Betänkande angående förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1938:13

SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

FÖRVÄRVSARBETANDE

KVINNORS

RÄTTSLIGA STÄLLNING VID ÄKTENSKAP

OCH

BARNSBÖRD AVGIVET AV

BEFOLKNINGSKOMMISSIONEN

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1938 Kronologisk

1. Betänka nde angående omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m . I d u n . (4), 107 s. S. 2. Förslag till revision a v den svenska kyrkohandboken. Av E. Eidem. Uppsala, Almqvist & Wiksell. vij, 303 s. E. 3. Byggnadsindustrien i Sverige. 2. Arbetsgivares och löntagares inkomster. I d u n . vij, 198 s. S. 4. Byggnadsindustrien i Sverige. 3. Arbetslöshetens omfattning och växlingar. I d u n . v i j , 202 s. 8. 5. Betänkande m e d u t r e d n i n g och förslag rörande produktions- o c h avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen. Marcus. 314 s. J o . 6. Betänkande i näringsfrågan. Marcus. 173, 251* s. S. 7. Betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m. m. Marcus. 133, 18* s. S.

förteckning 8. 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkande med förslag rörande omorganisation av vissa delar av tekniska skolan i Stockholm. Hseggström. viij, 455 s. K. 9. U t l å t a n d e rörande flottans fartygstyper m . m . Norstedt. 71 s. Fö. 10. Byggnadsindustrien i Sverige. 1. Allmän översikt, y t t r a n d e n och förslag. I d u n xvj, 741 s. S. 11. Riktlinjer för e n lagstiftning om ägareförbehåll och avbetalningsköp. Av F . Schmidt. Norstedt. 64 s. Ju. 12. Undersökning a v taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden enligt beredningsn ä m n d e r n a s förslag v i d 1938 års allmänna fastighetstaxering. Hrcggström. 89 s. Fl. 13. B e t ä n k a n d e angående förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd. Marcus. 52 s. S.

Anm. Om särskild t r y c k o r t ej angives, ä r tryckorten Stockholm. B o k s t ä v e r n a m e d fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till d e t departement, under vilket utredningen avgivits, t . e x . K. = ecklesiastikdeparteinentet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 a n g . statens offenthga utredningars y t t r e anordning (nr 98) utgivas u t r e d n i n g a r n a i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1938:13 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

FÖRVÄRVSARBETANDE KVINNORS RÄTTSLIGA STÄLLNING VID ÄKTENSKAP OCH BARNSBÖRD A V G I V E T AV

BEFOLKNINGSKOMMISSIONEN

STOCKHOLM 1938 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 382067

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

Befolkningskommissionen får härmed vördsamt till Herr Statsrådet överlämna ett betänkande angående förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd, innefattande utkast till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap och barnsbörd ävensom förslag till vissa därmed sammanhängande ändringar i 1931 års förordningar om erkända sjukkassor och om statsbidrag åt sjukkassor samt i 1912 års lag om arbetarskydd. Betänkandet har utarbetats av en inom kommissionen nedsatt delegation, bestående av doktor Andreen, ordförande, och herr Persson, varjämte såsom särskilda sakkunniga deltagit sekreteraren i kungl. pensionsstyrelsen fru H. Dernby, fru E. Wedberg samt ledamoten av riksdagens första kammare direktören K. Wistrand. Såsom sekreterare har tjänstgjort t. f. revisionskommissarien i riksräkenskapsverket E. Norberg. Vid utarbetandet av de vid betänkandet fogade författningsutkasten har biträtt hovrättsassessorn I. Lindell. I ärendets slutbehandling hava deltagit befolkningskommissionens samtliga ledamöter utom herr Myrdal. Reservationer av herr Magnusson och direktören Wistrand ävensom av herr Österström bifogas. Stockholm den 25 maj 1938. Å Befolkningskommissionens vägnar: NILS WOHLIN.

f l —382087

Utkast till

Lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap och barnsbörd. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetstagare. 2 §•

Såsom arbetstagare enligt denna lag skall ej räknas medlem av arbetsgivarens familj; samt ej heller befattningshavare i statens eller kommuns tjänst, som är underkastad ämbetsmannaansvar, befattningshavare i överordnad ställning, den som avlönas uteslutande genom andel i vinsten. 3 §•

Arbetstagare må ej skiljas från sin anställning i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap eller barnsbörd. 4 §•

Arbetstagare som skilts från sin anställning vare, där sannolika skäl föreligga till antagande att avskedandet skett i strid mot stadgandet i 3 §, berättigad till ersättning för därigenom uppkommen förlust för såvitt icke arbetsgivaren visar att fullgoda skäl för avskedandet eljest förelegat. Varder utredning angående förlustens storlek ej förebragt, är arbetsgivaren pliktig att till arbetstagaren såsom ersättning utgiva denne tillkommande löneförmåner för en tid av tre månader.

8 Utkast till

Förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor. Härigenom förordnas, att 32 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 32 §. Centralsjukkassa skall — tvåhundrasjuttio dagar. Moderskapshjälp utgår till medlem, som i anledning av barnsbörden i väsentlig mån går förlustig lön från enskild tjänst varigenom hon erhåller sin huvudsakliga försörjning, med fyra kronor för dag, dock högst för en tid av tolv veckor, därav ej mera än fyra veckor före barnsbörden, och minst med etthundratio kronor, samt till annan medlem med sistnämnda belopp; centralsjukkassa likväl obetaget att, efter medgivande av tillsynsmyndigheten, utgiva moderskapshjälp med högre belopp än nu nämnts. Centralsjukkassa må sextio kronor. Därtill — utbekomma beloppet. Moderskapshjälp må stycket sägs. Denna förordning träder i kraft den — — —; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning i fråga om moderskapshjälp vid barnsbörd, som inträffat före nämnda dag.

Senaste lydelse, se Sv. Förf. Sami. 1937: 337.

9 Utkast till

K u n gö r e 1 s e om ändrad lydelse av § 6 kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282) angående statsbidrag åt sjukkassor. Härigenom förordnas, att § 6 kungörelsen den 26 juni 1931 angående statsbidrag åt sjukkassor 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

§6. För varje barnsbörd, vid vilken centralsjukkassa under tid, då antagandet varit gällande, i enlighet med bestämmelserna i förordningen om erkända sjukkassor utgivit moderskapshjälp, utgår till kassan statsbidrag (moderskapsbidrag) med följande belopp, nämligen då hjälpen lämnats medlem, som på sätt i 32 § andra stycket sagda förordning sägs gått förlustig lön från enskild tjänst, med tre kronor för varje dag hjälp utgått, dock minst sjuttiofem kronor, samt i andra fall med sistnämnda belopp. Där kassan endast utbetalat förskott jämlikt tredje stycket i nyssberörda paragraf, utgår likväl moderskapsbidraget med allenast fyrtio kronor. Denna kungörelse träder i kraft den ; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning i fråga om statsbidrag för moderskapshjälp vid barnsbörd, som inträffat före nämnda dag.

1 Senaste lydelse, se Sv. Förf. Sami. 1937: 341.

10 Allmän motivering. Allmänna befolkningspolitiska och familjesociala synpunkter på kvinnornas förvärvsarbete utom hemmet. Den moderna samhällsutvecklingen h a r som bekant fört till en vidgad arbetsfördelning. Den jordbrukande klassens relativa andel av befolkningen har därvid starkt nedgått, och jordbrukarbefolkningen utvisar alltsedan 1880-talet även absolut taget en fortgående minskning. Den vidgade samhälleliga arbetsfördelningen har särskilt i städerna och allmänt inom alla andra yrken än jordbrukarklassen fört till en viss omvandling av familjehushållet; även inom jordbrukarklassen h a r en liknande, ehuru hittills svagare omvandling av familjehushållet ägt rum. Från familjesynpunkt har utvecklingen främst haft sitt kännemärke däri, att det produktiva arbetet i allt större utsträckning kommit att förläggas utom familjehushållets ram. I första hand männen ha upphört att vara hemarbetande och i allt högre grad blivit förvärvsarbetande i modern mening. De flesta män utöva därvid sin verksamhet i egenskap av löntagare. För kvinnornas del har utvecklingen icke varit lika snabb och ensriktad. Sant är visserligen, att i den mån familjehushållet mistat i betydelse såsom institutionell organisationsenhet för produktionen, även kvinnornas befattning med sådant arbete inom familjehushållet oavbrutet nedgått. Men kvinnorna ha icke lika hastigt och lika fullständigt i stället blivit förvärvsarbetande utom hemmet. Familjehushållet har bestått såsom konsumtionsenhet, och den genom det minskade behovet inom familjehushållet av arbete i produktivt syfte friställda kvinnliga arbetskraften har i mycket stor utsträckning kommit det konsumtiva hemarbetet till godo. En väsentlig del av den under de sista båda decennierna försiggående stegringen av den reala levnadsstandarden har i själva verket fått taga sig uttryck i en ökad ledighet för kvinnorna från arbete i produktionslivet, varvid i allt fall den väsentligare delen av denna ledighet fått komma det gemensamma konsumtionshushållet till godo. Samtidigt med denna i takt med näringslivets industrialisering skeende utveckling har emellertid en annan tendens gjort sig gällande, i det att även kvinnorna i allt större utsträckning kommit att på den allmänna arbetsmarknaden söka sig avlönat arbete. Denna utveckling sammanhänger intimt med tvenne, särskilt under den sista generationen framträdande förändringar i familjens struktur, nämligen dels arbetsfördelningens och rationaliseringens övergripande även å den verksamhet inom familjehushållet, som tjänar mera omedelbar konsumtion och som sedan gammalt i huvudsak åvilat kvinnorna, och dels den sjunkande fruktsamheten. Känt är, att

11 större delen av forna tiders till familjekonsumtionen knutna hemarbete numera kommit att utföras industriellt utom hemmet, varjämte i synnerhet på senare tid även det kvarstående hemarbetet genom moderna hjälpmedel rationaliserats och förenklats, en utveckling, vars verkningar i fråga om behovet av kvinnlig arbetskraft inom hemmet blott delvis upphävts av den höjda konsumtionsstandarden. Vidare h a r den sjunkande fruktsamheten haft till följd en mycket avsevärd förkortning av den tidrymd inom en familjs liv, varunder familjen innesluter minderåriga barn och varunder moderns närvaro inom hemmet för vårdnaden av dessa barn är mest påkallad. Utvecklingen har lett till att numera i städer och stadsliknande samhällen praktiskt taget alla vuxna ogifta kvinnor, som icke av särskilda personliga förhållanden — pågående utbildning, arbetslöshet eller arbetsoförmåga på grund av lyte eller dylikt — äro förhindrade, hava förvärvsarbete utom hemmet, samt att en allt större kvotdel av i synnerhet de yngre gifta kvinnorna kvarstannat i förvärvslivet, vanligen då såsom löntagare. Kvinnornas framträdande på arbetsmarknaden har som alla sociala strukturförändringar av denna storleksordning skapat nya problem. Dessa problem äro av två slag. Det första slaget av problem är de arbetsmarknadspolitiska och gäller frågorna om verkningarna på efterfrågan av manlig och kvinnlig arbetskraft, arbetslöshet och lönebildning. Det andra slaget av problem är de befolkningspolitiska och familjesociala. För utredning av de med kvinnoarbetet förbundna arbetsmarknadspolitiska problemen har chefen för finansdepartementet på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 18 juli 1935 tillsatt en särskild utredning, den s. k. kvinnoarbetskommittén, som under senare delen av år 1938 kan förväntas avgiva sitt betänkande. Det andra slaget av problem tillhör mera omedelbart béfolkningskommissionens arbetsuppgifter. Då likväl de båda slagen av problem hava ett nära inbördes samband, har, på sätt i direktiven för kvinnoarbetskommittén förutsatts, samråd ägt rum mellan denna kommitté och befolkningskommissionen. Kommissionen vill till en början göra vissa tillrättaläggande uttalanden rörande spörsmålet om konkurrensen mellan å ena sidan kvinnornas förvärvsarbete och å andra sidan deras möjlighet till och villighet för äktenskap och barnafödande. Att en sådan konkurrens under nuvarande förhållanden består, torde icke kunna bestridas. I vilken utsträckning kvinnors förvärvsarbete står såsom hinder för äktenskap och barnafödande kan dock svårligen bedömas med ledning av tillgänglig statistik, som endast kan siffermässigt belysa förhållandena under ett övergångs- och brytningsskede. Kommissionen vill emellertid här såsom sin mening framhålla, att även om en dylik konkurrens i avsevärd utsträckning skulle bestå, detta förhållande icke kan få utgöra skäl för samhällsingripanden i syfte att uttränga kvinnorna från förvärvsarbete. Redan ekonomiska hänsyn förbjuda ett sådant inskridande. Vår samhällsverksamhet bygger i allt större utsträckning p å kvinnors arbetsinsats i det utom familjen försiggående produktiva livet, och vi kunna såsom folk icke utan en väsentligt sänkt kvalitativ och kvantitativ standard försaka denna insats. Såsom ett ännu viktigare skäl emot sam•f 2—382067

12 hällsingripanden i syfte att uttränga kvinnorna eller vissa kategorier av kvinnor från yrkesverksamhet står emellertid för kommissionen det förrnållandet, att hela vårt samhällsliv bygger på personlig frihet för medborgarna att söka nyttiggöra sina krafter på det område de själva välja. En friheitsbegränsning för kvinnornas eller för vissa kvinnors del torde icke varai i överensstämmelse med denna av en allmän opinion omfattade demokratisska grundsats. Det torde även vara en fåfäng tro, att man genom ingripanden av njyss antytt slag skulle kunna stimulera till äktenskap och barnafödande. Smarare torde motsatsen vara fallet. Om man inskränker kvinnornas arbetsmöjligheter såsom gifta, skapar man snarast ett avhållande motiv för äkttenskap och gynnar fria förbindelser. Förminskar man kvinnornas arbetsmöjligheter först då de bliva mödrar, skapar man ett starkt motiv för extrrem barnbegränsning. Chefen för socialdepartementet har även betonat dettta, då han i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 17 maj 1935 vid kommiissionens tillsättande yttrat: »Det kan icke vara ägnat att uppmuntra familljebildningen, att såsom ofta sker, arbetsgivare vägrar fortsatt anställning åt kvinnor vid deras inträde i äktenskap eller på grund av havandeskap.» Om man sålunda finner sig böra helt avstå från tanken att genom saimhällsinskridanden förminska mödrars och gifta kvinnors arbets- och ftörtjänstmöjligheter inom näringslivet, uppställer sig frågan, h u r man på oliika vägar skall kunna göra det lättare för kvinnor att förena äktenskap och rmoderskap med förvärvsarbete. Kommissionen är fullt medveten om att hiär i första hand kräves en annan inställning till de med kvinnornas yrkesverksamhet sammanhängande, särskilda problemen, än som hittills varit dlen inom stora områden av arbetsmarknaden vanliga. När enskilda arbetsgivare nu avskeda anställda kvinnor, då dessa gifta sig eller vänta barn, o)ch stundom rentav hava avtal med den innebörden, att mistande av anställningen följer äktenskap eller barnafödande, kan detta vara förståeligt, då (det gäller mindre företag och överhuvud taget företag, som befinna sig i håird konkurrens. Utan tvivel kan det i vissa fall innebära en ekonomisk upppoffring att tillämpa ett motsatt handlingssätt, en uppoffring, som icke uttan vidare kan krävas av dylika företag. Men av kommuner och allmänna i inrättningar samt av banker, försäkringsbolag och andra stora företag torrde samhället hava rätt att förvänta, att de etiska och familjesociala probleim, som här möta, icke bedömas u r alltför ensidig och snäv ekonomisk synviinkel. Själva befolkningsutvecklingen gör i längden den uppfattningen ohåillbar, som i äktenskap och barnafödande ser blott en bristfullhet hos dlen kvinnliga arbetskraften. Kvinnan i statens tjänst. Befolkningskommissionen har tidigare till Ibehandling upptagit frågan, huruvida staten inom det område, på vilket dlen själv uppträder såsom arbetsgivare, följde grundsatser, vilka kunde amses stå i överensstämmelse med de befolkningspolitiska och familjesociala stirävänden, som kommissionen hade att tillvarataga. I angivet syfte verkställlde

13 kommissionen under senare hälften av år 1935 en översyn av de författningsbestämmelser, vilka inom statstjänsten reglera kvinnornas — och särskilt de gifta kvinnornas — anställnings- och avlöningsförhållanden. Resultatet av denna sin undersökning framlade kommissionen i ett till statsrådet och chefen för kungl. socialdepartementet den 15 november 1935 avgivet utlåtande rörande ändring i vissa delar av gällande bestämmelser i fråga om anställnings- och avlöningsförhållanden för kvinnliga befattningshavare i offentlig tjänst. Kommissionens förslag gick i huvudsak ut på att avlägsna den olikställighet mellan gifta och ogifta kvinnor i statens tjänst, som vid dåvarande tidpunkt alltjämt förefanns i vissa avlönings- och instruktionsföreskrifter. Statens intresse av att familjebildandet icke försvårades hade dessutom synts kräva, att kvinnornas uppgift som mödrar underlättades genom förbättrade avlöningsvillkor vid ledighet för barnsbörd eller sjukdom, som står i samband med havandeskap. Befolkningskommissionens förslag föranledde framläggandet för 1936 års riksdag dels av proposition angående vissa ändringar i gällande avlöningsreglementen för nyreglerade verk (nr 174), dels av proposition angående kvinnliga befattningshavares vid undervisningsväsendet avlöningsförmåner under tjänstledighet för havandeskap m. m. (nr 181). I den förstnämnda propositionen framhölls, hurusom frågan om den gifta kvinnans ställning i statstjänsten under olika tidsskeden hade bedömts på olika sätt. I stora drag syntes utvecklingen kunna karakteriseras sålunda, att staten till en början intog en bestämt avvisande hållning gentemot gift kvinnas användning överhuvud taget i statstjänst, att därefter följde en mellanperiod, under vilken möjlighet för gift kvinna att innehava dylik tjänst steg för steg öppnades i ökad omfattning, samt att numera i princip gällde, att gift kvinna vore likställd med den ogifta i fråga om behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag. Sålunda gjordes i 1923 års behörighetslag icke någon åtskillnad mellan gift och ogift kvinna. Men hade alltså själva principen om likställighet numera vunnit statsmakternas godkännande, kvarstode dock i avlöningsförfattningarna vissa stadganden, som speciellt toge sikte på gifta kvinnor och vilka varit avsedda att giva staten som arbetsgivare ett medel till minskning av de olägenheter u r tjänstesynpunkt, som anställning av gift kvinna befarats kunna medföra. Hit hörde bestämmelsen om skyldighet för kvinnlig befattningshavare med vårdnad om barn under 15 år att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i fråga om fullständig eller partiell tjänstledighet, som vederbörande myndighet kunde finna nödigt meddela, ävensom vissa bestämmelser angående skärpning av det vanliga sjukavdraget under tjänstledighet för sjukdom^ som stode i samband med havandeskap eller barnsbörd. Ifrågavarande undantagsbestämmelser föreslogos till borttagande, varjämte tillstyrktes, att löneavdraget vid ledighet för havandeskap begränsades till s. k. A-avdrag, d. v. s. samma avdrag som tillämpades vid sjukdom. Riksdagen beslöt även i överensstämmelse härmed. Beträffande anställnings- och löneförhållanden för kvinnor i statens tjänst

14 gäller sålunda numera, att kvinna äger rätt att erhålla och innehava staihttsanställning oberoende av civilstånd och moderskap samt att kvinnliga bteeafattningshavare jämväl må icke blott vid sjukdom, som står i samband mecddl havandeskap eller barnsbörd, utan även — under viss tid — vid ledighesett för havandeskap åtnjuta lön utan annat löneavdrag än det, som för befattmhiingshavare i allmänhet tillämpas vid sjukdom. Enligt vad föredragande depiomrtementschefen i förenämnda proposition nr 174 framhållit, vore det giwv/etvis ur befolkningspolitisk synpunkt av värde, om den ståndpunkt, som sstettaten såsom arbetsgivare sålunda intagit i förevarande hänseenden, kunde irnmana till efterföljd av arbetsgivare inom andra verksamhetsområden, icke irrminst av kommuner och allmänna inrättningar av olika slag. Med understrykande av detta departementschefens uttalande har beeetfolkningskommissionen i skrivelse den 16 januari 1937 till Svenska stadsfÖDDirbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska landskommunernas förrrrbund hemställt om förberedande medverkan till spridande av kännedom om i s östatsmakternas ställningstagande till nu behandlade spörsmål. Kvinnan inom det enskilda näringslivet. Svårare att komma till rätta med är det även kvantitativt större problemet om de förvärvsarbetande j kvinnornas ställning inom det enskilda näringslivet. Tillsammans med kvvv/innoarbetskommittén har befolkningskommissionen till en början sökt g<?g<enom utsändandet av frågeformulär till olika arbetsgivare, vilka sysselsätt t tta ett större antal kvinnor inom sina företag, erhålla uppgifter till väglednimnmg för ett bedömande av de kvinnliga arbetstagarnas ställning i olika med äääiktenskap och barnsbörd sammanhängande hänseenden. Resultatet av enqqqméten framgår av här såsom bilaga A närslutna sammanställning. Sammarnmställningen giver vid handen, att av 648 redovisade företag med tillhopa 55539 600 kvinnliga arbetare ungefär en tiondel, sysselsättande 2 420 kvinnor, tlitiliillämpar avsked vid giftermål eller hava mer eller mindre osäker praxis, mmmedan av 1 534 företag, med tillhopa 25 416 kvinnliga, ej till arbetare häntffförliga »anställda», ungefär en tredjedel, sysselsättande 11066 kvinnor, up.pprpgiver avsked vid giftermål eller osäker praxis. Inom industrien har sålumaatda av de anförda siffrorna att döma frågan om den kvinnliga arbetstagarens s 5. civilstånd i allmänhet ansetts vara av underordnad betydelse, under det aittttt förhållandena i detta avseende ställa sig helt annorlunda för olika katceee?gorier av kontors- och affärsanställda. I sitt den 4 oktober 1935 avgivna utlåtande över ett av kommittén angående privatanställda framlagt betänkande med förslag till lag om jaaairbetsavtal (statens offentliga utredningar 1935: 18) framhöll befolkningskoDDimmissionen bland annat, hurusom den ständigt ökade användningen av k.wwinnor i förvärvsarbete och den fortgående nativitetsminskningen enligt kommnrmissionens mening nödvändiggjorde en ändrad inställning från samhällettfttes, sida till de förvärvsarbetande kvinnorna i deras egenskap av barnaföd(eee3rskor. Samhället måste oförbehållsamt erkänna och anpassa sin lagstiftninsgggg efter det faktum, att ett stort antal kvinnor hade en dubbel uppgift såsom jaaaarbetstagare och mödrar. Utgående från uppfattningen om barnafödandet ss66com en

15 samhälleligt betydelsefull gärning fann kommissionen det önskvärt och riktigt, att kvinnliga arbetstagare erhölle ersättning för i samband med barnsbörd förlorad arbetsförtjänst. Även en väsentligt ökad moderskapspenning kunde endast delvis utgöra kompensation för mistade avlöningsförmåner. Så länge kvinnliga arbetstagare inom stora delar av det enskilda näringslivet riskerade att stå väsentligen utan inkomst under en så kritisk period av sitt liv, som då de skulle fylla sin uppgift som mödrar, kunde förhållandena icke sägas vara tillfredsställande. Kommissionen sade sig även hava för avsikt att senare återkomma till frågan om ersättning åt kvinnlig arbetstagare för i s a m b a n d med barnsbörd förlorad arbetsförtjänst. En lösning av denna fråga syntes nämligen vara en samhällsangelägenhet av icke ringa vikt och betydelse. Då särskilt banker och försäkringsbolag intaga en framträdande plats bland de företagare, som ställa sig avvisande mot ett bibehållande i tjänst av gifta kvinnor, har befolkningskommissionen funnit angeläget att genom konferenser med representanter såväl för dessa företags ledning som för de vid företagen anställda erfara, hur parterna själva betraktade det föreliggande problemet och hur situationen i dag närmare gestaltade sig. Dylika konferenser hava ägt rum den 24 november 1937 med representanter för banker och försäkringsbolag och den 6 december 1937 med representanter för Svenska bankmannaföreningen och Försäkringstjänstemännens förening. P å begäran av kommissionen hava sedermera lämnats vissa sammanfattande redogörelser för de särskilda bestämmelser, som finnas hos företagen meddelade i fråga om kvinnliga anställda, vilka äro gifta eller hava för avsikt att ingå äktenskap, nämligen beträffande bankerna i skrivelse från Bankernas förhandlingsorganisation den 29 januari 1938 och beträffande försäkringsbolagen i skrivelse från Svenska försäkringsbolags riksförbund den 1 februari 1937. De anställda hava sammanfattat sina synpunkter och önskemål i skrivelser till kommissionen, Svenska bankmannaföreningen den 3 mars 1938 och Försäkringstjänstemannaföreningen den 1 mars 1938. Samtliga skrivelser hava såsom bilagor (B—E) fogats till detta betänkande. Gällande skyddslagstiftning. Lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd innehåller under särskilda föreskrifter rörande kvinnas användande i arbete bland annat stadganden av följande innehåll. Kvinna, som fött barn, må icke användas till i lagen närmare angivet arbete under de sex första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet tidigare kan börja arbetet. Företer kvinna, som användes till arbete av nämnda slag, intyg av läkare eller barnmorska av innehåll, antingen att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom två veckor eller ock att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor och med hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet, må sådan ledighet ej förvägras henne. Kvinna, som ammar sitt barn, må ej förvägras erforderlig ledighet härför. Förenämnda bestämmelser hava avseende å kvinnor, som sysselsättas i bergverks-, bruks-, fabriks-, hantverks- eller annat industriellt arbete eller byggnadsarbete, ändå att det ej är att hänföra till industriellt arbete, eller

skogsavverknings- eller kolningsarbete eller arbete med transport av pp<personer eller gods, däri dock ej inbegripet distribution av varor eller uträtttttande av bud eller ärenden. Även bortsett från denna begränsning minskas lagens betydelse ssssåsom skydd för förvärvsarbetande kvinnor därigenom, att den icke stadgar ftöorbud mot avskedande i anledning av havandeskap eller barnsbörd och ej b heller innehåller några föreskrifter, som reglera frågan om ersättning för m m i s t a d arbetsförtjänst under avstängning eller ledighet från arbetet av nyssmäiämnd orsak. Emellertid hava vissa åtgärder träffats till förbättrande av mödrrsrarnas ställning i allmänhet, sålunda oavsett om de äro förvärvsarbetande ellkler ej. Enligt 1931 års förordning om erkända sjukkassor sådan d e n s a m m m a lyder efter vissa genom förordning den 11 juni 1937 (nr 337) vidtagnai i ändringar, skall centralsjukkassa vid barnsbörd utgiva moderskapshjäililp åt kvinnlig medlem, som omedelbart före barnsbörden varit medlem av ernrkänd sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar. Moderskapshjälp utgår maeied ett belopp av 110 kronor; dock må centralsjukkassa efter medgivande awiv tillsyningsmyndigheten utgiva moderskapshjälp med högre belopp. Kvvivinnlig sjukkassemedlem, som befinner sig i havandeskap, längre framskridieiet än i sjunde månaden, kan på ansökan såsom förskott å henne tillkomnmmande moderskapshjälp utbekomma ett belopp av 60 kronor. Genom förordningen om moderskapspenning den 11 juni 1937 (nrr r 3381 utgår av statsmedel moderskapspenning med ett belopp av sjuttiofem kttikronor till kvinna, som till lindrande av de med barnsbörd förenade kostnaacaderna är i behov därav. Behov av moderskapspenning anses i regel föreligggsja, om för kvinnan eller, där hon ä r gift och sammanlever med sin man, förjrir makarna tillsammans vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmnoiögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart belopp, uppgående till minst t t 3 000 kronor. Vidare k a n enligt förordningen om mödrahjälp den 11 juni 1937 (nnrir 339) kvinna, som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbaaiart behov av understöd, tillerkännas mödrahjälp av statsmedel. Mödrahjälppp lämnas i den form, som för varje särskilt fall finnes lämpligast i en ellerr r flera poster, dock högst till ett sammanlagt värde av 300 kronor. Av motiwe/en till förordningen framgår, att man räknat med ett genomsnittsvärde för mnmödrahjälpen av ungefär 200 kronor. Rätten till moderskapspenning prövas och moderskapspenning utbb(betalas av centralsjukkassan för den ort, där kvinnan är bosatt, med rätt dooock för centralsjukkassan att efter överenskommelse överlåta ifrågavarande 11 bestyr på vederbörande lokalsjukkassa. Behandlingen av frågor rörande nmrnödrahjälp åter ombesörjes av särskilda mödrahjälpsnämnder med biträäräde av barnavårdsnämnden i den kommun, där kvinnan vistas. Slutligen torde i detta sammanhang böra erinras om lagen den 188 8 juni 1937 om barnbidrag, enligt vilken av allmänna medel utgår särskilt I b bidrag (barnbidrag) till uppehälle och uppfostran åt barn, vars föräldrar, adddoptiv-

17 föräldrar, fader, adoptant eller adoptants make avlidit eller vars fader, styvfader, moder, adoptant eller adoptants make är arbetsoförmögen. Barnbidrag utgår för tiden intill dess barnet fyller sexton år. Bidraget är graderat efter den för folkpensioneringen fastställda ortsgrupperingen och utgår, för år räknat, till barn, vars föräldrar eller adoptivföräldrar avlidit med 300 kronor i ortsgrupp 1, 360 kronor i ortsgrupp 2 och 420 konor i ortsgrupp 3. Till barn, vars fader avlidit eller ä r arbetsoförmögen, ävensom under vissa andra, i lagen närmare angivna betingelser utgår barnbidraget med reducerat belopp. För tiden till och med den månad, under vilken barn fyller två år, ökas barnbidraget med ett årligt belopp av 60 kronor. H a r barn inkomst, som ej härrör från dess eget arbete och som helt eller i mera väsentlig mån kan anses täcka kostnaden för dess uppehälle och uppfostran, utgår ej något barnbidrag eller ock nedsättes bidraget efter vad som finnes skäligt. F r å g a n s läge i vissa främmande länder. En undersökning hur man ordnat eller tänker sig att ordna motsvarande frågor i vissa andra länder kan i detta sammanhang vara av intresse och betydelse. I Norge utfärdades den 19 juni 1936 en lov om arbeidervern, som är tillämplig å alla verksamhetsgrenar med undantag av sjöfart, fiske, luftfart, jordbruket och dess binäringar samt den offentliga förvaltningen. Lagen innehåller om förvärvsarbetande kvinnor vissa särskilda bestämmelser av i huvudsak följande innehåll. Kvinna, som väntar barn, är berättigad till arbetsfrihet under de sista sex veckorna före barnets enligt intyg av läkare eller barnmorska beräknade nedkomst. Hon bör vara arbetsfri även de sex första veckorna efter födseln. Om hon genom läkarintyg styrker, att hon lider av sjukdom, som står i samband med havandeskap eller barnsbörd, är hon vidare berättigad att vara arbetsfri i ytterligare högst sex veckor. Kvinna, som är frånvarande från sitt arbete på grund av bestämmelserna i föregående stycke, får icke uppsägas, om arbetsgivaren äger kännedom om orsaken till frånvaron eller kvinnan utan dröjsmål underrättar honom därom. Är hon redan uppsagd till en tidpunkt, som infaller under den tid, då hon är berättigad till arbetsfrihet på grund av havandeskap och barnsbörd, är uppsägningen gällande, men uppsägningsfristen förlänges med tiden för henne tillförsäkrad arbetsfrihet. Därest kvinna kommer i ekonomiskt trångmål på grund av frånvaro från arbetet av här nämnda orsaker, är hon berättigad till viss hjälp från det allmänna. Hjälpen skall icke betraktas som fattighjälp. Kvinna, som ammar sitt barn, är berättigad till erforderlig ledighet för amningen minst en halv timme två gånger dagligen. Den i det föregående omförmälda hjälpen från det allmänna hänför sig dels till lagen av den 6 juni 1930 »om syketrygd», dels ock till lagen av den 10 april 1915 »om forsorg for barn». Enligt den förstnämnda lagen erhåller kvinna, som under de sista tio månaderna före nedkomsten varit medlem av »trygdekasse» eller godkänd sjukkassa, barnmorske- respektive läkarhjälp samt förlossningspengar (»barselpenger») under sex veckor, räknat från dagen för nedkomsten, samt för de sista två veckorna före nedkomsten. Förlossningspengarna utgå med samma belopp som sjukpengar och belöpa sig från 80 öre per dag i 1 klassen till 4 kronor per dag i 6 klassen. Inträffar sjukdom, äger kvinnan åtnjuta, i stället för förlossningspengar, samma understöd som vid andra sjukdomsfall, dock icke till mindre belopp än som blivit bestämt för förlossningspengar. Till hustru, som icke själv är medlem av trygde-

18 eller sjukkassa, lämnas barnmorskehjälp samt 30 kronor i förlossningspengar. E n förutsättning är dock, att mannen varit medlem av dylik kassa i minst 10 månader före nedkomsten. För dem, som icke falla under 1930 års lag om syketrygd, regleras hjälpen enligt 1915 års lag om forsorg for barn. Enligt denna lag kan kvinna med norskt medborgarskap, som icke kan sörja för sin utkomst, kräva hjälp av hemortskommunen för de sista sex veckorna före nedkomsten. Gift kvinna kan som regel erhålla hjälp endast om mannen är död eller har övergivit henne eller varit skuld till att sammanlevnaden upphört. Om modern icke har råd att behålla barnet hos sig utan hjälp av kommunen, kan hon enligt en särskild lag av den 12 juni 1920 erhålla bidrag med belopp, varierande mellan 45 och 110 kronor för de sista sex veckorna före födseln, mellan 35 och 110 kronor under första månaden efter födseln och mellan 30 och 85 kronor under de två därpå följande månaderna. En förutsättning för understöd är, att hon själv ammar sitt barn. Eventuellt utgående förlossningspengar skola avdragas från nu angivna understöd. Den danska befolkningskommissionen har i ett den 19 januari 1938 avgivet betänkande framlagt förslag till »Lov om Moderskapsydelse og om erhvervsmaessigt arbejdende Kvinders Rettigheder og Pligter i Anledning af Födsel», ur vilket lagförslag må återgivas följande: Kvinnor, som deltaga i förvärvsarbete utanför eget hem eller egen rörelse och som hava det ifrågavarande arbetet till huvudsyssla, få icke deltaga i arbetet under de fyra första veckorna efter nedkomsten, om det icke med läkarintyg styrkes, att så kan ske utan skada för henne eller barnet. För vissa arbetsområden kan tiden utsträckas till sex veckor efter födelsen. Här avsedda kvinnor hava vidare rätt att påkalla ledighet från arbetet åtta veckor före den beräknade nedkomsten och intill åtta veckor efter födseln. Det är förbjudet att avskeda en kvinna på grund av havandeskap eller barnsbörd. En kvinna, som avskedas under graviditeten eller inom sex månader från barnets födelse har — med vissa i lagförslaget närmare angivna undantag — rätt till sedvanlig lön i sexton veckor, dock icke för tid utöver sex månader från födseln. Kvinna, som sysseslsättes med expediering eller servering och som icke kan förflyttas till annat arbete, är skyldig att, om arbetsgivaren så påfordrar, begagna sig av rätten till ledighet före och efter barnsbörden. Under den tid kvinna begagnar sig av henne tillförsäkrad ledighet på grund av havandeskap eller barnsbörd kan hon som regel icke avskedas, såvida hon icke är sysselsatt i arbetsgivarens hushåll. Varje kvinna, som är medlem av erkänd sjukkassa eller som icke är medlem, emedan hon icke uppfyller villkoren i fråga om hälsotillstånd, har rätt att under vissa betingelser erhålla s. k. dagspengar under ledighet för havandeskap eller barnsbörd, sammanlagt högst sexton veckor, varav åtta veckor före den beräknade nedkomsten, dock endast för tid, under vilken hon har att avstå sin arbetsinkomst på grund av ledighet från arbetet. Dagspengar utgå med 6 kronor i Köpenhamn, Fredriksberg och Gentofte kommuner, 5 kronor i köpstäderna och 4 kronor på landet, i varje fall dock högst till belopp, som svarar mot den förutvarande dagsinkomsten, inberäknat värdet av kost och logi. I vissa närmare angivna fall kunna dagspengar nedsättas till 2/3 av eljest utgående belopp. Dagspengarna utbetalas på därom gjord framställning för sjukkassemedlemmar av vederbörande sjukkassa och eljest av hemortskommunen. Kostnaderna för dagspengar enligt lagen bestridas helt av staten. överträdelse av lagens bestämmelser straffas med böter från 20 till 2,000 kronor. I Tyskland gäller om kvinnors sysselsättning före och efter barnsbörd en lag av den 16 juli 1927.

19 Denna lag äger tillämpning å kvinnliga arbetstagare, för vilka skyldighet till sjukförsäkring föreligger. Undantagna från lagen äro arbetstagare inom jordbruket och dess binäringar samt i hushållsarbete sysselsatta. Kvinnliga arbetstagare äga rätt till arbetsfrihet efter företeende av läkarintyg under en tidrymd av sex veckor före den beräknade nedkomsten och få icke användas i arbete under de sex närmaste veckorna efter nedkomsten. Under ytterligare sex veckor äro de berättigade till ledighet, om de med läkarintyg styrka, att de på grund av sjukdom, som står i samband med barnsbörden, äro förhindrade att arbeta. Arbetsgivaren är icke utan uttrycklig föreskrift i arbetsavtal pliktig att utgiva någon lön under ledighet av nu nämnda orsaker. Viss ersättning — i regel motsvarande två tredjedelar av lönen — utbetalas i stället till kvinnan genom vederbörande sjukkassa. Kvinna, som ammar sitt barn, är berättigad till erforderliga amningspauser i arbetet under sex månader från nedkomsten, dock högst en halv timme två gånger dagligen eller en timme en gång dagligen. Löneavdrag för dessa pauser får icke ske. Förbud mot uppsägning gäller för en tidrymd från sex veckor före till sex veckor efter nedkomsten. Uppsägningsfristen kan dessutom förlängas med ytterligare sex veckor, om sjukdom i anledning av havandeskapet eller barnsbörden tillstöter. Förutsättningar för uppsägningsförbudets giltighet äro: att arbetsgivaren äger kännedom om kvinnans tillstånd eller också omedelbart vid uppsägningen av henne underrättas därom; att uppsägningen sammanhänger med kvinnans havandeskap och icke har någon annan viktig orsak; att icke arbetsavtalet uttryckligen slutits för ett bestämt ändamål, och detta ändamål uppfyllts vid tiden för uppsägningen. överträdelser av lagen straffas med böter, som vid upprepat brott inom loppet av tre år, kunna skärpas till fängelse i högst sex månader. Befolkningskommissionens förslag. Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att man såväl hos oss som i andra länder sökt genom olika lagstiftningsåtgärder komma till rätta med de komplicerade problem, som skapats av den i samband med kvinnans uppträdande på den allmänna arbetsmarknaden allt vanligare dubbelställningen för henne såsom, å ena sidan, löntagare med bestämda plikter gentemot arbetsgivaren och, å andra sidan, maka eller moder med icke mindre bestämda plikter gentemot hemmet och barnen. Den, som ännu lever kvar i äldre tiders betraktelsesätt om hemmet såsom kvinnans rätta för att icke säga enda plats, må ogilla eller beklaga den moderna samhällsutvecklingen. Genom att fördomsfritt acceptera de nya livsformerna och söka utjämna ännu förefintliga motsättningar torde man dock i längden bäst gagna samhällets intressen. Då enskilda arbetsgivare i anställningsvillkoren angiva äktenskap eller barnsbörd såsom grund för uppsägning och avsked av kvinnliga arbetstagare, är detta enligt befolkningskommissionens mening icke blott ur allmän synpunkt olämpligt och oriktigt utan även — och detta särskilt i tider av fortgående nativitetsminskning — direkt samhällsskadligt. Ett harmoniskt och lyckligt hemliv torde för övrigt utgöra en viktig förutsättning för att den anställde skall kunna prestera ett fullgott arbetsresultat. Ett tillmötesgående av de anställdas krav att fritt få välja civilstånd utan återverkningar i anställnings- eller lönehänseende torde därför ligga i arbetsgivarens eget intresse. f3—382067

20 Detta synes även vara den slutsats, till vilken det övervägande flertalet arbetsgivare i vårt land redan kommit. I statens tjänst gäller, såsom förut framhållits, att kvinna äger rätt att erhålla och innehava statsanställning oberoende av civilstånd och moderskap. Detsamma gäller i allmänhet inom kommunernas tjänst; vissa kommuner intaga dock i detta hänseende en egendomlig undantagsställning. De med staten nära förbundna monopolföretagen tillämpa i regel statens principer. Inom det enskilda näringslivet möta för majoriteten av de förvärvsarbetande kvinnorna icke några hinder för ett förenande av förvärvsarbete och äktenskap. Banker och försäkringsbolag äro dock en grupp företag, där i nuvarande stund det främsta motståndet är att finna mot gifta kvinnors bibehållande i tjänst. Denna företagens inställning får ökad betydelse såväl genom det stora antal kvinnor, vilka där sysselsättas, som därigenom att företagen i fråga — framför allt bankerna — hava en tongivande ställning. Ett skäl, som från bank- och försäkringsbolagens ledning ofta anföres mot gifta kvinnors kvarstående i tjänst, är att man anser ur olika synpunkter — även befolkningspolitiska — lämpligast, att dessa kvinnor stanna i sina hem. Kommissionen vill i anledning härav ånyo erinra om vad som redan inledningsvis berörts, nämligen att hemarbetets minskning i modern tid gör kravet på att alla gifta kvinnor skola syssla blott med hemarbete ohållbart. Man synes även glömma, att valet för kvinnan oftast icke står mellan äktenskap med eller utan förvärvsarbete utan kanske vanligare mellan äktenskap (om hon får behålla sitt förvärvsarbete) eller icke äktenskap. En politik, som förmenar sig bevara kvinnorna åt hemmet genom att förbjuda dem att kvarstå i tjänst efter äktenskapets ingående, är icke blott verklighetsfrämmande utan även asocial, då den förhindrar många äktenskap, men ökar antalet fria förbindelser och illegala aborter. Befolkningspolitiskt sett innebär systemet, att barnafödande motverkas genom att vissa äktenskap aldrig komma till stånd, medan a n d r a uppskjutas till dess mannen nått en sådan löneställning, att han ensam kan försörja familjen, vilket ofta blir fallet först vid en tidpunkt, då kvinnans fertilitet redan hunnit avtaga så att barn måhända ej födas. Vid överläggning med representanter för tjänstemannaorganisationerna har kommissionen styrkts i den uppfattningen, att en ändring av anställningsvillkoren i nu berörda hänseende omedelbart skulle få till följd ingående av ett icke obetydligt antal äktenskap. Ett annat vanligt argument, med vilket man vill motivera den kvinnliga anställningshavårens avskedande vid giftermål, är, på sätt försäkringstjänstemannaföreningen i sin förut omförmälda skrivelse till befolkningskommissionen framhållit, att hennes arbetsförmåga genom giftermålet skulle försämras på grund av splittrande intressen mellan hemmet och tjänsten. Denna uppfattning kan dock icke anses bestyrkt av erfarenheten från de arbetsområden, inom vilka gifta kvinnor i någon större utsträckning sysselsättas. Vare sig att kvinnan behåller sitt förvärvsarbete som gift av intresse för sin tjänst

21 eller hon gör det av ekonomiskt nödtvång, måste man förutsätta, att hon, i medvetande om det hinder äktenskap ofta utgör i konkurrensen, snarare ökar än minskar sina ansträngningar att prestera ett fullgott arbete för att icke riskera att mista sin anställning. Med hänsyn till nu antydda förhållanden h a r kommissionen funnit starka skäl tala för att arbetstagaren genom lagstiftning beredes en annan och mera tryggad ställning i fråga om rätten att ordna sitt privatliv med avseende å äktenskap och vad därmed sammanhänger utan obehörigt ingripande från arbetsgivarens sida. Kommissionen inser till fullo de vanskligheter, som äro förenade med en dylik lagstiftning. Ett förbud mot avskedande i anledning av äktenskap kan kringgås genom angivande av andra orsaker till avskedandet. Då kommissionen det oaktat ansett sig böra framlägga förslag till reglerande av arbetstagares rättsliga ställning i förevar ande avseende sker det för att med hjälp av en dylik lag snabbare än eljest kunnat ske rikta den allm ä n n a opinionen mot det i längden ohållbara tillstånd, som för stora grupper av anställda gör en så självklar medborgerlig rättighet som ingående av äktenskap beroende av arbetsgivarens mer eller mindre goda vilja. Kommissionen övervägde ursprungligen att begränsa den föreslagna lagstiftningen till att endast omfatta förbud mot den kvinnliga arbetstagarens avskedande på grund av havandeskap eller barnsbörd. Bestämmelser av denna innebörd hade av 1905 års yrkesfarekommitté upptagits i det förslag, som sedermera lades till grund för lagen om arbetarskydd av år 1910, ehuru bestämmelserna i fråga uteslötos på grund av erinringar från lagrådets sida. Liknande stadganden i förening med föreskrifter om förbud mot avskedande under viss angiven tid före och efter barnsbörden, finnas jämväl genomförda eller äro föreslagna i flera länder. Emellertid kunna vägande invändningar göras mot en på dylikt sätt avgränsad lagstiftning. Inskränker man förbudet till att avse enbart avskedande vid barnsbörd, kan det befaras, att m a n därigenom snarast uppmuntrade till avskedande vid ingående av äktenskap, som ju måste presumeras öka sannolikheten för att den av förbudet berörda frågan skall aktualiseras. Vad därefter angår den tidrymd, som förbud mot avsked i anledning av havandeskap och barnsbörd skall omfatta, måste denna, om icke hela stadgandet skall bliva helt illusoriskt, göras ganska lång; mest konsekvent vore att låta tiden för förbud mot avsked sammanfalla med havandeskapet och amningstiden. Under en dylik period skulle den kvinnliga arbetstagaren få skiljas från sin anställning allenast där hon gjort sig förvunnen till fel eller försummelse i tjänsten eller ådagalagt klandervärt uppförande, eller där avskedandet föranleddes av inskränkning i driften eller rörelsen eller av annan sådan särskild orsak. Att på så sätt anknyta förbudet till långa, i lagen noggrant fixerade tidsskeden synes emellertid vara att åt ifrågavarande lagstiftning förläna en icke önskvärd tyngd och stelhet, som måhända rent av skulle k o m m a att inverka menligt på arbetsgivarnas benägenhet att anställa kvinnlig arbetskraft. Kommissionen har därför i detta hänseende ansett det tillfyllest att såsom huvudregel föreslå ett stadgande, vari endast utsäges, att arbetstagare ej må avskedas i anledning av havande-

22 skåp eller barnsbörd. Väl kan det antagas att effektiviteten av förlmidet härigenom kommer att i viss mån försvagas. Kommissionen vill emelllertid understryka, att tyngdpunkten i en lagstiftning sådan som den förebärande av naturliga skäl måste komma att ligga i dess opinionsbildande verkningar. Av denna anledning har kommissionen icke heller ansett nödigt att förse förbudet med någon straffsanktion. I belysningen av denna den avsedda lagens huvudsakligen opinionsbildande karaktär framträda också kllart de brister, som vidlåda en dylik lag, där den ej vore förbunden jämväl imed förbud mot avskedande på grund av äktenskaps ingående. Samhället kumde nämligen då synas direkt uppmuntra till undvikande av äktenskap — allltså till utomäktenskapliga förbindelser — eller till ytterligare befästande av en inom vårt land utbredd praxis, att äktenskap ingås först efter inträdandett av havandeskap. I en lag, avsedd att verka opinionsbildande, måste det anises riktigare att ej bryta det naturliga sammanhanget mellan äktenskap å (ena sidan och havandeskap och barnsbörd å den andra. Kommissionen vill därrför föreslå, att de ifrågasatta lagbestämmelserna även komma att innefatta iförbud mot att avskeda arbetstagare på grund av att denne inträder i äkttenskap. Denna föreskrift bör givetvis komma jämväl manliga arbetstagare till godo. Påpekas må, att en liknande, av samhällets intressen betingad inskränkning i arbetsgivarnas rättigheter i förhållande till honom understäalld personal återfinnes i lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall rmot värnpliktigas skiljande från tjänst eller arbete. Det gäller emellertid icke endast att, såvitt möjligt, förhindra, att kvhnnliga arbetstagare avskedas vid äktenskap eller barnsbörd. Befolkningskcommissionen h a r i olika sammanhang framhållit, att barnafödande är en s a m hällsangelägenhet, icke endast en privatsak. Samhället har intresse av såväl barnantal som barnens hälsotillstånd. Med dessa utgångspunkter är det naturligt och självklart, att en förvärvsarbetande kvinna i viss utsträckming erhåller såväl rätt till ledighet på grund av barnsbörd som rätt till ersättniing för därunder förlorad arbetsförtjänst. Staten tillämpar beträffande kvimnliga statstjänare en dylik princip och har även redan tidigare genom arbetsförbud under viss tid i samband med barnsbörd för kvinnor inom industrien intagit en ståndpunkt, som följdriktigt kräver, att ersättning läämnas för den påtvingade förlusten av arbetsförtjänst. Denna industrilagstiftning innefattar därjämte rätt till viss ledighet för barnsbörd utöver dien, som följer av själva arbetsförbudet. Den nu enligt lag medgivna rätten till ledighet i samband med barnsbcörd är dock enligt kommissionens mening ur två synpunkter otillräcklig: eden gäller endast viss kategori av förvärvsarbetande kvinnor, och den omifattar normalt endast en tidrymd av två veckor före och sex veckor efter barrnsbörden. Kommissionen föreslår därför sådan ändring av lagen om arbettarskydd, att dess bestämmelser angående rätt till ledighet vid barnsbörd koomm a att avse kvinnliga arbetare i allmänhet och ej endast de inom indusstrien sysselsatta. Kommissionen föreslår vidare, att rätten till ledighet skkall omfatta en tid av fyra veckor före och åtta veckor efter barnsbörden. SSkä-

len till att kommissionen stannat för denna ledighetsperiod och denna fördelning av ledigheten före och efter barnsbörden anges närmare i det följande. Innan kommissionen ingår på frågan om ersättning för i samband med barnsbörd förlorad arbetsförtjänst, vill kommissionen anmärka, att begreppet »förvärvsarbetande kvinna» här användes för att beteckna en arbetstagare i enskild tjänst, som genom arbetsinkomsten erhåller sin huvudsakliga försörjning. Kommissionen bortser i detta sammanhang såväl från de statsanställda kvinnorna som från dem, vilka arbeta i egen affär eller i eget hem, ehuruväl kommissionen är fullt medveten om att alla dessa även äro att betrakta som förvärvsarbetande. Ofta höres vid diskussionen av hithörande spörsmål den invändningen, att det icke kan vara lämpligt eller riktigt att låta förvärvsarbetande kvinnor vid barnsbörd intaga en särställning i förhållande till kvinnor, som hava hemarbete. Enligt kommissionens mening måste emellertid vid denna frågas bedömande tagas i betraktande åtskilliga faktorer, som tala för behovet av en särskild lagstiftning för de förvärvsarbetande kvinnornas del. Till en början måste barnsbörden ur arbets synpunkt anses vara ett svårare hinder för de förra kvinnorna än för dem, som arbeta i sina hem. Detta sammanhänger delvis med att man i inånga yrken ej önskar använda en kvinna, vars havandeskap tydligt framträder. Befolkningskommissionen anser visserligen, att denna tendens är mindre lycklig och bör motarbetas. Det är önskligt och i konsekvens med uppfattningen av barnafödandet såsom någonting för samhället gagneligt, att ej mot havande kvinnor vidtagas åtgärder, som åt havandeskapet giva karaktären av något, vilket vederbörande behöva k ä n n a sig generade att visa. Tills vidare måste man dock räkna med de rådande fördomarna, särskilt inom yrken där, såsom beträffande affärsanställda, servitriser och andra, den kvinnliga arbetstagaren har att betjäna allmänheten. De förvärvsarbetande nödgas därför under längre tid än de icke-förvärvsarbetande avstå från arbete med åtföljande minskning eller förlust av löneinkomsten. En a n n a n för de förvärvsarbetande kvinnorna framträdande olägenhet ä r den, att de i allmänhet icke kunna anpassa arbetet efter sitt hälsotillstånd utan hava att välja mellan arbete i full utsträckning eller hel tjänstledighet. En kvinna, som är verksam i eget hem eller egen tjänst, kan däremot inskränka sitt arbete mer eller mindre efter önskan. Hon kan arbeta en kortare tid av dagen, hon kan välja det mindre tunga arbetet och lämna det tyngre till någon annan o. s. v. Under nämnda förhållanden är det för en sådan kvinna möjligt att utan olägenhet utföra visst mått av arbete upp till havandeskapets sista dag och upptaga en del arbete redan en a två veckor efter barnets födelse. Den tid, under vilken hon ej alls kan utnyttja sin arbetskraft, är alltså tämligen kort. Vissa kategorier av förvärvsarbetande kvinnor äro särskilt illa ställda i fråga om arbetsmöjligheter i samband med barnsbörd, nämligen de, som hava ett tungt kroppsarbete, vilket de svårli-

24 gen kunna inom mycket kort tid upptaga i den fulla utsträckning, som av arbetsgivaren påfordras. Illa ställda äro även de grupper, vilka såsom förut nämnts genom lagstiftning äro utestängda från arbete under viss tid. En ytterligare omständighet, som försvårar för yrkesarbetande kvinnor att snart efter barnsbörd återupptaga sitt arbete, h a r samband med själva vårdnaden om barnet. En kvinna, som arbetar i sitt hem eller i sin egen affär eller h a r annan egen verksamhet, kan taga sig nödig tid till amning och skötsel av barnet. För den yrkesarbetande, som måste hålla bestämda tider, resa sig h ä r större svårigheter. Det är ofta under den första tiden efter nedkomsten ej möjligt för henne att orka med att i full utsträckning sköta sitt förvärvsarbete och att amma; icke minst om hon har lång väg mellan hemmet och arbetsplatsen. Visserligen är det att hoppas, att utvecklingen skall gå i riktning mot beredande av ökade möjligheter till amning i arbetsplatsens omedelbara närhet genom inrättande av storbarnkammare eller p å annat sätt. För närvarande är det dock med tanke på vikten av amning oftast mest önskligt, att den förvärvsarbetande modern ej återgår till sitt arbete under de första två månaderna efter nedkomsten. En annan olikhet mellan den förvärvsarbetande och den hemarbetande kvinnan vid barnsbörd är den, att den förvärvsarbetande är för sitt livsuppehälle mera direkt beroende av sin egen arbetsförtjänst. Detta gäller fullt ut om de ogifta barnaföderskorna, vilka, när de förlora sin arbetsförtjänst, ofta nog endast hava barnafaderns eventuella bidrag att falla tillbaka på. I samband härmed må bemärkas, att de ogifta förvärvsarbetande barnaföderskorna äro ungefär dubbelt så många som de gifta. Även dessa senare äro i stor utsträckning för sitt uppehälle beroende av sin arbetsförtjänst. Många gånger hava de just av detta skäl behållit sitt förvärvsarbete som gifta, t. ex. medan mannen är sjuk eller arbetslös. Den ofta omdebatterade grupp av förvärvsarbetande kvinnor, som lägger en lön till en mans i sig tillräckliga lön och så får överflöd, är, som alla veta, mycket liten. En tredje olikhet mellan förvärvsarbetande och hemarbetande kvinnor vid barnsbörd är, att de förvärvsarbetandes behov av samhällets stöd sammanhänger direkt med att de vid barnsbörd i allmänhet under viss tid förlora sin inkomst. Det kan om flertalet utan vidare sägas, att de under den tid de ej kunna arbeta behöva ett bidrag från samhället. De hemmaarbetandes behov av samhällets stöd ä r däremot beroende av många olika faktorer: deras hälsa, deras barnantal, mannens arbetsförmåga och arbetstillgång o. s. v. Man kan i fråga om dem ej undgå en behovsprövning från fall till fall. I fråga om de förvärvsarbetande ligger saken enklare till — där arbetsförtjänst är förlorad, finns alltid ett lätt fastställbart behov. Man kan genom att giva denna kategori en generellt utgående ersättning undvika en tidsödande och kostsam behovsprövning. Om det sålunda kan anses riktigt, att de förvärvsarbetande kvinnorna beredas viss ersättning för förlorad arbetsförtjänst under ledighet i samb a n d med barnsbörd, inställer sig frågan, vem som skall bekosta en dylik ersättning. Härvidlag synas tre lösningar, eventuellt i kombination med

25 varandra, vara tänkbara. Ersättningen bestrides av arbetsgivaren, eller den utgår på grund av försäkring, för vilken premierna betalas av de förvärvsarbetande kvinnorna själva, eller den betalas av staten. Befolkningskommissionen anser den första lösningen — att göra arbetsgivaren ersättningsskyldig — praktiskt ogenomförbar. Visserligen har staten själv som mönsterarbetsgivare intagit denna ståndpunkt, och densamma har — glädjande nog — lett till efterföljd inom vissa kommuner och enskilda företag. Man lärer dock icke allmänt kunna räkna med en sådan grad av social ansvarskänsla hos enskilda arbetsgivare, att de med jämnmod skulle åtaga sig en dylik börda. Fastmera vore det att förvänta, att ett dylikt åtagande skulle göra kvinnlig arbetskraft mindre begärlig och giva anledning till en allmän nedpressning av kvinnornas lönenivå. Härtill kommer, att man under inga förhållanden kunde lägga en sådan börda på de arbesgivare, vilka sysselsätta en eller två kvinnor, t. ex. som hembiträden eller i små affärsföretag, och till just denna kategori hör en mycket stor del av förvärvsarbetande, barnafödande kvinnor. Den andra utvägen, att skapa en försäkring buren av de förvärvsarbetande kvinnorna själva, synes ej heller framkomlig. Å ena sidan vore det hårt att tvinga alla förvärvsarbetande kvinnor att taga en sådan försäkring, när man vet, att procenten barnafödande bland dem ej är hög. Med fog kunde också den invändningen göras, att männen såsom presumtiva fäder till förvärvsarbetande kvinnors barn hade lika stora skäl att deltaga i en sådan försäkring som flertalet förvärvsarbetande kvinnor. Å andra sidan är flertalet förvärvsarbetande kvinnors ekonomiska ställning sådan, att de ej kunna bära försäkringsavgifter, stora nog att giva tillfredsställande ersättning åt barnaföderskorna. Slutligen synes det vara föga tilltalande att skapa en särskild ny försäkringsform för en grupp av den ringa omfattning som de förvärvsarbetande barnaföderskorna. Kvar står alltså den tredje lösningen: att låta ersättningen väsentligen utgå av statsmedel. Barnafödandet är ju, som även i andra sammanhang framhållits, ett direkt samhällsintresse. Befolkningskommissionen har av denna anledning vid olika tillfällen föreslagit åtgärder, som gå ut på att fördela kostnader för barn över befolkningen i dess helhet. Det synes riktigast att så sker även i fråga om ersättning för förlorad arbetsförtjänst åt kvinnor i enskild tjänst. I fråga om den tid, för vilken ersättningen skulle utgå, har kommissionen stannat vid att föreslå en tidsperiod av högst tolv veckor eller ungefär samma tid, under vilken kvinnliga befattningshavare i statens tjänst för närvarande äga åtnjuta ledighet på grund av havandeskap med bibehållande av viss del av sin avlöning. Skulle, på sätt föreslagits i den till årets riksdag framlagda propositionen angående nytt civilt avlöningsreglemente, tiden komma att utsträckas till fyra månader, bör måhända övervägas att även för kvinnor i enskild tjänst stadga en längre period. Det förefaller dock kommissionen lämpligast att vid lagstiftning på ett nytt och oprövat område framgå med en viss försiktighet, varvid man givetvis icke kan på-

2G räkna att omedelbart ernå en lösning av frågorna, vilken i alla avseenden är lika förmånlig som de villkor staten som arbetsgivare anser sig kunna bjuda sina anställda. Inom tolv-veckorsperioden torde det vara lämpligt att fastställa viss maximitid före barnets födelse, under vilken ersättning kan utgå. Efter övervägande av olika möjligheter har befolkningskommissionen funnit sig böra föreslå, att ersättning skall utgå under högst fyra veckor före barnsbörden. Kommissionen har valt denna fördelning med tanke på vikten av amning och svårigheten i många fall att förena amning och yrkesarbete. Det hade kunnat tänkas att bestämma tiden till högst sex veckor före barnsbörden, men detta skulle ur amningssynpunkt innebära en förlust och skulle likväl ej täcka ledighetsbehovet före barnsbörd för anställda inom sådana yrkesgrupper — affärsanställda och servitriser — där tjänstgöring anses ej kunna ifrågakomma, när havandeskapet framträder. Kommissionen finner däremot, att en kvinna, som uttagit mindre än fyra veckor av ledigheten före barnsbörden, bör äga rätt till ersättning under en i motsvarande mån förlängd tid efter barnsbörden, till dess den bestämda tidsperioden av tolv veckor uppnåtts; allt givetvis under förutsättning att hennes arbete medger förläggandet av ledigheten på antytt sätt. Beträffande ersättningsbeloppets storlek har staten såsom arbetsgivare utgått från att kvinnlig befattningshavare vid ledighet på grund av havandeskap eller barnsbörd under en tid av högst tre månader skall å sin avlöning vidkännas s. k. A-avdrag, innebärande att hon får behålla c:a 80 procent av lönen. Erinras må, att statsmakterna i detta hänseende gått längre än befolkningskommissionen i sin utredning angående reviderade bestämmelser i ämnet, i det att kommissionen ansåg ledighet för havandeskap böra i lönehänseende likställas med ledighet för svag hälsas vårdande, som föranleder B-avdrag (c:a 40 procent) å lönen. I fråga om kvinnliga arbetstagare i enskild tjänst torde man av olika skäl bliva nödsakad att välja helt andra normer för bestämmandet av ersättningen under här avsedd ledighet. Man måste till en början göra en bestämd åtskillnad mellan de krav, som rimligen kunna ställas på staten å ena sidan i dess egenskap av arbetsgivare och å andra sidan i dess samhällsvårdande uppgifter. Hänsyn till kostnader och därav följande skattebörda sätter givetvis en snävare gräns för socialpolitiken än för lönepolitiken gentemot en i förhållande till befolkningen i dess helhet fåtalig grupp anställningshavare. Men även bortsett från kostnadsfrågan skulle det vara förenat med betydande svårigheter att fastställa ersättningen till en viss procentuell andel av löneinkomsten, enär denna dels är synnerligen växlande för olika arbetstagargrupper, dels i de individuella fallen sannolikt ofta dessutom skulle bliva svårbestämbar för den ersättningsbeviljande myndigheten. Starka skäl tala dessutom mot att gradera en ersättning av detta slag; genom att sätta den lika för alla tages i stället vederbörlig hänsyn till att ersättningsbehovet är större för arbetstagare med små löner. I överensstämmelse med denna uppfattning föreslår kommissionen, att ersätt

27 ningen beräknas med samma belopp per dag för alla förvärvsarbetande barnaföderskor i enskild tjänst. När det gäller att fixera storleken av en dylik dagersättning har kommissionen ansett lämpligt att utgå från det understöd i samband med barnsbörd, som redan enligt nu gällande bestämmelser i vissa fall utgår av statsmedel. På sätt tidigare nämnts, kan kvinna, som till lindrande av de med barnsbörd förenade kostnaderna är i behov därav, komma i åtnjutande av moderskapspenning till ett belopp av 75 kronor, och med samma belopp bidrager staten till kostnaderna för den moderskapshjälp, som utgår till medlemmar av erkända sjukkassor. Härtill kommer i de fall, där uppenbart behov av understöd föreligger, den särskilda mödrahjälpen, vars genomsnittsvärde beräknats vara 200 kronor. Det har redan framhållits, att uppenbart behov av understöd föreligger för det stora flertalet förvärvsarbetande kvinnor i och med att deras arbetsinkomst under den av barnsbörden förorsakade ledigheten bortfaller. Med utgångspunkt från de angivna siffrorna har ett ersättningsbelopp av statsmedel med tre kronor per dag (3 X 7 X 12 =252) synts kommissionen vara lämpligt avvägt. Ersättningen skulle utgå under den tid kvinnan i samband med barnsbörd icke arbetar, dock högst under tolv veckor, varav högst fyra veckor före barnsbörden. Såsom villkor för dylik ersättning skulle gälla, att kvinnan under ifrågavarande tid icke har någon arbetsinkomst, dock att ett minimibelopp av 75 kronor under alla förhållanden skulle utbetalas av statsmedel. Vad ovan sagts om att ersättningen till förvärvsarbetande kvinnor för förlorad arbetsförtjänst vid barnsbörd skulle motsvara nu utgående moderskapspenning + mödrahjälp innebär även, att den nya ersättningsformen skulle komma att vålla statsverket endast obetydlig merkostnad. Till alla kvinnor, vilka tillhöra sjukkassa — förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande — utgår redan nu 75 kronor av statsmedel. Det stora flertalet förvärvsarbetande kvinnor i enskild tjänst befinna sig dessutom vid barnsbörd på grund av sin förlorade arbetsförtjänst i uppenbart behov av understöd, och äro alltså berättigade att erhålla mödrahjälp. Såsom lämpliga organ för ersättningsfrågornas handläggning och beloppens utbetalning vill kommissionen föreslå sjukkassorna. Den nya ersättningen synes nämligen böra givas formen av en utvidgad moderskapshjälp och statens bidrag erhålla karaktären av moderskapsbidrag till sjukkassorna. Utöver den av staten bekostade andelen skulle enligt kommissionens förslag ersättningen kompletteras med bidrag från sjukkassan, beräknat till en krona per dag, och avsett att täckas genom viss mindre ökning av sjukkassemedlemmarnas nuvarande avgifter, vilken ökning enligt en av pensionsstyrelsen på hemställan av befolkningskommissionen verkställd beräkning k a n uppskattas till 5 öre per medlem och månad. Att även de medlemmar, som icke kunna antagas för egen del erhålla någon påvisbar nytta av den nya ersättningen, solidariskt påtaga sig en dylik blygsam

avgiftsökning torde knappast kunna göras till föremål för några berättigade erinringar. Till vilka kvinnor skulle då ersättning från sjukkassorna för förlorad arbetsförtjänst i samband med barnsbörd kunna utgå? Förut har mera allmänt talats om förvärvsarbetande kvinnor. Man måste emellertid förutsätta, att förvärvsarbetet skall vara av den art, att vederbörande därigenom erhåller sin huvudsakliga försörjning ävensom att en mera väsentlig del av arbetsinkomsten under ledighet för barnsbörd måste avstås. Sistnämnda förutsättning innebär, att exempelvis de kvinnliga befattningshavare i statens tjänst, vilka under här avsedd ledighet endast behöva vidkännas s. k. Aavdrag å lönen, icke bliva berättigade till den utvidgade moderskapshjälpen. En för förevarande utredning inom statistiska centralbyrån verkställd bearbetning av siffermaterialet från 1936 års extra folkräkning (se Bilaga F till detta betänkande) ger vid handen, att de gifta förvärvsarbetande barnaföderskornas antal kan uppskattas till omkring 4 000 årligen. Antalet ogifta barnaföderskor uppgår till omkring 12 000 årligen; av dessa torde enligt ett uppskattningsvis, av danska befolkningskommissionen likaledes gjort antagande, ungefär två tredjedelar kunna beräknas vara förvärvsarbetande. Från dessa utgångspunkter erhålles sålunda ett sammanlagt antal förvärvsarbetande barnaföderskor av omkring 12 000 årligen. Ersättningen bör vidare enligt kommissionens mening utgå endast till sådana förvärvsarbetande kvinnor, vilka tillhöra erkänd sjukkassa. Detta kan måhända i förstone te sig som en tämligen godtycklig inskränkning, men den är praktiskt motiverad därav, att det befunnits önskvärt och naturligt att låta sjukkassorna fungera såsom organ för ersättningsfrågornas handhavande. Rent principiellt synes den angivna inskränkningen heller icke behöva vålla betänkligheter, alldenstund det torde vara ekonomiskt möjligt för alla förvärvsarbetande kvinnor att tillhöra en sjukkassa. De kvinnor, vilkas hälsotillstånd icke gör det möjligt för dem att vinna inträde i någon sjukkassa, torde tillsvidare och i avvaktan på förverkligandet av tanken på en allmän, obligatorisk sjukförsäkring få i bidragshänseende likställas med sådana icke-förvärvsarbetande kvinnor, vilka ej tillhöra sjukkassa. Rörande de möjligheter till understöd, som vid förefallande behov stå dessa kvinnor till buds i samband med barnsbörd, har talats i det föregående.

29 Speciell motivering. Utkast till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap och barnsbörd. 1 §• Såsom redan lagförslagets rubrik antyder, har lagen icke avsetts att vara uteslutande tillämplig å förvärvsarbetande kvinnor, om än densamma av naturliga skäl kommer att få sin huvudsakliga betydelse för dylika arbetstagare. Det har nämligen synts kommissionen vara riktigast och mest överensstämmande med lagens syfte att giva principen om arbetstagares rätt att fritt och utan återverkningar å anställningsförhållandet ingå äktenskap en så vidsträckt, tillämpning som möjligt och sålunda låta den gälla även manliga arbetstagare. En viss begränsning av lagens tillämpningsområde påkallas dock av såväl principiella som praktiska skäl, och kommissionen har vid bedömande av detta spörsmål bl. a. beaktat de motsvarande reglerna i 1912 års lag om arbetarskydd samt 1930 års lag om arbetstidens begränsning. 2 §.

I 2 § angivas vissa grupper av arbetstagare, vilka icke skulle beröras av den föreslagna nya lagen. Även här har kommissionen sökt anpassa sitt förslag efter vad som redan gäller eller föreslagits skola gälla inom andra, likartade områden av sociallagstiftningen. Förutom de under föregående paragraf berörda lagarna må särskilt nämnas det i proposition nr 286 till innevarande års riksdag framlagda förslaget till lag om semester. Då från lagens tillämpning undantagas befattningshavare i statens eller kommuns tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, är detta för kommunernas vidkommande icke liktydigt med att samtliga eller ens flertalet kommunalt anställda skulle falla utanför de nya bestämmelserna. Den allmänna oklarhet, som inom svensk förvaltning råder rörande ämbetsmannaansvarets omfattning, gör det icke möjligt att, på sätt önskligt vore, åstadkomma en klar avgränsning mellan de arbetstagare, som i lagen avses, och andra. Kommissionen förutsätter emellertid, att kommunerna vid bedömande av detta spörsmål skola i möjligaste mån tillse, att principen om anställningens oberoende av civilstånd och barnafödande utsträckes i största möjliga omfattning. För statsmakternas gynnsamma inställning till förevarande problem har förut (sid. 12 ff) redogjorts.

30 Det från lagen om arbetstidens begränsning hämtade uttrycket »befattningshavare i överordnad ställning» bör enligt kommissionens mening icke givas en så vidsträckt innebörd, att därmed skulle förstås alla arbetstagare, som intaga förmansställning gentemot annan personal. Vad kommissionen åsyftar är nämligen personer i mera ansvarsfulla och på arbetsgivarens direkta förtroende grundade ställningar. 3 §. Förbudet mot att avskeda arbetstagare i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap eller barnsbörd avser icke att lägga hinder i vägen för arbetstagarens skiljande från anställningen av annan legitim orsak, även om entledigandet skulle äga rum vid en tidpunkt, då de i lagen såsom otillåtna betecknade avskedsgrunderna äro aktuella. Om exempelvis avtal med en kvinnlig arbetstagare slutits om visst arbetes fullgörande och arbetet sedermera slutförts, kan arbetstagaren icke ställa krav på att bibehållas vid sin anställning under åberopande av havandeskap. Lika litet har avsikten varit att mot avsked skydda den, som icke iakttager i företaget gällande ordnings- och arbetsföreskrifter eller som eljest visar sig vara olämplig för sitt arbete. Fastslås skulle sålunda i lagen endast att äktenskaps ingående, havandeskap eller barnsbörd icke äro att betrakta såsom giltiga orsaker till entledigande. Tillläggas må, att denna bestämmelse givetvis icke lägger hinder i vägen för arbetsgivaren att, därest så undantagsvis skulle befinnas erforderligt, från arbetet tvångspermittera en kvinnlig arbetstagare under den tid, hon på grund av havandeskapet icke är i stånd att tillfredsställande fullgöra sin tjänst. 4 §. Det har icke synts kommissionen vare sig behövligt eller lämpligt att stadga särskild straffpåföljd för överträdelse av den nya lagen. Utan något särskilt stadgande lärer emellertid av allmänna rättsgrundsatser följa, att, om arbetstagaren entledigas i strid mot lagens bestämmelser, arbetsgivaren är pliktig att lämna ersättning för den därigenom åsamkade förlusten. Ett uttryckligt stadgande i sådant hänseende har intagits i lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. I nu förevarande fall synes en dylik föreskrift så mycket mera lämplig som densamma torde böra kombineras med en särskild regel angående bevisbördans fördelning. Arbetsgivaren har nämligen som regel icke skyldighet att angiva någon särskild grund för avskedandet, förutsatt att han låter den anställde tillgodonjuta den uppsägningstid, som på grund av avtal eller eljest m å tillkomma honom. I detta sammanhang må erinras om att en stor del av de arbetstagare, som närmast åsyftas med den nu ifrågasatta lagstiftningen, är tillförsäkrad endast en obetydlig eller rent av ingen uppsägningstid. Kommissionen föreslår därför att, när omständigheterna tala för att avskedandet skett på grund av att arbetstagaren ingått äktenskap, blivit havande eller fött barn, arbetstagaren har att visa, att fullgoda skäl för av-

31 skedande eljest förelegat. Kan han icke fylla denna sin bevisskyldighet, anses som om avskedandet skett i strid mot lagen med påföljd, att ersättningsplikt för honom gentemot arbetstagaren inträder. För undvikande av vidlyftiga utredningar angående förlustens storlek och tvister rörande ersättningens skäliga belopp har i lagförslaget intagits en bestämmelse om att ersättningen, där utredning om förlustens storlek ej blivit förebragt, skall bestämmas till tre månaders avlöning. 5 §. Kommissionen har ansett arbetsgivarens berättigade intressen kräva att såsom allmän förutsättning för lagens tillämplighet skall gälla, att vederbörande arbetstagare varit anställd inom företaget under en icke alltför kort tid. Likaså synes det angeläget att förhindra, att en gravid kvinna med fördöljande av sitt havandeskap söker anställning för att sedermera kunna göra gällande de rättigheter, som lagen tillförsäkrar henne. Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter har kommissionen funnit sig böra fixera minimitiden för anställningen till ett år före äktenskapets ingående eller nedkomsten. 6§. Av lämplighetsskäl och med hänsyn till bevisningssvårigheterna efter en längre tids förlopp har föreslagits en särskild, tämligen kort preskriptionstid för anhängiggörande av skadeståndstalan för obehörigt avskedande enligt denna lag. 7 §•

De i denna lag till skydd för arbetstagaren uppställda bestämmelserna böra vara för arbetsgivaren tvingande. I förevarande paragraf lämnas därför en föreskrift, att desamma icke kunna genom avtal försättas ur kraft. 8§. Enligt denna paragraf skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsförhållanden regleras genom kollektivavtal, icke anhängiggöras vid vanlig domstol utan vid arbetsdomstolen.

Utkast till lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd. En effektiv förbättring av de förvärvsarbetande mödrarnas ställning efter de riktlinjer och principer, som kommissionen föreslagit, förutsätter även vissa ändringar i och tillägg till de särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande-i arbete, vilka finnas meddelade i 1912 års lag om arbetarskydd. För närvarande gäller enligt 17 § av nämnda lag, att kvinna, som användes till visst i lagen angivet arbete, ej må förvägras ledighet, om hon företer intyg av läkare eller barnmorska av innehåll, antingen att hon sannolikt kan vänta

sin nedkomst inom två veckor eller ock att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor och med hänsyn härtill har behov av ledighet. Kvinna, som fött barn, må icke användas till arbete av nyssnämnda slag under de sex första veckorna efter barnsbörden. Utöver vad sålunda angivits finnes icke någon rätt för kvinnan till ledighet i anledning av barnsbörd. Den av kommissionen härutinnan föreslagna ändringen innebär dels att rätten till ledighet icke begränsas till kvinnor i visst arbete, dels att den tid, kvinnan har rätt till ledighet före barnsbörden för de icke medicinskt komplicerade fallen förlänges från nu gällande två veckor till fyra veckor och dels att i lagen införes rätt till ledighet under de åtta första veckorna efter barnsbörden.

Utkast till förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor. Såsom i den allmänna motiveringen redan framhållits, skulle ersättning till arbetstagare, som i anledning av barnsbörd går förlustig lön från enskild tjänst, utgå i form av moderskapshjälp från sjukkassa. Härför erfordras endast viss mindre ändring och komplettering av 32 § andra stycket sjukkasseförordningen. De förutsättningar, som den kvinnliga arbetstagaren måste uppfylla för att erhålla den nya formen av moderskapshjälp, äro tre: hon skall vara medlem av sjukkassa och hava tillhört kassan oavbrutet under minst 270 dagar före barnsbörden, hon skall från anställningen erhålla sin huvudsakliga försörjning, och hon skall slutligen under ledighet i anledning av barnsbörd i väsentlig mån gå förlustig lön från denna anställning Prövas dessa förutsättningar vara för handen utgår moderskapshjälpen i form av dagersättning med fyra kronor för dag, så länge ledigheten varar, dock högst för en tid av tolv veckor, därav ej mera än fyra veckor före barnsbörden. Ersättningen skall dock alltid minst uppgå till 110 kronor eller samma belopp, varmed moderskapshjälp utgår till icke-förvärvsarbetande kvinnlig sjukkassemedlem. Utkast till kungörelse om ändrad lydelse av § 6 kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282) angående statsbidrag åt sjukkassor. Av kostnaderna för den moderskapshjälp, som i form av dagersättning skulle tillkomma förvärvsarbetande kvinnliga sjukkassemedlemmar, skulle, såsom i det föregående närmare utvecklats, sjukkassan erlägga en krona för dag och resten, d. v. s. tre kronor för dag, bestridas av statsmedel. Staten skulle dock minst bidraga med samma belopp, som enligt § 6 kungörelsen angående statsbidrag åt sjukkassor skall utgå såsom moderskapsbidrag vid varje barnsbörd, eller 75 kronor. De tidsperioder, för vilka dagersättning föreslås skola utgå, överensstämma med dem, som enligt utkastet till ändring i arbetarskyddslagen uppställas för rätt till ledighet från arbetet.

33 Kommissionen har förut påpekat, att den föreslagna utvidgningen av statsbidraget till sjukkassorna för åstadkommande av förbättrad moderskapshjälp åt förvärvsarbetande kvinnor i enskild tjänst icke kan antagas medföra någon mera betydande ökning av statens totalutgifter för understöd åt mödrar, alldenstund den särskilda mödrahjälpens bortfallande i sådana fall, där förhöjd moderskapshjälp utgår från sjukkassa, måste antagas i icke oväsentlig grad verka i utjämnande riktning. Någon mera ingående kostnadsberäkning kan dock svårligen verkställas på grund av osäkerheten i de antaganden, som för en dylik kalkyl måste göras.

34 Bilaga A. Tablå belysande gällande praxis i fråga om äktenskaps inverkan å anställningen för kvinnliga arbetstagare vid vissa enskilda företag ävensom äktenskapsfrekvens och barnsbörder bland dylika arbetstagare under år 1934. 1. Arbetare. Antal företag, som lämnat uppgift

Villkor rörande äktenskap

Avsked Ej avsked Summa

Antal arbetare

Gifta Kvinnor kvinnor i % av kvinnor i % av Summa hela hela hela arbe- antalet an- därav tare arbetare antalet kvinnor talet gifta

män

31 584 33

3 328 1302 *25 4 630 60163 57180 13 527 117 343 1721 1118 113 2 839

28 49 39

2 24 10

65212 59600 13665 124812

23 Anmärkningar

1 Undantag från huvudregeln.

2. Kontors- och affärsans tällda. Antal företag, som lämnat uppgift

Villkor rörande äktenskap

Avsked Ej avsked Osäker praxis Summa

Antal anställda

män

Kvinnor Gifta ! kvinnor i % av i % av kvinnor Summa hela hela antalet hela därav ananställda antalet anställda kvinnor talet gifta

282 13 572 8 732 »570 22 304 1005 21224 14350 2 462 35 574 104 7 934 247 5 600 2334 1534 40396 25416 3136 65812

39 41 29

7 17 4

12 Anmärkningar

1 Undantag från huvudregeln.

3. Äktenskapsfrekvens. Kvinnliga arbetare Företag, vilka Antal

1302 57180 1118

ej avskeda vid d:o Summa

59600 Kvinnliga anställda

Antal giftermål 1934

Antal vid giftermål frivilligt avgångna

Antal

Antal giftermål 1934

Antal vid giftermål frivilligt avgångna

38 1707 23 1768

30 530 14

8 732 14 350 2 334

278 462 45

204 188 32 424

4. Barnsbörder. Kvinnliga arbetare Företag, vilka

Summa

Kvinnliga anställda

Antal barnsbörder

Antal vid barnsbörd frivilligt avgångna

Antal barnsbörder

Antal vid barnsbörd frivilligt avgångna

10 964 4

3 377 1

13 82 1

5 45 1

35 Bilaga

Till

B.

Befolkningskommissionen.

I anledning av Eder skrivelse av den 15 ds med begäran om en sammanfattande redogörelse för de särskilda bestämmelser, som finnas hos bankerna meddelade i fråga om kvinnliga anställda, vilka äro gifta eller hava för avsikt att ingå äktenskap, hava vi härmed äran lämna följande upplysningar. Hos de till Bankernas Förhandlingsorganisation anslutna 23 affärsbankerna voro år 1937 sammanlagt 6 545 befattningshavare anställda, varav 1 738 kvinnliga (cirka 27 %). Av de nämnda bankerna hava 3 st. med sammanlagt 27 kvinnliga inga bestämmelser rörande avgång vid tjänstemän giftermål, 17 st. med sammanlagt 1 633 kvinnliga den praxis, att kvinnliga tjänstemän, som tjänstemän ingå äktenskap, skola avgå från sin tjänst (i flertalet fall senast 6 månader efter äktenskapets ingående), 2 st. med sammanlagt 64 kvinnliga den praxis, att kvinnliga tjänstemän, som ingå giftermål, få kvarstå tills tjänstemän vidare såsom extra samt 1 bank med sammanlagt 14 kvinnliga den praxis, att kvinnliga befattningshavatjänstemän re, som ingå giftermål, få kvarstå i sina befattningar. Vederbörande bankdirektioner kunna givetvis och hava även i ett flertal fall medgivit undantag från de sålunda angivna reglerna. Av de 1 635 bankanställda kvinnor, vilka år 1937 hos berörda banker tjänstgjorde å kontor med minst 4 timmars daglig expeditionstid och sålunda hade bankyrket till huvudsysselsättning, funnos 61 gifta, vilka i de med bankanställningen samtidiga äktenskapen erhållit 22 barn. Det har ofta förekommit, att bankanställda kvinnor, vilka i samband med äktenskap lämnat sin bankanställning, efter upplösning av äktenskapet eller efter makens frånfälle erhållit förnyad anställning i den bank, där de tidigare haft sysselsättning. Hos flera banker tillämpas även den regeln, att kvinnliga anställda, vilka i anledning av äktenskap lämnat sin tjänst, om de så önska därefter kunna erhålla vikariattjänstgöring under längre eller kortare tid. Vid avgång ur tjänst på grund av giftermål, äga pensionsberättigade kvinnliga tjänstemän i regel rätt att erhålla fribrev å pensionsförmåner eller visst kontantbelopp. För en betydande grupp av de anslutna bankerna gäller sålunda följande bestämmelse: kvinnliga tjänstemän, vilka ingå äktenskap och på grund därav lämna sin tjänst samt därvid äro berättigade till fribrev, må utbyta fribrevet eller del därav mot ett omedelbart utfallande kapitalbelopp, vars storlek bestämmes enligt samma försäkringstekniska regler som gälla för återköp av försäkring. Sådant utbyte må dock icke ske till högre belopp än 1 000 kr. Hos en bank erhåller kvinnlig tjänsteman, som innehaft ordinarie anställning hos bolaget under minst 3 år och icke uppnått 40 levnadsår — sedan hon för ingående av äktenskap avgått ur bolagets tjänst — efter ingånget äktenskap en gåva av 1 000 kr., såvitt giftermålet äger rum inom sex månader efter avgången. Nämnda belopp reduceras dock med summan av de avgifter banken erlagt för hennes pen-

36 sionering, och med anledning av vilka hon vid avgången erhåller fribrev å viss pension. Har tjänstemannen fullgjort minst fyra ordinarie tjänsteår i banken, erhåller hon ett år efter giftermålet ytterligare 300 kr. för varje helt tjänsteår utöver tre, dock högst 1 000 kr. De regler, som utbildats i fråga om kvinnliga bankanställda, vilka ingå giftermål, hava varit föremål för diskussioner inom Förhandlingsorganisationens styrelse, som jämväl tillsatt en särskild kommitté för frågans utredning. Olika förslag hava i detta sammanhang framkommit och en uppmjukning eller omläggning av de hittills tilllämpade reglerna har övervägts, men klarhet har ännu icke vunnits angående det sätt, på vilket ifrågavarande spörsmål lämpligast bör lösas. Problemet är sålunda föremål för fortsatta överväganden inom Förhandlingsorganisationen. Stockholm den 29 januari 1938. BANKERNAS FÖRHANDLINGSORGANISATION. Bertil

Kugelberg.

37 Bilaga C.

Till

Befolkningskommissionen.

I skrivelse den 15 januari 1938 har kommissionen anhållit om en sammanfattande redogörelse för de särskilda bestämmelser, som av försäkringsbolagen finnas meddelade i fråga om kvinnliga anställda, vilka äro gifta eller hava för avsikt att ingå äktenskap. Med anledning därav får riksförbundet meddela följande. Genom förfrågningar till olika svenska försäkringsbolag verkställdes under första hälften av år 1937 en undersökning angående bolagens praxis i ifrågavarande hänseende. Nedanstående sammanfattning av de svar, som därvid erhöllos, hänför sig således till förhållandena vid tidpunkten för svarens avgivande, senast juni 1937. Svar förelågo från 58 bolag eller grupper av bolag med c:a 2 100 kvinnliga anställda. Med avseende på huvudfrågan, vilka regler beträffande kvarstående i tjänst, som bolagen tillämpa gentemot de kvinnliga anställda vid ingående av äktenskap, kan det föreliggande materialet uppdelas i tre huvudgrupper: a) Ingående av äktenskap medför icke entledigande. Detta tillämpas i 13 bolag eller grupper av bolag med ett antal kvinnliga anställda av c a 375, varav f. n. 55 gifta. Härav äro i två bolagsgrupper med resp. 98 och 65 kvinnliga tjänstemän 22 resp. 14 gifta. b) Ingående av äktenskap medför i regel avgång. Denna grupp omfattar flertalet bolag eller bolagsgrupper, nämligen 31 st. med ett antal kvinnliga anställda av c:a 1 550. (Enligt senare upplysning har ett av dessa bolag med 130 kvinnliga anställda sedermera antagit nya bestämmelser, som medgiva kvinnlig befattningshavares kvarstannande i tjänsten.) c) Bolaget har icke tagit ställning till frågan, antingen av den anledningen, att vederbörande själva sagt upp sina anställningar före ingång av äktenskap eller därför att saken icke varit aktuell. Till den förra gruppen hänföras 5 bolag med c:a 85 kvinnliga anställda, till den senare likaledes 5 med c:a 25 kvinnliga tjänstemän, varav ett bolag har 12. I gruppen b) (ingående av äktenskap medför i regel avgång) kunna olika typer urskiljas. Vissa bolag medgiva rätt för styrelse, förvaltningsutskott eller verkställande direktör, där bolagets intresse så påkallar, att medgiva undantag från skyldighet att avgå i samband med giftermål. Detta tillämpas exempelvis i ett antal bolag för innehavare av specialtjänster, medan inom andra även annan personal kan få kvarstanna. Några bolag medgiva generellt sina kvinnliga tjänstemän att få kvarstå viss tid efter dagen för vigseln, exempelvis 1 månad, 6 månader eller 1 år. I fem bolag med c:a 400 kvinnliga anställda tillämpas avgång ur ordinarie tjänst efter ingånget äktenskap men med möjlighet för tjänsteman, som varit ordinarie i minst 3 år (i ett bolag ingen tidsbegränsning) att erhålla extra anställning med partiell tjänstgöring. Denna anställning avser att vara ett visst övergångsstadium och må räcka 2—3 år efter det avgången från den ordinarie befattningen sker; därefter upphör i vissa bolag anställningen automatiskt. I ett av bolagen gäller, att de avgående tillförsäkras denna möjlighet, medan i de övriga det ankommer på bolaget att pröva, huruvida sådan anställning skall beviljas eller icke. Antalet tjänstgöringsdagar per år variera, något olika i de olika bolagen, från 75—180 dagar och bestämmes av bolaget; tiden för inställelsen meddelas vederbörande minst 14 dagar i för-

38 väg. Under anställningstiden erhålles dels månadslön, oavsett om och i vilken utsträckning vederbörande varit inkallad till tjänstgöring, utgående med 30—50 kr., dels ock arvode per tjänstgöringsdag, som i några bolag fastställes från fall till fall och i ett utgår med 4—6 kr. Vissa bestämmelser om sjukdom föreligga. I ett bolag gälla även särskilda regler om sjukförsäkring. I ett bolag med 54 kvinnliga anställda pågår f. n. utredning om liknande system, och ett annat med 59 kvinnliga befattningshavare anser, att ovannämnda »anordningar med avgångna gifta kvinnliga befattningshavare i beredskapstjänst erbjuder åtskilliga fördelar». Ett 15-tal bolag medgiva dispositionsrätt till pension enligt S. P. P:s normalbestämmelser eller ock på olika villkor fribrevs- eller återköpsrätt till intjänad uppskjuten pension. Några bolag lämna vid avgång gratifikation. Ett bolag med 51 kvinnliga anställda beviljar dels gratifikation av en månadslön för varje år utöver 2, som den kvinnliga tjänstemannen varit anställd i bolaget, dock högst ett halvt års lön, dels ock ett bosättningslån för den, som så önskar (beviljas även åt manlig tjänsteman). Lånesumman, vars högsta belopp är 3 000 kronor, är beroende av vederbörandes tjänstetid och kan uppgå till 1 000 kronor efter minst 3 års väl vitsordad tjänstgöring för att därefter stiga med 500 kronor för varje ytterligare års tjänstgöring. Lånet lämnas utan borgen och löper med checkränta, är amorteringsfritt i 3 år och skall därefter amorteras på 10 år med Vio årligen. För varje inom äktenskapet fött barn minskas lånets storlek med 500 kronor, men endast halva lånesumman kan avskrivas på detta sätt; den andra hälften skall kontant återbetalas. Till ansökan om sådant lån skall bifogas en plan över bosättningskostnaderna och dessas bestridande, vilken vederbörande får förbinda sig att i stort sett följa. Planen skall granskas och godkännas av en kommitté av 2 manliga och 2 kvinnliga tjänstemän under ledning av verkställande direktören. Villkoret är tillkommet för att motverka att eventuellt till buds stående bosättningskredit samtidigt användes, varigenom vederbörande kunde frestas till onödigt dyrbar bosättning. Hos ett par samverkande bolag med c:a 100 kvinnliga anställda, varav mer än 20 gifta, bruka de anställda avgå vid moderskap, varvid anstalten plägar ur pensionsfonden utbetala såväl den anställdas som anstaltens avsättningar och i vissa fall belopp även därutöver för underlättande av moderns möjlighet att själv fostra sitt barn, vilket anses eftersträvansvärt. I fråga om överflyttning från ordinarie till extra stat för kvarstående gifta anställda tillämpas sådan transport i sju bolag, varvid variationer förekomma i innebörden av begreppet extra: ingen löneförhöjning, arvode per dag, mistande av rätten till pension m. fl. Ett bolag har stipulerat sådant villkor för en befattningshavare, om hon får barn att sköta. I vissa bolag förekommer att gifta tidigare tjänstemän inkallas såsom vikarier under sommarledighet eller vid forcerade arbetsperioder. I åtskilliga bolag har vid ömmande fall, såsom vid skilsmässa, makes sjukdom, dödsfall o. s. v., vederbörande fått återinträda i tjänst. De sålunda redovisade undantagen medföra, att utöver det ovan angivna antalet gifta kvinnor, 55 st., ytterligare c:a 100 gifta kvinnliga befattningshavare äro anställda i de företag, som lämnat svar å de gjorda förfrågningarna. Beträffande arten av de befattningar, som de gifta kvinnorna innehava, angiva svaren i allmänhet dessa såsom skrivbiträden, maskinskriverskor, kontorsbiträden eller liknande. I några fall är det dock fråga om kassörskor eller avdelningschefer. I ett bolag med 8 kvinnliga tjänstemän innehaves befattningen såsom kamrer av gift kvinna. De äktenskap, för vilka redogörelse lämnas i undersökningen och vari barn fötts, äro relativt få. I 10 bolag med c:a 450 anställda kvinnliga tjänstemän, varav 54 gifta, har barn fötts i 25 äktenskap. I två bolag har ledighet under olika antal månader beviljats men utan avlöning och i två andra med skyldighet för vederbörande att själv avlöna vikarie. Ett bolag har beviljat ledighet för havandeskap under 3

39 månader med full lön, medan i ett bolag, som tillämpar partiell tjänstgöring med beredskapsskyldighet, densamma ordnats så, att den icke utgjort hinder för moderskap och dess plikter. Ett bolag uppgiver, att av 5 fall, då tjänsteinnehavare tillåtits kvarstå, sedan hon ingått äktenskap, har i endast 1 fall fötts ett barn medan i 30 fall, då ett kvarstående icke medgivits, barn förekommit i 22 äktenskap. Stockholm den 1 februari 1938. SVENSKA FÖRSÄKRINGSBOLAGS RIKSFÖRBUND. K.

Ewerlöf.

40 Bilaga D.

I anslutning till sammanträde, då representanter för Svenska Bankmannaföreningen lämnades tillfälle muntligen framlägga en del synpunkter på frågan, huruvida äktenskaps ingående bör äga utöva något inflytande på de kvinnliga banktjänstemännens tjänsteställning, få vi framhålla följande. Beträffande de kvinnliga banktjänstemännens nuvarande ställning vid äktenskaps ingående torde tillfyllestgörande redogörelser föreligga. Mot den av bankerna ensidigt uppställda regeln, att äktenskaps ingående medför förlust av befattning och därmed säkerställd inkomst har självklart uppstått en utbredd opinion. Den hämtar näring ur de tragedier, som utspelats, då kvinnliga tjänstemän önska ingå äktenskap men på grund av bankernas äktenskapsförbud se sig nödsakade avstå från familjebildning och moderskap. Den hämtar vidare sin näring ur en utbredd rättsuppfattning, enligt vilken det icke kan få ankomma på en arbetsgivare att avgöra en fråga av denna art. Denna rättsuppfattning erkänner i principfrågan endast tvenne legitima intressenter, nämligen den enskilde medborgaren och den för samhällslivets utformning ansvariga statsmakten. Den förhärskande rättsuppfattningen inom bankmannakåren ser sålunda i frågan, huruvida den kvinnliga tjänstemannen bör äga rätt eller ej att kvarstå i tjänsten, ej en anställningsfråga i vanlig mening, som bör avgöras vare sig som hittills genom ett arbetsgivarens dekret eller i fortsättningen genom förhandlingar mellan arbetsgivarna och de anställda, utan en fråga av medborgerlig natur, som det ankommer på statsmakterna att ta ställning till i den ena eller den andra riktningen. Härvid menar bankmannaföreningen, att ingående av äktenskap får anses vara en medborgerlig rättighet, som bör av statsmakterna skyddas. Frågan har inom Bankmannaföreningen varit föremål för ingående diskussioner i anledning av väckta motioner. Efter verkställd prövning uttalade Bankmannaföreningens högsta myndighet, dess representantskap, år 1937 följande: »När de bankanställda kvinnorna, jämsides med andra grupper av kvinnliga anställda, kämpa för sin medborgerliga rättighet att få fritt bestämma över sina handlingar med avseende på äktenskapet, så uttalar Svenska Bankmannaföreningens representantskap sin förståelse för detta krav och den förhoppningen, att sagda fråga måtte föras till sin lösning genom den av statsmakterna föranstaltade utredningen och de åtgärder, som på grund av nämnda utredning träffas. I syfte att erkännandet av ovannämnda princip skall lända till gagn för såväl företag som anställd böra, när så synes lämpligt, centrala överläggningar upptagas med bankerna rörande de problem, som kunna yppa sig vid bibehållen anställningstrygghet för kvinnlig tjänsteman, som ingår äktenskap.» Av detta uttalande framgår, att Bankmannaföreningen förväntar åtgärder till skydd för medborgarrätten i berörda hänseende. Bankmannaföreningen är på det klara med, att efter erkännandet av principen om rätt att kvarstå vid äktenskaps ingående yppar sig en rad praktiska problem, sammanhängande med framför allt den kvinnliga tjänstemannens moderskap. Dessa problem kunna emellertid icke anses vara av den vanskliga natur eller den omfattning, att de icke, event, i anslutning till av statsmakterna uppställda prin-

41 ciper, kunna lösas genom överläggningar mellan arbetsgivarna och de anställdas organisationer. Föreningen är härvidlag av den bestämda uppfattningen, att de kvinnliga banktjänstemännen äro beredda taga de konsekvenser i fråga om sina anställningsvillkor, som av arbetsgivarna skäligen kunna motiveras med på grund av ingånget äktenskap i tjänsten uppkommande svårigheter. Stockholm den 3 mars 1938. SVENSKA BANKMANNAFÖRENINGEN. Sven Hållnas. Rolf Sethman.

42 Bilaga

Till

E.

Befolkningskommissionen.

Sedan Försäkringstjänstemannaföreningen erbjudits tillfälle att inför kommissionen framlägga sina och de inom försäkringsbranschen anställdas synpunkter på frågan om gift kvinnas rätt till förvärvsarbete, får föreningen göra följande uttalande. Några fullständiga statistiska uppgifter, huru denna fråga blivit löst inom olika försäkringsföretag eller rörande praxis vid bestämmelsers utfärdande härutinnan hava av föreningen ännu icke kunnat hopbringas. Dock hava vi genom på en mångfald håll gjorda förfrågningar kunnat konstatera, att ett stort antal olika former finnas för företagens sätt att behandla den kvinnliga personalen i detta avseende, samt att synnerligen divergerande åsikter råda inom bolagsledningarna, huru man skall förfara. Det finns nämligen bolag — de äro dock högst få —, som låta kvinnlig tjänsteman vid äktenskaps ingående kvarstanna i tjänst på oförändrade anställningsvillkor. I andra bolag få de kvarstanna i tjänst med oförändrade villkor under viss bestämd kortare tid, från 3 månader till 1 år. Några tillåta dem kvarstanna, men anställningsvillkoren förändras: ordinarie arbetstagare överföres till extra stat, intjänt pensionsrätt förloras, lön maximeras m. m. dylikt. Så finnas de företag, som förbjuda kvarstannande, men där den gifta kvinnan under en tid av tre år får en mindre ersättning med skyldighet att vid behov av extra arbetskraft tjänstgöra mot visst arvode per dag. Och slutligen de arbetsgivare — och dessa utgöra det största flertalet —, som vid de kvinnliga anställdas giftermål omedelbart och utan någon som helst ersättning entlediga dem. Vi kunna icke frigöra oss från den bestämda åsikten, att anledningen till bolagens negativa inställning till gift kvinnas kvarstående i tjänst grundar sig på ett ekonomiskt intresse. Detta ekonomiska intresse framträder på ett markant sätt i de fall, då gift kvinna medgives kvarstå mot förändrade villkor, såsom lönens maximering och förlust av ordinarie tjänst, vilket i de flesta fall betyder samma tjänst med samma ansvar, men med reducerad lön och förlorad pensionsrätt. Samma ekonomiska intresse gör sig givetvis även gällande i de fall, då man fordrar den gifta kvinnans avgång ur tjänsten. Man erhåller ju därigenom en automatisk föryngring av den kvinnliga personalen med ty åtföljande lägre löner och inkassering av den avgångnas andel i pensionsfond. Ett av argumenten, med vilket man vill motivera gift kvinnas avskedande, är det, att hennes arbetsförmåga genom giftermålet skulle försämras på grund av splittrande intressen mellan hemmet och tjänsten. Vi hålla dock före, att detta är ett rent uppkonstruerat skäl, som icke heller från arbetsgivarehåll sakligt kan bevisas. Tvärtom ger erfarenheten vid handen inom sådana företag, som hava gifta kvinnor i sin tjänst, samt även inom statliga och kommunala verk, där dylik arbetskraft förekommer i stor utsträckning, att den gifta kvinnan med få undantag behåller sitt förvärvsarbete, dels på grund av intresse för sin tjänst samt dels av ekonomiskt nödtvång och därför av helt naturliga skäl sätter in all sin energi på att vara duglig i sitt arbete för att få behålla detta. Vi anse således att en kvinnas arbetskapacitet icke förlorar i värde på grund av hennes äktenskap. Ser man därefter på den sociala sidan av frågan, så kunna vi icke finna annat, än att såväl försäkringsbolagens förbud för kvinna att kvarstanna i tjänst efter giftermål som även deras på grund av samma orsak företagna inskränkning eller för-

43 svårande av hennes förvärvsmöjligheter icke står i överensstämmelse med tidens krav på social omvårdnad. Ty därmed förhindra ju bolagen äktenskaps ingående och bidraga på så sätt till nativitetens sjunkande och detta i en tid, då alla politiska partier samt statsmakterna göra allt, för att genom ekonomiska och andra lättnader för kvinnan, även den yrkesutövande, stimulera till ökad äktenskapsfrekvens och därmed ökad nativitet. Då vi våga påstå, att bolagen genom sina bestämmelser hindra äktenskapsfrekvensen, så basera vi detta uttalande därpå, att, såsom förut nämnts, en kvinna i allmänhet icke önskar kvarstå i tjänst efter giftermål av annat skäl än av intresse för arbetet eller av ekonomiskt nödtvång. Därest hon nu förvägras att kvarstanna, omöjliggöres ju giftermålet i de fall, där hennes fortsatta löneinkomst utgör en förutsättning för ett äktenskaps ingående. Typiskt är också, att då ett av de större försäkringsbolagen vid sistförflutna årsskifte medgav kvarstannande vid giftermål, ett flertal kvinnliga anställda, vilka dittills av ekonomiska skäl icke kunnat gifta sig, nu uttagit lysning för äktenskap. De hava således alla endast inväntat den ekonomiska möjligheten till äktenskap. Åberopande ovanstående synpunkter önskar Försäkringstjänstemannaföreningen framhålla såsom sin åsikt, dels att bolagens ekonomiska eller andra intressen icke böra få hindra en socialt rättvis bedömning av hithörande spörsmål, och dels att kvinnlig anställd bör hava rättighet att välja sitt yrke eller arbete oberoende av civilstånd. Stockholm den 1 mars 1938. FÖRSÄKRINGSTJÄNSTEMANNAFÖRENINGEN. Styrelsen e. u. Sigurd

Ehrnfeld.

44 Bilaga F.

Beräkning av det årliga antalet av yrkesverksamma gifta kvinnor levande födda barn med utgångspunkt från det vid 1936 års partiella folkräkning införskaffade materialet. Allmänna utgångspunkter. Det förutsattes till en början, att endast sådana barn böra medtagas vid beräkningarna, vilka födas av gifta kvinnor, som vid tidpunkten för barnets födelse sammanleva med sina män. Sålunda uteslutas de fall, då sammanlevnaden efter barnets avlelse upphört, vare sig detta berott på mannens död, skilsmässa, hemskillnad eller faktisk separation (söndring). Å andra sidan behöver icke sammanlevnaden anses vara bruten därigenom, att makarna för en längre eller kortare tid icke bo tillsammans utan att därför den äktenskapliga samhörigheten i personligt och ekonomiskt avseende upphört. Hit höra exempelvis de äktenskap, i vilka makarna ha arbetsanställning på skilda orter, eller där mannen är ute på långvariga sjöresor e. d. Att hustrun är yrkesverksam, bör i detta sammanhang innebära, att hon vid tiden kort före barnets födelse bedrivit här ifrågavarande yrkesverksamhet och att hon väntas återupptaga densamma inom rimlig tid efter barnsbörden. De fall, då modern av sjukdom e. d. under en längre eller kortare period nödgas upphöra med en eljest under normala förhållanden bedriven förvärvsverksamhet (sjukledighet o. s. v.) böra dock likställas med de nyssnämnda. Med yrkesverksamhet bör endast avses s. k. hel yrkesverksamhet, vilken i allmänhet och under en icke alltför kort tidrymd kan anses utfylla en normal arbetsdag. Däremot skola hit icke räknas hustrur med förvärvsverksamhet, som i vanliga fall endast omfattar en mindre eller högst halva arbetsdagen, d. v. s. partiell yrkesverksamhet (t. ex. städ- och tvätthjälp, tidningsbud, mjölkning). Med sistnämnda slag av yrkesverksamhet torde även böra jämställas sådan av mera tillfällig eller säsongbetonad karaktär, som endast hänför sig till kortare tidrymd (t. ex. betskötsel). Husmödrar med förvärvsarbete i hemmet (såsom hemsömmerskor och hemstickerskor) kunna i regel ej heller anses såsom helt yrkesverksamma. Detsamma är fallet med hustrur, vilka biträda mannen i dennes yrke (exempelvis vid minuthandel eller jordbruk). Att husmoderskallet icke räknas såsom yrkesverksamhet i här använd betydelse, torde framgå av det ovan sagda. Beräkningarnas utförande. Härvidlag hänvisas till bifogade tabell. Såsom framgår av denna, har riket i regionalt hänseende indelats i städer, agglomererad landsbygd och egentlig landsbygd. Till den agglomererade landsbygden ha hänförts köpingar, municipalsamhällen samt icke administrativa tätorter och förortsbebyggelser med mer än 200 invånare (jfr i övrigt Folkräkningen 1935/36, del I, sid. 9*). Med äktenskap avses bestående äktenskap, i vilka makarna vid folkräkningstillfället i mars 1936 sammanlevde. Äktenskapets varaktighet mätes med utgångspunkt från den 15 mars 1936. Gruppen 0—l år omfattar alltså alla äktenskap, ingångna under tidsperioden 16 mars 1934—15 mars 1936 o. s. v. Äktenskap, som äro äldre än 15 år ha icke medtagits i tabellen, beroende på att de barn, som ha

45 fötts i dylika äktenskap under det senaste året före folkräkningen kunna antas vara jämförelsevis fåtaliga och beräkningarna därför bli mycket osäkra för deras vidkommande. I tabellen sker redovisning dels för samtliga gifta kvinnor inom varje varaktighetsgrupp, dels för två grupper av yrkesverksamma gifta kvinnor, nämligen: a) helt yrkesverksamma under hela äktenskapet, b) helt yrkesverksamma under en väsentlig del av äktenskapet (väsentlig = omfattande mer än halva äktenskapets varaktighet). Dessutom förekommer redovisning för dessa båda grupper sammanlagt (a + b). I kol. 2—4 i tabellen återges antalet äktenskap resp. barnlösa äktenskap inom var och en av de berörda grupperna samt sammanlagda antalet i de redovisade äktenskapen levande födda barn. Till komplettering av de i dessa kolumner anförda siffrorna, återges nedan en översikt över det beräknade sammanlagda antalet äktenskap, ingångna efter år 1900, samt sådana med förvärvsarbetande kvinnor, samt deras fruktsamhetsförhållanden. Därvid ha de vid den partiella folkräkningen erhållna siffrorna, som ju endast avse en femtedel av riket, multiplicerats med fem, varpå talen avrundats till närmaste 100-tal. Antal Därav S:a levande äktenskap barnlösa födda barn Samtliga äktenskap, ingångna efter år 1900 1 073 300 219 500 2 453 300 Därav: a 47 400 28 300 32 800 b 14 700 5 100 19 100 a + b 62 100 33 400 51900 Man iakttager, att i hela beståndet av äktenskap barnantalet i medeltal uppgår till närmare 21/2, medan de äktenskap, där hustrurna varit yrkesverksamma, genomsnittligt ha mindre än 1 barn per äktenskap. Beräkningarna företagas därefter på grundval av uppgifterna i kol. 4. Då före vigseln födda barn därvid icke skola medtagas, måste dessa till att börja med fråndragas från totalantalet i kol. 4. Antalet föräktenskapliga barn finnes emellertid i råtabellmaterialet endast uppgivet i fråga om samtliga äktenskap inom varje varaktighetsgrupp men ej särskilt för äktenskap med yrkesverksamma kvinnor. Med hänsyn härtill har det antagits, att samma proportion av föräktenskapliga födslar skulle förefinnas i fråga om dessa yrkesverksamma hustrur som för samtliga hustrur inom varaktighetsgruppen. Dessa proportionstal, uttryckta i procent återfinnas i kol. 5. Ytterligare ett antagande har därvid måst göras, i det att uppgifterna om föräktenskapliga födelser blott avse landsbygden i dess helhet, varför samma procenttal i detta fall användas för såväl agglomererad som för egentlig landsbygd. I kol. 6 har angivits den genomsnittliga varaktighetstiden för äktenskapen inom varje varaktighetsklass. Därvid har förutsatts, att äktenskapen i åldershänseende uppvisa en jämn fördelning inom varaktighetsklassen. Beräkningarna utföras i fortsättningen efter två alternativ (I och II). I kol. 7 och 8 upptagas sålunda de korrektionskoefficienter (i % ) , med vilka talen för hela antalet födda barn i kol. 4 skola multipliceras för att ett antaget antal årligen födda barn skall erhållas. Korrektionskoefficienten enligt alternativ I (kol. 7) er hålles genom att procenttalet för efter vigseln födda barn (100 — procenttalet i kol. 5) divideras med talet för äktenskapets genomsnittliga varaktighet. Detta förfaringssätt förutsätter sålunda, att de under äktenskapet födda barnen i genomsnitt fördela sig jämnt över hela varaktighetsperioden. I fråga om den yngsta varaktighetsklassen torde detta antagande icke innebära någon större felaktighet. Så är däremot fallet med de tre övriga, och särskilt grupperna 5—9 och 10—14 år, i vilka den med äktenskapets egen ålder sjunkande fruktsamheten redan hunnit göra sig

46 gällande. För dessa två grupper har därför alternativ I karaktären av en maximiapproximation. Med hänsyn till sistnämnda förhållande ha andra koefficienter beräknats — enligt alternativ II — för de tre äldre varaktighetsgrupperna (i fråga om den yngsta gruppen sammanfalla de båda alternativen). Koefficienterna för gruppen 2—4 år äro uträknade på grundval av uppgifter i Befolkningsrörelsen, år 1934, tab. 21 sid. 51. x För de båda övriga grupperna ha procenttal uträknats med ledning av uppgifter om hur stor proportion av de i varje varaktighetsgrupp födda barnen som fötts under den första, andra resp. tredje femårsperioden efter vigseln. I fråga om varaktighetsgruppen 5—9 år har sålunda procenttalet för de under andra femårsperioden födda dividerats med 21/2 (emedan dessa äktenskaps genomsnittliga varaktighetstid under andra femårsperioden är 21/2 år). Likaledes har motsvarande procenttal för inom gruppen 10—14 år under tredje femårsperioden födda dividerats med 2V2 (d. v. s. den genomsnittliga varaktigheten i år räknat under denna period). Liksom proportionstalen före vigseln födda barn ha dess koefficienter endast kunnat beräknas för varje varaktighetsgrupp som helhet, då uppgifterna ej medge motsvarande kalkyler för de yrkesverksamma hustrurna. Skillnad har ej heller kunnat göras mellan agglomererad och egentlig landsbygd. Koefficienterna i kol. 7 och 8 multipliceras så med talen i kol. 4. Resultaten av dessa multiplikationer återges i kol. 9 och 10. Då den partiella folkräkningen endast omfattar en femtedel av riket, böra de så erhållna talen slutligen multipliceras med 5, vilket skett i kol. 11 och 12. Beräkningarnas resultat. Det torde med ledning av ovan utförda beräkningar kunna antagas, att det årliga antalet av yrkesverksamma gifta kvinnor levande födda barn utgör mellan 3 000 och 5 000 och att det med en viss grad av sannolikhet uppgår till omkring 4 000. Den undre gränsen, 3 000 barn (alternativ II a: 2 795 barn), motiveras med att en viss del av de hustrur, vilka varit yrkesverksamma under större delen av äktenskapet, kunna ha fött sina barn under perioder av frånvaro från förvärvsarbetet. Å andra sidan ha äktenskapen över 15 års varaktighet icke alls medtagits vid beräkningarna; vidare — och framför allt — är fruktsamhetskurvan troligen iicke lika hastigt fallande för yrkesverksamma hustrur som för övriga gifta kvinnor — hustruns förvärvsarbete framkallar i många fall ett uppskjutande av barnafödandet till en senare tidpunkt. Ur nu anförda synpunkter förefaller det motiverat att som övre gräns välja siffran 5 000 (alternativ I a + b: 4 990). Med hänsyn till den kommande utvecklingen äro även följande tre omständigheter av betydelse: 1. Antalet gifta kvinnor kommer troligen att ökas. 2. De gifta kvinnorna kunna sannolikt i tilltagande utsträckning väntas ägna sig åt förvärvslivet. 3. En statlig bidragspolitik åt de förvärvsarbetande gifta kvinnorna återverkar möjligen på så sätt, att de förvärvsarbetande kvinnorna gifta sig tidigare för att ett barns födelse skall infalla efter vigseln, samt att de gifta kvinnorna kvarstamna längre i sina arbetsanställningar. 1 Om nt n2 n3 n4 n5 beteckna antalet barnaföderskor med barn i äktenskap under år 11934, födda under äktenskapens första, andra, tredje, fjärde och femte år, erhålles följande approximativa uttryck för det bråk, varmed procenttalet för efter vigseln födda barn inom ifrågavarande varaktighetsgrupp skall multipliceras: 0-5 n2 + n3 + n4 + 0'5 ns 3 n, + 3 n2 + 2'5 n3 + 1"6 n4 + 05 n5 Värdet av detta bråk är 0'19. Korrektionskoefficienterna bli sålunda för städerna (100 — 1.9.06) x 0-19 = 15.38 och för landsbygden (100 - 18"67) x 019 = 15-45.

47 Till belysning av det ovan omnämnda förhållandet, att yrkesverksamma hustrur i större eller mindre utsträckning uppskjuta barnafödandet till något senare perioder av äktenskapet än övriga gifta kvinnor, må anföras uppgifterna i nedanstående sammanställning, där sammanlagda antalet levande födda barn per 1 000 äktenskap inom varje varaktighetsgrupp uträknats dels för samtliga äktenskap i städerna, dels för alla de äktenskap i städerna, i vilka hustrurna varit yrkesverksamma såväl före vigseln som under hela äktenskapets bestånd. I den sista kolumnen ha siffrorna för de yrkesverksamma hustrurna satts i procentuell relation till motsvarande tal för samtliga äktenskap i gruppen.

Äktenskapets varaktighet i år 0—1 2—4 5—9 10—14 15—19 20—24 25—34

R i k e t s s t ä d e r Antal levande födda barn per 1 000 äktenskap: Äktenskap med Samtliga äktenskap helt yrkesverksamma hustrur 355 142 795 324 1 196 583 1678 927 2 179 1331 2 632 1755 3 271 2 365

„

.. . . . . . ^ f ^ r k samma hustrurna i % av talet för samtliga äktenskap 40 41 49 55 61 67 72

Det visar sig sålunda, att de yrkesverksamma hustrurnas fruktsamhetsrelation stiger från 40 % i den yngsta varaktighetsgruppen till 72 % i den äldsta.

48 Tabell.

' Äktenskapets varaktighet Yrkesgrupp

Akt. S:a Därav varAntal Därav le- födda aktigäkten- barn- vande före het i lösa födda viggeskap barn seln nom(%) snitt

I 8

Korrektionskoefficient beträffande kol. 4 enligt alternativ I

II

G»)

11 I

II

Städer. 0—1 år a b a+b

8 299 5 674 2 943 30-72 2 021 1748 297 30-72 120 41 30-72 82 2141 1830 338 30-72

1 1 1 1

69-28 69-28 69-28 69-28

69-28 69-28 6928 69-28

206 28 234

206 28 234

1030 140 1170

2—4 år a b a+b

10 361 4 209 8 241 19-06 510 19-06 1567 1131 203 19-06 348 177 713 19-06 1915 1308

37» 37»

23-13 2313 2313 23-13

15-38 15-38 15-38 15-38

118 47 165

79 31 110

590 235 825

15 204 4 477 18180 13-81 898 895 13-81 1526 262 514 1381 623 2149 1160 1409 1381

77» 77» 77» 77»

11-49 11-49 11-49 11-49

5-83 5-83 5-83 583

103 59 162

52 30 82

515 295 810

127» 127» 127» 127»

7-03 7-03 7-03 7-03

2-01

b a+b

12 836 2 744 21544 12-13 347 715 12-13 772 128 475 12-13 397 475 1190 12-13 1169

2-01 201

50 34 84

14 10 24

250 170 420

Agglom. landsbygd 0—1 år a , b a+b

4 095 2 438 1891 32-86 92 32-86 433 352 12 32-86 16 26 104 32-86 459 368

1 1 1 1

67-14 67-14 67-14 67-14

67-14 6714 6714 67-14

62 8 70

62 8 70

310 40 350

2—4 år a b a+ b

5 470 1856 4 952 18-67 341 167 18-67 203 61 18-67 29 75 228 18-67 232 416

37» 37» 37» 37»

23-24 2324 23-24 23-24

15-45 15-45 15-46 15-46

39 14 53

26 9 35

195 70 265

5-9 år a b a+b

8 312 1797 11562 12-35 288 12-35 389 189 123 12-35 119 39 411 1235 228 508

77» 77» 77» 77»

11-69 11-69 11-69 11-69

6-44 6-44 6-44 6-44

34 14 48

18 8 26

170 70 240

9-18 9-18 9-18 9-18

127» 127» 127» 127»

7-27 7-27 7-27 7-27

2-84 2-84 2-84 2-84

17 7 24

7 3 10

85 35 120

67-14 67-14 67-14 67-14

67-14 67-14 67-14 67-14

38 2 40

38 2 40

190 10 200

5—9 år a b a+b 10-14

, , år

....

SL

10—14 år a b a+b

....

7 037 1082 13 788 64 230 189 32 106 98 96 336 287

81/»

201 Egentlig landsbygd

0—1 år a b a+ b

7 467 3 709 4 368 32-86 228 174 57 32-86 5 3 2 32-86 233 177 59 32-86

1-2

Beräknat D:o beträfant. årligen fande hela lev. födda riket: kol. barn enligt 9 resp. 10 x 5 alternativ

49 Tabell. I

Äktenskapets varaktighet Yrkesgrupp

|

(Forts.).

10 Akt. S:a Därav varfödda Antal Därav leaktigäkten- barn vande före het i vigskap lösa födda gebarn seln nomW snitt

11 I

II

II

{%)

II

2—4 år a b .... a + b ..

9 911 2133 12100 227 97 178 25 9 22 252 106 200

18-67 18-67 18-67 18-67

37» 37» 37» 37»

23-24 23-24 23-24 23-24

15-45 15-45 15-46 15-45

41 5 46

28 3 31

205 25 230

5—9 år a b .... a + b ..

15 686 279 59 338

2 425 29 502 90 314 21 68 111 382

12-35 12-35 12-35 12-35

77» 77» 7'/» 77»

11-69 11-69 11-69 11-69

6-44 6-44 6-44 6-44

37 8 45

20 5 25

185 40 225

10—14 år a b a+b

14 083 1677 36 720 44 173 307 38 11 59 211 55 366

9-18 9-18 9-18 9-18

127, 127» 127» 127i

7-27 7-27 7-27 7-27

2-84 2-84 2-84 2-84

23 4 27

9 1 10

115 20 135

477 168 645

351 99 450

2385 840 3225

152 43 195

113 28 141

760 215 975

Eg. Ib. a .. b .. a+b

139 19 158

95 11 106

695 95 790

Riket. a .. b .. a+ b

768 230 998

559 138 697

3 840 1160 49JH)

Summa 0—14 år Städer. a .. b .. a+b Åggl. a b a+b

Ib. ,

12 KorrektionsBeräknat koefficient ant. årligen D:o beträffande hela beträffande lev. födda riket: kol. kol. 4 enligt barn enligt alternativ alternativ 9 resp. 10 x 5

50 Reservation av herr Magnusson och direktören Wistrand: Av den statistik, som på befolkningskommissionens föranstaltande insamlats, framgår, att i samtliga äktenskap, som ingåtts efter år 1900, barnantalet i medeltal uppgår till 2V2, medan åter i de äktenskap, där hustrurn a varit yrkesverksamma under hela eller väsentlig del av äktenskapet, det genomsnittliga antalet barn varit mindre än 1 per äktenskap. ' Detta siffermaterial giver vid handen, att åtgärder i syfte att garantera vederbörandes rätt att efter äktenskapet kvarstå i sin sysselsättning äro av underordnad betydelse för lösningen av de uppgifter, som befolkningskommissionen fått sig förelagd. De äktenskap, där makan under en längre tid förblir yrkesverksam, äro uppenbart av en väsentligt lägre nativitetsgrad an andra. En av den danska befolkningskommissionen gjord undersökning visar en bild, som företer avsevärda likheter med det förhållande, som den h ä r i landet föranstaltade undersökningen återger. Dessa de statistiska siffrornas resultat äro i och för sig ingalunda förvånande; det är uppenbart, att hänsynen till möjligheterna att tillfredsställande kunna sköta en tjänst svårligen låter sig förenas med en starkare fruktsamhet inom äktenskapet. Man måste vid sådant förhållande fråga sig, om det är en uppgift för befolkningskommissionen med dess utgångspunkter och dess målsättning att inrikta sin verksamhet på ett förslag sådant som förevarande, där de befolkningspolitiska fördelarna måste te sig mycket tvivelaktiga, möjligen till och med negativa. Däremot skall icke förnekas, att andra synpunkter tala för en utveckling, som i ännu högre grad än nu är fallet medgiver rätt för vederbörande kvinnor att efter ingånget äktenskap kvarstå i sin sysselsättning. Härvid bör emellertid bemärkas, att problemets storleksordning icke får överdrivas. Som delegationen redan anmärkt, tillätes inom industrin i allmänhet kvarstående vid äktenskap; endast vid egentligt kontorsarbete — främst inom bank- och försäkringsbranschen — är en motsatt praxis forhärskande i något större omfattning. Vid de konferenser, som delegationen haft med representanter för dessa branschers ledande män, har emellertid försports, att förståelsen är starkt växande för de problem, som uppstå för de anställda genom förlust av tjansteinnehavet vid ingånget äktenskap. Utvecklingen av en anda, som loser dessa problem i samförståndets och den ömsesidiga förståelsens tecken, måste anses bättre tjäna de syften, som man velat tillgodose, än en tvångslagstiftning, vilken för opinionsbildningen möjligen kan få en inverkan, som är rent motsatt den man tänkt sig, och ogynnsamt påverka benägenheten att anställa kvinnor.

51 Frågan om fortsatt anställning vid giftermål kräver en lösning av annan art än den av delegationen föreslagna kategoriska rätten för den anställda att under alla omständigheter få kvarstå i sin gamla sysselsättning. Lösningen måste kännetecknas av en smidighet, som lagstiftning svårligen kan åstadkomma och som medgiver rätt att handla efter såväl vederbörande företags n a t u r som efter anställningens karaktär i det föreliggande individuella fallet. Med anledning härav och då den allmänna opinionens utveckling går i sådan riktning, att de intressen, som lagstiftningsförslaget avser att bevaka, ändock småningom i allt större utsträckning kunna förväntas bliva tillgodosedda, har jag ej kunnat i denna del biträda delegationens förslag. Icke heller förslaget att förvärvsarbetande kvinnor skulle på sätt delegationen föreslagit, erhålla ersättning för förlorad arbetsförtjänst med medel, som till sin väsentliga del bekostas av statsverket, kan av mig biträdas. Statens ekonomiska omsorger i syfte att underlätta barnsbörd hava nyligen på förslag av befolkningskommissionen reglerats genom 1937 års lagstiftning om moderskapspenning och mödrahjälp. Att utbryta den kategori kvinnor, vilka innehava förvärvsarbete, ur det system, som denna lagstiftning skapat, och för dem öppna möjligheter till en priviligierad ställning, synes mig föga tilltalande. Skapandet av möjlighet för denna kategori att med hjälp av statsmedel och utan behovsprövning erhålla ersättning för utebliven arbetsförtjänst, synes knappast vara ett socialt önskemål av större angelägenhetsgrad. Det strider även emot de principer, som man följt i hittillsvarande lagstiftning på området. Bortfaller sammanhanget mellan behov och sociala stödåtgärder är gränsen för varje social hjälpverksamhet snart nådd; förslaget synes mig hava föga gemensamt med befolkningspolitiska synpunkter och vara präglat mindre av sådana än av rena yrkesintressen. Reservation av herr österström: Den stora tveksamhet, som inom befolkningskommissionen kommit till uttryck på olika sätt, när det gällt att taga ställning till förslaget om utvidgad moderskapshjälp enligt särskilda grunder åt kvinnor i s. k. förvärvsarbete, är mycket förklarlig. Sådant förslaget blivit utformat, synes detsamma innebära ett accepterande av principer och synpunkter på detta hjälpproblem, vilka enligt min uppfattning icke borde ha godtagits, innan befolkningskommissionen kunnat stödja sig på ett i positiv riktning pekande rikare och tillförlitligare erfarenhetsmaterial, än vad som för närvarande står till förfogande. Dessutom präglas förslaget av vissa tekniskt-principiella inkonsekvenser, som äro ägnade att öka betänksamheten mot detsamma. Med den anordning, vilken nu föreslås av befolkningskommissionen, skall en kategoriklyvning genomföras, som leder till en i mycket väsentliga avseenden olika ställning mellan å ena sidan mödrar och blivande mödrar med genom förvärvsarbete utom hemmen egna inkomster samt kvinnor

52 utan sådan egen inkomst å den andra sidan. Förslaget innebär nämligen, att de förvärvsarbetande kvinnorna i enskild tjänst, så vitt de tillhöra sjukkassa, så gott som automatiskt komma i åtnjutande av ekonomiskt understöd i samband med havandeskap och barnsbörd utan särskild behovsprövning. På befolkningskommissionens förslag ha statsmakterna lagstiftat om mödrahjälp, varigenom bistånd kan lämnas behövande mödrar eller blivande mödrar. Men principen för denna mödrahjälp är, att biståndet lämnas efter det att behovet i varje särskilt fall blivit prövat och konstaterat i mödrahjälpsnämnderna, varjämte — och detta är icke mindre betydelsefullt — hjälpen gives på sätt som i varje särskilt fall är det för moder och barn lämpligaste, alltså med kontant bidrag utan återbetalningsskyldighet, såsom lån eller in natura eller genom önskvärd kombination av alla dessa former. Med det nu föreliggande förslaget h a r befolkningskommissionen velat befria de förvärvsarbetande kvinnorna från att få sitt behov av understöd individuellt prövat. Likaledes har befolkningskommissionen velat befria dem från skyldigheten att taga emot statens bistånd i den i det enskilda fallet lämpligaste formen, därigenom att hjälpen föreslås generellt utgå med kontanta penningar. Det presumeras helt enkelt, att behov av hjälp förefinnes enbart av den anledningen, att dessa kvinnor hava arbete, som ger dem egen inkomst, vilken är av väsentlig betydelse för deras försörjning. Likaledes presumeras, att dessa kvinnor — i motsats till de hemarbetande mödrarna —* generellt skulle kunna anförtros kontanta medel utan angivande av huru de ämnade disponera pengarna. Denna befolkningskommissionens inställning är svårförståelig. Metoden att konstatera, att behov av hjälp föreligger enbart därför att kvinnorna under någon tid i samband med havandeskapet och barnsbörden gå förlustiga sin arbetsinkomst, är alltför enkel och schematisk för att kunna godkännas. Inom gruppen förvärvsarbetande kvinnor finnas säkerligen u r den synpunkten bedömt alla kategorier representerade. Men befolkningskommissionen har icke ens varit konsekvent i sin strävan att skydda de förvärvsarbetande kvinnornas intressen. Befolkningskommissionen gör nämligen själv en kategoriklyvning inom denna grupp. Ty enligt förslaget är det endast de förvärvsarbetande kvinnor, vilka anslutit sig till sjukkassa, som kunna komma i åtnjutande av dessa nya stora förmåner. De övriga förvärvsarbetande kvinnorna hänvisas alltjämt till mödrahjälpsnämnderna och få underkasta sig den individuella behovsprövningen. Om redan förslaget att skilja på de hemma arbetande kvinnorna och de utom hemmet arbetande mödrarna är ytterst betänkligt, synes befolkningskommissionens andra kategoriklyvning, som spaltar även de förvärvsarbetande i en mera privilegierad grupp och en annan skara med mindre förmåner, därvid det avgörande blir om de äro medlemmar i en sjukkassa eller icke, vara rent godtyckligt konstruerat.

Statens offentliga utredningar 1938 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen.)

Allman lagstiftning. Rättsskipning. F å n g v å r d . Riktlinjer för en lagstiftning om ägareförbehåll och avbetalnin^gsköp. [11]

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Betänkande med utredning och förslag rörande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen. [5]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Vattenväsen. S k o g s b r u k .

Kommunal förvaltning.

Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden enligt beredningsnämndernas förslag vid 1938 års allmänna fastighetstaxering. [12] Politi. Betänkande ang. omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m. [1]

Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande i näringsfrågan. [6] Betänkande ang. barnbeklädnadsbidrag m. m. [7] Betänkande ang. förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd. [13]

H ä l s o - och. sjukvård.

Allmänt näringsväsen.

Bergsbruk.

Industri. Byggnadsindustrien i Sverige. 1. Allmän översikt, yttranden och förslag. [10] 2. Arbetsgivares och löntagares inkomster. [3j 3. Arbetslöshetens omfattning och . växlingar. [4]

H a n d e l och sjöfart.

K o m m u n i k a t i o n s väsen.

B a n k - , k r e d i t - och penningväsen.

Försäkringsväsen.

K y r k o väsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Förslag till revision av den svenska kyrkohandboken. [2] 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkande med förslag rörande omorganisation av vissa delar av tekniska skolan i Stockholm. [8]

Försvarsväsen. Utlåtande rörande flottans fartygstyper m. m. [9]

Utrikes ä r e n d e n . I n t e r n a t i o n e l l rätt.

Marcus Boktr.-A.-B., Sthlm 382067