Betänkande med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln och butikstängningslag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

^ STATENS

OFFENTLIGA

• 0.

U T R E D N I N G A R 1SKJ7: 5 5

SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

ARBETSTIDSLAG FÖR DETALJHANDELN OCH

BUTIKSTÄNGNINGSLAG A V G I V E T AV

INOM SOCIALDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA (Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställcla.)

S T O C K H O L M 19 3 7

IL

Statens offentliga utredningar 1937 Kronologisk

förteckning

B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om skyddgkoppympSocialiseringsproblemet. 2. H u s h å l l s r ä k n i n g e n s p r o n i n g m. m . B e c k m a n . (2), 482 t . 1 karta. S. b l e m och faktorer. Tiden, viij,' 17;; s. F i . S o c i a l i s e r i n g s i d é e r och s o c i a l i s e r i n g s p r a x i s i Sovjet29, B e t ä n k a n d e m e d förslag till l a g ( ni a l l m ä n n i n g s s k o g a r i N o r r l a n d o c h D a l a r n a m . O». Marcus. 246 s. 2 u n i o n e n . 2, T i d e n , v i j , 140 s. F i . kartor. Jo. B e t ä n k a n d e m e d förslag till revision av förvaringsoch i n t e r n e r i n g s l a g a r n a m . in. M a r c u s . 90 s. J u . liedogörelsc för i n v e n t e r i n g a v odlingsjord å k r o n o S t a t s l o t t e r i u t r e d n i n g e n . B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö p a r k e r n a n e d a n f ö r o d l i n g s g r ä n s e n i de två n o r d l i g a s t e r a n d e svenskt p e n n i n g l o t t e r i . Haeggströni. 177 s. H. N o r r l a n d s l ä n e n ä v e n s o m för vissa andra u p p d r a g . KihlB e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l l a g s t i f t n i n g a n g å e n d e särs t r ö m . 82 s. J o . skilda h u s b e h o v s s k o g a r i V ä s t e r b o t t e n s och N o r r b o t t e n s B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e i n r ä t t a n d e av e t t l ä n s l a p p m a r k e r m . m . M a r c u s . 98 s. 1 k a r t a . J o . s t a t e n s i n s t i t u t för f o l k h ä l s a n . Beckman. 78 s. 3 bil. S. Y t t r a n d e i abortfrågan. M a r c u s . 56 s. S. 32. 1930 å r s l ö n e k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e med u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e d y r o r t s g r u p p e r i n g e n . Marcus. 178 s. FM. 1934 å r s n ä m n d för s t ä d u i n g s u t r e d n i n g . B e t ä n k a n d e B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e den fasta l a n t b r u k s m e d speciella b e r ä k n i n g a r och förslag r ö r a n d e e r s ä t t u n d e r v i s n i n g e n s o r d n a n d e . M a r c u s . 270 s. J o . n i n g a r n a för s t ä d n i n g s a r b e t e i n o m vissa s t a t l i g a amB e t ä n k a n d e m e d förslag till å t g ä r d e r för f ö r b ä t t r a n d e b e t s l o k a l e r i S t o c k h o l m m . n i . M a r c u s . 54 s. Kl. av de b l i n d a s och de d ö v s t u m m a s a r b e t s f ö r h å l l a n d e n B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e den s t a t s u n d e r s t ö d d a och f ö r v ä r v s m ö j l i g h e t e r . B e c k m a n . 122 s. S. v a t t e n a v l e d n i n g s - och a v d i k n i n g s v e r k s a m h e t e n s a m t d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e s p ö r s m å l . Haaggström, 275 B. 35, B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g till lagstiftning om g r u n d v a t t e n m . m . N o r s t e d t . 145 s. Ji.. 3 bil. J o . U n i v e r s i t e t s b c r e d n i n g c n . U t r e d n i n g i fråga om u n i U t r e d n i n g r ö r a n d e j o r d b r u k e t s läge i N o r r l a n d m e d v e r s i t e t e n s v e r k s a m h e t och organisation. Haeggström. vissa förslag till å t g ä r d e r till f ö r b ä t t r a n d e av d e n n o r r vj, 210 s. E. ländska jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställning. E f t e r l ä m n a d e a n t e c k n i n g a r till förberedande u t k a s t till M a r c u s . 145 s. J o . strafflag. Av J . C. W, T h y r é n . L u n d Berling. 202 s. J u . B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e r ä t t till fiske i VäB e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g till lag a m v i l l k o r l i g d o m n e r n , Vättern, Mälaren, H j ä l m a r e n och Storsjön i J ä m t m . ni. M a r c u s . 147 s. J u . l a n d . 1. Lagförslag och m o t i v . M a r c u s . .530 s. J o . B e t ä n k a n d e m e d förslag till kungörelse o m k o m n r i s s i o B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e r ä t t till fiske i Vän ä r e r h o s ö v e r r ä t t c r och s t a d s d e m s t o l a r . N o r s t e d t . n e r n , Vättern, Mälaren, H j ä l m a r e n och S t o r s j ö n i J ä m t 32 s. J u . l a n d . 2. Kartbilagor. V ä n e r n och H j ä l m a r e n . M a n u s . Särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade 4 s. 17 k a r t o r . J o . s a k k u n n i g a s y t t r a n d e m e d a n l e d n i n g av det å t d e m A r b e t s l ö s h e t s u n d e r s ö k n i n g e n d e n 31 j u l i 1936. Beckl ä m n a d e u p p d r a g e t a t t b i t r ä d a vid u t r e d i g e r i n g e n av m a n . 196 s. 1 k a r t a . S. det utav 1930 a r s k y r k o m ö t e a n t a g n a p s a l m b o k s f ö r s l a g e t . L a g b e r e d n i n g e n s förslag till lag om a k t i e b o l a g s penU p p s a l a , A l m q v i s t & Wiksell. 8 s. E. sions- och a n d r a p e r s o n a l s t i f t e l s e r m . m . N o r s t e d t . B e t ä n k a n d e r ö r a n d e fiskerinäringen-! a v s ä t t n i n g s f ö r h å l 175 s. J u . l a n d e n m . m . I d u n . 146 s . ' J o . B e t ä n k a n d e med förslag till vissa l a g s t i f t n i n g s å t g ä r d e r t i l l m o t v e r k a n d e av ö v e r d r i v e n s k u l d s ä t t n i n g i n o m 42 1936 å r s s k a t t e k o m m i t t é . B e t ä n k a i d e m e d förslag till o m l ä g g n i n g av d e n d i r e k t a s t a t s l e s k a t t n i n g e n m . m . j o r d b r u k e t . M a r c u s . 303 s. J o . M a r e n s . 397 s. 1 b i l . F I . "Utredning m e d förslag till vissa å t g ä r d e r för trafikB e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e lån och b i d r a g av s ä k e r h e t e n s h ö j a n d e v i d k o r s n i n g a r i s a m m a p l a n mels t a t s m e d e l till f r ä m j a n d e av bostadsförsörjning för l a n j ä r n v ä g och väg s a m t j ä r n v ä g a r n a s b e r e d a n d e av m i n d r e b e m e d l a d e b a r n r i k a familjer i e g n a h e m m . m . b i d r a g av a u t o m o b i l s k a t t e m e d e l till s ä k e r h e t s a n o r d j ä m t e d ä r t i l l h ö r a n d e utrednings». B e c k m a n . 118*, n i n g a r n a vid dylika k o r s n i n g a r . Haeggström. 107 s. K. 119 s. 8. H e m b i t r ä d e s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e . 1. B e t ä n k a n d e Betiinkande m e d u t r e d n i n g och forslag a n g å e n d e u n och förslag i fråga om u t b i l d n i n g av h e m b i t r ä d e n . d e r s t ö d i f o r m av fria b o s t ä d e r och fri ko.st åt s t u d e B e c k m a n . 202 s. S. r a n d e vid u n i v e r s i t e t e n i U p p s a l a och L u n d s a m t karoB e t ä n k a n d e a n g å e n d e v i s s a m e d frivillig anskaffning av l i n s k a m o d i k o - k i r u r g i s k a institute). Hacggström, (4), l u f t v ä r n s m a t e r i e l s a m m a n h ä n g a n d e frågor. B e c k m a n . 103 s. K. 48 s. F ö . P r o m e m o r i a a n g å e n d e g r u n d e r n a för en r e f o r m av 45. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e s t u d e n t e x a m e n . Haeggström. ix, 209 s. E. lagstiftningen om r ä t t till l i t t e r ä r a och m u s i k a l i s k a verk. Norstedt. 07 8. J u . , 46. Betänkande, och förslag r ö r a n d e v å l d e n av själsligt a b n o r m a m a n l i g a s k y d d s h e m s e l e v e r s a m t av v a n a r t a d e B e t ä n k a n d e m e d förslag till å t g ä r d e r m o t s m i t t s a m s i n n e s s l ö a g o s s a r m. m . Norstedt. 08 s. S. k a s t n i n g h o s n ö t k r e a t u r . I d u n . 81 s. J o . U t r e d n i n g a n g å e n d e de r ä t t s b i l d a d e d o m s a g o b i t r ä d e • 47. F o l k t a n d v å r d . N o r s t e d t , 123 s. v n a s a n s t ä l l n i n g s - och a v l ö n i n g s f ö r h å l l a n d e n . N o r s t e d t . 48. 1936 å r s l ö n e k o m m i t t é . B e t ä n k a n le m e d förslag till civilt a v l ö n i n g s r e g l e m e n t e . M a r c m . 014 s . F i . 54 s. J u . B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l lag om m i n i m i l ö n e r för 49. Betiinkande mod förslag till lag om s e m e s t e r . N o r s t e d t . 220 s. S. l a n t a r b e t a r e . B e c k m a n . 214 s. J o . E t t e r s k r i f t till »Kyikogo&set i Skåne, H a l l a n d och 50. S u p p l e m e n t n r 5 t i l l Sveriges familjenamn 1920. Stat. r e p r . - a n s t . 70 s. J u . Blekinge u n d e r d a n s k tid». Av E . S c h a l l i n g . M a r c u s . 06 s. E . 51. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lagstiftning o m v i t a m i n i s c r a d e l i v s m e d e l och om k r i n g f ö r i a g s h a n d e l m e d k ö t t Betänkande angående pensionsstyrelsens invaliditetsoch c h a r k u t e r i v a r o r . B e c k m a n , (i), 105 s. S. f ö r e b y g g a n d e v e r k s a m h e t . B e c k m a n . 146 s. S. F ö r s l a g till ä n d r a d l a g s t i f t n i n g om s a m m a n t r ä f f a n d e 52. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående effektivisering av y r k e s i n s p e k t i o n e n . B e c k m a n . 122 s. 8. av b r o t t j ä m t e m o t i v . N o r s t e d t . 132 s. J u . Betänkande med U t r e d n i n g r ö r a n d e flottans f a r t y g s t y p e r m . m . Nor53, 1937 å r s a u t o m o b i l s k a t t e u t r e d n i n f . förslag till ä n d r a d e b e s t ä m m e l s e r r ö r a n d e a u t o m o b i l s t e d t . 232 s. F ö . b e s k a t t n i n g e n . M a r c u s . (2), 204 s. F l. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e b e r e d s k a p s a r b e t e n . B e c k m a n . 221 s. S. 54, B e t ä n k a n d e a n g å e n d e a n o r d n a n d e av l a g r i n g s u t r y m m e n för flytande b r ä n s l e n m . m . Hsegrstrttln. 97 s. H. Betiinkande m e d förslag till l ö n e r e g l e r i n g för l ä r a r p e r s o n a l e n vid k o m m u n a l a m e l l a n s k o l o r , k o m m u n a l a flick- ö5, B e t ä n k a n d e m e d förslag till a r b e t s t i d s l a g för d e t a l j h a n d e l n och b u t i k s t ä i i g n i n g s l a g . 3 e c k m a n . 273 s. S. s k o l o r och h ö g r e folkskolor. N o r s t e d t . (4), 122 s. F i . I Anm. Om särskild t r y c k o r t ej angives, är t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil utföra b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. FI. = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . E n l i g t k u n g ö r e l s e n den 3 febr. 1922 ang. s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g ( n r 98) u t g i v a s u t r e d n i n g a r n a i o m s l a g m e d e n h e t l i g färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 3 7 : 55 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

ARBETSTIDSLAG FÖR DETALJHANDELN OCH

BUTIKSTÄNGNINGSLAG A V G I V E T AV INOM SOCIALDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA (Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda.)

STOCKHOLM 1937 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [200 38]

tmwt *>.

-

»•

a INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid. 5

Skrivelse till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet Lagförslag. Förslag till lag om arbetstiden lag för detaljhandeln)

i detaljhandel och viss annan rörelse (arbetstids7

Förslag till lag om tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag)

13 Motiy. Inledning

19 A. De sakkunnigas uppdrag och fortgången av deras arbete

19 B. Huvuddragen av gällande svensk lagstiftning om begränsning av affärsoch arbetstid 1. Butikstängningslagen 2. Direkt arbetstidslagstiftning

27 C. Historisk översikt över svenska lagstiftningsåtgärder och förslag till såd a n a på det område, som de sakkunnigas uppdrag gäller 1. Åtgärder ningen

, 24

och förslag, som h a samband med butikstängningslagstift32

2. Åtgärder och förslag åsyftande direkt arbetstidslagstiftning D. Den internationella behandlingen ajSärs- och kontorsanstäilda m. m

av frågan om arbetstidsreglering för _,

Allmän motivering

57 69 80

A. Inledande s y n p u n k t e r

80 B. Frågan om reglering av arbetstid och affärstid i detaljhandeln m. m. ..

84 C. Frågan om arbetstidslagstiftning för kontorsanstäilda och vissa andra grupper av arbetstagare utanför detaljhandeln 110 Speciell motivering till förslaget till lag om arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse (arbetstidslag för detaljhandeln) 122 Lagens tillämpningsområde

122 Ordinarie arbetstid

138 Övertidsarbete

143 Raster m. m

156 Antecknande av arbetstid

4 Sid.

Allmänna bestämmelser

164 Övergångsbestämmelsen

169 Speciell motivering till förslaget till lag om tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag) 171 Lagens tillämpningsområde m. m

171 Den normalt medgivna tiden för butiks öppethållande

186 Kommunala avvikelser

194 Särskilt tillstånd till utsträckt affärstid i vissa fall

202 Allmänna bestämmelser

215 Övergångsbestämmelserna

218 Bilagor.

Bilaga I. Förteckning över vissa framställningar} niga eller direkt inkommit till dem

som överlämnats till de sakkun220

Bilaga II. Redogörelse för de sakkunnigas undersökningar om rådande ajfärsoch arbetstider inom detaljhandeln m. m. samt rörande förefintliga önskemål om lagstiftning hämtinnan 223 I. Beskaffenheten av de vidtagna undersökningarna

223 II. Inkomna uppgifter om faktiska affärs- och arbetstider

227 III. Framkomna

önskemål beträffande

revision

av butikstängningslagen.. 231

IV. Det nuvarande läget och framkomna önskemål ifråga om kiosk- och automathandeln m. m. samt önskemål beträffande konditorier och andra butiker med utskänkningsrätt 244 V. Önskemål i fråga om direkt arbetstidslagstiftning för de anställda i* detaljhandel m. m 260 Bilaga III. Lagstiftning i vissa främmande länder om affärs- och arbetstid på det område, som de sakkunnigas uppdrag gäller 266

Till Herr Statsrådet och Chefen for

Kungl. Socialdepartementet

Den 28 juni 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att utse högst fem sakkunniga för att inom nämnda departement biträda med utredning rörande frågan om en laglig reglering av arbetstiden för de affärs- och kontorsanstäilda samt rörande de frågor i övrigt, som ägde samband med lagstiftningen å förevarande område. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 29 juni 1935 såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, direktören E. L. Åqvist, dåvarande förtroendemannen

hos Svenska handels-

arbetareförbundet J. A. Lundgren, ledamoten av riksdagens första kammare, rektorn vid Göteborgs handelsinstitut G. E. A. Rahmn, verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund V. O. L. Strömberg och ombudsmannen i Sveriges tobakshandlares riksförbund A. Östlund. Den 5 september 1935 uppdrogs åt juris kandidaten Å. v. Zweigbergk att vara sekreterare åt de sakkunniga. De sakkunniga, som antagit benämningen Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanstäilda, började sitt arbete i september 1935. Sedan utredningen numera avslutats, få de sakkunniga härmed överlämna 1) förslag till lag om arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse (arbetstidslag för detaljhandeln),

6 2) förslag till lag om tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag), ävensom motiv till de sakkunnigas förslag. Såsom bilagor medfölja: I. Förteckning över vissa framställningar, som överlämnats till de sakkunniga eller direkt inkommit till dem. I I . Redogörelse för de sakkunnigas undersökningar om rådande affärs- och arbetstider inom detaljhandeln m. m. samt rörande förefintliga önskemål om lagstiftning härutinnan. H l . Lagstiftning i vissa främmande länder om affärs- och arbetstid på det område, som de sakkunnigas uppdrag gäller. Stockholm den 31 december 1937. ERNST

ÅQVIST.

J. A. LUNDGREN.

GÖSTA RAHMN.

V. STRÖMBERG.

ARTHUR ÖSTLUND. / Åke v. Zweigbergk.

7 LAGFÖRSLAG. Förslag till

Lag om arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse (arbetstidslag för detaljhandeln). Lagens tillämpningsområde.

1§. 1 mom. Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, där detaljhandel idkas, samt å verksamhet i samband med rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, såvitt i rörelsen eller verksamheten till arbete för arbetsgivarens räkning i regel användes minst två arbetstagare. Vid beräkningen skall icke medräknas arbetstagare, som användes till arbete, vilket avses i 2 mom., varemot hänsyn skall tagas till arbetstagare, varom i 3 mom. förmäles; så ock till arbetstagare, som avses i 2 §, såframt i rörelsen användes mer än en sådan arbetstagare. 2 mom. Från lagens tillämpning undantages: a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande; b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider; c) arbete såsom handelsresande; d) arbete, som bedrives av staten; e) husligt arbete; f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, dock endast om arbetstagare uteslutande sysselsattes med här nämnt arbete. 3 mom. Lagen avser ej arbetstagare, vars huvudsakliga arbetstid är begränsad av lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning eller lantarbetstidslagen den 26 juni 1936. 2§Denna lag äger icke tillämpning å: a) medlem av arbetsgivarens familj; b) anställd företagsledare eller annan befattningshavare i självständig och överordnad ställning; c) å apotek anställd farmacevt. 3§På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den vars rätt därav beröres åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida denna lag äger

8 tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare eller huruvida viss arbetstagare skall enligt 1 § 1 mom. inräknas i det antal arbetstagare, som där sägs. Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part så äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda. I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den vars rätt av frågan beröres avgiva utlåtande. Ordinarie arbetstid. 4§Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Såvitt sammanlagda arbetstiden för tidrymd av högst åtta veckor, med utgångspunkt från den 1 augusti varje kalenderår, icke blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan, må arbetstiden fördelas på annat sätt än i första punkten sägs. Dock må arbetet icke någon vecka överstiga 54 timmar. Arbetet må ej något dygn överstiga 10 timmar. 5§1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda paragraf sägs. 2 mom. Finnes i visst fall av synnerliga skäl påkallat att arbetstiden utsträckes längre, för år räknat, än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill. 3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finna detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas. Arbete å övertid. 6§H a r natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet. Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att tillstånd därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att ofördröjligen meddela beslut.

9 Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när den i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

7§. 1 mom. Till betjäning av kunder, som vid stängning av butik, rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning befinna sig i lokalen, samt till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst fyra timmar i veckan, dock icke något dygn mer än en timme. 2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare å övertid, vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra veckor och 260 timmar under en tidrymd av tolv månader, räknat från den 1 augusti varje år. 3 mom. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan, dock för högst 150 timmar under den i 2 mom. stadgade tidrymd av 12 månader, meddelas av arbetsrådet. 4 mom. I fråga om arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som avses i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet, men det åligger denne att tillse, att icke arbetstagaren genom användande till dylikt arbete utsattes för överansträngning eller ohälsa. För arbete, varom i 2 och 3 mom. sägs, skall utgå särskild övertidsersättning, minst en fjärdedel högre än vad arbetstagaren erhåller för motsvarande arbete under ordinarie arbetstid. Sådan ersättning må utbytas mot ledighet å ordinarie arbetstid, minst en fjärdedel längre än övertiden, såframt arbetsgivare och arbetstagare äro ense därom. Dylik ledighet skall lämnas senast inom åtta veckor efter det övertidsarbetet utfördes. Har arbetstagare icke inom samma tid hos arbetsgivaren framställt anspråk på övertidsersättning eller ledighet, vare rätt att påkalla förmån, varom här sägs, förlorad. Raster m. m. 8 ft 1 mom. Fortgår arbetstagares arbete under minst åtta timmar av dygnet, skall, såframt ej är fråga om arbete varom i 6 § förmäles, under arbetstiden infalla en sammanhängande rast av minst en timme. Sådan rast må utbytas mot två raster av sammanlagt minst en timme 15 minuter, om arbetsgivare och arbetstagare äro ense därom. 2 mom. I varje butik skola finnas för arbetstagarna avsedda sittplatser, vilka dessa skola äga begagna i den mån det kan ske utan förfång för arbetet. Antecknande av arbetstid. Rörande arbetstagares användande till arbete åligger det arbetsgivaren att senast den första söckendagen i därpå följande kalendervecka göra anteckning

10 i särskild journal. Så snart det kan bedömas, huruvida viss arbetstid är att hänföra till övertid enligt 6 eller 7 § samt om övertidsersättning eller ledighet enligt 7 § 4 mom. andra stycket skall utgå, skall i journalen göras anteckning härom. Journalen upprättas enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet. Denna myndighet äger dock föreskriva, att här berörda anteckningar få verkställas å annan tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga om arbete å ordinarie arbetstid samt sådant arbete å övertid, som i 7 § 1 mom. avses, är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning, där arbetstiden finnes behörigen upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället och angivande tiden för det dagliga arbetets början och slut samt längden av raster, som infalla under arbetstiden. Arbetstagare äge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran erhålla del av journalen såvitt honom rörer. Beslut av arbetsrådet enligt 5, 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan handling, där anteckning enligt första stycket skall göras, och journalen eller handlingen jämte bilagda beslut skall förvaras under minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den dag då sista anteckningen gjordes däri och beträffande beslutet från detsammas datum. Allmänna bestämmelser. 10 §. För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärenden, som avses i denna lag, utser Konungen för viss tid två med detaljhandelns förhållanden förtrogna ledamöter. Av dessa skall den ene väljas bland personer, som kunna anses företräda arbetsgivarna, och den andre bland personer, som kunna anses representera arbetstagarna inom detaljhandeln. För var och en av ledamöterna utses minst två suppleanter, förtrogna med förhållandena inom detaljhandel eller annan verksamhet, som avses i denna lag. Vid arbetsrådets behandling av ärende enligt denna lag skola, med iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

11 §. 1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare inom visst verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense om viss eftergift, som i 5 § eller 7 § 3 mom. sägs, må Konungen på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas. 2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen på

11 framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning. 12 §. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd. 13 §. Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad i denna lag är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med dagsböter. Var arbetstagaren under 18 år och har användandet skett med faderns eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsmannen förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor. Den som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse. 14 §. Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 9 § åligger honom, straffes med dagsböter. H a r arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning, som avses i 9 §, straffes med dagsböter ej under fem. 15 §. Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag. 16 §. Beträffande verksamhet som bedrives av kommun skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndare. Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe. 17 §. Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

12 Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och verksamhet, den 1 oktober 1938 och i övrigt den 1 januari 1939 samt gäller till och med den 31 december 1941. Beträffande sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som avses i 13 eller 14 §, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

13 Förslag till

Lag om tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag). Lagens tillämpningsområde m. m. 1 §. 1 mom. Med butik förstås i denna lag varje försäljningsställe där detaljhandel idkas. Vad nedan sägs om butik skall gälla rakstuga, frisersalong och fotografiateljé, om ej annat är särskilt stadgat. 2 mom. Butik må endast hållas öppen för allmänheten under tid, då det enligt denna lag är medgivet. Utan hinder av denna lags bestämmelser må kund betjänas, som inkommit i butik å tid då den får hållas öppen för allmänheten, och vara utlämnas eller försändas, som sålts i butik å sådan tid. 3 mom. Försäljning till allmänheten av viss vara annorstädes än i butik må endast ske å tid, då butik får hållas öppen för allmänheten för handel med dylik vara.

2§Denna lag äger icke tillämpning å: 1) Försäljningsställe, där ordnad restaurang-, kafé- eller konditorirörelse idkas, såframt ej andra varor än lagad mat, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker samt periodiska skrifter där försäljas till avhämtning eller försändning; 2) Apotek, såvitt gäller försäljning av varor, som erfordras för medicinskt bruk; 3) Försäljning av motor- och smörjoljor samt andra för framförande av motorfordon nödvändiga varor, om försäljningen sker från upplagsställe, där andra varor ej saluföras; 4) Försäljning å trafikmedel, som icke går i lokaltrafik; 5) Försäljning av konfektyrer, färsk frukt, levande blommor, program eller liknande trycksaker i teatrar och biografer samt å andra nöjesplatser; 6) Försäljning av konfektyrer och tobaksvaror i förpackning, tändstickor samt färsk frukt från automatapparat, som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras, och som handhaves av butiksägaren; 7) Försäljning själv eller genom familjemedlem av egna lantmanna- och trädgårdsprodukter samt fisk av egen fångst, om försäljningen sker utomhus och i ringa omfattning samt icke är förbunden med annan handel;

14 8) Försäljning av leksaksballonger och liknande för barn avsedda smärre artiklar, om försäljningen sker utomhus och i ringa omfattning samt icke är förbunden med annan handel; 9) Försäljning av periodiska skrifter, om den icke är förbunden med annan handel; 10) Försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt i museer eller utställningslokaler eller å andra sådana platser; 11) Tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål. Den normalt medgivna tiden för butiks öppethållande.

3§: Å söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till klockan 19. Under tiden från och med den 10 till och med den 23 december må butik hållas öppen till klockan 20. Å påskafton, midsommarafton och julafton må butik ej hållas öppen efter klockan 16. 4 ft Å sön- eller helgdag må butik ej hållas öppen för allmänheten. För försäljning av mejeri varor, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt och levande blommor må dock butik hållas öppen mellan klockan 8 och klockan 10, om andra varor under försäljningstiden ej finnas förvarade å försäljningsstället eller äro undanlåsta, övertäckta eller på annat sätt ej synliga för kunderna. Om sön- och helgdagar inträffa i följd, må rakstuga och frisersalong hållas öppen en av dessa dagar mellan klockan 8 och klockan 10. Kommunala avvikelser. 5ft Inom kommun må, om det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas kunna ske utan otillbörligt förfång för flertalet av de företag inom kommunen, som driva rörelse i butik, eller av de företag, som driva sådan rörelse av visst slag, träffas beslut om att den tillåtna tiden för öppethållande skall inskränkas eller delvis förläggas till annan del av dygnet. Genom sådant beslut får ej medgivas utsträckning av den i 3 och 4 §§ för dygn stadgade längsta tiden för öppethållande, dock att öppethållande av fotografiateljé å sön- eller helgdag under högst två timmar för fotografering må tillåtas, om särskilda skäl därtill äro. I övrigt må ej medgivas öppethållande å söneller helgdag i andra fall än i 4 § sägs. Det må ej beslutas, att butik å sådan dag får hållas öppen mellan klockan 11 och klockan 13. Beslut, varom i första stycket förmäles, skall gälla hela kommunen, om ej synnerliga skäl till annat föranleda. Olika bestämmelser kunna träffas

15 för butiker av skilda slag, och beslut kan givas för endast butiker av visst slag men må däremot ej begränsas till en eller flera angivna butiker. 6 ft Om bestämmelse enligt 5 § beslutar i första hand den myndighet, som utövar kommunens beslutanderätt. När fråga om sådan bestämmelse uppkommit hos den kommunala myndigheten, skall tillfälle beredas näringsidkare och arbetstagare, som skulle bli berörda av bestämmelsen, att genom sina sammanslutningar eller på annat sätt uttala sig i ärendet. Tillbörlig hänsyn bör tagas till sålunda framförda synpunkter, då beslut träffas, därvid bör beaktas de olika uttalanden, som framkommit från företrädare för skilda slag av butiker. Om flertalet butiksföretag inom kommunen, vilka skulle beröras av ifrågasatt inskränkning av tiden för öppethållandet, motsatt sig inskränkningen, skall sådan icke komma till stånd, med mindre synnerliga skäl därtill äro. Ha minst två tredjedelar av butiksföretagen inom kommunen föreslagit eller tillstyrkt viss inskränkning av tiden för öppethållandet, skall sådan inskränkning komma till stånd, om ej hinder möter enligt bestämmelserna i 5 §. Föreligger framställning om inskränkning av tiden för öppethållandet till den kommunala myndigheten från sådant flertal av butiksföretagen, som i närmast föregående stycke sägs, skall frågan upptagas vid den kommunala myndigheten, om den ej förut är där anhängig. 7 ft Har den kommunala myndigheten träffat beslut om bestämmelse enligt 5 § eller att icke godtaga inskränkning av tiden för öppethållandet, varom förslag eller tillstyrkan enligt fjärde stycket av 6 § föreligger, skall beslutet underställas länsstyrelsen och för sådant ändamål överlämnas, därest det avser annan stad än Stockholm, till magistraten eller kommunalborgmästaren, och beträffande kommun å landet till landsfiskalen. Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen insänder beslutet till länsstyrelsen med eget utlåtande, sedan tillfälle att yttra sig beretts dem vilkas rätt beröres av beslutet. I Stockholm skall sådant tillfälle beredas av överståthållarämbetet. 8 ft Länsstyrelsen äger att helt eller delvis fastställa bestämmelse enligt 5 §, som beslutats av den kommunala myndigheten eller beträffande vilken förslag eller tillstyrkan enligt fjärde stycket av 6 § föreligger, eller ock ogilla sådan bestämmelse. Fastställd bestämmelse skall omedelbart bekantgöras i länskungörelserna och på annat lämpligt sätt, såsom i en eller flera ortstidningar. 9§I avseende å ändring eller upphävande av fastställd bestämmelse skall gälla vad i 5—8 §§ är stadgat.

16 10 §. Vad i denna lag sägs om kommun skall äga motsvarande tillämpning å köping, som icke utgör egen kommun, samt å municipalsamhälle; och för kommunen i övrigt meddelad bestämmelse om tid för butiks öppethållande skall förty ej gälla köpingen eller samhället. Särskilt tillstånd till utsträckt affärstid i vissa fall.

11 §• 1 mom. Länsstyrelse må, under nedan i denna paragraf angivna förutsättningar, meddela näringsidkare tillstånd att hålla butik öppen för allmänheten eller att annorstädes idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant eljest icke är förenligt med bestämmelserna i denna lag. Ansökning till länsstyrelse om sådant tillstånd skall innehålla uppgift om den tid och de varuslag, som framställningen avser, samt de närmare omständigheter, under vilka öppethållandet eller försäljningen skulle äga rum. Ansökningen ingives till magistraten eller kommunalborgmästaren, om den avser butik eller försäljning i stad, samt i annat fall till landsfiskalen. Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen insänder ansökningen till länsstyrelsen med eget utlåtande, sedan erforderlig utredning verkställts. 2 mom. Ansökning om dylikt tillstånd skall avslås, om sökanden icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet, eller det finnes anledning antaga, att han icke är lämplig att utöva verksamheten, så ock om hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt. 3 mom. Föreligger ej hinder enligt 2 mom., har länsstyrelsen att pröva, om det sökta tillståndet ur andra synpunkter lämpligen bör meddelas, därvid hänsyn först bör tagas till å ena sidan det gagn för allmänheten och å andra sidan de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningen. Tillstånd till utsträckt tid för öppethållande eller försäljning bör endast givas, om synnerliga skäl därtill äro, med mindre ansökningen avser något av nedannämnda fall. I sådan händelse skola följande grundsatser tjäna till ledning vid bedömandet: 1) Försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor, periodiska skrifter, smärre trycksaker och tändstickor, som bedrives från kiosk, stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe, där under hela försäljningsdagen endast dessa varor saluhållas, må medgivas, såframt icke särskilda skäl till annat föranleda, i allmänhet dock icke någon veckodag längre än till klockan 22; sådant medgivande må ock lämnas för försäljning av dessa varor annorledes än från särskilt försäljningsställe, om försäljningen icke är förbunden med handel med andra varor och i övrigt skäl därtill anses föreligga; 2) Försäljning å inhägnat område och i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad eller dylikt, må medgivas i den utsträckning som med hänsyn till förhållandena anses erforderlig, vanligen dock endast med de under 1) nämnda varuslagen samt med andra matvaror och tobaks varor;

17 o) Försäljning i direkt anslutning till station för mer betydande järnvägs-, spårvägs-, buss-, sjö- eller lufttrafik må medgivas i den utsträckning, som kan anses betingad av de resandes behov, i regel dock endast med de under 1) nämnda varuslagen samt med andra matvaror, tobaksvaror och mindre pappersartiklar; 4) Försäljning utomhus av varm korv samt annan färdig mat, som tillhandahålles i samband härmed, må medgivas i den utsträckning, som anses lämplig, vanligen dock endast från fast plats; 5) öppethållande av lokal, där tillfälliga utställningar av helt eller delvis för försäljning avsedda alster av bildande konst anordnas, må medgivas i den mån så i allmänhetens intresse med hänsyn till det konstnärliga värdet samt ur andra synpunkter anses lämpligt. 4 mom. Tillstånd meddelas för högst ett kalenderår i sänder och kan när som helst indragas, om skäl därtill anses föreligga. I tillstånd skall angivas den utsträckta tid på dygnet, under vilken öppethållande eller försäljning får äga rum, samt de varuslag, som därunder få försäljas. Länsstyrelsen äger meddela de ytterligare föreskrifter om försäljningens anordnande, som finnas erforderliga. Länsstyrelsen skall till den som erhåller tillstånd utfärda bevis härom, vari villkoren för tillståndet skola angivas. Detta bevis skall, om rörelsen drives å särskilt försäljningsställe, vara uppsatt å väl synlig plats därstädes, samt i annat fall ständigt vara tillgängligt hos den som bedriver försäljningen. 12 §. Om det kan anses av särskilt trängande behov påkallat, må Konungen förordna, att eftergift från vad i denna lag är stadgat må för visst tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse tillgodonjutas. I förordnandet meddelas de närmare föreskrifter, som i samband med eftergiften finnas erforderliga. Allmänna bestämmelser. 13 §. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd. 14 §. Hålles butik öppen för allmänheten eller idkas försäljning till allmänheten, när sådant enligt denna lag eller enligt föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, icke är tillåtet, straffes näringsidkaren med dagsböter. H a r näringsidkare tidigare, dock ej mer än två år före det stämning delgivits honom, dömts för förseelse mot denna lag, vare straffet dagsböter ej under fem. Den som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna lag, fortsätter samma förseelse skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas till det ansvar, som är bestämt för förseelsen. Avskrift av utslag, varigenom den som erhållit tillstånd enligt 11 § dömts aoo 38

18 för förseelse mot denna lag, skall utan dröjsmål översändas till den länsstyrelse, som meddelat tillståndet. 15 §. Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild s å d a n är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol. Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag. 16 §. Beträffande verksamhet som bedrives av kommun skall vad i 14 § är stadgat angående näringsidkare gälla verksamhetens föreståndare. Lag samma vare, där länsstyrelse efter framställning av näringsidkare godtagit viss person såsom verksamhetens föreståndare i näringsidkarens ställe. 17 §. Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande öppethållande och försäljningstid, skall sådan begränsning lända till efterrättelse. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939 och gäller till och med den 31 december 1941. Beträffande sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som avses i 14 §, skall vad i lagen är stadgat fortfara att galla efter sistnämnda dag. Genom denna lag upphäves lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse samt beslut, som fattats med stöd av denna lag. Därvid skall dock iakttagas följande: 1) Beslut, varigenom i kommun fastställts kortare tid för öppethållande och försäljning än den i 3 och 4 §§ av nya lagen medgivna, förbliva i denna del giltiga till dess de upphävts i den ordning, som nya lagen förest river; 2) Näringsidkare, som vid nya lagens ikraftträdande med stöd av 15 § i lagen den 30 maj 1919 bedriver rörelse under längre tid än nya lagen medgiver och som drivit sådan rörelse minst sedan den 1 juni 1937, må uta a särskilt tillstånd fortsätta rörelsen på oförändrat sätt till den 1 januari 1941och må länsstyrelse, när det gäller näringsidkare, som på grund av sjuklighet, invaliditet eller hög ålder har särskilt stort behov av att även i fortsättningen få bedriva rörelsen utan ändring, efter särskild prövning kuanq, giva tillstånd härtill utan hinder av de i 11 § av nya lagen uppställda villltoren, dock endast för ett år i sänder. Vad nu sagts om näringsidkare, gäll e ock dennes efterlevande make eller maka. Beslut enligt 5, 8, 11 och 12 §§ av nya lagen samt enligt nästföregående stycke må meddelas från den 1 oktober 1938, dock med verkan tidigast från nya lagens ikraftträdande.

MOTIV.

Inledning. A. De sakkunnigas uppdrag och fortgången av deras arbete. Direktiven. Direktiven för de sakkunnigas arbete innehållas i chefens för socialdepartementet anförande till statsrådsprotokollet den 28 juni 1935. Departementschefen framhöll där till en början följande: »Till de grupper, som äro undantagna från tillämpningsområdet för lagen om arbetstidens begränsning, höra de affärs- och kontorsanstäilda. Enligt vad tidigare utredningar givit vid handen, är arbetstiden för dessa mycket växlande men för flertalet icke obetydligt överstigande 48 timmar per vecka. För de butiksanställdas del regleras arbetstiden i viss mån av tiden för butikernas öppethållande. Men gällande lag om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse medgiver butikernas öppethållande under 11 i vissa fall 13—15 timmar, vartill kommer, att personalen i stor utsträckning tages i anspråk för olika arbeten jämväl före butikernas öppnande och efter deras stängande. Att en reglering av arbetstiden för ifrågavarande personal särskilt de butiksanställda, med det snaraste kommer till stånd, torde sålunda vara av behovet påkallat.» Departementschefen lämnade därefter en redogörelse för vad tidigare i ärendet förekommit och nämnde därvid särskilt en av socialstyrelsen år 1933 publicerad statistisk redogörelse för arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln. Han fortsatte så: »Såsom av det anförda framgår, föreligger en ingående statistisk undersökning av de affärs- och kontorsanställdas arbetstidsförhållanden. De resultat, som härvid framkommit, synas ock vara väl ägnade att läggas till grund för vidare åtgärder för en arbetstidsreglerings genomförande. Då undersökningen avsett förhållandena under åren 1931 och 1932, torde dock i en del fall kompletterande upplysningar böra inhämtas till bedömande av de ändringar i de anställdas arbetstid, som därefter kunna hava inträtt. Emellertid kan T>h satt socialstyrelsen framhållit ej enbart genom en statistisk undersökning tillfyllestgörande material erhållas för en slutlig prövning av huvudfrågan, nämligen bestämmande av de ur olika synpunkter lämpligaste tiderna för batikernas öppethållande och personalens arbetstid. Härutinnan synes sålunda nu en utredning böra komma till stånd. Denna utredning torde främst taga sikte på vinnandet av kännedom om de behov, som inom olika branscher kunna från allmänhetens sida föreligga i fråga om tiden för butikernas öppet-

20 hållande. Utredas bör vidare, i vad mån med tillbörlig hänsyn till dessa behov tiden för butikernas öppethållande kan begränsas utan att rubbningar av betydelse uppkomma i fråga om handelsomsättning, arbetstillfällen och dylikt. Uppmärksamhet synes även böra ägnas möjligheterna av att så förlägga tiden för butikernas öppethållande, att personalen kan komma i åtnjutande av viss fritid mitt på dagen för intagande av måltid eller vistelse utomhus. Härvid syftar jag bland annat på redan framkomna uppslag att söka i den utsträckning som lämpligen låter sig göra införa gemensamma måltidstimmar. I övrigt synes utredningen böra omfatta alla de förhållanden, som kunna vara av betydelse vid ett genomförande av en reglering av arbetstiden på förevarande område och beträffande vilka förhållanden tillfyllestgörande utredning ej redan föreligger. Utredningen bör omfatta samma personalkategorier, som varit föremål för de tidigare av socialstyrelsen verkställda undersökningarna, d. v. s. icke blott den egentliga butikspersonalen utan även de övriga denna personal närstående anställda, vilka med hänsyn till arbetsuppgifterna lämpligen böra inbegripas i utredningen. Slutligen torde undersökning ägnas de olika spörsmål, som — utan att beröra tiderna för butikernas öppethållande eller personalens arbetstid — tid efter annan väckts angående de övriga förhållanden, som äga samband med förevarande lagstiftning. Jag syftar härvid på sådana frågor, som hava avseende å begränsning av handeln under vissa tider till bestämda varuslag samt å kioskoch automathandeln.» Omfattningen av de sakkunnigas uppdrag. Av det ovan anförda framgår, att de sakkunnigas uppgift främst varit att undersöka frågan om lagstadgad arbetstidsreglering för de anställda inom detaljhandeln, särskilt för butikspersonalen, samt spörsmålen om laglig begränsning av affärstiden inom detaljhandeln. De sakkunniga ha emellertid ansett, att de även bort upptaga frågan om arbetstidslagstiftning för vissa arbetstagargrupper utanför detaljhandeln, närmast de kontorsanstäilda. Sedan de sakkunniga till chefen för socialdepartementet framfört denna uppfattning, har han godtagit denna, och det har ansetts lämpligt, att i samband härmed även arbetstidsfrågorna för vissa närstående grupper av anställda bleve undersökta. Den olika karaktären av de uppkommande frågorna för personalen inom och utom detaljhandeln och av det statistiska material, som förelåg när de sakkunniga började sin verksamhet, har medfört, att fortgången av de sakkunnigas arbete varit ganska avvikande i dessa båda fall. Fortgången av de sakkunnigas arbete beträffande arbetstid och affärstid inom detaljhandeln. Det faktiska läget 1931—1932 i fråga om detaljhandelns affärs- och arbetstider belyses ingående i socialstyrelsens redan nämnda statistiska undersök-

21 ning, »Arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln», som 1933 publicerades i serien Sveriges officiella statistik, socialstatistik. 1 Det ansågs angeläget att inhämta kompletterande upplysningar om de förändringar, som inträffat under senare år, samt föreliggande önskemål om en lagstiftning på detta område och hur en dylik skulle utformas i olika avseenden. Man vände sig i detta syfte — sedan departementschefens medgivande inhämtats — till olika myndigheter, till kvinnoföreningar och andra sammanslutningar, som kunde anses företräda konsumentintresset, till handelskamrarna, samt till alla kända föreningar av detaljhandlare och detaljhandelspersonal, däri inbegripet kooperativa föreningar, som idka detaljhandel. Uppgifter inhämtades däremot icke från enskilda företag med undantag av några större varuhus och mångfilialföretag. Vidare tillfrågades ett mindre antal i samråd med Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund utvalda stadsfullmäktig- och kommunalnämndsordförande. Frågeformulär av olika typer utsändes i början av 1936, och svar inkommo från 25 länsstyrelser, 2 116 städer (i allmänhet från magistraten), 491 landsfiskaler (inbegripet ett par köpingsåklagare m. m.), 19 stadsfullmäktigordförande, 46 kommunalnämndsordförande, 4 handelskamrar, 54 husmodersföreningar, 27 avdelningar av Fredrika Bremer-förbundet, 94 socialdemokratiska kvinnoföreningar, 83 moderata kvinnoföreningar, 10 till folkpartiet hörande kvinnoföreningar, 11 kontoristföreningar, 306 till Sveriges köpmannaförbund anslutna köpmannaföreningar, 33 tobakshandlareföreningar, 26 järnhandlareföreningar, 35 andra köpmannaföreningar m. m., 27 kooperativa föreningar, 194 till Svenska handelsarbetareförbundet hörande avdelningar samt 22 andra personalföreningar. För att få en klarare uppfattning om de faktiska affärstiderna inom detaljhandeln inhämtades vidare under senare delen av 1936 mer direkta uppgifter härom under medverkan av Sveriges köpmannaförbund från 359 till förbundet hörande föreningar. I mitten av 1936 föranstaltade de sakkunniga om en specialundersökning beträffande kioskhandeln. Uppgifter till denna inkommo från magistrater eller andra myndigheter i 31 städer samt från 27 landsfiskaler, därvid man utvalt områden med större förekomst av kiosker. Samtidigt lämnades uppgifter av vissa sammanslutningar av kioskägare samt av ett par större kioskföretag. Muntliga förhandlingar med företrädare för sammanslutningar inom detaljhandeln ha även förekommit vid flera tillfällen. Särskilt må nämnas, att huvuddragen av de av de sakkunniga planerade arbetstids- och butikstängningslagarna för detaljhandeln under sommaren 1937 diskuterats med representanter för Svenska handelsarbetareförbundet, Kiksförbundet för affärsanställda, Svenska affärsmedhjälpareförbundet (som tillkommit 1936 och nu uppgått i Svenska handelstjänstemannaförbundet) och Svenska bokhandels1

Nedan citerad såsom »socialstyrelsen 1933». Vad i detta betänkande sägs om länsstyrelse avser genomgående även över ståthallarämbetet. 2

22 medhjälpareföreningen, å ena sidan, samt Köpmännens garantiförening (den 1936 tillkomna särskilda arbetsgivareföreningen för handeln), å den andra. Vid samma tid ägde överläggningar om apotekspersonalens ställning rum med företrädare för Sveriges apotekareförbund, Sveriges farmacevtförbund och Sveriges tekniska apotekspersonals förbund. Både vid denna tid och tidigare ha vidare de sakkunniga haft konferenser med företrädare för de privata kioskföreningarna, de största kioskbolagen, det ledande företaget för utomhusautomater samt korvförsäljarnas sammanslutningar. Sedan de sakkunniga med beaktande av vad företagarnas och de anställdas organisationer sålunda anfört närmare utformat förslagen till laglig reglering av arbetstid och affärstid inom detaljhandeln har i samverkan med Sveriges köpmannaförbund gjorts en särskild undersökning, vartill material inkommit från närmare 550 till förbundet anslutna företag och som bland annat åsyftat att utröna de ekonomiska verkningarna av den planerade lagstiftningen. Ungefär vid samma tid ha de sakkunniga även erhållit del av en sammanställning om fördelningen av arbetstagarna på familjemedlemmar och andra anställda vid företag av olika storleksordning, vilken sammanställning grundade sig på uppgifter till köpmannaförbundet från över 5 500 företag. De sakkunniga upptogo i samband med frågan om reglering av arbetstid och affärstid inom detaljhandeln även motsvarande spörsmål beträffande rakstugor, frisersalonger och badinrättningar, och frågor härom förekommo i den förut berörda enquéten under förra delen av 1936. Frågeformulär besvarades då även av Svenska frisörarbetareförbundet och nästan alla dit anslutna avdelningar. De sakkunniga ha vidare sommaren 1937 förhandlat med företrädare för Svenska frisörföreningen. Angående badinrättningarna har vid samma tid förts förhandlingar med representanter för Svenska städernas förhandlingsorganisation, de större privata badinrättningarna i Stockholm, Svenska kommunalarbetareförbundet och Centralbadets personalklubb. I anledning av en framställning hösten 1937 från Svenska fotografernas riksförbund till Kungl. Maj:t ha de sakunniga även haft överläggningar med företrädare för detta förbund. Ytterligare vissa framställningar i här behandlade frågor ha överlämnats eller inkommit till de sakkunniga, En förteckning över framställningarna finnes i Bil. I till betänkandet. E n närmare redogörelse för det material angående de faktiska arbets- och affärstidsförhållandena inom detaljhandeln och annan här nämnd rörelse, som sålunda införskaffats av de sakkunniga, och för de önskemål härutinnan, som framförts till de sakkunniga, lämnas såsom Bil. I I till detta betänkande. Vissa huvudresultat äro även inarbetade i den allmänna motiveringen och i specialmotiveringen till de lagförslag, som de sakkunniga framlägga.

23 Fortgången av de sakkunnigas arbete beträffande arbetstidsreglering för kontorspersonal och vissa a n d r a tjänstemannagrupper utanför detaljhandeln. Enär beträffande arbetstidsförhållandena för kontorspersonal, teknisk personal, arbetsbefäl, lager- och expeditionspersonal samt vakter och bud icke förelåg någon senare allmän undersökning än den av socialstyrelsen 1925 utgivna redogörelsen »Arbets- och löneförhållandena för affärsanställda i Sverige», vilken huvudsakligen grundade sig på uppgifter från 1920, ansågo de sakkunniga angeläget, att ett nyare material komme till stånd. Sedan under hösten 1935 överläggningar hållits med representanter för Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund, Svenska försäkringsföreningen, Landsorganisationen i Sverige, De anställdas centralorganisation (Daco, särskilt såsom företrädande Svenska bankmannaföreningen, Sveriges arbetsledareförbund och Svenska industritjänstemannaförbundet) samt Svenska kontoristförbundet (som 1937 uppgått i Svenska handelstjänstemannaförbundet), ansågs det klarlagt, att tillräckliga upplysningar om rådande arbetstidsförhållanden icke kunde erhållas genom organisationerna utan att en omfattande statistisk primärundersökning måste komma till stånd. De sakkunniga hemställde därför hos Kungl. Maj:t, att en dylik undersökning måtte företagas, och sedan socialstyrelsen i samverkan med de sakkunniga upprättat plan för undersökningen beslöt Kungl. Maj:t den 3 april 1936 uppdraga åt socialstyrelsen att i samråd med de sakkunniga verkställa statistisk undersökning rörande arbetstidsförhållandena för vissa grupper av privatanställda, särskilt kontorspersonal, teknisk personal, arbetsbefäl, lager- och expeditionspersonal samt vakter och bud. Vid undersökningen har anlitats medverkan från praktiskt taget alla kända sammanslutningar av företagare och anställda på det område, som undersökningen gällt. De sakkunniga ha efter hand under undersökningens gång fått del av undersökningsresultaten från socialstyrelsen. Vid ingången av sommaren 1937 förelåg ett så pass rikhaltigt — ehuru ännu preliminärt — material, vilket för övrigt då var i sina huvuddrag publicerat i Sociala Meddelanden 1937 s. 3 ff. och 403 ff., att de sakkunniga ansågo det tillfyllest för att taga ståndpunkt till frågan om lämpligheten av arbetstidslagstiftning för hithörande personal. Under sommaren 1937 höllos i anslutning härtill överläggningar med representanterna för huvudorganisationerna bland här ifrågavarande arbetstagargrupper, nämligen Daco (företrädande bland annat Svenska bankmannaföreningen, Sveriges arbetsledareförbund, Sveriges industritjänstemannaförbund och Svenska kontoristförbundet, vilket sistnämnda även var särskilt representerat och för övrigt numera uppgått i det till Daco anslutna Svenska handelstjänstemannaförbundet) samt Svenska handelsarbetareförbundet.

24 Med hänsyn till vad som förekommit vid nu nämnda överläggningar ha de sakkunniga utformat den ståndpunkt till frågan om arbetstidsreglering för dessa grupper, som kommer till synes i betänkandets allmänna motivering. I denna meddelas vissa huvudresultat av socialstyrelsens nyssnämnda undersökning. För övrigt må hänvisas till den ingående och på ett rikhaltigt tabellmaterial stödda undersökningsredogörelse, som socialstyrelsen torde publicera i början av år 1938.

B. Huvuddragen av gällande svensk lagstiftning om begränsning av affärs- och arbetstid. I denna avdelning av betänkandet lämnas en kort redogörelse för huvuddragen av den gällande svenska lagstiftningen om begränsning av affärs- och arbetstid. I främsta rummet behandlas därvid den lagstiftning, som direkt eller indirekt kan ha betydelse på det område, som de sakkunnigas uppdrag avser. I detta avsnitt redogöres endast för gällande rätt; en historisk framställning lämnas däremot i nästa avdelning av betänkandet. Då den hittills givna regleringen, vad gäller handeln, främst haft karaktären av bestämmelser om begränsning av affärstiden, behandlas först butikstängningslagen och därefter lämnas en redogörelse för den direkta arbetstidslagstiftningen med utgångspunkt från den viktigaste hithörande lagen, 1930 års allmänna arbetstidslag. Genom denna lag regleras nämligen arbetstiden endast för en mindre del av arbetstagarna inom handeln, och den gäller i stort sett icke alls de kontorsanstäilda samt övriga tjänstemannagrupper, vilka omtalats i föregående avsnitt av betänkandet.

1. Butikstängningslagen. Lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse (den s. k. butikstängningslagen), vilken lag 1920 och 1923 undergått vissa smärre ändringar, avser i första hand handelsbod, rakstuga, frisérsalong och varmbadinrättning. Lagen begränsar den tid, under vilken dessa lokaler få hållas öppna för allmänheten, men reglerar däremot icke direkt de anställdas arbetstid. Å söckendag få handelsbodar i allmänhet ej hållas öppna längre än från klockan 8 till klockan 19. Stängningstiden får dock under tiden från och med den 10 till och med den 23 december sättas till klockan 20. Bod, där handel idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror, må vidare för försäljning enbart av dessa varor öppnas en timme tidigare och stängas en timme senare. — För rakstuga, frisérsalong och varmbadinrättning är den medgivna tiden för öppethållandet året runt från klockan 8 till klockan 20. Huvudregeln är, att de nu nämnda lokalerna skola hållas stängda för all-

25 mänheten sön- och helgdagar. För försäljning enbart av de ovannämnda livsmedlen samt färsk frukt och levande blommor må dock bod hållas öppen från klockan 7 till klockan 10 å sön- och helgdag. Om sådana dagar inträffa i följd, må vidare rakstuga eller frisérsalong hållas öppen en av dem under högst två timmar å tid före klockan 11. Avvikelse kan i viss mån ske från det nu nämnda genom kommunalt beslut. Förutsättning är dock, att sådant kan anses påkallat av särskilt förhållande inom kommunen ifråga. Vidare får ej genom kommunalt beslut meddelas olika bestämmelser för företag av samma slag, med mindre sådant kan ske utan obehörigt gynnande av vissa företag. Ytterligare bör beslut om utsträckning av tiden för öppethållande innefatta villkor om lämpliga raster för personalen eller dylikt, om detta finnes påkallat för att personalens arbetstid ej må obehörigen förlängas. Slutligen äro i lagen uppdragna vissa gränser för den kommunala beslutanderätten i kvantitativt avseende. Beträffande utsträckning av tiden för öppethållandet å söckendag gäller, att tiden för stad, köping eller municipalsamhälle får förlängas med högst en timme på morgonen och en på kvällen, medan sådan förlängning för den egentliga landsbygden får ske med högst två timmar på morgonen och två på kvällen. Å sön- och helgdagar finns för hela riket möjlighet att medgiva utsträckning av tiden för den handel, som omedelbart enligt lagen är tillåten dessa dagar, till dels tiden mellan klockan 10 och klockan 11, dels högst två timmar efter klockan 13. Vidare må medgivas öppethållande alla sön- och helgdagar av rakstuga och frisérsalong högst två timmar samt av varmbadinrättning högst fyra timmar. Å andra sidan får tiden för öppethållandet inskränkas. För söckendag må detta ske med högst fyra timmar, men för sön- och helgdag gäller ingen begränsning, utan öppethållandet dessa dagar kan helt förbjudas. Beslut om kommunal avvikelse, varom nu sagts, fattas av den myndighet, som utövar kommunens beslutanderätt, men skall underställas länsstyrelse, som dock endast äger antingen oförändrat fastställa eller också helt ogilla beslutet. Hittills har varit tal om tiden för öppethållande av handelsbod. Lagen innehåller vidare, att vara som ej är såld å tid, då boden får hållas öppen, icke utom denna tid får utlämnas eller försändas. Detsamma äger under tid, då handelsbod blott får hållas öppen för försäljning av vissa slags varor, motsvarande tillämpning å övriga varor. Å andra sidan innehåller lagen den viktiga huvudregeln, att under den tid, då handelsbod av visst slag ej får hållas öppen, får ej vara som där saluhålles försäljas till allmänheten annorstädes än i butik, t. ex. utomhus. Länsstyrelse kan dock medgiva undantag med hänsyn till särskilt förhållande. Eftergift från lagens regler om tiden för öppethållande av handelsbod kan vidare medgivas av Konungen eller av Konungen bestämd myndighet (det är för närvarande socialstyrelsen). Det förutsattes dock då, att detta skall vara

26 av särskilt trängande behov påkallat. Som exempel namnes i lagen, att det erfordras för att förse fartyg med skeppsförnödenheter eller yrkesfiskare med livsmedel m. m. Enligt lagen äro vidare från tillämpningen av stadgandena helt undantagen försäljning i följande åtta fall: 1) försäljning å apotek, 2) försäljning av rusdrycker och pilsnerdricka, 3) för resande avsedd försäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstation, i järnvägsvagn eller å fartyg, 4) försäljning av motor- och smörjoljor samt andra för framförande av motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe, där försäljning av andra varor ej förekommer, 5) försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med kaféeller restaurangrörelse och antingen sker allenast till förtäring eller förbrukning å stället, eller ock avser försändning eller avhämtning av lagad mat, tillagade alkoholfria drycker eller svagdricka, 6) tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål, 7) försäljning av tidningar, som bedrives utomhus eller till gäster å kaféeller restauranglokal, 8) försäljning utomhus och allenast i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker eller dylikt. Lagen innehåller vidare stadgande om straff för öppethållande eller försäljning under tid, då sådant ej är medgivet. I anslutning till de ovan uppräknade undantagen från butikstängningslagens tillämpningsområde må nämnas, att särskild lagstiftning om försäljningstid finnes i vissa av dessa fall. Detta gäller sålunda beträffande försäljning av rusdrycker och pilsnerdricka, där tiden för utminutering enligt gällande lagar på området är — särskilt i fråga om rusdrycker — kortare än den tid, då handelsbodar enligt butikstängningslagen få hållas öppna. Vad gäller undantaget för försäljning i samband med kafé- eller restaurangrörelse, må anmärkas, att lagstiftningen innehåller bestämmelser om längsta medgivna tid för själva utskänkningen. Frånses de fall, när det är fråga om rusdrycker eller pilsnerdricka och för vilka särskilda regler enligt nyssnämnda lagar gälla, är det framför allt 1925 års förordning angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, som här är av betydelse. Huvudregeln enligt denna författning är, att utskänkning alla veckodagar får fortgå till klockan 22. Länsstyrelse kan dock förordna om utskänkningstidens inskränkning eller utsträckning. Den för utskänkning bestämda tiden får indirekt betydelse för all kafé- eller restaurangrörelse, även om det icke direkt är fråga om utskänkning av drycker. I samband med butikstängningslagen må i korthet nämnas något om den s. k. bagerilagen, d. v. s. lagen den 16 maj 1930 om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete. Denna över-

27 ensstämmer med butikstängningslagen däri, att den kan sägas innehålla regler om tiden för bedrivande av viss rörelse. Bagerilagens huvudstadgande är, att arbete för tillverkning till avsalu av bageri- eller konditorivaror icke får bedrivas å sön- eller helgdag och ej heller å söckendag före klockan 5 eller efter klockan 20. Rörelse, som bedrives utan biträde av andra än make och hemmavarande barn, är undantagen, varjämte vissa andra undantag äro stipulerade. — 1937 års riksdag har hemställt om utredning angående revision av denna lagstiftning. I anslutning härtill och efter Kungl. Maj:ts uppdrag har socialstyrelsen den 9 november 1937 framlagt förslag till sådan revision.

2. Direkt arbetstidslagstiftning. Allmänna arbetstidslagen. De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finnas i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbetstidslagen. Denna äger i princip tillämpning å rörelser och företag inom hela näringslivet, alltså icke blott å industrien utan även å handeln. Såsom ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning, såvitt i rörelsen sller företaget i regel användes flera än fyra arbetare; de s. k. småföretagen äro sålunda uteslutna. Vidare finnas åtskilliga andra undantag. Somliga undantag ställa vissa näringsgrenar helt utanför allmänna arbetstidslagen. Detta gäller: 1) Jordbruk med binäringar (om dessa icke drivas som självständiga företag), vidare trädgårdsskötsel och djurskötsel (även utan samband med jordbruk). Här finns dock numera särskild reglering genom lantarbetstidslagen (se nedan). 2) Skeppstjänst. Här finns i stället den s. k. sjöarbetstidslagen (se nedan). 3) Fiske. 4) Skogsarbete, kolning i mila och flottning. 5) Torvupptagning m. m. 6) Verksamhet för sjukvård, fattigvård, uppfostran och undervisning. Vidare finnas undantag, varigenom inom vissa näringsgrenar de viktigaste personalgrupperna ställas utanför: 1) Järnvägsrörelse. Här är trafikpersonalen undantagen. 2) Hotell-, restaurang- och kaférörelse. Undantaget gäller här sådant arbete, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, medan lagen äger tillämpning å t. ex. kökspersonalens arbete. Det är framför allt serverings- och hotellpersonalen, som på detta sätt blir undantagen. Efter hemställan av 1937 års riksdag pågår emellertid för närvarande utredning om arbetstidsreglering för den nu undantagna personalen. 3) Handel, rakstuga, frisérsalong och badinrättning. Undantaget är här sådant arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller badinrättning. Framför allt butiks-, friserings- och badpersonal ställes på detta sätt utanför, cl. v. s. de viktigaste personalgrupperna inom detaljhandel samt frisör- och badverksamhet. Det har just varit de sakkunnigas viktigaste

28 uppgift att undersöka frågan om arbetstidsreglering i hithörande fall. Men det må redan här understrykas, att allmänna arbetstidslagen i och för sig äger tillämpning å de företag, varom här är fråga. Detta har betydelse t. ex. för egentliga lagerarbetare, utkörare, varubud, eldare vid badinrättningar o. s. v. Vidare stadgar allmänna arbetstidslagen undantag för vissa former av arbete. Det gäller: 1) Arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. 2) Arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider. 3) Arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad. Ytterligare gäller ett undantag av särskilt slag, nämligen för arbete som bedrives av staten. Genom administrativ reglering äro arbetarna dock i detta fall i allmänhet tillförsäkrade en arbetstid, som icke överstiger den enligt lagen medgivna, Vid bedömande av arbetstidslagens verksamhetsområde får man vidare taga hänsyn till att vissa grupper av arbetstagare vid tillämpningen av lagen ej skola räknas som arbetare. Detta gäller: 1) Medlem av arbetsgivarens familj. 2) Verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning. Här avses bland annat arbetsbefäl, som icke regelmässigt deltager i underställd personals arbete. De sakkunniga ha haft att taga ställning till frågan om arbetstidsreglering för denna personalgrupp. 3) Ritare, bokhållare eller därmed jämställd person samt kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde. Här avses väsentligen vissa personalgrupper, beträffande vilka de sakkunniga även haft att undersöka frågan om arbetstidsreglering, nämligen kontorspersonal, teknisk personal, lager- och expeditionspersonal samt vakter och bud. Efter denna framställning angående det område, för vilket arbetstidslagen gäller, skall här lämnas en redogörelse för den begränsning av arbetstiden, som lagen påbjuder. Beträffande ordinarie arbetstid är huvudregeln, att arbetsgivare ej må använda arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden kan inom denna ram något variera för olika veckodagar men får icke något dygn uppgå till mer än 9 timmar. Det vanliga inom den svenska industrien torde vara, att den ordinarie arbetstiden är 8V2 timmar under veckans fem första vardagar och 5V2 timmar under lördagar. I detta sammanhang må erinras, att arbetstidslagen intet innehåller om arbetstidens förläggning under dygnet. Intet i denna lag hindrar nattarbete eller arbete å sön- och helgdagar. Från huvudregeln gäller det undantaget för arbete, som bedrives med regelbunden skiftindelning, att arbetet under olika dygn och veckor kan

29 variera, blott icke den sammanlagda arbetstiden för tidrymd av högst tre veckor blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan. I särskilda fall äger arbetsrådet medgiva, att arbetstiden varierar under olika perioder, med bibehållande av regeln om 48 timmars genomsnittlig arbetstid, eller att den ordinarie arbetstiden även i genomsnitt utsträckes över detta mått. Lagen innehåller här vissa närmare stadganden. Rätt att medgiva annan fördelning av arbetstiden utan genomsnittlig förlängning har arbetsrådet, när för visst arbete arbetstiden är i väsentlig mån beroende av årstiden eller väderleken eller på grund av annat förhållande är av växlande längd. Rätt att medgiva utsträckning av arbetstiden utöver 48 timmar i genomsnitt finns blott i vissa undantagsfall: då arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl finnes böra fortgå jämväl under sönoch helgdagar, då ett arbete är kortvarigt, synnerligen ringa ansträngande eller av synnerligen stort allmänt intresse, då undantag är påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande eller då förlängd arbetstid önskas av arbetarna själva. För sistnämnda fall, som är det i praktiken viktigaste, har i lagen särskilt uttalats, att förlängningen icke får göras så, att arbetstiden därigenom kommer att oskäligt utsträckas. Vidare medgiver lagen, att arbete i viss omfattning får förekomma å s. k. övertid, d. v. s. arbetstid utöver den ordinarie. Här märkes först s. k. nödfallsarbete, varmed förstås arbete, som betingas av natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses. I sådana fall får övertidsarbete under vissa förutsättningar äga rum utan inskränkning till visst timantal; dock förutsattes arbetsrådets tillstånd, om arbetet fortgår utöver två dygn. Annat, mera vanligt, övertidsarbete kan vara antingen s. k. förberedelse- och avslutningsarbete eller s. k. allmänt övertidsarbete. För sådana förberedelse- och avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, får nödigt antal arbetare användas under högst sju timmar i veckan. Allmänt övertidsarbete, som kan vara av vad slag som helst och ej förutsätter särskilt tillstånd, får förekomma högst 200 timmar under loppet av ett kalenderår, dock får i regel ej mer än 48 timmar uttagas under loppet av fyra veckor. Arbetsrådet kan medgiva allmänt övertidsarbete under ytterligare högst 150 timmar om året, såframt detta är av trängande behov påkallat. Arbetare som ej fyllt 16 år får ej användas till vanligt övertidsarbete, och arbetare som fyllt 16 men ej 18 år endast efter arbetsrådets tillstånd. — Lagen stadgar icke någon skyldighet för arbetare att utföra övertidsarbete i här nämnd omfattning, utan detta beror på överenskommelse mellan parterna, och detsamma gäller ersättning för sådant arbete. Det är dock ålagt arbetsgivare att tillse, att icke arbetare genom användande till övertidsarbete utsattes för överansträngning eller ohälsa. För kontroll över förekomsten av övertidsarbete har arbetsgivare att uppföra allt sådant arbete i särskild övertidsjournal. Journalföringen kan dock med arbetsrådets tillstånd utbytas mot annat sätt att anteckna övertiden. Vidare be-

30 höver icke övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten enligt den ovannämnda bestämmelsen antecknas, om denna övertid är upptagen å det arbetstidsschema, som är föreskrivet för viss industriell rörelse m. m. Redan har nämnts, att arbetsrådet har särskilda befogenheter i vissa fall. Denna myndighet har vidare att vid tvist avgöra, huruvida visst arbete är sådant, att lagen därå äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare enligt lagen är att räkna såsom arbetare. Arbetsrådet består av minst sju av Konungen utsedda ledamöter. Två av dessa representera arbetsgivarna och två arbetarna, och de utses i regel efter förslag från de stora rikssammanslutningarna för dessa grupper. Konungen har befogenhet att under särskilda förutsättningar medgiva undantag från lagen, men sådant medgivande har icke i något fall lämnats. Förseelse mot bestämmelserna i allmänna arbetstidslagen straffas med böter. Straffet dabbar arbetsgivaren som regel, men ansvaret kan i vissa fall överföras på arbetsföreståndare. Lantarbetstidslageii. Arbetstiden inom jordbruk jämte binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, samt inom självständig trädgårdsskötsel är numera reglerad genom lantarbetstidslagen den 26 juni 1936, vari vissa väsentliga ändringar vidtagits genom lag den 18 juni 1937. Denna lag är i mycket uppbyggd som allmänna arbetstidslagen, men vissa avvikelser finnas. Även här finns ett undantag för småföretag, men det är efter 1937 års ändring begränsat till företag, vari i regel användas mindre än tre arbetare. Å trädgårdsskötsel äger lagen tillämpning, så snart i regel användes minst en arbetare. Från lagens tillämpning undantages liksom i allmänna arbetstidslagen arbete som bedrives av staten samt dessutom bland annat mjölkning och rotfruktsupptagjning som utföres mot ackordsersättning, vidare dikningsoch skogsarbeten, i den mån de mot ackord utföras av icke fast anställda. Ytterligare gäller undantag för husligt arbete. Bestämmandet av de arbetstagare, som icke skola räknas såsom arbetare, överensstämmer i stort sett med allmänna arbetstidslagen. Ordinarie arbetstid bestämmes på ett sätt, som rätt mycket avviker från allmänna arbetstidslagen. Visserligen blir efter 1937 års ändring den medgivna arbetstiden för vanliga jordbruksarbetare ungefär 48 timmar i veckan, men detta är icke direkt utsagt och gäller endast såsom årligt genomsnitt. Stadgat är, att tiden för dygn aldrig får vara längre än 10 timmar, samt att begränsningen för vecka varierar med årstiderna, så att maximum är 41 timmar för januari, februari och december, 46 timmar för mars, oktober och november samt 54 timmar för april—september. Beträffande arbetare, som användes uteslutande till djurskötsel, är i stället föreskrivet, att arbetstiden icke får överstiga 9 timmar för dygn och 108 timmar för två veckor i följd. Beträffande arbete i självständig trädgårdsskötsel är begränsningen 10

31 timmar för dygn och 96 timmar för två veckor i följd, därvid dock i viss utsträckning arbetstid får överflyttas från det mörkare till det ljusare halvåret. Arbetsrådet har en allmän befogenhet att vid behov medgiva annan fördelning av arbetstiden, blott den ej förlänges för år räknat. Sådan förlängning får däremot blott medgivas i undantagsfall. Vad gäller övertiden, överensstämma reglerna om nödfallsarbete med allmänna arbetstidslagen, och för förberedelse- och avslutningsarbeten — varmed likställes vissa underhållsarbeten inom trädgårdsskötseln — får även här användas 7 timmar i veckan. Tiden för det allmänna övertidsarbetet utan särskilt tillstånd är höjd till 260 timmar, men i gengäld finns ingen möjlighet att efter arbetsrådets medgivande få denna tid förlängd. De vanliga övertidsbestämmelserna gälla även för minderåriga arbetare. Arbetsrådet fungerar även vid behandling av ärenden enligt denna lag, men två av de vanliga partrepresentanterna, en för arbetsgivarna och en för arbetarna, äro då utbytta mot två med jordbrukets förhållanden förtrogna ledamöter, som utses efter förslag av de ledande partsorganisationerna. Lantarbetstidslagen har blott provisorisk karaktär och gäller till och med den 31 oktober 1939. De första allmänna arbetstidslagarna voro även provisoriska, men den nuvarande lagen av 1930 har fått definitiv giltighet. Sjöarbetstidslageii. För sjöfarten gäller lagen den 13 juli 1926 om arbetstiden å svenska fartyg, som har provisorisk karaktär men upprepade gånger förlängts, senast till och med den 31 december 1938. Lagen avser i huvudsak arbete, som utföres av person, anställd å svenskt fartyg. Att närmare redogöra för denna lag torde i detta sammanhang vara av mindre intresse, då den i så hög grad är utformad med hänsyn till sjöfartens speciella behov. Den medgivna arbetstiden är t. ex. olika, om fartyget är till sjöss mot om det befinner sig i hamn, och den kan även variera för olika personalgrupper. Principen om 48 timmars genomsnittlig ordinarie arbetsvecka har icke lagts till grund för denna lag, vars revision emellertid torde vara nära förestående. Om lagens innehåll må endast nämnas, att den i motsats till allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen innehåller tvingande bestämmelser om övertidsersättning. Arbetarskyddslagen. Lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 innehåller vissa stadganden om arbetstid. Till en del ha visserligen dessa förlorat sin betydelse efter tillkomsten av allmänna arbetstidslagen, men de kunna dock inträda supplerande även på det område, där sistnämnda lag gäller. Därtill kommer, att arbetarskyddslagen har ett betydligt vidsträcktare tillämpningsområde. Den gäller i stort sett hela näringslivet, så snart det är fråga om företag, där arbetare användas. Uteslutna äro dock i stort sett de näringsgrenar, för vilka lantarbetstidslagen och sjöarbetstidslagen gälla. Arbetarskyddslagen innehåller intet undantag för småföretag, och vidare avser denna lag alla arbetstagare utom familjemedlemmar, alltså t. ex. även

32 kontorspersonal och andra tjänstemannagrupper, liksom naturligtvis också butikspersonal. Utom vissa mer allmänna bestämmelser i syfte att skydda arbetarna mot överansträngning eller ohälsa innehåller lagen särskilda föreskrifter rörande minderåriga, d. v. s. personer under 18 år, och kvinnor. Minderårig får icke användas till arbete mer än 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan, frånsett nödfallsarbete. Om den minderårige deltager i viss undervisning, skall arbetstiden så begränsas, att sammanlagda undervisnings- och arbetstiden icke överskrider vad nu sagts. Vidare givas vissa regler om minderårigas raster och nattvila. Ytterligare må nämnas, att minderårig ej alls får användas till arbete före fyllda 13 eller — för industriellt och likartat arbete — 14 år; vissa andra villkor skola även vara uppfyllda för att minderårig arbetskraft skall få användas. Beträffande kvinnor äro särskilt av betydelse föreskrifterna om förbud mot kvinnas användande i industriellt arbete m. m. de första sex veckorna efter barnsbörd, om ledighet för kvinna, som väntar sin nedkomst eller ammar sitt barn, samt om nattvila.

C. Historisk översikt över svenska lagstiftningsåtgärder och förslag till sådana på det område, som de sakkunnigas uppdrag gäller. I föregående avsnitt av betänkandet har lämnats en kort redogörelse för huvuddragen av gällande svensk lagstiftning om begränsning av affärs- och arbetstid. I anslutning härtill följer nu en historisk redogörelse, som dock är i huvudsak begränsad till det område, som de sakkunnigas uppdrag gäller. Avsikten är att belysa tillkomsten av förutvarande och nuvarande lagbestämmelser på detta område. Vidare redogöres för framkomna förslag till lagstiftningsåtgärder härutinnan, därvid dock i stort sett blott medtagits sådana förslag, som direkt eller indirekt förelegat till behandling i riksdagen. Vad som har samband med internationella konventioner på området har emellertid överförts till nästfoljande avdelning i betänkandet.

1. Åtgärder och förslag, som ha samband med butikstängningslagstiftningen. Förslag före 1909. 1904 års lagutskott hemställde (utlåtande nr 20) i anledning av motionerna i andra kammaren nr 4 (av herr K. G. Karlsson med instämmande av herr Faxe) och nr 25 (av herr Byström), att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära utredning, huruvida och på vilka villkor kommun kunde berättigas att bestämma viss tid, under vilken inom kommunen belägna handelsbutiker skulle hållas stängda, samt för riksdagen framlägga det förslag till lagbestämmelser, vartill utredningen kunde giva anedning. Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs av första kammaren, vadan frågan förfallit.

33 Vid 1905 års riksdag väcktes motion i ämnet i andra kammaren (nr 56 av herrar Byström och K. G. Karlsson). Lagutskottet (utlåtande nr 32) uttalade då, att lagstiftningen icke borde omfatta landsbygden utan endast stadskommun eller sådant samhälle i övrigt, för vilket ordningsstadgan för rikets städer vore gällande. Utskottets hemställan bifölls dock icke av någondera kammaren. 1906 väcktes ånyo motion i andra kammaren (nr 10 av herrar Byström och K. G. Karlsson). Detta år beslöt riksdagen med bifall till lagutskottets hemställan (utlåtande nr 5) att i skrivelse (nr 13) till Kungl. Maj:t anhålla, att det måtte tagas under övervägande, huruvida och på vilka villkor kommun borde berättigas att bestämma viss tid, under vilken inom kommunen belägna handelsbutiker skulle hållas stängda, samt för riksdagen framlägga det förslag till lagbestämmelser, vartill utredningen kunde giva anledning, ävensom i sammanhang härmed förslag till erforderliga ändringar i gällande lagstiftning rörande gatuhandeln. I utskottets utlåtande tog man denna gång avstånd från tanken att i lagstiftningen göra skillnad på städer och landsbygd. Lagstiftningen skulle blott giva möjlighet för kommun att fatta beslut om viss stängningstid, och det borde skapas garantier mot missbruk av den befogenhet, som skulle givas kommunerna. Utskottet förklarade sig icke vilja göra ett bestämt uttalande om den närmare beskaffenheten av dessa garantier, men i utlåtandet erinras i detta sammanhang om den dåvarande norska lagens ståndpunkt, att beslut ej fick komma till stånd, om en tredjedel av de bofasta handlandena, vilkas rörelse skulle beröras av beslutet, på förhand förklarat sig vara emot viss stängningstid. — Utskottet fastslog, att motionens syfte vore att tillförsäkra dem, vilka arbeta inom minuthandelsyrket, mera tid än efter rådande förhållanden i allmänhet medgives till vila och sysselsättningar utom yrket, och att detta syfte vore förtjänt av allvarligt beaktande. Den ifrågasatta lagstiftningen skulle visserligen innebära en inskränkning av den enskildes handlingsfrihet. Men i detta fall vore icke såsom i allmänhet vid lagstiftning av s. k. social innebörd fråga om att staten skulle såsom medlare träda emellan två eller flera i egentlig mening stridiga intressen. Av utredningen framginge tvärtom, att flertalet av minuthandlandena icke mindre än biträdena eftersträvade en reglering (i motionerna åberopas bland annat vad som förekommit vid Sveriges allmänna handelsförenings årskonferenser 1900 och 1903). Och från synpunkten av allmänhetens berättigade intressen kunde icke göras någon befogad invändning mot den ifrågasatta lagstiftningen. 1909 års butikstängningslag. I anslutning till vad sålunda förekommit tillkom lagen den 5 juni 1909 om förbud mot handels idkande å söckendag utöver viss tid. I propositionen (nr 95) hade — i överensstämmelse med nyssnämnda riksdagsskrivelse — ej gjorts skillnad på stad och landsbygd. Departementschefen uttalade, att man icke borde lagstifta uteslutande för städerna, ehuru det vore sannolikt, 200 38

34 att frågan ägde sitt huvudsakliga intresse för de större stadssamhällena, där arbetstiden genom en ständigt växande konkurrens alltjämt stegrades. En särskild anledning att ej göra dylik skillnad fann departementschefen däri, att om undantag för landsbygden stadgades missförhållanden skulle kunna uppstå i de fall, där en tätt befolkad landsbygd gränsade omedelbart intill ett stadssamhälle. Inom lagutskottet (utlåtande nr 45) ansåg majoriteten, att lagen borde gälla även landsbygden, men vissa reservanter önskade, att den borde erhålla tillämpning endast i städer och köpingar, som utgjorde egen kommun. Andra kammaren följde majoriteten men första kammaren reservanterna, varefter av båda kamrarna antogs ett sammanjämkningsförslag (lagutskottets memorial nr 58), enligt vilken lagen skulle gälla för städer, köpingar och municipalsamhällen. Enligt lagen inträdde ej automatiskt föreskrift om begränsad tid för handelsbods öppethållande i de nu nämnda samhällena, utan förutsättningen var, att beslut härom fattats av vederbörande kommunala myndigheter och fastställts av länsstyrelsen. I sådant beslut skulle angivas viss tid, då bod fick öppnas, ej före klockan 7, och viss tid, då bod skulle stängas, ej senare än klockan 20. För bod, där handel idkades endast med livsförnödenheter, fick tiden för öppnandet sättas till klockan 6, och för dylik bod samt bod, där huvudsakligen tobak eller vad därav är förfärdigat eller tidningar saluhölls, fick stängningstiden sättas till klockan 21. Stängningstiden dag före söneller helgdag och under två veckor närmast före julafton fick dock bestämmas till klockan 21 för vanliga bodar samt klockan 22 för ovan uppräknade särskilda slag av bodar. Beslutet skulle gälla alla bodar inom samhället och tiden för öppethållandet fick ej bestämmas olika för olika bodar utöver vad som framgår av det ovanstående. Under tid, då bod av visst slag ej fick hållas öppen, skulle även vara förbjudet saluhållande utomhus av vara, varmed handel idkades i dylik bod. Länsstyrelse kunde medgiva undantag, men endast för visst tillfälle och då särskilda omständigheter därtill föranledde. Lagen skulle ej gälla försäljning å apotek, eller av brännvin, vin eller öl, eller för resande avsedd försäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstationer, i järnvägsvagnar eller å ångbåtar, ej heller utomhus bedriven försäljning av tidningar eller i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker eller dylikt, eller eljest försäljning utomhus, som idkades i samband med värdshusrörelse. Lagen var, utom *ad ovan sagts om tillämpningsområdet, endast i några detaljer avvikande från vad som föreslagits i propositionen. Där framfördes (sid. 10) såsom motiv för lagstiftningen i första hand, att friheten att hålla handelsbodar öppna hur länge som helst medförde olägenheter för såväl butiksägare som deras biträden, både i fråga om vilotiden och beträffande tillfälle till intellektuell utbildning och förströelse. Erfarenheten syntes giva vid handen, att en förändring till det bättre ej kunde åvägabringas på den enskilda sammanslutningens väg. Arbetarna inom minuthandelsyrket torde i fråga om arbetsdagens längd intaga en ej oväsentligt sämre ställning än arbetarna inom flertalet andra yrken. Såsom belysande anfördes en under-

35 sökning för Stockholm år 1907, enligt vilken endast 6 % av de genom undersökningen berörda butikerna hade mindre än 12 timmars expeditionstid, 33 % höllo öppet i 12 timmar, 25 % i 13, 16 % i 14, 13 % i 15 och 7 % i mer än 15 timmar av dygnet. Hälften av alla bagerier och matvaruaffärer samt tre fjärdedelar av alla cigarrbutiker betjänade allmänheten under 15 timmar eller mer. Undersökningen gav vid handen, att kvinnorna voro de, som buro tyngden av den längsta expeditionstiden. De affärer, som betjänade allmänheten under längre tid än 14 timmar, fyllde nästan undantagslöst sina biträdesplatser med kvinnor. Departementschefen uttalade vidare (propositionen sid. 12), att för den ifrågasatta lagstiftningen talade ytterligare det skälet, att av tillgängliga meddelanden att döma det övervägande flertalet av de arbetsgivare och arbetstagare, som närmast skulle beröras, livligt åstundade lagstiftning av denna innebörd. Majoriteten bland handelsidkarna hade kommit till insikt om att införandet av en förkortad arbetstid vore en både behövlig och önskvärd reform, men på grund av vissa arbetsgivares obenägenhet för en förändring hade en sådan icke kunnat genomföras på den frivilliga överenskommelsens väg. Hänsyn till konsumenternas intresse kunde ej med fog åberopas mot lagstiftningen, då konsumtionens omfattning näppeligen ägde närmare sammanhang med tiden för handelsbodars öppethållande. Det hade ifrågasatts att från lagstiftningen undantaga bodar, som dreves av handelsidkaren ensam eller endast med biträde av familjemedlemmar. Detta ansåg departementschefen emellertid olämpligt, särskilt därför att de av lagen oberörda bodarna med stor sannolikhet då skulle bjuda övriga butiker en synnerligen betungande konkurrens. Det förtjänade även beaktas, att ett stort antal av de handelsidkare, som skötte sina butiker utan biträde, uttalat sig för en lagstiftning och vore i särskilt stort behov av den vila och rekreation, som en sådan skulle medföra. Ändring 1912 i butikstängningslagen. 1909 års butikstängningslag gällde ursprungligen endast söckendag. Beträffande sön- och helgdag gällde redan förut enligt 7 kap. 3 § strafflagen förbud mot öppethållande av kramlåda eller annan dylik bod under sabbatstid, alltså klockan 6—21. För att här vinna komplettering genomfördes 1912 i överensstämmelse med proposition nr 60 sådan ändring i butikstängningslagen, att i samband med förbud mot öppethållande av handelsbod å söckendag fick meddelas dylikt förbud beträffande den ej till sabbatstid hänförliga tiden å sön- och helgdag, därvid förbudet alltid skulle omfatta hela denna tid. Riksdagsskrivelse 1914 om revision av butikstängningslagen. Genom ändringen 1912 hade man velat motverka det missförhållandet, att i samhällen, där butikstängningslagen gällde, butikerna öppnades efter klockan

3(3 24 på lördagsnatten och efter klockan 21 sön- och helgdagar. I motioner vid 1914 års förra riksdag i andra kammaren (nr 38 och 39 av herr August Ljunggren och nr 184 av herr Palmstierna) påpekades bland annat, att därigenom dock endast givits kommunerna en befogenhet att meddela förbud mot öppethållande å sådan tid, vilken möjlighet ej alltid utnyttjats. I anslutning till motionerna hemställde riksdagen i skrivelse nr 56, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning i vad mån butikshandeln å sön- och helgdagar lämpligen kunde underkastas begränsning utöver den, som för det dåvarande gällde eller kunde bestämmas. Förslag till reglering för rakstugor, frisersalonger och badinrättningar före 1919. Redan före den nyssnämnda riksdagsskrivelsen hade åtskilliga förslag, avseende rakstugor, frisersalonger och badinrättningar, varit föremål för riksdagens behandling. I motion nr 152 vid 1910 års riksdag (av herr Lindhagen) hemställdes om utredning, närmast i syfte att 1909 års butikstängningslag skulle givas tillämpning även på dessa områden. Motionen avstyrktes av lagutskottet (utlåtande nr 27) och vann ej riksdagens bifall. Nya motioner förekommo 1911 (nr 255 i andra kammaren av herr Lindhagen), 1912 (motioner nr 52 av herr Kobb i första kammaren samt nr 141 av herr Ingman och nr 218 av herr Lindhagen m. fl. i andra kammaren) samt 1913 (motionerna i andra kammaren nr 90 och 91 av herr Lindhagen). I vissa av dessa motioner ifrågasattes direkt arbetstidsreglering för personalen. Motionerna föranledde ej någon riksdagens åtgärd, ehuru vissa av dem vunno andra kammarens bifall. Beträffande dessa motioner må hänvisas till lagutskottets utlåtanden 1911 nr 32 samt 1913 nr 16 och 17 ävensom till särskilda utskottets nr 1 utlåtande år 1912 nr 4. Förslag om tidigare stängning å helgdagsaftnar 1917. I motionerna vid 1917 års riksdag nr 7 i första kammaren (av herr K. J. Ekman m. fl.) och nr 76 i andra kammaren (av herr Johansson i Huskvarna m. fl.) hemställdes om utredning om ledighet för den inom handel eller annan affärsverksamhet anställda personalen å de större högtidsaftnarna, särskilt jul- och nyårsafton, efter klockan 14. Lagutskottet (utlåtande nr 25) avstyrkte motionerna, förnämligast under åberopande av att man måste taga hänsyn till konsumenternas intresse av affärernas öppethållande på helgdagsaftnar. I enlighet med utskottets hemställan avslogos motionerna i båda kamrarna. Tillkomsten av 1919 års butikstängningslag. Den 2 april 1914 anbefalldes socialstyrelsen att verkställa den i ovannämnda riksdagsskrivelse för samma år avsedda utredningen samt avgiva de förslag, vartill utredningen funnes föranleda. Det må erinras, att styrelsen redan den 14 februari 1914 i anledning av en riksdagsskrivelse den 29 mars

37 1910 (nr 40) erhållit i uppdrag att verkställa undersökning, i vad mån inom vårt land behövlig söndagsvila utan berättigad anledning åsidosattes inom vissa arbetsområden. Styrelsen hade vidare den 20 juni 1913 anbefallts att verkställa utredning rörande personalens å rakstugor samt herr- och damfrisersalonger ävensom å badinrättningar arbetstid å kvällarna; jfr den ovannämnda riksdagsbehandlingen 1910—1913. Till socialstyrelsen remitterades efter 1914 även vissa andra framställningar om revision av butikstängningslagen, bland annat från Sveriges minuthandlares riksförbund; detta förbund och Sveriges allmänna handelsförening sammanslogos 1918 till Sveriges köpmannaförbund. Såsom resultat av de anbefallda utredningarna avgav socialstyrelsen den 2 september 1918 utlåtande med förslag till lag om begränsning av tiden för öppethållande av handelsbodar jämte vissa andra företag (tryckt; 58 sid.). Styrelsen hade där ansett sig böra vidga sin uppgift till att underkasta butikstängningslagen en allmän revision. Dess förslag underställdes efter vissa ändringar riksdagen genom proposition till 1919 års lagtima riksdag nr 143. I proposition nr 156 föreslogs samtidigt upphävande av de särskilda bestämmelserna i strafflagen om öppethållande av kramlåda m. m. under sabbatstid. Efter behandling av andra särskilda utskottet (utlåtanden nr 1 och 2) godkändes de framlagda förslagen med några ändringar. De huvudsakliga skillnaderna mellan 1909 års och 1919 års butikstängningslagar äro följande: Tillämplighet å landsbygden. 1909 års lag gällde endast städer, köpingar och municipalsamhällen, men icke den rena landsbygden. Den nya lagen gjordes däremot tillämplig för hela landet. I propositionen uttalades, att åtskilliga mera tätt befolkade landskommuner, särskilt sådana invid städer eller andra större orter, torde vara fullt ut jämförbara med köpingar eller municipalsamhällen. Visserligen torde icke en butikstängningslag vara direkt av behovet påkallad beträffande alla trakter av landsbygden, men för vinnande av likformighet syntes lämpligast, att regleringen utsträcktes till hela landet. Därvid borde dock i lagstiftningen möjlighet lämnas öppen för ett skäligt tillgodoseende av de särskilda förhållandena å landsbygden. Samtliga ombud för Sveriges allmänna handelsförening i landsorten hade uttalat sig för att lagen skulle gälla jämväl landsbygden. — Utskottet ansåg även önskvärt, att landsbygden inbegreps under lagstiftningen. Man framhöll därvid bland annat, att det i många fall för handelsyrkets personal å landsbygden torde förefinnas ett verkligt behov av förkortning av tiden för butikernas öppethållande. Reglering även beträffande rakstugor, frisersalonger oeh yarmbadinrättningar. I propositionen (sid. 12) framhölls, att i huvudsak samma skäl, som talade för en reglering beträffande handelsbutikernas personal, jämväl kunde åberopas till stöd för sådan reglering för personalen vid rakstugor, frisersalonger och varmbadinrättningar. Av socialstyrelsen verkställda utred-

38 ningar syntes visserligen utvisa, att några mera svårartade missförhållanden här icke förelåge, särskilt med hänsyn till arbetets i regel ganska intermittenta karaktär, men i flertalet fall vore dock den tid, under vilken personalen vore bunden vid arbetsstället, ganska lång. Kvällsarbete och söndagsarbete vore vidare ganska vanligt. En reglering syntes dock icke vara påkallad för kallbadinrättningarna, som i vårt land endast hölls öppna en kortare tid av året och sysselsatte blott en fåtalig personal. — Utskottet instämde i att en reglering efter de i propositionen uppdragna riktlinjerna hade goda skäl för sig, och att regleringen lämpligen borde ske i samband med bestämmelserna rörande handelsbodars öppethållande. Sättet för lagstiftningens anordnande. 1909 års lag överlämnade åt de kommunala myndigheterna att bestämma, om den i lagen stadgade begränsningen av affärstiden skulle komma till stånd. Av socialstyrelsen verkställd utredning visade, att sådan begränsning beslutats i 70 städer av 104, 8 köpingar av 39 och 30 municipalsamhällen av 178. Även i de samhällen, där direkta beslut ej genomförts, hade mångenstädes på frivillighetens väg genomförts en ganska enhetlig reglering av affärstiderna, Socialstyrelsen framhöll i sitt utlåtande, att det icke kunde anses tillfredsställande att låta förverkligandet av en betydelsefull social lagstiftning bli beroende av något så godtyckligt och tillfälligt som fördelningen av den politiska makten och intresseförhållandena inom de kommunala representationerna. Socialstyrelsen ansåg därför, att i lagstiftningen borde direkt införas förbud mot öppethållande under viss tid, dock med rätt för kommunerna att göra vissa avvikelser. I propositionen godkändes detta system under uttalande (sid. 15), att tidigare framförda farhågor mot införandet av en direkt lagstadgad reglering i stort sett visat sig ogrundade. Utskottet förklarade sig dela den i propositionen uttryckta meningen på denna punkt. Tillvägagångssättet enligt 1909 års lag kunde ej gärna anses tillfredsställande, då det gjorde denna för såväl handelskåren som allmänheten så betydelsefulla reglering beroende av de skiftande intresse- och partiförhållandena inom de kommunala representationerna. Den medgivna tiden för öppethållande å söckendag. Socialstyrelsen hade undersökt de tillämpade butikstiderna i 286 städer, köpingar och municipalsamhällen. Enligt undersökningen, som avsåg förhållandena vid början av 1918, öppnades vanliga handelsbodar klockan 8 i 183 samhällen och stängdes klockan 19 i 156 samhällen. Tidigare tid för öppnande och senare för stängande förekom i rätt många samhällen, men å andra sidan var klockan 18 eller tidigare den vanliga stängningstiden i 50 samhällen. Socialstyrelsen föreslog i anslutning till undersökningen, att i lagen skulle för handelsbodar i allmänhet medgivas öppethållande klockan 8—19. I propositionen uttalades (sid. 15), att man vid fastställande av de allmänna reglerna för handelsbutiks öppnande och stängning hade att avväga å ena sidan de affärsanställdas intresse av en skälig begränsning av arbets-

39 tiden och å andra sidan allmänhetens samt affärsinnehavarnas berättigade krav på en icke alltför snävt begränsad affärstid. Särskilt borde man taga hänsyn till de kroppsarbetande klassernas möjlighet att utan hinder av gällande arbetstider verkställa erforderliga inköp. De i lagen stipulerade tiderna borde även i möjligaste mån ansluta sig till de allmänt tillämpade. Ur dessa synpunkter syntes socialstyrelsens förslag lämpligt. Därigenom skulle den medgivna tiden i jämförelse med 1909 års lag begränsas med en timme på morgonen och en timme på kvällen. Ifrågasatt undantagsställning för småaffärerna, som sköttes av näringsidkaren ensam eller med tillhjälp av familjemedlemmar, ansågs icke kunna medgivas, då det syntes omöjligt att ordna frågan på ett ur konkurrenssynpunkt tillfredsställande sätt. — Utskottet framförde icke beträffande tiden för öppethållande av handelsbodar i allmänhet någon erinran. I 1909 års lag medgavs, att handelsbod fick hållas öppen en timme längre än eljest å lördagar och helgdagsaftnar. Denna regel ansågs icke böra bibehållas. Kroppsarbetarnas löner utbetalades, enligt vad i propositionen (sid. 21) framhölls, vanligen å fredagar mot förut å lördagar, och i stor utsträckning avslutades arbetet för kroppsarbetarna tidigare å lördagar än övriga söckendagar. A andra sidan förklarade departementschefen sig icke kunna tillmötesgå från de affärsanställdas sammanslutningar framförda önskemål, att tiden för öppethållandet skulle sättas kortare å lördagar och helgdagsaftnar än å vanliga söckendagar. Hänsyn måste tagas till den köpande allmänhetens behov. Enligt 1909 års lag intog tobaks- och tidningshandeln en särställning. Stängningstiden kunde för dessa affärer sättas en timme senare än för affärer i allmänhet, vilket ansågs motiverat av att dessa affärer ofta hade sin största försäljning på kvällen, då kroppsarbetarna och handelsbiträdena slutat sitt arbete. Vidare hade dessa affärer en kännbar konkurrens genom försäljning från näringsställen. Den nu nämnda särställningen hade givit anledning till åtskilliga klagomål från övriga affärsidkare under uppgivande, att tobaksaffärerna under den utsträckta tiden sålde ej blott tobaksvaror och tidningar utan även andra varor. Med anledning härav och trots protester från Sveriges tobakshandlares riksförbund upphävdes särställningen i den nya lagen. I propositionen uttalades (s. 18), att bärande skäl för bibehållande av särställningen icke syntes föreligga. Mot illojal konkurrens kunde tobakshandlarna skyddas genom ett allmänt förbud mot att under tid, då handelsbod av visst slag ej får hållas öppen, annorstädes hålla till salu vara, varmed handel i dylik bod idkas. Man borde dock undantaga försäljning till förbrukning å stället från näringsställen, då försäljning av tobaksvaror i direkt sammanhang med utskänkning måste anses såsom självfallen. 1909 års lag medgav vidare beträffande handeln med livsförnödenheter utvidgning av tiden för öppethållandet med en timme på morgonen och en på kvällen gentemot handelsbodar i allmänhet. Socialstyrelsen föreslog bibehållande av denna regel. I yttrandena över förslaget gjordes åtskilliga er-

40 inringar häremot, och i lagrådsremissen förklarade departementschefen (s. 20), att dessa syntes äga visst fog. Undantagsregeln borde inskränkas till vad som var oundgängligen nödvändigt. En särställning borde dock tillerkännas handeln med sådana i dagligt bruk använda livsförnödenheter, vilka äro underkastade en snabb försämring, såsom mjölk, grädde och smör samt konditorioch bagerivaror. Butiker, som endast saluhölle dessa varor, funnes dock knappast, och en dylik specialisering torde icke heller vara möjlig att genomföra i större utsträckning. Alla livsmedelsaffärer borde därför få rätt att påbörja försäljningen av de uppräknade varorna en timme före den vanliga tiden för öppnandet och att fortsätta denna försäljning en timme efter den vanliga stängningstiden. Övervakningen av att ett dylikt medgivande icke missbrukades torde visserligen möta svårigheter, men annan möjlighet att praktiskt ordna denna fråga syntes icke föreligga. Lagrådet uttalade (prop. sid. 43), att det sätt, på vilket frågan om längre affärstid för livsmedelshandeln blivit löst i förslaget, knappast vore tilltalande. Särskilt betänkligt vore det tvång och obehag, den starka frestelse till överträdande, som förbudet mot försäljning av andra än vissa slags varor komme att innefatta. Lagrådet fann sig dock icke kunna direkt förorda annan ändring än att med mejeriprodukter skulle likställas ägg och margarin. Departementschefen tillmötesgick detta och framhöll i samband härmed (sid. 50), att han icke förbisett, att frågans ordnande på föreslaget sätt kunde föranleda vissa olägenheter. Men om livsmedelshandelns särställning skulle bibehållas, vilket med hänsyn till allmänheten torde vara nödvändigt, syntes man svårligen kunna undgå att välja denna väg. Utskottets majoritet föreslog, att undantagsregeln skulle gälla allenast för bod, där handel idkades med mjölk. Undantaget vore huvudsakligen motiverat av hänsyn till mjölkbutikerna. Här gällde, att kommunikationerna flerstädes vore så anordnade, att den färska aftonmjölken ankomme å sådan tid, att den icke kunde distribueras före den för butiker i allmänhet föreslagna stängningstiden. E n reservant i utskottet hemställde, att propositionen måtte på denna punkt antagas utan ändring, vilket särskilt motiverades med att å landsbygden knappast förekomme butiker, där handel idkades .med mjölk. Riksdagen beslöt i enlighet med reservationen. öppethållande av rakstugor, frisersalonger och varmbadinrättningar å söckendagar föreslogs i propositionen (sid. 23) böra medgivas från klockan 8 till klockan 20. Genom den senare stängningstiden skulle de affärsanställda beredas tillfälle att efter arbetets slut besöka dessa företag. Frisörbiträdenas organisation föreslog, att öppethållandet ej skulle medgivas efter klockan 19, och detta önskemål upptogs i motionen i första kammaren nr 159 (av herr Söderberg) samt vann understöd av några reservanter i utskottet men bifölls icke av riksdagen. Öppethållande å sön- och helgdagar. I propositionen (sid. 27) föreslogs som allmän regel förbud mot öppethållande å sön- och helgdag av handelsbod.

41 rakstuga, frisérsalong och varmbadinrättning. I samband härmed föreslogs i särskild proposition (nr 156) upphävande av vad i 7 kap. 3 § strafflagen var stadgat om förbud mot öppethållande å sabbatstid av kramlåda eller annan dylik bod. Endast härigenom ansågs enhetlighet kunna vinnas och det allmänt såsom berättigat erkända kravet på en i möjligaste mån genomförd söndagsvila för personalen kunna tillgodoses. Den nyssnämnda regeln i strafflagen gällde nämligen enligt vad i praxis uttalats icke blomsterhandel, handel i fruktbod och handel med matvaror och den avsåg vidare blott tiden mellan klockan 6 och klockan 21. Genom den 1912 införda ändringen i 1909 års lag hade visserligen beretts kommunerna möjlighet att förbjuda öppethållande under den övriga delen av sön- och helgdag, men denna möjlighet hade endast i ytterst ringa utsträckning tagits i bruk. Regeln om förbud mot öppethållande å sön- och helgdag ansågs emellertid böra förses med vissa undantag. Med viss inskränkning av vad socialstyrelsen härutinnan föreslagit skulle enligt propositionen (sid. 28), som utan ändring bifölls av riksdagen, vara medgivet öppethållande av handelsbod mellan klockan 7 och klockan 10 för försäljning av de livsmedel, för vilka längre försäljningstid enligt vad ovan berörts medgivits å söckendagar, samt av färsk frukt och levande blommor. Departementschefen ansåg, att allmänhetens behov därmed kunde anses tillgodosedda. Att undantaget skulle gälla även frukt och blommor vore berättigat av att efterfrågan å dessa varor vanligen vore stor å sön- och helgdag och att allmänheten på grund av dessa varors ömtåliga natur i regel vore förhindrad att i förväg göra erforderliga inköp. Öppethållande skulle vidare vara medgivet två timmar före klockan 11 för rakstuga och frisérsalong, därest sön- och helgdagar inträffade i följd. Motsvarande medgivande beträffande badinrättningar hade föreslagits av socialstyrelsen, men ansågs av departementschefen (sid. 29) överflödigt. Någon nämnvärd olägenhet skulle icke tillskyndas allmänhet, därest varmbadinrättningarna holies helt stängda under helger. Kommunala avvikelser. I propositionen framhålles (sid. 29), att förhållandena å viss ort kunna påkalla jämkningar och eftergifter beträffande de i allmänhet gällande reglerna för öppethållande. Särskilt torde detta gälla landsbygden, och med hänsyn härtill borde gränserna för den kommunala beslutanderätten icke sättas alltför snäva. Beträffande söckendagar borde å landsbygden såsom socialstyrelsen föreslagit kunna medgivas öppethållande under två timmar före och två timmar efter den direkt enligt lagen stadgade tiden. För städer, köpingar och municipalsamhällen borde däremot rätten till utsträckning kunna begränsas till hälften. Vidare borde finnas viss rätt att inskränka affärstiden och denna borde icke begränsas till viss del av dagen. I fråga om sön- och helgdagar borde fullständig söndagsstängning eller inskränkning av den i lagen medgivna tiden kunna genomföras genom kommunalt beslut. Å andra sidan torde även lindring i fråga om söndagsstäng-

42 ningen böra möjliggöras. I huvudsak biträdde departementschefen i denna del socialstyrelsens förslag, ehuru det föranlett erinringar från de anställdas organisationer. I propositionen uttalas (sid. 31), att det torde kunna förväntas, att den befogenhet, som skulle tillkomma de kommunala myndigheterna, komme att handhavas med största varsamhet. Det medgavs rätt att tillåta öppethållande under två timmar efter klockan 13, dock endast för den handel, som redan direkt enligt lagen är tillåten å sön- och helgdagar samt för rakstugor och frisersalonger. I propositionen föreslogs även, att öppethållande av varmbadinrättning å sön- och helgdag skulle kunna beslutas för högst fyra timmar, särskilt med tanke på sådana inrättningar, som endast voro i gång under sommarmånaderna. Departementschefen uttalade om de kommunala avvikelserna vidare bland annat följande (sid. 32): »De avvikelser från lagens allmänna regler, som sålunda enligt mitt förslag kunna beslutas av vederbörande kommunala myndigheter, böra givetvis icke göras större än som kan vara påkallat av ortens särskilda förhållanden. I åtskilliga fall torde förändringarna sålunda kunna begränsas till att avse exempelvis viss tid av året eller vissa slag av företag. Däremot böra i regel tidsbestämmelserna göras enhetliga för alla företag av samma slag inom kommunen, enär i annat fall olämplig konkurrens lätt kan uppstå. Emellertid torde undantag även från denna regel i vissa fall vara motiverade. Så kan exempelvis vara förhållandet, om inom en landskommun finnas en eller flera större samhällen, under det kommunen i övrigt är av stor utsträckning och glest befolkad. Såsom socialstyrelsen framhållit, kan även en åtskillnad i förevarande avseende mellan rakstugor och herrfrisérsalonger, å ena, samt damfrisérsalonger, å andra sidan, vara befogad. Vid beviljande av eftergift från de allmänna reglerna bör undvikas, att biträdenas arbetstid obehörigen utsträckes, och synes därför lämpligt, att med dylik eftergift förbindas vissa villkor, exempelvis om lämpliga raster samt kompensation för förlängd arbetstid genom ledighet på vissa dagar o. s. v.» I likhet med förhållandet enligt 1909 års lag skulle de kommunala besluten underställas vederbörande länsstyrelse. Från vissa håll ifrågasattes, att åt länsstyrelse skulle givas rätt att vidtaga jämkning i det kommunala beslutet och icke blott antingen oförändrat fastställa eller ock helt ogilla detta. Departementschefen avböjde dock denna tanke under uttalande (sid. 33), att de kommunala myndigheterna på grund av närmare kännedom om ortsförhållandena torde äga större möjligheter än länsstyrelserna att rätt bedöma förhållandena inom respektive kommuner. Vad i propositionen föreslagits om de kommunala avvikelserna godkändes av riksdagen utan ändring. I motion nr 159 (av herr Söderberg) i första kammaren hade hemställts, att rätten för kommunerna att utsträcka tiden för öppethållande av rakstugor och frisersalonger å sön- och helgdag skulle utgå, men denna hemställan avslogs. Reglering av handel, som ej bedrives i butik. I propositionen framhölls (sid. 34), att en regel om förbud möt handel med vara annorstädes än i butik under tid, då sådan vara ej får säljas i butik, med hänsyn särskilt till

43 tobakshandeln borde gälla generellt och ej blott som enligt 1909 års lag beträffande försäljning utomhus. Samtidigt borde dock länsstyrelsens befogenhet att meddela eftergift från detta förbud ej som enligt denna lag vara inskränkt till visst tillfälle. Myndigheterna borde vara oförhindrade att, där så kunde finnas påkallat, meddela eftergift av mera permanent natur beträffande t. ex. torghandeln, i den mån denna komme att beröras av lagens föreskrifter. Lagrådet framförde (prop. sid. 44) betänkligheter mot den utvidgade regleringen av handel, som ej bedrives i butik, och ansåg tryggast att kvarbliva på 1909 års lags ståndpunkt. Tobakshandlarnas intresse kunde tillgodoses genom en särbestämmelse om tobaksförsäljning å näringsställen. Departementschefen ansåg dock (sid. 50), att detta vore ur principiell synpunkt mindre tilltalande. Man borde beakta, att även annat än tobaksvaror kunde göras till föremål för sådan illojal handel, som man nu ville förhindra. Det torde kunna förväntas, att den nya regeln endast komme att tillämpas beträffande utbjudande eller försäljning i sådan form, att konkurrens med butikshandeln kunde uppstå, och sålunda ej i fråga om t. ex. grosshandelseller agenturrörelse. Undantag från lagens tillämpning. I departementschefens anförande vid lagrådsremissen framhölls (sid. 35), att undantagen från lagens tillämpning väsentligen övertagits från 1909 års lag men borde undergå vissa jämkningar. Socialstyrelsen förklarade i sitt utlåtande (sid. 25), att det kunde ifrågasättas, om flertalet undantag egentligen borde ha sin plats i detta sammanhang, då de tydligen väsentligen anslöte sig till förbudet mot annan handel under tid, då bodarna skulle hållas stängda. Då det emellertid i många fall, t. ex. beträffande försäljning i kiosker och dylikt, torde vara något ovisst, huruvida ett företag vore att anse som handelsbod eller ej, hade styrelsen icke tagit hänsyn till det nyss anförda utan inskränkt sig till vissa mindre förändringar. Om dessa förklarades (utlåtandet sid. 25): »Undantaget för försäljning i samband med värdshusrörelse har å ena sidan i betraktande av generaliseringen av förbudet i 7 § frigjorts från bestämningen 'utomhus' men å den andra, för tillgodoseende av tobaksaffärernas meromnämnda krav på skydd gent emot restaurangernas tobaksförsäljning, förbundits med det inskränkande villkoret, att försäljningen allenast får ske till förbrukning å stället. Nu berörda skyddskrav har vidare föranlett den ändring av undantagsbestämmelsen rörande försäljning i mindre omfattning utomhus, att densamma inskränkts till matvaror och läskedrycker — de till sin innebörd något obestämda orden 'eller dylikt' hava sålunda uteslutits.» I det till lagrådet remitterade förslaget tillades åter de båda nyssnämnda orden samt vidtogos vissa andra ändringar i socialstyrelsens förslag i nu ifrågavarande delar. Departementschefen yttrade (prop. sid. 35): »Vidare påkallas vissa ändringar (gentemot 1909 års lag) med hänsyn till generaliseringen av förbudet mot handel under tid, då butikerna äro stängda, ävensom för tillgodoseende av tobakshandlarnas krav på skydd mot konkurrens. Sålunda torde, såsom jag redan förut framhållit, böra undantagas all sådan försäljning i samband med kafé- eller restaurangrörelse, som avser allenast förtäring

44 eller förbrukning å stället. Genom detta undantag skulle de s. k. konditorierna bliva oförhindrade att å annan tid, än då butik får hållas öppen, utskänka kaffe, te och dylika drycker ävensom att till förtäring å stället försälja bakverk eller dylikt. Kringsändandet av lagad mat eller tillagade alkoholfria drycker på rekvisition från kaféer och restauranger bör givetvis även göras oberoende av ifrågavarande lagstiftning, varjämte försäljning av tidningar till gäster å dylika ställen torde böra lämnas utanför den ifrågasatta regleringen. Likaledes synes lämpligt att undantaga sådan försäljning av blommor och kransar, som äger rum utomhus i mindre omfattning, exempelvis vid begravningsplatser och kyrkogårdar.» Lagrådet uttalade (prop. sid. 46): »Av vad i denna paragraf sägs om försäljning, som bedrives i samband med kafé- eller restaurangrörelse, framgår oförtydbart, att dylik rörelse i och för sig icke innebär ett sådant saluhållande av varor för allmänheten, som förslaget avser att reglera. Förvisso kommer ock lagens tillämpning att härmed överensstämma. Det är emellertid av vikt, att ej begreppet kafé- eller restaurangrörelse härvid fattas alltför snävt. En anledning till farhågor i sådant hänseende ger föredragande departementschefens yttrande, att genom nu ifrågavarande undantag de s. k. konditorierna bliva oförhindrade att å annan tid än då butik får hållas öppen utskänka kaffe, te och dylika drycker ävensom att till förtäring å stället sälja bakverk och dylikt. Enligt detta yttrande skulle alltså en rörelse, som avser allenast att till förtäring på stället tillhandahålla allmänheten tillagade drycker jämte bakverk och dylikt, ej vara att anse såsom kafé- eller restaurangrörelse, utan hemfalla under lagens restriktiva bestämmelser. Det torde få erinras, att en sådan uppfattning knappast låter förena sig med vad det allmänna föreställningssättet inlägger uti ifrågavarande begrepp och som naturligen bör bliva vid lagens tillämpning avgörande. Måhända kan det ock sägas, att sådan försändning på rekvisition av lagad mat eller tillagade alkoholfria drycker, som sker från kafé eller restaurang, blott utgör ett sätt för själva kafé- eller restaurangrörelsens bedrivande och att således det beträffande dylik försändning gjorda undantaget är obehövligt. Då emellertid befintligheten av ifrågavarande undantag synes kunna vara ägnad att undanröja en viss tvekan utan att föranleda inskränkande tolkningar i andra avseenden, saknas anledning att hemställa om dess uteslutning. Det torde dock böra i någon mån utvidgas. Undantaget torde böra få gälla försäljning, som bedrives i samband med kafé- eller restaurangrörelse och avser försändning eller avhämtning. Det lärer ock böra utsträckas till dylik försäljning av svagdricka.» Det för riksdagen framlagda förslaget ändrades i enlighet med lagrådets hemställan. Utskottet föreslog i sin tur viss omredigering av den sist berörda bestämmelsen i förtydligande syfte, vilket också blev riksdagens beslut. Lagens syfte och räckvidd. I socialstyrelsens utlåtande och lagrådsremissen gjordes vissa uttalanden, vilka nedan skola återgivas 1 , om anledning till att man ej i eller samtidigt med den nya lagen stadgat direkt reglering av arbetstiden för de butiksanställda. Lagrådet förklarade (prop. sid. 42), att olika tankar kunde råda om innebörden av den i förslaget åsyftade begränsningen av affärstiden. Ändamålet med lagstiftningen, vilken ju ej ville reglera anställda biträdens arbetstid, 1

Se sid. 58 och 60.

45 syntes icke påkalla ett förbud mot affärs bedrivande i den omfattning, som vore möjlig ehuru affärslokalen vore stängd. Lagen borde tillämpas i enlighet härmed, men det vore önskvärt, att denna mening genom någon jämkning av lagtexten bringades till klarare uttryck. Särskilt kunde detta få praktisk betydelse, när det gällde inköp genom telefonering efter stängningstid. Departementschefen invände (prop. sid. 48): »Lagrådet har i sitt utlåtande gjort gällande, att ifrågavarande lagstiftning icke vill reglera de anställda biträdenas arbetstid. Detta äger sin riktighet så till vida, som lagförslaget hänför sig till företagens öppnings- och stängningstider och sålunda icke direkt ordnar de anställdas arbetsförhållanden. Genom en enhetlig reglering av nämnda tider lägges emellertid den grund i nämnda avseende, på vilken man har att bygga vidare för frågans slutliga lösning; i viss omfattning kommer förslaget även att mera direkt ingripa på ifrågavarande område genom att stadga den maximitid, varunder ett biträde får tagas i anspråk för kundernas betjänande. Samma tanke synes även hava legat till grund för 1909 års lag. Att en reglering av affärstiden äger rum torde jämväl ligga i affärsinnehavarnas eget intresse. Om affärstiden ej skall behöva onödigt utsträckas, krävas nämligen garantier för att en begränsning av densamma ej skall utnyttjas i konkurrenssyfte; och detta torde endast kunna äga rum genom utfärdande av lagbestämmelser av nu avsett innehåll. Av vad sålunda anförts beträffande ifrågavarande lagstiftnings allmänna syftemål lärer framgå, att det skulle leda till betänkliga konsekvenser, därest, såsom lagrådet förmenar, sådan försäljning, som kan försiggå i handelsbod, ehuru tillträde till lokalen ej står öppet, skulle lämnas utanför lagen. I så fall skulle ju en affärsidkare vara oförhindrad att huru länge som helst efter stängningstiden i sin affär mottaga telefonorder och expediera därvid beställda varor samt för sådant ändamål anlita personalen. Förslagets mening har icke varit att lämna en dylik försäljning fri.» För att tydliggöra detta, infördes i förslaget ett stadgande av innebörd, att under tid, då handelsbod ej må hållas öppen, vara ej fick därstädes på rekvisition säljas för försändning. Departementschefen framhöll, att affärsinnehavaren givetvis icke skulle vara förhindrad att efter stängningstiden hemsända därförut sålda varor. Utskottet ansåg det icke önskvärt, om en handelsidkare skulle vara förbjuden att efter stängningstid i butikslägenheten mottaga och anteckna en telefonorder. Detta skulle medföra olägenheter för den köpande allmänheten, särskilt i bygder, där det vanligen mötte svårigheter att under dagens lopp komma fram på telefonlinjerna. Utskottet föreslog därför sådan ändring av bestämmelsen, att det efter stängningstid eller då vara av visst slag ej fick försäljas skulle vara förbjudet att utlämna eller försända vara, som icke sålts dessförinnan. Därigenom torde man ernå vad som rimligtvis kunde förväntas med ett dylikt stadgande. — Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet hemställt. Såsom allmän motivering för lagen framhöll utskottet särskilt, att handelsidkarnas och deras biträdens gemensamma strävanden att ernå förkortad

46 expeditionstid uppbures av starka skäl. Genom lagstiftningen reglerades, låt vara indirekt, arbetstidens längd och förläggning för arbetstagarna. I anslutning till ett uttalande av departementschefen underströk utskottet, att tidsbestämmelserna icke torde böra utgöra hinder för att publik, som inkommit före den stadgade stängningstiden, finge därefter betjänas. Genomförda ändringar i 1919 års butikstängningslag. År 1920 vidtogos två ändringar i butikstängningslagen. I överensstämmelse med proposition nr 74, mot vilken andra lagutskottet (utlåtande nr 20) icke hade något att erinra, beslöts ett nytt stadgande i lagen, enligt vilket Konungen eller av Konungen bestämd myndighet skulle äga meddela eftergift från lagens tillämpning, när så erfordras för att förse fartyg med skeppsförnödenheter eller yrkesfiskare med livsmedel m. m. eller för tillgodoseende av annat särskilt trängande behov. De svårigheter, som den nya lagen kunde föranleda speciellt för sillfisket, hade även påtalats i i vissa motioner vid 1920 års riksdag, nämligen nr 43 i första kammaren (av herr K. A. Anderson) och nr 121 i andra kammaren (av herr Alexandersson m. fl.). Efter motion i andra kammaren nr 3 (av herr Olsson i Rösta) antog riksdagen vidare sådan ändring i butikstängningslagen, att genom kommunalt beslut tiden för öppethållande av handelsbodar sön- och helgdag för handel med vissa livsmedel skulle kunna utsträckas ej blott två timmar efter klockan 13 utan även till tiden mellan klockan 10 och klockan 11. I andra lagutskottets utlåtande (nr 23) framhölls särskilt, att en sådan lagändring vore motiverad av att mjölkbutikernas stängning redan klockan 10 kunde medföra avsevärda olägenheter, speciellt för Norrlands städer och industrisamhällen. År 1923 framlades genom proposition nr 20 för riksdagen förslag om sådant tillägg till butikstängningslagen, att länsstyrelse skulle kunna medgiva undantag från tillämpningen av denna lag ifråga om försäljning av motor- och smörjoljor samt andra för framförande av motorfordon nödvändiga varor. Undantag skulle dock endast medgivas i den omfattning sådant vore påkallat. Förutsättning skulle vara, att det endast vore fråga om försäljning från upplagsställe, där försäljning av andra varor ej förekomme, och det skulle göras till villkor för undantaget, att arbetstiden för de biträden, som användes vid försäljningen, skäligen begränsades. Förslaget var närmast föranlett av en framställning från Kungl. automobilklubben. Sprängämnesinspektören hade i ärendet uttalat (prop. sid. 9), att det föreslagna systemet syntes bliva avsevärt betungande för länsstyrelserna. Den enda praktiska åtgärden syntes vara att utan särskilt tillstånd undantaga här ifrågavarande försäljning från lagens tillämpning. Departementschefen framhöll, att en möjlighet till undantag vore behövlig med hänsyn till motorfordonstrafiken under sön- och helgdagar samt nattetid. Man borde emellertid så långt möjligt söka tillgodose

47 butiksbiträdenas intresse av tillbörlig natt- och söndagsvila, och det syntes önskvärt, att prövningen i varje särskilt fall uppdroges åt länsstyrelse. Möjligen kunde det befinnas lämpligt, att den här ifrågavarande distributionsrätten turvis finge utövas av olika affärer, varigenom man lättare kunde tillgodose detaljhandlarnas och de affärsanställdas intressen. Då borde emellertid sörjas för, att sådana ombyten på lämpligt sätt offentliggjordes. Andra lagutskottet (utlåtande nr 9) fann övervägande skäl tala för att denna handel helt undantoges från tillämpningen av lagen, alltså ej gjordes beroende av länsstyrelsens tillstånd. Ansökningsförfarandet skulle bli mycket betungande för länsstyrelserna, och det skulle bli svårt att rättvist fördela försäljningsmedgivandena mellan olika intressenter. Detta generella undantag torde icke komma att leda till så stora olägenheter för de affärsanställda. Bestämmelsen vore begränsad genom att endast gälla försäljning från upplagsplats, där försäljning av andra varor ej förekomme. På landsbygden torde denna försäljning till väsentlig del komma att handhavas av affärsinnehavarna själva eller deras familjemedlemmar. I städerna torde det ej vara uteslutet, att genom överenskommelser mellan affärsinnehavarna försäljningen under sön- och helgdagar komme att turvis utövas av olika affärer, varmed skulle följa större möjlighet att bereda den affärsanställda personalen önsklig ledighet. — Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Förslag att butikstängningslagen ej skulle gälla handelsbodar på landsbygden med mindre än fyra anställda. Vid 1926 års riksdag föreslogs i motion nr 174 i andra kammaren (av herrar Svensson i Grönvik och Andersson i Ovanmyra), att riksdagen måtte besluta sådan ändring i butikstängningslagen, att från dess tillämpning skulle undantagas å landsbygden belägna handelsföretag, som skötas av innehavaren eller hans familj eller ock sysselsätta mindre än fyra anställda. Butikstängningslagen förklarades i motionen medföra stora olägenheter för lanthandeln, på grund av den under vissa delar av året utsträckta arbetstiden inom lantbruket och de ofta långa avstånden till affärerna. Lagen överträddes därför i stor utsträckning. Man åberopade, att de mindre företagen undantagits i 1919 års arbetstidslag. Andra lagutskottet (utlåtande nr 10) inhämtade yttrande från socialstyrelsen. Styrelsen åberopade, att handelsbodar med fyra eller flera anställda vore mycket fåtaliga på landsbygden, varför ett bifall till motionen praktiskt taget skulle innebära, att lagen där upphävdes. Den gällande lagen medgåve utsträckning av affärstiden genom kommunala beslut, om sådan utsträckning vore motiverad. Motionen avstyrktes därför, och utskottet, som anslöt sig till socialstyrelsens synpunkt, hemställde att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda. Detta blev också riksdagens beslut.

48 Föreslagna ändringar beträffande den särställning, som enligt butikstängningslagen tillkommer handeln med vissa livsmedel. I propositionen 1920 nr 74 omnämnes (sid. 13), att frukthandlare hemställt om längre affärstid för frukthandeln, under anförande att dess bästa affärstid vore å kvällar och söndagar. Framställningen avstyrktes av socialstyrelsen, som icke fann tillräckliga skäl för en särställning vara förebragta och hänvisade till att sådan åtgärd kunde vara betänklig med hänsyn till konkurrensen mellan fruktaffärerna och andra handelsbodar, särskilt speceributikerna. Något förslag i ämnet framlades ej heller i propositionen. Frukthandlarnas synpunkter upptogos vid 1921 års riksdag i motion nr 205 i andra kammaren (av herr Lithander). Där föreslogs, att butikstängningslagen skulle ändras på det sättet, att frukt- och konfektyraffärer finge rätt att hålla öppet till klockan 20 å vanliga vardagar, till klockan 21 å fredag och lördag, samt klockan 13—17 och 18—21 å söndag. Andra lagutskottet (utlåtande nr 7) avstyrkte motionen. Beträffande utsträckningen å vardagar framhölls, att denna skulle föranleda svårigheter i förhållande till sådana affärer, där jämte frukt och konfektyrer såldes andra varor, och ifråga om utsträckningen å söndagar uttalades, att man genom bifall till framställningen skulle tillspillogiva den strävan att tillförsäkra affärsanställda söndagsvila, som vore ett av huvudsyftena med butikstängningslagen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Vid 1924 års riksdag föreslogs i motion nr 192 i andra kammaren (av herr Norsell) sådan ändring i butikstängningslagen, att genom kommunalt beslut skulle kunna medgivas öppethållande under högst fem timmar — mot högst två timmar enligt gällande lag — efter klockan 13 å sön- och helgdagar Till stöd för förslaget åberopades särskilt, att konditorierna borde givas möjlighet att lagenligt sälja bageri- och konditorivaror hela söndagseftermiddagarna, då de ändock brukade hållas öppna. Det nuvarande förbudet överträddes i stor utsträckning. Andra lagutskottet (utlåtande nr 15) hörde socialstyrelsen, som avstyrkte bifall till motionen. Utskottet anslöt sig härtill. Utskottet påpekade, att genom den föreslagna ändringen i butikstängningslagen skulle beredas möjlighet till utsträckt tid för försäljning å sön- och helgdagar även av mejeriprodukter, ägg, margarin, bagerivaror, frukt och blommor. Men även om man begränsade sig till de i motionen särskilt omhandlade varuslagen, konditorivaror, choklad och konfektyrer, fann utskottet ej bärande skäl föreligga för den föreslagna ändringen. — Motionen vann ej riksdagens bifall. Det i 1924 års motion upptagna önskemålet, att konditorierna skulle givas rätt att sälja sina varor till avhämtning under tid utöver den vanliga butikstiden, har sedan i annan form framförts. Den 17 november 1930 hemställde Svenska konditorföreningen hos Kungl. Maj:t, att tiden för handel med konditorivaror och konfektyrer i egentliga konditorier måtte utsträckas —

49 såväl beträffande vardagar som sön- och helgdagar —- att omfatta hela den tid, under vilken konditorierna äga rätt att hålla öppet för servering av sina varor. Den 1 december 1930 gjorde Sveriges konditorförening en liknande framställning, ehuru avvikande på vissa punkter. Till stöd för framställningarna anfördes huvudsakligen, att gällande bestämmelser i ämnet visat sig sakna stöd i allmänna rättsmedvetandet samt att deras efterlevnad icke kunde effektivt övervakas. Den 9 april 1931 avgav socialstyrelsen infordrat yttrande i ämnet efter hörande av åtskilliga sammanslutningar. Med instämmande av kommerskollegium föreslog styrelsen, att försäljning till avhämtning av bageri- eller konditorivaror måtte genom ändring i 15 § 5 st. butikstängningslagen undantagas från butikstängningslagens tillämpningsområde. Därigenom skulle sådan försäljning kunna ske hela den tid, varunder servering finge äga rum. Kungl. Maj:t beslöt den 4 december 1931, att ytterligare åtgärder i anledning av framställningarna icke för närvarande skulle vidtagas. Vid 1936 års riksdag hemställdes i motion i andra kammaren nr 57 (av herrar Hassler och Arnemark) om sådan ändring i butikstängningslagen, att från lagens tillämpningsområde undantoges försäljning, bedriven under utövning av eller i samband med kafé- eller restaurangrörelse och avseende försändning eller avhämtning av bröd, bakelser och andra konditorivaror. Andra lagutskottet (utlåtande nr 2) uttalade, att det i motionen berörda spörsmålet vore av sådan betydelse, att det förtjänade att tagas under statsmakternas omprövning. Med hänsyn till att spörsmålet vore under övervägande av arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanstäilda ansågs det emellertid icke vara lämpligt, att riksdagen vid denna tidpunkt toge ståndpunkt till frågan om åtgärder i den av motionärerna angivna riktningen. •— I anslutning härtill vann motionen icke riksdagens bifall. Hittills har varit fråga om fall, där utvidgning av tiden för öppethållande eller försäljning påyrkats för vissa slag av livsmedel utöver vad gällande butikstängningslag medgiver. Önskemål ha emellertid också framkommit om inskränkning av den särställning, som är förenlig med denna lag. Särskilt må nämnas en framställning av Sveriges köpmannaförbund den 6 maj 1924.1 Där framhölls, att det nuvarande systemet lockade till lagöverträdelse. Man föreslog, att öppethållande å sön- och helgdag blott skulle vara tillåtet för affärer, som uteslutande eller i särskild butik sålde de varor, vilkas försäljning å dylik dag är medgiven. Möjligheten att genom kommunala beslut utsträcka tiden för öppethållande å sön- och helgdag ansågs vidare böra borttagas. Socialstyrelsen inhämtade yttranden från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, vilka övervägande avstyrkte framställningen. Socialstyrelsen framhöll för egen del i sitt den 11 november 1926 avgivna utlåtande, att de nuvarande bestämmelserna otvivelaktigt vore förbundna med vissa olägen1 Se redogörelse för denna framställning och däröver avgivna yttranden i a n d r a lagutskottets utlåtande 1931 nr 34.

200 38

50 heter och kunde fresta till överträdelse. De av köpmannaförbundet framställda förslagen syntes emellertid icke kunna förordas med hänsyn till andra berättigade intressen. Styrelsen ifrågasatte, om man skulle införa ett koncessionssystem, så att blott ett visst antal butiker finge hålla öppet utöver den för handelsbodar i allmänhet medgivna tiden. Detta skulle dock medföra betydande svårigheter för vederbörande myndigheter och sannolikt även mötas med ogillande från allmänhetens sida. Om medgivandet att hålla öppet under utsträckt tid för handel med vissa livsmedel enligt lagen begränsades till bod, där handel idkades huvudsakligen med de varor, som finge säljas under den utsträckta tiden, skulle detta kunna giva upphov till betänklig osäkerhet beträffande medgivandets tillämpning. Kungl. Maj:t beslöt den 4 december 1931, att ytterligare åtgärder i anledning av köpmannaförbundets framställning icke för närvarande skulle vidtagas. Detta beslut avsåg även framställningen i övriga, nedan nämnda delar samt förbundets nedan berörda framställning den 13 november 1924. Det ansågs, att de väckta frågorna borde slutligen prövas först sedan socialstyrelsens pågående statistiska undersökning rörande arbetstidsförhållandena i butikshandeln verkställts. I anledning av framställning 1930 från biträdeshåll om begränsning av söndagshandeln hade socialstyrelsen dessförinnan den 13 maj 1930 avgivit nytt yttrande i ämnet, där man förklarade sig icke i nuvarande situation kunna förorda ändring i butikstängningslagen i denna riktning. Förslag angående kioskhandeln. I den redan omtalade framställningen från Sveriges köpmannaförbund 1924 påtalades även ölägenheterna av kioskhandeln å tider, då vanliga butiker enligt butikstängningslagen måste hålla stängt. Förbundet uttalade, att ined undantagen i 15 § av butikstängningslagen icke torde ha avsetts att medgiva sådan handel i större utsträckning. För att vinna rättelse i rådande missförhållanden erfordrades därför icke någon egentlig lagändring utan endast förtydligande av lagen på vissa punkter. I anslutning till köpmannaförbundets framställning inkommo till Kungl. Maj:t åtskilliga andra framställningar, där olika synpunkter framfördes. Socialstyrelsen skilde i sitt ovannämnda yttrande 1926 på s. k. järnvägskiosker och övriga kiosker. Beträffande de förra, vilka kunde åberopa det för viss trafikförsäljning gällande undantaget i st, 3 av 15 §, avböjde socialstyrelsen på det hela taget yrkandena på förändring. Om sådana skulle anses böra ifrågakomma, syntes de huvudsakligen böra gå ut på att från undantaget utesluta kiosker, belägna på något avstånd från stationen; å andra sidan borde då med försäljning å järnvägs- och ångbåtsstation jämställas försäljning å station för andra trafikmedel. Beträffande övriga kiosker ansåg socialstyrelsen det icke kunna förnekas, att de gällande bestämmelserna i 15 § butikstängningslagen vore i viss mån otydliga och att otydiigheterna kunde vara ägnade att leda till lagöverträdelser och stundom till uppenbart kringgående av lagen.

51 Socialstyrelsen framhöll, att det rådde stor ovisshet,huruvida en kiosk borde betraktas såsom handelsbod eller icke eller med andra ord huruvida försäljning från kiosk kunde anses såsom försäljning »utomhus» och sålunda under vissa förutsättningar fallande under de två sista styckena av 15 §. Frågan syntes icke kunna lösas annat än på lagtillämpningens väg. Att skilja mellan försäljning från kiosker, å ena, samt annan utomhushandel (från kärror, bord eller stånd) å andra sidan, kunde icke förordas med hänsyn till såväl allmänhetens och kioskinnehavarnas intressen som svårigheten att skilja mellan kiosker och stånd. Det syntes önskvärt, att en mer exakt begränsning av sista stycket i 15 § kunde åstadkommas. Den i detta stycke åsyftade försäljning borde vara avsevärt begränsad till sin omfattning. Med beaktande av detta och för att undanröja den otydlighet, som uttrycket »eller dylikt» i sista stycket kunde innebära, särskilt beträffande tobaks varor, skulle möjligen åt stycket kunna givas följande lydelse: »försäljning utomhus i allenast ringa omfattning av mat- eller konditorivaror, läskedrycker, frukt, levande blommor eller växter». Socialstyrelsen erinrade om den kioskförsäljning, till stöd för vilken åberopades st. 5 av 15 §. Styrelsen erinrade, att detta stycke förutsatte en kaféeller restaurangrörelse. Det vore därför ej tillräckligt, att en kiosk erhållit s. k. serveringsrättigheter. Det borde fordras, att serveringsrörelsen icke vore av alltför obetydlig omfattning. I detta avseende kunde tjäna till ledning, om den vore så ordnad med bord och sittplatser för gästerna, att det tydligt framginge, att den huvudsakliga uppgiften vore bedrivande av kafé- eller restaurangrörelse i vanlig mening. Svårt vore dock, att i lagtexten införa något härom. Socialstyrelsen tillade, att vad nu sagts om förutsättningarna för att kaféeller restaurangrörelse skulle kunna anses föreligga icke blott gällde kiosker. Även i andra fall, t. ex. i fråga om vissa frukt- och konfektyraffärer, förekomme överträdelser av butikstängningslagen på sådant sätt, att vederbörande affärsinnehavare gåve sig sken av att utöva kafé- eller restaurangrörelse genom att tillhandahålla läskedrycker i obetydlig omfattning, varigenom de beredde sig möjlighet att hålla sina affärslokaler öppna längre tid än vanlig butikstid. Dylikt kringgående av lagen vore redan med gällande avfattning av stadgandet åtkomligt. 1 I sistnämnda fråga hade Sveriges köpmannaförbund 1924 gjort en särskild framställning, över vilken socialstyrelsen senare under 1926 avgav utlåtande. Styrelsen anknöt där till det ovan sagda. Styrelsen ifrågasatte dock, huruvida icke i 1925 års förordning angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker kunde göras sådan ändring, att s. k. serveringsrätt kunde återkallas, om innehavaren upprepade gånger dömts för förseelse mot butikstängningslagen. Vid 1925 års riksdag hemställdes i motion nr 233 i andra kammaren (av herr Gardell i Gans) om utredning angående rådande missförhållanden med avseende å försäljning av tobaksvaror från kiosker. Det framhölls i motionen, 1

Om försäljningen av konditorivaror se sid. 49 ovan.

52 att från kioskerna, särskilt under tid då butikerna måste hållas stängda, dreves en betydande tobaksförsäljning. Andra lagutskottet (utlåtande nr 18) erinrade om framställningen från Sveriges köpmannaförbund 1924 — varöver socialstyrelsen vid denna tid ännu icke avgivit utlåtande — och framhöll, att de i motionen berörda förhållandena på grund av köpmannaförbundets framställning vore föremål för en ingående undersökning inom socialstyrelsen. Man borde avvakta avslutandet av denna utredning och de åtgöranden från Kungl. Maj:ts sida, som därav kunde föranledas. Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Denna hemställan vann riksdagens bifall. Privata kioskägareföreningen hemställde 1 1927 och 1928 hos Kungl. Maj:t om stärkt ställning för kioskhandeln. I den senare framställningen föreslogs sådan ändring i butikstängningslagen, att fri handel med tobaksvaror efter stängningstid måtte tillåtas envar, som efter vederbörande myndighets tillstånd ägde att från kiosk försälja frukt, konfektyrer och tobaksvaror. Den senare framställningen remitterades till kommerskollegium, som i yttrande den 21 augusti 1928 uttalade 1 , att kioskägareföreningens yrkande näppeligen kunde bifallas med hänsyn till innebörden av de principer, som ligga till grund för butikstängningslagens allmänna stadganden. Men kollegiet fann det önskvärt, att en allsidig utredning verkställdes rörande kioskhandelns rättsliga reglering i allmänhet i syfte att utröna, huruvida icke de nu gällande, på flera olika författningar splittrade bestämmelserna, vilka delvis vore av svårtolkad beskaffenhet och svävande innebörd, kunde ersättas med en mera enhetlig och efter praktiska behov bättre avpassad lagstiftning. Om kioskhandelns reglering genom bestämmelser utanför butikstängningslagen erinrades först, att näringsfrihetsförordningens och firmalagens allmänna stadganden angående rätt att idka näring vore tillämpliga även på dylik näringsverksamhet. Rätten att idka sådan handelsverksamhet vore emellertid genom andra författningar i väsentliga avseenden kringskuren. Kollegiet erinrade särskilt om 2 § i 1868 års ordningsstadga för rikets städer, enligt vilken magistrats tillstånd ur ordningssynpunkt kan erfordras, samt om bestämmelser i 1919 års hälsovårdsstadga, med stöd av vilka inskränkande föreskrifter kunna meddelas. Genom i sådan ordning meddelade föreskrifter torde kioskhandeln med avseende å vissa varuslag hava blivit i väsentlig omfattning praktiskt taget omöjliggjord. Då kioskhandeln ofta omfattade utminutering eller utskänkning av läskedrycker, vore även förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker av betydelse. Utskänkningen av dessa drycker hade i förordningen gjorts beroende av särskild anmälan eller, under vissa förutsättningar, av särskilt tillstånd. Kollegiet tillade: »Det torde icke kunna förnekas, att den speciella rättsliga reglering, som kioskhandeln sålunda är underkastad, i påfallande grad avviker från de i näringsfrihetsförordningen innefattade allmänna principerna rörande rätten att idka handel. Kioskhandeln kan i själva verket sägas ha gjorts till en koncessionspliktig näring 1

Se redogörelse i andra lagutskottets utlåtande 1931 nr 34.

53 i vad gäller såväl näringsrätten överhuvud som de varuslag, försäljningen må omfatta. Måhända kan en dylik särställning för kioskhandeln vara särskilt ur ordningssynpunkt påkallad. Men det synes angeläget, att, då rätten att idka viss näringsrörelse sålunda göres till föremål för restriktioner, tillräckligt detaljerade och entydiga föreskrifter lämnas rörande restriktionernas omfattning, så att en enhetlig rättstillämpning möjliggöres. I detta hänseende kunna nu gällande bestämmelser icke anses tillfredsställande, och de hava också, enligt vad kollegiet inhämtat, berett svårigheter för vederbörande myndigheter vid tillämpningen.» Kollegiet tillfogade, att butikstängningslagens hithörande stadganden delvis vore svävande och svårtolkade. Socialstyrelsen, som den 5 juni 1929 avgav utlåtande i samma ärende, fann det tveksamt, huruvida något väsentligt vore att vinna genom en vidlyftig ut. redning. Splittringen av de för kioskhandeln gällande föreskrifterna på flera författningar torde knappast kunna undvikas, då det icke syntes lämpligen låta sig göra att särskilt för kioskhandelns del ur olika författningar utbryta och sammanföra bestämmelser, som avse dels ordningens upprätthållande, dels näringsrätten och dels stängningstiden. — Kioskägareföreningens yrkande om generell utsträckning av tiden för kioskernas tobakshandel kunde ej tillstyrkas. Skulle i särskilt fall behov föreligga av utsträckt kioskhandel med tobaks varor, kunde länsstyrelse enligt 8 § butikstängningslagen medgiva detta. Vid 1931 års riksdag hemställdes i de likalydande motionerna nr 135 i första kammaren (av herr Åkerberg) och nr 190 i andra kammaren (av herr Nygren) om utredning och förslag i syfte att 1919 års butikstängningslag måtte ändras därhän, att sådan försäljning som bedreves från kiosker ej måtte undantagas från lagens restriktiva bestämmelser. I motionerna framhöll man särskilt kioskernas tobaksförsäljning utom butikstid och den inverkan, som denna hade på tobaksaffärernas omsättning. Det uttalades, att butikstängningslagen måste utsträckas till alla som driva handel, om man ej ville giva lagens syfte till spillo. Någon svårighet för den konsumerande allmänheten att anpassa sig efter dessa villkor torde ej föreligga. Andra lagutskottet (utlåtande nr 34) erinrade, att frågan om revision av åtskilliga bestämmelser i butikstängningslagen dragits under Kungl. Maj:ts prövning genom framställningar från enskilda sammanslutningar. Därvid hade även berörts frågan om ändrade föreskrifter rörande kioskhandeln. Över framställningarna hade infordrade yttranden avgivits. Då det torde kunna förväntas, att det i motionerna behandlade spörsmålet inom kort bleve föremål för ett allsidigt övervägande från Kungl. Maj:ts sida, ansåg utskottet anledning icke föreligga för riksdagen att nu fatta ståndpunkt i ämnet. Utskottet hemställde därför, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd, vilket även blev riksdagens beslut. Om Kungl. Maj:ts beslut den 4 december 1931 hänvisas till sid. 50 ovan. Sveriges tobakshandlares riksförbund har gjort flera framställningar om ingripande mot kioskhandeln, särskilt kioskernas tobaksförsäljning utom butikstid. På riksförbundets initiativ och under medverkan av chefen för finansdepartementet tillkom 1933 en kommitté för verkställande av undersök-

54 ning rörande förhållandena inom detaljhandeln med tobaksvaror. Kommittén avgav den 16 juni 1937 såsom resultat av arbetet en utredning om detaljhandeln med tobaksvaror. Huvudsakligen utgör denna en undersökning av de faktiska förhållandena, men kommittén framställer även i korthet vissa egna förslag till ändringar. Sådana frågor, som stå i samband med butikstängningslagen, har man dock i stort sett icke ansett sig böra gå in på, med anledning av att dessa frågor skulle undersökas av arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanstäilda. Ifrågasatta ändringar beträffande handeln från utom husautomater. Efter vissa framställningar uppdrog Kungl. Maj:t den 31 december 1929 åt kommerskollegium att i samråd med medicinalstyrelsen och socialstyrelsen verkställa utredning rörande den genom utomhusautomater bedrivna handeln i vissa hänseenden. Efter hörande av vissa näringsorganisationer avgav kommerskollegium utlåtande i ärendet den 29 september 1931 (återgivet i Kommersiella Meddelanden 1931 sid. 922). Inledningsvis framhöll kollegiet, att de mot handeln från utomhusautomater riktade anmärkningarna generellt sett kunde sammanföras under tre olika grupper: 1) sanitära vådor, 2) en ojämn konkurrens med butikshandeln, som vore ägnad att motverka ordnade förhållanden på livsmedelshandelns område, varjämte möjlighet till kontroll över de i automaterna salubjudna varornas beskaffenhet vore otillfredsställande, 3) sociala olägenheter, såtillvida som butikstängningslagens föreskrifter om begränsning av tiden för handel med livsmedel genom automaterna i fråga blivit utan praktisk betydelse, samt att automaterna vore ägnade att motverka ungdomens fostran till sparsamhet och att de i vissa fall varit anledning till brottsliga handlingar av minderåriga. Ur ungdomsvårdens synpunkt kunde anföras — vilket också skett av socialstyrelsen —, att utomhusautomaterna medfört vissa olägenheter genom att de ökade möjligheterna att i automaterna köpa choklad, karameller och dylikt speciellt torde ha utnyttjats av yngre personer. Kommerskollegium uttalade, att man emellertid knappast kunde effektivt skydda ungdomen mot att slösa bort sina tillgångar på dylika ting. Ett ingripande mot automaterna skulle endast leda till att vad som inköptes där i stället bleve inköpt på annat sätt. Beträffande synpunkten, att automathandeln lände den ordnade butikshandeln till men, framhöll kommerskollegium, att syftet med butikstängningslagen i första hand varit att skydda de butiksanställda mot de hygieniska och sociala vådor, som en för lång arbetsdag kan vålla, men icke att i och för sig begränsa tiden för allmänhetens möjlighet att inköpa förnödenheter. Goda skäl kunde därför anföras mot att med hänsyn till butikshandeln införa förbud mot automathandel. Ett sådant förbud skulle också hårt drabba den

55 svenska automatindustrien, vari bundits ej oväsentliga kapital och som beredde arbete åt en ganska avsevärd arbetarstam. Det kunde då ifrågasättas, att automathandeln skulle underkastas restriktioner till förmån för butikshandeln, i första hand genom att automathandeln underkastades koncessionstvång. Ett sådant system skulle kanske på längre sikt ha ett visst värde, men det skulle föranleda stora svårigheter vid tillämpningen. Om regleringen ändrades därhän, att det blott fordrades anmälan till viss myndighet, skulle den å andra sidan ej fylla något verkligt ändamål. Något praktiskt behov att efter t. ex. danskt mönster endast medgiva butiksägare rätt att ha automat och begränsa rätten att påfylla den efter stängningstid ansågs ej heller föreligga. — Om en utomhusautomat vore så placerad, att trafiken hindrades, funnes redan enligt 1868 års ordningsstadga för rikets städer möjlighet att ingripa. Beträffande de sanitära olägenheterna av utomhusautomaterna hade medicinalstyrelsen uttalat, att sådana i vissa fall förelåge beträffande mera ömtåliga varor men att omsorgsfullt paketerade varor, särskilt pastiller och tabletter, icke givit anledning till särskild anmärkning ur hygienisk synpunkt. Med hänsyn till att i städer och större samhällen särskilda föreskrifter om automatförsäljningen enligt 30 § hälsovårdsstadgan kunde utfärdas vid behov, vilket i vissa fall redan skett, ansåg sig icke medicinalstyrelsen ur sanitär synpunkt kunna tillstyrka för hela landet gällande specialföreskrifter i detta ämne. Kommerskollegium anförde sammanfattningsvis, att någon lagstiftning om utomhushandeln icke vore påkallad. Skulle en allmän utredning rörande revision av butikstängningslagen igångsättas, ville kollegium dock förorda, att jämväl frågan om reglering av handeln från utomhusautomater hänskötes till utredningen. Kungl. Maj:ts ovan sid. 50 nämnda beslut avsåg även automathandeln. Vid 1935 års riksdag hemställdes i motion nr 129 i andra kammaren (av herr Hansson i Vännäsby) om sådana författningsändringar, som antingen förhindrade eller ock därhän försvårade bruket av automatapparater för handel med sötsaker och dylikt, att de ej längre i någon nämnvärd grad kunde fresta till oärlighet. Första lagutskottet (utlåtande nr 31) anförde, att utomhusautomater med frukt, choklad eller dylikt vore vanliga och att omsättningen sammanlagt vore betydande. Denna handel torde även i en viss utsträckning ha ett verkligt behov att fylla. Å andra sidan kunde automaterna locka ungdom att olovligt tillgripa de i apparaterna saluhållna varorna. Att på denna grund ingripa mot sådan handel syntes dock knappast tillrådligt. Möjligen kunde myndigheterna givas större befogenheter i fråga om rätten att pröva var automat må uppsättas. Detta spörsmål sammanhängde dock med kioskhandeln. Mången gång uppsattes nämligen automatapparaterna av handlarna i direkt syfte"att söka uppehålla konkurrensen med kioskhandeln. Utskottet avstyrkte motionen, och riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

56 I det förut nämnda betänkande, som 1937 avgivits om detaljhandeln med tobaksvaror, förordas att tobaksautomater få uppsättas utanför specialaffärer för tobaksvaror för försäljning under den tid, då butikerna äro stängda. På det sättet skulle behovet av kioskförsäljning av tobaksvaror efter stängningstid för framtiden komma att i viss mån minskas. Ifrågasatt reglering beträffande kringföringshandeln. Den form av handel, som kallas kringföringshandel eller ambulerande handel, är icke i och för sig undantagen från butikstängningslagens tillämpningsområde. Enligt sista stycket av 15 § gällande undantag för försäljning utomhus och allenast i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker, blommor eller dylikt kan dock få betydelse även för kringföringshandeln. Av praktisk betydelse är här särskilt kringföringshandeln med livsmedel. Nu gällande bestämmelser i 1864 års näringsfrihetsförordning innehålla om kringföringshandeln framför allt, att för s. k. gårdfarihandel fordras läns styrelses tillstånd, utom för handel med livsförnödenheter samt i vissa andra undantagsfall. Det har rått en viss tvekan, huruvida sådant tillstånd vore erforderligt även för den moderna kringföringshandeln utom hemorten genom affärsföretags i automobil utsända försäljare, men under senare år har upp repade gånger av vederbörande departementschefer och lagutskott uttalats, att så är fallet. I näringsfrihetsförordningen finnas däremot icke några särskilda föreskrifter om kringföringshandel inom hemorten. Under de senaste åren ha flera förslag om mera enhetligt ordnande av kringföringshandeln i allmänhet eller med matvaror förelegat i riksdagen. Då det här huvudsakligen gäller näringsrättsliga och sanitära spörsmål, vilka endast mera indirekt beröra butikstängningslagens område, skall i detta sammanhang blott lämnas en mycket kortfattad översikt över vad som förekommit på detta område. År 1932 förelades riksdagen genom proposition nr 41 förslag till lag om kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning m. m. Enligt förslaget skulle fordras myndighets tillstånd för kringföringshandel såväl utom som inom hemorten, därvid dock prövningen i senare fallet skulle vara mindre sträng. Kringföringshandel med vissa varor, bland annat inhemska jordbruks-, ladugårds-, mejeri- och trädgårdsprodukter, skulle vara fri som regel, men kunna förbjudas om handeln gåve anledning till anmärkning. — Första lagutskottets majoritet (utlåtande nr 20) avstyrkte propositionen under framhållande bland annat, att tillstånd icke borde fordras för kringföringshandel inom hemorten. Denna ståndpunkt vann icke någondera kammarens godkännande. Första kammaren biföll en reservation vid utskottets utlåtande, vari propositionen avstyrktes, men övervägande ur mer formella synpunkter. Andra kammaren åter biträdde en annan reservation, vari propositionen med vissa mindre jämkningar tillstyrktes. I följd av kamrarnas olika beslut hade frågan förfallit.

57 Vid riksdagarna 1933, 1934 och 1935 väcktes motioner i ämnet, men dessa avstyrktes av första lagutskottet (utlåtande 1933 nr 42, 1934 nr 45, 1935 nr 28) och vunno ej riksdagens bifall. Efter motioner vid 1936 års riksdag samt efter hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 43) hemställde riksdagen i skrivelse den 20 maj 1936 (nr 243) om en förutsättningslös utredning rörande en ur enhetliga synpunkter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning. Jämlikt Kungl. Maj:ts i anslutning härtill den 23 oktober 1936 givna bemyndigande har chefen för socialdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga för att inom departementet biträda med sådan utredning. I direktiven för utredningen framhålles bland annat vikten av skärpt kontroll av den ambulerande handeln med livsmedel.

2. Åtgärder och förslag åsyftande direkt arbetstidslagstiftning. Förslag före 1919. Av närmast föregående avdelning har framgått, att i vissa där berörda förslag 1 i större eller mindre utsträckning åsyftats eller åtminstone ifrågasatts direkt arbetstidsreglering för de anställda jämsides med eller i stället för butikstängningslagstiftningen. I detta sammanhang må nämnas, att denna fråga upptagits i propositionen nr 95 till 1909 års riksdag, som låg till grund för butikstängningslagen av samma år. Departementschefen framhöll där, att vissa myndigheter föreslagit föreskrifter om viss arbetstid för handelsbiträden. I propositionen (sid. 13) uttalades, att en dylik anordning i tillämpningen skulle kunna medföra konsekvenser av för arbetsgivarna ogynnsam art, varjämte det för lämpligheten av sådan lagstiftning anförda skälet — faran för att handelsbiträdenas arbetskraft toges i anspråk oberoende av tiden för butikens öppethållande — i allmänhet ej torde vara tillräckligt grundat i faktiska förhållanden. Å andra sidan vunnes genom sådana bestämmelser intet skydd för handelsidkarna och ingen som helst säkerhet för, att en begränsning av handelsbodarnas expeditionstid verkligen komme till stånd. Vid 1911 års riksdag hemställdes i motion nr 232 (av herr Hasselquist) i andra kammaren om utredning angående inom handelsrörelser och viss annan rörelse anställda biträdens och arbetares arbetstid. Motionären uttalade, att 1909 års butiktängningslag ej visat sig medföra förkortning i handelsbiträdenas arbetstid, vadan direkt lagstiftning härom vore erforderlig. Lagutskottet (utlåtande nr 32) avstyrkte motionen under hänvisning till att några åtgärder icke borde vidtagas så snart efter tillkomsten av 1909 års butikstängningslag. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. I vissa motioner från denna tid, åsyftande arbetstidslagstiftning för näringslivet i allmänhet, berördes även arbetstagarna inom handeln. Vid 1913 års riksdag hemställdes sålunda i de likalydande motionerna nr 94 i första kammaren (av herr Steffen m. fl.) och nr 239 i andra kammaren (av herr Lindquist i Stockholm m. fl.) om utredning, huruvida och på vad 1

Se ovan s. 36.

58 sätt för manliga och kvinnliga lönarbetare och biträden inom industri, hantverk, handel och samfärdsel m. m. måtte fastställas en maximalarbetsdag av 8 timmar per dygn. Kamrarna stannade i olika beslut, vadan frågan förföll; se första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8 och andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 15. Vid 1918 års riksdag hemställdes i motion nr 2 i andra kammaren (av herr Vennerström m. fl.) om utredning om arbetstidens nuvarande längd inom industri, byggnadsverksamhet, hantverk, kommunikationsväsende, handel jämte närgränsande arbetsområden, både inom allmänna och privata företag, samt på grundvalen av denna utredning framlägga förslag om genomförande av en maximalarbetsdag på 8 timmar per dag och 48 timmar i veckan, där ej särskilda omständigheter ovillkorligen gjorde en längre arbetstid nödvändig. Lagutskottet (utlåtande nr 29) avstyrkte motionen under hänvisning till att frågan redan vore under utredning av den s. k. arbetstidskommittén (se nedan), och motionen avslogs av riksdagen. Arbetstidskommittén. Den 15 februari 1918 uppdrog Kungl. Maj:t åt den s. k. arbetstidskommittén att verkställa utredning och avgiva förslag till lagstiftning rörande arbetstidens längd och förläggning jämte i samband därmed stående förhållanden. Samtidigt förklarades, att detta uppdrag icke skulle utgöra hinder för socialstyrelsen att slutföra sina då pågående arbeten med butikstängningslagens revision. I sitt förut berörda utlåtande den 2 september 1918 med förslag till ny butikstängningslag 1 framhöll socialstyrelsen (utlåtande sid. 9), att styrelsen med hänsyn till uppdraget åt arbetstidskommittén icke ansett sig böra upptaga till behandling frågan om närmare reglering av de butiksanställdas arbetstidsförhållanden, såsom eljest skäligen kunnat ifrågakomma. Arbetstidskommittén avgav den 25 januari 1919 betänkande med förslag till lag om begränsning av arbetstiden, vilket betänkande låg till grund för den första arbetstidslagen av 1919, vars grundvalar knappast rubbats i senare arbetstidslagar. Beträffande den föreslagna lagens tillämpningsområde ansåg sig kommittén böra ansluta till 1912 års lag om arbetarskydd. I betänkandet (sid. 29) diskuterades en begränsning till i huvudsak industriellt arbete men mot en sådan reglering ansågs kunna göras den invändningen, att den skulle lämna utanför åtskilliga grupper av arbetare, vilka med lika fog som industriens arbetare kunde göra anspråk på att bli delaktiga av regleringens förmåner. Såsom exempel på sådana arbetaregrupper namnes bland annat handelsarbetare. Däremot innehölls redan i kommittéförslaget det undantag för arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller badinrättning, vilket alltjämt kvarstår i allmänna arbetstidslagen. I betänkandet framhölls att närmaste anledningen till detta undantag vore socialstyrelsens den 2 septem1

Se ovan s. 37.

59 b e r 1918 framlagda förslag till n y b u t i k s t ä n g n i n g s l a g , och i a n s l u t n i n g härtill f r a m h ö l l s (sid. 32): »Visserligen hänföra sig bestämmelserna i nyss berörda förslag ej direkt till biträdenas arbete, men torde de likväl vara ägnade att i viss mån verka till begränsning av detta arbete. Förutom nu berörda mer formella anledning har kommittén även ansett sig ha ett par skäl av reell innebörd för detta undantag. Såsom kommerskollegium och medicinalstyrelsen redan den 10 december 1892 anförde beträffande ett då föreliggande förslag till revision av skyddslagstiftningen rörande minderåriga, torde arbetet inom handeln i allmänhet ej kräva en så j ä m n och ihållande kroppsansträngning som fabriks- eller hantverksarbetet u t a n lämna tillfälle till större omväxling. Vidare måste det enligt kommitténs formenande anses som ett från social synpunkt beaktansvärt önskemål, att de företag, varom här är fråga, hållas öppna någon tid utöver den för industri- och övriga arbetare vanliga arbetstiden, så att dessa arbetare beredas möjlighet att utom arbetstiden *öra erforderliga uppköp m. m. I avseende å rakstugor, frisersalonger och badinrättningar har denna synpunkt gjorts gällande jämväl till förmån for handelsbiträdena, vilket lett till, att socialstyrelsen i sitt nyss berörda lagforslag for dessa tre slag av företag förlagt stängningen en timme senare an for handelsbodarna. Kommittén vill emellertid ej med det här anförda ha förnekat, att tog kan finnas för en strängare reglering av arbetstiden för biträdena i handelsbodar, rakstugor, frisersalonger och badinrättningar än nyssnämnda lagförslag angiver, men anser kommittén detta icke lämpligen kunna ske i förevarande sammanhang.» E n l i g t k o m m i t t é f ö r s l a g e t skulle s å s o m a r b e t a r e ej r ä k n a s d i s p o n e n t , verkm ä s t a r e eller a n n a n b e f a t t n i n g s h a v a r e i ö v e r o r d n a d s t ä l l n i n g och ej h e l l e r ritare, k o n t o r s b i t r ä d e eller d ä r m e d j ä m s t ä l l d person. Till m o t i v för d e t t a förslag a n f ö r d e k o m m i t t é n (sid. 33): »Vid övervägande av förevarande fråga har det synts kommittén, som om något egentligt behov av lagstadgad förkortning av arbetstiden i stort sett knappast forefunnes för några andra arbetstagare än sådana, som enligt gängse uppfattning aro att hänföra till eller väsentligen a t t jämställa med kroppsarbetare Något allmännare eller starkare krav på reglering av här ifrågavarande innebord har e] heller gjorts gällande från andra håll. Av de högre ställda arbetstagarna, som för övrigt vanligen arbeta under gynnsammare förhållanden, har också i regel ej utkrävts längre arbetstid än den, vartill arbetarna nu sträva. Ehuru såsom nu berörts förevarande lagstiftningsåtgärd i allmänhet ej skulle medföra någon inverkan på sistnämnda arbetstagares arbetstid, kan det emellertid ei förnekas, att densamma i vissa fall beträffande dem skulle kunna föranleda betydande olägenheter. En teknisk eller kommersiell befattningshavare i överordnad ställning kan tidvis för fullföljandet av viktiga och brådskande uppgifter behöva sysselsättas u t a n hinder av lagstadgade inskränkningar. Då tillfällig kompetent hjälp eller ersättare i många fall ej kan påräknas, skulle ett annat forhållande kunna förorsaka rubbningar i ett företags drift. Kommittén har ej tilltrott sig att formulera någon bestämmelse, som direkt angiver det avsedda arbetarbegreppet, utan har kommittén sökt na sitt sylte genom att från arbetarbegreppet avskilja överordnade jämte vissa andra befattningshavare. Till förtydligande av kommitténs avsikt med förevarande bestämmelse skulle möjligen kunna sägas, att lagen skall äga tillämpning först och främst i avseende å alla, som enligt allmänna språkbruket äro att anse såsom arbetare Vidare skola under dess tillämpning inbegripas underordnade befattningshavare på olika områden, vilka med hänsyn till arbetsuppgifter och sålunda i regel även beträffande utbildning och social ställning äro att jämställa med arbetare. Leder

60 en person andras arbete utan att själv annat än undantagsvis deltaga i detsamma eller är hans arbete av sådan beskaffenhet, att i allmänhet för dess utövande förutsattes en mer omfattande allmän eller facklig teoretisk utbildning än arbetare i allmänhet äga, är han åter icke att räkna till arbetare i här ifrågavarande bemärkelse.» Uttalande i samband med butikstängningslagens tillkomst 1919. I propositionen nr 143 till 1919 års lagtima riksdag uttalade departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 4 februari 1919, att en begränsning av tiden för öppethållande av handelsbodar och övriga i lagförslaget avsedda företag även komme att inverka på de anställda biträdenas arbetstid. Frågan om denna arbetstids längd och förläggning vore emellertid uppenbarligen ett spörsmål, som borde bedömas jämväl från andra synpunkter än de som kommit till beaktande vid uppgörande av lagförslaget. Departementschefen erinrade, att frågan om nu avsedda biträden icke upptagits till behandling i arbetstidskommitténs förslag. Det hade därför varit önskvärt, om de affärsanställdas arbetstid kunnat regleras i samband med upprättandet av förslaget till butikstängningslag. Ett avgörande kunde dock näppeligen träffas utan en mera ingående utredning, varjämte det torde vara lämpligt att avvakta resultatet av det vidare arbetet angående en allmän lagstiftning om arbetstidsbegränsning. Som ett särskilt önskemål beträffande nu avsedda biträden hade framhållits, att de skulle medgivas lagstadgad rätt till åtminstone en ordentlig rast för intagande av måltid. Departementschefen ansåg det emellertid ej möjligt att i det föreliggande sammanhanget närmare ingå på dessa spörsmål. Under riksdagsbehandlingen av förslaget till butikstängningslag gjordes ej någon gensaga mot den sålunda intagna ståndpunkten. Uttalanden i samband med arbetstidslagens behandling vid 1919 års lagtima riksdag. Propositionen. Genom proposition nr 247 till 1919 års lagtima riksdag framlades ett på arbetstidskommitténs betänkande byggt förslag till arbetstidslag. Angående lagens tillämplighetsområde, därunder alltså dess tillämpning även å handel, anslöt sig departementschefen till arbetstidskommitténs förslag. Beträffande undantaget för biträden i handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller badinrättning erinrades om det för riksdagen framlagda förslaget till ny butikstängningslag, men departementschefen framhöll (propositionen sid. 36) att genom detta arbetstiden inom de förvärvsgrenar, varom här vore fråga, endast delvis reglerades. Socialstyrelsen hade i sitt yttrande över arbetstidskommitténs betänkande pekat på det med styrka framträdande behovet av snara förbättringar i avseende å arbetstiden för bland annat denna personal under uttalande, att

61 arbetstidsförhållandena för dessa personalgrupper i flertalet fall säkerligen ställt sig sämre än för de egentliga kroppsarbetarna, vilket huvudsakligen berodde på de särskilda svårigheterna för dessa arbetstagare att genom sammanslutning öva inflytande därå. Dessa arbetsområden vore emellertid av väsentligen annan natur än näringslivet i övrigt. Det gällde sålunda bland annat att de anställdas egna önskemål mindre torde vara inriktade på en absolut begränsning av arbetstidens längd än på dess lämpliga förläggning samt på tillförsäkrandet av ordentliga måltidsraster. En väsentlig förbättring i arbetsförhållandena torde emellertid komma att inträda genom den nya butikstängningslagen. För bedömande av frågan om vidare reglering av arbetsförhållandena saknades tillräckligt ingående utredning. I avvaktan på sådan utredning ansåg socialstyrelsen det därför vara befogat att från arbetstidslagen undantaga de här ifrågavarande personalgrupperna. (Se propositionen sid. 37.) Departementschefen (propositionen sid. 37) anslöt sig till den av socialstyrelsen uttalade uppfattningen och förklarade, att han ej skulle underlåta att ägna dessa arbetaregruppers arbetstid all uppmärksamhet. Deras arbete vore emellertid så skilt från de arbetares, vilka lagen närmast vore avsedd att omfatta, att dessa personalgrupper nu syntes böra uteslutas ur lagen. Det för riksdagen framlagda förslaget överensstämde med arbetstidskommitténs betänkande däri, att såsom arbetare vid tillämpningen av lagen ej skulle räknas befattningshavare i överordnad ställning och ej heller ritare, kontorsbiträden eller därmed jämställd person. Landssekretariatet hade i sitt yttrande över arbetstidskommitténs förslag hemställt, att undantaget för ritare, kontorsbiträde och därmed jämställd person skulle helt utgå (se propositionen sid. 101). Angående kontorsbiträden och likställda kunde ingalunda sägas, att för utövande av deras arbete i allmänhet förutsattes en mer omfattande allmän eller facklig teoretisk utbildning än industri- och hantverksarbetarna på var sina områden ägde. Massan av kontorsarbetare utförde ett underordnat och mekaniskt arbete, och stora grupper av dem vore att anse som vanliga lönearbetare på sitt område. Det syntes därför orimligt att förklara denna stora personalgrupp ej hänförlig under begreppet arbetare. Självfallet vore, att de framskjutna kontorsbefattningarna skulle såsom överordnade uteslutas. Departementschefen förklarade (propositionen sid. 38), att han ansåg övervägande skäl tala för att bibehålla här ifrågavarande undantag. Riksdagsbehandlingen. I riksdagen väcktes vissa motioner, som ha avseende på det område, som denna redogörelse gäller. I motion nr 220 i första kammaren (av herr Söderberg) föreslogs sålunda, att undantaget för biträde i rakstuga och herrfrisersalong skulle utgå. Landssekretariatets förslag beträffande de kontorsanstäilda och med dem likställda upptogs i motionerna i andra kammaren nr 399 (av herr Hagman i Stockholm m. fl.) och 402 (av herr Karlsson i Sandviken).

62 Andra särskilda utskottet (utlåtande nr 5 sid. 23—25) avstyrkte motionerna. Beträffande de anställda å rakstugor och herrfrisersalonger hänvisades till den nya butikstängningslagen. Dessutom ansågs det icke kunna förnekas, att för dessa biträden i regel förekomme talrika uppehåll i arbete och att det med hänsyn till den stora allmänhetens krav kunde vara motiverat, att arbetet här fortginge något längre än verksamheten inom andra områden. I fråga om bestämmelsen, att överordnade befattningshavare, ritare, kontorsbiträden m. m. icke skulle räknas såsom arbetare, erinrades om att den innebure en betydande avvikelse frånl912års lag om arbetarskydd, enligt vilken i regel alla arbetstagare vore inbegripna under skyddslagstiftningen. Med hänsyn till arbetstidsregleringens i många fall djupt ingripande betydelse för näringslivet vore det emellertid kanske nödvändigt att från denna reglering undantaga sådana arbetstagare, som ej äro att räkna till eller att jämställa med kroppsarbetare. Tillfyllestgörande skäl för förslaget att från undantaget utesluta kontorister och likställda hade utskottet ej funnit föreligga. Ordet »kontorsbiträde» föreslog utskottet utbytt mot »kontorspersonal» för att klargöra, att även vaktmästare och springpojkar i kontorstjänst vore undantagna. Det måste anses angeläget, att biträde av dylika befattningshavare kunde påräknas även efter den ordinarie arbetstidens slut, t. ex. för postens expediering och forsling till postanstalten. Vissa reservanter i utskottet anslöto sig till motionerna. Angående det allmänna tillämpningsområdet för lagen uttalade utskottet, att det vore lämpligt att detta vore vidsträckt, och biträdde därför propositionen. Vissa reservanter föreslogo, att lagen skulle begränsas till fabriksindustrin. Då hela lagförslaget förkastades av första kammaren, förföll frågan om arbetstidslag för denna gång. Uttalanden i samband med tillkomsten av 1919 års arbetstidslag. Propositionen till 1919 års urtima riksdag. Nytt förslag till arbetstidslag, med vissa ändringar i förhållande till det föregående, underställdes urtima riksdagen 1919 genom proposition nr 4. De båda undantagsbestämmelser, som i detta sammanhang närmast äro av intresse, hade icke i sak undergått nämnvärda jämkningar. Undantaget för arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong eller badinrättning, var helt oförändrat. Beträffande de anställda vid rakstugor och frisersalonger erinrades om den vid 1919 års riksdag väckta motionen. Departementschefen hänvisade emellertid (sid. 18) till butikstängningslagen. Inom ramen för den där givna regleringen borde här nämnda anställda på överenskommelsens väg kunna ernå en lämplig arbetstid. Skulle så ej bli fallet, kunde visserligen ifrågasättas en ytterligare och närmare reglering av arbetstiden, men då lämpligast i samband med att arbetstiden bland

63 annat för biträden i handelsbodar och badinrättningar närmare begränsades. I varje fall gällde för samtliga dessa personalgrupper, att de icke lämpligen borde inbegripas under den nu föreslagna arbetstidslagen. Enligt propositionen skulle vid tillämpningen av arbetstidslagen ej räknas såsom arbetare dels verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning, dels ritare, bokhållare eller därmed jämställd person, dels ock vaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde. Detta stadgande hade omformulerats i anslutning till det önskemål, som utskottet framfört vid 1919 års lagtima riksdag. Lagrådet hade (se propositionen sid. 36) hemställt om en särskild undantagsföreskrift om det arbete, som å apotek utföres av personal, som äger farmacevtisk utbildning eller tjänstgör för att vinna sådan utbildning. Departementschefen ansåg (sid. 45) särskild föreskrift ej erforderlig, då denna personal icke torde vara inbegripen under begreppet arbetare enligt lagen. Det må redan här anmärkas, att de båda nu behandlade bestämmelserna även i gällande arbetstidslag av 1930 ha i stort sett samma formulering som enligt propositionen. Riksdagsbehandlingen. Vid denna riksdag väcktes åter motioner i andra kammaren om att kontorister och likställda i regel skulle inbegripas under lagen (nr 12 av herr Karlsson och nr 20 av herr Hagman i Stockholm m. fl.) men de avstyrktes av andra särskilda utskottet (utlåtande nr 1) och vunno ej riksdagens bifall. Medan arbetstidskommitténs förslag och propositionen vid 1919 års lagtima riksdag icke innehöllo något undantag för de s. k. småföretagen, föreslogs denna gång i propositionen ett sådant, dock endast för särskilda arbetsföretag och icke för verksamhet, som bedrevs som rörelse. Utskottet föreslog, att undantaget skulle gälla även i sistnämnda fall, om det gällde rörelse å landsbygden och i mindre samhällen. Till de undantagna småföretagen hänfördes företag med högst fyra arbetare. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Uttalanden vid tillkomsten av 1921 års arbetstidslag. Riksdagen hade 1920 i skrivelse nr 361 anhållit, att Kungl. Maj:t i samband med förestående prövning av Sveriges anslutning till den vid internationella arbetskonferensen i Washington 1919 antagna konventionen angående arbetstidens begränsning 1 måtte låta utreda och för riksdagen framlägga förslag till de ändringar i arbetstidslagen, som kunde finnas påkallade av vunnen erfarenhet om lagens tillämpning och — utan att rubba lagens grunder — vore ägnade att bättre anpassa den efter det praktiska livets krav. Socialstyrelsen anbefalldes att verkställa utredning och överlämnade 1

Se om konventionen n e d a n s. 69.

64 den 9 april 1921 förslag till ny arbetstidslag, vilket lades till grund för proposition nr 359 till 1921 års riksdag. "Washingtonkonventionen ansågs icke böra ratificeras från svensk sida, då detta skulle kräva betydande ändringar i den gällande lagstiftningen och medföra sakliga svårigheter (propositionen sid. 12). Vissa reservanter i socialstyrelsen hade ifrågasatt, att lagens tillämpningsområde trots detta skulle inskränkas till motsvarighet med Washingtonkonventionen, d. v. s. i huvudsak till fabriks- och hantverksarbete, inbegripet byggnadsverksamhet, jämte transportverksamhet. Härigenom skulle bland annat handeln ställas utanför. Reservanterna uttalade, att det vore ett betänkligt missgrepp, att lagen givits ett så vidsträckt tillämpningsområde. (Se socialstyrelsens vid propositionen fogade betänkande sid. 70.) Departementschefen avvisade (sid. 15) denna tanke och framhöll därvid, att handelsarbetarna vore den mest betydande arbetargrupp, som genom en sådan inskränkning skulle föras utanför lagen. Genom propositionen fick undantaget för småföretag i huvudsak sin nuvarande omfattning. Skillnaden mellan landsbygd och mindre samhällen, å ena, samt större samhällen, å andra sidan, upphävdes sålunda. I riksdagen föreslogs såväl i motion nr 230 i första kammaren (av herr von Sydow) som i de i denna punkt överensstämmande motionerna nr 233 i första kammaren (av friherre Adelswärd) och nr 368 i andra kammaren (av herr Rehn m. fl.), att lagens tillämpningsområde skulle inskränkas till motsvarighet med Washingtonkonventionen. Mot detta anförde andra lagutskottet (utlåtande nr 32), att det onödigtvis skulle framskapas konflikter, om t. ex. handelsarbetarna, som redan kommit i åtnjutande av lagens skydd, skulle ställas utanför densamma. Genom motionerna nr 232 i första kammaren (av herr Sigfrid Hansson m. fl.) och nr 365 i andra kammaren (av herr Johanson i Stockholm m. fl.) framfördes åter förslaget, att kontorsanstäilda och med dem likställda icke i och för sig skulle undantagas från lagen, men utskottet avvisade även detta förslag. Motionerna vunno ej riksdagens bifall. Uttalanden vid tillkomsten av 1923 års arbetstidslag. Genom proposition nr 55 vid 1923 års riksdag framfördes åter förslag till ny arbetstidslag. Till grund för propositionen låg även denna gång ett förslag från socialstyrelsen (Statens offentliga utredningar 1922:33). Två reservanter i socialstyrelsen hade därvid anfört (sid. 35 i socialstyrelsens betänkande) följande, vari kommerskollegium instämt: »En kår, vars inbegripande under lagens tillämpning onekligen medfört många olägenheter och klagomål, utgöres av handelsarbetarna. De egentliga handelsbiträdena äro som bekant enligt lagens 1 § j) undantagna, och den olika ställning, som i avseende å arbetstidsförhållandena sålunda intages av två så närstående och ej alltid särskiljbara personalgrupper, har naturligt nog föranlett avsevärda

svårigheter. En allvarligare orsak till olägenheter ligger dock i det förhållandet, att varudistributionen, varmed en stor del av ifrågavarande arbetare sysselsattes, ej liksom exempelvis det ordnade fabriksarbetet låter sig väl anpassa efter den lagstadgade arbetstidsregleringen. Även om vederbörande arbetsgivare möjligen icke tillgodogjort sig de möjligheter till övertidsarbete och andra lindringar, som lagen medgiver, vartill anledning måhända är att söka i den rådande depressionen, synas oss dock skäl föreligga för att undantaga handeln såsom sådan från arbetstidslagens tillämpning.» Departementschefen förklarade (propositionen sid. 19), att förslaget att från lagens tillämpning undantaga handelsarbetarna måste möta starka betänkligheter från skyddssynpunkt. Det torde ej kunna förnekas, att handelsarbetarna i stor utsträckning hade ett tungt arbete, som ej rättvisligen kunde undandragas den lagstadgade arbetstidsbegränsningen. Vidare hade arbetsgivarna ofta icke tillgodogjort sig de möjligheter till övertidsarbete och andra lindringar som lagen medgiver. Departementschefen kunde därför ej biträda det åsyftade förslaget. Riksdagen avvek ej från denna punkt från propositionen. Däremot utsträcktes i viss mån undantaget för småföretag genom att det blev uttryckligen stadgat, att vid beräkningen av antalet arbetare vid ett företag icke skulle inräknas arbetare, som användes till enligt lagens 1 § undantaget arbete. Andra lagutskottet (utlåtande nr 13) framhöll, att denna ändring komme att medföra ej oväsentliga verkningar bland annat för handelsarbetarna. Dessa hade med det hittills följda beräkningssättet, genom medräkning av handelsbiträdena, kommit att i stor utsträckning hänföras under lagen även vid smärre handelsrörelser. Vid riksdagen föreslogs i motion nr 220 i andra kammaren (av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.) väsentliga ändringar i lagen, vilken bland annat skulle göras tillämplig å handelsbiträden, kontorsanstäilda m. fl. Motionen avslogs. Uttalanden vid tillkomsten av 1926 års arbetstidslag. Genom 1926 års arbetstidslag gjordes icke några ändringar på de punkter som här äro av intresse. Socialstyrelsen hade i betänkande den 2 november 1925 (Statens offentliga utredningar 1925:34) föreslagit, att arbetstidsbestämmelserna skulle inarbetas i arbetarskyddslagen, men detta vann ej bifall. Kommerskollegium samt vissa reservanter i socialstyrelsen och arbetsrådet hade påyrkat, att allt arbete inom handel skulle undantagas från lagens tillämpning. Departementschefen uttalade (proposition nr 73 sid. 28), att om än vissa svårigheter varit förbundna med nu rådande förhållanden syntes dessa dock icke vara av beskaffenhet att motivera en dylik förändring. Genom den skulle en ganska betydande och delvis med hänsyn till arbetstiden särskilt illa ställd arbetsgrupp berövas lagens skydd. Det må anmärkas, att i propositionen föreslogs utmönstrande av undantaget för småföretag. Departementschefen ansåg (propositionen sid. 22), att 200 38

66 den praktiska betydelsen av detta undantag torde ha överskattats och att en ändring i lagen knappast skulle medföra avsevärda olägenheter. I denna del bifölls emellertid ej propositionen av riksdagen. Uttalanden vid tillkomsten av 1930 års arbetstidslag. År 1930 tillkom den nu gällande allmänna arbetstidslagen, den första av lagarna på detta område som fått definitiv giltighet. Ej heller nu företogos några ändringar i de delar av lagen, som här äro av betydelse. Vid riksdagen föreslogs i motionen i andra kammaren nr 386 (av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.) att undantaget för biträden i handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller badinrättning skulle utgå samt att lagen skulle göras tillämplig å de kontorsanstäilda och likställda grupper. Motionen avslogs. Såväl i denna motion som i motionerna nr 234 i första kammaren (av herr Möller m. fl.) och nr 390 i andra kammaren (av herr Hansson i Stockholm m. fl.) hemställdes, att även småföretagen skulle underställas lagen. I sistnämnda båda motioner föreslogs tillika, att i arbetstidslagen skulle meddelas föreskrift om övertidsersättning, minst 25 procent högre än den ordinarie avlöningen, för de 150 övertidstimmar, vilka vid trängande behov kunna medgivas av arbetsrådet utöver de vanliga 200 övertidstimmarna. Dessa ändringar i de båda nu nämnda motionerna stodo i samband med att motionärerna ansågo förutsättningar böra skapas för en svensk ratificering av 1919 års Washingtonkonvention. Även dessa motioner avslogos efter hemställan av andra lagutskottet, vars utlåtande (nr 15) i denna del dock icke var enhälligt. Förslag till ändringar i 1930 års arbetstidslag. Vid samtliga riksdagar år 1931—1936 ha förelegat motioner i andra kammaren från socialistiskt eller kommunistiskt håll med hemställan, att arbetstidslagen måttes utvidgas till att omfatta de arbetargrupper, som nu icke äro inbegripna under lagens tillämpning. I dessa motioner har delvis även påyrkats införande av 40-timmarsveckan. Motionerna ha avslagits; se andra lagutskotts utlåtanden 1931:16 och 24, 1932:35, 1933:35, 1934:53, 1935:16, 1936: 20. Angående frågan om 40-timmarsvecka i dess internationella sammanhang må hänvisas till följande avsnitt av betänkandet. I nämnda avsnitt behandlas även och framförallt 1930 års internationella konvention angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanstäilda samt vad som förekommit i samband med frågan om svensk ratificering av denna konvention. F r å g a n om direkt arbetstidslagstiftning för badhuspersonalen. Frågan om badhuspersonalens arbetsförhållanden var föremål för särskild behandling vid 1928 års riksdag. I anslutning till motionerna nr 166 i första kammaren (av herr Möller

67 m. fl.) och nr 318 i andra kammaren (av herr Hansson i Stockholm m. fl.) hemställde riksdagen hos Kungl. Maj:t om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande bland annat badhuspersonalens arbetsförhållanden (skrivelse den 25 maj 1928, nr 243). I skrivelsen anföres att badhuspersonalens arbetstid ej vore nöjaktigt reglerad genom butikstängningslagen. Med fullt laglig rätt kvarhölles personalen vid vissa badinrättningar i arbetet under 1 till 2 timmar dagligen efter lagstadgad stängningstid, ehuru denna för badinrättning infölle en timme senare än för handelsbod. De kommunala myndigheterna kunde visserligen enligt butikstängningslagen inskränka tiden för badinrättningarnas öppethållande, men det syntes riksdagen ovisst, huruvida icke en begränsning av denna art skulle vara för en badinrättning mera besvärande än en lämplig maximering av personalens arbetstid. En utredning torde komma att klarlägga, huruvida förhållandena på detta arbetsområde lämpade sig för en generell lagstiftning eller om det vore bäst att överlåta det till kommunala myndigheterna att med utnyttjande av de till buds stående möjligheterna vidtaga den reglering av arbetstiden som kunde befinnas önskvärd. Riksdagsskrivelsen stod i huvudsaklig överensstämmelse med en reservation till första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6. Utskottets majoritet hade avstyrkt förslaget om sådan utredning under hänvisning till att den väg, som butikstängningslagen erbjöde, att genom kommunala beslut erhålla begränsning i arbetstiden icke försökts eller visat sig oframkomlig. Majoriteten uttalade dock, att arbetstiden åtminstone i vissa fall torde vara för lång på detta område. Sedan första kammaren fattat beslut i enlighet med reservationen, biträdde andra kammaren detta beslut efter hemställan av sitt fjärde tillfälliga utskott (utlåtande nr 7). Utskottet anförde dock, att det kunde vara tveksamt, huruvida en särskild utredning av badhuspersonalens arbetsförhållanden kunde anses vara av något mera framträdande behov påkallad. Socialstyrelsen fick den 14 juni 1928 i uppdrag att verkställa den begärda utredningen samt avgiva förslag. För socialstyrelsens utredning av de föreliggande arbetstidsförhållandena vid varmbadinrättningar år 1930 redogöres i annat sammanhang i betänkandet (utredningen är publicerad i Sociala meddelanden 1931 sid. 701 ff.). Här må blott nämnas, att socialstyrelsen kom till den slutsatsen att under nuvarande förhållanden reglering av tiden för badinrättningarnas öppethållande och därmed av badpersonalens arbetstid torde få anses vara en angelägenhet mindre för statsmakterna än för vederbörande kommunala myndigheter samt för arbetsgivarna och arbetstagarna själva. Endast dessa kunde sitta inne med den ingående lokalkännedom, som i de särskilda fallen möjliggjorde ett rättvist avvägande mellan å ena sidan badpersonalens behov av kortare arbetstid, å den andra olika samhällsgruppers ur folkhälsans synpunkt berättigade krav på tillgång till bad å för dem lämpliga tider.

68 Lantarbetstidslagen. Genom lantarbetstidslagen den 26 juni 1936, som i väsentliga delar ändrats genom lagen den 18 juni 1937, har en direkt arbetstidsreglering för jordbrukets arbetare kommit till stånd. 1 Även i denna lag har stadgats, att såsom arbetare icke skall anses befattningshavare i överordnad ställning samt kontorsbiträden. I lantarbetstidsutredningens betänkande 1935 (Statens offentliga utredningar 1935: 48) uttalades (sid. 76) att de som uteslutande utförde kontorsarbete, d. v. s. bokhållare och annan kontorspersonal, självfallet icke borde anses såsom arbetare i lagförslagets mening. På denna punkt förekom ej någon gensaga under den fortsatta behandlingen. Beträffande det i lagen stadgade undantaget för lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning uttalades däremot olika meningar. I propositionen 1936 nr 230 anförde departementschefen (sid. 73), att stadgandet stode i nära överensstämmelse med allmänna arbetstidslagen; det må anmärkas, att vid tillämpningen av denna lag arbetsrådet i regel endast ansett en befattningshavare kunna hänföras till »befattningshavare i överordnad ställning» under förutsättning, att han icke eller endast undantagsvis deltager i underställd personals arbete. I anledning av motion vid 1936 års riksdag om att trädgårdsmästare aldrig skulle anses såsom arbetare enligt lagen framhöll andra lagutskottet (utlåtande nr 52) att det enligt utskottets mening måste anförtros åt arbetsrådet att träffa avgörande huruvida en person skulle anses såsom arbetare eller icke. Arbetsrådet komme därvid att pröva, huruvida denne person verkligen hade till sin huvudsakliga uppgift att leda arbetet, oavsett om han i någon utsträckning själv deltoge i detta. Vid 1937 års riksdag upptogs i motioner dels det förut berörda yrkandet beträffande trädgårdsmästare (motion nr 440 i andra kammaren av herr Lundqvist m. fl.), dels förslag om att undantaget skulle gälla »lantbruksinspektor, rättare eller annan befattningshavare i överordnad ställning, som har att leda och fördela arbetet, övervaka dess utförande eller bokföra detsamma» (motion nr 438 i andra kammaren av herr Sjögren). I sistnämnda motion framhölls särskilt, att den föreslagna (och vid riksdagen också genomförda) begränsningen av undantaget för småföretag skulle göra lagen tillämplig å ett stort antal mindre egendomar, där det funnes rättare som i stor utsträckning själva deltoge i arbetet. Andra lagutskottet (utlåtande nr 48) ansåg, att de svårigheter som möjligen i vissa fall kunde uppstå vid tillämpningen av lantarbetstidslagen för här ifrågavarande arbetstagare, icke borde föranleda en utvidgning av undantagsbestämmelsen. Genom möjligheten att använda dessa arbetstagare å övertid, t. ex. för förberedelse- och avslutningsarbeten kunde lättnad vinnas. Arbetsrådet ägde för övrigt avgöra huruvida visst arbete vore att hänföra till sådant, vara lagen ägde tillämpning, och därvid komme föreliggande svårig1

Se vidare ovan s. 30.

69 heter säkerligen att beaktas. Slutligen framhöll utskottet, att arbetsrådet enligt 5 § av lagen kunde lämna medgivande till utsträckt tid för de i motionerna åsyftade arbetstagarna, om synnerliga skäl därtill förelåge. 1936 års arbetstidslag hade samma undantag för småföretag som allmänna arbetstidslagen. Majoriteten inom lantarbetstidsutredningen hade föreslagit, att lagen skulle bli tillämplig å företag med minst tre arbetare. 1936 års proposition var avfattad i överensstämmelse härmed men blev då ändrad av riksdagen. 1937 upptogs förslaget på nytt i proposition nr 94 och vann denna gång riksdagens bifall. Beträffande trädgårdsskötsel gjordes lagen samtidigt tillämplig å företag, så snart i regel minst en arbetare där användes.

D. Den internationella behandlingen av frågan om arbetstidsreglering för affärs- och kontorsanstäilda m. m. Genom fredsfördraget i Versailles av den 28 juni 1919 tillkom den internationella arbetsorganisationen. Organisationens beslutande församling är den internationella arbetskonferensen. Dess beslut kan antingen resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller också utmynna i en rekommendation, avsedd att leda till lagstiftnings- eller andra åtgärder. Inom ett år från avslutandet av ett konferenssammanträde skall varje land, som tillhör organisationen, underställa där antagna konventionsförslag och rekommendationer den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden frågorna höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande av andra åtgärder; eventuellt kan tiden förlängas till 18 månader. Om ett konventionsförslag då ej vinner bifall eller en rekommendation icke leder till någon åtgärd, skall vederbörande land icke vara underkastat någon ytterligare förpliktelse. 1919 års Washhigtonkonvention. Åtskilliga konventioner och rekommendationer, som beröra arbetstiden, ha antagits vid arbetskonferenserna. Grundläggande är Washingtonkonventionen angående begränsning av arbetstiden i industriella företag till 8 timmar om dagen och 48 timmar i veckan, som antogs vid den första arbetskonferensen i Washington den 29 oktober 1919. Denna konvention avser endast industriella företag, vartill dock hänföres även hantverks-, byggnadsoch transportverksamhet. Däremot gäller konventionen ej handel och jordbruk m. m. Vederbörande myndighet i varje land äger enligt konventionen fastställa gränsen mellan industri och t. ex. handel. Om visst arbete i ett kommersiellt företag hänföres till industriellt arbete, blir konventionen tilllämplig därå, men i övrigt gäller den alltså ej alls för handeln. Konventionen innehåller vidare, att bestämmelserna däri icke skola äga tillämpning på personer, som intaga en övervakande eller ledande ställning eller bekläda förtroendeposter. Konventionen är alltså icke tillämplig å befattningshavare i

70 överordnad ställning, t. ex. arbetsbefäl, och ej heller å kontorsanstäilda samt med dem likställda personalgrupper, i den mån de kunna anses hänförliga under den nyss givna definitionen. Av det sagda framgår, att W r ashingtonkonventionen har ringa betydelse på de områden, som de sakkunnigas uppdrag gäller, och detta torde kunna sägas än mer ha blivit fallet, sedan den särskilda konventionen om affärs- och kontorsanstäilda 1930 kommit till stånd (se om denna vidare nedan). Washingtonkonventionen har ej ratificerats av Sverige. Frågan härom förelåg vid 1921 års riksdag (se proposition nr 361 och andra lagutskottets utlåtande nr 31), och frågan har även senare varit uppe till behandling, vilket i sin mån framgår av den historiska redogörelse, som lämnats i närmast föregående avdelning av betänkandet. Av betydelse har härvid varit bland annat, att konventionen ej medger undantag för småföretag; det må nämnas, att konventionen innehåller särskilda föreskrifter om övertidsersättning. 1930 års konvention angående reglering av arbetstiden för affärsoch kontorsanstäilda. Vid den fjortonde internationella arbetskonferensen i Geneve antogs den 28 juni 1930 bland annat ett konventionsförslag angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanstäilda. Konventionen avser att reglera arbetstiden i handeln och för kontorsanställda inom andra verksamhetsområden. Konventionen är enligt § 1 tilllämplig å följande företag, såväl enskilda som offentliga: a) handelsföretag, därunder inbegripna post-, telegraf- och telefonväsen, samt de grenar av andra företag, vilka avse handelsverksamhet; b) företag och förvaltningar, inom vilka personalen huvudsakligen sysselsattes med kontorsarbete; c) företag av på en gång handels- och industriell karaktär, såvida de icke äro att anse som industriella företag. Inom varje land skall det tillkomma vederbörande myndighet att uppdraga gränsen mellan nu nämnda företag samt industriella företag och jordbruksföretag. Enligt konventionen ställas vissa näringsgrenar som regel utanför tillämpningsområdet. Detta gäller: a) företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka; b) hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra företag, där förtäring tillhandahålles; c) teatrar och förlustelseställen. Konventionen skall dock äga tillämpning beträffande sådana avdelningar av de här nämnda företagen, å vilka konventionen varit tillämplig, om de varit självständiga. I övrigt antogs beträffande dessa tre grupper av företag samtidigt tre rekommendationer, där länderna uppmanades att söka få till

71 stånd en reglering även på dessa områden under hänsynstagande till konventionsbestämmelserna. Vederbörande myndighet i varje land äger från konventionens tillämpning undantaga 1) företag, i vilka endast medlemmar av arbetsgivarens familj äro sysselsatta, 2) offentliga förvaltningar, i vilka den anställda personalen fungerar som företrädare för statsmakten, 3) personer i ledande ställning eller som bekläda förtroendeposter samt 4) resande och representanter i den mån de utföra sitt arbete utanför företaget. Som arbetstid räknas i allmänhet den tid, under vilken personalen står till arbetsgivarnas förfogande. Huvudregeln är, att arbetstiden icke får överstiga 48 timmar i veckan; maximum för dygn är satt till 10 timmar. I undantagsfall, då de förhållanden under vilka arbetet måste utföras göra det omöjligt att tillämpa dessa bestämmelser, får genom av offentlig myndighet utfärdad författning medgivas, att arbetstiden — utan genomsnittlig förlängning — fördelas över längre tidrymd är en vecka; det stadgade maximum för dygn får ej härigenom rubbas. Vidare kan arbetstiden under vissa perioder utsträckas för återtagande av arbetstimmar, som gått förlorade genom lokala högtider, olyckshändelse eller force majeure; dock gälla härvid särskilda inskränkningar. Genom författningar av offentlig myndighet kunna medgivas vissa ständiga eller tillfälliga undantag från konventionsbestämmelserna. Ständiga undantag kunna beviljas beträffande a) vissa kategorier av personer, vilkas arbete är intermittent till själva sin natur, såsom portvakter och personal för övervakande av underhåll av lokaler och lager; b) kategorier av personer, som äro direkt sysselsatta med sådana förberedande eller avslutande arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom den för företagets övriga personal fastställda arbetstiden; c) butiker och andra företag, där arbetets beskaffenhet, befolkningens storlek eller antalet sysselsatta personer gör det omöjligt att tillämpa de vanliga bestämmelserna. I dessa fall, där ständiga undantag kunna medgivas, skall i författningen angivas den förlängning av arbetstiden, som anses böra medgivas för dag. Tillfälliga undantag (övertidsarbete) kunna genom offentlig myndighets författning medgivas i följande fall: a) vid olyckshändelse eller force majeure eller då brådskande arbete behöver utföras å maskiner eller redskap, dock blott i den mån det är nödvändigt för att undvika allvarlig rubbning av företagets normala drift; b) till förebyggande av att förstörbara ämnen gå förlorade eller till undvikande av att arbetets tekniska resultat äventyras; c) för att möjliggöra utförandet av särskilda arbeten, såsom upprättande av inventarieförteckning och balansräkning, ultimoregleringar, uppgörande och avslutande av konton;

72 d) för att möjliggöra för företagen att möta osedvanlig ökning av arbetet, förorsakad av särskilda omständigheter, för så vitt icke arbetsgivaren i vanliga fall kan väntas tillgripa andra åtgärder. I fallen b), c) och d) skall i författningen angivas den förlängning av arbetstiden, som är medgiven för år, och i dessa fall skall lönen för denna övertid utgå med minst 25 procent tillägg till den normala lönen. Författningar om ständiga eller tillfälliga undantag skola utarbetas efter samråd med vederbörande arbetar- och arbetsgivarorganisationer samt med särskild hänsyn till gällande kollektivavtal. Det uttalas i konventionen, att den icke skall verka rubbning av sedvänja eller överenskommelse, enligt vilken arbetstiden är kortare eller lönen högre än konventionen bestämmer. Ej heller skola rubbas gällande författningar, som fastställa kortare arbetstid eller högre lön. Enligt konventionen skall varje arbetsgivare genom anslag på väl synlig plats i arbetslokalen eller på annat lämpligt sätt bekantgöra tiden för arbetets början och slut samt tiden för raster, vilka icke skola inräknas i arbetstiden. Vidare skall arbetsgivaren på sätt som föreskrivits av vederbörande myndighet föra anteckning över alla tillfälliga förlängningar av arbetstiden, d. v. s. övertiden, samt över lämnad övertidsersättning. Konventionen hade intill den 1 januari 1937 biträtts av Bulgarien, Chile, Finland, Kuba, Mexiko, Nicaragua, Spanien, Uruguay och — villkorligt — Österrike. Fråga om svensk ratificering av 1930 års konvention. Under den förberedande internationella behandlingen av 1930 års konvention hade man från svensk sida intagit en övervägande avvisande hållning. Under arbetet med konventionen vid arbetskonferensen 1930 sökte man från svensk sida få genomfört vissa ändringar i konventionen och förordade, att regleringen endast skulle givas karaktär av en rekommendation. För dessa synpunkter lyckades man endast i mindre mån vinna gehör; den viktigaste på svenskt initiativ vidtagna ändringen torde vara den, enligt vilken från konventionen kunna undantagas butiker och andra företag av mindre omfattning. Före slutomröstningen förklarade också de svenska regeringsombuden, att de visserligen ämnade rösta för konventionsförslaget, för att medverka till en lösning av frågan, men att det vore mycket ovisst, om Sverige skulle kunna biträda konventionen, då från svensk sida påyrkad inskränkning av tillämpningsområdet ej blivit godtagen. Yttranden över konventionsförslaget, över konventionsförslaget infordrades yttranden från åtskilliga myndigheter och korporationer. Kommerskollegium avstyrkte ratificering av konventionsförslaget. Man hänvisade bland annat till ett tidigare utlåtande från 1929, där det anfördes,

73 att olika kategorier av anställda intogo i socialt hänseende en så olika ställning, att en reglering av deras arbetstid genom gemensamma rättsregler skulle bli utomordentligt opraktisk. Beträffande flertalet av här ifrågavarande yrkesgrupper torde säkerligen i vårt land en betydande majoritet av de anställda själva bestämt betacka sig för lagbestämmelser, som för dem skulle kännas uteslutande som ett onödigt tvång. I de fall, där den enskilda anställde kunde anses behöva ett visst stöd till förhindrande av att hans arbetskraft på ett otillbörligt sätt utnyttjades, torde ett sådant stöd numera i erforderlig grad kunna lämnas av de anställdas egna organisationer. Kollegium tillade, att av de yttranden som införskaffats från handelskamrarna, Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen, framginge att motståndet mot konventionen från ledande affärskretsar vore synnerligen kraftigt och enhälligt. Sveriges industriförbund anförde angående de kontorsanstäilda, att konventionen icke skulle medföra någon förkortning för den alldeles övervägande delen av de anställda men att den skulle i näringslivets rörelsefrihet införa så många hinder, svårigheter och nya utgifter, att den innebure en avsevärd belastning. Kontorsarbetet hade framför varje annan gren av ett företags verksamhet att möta växlande behov, efter vilka man måste snabbt och smidigt anpassa sig. På flera punkter skulle konventionsförslaget nödvändiggöra en rigorösare lagstiftning än enligt den svenska allmänna arbetstidslagen. Bland annat borde uppmärksammas, att föreskriften om övertidsersättning fullständigt avveke från här i landet tillämpad praxis. Kontorsarbete, som delvis måste utföras på övertid, vore i regel redan på förhand avlönat med hänsyn härtill. Det kunde ifrågasättas, om de anställda hade något att vinna genom en lagstiftning enligt konventionen. Alldeles självfallet komme i samband härmed uppsikt och kontroll att skärpas, och det vore icke ägnat att förvåna, om den uppammade en tendens hos företagen att uttaga den medgivna maximitiden även i de fall där detta hittills icke förekommit. Den på lagens bokstav stödda kontrollen komme att skapa en obehaglig anda på kontoret och leda till en stelhet i anställningssystemet, som i längden medförde icke önskvärda verkningar även för de anställda. Övriga av kommerskollegium hörda näringsorganisationer framförde liknande synpunkter. Socialstyrelsen erinrade, att den tidigare förordat en internationell reglering, dock endast i form av en rekommendation och begränsad till att avse butiksbiträden, hotell-, restaurang- och kafépersonal samt sjukvårdspersonal. Styrelsen framhöll att det nu förelåge konventionsförslag och att detta föga överensstämde med styrelsens förslag. Under konventionen inbegrepes samhällsgrupper, som vitt skilde sig från varandra i avseende å arbetsuppgifter, intressen och social ställning. För ett icke obetydligt antal av de här åsyftade arbetstagarna skulle en lagstadgad arbetstidsbegränsning komma helt opåkallat och sannolikt i en del fall anses vara av tvivelaktigt värde. Skulle man förverkliga konventionsbestämmelserna för vårt land krävdes det omfattande

74 utredningar. Redan med hänsyn till detta syntes icke Sverige för närvarande kunna ratificera konventionen. Med hänsyn såväl till de förpliktelser, som det internationella samarbetet medförde, som till önskemålet om skälig begränsning av arbetstiden i allmänhet borde dock vidtagas åtgärder till åvägabringande av lagstadgad reglering av arbetstiden för butiksbiträden. Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet hade haft ett sammanträde med representanter för olika organisationer av företagare och anställda, därvid de förra avstyrkte och de senare — mer eller mindre direkt och oreserverat — tillstyrkte lagstiftning i enlighet med konventionen. Delegationen anförde i sitt senare avgivna yttrande bland annat, att allmänna arbetstidslagen ägde tillämpning å vissa lager- och transportarbetare inom handeln samt att butiksbiträdenas arbetstid i viss mån vore indirekt begränsad genom butikstängningslagen, vilken dock ej hindrade en ganska lång arbetsdag. Delegationen tillade: Emot en lagstadgad arbetstidsbegränsning för butiksbiträdena kunde visserligen invändas, att deras arbete vanligen icke, i olikhet mot t. ex. fabriksarbetarnas, innebure en permanent sysselsättning utan vore av mer eller mindre intermittent natur. Detta vore möjligen riktigt, men genmälas kunde från den sociala rättvisans synpunkt, att många arbeten, som vore inbegripna under 8-timmarslagen, också vore av intermittent beskaffenhet ävensom att arbetstidsbegränsningen ej blott åsyftade arbetstagarnas skyddande mot överansträngning utan även hade till ändamål, och detta såsom det icke minst betydelsefulla, att tillförsäkra dem ett för skäligt tillgodoseende av familje- och samhällslivets krav m. m. tillfyllestgörande mått av ledighet. Givetvis komme en utsträckning av arbetstidsbegränsningen till att även avse butiksbiträdena att möta vissa svårigheter. Särskilt skulle detta antagligen bliva fallet beträffande de helt små företagen, där bristande arbetskraft omöjliggjorde anordnande av skiftarbete, samt en del företag å landsbygden, i vilka tillämpades utsträckt tid för öppethållandet. Många av de helt små affärerna sköttes emellertid helt eller väsentligen av innehavaren, eventuellt med bistånd av familjens medlemmar, och även i de fall, där han hölle ett eller annat biträde, torde ofta han eller någon hans familjemedlem rycka in i fall av behov. Även lejd reservpersonal syntes ej sällan förekomma. Enligt konventionen skulle det för övrigt finnas åtskilliga möjligheter till undantag. Bland annat kunde framhållas bestämmelsen i artikel 7: 1) c), vilken syntes vara avsedd att möjliggöra undantagande från den lagstadgade arbetstidsbegränsningen av såväl de minsta handelsföretagen, oberoende av deras belägenhet, som även av handelsföretag i allmänhet i orter med gles befolkning. Delegationen ansåg sålunda att en lagstadgad arbetstidsbegränsning borde åvägabringas för butiksbiträdena. Delegationen uttalade, att vårt land borde kunna ansluta sig till konventionen i vad anginge butikshandelsföretagen. Innan en lagstiftning komme till stånd, borde dock en utredning av de nya arbetstidsförhållandena företagas. Beträffande de kontorsanstäilda framhöll delegationen, att större delen av dessa arbetstagare icke hade så lång daglig arbetstid som 8 timmar. Visserligen syntes här förekomma betydande övertidsarbete, mot vilket särskilt konventionsbestämmelsen om 25 procent lönetillägg för dylikt arbete skulle innebära ett verkningsfullt korrektiv. Å andra sidan kunde icke bestridas att kon-

75 ventionens tillämpning skulle kunna leda till förlängning av den normala arbetstiden. Från arbetsgivarsidan hade man starkt och enstämmigt reagerat mot tanken på lagstadgad arbetstidsreglering för kontorsanstäilda. I betraktande av undantagsbestämmelserna i konventionen syntes visserligen de å arbetsgivarhåll befarade olägenheterna vara i viss mån överdrivna. Men även om en lagstadgad arbetstidsbegränsning skulle kunna genomföras utan alltför stora praktiska svårigheter för arbetsgivarna, syntes dock dessa svårigheter samt arbetet och kostnaden för regleringens genomförande och kontrollerande knappast uppvägas av de tämligen osäkra sociala fördelarna. Delegationen erinrade, att konventionen under handelsföretag inbegrepe jämväl post-, telegraf- och telefonväsen, vilka hos oss bedrives av staten. Det tillades att konventionen avsåg även andra än de egentliga handelsföretagen. Så gällde beträffande handelsverksamhet, som inginge som en gren av företag av annat slag, en del med handelsföretagen i viss mån besläktade affärsföretag, såsom byråer o. s. v., företag av på samma gång handels- och industriell karaktär och avdelningar med sådant kontorsarbete, som icke kunde räknas till handelsverksamhet. Konventionens ståndpunkt i denna del skulle kunna föranleda svårigheter och medföra, att olika reglering av arbetstiden bleve tillämplig på skilda avdelningar inom samma företag. Delegationens majoritet stannade vid att avstyrka ratificering av konventionen. Visserligen skulle denna sannolikt icke föranleda alltför stora svårigheter, men en tillämpning av konventionen vore egentligen endast påkallad beträffande butiksbiträdena. Beträffande övriga under konventionen inbegripna verksamhetsområden syntes den faktiska arbetstidsbegränsningen redan i allmänhet rätt väl motsvara eller till och med överträffa konventionens, men ett genomförande av konventionen skulle otvivelaktigt här medföra en del besvärande olägenheter. Två medlemmar av delegationen tillstyrkte ratificering, medan två andra medlemmar uttalade, att de icke delade delegationens uppfattning om behovet av en lagstadgad arbetstidsbegränsning för butiksbiträdena. Genomförande av 8-timmarslagstiftning för dem skulle otvivelaktigt ej blott möta stora svårigheter, t. ex. för de små företagen och handelsbodarna på landsbygden, utan även genom inskränkning av tiden för en del butikers öppethållande förorsaka olägenheter för allmänheten. Propositionen 1931. I propositionen nr 32 till 1931 års riksdag uttalade departementschefen (sid. 23): »Den föregående redogörelsen har utvisat, att såväl svenska regeringen som också de hörda myndigheterna vid behandlingen av denna fråga allmänt ställt sig tveksamma till lämpligheten av införande av lagstadgad arbetstidsreglering för de personalkategorier, om vilka här är fråga. En dylik tveksamhet synes också naturlig, då det här gäller arbetstidsreglering för en personal, vars arbete i allmänhet får anses vara av mindre ansträngande och riskfylld beskaffenhet än det för kroppsarbetarna vanliga och som därjämte inom stora områden genom praxis eller avtal fått sin arbetstid bestämd på ett för dem förmånligare sätt, än som

76 skulle behöva följa av anslutning till konventionen. Givetvis måste m a n i princip ansluta sig till den uppfattningen, att reglering av arbetstiden för ifrågavarande personalgrupper bör ske, i den mån så erfordras till förhindrande av missförhållandena i avseende å arbetstiden. Därvid kan emellertid klarhet knappast sägas ännu finnas därom, i vad mån sådana olägenheter i praktiken förekomma, som motivera en lagstiftning i ämnet, och i varje fall kan icke nu avgöras, om dylik lagstiftning bör erhålla den utsträckning, som avses i konventionsförslaget. Under den förberedande behandlingen av ärendet har även på sina håll hänvisats till att frågan lämpligen bör få sin lösning genom frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare. Det lärer ock vara anledning förvänta, att den redan på många håll utan lagstiftning genomförda arbetstidsregleringen alltjämt skall kunna utvidgas till nya områden. Redan av sålunda anförda skäl har jag kommit till den uppfattningen, att en ratifikation av konventionen för Sveriges del icke gärna för närvarande bör äga rum. Härtill kommer, att konventionen — såsom också påvisats i de avgivna y t t r a n d e n a — på ett flertal punkter innehåller bestämmelser, vilka vad angår arbetstidsregleringen för industriarbetare icke för närvarande ansetts kunna införas i vårt land och vilka på här ifrågavarande område måste möta än större betänkligheter; jag syftar här bland annat på regleringen av rätten till övertidsarbete och ersättningen därför. Det må i detta sammanhang ånyo erinras, att under behandlingen av konventionsförslaget inom den internationella arbetsorganisationen från svensk sida i vissa punkter påyrkades modifikationer, vilka framhöllos såsom nära nog nödvändiga villkor för ratifikation från svensk sida, men a t t endast i mindre utsträckning ändringar gjordes i enlighet med de svenska yrkandena. Vad jag sålunda anfört innebär emellertid icke, att jag skulle mena, att förevarande fråga skall lämnas åsido. Tvärtom delar jag den av socialstyrelsen och delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet uttalade meningen, att förevarande konventionsförslag och de till detsamma anslutna rekommendationerna böra utgöra en ytterligare anledning att påskynda och komplettera de utredningar, som redan verkställts eller pågå beträffande arbetstiden för sådana personalkategorier, som innefattas under konventionsförslaget eller rekommendationerna. Jag syftar härvid närmast på butikspersonalen, för vars del, för vårt lands vidkommande, behovet av arbetstidsreglering synes vara störst, men anser därjämte särskilt angeläget att verkställda utredningar rörande arbetstiden på sjukhusen i olika hänseenden fullständigas. Det är därför min avsikt att vid senare tillfälle föreslå vidtagande av sådana åtgärder, som kunna erfordras för åstadkommande av nödig ytterligare utredning även rörande andra personalgrupper. När sådan utredning föreligger, torde frågan om arbetstidsreglering på hithörande områden böra upptagas till förnyat övervägande. Därvid bör givetvis, i den mån lagstiftning finnes lämplig och nödig, de i konventionsförslaget fastslagna principerna följas, så långt sådant utan olägenhet låter sig göra.» Behandlingen vid 1931 års riksdag. V i d 1931 års r i k s d a g h e m s t ä l l d e s i de likal y d a n d e m o t i o n e r n a n r 193 i första k a m m a r e n (av h e r r L i n d s t r ö m ) och n r 330 i a n d r a k a m m a r e n (av h e r r Vougt) om ratificering av k o n v e n t i o n e n . M o t i o n ä r e r n a ansågo de å b e r o p a d e b e t ä n k l i g h e t e r n a ej u t g ö r a b ä r a n d e motiv e r i n g för u n d e r l å t e n ratificering. D e t b o r d e ej b e h ö v a b e f a r a s , a t t en lags t i f t n i n g skulle leda till f ö r l ä n g n i n g av den n o r m a l a a r b e t s t i d e n i s å d a n a fall, d ä r d e n n a låge u n d e r vad som n u i k o n v e n t i o n e n h a r m e d g i v i t s . K o n v e n t i o n e n i n n e h ö l l e , att dess b e s t ä m m e l s e r icke skulle r u b b a s e d v ä n j o r eller ö v e r e n s k o m m e l s e r om k o r t a r e a r b e t s t i d eller h ö g r e lön. E n l i g t k o n v e n t i o n e n

funnes vidare utomordentligt stora möjligheter att vid behov stadga ständiga eller tillfälliga undantag från den vanliga regleringen. Departementschefen hade åberopat, att det här gällde arbetstidsreglering för en personal, vars arbete i allmänhet vore av mindre ansträngande och riskfylld beskaffenhet än det för kroppsarbetarna vanliga. Butiksbiträdenas arbete liknade dock ofta i många avseenden det arbete, som utfördes av lagerarbetare med lagstadgad arbetstidsbegränsning enligt allmänna arbetstidslagen. Och kontorsarbetet hade under senare årtionden mekaniserats i så hög grad, att det mången gång vore av fysiskt starkt pressande karaktär. Maskinernas införande på kontoren hade ökat arbetets takt. En under arbetstidens samtliga timmar fullt sysselsatt maskinskrivare eller maskinskriverska nödgades sålunda taga ut sina fysiska krafter fullt ut lika mycket som exempelvis en typograf. I detta sammanhang borde understrykas den tendens till den manliga arbetskraftens ersättning med kvinnlig, som på dessa områden framträtt och som gjorde kravet på skyddslagstiftning än mer motiverat. Likaså framträdde en tydlig tendens att i ökad utsträckning anlita ungdomlig arbetskraft. Andra lagutskottet (utlåtande nr 15) anslöt sig till departementschefens uppfattning. Sex reservanter hemställde, att riksdagen måtte för sin del uttala, att Kungl. Maj:t snarast måtte vidtaga åtgärder i syfte att bringa den svenska lagstiftningen i sådan överensstämmelse med konventionsförslaget, att detta kunde ratificeras. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Uttalande av socialstyrelsen 1933. I anslutning till vad som förekommit i samband med behandlingen av frågan om ratificering av 1930 års konvention erhöll socialstyrelsen 1931 i uppdrag att undersöka arbetstidsförhållandena beträffande butikspersonalen och de övriga denna personal närstående anställda, vilka socialstyrelsen fann lämpligen böra inbegripas i undersökningen. Undersökningen beröres på flera ställen i detta betänkande. Här skall blott återgivas den slutsats, som socialstyrelsen uttalade i den 1933 framlagda tryckta undersökningsredogörelsen »Arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln». Där framhålles (sid. 151), att de framkomna arbetstidssiffrorna i många falla blott voro abstrakta genomsnitt av de faktiska affärstiderna, vilka företedde betydande avvikelser inom olika branscher, orter och stadsdelar. 1919 års butikstängningslag lämnade ett ganska vitt fält öppet för affärs- och arbetstidens reglering efter traditioner och sedvänjor samt lokala förhållanden genom beslut av kommunala myndigheter samt överenskommelser mellan affärsidkare och kollektivavtal mellan principaler och personal. Efter erinran om vissa framställningar rörande förtydligande eller komplettering av butikstängningslagen fortsattes: »Vid en blivande prövning av dessa framställningar liksom också av möjligheterna att för Sveriges del ratificera det förenämnda, av 1930 års arbetskonferens antagna konventionsförslaget angående 48 timmars arbetsvecka för affärs-

78 anställda torde viss ledning kunna erhållas genom förevarande statistiska undersökning. Enbart genom en statistisk undersökning kan man dock näppeligen erhålla material för ett utslagsgivande bedömande av huvudfrågan, nämligen bestämmande av de ur olika synpunkter lämpligaste tiderna för butikernas öppethållande och personalens arbetstid. Statistiken kan visserligen lämna besked om huru detaljhandelns affärstider och arbetstider faktiskt gestalta sig inom olika branscher och å olika orter, men den kan icke ge svar på, vilka förskjutningar i fråga om köpvanor, handelsomsättning, arbetstillfällen och dylikt, som kunna inträffa, om man i det komplex av lag, överenskommelser och praxis, som nu reglerar butikshandeln i vårt land, av sociala skäl skulle införa ett nytt element i form av snävare bestämmelser i fråga om personalens arbetstid eller butikernas öppnings- och stängningstid.» Senare förslag om ratificering av 1930 års konvention. I framställningar den 14 juli och den 24 november 1933 har Stockholms järnhandelsbiträdesförening anhållit om regeringens medverkan till att för riksdagen framlades förslag till ratificering av 1930 års konvention. Svenska handelsarbetareförbundet har i skrivelse den 22 januari 1934 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga dels förslag till ratificering av konventionen och dels ett därpå grundat förslag till svensk lagstiftning för det område, som konventionen omfattade. Internationella konventionsförslag om 40-timmarsvecka och deras behandling i Sverige. Sedan 1931 ha olika förslag till internationellt genomförande av 40-timmarsveckan förelegat till behandling inom internationella arbetsorganisationen. Nämnas må, att arbetsbyrån till arbetskonferensens sammanträde våren 1934 utarbetat två förberedande förslag till konventioner angående 40-timmarsveckan, det ena avseende industrien och det andra handel jämte kontorsverksamhet. De nådde dock icke tillräcklig anslutning för antagande. Sedan dess har det inom arbetsorganisationen ansetts lämpligast att söka få genomförda specialkonventioner för sådana områden, där det lättats låtit sig göra, för att på det sättet så småningom få reformen allmänt genomförd. Vid sidan härav antogs dock vid arbetskonferensens sammanträde i Geneve 1935 ett generellt konventionsförslag angående arbetstidens förkortning till 40 timmar i veckan. Det hade dock huvudsakligen blott karaktären av principdeklaration till förmån för 40-timmarsveckan, tillämpad på sådant sätt, att den icke medför sänkning av arbetarnas lönenivå. Genom proposition nr 15 till 1936 års riksdag föreslogs, att Sverige skulle ratificera denna principkonvention. Departementschefen anförde först, att en arbetstidsförkortning utan lönekompensation icke kunde betraktas som eftersträvansvärd under mera normala konjunkturer och att arbetslöshetsläget i Sverige icke vore så svårartat, att därav påkallades sådan åtgärd. Konventionen räknade emellertid med bibehållande av arbetarnas levnadsstandard. Men man hade icke funnit rådligt att på en gång genomföra 40-timmarsveckan genom uppställande av konkreta regler om arbetstidens förkortning. Anslut-

79 ning till principkonventionen berövade icke en stat dess fria prövningsrätt i fråga om ratifikation av blivande specialkonventioner om principens praktiska förverkligande. Med hänvisning till konventionens karaktär av principuttalande och under erinran att framtida praktiska statsåtgärder till förverkligande av 40-timmarsveckan krävde särskild prövning och särskilda beslut av de svenska statsmakterna förordade departementschefen ratificering (sid. 16). I överensstämmelse med hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 19) beslöt emellertid riksdagen, att konventionsförslaget icke borde ratificeras. Utskottet åberopade, att vårt land ännu icke ansett sig kunna ratificera 1919 års W r ashingtonkonvention. Den stat, som anslöte sig till konventionen, uttalade därigenom — om än icke formellt — en avsikt att eftersträva, att konventionens principer skulle komma till praktisk tillämpning inom det egna landet. Det företage icke någon utredning om de ekonomiska följderna, därest 40-timmarsveckan infördes i vårt näringsliv. — Vissa reservanter i utskottet förordade ratificering. Vid arbetskonferensens sammanträde i juni 1936 antogs en specialkonvention angående förkortning av arbetstiden vid offentliga arbeten. I proposition nr 56 till 1937 års riksdag avstyrktes för närvarande ratificering av konventionen. Departementschefen uttalade (sid. 10), att det nuvarande läget på den svenska arbetsmarknaden icke vore sådant, att en förkortning av arbetstiden vore motiverad ur arbetslöshetspolitisk synpunkt. Även om en allmän förkortning av arbetstiden kunde framstå som ett i och för sig eftersträvansvärt socialt mål — vars förverkligande utan sänkning av den allmänna levnadsstandarden den produktivitetsbefrämjande tekniska utvecklingen successivt borde kunna möjliggöra — vore det dock i närvarande tid mest angeläget, att strävandena på denna punkt i första hand inriktades på en effektiv reglering av arbetstiden för de arbetstagargrupper i samhället, som ännu vore i detta hänseende eftersatta. Andra lagutskottet (utlåtande nr 14) anslöt sig till departementschefen, och riksdagen beslöt i enlighet härmed. Vid arbetskonferensens sammanträde i juni 1937 antogs ännu en på 40timmarsveckan grundad specialkonvention, men de svenska regeringsombuden röstade icke för denna.

80 Allmtän motivering. A. Inledande synpunkter. De samhällsgrupper, som beröras av utredningen. I inledningen har nämnts, att de sakkunniga i första hand haft att undersöka frågan om lämplig affärs- och arbetstidsreglering för detaljhandeln, särskilt då för butikspersonal men även för de andra arbetstagaregrupperna. Vidare har där anförts, att de sakkunnigas uppdrag kommit att sträcka sig till åtskilliga grupper av anställda utanför detaljhandeln, främst kontorspersonalen men även t. ex. teknisk personal, arbetsbefäl, lager- och expeditionspersonal samt vakter och bud, beträffande vilkas arbetstidsförhållanden socialstyrelsen 1936—1937 utfört särskild undersökning. Uttrycket kontorspersonal tages i undersökningen liksom i detta betänkande i vidsträckt bemärkelse och innefattar alltså även t. ex. huvudmassan av den vid banker och försäkringsföretag anställda personalen. Till teknisk personal hänföres dels ingenjörer utan direkt arbetsledande uppgifter, dels kemister, laboratoriebiträden, ritare, kopister o. s. v. Under gruppen arbetsbefäl innefattas såväl ingenjörer med huvudsakligen arbetsledande uppgifter, verkmästare, faktorer, skogvaktare, lantbruksinspektorer och dylika som förmän och annat lägre befäl, som ej omfattas av gällande kollektivavtal med arbetarna. De nu nämnda grupperna ha i stort sett alla gemensamt, att de ej äro att anse som arbetare enligt allmänna arbetstidslagen, men undantag kan tänkas beträffande det lägre arbetsbefälet. Beträffande de båda återstående grupperna gäller, att man vid socialstyrelsens undersökning även här sökte frånskilja kroppsarbetarna. Till.lageroch expeditionspersonal hänförde socialstyrelsen under angivna förutsättningar bland annat föreståndare, lagerbokhållare, lagermästare, lagerförmän, lagerexpediter och lagerbiträden. Och under gruppen vakter och bud ha inbegripits vaktmästare, nattvakter, telefonister, springpojkar, springflickor o. s. v. För dessa båda grupper torde emellertid gränsen gentemot de arbetstagare, som enligt allmänna arbetstidslagen äro att anse såsom arbetare, vara ganska vag. I socialstyrelsens undersökning medtogos även anställda företagsledare, fastän det inkomna materialet såsom i detta sammanhang av mindre intresse icke undergått bearbetning. Det gäller här grupper, som äro av stor betydelse i vårt samhälle och befinna sig i betydligt starkare tillväxt än t. ex. industriarbetarna. Enligt 1931 års företagsräkning skulle de anställda företagsledarna vara under ungefär 38 000 personer, förvaltnings-, kontors- och kommersiell personal över 113 000 personer (varav ungefär 62 500 män och 46 500 kvinnor över 18 år samt drygt 4 000 minderåriga), tekniskt och vetenskapligt utbildad personal ungefär 40 000

81 personer (varav 3 500 kvinnor) samt butikspersonal nära 75 000 personer (varav drygt 22 000 män och 44 500 kvinnor över 18 år samt 8 000 minderåriga). Även den i företagsräkningen upptagna gruppen maskinister, eldare, transport-, lager-, handels- och diversearbetare kan bli av betydelse i detta sammanhang. Det gäller speciellt detaljhandeln, där det enligt företagsräkningen skulle finnas ungefär 20 000 arbetstagare av dessa kategorier. Av dessa äro omkring 9 000 minderåriga och torde mest utgöras av springpojkar och springflickor. De vuxna hithörande arbetstagarna äro övervägande egentliga handelsarbetare. Nämnas må även, att företagsräkningen upptager omkring 14 000 personer av nyssnämnda arbetarkategorier inom partihandeln och ungefär 2 000 inom bankrörelse. Slutligen må beröras ett par speciella kategorier, vilkas arbetstagare i företagsräkningen huvudsakligen upptagas som arbetare. Detta gäller personalen vid rak- och frisersalonger m. m. (ungefär 5 700) samt vid badinrättningar m. m. (ungefär 1 400). Vid beaktande av dessa siffror bör understrykas, att de medtagna kategorierna icke helt sammanfalla med det område, som de sakkunniga haft att undersöka. Den bristande motsvarigheten gör sig kanske minst märkbar beträffande butikspersonalen. Men under förvaltnings- och kommersiell personal enligt företagsräkningen ingå även handelsresande och liknande grupper, för vilka en arbetstidsreglering i detta sammanhang ej ansetts kunna komma ifråga. Och företagsräkningen innefattar vidare den egentliga trafikpersonalen, vars arbetstidsförhållanden ej heller nu upptagits till behandling. Vidare ha de sakkunniga i stort sett icke ansett sig behöva ingå på arbetstidsförhållandena för arbetstagarna vid vissa näringsgrenar, särskilt hotell-, restaurang-, kafé- och pensionatrörelse, sjukvård och annan omvårdnad samt nöjesföretag av olika slag. För de uppräknade näringsgrenarna sammanhänger detta med att de undantagits från 1930 års konvention om affärs- och kontorsanställda; 1 serverings- och hotellpersonalens arbetstidsförhållanden äro för övrigt föremål för utredning i annan ordning. Slutligen avser företagsräkningen även statliga och kommunala företag, vilka av skäl som nedan 2 anföras ansetts nu kunna ställas utanför. De nu berörda begränsningarna i förhållande till företagsräkningens kategorier ha iakttagits vid socialstyrelsens undersökning 1936—1937. Å andra sidan har man där sökt något belysa arbetstidsförhållandena för de av undersökningen omfattade arbetstagargrupperna vid jordbruket, som ej alls är medtaget i företagsräkningen, och t. ex. skogsbruket, för vilket detta endast i begränsad omfattning gäller. Inom socialstyrelsen har man med utgångspunkt från företagsräkningen sökt beräkna antalet privatanställda inom vissa yrkeskategorier, vars arbetstidsförhållanden socialstyrelsen haft att undersöka. Man har kommit till en siffra på 78 500 personer för gruppen förvaltnings-, kontors- och kommersiell personal (dock utan borträknande av handelsresande m. m.) samt till 33 000 för gruppen tekniskt och vetenskapligt utbildad personal. 1

Se s. 70 ovan.

200 38

2 Se s. 111. 6

82 Organisationerna, på de områden, som här äro av betydelse. l Bland arbetsgivarsammanslutningarna må i främsta rummet nämnas Svenska arbetsgivareföreningen (bortåt 5 000 delägare), som särskilt företräder industrien gentemot kroppsarbetarna men medverkat i hög grad til] socialstyrelsens undersökning genom inskaffande från dit anslutna företag a^ uppgifter om arbetstidsförhållandena för de arbetstagargrupper som undersökningen avser. Vad handeln beträffar, må såsom den enda utpräglade och generella arbetsgivareföreningen nämnas den 1936 tillkomna Köpmännens garaitiförening med ungefär 1 200 delägare, som inneha omkring 2 500 affärer och sysselsätta ungefär 12 000 anställda över 18 år. Den största köpmannasammanslutningen på detaljhandelns områle är dock Sveriges köpmannaförbund, till vilken föreningar med sammanligt bortåt 16 000 medlemmar äro anslutna. Inom detaljhandeln finnas även åtskilliga andra kommersiella sammanslutningar av mer branschbetonad eller lokal karaktär. 2 För partihandeln är den ledande organisationen Sveriges grossistförbund (cirka 550 medlemmar). Inom handeln äro två personalorganisationer särskilt framträdande. Den största är Svenska handelsarbetareförbundet med drygt 31 000 medlemmar, varav cirka 18 000 butiksbiträden och kontorsanstäilda (av dessr omkring 7 000 anställda i kooperativ handel). Därnäst kommer Svenskt handelstjänstemannaförbundet, som 1937 uppkommit genom sammanslutning av Svenska kontoristförbundet och Svenska affärsmedhjälpareförbundet. Detta förbund har omkring 9 000 medlemmar, övervägande kontorsanstäilda. Såsom en rikssammanslutning av mer generell karaktär må vidare nämnas Riksförbundet för affärsanställda (ungefär 3 000 medlemmar). Ytterligare finnas mom detaljhandeln många sammanslutningar, 3 som dock gälla viss bransch eller viss ort. Inom industrien företrädas de kontorsanstäilda och den tekniska personalen främst av Sveriges industritjänstemannaförbund (cirka 11 000 medlemmar) och arbetsbefälet av Sveriges arbetsledareförbund (över 10 000 medlemmar). Svenska bankmannaföreningen har över 6 000 medlemmar och ar dominerande på sitt område. Av de här berörda riksorganisationerna är Svenska handelsarbetareförbundet anslutet till Landsorganisationen i Sverige. Flertalet av.de övriga tillhöra och utgöra sammanlagt den alldeles övervägande majoriteten i De anställdas centralorganisation (Daco), som räknar över 45 000 medlemmar. Kollektivavtal m. m. För de arbetstagargrupper, som de sakkunnigas uppdrag gäller, ha kollektivavtalen en mycket varierande betydelse. 1 Medlemssiffrorna h a i december 1937 inhämtats från resp. organisationer. s. 224 nedan. s Se s. 226 nedan.

2 Se vidare

83 Socialstyrelsens statistik visar, att kollektivavtalet vunnit snabb utbredning inom gruppen handel och varulager under senare år. Vid utgången av 1936 gällde här ungefär 1 250 avtal, berörande nära 2 000 arbetsgivare och över 21 500 arbetstagare. Till jämförelse kan nämnas, att antalet av kollektivavtal berörda arbetstagare var ungefär 19 500 vid utgången av 1935 och omkring 18 500 vid utgången av 1934.1 De nu nämnda kollektivavtalen gälla dock till stor del de egentliga handelsarbetarna, för vilka kollektivavtalsformen länge varit tämligen vanlig. Men inom gruppen butiksanställda (inbegripet de tämligen fåtaliga fall, när avtalen avsett kontorsanstäilda) voro redan vid utgången av 1934 nära 11 500 arbetstagare berörda av kollektivavtal; motsvarande siffra för 1936 är cirka 12 500. Svenska handelsarbetareförbundet och dess avdelningar ha i alldeles övervägande grad varit avtalsslutande part på arbetstagarsidan. Enligt uppgift från förbundet gällde för över 12 000 av dess medlemmar inom gruppen butiksanställda (inbegripet kontorsanstäilda) vid utgången av 1935 kollektivavtal. Inom den kooperativa handeln är kollektivavtalet regel, men det har under den senaste tiden blivit betydligt mer vanligt även inom den privata handeln. Köpmännens garantiförening har slutit åtskilliga avtal med handelsarbetareförbundet, ej blott för handelsarbetare (lager- och utkörarepersonal) utan även för vad som i avtalen kallas befattningshavare (främst butiksbiträden och likställd lagerpersonal). För dessa båda grupper har i november 1937 träffats två skilda riksavtal, innehållande allmänna normer för avtal mellan till dem hörande föreningar, och dessa avse bland annat arbetstiden. Även andra föreningar av butikspersonal i detaljhandeln ha träffat kollektivavtal eller liknande överenskommelser, särskilt med garantiföreningen respektive dit anslutna föreningar. Så gäller speciellt inom järnhandeln beträffande Järnhandelsbiträdenas riksförbund. Även med föreningar, anslutna till det nybildade Svenska handelstjänstemannaförbundet och dess föregångare Svenska affärsmedhjälpareförbundet ha ett antal uppgörelser kommit till stånd. Sedan länge har kollektivavtal gällt mellan Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund. Det berörde vid 1936 års utgång ungefär 1 000 arbetstagare. Ett annat detaljhandeln närstående område, där kollektivavtal länge funnits, är frisörfacket, där de båda parterna äro Svenska frisörföreningen och Svenska frisörarbetareförbundet. Avtal gällde vid slutet av 1936 för omkring 2 600 arbetstagare. De nyssnämnda avtalen inom handeln gälla endast i ringa utsträckning kontorister (ungefär 1 300—1 400 vid utgången av 1936), och även för de kontorsanstäilda utanför handeln har kollektivavtalet i allmänhet liten utbredning. Undantag utgör kontorspersonalen vid de enskilda järnvägarna (avtal 1 Här äro icke inräknade de kollektivtal för apotek, frisörfacket, enskilda j ä r n v ä g a r n a , försäkringsrörelse och »byråer», vilka nedan beröras.

84 för omkring 3 000 anställda vid slutet av 1936) och i viss mån fackföreningsexpeditioner och andra byråer (ungefär 300). Kollektivavtal finns vidare för vissa försäkringstjänstemän, men det gäller här endast i ringa utsträckning kontorsanstäilda. Uppdelning av frågan om lagstiftning. De sakkunniga upptaga i fortsättningen först frågan om erforderlig laglig reglering av affärs- och arbetstider i detaljhandeln och viss annan närstående rörelse, för att sedan övergå till motsvarande fråga beträffande de kontorsanställda utanför detaljhandeln och övriga här avsedda tjänstemannagrupper. De föreliggande problemen och relationen till gällande lagstiftning äro så pass avvikande i dessa båda fall, att en sådan uppdelning synts erforderlig. Ratificering av 1930 års konvention angående arbetstiden för affärs- och kontorsanstäilda ? I en tidigare avdelning av betänkandet har lämnats redogörelse för den internationella konventionen av 1930 angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanstäilda, och där har också redogjorts för behandlingen av frågan om svensk ratificering vid 1931 års riksdag. 1 I anslutning till den utgång, som frågan då fick, ha de sakkunniga endast ansett anslutning från Sveriges sida till konventionen böra ifrågakomma, om detta är förenligt med en lämplig reglering av arbetstidsfrågan ur inhemsk synpunkt. De sakkunniga vilja redan här framhålla, att de ej ansett sig kunna föreslå en lagstiftning, som står i överensstämmelse med konventionen. Till hinder är här enligt de sakkunnigas uppfattning ej blott, att en på 48-timmarsvecka byggd lagstiftning ej anses lämplig för de kontorsanstäilda. Även frånsett detta ha konventionens bestämmelser på flera punkter ansetts olämpliga ur svensk synpunkt. Konventionen skulle nödvändiggöra en reglering, som ganska väsentligt avviker från den i svensk arbetstidslagstiftning vanliga. Så länge vårt land icke biträtt den grundläggande Washingtonkonventionen av 19192, har det synts de sakkunniga, som om man på här ifrågavarande områden endast med stöd av starka skäl borde avvika från grundprinciperna i den hittillsvarande svenska arbetstidslagstiftningen. Från denna utgångspunkt är det också som de sakkunniga upprättat sitt förslag till arbetstidslagstiftning för detaljhandelspersonalen. Men givetvis har man därvid beaktat konventionsreglerna i den mån så ansetts lämpligen kunna ske; detta står för övrigt i överensstämmelse med ett uttalande av föredragande departementschefen 1931.3

B. Frågan om reglering av arbetstid och affärstid i detaljhandeln m. m. Gällande lagstiftning. På annat ställe i betänkandet 4 har närmare redogjorts för nuvarande lagstiftning på här förevarande område. Det framgår därav, att butikstängnings1

Se ovan s. 70 ff. * Se ovan s. 69.

3 Se s. 76 ovan.

4 Se s. 24 ff.

85 lagen direkt reglerar affärstiden och i viss mån indirekt personalens arbetstid, samt att direkt arbetstidsreglering enligt 1930 års arbetstidslag gäller för handelsarbetare, vakter, bud m. m. vid större företag men däremot ej alls för de butiks- eller kontorsanstäilda. Den nuvarande butikstängningslagen som arbetstidsreglerande faktor. När frågan om direkt arbetstidsreglering för särskilt de butiksanställda tidigare varit före, har stundom åberopats, att butikstängningslagen skulle utöva en sådan arbetstidsreglerande inverkan, att särskild lagstiftning här vore överflödig. Tydligt är, att lagen haft och har en viss sådan verkan. Men den gällande butikstängningslagen medgiver dock som regel, att butiker hållas öppna 11 timmar om dagen under söckendagar eller alltså 66 timmar i veckan. Vidare medgives längre försäljningstid för handel med vissa livsmedel m. m., och tiden kan även genom kommunala beslut inom vissa gränser utsträckas. Vid sådant förhållande kan icke butikstängningslagen i nuvarande utformning i och för sig anses innebära någon garanti mot oskälig lång arbetstid för de anställda. I detta sammanhang är också att märka, att butikstängningslagen icke på något sätt hindrar, att arbete utkräves av de anställda före och efter den tid, under vilken företaget enligt lagen får hållas öppet. Utvecklingen under senare år. Visserligen torde arbetstiden för de butiksanställda och närstående grupper inom detaljhandeln ha betydligt minskats under senare år, men det är nog övervägande andra omständigheter än butikstängningslagen, som förklara detta. Av stor vikt torde vara, att butikernas affärstider i många fall nu äro betydligt kortare än lagen medgiver. Tendensen att frivilligt förkorta affärstiden framträder allt starkare, särskilt genom inflytande av köpmännens organisationer. Men denna utveckling är icke generell; den gäller ej alla branscher och ej i samma utsträckning alla orter. När arbetstiden för de butiksanställda reducerats, har här säkert varit av betydelse, att genom allmänna arbetstidslagen 48-timmarsveckan är fastslagen som maximum för det övervägande flertalet arbetstagare, särskilt industriarbetarna men även — som redan påpekats — vissa arbetaregrupper inom detaljhandeln. Organisationsväsendet bland de butiksanställda är visserligen alltjämt icke så genomfört som bland de egentliga kroppsarbetarna, men det befinner sig i stark utveckling. Med detta följer också, att kollektivavtal blivit vanliga ej blott för handelsarbetarna utan även för butiksbiträdena. Så har länge gällt beträffande de kooperativa företagen, men kollektivavtalen tränga nu — som redan i annat sammanhang framhållits 1 — starkt fram även inom den privata detaljhandeln. Tidigare ställde man sig här ofta avvisande mot tanken att träffa kollektivavtal för andra än de egentliga arbetarna, men detta har under den senaste tiden i ganska hög grad ändrats. Och utvecklingen 1

Jfr s. 83.

86 i denna riktning torde komma att fortsätta ytterligare. Av betydelse är här de förut nämnda i november 1937 träffade riksavtalen om allmänna bestämmelser, som skola ingå i kollektivavtal mellan föreningar, hörande till Köpmännens garantiförening och Svenska handelsarbetareförbundet. I båda avtalen är principen om 48 timmars arbetsvecka accepterad. Så hade redan förut alldeles övervägande varit fallet i de för den privata detaljhandeln gällande kollektivavtalen även för butiksbiträdena, och motsvarande gäller vid de kooperativa företagen. Av uppgifter från handelsarbetareförbundet framgår, att vid utgången av 1935 enligt då gällande kollektivavtal ungefär Vs av butiks-(och kontors-) personalen var tillförsäkrad 48 timmars ordinarie arbetsvecka; för V12 av dessa arbetstagare stadgade avtalen längre arbetstid och för Vs var den blott bestämd genom en hänvisning till butikstängningslagen. Man får dock icke glömma, att kollektivavtalen fortfarande endast gälla ett mindretal av de detaljhandelsanställda. Bättre kännedom om rådande faktiska förhållanden måste därför sökas på annat sätt. Faktiska arbetstidsförhållanden inom detaljhandeln. Grundläggande är här den undersökning, som socialstyrelsen 1933 publicerade, »Arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln», och till vilken uppgifterna inhämtades under åren 1931 och 1932. Undersökningen gällde dels uppgifter om affärstiden, vilka närmast äro av intresse för butikstängningslagen, dels uppgifter om den faktiska arbetstiden. Uppgifter inkommo från ungefär 7 500 detaljhandelsföretag 1 med sammanlagt omkring 46 500 anställda, av vilka ungefär 28 000 utgjordes av butikspersonal eller därmed jämställda; blott för sistnämnda personal underkastades uppgifterna mer ingående bearbetning. Tillika inkommo direkta uppgifter från ungefär 3 600 anställda, samtliga sysselsatta i företag som lämnat arbetsgivaruppgifter till undersökningen. Av arbetsgivarnas uppgifter kommo 95-5 procent från den privata detaljhandeln och motsvarande gällde drygt 70 procent av personaluppgifterna; återstoden härrörde från den kooperativa detaljhandeln. 2 För bedömande av undersökningens representativitet må nämnas, att 1931 års företagsräkning upptager omkring 55 000 detaljhandelsföretag med ungefär 60 000 butiksanställda; sedan finns det enligt företagsräkningen en butikspersonal av sammanlagt bortåt 15 000 personer vid företag, som ej övervägande driva detaljhandel utan där denna verksamhet är förenad med t. ex. hantverk. Vid bedömande av siffran för detaljhandelsföretag är av betydelse, att ett stort antal sådana företag icke ha någon fast anställd personal. Den genomsnittliga ordinarie arbetstiden för butikspersonalen 3 var enligt arbetsgivarnas uppgifter ungefär 51 timmar och enligt personalens ungefär 52 timmar i veckan. För vissa slag av butiker var dock den genomsnittliga arbetstiden längre, så i mjölk- och bageriaffärer bortåt 60 timmar, i frukt-, blomster- och tobaksaffärer ävensom i lanthandelsbodar ungefär 55 timmar. I regel var arbetstiden något kortare i större städer än å mindre orter och 1 (Underställda butikstängningslagen). socialstyrelsen 1933 s. 72 ff.

2 Se vidare socialstyrelsen 1933 s. 36 ff.

3 Se

87 på landsbygden, men i storstäderna åtgick å andra sidan oftast ganska lång tid för färd mellan bostaden och arbetsplatsen. De nämnda siffrorna avse nettoarbetstid, alltså efter avdrag för raster. Dessa voro i genomsnitt ungefär 8 timmar i veckan, kortare i Stockholm och längre å de mindre orterna. 1 E n nettoarbetstid av 48 timmar i veckan eller kortare hade omkring Va av personalen enligt arbetsgivarnas och lU enligt personalens uppgifter. Å andra sidan hade enligt arbetsgivarnas uppgifter bortåt XU och enligt personalens mer än Vs 54 timmar i veckan eller mer såsom ordinarie arbetstid. Arbetstider på upp till 60—70 timmar förekommo, ehuru förhållandevis sällsynt. 2 I den ordinarie arbetstiden torde ofta ha medräknats tiden för det inom detaljhandeln vanliga förberedelse- och avslutningsarbetet; sådan arbetstid brukar enligt svensk arbetstidslagstiftning betecknas såsom övertid. Å andra sidan torde i vissa fall de raster, som avdragits från bruttoarbetstiden, icke ha varit av den beskaffenhet, att de enligt de vanliga reglerna i arbetstidslagstiftningen kunna godkännas såsom raster, d. v. s. på förhand bestämda avbrott i arbetstiden, under vilka den anställde äger fritt förfoga över sin tid och icke är skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen. Till undersökningen hade nära 2/a av de i privata och 4/ö av de i kooperativa handelsföretag anställda uppgivit, att de hade övertidsarbete. Endast Vs av de i privat detaljhandel anställda skulle å andra sidan enligt arbetsgivarnas uppfattning haft något övertidsarbete. Till en del kan kanske skillnaden förklaras av växlande uppfattningar om vad som skall förstås med övertidsarbete. Om övertidsarbetets omfattning lämnades i allmänhet ej sådana uppgifter, att en siffermässig uppskattning kunde ske. Flertalet uppgiftslämnare synas dock ha ansett, att sådant arbete blott förekom enstaka gånger. Enligt de lämnade uppgifterna utgick ofta ej någon ersättning för övertidsarbete. 3 Socialstyrelsens undersökning gav visserligen icke någon alltför mörk bild av de rådande arbetstidsförhållandena, men den visade dock, att missförhållandena i vissa fall måste anses föreligga. Tillförlitligheten av denna undersökning torde knappast ha satts ifråga. Möjligen kan det dock sägas, att personaluppgifterna till undersökningen ej blevo fullt representativa genom att de till större delen härrörde från organiserad personal, som — åtminstone där kollektivavtal förekom — torde haft kortare arbetstid än den genomsnittliga. De sakkunniga ha inhämtat åtskilliga uppgifter om utvecklingen sedan 1931, och en redogörelse för det inkomna materialet lämnas i Bil. I I till betänkandet. 4 Uppgifterna visa utan tvivel, att arbetstiden i åtskilliga fall förkortats under de senaste åren, ofta i sammanhang med affärstidens reducering eller träffande av kollektivavtal. Föreligger behov av arbetstidsreglering? Man kan vid sådant förhållande fråga, om det föreligger behov av någon ny lagstiftning angående detaljhandelspersonalens, särskilt de butiks1 Se socialstyrelsen 1933 s. 69. 82 ff. * Se s. 227 nedan.

2 Socialstyrelsen 1933 s. 76.

3 Socialstyrelsen 1933 s.

88 anställdas, arbetstid. De inträffade förbättringarna ha dock genomförts ganska ojämnt, och enligt de sakkunnigas uppfattning är läget alltjämt sådant, att en lagstiftning, varigenom 48-timmarsveckan i princip tryggades för de anställda, skulle medföra en rätt avsevärd minskning av arbetstiden för en tämligen stor del av personalen. I samband härmed skulle också kunna vinnas garantier mot obehörigt utnyttjande av arbetstagare genom ett obestämt och ofta oavlönat övertidsarbete. I de uppgifter, som inkommit till de sakkunniga från de anställdas sammanslutningar, har man också praktiskt tagit enhälligt förordat en sådan åtgärd. Frågan blir då, om det kan anses berättigat att på lagstiftningens väg framtvinga en sådan mer fullständig överensstämmelse mellan arbetstidsförhållandena för kroppsarbetarna och för butiksbiträdena. Häremot har anförts bland annat, att butikspersonalens arbete skulle vara lättare i och för sig och att vilostunder ej sällan skulle inträffa under tjänstgöringstiden. I här förevarande avseenden torde förhållandena vara mycket skiftande för olika detaljhandelsföretag. I vissa branscher är arbetet ofta, särskilt i mindre butiker, ganska litet påfrestande. Det kan där ej sällan inträffa, att vissa tider på dagen endast ett fåtal kunder finnas att betjäna. Stundom torde den anställde rent av under lediga stunder kunna sysselsätta sig med arbete för egen räkning, men detta är nog mera undantag. I socialstyrelsens redogörelse uttalas såsom sammanfattning av verkställd undersökning härom, »att dessa mellanstunder med få undantag tillvaratogos på olika sätt för arbete och att butikspersonalen sålunda i regel hade tämligen oavbruten sysselsättning under hela arbetsdagen» (sid. 81). Och det finns — såsom även framgår av socialstyrelsens undersökningsredogörelse 1933 — detaljhandelsföretag, där arbetet är så intensivt och påfrestande, att det mer än väl kan mäta sig i svårhetsgrad med sådant arbete, som regleras av allmänna arbetstidslagen. För övrigt bör det understrykas, att meningen med en laglig arbetstidsreglering icke blott är, att de anställda skola skyddas mot direkt uttröttning, utan även, att de icke skola vara bundna så länge vid arbetet, att erforderlig tid ej återstår för familjeliv, studier, friluftsliv och annan rekreation. Ur denna synpunkt synes det vara väl motiverat att beträffande arbetstiden i huvudsak likställa de butiksanställda med kroppsarbetarna samt andra grupper, som ha sin arbetstid lagligen reglerad. För detta talar även ett annat skäl. E n lagstiftning, som ger trygghet beträffande arbetstiden, gör verksamheten mera lockande för den anställde. Platser med otillfredsställande och otrygga arbetstidsförhållanden bli, åtminstone i tider med god tillgång på arbete, svåra att besätta med kompetent folk. Det kan därför även ur detaljhandelsföretagens egen synpunkt vara ett intresse att få arbetstidsproblemet löst genom lagstiftning. På det sättet undvikas också besvärliga och kraftödande avtalsstrider härutinnan. Omkring en tredjedel av de köpmannaföreningar, som besvarat de sakkunnigas enquéte, ha tillstyrkt en arbetstidslagstiftning. Majoriteten har däremot avstyrkt sådan. 1 I främsta rummet har då åberopats den ekonomiska 1

Se n ä r m a r e s. 261.

89 börda för företagen, som en sådan lagstiftning skulle innebära. De sakkunniga hade å frågeformulären hemställt om ett detaljerat svar på denna punkt med angivande bland annat av den förutsedda inverkan på omsättningen, personalkostnaderna m. m. Det måste dock sägas, att de lämnade svaren i allmänhet äro rätt obestämt hållna och icke erbjuda mycket material för en siffermässig sammanställning. Detta gäller än mer svaren från de anställdas föreningar, där i allmänhet uttalas att någon ekonomisk olägenhet för företagen ej alls skulle uppkomma. De sakkunniga ha övervägt olika utvägar att söka åstadkomma mer ingående utredning om de sannolika ekonomiska verkningarna av en arbetstidsreglering. E n sådan skulle dock för att bli av värde få göras ganska omfattande och bygga på ett betydande antal primäruppgifter. De sakkunniga ha för övrigt den uppfattningen, att det skulle vara mycket svårt att få fram tillförlitliga sådana primäruppgifter, och detta har man fått bestyrkt vid konferenser med olika företrädare för detaljhandelsföretag. Att göra en förhandskalkyl av de ekonomiska konsekvenserna anses vara betydligt svårare för ett detaljhandelsföretag än för t. ex. ett industriföretag, särskilt om man — såsom de sakkunniga förorda — med en direkt arbetstidsreglering för personalen förknippar en butikstängningslag, som ger en ganska vid ram för öppethållandet och gör kommunala bestämmelser om kortare affärstid i hög grad beroende av den ståndpunkt, som intages av köpmännen på platsen. E t t företag, som nu har längre arbetstid för personalen än den nya lagen skulle medgiva, kan möta den genom lagstiftningen uppkomna situationen på flera sätt: genom nyanställning av personal, mindre personal vissa tider på dagen, kortare affärstid o. s. v. Att här företaga en tillförlitlig förhandsberäkning låter sig svårligen göra. De sakkunniga ha sålunda icke ansett sig böra föranstalta om någon mera omfattande undersökning i denna del. Detta så mycket hellre, då det redan på förhand står klart, att de ekonomiska olägenheter, som en lagstiftning av ovan antytt slag skulle kunna tillskynda detaljhandeln, icke kunna bli av samma storleksordning som de, vilka allmänna arbetstidslagen 1919 medförde för industrien eller lantarbetstidslagen 1936—1937 för jordbruket. I många fall är ju 48-timmarsveckan redan genomförd inom detaljhandeln, för privata och kooperativa, större och mindre företag. Och där arbetstiden nu är längre torde man ej sällan kunna reda sig utan ökad personal och utan egentlig omsättningsminskning genom en mera rationell indelning av arbetet. Men det skall dock icke förnekas, att en hel del företag torde komma att få svårigheter, och i vissa fall torde det gälla affärer, som redan nu giva sin innehavare knapp bärgning, och där alltså varje ökad kostnad medför betydande bekymmer. Även om de sakkunniga icke anse dessa olägenheter så betydande, att de kunna uppväga de fördelar, som en arbetstidsreglering skulle medföra för personalen och ur allmän synpunkt, bör regleringen dock ske med all möjlig hänsyn till detaljhandelns förhållanden samt göras så smidig och lätt tillämplig som möjligt.

90 E t t stickprov på den nuvarande uppfattningen i köpmannakretsar föreligger genom en undersökning, som hösten 1937 företagits under medverkan av Sveriges köpmannaförbund, närmast i syfte att erhålla kännedom om de verkningar, som den av de sakkunniga påtänkta arbetstidslagstiftningen skulle få för affärer med två anställda. Det var alltså fråga om tämligen små affärer, där säkerligen kollektivavtal knappast förekomma. Omkring 550 svar inkommo, och det visade sig, att nära 300 ansågo att några ekonomiska olägenheter ej skulle komma att inträda. Något över 200 uttalade å andra sidan, att sådana skulle uppkomma, och ungefär Va av dessa ansågo, att kostnadsökningen — i stort sett räknat på lönekontot — skulle bli mer än 10 procent. Ungefär 100 affärer uttalade, att ny fast personal skulle behöva anställas, och bortåt 50 ansågo ny extra hjälp bli erforderlig. 1 Arbetstidsreglering genom direkt lagstiftning eller skärpt butikstängningslag? I princip kan man tänka sig två vägar att bereda de detaljhandelsanställda erforderlig trygghet i anställningsförhållandena. Det kan ske antingen genom direkt lagstiftning om arbetstiden eller indirekt genom skärpning av den nuvarande butikstängningslagen. Den förra vägen förordas i det alldeles övervägande flertalet av de till de sakkunniga inkomna svar på denna punkt, där man över huvud taget ansluter sig till tanken på någon åtgärd i de anställdas intressen. Av motståndarna till en sådan åtgärd bland köpmannaföreningarna föreslå visserligen ett mindre antal begränsning av den enligt butikstängningslagen medgivna tiden för öppethållandet, men detta främst därför, att så anses lämpligt ur konkurrenssynpunkt. Här åter gäller det närmast de uppgiftslämnare, som motivera skärpning av butikstängningslagen genom begränsning av affärstiden med sociala skäl, d. v. s. hänsyn till de anställda, och som förorda denna linje framför en direkt arbetstidslagstiftning. Såsom företrädare för sistnämnda åskådning må särskilt framhållas Stockholms handelskammare, som utförligt motiverat sin ståndpunkt. Handelskammaren anför bland annat, att butikspersonalens arbete skulle vara mindre ansträngande än industriarbetarens och i viss mån ha karaktär av en beredskap mellan bestämda klockslag. E n direkt arbetstidslagstiftning skulle kunna driva arbetsgivaren att endast behålla som heltidsanställda de som hade full sysselsättning hela dagen och i övrigt anlita korttidsanställda för de brådare timmarna. Vidare skulle en sådan lagstiftning skärpa förhållandet mellan företagen och de anställda samt vore icke förenlig med butikspersonalens tjänstemannaställning. I stället borde tiden för öppethållande av vanliga butiker begränsas till klockan 8.30—18. Försäljningen klockan 18—19 hade icke den allmänna betydelse, att de sociala skälen för tidigare stängningstid borde lämnas obeaktade. De sakkunniga ha av flera skäl icke ansett sig kunna gå på denna linje. I det föregående ha de sakkunniga redan angivit sin ståndpunkt till de mera 1

Se vidare s. 262.

91 principiella skäl mot att över huvud taget direkt lagstifta om butikspersonalens arbetstid, som handelskammaren anför. En sådan lagstiftning torde vara väl förenlig med de butiksanställdas förtroendeställning. Under den senaste tiden har man även inom den privata handeln alltmer accepterat kollektivavtal med allmänna arbetstidsbestämmelser för denna personalgrupp utan att detta ansetts rubba förtroendeställningen. Vidare skulle icke ens en så betydande inskränkning i affärstiden, som handelskammaren föreslagit, giva personalen någon verklig garanti mot alltför lång arbetstid. Åtminstone skulle då behöva införas bestämmelser om måltidsraster, om förberedelse- och avslutningsarbeten före och efter affärstiden samt om övertid och övertidsersättning. Men på det sättet skulle ju i praktiken en alldeles särskilt sträng arbetstidsreglering komma till stånd, innefattande bestämmelser också om förläggningen under dygnet av den ordinarie arbetstiden. Handelskammaren har tydligen ej heller åsyftat sådana bestämmelser. Vill man fullt ut tillgodose de anställdas intresse av reglering av arbetstidsförhållandena, synes det därför lämpligast böra ske i form av direkt arbetstidslagstiftning. Det måste även anses vara principiellt otillfredsställande att bestämma affärstiden med utgångspunkt från de anställdas intressen. Allmänhetens och köpmännens berättigade krav böra här först och främst tillgodoses. En annan sak är, att även vid direkt arbetstidslagstiftning en butikstängningslag torde böra bibehållas, främst med hänsyn till dess värde för sunda konkurrensförhållanden inom handeln, och att det här kan anföras skäl för någon begränsning i de nu medgivna försäljningstiderna. De sakkunniga få anledning återkomma till denna fråga men vilja redan nu framhålla, att de icke ansett sig kunna föreslå någon generell sådan begränsning. Huvuddragen i en direkt arbetstidslagstiftning. De sakkunniga ha alltså ställt sig på den ståndpunkten, att de anställda böra tillgodoses genom direkt lagstiftning om arbetstiden. Lagstiftning av detta slag finns också i ett stort antal främmande länder, t. ex. i våra grannländer Finland och Norge samt i Tyskland, men däremot icke i t. ex. Danmark. Lagstiftningen i de nämnda länderna är baserad på 48-timmarsveckan, och det har för de sakkunniga stått klart, att den bör vara normen även för en svensk lagstiftning på området. I de till de sakkunniga inkomna svaren 1 har detta också förordats av så gott som alla personalföreningarna samt av flertalet köpmannaföreningar, som över huvud taget acceptera tanken på en arbetstidslagstiftning. Ett femtiotal köpmannaföreningar ha dock förordat, att ett annat timantal skulle läggas till grund för lagstiftningen, därvid man mestadels föreslagit 54 timmar i veckan. De sakkunniga anse icke, att man kan tillmötesgå dessa önskemål. Därmed skulle det väsentliga värdet för de anställda av en arbetstidslagstiftning uppgivas. 1

Jfr s. 260 ff.

/ Men om 48-timmarsveckan sålunda bör gälla som genomsnitt, torde dock detaljhandelns särskilda förhållanden och dess säsongpåfrestningar, som skifta för olika branscher, påkalla större smidighet i regleringen än enligt allmänna arbetstidslagen. Företagen böra givas rätt att inom vissa gränser utan särskilt tillstånd uttaga olika arbetstid under skilda veckor, blott icke den genomsnittliga arbetstiden för viss tidsperiod blir mer än 48 timmar i veckan. Beträffande övertidsarbetet äro inom detaljhandeln förberedelse- och avslutningsarbeten ofta förekommande och med dem bör likställas betjäning av kunder efter stängningstid. De sakkunniga ha här sökt komma fram till en för båda parter godtagbar lösning, som i viss mån avviker från vad allmänna arbetstidslagen på denna punkt innehåller. Ifråga om övertidsarbetet i övrigt synes det angeläget, att å ena sida företagen erhålla en gentemot allmänna arbetstidslagens bestämmelser något vidgad ram för uttagande av sådant arbete men att å andra sidan de anställda genom särskild lagbestämmelse tillförsäkras skälig övertidsersättning. Redan dessa avvikelser mot allmänna arbetstidslagen ha gjort, att de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå, att de nya bestämmelserna inarbetas i denna lag. Liksom i fråga om den 1936 införda arbetstidslagen för jordbruk och trädgårdsskötsel anses det vara lämpligast, att regleringen gives i en särskild lag. För detta talar också, att arbetstidsregleringen för detaljhandeln tillsvidare torde böra givas endast provisorisk giltighet. Även på en annan punkt av stor betydelse ha de sakkunniga ansett sig böra frångå allmänna arbetstidslagens linjer. Det gäller undantaget för småföretag. Om man såsom i allmänna arbetstidslagen endast skulle låta lagen gälla företag med flera än fyra anställda, komme det alldeles övervägande flertalet detaljhandelsföretag och även majoriteten av de anställda att stå utanför lagen. 1 De sakkunniga ha visserligen ansett sig böra göra ett visst undantag för småföretagen, men ha föreslagit, att lagen skall givas tilllämpning så snart ett företag i regel har minst två anställda. I det föregående har huvudsakligen varit fråga om butikspersonalen i inskränkt bemärkelse, d. v. s. de som direkt i butik betjäna allmänheten. De sakkunniga föreslå emellertid, att den nya regleringen i princip skall göras tillämplig å alla arbetstagare inom detaljhandeln; undantag göres blott för vissa särskilda grupper, såsom familjemedlemmar, befattningshavare i självständig och överordnad ställning, farmacevter och handelsresande. Beträffande lager- och expeditionspersonal, vakter och bud m. m. är visserligen allmänna arbetstidslagen tillämplig, såvitt det gäller arbetare eller med dem likställda. Men genom det omfattande undantaget för småföretag i denna lag blir den icke gällande för sådana arbetstagare vid flertalet företag. De sakkunniga ha särskilt ansett angeläget, att 48-timmarsregeln införes mer allmänt för springpojkar och springflickor. Därmed förverkligas också ett önskemål, som föranlett en till de sakkunniga överlämnad framställning från 1

Se vidare s. 126.

93 Göteborgskretsen av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund till chefen för socialdepartementet av den 5 november 1936. Även vad gäller de kontorsanstäilda inom detaljhandeln, ha de sakkunniga ansett den nya lagstiftningen böra tillämpas. Verkställda undersökningar synas nämligen giva vid handen, att en arbetsvecka på 48 timmar eller mer här är förhållandevis vanlig, och de anställdas organisationer ha ansett, att det skulle vara till fördel och bereda större trygghet, om denna personalgrupp icke ställdes utanför en för detaljhandeln gällande arbetstidslagstiftning. Den nya lagen skulle i främsta rummet gälla detaljhandeln. För partihandeln, där huvudmassan av de anställda utgöras av kontorsanstäilda med avvikande arbetstid, torde regleringen icke vara lämplig. Till detta få de sakkunniga anledning att återkomma i nästa avdelning av betänkandet. Med detaljhandel förstås härvid försäljning direkt till den konsumerande allmänheten, medan partihandel närmast innebär försäljning till återförsäljare i och för deras rörelse. Någon större svårighet torde denna gränsdragning knappast föranleda. Uttrycket detaljhandel är redan i flera fall införlivat med den svenska lagstiftningen. Här må hänvisas till lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens 2 § samt till förordningen den 18 juni 1937 om försäljning av rusdrycker och förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka. De sakkunniga anse emellertid, att lagen bör gälla varje rörelse, där detaljhandel idkas. På det sättet blir den tillämplig på många företag, där med detaljhandel kombineras t. ex. hantverk eller serveringsrörelse. Både genom sistnämnda förhållande och genom principen att den nya lagstiftningen skall gälla alla arbetstagare uppkommer ett visst gemensamt område för den föreslagna lagen och allmänna arbetstidslagen. Sistnämnda lag skall dock ensamt tillämpas, så snart en arbetstagares huvudsakliga arbetstid i det konkreta fallet är begränsad enligt denna lag. För närmare detaljer angående den föreslagna arbetstidsregleringen för detaljhandeln hänvisas till den speciella motiveringen till lagförslaget. Arbetstidsreglering på vissa detaljhandeln närstående områden? Den nya lagen föreslås generellt skola gälla vissa rörelser, som ej behöva vara förknippade med detaljhandel, ehuru de stundom äro detta. Detta gäller verksamhet i samband med rakstuga, frisérsalong, badinrättning och fotografiateljé. Även här gäller, att lagen avses bli tillämplig ej blott å sådana arbetstagare, som direkt betjäna allmänheten, utan även å de andra. Båda på denna punkt och beträffande regleringen i övrigt har man föreslagit samma bestämmelser som gälla för detaljhandeln. Beträffande skälen härför må anföras följande.

94 Rakstugor och frisersalonger. Rakstugor och frisersalonger omfattas av den gällande butikstängningslagen. I 1931 års företagsräkning upptages under rubriken rak- och frisersalonger samt perukmakeri nära 3 500 företag, sysselsättande sammanlagt över 5 700 anställda, ungefär lika fördelat på manliga och kvinnliga arbetstagare. På detta område gäller kollektivavtal beträffande de företag, som tillhöra Svenska frisörföreningen, och de arbetstagare, som äro anslutna till Svenska frisörarbetarförbundet (ungefär 2 200 medlemmar, därav nära 1 400 manliga och bortåt 900 kvinnliga.) Enligt detta kollektivavtal är den ordinarie arbetstiden både för herroch damfrisör högst 52 timmar i veckan. Därtill kommer särskilt arbete för betjäning av kunder efter stängningstid, vilket arbete särskilt vid damfriseringarna är tämligen regelbundet under vissa säsongperioder och kan uppgå till flera timmar dagligen. I fråga om arbetstidsförhållandena vid de företag, som stå utanför organisationerna, föreligger icke någon statistisk primärundersökning sedan 1916, och uppgifterna i denna undersökning torde knappast vara tillämpliga på de nuvarande förhållandena. De sakkunniga ha dock inhämtat, att vid dessa företag arbetstiden ej sällan överstiger den enligt kollektivavtalet medgivna. Svenska frisörarbetarförbundet har kraftigt förordat 48-timmarsveckans införande för herr- och damfrisöryrket. Det skulle icke vålla större olägenhet för företagen, om bestämmelsen bleve gällande över hela linjen. Frisöryrket vore lika krävande fysiskt och psykiskt som nästan allt annat arbete. E n lagstiftning borde gälla alla hithörande arbetstagare. Från Svenska frisörföreningen har anförts betänkligheter mot en arbetstidslagstiftning, och man har åberopat, att vid herr- och damfriseringarna mer än i allmänhet i butikerna uppstode lediga stunder under arbetstiden, då man ej på förhand kunde beräkna kundtillströmningen. De sakkunniga finna, att den nuvarande butikstängningslagen lika litet här som för butikspersonalen kunnat garantera en skälig arbetstid över lag. Vidare anser man, att regleringen bör ske genom direkt arbetstidslagstiftning och efter samma principer som för de detaljhandelsanställda. Redan vid tillkomsten av 1919 års arbetstidslag var det särskilt på tal att låta denna lag gälla även frisörbiträdena. När tanken härpå avvisades i propositionen till 1919 års lagtima riksdag, skedde det under åberopande av att denna personal borde följa samma reglering som butiksbiträdena. 1 Förhållandena vid herroch damfriseringarna kunna ej anses vara av den särskilda natur, att de kunna motivera avvikelse från denna reglering. Och det kan ej heller här anses lämpligt att genom skärpt butikstängningslag införa en så avkortad tid för öppethållandet, att effektiv arbetstidsreglering för personalen därigenom garanteras. Nämnas må dock, att Svenska frisörföreningen förordat detta alternativ framför direkt arbetstidslagstiftning. 1

Se s. 62.

95 Badinrättningar. Även för badinrättningarna gäller, att den egentliga badpersonalen är undantagen från allmänna arbetstidslagen, men att å andra sidan butikstängningslagen äger tillämpning å dessa företag. 1 den historiska redogörelsen har berörts, att frågan om reglering av badhuspersonalens arbetstidsförhållanden var föremål för särskild behandling vid 1928 års riksdag och att i anslutning härtill socialstyrelsen gjort en undersökning av arbetstidsförhållandena vid varmbadinrättningar år 1930.1 Denna undersökning visade 292 varmbadinrättningar med fast anställd personal, vartill kom en hel del mindre anläggningar, delvis ej upplåtna åt allmänheten. De nyssnämnda badinrättningarna hade tillsammans ungefär 1 700 anställda. Ungefär 2/s voro säsongföretag, och av de återstående voro åtskilliga öppna endast någon eller några av veckans dagar. Något mer än hälften av företagen voro i kommunal ägo. Undersökningen visade mycket stora skiljaktigheter beträffande personalens arbetstid. Vid offentliga varmbadhus, öppna minst 5 dagar i veckan, var den genomsnittliga arbetstiden enligt arbetsgivarnas uppgifter 51—52 timmar i veckan och enligt personalens 53—54 timmar. Särskilt lång var arbetstiden i Stockholm — det må anmärkas att badinrättningarna där nästan undantagslöst äro i privat ägo och drivas som affärsföretag, medan de i landet i övrigt övervägande drivas kommunalt. I Stockholm var enligt arbetsgivarnas uppgifter arbetstiden i genomsnitt nära 60 timmar i veckan eller för enbart den egentliga badpersonalen något över 60 timmar. Även i övrigt gäller, att den egentliga badpersonalen oftast hade den längsta arbetstiden; för annan personal gäller ju i viss utsträckning allmänna arbetstidslagen. 2 Till de nu lämnade siffrorna om antalet varmbadinrättningar må nämnas, att 1931 års företagsräkning upptager sammanlagt 319 företag under rubriken badortsrörelse och badinrättningar; antalet anställda är upptaget till något över 1 700 personer. De sakkunniga ha inhämtat, att arbetstiden för närvarande vid vissa kommunala badinrättningar, där kollektivavtal träffats, uppgår till 48 timmar i veckan eller något mera. Vid ett stort badföretag i Stockholm — Sportpalatset — är den ordinarie arbetstiden rent av under 48 timmar i veckan. Vid de övriga privata badinrättningarna i Stockholm torde dock arbetstiden alltjämt vara lång, ungefär 55—60 timmar i veckan. Uppgifterna från arbetsgivare och personal stämma ej fullt överens, vilket delvis torde bero på olika beräkning beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten. Utom det vanliga arbetet förekommer stundom övertidsarbete (under kvällar då lokalen förhyrts av någon klubb o. s. v.), för vilket dock övertidsersättning i regel lämnas. De sakkunniga finna förhållandena vara sådana, att skäliga arbetstidsförhållanden för personalen böra tryggas genom lagstiftning. Svenska kommunalarbetareförbundet såsom företrädande vissa arbetstagare vid kommunala badinrättningar har till de sakkunniga framfört starka 1

Se s. 66.

* Jfr vidare Sociala Meddelanden 1931 s. 701 ff.

96 önskemål om 48-timmarslagstiftning, och uttalanden i samma riktning ha även i övrigt framkommit från personalhåll. Svenska städernas förhandlingsorganisation har för de kommunala badinrättningar, där kollektivavtal förekommer, uttalat vissa betänkligheter mot en sådan lagstiftning; på detta håll torde dock icke anses att en arbetstidsreglering skulle leda till oöverstigliga svårigheter. Företrädare för de stora privata badinrättningarna i Stockholm ha däremot övervägande bestämt motsatt sig en dylik lagstiftning under förklaring att den skulle medföra betydande ekonomiska konsekvenser för dessa företag, som redan nu hade svårt att bära sig. Vidare har åberopats detsamma som av frisörarbetsgivarna, nämligen att lediga stunder — som icke kunna på förhand bestämmas — ofta uppkomma under arbetstiden. De sakkunniga anse övervägande skäl tala för att inbegripa badinrättningarna under den för detaljhandeln gällande arbetstidsregleringen. Det anses då lämpligast, att detta får gälla alla badinrättningar, även säsongföretag och kallbadinrättningar. De sakkunniga förbise icke, att den föreslagna regleringen för vissa badinrättningar kan föranleda svårigheter. Det torde gälla på detta område i högre grad än för detaljhandeln. Men de sakkunniga erinra om möjligheterna enligt lagförslaget till utsträckning av arbetstiden efter arbetsrådets eller Kungl. Maj:ts tillstånd. Socialstyrelsen ifrågasatte i sin 1931 framlagda redogörelse, att frågan om arbetstidsreglering för badpersonalen skulle kunna lösas bättre genom kommunala beslut om öppethållande inom butikstängningslagens ram än genom generell lagstiftning. De sakkunniga ha dock icke heller för dessa företag funnit det lämpligt att sammankoppla frågan om arbetstidsreglering för de anställda med spörsmålet om reglering av tiden för öppethållandet. Tvärtom har det i allmänhetens intresse funnits påkallat att ställa badinrättningarna helt utanför butikstängningslagstiftningen; till detta återkomma de sakkunniga. I socialstyrelsens redogörelse ifrågasattes även, huruvida en direkt arbetstidsreglering alltid skulle vara förenlig med personalens intressen. Det åberopas, att de anställda stundom åtnjuta ersättning för arbetet i form av drickspengar. Denna inkomst skulle vid kortare arbetstid lätt kunna reduceras. Till de sakkunniga har dock uppgivits, att drickspenningsystemet är i stort sett avvecklat vid de kommunala badinrättningarna och att det även är på tillbakagång vid de privata badföretagen, om det än vid vissa av dessa företag och speciellt beträffande vissa badformer alltjämt spelar en roll. För övrigt synes det de sakkunniga vara enbart en fördel, om en direkt arbetstidslagstiftning mera generellt skulle framtvinga en omläggning av sättet för ersättningen med helt borttagande av drickspenningsystemet. Vad nu sagts har även i viss mån betydelse inom frisöryrket, särskilt för damfriseringarna. Arbetsgivarnas talesmän på sistnämnda område ha dock till de sakkunniga direkt framhållit, att man från deras sida starkt eftersträvar drickspenningarnas borttagande.

97 Fotografiateljéer. Allmänna arbetstidslagen innehåller intet särskilt undantag för fotografiateljéer och dessa omfattas ej av gällande butikstängningslag. Till följd av en framställning från Svenska fotografernas förbund den 29 sepember 1937 till Kungl. Maj:t, vilken överlämnats till de sakkunniga, har man dock föreslagit, att den nya butikstängningslagen skall gälla även dessa företag, närmast i syfte att därmed trygga en av fotograferna själva önskad söndagsvila inom detta yrke. Vid de överläggningar härom, som de sakkunniga upptagit med företrädare för förbundet, har det övervägts, huruvida fotografiateljéerna i detta sammanhang lämpligen även borde föras till den nya arbetstidslagens tillämpningsområde. I skrivelse den 23 oktober 1937 har förbundet därefter hemställt, att fotografiateljéerna måtte komma in under denna lag. 1931 års företagsräkning upptager 829 företag för fotografering med sammanlagt ungefär 700 anställda; härvid äro icke medräknade de företag, där övervägande idkas detaljhandel men även fotografering förekommer, men dessa företag bliva ju redan enligt huvudregeln hänförliga under den nya lagen. Av de nyssnämnda fotograferingsföretagen var det enligt företagsräkningen endast 16, där fler än 5 personer sysselsattes (inbegripet ägaren). I praktiken har alltså allmänna arbetstidslagen icke alls någon tillämpning på detta område. Med hänsyn härtill och med beaktande av fotografernas eget önskemål ha de sakkunniga ansett lämpligt, att den nya lagen blir tillämplig å fotografiateljéerna, ehuru några starkare klagomål över rådande arbetstidsförhållanden ej framförts till de sakkunniga. Huvudprinciperna för en butikstängningslag, sedan direkt arbetstidsreglering för personalen införts. Kräves i fortsättningen en butikstängningslag? När man en gång accepterat, att de anställdas berättigade anspråk på 48-timmarsveckans genomförande böra tryggas genom direkt arbetstidslagstiftning, blir det mindre erforderligt att i arbetstagarnas intresse begränsa de medgivna tiderna för butikernas öppethållande. När den högsta arbetstid, som får uttagas av personalen, är i lag föreskriven, finns det ur principiell synpunkt knappast större anledning beträffande detaljhandel och annan här avsedd rörelse än för övriga näringsgrenar att med hänsyn till personalen meddela föreskrifter om arbetstidens förläggning under dygnet samt fördelningen på söckendagar och sön- och nelgdagar. Frånsett en del allmänt hållna föreskrifter i arbetarskyddslagen av 1912 samt vissa där givna specialbestämmelser för kvinnor och minderåriga innehåller icke den svenska sociallagstiftningen som regel några föreskrifter i detta ämne. Allmänna arbetstidslagen stadgar exempelvis intet härom. Visserligen gäller i praxis en ganska enhetlig tid beträffande förläggningen av industriarbetarnas arbete, och detta fortgår mera sällan efter klockan 17. Motsvarande gäller för många andra arbetstagaregrupper, t. ex. vanliga statstjänstemän och kontorsanstäilda. Men nattarbete förekommer för ej obe200 38

98 tydliga grupper av industriarbetare, och för hotell- och restaurangpersonal är arbetstiden i stor utsträckning förlagd till kvällarna samt till sön- och helgdagar. Liknande gäller för trafikpersonal; för denna grupp är arbetstidens förläggning mycket växlande. Detaljhandelns arbetstagare kunna knappast kräva att här ställas i särställning. Man kan då fråga, om en butikstängningslag över huvud taget bör bibehållas, sedan direkt arbetstidsreglering för personalen införts. Både vid tillkomsten av den nuvarande lagen av 1919 och i samband med införandet av vår första lag på området av 1909 var det i främsta rummet hänsynen till de anställda, som framfördes såsom motivering för lagstiftningen. Men vid sidan härav betonades dock butikstängningslagstiftningens betydelse för beredande av fritid åt butiksinnehavarna själva och likartade konkurrensförhållanden mellan olika företag. Dessa skäl för en butikstängningslag torde få anses så vägande, att de ensamma kunna motivera denna lagstiftning. Dessutom kan ju även i framtiden anföras hänsyn till de anställda vid de allra minsta företagen, vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle ställas utanför arbetstidslagen. Uti de till de sakkunniga inkomna svaren på de utsända frågeformulären har endast någon enstaka röst höjts för butikstängningslagens avskaffande. Lagen värdesättes tydligen allmänt, icke minst av de berörda näringsidkarna själva. Men denna lag bör då ej göras strängare än vad näringsidkarna övervägande anse vara lämpligt och som kan anses förenligt med allmänhetens intresse. Ur denna synpunkt är det, som de sakkunniga behandlat frågan om den lämpliga regleringen av affärstiderna. Tiden för öppethållande av butiker vanliga söckendagar. Den viktigaste frågan i butikstängningslagen är, hur man skall bestämma tiden för öppethållande av butiker i allmänhet å vanliga söckendagar. Den nuvarande butikstängningslagen medgiver ju, att handelsbodar i allmänhet få hållas öppna från klockan 8 till klockan 19. Förslag om utsträckning av denna tid ha blott framkommit från ett ringa antal uppgiftslämnare. Den aktuella frågan är i stället, om en inskränkning bör komma till stånd. Tiden för öppnandet. Vad först gäller den tid, då vanliga butiker få öppnas, så skulle enligt socialstyrelsens undersökning, som avser förhållandena 1931, drygt 60 procent av dessa affärer öppnat klockan 8. Ungefär 20 procent av affärerna öppnade klockan 9 och något mindre antal klockan 8.30.x Av de sakkunniga under 1936 inhämtade uppgifter om affärstiderna från 359 till Sverigesköpmannaförbund hörande föreningar visa ett likartat förhållande. Mer än 2 /3 av föreningarna uppgåvo, att klockan 8 var den vanliga öppningstiden. 2 Ser man sedan på de önskemål, som framförts till de sakkunniga, så fram1 Se vidare socialstyrelsen 1933 s. 46 ff. H ä r och i det följande åberopas arbetsgivarnas uppgifter. Även ortsmyndigheterna lämnade uppgifter om affärstiderna, vilka dock ej giva en så god bild av de faktiska förhållandena (socialstyrelsen 1933 s. 36). 2 Se s. 229 nedan.

99 träder inom alla grupper en stark majoritet för bibehållande av den nu medgivna öppningstiden. Av myndigheterna är det endast ett ringa fåtal som förordat senare öppningstid, och av köpmannaföreningarna ha endast omkring 15 procent uttalat sig i denna riktning. Av personalföreningarna är det ungefär V4, som förordat att öppningstiden skulle sättas senare än klockan 8. Vad slutligen beträffar hörda konsumentsammanslutningar av olika slag — mest kvinnoföreningar — samt vissa kommunalrepresentanter, ha ungefär V3 ansett en senare öppningstid än klockan 8 tillrådlig. 1 När det alltså visar sig, att affärerna övervägande för närvarande öppna klockan 8, om man ser på landet i dess helhet, och att önskemål om en ändring i den nuvarande bestämmelsen härutinnan endast framförts av en minoritet av uppgiftslämnarna, både ifråga om myndigheterna, partrepresentanterna och konsumentsammanslutningarna, så ha de sakkunniga icke ansett sig ha anledning att här föreslå någon ändring. Visserligen visar det föreliggande materialet, att senare öppningstid än klockan 8 redan nu är vanlig i vissa samhällen, men intet hindrar då, att man eventuellt genom kommunalt beslut får denna ordning stadfäst, där så anses lämpligt. Speciellt företrädarna för landsbygden ha starkt framhållit, att den nuvarande öppningstiden icke bör rubbas. Stängningstiden. Den mest brännande frågan är, hur den allmänna stängningstiden bör bestämmas. Enligt socialstyrelsens undersökning var det 1931 nära 70 procent av de vanliga handelsbodarna, som stängde klockan 18 å vanliga söckendagar, medan de återstående i regel höllo öppet till klockan 19. Socialstyrelsens material ger vid handen, att medan mindre än Vs av de vanliga butikerna höllo öppet till klockan 19, såvitt gällde städer och andra samhällen, var det nära 2/s av affärerna på den rena landsbygden, som höllo öppet till klockan 19.2 De till de sakkunniga 1936 inkomna uppgifterna från köpmannaföreningar visa, att något över 3A av föreningarna upptagit den vanliga stängningstiden till klockan 18, medan något över Vs uppgivit att den vanliga stängningstiden var klockan 19.3 Detta material visar alltså någon förskjutning i riktning mot genomförande av stängning klockan 18, och de sakkunniga ha från olika håll erfarit, att denna tendens fortsatt under det senaste året. Såsom belysande kan anföras, att av de omkring 550 företag, som hösten 1937 genom medverkan av Sveriges köpmannaförbund lämnade vissa uppgifter, var det mindre än 5 procent, som förklarade sig vara motståndare till en regel om stängning klockan 18, och man motiverade nästan utan undantag detta med att stängningstiden ifråga redan tillämpades i affären.4 Som redan i annat sammanhang framhållits, gällde det här i huvudsak endast företag med två anställda. De allra minsta företagen voro alltså ej medtagna, och sådana branscher, där öppethållande till klockan 19 är särskilt vanligt, voro svagt företrädda. 1

Se vidare s. 232 och 235.

2 Socialstyrelsen 1933 s. 46 ff. s Jfr s. 229. * Jfr s. 234.

•

Vad sedan gäller de önskemål om den allmänna stängningstiden, som framförts till de sakkunniga, 1 ha av myndigheterna endast tre länsstyrelser, 27 magistrater och 89 landsfiskaler förordat en regel om stängning klockan 18. Å andra sidan uttalade sig 9 länsstyrelser, 52 magistrater och 202 landsfiskaler direkt emot en sådan åtgärd. Vidare torde ett ganska stort antal myndigheter, som ej uttryckligen uttalat sig i frågan ha varit motståndare till tanken på tidigare stängningstid; detta synes sannolikt i betraktande av deras svar på andra punkter i de sakkunnigas frågeformulär. Av konsumentsammanslutningarna ha ungefär 3/4 ansett, att den allmänna stängningstiden utan våda kunde sättas till klockan 18, och detsamma gäller ungefär 2 /3 av kommunalrepresentanterna. Av köpmannaföreningarna ha ungefär 30 procent direkt förordat en regel om stängning klockan 18, medan å andra sidan nästan lika många uttryckligen tagit avstånd från denna tanke. Återstoden av köpmannaföreningarna ha ej alls eller ej entydigt besvarat frågan; åtskilliga av dessa torde närmast vara att anse som motståndare till den här diskuterade reformen. Vad slutligen beträffar personalföreningarna, ha dessa alldeles övervägande förordat, att stängningstiden sattes till klockan 18. Det är att märka, att de som föreslå begränsning av tiden för öppethållande till klockan 18 såsom regel, i stor utsträckning anföra hänsyn till de anställda som skäl för reformen. Vid sidan härav åberopas även, att den skulle vara till nytta för arbetsgivaren. Man framhåller, att butiksinnehavarna ofta kunna vara i behov av ökad fritid men för närvarande av hänsyn till konkurrenterna ej våga stänga tidigare eller av slentrian ej komma sig för med detta. E n genomförd stängning klockan 18 skulle leda till jämnare konkurrensförhållanden. En avkoppling av den sista timmen skulle medföra ej obetydliga besparingar i ljus och värme. Åtminstone i regel och efter en övergångstid skulle allmänheten — anses det — anpassa sig efter en avkortad försäljningsdag, så att någon minskning i omsättningen ej behövde befaras. Från vissa håll har vidare åberopats, att en tvångsvis genomförd tidigare stängningstid skulle vara till nytta för de mindre bärkraftiga företagarna, som ej skulle ha råd att öka personalen och därför icke som bättre ställda konkurrenter kunde utnyttja en av lagen medgiven längre försäljningstid. Motståndarna mot en regel om stängning klockan 18 framföra olika motiv. Myndigheterna framhålla särskilt, att man på det sättet ej tillgodoser den allmänhet, som har svårt att hinna med sina inköp före klockan 18. Denna synpunkt framföres alldeles speciellt från landsbygden, där man åtminstone vissa tider av året slutar arbetet sent och ej sällan har lång väg till handelsboden. Vidare anföres från vissa håll, att i de större städerna med deras långa avstånd mellan hem och arbetsplats svårigheter skulle uppstå för arbetare och andra anställda av olika slag, ej minst för de yrkesarbetande husmödrarna. Sistnämnda synpunkt framföres särskilt i en framställning den 31 januari 1936 till chefen för socialdepartementet från Stockholms fackliga centralorga1

Jfr s. 232 ff.

101 nisations kvinnosektion och Stockholms socialdemokratiska kvinnodistrikt, vilken framställning överlämnats till de sakkunniga. Det har även åberopats, att de av de sakkunniga hörda konsumentsammanslutningarna — husmodersföreningar, Fredrika Bremer-förbundets avdelningar och politiska kvinnoföreningar av olika slag — ej kunna anses vara representativa för de befolkningsgrupper, för vilka en tidigare stängningstid skulle föranleda särskilda svårigheter. Från landsbygden framhålles också, att man knappt hunnit vänja sig vid och respektera stängningstiden klockan 19 samt att bästa försäljningstiden i vissa fall alltjämt infaller mellan klockan 18 och 19. Över huvud taget anse motståndarna till en regel om stängning klockan 18, att denna ofta skulle leda till en absolut nedgång i konsumtionen eller dock till att allmänheten förlade sina inköp till andra affärer än tidigare (vad storstäderna beträffar t. ex. sådana i närheten av arbetsplatsen i stället för i närheten av hemmet). Även där så ej skedde, skulle det ekonomiska resultatet kunna bli sämre, om nämligen vid oförändrad försäljningsmängd men förkortad försäljningstid kundantalet vissa tider bleve så stort, att personalökning för den skull erfordrades. Hittills har talats om genomförande av stängningstiden klockan 18 som regel. Båda anhängarna och motståndarna av denna reform ha i många fall förutsatt, att en sådan regel skulle förses med vissa undantag. För närvarande förekommer det i ej ringa utsträckning, att butiker, som flertalet veckodagar stänga klockan 18, å fredagar — de vanliga avlöningsdagarna — hålla öppet till klockan 19. Enligt socialstyrelsens undersökning 1 var detta fallet med nära X U av vanliga affärer. Vidare höllo enligt socialstyrelsens undersökning något mer än Ve av butikerna under lördagar öppet längre tid än flertalet söckendagar. Uppgifterna från köpmannaföreningarna 1936 visa något mindre frekvens av sådana skiljaktigheter. Ungefär Vs av föreningarna uppgåvo dock längre öppethållande å fredagar och ungefär Vio å lördagar. 2 Å andra sidan har det under de senaste åren blivit vanligt, att butikerna å lördagar stängas tidigare än å andra veckodagar; till detta och till önskemål i denna riktning återkomma de sakkunniga. I anslutning till det nu sagda föreslogo vid de sakkunnigas enquéte ett antal uppgiftslämnare, att en regel om 6-stängning skulle göra undantag för fredagar. Liknande önskemål ha också, fastän i betydligt mindre utsträckning, framkommit beträffande lördagar. Vidare är det vissa slag av affärer, som hållas öppna längre än vanliga butiker. Detta gäller först och främst mjölk- och bageriaffärer; dessa tillförsäkras särskilt av den nuvarande butikstängningslagen en längre tid än den vanliga. Men vidare gäller det konfektyr-, frukt-, blomster- och tobaksaffärer. I detta sammanhang bortses från kiosker och konditorier. Enligt socialstyrelsens undersökning var stängningstiden klockan 19 eller senare för ungefär 3 /ö av mjölk- och bageriaffärer, 2/s av frukt- och blomsteraffärer samt 9/io av tobaksaffärer. 3 Köpmannaföreningarnas uppgifter från 1936 visa samma tendens. Den procentuella andelen av föreningar, som uppgivit senare stäng1

Se vidare socialstyrelsen 1933 s. 47 ff. 2 Jfr s. 229.

3 Socialstyrelsen 1933 s. 48—49.

102 ningstid för de nu nämnda branscherna, är visserligen lägre, mei åtskilliga föreningar ha ej uttalat sig speciellt om dessa branscher. 1 Anhängarna av att öppethållande efter klockan 18 i regel icke skulle tilllåtas ha nu ofta ansett, att öppethållande till klockan 19 borde nedgivas en veckodag (i några fall två) samt för mjölk- och bageriaffärer (enligt vissa även för andra livsmedelsaffärer) ävensom för konfektyr-, frukt, blomsteroch tobaksaffärer. Stundom framhålles då, att under tiden klocian 18—19 endast borde tillåtas försäljning av vissa uppräknade, för vederböraade slag av affärer typiska varor; den nuvarande butikstängningslagen går jr på denna linje beträffande tiden för försäljning av vissa livsmedel. Genom medgivanden av detta slag skulle enligt här ifrågavarande uppgiftslämnares åsikt man kunna övervinna de svårigheter, som 6-stängningsregeln möjligen eljest skulle förorsaka, och kunna tillgodose allmänhetens och köpmännens imresse. Det må dock framhållas, att åtskilliga anhängare av regel om 18-stäigning icke alls eller endast i begränsad mån velat tillstyrka sådana uppmjuiningar. Motståndarna till en lagregel om stängning klockan 18 anföra ej sällan, att i lagen bestämda undantag för viss veckodag eller vissa branscher ej skulle vara tillfyllest och att de skulle göra lagen onödigt invecklad cch svårtilllämpad samt medföra konkurrenssvårigheter olika branscher emellan. Det må anmärkas, att de flesta främmande länders butikstänmingslagar medgiva öppethållande till klockan 19 eller längre. — I bland annat Danmark och Finland har dock stängning klockan 18 gjorts till regel, som emellertid försetts med vissa undantag. De sakkunniga ha ingående övervägt frågan om den tid, till vilken butiker böra få hålla öppet å vanliga söckendagar. I enlighet med de förut anförda synpunkterna har man därvid icke ansett de anställdas intresse kunna vara avgörande, fastän det givetvis är önskvärt, om arbetet icke slutar för sent på dagen. Det har med visst fog framhållits, att i så fall arbetstagaren icke blir till fullo kompenserad genom att fritid lämnas annan tid på dagen, då sådan fritid icke lika effektivt kan utnyttjas, t. ex. för vidare utbildning i yrket eller andra studier. Men detta är som sagt synpunkter, vilka endast mer i andra hand kunna få betydelse. Detsamma gäller vad som med fog åberopats om det önskvärda i att detaljhandlarna själva icke tvingas till en oskäligt lång arbetsdag utan tillförsäkras skälig fritid. Utslagsgivande bor vara, om en lagregel om tidigare stängningstid kan genomföras utan ekonomisk våda för detaljhandlarna eller vissa större grupper bland dem och utan större olägenhet för allmänheten. Det ovan återgivna har visat, att opinionen bland detaljhandlarna är delad. De som redan nu stänga klockan 18 eller vid en direkt arbetstidsreglering skulle finna det mest ekonomiskt att göra detta, se gärna en bestämmelse, varigenom konkurrenterna tvingas till samma stängningstid. Och otvivelaktigt är, att 18-stängningen alltmer vinner terräng. Men utredningen visar 1

Jfr s. 229.

103 också, att senare öppethållande alltjämt förekommer i ej ringa utsträckning. Så är ännu fallet beträffande vissa delar av landsbygden samt t. ex. i de yttre delarna av en stad som Stockholm och under säsongerna på badorter och sommarnöjesplatser. Men särskilt har den senare stängningstiden betydelse för vissa branscher, såsom framgår av det föregående. Där öppethållande efter klockan 18 nu förekommer, torde läget ej sällan vara sådant, att man vid tidigare stängning kan befara nedgång av omsättningen, särskilt när det gäller varor, avsedda för omedelbar konsumtion och där kanske ett inköp ej alls kommer till stånd, om det ej kan företagas vid lämplig tidpunkt. Detta torde främst gälla konfektyrer, bageri- och konditorivaror, frukt, blommor och tobaksvaror. E n framtvingad tidigare stängning av affärer, som sälja sådana varor, skulle stå i strid även med allmänhetens intresse. För de sakkunniga har det därför stått klart, att en lagbestämmelse om stängning klockan 18 ej utan svår olägenhet kunde gälla försäljningen av de nyss uppräknade varorna, utan att åtminstone för den skulle krävas öppethållande en timme längre. Erfarenheten har emellertid tillräckligt tydligt visat, hur lätt svårigheter, frestelse till överträdelse och klagomål från konkurrenterna uppkomma, när viss försäljning ställes i särställning. De nuvarande reglerna om längre försäljningstid för handeln med vissa livsmedel ha sålunda väckt mycket missnöje, och detsamma gällde på sin tid den särställning, som tobakshandeln åtnjöt enligt 1909 års butikstängningslag. 1 De sakkunniga anse därför, att undantag för vissa branscher böra om möjligt borttagas eller åtminstone starkt begränsas, och de ha också utformat sitt förslag i enlighet härmed. Detta synes också motiverat av att gränserna mellan olika branscher ofta äro rätt oklara. Även om längre försäljningstid medgåves för den här berörda försäljningen samt det på många platser och för många branscher starkt framträdande intresset av öppethållande till klockan 19 å fredagar tillgodosåges, skulle man för övrigt icke ha kommit till rätta med alla de fall, där ur allmänhetens eller detaljhandlarnas synpunkt ett berättigat krav på att lagen skall medgiva senare stängningstid än klockan 18 synes föreligga. Undantagen kunna aldrig göras så vittgående, att de täcka alla de vitt skilda fall, som här förekomma. Med beaktande av det nu anförda samt med hänsyn till att det alldeles övervägande flertalet av ortsmyndigheterna avstyrkt en regel om stängning klockan 18 ha de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå en sådan regel. Opinionen synes ännu icke vara mogen för en generell reform i denna riktning. Det gäller här, att man endast med försiktighet bör vidtaga en åtgärd, som innebär ett ganska starkt ingrepp i näringslivets frihet och i vissa fall även i allmänhetens bekvämlighet. Från vissa håll framförda förslag, att öppethållande skulle medgivas till klockan 18.30 eller att skillnad skulle göras mellan städer, köpingar och municipalsamhällen, å ena sidan, och den rena landsbygden, å den andra, så att 1

Se vidare s. 39 och 49.

104 18-stängning skulle föreskrivas i förra fallet men icke i det andra, anse sig de sakkunniga icke kunna förorda. Sådana halvmesyrer skulle icke vara tillfredsställande. Beträffande särskilt att göra skillnad mellan städer m. m. och landsbygd, så prövades detta i 1909 års butikstängningslag och väckte stor otillfredsställelse, speciellt med hänsyn till den ojämna konkurrens, som lätt uppstår mellan butikerna i ett samhälle och kringliggande landsbygd. De sakkunniga vilja emellertid i detta sammanhang starkt understryka, att man i och för sig anser önskvärt, att utvecklingen mot genomförande av allmän 18-stängning fortsätter, dock under hänsynstagande till de branscher, där denna stängningstid skulle medföra allvarliga olägenheter för företagen och för allmänheten. Så kommer säkerligen också att ske, i första hand som hittills genom frivilliga lokala överenskommelser mellan detaljhandlarna och i andra hand genom kommunala beslut. Hittillsvarande kommunala beslut skola enligt en övergångsbestämmelse till de sakkunnigas förslag förbliva giltiga, om de stipulera kortare tid för öppethållandet än den enligt nya lagen medgivna. Och de sakkunniga ha föreslagit sådana regler, att en kvalificerad majoritet bland detaljhandlarna inom viss kommun kan genomdriva beslut i denna riktning, om icke särskilda skäl tala emot detta. Därtill kommer, att den föreslagna arbetstidslagstiftningen säkerligen kommer att kraftigt verka till förkortning av affärstiden i sådana fall, där detta finnes vara det mest ekonomiska sättet att möta arbetstidsförkortningen. U r denna synpunkt ha rentav ett tämligen stort antal av de hörda konsument- och kommunalrepresentanterna uttalat farhågor för att arbetstidslagstiftningen skulle leda till en för allmänheten oläglig inskränkning av affärstiden. 1 Vidare innehåller de sakkunnigas förslag till ny butikstängningslag flera regler, som medföra förkortad tid för öppethållandet beträffande branscher, som nu stå i särställning, samt i vissa andra fall. Stängning mitt på dagen. De sakkunniga ha haft att överväga ännu ett sätt att inskränka den nu medgivna försäljningstiden, nämligen genom att föreskriva butikernas stängning viss tid mitt på dagen. Därmed skulle man då även söka verka för genomförande av gemensamma måltidstimmar i vårt land. De inkomna svaren visa emellertid ytterst ringa intresse för en sådan reform. 2 Den har endast tillstyrkts av 40 av de sammanlagt omkring 1 600 myndigheter och föreningar, som inkommit med uppgifter. Med anledning härav ha de sakkunniga kommit till det resultatet, att förutsättningarna för en generell regel om stängning mitt på dagen för närvarande icke föreligga; från många håll har uttalats, att man därigenom skulle vålla både detaljhandlarna och allmänheten allvarlig skada. Å vissa orter och för vissa branscher kunna dock kommunala beslut om middagsstängning visa sig lämpliga, och man har sökt lägga reglerna om de kommunala avvikelserna så, att sådana beslut icke motverkas. I övrigt har man genom ett särskilt stadgande i 8 § av den föreslagna arbetstidslagen velat trygga viss rastetid för de anställda. Detta kommer nog att i någon mån bidraga till förverkligande av den i och för sig så 1

Se s. 265.

2 Jfr s. 232 och 235.

105 önskvärda tanken om gemensamma måltidstimmar, och beträffande denna fråga må vidare hänvisas till vad som anföres i specialmotiveringen till nyssnämnda paragraf. Den i butikstängningslagen givna regleringen av detaljhandelns affärstid i övrigt. Sedan de sakkunniga angivit sin ståndpunkt till huvudfrågan i butikstängningslagen, nämligen den medgivna tiden för öppethållande av vanliga butiker under flertalet söckendagar, skall här i korthet redogöras för den enligt de sakkunnigas förslag till butikstängningslag givna regleringen i övrigt. För detaljerna hänvisas till den speciella motiveringen till de sakkunnigas nu åberopade lagförslag. Tiden klockan 8—19 har ansetts böra gälla även lördagar. Man har icke funnit sig kunna förorda det särskilt från de anställda framförda önskemålet om stängningstid klockan 17 sådana dagar. Däremot har föreslagits, att öppethållande efter klockan 16 ej skall vara tillåtet å påskafton, midsommarafton och julafton. Å andra sidan skall som nu öppethållande till klockan 20 vara medgivet 10—23 december. Den nuvarande längre tiden för handeln med vissa livsmedel å söckendagar, klockan 7—20, har icke ansetts böra bibehållas. Den för butiker i allmänhet gällande tiden har ansetts i regel tillräcklig, och man har funnit det vara ett starkt intresse att komma ifrån den nuvarande särställningen, vilket redan i annat sammanhang framhållits. Beträffande sön- och helgdagar har man visserligen icke ansett sig kunna undgå att — som i den nuvarande lagen — komplettera regeln om förbud mot öppethållande av butiker å dessa dagar med ett allmänt undantag för handeln med vissa livsmedel och blommor. Men man har sökt förebygga, att detta medgivande missbrukas till försäljning av även andra varor, och vidare har tiden för öppethållandet ansetts kunna inskränkas till tiden mellan klockan 8 och klockan 10. Liksom enligt den nuvarande butikstängningslagen böra kommunala avvikelser från de i lagen stadgade tiderna kunna komma till stånd. Men man har icke ansett det erforderligt att bibehålla den nuvarande rätten för kommunerna att träffa beslut om utsträckning av tiden för öppethållandet. E t t behov att hålla öppet å andra tider än de i lagen medgivna t. ex. för mjölkbutiker före klockan 8 och beträffande vissa slag av affärer å sön- och helgdagar klockan 10—11 och efter klockan 13 kan föreligga i vissa kommuner. Men det kan tillmötesgås genom en allmän rätt för kommunerna att besluta om annan förläggning av tiden för öppethållandet utan ändring av det sammanlagda antal timmar, då butiken hålles öppen. Men framför allt torde rätten att kommunalt besluta kortare affärstid än den direkt i lagen medgivna bli av praktisk betydelse. De sakkunniga ha föreslagit bestämmelser, enligt vilka sådan förkortning, om den önskas av en kvalificerad majoritet bland butiksägarna, under vissa förutsättningar skall komma till stånd även

106 mot den i regel beslutade kommunala myndighetens vilja, vilket redan berörts. Beslut om kommunal avvikelse skola liksom nu underställas länsstyrelse, som skall ha att pröva ej blott beslutets laglighet i formellt avseende utan även dess lämplighet. Lagen avser i första hand butik och därmed förstås varje försäljningsställe, där detaljhandel idkas. Man har alltså utsträckt begreppet butik, som ersätter uttrycket handelsbod i den nuvarande butikstängningslagen, synnerligen långt, och därunder innefattas sålunda bland annat kiosker samt serveringsställen, där detaljhandel förekommer. Regeln om förbud mot öppethållande av butik under viss tid har vidare — liksom i nu gällande butikstängningslag — sin komplettering i ett stadgande om förbud mot motsvarande försäljning till allmänheten under samma tid annorstädes än i butik, t. ex. genom kringföring. Det så uppställda systemet har man sökt giva en mer generell giltighet än vad som blivit följden av reglerna i 1919 års butikstängningslag. Av hänsyn till allmänheten har man visserligen ansett sig i åtskilliga fall böra antingen %tälla viss försäljning helt utanför butikstängningslagen eller lämna möjlighet till utsträckt försäljningstid efter myndighets tillstånd. Men man har därvid sökt ordna det så, att undantagsreglerna så litet som möjligt skola fresta till överträdelse. Även här har man i största möjliga utsträckning som allmän princip velat tillämpa, att öppethållande och försäljning under den utsträckta tiden blott får äga rum, om försäljaren även under den vanliga butikstiden begränsar sig till de varor, som han vill ha rätt att sälja under den utsträckta tiden. Det viktigaste av de fall, som ställas helt utanför butikstängningslagen, har avseende på serveringsstallen av olika slag. Undantaget gäller här blott under förutsättning att det är fråga om ordnad serveringsrörelse och att den ej är förenad med försäljning till avhämtning av annat än lagad mat, bagerioch konditorivaror, alkoholfria drycker samt periodiska skrifter. Å andra sidan innebär detta en utsträckning gentemot den nuvarande lagen särskilt därutinnan, att de vanliga konditorierna få sälja sina varor till avhämtning under hela den tid de äro öppna. Man har därmed tillmötesgått ett från många håll framkommet önskemål. Man har också ansett sig böra från butikstängningslagen helt undantaga försäljning från utomhusautomater av konfektyrer, frukt, tobaksvaror och tändstickor, om automaten står i samband med butik, där sådana varor säljas. För övrig automathandel utom butikstid fordras däremot särskilt tillstånd, som i regel blott bör givas, om synnerliga skäl därtill äro. I praktiken innebär den föreslagna regeln dock huvudsakligen en utvidgning, nämligen genom att tobaksautomater bli generellt tillåtna. Detta har ansetts kunna medgivas utan våda och blir för allmänheten en ersättning för att kioskernas tobaksförsäljning genom den av de sakkunniga föreslagna regleringen torde komma att avsevärt minskas. Vidare må nämnas undantag för apotek och för försäljning som avser för motorfordon nödvändiga varor, så framt vissa förutsättningar föreligga, övriga undantag torde vara av mindre betydelse.

107 Utsträckt försäljningstid erfordrar eljest särskilt tillstånd. I vissa fall, som dock mer ha undantagskaraktär, kan Kungl. Maj:t giva generellt sådant tillstånd. Men i praktiken viktigast bli de fall, då utsträckt försäljningstid beviljas viss näringsidkare. Här fordras enligt de nya reglerna, att vissa både formella och materiella betingelser skola föreligga. Genom att medgivandet till utsträckt försäljningstid göres beroende av särskilt tillstånd, som kan indragas vid överträdelse, har man ansett sig kunna vinna garantier för att de lämnade medgivandena ej komma att missbrukas. För vinnande av största möjliga trygghet har prövningen ansetts böra förläggas till länsstyrelserna. Som regel har uppställts, att tillstånd skall givas, endast om synnerliga skäl därtill äro. Men man har väsentligt uppmjukat denna regel i vissa fall, som äro de i praktiken viktigaste. Den viktigaste av dessa regler gäller förnämligast just den typiska kioskhandeln, d. v. s. den kioskhandel som är begränsad till konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor, periodiska skrifter, smärre trycksaker och tändstickor under hela försäljningsdagen. Den anses i regel böra medgivas till klockan 22 alla veckodagar. Vad nu sagts om kiosker gäller också stånd, bord och andra sådana försäljningsställen, men beträffande kringföringshandel endast om skäl därtill äro. Två andra undantag ha avseende på försäljning, som även övervägande sker från kiosker. Det gäller å ena sidan försäljning i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad eller dylikt å inhägnat område, och å andra sidan försäljning vid mer betydande trafikplatser. Här har man velat giva länsstyrelsen tämligen fria händer, dock att varusorteringen i regel skall inskränkas till de nyss uppräknade varuslagen samt andra matvaror och tobaksvaror. De två återstående i lagförslaget uppräknade fallen äro av mer speciell karaktär. Det ena avser försäljningen av varm korv m. m. och det andra de s. k. konstgallerierna. Här har man icke velat lägga hinder i vägen för den utsträckta försäljningstid, som i varje särskilt fall kan finnas påkallad. Genom den föreslagna regleringen har man sökt hålla en medelväg mellan de olika önskemål, som särskilt beträffande kioskhandeln i stort antal inkommit till de sakkunniga. Det har befunnits orättvist att ställa denna form av handel i så hög grad i särställning, som den nuvarande lagen i praktiken kommit att medföra. Men å andra sidan har man velat tillmötesgå de berättigade krav, som från allmänhetens sida kan ställas på bekväm tillgång till vissa för omedelbar konsumtion avsedda varor, och man har tagit hänsyn till den stora utbredning, som kioskhandeln faktiskt fått. Vad som åsyftas är alltså kontroll och reglering av kioskhandeln liksom annan försäljning, som äger rum utom den vanliga butikstiden. För nuvarande kioskinnehavare inträder den nya ordningen först efter viss tid, och ytterligare undantag kunna beviljas i ömmande fall. De särskilda bestämmelserna gälla endast den, som vill taga i anspråk utsträckt försäljningstid. Kioskhandel och annan här ifrågavarande handel,

108 som nöjer sig med den vanliga butikstiden, har icke med hänsyn till butiksstängningslagen behov av något särskilt tillstånd. Så kan däremot vara fallet ur andra synpunkter, men de sakkunniga ha icke funnit det ligga inom deras befogenhetsområde att här söka föreslå någon enhetlig reglering. Detta skulle bland annat förutsätta, att man ginge in på mer allmänt näringsrättsliga frågor. Butikstängningslagens tillämpning å a n n a t än detaljhandel. Rakstugor och frisersalonger. Liksom den nuvarande butikstängningslagen är lagförslaget tillämpligt på rakstugor och frisersalonger. Något yrkande om ändring härutinnan har icke framförts till de sakkunniga. Beträffande affärstiden har denna ansetts i stort sett kunna regleras helt såsom för butikerna. Detta innebär, att här ifrågavarande företag å söckendagar måste stänga klockan 19, medan de nu få hålla öppet till klockan 20. Denna inskränkning har förordats både av Svenska frisörföreningen och av Svenska frisörarbetareförbundet, och den synes vara väl motiverad. De organiserade företagen hålla redan nu ej öppet längre. I några fall stänger man nu redan klockan 18, ehuru det mera är undantag. Svenska frisörarbetareförbundet har hemställt, att denna stängningstid måtte göras till regel. När så icke ansetts böra ske för de vanliga butikerna, finns det dock enligt de sakkunnigas mening än mindre skäl att göra en dylik inskränkning för rakstugor och frisersalonger, vilka allmänheten kan behöva besöka efter slutat arbete. Även arbetsgivarna ha visserligen — under förutsättning av arbetstidsreglering för personalen — icke ställt sig obenägna till en lagbestämmelse om sådan ytterligare förkortad affärstid. Lagen synes dock böra giva de företagare, som vilja betjäna allmänheten till klockan 19, möjlighet härtill. Rakstugor och frisersalonger öppnas för närvarande oftast klockan 8.30, men de sakkunniga ha icke funnit skäl att beträffande dessa företag avvika från den för vanliga butiker medgivna öppningstiden. Här liksom för butiker gäller, att förkortning av affärstiden kan komma till stånd på frivillighetens väg eller genom kommunalt beslut. Badinrättningar. Den nuvarande butikstängningslagen gäller även varmbadinrättningar, vilka under söckendagar få hållas öppna från klockan 8 till klockan 20. Å sön- och helgdagar kan genom beslut av kommunal myndighet medgivas öppethållande under högst fyra timmar. Socialstyrelsens undersökning från 1930—1931 * visar, att badinrättningarna nästan undantagslöst öppnas efter klockan 8 samt att den vanligaste stängningstiden är omkring klockan 20. Omkring 10 procent av badinrättningarna skulle dock ha stängt klockan 21 eller senare. Det är här uteslutande fråga om varmbadhus, som endast äro öppna några av veckans dagar och där man tydligen funnit sig ha intresse av att hålla badinrättningen öppen tämligen sent på kvällen under dessa dagar; detta kan enligt butikstängningslagen 1

Se vidare Sociala meddelanden 1931 s. 701 ff.

109 medgivas genom kommunalt beslut, dock högst med en timme efter klockan 20 för städer och samhällen samt högst med två timmar för den rena landsbygden. I socialstyrelsens undersökning redovisas dock blott 30 kommunala beslut. Det förefaller, som om vissa badinrättningar skulle ha hållits öppna längre än butikstängningslagen medger utan stöd av något kommunalt beslut; detta torde i något fall även gälla sön- och helgdagar. Öppethållande å sådana dagar fyra timmar har enligt kommunalt beslut nyligen medgivits i Stockholm. I svaren på de sakkunnigas enquéte har endast i ringa utsträckning framkommit missnöje med de nu gällande bestämmelserna i butikstängningslagen. Däremot har till de sakkunniga överlämnats en framställning den 24 juli 1935 från direktören för Sportpalatset i Stockholm till överståthållarämbetet, vilken överståthållarämbetet överbringat till Kungl. Maj:t med angivande, att framställningen syntes vara värd att taga i beaktande vid en revision av butikstängningslagen. I framställningen anföres, att möjligheten att efter kommunalt beslut hålla badinrättning öppen till klockan 21 å söckendagar samt under fyra timmar å sön- och helgdagar icke vore till fyllest för moderna varmbadinrättningar med simhallar. Dessa voro avsedda för motion och rekreation och borde därför få hållas öppna just på kvällar och söndagar, då allmänheten bäst hade tillfälle att utnyttja anläggningen. Utomlands vore sådant i allmänhet medgivet. De sakkunniga ha funnit det sålunda anförda beaktansvärt. Varmbadinrättningarna äro företag av annan karaktär än butikerna och det synes knappast lämpligt att underkasta dem samma reglering. Simhallen i en varmbadinrättning torde böra få hållas öppen utan hinder av butikstängningslagen lika väl som en kallbadinrättning, ett gymnastikinstitut eller andra liknande företag. Allmänhetens intresse bör här vara avgörande, och man behöver icke längre med hänsyn till personalen låta dessa företag vara underställda butikstängningslagen, om det — såsom de sakkunniga föreslagit — införes direkt arbetstidsreglering för de anställda. De sakkunniga ha därför funnit det påkallat att ställa varmbadinrättningarna helt utanför butikstängningslagen. Man har därvid även beaktat, att verksamheten åtminstone vid de större badinrättningarna nu har en ganska annan karaktär än då 1919 års butikstängningslag tillkom. Genom att badrum i hemmen blivit allt vanligare, har serveringen av karbad, som förut utgjorde en huvuddel av verksamheten, nu blivit mera en bisak, medan simhallarna, dit allmänheten söker sig för sport och motion, få allt större betydelse. Åtminstone gäller detta i de större städerna, och man synes icke böra på något sätt lägga hinder i vägen för allmänheten att erhålla denna rekreation. Fotografiateljéer. Den fotograferingsverksamhet, som icke är förbunden med detaljhandel, står helt utanför 1919 års butikstängningslag. Svenska fotografernas förbund har dock den 29 september 1937 hos Kungl. Maj:t hemställt om bestämmelser om erforderlig söndagsvila för de inom foto-

110 graferingsyrket sysselsatta personerna, vilket tidigare berörts. Framställningen om söndagsvila behandlas mer ingående i motiveringen till 4 § av förslaget till butikstängningslag. Förbundet omfattar omkring 400 av de ungefär 800 fotografer i landet, vilka ha egen ateljé. Sedan de sakkunniga i anledning av framställningen upptagit förhandlingar med företrädare för förbundet, har detta i skrivelse den 23 oktober 1937 hemställt, att de sakkunnigas förslag till butikstängningslag även skulle gälla fotografiateljéerna. Därvid förutsattes dock, att kommunal myndighet skulle kunna giva tillstånd till öppethållande å söndagar. De sakkunniga ha funnit sig böra beakta de synpunkter, som sålunda framförts från fotograferna själva. Visserligen torde opinionen bland fotograferna icke vara enhällig; hälften av fotograferna tillhöra ju för övrigt ej förbundet. Detta måste dock anses vara ganska väl representativt för sitt område. Då verksamheten i fotografiateljéerna icke är alltför väsenskild från verksamheten i butiker, rakstugor och frisersalonger, ha de sakkunniga ansett butikstängningslagen kunna göras tillämplig även på fotografiateljéerna. Det må därvid erinras, att sådana ganska talrika företag, där fotograferingsverksamhet är förenad med butikshandel med kameror, film o. s. v., redan enligt huvudregeln i de sakkunnigas förslag skulle komma in under butikstängningslagen. Man har sökt utforma regleringen så, att begränsningen endast hänför sig till fotografiateljéer, medan fotografering i kundernas hem, utomhus eller å annan plats än i ateljén ställes utanför; se härom vidare under 1 § av förslaget till butikstängningslag. Två lagar eller en? Man kunde tänka sig att sammanföra de särskilda arbetstidsbestämmelserna för detaljhandeln och butikstängningsreglerna i samma lag. Så har skett i Tyskland, där författningen för övrigt gäller arbetstidsbestämmelserna för arbetstagare i allmänhet, ej blott inom detaljhandeln. De sakkunniga ha dock funnit lämpligast att — såsom i Finland — giva arbetstidsoch butikstängningsreglerna i skilda lagar. Men i den mån så lämpligen kunnat ske, har man sökt göra uppbyggnaden och avfattningen korresponderande.

C. Frågan om arbetstidslagstiftning-en för kontorsanstäilda och vissa andra grnpper av arbetstagare utanför detalj handeln. De sakkunnigas uppdrag. I inledningen har redan nämnts, att de sakkunniga fattat sin uppgift så, att de haft att upptaga frågan om arbetstidsreglering för de kontorsanstäilda i hela dess vidd. I andra hand har man haft att taga ståndpunkt till motsva-

Ill rande fråga även för vissa andra arbetstagargrupper, i huvudsak sådana som icke äro »arbetare» i allmänna arbetstidslagens mening. Såsom i andra sammanhang berörts, har på de sakkunnigas initiativ och efter vederbörligt bemyndigande socialstyrelsen utfört en statistisk undersökning av arbetstidsförhållandena. Det har därvid befunnits lämpligt att icke inskränka denna till kontorspersonal utan medtaga närstående grupper, förnämligast teknisk personal, arbetsbefäl, lager- och expeditionspersonal samt vakter och bud. Socialstyrelsens undersökning har endast gällt privatanställda. Undersökningsresultaten i denna del ha gjort, att det icke synts de sakkunniga erforderligt att införskaffa särskilda uppgifter om arbetstidsförhållandena för de kommunalt anställda. Och det har från början ansetts påtagligt, att frågan om arbetstidsreglering genom lagstiftning för de statsanställda icke i detta sammanhang var aktuell. Vad här sägs, gäller alltså blott de privatanställda. Huvudresultaten av socialstyrelsens undersökning. Socialstyrelsen kommer att själv i början av 1938 publicera en utförlig redogörelse för den verkställda undersökningen. De preliminära huvudresultaten ha vidare offentliggjorts i Sociala Meddelanden 1937 s. 3 ff. och 403 ff. I detta sammanhang skall därför blott givas en summarisk översikt över de viktigaste framkomna resultaten. Primäruppgifter från arbetsgivare införskaffades dels från företag, vilka utlottades med ledning av företagsräkningens material, dels genom medverkan av Svenska arbetsgivareföreningen. För personaluppgifterna anlitades i första hand förefintliga organisationer. Man sökte och erhöll i regel också medverkan av praktiskt taget alla kända organisationer av någon större betydelse. Av de inkomna personaluppgifterna härröra drygt hälften från organiserad personal. Återstoden har man erhållit på annat sätt, bland annat genom att vissa arbetsgivare insänt adressförteckningar över hos dem anställda. Man har också genom hänvändelser i pressen sökt komma i närmare kontakt med andra arbetsgivare och anställda, bland annat med tanke på den oorganiserade personalen. Beträffande de kontorsanstäilda ha inkommit arbetsgivaruppgifter för 36 000 arbetstagare, 1 vilket torde innebära närmare hälften av samtliga hithörande arbetstagare, och personaluppgifter för 13 000 (cirka VÖ av samtliga). Vad gäller teknisk personal föreligga arbetsgivaruppgifter för 8 000 arbetstagare och personaluppgifter för 2 000. Motsvarande siffror äro för arbetsbefäl respektive 13 000 och 5 000, för lager- och expeditionspersonal 6 000 och 1 500 samt för vakter och bud 6 000 och 700. Beträffande den ordinarie arbetstiden visar utredningen, att nettoarbetstiden för de kontorsanstäilda i genomsnitt ligger vid omkring 42 timmar i veckan, för den tekniska personalen vid ungefär 43 timmar samt för övriga grupper ganska nära 48 timmar. Personaluppgifterna visa något högre siffror än de uppgifter, som arbetsgivarna lämnat, men skillnaden är särskilt för kontorsanstäilda och teknisk personal obetydlig. 1

H ä r och i det följande angivs siffrorna med viss avrundning.

112 För flertalet arbetstagare, som insänt personaluppgifter, förelågo även arbetstidsuppgifter från arbetsgivaren. Detta s. k. identiska material visar på det hela taget mindre skiljaktigheter beträffande den uppgivna arbetstiden än materialet i dess helhet. Arbetstiden kan i de enskilda fallen rätt mycket avvika från genomsnittet. För arbetsbefäl samt lager- och expeditionspersonal är den ordinarie arbetstiden dock i det övervägande antalet fall precis 48 timmar i veckan, och i någon mån kan detsamma sägas om vakter och bud. För kontorspersonal och teknisk personal föreligger icke någon sådan utpräglad tyngdpunkt. För dessa grupper är 40-timmarsveckan, särskilt i de större städerna, förhållandevis vanlig, och detsamma gäller om 42-timmarsveckan. Drygt hälften av kontoristerna och ungefär 2/s av den tekniska personalen hade en arbetstid av högst 42 timmar i veckan. Tider mellan 42 och 48 timmar förekomma också tämligen ofta (2/s av kontoristerna och drygt hälften av den tekniska personalen) medan 48-timmarsveckan är ganska sällsynt. Den gällde sålunda endast för omkring 5 procent av de kontorsanstäilda. Om man särskilt undersöker, för hur stor del av de anställda uppgivits längre ordinarie arbetstid än 48 timmar i veckan, finner man att det beträffande de kontorsanstäilda och den tekniska personalen bara är fråga om några få procent. Detta gäller även om man lägger arbetstagarnas egna uppgifter till grund (omkring 6 procent enligt dessa uppgifter). Förhållandet är i viss mån annorlunda för de övriga grupperna. Av arbetsbefäl samt lageroch expeditionspersonal skulle enligt personaluppgifterna omkring 1js ha haft längre ordinarie arbetstid än 48 timmar i veckan, och detsamma skulle gälla mer än V3 av gruppen vakter och bud. Om man i stället tager arbetsgivarnas uppgifter till utgångspunkt, blir dock motsvarande andel betydligt mindre. Särskilt stor är skillnaden i fråga om vakter och bud. P å det hela taget var arbetstiden kortast i de större städerna och längst på landsbygden. I vissa specialfall ha de kontorsanstäilda särskilt lång arbetstid, t. ex. inom jordbruket. För att vinna mer fullständig klarhet om de anställdas arbetstidsförhållanden fordras emellertid även kännedom om förekomsten av övertidsarbete. De härutinnan lämnade uppgifterna ha tyvärr delvis varit ganska ofullständiga, vilket sammanhänger med att det på dessa områden ofta ej finns någon klar avgränsning mellan ordinarie arbetstid och övertid. De tillgängliga summariska uppgifterna synas dock medgiva vissa slutsatser. Enligt samstämmiga upplysningar från arbetsgivare och anställda är det ungefär två tredjedelar av de kontorsanstäilda, som ha att utföra övertidsarbete i större eller mindre omfattning. Motsvarande andel är något lägre för de övriga personalgrupperna. Enligt arbetsgivarnas uppgifter skulle övertidsarbete förekomma för ungefär hälften av de anställda inom grupperna arbetsbefäl samt lager- och expeditionspersonal; personaluppgifterna visa dock något högre siffror. Vad gäller gruppen vakter och bud, synes övertidsarbete ej förekomma för mer än ungefär 2/s av arbetstagarna.

113 Frågan om övertidsarbete över huvud taget förekommer har besvarats av den alldeles övervägande delen av uppgiftslämnarna, men i åtskilliga fall har man icke alls eller endast på ett mycket svävande sätt angivit, i vilken utsträckning de enskilda arbetstagarna haft att utföra övertidsarbete. Siffermässiga uppskattningar föreligga blott för en mindre del av de anställda (10—15 procent enligt arbetsgivaruppgifterna och ungefär 40 procent enligt personaluppgifterna). I den mån sådana uppgifter finnas, visa de dock för samtliga personalgrupper, att övertidsarbetet oftast stannat vid mindre än 200 timmar om året och att ett övertidsarbete om mer än 300 timmar om året förhållandevis sällan förekommit. Visserligen kan man knappast draga några mer vittgående slutsatser av detta, då de siffermässiga uppskattningarna — såsom redan framhållits — äro tämligen fåtaliga. Men det är dock anmärkningsvärt, att detta material visar på en tämligen låg genomsnittlig årlig övertid. Det skall emellertid genast understrykas, att ett stort antal av uppgifterna, både arbetsgivarnas och de anställdas, om övertidsarbetets omfattning blott innehåller, att sådant förekommit vid behov hela året; detta redovisas t. ex. enligt arbetsgivaruppgifterna för omkring 3/io av de kontorsanstäilda, som haft övertidsarbete. För kontoristerna har dock än oftare angivits, att övertidsarbete förekommit vid säsong, bokslut o. s. v.; så enligt de nyssnämnda uppgifterna för ungefär Va av de kontorsanstäilda med övertidsarbete. Undersökningen visar vidare, att övertidsarbetet i stor utsträckning icke särskilt ersattes. För de kontorsanstäilda skulle detta enligt personaluppgifterna gälla mer än 2/3 av fallen och även enligt arbetsgivarnas uppgifter nära V2. Därvid har sammanslagits alla former av ersättning. Enligt arbetsgivaruppgifterna lämnades sålunda ofta blott matpengar och dylikt såsom ersättning. Svaren från arbetsgivare och anställda överensstämma däri, att timpenning utgick i mindre än V10 av fallen. Uppgift saknas om i vad mån det här var fråga om en förhöjd timpenning. Det nu sagda gäller de kontorsanstäilda, men även för övriga personalgrupper är läget tämligen likartat. Är undersökningen tillräckligt belysande och tillförlitlig? Till en början må framhållas, att antalet inkomna uppgifter, om man ser på undersökningen i dess helhet, synes tillfredsställande. Detta är särskilt fallet med arbetsgivaruppgifterna, men måste på det hela taget sägas gälla även för personaluppgifterna. Materialet är dock i vissa avseenden ojämnt. Så äro fortfarande de olika näringsgrenarna något olika företrädda, ehuru man genom kompletterande undersökningar sökt utjämna vissa luckor i det först inkomna materialet, t. ex. den att de kontorsanstäilda inom partihandeln voro relativt svagt representerade. Småföretagen och företagen på landsbygden och å mindre orter äro vidare mindre väl företrädda än större företag och företag i storstäderna. De torde ha bidragit till att något sänka de genomsnittliga arbetstidssiffrorna, ty undersökningen visar, att medel200 38

114 arbetstiden är kortast i Stockholm och andra större städer och att den även i allmänhet är något under genomsnittet i större företag. I sistnämnda avseende är skillnaden dock obetydlig, och även den felkälla som kan ligga i att storstäderna fått väga för tungt torde knappast vara av större betydelse. Vad personaluppgifterna beträffar, är den organiserade personalen överrepresenterad, och uppgifterna från den oorganiserade ha övervägande kommit från företag, som besvarat arbetsgivarformuläret och på anfordran insänt personalförteckning. Det har anförts, att på detta sätt personaluppgifter huvudsakligen kommit att föreligga från sådana, som äro anställda vid företag med goda arbetstidsförhållanden. Det synes dock knappast kunna med någon större säkerhet antagas, att den organiserade personalen i genomsnitt har kortare arbetstid än den oorganiserade. Beträffande arbetsgivarnas uppgifter har det gjorts gällande, att även här ett ensidigt urval kommit till stånd, i det man ansett naturligt, att företag med välordnade arbetstidsförhållanden gärna besvarat de utsända frågeformulären, medan sådana företag, där missbruk föreligga, dragit sig för detta. Att någon tendens i denna riktning kan ha gjort sig gällande, synes sannolikt, men det är svårt att bedöma, om den varit av större betydelse. Över huvud taget kunna de nu antydda invändningarna, vilka närmast gälla kontorspersonalen och särskilt framförts från företrädare för de anställda, icke frånkännas ett visst fog. Men delvis rör det sig om olägenheter, vilka alltid måste vidlåda socialstatistiska undersökningar av denna typ, där något tvång att lämna uppgifter icke föreligger. Och de kompletteringar av materialet, som kommit till stånd efter hand, delvis i samverkan med personalorganisationer, visa icke något nämnvärt nytt i förhållande till de förut inkomna uppgifterna. Såsom ett exempel må nämnas, att vid jämförelse mellan de uppgifter från medlemmar av Göteborgs kontoristförening, som inkommo redan efter den första hänvändelsen, och de uppgifter, som lämnades av större delen av de återstående medlemmarna efter energisk bearbetning från föreningsledningen, den ordinarie arbetstiden var i genomsnitt något kortare enligt de sist inkomna uppgifterna än enligt de tidigare. Detta exempel från en stad, där man sökt ock även i viss mån lyckats göra en bottenskrapning av det åtkomliga materialet, synes styrka tillförlitligheten av undersökningen i övrigt. Det förefaller icke sannolikt, att kontorsanstäilda med oskäligt lång arbetstid i så stor utsträckning skulle finnas bland den personal som icke deltagit i undersökningen, att den framkomna genomsnittliga nettoarbetstiden skulle med hänsyn till dem undergått någon mer avsevärd förändring. Om sådana anställda finnas i större utsträckning, skulle de väl i någon mån ha framträtt efter den vidsträckta publicitet som givits undersökningen och de upprepade hänvändelserna till de anställda att medverka i denna.

115 Frågan 0111 arbetstidslagstiftning för de kontorsanstäilda, byggd på 48-timmarsveckan. Vad nu anförts skulle kunna sammanfattas så, att den verkställda undersökningen — även med hänsyn tagen till eventuella felkällor — synes berättiga till det omdömet, att de kontorsanställdas faktiska arbetstid för närvarande i genomsnitt stannar långt under vad som skulle kunna uttagas enligt den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen för de detaljhandelsanställda. Frågan blir då, om en sådan lagstiftning verkligen kan anses lämplig för kontoristerna. När de kontorsanstäilda och liknande grupper hittills ställts utanför arbetstidslagstiftningen, har motiveringen i huvudsak varit följande. 1 Det har påpekats, att dessa grupper nu ha en i genomsnitt kortare arbetstid än flertalet övriga arbetstagare. Vidare har anförts, att just här ifrågavarande personal kunde behöva utnyttjas av företagen på ett mer rörligt sätt under olika dagar och tider, varför en stel arbetstidslagstiftning skulle vara särskilt oläglig. Och slutligen har gjorts gällande, att kontorsarbetets själva natur och karaktär av förtroendeställning skulle medföra, att en lagstiftning om arbetstiden icke vore lämplig. Det sist antydda skälet synes knappast de sakkunniga bärande. Det finns visserligen kategorier av hithörande anställda, vilka ha en sådan förtroendeställning, att en tvångsreglering av arbetstiden icke skulle vara lycklig. Men detta kan i varje fall icke numera anses gälla det stora flertalet av kontoristerna. Någon anledning att på denna grund göra skillnad mellan dem och t. ex. butiksbiträdena finns det knappast. Att den bundenhet, som måste åtfölja en lagstiftning om arbetstidsförhållandena, skulle i och för sig medföra vissa olägenheter på det område det här gäller, må vara sant. Arbetsgivarnas representanter ha också åberopat även detta skäl, när de avstyrkt en lagstiftning. Men de sakkunniga anse icke, att de nämnda olägenheterna för företagen äro så avsevärda, att de skulle kunna hindra en laglig reglering av arbetstiden, om en sådan skulle vara erforderlig med hänsyn till de anställda. Det avgörande blir därför, om en arbetstidslagstiftning av den typ, som förordas för detaljhandelns anställda, kan anses lämplig för de kontorsanstäilda och påkallad för att komma till rätta med rådande missförhållanden. Den verkställda undersökningen synes nu visa, att det endast skulle vara ett ganska litet fåtal av de kontorsanstäilda, som skulle kunna påräkna reduktion av arbetstiden med stöd av en dylik lag. E n lagstiftning av denna natur skulle dock kunna tänkas vara ett intresse ur de anställdas synpunkt. Dels skulle man därigenom kunna trygga skäliga arbetstidsförhållanden för den minoritet — det gäller dock såvitt man kan se en ganska ringa sådan — som nu har särskilt lång arbetstid. Och dels skulle även för de övriga kunna vinnas stabilitet i arbetstidsförhållandena, begränsning av övertids1

Jfr s. 59 och 72 ff.

116 arbetet och lagstadgad övertidsersättning. Det som för de kontorsanstäilda oftast för närvarande utgör anledning till klagomål i fråga om arbetstiden är nämligen det skiftande och ofta på förhand oberäkneliga övertidsarbetet, vilket dessutom i regel är oavlönat. De önskemål, som de anställda i samband med undersökningen framfört å frågeformulären, gälla i stor utsträckning denna sak. I detta sammanhang kan anföras, att ett mycket ringa antal av de anställda (blott några hundra) i samband med socialstyrelsens undersökning direkt uttalat önskemål om arbetstidslagstiftning. Mot de fördelar, som sålunda skulle kunna vinnas med en 48-timmarslagstiftning, stå emellertid också nackdelar ur de anställdas synpunkt. Dessa ha orsakat, att av de anställdas huvudorganisationer på detta område, med vilka de sakkunniga samrått sommaren 1937 sedan huvudresultaten av socialstyrelsens undersökning preliminärt förelågo, endast Svenska handelsarbetareförbundet tillstyrkt en sådan lagstiftning för de kontorsanstäilda. De till Daco anslutna sammanslutningarna, vilka omfatta den alldeles övervägande delen av den organiserade kontorspersonalen — av betydelse äro särskilt Svenska bankmannaföreningen, Svenska industritjänstemannaförbundet och det nybildade Svenska handelstjänstemannaförbundet, vilket bland annat upptagit Svenska kontoristförbundet —, ha däremot direkt avstyrkt en lagstiftning av detta slag. Särskilt har därvid anförts, att en lagstiftning med utgångspunkt från 48 timmars arbetsvecka skulle kunna leda till en ogynnsam utveckling för det stora flertal av de anställda, som nu har kortare arbetstid. Man befarar, att en lagstadgad reglering kunde göra arbetsgivarna benägna att till fullo uttaga den medgivna arbetstiden, varigenom en avsevärd ökning av arbetstiden kunde bli resultatet för många av de anställda. Även om man kanske icke anser, att en aktion i denna riktning skulle igångsättas omedelbart vid lagens ikraftträdande, hyser man dock farhågor för att en sådan tendens så småningom skulle framträda. Åtminstone fruktar man, att genom en dylik lagstiftning den utveckling mot allt kortare arbetstid för de kontorsanstäilda, som under senare tid gjort sig gällande, skulle avbrytas. I jämförelse härmed anse Daco-organisationerna de ovan antydda fördelar, som skulle kunna uppnås genom en arbetstidslagstiftning av här skisserat slag, mindre tungt vägande. Det må framhållas, att det här refererade ståndpunktstagandet från Daco baserades på de preliminära resultaten av socialstyrelsens undersökning, utan att därvid tillförlitligheten av undersökningens huvudresultat sattes i fråga. Man kan ha delade meningar, om och i vilken grad de av de anställda befarade verkningarna av en 48-timmarslagstiftning för kontoristerna verkligen skulle inträda. Det må erinras, att 1930 års konvention genom särskilt stadgande söker förebygga, att en lagstiftning skall kunna tagas till intäkt för krav på rubbning av rådande kortare arbetstid. Vissa erfarenheter från främmande länder med sådan lagstiftning tala dock för att farhågorna ej sakna grund.

117 Men hur det än må förhålla sig härmed, ha de sakkunniga i sakens nuvarande läge icke ansett sig böra föreslå någon arbetstidsreglering för de kontorsanstäilda i överensstämmelse med den föreslagna arbetstidslagen för de detaljhandelsanställda. En lag, vilken såvitt man kan bedöma övervägande icke önskas av dem som skulle skyddas genom lagen och vilken dessutom knappast synes påkallad för att avhjälpa svårare missförhållanden av större omfattning, bör tydligen icke komma till stånd. Vad nu sagts om kontorspersonalen gäller dock icke de inom detaljhandeln sysselsatta kontoristerna, där läget är i viss mån avvikande. Beträffande de skäl, som kommit de sakkunniga att föreslå att den tilltänkta lagstiftningen för detaljhandeln skulle gälla även denna grupp, må hänvisas till vad som åberopats i den allmänna motiveringen samt till vad som ytterligare anföres under 1 § av detta lagförslag. 1 Frågan om arbetstidslagstiftning för de kontorsanstäilda, grundad på 40-timmarsveckan. Daco har ställt sig avvisande till en 48-timmarslagstiftning för de kontorsanställda, men man har icke i och för sig avböjt tanken på en laglig arbetstidsreglering för denna personalgrupp. Man har tvärtom föreslagit, att en på 40-timmarsveckan grundad sådan lagstiftning måtte komma till stånd. Man har därvid åberopat att en ej ringa del av kontoristerna redan åtnjuter 40 timmars ordinarie arbetsvecka och att tendensen här i landet går i den riktningen, att denna arbetstid alltmer blir gällande för de kontorsanstäilda. Vidare har erinrats om de starka strävandena under senare tid att internationellt införa 40-timmarslagstiftning. De sakkunniga ha icke ansett sig kunna framlägga något förslag i denna riktning. Till en början torde av de sakkunnigas direktiv framgå, att denna utredning tillkommit förnämligast för att undersöka behovet och lämpligheten av sådan arbetstidsreglering, att de arbetstagargrupper som avses med utredningen bereddes viss paritet med de arbetare, för vilka arbetstiden redan är lagligen reglerad. Förhållandet är nu, att en på 40-timmarsveckan grundad arbetstidslagstiftning icke i Sverige genomförts för någon arbetstagargrupp, och det finns alltjämt kategorier, för vilka man icke ansett sig kunna stipulera 48-timmarsvecka och där arbetstiden ofta är längre. Kontorsarbetet kan visserligen vara påfrestande men det kan icke anses vara av den beskaffenhet, att särskilt starka skäl kunna anföras för en lagstiftning, varigenom för kontoristerna generellt skulle framtvingas kortare arbetstid än vad som är medgivet för övriga arbetstagare. Den omständigheten, att stora delar av de kontorsanstäilda redan lyckats komma fram till 40-timmarsveckan, kan icke anföras som motivering för en lagstiftning av detta slag i nuvarande läge. För övrigt visar socialstyrelsens undersökning, att det dock alltjämt blott är ungefär Vs av kontorspersonalen, som har så 1

Se B. 135.

118 kort ordinarie arbetstid som 40 timmar i veckan. En sådan lagstiftning skulle därför säkerligen vålla betydande olägenheter för de företag, vilka använda kontorsanstäilda. Den väckta frågan synes böra ställas på framtiden, till dess eventuellt 40-timmarsveckan anses böra genomföras i vårt land för arbetstagarna i allmänhet. Det är sant, att 40-timmarsveckan redan i större eller mindre utsträckning lagts till grund för lagstiftning i vissa länder och att vid de internationella arbetskonferenser i Geneve antagit åtskilliga konventioner till förmån för sådan arbetstidslagstiftning. Från svensk sida har man dock hittills intagit en ganska avvaktande hållning till denna reformrörelse och i allmänhet icke ansett sig kunna godtaga den vid de internationella arbetskonferenserna knäsatta principen att stegvis genomföra 40-timmarsveckan på sådana områden, där detta anses låta sig göra utan alltför stor svårighet. 1 Frågan om lagstiftning för de kontorsanställda, gällande endast övertid och övertidsersättning. När de sakkunniga funnit att en laglig arbetstidsreglering för de kontorsanställda icke är motiverad i nuvarande situation, är därmed icke sagt, att allt för närvarande skulle vara väl beställt på detta område. Det har redan framhållits, att vad som särskilt vållar olägenhet är det utbredda, ofta obestämda och i allmänhet oavlönade övertidsarbetet. Den tanken har därför framkommit, att man icke skulle söka reglera den ordinarie arbetstiden utan begränsa sig till vissa bestämmelser om övertid och övertidsersättning. E n lagstiftning av något liknande typ — av mer generell natur — har i år kommit till stånd i Danmark. Frågan var bland annat föremål för överläggning vid de sakkunnigas konferens sommaren 1937 med representanter för Daco. Dessa uttalade sig då varmt för en sådan åtgärd, om nämligen en på 40-timmarsveckan grundad arbetstidslag icke skulle komma till stånd. I en lagstiftning av detta slag skulle då sättas en gräns för möjligheten att uttaga övertid, t. ex. såsom i de sakkunnigas förslag till arbetstidslag för detaljhandeln. Liksom i detta förslag skulle vidare bestämmas visst minimum för övertidsersättning. Man skulle alltså vinna, att de anställda icke kunde utnyttjas till övertidsarbete i obegränsad omfattning och att det vanliga övertidsarbetet skulle ersättas och detta efter förhöjd taxa. Den första fråga, som i detta sammanhang uppställer sig, är denna: Vad skall anses vara övertid för en arbetstagare, vars ordinarie arbetstid icke är genom lag maximerad? Om man skulle utgå från den i varje konkret fall gällande ordinarie arbetstiden, komme regleringen tydligen att verka synnerligen ojämnt. Kontorister vid företag med kort ordinarie arbetstid skulle beredas skydd mot utnyttjande och få övertidsersättning i långt högre grad än arbetstagare i motsvarande ställning vid andra företag, där den ordinarie arbetstiden är längre. Detta måste verka orättvist de olika företagen 1

Se vidare ovan s. 78.

119 emellan och direkt uppmuntra företag, som nu ha kortare ordinarie arbetstid, att förlänga denna. I den formen synes därför den ifrågasatta lagstiftningen i längden varken kunna bli till gagn för arbetsgivarna eller för de anställda. Anhängarna av den här diskuterade lagstiftningen ha därför tänkt sig en annan bedömningsmetod. Den ordinarie arbetstiden skulle beräknas efter vad som kan anses vara allmän sedvänja beträffande en arbetstagare av det slag, varom fråga är. Därvid skulle tagas hänsyn till sedvänjor inom olika branscher, i den mån sådana finnas utbildade, eventuellt även till lokala sedvänjor. Endast om någon dylik sedvänja konstaterats, skulle då övertidsregleringen kunna få någon verkan. Bedömningen skulle tillkomma någon myndighet, exempelvis arbetsrådet, arbetsdomstolen eller socialstyrelsen. Den konstaterade sedvanliga ordinarie arbetstiden skulle sedan bli normgivande för samtliga företag inom det område, beträffande vilket sedvänjan ansetts vara gällande. E n reglering efter de nu antydda riktlinjerna skulle dock indirekt innebära, att även den ordinarie arbetstiden bleve bindande fixerad, i den mån nämligen sedvänja på visst område kunnat uppvisas. I stället för en enhetlig lag skulle man få en mångfald olikartade regleringar, gällande för olika grupper av kontorsanstäilda och flertalet med utgångspunkt från kortare ordinarie arbetstid än 48 timmar i veckan. Ett sådant system skulle genom sin ojämnhet verka orättvist olika personalgrupper emellan och det skulle strida mot hittills i vårt land tillämpade principer för arbetstidsreglering. Konsekvenserna av att giva sig in på denna linje kunna dessutom knappast överskådas. De sakkunniga ha därför icke ansett sig kunna framlägga ett förslag av här antytt slag. Sympatierna för sådan lagstiftning från de anställdas organisationer torde icke så mycket bero på att man ansett den nuvarande totala arbetstiden i allmänhet vara oskäligt lång, utan det torde mera gälla ett sätt att uppnå bättre löneförmåner. Även om man alltså icke ansett sig kunna förorda någon lagstiftning, så må dock än en gång understrykas, att de nuvarande förhållandena beträffande kontorspersonalens övertidsarbete och övertidsersättning ofta äro otillfredsställande. Det är icke tilltalande att oavlönat övertidsarbete så ofta synes förekomma. De sakkunniga vilja i detta sammanhang uttala förhoppningen, att nu på sina håll rådande praxis måtte avvecklas och mer ordnade förhållanden införas ifråga om övertidsarbetet och dess betalning. Man hoppas, att den för de detaljhandelsanställda föreslagna regleringen och särskilt den lagstadgade övertidsersättningen för dem skall få en viss indirekt inverkan beträffande kontorspersonalen, så att uppfattningssättet i detta hänseende undergår en förändring. Frågan om arbetstidslagstiftning for övriga personalgrupper. När de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå någon arbetstidslagstiftning för de kontorsanstäilda, följer redan därav, att det knappast är anled-

120 ning att mer i detalj upptaga frågan om reglering av arbetstiden för de övriga personalgrupper, varom ovan talats, alltså teknisk personal, arbetsbefäl, lager- och expeditionspersonal samt vakter och bud. De verkställda undersökningarna tillkommo i första hand för att belysa de kontorsanställdas arbetstidsförhållanden, och de sakkunnigas uppdrag på detta område avser förnämligast kontoristerna. Emellertid må helt kort beröras, hur frågan ställer sig för dessa grupper. Vad först den tekniska personalen beträffar, äro som förut nämnts arbetstidsförhållandena här mycket överensstämmande med de kontorsanställdas, och Daco har för denna personal intagit samma ståndpunkt som ifråga om kontoristerna. Den tekniska personalen kan ha verksamhet av olika slag. Ofta är gränsen mot de kontorsanstäilda tämligen flytande. I andra fall åter gäller det personal med uppgifter i anknytning till fabriksdriften eller dylikt, och man kommer då nära arbetsbefälet. För arbetsbefälet är 48-timmarsveckan dominerande, men socialstyrelsens undersökning visar, att en icke så liten grupp har längre arbetstid. Arbetsbefälets arbetstid måste tydligen i mycket sammanfalla med den underställda personalens, och det kan ej undvikas, att arbetsledarna i viss utsträckning sysselsättas även med förberedelse- och avslutningsarbeten. Sveriges arbetsledareförbunds företrädare ha framhållit detta men icke begärt, att någon särskild lagstiftning för arbetsledarna skulle genomföras. Man har emellertid fäst uppmärksamheten på att arbetsledarna i en del fall synas utnyttjas över hövan. Det händer sålunda, att man vid industriföretag håller ett mindre antal arbetsledare än arbetarskift, vilket leder till att arbetsbefälet icke får tillräcklig ledighet. De sakkunniga instämma i att detta är en metod att ordna arbetet, som icke synes lämplig. Att i detta sammanhang lagstiftningsvägen söka lösa denna fråga synes dock möta svårigheter. Arbetsbefälet har för övrigt ofta en förtroendeställning och bestämmer i viss mån själv sin övertid. Vid sådant förhållande kan det vara betänkligt att här införa regler om övertid och övertidsersättning. De sakkunniga ha fått sin uppmärksamhet riktad på de svåra arbetstidsförhållanden, som råda för vissa arbetsledande funktionärer inom restaurangnäringen, nämligen hovmästare och köksmästare samt i viss mån även restaurangkassörskor. Representanter för vissa till Daco hörande sammanslutningar inom dessa grupper ha till de sakkunniga framfört sina bekymmer över det nuvarande läget. Arbetstiden är här i allmänhet mycket lång och dessutom till stor del bestående i nattjänstgöring. Ordnad ledighet förekommer långt ifrån alltid. De sakkunniga erkänna gärna, att här rådande förhållanden icke äro tillfredsställande. Utom de förut nämnda skälen mot ett ingripande i detta sammanhang tillkommer emellertid här, att inom restaurangnäringen den underställda serveringspersonalens arbetstid icke är lagligen reglerad. 1937 års riksdag har hemställt om utredning av sistnämnda personals arbetstidsförhållanden, och sådan utredning pågår inom socialsstyrelsen. Det torde kunna antagas, att den här berörda överordnade persona-

121 lens ställning i arbetstidshänseende i detta sammanhang tages under skärskådande. Vad slutligen gäller lager- och expeditionspersonal samt vakter och bud, torde det här åtminstone delvis gälla arbetstagare, som stå mycket nära vad allmänna arbetstidslagen menar med »arbetare» och kanske rentav ha sin arbetstid direkt reglerad av denna lag. För lager- och expeditionspersonalen är 48-timmarsveckan dominerande, medan arbetstidsförhållandena för vakter och bud äro betydligt mer varierande. För sistnämnda grupp förekomma också ganska stora skiljaktigheter mellan de uppgifter, som arbetsgivarna lämnat, och de som komma från de anställda själva. Detta torde sammanhänga med att det här stundom kan anses ovisst vad som skall hänföras till arbetstid, över huvud taget är detta område icke lätt att reglera lagstiftningsvägen, och för lager- och expeditionspersonalen skulle nog icke mycket vara att vinna härmed. De sakkunniga anse sig icke heller här ha anledning att föreslå någon lagstiftning.

122 Speciell motivering till förslaget till lag om arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse (arbetstidslag för detaljhandeln). Lagens tillämpningsområde. 1§Denna paragraf anger lagens tillämpningsområde. Till en början regleras här frågan om de näringsgrenar, för vilka lagen skall gälla. Vidare bestämmes, å vilka företag inom dessa näringsgrenar lagen skall tillämpas. Och slutligen givas föreskrifter om undantag för vissa slag av arbete och vissa arbetstagare. Rörelse, där.detaljhandel idkas. De sakkunnigas utgångspunkt har varit, att den nya lagen skall gälla för hela detaljhandeln, men däremot icke för partihandeln, vilket redan berörts i den allmänna motiveringen. 1 Med detaljhandel förstås därvid försäljning av varor direkt till allmänheten. Men det grundläggande stadgandet har formulerats så, att det gäller alla rörelser, där detaljhandel idkas. Därmed avses, att den nya lagen i princip skall äga tillämpning även i sådana fall, där ett företag med detaljhandel kombinerar annan verksamhet. Detta har stor praktisk betydelse, ty sådan kombination är mycket vanlig. Det förekommer sålunda ofta, att detaljhandel drives jämsides med partihandel eller är förenad med tillverknings-, monterings- eller reparationsverksamhet eller med servering. Såsom exempel å företag, där detta är särskilt vanligt, kan nämnas modist-, skomakeri-, skrädderi- och urmakeri- samt konditorirörelse. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att enligt 1931 års företagsräkning ungefär en femtedel av butikspersonalen — nära 15 000 personer av sammanlagt 75 000 — sysselsattes i företag, som icke hänförts till den egentliga detaljhandeln. I nu nämnda fall blir den nya lagen alltid tillämplig å den gren av verksamheten, som avser detaljhandel. Men om de olika verksamhetsgrenarna icke skötas var för sig och kunna anses helt skilda, blir lagen gällande för företaget i dess helhet. Det avgörande blir här, om en gemensam rörelse kan anses föreligga, och därvid blir arbetsrådets praxis beträffande motsvarande fråga enligt allmänna arbetstidslagen av betydelse. Om denna praxis uttalar chefen för arbetsrådet John Nordin i en 1933 utgiven kommentar till allmänna arbetstidslagen (s. 28): »För att två eller flera verksamhetsgrenar skola anses såsom en gemensam rörelse är det uppenbarligen icke tillräckligt, att de bedrivas av samma arbets1

Se s. 93.

123 givare. Det avgörande är, om de olika verksamhetsgrenarna med hänsyn till organisation och driftsätt stå i sådant samband med varandra, att de från teknisk och måhända särskilt från ekonomisk synpunkt äro att anse såsom en enhet t. ex. om de drivas med samma drivkraft, om de helt eller delvis betjänas av gemensam personal, om bokföringen är gemensam o. s. v.» Med tillämpning härav torde rätt ofta de olika verksamhetsgrenarna i här berörda fall vara att anse som en gemensam rörelse; exempel på detta finner man också i arbetsrådets praxis. För att lagen i en sådan situation skall bli tillämplig å hela företaget erfordras icke i och för sig, att detaljhandelsverksamheten kan anses vara den huvudsakliga rörelsegrenen. Men lagen bör å andra sidan icke alls givas tilllämpning å företag, där den detaljhandelsverksamhet som drives är av helt obetydlig omfattning i och för sig och i förhållande till rörelsen i dess helhet, t. ex. om icke någon arbetstagare kan anses vara helt eller till nämnvärd del anställd för detaljhandel. A n n a n verksamhet. De sakkunniga föreslå, att lagen göres tillämplig å verksamhet i samband med rakstuga, frisérsalong, badinrättning eller fotografiateljé. Stundom kan det här vara fråga om verksamhet, som är kombinerad med detaljhandel, men lagen skall alltså även i övriga fall vara tillämplig. Beträffande skälen för detta hänvisas till den allmänna motiveringen. 1 Förhållandet till allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen. Den nya lagen föreslås att i princip gälla alla arbetstagare inom de näringsgrenar, som lagen omfattar. Förhållandet är nu, att allmänna arbetstidslagen i och för sig även avser dessa näringsgrenar och blott gör undantag för arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller badinrättning. E t t visst gemensamt område för de båda lagarna uppstår sålunda, och frågan blir, hur man lämpligen bör reglera denna situation. En betydande förenkling skulle utan tvivel ha vunnits, om man ansett sig kunna inskränka den nya lagens område till de i allmänna arbetstidslagen direkt undantagna grupperna av arbetstagare, alltså »biträde i handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller badinrättning». De sakkunniga ha emellertid funnit, att en på det sättet begränsad lagstiftning icke skulle vara tillfyllest. Såsom biträde i handelsbod anser arbetsrådet endast den egentliga butikspersonalen, d. v. s. de som äro direkt sysselsatta med att i butikslokal betjäna kunder, och denna personal torde inom detaljhandeln utgöra mindre än två tredjedelar av hela antalet arbetstagare. Visserligen äro övriga arbetstagare till stor del underställda allmänna arbetstidslagen. Detta gäller särskilt lagerarbetare, packrumsarbetare, magasinskarlar, utkörare, chaufförer, cykelbud, springpojkar och springflickor. Men genom att allmänna arbetstidslagen innehåller ett betydligt längre gående undantag för småföretag än vad i denna lag föreslås 1

Se s. 94 ff.

124 komma dock faktiskt dessa personalgrupper i betydande utsträckning icke att få sin arbetstid lagligen reglerad enligt nämnda lag. Denna innehåller vidare ett undantag t. ex. för kontorspersonalen, vilket icke anses lämpligt i den nya lagen. Det har därför befunnits önskvärt att giva nya lagen ett vidsträcktare tilllämpningsområde. Man har övervägt möjligheten att genom uppräkning direkt angiva de personalgrupper, å vilka lagen skall vara tillämplig, men det har ansetts svårt att komma fram till en tillräckligt uttömmande uppräkning. Särskilt vid de företag, som med detaljhandel kombinera annan verksamhet, kan det ju vara fråga om arbetstagare av mycket olika slag, och en helt generell regel har därför ansetts vara det bästa. I de besvarade frågeformulär från arbetsgivarnas och de anställdas organisationer, som inkommit till de sakkunniga, har man också övervägande uttalat, att alla personalgrupper inom detaljhandeln böra hänföras under lagen. Det kunde då tänkas, att den nya lagen gjordes ensam tillämplig å arbetstagare inom detaljhandel, rakstugor, frisersalonger, badinrättningar och fotograf iateljéer samt alltså för dessa näringsgrenar ersatte allmänna arbetstidslagen till fullo. Att göra ändring i sistnämnda lag på grund av den föreslagna nya lagen, vilken avses att givas endast provisorisk giltighet, synes dock betänkligt. Vid överläggningar med de sakkunniga har en sådan lösning avstyrkts av representanter för hithörande arbetstagare, bland annat under åberopande att allmänna arbetstidslagens reglering är delvis strängare än den av de sakkunniga föreslagna. Vid sådant förhållande har man stannat vid den regeln, att från nya lagen undantagits sådana arbetstagare, som i det konkreta fallet ha sin arbetstid reglerad enligt allmänna arbetstidslagen. Det kan visserligen sägas vara en oegentlighet, att det på det sättet blir beroende på företagets storleksordning, om arbetstagare av samma slag skola hänföras under den ena eller den andra lagen, men denna olägenhet torde icke i realiteten vara så stor. Det viktigaste är dock, att i varje givet fall någon av lagarna griper in, så att någon lucka i skyddet ej uppstår. Den givna regeln torde dock böra förses med ett undantag. Om i ett företag en arbetstagare sysselsattes delvis med t. ex. tillverkning och delvis såsom butiksbiträde, så blir allmänna arbetstidslagen endast tillämplig å det förstnämnda arbetet men icke å arbetet som butiksbiträde. I så fall kan det hända, att den nya lagen, såsom avseende hela arbetet, medför den strängaste regleringen, medan begränsningen enligt allmänna arbetstidslagen blir utan praktisk betydelse. De sakkunniga ha därför ansett sig böra föreslå, att tillämpning av nya lagen endast uteslutes, när arbetstagarens huvudsakliga arbetstid är begränsad av allmänna arbetstidslagen. Även i förhållande till lantarbetstidslagen torde, fastän mera sällan, kunna tänkas, att denna lag och nya lagen skulle bli gällande samtidigt. Bland annat inom trädgårdsskötseln torde en sådan situation kunna uppkomma. Samma reglering bör därför givas för detta fall.

125 Undantag för vissa småföretag. Tidigare lagstiftning. I de svenska arbetstidslagarna gäller som regel, att lagstiftningen blott omfattar företag med visst antal arbetare. Allmänna arbetstidslagen gäller endast företag, där fler än fyra arbetare i regel sysselsättas; en undantagsregel fanns redan i den tidigaste lagen av 1919, och den utvidgades efter hand under åren närmast därefter. 1 Arbetstidslagens nuvarande regel genomfördes även i lantarbetstidslagen vid dess tillkomst 1936. Genom en revision 1937 har sistnämnda lag dock gjorts tillämplig å alla företag, där minst tre arbetare äro sysselsatta. För trädgårdsskötseln har man låtit lagen bli gällande för alla företag, så snart blott en arbetare är regelmässigt sysselsatt i rörelsen. Allmänna synpunkter. Den svenska ståndpunkten att medgiva undantag för mindre företag avviker från den i andra länder i allmänhet gällande och som regel även från de internationella konventionerna på detta område. Den torde i huvudsak ha motiverats med att det för småföretagen skulle vara särskilt svårt att anpassa sig efter den bundenhet, som alltid måste åtfölja en lagstadgad arbetstidsreglering. I de små företagen anses vidare förhållandet mellan arbetsgivare och anställda ofta vara av den mer personliga karaktär, att tvingande lagregler om arbetstidsförhållandena av båda parter skulle kännas störande. Och just detta förhållande gör, att man här icke ansett sig kunna få en fullgod kontroll över lagens efterlevnad genom medverkan av de anställda själva, vartill kommer, att effektiv inspektion genom offentlig myndighet vid dessa småföretag knappast kan förekomma i större utsträckning. Dessa synpunkter måste säkerligen tillmätas avsevärd betydelse, men fråga kan dock vara, om de få anses utslagsgivande. Vid de mindre företagen råda numera, särskilt i städerna, ej alltid så patriarkaliska förhållanden, att lagregler om arbetstidsförhållandena av de anställda skulle anses obehövliga. Å andra sidan är det just vid dessa företag, som det är svårast att organisationsmässigt komma till en tillfredsställande reglering. För båda parter kan det vara en fördel, att med arbetstidsproblemet sammanhängande frågor lösas genom lagstiftning. Man undviker så tvister härom, som just på grund av den nära kontakten mellan parterna kunna bli särskilt ömtåliga. De föreliggande undersökningarna visa för övrigt, att arbetstiden vid vissa småföretag är särskilt lång. 2 Utvecklingen på andra områden torde visserligen visa, att när arbetstidslagstiftning genomföres för de större företagen, komma förhållandena vid de mindre i många fall att gestalta sig likartat. Om arbetstidsförhållandena vid småföretagen äro alltför ogynnsamma, blir nämligen anställning vid dem väsentligt mycket mindre lockande. Men just detta kan sägas tala för att det i längden knappast är odelat lyckligt för småföretagen, ens om man helt ser saken från arbetsgivarens ståndpunkt, att inom detaljhandeln ställas utanför arbetstidsreglering i den utsträckning, som allmänna arbetstidslagen stadgar. 1 Se bland a n n a t s. 63, 64, 65. snittlig arbetstid för småföretag.

2 Socialstyrelsen 1933 s. 76 visar något längre genom-

126 Läget inom detaljhandeln m. m. Vad detaljhandeln beträffar, har frågan en särskilt stor betydelse genom att antalet anställda i genomsnitt for varje företag här är avsevärt lägre än inom industrien. Det torde vara befogat att säga, att ett detaljhandelsföretag med visst antal anställda är av större storleksordning ekonomiskt sett än ett industri- eller hantverksföretag med lika många arbetstagare. Några ungefärliga siffror, hämtade ur 1931 års företagsräkning, må här anföras. Dessa torde vara av ett visst intresse, ehuru de icke direkt giva svar på de frågor, som här uppställa sig. Företagen äro nämligen uppdelade efter storleksordning endast med hänsyn till hela antalet där sysselsatta personer, alltså inbegripet även arbetsgivaren. Vidare föreligga icke några uppgifter om hur många av de anställda, som äro arbetsgivarens familjemedlemmar, vilket rätt mycket förrycker resultatet. Vid företagsräkningen har man vidare strängt tillämpat den regeln, att anse varje lokalt differentierat arbetsställe vara ett särskilt företag. Om man för enkelhets skull utgår ifrån, att företag med högst fem sysselsatta personer enligt företagsräkningen överensstämma med de från allmänna arbetstidslagen uteslutna småföretagen, kan göras följande uppställning med ungefärliga tal: Småföretag Antal Sysselsatta personer

Industri Detaljhandel

76 000 52 000

Större företag Sysselsatta personer

129 000 101000

14 000 3 500

598 000 43 000

För detaljhandeln redovisas sammanlagt 55 500 företag med 144 000 sysselsatta personer, därav 42 000 egna företagare. För rakstugor och frisersalonger upptages 3 500 företag med 9 300 sysselsatta personer, därav 3 500 egna företagare. För badinrättningar äro motsvarande siffror 300, 1 800 och 50, och för fotografiateljéer 800, 1 500 och 800. Fördelningen på olika storleksgrupper blir följande: Företag med följande antal sy sselsatta personer: 0

3 Över 3

20 800 20 800

17 200 34 400

7 800 23 400

8 700 65 700

900 900

1000 2 000

800 2 400

800 4100

80 80

70 140

15 45

110 1500

400 400

225 450

100 300

70 400

Detaljhandeln: Antal företag Antal sysselsatta personer Rakstugor,

frisersalonger:

Antal företag Antal sysselsatta personer Badinrättningar

:

Antal företag Antal sysselsatta personer Fotografiateljéer: Antal företag Antal sysselsatta personer

127 Om man betänker, att i nästan alla dessa företag är sysselsatt antingen företagaren själv eller en anställd företagsledare, kan man få en viss föreställning om antalet anställda i övrigt inom de olika grupperna. Det visar sig då, att en inte så liten del faller på småföretagen, särskilt inom detaljhandeln. Hänsyn måste dock tagas till att just inom småföretagen en ganska stor anpart torde utgöras av företagarens egna familjemedlemmar. 1 Önskemål. Vad beträffar frågeformulären till parternas organisationer har det på denna punkt visat sig, att de anställdas föreningar — i den mån de besvarat frågan — nästan enstämmigt avstyrkt undantag för småföretag över huvud taget, och samma ståndpunkt ha de anställdas representanter även intagit vid de muntliga överläggningar, vilka de sakkunniga haft med dem. Vid svaren på frågeformuläret har nära hälften av köpmannaföreningarna ställt sig på samma linje, och av återstoden ha de flesta underlåtit att besvara frågan. Endast 55 föreningar — omkring en åttondedel av hela antalet — ha direkt påyrkat småföretagens undantagande från arbetstidslagstiftningen, därvid de flesta av dem som kommit med närmare förslag vilja utesluta företag med högst två anställda. 2 Det synes dock sannolikt, att de lämnade svaren delvis påverkats av missförstånd, i det att man uppfattat saken såsom gällande en med den nuvarande butikstängningslagen överensstämmande och sammankopplad lagstiftning. Vid de senare förhandlingarna har i varje fall från köpmannahåll framförts yrkande om undantag för småföretagen. De sakkunnigas förslag. Vid övervägande av denna fråga ha de sakkunniga icke kunnat föreslå ett så vidsträckt undantag för småföretag, som allmänna arbetstidslagen innehåller. Och efter ingående överväganden har man icke heller ansett huvudregeln i lantarbetstidslagen, sådan denna lyder efter 1937 års ändring, vara tillfyllest. Man har stannat vid att endast föreslå undantag för de företag, som icke i regel ha minst två arbetstagare. Förhållandena inom jordbruket och detaljhandeln äro så väsentligt avvikande, att en parallell icke kan dragas. När man å andra sidan icke velat göra lagen gällande för alla detaljhandelsföretag, oavsett antalet anställda, fastän detta föreslagits från många håll och ur konkurrenssynpunkt har vissa företräden, så har därvid spelat in, att man icke velat helt avvika från den grundsats, som tidigare svensk arbetstidslagstiftning nästan undantagslöst intagit. Men vidare anses starka sakliga skäl tala för att icke binda även de minsta företagen vid lagens bestämmelser. I företag, där i regel endast en anställd finnes, ställer det sig alldeles särskilt besvärligt att bereda denne enligt lagen ordnad ledighet, då det ju — åtminstone om ej arbetsgivaren själv deltager i arbetet — icke finnes någon, varmed han kan ersättas. Och just dessa helt små affärer äro ofta sådana, som helt utnyttja den i butikstängningslagen medgivna tiden för butikernas öppethållande samt såväl av ekonomiska skäl som med hänsyn till allmänhetens bekvämlighet måste göra detta. Vad förut sagts om svårigheten att kontrollera lagens efterlevnad och den nära personliga kontakten mellan arbetsgivare och 1

Se vidare s. 132.

2 Se vidare s. 264.

128 anställd äger vidare i alldeles särskilt hög grad sin tillämpning å de företag, där det icke ens finns två i regel anställda. Erinras må också, at; 1930 års konvention innehåller ett på svenskt initiativ tillkommet medgivande att undantaga de minsta företagen. 1 När de sakkunniga sålunda föreslå, att lagen skall bli gällande även för de affärer, där två arbetstagare i regel finnas, har man icke förbisett, itt det för dessa företag stundom kan vara förenat med vissa särskilda svår.gheter att ställa sig lagen helt till efterrättelse. Om i affären t. ex. finns ett butiksbiträde och en springpojke, kan den senare i allmänhet ej anses vara någm fullgod ersättare under de tider, då den förre på grund av lagen måste vars ledig och butiken ändock hållas öppen. Men man har dock ansett ölägenheterna ur allmän synpunkt av att utsträcka undantaget även till dessa föietag väga tyngre. En särskild förfrågan, som utsänts till ungefär 1 100 till Sveriges köpmannaförbund anslutna företag av denna typ och som besvarats av omkring 550 affärer, har också givit vid handen, att mer än hälften av dessa icke befara olägenheter av den ifrågasatta lagstiftningen. Denna undersökning har redan berörts i den allmänna motiveringen. 2 I detta sammanhang må påpekas, att om större svårigheter skulle visa sig uppkomma för vissa företag, kan srbetsrådet enligt 5 § i lagförslaget medgiva modifikationer i den vanliga arbetstidsregleringen. Inom detaljhandeln torde ej sällan förekomma, att utom en heltidsanställd expedit finns en s. k. avbytare eller butiksbud eller bådadera ined några timmars tjänstgöring om dagen. Frågan blir då, hur sådan arbetskraft skall bedömas, när det gäller att avgöra, om företaget har det antal anställda, att lagen blir tillämplig. Motsvarande fråga kan uppkomma enligt allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen, och den har särskilt debatterats i samband med införandet av sistnämnda lag. I sin nuvarande avfattning innehåller icke laniarbetstidslagen något uttryckligt stadgande i ämnet, och de fällda uttalandena kunna knappast anses helt otvetydiga. De sakkunniga anse ieke, att sådan deltidsanställd personal bör räknas såsom en hel arbetstagare. Detta bör ske endast om vederbörande är att anse såsom huvudsakligen anställd i företaget. I annat fall kan det stundom vara möjligt att beräkna den deltidsanställde till viss bråkdel av en arbetstagare; detta torde vara en lämplig medelväg och synes ha ett visst stöd i ett uttalande av andra lagutskottet 1936 vid lantarbetstidslagens behandling (utlåtande nr 52 s. 21). Lika litet som i denna lag har man emellertid ansett sig böra binda arbetsrådet genom någon uttrycklig regel. De sakkunnigas förslag innebär även i ett hittills ej berört avseende en avvikelse från våra övriga arbetstidslagar i den riktningen, att undantagsbestämmelsens räckvidd beskäres. De arbetstagare, å vilka den nya lagen ej blir tillämplig därför att de redan ha sin arbetstid reglerad av allmänna arbets1

Se vidare s. 71—72.

2 Se s. 90.

129 tidslagen eller lantarbetstidslagen, anses böra medräknas, när det gäller att fastställa antalet arbetstagare. Och man har föreslagit detsamma i viss mån skola gälla även beträffande de arbetstagare, vilka enligt 2 § äro uteslutna från lagen, alltså arbetsgivarens familjemedlemmar, företagsledare och andra befattningshavare i självständig och överordnad ställning samt farmacevter. I övriga arbetstidslagar har man helt uteslutit sådana arbetstagare vid beräkningen. 1 De sakkunniga ha emellertid icke kunnat finna denna regel fullt tillfredsställande. E n sak är, att här ifrågavarande arbetstagare av särskilda skäl — varom närmare under 2 § — icke lämpligen böra få sin egen arbetstid lagligen reglerad. Men man kan dock icke bortse ifrån, att de utgöra arbetskrafter inom affären, som i viss utsträckning kunna användas för att byta av övriga anställda vid behov. E t t företag, som har arbetstagare av nu angivet slag, synes därför kunna underställas lagen, även om övriga där anställda skulle vara mindre än två; arbetstiden för sistnämnda anställda bör därför i så fall kunna regleras. De funktionärer, varom här är fråga, kunna emellertid knappast anses helt likställda med andra anställda, när det gäller att bedöma lämpligheten av att företaget ställes under lagen. De sakkunniga ha därför efter prövning av olika alternativ stannat vid det förslaget, att i 2 § angiven arbetstagare blott medräknas, om det finns mer än en sådan vid företaget; i mom. 3 av 1 § angiven arbetstagare däremot utan sådan begränsning. Men man har icke ansett skäl föreligga att i någon form medräkna sådana anställda, vilka äro uteslutna från lagen, därför att de äro sysselsatta med i mom. 2 nämnt arbete. Det är här arbetets beskaffenhet, som är uteslutningsgrund, och den omständigheten, att vid företaget finnas anställda funktionärer av detta slag, kan knappast anses öka företagets lätthet att underordna sig arbetstidslagen. Undantag för vissa slag av arbete. I viss överensstämmelse med tidigare arbetstidslagar, har i 2 mom. av denna § föreslagits undantag för vissa slag av arbete. Detta gäller till en början arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej han anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Skälen till detta från allmänna arbetstidslagen hämtade undantag torde ligga i öppen dag. Man har icke såsom i nämnda lag särskilt uttalat, att detta gäller för arbete som bedrives i arbetstagarens hem. Detta beror endast på att sådant hemarbete inom detaljhandeln torde vara ytterst sällan förekommande; den givna regeln blir tydligen utan särskild föreskrift att tillämpa på ett sådant fall. Från allmänna arbetstidslagen har också upptagits undantag för arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider. För detaljhandeln torde detta undantag endast sällan kunna få betydelse, t. ex. för vissa utkörare. Man förutsätter över huvud taget, att stadgandet kommer att tillämpas av arbetsrådet på samma sätt och i samma anda som vid motsvarande stadgande i allmänna arbetstidslagen. 1

Jfr s. 65.

200 38

130 I förslaget har vidare givits en särskild regel om undantag för arbete såsom handelsresande. Man torde här ofta kunna säga, att detta arbete är av sådan natur, att arbetstiden måste bli oregelbunden, eller att arbetet bedrives under sådana förhållanden, att arbetsgivaren icke kan anses ha att vaka över arbetets anordnande. För tydlighets skull har emellertid givits en uttrycklig bestämmelse om att allt arbete såsom handelsresande är undantaget från denna lag. Mycket starka lämplighetsskäl torde nämligen tala för ett generellt sådant undantag. Men det må framhållas, att om en person sysselsattes dels såsom handelsresande och dels såsom butiksbiträde, så faller hans arbete av senare slaget under lagen. Att arbete, som bedrives av staten, icke skall vara underställt den vanliga arbetstidslagstiftningen, är en i vårt land allmänt gällande regel, och därför har ett stadgande i ämnet upptagits, ehuru det — åtminstone för närvarande — torde sakna nämnvärd betydelse för detaljhandeln och övriga här ifrågavarande näringsgrenar. En viss statlig detaljförsäljning torde dock förekomma exempelvis i samband med marketenterirörelse. E t t undantag har vidare gjorts för husligt arbete. Det är här egentligen fråga om sådana personer, som i själva detaljhandelsrörelsen utföra husligt arbete, t. ex. sörja för mathållning åt de i rörelsen anställda. Utan särskilt undantag är nämligen klart, att den som är anställd i en detaljhandlares personliga hushåll icke för den skull faller under lagen. I detta sammanhang må nämnas, att det i mindre affärer icke är alldeles ovanligt, att en anställd har att vara verksam delvis som butiksbiträde och delvis i egenskap av affärsinnehavarens hembiträde. I så fall torde lagen bli tillämplig å denne arbetstagare, såvitt gäller arbetet som butiksbiträde. Det kan visserligen icke bestridas, att den sammanlagda arbetstiden för en sådan arbetstagare kan komma att bli mycket lång, men det har dock icke ansetts möjligt att göra denna lag tillämplig beträffande arbetstagarens hela verksamhet. Det husliga arbetets särskilda karaktär torde lägga hinder i vägen för en så sträng reglering. Förhållandet är ju också det, att den som uteslutande är anställd som hembiträde icke har sin arbetstid på något sätt reglerad. Ett likartat undantag för husligt arbete återfinnes i lantarbetstidslagen. I lagen har vidare gjorts ett särskilt undantag för sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande. Praktiskt taget gäller detta serveringspersonalens arbete. Frågan om arbetstidsreglering för sådan personal över huvud taget ligger nämligen utanför de sakkunnigas uppgift och har i anslutning till en riksdagsskrivelse 1937 nyligen upptagits på annat sätt. Det synes då icke lämpligt att söka reglera arbetstiden för serveringspersonal, endast därför att den arbetar inom ett detaljhandelsföretag. Det har dock icke ansetts lämpligt att sträcka undantaget längre än till personal, som uteslutande sysslar med serveringsarbete. Det förekommer ej sällan, att samma person både utför serveringsarbete och säljer varor till allmänheten, och de båda formerna av arbete flyta ofta över i varandra. Särskilt

131 är detta vanligt inom konditorier och vissa kiosker. Om denna lag icke bleve tillämplig på sådan persons serveringsarbete, skulle lagen för denne i allmänhet icke innebära någon effektiv arbetstidsreglering. Och en sådan är ofta här särskilt välbehövlig, då arbetstiden för sådan personal ej sällan är lång och arbetet tröttande. 1 Trots vissa därmed förbundna principiella betänkligheter ha de sakkunniga därför ansett sig böra föreslå, att den nya lagen blir tillämplig på här ifrågavarande arbetstagares hela arbete. Det har ifrågasatts att från lagen undantaga även sådana arbetstagare, som övervägande äro sysselsatta med arbete av här nämnt slag. Man har emellertid ej ansett sig kunna stanna vid denna lösning. Det torde ofta vara förenat med svårighet att klargöra, vilken sida av den anställdes verksamhet som är den väsentligaste, och en sådan bestämmelse synes lätt kunna missbrukas. I anslutning till denna paragraf må slutligen nämnas, att i enstaka till de sakkunniga inkomna svar från uppgiftslämnare ifrågasatts undantag för vissa slag av detaljhandel, såsom för mjölk- och brödbutiker, frukt- och konfektyraffärer, tobaksaffärer, kiosker och apotek. De sakkunniga ha emellertid ej funnit anledning att föreslå något undantag i denna riktning. Den omständigheten, att dessa affärer ofta ha öppet längre än vanliga butiker och i vissa fall i butikstängningslagen äro ställda i särställning, innebär intet skäl att ställa dem utanför den vanliga arbetstidsregleringen. Därmed skall icke bestridas, att för åtminstone vissa av de här nämnda affärerna denna arbetstidsreglering kan medföra särskilt stora svårigheter.

Undantag för medlem av arbetsgivarens familj. Det är en undantagslös regel i hithörande svensk lagstiftning, att medlemmar av arbetsgivarens familj icke äro underställda lagens bestämmelser. Regeln gäller för övrigt även enligt 1912 års arbetarskyddslag. Såsom skäl för stadgandet har förnämligast åberopats, att hemmet och familjen borde bevaras från det intrång, som lagens bestämmelser och dess kontroll skulle förorsaka, samt att de känslor av samhörighet och tillgivenhet, som i regel rådde mellan medlemmar av samma familj, utgjorde en ersättning av lagens skyddsföreskrifter. Av förarbetena till arbetarskyddslagen framgår, att under uttrycket »medlem av arbetsgivarens familj» bör inbegripas icke blott anförvanter i rätt ned- och uppstigande led samt arbetsgivarens make utan även avlägsnare släktingar och till och med oskylda personer såsom fosterbarn och myndlingar, när de leva i gemensamt bo med arbetsgivaren eller tillhöra hans hushåll. Arbetsrådets praxis synes ha varit i överensstämmelse härmed. I lantarbetstidsutredningens betänkande 1935 sökte man i motiveringen precisera hithörande kategori, men den där givna tolkningen vann icke bifall i propositionen 1936 (nr 230). 1

Jfr s. 177 och 205.

132 Enligt den svenska ståndpunkten är undantaget för familjemedlemmar oberoende av om det finns andra anställda i företaget eller ej. På den punkten intaga de internationella arbetstidskonventionerna och viss utländsk lagstiftning en annan ståndpunkt, i det undantaget där blott avser företag, som uteslutande sysselsätta familjemedlemmar. De sakkunniga ha, särskilt med hänsyn till att frågan om undantag för familjemedlemmar bör om möjligt regleras likartat i våra arbetstidslagar och till att frågan var föremål för ingående prövning under förarbetena till lantarbetsidslagen, icke velat avvika från den föreskriften, att familjemedlemmar äro uteslutna från lagen. Eljest synes ett visst fog böra tillerkännas de erinringar mot denna princip, som från olika håll framförts inför de sakkunniga. Sålunda ha personalföreningarna alldeles övervägande påyrkat slopande av detta undantag, och detsamma gäller i stor utsträckning även köpmannaföreningarna. 1 Ur konkurrenssynpunkt synes det mindre tilltalande, att familjemedlemmar — särskilt med den vida omfattning, som detta begrepp har fått i svensk praxis — skola alltid och utan hänsyn till antalet undantagas från arbetstidsregleringen. Frågan är för detaljhandeln av stor praktisk betydelse. Vid en undersökning genom Sveriges köpmannaförbunds försorg 1937 visade det sig, att av något över 5 000 till förbundet anslutna företag mer än 3 000 hade familjemedlemmar anställda, och att av dessa omkring 1 000 arbetade med uteslutande familjemedlemmar. Möjligen ha dock uppgiftslämnarna i viss utsträckning även räknat med sig själva, och siffrorna för företag med familjemedlemmar torde därför vara något för höga. Enligt 1930 års folkräkning voro av butikspersonalen ungefär 7 500 familjemedlemmar; denna siffra synes å andra sidan väl låg. Undantag för anställda företagsledare och andra befattningshavare i självständig och överordnad ställning. Att verkliga företagsledare icke gärna kunna underställas en arbetstidsreglering synes vara påtagligt. Det ligger i sådana fall i anställningens karaktär, att den anställde i stor utsträckning kan självständigt bestämma arbetstiden, och det finns oftast ingen, som kan närmare kontrollera vilken tid företagsledaren arbetar. Men fråga kan vara, hur långt samma betraktelsesätt kan tillämpas på annan personal, som är överordnad eller i särskild förtroendeställning. Beträffande arbetsledare har regeln i allmänna arbetstidslagen huvudsakligen tolkats så, att endast sådana funktionärer skulle vara undantagna, som övervägande ha till uppgift att leda och fördela andras arbete och endast mer tillfälligtvis deltaga i detta. I undantagsfall har arbetsrådet sträckt regeln något längre. Vid lantarbetstidslagens tillkomst 1936 och dess revision 1937 var frågan föremål för särskild behandling, vilket närmare framgår av den historiska redogörelsen. 2 1

Se s. 264.

2 Se vidare s. 68—69.

133 Enligt de sakkunnigas mening bör från lagen undantagas viss personal i ledande ställning. Visserligen ha personalföreningarna nästan enhälligt avstyrkt sådant undantag, och bland köpmannaföreningarna synas motståndarna till en dylik regel vara något fler än anhängarna. 1 Men man kan inte gärna undvara en undantagsregel av detta slag, som finns inte bara i övriga svenska arbetstidslagar utan vanligen även i utländsk lagstiftning på det här förevarande området. Men fråga är, hur långt man bör sträcka undantaget. Beträffande detaljhandeln är läget sådant, att den personal som här framför allt kommer i fråga, såsom butiksföreståndare och avdelningschefer, med få undantag regelbundet har att deltaga i de underordnades arbete. Om detta skulle medföra, att vederbörande arbetstagare icke hänfördes under undantagsbestämmelsen, komme denna att här få endast ringa betydelse. Enligt de sakkunnigas mening föreligga emellertid starka sakliga skäl för att på detaljhandelns område göra undantagsregeln tillämplig å t. ex. butiksföreståndare och avdelningschefer i självständig och överordnad ställning, även om de mer regelmässigt deltaga i underställd personals arbete. Om dessa funktionärers arbetstid skulle anpassas efter den här föreslagna lagen, skulle verkliga svårigheter uppkomma. E n föreståndare måste i så stor utsträckning som möjligt finnas till hands under den tid, företaget är öppet, bland annat för att vid behov kunna stå allmänheten till tjänst. E n av hans huvuduppgifter är just att verka som företagets representant gentemot allmänheten, när det inträffar situationer, som de vanliga försäljarna icke kunna bemästra. Och å andra sidan har föreståndaren viktiga uppgifter att fylla även vid arbetets förberedande och avslutande. Ofta måste han, sedan butiken stängts, företaga rekvisition av varor, beträffande vilka lagret behöver påfyllas. Visserligen strävar man inom detaljhandeln efter att icke alltför hårt utnyttja föreståndarens arbetskraft, varför hans arbetstid i genomsnitt icke torde vara så mycket längre än den vanliga butikspersonalens Men det är angeläget, att icke några lagregler hindra, att arbetstiden vid speciellt behov kan utsträckas så långt som kräves. Behovet av rörelsefrihet torde för dessa funktionärer vara större än för t. ex. de rättare, vilkas arbetstidsfråga behandlades vid 1937 års riksdag. Därtill kommer, att den här ifrågavarande lagen, såsom närmare framgår av bestämmelsen om medgiven övertid för förberedelse- och avslutningsarbete i 7 §, icke är på långt när så vittgående i fråga om rätt till övertid som lantarbetstidslagen. Rätten att uttaga övertid är därför icke tillfyllest, utan det kräves att dessa arbetstagare ställas helt utanför arbetstidsregleringen. Även andra skäl kunna anföras för denna ståndpunkt, såsom svårigheten att kontrollera nämnda funktionärers arbetstid och att de över huvud taget intaga en alldeles särskild förtroendeställning. Emellertid bör fasthållas, att undantaget blott är avsett att gälla befattningshavare i självständig och överordnad ställning. Det är endast funktionärer, som verkligen fylla en förtroendepost och som utöva en viss arbets1

Se vidare s. 264.

134 ledande uppgift, som böra undantagas. Det är därför visst icke alla personer, som i dagligt tal kallas butiksföreståndare, filialföreståndare eller avdelningschefer, vilka höra till den här avsedda kategorien. Dit är blott att hänföra sådana anställda, som verkligen intaga en föreståndarställning inom viss affärslokal eller större avdelning av sådan. I ett mindre företag, där arbetsgivaren själv deltager i den dagliga skötseln av affären, torde endast sällan finnas någon sådan funktionär. Dylika finnas däremot ofta inom företag, som drivas i bolags- eller föreningsform, och av särskilt stor betydelse bli här de detaljhandelsföretag, som ha ett större antal filialer. För att sådana filialföreståndare skola undantagas från lagen förutsattes dock, att de ha att ganska självständigt sköta sitt arbete. Inom vissa affärer torde vara vanligt, att de s. k. butiksföreståndarna icke ha att självständigt besluta om rekvisitioner o. s. v., utan ha över sig andra funktionärer, som utföra dessa arbeten. I så fall äro blott de överordnade funktionärerna hänförliga under den här behandlade undantagsregeln. Vidare är en filialföreståndare blott undantagen, om han under sig har åtminstone någon annan funktionär. Däremot torde icke böra uppställas krav på att den underställda personalen skall utgöras av ett flertal personer. Vad nu sagts har närmast haft avseende å sådana personer, som ha sin verksamhet inom själva försäljningslokalen. Men det äger i lika mån tilllämplighet t. ex. å lagerchefer och lagerförmän. Lagerförmän vid större affärsföretag ha dock, om de regelbundet deltaga i arbetet, sin arbetstid reglerad enligt allmänna arbetstidslagen, varför undantaget i den nu ifrågavarande lagen här icke har så stor betydelse. Såsom i det följande skall närmare belysas, har lagen i och för sig tilllämpning även å detaljhandelsföretagens kontorspersonal. Även här gäller på samma sätt, att överordnade funktionärer i självständig ställning äro undantagna, vilket särskilt får betydelse för kontorschefer. Till sist må här uttryckligen framhållas, att den nu lämnade redogörelsen för de arbetstagare, som kunna anses intaga en självständig och överordnad ställning, ej är att anse som uttömmande. Särskilt vid större företag kunna finnas personer i viss ledande ställning, som här icke berörts men vilka böra undantagas från lagen. Undantag för apotekens farmacevter. Den nya lagen är, såsom redan under 1 § antytts, avsedd att i och för sig äga tillämpning även å apoteken. Att dessa äro ställda utanför gällande butikstängningslag och att detta i huvudsak blir fallet även enligt de sakkunnigas förslag till sådan lag, synes icke motivera att generellt undantaga apoteken från arbetstidslagstiftningen. I detta sammanhang må erinras, att något sådant undantag icke finnes i allmänna arbetstidslagen, och sådana anställda, som kunna anses intaga arbetarställning, äro därför hänförliga under denna lag, om vederbörande apotek har så många anställda av detta slag, att lagen är tillämplig å företaget. Den av de sakkunniga föreslagna lagen

135 kommer att bli tillämplig å åtskilliga funktionärer vid apoteken. Bland annat är det här fråga om den s. k. tekniska personalen, vars organisation (Sveriges tekniska apotekspersonals förbund) hemställt att bliva omfattad av lagen, men även om andra kategorier av anställda. Men efter konferens med företrädare för Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund — och sedan därvid icke påyrkats en lösning i annan riktning — ha de sakkunniga stannat vid att föreslå undantag för de vid apoteken tjänstgörande farmacevterna, såväl farmacie kandidater som fullt utbildade apotekare. Vid elevtjänstgöring före avlagd examen bör däremot här ifrågavarande personal icke i och för sig vara undantagen från lagen. 1 För farmacevterna gäller kollektivavtal, enligt vilket den ordinarie arbetstiden är 42—48 timmar per vecka, och vid övertid skall betalas särskild ersättning. Men dessutom äro farmacevterna skyldiga att fullgöra s. k. natttjänst. Skyldighet att finnas tillgänglig å apoteket nattetid går i tur mellan farmacevterna enligt särskilt schema. Särskilt vid apotek med mindre antal farmacevter återkommer därför sådan tjänstgöring för var och en ganska ofta. Sammanlagt representerar denna nattjänst i regel ett betydligt timantal per år, och om man skulle betrakta deras tjänst som övertid i lagens mening, bleve den vanliga övertidsramen icke tillräcklig med nuvarande organisation. Antingen bleve då avsevärd personalökning erforderlig, vilket enligt uppgift för närvarande vore svårt att ordna, eller också finge dispensvägen en särskild reglering givas för farmacevternas arbetstid. Härtill kommer, att det faktiska arbete, som kan vara att utföra under natten, kan vara synnerligen varierande och ibland är ganska obetydligt. Det synes då knappast rättvist att helt likställa tid under nattjänstgöring med vanlig övertid. Att i lagen giva specialföreskrifter för detta fall synes icke heller lämpligt, och de sakkunniga ha därför funnit bäst att helt undantaga apotekens farmacevter från lagens tillämpningsområde. Man har därvid även tagit i betraktande, att parterna redan ordnat arbetstidsförhållandena genom kollektivavtal och att man på detta sätt lättare än lagstiftningsvägen torde kunna komma tillrätta med de säregna förhållandena. Intet allmänt undantag för de kontorsanställda. Allmänna arbetstidslagen innehåller den allmänna regeln, att kontorspersonalen icke är hänförlig till de arbetare, vara lagen äger tillämpning, och liknande gäller enligt lantarbetstidslagen. I lagförslaget äro däremot de kontorsanstäilda icke undantagna, med mindre de äro befattningshavare i självständig och överordnad ställning. 1931 års företagsräkning upptager för detaljhandeln närmare 7,500 personer under gruppen förvaltnings- och kommersiell personal; där äro dock även t. ex. handelsresandena medräknade. Det har tidigare nämnts, att socialstyrelsens undersökning 1936—1937 icke gällde personal inom detaljhandeln. Till styrelsens detaljhandelsundersökning 1931—1933 inkommo emellertid vissa arbets1

Jfr s. 63.

136 givareuppgifter även om de där anställda kontoristernas arbetstidsförhållanden, vilka dock icke då underkastades närmare bearbetning. På hemställan av de sakkunniga har sedermera inom socialstyrelsen gjorts en sammanställning av detta material. Ur denna må här följande meddelas. Uppgifter om nettoarbetstiden förelågo för ungefär 1 750 kontorsanstäilda, av vilka nära hälften från företag i Stockholm. Alldeles övervägande gällde det privat detaljhandel och företag med minst fem anställda. Den genomsnittliga nettoarbetstiden var 45-7 timmar i veckan; för Stockholm var genomsnittet 43'9 timmar. Precis 48 timmar var arbetstiden för ungefär xh och mer än 48 timmar för omkring 1A. — Den genomsnittliga bruttoarbetstiden var 53-2 timmar i veckan; rasterna i genomsnitt alltså 7-5 timmar i veckan. — Uppgifterna om övertidsarbete voro tämligen svävande och medgiva knappast några mer bestämda slutsatser. Visserligen härstamma de nu lämnade uppgifterna endast från arbetsgivarna och äro även i övrigt icke lika representativa som de angående butiksbiträdena. De synas dock medgiva vissa slutsatser. Vid jämförelse med undersökningen 1936—1937 finner man, att den genomsnittliga arbetstiden för här ifrågavarande kontorister ligger ej så litet över medeltalet för de kontorsanstäilda i övrigt. Å andra sidan är visserligen arbetstiden i genomsnitt kortare än för butiksbiträdena. Åtskilliga av kontoristerna i detaljhandeln synas dock ha samma arbetstidsförhållanden som butikspersonalen. Icke så få av dessa kontorsanstäilda ha en nettoarbetstid av mer än 48 timmar i veckan. De organisationer, som kunna anses mest representativa för detaljhandelskontoristerna, ha tillkännagivit, att de anse dessa böra få del av den trygghet, som lagstiftningen medför. Från nu nämnda håll har framförts farhåga, att de kontorsanstäilda, om en undantagsregel uppställdes, kunde i vissa fall komma att utnyttjas för att byta av butiksbiträdena under sådan tid, då dessa på grund av den nya lagen få ökad ledighet, och att därvid de kontorsanstäilda just genom denna lagstiftning skulle kunna få det sämre ställt än för närvarande. Denna farhåga synes visserligen de sakkunniga vara i viss mån överdriven. Men man har dock ansett sig böra tillmötesgå de anställdas önskemål, då nämnvärd olägenhet härav icke torde uppkomma och en sådan reglering kanske i vissa fall kan vara till nytta. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, anse nämligen icke de sakkunniga att principiella skäl böra hindra arbetstidslagstiftning för kontorspersonal, om detta synes påkallat ur de anställdas synpunkt. Man har här också tagit hänsyn till att inom detaljhandeln stundom förekommer, att samma person tjänstgör både som butiksbiträde och med kontorsgöromål. Begreppet arbetstagare. I denna lag användes uttrycket arbetstagare. Det har icke ansetts lämpligt att såsom i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen begagna termen

137 1

arbetare. I arbetstidskommitténs betänkande av 1919 uttalas , att arbetstidslagen i princip skulle äga tillämpning å alla, som enligt allmänna språkbruket äro att anse såsom arbetare, samt vidare å underordnade befattningshavare, vilka med hänsyn till arbetsuppgifter och sålunda i regel även beträffande utbildning och social ställning vore att jämställa med arbetare. Däremot vore en person icke att räkna till arbetare i denna lags mening, om hans arbete vore av sådan beskaffenhet, att i allmänhet för dess utövande förutsattes en mer omfattande allmän eller facklig teoretisk utbildning än arbetare i allmänhet äga. Då den nu föreslagna lagen avses att bli tillämplig å åtskilliga personer av sistnämnda slag, har det ansetts lämpligare att begagna det mer omfattande och neutrala uttrycket arbetstagare, vilket för övrigt redan kommit till användning i lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt. Med arbetstagare avses detsamma, som i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd förstås med arbetare, alltså envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare. Stundom kan tvekan uppstå, om en person är att anse som arbetstagare eller icke. Särskilt må här understrykas, att när inom detaljhandeln man och hustru äro sysselsatta i gemensam rörelse, detta i allmänhet torde ske under sådana förhållanden, att icke någon av dem kan anses vara arbetstagare i förhållande till den andre. I övrigt torde den praxis, som gjort sig gällande i arbetsrådet vid likartade spörsmåls behandling, kunna tjäna till ledning. Sålunda böra delägare i aktiebolag och ekonomiska föreningar anses vara arbetstagare i förhållande till bolaget eller föreningen, om de äro sysselsatta i dess rörelse, och samma betraktelsesätt bör tillämpas å kommanditdelägare i handelsbolag. Beträffande övriga delägare i handelsbolag torde däremot omständigheterna i varje särskilt fall böra vara avgörande, och delägare i enkla bolag kunna icke anses såsom arbetstagare i förhållande till bolaget. Vid de företag, som avses i den föreslagna lagen, användas stundom elever. Så kan bland annat vara förhållandet vid damfriseringar och badinrättningar. I fråga om dem synes böra gälla samma regel, som arbetsrådet tillämpat i motsvarande fall enligt allmänna arbetstidslagen, så att elever äro att anse såsom arbetstagare, om de icke erlägga avgift för undervisningen eller om de mottaga ersättning för arbetet i någon form, vare sig i pengar, fri kost, fritt husrum eller på annat sätt. För tydlighets skull kan i detta sammanhang nämnas, att lagförslaget även avser minderåriga arbetstagare, vilket redan berörts i den allmänna motiveringen. De sakkunniga återkomma till frågan, om vissa bestämmelser skola äga tillämpning å de minderåriga.

3§-

Arbetsrådets befogenhet. Denna paragraf överensstämmer ganska nära med motsvarande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen. Att arbetsrådets 1

Se vidare s. 59.

138 sakkunskap tages i anspråk, när det gäller lagförslagets tolkning, har för de sakkunniga framstått såsom både naturligt och önskvärt. Liksom i de andra arbetstidslagarna är dock den allmänna regeln, som här uttalas i paragrafens sista stycke, att arbetsrådet har att avgiva utlåtande i frågor rörande lagens tillämpning, medan det slutliga avgörandet tillkommer domstol. Men i första stycket angivas tre fall, där det ansetts önskvärt, att arbetsrådet med sin särskilda sakkunskap får träffa själva beslutet. Denna ordning skall tillämpas, när det gäller att avgöra, om lagen äger tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare samt om viss arbetstagare skall inräknas i det i 1 § 1 mom. stadgade antalet arbetstagare. Att arbetsrådet även i övrigt har särskilda uppgifter vid lagens tillämpning framgår närmare av det följande.

Ordinarie arbetstid. Begreppet arbetstid. Med denna paragraf börja de bestämmelser, som reglera den arbetstid som får uttagas av arbetstagaren. Med arbetstid avses liksom i de andra arbetstidslagarna den tid, då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande. Att under sådan tid tillfälligtvis icke föreligga några arbetsuppgifter, t. ex. därför att icke några kunder finnas i affären, har i och för sig icke någon betydelse. Däremot är direkt uttalat i lagtexten, att raster skola frånräknas. Men med raster bör — såsom arbetsrådet uttalat vid tillämpning av allmänna arbetstidslagen — endast förstås sådana avbrott i arbetstiden, vilkas varaktighet är på förhand bestämd och under vilka arbetstagarna fritt förfoga över sin tid samt icke äro skyldiga att kvarstanna på arbetsplatsen. Det torde väl dock i regel få anses tillräckligt, att besked om ledigheten lämnas en dag i förväg; detaljhandeln skulle eljest kunna ställas inför stora svårigheter. Det kan vara skäl att understryka den ovannämnda definitionen, då för närvarande stundom inom detaljhandeln såsom rast torde betecknas tid, under vilken den anställde visserligen normalt skall vara ledig från arbetet men dock icke får lämna arbetsplatsen och vid behov kan vara skyldig att återtaga tjänstgöringen. Sådan tid är alltså enligt förslaget att anse som arbetstid. Av det redan framhållna torde å andra sidan framgå, att den tid, som åtgår för arbetstagarens förflyttning från hemmet till arbetsplatsen, icke är att inräkna i arbetstiden. Olika slag av arbetstid. I 4 och 5 §§ behandlas arbete å ordinarie arbetstid samt i 6 och 7 §§ arbete å övertid. En sådan uppdelning i ordinarie arbetstid och övertid återfinnes även i de andra arbetstidslagarna. Det må framhållas, att dessa uttryck i kollektivavtal på området ofta användas i annan bemärkelse än i lagförslaget. Enligt de förstnämnda är det vanligt, att för att arbetstid skall vara ordinarie förutsattes, att den infaller å söckendag och under viss del av dygnet, medan lagfor-

139 slaget icke innehåller några föreskrifter härom. Det 1937 träffade riksavtalet mellan Köpmännens garantiförening och Svenska handelsarbetareförbundet uttalar beträffande butiksbiträden endast, att den ordinarie arbetstiden skall förläggas på tider, som gällande butikstängningslag stadgar. I kollektivavtal kan ju även den ordinarie arbetstiden vara bestämd till kortare tid än 48 timmar i veckan. Å andra sidan förekommer, att förberedelseoch avslutningsarbete samt ibland vissa andra former av likartat arbete i viss utsträckning icke räknas som övertidsarbete. Det kan i detta sammanhang till sist anmärkas, att i sådana fall, då kollektivavtal icke föreligger, gränsen mellan ordinarie arbetstid och övertid i praktiken nu ofta är flytande eller icke alls upprätthålles. Redan har antytts, att i lagförslaget icke regleras arbetstidens förläggning under dygn och vecka i annan mån än att visst maximum av arbetstid bestämmes. Hur arbetstiden inom denna ram skall uttagas föreskrives icke i denna lag. Att butikstängningslagen emellertid medför en viss indirekt bundenhet härvidlag beröres i andra sammanhang. Den ordinarie arbetstidens begränsning. I 4 § givas huvudbestämmelserna om det ordinarie arbetet, och där fastslås 48-timmarsveckan som norm. Beträffande skälen härför må hänvisas till den allmänna motiveringen. Den allmänna arbetstidslagen fasthåller ganska strängt vid principen om 48-timmarsvecka. överflyttning av arbetstid från en vecka till en annan kan blott ske under särskilda förhållanden och i regel blott inom 3-veckorsperiod. Arbetstiden får vidare icke något dygn uppgå till mer än 9 timmar. Lantarbetstidslagen åter genomför principen om 48-timmarsvecka på ett betydligt mindre rigoröst sätt. Under sommarhalvåret medgives 54 timmars ordinarie arbetstid i veckan. I gengäld är arbetstiden under återstående del av året bestämd till kortare tid, så att genomsnittet blir ungefär 48 timmar i veckan. Före de ändringar i denna lag, som genomfördes 1937, var den medgivna arbetstiden högre och vidare fick arbetstid i viss utsträckning överflyttas från en del av året till annan. Enligt den nu gällande regleringen är däremot den ordinarie arbetstid, som får uttagas för varje vecka under året, fast bestämd i lagen, ehuru denna tid såsom redan nämnts varierar för olika årstider. För djurskötsel och trädgårdsskötsel gäller dock annan reglering med begränsning för period av två veckor och för trädgårdsskötsel rätt att inom vissa gränser överflytta arbetstid. Maximum för dygn är i lantarbetstidslagen satt till 10 timmar. 1 I de svar å de sakkunnigas frågeformulär, som inkommit från föreningar av anställda, har man i regel ansett principen om 48 timmars arbetsvecka böra tillämpas utan inskränkning. I svaren från arbetsgivarnas sammanslutningar finnas däremot uttalanden till förmån för att arbetstiden endast skulle 1

Jfr s. 30.

140 begränsas för år eller annan längre tidsperiod. Sympatier ha även uttalats för att arbetstiden skulle bestämmas olika för olika delar av året. Därvid ha framkommit förslag både om att arbetstiden under sommaren skulle bestämmas kortare och att den skulle sättas längre än under året i övrigt. Från ganska många håll föreslås längre arbetstid under veckorna närmast före jul, men förslag föreligga även om förlängd arbetstid under andra säsongtider. I detta sammanhang må nämnas, att ett stort antal föreningar både av arbetsgivare och av anställda förordat, att arbetstiden skulle fixeras till viss del av dygnet, vilket emellertid övervägande torde bero på att man tänkt sig arbetstidsregleringen sammankopplad med butikstängningslagen. I samband härmed har ofta påyrkats bestämmelser, som skulle hindra eller inskränka arbete å sönoch helgdagar. 1 Vid övervägande av vad sålunda förekommit och med beaktande av detaljhandelns särskilda förhållanden ha de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att allmänna arbetstidslagens stränga reglering på detta område skulle föranleda betydande svårigheter. Inom detaljhandelns flesta branscher är behovet av arbete ej lika fördelat över årets veckor, utan det finns en eller flera säsonger, då påfrestningen på personalen blir förhållandevis stor, men mellan dessa brukar ligga mer tysta perioder, då de anställda kunna erhålla större ledighet. Detsamma gäller även den verksamhet utanför detaljhandeln, som lagen skulle omfatta. Ur de anställdas synpunkt synes icke något vara att invända mot att en överflyttning av arbetstid mellan de olika veckorna kan ske, om blott arbetstiden i genomsnitt stannar vid 48 timmar i veckan. E n bestämmelse härom bör dock utformas med tanke på att en sådan överflyttning icke får tillåtas i den utsträckning, att de anställda vissa veckor oskäligt betungas. Vidare kan det med visst fog anföras, att kontrollen över lagens efterlevnad försvåras, om den period inom vilken överflyttning får ske göres alltför lång. Men en överflyttningsrätt bör finnas, som icke är beroende av arbetsrådets tillstånd i varje särskilt fall utan kan tillgripas utan omgång och formalitet. Lantarbetstidslagen låter arbetstiden i hög grad variera efter olika årstider. Den där valda regleringen passar dock icke för detaljhandeln, då säsongerna inom de olika branscherna icke alltid infalla vid samma tid. För de flesta är visserligen tiden före jul den mest arbetstyngda, men vid sidan härav har t. ex. manufakturhandeln och närbesläktade branscher säsong viss tid vår och höst. För vissa branscher är arbetet särskilt påfrestande omkring flyttningstiden i oktober. I allmänhet kan större ledighet beredas sommartid, men för vissa branscher och vissa orter kan i stället denna tid vara särskilt arbetstyngd. De ovan antydda svaren å de sakkunnigas frågeformulär giva även vid handen, hur varierande förhållandena kunna vara. Säsongernas längd kan även vara mycket olika, ibland blott ett par veckor men stundom två månader eller rentav mera. Vid sidan av säsongpåfrestningar må nämnas sådana, som orsakas av inventeringar och realisationer, men åtminstone de sistnämnda torde numera vara av förhållandevis mindre betydelse med hänsyn till behovet av arbetstidsöverflyttning. 1

Se vidare s. 260 ff.

141 Det skulle kunna göras gällande, att det här berörda ökade behovet av arbete vissa tider borde helt tillgodoses genom övertidsarbete, men i så fall torde betydande svårigheter för arbetsgivarna inträda, med tanke både på den begränsade övertidsramen och den lagstadgade övertidsersättningen enligt förslaget. De sakkunniga ha därför ansett sig böra föreslå, att arbetstiden endast i genomsnitt för varje 8-veckorsperiod fastställes till 48 timmar i veckan. Dock skall den ordinarie arbetstiden icke någon vecka få vara mer än 54 timmar och icke något dygn mer än 10 timmar. Genomsnittet bör beräknas för fasta fortlöpande perioder, på samma sätt som man numera beräknar 4-veckorsperioderna för övertid enligt allmänna arbetstidslagen. Det skulle dock vara olämpligt att låta beräkningen av 8-veckorsperioderna löpa från kalenderårets början. I så fall skulle det återstå en 4-veckorsperiod i december, när behovet av överflyttning i regel är störst. De sakkunniga ha därför föreslagit, att 8-veckorsperioderna skola räknas från den 1 augusti varje år, vilket synes giva det för detaljhandeln i allmänhet bästa resultatet. Den föreslagna lösningen torde icke helt tillfredsställa önskemålen på köpmannahåll, där man vid förhandlingar inför de sakkunniga förordat periodens bestämmande till 13 veckor (ett kvartal). De sakkunniga förbise icke, att en period av 8 veckor för vissa branscher kan synas för kort, då vissa säsongpåfrestningar kunna räcka längre än denna tid. I regel torde dock en tid av 8 veckor vara tillräcklig, och skulle i enstaka fall svårigheter av större betydelse uppkomma, kan arbetsrådet enligt 5 § av lagförslaget medgiva undantag för visst företag eller Kungl. Maj:t enligt 11 § för hel bransch. Vid förhandlingarna inför de sakkunniga ha å andra sidan vissa talesmän för de anställda förordat, att överflyttningsrätten, om den överhuvud taget skall finnas, bör inskränkas till en period av 4 veckor. Att i så hög grad begränsa möjligheten att variera arbetstiden skulle enligt de sakkunnigas mening dock betaga den nu ifrågavarande regeln dess egentliga värde. Det har anförts, att en så kort period skulle vara erforderlig för att kunna kontrollera arbetstiden, men med hänsyn till 9 § i lagförslaget torde denna invändning icke vara så tungt vägande. Det har vidare framhållits, att genom en längre gående överflyttningsrätt behovet av övertidsarbete och därmed också de anställdas övertidsersättning blir mindre. Men ur allmän synpunkt synes det närmast vara en fördel, om driften kan så rationaliseras, att ej så mycket övertidsarbete blir erforderligt. Därmed kan på längre sikt räknat uppnås större fritid, vilket kan vara av värde även för de anställda. Genom överflyttningsrätten sporras nämligen arbetsgivarnas intresse för att verkligen under mer tysta perioder giva de anställda all den ledighet som förhållandena medgiva, för att i stället kunna använda den besparade tiden under säsong och undvika att då uttaga övertidsarbete. Den så erhållna fritiden kan för arbetstagarna vara ganska värdefull. Vid de nyssnämnda förhandlingarna ha representanter för de anställda framfört den farhågan, att arbetsgivare skulle kunna utnyttja bestämmelsen så, att under en period mer än 48 timmars ordinarie arbetstid uttoges och därefter

142 lämnades en tids full ledighet, vilken då skulle betraktas som semester och utgå i stället för sedvanlig betald semester. Man har även fruktat, att bestämmelsen skulle kunna användas för att taga igen arbetstid, som på grund av den anställdes sjukdom icke kunnat uttagas. De sakkunniga kunna icke föreställa sig, att arbetsgivare i någon nämnvärd utsträckning skulle tillämpa sådana metoder. Man vill emellertid icke underlåta att uttala, att i så fall föreligger ett missbruk av det lämnade medgivandet, som — om det mot förmodan skulle bli mera vanligt — finge mötas genom särskilda lagbestämmelser. Man hoppas emellertid, att förhållandena icke skola utveckla sig så, att ett dylikt ingrepp i företagarnas rörelsefrihet blir erforderligt. Frågan om lagreglerad längre semester för alla arbetstagare är ju för övrigt nu under utredning, och när den vunnit sin lösning kan icke gärna så stort utrymme för det ovan berörda förfaringssättet längre finnas.

5§Annan fördelning eller utsträckning av den ordinarie arbetstiden efter arbetsrådets tillstånd. Denna paragraf överensstämmer i allt väsentligt med motsvarande bestämmelse i lantarbetstidslagen. I första stycket gives arbetsrådet en vittgående befogenhet att medgiva annan fördelning av den i 4 § angivna arbetstiden, utan att den förlänges för år räknat. Såsom i 1936 års proposition till lantarbetstidslag framhålles, finnes inga egentliga betänkligheter mot att giva arbetsrådet sådan befogenhet, så snart det icke är fråga om förlängning av den genomsnittliga arbetstiden. Att det — trots den i föregående paragraf föreslagna möjligheten att utan särskilt tillstånd inom vissa gränser variera arbetstiden — stundom kan vara behövligt att medgiva en längre gående överflyttningsrätt, har redan under nämnda paragraf framhållits. Är det åter fråga om att förlänga arbetstiden, bör enligt förslaget sådant i regel endast medgivas, om synnerliga skäl därtill äro. I tredje stycket har emellertid, liksom i de andra arbetstidslagarna, arbetsrådet fått en mer allmän rätt att göra undantag från lagens arbetstidsbegränsning, om detta medgives av flertalet därav berörda arbetstagare. Erfarenheten har visat, att det är detta alternativ, som i praktiken mest användes. Vid behandling av likartade frågor enligt allmänna arbetstidslagen har inom arbetsrådet utbildats en viss praxis, som även här torde komma att tillämpas. Så må nämnas, att tillstånd till förändrad arbetstid icke på en gång brukar givas för längre tid, då man vill ha tillfälle att med icke alltför lång mellantid undersöka, huruvida arbetstagarnas flertal alltjämt anser förändringen önskvärd. Till sist kan här erinras, att mer generella arbetstidsförändringar, som alltså icke äro begränsade till visst företag, enligt 11 § i lagförslaget kunna medgivas av Kungl. Maj:t.

143 Övertidsarbete. 6§Övertidsarbete i nödfallssituationer. Bestämmelserna om arbete å övertid innehållas i denna paragraf och den närmast följande. Sistnämnda paragraf giver de viktigare och för mer normala fall beräknade övertidsreglerna. Här avhandlas endast rätten att uttaga särskilt övertidsarbete i mer sällan förekommande nödfallssituationer. Föreskrifterna överensstämma helt med motsvarande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen och i lantarbetstidslagen. Med hänsyn härtill torde det vara överflödigt att i detta sammanhang närmare ingå på paragrafens innehåll. Framhållas må endast, att övertiden i hithörande fall icke är begränsad till visst timantal samt att övertidsarbetet utan vidare får igångsättas och kan fortgå i två dygn, innan anmälan till arbetsrådet eller — om det behöver fortsättas — ansökan om dess tillstånd behöver ske. 7§Förberedelse- och avslutningsarbeten m. m. Nu gällande lagstiftning och praxis. Såväl enligt allmänna arbetstidslagen som enligt lantarbetstidslagen får för förberedelse- och avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, nödigt antal arbetstagare användas under högst sju timmar i veckan. Arbetsrådet har haft ganska många fall av detta slag till bedömande. Såsom hänförliga till här ifrågavarande arbeten har arbetsrådet ansett åtskilliga periodiskt — i allmänhet varje dag eller varje vecka — återkommande arbeten, som föregå det egentliga driftsarbetet eller följa efter detsamma samt utföras av arbetare, tillhörande den i driftsarbetet deltagande personalen. Till dylika arbeten har arbetsrådet sålunda räknat smörjning av maskiner, städning och sopning i arbetslokaler, uppeldning av ångpannor och andra liknande arbeten. Däremot har bestämmelsen i regel icke ansetts tilllämplig, om det förberedande eller avslutande arbetet återkommit med längre mellanrum eller utförts av särskild för ändamålet anställd personal. Arbete med iordningställande och smörjning av lastautomobiler har ansetts såsom ett förberedelsearbete i lagens mening, men däremot icke körning från garage till den plats, där verkkörslorna skulle vidtaga. Arbetsrådet torde tolka motsvarande bestämmelse i de andra arbetstidslagarna så, att hit icke hänföras arbeten, som äro av samma natur som de, vilka arbetstagaren normalt har att utföra under arbetsdagen. I överensstämmelse härmed stå också vissa uttalanden vid lantarbetstidslagens tillkomst. Så anslöt sig andra lagutskottet 1937 (utlåtande nr 48) till ett uttalande av departementschefen (proposition nr 94), att sådana arbeten som rykt av hästar, rengöring av spiltor och boxar samt inhämtande av hästar från betesgång icke äro att anse som förberedelse- och avslutningsarbeten, om de utföras av särskilda djurskötare, men däremot om andra arbetare användas till dessa arbe-

144 ten. Uttalanden i annan riktning förekommo dock även under förarbetena till lantarbetstidslagen, och den här antydda principen kan kanske icke sägas ha blivit entydigt accepterad. I detta sammanhang må nämnas, att vid 1937 års riksdag framhölls, att denna bestämmelse borde kunna tillämpas å i stort sett alla sådana arbeten av rättare, som icke lämpligen kunna utföras under den allmänna arbetstiden. Av intresse i detta sammanhang är, att i lantarbetstidslagen införts särskild föreskrift om att den för förberedelse- och avslutningsarbeten medgivna övertiden såvitt angår trädgårdsskötsel även gäller vakt-, vattnings- eller andra underhållsarbeten, som måste utföras utom den allmänna arbetstiden. Lantarbetstidsutredningen ansåg tveksamt, (betänkandet s. 89) om uttrycket förberedelse- och avslutningsarbeten kunde anses avse dessa arbeten och fann därför en uttrycklig bestämmelse önskvärd. Att en sådan var erforderlig, framhölls kraftigt under den fortsatta behandlingen. I vissa yttranden över lagförslaget uttalades därjämte, att en sådan bestämmelse icke bort sammanföras med regeln om förberedelse- och avslutningsarbeten, men departementschefen (proposition 1936 nr 230 s. 97) fann denna invändning vara av mer formell innebörd och icke förtjäna beaktande. Det nuvarande läget inom detaljhandeln m. m. Inom detaljhandeln förekomma förberedelse- och avslutningsarbeten i ganska stor utsträckning, och detta gäller även den övriga verksamhet, som skulle omfattas av lagen. Socialstyrelsens utredning av 1933 visar, att sådant arbete uppgivits förekomma dagligen för ungefär 27 procent av de anställda enligt deras egna och för omkring 13 procent enligt arbetsgivarnas uppgifter. Därtill kommer, att åtminstone avslutningsarbeten ofta förekomma under en eller ett par av veckans dagar. I de uppgifter, som ligga till grund för socialstyrelsens undersökning, torde förberedelse- och avslutningsarbetena stundom ha upptagits såsom ordinarie arbetstid och stundom såsom övertid. I det avseendet finns knappast för närvarande någon stadgad uppfattning. Men en likformighet kan sägas råda så till vida, som kollektivavtalen för butiksbiträden allmänt innehålla bestämmelse om att sådana arbeten, åtminstone i viss utsträckning, få utföras utom den ordinarie arbetstiden utan att övertidsersättning lämnas. I fråga om den tid, under vilken detta får ske, finnas olika regler; de sakkunniga återkomma till denna fråga. I vissa fall uppräknas, vilka slag av arbeten som avses, men detta är icke alltid förhållandet. Ur socialstyrelsens 1933 publicerade redogörelse må anföras följande om olika former av förberedelse- och avslutningsarbeten (s. 54): »Å de insända formulären ha lämnats talrika exempel på dylika förberedelseoch avslutningsarbeten. Det uppges sålunda, att det ej sällan åligger butiksbiträden att skura, sopa, damma, städa och elda i affären samt tvätta och torka fönster och dylikt. Inom livsmedelsbranschen lära de anställda även få rengöra diskar och dylikt samt sköta om förvaring och uppläggning av varorna. I slakteri- och charkuteriaffärer tillkommer styckning, saltning av kött, korvtillverkning och dylikt, i mjölkaffärer diskning av mjölkkärl, i bageriaffärer räkning av bröd, i frukt- och blomsteraffärer inköp av varor på torget, krans-

bindning och dylikt. Bland övriga göromål, som personalen understundom uppges få utföra före eller efter butikstid, kunna nämnas uppackning, sortering, prissättning och märkning av nyinkomna varor, framtagning av varor från magasin och lager samt komplettering av butikens förråd genom inläggande av varor i fack och hyllor, påfyllning av lådor och burkar och dylikt. Ej så sällan omnämnes varuskötsel av olika slag; en del varor skola dagligen framtagas och åter undanplockas, och varor, som visats för kunder, måste åter sorteras och inläggas. På morgnar och kvällar utföras stundom även skyltningsoch dekorationsarbeten, expediering av order, inräkning och redovisning av dagskassan, rapportskrivning, bokföring, korrespondens, budskickning m. m.» Till detta må nämnas, att vad som skall vara förberedelse- och avslutningsarbeten för närvarande uppfattas på ganska varierande sätt. Utvecklingen har gått i den riktningen, att i allmänhet ej alla de ovan uppräknade formerna av arbete hänföras hit. Förberedelsearbeten äro av största betydelse inom charkuteribranschen och bestå där främst i framtagande av varorna från förvaringsrum, vartill ganska lång tid kan åtgå. Stundom räknas här även inköp av varor till förberedelsearbeten. Vanliga former av avslutningsarbeten äro iordningställande av lokalen, varunder innefattas borttagande av framtagna varor och dessas placering på det vanliga förvaringsstället, torkning av disk och eventuellt av korkmatta o. s. v. Vid vissa företag hänföras även hit verklig städning av lokalen samt framtagande av varor från lager. Särskilt förr räknades också hit uppvägning av varor och annat förpackningsarbete. I vissa branscher anses som ett avslutningsarbete expediering av order, som ingått under den allmänna arbetstiden men icke då medhunnits. På sina håll förekommer, att skyltning, åtminstone i viss utsträckning, betraktas som ett förberedelse- eller avsiutningsarbete, men detta torde icke numera vara det vanliga. Sådant arbete skötes oftast under den allmänna arbetstiden; stundom handhaves det för övrigt av särskild dekoratör. Till förberedelse- och avslutningsarbete hänföres dock normalt framtagande och undanplockande av ömtåliga varor, som utställas i skyltfönster, samt påfyllning av varor, som sålts från skyltfönster eller automat. Den viktigaste formen av avslutningsarbete enligt det vanliga uppfattningssättet är dock betjänande av kunder, som före stängning av butik, frisersalong eller annan i denna lag avsedd lokal inkommit i affären men icke före stängningen hunnit expedieras. I vissa branscher är sådant arbete endast av obetydlig omfattning, men i andra kan det, särskilt fredagar och i viss mån lördagar, kräva ganska lång tid. Detta gäller t. ex. för beklädnads- och skobranschen. Veckans övriga dagar torde däremot även i dessa branscher endast kort tid åtgå för expediering av kunder efter stängningstid. I lanthandelsaffärer kan med nuvarande vanor sådant arbete kräva lång tid efter affärens stängning. Vid damfriseringarna torde hithörande arbete under säsongtid kunna förekomma dagligen under flera timmar; för herrfriseringarna är detta arbete i regel mindre omfattande. I 1937 års riksavtal om befattningshavare (d. v. s. framför allt butiksbiträ200 38

146 den) mellan Köpmännens garantiförening och Svenska handelsarbetareförbundet uttalas, att som övertid icke räknas expediering av kunder, som äro inne i affären vid stängningstiden men ej hunnit expedieras, ej heller den tid, som åtgår för den dagliga städningen och iordningställandet av affärslokalen, till vilka göromål även räknas redovisning av kassa samt skötseln av färska varor. Med iordningställande av affärslokalen förstå parterna framlagda varors placering på sina platser, inflyttning av färska varor i kylrum och liknande göromål, vilka normalt måste anses böra utföras för att affärslokalen skall bliva i ordning. I svaren 1936 på de sakkunnigas frågeformulär ha av köpmannaföreningarna ungefär 1/e förordat, att tid för förberedelse- och avslutningsarbete medgives utan tidsbegränsning, lU ha önskat, att tiden bestämmes till högst 6—7 timmar i veckan eller en timme om dagen, 2—3 procent ha förordat 4—5 timmar i veckan eller 3A timme om dagen, 1h föreslå 3 timmar i veckan eller en halv timme om dagen och V20 anse särskild tid för dessa arbeten obehövlig. Av de anställdas föreningar ha några procent ansett en timme om dagen böra medgivas, ett par ha uttalat sig för 3A timme, 3/io för en halv timme samt återstoden, i den mån de uttalat sig, för att tiden skulle sättas kortare eller ej alls medgivas. 1 Från vissa föreningar har även som ett önskemål uttalats, att här ifrågavarande övertid endast skulle medgivas för vissa särskilda former av arbete, i regel expediering av kunder samt iordningställande och städning. Den tid, som i kollektivavtalen medgives för förberedelse- och avslutningsarbeten, är i vissa fall ej alls begränsad; så i det nyssnämnda riksavtalet. Enligt uppgift från handelsarbetareförbundet om läget vid utgången av 1935 gällde detta också för de flesta av förbundets av kollektivavtal berörda medlemmar. Där viss tidsbegränsning förekom, var den i allmänhet en timme om dagen respektive 6 timmar i veckan. De sakkunnigas förslag. De sakkunniga ha kommit till den uppfattningen, att man för detaljhandeln och övrig under denna lag hörande verksamhet icke bör lämna så långt medgivande till uttagande av övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten (vartill här hänföres expediering av kunder), som i de andra arbetstidslagarna. Särskilt har man därvid tagit i betraktande, att sådant arbete förekommer för flertalet här ifrågavarande arbetstagare, medan det inom industrien i allmänhet är mer ett undantag och icke kräves av mer än ett fåtal av de anställda. Det måste visserligen erkännas, att detta icke gäller genomgående för de företag, som äro underställda allmänna arbetstidslagen och ej heller i full utsträckning beträffande jordbruket. Men de sakkunniga ha dock funnit förhållandena vara sådana, att en avvikelse i inskränkande riktning i de anställdas intresse kan vara berättigad. I någon mån har därvid tagits i betraktande, att den i förslaget medgivna möjligheten att överflytta ordinarie arbetstid mellan olika veckor gör det lättare för arbetsgivarna att inom denna arbetstids ram möta säsongpåfrestningar m. m. Men framför allt har man tagit 1

J f r s. 262.

147 hänsyn till att det råder en tendens att anse ett mindre antal av arbeten än tidigare vara förberedelse- och avslutningsarbeten, och denna tendens bör understödjas. På det sättet bör icke så lång tid för dessa arbeten vara erforderlig. Till de arbeten, för vilka här ifrågavarande övertid bör medgivas, hör i främsta rummet expediering av kunder, som inkommit i affärslokalen före stängningstid men ej dessförinnan hunnit betjänas. För detta arbete synes en särskild marginal alldeles speciellt berättigad. Expedieringen måste med hänsyn till allmänheten omedelbart slutföras, och den tid, som åtgår för detta, är ganska oberäknelig. I fråga om detta arbete kan vidare anföras, att den tid som kräves i hög grad beror på biträdets förmåga och intresse att snabbt slutföra arbetet, och att arbetsgivaren ofta här ej kan utöva något större inflytande. Då i belysning av det ovan anförda om tolkningen av motsvarande bestämmelse i de andra arbetstidslagarna kundexpediering efter stängningstid kanske icke kan anses som ett avslutningsarbete i egentlig mening — det gäller ju i allmänhet ett arbete av samma slag som det vanliga under den allmänna arbetstiden — har man ansett ett uttryckligt uttalande i lagtexten på denna punkt erforderligt. Förut har anförts, att hithörande arbete ofta ej återkommer regelbundet, utan är särskilt omfattande viss eller vissa veckodagar eller kanske under vissa säsongtider. Medgivandet bör gälla utan hänsyn härtill. De former av egentliga förberedelse- och avslutningsarbeten, som framför allt böra hänföras under denna bestämmelse, äro framtagande av varor före affärslokalens öppnande samt borttagande och inläggande av framtagna varor efter dess stängning, vidare mindre justering av skyltfönster, torkning av butiksdisk och korkmattor samt annat lättare städningsarbete ävensom uppgörande av dagskassan. Den här lämnade uppräkningen kan naturligtvis icke vara uttömmande. I tveksamma fall torde vara att tillråda inhämtande av arbetsrådets utlåtande. Av det anförda torde dock framgå, att de sakkunniga icke anse, att stadgandet bör tolkas vidsträckt. Det är angeläget, att under bestämmelsen icke hänföras alla de arbeten, som nu på vissa håll anses höra till denna kategori. De sakkunniga vilja därför särskilt framhålla, att förpacknings- och uppmärkningsarbete, vidlyftigare expediering av ingångna order, mer omfattande skyltningsarbete samt grövre städning icke kunna anses höra till de arbeten, som äro avsedda i denna bestämmelse. De lämnade exemplen på hithörande arbeten ha i stort sett hämtats från det egentliga försäljningsarbetet. Tydligen kunna även för andra arbetstagaregrupper inom detaljhandeln sådana arbeten förekomma, men de torde här vara av mindre betydelse. Att t. ex. damfrisörer stundom ha ett omfattande expedieringsarbete efter stängningstid har redan framhållits. Man kommer så till frågan, i vilken omfattning här ifrågavarande arbeten böra med stöd av denna bestämmelse medgivas. Det må här inskjutas, att sådana arbeten naturligtvis också kunna äga rum under ordinarie arbetstid eller också under den allmänna övertid, varom stadgas i fortsättningen av denna paragraf. Men i senare fallet inträder enligt lagförslaget då skyldighet att erlägga särskild övertidsersättning.

148 De sakkunniga ha kommit till den uppfattningen, att en inskränkning av 'den här medgivna övertiden gentemot den i de andra arbetstidslagarna stadgade tiden av sju timmar i veckan är möjlig utan allt för stor olägenhet för företagen. En sådan inskränkning är ju mycket önskvärd med hänsyn till intresset att bereda de anställda tillbörlig fritid. Efter ingående överväganden har man stannat vid att föreslå ett maximum av fyra timmar i veckan. Man har därvid i de anställdas intresse avsevärt avvikit från de önskemål, som vid förhandlingar inför de sakkunniga framförts från köpmannahåll, i det dessa gingo ut på en tid av sex timmar i veckan. Det är obestridligt, att den här föreslagna begränsningen för vissa branscher kan vålla svårigheter och tvinga till omläggning i nu utbildade sedvänjor, men man har icke ansett detta böra hindra en begränsning, som för de anställda är värdefull och dock torde giva en tillräcklig marginal för flertalet branscher. Företrädarna för de anställdas organisationer ha vid förhandlingar å andra sidan förordat, att tiden skulle ytterligare begränsas och bestämmas för dag, därvid en halv timme om dagen ansetts vara ett lämpligt maximum. En så snäv begränsning av bestämmelsen skulle för vissa branscher, där detta arbete i större utsträckning just erfordras under en eller ett par av veckans dagar, väsentligt minska medgivandets värde. För att undanröja den från de anställda framförda farhågan, att den för vecka medgivna tiden skulle kunna övervägande uttagas under en enda veckodag, varigenom de anställda denna dag skulle kunna oskäligt betungas, ha de sakkunniga dock kompletterat bestämmelsen så, att icke något dygn får uttagas mer än en timmes arbete av hithörande slag. Det må för övrigt understrykas, att det medgivna maximum av fyra timmar i veckan säkerligen inom vissa slag av rörelse och under vissa tider av året icke kommer att till fullo uttagas. Det har under de sakkunnigas överläggningar ifrågasatts att i lagen skulle stadgas viss tid för expediering av kunder och viss tid för det egentliga förberedelse- och avslutningsarbetet. Bestämmelsen skulle dock härigenom bli mera svårtillämpad och invecklad, och man har därför stannat vid den nu föreslagna regleringen. Den representerar enligt de sakkunnigas mening en rimlig medelväg mellan de önskemål, som här göra sig gällande. Det må i detta sammanhang framhållas, att gällande kollektivavtal ej sällan vid sidan av nu berörda arbeten nämna andra arbeten, som de anställda ha att utföra utom den ordinarie arbetstiden och utan särskild ersättning. Detta gäller t. ex. enligt det nämnda riksavtalet om julskyltning samt års- och halvårsinventering. De sakkunniga ha emellertid ej funnit skäl att upptaga någon specialbestämmelse härom. Vissa skäl kunna nog anföras för en sådan, men man skulle svårligen i en sådan kunna taga hänsyn till de mycket olikartade förhållandena inom skilda branscher. I den mån sådana arbeten icke kunna utföras å ordinarie arbetstid, får för dem anlitas den övertid, som i övrigt enligt lagförslaget står till buds. Det är redan nu i många fall praxis, att särskild ersättning lämnas för sådant arbete.

149 Det allmänna övertidsarbetet m. m. I överensstämmelse med de andra arbetstidslagarna lämnas i 2 mom. av denna paragraf en viss marginal för s. k. allmänt övertidsarbete. Inom den i stadgandet givna ramen får övertid uttagas för vilket slag av arbete som helst, när så anses påkallat. Något tillstånd av arbetsrådet erfordras ej. Beträffande den tid, under vilken övertidsarbete får uttagas, stadgar allmänna arbetstidslagen högst 200 timmar för kalenderår och lantarbetstidslagen högst 260 timmar under tolv månader i följd. Den i sistnämnda lag medgivna tiden ökades 1937 från 200 timmar såsom en viss kompensation för de skärpningar, som denna lagstiftning samtidigt undergick på många punkter. Beträffande övertidsarbetets faktiska omfattning inom detaljhandeln lämnas vissa upplysningar i socialstyrelsens redogörelse av 1933.l Siffermässiga uppgifter äro emellertid förhållandevis sällsynta, och en bedömning försvåras även av att man ej vet, i vilken utsträckning förberedelse- och avslutningsarbete redovisats som övertid. De svar, som på denna punkt lämnats å de sakkunnigas frågeformulär, äro i allmänhet icke heller preciserade. 2 Man kan dock ur dem utläsa en önskan, främst från de anställdas organisationer men i viss mån även från arbetsgivarnas, att övertidsarbetet måtte så långt möjligt begränsas. Från arbetsgivarna har å andra sidan förordats, att rörelsefriheten på denna punkt icke måtte alltför mycket genom lagstiftning kringskäras. Vid bedömande av den tid, som här bör medgivas för allmänt övertidsarbete, äro bland annat två omständigheter att beakta. Den form av övertidsarbete, som regleras i första momentet, har i lagförslaget medgivits under betydligt kortare tid än i de andra arbetstidslagarna. Detta torde för vissa branscher medföra ett behov att mer än eljest varit erforderligt uttaga allmänt övertidsarbete. Vidare är av betydelse, att här ifrågavarande övertidsarbete enligt lagförslaget alltid skall särskilt ersättas och betalas efter högre tariff än det ordinarie arbetet. Med hänsyn till det nu sagda synas starka skäl föreligga att medgiva övertidsarbete utan arbetsrådets tillstånd under lika lång tid som enligt lantarbetstidslagen, alltså 260 timmar. Tiden bör dock i förevarande lag i anslutning till regeln i 4 § beräknas från 1 augusti varje år. Det måste i och för sig anses önskvärt, att arbetsgivarna icke mer allmänt och i onödan skola uttaga hela det timantal, som sålunda skulle stå till förfogande. Något sådant torde icke heller behöva befaras. Den lagstadgade övertidsersättningen är här en kraftig hämsko. Det finns utländska arbetstidslagar, där man ansett lagligen stipulerad övertidsersättning innebära en så stark garanti mot obehörigt övertidsarbete, att man helt avstått från att maximera övertidsarbetet. Liksom i övriga arbetstidslagar har till skydd för de anställda uppställts den regeln, att ej mer än 48 timmars övertidsarbete får uttagas under loppet av fyra veckor. Denna regel är att tolka på enahanda sätt som i allmänna 1

Se denna s. 82 ff.

2 Se vidare s. 263.

150 arbetstidslagen, d. v. s. fyraveckorsperioderna räknas fortlöpande. Från företrädare för vissa branscher, bland annat fotograferingsrörelse, har framhållits, att nästan hela övertidsarbetet där infaller under julmånaden, då en kraftig säsongpåfrestning inträder. För denna tid kan då ej utan verklig olägenhet undvikas, att ett 100-tal övertidstimmar uttagas. I ett sådant fall torde dock arbetsrådet enligt nästa moment kunna lämna tillstånd till ytterligare övertid. Liksom i allmänna arbetstidslagen har nämligen ansetts erforderligt att äga en reserv av övertidsarbete, som i verkligt trängande fall och efter tillstånd av arbetsrådet kan tillgripas. Ätt stadgandet blott är avsett för undantagssituationer torde tillräckligt tydligt framgå av dess avfattning. Skyldighet att utföra övertidsarbete; minderårigas övertidsarbete. Liksom enligt allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen gäller enligt förslaget, att skyldighet att utföra övertidsarbete inom den i lagen uppdragna ramen är beroende av vad som kan anses överenskommet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Lagstiftningen medför i och för sig icke någon skyldighet att utföra övertidsarbete. Till skydd för de anställda ges den med de andra arbetstidslagarna överensstämmande föreskriften, att arbetsgivaren har att tillse, att icke arbetstagare genom användande till övertidsarbete utsattes för överansträngning eller ohälsa. Detta stadgande torde särskilt få betydelse beträffande minderåriga arbetstagare, varmed här förstås sådana under 18 år. Enligt allmänna arbetstidslagen få minderåriga endast användas till övertidsarbete vid nödtillfällen eller — om de äro i åldern 16—18 år — efter särskilt tillstånd av arbetsrådet. Lantarbetstidslagen giver emellertid ej på denna punkt några särbestämmelser för minderåriga. De sakkunniga föreslå, att ej heller i denna lag rätten att använda minderåriga till övertidsarbete skall genom något speciellt stadgande begränsas. E n sådan reglering som den i allmänna arbetstidslagen givna skulle medföra verkliga svårigheter på detaljhandelns område. Det må erinras, att enligt 1931 års företagsräkning de minderåriga voro omkring V9 av hela antalet i detaljhandeln sysselsatta. Till stor del gäller det här springpojkar och springflickor, men ungefär Vio av butikspersonalen var minderårig. Det skulle vålla olägenhet, om dessa arbetstagare icke alls eller blott med arbetsrådets tillstånd finge användas på övertid. Det kan ofta vid säsongpåfrestningar vara erforderligt, t. ex. för expediering av kunder och brådskande budskickningar. Det arbete, varom här är fråga, är i regel ej heller av så uttröttande beskaffenhet för de minderåriga, som det mer enformiga industriarbete, vilket man framför allt haft för ögonen, när den antydda bestämmelsen i allmänna arbetstidslagen infördes. Men vad de sakkunniga förut anfört om önskvärdheten av övertidsarbetets begränsning gäller i särskilt hög grad, när det är fråga om minderåriga. Redan har nämnts regeln, att arbetstagare ej genom över tidsarbete får utsättas för överansträngning. — Vissa särskilda föreskrifter i

151 arbetarskyddslagen kunna vidare vara av betydelse, när det gäller utnyttjande av minderårig arbetskraft. Härtill återkomma de sakkunniga under 17 §. Övertidsersättning. Nuvarande lagstiftning. Allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen innehålla icke några bestämmelser om övertidsersättning, utan det ankommer helt på överenskommelse mellan parterna, om och på vad sätt sådan skall lämnas. Emellertid finnas sådana bestämmelser i sjöarbetstidslagen, där det är föreskrivet, att övertidsersättning skall för timme utgöra minst Viso eller — om arbetet utföres å helgdag eller fortgår utöver viss tid — V75 av den kontanta månadslönen. Om lagstadgad övertidsersättning uttalas följande i lantarbetstidsutredningens betänkande av 1935 (sid. 59): »övertidens syfte är alltså enligt förslaget att utgöra en reserv för oförutsedda händelser. Arbetstidens uppdelning i ordinarie arbetstid och övertid får följaktligen icke fattas såsom tillkommen för att reglera arbetslönen. Huru det arbete, som utföres på övertid, skall ersättas, om det skall betalas särskilt eller betalas efter högre taxa än arbete, som utföres på ordinarie arbetstid etc. äro frågor, som principiellt icke beröra arbetstidens reglering. Icke desto mindre är det en inom utländska arbetstidslagar vanlig företeelse, att bestämmelser givas även om övertidsarbetets betalning. Avsikten därmed torde emellertid merendels icke vara att tillförsäkra arbetaren en viss minimilön utan att hämma eller sätta en slutlig gräns för användningen av övertid såsom något socialt sett icke önskvärt. En regel om att övertidsarbetet skall ersättas särskilt eller ersättas efter högre taxa än arbete, utfört å ordinarie arbetstid, kan vara särskilt påkallad å sådana fall, då arbetstidslagen, såsom i Tyskland, icke på annat sätt begränsar övertidens längd. Enär de sakkunnigas förslag begränsar övertiden till visst antal timmar under viss tidsperiod samt därutöver angiver vissa förutsättningar för att övertid överhuvud skall få tillgripas, torde det vara opåkallat att tillika införa ett stadgande om särskild ersättning för arbete på övertid. Frågan härom torde lämpligen böra regleras genom frivilliga avtal. Någon bestämmelse om övertidsersättning återfinnes icke heller i allmänna arbetstidslagen. Att sjöarbetstidslagen innehåller föreskrifter om ersättning för övertidsarbete, torde få ses i samband med den särställning övertidsarbetet enligt denna lag intager.» Läget inom detaljhandeln. Mot det anförda framfördes icke någon erinran under lagförslagets vidare behandling. Icke heller torde ha framträtt något egentligt missnöje med att övertidsersättning icke är lagstadgad i allmänna arbetstidslagen. 1 Det nu framlagda lagförslaget är ju i huvuddragen uppbyggt på samma sätt som nyssnämnda lag och lantarbetstidslagen, medan sjöarbetstidslagen har en i mycket avvikande gestaltning. Därtill kommer, att lantarbetstidsutredningens ovan återgivna argumentering måste anses till stor del fullt berättigad. Särskilt torde det ej kunna bestridas, att man genom en lagregel om övertidsersättning kommer något utanför det egentliga området för en lagstiftning, som skall vara begränsad till att reglera arbetstiden. Man in1

Se dock ovan s. 66.

152 låter sig faktiskt därigenom på avlöningsförhållandena, vilka ju i allmänhet hos oss anses böra regleras genom parternas överenskommelser utan statliga ingripanden. När de sakkunniga trots detta i lagförslaget medtagit en bestämmelse om övertidsersättning, kan till stöd för detta åberopas, att föreskrift härom ingår i 1930 års konvention om affärs- och kontorsanstäilda. Men det för de sakkunniga avgörande har dock varit de föreliggande särskilda förhållandena inom detaljhandeln. Socialstyrelsens undersökning av 1931—1933 visar nämligen, att det är mycket vanligt, att särskild ersättning för arbete på övertid icke lämnas. Sammanfattningsvis kan sägas, att enligt de till denna undersökning inkomna personaluppgifterna i nära hälften av samtliga fall icke alls utgick någon övertidsersättning; för enbart den privata detaljhandeln var siffran över 60 procent. I de fall, där ersättning förekom, var denna — särskilt inom den privata handeln — oftast matpengar eller en t. ex. till jul lämnad gratifikation, i många fall icke ställd i direkt relation till övertidstimmarnas antal. Ersättning, bestående av timlön med förhöjning, rapporterades blott av ungefär Vs av här ifrågavarande personal, därav V2 av de vid kooperativ och Vis av de vid privat handel anställda. Ungefär V20 av de anställda uppgåvo sig i stället ha fått ledighet å annan tid såsom ersättning. Enligt företagarnas uppgifter skulle läget varit något bättre, men om man ser på samtliga arbetsgivaruppgifter finner man dock, att ungefär V2 av de privata och Vs av de kooperativa företagen uttalat, att övertidsersättning icke alls förekommit, samt att blott omkring Vs av de privata företagarna uppgivit, att timlön med förhöjning utbetalats. 1 Under de senaste åren har verklig övertidsersättning blivit mera vanlig inom detaljhandeln, vilket delvis sammanhänger med att kollektivavtalen fått större utbredning. I kollektivavtalen finnas nämligen i regel bestämmelser om övertidsersättning, ehuru de kunna vara mycket växlande både i fråga om räckvidd och innehåll. Så gäller i allmänhet för butiksbiträdena, att övertidsersättning icke utgår för förberedelse- och avslutningsarbete (inbegripet kundexpediering) m. m. I socialstyrelsens redogörelse redovisas som den vanliga ersättningen för annat övertidsarbete timlön med 50 procent förhöjning; den gällde för nära ZU av de privat och mer än 9/io av de kooperativt anställda. Timlön med 25 procent förhöjning förekom för ungefär V10 av de privat och V20 av de kooperativt anställda. Det var vanligt, att förhöjningen var större, 75—100 procent, då arbetet utfördes å sön- och helgdag; stundom även när arbetet var förlagt efter viss tid på kvällen eller fortgick utöver visst timantal under dagen. — Enligt 1937 års riksavtal mellan Köpmännens garantiförening och Svenska handelsarbetareförbundet är övertidsersättningen 35 procent högre än den normala lönen å vardagar och 75 procent högre än den vanliga lönen å sön- och helgdagar. Vad nu sagts gäller närmast detaljhandelns butikspersonal men är i viss mån även tillämpligt å där anställda kontorister. För handelsarbetare torde 1

Se vidare Socialstyrelsen 1933 s. 90 ff.

153 övertidsersättning vara vanligare liksom också kollektivavtalen, och enligt dessa torde regelmässigt utgå ersättning även för förberedelse- och avslutningsarbete. Beträffande områdena utanför den egentliga detaljhandeln må nämnas, att förhållandena torde vara skiftande. Där det finns kollektivavtal, stipuleras i allmänhet övertidsersättning. För t. ex. frisörbiträdena utgår 50 procent förhöjning av den vanliga ersättningen, dock endast för nytt arbete, som påbörjas minst en halvtimme efter stängningstid. Om kollektivavtalen på detta område må till sist framhållas, att det ofta förekommer att ersättning i penningar efter parternas överenskommelse får utbytas mot ersättning i fritid. Denna skall då stundom vara ökad i samma proportion som penningersättningen. Önskemål. De sakkunniga ha vid sakens övervägande även sökt inhämta opinionen inom de närmast intresserade kretsarna. De 1936 inkomna svaren på frågeformulären innehålla vissa uttalanden om önskvärdheten av lagstadgad övertidsersättning men giva knappast någon tydlig bild av opinionens styrka och riktning. Vid förhandlingarna 1937 inför de sakkunniga ha representanterna för andra organisationer av anställda än Svenska handelsarbetareförbundet mycket kraftigt tillrått lagbestämmelser om övertidsersättning. Man har rentav uttalat, att den tilltänkta arbetstidslagen utan sådana bestämmelser icke skulle bli av något mera väsentligt värde för de affärsanställda. Företrädarna för Svenska handelsarbetareförbundet ha däremot ställt sig närmast avvisande till tanken på dylika lagregler. Man tänker sig, att även för detaljhandeln organisationerna och kollektivavtalen skola få sådan utbredning, att man på den vägen kan komma fram till en tillfredsställande lösning över hela linjen. Och man befarar, att ett i lagen fastställt minimum skulle göra arbetsgivarna obenägna att i kollektivavtal gå med på högre övertidsersättning för de anställda. Om övertidsersättning blir fastslagen i lag, torde samtliga biträdesorganisationer anse, att detta bör gälla allt övertidsarbete utom möjligen kundexpediering en halvtimme var dag efter stängningstid, samt att ersättningen bör bestämmas till minst vanlig timlön med 50 procent tillägg, som förhöjes vid arbete å sön- och helgdag. Vad köpmannaorganisationerna beträffar, ha dessa icke intagit någon mera bestämd ståndpunkt. Man har dock icke haft några allvarligare erinringar mot en lagstadgad övertidsersättning, men endast för det allmänna övertidsarbetet och med ersättningens minimum satt till 25 procent utöver den vanliga lönen. De sakkunnigas förslag. Med beaktande av det föreliggande läget och de framförda önskemålen ha de sakkunniga kommit till det resultatet, att man i de anställdas intresse här bör ingripa med en tvingande regel. Särskilt måste man taga hänsyn till den stora massan oorganiserad personal, som i annat

154 fall nog ofta även i framtiden komme att bli utan någon övertidsersättning alls. I annat sammanhang har understrukits, att den alldeles övervägande delen av de arbetstagare, som skulle hänföras under denna lag, är oorganiserad och icke anställd i kollektivavtalets form. Förutsättningarna för att denna personal inom en nära framtid skulle mer generellt bli sammansluten i organisationer äro knappast heller så stora. Det måste ihågkommas, att en betydande del av hithörande anställda ha sitt arbete förlagt till företag med blott ett fåtal arbetstagare. Man torde därför icke kunna räkna med samma utveckling som inom industrien, där de starka organisationerna avtals vägen kunnat genomdriva tillfredsställande övertidsersättningar. På det område, det här gäller, är det en djupt rotad uppfattning, att den vanliga vecko- eller månadslönen utgör ersättning för den anställdes hela arbete, även om det går utöver den ordinarie arbetstiden. Visserligen kommer väl den nya lagstiftningen som sådan att medföra en fastare gräns mellan ordinarie arbetstid och övertid än vad som ofta är fallet för närvarande, och det skulle kunna göras gällande, att redan detta skulle bana väg för särskild övertidsersättning. Men om man vill vinna garantier för att sådan ersättning verkligen genomgående kommer att utgå, synes en lagbestämmelse knappast kunna undgås. Men skälen för en sådan tvångsregel ha endast ansetts tillräckligt starka, när det gäller allmänt övertidsarbete, som får uttagas direkt enligt 2 mom. eller efter arbetsrådets tillstånd enligt 3 mom. av förevarande paragraf. Här kan även åberopas, att sådant övertidsarbete kanske eljest skulle uttagas i fall, då det ej är alldeles ofrånkomligt, varigenom den anställde skulle bli obehörigt betungad. Vid övertidsarbete enligt 1 mom., alltså kundexpediering och egentligt förberedelse- och avslutningsarbete, kan det däremot knappast vara lämpligt att tvångsvis bestämma, att särskild övertidsersättning alltid skall utgå. Det kan med visst fog anföras, att det ej sällan beror på den anställde själv — åtminstone delvis — om arbete å övertid av detta slag erfordras och hur länge det behöver fortgå. En tvingande regel om övertidsersättning skulle därför här kunna fresta den anställde att förlänga arbetet. Det må också erinras, att gällande kollektivavtal för butiksbiträden i allmänhet ej stipulera övertidsersättning i detta fall. 1930 års konvention föreskriver ej övertidsersättning för förberedelse- och avslutningsarbete, ej heller de norska och tyska arbetstidslagarna. Det synes vidare icke tilltalande, att arbetsgivaren av lagen skulle tvingas att betala särskild övertidsersättning efter förhöjd taxa vid övertidsarbete, som kräves i nödfallssituationer och är medgivet enligt 6 § av lagförslaget. Fråga blir så, vilken regel som bör ges om ersättningens storlek. Det har inför de sakkunniga ifrågasatts, att man skulle kunna nöja sig med att i lagen fastslå, att särskild övertidsersättning skall utgå, utan att bestämma något visst minimum för denna. På det sättet skulle dock knappast tillräcklig trygg-

155 het för de anställda kunna vinnas. Det kunde ju då överenskommas om övertidsersättning, som icke vore högre än den vanliga lönen. De sakkunniga föreslå därför, att ersättningen skall vara minst 25 procent högre än den vanliga lönen för motsvarande arbete under ordinarie arbetstid. Det är visserligen sant, att ersättningen i kollektivavtalen oftast är högre och att de anställdas representanter med hänvisning till detta påyrkat ett högre minimum. Den föreslagna regeln överensstämmer emellertid med 1930 års konvention och med t. ex. de norska och tyska lagarna på området. Vid regelns formulering får man vidare ej bara tänka på förefintliga kollektivavtal utan även på det stora flertalet fall, där det icke lämnas någon övertidsersättning alls eller blott i begränsad omfattning. Detta gör, att även den av de sakkunniga föreslagna regeln torde innebära en allvarlig ekonomisk påfrestning för åtskilliga arbetsgivare. Om lönen är bestämd för månad eller vecka, får man beräkna timlönen å ordinarie arbetstid med ledning av att den ordinarie arbetstiden enligt lagen i genomsnitt ej får överstiga 48 timmar i veckan. Skulle det gälla arbete, vars ersättning normalt icke beräknas efter tid, får man på lämpligt sätt söka räkna sig till vad som kan anses svara mot den vanliga timlönen. Detta kan för övrigt även vara bestämt genom särskilt avtal. Ersättning utgår efter det antal timmar eller delar av sådana, under vilka övertidsarbetet vid varje särskilt tillfälle fortgått. Enligt sjöarbetstidslagen skall för varje påbörjad halvtimme betalas ersättning såsom för full halvtimme. E n sådan regel synes dock knappast lämplig. Den kan i vissa fall fresta arbetstagaren att draga ut på tiden med övertidsarbetet, så att en ny halvtimme skall hinna påbörjas. Enligt de sakkunnigas förslag skola parterna kunna överenskomma om att övertidsersättning i penningar skall utbytas mot ledighet å ordinarie arbetstid, vilken ledighet då skall vara minst 25 procent längre än den tid, som övertidsarbetet tagit i anspråk. Att utbyta kontant övertidsersättning mot ersättning i tid praktiseras redan nu med gott resultat, stundom med stöd av kollektivavtal. Det flera gånger nämnda riksavtalet innehåller sålunda, att parterna kunna överenskomma att i stället för vanlig övertidsersättning skall lämnas ledighet å ordinarie arbetstid med 50 procent förhöjning. De hörda organisationerna ha även icke haft något att invända mot en sådan utbytesregel. Det kan visserligen sägas, att därmed beredes möjlighet att överflytta arbetstid från en del av året till en annan i större utsträckning än vad som är medgivet enligt 4 § av lagförslaget. Detta torde emellertid ej behöva möta betänkligheter. E n arbetsgivare har knappast intresse av här ifrågavarande utbyte i större omfattning, enär han genom det förlorar mer i ordinarie arbetstid än han vinner i övertid. För att skapa större klarhet i övertidsförhållandena parterna emellan och undvika farhågan, att stadgandet skulle försvåra kontrollen över lagens efterlevnad, har emellertid föreslagits, att den ledighet, som skall ersätta övertiden, skall vara lämnad senast inom åtta veckor

156 efter det övertidsarbetet utfördes. Av den valda formuleringen torde framgå, att intet hindrar att ledigheten lämnas så att säga i förskott med tanke på behov av övertidsarbete, som förväntas senare uppkomma. Förutsättning för det nu nämnda utbytet är, att parterna i det konkreta fallet äro ense därom. Det räcker ej, att flertalet arbetstagare inom visst företag äro med om utbytet, för att detta skall få tillämpas rörande övriga arbetstagare. Men naturligtvis kan överenskommelsen vara träffad i kollektivavtal. — Det kan i detta sammanhang nämnas, att i andra fall än det nu berörda kunna parterna icke ens genom kollektivavtal bestämma, att kontant övertidsersättning icke skall utgå eller att den skall sättas till lägre belopp än det som med ledning av lagbestämmelsen skall betalas. Det är med avsikt, som man sålunda gjort regeln helt tvingande till den anställdes förmån. Det har nämligen från vissa organisationer av anställda framförts farhågor, att en möjlighet att genom kollektivavtal göra avvikelser från lagen skulle kunna missbrukas och i sådana fall, där arbetsgivarna ha ett övermäktigt inflytande, lända till arbetstagarnas nackdel. Men naturligtvis kan genom kollektivavtal eller på annat sätt överenskommas om övertidsersättning i andra fall än det i lagen reglerade eller till högre belopp än det där satta minimum. Det kan synas överflödigt att särskilt framhålla detta, men för tydlighets skull må det dock ske. Då det måste anses önskvärt, att det snarast möjligt uppklaras, huruvida arbetstagare har anspråk på övertidsersättning enligt denna lag, föreslå de sakkunniga, att arbetstagare skall åläggas att göra gällande sitt krav hos arbetsgivaren inom åtta veckor från det övertidsarbetet utfördes. Om denna tid försittes, skall rätt till talan vara förlorad. Den vanliga 10-åriga preskriptionstiden skulle sålunda kraftigt förkortas, och verkan av underlätet krav skulle bli ersättningsrättens totala förlust. Det nu sagda gäller dock blott anspråk, som bygga direkt på lagbestämmelsen och icke kunna stödjas på något avtal om övertidsersättning. Om den anställde i ett sådant fall vill åberopa avtalet, blir det dess bestämmelser som bli avgörande. Ej sällan föreskrives i kollektivavtal, att krav på övertidsersättning skall framställas inom betydligt kortare tid, i det nämnda riksavtalet sålunda dagen efter det övertidsarbetet utfördes.

Raster m. m. 8 §•

Raster. I 4 § av lagförslaget har influtit den i arbetstidslagarna vanliga bestämmelsen, att raster frånräknas arbetstiden. Såsom de sakkunniga i motiveringen till denna paragraf framhållit, bör med rast endast förstås sådana avbrott i arbetstiden, vilkas varaktighet är på förhand bestämd och under vilka arbetstagarna fritt förfoga över sin tid samt icke äro skyldiga att kvarstanna på arbetsplatsen. I allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen finnas inga bestämmelser om att rastetiden skall uppgå till visst minimum; sådana föreskrifter ingå dock ej sällan i främmande länders arbetstidslagar.

157 Arbetarskydslagen innehåller — frånsett vad som kan följa av dess särskilda föreskrifter rörande vissa fall, speciellt minderårigas arbete — endast den allmänna regeln i 5 § i), att arbetet bör, om dess natur det medgiver, avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet. De sakkunniga ha icke funnit detta tillfyllest för detaljhandeln. En arbetsdag av ordinär längd blir för de anställda onödigt påfrestande, om den icke avbrytes av en ordentlig rastetid, under vilken arbetstagaren kan känna sig fullt ledig och har möjlighet att på regelbundna tider intaga måltid eller vistas utomhus. Förhållandena inom detaljhandeln äro för närvarande icke genomgående tillfredsställande. Läget inom detaljhandeln. Enligt socialstyrelsens 1933 publicerade undersökning hade uppgiftslämnarna redovisat regelbundna raster för ungefär Vs av de anställda, medan beträffande återstoden uppgivits, att sådana raster ej förekommo, eller ej lämnats något svar. Vad som redovisats såsom rast torde för övrigt stundom icke vara någon verklig rast enligt den nyss givna definitionen. I socialstyrelsens redogörelse framhålles (sid. 69): »På de insända formulären anmärkes ofta, att matraster få tagas ut, när tillfälle därtill gives. I många affärer får den anställde ej lämna arbetsplatsen under butikstiden utan passa på att intaga sina måltider under någon ledig mellanstund, varunder han eller hon ej sällan måste avbryta måltiden för att betjäna kunder. Detta är särskilt fallet inom affärer, som skötas med endast ett biträde, och där det ofta är svårt att skaffa någon att avlösa biträdet under matrasten. Inom affärer med flera expediter kunna dessa däremot tura om med varandra. Även här förekommer emellertid, att de anställda ej få lämna arbetsstället i samband med måltidsrasterna, varför man här ej har att göra med raster i egentlig mening. Inom sådana butiker kunna matrasterna därför bli tämligen oregelbundna och mer eller mindre beroende av kundfrekvensen. När, såsom särskilt är fallet på landsbygden, måltiderna intagas hos arbetsgivaren, är rastetidens längd visserligen i allmänhet ej bestämd, utan den anställde går tillbaka till arbete, så snart måltiden är över, men avbrotten för matraster bli dock tämligen regelbundna.» Den sammanlagda rastetiden var i allmänhet 7—9 timmar i veckan. Tiden var längre i vissa företag, särskilt sådana som genomfört 48 timmars arbetsvecka och där man funnit detta vara det lämpligaste sättet att anpassa arbetstiden efter affärstiden. Lägre sammanlagd rastetid än 6 timmar i veckan redovisas sällan. Enligt personaluppgifterna hade ungefär 4/s av de anställda endast en rast om dagen, de återstående i allmänhet två raster. Systemet med två raster var särskilt vanligt i västra och norra Sverige, där det gällde för ungefär Vs av de anställda. För personal med en rast började denna för ungefär hälften klockan 12—13, men det förekom även förhållandevis ofta, att den började klockan 11 eller klockan 14. I svaren på de sakkunnigas frågeformulär 1 har uttalats starka sympatier för en föreskrift, att de anställda skulle åtnjuta minst en timmes sammanhängande rast. Särskilt från företagarhåll har dock framhållits, att rasten ej utan olägenhet kan infalla mitt på dagen för alla. Vid överläggningarna inför de sakkun1

Se härom vidare s. 264.

158 niga 1937 har även tanken på en bestämmelse om viss minsta rastetid mötts med allmänt gillande. De sakkunnigas förslag. Visserligen kan det vara sant, att redan 4 § i lagförslaget torde vara ägnad att medföra en förbättring av rasteförhållandena. Där bestämmes ju visst maximum för arbetstiden, och det blir då ett intresse för företagarna att anordna på förhand bestämda raster, under vilka de anställda åtnjuta full ledighet; i annat fall får nämligen ej rastetiden avdragas från arbetstiden. Men i de anställdas intresse har det ansetts erforderligt att genom en tvingande bestämmelse garantera en sammanhängande rastetid. Det skulle eljest kunna tänkas, att rasterna så styckades sönder, att de ej bleve till verklig nytta för arbetstagarna. Ur principiell synpunkt kan kanske sägas, att ett sådant stadgande lämpligast skulle ha sin plats i arbetarskyddslagen. Att i detta sammanhang föreslå en ändring i arbetarskyddslagens allmänna rastebestämmelse synes emellertid knappast kunna komma ifråga. Därigenom skulle också uppdragas frågan, i vad mån mera preciserade bestämmelser om rastetid äro erforderliga för andra rörelser än de, för vilka den nya lagen är avsedd att gälla. Man har därför icke ansett det böra möta allvarligare betänkligheter att i lagförslaget intaga en specialregel. I detta sammanhang må erinras, att den nya lagen är avsedd att blott erhålla giltighet för viss tid. När i framtiden fråga kan uppstå om att utbyta denna lag mot en definitiv, kunde särskilt upptagas till bedömande frågan om denna bestämmelse och dess lämpliga placering. Enligt förslaget skall regeln blott gälla, om den anställdes arbetstid uppgår till minst åtta timmar av dygnet. Är arbetstiden kortare, så är behovet att garantera arbetstagaren viss längre sammanhängande rast icke så stort. Men bestämmelsen är avsedd att tillämpas, så snart arbetsdagen i det konkreta fallet uppgår till minst åtta timmar. Även övertidsarbete skall därvid medräknas, om det ej är fråga om nödfallsarbete enligt 6 §, i vilket fall det ju kan vara olägligt att nödgas avbryta arbetet för den lagstadgade rasten. Regeln är, att under arbetstiden skall infalla en sammanhängande rast av minst en timme. En så pass lång sammanhängande tid erfordras oftast, om den anställde skall hinna i lugn intaga måltid samt dessutom kunna någon stund vistas utomhus, göra uppköp eller utföra annat göromål, som det kan vara för sent att uträtta efter arbetsdagens slut. Under denna tid torde den anställde ofta hinna begiva sig hem för att i hemmet få en måltid. Socialstyrelsens undersökning visar, 1 att mer än hälften av personalen behövde högst en halvtimme för att tillryggalägga vägen mellan arbetsplatsen och hemmet samt tillbaka. Förhållandena äro dock här mycket skiftande. I mindre och medelstora städer samt andra samhällen ävensom på den rena landsbygden bo de anställda alldeles övervägande i närheten av arbetsplatsen. Detta är även stundom fallet i storstäderna, men enligt socialstyrelsens undersökning torde avståndet här oftast vara för stort för att det skall lämpa sig för perso1

Se redogörelsen 1933 s. 92 ff.

159 nålen att under en timmes rast intaga måltid i hemmet. Den motsättning, som sålunda råder mellan olika fall, framträder även i de till de sakkunniga inkomna svaren. Att sätta rasteminimum till längre tid än en timme har dock icke synts kunna sättas ifråga, och det har för övrigt endast begärts i ett fåtal av de inkomna svaren. Med hänsyn till den särskilt i västra och norra Sverige ganska utbredda seden att avbryta arbetet med två raster, vilka då var för sig bruka vara något kortare, ha de sakkunniga föreslagit, att den längre rasten skall kunna utbytas mot två, i vilket fall den sammanlagda rastetiden ej får understiga en timme 15 minuter. Förutsättning är dock, att parterna träffa överenskommelse härom, d. v. s. att varje enskild arbetstagare, som beröres av utbytet, är med om detta. I övrigt har föreskriften gjorts helt tvingande. Det kan alltså ej genom kollektivavtal eller på annat sätt bestämmas kortare rastetid — däremot naturligtvis längre — eller annan uppdelning av rasterna. Det har ansetts vara ett så allmänt intresse, att rastetiden ordnas så att den blir till verklig rekreation, att avvikelser i försämrande riktning ej ens böra godtagas, om de förordas av de anställda själva. Dessa ha nämligen ibland ej fullt klart för sig den nytta de ha av ett ordentligt avbrott i arbetet utan tänka mer på önskvärdheten att kunna sluta arbetet så tidigt på dagen som möjligt. — Det har ifrågasatts, att arbetsrådet borde givas befogenhet att medgiva undantag från den här föreslagna regeln, om den i visst fall skulle föranleda särskilda svårigheter, men man har icke trott detta vara erforderligt. Vad här sagts om viss rastetid, har närmast tagit sikte på detaljhandelns förhållanden. Skälen för bestämmelsen gälla emellertid i stort sett även den verksamhet i övrigt, för vilken lagförslaget är avsett att gälla. En särskild anledning att upptaga frågan om rastetid ha de sakkunniga haft däri, att i direktiven för utredningen anbefallts undersökning av möjligheten att låta personalen komma i åtnjutande av viss fritid mitt på dagen för intagande av måltid eller vistelse utomhus. Med hänsyn till de skiftande förhållandena har man icke ansett sig kunna föreslå ett direkt stadgande om att en rast skall infalla mitt på dagen. I flertalet fall torde dock så komma att ske. Frågan om gemensamma måltidstider. Redan nu har å vissa orter och för vissa branscher genomförts stängning av butikerna mitt på dagen. I regel har detta skett på frivillighetens väg efter överenskommelse mellan de berörda affärsmännen. Åtminstone i vissa fall har sådan stängning kommit till stånd i samband med strävandena att åstadkomma gemensamma måltidstimmar i samhället. Sistnämnda fråga är av stor ekonomisk och social betydelse. I de sakkunnigas direktiv erinras om att olika uppslag till vinnande av gemensamma måltidstimmar framkommit. De sakkunniga anse sig icke ha anledning att här närmare ingå på vad som i denna fråga förekommit. Det skall blott erinras, att 1935 års riksdag i skri-

160 velse nr 267 anhållit om förnyade åtgärder för åvägabringande så långt omständigheterna medgiva av större enhetlighet å skilda orter i fråga om raster för intagande mitt på dagen av gemensam måltid i hemmet. De sakkunniga ha övervägt, om något skulle kunna göras i denna sak i samband med deras arbete. I de till olika grupper ställda spörsmålen ingingo frågor om gemensamma måltidstimmar, bland annat om stängning av butikerna mitt på dagen ur denna synpunkt vore att tillråda. Tanken på en sådan åtgärd — genom bestämmelse i butikstängningslagen — har avstyrkts av det alldeles övervägande flertalet av de hörda köpmannaorganisationerna. Särskilt har framhållits, att detta skulle innebära ett kraftigt intrång i bestående köpvanor och att det kunde befaras, att vissa branschers försäljning härigenom skulle lida allvarligt avbräck. Men ej heller företrädarna för de anställda inom detaljhandeln ha visat något större intresse för en reform av detta slag. Icke minst har man anfört, att de affärsanställda skulle ha olägenhet av att icke under sin rast mitt på dagen kunna verkställa erforderliga inköp. Även myndigheterna och de sammanslutningar, som närmast representera konsumentintresset, ha i allmänhet ställt sig avvisande till en lagregel om stängning av butikerna mitt på dagen. Från många håll har också anförts, att även om en sådan lagregel komme till stånd skulle detta antagligen endast i begränsad utsträckning leda till gemensamma måltidstider i vårt samhälle. 1 På grund av den framkomna opinionen ha de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå lagbestämmelse om butikernas stängning mitt på dagen, vilket redan framhållits i den allmänna motiveringen, eller eljest komma med något direkt förslag om gemensamma måltidstimmar. Men den här förordade föreskriften om viss sammanhängande rast för de detaljhandelsanställda torde komma att leda till att dessa anställda mer än förut kunna intaga måltid mitt på dagen i hemmet tillsammans med familjen. Och man torde kunna räkna med att det på grund av den nya lagstiftningen i fler affärer än för närvarande skall befinnas ekonomiskt fördelaktigt att giva samtliga anställda gemensam rast och under denna stänga affären. Såsom i annat sammanhang framhålles, kunna nog även på vissa orter kommunala beslut om stängning mitt på dagen, åtminstone för vissa branscher, vara lämpliga, och de sakkunnigas förslag till ny butikstängningslag är också uppgjort med tanke på detta: Dessa beräknade förändringar inom detaljhandeln i samband med den nya lagstiftningen kunna i sin tur leda till att gemensamma måltidstider främjas även på andra områden. De sakkunniga förbise nämligen icke de starka skäl, som kunna tala för att man söker mera allmänt genomföra gemensamma måltidstider i vårt land. Utomlands äro sådana sedvänjor flerstädes rådande, och utan tvivel vinnas därigenom stora fördelar för familjelivet, folkhälsan och nationens ekonomi. Men det finns å andra sidan åtskilliga invändningar, som kunna göras mot generella regler på området. Fråga kan vara, om man icke lämpligast genom lokala och frivilliga överenskommelser bör söka vinna praktisk erfarenhet, och på det sättet så småningom närma sig målet. De sakkunniga ha i varje 1

Se vidare s. 232 ff. och 264 f.

161 fall närmast blott haft att se saken ur detaljhandelns synpunkt och med tanke på de där anställda. Direkta åtgärder i syfte att vinna gemensamma måltidstider i samhället förutsätta emellertid framför allt medverkan från skolornas, ämbetsverkens och industriens sida. Endast på det sättet kan en genomgripande reform åstadkommas. Undersökning i ämnet pågår också för närvarande inom skolöverstyrelsen. Sittplatser. De sakkunniga föreslå i denna paragraf vidare en bestämmelse, enligt vilken i butikerna skola finnas för arbetstagarna avsedda sittplatser. Ordet butik är att tolka i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag till ny butikstängningslag och alltså mycket vidsträckt. Den förpliktelse regeln skall anses medföra för visst företag, beror främst på utrymmet och antalet anställda. För tydlighets skull utsäges i föreskriften direkt, att arbetstagarna skola äga begagna platserna i den mån det kan ske utan förfång för arbetet. Stadgandet har närmast tillkommit i anledning av att till de sakkunniga framförts klagomål över att i vissa affärer biträdena icke medgivits att sitta under arbetstiden, även om det för tillfället icke förekommit någon kundexpediering och ej heller något annat arbete att utföra. Ett hänsynstagande till personalens bästa i detta avseende är dock i längden till förmån även för arbetsgivaren. Om de anställda få tillfälle att vila sig från allt ståendet under dagen, när detta utan olägenhet för arbetet kan medgivas, blir arbetet mindre påfrestande och slitsamt. Det gäller här visserligen ett detaljspörsmål och dessutom en fråga, som knappast direkt berör arbetstidsförhållandena. Saken är emellertid inom detaljhandeln av en viss betydelse och spelar icke samma roll för näringslivet i övrigt. Att i arbetarskyddslagen införa en specialbestämmelse för detta fall synes icke tillrådligt. Det torde då vara lämpligare att intaga föreskriften i det nu föreliggande lagförslaget. Till stöd för detta kan i viss mån föras samma argumentering, som ovan framförts för bestämmelsen om viss rastetid. Det kan också erinras, att speciella stadganden om sittplatser i butiker finnas i den finska arbetstidslagen för detaljhandeln och den engelska butikstängningslagen.

Antecknande av arbetstid. Arbetstidsjournal m. m. I denna paragraf givas bestämmelser om sådan journalföring eller annan anteckning av arbetstiden, att lagens efterlevnad kan kontrolleras. Bestämmelserna överensstämma till själva uppbyggnaden nära med motsvarande regler i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen. Men det råder dock i sak åtskilliga olikheter. 200 38

162 Journalföring av ordinarie arbetstid. Särskilt viktigt är, att de sakkunniga föreslå journalföring eller likvärdigt antecknande av all arbetstid, medan de andra arbetstidslagarna blott avse övertiden. Detta sammanhänger med att enligt 4 § av lagförslaget den ordinarie arbetstiden icke är i lagen fixerad till visst timantal varje vecka utan kan — oberoende av särskilt tillstånd — variera från vecka till vecka, blott genomsnittet för varje fortlöpande åttaveckorsperiod icke är mer än 48 timmar i veckan. De sakkunniga ha under 4 § framdragit de skäl, som enligt deras uppfattning göra en sådan rörelsefrihet erforderlig för detaljhandeln och annan verksamhet, som denna lag skulle gälla. Det har nu, särskilt från personalhåll, framförts farhågor för att denna möjlighet att överflytta arbetstid skall försvåra möjligheten att kontrollera, att ej mer arbetstid under viss period uttages än vad som är enligt lagen medgivet. Det kan mot detta invändas, att risken för kringgående av lagen kanske icke är så stor. överflyttning kan blott ske inom period av åtta veckor, och de anställda ha ju i eget intresse all anledning efterse, att det tillåtna maximum ej överskrides. Det kan också erinras, att enligt 6 § av lantarbetstidslagen enligt dess lydelse före 1937 års ändring ordinarie arbetstid fick i viss omfattning utan särskilt tillstånd överflyttas från november— december till februari—mars. Därmed hade icke förknippats några särskilda föreskrifter om journalföring eller annan kontroll. I lantarbetstidsutredningens betänkande av 1935 hade visserligen föreslagits ett stadgande om arbetstidsschema i detta fall, men förslaget blev ej genomfört. Och möjligheten enligt gällande lantarbetstidslag att inom trädgårdsskötseln överflytta arbetstid från det mörkare till det ljusare halvåret har ej heller föranlett särskilda kontrollföreskrifter. Efter åtskilliga överväganden ha dock de sakkunniga stannat vid den lösningen, att även den ordinarie arbetstiden bör av arbetsgivaren antecknas. Detta medför visserligen åtskilligt besvär för arbetsgivarna, och det bör ihågkommas, att lagen avses att bli tillämplig även å ganska små företag. Men i valet mellan att uppgiva eller begränsa rörelsefriheten enligt 4 § samt att slippa denna journalföring av den ordinarie arbetstiden finns det enligt de sakkunnigas sätt att se ingen tvekan om att det förra alternativet är det för arbetsgivarna fördelaktigaste. Och det kan nog ej bestridas, att befogenheten enligt 4 § skulle kunna i vissa undantagsfall missbrukas, om journalföring ej vore föreskriven, även om detta i allmänhet säkerligen icke skulle bli resultatet. För övrigt kan det ur viss synpunkt vara till nytta för arbetsgivarna, att de bli tvingade att anteckna all arbetstid. Därigenom vinna de en god överblick över arbetstidsförhållandena. Ett klarläggande av vad som verkligen är arbetstid kan inom detaljhandeln för övrigt stundom vara välbehövligt. Även med hänsyn till sådana fall, där arbetsgivare och arbetstagare ha olika uppfattningar om det utförda arbetet, kan det vara lämpligt, att allt blir regelbundet antecknat. Reglerna om journalforingen. Enligt förslaget skall det viss vecka utförda arbetet senast första söckendagen i därpå följande vecka antecknas i journa-

163 len. Vid denna tid kan stundom ej bedömas, huruvida viss arbetstid är att hänföra till övertid eller icke. Det kan vara ovisst, om motsvarande ledighet kan givas en annan vecka inom den i 4 § uppdragna ramen eller om tiden måste beräknas såsom allmän övertid. Anteckning om arbetstidens natur behöver därför ej ske, förrän klarhet härutinnan vunnits. Rör det sig om sådana fall, där enligt lagen skyldighet att betala särskild övertidsersättning föreligger, synes det ur kontrollsynpunkt erforderligt, att anteckning göres om denna ersättning eller om fritid, som lämnats i stället för penningersättning. Det skall ankomma på arbetsrådet att upprätta formulär till arbetstidsjournal. Det torde kunna antagas, att arbetsrådet särskilt beaktar önskvärdheten av enkla och lättöverskådliga formulär för de mindre företagen, så att journal!öringen icke blir alltför betungande för dem. Särskilt kan det föranleda besvär, att journalföringen även skall avse den tid, som åtgår för kundexpediering samt egentligt förberedelse- och avslutningsarbete enligt 1 mom. av 7 §. Sådant arbete kan för vissa branscher förekomma någon kortare stund nästan varje arbetsdag under året, och det kan för arbetsgivaren vara svårt att kontrollera, hur lång tid som åtgått för varje arbetstagare. Eftersom den enligt nyssnämnda lagrum medgivna tiden för detta arbete är fyra timmar i veckan och någon överflyttning av tid från en vecka till en annan icke är tilllåten, kan en noggrann journalföring i här föreliggande fall synas mindre erforderlig. De sakkunniga hade på denna punkt i och för sig haft sympatier för en förenkling. Man har emellertid icke ansett sig kunna föreslå någon sådan, då kontrollbestämmelserna — trots åtskilliga framställningar i denna riktning — icke funnits kunna lättas i den nyligen tillkomna lantarbetstidslagen. Denna avser ju efter 1937 års ändring även tämligen små jordbruksföretag. Undantag. I anslutning till de andra arbetstidslagarna har arbetsrådet fått befogenhet att medgiva, att antecknandet får verkställas å annan tid och på annat sätt än det som regel föreskrivna. Med stöd av motsvarande bestämmelse har arbetsrådet t. ex. givit tillstånd att i stället för journal använda avlöningskort. Så kan nog stundom även här befinnas lämpligt. Arbetstidsschema som ersättning för journalföring. Vidare föreslås den bestämmelsen, att ordinarie arbetstid och övertidsarbete enligt 7 § 1 mom. icke behöver antecknas, om arbetstiden finnes upptagen på arbetstidsschema. Detta skall dock då vara anslaget å arbetsstället och angiva tiden för det dagliga arbetets början och slut samt längden av under arbetstiden infallande raster. Helst bör å schemat även angivas, när varje rast börjar och slutar, men detta kan stundom möta svårighet och har ej ansetts behöva föreskrivas. Arbetstidsschema av denna typ är enligt allmänna arbetstidslagen (11 § 2 mom.) obligatoriskt vid vissa företag, bland vilka huvudsakligen må nämnas industriföretag. Det har ej ansetts vara skäl att på denna punkt införa något tvång för de former av rörelse, som äro avsedda i lagförslaget. Men i de fall, där ett arbetstidsschema kan uppställas, är det ju mycket lämpligt att sådant kommer till stånd. Vad som ofta torde hindra användande av arbetstidsschema

164 inom detaljhandeln är, att det kan vara svårt att i förväg angiva arbetstidens förläggning för de olika arbetstagarna. E t t sådant schema torde visserligen icke behöva gälla alltför lång tid, men det förutsätter dock en viss stabilitet i arbetstidsförhållandena. Tendensen att använda arbetstidsschema inom detaljhandeln torde komma att främjas av att arbetsgivaren på det sättet kan minska journalföringen, så att den blott behöver avse det allmänna övertidsarbetet och nödfallsarbetet. Att ett arbetsschema, som uppfyller de här stadgade villkoren, väl ersätter en journalföring av den ordinarie arbetstiden, synes uppenbart. Schemat kan även göra antecknande av övertid enligt 1 mom. av 7 § för kundexpediering samt förberedelse- och avslutningsarbete överflödigt; motsvarighet härtill finns i de andra arbetstidslagarna. Men förutsättningen är då, att denna övertid är till sin omfattning angiven för varje arbetstagare och varje arbetsdag. Det kan ofta vara omöjligt att på förhand göra sådant angivande. Stundom kan man kanske dock förfara så, att för övertid av detta slag upptages för varje arbetstagare 40 minuter dagligen efter stängningstid, om nämligen icke förberedelsearbete förekommer och mer än 40 minuter ej behövs någon arbetsdag. Om i senare fallet längre tid erfordras särskilt fredag och lördag, kan i schemat upptagas en timme för dessa dagar samt en halvtimme för de övriga vardagarna. Skulle sedan i det konkreta f&llet icke hela den angivna tiden behöva uttagas, är ju ingen skada skedd, ltom att det ej uttagna icke sedan får utkrävas vid någon annan tid under veckan. Det här antydda systemet kan dock föranleda komplikationer i sådana fall, där särskild ersättning skall utgå även för nu ifrågavarande övertidsarbete, t. ex. enligt kollektivavtal. Detaljhandlarna torde före lagens ikraftträdande ha all anledning att noga överväga, om de icke kunna ordna arbetet efter schema och på det sättet undgå annan journalföring än för den allmänna övertiden. Övriga regler. I andra stycket är — i anslutning till lantarbetstidslagen — föreskrivet, att arbetstagare har rätt att själv eller genom utsedd representant vid anfordran få del av journalen. Tredje stycket överensstämmer i huvudsak med de andra arbetstidslagarna. Det kan visserligen synas väl strängt, att arbetstidsjournal m. m. skall behöva förvaras under tre år, men man har icke på denna punkt velat föreslå någon nyhet. Att journalen skall förvaras å arbetsstället har dock ej ansetts böra föreskrivas. För filialföretag kan det vara lämpligare med en mer central förvaring av journalerna.

Allmänna bestämmelser. 10 §. Arbetsrådets organisation och arbetssätt. Det har redan i olika sammanhang antytts, att de sakkunnigas avsikt är, att det enligt allmänna arbetstidslagen fungerande arbetsrådet även skall hava att handlägga ärenden enligt den nu föreslagna lagen. På samma sätt har arbets-

165 rådet förut tillförts handläggning av ärenden enligt lantarbetstidslagen. Allmänna arbetstidslagens bestämmelser i 9 § om arbetsrådets organisation och arbetssätt m. m. skola därför äga tillämpning även vid behandling av ärenden enligt nya lagen, om ej annat är särskilt stadgat. Arbetsrådet består enligt allmänna arbetstidslagen av minst sju ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t. Två av dessa representera arbetsgivarna och två arbetarna, och de utses i regel efter förslag från de stora riksorganisationerna. I lantarbetstidslagen (9 §) har emellertid föreskrivits, att arbetsrådet vid behandling av ärenden enligt nämnda lag skall vara sammansatt på särskilt sätt, i det två av de vanliga partrepresentanterna skola vara ersatta med ledamöter, som äro särskilt förtrogna med jordbruksförhållanden. De sakkunniga ha övervägt, om en motsvarande bestämmelse i detta fall kan vara lämplig. Det kan anföras, att arbetsrådet redan under nuvarande förhållanden stundom handlägger arbetstidsfrågor rörande detaljhandelsföretag och andra företag, som denna lag skulle gälla. Vidare kan sägas, att det icke på detta område råder så särpräglade förhållanden som för jordbruket. Motiveringen för att arbetsrådet skall få en särskild sammansättning är därför icke lika stark som beträffande lantarbetstidslagen. De sakkunniga ha dock stannat vid att föreslå en bestämmelse härom. Det skulle säkerligen vara en fördel, om vid behandling av frågor enligt nya lagen i själva arbetsrådet funnes direkta representanter för detaljhandlarna och de hos dem anställda. De direkt berörda parterna skulle känna detta som en trygghet, och sådana representanter skulle kunna påverka besluten på ett annat sätt än om den speciella sakkunskapen på området blott bleve företrädd genom parternas egna talesmän. Liksom enligt lantarbetstidslagen anses böra utses en ordinarie representant för arbetsgivarna och en för de anställda samt minst två suppleanter för var och en av de ordinarie. Det är i förslaget föreskrivet, att de ordinarie ledamöterna skola vara förtrogna med detaljhandelns förhållanden. Det kan kanske var lämpligt, att bland suppleanterna finns åtminstone någon, som kan anses särskilt sakkunnig beträffande frisör-, badinrättnings- eller fotografirörelsens förhållanden. Någon föreskrift i denna riktning har dock icke ansetts lämplig, ehuru en viss förebild finns i lantarbetstidslagen beträffande trädgårdsskötseln. Det gäller här i förhållande till detaljhandeln så pass små grupper av företag och personal, att det bör få bero på omständigheterna, om en representation i denna form lämpligen låter sig ordna. Enligt allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen utses partrepresentanterna av Konungen, men i stort sett skall därvid valet vara begränsat till personer, som upptagits på ett av organisationerna upprättat förslag. För de arbetstagare, det på dessa områden gäller, finns det dock en enda ledande organisation, och detsamma gäller arbetsgivarna. Inom detaljhandeln finns däremot ett flertal riksorganisationer bland de anställda, och sammanlagt äro de organiserade blott en minoritet bland arbetstagarna. Även på arbetsgivarsidan torde gälla, att det icke finns någon organisation, som ensam omsluter flertalet företag, ehuru organisationsväsendet är mer utbrett än bland arbetstagarna.

166 De sakkunniga ha därför icke funnit lämpligt att begränsa valet till vissa av organisationerna föreslagna personer. E n annan sak är, att det dock kan befinnas lämpligt att låta de större organisationerna inkomma med förslag, innan valet äger rum. 11 §• Allmänna eftergifter och undantag. Bestämmelserna i denna paragraf överensstämma i huvudsak med 10 § av lantarbetstidslagen samt 2 och 3 mom. i 10 § av allmänna arbetstidslagen. Dispens. Enligt första stycket kan genom administrativ författning generellt för visst område, viss bransch medgivas utsträckning av den ordinarie arbetstiden eller övertiden. Arbetsrådet kan nämligen visserligen giva motsvarande dispens enligt 5 § och 7 § 3 mom., men endast för visst företag. I det föregående har några gånger antytts på fall, där sådan generell dispens kan tänkas erforderlig, såsom för badinrättningar och beträffande övertiden fotograf iatelj éer. Undantag. Andra stycket möjliggör, att helt undantag från lagen kan medgivas av Kungl. Maj:t, antingen mer generellt eller för visst företag. Att detta endast kan vara motiverat i sällsynta undantagsituationer, framgår klart av stadgandet. 12 §. Tillsyn. Denna paragraf överensstämmer helt med 11 § i lantarbetstidslagen, sådan denna lyder efter ändring 1937. Medan i allmänna arbetstidslagen blott talas om tillsyn av yrkesinspektionens befattningshavare, d. v. s. yrkesinspektörer, yrkesinspektris, yrkesinspektörsassistenter, yrkesunderinspektörer m. m., avses att här liksom enligt lantarbetstidslagen för tillsynen skola anlitas jämväl de kommunala tillsynsorganen, d. v. s. hälsovårds- respektive kommunalnämnderna. Detta kan motiveras på samma sätt som beträffande jordbruket, nämligen att lagstiftningen skall gälla för ett stort antal mindre företag. Såsom från olika håll framhölls under förarbetena till lantarbetstidslagen, har yrkesinspektionen tillkommit för att övervaka arbetarskyddslagstiftningen, och enligt 25 § i arbetarskyddslagen skall tillsynen i främsta rummet ägnas sådan verksamhet, vari arbetet måste anses medföra fara för olycksfall, ohälsa eller annat missförhållande. Visserligen har det sedan pålagts yrkesinspektionen att även övervaka arbetstidslagstiftningen, men det kan — såsom departementschefen anförde i propositionen om lantarbetstidslag till 1936 års riksdag (nr 230 sid. 105) — icke undvikas, att de företag, som i fråga om risk för olycksfall eller ohälsa påkalla ringare intresse från inspektionen, komma i efterhand även vad angår kontrollerandet av att arbetstidsreglerna iakttagas. Detta måste inom detaljhandeln, där risken för olycksfall eller ohälsa i allmänhet icke är så stor, komma att betyda åtskilligt be-

167 träffande effektiviteten av den övervakning av de nya arbetstidsreglerna, som kan komma till stånd från yrkesinspektionens befattningshavare. I och för sig äro eljest de företag, å vilka den nya lagen kan bli tillämplig, alla hänförliga nnder arbetarskyddslagens tillämpningsområde; detta i motsats till vad som delvis är fallet beträffande lantarbetstidslagen. Om man alltså måste befara, att det under nuvarande förhållanden knappast kan bli en fullt effektiv tillsyn från yrkesinspektionens sida över den nya lagens efterlevnad, så kan detta i viss mån avhjälpas genom arbetsrådets verksamhet. Den torde särskilt under lagens första tid komma att få stor vägledande betydelse. Det måste dock anses vara ett önskemål, att yrkesinspektionen sättes i stånd att utöva en mer effektiv övervakning av denna lag. Klagomål över bristen på arbetskrafter inom yrkesinspektionen framfördes vid behandlingen av lantarbetstidslagen, och genom den nu föreslagna lagen samt den nya butikstängningslagen skulle nya maktpåliggande arbetsuppgifter tillkomma. Det torde emellertid kunna förväntas, att hänsyn härtill tages vid den utredning om effektivisering av yrkesinspektionen, som för närvarande pågår. 13 och 14 §§. Straffbestämmelser. Dessa paragrafer innehålla lagens straffbestämmelser, och de överensstämma i allt väsentligt med motsvarande regler i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen. Det må anmärkas, att föreskriften i 13 § om straff för arbetsgivare, som använder arbetstagare till arbete i strid mot vad i lagen är stadgat, torde bli tillämplig även vid försummat iakttagande av bestämmelserna om viss minsta rastetid enligt 8 § 1 mom. eller då arbetsgivare använder arbetstagare till allmänt övertidsarbete utan att lämna övertidsersättning enligt 7 § 4 mom. 15 §. Forum. Denna paragraf är helt i överensstämmelse med motsvarande stadganden i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen. Det måste ju anses önskvärt, att forumreglerna i dessa lagar icke avvika från varandra. 16 §. Arbetsföreståndare. Straffansvaret vid överträdande av lagen är enligt 13 och 14 §§ lagt på arbetsgivaren. I den nu förevarande paragrafen medgives emellertid, att ansvaret i vissa fall kan få överföras på arbetsföreståndare. Enligt första stycket skall så alltid vara fallet beträffande verksamhet, som bedrives av kommun. Liknande regler finnas i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen. Vad den nu föreslagna lagen angår, torde regeln huvudsakligen få betydelse för badinrättningarna, vilka ofta drivas av kommun.

168 Men ett överflyttande av ansvaret på arbetsföreståndare kan vara motiverat även i andra fall. Efter mönster av lantarbetstidslagen har därför i andra stycket stadgats, att sådan överflyttning får ske, om arbetsrådet efter prövning i det särskilda fallet finner det böra medgivas. I lantarbetstidsutredningens betänkande av 1935 har särskilt framhållits det fallet, att verksamhet drives av juridisk person och att delägare, styrelsemedlemmar o. s. v. äro bosatta å annan ort än den, där företaget är beläget. I en sådan situation synes det särskilt önskvärt, att ansvaret lägges över på den som utövar den direkta ledningen av företaget, och arbetsrådet synes ha anledning bifalla dylika framställningar, om ej särskilda skäl skulle tala i annan riktning. Men en överflyttning kan vara påkallad även i andra fall, t. ex. då en enskild arbetsgivare bor på annan ort än den, där företaget ligger, och därför saknar möjlighet att övervaka hur arbetet bedrives. 17 §. Särskilda bestämmelser om minderårig och kvinna. I full överensstämmelse med allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen har här upptagits en erinran om att i lag eller författning kan ha stadgats ytterligare begränsning beträffande användande av minderårig eller kvinna till arbete, vilken begränsning naturligtvis då skall lända till efterrättelse. Av betydelse äro egentligen vissa föreskrifter om minderårig i arbetarskyddslagen. Regeln är, att minderårig ej får användas till arbete före fyllda 13 år och — utom under ferietid — innan den vanliga folkskolan genomgåtts (9 §). För industriellt arbete och viss annan likställd verksamhet är gränsen satt vid 14 år, men särskilt undantag är gjort för distribution av varor eller uträttande av bud eller ärenden (10 §). I 13 § uttalas bland annat, att den minderårige ej får användas så, att det kan medföra fara för överansträngning eller ha annan menlig inverkan på hälsan. Vidare skall lämnas ledighet för deltagande i viss fortsatt undervisning. Av särskild vikt är 14 §, enligt vilken arbetstiden — jämte eventuell undervisningstid — icke får vara mer än 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan, nödfallsarbete dock undantaget. Särskilt det fastställda maximum för dygn torde kunna spela en roll såsom begränsande möjligheten att i större utsträckning använda minderårig på övertid. I 14 § stadgas även om minderårigas raster samt gives ett visst förbud mot nattarbete. Liknande förbud gäller enligt 19 § även för kvinnor i större industriella företag. I 17 och 18 §§ givas vidare vissa regler om ledighet för kvinnor i samband med havandeskap och barnsbörd. Ytterligare finns det i arbetarskyddslagen en del mer allmänt hållna föreskrifter, som kunna spela in, särskilt om hälsofarlig sysselsättning.

169 Övergångsbestämmelsen. Lagens ikraftträdande. De sakkunniga föreslå, att lagen, under förutsättning att den antages vid 1938 års riksdag, får i huvudsak träda i kraft den 1 januari 1939. Längre beredelsetid synes icke erforderlig. Det förefaller vidare lämpligt, att bestämmelserna om arbetsrådets befogenhet och verksamhet få träda i kraft några månader innan, såsom skedde vid lantarbetstidslagens tillkomst. På det sättet kan arbetsrådet hinna i god tid meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter och behandla angelägna framställningar om dispens från lagens stadganden. Om ett avtal, som träffats före lagens tillkomst och är avsett att gälla efter dess ikraftträdande, stadgar längre arbetstid än som är förenlig med nya lagen, är det tydligt, att lagreglerna såsom tvingande bli gällande från dagen för ikraftträdandet. Det torde dock kunna antagas, att vederbörande arbetsgivare icke med anledning härav påkallar minskning av den enligt avtalet utgående lönen. Den reduktion i arbetstid, som kan komma att inträda, har ju skett av allmänt sociala skäl. Vad nu anförts, står i överensstämmelse med vad lantarbetstidsutredningens betänkande av 1935 innehåller på motsvarande punkt. Det må framhållas, att departementschefen i 1936 års proposition uttalade, att han utgick ifrån att den föreslagna arbetstidsregleringen icke skulle komma att föranleda sänkning i lönestandarden för jordbrukets arbetare. Detta torde även ha ansetts vara en förutsättning vid genomförandet av skärpningarna i lantarbetstidslagen 1937. Men å andra sidan har jordbruket ansetts böra erhålla kompensation genom statsmakternas medverkan för den kostnadsökning, som arbetstidsregleringen kunde beräknas genomföra. De sakkunniga tro sig kunna utgå ifrån, att arbetsgivarna vid de företag, för vilka den nya lagen skulle gälla, i regel icke komma att med anledning av den påkalla sänkning i lönenivån för de arbetstagare, som beröras av lagen; detta alltså även om icke någon avtalsbestämmelse står hindrande i vägen. Vad här sagts gäller dock endast för nuvarande konjunkturer. Skulle det allmänna ekonomiska läget ha mer avsevärt försämrats vid tiden för nya lagens ikraftträdande, torde situationen bli en annan. Lagens giltighetstid. Den nya lagen blir i viss mån ett experiment. Den reglerar arbetstidsförhållandena för personalgrupper, som förut ej varit underställda arbetstidslagstiftning, och de föreslagna bestämmelserna ha i flera fall ej motsvarighet i förut gällande svenska arbetstidslagar. Under sådana förhållanden synes försiktigheten bjuda, att lagen till en början endast gives temporär giltighet, så att frågan om de nya bestämmelsernas lämplighet efter viss tid tages under

170 omprövning. Den allmänna arbetstidslagen infördes på sin tid såsom provisorisk, och det var först efter åtskilliga år (1930), som denna lagstiftning erhöll definitiv karaktär. Och den 1936 tillkomna lantarbetstidslagen har blott givits tre års giltighetstid. E n tid av tre år synes vara lämplig även för den nu föreslagna lagen.

171 Speciell motivering till förslaget till lag om tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag). Lagens tillämpningsområde m. m. 1§Grundläggande bestämmelser. I första paragrafen ha sammanförts vissa mera allmänna och grundläggande bestämmelser. Butik. Lagen äger främst tillämpning å butik. Det alldeles övervägande flertalet av de företag, å vilka lagen blir tillämplig, höra till kategorien butik. Detta uttryck föreslå de sakkunniga i stället för det i 1919 års lag förekommande ordet handelsbod, vilket numera i vanligt språkbruk övervägande fått betydelse av lanthandelsbod. Man har ansett sig böra i lagen direkt utsäga, vad som innefattas under uttrycket butik. Det har stadgats, att med butik förstås varje försäljningsställe, där detaljhandel idkas. Genom detta utsträcker man betydelsen av ordet butik vida utöver vad som enligt det allmänna språkbruket förstås härmed. Det har ansetts önskvärt att åt ordet butik giva en sådan vidsträckt innebörd. P å det sättet blir lagens huvudregel om förbud mot öppethållande för allmänheten enhetligt tillämplig å alla försäljningsställen, där detaljhandel idkas. E n sådan likställighet mellan den mer ordinära butikshandeln och t. ex. den detaljhandel, som drives från kiosk eller serveringsställe, har befunnits praktisk och rättvis. ?, l Försäljning annorstädes än i butik. Försäljning utomhus, som icke sker från någon mera stadigvarande plats, kan däremot icke ens med denna bestämning av begreppet butik hänföras till butikshandel. Men i dylika och likartade fall inträder komplettering genom 3 mom. av 1 §. Där stadgas, att försäljning till allmänheten av viss vara annorstädes än i butik endast må ske å tid, då butik får hållas öppen för allmänheten för handel med dylik vara. En liknande bestämmelse finnes redan i 8 § av gällande butikstängningslag, ehuru bestämmelsen nu något omformulerats, och i betraktande av dess principiella betydelse flyttats upp till lagens början. Genom detta kompletterande stadgande har alltså klart uttalats såsom grundregel, att all detaljhandel till allmänheten skall vara begränsad till den för butikerna medgivna tiden för öppethållandet. Lagens förbud. Beträffande butik är redan själva öppethållandet för allmänheten utom den medgivna tiden förbjudet. En butik får alltså ej alls hållas öppen för allmänheten utom denna tid, t. ex. för utställningar eller

172 demonstrationer, mannekänguppvisningar o. s. v. När det icke gäller butik, är först själva försäljningen förbjuden. Begreppet detaljhandel. Vad gäller ordet detaljhandel, hänvisas till vad härom anföres i den allmänna motiveringen. 1 De sakkunniga vilja blott tilllägga, att lagen endast avsetts skola äga giltighet å försäljning i detalj av varor. Försäljning av biljetter, lottsedlar o. s. v. är alltså icke att anse såsom omfattad av lagen. En lokal, där uteslutande sådan verksamhet bedrives, får således hållas öppen oberoende av denna lag. Vad nu sagts bör enligt de sakkunnigas mening även gälla försäljning av frimärken m. m. Något särskilt stadgande härom har ej synts erforderligt. Avvikelse från butikstängningslagens förbud endast med stöd av lagen. 2 mom. i 1 § inledes med den allmänna regeln, att butik endast må hållas öppen för allmänheten under den tid, då det enligt butikstängningslagen är medgivet. Man hänvisar alltså till den i lagens fortsättning givna regleringen härutinnan. Genom bestämmelsen i 2 mom. ha de sakkunniga velat giva till känna, att avvikelse från den sedvanliga i butikstängningslagen stadgade begränsningen av affärstiden förutsätter särskild bestämmelse i denna lag eller där upptagen hänvisning till annan lagstiftning. Det anses mest betryggande, att alla sådana avvikelser upptagas i butikstängningslagen, varigenom de lätt kunna överskådas. Den omständigheten, att viss lokal enligt andra författningar får hållas öppen längre tid än vanlig butikstid för annan verksamhet, t. ex. utskänkning, befriar icke från iakttagande av de i butikstängningslagen stadgade reglerna, om lokalen är sådan, att sistnämnda lag äger tillämpning. Detta får särskild betydelse för serveringsställena; de sakkunniga återkomma närmare till denna fråga i motiveringen till 2 § 1) av lagförslaget. En erinran om att å andra sidan strängare begränsning kan följa av annan författning har upptagits i 17 §. Förhållandet till tryckfrihetsförordningen. I tryckfrihetsförordningen § 1: 12 finnas vissa bestämmelser, som bland annat avse försäljningen av tryckta skrifter. Där stadgas, att »intet hinder vare för bokhandels idkande»; det tillfogas »och vare för en skrifts föryttrande inga andra hinder än de som i 4 § av denna lag föreskrivas». Hänvisningen till 4 § av tryckfrihetsförordningen avser blott vissa fall, då skrift blivit belagd med kvarstad eller indragen. Dessa bestämmelser ha ansetts innebära, att de vanliga näringsrättsliga reglerna icke äga tillämpning på försäljning av tryckta skrifter. Från vissa håll har gjorts gällande, att ej heller de i butikstängningslagen stadgade begränsningarna skulle vara förenliga med tryckfrihetsförordningen, såvitt gäller försäljning av böcker, tidningar, tidskrifter och överhuvud taget tryckta 1

Se s. 93; jfr s. 122 f.

173 skrifter. Mot detta har dock invänts, att något hinder att här tillämpa butikstängningslagen ej borde föreligga, då det vore fråga om en lagstiftning av övervägande social karaktär. Både vid tillkomsten av den nuvarande butikstängningslagen och när 1909 års lag infördes har man tydligen underförstått, att lagen skulle bli tillämplig även å här ifrågavarande försäljning utan hinder av tryckfrihetsförordningen. Detta framgår ganska klart bland annat därav, att 1919 års butikstängningslag i 15 § innehåller ett huvudsakligen från den äldre lagen överflyttat undantag för försäljning av tidningar, som bedrives utomhus eller till gäster å kaféeller restauranglokal. Man måste av detta sluta, att försäljning av tryckta skrifter endast är avsedd att vara undantagen från butikstängningslagens regler, när de i undantaget angivna förutsättningarna föreligga. De sakkunniga ha tagit till utgångspunkt den principiella inställning, som måste anses ligga till grund för hittillsvarande butikstängningslagar. Man avser alltså, att försäljning av tryckta skrifter i och för sig är underställd butikstängningslagen. Expedieringen av kunder efter stängningstid. Av den historiska redogörelsen framgår, att departementschefen och vederbörande utskott vid tillkomsten av 1919 års butikstängningslag vore ense om att kunder, som före den lagstadgade stängningstiden inkommit i en butik, skulle få betjänas efter stängningstid, ehuru man icke ansåg något särskilt stadgande härom, erforderligt. 1 Då det av de till de sakkunniga inkomna svaren från myndigheter och sammanslutningar framgår, att man på vissa håll hyser tvekan om vad som skall anses gälla på denna punkt, ha de sakkunniga i tydlighetens intresse intagit en särskild föreskrift i andra stycket av 2 mom. I vissa främmande länder har man stadgat, att sådan expediering endast är medgiven under viss tid efter stängningstid. De sakkunniga ha icke funnit skäl till sådan begränsning föreligga. Förhållandena kunna här vara rätt olika vid skilda slag av företag. Stundom kan sådan expediering kräva ganska lång och ej alltid på förhand beräknelig tid. Utlämning och försändning av vara efter stängningstid. I huvudsaklig överensstämmelse med vad i 8 § av 1919 års butikstängningslag är stadgat har i andra stycket av 2 mom. i denna paragraf av lagförslaget medgivits, att vara, som sålts i butik å tid då denna får hållas öppen för allmänheten, får utlämnas eller försändas efter stängningstid. Förutsättningen för detta medgivande är alltså, att själva försäljningstransaktionen ägt rum under den lagligen tillåtna tiden för öppethållande. Från vissa håll ha till de sakkunniga framförts klagomål över att detta medgivande missbrukas och att det försvårat övervakningen över butikstängningslagen. Det är oftast svårt att bevisa, att en vara, som efter stängningstid utlämnas eller försändes till en kund, icke är försåld, d. v. s. i allmänhet beställd, under den tid butiken får hållas öppen. 1

Se s. 46.

,1

174 De sakkunniga ha ansett sig böra bibehålla det här lämnade medgivandet, vars borttagande skulle föranleda stora olägenheter för allmänheten och för affärerna, särskilt under säsongtider, då inkomna beställningar ofta ej hinna expedieras före stängningstid. Bestridas kan ej, att medgivandet kan missbrukas, men de sakkunniga vilja framhålla, att man vid tvist icke synes nödsakad att godtaga ett påstående om att viss vara försålts före stängningstid, om detta påstående på grund av omständigheterna icke förefaller trovärdigt. Beträffande beställningar, som inlöpa under tid då affären ej får hållas öppen, intager lagförslaget samma ståndpunkt som den nuvarande butikstängningslagen. Denna fråga var föremål för särskilt intresse under förarbetena till nämnda lag, och vederbörande utskott uttalade 1919, att t. ex. en efter stängningstid inkommen telefonbeställning får mottagas och antecknas. 1 Det synes rimligt, att så får ske, men av det nyss sagda framgår, att beställd vara i sådana fall icke får utlämnas eller försändas förrän å tid, då butiken åter får hållas öppen. Bakstuga, frisérsalong och fotografiateljé. Enligt 1 mom. skall vad i butikstängningslagen sägs om butik även gälla rakstuga, frisérsalong och fotografiateljé, om ej annat är särskilt stadgat. Detta får självständig betydelse för det fall, att detaljhandel ej idkas i här ifrågavarande lokaler. Men det må i detta sammanhang påpekas, att 3 mom., som med butikshandel likställer försäljning annorstädes än i butik, endast avser varuförsäljning. Frisering av olika slag samt fotografering, som äger rum annorstädes än i de uppräknade lokalerna, får alltså ske utan hinder av butikstängningslagen. Detta får sin betydelse, när sådan verksamhet bedrives t. ex. i kundernas hem. Frisering förekommer vidare bland annat efter beställning i hotellrum och fotografering bland annat utomhus.

2§. Undantag från lagen. I 2 § ha sammanförts de fall, som utgöra undantag från butikstängningslagen, d. v. s. äro helt ställda utanför denna lag. I vissa delar svarar denna paragraf mot 15 § i gällande butikstängningslag, men åtskilliga preciseringar och även vissa tillägg ha skett. Det har ansetts lämpligast att flytta upp bestämmelserna om dessa undantag, som i 1919 års lag återfinnas i slutet av lagen, till lagens början. P å det sättet synes lagen bli mera överskådlig och man vinner också bättre anknytning till arbetstidslagen. I motiveringen till 1 § har redan framhållits, att alla undantag från butikstängningslagen anses böra direkt framgå av denna lag. I denna paragraf angivas alltså de fall, då butikstängningslagen ej alls äger tillämpning å viss butik eller viss försäljning. Vid sidan härav äro av betydelse 11 och 12 §§, enligt vilka utsträckt affärstid i vissa fall kan med1

Se s. 46.

I

175 givas efter särskilt tillstånd; de viktigaste av där upptagna fallen äro för närvarande enligt 15 § i 1919 års butikstängningslag ställda helt utanför denna lag. Restauranger, kaféer, konditorier och andra serveringsställen. Det nuvarande läget. Gällande butikstängningslag innehåller i femte stycket av 15 § ett undantag för försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med kafé- eller restaurangrörelse och antingen sker allenast till förtäring eller förbrukning å stället, eller ock avser försändning eller avhämtning av lagad mat, tillagade alkoholfria drycker eller svagdricka. Vid tillämpningen av detta stadgande ha åtskilliga svårigheter uppkommit, och bestämmelsens räckvidd har bedömts på mycket olika sätt. En första fråga, som föranlett tvekan, är om kafé- eller restaurangrörelse skall anses föreligga, så snart för rörelsen förvärvats utskänkningsrätt (man brukar tala om s. k. serveringsrättigheter). Om sådana utskänkningsrättigheter gäller för närvarande följande. Förberedelsevis må erinras, att utskänkning enligt hithörande lagstiftning innebär rätt till försäljning till förtäring på stället. Enligt förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker förutsattes för rätt att utskänka sådana drycker, d. v. s. spritdrycker och vin, tillstånd av vederbörande länsstyrelse eller eventuellt av Kungl. Maj:t. Med rätt att utskänka rusdrycker följer utan vidare rätt att utskänka pilsnerdricka och alkoholfria drycker. Utskänkningen får i regel alla veckodagar fortgå till klockan 22, dock med rätt för länsstyrelsen att inskränka eller utsträcka tiden (5 kap. 4 §). Förordningen innehåller vidare (5 kap. 12 §), att utskänkning icke får vara förenad med annan handel till vars drivande särskild anmälan fordras, samt att utdelning av rusdrycker även utan betalning är förbjuden i öppen salubod för handel med andra varor än rusdrycker, vid torghandel m. m. Enligt förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka fordras för rätt att utskänka pilsnerdricka i regel tillstånd av länsstyrelse. Sådant tillstånd medför utan vidare rätt att utskänka även alkoholfria drycker, Utskänkningen får i regel alla veckodagar pågå till klockan 22 (20 §). I 24 § gives en regel av i viss mån liknande innebörd som 5 kap. 12 § rusdrycksförordningen. Rätten att försälja andra drycker än rusdrycker och pilsnerdricka regleras av förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Rätten att utskänka här ifrågavarande drycker (drycker tillagade av annat än malt och innehållande högst 2V4 volymprocent alkohol samt maltdrycker av första klassen) fordrar endast bevis om anmälan hos magistrat eller landsfiskal, om ej för viss kommun efter hemställan av den kommunala myndigheten föreskrivits, att länsstyrelses tillstånd skall vara erforderligt (5 och 6 §§). Även för anmälningsbevis förutsattes dock viss prövning av sökandens lämplighet. Utskänkning, varom här är fråga, får i regel fortgå till klockan 22 alla veckodagar (11 §).

176 Det är särskilt 1925 års förordning, som med hänsyn till butikstängningslagen är av betydelse. Rätt att utskänka alkoholfria drycker kan ju enligt denna förordning i regel förvärvas efter en enkel anmälan till ortsmyndighet. Ofta bedrives utskänkning tillsammans med försäljning till avhämtning av både drycker och andra varor. Av den historiska redogörelsen har framgått, att åtskilliga klagomål över på det sättet uppkomna missbruk förelegat. I det sammanhanget har visserligen socialstyrelsen erinrat om att den omständigheten, att utskänkningsrätt erhållits, icke är tillräcklig för att göra femte stycket av 15 § i 1919 års butikstängningslag tilllämplig. Socialstyrelsen har framhållit, att där endast avses försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med kaféeller restaurangrörelse, och att sådan rörelse endast kan anses föreligga, när verkligen lokalen inretts för servering, såsom med bord och stolar för gästerna. 1 Företag, som övervägande äro vanliga handelsbodar men som åtnjuta utskänkningsrätt enligt 1925 års förordning, torde dock i vissa delar av landet och inom vissa branscher hålla öppet under hela utskänkningstiden. Så gäller särskilt beträffande frukt- och konfektyraffärer i västra Sverige. Medgivandet i 1919 års butikstängningslag gäller i regel endast försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med kafé- eller restaurangrörelsen och sker till förtäring eller förbrukning på stället. Försäljning till försändning eller avhämtning utom butikstid är endast tillåten, om det gäller lagad mat, tillagade alkoholfria drycker eller svagdricka. Det är från många håll omvittnat, att denna bestämmelse endast mycket ofullständigt efterkommes. Man framhåller, att de varor, som i ett visst företag under butikstid säljas till avhämtning, även under den övriga tiden för öppethållandet äro föremål för liknande försäljning. Detta gäller t. ex. de nyss nämnda frukt- och konfektyraffärerna samt vidare över hela landet kaféer och konditorier ävensom kiosker, såvitt det alltså är fråga om företag med utskänkningsrätt. De varor — utom de i 1919 års lag upptagna — som mest torde säljas på detta sätt, äro frukt, konfektyrer, andra bageri- och konditorivaror samt tobaksvaror. Även de som driva sådana företag, om vilka här är fråga, ha inför de sakkunniga medgivit, att överträdelser i stor utsträckning förekomma. Man har framhållit, att praxis härutinnan vore mycket växlande, i det vissa näringsidkare strängt efterföljde lagens bestämmelser, medan andra vore mindre nogräknade. Det har understrukits, att företag, som ville vara laglydiga, komme i en obehaglig mellanställning gentemot allmänheten, som hade svårt att förstå, att man icke skulle få köpa hem varor, som funnes i utskänkningslokalen och där fritt finge förtäras och som under den vanliga butikstiden brukade säljas till avhämtning. Till socialstyrelsens undersökning 1931—1933 inkommo uppgifter från ungefär 300 »handelsbodar med servering», vilka hade ungefär 650 butiksanställda, i allmänhet sysselsatta även med servering. Det stora flertalet av 1

Se s. 61.

177 affärerna hade öppet även å sön- och helgdagar, och ungefär 40 procent stängde klockan 22 eller senare. Den genomsnittliga nettoarbetstiden var omkring 60 timmar i veckan; ungefär Vo hade en nettoarbetstid av minst 72 timmar i veckan. 1 Av de uppgifter, som hösten 1936 inkommo från ungefär 360 köpmannaföreningar, anslutna till Sveriges köpmannaförbund, framgår det, att konditorierna nästan alltid höllos öppna till klockan 20 eller längre, med samma tid även sön- och helgdagar. Motsvarande gäller enligt uppgifter från ungefär Vs av föreningarna konfektyraffärer och enligt cirka V20 fruktaffärer; sistnämnda uppgifter härstamma nästan uteslutande från västra Sverige. 2 Önskemål. Av den historiska redogörelsen framgår att å ena sidan förekommit framställningar om att konditorierna skulle få rätt att under hela tiden för öppethållandet sälja till avhämtning, medan å andra sidan hemställts om beivrande av de missbruk, som för närvarande förekomme i fråga om handelsbodar med serveringsrättigheter. Vidare ha förekommit vissa förslag, som åsyftat utsträckt försäljningsrätt för frukt- och konfektyraffärer samt kiosker, men detta i allmänhet oberoende av om företaget åtnjöte utskänkningsrätt; å andra sidan må erinras om yrkandena om minskad särställning för kioskerna. I de sakkunnigas enquéte våren 1936 efterfrågades, om enligt uppgiftslämnarnas uppfattning begränsning borde ske av tiden för öppethållandet beträffande handelsbodar med servering, samt å andra sidan om konditoriernas rätt att sälja till avhämtning borde utsträckas. 3 Tanken på en begränsning beträffande handelsbodar med servering avvisas av flertalet myndigheter, kommunalrepresentanter och kvinnoföreningar m. m., som besvarat frågan. Åtskilliga av dessa ha dock ej gjort detta. Det sistnämnda gäller även köpmanna- och personalföreningarna, men av dem som svarat tillstyrka mer än 3A av köpmannaföreningarna och bortåt 2k av personalföreningarna en begränsning. Utsträckt rätt för konditorierna att sälja till avhämtning förordades av flertalet myndigheter, som yttrat sig på denna punkt. Även bland kommunalrepresentanterna, särskilt i städerna, och bland kvinnoföreningarna förordade flertalet av de svarande reformen; av kvinnoföreningarna uttalade sig 145 för och endast 41 mot denna. Bland köpmanna- och personalföreningarna var det däremot endast en mindre del, som anslöt sig till tanken på sådan utsträckning, av de svarande köpmannaföreningarna något mer än V4 och av personalföreningarna ungefär Ve. Särskilt för sistnämnda kategorier av uppgiftslämnare gäller dock, att frågan ofta lämnats obesvarad. Av svaren må nämnas ett utförligt uttalande från Frukt- och konfektyrhandlareföreningen i Göteborg. Den förklarar sig vilja förorda ett avskaffande av den nuvarande företrädesställningen för handelsbodar med serveringsrättigheter, men endast under förutsättning att frukt och konfektyrer 1

Se socialstyrelsen 1933 s. 135.

200 38

2 Se s. 229.

3 Se vidare s. 259. 12

178 enligt butikstängningslagen få säljas till klockan 20 om söckendagar samt till klockan 21 sön- och helgdagar. Mot föreningens uttalande har till de sakkunniga inkommit protest från sammanlagt bortåt 150 frukt- och konfektyrhandlare i Göteborg. Dessa vilja, att affärer med serveringsrätt fritt skola få sälja sina varor till avhämtning under hela tiden för öppethållandet. — Det må anmärkas, att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasatt, att försäljning enbart av färsk frukt och liknande samt konfektyrer bör medgivas till klockan 22. Svenska konditorföreningen och Sveriges konditorförening framhålla kraftigt önskemålet att konditorierna få rätt att sälja till avhämtning under hela tiden för öppethållandet och uttala, att någon olägenhet för personalen ej kan bli följden därav, enär den tid, då företagen hållas öppna, icke i och för sig skulle ökas. Sveriges konditorförening har i en senare skrivelse till de sakkunniga den 12 januari 1937 ytterligare understrukit dessa synpunkter. Beträffande de många framställningar, som ha avseende å kioskhandeln, hänvisas till motiveringen till 11 §. Den här behandlade frågan är visserligen av stor betydelse för kioskerna, som i mycket stor utsträckning med sin försäljningsverksamhet förena utskänkning. Men frågan om och i vad mån utskänkningsrätt bör medföra undantag från butikstängningslagen, befinner sig i samma läge för olika grupper av företag med sådan rätt. Kioskhandeln intager ej här någon särskild ställning. Om utsträckt försäljningstid bör beredas denna handel, bör det gälla oberoende av om utskänkningsrätt föreligger. De sakkunnigas förslag. För de sakkunniga har det stått klart, att det nuvarande tillståndet icke är tillfredsställande. Låt vara att i princip åtskilligt kan anföras till stöd för den i 1919 års lag givna regleringen av hithörande frågor, så har den dock visat sig medföra stora svårigheter vid tillämpningen och nästan uppmuntra till överträdelse. Det är svårt att kräva respekt för en ordning, enligt vilken å ena sidan en lokal får hållas öppen men å andra sidan utom butikstid försäljning till avhämtning icke får äga rum av där befintliga varor, med vilka under butikstid sådan försäljning i stor utsträckning bedrives. De sakkunniga ha här som eljest uppställt som princip, att man bör undvika sådana regler, att försäljning av vissa varor är medgiven under viss tid men icke under annan, då affären hålles öppen. Med de sakkunnigas bestämning av uttrycket butik är klart, att därunder falla alla försäljningsställen för detaljhandel. Den omständigheten, att å ett ställe huvudsakligen utövas restaurang- eller kaférörelse medför sålunda ej, att butikstängningslagen icke blir tillämplig. Men å andra har man sökt tillgodose de berättigade önskemål om längre tid för öppethållande eller försäljning, som allmänhet och näringsidkare med fog kunna ställa, när det gäller ordinär serveringsrörelse samt sådan verksamhet, som vanligen är förenad därmed. Vid denna reglering har man tagit hänsyn till vad

179 som i vårt land i allmänhet är vanligt och anses berättigat. Man bör icke eftersträva sådan begränsning, som står i strid med det allmänna uppfattningssättet. För att ett försäljningsställe oberoende av butikstängningslagen skall få hållas öppet fordras enligt de sakkunnigas förslag först och främst, att ordnad restaurang-, kafé- eller konditorirörelse där bedrives. Det är endast verkliga restauranger, kaféer och konditorier, som skola befrias från butikstängningslagens reglering. Dock må erinras, att undantaget gäller även vid ordnad serveringsrörelse utomhus, alltså även t. ex. i samband med kioskverksamhet. Men understrykas skall, att den ordnade serveringsrörelsen, för vilken alltså skall vara ordnat med bord och stolar för gästerna, här är ett grundvillkor. För övrigt torde här ifrågavarande undantag knappast få någon praktisk betydelse för kioskerna på grund av det andra av de sakkunniga uppställda villkoret. Detta är, att ej andra varor än lagad mat, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker samt periodiska skrifter säljas till avhämtning eller försändning å försäljningsstället. Förekommer över huvud taget annan försäljning, även om det blott är under butikstid, betraktas försäljningsstället som vanlig butik och får ej hålla öppet längre än sådana. Denna grundregel är betydelsefull, och genom den torde det lämnade medgivandet icke kunna missbrukas. Det har ej synts finnas någon anledning att gynna den butikshandel, som med sin verksamhet förenar serveringsrörelse, i andra fall än när det gäller de i stadgandet uppräknade varorna. Men dessa varor få då å andra sidan under hela tiden för öppethållandet säljas till avhämtning eller försändning, alltså även under den tid, då vanliga butiker måste vara stängda. Detta har synts vara det enda sättet att ordna hithörande förhållanden, om man verkligen vill kräva respekt för lagstiftningen. Beträffande de varor, som på detta sätt fritt få säljas under hela tiden för öppethållandet, märkas först och främst lagad mat. I denna del överensstämmer förslaget helt med den nuvarande butikstängningslagen. Vidare upptages alkoholfria drycker, vilket även i huvudsak har sin motsvarighet i den gällande lagen. Med ledning av 1925 års ofta nämnda förordning får bedömas, vilka drycker som äro att anse såsom alkoholfria. I förslaget kräves icke — såsom i 1919 års lag — att det skall vara fråga om tillagade drycker. Även t. ex. mjölk är alltså att hänföra under denna kategori. Detta har till de sakkunniga från flera håll framförts såsom ett önskemål. Att periodiska skrifter få fritt försäljas från serveringsställena står även i överensstämmelse med 15 § av nu gällande butikstängningslag. E n väsentlig nyhet innebär det däremot, att bageri- och konditorivaror hänförts till de varor, som få säljas till avhämtning under hela tiden för öppethållandet. Den föregående redogörelsen har visat, att denna fråga åtskilliga gånger varit föremål för behandling och att det nuvarande tillståndet

180 väckt ett utbrett missnöje. Övervägande skäl ha synts tala för en reform. Över hela landet bedriva konditorierna både servering på platsen och försäljning till avhämtning av sina varor. Denna allmänt utbredda företagsform bör icke längre genom butikstängningslagen beredas särskilda svårigheter. De saluförda varorna äro också sådana, som allmänheten kan ha ett berättigat intresse att få köpa, särskilt under sön- och helgdagar, under hela tiden för öppethållandet. Det gäller i stor utsträckning en mera tillfällig konsumtion, som icke kan på förhand beräknas. Hänsyn till de anställda kunna knappast ställa sig i vägen för den föreslagna lösningen, då de sakkunnigas förslag tillförsäkrar denna personal 48-timmarsveckan och denna reglering genom ett särskilt stadgande gjorts uttryckligen tillämplig å hela det arbete som utföres av personal, som delvis arbetar med servering och delvis med expediering bakom disken. Däremot kan det icke förnekas, att det lämnade medgivandet kan innebära svårare konkurrensförhållanden för de butiker, som sälja bageri- och konditorivaror utan att med verksamheten förena ordnad servering. Man har emellertid icke ansett dessa hänsyn kunna vara avgörande. Märkas bör ju också, att konditorierna redan för närvarande i viss utsträckning torde sälja sina varor till avhämtning utom butikstid, fastän utan stöd i lagen. Medgivandet gäller alla bageri- och konditorivaror, alltså både bröd, bakelser och konfektyrer. 1 Man har icke ansett sig böra göra någon begränsning till varor, som vederbörande företag själv tillverkar, ehuru sådant föreslagits från vissa håll. En sådan begränsning skulle i praktiken få svårt att bli respekterad. Emellertid har man icke ansett sig kunna gå längre beträffande de medgivna varuslagen. T. ex. frukt och tobaksvaror ha sålunda icke medtagits. Man anser det icke ordinärt, att serveringsställen förknippa vanlig butikshandel med dylika varor med sin verksamhet. Dessa varor få visserligen säljas i samband med serveringen och till förbrukning på stället. Men om här ifrågavarande varor, låt vara blott under den vanliga butikstiden, säljas även till avhämtning, blir försäljningsstället att anse som en vanlig butik och måste alltså stängas på samma gång som dessa, vilket redan förut framhållits. Utsträckt försäljningstid kan i sådana fall visserligen medgivas av länsstyrelsen enligt 11 § av lagförslaget. I regel fordras dock, att synnerliga skäl till sådan utsträckning kunna anses föreligga. Men förutsättningarna äro särskilt för kioskerna i väsentlig mån uppmjukade, vilket närmare beröres i motiveringen till nämnda paragraf. Den givna regleringen berör bland annat de frukt- och konfektyraffärer i västra Sverige, som åtnjuta serveringsrättigheter. Medan fruktaffärerna i landet i övrigt ganska snart anpassat sig efter de vanliga butikstiderna enligt 1919 års lag, hållas dessa affärer i västra Sverige ofta öppna på kvällar och söndagar under åberopande av utskänkningsrätt. Det har från denna del av 1

Med konfektyrer förstås i detta betänkande alla slag av s. k. sötvaror, alltså choklad, konfekt, karameller, glass, tabletter och pastiller m. m.

181 landet föreslagits, att man i den nya lagstiftningen skulle i en eller annan form trygga en särställning åt fruktaffärerna. De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig böra tillmötesgå någon av dessa framställningar. Förslag att bereda utsträckt försäljningstid åt frukthandeln förelågo kort efter tillkomsten av 1919 års lag vid ett par tillfällen till behandling, och de avvisades då av statsmakterna. Den praxis som detta till trots synes ha utbildat sig i en viss del av landet förefaller icke värd att bevaras för framtiden. I de flera gånger nämnda förordningarna, vilka giva bestämmelser om utskänkningsrätt, torde lämpligen böra intagas erinran om att sådan rätt ej medför befogenhet att hålla försäljningsställe öppet för allmänheten i annan mån än detta är förenligt med butikstängningslagen. Särskilt för 1925 års förordning om försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker har ju denna inskränkning stor praktisk betydelse. De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig böra framlägga några utformade förslag till ändringar i de ifrågavarande förordningarna. Övriga undantag. Apotek. I den nuvarande butikstängningslagen äro apoteken ställda helt utanför, 1 och detta har man i stort sett ansett böra bibehållas. I förslaget har dock stadgats, att undantaget endast gäller försäljning av varor, som erfordras för medicinskt bruk. I övrigt kan icke någon särställning för apoteken vara motiverad och torde ej heller önskas av dessa företag. Snarare torde en lagregel av här ifrågavarande slag utgöra ett stöd för apoteken i deras strävan att inskränka expedieringen under kvällar, nätter och söndagar till det minsta möjliga. Det kan visserligen icke enhetligt avgöras, vilka varor som äro avsedda för medicinskt bruk; även vanliga butiksvaror kunna under vissa förhållanden vara erforderliga vid sjukdomsfall. Stadgandet får alltså tillämpas med hänsyn till de i varje särskilt fall rådande förhållandena. För motorfordon erforderliga varor. Till lagförslaget har utan ändring överflyttats det 1923 i butikstängningslagen införda undantaget för försäljning av motor- och smörjoljor samt för andra för framförande av motorfordon nödvändiga varor, om försäljningen sker från upplagsställe, där andra varor ej saluföras. Tiden för öppethållande av bensinstationer är ganska varierande. Enligt socialstyrelsens undersökning 1931—1933 var den vanliga affärstiden från klockan 7 till klockan 20, även å sön- och helgdagar. Kortare tid för öppethållande förekommer, men å andra sidan finnas vissa stationer, som hålla öppet mer eller mindre långt in på nätterna. 2 Till de sakkunniga ha inkommit vissa framställningar från sammanslutningar av bensinhandlare, nämligen en från Stockholms bensinhandlareförening och en från Bensindistributörernas riksförbund. Där hemställes, att det nuvarande totala undantaget från butikstängnings1

Jfr socialstyrelsen 1933 s. 139.

2 Se socialstyrelsen 1933 s. 146.

182 lagen icke måtte bibehållas. Det anses ha lett till att bensinstationerna på grund av den hårda inbördes konkurrensen hållas öppna längre tid än som är ekonomiskt fördelaktig för företagarna och som är erforderligt ur allmänhetens synpunkt. Det anses, att den tekniska utvecklingen sedan 1923 medfört, att behovet att under kvällar och nätter komplettera bensinförråd m. m. blivit mindre. Man föreslår, att särskild senare stängningstid — klockan 20 eller 21 — i butikstängningslagen skulle bestämmas för bensinstationerna, öppethållande å annan tid skulle endast vara medgivet efter länsstyrelses tillstånd. De sakkunniga ha icke funnit sig kunna tillmötesgå dessa framställningar. Hänsynen till allmänheten måste här vara det i första hand avgörande. Vid överläggningar med representanter för sammanslutningar av motortrafikanter har man även fått bekräftat, att det alltjämt av dem anses vara ett önskemål att den nuvarande friheten från butikstängningslagens reglering på oförändrat sätt bibehålies. Redan nu synas bensinhandlarna på vissa platser tämligen väl kunna komma överens om, hur man skall ordna öppethållandet under nätter m. m. Även i fortsättningen torde man kunna gå fram på den frivilliga överenskommelsens väg. Det bör i detta sammanhang understrykas, att hänsyn till de anställda knappast behöva spela in. Å dem är redan nu allmänna arbetstidslagen i viss mån tillämplig, och hithörande arbetstagare skulle för övrigt i många fall få sin arbetstid reglerad genom den nya arbetstidslagen för detaljhandeln. Undantaget gäller dock endast försäljning från upplagsställen, där andra varor ej saluföras. Detta torde böra påpekas, enär begränsningen kanske ej alltid iakttages. Försäljning å trafikmedel. Den nuvarande butikstängningslagen innehåller i 15 § ett undantag i fråga om för resande avsedd försäljning i järnvägsvagn eller å fartyg. De sakkunniga ha ansett, att all försäljning ombord å trafikmedel bör ställas utanför butikstängningslagen, så framt det ej är fråga endast om lokaltrafik. Även andra trafikmedel än järnvägar och fartyg kunna tänkas, varför stadgandet givits en mer generell karaktär. 1919 års lag likställer med den nu nämnda försäljningen även försäljning å vissa trafikstationer. För sådan försäljning fordras enligt de sakkunnigas förslag länsstyrelses tillstånd; se närmare vid 11 § av lagförslaget. Försäljning av vissa varor å teatrar, biografer och andra nöjesplatser. Från vissa håll har vid besvarandet av de sakkunnigas frågeformulär framhållits, att den nuvarande butikstängningslagen ej innehåller något undantag för den försäljning av konfektyrer m. m , som äger rum inomhus å teatrar, biografer o. s. v. Försäljning utomhus är ju däremot i sådana fall enligt 1919 års lag helt undantagen. De sakkunniga ha funnit lämpligt att i särskilt stadgande meddela undantag beträffande försäljning i teatrar och biografer samt å andra nöjesplatser, så framt det gäller konfektyrer, färsk frukt, levande blommor, program eller

183 liknande trycksaker. Försäljning av dessa varor är för närvarande vanlig, och den torde i allmänhetens intresse böra medgivas. De sakkunniga ha därför icke kunnat ansluta sig till ett från några personalföreningar framkommet yttrande, att sådan försäljning icke skulle tillåtas. Det synes ej heller vara anledning att här kräva länsstyrelses tillstånd enligt 11 §. Försäljning av vissa varor från utomhusautomat. Den nuvarande butikstängningslagen innehåller icke något särskilt stadgande beträffande handel från utomhusautomater, men undantaget i 15 § för försäljning utomhus och allenast i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker, blommor eller dylikt är även här tillämpligt. E n närmare behandling av frågan, vilka varuslag som äro att hänföra under det nuvarande undantaget, skall dock ske först i samband med 11 §, då frågan har störst betydelse för kioskhandel. 1 I detta sammanhang må blott nämnas, att man har ett avgörande från högsta domstolen i den riktningen, att tobaksvaror ej få säljas från utomhusautomater utom den vanliga butikstiden med stöd av detta undantag (N. J. A. 1927 sid. 658). I praktiken förekommer försäljning från utomhusautomater nästan blott med konfektyrer och frukt. De sakkunniga ha från ortsmyndigheterna inhämtat uppgifter om hela antalet utomhusautomater, och enligt dessa uppgifter skulle det finnas bortåt 6 000 sådana automater. Uppskattningen har kanske dock icke på alla håll kunnat bli fullständig. Enligt upplysningar från de största tillverkarna av utomhusautomater skulle antalet snarare ligga omkring 8 000 med ett sammanlagt värde av omkring 7 200 000 kronor. Med ledning av sistnämnda siffror samt en från fabrikanthåll för några år sedan företagen undersökning skulle man kunna beräkna hela den årliga omsättningen i utomhusautomaterna till ungefär 12 000 000 kronor, varav omkring 2 /s konfektyrer och Vs frukt. 2 Den historiska redogörelsen visar, att frågan om särskilda bestämmelser angående handeln från utomhusautomater tidigare varit före.3 Vid de sakkunnigas enquéte 1936 efterfrågades, om en reglering av denna handel borde komma till stånd. Av myndigheterna uttalade sig åtskilliga för direkt förbud mot automathandeln eller därmed jämförligt ingripande. Detta gäller omkring V3 av länsstyrelserna, ungefär 2A> magistraterna och omkring V4 av landsfiskalerna. Vissa myndigheter föreslogo annan reglering, t. ex. att automathandeln skulle göras beroende av särskilt tillstånd eller begränsas beträffande varuslagen; denna ståndpunkt intogs dock endast av ett mindre antal myndigheter. Av kvinnoföreningarna föreslogo nära hälften förbud mot automathandel och ungefär Hi annan reglering. Bland kommunalrepresentanterna var motsvarande andel V3 och V7. Bland köpmanna- och personalföreningarna påyrkade mellan Vs och V4 förbud mot automathandeln, och ett avsevärt mindre antal annan reglering. I sistnämnda fall krävde man ofta begränsning till vissa varuslag eller att utomhusautomat endast skulle få finnas i samband med butik. 4 1

Se s. 203.

2 Se vidare s. 252.

3 Se s. 54. * Se vidare s. 253 ff.

184 En ganska stark opinion har sålunda gjort sig gällande till förmån för förbud mot automathandel. Det må i detta sammanhang framhållas, att ett förbud mot öppethållande utom butikstid är vad som här har praktisk betydelse. Försäljningen bedrives i allmänhet i samband med butikshandel, och för butikens innehavare är det endast försäljningen under den tid då butiken hålles stängd, som är av intresse. De sakkunniga ha dock icke kunnat biträda önskemålen om ett så kraftigt ingripande mot automathandeln överhuvud taget. Till stöd för detta krav har särskilt åberopats, att försäljningen från utomhusautomaterna skulle innebära en frestelse speciellt för den uppväxande ungdomen, som man anser lockas att på sötsaker m. m. från utomhusautomaterna bortslösa sina tillgångar. Vidare har anförts, att ungdom i vissa fall frestas att försöka komina åt varorna utan betalning genom bedrägliga manövrer eller inbrott i automaterna. De nu anförda synpunkterna förtjäna utan tvivel beaktande, men de sakkunniga ha dock kommit till den uppfattningen, att de framförda farhågorna äro i viss mån överdrivna. Såsom kommerskollegium 1931 uttalat, kan man knappast effektivt skydda ungdomen mot att slösa bort sina tillgångar på sötsaker m. m. Ett förbud mot försäljning från utomhusautomater skulle ej få så stor betydelse, då samma varor utom butikstid stå till buds t. ex. i kioskerna. Och de moderna automaterna torde vara mindre tillgängliga än de äldre för försök att få ut varorna genom yttre åverkan eller med begagnande av plåtbitar och dylikt i stället för mynt. Det måste i detta sammanhang anses vara av betydelse, att utomhusautomaterna i vårt land mestadels tillkommit såsom ett försvar från den ordnade butikshandelns sida gentemot den under senare år alltmer framväxande kioskhandeln. Sedan butiksinnehavarna i stort antal lagt ned tillgångar på anskaffande av automatapparater, kan det knappast vara rättvist att nu förbjuda automaternas användande utom butikstid. Men å andra sidan bör automathandeln knappast lämnas frihet att utveckla sig mer än som hittills skett. Det har redan nämnts, att för närvarande automathandel nästan endast förekommer med konfektyrer och frukt. De sakkunniga ha därför ansett, att undantaget — med ett par nedan berörda tillägg — bör inskränkas till dessa varuslag. I viss mån har man dock funnit en utvidgning erforderlig. Detta gäller tobaksvaror. Om kioskhandeln regleras på det sätt de sakkunniga föreslå, kommer allmänhetens tillgång till tobaksvaror under den tid, då butikerna äro stängda, utan tvivel att i praktiken avsevärt minskas. E n lämplig ersättning synes då vara att tillåta försäljning av tobaksvaror från utomhusautomater. 1 Och i så fall synes man lämpligen böra medgiva även försäljning av tändstickor från utomhusautomat. Särskilda sakliga skäl synas tala för att medgiva automathandel utom butikstid med just de fyra uppräknade varuslagen och å andra sidan endast 1

Jfr s. 56 om ett nyligen framlagt förslag i denna riktning.

185 med dessa. Det gäller här varor, som äro föremål för tillfällig och omedelbar förbrukning och som å andra sidan utan större hygieniska vådor kunna saluföras i utomhusautomaterna. De sakkunniga ha icke i detta sammanhang kunnat egentligen gå in på de sanitära synpunkterna. I anslutning till ett uttalande av medicinalstyrelsen 1931 har man dock ansett sig böra föreskriva, att konfektyrer och tobaksvaror, som saluföras i automaterna, skola vara förpackade. Något liknande har emellertid ej synts lämpligen kunna stadgas beträffande färsk frukt. En annan lämplig begränsning har man ansett sig kunna finna däri, att undantaget endast gäller automat, som är uppsatt utanför butik där de automattillåtna varorna hållas till salu och som handhaves av butiksägaren. På det sättet synes man vinna en viss kontroll över att försäljning från utomhusautomat av underhaltiga varor icke kommer till stånd. Skulle i något fall visa sig föreligga särskilt behov av försäljning av andra varor än de nu behandlade från utomhusautomater, kan enligt 11 § länsstyrelsen giva särskilt tillstånd till sådan försäljning. Detta kan särskilt tänkas förekomma vid trafikförsäljning enligt 3 mom. 3) av 11 §. Det nu berörda undantaget avser naturligen endast försäljningstiden enligt butikstängningslagen. Liksom förut kunna myndigheterna ha befogenhet att ingripa mot utomhusautomaterna ur ordnings- eller hälsovårdssynpunkt. I denna del inträder icke någon rubbning i nu gällande förhållanden. De sakkunniga ha därför icke någon anledning att gå närmare in på denna fråga, men vilja blott erinra om att 1868 års ordningsstadga för rikets städer och 1919 års hälsovårdsstadga här kunna bli av betydelse. Den nya livsmedelslagstiftning, som nu är under förberedande, kan ju för övrigt komma att spela en roll även för automathandeln. Egna lantmanna- och trädgårdsprodukter samt fisk av egen fångst. De sakkunniga ha ansett sig böra från butikstängningslagen undantaga försäljning själv eller genom familjemedlem av egna lantmanna- och trädgårdsprodukter samt fisk av egen fångst. Undantaget gäller dock blott, om försäljningen sker utomhus och i ringa omfattning samt icke är förbunden med annan handel. Med dessa begränsningar torde medgivandet icke kunna bli av någon större betydelse ur synpunkten av konkurrens med den vanliga butikshandeln, och det synes tilltalande att icke behöva underkasta denna försäljning butikstängningslagens reglering. Undantaget kan bli en lättnad t. ex. för försäljning direkt hos producenten i en handelsträdgård, och även för viss torghandel. Leksaksballonger m. m. Av delvis samma skäl som nyss anförts ha de sakkunniga ansett sig böra göra undantag för försäljning av leksaksballonger och liknande för barn avsedda smärre artiklar, om försäljningen sker utomhus och i ringa omfattning samt icke är förbunden med annan handel. Det framgår klart av stadgandets avfattning, att leksakshandel av större omfattning icke inbegripes under detta undantag.

186 Periodiska skrifter. Liksom i den nuvarande butikstängningslagen anser man, att tidningar och tidskrifter böra få säljas oberoende av de i butikstängningslagen stadgade tiderna. Detta är utan tvivel påkallat ur allmänhetens synpunkt, och de sakkunniga ha ansett sig böra giva bestämmelsen en mer generell karaktär än i 1919 års lag, där undantaget i huvudsak blott gäller utomhushandel. Å andra sidan har stadgats, att undantaget endast avser sådan försäljning, som icke är förbunden med annan handel. I annat fall skulle nog det lämnade medgivandet kunna leda till missbruk. Förekommer försäljning av periodiska skrifter tillsammans med annan handel äro alltså i princip de vanliga butikstiderna att tillämpa. För de praktiskt viktiga fallen har man dock sörjt genom undantag beträffande serveringsställen i denna paragraf under 1) och särskilda bestämmelser i fråga om kiosker m. m. i 11 §. Försäljning i museer, utställningslokaler m. m. För att undvika en onödig hårdhet vid tillämpningen av butikstängningslagen föreslå de sakkunniga ett särskilt undantag beträffande försäljning i museer eller utställningslokaler eller å andra sådana platser, såvitt det gäller kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt. Den försäljning varom här är fråga är ju av ganska ringa ekonomisk betydelse och synes icke böra på något sätt hindras. Försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål. Utan ändring har från 1919 års lag överflyttats undantaget beträffande tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål. Det synes de sakkunniga att övervägande skäl alltjämt tala för ett sådant undantag.

Den normalt medgivna tiden för butiks öppethållande. 3§Öppethållande å söckendagar i allmänhet. I denna paragraf gives i första stycket den huvudregeln, att butik å söckendag får hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till klockan 19. Beträffande skälen för detta förslag må hänvisas till den allmänna motiveringen. K o r t a r e tid för öppethållande å lördagar? Det nuvarande läget och önskemål. Socialstyrelsens undersökning 1931— 1933 visar, att det förstnämnda året endast i mycket liten utsträckning förekom, att affärerna stängdes tidigare å lördagar. Detta gällde blott 3—4 procent av affärerna, om man endast medräknar de butiker, där sådan kortare affärstid förekom hela eller större delen av året. Förkortning av affärstiden å lördagar under sommaren var något vanligare, men förekom dock i genomsnitt för hela landet blott beträffande 6—7 procent av affärerna. Å vissa orter, särskilt Stockholm, var emellertid tidigare lördagsstängning betydligt vanligare. 1 1

Se vidare socialstyrelsen 1933 s. 50 och 62.

187 Resultatet av de uppgifter, som 1936 inkommo från ungefär 360 köpmannaföreningar, anslutna till Sveriges köpmannaförbund, var att något mer än 10 procent av föreningarna uppgåvo kortare affärstid å lördagar vara regeln. 15—20 procent av föreningarna uppgåvo, att förkortning var vanlig sommartid. 1 Vid de sakkunnigas enquéte framfördes önskemål om tidigare stängningstid lördagar från ungefär hälften av personalföreningarna. I flera av svaren framhålles, att denna reform är nästan den mest önskvärda av alla ur de anställdas synpunkt. Just för de handelsanställda, som i allmänhet sluta sitt arbete tämligen sent på dagen, skulle det vara av särskilt värde att få en längre sammanhängande ledighet i samband med veckoslutet. Detta anses kunna gå väl för sig, särskilt med tanke på att industriarbetarna å lördagar endast arbeta på förmiddagen. Oftast föreslås som stängningstid klockan 17 eller klockan 16. Av köpmannaföreningarna var det blott ungefär Vis, som förordade tidigare lördagsstängning, stundom endast för sommaren. Såsom redan i annat sammanhang berörts, fanns det å andra sidan köpmannaföreningar, som förordade längre affärstid å lördagar hela året eller speciellt sommartid; det sistnämnda gällde särskilt sommarnöjesplatser. Vad de övriga grupperna av uppgiftslämnarna beträffar, voro önskemålen om tidigare stängning å lördagar fåtaliga.2 Under det senaste året, alltså sedan de här återgivna uppgifterna inkommo, torde den kortare affärstiden å lördagar ha blivit betydligt vanligare än tidigare. I belysning härav torde man få se resultatet av den undersökning, som hösten 1937 verkställdes genom inhämtande av uppgifter från ungefär 550 till Sveriges köpmannaförbund anslutna affärer med två anställda. Av dessa uttalade sig ungefär 5/s i den riktningen, att stängning klockan 17 å alla lördagar hela året icke skulle föranleda olägenhet. Även bland affärerna på den rena landsbygden fanns det majoritet för denna ståndpunkt. Stängning klockan 17 å sommarlördagarna förklarade nära 3/4 av affärerna ej skulle föranleda olägenhet. Det må dock framhållas, att detta material endast kommer från ett mindre antal företag av en bestämd typ. 3 De sakkunnigas förslag. De sakkunniga ha allvarligt övervägt, om det skulle vara tillrådligt att ej medgiva öppethållande å lördagar längre än t. ex. till klockan 17. Detta är tydligen ett varmt önskemål bland de detaljhandelsanställda och delvis även bland affärsmännen. Det är också mycket som talar för att detaljhandlarna och deras anställda få sluta sitt arbete tidigare på lördagarna och därigenom beredas bättre möjlighet till friluftsliv i samband med söndagen. För flertalet arbetstagare i vårt land torde arbetstiden å lördagar vara kortare än å andra vardagar. Men denna utveckling har gått på frivillighetens väg, och den torde vara lämpligast även i detta fall. E n allmän regel om tidigare lördagsstängning skulle vara till avsevärd skada för vissa branscher, där just lördagseftermid1

Jfr s. 228 ff.

2 Se vidare s. 232.

3 Jfr s. 234.

188 dagen är den bästa affärstiden; detta gäller t. ex. tobaksaffärerna. Även inom andra branscher är det ej ovanligt, att en mycket stor del av veckans omsättning faller på lördagen, och en förkortad affärstid skulle då kunna medföra en sådan påfrestning, att den vanliga personalen ej bleve tillräcklig. Begränsades en regel om tidigare lördagsstängning till sommartiden, skulle den kanske i allmänhet möta mindre svårighet, men även i så fall skulle olägenhet vållas vissa branscher och vissa orter, t. ex. sommarnöjesplatser. Med det nu sagda skall icke på något sätt förnekas det önskvärda i att den nuvarande utvecklingen i riktning mot tidigare stängning å lördagar fortsätter. Men denna fråga torde bäst lösas lokalt. Man kan då taga behörig hänsyn till de skiftande förhållandena å olika orter och inom skilda branscher. Den utformning av reglerna om kommunala avvikelser, som de sakkunniga föreslå, torde vara ägnad att stödja strävandena för tidigare lördagsstängning. Stängning tidigare å vissa helgdagsaftnar. Det har numera blivit vanligt, att affärstiden inskränkes vissa helgdagsaftnar. Av de cirka 360 köpmannaföreningar, som 1936 inkommo med uppgifter, 1 redovisade ungefär 5/e tidigare stängning såsom det vanliga å midsommarafton och julafton. Beträffande påskafton och nyårsafton var proportionen ungefär 2/3, för pingstafton något och för trettondagsafton avsevärt längre. Den ojämförligt vanligaste stängningstiden i de fall, där affärstiden var förkortad, var klockan 16. De sakkunniga ha ansett sig böra föreslå, att butikerna å påskafton, midsommarafton och julafton ej få vara öppna längre än till klockan 16. Därigenom beredes affärsinnehavarna och deras biträden dessa helgdagsaftnar en välkommen ledighet. Man har ansett sig böra — åtminstone tills vidare — stanna vid dessa tre helgdagsaftnar, både därför att den tidigare stängningen just för dem synes vara mest vanlig för närvarande och med hänsyn till att lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid likställer just dessa tre helgdagsaftnar med söndagar. I detta sammanhang må även nämnas att något över V4 av köpmannaföreningarna 1936 redovisat förkortad affärstid den 1 maj. 2 Från vissa personalföreningar har även uttalats önskemål, att stängningstiden denna dag skulle sättas tidigare än vanligt eller att öppethållande då skulle helt förbjudas. De sakkunniga ha icke ansett sig böra gå närmare in på denna fråga redan därför, att ett förslag att göra 1 maj till allmän helgdag för närvarande föreligger. Utsträckt affärstid 10—23 december. Den nuvarande butikstängningslagen medgiver, att affärerna tiden 10—23 december stängas en timme senare än vanligt. Enligt uppgifterna 1936 från köpmannaföreningarna utnyttjades denna möj1 Jfr på denna punkt vidare s. 230. 2 Enligt uppgift från Sveriges köpmannaförbund synes en n y undersökning från hösten 1937 giva vid handen, att förkortad affärstid 1 maj blivit vanligare under den senaste tiden.

189 lighet till förlängning i flertalet fall. Mycket vanligt är dock, att man redovisat längre affärstid icke hela tiden 10—23 december utan endast viss del av denna tid. Ungefär hälften av de föreningar, som redovisat utsträckt affärstid under december ha dock uppgivit, att den längre affärstiden förekom hela perioden 10—23 december. 1 Vid de sakkunnigas enquéte 1936 uttalade endast en tämligen liten minoritet av uppgiftslämnarna önskemål om förändring av det nuvarande medgivandet att 10—23 december stänga en timme senare. Det var blott bland personalföreningarna, som yrkandena om borttagande eller inskränkning av detta medgivande vunnit starkare anslutning. Av köpmannaföreningarna uttalade sig ungefär 5 procent för borttagande av den längre tiden och omkring 15 procent för medgivandets begränsning till en vecka eller tio dagar. Det stora flertalet önskade dock bibehållande av det nuvarande tillståndet, och ett antal föreningar föreslogo, att senare stängningstid skulle medgivas även under andra säsongtider. 2 De sakkunniga föreslå, att det i huvudsaklig överensstämmelse med den gällande lagen stadgas, att affärerna 10—23 december få hålla öppet till klockan 20. Även om ett sådant medgivande icke för närvarande överallt tages i anspråk fullt ut, synes det dock icke vara skäl att göra någon begränsning, t. ex. till mindre antal dagar. Å andra sidan ha de sakkunniga icke ansett sig kunna tillmötesgå önskemålen om liknande utvidgad försäljningstid under andra säsongperioder. Förhållandena för olika branscher äro här så skiftande, att någon enhetlig reglering ej skulle kunna åstadkommas. Och att efter tyskt mönster giva myndighet rätt att medgiva utsträckning under visst antal dagar om året, som då kan bestämmas olika för olika orter och branscher, har ej heller synts tilltalande. Ingen särställning för försäljning av vissa varuslag. Det nuvarande läget och önskemål. 1919 års lag stadgar, att butiker för handel med mejeri varor, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror få öppnas en timme tidigare och stängas en timme senare än den i regel medgivna tiden. För dylik försäljning kan alltså butik hållas öppen från klockan 7 till klockan 20. Enligt socialstyrelsens undersökning 1931—1933 var det av bortåt 1 000 redovisade mjölk- och bageriaffärer drygt Vs, som öppnades före klockan 8. Frånräknas Stockholm, där dessa butiker i allmänhet öppnades klockan 7, sjunker motsvarande siffra till V6.3 Ser man så på köpmannaföreningarnas uppgifter från 1936, uppgiva blott 7—8 procent av föreningarna, att mjölk- och bageriaffärerna öppnas före klockan 8. Sådant rapporteras främst från Stockholm och dess förstäder samt i viss mån från Skåne. 4 1 Jfr s. 230. nedan.

• Se vidare s. 238.

3 Se vidare socialstyrelsen 1933 s. 47 ff.

4 Jfr s. 229

190 Andra slag av affärer öppnas enligt föreliggande uppgifter praktiskt taget aldrig före klockan 8.1 I socialstyrelsens undersökning 1931—1933 redovisas blott för 1—2 procent av samtliga affärer öppethållande efter klockan 19. Även för mjölk- och bageriaffärerna gällde detta blott i ungefär 6 procent av fallen. 1 När uppgifterna från köpmannaföreningarna 1936 visa delvis väsentligt högre siffror, särskilt för frukt- och konfektyraffärer, sammanhänger detta tydligen med det ovan under 2 § 1) berörda om serveringsrättigheter. 2 Vid 1936 års enquéte uttalade sig av köpmannaföreningarna ungefär lika många för och mot ett avskaffande av den nuvarande särställningen för handeln med vissa livsmedel. Bland personalföreningarna fanns det något fler anhängare än motståndare till sådant avskaffande. Av myndigheterna åter har endast ett ringa antal önskat ändring i rådande förhållanden. 3 Av den historiska redogörelsen framgår, att den nuvarande särställningen för viss livsmedelshandel varit föremål för mycket olika meningar och föranlett särskilda framställningar. 4 De sakkunnigas förslag. De sakkunniga ha redan i den allmänna motiveringen angivit såsom sin principiella ståndpunkt, att man så långt som möjligt bör komma ifrån att i lagen giva undantagsbestämmelser för viss försäljning eller vissa branscher. Sådana bestämmelser bli lätt missbrukade och föranleda ojämna konkurrensförhållanden. Men naturligtvis måste man i varje uppkommande fall låta det bli avgörande, om vägande praktiska skäl tala för en särbestämmelse. Men här synes icke läget vara sådant. De föreliggande uppgifterna visa, att den medgivna utsträckta tiden endast mer sällan utnyttjas. Det torde ej heller kunna anföras några särskilda skäl, varför denna livsmedelshandel skulle behöva en längre försäljningsdag än den enligt lagens huvudregel medgivna; annorlunda hade naturligtvis läget blivit, om man föreslagit 18-stängning eller att affärerna skulle få öppnas först senare än klockan 8. Visserligen torde det i en del kommuner anses vara en fördel, att mjölk kan köpas före klockan 8, så att den t. ex. kan erhållas till skolbarnens frukost utan att behöva förvaras i hemmet över natten. På flertalet platser i landet synes man emellertid icke längre anse det erforderligt att öppna ens mjölkbutikerna före klockan 8. Där åter tidigare öppnande nu förekommer och anses behövligt, kan det medgivas genom kommunalt beslut — under förutsättning att man då i stället föreskriver t. ex. stängning motsvarande tid mitt på dagen. Sådan stängning är redan nu ganska vanlig för mjölkaffärerna, och synes just för dem icke förenad med ekonomisk olägenhet. Det må för övrigt i detta sammanhang erinras, att den föreslagna butikstängningslagen lika litet som den nuvarande hindrar försändning före öppningstid av beställda varor. Detta får just för mjölkhandeln sin betydelse. Enstaka förslag att bereda en särställning åt andra slag av affärer eller 1 Se vidare socialstyrelsen 1933 s. 47 ff. ovan s. 48.

2 Jfr s. 229 nedan.

3 Se vidare s. 235.

4 Se

i

191 annan försäljning än den nu nämnda ha de sakkunniga icke funnit värda beaktande. Öppethållande å sön- och helgdag. Det nuvarande läget och önskemål beträffande butiker. Huvudregeln i den nuvarande butikstängningslagen är, att söndagshandel ej är tillåten. Dock medgives öppethållande mellan klockan 7 och klockan 10 å sön- och helgdag för försäljning av mejeri varor, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, färsk frukt och levande blommor; tiden kan genom kommunala beslut utsträckas. Socialstyrelsens undersökning 1931—1933 innehåller vissa uppgifter från ortsmyndigheterna, vilka synas visa, att öppethållande för här ifrågavarande försäljning allmänt förekommer i städer och samhällen men är undantag på den egentliga landsbygden. Enligt arbetsgivaruppgifterna var det ganska sällsynt, att mjölk- och bageriaffärer höllos öppna mer än 3 timmar (detta förutsätter ju kommunalt beslut). Av affärer med högst 3 timmars öppethållande var det nära hälften, som icke höllos öppna längre än 2 timmar. Av frukt- och blomsteraffärerna var det ganska många, som höllo öppet längre än 3 timmar, men det gäMde här nästan uteslutande Stockholm. För landet i övrigt var affärstiden övervägande högst 2 timmar. Samtliga nu nämnda affärer höllos — frånsett frukt- och blomsteraffärerna i Stockholm — endast i ett ganska litet antal fall öppna efter klockan 11. 1 Av de ungefär 360 köpmannaföreningar, som 1936 inkommo med uppgifter, redovisade ungefär Ve längre tid än 2 timmar för öppethållande av mjölkoch bageriaffärer, omkring Vs för konfektyraffärer samt mindre än V20 för frukt- och blomsteraffärer. 2 E t t mindre antal uppgiftslämnare till de sakkunnigas enquéte 1936 vilja helt avskaffa söndagshandeln. De övriga ha i allmänhet uttalat önskemål, att sådan handel måtte tillåtas med samma varuslag som för närvarande. E n del uppgiftslämnare föreslå dock inskränkning, i allmänhet då till mjölk och bröd, men å andra sidan framföras vissa förslag om utvidgning, t. ex. till läskedrycker och pilsnerdricka samt i några fall tobaksvaror. Beträffande tiden för öppethållandet ha de flesta av de kvinnoföreningar och kommunalrepresentanter, som uttalat sig, ansett 2 timmar vara tillräckligt. Detsamma gäller åtskilliga personalföreningar, övriga uppgiftslämnare framföra i allmänhet ej förslag om någon ändring i det nuvarande tillståndet. 3 De sakkunnigas förslag beträffande butiker. De sakkunnigas utgångspunkt har varit, att söndagshandeln bör inskränkas, så långt detta kan ske utan särskild olägenhet för allmänheten. Man har dock funnit, att ett undantag bör medgivas för handel med vissa varor, som allmänheten anser särskilt angeläget att kunna få köpa även sön- och helgdagar. Beträffande varuslagen har man i stort sett helt följt den gällande lagens 1

Se vidare socialstyrelsen 1933 s. 35 f. och 86 ff.

J

Jfr s. 230.

3 Se vidare s. 236 ff.

192 uppräkning. En ytterligare begränsning synes icke utan olägenhet kunna ske. Tvärtom har det synts lämpligt att bland de medgivna varuslagen även upptaga alkoholfria drycker och pilsnerdricka. Beträffande pilsnerdricka må dock erinras, att försäljningen är underkastad vissa särskilda begränsningar i 1919 års förordning om försäljning av pilsnerdricka; se närmare vid motiveringen till 17 § av de sakkunnigas förslag. Just den omständigheten, att pilsnerdricka under vissa förhållanden får säljas i butikerna, har låtit det framstå såsom egendomligt, att en försäljning av alkoholfria läskedrycker icke skall vara tillåten. Tiden för denna söndagshandel har man ansett sig böra inskränka till klockan 8—10. Att i lagen medgiva öppethållande klockan 7—8 å söndagar, när detta ej får ske å söckendagar, synes icke följdriktigt. För övrigt har tiden klockan 7—8 endast i ringa utsträckning kommit till användning. Å andra sidan har man icke funnit skäl att medgiva öppethållande efter klockan 10 redan i lagen. Liksom för närvarande bör i så fall förutsättas kommunalt beslut; att för framtiden detta endast skall kunna ske genom annan förläggning av affärstiden utan ökning av timantalet framgår av 5 § i lagförslaget och blir där föremål för närmare motivering. På det sättet kan det t. ex. möjliggöras för frukt- och blomsteraffärerna i en stad som Stockholm att hålla öppet 2 timmar på eftermiddagen i stället för klockan 8—10. E n viktig inskränkning gentemot det nuvarande tillståndet ligger däri, att rätt till öppethållande endast föreligger, om andra varor än de medgivna ej finnas förvarade å försäljningsstället eller äro undanlåsta, övertäckta eller på annat sätt ej synliga för kunderna. Man har därmed velat komma till rätta med det missförhållandet, att för närvarande även andra varor än de medgivna torde säljas å söndagarna. Om dessa andra varor äro på vanligt sätt tillgängliga i butiken, fordrar allmänheten ofta att få köpa dem, och på det sättet ställes butiksinnehavaren i en obehaglig mellanställning. Genom den nu föreslagna bestämmelsen hoppas man, att frestelsen till missbruk skall väsentligen minskas. Vissa uppgiftslämnare ha ifrågasatt, att öppethållande å sön- och helgdagar av sådana butiker, som normalt föra även andra än de medgivna varorna, blott skulle få ske, om de tillåtna varorna försåldes i en särskild avskild del av butiken. Onekligen skulle därigenom vunnits bättre garantier mot missbruk, men man har ansett, att sådant stadgande skulle medföra alltför betungande ekonomiska konsekvenser för vissa av de butiker, varom här är fråga. Bakstugor och frisersalonger. Från gällande butikstängningslag har överflyttats bestämmelsen, att om sön- och helgdagar inträffa i följd rakstugor och frisersalonger få hållas öppna en av dessa dagar. Den medgivna tiden har liksom för butikerna bestämts till klockan 8—10. Enstaka förslag, att dessa företag skulle få hållas öppna viss tid å söndagar överhuvud taget har man ej ansett böra föranleda någon åtgärd. Även det nuvarande medgivandet torde utnyttjas i ganska liten utsträckning.

193 Fotografiateljéer. I den allmänna motiveringen har omnämnts, att frågan om fotografiateljéernas inrymmande i de av de sakkunniga föreslagna lagarna närmast uppkommit genom en framställning till Kungl. Maj:t från Svenska fotografernas förbund om erforderlig söndagsvila för de inom fotograferingsyrket sysselsatta personerna. Här skall något utförligare redogöras för denna framställning. Förbundet hade verkställt en omröstning, huruvida förbud mot fotografering i ateljé under sön- och helgdagar borde införas, därvid förfrågan utsänts icke blott till de ungefär 400 föreningsmedlemmarna utan även till omkring lika många utanför förbundet stående fotografer. Svar inkommo från ungefär 450 fotografer, av vilka 3Ai biträdde tanken på söndagsstängning. Majoriteten var särskilt stor inom de kretsar, som inneslöto de större städerna; i Stockholm var det sålunda blott 15 procent som motsatte sig söndagsstängningen. Bland fotograferna på landsbygden förelågo däremot i större utsträckning betänkligheter mot en sådan. I skrivelsen framhålles det anmärkningsvärda i att en synnerligen kvalificerad majoritet bland fotograferna uttalat sig för söndagsstängning, ehuru detta kunde befaras leda till viss inkomstminskning. Flertalet hade dock visat sig inse, att behovet av vila för dem och personalen borde vara det avgörande. På vissa mindre orter, där kundkretsen utgjordes av lantbefolkning som under vardagarna hade svårt att uppsöka fotografen, kunde man befara en mer avsevärd inkomstminskning. Efter mönster av butikstängningslagen borde därför givas kommunal myndighet befogenhet att tillåta visst öppethållande å sön- och helgdag, och man borde därvid taga hänsyn till om samtliga eller flertalet fotografer på en ort önskade sådant undantag. Från förbudet mot fotografering å sön- och helgdag borde för övrigt uteslutas tillfällig fotografering i kundernas hem, u hotell och dylikt i samband med bröllop eller andra tillställningar samt fotografering utomhus. Därmed skulle möjliggöras den fotografering, som icke lämpligen kunde uppskjutas till annan dag. I skrivelsen åberopas, att behovet av söndagsvila blivit allt starkare genom det intensiva och jäktande arbete, som konkurrensen framtvingat. Det vore icke möjligt att på frivillighetens väg genomföra söndagsstängning för alla eller flertalet fotografiateljéer. I senare skrivelse den 23 oktober 1937 till de sakkunniga hemställde därefter fotografernas förbund, att i butikstängningslagen förbud mot öppethållande av fotografiateljéer å sön- och helgdagar skulle göras till allmän regel. Därvid vore dock förutsättningen, att kommunal myndighet skulle kunna giva tillstånd till öppethållande dessa dagar. Under de korta men kraftiga säsongerna kunde det föreligga behov att få hålla fotografiateljé öppen mer än två timmar. I överensstämmelse med de sålunda från fotograferna framförda önskemålen ha de sakkunniga icke i 4 § upptagit någon regel om rätt att hålla fotografiateljé öppen å sön- och helgdagar. Detta har nämligen icke funnits erforderligt med hänsyn till allmänheten. Både dess och företagarnas berätti200 3 8

194 gade krav torde i tillräcklig utsträckning kunna tillgodoses genom den möjlighet att kommunalt besluta öppethållande viss tid, som 5 § av lagförslaget bereder.

Kommunala avvikelser. Liksom i den nuvarande butikstängningslagen har det i förslaget beretts möjlighet att göra kommunala avvikelser från de i lagen stadgade butikstiderna, och man har bibehållit gällande lags ståndpunkt, att det avgörande ordet därvid i första hand tillkommer den myndighet som utövar kommunens beslutanderätt. Det sistnämnda framgår av 6 § första stycket i lagförslaget. Genom de följande stycken i 6 § har dock den kommunala myndighetens beslutanderätt i olika avseenden kringskurits. Den marginal, som överhuvud taget är medgiven för kommunala avvikelser, är närmare bestämd genom 5 §. Medan 5 och 6 §§ i lagförslaget innebära väsentliga avvikelser gentemot den nuvarande butikstängningslagen, äro ändringarna icke så stora i 7—10 §§, som gälla det kommunala beslutets underställning till länsstyrelse m. m. 5§Förutsättningarna och gränserna för kommunala avvikelser. Det nuvarande läget. Enligt 1919 års lag är förutsättningen för att affärstiderna genom kommunalt beslut skola få förändras, att »sådant påkallas av särskilt förhållande inom viss kommun». Olika meningar om innebörden av detta ha framförts. De förändringar i tiden för öppethållandet, som kunna vidtagas, äro följande. För söckendagar kan tiden i stad, köping eller municipalsamhälle förlängas med högst en timme på morgonen och en på kvällen, medan sådan förlängning å den egentliga landsbygden får ske med högst två timmar på morgonen och två timmar på kvällen. Å sön- och helgdagar kan inom alla kommuner medgivas utsträckning av tiden för den handel, som omedelbart enligt lagen är tillåten dessa dagar, till dels tiden klockan 10—11, dels högst två timmar efter klockan 13. Vidare må medgivas öppethållande alla sön- och helgdagar av rakstuga och frisérsalong högst två timmar. Tiden för öppethållandet kan å andra sidan inskränkas. Å söckendag får ej inskränkningen avse mer än 4 timmar, men för sön- och helgdag gäller ingen begränsning. Åtskilliga kommunala beslut ha tillkommit och blivit fastställda av länsstyrelsen. Enligt uppgifter till socialstyrelsens undersökning 1931—1933 från ortsmyndigheterna förelågo sådana beslut i mer än 300 kommuner. Av dessa beslut avsågo dock blott ungefär hälften att mera generellt reglera tiden för öppethållandet inom kommunen. De övriga gällde oftast viss enstaka handelsbod. Av de mer generella besluten avsågo blott 16 förkortning av affärstiden (i regel 18-stängning). De övriga, som nästan uteslutande gällde landskommuner och tillkommit kort efter lagens ikraftträdande, gingo ut på förlängning. 1 1

Socialstyrelsen 1933 s. 26 ff.

195 Av uppgifter från ortsmyndigheterna 1936 till de sakkunnigas enquéte framgår, att 133 kommunala beslut tillkommit från slutet av 1931 fram till början av 1936. Av dessa voro 33 mer generella. Intet av dessa sistnämnda beslut avsåg förlängning, och 30 inneburo genomförande av 18-stängning. 1 De kommuner, som infört stängning klockan 18 som regel, ha ofta medgivit längre affärstid för fredagar och i vissa fall även lördagar; å andra sidan finnas från den senaste tiden enstaka exempel på att öppethållande å lördagar ej tillätes efter klockan 17. Vidare brukar längre öppethållande medgivas för försäljning av vissa varor, såsom tobaksvaror, mejeri- och bagerivaror samt stundom frukt och blommor. Beträffande öppethållande å sön- och helgdagar finnas några enstaka beslut om inskränkning. Å andra sidan är längre tid medgiven för mjölk- och bageriaffärer i 60 kommuner och för frukt- och blomsteraffärer i 25; detta enligt de till socialstyrelsens undersökning inkomna uppgifterna. 2 Nämnvärda ändringar synas ej ha skett sedan 1931. Önskemål. I svaren på de sakkunnigas enquéte 1936 framträdde vissa önskemål om att den kommunala beslutanderätten skulle helt borttagas eller inskränkas. Särskilt bland köpmanna- och personalföreningarna var denna ståndpunkt ganska starkt representerad, och man motiverade den med önskvärdheten av likartade konkurrensförhållanden för affärerna i olika kommuner. En del uppgiftslämnare, särskilt bland myndigheterna, förordade att beslutanderätten ej skulle tillkomma de kommunala organen utan statlig myndighet. På det hela taget var det dock blott en minoritet av uppgiftslämnarna, som överhuvud taget förordade någon ändring i de gällande bestämmelserna. E n stark minoritet föreslog dock, att den nuvarande möjligheten till längre utsträckning av affärstiden å den rena landsbygden skulle upphöra. 3 De sakkunnigas förslag. De sakkunniga anse, att rätten att träffa i viss mån avvikande reglering i de skilda kommunerna bör bibehållas. Det bör ej fordras, att detta kan anses påkallat av några speciella förhållanden inom kommunen ifråga. Såsom allmän förutsättning för sådant beslut gäller däremot enligt förslaget, att det skall finnas lämpligt ur allmän synpunkt och prövas kunna ske utan otillbörligt förfång för flertalet av de företag inom kommunen, som driva rörelse i butik, eller av de företag, som driva sådan rörelse av visst slag. Å ena sidan skola alltså den konsumerande allmänhetens intressen beaktas, och å andra sidan skall man taga hänsyn till de närmast berörda affärsmännen. I sistnämnda hänseende gäller, att man har att beakta det olika läget för skilda branscher. Ett kommunalt beslut om ändrade affärstider skall sålunda icke få komma till stånd, om därigenom flertalet företag inom viss bransch tillskyndas otillbörligt förfång. Särskilt torde detta få praktisk betydelse för t. ex. butikshandeln med tobaksvaror, mejeri-, bageri- och konditori1

Se vidare n e d a n s. 231.

2 Socialstyrelsen 1933 s. 26 ff.

s

Se vidare s. 239.

196 varor samt frukt och blommor. De sakkunniga ha redan flera gånger i olika sammanhang framhållit, att en avkortad försäljningsdag för dessa branscher ofta är till stor olägenhet både ur allmänhetens och affärsmännens synpunkt. E n kommunal avvikelse kan enligt förslaget — frånsett fotografiateljéer, varom mera nedan — endast gå ut på inskränkning av affärstiden eller dess delvisa förläggande till annan del av dygnet utan utsträckning av det sammanlagda timantalet enligt 3 och 4 §§. Rätten att utsträcka affärstiden synes sålunda icke böra bibehållas. Den lämnade redogörelsen visar visserligen, att särskilt på landsbygden åtskilliga beslut om utsträckning kommit till stånd, men dessa härstamma praktiskt taget alla från butikstängningslagens första år, och den förut lämnade redovisningen över de faktiskt tillämpade affärstiderna torde visa, att den utsträckta tiden oftast icke användes. Detta gäller främst söckendagar. Vad söndagarna beträffar, är den tillåtna försäljningstiden i vissa städer utökad, och sådana medgivanden tagas också faktiskt i bruk. De sakkunniga ha dock funnit, att det i 3 och 4 §§ medgivna timantalet är så pass stort, att någon utsträckning icke kan vara erforderlig. Vad söckendagar beträffar må erinras om, att öppethållande är generellt medgivet till klockan 19. Skulle det i något sällsynt fall tarvas öppethållande senare, kan detta medgivas under förutsättning att öppethållandet i motsvarande mån inskränkes under annan del av dygnet. Denna utväg kan också användas i det mera praktiska fallet, att man inom viss kommun anser önskvärt, att mjölkbutikerna få öppnas före klockan 8. Just för mjölkbutikerna kan det ofta såsom kompensation utan svårighet föreskrivas stängning viss tid mitt på dagen, vilket redan nu sker i vissa samhällen. Även i andra fall kan det vara lämpligt att göra bruk av denna rätt att omlägga butikstiderna, vilket redan under 4 § framhållits beträffande öppethållande av frukt- och blomsteraffärer å sönoch helgdagar. I detta sammanhang kan anmärkas, att öppethållande klockan 11—13 icke får medgivas genom kommunalt beslut. Detta gäller redan för närvarande och synes även lämpligt med hänsyn till att högmässogudstjänsten vanligen infaller under denna tid. Man har dock icke velat meddela ett direkt förbud mot öppethållande under tid för högmässogudstjänst. Denna infaller i vissa kommuner icke vid samma tid alla söndagar. Det viktigaste i detta sammanhang är dock rätten att inskränka butikstiden. Den mest aktuella frågan är här införande av stängning klockan 18 som regel. För lördagar och än mer för helgdagsaftnar och vissa andra dagar, såsom 1 maj och 6 juni, kan det dock inom kommun anses lämpligt att föreskriva en tidigare stängningstid. Med hänsyn bland annat härtill ha de sakkunniga icke trott det erforderligt att bibehålla den nuvarande regeln, att inskränkning å söckendag ej får beslutas med mer än visst timantal. Missbruk av det lämnade medgivandet att inskränka affärstiden synes, bland annat med hänsyn till bestämmelsen i 6 § tredje stycket av lagförslaget, icke behöva befaras. För sön- och helgdagar gäller redan nu inga restriktioner i rätten till inskränkning; sådant öppethållande kan alltså helt förbjudas.

197 Som regel gäller, att inom kommun ej må medgivas öppethållande å sönoch helgdag annat än för den i 4 § omförmälda försäljningen. Söndagshandel med andra varor kan alltså ej medgivas i denna ordning, och man har ej ansett vara skäl att bibehålla den nuvarande rätten att kommunalt besluta om öppethållande av rakstugor och frisersalonger å vanliga söndagar. Beträffande fotografiateljéerna har emellertid en avvikelse skett. Det har redan framhållits, att fotografernas framställning om söndagsstängning var beroende av att öppethållande genom kommunalt beslut skulle kunna medgivas, när detta var särskilt påkallat. Ett stadgande i denna riktning har upptagits i lagförslaget, men inan har icke ansett sig kunna följa fotografernas hemställan, att öppethållande under mer än två timmar skulle kunna medgivas. I sista stycket av 5 § i lagförslaget stadgas som regel, att ett kommunalt beslut skall gälla hela kommunen. Eljest kunna lätt orättvisor och ojämna konkurrensförhållanden bli följden. Man har dock medgivit avvikelse från denna regel, om synnerliga skäl därtill äro. Förhållandena kunna vara sådana, att ett beslut om stängning klockan 18 lämpar sig väl för visst samhälle men däremot icke för kringliggande landsbygd, som administrativt hör till kommunen. Så kan t. ex. vara fallet i de vidsträckta socknarna i norra Sverige. Det kan även tänkas vara lämpligt att vid beslut om stängning klockan 18 i en större stad, såsom Stockholm, göra undantag för vissa ytterområden. Men det följer av stadgandets avfattning, att det endast är i undantagsfall, som ett beslut för endast en del av kommunen bör godtagas. Däremot kan det ofta vara lämpligt eller rent av nödvändigt, att olika bestämmelser träffas för butiker av skilda slag. Vid genomförande av stängning klockan 18 får detta särskilt stor betydelse. Ett generellt sådant beslut torde ofta medföra stort förfång för viss bransch, och enligt första stycket av 5 § är det då en förutsättning för beslutet, att hänsyn tagits till denna branschs berättigade intressen genom medgivande till längre öppethållande. Det har redan påpekats, att de hittillsvarande besluten om 18-stängning ofta medgivit längre försäljningstid åt vissa branscher. När ett beslut av sådan karaktär meddelas, gäller det dock att tillse, att orättvisor mellan olika grupper av detaljhandlare så långt möjligt undvikas. Man kan t. ex. föreskriva, att butiker av visst slag endast givas' längre försäljningstid för försäljning av sådana varor, som äro typiska för denna bransch, så att man undviker att de gynnade butikerna sortera upp med andra varor för att sälja dessa under den utsträckta tiden. I allmänhet gäller visserligen, att sådana inskränkningar lätt kunna överträdas, men det är dock en väsentlig skillnad mellan det fall, att i själva lagen givits en allmän regel om stängning klockan 18 med undantag för viss försäljning och att så skett genom kommunalt beslut. Det senare kan ju lätt ändras och den lämnade företrädesställningen borttagas, om den skulle missbrukas. Kommunala beslut kunna begränsas till butiker av visst slag, t. ex. om man anser lämpligt att omlägga försäljningstiden för mjölkbutiker och beträffande söndagar för frukt- och blomsteraffärer. Däremot har det uttryck-

198 ligen föreskrivits, att ett kommunalt beslut ej får gälla endast en eller flera angivna butiker. I vissa delar av landet har den praxis utvecklat sig, att kommunala beslut om särskilda butikstider träffas för enstaka butiker. Detta är knappast i överensstämmelse med gällande lags syfte, och det synes ur saklig synpunkt icke lämpligt. Ett på detta sätt begränsat beslut väcker lätt missnöje, och orättvisor kunna uppkomma. Föreligger speciellt behov av avvikelser för viss butik, skall enligt de sakkunnigas mening uteslutande kunna begagnas regeln att söka länsstyrelsens tillstånd enligt 11 § av lagförslaget.

6§. Det kommunala beslutet och dess tillkomst. I första stycket av 6 § har från den gällande butikstängningslagen upptagits regeln, att det är den myndighet som utövar kommunens beslutande rätt, som har att träffa beslutet i första hand. Att detta bör bibehållas som huvudregel har för de sakkunniga stått klart. Det skulle icke vara lämpligt att låta beslutanderätten helt övergå till statliga myndigheter. När det gäller mer generella beslut, vilka ofta på olika sätt ingripa i levnadsförhållandena inom kommunen, bör det vara kommunen själv som har det egentliga avgörandet. Hörande av näringsidkare och arbetstagare. Redan den nuvarande butikstängningslagen innehåller vissa föreskrifter, ägnade att bereda affärsmännen och de hos dem anställda tillfälle att yttra sig angående ifrågasatta kommunala avvikelser. Detta gäller emellertid först, sedan den kommunala myndigheten redan fattat sitt beslut och i samband med att saken underställes länsstyrelsen. I de sakkunnigas förslag ha nämnda föreskrifter i huvudsak bibehållits i 7 §. Det har emellertid ansetts angeläget, att de närmast berörda parterna tillförsäkras möjlighet att framföra sina synpunkter, innan något beslut träffats. De kommunala myndigheterna höra visserligen i många fall förefintliga organisationer på området, men en uttrycklig bestämmelse i ämnet har ansetts erforderlig. Det har därför i förslaget föreskrivits, att tillfälle skall beredas näringsidkare och arbetstagare, som skulle bli berörda av ifrågasatt kommunal avvikelse, att genom sina sammanslutningar eller på annat sätt uttala sig i ärendet. Normalt blir det väl i första hand organisationerna, som komma att begagna sig av denna möjlighet, men rätten att yttra sig bör icke vara inskränkt till dem. Genom särskild bestämmelse har inskärpts, att tillbörlig hänsyn bör tagas till de av de närmast berörda parterna framförda synpunkterna. När det gäller att bedöma lämpligheten av att avvika från de vanliga tiderna för öppethållandet, kunna dock de olika branscherna ha ganska olika intressen. Hänsyn måste tagas till dessa, så att icke någon orättvisa begås mot visst eller vissa slag av butiker. En särskild föreskrift härom har upptagits i 6 §; erinras må för övrigt om vad 5 § innehåller om att kommunalt beslut förutsätter, att otillbörligt förfång ej vållas flertalet företag inom viss bransch.

199 Yerkan av att flertalet butlksf»retag motsätta sig inskränkning av affärstiden. Man har icke ansett sig böra stanna vid de i andra stycket upptagna mer allmänna reglerna. I den allmänna motiveringen har framhållits, att frågan om tiden för öppethållande av butikerna — sedan en direkt arbetstidsreglering för personalen kommit till stånd — i hög grad är en konkurrensfråga. E n inskränkning av tiden bör därför ej ske mot en stadgad köpmannaopinion. I enlighet härmed har i tredje stycket av 6 § i lagförslaget stadgats, att sådan inskränkning i regel ej bör komma till stånd, om flertalet av de butiksföretag inom kommunen, vilka skulle beröras av den ifrågasatta inskränkningen, motsatt sig denna. Det ankommer tydligen på affärsmännen själva att organisera en opinion, som gör denna bestämmelse tillämplig. En förutsättning för bestämmelsen är vidare, att det kan anses påtagligt eller är utrett, att de protesterande verkligen utgöra majoritet bland de berörda butiksföretagen. Vilka dessa sistnämnda äro, blir beroende av clet ifrågasatta beslutets räckvidd. Det kan ju vara begränsat till viss bransch. Även om majoritet mot inskränkning föreligger bland butiksföretagen, är för övrigt ej helt uteslutet, att sådan inskränkning kan komma till stånd. Detta förutsätter dock, att synnerliga skäl till sådan inskränkning kunna anses föreligga. Det torde endast vara i sällsynta undantagsfall, som en dylik avvikelse från köpmannaopinionen kan anses motiverad. Verkan av kvalificerat flertal bland butiksföretagen för inskränkning av affärstiden. I den allmänna motiveringen har utförligt anförts skälen för de sakkunnigas ståndpunkt att icke föreslå en generell regel om stängning klockan 18, och motsvarande har i motiveringen till 3 § av detta lagförslag skett beträffande förslaget om lagstadgad tidigare stängningstid å lördagar. Därvid har framhållits, att stängning klockan 18 redan nu är genomförd i mycket hög grad, i allmänhet på frivillighetens väg, och att både här och i fråga om tidigare stängning lördagar under de senaste åren framträtt en ökad tendens till en på det sättet avkortad försäljningsdag. I viss mån kan detsamma sägas även beträffande senare öppnande och stängning mitt på dagen. Såsom tidigare lämnade redogörelse utvisar, äro de kommunala besluten om inskränkt tid för öppethållandet för närvarande förhållandevis fåtaliga, om än deras antal betydligt ökats under de senaste åren. Att nu förefintliga dylika beslut automatiskt skola äga bestånd efter den nya lagens ikraftträdande beröres i samband med övergångsbestämmelserna till lagförslaget. Men det synes önskvärt att underlätta tillkomsten av likartade beslut, om de önskas av en avgjord majoritet bland butiksföretagen inom en viss kommun. Sedan de anställda fått sin direkta arbetstidsreglering, är det framför allt butiksägarnas intressen man har att tillgodose, när de lämpliga tiderna för öppethållandet skola bestämmas. Den konsumerande allmänhetens intressen äro visserligen även engagerade, men affärsmännen lära i eget intresse icke vara benägna för en sådan inskränkning i affärstiden, som skulle mer avsevärt försvåra för allmänheten att verkställa sina inköp.

200 Man synes därför kunna säga, att i en kommun där ett starkt flertal av butiksföretagen giver sitt förord åt ett förslag om inskränkning i affärstiderna, där är det också ett allmänt intresse att en sådan reform kommer till stånd. När de sakkunniga icke velat giva en generell regel om kortare affärstid, har det just varit för att man ansett denna fråga böra bedömas från fall till fall, med beaktande av det varierande läget inom skilda kommuner och branscher. Men man bör icke gå så långt, att en ringa minoritet bland butiksägarna skall kunna hindra vidtagande av en åtgärd, som flertalet anser lämplig. Motstånd från enstaka butiksföretag kan hindra en frivillig överenskommelse om kortare affärstid, och det är därför angeläget, att ett kommunalt beslut i en dylik situation befrämjas. De sakkunniga ha därför i fjärde stycket av 6 § infört den regeln, att en ifrågasatt inskränkning av tiden för öppethållande skall komma till stånd, om minst 2/3 av butiksföretagen inom kommunen förordat sådan åtgärd. Från denna regel gäller dock det undantaget, att de allmänna bestämmelserna om förutsättning för beslut om kommunal avvikelse i 5 § även i ett sådant fall skola tillämpas. Opinionen bland affärsmännen får ej vara allenarådande. Särskilt må erinras om att 5 § förhindrar en kommunal avvikelse, om den finnes olämplig ur allmän synpunkt och medför otillbörligt förfång för flertalet företag inom viss bransch. Den kvalificerade majoriteten beräknas bland samtliga butiksföretag inom kommunen, och det kan då lätt hända, att nästan alla företrädare för vissa branscher tillhöra minoriteten. Till detta har alltså den beslutande myndigheten att taga vederbörlig hänsyn. Såsom redan framhållits i motiveringen till tredje stycket av 6 § ankommer det på affärsmännen själva att organisera opinionsyttringen och att styrka förefintligheten av den kvalificerade majoriteten. I regel kommer väl fjärde stycket av 6 § att få tillämpning på det sättet, att affärsmännen instämma i ett förslag om inskränkt affärstid, som — kanske från någon ur deras egen krets — väckts inom den kommunala myndigheten. Man har emellertid ej ansett sig kunna lita på att sådant förslag alltid kommer att framföras i denna ordning. I femte stycket av 6 § har därför, trots vissa därmed förbundna principiella betänkligheter, införts bestämmelse om att en framställning om begränsad affärstid till den kommunala myndigheten från 2 /3 av butiksföretagen skall förpliktiga den kommunala myndigheten att upptaga frågan till behandling. 7 och 8 §§. Underställning till länsstyrelse. Enligt de sakkunnigas förslag skall liksom för närvarande ett kommunalt beslut om ändrade tider för öppethållandet automatiskt underställas länsstyrelsens prövning, och länsstyrelsen har därvid att granska icke blott de formella betingelserna för beslutets giltighet utan även dess sakliga berättigande. Den omfattning, i vilken länsstyrelse ur saklig synpunkt anser sig böra göra avvikelse från träffade kommunala beslut, torde vara rätt olika inom de olika länen. Att en befogenhet till sådan prövning bör finnas synes emellertid de

201 sakkunniga påtagligt. Detta synes erforderligt för att garantera att mer enhetliga synpunkter vid prövning av dessa frågor komma att göra sig gällande. De lämpliga butikstiderna inom viss kommun kunna för övrigt med hänsyn till inbördes konkurrens stå i beroende av vad som gäller inom angränsande kommuner. De sakkunniga föreslå i 8 §, att länsstyrelse även — i motsats till vad som nu gäller — skall kunna partiellt fastställa ett kommunalt beslut och ej vara hänvisad till att helt avslå eller godtaga sådant beslut. Till de sakkunniga ha framförts önskemål i denna riktning, och de synas vara värda beaktande. Rätten att partiellt fastställa kommunalt beslut bör tydligen dock utövas med stor försiktighet. De sakkunniga ha funnit sig böra föreslå, att även kommunala beslut, varigenom förslag om ändring i tiden för öppethållandet avvisats, under viss förutsättning skola underställas länsstyrelse. Detta gäller, när den kommunala myndigheten avslagit förslag om inskränkning i tiden för öppethållandet, ehuru det förelegat sådant majoritetsuttalande från butiksinnehavarna till förmån för förslaget, varom i fjärde stycket av 6 § förmäles. Detta har ansetts erforderligt för att tillgodose köpmannaintresset i dessa fall. Man har därför icke ansett de principiella och formella betänkligheter, som nog kunna anföras mot att bestämmelser om inskränkt affärstid sålunda kunna komma till stånd utan att kommunens egna organ fattat beslut härom, böra vara avgörande. I detta »sammanhang må inskjutas, att de sakkunniga först efter ingående överväganden kommit fram till de stadganden i 6 och 7 §§ av lagförslaget, genom vilka ett i vissa delar avgörande inflytande beretts åt en opinion bland butiksägarna. Att på det sättet låta en viss grupp i samhället och i praktiken framför allt vissa privata sammanslutningar få ett så starkt inflytande, kan naturligtvis ur vissa synpunkter förefalla betänkligt. Man har emellertid ansett dessa regler reellt lämpliga och mycket värdefulla för butiksägarna, vilka genom den nya arbetstidslagstiftningen tillskyndas betydande svårigheter och därför väl kunna behöva en viss kompensation. För övrigt må nämnas, att det i främmande butikstängningslagar icke är okänt, att affärsmännen själva få ett visst avgörande; så till exempel enligt den engelska butikstängningslagen. Det kan också erinras, att tanken på ett avgörande inflytande åt affärsmännen beröres i det utlåtande av andra lagutskottet 1906, som i viss mån låg till grund för tillkomsten av vår första butikstängningslag. 1 De ej särskilt behandlade föreskrifterna i 7 och 8 §§ av lagförslaget äro av mer formell innebörd och överensstämma i huvudsak med gällande butikstängningslag. Av allmänna regler följer, att talan mot länsstyrelsens beslut kan fullföljas hos Kungl. Maj:t. 1

Jfr ovan s. 33.

9§. Ändring eller upphävande av meddelad bestämmelse. För viss kommun gällande bestämmelse kan givetvis ändras eller upphävas, och det ligger i sakens natur, att samma regler som för tillkomsten av sådan bestämmelse skola gälla. Förslaget överensstämmer i denna del med 1919 års lag. Det kan förtjänas understrykas, att det nu sagda även gäller sådan bestämmelse, som kommit till stånd på grund av ett majoritetsuttalande från butiksägarna och mot den kommunala myndighetens vilja. 10 §. Köpingar, som icke utgöra egen kommun, och municipalsamhällen. I överensstämmelse med den nuvarande butikstängningslagen innehåller förslaget, att vad som i de föregående bestämmelserna sagts om kommun skall äga motsvarande tillämpning å köping, som icke utgör egen kommun, samt å municipalsamhälle. Frågan om särskilda affärstider i dessa samhällen skall alltså behandlas av deras organ. Därav följer, att ett beslut, som meddelas för kommunen i övrigt, icke skall gälla nu nämnda samhällen. I svaren på de sakkunnigas enquéte 1936 har från några håll föreslagits, att dessa samhällen icke borde äga befogenhet att självständigt besluta om butikstiderna. Till stöd har åberopats, att på det sättet ojämna konkurrensförhållanden inom samma kommun kunna uppkomma. Regeln har dock ansetts böra bibehållas. Det ankommer på länsstyrelsen att vid sin prövning tillse, att ogynnsamma verkningar i nu nämnt hänseende icke inträda.

Särskilt tillstånd till utsträckt affärstid i vissa fall.

11 §• Länsstyrelses tillstånd på ansökan av näringsidkare. II § i lagförslaget har i någon mån sin motsvarighet i 8 § andra stycket av 1919 års lag. Sistnämnda bestämmelse innehåller, att länsstyrelse med hänsyn till särskilt förhållande kan lämna tillstånd till försäljning utom butikstid annorstädes än i handelsbod. Innebörden av detta stadgande är emellertid ej fullt klar, och det har i varje fall endast kommit till ringa tillämpning i praktiken. 11 § i de sakkunnigas förslag torde däremot komma att få synnerligen stor användning. Där regleras framför allt vissa viktiga fall av försäljning, som i större eller mindre utsträckning enligt 15 § av 1919 års lag äro helt undantagna från de i butikstängningslagen stadgade begränsningarna. Den historiska redogörelsen visar, att man vid flera tillfällen kritiserat de vittgående och delvis obestämt hållna undantag från lagen, som innehållas

203 i denna paragraf. 1 Förnämligast har det då varit fråga om den redan i flera sammanhang berörda kioskhandeln. Ehuru varken dessa undantag eller de av de sakkunniga i 11 § föreslagna bestämmelserna ha avseende blott på kioskhandeln, har det därför synts lämpligt att belysa det nuvarande läget med utgångspunkt från hur det ställer sig för denna viktiga form av verksamhet. 1919 års lag och kioskhaudeln. Med hänsyn till den nuvarande butikstängningslagen kunna kioskerna uppdelas i tre särskilda grupper. 1) Trafikkiosker, alltså sådana som driva för resande avsedd försäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstation och äro hänförliga under tredje stycket av 15 § i 1919 års lag. 2) Kiosker med serveringsrätt. Det är här fråga om kiosker, som erhållit utskänkningsrätt enligt förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, och vilka på denna grund med större eller mindre fog pretendera en särställning enligt femte stycket av 15 § i gällande butikstängningslag. Om detta stycke må hänvisas till vad som anföres i motiveringen till 2 § 1) i de sakkunnigas förslag. Det må understrykas, att i den mån de under 1) och 2) upptagna kioskerna verkligen kunna åberopa där nämnda bestämmelser i den nuvarande butikstängningslagen, gäller för deras försäljning utom butikstid icke generell begränsning till vissa varuslag, och försäljningen kan ske även inomhus. 3) Vanliga kiosker, som endast kunna åberopa sista stycket av 15 § i 1919 års lag, enligt vilken »försäljning utomhus och allenast i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker, blommor eller dylikt» är undantagen från lagens reglering. Detta stadgande har tolkats på olika sätt; ej heller domstolspraxis är här fullt entydig. Beträffande de medgivna varuslagen torde visserligen nu få anses fastslaget, att tobaksvaror och fotografisk film icke falla under det använda uttrycket »eller dylikt» 2 , men en viss oklarhet beträffande de avsedda varuslagen i övrigt torde kvarstå. Domstolarna ha i denna del tolkat bestämmelsen ganska restriktivt, men i gengäld har man givit en ganska vid innebörd åt orden »utomhus och allenast i mindre omfattning». Regeln har ansetts tillämplig i fråga om ganska stora kiosker, stundom rent av belägna i större flervåningshus, om blott försäljningen skett på sådant sätt, att kunden ostridigt befunnit sig utomhus. Ett avgörande av högsta domstolen 19363 går visserligen i den riktningen, att en viss kioskförsäljning icke ansetts hänförlig under undantaget, men det kan här ha spelat in, att kiosken befann sig innanför en större mur genom vilken kunderna hade att gå in. Vad som skall anses vara försäljning utomhus, torde därför fortfarande få betraktas som tveksamt. Och det har ej ansetts hindra stadgandets tillämplighet, att kioskens omsättning visats vara större än mången medelstor inomhusbutiks. Man kan vara av olika meningar, om den tillämpning stadgandet fått verkligen 1

Jfr ovan s. 50 ff.

2 N. J. A. 1927 s. 658 och 1933 s. 706.

3 N. J. A. 1936 s. 601.

204 står i överensstämmelse med dess utformning och än mer med dess syfte. Säkert torde i varje fall vara, att man under förberedelserna till 1919 års butikstängningslag icke alls förutsett, att det givna stadgandet skulle få en så stor betydelse som faktiskt blivit förhållandet. Vid regelns utformning torde man knappast alls ha tänkt på kioskförsäljningen. Antalet kiosker var då ganska obetydligt och likaså omsättningen samt antalet saluförda varuslag. Under de gångna åren har emellertid kioskhandeln utvecklat sig till en betydande näringsgren i vårt land. Det faktiska läget för kioskhandeln. Vad menas då enligt det allmänna språkbruket med en kiosk? Svaret är ej alldeles lätt att giva. Utmärkande för dessa företag är dock framför allt, att kunden befinner sig utanför själva affärslokalen. I regel försiggår försäljningen utomhus, och kiosken utgör en mindre fristående byggnad, som dock å andra sidan är fast förenad med marken. Men man talar stundom om kioskförsäljning, när det gäller trafikförsäljning inne i stationshallar och där alltså ej heller kunden befinner sig utomhus. Vidare har det redan nämnts, att kiosker kunna vara inredda i större byggnader. Bestämningen, att kiosk skall vara fast förenad med marken, utesluter från kioskbegreppet den försäljning, som äger rum i stånd, från bord eller eljest under sådana förhållanden, där försäljningsplatsen icke är fast. Men det må medgivas, att de olika försäljningsformerna flyta över i varandra utan någon skarp gräns. De nu berörda olikheterna i uppfattningssätt medföra, att de uppgifter om kioskantal m. m., som de sakkunniga sökt införskaffa, icke alltid äro väl jämförbara. En sammanställning av dessa uppgifter, sådan den lämnats här nedan måste därför laborera med vissa felkällor, men detta hindrar icke, att en sådan sammanställning synes vara av stort intresse och kunna angiva rådande tendenser. Trafikkioskerna tillhöra till stor del tvenne varandra närstående företag, nämligen Svenska pressbyrån och aktiebolaget Alga. Alla dessa företags kiosker bedriva dock icke trafikförsäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstationer, och å andra sidan finnas åtskilliga trafikkiosker, som ej tillhöra de nu angivna företagen. Innehavarna av dessa övriga s. k. privata kiosker, vilka innefatta det alldeles övervägande flertalet av hela antalet kioskerna, ha tidigare endast i mindre utsträckning varit organiserade. De sakkunniga ha dock sökt kontakt med alla kända kioskägareföreningar; Bland dessa har särskilt framträtt privata kioskägareföreningen i Stockholm, som vid flera tillfällen varit företrädd vid överläggningar med de sakkunniga. Kioskägareföreningarna ha 1937 bildat ett riksförbund. De sakkunniga ha även inhämtat upplysningar från och haft överläggningar med företrädare för de båda ovannämnda storföretagen på området. Kioskantalet. De sakkunniga inhämtade i samband med enquéten 1936 upplysningar från ortsmyndigheterna om hela antalet kiosker i landet. Enligt dessa uppgifter skulle antalet varit något över 4 000, varav ungefär 1500

205 blott öppna sommartid. Vid efterkontroll genom myndigheterna på vissa platser har det uppgivna antalet något ökats, men ej mycket. 1 Från vissa intressenter har man nämnt väsentligt högre kioskantal, 8—12 000, dock utan att man härvid torde ha haft någon verklig räkning att stödja sig på. Men det torde vara sannolikt, att en del av de ganska svårkontrollerbara kioskerna undgått myndigheterna. Med visst stöd av en tämligen nyligen utförd beräkning av Svenska pressbyrån och Alga, vilken dock blott avsåg kiosker av visst slag, ha de sakkunniga trott sig böra beräkna antalet kiosker till 5—6 000. Med ledning av införskaffade uppgifter från ett 60-tal myndigheter, från kioskägareföreningar och de stora kioskföretagen har vidare beräknats, att kioskerna sysselsätta 7—8 000 personer, övervägande kvinnor. Av dessa torde 4—5 000 personer ha sin huvudsakliga bärgning av kioskverksamheten. Dessa siffror innefatta själva yrkesutövarna, ej familjemedlemmar som icke själva deltaga i verksamheten. Enligt myndigheternas uppgifter skulle omkring 15 procent av de sysselsatta vara mindre arbetsföra och 2—3 procent invalider. Förhållandena äro i detta avseende rätt olika å skilda orter. Detta visar också uppgifterna från kioskägareföreningarna, vilka i allmänhet ligga högre. 1 Beträffande omsättningen föreligga uppgifter från Svenska pressbyrån och från vissa kioskägareföreningar. Med utgångspunkt från dessa efter viss reducering, som ansetts böra företagas, har man kommit till en sannolik genomsnittlig årlig omsättning av ungefär 10 000 kronor per kiosk, alltså för hela kioskhandeln 50—60 000 000 kronor årligen. Beträffande omsättningens fördelning på olika varuslag föreligga mycket varierande uppgifter, men som ett visserligen osäkert genomsnitt torde man kunna räkna med att drygt V3 av omsättningen faller på konfektyrer (sötvaror av olika slag), Ve på frukt och läskedrycker tillsammans, ej fullt Vs på tobaksvaror, Vs på tidningar och tidskrifter samt återstoden på övriga varor. Kioskägareföreningarna ha oftast uppgivit, att bortåt hälften av omsättningen kommer på den tid, då de vanliga butikerna hållas stängda; för pressbyråkioskerna är motsvarande andel betydligt lägre. 1 Beträffande tiden för öppethållande, lämnas i socialstyrelsens redogörelse 19332 en sammanställning av myndigheters uppgifter från 115 orter. Den ojämförligt vanligaste stängningstiden var klockan 22 (eller 22.30). Stängningstid klockan 23 eller senare rapporterades blott från 9 orter. Men den uppgivna stängningstiden gällde i allmänhet lika vardag och söndag. De uppgifter, som inkommit till de sakkunniga, giva också övervägande vid handen, att klockan 22 är den vanliga stängningstiden. Nettoarbetstiden för de anställda var enligt en del till socialstyrelsen inkomna personaluppgifter från Stockholm ungefär 54 timmar i veckan.2 Kioskägareföreningarna ha till de sakkunniga uppgivit arbetstider från 48 till 60 timmar i veckan. 1

Se vidare s. 244 ff.

2 Socialstyrelsen 1933 s. 144 ff.

206 önskemål beträffande kioskhandeln. Svaren på de sakkunnigas enquéte 1936 visa en mycket stark opinion för en strängare reglering av kioskhandeln. 1 För en reglering uttalade sig 4/s av länsstyrelserna, ZU av magistraterna och mer än hälften av landsfiskalerna och kommunalrepresentanterna. Av de återstående hade en stor del icke besvarat frågan. De som icke svarat voro än talrikare bland kvinnoföreningar och personalföreningar, men bland de svarande voro även här anhängarna av en reglering i avsevärd majoritet. Vad slutligen köpmannaföreningarna beträffar voro praktiskt taget alla av de 4/s, som besvarat frågan, för en reglering. Den reglering, som avgjort omfattats med största sympatierna, var en linje som skisserats å frågeformulären och enligt vilken frånsett tidningsförsäljning endast trafikkiosker skulle få hålla öppet utöver de vanliga butikstiderna. E t t icke så litet antal uppgiftslämnare, särskilt bland myndigheterna, förordade dock annan reglering, såsom att utsträckt försäljningstid skulle göras beroende av myndighets tillstånd, vara begränsad till vissa varuslag och eventuellt vara inskränkt till viss tid på kvällen. Det övervägande åberopade skälet för ingripande mot kioskerna var hänsyn till den vanliga butikshandeln och kioskernas missbruk av den nuvarande företrädesställningen genom försäljning av t. ex. tobaksvaror efter den för butiker gällande stängningstiden. Även sociala skäl ha åberopats. Motståndarna till en reglering å andra sidan framhäva allmänhetens intresse av bekväm tillgång på kioskvarorna. Det anföres, att kioskerna i stor utsträckning representera en tillfällighetskonsumtion, som icke skulle kunna överföras till de vanliga butikerna. Vissa förslag ha framförts om att kioskerna skulle givas laglig rätt att sälja tobaksvaror under hela tiden för öppethållandet. Vissa uppgiftslämnare anföra de ekonomiska konsekvenserna för kioskinnehavarna och deras leverantörer av ett ingripande mot kioskerna, och från några håll framföres bekymmer för därav orsakad arbetslöshet och behov av fattigvård. Kioskägareföreningarna framhålla i stort sett de nu återgivna synpunkterna. Försäljningen av tobaksvaror anses visserligen icke vara så lönande i och för sig men ha stor indirekt betydelse för affärens bärighet; tobaksförsäljningen leder till försäljning av andra varor. Det för kioskerna mest ödesdigra skulle dock vara en begränsning till de vanliga butikstiderna. Då skulle företagen i stor utsträckning få slå igen. Det må här anmärkas, att det 60-tal myndigheter, som lämnade mer ingående uppgifter om kioskhandeln, visserligen övervägande anse, att en begränsning till vanlig butikstid — utom för trafikkioskerna — skulle leda till stor indragning av kiosker. Anmärkningsvärt är dock, att ungefär 2/Ö av myndigheterna icke befara detta. Det gäller i sistnämnda fallet mestadels myndigheter på landsbygden. Dessa äro också övervägande optimistiska beträffande möjligheterna för de i kioskhandeln sysselsatta att få annat arbete. Man framhåller att dessa mestadels äro yngre kvinnor, som lätt kunna få 1

Se vidare s. 253 ff.

207 hushållsarbete. Myndigheterna i städerna ha härom lämnat mycket varierande svar, i hög grad beroende på om invalider och mindre arbetsföra sysselsättas i kioskerna i större utsträckning. 1 Kringföringshandeln. Sista stycket av 15 § i 1919 års lag kan även ha betydelse för kringföringshandeln, i den mån denna nämligen avser de här åsyftade varuslagen samt sker utomhus och i mindre omfattning. I viss utsträckning torde sådan handel bedrivas utom vanlig butikstid; så t. ex. försäljning av glass och andra konfektyrer i städer, å badplatser o. s. v. Vid de sakkunnigas enquéte 1936 framförde ungefär 3A av köpmannaföreningarna — eller så gott som alla som besvarat frågan — önskemål om reglering av kringföringshandeln. Även av andra grupper av uppgiftslämnare framlades förslag i sådan riktning, fastän i mindre utsträckning. 2 Anhängarna av reglering av kringföringshandeln ha i allmänhet önskat direkt förbud mot denna form av handel eller åtminstone dess reglering även såvitt avser vanlig butikstid. De sakkunniga funno också, att en reglering av kringföringshandeln, om den skulle bliva av större praktisk betydelse, icke borde vara begränsad till försäljning utom den i butikstängningslagen medgivna vanliga tiden för öppethållande. Man ifrågasatte hos chefen för socialdepartementet bemyndigande att ingå på de här uppkommande näringsrättsliga spörsmålen, men de sakkunnigas uppdrag ansågs icke böra utvidgas i denna riktning. De sakkunnigas förslag. I betraktande av det nyss sagda ha de sakkunniga över huvud taget ansett sig böra begränsa sig till de frågor, som stå i direkt samband med butikstängningslagen. Detta gäller alltså även kioskhandeln, där man icke heller funnit lämpligt att föreslå reglering i vidare mån än detta kan anses betingat med hänsyn till tiden för öppethållandet. Den kioskhandel och över huvud taget all den försäljning, som icke pretenderar annat än de vanliga butikstiderna, göres därför icke till föremål för någon särskild reglering enligt de sakkunnigas förslag. Däremot kan ju enligt andra författningar även i så fall tillstånd vara erforderligt, t. ex. ur ordnings- eller hälsovårdssynpunkt. Allmänna synpunkter. När det sedan gäller att avgöra, om kioskhandeln även i framtiden bör få en särställning i fråga om försäljningstiden, äro de sakkunniga av den uppfattningen, att det nuvarande tillståndet är i hög grad otillfredsställande och icke bör bibehållas. Kioskhandelns utveckling har, såsom av den föregående redogörelsen framgår, delvis skett vid sidan av lagen, och det kan icke finnas anledning att så starkt som för närvarande gynna kiosken såsom försäljningsform i förhållande till de vanliga butikerna. Men å andra sidan ha de sakkunniga icke kunnat undgå att taga hänsyn till allmänhetens behov och önskemål i denna del. Sedan konsumenterna nu 1

Se vidare s. 250—1.

2 Jfr s. 253.

208 en gång vant sig vid att utom butikstid kunna tillhandla sig vissa varor i kioskerna, skulle det säkerligen väcka stort missnöje, om denna möjlighet helt borttoges. Trots att så många uppgiftslämnare förordat en begränsning till de vanliga butikstiderna för alla kiosker utom trafikkioskerna, har man icke ansett sig kunna förorda ett så strängt ingripande. Men allmänhetens intresse kan blott anses vara särskilt stort och berättigat i fråga om sådana varor, som äro avsedda för omedelbar och mer tillfällig konsumtion och som äro av ömtålig beskaffenhet eller eljest ej lämpligen kunna inköpas på förhand. Vid sidan härav måste dock tagas i betraktande, att en rikligare varusortering kan vara erforderlig för kiosker, som skola fylla den resande allmänhetens behov, och i viss mån även för kiosker å nöjes- och badplatser ra. m. Men en grundläggande utgångspunkt för de sakkunniga har varit, att rätten att sälja vissa varor utom butikstid efter särskilt tillstånd bör begränsas så långt det kan ske utan men för allmänheten. Vidare synes det som regel icke finnas någon anledning att sträcka sig längre än vad som är lagligen tillåtet enligt den nuvarande butikstängningslagen. Denna synpunkt får sin särskilda betydelse, när det gäller de vanliga kioskernas rätt att sälja tobaks varor. Vid närmare övervägande av de här uppkomna frågorna ha de sakkunniga kommit till det resultatet, att regleringen av kioskhandeln icke kan göras schematiskt utan måste taga hänsyn till de skiftande förhållandena. Men under sådana förhållanden kan svårligen en tillräckligt smidig lösning vinnas blott genom att i lagen särskilja olika kategorier. Rätten att hålla öppet under annan tid än den som är medgiven för vanliga butiker bör i stället i varje särskilt fall göras till föremål för prövning av kompetent myndighet. Det har redan framhållits, att denna väg icke är helt okänd för den nuvarande butikstängningslagen och att den förordats av åtskilliga uppgiftslämnare. Hittills har särskilt talats om kioskhandeln, vilket beror på att frågan om dess försäljning utom butikstid är av den största betydelsen i praktiken. Men 11 § spänner i och för sig över ett långt vidsträcktare område. Den kan få tillämpning även på den försäljning, som äger rum i vanliga inomhusbutiker, om i visst fall alldeles särskilda skäl skulle tala för att giva viss eller vissa butiker längre försäljningstid än vad som kan beredas enligt de direkta lagreglerna och genom kommunala beslut. Och bestämmelserna kunna bli av betydelse även för den icke från kiosk bedrivna utomhushandeln, vare sig det gäller försäljning från stånd, bord m. m. eller genom kringföring. Däremot torde 11 § rätt sällan få tillämpning beträffande handel från. ntomhusautomater, enär de i praktiken viktigaste formerna av denna handel enligt 2 § ställas helt utanför butikstängningslagen. Det må för övrigt erinras, att sistnämnda paragraf från lagens tillämpning undantager även viss.a andra slag av handel. I 11 § är endast fråga om det tillstånd till utsträckt affärstid, som kan givas av länsstyrelse efter särskild ansökan av vederbörande näringsidkare.

209 I vissa undantagsfall kan Kungl. Maj:t giva mer generellt tillstånd till längre försäljningstid enligt 12 §. Den beslutande myndigheten m. m. I l mom. har utsagts att prövningen av frågan, om tillstånd bör givas, i första hand tillkommer vederbörande länsstyrelse, vars beslut sedan i vanlig ordning kan överklagas hos Kungl. Maj:t. Att låta dessa frågor ankomma på de kommunala myndigheterna har av flera skäl icke ansetts lämpligt; bland annat skulle omgång och tidsutdräkt bli följden. De sakkunniga ha övervägt, om icke prövning i första instans skulle kunna anförtros magistrat, kommunalborgmästare eller landsfiskal. Det har dock ansetts önskvärt, att behandlingen av här ifrågavarande ansökningar redan från början sker efter enhetliga synpunkter beträffande större områden. Eljest skulle lätt ojämnheter och därmed orättvisa konkurrensförhållanden kunna uppstå. Ehuru genom de sakkunnigas förslag ganska omfattande nya arbetsuppgifter skulle läggas på länsstyrelserna, som redan anses vara alltför arbetstyngda, ha de sakkunniga ej ansett sig kunna förorda något annat alternativ. Det synes dock lämpligt, både med hänsyn till sökanden och för att underlätta länsstyrelsens prövning, att ansökning ingives till vederbörande magistrat, kommunalborgmästare eller landsfiskal, som sedan insänder ansökningen med eget utlåtande sedan erforderlig utredning verkställts. E t t stadgande i denna riktning har därför upptagits i tredje stycket av 1 mom. Vidare har föreskrivits, att ansökningen skall innehålla uppgift om den tid och de varuslag, som framställningen avser, samt de närmare omständigheter, under vilka öppethållande respektive försäljning skulle äga rum; andra stycket av 1 mom. Hinder för bifall till framställning om utsträckt affärstid i vissa fall. I 2 mom. ha upptagits vissa fall, där bifall till framställning om utsträckt tid för öppethållande eller försäljning är uteslutet. Till en början uppställas vissa krav beträffande sökandens person. Ansökningen skall sålunda avslås, om han icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet, eller om det finnes anledning antaga, att han icke är lämplig att utöva verksamheten. Särskilt det senare villkoret är av vikt. Därigenom angives, att beviljande av tillstånd förutsätter, att sökanden är en person, som kan antagas fullt ställa sig till efterrättelse vad som i samband med ett medgivande åligger honom. Särskilt kan ur denna synpunkt anledning att avslå en ansökning föreligga, om sökanden tidigare dömts för förseelse mot butikstängningslagen. Man har icke i själva lagen ansett sig böra ställa krav på att sökanden skall personligen sköta försäljningen eller att av honom anlitade biträden skola godkännas av länsstyrelsen. Visserligen finns det en del som talar för detta, men kravet har ansetts vara för strängt, bland annat med tanke på att 200 38

210 sökanden oförutsett kan behöva byta biträde eller anlita tillfälligt sådant. Om i detta sammanhang missförhållanden skulle inträda, finns ju alltid möjligheten enligt 4 mom. första stycket att indraga tillståndet. Det nu sagda hindrar naturligtvis icke, att länsstyrelse kan såsom villkor för tillståndet föreskriva, att försäljningen skall bedrivas av sökanden själv. Detta kan i vissa fall kanske anses lämpligt. Men enligt lagförslaget är i och för sig intet till hinder för att tillstånd meddelas ett bolag eller en förening; här ifrågavarande verksamhet bedrivs ju för närvarande i rätt stor utsträckning i denna form. Länsstyrelse skall vidare avslå ansökningen, om hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt. Det finns här en mångfald olika föreskrifter, som kunna vara av betydelse. Erinras må t. ex. om 2 § i 1868 års ordningsstadga för rikets städer samt om 1919 års hälsovårdsstadga. De sakkunniga ha icke funnit sig kunna eller böra ingripa häri, vilket redan framhållits, utan man har nöjt sig med att erinra om dessa bestämmelser. Det ankommer på länsstyrelse att konstatera, om de olika här ifrågavarande betingelserna för bifall till en ansökning föreligga. Riktlinjerna för länsstyrelsens prövning i övrigt. När det sedan gäller att bedöma, huruvida med hänsyn till verksamhetens art det sökta tillståndet lämpligen bör beviljas, ha de sakkunniga i lagförslaget intagit detaljerade anvisningar om de grundsatser, som böra tjäna till ledning vid prövningen. Detta har skett för att vinna garantier för att över hela landet en enhetlig behandling av dessa frågor kommer till stånd. Den hittillsvarande erfarenheten av den varierande praxis, som blivit följden av de knapphändiga bestämmelserna i 1919 års lag, har synts tala för lämpligheten av en sådan metod. Man har icke förbisett, att denna kan vara förenad med den risken, att de givna specialreglerna i ett eller annat fall kunna verka otillfredsställande, då det ju är svårt att på förhand tänka sig in i alla uppkommande situationer. Men man har icke ansett denna olägenhet så betydande, att man bort inskränka sig till mer generella regler. Det har även varit föremål för övervägande, om man icke skulle kunna nöja sig med att i lagtexten intaga bemyndigande för Kungl. Maj:t att föreskriva riktlinjerna för länsstyrelsernas prövning, så att specialbestämmelserna intoges i administrativ författning i stället för i lagen och på det sättet lättare kunde ändras. De sakkunniga ha dock funnit det åt alla håll mest klargörande vara att giva de hithörande reglerna i själva lagen. Såsom allmän ledsats för prövningen uppställes, att vid bedömandet hänsyn bör tagas till å ena sidan det gagn för allmänheten och å andra sidan de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningen. Allmänhetens och konkurrenternas intressen skola alltså vägas mot varandra. Och den principiella huvudregeln är, att tillstånd endast bör givas, om denna prövning giver vid handen, att synnerliga skäl föreligga för bifall till framställningen. I och för sig skall alltså tillstånd blott beviljas i undantagsfall och under förutsättning av alldeles speciella skäl. Men den angivna regeln gäller ej utan inskränkning. Särskilda föreskrifter ha nämligen givits

211 beträffande fem i detta sammanhang särskilt viktiga former av verksamhet. I dessa fall äro förutsättningarna för beviljande av tillstånd åtminstone delvis väsentligt mildare. Punkten 1). Det första och sannolikt mest betydelsefulla av dessa fall avser förnämligast den typiska kioskhandeln. Genom en särskild regel underlättas tillstånd till utsträckt affärstid, såvitt gäller kioskernas försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor, periodiska skrifter, smärre trycksaker och tändstickor. Det är just dessa varor, som äro de vanligaste kioskvarorna, och de uppräknade varuslagen utgöra vidare huvudparten av de varor, som kunna anses hänförliga under den flera gånger berörda bestämmelsen i sista stycket av 15 § i 1919 års lag. Och de här angivna varorna äro vidare just sådana för omedelbar och mer tillfällig konsumtion avsedda varor, vilka — såsom redan förut erinrats — i allmänhetens intresse böra finnas lätt tillgängliga även under kvällar och söndagar. Det har därför stadgats, att kioskförsäljning av sådana varor må medgivas, om icke särskilda skäl tala i annan riktning. Vad nu sagts om kiosk gäller också stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe. Någon anledning att här draga upp en gräns, som alltid måste bli i viss mån artificiell, synes icke föreligga. Vad beträffar motsvarande försäljning annorstädes än från särskilt försäljningsställe, har man däremot ansett sig böra ställa strängare krav. I sådant fall bör tillstånd blott givas, om särskilda skäl därtill äro. Tillstånd enligt denna punkt bör i regel icke avse öppethållande eller försäljning efter klockan 22; detta såväl beträffande söckendag som sön- och helgdag. För den vanliga försäljningen i kiosk m. m. synes denna tid tillräcklig och överskrides för närvarande endast mera sällan. Även ur ordningssynpunkt är en dylik begränsning önskvärd. I undantagsfall kan dock länsstyrelsen träffa avvikande reglering. Här må erinras, att övriga punkter i detta moment icke innehålla några tidsbestämningar. Det har ej ens ansetts böra föreskrivas, att öppethållande eller försäljning ej skall få ske å söneller helgdag klockan 11—13. E n sådan begränsning skulle i vissa fall kunna vara till olägenhet. Den milda bedömningen enligt punkt 1) gäller vidare endast till förmån för försäljningsställe, som under hela försäljningsdagen endast saluför de ovan angivna varuslagen, och motsvarande gäller vid försäljning annorledes än från särskilt försäljningsställe. Om även andra varor saluhållas å försäljningsstället eller av. försäljaren under den tid, då vanliga butiker få hålla öppet, blir frestelsen stor att även under den utsträckta tiden tillhandahålla dessa varor. Här liksom i andra fall ha de sakkunniga sökt komma ifrån sådana bestämmelser, enligt vilka försäljning under viss tid får bedrivas i fråga om vissa varor men icke beträffande andra, som dock finnas på platsen och säljas under annan tid. För söndagshandeln enligt 4 § har man visserligen nöjt sig med den mildare bestämmelsen, att dessa varor i så fall skola vara undanlåsta, övertäckta eller på annat sätt ej synliga för kunderna. Men denna reglering har där blott tillgripits såsom en nödfallsåtgärd och i betraktande

212 av att det endast gäller försäljning ett par timmar en enstaka veckodag. Situationen i det fall, varom nu är fråga, är en helt annan och möjligheterna till missbruk långt större. För övrigt kan det med fog sägas, att man knappast har anledning att beträffande försäljningstiden så starkt gynna de kiosker m. m., som icke nöja sig med de uppräknade varorna utan vilja ha en rikligare varusortering för att under vanlig butikstid kunna i vidgad omfattning konkurrera med den egentliga butikshandeln. Om kioskerna vilja komma i åtnjutande av utsträckt affärstid enligt denna punkt, få de begränsa sig till de uppräknade varorna. Det står dem fritt i och för sig att sälja vilka varor som helst, men då få de i gengäld i regel nöja sig med de vanliga butikstiderna. Det skulle kunna ifrågasättas, om länstyrelses prövning vore erforderlig beträffande den i denna punkt avsedda försäljningen från kiosker, enär det här i viss mån torde bli regeln, att utsträckt försäljningstid medgives. Länsstyrelsens prövning fyller dock även i detta fall en viktig funktion, bland annat därigenom att en granskning av sökandens kvalifikationer kan vidtagas och att medgivandet kan indragas vid missbruk. Punkten 2). I andra punkten gives en regel om försäljning å inhägnat område och i samband med nöjestillställning, idrotts tävling, friluftsbad eller dylikt. Det stadgas, att sådan försäljning må medgivas i den utsträckning som med hänsyn till förhållandena anses erforderlig. Framför allt kan det här vara lämpligt att medgiva rikligare varusortering än enligt första punkten. Det har dock utsagts, att i regel blott bör medgivas försäljning av de i denna punkt angivna varuslagen samt av övriga matvaror och tobaksvaror. I speciella fall kan länsstyrelsen dock medgiva annan försäljning, t. ex. av badartiklar. Försäljning enligt andra punkten bör kanske medgivas i helt vanlig inomhusbutik och längre än till klockan 22; i dessa hänseenden har länsstyrelsen fri prövningsrätt. Andra punkten avser dock endast det fall, att försäljningen äger rum å inhägnat område, så att den åtminstone i huvudsak är avsedd blott för den allmänhet, som bevistar nöjestillställningen, idrottstävlingen o. s. v. Detta har ansetts erforderligt för att hindra en alltför omfattande tillämpning av stadgandet. Punkten 3). Tredje punkten avser den s. k. trafikförsäljningen. Med fog har riktats anmärkning mot att tredje stycket i 15 § av 1919 års lag blott avser försäljning å stationer för vissa trafikmedel. De sakkunniga ha sökt giva regeln en mer generell avfattning. Den gäller enligt lagförslaget försäljning i direkt anslutning till station för mer betydande järnvägs-, spårvägs-, buss-, sjö- eller lufttrafik. Av uppräkningen torde bland annat framgå, att hänsyn icke i detta sammanhang är att taga till annan motorfordonstrafik än busstrafiken. Vidare bör starkt understrykas, att tredje punkten icke gäller försäljning vid andra trafikplatser än de mera betydande. Vad detta skall anses innebära, får bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Men det torde vara påtagligt, att belägenhet vid vanlig spårvägs- eller busshållplats

213 icke i detta sammanhang räcker till; det framgår också av uttrycket »station». Oftast föreligga väl förutsättningarna för tillämpning av stadgandet, när det gäller trafikplatser, där trafiklinje av ej blott lokal karaktär utgår eller flera sådana linjer korsa varandra. Detta kan dock visst ej sägas vara en undantagslös regel, ty förhållandena kunna vara sådana, att trafiken vid sådan station är ganska obetydlig. Å andra sidan kan en trafikstation, som icke är utgångspunkt för någon trafiklinje och ej heller korspunkt för flera dylika, i undantagsfall vara av sådan betydelse, att den blir hänförlig under stadgandet. Det fordras ej direkt, att försäljningen skall äga rum inom själva stationsområdet, men den skall ske i direkt anslutning till stationen. Beträffande beskaffenheten av det tillstånd, som kan lämnas enligt denna punkt, gives länsstyrelsen stor frihet vid bedömningen. Vanligen förekommer sådan försäljning i kiosk, men stadgandet är icke inskränkt härtill. Det avgörande skall över huvud taget vara de resandes behov. Sådant behov kan särskilt anses föreligga vid trafikplatser, där en längre väntetid för den resande allmänheten kan uppkomma. Allmänhetens krav att under sådan väntetid kunna köpa för omedelbar konsumtion avsedda varor har här särskilda anspråk på att röna beaktande. När medgivandets omfattning bestämmes, har man alltså icke att taga hänsyn till den bofasta befolkningens eventuella intresse av denna försäljning. Men det bör å andra sidan framhållas, att försäljningen icke enligt tredje punkten behöver begränsas till den resande allmänheten. Länsstyrelsen kan visserligen föreskriva detta såsom villkor för medgivandet, men de sakkunniga utgå ifrån att detta i allmänhet ej kommer att ske. E n sådan begränsning är nämligen mycket svår att efterleva, vilket erfarenheten från tillämpningen av motsvarande föreskrift i 1919 års butikstängningslag visar. Även beträffande varusorteringen har länsstyrelsen enligt tredje punkten en viss frihet. I regel skall dock tillstånd endast lämnas till försäljning av de i första punkten uppräknade varuslagen samt övriga matvaror, tobaksvaror och mindre pappersartiklar. De nu behandlade tre punkterna äro icke begränsade till kioskhandeln, men ha sin betydelse främst för denna. Det må därför nu avslutningsvis framhållas, att de sakkunniga genom den givna regleringen anse sig ha tagit ganska stor hänsyn till kioskernas intressen, i den mån dessa kunna anses berättigade. Men utan tvivel kommer den föreslagna nya regleringen att bli av rätt stor betydelse för en del kiosker, särskilt sådana som icke kunna hänföras under grupperna 2) ' och 3) och som sålunda måste ganska starkt begränsa varusorteringen och kanske också försäljningstiden mot för närvarande. De sakkunniga ha därför velat underlätta det nya systemets genomförande genom särskilda övergångsbestämmelser. Beträffande dessa hänvisas till motiveringen till övergångsbestämmelserna. Punkten 4). I fjärde punkten ha de sakkunniga tagit hänsyn till en speciell form av handel, som övervägande bedrives på kvällar och nätter, nämligen försäljning utomhus av varm korv. Flera framställningar från korvförsäljarnas sammanslutningar ha ingått till de sakkunniga, som även haft muntliga över-

214 läggningar med representanter för dessa sammanslutningar. Man har också sökt i möjligaste mån tillmötesgå de framförda önskemålen om bevarande av den nuvarande korvförsäljningen. Denna innebär knappast någon konkurrens med annan handel och den är populär bland allmänheten. Visserligen bör även denna försäljning, som ju nästan ej alls använder de vanliga butikstiderna, göras beroende av länsstyrelses tillstånd, varigenom vederbörlig kontroll och enhetlighet kan vinnas. Men de sakkunniga föreslå, att länsstyrelserna här ställas i huvudsak helt fritt vid prövning. I fjärde punkten uttalas som huvudregel endast, att försäljningen må medgivas i den utsträckning som anses lämplig. Försäljningstiden är för närvarande ganska olika, t. ex. i Stockholm till klockan 1 på natten flertalet veckodagar men i Göteborg och flera andra städer betydligt längre. De sakkunniga ha icke ansett sig här böra föreslå någon vägledande regel; de lokala förhållandena böra få vara avgörande. Vissa till de sakkunniga framförda förslag, att öppethållande efter klockan 24 ej skulle medgivas, ha sålunda icke föranlett någon åtgärd. P å hemställan av korvförsäljarnas organisationer föreslås, att fjärde punkten i regel blott skall gälla korvförsäljning från fast plats. Under senaste tid ha förekommit isolerade ansatser till kringföringshandel med varm korv; någon anledning att uppmuntra denna försäljningsform synes icke föreligga. Fjärde punkten gäller endast försäljning utomhus av varm korv samt annan färdig mat, som tillhandahålles i samband härmed. Avfattningen torde göra tydligt, att korvförsäljningen skall vara det väsentliga i verksamheten och det övriga en bisak. I samband med korven brukar allmänt tillhandahållas bröd, ofta även potatissallad. Punkten 5). Femte punkten har särskilt avseende på de s. k. konstgallerierna. Stadgandet avser lokal, där tillfälliga utställningar av helt eller delvis för försäljning avsedda alster av bildande konst anordnas. Sådana försäljningslokaler äro otvivelaktigt att anse som butiker enligt lagförslaget. Ur allmänhetens synpunkt kan det dock vara ett intresse, att dessa lokaler få hållas öppna under söndagar, stundom även under kvällar. Vissa befolkningsgrupper ha just denna tid bäst möjlighet att besöka konstutställningar, och ur kulturell synpunkt bör man taga. hänsyn till detta. Att länsstyrelses tillstånd erfordras synes dock lämpligt. På det sättet nås en viss kontroll och man hindrar att förmånen kommer sådana lokaler till godo, där underhaltig konst samhälles eller i själva verket vanlig butikshandel med hushållseller presentartikar dominerar. Det har utsagts, att det avgörande vid länsstyrelsens prövning just bör vara, om ett utsträckt öppethållande är lämpligt i allmänhetens intresse med hänsyn till det konstnärliga värdet samt ur andra synpunkter. Särskilda föreskrifter angående tillståndet. I 4 mom. lämnas en del ytterligare föreskrifter angående det tillstånd, länsstyrelse kan meddela. Av särskild vikt är första stycket. Där utsäges, att tillstånd meddelas för

215 högst ett kalenderår och kan när som helst indragas, om skäl därtill anses föreligga. Genom detta vinnes en fortlöpande och betryggande kontroll över att något missbruk av tillståndet ej förekommer. Ytterligare garantier i denna riktning har man velat vinna genom de följande styckena. I andra stycket stadgas, att tillstånd alltid skall innehålla uppgift å den utsträckta tid på dygnet, under vilken öppethållande eller försäljning får äga rum; tillståndet är ju å andra sidan ej erforderligt för och bör därför ej beröra den vanliga butikstiden. Vidare måste i tillståndet alltid angivas, vilka varuslag som få försäljas under den utsträckta tiden. Utöver detta kan länsstyrelsen meddela andra föreskrifter om försäljningens anordnande, om detta finnes erforderligt. Villkoren för tillståndet skola angivas i särskilt bevis, som tillställes sökanden. Beviset skall finnas uppsatt å försäljningsställe å väl synlig plats respektive ständigt vara tillgängligt hos försäljaren. Allmänheten skall på det sättet få kännedom om de villkor, som äro förbundna med tillståndet. 12 §. Tillstånd direkt av Kungl. Maj:t. I vissa undantagsfall kan det vara erforderligt, att tillstånd till utsträckt affärstid kan givas, som icke är begränsat till viss näringsidkare. I anslutning till 16 § i 1919 års lag har därför Kungl. Maj:t givits befogenhet att meddela eftergift från butikstängningslagen för visst tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse. Förutsättning är dock, att detta kan anses av särskilt trängande behov påkallat, och det är alltså förutsatt att befogenheten endast sparsamt kommer att tagas i bruk. I 1919 års lag uppräknas såsom exempel på dylika trängande behov, att annan tid för öppethållande erfordras för att förse fartyg med skeppsförnödenheter eller dem som yrkesmässigt bedriva saltsjöfiske med livsmedel eller andra för fisket behövliga varor. Denna uppräkning synes dock knappast påkallad; den allmänna regeln kan vara tillfyllest. I vissa av de fall, som avses i uppräkningen, torde för övrigt det vara tillräckligt med individuellt tillstånd för viss eller vissa näringsidkare, som då kan givas av länsstyrelse enligt 11 §. Utom i de nu angivna fallen torde 12 § kunna få betydelse t. ex. vid marknader eller utställningar. Enligt 1919 års lag kan Kungl. Maj:t bestämma, att befogenheten skall tillkomma viss myndighet, och med begagnande härav har befogenheten uppdragits åt socialstyrelsen. Det synes dock lämpligast, att befogenheten utövas direkt av Kungl. Maj:t. Besvär över länsstyrelses beslut i butikstängningsfrågor fullföljas ju nämligen hos Kungl. Maj:t, och största möjliga enhetlighet synes önskvärd.

Allmänna bestämmelser. 13—17 §§ i detta lagförslag svara ganska nära mot 12—13 samt 15—17 §§ i förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln. Det har ansetts lämpligt att

216 söka vinna sådan anslutning mellan de båda lagarna, i den mån icke faktiska förhållanden påkalla avvikelse.

13 §. Tillsyn. De sakkunniga föreslå, att yrkesinspektionen skall utöva tillsyn å efterlevnaden av butikstängningslagen liksom beträffande arbetstidslagen. Det skulle kunna invändas, att denna uppgift ligger något utanför yrkesinspektionens egentliga område. Men de båda lagarna löpa ju jämsides och komplettera varandra. Det synes därför lämpligt, att yrkesinspektionen får hand om övervakningen av dem båda. Beträffande yrkesinspektionens möjlighet att för närvarande utöva en effektiv övervakning och förhoppningarna om förbättring härutinnan hänvisas till motiveringen till 12 § av förslaget till arbetstidslag. Tillsynen genom yrkesinspektionen rubbar naturligtvis icke de vanliga åklagarmyndigheternas befogenhet och plikt att självständigt beivra förseelser mot butikstängningslagen, t. ex. efter anmälan från köpmannahåll. Från vissa håll ha till de sakkunniga framförts klagomål över att sådana anmälningar stundom icke röna vederbörligt beaktande och föranleda tillräckligt ingående utredning. 14 §. Straffbestämmelser. I denna paragraf ha upptagits föreskrifterna om straff vid överträdelse av butikstängningslagens regler. I sak överensstämmer bestämmelsen i stort sett med 9 och 10 §§ i gällande butikstängningslag. Det har dock ansetts böra tydligare utsägas, att vad som föranleder straff är öppethållande för allmänheten och försäljning till allmänheten, när sådant icke är medgivet enligt de direkt i lagen givna huvudreglerna, fastställda kommunala beslut eller meddelade tillstånd enligt 11 och 12 §§. Straffet har som regel synts böra vara dagsböter liksom i 13 § av förslaget till arbetstidslag. Med tillmötesgående av ett från köpmannahåll framfört önskemål om strängare straff vid upprepad förseelse har man dock ansett böra tillfogas ett särskilt stadgande om att straffminimum skall vara minst fem dagsböter för näringsidkare, som inom två år före stämningens delgivning dömts för förseelse mot butikstängningslagen. Då det synes angeläget, att länsstyrelse som givit näringsidkare tillstånd till utsträckt affärstid omedelbart erhåller kännedom om sådan näringsidkares förseelse mot butikstängningslagen, föreslås en föreskrift om att avskrift av utslaget utan dröjsmål skall översändas till länsstyrelsen. Detta utslag kan ju stundom utgöra anledning för länsstyrelsen att indraga tillståndet. Beträffande näringsidkares ansvar för förseelse, som begås av hustru, husfolk eller annan arbetstagare, drabbar enligt 11 § av 1919 års lag straffet endast näringsidkaren, om han haft vetskap om förseelsen. Det mest effektiva synes dock vara, att ett sådant krav icke uppställes utan att det i princip

217 alltid är näringsidkaren själv, som har att stå ansvaret vid överträdelse av butikstängningslagen. Härmed uppnås likformighet med arbetstidslagarna. Om möjlighet att överflytta ansvaret på föreståndare, se närmare i motiveringen till 16 § av lagförslaget. 15 §. Forum. Bestämmelserna om forum och om böters fördelning och förvandling äro helt i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 15 § av förslaget till arbetstidslag och innebära i sak ingen avvikelse från 12 och 13 §§ i 1919 års lag. 16 §. Straffansvarets överflyttning på butiksföreståndare m. m. Det har nyss nämnts, att det enligt 14 § av lagförslaget alltid är näringsidkaren själv som har ansvaret vid överträdelse av butikstängningslagen. Denna regel kan dock i vissa fall leda till obilliga resultat, och enligt denna paragraf beredes därför möjlighet att få ansvaret överflyttat på föreståndaren för butiksföretag eller annat i denna lag avsett företag. Bestämmelserna överensstämma nära med 16 § av förslaget till arbetstidslag. Liksom där skall alltså ansvaret i fråga om kommunal verksamhet alltid vila på verksamhetens föreståndare. I övriga fall får en överflyttning endast ske, när myndighet efter särskild prövning funnit detta påkallat. I stället för arbetsrådet, som har prövningen enligt arbetstidslagen, skall här enligt förslaget den bestämmande myndigheten vara länsstyrelse. Länsstyrelserna ha ju på olika sätt befogenheter i fråga om butikstängningslagens tillämpning enligt de sakkunnigas förslag. Beträffande de fall, där en överflyttning av ansvaret kan vara särskilt motiverad, hänvisas till vad som anföres under 16 § i förslaget till arbetstidslag. 17 §. Ytterligare begränsning i affärstiden i vissa fall. I motiveringen till 1 § av lagförslaget har framhållits, att den nya lagen avses att vara uttömmande i den meningen, att avvikelser från de i lagen stadgade begränsningarna icke få ske utan stöd av direkt stadgande i lagen. Däremot innebär denna lag intet hinder för att strängare begränsningar kunna vara föreskrivna i vissa specialfall. E n erinran härom har upptagits i 17 § av lagförslaget. Enligt 1937 års förordning angående försäljning av rusdrycker 4 kap. 13 § får sålunda försäljning till avhämtning av sådana drycker endast äga rum söckendagar klockan 9—17; å dag före sön- och helgdag högst till klockan 16. Av betydelse är vidare 1919 års förordning angående försäljning av pilsnerdricka. Enligt 20 § 2. Tår å sön- och helgdagar utminutering av pilsner-

218 dricka å landet icke äga rum samt i stad bedrivas allenast till klockan 10. Enligt 4 § av de sakkunnigas förslag får ju ej heller försäljning å sön- och helgdagar äga rum längre än till klockan 10. Men beträffande landsbygden råder alltså här en avvikelse och därtill kommer, att kommunerna enligt de sakkunnigas förslag skola äga rätt att besluta om omläggning av tiden för öppethållande, så att denna t. ex. helt eller delvis kommer att infalla efter klockan 10. Även för framtiden skulle alltså komma att bestå det förhållandet, att butik kan få hållas öppen viss tid för försäljning av övriga i 4 § uppräknade varor men icke av pilsnerdricka. Det nu sagda gäller än mer enligt den gällande butikstängningslagen med dess större möjligheter till kommunal utsträckning av söndagshandeln. Det nuvarande tillståndet har väckt åtskilligt missnöje och flera framställningar om ändring ha inkommit till de sakkunniga. När de sakkunniga trots detta icke ansett sig böra föreslå någon ändring i den nuvarande förordningen om försäljning av pilsnerdricka, beror detta därpå att denna förordning inom kort torde ersättas av en ny. I det betänkande, som 1936 avgavs av 1934 års maltdryckskommitté (Statens offentliga utredningar 1936: 5) föreslås sådan bestämmelse, att tiden för utminutering av pilsnerdricka i stort sett helt skall följa den tid, då handelsbod får hållas öppen för handel med mejeriprodukter m. m. (32 § i lagförslaget). Utminutering under sön- och helgdag skall dock icke få bedrivas genom försäljning på rekvisition eller genom kringföring. Förslaget motiveras (sid. 293—294 i betänkandet) just med att det nuvarande tillståndet framkallat svårigheter och irritation hos allmänheten. I det nuvarande läget ha de sakkunniga därför icke ansett kig böra framlägga något förslag. Frågan bör lämpligen upptagas vid en allmän revision av här ifrågavarande förordning, då även nykterhetssynpunkter här kunna göra sig gällande. Övergångsbestämmelserna. Ikraftträdande och giltighetstid. Beträffande ikraftträdande och giltighetstid föreslå de sakkunniga samma bestämmelser för butikstängningslagen som beträffande arbetstidslagen. Även den förra lagen skulle alltså blott få provisorisk giltighet, vilket kanske kan föranleda vissa betänkligheter, då den nuvarande lagen i ämnet icke har sådan karaktär. Man har emellertid ansett de båda lagarna stå i nära förhållande, att de böra följa samma regler. Just med hänsyn till den snabbt fortskridande utvecklingen till mer allmän stängning klockan 18 och tidigare lördagsstängning kan det för övrigt vara lämpligt, att den nu föreslagna regleringen efter några år underkastas förnyad prövning. Förhållandet till 1919 års lag. Den nya lagen skall ersätta 1919 års lag. Ur praktisk synpunkt synes lämpligt, att beslut om kommunala avvikelser och tillstånd till utsträckt affärstid enligt 11 och 12 §§ kunna meddelas före själva ikraftträdandet, varför en föreskrift härom upptagits i sista stycket av övergångsbestämmelserna. Från regeln, att den nya lagen helt träder i stället för den gamla, ha för övrigt ett par undantag ansetts böra stipuleras.

219 Det synes lämpligt, att kommunala beslut om kortare affärstider än de i 3 och 4 §§ medgivna icke behöva upprepas före den nya lagens ikraftträdande, utan i denna del få förbliva giltiga till dess de upphävts i den ordning, som nya lagen föreskriver. Detta har sin praktiska betydelse egentligen för de samhällen, som redan fattat beslut om allmän stängning klockan 18. I motiveringen till 11 § av lagförslaget har framhållits, att den där föreslagna regleringen beträffande särskilt kioskhandeln kan föranleda svårigheter för vissa nu bestående företag. För att underlätta övergången ha de sakkunniga därför ansett sig böra föreslå, att någon rubbning i de nuvarande förhållandena icke inträder förrän två år efter lagens ikraftträdande. Detta gäller ej blott kioskhandeln utan all rörelse, som bedrives med stöd av undantagsbestämmelserna i 15 § av 1919 års lag, ehuru medgivandet torde få störst betydelse för kioskhandeln. Man har för övrigt icke ansett sig böra stanna vid detta medgivande. Här ifrågavarande rörelse skall även i fortsättningen kunna få bedrivas på oförändrat sätt, om rörelsen idkas av person, som på grund av sjuklighet, invaliditet eller hög ålder har särskilt stort behov av att någon begränsning icke sker. I detta fall förutsattes särskild prövning av länsstyrelse, och tillståndet får meddelas endast för ett år i sänder. Men länsstyrelsen är vid denna prövning icke bunden av de i 11 § uppställda begränsningarna utan kan sträcka sig längre. De nu berörda medgivandena för kioskhandel m. m. gälla emellertid endast till förmån för näringsidkare, som driva här ifrågavarande rörelse vid lagens ikraftträdande och drivit den minst sedan den 1 juni 1937. Vid denna tidpunkt torde en viss kännedom om vad de sakkunnigas förslag kunde väntas innebära för kioskhandeln m. m. ha varit ganska spridd, och senare tillkomna företag torde därför ej med fog kunna göra anspråk på samma gynnade ställning. Om rörelsen övergår i andra händer, bortfalla dessa medgivanden. Dock kan medgivandet utsträckas till avliden näringsidkares maka eller make.

220 Bilaga I.

Förteckning över

vissa framställningar, som överlämnats till de sakkunniga eller direkt inkommit till dem. A.

Framställningar, s o m överlämnats till de s a k k u n n i g a i s a m b a n d m e d uppdragets t i l l k o m s t eller därefter remitterats till d e m .

1) Sveriges köpmannaförbund den 6 maj 1924, angående vissa ändringar i butikstängningslagen, 2) Sveriges köpmannaförbund den 13 november 1924, om vidtagande av åtgärder i syfte a t t förekomma visst kringgående av lagen, 3) Centralstyrelsen för svenska pappershandlareföreningen den 27 oktober 1926, angående bland a n n a t åtgärder mot kioskhandeln, 4) Privata kioskägareföreningen den 4 april 1927 och den 26 april 1928, angående tobaksförsäljning från kiosk m. m., 5) Innehavaren av omnibusstationen i Strängnäs Carl Hök den 23 september 1927, angående ändring i 15 § butikstängningslagen, 6) och 7) Svenska konditorföreningen den 17 november 1930 och Sveriges konditorförening den 1 december 1930, angående ändring av tiden för handel med konditorivaror m. m. Sedan y t t r a n d e n avgivits av myndigheter och sammanslutningar m. fl. rörande de frågor, som väckts i nu n ä m n d a framställningar, beslöt Kungl. Maj:t den 4 december 1931, att ytterligare åtgärd i ärendena icke för det dåvarande skulle vidtagas, enär de väckta frågorna borde slutligen prövas först sedan socialstyrelsens då pågående undersökning om arbetstidsförhållandena i detaljhandeln m. m. verkställts. 8) Aktiebolaget förenade piano- och orgelfabriker den 1 december 1926, angående ambulerande utställningar av pianon m. m., 9) E. Hansson i Örby den 31 mars 1930, angående stängning av konfektkioskerna, 10) Stadsfullmäktige i Malmö den 12 juli 1933, angående ändring i butikstängningslagen , 11) Stockholms järnhandelsbiträdesförening den 14 juli och 24 november 1933, angående ratificering av 1930 års konvention om laglig reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanstäilda m. m., 12) Svenska handelsarbetareförbundet den 22 januari 1934, angående ratificering av o v a n n ä m n d a konvention, 13) Sveriges konditorförening den 23 januari 1934, angående viss ändring i butikstängningslagen, 14) Sveriges tobakshandlares riksbund den 25 maj 1934, angående den olaga tobakshandeln, 15) Kommerskollegium den 1 oktober 1934, angående framställning av Malmö nya kioskaktiebolag rörande revision av butikstängningslagen, 16) Enskede köpmannaförening den 3 juni 1935, angående viss ändring i butikstängningslagen,

221 17) Stockholms fiskhandlareförening, Stockholms matvaruhandlareförening och Svenska konditorföreningen den 2 augusti 1935, angående representation för dessa föreningar i sakkunnigutredningen, 18) Överståthållarämbetet den 5 augusti 1935, angående ändring i butikstängningslagen, 19) Stockholms frukthandlareförening den 22 augusti 1935, angående representation i sakkunnigutredningen, 20) Överståthållarämbetet den 6 september 1935, angående framställning av Sportpalatsets direktör H. Julin om tiden för öppethållande av badanläggningar, 21) Stockholms fackliga centralorganisations kvinnosektion och Stockholms socialdemokratiska kvinnodistrikt den 31 januari 1936, angående tiden för öppethållande av livsmedelsaffärer m. m., 22) Stadsfullmäktige i Malmö den 28 mars 1936, med instämmande i överståthållarämbetets framställning den 5 augusti 1935 (se ovan) m. m., 23) Göteborgs korvhandlareförening den 8 oktober 1936, angående tiden för korvförsäljning utomhus, 24) Stockholms privata kioskägaref ören ing den 13 oktober 1936, angående representation i sakkunnigutredningen, 25) Göteborgskretsen av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund den 5 november 1936, om ytterligare direktiv angående springpojkar och springflickor till sakkunnigutredningen, 26) S. Sanden m. fl. kioskinnehavare i Uddevalla, Trollhättan och Färgelanda den 10 december 1936, angående tiden för öppethållande av kiosker m. m., 27) Julia Svensson m. fl. kioskinnehavare i Halmstad den 18 februari 1937, angående tiden för öppethållande av kiosker, 28) Svenska fotografernas förbund den 29 september 1937, angående bestämmelser om erforderlig söndagsvila för fotograferna. B.

Framställningar, s o m i n k o m m i t direkt till de s a k k u n n i g a .

Beträffande svar å de sakkunnigas frågeformulär och framställningar, som inkommit i direkt anslutning till dessa, hänvisas till Bil. II. 1) Malmö kiosk- & caféidkareförening den 29 februari 1936, angående kioskernas stängningstid m. ni., 2) Hälsingborgs kiosk- och caféidkareförening den 8 mars 1936, angående kioskhandeln; 3) Kioskhandlareföreningen i Sundsvall den 16 mars 1936, angående arbetstiden för kioskernas biträden, 4) Stockholms privata kioskägareförening den 2 april 1936, angående kioskhandeln, 5) Stockholms bensinhandlareförening den 2 april 1936, angående öppningsoch stängningstiden för bensinstationerna i riket, 6) Bensindistributörernas riksförbund den 19 juni 1936, med anslutning till Stockholms bensinhandlareförenings framställning (se ovan). 7) Aktiebolaget K. J. Levin den 18 j u n i och 5 augusti 1936, angående försäljningen från utomhusautomater, 8) Svenska chokladfabrikantföreningen den 11 september 1936, angående tiden för öppethållande av butiker och kiosker m. m., 9) Stockholms korvförsäljareförening i oktober 1936, angående tiden för korvförsäljning utomhus m. m., 10) Sveriges konditorförening den 12 januari 1937, angående ändring i butiksstängningslagen m. m., 11) Svenska frisörföreningen den 1 juli 1937, angående lagstiftning om affärstid och arbetstid inom frisöryrket,

222 12) Svenska affärsmedhjälpareförbundet och Riksförbundet för affärsanställda den 31 juli 1937, angående vissa frågor i samband med arbetstidslag för detaljhandel och ny butikstängningslag, 13) Stockholms korvförsäljareförening den 2 augusti 1937, angående den ambulerande korvförsäljningen, 14) Aktiebolaget Centralbadet i Stockholm m. fl. badinrättningar den 30 augusti 1937, angående badpersonalens tjänsteförhållanden, 15) 400 korvhandlare från olika platser m. fl. i september 1937, angående försäljningen av varm korv, 16) Svenska fotografernas förbund den 23 oktober 1937, angående fotografernas önskemål beträffande arbetstidslagen för detaljhandeln och butikstängningslagen.

223 Bilaga IL

Redogörelse för de sakkunnigas undersökningar om rådande affärs- och arbetstider inom detaljhandeln m. m. samt rörande förefintliga önskemål om lagstiftning härutinnan. I. Beskaffenheten av de vidtagna undersökningarna. A.

1 9 3 6 års enquéte.

I början av 1936 utsände de sakkunniga frågeformulär av skilda t y p e r 1 till olika kategorier i syfte att vinna kännedom om dels förändringar i de faktiska affärs- och arbetstiderna, som inträffat sedan i slutet av 1931 uppgifter insamlades till socialstyrelsens 1933 publicerade undersökning »Arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln», dels ock förefintliga önskemål beträffande lagstiftning på detta område. Frågeformulär utgingo till: a) myndigheter, kommunalrepresentanter, kvinnoföreningar och andra konsumentsammanslutningar, handelskamrarna m. ni.; dessa fingo frågeformulär av delvis något avvikande slag men erhöllo i stort sett endast frågor om affärstiderna och om butikstängningslagens revision, b) sammanslutningar av detaljhandlare, föreningar för kooperativ detaljhandel, föreningar av arbetstagare inom detaljhandeln m. m.; dessa fingo såsom direkta partrepresentanter mer omfattande frågeformulär, innefattande även spörsmål om de anställdas arbetstid och om lämpligheten av laglig reglering därav. Myndigheter. Svar inkommo från alla länsstyrelser (inbegripet överståthållareämbetet), från magistrater eller kommunalborgmästare (i ett par fall i stället från polismästare eller stadsfiskal) i alla städer samt från samtliga landsfiskaler (inbegripet a t t par köpingsåklagare m. m.). Sammanlagda antalet uppgifter v a r : Länsstyrelser Magistrater m. m Landsfiskaler m. m

25 116 491 Summa 632

Kommunalrepresentanter m. m. För att få del av uppfattningen å kommunalt ansvarigt håll inom olika delar av landet utsändes frågeformulär till stadsfullmäktiges ordförande i 30 städer och till kommunalnämndens ordförande i 100 landskommuner. Urvalet skedde i samråd med Svenska stadsförbundet respektive Svenska landskommunernas förbund. Från städerna inflöto 19 svar och från landskommunerna 46. Uppgifterna kommo från nästan alla delar av landet; blott 2 av rikets län voro ej representerade. Hänvändelserna gjordes till vederbörande personligen, och vissa uppgiftslämnare ha också framhållit, att svaren ej få anses avgivna å kommunens vägnar. I samband härmed sändes frågeformulär till stadskollegierna i Stockholm och Göteborg samt till drätselkammaren i Malmö. Sistnämnda myndighet besvarade 1 Enär formulär av ganska många slag kommo till användning, har det synts lämpligast att icke i betänkandet avtrycka formulären; detsamma gäller de sakkunnigas övriga i denna bilaga berörda undersökningar.

224 formuläret; stadskollegiet i Stockholm översände med skrivelse den 3 september 1936 vissa tryckta handlingar, som tillkommit i anledning av motion om stängning klockan 18 m. m. Hänvändelse gjordes även till alla rikets handelskamrar. Från Stockholms handelskammare inkom ett utförligt svar, som delvis anknöt till formuläret, och Gotlands handelskammare, handelskammaren i Karlstad samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare besvarade direkt detta. Av de övriga handelskamrarna förklarade vissa, att det icke syntes dem lämpligt a t t i den väckta ordningen göra några uttalanden. Inom denna grupp föreligga alltså svar från: Ordförande i stadsfullmäktige » i kommunalnämnder Drätselkammaren i Malmö Handelskamrar

19 46 1 4 Summa 70

Kvinnoföreningar m. m. För att utröna den konsumerande allmänhetens synpunkter skedde hänvändelse till en del större riksorganisationer, som kunde anses representativa i denna del, för a t t genom dem få frågeformulär besvarade av organisationernas lokalavdelningar landet runt. Vissa av dessa organisationer förklarade sig beredda att medverka till undersökningen; alldeles övervägande kom denna att omfatta kvinnoföreningar av olika slag. Svar inkommo från 54 husmodersföreningar, nästan alla anslutna till Sveriges husmodersföreningars riksförbund. 25 av dessa föreningar torde ha sina medlemmar helt eller övervägande i städerna, 29 på landsbygden. Svar erhöllos vidare från 27 av Fredrika-Bremerförbundets 39 kretsar. Någon uppdelning på städer och landsbygd har här ej kunnat göras. Genom Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund inkommo formulär från 94 kvinnoklubbar, av vilka 46 i städerna och 48 på landsbygden. Genom Allmänna valmansförbundets centrala kvinnoråd inkommo besvarade formulär från 83 föreningar, av vilka 38 torde helt eller övervägande omfatta städer och 45 landsbygd. Genom Folkpartiets kvinnogrupp inkommo formulär från 10 föreningar, nästan undantagslöst omfattande städer. Svenska kontoristförbundet införskaffade uppgifter från 10 lokalföreningar s a m t avgav eget utlåtande. Under denna grupp föreligga alltså följande svar: Husmodersföreningar, städer » , landsbygd Fredrika Bremer-förbundets avdelningar Socialdemokratiska kvinnoföreningar, städer » » , landsbygd Moderata kvinnoföreningar, städer » » , landsbygd Folkpartiets » Kontoristföreningar

25 29 27 46 48 38 45 10 H Summa 279

Köpmannaföreningar m. m. Genom Sveriges köpmannaförbund inkom besvarade frågeformulär från 306 köpmannaföreningar, alldeles övervägande allmänna köpmannaföreningar av lokal karaktär men även några mer branschbetonade sammanslutningar. De föreningar, som deltagit i undersökningen, räknade tillsammans n ä r a 14 000 medlemmar, vilka innehade bortåt 15 000 försäljningsställen,

225 I dessa sysselsattes nära 43 000 personer, av vilka mer än 27 000 personer uppgåvos vara butiksanställda eller anställda med likartade arbetstidsförhållanden Till jämförelse kan n ä m n a s , att Sveriges köpmannaförbund i slutet av år 1937 omfattade föreningar med sammanlagt nära 16 000 medlemmar. Ytterligare inhämtades uppgifter från åtskilliga sammanslutningar av privata detaljhandlare; det bör understrykas att vid denna tid den särskilda allmänna arbetsgivareföreningen för handeln, Köpmännens garantiförening, ä n n u ej bildats. Så erhöll man uppgifter från flera branschförbund och till dem anslutna föreningar, som ej kunde anses företrädda genom de allmänna köpmannaföreningarna. Genom Sveriges tobakshandlares riksförbund inkommo uppgifter från 33 av förbundets 34 lokalavdelningar med tillsammans omkring 1 800 medlemmar och närmare 2 000 försäljningsställen. I dessa sysselsattes omkring 3 400 personer, av vilka ungefär 1 600 butiksanställda och anställda med likartade arbetstidsförhållanden. Järnhandlareorganisationens garantiförening införskaffade 26 besvarade frågeformulär från lokala föreningar eller i vissa fall enskilda medlemmar. Uppgifterna om medlemsantal, försäljningsställen och sysselsatt personal äro här r ä t t ofullständiga. Genom Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund inkommo formulär från 9 föreningar med tillsammans ungefär 400 medlemmar och bortåt 500 försäljningsställen. Där sysselsattes närmare 1 800 personer, av vilka ungefär 1 200 butikspersonal m. m. De sakkunnigas frågeformulär besvarades vidare direkt av vissa riksorganisationer, nämligen Sveriges bageriidkareförening (1 300 medlemmar, 2 600 försäljningsställen och 3 000 där sysselsatta personer), Sveriges konditorförening (400 medlemmar, 450 försäljningsställen, 2 200 sysselsatta personer, av vilka 900 butiksanställda m. ni.). Svenska pappershandlareföreningen (omkring 700 medlemmar och försäljningsställen, sysselsättande 5 000 personer, av vilka ungefär 4 000 butikspersonal m. m.), Svenska bokhandlareföreningen (230 medlemmar med 350 försäljningsställen och 1 200 sysselsatta personer), Fotografihandlarnas riksförbund (320 medlemmar, 350 försäljningsställen, 700—1 000 sysselsatta personer), Sveriges färghandiares riksförbund (700 medlemmar, 850 försäljningsställen, sysselsättande 4 000 personer), Sveriges glas- och porslinshandlareförbund (130 medlemmar med ungefär lika många försäljningsställen och förmodligen omkring 500 sysselsatta personer). Sammanlagt hade dessa föreningar alltså ungefär 3 800 medlemmar med 5 500 försäljningsställen, där cirka 17 000 personer sysselsattes. — I detta s a m m a n h a n g må nämnas att svar även inkommit från Systembolagsföreningarnas förbund och från Sveriges apotekareförbund; uppgifterna från dessa sammanslutningar av speciellt slag ha emellertid i allm ä n h e t ej medräknats i den nedan lämnade redogörelsen. Däremot har till denna grupp av uppgiftslämnare hänförts två fristående företag med stor detaljhandelsverksamhet, nämligen Skofabriksaktiebolaget Oscaria (244 försäljningsställen, sysselsättande omkring 650 personer, av vilka nära 550 butikspersonal) samt Aktiebolaget Turitz & C:o (13 försäljningsställen med 1 600 sysselsatta personer, d ä r a v ungefär 1 000 försäljningspersonal). Då uppgifterna genom Sveriges köpmannaförbund icke avsågo Stockholm, sökte man här erhålla uppgifter från vissa lokalföreningar; den särskilda centralorganisationen för Stockholm, Stockholms detaljistförbund, var då ä n n u ej bildad. Besvarade formulär inkommo från Stockholms blomsterhandlareförening, Stockholms fiskhandlareförening, Stockholms frukthandlareförening, Stockholms herrekiperingsförening, Livsmedelshandlarnas centralförening, Stockholms manufakturhandlareförening, Stockholms speceri och livsmedelshandlarförening m. m.; samm a n l a g t 10 föreningar med tillhopa över 2 000 medlemmar och antagligen 2 500 200 38

226 försäljningsställen, där bortåt 7 000 personer sysselsattes (från herrekiperings- och manufakturhandlareföreningarna förelågo ej uppgift om antalet sysselsatta personer). Till denna grupp hänfördes även svaren från 4 stora varuhus i Stockholm (Nordiska kompaniet, Mea, Meeths och Sidenhuset) samt från en lokal förening utanför Stockholm (Frukt- och konfektyrhandlareföreningen i Göteborg). Under den nu behandlade gruppen förelågo alltså följande antal uppgifter: Till Sveriges köpmannaförbund hörande föreningar Tobakshandlareföreningar Järnhandlareföreningar m. m Charkuteriidkareföreningar .Riksorganisationer för vissa branscher m. m Lokala branschföreningar (Stockholm, Göteborg)

306 33 26 9 11 15 Summa 400

Ytterligare införskaffades genom medverkan av Kooperativa förbundet uppgifter från 27 kooperativa föreningar (15 i städer och 12 på landsbygden) m e d sammanlagt 765 försäljningsställen, där drygt 2 000 personer — nästan uteslutande butikspersonal — uppgåvos vara anställda. Dessa uppgifter äro nedan i vissa fall inbegripna i siffrorna för köpmannaföreningar. Personalföreningar. Det alldeles övervägande antalet personaluppgifter härrör från Svenska handelsarbetareförbundet. Uppgifter inkommo från 194 avdelningar, 96 i städer och 98 på landsbygden. I dessa uppgifter redovisas sammanlagt över 21 000 medlemmar, därav mer än 18 000 i städerna och ungefär 3 000 på landsbygden. Såvitt man kan döma av de lämnade uppgifterna skulle inemot 15,000 av de redovisade medlemmarna vara att hänföra till butikspersonal och anställda med likartade arbetstidsförhållanden. Vid tiden för uppgiftsinsamlingen var hela medlemsantalet i förbundet något mer än 26 000 personer; i slutet av 1937 var det ungefär 31 000 personer. Vidare inkommo uppgifter från Riksförbundet för affärsanställda (enligt uppgift vid denna tid omkring 3 000 butiksanställda medlemmar) samt från 15 då till detta förbund anslutna lokalföreningar. De flesta av dessa voro blandade kontorist- och biträdesföreningar och tillhörde även Svenska kontoristförbundet, genom vars försorg uppgifter från 12 av dessa föreningar inkommo. Det må erinras, a t t under 1936 efter uppgiftsinsamlingen tillkom Svenska affärsmedhjälpareförbundet och a t t under 1937 detta förbund och kontoristförbundet sammanslutit sig till Svenska handelstjänstemannaförbundet. Till undersökningen inkommo även uppgifter från några fristående föreningar, nämligen Stockholms järnhandelsbiträdesförening, Svenska bokhandelsmedhjälpareföreningen, PUB-kamraterna och MC-bodarnas kamratklubb (sammanlagt ungefär 1 100 medlemmar). Ytterligare förelågo uppgifter från vissa personalsammanslutningar av speciell karaktär, nämligen Systembolagens personalförening (nära 1 600 medlemmar) och Sveriges tekniska apotekspersonals förbund (över 800 medlemmar) samt Svenska frisörarbetareförbundet och 40 av dess avdelningar och underavdelningar (sammanlagt omkring 2 200 medlemmar). De sist angivna organisationerna äro i allmänhet ej medräknade i den nedan lämnade redovisningen. Under denna grupp upptagas alltså följande uppgifter: Till handelsarbetareförbundet hörande föreningar, städer » » » » landsbyggd Frisörarbetareförbundets avdelningar Övriga personalföreningar

96 98 40 22 Summa 256

227 B.

Särskild u n d e r s ö k n i n g o m g ä l l a n d e affärstider m . m. hösten 1 9 3 6 .

För att vinna säkrare kännedom särskilt om de faktiskt rådande affärstiderna verkställdes hösten 1936 i samverkan med Sveriges köpmannaförbund en särskild undersökning. Utsända frågeformulär besvarades av 359 till förbundet anslutna föreningar; den närmare fördelningen av dessa å olika delar av landet framgår av nedan lämnad redogörelse. C. Särskild u n d e r s ö k n i n g 1 9 3 7 o m verkningarna av en arbetstidsreglering m . m . Sedan de sakkunniga i början av hösten 1936 kommit till klarhet om huvudlinjerna i den tilltänkta arbetstids- och butikstängningslagstiftningen, utsändes under medverkan av Sveriges köpmannaförbund frågeformulär till omkring 1 100 företag av särskild typ, nämligen sådana med två anställda (ej familjemedlemmar) eller med två anställda familjemedlemmar och en annan arbetstagare. Dessa företag voro nämligen de minsta, som enligt de sakkunnigas preliminära förslag skulle komma att omfattas av arbetstidslagen, och det syntes därför vara av särskilt intresse att få kännedom om deras uppfattning av verkningarna av en arbetstidsreglering m. m. Svar inkommo från 538 företag, varav 299 i städer och 239 på landsbygden. D.

D e n särskilda undersökningen o m kioskhandeln.

De under A n ä m n d a uppgifterna innehöllo även vissa upplysningar om kioskhandeln. Kommittén ansåg dock en utförligare undersökning på denna punkt erforderlig, och i maj 1936 infordrades kompletterande uppgifter från 35 magistrater och 35 landsfiskaler. Huvudsakligen vände man sig härvid till myndigheter, inom vars verksamhetsområde enligt de tidigare uppgifterna en mer omfattande kioskhandel syntes föreligga. Av de svar, som inkommo, undergingo uppgifterna från magistrater (eller i några fall annan myndighet) i 31 städer samt från 27 landsfiskaler n ä r m a r e bearbetning. Man synes kunna beräkna, att omkring 2 /s av landets kioskbestånd är beläget inom nu n ä m n d a myndigheters verksamhetsområde. De nya formulären innehöllo ingående frågor bland a n n a t om antalet i kioskverksamhet sysselsatta personer, deras ekonomiska förhållanden och verkningarna av en kioskreglering. I viss mån likartade uppgifter inhämtades samtidigt från Svenska pressbyrån och aktiebolaget Alga samt från kioskägareföreningarna i Stockholm, Malmö, Hälsingborg och Sundsvall.

II. Inkomna uppgifter om faktiska affärs- och arbetstider. (Frånsett kiosk- och automathandeln m. m.) A.

Förändringar i affärs- och arbetstiderna sedan 1 9 3 1 .

Vid 1936 års stora enquéte tillfrågades ortsmyndigheterna samt de direkt berörda parternas sammanslutningar om de förändringar i de faktiska affärstiderna, som kommit till stånd efter det materialet till socialstyrelsens detaljhandelsundersökning insamlades i slutet av 1931. De lämnade uppgifterna kunna sammanställas sålunda:

228 Förändringar i affärstiderna efter 1931 Ja Nej Ej svar Magistrater m. m Landsfiskaler m. m Köpmannaföreningar Kooperativa föreningar Personalföreningar

62 139 155 12 72

52 352 224 14 123

2 — 19 1 20

Motsvarande fråga om förändringar i de anställdas arbetstid sedan 1931 ställdes icke till myndigheterna u t a n endast till de direkta partrepresentanterna. De i denna del lämnade svaren framgå av nedanstående sammanställning:

Köpmannaföreningar Kooperativa föreningar Personalföreningar

Förändringar i personalens arbetstid sedan 1931 Ja Nej Ej svar 132 234 32 11 15 1 79 108 28

De här återgivna sammanställningarna visa, att förändringar i affärs- och arbetstiderna ägt rum i ganska många fall sedan 1931, och praktiskt taget undantagslöst har det varit fråga om förkortning. I den mån man kan skilja på uppgifterna från städer och landsbygd synes materialet visa, a t t tendensen till förkortning varit mera framträdande i städerna än på landsbygden; särskilt t y d a uppgifterna från ortsmyndigheter på detta. En närmare bearbetning av de inkomna uppgifterna i tabellarisk form har dock visat sig omöjlig. I ett mycket stort antal fall framgår det ej av svaren, hur stor förkortningen varit, och alldeles särskilt gäller, att man oftast ej får veta, hur många företag och anställda, som berörts av förändringarna. Detta material har sålunda icke kunnat användas till någon mer ingående undersökning om den relativa betydelsen av de inträffade förkortningarna i affärstid och arbetstid i jämförelse med det vid socialstyrelsens undersökning 1931—1933 föreliggande materialet. B.

F a k t i s k a affärstider enligt särskilda uppgifter från k ö p m a n n a föreningarna 1 9 3 6 .

För att vinna närmare kännedom om affärstiderna föranstaltade de sakkunniga om den förut nämnda undersökningen under medverkan av omkring 360 till Sveriges köpmannaförbund hörande föreningar. De sålunda inkomna uppgifterna om den vanliga tiden för öppethållande av handelsbodar i allmänhet äro sammanställda i följande tablå:

229 Tiderna för öppethållande av handelsbodar i allmänhet Ortsgrupp

Antal uppgifter

Öppn as kl. iöre 8

Blekinge Bohuslän Dalarna Gotland Gävleborgs län . . . . Halland Jämtland Jönköpings län . . . . Kalmar län Kronobergs län . . . . Medelpad Mälardalen Norrbotten Stockholms förstäder Skåne Södermanland Uppland Värmland—Dalsland Västerbotten Västergötland Ångermanland Örebro län Östergötlands län . . Stockholm, Göteborg-

5 18 21 4 17 7 10 14 20 10 10 10 17 11 24 10 15 33 20 26 21 17 15 4

Summa

859 FreLördag öppet dag Stänges kl. öppet korEfter längre längre tare tid 18.30 19 tid 19 tid

Mån d a g - - t o r s d a g 8

1 1 3

1 9

4 16 8 4 12 7 9 10 19 8

—

—

—

—

1 1 1 1

—

6 11 9 23 7 14 25 20 22 19 9 11 2

— — — — — — 5 284

1 3 1

3 12 20 4 15 5 7 12 15

—

—

—

8 8 12 10 16 10 12 29 12 19 12 13 13 1

3 1 1

— 4

— 1

2 5

1 3

—

—

— 2 3

2 2 6 1

2 6 1

— — — — — — —

1 2 3 2 5 5 2 o 4 1 8 3

—

3 4

— — — — 1

— — —

— — —

8 6 9 2 2 1

— — — — — —

1 1

—

1 1

2 4 1

2 2 1

1 1 2

—

— — —

— 4 14

5 14

— 1 3

— _ 2

ft

—

—

—

—

—

2 1 1

1 1

3 1 i

—

—

38 Avvikelser från de nu n ä m n d a tiderna redovisades egentligen endast beträffande mjölkbodar, bagerier, konfektyraffärer, fruktaffärer, blomsteraffärer och tobaksaffärer; här bortses då från kiosker och konditorier. Tidigare öppnande eller senare stängning än det vanliga eller bådadera redovisades av 99 föreningar i fråga om mjölkbodar och av 139 föreningar beträffande bageriaffärer. 26 föreningar uppgåvo att mjölkbodarna öppnades före klockan 8 (för andra slag av affärer förekom sådant tidigt öppnande praktiskt taget aldrig). Detta syntes vara särskilt vanligt i Stockholm och dess förstäder samt i viss mån i Skåne. Stängningstid efter klockan 19 redovisades av 21 föreningar för mjölkbutiker (i intet fall efter klockan 20) samt av 59 föreningar föro bagerier (i 33 fall efter klockan 20, oftast då samma tid som för konditorierna). Åtskilliga föreningar uppgåvo, att mjölkbodarna höllos stängda mitt på dagen. Ofta blev därigenom affärstiden kortare än för andra slag av affärer. Beträffande sedan konfektyr-, frukt- och blomsteraffärerna redovisades längre öppethållande av respektive 86, 59 och 46 föreningar. 50 föreningar uppgåvo a t t konffiktyraffärerna höllo öppet till klockan 20 eller längre, och 18 föreningar lämnade samma uppgift för fruktaffärerna; det torde här nästan alltid ha gällt affärer med s. k. serveringsrättigheter. 133 föreningar uppgåvo, att tobaksaffärerna höllos öppna längre än vanliga butiker. Nästan undantagslöst gällde det här öppethållande till klockan 19 i områden med som regel genomförd 18-stängningEnligt de föreliggande uppgifterna skulle diverseaffärer, vilket väl n ä r m a s t motsvarar lanthandelsbodar, i regel icke hållas öppna längre än handelsbodar i

230 allmänhet. Endast 28 föreningar redovisade längre öppethållande för dessa affärer. Det bör anmärkas, att verksamhetsområdet för flertalet av de uppgiftslämnande föreningarna avser även landsbygd. I några fall har dock uppgivits, a t t de meddelade tiderna gällde endast samhällen inom verksamhetsområdet och a t t stängningstiderna på den rena landsbygden voro ganska obestämda. 21 föreningar redovisade längre öppethållande för charkuteriaffärer än för butiker i allmänhet. Motsvarande siffror äro 14 för speceriaffärer, 20 för järnaffärer och 8 för manufakturaffärer. Beträffande här n ä m n d a slag av affärer redovisades dock i allmänhet kortare affärstid av lika stort eller större antal föreningar. Öppethållande å sön- och helgdagar redovisades av 174 föreningar för mjölkbutiker (därav 110 högst två timmar), av 71 föreningar för bagerier (49 mer än två timmar), av 54 föreningar för konfektyraffärer (44 mer än två timmar), av 32 föreningar för fruktaffärer (15 mer än två timmar) och av 55 föreningar för blomsteraffärer (14 mer än två timmar). Den av lagen medgivna tiden klockan 7—8 synes endast i några få fall tagas i anspråk, varemot öppethållande efter klockan 10 med stöd av kommunalt beslut icke är så sällsynt. 78 föreningar ha uppgivit, att affärstiden är kortare under sommaren; enligt 53 av dessa föreningar gällde förkortningen dock endast lördagarna. Å andra sidan uppgåvo 11 föreningar längre affärstid under sommaren; det gällde då mest sommarnöjesplatser m. m. eller ren landsbygd. 236 föreningar uppgåvo längre affärstid under december månad. Av dessa förklarade dock 113 föreningar, att förlängningen gällde kortare tid än 14 dagar. Under den tid, förlängning var gällande, stängdes affärerna klockan 19 enligt uppgift av 147 föreningar, klockan 20 av 58 föreningar och varierande klockan 19—20 av 31 föreningar. Beträffande förkortad affärstid vissa helgdagsaftnar och 1 maj må h ä n v i s a s till nedanstående sammanställning: Summa föreningar som uppgivit förefter 16 kortad affärstid

Stängningstiden är

Trettondagsafton Påskafton Pingstafton Midsommarafton Julafton Nyårsafton 1 maj

före 16

kl. 16

19 42 40 79 75 62 69

55 159 138 189 200 156 33

12 38 34 26 29 21 3

86 239 212 294 304 239 105

I vissa fall angives, a t t förkortningen ej omfattar alla branscher eller på a n n a t sätt ej är generellt genomförd inom den uppgiftslämnande föreningens område. 23 föreningar uppgåvo, att affärerna brukade hållas helt stängda den 25 juni. 14 föreningar lämnade samma uppgift i fråga om den 27 december och 8 föreningar redovisade denna dag förkortad affärstid. Några föreningar förklarade, a t t affärstiden är reducerad hela tiden mellan jul och trettondagshelgen. Enstaka föreningar uppgåvo vidare, att tidigare stängningstid var vanlig skärtorsdagen eller den 6 juni. Köpmannaföreningarna lämnade även vissa uppgifter om tiden för öppethållande av rakstugor och frisersalonger; alldeles övervägande uppgavs tiden klockan 8.80—19, men enstaka avvikelser funnos.

231 C. K o m m u n a l a beslut efter 1 9 3 1 . Vid 1933 års enquéte tillfrågades myndigheterna om sådana kommunala beslut om ändrade butikstider, som tillkommit och blivit fastställda efter det uppgifterna till socialstyrelsens undersökning avlämnades i slutet av 1931. Myndigheterna redovisade sammanlagt 133 sådana beslut, av vilka dock 75 endast avsågo enstaka butik eller butiker, medan 25 gällde enstaka bransch eller veckodag (i allmänhet söndag). Av de återstående 33 mer generella besluten avsågo 30 genomförande av 6-stängning och de övriga 3 andra omläggningar i affärstiden; förlängning förekom ej i något fall. I de flesta av besluten om stängning klockan 18 gjordes u n d a n t a g för fredagar eller lördagar eller båda dessa dagar, då öppethållande till klockan 19 skulle vara medgivet. Undantag för vissa branscher, såsom mjölk- och bageriaffärer samt tobaksaffärer, var också ganska vanligt. Av besluten om stängning klockan 18 gällde ett Östergötlands län (Linköping), ett Jönköpings län, 2 Kronobergs län, 3 Kalmar län (däribland Kalmar), ett Gotlands län, 6 Kristianstads län (däribland Kristianstad, Hässleholm och Ängelholm), 7 Malmöhus län (däribland Hälsingborg, Lund, Landskrona, Eslöv och Ystad), ett Hallands län (Halmstad), 2 Göteborgs och Bohus län, 4 Älvsborgs län (Vänersborg, Borås, Alingsås och Trollhättan), 2 Skaraborgs län (Lidköping och Skövde) samt ett Norrbottens län (Haparanda). Några av dessa beslut inneburo dock ändringar i tidigare fattade beslut om stängning klockan 18.

III. Framkomna önskemål beträffande revision ay butikstängningslagen. (Frånsett kiosk- och automathandeln m. m.) 1. B u t i k s t ä n g u i n g s l a g e i i i a l l m ä n h e t . Vid 1936 års enquéte inleddes de för myndigheter och partrepresentanter avsedda formulären i fråga om butikstängningslagens revision av ett spörsmål, om denna lag i nuvarande avfattning ansågs tillfredsställande. En sammanställning av svaren lämnas här: Nuvarande lag tillfred sställande? Ja

Nej

Ej svar

12 49 352

8 56 122

5 11 17

100 6 2 15 1 3 4

155 24 7 5 4 10 12

51 3

78 78 15

16 20 6

Myndigheter. Länsstyrelser Magistrater m. m Landsfiskaler m. m Köpmannaföreningar. Till Sveriges köpmannaförbund hörande föreningar Tobakshandlareföreningar Charkuteriidkareföreningar Järnhandlareföreningar Branschföreningar för hela riket , Branschföreningar för Stockholm m. m Kooperativa föreningar

—. 6 4 2 11

Personalföreningar. Handelsarbetareförbundet, städer Handelsarbetareförbundet, landsbygd Andra personalföreningar

— 1

232 Svaren på denna inledande fråga återgiva dock endast mycket summariskt uppgiftslämnarnas uppfattning. 1 ett jakande svar torde man i regel endast kunna inlägga, att vederbörande anser butikstängningslagen i stora drag tillfredsställande, särskilt vad angår den vanliga tiden för öppethållande av butiker i allmänhet å vardagar. Däremot ha åtskilliga uppgiftslämnare, som besvarat frågan jakande, framfört önskemål om vissa ändringar, t. ex. om kiosk- och automathandeln. 2.

D e n vanliga tiden för öppethållande å s ö c k e n d a g .

Uppgiftslämnarna tillfrågades vidare, om ändring önskades i den tid, under vilken vanliga butiker enligt 1919 års lag få hållas öppna, d. v. s. klockan 8—19. Svaren k u n n a sammanställas så: Ändring i den vanligen medgivna affärstiden å söckendag önskvärd? Ja

Länsstyrelser Magistrater m. m Landsfiskaler m. m Handelskamrar m. m Köpmannaföreningar (inkl. kooperativa) Personalföreninccar

Nej

Intet svar

7 33 116 4

9 52 202 1

8 29 159

164 171

110 12

145 33

Förlängning

Förkortning

1 2 14 6

De fåtaliga önskemålen om förlängning avse övervägande tidigare öppningstid, särskilt med tanke på mjölkskjutsarna, som komma till städer och samhällen betydligt före klockan 8 och oftast användas till att samtidigt göra inköp. I några fall föreslås stängning efter klockan 19 vissa veckodagar för att göra uppköpen mer bekväma, särskilt för länt- och skogsarbetare. De uppgiftslämnare, som över huvud taget framföra önskemål om förändring, föreslå j u dock alldeles övervägande förkortning av den nu medgivna tiden. Därvid ha uppgiftslämnarna fördelat sig på följande alternativ (vid granskning av tabellen bör beaktas, att vissa uppgiftslämnare föreslagit flera olika former av förkortning): 1. Öppnande Stängning Stängning kl. 18 kl. 9 mitt på (ev. 8.3 0) i regel dagen Länsstyrelser Magistrater m. m Landsfiskaler m. m Handelskamrar m. m Köpmannaförbundets föreningar Tobakshandlareföreningar . . Charkuteriidkareföreningar . . Järnhandlareföreningar Andra branschföreningar. . . . Kooperativa föreningar Personalföreningar

Längre fredagar

Längre lördagar

ö. Tidigare stängning lördagar

Av kategori 3

1 9 16 4

3 27 89 2

2 10 19 1

1 6 10 1

3 3 28 1

93 3 5 5 10 13 128

22 1

10 1

16 1 2 1 6 3 93

4 5 7 57

2 1 3 25

233 I fråga om de här angivna siffrorna är att märka, att icke så få uppgiftslämnare, som framfört önskemål om förkortad affärstid, underlåtit att n ä r m a r e angiva, på vad sätt förkortningen skulle komma, till stånd. Detta gäller särskilt en del personalföreningar. Vidare torde vissa uppgiftslämnare, som förklarat sig icke önska ändring i de nu medgivna affärstiderna, närmast ha t ä n k t på de faktiskt tillämpade tiderna och alltså utgått från stängning klockan 18. Man torde därför kunna säga, att åtminstone bland köpmanna- och personalföreningarna det verkliga antalet anhängare av en regel om stängning klockan 18 är högre än de lämnade uppgifterna synas utvisa. Detta framgår kanske i sin mån av svaren på den i formulären uppställda frågan, vilken form av förkortning som vore mest önskvärd, under förutsättning a t t affärstiden skulle begränsas. Denna fråga riktades alltså även till de uppgiftslämnare, som ej i och för sig hade sympatier för begränsad affärstid; dessa uppgiftslämnare underläto dock i stor utsträckning a t t besvara spörsmålet. Här lämnas en sammanställning av svaren. Vilken form av förkortning mest önskvärd?

Länsstyrelser Magistrater m. m Landsfiskaler m. m Handelskamrar m. m Köpmannaföreningar kooperativa) Personalföreninjjar

Senare öppnande

Stängning på dagen

Tidigare stängning

Ej svar

4 18 60 4

1 11 47

9 37 153 2

12 54 237 1

138 68

49 26

179 180

143 23

(inbegripet

Vissa uppgiftslämnare ha även här angivit mer än ett alternativ för förkortning. Nästa fråga gällde fördelarna och nackdelarna, bland a n n a t i ekonomiskt hänseende, av en förkortad tid för öppethållandet. De sakkunniga hemställde om ett detaljerat svar, men denna uppmaning hörsammades endast i ett mindre antal fall. Ganska många uppgiftslämnare lämnade på denna p u n k t otydliga eller svävande svar. En viss föreställning om uppfattningen bland uppgiftslämnarna torde man dock kunna få av nedanstående sammanställning: Verkningarna av begränsad tid för öppethållandet

Länsstyrelser Magistrater m. m

Köpmannaföreningar Kooperativa föreningar Personalföreningar

Fördelarna övervägande

Nackdelarna övervägande

Intet svar eller ej tydligt svar

4 28 105

6 22 135

15 66 251

3 119 12 108

1 107 2

1 172 13 108

Det må dock framhållas, att åtskilliga uppgiftslämnare endast anse fördelarna av kortare affärstid övervägande, om förkortning företages på visst av dem före-

234 slaget sätt; ej sällan uttalas direkt, att annan form av begränsad affärstid skulle medföra övervägande olägenheter. I detta s a m m a n h a n g må lämnas en närmare redovisning för vissa uppgifter, som inflöto vid den förut berörda undersökningen hösten 1937 beträffande uppfattningen hos vissa till Sveriges köpmannaförbund hörande företag, i stort sett s å d a n a med två anställda. Dessa tillfrågades bland annat, vilken betydelse det skulle ha för deras företag, om stängning klockan 18 bleve påbjuden i lagen. Svaren framgå av följ a n d e tablå:

Regel om stängning kl. 18 ej till olägenhet Sådan regel ej till olägenhet, om lördagar undantagas Sådan regel ej till olägenhet, om fredagar undantagas Sådan regel ej till olägenhet, om två dagar i veckan u n d a n t a g a s Ej svar Summa

Städer

Landsbygd

Summa

9 6

1 10 6 289

1 19 12

538 Vidare tillfrågades uppgiftslämnarna, om det skulle innebära olägenhet för deras företag, därest i lagen förbjödes öppethållande efter klockan 17 å lördagar och helgdagsaftnar, antingen hela året eller blott sommartid. Svaren kunna sammanställas sålunda: Skulle regel om stängning kl. 17 å lördagar kunna genomföras utan olägenhet? Ja

Nej

Ej svar eller ej tydligt svar

174 133

95 75

30 31

öl

248 147

36 67 103

15 25

a) Hela året: la.ndshv.o-fl

Summa b) Sommartid: lanrlsbvcrd .

Summa

40 Motståndarna till en regel om tidigare lördagsstängning åberopade i flertalet fall, a t t en sådan skulle leda till minskad omsättning. Ett mindre antal företag (sammanlagt 13) ansågo en sådan regel komma att föranleda behov av ökad personal. Till kommunalrepresentanterna och kvinnoföreningarna ställdes frågorna vid 1936 års enquéte om den vanliga tiden för öppethållandet på ett annat sätt. De tillspordes direkt om den affärstid, som syntes vara lämpligast för handelsbodar i allmänhet. Resultatet blev följande:

235 Öppnande kl.

Stadsfullmäktigordförande Kommunalnämndsordförande Husmodersföreningar: städer landsbygd Fredrika Bremer-föreningar Socialdemokratiska kvinnoföreningar: städer landsbygd Moderata kvinnoföreningar: städer landsbygd Folkpartiets kvinnoföreningar Ivontoristförenin<jar

Stängning kl.

Ej svar

8.3 0

13 39

1 2

5 3

16 28

3 15

14 16 10

—

10 4 13

19 23 18

_ — —

5 5 6

1 1 2

30 25

1 9

15 9

41 42

—

—

1 3

26 31 4 1

—

7 12 3 9

30 25 6 10

— — —

6 18 2 1

1 1

1 1 2

—

5 uppgiftslämnare önskade öppnande före klockan 8, 2 stängning efter klockan 19 och 6 stängning före klockan 18. 22 uppgiftslämnare föreslogo stängning viss tid m i t t på dagen. Det förtjänar anmärkas, att en del uppgiftslämnare beträffande denna och de under 3—5 nedan behandlade frågorna uttalat, att de endast ville framhålla viss affärstid såsom den lämpligaste men icke föreslå lagstiftning om denna tid. Detta gäller 37 av uppgiftslämnarna, medan 83 icke uttalat sig på denna punkt. Det alldeles övervägande antalet förutsatte dock lagstiftning i enlighet med svaren. 3.

A v v i k e l s e r från den vanliga affärstiden beträffande viss butikshandel å vardagar.

Myndigheter, handelskamrar, köpmanna- och personalföreningar tillfrågades, huruvida särställningen för handel med vissa livsmedel enligt 1919 års lag borde ändras. Önskemål i denna riktning framfördes icke av någon länsstyrelse s a m t endast av 17 magistrater och 23 landsfiskaler ävensom av en handelskammare. Bland köpmannaföreningarna voro dock anhängare och motståndare till denna tanke ungefär lika många (129 mot 141 medan 155 ej svarat) och bland personalföreningarna var önskan om en ändring än starkare (79 mot 59, 77 hade ej svarat). Oftast tänkte man sig då särställningens fullständiga upphävande eller åtminstone dess begränsning till mjölk och bröd, i senare fallet eventuellt dock blott under den varmare årstiden. Dessa förslag motiverades särskilt med a t t den nuvarande längre affärstiden för handeln av vissa livsmedel lett till missbruk och ojämna konkurrensförhållanden. N ä m n d a grupper av uppgiftslämnare tillfrågades även, om längre affärstid än den vanliga borde gälla för a n n a n butikshandel. Detta förordades av 3 länsstyrelser, 17 magistrater och 17 landsfiskaler, 26 köpmannaföreningar och 7 personalföreningar men däremot icke av någon handelskammare. Förslagen avsågo i allmänhet r ä t t för tobaksaffärer, i några fall frukt- och blomsteraffärer m. m., a t t hålla öppet till klockan 19 vid genomförd 18-stängning. I detta sammanhang må nämnas, att dessa uppgiftslämnare alldeles övervägande förordade bibehållande av de nuvarande bestämmelserna i fråga om rak- och frisersalonger samt varmbadinrättningar. Beträffande rak- och frisersalonger föreslås inskränkt affärstid av 19 myndigheter, 10 köpmannaföreningar och 34 personalföreningar; härtill kommer att nästan samtliga avdelningar av frisörarbetareförbundet uttalat sig för att öppethållande endast skulle medgivas klockan 8.3 0—18. Å andra sidan förordades utsträckt tid för öppethållande a v

236 rakstugor och frisersalonger i icke så få fall (69 myndigheter, 7 köpmannaföreningar och 7 personalföreningar); i regel avses dock då r ä t t till öppethållande å söndagar. — Beträffande varmbadinrättningar må särskilt nämnas, att 34 myndigheter föreslagit längre tid för öppethållande; i övrigt äro de framförda önskemålen h ä r fåtaliga. Kommunalrepresentanter och kvinnoföreningar tillfrågades, om andra affärstider än de vanliga voro lämpligare för vissa slag av affärer m. m.; övervägande rörde det sig här om längre öppethållande. Svaren kunna sammanställas så: Läng re tid för öppethållande beträffande Inga särtider

Stadsfullmäktigeordförande. . . Kommunalaämndsordförande . Husmodersföreningar: städer landsbygd Fredrika Bremer-föreningar . Soc.-dem. kvinnoföreningar: städer landsbygd Moderata kvinnoföreningar: städer landsbygd Folkpartiets kvinnoföreningar Kontoristföreningar

Mjölk, Frukt, bageriblommor varor etc.

Tobak etc.

15 14

15 18

11 10

12 8 9

3 6

12 16

12 17

9 3 3 7

12 18 5 9

15 17 6 9

15 18

2 5

6 5

2 7 1

21 12 17

3 3 7

2 6

3 2

21 15

3 7

4 9

22 24 6 10

8 6 2 5

— —

Rakstugor Varmbad

i

Det är a t t märka, att dessa uppgiftslämnare i allmänhet föreslagit kortare affärstid för handel i allmänhet än den nu gällande. T. ex. för rakstugor, frisersalonger och varmbadinrättningar avses därför i allmänhet kortare tid än den som nu är medgiven. Önskemålen om särskild affärstid framträda särskilt beträffande handeln med mjölk och bröd; ofta tänker man sig en särställning ins k r ä n k t till dessa varuslag och ej så som för närvarande även för andra mejerivaror m. m. Öppethållande av mjölkaffärer före klockan 8 föreslås av sammanlagt 64 uppgiftslämnare. Ä andra sidan förorda uppgiftslämnarna ej sällan, att mjölkaffärerna skola hållas stängda viss tid på dagen. 4.

Söndagshandeln.

Myndigheter, handelskamrar, köpmanna- och personalföreningar tillfrågades om reglerna angående butikshandeln å sön- och helgdagar i 1919 års lag borde ändras och i så fall på vad sätt. Svaren framgå av följande tablå: Ändring i gällande bestämmelser om viss butikshandel söndagar kl. 7—10 önskvärd? Ja

Nej

Ej svar

Länsstyrelser Magistrater m. m. . . Landsfiskaler m. m.

5 38 59

8 65 370

12 13 62

H a n d e l s k a m r a r m. m Köpmannaföreningar Personalföreningar. .

121 85

—

5 126 44

178 87

—

237 Bland myndigheterna är det alltså blott ett mindre antal, som önska ändring i rådande bestämmelser. De av dessa framförda förslagen gå mycket isär. De flesta gälla tiden för söndagshandeln. 19 myndigheter önska denna förlagd till klockan 8—11. 24 myndigheter vilja inskränka tiden, i allmänhet till klockan 8—10, medan å andra sidan 32 myndigheter önska utvidgning, därav 8 myndigheter till 5 timmar eller mer. — 7 myndigheter önska inskränka varuslagen till mjölk och bröd, medan å andra sidan 19 myndigheter förorda utvidgning, t. ex. till andra livsmedel och tobaksvaror. Bland köpmannaföreningarna föreslogo 23 begränsning av tiden för söndagshandeln, medan 12 önskade omläggning till klockan 8—11 och 6 förordade utvidgning till 4 timmar eller mer. 48 köpmannaföreningar förorda, a t t söndagshandel blott tillätes med mjölk och bröd, och 22 föreningar önska strängare kontroll över att ej andra än de tillåtna varorna saluföras. E n d a s t några enstaka önskemål om utvidgning av varuslagen föreligga. Alla personalföreningar, som önska ändring i gällande bestämmelser, förorda begränsning av söndagshandeln. 25 föreningar ha uttalat sig för dess avskaffande eller inskränkning till mindre än två timmar; 32 föreningar förorda begränsning till två timmar, oftast klockan 8—10. 22 föreningar önska att söndagshandeln blott tillätes med mjölk och eventuellt bröd. Det må anmärkas, att alla dessa svar endast avse ändring beträffande den söndagshandel, som är tillåten omedelbart enligt lagen; söndagshandel efter kommunalt beslut beröres senare i denna redovisning. Kommunalrepresentanterna och kvinnoföreningarna tillfrågades, vilken söndagshandel som lämpligen borde tillåtas, utan att man därvid direkt anknöt till 1919 års lag. De föreliggande uppgifterna äro sammanställda nedan: Ingen söndagshandel

Stadsfullmäktigeordförande Kommunaluämndsordförande . . . . Husmodersföreningar: städer landsbygd Fredrika Bremer-föreningar .... Socialdemokrat, kvinnoföreningar städer landsbygd Moderata kvinnoföreningar: städer landsbygd Folkpartiets kvinnoföreningar . . Kontoristföreningar

— 2

— 2

— —

Öppethåll ande å söiidagar bör tillåtas beträffande Mjölk, bageriFrukt, Tobak RakVarmbad varor blommor etc. stugor etc. 16 30

11 12

1 6

1 1

25 25 18

14 14 20

6 5

—-

— —

41 28

24 15

2 6

1 3

1 2

32 36 8 10

24 18 6 7

3 4 1 2

— —

— — —

1 Till en början må anmärkas, att ett mindre antal av dessa uppgiftslämnare icke alls besvarat frågan. De som i tabellen upptagits under »mjölk, bageri varor etc.» önska i allmänhet, a t t söndagshandel skall vara medgiven med de i 1919 Urs lag uppräknade varuslagen. Ungefär Vs av dessa uppgiftslämnare önska dock begränsning till mjölk och eventuellt bröd. Å andra sidan förordas ej sällan, att de uppräknade varuslagen kompletteras med läskedrycker. Utöver de tabellerade önskemålen finnas några helt enstaka om försäljning av andra varuslag, t. ex. övriga livsmedel. Beträffande tiden för försäljning av mejeri- och bagerivaror m. m. föreslogo 23

238 kommunalrepresentanter och 121 kvinnoföreningar inskränkning till två timmar,, i allmänhet klockan 8—10. 15 kommunalrepresentanter och 61 kvinnoföreningar förordade tre timmar; 4 kommunalrepresentanter och 21 kvinnoföreningar föreslogo utvidgning av tiden till 4 timmar eller mer. Beträffande tiden för försäljning av frukt och blommor kan nämnas, att anhängarna av 2 timmars och 3 timmars öppethållande äro ungefär lika många. 5.

S ä r s k i l d a t i d e r för vissa d e l a r a v å r e t .

Julhandeln. Myndigheter, handelskamrar, köpmanna- och personalföreningar tillspordes, huruvida önskemål förelågo om ändring i den nuvarande regeln, enligt vilken affärstiden får förlängas tiden 10—23 december. Om resultatet se nedanstående tablå: Bör bestämmelsen om längre affärstid 1 0 — 2 3 december förändras? Ja, bestämmelsen bör Avskaffas

Inskränkas

Utvidgas

11 28

1 8

20 58

3 56 39

12 Nej

Ej svar

12 94 392

13 10 55

2 236 56

101 63

Frisörarbetareförbundets avdelningar, vilka som vanligt ej medtagits i tablån, föreslå avskaffande av den längre affärstiden under december. Önskemålen om inskränkning av den n u medgivna längre affärstiden avse i allmänhet, att den särskilda tiden blott skall gälla 7 r - 1 0 dagar före den 23 december. Å andra sidan förorda de uppgiftslämnare som önska utvidgning i vissa fall, att den senare stängningstiden skall få gälla från den 1 december, i vissa fall önskar man också två timmars längre affärstid än vanligt. Beträffande kommunalrepresentanter och kvinnoföreningar förorda 12 av de förra samt 66 av kvinnoföreningarna, a t t de nuvarande bestämmelserna bibehållas. Två kommunalrepresentanter och 8 kvinnoföreningar förorda, att den längre affärstiden börjar först senare, i allmänhet den 15 december. Vidare h a 19 kommunalrepresentanter (därav 15 kommunalnämndsordförande) och 53 kvinnoföreningar ansett längre affärstid för julhandeln obehövlig. 4 kvinnoföreningar önska å andra sidan, a t t den längre affärstiden börjar redan den 1 december. Särskild affärstid under sommaren. Några myndigheter föreslå, att affärstiden under sommaren bestämmes kortare än under året i övrigt, antingen alla dagar eller blott lördagar. Detsamma gäller ett mindre antal köpmannaföreningar, huvudsakligen sådana i städerna, samt en mindre del av personalföreningarna. Å andra sidan finnas enstaka förslag om längre affärstid under sommaren. Dessa förslag komma dels från turistorter, där omsättningen är särskilt stor under sommaren, och dels från rena jordbruksbygder, i vilket fall de motiveras med den jordbrukande befolkningens längre arbetstid under sommaren. 8 av kommunalrepresentanterna förorda kortare tid för öppethållandet under sommaren och 8 (alla från landsbygden) längre sådan tid. 81 kvinnoföreningar

239 föreslå förkortning av affärstiden u n d e r sommaren (28 blott för lördagar) medan å andra sidan 10 föreningar önska längre affärstid under sommaren. 6.

K o m m u n a l a avvikelser.

Samtliga kategorier av uppgiftslämnare tillfrågades, huruvida de enligt 1919 års lag bestående möjligheterna a t t kommunalt förändra de vanligen medgivna tiderna för öppethållande borde undergå förändring. De lämnade uppgifterna äro sammanställda här nedan: Bör rätten att kommunalt besluta avvikande affärstider förändras ? Ja, beslutanderätten bör: Avskaffas

Helt till- På annat komma sätt länsstyrelse förändras etc.

Nej

Ej svar

10 86 378

10 11 43

18 31 2

1 7 1

Länsstyrelser Magistrater m. m Landsfiskaler nr. m

6 30

Stadsfullmäktigeordföranden . Kommunalnämndsordföranden Handelskamrar m. m

2 1

Köpmannaföreningar Personalföreningar

20 26

107 48

193 61

105 81

Kvinnoföreningar m. m

3 10 15

25 I denna tablå ha såsom anhängare av den kommunala beslutanderättens avskaffande endast upptagits de uppgiftslämnare som klart angivit sitt önskemål h ä r u t i n n a n . Särskilt bland köpmanna- och personalföreningar torde ej sällan vederbörande förening önska avskaffande av möjligheten till kommunala avvikelser, ehuru detta ej kommit till tydligt uttryck. Speciellt n ä m n d a kategorier av uppgiftslämnare ha för övrigt i många fall ej angivit, vilken förändring i de nuvarande bestämmelserna man önskar. Även för övriga grupper av uppgiftslämnare torde den gjorda uppdelningen av de jakande svaren vara i vissa fall osäker. De som förordat, att rätten a t t besluta om kommunala avvikelser skulle fråntagas de kommunala myndigheterna och i stället tillkomma länsstyrelse eller annan statlig myndighet ha i allmänhet motiverat detta med a t t obehöriga inflytanden k u n n a göra sig gällande i de kommunala församlingarna. Å andra sidan ha några av de uppgiftslämnare, som önskat andra ändringar i de nuvarande bestämmelserna, föreslagit att underställningen till länsstyrelsen skulle avskaffas eller åtminstone blott avse beslutets formella befogenhet. Vissa till denna grupp hörande uppgiftslämnare ha ansett, att ramen för kommunala avvikelser ej borde vara lika vid som för närvarande, antingen nu ändringen skulle gälla alla veckodagar eller blott sön- och helgdagar. Å formulären var upptagen en särskild fråga, huruvida bestämmelsen i 1919 års lag att affärstiden å söckendagar kan genom kommunalt beslut utsträckas längre för den egentliga landsbygden än för städer, köpingar och municipalsamhällen, borde bibehållas. För ett avskaffande av denna skillnad uttalade sig en länsstyrelse, 36 magistrater, 119 landsfiskaler, 2 handelskammare, 10 kommunalrepresentanter, 20 kvinnoföreningar, 116 köpmannaföreningar och 91 personal-

240 föreningar. Utom bland köpmanna- och personalföreningarna var det dock inom varje grupp av uppgiftslämnare ett större antal än nu nämnts, som förordade bibehållande av de nuvarande bestämmelserna. Man har därvid mestadels åberopat, a t t längre arbetstid och längre väg till handelsboden på den rena landsbygden kunna göra det särskilt önskvärt, att affärstiden där kan utsträckas mer än för städer och samhällen. Anhängarna av en ändring ha å sin sida framför allt anfört, a t t olämpliga konkurrensförhållanden kunna uppstå, där stad gränsar intill tättbefolkad landsbygd med längre affärstid, samt att den nuvarande möjligheten till längre utsträckning för landsbygdens del ganska litet tagits i anspråk. 7.

U t d r a g ur vissa längre yttranden o m butikstiderna m. m. från länsstyrelser.

Här ovan har i stort sett endast givits en siffermässig sammanställning av de svar, som uppgiftslämnarna till 1936 års stora enquéte lämnat i fråga om butikstängningslagens revision (frånsett kiosk- och automathandeln m. m.). Motiveringen till uppgiftslämnarnas ståndpunktstagande har endast i största korthet berörts. I viss mån kan dock här sökas en komplettering i vad som y t t r a t s i själva betänkandet. Det alldeles övervägande antalet svar innehåller för övrigt icke några längre eller mer belysande utläggningar om skälen till de framförda önskemålen. Och även där detta är fallet, har man icke ansett sig böra återgiva, vad som y t t r a t s från enskilda sammanslutningar; redan utrymmesskäl ha synts förbjuda detta. En särskild ställning intaga dock de svar, som lämnats av länsstyrelserna. Dessa ha i många fall ej inskränkt sig till att besvara formulären utan givit mer allmänt hållna yttranden. Icke minst med tanke på de funktioner, vilka såväl för närvarande som än mer enligt de sakkunnigas förslag tillkomma länsstyrelserna enligt butikstängningslagen, har det förefallit önskvärt att här — med vissa förkortningar — återgiva, vad som framförts i vissa mer ingående yttranden från länsstyrelserna. Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen anser butikstängningslagen i nuvarande avfattning vara tillfredsställande såväl beträffande bestämmelserna om tiderna för öppethållande av handelsbodar i allmänhet och av andra i §§ 1 och 2 i lagen omförmälda lokaler som beträffande de möjligheter till ändringar i dessa bestämmelser, som äro givna i nämnda författning. Visserligen skulle en generell förkortning av tiden för öppethållande av handelsbodar vara fördelaktig för arbetspersonalen, men denna omständighet kan icke anses utgöra tillräckligt skäl för en dylik åtgärd med hänsyn till de svårigheter, som därigenom skulle uppkomma för vissa under dagen strängt upptagna befolkningsgrupper att hinna göra erforderliga inköp. Denna omständighet är av särskild betydelse beträffande landsbygden med dess arbetstidsförhållanden och de ofta långa avstånden till affärerna, varför länsstyrelsen även anser, att nuvarande skillnad i bestämmelserna beträffande stad och land böra bibehållas. Länsstyrelsen i Södermanlands län: Butikstängningslagen i dess nuvarande avfattning är enligt länsstyrelsens mening i stort sett tillfredsställande. I varje fall torde det ligga i konsumenternas intresse, a t t den nu i allmänhet tillåtna tiden på dagen för öppethållande av handelsbodar icke förkortas. Därest det ur social synpunkt anses önskvärt att de butiksanställda komma i åtnjutande av arbetstidsförkortning, synes i första hand böra undersökas möjligheten av en sådan reform utan samband med en begränsning av den tid på dagen, då butikerna få hållas öppna. Det torde nämligen vara lämpligast och för kundkretsen förmånligast, om företagarna själva få bestämma, huruvida arbetstidsbegränsningen skall åstadkommas helt genom en inskränkning av expeditionstiden eller — med bibehållande av nu tillämpad butikstid i större eller mindre utsträckning — genom exempelvis

241 ökning av personalen eller ändrad indelning av arbetet. Härigenom skulle tillfälle beredas till bästa möjliga anpassning efter skiftande lokala behov och speciella förhållanden inom olika branscher. Därest det emellertid för genomförande av en önskvärd arbetstidsförkortning visar sig ofrånkomligt a t t minska affärernas expeditionstid, vill länsstyrelsen förorda, a t t i lagen intages allenast föreskrift om en för ändamålet avpassad maximitid med möjlighet för affärsinnehavarna att på sätt de finna lämpligast förlägga den sålunda begränsade tiden för butikernas öppethållande inom den enligt nuvarande bestämmelser tilll å t n a tidsmarginalen. Länsstyrelsen i Östergötlands län: Enligt länsstyrelsens uppfattning har den n u v a r a n d e butikstängningslagen ur allmänhetens synpunkter i huvudsak fungerat tillfredsställande. Då länsstyrelsen icke haft tillfälle taga del av de önskemål på ifrågavarande område, som må hava framkommit från de anställdas sida, kan länsstyrelsen icke taga bestämd ståndpunkt till frågan, huruvida och i vilken utsträckning för tillgodoseende av deras intressen ändringar i butikstängningslagen äro erforderliga. Länsstyrelsen anser sig i detta sammanhang böra påpeka, a t t bestämmelserna i §§ 3 och 5 av butikstängningslagen bereda de kommunala myndigheterna ganska stora möjligheter att tillgodose de anställdas behov av ökade fritider. Därest ändrade tider för uppethållandet av handelsbodar mera allmänt skola genomföras, håller länsstyrelsen före, att en något senare öppningstid för affärer, vilka icke tillhandahålla livsmedel eller dylikt, icke skulle bereda kundkretsen några mera avsevärda olägenheter, särskilt om den senare öppningstiden icke tillämpades å torgdagar. Stängning av affärerna under någon viss tid m i t t på dagen lärer knappast vara a t t förorda a n n a t än i samband med införande av gemensamma måltidstimmar. En tidigare stängningstid på kvällarna torde bereda kunderna, särskilt å landsbygden, ganska stora svårigheter. Dock synes särskilda betänkligheter ej möta mot a t t låta affärerna å lördagar och helgdagsaftnar stängas tidigare än å andra veckodagar. Om en dylik anordning mera allmänt genomfördes, komma köparna snart a t t vänja sig härvid och rätta tiden för sina inköp därefter. I likhet med flertalet av polismyndigheterna anser länsstyrelsen någon ändring icke erforderlig beträffande den längre tid för öppethållande å vardagar, som är tillåten för handeln med vissa livsmedel. Däremot torde kunna ifrågasättas lämpligheten av att den sålunda utsträckta tiden för öppethållandet får tillämpas beträffande andra affärer än sådana, i vilka enbart livsmedel av ifrågavarande slag och möjligen några ytterligare kategorier av varor hållas till salu. I övrigt synas, frånsett konditorier, skäl saknas att genom stadgande i lag medgiva förlängning i tiden för handel med andra varor än livsmedel av ovan åsyftade slag. Länsstyrelsen i Jönköpings län: Av de parter, vilkas intressen närmast beröras a v butikstängningslagen, torde allmänheten vara den, som haft minsta olägenhet av densamma. Ej heller torde den hava orsakat affärsinnehavarna något nämnvärdare intrång i deras r ä t t till utövande av sin näring. Vad den tredje parten, de anställda, beträffar, är det uppenbart, a t t de av lagstiftningen haft nytta. Med hänsyn till den snabba utveckling förhållandena på det sociala området n å t t under särskilt den tid nu gällande lag i ämnet haft tillämpning, kan det enligt länsstyrelsens mening emellertid ifrågasättas, huruvida tiden nu ej är inne a t t låta lagen undergå en revision för a t t bättre än vad fallet är ansluta till de förändrade förhållanden, en efter ingången av år 1920 allmänt förbättrad social skyddslagstiftning framskapat. Någon skärpning av lagen, exempelvis genom en ytterligare förkortning av tiden för handelsbods öppethållande, skulle sålunda enligt länsstyrelsens mening behöva vidtagas och, såvitt länsstyrelsen kan förstå, även k u n n a genomföras u t a n att detta behövde medföra nämnvärd olägenhet för därav berörda parter. Då det gäller a t t tillgodose kravet på en skärpning av lagstiftning, synes 200 38

242 n ä r m a s t ligga till hands att lösa denna fråga genom en intensifiering av arbetet under den kortare tidrymd, som möjligen skulle kunna fastställas. Länsstyrelsen har därvid närmast haft i sikte möjligheten att genom en förlängning av arbetstiden på fredag minska densamma å lördag — eventuellt under sommarmånaderna juni—augusti — även å måndag. Härutöver förefaller det länsstyrelsen särskilt mot bakgrunden av den lagstiftning om ledighet för vissa anställda under en del av våra högtidsaftnar, vilken med året t r ä t t i kraft, framstå såsom ett önskemål om genom lagstiftning kunde stadgas en för riket i dess helhet gällande gemensam stängningstid under dessa högtidsaftnar (påskafton, midsommarafton och julafton). Motivering för kravet härpå synes icke erfordras. En skärpning av bestämmelsen om utsträckt tid för handelsbods öppethållande under tiden 10—23 december synes åtminstone för andra samhällens vidkommande än de största städerna ej heller vara utesluten. Härutöver får länsstyrelsen tillägga: I fråga om handeln med vissa varor å sön- och helgdagar tala praktiska skäl för en viss utvidgning av rätten till försäljning av livsmedel i egentlig bemärkelse. Möjlighet bör sålunda beredas allmänheten att å a n n a n tid än mellan klockan 7 och klockan 10 f. m. inköpa dylika förnödenheter, som ofta bliva erforderliga för de å sådana dagar i stor utsträckning ändrade måltidstiderna, inträffande oväntade besök m. m. I sådant avseende får länsstyrelsen föreslå, att livsmedelsbutiker lämnas möjlighet till öppethållande jämväl å tid något senare på dagen, förslagsvis emellan klockan 1 och klockan 2 e. m. Länsstyrelsen i Hallands län: Erfarenheten under särskilt senare år torde hava visat, att den i gällande lag medgivna tiden för öppethållande å söckendag av handelsbod till klockan 7 e. m. utan olägenhet kan inskränkas till klockan 6 e. m. och för tiden från och med den 10 till och med den 23 december till klockan 7 e. m. Härigenom skulle vinnas den fördelen för de anställda, att deras arbetstid vid en beräknad måltidsrast av en timma dagligen skulle nedbringas till normalt 54 timmars arbetsvecka utan att någon egentlig nackdel behövde uppstå för den köpande allmänheten. Beträffande bod, där handel idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror, synes nuvarande lagbestämmelser böra bibehållas, vilket sålunda skulle innebära, att dylika affärer, med undantag för tiden 10—23 december, skulle stängas senast klockan 7 e. m. Samma bestämmelser synas länsstyrelsen böra gälla även för tidnings- och tobaksaffärer. Beträffande öppethållande på sön- och helgdagar för försäljning av vissa livsmedel samt blommor torde tiden mellan klockan 8—10 f. m. vara ur behovssynpunkt tillräcklig. Tiden för öppethållande av rakstuga och frisérsalong torde i samband med den här ovan föreslagna tidigare allmänna stängningen kunna inskränkas till tiden 8 f. m.—7 e. m., varemot länsstyrelsen finner det önskvärt, a t t varmbadinrättningar fortfarande må tillåtas hålla öppet till klockan 8 e. m. Slutligen synes erfarenheten av butikstängningar under senare år kunna motivera en lagföreskrift av innehåll att tiden för idkande av handel och viss a n n a n rörelse julafton, nyårsafton och möjligen även midsommarafton begränsas till klockan 4 e. m. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Butikstängningslagen synes i sin nuvarande avfattning icke vara fullt tillfredsställande. En bättre anpassning av lagens bestämmelser efter nu faktiskt rådande förhållanden torde kunna ernås genom att tiden för öppethållande av handelsbodar i allmänhet å vardagar bestämmes till klockan 8—18, å fredagen till klockan 8—19 samt beträffande landsbygden även å marknadsdagar till klockan 8—19. Tiden för öppethållande å julafton, nyårsafton, påsk-, pingst- och midsommarafton torde åtminstone beträffande städerna kunna begränsas till klockan 8—16. Nuvarande bestämmelser om ut-

243 sträckt tid för öppethållande under tiden 10—23 december bör enligt länsstyrelsens mening bibehållas. I övrigt synas bestämmelserna om tiden för öppethållande av handelsbodar i allmänhet ej böra ändras och ej heller bestämmelserna rörande rakstugor, frisersalonger och varmbadinrättningar. Slutligen vill länsstyrelsen ifrågasätta om icke tiden för öppethållande av butiker för försäljning enbart av färsk frukt och liknande samt konfektyrer bör medgivas till klockan 22. Länsstyrelsen i Värmlands län: Såvitt Konungens Befallningshavande k u n n a t finna, hava bestämmelserna i lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse visat sig vara i stort sett tillfredsställande. En mindre omarbetning av lagen i och för reglering av vissa förhållanden synes emellertid vara påkallad. Sålunda anser Konungens Befallningshavande det vara önskvärt, a t t genom ändrade bestämmelser de affärs- och kontorsanstäilda beredas längre fritid, samt att särskilda bestämmelser utfärdas angående den s. k. kioskhandeln. ^ Beträffande städerna och de större samhällena tillämpas i regel ett öppethållande av affärslokalerna mellan klockan 9 och 18. Vissa livsmedelsaffärer torde dock öppnas tidigare än klockan 9 på morgonen. På landsbygden däremot torde affärerna å de flesta platser hållas öppna till klockan 19. För städernas och de större samhällenas befolkning torde någon olägenhet icke hava uppstått genom den tidigare stängningstiden. Enligt vad Konungens Befallningshavande har sig bekant, verkställer en stor del av landsbygdens befolkning, särskilt i skogstrakterna, sina inköp å aftnarna efter arbetets slut för dagen. Då dessa konsumenter mångenstädes hava a t t tillryggalägga ganska lång väg till handelslokalerna, torde en tidigare stängningstid för dem medföra viss olägenhet. E h u r u det med hänsyn till de affärsanställda torde vara önskvärt, att tiden för öppethållandet av handelsbod begränsas till klockan 18, synes vad ovan anförts i fråga om förhållandena å landsbygden utgöra skäl för ett bibehållande av nuvarande bestämmelser om handelsbods öppethållande till klockan 19. Däremot synes möjligen utan avsevärd olägenhet kunna stadgas, a t t handelsbod, där ej livsmedel saluföres, icke må hållas öppen före klockan 9. I vissa samhällen har genomförts gemensam måltidsrast för affärsanställda, under vilken rast affärslokalerna äro stängda. E t t sådant förfaringssätt torde såväl för allmänheten som för affärsinnehavarna icke medföra någon större olägenhet, men däremot betydande fördelar för de affärsanställda. Därest föreskrift om gemensam måltidsrast anses böra intagas i butikstängningslagen, synes det Konungens Befallningshavande lämpligt, att tiden för måltidsrasten anpassas efter förhållandena inom varje kommun. Det torde böra ankomma å kommunens beslutande myndigheter att, sedan vederbörande affärsinnehavare och affärsanställda lämnats tillfälle yttra sig, fatta beslut om tiden för måltidsrasten. Beslutet synes böra underställas Konungens Befallningshavandes prövning för fastställelse. Länsstyrelsen i Örebro län: Bestämmelserna i butikstängningslagen i dess nuvarande avfattning torde i stort sett få anses tillfredsställande och några mera omfattande ändringar i den tillåtna tiden för öppethållande av handelsbod synas varken erforderliga eller önskvärda. Möjligen kan ifrågasättas en tidigare stängningstid, förslagsvis klockan 6 e. m., under lördagar och helgdagsaftnar, eventuellt under tiden 15 juni—15 augusti även övriga vardagar. En sådan tidigare stängning — ofta redan klockan 5 e. m. — tillämpas redan nu enligt avtal mellan vederbörande affärsmän i många städer och större samhällen och en bestämmelse i enlighet härmed torde stå i överensstämmelse med numera r ä t t allmänt rådande uppfattning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län: För egen del får länsstyrelsen anföra, att, såvitt

244 till länsstyrelsens kännedom kommit, några särskilda framträdande olägenheter av bestämmelserna i gällande butikstängningslag icke gjort sig gällande, vilket i viss mån kan anses framgå av att i ett jämförelsevis fåtal fall någon förändring behövt sökas i den medgivna tiden för öppethållandet. Därest någon ändring i tiden för öppethållande finnes böra äga rum, anser länsstyrelsen, att tiden för öppethållande å fredagar skulle utsträckas en timme. En något senare öppningstid å andra dagar än lördagar skulle även kunna tänkas, åtminstone beträffande affärer, som icke tillhandahålla livsmedel. En tidigare stängningstid anser länsstyrelsen icke böra ifrågakomma.

IV. Det nuvarande läget och framkomna önskemål i fråga om kioskoch automathandel m. m. samt önskemål beträffande konditorier och andra butiker med utskänkningsrätt. 1. Faktiska förhållanden inom kiosk- och automathandel. Antalet kiosker och utomhusautomater. De i början av 1936 utsända frågeformulären till ortsmyndigheterna innehöllo ett spörsmål om antalet kiosker och utomhusautomater inom deras verksamhetsområde. Svaren gåvo följande resultat: Antalet Hela antalet

kiosker Därav öppna blott sommartid 56

335 Stockholms stad . .

112 Stockholms län . . Städer Landsbygd . . . .

76 223

5 107

Uppsala län Städer Landsbygd

....

22 30

4 15

Södermanlands län Städer Landsbygd . . . .

38 51

7 33

Östergötlands län Städer Landsbygd ....

63 70

28 37

Jönköpings län . . Städer Landsbygd ....

71 48

13 12

Kronobergs län . . Städer Landsbygd . . . .

6 14

20 Kalmar län Städer Landsbygd

....

45 33

....

18 26

44 Gotlands län Städer Landsbygd

Antalet automater

209 66 143

169 77 92 189

40 104 85

65 198 211 25

297 132 165 175 40 135 155 68 87

16 12 21 21

63 11 52

245 Antalet Hela antalet Blekinge län Städer Landsbygd

29 24

Kristianstads län Städer Landsbygd

25 97

kiosker Därav öppna blott sommartid

16 18

185 169

Hallands län Städer Landsbygd

54 120

Gröteborgs och Bohus län Städer Landsbygd

219 270

Älvsborgs län Städer Landsbygd

48 188

Skaraborgs län Städer Landsbygd

43 53

Värmlands län Städer Landsbygd

100 230

Örebro län Städer Landsbygd

68 129

Västmanlands län Städer Landsbygd

48 53

Kopparbergs län Städer Landsbygd

27 175

Gävleborgs län Städer Landsbygd

54 93

Västernorrlands län Städer Landsbygd

75 141

J ä m t l a n d s län Städer Landsbygd

9 35

Västerbottens län Städer Landsbygd

14 48

Norrbottens län Städer Landsbygd

24 69

63 83 87

122 Malmöhus län Städer Landsbygd

Antalet automater

7 80

202 169

416 150

32 137

13 104

81 100

33 209

120 79

14 72

105 191

51 18 33

95 155 93 40 105

5 88 197

102 267

23 58 24

4 20 202

67 85 60

12 48

189 36

114 239

14 22 14

4 10

33 182

11 98 62

25 137 17

10 7

21 76

246 En sammanställning av dessa siffror giver följande ungefärliga resultat: Hela riket

Städer

Landsbygd

4 100 1 500 5 700

1 700 400 2 500

2 400 1 100 3 200

Hela antalet kiosker Därav öppna blott sommartid Hela antalet utomhusautomater

Det bör från början understrykas, att de här återgivna siffrorna få tagas med mycken reservation. Vissa uppgiftslämnare ha direkt uttalat, att det upptagna antalet är blott ungefärligt, och även i andra fall torde uppskattningen ha skett utan stöd av någon mera detaljerad undersökning. Anmärkningsvärt är, att 108 ortsmyndigheter icke redovisat någon kiosk och 75 myndigheter icke någon utomhusautomat. En mindre del av dessa myndigheter har underlåtit att alls besvara frågan, men de flesta ha direkt uppgivit, att inom deras verksamhetsområde icke funnes någon kiosk respektive utomhusautomat. Vid den kompletterande undersökning, som verkställdes senare under 1936 och där svar från 31 städer och 27 landsfiskalsdistrikt närmare bearbetats, tillfrågades uppgiftslämnarna, huruvida det tidigare upptagna antalet kiosker respektive utomhusautomater verkligen representerade hela det förefintliga antalet. Resultatet blev följande: Ändring enligt du senare uppgifterna

Antalet i början av 1936 uppgivna kiosker

Ökning

31 städer 27 landsfiskalsdistrikt

871 751

83 33

58 ortsmyndigheter

116 Minskning Nettoökning 5 28 33

78 5

80 Samma myndigheter hade tidigare uppgivit tillsammans 1 495 utomhusautomater, vilken siffra nu ökades med 40 st. Dessa nya uppgifter synas sålunda icke i och för sig tala för att de tidigare uppgifterna skulle varit i högre grad felaktiga. Men den senare undersökningen avsåg egentligen blott sådana distrikt, där större antal kiosker uppgivits vid den första undersökningen, och eventuella felkällor torde främst vara att söka i siffrorna från övriga distrikt. Det må i detta sammanhang anmärkas, att den nya undersökningen — såsom de meddelade siffrorna giva vid handen — avsåg områden med sammanlagt ungefär 2 /s av hela det vid den första undersökningen framkomna kioskbeståndet. Nämnas må i detta sammanhang, att till de sakkunniga, särskilt från Svenska chokladfabrikantföreningen, framförts stark kritik över myndigheternas uppgifter om antalet kiosker. Man har för egen del uppgivit detta till det dubbla eller än mer. Även från kioskägarnas och tobakshandlarnas sammanslutningar har anförts, att det av myndigheterna upptagna antalet vore avsevärt för lågt. I allmänhet h a vederbörande icke kunnat lämna någon på verkligt lokalt verkställd räkning stödd uppskattning av antalet. Svenska pressbyrån har emellertid ställt till förfogande resultatet av en undersökning, som dock blott avsåg antalet hela året öppna kiosker utanför Stockholms stad och län. Pressbyrån hade därvid kommit till en slutsiffra av ungefär 2 800 kiosker. Om man med ledning härav beräknar antalet hela året öppna kiosker i landet till ungefär 3 500, blir detta nära 1 000 mer än enligt myndigheternas uppskattning. Med utgångspunkt härifrån och med tanke på att även det av myndigheterna uppgivna antalet kiosker, som blott hållas öppna sommartid torde vara för lågt,

247 ha de sakkunniga ansett sig böra beräkna hela antalet kiosker i landet till 5 000—• •6 000. Det må nämnas, att enligt de till de sakkunniga 1936 inkomna uppgifter, vilka ligga till grund för de följande redogörelserna, hade Svenska pressbyrån 394 kiosker (12 endast öppna sommartid) och Alga 162 st. (10 endast öppna sommartid). Enligt särskild uppgift från pressbyrån voro av dess kiosker 367 s. k. trafikkiosker, varav 48 inbyggda i järnvägsstationshus, 272 fristående å stationsområdet, 34 kombinerade med spårvägs vänthall, 7 placerade vid större busstation samt 6 hamnkiosker. Av Algakioskerna voro 146 placerade vid trafikmedel, 16 vid allmän plats. Av de 4 kioskägareföreningar, som lämnat uppgifter till de sakkunnigas undersökning 1936, representerade föreningen i Stockholm 122 kiosker, den i Malmö 81 kiosker, den i Hälsingborg 15 kiosker och den i Sundsvall 49 kiosker. Så gott som alla dessa uppgåvos vara öppna ej blott sommartid utan hela året. I)e i kioskverksamhet sysselsatta personerna. Från myndigheterna lämnades härom följande uppgifter:

de

nyssnämnda

orts-

Antalet i kioskverk samhet syss elsatta personer

31 städer 27 landsfiskalsdistrikt Summa

Kioskinnehavaro

Innehavarens familjemedlemmar

Andra anställda

Hela antalet

Därav kvinnor

605 499 1104

245 170 415

566 333 899

1474 1015 2 489

1091 704 1795

Då de av myndigheterna redovisade kioskerna voro något över 1 600, sysselsattes alltså i genomsnitt 1-5 person i varje kiosk. Det må här anmärkas, att städerna, där väl i allmänhet genomsnittliga antalet sysselsatta är större, äro överrepresenterade i dessa uppgifter. Beträffande de olika kategorierna av sysselsatta personer kan nämnas, att anställda utanför kioskinnehavarens familj synas vara betydligt mer sällsynta på landsbygden än i städerna. Både för landsbygd och städer gäller det, a t t det övervägande är kvinnor som sysselsättas i kioskerna. Till förklaring av ovanstående tablå kan framhållas, a t t i ett mindre antal fall myndigheterna ej lämnat uppgift om fördelningen av de sysselsatta på de olika undergrupperna. Motsvarande uppgifter enligt de privata kioskägareföreningarnas svar äro följande: Antalet i kioskverksamhet syss elsatta personer Kioskinnehavare

Stockholmsföreningen . . Malmöföreningen Hälsingborgsföreningen Sundsvallsföreningen . . Summa

117 76 28 48 269

Innehavarens familjemedlemmar

33 13 17 63

Andra anställda

Hela antalet

Därav kvinnor

51 40 7 38 136

201 129 35 103 468

172 103 23 54 352

Då sammanlagda antalet av dessa föreningar representerade kiosker var 267, skulle alltså i genomsnitt sysselsatts bortåt två personer i varje kiosk.

248 I de 394 pressbyråkioskerna sysselsattes 469 personer (därav 454 kvinnor) och i de 162 Algakioskerna 247 personer (därav 243 kvinnor). Här var alltså genomsnittliga antalet sysselsatta personer mindre än 1-5 person per kiosk. Beträffande dessa företag torde dock i viss mån gälla, a t t kioskföreståndarna kunna anlita hjälp av andra utan a t t detta behöver anmälas till företagsledningen. Av särskilt intresse ansågs vara, hur många av de sysselsatta personerna, som voro mindre arbetsdugliga på grund av hög ålder, sjuklighet o. s. v., varjämte särskilda uppgifter begärdes om antalet invalider och änkor i kioskverksamhet. Svaren kunna sammanställas sålunda: Mindre arbetsdugliga

Därav invalider

Därav änkor

251 117

34 25

89 24

40 8 8 16

5 3

22 5

38 Myndigheterna: 27 landsfiskalsdistrikt Summa Kioskägareföreningarna: Stockholm Malmö Hälsingborg Sundsvall Summa

Enligt myndigheternas uppgifter skulle bortåt 15 procent av de sysselsatta personerna vara mindre arbetsdugliga. De rena invaliderna utgöra 2—3 procent av hela antalet sysselsatta och änkorna ungefär 5 procent av samma antal. De mindre arbetsföra förekomma ganska ojämnt i de olika distrikten. Större antal redovisas t. ex. från Malmö och Sundsvall; i Sundsvall synes invalidernas a n t a l vara särskilt stort. De privata kioskägareföreningarnas uppgifter om antalet mindre arbetsföra visa i regel högre proportion. Det må i detta sammanhang nämnas, a t t för pressbyrå- och Algakioskerna icke redovisats någon m i n d r e arbetsför personal. De hittills lämnade uppgifterna avse alla personer, som över huvud taget äro sysselsatta i kioskverksamhet. Särskilda frågor förekommo å formulären om h u r många personer, som hade sin huvudsakliga bärgning av kioskverksamheten. Resultatet framgår av nedanstående tabell: Personer med huvudsaklig bärgning av kioskverksamhet Innehavarnas familjeme.dlenimar

Andra anställda

Hela antalet

255 61

472 147

1142 405

100 56 13 48

15 12

33 36 7 38

148 104 20 86

358 Kioskinnehavare Myndigheterna: 31 städer 27 landsfiskalsdistrikt Summa Kioskägareföreningarna: Stockholm Malmö Hälsingborg Sundsvall Summa

415 197 612

249 Myndigheternas uppgifter få tagas med viss reservation. Å ena sidan ha några enstaka myndigheter ej besvarat frågan, och å andra sidan synas vissa myndigheter ha medtagit även sådana familjemedlemmar, som ej själva sysselsättas i kioskverksamhet men för sin försörjning äro beroende av kioskens avkastning. Av samtliga kioskinnehavare anse myndigheterna drygt hälften ha sin huvudsakliga bärgning av denna verksamhet (högre proportion i städerna, lägre å landsbygden). Beträffande de anställda utom familjen är det drygt 2/z, som anses h a sin huvudsakliga bärgning av verksamheten (Ve i städerna, mindre än hälften å landsbygden). Enligt kioskägareföreningarnas uppgifter skulle drygt ZU av de sysselsatta varit för sin bärgning beroende av kioskverksamheten. Man får därvid ihågkomma, a t t sommarkioskerna äro fåtaliga bland nu nämnda föreningskiosker. Slutligen bör tilläggas, att alla de för pressbyrå- och Algakioskerna redovisade sysselsatta personerna angivas ha sin huvudsakliga bärgning av verksamheten. En komplettering av de nu återgivna uppgifterna kan vinnas, om man tager i betraktande uppgiftslämnarnas svar å vissa andra frågor, nämligen om a n t a l e t sysselsatta, som ha annan arbetsinkomst, samt antalet gifta kvinnor, vilkas m ä n utöva a n n a n verksamhet. Här åsyftade svar äro sammanställda i denna tablå:

Hela antalet

Gifta kvinnor, vilkas män utöva annan verksamhet

Personer med annan arbetsinkomst Kioskinne- FamiljeAndra havare medlemmar anställda Myndigheterna: 31 städer 27 landsfiskalsdistrikt Summa Kioskägareföreningarna: Stockholm Malmö Hälsingborg Sundsvall Summa

281 264

88 47

61 102

430 413

211 197

9 10 58

14 10 2

2 10 15

26 Enligt myndigheternas uppgifter skulle alltså mer än */3 av de inom kioskverksamhet sysselsatta haft annan arbetsinkomst, och detta skulle gälla ungefär hälften av kioskinnehavarna. Nära Ve av hela antalet sysselsatta skulle utgöras av gifta kvinnor, vilkas män ha annan verksamhet. Kioskägareföreningarnas uppgifter visa betydligt lägre proportion i allmänhet, men dessa uppgifter synas vara ganska ofullständiga. Beträffande pressbyrå- och Algakioskerna föreligga i fråga om de här behandlade spörsmålen endast den uppgiften, att i pressbyråkioskerna sysselsattes 132 gifta kvinnor. Det må här anmärkas, a t t å formuläret särskilt efterfrågades, hur många kioskinnehavare som själva skötte sina kiosker. Enligt myndigheternas uppgifter skulle detta gälla 733 st. eller ungefär 2lz av hela antalet. Kioskägareföreningarna uppgiva nästan undantagslöst, a t t innehavarna själva deltaga i skötseln av kioskerna. Kioskernas omsättning. Beträffande omsättningen i kioskerna föreligga noggranna uppgifter från Svenska pressbyrån samt mer approximativa uppskattningar från de i undersökningen deltagande privata kioskägareföreningarna. Pressbyrån uppger den genomsnittliga årliga omsättningen till 19 700 kronor per kiosk; borträknas de stora järnvägskioskerna i stationshusen med omfattande försäljning av pressalster blir siffran 18 300 kronor. Av kioskägareföreningarna uppgiver föreningen i Stockholm den genomsnittliga omsättningen till omkring 14 000 kronor, och motsvarande siffror äro för Malmö-

250 föreningen 12 000—13 000 kronor, för Hälsingborgsföreningen 6 000—18 000 kronor och för Sundsvallsföreningen 8 000—10 000 kronor. Beträffande omsättningens fördelning å olika varuslag föreligga följande uppskattningar: Av den år iga omsättningen faller i % å Konfektyrer

Läskedrycker

10-5

1-8

Svenska pressbyrån » » om de stora järnvägskioskerna b o r t r ä k n a s . . . .

20-3

1-6

Stockholmsföreningen Malmöföreningen Hälsingborgsföreningen Sundsvallsföreningen

35 45 60 25

10 5 10 5

Frukt

Tidningar Tobaksetc. varor

10 10 10 10

Övriga varor

34-8

4-4

32-5

41-8

5 10

35 25 20 40

5 5 (obet.)

20 Beträffande dessa uppgifter råder även här den skillnaden att de för pressbyråkioskerna äro byggda på noggranna beräkningar (för dessa kiosker finns ej särskild uppgift i fråga om frukt, utan fruktförsäljningen ingår i vad som redovisats för konfektyrer) medan från de privata kioskägareföreningarna blott föreligga ungefärliga uppskattningar, vilkas osäkerhet uppgiftslämnarna själva understrukit. Av vikt är i detta sammanhang, hur stor del av omsättningen som kan beräknas falla på den tid, då vanliga butiker med motsvarande varor måste vara stängda. Pressbyrån uppgav denna andel till 35 procent. Alga meddelade, att denna anpart enligt en 1932 verkställd utredning utgjorde 26-9 procent, om tidningar medräknades, men i annat fall blott 15*4 procent. F r å n de privata kioskägareföreningarna föreligga väsentligt högre siffror, sålunda för Stockholmsföreningen 40—45 procent, för Malmöföreningen 60 procent, för Hälsingborgsföreningen 75 procent och för Sundsvallsföreningen 70 procent. Verkan av en reglering av kioskhandeln. De flera gånger nämnda ortsmyndigheterna tillfrågades även om verkan av sådan reglering av kioskhandeln, att den — med undantag särskilt för trafikkioskerna — endast tillätes under vanlig butikstid. Såsom uppgiftslämnarna i flera fall framhållit, kan ju här endast en tämligen osäker förhandsberäkning komma till stånd. De lämnade uppgifterna kunna dock vara av ganska stort intresse och de sammanställas här nedan. Sannolik verkan av den angivna regleringen av kioskhandeln Hur många Skulle de i större personer Nedläggande Skulle dessa personer utsträckning falla det skulle förlora av större få annat arbete ? allmänna till last? sin sysselantal kiosker sättning? Antal myndigheter

Antal myndigh. Ja

Nej

31 städer 27 landsfiskalsdistrikt

17 17

Summa

14 10 24

450 300 750

Antal myndigheter

Ja

Nej

Ej svar

Ja

Nej

Ej svar

9 18 27

10 3

12 6

13 3

15 22 37

3 2 5

Anmärkningsvärt är att så pass många myndigheter ansett, att även ett så kraftigt ingripande mot kioskhandeln ej skulle föranleda nedläggande av större

251 antal kiosker. De synas i allmänhet ha ansett, att det på deras ort mest rör sig om trafikkiosker eller att kioskverksamheten — t. ex. vid badstränder — trots tidsbegränsningen skulle vara lönande i många fall. Beträffande antalet personer, som genom den antydda kioskregleringen skulle förlora sin sysselsättning, är det 7 av de 58 myndigheterna, som icke ansett sig alls kunna göra någon uppskattning. Anmärkas må, a t t det här gäller samtliga sysselsatta personer, även sådana som ej ha sin huvudsakliga bärgning av kioskverksamheten. Detta kan delvis förklara den stora skillnaden mellan landsbygd och städer, när det gäller a t t bedöma möjligheten för vederbörande personer att få a n n a t arbete och risken a t t de skola falla det allmänna till last. På landsbygden är kioskverksamheten oftare än i städerna endast en bisyssla. Men många myndigheter ha också motiverat sitt svar på denna punkt därmed, att i kioskerna mest sysselsättas kvinnor och ofta yngre sådana, som lätt kunna få hushållsarbete. Pressbyrån, Alga och kioskägareföreningarna tillfrågades, vilken verkan det skulle ha, om blott konfektyrer, frukt, läskedrycker och tidningar finge säljas i kioskerna. I allmänhet har man förklarat, att detta skulle leda till nedläggande av ungefär halva antalet företag. Det är särskilt tobaksvarorna, som anses önskvärda, och från flera håll föreslås, att dessa böra få säljas fritt under hela den tid kiosken är öppen. — Nu nämnda uppgiftslämnare tillfrågades även, vilken tid det vore särskilt angeläget a t t få hålla öppet. I ett par fall nöjer man sig med att uttala sig mot varje inskränkning. Stockholmsföreningen nämner emellertid tiden klockan 12—23 såsom den mest nödvändiga, Hälsingborgsföreningen förordar tiden 14—22 och pressbyrån angiver tiden efter klockan 19 å lördagar samt söndagarna. Det må i detta sammanhang anmärkas, att Malmöföreningen direkt förordar s å d a n reglering av kioskhandeln, att myndighets tillstånd generellt skulle bli erforderligt; även Stockholmsföreningen har något varit inne på samma linjer. Malmöföreningen föreslår för övrigt, att trafikkioskerna icke givas någon särställning i förhållande till övriga kiosker. Uppskattningar för hela kioskhandeln på grundval av de verkställda undersökningarna. De undersökningar angående de i kioskverksamhet sysselsatta, kioskernas omsättning m. m., för vilka nu redogjorts, gälla ju endast en del av kioskbeståndet i landet. Redan har nämnts, att de sakkunniga ansett sig kunna uppskatta hela antalet kiosker till 5 000—6 000. De av myndigheterna till specialundersökningen redovisade kioskerna voro omkring 1 600, och de kioskföretag och kioskägareföreningar, som medverkat till undersökningen, representera än färre antal kiosker. Därtill kommer, att pressbyrå- och Algakioskerna äro av speciellt slag; de ha säkerligen ej oväsentligt större omsättning än genomsnittet, och en ovanligt stor del av omsättningen ligger i tidningar och tidskrifter. Även de privata föreningarnas kiosker kunna ej anses genomsnittliga, bland a n n a t därför att de alla äro belägna i större städer. Det gäller för övrigt också beträffande myndigheternas uppgifter, att städernas kiosker och helårskioskerna säkerligen äro överrepresenterade. De sakkunniga ha dock sökt draga vissa slutsatser av det föreliggande materialet. Hela antalet i kioskverksamhet sysselsatta personer skulle kunna beräknas till 7 000—8 000, om man lägger myndigheternas genomsnittssiffra av ungefär 1*5 person per kiosk till grund med någon liten reducering. Kanske borde dock denna reducering vara större för a t t taga vederbörlig hänsyn till de många småkioskerna på landsbygden. Av de sysselsatta torde man kunna antaga, att ungefär 2 /3 äro kvinnor. Kioskinnehavarna äro sannolikt ungefär hälften av hela antalet, deras familjemedlemmar Ve och övriga anställda 1 /3; den senare siffran är kanske dock väl hög. De mindre arbetsföra torde ej kunna beräknas till mer än 15 procent a v hela antalet, och de rena invaliderna synas vara blott några få procent av de

252 sysselsatta i hela landet som genomsnitt, ehuru de på vissa platser torde utgöra en större anpart. Antalet personer med huvudsaklig bärgning av kioskverksamheten synes med hänsyn till de många sommarkioskerna ej sättas högre än till 4 000—5 000 personer. Även för dessa torde gälla, att de flesta äro kvinnor, och att många ganska lätt skulle kunna få annat arbete, om deras nuvarande sysselsättning ej skulle fortsätta. Beträffande kioskernas omsättning äro pressbyråns siffror utan tvivel mycket högre än genomsnittet, och detsamma torde i viss mån gälla även vad kioskägareföreningarna uppgivit. De sakkunniga ha stannat vid, a t t en genomsnittlig omsättning av 10 000 kronor per kiosk är det mesta man kan beräkna; denna genomsnittssiffra avser då samtliga kiosker, inbegripet sommarkioskerna. Detta skulle innebära, att hela den årliga omsättningen i kioskerna ligger vid 50—60 miljoner kronor. I fråga om omsättningens fördelning å olika varuslag torde man kunna få viss ledning av kioskägareföreningarnas uppgifter, och med utgångspunkt från dessa ha de sakkunniga beräknat, a t t konfektyrer av olika slag i genomsnitt för hela landet upptaga 30—40 procent av omsättningen, frukt och läskedrycker tillsammans 15—20 procent, tidningar och tidskrifter 10—15 procent, tobaksvaror 30—35 procent och övriga varor bortåt 5 procent. Denna beräkning är naturligtvis mycket osäker och representerar vidare blott ett genomsnitt, från vilket betydande avvikelser förekomma för olika slag av kiosker. I viss mån synes dock den gjorda beräkningen för konfektyrer överensstämma med Svenska chokladfabrikantföreningens uppgift a t t den årliga omsättningen av sötvaror i kioskerna skulle ligga vid 20—30 miljoner kronor. Vad tobaksvaror beträffar, visar visserligen Aktiebolaget Tobaksmonopolets årsberättelse för 1936 endast en omsättning av ungefär 10 miljoner kronor för kioskerna. E t t stort antal kiosker torde dock icke förvärva sina tobaksvaror direkt från monopolbolaget u t a n i andra hand, varjämte importerade tobaksvaror i någon — ehuru väl ringa — utsträckning torde säljas i kioskerna. I detta sammanhang må anmärkas, a t t monopolbolagets statistik visar en mycket hastig stegring av kioskernas tobaksomsättning. För år 1925 redovisas sålunda ej fullt 4 miljoner kronor, och ännu 1933 var den redovisade omsättningen ej mycket mer än 8 miljoner kronor. I anledning av de ovan meddelade uppgifterna från myndigheter och kiosksammanslutningar om verkan av en reglering av kioskhandeln må här understrykas, att de sakkunnigas nu framlagda förslag icke alls innefattar ett så strängt ingripande, som vid svarens avgivande var av uppgiftslämnarna förutsatt. Försäljning från utomhusautomater. Redan har nämnts, att enligt myndigheternas uppgifter skulle finnas ungefär 5 700 utomhusautomater i landet. De sakkunniga ha från de två största tillverkarna av utomhusautomater, aktiebolaget K. J. Levin och aktiebolaget automatfabrikerna Tre Pilar, erhållit uppgifter om sammanlagda antalet levererade automater. Levinbolaget hade enligt dessa uppgifter, som inkommo i mitten av 1936, levererat sammanlagt 6 626 automater med ett försäljningsvärde av nära 5 500 000 kronor och Tre Pilar 1 2 5 1 automater med ett försäljningsvärde av ungefär 1 650 000 kronor. Under 1935 levererade Levinbolaget 308 automater och Tre Pilar 102 automater; sammanlagda värdet av dessa automater var ungefär 600 000 kronor. Då å ena sidan 15—20 procent av de levererade automaterna enligt bolagens uppgift skulle vara utslitna och nedskrotade och å andra sidan — särskilt tidigare — en del automater torde ha levererats av andra tillverkare, ha de sakkunniga ansett sig böra beräkna hela antalet i bruk varande utomhusautomater till ungefär 8 000 med ett sammanlagt försäljningsvärde av omkring 7 200 000 kronor. Beträffande försäljningen från utomhusautomaterna ha de sakkunniga haft till-

253 gång till en undersökning, som Levinbolaget verkställt beträffande 664 automater, vilka hade ett sammanlagt försäljningsvärde av ungefär 900 000 kronor. I dessa automater försåldes enligt undersökningen per år varor för sammanlagt 1 567 212 kronor, varav ungefär 510 000 kronor för frukt och 1 050 000 kronor för choklad och andra sötvaror. Denna undersökning omfattade alltså automater, vars värde var ungefär Vs av det ovan för hela riket uppskattade värdet. Med ledning härav ha de sakkunniga trott sig kunna beräkna en årlig omsättning i samtliga utomhusautomater av ungefär 12 500 000 kronor, varav omkring x/3 frukt och 2lz konfektyrer. Tydligen är dock denna uppskattning tämligen osäker. 2.

Framförda ö n s k e m å l beträffande reglering av kioskhandeln, försäljn i n g e n från u t o m h u s a u t o m a t e r s a m t kringföringshandeln. S a m m a n s t ä l l n i n g av de i n k o m n a s v a r e n .

Vid 1936 års enquéte tillfrågades samtliga uppgiftslämnare dels om deras ståndpunkt till reglering av kioskhandeln, därvid man särskilt frågade, om vederbörande önskade sådan reglering, att kioskhandel — med undantag för vissa trafikkiosker s a m t handel med tidningar och dylikt — endast bleve tillåten under den tid vanliga butiker få hållas öppna, eller om annan reglering ansågs vara att föredraga, dels beträffande reglering av handeln från utomhusautomater, och dels huruvida m a n önskade ändring i 1919 års lags undantag för annan utomhushandel, Reglering av kioskhandel n 1 o:

2 3 Därav

o 3

>

<-.

4 "g

Reglering av försäljningen från utomhusautomater 1

o:

o

El

a

o•-i

po P. P 3

H

w 3

Stadsfullmäktigeordf. . Kommunalnämndsordf.. Handelskamrar m. m. .

13 21

Köpmannaföreningar. . . Kooperativa föreningar Personalföreningar

322 248 12 9 89 77

Husmodersföreningar: städer landsbygd

13 10

11 7

2 3

3 5

9 14

22 19

Fredrika-Bremerföreningar

9 Soc.-dem. kvinnoföreningar: städer landsbygd

15 11

8 6

7 5

12 10

Moderata kvinnoföreningar: städer landsbygd

19 22

15 17

4 5

Folkpartiets kvinnoförjs eningar Kontoristföreningar

4 5

4 4

2 o n

<

o: i-f o 3

s°

p° p. 3

o

3 B P 3

12 1 4 13 9 81 24 5 79 45 90 129 104 185 128 2 4 12 5 8 6 7 18 18 14 3 1 8 — — 74 4 74 182 121 3 — 15 12 12 12 20 107 yo 60

20 8 87 56 258 168

o 3 po P. P 3

ef

Län styrelser Magistrater Landsfiskaler

8 15 2

>

o: i-i

po P.

a

ra

CO 3

3 3

CO po P. P

3 2 Därav

Reglering av kringföringshandeln 3

m

B

•<

p 3

8=

4 3 34 29 57 221

9 10 3 12 8 29 42 45 85 114 272 105

4 4 2

3 11 2

4 17

61 30

71 147 295 2 13 15 20 106 71

12 93 2 10 30 115

21 18

1 1

— 10

11 10

4 7

10 12

19 27

29 23

23 18

6 5

3 4

14 21

5 7

11 12

30 29

9 8

10 15

27 20

20 14

7 6

3 8

8 17

11 7

9 11

18 27

3 3

3 3

7 6

3 1

4 5

1 3

2 2

2 4

8 4

—

—

6 14 2

5 13 1

8 19 2

254 särskilt kringföringshandel. De lämnade svaren sammanfattas här; det m å anmärkas, att i fråga om kioskhandeln under rubriken »butikstider» upptagits de uppgiftslämnare, som mer eller mindre obetingat anslutit sig till den nyss skisserade regleringen, och att beträffande försäljningen från utomhusautomater under rubriken »förbud» upptagits även sådana uppgiftslämnare, som endast önskat dylikt förbud i fråga om den tid, butikerna måste vara stängda. Denna tablå kan naturligtvis endast giva en schematisk föreställning om de olika önskemål, som här kommit till synes. Beträffande kioskhandeln ha de uppgiftslämnare, som anslutit sig till den skisserade regleringen, haft rätt olika uppfattningar om vad som borde förstås med trafikkiosk. Somliga ha dit endast velat hänföra kiosker inom spärrat stationsområde, medan andra velat medtaga även andra kiosker i stationshallar och åter andra även kiosker utanför själva stationerna men i närheten av dessa; enstaka uppgiftslämnare ha såsom trafikkiosker även velat betrakta sådana, belägna vid allmänna landsvägar där en större motorfordonstrafik framgår. I många fall ha uppgiftslämnarna anfört, a t t såsom trafikkiosker endast borde betraktas sådana vid trafiklinjers ändstationer eller där flera trafiklinjer korsa varandra. De uppgiftslämnare, som äro upptagna under rubriken »annan reglering», h a i flertalet fall förordat, att kioskhandeln — åtminstone under den tid butiker måste vara stängda — göres beroende av myndighets tillstånd, varjämte man i samband härmed eller självständigt framfört önskemål om precisering av de varuslag, som få säljas i kioskerna utom den vanliga butikstiden. Beträffande den motivering, som framförts av anhängare och motståndare till en reglering, hänvisas till själva betänkandet. Det må här anmärkas, att de sakkunniga i denna fråga mottagit flera utförliga yttranden, bland annat från Svenska chokladfabrikantföreningen, aktiebolaget Alga och de privata kioskägareföreningarna. I fråga om vissa utförligare y t t r a n d e n av länsstyrelserna hänvisas till en redogörelse nedan. Beträffande försäljningen från utomhusautomater gäller även, att för motivering — utom i fråga om vissa y t t r a n d e n från länsstyrelser — hänvisas till betänkandet. Flertalet av de uppgiftslämnare, som hänförts under rubriken »förbud», önska uttryckligen, att försäljningen från automater skall helt förbjudas, även såvitt angår den vanliga butikstiden. Anhängarna av annan reglering framföra även här ofta önskemål om a t t försäljningen göres beroende av myndighets tillstånd och att varusorteringen begränsas, varjämte särskilt från köpmannaföreningarna uttalats önskan, att automatförsäljningen m å t t e förbehållas butiksägarna. I fråga om kringföringshandeln må först nämnas, a t t 30 magistrater, 202 landsfiskaler och 238 av köpmannaförbundets föreningar uttalat, att sådan handel förekommer i större utsträckning, varvid köpmannaföreningarna i regel tillfogat, att denna handel är till stort men för den vanliga butikshandeln. Även från övriga grupper av uppgiftslämnare föreligga uttalanden om att kringföringshandeln är av större omfattning. De framförda önskemålen om reglering av kringföringshandeln äro alldeles övervägande ej begränsade till dess samband med butikstängningslagen, u t a n man önskar förbud mot eller begränsning av denna handel, även om den blott fortgår under de vanliga butikstiderna. Såsom åtskilliga uppgiftslämnare också framhållit, förutsätter man alltså en ändring beträffande de i näringsfrihetsförordningen givna reglerna angående denna handel. Man vänder sig därvid mot olika former av kringföringshandel. Köpmannaföreningarna anföra särskilt klagomål över den s. k. moderna kringföringshandel, som äger rum med hjälp av motorfordon på landsbygden. Stockholms handelskammare framhåller å sin sida önskvärdheten av ingripande mot den s. k. dörrknackarhandeln. Motståndarna till en reglering av kringföringshandeln åberopa övervägande, att just den moderna för-

255 säljningen med hjälp av motorfordon kan vara av stort värde för sådan landsbygd, där avstånden till handelsbod äro stora. I vissa av dessa yttranden framhåller man uttryckligen såsom önskvärt, att denna handel får fortgå ej blott under vanlig butikstid utan även t. ex. på kvällar; därvid framföres bland annat hänsyn till skogsarbetare. Här ej behandlade önskemål i fråga om utomhushandeln i relation till 1919 års lag ha varit mer enstaka och ej ansetts böra göras till föremål för särskild sammanställning. Beträffande lokaler med s. k. serveringsrätt lämnas en särskild redogörelse i fortsättningen. U t d r a g av l ä n g r e y t t r a n d e n f r å n

länsstyrelser.

Det har redan nämnts, att de sakkunniga mottagit många önskemål i fråga om den lampliga regleringen av kioskhandeln, försäljningen från automatapparater och kringföringshandeln men a t t man icke ansett sig kunna lämna en individuell redogörelse för dessa. Av samma skäl som tidigare åberopats, när det var fråga om de egentliga butikstiderna, ha här emellertid med vissa förkortningar medtagits längre uttalanden i nu ifrågavarande frågor från länsstyrelserna. Överståthållarämbetet. Ämbetet åberopar skrivelse från polismästaren i Stockholm, där det bland a n n a t heter: En av de mest framträdande olägenheterna, som äro förknippade med tillämpningen av 1919 års butikstängningslag, hänför sig till den i 15 § givna bestämmelse, som från lagens tillämplighetsområde undantager försäljning utomhus i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker, blommor och dylikt. Anledningen till olägenheterna är att söka i föreskriftens avfattning, som icke i erforderlig grad begränsar begreppet »utomhus». Att därunder skola hänföras de fall, då både köpare och säljare befinna sig utomhus torde vara otvivelaktigt. Men rättsskipningen har gått vida längre och under utomhushandel hänfört hela kioskhandeln, även om försäljaren befinner sig i en på särskild grund uppbyggd, med tak och väggar försedd mindre byggnad. Här i Stockholm har till och med inträffat, a t t försäljning från en i en 3-våningsfastighet inrymd lokal, vars fönster försetts med öppningsbar lucka åt gatumark, hänförts till utomhusförsäljning. Såsom ovan nämnts har handel från »kiosk» i rättspraxis hänförts till utomhushandel. Skall kioskhandeln beredas en undantagsställning uti förevarande avseende, måste i lagen angivas, vad som skall förstås med »kiosk». Givetvis bör till »kiosk» icke kunna hänföras uti flervåningshus inrymda försäljningslokaler. Då emellertid kioskhandeln måste anses stå nära den handel, som bedrives från vad i 2 § ordningsstadgan för rikets städer benämnes med »stånd, bord eller dylikt», torde kunna ifrågasättas, huruvida icke på kiosk bör uppställas den fordran, att den är lätt flyttbar från den mark, vara den placeras. Utanför begreppet kiosk skulle i så fall komma varje byggnad, som fast förenats med marken. Ur ordningssymp-ankt kan kioskhandeln icke anses förenad med olägenheter. Den erbjuder den fördelen, att allmänheten efter butikstängningstiden kan förse sig med vissa varuslag. Denna omständighet, sedd i belysningen av den stora omfattning, vari kioskhandeln äger rum, torde emellertid för butiksinnehavarna te sig såsom en orättvisa mot dem. Härtill kommer omöjligheten av ett effektivt övervakande av a t t från kioskerna icke säljas andra än de i undantagsbestämmelsen omförmälda varorna. Nämnda omöjlighet utlöser ofta klagomål från butiksinnehavarnas sida och verkar oförmånligt å rättsuppfattningen och avtrubbande p å rättskänslan. Så till vida måste kioskhandeln anses förenad med olägenhet. Av denna anledning torde en inskränkning av kioskhandeln vara önskvärd, och intet vara att erinra mot en sådan reglering av nämnda handel, a t t denna tillätes allenast under samma tid som vanlig butikshandel med u n d a n t a g för handeln med tidningar och tidskrifter samt från vissa trafikkiosker. Men om trafikkioskerna.

256 skola ställas i en särklass, måste begreppet »trafikkiosk» högst väsentligt begränsas. — Det ifrågasatta, utsträckta öppethållandet av trafikkioskerna bör begränsas till sådana stationer, som beröras av långväga persontrafik. Emellertid torde i detta sammanhang böra anmärkas, att, även om nämnda öppethållande principiellt bör komma allenast de långväga resandena till godo, en sådan begränsning likväl i det praktiska livet icke låter sig genomföra. Därför måste trafikkioskers utsträckta öppethållande medföra försäljning efter butikstängningstid även åt icke-resande. Detta torde också böra giva anledning till a t t begreppet »trafikkiosk» begränsas. Skall särställning beredas vissa trafikkiosker, bör vad nu sagts gälla även kiosker vid linjeautomobilstation och vid ångbåtsstation. Vid en reglering av kioskhandeln bör jämväl tagas i betraktande, att en stor del av kioskerna, åtminstone i Stockholm, äro förenade med utskänkning av alkoholfria drycker. Den tid på dagen, då denna må pågå, bestämmes i Kungl. förordningen den 8 maj 1925. Inskränkes tiden för kiosks öppethållande, bör i lagstiftningsväg jämväl tiden för utskänkningen begränsas. Beträffande utomhusautomaterna har något behov av reglering av handeln från dessa icke framträtt i Stockholm. F r å n dessa försäljas nästan uteslutande frukt och konfektyrvaror. Dock ha planer ryktesvis försports, att från automat sälja även andra livsmedel än de nämnda. Det är därför icke uteslutet, a t t en utveckling av automathandeln är att förvänta. Ur ordningssynpunkt torde häremot knappast något vara a t t erinra. Ambulerande handel förekommer i Stockholm i mycket stor utsträckning. Tiden för denna är nu beträffande flertalet varor begränsad i butikstängningslagen, men i fråga om matvaror, läskedrycker, blommor och dylikt icke underkastad de i n ä m n d a lag eller med stöd av denna fastställda tidsbegränsningarna. Enligt butikstängningslagen skulle nu åsyftade utomhushandel med uppräknade varuslag kunna pågå under obegränsad tid på dygnet, något som för övrigt skulle k u n n a ifrågakomma jämväl beträffande andra arter av utomhushandel, såsom kioskhandeln och handeln från stånd och bord. Med stöd av ordningsstadgan för rikets städer har emellertid för Stockholms del tiden för utomhushandeln begränsats genom överståthållarämbetets kungörelse den 11 juli 1918 och får enligt n ä m n d a kungörelse pågå allenast mellan klockan 6 f. m. och 10 e. m. Denna föreskrift är dock utfärdad allenast med hänsyn till nödvändigheten a t t förhindra de oordningar, som kunna befaras uppkomma vid nattetida försäljning utomhus. En begränsning av utomhushandeln jämväl ur de synpunkter, för vilkas tillgodoseende butikstängningslagen är tillkommen, torde böra övervägas. Länsstyrelsen i Stockholms län: Beträffande kioskhandeln har densamma sedan butikstängningslagens tillkomst utvecklats i en omfattning, som man näppeligen k u n n a t förutse vid lagens tillkomst, och anser länsstyrelsen, att en revision av lagen i denna del är erforderlig. Det kan icke anses rättvist, att dylik handel med h ä n s y n till tiden för öppethållandet skall intaga en särställning i förhållande till butikshandeln, särskilt som driftskostnaderna för en dylik handelsrörelse i regel äro betydligt mindre än för butikshandeln. Därtill kommer, att stora svårigheter föreligga för polismyndigheterna att övervaka, a t t förbjudna varor icke tillhandahållas i kioskerna efter butikstängningstid. Den kioskhandel, som avses i 15 § sista stycket butikstängningslagen, synes länsstyrelsen u t a n olägenhet kunna underkastas lagens föreskrifter angående tiden för öppethållandet, om man undantager dels den kioskhandel, som endast avser försäljning av tidningar, och dels den kioskhandel, som äger rum vid nöjesplatser, vilka äro öppna efter butikstängningstid. En dylik inskränkning är givetvis ej lämplig beträffande trafikkioskerna, vilka omförmälas i 15 § 3 stycket i lagen och avse försäljning till resande vid järnvägs- eller ångbåtsstation. Med h ä n s y n till omnibustrafikens utveckling synes till dylika kiosker även böra räknas sådana, vilka äro avsedda att betjäna resande vid mera betydande busshållplatser.

257 För utomhusautomaterna torde för närvarande inga reglerande bestämmelser vara erforderliga med hänsyn till den relativt ringa förekomsten av desamma och den obetydliga vinst de kunna inbringa. Den ambulerande handeln synes länsstyrelsen ej böra underkastas butikstängningslagens föreskrifter. Särskilt beträffande färska matvaror är det en fördel, att dessa kunna försäljas tidigt på dygnet. Lä?isstyrelsen i Södermanlands län: Såsom framgår av de infordrade yttrandena omfattar den inom länet bedrivna s. k. kioskhandeln i regel endast konfektyrer, frukt, alkoholfria drycker, tidningar, tobaksvaror och dylikt. Länsstyrelsen anser icke tillräcklig anledning finnas att underkasta en till sådana varor begränsad kioskhandel en så långt gående reglering som butikshandeln. En lämplig anordning torde vara att tillåta kioskhandel med nu avsedda varor under samma tid på dagen som här nedan av länsstyrelsen tillstyrkes skola gälla för försäljning till avhämtning från konditorier. Från denna inskränkning böra emellertid undantagas trafikkiosker och tidningskiosker. Till trafikkiosker skulle i så fall hänföras kiosker i eller vid järnvägs-, ångbåts-, flyg- och omnibusstationer. På grund av de med försäljning från utomhusautomater förbundna olägenheterna synes önskvärt, att detta slags handel medgives" endast å nyssnämnda platser för trafikkiosker. Någon inskränkning i tiden för handeln genom utomhusautomater synes under sådana förhållanden icke påkallad. Vad angår annan utomhushandel, däri inbegripet s. k. ambulerande handel, anser länsstyrelsen behov ej förefinnas av ändring i nu gällande undantag från butikstängningslagen. Beträffande utvidgad rätt för konditorier att sälja till avhämtning instämmer länsstyrelsen i vad därutinnan anförts av magistraten i Eskilstuna m. fl. myndigheter, d. v. s. att sådan försäljning må ske under hela den tid, konditorilokalerna få hållas öppna för servering. Länsstyrelsen i Östergötlands län: Länsstyrelsen är av den uppfattningen, att den privilegierade ställning, som tillkommer kioskhandeln, är motiverad endast under förutsättning, att denna handel verkligen för den köpande allmänheten fyller ett behov, som icke lämpligen kan tillgodoses genom de vanliga butikerna. Ur denna synpunkt förefaller en närmare reglering av kioskhandeln berättigad. En dylik reglering lärer emellertid med hänsyn till de synnerligen skiftande förhållandena icke kunna åvägabringas på det sättet, att genom bestämmelser i lag för vissa kategorier av kiosker, t. ex. trafikkiosker, befrielse meddelas från iakttagandet av butikstängningslagens föreskrifter, under det att andra grupper av kiosker underkastas samma lags bestämmelser. I stället torde såsom regel butikstängningslagens stadganden böra tillämpas även på kioskhandeln, men undantag härifrån kunna medgivas av länsstyrelsen eller eventuellt lokal polismyndighet samt beträffande området för statens järnvägar av Kungl. Järnvägsstyrelsen, om sådant anses ur allmänhetens synpunkter vara av särskilt behov påkallat. I ett dylikt medgivande torde med iakttagande av de begränsningar, som i lag stadgas, böra bestämt angivas de varor, som under den utsträckta försäljningstiden få från kiosken försäljas, och torde det för kontrollens skull vara nödvändigt, att andra varor ej heller få i kiosken saluhållas under tider, då handelsbodar i allmänhet få hållas öppna. Vid en eventuell reglering av kioskhandeln bör dock en viss varsamhet iakttagas av hänsyn till dem, vilka redan idka kioskhandel och av denna näring hämta sin huvudsakliga försörjning. Utomhusautomaterna fylla enligt länsstyrelsens uppfattning knappast någon egentlig uppgift. Med avseende å de olägenheter, som, på sätt av åtskilliga polismyndigheter påpekats, äro förbundna med denna försäljningsform, är länsstyrelsen mest benägen för den uppfattningen, att automathandeln efter någon 200 38

258 lämplig övergångstid bör förbjudas, möjligen med vissa av hänsyn till trafikanter å längre trafikleder föranledda undantag. Frånsett kioskhandel och handel från automater samt torghandel och dylikt torde försäljningen utomhus i huvudsak vara av ambulerande natur. Mot denna form av handel har, särskilt då den avser livsmedel, ur hygieniska synpunkter mycket vägande anmärkningar framställts, och frågan om åtgärder för undanröjande av missförhållanden av sålunda antydd art torde redan vara föremål för behandling av statsmakterna. Även ur konkurrenssynpunkt lärer denna svårkontrollerade försäljning vara värd uppmärksamhet samt i behov av reglering. Länsstyrelsen i Jönköpings län: Vidkommande det särskilda slag av handel, som förekommer från kiosker och automater, torde en närmare reglering av detta slags rörelse knappast längre kunna skjutas åsido. Beträffande handeln från kiosker synes kunna ifrågasättas, huruvida denna rörelse rimligtvis bör tillstädjas annorstädes än i samband med egentliga (helst fasta) anstalter för kommunikationsväsendets behov samt allenast, frånsett tidningar, under viss begränsad tid. Beträffande försäljningen från utomhusautomater synes kunna ifrågasättas, huruvida rätten till försäljning från dem ej borde begränsas till viss tid på aftonen exempelvis tiden från klockan 9 e. m. och viss tid framåt. Härigenom skulle i viss mån den olägenhet av denna försäljning, som består däri, a t t den anses utgöra en fara för åtminstone den yngsta ungdomens inledande i frestelse, kunna i någon mån minskas. För båda dessa slag av handel synes böra gälla, a t t de böra göras beroende av tillstånd utav offentlig myndighet samt a t t frågan om behovet av den ifrågasatta handeln därvid bör vara för den tillståndsgivande myndigheten, om ej direkt utslagsgivande, likväl vägledande. Länsstyrelsen i Hallands län: Beträffande kioskhandeln vill länsstyrelsen framhålla, att därmed i samband stående frågor icke äro betingade av behovet av arbetstidsreglering, då denna handel i allmänhet bedrives utan hjälp av anställd personal, u t a n i stället äro a t t betrakta såsom ordningsfrågor. Ur denna synpunkt är önskvärt, a t t kioskhandeln regleras och att därvid stängningstid blir föreskriven, t. ex. senast klockan 11 e. m., ävensom att handeln från utomhusautomaterna, vilken i likhet med kioskhandeln till stor del lockar barn och ungdomar till onödiga utgifter, efter någon övergångstid helt förbjudes. Härvid vill länsstyrelsen dock understryka, att vid reglering av kioskhandeln från sådan reglering bör undantagas den handel, som äger rum genom trafikkiosker, servicestationer etc. Enligt länsstyrelsens mening torde tiden för bedrivande av utomhushandel, enkannerligen den ambulerande livsmedelshandeln, bestämmas i enlighet med vad som gäller för handel i allmänhet, dock att härvid ett undantag synes k u n n a göras för handeln med varm korv. På grund av ordningssynpunkter bör stängningstiden för sistnämnda handel likväl bestämmas till senast klockan 12 på natten. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Beträffande handeln i kiosker finner länsstyrelsen en reglering av denna i hög grad önskvärd. I kioskerna förekommer icke sällan olaga handel med vissa varor såsom tobak, varjämte obestridligen konkurrens med de fasta köpmännen främjas, önskemålet att tydliga bestämmelser införas beträffande kiosker, dessas försäljningsrätt och de tider, då de få hållas öppna, understödes av länsstyrelsen. Därvid synas dock särskilda bestämmelser böra meddelas för de s. k. trafikkioskerna, till vilka torde böra hänföras sådana belägna vid järnvägs-, ångbåts- och luftfartsstationer samt vid ändstationer för omnibus- och spårvägstrafik och vilka på ett helt a n n a t sätt än övriga kiosker tillgodose ett den resande allmänhetens legitima behov.

259 Handeln från utomhusautomater synes böra i så måtto regleras a t t tillstånd av myndighet bör fordras till uppsättande av dylika automater. Den ambulerande handeln med varjehanda livsmedel såsom grönsaker, kött, charkuterivaror, fisk, bröd m. m. har under de senare åren, särskilt på landsbygden, tagit en avsevärd omfattning, varvid icke sällan förekommer a t t handlande med last- och s. k. skåpbilar exempelvis varje vecka företaga affärsresor, sträckande sig genom flere län. Närmare föreskrifter rörande denna ambulerande handel torde vara av behovet påkallade. En dylik reglering torde emellertid böra genomföras genom behövliga ändringar i näringsfrihetsförordningen. Bland de i 15 § i butikstängningslagen omnämnda försäljningar, som enligt länsstyrelsens mening icke böra falla under lagen, äro jämväl ändstationer för omnibus- och spårvägstrafik samt luftfartsstationer. Länsstyrelsen i Värmlands län: Den under senare år alltmer ökade omfattningen av kioskhandeln synes påkalla, a t t särskilda bestämmelser meddelas angående n ä m n d a handel. A t t helt förbjuda kioskhandel anser Konungens Befallningshavande icke lämpligt. Enligt Konungens Befallningshavandes förmenande är det nämligen i många fall önskvärt, att allmänheten kan, sedan handelsbodarna stängts, tillhandla sig en del varor, som pläga saluföras i kiosker. För a t t emellertid konkurrensen med de affärsinnehavare, vilka salubjuda varor i handelsbod, icke må bliva alltför stor, anser Konungens Befallningshavande, att närmare föreskrifter böra utfärdas angående de varuslag, som må saluföras i kiosk. Under den tid å söckendagar, då handelsbodarna äro öppna, synes något behov av kioskhandeln icke förefinnas. Lämpligt torde därför vara a t t i butikstängningslagen intages bestämmelse därom, a t t kiosk endast får hållas öppen under viss tid, efter det handelsbodarna stängts. Undantag synes dock böra meddelas för s. k. trafikkiosker, till vilka borde böra hänföras kiosker i omedelbar närhet av järnvägsstation, omnibuscentral eller större hamnplats. För idkande av handel från kiosk bör stadgas samma skyldighet som för annan handel i fråga om anmälan till handelsregister. Länsstyrelsen i Västerbottens län: All försäljning utomhus bör regleras genom särskilda bestämmelser. För närvarande råder tveksamhet vid avgörande såväl av frågan om försäljning skett utomhus (i kiosk) som av frågan, vilka varor, som få försäljas. Enligt gällande bestämmelser må tobaksvaror ej försäljas i kiosk efter butikstängningstiden. Denna bestämmelse torde ingenstädes efterföljas. Kioskhandelns berättigande synes ligga däri, att efter det butikerna stängts möjlighet beredes a t t inköpa vissa förnödenheter. Det ifrågasattes huruvida det icke vore lämpligt föreskriva, att kioskerna icke finge öppnas förrän efter det butikerna stängts. I gengäld skulle de få r ä t t föra exempelvis tobaksvaror, film m. m. 3.

Framförda ö n s k e m å l i fråga o m försäljning i konditorier och andra b u t i k e r m e d utskänkningsrätt.

Vid 1936 års enquéte tillfrågades samtliga uppgiftslämnare, dels huruvida begränsning borde ske av den tid, under vilken handelsbodar med serveringsrättigheter få hållas öppna, dels huruvida konditorier borde få r ä t t a t t sälja till avhämtning längre tid och i så fall vilken tid. Med den första frågan syftades särskilt på de frukt- och konfektyraffärer, som ha utskänkningsrätt enligt 1925 års förordning men huvudsakligen ha karaktär av butik, och den senare frågan upptogs i anledning av de många vid olika tillfällen framförda förslagen om a t t konditorierna skulle få sälja till avhämtning under hela den tid de äro öppna. Svaren kunna sammanställas så:

260 Begränsning av tiden för öppethållande av handelsbodar med serveringsrätt?

Rätt för konditorierna att sälja till avhämtning ängre tid?

Ja

Nej

Ej svar

Ja

Nej

Ej svar

Länsstyrelser Magistrater Landsfiskaler

2 28 62

11 66 317

12 22 112

14 83 186

2 27 220

9 6 85

Stadsfullmäktigeordförande. . . Kommunalnämndsordförande . H a n d e l s k a m r a r m. m

3 4 2 181 7 58

11 15 1

5 27 2

13 15 4

4 16

—

2 15 1

51 5 31

168 15 127

63 4 21

177 12 107

160 11 88

6 3

13 13 13

12 10 11

19 16 21

4 5 3

2 8 3

6 2

10 8

30 38

21 11

5 12

20 25

6 7 1 4

18 20 2 4

14 18 7 3

27 19 6 5

9 1 2

11 17 3 4

Köpmannaföreningar Kooperativa föreningar Personalföreningar Husmodersföreningar: städer landsbygd Fredrika Bremer-föreningar. . . Soc.-dem. kvinnoföreningar: städer landsbygd Moderata kvinnoföreningar: städer landsbygd Folkpartiets kvinnoföreningar Kontorist föreningar

Beträffande den första frågan må nämnas, a t t åtskilliga uppgiftslämnare, som ej besvarat den, förklarat detta bero på a t t handelsbodar med serveringsrätt ej funnes å deras ort. Vissa uppgiftslämnare i samma situation torde i stället ha be" svarat frågan nekande. De uppgiftslämnare, som svarat jakande, ha oftast önskat a t t här ifrågavarande lokaler endast skola få hålla öppet samma tid som vanliga butiker. Ifråga om den senare frågan torde en del uppgiftslämnare icke haft klart för sig de nu gällande bestämmelserna. Man finner svar av typen: »Ingen ändring, utan liksom nu den tid konditorierna äro öppna.» De som påyrkat r ä t t att sälja till avhämtning längre tid än för närvarande, ha i regel föreslagit hela den tid konditorierna äro öppna. I vissa fall har man dock förordat en begränsning, t. ex. till klockan 21 å vardagar och till vissa eftermiddagstimmar å sön- och helgdagar. Oftast har m a n avsett, att försäljningen skulle få omfatta alla bageri- och konditorivaror, men i några fall har man önskat en begränsning till konditoriets egna tillverkningar. Å andra sidan föreligga önskemål om en utvidgning till t. ex. mjölk och tobaksvaror.

V. Önskemål i fråga om direkt arbetstidslagstiftning för de anställda i detaljhandel m. m. Huvudfrågorna; ordinarie arbetstid. Frågor angående direkt arbetstidslagstiftning ställdes i stort sett icke till myndigheter, kommunalrepresentanter, kvinnoföreningar o. s. v. utan endast till de direkt berörda parternas egna företrädare. De båda viktigaste frågorna få sägas vara, huruvida en reglering genom lagstiftning av personalens arbetstidsförhållanden borde komma till stånd och om denna lagstiftning borde baseras på principen om 48 timmars arbetsvecka. Svaren från företagarnas sammanslutningar på dessa frågor äro sammanställda i följande tabell:

261 Köpmannaförbundets föreningar Tobakshandlareföreningar Järnhandlareföreningar Charkuteriidkareföreningar Riksorganisationer för vissa branscher Lokala branschföreningar Kooperativa föreningar

Bör en arbetstidslagstiftning komma till stånd?

Bör sådan lagstiftning baseras på 48timmarsveckan ?

Ja

Nej

Ej svar

Ja

Nej

Ej svar

84 14 7 5 7 3 23

190 13 17 3 3 8 3

32 6 2 1

75 6 7 4 8 6 24

165 19 12 5 1 5

66 8 7

— — 1

—

L

— 3

—

Flertalet av de uppgiftslämnare, som icke ansett en arbetstidslagstiftning böra grundas på 48-timmarsveckan, motivera detta helt enkelt med att någon lagstiftning ej alls bör komma till stånd eller att denna tid är för kort. Sammanlagt 52 föreningar ha dock föreslagit annan tid, därav 30 en tid av 54 timmar i veckan. Åtskilliga uppgiftslämnare ha gjort sitt ställningstagande beroende av att utöver den ordinarie arbetstiden viss tid får uttagas för förberedelse- och avslutningsarbeten; se närmare nedan. Uppgiftslämnarna tillfrågades, vilka fördelar och olägenheter en arbetstidslagstiftning skulle medföra, med hemställan om ett detaljerat svar. Beträffande resultatet må först lämnas nedanstående sammanställning:

Köpmannaförbundets föreningar . . Tobakshandlareföreningar Järnhandlareföreningar Charkuteriidkareföreningar Riksorganisationer: vissa branscher Lokala branschföreningar Kooperativa föreningar

Fördelarna övervägande

Nackdelarna övervägande

Ej svar eller ej tydligt svar

54 4 5 4 4 3 21

163 19 18 3 2 5 3

89 10 3 2 4 3 3

De åberopade fördelarna och nackdelarna äro av mångahanda slag. De kooperativa föreningarna framdraga särskilt, att de redan genomfört 48-timmarsveckan och att en lagstiftning i denna riktning skulle medföra jämnare konkurrensförhållanden. Detsamma gäller rätt många av de övriga uppgiftslämnare, som ansett fördelarna övervägande. Å andra sidan anse vissa uppgiftslämnare, att en sådan lagstiftning skulle få till följd en svår konkurrens från småföretag, som drivas av innehavaren ensam eller endast med hjälp av familjemedlemmar. De flesta motståndarna till arbetstidslagstiftning åberopa de ökade personalkostnader, som skulle bli följden; siffermässiga beräkningar av dessa kostnader förekomma dock knappast. Från ena sidan anföres, att en lagstiftning skulle medföra större stelhet i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, minskat intresse i arbetet och benägenhet att draga ut på tiden för att få övertidsersättning, men andra uppgiftslämnare anse i stället, att en arbetstidslagstiftning skulle öka arbetsglädjen och arbetsintensiteten. Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av en arbetstidslagstiftning må här lämnas följande redovisning för de uppgifter härom, som inkommo vid den flera gånger berörda undersökningen hösten 1937 beträffande uppfattningen hos vissa

262 till Sveriges köpmannaförbund anslutna företag, i stort sett sådana med två anställda. P å frågan, om en arbetstidslag, vars huvuddrag skisserades och överensstämma med de sakkunnigas förslag, skulle medföra ökade kostnader för affären, svarade 223 företag jakande, 290 nekande och 25 lämnade frågan obesvarad eller gåvo obestämda svar. Av de företag, som ansågo ökade kostnader bli följden, beräknades denna ökade kostnad i förhållande till de tidigare omkostnaderna på lönekontot av 43 företag till mindre än 4 procent, av 24 till 4—7 procent, av 43 till 7—10 procent, av 20 till 10—15 procent, av 30 till 15—20 procent och av 35 till mer än 20 procent, medan 28 icke ansågo sig kunna göra någon närmare beräkning. 105 företag uttalade, a t t en lagstiftning skulle medföra behov av ny fast personal, och 46, a t t extra personal skulle behöva anställas. 140 företag förklarade, a t t en arbetstidsförkortning möjligen skulle leda till kortare tid för affärens öppethållande än för närvarande. Hittills har endast varit fråga om köpmannaföreningarnas uppfattning beträffande en arbetstidslagstiftning. Personalföreningarna ha icke i något fall uttalat sig mot sådan lagstiftning, och det föreligger endast några enstaka förslag om att a n n a n tid än 48-timmarsveckan skulle läggas till grund. Tre av handelsarbetareförbundets avdelningar ha sålunda uttalat sig för kortare tid, medan å andra sidan av de utanför detta förbund stående personalföreningarna en föreslagit 52 timmars ordinarie arbetsvecka och två uttalat tvekan om så kort tid som 48 timmar kunde genomföras. Här må nämnas, att enstaka uppgiftslämnare föreslagit kortare arbetstid för de kontorsanstäilda, om lagstiftningen skulle gälla dessa. Å formulären ingick en fråga, hur vid en lagstiftning den medgivna ordinarie arbetstiden borde fördelas. E t t stort antal uppgiftslämnare ha lämnat svar, enligt vilka tiden borde bestämmas för dag, därvid man i flertalet fall angivit den tid på dagen, som arbetet skulle pågå. Stundom torde det här ha förekommit missförstånd av frågans innebörd, men i andra fall torde uppgiftslämnarna ha ansett en så ingående reglering önskvärd ur konkurrenssynpunkt. Materialet kan på denna p u n k t knappast tabellariskt sammanställas. Normalt får man dock anse, a t t uppgiftslämnarna tänkt sig arbetstiden fastställd för vecka, men ett mindre antal — särskilt av köpmannaföreningarna — utgå från längre perioder, såsom m å n a d eller år. På frågan, om olika arbetstid borde bestämmas för olika delar av året, ha 135 köpmannaföreningar svarat jakande. 49 av dessa ha uttalat, att arbetstiden under perioden närmast före jul borde vara längre, och 37 ha tänkt sig särskild sommartid, i allmänhet kortare men i några fall längre än för året i övrigt, önskemål om kortare arbetstid under sommaren framföres också av en del personalföreningar, men dessa ha övervägande ansett, att arbetstiden borde vara lika varje vecka hela året. Övertid m. m. Å formulären ingick den frågan, i vilken utsträckning förberedelse- och avslutningsarbeten icke borde räknas som vanligt övertidsarbete. På detta har lämnats i hög grad olikartade svar. Köpmannaföreningarna utgå i allmänhet från att en viss marginal för sådana arbeten skall finnas, så a t t de få utföras å tid utöver den vanliga 48-timmarsveckan och u t a n övertidsersättning. 28 föreningar få dock anses ha uttalat, att de anse bestämmelser härom obehövliga; det gäller då i allmänhet branscher, där dylikt arbete ej förekommer. 38 av köpmannaförbundets föreningar, 19 andra privata köpmannaföreningar och 16 kooperativa föreningar föreslå, att de anställda skola vara skyldiga a t t utföra förberedelse- och avslutningsarbeten u t a n någon tidsbegränsning; man åberopar sig i många fall på gällande kollektivavtal i denna rikt-

263 ning. När man föreslagit en tidsbegränsning, är det oftast en timme om dagen (67 av köpmannaförbundets föreningar, 10 andra privata köpmannaföreningar och 3 kooperativa föreningar) respektive 6 timmar eller mer i veckan (sammanlagt 19 föreningar). D ä r n ä s t vanligt är förslag om Va timme om dagen (31 av köpmannaförbundets föreningar, 7 andra köpmannaföreningar och 2 kooperativa föreningar) respektive 3 timmar i veckan (sammanlagt 18 föreningar). Tider om 4—5 timmar i veckan föreslås mera sällan (10 föreningar), varjämte spridda önskemål om annan tidsbegränsning förkomma (t. ex. tidens bestämmande för år). Vad personalföreningarna beträffar, ha dessa i stort antal ansett särskild tid för förberedelse- och avslutningsarbeten överflödig. När man föreslagit viss tid, h a r det oftast varit V2 timme om dagen (61 av handelsarbetareförbundets avdelningar och 5 andra föreningar). V4 timme föreslås av 11 föreningar, 3/4 timme av 3 föreningar och en timme om dagen av 18 föreningar (därav 13 av handelsarbetareförbundets avdelningar). Några andra förslag föreligga från enstaka föreningar. Vissa föreningar, som ansett viss tid böra medgivas för förberedelse- och avslutningsarbeten, ha ej föreslagit någon särskild tidsbegränsning; detta gäller 33 föreningar. Personalföreningarna påyrka ofta precisering av vad som skall anses vara förberedelse- och avslutningsarbeten. Beträffande övertidsarbete i övrigt, föreligga förslag om viss tid endast från ett mindre antal uppgiftslämnare. Både köpmanna- och personalföreningarna nöja sig ofta med allmänna uttalanden om att övertidsarbete bör i möjligaste mån undvikas. Av köpmannaföreningarna anse många, att en arbetstidslag ej bör begränsa möjligheten till övertidsarbete. Detta får anses uttalat av minst 116 köpmannaföreningar. Direkta förslag om visst timantal föreligga blott från 55 köpmannaföreningar, vilka föreningar övervägande t ä n k t sig begränsning till visst antal timmar (oftast 5 eller 6) i veckan. Av personalföreningarna ha 51 föreslagit viss längsta tid för övertidsarbete. 15 föreningar förorda 200 timmar om året såsom i 1930 års arbetstidslag. De flesta av de återstående utgå från begränsning för vecka, därvid tider från en till 6 timmar i veckan föreslås. Personalföreningarna uttala i många fall, att övertidsarbete alltid bör ersättas, och detsamma gäller ej sällan köpmannaföreningarna. Hithörande önskemål äro dock oftast ganska otydligt framställda, varför någon närmare sammanställning av svaren ej gjorts. Till svar å en fråga å formulären om sön- och helgdagsarbete ha de flesta personalföreningarna framhållit, att sådant arbete ej alls bör förekomma. Detsamma gäller 77 köpmannaföreningar. 65 köpmannaföreningar ha påpekat, a t t dylikt arbete kan krävas vid julskyltning (eventuellt även annan skyltning) och inventering; 39 föreningar erinra om det ordinarie söndagsarbete, som måste förekomma i affärer, vilka hålla öppet sön- och helgdagar. I övrigt äro de på denna punkt lämnade svaren mycket olikartade. Undantag. Å formulären efterfrågades, huruvida i en arbetstidslag borde göras undantag för företag, där endast innehavarens familjemedlemmar sysselsättas, samt för företag med visst mindre antal anställda. Köpmannaföreningarnas svar k u n n a sammanställas så:

264 Undantag för familjeföretag ?

Köpmannaförbundets föreningar . . Tobakshandlareföreningar . Järnhandlareföreningar. Andra köpmannaföreningar Kooperativa föreningar . . .

Undanta g för småföretag?

Ja

Nej

Ej svar

Ja

Nej

Ej svar

64 12 3 5

182 9 14 20 23

60 12 9 5 4

44 5 2 4

149 10 12 17 20

113 18 12 9 7

Av de 55 föreningar, som föreslå att göra undantag för de mindre företagen, ha 36 kommit med närmare förslag. 17 av dessa vilja undantaga företag med högst två anställda, 5 vilja blott utesluta företag med en anställd, medan de återstående 14 vilja draga gränsen högre. Av personalföreningarna ha blott 12 uttalat sig för undantag för familjeföretag och 9 för undantag för småföretag. I formulären fanns även en fråga, huruvida vissa personalgrupper borde undantagas från arbetstidslagstiftningen. Av köpmannaföreningarna ha 81 ansett, att detta borde gälla föreståndare eller annan personal i chefsställning, 14 föreningar ha gjort samma uttalande för springpojkar och springflickor, varjämte enstaka uttalanden om undantag för andra personalgrupper föreligga. 123 föreningar ha å andra sidan förklarat, att något undantag för vissa personalkategorier icke borde förekomma. Från personalföreningarna föreligga blott några få uttalanden om att sådana undantag borde göras. I detta sammanhang må nämnas, att några uppgiftslämnare föreslagit, att vissa slag av affärer skulle undantagas från en arbetstidslag, såsom mjölkaffärer, lanthandelsbodar, apotek o. s. v. Det gäller dock blott enstaka önskemål. Raster m. m. Å formulären voro upptagna åtskilliga frågor angående rastetid åt de anställda samt detta spörsmåls samband med det om gemensamma måltidstider och stängning av affärerna mitt på dagen. Svaren äro sammanställda här nedan. Köpman n aförenin gar Kooperativa föreningar

Person alfö ren in gar

Ja

Nej

Ej svar eller svävande svar

Ja

Nej

Ej svar eller svävande svar

Ja

Nej

Ej svar eller svävande svar

Bör det stadgas, a,tt personalen skall h a minst en timmes rast m i t t på dagen? 239

11 Bör personalen ha r ä t t att under denna tid lämna arbetsplatsen? 286

8 Skulle detta i större utsträckning k u n n a utnyttjas av personalen för intagande av måltid i hemmet? . . . . 261

18 Skulle det b i d r a g a till införande av gemensamma måltidstimmar? 101

22 Skulle det leda till affärernas s t ä n g n i n g m i t t på dagen? 177

265 Vissa köpmannaföreningar ha framhållit, att rasten ej för alla de anställda bör förläggas till samma tid på dagen. Vidare må anmärkas, att åtskilliga uppgiftslämnare uttalat, att särskilt de senare frågorna icke kunna med säkerhet besvaras. Till kommunalrepresentaterna och kvinnoföreningarna ställdes en fråga, som står i samband med det nu behandlade, nämligen huruvida en bestämmelse i arbetstidslag för detaljhandelspersonal om rätt till en timmes rast mitt på dagen skulle i större utsträckning leda till införande av gemensamma måltidstimmar även för andra samhällsgrupper och huruvida en sådan bestämmelse vore lämplig just med hänsyn till önskvärdheten av att uppnå gemensamma måltidstimmar. Svaren kunna sammanställas så (under »ej svar» innefattas även otydliga svar): Rastebestämmelse skulle leda till gemensamma måltidstimmar och önskvärd med hänsyn till detta?

Stadsfullmäktigordförande Kommunalnämndsordförande Husmodersföreningar: städer landsbygd Fredrika Bremer-föreningar Socialdemokratiska kvinnoföreningar: städer landsbygd Moderata kvinnoföreningar: städer landsbygd Folkpartiets kvinnoföreningar Kontoristföreninsrar

Ja

Nej

Ej svar

6 25

9 15

4 6

20 21 16

1 5 8

4 3 3

28 27

7 7

11 14

20 27 6 5

13 8 2 5

5 10 2 1

I detta sammanhang må nämnas, att sistnämnda kategorier av uppgiftslämnare även tillfrågades, huruvida det skulle leda till större olägenhet för allmänheten, om butikerna på grund av en arbetstidsreglering komme att hållas öppna kortare tid än för närvarande. Svaren utföllo så: En av arbetstidsreglering orsakad kortare butikstid till större olägenhet för allmänheten?

Stadsfullmäktigordförande Kommunalnämndsordförande Husmodersföreningar: städer landsbygd Fredrika Bremer-föreningar Socialdemokratiska kvinnoföreningar: städer landsbygd Moderata kvinnoföreningar: städer landsbygd Folkpartiets kvinnoföreningar Kontoristföreningar

Ja

Nej

Ej svar

7 19

9 20

3 7

6 11 10

13 11 4

6 7 13

38 32

9 12

17 19 4 2

14 19 3 7

7 7 3 2

266 Bilaga III.

Lagstiftning i vissa främmande länder om affärs- och arbetstid på det område, som de sakkunnigas uppdrag gäller. Här lämnas en kort sammanställning av butikstängningslagstiftning samt arbetstidslagstiftning för affärs- och kontorsanstäilda i vissa främmande länder. Sammanställningen bygger i huvudsak på uppgifter, hämtade ur Internationella arbetsbyråns publikationer 1 samt för de länder, som behandlas något mera utförligt, på vederbörande lagtexter m. m. Sistnämnda länder äro dels våra grannländer Danmark, Finland och Norge, och dels Tyskland, England och Frankrike; förhållandena i dessa länder ha nämligen synts vara av störst intresse. I flertalet europeiska länder finnas lagbestämmelser om arbetstiden för affärsanställda, stundom även för kontorsanstäilda eller anställda över huvud taget. I vissa länder gälla de vanliga arbetstidslagarna även för denna personal, i andra länder åter finnas speciallagar. I princip torde lagstiftning, som bygger på en ordinarie arbetsvecka av 48 timmar eller kortare tid gälla för butikspersonalen i t. ex. Belgien, Bulgarien, Frankrike, Italien, Norge, Polen, Portugal, Ryssland, Spanien, Tjeckoslovakien, Tyskland och Österrike. Detta är dock blott den i princip gällande huvudregeln i dessa länder. I t. ex. Danmark och England är direkt arbetstidsbegränsning blott stadgad för minderåriga arbetstagare. Arbetgtidslagstiftning angående kontorspersonal — ibland även andra kategorier av anställda — finns t. ex. i Belgien, Finland, Frankrike, Holland, Italien, Norge, Portugal, Ryssland, Spanien, Tyskland och Österrike. Vidare gälla i de flesta europeiska länder butikstängningslagar, vilka bland a n n a t verka som en indirekt arbetstidsbegränsning. Vanligen regleras i dessa lagar både när butikerna få öppnas och när de skola stängas. Den som huvudregel medgivna tiden för öppethållande å vardagar torde kunna sägas vara klockan 7—19 i Bulgarien, klockan 6—18 i Danmark, klockan 8—18 i Finland, klockan 6—19 i Jugoslavien, klockan 5—21 i Polen, klockan 9—18 i Portugal, klockan 7—19 i Tyskland, kl. 8—19 i Tjeckoslovakien och klockan 5—19 i Österrike. Åtskilliga undantag kunna dock gälla, såsom för vissa årstider, veckodagar eller branscher eller efter kommunala beslut. I t. ex. England är endast stängningstiden bestämd i lagen, och i vissa länder, såsom Island, Norge och Spanien, i viss mån även Italien, bestämmes icke alls tiden för öppethållande i butikstängningslagen utan beror helt på kommunala beslut. Danmark. Den nuvarande danska butikstängningslagen tillkom den 14 april 1932 och har ändrats den 20 maj 1933. Den har vidsträckt tillämpningsområde och gäller ej blott butiker, utlämningsställen, lager, auktionslokaler m. m. utan även utomhushandel och kringföringshandel samt därjämte pantlånares verksamhet. Huvudregeln är a t t öppethållande och försäljning är tillåten klockan 6—18 måndag till torsdag, klockan 6—19 fredag och klockan 6—20 lördag och dag före helgdag men icke medgives å sön- och helgdagar. 1 Se bland annat »Hours of work of salaried employees» (International labour conference, twelfth session, Geneve 1929), »Shop closing legislation in Europe» (International labour review 1928 s. 29 ff. och s. 202 ff.) samt senare uppgifter i Internationella arbetsbyråns årsböcker; jfr även John Nordin: Washingtonkonventionen och 8-timmarslagen i utlandet (Stockholm 1930).

267 Åtskillig handel är undantagen från denna reglering; det gäller: a) apotek, för vilka dock genom ministeriell reglering skall bestämmas, vilka varor som få säljas utom butikstid, b) kiosker och liknande företag, som endast saluföra tidningar, program, tidtabeller, tidskrifter, vissa pappersartiklar och blanketter, frimärken, pennor, bläck, blyertsar, automobil- och turistkartor samt tändstickor och cykelljus, c) försäljning på järnvägarnas stationer och perronger samt å färjor av de under b) uppräknade varorna samt böcker, konfektyrer och frukt, d) försäljning å teatrar och biografer m. m. av konfektyrer och frukt under vissa förutsättningar, e) gatuförsäljning av tidningar, f) försäljning av läskedrycker, kaffe, te, kakor, konfektyrer och frukt, dock under förutsättning av myndighets tillstånd, g) försäljning av tobaksvaror, blommor, leksaker, konfektyrer samt övriga under b) och f) nämnda varor å nöjesplatser, å marknader m. m. under förutsättning av polisens tillstånd, h—i) vissa för fartyg, cyklar och motorfordon erforderliga varor, j) försäljning av färsk fisk, om ej polisen annorlunda bestämmer, k) konstutställningar i butiker och liknande lokaler, varvid dock försäljning icke får ske utom butikstid och polisens tillstånd erfordras. Vidare beröres icke näringsställens försäljning till förbrukning på stället av butikstängningslagen, och de få även sälja färdig mat till avhämtning. Bagerier och konditorier få vidare sälja bageri- och konditorivaror samt mjölk alla veckodagar till klockan 22, och även efter denna tid får försäljning till avhämtning av konfektyrer äga rum. Samma förmån kan — i regel efter polisens tillstånd — tillkomma andra handlande. Utöver vad nu sagts får å sön- och helgdagar i butikerna endast säljas dels bröd och mjölk klockan 6—12, och en förutsättning är då att övriga i butiken saluförda varor äro bortförda, undanlåsta eller eljest dolda för allmänheten, dels levande blommor m. m. klockan 6—16 i sådana butiker som endast saluföra hithörande varor. Grundlagsdagen den 5 juni skola butikerna stängas klockan 12 och julafton klockan 14. Å andra sidan medgives öppethållande klockan 16—20 sista söndagen före jul samt första söndagen i maj och november. Vidare få butikerna hållas öppna till klockan 21 två dagar före pingst, 6 dagar före jul och vidare i särskilda fall efter kommunal myndighets eller polisens tillstånd. Tiden för öppethållande av rakstugor och frisersalonger överensstämmer i stort sett med vad som gäller för vanliga butiker; dock behöva de ej stängas förrän klockan 20 å fredagar och klockan 21 å lördagar och dagar före helgdag. Inträffa helgdagar i följd, få dessa företag hållas öppna en av dem klockan 6—11. Yrkesmässig fotografering med undantag av pressfotografering är förbjuden vissa helgdagar. Lagen innehåller vidare, att kunder som vid stängningstid befinna sig i affären få betjänas i en kvarts timme; för rakstugor- och frisersalonger en timme. Beträffande försäljning från automatapparater gäller ingen annan begränsning än att de anställda ej utom butikstid få användas för påfyllning av varor i automaterna. För vuxna butiksbiträden eller kontorister gäller ej någon direkt arbetstidsreglering; sådan finns blott för minderåriga arbetstagare enligt lag den 18 april 1925. Av intresse i detta sammanhang är emellertid lagen den 7 maj 1937 om förbud mot övertidsarbete, som i princip även gäller handels- och kontorsarbete. Enligt denna lag förstås med övertidsarbete det arbete, som går utöver den tid,

268 vilken enligt överenskommelse är den normala arbetstiden för vederbörande arbetsområde. Huvudregeln är förbud mot övertidsarbete. Sådant kan dock medgivas i vissa särskilda fall, därvid emellertid i allmänhet förutsattes, att arbetstagarna giva sitt samtycke, att motsvarande tid senare lämnas såsom ledighet å ordinarie arbetstid samt att övertidsarbetet särskilt ersattes. 1937 års lag, som trädde i kraft den 1 oktober 1937, tillkom huvudsakligen ur arbetslöshetssynpunkt. Den torde i praktiken icke ha fått någon tillämpning för t. ex. de kontorsanstäilda. Finland. I Finland gäller för handelsrörelser och kontor två lagar av den 8 december 1934, nämligen dels lag angående arbetsförhållandena inom handelsrörelse och på kontor och dels lag om tiden för öppethållande av handels- och andra särskilda rörelse samt affärskontor. Arbetstidslagen äger tillämpning å handelsrörelser och kontor samt med dessa jämförliga företag, där såsom arbetare användas andra än arbetsgivares maka, make eller egna barn. Lagen gäller ej offentliga ämbetsverk och ej heller resande och representanter, i den mån de utföra sitt arbete utanför företaget. Den ordinarie arbetstiden får ej vara mer än 47 timmar i veckan och högst 9 timmar något dygn. Undantag gäller blott för arbete å apotek samt för vaktpersonal ävensom för sådant för- och efterarbete, som utföres av andra än företagets personal utom den normala arbetstiden, övertidsarbete är tillåtet högst 200 timmar om året och 48 timmar för period av fyra veckor. Sådant arbete får dock endast förekomma i vissa fall, särskilt vid säsongförsäljning, realisation, affärsrörelses flyttning eller upphörande samt vid inventering och bokslut. För övertidsarbete skall erläggas en med minst 50 procent förhöjd lön. Om arbetstiden uppgår till minst 8 timmar av dygnet, skall arbetare beredas minst en timmes vilorast, varunder han skall vara oförhindrad att avlägsna sig från arbetsplatsen. Lagen innehåller vissa regler, som begränsa rätten att använda arbetare å sönoch helgdagar, varjämte särskilda bestämmelser finnas till skydd för kvinnor i sammanhang med barnsbörd samt för minderåriga. Det är vidare stadgat, att i varje butik skall finnas ett tillräckligt antal sittplatser, vilka arbetarna skola vara berättigade att använda under lediga stunder. Såvitt det i anseende till arbetets art är möjligt skall finnas arbetstidsschema, angivande tiderna för arbetets början och slut samt för raster under arbetet. Angående övertidsarbete och övertidsersättning skall föras förteckning. Butikstängningslagen gäller i första hand butik, nederlag, rakstuga och frisersalong och annan med dem jämförlig rörelse samt affärskontor. Under tid, då dessa företag skola hållas stängda, må ej heller där saluhållna varor annorstädes saluföras eller utbjudas på auktion utan särskilt tillstånd. Lagen gäller icke: 1) apotek, 2) kassor och kontor vid trafik- och transportinrättningar samt hotell och Värdshus ävensom vid sjukhus och välfärdsanstalter, 3) försäljning för passagerarnas behov å järnvägs-, ångbåts-, linjeautomobilsoch flygstationer samt i järnvägsvagnar och å fartyg, 4) försäljning utomhus samt i kiosker m. m. av bränsle och smörjämnen för motorer samt nödvändiga reservdelar för dessa, 5) försäljning å teatrar och andra förlustelseställen av inträdesbiljetter, program och förfriskningar, 6) sparbanker samt vissa kassor. Den vanligen medgivna tiden för öppethållande är klockan 8—18. Under

269 tiden 1 juni—1 september få butikerna hållas öppna klockan 7—19; för städer och köpingar förutsattes dock i så fall kommunalt beslut. Stängningstiden skall vara en timme tidigare å lördagar än övriga söckendagar, dock med undantag för rakstugor och frisersalonger. Vederbörande kommuns fullmäktige kunna medgiva öppnande en timme tidigare och stängning en timme senare än i lagen är sagt, där trafikförhållandena på orten sådant påkalla. Men ett villkor är därvid, att den dagliga tiden för öppethållande icke förlänges. Som huvudregel gäller, att öppethållande icke är tillåtet å sön- och helgdagar, självständighetsdagen och 1 maj, och att affärer och kontor midsommarafton och julafton skola stängas klockan 15. Genom beslut av vederbörande kommuns fullmäktige kan bestämmas andra tider för 1) mjölk-, bröd- och blomsterbutiker, dock å sön- och helgdagar i regel icke längre än 3 timmar mellan klockan 6—11, 2) försäljning i kiosker och liknande försäljningsställen samt utomhus av färdig mat, förfriskningar, läskedrycker, tobak, tidningar och tidskrifter samt blommor, 3) rakstugor och frisersalonger, när sön- och helgdagar sammanträffa, dock högst 2 timmar, 4) tidningskontor under sön- och helgdagar, dock högst 3 timmar. Norge. I Norge har genom lagen den 19 juni 1936 »om arbeidervern» införts direkt arbetstidslagstiftning även för affärs- och kontorsanstäilda. Lagen gäller i stort sett all näringsverksamhet utom bland annat jordbruk, sjöfart, fiske och offentlig förvaltning. Lagen äger som regel tillämpning å alla arbetstagare, även arbetsgivarens familjemedlemmar. Arbetstidsbestämmelserna gälla dock icke arbete av ledande eller kontrollerande natur eller i annan särskild förtroendeställning samt ej heller arbete av representanter, agenter och handelsresande, såvitt det utföres utanför företaget; även andra undantag finnas. Huvudregeln är, att den ordinarie arbetstiden icke får vara mer än 48 timmar i veckan och högst 9 timmar något dygn. Avvikelse kan dock ske i vissa fall. Sålunda kan vederbörande departement medgiva annan förläggning av arbetet, om icke arbetstiden i genomsnitt för högst 6 veckor blir mer än 48 timmar i veckan; förutsättning är, att företagets eller arbetets natur nödvändiggör en oregelbunden fördelning av arbetstiden. Om i visst yrke eller företag på regelbundet återkommande tider av året inträder stark arbetspåfrestning, kan vidare arbetstiden fördelas på annat sätt, blott den icke för år i genomsnitt överstiger 48 timmar i veckan samt icke blir mer än 10 timmar någon dag och 54 timmar någon vecka. I nu nämnda fall skola arbetarna och deras organisationer få tillfälle att uttala sig. I vissa fall medgives visst arbete utöver den vanliga ordinarie arbetstiden utan att det dock räknas som övertidsarbete. Sålunda få kunder expedieras i högst en halv timme om dagen. Vidare kan arbetstiden utsträckas till 10 timmar om dagen för vissa arbetare, om detta erfordras för nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten eller det gäller arbete, som under arbetstiden avbrytes av perioder, under vilka intet eller litet arbete utföres. Beträffande övertidsarbete i övrigt, får sådant förekomma högst 10 timmar i veckan och 30 timmar under loppet av 4 veckor, om ej särskilt tillstånd till utsträckning lämnas, övertidsarbete får blott uttagas i vissa särskilda angivna fall, och för detta arbete skall lämnas en ersättning, minst 25 procent högre än arbetarens vanliga lön.

270 Om den dagliga arbetstiden är mer än 8 timmar, skall under arbetstiden infalla en eller två raster av sammanlagt mist 3A timme; med särskilt tillstånd kan rastetiden förkortas till V2 timme. Lagen innehåller även vissa bestämmelser om arbetstidens förläggning under dygnet, därvid i regel arbete efter klockan 21 och före klockan 6 är förbjudet. Vidare lämnas i lagen föreskrifter om förbud mot sön- och helgdagsarbete. De nu n ä m n d a reglerna om nattarbete och söndagsarbete gälla dock icke bland a n n a t butiksbiträdenas arbete; även vissa andra undantag finnas. Lagen innehåller särskilda regler om arbete av kvinnor i sammanhang med barnsbörd samt av minderåriga. Den norska butikstängningslagen är av den 25 juli 1913 och ändrad 1 juli 1926. I lagen bestämmes icke direkt någon tid för butikernas öppethållande, u t a n beslutanderätten är överlämnad till kommunala myndigheter, vars beslut dock skola fastställas av socialdepartementet. I städer är meddelandet av sådant kommunalt beslut obligatoriskt, för landsbygden däremot frivilligt. Beslutet kan gälla endast vissa slag av butiker eller viss del av vederbörande område; det kan även givas tillämpning å utomhushandeln. Olika tider kunna bestämmas för olika årstider och veckodagar samt för skilda branscher; inom samma bransch skall dock alltid gälla enhetlig tid. Dispens kan i vissa fall meddelas av statliga myndigheter. Beträffande rakstugor och frisersalonger gäller enligt lag av den 29 maj 1925, a t t dessa skola hållas stängda sön- och helgdagar, dock med rätt till visst öppethållande, när flera helgdagar sammanträffa. Tiden för öppethållande av rakstugor och frisersalonger å vardagar är beroende av kommunala beslut. Tyskland. I den tyska Arbeitszeitordnung av den 26 juli 1934 har samlats arbetstidsoch stängningsbestämmelser, som tidigare funnits i olika författningar. Arbetstidsreglerna gälla näringslivet i dess helhet med vissa undantag, bland a n n a t jordbruk och sjöfart. De avse även statliga och kommunala företag. Lagen skiljer på arbetare och anställda. Beträffande de senare uttalas att regleringen gäller anställda med kommersiellt eller tekniskt eller skriv-, räkneeller dylikt arbete. Det förklaras, att såsom anställda även anses »Biiroangestellte», som utföra enkelt eller mekaniskt arbete. Verkmästare och liknande personal räknas i vissa avseenden icke som anställda utan såsom arbetare. Arbetstidsregleringen gäller icke företagsledare eller andra anställda i ledande ställning, därvid i senare fallet dock förutsattes en större underställd personal eller viss högre inkomst. Undantagna äro vidare medhjälpare och elever å apotek. Den ordinarie arbetstiden får i regel ej vara mer än 96 timmar under två veckor, men utsträckning kan av vederbörande minister medgivas för näringsgrenar och personalgrupper, där arbetet i väsentlig mån består i arbetsberedskap. Vidare medgives, att den ordinarie arbetstiden överskrides med högst 2 timmar dagligen för vissa nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten. Beträffande övertidsarbete finnas utförliga bestämmelser. Sådant är normalt tillåtet högst 2 timmar om dagen under 30 dagar, men utsträckning är medgiven i åtskilliga fall. För övertidsarbete skall lämnas skälig ersättning, vilken om ej a n n a t är avtalat eller av myndighet bestämmes skall vara 25 procent högre än den vanliga lönen. Den sammanlagda arbetstiden för dag får utom i vissa undantagsfall ej vara mer än 10 timmar. Lagen innehåller särskilda bestämmelser om arbete av minderåriga, av kvinnor i sammanhang med barnsbörd samt vid särskilda farliga arbeten.

271 Anställda, som arbeta mer än 6 timmar om dagen, äro tillförsäkrade minst en halv timmes rast. Slutar arbetet efter klockan 16 och skall huvudmåltiden intagas utom arbetsplatsen, måste rasten förlängas till minst IV2 timme. För butiker, kontor och lager är särskilt stadgat, att arbetarna skola erhålla skälig middagsrast. Butikstängningsbestämmelsernaéxo intagna i ett särskilt kapitel i arbetstidslagen. Vanliga butiker — d. v. s. öppna försäljningsställen — få i regel endast hållas öppna klockan 7—19; undantag gäller för apotek. Livsmedelsaffärer k u n n a dock av ortsmyndighet berättigas att öppna klockan 5. Vidare kan myndighet medgiva öppethållande till klockan 21 under högst 20 dagar om året. När det är fråga om sådana tillstånd, skola de anställdas intressen på särskilt sätt beaktas. I princip gälla tiderna för öppethållandet även utomhusförsäljning och kringföringshandel, men ortsmyndighet kan medgiva undantag i enlighet med regler, som riksarbetsministern utfärdar. F r å n regleringen undantages dock försäljning från automatapparater, som uppställts av butiksinnehavare i anslutning till butiken och där blott sådana varor säljas, som saluföras i butiken. Automaterna få endast påfyllas under vanlig butikstid. Det närmare genomförandet ankommer på ministeriell reglering. Enligt 1936 utfärdade föreskrifter tillätes försäljning från automatapparater av tobaks varor, tändstickor, livsmedel, konfektyrer, film och rakblad under vissa närmare angivna förutsättningar. England. I England gäller Shops act av 1912, som ändrats 1913, 1928, 1934 och 1936. Denna lag innehåller både arbetstids- och butikstängningsbestämmelser. Direkt arbetstidsreglering gäller för minderårig personal, och för denna infördes 1934 48-timmarsveckan. För den vuxna butikspersonalen finns däremot icke någon sådan reglering, ehuru sådan under senare år flera gånger varit föreslagen. Men all butikspersonal åtnjuter sedan 1912 den förmånen, att arbetet en dag i veckan skall sluta senast klockan 13.30. Denna dag kan av företagaren bestämmas olika för olika biträden. Vidare äro biträdena tillförsäkrade en måltidsrast av minst ZU timme mellan klockan 11.30—14.30; tiden skall förlängas till en timme, om måltid ej intages inom företaget. Om arbetet pågår klockan 16—19, skall den anställde under denna tid erhålla ytterligare en måltidsrast av V2 timme. Vissa undantag från de nu nämnda reglerna gälla. Å andra sidan stadgas i lagen bland annat, att det skall finnas sittplatser för de kvinnliga biträdena och företagaren har särskilt ålagts att meddela dessa, a t t de få använda sittplatserna. Ytterligare äro vissa föreskrifter om ventilation, uppvärmning, belysning m. m. givna i denna lagstiftning. 1912 års lag stadgade ursprungligen icke någon allmän stängningstid i annan m å n än genom regeln, att varje butik — utom i vissa undantagsfall — skall en dag i veckan stängas senast klockan 13. Denna dag får företagaren själv välja, om den. ej fastställts genom beslut av kommunala myndigheter. I sådant beslut kan bestämmas olika dagar för skilda årstider, distrikt och branscher. Vid beslutets fastställande skall särskild hänsyn tagas till butiksägarnas framställda önskemål. P å liknande sätt kan bestämmas stängningstid under övriga veckodagar, som dock icke får sättas tidigare än klockan 19. Sådant beslut förutsätter godkännande av minst 2/s av butiksägarna. Vid sidan av dessa lokala stängningstider infördes 1928 en allmän stängningstid klockan 20. En dag i veckan skola butikerna få hålla öppet till klockan 2 1 ,

272 och denna dag skall vara lördag om ej annat genom lokalt beslut förordnas. För försäljning av konfektyrer och läskedrycker skall stängningstiden vara klockan 21.30 (klockan 22 en dag i veckan), om ej tidigare stängningstid lokalt fastställts i enlighet med önskemål av flertalet här ifrågavarande butiksägare. För försäljning av tobaksvaror kan bestämmas liknande senare stängningstid, om 2 /s av de berörda företagen så önska. Ytterligare vissa undantag från de allmänna stängningsreglerna gälla för utställningar, semesterplatser m. m. Bestämmelserna om viss stängningstid gälla ej t. ex. näringsställens försäljning till förtäring på stället, försäljning å nöjeslokaler av vissa varor, försäljning av apoteksvaror, försäljning av tidningar och tidskrifter och för motorfordon erforderliga varor, allt under vissa närmare angivna förutsättningar. 1936 infördes allmänna bestämmelser angående butikers öppethållande å sönoch helgdagar. Huvudregeln är, att butikerna då skola vara stängda. Dock undantages försäljning av vissa uppräknade varor, såsom läskedrycker, konfektyrer, blommor, frukt, tobaksvaror, tidningar och tidskrifter, apoteksvaror, för motorfordon erforderliga varor samt under vissa förutsättningar vykort, sportartiklar m. m. Genom kommunala beslut kan vidare medgivas försäljning av bagerivaror, fisk och specerier, i allmänhet dock ej längre än till klockan 10. Ytterligare undantag kunna göras bland annat för semesterplatser. Här ifrågavarande kommunala beslut skola endast komma till stånd, om de biträdas av minst 2/a av de butiksinnehavare, som därav beröras. Butiksbiträden som få arbeta å söndagar, skola i gengäld erhålla viss ledighet andra veckodagar. Frankrike. I Frankrike infördes genom lag den 21 juni 1936 i princip 40-timmarsveckan för industriella och kommersiella företag, men denna lag förutsätter närmare tilllämpningsföreskrifter för de olika områden, där arbetstidsregleringen skall gälla. Genom olika författningar av den 31 mars 1937 ha sådana föreskrifter givits bland annat för detaljhandeln. Enligt den förordning, som gäller detaljhandeln i allmänhet, skall arbetsveckan fördelas å 5 arbetsdagar om 8 timmar vardera. E n vardag skall sålunda vara helledig, och detta skall för Seinedepartementet vara lördag, om ej annat särskilt bestämmes. I vissa fall medgives dock, att arbetstiden får fördelas lika å veckans sex vardagar. Beträffande orter med mindre än 10 000 invånare får vidare under en övergångstid tillämpas 48-timmarsvecka. Under vissa förutsättningar och efter myndighets tillstånd kan vidare arbetstid få överflyttas från tider, då arbetspåfrestningen är ringa, till säsongtider. Den vanliga arbetstiden kan i någon m å n överskridas för vissa personalgrupper, bland annat företagsledare, avdelningschefer och varubud. Å varje arbetsställe skall finnas arbetstidsschema med angivande av tiden för arbetets början och slut. Den n u behandlade förordningen avser företag eller delar av företag, där detaljhandel med andra varor än livsmedel idkas, och den äger även tillämpning å kontor m. m., som stå i samband med dessa företag. Beträffande livsmedelsaffärerna gälla två särskilda förordningar, den ena för Seinedepartementet och den andra för landet i övrigt. Båda överensstämma däri, a t t arbetstiden för butikspersonalen får uppgå till 46 timmar i veckan, vilket motiveras med att arbetet i dessa företag är av intermittent natur, så att detta ej svarar mot mer än 40 effektiva arbetstimmar. Under en övergångstid kan vidare arbetstiden få uppgå till 48 timmar för Seinedepartementet och 50 timmar för landet i övrigt. I dessa förordningar föreskrives även, hur lång tid på dagen som får ligga mellan arbetets början och dess slut. För mjölkbutiker medgives i d e t t a sammanhang, att arbetet för en del av de anställda får börja klockan 7.

273 En särskild förordning reglerar arbetstiden å apotek, och en annan förordning gäller frisersalonger, massage- och skönhetsinstitut m. m. I sistnämnda förordning medgives en arbetstid av 45—52 timmar, beroende på om företaget är beläget i större städer eller å mindre platser. Avvikelsen från 40-timmarsveckan motiveras även här med arbetets intermittenta natur. Andra förordningar gälla banker, försäkringsföretag m. m. Samtliga här behandlade författningar innehålla åtskilliga detaljbestämmelser, för vilka i detta sammanhang ej redogjorts, och de angiva sig på vissa punkter vara av provisorisk karaktär.

200 38

Statens offentliga utredningar 1937 Systematisk

förteckning

(Siffrorna i n o m k l ä m m e r b e t e c k n a u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i den kronologiska

Allmän lagstiftning.

Bättsskipning.

Fångvård.

Allmänt

Betiinkande m e d f ö r s l a g till r e v i s i o n av förvarings- och i n t e r n e r i n g s l a g a r n a m . m . [8] L a g b e r e d n i n g e n s förslag till lag om a k t i e b o l a g s p e n s i o n s och a n d r a p e r s o n a l s t i f t e l s e r na. m . 13 P r o m e m o r i a ang. g r u n d e r n a för en r e f o r m av lagstiftn i n g e n o m r ä t t t i l l l i t t e r ä r a och m u s i k a l i s k a verk 18 F ö r s l a g till ä n d r a d l a g s t i f t n i n g om s a m m a n t r ä f f a n d e av b r o t t j ä m t e m o t i v . ;'>±~ F ö r b e r e d a n d e u t k a s t till strafflag. E f t e r l ä m n a d e a n t e c k n i n g a r a v J . C. W. T h y r é n . 37 B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g till lag om villkorlig d o m m . m [38] Statsförfattning.

Allmän

Fast egendom.

förteckningen.)

näringsväsen.

J o r d b r u k med b i n ä r i n g a r .

B e t ä n k a n d e m e d förslag ang. den s t a t s u n d e r s t ö d d a v a t t e n a v l c d n i n g s - och a v d i k n i n g s v e r k s a n i l u t e n s a m t därmec s a m m a n h ä n g a n d e s p ö r s m å l . 8' U t r e d n i n g r ö r a n d e j o r d b r u k e t s läge i Norrland m e d visst f ö r s l a g till å t g ä r d e r till f ö r b ä t t r a n d e av den n o r r l ä n d s k t j o r d b r u k a r b e f o l k n i n g e n s e k o n o m i s k a ställning [9] B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g . r ä t t till fiske i Vänern, Vätt e r n , Mälaren, H j ä l m a r e n och Storsjön i J ä m t l a n d . 1, Lagforslag och m o t i v . [10] 2. Kartbilagor. V ä n e r n och H j ä l m a r e n . [111 B e t ä n k a n d e m e d förslag till vissa lagstiftningsåtgärder till m o t v e r k a n d e av ö v e r d r i v e n s k u l d s ä t t n i n g inom j o r d b r o !

statsförvaltning.

1934 å r s n ä m n d för s t ä d n i n g s u t r e d n i n g . B e t ä n k a n d e m e d speciella b e r ä k n i n g a r och förslag r ö r a n d e e r s ä t t n i n g a r n a för s t ä d n i n g s a r b e t e i n o m vissa statliga ä m b e t s l o k a l e r i S t o c k h o l m ni. na. [7] U t r e d n i n g a n g . de r ä t t s b i l d a d e d o m s a g o b i t r ä d e n a s a n s t ä l l n i n g s - och a v l ö n i n g s f ö r h å l l a n d e n . [20] 1936 å r s l ö n e k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e med' u t r e d n i n g och förslag ang. d y r o r t s g r u p p e r i n g e n . [82] B e t ä n k a n d e m e d förslag till k u n g ö r e l s e o m k o m m i s s i o n ä r e r h o s ö v e r r ä t t e r och s t a d s d o m s t o l a r . [89] 1936 å r s l ö n e k o n n n i t t é . B e t ä n k a n d e jricd förslag till civilt a v l ö n i n g s r e g l e m e n t e . [48]

B e t ä n k a n d e m e d förslag till åtgiirder mot s m i t t s a m kastn i n g h o s n ö t k r e a t u r . 181 B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om m i n i m i l ö n e r för lanta r b e t a r e . 21 K e d o g ö r e l s e för i n v e n t e r i n g av odlingsjord å k r o n o p a r k e r n a n e d a n f ö r o d l i n g s g r ä n s e n i de två nordligaste N o r r l a n d s l ä n e n ä v e n s o m för vissa a n d r a u p p d r a g . [30] B e t ä n k a n d e ' m e d förslag ang. d e n fasta l a n t b r u k s u n d e r v i s n i n g e n s o r d n a n d e . [33] Betänkande rörande fiskerinäringens avsättningsförhålland e n m . ni. [411

Kommunalförvaltning. Vattenväscn. S t a t e n s och k o m m u n e r n å s

flnansväsen.

Skogsbruk.

B e t ä n k a n d e m e d förslag till l ö n e r e g l e r i n g för l ä r a r p e r s o n a l e n vid k o m m u n a l a m e l l a n s k o l o r , k o m m u n a l a flicks k o l o r och h ö g r e f o l k s k o l o r . [271 1936 å r s s k a t t e k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e m e d förslag till omläggning av den d i r e k t a Btatsbeskattningen m . m . [42] 1937 å r s a u t o m o b i l s k a t t e n t r e d n i n g . B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d e b e s t ä m m e l s e r r ö r a n d e a u t o m o b i l b e s k a t t n i n g e n . [53]

Industri.

Politi.

H a n d e l och

N a t i o n a l e k o n o m i och s o c i a l p o l i t i k .

sjöfart.

B e t ä n k a n d e ang. a n o r d n a n d e av l a g r i n g s u t r y m m e n för flyt a n d e b r ä n s l e n m . m . [54]

Socialiseringsproblemet 2. H u s h å l l s r ä k n i n g e n s p r o b l e m och faktorer. [1] S o c i a l i s e r i n g s i d é e r och s o c i a l i s e r i n g s p r a x i s i S o v j e t u n i o n e n . 2. [2] Statslotteriutredningen. Betänkande med förslå" rörande s v e n s k t p e n n i n g l o t t e r i . [4] A r b e t s l ö s h e t s i m d e r s ö k n i n g e n den 31 j u l i 1936. [18] H e m b i t r ä d e s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e . 1. B e t ä n k a n d e och forslag i fråga om u t b i l d n i n g av h e m b i t r ä d e n . [16] B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e b e r e d s k a p s a r b e t e n . [26] B e t ä n k a n d e "med förslag till å t g ä r d e r för f ö r b ä t t r a n d e av de b l i n d a s och de d ö v s t u m m a s a r b e t s f ö r h å l l a n d e n och f ö r v ä r v s m ö j l i g h e t e r . [34] B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e lån och b i d r a g av statsm e d e l tiil f r ä m j a n d e av b o s t a d s f ö r s ö r j n i n g för m i n d r e b e m e d l a d e b a r n r i k a f a m i l j e r i e g n a h e m ni. m . j ä m t e därt i l l h ö r a n d e u t r e d n i n g a r . [43] B e t ä n k a n d e o c h f ö r s l a g r ö r a n d e v å r d e n av själsligt abn o r m a m a n l i g a s k y d d s h e m s e l e v e r s a m t av v a n a r t a d e sinn e s s l ö a g o s s a r m . m . [46] B e t ä n k a n d e m e d förslag"till lag om s e m e s t e r . [491 B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g . effektivisering av yrkesins p e k t i o n e n . [521 B e t ä n k a n d e m e d 'förslag till a r b e t s t i d s l a g för d e t a l j h a n d e l n och b u t i k s t ä n g n i n g s l a g . [551

Kommunikationsvägen, U t r e d n i n g m e d förslag till vissa åtgärder för trafiksäkerh e t e n s h ö j a n d e vid k o r s n i n g a r i s a m m a plan m e l l a n j ä r n v ä g och väg s a m t j ä r n v ä g a r n a s b e r e d a n d e av b i d r a g av a u t o m o b i l s k a t t e m e d e l till s ä k e r h e t s a n o r d n i n g a r n a vid d y l i k a k o r s n i n g a r . [15] B a n k - , k r e d i t - och p e n n i n g v ä s c n . Försäkringsviiscn. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. E f t e r s k r i f t till »Kyrkogodset i Skåne, H a l l a n d och B l e k i n g e uii'ler d a n s k tid». [22] U n i v e r s i t e t s b e r e d n i n g e n . U t r e d n i n g i fråga om u n i v e r s i t e t e n s v e r k s a m h e t och o r g a n i s a t i o n . [36] S ä r s k i l d a i n o m e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t t i l l k a l l a d e sakk u n n i g a s y t t r a n d e m e d a n l e d n i n g ' av det å t d e m l ä m n a d e u p p d r a g e t att b i t r ä d a vid utredigeringen a v d e t u t av 1936 års k y r k o m ö t e a n t a g n a p s a l m b o k s f ö r s l a g e t . [40] B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag ang. u n d e r s t ö d i forna av fria b o s t ä d e r och fri kost åt s t u d e r a n d e v i d u n i v e r s i t e t e n i U p p s a l a och L u n d s a m t k a r o l i n s k a m e d i k o - k i r u r g i s k a i n s t i t u t e t . [44] B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag ang. s t u d e n t e x a m e n . [45] S u p p l e m e n t n r 5 till Sveriges f a m i l j e n a m n 1920. [50]

l l ä l s o - och s j u k v å r d . Y t t r a n d e i a b o r t f r å g a n . [6] Betänkande ang. pensionsstyrelsens invaliditetsförebygg a n d e v e r k s a m h e t . [23] B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l l a g o m skyddskoppvmpnir."in. m . [28] • B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g . i n r ä t t a n d e av e t t s t a t e n s ins t i t u t för f o l k h ä l s a n . [31] F o l k t a n d v å r d . [47] B e t ä n k a n d e m e d förslag till l a g s t i f t u i n g om v i t a m i n i s e r a d e l i v s m e d e l och om k r i n g f ö r i n g s h a n d e l m e d k ö t t och chark u t e r i v a r o r . [511

Bergsbruk.

B e t i i n k a n d e m e d förslag till lagstiftning ang. särskilda h u s b e h o v s s k o g a r i V ä s t e r b o t t e n s och N o r r b o t t e n s l ä n s l a p p m a r k e r rii. m . [6] B e t ä n k a n d e med förslag till lag om a l l m ä u n i n g s s k o g a r i N o r r l a n d och D a l a r n a m . m. [29] B e t a n k a n d e m e d förslag till lagstiftning om g r u n d v a t t e n m . m . ; 35'

Försvarsväsen. B e t i i n k a n d e ang. v i s s a m e d frivillig anskaffning av luftv i i r n s m a t e r i e l s a m m a n h ä n g a n d e frågor. [17] U t r e d n i n g r ö r a n d e flottans f a r t y g s t y p e r m . m . [25] Utrikes ärenden.

Stockholm 1938. K. L. B e c k m a n s B o k t r y c k e r i . 2 0 0 38

Internationell rätt.