliva en följd. Måhända kunna sådana åtgärder icke i längden undvikas, men övergången underlättas, om för desammas genomförande en längre tidsperiod kan stå till buds. För länt-

39 bruket kan bristande tillgång å motorbränsle bliva synnerligen oläglig, då väl i allmänhet vid införande av motordrivna redskap såväl personal som dragare undergått en därefter anpassad reducering. Härvid är särskilt a t t beakta, a t t under krig genom inkallelse till krigstjänstgöring samt utskrivning för krigsmaktens räkning den i fred förefintliga tillgången å personal, respektive dragare ytterligare minskas i betydande omfattning, varigenom möjligheterna a t t kunna i full utsträckning begagna förefintliga motorredskap bliva av större betydelse än under normala förhållanden. Försvarsväsendets förbrukning av flytande bränslen har hittills utgjort en relativt ringa del av totalkonsumtionen. E n icke oväsentlig ökning är emellertid a t t motse. För arméns del har man, förutom motoriseringen av vissa truppslag, bland annat a t t räkna med ett ökat behov av motorfordon för truppförflyttningar. Flygvapnet med den omfattning, det enligt den nya försvarsorganisationen skall erhålla, kommer a t t få ett betydligt ökat behov av motorbränsle. H ä r tillkommer dessutom vikten av a t t ständigt hava tillgång till den för flygning erforderliga, särskilda bensinen. Ifråga om flott a n innebär dess successiva övergång till motordrift en markerad stegring av dess oljebehov. Tillsammans göra dessa omständigheter, a t t vid krig samtliga försvarsgrenar säkerligen komma a t t bliva i oavvisligt behov av mycket stora kvantiteter flytande bränslen. Även under en avspärrning, vilken föranleder a t t krigsmakten får uppgifter till tryggande av rikets neutralitet, måste krigsmakten för sin verksamhet äga tillgång till betydande kvantiteter av olika slags brännoljor. Sålunda anförda omständigheter innebära starka skäl för a t t landets försörjning med flytande bränslen i möjligaste mån säkerställes.

o

VI. Åtgärder för åstadkommande av bombsäkerhet eller annat skydd. Enligt vad utredningsmännen erfarit, har rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap låtit verkställa undersökningar rörande olika möjligheter att skapa säkerhet för anläggningar, avseende förvaring av flytande bränslen, gentemot verkningarna av bombfällning. Därvid fann man, att verklig trygghet mot bombangrepp kan vinnas endast genom att oljecisternerna uppställas i utsprängda hålrum. Utredningsmännen hava också kommit till den uppfattningen, att för vinnande av fullt betryggande säkerhet mot verkningarna av bombträffar insprängning i berg måste tillgripas. Sådana hålrum kunna givetvis endast komma till stånd, där de geologiska förhållandena medgiva anordnandet av lokaler av tillräcklig omfattning. Man måste emellertid räkna med att bergformationer av nödig utsträckning och lämplig struktur icke stå till buds på alla de platser, där anläggningar för förvaring av flytande bränslen under hänsynstagande till olika synpunkter anses böra placeras. Det har fördenskull synts angeläget taga under övervägande, huruvida icke även andra utvägar för skyddsfrågans lösning kunna komma i betraktande. Vid bombsäker lagring i berg kan förfaras så, att cisternerna uppställas i en tunnel. I sned riktning mot densamma löper en ingångstunnel. Bergrummet får härvid i regel en volym, vilken är praktiskt taget dubbelt så stor som cisternvolymen (förvaringskapaciteten). För att erhålla nödiga ventilationsmöjligheter anordnas i huvudtunnelns bakre del ett snett uppåt utsprängt luftschakt, vilket bör vinklas. Ingången måste förses med bombsäker port. I gott berg kan taktjockleken beräknas lika med tunnelns spännvidd. I vissa fall — särskilt när anläggningen avser bensin — kan det bliva nödvändigt att uppställa varje cistern för sig i för densamma särskilt utsprängd kammare. Dessa kammare kunna förläggas antingen å ena sidan av en långsgående förbindelsetunnel eller i sicksack mot varandra på vardera sidan om förbindelsetunneln. Utanför tunneln anordnas en samlingsbassäng för utrunnen bensin. Vid förvaring av denna vara måste dessutom ventilationen särskilt underlättas genom inblåsning av frisk luft i hålrummet medelst fläktanordningar e. d. För att i möjligaste mån nedbringa kostnaderna för åstadkommandet av bombsäkra förvaringsrum i berg har den tanken framförts, att själva det i berget utsprängda hålrummet skulle kunna användas för lagring av oljan och cisterner sålunda icke. erfordras. Härvid blir den utsprängda volymen

41 — frånsett tillfartsorter och dylikt — ungefär lika stor som lagringsvolymen, varigenom sprängningskostnaderna per förvarad enhet nedbringas, men här tillkommer problemet om bergrummets behandling för åstadkommande av nödig täthet. Att finna någon bergart, om vilken man kan vara förvissad, att den är av sådan struktur samt så fri från sprickor och släppor, att bergytan inuti hålrummet icke skulle förete eller kunna komma att förete läckor, varigenom den förvarade oljan kunde sippra ut, lärer enligt inhämtade upplysningar icke vara möjligt. Närmast uppställer sig då frågan, huruvida det icke är möjligt åstadkomma en fullt effektiv tätning av den invändiga bergsytan genom dennas besprutning med lämplig cementputs eller dylikt. I och för sig torde en sådan anordning icke vara otänkbar, men teknisk erfarenhet å området saknas. Då det emellertid är känt, att mineraloljor, speciellt bensin, hava stor benägenhet att genomtränga cement, och då något effektivt tätningsmedel för att hindra oljans inträngande i cementen veterligen för närvarande icke står till buds, resultera samstämmiga uttalanden från experter däri, att det här ifrågasatta förfaringssättet ansetts icke kunna förordas. Det har ytterligare erinrats, att ett för ändamålet lämpligt tätningsämne måste besitta viss elasticitet, så att icke vid en sättning i berget oljan kan försvinna i uppkomna sprickor, utan att man har någon möjlighet fastställa var läckan finnes, förrän det redan är för sent. Ovan berörda alternativ har fördenskull ansetts icke böra här komma under närmare prövning. Det synes emellertid kunna ifrågasättas, om icke en dylik förvaringsmetod borde bliva föremål för praktiska försök av erforderlig omfattning och varaktighet. Om positiva resultat vinnas, skulle dessa kunna bliva av betydelse, då nuvarande ovanjordsanläggningar kräva förnyelse. Det har framkastats, att en utväg att för mera begränsade kostnader bereda bombsäkra förläggningar skulle vara att använda befintliga gruvhål, där driften nedlagts. Vad angår motor- och pannbrännolja skulle det under vissa förhållanden nog låta sig göra att på detta sätt ordna förvaring av icke obetydliga kvantiteter. Givetvis måste dock byggas cisterner för oljans förvaring eller ock fat inköpas för ändamålet. Emellertid skulle varan, om den placeras i gruvhål, komma att förläggas till ur förbrukningssynpunkt mindre lämpliga orter, vilket skulle föranleda svårigheter och kostnader för omsättningen. Likaså torde de driftsmässiga förhållandena vid en lagring, som kräver särskilda uppfordrings- och pumpanordningar av stor effekt m. m., bliva synnerligen ogynnsamma. Då man på grund härav torde bliva nödgad att använda fat för oljans förvaring, skulle kostnaderna bliva så stora, att de praktiskt taget komma att motsvara kostnaderna för cisterner, insprängda i berg. Man kan knappast räkna med att någon enskild företagare skulle befinnas villig åtaga sig handhavandet av i en dylik anläggning förvarade lager. Förvaring av bensin i djupt nedsprängda schakt torde med

hänsyn till gasutvecklingen och därav följande risker icke kunna ifrågasättas. I varje fall torde detta projekt sakna praktisk betydelse. I allt väsentligt enahanda synpunkter göra sig gällande vid bedömande av möjligheterna att ordna förvaringsrum för brännoljor i nedlagda befästningsanläggningar, exempelvis vid Vaberget nära Karlsborg. En möjlighet för förvaring av flytande bränslen på sådant sätt, att faran för förstöring genom anfall från luften kan anses bliva praktiskt taget eliminerad, även om skyddet icke skulle vara fullt effektivt, erbjuder sig genom placering av cisternerna i utsprängningar eller i utgrävningar under markytan. Därvid torde man vara nödgad att förlägga cisternerna inom ett skal av betong, varjämte ovanför desamma måste anordnas skydd genom betongtak eller jordtäckning med sprängmantel av i huvudsak samma konstruktion som vid skyddsrum i fält. Skydd torde emellertid härvid kunna beredas endast mot lättare sprängbomber, om icke cisternerna skulle nedsänkas så djupt, att kostnaderna bleve orimligt stora. Mot fullträffar av större flygbomber torde nämligen av armerad betong krävas en täckningstjocklek av 3.5—4 m. Med enbart jordtäckning torde skydd mot de tyngsta bomberna icke kunna med rimlig täckningstjocklek åstadkommas. Genom anläggningarnas ändamålsenliga placering i terrängen och lämplig maskering torde anfall från luften mot desamma komma att bliva så allvarligt försvårade, att riskerna för förstöring nedbringas till ett minimum, även om täckningen begränsas på sätt ovan antytts. Kostnaderna för dylika oljemagasin komma emellertid — om icke speciellt gynnsamma omständigheter föreligga — sannolikt icke att understiga kostnaderna för i berg insprängda anläggningar. Metoden synes i nödfall kunna ifrågakomma till användning, då å viss plats, dit man av kommersiella eller andra skäl önskar förlägga cisterner, icke finnes tillgång å för bombsäkerhets åvägabringande lämpligt berg. Indirekt skydd kan beredas genom att anläggningar, som förläggas i det fria, i stället för att förses med särskilda anordningar för bombskydd, göras mycket små — helst endast en relativt liten cistern per anläggning — placeras i lämplig terräng samt givas lämplig form, storlek och ytbehandling, så att de icke kunna upptäckas från luften. Visserligen kan deras läge bliva känt och inprickas å karta, men luftanfall mot dylika mål torde hava skäligen små utsikter att giva avsett resultat. Och om en dylik anläggning blir träffad, så bliva verkningarna ur försörjningssynpunkt jämförelsevis obetydliga. Anläggnings- och driftkostnader bliva dock med en anordning av detta slag relativt stora, och en insprängning i berg torde fördenskull i flertalet fall vara förenad med övervägande fördelar. Å andra sidan torde icke böra förbises, att detta förfaringssätt kan giva ökade möjligheter att tillgodose kommersiella intressen ifråga om platsvalet. För en lagring i stort synes en sådan utväg knappast kunna förordas.

43 Däremot skulle, även för en mera betydande kvantitet, kunna tänkas upplagring i fat. Dylika lager kunna, såsom redan påpekats, placeras i gamla gruvschakt men också förläggas i terrängen, så att de bliva mycket svåra att upptäcka. Ett sådant lager kan lätt flyttas med användande av vanliga lastbilar. En beaktansvärd omständighet är också, att under krig användningen av fat för militära behov säkerligen måste bliva mycket omfattande. Med hänsyn till för närvarande gällande höga pris å fat torde emellertid en upplagring i dylika medföra anskaffningskostnader, motsvarande dem för bombsäker förvaring. Såsom av det anförda framgår hava utredningsmännen för sin del funnit lagring med användning av i berg utsprängda hålrum böra, såsom varande det mest betryggande, i främsta rummet förordas. I vissa fall förutsattes dock användande av andra förfaringssätt. Någon generalisering ifråga om lagringsmetoder synes alltså icke böra eftersträvas utan fastmer lösningen givas från fall till fall med beaktande av föreliggande möjligheter och behöriga önskemål.

44 VII. Hithörande förhållanden i andra länder. I förevarande sammanhang har det synts utredningsmännen kunna vara av intresse att äga kännedom om, vad som i andra länder åtgjorts i syfte att trygga tillgångarna å flytande bränslen vid krig eller avspärrning. Det har emellertid endast i begränsad omfattning varit möjligt att erhålla uppgifter härom av sådan beskaffenhet, att man av desamma kan få en fullständig och riktig uppfattning beträffande arten och omfattningen av de åtgärder, som vidtagits. Att hithörande frågor ägnas en ingående uppmärksamhet är emellertid otvivelaktigt och framgår även av upplysningar, vilka tid efter annan framkomma i tidskrifter och dagspressen. Såsom ett mycket betydelsefullt led i de beredskapssträvanden, varom här är fråga, synes man flerstädes betrakta åtgärder för åstadkommande dels av ökad lagerhållning, dels av inhemsk raffinering av råolja. Sistnämnda problem har uppenbarligen blivit föremål för särskild uppmärksamhet, och detta får väl tagas som ett bevis för, att den inhemska raffineringen ur beredskapssynpunkt befunnits vara en angelägenhet av vikt. Det kan här nämnas, att i Frankrike icke mindre än 80 procent av landets förbrukning tillgodoses genom inhemsk raffinering. Beträffande vad som inom vissa länder åtgjorts för en mera betryggande lagerhållning och för inhemsk raffinering m. m. må följande anföras. Belgien. Handeln med flytande bränslen har reglerats genom en författning av år 1924 sålunda, att engros-importen av råolja samt dess derivat och avfallsprodukter gjorts beroende av särskilt tillstånd, som meddelas av industriministeriet på framställning av vederbörande intressent. Sådant tillstånd beviljas i den mån sökanden förbinder sig dels att upplägga och ständigt vidmakthålla ett lager, uppgående till minst 25 procent av den av sökanden deklarerade importen för närmast föregående 12 månader av varan ifråga eller motsvarande kvantitet av andra oljeprodukter, dels att till regeringen på dess anmaning och med företrädesrätt till gällande marknadspriser avstå de kvantiteter olja, varav regeringen kan vara i behov. En år 1926 utfärdad författning medgiver vissa lättnader i lagringsskyldigheten för den, som underkastar sig av försvarsministeriet lämnade föreskrifter i avseende å oljecisternernas lokalisering och konstruktion. Sänkningen i den obligatoriska lagerhållningen angives kunna uppgå till 50 procent för importörer, som exempelvis vid uppförandet av cisterner vidtagit särskilda skyddsåtgärder mot fara för brand eller bombardemang, träffat speciella

45 anordningar för försvårandet av upptäckt vid luftanfall eller förlagt cisterner till vissa av försvarsministeriet ur strategisk synpunkt angivna platser. Enligt en förordning, som utfärdats i januari 1937, skall lagringsskyldigheten numera avse i förhållande till importen under nästföregående 12månadersperiod: av råolja, oraffinerad » flygbensin med oktantal 72—87 » bensin för automobiler och motsvarande » olika slags andra lätta oljor » tunga oljor: smörjoljor eldningsoljor andra '

20 % 25 % 20 % 12 % 15 % 13 % 15 %

Minskning av reservlagren under den fastställda minimikvantiteten kan medgivas på villkor, att annan importör, som innehar motsvarande överskott, borgar för att detta ställes till förfogande. Frankrike. Genom lag av år 1927 stadgades, att import en gros — minst 15 ton i månaden — av alla slags mineraloljor får ske endast efter särskilt beviljad licens. Enligt år 1929 utfärdade verkställighetsbestämmelser utställas under vissa villkor generella licenser för import, avseende kvantiteter mellan 15 och 300 ton i månaden. En dylik importlicens kan återkallas med en månads uppsägningstid, dock endast i det fall att importören icke uppfyller de föreskrivna villkoren. För import, uppgående till 300 ton i månaden eller däröver, erfordras speciell licens. Sådan licens beviljas för viss tid. I licensen angives den medgivna maximiimporten av varje särskilt oljeslag. Giltighetstiden för sådan speciell licens har satts till högst 20 år för råolja och högst 3 år för förädlad olja. Importör är berättigad: att senast 2 1/2 år respektive 6 månader före giltighetstidens utgång erhålla del av beslut om licensens förnyande eller eventuella återkallande. Samtliga importörer äro skyldiga hålla vissa minimilager, i allmänhet omfattande V4 av den kvantitet av varje särskilt oljeslag, som under senaste 12 månader tullbehandlats. För det fall att förbrukningen minskat, skall lagringsskyldigheten avse V, av importen under de 9 första av ovannämnda 12 månader. För importör, som idkar detaljhandel med en omsättning understigande 50 ton i månaden, kan lagringsskyldigheten minskas till V10 av importkvantiteten. Genom år 1928 utfärdade bestämmelser medgavs tullfrihet för råolja, som avses för inhemsk raffinering. Inom landet raffinerade produkter äro visserligen belagda med vissa avgifter, men dessa uppgå till mindre belopp än de för motsvarande oljeslag utgående tullavgifterna. Skillnaden har uppgått till över 20 procent, men har sedermera minskats till c:a 10 procent. För att stödja den inhemska raffineringsindustrien har staten också i viss omfattning bidragit till finansieringen av densamma. Sålunda har staten

sedan år 1924 ingått såsom delägare i Compagnie Francaise des Pétroles, av vars aktiekapital enligt senast tillgängliga uppgifter 35 procent innehaves av staten. Genom ett dotterbolag, Compagnie Francaise de Raffinage disponerar företaget över två raffinaderier — i närheten av Le Havre och nära Marseille — med en årskapacitet av 1 000 000 respektive 600 000 ton. I Compagnie Francaise de Raffinage äger staten 10 procent av aktiekapitalet, vilket kunnat ernås genom ett bemyndigande av år 1930 för regeringen att investera intill 50 miljoner frcs i raffinaderier av nationell betydelse, vilka skulle nyanläggas i Frankrike. Företaget ifråga avses sättas i stånd att raffinera en råoljemängd, motsvarande 25 procent av årskonsumtionen förädlad vara. Genom en år 1937 utfärdad instruktion hava bestämmelser meddelats angående vidtagandet av särskilda åtgärder för beredande av skydd mot faran från luften för anläggningar, vilka avse förvaring av flytande bränslen och därtill knuten industri. Däri framhålles, att försvaret av dylika anläggningar är en ofrånkomlig nödvändighet såväl på grund av de värden, desamma i och för sig representera, som med hänsyn till risker för omgivningen. Det påpekas också, att sådana anläggningar äro särskilt eftersökta mål för luftanfall. Italien. År 1933 stadgades licenstvång för import engros — minst 15 ton i månaden — av alla slags mineraloljor. Ifråga om importörer med omsättning icke överstigande 300 ton i månaden meddelas i varje särskilt fall speciell licens med 2 månaders giltighetstid. För importörer med större omsättning meddelas generella licenser enligt särskilt fastställda villkor. Licenser av denna art hava en giltighetstid av 20 år för råolja och 3 år för förädlade produkter. Även för anläggande och innehav av oljelager engros erfordras särskild licens. I slutet av år 1935 bestämdes, att oljehandlarna skulle hålla reservlager till statens förfogande till en omfattning motsvarande 70 procent av lagerrummens kapacitet. Efter det abessinska krigets slut nedsattes skyldigheten till att avse 50 procent av kapaciteten. Ifråga om raffineringsindustrien hava bestämmelser utfärdats rörande licenstvång för anläggande och innehav av oljeraffinaderier. Staten har genom det år 1936 bildade halvstatliga företaget Acienda Generale Italiana Petroli intresse i och inflytande på verksamheten inom detta område. Portugal. Enligt ett år 1937 framlagt lagförslag får import av mineraloljor ske endast efter erhållande av särskild licens. Importör skall vara skyldig hålla minimilager, motsvarande en tredjedel av importkvantiteten. Regeringen skall hava rätt utöva kontroll av prissättningen å ifrågavarande varor, varjämte statliga institutioner äga företrädesrätt till inköp. Lagstiftningen avses även gälla inhemsk raffinering.

47 Ifråga om innebörden av i främmande länder vidtagna åtgärder för lagrens tryggande mot förstörelse genom företag från luften äro de uppgifter, som stått till buds, tämligen ofullständiga. Man lärer dock hava anledning förutsätta, att inom flera länder förefinnas underjordiska lagringsutrymmen, sannolikt bestående av cisterner inom ett hölje av betong. Jordtäckningen torde vara besådd med gräs eller på annat sätt maskerad. Det är vidare bekant, att inom vissa länder medel beviljats för anordnande av brännoljelager bakom eller i anslutning till vid gränserna utbyggda befästningslinjer. I vad mån dessa lager gjorts bombsäkra är icke känt, men att överhuvudtaget dylika säkerhetsanstalter förekomma, framgår redan av vissa i fackpressen lämnade uppgifter. I andra fall söker man att vinna åtminstone relativ trygghet för de befintliga förråden genom att begagna smärre cisterner, vilka förläggas på sådant avstånd från varandra, att verkningarna av en bomb kunna förväntas bliva begränsade till den träffade cisternen. Omfattande anordningar lära också hava vidtagits i syfte att camouflera anläggningarna. I åtskilliga fall, där man åtnöjt sig med mindre än verklig bombsäkerhet, synes detta emellertid hava, åtminstone delvis, föranletts av brist på lämplig terräng. Ett visst stöd torde en sådan uppfattning vinna genom ett meddelande i pressen, att anslag beviljats för att på en plats c:a 3 km från Kapstaden anordna bombsäker lagring av i runt tal 200 000 ton bensin, brännolja, smörjoljor etc. Det första utbyggnadsskedet avser 90 000 ton. För lagringen avses underjordiska behållare skola i största möjliga utsträckning komma till användning. Även i övrigt skola alla moderna tekniska hjälpmedel tagas i anspråk för anläggningarnas tryggande. Man lärer kunna förutsätta, att detta inbegriper även luftvärnsartilleri. Över huvud taget torde luftvärnsanstalter avses för försvar av mera betydelsefulla anläggningar, vilka icke tryggas genom insprängning i berg eller nedsänkning i jorden.

48 VIII. Förläggningen av erforderliga lagringsutrymmen. 1. Allmänna synpunkter. Bestämmandet av de orter och de platser, till vilka anläggningar av här ifrågavarande art lämpligen böra förläggas, måste givetvis i framträdande grad bliva beroende av tekniska och andra betingelser för åstadkommande av den trygghet gentemot företag från andra makters sida, som är målet för de förutsatta åtgärderna. D e särskilda önskemål ur försvarspolitisk synpunkt, som förhållandena vid en avspärrning eller under krig föranleda, kunna däremot icke ensamma få bliva utslagsgivande. Därest en i alla hänseenden godtagbar lösning av hithörande frågor skall k u n n a utfinnas, synes det nämligen nödvändigt, a t t vid anläggningarnas placering erforderlig hänsyn tages även till praktiskt-ekonomiska synpunkter. U r strategiska och övriga försvarspolitiska synpunkter är det av betydelse, a t t lagren anordnas på sådant sätt, a t t risken för förstörelse eller skadegörelse genom militära aktioner (flygangrepp eller andra angrepp), blir så liten som möjligt. D e t är därför önskvärt, a t t lageranordningarna fördelas på ett flertal platser. Skulle ett eller ett par lager gå förlorade, får den u p p komna skadan i sådant fall endast en begränsad verkan. Av stor vikt är även, a t t platser icke väljas inom områden, mot vilka angrepp i ockupationssyfte särskilt kunna befaras. I den mån skyddet icke kan göras betryggande, skarpes vikten av a t t sådana platser väljas, som i förhållandevis ringa grad kunna förväntas bliva utsatta för flyganfall eller beskjutning från sjön. I varje fall är det fördelaktigt, om vid lagringens anordnande oskyddade kuststäder i möjligaste mån undvikas, särskilt i de södra delarna av landet. I övrigt bör lagrens förläggning vara sådan, a t t den icke försvårar anordnandet av en effektiv bevakning. R e n t teoretiskt och med hänsyn tagen endast till verkningarna av ett angrepp från luften torde man kunna göra gällande, a t t verkligt effektivt bombskydd eliminerar betydelsen av ett undandraget läge. M a n kan emellertid, såsom nyss antytts, icke bortse från de ökade risker för förstöring från marken eller besittningstagande medelst markstridskrafter, som uppstå genom lagerlokalernas förläggning till utsatta platser vid kuster eller gränser. I betraktande härav torde sålunda ur omförmälda synpunkter böra eftersträvas, a t t anläggningarna dragas innanför den för företag av ovan angiven art särskilt u t s a t t a zonen. Å andra sidan göra marina behov det önskvärt, a t t vissa förråd upplagras vid kusten. För tillgodoseendet av militära behov framstår vikten av a t t även inom

49 vissa områden eller på vissa platser i det inre av landet beredes tillgång å relativt stora lager av flytande bränslen. Ovan anförda synpunkter äga i främsta rummet giltighet med avseende å krig, men de kunna få motsvarande betydelse vid avspärrning under en väpnad kraftmätning mellan andra makter, i vilken vårt eget land icke är indraget. Även i ett sådant läge avser ju en bombsäker lagring a t t i möjligaste mån förringa verkningarna av företag från annan makts sida. Arten och innebörden av sådana företag — om de i påtryckningssyfte eller eljest komma till utförande — bliver praktiskt taget densamma, vare sig vårt eget land deltar i kriget eller icke. Beträffande praktiskt-ekonomiska synpunkter är att bemärka, a t t de upplagrade oljorna förutsättas skola huvudsakligen eller i varje fall till mycket stor del handhavas av enskilda företagare och följaktligen komma a t t ingå i den allmänna handeln. D e t t a innebär, a t t erforderliga kommersiella och driftstekniska förutsättningar för lagrens handhavande, däri inberäknat möjlighet till lageromsättning, måste föreligga. Även om lagren tillhöra staten, måste en viss omsättning äga rum och transporttekniska k r a v tillgodoses. Av dessa skäl synes det påkallat å ena sidan, a t t lagerlokaler av större storleksordning förläggas till sådana platser, där oceangående fartyg av för tankfartyg numera normal storleksordning kunna inlöpa vid kaj, och å andra sidan a t t från platsen ifråga leda lämpliga kommunikationer till det inre av landet. De nu anförda omständigheterna föra fram till, a t t sådana anläggningar böra ansluta till större hamnstäder, även om det icke kan anses nödvändigt, a t t de äro förlagda till det egentliga hamnområdet. Bland annat för undvikande av ökade transporter är det också lämpligt a t t nya anläggningar, där så ske kan, ansluta till redan befintliga. Beträffande raffineringsanläggningar med därtill hörande bomsäkra lageru t r y m m e n är betydelsen av ett undandraget läge än mera påtagligt än vad fallet är ifråga om endast för lagring avsedda anläggningar. Själva raffineringsverket kan nämligen icke beredas skydd mot bomber genom insprängning och således icke lämpligen tryggas på annat sätt än genom luftförsvarsanstalter. Ur militär och allmän synpunkt måste det alltså vara ett starkt framträdande önskemål, att anläggningar för raffinering icke placeras å platser, vilka äro särskilt utsatta för fientliga angrepp, närmast från luften. Praktiskt-ekonomiska synpunkter medföra beträffande förläggningen av raffineringsverk i stort sett motsvarande krav som ifråga om lagringsanläggningar. 2. Lokala undersökningar. Som förut framhållits, äro möjligheterna a t t åstadkomma verkligt bombsäkra lagringsrum beroende av tillgång å bergformationer, vilka medgiva utsprängning av hålrum med nödig volym. Med 4

50 avseende å anläggningskostnaderna ställer det sig ogynnsamt, om de skilda anläggningarna bliva av allt för obetydlig storleksordning. Kommersiellt och driftmässigt sett måste krav uppställas, att anläggningarna var för sig erhålla en kapacitet, vilken medger mottagandet av åtminstone hälften av en normal tankångares last. Att anlöpa mer än två hamnar bliver nämligen på grund av därmed förenade, ökade fraktkostnader synnerligen ofördelaktigt. Ur denna synpunkt framstår en kapacitet av minst 10 000 kbm såsom önskvärd. I betraktande av de tekniska och geologiska förhållanden, varmed kan vara att räkna, torde å andra sidan nyssnämnda siffra representera ungefär det maximum av kapacitet, som lämpligen kan givas åt en insprängd anläggning. Om en bombsäker anläggning kan förläggas i anslutning till en redan bestående cisternanläggning, kan givetvis en utbyggnad med mindre kapacitet än 10 000 kbm ifrågakomma, men med hänsyn till de fasta kostnaderna synes det icke lämpligt att gå under en kapacitet på 5 000 kbm för bombsäker anläggning. Utredningsmännen hava låtit verkställa lokala undersökningar beträffande möjligheterna att få en bombsäker utbyggnad av erforderlig kapacitet till stånd. Undersökningarna hava omfattat ett tjugotal platser, belägna inom olika delar av riket såväl vid kusten som inuti landet. Å varje ort hava undersökningarna utförts främst under hänsynstagande till rent kommersiella synpunkter. Men det har icke förbisetts, att även militära krav böra bliva föremål för beaktande, så att största möjliga trygghet kan vinnas. Vid bedömandet av bergförekomsternas användbarhet hava undersökningarna grundats på den förutsättningen, att oljan i bergrummen skall förvaras i cisterner, vilka lämpligen böra hava en höjd av 9—10.5 m. Såsom betryggande taktjocklek har räknats med en mäktighet, ungefär motsvarande det utsprängda lagerrummets spännvidd. Då vidare konstruktionen av anläggningarna bör medgiva, att hålrummens golv hava lutning utåt för avrinning av eventuellt insipprande vatten och dessutom en avsänkning bör anordnas framför ingången för minskande av verkningarna från bombkrevader, har i intet fall lägre höjd än 20 a 22 m godtagits för den bergyta, varunder lagerrummen skola inläggas. Konsekvent hava sådana platser undvikits, där rummens golv skulle komma att ligga under vattnets nivå vid angränsande stränder. Förutom hållfasthets- och höjdförhållanden vid de undersökta bergen hava dessas läge i förhållande till djuphamn och järnväg i möjligaste mån beaktats, varjämte uppgifter om äganderättsförhållandena införskaffats. I de flesta fall äro de föreslagna platserna belägna å mark, tillhörande kronan eller stad. Undersökningarna hava utvisat, att å sammanlagt 17 platser lämpliga berg förefinnas och att den totala kvantitet, som i dessa kan lagras, uppgår

51 till minst 500 000 kbm. Närmare uppgifter om undersökningarnas resultat överlämnas med särskild skrivelse. På grund av den korta tid, som stått till buds, hava utredningsmännen själva kunnat bese allenast de platser i Göteborg, som ifrågasatts för upplagring. Goda möjligheter finnas där för erforderliga utsprängningar å kronans eller stadens mark. Från stadens sida synes intresse förefinnas för dylika anläggningars åvägabringande. Med hänsyn till de förutsättningar, som här föreligga, vilja utredningsmännen förorda, att den föreslagna planens genomförande påbörjas med bland annat de anläggningar, som må erfordras i nämnda stad, samt att snarast möjligt nödiga förhandlingar upptagas och specialundersökningar verkställas.

52 IX. Anordnandet av upplagringen. En lagring av flytande bränslen bör avse de olika slag av dylika produkter, som för landets försörjning äro av särskild betydelse i händelse av en avspärrning. Med utgående från de varuslag, som nu importeras och förbrukas, bör en sådan upplagring omfatta dels av färdiga produkter bensin samt motor- och pannbrännolja, dels råolja (nativ olja, crude oil). Skäl tala för att blivande bestämmelser i ämnet omfatta även fotogen och andra raffinerade brännoljor, så att vid behov också dessa oljor kunna bliva föremål för en påräknelig lagring. Lagringen av färdigprodukter torde principiellt böra så fördelas på respektive varuslag, att lagertillgångarna komma att stå i direkt relation till den normala förbrukningen. Besvarandet av frågan, i vad mån lagerhållningen bör avse oförädlad vara, blir beroende av bland annat möjligheterna för den svenska raffineringsindustriens utveckling. Detta spörsmål beröres närmare i det följande. Beträffande lagrens kvantitativa omfattning har i det föregående såsom en norm angivits en myckenhet, som motsvarar ett halvt års förbrukning under vanliga fredsförhållanden. Såsom en annan norm har i anslutning till uttalanden av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap angivits 30 procent av föregående års förbrukning. Dessa alternativ skola här närmare belysas. Under år 1936 uppgick importen, vilken för detta år även torde kunna anses vara praktiskt taget detsamma som förbrukningen, till följande kvantiteter. bensin motor- och pannbrännolja crude oil

ton 440 283 342 480 69 578

kbm (avrundat) 604 000 400 000 81 000

Ett halvt års förbrukning kan sålunda anses motsvara i avrundade tal: bensin motor- och pannbrännolja crude oil

300 000 kbm 200 000 » 40 000 »

eller tillsammans

540 000 kbm.

En lagring motsvarande 30 procent av föregående års förbrukning skulle giva följande kvantiteter:

53 bensin motor- och pannbrännolja crude oil eller tillsammans

•

180 000 kbm 120 000 » 24 000 » 324 000 kbm.

Därest för säkerställande av ständig tillgång å sistnämnda kvantiteter stadgas, att firmorna skola ligga med ett lager, som skall utgöra minst 30 procent av förbrukningen under nästföregående år, bliva de nödgade att hålla icke obetydligt större lager än den fastställda minimikvantiteten för att vinna säkerhet att denna vid varje tillfälle är till finnandes. Man torde kunna räkna med att denna lagring utöver minimigränsen behöver uppgå till en kvantitet, motsvarande 1—lV2 månads förbrukning. Om denna lagring ovan minimigränsen antages utgöra sammanlagt 81'000 kbm, skulle det verkliga medellagret och alltså den varukvantitet, för vilken lagerutrymme måste beredas, komma att utgöra minst: bensin (180 000 + 45 000) motor- och pannbrännolja (120 000 + 30 000) . . crude oil (24 000 + 6 000) eller tillsammans

225 000 kbm 150 000 » 30 000 » 405 000 kbm.

Därest åter till utgångspunkt tages här ovan först angivna beräkningsgrund, normal fredsförbrukning under en tidrymd av sex månader, skulle vid inräknande av nyssnämnda, för minimikvantiteternas säkerställande erforderliga merlagring behövas lagringsutrymmen för nedanstående kvantiteter: bensin (300 000 + 45 000) motor- och pannbrännolja (200 000 + 30 000) . . crude oil (40 000 + 6 000) eller tillsammans

345 000 kbm 230 000 » 46 000 » 621 000 kbm.

För förvaring av dessa kvantiteter räcker det emellertid icke med behållare av motsvarande rymd. Man kan nämligen icke räkna med att cisternerna skola vara helt fyllda, enär driften av anläggningarna nödvändiggör tillgång å visst reservutrymme. Normalt räknar man för närvarande med att det ur driftssynpunkt behövliga reservutrymmet uppgår till i avrundade siffror minst (siffrorna inom parentes angiva nuvarande lagringsutrymmen och däri genomsnittligt förvarade oljekvantiteter): för bensin (195 000 — 85 000) » motor-och pannbrännolja (165 000 —55 000) » crude oil (35 000 — 15 000) eller tillsammans

110 000 kbm 110 000 » 20 000 » 240 000 kbm.

En ökad lagring torde icke behöva medföra fordran på ökade reservutrymmen. Det totala behovet av lagringsutrymmen skulle således bliva för sex-

54 månaders-alternativet (621 000 + 240 000) 860 000 kbm och för 30 procent-alternativet (405 000 + 240 000) 645 000 kbm. Såsom i det följande kommer att närmare angivas, torde vid bombsäker lagring kostnaderna härför, avseende utsprängning av hålrum och anskaffning av cisterner med tillbehör, kunna beräknas till 100 kr per kbm nyttigt utrymme. Totalkostnaderna för bombsäker lagring av de kvantiteter, varom i här diskuterade alternativ är fråga, skulle alltså belöpa sig till i runda tal 86, respektive 65 miljoner kronor. Det lärer emellertid icke kunna sättas i fråga, att nuvarande cisternanläggningar skola ersättas med bombsäkra sådana annat än i den mån det i samband med kassation av dem befinnes kunna ske. Den utbyggnad, som nu kan ifrågakomma, bör sålunda stanna inom ramen för det ytterligare lagerutrymme, som kräves för en ökad lagerhållning. Om man därför borträknar det till 395 000 kbm uppgående utymmet i nuvarande anläggningar för förvaring av olika slags brännoljor, blir behovet av utbyggnad för bombsäker förläggning av hela den lagerökning, som enligt här angivna alternativ skulle åstadkommas, (860 000 — 395 000) 455 000 respektive (645 000 — 395 000) 250 000 kbm. Kostnaderna skulle med nyssnämnda beräkningsgrund av 100 kronor per kbm komma att i runda tal bliva 46 respektive 25 miljoner kronor. I det föregående har, såsom redan sagts, utgångspunkten varit den nuvarande importfördelningen på olika slag av oljor. Behoven av nya utrymmen och kostnaderna för utbyggnad av dylika komma emellertid att te sig på annat sätt än ovan angivits, om man räknar med en övergång till inhemsk raffinering i större omfattning än för närvarande sker. Än mer skulle detta bliva, fallet vid anordnande av raffineringsverk av sådan kapacitet, att importen kommer att väsentligen gälla råolja. En förändring av sistnämnda innebörd skulle med utgångspunkt från nuvarande förbrukning av flytande bränslen förutsätta raffineringsanläggningar med en årskapacitet av i runt tal 900 000 ton (häri ingår även vid raffineringen utvunnen fotogen), motsvarande 75 000 ton eller i rymdmått 100 000 kbm per månad. Vid raffineringsanläggningarna torde av kommersiella skäl behöva finnas lager av färdiga produkter, motsvarande minst en månads tillverkning, alltså tillsammans 100 000 kbm. Enbart för dessa lager skulle, då hänsyn tages till fyllnadsoptimum, erfordras en sammanlagd kapacitet av omkring 125 000 kbm. Dessutom erfordras lagerutrymmen för råvara. Ur driftssynpunkt lärer man normalt få räkna med ett råoljelager, motsvarande åtminstone 25 procent av årstillverkningen. För att tillvarataga det värde, som ligger i råoljans lagringsbeständighet, torde man emellertid böra höja denna siffra till 30 procent och alltså fastställa denna kvantitet som minimum. Minimilagret av råolja skulle sålunda komma att utgöra 270 000 ton eller 320 000 kbm.

55 Då, på sätt förut angivits, visst merlager erfordras för att minimikvantiteten ständigt skall kunna hållas, torde man hava att räkna med ett medellager av råolja om i runt tal 350 000 kbm. Med en antagen fyllnadsgrad av 70 procent av kapaciteten, bliver då det behövliga lagringsutrymmet för råoljan i runt tal 500 000 kbm. Lägges härtill det ovan till 125 000 kbm angivna utrymmet för förvaring av färdigprodukter vid raffinaderierna, skulle vid dessa behövas ett sammanlagt cisternutrymme av 625 000 kbm. En så begränsad och ensidigt förlagd lagring av färdiga varor är emellertid redan ur kommersiell synpunkt otillfredsställande. Erfarenhetsmässigt lärer man kunna utgå ifrån, att den lagring, som kan vara erforderlig utöver lagren vid raffinaderierna, bör utgöra minst det för närvarande normalt förefintliga medellagret eller sammanlagt 155 000 kbm. Behovet av lagringsutrymme för denna varukvantitet torde i detta fall kunna begränsas till 220 000 kbm. Här har man nämligen icke att räkna med lagrens påfyllning från oceangående tankångare, vadan lagringskapaciteten liksom för råoljan torde kunna utnyttjas till 70 procent. Härtill skulle nuvarande lagerutrymmen vara tillräckliga. Då dessa icke äro bombsäkra, skulle således vid ett fortsatt utnyttjande av dem den övervägande delen av färdigprodukter komina att sakna skydd mot förstöring. Detta synes icke tillrådligt. Vid övergång i allt väsentligt till inhemsk raffinering skulle alltså med erforderlig lagring av råolja och färdigprodukter det totala utrymmesbehovet för lagringen komma att uppgå till (625 000 + 220 000) 845 000 kbm och kostnaden för fullständig utbyggnad av bombsäkra lagringsutrymmen enligt förut angiven beräkningsgrund till 85 miljoner kronor. Av det anförda framgår även, att den lagrade oljekvantiteten i detta fall totalt skulle uppgå till (350 000 + 100 000 + 155 000) 605 000 kbm, under det att den enligt förut nämnda sexmånaders- och 30 procent-alternativ skulle utgöra 621 000 respektive 405 000 kbm. Ovan angivna värden torde giva underlag för det föreliggande spörsmålets bedömande. Behovet av lagringsutrymmen blir, såsom av det anförda framgår, till stor del beroende av den omfattning, i vilken förbrukningen av färdigprodukter förutsattes skola tillgodoses genom inhemsk raffinering. Olika kombinationer kunna sålunda göras. I det följande upptagas frågor, som beröra avvägningen mellan inhemsk raffinering och totalförbrukningen av färdig vara. Här torde behovet av lagringsutrymmen få bedömas med utgående från de import- och försäljningsförhållanden, som nu äro rådande, d. v. s. att importen omfattar i stort sett endast färdiga varor och att raffinering i landet avser allenast omkring 10 procent av importkvantiteten. Utredningsmännen hava för sin del kommit till det resultatet, att det ur trygghetssynpunkt vore synnerligen önskvärt att få till stånd en lagring enligt det vidsträcktare av de båda här diskuterade alternativen, alltså

58 motsvarande ett halvt års normal förbrukning. Med hänsyn främst till de vid sådant fall mycket betydande kostnaderna för utbyggande av bombsäkra lagringslokaler och då en ökad lagring enligt utredningsmännens mening bör göras i möjligaste mån bombskyddad, hava utredningsmännen ansett sig böra stanna vid att föreslå lagring enligt det mindre omfattande alternativet, alltså av en kvantitet, uppgående till minst 30 procent av årsförbrukningen. Här räknas således med en medellagring av 405 000 kbm, vilken kvantitet, enligt vad ovan sagts, skulle kräva ett totalt lagerutrymme' av 645 000 kbm. Såsom nyss utvecklats, ändras dessa siffror i den mån inhemsk raffinering kommer till stånd. Innan frågan om anordnandet av härför erforderlig byggnad och om sättet för utbyggnadens finansiering beröres, torde några synpunkter rörande lagrens omhänderhavande få anföras. Det avsedda medellagret, 405 000 kbm, överstiger med 250 000 kbm medellagret av vad som kan anses utgöra hittillsvarande lagerbehållning. Att i statlig regi handhava och omsätta ett så stort lager som det sistnämnda torde knappast vara möjligt. Det lärer vara helt uteslutet att genom den förbrukning, som förekommer vid statliga institutioner under normala fredsförhållanden, kunna åstadkomma nödig omsättning av dylika kvantiteter. I varje fall gäller detta om bensin. Av denna vara skulle nämligen komma att lagras en kvantitet utöver nuvarande lagerhållning av icke mindre än c:a 140 000 kbm. Den statliga förbrukningen av bensin samt motor- och pannbrännolja uppgår för närvarande till endast 35 000 kbm och kan möjligen förväntas bliva ökad till 55 000 kbm, varav mer än två tredjedelar utgöras av tyngre oljor. För omsättningen måste sålunda den icke statliga förbrukningen i huvudsak bliva den, som man finge lita till. Visserligen kan det tänkas, att staten ordnar försäljning till enskilda förbrukare från sina lager, men i någon större utsträckning lärer detta icke kunna ske med mindre än att staten har en distributionsorganisation till förfogande. Såsom av tidigare utredningar framgår, är emellertid den nu befintliga mer än tillräcklig för att tillgodose behoven, och en ytterligare utbyggnad bör således icke ifrågakomma. Då återstår endast den möjligheten att omsättningen av i statens ägo befintliga lager skulle ombesörjas av enskilda importörer, vilka äro innehavare av för distributionen behövliga anläggningar inom olika delar av landet. Med hänsyn till storleken av de lager, som skulle komma att befinna sig i statens ägo, bleve resultatet av en sådan anordning, att importörerna skulle för den övervägande delen av sin verksamhet ha att röra sig med lager, som ägdes av staten. Genom statslagren skulle sålunda åtminstone huvuddelen av importen komma att passera. Visserligen lärer man kunna förutsätta, att staten för sina inköp skulle komma att hänvända sig till de stora oljebolag, vilka nu hava hand om distributionen i landet, och att sålunda viss förtjänst å den

57 importerade varan i varje fall komme dem till godo, men uteslutet är givetvis icke, att staten komme att göra inköp på andra håll, därest gynnsammare pris därmed skulle kunna ernås. För staten skulle en sådan lösning innebära en mycket stor kapitalinvestering. Den torde komma att röra sig om ett belopp av bortåt 18 miljoner kronor. Även om förhållanden, till vilka distributionsbolagen själva medverkat, i viss mån bidragit till att framkalla det läge, som föranlett att hithörande spörsmål nu kommit under omprövning, så synes dock en sådan lösning innebära ett allvarligare ingripande i de nuvarande företagarnas näring, än som ur här förevarande synpunkter kan anses påkallat. Därtill kommer, att genom lämnande av nödigt utrymme för de nu i branschen arbetande firmornas fortsatta verksamhet de värden i form av erfarenhet, affärsförbindelser m. m., som de äga, bäst kunna tillvaratagas. Man torde alltså böra gå fram på andra vägar för att få den medverkan från de särskilda bolagens sida, vilken under alla omständigheter lärer vara erforderlig för att få en betryggande lagring till stånd. En viss del av de behövliga merlagren och naturligtvis då också av lagringsanläggningarna torde böra tagas i anspråk för tillgodoseende av statliga behov och förläggas under hänsynstagande därtill. I förhållande till den totala lagringen bliva dessa förråd relativt små. Handha^andet av sålunda anordnade förråd bör helt påvila statliga myndigheter, vilka sålunda böra ombesörja inköp och omsättning av varorna. Återstående del av lagerhållningen synes böra överlämnas åt de enskilda företagen att ordna och handhava. Det blir härvid mycket betydande utrymmen, som återstå för omhändertagande från deras sida. Av naturliga skäl lära företagen icke hava intresse av att öka sina normala lager utöver den gräns, som betingas av rent kommersiella och driftstekniska hänsyn. De uppgifter, som lämnats rörande behov av lagerutrymmen för verksamhetens upprätthållande utöver nu befintliga, giva vid handen, att det endast kan bliva fråga om relativt små kvantiteter, för vilka firmorna ur sina synpunkter anse nya cisterner behövliga. I den mån firmorna sålunda för den normala driften behöva ökade lagringsmöjligheter, lärer det kunna förutsättas villighet från deras sida att förhyra av staten anordnade bombsäkra lagringsutrymmen. Det vore dock icke mycket vunnet, ifall en ökad lagerhållning jämte utbyggande av bombsäkra utrymmen skulle begränsas till vad sålunda kunde erfordras på grund av den normala förbrukningen och viss lagring för statsinstitutioner e. d. En därutöver ökad lagerhållning, baserad på frivillighet, kan näppeligen förväntas med mindre firmorna på ett eller annat sätt beredas kompensation för därmed förenade kostnader, såväl direkta för anläggningar m. m. som indirekta i form av ränta å det i lagret nedlagda kapitalet, ökat svinn o. d. Olika vägar äro härvid tänkbara, I varje fall finge staten vidkännas betydande ekonomiska konsekvenser. Härtill kommer, att med en sådan lösning full

58 visshet om uppnående och bibehållande av åsyftad lagerhållning icke komme att vinnas. Annorlunda ställa sig förhållandena, om samtliga importörer åläggas att ständigt hålla i lager viss del av föregående års importkvantitet. Därmed följer skyldighet för dem att, där ej annat stadgas, själva skaffa eller i varje fall vidkännas kostnaderna för anskaffning av nödiga lagerutrymmen till lagringsskyldighetens fullgörande. Hinder lärer heller icke föreligga för utfärdande av föreskrifter, vilka lämna möjlighet till åvägabringande av bombsäkerhet. Det torde emellertid få anses vara en statens angelägenhet att i sådant hänseende tillgodose de samhälleliga intressena, och därför bör icke ifrågasättas, att firmorna själva skola bekosta de anordningar, som härutinnan erfordras. Däremot synes det böra stadgas skyldighet för envar, vilken behöver lokaler för lagring av flytande bränslen, att underkasta sig de bestämmelser rörande cisternernas förläggning m. m., som staten ur skyddssynpunkt kan finna erforderliga. Denna skyldighet synes böra utsträckas därhän, att näringsidkarna även skola kunna förpliktigas att mot viss hyra för cisternanläggningarna begagna av staten anvisade, genom dess försorg i bombsäkra rum uppförda cisterner. Genom föreskrifter av här angiven innebörd och omfattning skulle en avsedd lagerhållning kunna säkerställas, och den lagerökning, som bleve en följd av lagringstvånget, komma att efter statens bestämmande bliva förlagd i bombsäkra utrymmen. Tillika skulle möjlighet skapas att, i den mån så befinnes böra och kunna ske, få redan befintliga cisterner vid kassation ersatta med dylika i bombsäker förläggning. I det föregående har jämlikt direktiven för utredningen förutsatts, att staten å sin mark anordnar lagerutrymmena samt själv bestrider anläggningskostnaderna för såväl utsprängningar som cisterner, rörledningar m. m. Det kan emellertid också tänkas att kommun är villig att upplåta mark för oljelagring. Vidare kunna i vissa fall omständigheterna föranleda, att anläggning lämpligast sker å mark, som tillhör enskild företagare inom oljebranschen. Detta torde väl närmast bliva fallet, om företagaren har möjlighet att i anslutning till redan befintlig anläggning företaga den ytterligare utbyggnad, som för lagringsskyldighetens fullgörande är erforderlig. Även i sådana fall bör staten svara för de åtgärder, vilka åsyfta åstadkommandet av bombskydd, varvid dock måste förutsättas, att staten vinner erforderlig säkerhet för att det utsprängda rummet kommer till avsedd nytta. Detta synes kunna uppnås exempelvis på det sättet, att markägaren gör utfästelse därom, att, om och i den mån utrymmet ej tages i anspråk för avsett ändamål, staten skall äga förfoga över detsamma samt att utfästelsen blir föremål för servitutsinteckning. I fall, som nu nämnts, synes staten däremot icke böra ombesörja och bekosta cisternanläggningarna men väl, såsom i det följande skall beröras, kunna vid behov lämna lån för utförandet av desamma.

59 X. Kostnader i samband med lagerhållning. För a t t kunna verkställa en fullständig utredning beträffande kostnaderna för utbyggande av de lagerutrymmen, som behövas för den här förordade tvångslagringens genomförande, erfordras kännedom om ett flertal faktorer, vilka näppeligen kunna nu i alla detaljer fastställas. Sålunda måste man bland a n n a t känna anläggningarnas placering p å olika orter i landet och förläggningen därstädes, storleken av de cisterner, som avses skola uppbyggas, samt de olika slag av varor, för vilka de i varje särskilt fall skola användas. Av särskild betydelse för kostnadernas beräknande är också att äga kännedom om behovet av kajer och bryggor, möjligheterna a t t utnyttja sprängsten, transportmöjligheter vid bygget etc. Likaså skulle för en så uttömmande utredning erfordras, a t t raffineringsindustriens behov av lagringsutrymmen vore k ä n t . D e t skulle med andra ord behövas en detaljerad plan för hela utbyggnadsprogrammets genomförande. E n sådan plan hava utredningsmännen av naturliga skäl icke k u n n a t utarbeta. D e h a v a fördenskull sett sig nödsakade begränsa beräkningarna till de totala kostnader, vilka kunna föranledas av en utbyggnad av den storleksordning, förslaget kan anses betinga. Kostnaderna hava därvid fördelats på å ena sidan sprängnings- och motsvarande arbeten, å andra sidan uppförande av cisterner med till dem hörande rörledningar, pumpar m. m. Resultatet av de kostnadsberäkningar, utredningsmännen sålunda låtit utföra, kunna i korthet sammanfattas sålunda. Vid redan utförda bombsäkra anläggningar hava sprängnings- och motsvarande kostnader växlat mellan 3.8—4.3 öre per kapacitetsliter. Härvid må bemärkas, a t t det utsprängda bergrummets rymd torde kunna beräknas normalt utgöra ungefär det dubbla av den för oljans förvaring nyttiga volymen. För närvarande torde utsprängningar av den art, varom här är fråga, betinga ett icke obetydligt högre pris, men med beaktande av a t t den ifrågasatta utbyggnadens genomförande lärer få utsträckas över en tidsperiod av flera år, torde man kunna räkna med a t t den genomsnittliga kostnaden för sprängnings- och stenarbeten icke skall överstiga 5 öre per kapacitetsliter eller 50 kronor per kbm nyttigt utrymme. Vad angår kostnaderna för cisterner, rörledningar, p u m p a r e t c , hava dessa enligt uppgifter från företagare här i landet normalt uppgått till omkring 40 kronor per k b m förvaringsutrymme för bensin — däri även inberäknat vallar — samt 30 kronor per k b m förvaringsutrymme för tyngre oljor eller i medeltal 35 kronor per kbm. P å grund av den senaste tidens prisstegringar, särskilt å järn, hava ifrågavarande kostnader väsentligt

60 ökats. De torde för närvarande genomsnittligt hålla sig mellan 60 och 65 kronor per kbm. E n begynnande sänkning har emellertid k u n n a t konstateras. I förevarande sammanhang synes man kunna räkna med ungefär medeltalet av ovan anförda siffror eller 50 kronor. Tillsammans skulle sålunda en anläggning för bomsäker förvaring av flytande bränslen betinga en kostnad av 100 kronor per k b m nyttigt utrymme. För anläggningar, vilka kunna ifrågakomma under den närmast stundande tiden, får man sannolikt räkna med något högre kostnader, men de torde icke behöva överstiga 110 kronor per kbm. E n viss reducering av kostnaderna torde dock kunna åstadkommas genom en del åtgärder, exempelvis standardisering av cisternernas storlek och utförande jämte samtidig beställning av ett större antal dylika, överflyttning av viss byggnads- och annan materiel från en anläggning till en annan, anslutning av nya anläggningar till äldre dylika, varigenom kostnader för bryggor och dylikt undvikas. E n omsorgsfull och förutseende planläggning kommer alltså a t t här bliva av stor betydelse. I det föregående har angivits, a t t vid nuvarande fördelning av brännoljeimporten på färdigprodukt och råvara den nödiga utbyggnaden av lagringsutrymmen för en minimilagring av 30 procent av årskonsumtionen efter gängse grunder kan beräknas till i runt tal 250 000 k b m . Enligt vad som inhämtats, hava de särskilda bolagen av driftsekonomiska skäl planerat ett utbyggnadsprogram för n y a cisternanläggningar om sammanlagt minst 60 000 k b m . Med hänsyn till önskvärdheten a t t nedbringa kostnaderna för en av staten föranstaltad utbyggnad för bombskyddad lagring skulle det kunna ifrågasättas att däri icke inräkna de av bolagen sålunda planerade nybyggnaderna. M o t en dylik begränsning talar önskvärdheten att, i den mån förutsättningar härför finnas, samtliga nytillkommande lagringsutrymmen göras bombsäkra. Å andra sidan k a n det tänkas, a t t de planerade utbyggnaderna komma till stånd tidigare, om de icke behöva beredas bombskydd. Möjligt är dock, a t t leverans av järnkonstruktioner m. m. för cisternerna på grund av rådande konjunkturförhållanden kan taga så lång tid, a t t en utsprängning av nödiga hålrum medhinnes innan materialet till cisternerna hinner färdigställas. H u r förloppet än bliver, synes man böra eftersträva, a t t även den av firmorna sålunda planerade utbyggnaden sker under beaktande av säkerhetssynpunkterna. E n utgångspunkt för här gjorda beräkningar har varit, a t t cisternerna skulle vara fyllda till 63 procent av kapaciteten. För a t t tillgodose skyddskravet för hela den här omförmälda lagerökningen och ändock i möjligaste m å n begränsa de totala byggnadskostnaderna torde man böra överväga a t t utnyttja lagerutrymmena i större omfattning än sålunda förutsatts. Verkställda undersökningar hava givit vid handen, a t t detta låter

01 sig göra. Om lagringskapaciteten toges i anspråk till yttersta gränsen av vad som k a n anses möjligt, skulle nybyggnaden för förvaring av bensin, motoroch pannbrännolja samt crude oil kunna begränsas till c:a 170 000 kbm. D e t t a innebure, a t t cisternerna normalt skulle vara fyllda till omkring 71 procent av kapaciteten. D å det lärer kunna befaras, a t t en så långt driven fyllnadsgrad kan i praktiken visa sig medföra vissa svårigheter ur kommersiell synpunkt, och då vidare en ytterligare ökning av förbrukningen synes sannolik, har det ansetts lämpligt a t t räkna med en nybyggnad av i runt tal 200 000 kbm. Därigenom stannar den normala fyllnadsgraden vid 68 procent. Med i det föregående angivna beräkningsgrunder skulle kostnaderna för en sådan utbyggnad komma a t t uppgå till 20 miljoner kronor. Häri ingå alltså icke kostnader för eventuellt behövliga markförvärv eller nyttjanderättsupplåtelser av mark. D å det icke kan närmare bedömas, i vad mån kostnader av sistnämnda slag kunna uppkomma, har något belopp för sådant ändamål icke upptagits i de här gjorda kalkylerna. Av n ä m n d a belopp belöper sig ungefär hälften eller 10 miljoner kronor på kostnaderna för sprängnings- och motsvarande arbeten. D å en utbyggnad av den storleksordning, varom här är fråga, torde komma a t t genomföras successivt och k r ä v a ett antal år, synes man kunna räkna med, a t t alla dessa kostnader skola kunna utgå av för beredskapsarbeten avsedda medel. De återstående 10 miljonerna beräknas utgöra anläggningskostnader för cisterner med vad därtill hör. Dessa synas lämpligen böra bekostas av staten, då kronan äger eller har nyttjanderätt till marken. I den mån sålunda åstadkomna lagerutrymmen upplåtas åt enskilda och den av dem däri förvarade oljan håller sig inom den lagringskvantitet, som är betingad av affärsrörelsens krav, bör den, som fått utrymmena åt sig upplåtna, givetvis erlägga hyra — lämpligen beräknad så, a t t beloppet motsvarar ränta och amortering å det för cisternernas uppförande i anspråk tagna kapitalet. Förslagsvis synes kunna beräknas amortering å anläggningskapitalet med 5 procent och ränta å nettobeloppet med 4 procent. Men även för de fall, då lagringskvantiteten ligger utanför nyssnämnda gräns, synas skäl tala för a t t staten på enahanda sätt bereder sig gottgörelse för det upplåtna utrymmet. D å de enskilda företagarnas medverkan till anläggningarnas åstadkommande bör ur skilda synpunkter vara av värde för staten, förefaller det lämpligt, att den, som på sin mark i enlighet med vad i det föregående sagts fått bombsäkert r u m utsprängt på statens bekostnad, skall kunna, om så behoves, mot erläggande av ränta och amortering erhålla lån av staten för anläggningskostnadernas bestridande. Dylikt lån torde böra utgå av den medelstillgång, varmed statens cisterner bekostas. Möjlighet till enahanda förfarande synes böra hållas öppen för fall, då, på sätt förut sagts, utsprängning sker å kommuns mark.

62 Under förutsättning att underhållet av cisternanläggningarna, såsom synes vara lämpligt, pålägges dem, åt vilka de upplåtas, skulle med en dylik lösning inga andra årskostnader falla på staten än dem, som svara mot ränta och amortering för cisterner, vari statens egna lager inrymmas. Sistnämnda kostnader torde emellertid icke komma i betraktande i förevarande sammanhang utan få hänföras till reservförrådsnämndens verksamhet. Då de medel, som erfordras för cisternanläggningarna, på sätt nyss sagts skulle bliva förräntade och amorterade, synas lånemedel böra tagas i anspråk för ändamålet. Ifråga om de medelsbelopp, som för nästkommande budgetår kunna erfordras till utsprängningar och cisternanläggningar, är det icke möjligt att nu göra några närmare beräkningar. Med hänsyn till önskvärdheten av att den här upplagda planens genomförande icke drager alltför lång tid, synes emellertid under anslag till beredskapsarbeten böra beräknas 2 000 000 kronor för utsprängning av bombsäkra rum och därjämte ett anslag av 2 000 000 kronor, att utgå av lånemedel, böra anvisas till bestridande av kostnader för cisternanläggningar samt för utlämnande av lån för utförande av dylika anläggningar. I den mån sprängningsarbeten kunna igångsättas redan före den 1 juli 1938, bör för budgetåret 1937/1938 anvisat anslag till beredskapsarbeten få tagas i anspråk för ändamålet. För arbetenas påskyndande böra cisterner få beställas redan under innevarande budgetår, så snart anslag för budgetåret 1938/1939 beviljats och i övrigt erforderliga beslut föreligga. Bolagens årskostnader för den lagring, varom här är fråga, skulle komma att utgöras av dels hyra respektive förräntning och amortering av anläggningskostnaderna för lagringscisternerna, dels ock underhåll av dessa, ränta å för varuinköp investerat kapital, svinn, transportkostnader m. m. Den varukvantitet, som skall lagras utöver nuvarande medellager, uppgår i enlighet med vad förut anförts till 250 000 kbm. Häri har inräknats vad staten själv genom reservförrådsnämnden upphandlar. Den myckenhet, som enligt den importörerna ålagda skyldigheten skall av dem lagras, kan följaktligen minskas i motsvarande grad; här beräknas 50 000 kbm. Möjlighet att i förhållande därtill bereda de enskilda företagarna lättnad i deras lagringsskyldighet bör alltså vid vederbörliga bestämmelsers utformande hållas öppen. Skulle dylik lättnad beredas men den statliga lagringen av en eller annan anledning upphöra, bör alltså en motsvarande ökning av bolagens lagringsskyldighet inträda, d. v. s. lagringstvånget i full utsträckning tagas i anspråk. Vad här sålunda ifrågasatts, har närmast sin grund i ovan nämnda önskemål att med hänsyn till kostnaderna hålla utbyggnaden av

63 lagerutrymmen vid den gräns, som ur beredskapssynpunkt befunnits vara ett minimum. Från den varukvantitet om 250 000 kbm, vilken skall lagras utöver vad som beräknats för närvarande utgöra normalt handelslager, bör sålunda dragas vad av staten lagras, här beräknat till 50 000 kbm. Det återstår följaktligen till lagring genom importörernas försorg en kvantitet av 200 000 kbm utöver för närvarande normalt förefintligt lager. Kostnaderna för denna lagring kunna beräknas på följande sätt. Under förutsättning att inköpspriset för ifrågakommande slag av oljor uppgår till i medeltal 70 kronor per kbm, kommer inköpet av hela kvantiteten att betinga ett pris av tillsammans 14.0 miljoner kronor. 4 procent härå gör 560 000 kronor, vartill alltså räntekostnaden bör beräknas. Svinnet å bensin kan vid lagring i överjordscisterner beräknas till 1.8 procent per år. Genom den jämna temperaturen i de utsprängda hålrummen torde en icke obetydlig minskning av förlusterna genom avdunstning uppstå, varför man torde vara berättigad räkna med ett svinn i medeltal för alla ifrågavarande oljeslag av endast 1 procent eller 2 000 kbm ä 70 kronor. Detta innebär en årskostnad av 140 000 kronor. Underhållet av cisternanläggningarna torde böra beräknas till 5 procent å anläggningskostnaden, här nedan upptagen till 6 750 000 kronor, eller 337 500 kronor. Genom att i vissa fall de nya anläggningarna icke torde kunna placeras i anslutning till redan förefintliga eller eljest på platser, som erbjuda största fördelar ur kommersiell synpunkt, lärer man hava att räkna med ökade transportkostnader vid cisternernas fyllande. Att exakt angiva sålunda uppstående ökade transportkostnader låter sig icke göra förrän samtliga anläggningar och deras fördelning på de olika företagen fastställts. Förslagsvis torde man kunna räkna med att dessa transportkostnader komma att uppgå till 3 procent å inköpssumman eller 420 000 kronor. Sammanlagda årskostnaden inom denna grupp av utgifter skulle sålunda komma att uppgå till (560 000 + 140 000 + 337 500 + 420 000) 1 457 500 kronor. Om detta belopp fördelas lika på en förbrukning av samtliga slag av oljor, varom här är fråga, beräknad till i runt tal 1 miljon kbm, blir detta 1.46 kronor per kbm motsvarande ungefär 0.15 öre per liter. Härtill komma cisternkostnaderna i form av hyra till staten eller ränta och amortering å statslån respektive å eget investerat kapital, för samtliga fall enligt vad förut sagts efter en beräkning av 5 procent amortering å anläggningskapitalet och 4 procent ränta på nettobeloppet, vilket ger en årlig medelannuitet under 20 år av 7.3581 procent. Den anläggningskostnad, varom här blir fråga, kommer att utgöra den totala utbyggnadskostnaden, 10 miljoner kronor, minskad med kostnaderna för statens egna lagringsutrymmen — för ovan antagen kvantitet av 50 000 kbm under förutsättning att för densammas lagring kräves ett utrymme av 65 000 kbm beräk-

nad till 3.25 miljoner kronor — eller 6 750 000 kronor. Årskostnaden blir då (O.073581 X 6 750 000) 497 677 kronor. Fördelat på 1 miljon kbm blir detta 0.50 kronor per kbm eller 0.05 öre per liter. Tillsammans skulle alltså dessa årskostnader komma att belöpa sig till (1 457 500 + 497 677) 1 955 177 kronor, motsvarande (0.15 + 0.05) 0.20 öre per liter försåld vara av samtliga här ifrågavarande slag. Då kostnaderna för tvångslagringen, frånsett beredande av bombsäkerhet, enligt vad här förutsatts, komme att helt läggas på importföretagen, finnes det helt naturligt anledning antaga, att de vid prissättningen å varorna skola taga hänsyn härtill. Även om utgiftsökningen icke är av den storleksordning, att den kan motivera en generell prisförhöjning, — en sådan torde icke kunna sättas lägre än ett öre per liter — måste man dock räkna med, att försäljarna genom höjning av priset å viss vara, varvid väl företrädesvis bensin torde ifrågakomma, bereda sig kompensation för sina ökade utgifter. Det torde alltså ytterst bliva konsumenterna, som belastas med kostnaderna för tvångslagringen. En ökad lagerhållning är emellertid av betydelse icke blott för landet i dess helhet. Närmast är den till fördel för de särskilda konsumenterna av flytande bränslen, vilka genom en sådan lagring vinna ökad säkerhet för att de även under en avspärrning skola få sina behov tillgodosedda i största möjliga utsträckning. En så blygsam prishöjning som den, för vilken förevarande omständigheter må kunna utgöra skäl, synes kunna betraktas som en rimlig försäkringspremie. Skulle åter dessa kostnader stanna på staten och sålunda framkomma å budgeten, bleve, såsom beräkningarna visa, de erforderliga anslagen högst betydande och verkningarna ur skilda synpunkter uppenbarligen vida ogynnsammare. Det skulle vid helt genomförd organisation komma att gälla anslag på omkring 2 miljoner kronor.

65 XI. Inhemsk oljeraffinering. I det föregående har framhållits, att flytande bränslen till alldeles övervägande del importeras i form av färdiga varor samt att endast en kvantitet, uppgående till icke ens 10 procent av totalförbrukningen, införes tifi landet såsom råolja och vid här befintligt raffineringsverk undergår för användningen nödig förädlingsprocess. Att den inhemska raffineringsindustrien har så ringa omfattning torde sammanhänga med den organisation av den internationella oljemarknaden och oljehandeln, som av de stora oljebolagen upplagts under hänsynstagande till för dem driftsekonomiskt och i övrigt mest lämpliga anordningar. Då denna organisation genomfördes, var det ganska naturligt, att man tillvaratog de fördelar, som ur intressenternas synpunkt voro förenade med en centralisering av förädlingsindustrien. Raffinaderierna förlades sålunda till platser, vilka mer eller mindre direkt anslöto till produktionskällorna. Detta resulterade som regel i deras förläggning till produktionsländerna och ofta till dessas exporthamnar. Kommersiellt sett torde denna anordning, åtminstone till en början, icke hava från konsumenternas eller konsumtionsländernas sida befunnits vara förenad med sådana olägenheter, att därav följde en mera utpräglad inställning mot densamma. Olika omständigheter hava emellertid samverkat därhän, att numera i allt flera stater gör sig gällande en strävan att helt eller delvis få förädlingsproceduren förlagd till konsumtionslandet. Ofta har en sådan utveckling framkallats eller underlättats genom ingripande från statsmakternas sida. Vilka synpunkter, som härvid varit dominerande, torde i flertalet fall vara svårt att bedöma. Ett avgörande, i vad mån en motsvarande utveckling av raffineringsindustrien i vårt land kan befinnas önskvärd eller behövlig, blir, som i det föregående antytts, av betydelse icke blott ifråga om lagringens anordnande över huvud taget utan även då det gäller att bedöma behovet av nya, bombsäkra lagerutrymmen, kostnaderna för dylika m. m. Den fredsmässiga försörjningen torde hittills icke hava behövt känna några egentliga svårigheter eller olägenheter av att importens huvuddel bestått av färdigprodukter. De föreliggande behoven av flytande bränslen hava tillgodosetts, och såväl parti- som detaljpriser hava hållit sig på en nivå, vilken i jämförelse med förhållandena i flera andra länder måste anses såsom relativt gynnsam (se bilaga). Sistnämnda omständighet torde emellertid vara avhängig av ett flertal faktorer, vilka kunna tänkas undergå en mer eller mindre genomgripande förändring i framtiden. Likaså är 5

det anledning att här ånyo erinra om, att lagerhållningen hittills varit starkt begränsad, i en del fall till nära nog ett minimum av de kvantiteter, som ur kommersiell synpunkt äro nödvändiga för driftens ändamålsenliga handhavande. Då det nu är fråga om en väsentligt ökad lagerhållning, är det möjligt att även härigenom framkallas förändringar ifråga om icke blott prisförhållanden utan även andra omständigheter, vilka kunna göra det nuvarande försörjningssystemet mindre fördelaktigt. Varje ökning av lagerhållningen medför givetvis en längre omsättningstid för de varor, som upplagras. Med hänsyn till de syften, vilka nu skola tillgodoses, framstår det fördenskull såsom ett viktigt önskemål, att de varor, som ifrågasättas för upplagring, besitta största möjliga lagringsbeständighet. Denna fråga har hittills, då samtliga företag rört sig med en så begränsad lagerhållning, som fallet varit, icke behövt särskilt beaktas. Några direkta erfarenheter rörande de olika oljornas lagringsbeständighet torde fördenskull knappast hava vare sig eftersträvats eller vunnits i vårt land. Upplysningar hava nu inhämtats från statens provningsanstalt och enskilda sakkunniga rörande längden av den tidsperiod, under vilken olika slags oljor lämpligen kunna förvaras utan att undergå för användningen ogynnsamma förändringar eller utöva skadlig inverkan på förvaringsrummet. De uppgifter, som lämnats, giva vid handen, att råolja kan utan risk för kvalitativ försämring och utan skadlig påverkan av förvaringsrummen lagras under väsentligt längre tid än bensin. I förhållande till motor- och pannbrännoljor har råoljan ungefär motsvarande lagringsbeständighet som dessa. I varje fall synes ej någon särskilt framträdande överlägsenhet till råoljans förmån kunna påvisas. Med hänsyn till att förbrukningen av flytande bränslen till större delen gäller bensin, måste lagringen under nuvarande förhållanden också i motsvarande mån avse denna vara. På grund av bensinens jämförelsevis ringa förvaringsbeständighet synes emellertid bensintillgångens säkrande genom lagring av råolja vara att föredraga. Bensinens flyktighet innebär också ett skäl, som talar till förmån för råoljelagring. Ifråga om bensin kan nämligen det genom avdunstning uppstående svin net beräknas till 1.8 procent per år. För råolja är motsvarande procentsats endast 0.5. Genom avdunstningen inträder också ifråga om bensin en viss kvalitetsförsämring, i det att de lättaste fraktionerna avdunsta fortast och för den kvarvarande bensinen sålunda uppstår brist å dessa beståndsdelar, vilka i regel torde få anses vara de värdefullaste. I varje fall nedgår genom dylika förändringar varans kvalitet. Genom oxidation m. m. inträda vidare efter hand icke önskvärda kemiska förändringar i form av hartsbildning, grumling m. m. till skada för försäljningsvärdet. Med hänsyn bland annat därtill, att säkerhetsbestämmelserna för förvaring av bensin äro väsentligt strängare än vad som gäller för de tyngre oljorna, bliva under nuvarande förhållanden kostnaderna för cisternanlägg-

ningar för de särskilda slagen av olja avsevärt olika. Under förutsättning av förläggning i det fria ovan jord torde man sålunda kunna utgå från att anläggningskostnaderna för cisterner, avsedda för tyngre oljor, utgöra endast 75 procent av vad för bensin avsedda cisterner betinga. Om anläggningarna förläggas till i berg utsprängda hålrum, torde dock denna olikhet komma att i viss mån elimineras, då i sådant fall exempelvis invallning av bensincisternerna icke lärer behöva ifrågakomma. Kostnaderna för anordningar, vilka avse skapande av bombsäkerhet, bliva desamma för alla slags oljor. Såsom av bilagan framgår, utvisa fraktnoteringarna något lägre transportkostnader för de tyngre oljorna. Lagring av färdigprodukter binder större kapital än lagring av råolja. Olikheterna härutinnan framgå av följande approximativa prisuppgifter: bensin (utan skatt) motorbrännolja pannbrännolja råolja

110—130 kr pr ton; 80 » » »; 60 » » »; 40—70 » » » .

En inhemsk raffineringsindustri innebär vissa möjligheter att efter omständigheterna kunna inrikta verksamheten på de produkter, som visa sig särskilt önskvärda för tillgodoseendet av samhällets olikartade behov. Under normala fredsförhållanden kanske denna synpunkt icke får tillmätas någon större betydelse. Då torde det nämligen icke vara förenat med några svårigheter att anpassa importen efter de olika behoven. Vid krig eller avspärrning torde förhållandena komma att te sig väsentligt annorlunda. Ur försvarssynpunkt framstår det såsom särskilt betydelsefullt att kunna skapa nödig tillgång å flygbensin. Den fredsförbrukning av varan ifråga, varmed kan vara att räkna, uppgår icke till kvantiteter, vilka medgiva omsättning av några större lager. I krig kommer den militära förbrukningen däremot att bliva mycket stor, både totalt och i förhållande till fredsförbrukningen. Möjligheten att åstadkomma en ändamålsenlig lösning av försörjningsproblemen beträffande denna vara lärer därför kunna bliva väsentligt beroende av inhemsk raffinering. I viss mån komma motsvarande synpunkter att göra sig gällande beträffande andra produkter av här berört slag. I händelse av avspärrning eller krig måste det förutsättas, att man blir nödgad ersätta eller utdryga svåråtkomliga importvaror i största möjliga utsträckning med inhemska ersättningsämnen. Att på förhand bestämt förutsäga, huruvida och i vilken utsträckning dylika ersättningsämnen kunna komma att stå till förfogande för olika förbrukningsändamål, är givetvis icke möjligt. Sannolikt synes dock vara, att en utsträckt användning av gasgeneratorer kommer att medföra en minskning av bensinbehovet för motorfordon. Likaså torde man kunna räkna med, att användningen av oljor för eldning i värmeledningsanläggningar måste i hög grad nedbringas genom

68 övergång till eldning med ved eller annat inhemskt bränsle. Å andra sidan komma, såsom delvis redan antytts, flygvapnets och arméns behov av bensin samt marinens behov av brännoljor att starkt ökas. Med hänsyn till de ovisshetsmoment, som härvidlag föreligga, är det önskvärt att i den omfattning, så kan ske, genom en upplagring på ändamålsenligt sätt anpassa tillgångarna å olika slags flytande bränslen efter vid avspärrning eller krig förutsedda behov. En sådan anpassning möjliggöres och blir i varje fall väsentligt underlättad genom tillvaron av en inhemsk raffineringsindustri. Även torde böra framhållas, att genom en inhemsk raffineringsindustri smörjoljeproblemet under en isoleringsperiod torde utan särskilda åtgärder kunna finna en någorlunda tillfredsställande lösning. Om i raffineringsverksamheten huvudvikten, såsom ur flertalet synpunkter synes vara lämpligt, lägges på framställning av flytande bränslen, torde visserligen smörjmedel av de mest högklassiga kvaliteterna knappast kunna samtidigt utvinnas. Detta synes emellertid vara av mindre betydelse, dels därför att under normala förhållanden sannolikt i inånga fall bättre smörjmedel, än som är nödvändigt, komma till användning, till följd varav de förefintliga lagren av högklassiga smörjmedel troligen kunna bliva tillräckliga för de ändamål, där hög kvalitet verkligen är behövlig, dels därför att användning av relativt låga smörjoljekvaliteter lär vara möjlig, då förhållandena tvinga därtill. Gentemot vad sålunda anförts kan å andra sidan göras gällande, att omständigheter äro att räkna med, vilka eliminera eller i viss mån motväga värdet av ovan angivna fördelar. Sålunda framhålles av en sådan menings företrädare, att utvinningen av olika slags produkter är väsentligen beroende av den till buds stående råoljans beskaffenhet och raffineringsverkens allmänna anordnande under hänsynstagande till visst eller vissa slag av råolja. I anslutning härtill har också uttalats den uppfattningen att ett raffinaderi, som skall vara ekonomiskt bärkraftigt, icke kan bygga sin tillverkning på en enda typ av råolja utan att framställningen av de många olikartade produkter, som efterfrågas på marknaden, måste grundas på olika slags råoljor. I sådant sammanhang skulle då vara att beakta, att för raffinaderier av den storleksordning, som i vårt land kan komma ifråga, det måste medföra allt för stora produktionskostnader, om man där skulle behöva anskaffa och bearbeta oljor av flera slag. Om man åter vore hänvisad till allenast en råolja, skulle konsumenternas allt mera framträdande krav på hög kvalitet komma att nödvändiggöra dyrbar specialbehandling. Produktionskostnaderna skulle även härvid bliva allt för höga, och dessutom skulle visshet ej kunna vinnas att kvaliteterna motsvarade dem, som erhölles å importerade färdigprodukter, vilka framställts i stora raffinaderier med gynnsammare förutsättningar, såsom obegränsad tillgång till råolja av olika utgångskvalitet, moderna behandlingsmetoder och relativt små allmänna omkostnader. En svensk raffineringsindustri skulle sålunda

(ii)

enligt en dylik uppfattning arbeta under så ogynnsamma omständigheter i förhållande till utländska konkurrenter, att den icke kunde förväntas bliva lönande. Det har också uttalats vissa farhågor för att prisutvecklingen på oljemarknaden skulle gå i den riktningen, att råoljan komme att stiga i pris i förhållande till färdigprodukterna och den nu förefintliga skillnaden mellan priset på produktionsorten å råolja för export och för färdigprodukter å samma ort sålunda komma att avsevärt minska, främst genom införande av exporttull å råolja. En sådan tendens från produktionsländernas sida att främja raffinering å produktionsorten eller i produktionslandet skulle göra. raffinering i konsumtionsländerna oekonomisk och i varje fall medföra ogynnsamma konkurrensförhållanden för den inhemska raffineringsindustrien. Slutligen har framhållits, att oljeraffinaderier utgöra för luftangrepp utsatta anläggningar samt att, om vårt lands oljeförsörjning baserades på inhemsk raffinering, allvarliga följder kunde uppstå vid förstöring av raffinaderierna. Åt dessa erinringar om ofördelaktiga lägen, som anses kunna uppkomma, bör naturligtvis skänkas vederbörlig uppmärksamhet. Att vissa svårigheter kunna yppa sig vid utbyggandet av en inhemsk industri, rörande vilken icke några mera omfattande direkta erfarenheter förefinnas, är emellertid något, som man alltid torde få taga i beräkning. Det torde därför icke vara någon anledning att här överdriva riskerna, helst tendensen, efter vad som kunnat inhämtas, alltjämt synes vara att förlägga raffinaderier till konsumtionsländerna. Det synes även som om visst intresse skulle finnas för upptagandet, under en del förutsättningar, av en dylik verksamhet inom vårt land. Den tekniska utvecklingen torde hava medfört vissa möjligheter att oberoende av ursprungsoljans art anpassa förädlingen att avse önskade slag av oljor, och utvecklingen torde fortskrida i denna riktning. Om de stora oljebolagen själva taga hand om raffineringen, torde de för övrigt hava alla förutsättningar att kunna anskaffa lämplig råolja vare sig av ett eller flera slag. Till vad här anförts och återgivits ifråga om synpunkter på frågan om en inhemsk förädlingsindustri torde slutligen böra fogas en erinran om betydelsen ur nationalekonomisk synpunkt av att raffineringsproceduren sker här i landet. Sammanfattningsvis må framhållas, att ur beredskapssynpunkt synes vara av vikt, dels att kunna lämpa utvinningen av olika färdigprodukter efter det förhandenvarande behovet och speciellt att i händelse av krig eller avspärrning kunna framställa flygbensin, dels att lagringen kan till betydande del avse den relativt förvaringsbeständiga råoljan. Ett hänsynstagande till och vägande av de skilda faktorer, som sålunda och i övrigt kunna komma ifråga vid raffineringsspörsmålets bedömande, hava givit utredningsmännen den uppfattningen, att det måste vara av på-

tagligt värde framför allt ur beredskapssynpunkt, att en mera omfattande förädling av råolja än den nuvarande kommer till stånd inom landet. Utvecklingen i andra europeiska länder synes tala för riktigheten av en sådan uppfattning liksom ock för att möjligheter att på lämpligt sätt här säkerställa en sådan utveckling böra kunna givas. Att staten själv anlägger och driver ett raffineringsverk eller ock utför en anläggning och upplåter den till någon företagare synes emellertid icke böra i första hand ifrågasättas. Det vill tvärtom förefalla, som om enskild företagsamhet här vore att föredraga. Förefintlig erfarenhet på hithörande områden kommer då att direkt utnyttjas och enskilt kapital att tagas i anspråk i stället för att staten investerar de betydande belopp, varom här blir fråga. En sådan utveckling kan tänkas komma till stånd såväl genom företagare utanför storbolagens krets som genom dessa senare, vilka, förutom att de i avsevärd utsträckning behärska råoljemarknaden, också genom sina svenska dotterbolag äga den för varornas distribution nödiga apparaten och organisationen samt omedelbart kunde nyttiggöra den erfarenhet och sakkunskap på oljeraffineringens område, som de besitta. I det förberedande läge, vari frågan för närvarande befinner sig, hava emellertid dessa bolag icke funnit anledning att intressera sig för uppkomsten av en svensk raffineringsindustri. Däremot synes, såsom redan nämnts, sådant intresse föreligga från andra företagares sida, varvid emellertid förutsatts, att statens stöd i en eller annan form skulle kunna påräknas. Såvitt utredningsmännen kunnat finna, förhåller det sig följaktligen så, att utan lämpliga åtgärder från statens sida en utveckling av svensk raffineringsindustri knappast är att förvänta. Besvarandet av frågan, vad som för en dylik utvecklings åvägabringande bör åtgöras, liksom ock av vissa andra hithörande spörsmål är i betydande mån avhängig av den omfattning, som en inhemsk raffineringsindustri anses för oljeförsörjningens skäliga och ändamålsenliga säkerställande böra erhålla. Ett flertal olikartade faktorer äro här att beakta, och deras inbördes betydelse måste bedömas med hänsyn till rådande förhållanden samt olika önskemål eller krav. Redan i det föregående har givits uttryck åt den uppfattningen, att av kostnadsskäl den sammanlagda lagerhållningen av råolja och färdigprodukter icke bör mera avsevärt överstiga 30 procent av årsförbrukningen av färdig vara. Vid avvägning inom denna ram har man att beakta, å ena sidan att lagren böra innehålla tillfredsställande kvantiteter färdigprodukter, å andra sidan att en betydande anpart av lagren bör utgöras av råolja för att icke det med inhemsk raffinering avsedda syftet skall delvis förfelas. Vidare är att beakta, att det icke är möjligt att genom passiva åtgärder (insprängningar och liknande skydd) bereda de för förädlingen av råolja nödiga anläggningarna skydd mot angrepp från luften. Om dessa anläggningar förstöras, bliva de förefintliga lagren av råolja relativt betydelselösa för för-

sörjningen, intill dess raffineringsverket åter kan börja fungera. En annan faktor är nödvändigheten att skapa möjlighet till distribution av de färdiga produkterna utan allt för stora kostnader. Då enligt vad tidigare gjorda utredningar visat, den förefintliga, oljebolagen tillhöriga distributionsapparaten är mer än tillräcklig för behovet och en ytterligare utbyggnad alltså icke gärna kan ifrågakomma, måste man utgå från, att den ifrågasatta raffineringsindustrien för sin försäljning bör lita till bolagens distributionsanläggningar. Om de i landet representerade oljebolagen bliva utövare av en vidgad raffineringsindustri, löses distributionsfrågan automatiskt. I motsatt fall torde man böra söka en lösning, vilken, samtidigt med att den tager sikte på att de inom landet framställda produkternas försäljning bör ske genom nuvarande distributionsapparat, lämnar skäligt utrymme åt dennas ägare för en fortsatt importverksamhet vid sidan om den inhemska produktionen. Bedömandet av vilken kvantitet råvara, som lämpligen bör raffineras inom landet, torde alltså i stort sett få ske under hänsynstagande dels till att raffineringsindustrien bör erhålla en omfattning, vilken kan anses lämplig ur synpunkten av att den är ett led i försörjningsberedskapen, dels till att den totala lagringen av här ifrågavarande varor icke får kräva en ekonomiskt allt för betungande lagringskapacitet och att inom ramen av den totala lagringen landet beredes nödig tillgång å färdigprodukter, dels slutligen till att kvantiteten inom landet raffinerad vara bör stå i sådant förhållande till de nuvarande importörernas verksamhet, att dessa, därest de måste ställa sin distributionsorganisation till förfogande för en av andra företagare bedriven raffinering, icke kunna anses obilligt behandlade. Samtidigt härmed måste självfallet vederbörlig uppmärksamhet ägnas åt den omständigheten, att raffineringsindustrien måste av driftsekonomiska skäl vara av en viss storleksordning. För att en inhemsk raffineringsindustri, vilken icke bedrives av de distribuerande bolagen, skall få möjlighet att för produkternas avsättning anlita dessa bolags anläggningar, lärer erfordras ett åläggande från statens sida. Ett sådant åläggande torde, såsom nyss sagts, böra erhålla en skälig begränsning. Lämpligen synes man böra stanna vid en myckenhet, motsvarande 25 procent av föregående års förbrukning. Härmed synes också vinnas en ur samtliga förevarande synpunkter lämplig avvägning av en inhemsk raffineringsindustris omfattning. Intill nämnda myckenhet böra alltså raffinadörerna hava rätt att till distributionsbolagen leverera och dessa skyldighet att mottaga färdigprodukter, varvid kvantiteten bör fördelas på de distribuerande bolagen i huvudsak efter deras årsomsättning. Enbart ett ordnande av distributionsfrågan lär emellertid ej bliva tillräckligt. För en raffineringsindustri vid sidan om de stora oljebolagen torde också erfordras ett visst ekonomiskt skydd. Olika medel kunna härvid

komma ifråga. Närmast till hands kan måhända den utvägen synas vara, att å färdigprodukter sättes en tull till skydd för förädlingsindustrien. Genom en sådan åtgärd skulle sannolikt en prisförhöjning framkallas utan att säkerhet likväl erhölles för att det avsedda ändamålet skulle vinnas. En annan möjlighet erbjuder sig genom restitution av eller befrielse från viss del av skatten för inom landet raffinerat motorbränsle. Denna metod skulle icke medföra någon prisförhöjning, men det kan dock icke utan skäl invändas, att härvid hela stödet åt produktionen ifråga komme att belasta bilskattemedlen. Ett effektivt och även i övrigt tillfredsställande skydd för en inhemsk raffineringsindustri synes däremot kunna beredas genom att denna tillförsäkras ett på lämpligt sätt avvägt pris, som distributionsbolagen skulle hava att erlägga för den levererade varan. Normalt torde detta pris böra sammanfalla med cifpriset i svensk hamn, alltså varunoteringen å »gulfen» respektive Constanza med tillägg av frakt, inberäknat försäkring och övriga hithörande kostnader. För åstadkommande av önskvärd enhetlighet torde emellertid prissättningen böra generellt hänföra sig till leveranser från »gulfen». Möjlighet torde föreligga att utforma en sådan prisbestämning så, att meningsskiljaktigheter om innebörden icke skola behöva uppkomma. En dylik prissättning bör, så vitt man kan se, medgiva och säkerställa nödig förtjänst för raffinaderierna och å andra sidan icke kunna anses oskälig för de distribuerande bolagen. Av praktiska skäl torde priset icke böra beräknas efter dagsnotering å den tidpunkt, då leveransen sker eller överenskommelse om leverans träffas mellan leverantören och distributören, utan synes hellre böra bestämmas för viss tidsperiod, exempelvis ett kvartal. För under visst kvartal levererad vara bör sålunda priset lämpligen baseras på medeltalet av varunoteringarna i världsmarknaden och av fraktsatserna för perioden ifråga, För det fastställda priset böra distributionsföretagen av naturliga skäl vara tillförsäkrade att erhålla viss kvalitet å varan. Detaljbestämmelser härom böra utfärdas av statlig myndighet. Om kvaliteten å visst varuparti ej överensstämmer med vad sålunda stadgats, bortfaller ifråga om detsamma såväl prisgarantien som distributionsbolagets skyldighet att mottaga det. Även härutinnan böra reglerande föreskrifter utfärdas. En dylik lösning av frågan om den inhemska raffineringens anordnande synes på en gång bereda största möjliga trygghet för beredskapskravets tillgodoseende, i erforderlig mån säkra denna industris bärkraft och innefatta ett skäligt hänsynstagande till de distribuerande bolagens intressen. I den mån de stora oljebolagen engagera sig i en inhemsk förädlingsindustri, komma de här föreslagna regulativen att, allt efter omständigheterna, mer eller mindre mista sin karaktär av tvång. I vad angår en raffineringsindustri, för vilken prisgaranti ej begäres, eller

73 som avser kvantiteter utöver vad ovan angivits, skulle således inga andra särskilda åtgärder från statens sida ifrågakomma än de, som enligt vad förut sagts skulle gälla beträffande lagerhållning. Då staten stöder en inhemsk raffineringsindustri i syfte att stärka beredskapen, bör den också hava rättighet att inom ramen för vad som är tekniskt genomförbart och ur ekonomisk synpunkt skäligt reglera tillverkningens art, d. v. s. bestämma de produkter, som böra utvinnas. Ehuru normalt en sådan regleringsrätt icke lär behöva tagas i bruk, kan den dock under särskilda förhållanden få sådan betydelse, att erforderliga föreskrifter härom böra meddelas. En dylik statsgaranti beträffande såväl pris som avsättning för varan torde böra förknippas med villkor om tid, inom vilken driften vid raffinaderiet skall vara i gång. Vidare synes garantien böra lämnas allenast för viss tid, förslagsvis tio år. Sedan denna tid förflutit — även dessförinnan, där så på framställning av företagaren befinnes böra ske — bör frågan om skyddets art och omfattning tagas under förnyad omprövning på grundval av de gångna årens driftsresultat och andra förhållanden, vilka kunna utöva inflytande på frågans bedömande. Betydelsen ur skilda synpunkter av företag av det slag och av den storleksordning, varom här är fråga, bör i och för sig utgöra tillräcklig grund för att vederbörande skola äga räkna med fortsatt stöd i den omfattning och så länge sådant är behövligt. Lagerhållningen av färdig vara skulle enligt vad här föreslagits komma att helt åvila de nuvarande distributionsföretagen och omfatta 30 procent av årsförbrukningen. Därvid har förutsatts, att alla produkter av inhemsk raffinering säljas genom dessa företag. Om ett raffinaderi emellertid skulle sälja direkt till förbrukarna, bör givetvis detta själv i föreskriven omfattning hålla lager av färdigprodukter. På raffinaderierna bör läggas skyldighet att lagra råolja. Det lager, som raffinaderierna ur driftsmässig synpunkt måste hålla, torde röra sig omkring 25 procent av kapaciteten. Genom att anbefalla en minimilagring, motsvarande 30 procent av kapaciteten, torde emellertid, såsom redan sagts, värdet av råoljans lagringsbeständighet bliva i för beredskapen nödig utsträckning utnyttjad. Att sträcka sig längre lärer icke vara lämpligt med hänsyn till att vid en prissättning i enlighet med de grunder, som här föreslagits, kostnaderna för råoljans lagring komma att helt åvila raffinaderierna. En ökning av råoljelagringen över 30 procent skulle sålunda i viss mån förtaga verkningarna av prisskyddet. För den händelse att ovan berörda åtgärder icke skulle visa sig lända till uppbyggande av en inhemsk raffineringsindustri av önskad omfattning, torde frågan böra tagas under förnyat övervägande, varvid bland annat kan ifrågakomma, att staten direkt intresserar sig i en raffineringsverksamhet. Såsom redan framhållits synes det emellertid i första hand böra eftersträvas, att den enskilda företagsamheten sättes in för frågans lösning. Då

möjligheter synas förefinnas för att avsedda resultat skola på denna väg kunna vinnas, har det icke ansetts nödigt att här närmare ingå på frågan om organiserandet av en dylik statlig industri eller de andra former för ett statligt intressentskap, som kunna tänkas. Vad här i skilda sammanhang förordats, innebär ifråga om inhemsk raffineringsindustri huvudsakligen följande. För att säkerställa ekonomisk bärighet åt en inhemsk raffineringsindustri garanterar staten densamma rätt att till distributionsbolagen försälja högst viss kvantitet av olika slag genom särskilda föreskrifter kvalitetsbestämda färdigprodukter. Denna kvantitet bör ungefärligen motsvara 25 procent av föregående års sammanlagda förbrukning, vilket med hänsyn till 1936 års förbrukningssiffror utgör i runt tal 250 000 ton. Skäl kunna måhända tala för att sistnämnda kvantitet till en början sättes såsom maximum. Å andra sidan kunna förhållanden inträda — konjunkturväxlingar eller andra omständigheter — vilka göra önskvärt, att möjlighet hålles öppen för viss ökning eller minskning av en på detta sätt skyddad produktion. Lämpligare än att fastställa ett maximum synes fördenskull vara att produktionen i fråga fastställes till visst procenttal av föregående års förbrukning av olika produkter. Denna produktion skall kunna fördelas på olika raffinaderier i förhållande till deras kapacitet. Raffinaderierna berättigas att vid avyttrandet till distributionsbolagen av fastställd kvantitet färdig vara erhålla visst pris, normalt motsvarande cifpriset å vederbörlig färdigprodukt i svensk hamn. Detta pris fastställes för varje kvartal vid dess slut och skall utgöra medeltalet av noteringarna under tiden ifråga. Raffinaderierna skola hava icke blott rätt utan även skyldighet att leverera sålunda prisgaranterade varukvantiteter till distributionsbolagen. Dessutom skola raffinaderierna vara underkastade de föreskrifter, som må bliva utfärdade rörande dels tillverkningens fördelning å olika slags produkter av här ifrågavarande varor, dels anläggningarnas med till dem hörande lagringsutrymmens förläggning och tryggande mot förstöring. Slutligen skola raffinaderierna hava skyldighet att i lager ständigt hålla viss minimikvantitet råolja, förslagsvis 30 procent av föregående års förbrukning av sådan vara, ävensom, i den mån färdigprodukterna säljas till förbrukning inom landet annorledes än genom importörernas distributionsapparat, enahanda lagringsskyldighet beträffande sådan vara som den importörerna ålagda. Häremot skall svara skyldighet för importörerna att, efter av vederbörande myndighet verkställd fördelning dem emellan, till försäljning från raffinaderierna mottaga den myckenhet färdigprodukter, som på ovan angivet sätt bestämts, och att därvid erlägga det pris, som likaledes i enlighet med det ovan sagda blivit fastställt.

75 XII. Kostnader för inhemsk raffinering. I utredningsmännens uppdrag ingår även att, därest lagring av råolja anses böra ifrågakomma, upprätta förslag beträffande raffineringsverk jämte fullständiga kostnadsberäkningar. Fullgörandet av uppdraget i denna del har visat sig vara förenat med stora svårigheter. Att från leverantörer direkt anskaffa fullständiga planer för anläggning av raffinaderier jämte kostnadsberäkningar och driftskalkyler skulle, enligt vad utredningsmännen inhämtat, hava betingat mycket avsevärda kostnader. Utredningsmännen hava därför icke ansett sig böra ifrågasätta en sådan åtgärd, så mycket mindre som även dylika beräkningar i allt fall knappast kunnat giva mer än en, om också god, ledning vid förevarande spörsmåls bedömande. Närmare torde man nämligen icke kunna komma, med mindre alla detaljer beträffande en sådan anläggning och dess produktion m. m. äro fastställda. Vad angår driftskalkyler komma sådana dessutom att i mycket bliva beroende av företagaren och hans affärsförbindelser. Till vissa utländska leverantörer hava däremot hänvändelser om offerter gjorts för att om möjligt på detta sätt erhålla material, dock utan resultat. Från enskilda personer i utlandet hava emellertid värdefulla upplysningar på åtskilliga punkter lämnats. I vårt land är expertisen på detta område i mycket ringa omfattning representerad, i all synnerhet då man såsom här har att räkna med allenast dem, som hava aktuell erfarenhet på området. Av skilda anledningar har ej heller på denna väg de ifrågavarande beräkningarna kunnat erhållas. Vissa uppgifter hava emellertid även här meddelats av enskilda personer med sakkunskap på området, varjämte de här i landet representerade oljebolagen med erkännansvärd villighet biträtt utredningen med lämnande av upplysningar eller införskaffande av sådana från utlandet. De uppgifter, som utredningsmännen äro i tillfälle att lämna, äro alltså tämligen summariska och dessutom icke enhetliga, i det de härstamma från olika källor och i vissa fall bygga mer eller mindre på utländska förhållanden. En jämförelse dem emellan synes emellertid kunna skänka en viss ledning, då det gäller att få en bild i stort. Vad beträffar storleken av en raffineringsanläggning har såsom ett minimum angivits en produktionskapacitet av 100 000 ton per år. Det har uppgivits, att ett fullt tillfredsställande driftsresultat skulle förutsätta en kapacitet av 250 000—300 000 ton per år. En sådan kapacitet skulle emellertid

innebära, att endast en enda anläggning skulle behövas för förädling inom landet av 25 procent av förbrukningskvantiteten. Ur trygghetssynpunkt kan en sådan koncentrering knappast vara att förorda. Vida fördelaktigare är det sålunda ur denna synpunkt att fördela tillverkningen på två eller tre raffinaderier, därest icke exportmöjligheter skulle föranleda, att mer än en anläggning av angivna, större kapacitet komme till stånd. Mindre anläggningar äro emellertid förhållandevis dyrare ifråga om apparatutrustning. Även driften blir, som nyss antytts, vid mindre anläggningar relativt ogynnsammare på grund av att de fasta kostnaderna icke minskas i samma grad som anläggningens storlek. Såvitt det kunnat utrönas, torde dock även en tillverkning av ovan angiven minimikvantitet kunna bli förenad med ett rimligt ekonomiskt utbyte. I varje fall tyda andra uppgifter än de förenämnda på, att en anläggning med 150 000 tons kapacitet per år skall vara affärsmässigt berättigad. Ifråga om anläggningskostnader återgivas här nedan en del resultat, framkomna enligt olika beräkningsgrunder. En sammanställning av de olika uppgifterna torde, såsom förut sagts, trots att de icke äro alltigenom fullt jämförbara, giva en viss uppfattning om de belopp, varmed man kan hava att räkna vid uppbyggandet av en svensk raffineringsindustri. Med hänsyn till förbrukningen av olika produkter och dessas värde ur försörjningssynpunkt har förutsatts, att utvinningen av förädlad vara skall avse huvudsakligen bensin samt motor- och pannbrännoljor. Samtliga anläggningar avse sålunda även cracking. För en anläggning med en årskapacitet av 400 000 ton per år har uppgivits en anläggningskostnad av i runt tal 24 miljoner kronor, varav 8.2 miljoner kronor för den egentliga apparaturen. En anläggning med en dagskapacitet av 10 000 fat (1 200 ton) per dag och 350 000 ton per år, avsedd för tillverkning av bensin, fotogen, motoroch pannbrännolja samt smörjoljor, beräknas kosta 2 649 000 dollars (i runt tal 10.5 miljoner kronor). För en anläggning med samma kapacitet men avsedd för tillverkning av endast bensin, fotogen samt motor- och pannbrännoljor skulle kostnaderna begränsas till 1 611 000 dollars (c:a 6,3 miljoner kronor). Enligt en annan uppgift beräknas, att vid en anläggning med en kapacitet av 300 000 ton per år eller 1 000 ton per dag apparaturen torde draga en kostnad av 7 miljoner kronor, fritt levererad å platsen — vid svensk hamn — samt uppmonterad. Kostnaderna för mark, cisterner (rymmande 60 000 —70 000 ton råvara och färdig vara), byggnader m. m. anses uppgå till sammanlagt 4 miljoner kronor, varav för byggnader 200 000 kronor. Den totala anläggningskostnaden skulle alltså belöpa sig till 11 miljoner kronor. En uppgift, som grundar sig på i Nordamerika och England gällande priser m. m. men vari hänsyn dock tagits till förhållandena i vårt land,

anger, att vid ett raffinaderi med en årskapacitet av 200 000 ton per år kostnaden för apparaturen uppgår till c:a 5 miljoner kronor samt för byggnader, kajer och lagringsutrymmen till sammanlagt 4 miljoner kronor eller alltså en totalkostnad av 9 miljoner kronor. För en anläggning om endast 500 tons dagskapacitet eller 150 000 ton per år har kostnaden för apparaturen beräknats till omkring 60 procent av vad som angivits för ovannämnda anläggning med en kapacitet av 300 000 ton eller 4.2 miljoner kronor. Återstående kostnader skulle enligt samma beräkningsgrund uppgå till 2 miljoner kronor. Sammanlagda anläggningskostnaden skulle bliva 6.2 miljoner kronor. En anläggning med en dagskapacitet av c:a 300 ton eller 100 000 ton per år anses draga en kostnad för apparatur av 2.5 miljoner kronor, vartill komma för byggnader 100 000 kronor och för cisterner m. m. 1 600 000 kronor, alltså en sammanlagd kostnad av omkring 4.2 miljoner kronor. Enligt en annan beräkningsgrund torde apparaturen komma att betinga en kostnad av c:a 7 000 kronor per ton av dagskapaciteten vid anläggningar om minst 300 000 tons årskapacitet. Beräkningen stämmer väl med flertalet av de uppgifter, som ovan angivits. Beträffande driftskostnader och driftsresultat hava likaledes vissa uppgifter ställts till utredningsmännens förfogande, varvid bland annat erinrats om den korta avskrivningstid, 5 ä 7 år, som vid dylika anläggningar bör förekomma. Vissa av dessa uppgifter innebära, att en svensk raffineringsindustri skulle göra mycket stora förluster, andra åter ställa i utsikt synnerligen goda driftsresultat. Övervägande finner man den uppfattningen, att en inhemsk raffinering skulle lämna ett gott ekonomiskt utbyte, varvid dock förutsattes visst stöd från statens sida.

78 XIII. Förvaltningsuppgifter. Ett genomförande av vad här ifrågasatts rörande lagring av flytande bränslen och framställande av sådana inom landet medför vissa statliga förvaltningsuppgifter. Vad först lagringen beträffar, har man att snarast efter det förordning i ämnet utfärdats och därefter årligen fastställa den kvantitet, som skall av de särskilda firmorna hållas i lager och den ökning därav, som vid angivna tidpunkter skall inträda. För detta ändamål infordras uppgifter från firmorna rörande omsättningen under närmast föregående år samt om deras tillgång å lagringsutrymmen och eventuellt planerad utbyggnad av dylika under det år, varom är fråga. Mot bakgrunden av sålunda lämnade uppgifter har man att taga under omprövning, huruvida och i vad mån dessa utrymmen äro tillräckliga och i övrigt godtagbara samt att allt efter omständigheterna bedöma, hur de statliga åtgärder, som här föreslagits, skola inpassas för att lagringsprogrammet skall bliva behörigen genomfört och skyddssynpunkterna tillgodosedda. Med hänsyn till de mångahanda omständigheter, som härvidlag äro att beakta, torde det för sakens främjande bliva av värde att direkta förhandlingar med de intresserade parterna komma till stånd. Ifråga om utbyggandet av lagerutrymmen har man först att bestämma de fordringar, staten med stöd av förordningen vill ställa på de nya anläggningarna såväl ifråga om deras placering som rörande åtgärder för åstadkommande av nödigt skydd åt lagren. Vissa allmänna föreskrifter torde härutinnan kunna utfärdas. Närmare bestämmelser lära dock bliva nödvändiga för varje särskilt fall för att en sådan utbyggnad skall, under aktgivande på det allmännas krav, bliva ur kommersiell synpunkt ändamålsenlig samt ekonomiskt tillfredsställande. För den här avsedda lagerhållningens rationella genomförande torde det vara lämpligt, att med avseende å utbyggandet av erforderliga lagerutrymmen upprättas en plan. Härvid bör samarbete i lämplig utsträckning äga rum med rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap och statens reservförrådsnämnd liksom också med, bland andra, sprängämnesinspektören och vederbörliga länsstyrelser. Allt efter det nämnda plan blir förverkligad skulle alltså upplagringen enligt därom meddelade föreskrifter fortskrida, intill dess att det fastställda minimimåttet uppnåtts. Det må i detta sammanhang framhållas, att om viss myndighet för eget behov skall anordna förrådsutrymmen för flytande bränslen, myndigheten ifråga bör hava att

själv svara för planläggning, utbyggnad och underhåll av anläggningen. Erforderligt samarbete med det statsorgan, som har att svara för den allmänna lagerhållningen av flytande bränslen, bör dock äga rum. Under tiden för lagringens genomförande lärer en kontinuerlig kontroll böra upprätthållas. Ifråga om lagerhållningens omfattning bör denna grundas på författningsenligt avgivna uppgifter från respektive företag, men därutöver torde kontroll genom stickprov rörande uppgifternas riktighet tid efter annan med oregelbundna mellanrum få anordnas. För sistnämnda ändamål torde lokala myndigheter få tagas i anspråk. I fråga om utbyggandet av lagringsanläggningar torde, även då arbetet icke utföres genom statens försorg, statlig ledning och kontroll kunna ifrågakomma. Om också de uppgifter, vilka här i korta drag angivits, komma att bliva särskilt framträdande under tiden för såväl utbyggnadens som lagringens planläggande och genomförande, kommer säkerligen även därefter en kontinuerlig verksamhet i reglerande och kontrollerande syfte att erfordras. Förutom givna bestämmelsers tillämpning och efterlevnad kommer därvid ifråga bland annat inspektion av till enskilda företag uthyrda anläggningar, som ordnats och bekostats av staten. Vad raffineringsindustrien angår, bliva de statliga åtgärderna av i viss mån annan natur än de ovan angivna. Här kommer det närmast att gälla handläggandet av ansökningar från företag, vilka önska att erhålla statens stöd för utbyggande av en inhemsk raffineringsindustri. Därjämte torde det vara lämpligt att fortlöpande övervaka, huru raffineringsföretagen fullgöra dem åliggande skyldigheter i vad angår efterlevnad av utfärdade föreskrifter samt beträffande leveranserna till distributionsbolagen, då icke dessa själva hava hand om raffineringsindustrien. Utfärdandet av nödiga bestämmelser rörande de tillverkade varornas kvalitet bör också åvila det statsorgan, som skall handhava här omförmälda uppgifter. Förslag till sådana bestämmelser torde lämpligen böra avgivas av statens provningsanstalt. Från denna bör också yttrande infordras i händelse anmärkningar mot eller tvist om levererad varas beskaffenhet förekomma. Till undvikande av sådana anmärkningar bör genom det statliga organets försorg nödig kontroll av raffineringsindustriens produkter äga rum med anlitande av inom provningsanstalten förefintlig expertis. Även prissättningen av inom landet förädlade produkter, som skola distribueras jämlikt de föreslagna bestämmelserna, bliver, i den mån tvekan härutinnan kan anses påkalla statligt ingripande, en uppgift för sagda statsorgan. Här torde nödig sakkunskap kunna ställas till förfogande av kommerskollegium. Vid ett bedömande, vart de förvaltningsuppgifter, varom sålunda blir fråga, lämpligen skola förläggas, synes särskilt böra beaktas, att det här gäller ett alldeles nytt fält för statligt ingripande. Att inordna denna nya verksamhet inom något centralt ämbetsverk eller däremot svarande insti-

tution synes i betraktande av arbetsuppgiftens särart och de däri ingående detaljernas i åtskilliga avseenden skiftande beskaffenhet icke vara lämpligt, i varje fall icke under organisationsperioden. E t t smidigt och målmedvetet genomförande av här ifrågasatta åtgärder kräver sakkunskap och erfarenhet på olika områden. Främst erfordras ingående kännedom om den svenska oljehandelns organisation och arbetsförhållanden samt om de särskilda företagen. Även om staten har klar rätt att bestämma i olika avseenden, torde dock, som redan antytts, förhandlingar i många fall bliva nödvändiga — i varje fall befrämja sådana saken — och detta gäller både ifråga om lagringen och, kanske än mera, beträffande raffineringen och därmed sammanhörande verksamhet. Teknisk kunskap synes i förevarande avseende vara av mindre framträdande betydelse. Sådan kommer visserligen att påkallas, men då den kommer att avse ganska skilda fack, torde den bäst erhållas genom att i mån av behov anlita vederbörande fackmyndigheter och institutioner. Med hänsyn till alla dessa omständigheter och till önskvärdheten av att giva största möjliga effektivitet och snabbhet åt verksamheten synas avgörande skäl tala för att här berörda angelägenheter handhavas direkt inom handelsdepartementet. Lämpligast synes vara att där såsom extra föredragande för ärenden angående oljelagring och raffinering anställes en person, som i möjligaste mån känner här berörda förhållanden och dessutom har erforderlig förtrogenhet med statsförvaltningen. Något särskilt anslag för avlöning åt denne föredragande torde icke behöva uppföras å departementets stat. I den mån en sådan föredragande komme att anlitas redan under innevarande budgetår, torde kostnaderna kunna bestridas av för Kungl. Maj:t tillgängliga medel. För tid därefter torde de kunna bestridas från anslag, varmed kostnaderna för utbyggande av statliga lagringsutrymmen bestridas, och när denna byggnad slutförts, från det anslag till underhåll och tillsyn av anläggningarna, som då torde komina ifråga.

81 XIV. Förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående handel med vissa mineraloljor. I enlighet med den ståndpunkt, som utredningsmännen intagit till de föreliggande spörsmålen, hava utredningsmännen låtit utarbeta ett förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående handel med vissa mineraloljor. Förslaget j ä m t e specialmotivering följer här. Förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående handel m e d vissa mineraloljor. Härigenom förordnas so"m följer: 1§. För tryggande av tillgång inom riket å nedan angivna mineraloljor skall handeln med sådana oljor vara underkastad de särskilda bestämmelser, som i denna förordning meddelas. D e oljor, som i första stycket avses, äro i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning betecknade: Statistiskt nr

439 440 441 442

Varuslag

bensin nativ olja (crude oil) motor brännolja och pannbrännolja, oraffinerade fotogen, ävensom andra raffinerade brännoljor. Om skyldighet

att hålla lager av olja.

2§. Den som för försäljning i oförändrat skick till avnämare inom riket från utrikes ort inför olja, som i 1 § sägs, vare skyldig att vid envar tid under året av sådan olja hålla lager inom riket, motsvarande minst trettio procent av den myckenhet, han av dylik olja under nästföregående kalenderår försålt till avnämare inom riket. Sistnämnda myckenhet skall, där ej annat förhållande visas, anses motsvara skillnaden mellan den myckenhet, importören ifrågavarande år under tullverkets kontroll infört till riket, och den myckenhet, han samma år under tullverkets kontroll utfört ur riket. 6

82 Olja, som finnes i frihamn eller är upplagd å tullager eller provianteringsfrilager eller är föremål för transitering, skall vid tillämpning av denna förordning anses befintlig utom riket. 3§. Importör, som i 2 § sägs, vare skyldig att första gången före den 15 juli 1938 och därefter före den 15 januari varje år lämna uppgift å de myckenheter oljor av i 1 § angivna slag, han under nästföregående kalenderår försålt till avnämare inom riket. Importören vare ock pliktig att före den 15 i varje månad lämna uppgift å de myckenheter oljor av i 1 § angivna slag, han hade i lager inom riket den sista i nästföregående månad. 4§. Den, som vid oljeraffinaderi inom riket bedriver raffinering av olja, som i 1 § sägs, vare skyldig att vid envar tid under året av sådan olja hålla lager inom riket, motsvarande minst trettio procent av den myckenhet, han av dylik olja under nästföregående kalenderår förbrukat för raffineringen. Han vare ock pliktig att första gången före den 15 juli 1938 och därefter före den 15 januari varje år lämna uppgift å de myckenheter oljor av ovan angivna slag, han under nästföregående kalenderår förbrukat för raffineringen, ävensom att före den 15 i varje månad lämna uppgift å de myckenheter sådana oljor, han hade i lager inom riket den sista i nästföregående månad. 5§. Försäljer den som bedriver sådan raffinering, som i 4 § sägs, raffinerad olja direkt till förbrukare inom riket, vare han pliktig att, utöver lager som i 4 § omförmäles, jämväl hålla lager av den raffinerade oljan samt att därom lämna uppgifter efter ty i 2 och 3 §§ för där avsedda fall är stadgat. Vad sist sagts är ock tillämpligt, där han till avnämare inom riket försäljer av honom införd olja i oförändrat skick, oavsett för vilket ändamål oljan blivit införd. 6§. Den som från inhemskt oljeraffinaderi inköper där raffinerad olja för försäljning till avnämare inom riket, vare skyldig att hålla lager och lämna uppgifter efter ty i 2 och 3 §§ sägs som om han infört oljan till riket. 7|. Envar, som enligt vad ovan sagts skall hålla lager av olja, vare skyldig att använda lagerplats, som Kungl. Maj:t anvisar, ävensom att i övrigt

ställa sig till efterrättelse de bestämmelser ifråga om lagringen, Kungl. Maj:t föreskriver. Han vare ock pliktig att hålla handelsböcker tillgängliga för granskning ävensom att hålla lagret tillgängligt för inventering av myndighet, som Kungl. Maj:t därtill utser. Uppgifter, som förut sagts, skola avlämnas till Kungl. Maj:t eller myndighet, som nyss nämnts. Finnes att någon, som är skyldig att hålla lager av olja, ej innehar tillräckligt lager därav eller att han åsidosätter med avseende å lagringen givna föreskrifter, meddelar Kungl. Maj:t eller myndighet, som ovan nämnts, föreläggande för honom att inom viss tid fylla bristen eller eljest vidtaga erforderlig rättelse. 8§. Där med avseende å de myckenheter oljor, viss importör inför till riket, eller ifråga om de myckenheter oljor, innehavaren av oljeraffinaderi inom riket förbrukar, inträder avsevärd ändring i förhållande till nästföregående kalenderår, må Kungl. Maj:t, med avvikelse från vad ovan stadgas, meddela de särskilda bestämmelser, som av de ändrade förhållandena föranledas. Kungl. Maj:t må ock eljest, när särskilda skäl därtill äro, meddela undantag från skyldighet att hålla lager enligt vad ovan sagts. 9§. Inför någon till riket, för annat ändamål än försäljning eller raffinering, i större omfattning olja, som i 1 § sägs, må Kungl. Maj:t förklara, att han skall hålla lager och lämna uppgifter som om han infört oljan till försäljning samt till avnämare inom riket försålt vad han själv förbrukat. Om skyldighet att inköpa raffinerad olja från inhemskt

oljeraffinaderi.

10 §. Den som vid oljeraffinaderi inom riket bedriver eller ämnar bedriva raffinering, som i 4 § sägs, må, där anledning förekommer till antagande att han eljest icke kommer att vinna avsättning för raffinerad olja till skäligt pris, hos Kungl. Maj:t göra framställning om åläggande för importör, som i 2 § sägs, att från oljeraffinaderiet inköpa raffinerad olja. 11 §. Finnes för ändamål, som i 1 § angives, önskvärt, att raffinering bedrives vid oljeraffinaderi, varom i 10 § förmäles, må Kungl. Maj:t förplikta importör, som i 2 § sägs, att från oljeraffinaderiet inköpa raffinerad olja till myckenhet och pris, som Kungl. Maj:t bestämmer. Kungl. Maj:t äger ock, där

det begäres, fastställa tid och plats för leverans av oljan ävensom de villkor i övrigt, som kunna finnas erforderliga. Vid prövning av framställning, som i 10 § sägs, må Kungl. Maj:t, oavsett vad därom i framställningen yrkats, fördela skyldigheten att inköpa olja från det oljeraffinaderi, varom fråga är, efter ty prövas skäligt. 12 §. Den som utverkat förklaring, varom i 11 § sägs, vare skyldig att leverera olja till myckenhet och pris samt på villkor i övrigt, som av Kungl. Maj."t bestämts. Han vare ock pliktig att med avseende å oljeraffinaderiets förläggning och anordnande i övrigt underkasta sig de bestämmelser, Kungl. Maj:t finner gott meddela. 13 §. Har Kungl. Maj:t ifråga om importör, som i 9 § avses, meddelat förklaring, varom i samma § förmäles, må åläggande, som ovan sägs, avse jämväl sådan importör. Om straff. 14 §. Den som underlåter att hålla lager av olja till föreskriven myckenhet, straffes med böter till belopp motsvarande lägst tjugu och högst fyrtio kronor för varje ton, som brister. Försummar någon eljest att ställa sig till efterrättelse vad enligt denna förordning eller med stöd av förordningen meddelade föreskrifter åligger honom, straffes med dagsböter. Lämnar någon mot bättre vetande falsk uppgift i sådant hänseende, som i denna förordning omförmäles, må till fängelse dömas. 15 §. Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, varom i 14 § sägs, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas till ansvar jämlikt nämnda lagrum. 16 §. Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938; dock att skyldigheten att hålla lager skall inträda först i den mån Konungen därom förordnar.

85 Specialmotivering. Inledningsvis torde i 1 § böra föreskrivas, att för tryggande av tillgånginom riket å nedan angivna mineraloljor, handeln med sådana oljor skall vara underkastad de särskilda bestämmelser, som i förordningen meddelas. Härigenom kommer syftet med bestämmelserna tydligt till synes. De oljor, som avses, äro bensin, nativ olja (crude oil), oraffinerad motor- och pannbrännolja samt fotogen, ävensom andra raffinerade brännoljor. Förslaget har härefter uppdelats i tre avdelningar, nämligen 1) en om skyldighet att hålla lager av olja, 2) en om skyldighet att inköpa raffinerad olja från inhemskt oljeraffinaderi samt 3) en om straff. I avdelningen om skyldighet att hålla lager av olja torde till en början under 2 § böra stadgas, att den som för försäljning i oförändrat skick till avnämare inom riket från utrikes ort inför olja, som i 1 § sägs, skall vara skyldig att vid envar tid under året av sådan olja hålla lager inom riket, motsvarande minst 30 % av den myckenhet, han av dylik olja under nästföregående kalenderår försålt till avnämare inom riket. Av den sålunda föreslagna lydelsen framgår, att stadgandet i fråga är tillämpligt allenast å importör som icke avser att bedriva raffinering av den införda varan utan allenast inför den för försäljning i oförändrat skick. Försäljningen förutsattes skola ske till avnämare inom riket, med vilket uttryck åsyftas dels förbrukare dels ock återförsäljare inom riket. Det må anmärkas, att uttrycket formellt omfattar även den, som inköper oraffinerad olja från importör för raffinering. Till följd härav skulle på grund av förevarande stadgande, jämfört med 4 §, kunna uppkomma dubbel lagringsskyldighet beträffande sådan råolja, i det icke blott importören utan även den, som av importören inköper oljan för raffinering, skulle bliva skyldig att hålla lager om 30 procent av ifrågavarande kvantitet. En sådan dubbel lagringsskyldighet av oraffinerad olja är emellertid icke avsedd. Något särskilt undantag i författningstexten för sådana tämligen opraktiska fall, som nyss nämnts, torde emellertid icke vara erforderligt, då Kungl. Maj:t enligt 8 § andra stycket i förslaget äger generell befogenhet att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva undantag från skyldighet att hålla oljelager. Som förut nämnts skall lagringsskyldigheten beräknas å den kvantitet, oljeimportören under näst föregående kalenderår försålt till avnämare inom riket. Det synes vara lämpligt att meddela bestämmelse om en enkel regel för beräkning av ifrågavarande myckenhet i fall, då tvekan om kvantiteten kan råda. Härutinnan föreslås, att sistnämnda myckenhet skall, där

ej annat förhållande visas, anses motsvara skillnaden mellan den myckenhet, importören under ifrågavarande år under tullverkets kontroll infört till riket, och den myckenhet, han samma år under tullverkets kontroll utfört ur riket. Av bestämmelsens formulering framgår att den presumtion, som stadgandet innebär, får motbevisas. Det torde böra stadgas, att olja, som finnes i frihamn eller är upplagd å tullager eller provianteringsfrilager eller är föremål för transitering, vid tillämpning av förevarande förordning skall anses befintlig utom riket. Härefter må påpekas, att förslaget icke uppställer något undantag för sådan importör, som inför allenast mindre kvantitet olja för försäljning till avnämare inom riket. Såsom skäl för denna ståndpunkt kan anföras, att det icke synes rättvist mot större importörer att mindre importörer skola vara mera gynnsamt ställda. Under 3 § torde böra intagas föreskrifter om skyldighet för importör att meddela vissa uppgifter. Förutom importör bör den, som vid oljeraffinaderi inom riket bedriver raffinering av olja, som i 1 § sägs, vara skyldig att hålla lager. Föreskrift härom torde böra intagas under 4 §. Lagringsskyldigheten bör vid envar tid av året omfatta minst 30 procent av den myckenhet, vederbörande av dylik olja under nästföregående kalenderår förbrukat för raffineringen. I förevarande paragraf bör vidare stadgas skyldighet för innehavare av oljeraffinaderi, som nu är ifråga, att lämna vissa uppgifter. Det är givetvis tänkbart, att den, som innehar oljeraffinaderi, säljer raffinerad olja direkt till förbrukare inom riket. I sådant fall torde han böra vara skyldig att hålla lager jämväl av den raffinerade oljan. Det har nämligen ansetts lämpligt att lagringsskyldighet skall avse dels 30 procent av alla färdigprodukter av ifrågavarande slag, som förbrukas här i riket, dels ock 30 procent av all råolja, som införes för raffinering inom riket. För att ändamålet i förstnämnda hänseende skall vinnas, erfordras att, därest den som bedriver raffinering inom riket försäljer raffinerad olja direkt till förbrukare inom riket, han skall vara pliktig att, utöver lager som i 4 § omförmäles, d. v. s. av råolja, hålla lager av den raffinerade oljan. Stadgande härom har införts i 5 §. Givetvis bör den, som enligt detta stadgande skall hålla lager, vara underkastad uppgiftsskyldighet som om han vore importör. Därest den, som bedriver raffinering, säljer importerad olja i oförändrat skick, bör han i fråga om sådan olja behandlas på samma sätt som annan importör. Stadgande härom har intagits såsom en andra punkt i 5 §. Nu ifrågavarande punkt är formellt tillämplig även i det fall, att innehavare av oljeraffinaderi försäljer av honom införd olja till annan, som bedriver oljeraffinering inom riket. I så fall uppkommer på grund av stadgandet, jämfört med 4 §, ett annat fall av dubbel lagringsskyldighet be-

87 träffande råolja än förut nämnts. På grund av stadgandet i 8 § andra stycket kan emellertid Kungl. Maj:t medge de avvikelser, som i sådana undantagsfall påkallas. För a t t 30 procent lagring av den myckenhet färdigprodukter, som förbrukas inom riket, skall erhållas, tarvas även, a t t den som från inhemskt oljeraffinaderi inköper olja för försäljning till avnämare inom riket skall vara skyldig a t t hålla lager med 30 procent av den myckenhet, han under nästföregående kalenderår av sådan olja försålt till avnämare inom riket. I enlighet härmed innehåller förslaget i 6 §, a t t den, som från inhemskt oljeraffinaderi inköper där raffinerad olja för försäljning till avnämare inom riket, skall vara skyldig a t t hålla lager och lämna uppgifter efter t y i 2 och 3 §§ sägs som om h a n infört oljan till riket. D e t är nödvändigt, a t t Kungl. Maj:t må äga a t t bestämma, å vilken ort olja skall lagras, till vilken kvantitet det på de varje ort skall ske samt vilka cisterner m. m. som skola användas. Under 7 § föreslås fördenskull, a t t envar, som enligt vad ovan sagts, skall hålla lager av olja, skall vara skyldig a t t använda lagerplats, som Kungl. Maj:t anvisar, ävensom att i övrigt ställa sig till efterrättelse de bestämmelser i fråga om lagringen, Kungl. Maj:t föreskriver. D e t förutsattes, a t t kronan kommer a t t låta spränga bombsäkra schakt i berg u t a n kostnad för de lagringsskyldiga. Däremot torde dessa skäligen böra erlägga hyra för användandet av de cisterner, som må komma a t t anordnas av kronan och anvisas de lagringsskyldiga, vilken hyra lämpligen bör motsvara vad det skulle ha kostat dem a t t lagra i egna cisterner, med iakttagande a t t underhållet bör ankomma på de lagringspliktiga. D e t är uppenbart, a t t , därest lämplig plats för lagringen ej finnes å kronan tillhörig mark, expropriation kan erhållas. Understundom kan det måhända vara lämpligt a t t spränga i berg å den lagringsskyldige tillhörig mark. I så fall torde i allmänhet frivillig överenskommelse med denne kunna ernås med avseende å kronans rätt till de utrymmen, som sålunda genom sprängning å kronans bekostnad skapas. K a n ej överenskommelse träffas, måste emellertid expropriation tillgripas. Lagringspliktig bör även vara skyldig a t t hålla handelsböcker tillgängliga för granskning ävensom a t t hålla lagret tillgängligt för inventering av myndighet, som Kungl. Maj:t därtill utser. Uppgifter, som förut sagts, böra avlämnas till Kungl. Maj:t eller myndighet, som nyss n ä m n t s . Finnes a t t någon, som är skyldig a t t hålla lager av olja, ej innehar tillräckligt lager därav eller a t t han åsidosätter med avseende å lagringen givna föreskrifter, bör Kungl. Maj:t eller den myndighet, Kungl. Maj:t därtill utser, meddela föreläggande för honom a t t inom viss tid fylla bristen eller eljest vidtaga erforderlig rättelse.

88 Under 8 § torde först böra stadgas, att, där med avseende de å de myckenheter oljor, viss importör inför till riket, eller i fråga om de myckenheter oljor, innehavaren av oljeraffinaderi inom riket förbrukar, inträder avsevärd ändring i förhållande till nästföregående kalenderår, Kungl. Maj:t må, med avvikelse från vad ovan föreslagits meddela de särskilda bestämmelser, som av de ändrade förhållandena föranledas. Sådana bestämmelser kunna vara såväl skärpande som mildrande men givetvis skall tillses, att rättvisa såvitt möjligt skapas mellan de lagringsskyldiga inbördes. Såsom ett andra stycke har på sätt förut antytts intagits ett stadgande, att Kungl. Maj:t även eljest må, när särskilda skäl därtill äro, meddela undantag från skyldighet att hålla lager. Exempel å sådana skäl ha anförts härovan. Förevarande förordning kan tänkas föranleda, att förbrukare börja importera olja för direkt tillgodoseende av egna behov. Därest detta komme att ske i större omfattning, skulle syftet med förordningen delvis förfelas samt orättvisa ske i förhållande till sådana lagringsskyldiga, som förut nämnts. Såsom 9 § torde därför böra intagas ett stadgande att, om någon för annat ändamål än försäljning eller raffinering till riket inför olja, som i 1 § sägs, i större omfattning, må Kungl. Maj:t förklara, att han skall hålla lager och lämna uppgifter som om han infört oljan till försäljning samt till avnämare inom riket försålt vad han själv förbrukat. Vad härefter beträffande den andra avdelningen av förevarande förslag, om skyldighet att inköpa raffinerad olja från inhemskt oljeraffinaderi, må anmärkas, att det icke ansetts lämpligt att i författningstexten precisera omfattningen av den skyldighet, som i sådant hänseende bör föreligga. Utrymme torde böra finnas att lösa härmed sammanhängande spörsmål på det sätt, som är mest praktiskt, när fråga uppkommer om att tillämpa föreskrifterna i förevarande avdelning. Givetvis skola därvid iakttagas de synpunkter, som varit bestämmande för statsmakternas beslut om utfärdande av författning i ämnet. I författningen torde till en början under 10 § böra stadgas, att den som vid oljeraffinaderi inom riket bedriver eller ämnar bedriva raffinering, som i 4 § sägs, må, där anledning förekommer till antagande att han eljest icke kommer att vinna avsättning för raffinerad olja till skäligt pris, hos Kungl. Maj:t göra framställning om åläggande för importör, som i 2 § sägs, att från oljeraffinaderiet inköpa raffinerad olja. Det må framhållas, att intet torde hindra, att yrkandet riktas generellt mot alla som importera olja av ifrågavarande slag eller mot viss grupp av sådana importörer. Under 11 § synes böra stadgas, att, om för ändamål, som i 1 § angives, finnes önskvärt att raffinering bedrives vid oljeraffinaderi, varom i 10 § förmäles, Kungl. Maj:t må förplikta importör, som i 2 § sägs, att från oljeraffinaderiet inköpa raffinerad olja till myckenhet och pris, som Kungl.

89 Maj:t bestämmer. Framhållas bör, att en sådan prissättning givetvis förutsätter, att även oljans kvalitet fixeras. I övrigt bör Kungl. Maj:t även äga att, där det begäres, fastställa tid och plats för leverans av oljan ävensom de villkor i övrigt, som kunna finnas erforderliga. I ett andra stycke av förevarande paragraf torde böra stadgas, att vid prövning av framställning, som i 10 § sägs, skall Kungl. Maj:t, oavsett vad därom i framställningen yrkats, äga att fördela skyldigheten att inköpa olja från det oljeraffinaderi, varom fråga är, efter ty prövas skäligt. Den som utverkat förklaring, varom i 11 § sägs, bör vara skyldig att leverera olja till myckenhet och pris samt på villkor i övrigt som av Kungl. Maj:t bestämmas. (Beträffande oljans kvalitet erinras om vad därutinnan anförts under 11 §.) Han bör ock vara pliktig att med avseende å oljeraffinaderiets förläggning och anordnande i övrigt underkasta sig de bestämmelser, Kungl. Maj:t finner gott meddela. Härigenom beredes Kungl. Maj:t bland annat möjlighet att föreskriva, vilka oljor som i första hand böra framställas. Stadganden i nu berörda hänseenden hava intagits under 12 §. Såsom 13 § torde härefter böra stadgas, att om Kungl. Majrt ifråga om importör, som i 9 § avses, meddelat förklaring, varom i samma § förmäles, må åläggande, som ovan sägs, avse jämväl sådan importör. Den tredje avdelningen i förslaget, om straff, torde icke kräva någon motivering. Beträffande ikraftträdande föreslås, att förordningen skall tillämpas från och med den 1 juli 1938. Uppenbarligen kräves emellertid viss tid innan lagringsskyldigheten kan tillämpas. Denna skyldighet bör sålunda inträda först i den mån Konungen allt efter det lagringsutrymmen erhållas därom förordnar.

90 XV. Sammanfattning. De resultat, till vilka utredningsmännen sålunda kommit, äro i sammanfattning följande. I. Lagring av färdigprodukter. 1. Lagring av bensin samt motor- och pannbrännolja bör åläggas importör av dylika varor till en myckenhet, motsvarande minst 30 procent av föregående års förbrukning. Enahanda möjlighet bör hållas öppen även beträffande fotogen och andra raffinerade brännoljor. Med inräknande av den kvantitet därutöver, som måste hållas i lager för att nämnda gräns ej skall underskridas, kommer en sådan föreskrift vid nuvarande förbrukning att medföra en beräknad lagerhållning av omkring 400 000 kbm färdigprodukter och råvara. Denna upplagring föranleder behov av nya lagringsanläggningar med en kapacitet av omkring 200 000 kbm. Vid ökad inhemsk raffinering komma härtill ytterligare utrymmen för lagring av råolja. Utredningsmännen förorda, att dessa anläggningar, i den mån sådant ur skilda synpunkter är möjligt, göras bombsäkra medelst förläggning i utsprängda hålrum. Likaså förordas att, då nuvarande ovanjordsanläggningar erfordra förnyelse, de ersättas med bombsäkra anläggningar, i den mån så kan ske. 2. Kostnaderna för anordnande av bombsäker lagring i bergrum beräknas bliva 100 kronor per kbm nyttigt utrymme. För ovan angivet lagringsutrymme om 200 000 kbm kan alltså kostnaden beräknas till c:a 20 miljoner kronor. Av totalkostnaden belöpa ungefär 10 miljoner kronor på sprängnings- och motsvarande arbeten och samma belopp på cisterner, rörledningar etc. I den mån anläggningarna skola utföras av och tillhöra kronan, kunna härtill komma kostnader för mark. 3. Sprängnings- och motsvarande kostnader förutsättas kunna i sin helhet bestridas med för beredskapsarbeten avsedda medel, helst genomförandet av en utbyggnad av den storleksordning, varom här är fråga, lärer kräva ett antal år. I vissa fall kunna omständigheterna föranleda, att anläggning lämpligast utföres å mark, som tillhör kommun eller enskild företagare. Även då bör staten svara för sprängningskostnaderna, varvid emellertid förutsattes, att anläggningens användning för avsett ändamål blir på lämpligt sätt garanterad. 4. Anläggningskostnaderna för cisterner med vad därtill hör böra, då kronan äger eller har nyttjanderätt till marken, bestridas av staten och

91 utgå av lånemedel. Förräntning och amortering av sålunda använda medel (alltså icke medel för sprängningskostnaderna) förutsättas skola beredas genom att av dem, åt vilka cisternutrymmena upplåtas, erlägges härefter avpassad hyra. I den mån statens egna lager inrymmas i dylika anläggningar, bör mot sålunda beräknad hyra svarande belopp upptagas som anslag i riksstaten under vederbörlig huvudtitel. 5. Då bergrum utsprängts å kommuns (företagares) mark, bör lån för cisternanläggnings utförande kunna mot lämplig säkerhet beviljas av staten. Ränta och amortering torde böra bestämmas i anslutning till vad under näst föregående punkt sagts. 6. Med hänsyn till önskvärdheten av att utbyggnadsplanens genomförande icke drager allt för lång tid, torde för budgetåret 1938/1939 böra dels beräknas 2 miljoner kronor under anslag till beredskapsarbeten för utsprängning av bombsäkra rum, dels anvisas ett anslag av 2 miljoner kronor, att utgå av lånemedel, till bestridande av kostnader för cisternanläggningar samt till utlämnande av lån för utförande av dylika anläggningar. 7.1 den mån sprängningsarbeten kunna igångsättas före den 1 juni 1938, bör för budgetåret 1937/1938 anvisat anslag till beredskapsarbeten få tagas i anspråk för ändamålet. För arbetenas påskyndande böra cisterner i mån av behov redan under budgetåret 1937/1938 få beställas, så snart anslag för budgetåret 1938/1939 beviljats och i övrigt erforderliga beslut föreligga. II. Raffinering. 1. Ur beredskapssynpunkt är det önskvärt, att inhemsk raffinering äger rum i större omfattning än vad för närvarande sker. Utan ett statsingripande synes en sådan utveckling icke vara att förvänta. För att en inhemsk raffineringsindustri skall giva ett tillfredsställande resultat torde det nämligen vara nödvändigt, att den tillförsäkras såväl möjlighet till produkternas avsättning genom de nu befintliga, för landets behov tillräckliga distributionsanläggningarna som också ett visst pris vid försäljningen till distributionsföretagen. Dessa företag böra sålunda hava skyldighet att till distribution årligen mottaga viss kvantitet inom landet förädlade produkter av slag, som genom statliga föreskrifter bestämmas, ävensom att inköpa desamma till pris, som i erforderlig mån säkerställer raffineringsföretagets räntabilitet. Priset synes böra normalt motsvara det, som enligt gällande noteringar å världsmarknaden den färdiga varan betingar cif svensk hamn, d. v. s. noteringen å »gulfen» respektive Constanza med tillägg av frakt etc. från ursprungsorten till svensk hamn. 2. Detta skydd för en svensk raffineringsindustri synes av olika skäl icke böra gälla för större myckenhet färdig vara än som motsvarar 25 procent av

92 föregående års totala försäljning av produkterna ifråga. Raffinering inom landet utöver nyssnämnda kvantitet bör givetvis k u n n a förekomma, men utan r ä t t för vederbörande företagare till nämnda förmåner av garanterat pris och garanterad distribution genom andra företag. 3. Raffineringsföretag skall vara skyldigt hålla lager motsvarande minst 30 procent av den för förädling under nästföregående år använda myckenheten råvara. I den mån från raffineringsföretag direkt till avnämare inom landet försäljes färdig vara, skall ifråga om sådan vara enahanda förpliktelser att hålla lager gälla. Kostnaderna för härvid erforderliga lagringsutrymmen böra bestridas på enahanda sätt som under I . skisserats. III. Författningsbestämmelser. De bestämmelser, som sålunda erfordras för a t t åstadkomma och trygga erforderlig lagerhållning av brännoljor samt för a t t åvägabringa en utvidgad inhemsk raffineringsindustri, böra meddelas i en av Kungl. Maj:t utfärdad förordning med särskilda bestämmelser angående handel med vissa mineraloljor. IV. Förvaltningsuppgifter. D å här avsedd organisation blivit helt genomförd, torde måhända kunna befinnas lämpligt, a t t hithörande förvaltningsuppgifter överlämnas till central myndighet. Under utbyggnadsperioden synes däremot så icke böra ske. Enligt utredningsmännens mening tala flera skäl för a t t dessa uppgifter i varje fall under nämnda period handhavas inom handelsdepartementet. I den mån kostnader härför komma ä t t uppstå redan under budgetåret 1937/1938, torde de kunna bestridas av för Kungl. Maj:t tillgängliga medel. För tid därefter synas de, efter medgivande av riksdagen, böra utgå av de medel, varmed anläggningarna och arbetena ifråga bekostas.

Med åberopande av vad här anförts få utredningsmännen alltså föreslå, att förordning med särskilda bestämmelser angående handel med vissa mineraloljor utfärdas av den lydelse, i det föregående angivits, samt att för budgetåret 1938/1939 dels under det anslag till beredskapsarbeten, som må komma a t t äskas, beräknas 2 000 000 kronor till utsprängning av bombsäkra förvaringsrum för oljor, dels äskas ett anslag av 2 000 000 kronor, a t t utgå av lånemedel, till bestridande av kostnader för cisternanläggningar samt till utlämnande av lån för dylika anläggningar.

93 Bil. 1.

Uppgifter å noteringar för olika slags oljor i produktionsländerna och i särskilt angivna konsumtionsländer, å fraktnoteringar, å assurans samt å svinn under och i samband med sjötransporten. I. Allmänna synpunkter. 1. De noterade priserna å färdiga produkter variera givetvis för olika i handeln förekommande kvaliteter. I vissa fall har fördenskull måst räknas med en viss bestämd kvalitet, som angives i uppgiften. I England och Danmark försäljas två bensinkvaliteter. De priser, som här noterats, gälla den lägre kvaliteten. Ävenså bör påpekas, att kvaliteterna å pannbrännolja i England och Holland äro andra än i Sverige, Norge och Danmark. Det torde också böra uppmärksammas, att ifråga om råolja de rumänska priserna äro noterade i guldshillings, under det att de amerikanska noteringarna gälla U. S. A.-dollars, ävensom att för andra produkter noteringarna äro i respektive länders valuta, vars värde i förhållande till guldvaluta eller svensk valuta skiftat. Då i här anförda uppgifter alla noteringar omräknats i svensk valuta, kunna jämförelserna i vissa fall bliva förenade med svårighet att rätt bedöma. 2. Fraktkostnaderna Constanza—Stockholm och Gulfen—Stockholm noteras icke officiellt. De hava här kalkylerats på sådant sätt, att till noteringarna England—Kontinenten lagts en rimlig siffra, motsvarande tilläggsfrakten till Stockholm. 3. Beträffande sjöassuransen har under den berörda perioden förekommit föga fluktuation — frånsett krigsriskförsäkring. — Generellt kan därför räknas med ett belopp av 5/- per £ 100: —. II. Uppgifter. De särskilda uppgifterna hava sammanförts i tabeller, vilka följa här nedan.

1.

Noteringar

å olika produktionsorter

för

råolja.

(Priset per 1 000 liter)

Östra Texas Högsta notering Lägsta >

I genomsnitt

1936 Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

24:40 2:44 15:62

24:40 24:40 24:40

24:40 28:07 24:40 24:40 24:40 28:07

32: 95 28:07 31:73

0:61 1:22 3:05

0:61 1:22 3:05

Tillkommer: Pumpning etc 0:61 0:61 1:22 Hopsamling 1:22 Rörledningstransport 3:66 3: 0 5 - 3 : 66 Total kostnader fob Houston, Texas 1 5:49 4: 88—5:49 endast tillämpligt för december 1933 Gulf coast

22:46 7:32 13:91

Högsta notering Lägsta >

I genomsnitt

22:46 22:46 22:46

Tillkommer: Pumpning etc Hopsamling Rörledningstransport Total kostnader fob Ingelside, Texas

la.

Noteringar

1933 1934 1935 1936 1937 Jan.—Sept. . . . Jan.—Okt. . . .

4:88

22:46 24:90 22:46 22:46 22:46 24:90

26: 61 24:90 26:12

0:61 1:22 1:83

0:61 1:22 1:83

0:61 1:22 1:83

3:66

3:66

3:66

Lägsta notering

Genomsnitt

Krön or pr 1 00 ) kg. (GE soline 64 1 66) 64:67 45:69 84:35 68:32 59:75 84:35 72:82 66:78 80:83 79:43 84:35 75:56 87:16 89:62 80:83

Motorbrännolja 1933 1934 1935 1936 1937 Jan.—Sept. . . . Jan.—Okt. . . .

45:22 48:24 42:21 45:22 55:77

Pannbrännolja 1933 1934 1935 1936 1937 Jan.—Sept. . . . Jan.—Okt. . . .

27:28 31:59 24:41 27:28 27:28

11:49 21:54 20:10 20:10 24:41

—

—

36:18 39:19 36:18 37:68 45:22

motor-

Rumänska produkter fob Constanza

Gulf coast

Bensin

0:61 1:22 3:05

å olika produktionssorter för bensin, brännolja och pannbrännolja.

Högsta notering

Jan.—Sept. 1937 Kr.

40:64 43:41 38:23 38:83 49:08

Högsta notering

Lägsta notering

Genomsnitt

Krön or pr 1 001) kg. (L lght Benzii >e) 55:53 36:86 68:30 35:89 42:60 56:26 44:13 56:26 68: 87 42:92 51:01 55:05

—

—

—

64:10

53:83

58:93

33:46 33:46 33:95 29:02

( - 5 ° C) 22:79 18:43 21:34 22:15

30:39 24:25 26:84 24:41

—

—

—

45:10

28:05

39:45

18:49 25:94 21:94 24:37 26:89

15:52 16:49 20:85 18:91

( + 10° C) 11:15 12: 61 13:58 12:85

13:34 13:82 16:97 16:65

—

30:88

—

—

16:89

—

23:44

95 -a a c3

£ « > a 3 B « fe £ to 5 •J

•^ (M

u 0>

ifi (N

CO (N

»C3 C1™ (M (N

00 (N

OS (M

1 — OS (N ^

|

i-

•

«:

B o-co tp • * B t.

a

—

&

o

O CO

:0

K

iO !M

iO (N

tfi (N

Oi fM

Ȁ CO

OS IM

OS IM

O CO

t ° - " U Ju i ; « 5 , « > 3 ' S t

"^ CO

„ ' " < . ' * os r ^ o £ a u •^ .5 to v

-o a

:e3 M

-J

> .. ~ CO t-< 49

•I

1-1

iH

1—I

CO CO T—1 1—1

CO r-l

a

o.

Tt i-

CD

:0

a S

-* r-

a m

co co co ir;

I-

iH

i-*

TH

TH

r-

T—

"^ "^ "^ t ^ rH ^ 1 T—

CO CM

I> CM

i£5 CM

lO CM

\C. O;

!£ c-

O CO

M 2

M >. a

CO CO .—1 . - I

t o (U

b V • - «

00 OI

CC t>

X

o

d

Brl

ca °". g-* B

I P "SS ^a

|S<M «

CO

J

S2

| i

.B ej ' a

ft C8

»

:0

11 Q

Q

'S""5S S L 9 3 B. „ g g « :

•—

Cij

T—1

U

,

I

TH

a

bo W

T—1

m

r-

i>- t>- u s

oo

CM

CM

O

CM

CM

O CO

O CO

O CO

00 Cs

gco a S Ja C +1 fi

T-

er

o cj

1 i

to <u

V

SB

PQ

to

QJ

W CM

^

N CM

H CM

H CM

te g

CC C\

U5 IM

-^ M

•>* Cv

K

o —

o

O

V V

1»

:0

re? 5

e

. j - ^ CO o Ja! <* C rcH ^ 0i os

3ca =»a 3.3

ft

fe

> .•a •

1^

e>

Li

U ej

•*

co (N

co

c:

QÖ N

tö

h

c

£

CM

CM

CM

(M

CS

O

IM

l>

«

b

•«** (M

CM (M

-^ CM

CM CM

O C^

IM

£2 a

13 t . —'

c

* to J .-. "o

-c Äj 4> w

©}

S O

S> J " s

a

en ' P , b o qj

»-J ° Co g>

s

t - \c. >r

OJ IN c

;= ts a

u

,S i i . « .g IM 0. ca - ° co ej a o os t.

0) <£> Cs

:0

en

t* m

I M Of

> -^ ^

•J ~ *j m a K a -ä

*•* CM

T *

CM

-^ CM

CC C\

Ci

t^

t*

t.

'X

O

IM

IM

C\

c-

ffi g

H

r M

CQ

HJ IQ

•

£c CO

3. T3 a rS '-!-»

1 O-i

£ c c^ T T l O t D r « cr CO CO CO CO e n c?i cfi c r aTi - t t H T—; r-

s

2c

"C

£

g"

c

1a3 ^a

4-

c-

"*

T—

OS r-l

c^-* a cr 1 Q

lO

!£

CO c o cc OS r-l

C T-

r^ ec

a

T—

sa

CO CO

00 CO

CM ^

C*-

T-H

<N ^

•<* -=* O )

co. CO oo CD CO iCS tö to r H

tO

CD

GO

CO

t *

CO

CM

-a a

to 1}

t -

OJ

CO

O

O

CM

t -

te

3s -*

> »ft

• * • £ =a

c $ > '" SP a =" £ .5 .a is

to

5 a

o

j j

-* •<# lO J ts-s

.11 M

OS

fl)

O

CO

CO

CO

H

CO

tO

'•£> i f t

td

«" a oo1

Kg O CO

O CO

O CO

CO

Cfi

l>

c*

t -

O CO

O CO

00 00

t—

t—

fl)

a t»

w

C—

M I M

o o o o

o

CM CM CM t -

lO

OJ

O

ff:

Q

Oi

CS IQ

CS 0

os ta

CO

00 CO

OC

os as os os i-0 ta

CO

CO

t -

I I

os

tD

0 M

0 0 0 (N t lO

O

O

rH

tTJ

CD

O t~

O t~

O O O CM iCS » o

O iC2

o »CS

O

O

O

£ b"°

CO

O

. > r - l CO « t * OS 3 g r-l •—1 fS.

«<*

0 IN

O

p- oa .

.O

CO

t—

TH

a — S 8

a : o.

o fl

„°

5 a3

Q

Ä g

CO * P

fl) C5 Oi O

O

rH

rH

to O

O

r-

fl c

C

:eä SH

CO r Q

—

Cl

o

a

N

C-

ff)

O

OO

00 X

O

O

o

-Q

1—1 (-i

O

r^-

4*

CS g 1

O

W3 g

O O O O O iC iQ 'C 1" i.S 00 00 O O CM

CO * P

ffl 2 Jg

fl fl c3

o m

1 I

o 10

PM

iö tö

03 O

M

O O O itO iO lO lO lO CM CM CO

00 CO

00 CO

o

-O

o O O O en

lO lO

ds ds os do cö

._ "o t.

11 s

1 l 1 se

:?5 M

»o *o O

ift

fl)

cc

CO

co

I I

II M S o

O CM

o to

Ifl 1(5 O

6 d) öi cji ö

CO CO fl) rH

^ CO fl) i—1

iD CO O rH

CO CO O r-i

•> w fl) T—l

w ' CO O

^ CO fl)

»ft CO fl)

to CO fl)

fco o

X -o x t-

•J 3

o.

a i B. c ca o . 0)

•-

VI

1i-S

a 3

S -Ö '.3 ^

a »•? ;-. p . ^ :

CO CO fl)

^ co fl)

ift co CO

CD co O)

l > co fl)

3. Officiella fraktnoteringar

Gulf—Stockholm per 1 000 kg.

och Constanza- -Stockholm

Gulf Högsta notering

Lägsta notering

C o n s t a n z a Genomsnitt

K r o ii o r

Bensin.

Högsta notering

p e r

Lägsta notering

10 00

kg.

Genomsnitt

10:51

10:02

10:02

9:07

7:16

7:88

14:32

9:55

11:69

12:88

8:11

9:79

16:70

12:88

13:60

15:75

10:74

11:69

17:19

10:98

14:56

14:80

9:55

12:65

1937 (Jan.—Okt)

39:15

15:75

29:60

32:46

13:13

26:02

Motorbrännolja. 1933

10:27

9:07

10:02

9:07

7:40

7:88

13:37

10:02

10:98

12:41

8:83

9:55

16:47

13:84

14:56

15:28

10:50

12:41

15:75

11:46

14:80

16:-

9:31

12:41

1937 ( J a n . - O k t . )

39:62

18:62

29:12

33:42

13:37

24:59

7:88

Pannbrännolja

och råolja.

10:27

8:11

10:02

9:07

7:16

11:93

10:02

10:98

10:74

8:11

9:55

15:52

12:41

12:88

13:60

10:50

11: 69

16:00

10:02

14:09

15:28

7:88

11:93

1937 (Jan.—Okt.)

39:15

15:28

27:46

28:65

12: 65

21:01

4- Beräknat svinn i samband med 1933

Bensin

sjötransporten. 1935

%

1937 Noteringar saknas

0.55 Siffrorna ännu ej tillgängliga

Motorbrännolja

D:o

0.51 D:o

Pannbrännolja

D:o

0.30 D:o

Råolja

D:o

0.40 D:o

.

Statens offentliga utredningar 1937 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) A l l m ä n l a g s t i f t n i n g . R ä t t s s k i p n i n g . Fångvård. Ällmänt n ä r i n g s v ä s e n . Betänkande med förslag till revision av förvarings- och Fast e g e n d o m . Jordbruk med binäringar. interneringslagarna m. m. [8] Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pensions- Betänkande med förslag ang. den statsunderstödda vattenoch andra personalstiftelser m. m. [13] avlednings- och avdikningsverksamheten samt därmed Promemoria ang. grunderna för en reform av lagstiftningen sammanhängande spörsmål. [8] om rätt till litterära och musikaliska verk. [18] Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland med vissa Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande av förslag till åtgärder till förbättrande av den norrländska brott jämte motiv. [24] jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställning. [9] Förberedande utkast till strafflag. Efterlämnade anteck- Betänkande med förslag ang. rätt till fiske i Vänern, Vätningar av J. C. W. Thyrén. [87] tern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 1. LagBetänkande med förslag till lag om villkorlig dom m. m. förslag och motiv. [10] 2. Kartbilagor. Vänern och Hjäl138] maren. [11] .Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder till Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. motverkande av överdriven skuldsättning inom jordbruket. [14] 1934 års nämnd för städningsutredning. Betänkande med speciella beräkningar och förslag rörande ersättningarna Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam kastför städningsarbete inom vissa statliga ämbetslokaler i ning hos nötkreatur. [19] Stockholm m. m. [7] Betänkande med förslag till lag om minimilöner för lantUtredning ang. de rättsblldade domsagobiträdenas anställarbetare. [21] nings- och avlöningsförhållanden. [20] Redogörelse för inventering av odlingsjord & kronoparBetänkande med förslag till kungörelse om kommissiokerna nedanför odlingsgränsen i de två nordligaste Norrnärer hos överrätter och stadsdomstolar. [89] landslänen ävensom för vissa andra uppdrag. [30] 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till civilt Betänkande med förslag ang. den fasta lantbruksundervis. avlöningsreglemente. [48] ningens ordnande. [33] Betänkande rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanKommunalförvaltning. den m. m. [41] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Statens o c h kommunernas finansväsen. Betänkande med förslag till lönereglering för lärarperso- Betänkande med förslag till lagstiftning ang. särskilda nalen vid kommunala mellanskolor, kommunala flickhusbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns skolor och högre folkskolor. [27] lappmarker m. m. [5] 1936 års lönekommitté. Betänkande med utredning och Betänkande med förslag till lag om allmänningsskogar i förslag ang. dyrortsgrupperingen. [32] Norrland och Dalarna m. m. [29] 1936 års skattekommitté. Betänkande med förslag till om- Betänkande med förslag till lagstiftning om grundvatten läggning av den direkta statsbeskattningen m. m. [42] m. m. [35] 1937 års autoraobilskatteutredning. Betänkande med förslag Industri. till ändrade bestämmelser rörande automobilbeskattningen. [53] Handel o c h sjöfart. Politi. Betänkande ang. anordnande RV lagringsutrymmen för flytande bränslen m. m. [54] N a t i o n a l e k o n o m i o c h socialpolitik. Socialiseringsproblemet. 2. Hushållsräkningens problem . Kommunikationsväsen. och faktorer. [1] Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunio- Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafiksäkernen. 2. [2] hetens höjande vid korsningar i samma plan mellan järnStatslotteriutredningen. Betänkande med förslag rörande väg och väg samt järnvägarnas beredande av bidrag av svenskt penninglotteri. [4] automobilskattemedel till säkerhetsanordningarna vid dyArbetslösbetsunderBökningen den 81 juli 1980. [12] lika korsningar. [15] Hembiträdesutredningens betänkande. 1. Betänkande och Bank-, kredit- o c h penningväsen. förslag i fråga om utbildning av hembiträden. [16] Betänkande med utredning och förslag rörande beredskapsarbeten. [26] Försäkringsväsen. Betänkande med förslag till åtgärder för förbättrande av de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden och K y r k o v ä s e n . U n d e r v i s n i n g s v ä s e n . Andlig förvärvsmöjligheter. [84] odling i övrigt. Betänkande med förslag rörande lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning för mindre Efterskrift till •Kyrkogodset i Skåne, Hallani och Blekinge bemedlade barnrika familjer i egnahem m. m. jämte därunder dansk tid>. [22] till hörande utredningar. [43] Universitetsberedningen. Utredning i fråga om universiBetänkande och förslag rörande vården av själsligt abnorma tetens verksamhet och organisation. [36] manliga skyddshemselever samt av vanartade sinnesslöa Särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakgossar m. m. [46] kunnigas yttrande med anledning av det åt dem lämBetänkande med förslag till lag om semester. [49] nade uppdraget att biträda vid utredigeringen av let utBetänkande med förslag ang. effektivisering av yrkesinspekav 1986 års kyrkomöte antagna psalmboksförslaget. [40] tionen. [52] Betänkande med utredning och förslag ang. understöd i form av fria bostäder och fri kost åt studerance vid H ä l s o - och sjukvård. universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet. [44] Yttrande i abortfrågan. [6] Betänkande ang. pensionsstyrelsens invaliditetsförebyg- Betänkande med utredning och förslag ang. studentexamen. [45] gaude verksamhet. [23] Betänkande med förslag till lag om skyddskoppympning Supplement nr 5 till Sveriges familjenamn 1920. [60 m. m. [28] Försvarsväsen. Betänkande med förslag ang. inrättande av ett statens Betänkande ang. vissa med frivillig anskaffning av luftinstitut för folkhälsan. [31] värnsmateriel sammanhängande frågor. [17] Folktandvård. [47] Betänkande med förslag till lagstiftning om vitaminiserade Utredning rörande flottans fartygstyper m. m. [25] livsmedel och om kringföringsbandel med kött och charU t r i k e s ärenden. Internationell rätt. kuterivaror. [51] Stockholm 1933, Ivar Hsggströms Boktryckeri A. B. 875887