Betänkande angående "landsbygdens avfolkning"

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1938:15 SOCIALDEPARTEMENTET

B E T Ä N K A N D E ANGÅENDE

»LANDSBYGDENS AVFOLKNING» AVGIVET AV

BEFOLKNINGSKOMMISSIOAEX

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1938 K r o n o l o g i s k

1. Betänkande angående omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m . Idun. (4), 107 s. S. 2. Förslag till revision a v d e n svenska kyrkohandboken. Av E. Eidem. Uppsala, Almqvist & Wiksell. vij, 303 8. E. 3. Byggnadsindustrien i Sverige. 2. Arbetsgivares och löntagares inkomster. I d u n . v i j , 198 s. S. 4. Byggnadsindustrien i Sverige. 3 . Arbetslöshetens omfattning och växlingar. I d u n . vij, 202 s. S. 5. Betänkande m e d utredning och förslag rörande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen. Marcus. 314 8. J o . 6. Betänkande i näringsfrågan. Marcus. 173, 251*8. S. 7. Betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m. m . Marcus. 133, 18* 8. S. 8. 1936 års yrkesskolsakkunniga. B e t ä n k a n d e med förslag rörande omorganisation a v vissa delar av tek-

f ö r t e c k n i n g

niska skolan i Stockholm. Hseggströrn. viij, 455 s. K 9. U t l å t a n d e rörande flottans fartygstyper m . m Norstedt. 71 s. Fö. 10. Byggnadsindustrien i Sverige. 1. Allmän översikt y t t r a n d e n och förslag. I d u n x v j , 741 s. S. 11. Riktlinjer för en lagstiftning om ägareförbehåll ocj avbetalningsköp. Av F . Schmidt. Norstedt. 64 s. Ji$ 12. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jord] bruksfastighet å landsbygden enligt b e r e d n i n g ! n ä m n d e r n a s förslag v i d 1938 å r s allmänna fastijj hetstaxering. Hoeggström. 89 s. Fi. 13. B e t ä n k a n d e angående förvärvsarbetande kvinnoq rättsliga ställning v i d ä k t e n s k a p och barnsbörd* Marcus. 52 s. S. 14. B e t ä n k a n d e och förslag angående skolöverstyrél sens organisation. Hseggströrn. ix, 396 s. E. 15. B e t ä n k a n d e angående »landsbygdens avfolkning», Marcus. 208, 90* s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstaven-nå till d e t departement, under vilket utredningen avgivits, t. e x . E. = ecklesiastikdepartementet Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars y t t r a anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1938:15 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

»

LANDSBYGDENS AVFOLKNING» AVGIVET AV

BEFOLKNINGSKOMMISSIONEN

S T O C K H O L M 1938 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEROLAG 387986

0<KuOv

Till Herr Statsrådet

och Chefen

för Kungl.

Socialdepartementet.

Befolkningskommissionen får härmed vördsamt till Herr Statsrådet överlämna ett betänkande angående »landsbygdens avfolkning». Den närmaste handläggningen av detta ärende har ankommit på en inom kommissionen nedsatt delegation, bestående av herr Persson, ordförande, samt herrar Wicksell och Österström, varjämte såsom särskilt tillkallade sakkunniga deltagit ledamöterna av riksdagens andra kammare, hemmansägaren J. E. Andersson i Ovanmyra och hemmansägaren J. M. Skoglund i Doverstorp samt inspektrisen för lanthushållsskolorna fröken I. Osvald. Betänkandets kap. II »Huvuddragen av den demografiska utvecklingen» har utarbetats av amanuensen vid Stockholms stads statistiska kontor E. von Hofsten. Vid betänkandets utarbetande har i vissa övriga delar biträtt tjänstemannen hos statens arbetslöshetskommission agronomen N. Andreen. 1 ärendets slutbehandling hava deltagit befolkningskommissionens samtliga ledamöter utom herr Myrdal. Stockholm den 15 juni 1938. Ä Befolkningskommissionens vägnar: NILS WOHLIN.

Innehållsförteckning. Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet Kap. I.

U t r e d n i n g e n s uppgift

Inledning Den stora transoceana utvandringen Storindustriensiutveckling och den inrikes folkomflyttningen Det nuvarande läget och framtidsperspektiven Sammanfattning Kap. II.

Huvuddragen av den demografiska utvecklingen

Sid. 3 7 9 11 12 14 15 17

Inledning' 19 Den demografiska utvecklingen från början av 1800-talet 20 Olikheter i fruktsamhetshänseende 20 Födelseöverskott såsom bakgrund till flyttningarna 22 Den utrikes omflyttningen 22 Förekomsten av utländsk arbetskraft i Sverige 22 Invånareantalet i städer och andra s. k. tätorter vid olika tidpunkter 24 Inflyttningen till städerna enligt folkräkningarnas födelseortsstatistik 26 Inflyttningen till städerna under åren 1921—1930 30 Inflyttningen till Stockholm enligt folkräkningarnas födelseortsstatistik 31 Inflyttningen till Stockholm under åren 1921—1930 33 Inflyttningens storlek åren 1921—1930 36 De aktuella flyttningstendenserna 40 Könsproportionen bland de till städerna inflyttade 45 De inflyttades ålder 49 Åldersfördelningen bland de till Stockholm inflyttade 49 Yrkesfördelningen bland de till Stockholm inflyttade 53 Socialvetenskapliga institutets omflyttningsundersökning 54 Skillnader i befolkningens sammansättning mellan egentlig landsbygd, agglomererad landsbygd och städer 5o >Flykten från jordbruket» i demografisk belysning 62 K a p . III. >Landsbygdens a v f o l k n i n g ) o c h >flykten från jordbruket» u n d e r d e n stora emigrationsperioden Befolkningsutvecklingen på landsbygden och inom jordbruket undet tiden före utvandringen och industrialismen Allmänt om den agrariska utvecklingen under samma tid. Välståndets ökning bland de besutna bönderna. Den svagare ställningen bland de obesutna bönderna. De stora fattigklasserna på landsbygden Den fortskridande industrialiseringen. Dess inverkan på den inrikes folkomflyttningen Den stora utvandringen var till en början en överbefolkningsföreteelse Allmän översikt av den utrikes och inrikes omflyttningens orsaker och verkningar under tiden fram till världskriget

71 73

76 81 86 88

G Sid. K a p . IV. D e n fortsatta u t v e c k l i n g e n u n d e r d e n s e n a s t e t j u g u f e m å r s p e r i o d e n . D e t a l l m ä n n a läget p å l a n d s b y g d e n u n d e r d e n f o r t s k r i d a n d e i n d u s t r i a l i s e r i n g e n . >Flykten från jordbruket» s a m t d e s s o r s a k e r o c h v e r k n i n g a r u n d e r s e n a r e tid 101 Rekapitulation av landsbygds- och jordbruksbefolkningens numeriska u t v e c k l i n g . . . . 103 Allmänt om den fortsatta inflyttningen till städerna och industrien. Förändringarna i landsbygds- och jordbruksbefolkningens demografiska struktur 107 Den andra sidan av bilden. Stads- och industribefolkningens tillväxt. Industriens och de övriga stadsmannanäringarnas absorption av arbetskraft från jordbruket . . 110 De ekonomiska orsakerna till »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket» under det senaste kvartseklet 115 De psykologiska drivfjädrarna i »flykten från jordbruket» ocli »landsbygdens avfolkning» under de senaste decennierna 133 Några synpunkter på det allmänna problemet om »landsbygdens avfolkning> 135 Kap. V. A n a l y s a v d e n n u v a r a n d e s i t u a t i o n e n o c h v i s s a p r o g n o s e r för framtiden. Allmän resumé 139 Allmänna anmärkningar 141 »Landsbygdens avfolkning» under de senaste åren i statistisk belysning 141 Den nuvarande könsproportionen inom landsbygdsbefolkningen 144 Landsbygds- och jordbruksbefolkningens nuvarande ålderssammansättning 148 Det nuvarande läget på jordbrukets arbetsmarknad. Arbetstidens reglering. Den senaste tidens löneutveckling 149 Den senaste fasen av rationaliseringssträvandena inom jordbruksnäringen och jordbrukets anpassning till de nuvarande förutsättningarna för driften 164 Sammanfattande slutsatser angående jordbruksnäringens nuvarande läge med hänsyn till »flykten från jordbruket». Vissa prognoser 177 Det speciella problemet om kvinnoarbetet i jordbrukarehemmen 194 Några slutreflexioner ifråga om det mera allmänna problemet om »landsbygdens avfolkning» 199 Allmän resumé 206 BILAGOR. Bilaga

A.

Bilaga B.

Yttranden av hushållningssällskapens förvaltningsutskott sammanslutningar

samt vissa enskilda 1*

P. M. angående pågående eller nyligen avslutade offentliga utredningar, som direkt eller indirekt beröra i förevarande betänkande behandlade problem om »landsbygdens avfolkning» 75*

KAPITEL I

Utredningens uppgift

9 Inledning. Det förevarande betänkandets huvuduppgift är att för Sveriges vidkommande klarlägga den företeelse, som i det allmänna språkbruket ofta benämnes »landsbygdens avfolkning» eller — om man mera begränsar problemet — »flykten från jordbruket», sådan denna företeelse framträder i modern tid och framför allt sådan densamma aktualiserats under de senaste åren. De förenämnda uttrycken äro mera allmänna uttryckssätt än samhällsvetenskapliga termer med precisare innebörd och giva understundom en falsk föreställning om den verkliga karaktären av den inrikes och utrikes folkomflyttning, som problemet gäller. Likväl torde de vara expressiva uttryck för en i vida kretsar utbredd uppfattning om olägenheterna och skadorna av den starka inflyttningen till städerna och industrisamhällena, närmast för jordbruksnäringen men allmännare sett för samhället i dess helhet. Spörsmålet, i vad mån sådana bekymmer äro grundade, påfordrar emellertid ett lidelsefritt bedömande av det komplex av problem, som härvid framställer sig, och det förevarande betänkandet kommer — även om det givits titeln av ett betänkande angående »landsbygdens avfolkning» — att behandla ämnet möjligast objektivt och verklighetsbetonat. Det torde vara lämpligt att förutskicka vissa allmänna erinringar. De demografiska och ekonomiska samhällsförskjutningar, som här behandlas, äro ingalunda några för modern tid nya och egenartade samhällsföreteelser. De hava i själva verket under skilda tidsåldrar och kulturer förekommit sedan årtusenden tillbaka. Att de tallösa krigen under mänsklighetens långa historia nästan alltid framsprungit u r folkens och deras härskares k a m p om jorden och dess rikedomar, är för alla känt. Världshistoriens stora folkvandringar och folkomflyttningar hava djupast bottnat i otillräckliga möjligheter till föda och livsuppehälle i efter varje tids och lands förhållanden jämförelsevis tätbebyggda jordbruksområden. Starka växlingar i befolkningens täthet i forna samhällen hava under seklernas lopp förekommit, och i anslutning härtill sålunda även en »avfolkning» av gamla kulturområden, efterföljd av ånyo ökad bebyggelse genom de segrande folken, genom den naturliga folktillväxten och i många fall även genom införskrivning av slavar och trälar för jordens bearbetning. Dessa världshistoriens folkomflyttningar hava emellertid endast en avlägsen gemenskap med den fråga, som här står i förgrunden. Närmare tillhands ligger att erinra om den »inrikes» folkomflyttning, som säkerligen ägt rum redan i mycket avlägsna tider och i många både försvunna och ännu bestående statsbildningar i och med uppkomsten av tätare bebyggda platser för handel och samfärdsel, vare sig att dessa sistnämnda hade en mera primitiv karaktär eller utvecklades till stadssamhällen i egentlig mening. Går man — för att lämna antiken och ännu äldre kulturer åsido — fram till stadsväsendets uppkomst under medeltiden och den nyare tiden i den europeiska kulturvärlden, finner man unga människor av den jordbruksidkande befolkningen på kringliggande landsbygd flytta in till städerna för att taga tjänster och vinna utkomst i de i styrka och omfattning alltmera växande hantverksskråna eller såsom tjänstefolk åt det förmögnare borgerskapet. Väl torde statistiska data saknas för bedömandet av frågan, huruvida och i vilken grad dessa äldre tidsskedens stadsbildningar — när så skedde — vuxo i styrka och storlek på grund av sin egen befolkningstillväxt. Men med visshet kan sägas, att de åtminstone under långa skeden av sin tillvaro hade

10 behov av friskt blod utifrån — d. v. s. av inflyttningar — och givet är, att sådana inflyttningar till övervägande del måste hava kommit från landsbygden. Säkerligen förekom sålunda i alla länder, där civilisationen skred framåt, redan under dessa äldre tidsskeden en viss »flykt från jordbruket» till stadsmannanäringarna, liksom det även är uppenbart, att en sådan folkomflyttning jämväl ägde rum från jordbruket till gruvor och bergverk och andra dåtidens till jordbruket icke hörande näringsgrenar. Omfattningen och naturen av dessa med stadsväsendets utveckling förenade folkförflyttningar torde — om även icke för längre tillbaka liggande seklers vidkommande — så åtminstone för de 16:e—18:e århundradenas del kunna i många fall göras till föremål för historiska studier av säkerligen stort intresse. I detta sammanhang kan det självfallet icke vara tal om att närmare ingå på dessa mera avlägsna tiders förhållanden, men må endast nämnas, att man även i vårt land redan tidigt i riksdagshandlingar och andra historiska aktstycken finner klagomål över brist på arbetskraft i jordbruket på exempelvis huvudstaden omgivande landsbygd och annorstädes. Emellertid rörde det sig här om lokalt mera begränsade områden, och någon större betydelse torde knappast, ens med utgångspunkt från dåtida förhållanden, behöva tillmätas bekymmer och olägenheter som de förevarande. Det må vara nog med vad här påpekats, nämligen att folkinflyttningen från jordbruket till städerna, som under en senare tid fått så enormt ökade proportioner, redan under dessa äldre tidsskeden alstrade till sina dimensioner visserligen vida mindre men till sin karaktär ganska likartade problem som senare och att denna samhällsföreteelse, som i våra dagar i de flesta länder alstrar så mycken diskussion, under tider långt före den nuvarande varit nära sammanknuten med hela civilisationens historia. Även mycket finnes, som talar för att redan de äldre städernas familjer och släkter icke kunde fortleva genom århundradena utan tillförsel av nya och livskraftigare inslag från landsbygden, vilken landsbygd följaktligen redan på denna tid var en reservoar för städernas folkkraft, medan en återutflyttning från städerna till landsbygden och jordbruket i regel endast i ringa mån förekom. En senare tids statistik giver vid handen, att dödligheten i de europeiska stadssamhällena merendels var avsevärt högre än dödligheten på landsbygden, och sannolikt är att detta förhållande bestod århundraden dessförinnan. Emellertid är det redan i dessa inledande anmärkningar angeläget understryka, att ett bedömande u r samhällspolitiska synpunkter av dessa äldre tiders folkomflyttningar självfallet måste ske med stor varsamhet. Givet är, att stadsväsendets uppkomst och utveckling med åtföljande stora framsteg på den materiella och andliga odlingens områden hade en folkomflyttning som den här berörda till ovillkorlig förutsättning. Intet tätare bebyggt samhälle kunde ju överhuvud taget uppstå utan att jordbruket som den äldsta av alla näringar fick lämna folkmaterialet därtill. Säkerligen var även den dåtida naturliga folkökningen inom jordbruket och i allmänhet på landsbygden i så gott som alla länder tillräckligt stor för att utan nämnvärda olägenheter för jordbruksnäringen medgiva en sådan mera begränsad åderlåtning av jordbruksbefolkningen till städernas fromma. Sannolikt hämmades ej heller härigenom vare sig kolonisationen av obebyggda trakter eller den fortskridande utvidgningen av odlingsmarken i de gamla kulturbygderna. Erinras må, att de delar av världen, som här åsyftas — och sålunda även vårt land — vilade på en agrarstruktur, där jordbruksbefolkningen företrädesvis levde i byalag med stark ägosplittring och jämförelsevis begränsade möjligheter till åkerjordens utvidgning, att såväl åkerbruket som kreatursskötseln bedrevos efter ålderdomliga metoder samt att den ekonomiska ställningen i de stora allmogehushållen i stort sett var tryckt, ja un-

11 der långa tidsskeden ytterligt bekymmersam. Ej ens under den fysiokratiska samhällsåskådningens tid under det 18 :e århundradet torde samhällsfilosoferna, folkrepresentationerna och furstemaktens innehavare kunnat hava tyngre vägande invändningar mot att den jämförelsevis folkrika landsbygden något lättades genom att en del arbetsfört folk lämnade densamma, och detta så mycket mindre som den dåtida fruktsamheten var hög och de uppväxande barnen snabbt ersatte den av inflyttningen till städerna förorsakade avgången å arbetsföra armar. Man lärer följaktligen våga uttala, att det inrikes omflyttningsproblemet under dessa äldre tidsskeden icke bort giva anledning till samhällspolitiska bekymmer. Den stora transoceana utvandringen. Under förra hälften av det 19 :e århundradet började för flertalet av de västeuropeiska nationernas vidkommande ett tidsskede med alltmera omfattande och i samhällsförhållandena alltmera ingripande folkomflyttningsrörelser. Det är mot bakgrunden av dessa man närmast har att betrakta de problem, som här behandlas. Den alltmera accentuerade storindustriella utvecklingen först i England och längre fram under århundradet i andra europeiska stater medförde en allt starkare övergång av arbetskraft från jordbruket till i första rummet fabriksrörelsen men även till handeln och sjöfarten samt till andra jordbruket icke närstående näringsgrenar. Ungefär samtidigt härmed öppnades genom sjöförbindelsernas utveckling och särskilt den nordamerikanska kontinentens utomordentligt stora ekonomiska framtidsmöjligheter en jättestor ventil för de tätbefolkade europeiska ländernas folköverskott. Den stora europeiska utvandringen tog — i vissa länder tidigare och i andra senare — sin början och växte med tiden ut till nyare tidens största företeelse på folkomflyttningarnas område. I motsats till vad fallet är i fråga om äldre tiders företeelser av samma natur kan den ifrågavarande transoceana utvandringen från Europa med jämförelsevis stor noggrannhet mätas i statistiska siffror. Vad vårt land beträffar, antog emigrationen — i första rummet till norra Amerika — efter att redan på 1840- och 1850-talen hava tagit sin begynnelse — under de efterföljande årtiondena allt väldigare proportioner, för att mot slutet av århundradet och början av det nuvarande åter gå tillbaka och i och med världskriget reduceras till ett minimum eller så gott som upphöra. Ehuru den stora emigrationsperioden i vårt lands historia sålunda numera i stort sett tillhör det förflutna, ligger densamma likväl alltför nära i tiden och h a r för landsbygden och jordbruket, ja för hela vårt land haft alltför betydelsefulla efterverkningar för att kunna i den följande framställningen lämnas ur räkningen. De svenska emigranterna under senare hälften av förra seklet voro till så övervägande del män och kvinnor ur jordbruksbefolkningens led, att emigrationen i vårt land — liksom för övrigt i flertalet andra väst- och mellaneuropeiska länder — praktiskt taget kan sägas hava varit en jordbrukets enorma åderlåtning av arbetskraft. I förening med den jämsides därmed pågående ökade inflyttningen till städerna och industrisamhällena medförde densamma en fortskridande tillbakagång av den i jordbruket sysselsatta befolkningen, i första rummet relativt i förhållande till städernas befolkning och i andra näringar sysselsatta men stundom så stark, att i utsatta trakter åtminstone tidvis t. o. m. en absolut tillbakagång inträdde. Givet är, att en sådan befolkningsutveckling starkt påverkade de ekonomiska förhållandena på landsbygden och särskilt inom jordbruket. Eftersom utvandringen, såsom allmänt är känt, främst omfattade personer i de arbetsföra åldrarna och endast i ringa grad barn och åldringar, åvägabragte den bland annat en ur produktionssynpunkt ogynnsam avsevärd förändring i landsbygdsbefolkningens ålderssammansätt-

12 ning, ej utan betydelse även vid bedömandet av det nuvarande läget. Då det därjämte ofta var de mest företagsamma och energiska i syskonkedjorna, som sökte sin lycka i det främmande landet, fick utvandringen även svårare skönjbara, men ej desto mindre djupgående verkningar med avseende å folkmaterialet inom jordbruksbefolkningen. Slutligen böra härtill läggas de förändringar i fråga om tänkesätt och sedvänjor, som »amerikaniseringen» förde med sig, och som vid en analys av problemet om »landsbygdens avfolkning» ej heller kunna förbigås med tystnad. I anslutning till vad nu anförts kommer en koncentrerad redogörelse för den stora utvandringens orsaker och verkningar att ingå som ett led i den efterföljande framställningen, i första rummet självfallet i den retrospektiva återblicken över den utveckling, som lett fram till den nuvarande situationen. En sådan redogörelse är så mycket lättare att lämna, som den s. k. officiella emigrationsutredningen från åren 1907—1914 i detta ämne sammanbragt ett mera omfattande utredningsmaterial än vad något annat land torde hava att uppvisa. Tillfogas bör emellertid även i detta sammanhang, att alla uttalanden även här måste försiktigt avvägas och varje omdöme undvikas, som mera bottnar i nationella eller andra sinnesstämningar än i den realistiska syn på problemen, som ensam kan främja ett fortsatt fruktbärande samhällsarbete. Storindustriens utveckling och den inrikes folkomflyttningen. Såsom ovan erinrats, gick storindustriens utveckling ungefär jämsides med den stora europeiska utvandringen, om ock det storindustriella genombrottet inföll tidigare i vissa länder och senare i andra. För Sveriges del torde kunna sägas, att den mera markerade industriella expansionen tog sin början något senare än utvandringen, vilken sistnämnda redan under 1860- och 1870talen tog stora proportioner. I detta avseende torde en viss skillnad hava bestått mellan utvecklingen i vårt land och framför allt i England, där landsbygdens befolkningsförhållanden avsevärt tidigare rönte en mera betydande påverkan av fabriksindustriens uppkomst. Emellertid karakteriserades åtminstone den sista fjärdedelen av förra seklet liksom tiden därefter fram till världskriget och — på sätt nedan skall framhållas — tiden ända fram till nuvarande tidpunkt av en visserligen diskontinuerlig och i hundratals strömfåror fördelad, men i stort sett fortskridande ström av arbetskraft från jordbruket till städerna och övriga industrisamhällen, vilka centra för stadsmannanäringarna starkt vuxo i antal och merendels även i storlek. Denna inrikes omflyttning, som allenast i mindre grad neutraliserades av en återutflyttning av arbetskraft till jordbruket, adderade sina demografiska, ekonomiska och övriga verkningar till motsvarande verkningar av den stora emigrationen. Den utgör numera, sedan emigrationen upphört, den företeelse, som står i brännpunkten, när det gäller »landsbygdens avfolkning» eller »flykten från jordbruket». Självfallet bör man emellertid härvid hålla begreppen isär och vid behandlingen av dessa frågor klargöra, vad man i varje fall menar. »Landsbygdens avfolkning» är ett problem, i särskilt den anglosachsiska facklitteraturen oftast betecknat som problemet om »urbanismen» d. v. s. stadssamhällenas växande storlek och verkningar på gott och ont på samhällslivets olika områden. I länder, där industrien och övriga stadsmannanäringar till övervägande del äro förlagda i städerna, sammansmälter samma problem tämligen väl med problemet om »flykten från jordbruket». Men i ett land som vårt, där industrien i så stor omfattning är förlagd även till landsbygden, är »urbanismen» ett problem och »flykten från jordbruket» ett annat, ehuruväl många beröringspunkter uppenbarligen finnas mellan båda. Den efterföl-

13 jande framställningen kommer att, under upprätthållandet av nödiga distinktioner, avse såväl folkomflyttningen från landsbygden till städerna som folkomflyttningen från jordbruket till andra näringar, men tyngdpunkten kan i ett land som vårt ej gärna ligga annorstädes än i jordbruksnäringen och dess förhållanden. Liksom jordbruksnäringen, på sätt nyss antytts, främst drabbades av den stora utvandringen, är det också denna landets modernäring, som i första rummet fått vidkännas och alltjämt får vidkännas de följder, som den inrikes omflyttningen i skilda avseenden drager med sig. Analysen av den aktuella situationen måste främst bliva en analys av jordbruksnäringens och dess binäringars förmåga eller oförmåga att i konkurrens med andra näringar kvarhålla den i våra dagar allt rörligare arbetskraften. De ekonomiska och sociala problem, som härvid upprulla sig, äro i själva verket ytterst omfattande och även mycket komplicerade. Den inrikes omflyttningen är — liksom tidigare utvandringen — förorsakad av otaliga samverkande faktorer av ej endast ekonomisk och social men även psykologisk natur. Den är ju för övrigt icke särskilt egendomlig för vårt land utan fastmera en i alla moderna länder mer eller mindre starkt framträdande företeelse; den utgör alltså en integrerande del av ett helt tidsskedes världsutveckling och har knappast ens några fasta konturer. Man vet utan alla utredningar, att de högre lönerna inom de industriella facken, jämförda med de löner jordbruket och dess binäringar kunna erbjuda, äro en av de väsentliga förklaringsgrunderna till att arbetskraften söker sig till industrien. Allmänt känt är även, att många stadslivets verkliga eller förmenta företräden framför livet på landet härvid spela en viktig roll. Ytterligare har man att räkna med djupgående förskjutningar i nutidsmänniskans hela uppfattning om vad som gör tillvaron under såväl arbete som vila innehållsrik och tillfredsställande, och detta oavsett huruvida hon härvid övervärderar stadslivets tilldragande sidor eller undervärderar lantlivets behag och särskilt jordbruksyrkets många företräden. Det säger sig självt, att ett sådant ämne skulle kunna behandlas med nästan huru stor bredd över framställningen som helst. Men det är uppenbart, att man härvid har att iakttaga begränsningens konst och koncentrera sig på det, som är det mest väsentliga. Det nu sagda gäller naturligtvis i lika grad om verkningarna av den ifrågavarande inrikes omflyttningen som om orsakerna till densamma. Även verkningarna äro oräkneliga och sprida sig till samhällslivets alla områden; många av dem äro svåra att konkretisera och beskriva, och även här h a r man i grunden att göra med ett ämne, som omfattar hela det moderna samhällslivet. För övrigt kan m a n i det sammansatta problemkomplexet ej ens med någon större grad av exakthet skilja mellan orsaker och verkningar, ty det, som synes vara en orsak till »flykten från jordbruket», kan på samma gång vara en verkan av just samma företeelse, och det, som kan förefalla som en verkan, kan samtidigt var en orsak. Alltjämt bör man följaktligen vid frågans behandling begränsa sig till de mest väsentliga dragen i utvecklingen och undvika måhända skenbart tilltalande slutsatser, som kanske en gång i framtiden skola befinnas vara oriktiga. Detta gäller mindre ämnets rent befolkningsstatistiska eller demografiska sidor, vilka med tämligen stor tillförlitlighet kunna beskrivas, men redan de ekonomiska orsakerna till »flykten från jordbruket» och verkningarna av denna äro vanskliga nog att fullt överblicka och ännu svårare blir uppgiften, när man kommer in på »urbanismens» och industrialiseringens verkningar på folkmaterialets kvalitativa beskaffenhet samt människornas tanke- och känsloliv. Än mera: m a n borde i grund och botten veta, vad m a n egentligen vill med avseende å hela den fråga, varom här är tal. Ur ren nationalekono-

14 misk synpunkt torde man måhända vilja eftersträva en sådan proportion mellan den i olika näringar sysselsatta folkmängden och närmast en sådan balans mellan jordbruksbefolkningen å ena sidan samt stads- och industribefolkningen å den andra, som skapar största möjliga produktivitet hos näringslivet i dess helhet och i anslutning härtill högsta möjliga genomsnittliga levnadsstandard inom befolkningen. Men oavsett att redan detta önskemål kan innesluta inånga skiftande uppfattningar — hänförande sig till olika samhällsgruppers ekonomiska intressen — så har man ej ens härmed gått på djupet av problemet. Det finnes många företrädare för uppfattningen, att jordbruket med all makt bör upprätthållas, även om detta ur teoretisk nationalekonomisk synpunkt icke är den ideala lösningen, men därför att ett lands inre styrka i så hög grad beror på förhandenvaron av en stor och ekonomiskt självständig bondeklass samt av en landsbygdsbefolkning, som är reservoaren för den nationella folkkraften. Den sista synpunkten kan drivas ut i oförnuft, men dess värde kan också underskattas; ej minst på denna centrala punkt har man att räkna ej blott med nyanser i uppfattningarna men med ganska vitt skilda åskådningar. Det nuvarande läget och framtidsperspektiven. Det ovan sagda äger självfallet tillämpning även på läget för dagen, som i en framställning som den förevarande av naturliga skäl mest tilldrager sig intresset. Väl måste den aktuella situationen, för att rätt förstås, ses mot bakgrunden av hela den tidigare utvecklingen under industrialismens tidsålder. Men åtskilliga omständigheter hava gjort, att problemet om »flykten från jordbruket» under de senaste åren aktualiserats i en grad som knappast tillförene, och den allmänna uppmärksamheten är också just nu starkt inriktad på hithörande spörsmål. De senaste årens goda ekonomiska konjunkturer hava mångenstädes i riket medfört en ökad inflyttning av arbetskraft från jordbruket till städer och övriga industrisamhällen, och härtill hava ytterligare bidragit vissa omständigheter, som i det följande komma att närmare behandlas. Man torde i en utredning som denna önska svar på frågan, huruvida det svenska jordbruket för närvarande och under den framtid, som kan överblickas, förmår kvarhålla den här sysselsatta befolkningen, så långt nu ett sådant svar kan givas. Man vill med hänsyn till jordbrukets allmänna ekonomiska läge, rationaliseringssträvandena inom jordbruket, löneutvecklingen inom denna näring samt en rad andra med samma närings framtidsutsikter förknippade förhållanden få åtminstone en ungefärlig föreställning om frågan, huruvida »flykten från jordbruket» skäligen kan förväntas komma att fortsätta med oförminskad eller måhända ökad styrka eller det rimligen kan antagas, att densamma skall avtaga. Ja, åtskilliga torde finnas, som kräva en viss klarhet i fråga om sina önskningar och förhoppningar, att jordbruket en gång i framtiden skall kunna giva sysselsättning åt en större befolkning än för närvarande. Givet är, att man i en utredning som denna även fordrar en översikt av de många offentliga utredningar, som under sista tiden verkställts eller alltjämt pågå rörande en rad i det förevarande problemkomplexet ingående frågor. Den följande framställningen skall söka tillgodose dessa olika önskemål men med den ovan gjorda uttryckliga reservationen, att t. o. m. centrala spörsmål finnas, som icke låta sig slutgiltigt besvara, att följaktligen åtskilliga problem komma att ställas utan att lösas, m. a. o. att framställningen mera får karaktären av en allmän översikt av det behandlade ämnet än av en mera djupgående analys av dess olika ekonomiska och andra sidor.

15 I anslutning till det nu anförda kommer ej heller det förevarande betänkandet att utmynna i några förslag till praktiska åtgärder för motverkande av »landsbygdens avfolkning» eller »flykten från jordbruket». Genom hela sin karaktär är det mera att betrakta som en översiktlig orientering i ämnet. Sammanfattning. Med vad ovan anförts har befolkningskommissionen redan inledningsvis velat understryka det föreliggande betänkandets allmänna karaktär. Betänkandet är en k a r t l ä g g n i n g av det behandlade ämnet. Efter en demografisk och ekonomisk redogörelse för huvudlinjerna av den historiska utveckling, som fört fram till det nuvarande läget, med beaktande jämväl av de viktigaste psykologiska faktorerna i samma utveckling, följer en skildring av det nuvarande läget och vissa uttalanden om de sannolika framtidsperspektiven. Genomgående kommer den varsamhet i omdömena att iakttagas, varom i det föregående talats, och där problemen äro olösbara eller bestämda åsikter stå mot varandra, begränsar man sig till själva problemställningarna. Kommissionen hoppas likväl, att betänkandet skall hava ett visst värde för den fortsatta offentliga diskussionen kring de många frågor, som här upprullas, och framför allt att det skall vara ägnat att skingra mycket av den dimbildning, som otvivelaktigt för närvarande råder i hithörande spörsmål.

.

KAPITEL II

Huvuddragen ay den demografiska utvecklingen

2—387986.

19 Inledning. Under tiden från mitten av 1800-talet har Sveriges folkmängd undergått avsevärda förändringar. Rikets hela folkmängd har fördubblats sedan år 1840. Folkökningen h a r framför allt kommit städerna till del, och landsbygdsbefolkningen har relativt avtagit i betydelse. Jordbruket äger ej längre den dominerande betydelse för landets näringsliv, som det hade ännu vid mitten av förra seklet. I det följande kommer en kortfattad redogörelse att lämnas för vissa mera betydelsefulla drag hos denna utveckling. Syftet är därvid dels att lämna en bild av själva befolkningsförskjutningen från landsbygd till städer och från jordbruk till industri och andra stadsmannanäringar, och dels att beskriva den inverkan flyttningarna och vissa övriga demografiska förändringar haft med avseende å befolkningens sammansättning. Tab. 1. Rikets folkmängd samt antalet levande födda, döda, emigranter och immigranter åren 1801—1935. Årligen

Medelfolkmängd

1801/10 1811/20 1821/30 1831/40 1841/50 1851/60 1861/70 1871/80 1881/90 1891/00 1901/10 1911/20 1921/30

2 400 2 478 2 752 3 014 3 306 3 642 4 079 4 387 4 673 4 931 5 310 5 713 6 045

1931/35

6199 Levande födda 1 0 0 0-t a l 74 83 95 95 103 119 128 134 136 134 137 126 106

Pr 1801/10 1811/20 1821/30 1831/40 1841/50 1851/60 1861/70 1871/80 1881/90 1891/00 1901/10 1911/20 1921/30 1931/35

— — — — — — — — — — — — —

Döda

Födelseöverskott

Emigranter x

Immigranter

p e r s o n e r 68 64 65 69 68 79 82 80 79 81 79 82 73

6 19 30 26 35 40 46 54 57 53 58 45 33

4 16 17 39 26 28 12 13

5 8 8 8 6

1 0 0 0 30-9 33-3 34-6 31-5 31-1 32-8 31-4 30-5 29-0 27-1 25-8 22-1 17-5

i n v å n a r e 28-2 2-6 25-8 7-5 23-6 11-0 228 8-7 20-6 105 21-7 11-1 20-2 11-2 18-3 12-2 16-9 12-1 16-3 10-8 14-9 10-9 14-3 7-8 12-1 54

1-1 3-9 38 8-4 5-3 52 2-1 2-1

14-1

11-6

0-4

2-5

10 16 16 13

ro 1-2

1 För åre a 1851—1910 enligt av prof. G. Sundbärg beräknade siffror över den ve rkliga utvandringen. Siffrorna ö\ r erstiga delvis avsevärt den officiellt redovisade utvandringer i.

20 Den demografiska utvecklingen från början av 1800-talet. Vissa för den följande utvecklingen betydelsefulla demografiska förändringar inträffade redan i början av 1800-talet. För varje årtionde fr. o. m. 1801/10 återgivas i tab. 1 medelfolkmängden samt genomsnittsvärden å antalet årligen födda, döda, emigranter och immigranter, varjämte dessa senare värden angivas uträknade pr 1 000 av folkmängden. Det visar sig, att födelsetalet, d. v. s. antalet födda pr 1 000 invånare, under större delen av 1800-talet höll sig över 30. Från och med årtiondet 1861/70 uppvisar serien visserligen fallande värden, men någon mera avsevärd nedgång i nativiteten ägde icke rum förrän efter sekelskiftet. Dödligheten däremot sjönk redan från 1800-talets början kraftigt från årtionde till årtionde med undantag för perioden 1851/60. Födelseöverskottet uppvisade alltså stigande tal, och som en följd härav uppstod en snabb befolkningstillväxt. Under 1800-talets lopp steg befolkningssiffran till mer än det dubbla, trots att emigrationen under de sista årtiondena var avsevärd. Såsom framgår av tab. 2, vilken fr. o. m. årtiondet 1821/30 angiver Tab. 2. Födelsetalet, dödstalet och överskottstalet på landsbygden och i städerna åren 1821—1935. Levande födda

Döda

Födelseöverskott

Årligen Landsbygd

Städer

Landsbygd

Städer

Landsbygd

1821/30 1831/40 1841/50 1851/60 1861/70 1871/80 1881/90 1891/00 1901/10 1911/20 1921/30

35-0 31-7 313 32-8 31-2 302 28-7 27-2 25-7 22-7 18-8

81-6 29-1 29-4 326 330 32-1 811 27-1 25-9 20-5 14-7

22-4 21-6 19-7 20-6 193 17-3 16-4 161 149 14-6 12-5

34-7 337 28-8 31-2 26-2 24-0 19-7 17-4 149 13-5 11-2

12-6 10-1 11-6 12-2 11-9 12-9 12-3 11-1 109 8-1 63

1931/35

15-2

11-9

12-0

10-9

31 Städer -

3-0 4-5 0-6 1-3 6-8 8-1 11-3 97 ll-o 7-1 3-6 1-1

födelsetalet, dödstalet och överskottstalet med fördelning på landsbygd och städer, skedde befolkningstillväxten på ett olikartat sätt på landsbygden och i städerna. Under tiden fram till senare delen av 1800-talet var nativiteten i stort sett densamma i städerna och på landsbygden. Dödligheten var däremot avsevärt lägre på landsbygden än i städerna, och på landsbygden uppstod därför ett betydligt större födelseöverskott än i städerna. Allteftersom skillnaderna i dödlighet mellan landsbygd och städer utjämnades, försvann också skillnaden i födelseöverskott mellan landsbygd och städer. Under årtiondena kring sekelskiftet uppvisade städerna i stort sett samma naturliga folkökning som landsbygden. Under de senaste årtiondena har landsbygden återigen uppvisat ett större födelseöverskott än städerna. Nu är huvudsorsaken den, att nativitetsminskningen gått betydligt snabbare i städerna än på landsbygden. Olikheter i fruktsamhetshänseende. Numera är det alltså den högre nativiteten på landsbygden, som förorsakar, att födelseöverskottet är högre på landsbygden än i städerna. Nativitetens höjd bestämmes i första hand av den äktenskapliga fruktsamheten, vilken vid jämförelser tillbaka i tiden bru-

21 kar mätas genom det s. k. »äkta fruktsamhetstalet», vilket angiver antalet barnaföderskor med barn i äktenskap pr 1 000 gifta kvinnor i åldern 15— 45 år. Av tab. 3 framgå de förändringar, som den äktenskapliga fruktsamheten T a b . 3. A n t a l e t b a r n a f ö d e r s k o r m e d b a r n i ä k t e n s k a p p r 1000 gifta k v i n n o r i å l d e r n 15—45 å r ("äkta fruktsamhetstalet") u n d e r å r e n 1851—1935. Årligen

Landsbygden

1851/60 1861/70 1871/80 1881/90 1891/00 1901/10 1911/20 1921/30

295 286 270 231 178

Städerna

Hela

riket 296 290 301 292 276 259 212 155

278 240 223 166 112

124 121 114 114 112

1931 1932 1933 1934 1935

varit underkastad sedan mitten av 1800-talet. Som synes har fruktsamheten för riket i dess helhet nedgått mycket kraftigt med början under tiden närmast före sekelskiftet. Fruktsamhetstalet uppgick år 1935 till föga mer än en tredjedel av det värde, som uppvisades under 1870-talet. För fem årtionden föreligga siffror för landsbygd och städer åtskilda. Det visar sig, såsom man kunde vänta, att nedgången i fruktsamhetstalet till och med årtiondet 1921/30 var betydligt kraftigare i städerna än på landsbygden. Avsevärda fruktsamhetsskillnader förefinnas sålunda mellan städer och landsbygd. Det är av intresse att konstatera, att fruktsamheten även uppvisar avsevärda olikheter mellan olika grupper inom landsbygdsbefolkningen, vilket framgår av tab. 4. Fruktsamheten är som synes störst inom den rena jordbruksbefolkningen och alldeles särskilt bland lantarbetarna. T a b . 4. A n t a l e t b a r n a f ö d e r s k o r m e d b a r n i ä k t e n s k a p p r 1000 gifta k v i n n o r i å l d e r n 15—45 å r ("äkta f r u k t s a m h e t s t a l e t " ) i M ä l a r l a n d s k a p e n 1 i n o m o l i k a y r k e s g r u p p e r o c h f ö r k o m m u n e r a v o l i k a n ä r i n g s k a r a k t ä r å r 1930—1931. Enligt Edin och Hutchinson. Jordbruk K o m m u n g r u p p

I. Mer än 75 % jordbruksbefolkning II. 50—75 % jordbruksbefolkning III. Mindre än 50 % jordbruksbefolkning men ej tillhörande grupp IV IV. Tätorter på landsbygden Samtliga kommuner 1

Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Örebro

övriga yrken

Samtliga yrken

Arbetare

övriga

171 171

116 114

131 108

137 125

164 159

100 90

94 80

103 84 113

Västmanlands län.

22 Födelseöverskott såsom bakgrund till flyttningarna. Den kraftiga folkökningen under 1800-talet betydde till en början endast en ökning av antalet barn. Först mot mitten av 1800-talet skedde en mera avsevärd befolkningstillväxt även inom de arbetsföra åldrarna. Härigenom uppstod i första hand inom den jordbrukande delen av befolkningen, till vilken ännu under denna tid den övervägande delen av rikets befolkning hörde, ett överskott på arbetskraft. Sedan den s. k. industrialiseringsprocessen på allvar kommit i gång under senare delen av 1800-talet, tillfredsställdes industriens snabbt ökade behov av arbetskraft genom att den nyssnämnda överskottsbefolkningen inom jordbruket invandrade till städer och industriorter. Den snabba folkökningen möjliggjorde för industrien att tillväxa snabbt, utan att samtidigt en direkt avfolkning av jordbruket ägde rum. De båda uttrycken »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket» markera egentligen endast två skilda synpunkter på en och samma fråga. Befolkningens övergång från jordbruk och därmed sammanhängande näringar till industriellt och kommersiellt betonade yrken kan därvid betraktas såsom det primära. De senare näringarnas karaktär av »stadsnäringar» har medfört, att en allt större del av befolkningen blivit bosatt i städer och stadsliknande samhällen. I den följande framställningen kommer likväl »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket» att behandlas var för sig, främst beroende på att det statistiska materialet gör en dylik uppdelning nödvändig. Den första delen av framställningen kommer därvid att ägnas åt »landsbygdens avfolkning». Den utrikes omflyttningen. Av tab. 1 har redan framgått det kända förhållandet, att Sverige under tiden från omkring år 1870 och fram till tiden för världskrigets utbrott uppvisade avsevärda emigrationsförluster. Ehuru emigrationen numera praktiskt taget upphört, är det av intresse att något beröra dess tidigare betydelse inom olika delar av riket. Emigrationens relativa betydelse i förhållande till invånareantalet varierade avsevärt mellan olika delar av landet. I tab. 5 angives länsvis för varje årtionde fr. o. m. 1871/80 det årliga antalet emigranter pr 1 000 invånare. Under 1880-talet, då emigrationen för riket i dess helhet var mest betydande, hade emigrationen den största betydelsen i Hallands, Värmlands, Kronobergs, Jönköpings och Älvsborgs län. Däremot var emigrationen obetydlig i länen närmast Stockholm (Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län) samt i de nordligaste länen. Under de följande årtiondena bibehöllo länen i stort sett samma ordningsföljd med avseende å emigrationens relativa storlek. Dock märkes, att emigrationen från Norrlandslänen tilltog i betydelse t. o. m. årtiondet 1901/10, medan den däremot för övriga län uppnådde de högsta genomsnittsvärdena redan under 1880-talet. Numera har emigrationen förlorat all betydelse. Den kan därför helt betraktas såsom en historisk företeelse utan intresse för frågan om de aktuella flyttningsrörelserna från landsbygd till stad. Förekomsten av utländsk arbetskraft i Sverige. Intresset knyter sig numera i stället kring frågan om förekomsten av utländsk arbetskraft i Sverige. Siffror rörande samtliga utländska medborgare bosatta i Sverige finnas ej för någon senare tidpunkt än vid slutet av år 1930, då förhållandena gestaltade sig på det sätt, som framgår av följande tablå. Till jämförelse har uppgivits antalet svenska medborgare bosatta i grannländerna enligt dessa länders folkräkningsuppgifter, avseende ungefär samma tidpunkt som

23 Årliga a n t a l e t e m i g r a n t e r p r 1000 i n v å n a r e l ä n s v i s å r e n 1871— 1936.

Tab. 5.

Län

Stockholms

län

Södermanlands Östergötlands

> »

Kristianstads » Malmöhus > Hallands » Göteborgs och Bohus » Älvsborgs > Skaraborgs > Värmlands > Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Norrbottens

» » > » > Hela riket

1871/ 1880

1881/ 1890

1891/ 1900

1901/ 1910

1911/ 1920

1921/ 1930

4-L 0-6 0-8 0-9 4-1 4-8 54 3-5 2-9 3-2 5-3 5-6 5-5 4-0 3-9 2-6 4-7 2-9 1-5 2-7 1-8 11 1*4 0-6 2-1 34

8-7 2-2 2-2 3-0 9-2 12-1 12-4 10-2 8-9 8-2 10-2 9-7 13-0 6-5 11-3 8-9 12-4 7-9 3-7 6-4 5-3 3-2 5-4 1-9 3-4 8-0

6-3 1-6 1-1 1-8 4-4 6-4 7-8 7-3 5-4 7-3 6-3 4-9 8-9 5-2 7-3 5-0 8-1 3-9 1*8 2-8 2-9 4-7 4-5 1-6 2-0 5-0

5-2 1-7 11 1-7 3'8 5'4 6-8 7-0 4-2 6-3 4-6 4-2 8-2 4'6 6-4 4-1 8-3 3-8 17 46 4-9 5-1 7-2 3-7 5-6 4-8

2-7 11 0-5 0-7 11 2-0 2-9 3-0 1-4 3-0 2-2 2-7 4-0 2-3 2-6 1-3 3-8 1-1 0-7 1-6 1-6 1-8 2-0 1-4 2-0 2-1

2-6 11 0-6 0-7 1-1 2-3 2-8 3-0 1-1 81 2-1 1-8 3-4 2-4 2-4 1-1 3-8 1-6 11 2-8 1*8 2-0 3-2 1-6 3-0 2-1

l-o 0-5 0-1 0-1 0-2 0-3 0-4 0-3 01 0-5 0-4 0-7 0-3 0-5 02 0-1 0-4 0-2 Öl 0-2 01 0-2 01

o-i

0-5 04

de svenska siffrorna. Antalet i Sverige bosatta utländska medborgare måste betecknas såsom mycket lågt, i jämförelse med antalet svenskar bosatta i främmande länder. Undersåtar från Svenska medbredvidstående borgare bosatta länder bosatta i bredvidstående länder i Sverige

L a n d

2 420 2 045 3 427 3188 5 395

Norge Danmark Finland Tyskland övriga länder. I allt

22 718 11133 4 865 3 284

16475 För de senaste åren finnas siffror rörande en viss kategori av de i Sverige bosatta utlänningarna, nämligen dem som av socialstyrelsen meddelats uppehålls- eller arbetstillstånd. I socialstyrelsens yttrande över vissa motioner vid 1936 års riksdag med förslag till ändrad främlingslagstiftning och främlingskontroll 1 lämnas en närmare redogörelse för förekomsten av utländska medborgare i Sverige. Ur denna redogörelse har hämtats följande sammanställning, vilken kompletterats med siffror för åren 1937 och 1938: 1

Sociala meddelanden, 1936, nr 5, s. 386 ff.

24 Antal utlänningar den 1 januari år

Nationalitet

Tyskar Finnar Norrmän Danskar övriga I allt

2127 1387 525 458 1073

2 394 1284 590 501 1089

2 528 2 251 1034 634 1356

5 570

585S

2 462 1937 863 557 1217 7 036

2 202 2 455 1165 703 1315 7840

7 803

o Den allmänna ökning av antalet utlänningar, som kan konstateras i tablån, får anses delvis vara en naturlig följd av det förbättrade konjunkturläget i Sverige, och delvis vara skenbar, därigenom att arbets- eller uppehållstillstånd fordras för ett allt större antal av de utlänningar, som vistas i Sverige. Den avsevärda stegringen av antalet finnar och norrmän, i synnerhet under år 1935, har speciella orsaker. Socialstyrelsen uttalade i anslutning härtill: »I fråga om finska medborgare ha trenne faktorer verkat höjande på antalssiffrorna, nämligen dels en fortsatt och förstärkt inströmning av finsk arbetskraft till ladugårdsskötseln i Norrbotten, dels en tillströmning av framför allt åländskor till Stockholm och trakten däromkring till följd av där rådande brist på hembiträden, dels slutligen — vilket innebär att stegringen delvis är blott skenbar — en bättre övervakning av främlingsklientelet i Norrbotten, som medfört, att ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd för detta klientel numera, i motsats till vad tidigare varit fallet, mera regelbundet ingivas i behörig tid. Vad åter angår norska medborgare hänför sig stegringen i icke ringa utsträckning dels till den mångenstädes i Sverige rådande hembiträdesbristen och dels till det förhållandet, att en del norska skogsarbetare erhållit kortare arbetstillstånd för avverkningar i fjälltrakterna invid gränsen.» Den nämnda stegringen får anses utgöra ett intressant bevis för att stor brist på arbetskraft råder inom vissa yrkesområden. Någon som helst numerisk betydelse hava dock de till Sverige inflyttade utlänningarna ännu icke fått.

Efter ovanstående erinringar om den utrikes omflyttningen, vilken numera saknar nämnvärd betydelse, och den här senast berörda frågan om förekomsten av utländsk arbetskraft i Sverige, följer nu i fortsättningen en framställning av de inrikes omflyttningsrörelserna, vilka för bedömande av de senaste årtiondenas utveckling äro av utslagsgivande betydelse. Invånareantalet i städer och andra s. k. tätorter vid olika tidpunkter. Städernas invånareantal började att mera avsevärt växa vid mitten av 1800talet. Ditintills hade städernas andel av rikets befolkning hållit sig praktiskt taget konstant vid omkring 10 % . Av tab. 6 framgår närmare, hur utvecklingen sedan dess gestaltat sig. Städernas folkmängd har tilltagit synnerligen snabbt såväl absolut som relativt och uppgick år 1935 till 21 milj. invånare eller 342 % av rikets invånareantal. Om alltså landsbygdens relativa andel av befolkningen avsevärt minskat från mitten av 1800-talet, har dock invånareantalet på landsbygden fortsatt att oka, om än svagt. Den högsta siffran uppnåddes år 1920; sedan dess har landsbygdsbefolkningen minskat ej blott relativt utan även absolut.

25 Tab. 6.

Antalet invånare i städer och andra tätorter samt på landsbygden å r e n 1800—1935. Därav köpingar och municipalsamhällen samt särredovisad tätortsbebyggelse Hela rikets av icke administrativt slag1 folkmängd, 1 000-tal 1 000-tal I % av rikets 1 000-tal I % av rikets 1 000-tal I % av rikets personer personer folkmängd personer folkmängd personer folkmängd Städer

År

Landsbygd

9-8

2 118

90-2

1850 1860 1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930

352 435 540 690 900 1104 1367 1743 1996

10-1 11-3 12-9 15-1 18-8 21-5 24-8 29'5 32-5

3131 3 425 3 629 3 876 3 885 4 032 4155 4161 4146

89-9 88-7 87-1 84-9 81-2 78-5 752 70-5 67-5

(353) (534) 929 982

(6-9) (9-6) 15-7 16-0

3 483 3860 4169 4 566 4 785 5136 5 522 5 9U4 6142

34-2

65-8

17-2

6 251

1 Principerna för urvalet av de icke administrativa tätorterna hava varierat, och siffrorna i denna kolumn äro därför delvis icke jämförbara. Vid 1900 och 1910 års folkräkningar medtogos egentligen endast orter med mer än 1000 invånare, medan vid tre senaste folkräkningstillfällen folkmängden åtminstone i princip skulle särredovisas i samtliga orter med sammanträngd befolkning, och yttre stadslik eller tättbebyggd karaktär med mer än 200 invånare (år 1920: 250 invånare). Någon egentlig statistik "över befolkningsagglomerationer förekommer alltså först fr. o. m. 1920 års folkräkning. För en jämförelse mellan urvalsprinciperna vid folkräkningarna åren 1920, 1930 och 1935 hänvisas till Maxwell Overton: Sveriges icke-administrativa agglomererade orter. Svensk Geografisk Årsbok 1937.

Siffrorna över invånareantalet i städerna avse givetvis endast sådana stadsbildningar, vilka i administrativt hänseende betecknas såsom städer. Det är av större intresse att känna befolkningsutvecklingen inom samtliga stadsliknande s. k. agglomerationer eller tätorter, oavsett vad de benämnas. Detta är emellertid endast möjligt för de senaste årtiondena, då vid folkräkningstillfällena företagits en alltmera fullständig redovisning även av icke administrativa tätorter av olika slag. Man vet alltså, att år 1935 något mer än hälften av landets invånare eller 3*2 milj. bodde i städer och andra tätorter av stadsliknande karaktär med mer än 200 invånare. Befolkningen på den egentliga landsbygden uppgick samtidigt till 3 milj. invånare. Några jämförbara siffror föreligga icke tidigare än för år 1920. Om man betraktar situationen år 1850, kan man emellertid med bestämdhet säga, att antalet personer bosatta i andra agglomerationer än städer icke kan hava varit synnerligen stort. Snarare förefaller det troligt, att en icke ringa del av städernas folkmängd vid denna tidpunkt stod landsbygdsbefolkningen nära med avseende å näringsliv. Den egentliga landsbygdsbefolkningen kan därför uppskattas till i runt tal 3 milj. år 1850 eller ungefär samma siffra som år 1935. Under mellantiden har landsbygdsbefolkningen dock otvivelaktigt varit större. Man kan uppskattningsvis säga, att den egentliga landsbygdsbefolkningen under 1880eller 1890-talet uppnådde en högsta numerär av i runt tal tre och en halv miljoner. Folkmängden i städer och tätorter har alltså sedan år 1850 ökat med i runt tal 28 milj. Det sammanlagda födelseöverskottet inom dessa områden torde

26 under samma tidsperiod hava något understigit 1 milj. Alltså kan det sammanlagda inflyttningsöverskottet till städer och andra tätorter uppskattas till bortemot 2 milj. sedan år 1850. Om man som jämförelse anför, att emigrationsförlusterna under tiden 1850—1935 sammanlagt uppgingo till i runt tal 11 milj., så kommer man till den slutsatsen, att inflyttningen till städer och andra tätorter har varit av avsevärt större storleksordning än emigrationen.. Betydelsen av städer och övriga tätorter inom de skilda länen framgår av tab. 7, där länen ordnats efter tätorternas betydelse. Om man frånser Stockholm, är den relativa betydelsen av städer och andra tätorter störst i Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Stockholms län. Den lägsta procentuella andelen av befolkningen boende i städer och övriga tätorter redovisa Kronobergs, Gotlands och Jämtlands län. Tab. 7. Folkmängden länsvis med procentuell fördelning på städer, övrig tätortsbebyggelse och egentlig landsbygd år 1935. Därav i t boende Folkmängd

L ä n

i städer

Göteborgs och Bohus län Malmöhus > Stockholms > Västmanlands > Östergötlands > Jönköpings » Örebro > Södermanlands > Uppsala » Blekinge > Gävleborgs > Älvsborgs > Västernorrlands > Värmlands » Kopparbergs > Kalmar > Hallands » Kristianstads > Skaraborgs > Norrbottens > Västerbottens > Kronobergs > Gotlands » Jämtlands > Hela riket

534 236 469 861 518 903 271 284 161 999 312 283 236 106 218 950 188 862 139 155 146 351 281143 321 553 282 103 273 293 248 940 231 943 152 389 248 627 240 816 207 694 215011 154 554 58 043 136 407 C 250 506

100-0 64-8 53-5 19-0 32-0 37-1 31-8 21-8 34-4 287 31-8 20-7 27-5 138 19-1 12-4 225 30-4 10-6 21-3 12-7 9-6 6-4 19-2 11-1 34-2

i övriga tätorter

i samtliga tätorter

på egentlig landsbygd

12-7 123 41-8 19-7 14-0 17-5 27-0 13-2 18-4 14-2 243 16-8 27-6 19-8 26-2 15-8 7-7 24-2 10-8 18-9 20-0 22-0 8-9 9-9 17-2

100-0 77-5 65-8 60-8 51-7 51-1 493 48-8 47-6 47-1 46-0 45-0 44-3 41-4 38-9 38-6 38-3 38-1 34-8 32-1 31-6 29-C 28-4 28-1 21-0 514

22-5 34-2 39-2 48-3 48-9 50-7 51-2 52-4 529 54-0 55-0 55-7 58-6 611 61-4 61-7 61-9 65-2 67-9 68-4 70-4 71-6 71-9 79-0 48-6

_

Inflyttningen till städerna enligt folkräkningarnas födelseortsstatistik. Den officiella svenska befolkningsstatistiken innehåller icke några uppgifter, som göra det möjligt att d i r e k t studera omflyttningarna inom landet under äldre tidsperioder. Vid folkräkningstillfällena har visserligen företagits en uppdelning av befolkningen efter födelselän och kyrkobokföringslän. Det är emellertid ej möjligt att på grundval av dessa siffror lämna en mera uttömmande bild av flyttningarna från landsbygden till städerna vid olika tidpunkter. Födelseortsstatistiken kan ju nämligen aldrig återgiva den aktuella händelseutvecklingen. En folkströmning, som ägt rum från en ort till

27 Tab. 8. Från landsbygden till rikets städer inflyttade samt inflyttningsöverskott till städerna enligt 1900 års födelseortsstatistik.

L ä n

Födda på landsbygden i länet 154 029 112 296 160 695 249 558 204 121 299 309 128 679 234 818 265 453 287 448 191 078 121 236 46174 123 462 196 474 269 610 226 211 172 445 213 225 181 962 202 336 100 753 113 745 144 440

Uppsala Södermanlands

Västmanlands Kalmar Skaraborgs Älvsborgs Örebro Hallands

Kronobergs Västernorrlands Jämtlands Norrbottens Hela rikets landsbygd

4399 557

Till städerna in- Inflyttningsöverflyttade skott till städerna Antal

%

Antal

%

33 349 22 336 29 512 42 968 32 288 46159 19 645 35 451 36613 37 474 24 228 14 641 5 503 13 581 19 439 24 865 20 580 14 705 13 781 10 595 10 207 3 795 4105 4 606 520426

21 19 9 18 4 17 2 15 8 15 4 15 3 15 1 13 8 13 0 12 7 12 1 11 9 11 0 99 92 91 85 65 58 50 38 3G 32 11 8

16 792 18105 21708 34 798 23 660 32 463 13 723 30 708 31401 32 847 17 820 10 817 4 022 11494 15114 21571 17 337 11864 8169 3 888 5 799 2 096 1851 3 377 391 424

10 9 16 1 13 5 14 0 11 6 10 8 10 7 13 1 11 8 11 4 93 89 87 93 77 80 77 69 38 21 29 21 16 23 89

en annan, måste göra sig märkbar i den senare ortens födelseortssiffror ända till dess de inflyttade avlidit eller åter utflyttat. Trots de anförda olägenheterna kan man emellertid utnyttja födelseortsstatistiken för en jämförelse mellan utvecklingen inom olika delar av riket. För dylika jämförelser äro de nämnda olägenheterna utan större betydelse. Det bör påpekas, att födelseortssiffrorna icke påverkas av skedda inkorporeringar och tillkomsten av nya städer. Personer, som äro födda och kvarbo i kommuner, vilka sedermera inkorporerats med städer eller bildat egna städer, hava även räknats såsom födda i städerna. Däremot påverkas födelseortssiffrorna av att såsom födelseort angives den faktiska orten för födelsen, som ej alltid överensstämmer med moderns mantalsskrivningsort. Särskilt gäller detta senaste tiden, då födelserna i stor utsträckning försiggått på sjukhusens barnbördsavdelningar, vilka i regel äro förlagda till städerna. Därav följer, att flyttningarna från landsbygd till städer, i den mån man utgår från en jämförelse mellan födelseort och kyrkobokföringsort vid folkräkningstillfällena, blir för lågt angiven. Dessutom bliva flyttningarna från städer till landsbygd något för höga, och inflyttningsöverskottet till städerna blir för lågt. Ehuru det fel, som härigenom införes, icke kan närmare uppskattas, torde det dock ej mera avsevärt påverka de i det följande framlagda resultaten. I tab. 8—11 hava sammanställts vissa siffror ur födelseortsstatistiken för åren 1900, 1910, 1920 och 1930. Till en början betraktas tab. 8, som för det första upptager den på landsbygden i rikets olika län födda befolkning, vilken år 1900 befann sig i livet och kvarbodde inom riket. Därjämte angives

28 Tab. 9.

F r å n l a n d s b y g d e n till r i k e t s s t ä d e r inflyttade s a m t i n f l y t t n i n g s ö v e r s k o t t till s t ä d e r n a e n l i g t 1910 å r s f ö d e l s e o r t s s t a t i s t i k . Födda på landsbygden i länet

L ä n

Stockholms Södermanlands Uppsala Västmanlands Malmöhus Östergötlands Göteborgs och Bohus Skaraborgs Kalmar Älvsborgs Örebro Hallands Blekinge Gotlands Kristianstads Jönköpings Värmlands Kronobergs Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Norrbottens Västerbottens

-

Hela rikets landsbygd

170 892 163 918 115 607 137 548 308 291 258 107 205 019 261 798 229 817 285 443 197 762 124 683 125 690 46 874

232 234 201157 265 009 174149 226 491 203 821 226 018 108 260 138 071 162 587 4569 246

Till städerna in- Inflyttningsöverflyttade skott till städerna Antal

39 605 36 880 25136 26 910 58 230 47 636 37 497 45 945 36 503 44 441 29 635

Antal

17 010 18 238 5 859 25 540 21985 28 847 17 093 17 934 15 608 15 900 5 386 4 860 5 669

23*2 22.5 21.7 19-6 18-9 18-5 18-3 17-5 15-9 15-6 15-0 13-6 14-5 125 110 10-9 10-9 9-8 7-9 7-7 7-0 5-0 35 3-5

-531 28 556 19 057 20 459 38 968 36 063 24 754 39 266 30 421 36 617 22 450 13 289 14 042 3 952 19 553 16 043 24175 14198 10 653 9 743 11217 3 510 1504 3 589

-0-3 17-4 16-5 14-9 126 14-0 121 150 13-2 12-8 11-4 10-7 11-2 8-4 8-4 8-0 9-1 8-2 4-7 4-8 5-0 3-2 11 2-2 9-7

länsvis dels den andel av nämnda folkmängd, som år 1900 bodde i någon av rikets städer (även i det egna länets städer), och dels samma andel efter avdrag av den folkmängd, som flyttat från städerna till de olika länens landsbygd. I tabellen angives sålunda dels inflyttningen och dels inflyttningsöverskottet från landsbygden till städerna, varjämte dessa båda sifferserier satts i procent av födelsebefolkningen. Länen hava placerats i ordning efter den procentuella andelen till städerna inflyttade. Ett studium av procentsiffrorna i tab. 8 giver vid handen, att den andel av födelsebefolkningen, som inflyttat till städerna, ävensom inflyttningsöverskottet till städerna, varierar starkt från län till län. Den procentuella andelen till städerna inflyttade är störst i de län, vari rikets största städer äro belägna, liksom även i de län, som gränsa till dessa städer. De län, som uppvisa de högsta procenttalen, äro sålunda Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. Detta är ju endast vad man kunde vänta, och lika litet ägnat att förvåna är det, att de sex nordligaste länen uppvisa de lägsta procenttalen. Ett påfallande högt antal inflyttade uppvisa Västmanlands och Kalmar län. Siffrorna över inflyttningsöverskottet giva i stort sett samma bild av inflyttningsförhållandena intill år 1900. De högsta procenttalen uppvisa de län, som gränsa intill de stora städerna, medan Norrlandslänen förete de lägsta siffrorna. Dock märkas vissa påtagliga avvikelser. Stockholms län uppvisar sålunda en anmärkningsvärt låg siffra, vilket i första hand torde sammanhänga med att Stockholms icke inkorporerade förortsområde redan vid denna tid utgjorde ett inflyttningsområde av stadsliknande karaktär.

29 Tab. 10. Från landsbygden till rikets städer inflyttade samt inflyttningsöverskott till städerna enligt 1920 års födelseortsstatistik.

L ä n

Hela rikets landsbygd

in- InflyttningsöverFödda på Till städerna flyttade skott till städerna landsbygden i länet Antal Antal % % 165 109 172 665 141 640 293 325 117 660 246 360 209 825 259 491 230 632 205 203 272 043 127 353 190 146 127 891 239 095 260 526 175 688 47 929 235 415 246 497 217 214 118 150 157 310 181 749

44 067 45 533 34198 70 067 27 805 56 880 43 911 53 387 41543 36 756 48 414 21570 29 468 19 375 33113 33 532 22107 5 896 23 835 22 243 18 880 8 212 9 038 8 020

4638 916

757 850

26-7 26-4 24-1 23-9 236 23-1 20-9 20-6 18-0 17-9 17-8 16-9 15-5 15-1 13-8 12-9 12-6 12-3 101 9-0 8-7 7-0 5-7 4-4 163

32 992 - 2 299 25 475 46 836 17 753 42 670 23 226 44 296 33 581 26 056 36 226 15 598 22 880 14 316 23 244 26 209 17 472 3 446 13 816 15 296 9 698 5 441 5 448 5 735

20-0 -1-3 18-0 16o 151 17-3 111 17-1 14-6 12-7 13-3 12-2 12-0 112 9-7 10-1 99 7-2 5-9 6-2 4-5 4-6

35 3-2

Det låga procenttalet kan även delvis bero på att födelser för landsbygden försiggått i Stockholm. Vidare märkes, att inflyttningsöverskottet till städerna från Kalmar län är förhållandevis större än inflyttningen, vilket alltså innebär att flyttningarna från städerna till detta län äro obetydliga. Tab. 9—11 motsvara helt tab. 8, men bygga i stället på födelseortsuppgifterna i resp. 1910, 1920 och 1930 års folkräkningar. Om man nu för varje län jämför den procentuella andelen till städerna inflyttade vid olika tidpunkter, så visar det sig, att samtliga dessa procenttal (med undantag för Norrbottens län från år 1900 till år 1910) stigit från årtionde till årtionde. Detta är ju emellertid blott vad man kunde vänta. Av större intresse är det att undersöka, om länen vid de olika tidpunkterna uppträda i samma ordningsföljd med avseende på inflyttningens relativa storlek. Det visar sig, att Västmanlands län uppvisat en i jämförelse med andra län starkare ökning av inflyttningen, medan däremot inflyttningen från Uppsala och Kalmar län icke synes hava ökat i samma snabba tempo som i andra län. I övrigt förekomma länen vid de olika tidpunkterna i stort sett i samma ordning beträffande antalet inflyttade i procent av folkmängden. Om man så övergår till att betrakta siffrorna för inflyttningsöverskottet till städerna, visar det sig, att detta för Stockholms län åren 1910 och 1920 har försvunnit och ersatts av ett underskott. År 1930 förekommer ett obetydligt överskott. För en förklaring över detta förhållande hänvisas till vad som ovan framhölls beträffande den redan år 1900 låga siffran. Även i övrigt förekomma vissa förskjutningar efter år 1900. Särskilt märkes, att

30 T a b . 11. F r å n l a n d s b y g d e n till r i k e t s s t ä d e r inflyttade s a m t i n f l y t t n i n g s ö v e r s k o t t till s t ä d e r n a enligt 1930 å r s f ö d e l s e o r t s s t a t i s t i k .

L ä n

Stockholms Södermanlands Västmanlands Östergötlands Malmöhus Uppsala Göteborgs och Bohus Skaraborgs Älvsborgs Örebro Hallands Kalmar Blekinge Jönköpings Kristianstads Kronobergs Värmlands Gotlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Norrbottens Västerbottens Hela rikets landsbygd

Födda på Till städerna in- Inflyttningsöverflyttade skott till städerna landsbygden i länet Antal Antal 179 202 165 888 142 999 247 381 295 797 120 952 188 133 254807 269 203 205 295 127 455 225 722 126 205 190 248 247 918 174 977 253 956 48 731 237161 234 590 259 568 125 749 179483 197 700

53 716 48 442 37 015 61093 72 266 29 511 42 604 57 311 56139 40 861 24 252 42 825 23 911 33 715 37 930 25 412 36 445 6 852 30 963 26 818 28 722 11744 13 635 12 970

30-0 29-2 25-9 24-7 24-4 24-4 22-6 22-5 20-9 19-9 19-0 19-0 18-9 17-7 15-3 14-5 14-4 14-1 13-1 11-4 Hl 9-3 7-6 6-6

7 327 37 766 28 425 45117 44 293 20 060 25 229 47164 41602 28 351 19 446 34 258 16 734 25 306 26 586 19 769 27 345 4 219 20172 16 522 19 228 8 818 8 865 8 729

13-3 10-7 11-3 10-8 8-7 8-5 7-0 7-4 7-0 4-9 4-4

18-2

4-1 22-8 19-9 18-2 15-0 16-6 13-4 18-5 15-5 13-8 15-3 15-2

133 Skaraborgs läns landsbygd fr. o. m. år 1910 uppvisat ett exceptionellt högt inflyttningsöverskott till städerna. Inflyttningen till städerna under åren 1921—1930. 1930 års folkräkning omfattar bland annat en specialundersökning rörande de personer, vilka flyttat under åren 1921—1930. Dessa siffror komplettera de nyss anförda siffrorna rörande födelseorterna. Siffrorna ur 1930 års födelseortsstatistik åskådliggöra flyttningsförhållandena under en lång tidsperiod intill år 1930, medan däremot flyttningssiffrorna för åren 1921—1930 åskådliggöra mera aktuella flyttningstendenser. I tab. 12 har angivits antalet på landsbygden i rikets olika län vid slutet av år 1920 bosatta personer samt antalet från landsbygden till städerna inflyttade, ävensom inflyttningsöverskottet, under årtiondet 1921—1930. Procenttalen för dem som flyttat under åren 1921—1930, äro givetvis lägre än för samtliga intill år 1930 flyttade. Vad som är av intresse är ordningen mellan länen efter procenttalens höjd, som i stort sett är densamma som i den tidigare behandlade tab. 11. Inflyttningen till städerna är fortfarande mest betydande i Stockholms och Södermanlands län, medan Norrlandslänen även nu förete relativt låga inflyttningssiffror. Vissa påtagliga avvikelser förekomma emellertid mellan 1930 års födelseortsstatistik och den nämnda specialundersökningen rörande de under åren 1921—1930 inflyttade. Mest anmärkningsvärt är, att inflyttningen från Kalmar län tydligen fortsatt att avtaga i betydelse. Inflyttningsöverskottet under åren 1921—1930 var mest betydande för

31 T a b . 12. F r å n l a n d s b y g d e n till s t ä d e r n a u n d e r å r e n 1921—1930 inflyttade s a m t inflyttningsöverskottet under s a m m a tidsperiod.

L ä n

Inf ly ttnin gsö ver Inflyttade till skott till städerna Bosatta på från resp. läns städerna landsbygden åren 1921—1930 landsbygd åren år 1920 1921—1930 Antal

Antal Stockholms Södermanlands Malmöhus Uppsala Göteborgs och Bohus. Östergötlands Västmanlands Örebro Blekinge Älvsborgs Hallands Skaraborgs Gotlands Jönköpings Kristianstads Kalmar Kopparbergs Värmlands Västernorrlands Gävleborgs Kronobergs Jämtlands Norrbottens Västerbottens Hela rikets landsbygd

5-8 5-8 5-5 5-3 4-7 4-3

13 696 8 074 8 095 5 390 4 051 8 909 6151 5 565 1762 7 030 4 799 6 436 1243 3 675 4102 4 964 5 804 4 452 3 863 3 326 2 873 2 957 3 002 3 517

6-5 6l 3-2 5-3 2-0 4-4 5-2 3-2 1-7 30 4-2 32 2-7 2-3 1-9 2-6 2-6 2-0 1-7 1-6 1-9 2-5 1-9

8-7

123 736

3-0

212 315 132 195 253 656 101 883 197 782 201 838 118 631 175 000 105 318 233 403 113 833 200 551 46 507 162 163 217 672 188 628 226 684 227 850 231 725 211 711 149 276 120 131 160 365 172 261

53 981 16 646 29195 11691 22 000 22 154 12 423 16 917 8 925 19 765 9113 15 985 3124 10 890 14141 11813 14136 13 462 13 521 12178 8150 6 365 7 549 7 357

25-4 12-6 11-5 11-5 Hl 110 10-5 9-7

8-0 8-0 6-7 6-7

65 63 6-2

20 Anm. Siffrorna bygga endast på uppgifter rörande den senaste flyttningen under årtiondet 1921—1930.

Stockholms, Södermanlands, Uppsala och Västmanlands län. Den låga siffran för Göteborgs och Bohus län innebär tydligen, att förortsbildningen kring Göteborg varit livlig under årtiondet. Den översikt av förändringarna i inflyttningsförhållandena, vilken lämnats i det föregående, har måst göras mycket kortfattad. Det har icke varit möjligt att här giva någon ingående analys av flyttningsförhållandena inom vart och ett av Sveriges län. Vissa resultat av betydelse hava dock erhållits. Sålunda har det visat sig, att inflyttningen till städerna alltid varit mest betydande i de län, som gränsa intill eller inom vilka rikets största städer äro belägna. Redan tidigt uppstod därjämte en kraftig inflyttningsström till städerna från vissa andra län, vara Kalmar län utgör det mest utpräglade exemplet. F r å n dessa län har flyttningsströmmen sedermera fått en jämförelsevis mindre betydelse än i fråga om de län, varifrån flyttningsströmmen först senare börjat komma i gång i växande omfattning. Åtskilliga län, särskilt. Norrlandslänen, hava ännu ej uppvisat någon inflyttning till städerna av större betydelse. Inflyttningen till Stockholm enligt folkräkningarnas födelseortsstatistik. I tab. 8—12 betraktades den folkmängd resp. det befolkningsöverskott, som

32 T a b . 13.

F r å n l a n d s b y g d e n till S t o c k h o l m inflyttade s a m t i n f l y t t n i n g s ö v e r s k o t t till S t o c k h o l m e n l i g t 1900 å r s f ö d e l s e o r t s s t a t i s t i k .

L ä n

Födda på landsbygden i länet

Inflyttade till Stockholm från resp. läns landsbygd Antal

Stockholms Södermanlands Uppsala Kalmar Västmanlands Östergötlands Skaraborgs Örebro Gotlands Värmlands Jönköpings Kronobergs Blekinge Kopparbergs Älvsborgs Gävleborgs Malmöhus Kristianstads Västernorrlands Göteborgs och Bohus Hallands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Hela rikets landsbygd

154 029 160 695 112 296 234 818 128 679 249 558 265 453 191 078 46174 269 610 196 474 172 445 121 236 213 225 287 448 181 962 299 309 226 211 202 336 204 121 123 462 100 753 144 440 113 745

24 320 13 416 8 509 14 905 5 720 10 819 10 794 7 622 1788 6 214 4 371 3 679 2 571 4 282 3165 1819 2 635 1874 1451 1166 575 423 528 317

4399 557

132 963

%

3-0

Inflyttningsöverskott till Stockholm från resp. läns landsbygd Antal 13 030 11501 7 223 13 456 4 806 9 940 10 017 6 746 1299 5 823 3 865 3 335 2130 3 569 2 814 1142 2 321 1686 869 877 514 178 382 119

o o o o o o o

107 642

2-4

7 6' 5' 3 4 3' 322 2 111 1 0 0

från landsbygden flyttat till någon av rikets städer. Det är av intresse att på motsvarande sätt speciellt undersöka inflyttningen till enbart Stockholm. Huvudstaden har alltid intagit en särställning såsom mål för de här ifrågavarande flyttningarna. Tab. 13, en motsvarighet till tab. 8 och alltså grundad på 1900 års födelseortsstatistik, angiver inflyttningen till enbart Stockholm från landsbygden i rikets olika län. Av denna tabell framgår, att ordningen mellan utflyttningslänen även här blir praktiskt taget densamma, vare sig man utgår från de inflyttades eller från inflyttningsöverskottets procentuella andel av födelsebefolkningen i de olika länen. Såsom man kunde vänta, spela Stockholms, Södermanlands och Uppsala län den största rollen för inflyttningen till Stockholm. Bland övriga län, som redovisa en hög andel till Stockholm inflyttade personer, märkas Kalmar, Västmanlands och Östergötlands län. Däremot uppvisa Skånelänen, västkustlänen samt framför allt de tre nordligaste länen ett lågt antal till Stockholm inflyttade. Tab. 14, som utgör en motsvarighet till tab. 11, visar att förhållandena i viss mån förändrats från år 1900 till år 1930. Procenttalen hava genomgående blivit större, och länens ordningsföljd har delvis förändrats. Inflyttningen från samtliga norr om Stockholm belägna län utom Uppsala län har ökat kraftigt, medan däremot Kalmar och Skaraborgs län endast uppvisa en obetydlig ökning i antalet till Stockholm inflyttade. Inflyttningsöverskottet från Stockholms län är ej längre det högsta, utan procentsiffran överträffas för ej mindre än fyra län, nämligen Södermanlands, Uppsala, Västmanlands och Kalmar län.

33 Tab. 14. F r å n l a n d s b y g d e n till S t o c k h o l m inflyttade s a m t i n f l y t t n i n g s ö v e r s k o t t till S t o c k h o l m e n l i g t 1930 å r s f ö d e l s e o r t s s t a t i s t i k .

L ä n

Hela rikets landsbygd

Födda på landsbygden i länet

InflyttningsöverInflyttade till Stockholm från skott till Stockresp. läns lands- holm från resp. läns landsbygd bygd Antal

%

Antal

%

179 202 165 888 120 952 142 999 225 722 205 295 247 381 237 161 254 807 48 731 126 205 174 977 234 590 253 956 190 248 259 568 125 749 295 797 247 918 269 203 179 483 197 700 188 133 127 455

37 815 20102 12 716 11504 14 439 11425 12 506 11529 11069 2101 4149 5 622 7 525 7 639 5 244 7 103 2 672 4 685 3 767 3 964 2 535 2 321 2 078 1289

211 121 10-5 8-0 6-4 5-6 5-1 4-9 4-3 4-3 33 32 32 3-0 2-8 2-7 2l 16 1-5 1-5 1-4 12 11 l-o

8 806 17 118 10 669 10104 12 192 9 579 11025 9 784 9 849 1369 3 546 4 845 6 238 6 471 4 478 6 024 2 273 4139 3161 3 032 2 056 1702 1602 1095

4 699120

205 799

4-4

4-9 10-3 8-8 7-1 5-4 4-7 4-5 4-1 39 2-8 2-8 2-8 2-7 2'5 24 2-3 1-8 1-4 1-3 1-1 11 0-9 09 09 3-2

Inflyttningen till Stockholm under åren 1921—1930. Tab. 15, som återger inflyttningen till Stockholm från landsbygden i de olika länen under årtiondet 1921—1930, och som utgör en motsvarighet till tab. 12, utvisar att situationen ytterligare förändrats i samma riktning, som nyss angivits. Inflyttningen från Norrlandslänen har ytterligare ökat i betydelse, medan däremot inflyttningen från ett flertal andra län relativt avtagit. Inflyttningsöverskottet från Stockholms län är nu åter avsevärt större än från något annat län. Vid den undersökning rörande omflyttningen i Sverige, vilken företagits av Socialvetenskapliga institutet vid Stockholms högskola och vilken med avseende å vissa resultat kommer att refereras i det följande, har även företagits en bearbetning av födelseortsstatistiken enligt i stort sett samma principer som de här använda. Någon skillnad mellan städer och landsbygd har dock icke upprätthållits, utan observationerna avse flyttningarna mellan länen. Resultatet har bland annat återgivits på två kartor, grundade på siffror från 1900 resp. 1930 års födelseortsstatistik. Dessa kartor, vilka giva en mycket åskådlig bild av flyttningsrörelserna, återgivas här med benäget tillstånd. Någon närmare förklaring till kartorna torde icke vara erforderlig. En pil från ett län till ett annat markerar ett flyttningsöverskott från det förra 3—387986.

mTTNINGSRÖRElSERHA MELLAH SVERIGES LXN INTILL AR 1 9 0 0 .

mm&b V//Stockholm

SkaJ»: 1:8.000.000 O

nwirnt 7i//r/Aet

i öisrfyf.

-»mil

S tO 20 30 40 60 60 70 80 90 100 tostrfal personel

35 mnWINGSRÖRElSERHA MELLAN SVERIGES LiN INTILL AR 1 9 3 0 .

'\\\

*%^ >^

S

\ «^*

^ ) c ^ ^^

i

^SsT

j

7/LMJF*

yn Phi °r

X\\\x/2F 1 \ NCYrwfU

I >

>— / ,^'V J

)

\ ^

'--»»

ifjM

BWkj

9 K= •J&^CJL

8§l$v (/ rMK /• Skala; 1 8.000.000 0

100 km.

7/11 Stockholm.

Till riket i ärr/gt.

-•••

mil

$ 10 20 20 40 50 60 70 00 90 100 tcstntal ptsonsn

36 T a b . 15. F r å n l a n d s b y g d e n till S t o c k h o l m u n d e r å r e n 1921—1930 inflyttade s a m t inflyttningsöverskottet under samma tidsperiod.

L ä n

Inflyttade till Bosatta på Stockholm landsbygden åren 1921—1930 år 1920 Antal

Stockholms Södermanlands Uppsala Västmanlands Kopparbergs Örebro Kalmar Östergötlands Gotlands Gävleborgs Skaraborgs Kronobergs Västernorrlands Jämtlands Blekinge Värmlands Jönköpings Norrbottens Västerbottens Kristianstads Malmöhus Älvsborgs Hallands Göteborgs och Bohus, Hela rikets landsbygd

Inflyttningsöverskott till Stockholm från resp. läns landsbygd åren 1921—1930 Antal

212 315 132 195 101 883 118 631 226 684 175 000 188 628 201 838 46 507 211711 200 551 149 276 231 725 120 131 105 318 227 850 162 163 160 365 172 261 217 672 253 656 233 403 113 833 197 782

42 735 5 424 3 485 3 347 5 268 3 071 2 734 2 661 604 2 740 2 056 1507 2 289 1131 978 1952 1212 1155 840 1055 1149 923 299 665

20-1 4-1 3-4 2-8 2-3 1-8 1-4 1-3 1-3 1-3 1-0 1-0 1-0 0-9 0-9 0-9 0-7 0-7 0-5 0-5 0-5 0-4 0-3 0-3

13 396 3 495 2 363 2 283 3 563 1903 1449 1576 235 1620 1324 920 1318 709 663 947 666 769 470 643 731 405 173 304

6-3 2-6 2-3 1-9 1-6 1-1 0-8 0-8 0-5 0-8 0-7 0-6 0-6 0-6 0-6 0-4 0-4 0-5 0-3 0-3 0-3 0-2 0-2 0-2

89 280

2-1

1-0

Anm. Siffrorna bygga endast på uppgifter rörande den senaste flyttningen under årtiondet 1921-1930.

länet till det senare, varvid pilens tjocklek angiver inflyttningsöverskottets storlek. Av tekniska skäl har inflyttningen till Stockholm markerats med streckade ytor. Av kartorna framgår Stockholms förut nämnda dominerande betydelse såsom mål för inflyttningarna från hela Sverige. Man kan vidare på kartan för år 1900 tydligt se verkningarna av flyttningsströmmen mot Norrland under 1800-talet. Särskilt inflyttningen till Västernorrlands län (sågverksdistrikten) var betydlig. År 1930 hade strömmen norrut i stort sett försvunnit och ersatts av en flyttning från Norrlandslänen i sydlig riktning. Nya inflyttningscentra av rang hava tydligen uppstått i Göteborg och i städerna i Skåne, dit inflyttningen intill år 1900 ännu var obetydlig. Inflyttningens storlek åren 1921—1930. Den föregående framställningen av de resultat, som kunna utvinnas ur födelseortsstatistiken samt ur undersökningen rörande de flyttande under tiden 1921—1930, har endast kunnat giva en bild av de regionala olikheterna mellan skilda län vid olika tider. Såsom redan framhållits, är det icke möjligt att ur födelseortsstatistiken draga några slutsatser rörande den absoluta storleksordningen av flyttningarna.

37 Undersökningen av de under perioden 1921—1930 flyttade giver däremot möjligheter att bedöma flyttningarnas storlek under detta årtionde. I följande tablå hava bland annat sammanställts siffror, vilka angiva hela det antal personer, som år 1930 uppgåvo sig hava inflyttat till vistelsekommunen under årtiondet 1921—1930. Enär folkräkningsuppgifterna endast avse den senaste flyttningen under årtiondet, äro de angivna siffrorna att anse såsom minimisiffror. Detsamma gäller de övriga siffror, som citeras rörande flyttningarna åren 1921—1930. Folkmängd vid slutet av år 1930, 1 000-tal personer Därav 1 000-tal inflyttade till kommunen 1921—1930 Inflyttade i procent av folkmängden år 1930

Män

Kvinnor

S:a

3 021 752 24-9

3 121 863 27-7

6 142 1 615 26" 3

De under årtiondet flyttade utgöra alltså något mera än en fjärdedel av befolkningen vid periodens slut, varvid kvinnornas flyttningar varit talrikare än männens. I följande tablå gives resultatet av en procentuell uppdelning av samtliga vid 1930 års slut i riket kvarlevande personer, vilka flyttat under perioden 1921—1930, efter huruvida flyttningen skett från eller till landsbygd eller städer. Flyttade från landsbygd till landsbygd landsbygd till städer städer till landsbygd städer till städer

Män

Kvinnor

S:a

%

%

%

53-1 47-3 20' 7 23-8 14' o 15-3 12' 2 13-6 Summa 100 100

50'o 22'4 14 7 12-9

100 Ej mindre än hälften av alla flyttningar ägde alltså rum inom landsbygden. Flyttningarna till och från städer utgjorde 37 °/o av samtliga flyttningar. Det bör observeras, att flyttningarna mellan egentlig landsbygd och andra tätorter än städer i tablån hänförts till flyttningar inom landsbygden. Av tab. 12 har redan framgått, att det genom flyttningarna mellan landsbygd och städer under årtiondet 1921—1930 uppstod en nettoförlust för landsbygden av i runt tal 124 000 personer. Då landsbygdens befolkning år 1920 uppgick till 4 160 000 personer, utgjorde inflyttningsöverskottet till städerna under årtiondet alltså 3*0 °/o. Även beträffande dessa siffror gäller givetvis, att de endast avse flyttningar till de administrativa städerna, och att de följaktligen äro att anse såsom minimisiffror över flyttningarna från egentlig landsbygd till stadsliknande bildningar av olika slag. Den nu ifrågavarande flyttningsundersökningen innehåller åtskilliga andra siffror av betydelse i detta sammanhang. Bland annat har företagits en indelning av riket i 132 s. k. »bygder», varmed menas »naturliga områden», vilka särskilts ur ekonomiskt-geografiska — men icke efter administrativa — synpunkter. För var och en av dessa bygder redovisas in- och utflyttningsförhållandena under årtiondet, varvid kunna utskiljas typiska inflyttningsoch utflyttningsområden. Inflyttningsområdena på landsbygden äro fåtaliga och utgöras dels av förortsområdena till de största städerna, och dels av huvudsakligen i norra och mellersta Sverige belägna områden, vilka inom sig rymma betydande bruks- eller industriorter. Flertalet områden med den

39 Folkökningen på, landsbygden från år 1930 till år 1935

största utflyttningen äro belägna inom mellersta Sverige, där områdena omkring Mälaren bilda kärnan. En närmare karakteristik av befolkningen, d. v. s. dess åldersfördelning, könsproportion, fruktsamhetsförhållanden etc., har utarbetats beträffande de bygder på landsbygden, vilka uppvisade det högsta överskottet av inflyttade resp. av utflyttade. Inom de s. k. absorptionsområdena är en stor del av befolkningen bosatt i tätorter, medan dispersionsområdena endast redovisa en ringa del av befolkningen bosatt inom agglomerationer. Det visar sig bland annat, att födelsetalet är något lägre för dispersionsområdena än för absorptionsområdena, ehuru det äktenskapliga fruktsamhetstalet är betydligt högre inom de förra än inom de senare. Detta sammanhänger med den olika åldersfördelningen. Såsom man kunde vänta, uppvisa dispersionsområdena ett litet antal personer i de äktenskapslediga åldrarna jämfört med absorptionsområdena. Det kan icke komma i fråga att här lämna en närmare, siffermässig redogörelse för resultatet av denna omflyttningsundersökning, utan hänvisning måste ske till själva folkräkningsberättelsen. 1 De aktuella flyttningstendenserna. Den hittillsvarande redogörelsen för flyttningsrörelserna mellan landsbygd och stad inom rikets olika län har endast kunnat skildra utvecklingen t. o. m. årtiondet 1921—1930. Några jämförbara siffror föreligga icke med avseende å den senaste utvecklingen. För att få en uppfattning om de aktuella flyttningstendenserna är man hänvisad till att studera folkmängdsförändringarna, vilka ej endast återgiva resultatet av flyttningarna utan även av födelser och dödsfall. Emedan skillnaderna i nativitet och dödlighet mellan olika delar av riket äro relativt obetydliga, kan man emellertid utgå från att det i första hand är flyttningarna, som förorsaka, att folkmängden förändrar sig på ett olikartat sätt inom olika delar av riket. P å de båda kartorna, sid. 38 och 39, har för var och en av de s. k. bygderna (se ovan) angivits minskning resp. ökning av folkmängden från slutet av år 1930 till slutet av år 1935. Härvid har endast landsbygdsbefolkningen i resp. bygder medtagits. Det visar sig, att folkminskningen varit mest utpräglad i ett antal bygder i Svealand, i första hand kring Mälaren, samt vidare i Malmöhus län. Det är här fråga om typiska jordbruksområden, vilkas befolkning tydligen i stor utsträckning utflyttat. Slutligen redovisas ett stort antal utflyttade i vissa andra bygder, där speciella förhållanden med avseende å näringslivet spelat in. Exempel härå utgöra stenhuggeridistrikten i Bohuslän och gruvområdet i Lappland. I båda dessa trakter har som bekant stor arbetslöshet varit rådande under femårsperioden i fråga. En kraftig folkökning uppvisa i första hand ett flertal bygder i den nordligaste delen av riket. Orsaken härtill torde i första hand vara att söka däri, att nativiteten där är exceptionellt hög. Vidare uppvisas en stark folkökning på landsbygden i Stockholms förortsområde samt i vissa speciella industriområden, såsom Karlskogabygden (Bofors) och Skelleftebygden (Boliden). Om man nu för varje bygd tager hänsyn till antalet födda och döda, erhållas förändringar på grund av omflyttningar. I tab. 16 och 17, vilka utarbetats av befolkningskommissionens ledamot herr Wicksell med biträde av 1

Folkräkningen den 31 december 1930, Del II, sid. 96*—131*.

41 docenten Carl-Erik Quensel, har företagits en dylik uträkning. 1 Tabellerna angiva omflyttningstalen i promille av medel folkmängden för olika bygder av riket, i genomsnitt årligen dels för femårsperioden 1926—1930 och dels för femårsperioden 1931—1935. Siffrorna redovisa såväl den inrikes som den utrikes omflyttningen. Den använda bygdeindelningen är densamma, som kommit till användning i herr Wicksells arbete »Befolkningsrörelsen i Sveriges härader, tingslag och städer 1911—1925 samt i Sveriges bygder 1901—1925», och avviker på ett par ställen från den av statistiska centralbyrån använda; avvikelserna bestå i att vissa större städer upptagits såsom egna bygder, varigenom tabellerna blivit något utförligare. Tab. 16.

V a n d r i n g s ö v e r s k o t t (—

B y g d

/ och II. Stockholms stad och län.

Hela bygden

u n d e r s k o t t ) i p r o m i l l e av m e d e l f o l k m ä n g d e n 1926—1930.

Därav Därav lands- städer bygd

Hela bygden

B y g d

Södra skogsbygden Östergötlands län 25-92 Linköpingsslätten Linköpings stad 22-65 Skänningeslätten

Därav lands- Därav bygd städer

i - 7-74 - 7-74 - 9-71 - 9-71

25-92 Stockholms stad 2-70 2-70 Stockholms inre förorts •10-88 -11-30 9-65 15-74 13-67 område , Stockholms yttre förorts VI. Jönköpings län. - 9-94 - 6-36 -65-52 o. kustområde -11-99 -13-70 - 2-75 Vedbobygden 0-94 Roslagen - 5'48 8-28 -11-24 -13-28 51-82 Vätterbygden i JönköAttundaland - 8-29 -10-54 -^6-14 - 3-63 1-42 Södertaljeområdet pings län 4 3-48 3-48 Jönköpings stad 1'88 1-33 / / / . Uppsala län. Huskvarna stad - 4-74 1-92 Njudung 5-22 Mälarbygden i Uppsala - 4-51 2-93 5-01 län -10-46 -13-59 2-63 Finnveden - 3-32 - 3-32 Uppsalabygden VII. Kronobergs län. 3-09 Uppsala stad 3-09 Tierp—Dannemorabyg8-76 8-76 Sunnerbo den -11-77 -11-77 7-15 7-15 — Västra Värend 0-79 Mellersta Värend 5-00 6-43 IV. Södermanlands län. Uppvidinge 5-52 5-52 Östersj obygden i Söder VIII. Kalmar län. manlands län -10-42 -12-83 - 3-42 östra insjöbygden i Sö - 4-13 2-54 Tjust 6-35 dermanlands län . . . . - 3-80 - 3-80 — Sevede—Tunalänsområ- 3-52 Västra insjöbygden i Sö det 6-32 19-13 dermanlands län . . . . - 5-51 - 6-62 - 0-94 Emåbygden - 4-12 4-08 - 4-30 12-33 0-67 Strängnäs—MariefredsMöre slättbygd 7-42 -11-56 -13-20 - 7-49 More skogsbygd bygden - 2-55 2-55 - 8-92 - 9-67 - 0-11 Öland - 4-35 Rekarne 5-74 21-61 Eskilstuna stad , 8-41 8-41 IX. Gotlands län. V. Östergötlands län. 0-84 Gotland 2-65 7-40 Östra kustbygden i Öster X. Blekinge län. götlands län — 5*24 - 6-02 8-20 Norrköpings stad 3-05 7-13 3-05 Östblekinge • 7-05 6-17 Finspånga län—Norra •19-71 -19-71 Karlskrona stad Aska - 0-94 - 2-51 10-46 Västblekinge • 6-98 1-64 8-30 1 Tabellerna förelågo först en längre tid efter det att kartorna, sid. 38 och 39, hade utarbetats.

42 Hela bygden

B y g d

XI. Kristianstads län. Ängelholmsbygden Norra Åsbo skogsbygd Göinge skogsbygd Göinge slättbygd Villandsområdet Gärd—Alboområdet . . . Österlen

Därav Därav lands- städer bygd

4-49 3-89 5-37 7-40 0-69 7-00 3-68 -

XII. Malmöhus län. - 6-84 Luggude Hälsingborgs stad 12-06 Rönneberg—O nsj ö— - 9-16 Harjager Landskrona stad - 9-78 - 6-42 Torna Lunds stad 3-01 Malmöområdet - 326 Malmö stad (+ Fosie).. 7-31 - 7-39 Söderslätt Ystadsbygden - 8-33 Frosta—Norra Färsbyg— 5-84 den XIII. Hallands

5-02 3-89 5-37 7-71 l-io 7-00 3-91 -

— 12-06 —-

6-42

—

3-26

—

9-79 8-41 6-01 -

län.

Hök Halmstadsbygden Halmstads stad Mellersta Halland Norra Halland XIV. Göteborgs och Bohus län.

-

2-26 4-86 3-09 4-44 3-95 -

5-41 4-86

—

8-90 6-51

9-08 6-27 9-40 1-78 5-28

XVII. Värmlands län.

Slättbygden kring Karlstad 0-39 0-39 7-60 9-78 Karlstads stad — 7-60 - 5'02 - 502 — — Klarälvsbygden - 9-32 - 9-32 3-01 Fryksdalen — - 1-40 - 2-67 2-93 — Jösse 7-31 Näset—Gillbergsbygden - o-io - o-io — 0-44 0-44 1-17 Nordmarken — -12-30 -12-42 -11-84 8-14 Färnebo bergslag Kristinehamnsbygden - 2-76 -11-03 4-70 4-70 XVIII. Örebro län.

Karlskogabygden 10-39 10-39 Noraskog — 5-38 - 6-64 -10-99 -14-15 21-52 Lindebygden -10-32 -10-32 — Fellingsbro 3-09 Norra Närkesbygden .. - 8-50 - 8-50 7-62 8-20 Örebro stad — 27-96 Södra Närkes slättbygd -10-48 -10-48 Södra Närkes skogsbygd - 8-18 - 8-89 XIX.

Västmanlands

Västeråsbygden 6-35 Västerås stad Bergslagen 1-84 Åkerbo 18-27 Salabygden

_ Göteborgs stad 6-35 Förortsområdet till Göte7-74 10-04 borg Södra Bohusläns inland - 9-04 -11-86 Mellersta Bohusläns inland - 0-57 - 7-70 11-19 öarna i Bohuslän -14-13 -14-24 -12-27 Mellersta Bohusläns skärgård o. stenhuggeridistrikt - 1-93 - 1-63 - 4-24 Norrviken - 9-84 -11-55 3-09 XV. Älvsborgs län.

Därav lands- Därav bygd städer

XVI. Skaraborgs län. 0-34 Västgötaslätten, väster - 3-47 — 5-92 — om Lidan — Västgötaslätten, öster om Lidan - 584 - 7-98 4-92 0-11 Övre Tidan—Hökensås- 2-24 - 5-36 — bygden 0-32 Falköping—Skövdebygden - 631 -10-44 Vadsbo slättbygd — 5-12 — 7-16 Vadsbo skogsbygd -12-03 -12-03

6-84 9-16

Hela bygden

Bygd

380 12-70

— —

7-62

—

1-43

län. 6-08 - 6-08 6-08 — 608 -15-40 -15-40 — - 6-78 — 9-78 - 2-21 -10-30 -12-54 0-15 -

XX. Kopparbergs län. 9-65 Nederdalarnes b y g d . . . . - 6-66 -11-47 Stora Tunabygden . . . . - 364 - 3-64 — Falubygden - 7-01 - 8-64 - 4-39 Västerbergslagen - 0-77 — 2-08 7-37 Västerdalarnes bygd . . - 2-19 - 2-19 — Nedansiljan -11-73 -11-73 — Ovansiljan - 7-50 - 7-50 —

övre Dalsland - 4-25 - 7-53 10-27 A'A7. Gävleborgs län. Nedre Dalsland - 4-41 - 4-41 — Gästriklands inland . . . Trollhätte—Vänersborgs - 8-56 - 4-29 -12-92 Gästriklands kustland.. bygden Ale—Vättle—Bollebygd 0-99 0-99 — Gävle stad Ätrabygden - 6-05 - 8-23 15-21 Söderhamnsbygden . . . . Mark - 5-13 — 5-13 — Bollnäsbygden Boråsbygden - 1-19 - 2-40 5-12 Ljusdalsbygden Borås stad 24-94 — 24-94 Dellenbygden

3-00 1-90 3-39 0-65 8-19 7-77 7-32 -

3-00 1-90

— — - 339

2-05 8-19 7-77 6-97 -

2-51

— —

9-38

43 B y g d

XXII.

Hela bygden

Därav Därav landsbygd städer

Hela bygden

B y g d

Därav Därav lands- städer bygd

XXIV. Västerbottens län.

Västernorrlands län.

Nordmalingsbygden.... - 4-90 - 4-90 1-16 - 4-51 9-19 Umebvgden - 0-62 - 5-63 17-84 5-14 5-14 - 8-71 - 8-71 1-98 - 234 55-94 - 7-L9 - 7-19 2-91 - 0-49 Åsele o. Vilhelmina Nedre Ångermanbygden 2-11 lappmark Sollefteå—Nylandsbyg- 8-75 - 8-75 - 6-23 - 6-48 - 3-90 Lycksele lappmark . . . . - 4-74 - 4-74 den övre Ådalsbygden . . . . - 5-07 - 5-07 Norra Ångermanlands- 2-80 - 4-35 14-48 XXV. Norrbottens lån. bygden - 3-94 - 4-01 - 329 Pitebygden XXIII. Jämtlands län. - 6-13 - 7-27 - 4-49 Lulebygden - 6-78 - 6-78 Kalixbygden - 5-10 - 5-10 Tornedalen -12-68 -11-24 -26-49 - 9-94 - 9-94 Pite o. Lule lappmarker 1-41 - 6-03 - 6-03 Västra Jämtland 1-41 - 9-00 - 9-00 Kalix o. Torne lappHärjedalsbygden - 8-01 - 7-69 - 8-67 6-93 693 Storsjöbygden Nedre L.j ungabygd en . . Nedre Indalsbygden

Tab. 17. Vandringsöverskott (— = underskott) i promille av medelfolkmängden 1931—1935. B y g d

Hela bygden

Därav Därav lands- städer bygd

12-89 9-70 2-27 • 4-67 • 6-28 • 0-04

12-89 13-75 -

3-89

2-43 - 0-55 • 6-82 6*32 - 7-54 25-64 • 1-39 1-24

III. Uppsala län. Mälarbygden i Uppsala län - 7-61 •10-73 Uppsalabygden - 5-59 • 5-59 Uppsala stad 24-53 Tierp—Dannemorabyg den • 8-67 • 8-67 IV. Södermanlands län. Östersjöbygden i Södermanlands län Östra insjöbygden i Södermanlands län . . Västra insjöbygden i Södermanlands län . . . Strängnäs—Mariefreds bygden Rekarne Eskilstuna stad ,

Därav Därav lands- städer bygd

V. Östergötlands län.

/ och II. Stockholms stad och län. Stockholms stad Stockholms inre förorts område , Stockholms yttre förorts och kustområde Roslagen Attundaland Södertäljeområdet

Hela bygden

B y g d

östrakustbygden i Östergötlands län - 6-82 - 7-17 - 1-19 Norrköpings stad 4-75 4-75 Finspånga län—Norra Aska 4-13 2-01 18-76 Södra skogsbygden i Östergötlands l ä n . . . . - 8-07 - 8'07 Linköpingsslätten - 5-34 - 5-34 Linköpings stad 17-46 17-46 Skänningeslätten - 7-64 -10-94 1-76 VI. Jönköpings

län.

Vedbobygden - 2-32 - 7-68 4-90 Vätterbygden i Jönkö2-42 pings län 0-88 24-53 Jönköpings stad 12-81 Huskvarna stad 9-73 Njudung - 2-48 — 4-01 Finnveden 0-03 - 1-75

9-07 6-34 12-81 9-73 17-22 24-12

VII. Kronobergs län. • 6-13 •10-40 • 3-15 • 3-15 • 3-52 • 603 •12-18 - 8-15 • 9-53 17-10 - 4-76

5'84 Sunnerbo Västra Värend Mellersta Värend Uppvidinge

-

279 3-72 1-40 4-35 -

2-79 3-72 2-75 4-35

3-95

VIII. Kalmar län. 13-07 Tjust 7-84 Sevede—Tunalänsområ17-10 det

4-09 -

6-20

2-07

4-80 -

6-50

7-38

6-42

44 Hela bygden

B y g d

-

Emåbygden Möre slättbygd Möre skogsbygd Öland

Därav Därav lands- städer bygd

3-28 0-06 1-47 1-31

IX. Gotlands län. Gotland

-

0-25 -

-

2-79 2-11 045 -

X. Blekinge län. Östblekinge Karlskrona stad Yästblekinge XI. Kristianslads

3-38 - 2-75 XV. Älvsborgs län. 4-80 6-47 Övre 093 12-73 Nedre Dalsland Dalsland 1-15 3-38 Trollhätte-Vänersborgsby^den Ale—Vättle—Bollebygd 3-15 12-38 Ätrabygden Mark Boråsbygden 3-61 4-87 Borås stad - 2-11 2-39 7-21 XVI. Skaraborgs län.

län.

Ängelholmsbygden Norra Åsbo skogsbygd. Göinge skogsbygd Göinge slättbygd Villandsområdet Gärd—Alboområdet . . . Österlen

0-87 1-30 l-oi 225 217 524 4-70 -

XII. Malmöhus län. - 9-48 Luggude 7-73 Hälsingborgs stad Rönneberg—Onsjö— Harjager - 831 6-99 Landskrona stad - 5-63 Torna 9-44 Lunds stad - 8-04 Malmöområdet 12-24 Malmö stad - 4-09 Södersslätt Ystadbygden - 7-75 Frosta—Norra Färsbygden - 8-63 XIII. Hallands län. Hök Halmstadsbygden Halmstads stad Mellersta Halland Norra Halland XIV. Göteborgs och Bohus län.

-

5-62 8-00 13-58 0-13 - 0-36 -

B y g d

2-48 1-30 1-01 338 3-53 5'24 525

11-40 6-62 12-50 3-14

9-48

XVII. Värmlands 7-73

8-31 6-99 5-63 9-44 8-04 12-24 7-91 5-37 9-40 — 4-01 9-52 -

6-03 800 4-81 2-57

Västgötaslätten, väster om Lidan Västgötaslätten, öster' om Lidan Övre Tidan—Hökensåsbygden Falköping—Skövdebygden Vadsbo slättbygd Vadsbo skogsbygd

2-71 13-58 12-94 23-64

Hela bygden

Därav landsbygd

- 1- 0-09

1-57 0-09

0-23 4-44 - 2-05 2-88 3-91 18-44

0-64 4-44 3-36 2-88 1-69

0-74

3-68

5-49

6-67

3-90

8-lJ

0-92 4-18 3-62

5-76 5-96 3-62

län.

Slättbygden kring Karl3-28 stad 10-91 Karlstads stad - 2-88 Klarälvsbygden - 3-74 Fryksdalen 0-10 Jösse 1-35 Näset—Gillbergsbygden 0-33 Nordmarken Färnebo bergslag - 0-55 1-14 Kristinehamnsbygden . .

3-28 2-88 3-74 0-89 1-35 033 0-90 7-42

XVIII. Örebro län. Karlskogabygden Noraskog Lindebygden Fellingsbro Norra Närkesbygden . . Örebro stad Södra Närkes slättbygd Södra Närkes skogsbygd XIX.

Västmanlands

21-19 - 3-99 - 2-05 - 8-31 - 5-00 10'81 - 398 - 6-9

21-19 - 6-45 - 6-64 - 8-31 • 5-00

- 5-34 13-11 • 2-18 - 0-75 - 5-51 -

5-34 2-18 579 6-62

0-78 1-36 1-36 3-86

3-79 1-36 3-57 6-82

- 3-98 - 8-94

län.

Göteborgs stad 9-43 Västeråsbygden 9-43 Västerås stad Förortsområdet till Göte- 4-77 - 0-61 -15-69 Bergslagen borg Åkerbo Södra Bohusläns inland - 1-17 - 6-32 38-42 Salabygden Mellersta Bohusläns inland 0-85 - 2-64 6-15 XX. Kopparbergs län. Öarna i Bohuslän - 3-31 - 3-32 - 3-15 Nederdalarnes bygd . . . Mellersta Bohusläns skärgård o. stenhugStora Tunabygden geridistrikt -10-10 -11-22 - 4-37 Falubygden Norrviken 562 Västerbergslagen - 4-08 - 5-45

45 Hela bygden

B y g d

Västerdalarnes bygd Nedansiljan Ovansiljan XXI.

-

Därav Därav lands- städer bygd

0-82 - 0-82 I l l - 111 333 - 3 33

XXIII. Jämtlands

Västernorrlands lån. Nedre Ljungabygden . . Nedre Indalsbygden . . . Medelpads inland Nedre Ångermanbygden Sollefteå—Nylandsbygden Övre Ådalsbygden Norra Ångermanlandsbygden -

0-94 0-17 2-86 3-48 4-00 6-12 2'62 -

0-94 017 2-82 4-00 6-12 3-90

XXII.

1-33 — 1-09 0-47 - 0-47 4-32 - 4-32 2-19 — 5-20

Norra Jämtland Västra Jämtland Härjedalsbygden Storsjöbygden

0-42 8-05 -

1-08 8-05

0-71 — 1-49

2-86 XXIV. Västerbottens län. 5-00 Nordmalingsbygden.... Umebygden Nysätrabygden 5-14 Skelleftebygden Åsele och Vilhelmina lappmark Lycksele lappmark . . . . 4-67

Därav lands- Därav städer bygd

län.

— Östra Jämtland

Gävleborgs län.

Gästriklands i n l a n d . . . . Gästriklands kustland.. Gävle stad Söderhamnsbygden . . . . Bollnäsbygden Ljusdalsbygden Dellenbygden

Hela bygden

B y g d

081 8-11 0-29 4-32 0-92 -

0-81 811 0-29 432 2-73

• 387 1-28 • 6-73 10-57

3-87 3-35 6-73 2-61

• 225 • 282 -

2-25 2-82

8-30

16-52 76-92

XXV. Norrbottens län.

Pitebygden 7-49 Lulebygden Kalixbygden 5-34 Tornedalen Pite o. Lule lappmarker Kalix o. Torne lappmarker 7-47

0-59 - 0-85 14-51 - 1-86 - 1-28 - 2-60 - 1-49 - 1-49 0-92 0-84 0-oo 8-29 8-29 -20M1 -20-11

Tabellerna giva en mycket tydlig bild av huru det övervägande flertalet landsbygdsområden företedde flyttningsförluster, vilka i många fall voro avsevärda. Av 128 bygder på landsbygden uppvisade under åren 1926—1930 24 bygder en flyttningsförlust, överstigande 10 promille. Vid en jämförelse mellan denna tidsperiod och den följande perioden, omfattande åren 1931— 1935, framgår att flyttningsförlusterna i regel voro mindre under den sistnämnda, vilket förhållande torde få tillskrivas den under dessa år inträffade kraftiga konjunkturnedgången. Det har även varit möjligt att uträkna de relativa omflyttningstalen länsvis, med fördelning på män och kvinnor och med särskilt angivande av siffrorna för ogifta män och ogifta kvinnor. Dessa omflyttningstal redovisas i tab. 18, varur framgår flyttningsförlusternas större betydelse bland kvinnorna vid jämförelse med männen och bland de ogifta vid jämförelse med de gifta. Könsproportionen bland de till städerna inflyttade. Bland de från landsbygden till städerna flyttande äro, såsom redan angivits, kvinnorna överrepresenterade. Kvinnornas övertalighet beror åtminstone delvis på att de vid giftermål oftare än männen förändra sin mantalsskrivningsort. Det är av intresse att närmare studera, hur kvinnornas övertalighet. varierar inom olika delar av befolkningen och vid olika tidpunkter. Av tab. 19, som hämtats u r födelseortsstatistiken, framgår bland annat, att kvinnornas övertalighet alltid varit stor bland de från landsbygden till städerna inflyttade. På grund av att åldersfördelningen från en tidpunkt till en annan ändrats, kunna emellertid några närmare slutsatser icke dragas ur denna tabell.

46 T a b . 18. R e l a t i v a o m f l y t t n i n g s t a l i S v e r i g e s o l i k a l ä n u n d e r å r e n 1931—1935. Vinst och förlust genom inrikes omflyttning i relation till motsvarande medelfolkmängd Län

Stockholms stad Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

län.

/Lb \St JLb

1st

ILb \St /Lb )St JLb )St /Lb \St /Lb \St /Lb

1st 1st /Lb 1st /Lb

/Lb \St /Lb

1st

/Lb \St ILb

1st

JLb \St /Lb

1st

/Lb \St /Lb

1st /Lb 1st JLb 1st Lb <St fLb

1st Lb ISt Lb \St Landsbygden Städerna

Män

Kvinnor

+ 9-1 °/oo 4 3-8 - 1-1 - 7-2 + 20-7 - 7-6 + 11-9 - 5-6 4 7-4 3-0 4 9-0 3-0 0-2 4-1 4 2-1 1-8 8-6 3-0 1-4 + - 3-3 + 10-7 - 8-4 + 8-7 - 4-8 + 10-7 - 5-6 + 6-1 0-3 6-8 + 4-7 + 5-1 1-9 + 5-4 2-4 9-9 4-0 6-7 + 3-6 5-3 2-2 o-i 2-9 + 42'35 4 4-1 - 1-8 + 40-2 - 3-7 - 3-8

+ 12-3 °/oo + 3-1 - 1-5 -10-2 + 20-2 - 9-0 + 12-1 - 6-8 + 6-4 - 4-9 + 12-2 - 5-8 6-7 + 6-4 4 4-7 - 5-1 + 12-9 - 6-4 1-8 + 4-5 4 9-7 - 9-3 + 10-1 - 8-7 + 10-5 - 6-4 + 7-7 - 1-1 + 11-7 - 6-5 4 6-8 3-8 + 8-0 - 4-1 + 13-0

4-3 1-5 4-7 4-9 65 4 9-3 - 3-3 + 33-7 - 6-5 - 0-6

- 3-4 + 7-6

- 5-1 + 9-6

73 9-0

-

4-1

+ 6-9 4

Ogifta män Ogifta kvinnor +18-8 °/oo + 0-5 - l-o - 91 4-28-1 -10-6 4-14-8 - 7-6 4- 9-1 - 4-3 + 11-6 - 5-2 4 4-8 5-8 +- 3-9 1-5 + 12-9 - 4-8 4- 5-6 - 4-7 4-14-7 -11-3 + 11:9 - 6-5 4-14-6 - 8-0 4- 9-7

- 1-5 -fll-7 - 6-2 6-8 + 2-3 5-9 -+ 3-8 4-13-6 - 6-2 4-11-1 - 5-3 4- 9-8 - 2-9 4- 0-9 - 4-0 + 10-6 - 3-0 + 9-2 - 2-5 4-55-1 - 4-1 - 6-1 - 4-9 4-121

+ 21-9 °/oo - 2-2 - 0-7 -15-5 + 28-6 -14-3 4-17-1 -10-9 4-11-6 - 7-7 4-17-6 - 9-3 4-13-5 -10-4 4- 9-4 - 8-0 4-18-7 -10-1 4- 5-3 - 7-5 4-15-0 -13-5 4-15-1 -13-3 414-2 - 9-6 413-2 - 3-1 419-8 - 9-7 4 9-3 - 60 4122 - 7-0 4 20-5 -11-8 413-4 - 5.9 414-8 - 7-5 4 5-8 - 7-4 4L0-9 - 9-7 4 7'3 - 4-5 4 42-2 - 7-7 - 1-9 - 8-3 415-7

47 Antalet kvinnor mot 100 män bland dem som flyttat under åren 1921— 1930, framgår av följande sammanställning: Flyttande från landsbygd, i allt 111 därav till: landsbygd 102 städer 132 Flyttande från städer, i allt 126 därav till: landsbygd 125 städer 128 De från landsbygden till städerna flyttande uppvisade alltså det högsta kvinnoöverskottet. Även de från städerna flyttande uppvisade ett högt kvinnoöverskott, medan männens och kvinnornas antal var ungefär lika stort bland dem som flyttat från en landsbygdskommun till en annan. Ett närmare studium av relationen mellan män och kvinnor bland dem som från olika delar av den svenska landsbygden inflyttat till städerna, erbjuder ett stort intresse. Det visar sig, att kvinnornas städse betydande övertalighet uppvisar avsevärda variationer mellan olika områden. I den övre delen av tablån, sid. 48, hava lämnats siffror för antalet kvinnor mot 100 män Tab. 19.

År

1880 1890 1900 1910 1920 1930

A n t a l e t k v i n n o r m o t 100 m ä n i n o m o l i k a d e l a r av b e f o l k n i n g e n å r e n 1880—1930. På landsI städerna Från lands- Från städer bygden bygd till till landsfödda, kvar- födda, kvarbygd städer levande inom levande inom flyttade riket flyttade riket 105 106 104 104 103 103

116 114 110 108 105 104

124 125 125 127 127 134

110 110 105 105 103 102

På landsbygden bosatta

I städerna bosatta

104 104 102 101 99 97

120 119 117 117 115 117

dels bland de på resp. läns landsbygd födda, vilka år 1930 bodde i städerna, samt dels bland dem som inflyttat till städerna under åren 1921—1930. På motsvarande sätt har i den nedre delen av tablån redovisats antalet kvinnor mot 100 män bland dem som inflyttat till Stockholm. Länen hava ordnats efter fallande kvinnoöverskott. Kvinnoöverskottet i den inflyttade stadsbefolkningen uppvisar avsevärda variationer. Enligt födelseortsstatistiken år 1930 uppgick antalet kvinnor mot 100 män bland de från Västernorrlands läns landsbygd till städerna inflyttade till ej mindre än 169, medan siffran däremot för de från hela rikets landsbygd till städerna inflyttade utgjorde 134. En jämförelse med tab. 11 giver vid handen, att i stort sett de län, där inflyttningsprocenten är hög, uppvisa de lägsta kvinnoöverskotten, medan kvinnoöverskottet däremot som regel är stort i fråga om de län, vilkas födelsebefolkning till ringa del inflyttat till städerna. Könsproportionen bland de under åren 1921—1930 till städerna inflyttade uppvisar i stort sett samma bild. Dock framkommer h ä r ett anmärkningsvärt kraftigt kvinnoöverskott bland dem som inflyttat från Kronobergs län. Kvinnoöverskottet bland de till Stockholm inflyttade enligt födelseortsstatistiken år 1930 uppvisar mera markerade variationer. Det största kvinno-

48 Kvinnor mot 100 män bland de på landsb. i resp. län födda, vilka år 1930 bodde i städerna

L ä n

2. Norrbottens 3. Västerbottens 4. Hallands 5. Kalmar 6. Göteborgs och Bohus 7. Värmlands 8. Jämtlands 9. Blekinge 10. Gävleborgs 11. Gotlands 12. Kronobergs 13. Kopparbergs 14. Örebro 15. Jönköpings 16. Uppsala 17. Östergötlands 18. Kristianstads 19. Skaraborgs 21. Stockholms 23. Malmöhus 24. Södermanlands Hela riket

169 163 157 153 147 147 145 143 143 142 141 141 140 136 130 129 128 127 127 125 124 123 122 122

Län

160 158 148 145 144 141 141 140 139 137 136 136 136 134 134 131 130 130 125 124 124 123 120 119

3. Värmlands 4. Hallands 5. Gävleborgs 6. Västerbottens 7. Norrbottens 8. Kalmar 9. Jönköpings 10. Jämtlands 11. Kopparbergs 12. Kristianstads 13. Skaraborgs 14. Uppsala 15. Örebro 16. Blekinge 17. Östergötlands 18. Älvsborgs 19. Södermanlands 21. Malmöhus 22. Västmanlands 23. Gotlands 24. Stockholms

i Stockholm 227 1. Norrbottens 216 2. Västernorrlands 215 3. Västerbottens 194 4. Jämtlands 189 5. Värmlands 189 171 7. Gotlands 170 8. Gävleborgs 160 9. Örebro 158 10. Blekinge 153 11. Kopparbergs 152 12. Göteborgs och Bohus 149 13. Kronobergs 144 14. Jönköpings 137 15. Östergötlands 136 16. Västmanlands 135 17. Hallands 133 18. Skaraborgs 130 19. Södermanlands 129 20. Uppsala 125 21. Stockholms 123 23. Kristianstads 93 81 24. Malmöhus 143 Hela riket

Kvinnor mot 100 män bland de åren 1921—1930 från landsb. till städerna inflyttade

Hela riket

132 till Stockholm inflyttade 230 229 211 200 188 182 180 170 157 145 145 144 144 143 142 138 137 133 132 132 124 119 107 81

3. Västerbottens 5. Kronobergs 6. Norrbottens 7. Gävleborgs 9. Örebro 10. Jönköpings 12. Västmanlands 13. Östergötlands 15. Gotlands 17. Hallands 19. Älvsborgs 21. Uppsala 22. Stockholms

Hela riket

49 överskottet fanns i de flyttningsgrupper, vilka kommit från de fyra nordligaste länen samt från Kalmar och Värmlands län. Bland de från de båda Skånelänen inflyttade förelåg däremot vid nämnda tidpunkt ett u n d e r s k o t t av kvinnor. Könsproportionen bland de under åren 1921—1930 till Stockholm inflyttade uppvisar en liknande bild. Dock visar det sig bland annat, att kvinnoöverskottet bland de från Värmlands och Kronobergs län inflyttade var ännu mera markerat. Däremot synes kvinnoöverskottet hava minskat beträffande Gotlands och Norrbottens län. De inflyttades ålder. De till städerna inflyttade förete givetvis en helt annan åldersstruktur än befolkningen i dess helhet. Åldringarna flytta endast i obetydlig utsträckning, och ej heller barnen flytta i mera avsevärd omfattning. Däremot är flyttningsfrekvensen inom de yngre arbetande åldrarna mycket stor. Siffror, vilka närmare belysa dessa förhållanden, förefinnas endast i obetydlig utsträckning. Vid 1930 års folkräkning företogs dock en specialundersökning rörande åldersfördelningen hos den under åren 1926—1930 flyttande befolkningen. Härvid observerades visserligen icke åldern vid själva flyttningstillfället utan åldern vid slutet av år 1930, men den förskjutning, som härigenom åstadkommes, är mindre väsentlig. I tab. 20 redovisas vissa på nämnda undersökning grundade siffror, vilka belysa åldersfördelningen inom den flyttande delen av befolkningen och inom hela befolkningen. Antalet inflyttade i procent av hela folkmängden visar sig för barnaåldrarna uppgå till i runt tal 15 °/o. Procenttalet stiger med åldern till åldersgruppen 25—30 år (för städerna inflyttade kvinnor 20— 25 år) men uppvisar därpå för högre åldrar allt lägre värden. Dessa åldersvariationer äro genomgående större för kvinnorna än för männen. En särskilt hög andel inflyttade uppvisa de i städerna bosatta kvinnorna inom åldrarna 20—25 år. Åldersfördelningen bland de till Stockholm inflyttade. För Stockholm föreligga siffror, vilka på ett mera detaljerat sätt belysa storstadens inflyttningsmekanism. Till en början angivas i följande tablå approximativa siffror för inflyttning och utflyttning samt inflyttningsvinsten beträffande Stockholm under de senaste tio åren. År

Inflyttning

Utflyttning

Inflyttningsvinst 1

1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937

31400 34 900 37 600 34 400 29 100 26 300 27 100 31 500 33 400 35 800

22 200 21800 22 000 22 300 24 000 23 700 23 000 23 200 22 700 23 100

9 568 12 833 15 812 12 660 5 312 2 132 4 909 8 146 9 838 13 056

Av tablån framgår, att inflyttningen har uppvisat avsevärda variationer. Från siffran 31 400 år 1928 framträdde en ökning under den alltmer utpräglade högkonjunkturen till 37 600 under toppåret 1930. Under depres1 Resultaten av in- och utflyttningen de skilda åren stämma av vissa redovisningsskäl ej med de här mera noggrant angivna inflyttningsöverskotten, som erhållits ur annan källa.

4—387986.

50 Tab. 20. Folkmängden år 1930 samt den under åren 1926—1930 flyttande befolkningen fördelad efter ålder. 1 000-tal personer. M ä n Åldersgrupp

Hela folkmängden

0—15 15—20 20—25 25—30 30—35 35—40 40—45 45—50 50—65 65—o Summa

574 202 189 165 149 133 120 109 268 195 2101

0—15 15—20 20—25 25—30 30—35 35-40 40—45 45—50 50—65 65—co Summa

203 83 91 85 79 73 67 60 120 59 920

Därav inflyttade

K v i n n o r Inflyttade i % av folk- Hela folkmängden mängden

L a n d s b y g d e n 91 15-8 31 15-5 41 216 45 27-3 38 25-7 27 20-3 19 15-9 14 12-6 23 8-7 10 52 339

32 16 26 27 21 14 10 7 11 4

S t ä d e r n a 15-6 19-1 27-9 ' 31-6 26-5 19-8 15-2 12-2 9-1 7-0

18-3

552 182 161 150 143 132 124 111 272 217 2 045

197 92 114 106 93 84 78 69 149 95 1076

Därav inflyttade

Inflyttade i % av folkmängden

86 35 56 56 40 26 19 13 23 11

15-6 19-1 348 373 27-9 19-9 151 11-9 8-3 51 17-9

31 26 47 39 25 16 11 8 14 6 224

160 28-3 41-2 36-9 26-8 18-9 14-4 11-9 9-3 6-9 20-8

sionens bottenår 1933 sjönk siffran till 26 300 men har sedermera åter stigit till 35 800 år 1937. Utflyttningen synes däremot ej variera med konjunkturerna. Siffrorna över inflyttningsvinsten måste följaktligen uppvisa ett mycket starkt konjunktursamband. Från toppåret 1930, då inflyttningsvinsten uppgick till nära 16 000 personer, sjönk denna vinst till blott 2 000 personer år 1933 för att åter stiga till över 13 000 år 1937. In- och utflyttningens storlek åren 1928—1937 återgivas även överst i diagrammet sid. 51, varvid de nyssnämnda förändringarna framträda ännu tydligare. För åren 1928—1933 föreligga de in- och utflyttade fördelade efter ålder; siffrorna återgivas grafiskt på nedre delen av det nämnda diagrammet. Det visar sig, att utflyttningen ej heller inom de olika åldersgrupperna utvisar några konjunkturvariationer. Det som inträffar under en högkonjunktur är tydligen, att en kraftig inflyttning och ett stort inflyttningsöverskott uppstår inom åldrarna 15—30 år samt i någon mån även inom åldrarna 30—50 år. Siffrorna över de in- och utflyttade under högkonjunkturåret 1930 och under det utpräglade lågkonjunkturåret 1933 återfinnas även i tab. 21, där de fördelats på män och kvinnor och på mindre åldersgrupper. Kvinnoöverskottet bland de inflyttade är som synes betydande, i synnerhet inom åldersgruppen 15—20 år. Bland de år 1930 inflyttade männen befinna sig 8 137 eller 50"7 °/o inom åldrarna 15—30 år. För kvinnorna äro motsvarande siffror 13 261 och 61'6 % .

inflyttade

ocA utflyttade i ötocJcholm åren /92Ö ~ 1955 ('t'957). ° /

Ant&l ptrscner: 40,00 0

é

<»

<>--""'

ÅR:t9ZB

£9

SO

3t

O -25

Inflyttad*..

»-

-o

Z/tflt/ttacte.

allt.

3*

15-30

år.

ar.

10,000

II

10,000

(i

-i 1

1 i

H tr--•**•*

/f/?: /P*S

3/

50 - 50

J£

79Z3

_>.-T-4

"

S.9

3/

SO

SO år o.

or.

—

—•?

5£

S3

atäröver.

40.0 00

laooo

<_ - _ — -, — •• — —»-< ÅR: 19te

B9

SO

^ = »

SI

32 SS

|

K.

.) i

1I

B

4 M6

*?

SO

Sr

S&

SS

52 Tab. 21. Inflyttade, utflyttade och inflyttningsvinst inom olika åldrar i Stockholm åren 1930 och 1933.

0- 5 5-10 10-15 15—20 20—25 25-30 30-35 35—40 40-45 45-50 50—65 65—co

863 704 618 1956 3 282 2 919 1814 1164 910 621 884 313

649 530 525 1055 1676 1781 1211 896 708 500 854 230

Summa

16 048

10 615

75 75 85 54 51 61 67 77 78 81 97 73 66

704 513 529 2 506 3 821 2 638 1497 976 665 539 934 410 15 732

K 91 69 80 64 68 71 75 76 82 91 92 102 73

Summa

776 743 659 3 940 5 598 3 723 1999 1281 815 591 1011 402 21 538

1933 i % av 1930

1930 M ä n 906 506 379 585 1413 1645 1136 811 567 427 600 225 9 200

905 499 387 526 1345 1683 1250 890 673 505 779 261 9 703

100 99 102 90 95 102 110 110 119 118 130 116 105

-

43 198 239 1371 1869 1274 678 353 343 194 284 88 6848

-

136 288 344 2 709 2 651 1108 559 404 172 205 361 73 8 738

-

1933 i % av 1930

0- 5 5-10 10-15 15-20 20—25 25-30 30-35 35—40 40-45 45-50 50-65 65—co

Inflyttnir igsvinst

Utflyttade

inflyttade Åldersgrupp

v

i

n

n

912 455 315 1231 2 947 2 615 1440 877 643 386 650 329 12 800

o

256 31 138 529 331 98 39 6 35 — 5 75 31 912

r 806 466 384 1305 3115 2 793 1636 1064 703 518 854 358 14002

88 102 122 106 106 107 114 121 109 134 131 109 109

-

102 47 145 1201 706 - 155 - 139 88 38 21 80 52 1730

Förändringen från högkonjunktur till lågkonjunktur har tydligen framför allt medfört en minskning av antalet inflyttade män inom åldrarna 15—30 år. Antalet inflyttade kvinnor har däremot icke nedgått lika mycket som antalet män. En detalj av visst intresse är flyttningsförhållandena inom barnaåldrarna. Det visar sig, att antalet utflyttade inom den lägsta åldersgruppen 0—5 år är så stort, att det överstiger antalet inflyttade. Det höga antalet från Stockholm utflyttade spädbarn torde förorsakas av dels ett antal företrädesvis utomäktenskapliga barn, som av modern eller av barnavårdsnämnden utackorderas på landet, och dels av ogifta, nyinflyttade kvinnor, vilka erhålla barn utom äktenskap, och vilka efter barnets födelse ofta flytta tillbaka till den plats, varifrån de kommit. De utom äktenskap födda barnen lära i avsevärd omfattning vara barn just till dylika nyinflyttade kvinnor. Större delen av in- och utflyttningarna till Stockholm torde kunna betraktas såsom »normala» flyttningar, vilka endast innebära ett ombyte av vistelseort utan ombyte av yrke, i första hand mellan Stockholm och dess närmaste förortsområde, i vilket fall det ju är fråga om en flyttning inom den ekonomiska enheten Stor-Stockholm och alltså om en flyttningsrörelse utan intresse i detta sammanhang.

53 T a b . 22. A n t a l e t till S t o c k h o l m å r e n 1929 o c h 1932 inflyttade, f ö r d e l a d e efter yrkesgrupper. 1929

1932 i % av 1929

400 709 232 1053 219 446 1332 880 533 246 266 254 300 491

281 568 186 878 194 398 1189 835 510 241 282 296 409 790

70 80 80 83 89 89 89 95 96 98 106 117 136 161

7 361

7 057

353 137 1029 1068 901 404 806 299 267 766 513 209

200 81 657 716 661 301 648 271 273 784 544 225

57 59 64 67 73 75 80 91 102 102 106 108

6 752

79 Husligt arbete

94 Minderåriga

83 Övriga

9 331

83 Intellektuella yrken, funktionärer,

näringsidkare m. fl.

Övrig statlig och kommunal förvaltning Militärer Hantverkare och övriga näringsidkare m. fl Butikspersonal Verkmästare Ingenjörer, arkitekter m. fl Kontors-, bank- och försäkringspersonal Hotell- och restaurangpersonal Handlande, agenter m. fl Lärare m. fl. vid högskolor, läroverk, folkskolor Övriga Personal vid järnväg, spårväg, post och telegraf Artister, litteratörer och övriga fria yrken Sjukvårdspersonal, högre och lägre Samtliga Arbetare. I trävaruindustri » grafisk industri > byggnadsverksamhet > metall- och maskinindustri Ej spec, arbetare Grovarbetare, diversearbetare I landtransport Trädgårds- och jordbruksarbetare I livsmedelsindustri > beklädnadsindustri Övriga spec, arbetare Sjöfolk Samtliga

Summa

Stockholmsbefolkningens tillväxt sammanhänger med en flyttningsström, som ger sig till känna i den avsevärda ökningen av antalet inflyttade under högkonjunktur. Stockholm växer alltså rytmiskt med konjunkturerna, och under högkonjunktur suger huvudstaden till sig arbetskraft, huvudsakligen i de yngre arbetsföra åldrarna. Denna flyttningsström är ensidig. Inflyttningen under högkonjunktur har icke sin motsvarighet i utflyttning under lågkonjunktur. De arbetslösa stanna kvar i Stockholm. Yrkesfördelningen bland de till Stockholm inflyttade. För vissa år förefinnes även en gruppering efter yrken av de till Stockholm inflyttade. I tab. 22 återgivas vissa resultat härav, avseende dels högkonjunkturåret 1929 och dels lågkonjunkturåret 1932. Bland de år i929 inflyttade återfinnas tre huvudgrupper av ungefär lika sior numerär, nämligen för det första »intellektuella yrken, funktionärer,

54 näringsidkare m. fl.», för det andra »arbetare» samt för det tredje »husligt arbete», d. v. s. företrädesvis hembiträden. Inom var och en av dessa grupper, vilka tillsammans omfatta flertalet yrkesutövare, uppgick antalet inflyttade till i runt tal 7 000. Dessutom tillkommo minderåriga samt »övriga», vilka till större delen utgöras av hustrur utan yrke. Nedgången i antalet inflyttade från år 1929 till år 1932 påverkade de olika yrkesgrupperna på ett ganska olikartat sätt. Den största nedgången förekom inom huvudgruppen »arbetare». Särskilt bör observeras, att de betydelsefulla yrkesgrupperna »byggnadsverksamhet» samt »metall- och maskinindustri» uppvisade en stark nedgång. Däremot var nedgången obetydlig inom huvudgruppen »husligt arbete». Socialvetenskapliga institutets omflyttningsundersökning. Den officiella svenska befolkningsstatistiken innehåller, såsom redan framhållits, icke något material, som är ägnat att direkt belysa den inre omflyttningen under någon längre tid tillbaka. Stockholms högskolas socialvetenskapliga institut har emellertid under flera år varit sysselsatt med en stort upplagd, och på officiellt, ehuru opublicerat siffermaterial grundad undersökning rörande den inre omflyttningen i Sverige. Befolkningskommissionen har beretts tillfälle att taga del av denna undersökning, vilken föreligger praktiskt taget färdig i manuskript, och kommer i det följande att lämna en redogörelse för de undersökningsresultat, vilka äro av den största betydelsen i detta sammanhang. Av utrymmesskäl kan här icke lämnas någon redovisning av det statistiska material, varpå slutsatserna i undersökningen äro grundade. Undersökningen bygger i huvudsak på de årliga summariska befolkningsuppgifterna från kyrkobokföringen för de särskilda kommunerna och behandlar tidsperioden 1895—1930. För varje kommun har man sålunda erhållit kännedom om antalet till inrikes ort avflyttade, från inrikes ort inflyttade, emigrerade, immigrerade samt födda och döda. De orter, till vilka de ur varje kommun utflyttade begivit sig, finnas däremot icke uppgivna, liksom givetvis ej heller de orter, varifrån de inflyttade kommit. En indelning av rikets kommuner i olika grupper efter näringsförhållanden m. m. gör det möjligt att erhålla en ingående kännedom om omflyttningarna. Genomgående hava vid undersökningen följande fyra kommungrupper behandlats var för sig, nämligen rena jordbrukskommuner, blandade kommuner på landsbygden, industrikommuner på landsbygden samt städer. I tab. 23 återgives inflyttningsöverskottet för samtliga kommuner, tillhörande de fyra grupperna för vart och ett av undersökningsåren. Att dubbla sifferuppgifter föreligga för åren 1904 och 1914 motiveras av att gruppindelningen av kommuner förnyats dessa år. Under hela den behandlade perioden, med undantag för åren 1917 och 1918, ägde en befolkningsförskjutning rum från de rena och de blandade landsbygdskommunerna till industrikommunerna och städerna. De båda förstnämnda kommungrupperna uppvisade regelbundet utflyttningsöverskott, medan de båda sistnämnda grupperna uppvisade inflyttningsöverskott. I stort sett avtog emellertid denna befolkningsförskjutning i styrka under undersökningsperioden. I synnerhet hava de s. k. industrikommunerna såsom inflyttningsmål avtagit i betydelse, och flyttningarna hava i stället koncentrerats i riktning mot städerna och i första hand mot Stockholm. Vandringarna hava visat sig påverka nativitet och dödlighet. De från landsbygdskommunerna utflyttade befinna sig till stor del i giftermålsåldern, och deras utflyttning medför därför, att nativiteten minskar och dödligheten ökar i utflyttningskommunen. Det motsatta inträffar i industrikommunerna och i städerna. Till en början var nativiteten till och med betydligt högre i

55 Tab. 23. Vinst ( + ) eller förlust ( - ) genom omflyttning inom riket till kommuner av olika karaktär åren 1895—1930 enligt socialvetenskapliga institutets omflyttningsundersökning.

Å r

Rena landsbygdskommuner

Män

Kvinnor

Blandade kommuner på landsb.

Industrikommuner på landsb.

Män

Kvinnor

Män

1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901 1902 1903 1904 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914

- 7149 - 9 077 - 9 545 -10 267 - 9 946 -10 725 -11158 -11631 -12 474 -13 518 - 9 436 -10 872 - 7 007 - 7 867 - 6 579 - 8119 - 7 455 - 8 991 - 8 929 -10 215

- 392 -1537 - 2 282 - 2 356 - 2 542 - 564 - 121 -1530 -1622 -1543

-1355 - 2 327 - 2 727 - 2 393 - 2 854 - 999 - 926 -1824 - 2 318 - 2 183

+ 3126 + 5 052 + 4 333 + 5 523 + 6106 + 6 449 + 3 841 + 3 724 + 3 634 + 3186

- 8 729 - 9 876 - 7 516 - 9 673 -10169 -10 342 -10 053 - 9 999 - 4 397 - 6 269 - 1777 - 2 803 - 3 882 - 6 359 - 5 331 - 7 027 - 6127 - 7 782 - 7 671 - 8 717 - 5 600 - 6 377

-1925 - 2 234 - 2 614 - 2 482 - 918 - 736 - 723 - 905 - 2 022 - 2 468 -1554

- 2 669 - 2 352 - 2 736 - 2 782 -1205 -1478 -1447 - 2 412 - 2 792 - 2 785 -1437

+ 3 039 + 2 680 + 3 833 + 5102 + 4 907 + 2 658 + 5 582 + 3 520 + 4 038 + 5 279 + 3 263

1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930

+ — -

5 651 - 6 035 5 381 - 6 020 6 505 - 7 323 2 585 - 3 515 1422 + 1080 4 869 - 6 057 7115 - 9 422 1597 - 3 264 2 756 - 4 620 5 567 - 7 708 6 824 - 8 876 5 049 - 7 585 4 888 - 7 472 3 792 - 7 405 5 591 - 8123 7 775 -10 003 6 821 -10 566

-1526 - 2 345 - 2 550 + 20 + 2 052 - 822 -1968 -1075 -1253 -1482 - 2 755 -1782 -1617 -1917 - 2 630 - 3 286 - 2 471

-1882 - 2 841 - 3 216 - 935 + 1793 -1605 -2138 -1201 - 2 103 - 2 817 - 4 312 - 2 988 - 3 399 - 3 847 - 4 057 - 4 142 - 4 376

+ 2 566 + 2 345 + 3 800 + 1545 + 1538 + 3 681 + 5 902 + 887 + 2 630 + 5 946 + 4 879 + 3 864 + 3 421 + 2 274 + 2107 + 1696 + 1956

Kvinnor

Städer

Män

Kvinnor

+ 2 596 + 6 560 + 9 011 + 4 288 + 7 842 + 9 835 + 3 806 + 9 389 +10 513 + 5139 + 9 519 +10 089 + 5485 + 11385 + 11313 + 5 865 + 5430 + 7 855 + 3 406 + 3 933 + 7 012 + 2 989 + 5 506 + 7 264 + 3 549 + 7 749 + 9 348 + 2 995 + 8 943 + 10 979 + 2 758 + 9 344 + 11331 + 2 916 + 8436 + 9 391 + 3 492 + 8 866 +10 792 + 4 395 + 8 739 + 9 324 + 4 399 + 2 718 + 4 535 + 1929 + 614 + 3 902 + 4 847 + 5 607 +10 786 + 2 598 + 3 619 + 7150 + 3 644 + 5 553 + 7 602 + 4197 + 6 598 + 6 993 + 3 833 + 5 630 + 4 745 + 3166 + 6 438 + 5 603 + 1556 + 6 900 + 8 273 + 2 658 +10 003 + 12 605 + 1086 - 3 637 - 2 650 + 1139 - 2 668 - 1465 + 2 442 + 6 221 + 9 015 + 5 559 + 5 376 + 8 342 + 171 + 2 000 + 6 537 + 2 279 + 1403 + 5 854 + 4 747 + 1729 + 5 652 + 4 296 + 5 485 + 10 229 + 2 342 + 3 828 + 8 461 + 1977 + 4 966 +10 924 + 780 + 10192 + 15 387 + 1637 + 7 063 +11 740 + 1592 +10 572 +14 177 + 2 379 + 8 221 + 14 450

industrikommunerna än i landsbygdskommunerna, 1 och därigenom förstärktes resultatet av vandringarna, då ju alltså industrikommunernas folkmängd tillväxte ännu snabbare i förhållande till den rena landsbygdsbefolkningen, än den annars skulle hava gjort. Så småningom sjönk nativiteten i alla kommungrupperna men olika hastigt, så att under efterkrigstiden landsbygdskommunerna uppvisade den högsta nativiteten och städerna den lägsta. En viktig fråga är sambandet mellan de ekonomiska konjunkturerna och omflyttningarna. Socialvetenskapliga institutets undersökning belyser denna fråga ur olika synpunkter. Då konjunkturförhållandena bliva gynnsammare för sysselsättningen inom industri, handel och transport etc. i stä1 Detta torde ej enbart ha berott på den olika ålderssammansättningen utan även på att fruktsamheten i och för sig var mycket hög i industrikommunerna.

56 der och industrikommuner, stiger inflyttningen. Inflyttningsöverskottet i städerna visar sig vara mera konjunkturkänsligt än i de s. k. industrikommunerna. Om man betraktar in- och utflyttning var för sig, framträder ej samma konjunkturberoende. Under högkonjunktur ökar nämligen ej endast inflyttningen till städerna och industrikommunerna, utan även utflyttningen utvisar en ökning, som dock ej är lika påtaglig. 1 I fråga om män och kvinnor var för sig visar det sig bland annat, att kvinnornas inflyttning till städerna före år 1905 var mindre konjunkturkänslig än männens, medan däremot för den efterföljande delen av undersökningsperioden någon dylik skillnad icke kan konstateras. Vid ett studium av flyttningsförhållandena inom olika delar av Sverige kan man särskilja ett flertal karakteristiska utvandringsområden och inflyttningsmål. I vissa delar av landet har befolkningens sociala sammansättning tydligen förstärkt flyttningstendenserna. Detta synes speciellt hava varit fallet i Kalmar, Skaraborgs, Hallands och Värmlands län. Bland vandringsmålen intager Stockholm en särställning. Inflyttningen till Stockholm försiggår från alla delar av landet. Göteborg och Malmö äro andra inflyttningscentra av stor betydelse, men de till dessa orter inflyttade komma huvudsakligen från den närmaste omgivningen. U n d e r s e n a r e delen av 1800-talet förekom en stark folkström mot Norrland. Från olika delar av riket samlades de vandringsberedda befolkningsreserverna och förenades i denna folkström mot Norrland, varest de nyinflyttade erhöllo sysselsättning inom nybildade industrier, inom skogsbruket eller slogo sig ned såsom nybyggare. Numera har denna flyttning avstannat och i stället går en, om än relativt svag flyttningsström i sydlig riktning. Traditioner synas ofta hava en stor betydelse för vandringarna. Från en och samma trakt vandrar befolkningen ofta nog till en viss bestämd plats, även om levnadsförhållandena — och därmed dragningskraften — äro lika gynnsamma å någon annan plats. På detta sätt kan man förklara, att vandringarna från just Skaraborgs och Kalmar län så regelbundet äro riktade mot Stockholm och ej mot Göteborg eller städerna i Skåne. Vid en jämförelse med avseende å flyttningsförhållanden mellan jordbrukskommuner av olika karaktär framkommer bland annat följande. Inom de områden på landsbygden, där storgårdar äro förhärskande och där antalet lantarbetare är stort, äro flyttningarna avsevärda. Detta gäller icke blott flyttningarna överhuvud taget utan även flyttningsförlusterna. I de trakter däremot, varest befolkningen huvudsakligen består av självägande bönder, äro flyttningar och flyttningsförluster av relativt ringa omfattning. Skillnader i befolkningens sammansättning mellan egentlig landsbygd, agglomererad landsbygd och städer. Framställningen har hittills huvudsakligen byggts på siffror, vilka närmare karakterisera naturen av flyttningarna från land till stad. För belysning av landsbygdens avfolkning är det även av stor vikt att närmare angiva r e s u l t a t e t av flyttningarna samt av de övriga befolkningsförändringarna. I det följande kommer att lämnas en redogörelse för olikheter med avseende å befolkningsförhållandena mellan den egentliga landsbygden, den s. k. agglomererade landsbygden och städerna. Folkmängdens relativa fördelning på olika åldrar har undergått avsevärda förändringar såväl på landsbygden som i städerna, vilket framgår av tab. 24. 1 Såsom tidigare framhållits, kan man däremot i fråga om Stockholm icke påvisa någon nämnvärd konjunkturmässig ökning av utflyttningen under den senaste konjunkturcykeln.

57 T a b . 24. B e f o l k n i n g e n s r e l a t i v a å l d e r s f ö r d e l n i n g p å l a n d s b y g d e n o c h i s t ä d e r n a , å r e n 1806/55 s a m t 1910, 1920, 1930 o c h 1935. 19 3 5 Åldersgrupp

0-15 15-30 30-50 50-65 65—co Summa

1806/55

1930 L a n d s b y g d e n 31-0 341 33-1 25-3 23-7 24-9 23-9 21-6 22-5 11-5 12 5 12-5 5-3 9-1 9-1 100 100 100

27-1 25-3 24-6 13-0 9-9

24-4 25-4 26-3 13-9 100

25-1 25-0 25-3 14-0 106

22-4 26-6 293 13 8

100 Summa

26-7 28-8 29-0 11-2 4-4 100

Egentlig landsbygd

27-6 28-5 25-9 11-7 63

253 27-7 28-0 12-3 67

20-0 28-fi 30-2 13o 7'7

17-8 28-0 31-6 14-8 7-8

Städer med minst 20 000 inv. 16-8 28-0 32-7 15-0 7-5

100 Samtliga städer

S t ä d e r n a 0—15 15—30 30-50 50-65 65—co

Hela landsbygden

Agglomererad landsbygd

Övriga städer 199 28-0 29-2 14-4 8-5 100

Antalet barn under 15 år har under den redovisade tidsperioden sjunkit från 341 °/o till 244 °/o på landsbygden och från 26 7 % till 178 % i städerna. Den agglomererade landsbygden uppvisar ett lägre barnantal än den egentliga landsbygden, liksom de större städerna uppvisa ett lägre tal än övriga städer. Det relativa antalet åldringar över 65 år har stigit avsevärt såväl på landsbygden som i städerna. Dock märkes, att någon nämnvärd stegring icke förekommit från år 1930 till år 1935. Det relativa antalet åldringar är störst på den egentliga landsbygden. Därnäst komma städerna med mindre än 20 000 invånare och den agglomererade landsbygden. Det minsta antalet åldringar förekommer i de större städerna. Det relativa antalet personer inom de arbetskraftiga åldrarna från 15 till 65 år har icke undergått några mera avsevärda förändringar vare sig på landsbygden eller i städerna. Framför allt är det åldersgruppen 15—30 år, som hållit sig konstant, medan däremot åldrarna mellan 30 och 65 år undergått en svag ökning såväl på landsbygden som i städerna. Beträffande den aktuella utvecklingen på landsbygden från år 1930 till år 1935 har redan nämnts, att det procentuella antalet åldringar icke ökat. Minskningen av antalet barn har varit mera utpräglad inom de industribetonade landsbygdskommunerna än inom de rena jordbrukskommunerna. Olikheten i åldersfördelning mellan landsbygd och stad är sålunda avsevärd. Förklaringen till detta förhållande får dels sökas däri, att landsbygdens nativitet numera är högre än städernas, samt dels och framför allt däri att ett stort antal personer inom de yngre arbetsföra åldrarna flyttat från landsbygden till städerna. Procentandelarna barn och åldringar hava av dessa orsaker blivit stora på landsbygden, medan däremot städernas befolkning blivit överrepresenterad med avseende å personer i de arbetsföra åldrarna. . ^ •* «„ ,

58 Tab. 25. Antal kvinnor mot 100 män inom olika åldrar på landsbygden, den agglomererade landsbygden och i städerna år 1935. Åldersgrupp 0— 5 5 — 10 1 0 — 15 1 5 — 20 2 0 — 25 2 5 — 30 3 0 — 35 3 5 — 40 4 0 — 45 4 5 — 50 5 0 — 55 5 5 - 60 6 0 — 65 6 5 — 70 7 0 — 75 7 5 — 80 8 0 — 85 8 5 — 90 9 0 — 95 95-100

Egentlig Agglomererad landsbygd landsbygd

96 96 95 88 78 80 88 94 99 101 100 98 98 102 106 108 113 119 135 170

96 98 98 99 98 99 100 100 102 106 105 107 107 114 118 124 126 141 184 213

Städer

96 97 98 109 124 121 119 115 116 116 116 119 127 143 157 169 182 209 240 265

Hela riket

96 97 97 96 97 98 101 103 106 107 106 107 108 116 121 124 129 138 156 191

Förhållandet mellan männens och kvinnornas antal på landsbygden och i städerna har påverkats av att kvinnorna i större utsträckning än männen inflyttat till städerna. Tab. 25 angiver antalet kvinnor mot 100 män inom. olika åldersgrupper å den egentliga landsbygden, den agglomererade landsbygden och i städerna år 1935. Av siffrorna för hela riket framgår till en början, att kvinnoöverskottet fr. o. m. åldersgruppen 30—35 år tilltager med åldern, först långsamt, sedan allt hastigare. Detta sammanhänger med att dödligheten för de högre åldrarna är större för männen än för kvinnorna samt i någon mån även med att emigrationsförlusterna i större utsträckning träffat den manliga än den kvinnliga befolkningen. Könsproportionen på den agglomererade landsbygden överensstämmer nära med genomsnittet för riket. För den egentliga landsbygden och för städerna finner man däremot fr. o. m. åldersgruppen 15—20 år siffror, vilka avvika betydligt från riksgenomsnittet. På landsbygden förefinnes ett mera betydande kvinnoöverskott först i de högsta åldrarna, medan åldrarna 15—40 år uppvisa ett icke obetydligt u n d e r s k o t t av kvinnor. I städerna finnes ett kvinnoöverskott redan inom åldersgruppen 15—20 år, och för den följande åldersgruppen, 20—25 år, har antalet kvinnor mot 100 män stigit till ej mindre än 124. För de följande åldersgrupperna sjunker relationstalet snabbt till ett så lågt värde som 115 för åldersgruppen 35—40 år, men stiger därpå ånyo för högre åldrar. Förklaringen till att antalet kvinnor mot 100 män vid stigande ålder uppvisar så helt olikartade utvecklingar på landsbygden och i städerna, måste som sagt huvudsakligen sökas i omflyttningarna. Olikartade dödlighets- och emigrationsförhållanden kunna här endast spela en underordnad roll. Av vad som förut sagts om kvinnornas övertalighet bland de till städerna inflyttade, i synnerhet inom de yngre åldersgrupperna, framgår också klart, att landsbygdskommunerna böra uppvisa ett kvinnounderskott, men städer-

59 Tab. 26. Antalet ingångna giftermål pr 1000 invånare på landsbygden och i städerna åren 1821—1935. Årligen

Landsbygd

Städer

Hela riket

Årligen

Landsbygd

Städer

Hela riket

1821/30 1831/40 1841/50 1851/60 1861/70 1871/80 1881/90

8-3 7-1 7-3 7-5 6-4 6-6 6-0

8-2 7-2 7-3 8-5 7-3 8-1 7-7

8-3 7-1 7-3 7-6 65 68 6-3

1891/00 1901/10 1911/20 1921/30

5-6 5-6 5-8 5-9

7-1 7-5 7-5 7-9

5-9 6-0 63 6-5

1931/35

6-5

9-1

7-3

na däremot ett kvinnoöverskott, vilket — om man bortser från åldrarna över 60 år — bör vara mest accentuerat i åldrarna 20—30 år. Flyttningarna mellan landsbygd och städer måste givetvis hava en viss inverkan på äktenskapsbildningen. Vad först beträffar det allmänna giftermålstalet, som anger antalet årligen ingångna giftermål på 1 000 invånare, så har detta utvecklat sig på det sätt som framgår av tab. 26. Det visar sig, att giftermålstalet fram till mitten av 1800-talet uppvisade samma värden på landsbygden som i städerna. Under senare delen av 1800talet sjönk giftermålstalet avsevärt på landsbygden och har alltsedan dess varit avsevärt högre i städerna än på landsbygden. Under de senaste årtiondena har giftermålstalet stigit såväl på landsbygden som i städerna. Stegringen har dock varit obetydlig på landsbygden. Landsbygdens låga giftermålstal måste sättas i samband med att emigrationen och inflyttningen till städerna i första hand medfört en utflyttning från landsbygden av perTab. 27. Folkmängden på landsbygden och i städerna inom åldrarna 15—50 år fördelad efter kön och civilstånd åren 1880—1935. S t ä d e r n a

L a n d s b y g d e n Å r

1 000-tal personer Gifta

Icke gifta

1000-tal personer

Procent Gifta

Icke gifta

Procent

Gifta

Icke gifta

Gifta

Icke gifta

71 92 111 141 193 242

103 124 167 203 261 296

409 42-5 39-9 41-0 425 450

59-1 575 60-1 59-0 57-5 55-0

47-2

52-8

76 100 120 153 208 265

132 160 205 247 309 370

36-5 38-4 371 38-3 40-3 41-7

63-5 61-6 62-9 61-7 59-7 583

44-3

55-7

Män 1880 1890 1900 1910 1920 1930

392 375 381 387 400 418

509 477 524 556 601 647

43-5 44-1 42-1 41-0 39-9 39-2

565 55-9 57-9 59-0 60-1 60-8 60-2

1880 1890 1900 1910 1920 1930

433 422 428 435 447 477

504 468 483 503 524 527

514 K v i n n o i 53-8 46-2 52-6 47-4 530 47-0 53-6 46-4 53-9 46-1 52-5 475 49-4 50-6

60 söner i de äktenskapslediga åldrarna. Därtill kommer, att det ringa antalet kvinnor i förhållande till antalet män på landsbygden måste ytterligare minska giftermålsfrekvensen. Förändringarna i detta hänseende framgå än tydligare vid ett studium av tab. 27, som för olika tidpunkter och för befolkningen inom åldrarna 15—50 år angiver antalet gifta resp. icke gifta män och kvinnor på landsbygden och i städerna. Det visar sig beträffande männen, att den procentuella andelen gifta till en början var högre på landsbygden än i städerna. Procentandelen gifta män har emellertid stigit kraftigt i städerna efter år 1900, samtidigt som den sjunkit på landsbygden, och följden har blivit, att år 1935 472 % av städernas manliga befolkning inom ifrågavarande åldrar var gift, medan motsvarande siffra för landsbygden uppgick till endast 39*8 % . Beträffande kvinnorna har på landsbygden en motsatt tendens gjort sig gällande än i fråga om männen. Den procentuella andelen gifta har ökat under de senaste årtiondena och uppgick år 1935 till 494 % eller en betydligt högre siffra än för männen. Procentandelen gifta kvinnor i städerna har, i likhet med motsvarande siffra för männen, stigit kraftigt och uppgick år 1935 till 443 °/o. Av tab. 27 har alltså framgått, att utvecklingen lett därhän, att en mycket egenartad situation uppstått med avseende å civilståndsfördelningen på landsbygden och i städerna. Vi äro för närvarande i den situationen, att antalet ogifta kvinnor är litet på landsbygden men stort i städerna. Antalet ogifta män är däremot stort på landsbygden och litet i städerna. Följden av att ett större antal kvinnor än män inflyttat till städerna, har tydligen blivit den, att det råder stor brist på ogifta kvinnor på landsbygden, medan däremot i städerna en motsvarande brist gör sig gällande med avseende å ogifta män. Detta egenartade förhållande framträder med ännu större tydlighet, om man på motsvarande sätt som skedde i tab. 25 uträknar antalet kvinnor mot 100 män inom olika åldrar för enbart den ogifta delen av befolkningen år 1935. Resultatet av en dylik uträkning gives i tab. 28. Det visar sigs att kvinnounderskottet på den egentliga landsbygden är högst betydande inom de Tab. 28. Antalet ogifta kvinnor mot 100 ogifta män inom olika å l d r a r p å den egentliga landsbygden, den agglomerer a d e landsbygden och i städerna å r 1935. Åldersgrupp

Egentlig landsbygd

Agglomererad landsbygd

Städer

Hela riket

15-20 20-25 25—30 30—35 35-40 40—45 45—50 50-55 55-60 60-65 65-70 70—75 75-80 80-85 85-90 90—95 95—100

87 62 52 60 74 91 107 112 116 118 130 136 146 162 193 224 409

98 78 66 80 110 143 172 180 197 192 226 205 227 234 316 294 900

108 110 105 130 161 200 216 218 236 266 312 349 402 488 486 531 667

95 81 72 85 105 129 148 153 Kil 167 190 196 211 230 265 294 493

Gl T a b . 29. Gifta m ä n o c h gifta k v i n n o r i % a v m o t s v a r a n d e f o l k m ä n g d i n o m o l i k a åldrar på den egentliga landsbygden, den agglomererade landsbygden och i städerna å r 1935.

Åldersgrupp

15-20 20—25 25-30 30—35 35—40 40-45 45—50 50—55 55-60 60—65 65—co

Egentlig landsbygd

Agglomererad landsbygd

Hela riket

Städer

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

4-8 27-4 51-1 65-2 72-4 75"2 75-5 74-4 71-4 55-5

1-3 23-5 52-5 65-8 71-1 72-6 71-0 69-2 65-4 60-3 38-0

7-8 39-1 66-1 79-0 83-8 84-4 834 81-6 76-8 59-1

1-4 26-7 58-7 72-0 75-5 75-6 73-2 70-0 65-1 58-6 36-3

7-3 37-7 64-1 75-5 80-3 80-9 79-6 77-6 74-0 58-1

0-9 17-5 45-5 59-8 64-9 656 63-0 60-0 545 46-9 27-8

62 33 2 58-5 71-4 77-3 78-9 78-3 767 73-1 56 7

1-2 215 50-6 64-4 69-4 70-3 682 65 7 612 55-3 344

åldrar, inom vilka den största äktenskapsbildningen förekommer.^ Detta beror givetvis till en del på att kvinnorna gifta sig vid en tidigare ålder än männen, men den avsevärda skillnaden mellan siffrorna för den egentliga landsbygden och riksgenomsnittet tyder på att det för en ogift man, som önskar gifta sig, måste vara jämförelsevis svårt att på landsbygden finna en kontrahent inom åldersgrupperna 20—35 år. I städerna uppstår motsvarande svårighet för kvinnorna. I städerna stiger antalet ogifta kvinnor mot 100 ogifta män, med undantag för åldersgruppen 25—30 år, när man går från lägre åldrar till högre. En mera detaljerad bild av förhållandena lämnas i tab. 29, som för olika åldersgrupper anger andelen gifta personer på den egentliga landsbygden, den agglomererade landsbygden och i städerna. Vid en jämförelse mellan män och kvinnor finner man, att inom de lägre åldersgrupperna en mindre^ andel av männen än av kvinnorna äro gifta, medan däremot för de högre åldersgrupperna förhållandet är det motsatta. Det förra beror givetvis på att kvinnornas giftermålsålder är lägre; det senare sammanhänger med det betydliga kvinnoöverskottet inom de högre åldrarna samt dessutom med att kvinnorna såsom yngst fortare övergå i änkeståndet än männen övergå i änklingsståndet. Av tab. 29 framgår vidare beträffande männen, att de inom alla åldersgrupper uppvisa den minsta andelen gifta på den egentliga landsbygden. Detta är vad man kunde vänta med hänsyn till det ringa antalet kvinnor på landsbygden. Däremot är det ägnat att förvåna, att procenttalet gifta män genomgående är högre för den agglomererade landsbygden än för städerna. Även för kvinnorna uppvisar den agglomererade landsbygden genomgående den högsta andelen gifta utom i åldrarna över 55 år. Det får anses anmärkningsvärt, att den egentliga landsbygdens kvinnor inom åldrarna 20—35 år i betydligt mindre utsträckning äro gifta än kvinnorna i samma åldrar på den agglomererade landsbygden. Efter vad som förut sagts om det starka kvinnounderskottet på landsbygden inom dessa åldrar, hade det förefallit rimligast, om en exceptionellt stor del av de kvinnor, som dock finnas på landsbygden, varit gifta. Kvinnorna uppvisa såsom väntat den lägsta andelen gifta för städerna, varest det stora kvinnoöverskottet omöjliggör höga procenttal.

62 Ur tab. 29 kan därför dragas den allmänna slutsatsen att, även om hänsyn tages till den ojämna könsproportionen, giftermålsfrekvensen är låg på den egentliga landsbygden och hög på den agglomererade landsbygden. Städerna intaga en mellanställning. Sedan framställningen i det föregående ägnats åt en beskrivning av befolkningsförskjutningen från landsbygden och till städerna samt denna förskjutnings resultat med avseende å befolkningens sammansättning, kommer i fortsättningen att behandlas utvecklingen av antalet personer tillhörande jordbruket efter år 1870. »Flykten från jordbruket» i demografisk belysning. I tab. 30 angives den svenska befolkningens fördelning efter huvudgrupper av yrken under åren 1870—1930 enligt de direkta folkräkningsuppgifterna. Det framgår av tabellen, att gruppen jordbruk med binäringar ökade från 2 153 000 personer år 1870 till en högsta numerär av 2 372 000 år 1890 för att därefter långsamt nedgå till 2 135 000 år 1930. Det vill alltså synas, som om den vid folkräkningarna direkt registrerade jordbruksbefolkningen skulle ha hållit sig i stort sett konstant under den redovisade tidsperioden. Emellertid innesluta de nämnda siffrorna icke stora delar av befolkningen, vilka närmast äro att hänföra till den jordbrukande delen därav. Sålunda har tjänstefolket inom jordbruket hänförts till gruppen »husligt arbete», varjämte märkes att gruppen »f. d. yrkesutövare m. fl.» bland annat innesluter inhyseshjon samt arbetare av obestämt slag. Om dessa sistnämnda kategorier utproportioneras, så att till jordbruksbefolkningen hänföres hela den andel av befolkningen, som med avseende å näringsförhållanden står närmast jordbruket, erhålles en helt annan bild av den totala jordbruksbefolkningens utveckling under den senare delen av 1800-talet och under 1900-talet. I tab. 31 har angivits befolkningens fördelning på fyra huvudgrupper av yrken, efter det att dylik utproportionering företagits. 1 Det visar sig, att den Tab. 30. Folkmängdens fördelning efter huvudgrupper av yrken enligt de direkta folkräkningsuppgifterna vid slutet av åren 1870—1930. Å r

Gr. I Jordbruk med binäringar

1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930

2153 2 265 2 372 2 354 2 319 2 267 2135

1 0 0 O-tal p e r s o n B r 394 123 233 524 197 232 774 275 245 1121 372 242 1513 576 226 1851 758 271 1947 952 325

1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930

51-6 49-6 49-6 45-8 42-0 38-4 34-7

9-5 11-5 16-2 21-8 27-4 31-4 31-7

Gr. II Gr. III Gr. IV Industri Handel Allmän och hant- och sam- tjänst och verk färdsel fria yrken

P

r

o c 3-0 4-3 5-7 7-3 10-4 12-8 15-5

e

n

Gr. V Husligt arbete

Gr. VI F. d. yrkes- Hela folkutövare mängden m. fl.

193 199 192 188 191 219 238

1073 1149 927 859 697 538 545

4169 4 566 4 785 5136 5 522 5 904 6142

4-6 4-3 4-0 37 35 3-7 3-9

25-7 25-2 19-4 16-7 12-6 9-1 8-9

100 100 100 100 100 100 100

t 5-6 5-1 5-1 47 4-1 4-6 53

1 Utproportioneringen är delvis mycket ungefärlig men torde dock motsvara sitt ändamål: att ge en grov bild av utvecklingen.

63 Tab. 31. Folkmängdens fördelning efter huvudgrupper av yrken efter utproportionering ay gr. V och VI på de övriga vid slutet av åren 1870—1930.

Å r

Gr. I Jordbruk med binäringar

Gr. II Industri och hantverk

1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930

3 017 3102 2 973 2 828 2 697 2 596 2 417

610 793 1038 1426 1766 2 066 2195

1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930

72-4 67-9 62-1 55-1 48-8 44-0 39-4

P r o c 14-6 17-4 21-7 27-8 32-0 35-0 35-7

1 0 0 0-tal

Handel och samfärdsel

Gr. IV Allmän tjänst och fria yrken

Hela folkmängden

j e r s o n e r 217 334 414 535 741 898 1117

325 337 360 347 318 344 413

4109 4 566 4 785 5136 5 522 5 904 6142

7-8 7-4 7-5 6-7 5-8 5-8 6-7

100 100 100 100 100 100 100

Gr. III

e

n

t 5-2 7-3 8-7 10-4 13-4 15'2 182

totala jordbruksbefolkningen uppnådde den högsta numerären 3 102 000 redan år 1880, och att den därpå sjunkit med icke mindre än i runt tal 700 000 personer till 2 417 000 personer år 1930, således en minskning med 22 °/o. En jämförelse mellan de i tab. 30 och 31 redovisade serierna över jordbruksbefolkningens numerär vid olika tidpunkter giver vid handen, att skillnaden mellan den direkt redovisade och den utproportionerade jordbruksbefolkningen blivit allt mindre. Av tab. 32 framgår, att restgruppen minskat från 864 000 personer år 1870 till 282 000 personer år 1930. Det har varit möjligt att i tab. 32 även lämna en, ehuru mycket ungefärlig, uppdelning av denna restgrupp, nämligen på »inhyseshjon», »tjänstefolk» och »övriga». Det visar sig, att det framför allt är de båda förstnämnda kategorierna, som minskat under tidsperioden. Gruppen »övriga», som huvudsakligen innesluter f. d. yrkesutövare och arbetare av obestämt slag, Tab. 32. Direkt redovisad jordbruksbefolkning och total jordbruksbefolkning i 1 000-tal personer åren 1870—1930. D ä r a v Å r

1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930

Direkt redovisad jordbruksbefolkning

Total jordbruksbefolkning

Skillnad

2153 2 265 2 372 2 354 2 319 2 267 2135

3 017 3102 2 973 2 828 2 697 2 596 2 417

864 837 601 474 378 329 282

Inhyseshjon

284 229 164 131 35 5

Tjänstefolk

241 217 160 125 94 76 44

Övriga (f. d. yrkesutövare och arbetare av obestämt slag m. fl.) 339 391 277 218 249 248 238

uppvisade endast en tillbakagång från år 1880 till år 1890 men har därpå hållit sig i stort sett konstant vid mellan 200 000 och 300 000. En ytterligare uppdelning av denna grupp låter sig tyvärr icke genomföra. Så mycket är dock klart, att antalet arbetare av obestämt slag gått kraftigt tillbaka, medan däremot de f. d. yrkesutövarnas antal ej mera avsevärt förändrats. Minskningen av antalet arbetare av obestämt slag är icke att anse såsom en faktisk minskning utan beror på en förändrad och alltmer förbättrad yrkesredovisning, som i allt större utsträckning hänfört hela befolkningen till närmare definierade yrkesgrupper. De hittills anförda siffrorna rörande jordbruket innesluta ej endast det egentliga jordbruket utan även jordbrukets s. k. binäringar, vilka enligt nuvarande indelning utgöras av fiske och skogsbruk. Fiskarebefolkningen är numeriskt av ringa betydelse och kan därför i detta sammanhang lämnas därhän. Skogsbruksbefolkningen uppgick däremot år 1930 till omkring 200 000 personer, medan den ännu under senare delen av 1800-talet var relativt obetydlig till sin numerär. Minskningen av den egentliga jordbruksbefolkningen har därför varit ännu kraftigare än vad som framgått av de ovan citerade siffrorna. Man torde kunna antaga, att den egentliga jordbruksbefolkningen minskat från en högsta numerär uppgående till 3"0 ä 3'1 milj. är 1880 till i runt tal 2*2 milj. år 1930, eller med närmare 30 % . För ett närmare studium av jordbruksbefolkningens utveckling är det nödvändigt att för olika tidpunkter företaga en uppdelning efter kön, civilstånd, ställning inom yrket, olika yrkesklasser etc. samt därefter studera förändringarna med avseende å dessa olika förhållanden. En dylik uppdelning låter sig icke genomföra för den utproportionerade, totala jordbruksbefolkningen, och man är därför hänvisad till att studera utvecklingen av den direkt redovisade jordbruksbefolkningen ökad med antalet tjänstefolk och inhyseshjon. I de följande siffrorna ingå sålunda dessa kategorier men däremot icke f. d. yrkesutövare tillhörande jordbruket och ej heller sådana arbetare av obestämt slag, vilka närmast hade bort hänföras till jordbruket. De sistnämndas antal var, såsom förut framhållits, betydande vid de tidigare folkräkningstillfällena, och i denna, liksom i de följande tabellerna, underskattas därför .minskningen av jordbruksbefolkningen. Av tabell 33 framgår hur den viktigaste delen av jordbruksbefolkningen utvecklat sig från år 1870 och fram till år 1930. I dessa siffror, liksom i de T a b . 33. D i r e k t r e d o v i s a d , e g e n t l i g j o r d b r u k s b e f o l k n i n g f ö r d e l a d p å y r k e s u t ö v a r e , h u s t r u r , b a r n o c h ö v r i g a f a m i l j e m e d l e m m a r å r e n 1870—1930 i 1 000-tal p e r s o n e r . Sysselsatta personer Yrkesutövare Män 1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930

Hustrur Kvinnor (utan yrke)

Summa

747 771

358 383

788 782 751 716 696

380 384 327 1 319 ! 277

434 409 381 352 325

1602 1575 1459 1387 1298

Barn under 15 år

Övriga familjemedlemmar

962 863 816 752 678 555

103 80 53 56 93

Summa

2 563 2 538 2 568 2471 2264 2121 1946

1 Siffrorna för dessa år innesluta tjänare tillhörande jordbrukets binäringar, fiske och skogsbruk. Deras antal kan uppskattas till 8 000 år 1920 och 5 000 år 1930.

65 följande, ingår endast det egentliga jordbruket, således icke fiske och skogsbruk. Det visar sig, att antalet sysselsatta personer, till vilka hänförts manliga och kvinnliga yrkesutövare samt hustrur, var störst år 1890 och därpå minskat med 304 000 personer eller 19 °/o fram till år 1930. Bland de sysselsatta personerna företedde de kvinnliga yrkesutövarna den kraftigaste minskningen, nämligen med 107 000 eller 28 °/o från år 1900 till år 1930. De tillhörande hustrurna hava även minskat kraftigt från 434 000 år 1890 till 325 000 år 1930 eller med 25 %>. Det högsta antalet manliga yrkesutövare, 788 000, uppvisades även år 1890, och därpå har en sänkning med 92 000 personer eller 12 °/o inträtt fram till år 1930. Vid en jämförelse med minskningen av antalet sysselsatta personer har antalet minderåriga barn minskat ännu starkare, nämligen från 863 000 år 1890 till 555 000 år 1930, en nedgång med icke mindre än 308 000 eller 36 °/o. Förändringarna i antalet personer tillhörande jordbruket hava icke försiggått på ett likartat sätt inom jordbrukets olika yrkesklasser. I tab. 34—37 har företagits en uppdelning av de fyra första sifferkolumnerna i tab. 33 efter de viktigaste yrkesgrenar, som kunna urskiljas med hjälp av folkräkningarnas yrkesuppgifter. I dessa tabeller framträda ett flertal karakteristiska drag för jordbruksbefolkningens utveckling. Vad först beträffar den ur näringssynpunkt viktigaste kategorien, de manliga yrkesutövarna, vilka återgivas i tab. 34, så har i fråga om denna grupp redan konstaterats, att den i sin helhet företett relativt obetydliga förändringar. Om man nu ser på de skilda yrkesklasserna, så visar det sig, att såväl antalet självägande bönder som antalet arrendatorer hållit sig praktiskt taget konstant under tidsperioden 1870—1930. Den tredje gruppen, lägenhetsinnehavarna och backstugesittarna, minskade däremot kraftigt fram till år 1910, då denna benämning i yrkesstatistiken upphörde och ersattes med »övriga jordägare». Emellertid skedde samtidigt en avsevärd förändring i principerna för gränsdragningen mellan de nämnda kategorierna och antalet husägare icke tillhörande jordbruket etc. 1 Det är därför icke möjligt att i siffror närmare karakterisera utvecklingen av dessa synnerligen diffusa och inom olika delar av landet på ett olikartat sätt definierade grupper. Så mycket kan dock utsägas, att antalet personer tillhörande den egentliga backstugesittarklassen minskat starkt, medan däremot antalet egnahemsägare med en viss utövning av jordbruk företett en ökning, om vars styrka dock intet närmare kan uttalas. Vad slutligen den sista gruppen av självständiga yrkesutövare inom jordbruket beträffar, nämligen torparna, så hava dessa företett en synnerligen stark minskning från periodens början. Minskningen kan i någon mån förklaras såsom beroende på den förbättrade yrkesredovisningen, varigenom det blivit möjligt att från den egentliga torpareklassen avskilja torpägare, vilka i stället mera korrekt hänförts till hemmansägarna. Huvudsakligen beror emellertid den starka tillbakagången i antalet torpare på en faktisk minskning, som innebär, att denna form av jordupplåtelse numera befinner sig på avskrivning. Den andra huvudgruppen i tab. 34 omfattar funktionärer m. fl. Det visar sig, att de specialiserade jordbruksyrkena, såsom trädgårdsyrkena, gått starkt framåt, ehuru de ännu icke erhållit någon mera avsevärd numerisk betydelse. 1 Likartade, ehuru förmodligen ej så genomgripande principförändringar hava även ägt rum vid andra tidpunkter och beträffande andra yrkesgrupper. De här redovisade sifferserierna få därför icke i för hög grad pressas på innehåll.

5 — 387986.

66 T a b . 34. A n t a l e t yrkesutövande män i n o m o l i k a y r k e s g r e n a r av d e t e g e n t l i g a j o r d b r u k e t å r e n 1870—1930 i 1000-tal p e r s o n e r . Y r k e s g r u p p

1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930 1

Gods- och hemmansägare Brukare, landbönder (arrendatorer) Lägenhetsinnehavare, backstugesittare Övriga jordägare Jordtorpare, torpare

202 212 222 222 230 215 221 36 40 38 43 45 43 51 46 40 38 32 23 — — — — — — — 47 44 95 93 82 72 60 34 17 Summa självständiga yrkesutövare 379 385 380 369 358 339 333

Lantbruksinspektorer, befallningsmän, rättare m. fl. Trädgårdsodlare, -mästare, -arbetare Mejerister,1" mejeriföreståndare, mejeriarbetare

1 2

Summa funktionärer m. fl.

3 Hemmavarande barn över 15 år, magar, bröder, systrar till: hemmansägare övriga självständiga yrkesutövare Jordbruksarbetare (ladugårdsdrängar, statare, gifta drängar, övriga jordbruksarbetare) Tjänstefolk 110 Inhyseshjon 56

199J

7 4 1 12

7 5 1 13

8 7 1 16

9 9 1 19

11 14 2 27

11 19 3 33

123 127 136 132 127 121 72 69 71 58 41 38

39 100 115 140 136 130 96 69 52 38 45 41 44 30 23 6 1 Summa arbetare m. fl. 365 374 395 397 374 350 330 Samtliga 747 771 788 782 751 716 696

T a b . 35. A n t a l e t yrkesutövande kvinnor i n o m o l i k a y r k e s g r e n a r av det e g e n t l i g a j o r d b r u k e t å r e n 1870—1930 i 1 000-tal p e r s o n e r . Y r k e s g r u p p

1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930

Gods- och hemmansägare Brukare, landbönder (arrendatorer) . . . Lägenhetsinnehavare, backstugesittare Övriga jordägare Jordtorpare, torpare Summa självständiga yrkesutövare

15 1 13

16 1 14

21 1 20

25 1 23

53 Lantbruksinspektorer, befallningsmän, rättare m. fl. Trädgårdsodlare, -mästare, -arbetare Mejerister, mejeriföreståndare, mejeriarbetare . . . .

— 2 2

Summa funktionärer m. fl Hemmavarande barn över 15 år, magar, bröder, systrar till: hemmansägare övriga självständiga yrkesutövare 140 Jordbruksarbetare (ladugårdsdrängar, statare, gifta drängar, övriga jordbruksarbetare) Tjänstefolk 130 Inhyseshjon 55

1 Se noten till tab. 33.

26 1 11 — 4 42

23 1 — 10 2 36

29 2 10 1 42

1 3 4

104 63

113 62

119 63

122 131 118 56 57 45

6 121 54

18 90 50

Summa arbetare m. fl. 325

21 74 52 329

Samtliga 358

12 32 15 55 i72 »55 18 4 283 279 230 327 319 277

67 Tab. 36. A n t a l e t tillhörande hustrur i n o m o l i k a y r k e s g r e n a r a v det e g e n t l i g a j o r d b r u k e t å r e n 1880—1930 i 1000-tal p e r s o n e r . 1880 '1890

1930 Gods- och hemmansägare Brukare, landböndcr (arrendatorer) Lägenhetsinnehavare, backstugesittare Övriga jordägare Jordtorpare, torpare Summa självständiga yrkesutövare

187 36 33 — 85 341

74 326

183 37 24 __ 64 308

184 38 17 — 51 290

169 36 — 36 28 269

169 41 — 32 14 256

Lantbruksinspektorer, befallningsmän, rättare m. fl. Trädgårdsodlare, -mästare, -arbetare Mejerister, mejeriföreståndare, mejeriarbetare Summa funktionärer m. fl.

5 2 1 8

5 3 1 9

6 4 1 11

6 5 1 12

6 6 1 13

6 7 1 14

9 3

10 3

7 2

5 1

4 1

4 1

29 73 422

18 99 434

11 90 409

2 79 381

70 352

55 325

Y r k e s g r u p p

Hemmavarande barn över 15 år, magar, bröder, systrar till: hemmansägare övriga självständiga yrkesutövare Jordbruksarbetare (ladugårdsdrängar, statare, gifta drängar, övriga jordbruksarbetare) Tjänstefolk Inhyseshjon Summa arbetare m. fl. Samtliga

189 33 30

T a b . 37. A n t a l e t yrkesutövande män o c h kvinnor s a m t tillhörande hustrur i n o m o l i k a y r k e s g r e n a r av det e g e n t l i g a j o r d b r u k e t å r e n 1880—1930 i 1000-tal p e r s o n e r . Y r k e s g r u p p

1930 Gods- och hemmansägare Brukare, landbönder (arrendatorer) Lägenhetsinnehavare, backstugesittare Övriga jordägare Jordtorpare, torpare Summa självständiga yrkesutövare

415 77 87

432 72 88

430 81 79

440 84 51

407 80

419 94

182 761

160 752

140 730

93 64

86 32

631 Lantbruksinspektorer, befallningsmän, rättare m. fl. Trädgårdsodlare, -mästare, -arbetare Mejerister, mejeriföreståndare, mejeriarbetare Summa funktionärer m. fl

12 6 2

12 8 3

15 14 4

17 21 6

17 28 7

14 11 4 29

236 138

250 134

262 136

259 115

262 99

243 84

77 217 127

206 126 86

216 1118 5 699

615 Samtliga 1576

243 93 26 736 1459

192 ^96

186 159 98 827

1298 Hemmavarande barn över 15 år, magar, bröder, systrar till: hemmansägare övriga självständiga yrkesutövare Jordbruksarbetare (ladugårdsdrängar, statare, gifta drängar, övriga jordbruksarbetare Tjänstefolk Inhyseshjon Summa arbetare m. fl. 1

Se noten till tab. 33.

G8 Tab. 38. Antalet yrkesutövande män tillhörande det egentliga jordbruket inom rikets olika län åren 1870—1930 i 1 000-tal personer. Län Stockholms stad Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

Anm.

län > > > > > » » » > > » > > > > > » > > > » > > .... Summa

0-4 24-1 16-4 27-7 445 35-6 31-6 37-8 9-0 19-5 45"5 54-5 26-7 32-3 59-2 49-0 53-6 31-8 19-7 35-2 20-3 24-3 15-5 18-0 14-9 747-1

0-5 24-9 16-3 27-7 43-0 38-7 36'2 37-6 8-1 21-6 45-9 54-9 28-0 32-9 58-0 52-4 56-3 32-1 20-2 33-6 21-0 25-6 17-0 21-0 17-9 7714

0-6 27-4 18-4 28-4 43-0 36-1 33-0 39-1 9-8 21-3 45-0 52-6 26-8 31-5 57-8 52-1 53-0 324 21-9 35-7 25-6 32-2 19-8 24-5 20-2

0-5 27-3 17-7 27-2 42-6 35-2 31-5 38-1 10-2 20-6 43-8 49-7 26-2 29-4 55-4 50-6 48-8 31-3 23-0 368 27-1 35-4 21-6 28-8 235

0-6 26-7 18-6 27-4 41-8 34-1 30-0 36-7 109 18-7 41-4 47-6 25-3 26-6 52-7 48-7 43-0 27-9 22-2 34-0 26-7 31-8 21-5 33-0 23-4

1-5 27-2 19-5 28-5 41-5 33-1 27-1 35-4 10-7 16-8 39-2 46-9 24-6 .25-5 49-1 47-7 38-4 26-7 21-6 28-4 24-6 27-5 20-4 32-3 22-3

1-9 25-9 18-6 26-8 41-1 33-4 26-6 34-8 10-6 15-3 39-4 48-0 24-6 23-8 46-8 46-4 35-3 25-6 20-2 27-2 24-7 26-1 19-3 31-9 21-8

788-2

782-3

6961 Maximisiffrorna för de olika 1 änen hav a utmärl:ts med feta siffror.

Utvecklingen av den tredje huvudgruppen av yrkesklasser i tab. 34, nämligen kategorien »arbetare m. fl.» är svår att siffermässigt belysa. Gruppen i sin helhet har hållit sig i stort sett oförändrad, men här inverkar säkerligen, att antalet arbetare av obestämt slag, vilka rätteligen borde hava hänförts till jordbruksbefolkningen, torde hava varit avsevärt under åren 1870—1890. Följden härav är givetvis den, att minskningen av antalet arbetare m. fl. icke är så avsevärd, som den skulle hava varit, därest samtliga arbetare inom jordbruket hade registrerats för den tidigare delen av perioden. Gränsdragningen mellan de olika delarna av gruppen arbetare m. fl. i tab. 34 får ävenledes anses vara mycket ungefärlig, men man kan dock draga följande slutsatser. Antalet hemmavarande vuxna barn m. fl. till hemmansägare och till övriga självständiga yrkesutövare har i stort sett utvecklat sig på samma sätt som dessa grupper själva. Antalet egentliga jordbruksarbetare, liksom antalet tjänstefolk har icke undergått någon mera avsevärd förändring, medan däremot inhyseshjonen, som ännu år 1870 enbart bland de manliga yrkesutövarna uppgingo till 56 000, nu hava försvunnit. Tab. 35 utgör en full motsvarighet till tab. 34 men utvisar i stället utvecklingen av antalet kvinnliga yrkesutövare inom olika yrkesklasser. Det övervägande flertalet yrkesutövande kvinnor tillhöra gruppen arbetare m. fl., vilken gått starkt tillbaka. I motsats till vad som visade sig vara fallet i fråga om männen, uppvisar här även antalet tjänstefolk en kraftig tillbakagång.

69 I tab. 37 har angivits utvecklingen av antalet hustrur utan eget yrke från år 1880. Hustrurna hava genomgående gått tillbaka kraftigare, resp. icke utvecklat sig så kraftigt som motsvarande kategorier av yrkesutövande män. Särskilt tydligt framträder det, att jordbruksarbetare numera icke på långt när äro gifta i samma utsträckning som tidigare. Tab. 37 utgör slutligen en sammanfattning av tab. 34—36. Några kommentarer till denna tabell torde icke vara erforderliga. Hittills har ingen hänsyn tagits till de eventuella skiljaktigheter i jordbruksbefolkningens utveckling, som kunna förefinnas mellan olika delar av riket. Det visar sig, att dessa olikheter delvis äro avsevärda. I tab. 38 har angivits antalet yrkesutövande män (jfr tab. 34) inom vart och ett av Sveriges län åren 1870—1930. Medan antalet yrkesutövande män för riket i dess helhet uppnådde sin högsta numerär år 1890 och därpå gått relativt långsamt tillbaka, har utvecklingen i ett flertal län gestaltat sig på ett från riket i dess helhet mer eller mindre skilt sätt. I södra och västra Sverige uppvisade den manliga jordbruksbefolkningen i allmänhet sin högsta numerär redan år 1880, och därpå har en i flera fall avsevärd tillbakagång ägt rum. Tillbakagången är mest utpräglad i^ Värmlands län, där antalet manliga yrkesutövare minskat från 56 300 år 1880 till endast 35 300 år 1930, en minskning med 37 °/o. Även Blekinge, Göteborgs och Bohus, Kronobergs samt Älvsborgs län uppvisa en kraftig minskning från år 1880 med resp. 29, 28, 27 och 21 °/o. De övriga i mellersta Sverige belägna länen uppvisa en varierande bild. Mest anmärkningsvärt är, att Stockholms, Uppsala och Södermanlands län icke uppvisat någon minskning förrän efter år 1920. Vad slutligen de längre norrut belägna länen beträffar, så märkes, att de manliga yrkesutövarna här i regel fortsatte att öka fram till år 1900. Den därefter inträdda minskningen har beträffande Kopparbergs och Västernorrlands län varit mycket kraftig. Under den korta tiden av trettio år har minskningen i dessa båda län uppgått till 26 °/o.

KAPITEL

III

»Landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket» under den stora emigrationsperioden

73 Befolkningsutvecklingen på landsbygden och inom jordbruket under tiden före utvandringen och industrialismen. Den svenska befolkningsstatistiken giver, som känt är, en samlad bild av befolkningsutvecklingen inom riket ända från mitten av det adertonde århundradet. Den möjliggör sålunda ett siffermässigt bedömande av den utomordentligt starka folkökning, som för övrigt började redan efter det stora nordiska krigets slut kort efter Karl XII:s död och sedermera fortsatte intill tiden för den stora emigrationens början under 1860- och 1870-talen. Med underskott av födda eller svagare överskottstal under år av krig, svåra missväxter eller förhärjande farsoter steg kurvan för folkmängden inom riket under detta långa tidsskede starkare och snabbare i höjden än under sannolikt någon äldre period i vårt lands historia, och detta trots den omständigheten, att dödligheten och särskilt barnadödligheten under samma tidsskede var mycket stor. De demografiska förklaringsgrunderna till befolkningstillväxten voro självfallet den efter nutida förhållanden högre giftermålsfrekvensen men ännu mera den dåtida höga äktenskapliga fruktsamheten. Därtill kom att möjligheterna till utflyttningar ur riket voro ytterligt begränsade för att icke säga så gott som obefintliga. Med ett giftermålstal, som icke under något årtionde understeg 7 promille, men som åtminstone fram till årtiondet 1831/40 i allmänhet låg mellan 8 och 9 promille, kunde vårt land trots sitt nordliga läge och jämförelsevis karga klimat samt sina i många avseenden hårda livsbetingelser framvisa ett allmänt födelsetal — d. v. s. antal levande födda i promille av medelfolkmängden — som under intet årtionde före tioårsperioden 1881/90 låg under 30 promille men som i allmänhet översteg denna siffra med några enheter. x\v de sålunda levande födda barnen voro under tiden t. o. m. årtiondet 1861/70 mera än nio tiondelar av äktenskaplig börd. Väl var dödstalet — d. v. s. antalet döda i promille av medelfolkmängden — som nyss nämnts ur nutida synpunkt mycket högt, men överskottstalet höll sig, sedan dödlighetsförhållandena under årtiondena 1821/30—1881/90 avsevärt förbättrats, med undantag för allenast ett årtionde mellan 11 och 12 promille eller t. o. m. något däröver; som alla förstå ett demografiskt förhållande av utomordentlig betydelse. Resultatet var ock, att rikets folkmängd, som år 1750 utgjorde 1 781 000 och år 1800 2 347 000 personer, år 1860 hade stigit till ej mindre än 3 860 000 och år 1870 ytterligare till 4 169 000 personer, innebärande för tidsskedet 1750—1870 väsentligt mera än en fördubbling och för perioden 1800—1870 en ökning med omkring tre fjärdedelar. Den alldeles övervägande delen av den folkökning, varom nu erinrats, föll på den svenska landsbygden och innefattade — eftersom industrialiseringen av landsbygden under denna tid ännu var obetydlig — en ökning av den i jordbruket sysselsatta befolkningen. Stadsbefolkningens andel av hela folkmängden överskred ännu år 1850 föga tio procent och hade år 1870 ännv ej kommit upp till tretton procent. Landsbygdens befolkning, som år 1800 utgjorde 2 118 000 personer, hade år 1860 stigit till 3 425 000 och år 1870 till 3 629 000 personer, innebärande för tiden 1800—1870 en ökning med en och en halv miljon personer. Allenast en ringa bråkdel härav hade sin utkomst i gruvor och bergverk, i på landsbygden förlagda manufakturinrättningar samt i därstädes förekommande hantverk och andra med jordbruket icke samhörande sysselsättningar.

74 De med folkräkningarna förenade yrkesräkningarna gå likaledes tillbaka ända till tiden för tabellverkets uppläggning i mitten av det adertonde århundradet och giva, trots sina brister, en i det stora hela tämligen tillförlitlig bild av de olika yrkesgruppernas förändringar och förskjutningar under det tidsskede, varom här talas. Med avseende å den i jordbruket med binäringar sysselsatta befolkningen, som i detta sammanhang i främsta rummet tilldrager sig intresset, må det här vara tillfyllest med följande kortfattade erinringar. Den ifrågavarande jordbruksbefolkningen — i vilken jämväl inräknades fiskarebefolkningen — beräknades år 1750 till 1 425 000 och år 1800 till 1 856 000 personer, men uppgick år 1870 till 2 996 000 personer, vilket för tidsskedet 1750—1870 innebar en ökning med över en och en halv miljon och för tidsperioden 1800—1870 en tillväxt med betydligt mera än en miljon personer. De nu angivna siffrorna bekräfta sålunda, vad redan nyss nämnts, nämligen att den starka folkökningen på den svenska landsbygden under det här omhandlade tidsskedet fram till emigrationsperioden och storindustrialismen till alldeles övervägande del hänförde sig till jordbruket och dess binäringar, d. v. s. — då fiskarebefolkningen var relativt liten — till jordbruksbefolkningen i egentlig mening. Verkställda beräkningar giva ock vid handen, att den i jordbruket med binäringar sysselsatta befolkningen under tidsskedet 1750—1840 utgjorde omkring 80 procent, d. v. s. fyra femtedelar av rikets hela folkmängd, samt att siffran år 1870 ej hade sjunkit lägre än till 72 procent. Ännu vid denna sistnämnda tidpunkt voro sålunda närmare tre fjärdedelar av rikets folkmängd alltjämt sysselsatta i modernäringen. Det säger sig självt, att en folktillväxt inom jordbruket, som under loppet av allenast sjuttio år, d. v. s. ungefär en mansålder, uppgick till avsevärt mera än en miljon personer, måste äga utslagsgivande betydelse ej endast för bedömandet av de ekonomiska och sociala förhållandenas förändringar inom jordbruksnäringen under samma tidsskede, men även direkt för belysning av den fråga, som i förevarande historiska återblick står i förgrunden, nämligen frågan om orsakerna till den stora utvandringen samt folkinflyttningen till städerna och industrisamhällena under den efterföljande tidsperioden. Emellertid är det redan i detta sammanhang av betydelse att erinra om vad folkräkningarna ytterligare giva vid handen med avseende å tillväxten under det här berörda tidsskedet av de olika socialgrupperna inom jordbruksnäringen ; en utveckling som visserligen även kan studeras på grundval av agrarhistoriskt material, men vars allmänna konturer framträda jämväl i befolkningsstatistiken. De äldre folkräkningarna gjorde med avseende å de s. k. huvudpersonerna eller yrkesutövarna — familjemedlemmar och vissa andra s. k. »tärande personer» sålunda undantagna — särskillnad mellan jordbrukareklassen, fiskareklassen, jordtorpareklassen (torpareklassen) samt backstuge- och inhysesklasserna, vartill fr. o. m. 1825 års yrkesräkning som en särskild socialgrupp ytterligare tillkom stattorpare- och statareklassen. Därjämte finnas motsvarande siffror för de kvinnliga s. k. huvudpersonerna, vilka till en mindre bråkdel utgjordes av änkor och andra kvinnor, som stodo för gården eller torpet, men till den vida övervägande delen av de manliga yrkesutövarnas hustrur. Ytterligare redovisades särskilt för sig hemmasöner över 15 år samt drängar och andra i fråga om ställningen i huset närstående, till övervägande del ogifta män; likaledes motsvarande grupp av hemmadöttrar över 15 år samt pigor m. fl. Slutligen sammanslogos barn under 15 år samt vissa andra »tärande personer», med specifikation efter kön, i en stor grupp. Man k a n alltså av yrkesräkningarnas siffror erhålla en bild av jordbrukareklassens

75 eller — då de jordbrukande s. k. ståndspersonernas antal allenast uppgick till några tusen personer — den stora egentliga bondeklassens numeriska tillväxt efter yrkesutövare räknat. Enahanda bilder får man av de övriga socialgruppernas utveckling, och härtill komma ytterligare sifferserierna dels för hemmasöner och hemmadöttrar över 15 år jämte drängar och pigor och dels för barnen inom jordbruksbefolkningen under 15 år och de med dem sammanslagna icke längre arbetsföra åldringarna. Vad först angår yrkesutövarna inom jordbrukareklassen, d. v. s. med förenämnda reservation för de jordbrukande ståndspersonerna, yrkesutövarna inom bondeklassen — under det förevarande tidsskedet städse ägare eller brukare av i mantal satt jord — redovisades dessa åren 1750, 1800 och 1860 till resp. 187 000, 210 000 och 231000 personer, vilket innebar en ökning under tidsskedet 1750—1860 med 44 000. Materialet torde ej vara tillräckligt exakt för att lämpligen böra begagnas för mera precisa procentberäkningar. Men i stora drag torde kunna sägas, att böndernas antal inom riket under hundraårsperioden före 1860 ökades med omkring en fjärdedel, vilket i betraktande av omständigheter, som nedan komma att närmare beröras, får anses hava varit en mycket avsevärd ökning. Huru denna bondeklassens tillväxt i antal skall bedömas med hänsyn till jordbrukets tekniska utveckling och ekonomiska betingelser under samma tidsskede och närmast på vad sätt densamma påverkade det allmänna välståndet inom bondebefolkningen, blir ett spörsmål, till vilket i det följande återkommes. Emellertid bör i detta sammanhang ytterligare nämnas, att gruppen av hemmasöner över 15 år samt drängar m. fl., som år 1750 redovisades med 148 000 och år 1800 med 235 000 personer, år 1860 torde kunna uppskattas till ej mindre än omkring 320 000 personer samt att siffrorna för gruppen hemmadöttrar över 15 år samt pigor m. fl. visa en motsvarande stegring. Man förstår vid jämförelse mellan å ena sidan tillväxten i huvudpersonernas och å den andra stegringen i dessa sistnämnda gruppers antal, att bondehushållen vid tiden för den stora utvandringens början i genomsnitt voro ännu större än hundra år tidigare, och sifferserierna över barn under 15 år samt »tärande personer» vederlägga ej heller utan stärka ytterligare riktigheten av denna iakttagelse. Av stort intresse är vidare att följa den numeriska utvecklingen av de lägre socialgrupperna inom jordbruket, d. v. s. jordtorpare- samt backstuge- och inhysesklasserna ävensom statarebefolkningen. De manliga yrkesutövarna inom jordtorpareklassen redovisades år 1750 till omkring 28 000, år 1800 till omkring 65 000 och år 1860 till ej mindre än omkring 100 000 personer, vilket m. a. o. betyder, att torparna under det ifrågavarande århundradet närmare fyrdubblades i antal. Med sannolikhet kan man utgå ifrån att även deras familjer i genomsnitt voro större vid tidsskedets slut än tidigare samt att torparebefolkningen sålunda som helhet betraktad under det här berörda tidsskedet mera än fyrdubblades. Backstugesittarna och inhyseshjonen — de i äldre tider allra fattigaste på landsbygden— beräknades år 1750 till omkring 20 000, år 1800 till omkring 44 000 och år 1860 till föga under siffran 100 000 personer, vilket nära nog innebar en femdubbling. Stattorpare- och statareklassen slutligen, vars uppkomst helt och hållet faller under det tidsskede, varom nu är fråga, hade omkring år 1860 vuxit ut till att omfatta över 23 000 manliga huvudpersoner, d. v. s. med hustrur, barn och övriga familjemedlemmar inräknade till en befolkning på sannolikt över 100 000 människor. Mycket vore att tillägga om folkräkningarnas resultat med avseende å befolkningsförhållandena inom det svenska jordbruket under tidsskedet före 1860- och 1870-talen, men må härutinnan hänvisas till källskrifter. Samman-

76 fattningsvis framgår, att alla de olika socialgrupperna inom jordbruket — och detsamma gäller även fiskarebefolkningen — under det långa tidsskedet f"ån frihetstidens början till emigrations- och industrialiseringsperioden under det nittonde århundradets senare årtionden företedde en stark numerisk stegring och att denna stegring, ehuruväl den även inom den självständiga bondeklassen var betydande, likväl var ännu vida större inom de lägre skikten av allmogen. Den nu i korthet relaterade befolkningsutvecklingen inom jordbruket un ler det här åsyftade tidsskedet är utgångspunkten för den analys av läget vid tidsskedets slut, som nedan följer. Allmänt om den agrariska utvecklingen under samma tid. Välståndets ökning bland de besutna bönderna. Den svagare ställningen bland de obesutna bönderna. De stora fattigklasserna på landsbygden. Det kan i detta sammanhang självfallet icke vara tal om någon redogörelse för den svenska bondeallmogens fattigdom och lidanden under gångna århundraden. Sedan det världsliga frälsets makt brutits genom Karl XI :s stora reduktion, ska.tebondens trygghet vid jordbesittningen alltmera stärkts och kronobonden genom skatteköpsförfattningarna fått möjlighet att förvärva jorden under skattemannarätt, inträdde visserligen en allmän förbättring av böndernas rättsliga och i viss mån jämväl ekonomiska läge. Skattebördorna voro emellertid alltjämt mycket tyngande och den gemena bondens levnadsbetingelser torftiga. Den starka folkökningen under det adertonde århundradet ledde inom större delen av riket till en fortskridande hemmansklyvning, d. v. s. uppdelningar av bondgårdarna i mindre enheter, och ehuru lagstiftningen sökte sätta gränser för den sålunda fortskridande jordstyckningen voro dess föreskrifter härutinnan icke synnerligen effektiva och mångenstädes verkningslösa. Eftersom det s. k. storskiftet icke fick större omfattning och därjämte, i den mån det genomfördes, jämförelsevis begränsade verkningar, levde allmogen allt fortfarande i början av det nittonde århundradet till vida övervägande del kvar i de gamla byalagen. Väl ledde den av folkökningen framkallade jordstyckningen till ett omfattande nyröjnings- och nyodlingsarbete runt om i landet, med en åtföljande stark ökning av den odlade arealen och motsvarande tillväxt av produktionen — särskilt av spannmål men med tiden framför allt även av potatis — och visserligen bereddes härigenom utkomstmöjligheter för de unga bondefamiljer, som i tusental och och åter nya tusental grundades och förökade allmogestammen. Emellertid voro möjligheterna till utflyttning till nybyggen samt till grundandet av nya byar huvudsakligen begränsade till de nordliga skogsbygderna, där den odlingsbara marken för övrigt även i rikets gamla kulturprovinser med tiden började att tryta, medan nyodlingsverksamheten starkt hämmades av byalagens jämförelsevis trånga utrymmen, av den starka ägoblandningen samt av ängsmarkernas oumbärlighet för den till naturliga beten helt hänvisade kreatursskötseln. Följden blev även, att under senare hälften av det adertonde århundradet och början av det nästfoljande en viss och flerstädes ej obetydlig del av bondebefolkningen genom jordstyckningens fortskridande bragtes under den gräns, som i dåtida språkbruk benämndes gränsen för b e s u t e n h e t , d. v. s. den jordareal, som allt efter förhållandena i olika landsdelar och på skilda orter ansågs oundgängligen nödvändig för att bonden med familj nödtorftigt skulle kunna leva av gårdens avkastning. Man kan även uttrycka saken så, att en viss ökad differentiering av levnadsvillkoren och levnadsstandarden ägde rum, så att vid sidan av de bättre situerade bönderna med större gårdar ett växande antal fattigare bönder uppstod, beroende av biförtjänster vid sidan av jordbruket. Vissa områden av

77 riket funnos även, där jordstyckningen mera allmänt hade gått så långt, att besutenheten för flertalets vidkommande var undergrävd och där svälten endast kunde hållas från dörren genom handaslöjder av skilda slag samt periodiska utvandringar för sökande av arbetsförtjänst inom andra landsdelar. Det s. k. enskiftet och sedermera det s. k. laga skiftet medförde nära nog en fullständig revolution i de agrariska förhållandena. Under förra hälften av det nittonde århundradet och för övrigt alltjämt fram mot århundradets slut medförde skiftesverket, allteftersom det fortskred, en sprängning av de uråldriga byalagen. I samband med tiotusentals utflyttningar från de gamla tomterna samlades varje fastighets tidigare talrika utspridda tegar i mera sammanhängande markområden. Bytvånget upphävdes och bonden fick frihet att oberoende av grannarna bruka sin jord efter eget huvud. Utomordentligt ökade möjligheter skapades härigenom för nyodlingsverksamheten. Det säger sig självt, att jordbrukets avkastning — även frånsett de nya jordbruksmetoder, vilka, på sätt strax skall erinras, nu började slå igenom — genom nyodlingarna högst väsentligt ökades och att nya utkomstmöjligheter följaktligen i stor skala bereddes för de unga bondegenerationerna. Emellertid tillkom ytterligare, att de redan under det föregående århundradets senaste decennier på ett antal herrgårdar landet runt införda nya åkerbruksmetoderna — och bland dessa främst växelbruket med sin rotation av olika grödor — numera så småningom började vinna insteg även på bondjorden med åtföljande stegring av jordbrukets avkastning jämväl per arealenhet. Denna utveckling följdes längre fram under århundradet av förbättringarna på kreatursskötselns område genom de nya kreatursrasernas införande och den därmed förenade ökade mjölkavkastningen. Ytterligare tillkom som en för utvecklingens bedömande ytterligt viktig omständighet, att prisen å jordbrukets produkter, och härvid framför allt de utslagsgivande spannmålsprisen, under årtiondena efter 1820-talet — om även med åtskilliga avbrott — begynte att stiga; en prisstegring, som kulminerade under 1850- och 1860-talen och som i förening med de ökade avsättningsmöjligheterna till den växande stadsbefolkningen samt de ingalunda obetydliga exportmöjligheterna starkt stimulerade jordbruksproduktionens och särskilt spannmålsodlingens utveckling. Det var i anslutning till vad nu nämnts uppenbarligen ingen tillfällighet, att ökningen i de självägande böndernas antal och i allmänhet folktillväxten inom den egentliga bondeklassen under det ifrågavarande tidsskedet var starkare än måhända någonsin tidigare samt att en väsentlig del av de nya bondegenerationernas medlemmar kunde följa i fädernas spår och övertaga egna gårdar, visserligen ofta genom klyvningarna reducerade i areal men likväl tillräckligt stora för familjernas utkomst. Av avgörande betydelse för den fortsatta framställningen är nu frågan, h u r u levnadsvillkoren inom bondeklassen utvecklade sig under det ifrågavarande av stark folkökning men samtidigt av väsentligt utvidgade utkomstmöjligheter kännetecknade agrariska tidsskedet. Det ligger i sakens natur, att en sådan frågas besvarande möter betydande svårigheter. Det dåtida jordbrukets ekonomi kan självfallet icke göras till föremål för på statistiskt material byggande räntabilitetsundersökningar^ och än mindre äger man några statistiska eller andra mått å böndernas dåtida levnadsstandard. Även bör hållas i minnet, att man näppeligen lärer kunna bedöma levnadsvillkoren under sagda tid från en nyare tids synpunkter på vad som med avseende å bostäder och kost samt övriga förutsättningar för bärgning är att anse såsom nödvändigt eller rimligt; allmogen levde ju på den tiden i stort sett vida enklare och mera sparsamt än i modern tid och

78 hade långt mindre anspråk på mycket som numera anses ingå även i en enkel livsföring. Dessutom voro förhållandena under den ifrågavarande brytningstiden mellan naturahushållning och penninghushållning av naturliga skäl alltför sammansatta och växlande för att tillåta mera preciserade slutsatser. Emellertid lära äldre undersökningar i ämnet likväl möjliggöra en allmän bild av det dåtida läget, som i förevarande sammanhang är av betydande intresse. Alla dåtida uttalanden i landshövdingeberättelser, riksdagshandlingar och eljest tyda på att den genomsnittliga ekonomiska ställningen inom bondeklassen undergick en till en början långsammare men fram mot seklets mitt och i synnerhet under 1850-talet alltmera påfallande förbättring. Denna förbättring var en naturlig följd av den förenämnda långa stigande jordbrukskonjunkturen i förening med de av skiftesverket förorsakade omvälvningarna och de förbättrade jordbruksmetoderna. Den avspeglade sig i stigande fastighetsvärden, i växande tillgångar å rörligt kapital, i omfattande jordförbättringsarbeten, i nybyggnader av bostadshus och ladugårdar, i en mera bekymmersfri daglig tillvaro med bättre kost och kläder samt slutligen i en stigande allmänbildning och växande social och politisk självmedvetenhet. Det var ju också under denna tid, som de svenska bönderna tillkämpade sig ett allt större inflytande på samhällets angelägenheter och bondeklassen samlade sig till den politiska kraftutveckling, som i slutet av århundradet ledde till grundskatternas avskrivning och bondjordens likställighet i skattehänseende med den forna frälsejorden. Denna teckning av läget vore emellertid missvisande, därest den avsåge den svenska bondeklassen som helhet betraktad. I själva verket hänför sig den ljusa tavlan allenast till den del av landets bönder, som under tidsperioden i fråga sutto på tillräckligt stora gårdar för att hava spannmål till avsalu. Bilden blir betydligt mera oklar, när det gäller alla dem, som hade föga eller intet att sälja och som måste livnära sig av det egna jordbrukets avkastning. Den slår över i mera mörka färger, då fråga är om de under besutenhetsgränsen levande småbönderna. Detta förhållande har av den agrarhistoriska forskningen närmare klarlagts och är egentligen icke ägnat att väcka förvåning. Man bör ju erinra sig, att det tidsskede, som här beröres, alltjämt var de s. k. extensiva jordbruksmetodernas tidsålder; det var alltjämt liksom i äldre tider spannmålsodlingen och främst odlingen av brödsäd, som var det grundläggande i bondens hushållning. Försäljning av slaktdjur spelade visserligen någon roll i vissa landskap, men mejerihushållningen var i det stora hela taget ännu okänd, och det var praktiskt taget endast på spannmålsförsäljning, som reda penningar inflöto. Väl ökades, som förut nämnts, den med spannmål besådda arealen högst avsevärt, men stora delar av landet lämpade sig, som känt är, mindre väl för sådan odling eller i varje fall spannmålsodling i sådan skala, att den täckte mera än familjens behov. Därtill kommer ytterligare och framför allt, att de tiotusentals obesutna småbondejordbruken från tiden före skiftesverket även under de förändrade förhållandena förblevo för små för en självständig bärgning ävensom slutligen att hemmansklyvningarna under trycket av folkökningen alltjämt i viss omfattning fortsatte med följd att nya tusental av sådana för familjens försörjning otillräckliga bondejordbruk tillkommo. Det finnes i anslutning härtill åtskilligt som talar för att, åtminstone i åtskilliga landsdelar, nya tusental av bönder nedpressades under besutenhetsgränsen. Den förevarande tidsperiodens stora framsteg på jordbrukets område och den därmed förenade stegringen i levnadsstandarden inom bondebefolkningen hänförde sig sålunda endast till ett visst skikt av bondebefolkningen; ett vis-

79 serligen brett och socialt utomordentligt betydelsefullt skikt, ja måhända, om man vill se förhållandena möjligast ljust, större delen av bönderna, men utan allt tvivel allenast en del av dem. Den förut, på tal om det nästföregående seklet, berörda ökade differentieringen mellan besutna och obesutna bönder blev ännu mera framträdande; motsättningarna i förmögenhetsvillkor inom bondebefolkningen skärptes. Under de gamla byalagens tid hade levnadssättet inom bondeklassen trots allt varit mera uniformt samt överensstämmelsen i hushållning, bostadsförhållanden, klädedräkt och matordning större. Nu under 1800-talet blev blott den besutna delen av bondeklassen delaktig av utvecklingens fördelar. Vid sidan av denna levde de obesutna bönderna, vid skiftena berövade bygemenskapens stöd samt utan tillfälle eller förmåga att följa med i den ekonomiska och kulturella utvecklingen. Gjorda undersökningar visa, att detta sistnämnda skikt av bondebefolkningen var mest framträdande i Småland och i de sydsvenska provinserna, i södra Västergötland, på Dal, i Värmland och Dalarne samt i övre Norrland. Denna del av bondeallmogen levde även ur dåtida synpunkter i ytterligt torftiga förhållanden. För sin existens var den ovillkorligen beroende av binäringar och biförtjänster; ofta handaslöjder eller arbete åt mera välbeställda jordbrukare eller andra mer eller mindre osäkra bisysselsättningar. Likväl var denna obesutna del av bondeklassen, trots vad nu sagts, i åtskilliga avseenden bättre ställd än vad fallet var med de lägre socialgrupperna inom jordbruksnäringen, vilkas utomordentligt starka tillväxt i föregående avsnitt i korthet berörts. Vad först jordtorpareklassen beträffar — d. v. s. alla de på herrgårdarnas och bondegårdarnas ägor sittande, merendels med dagsverksskyldighet till huvudgården betungade samt obetydliga jordområden tilldelade nyttjanderättshavarna av skilda slag — kan rörande dess levnadsförhållanden i korthet anmärkas följande. Visserligen hade torparna — så länge de fingo kvarbliva vid torpen — en viss trygghet med avseende å sin nödtorftiga bärgning. Deras arbete å huvudgården kunde svårligen umbäras och jordägaren hade, så länge de fullgjorde dessa sina förpliktelser, i allmänhet icke anledning att vräka dem ur deras hem. Denna deras ställning av arbetare gav dem måhända stundom mindre anledning till bekymmer än många självägande men obesutna bönders läge, när dessa senares biförtjänster tröto. Likväl var torparnas rättsliga ställning i stort sett osäker, dagsverksskyldigheten var hård och betungande och torpställena små och karga. De levde, även för dåtida förhållanden, merendels i fattiga omständigheter. Även om förhållandena skiftade på olika egendomar och hemman, voro bostäderna i allmänhet dåliga och nöden stod ofta för dörren. Under det gamla ståndssamhällets tid nådde deras bekymmer sällan offentligheten, fullständigt orepresenterade som de voro i det politiska och kommunala livet och ohörda som deras klagomål vanligen förklingade i husböndernas öron — även om husbönderna ej voro godsägare utan vanliga bönder. En senare tids undersökningar rörande torpareklassens förhållanden lämna emellertid överväldigande bevis till stöd för riktigheten av det nu anförda. Man förstår än mera betydelsen av det sagda, om man ställer torparebefolkningens levnadsvillkor i relief till den besutna bondeklassens och framför allt om man erinrar sig torpareklassens kolossala numeriska tillväxt under det tidsskede, varom här är fråga. Man torde i denna tillväxt se en växelverkan mellan å ena sidan den befolkningsstatistiska utvecklingen, som trots de stora agrariska framstegen nedpressade en allt större del av de nya landsbygdsgenerationerna i beroende och fattiga villkor, och å den andra storbrukets och det stora bondejordbrukets växande behov av en för dem visserligen tjänlig men u r social synpunkt mindre

80 lycklig form av arbetsanställning. Då, såsom redan framhållits, barnskarorna i torparefamiljerna i genomsnitt voro måhända ännu större än i bondehemmen och de ur torparefamiljerna framgångna barnens möjligheter till arbetsanställning i jordbruket tvivelsutan ännu mera osäkra, följer av sig självt, att även torparebefolkningen lämnade sin stora tribut till utvandringsströmmen och strömmen av arbetskraft till industrien. Vad härefter angår de fattiga klasser på landsbygden, som i de gamla folkräkningarna upptogos under jordbruksbefolkningen och sammanfattades såsom »backstugesittare» och »inhyseshjon», kan självfallet — ty det ligger i sakens natur — anses såsom säkert, att pauperismen på landsbygden här framträdde såsom allra mest iögonenfallande. Det var ett landsbygdens bottenskikt, som i stor utsträckning stod de i fattiggårdarna intagna hjonen nära, såväl vad bostads- som näringsförhållandena beträffar, ja, som mångenstädes torde hava haft det ännu sämre ställt än det egentliga fattigvårdsklientelet. Emellertid lärer denna socialgrupp såtillvida hava haft en annan karaktär än torparebefolkningen och bondebefolkningen, att den sannolikt till övervägande del bestod av äldre, ensamma personer med större eller mindre nedsättning i arbetsförmågan och följaktligen endast till mindre del inneslöt barn och uppväxande ungdom. När backstugesittarna och inhyseshjonen under tidsskedet efter den period, som här avhandlas, på sätt i det följande skall visas starkt minskades i antal runt om i landet, torde denna utveckling i anslutning härtill endast i mindre mån hava sammanhängt med utvandringen och industrialiseringen. Backstugesittarna och inhyseshjonen dogo helt enkelt ut och de nya generationerna av åldringar omhändertogos i större omfattning än tidigare av barnen eller, när så ej var möjligt, av den öppna eller slutna fattigvården; det hela en företeelse av underordnad betydelse i förevarande sammanhang. Den allmänna bilden av den svenska landsbygdsbefolkningens förhållanden och de i jordbruksbefolkningen ingående olika socialgruppernas ekonomiska läge — sådan denna bild framträder vid tiden för den stora utvandringens början — färgas icke desto mindre ganska starkt även av det ifrågavarande fattigaste folkskiktet, utspritt som det var över så gott som hela landet och insprängt som det var i de stora massorna av jordbruksbefolkningens övriga mer eller mindre »tärande» medlemmar. Statare- och stattorparebefolkningen slutligen levde på de större godsen under arbetsförhållanden och i ekonomiska villkor, alltför väl kända från en senare tid för att här behöva omnämnas. Väl funnos i gamla tider även statare och stattorpare på välskötta gods, vilkas villkor enligt dåtida begrepp voro någorlunda tillfredsställande. Erinras må dock om denna befolknings rotlöshet och hemlöshet, om de utfattiga och barnrika statarefamiljernas tragiska flyttningar från det ena godset till det andra, om statarebyggnadernas ofta eländiga beskaffenhet — och detta även med hänsyn tagen till dåtidens uppfattning om en för människor användbar bostad — samt slutligen om den förhållandevis starka tillväxten jämväl i denna befolknings numerär. Vill man sammanfatta vad här anförts, torde man kunna uttrycka saken sålunda, att en stark differentiering mellan olika socialgrupper inom jordbruket och stora motsättningar mellan dessa gruppers rättsliga och ekonomiska läge förekommo under den ifrågavarande framstegsperioden på jordbrukets område. Ett sådant stigande välstånd inom ett visst skikt av bönderna jämsides med en sådan utpräglad fattigdom inom andra stora grupper av lantbefolkningen känner man knappast från äldre århundraden. Därtill och framför allt kommer den markerade befolkningsutvecklingen med den åtföljande utomordentligt stora tillväxten i jordbruksbefolkningens storlek såväl i sin helhet som i de olika ovan berörda socialgruppernas numerär.

81 Än vidare och slutligen måste man hålla i minnet, att de exceptionellt stora barnskarorna från årtiondena kring mitten av förra århundradet vid just den tid, när den stora utvandringen tog sin början, trädde in i de åldrar, som mera än några andra ovillkorligen fordrade möjligheter till arbetsförtjänst och bärgning, merendels även till framtidsutsikter och lyckomöjligheter, varhelst sådana bjödos. Den fortskridande industrialiseringen. Dess inverkan på den inrikes folkomflyttningen. Det allmänna bedömandet av utvandringens ekonomiska och sociala orsaker och verkningar bör lämpligen föregås av några summariska erinringar om den av industriens och i allmänhet stadsmannanäringarnas tillväxt förorsakade folkomflyttningen från landsbygden. Emigrationens orsaker — i den mån de voro att söka i hemlandets förhållanden — voro i mycket likartade med orsakerna till inflyttningarna till städerna och industrisamhällena. Båda företeelserna — den utrikes såväl som den inrikes omflyttningen — hade även i stort sett samma verkningar, om ej i allo för landsbygdens så för jordbrukets vidkommande. Utvandringen till främst norra Amerika var, såsom förut understrukits, en omflyttningsföreteelse av för vårt land enastående dimensioner. Det gäller nu närmast omfattningen av den inrikes omflyttningen. Genast bör anmärkas, att varken befolkningsstatistiken eller annan statistik möjliggör ens en ungefärlig uppskattning av det antal personer, som under den förevarande äldre tidsperioden lämnade sina hem och sitt arbete inom jordbruket för att i industrien och andra stadsmannanäringar söka sin utkomst. Medan registreringen av dem, som togo ut flyttningsbetyg till utlandet och som följde med fartygen över Atlanten, alltfrån början var relativt lätt genomförbar och i det stora hela tillförlitlig, utgör den inrikes omflyttningen ett i statistiskt avseende synnerligen svårbemästrat problem, icke möjligt att komma närmare in på livet utan de mest ingående specialundersökningar. Man nödgas följaktligen begränsa sig till de kända siffrorna om stadsbefolkningens, resp. den i industrien m. fl. andra näringsgrenar än jordbruket sysselsatta befolkningens absoluta och relativa tillväxt, kompletterad med några allmänna anmärkningar om de olika huvudindustriernas utveckling samt geografiska spridningsområden. Man får slutligen inskränka sig till en allmän föreställning, vilken av de båda omflyttningsföreteelserna, som för jordbrukets vidkommande medförde den största avgången av arbetskraft. I sådant avseende må först, vad stadsbefolkningens absoluta och relativa tillväxt beträffar, hänvisas till i det demografiska kapitlet redan lämnade siffror och vad industribefolkningens tillväxt angår anföras följande. Yrkesräkningarna visa en betydligt större tillväxt av industribefolkningen än den, som redovisas i industristatistikens uppgifter rörande antalet i industrien sysselsatta arbetare. Detta förhållande sammanhänger främst med att industristatistiken, särskilt under årtiondena 1861/65—1886/90 men även för den efterföljande tiden, utesluter ett stort antal företag med karaktär av mindre industri- eller hantverksföretag. För de tidigare årtiondenas vidkommande tillkommer ytterligare, att den dåtida industristatistiken ej ens upptog sådana företag som kvarnar, bagerier, sågverk, boktryckerier m. fl. med sammanlagt ett icke oansenligt antal arbetare; ett förhållande som för övrigt även försvårar jämförelser i tiden. Såsom ytterligare förklaringsgrund torde kunna anföras, att industristatistiken, åtminstone i äldre tider, troligen ej heller på ett tillfredsställande sätt redovisade de stora grupper av grovarbetare, åt vilka industrien även gav sysselsättning; ett förhållande som emellertid å andra sidan bör föranleda varsamhet vid bedömandet även av yrkesräkningar6—387986.

82 nas resultat, eftersom många funnos, vilka hade arbete såväl i jordbruket som vid mindre industriella anläggningar på landsbygden. Enligt yrkesräkningarna uppgick den i industri och bergsbruk sysselsatta folkmängden år 1870 till i runt tal 605 000 personer, utgörande 145 procent av rikets hela befolkning; siffran angavs år 1880 till 796 000, år 1890 till 1 059 000, år 1900 till 1 446 000 och år 1910 till 1 785 000 personer, motsvarande resp. 17*4, 22*1, 28'2 och 32*3 procent av folkmängden inom riket. Den i gruppen »handel och samfärdsel» sysselsatta befolkningen steg under samma tidsskede 1870—1910 från 211 000 till 747 000 personer och motsvarande procenttal från 51 till 13 5 procent. Man får emellertid — utan att detta fackspörsmål skall här närmare ventileras — en viss föreställning om sifferseriernas endast relativa tillförlitlighet, därest man jämför den ovannämnda siffran för år 1910 av 1 785 000 i industri och bergsbruk sysselsatta personer och den siffra av 1 532 000 personer, som yrkesräkningen sagda år egentligen redovisar såsom yrkesutövare med familjemedlemmar och tjänare inom industrien. Skillnaden beror bland annat på en statistisk utslagning på de fyra huvudgrupperna av yrken av den ganska stora mängd personer, vilkas yrke eller sysselsättning ej vid folkräkningarna med erforderlig noggrannhet angavs. Emellertid kan man utgå från att den i industrien och bergsbruket sysselsatta befolkningen under tiden efter 1860-talet och fram till världskriget mellan två- och tredubblades i numerär samt att samma del av rikets befolkning vid sistnämnda tidpunkt utgjorde omkring en tredjedel av hela folkmängden. Man kan även taga för givet, att den i handel och samfärdsel sysselsatta folkmängden relativt ännu starkare ökades och att densamma vid samma sistnämnda tidpunkt låg närmare vid tre kvarts än vid en halv miljon personer. Industristatistikens med brister och diskontinuiteter behäftade siffermaterial giver en någorlunda tydlig bild av de ökade sysselsättningsmöjligheterna inom rikets största ledande industrier. Dessförinnan må emellertid erinras om den djupgående omgestaltning av särskilt den norrländska småbondebefolkningens levnadsförhållanden, som den stora trävaruindustriens uppkomst och utveckling och de därmed förenade arbetsmöjligheterna i skogsbygderna förde med sig. Att försäljning av ved och även i någon mån virke redan tidigare spelat en viss roll i de skogsägande jordbrukarnas ekonomi lärer knappast behöva påpekas. Men dessa tidigare avsättningsmöjligheter för skogsprodukter hade självfallet varit både små och starkt lokalt begränsade. Allteftersom de norrländska sågverken vuxo i antal och storlek och älvarna ordnades till flottleder, fick exploateringen av de nordsvenska skogstillgångarna storindustriell karaktär. Allmänt känt är, att en mycket betydande del av böndernas såväl skogar som inägojord inköptes av aktiebolagen; det torde här ej behöva rmera än erinras om den härav framkallade s. k. norrlandsfrågans komplex av ekonomiska och sociala problem. Ej heller finnes i denna översikt något utrymme för behandling av spörsmålet, i vad mån och på vad sätt bolagens jordförvärv inverkade på »flykten från jordbruket» i de här berörda delarna av landet. Viktigare är i detta sammanhang att de med trävaruindustriens utveckling förenade skogsavverkningarna skapade mycket betydande nya möjligheter till arbetsförtjänst såväl för småbönderna och deras familjeniiedlemmar — vare sig det gällde självägande bönder eller arrendatorer — som för lösa skogsarbetare. Denna industrialiseringsprocess inom skogsbruket förde följaktligen med sig en väsentligt ökad användning för jordbruksbefolkningens arbetskraft under vinterhalvåret samt en viss, icke oväsentlig avgång av arbetskraft från jordbruket till löntagaregrupperna inom skogshanteringen. Vad nu sagts gäller jämväl med avseende å skogsbygderna i

83 mellersta och södra Sverige, där trävaruindustrien likaledes gick framåt, antingen enbart såsom sågverksrörelse eller — såsom fallet särskilt var i Småland — såsom sågverksrörelse och snickerifabrikation sida vid sida. I anslutning till det anförda försiggick en inrikes folkomflyttning från jordbruket till skogshanteringen, vilken likväl icke torde hava haft större dimensioner och i varje fall var av underordnad betydelse vid jämförelse med de på jorden kvarsittande böndernas ökade inkomstmöjligheter. Varken yrkesräkningarna eller annan statistik möjliggöra ett tillförlitligt bedömande av denna avgång av arbetskraft från jordbruket till skogsbruket. Den rena skogsarbetarekåren med familjer angavs emellertid vid 1910 års folkräkning till omkring 94 000 personer; en siffra av något om ock icke större värde. Vad härefter angår trävaruindustrien i egentlig mening — d. v. s. sågverken samt snickerifabrikerna och härmed jämförliga företag — är statistiken likaledes otillförlitlig. En viss föreställning om utvecklingen får man emellertid vid ett studium av industristatistiken för år 1915, d. v. s. tidpunkten för det här behandlade tidsskedets slut. Enligt denna statistik sysselsatte sågverken, snickerifabrikerna m. fl. och trämassefabrikerna ävensom hantverksföretagen på dessa områden sammanlagt omkring 90 000 personer — förvaltningspersonal, hantverkare, industriarbetare och hantverksarbetare — en siffra, som motsvarade omkring 17 °/o av rikets vid samma tidpunkt registrerade industri- och hantverksbefolkning. 1910 års folkräkning angav såsom hämtande sin utkomst från hithörande industrier nära 300 000 människor. Då emellertid den i denna huvudgren av den svenska industrien sysselsatta befolkningen på 1860-talet var obetydlig, förstås utan vidare den mycket stora betydelse denna storindustri fick för utkomstmöjligheterna inom landet; närmast i Norrland och i de övriga skogsbygder, där den huvudsakligen växte fram. Dess förmåga att bereda arbete och utkomst ökades särskilt kraftigt under förra seklets tre sista årtionden, medan arbetareantalet ungefär från sekelskiftet eller möjligen något senare blev mera stationärt; ett förhållande som har sin naturliga förklaring i att sågverksindustrien numera hade blivit väsentligen utbyggd efter det av råvarutillgångarna och avsättningsmöjligheterna bestämda behovet och expansionsmöjligheterna. Väl känner man, som förut framhållits, föga eller intet om de inrikes folkomflyttningarna under sagda tid, men så mycket torde i allt fall kunna sägas, att folkströmmen till industrien företrädesvis kom från jämförelsevis näraliggande jordbruks- och skogsbygder. Trävaruhanteringens utveckling ökade i första rummet sysselsättningsmöjligheterna för befolkningen i de delar av riket, där densamma företrädesvis var lokaliserad, d. v. s. Norrland samt mellersta och södra Sveriges skogsbygder. Emellertid följdes sågverksrörelsen senare i tiden av den likaledes på skogshanteringen vilande svenska storindustri, som började med de små träsliperierna — redan nämnda ovan — för att utvecklas till cellulosa- och pappersindustrierna i modern bemärkelse. Även denna för folkhushållningen så utomordentligt betydelsefulla gren av vårt näringsliv har företrädesvis lokaliserats inom samma landsdelar och bygder, där sågverksrörelsen haft sina huvudsäten, och den har för avgången av arbetskraft från jordbruksnäringen fått en stor betydelse. Emellertid bekräfta industristatistikens siffror, vad ock eljest är känt, att cellulosa- och pappersindustrierna — vilka ju i ännu mera utpräglad grad än sågverksrörelsen hava karaktären av storföretag — trots sin stora omfattning och enorma nationalekonomiska betydelse icke kunnat giva sysselsättning åt ens hälften så många människor som trävaruindustrien. Sålunda redovisades år 1910 — mot ett arbetareantal i den som storindustri bedrivna trävarurörelsen av omkring 53 000 — ett arbetareantal inom trämasse-, cellulosa- och pappersindustrierna av omkring 21 000.

84 Måhända kan vara lämpligt tillägga, att 1910 års yrkesräkning för den under en rubrik sammanslagna trävaru-, cellulosa- och pappersindustrien redovisade ett sammanlagt antal yrkesutövare med familjemedlemmar och tjänare av 346 000 människor; en totalsiffra sannolikt understigande den verkliga. Yrkesräkningen i fråga liksom de tidigare yrkesräkningarna torde emellertid tillåta slutsatsen, att de svenska industrier, som hava skogsvirket till råmaterial, fingo den största betydelsen ur sysselsättningssynpunkt av alla rikets huvudgrupper av industrier och troligen även den största betydelsen för folkomflyttningen från jordbruket till industrisamhällena. Det har redan understrukits, huru de härigenom lättade folktrycket på landsbygden framför allt inom rikets skogsbygder och i synnerhet i norra delarna av landet. Det synes angeläget att vara möjligast kortfattad med avseende å de övriga storindustriernas utveckling. Den egentliga gruvdriften, närmast järngruvorna, sysselsatte enligt industristatistiken 1871/75 omkring 6 400 och 1911/15 omkring 11300 arbetare. Järn- och metallindustriens arbetareantal ökades enligt samma källa under samma period från omkring 29 000 till omkring 91 000. Gruvdriften samt metall- och maskinindustrien m. m. gåvo enligt 1910 års yrkesräkning utkomst åt en sammanlagd befolkning å omkring 294 000 människor, även denna siffra liksom de nästföregående troligen något för låg. Dessa till vår urgamla bergshantering anknutna grenar av vårt lands storindustri medverkade självfallet även till en mer eller mindre jämn ström av arbetskraft från jordbruket; en folkomflyttningsföreteelse, vars allmänna konturer äro ännu svårare att angiva än härovan, eftersom metall- och maskinindustriernas geografiska dispersion varit och är betydande. Möjligen torde kunna sägas, att bergsbruket och järnhanteringen mest påverkat jordbruksnäringen inom Bergslagen samt — efter de norrbottniska malmfältens exploatering — i övre Norrland. Men ej ens denna sak är säker, enär metall- och maskinindustrien enligt statistiken och eljest kända förhållanden sysselsatt avsevärt mera arbetare än gruvdriften och företett en långt starkare expansion än den sistnämnda. Av övriga huvudgrenar av det industriella näringslivet må erinras om textilindustrien och den långa raden av övriga, företrädesvis på importerade råvaror — såsom hudar, oljor, gummi m. m. — baserade förädlingsindustrier, vilka i yrkesräkningarna sammanförts under en gemensam huvudgrupp och vilka enligt yrkesräkningen år 1910 sammanlagt sysselsatte omkring 133 000 personer och gåvo utkomst åt en befolkning å omkring 279 000 människor. Det stora antalet livsmedels- och närsläktade industrier gav vid samma tidpunkt utkomst åt 116 000 människor; de kemisk-tekniska industrierna åt 197 000; byggnadsverksamheten samt hithörande yrken åt 210 000 människor. Den industribefolkning å omkring en och en halv miljon personer, varom i detta avsnitt inledningsvis talats, fördelade sig i övrigt enligt 1910 års yrkesräkning på de olika huvudgrupperna av industrier på sätt efterföljande tabell utvisar. Utan att längre uppehålla sig vid ämnet, som naturligtvis kunde behandlas med långt driven detaljframställning, lärer i detta sammanhang vara nog med anmärkningen, att knappast någon av rikets provinser — Härjedalen och Gotland möjligen undantagna — blev utan sådan del i industrialiseringsprocessen, att icke jämförelsevis näraliggande möjligheter till sysselsättning i de nya industrierna i större eller mindre omfattning tillskapades. Industrialiseringen föranledde följaktligen så gott som över hela riket strömmar av arbetskraft från jordbruket. Sedan arbetskraften, allteftersom tiden fortskred, blivit allt rörligare, vidgades sannolikt även områdena för städernas och de övriga industrisamhällenas verkningar på omflyttningen. Utflyttningen av arbets-

85 T i l l v e r k n i n g s g r u p p e r

Yrkesutövare

Familjemedlemmar och tjänare

Summa

Närings- och njutningsmedelstillverkning Bearbetning av spånadsämnen, hudar, oljor, gummi m. m Trävaru- och pappersindustri Byggnadsverksamhet, belysning, vattenledning m. m . Gruvdrift Mineral- och kemisk-teknisk industri Metall- och maskinindustri o. dyl Grafisk o. dyl. industri Ej specificerad industri

43 000

72 000

133 000 114 000 74 000 12 000 61000 91000 11000 26 000

146 000 232 000 136 000 29 000 136 000 163 000 11000 42 000

Summa

967 000

279000 346000 210000 41000 197 000 253000 22 000 68 000 1532000

kraft från jordbruket blev allt mindre beroende av just den omständigheten, att industrisamhället var närbeläget; den tog i större utsträckning även formen av flyttningar från en landsdel till en annan. Härigenom blev det i än högre grad än tidigare förhållandena inom jordbruksnäringen inom provinsen, bygden eller hemorten, vilka — mera än med industriernas lokalisering sammanhängande jordbruket ovidkommande omständigheter och tillfälligheter — fällde utslaget och gåvo omflyttningsrörelserna deras karaktär. Den starka tillväxten slutligen, särskilt av storstäderna och i synnerhet huvudstaden, sträckte sina verkningar långt ut över landet och främst över jordbruket. Nu har emellertid det sagda icke mycket värde, eftersom — såsom redan från början understrukits — möjligheter saknas att för det ifrågavarande tidsskedets vidkommande redovisa omflyttningen från jordbruket till andra näringar. Man vet egentligen ingenting om frågan, till huru stor del industribefolkningens tillväxt berodde på denna omflyttning och till vilken del densamma var resultatet av den naturliga folkökningen inom den till industrierna knutna delen av rikets befolkning. Ännu under årtiondet 1881/90 var den äktenskapliga fruktsamheten inom stadsbefolkningen nästan lika stor som å landsbygden. Skillnaden i detta avseende mellan å ena sidan jordbruks- och å andra industribefolkningen torde ej heller hava varit nämnvärd. Detta förhållande, sammanställt med att giftermålsfrekvensen i städerna t. o. m. var något högre än på landsbygden, gör det föga sannolikt, att födelsetalet — därest man kunde räkna ut detsamma särskilt för jordbruks- och särskilt för industribefolkningen — under sagda äldre tidsskede ställde sig nämnvärt ogynnsammare för industriarbetareklassen än för de i jordbruket sysselsatta folkgrupperna. Även om dödligheten torde hava varit högre inom industribefolkningen, kan man för dennas del säkerligen räkna med ett avsevärt födelseöverskott och — då återflyttningarna från industrien till jordbruket hade ringa omfattning — tillgodosågs säkerligen industriens växande behov av arbetskraft i mycket stor utsträckning av ungdom från industriarbetarehemmen. Det är följaktligen så gott som lönlöst att spekulera över spörsmålet, vart de närmare två miljoner av rikets befolkning, vilka vid världskrigets utbrott sysselsattes inom industrien, böra föras tillbaka med avseende å sin härkomst. Det enda säkra är, att industrifamiljerna till det långt övervägande antalet härstammade från föräldrar eller farföräldrar av allmogestam. Därutöver torde man endast våga hålla för sannolikt, att folkinflyttningen från jordbruket till industrien under det förevarande tidsskedet sammanlagt

86 betydde en mindre avgång av arbetskraft från jordbruket än den under samm a tidsperiod utomordentligt stora utvandringen. Den stora utvandringen var till en början en överbefolkningsföreteelse. Såsom förut erinrats, tog den stora utvandringen till norra Amerika, efter vissa föregående ansatser, sin egentliga begynnelse mot slutet av 1860-talet och utvecklade sig därefter till en folkomflyttningsföreteelse av i vårt land tidigare icke förekommande dimensioner. Strömmen av emigranter sammansattes vidare i så övervägande grad av folkelement från landsbygden och särskilt från jordbruket, att man — som även inledningsvis anmärkts — i stort sett kan betrakta den som en ytterligt stark åderlåtning av landsbygdens och jordbrukets folk. Den faller härigenom direkt inom ramen för den här behandlade frågan om »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket». Med avseende å läget på landsbygden och särskilt i fråga om jordbruket vid tiden för utvandringens början må i detta avsnitt vara plats för efterföljande allmänna synpunkter. Väl är begreppet »överbefolkning» vagt och flytande och har ej heller, utan närmare preciseringar, en bestämd nationalekonomisk eller samhällspolitisk innebörd. Därest man likväl — utan att offra för mycket åt teoretiska distinktioner — härmed åsyftar en så beskaffad befolkningsstatistisk situation, att ett lands eller en yrkesgrupps folkmängd kommit i en påfallande disproportion till landets eller näringens möjligheter till sysselsättning och utkomst, med följd att ett väsentligt skikt av befolkningen nedpressats till en ytterligt låg levnadsstandard, medan uppväxande, arbetsföra generationer i stor utsträckning se vägarna till utkomstmöjligheter stängda, lärer någon invändning knappast kunna resas mot uppfattningen, att en överbefolkning i ordets egentliga bemärkelse föreligger. Nu måste man visserligen iakttaga nödig försiktighet vid bedömandet av jämförelsevis avlägsna historiska förhållanden och undvika att måla läget på den svenska landsbygden vid tiden för utvandringens begynnelse i mörkare färger än nödigt. Svältdöden, som ju ingalunda är något okänt i mänsklighetens historia och som veterligt rasat i vissa delar av världen långt in i modern tid, förekom väl ej annat än undantagsvis i vårt land. Under svåra missväxtår, såsom under missväxtåren på 1860-talet i övre Norrland, stod väl hungersnöden för dörren, men hjälpaktioner räddade situationen. Huru det egentligen härutinnan var ställt i de tiotusentals backstugorna och småtorpen landet runt undandrager sig numera ett objektivt bedömande. Men troligen kan man ej göra gällande, att ens dessa de fattigaste på landsbygden i nämnvärt antal hungrade ihjäl, även om brist på näring eller lämplig näring kan hava påverkat den dåtida jämförelsevis höga dödligheten. Utan att alltså draga mera extrema slutsatser lärer man å andra sidan svårligen kunna bestrida, vad i nästföregående avsnitt erinrats, nämligen att fattigdomen på den svenska landsbygden vid tiden för utvandringens början inom vida skikt av allmogen var mycket stor samt att framtidsutsikterna för de uppväxande allmogegenerationerna vid samma tid tedde sig föga ljusa. Väl låg framtiden säkrad för den hemmason, som var utsedd till att övertaga fädernegården, när gården gav möjlighet till bärgning, och väl ställde den sig lika för den hemmadotter, som genom giftermål hade utsikter att som hustru och matmoder på annan gård få sin försörjning. Visserligen gällde detsamma, om ock osäkerheten inför framtiden var vida större, om sonen eller magen i den obesutna bondefamiljen eller torparefamiljen, vilken trädde i faderns eller svärfaderns ställe. Naturligtvis bereddes också de uppväxande generationerna alltjämt tillfälle till arbetsförtjänst som drängar och pigor

87 eftersom luckorna efter de åldrande och döda måste fyllas. Emellertid lärer man likväl — i anslutning till det förut sagda — kunna karakterisera läget på landsbygden och särskilt inom jordbruket vid tiden för utvandringens början såsom ett läge nära inpå eller invid bristningsgränsen; den gräns alltså, där överbefolkningens samhällsskadliga och samhällsfarliga följder redan börjat visa sig eller åtminstone blivit hotande. Det vore meningslöst att reflektera över frågan, huru förhållandena skulle hava utvecklats på landsbygden och inom jordbruket, därest utvandringsmöjligheterna icke öppnats och det industriella framåtskridandet icke medfört växande utkomstmöjligheter utom jordbruksnäringen; möjligheten av en katastrof ligger i varje fall icke utom det tänkbaras gränser. Det i förevarande sammanhang betydelsefulla och för den senare utvecklingens bedömande viktiga är emellertid den här utvecklade meningen, att den stora utvandringen — i den mån orsakerna voro att söka i hemlandets förhållanden — i sin första begynnelse och åtminstone ett stycke fram i sitt förlopp i väsentlig grad var en överbefolkningsföreteelse på landsbygden och i jordbruket. Denna uppfattning vinner ytterligare stöd vid ett detalj studium av emigrationens olika storlek i skilda delar av riket. Utan att närmare ingå på detta omfattande ämne kan man nämligen konstatera, att utvandringstalen i stort sett voro högst i de syd- och västsvenska bygder, där folktillväxten inom jordbruket hade varit starkast och jordstyckningen hade gått längst, medan talen i fråga voro lägre i vissa ostsvenska huvudområden — framför allt mälarprovinserna — med av ålder lägre nativitetsöverskott och mindre långt driven sönderklyvning av hemmanen. För det dåtida lägets rätta bedömande påkallas emellertid några ytterligare synpunkter av väsentlig betydelse. Det svenska jordbruket var ju ännu långt fram under tidsskedet för den stora folktillväxten väsentligen byggt på naturahushållningen. Under förra hälften av det nittonde seklet började denna visserligen att omvandlas till vad man brukar kalla penninghushållning i modernare mening. Men utvecklingen i denna riktning var långsam. Ännu vid tiden för utvandringens början hade den trängt mera igenom endast inom det burgnare skiktet av bondeallmogen. Eftersom spannmålen var den ojämförligt viktigaste av de produkter, vilka kunde förvandlas till reda penningar, och endast en viss del av bönderna hade sådan till avsalu, fick den återstående troligen övervägande delen — liksom för övrigt alla de undre socialgrupperna på landsbygden — livnära sig med ytterst små tillgångar å klingande mynt. Ställningen var alltjämt på 1850- och 1860-talen sådan, att t. o. m. de större bönderna i betydande omfattning med eget husfolk utförde en mängd arbeten och tillverkade en rad av nyttigheter, som under ett senare tidsskede påkallat arbetskraft utifrån eller blivit köpvaror. De mindre bönderna, liksom torparna och övriga på landet boende fattigare folkelement, hade icke råd att leja arbetskraft och vad de köpte i närliggande samhällen eller handelsbodar inskränkte sig till ett minimum. Under sådana förhållanden fanns självfallet avsevärt större användning för arbetskraften — även den minderåriga och den överåriga — än vad som påkallades av det egentliga jordbruksarbetet och arbetskraften kunde dessutom finna användning även under vinterhalvåret. Självfallet var detta en viktig förklaringsgrund till att landsbygden och jordbruket ännu vid mitten av förra seklet och årtiondena närmast därefter kunde sysselsätta så mycket folk, som faktiskt var händelsen, ävensom till att hushållen kunde vara så stora, som de voro, utan att den ekonomiska bristningsgränsen överskreds. I och med den alltmera accentuerade industrialiseringen, de förbättrade kommunikationerna och det även på landsbygden alltmera utvecklade handelslivet blev tillgången å billiga köpvaror allt större

88 och naturahushållningen fick med tiden vika tillbaka. Men det ligger i sakens natur, att denna utvecklingsprocess under övergångsperioden — som sträckte sig över flera årtionden — ingalunda lättade ställningen i de stora småbondeoch torparehushållen, som tidigare hos närboende större bönder eller på herrgårdarna fått deltaga jämväl i sådana arbeten. Även de mera besutna bönderna fingo numera mindre användning än förr av folket på gården. Det anförda kan även uttryckas sålunda, att industrialiseringen gjorde ett växande antal bondefamiljemedlemmar och tjänare onödiga, som förut nödtorftigt kunnat livnära sig i hushållen. Därtill kommer ytterligare att de i många landsdelar av ålder förekommande biförtjänsterna genom hemslöjder av skilda slag alltmera bortföllo. Särskilt i trakter med stark uppdelning av jorden och utbredd obesutenhet hade dessa slöjder och hemtillverkningar — såsom ovan anmärkts — spelat en väsentlig roll för livsuppehället; ja bygder funnos, där småbondens ekonomi stod och föll med möjligheterna till sådan förvärvsverksamhet. Industrivarornas segertåg över landet krossade de urgamla handaslöjderna eller gjorde utkomsten därav osäkrare än förr. Även härigenom blev läget under brytningstiden mellan gammalt och nytt mången gång ohållbart. Sammanfattningsvis kan sägas, att det ekonomiska läget på den svenska landsbygden och i det svenska jordbruket före storindustrialismens genombrott var alltför tryckt och ställningen för de unga allmogegenerationerna alltför hotande, för att man skall kunna förneka de nyöppnade utvandringsmöjligheternas lyckliga verkningar. Utvandringen skapade en oundgängligen nödvändig ventil för ett obestridligen förefintligt folköverskott på landsbygden och i jordbruket. Allmän översikt av den utrikes och inrikes omflyttningens orsaker och verkningar under tiden fram till världskriget. De ovan utvecklade synpunkterna åsyfta att ställa folkomflyttningsföreteelserna under det tidsskede, som här behandlats, i relief mot den föregående stora folkökningsperioden. Det gäller emellertid härefter att i en möjligast sammanträngd översikt klarlägga de väsentliga dragen i den utveckling, som härefter följde, att i breda drag skildra utvandringens och den inrikes folkomflyttningens väsentliga orsaker och verkningar, närmast med avseende å jordbruksnäringen men jämväl under skärskådande av den svenska landsbygden i allmänhet. Det i förevarande sammanhang viktigaste är icke att ingå på den nordamerikanska kontinentens eller andra utomeuropeiska länders enorma dragningskraft och väldiga möjligheter till nya levnadsbanor eller den inhemska industriens växande förmåga att bereda arbete och utkomst åt landets befolkning. Med avseende härå hänvisas till särskilt den officiella emigrationsutredningens publikationer och talrika industrihistoriska undersökningar. Det som i denna kortfattade återblick står i förgrunden är omflyttningsrörelsernas orsaker, i den mån dessa lågo i den svenska jordbruksnäringens och, allmännare sett, den svenska landsbygdens dåtida förhållanden. I anslutning härtill har man med avseende å verkningarna av samma folkomflyttningsrörelser i första rummet att uppmärksamma följderna för jordbruket, resp. för landsbygden i dess helhet. För att karakterisera utvandringen, när den på 1860-talet började taga stora proportioner, har jordbruket och landsbygden vid sagda tid förklarats hava lidit av överbefolkning i viss angiven bemärkelse och utvandringsmöjligheterna hava betecknats som nödiga ventiler för ett förefintligt folköverskott. Det låter sig knappast göra att i fortsättningen röra sig med den ifrågavarande termen, vilken — enligt, vad förut sagts — saknar precis innebörd och mera är ett allmänt uttryckssätt än ett nationalekonomiskt

89 fixerat begrepp. Förutom att man — som även redan understrukits — ej ens äger någon på objektiva fakta grundad föreställning om landsbygdsbefolkningens dåtida levnadsomständigheter, kan man ju hysa delade meningar om vad som under sagda tidsskede rimligen var att anse som en otillräcklig bärgning och levnadsstandard. Emellertid lärer frågeställningen likväl kunna sägas vara, huruvida och i vad mån utvandringen och folkströmmen till industrien även i fortsättningen — liksom utan varje tvivel i början — bottnade i otillräckliga utkomstmöjligheter inom jordbruket, i överflöd på arbetskraft inom denna näring samt i tryckande fattigdom och bekymmer inom väsentliga skikt av den jordbrukande befolkningen. Eller — för att se frågan från den motsatta sidan — huruvida dessa folkomflyttningsföreteelser voro så betydande i förhållande till den alltjämt fortgående folkökningen inom jordbruket, att olägenheter och svårigheter uppstodo för jordbruksnäringen, att utvecklingen på jordbrukets område genom knapphet å arbetskraft fördröjdes och hämmades och att avgången av arbetskraft följaktligen på detta viktiga område av nationalhushållningen skadade landets välfärd. Det gäller att fälla ett motsvarande omdöme om utvecklingen, därest man ej enbart ser på jordbruksnäringen utan på landsbygden i sin helhet med därtill knutna samhälls värden. Kan — för att nu närmast betrakta jordbrukets förhållanden — utvandringen och inflyttningen till industrien under tiden från 1860-talet fram till världskriget anses hava varit en åderlåtning av jordbruksnäringen, nödvändig eller åtminstone önsklig med hänsyn till denna närings ekonomiska förhållanden och till den jordbrukande befolkningens naturliga strävan efter bättre levnadsförhållanden? Eller var blodförlusten för stor? Av det efterföljande framgår, vilka svårigheter det möter att på ett tillfredsställande sätt besvara redan detta spörsmål. Därutöver får hållas i minnet, att man ej kan bedöma utvandringsperioden från uteslutande statistiska och ekonomiska synpunkter. Man har även att hålla de befolkningskvalitativa verkningarna av omflyttningsrörelserna i minnet, och man får slutligen ej heller glömma de folkpsykologiska och andra djupare förändringar, som »amerikaniseringen» och industrialismen förde med sig. Det bör emellertid erinras om vissa väsentliga befolkningsstatistiska och jordbrukshistoriska fakta. Mot utvandringen har man visserligen att ställa en, allteftersom tiden fortskred, växande återinvandring. Men den sammanlagda nettoförlusten uppgick under årtiondena 1861/1910 till ej mindre än omkring 935 000 svenska inedborgare, nästan alla tillhörande landsbygdsbefolkningen och i alldeles övervägande grad de olika socialgrupperna inom jordbruksbefolkningen. Enär större delen av utvandrarna voro unga människor i de arbetsföra åldrarna — samt immigranterna för övrigt till icke ringa del voro till mera mogen ålder komna eller äldre svensk-amerikanare, som ofta efter hemkomsten ej längre ägnade sig åt jordbruksyrket — fick utvandringen ännu mera ingripande verkningar för jordbruket än vad den väldiga siffran för nettoförlusten i och för sig angiver. Mot den starka avgången av arbetskraft h a r man visserligen självfallet att ställa de uppväxande nya allmogegenerationernas alltjämt stora numerär, ty — även om giftermålsfrekvens och äktenskaplig fruktsamhet under seklets sista decennier började sjunka jämväl inom jordbruksbefolkningen — så minskades samtidigt dödligheten, och den naturliga folkökningen inom jordbruksbefolkningen var allt fortfarande betydande. Den sammanlagda effekten blev emellertid — på sätt i det föregående demografiska kapitlet närmare belysts — en under tioårsperioden 1871/80 i det närmaste stationär och under de tre efterföljande årtiondena långsamt avtagande folkmängd inom jordbruksnäringen ävensom en för-

90 skjutning av jordbruksbefolkningens ålderssammansättning i riktning mot undertalighet av de arbetsföra åldersgrupperna och övertalighet av minderåriga och åldringar. Denna befolkningsstatistiska utveckling — ytterligare accentuerad genom industrialiseringen — avspeglar ej endast utvandringens verkningar men öppnar även blicken för dess mest väsentliga orsaker. Alltjämt, liksom i början, var det naturligen de bättre utkomstmöjligheterna i det främmande landet, vilka i de unga utvandrarnas sinnen vägdes mot hemortens trängre utrymme för livsuppehället. Visserligen minskades, allteftersom tiden fortskred, barnskarorna i allmogehemmen i stort sett i numerär — den omedelbara följden av så mångas utflyttning till det främmande landet och sedermera av nativitetens nedgång — och visserligen lättades i anslutning härtill de hemmavarandes tävlan om gårdarna och torpen samt om arbetsanställningarna i jordbruket. Alltjämt långt fram under utvandringsperioden var emellertid folktrycket på utkomstmöjligheterna inom jordbruket betydande, och alltjämt saknade jordbruket tillräckligt lockande framtidsutsikter för de nya hundratusentalen av uppväxande allmogegenerationer. Delade meningar kunna naturligtvis råda om vad en dåtida ung hemmansägareson eller torpareson skäligen borde hava fordrat av livet. Men om man, som h ä r sker, betraktar utvandringen i historiskt perspektiv, lära icke många finnas, som hålla före som rimligt, att så gott som medellösa ungdomar, utan utsikter att övertaga ens de mest obetydliga jordbruk och med drängens och pigans eller statarens liv för ögonen, skäligen hade bort låta sig nöja och stanna hemma. Den stora utvandringen, liksom inflyttningen till industrien, är i själva verket — när man från nutida synpunkter betraktar jordbrukets dåtida förhållanden — så lättförklarliga, att alltför mycket ej behöver härom ordas. Den kan — när det gäller de ekonomiska motiven — ställas i blixtbelysning, om man jämför å ena sidan den fattige svenske småbondens och jordtorparens liv på den tiden och å den andra sidan deras, som i det nya fosterlandet vunno tryggad utkomst. Eller — för att uttrycka saken än tydligare — om man jämför å ena sidan de förhoppningar, som sonen i bondeeller torparehemmet, när han ej kunde träda i faderns fotspår, ställde på framtiden i fäderneslandet och å den andra de förhoppningar, som han med rätt eller orätt ställde på framtiden i det stora lyckolandet i väster. Mellan lönerna inom jordbruket och industrien rådde, såsom gjorda undersökningar visat, även på den tiden betydande skillnader till jordbrukets nackdel, och man förstår utan vidare att industrien, även när arbetsanställningar funnos inom jordbruket, drog folket till sig. Sammanfattningsvis kan sägas, att den stora drivkraften i de dåtida folkomflyttningarna var det främmande landets och de inhemska stadsmannanäringarnas verkliga eller förmenta — i stort sett likväl verkliga — företräden framför jordbruksnäringen med avseende å möjligheter till arbetsförtjänster och utkomst. Huruvida de nya levnadsbanorna även skapade en tryggare ekonomisk framtid än jordbruket är så mycket mera omtvistligt, som tusentals emigranter dukade under i livskampen och industriarbetarnas dåtida ställning var mycket oviss och osäker. Men det väsentliga för förklaringen av »flykten från jordbruket» var naturligen, att den unge mannen ur allmogeklassen trodde och hoppades även på en sådan bättre framtid. Det nu anförda ställes i ännu klarare belysning, om man erinrar sig det svenska jordbrukets utveckling under den tidsperiod, som nu avses. Visserligen fortgick skiftesverket alltjämt under årtiondena 1871/80 och 1881/90 ävensom än vidare framåt i tiden. Men större delen av de forna samfälligheterna hade — frånsett vissa delar av Dalarna — framemot århundradets slut blivit föremål för sådan förrättning och de genom skiftena möjliggjorda

91 nyodlingsarbetena fingo allt mindre omfattning. Även eljest fanns icke mera utrymme för nyodlingar i tillnärmelsevis samma skala som tidigare. Väl trängde växelbruket alltmera igenom även på bondejorden, den naturliga gödseln togs bättre tillvara, de nya gödningsämnena började komma till ökad användning, täckdikningar och andra jordförbättringar fortskredo, kreatursrasen förbättrades och lanthushållningen gick i tekniskt avseende framåt. Den egentliga vändpunkten i riktning mot ökad animalisk produktion inträdde emellertid först mot slutet av århundradet. Bondejordbrukets ekonomi i de gamla kulturbygderna vilade följaktligen framemot denna tid, liksom tidigare, främst å spannmålsodlingen. Vid sådant förhållande ligger i öppen dag, att åtminstone i slättbygderna — men även i många skogsbygder — möjligheterna till fortsatt sönderstyckning av bondgårdarna i mindre enheter blevo alltmera begränsade, vartill självfallet även väsentligt bidrog att bondebefolkningen med tiden fått större anspråk än fordom på vad som kunde anses för en skälig bärgning. Det långa föregående tidsskedet med fortskridande hemmansklyvningar följdes — i anslutning härtill — av ett tidsskede med mera stillastående jordfördelning, närmast vad bondejorden angår. Självfallet är, att hemmansägaresönernas utsikter att bliva sina egna härigenom förminskades. Även om syskonkretsarna blevo mindre, så kunde dock i allmänhet endast en av sönerna övertaga fädernegården och de övriga måste — i den mån de ej genom gifte eller eljest hade möjlighet att förvärva andra gårdar — söka sig arbete annorstädes. Någon skulle möjligen vilja göra gällande, att jordbrukets förenämnda tekniska framsteg med åtföljande ökad avkastning fastmera bort hava utvidgat i stället för inskränkt de unga bondegenerationernas möjligheter att övertaga egna fastigheter. Men även om någon sanning kan ligga häri och även om jordstyckningen självfallet här och var — såsom t. ex. i vissa delar av Norrland — ytterligare fortskred, är den nyss givna karakteristiken av utflyttningens huvuddrag likväl den riktiga. Hemmansklyvningarna minskades faktiskt enligt lantmäteristatistiken utomordentligt starkt i antal, jordavsöndringsinstitutet kom företrädesvis till användning för mindre upplåtelser, där jordbruket ej längre var det centrala, och ägostyckningsinstitutet infördes i lagstiftningen, som känt är, först mot seklets slut. Även jordbruksstatistiken visar med avseende å antalet brukningsdelar inom riket samma tendens av stagnation och allt vad man i övrigt känner från sagda tidsskede styrker samma iakttagelser. Styckningarna av större egendomar i småbruk och den s. k. egnahemsrörelsen är en företeelse, som först framemot sekelskiftet, när emigrationskurvan var i nedgående, fick större betydelse. Den förenämnda invändningen har, i den mån den bör tillmätas större betydelse, egentligen intresse ur en annan synpunkt. Den kan nämligen resa frågan, huruvida den avtagande styckningen av jorden mera var en följd av »avfolkningen» på bondgårdarna än en orsak till samma företeelse. Men även svaret på denna fråga är lätt att giva. Ehuru naturligtvis många fall kunna hava förekommit, där eljest lämpliga styckningar uteblevo av brist å hemmavarande arvingar, så talar likväl allt vad man känner om de dåtida jordbruksförhållandena för uppfattningen att detta var undantagsfall och icke regel. Vare sig jordstyckningen stagnerade av verklig brist å jordutrymme eller till följd av böndernas mera personliga uppfattningar i hithörande frågor, så är det framför allt denna stagnation, som vid klarläggandet av den stora emigrationens ekonomiska orsaker spelar huvudrollen. Det bör i detta sammanhang vidare erinras om den allmänna jordbrukskonjunkturens förlopp under den tidsperiod, varom nu är fråga. Det rådde redan under 1870-talet ej lika glänsande tider för spannmålsodlingen som vid seklets mitt. Värre blev emellertid situationen, när den stora jordbruks-

92 krisen började kasta sin skugga framför sig och mörkast blev den under krisåren på 1880-talet. Det ligger i sakens natur, att bönderna under denna sistnämnda tid, när ekonomien blev ytterligt tryckt, skuldsättningen starkt ökades och många fingo gå från gård och grund, sökte att starkt reducera storleken av sina hushåll. Att emigrationen av hemmansägaresöner och hemmansägaredöttrar vid sådant förhållande tog ännu starkare omfattning, förstås utan vidare. Även drängar och pigor hade det under dessa i vårt jordbruks senare historia svarta år synnerligen illa ställt. Känt är ej endast, att dräng- och piglönerna, som förut långsamt stigit, nu hastigt sjönko, men även att talrika drängar och pigor voro tacksamma för arbete på gårdarna — som det dåtida uttrycket lyder — »mot bara maten». Även sådant arbetsfolk utan arvsmedel och tillgångar sökte sig, i den mån de kunde, över till det nya landet, överhuvud taget kommer den ovan ställda frågan om emigrationens karaktär i god belysning just av detta årtiondes förhållanden. Det rådde uppenbarligen alltjämt såtillvida en disproportion mellan folkmängden i jordbruket och arbets- och utkomstmöjligheterna i näringen, att de senare voro uppenbarligen otillräckliga; det fanns alltjämt för mycket folk i bondehushållen för att levnadsförhållandena skulle kunna väsentligt förbättras. Ända fram mot slutet av århundradet var följaktligen den av emigrationen och industrialiseringen möjliggjorda åderlåtningen en företeelse, som för bondejordbrukets vidkommande hade samma naturliga förklaringsgrund som ovan sagts. Sedan spannmålstullarna införts, men mindre som följd av dem än av den stigande allmänna ekonomiska konjunkturen, botades emellertid snart de skador agrarkrisen vållat, och jordbruket gick under årtiondena fram till världskrigets utbrott in i en av de mera lyckliga perioderna av sin senare historia. De jordbrukstekniska framstegen, numera ej minst på växtförädlingens men även på förut berörda områden, gjorde ännu större framsteg än tidigare, avkastningen av så gott som alla slag av grödor förbättrades och prisläget på spannmålsmarknaden var icke otillfredsställande. Ännu mera betydde den successiva omläggningen av jordbruksproduktionen i riktning mot ökad animalisk produktion, varom nyss erinrats; den allt större betydelse, som försäljningen av slaktdjur fick även för bondens ekonomi, därtill ytterligare mejerihushållningens starka utveckling samt smör- och mjölkproduktionens utomordentligt starkt växande betydelse inom allt vidsträcktare delar av landet. Denna utveckling gav, som alla veta, stöten framåt åt småbruks- och egnahemsrörelsen och möjliggjorde — såsom i fortsättningen närmare skall beröras — kvarstannandet vid jordbruket av en sammanlagt icke oansenlig folkmängd. I detta sammanhang är emellertid av det största intresset, att det vanliga bon dej ordbruket jämväl under detta skede av intensifiering, av tekniska framsteg och av relativt lönande nya produktionsgrenar alltjämt, liksom under de föregående årtiondena, företedde en tämligen oförändrad jordfördelning (d. v. s. icke i större skala sönderstyckning i nya, mindre brukningsdelar). Måhända ligger förklaringen härtill i att bondejordbruket i stort sett hade fått en struktur, tämligen väl avpassad för självständig bärgning å gården, men härtill får samma anmärkning — och för övrigt med) ännu större tyngd — göras, som nyss ovan, nämligen att bönderna i det stora hela hellre sågo sin ställning förbättras och sitt välstånd ökas än sina arvingar i framtiden sittande på mindre tjänliga, smärre brukningsdelar. Den svenska självägande bondeklassen hade ju vid denna tid ej endast ekonomiskt men även politiskt ryckt fram till att vara en inflytelserik samhällsklass med helt andra och större fordringar på livet än förfädernas under ståndssamhällets tidevarv. Naturligt är, att familjegårdarnas bevarande till en av arvingarna ansågs vara mest i överensstämmelse med böndernas so-

93 ciala uppfattningar och numera utbildade traditioner. Av det nu sagda följer, att många hemmasöner och hemmadöttrar även under detta slutskede av emigrationsperioden föredrogo att utvandra framför att i hemlandet stanna i beroende och fattiga omständigheter samt att emigrationen följaktligen alltjämt till ej ringa del hade sin grund i samma ekonomiska överväganden som tidigare. Emellertid ändrade sig det allmänna läget såtillvida, att trängseln i bondehemmen numera blev långt mindre än förut, levnadsvillkoren inom bondeklassen i genomsnitt bättre och folktrycket på utkomstmöjligheterna, vad bondebefolkningen angår, vida mindre. Men emigrationen gick ju också alltmera tillbaka och ej minst nettoförlusten på den utrikes omflyttningen sjönk till allt mindre siffror; parallellen är tydlig och dess förklaring naturlig och nu given. De föregående reflexionerna hava, som framgår, avseende å den egentliga bondeklassen, som ju ej endast numeriskt men även i övriga avseenden städse bildat lantbruksbefolkningens kärna. Endast i förbigående hava några ord fällts om jordbrukets löntagaregrupper. Det synes nu vara lämpligt att erinra om dessa de beroende folkskiktens förhållanden under emigrationsperioden. Man kan säga, att jordtorparebefolkningen — eller med allmännare språkbruk torparebefolkningen — under utvandrings- och industrialiseringsperioden före världskriget ej endast förminskades i sådan grad, att man på många orter nära nog kan tala om dess försvinnande, men därjämte, i den mån densamma fortlevde, såg sina arbets- och levnadsvillkor väsentligt förändrade. I själva verket blev jordtorparesystemet, vilket, enligt vad tidigare påpekats, såsom arbetssystem betraktat torde hava varit ganska lämpligt för en äldre tids förhållanden, med tiden alltmera otjänligt och ohållbart och detta ej endast ur sociala men även u r rent ekonomiska synpunkter. Jordtorparnas i allmänhet ytterligt betungande dagsverksskyldighet på huvudgårdarna fullgjordes under ett tidsskede, när naturahushållningen ännu övervägde, naturaprestationer följaktligen voro vanliga samt utsikter till en mindre hård och osäker tillvaro knappast kunde skönjas. Jordägarna tillgodogjorde sig deras arbetskraft, ej minst värdefull under det extensiva jordbrukets tidsålder, när nyodlingar och nyröjningar försiggingo i stor skala, kreaturen kunde vallas även av kvinnor och minderåriga och större behov av en mera koncentrerad arbetsstyrka i ladugårdarna icke förelåg. Sedan utvandringen och industrialiseringen öppnat nya möjligheter, penninghushållningen alltmera trängt igenom samt fordringarna på livet blivit större, funno sig de unga generationerna ej längre lika allmänt som förr i fädernas förhållanden. Visserligen var det hemmasönerna och hemmadöttrarna u r den självägande bondeklassen, som först grepos av amerikafebern; ej svårt att förstå, eftersom de hade starkare socialt självmedvetande, minst ville finna sig i beroende ställningar och måhända ofta hade den största framåtandan. Men snart nog började emigrationsströmmen även att innesluta stora mängder i torparehemmen uppvuxen ungdom och torparebefolkningen hade, när emigrationsperioden gick tillända, likaledes lämnat en mycket stor tribut till landet i väster. Men ännu mera: missnöjet med en torpares lott blev ännu långt större. Tiotusental av torparesöner, som hade kunnat övertaga fädernas torpställen, föredrogo att emigrera eller att taga anställningar i industrien, och landet blev fullt av övergivna torpställen med multnande hus och övervuxna tegar. I den mån torparna blevo kvar, reducerades dagsverksskyldigheten eller — vilket ännu mera karakteriserade utvecklingen — ersattes densamma med arrende i penningar och de återstående resterna av torparebefolkningen förlorade följaktligen alltmera av sin betydelse för arbetet å huvudgårdarna. Deras arbete lades, i den mån det behövde ersättas, mera än tillförne över på drängar, pigor och daglönare eller ock — i vad

94 det gällde de större egendomarna — på dessas statare och stattorpare. Erinras bör även, att maskintekniken åtminstone på de större jordbruken numera började komma till ökad användning, att de naturliga betena i viss omfattning veko tillbaka för de nya fodermedlen — vare sig dessa odlades å gården eller voro importerade — samt att även dessa jordbrukets framsteg starkt medverkade till jordtorparesystemets successiva tillbakagång. Emigrationen och inflyttningen till industrien av folkelement ur torpareklassen hade sålunda sin rot i ej endast sociala men även med jordbrukets tekniska utveckling nära förknippade ekonomiska förhållanden. Med avseende å de tiotusentalen av backstuge- och inhyseshjon är tillfyllest erinra om, vad redan förut anförts. De hade sällan haft någon nämnvärd betydelse för arbetssystemet inom jordbruksnäringen, och deras tillbakagång i numerär och slutliga försvinnande är endast att betrakta som en naturlig social utvecklingsprocess. Detta utesluter naturligtvis icke att utvandringsströmmen och folkströmmen till industrien till någon mindre del även kan hava inneslutit element ur detta landsbygdens fattigskikt. Vad slutligen statarebefolkningen angår, har redan tidigare framhållits, att densamma i allmänhet levde under mycket tryckta förhållanden. Man torde emellertid under den nu behandlade tidsperioden kunna registrera t. o. m. någon ökning i statarebefolkningens numerär, sammanhängande med jordtorpssystemets nyss angivna alltmera minskade betydelse, utan att man likväl vet något bestämt om huru den genomsnittliga arbetsstyrkan på de större gårdarna under dessa årtionden kan hava förändrat sig. Det sannolika är, att folkströmmen från jordbruket endast i relativt liten omfattning inneslöt i statarehemmen uppvuxna ungdomar; åtminstone att dessa mera sällan emigrerade. Fattigdomen och medellösheten var här om möjligt ännu större än i torparehemmen, energien och framåtandan oftast ganska liten. Självfallet kan man emellertid säga att, i den mån även sådana ungdomar lämnade jordbruket, samma motiv voro för dem vägledande som för alla andra, nämligen de bättre arbetsförtjänsterna och förhoppningarna om de bättre framtida utkomstmöjligheterna i industrien eller i det främmande landet. Man torde av det hittills anförda kunna draga några sammanfattande slutsatser med avseende å det ovan resta spörsmålet, huru man bör bedöma jordbrukets åderlåtning under emigrationsperioden. Även med iakttagande av varsamhet vid omdömet om denna i vårt lands nyare historia djupt ingripande samhällsföreteelse låter sig svårligen leda i bevis eller ens göras sannolikt, att jordbrukets utveckling genom denna visserligen utomordentligt stora avgång av arbetskraft i det stora hela hämmades eller skadades. Väl får icke förbises, att emigrationen mångenstädes förde med sig vissa följder, vilka i förstone kunna synas tala till förmån för den motsatta uppfattningen. Särskilt i en del skogsbygder, men även eljest, förminskades under tiden för emigrationens kulmination tusentals familjer i sådan grad, att man lärer kunna tala om en temporär brist å arbetsfört folk. Mångenstädes i landet såg man denna tid bondgårdar eller andra mindre jordbruk med tydliga tecken å vanvård i fråga om såväl byggnader som åkerjord. Ej heller saknades fall av helt övergivna, av närboende bönder eller — i skogsbygderna än vanligare — av bolag uppköpta fastigheter. De av emigrationen mest hemsökta bygderna gjorde hos mången dåtida observatör ett beklämmande intryck och alstrade lätt föreställningen, att man stod inför en tillbakagång av jordbruksnäringen. Detta intryck förstärktes måhända även av de många övergivna torpen med sina multnande byggnader och övervuxna tegar. Allt detta och åtskilligt annat, som på den tiden oroade den allmänna opinionen och som — ehuru egentligen först senare, när emigrationsperioden nalkades sitt slut — föranledde omfattande offentliga

95 utredningar i ämnet, torde emellertid numera, när förhållandena kunna bättre överblickas, kunna betraktas som företeelser utan nämnvärd betydelse för utvecklingen i stort. Sammanslagningen av fastigheter stannade i själva verket vid obetydliga ansatser, den svenska bondgårdsstrukturen förblev praktiskt taget densamma som förut, i de förfallna byggnadernas ställe reste sig oftast nya, välbyggda bostadshus och ekonomibyggnader, misskötta och vanhävdade åkertegar bragtes åter i kultur. Många, måhända flertalet, av ödetorpen försvunno visserligen för alltid, men för jordbrukets utveckling hade detta förhållande ringa eller ingen betydelse. Många andra torpställen lämnade för övrigt plats för nya torp och lägenheter — antingen på de gamla platserna eller på andra tjänligare sådana — och jordbruket anpassade, som redan nämnts, sitt arbetssystem efter den nya tidens förhållanden. Att de forna backstugorna tillhörde historien, kunde väl hos ingen väcka bekymmer. Nej, i den mån de nu berörda mindre lyckliga dragen i utvecklingen mana till eftertanke, är det icke jordbruksekonomiska synpunkter i egentlig mening utan andra mera allmänna synpunkter — till vilka strax återkommes — som komina i betraktande. Det torde vara så mycket svårare att hävda meningen, att vårt jordbruks utveckling skadades av emigrationen, som denna utveckling — såsom ovan erinrats — åtminstone efter den stora agrarkrisen på 1880-talet i så gott som alla avseenden kännetecknades av betydande, för att icke säga lysande framsteg, med en högst väsentligt ökad produktion av livsmedel som slutresultat, och jordbruksbefolkningens ekonomiska förhållanden likaledes väsentligt förbättrades. Den omständigheten, att arbetslönerna inom jordbruket — såsom lönestatistiska undersökningar utvisa — undergingo en i det stora hela fortskridande stegring, må hava varit en följd av omflyttningsrörelserna eller av den förbättrade räntabiliteten eller av löntagarnas ökade möjligheter att göra sina intressen gällande eller av dessa olika omständigheter i förening. I vilket som helst fall kan ej sägas annat än att jordbruket väl kunde tåla denna stegring i sina arbetsomkostnader samt att knappheten å arbetskraft inom jordbruket ingenstädes tog några för denna närings utveckling hinderliga proportioner. Att så var fallet berodde naturligtvis väsentligen på jordbrukets förut understrukna intensifiering samt framför allt på omläggningen mot animalieproduktion med åtföljande ökade inkomster för jordbrukaren. Det nu sagda kan även formuleras sålunda, att jordbrukets åderlåtning under emigrations- och industrialiseringsperioden, trots folkförlustens dimensioner, icke ur ekonomiska synpunkter var för stor och än mindre på något sätt förödande. Man torde kunna gå ännu längre och med en viss grad av säkerhet tillägga, att jordbrukets allmänna ställning och villkoren, ej mindre för bönderna än även för löntagarna inom jordbruket, skulle hava varit sämre, om den dåtida »flykten från jordbruket» hade varit mindre. Den, som till äventyrs vill göra en motsatt åsikt gällande, torde sakna stöd härför i statistiskt och annat tillgängligt material och ej heller kunna åberopa äldre praktiska jordbrukares erfarenheter från tiden före världskriget. Den nu gjorda konklusionen kan måhända synas väl positiv och ej heller stämma väl överens med den oro, som emigrationen på sin tid väckte inom vidsträckta kretsar. Den kan även synas strida mot åtskilliga i den officiella emigrationsutredningens betänkanden förhandenvarande uttalanden. Emellertid bör härvid först uppmärksammas, att en samhällsföreteelses bedömande faller sig vida svårare, medan den ännu pågår, än när den kan ses i historiskt perspektiv. Vidare bör bemärkas, att förenämnda oro och uttalanden icke företrädesvis bottnade i bekymmer för det svenska jordbrukets utveckling och den svenska jordbruksbefolkningens levnadsförhållanden. Snarare var oron uttryck för fosterländska, även från nutida synpunkt sett väl för-

96 ståeliga, stämningar av mera allmän natur. Man såg inför sina ögon den stora utvandrarströmmen av unga svenska män och kvinnor och man greps av beklämmande känslor inför tanken att detta ypperliga folkmaterial för alltid skulle lämna hemlandet. Man såg tillväxten av landets befolkning väsentligt avtaga och man iakttog med ledsnad den beklagliga förskjutningen av landsbygdsbefolkningens ålderssammansättning. Man leddes av begripliga förhoppningar och drömmar om att fosterlandets egna utkomstmöjligheter måtte kunna ökas i samma proportion som den naturliga folkökningen, man såg trots den starka industriella utvecklingen dessa förhoppningar komma på skam och dessa drömmar grusas. Man lät sig måhända även, och helt naturligt för övrigt, påverkas av de mindre verklighetsbetonade än jordbruksromantiska tankarna på en nybildning av jordbruk inom landet i vida större skala än den, som rikets geografiska förhållanden och de ekonomiska konjunkturerna i själva verket gjorde möjliga. Många i den officiella emigrationsutredningen förekommande uttalanden av skilda däri medverkande krafter men framför allt av utredningens ledare hade för övrigt — och detta är naturligtvis ingen anmärkning utan allenast ett naturligt påpekande — en personligt färgad karaktär. Det var vackra och tänkvärda uttryck för den pessimism, som grep en svensk patriot vid anblicken av ett fosterland, som för så många hundratusenden av den egna folkstammen inom egna gränser saknade möjligheter till skälig bärgning. Därtill kom, som nyss framhållits, att det dåvarande läget i landet icke kunde tillräckligt klart överblickas. Man stod mitt uppe i den stora brytningstiden på jordbrukets område, då så mycket gammalt måste vika för det nya, då de fattiga folkklasserna på landsbygden reste sig till större anspråk på livet och en mera människovärdig tillvaro. Likväl finnes åtskilligt i dessa tidigare utredningar och uttalanden, som alltjämt har ett bestående värde och som — när det gäller emigrationsperiodens bedömande u r mera allmänna synpunkter — i detta sammanhang icke kan med tystnad förbigås. Intet tvivel råder om att jordbruksbefolkningens rotfasthet vid jorden under tidsskedet för penninghushållningens genomträngande, emigrationen och inflyttningen till industrien mångenstädes försvagades och att merkantila tänkesätt och sedvänjor utvecklade sig med ej enbart lyckliga verkningar. Dessa tänkesätt och sedvänjor kunna sägas hava varit både orsaker till »flykten från jordbruket» och verkningar av samma företeelse. Även den, som i »jordbundenheten» ej enbart ser något gott och som lägger vikt vid människornas möjligheter att växla sysselsättningar och levnadsbanor, torde väl ändock i allmänhet betrakta jordbrukarens intresse för sitt yrke och kärlek till den egna torvan som samhällsvärden av stor betydelse. Att emigrationen och industrialiseringen ledde till tiotusentals torpställens nedläggande och torparefamiljers försvinnande var väl, som förut sagts, tämligen naturligt och måhända ej i och för sig alltför beklagligt, eftersom den ifrågavarande institutionen såväl ekonomiskt som socialt förlorat så mycket av sitt existensberättigande. Dock var det ur samhällets och även jordbrukets synpunkt åtskilligt värdefullt, som härvid gick tillspillo. Arbetskraften i jordbruket blev i relativt ännu högre grad än förut mera hemlös och rotlös. Varken ur sociala eller ens ekonomiska synpunkter torde man fördenskull kunna betrakta stataresystemets fortsatta utbredning såsom gynnsamt. Ej heller kan daglönarens eller den löse skogsarbetarens liv sägas hava varit lyckligare än den forne jordtorparens, även om den sistnämnde fått draga sig fram under hårda arbetsvillkor och försakelser. Den löse arbetaren i jord- och skogsbruket hade nog en i stort sett ännu otryggare tillvaro, även om hans möjligheter till penningförtjänster tidvis kunde hava varit större. Andra tider av året

97 eller t. o. m. år igenom var han ofta utan regelbundet arbete. Väl hade torparnas bostäder merendels varit primitiva och mången gång ytterligt dåliga, men daglönaren fick sannolikt logera under lika eller ännu sämre förhållanden och skogsarbetarnas kojor — för övrigt senare föremål för en officiell undersökning — voro föga människovärdiga. I den mån icke nya stattorp eller egnahem byggdes upp i de gamla torpens ställe och statarekasernerna — såsom denna tid mestadels var fallet — förblevo ungefär vid det gamla, medförde övergången till större användning av statare, årsanställda och tillfällig arbetskraft tvivelsutan försämrade betingelser för familjebildning och familjeliv och den ledde även — såsom senare skall påpekas — till en fortsatt, växande »flykt från jordbruket». Även frånsett denna sida av saken får man ej alldeles underskatta vissa skador, som den nya tiden förde med sig för den egentliga bondeklassens vidkommande. Mångenstädes kunde man iakttaga ett försvagat intresse för fädernegårdarnas bevarande, en växande handel och spekulation med jordbruks- och framför allt skogsfastigheter samt en tilltagande skuldsättning av jorden. Ej minst i skogsbygderna och framför allt i Norrland bredde den affärsbetonade andan ut sig. Strävandet efter hastigt förvärvade men måhända snart förlorade förtjänster och förmögenheter tog ej sällan mindre lyckliga former. De stora trävarubolagens jord- och skogsförvärv med åtföljande förvandling av tusentals självägande bönder till beroende arrendatorer och mycken åkers läggande under skog utgör visserligen ett kapitel för sig, alltför omfattande för att kunna här annat än bringas i erinran. Att den storindustriella utvecklingen på skogshanteringens område skapade arbetsförtjänster och levebröd åt skogsbygdernas fattiga bönder är visserligen ostridigt och har i det föregående understrukits, men att samma utveckling även ledde till mångas avflyttning från jordbruket är å andra sidan ävenledes uppenbart. Det lärer väl ej heller kunna förnekas, att denna industrialiseringsprocess försvagade och uppluckrade den bofasta befolkningen i skogsbygderna. Visserligen får man icke förstora dessa missförhållanden och detta så mycket mindre, som den fortsatta utvecklingen gått i gynnsammare riktning såväl på grund av den allmänna tidsutvecklingen som genom den serie av lagstiftningsåtgärder, som sedermera vidtagits till skydd för den norrländska bondebefolkningen. Men man kan i en återblick som den förevarande omöjligen lämna dessa »norrlandsfrågans» beklagliga sidor u r räkningen. De nya tänkesätten och sedvänjorna förde för jordbruksbygdernas vidkommande understundom det goda med sig, att yngre och driftigare jordbrukare övertogo förut mindre väl brukade fastigheter. En sådan cirkulation är naturlig och dylika ägarebyten främjade jordbrukets utveckling. Men det gäller här att rätt skifta skuggor och dagrar och skuggor saknades icke. Större under generationer välskötta egendomar kommo under den förevarande tidsperioden i händerna på trävaruhandlare eller andra spekulanter, som föga vinnlade sig om ett uthålligt skogsbruk och än mindre om jordbrukets rätta bedrivande. Misskötsel och vanhävd av sådana egendomar var ingen sällsynt företeelse. Även vanliga bondehemman indrogos, om ock av naturliga skäl i mindre omfattning, i fastighetshandeln och spekulationen. Även goda och livsdugliga bondefamiljer upplöstes och medlemmarna skingrades för alla vindar. Egentligen vore här platsen för mera djupgående betraktelser över emigrationens och industrialiseringens befolkningskvalitativa verkningar, med avseende närmast å bondebefolkningen men allmännare å jordbruksbefolkningen i dess helhet. Den förevarande sammanträngda återblicken har ej utrymme härför och material saknas för övrigt för en sådan sociologisk analys med anspråk på objektivitet. Allenast den anmärkningen torde kunna göras, att det ofta var de fysiskt mest livskraftiga och intellek7—387586.

98 tuellt mest begåvade, som beslöto sig för att söka lyckan i det främmande landet; åtminstone att det ofta var de mest företagsamma och energiska, som främst rekryterade utvandrareströmmen. Det var följaktligen mycket av den svenska jordbruksbefolkningens bästa blod, som rann bort, och de, som stannade kvar, voro ej alltid bärare av de mest värdefulla arvsanlagen. Naturligtvis kan häremot invändas, att även många utvandrade, som voro föga lämpliga för jordbrukarens strävsamma yrke, många oroliga och äventyrslystna ungdomar utan jämvikt i sinnet och även många i hemlandet mer eller mindre misslyckade personer. Det material, som emigrationsutredningen sammanbragt, synes likväl starkare stödja uppfattningen, att jordbruksbefolkningen och — eftersom flykten från jordbruket i detta fall icke var en omflyttning inom landet utan en utflyttning ur landet — befolkningen i dess helhet i det avseende, som nu åsyftas, mera förlorade än vann. Beträffande den inrikes omflyttningen gäller såtillvida detsamma, som det företrädesvis torde hava varit en del av de mera företagsamma och begåvade, vilka sökt sig till städerna; i varje fall måste de fysiskt och psykiskt verkligt undermåliga i stor utsträckning hava stannat kvar på landsbygden. På grund av stadsbefolkningens sedan 1890-talet lägre nativitet har städernas absorption av i stort sett värdefulla element från landsbygden betytt en nedsatt fruktsamhet hos dessa element. Den allmänna konklusionen är följaktligen, att emigrationen och industrialiseringen — även om jordbrukets utveckling icke hämmades och jordbruksbefolkningens levnadsstandard i genomsnitt förbättrades — ej desto mindre hade djupare liggande mindre lyckliga följder; visserligen svårare att konkretisera och bevisa och visserligen i den nationalekonomiska och sociala forskarens ögon osäkra och omtvistliga. Den sista frågan i detta sammanhang är, om något ytterligare kan tilläggas, därest man i stället för jordbruket och jordbruksbefolkningen fäster sig vid landsbygden i dess helhet och den på landsbygden levande, även i andra yrken än jordbruket sysselsatta befolkningen. Då det här icke är möjligt att ingå i detaljer, skall härutinnan endast anmärkas följande. Den svenska industrien utvecklades och växte, som allmänt är känt, jämväl och icke minst på landsbygden, som i anslutning härtill alltmera industrialiserades. Stora områden av riket berördes mindre eller knappast alls av denna utveckling, men inom andra landsdelar agglomererades befolkningen i industrisamhällen av ofta betydande storlek, administrativt och judiciellt tillhörande landsbygden. Genom kommunikationernas och särskilt järnvägarnas utbyggnad uppstodo hundratals nya stationssamhällen och även eljest växte folktätheten i talrika köpingar, municipalsamhällen och andra dylika orter. Jämsides härmed företedde de rena jordbrukskommunerna i det stora hela bilden av stillastående eller tillbakagång. Denna omgestaltning av den svenska landsbygdens allmänna demografiska och ekonomiska struktur kan här endast antydas. Industrisamhällena liksom de övriga knutpunkterna för handel och samfärdsel drogo — på sätt förut erinrats — arbetskraft till sig särskilt från den omgivande landsbygden men, allteftersom tiden fortskred, även från mera avlägsna orter. Självfallet var det denna landsbygdens industrialisering, som gjorde att folkminskningen inom jordbruksnäringen icke åtföljdes av en folkminskning för landsbygdens vidkommande, även om landsbygdsbefolkningens relativa andel av rikets sammanlagda folkmängd genom städernas ännu starka utveckling gick något tillbaka. Emellertid finnas vissa mindre lyckliga sidor av utvecklingen på landsbygden, som förtjäna att uppmärksammas. Eftersom jordbruksbefolkningen trots industrialiseringen och befolkningsagglomerationen alltjämt utgjorde den vida större delen av landsbygdsbefolkningen, företedde även landsbygds-

99 befolkningen — ehuru i mindre utpräglad grad än den egentliga jordbruksbefolkningen — den förut understrukna förskjutningen i ålderssammansättningen i riktning mot en viss uttunning av de arbetsföra åldersgruoperna. Giftermålstalet för landsbygden var avsevärt lägre än för städerna och skillnaden ökades alltmera till landsbygdens nackdel. Den äktenskapliga fruktsamheten sjönk mot århundradets slut och vidare framåt i tiden även på landsbygden, om ock tillbakagången här var mindre än i städerna. Den sammanlagda effekten av giftermålsfrekvens och fruktsamhet var emellertid jämväl för landsbygdens del en för dåtida förhållanden icke obetydlig nedgång i födelsetalet. Det är vidare ej endast jordbruksbefolkningens tillbakagång som här kommer i betraktande; den allmänna bilden kännetecknas även av hantverksyrkenas ojämna strid med industrien och tusentals hantverkares och därmed likställda mindre yrkesutövares försvinnande. Även denna utveckling ger mångenstädes »landsbygdens avfolkning» en accentuerad karaktär och särskilt förstorade den motsatsförhållandet mellan å ena sidan de egentliga jordbruks- och skogskommunerna och å den andra sidan de mera industrialiserade landsbygdskommunerna. Anmärkas må därjämte jämväl i detta sammanhang, att skiftesverket, som ju numera övergått större delen av riket, vid sidan av sina för utvecklingen inom jordbruket ytterligt gynnsamma verkningar medfört en viss ökad isolering för landsbygdens familjer. De förenämnda smärre yrkesutövarnas undergång som yrkesutövare eller deras inflyttning till de tätare bebyggda samhällena gjorde denna isolering ännu större. Dessa förhållanden — till vilka i fortsättningen återkommes — hade för landsbygds- och framför allt jordbrukskommunernas vidkommande bland annat den följden, att en viss vantrevnad och olust utbredde sig bland landsbygdsbefolkningen, som ju i likhet med alla andra hade behov av samvaro och förströelse. Att detta inverkade på »flykten från jordbruket» och att det även ledde till ökad inflyttning till städerna torde vara ställt utom tvivel. Möjligen kunna sådana känslor även hava påverkat mångas beslut att föredraga den främmande världsdelens ovissa möjligheter framför hemortens mera enformiga och händelselösa liv. En annan och viktig konsekvens av utvecklingen var, att skatteunderlaget i de rena jordbrukskommunerna, om det också icke försvagades, så åtminstone icke ökades i samma takt och med samma styrka som skatteunderlaget i industrisamhällena och städerna med — allteftersom de kommunala utgifterna stego — växande och ofta starkt tyngande skattebördor samt härav ytterligare följande vantrevnad och avfolkning. Än vidare må erinras om att landsbygden i det stora hela taget, allteftersom städerna gingo framåt med avseende å bostäder och hygien, kom i en påfallande ogynnsam ställning, främst avspeglande sig i dödlighetsförhållandena men även på annat sätt. Den statistiska återblicken har sålunda visat, hurusom landsbygden, efter att tidigare hava haft väsentligt lägre dödstal än städerna, i detta avseende först blev alltmera jämställd med dessa senare för att sedan — ehuru skärningspunkten inföll något senare — förete högre dödlighet; ett förhållande ej enbart beroende på landsbygdsbefolkningens ålderssammansättning men även på att de sanitära och hygieniska förhållandena mångenstädes på landet förblevo vid det gamla, medan städerna här gjorde det ena framsteget efter det andra, överhuvud taget var det allmänna intresset för landsbygdens sociala förhållanden under den tidsperiod, som nu avses, ganska ringa, och statsmakternas åtgöranden på det socialpolitiska fältet väsentligen inriktade på städerna och industriarbetarnas förhållanden och intressen. Detta gäller ej endast med avseende å löntagargrupperna inom landsbygdsbefolkningen, vilkas löner alltjämt lågo lägst bland alla mera betydande löntagargruppers, vilkas bostadsförhållanden redan i det föregående berörts och vilkas näringsstandard lämnade ytterligt mycket öv-

100 rigt att önska. Detsamma gäller även i fråga om stora delar av yrkesutövarna, d. v. s. i första rummet bondebefolkningen men även alla andra på landet bosatta näringsutövare och tjänstemän. Man kan följaktligen mera allmänt göra gällande, att landsbygdsbefolkningen, trots det i regel sundare och friskare livet på landet, i många avseenden hade en missgynnad ställning och man kan med skäl tala om stora sociala landsbygdsproblem, som på den tiden knappast uppmärksammades. Sammanfattningsvis kan sägas, att ej endast förhållandena inom jordbruksnäringen, men förhållandena å den svenska landsbygden i allmänhet taget, företedde tillräckligt många ogynnsamma sidor eller i vart fall av människorna själva i så många avseenden kändes såsom otillfredsställande, att ej endast »flykten från jordbruket» men även »landsbygdens avfolkning» får tämligen naturliga både ekonomiska och psykologiska förklaringsgrunder. De i detta avsnitt utvecklade synpunkterna hava i mycket tillämplighet jämväl å det tidsskede, som behandlas i efterföljande avsnitt. Att framställningen, på sätt här sker, delas i skilda avsnitt, har mindre sin grund i att utvecklingen vare sig i allmänhet på landsbygden eller speciellt inom jordbruksnäringen härefter ingick i ett nytt tidsskede; den efterföljande utvecklingen var fastmera i det stora hela allenast en fortsättning av den föregående om ock i vissa demografiska hänseenden ännu mera accentuerad. Det har emellertid synts lämpligt att här avsluta denna första återblick, eftersom den nu berörda tidsperioden i så utomordentligt hög grad präglades av den stora emigrationen, som i och med krigets utbrott helt avstannade för att under efterkrigsåren vara utan nämnvärd betydelse för den här behandlade frågan. En annan orsak till den valda dispositionen är att det statistiska materialet genom de sista folkräkningarna blivit väsentligt fylligare och även eljest källmaterialet för utredningen rikare och mera detaljerat. Än vidare tillkommer, att den förevarande återblicken ju främst åsyftar att giva den historiska bakgrunden till den nuvarande situationen och att det sistnämnda läget bör ses i sammanhang med de sista årtiondenas och i första rummet efterkrigstidens utveckling.

KAPITEL IV

Den fortsatta utvecklingen under den senaste tjugofemårsperioden. Det allmänna läget på landsbygden under den fortskridande industrialiseringen. »Flykten från jordbruket» samt dess orsaker och verkningar under senare tid

103 Rekapitulation av landbygds- och jordbruksbefolkningens numeriska utveckling. Den å rikets landsbygd bosatta befolkningen hade, såsom förut framhållits, under årtiondet 1900/10 varit nästan stationär och uppgick enligt 1910 års folkräkning till 4 154 000 personer. Även det efterföljande årtiondet 1911/20 företedde samma bild av stagnation. Siffran var sålunda enligt 1920 års folkräkning 4 161 000 personer. Även under större delen av det efterföljande årtiondet höll den sig ungefär oförändrad. Sålunda var siffran för år 1928 4 164 000 personer, d. v. s. praktiskt taget densamma som närmare tjugo år tidigare. Fr. o. m. år 1928 visar emellertid kurvan för folkmängden på landsbygden, med allenast ett obetydligt avbrott, en långsamt sjunkande tendens. År 1936 redovisades sålunda landsbygdsbefolkningen med 4 080 000 personer. Nu bör för dessa siffrors rätta bedömande hållas i minnet, att den ifrågavarande stagnationen och tillbakagången ej allenast berott på inflyttningen till rikets äldre städer men jämväl på att ett icke ringa antal köpingar och municipalsamhällen under loppet av den förevarande tidsperioden erhållit stadsrättigheter ävensom på många och stundom stora landsbygdskommuners inkorporation i större eller mindre stadssamhällen. Självfallet är i anslutning härtill, att problemet om »landsbygdens avfolkning» i och med den fortskridande befolkningsagglomerationen alltmera fått en annan karaktär än under längre tillbaka liggande tidsskeden. De skiljaktigheter i demografiska, ekonomiska, sociala och andra avseenden, som tidigare rådde mellan landsbygden å den ena sidan och städerna å den andra, äro visserligen alltjämt intill innevarande tidpunkt av största betydelse. Motsättningarna minskas likväl i väsentlig grad genom att så många landsbygden tillhörande samhällen fått stads- och industribetonad karaktär. Man har ju i anslutning härtill såväl i vårt lands officiella statistik som i enskilda undersökningar av svenskt samhällsliv alltmera övergått till en uppdelning av landsbygdskommunerna i trenne huvudgrupper, nämligen de »rena jordbrukskommunerna», de »blandade jordbruks- och industrikommunerna» och de mera industrialiserade landsbygdskommunerna, och den föregående demografiska framställningen bygger även i väsentliga delar på denna indelningsgrund. En särskild översiktstabell visar den fortskridande tätortsbefolkningen på landsbygden under tidsperioden 1900—1935, till vilken här hänvisas. När det i förevarande kapitel gäller att utveckla vissa allmänna synpunkter på frågan om den svenska landsbygdens förhållanden under senare tid, är det självfallet angeläget att taga hänsyn till denna utvecklingens förändrade natur. Man har härvid förutom den på landsbygden förlagda större industrien att uppmärksamma de betydande samhällsintressen, som äro knutna, förutom till på landsbygden bosatta i det allmännas tjänst anställda befattningshavare och löntagare av skilda slag, till på landsbygden verksamma mindre yrkesutövare inom småindustrien, hantverket och de s. k. fria yrkena, och detta så mycket mera som — enligt vad i det följande kommer att närmare understrykas — sådana yrkesutövningars främjande ingår som ett synnerligen viktigt led i en positiv iandsbygdspolitik. I den mån så är nödigt och möjligt skall följaktligen jämväl dessa yrkesgruppers storlek och numeriska förändringar i fortsättningen statistiskt belysas. De i föregående kapitel återgivna siffrorna för jordbruksbefolkningens numeriska utveckling under tidsskedet för den stora folkökningen före emigra-

104 tionen och industrialiseringen giva, trots yrkesräkningarnas brister, en i stora drag rättvisande bild av såväl den sammanlagda jordbruksbefolkningens dåtida, ansenliga tillväxt som ökningen av de olika jordbruksbefolkningen tillhörande socialgrupperna. Detta förhållande beror, såsom även förut understrukits, ej minst därpå att den svenska landsbygden under sagda tid ännu allenast i mindre mån industrialiserats samt att de i landsbygdskommunerna skrivna arbetarna av skilda slag — även när redovisningen av deras sysselsättning saknades eller var ofullständig — i alldeles övervägande grad voro arbetare inom jordbruksnäringen. Därtill kommer ytterligare, att under samma tidsskede gränsen mellan å ena sidan den egentliga bondeklassen och å den andra de beroende folkskikten på landsbygden var jämförelsevis bestämd, eftersom med bönder städse avsågs ägare eller brukare av i mantal satt jord, det nya jordavsöndringsinstitutet ännu endast fått ringa utbredning samt den moderna egnahemsrörelsen var okänd; än vidare tillkom, att jordtorparna bildade en i såväl ekonomiskt som rättsligt avseende tämligen klart avgränsad folkklass samt att redovisningen av drängar och pigor i husbondens kost under tiden för legostadgans giltighet och allmänna tillämpning torde hava varit tämligen rättvisande. Då jordbruket därjämte under sagda tid icke på långt när använde så mycken lös arbetskraft i form av daglönare eller andra tillfälliga arbetare, som sedermera blivit fallet, och den ifrågavarande mera rörliga arbetskraften därjämte — eftersom industrien på landsbygden var relativt litet utvecklad — så gott som helt och hållet hade sin verkliga utkomst av jordbruksnäringen, lära de förut kommenterade sifferserierna fram till 1860- och 1870-talen ganska väl avspegla den dåtida utvecklingen. Avsevärt svårare är det emellertid nu att vinna en numeriskt någorlunda riktig bild av jordbruksbefolkningens utveckling under senare delen av förra seklet och tiden fram till innevarande årtionde. Man ställer sig måhända till en början frågande inför ett sådant faktum, eftersom de senaste yrkesräkningarna i vårt land otvivelaktigt äro väsentligt mera noggranna än de tidigare och man alltså i förstone kunde vara böjd för att räkna med en klarare och ej en oklarare bild av den senaste mansålderns utveckling. Emellertid samverka olika omständigheter till att den retrospektiva återblicken är förenad med betydande vanskligheter. Den stora huvudgruppen av rikets befolkning, som vid yrkesräkningarna förts under gruppen »f. d. yrkesutövare m. fl.» och som, förutom förutvarande yrkesarbetare, jämväl innesluter stora grupper av löntagare utan specificerad sysselsättning — s. k. arbetare av obestämt slag — ävensom den tidigare talrika gruppen av »inhyseshjon» visa för tidsskedet 1870—1930 en mycket anmärkningsvärd och för det ifrågavarande problemets belysning viktig tillbakagång. Medan denna restgrupp åren 1870 och 1880 redovisades med en numerär av resp. 1 073 000 och 1 149 000 personer, äro motsvarande siffror för de efterföljande fem folkräkningarna 927 000, 859 000, 697 000, 538 000 och 545 000 personer, d. v. s. bilda en utomordentligt starkt fallande serie. Då det avvissa skäl kan antagas, att tillbakagången i de f. d. yrkesutövarnas antal varit ringa eller ingen, ligger förklaringsgrunden till den fallande sifferserien dels däri, att man vid de senare yrkesräkningarna i alltmera ökad grad kunnat specificera ifrågavarande »arbetare av obestämt slag» på de olika huvudgrupperna av yrken, och dels i att gruppen »inhyseshjon» så småningom praktiskt taget försvann. Den förevarande Testgruppens tillbakagång är alltså i väsentlig mån en följd av att yrkesräkningarna i förevarande avseende blivit alltmera tillförlitliga. Den sedvanliga utproportioneringen av den ifrågavarande restgruppen på de fyra huvudgrupperna av yrken leder, som kända siffror utvisa, till en avsevärd numerisk tillbakagång av den i jordbruk med

105 binäringar sysselsatta folkmängden, nämligen från omkring 3 017 000 personer år 1870 och 3 102 000 personer år 1880 till 2 417 000 personer år 1930. Mot denna sifferserie står, likaledes enligt kända siffror, en i jordbruk med binäringar direkt redovisad folkmängd, vilken under hela det ifrågavarande sextioåriga tidsskedet varit ungefärligen konstant. Mot 1870 års siffra av 2 153 000 personer svarade år 1930 en siffra av 2 135 000 personer. Vilkendera av de förevarande båda sifferserierna avspeglar nu den verkliga utvecklingen? Man måste självfallet ställa sig ytterst tvivlande inför tanken, att den i jordbruket med binäringar sysselsatta befolkningen under tidsskedet för den stora emigrationen och industrialiseringen praktiskt taget varit oförändrad, ja allt tyder ej endast på osannolikheten men på felaktigheten av ett sådant antagande. Den efter utproportioneringen erhållna sifferserien däremot torde kunna anses vara jämförelsevis rättvisande, även om utproportioneringen på grund av primärmaterialets beskaffenhet icke kan anses fullt tillfredsställande. Resultatet av dessa överväganden blir följaktligen, att den i jordbruk med binäringar sysselsatta delen av rikets befolkning under tiden från 1870-talet fram till 1930 i stort sett visat en mycket stark tillbakagång; en tillbakagång som visserligen icke med någon större grad av säkerhet kan siffermässigt bedömas, men som uppskattningsvis torde kunna antagas hava inneburit en minskning med omkring en femtedel, d. v. s. från omkring tre miljoner till i runt tal 2 400 000 personer. Bortser man emellertid från den i jordbrukets binäringar sysselsatta befolkningen och härvid särskilt från den numera ganska talrika arbetarbefolkningen i skogsbruket, blir tillbakagången av den egentliga jordbruksbefolkningens numerär icke obetydligt större; man torde kunna anslå denna tillbakagång till närmare en tredjedel av numerären vid periodens början. Det råder full samstämmighet mellan detta resultat och de slutsatser med avseende å landsbygdsbefolkningens utveckling, som man finner i det demografiska huvudkapitlet. Går man härefter över till frågan om de olika socialgrupperna inom jordbruksnäringen, må — alltjämt med hänvisning till det demografiska huvudkapitlet — anföras följande. Den för den äldre stora folkökningsperioden följda uppdelningen av jordbruksbefolkningen låter sig såväl med hänsyn till förändringarna i agrarstrukturen och arbetsförhållandena inom jordbruket som på grund av vissa yrkesräkningars förändrade gruppindelningar ej oförändrad fullfölja. För någorlunda jämförbara sifferseriers vinnande nödgas man fastmera, med utgångspunkt från 1880 års folkräkning, uppdela jordbruksbefolkningen under andra huvudrubriker; ett förhållande som likväl ej helt utesluter vissa jämförelser med det äldre tidsskedets utveckling. De manliga huvudpersonerna av jordbrukare- och fiskareklassen redovisades efter den äldre gruppindelningen enligt yrkesräkningen år 1880 till omkring 264 000 personer, och motsvarande siffra var för den egentliga jordbrukareklassens vidkommande omkring 257 000. Den nya sifferserien upptager för manliga yrkesutövare inom grupperna »gods- och hemmansägare» samt »brukare, landbönder (arrendatorer)» en siffra av 252 000 personer; således en endast obetydlig skillnad. Av den nya sifferserien framgår, att antalet huvudpersoner för socialgruppen »gods- och hemmansägare» under hela femtioårsperioden 1880—1930 varit tämligen stationärt, ett förhållande som avspeglar den egentliga bondgårdsstrukturens förut berörda jämförelsevis oförändrade karaktär, alltsedan den fortskridande jordstyckningen avlösts av ett relativt stillastående i detta avseende. Även den numeriskt mindre betydelsefulla klassen av »brukare, landbönder och arrendatorer» har hållit sig i stort sett oförändrad under tidsperioden 1880—

106 1930. Ovisst är visserligen, i vad mån en mindre del av den genom egnahemsrörelsens uppkomst och utveckling nyskapade småbrukareklassen förts under de båda nämnda överrubrikerna, men, även om så skulle vara fallet, rubbas ej den allmänna bilden av den egentliga bondeklassens efter huvudpersoner räknat ungefär oförändrade storlek tvärs genom hela den långa emigrations- och industrialiseringsperioden fram till våra dagar. Däremot har en kraftig minskning ägt rum i fråga om sådana småbrukare, vilka på grund av brukningsdelarnas ringa storlek ej enligt gammalt språkbruk betecknas som hemmansägare — därutöver ytterligare alla på annans mark sittande, i de äldre yrkesräkningarna som jordtorpare eller torpare betecknade personer, vare sig att dagsverksskyldighet utgått eller avlösts av penningarrende, ävensom slutligen en del tidigare under »backstugesittare och inhyseshjon» förda personer. Man finner av den allmänna demografiska översikten för tidsskedet 1880—1930 en mycket stark tillbakagång av såväl de manliga som de kvinnliga yrkesutövarna inom dessa socialgrupper av jordbruksbefolkningen; en tillbakagång som för de manliga torparnas vidkommande illustreras genom en fallande sifferserie från 93 000 år 1880 till 17 000 vid densammas slut. Samtidigt har emellertid en betydande ökning ägt rum i antalet av sådana nya lägenhetshavare och småbrukare, varom nyss nämnts. Den sammanlagda effekten av de båda motsatta utvecklingstendenserna var emellertid en avsevärd minskning i dessa mindre ägares och brukares antal; en minskning som självfallet väsentligt inverkar på den numeriska utvecklingen av jordbruksbefolkningen i dess helhet. Av vissa statistiska skäl synes det för bedömandet av utvecklingen i stort vara lämpligt att sammanslå yrkesutövarna inom grupperna »jordbruksarbetare» och »tjänstefolk». Man finner, att de manliga huvudpersonerna inom dessa båda grupper år 1880 redovisades till ett antal av 135 000 personer och år 1930 till ett antal av 171 000 personer, angivande en icke oväsentlig uppgång av numerären, samt att motsvarande siffror för de kvinnliga yrkesutövarnas vidkommande voro 127 000 och 67 000, innebärande en förhållandevis stark tillbakagång. Sammanslås de manliga och kvinnliga yrkesutövarna inom de båda ifrågavarande grupperna, d. v. s. sammanräknas de enligt dessa redovisningsgrunder angivna arbetarna inom jordbruket samt de i jordbrukarnas hushåll anställda drängerna och pigorna m. fl., var siffran för år 1880 262 000 och för år 1930 238 000 personer och minskningen följaktligen 24 000 personer. Nu bör emellertid observeras, dels att antalet inhyseshjon år 1880 uppgick till 98 000 bland de manliga och kvinnliga yrkesutövarna, medan deras antal var mycket obetydligt år 1930, och dels den förut omtalade mycket kraftiga tillbakagången av antalet arbetare av obestämt slag, vilka till större delen sannolikt torde ha tillhört jordbruket med avseende å näringsliv. Den under femtioårsperioden 1880—1930 faktiska tillbakagången av de egentliga löntagarklasserna inom jordbruket har därför otvivelaktigt varit avsevärt större än den angivna siffran 24,000 och torde i själva verket hava uppgått till i runt tal 200,000 eller möjligen än mera. Med avseende å den numeriska utvecklingen av gruppen »hemmavarande barn över 15 år samt magar, bröder, systrar etc.» framgår av de sammanställningar, som här kommenteras, att siffrorna under tiden 1880—1900 gingo i långsamt stigande, och detta trots den av emigrationen och avflyttningen till industrien förorsakade starka åderlåtningen av ungt arbetsfört folk i jordbrukarehemmen. Därefter inträdde emellertid en successiv tillbakagång av ansenlig storlek — särskilt framträdande för mankönets vidkommande — och slutresultatet för hela femtioårsperioden 1880—1930 var en nedgång från 374 000 sådana personer vid periodens början till 327 000 vid periodens slut, d. v. s. en minskning med nära 50 000. Nu får emellertid antagas, att häri även

107 ingår en icke obetydlig numerär av äldre eller t. o. m. gamla familjemedlemmar — och framförallt ogifta kvinnliga personer i högre åldrar — varav sannolikt följer, att nedgången i numerären av de mest arbetsföra åldrarna var icke oväsentligt större än den nyss angivna siffran giver vid handen. Som slutresultat framgår för den ifrågavarande femtioårsperiodens vidkommande en nedgång i antalet manliga yrkesutövare inom jordbruksnäringen från 771 000 till 696 000 och i antalet kvinnliga yrkesutövare från 383 000 till 277 000 samt i anslutning till de förstnämnda siffrorna en nedgång i antalet »tillhörande hustrur» från 422 000 till 325 000. Nedgången framträder, i enlighet med vad ovan sagts, starkast från tiden omkring sekelskiftet. Manliga yrkesutövare och tillhörande hustrur samt kvinnliga yrkesutövare inom samtliga de här kommenterade huvudgrupperna inom jordbruksnäringen uppgingo enligt 1880 års folkräkning till en sammanlagd numerär av 1 576 000 personer och enligt 1930 års folkräkning till 1 298 000 personer; minskningen var följaktligen omkring 300 000 personer. Även detta slutresultat torde icke strida med vad den demografiska överblicken i övrigt gör sannolikt. Yrkesutövarna inom jordbruksnäringen med tillhörande hustrur skulle under femtioårsperioden hava minskats med över en sjättedel av sin numerär vid periodens början; att jordbruksbefolkningen i sin helhet samtidigt minskades med närmare en fjärdedel lärer vid sådant förhållande förklaras av den med nativitetsfallet förenade ännu starkare nedgången i åldersgrupperna under femton år. Sammanfattningsvis visar det tillgängliga siffermaterialet en ansenlig tillbakagång av jordbruksbefolkningens numerär inom riket, särskilt framträdande från årtiondena omkring sekelskiftet och alltmera accentuerad, ju längre fram man kommer i tiden; en tillbakagång som emellertid icke haft avseende å yrkesutövarna inom den egentliga bondebefolkningen utan dels sammanhängt med den mycket starka tillbakagången av de forna torpare- och backstugesittareklasserna, dels berott på att jordbrukarefamiljernas genomsnittliga storlek avsevärt reducerats och dels slutligen förklaras av en ansenlig minskning i antalet jordbruksarbetare av skilda slag, sannolikt främst antalet drängar och pigor i husbondens kost. Ehuru några siffror, vilka redovisa utvecklingen efter år 1930, icke föreligga, kan likväl med till visshet gränsande sannolikhet antagas, att utvecklingen fram till nuvarande tidpunkt fortfarande gått i samma huvudriktning som här angivits; möjligen att minskningen i löntagaregruppernas numerär under den gångna delen av innevarande årtionde ännu starkare accentuerats. Allmänt om den fortsatta inflyttningen till städerna och industrien. Förändringarna i landsbygds- och jordbruksbefolkningens demografiska struktur. Den förevarande framställningen bör, som ovan erinrats, läsas i omedelbart sammanhang med vad i nästföregående kapitel anförts om utvecklingen under tiden före världskriget; emellertid får emigrationen numera ingen nämnvärd betydelse, medan den inrikes folkomflyttningen helt träder i förgrunden. Det framgår av tabellmaterialet i det demografiska huvudkapitlet, att inflyttningen till städerna — så långt man kan bedöma företeelsen på grundval av den s. k. födelseortsstatistiken vid 1900—1930 årens folkräkningar — under de senaste årtiondena tagit en i stort sett allt större omfattning. Med hänvisning till det förenämnda kapitlet må erinras om det med varje årtionde stigande s. k. inflyttningsöverskottet till städerna, d. v. s. den vid tidpunkten för varje folkräkning på landsbygden födda men i städerna boende befolkningen, med avdrag av den vid samma tidpunkt i städerna födda men på landsbygden boende. Detta s. k. inflyttningsöverskott lämnar visserligen, såsom i nämnda kapitel understrykes, ingen tillförlitlig eller uttömmande bild

108 av flyttningarna från landsbygden till städerna, enär den ifrågavarande folkströmningen måste göra sig märkbar i städernas födelseortssiffror ända till dess att de inflyttade avlidit eller utflyttat. Likväl kan man av detsamma draga vissa slutsatser angående utvecklingens huvudriktning. De stigande siffrorna för det ifrågavarande s. k. inflyttningsöverskottet vid folkräkningarna 1900—1930 — nämligen resp. 391 000, 442 000, 505 000 och 581 000 — avspegla den växande inflyttningen från landsbygden till städerna. Vad härefter angår könsproportionen bland de till städerna inflyttade kan visserligen för förkrigstidens liksom ej heller för krigsårens vidkommande intet med bestämdhet sägas, men redan med avseende å denna äldre tid har man vissa skäl för antagandet, att kvinnorna voro överrepresenterade. Med avseende å tioårsperioden 1921/30 och de efterföljande åren framgår detsamma klart av det statistiska materialet och ej minst under den senaste tiden har det blivit iögonenfallande. Beträffande vidare de inflyttades ålder står, i enlighet med vad tidigare anförts, utom tvivel, att folkströmmen från landsbygden till städerna — liksom ju även på sin tid emigrationen — alltfrån början av industrialiseringsprocessen företrädesvis utgjorts av personer i de arbetsföra åldrarna, medan åldringar endast flyttat i mindre utsträckning och ej heller barn i mera avsevärd omfattning. Att detsamma gäller i fråga om det här närmast behandlade senaste tidsskedet ligger i sakens natur och bestyrkes för övrigt av vissa, om även ofullständiga tidigare anförda statistiska siffror. Alltjämt med hänvisning till det demografiska huvudkapitlet kan nu i fråga om omflyttningens inverkan på landsbygdsbefolkningens sammansättning efter kön och ålder i korthet sägas, att denna del av rikets befolkning i dessa avseenden fått en alltmera olikartad struktur än stadsbefolkningen. Visserligen bör uppmärksammas — och detta är av synnerlig vikt för bedömande av den nutida situationen — att den högre äktenskapliga fruktsamheten på landsbygden i förening med den omständigheten, att nedgången i fruktsamhetstalet för landsbygdens vidkommande började avsevärt senare, fram till tiden omkring år 1920 alstrade så stora barnkullar, att åderlåtningen av de arbetsföra åldrarna ej ens för den efterföljande tidens vidkommande medfört någon nedgång i de arbetsföra åldrarnas relativa andel av den sammanlagda landsbygdsbefolkningen. Man finner sålunda av tabellmaterialet, att åldersgruppen 15/30 år — som för övrigt så långt tillbaka som 1806/55 utgjorde 25'3 procent av den sammanlagda folkmängden — åren 1910, 1920, 1930 och 1935 uppgick till resp. 237, 24*9, 25'3 och 25'4 procent av totalbefolkningen på landsbygden samt att motsvarande procentsiffra för åldersgruppen 30/50 år — som 1806/55 var 23'9 procent — vid de fyra sistnämnda tidpunkterna var resp. 21*6, 22'5, 24'6 och 26'3 procent. Emellertid h a r landsbygdsbefolkningen likväl i förevarande hänseende hela tiden företett en ogynnsammare bild än stadsbefolkningen, inom vilken de ifrågavarande produktiva åldersgrupperna städse utgjort en större andel av totalbefolkningen. Därtill bör ytterligare läggas, att motsättningen i fråga, allteftersom inflyttningen till städerna fortgått, alltmera skärpts till landsbygdens nackdel. Medan sålunda åldersgruppen 15/30 år, på sätt nyss nämnts, år 1935 för landsbygdsbefolkningens vidkommande utgjorde 25'4 procent av totalbefolkningen därstädes, var motsvarande siffra för stadsbefolkningens del 280 procent; motsvarande procentsiffror för åldersgruppen 30/50 år voro vid samma tidpunkt resp. 26*3 och 31'6 procent. Vare sig man anser den ena eller andra siffran vara »normal» eller icke — ett spörsmål som här ej skall närmare beröras — företer landsbygdsbefolkningen följaktligen såtillvida en mera ogynnsam ålderssammansättning än stadsbefolkningen, som de produktiva åldersgrupperna 15/30 och 30/50 år äro betydligt svagare representerade inom den förra. Nu får visserligen

109 ej heller förbises — och även härtill återkommes i det följande — att åldersgrupperna 0/15 år, alltjämt liksom städse tidigare, äro relativt vida starkare företrädda inom landsbygdsbefolkningen än inom städernas befolkning, en naturlig konsekvens av den fortfarande avsevärt högre äktenskapliga fruktsamheten på landsbygden, samt att i anslutning härtill nya barnkullar fortfarande växa upp på landsbygden och fylla de luckor, som åderlåtningen till städerna skapat. Dock får ej förglömmas, att de ifrågavarande yngsta åldersgrupperna även inom landsbygdsbefolkningen under senare tid företett en betydande relativ nedgång, medan de högre åldersgrupperna 50/65—65/o> om ock långsamt relativt ökats. Därtill kommer ytterligare den som följd av mellanåldrarnas svagare representation men även av det växande kvinnounderskottet i samma mellanåldrar lägre giftermålsfrekvensen på landsbygden. Mot ett giftermålstal under perioden 1931/35 av 7"3 promille för hela riket och 9*1 promille för städerna svarade, som tabellmaterialet utvisar, ett tal av 65 promille för landsbygden; skillnaden till landsbygdens nackdel är som synes utomordentligt stor och måste, även om den äktenskapliga fruktsamheten alltjämt under den framtid, som närmast kan överblickas, kommer att vara högre på landsbygden, göra sig alltmera märkbar med avseende å nativiteten och jämväl ålderssammansättningen. Den ovanstående korta sammanfattningen av landsbygdsbefolkningens demografiska förhållanden, sådana dessa utgestaltats under tiden för emigrationen och inflyttningen till städerna, har grundläggande betydelse för den fortsatta framställningen av problemet om »landsbygdens avfolkning». Emellertid vinner man likväl icke genom dessa jämförelser mellan landsbygden och städerna en verklig inblick i vad som i detta betänkande främst tilldrager sig uppmärksamheten. Eftersom landsbygden — såsom i skilda sammanhang redan erinrats — alltmera industrialiserats, måste man i första rummet uppmärksamma utvecklingen i de egentliga jordbrukskommunerna och den demografiska bilden blir här ännu mera säregen och bekymmersam. Den s. k. agglomererade landsbygden visar visserligen med avseende å ålderssammansättning och giftermålsfrekvens mera ogynnsamma siffror än städerna, men siffror som likväl mera närma sig genomsnittssiffrorna för riket i dess helhet. Det är den s. k. egentliga landsbygden, d. v. s. de delar av riket, där de egentliga jordbrukskommunerna dominera, vilka i samtliga dessa avseenden uppvisa de mest otillfredsställande förhållanden. På denna den s. k. egentliga landsbygden är, som tabellmaterialet ådagalägger, kvinnounderskottet i mellanåldrarna och särskilt i åldrarna 15/40 år starkt framträdande, männen visa inom alla åldersgrupper den minsta andelen av gifta, de arbetsföra åldrarnas undertalighet är såväl för männens som i synnerhet för kvinnornas vidkommande störst och giftermålstalet är lägst. Även om den äktenskapliga fruktsamheten i jordbruksbygderna är högre och de yngsta åldersgrupperna i anslutning härtill följaktligen relativt större, har folkströmmen till industriorterna och de övriga agglomererade samhällena satt djupa spår efter sig. Man torde utan att måla i alltför mörka färger kunna säga, att den egentliga landsbygden i riket — redan under emigrationsperioden men därefter i alltmera accentuerad grad — företer bilden av en snedvriden könsproportion i de ur giftermålsfrekvensens synpunkt viktiga åldrarna, en uttunning av de arbetsföra åldrarna samt slutligen ett överskott av ålderstigna personer. Vore det nu möjligt att gå ett steg längre och undersöka den egentliga jordbruksbefolkningens demografiska struktur — vilket dessvärre icke låter sig göra — lärer situationen i förenämnda avseende med all sannolikhet vara ännu mera otillfredsställande. Det torde emellertid icke behöva understrykas, att detta uttalande tillsvidare endast är befolkningsstatistikerns naturliga reflexion inför den utveckling,

110 som pågått och pågår; huru samma utveckling skall bedömas ur ekonomiska och sociala synpunkter är en fråga, vilken först i fortsättningen av den förevarande framställningen kommer att upptagas till skärskådande. Den andra sidan av bilden. Stads- och industribefolkningens tillväxt. Industriens och de övriga stadsmannanäringarnas absorption av arbetskraft från jordbruket. Stadsbefolkningens fortsatta absoluta och relativa tillväxt fram till innevarande tidpunkt är den andra sidan av den befolkningsstatistiska utveckling, varom här erinrats, och belyses närmare i det föregående demografiska huvudkapitlet. Stadsbefolkningen inom riket uppgick — för att anknyta till framställningen i det föregående — år 1910 till 1 368 000 personer samt år 1920, 1930 och 1935 till resp. 1 743 000, 1 996 000 och 2 137 000 personer och stadsbefolkningens procentuella andel av rikets folkmängd uppgick vid de fyra angivna tidpunkterna till resp. 248, 295, 325 och 342 procent. Den fortskridande befolkningsagglomerationen på landsbygden framgår bäst av siffrorna för folkmängden i »köpingar och municipalsamhällen samt särredovisad tätortsbebyggelse av icke administrativt slag», vilka siffror även gått i starkt stigande. Mot en folkmängd inom sådana landsbygdsområden av 534 000 vid tidpunkten 1910 svarade år 1920, 1930 och 1935 en folkmängd av resp. 929 000, 982 000 och 1 073 000 personer, vilka fyra siffror motsvarade resp. 9'4, 15"7, 16'0 och 17*2 procent av rikets folkmängd. Med avseende å dessa statistiska huvuddata hänvisas i övrigt till förenämnda kapitel. Den inrikes folkomflyttningen har, sedan emigrationen alltmera avtagit, i första rummet föranletts av den svenska industriens fortsatta utveckling, men även av andra stadsmannanäringars alltmera växande betydelse. Såsom redan tidigare utvecklats, är det icke möjligt att på ett tillfredsställande sätt statistiskt klarlägga denna industriens och stadsmannanäringarnas absorption av folkelement från landsbygden och närmast från jordbruksbefolkningen. De ovan angivna siffrorna för det s. k. inflyttningsöverskottet giva ju endast en antydan om utvecklingens huvudriktning men säga i övrigt icke mycket. De statistiska uppgifterna om stadsbefolkningens tillväxt och om den fortskridande tätortsbebyggelsen lämna härutinnan om möjligt ännu mindre vägledning. Visserligen visar statistiken, att den av industri och hantverk levande befolkningen, vilken — enligt vad förut anförts — efter utproportioneringen av grupperna »husligt arbete» och »f. d. yrkesutövare m. fl.» år 1910 redovisades med en numerär av 1 766 000, vid tidpunkterna 1920 och 1930 uppgick till resp. 2 066 000 och 2 195 000 personer; före utproportioneringen redovisades industri- och hantverksbefolkningen vid de tre ifrågavarande tidpunkterna till resp. 1 513 000, 1 851 000 och 1 947 000 personer. Man kan följaktligen antaga, att tillväxten under dessa båda årtionden ungefärligen uppgick till I runt tal en halv miljon människor. Emellertid har redan tidigare understrukits, att stads- och industribefolkningen under det stora tidsskedet för den fortskridande industrialiseringen till väsentlig del vuxit på grund av sin egen naturliga folkökning; en folkökning som särskilt under tiden före den stora nedgången i nativiteten var mycket avsevärd men som jämväl för de senaste årtiondenas vidkommande ingalunda kan lämnas u r räkningen. De anförda siffrorna utgöra alltså intet underlag för bedömandet av frågan, huru stor avgången från jordbruket till industrien under samma tidsperiod kan hava varit. Men än vidare tillkommer, såsom jämväl i föregående kapitel framhållits, att yrkesräkningarna visa en avsevärt större tillväxt i antalet s. k. huvudpersoner eller yrkesutövare inom industribefolkningen, än

Ill Industrien åren 1913—1936. LäTex- der-, MalmPaptilKe- Kraftbryt- JordLivs- och hår- misk belyspersning och Trämeningsoch och tekbeoch sten- indu- grafisk del sgum- nisk och Lands- Städer Summa Årligen klädmetall- indu- stri indu- indumi- indu- vat- bygd nads- varustri stri tenindustri indu- indu- stri verk stri stri stri

1913/15 1916/20 1921/25 1926/30 1931/35

1500 985 1929 993 1805 931 2 551 1233 3 257 1217

1932 1933 1934 1935 1936

2 898 2 920 3 624 3 910 4 082

1196 1123 1193 1280 1337

A n t al a r b e t s s t äI l e n 1714 510 314 723 3183 296 2 178 560 384 801 3 231 396 1938 617 404 342 867 3 384 2 551 1058 4124 706 483 373 2 639 1113 4 307 842 544 408 2 398 2 282 2 823 3 031 3 218

1079 1088 1145 1161 1175

4 249 767 4 202 808 4 400 916 4 433 953 4 482 1030

494 515 580 614 627

387 403 426 441 455

371 553 689 775 837

6012 6 722 6 343 7 746 8185

3 584 0596 4 303 11025 4 634 10977 6108 13854 6 979 15164

828 834 845 854 873

7 735 7 662 8 508 8 927 -

6 561 14 296 6 513 14175 7 444 15952 7 750 16677 - 17 279

A n t a 1 a rb e t ar e 1913/15 1916/20 1921/25 1926/30 1931/35

114 457 42 022 56 438 37 987 36 962 44 808 13 909 15 257 137 323 38 787 60 234 43 729 37 705 42167 14 995 17 786 98 751 35 368 53 433 45 732 40 578 46 775 16 532 13 560 131 691 42 775 61558 54 873 42 683 57 763 19 994 14 678 133 702 34 027 54 624 54122 43144 65 639 21433 12 773

4 678 208878 157 630 366508 6 218 211 536 187 408 398944 6 058 183 633 173154 356 787 6 634 214 376 218 273 432 649 7 222 205 395 221 291 426686

1932 1933 1934 1935 1936

118 988 33 871 51204 53 365 42 425 61089 20 347 12 477 117 706 31111 48 242 52 290 41611 61 975 20 804 12 331 139 546 31924 56 709 53 994 43 724 70 663 22190 12 470 159 906 34 806 59 229 55 696 44 957 73157 22 813 12 936 174 122 37 585 61507 57 026 45 648 77 968 23 418 13 518

7177 193190 207 753 400943 7111 189 627 203 554 393181 7147 210 772 227 595 438367 7 369 224 711 246 158 470869 7 815 498607

vad industristatistikens siffror rörande arbetareantalet giva vid handen, och förklaringsgrunderna härtill äro ävenledes förut i korthet berörda. De bifogade ur industristatistiken hämtade uppgifterna om arbetareantalet inom den svenska industrien och inom dess olika huvudgrupper ävensom om förändringarna i dessa siffror under den förevarande tjugofemårsperioden lämna följaktligen ingen tillfredsställande bild av industrialiseringsprocessens verkningar med avseende å den inrikes folkomflyttningen och närmast avgången av arbetskraft från jordbruket, och detsamma gäller i fråga om tillgängliga statistiska data rörande tillväxten av de till grupperna »handel och samfärdsel» och »allmän tjänst och fria yrken» förda delarna av rikets befolkning. Man får allenast en allmän föreställning om utvecklingens huvudriktning och för industribefolkningens vidkommande en viss ytterligare bild av det industriella näringslivets förmåga att bereda arbete och utkomst åt en i stort sett växande men under konjunkturförändringarna stigande eller fallande del av folkmängden inom riket. Likväl lärer lika litet i detta sammanhang som i nästföregående kapitel kunna underlåtas att erinra om vad industristatistiken i förevarande avseende giver vid handen. Den ur industristatistiken återgivna tabellen över antalet arbetsställen och antalet arbetare inom den svenska industrien i dess helhet samt inom huvudgrupperna av industrier lämnar icke någon fullständig bild av de växande

112 möjligheter till sysselsättning och utkomst, som den industriella expansionen fört med sig, eftersom industristatistiken alltjämt liksom tidigare icke redovisat arbetsställen under viss storleksgrad och ej heller ansenliga grupper av grovarbetare och därmed jämställda, som vid industriella företag hava sin huvudsakliga bärgning. Lika litet som i det föregående är här tillfälle ingå på dessa statistiska spörsmål. Det i industristatistiken redovisade arbetareantalet h a r emellertid under den senaste tjugofemårsperioden, ehuru med vissa anmärkningsvärda svängningar, undergått en i stort sett fortskridande stegring. Man finner för åren 1913/15 ett sålunda redovisat årligt medeltal av i runt tal 367 000 arbetare samt för de efterföljande femårsperioderna 1916/20, 1921/25, 1926/30 och 1931/35 motsvarande årliga genomsnittssiffror av 399 000, 357 000, 433 000 och 427 000 arbetare; siffran för år 1936 angives till 499 000, d. v. s. en halv miljon industriarbetare. Enligt den ifrågavarande sifferserien skulle den svenska industrien följaktligen under år 1936 hava givit arbete och levebröd åt omkring 132 000 arbetare mera än vid tiden för världskrigets början, vilket, som synes, innebär en ökning med omkring en tredjedel av numerären vid sistnämnda tidpunkt. Emellertid avspeglar siffermaterialet samtidigt på ett tämligen tillfredsställande sätt de industriella konjunkturväxlingarnas inflytande på utvecklingen i fråga. Man bemärker sålunda först vid jämförelse mellan perioderna 1913/15 och 1916/20 en viss av den s. k. krigskonjunkturen möjliggjord stegring, därefter vid jämförelse mellan perioderna 1916/20 och 1921/25 en av den stora efterkrigsdepressionen med åtföljande massarbetslöshet förorsakad ännu starkare nedgång, ytterligare vid jämförelse mellan perioderna 1921/25 och 1926/30 en mycket betydande tillväxt i det genomsnittliga årliga antalet arbetare, självfallet föranledd av att de ekonomiska konjunkturerna särskilt under 1920-talets sista år gestaltade sig gynnsamma, slutligen vid jämförelse mellan perioderna 1926/30 och 1931/35 en av den senaste stora deflationskrisen föranledd förnyad tillbakagång. Likväl var genomsnittssiffran för sistnämnda femårsperiod på grund av den svenska industriens allmänna utveckling under de senaste årtiondena högre än genomsnittssiffran för det sista efterkrigsåret och de båda första krigsåren. Den mest markanta ökningen i arbetareantalet framträder under åren för den nuvarande ekonomiska högkonjunkturen. Mot bottensiffran år 1933 av 393 000 industriarbetare svarade åren 1934, 1935 och 1936 — det sista år, för vilket, när detta skrives, uppgifter föreligga — siffror av resp. 438 000, 471 000 och 499 000 arbetare, en såväl absolut som relativ ökning av arbetareantalet i industrien, som med all sannolikhet tidigare aldrig förekommit. Man konstaterar följaktligen, vad ju för övrigt är allmänt känt, att industriens förmåga att absorbera den mänskliga arbetskraften — samtidigt med att densamma åtminstone hitintills i stort sett ansenligt ökats — likväl varit ytterligt starkt beroende av konjunkturväxlingarnas böljegångar samt att de stora industriella depressionsåren åtföljas av en sådan nedgång i denna absorptionsförmåga, att tiotusentals industriarbetare, ja tidvis ännu långt flera, blivit utan sysselsättning. Självfallet är, att ej endast folkströmmen från landsbygden till städerna men även och framför allt »flykten från jordbruket» — alldeles oavsett de med landsbygdens och jordbrukets förhållanden sammanhängande orsakerna till denna inrikes folkomflyttning — i utomordentligt hög grad påverkas av dessa industriens växlande möjligheter att skapa nya arbetstillfällen samt att kvarhålla den arbetskraft, som en gång sökt sig dit. I förevarande sammanträngda återblick må vara nog med dessa kortfattade erinringar och hänvisas i övrigt med avseende å hithörande förhållanden till officiella och enskilda undersökningar i ämnet; främst den

113 s. k. arbetslöshetsutredningens serie av publikationer rörande arbetslösheten och dess orsaker särskilt under årtiondet 1920/30. Industristatistikens i den nu kommenterade tabellen återgivna siffror rörande antalet arbetsställen och antalet arbetare inom de olika huvudgrupperna av den svenska industrien giva anledning till ytterligare några allmänna anmärkningar. Man finner vid studium av siffcrserierna för arbetareantalet inom ifrågavarande huvudgrupper av industrier avsevärda skiljaktigheter, sammanhängande med industriernas olika starka expansion under den senaste tjugofemårsperioden, sådan denna expansion bestämts av industriernas karaktär av övervägande exportindustrier eller företrädesvis hemmaindustrier, av den internationella konjunkturutvecklingen för de förras och den inhemska konjunkturen för de senares vidkommande, av löneutvecklingen och rationaliseringsprocessen samt av de övriga ekonomiska faktorer, som härvid komma i betraktande. De under rubriken »jord- och stenindustri» upptagna industrierna hava — om man ser på tjugofemårsperioden i dess helhet — icke förmått bereda de uppväxande generationerna växande sysselsättningsmöjligheter, och detsamma gäller om de under rubriken »kemisk-teknisk industri» sammanförda industrierna. Visserligen har arbetareantalet även inom dessa grenar av det industriella näringslivet under de senaste åren något stigit, men stegringen är som synes jämförelsevis obetydlig och siffrorna äro för år 1936 lägre än för åren 1913/15. Vad gruppen »jord- och stenindustri» beträffar, lärer förhållandet i första rummet bero på den tidigare blomstrande stenindustriens alltmera beskurna exportmöjligheter med därav följande allmänt kända svårigheter för de väst- och sydsvenska företagen på området; svårigheter vilka givit anledning till en nästan permanent arbetslöshet i ifrågavarande distrikt och provinser. Naturligtvis har även i sin mån medverkat att granitindustrien samtidigt härmed tekniskt rationaliserats. Med avseende å de kemiska och kemisk-tekniska industrierna ligger förklaringsgrunden övervägande i den fortskridande starka rationaliseringsprocessen. Den svenska trävaruindustrien — vars tidigare utveckling förut berörts — hör ej heller till de grenar av vårt lands storindustri, som under den senaste tjugofemårsperioden berett hastigt växande sysselsättningsmöjligheter. Även om den för närvarande sysselsätter ett något större antal arbetare än tjugofem år tidigare, kan densamma i det avseende, varom nu är fråga, sägas förete bilden av stagnation, ja vad sågverken och snickerifabrikerna beträffar t. o. m. av tillbakagång. I förevarande sammanhang lära orsakerna härtill knappast behöva angivas. Alla veta, att den stora expansionsperioden för de svenska sågverken ligger längre tillbaka i tiden, att dessas avsättningsmöjligheter på utrikesmarknaden numera snarare äro mindre än större än före världskriget samt att sågverksrörelsen, för att kunna hålla sig uppe i den internationella konkurrensen, nödgats driva rationaliseringssträvandena till det yttersta. Allmänt känt är jämväl, att talrika norrländska sågverk nedlagts med åtföljande även under nuvarande högkonjunktur fortbestående arbetslöshet inom de av koncentrationen och rationaliseringen träffade distrikten. Ej heller den egentliga snickeriindustrien, sådan densamma lokaliserats till skogsdistrikten i olika delar av landet, spelar numera som exportindustri samma roll som tidigare. En annan och ljusare bild förete — även under den senaste tjugofemårsperioden — de under överrubriken »pappers- och grafisk industri» inneslutna cellulosa- och pappersindustrierna, vilka, såsom tidigare erinrats, vuxo upp till storindustrier senare än sågverksrörelsen, men vilka sedermera företett en så lysande utveckling. Det genomsnittliga antalet arbetare inom denna grupp steg vid jämförelse mellan perioderna 1913/15, 1916/20 och 1921/25 från 38 000 8—38798fi.

114 till resp. 44 000 och 46 000 samt under perioden 1926/30 ytterligare till 55 000. Även under krigstiden men i synnerhet under 1920-talet voro dessa även för nationalhushållningen i övrigt så viktiga storindustrier i stånd att bereda ganska starkt ökade sysselsättningsmöjligheter för den mänskliga arbetskraften, av särskild betydelse för de norrländska och övriga bygder, där sågverksrörelsens motsvarande möjligheter voro mindre. Emellertid hava även dessa stora industrier under trycket av lönestegringarna och den internationella konkurrensen ävensom av allmänna ekonomiska skäl tvingats att så långt görligt varit begränsa behovet av mänsklig arbetskraft. Koncentrations- och rationaliseringssträvandena särskilt under 1920-talet och tiden därefter avspeglas även tydligt i de alltmera stagnerande siffrorna för antalet inom industrierna i fråga sysselsatta arbetare. Ej heller dessa grenar av den svenska storindustrien synas fördenskull numera, efter allt att döma, hava en nämnvärd förmåga att bereda utkomst åt ett växande antal arbetsföra armar. Sammanfattningsvis lärer därför med avseende å de på vårt lands skogstillgångar vilande svenska storindustrierna kunna sägas, att utvecklingen kommit till en punkt, där man får räkna med ungefär stationära förhållanden i det avseende, varom nu är fråga, och det ligger i öppen dag att detta är av största betydelse för bedömandet av det aktuella problemet om »flykten från jordbruket». Ett betydande intresse knyter sig i förevarande sammanhang till sifferserierna för arbetareantalet inom de industriella huvudgrupperna »malmbrytning och metallindustri» samt »textil- och beklädnadsindustri» ävensom »läder-, hår- och gummivaruindustri». Med avseende å den förstnämnda gruppen erinras om vad, på tal om den föregående utvecklingen, tidigare anförts, och må i anslutning därtill framhållas, hurusom gruvhanteringens sysselsättningsmöjligheter alltjämt liksom förut varit ungefärligen oförändrade, under det att metall- och maskinindustriernas starka expansion möjliggjort en i stort sett starkt fortskridande ökning i arbetareantalet. Man finner vid jämförelse mellan perioderna 1913/15 och 1916/20 en tillväxt från 115 000 till 137 000 — i övervägande grad föranledd av metall- och maskinindustriernas gynnsamma konjunkturer under de sista krigsåren — samt därefter, sedan efterkrigskrisen övervunnits, en återgång till ungefärligen det förenämnda höga arbetareantalet. Emellertid är det den innevarande högkonjunkturen, som här framför allt fångar uppmärksamheten. Mot en genomsnittssiffra för perioden 1926/30 av 132 000 arbetare svarade åren 1934, 1935 och 1936 siffror av resp. 140 000, 160 000 och 174 000; som synes en ytterligt markant och ej minst för bedömandet av läget för dagen anmärkningsvärd stegring. Det lärer ej behöva erinras om att denna stegring ej allenast beror på metall- och maskinindustriernas, trots lönestegringar och rationaliseringar, växande förmåga att sysselsätta arbetskraft, men även på järnhanteringens nuvarande osedvanligt gynnsamma konjunkturer samt på malmbrytningen och den övriga gruvhanteringens exceptionellt gynnsamma läge. Likväl bör man vid dessa siffrors bedömande hålla i minnet, att den ekonomiska högkonjunkturen framför allt på ifrågavarande områden av den svenska industrien i icke ringa grad är att hänföra till den forcerade internationella upprustningen och att ovissheten inför framtiden måhända här är som störst. Textil- och beklädnadsindustriernas ävensom de närstående läder-, hår- och gummivaruindustriernas likaledes mycket betydande stegringar i arbetareantalet framgår av vederbörande sifferserier. Gentemot siffror för de båda ifrågavarande huvudgrupperna av industrier av 45 000 resp. 14 000 perioden 1913/15 svarade perioden 1931/35 siffror av resp. 66 000 och 21000 samt år 1936 siffror av resp. 78 000 och 23 000. Särskilt framträdande är textil- och beklädnadsindustriernas starkt ökade arbetareantal under den inne-

115 varande högkonjunkturen. Denna utveckling är ju såtillvida av särskilt intresse, som dessa industrier i övervägande mån äro att betrakta som »hemmaindustrier» och utvecklingen följaktligen möjliggjord genom den starkt ökade köpkraften inom riket. Detsamma gäller i viss mån om de under överrubriken »livsmedelsindustrier» sammanfattade förädlingsindustrierna. Sammanfattningsvis framgår, att den industriella expansionen under efterkrigsåren, under senare delen av föregående årtionde samt under den nuvarande högkonjunkturen — med undantag allenast av den med stora bekymmer kämpande stenindustrien samt de högrationaliserade kemisk-tekniska industrierna — åtföljts av betydande och i vissa fall mycket betydande stegringar av sysselsättningsmöjligheterna; stegringar vilka likväl vad trävaruindustrien samt pappers- och cellulosaindustrierna beträffar under senare tid varit avsevärt mindre än tidigare. Vi befinna oss för närvarande i ett stadium av utvecklingen, där de på skogen som råvara byggda förädlingsindustrierna såväl på grund av internationella avsättnings- och konjunkturförhållanden som till följd av rationaliseringsprocessen nått den ungefärliga gränsen av vad de — åtminstone såvitt nu kan bedömas — kunna sysselsätta av levande arbetskraft. Järnmalmen och våra övriga gruvtillgångar, järn- och stålindustrien samt metall- och maskinindustrien hava för den företeelses bedömande det h ä r gäller — inflyttningen från landsbygden och jordbruket till städerna och industrisamhällena — avgörande betydelse, och detta i synnerhet när det i fortsättningen gäller att analysera den aktuella situationen och fälla uttalanden om sannolika utvecklingslinjer för framtiden. De ledande hemmaindustrierna slutligen — och bland dem framför allt textil- och beklädnadsindustrierna samt livsmedelsindustrien — hava ävenledes, särskilt under de senaste åren, varit i stånd att ansenligt öka sitt arbetareantal och sannolikt också bereda sysselsättning för många unga människor ur jordbruksbefolkningens led. Även dessa grupper av industrier torde emellertid i likhet med de förenämnda, mera utpräglade exportindustrierna just nu hava nått den sannolika gränsen av sin förmåga i förevarande hänseende. Läget för dagen liksom framtidsutsikterna närmast för jordbrukets vidkommande böra bedömas jämväl med hänsyn härtill. I den mån »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket» sammanhängt och sammanhänger med dessa den svenska industriens absorptionsmöjligheter måste slutsatserna i fortsättningen följaktligen dragas med reservation för en rad i innevarande stund svårberäkneliga eller oberäkneliga industriella framtidsutsikter. De ekonomiska orsakerna til! »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket» under det senaste kvartseklet. De i föregående kapitel utvecklade allmänna synpunkterna på »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket» under tiden för emigrationen och industrialiseringen fram till världskriget hava uppenbarligen i många avseenden tillämplighet jämväl å den därefter följande utvecklingen fram till våra dagar. De genom världskriget avskurna och under tiden därefter mycket starkt begränsade utvandringsmöjligheterna till norra Amerika och andra främmande länder hava visserligen gjort att utvandringsströmmen blivit allt mindre och de återinvandrandes antal allt större. Man kan fördenskull på tal om den förevarande tidsperioden, som flera gånger sagts, skjuta denna sida av frågan, d. v. s. den utrikes folkomflyttningen, helt i bakgrunden. Emellertid har den svenska industriens och i allmänhet de svenska stadsmannanäringarnas i föregående avsnitt berörda fortsatta expansion skapat nya arbetstillfällen i sådan omfattning, att ungdomen ej endast ur städernas och industriarbetarnas men även ur landsbygdens och jordbrukarnas familjer i stor skala beretts tillfällen till anställning och arbete. Alltjämt, liksom tidigare, har ungdomen

116 från landsbygden och jordbruket härvid letts av förhoppningen att vinna bättre och tryggare utkomst än vad den ansett sig kunna räkna med i hemorten. Det gäller nu närmast att dröja vid frågan, i vad mån dessa förhoppningar varit välgrundade eller icke; mera allmänt sagt vid spörsmålet om de bakom den fortsatta »flykten från jordbruket» verksamma ekonomiska drivkrafterna. Angeläget är emellertid i denna framställning att icke låta uppgifter av begränsat värde och framför allt icke statistik utan tillräckligt representativ natur leda till osäkra eller felaktiga slutsatser. Liksom i det föregående får man nöja sig med att söka klarlägga problemets allmänna innebord och utvecklingens huvudkonturer. Det synes härvid vara lämpligt att först beröra jordbrukets allmänna läge under den förevarande tidsperioden samt de förhållanden inom jordbruksnäringen, som härvid komma i betraktande. Redan i det föregående har, på tal om utvecklingen under den stora emigrationsperioden, erinrats om den svenska landsbygdens i så många avseenden försummade ekonomiska och andra livsintressen och om åtskilligt, som skapade otillfredsställelse med hembygdens och hemortens förhållanden. Jordbruksnäringens begränsade möjligheter att kvarhålla de uppväxande jordbrukaregenerationerna gjorde att denna ungdom ofta såg på sina framtidsutsikter i jordbruket med misströstan och missmod. Jordbruket på den tiden kunde icke utan fara för en stark försämring i jordbrukarnas och jordbruksarbetarnas redan förut svaga levnadsvillkor bereda erforderligt utrymme för alla de ungas arbetskraft och arbetsvilja. Avgången av arbetskraft var ju, trots sina väldiga proportioner, likväl ännu fram till tiden omkring sekelskiftet icke större än att luckorna fylldes av de nya uppväxande barnkullarna; j a den demografiska exposén har visat, att »undertaligheten» i de arbetsföra åldrarna egentligen framträdde ännu senare. Väl stannade, vid jämförelse med tidigare, i genomsnitt allt mindre antal familjemedlemmar och tjänare kvar på bondgårdarna, väl försvunno tiotusentals torp och andra mindre ställen och väl reducerades sannolikt även i allmänhet arbetsstyrkorna å de större egendomarna. Men de försvunna torpen ersattes i viss omfattning av de nya mindre lägenheterna och småbruken. Därtill kom framför allt att hela den ifrågavarande utvecklingen gick jämsides med en ökad intensifiering av driften och en fortskridande rationalisering av jordbruksarbetet med åtföljande minskat behov av mänsklig arbetskraft. Det har icke kunnat styrkas eller ens göras sannolikt, att det svenska jordbrukets tekniska framsteg och ökade produktionsförmåga under tiden fram till världskriget hämmades av den inrikes och utrikes folkomflyttningen. Fastmera har man i det föregående kunnat gå ännu längre och säga, att denna folkförlust för jordbruksnäringen i själva verket var en av de mest nödvändiga förutsättningarna för den förbättring i jordbruksbefolkningens levnadsvillkor, som i varje fall under tiden efter den stora agrarkrisen på 1880-talet ovedersägligen gjorde sig gällande. När man nu betraktar den efterföljande utvecklingen lärer man svårligen kunna frånkänna dessa allmänna uttalanden fortsatt giltighet åtminstone under tiden fram till de allra senaste åren, till vilkas säregna förhållanden tillfälle blir att senare återkomma. Att det svenska jordbruket alltjämt under den senaste tjugofemårsperioden gjort utomordentligt stora, ja lysande framsteg är allmänt känt och behöver icke här närmare utvecklas. Det må härutinnan vara nog med att erinra om några få av ingen bestridda fakta. Väl är tidsskedet för den stora nyodlingsverksamheten inom riket i samband med folkökningen och skiftesvalet för länge sedan förbi. Men alldeles ur räkningen bör man likväl icke lämna den alltjämt pågående nyodlingsverksamheten särskilt i de norra delarna av landet, där tillgång till odlingsbar mark ännu finnes och

117 där de små brukningsdelarna ofta äro i behov av komplettering. Det må erinras om att denna nyodling under åren 1922/27 uppgick till omkring 23 000 och under åren 1928/32 till omkring 16 000 eller sammanlagt under den ifrågavarande tidsperioden till omkring 40 000 hektar; visserligen endast ungefär en procent av hela åkerarealen inom riket men för vidkommande landsdelar och jordbruk ej utan betydelse. Att denna nyodlingsverksamhet starkt främjats genom de statsbidrag, som under ett antal år lämnats för ändamålet, torde knappast behöva framhållas. Av ojämförligt större vikt är emellertid att skördeavkastningen pr arealenhet — på sätt bifogade tablå närmare utvisar — som följd av det intensiva rationaliseringsSkörd pr ha i deciton 1871—1936

1871-75 1891—95 1911—15 1931—35 1936

höstvete

höstråg

korn

havre

potatis

hö från odlad jord

14-6 16-3 21-1 24-1 22-2

138 14-1 15-9 19-4 16*5

14-8 14-5 17-9 19-8 19-3

13 13-6 14-8 17-6 18-5

79 81 110 141 137

30 28 33 35 35

arbetet oavbrutet stegrats och detta även och ej minst under den tidsperiod, varom här är fråga. Växtförädlingen har framskapat nya utsädessorter, vilka ökat hektarskördarna, den har utvidgat odlingsområdet för de olika sädesslagen genom att göra dessa härdigare och den har bidragit till att utjämna arbetsbehovet genom att möjliggöra kombination av tidigt och sent mognande sädessorter. Gödslingen av åkerjorden har förbättrats genom att kreatursstammen ökat i antal och kvalitet samt genom att gödseln numera tillvaratages vida bättre än fordom. Med avbrott allenast för världskriget har konstgödselförbrukningen under de senaste årtiondena ständigt ökats. Arealen rörtäckdikad åker har, även om en avsevärd del av landets åkerjord alltjämt väntar på dränering, i stort sett ökats. Genom igenläggning av öppna diken till täckdiken, genom uträtande av krokiga gränser och genom sammanslagning av mindre fält till större hava successiva förbättringar genomförts med avseende å åkerjordens arrondering. Av alldeles särskild betydelse har varit den fortskridande elektrifieringen, som torde kunna sägas hava medfört en verklig revolution av förhållandena på landsbygden och särskilt i jordbruket. Den med maskinernas ökade användning följande rationaliseringsprocessen har varit mycket betydande. Nybyggnads- och reparationsverksamheten i fråga om bostadshus och ekonomibyggnader har tagit icke ringa omfattning. Som följd av — eller i anslutning till — alla dessa olika framsteg har det svenska jordbrukets sammanlagda produktion av praktiskt taget alla viktigare grödor och animaliska produkter undergått en — visserligen av växlingarna mellan goda och mindre goda skördeår självfallet starkt påverkad — men på det hela taget kraftigt fortgående stegring; en allmän produktionsökning som framför allt under tiden efter de statliga stöd- och regleringsåtgärdernas genomförande troligen varit större än under en så kort tidsperiod någonsin tidigare. Denna livsmedelsproduktionens ökning har lett till att vårt land numera nått en hög grad av självförsörjning. Visserligen gäller detta icke med avseende å åtskilliga sådana produkter som grönsaker och frukt och visserligen bygger den animaliska produktionen på en mycket betydande import av fodermedel, liksom införsel alltjämt förekommer av glutenrik bröd-

118 spannmål, av havre, av ägg, av ost samt av åtskilliga andra födoämnen och njutningsmedel. Emellertid har man häremot att ställa ett i allmänhet avsevärt mycket större produktionsöverskott av såväl vegetabiliska som i all synnerhet animaliska produkter, och totalbilden — bedömd ur de synpunkter, varom nu är fråga — är i varje fall synnerligen tillfredsställande. Man kan även uttrycka saken sålunda, att det svenska jordbruket — trots genomgångna kriser och trots sin vid jämförelse med andra näringar i genomsnitt svagare räntabilitet — likväl i innevarande stund nått en högre grad av utveckling än någonsin tillförne i sin långa historia. Det lärer vid sådant förhållande vara uteslutet vinna stöd för uppfattningen, att den fortsatta »flykten från jordbruket» under den senaste tjugofemårsperioden fram till de sista åren i stort sett varit hinderlig för jordbrukets utveckling och om möjligt ännu mindre för meningen att denna avgång av arbetskraft härutinnan medfört några skadeverkningar. Vare sig att »flykten från jordbruket», i den mån företeelsens orsaker äro att söka i förhållandena inom jordbruksnäringen, berott på den långt drivna rationaliseringen eller rationaliseringsprocessen varit en följd av den minskade arbetstillgången — uppenbart är för övrigt att kausalsammanhanget varit dubbelsidigt — så synes utvecklingen vara tillräckligt klar för att icke kunna missförstås. Det svenska jordbruket har under den förevarande tidsperioden — liksom under den tidigare behandlade — utan påvisbara olägenheter kunnat tåla följderna av den ifrågavarande avgången av arbetskraft till andra näringar och sysselsättningar, och jordbruksnäringen har följaktligen alltjämt kunnat bära den med arbetslönernas stegring förenade ökningen av sina produktionskostnader. Det är omöjligt göra gällande annat än att jordbruksnäringen även under krigsåren och det efterföljande årtiondet samt fram till de senaste åren — tillfälliga störningar lämnade åsido — i det stora hela taget haft tillräckligt med arbetskraft för sitt behov. Naturligtvis förutsattes härvid att sådana löner betalats och sådana bostäder erbjudits, som under denna tid i allmänhet varit vanliga; att folket på landet icke funnit sig i uppenbart oskäliga villkor är självfallet och kan ej andragas såsom stöd för en motsatt uppfattning. Visserligen ligger i öppen dag, att stegringen av produktionskostnaderna såväl för det större jordbrukets som även för bondejordbrukets vidkommande minskat nettoavkastningen och räntabiliteten. Väl är också sant, att driften å många större egendomar ej minst av denna anledning blivit så oräntabel, att ägarna slutligen funnit det förmånligast att sälja dem för styckning i mindre lotter. Emellertid hava sådana försäljningar för styckning också ofta föranletts av alltför höga köpeskillingar, vidare av de svårigheter, som arvsbeskattningen beträffande såväl fideikommiss som andra egendomar fört med sig, ytterligare av många andra orsaker. Bondgårdsstrukturen — den för utvecklingens bedömande ojämförligt viktigaste — har i stort sett varit oförändrad, och ej ens under de svåraste kriserna hava exekutivförsäljningar av sådana fastigheter tagit större omfattning. Småbrukarna och egnahemsinnehavarna slutligen hava trots sina hårda arbetsvillkor i stort sett suttit kvar på sina ställen. Det lärer väl knappast finnas någon nutida bedömare av utvecklingen, som hellre hade velat se ett — vid jämförelse med förkrigstiden — ökat eller ens oförändrat antal människor på storgodsen, bondgårdarna och småbruken, d. v s. en vid jämförelse med samma tid ökad eller konstant folkmängd inom jordbruksnäringen. Huru skulle utvecklingen i själva verket hava gestaltat sig, därest detta hade varit fallet? Ehuru det ju egentligen endast är ett tankeexperiment utan samband med verkligheten, lärer frågan likväl just i förevarande sammanhang vara nyttig att ställa. De förenämnda stora framstegen på växtförädlingens område hade måhända ej uteblivit, de jordbrukstekniska förbättringarna i övrigt hade sannolikt ävenledes kunnat genom-

119 föras och en lika ansenlig produktionsökning som under den verkliga utvecklingen hade möjligen ägt rum. Men rationaliseringsprocessen i form av arbetssparande maskiner och redskap hade ej endast hämmats men sannolikt så gott som uteblivit. Och viktigast av allt: lönerna och levnadsvillkoren i allmänhet för den jordbrukande befolkningen hade utan minsta tvivel starkt och snabbt försämrats. Ja, man skulle säkerligen liksom med avseende å tiden för den stora emigrationens början med skäl hava kunnat tala om en nutida »överbefolkning» inom jordbruket med åtföljande ytterligt tryckta levnadsförhållanden för att icke säga proletarisering av stora folkskikt på landsbygden. Även om lönerna i jordbruket kommit att nedpressas till det yttersta, så hade de större egendomarna sannolikt ändock icke kunnat bära bördan av sitt övertaliga arbetsfolk och detsamma kan antagas skulle hava blivit fallet även i fråga om en stor del av de vanliga bondgårdarna. Utvecklingen hade följaktligen lett till en forcerad sönderstyckning av de förra och även av bondjorden, med åtföljande prisfall pa animaliska produkter och förtvivlade förhållanden för alla de småbrukare, vilka äro härav beroende; troligen mångenstädes en återgång till primitiva former av naturahushållning; därjämte säkerligen även en utbredd ren arbetslöshet i jordbruket med härav alstrade svåra sociala problem. Att livsmedelsöverskottet för den övriga befolkningens behov blivit vida mindre än nu behöver knappast påpekas. Uteslutet är ej heller, att en utveckling som den nu tänkta hade lett till en ännu starkare nedgång i nativiteten inom jordbruksbefolkningen än den, som faktiskt ägt rum, med efter hand växande »övertalighet» ej endast av de produktiva åldrarna men jämväl av de högre tärande åldersgrupperna. Man må, för att ännu bättre förstå saken, tänka sig in i huru jordbrukets och jordbruksbefolkningens läge skulle hava gestaltat sig under den senaste krisen för några år tillbaka, därest folkmängden i jordbruket ej, som nu, varit omkring två miljoner men i stället närmare tre miljoner människor. Mera torde i själva verket icke behöva tilläggas för att från diskussionen avföra extrema och verklighetsfrämmande jordbruksromantiska föreställningar med avseende å frågan om »flykten från jordbruket», i den mån sådana föreställningar till äventyrs skulle hava några företrädare. Gentemot dessa nu utvecklade synpunkter lära emellertid starka invändningar kunna förväntas. Det torde sålunda göras gällande, att framställningen är överdriven och såtillvida slår in öppna dörrar, som ingen hävdar meningen, att jordbruket icke under den förevarande tidsperioden kunnat undvara mycket av den arbetskraft, varav det tidigare varit io behov. Det gäller — kommer man att säga — icke detta självklara förhållande utan frågeställningen bör fastmera vara en annan: har »flykten från jordbruket» likväl icke under de gångna årtiondena varit mera än nödigt stor; har densamma icke — åtminstone tidvis eller inom vissa landsdelar eller i fråga om vissa storleksgrupper av jordbruk — haft proportioner, som skapat verkliga svårigheter för jordbruksnäringen; borde icke denna näring rimligen kunna giva skälig bärgning åt en större del av landets befolkning än vad under senare tid varit fallet? En sådan uppfattning vill mången icke avfärda vare sig som extrem eller »jordbruksromantisk» utan fastmera betrakta såsom ur både ekonomiska och andra synpunkter rimlig och förnuftig. Diskussionen av det förevarande samhällsproblemet — vill man sannolikt ytterligare tillfoga — blir snedvriden och missvisande, därest den stannar vid sådana allmänt hållna uttalanden som de ovan gjorda. Alltjämt under erinran om att de allra sista årens utveckling först i ett senare sammanhang kommer att närmare skärskådas, må med avseende å dessa invändningar anmärkas, att de måhända hava sitt berättigande, försåvitt att de allmänna reflexioner, mot vilka de riktas, avsåge att vara slutomdö-

120 men rörande den företeelse, det här gäller. Men lika självfallet är, att detta icke åsyftats. Vid behandlingen av ett problem som det förevarande, där uppgiften är att ställa kyrkan mitt i byn, måste först sådana uppfattningar och idéer underkännas, vilka uppenbarligen äro verklighetsfrämmande och oriktiga; först sedan detta skett kan man gå frågan ett steg närmare in på livet och söka alltmera närma sig sanningen. Det är desto mera lämpligt och nödvändigt att på sådant sätt disponera framställningen, som de ovan återgivna tankegångarna — även om de icke i våra dagar hava några egentliga förespråkare — äro nära besläktade med mångas mera känslobetonade inställning till livet på landet och arbetet i jorden. Det har följaktligen varit angeläget understryka vad ovan sagts, nämligen att »flykten från jordbruket» under de senaste årtiondena gått jämsides med jordbrukets fortgående utveckling i riktning mot ökad intensifiering och växande produktion samt att arbetsavgången icke i stort sett kan visas hava h ä m m a t och hindrat dessa mycket betydande framsteg. Det har även varit av betydelse att erinra om jordbruksnäringens — trots alla bekymmer och svårigheter — av erfarenheten konstaterade förmåga att utan allvarligare rubbningar och störningar bära de senaste årtiondenas med arbetsavgången förenade lönestegringar. Det har slutligen varit nödvändigt antvda det orimliga i föreställningen, att utvecklingen hade varit lyckligare för jordbruksbefolkningen själv, om stadsmannanäringarna hade saknat förmåga att absorbera en väsentlig del av landsbygdens och jordbrukets arbetskraft. Sedan detta klarlagts, är emellertid allt skäl att taga de förenämnda invändningarna under omprövning och att så långt det överhuvud taget är möjligt söka närmare precisera problemet. Och problemet gäller ju främst utvecklingen på jordbrukets arbetsmarknad under tiden efter världskrigets utbrott^ sådana arbetsmarknadens förhållanden bestämts av å ena sidan tillgången å arbetskraft och å den andra det av skilda faktorer bestämda behovet därav. Även under de sista årtiondena har, på sätt ovan erinrats, en viss ökning av åkerarealen inom riket ägt rum. Det framgår sålunda av de här bifogade siffrorna för åkerjordens genomsnittliga areal under tidsperioderna 1871/75, 1906/10 och 1931/35, att åkerarealen i genomsnitt under den sista femårsÅkerjordens användning samt arealen av naturlig äng 1871—1935. Höstsäd

Vårsäd

Rotfrukter

409 482 432

928 1207 1218

159 240 259

732 1319 1558

15-5 13-3 11-6

35-1 33-3 32-7

60 6-6 6-9

27-7 36-3 41-8

Foder- Andra växter växtslag

Träda

Summa åkerjord

Naturlig äng

18 3 9

398 379 253

2 644 3 ($30 3 729

1967 1 330 1126

0-7 0-1 0-2

15-0 10-4 6-8

1000 100 o 100-0

1 1000 ha 1871—75 1906—10 1931—35 / procent 1871-75 1906-10 1931-35

perioden med omkring hundratusen hektar översteg den genomsnittliga åkerarealen under tidsperioden 1906/10. Den ifrågavarande arealökningen kan sålunda på intet sätt jämföras med den väldiga utveckling av odlingsjorden, som ägde rum under förra seklet, men densamma har likväl — särskilt i vissa delar av norra Sverige — varit av viss betydelse för produktionsökningen. Det säger sig självt, att nyodlingsarbeten ej minst i stenig och skogbe-

121 vuxen terräng men även eljest påkalla förhållandevis mycket arbete. Den ifrågavarande utvidgningen av åkerjorden har följaktligen, i den mån densamma haft karaktär av nyodlings- och nyröjningsarbete i egentlig mening, verkat i riktning mot oförändrat eller ökat behov av mänsklig arbetskraft. Emellertid lärer denna verkan, när man som här betraktar riket i sin helhet, icke böra tilläggas alltför stor betydelse och i varje fall hava de ifrågavarande nyodlingarna, vid jämförelse med andra på jordbrukets arbetsmarknad inverkande omständigheter, spelat en underordnad roll. Det kan ju för övrigt tilläggas, att nyodlingarna i fråga företrädesvis utförts av småbönder eller andra mindre jordbrukare inom vissa delar av Norrland och härvid sannolikt i första rummet med biträde av jordbrukarnas egna familjemedlemmar, ett förhållande, som uppenbarligen gjort att löneläget på jordbrukets arbetsmarknad föga påverkats därav. I vad det gäller utdikningar och torrläggningar av vattensjuka marker ävensom sjösänkningsföretag och liknande arbeten, genom vilka odlingsarealen inom landet ävenledes ökats, torde även härom i stort sett gälla vad nu sagts. Sådana företag kunna visserligen i begränsad omfattning hava givit arbete och sysselsättning åt såväl familjemedlemmar som arbetare i jordbruket, men i regel hava de utförts som entreprenadarbeten och i stort sett kan ej heller denna sida av utvecklingne tillmätas någon utslagsgivande betydelse i förevarande sammanhang. De här bifogade siffrorna visa även för den ifrågavarande tidsperiodens vidkommande åkerjordens användning för olika slag av grödor och framgår härutinnan i huvudsak följande. Vid jämförelse mellan tidsperioderna 1906/10 och 1931/35 har höstsädesarealen såväl absolut som relativt gått icke obetydligt tillbaka, medan vårsädesarealen i båda dessa hänseenden varit ungefärligen oförändrad. Det torde vad höstsädesodlingen beträffar böra erinras om att vetearealen, framför allt under tiden efter de statliga regleringsåtgärdernas genomförande, avsevärt utvidgats å rågarealens bekostnad, ett förhållande, som likväl icke i förevarande sammanhang har någon nämnvärd betydelse. Ej heller den kända omständigheten att vårvetet framför allt under senaste tid vunnit starkt ökad utbredning, medan arealen för fodersäden gått tillbaka, har för bedömandet av utvecklingen på jordbrukets arbetsmarknad spelat någon större roll. Av vida större och central betydelse är ökningen av arealen för rotfrukter, men i all synnerhet den mycket avsevärda såväl absoluta som relativa ökningen i arealen för foderväxterna, i vilken sistnämnda areal jämväl de s. k. kulturbetena till större delen ingå. Man finner av siffrorna, att arealen för rotfrukterna vid jämförelse mellan de båda tidsperioderna i fråga ökats med omkring 20 000 hektar samt arealen för foderväxterna med ej mindre än omkring 240 000 hektar. Den ifrågavarande ökningen i arealen för rotfrukterna innesluter — såsom av en närmare undersökning framgår — å ena sidan en viss minskning i potatisodlingen men å den andra en jämförelsevis avsevärd ökning i odlingen av foderrotfrukter ävensom, i vidkommande provinser, en ökning av sockerbetsodlingen. Den ännu vida större och för den förevarande frågans bedömande ännu viktigare ökningen av vallodlingen har under den förevarande tidsperioden, liksom under årtiondet dessförinnan, i övervägande grad skett på sådant sätt, att den naturliga ängen upplöjts och intagits i cirkulationen. Möjligen får även en väsentlig del av trädesjordens tillbakagång sin förklaring däruti, att den gamla trädan, allteftersom utvecklingen fortskridit, antingen alltmera vikit för den s. k. halvträdan, vara i. ex. grönfoder odlas, eller ock fullständigt försvunnit. Den nu i sina huvuddrag angivna utvecklingen bekräftas, såsom synes, av den avsevärda tillbakagången i arealen av naturlig äng. Denna tillbakagång avspeglas visserligen på grund av siffermaterialets brister endast ofullständigt

122 i arealuppgifterna, men den har, enligt vad allmänt är känt, varit mycket betydande. I den mån veteodlingen ökats på rågodlingens bekostnad lär man visserligen, på grund av att vetet är mera styvstråigt än rågen och något lättare låter sig bärgas, kunnat räkna med en viss minskning i arbetsbehovet. Denna omständighet har emellertid, som redan antytts, varit av ringa betydelse. Den starka ökningen av vårvetearealen är visserligen, såsom nyss erinrats, iögonenfallande och har företrädesvis ägt rum på fodersädens bekostnad, men ej heller denna utveckling är — som jämväl antytts — i förevarande sammanhang av större intresse, eftersom vårvetearealen är liten i förhållande till arealen av foder säd och man därjämte ej med någon större grad av säkerhet kan svara på frågan, huruvida ett vårvetefält drager mera arbetskostnad än ett lika stort fält med fodersäd. Man har fördenskull, i överensstämmelse med vad ovan anförts, i första rummet att uppmärksamma den ökade odlingen av rotfrukter och framför allt av foderväxter samt att finna ett allmängiltigt svar på frågan, i vilken riktning denna iögonenfallande sida av det svenska åkerbrukets utveckling inverkat på arbetsbehovet och i anslutning härtill på jordbrukets arbetsmarknad. I sådant avseende må erinras om att den naturliga ängens uppplöjning till åker och andra arbeten, som härvid först måste vidtagas, påkallat jämförelsevis mycken mänsklig arbetskraft. Dessa omfattande arbeten hava följaktligen under årtiondenas lopp verkat i stegrande riktning med avseende å arbetsbehovet. Emellertid har detta likväl icke varit utslagsgivande för utvecklingen. Man bör fastmera jämföra å den ena sidan arbetsbehovet under den gamla ängskötselns tid — sådan den ännu flerstädes förekommer — och å den andra sidan arbetsbehovet på de insådda vallarna. Det är bekant, att den naturliga ängen ännu vid tiden omkring sekelskiftet i stor utsträckning användes till slätter och att detta alltjämt är fallet särskilt i Norrland ävensom vidare att slåtterarbetet å de naturliga ängarna företrädesvis ägt och äger rum för hand med åtföljande avsevärt behov av mänsklig arbetskraft. Då detta arbete därjämte i stor omfattning kunde utföras av kvinnlig och minderårig arbetskraft eller i varje fall av med de moderna maskinerna mindre förtrogna, gav ängarnas skötsel under sagda tid sysselsättning åt ett jämförelsevis stort antal personer. Detta arbetsbehov var även av den anledningen större, att skördearbetet på ängarna pågick under en avsevärt längre tid av året än skördearbetet på de moderna vallarna. Visserligen kräver plöjnings- och såningsarbetet på de insådda vallarna även ganska mycken mänsklig arbetskraft och detta desto mera, ju större plats vallen intager i cirkulationen, d. v. s. ju oftare den får upplöjas. Emellertid har å andra sidan maskinarbetets och särskilt slåttermaskinernas utomordentligt ökade användning medfört ett så avsevärt minskat behov av mänsklig arbetskraft, jämfört med behovet av sådan arbetskraft vid slåtterarbetet på de naturliga ängarna, att denna tendens enligt erfarenhetens vittnesbörd väsentligt övervägt. Följden härav har varit att åkerbruket inom riket, allteftersom vallarealen utvidgats, påfordrat i varje fall numeriskt vida mindre arbetskraft än tidigare; en annan sak är att utvidgningen ställt och ställer allt större anspråk på arbetskraftens kvalitet. För utvecklingens bedömande bör ytterligare framhållas, att slåttervallens arbetsbehov är vida mindre än de övriga grödornas samt att arbetsbehovet för de på åkerjorden anlagda kulturbetena är ännu mindre än slåttervallens. Sålunda visa av lantbrukssällskapets driftsbyrå verkställda undersökningar, att slåttervallens arbetsbehov kan anslås till ungefär hälften av vårsädens och till en tredjedel eller en fjärdedel av höstsädens samt till en sjundedel eller en åttondedel av rotfrukternas; sistnämnda omständighet motverkas visserligen i viss mån av

123 att rotfruktsarealen — såsom ovan erinrats — undergått en ökning, men detta är i betraktande av de jämförelsevis små såväl absoluta som relativa siffrorna för rotfrukterna ej av större betydelse. Slutligen må för de nordligaste skogsbygdernas vidkommande erinras om att de naturliga slåtterängarna eller s. k. slogarna i icke ringa utsträckning apterats till betesmark; en utveckling som självfallet minskat behovet av mänsklig arbetskraft vid jordbruken i dessa trakter. Sammanfattningsvis har den här relaterade utvecklingen på åkerbrukets område visserligen innefattat tendenser till såväl ökat som minskat behov av mänsklig arbetskraft, men de i den förra riktningen verkande faktorerna kunna utan varje tvivel sägas hava varit av underordnad betydelse vid jämförelse med de nu angivna, i riktning mot minskat arbetsbehov verkande omläggningarna och förskjutningarna. Detta omdöme gäller självfallet — såsom för övrigt redan understrukits —• när man betraktar utvecklingen i stort samt inom riket i dess helhet och utesluter givetvis icke, att exempelvis den ökade odlingen av rotfrukter och härvid ej minst sockerbetsodlingen för vissa landsdelars vidkommande medfört ett tidvis starkt behov av arbetskraft, som icke i lika mån kompenserat de i motsatt riktning verkande faktorerna. Med avseende å den andra huvudgrenen av den svenska jordbruksproduktionen, nämligen kreatursskötseln och den animaliska produktionen, må ur de synpunkter, som här närmast ifrågakomma, vidare anföras följande. Liksom produktionen av vegetabilier har, på sätt ovan erinrats, även den animaliska produktionen under de gångna årtiondena starkt utvecklats och har detta gällt så gott som alla härvid ifrågakommande produkter. Vad nötkreaturen beträffar, har den betydande produktionsökningen i första rummet berott på en fortskridande ytterligare förbättring av djurens kvalitet med åtföljande stegring i mjölkavkastningen och följaktligen även stegring i tillverkningen av mejeriprodukter. Däremot synes icke, vad denna gren av kreatursskötseln beträffar, någon större ökning i kreatursantalet hava ägt rum; i varje fall giva tillgängliga siffror knappast belägg för en annan uppfattning. Att fåraveln gått tillbaka må i förbigående erinras. Svinskötseln visar sig i likhet med den gren av kreatursskötseln, som hänför sig till nötboskapen, hava gått kraftigt framåt, och här har man även att inregistrera en avsevärd ökning i djurbeståndet. Det i förevarande sammanhang mest karakteristiska draget i utvecklingen å det förevarande området är den utomordentligt starkt ökade användningen av importerade fodermedel samt den härmed förenade övergången till mera intensiv ladugårdsdrift. Under ett visst skede av utvecklingen torde i anslutning härtill stallfodringen, framför allt på större och medelstora men i mera utvecklade jordbruksbygder även nå mindre egendomar, hava vunnit starkt ökad utbredning med växande behov av arbetskraft i ladugården. Under senare tid hava emellertid strävandena att minska behovet av utländskt kraftfoder i förening med den knappare tillgången å arbetskraft lett till att stallfodringen åter i viss mån fått vika för ökad betesdrift. Den ökade omvårdnad, som man måst ägna såväl de naturliga som de konstgjorda betesmarkerna, har möjliggjort en utökning av betesperiodernas längd. Samtidigt med att denna sistnämnda utveckling förorsakats av den minskade tillgången å arbetskraft har densamma självfallet även i sin tur lett till ett mindre behov av sådan. Det ligger i sakens natur att den kvantitativt starkt ökade avkastningen av ladugårdarna samt de alltmera stegrade kraven på renlighet och hygien i dessa verkat i riktning mot ökat behov av mänsklig arbetskraft. I samma riktning hava ävenledes av naturliga skäl verkat de moderna utfodringsmetoderna, där man söker att, efter alltmera vetenskapliga grunder, avpassa utfodringen efter de enskilda djurens kropps-

124 vikt och avkastning. Att den omfattande nybyggnadsverksamheten med avseende å ladugårdar och andra ekonomibyggnader ävensom anläggande av cementerade gödselstäder, vattenledningar och andra arbeten temporärt ökat arbetsbehovet ligger likaledes i sakens natur, men uppenbart är å andra sidan sett att just dessa byggnadsarbeten och anordningar efter sitt färdigställande underlättat arbetet i ladugårdarna och i ännu vida starkare utsträckning minskat arbetsbehovet. I den mån överhuvud taget mekaniska förbättringar i förenämnda och andra avseenden genomförts, har detta verkat arbetsbesparande. I alldeles särskild grad har den under tiden efter världskriget mycket starkt ökade användningen av mjölkningsmaskiner minskat behovet av kvinnlig arbetskraft i jordbruket. Även här är kausalsammanhanget såtillvida dubbelsidigt, som maskinmjölkningen i väsentlig grad förorsakats av knappheten å kvinnlig arbetskraft — i många fall obenägenheten bland de gifta kvinnliga arbetarna att åtaga sig mjölkningsarbetet — medan samma utveckling också varit en orsak till det minskade behovet av den kvinnliga arbetskraften. Dessa nu anförda omständigheter hava — i likhet med övergången från naturliga ängar till vallodlingar — framför allt verkat i sådan riktning, att den tidigare i stor omfattning använda mindervärdiga arbetskraften vid ladugårdsdriften blivit överflödig, medan allt större anspråk måst ställas på den arbetskraft, som alltjämt är erforderlig. Allteftersom jordbrukaren sett sig nödsakad sköta sin ladugård med mindre folk än förut har arbetstiden måst utnyttjas vida bättre än förr. »Tomgång» i arbetet får numera icke förekomma i samma utsträckning som tidigare. Mångenstädes på större och medelstora egendomar hava manliga kreatursskötare med större kvalifikationer ersatt den kvinnliga arbetskraften. Det bör nu visserligen bemärkas, att den här skildrade utvecklingen på kreatursskötselns område väsentligt är att hänföra till de större och medelstora egendomarna samt att förhållandet på det stora antalet mindre jordbruk alltjämt är ungefär oförändrat vid jämförelse med tidigare. Med avseende å dessa sistnämnda har den intensiva kreatursskötseln ännu endast visat obetydliga framsteg eller i varje fall framsteg, som göra sig märkbara allenast i de mera utvecklade jordbruksbygderna inom riket. Kreatursskötseln bedrives emellertid vid dessa jordbruk, som känt är, uteslutande med hjälp av familjens egna medlemmar och det torde knappast kunna antagas att »flykten från jordbruket» under det tidsskede, som här behandlas, i sådan grad minskat familjernas storlek att svårigheter i allmänhet uppstått. Som allmänt slutomdöme torde — liksom på tal om åkerbruket — kunna sägas, att den betydande avgången av arbetskraft från jordbruksnäringen under de nu åsyftade decennierna, med åtföljande ökad knapphet å arbetskraft i ladugårdarna, tack vare den fortskridande rationaliseringen på de medelstora och de större egendomarna icke för dessas vidkommande medfört några allvarliga konsekvenser, ja att denna minskade tillgång å arbetskraft, och särskilt kvinnlig sådan, varit en starkt verkande drivfjäder vid utvecklingen i riktning mot nya och förbättrade arbetsmetoder och anordningar och följaktligen även i riktning mot ökad produktion. Någon invänder till äventyrs gentemot det nu anförda, att jordbruket likväl under den förevarande tidsperioden åtminstone tidvis eller vid särskilda tillfällen haft brist på arbetskraft med åtföljande störningar av driften och andra olägenheter. Man kan sålunda möjligen hänvisa till vissa höstar med särskilt svåra bärgningsförhållanden, då grödan tog allvarlig skada; åtminstone vid något tillfälle under världskriget måste värnpliktigt manskap utkommenderas som hjälp vid skördearbetet; under något av världskrigets sista år såg man sig officiellt nödsakad att söka stimulera återflyttning av arbets-

125 kraft från industrien till jordbruket och detta ej minst med tanke på att öka den dåtida produktionen av livsmedel; en viss import av utländsk arbetskraft till sydsvenska sockerbetsfälten ägde ävenledes rum längre tillbaka i tiden; stundom förekommo även efter världskriget klagomål över bristande tillgång å arbetskraft för betodlingen liksom även eljest. Även de mera spridda fallen av skördestrejk lära kunna bringas i erinran. Emellertid torde det vara svårt, för att icke säga omöjligt, att med hänvisning till dessa och andra mera kortvariga företeelser göra gällande att det svenska jordbruket under de sista årtiondena genom brist å arbetskraft hämmats i sin utveckling, d. v. s. att sådana episoder haft någon betydelse i det sammanhang, varom här är fråga. Frånsett att de ifrågavarande störningarna voro av helt övergående natur, hava desamma desto mindre spelat någon roll för utvecklingen i stort, som andra situationer förekommit, där jordbrukets arbetsmarknad tvärtom belastats av alltför många arbetssökande personer. Detta förhållande avspeglas även i här bifogade siffersammanställningar över dels antalet ansökningar på 100 lediga platser inom jordbruket 1919—37 och Antalet ansökningar på 100 lediga platser inom jordbruket. Män År Kvinnor Summa År Män

1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928

114 110 189 208 130 130 152 162 139 144

48 45 47 66 64 70 79 72 70 76

96 94 143 168 115 117 135 139 124 128

1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937

136 130 153 259 394 273 172 116 103

Årsmedeltal. Kvinnor

Summa

71 63 68 88 86 62 51 53 52

121 115 134 217 311 223 146 103 94

Antalet hjälpsökande arbetslösa inom yrkesgrupp j o r d b r u k . Årsmedeltal 1923—1937.

995 291 442 451 534

1928 1929 1930 1931 1932

499 258 .... 335 1 624 6 849

1933 1934 1935 1936 1937

12 769 9 140 3 188 789 295

dels antalet hjälpsökande arbetslösa inom jordbruket 1923—37. Man finner av dessa — åtminstone vad de tidigare åren beträffar — visserligen bristfälliga siffror ett under depressionsåren 1921—1922 och 1932—1934 framträdande överskott å arbetskraft inom jordbruksnäringarna, ett överskott, som får anses utgöra en bättre karakteristik av läget än de förenämnda för övrigt diskutabla störningarna av motsatt natur. Därtill kommer emellertid framför allt, att utvecklingen självfallet bör bedömas i sina stora huvuddrag och ej med hänsyn till sina mera tillfälliga förändringar. Om så sker, lära invändningar knappast med fog kunna resas mot den föregående framställningen. Den otvivelaktigt starka »flykten från jordbruket» under de senaste årtiondena skulle likväl icke kunna på ett naturligt sätt förklaras och ej heller på ett så gynnsamt sätt som här skett bedömas, därest man allenast toge arbetsbehovet i själva jordbruksnäringen som sådan i betraktande. Den ovan skildrade utvecklingen inom åkerbruket och boskapsskötseln i riktning mot ökad intensitet och starkare rationalisering låter visserligen

126 förstå, att jordbruksnäringen under de senaste årtiondena kunnat reda sig med allt mindre antal arbetsföra armar och utan skada för sin utveckling kunnat avstå tiotusentals unga människor till industrien och andra stadsmannanäringar. Med all sannolikhet — för att icke säga med säkerhet — skulle emellertid den omfattande inrikes folkomflyttningen under dessa årtionden ändock hava blivit för jordbruksnäringen mycket bekymmersam, därest icke, jämsides med utvecklingen av själva jordbruket, gått en fortskridande omgestaltning av det husliga arbetet inom jordbrukarehushållen, en omgestaltning, som visserligen — såsom i föregående kapitel erinrats — började långt tidigare under förra seklet men som under de senaste årtiondena fortgått med ökad styrka. Väl hade den gamla naturahushållningen redan vid tiden omkring sekelskiftet och fram till världskriget trängts starkt tillbaka och penninghushållningen vunnit starkt ökad utbredning; många forna hemslöjder hade redan då gått under och andra möjligheter till biförtjänster förminskats eller försvunnit. Likväl sköttes hushållen på landet i stora drag alltjämt ungefär på samma sätt som tidigare. Drängarna och pigorna bereddes alltjämt, även under vintertiden, arbete och utkomst med olika sysslor. Pigan i bondgården, liksom den ogifta eller gifta kvinnliga arbetaren å den större egendomen, fick dela sin tid mellan ladugården och de många göromålen i hemmet eller på herrgården, och detsamma gällde om bondens och småbrukarens hustru och döttrar. Även om köpvarorna redan kring sekelskiftet i och med handelslivets utveckling och de förbättrade kommunikationerna vunnit ökad utbredning, så pågingo alltjämt i bondens och småbrukarens hushåll, liksom i de större hushållen på herrgårdarna, av ålder brukliga arbeten med hembakning, hemslakt, hemsömnad och mångfaldiga tillverkningar och reparationer, och alltjämt påfordrade, i anslutning härtill, de relativt stora hushållen jämförelsevis mycken såväl manlig som kvinnlig arbetskraft. Ehuru hemslöjderna, som nyss sagts, flerstädes hade försvunnit, funnos de likväl ännu kvar och spelade en viss roll i vissa trakter, och må i sådant avseende endast erinras om exempelvis det i vissa delar av Västergötland utbredda sömnadsarbetets och den i vissa delar av Dalarna bedrivna skinnberedningens betydelse för lantbefolkningens ekonomi. Emellertid gick utvecklingen ej minst under tiden efter världskriget i ännu starkare tempo än tidigare mot ökad användning av färdiga fabriksvaror. Många gamla vinterslöjder och andra hemarbeten blevo härmed överflödiga; i mera industrialiserade jordbruksbygder började husmodern alltmera köpa matvaror för hushållet i den närbelägna handelsaffären; för byggnadsarbeten slutligen användes i allt större utsträckning yrkesarbetare utom det egna hushållet och den egna familjekretsen. Man bör även i detta sammanhang uppmärksamma den fortskridande förändringen i folkdieten, som bland annat kännetecknades av den ökade konsumtionen av kaffe och i handelsboden inköpt kaffebröd, den växande användningen av margarin samt den ökade förbrukningen av konserver och mycket annat; en utveckling som självfallet även i sin mån bidrog till att minska behovet av arbetskraft i hushållen. För fiskarebefolkningens vidkommande må vara tillfyllest erinra om att inköp av färdiga motordrivna båtar, av färdiga fisknät och av andra för yrkets bedrivande nödiga utensilier i allt större omfattning undanträngde den forna egna tillverkningen, med samma självfallna effekt i fråga om arbetsbehovet som nyss nämnts. Utan att ytterligare exemplifiera utvecklingens huvuddrag torde man sammanfattningsvis hava på erfarenheten byggda starka skäl för uppfattningen, att även dessa nu antydda förändringar — åtminstone på många orter inom riket och inom stora skikt av jordbruksbefolkningen — gjorde mycken såväl manlig som måhända i synnerhet kvinnlig arbetskraft umbärlig, ja i viss utsträckning t. o. m. överflödig och betungande samt att

127 man även häri har att söka en av de viktigaste förklaringsgrunderna till den fortsatta »flykten från jordbruket» och från jordbrukets olika binäringar. Naturligtvis var emellertid orsakssammanhanget även på detta område liksom på de förut avhandlade dubbelsidigt: den alltmera förändrade karaktären av det husliga arbetet lösgjorde mycken arbetskraft, men samma förändringar hade i den fortsatta inflyttningen till städerna och industrisamhällena också en av sina mest väsentliga orsaker. Med avseende å de i förevarande avsnitt avhandlade förhållandena inom jordbruksnäringen må ytterligare tilläggas följande. Den angivna förskjutningen i läget på jordbrukets arbetsmarknad i riktning mot minskat behov av mänsklig arbetskraft samt fortskridande rationalisering och mekanisering kan naturligtvis icke enbart bedömas som ett arbetsmarknadsproblem utan måste fastmera ses i sammanhang med jordbrukets allmänna ekonomiska läge under den tidsperiod, som närmast avses. Det har i det föregående talats om vissa betydande förskjutningar av åkerbruket i riktning mot ökad foderväxtodling, om rationaliseringstendenserna såväl inom åkerbruket som inom boskapsskötseln m. fl. förhållanden och det härav betingade minskade behovet av mänsklig arbetskraft. Givet är emellertid, att dessa djupgående förändringar ej allenast eller m å h ä n d a ej ens i främsta rummet förorsakats av den betydande avgången av arbetskraft till andra näringar och att denna arbetsavgång ej heller varit enda drivande orsaken till rationaliseringsprocessens fortskridande. Ytterst är ju jordbrukets nettoavkastning och räntabilitet beroende på förhållandet mellan å ena sidan bruttoavkastningen — sådan denna bestämmes av kvantiteten producerade produkter och av produktpriserna —• och å den andra sidan jordbrukets produktionskostnader, i vilka förutom arbetskostnaderna även ingå en rad andra utgiftsposter. Denna jordbrukets räntabilitet bestämmes följaktligen, i den mån densamma är beroende av arbetskostnaderna, ingalunda ensidigt av dessa sistnämnda, utan arbetskostnaderna äro också beroende på den jämväl av produktpriserna m. fl. förhållanden avhängiga räntabiliteten. Man torde kunna i förevarande sammanhang lämpligast uttrycka saken sålunda, att »flykten från jordbruket» med all sannolikhet skulle hava varit mindre omfattande, för den händelse att jordbruket genom högre produktpriser och minskade andra omkostnader hade varit i stånd att betala högre löner och erbjuda bättre levnadsvillkor i allmänhet för sina anställda än vad i verkligheten varit möjligt; man kan även se utvecklingen från den motsatta sidan och tillägga, att den ifrågavarande »flykten» med säkerhet skulle hava varit större, därest jordbruket ej ens kunnat betala de löner och bjuda de arbetsvillkor i övrigt, som faktiskt varit fallet. Nu framgår av den här bifogade sammanställningen rörande löneutvecklingen inom jordbruket, att lantarbetarnas löner, sådana de redovisas i de anförda sifferserierna, under tiden efter den svenska valutans stabilisering vid guldet år 1923 och fram till tidpunkten omkring år 1930 voro ungefär oförändrade, i penningar räknat, vilket i stort sett torde hava inneburit att jämväl reallönerna under samma tidsperiod voro tämligen konstanta. Härefter följde under depressionsåren i början av innevarande årtionde en avsevärd lönesänkning, och egentligen först under de allra senaste åren — till vilka först i ett senare sammanhang återkommes — hava lönerna ånyo gått mera avsevärt i höjden. Möjligt är visserligen, att lantarbetarnas reallöner vid tidpunkten 1934/35 lågo något högre än reallönerna under det sista krigsåret, men ökningen torde sannolikt hava varit jämförelsevis obetydlig. Man finner följaktligen, att det svenska jordbruket i stort sett under den tidsperiod, varom nu är fråga, icke förmådde bereda sina arbetare nämnvärt förbättrade lönevillkor, och känt är även, att arbetarnas levnadsvillkor i övrigt under

128 Löneutvecklingen inom j o r d b r u k och industri. (1913 års uppgifter = 100). J Årslön samt kost och logi

Årslön och na-

o

r

d

b

r

u

Industri

k

m. m.

Tillfälliga daglönare i egen kost

Å r Mani. Mani. Kvinnl. lönade tjänare tjänare körkarlar 1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1925 1936

100 308 227 182 169 170 167 165 164 164 164 160 155 147 142 143 148 162

100 308 242 201 188 192 187 185 184 184 184 181 177 168 165 166 170 185

100 327 229 184 177 190 183 184 185 185 182 175 173 168 168 171 175 191

Kvinnl.

total avlöning pr ar för samtliga arbetare

Genomsnittlig årsförtjänst

SomSomVinterVintermar mardaglön daglön daglön daglön Mani. Kvinnl. Mani. Kvinnl.

100 315 227 170 160 161 160 159 159 159 159 158 154 149 146 147 152 163

100 329 231 178 168 170 169 168 169 169 169 168 163 158 157 159 164 188

100 318 249 195 182 185 183 183 182 183 185 181 178 174 172 173 176 192

100 321 249 199 187 190 189 189 190 191 191 191 187 182 180 183 188 216

100 318 229 178 167 172 169 168 168 168 168 165 161 155 152 155 159 175

100 311 246 199 187 190 187 186 186 186 187 185 181 174 171 173 178 195

100 291 271 207 200 209 214 218 222 217 229 231 223 2U9 210 219 223 230

100 328 280 230 229 233 236 241 246 248 251 257 243 243 239 247 255 260

samma tidsskede endast företedde mindre framsteg. Det mera energiska arbetet för förbättrandet av lantarbetarnas bostadsförhållanden infaller ju egentligen under de senaste åren, och regleringen av deras arbetstid är ju likaledes helt nyligen genomförd. Därtill kominer ytterligare och måhända i första rummet — vad i det följande närmare skall belysas — att lantarbetarnas löner städse legat väsentligt lägre än lönerna även inom de mindre väl betalda yrkesfacken inom industrien samt att industriarbetarna genom arbetstidsregleringen år 1919 och en rad andra socialpolitiska reformer tillvunno sig förmåner, vilka lantarbetarna först på sista tiden i viss mån lyckats uppnå. Alla dessa förhållanden med avseende å lantarbetarnas löner och levnadsvillkor äro ju i första rummet att hänföra till jordbruksnäringens — även under bättre allmänna konjunkturer — jämförelsevis svaga räntabilitet, en situation som i sin tur — förutom i skatter, skuldräntor m. fl. särskilda förhållanden — främst äger sin förklaring i prisläget på jordbrukets produkter, sådant prisläget bestämts antingen av de internationella jordbrukskonjunkturerna eller av de statliga regleringsåtgärderna eller av bådadera i förening. Det ligger därför i sakens natur, att den omfattande »flykten från jordbruket» under det förevarande tidsskedet — i den mån den berott på de ekonomiska förhållandena inom jordbruksnäringen — ytterst bottnat i modernäringens av andra än arbetsmarknadspolitiska skäl beroende oförmåga att tillräckligt starkt och snabbt tillgodose sina arbetares önskningar och krav på bättre löner och levnadsvillkor i allmänhet, och detta i synnerhet vid jämförelse med vad industrien och andra näringar utanför jordbruket i dessa avseenden kunnat bereda. Det torde knappast behöva tilläggas, att det här anförda allenast innefattar erinringar om allmänt kända förhållanden och självfallet icke har karaktären av omdömen rörande det lyckliga eller mindre lyckliga i att för-

129 hållandena gestaltat sig så som skett. Avsikten är ju allt fortfarande endast att ställa problemet om »flykten från jordbruket» i sin rätta belysning. Emellertid hava produktpriserna, såsom erinrats, ingalunda ensamma varit utslagsgivande för bruttoavkastningen. Löneläget inom jordbruket har — i den mån detsamma berott på bruttoavkastningen — ingalunda enbart bestämts av prisbildningen på jordbrukets produkter. Man bör jämväl uppmärksamma, vad för övrigt redan i ett tidigare sammanhang understrukits, att jordbruksproduktionen kvantitativt sett under den ifrågavarande tidsperioden, tack vare en rad betydande jordbrukstekniska framsteg, kunnat mycket väsentligt stegras, ja att produktionsökningen på de flesta områden varit större än måhända någonsin tidigare. Att dessa framsteg återverkat på löneläget inom jordbruket är uppenbart. Man lärer kunna uttrycka saken sålunda, att löneutvecklingen inom jordbruket, därest jordbruket icke i så hög grad som skett utvecklats i riktning mot ökad avkastning, skulle hava gestaltat sig ännu vida ogynnsammare, med åtföljande ännu större »flykt från jordbruket» och »avfolkning av landsbygden». I det föregående har betonats, att jordbrukets ifrågavarande framåtskridande icke hämmats av den starka avgången av arbetskraft, och i förevarande sammanhang är alltså anledning tillägga, att samma glädjande tekniska utveckling i sin mån medverkat till att hålla folket kvar vid jordbruket och på landsbygden. Då därtill kommer, att just denna tekniska utveckling till icke ringa del möjliggjorts av den ökade rationaliseringen, så har denna rationaliseringsprocess — och härmed är man egentligen tillbaka till vad redan i det föregående i annat sammanhang framhållits — samtidigt med att densamma starkt minskat behovet av mänsklig arbetskraft likväl å andra sidan haft i motsatt riktning verkande följder. Att den förra tendensen i numeriskt avseende övervägt står utom tvivel, men den sistnämnda tendensens betydelse bör ej heller undervärderas. Man lärer knappast finna ett av alla godtagbart svar på frågan, huruvida rationaliseringsprocessen inom jordbruket, mera allmänt sett, varit till övervägande gagn eller till övervägande olägenhet, ty liksom i fråga om rationaliseringsprocessen inom näringslivet i övrigt finnas städse personer, vilka ställa rationaliseringens ogynnsamma inverkan på arbets tillgången i förgrunden och vilka skjuta dess på längre sikt framträdande gynnsamma effekt i bakgrunden. Men därom torde emellertid alla kunna vara eniga: rationaliseringen inom jordbruket har — huru man än bedömer dess inverkan på »flykten från jordbruket» — varit betingad av nödvändigheten. Den har innefattat och innefattar alltjämt betydande, ja lysande framsteg i jordbrukets utveckling. Ingen lärer finnas, som önskar sig tillbaka till de mera primitiva förhållandena inom jordbruksnäringen, innan denna utvecklingsprocess hade tagit sin början. En annan orsak är, huru man skall bedöma möjligheterna för rationaliseringens fortsatta fortskridande i innevarande stund och härmed sammanhängande brännande problem, ett spörsmål till vilket först senare återkommes. Allt vad hittills anförts har haft avseende å förhållandena inom jordbruksnäringen under det här behandlade tidsskedet och har närmast syftat till att klarlägga »flykten från jordbruket», i den mån denna företeelse bottnat i dessa förhållanden. Det gäller emellertid härefter att betrakta den andra sidan av problemet, nämligen frågan om de orsaker till samma företeelse, vilka äro att hänföra till industriens och andra stadsmannanäringars samt härmed jämförliga sysselsättningars »sugkraft» med avseende å den mänskliga arbetskraften. Det ligger i sakens natur, att denna sida av ämnet — i vad det gäller de härvid verksamma ekonomiska faktorerna — kan behandlas kortfattat. Redan på tal om den stora emigrationsperioden, liksom för övrigt fler9—387986.

130 städes även i förevarande avsnitt, har erinrats om löneutvecklingen å ena sidan inom jordbruket och å den andra inom industrien och framhållits, att jordbrukslönerna i stort sett städse legat under lönerna även inom de sämre betalda industriella facken. Med avseende å den nu behandlade tidsperioden hänvisas till den ovan intagna tablån över löneutvecklingen 1913—1935, vilken tablå, trots sina understrukna brister, i stort sett bekräftar riktigheten av det nu anförda. Den löneklyfta, som redan under förkrigsperioden förefanns mellan jordbruket och industrien, synes under åren för världskriget 1914—1920 i stort sett hava förblivit oförändrad, i det att lantarbetarelönerna under samma tid stego nära nog parallellt med lönerna inom industrien. Under den stora krisen i början av 1920-talet föllo penninglönerna betydligt såväl inom jordbruket som inom industrien, men lantarbetarelönerna försämrades under dessa år starkare och snabbare än lönerna för arbetarna inom övriga näringsgrenar. Undantag kunna måhända hava förekommit i fråga om mera enstaka industriella fack, men den allmänna utvecklingstendensen var likväl den nu angivna. Under sagda år av omfattande massarbetslöshet var industrien likväl u r stånd att draga till sig mera arbetskraft från landsbygden; ja en viss, om även mindre betydande återflyttning av arbetskraft från industrien till jordbruket tvingades fram med följd för övrigt — som redan framhållits — att en viss arbetslöshet kunde inregistreras även för jordbrukets vidkommande. Det största intresset knyter sig emellertid till löneförhållandena efter det att den ifrågavarande krisen övervunnits, nämligen från tidpunkten omkring år 1923. Den härefter följande utvecklingen är även såtillvida mera överskådlig, som penningvärdet ungefär vid samma tid i och med återgången till guldmyntfoten stabiliserades vid en mera fast nivå. Man kan nu — såsom diagrammet visar och såväl officiella som enskilda lönestatistiska undersökningar närmare klarlägga — för de ur industriell synpunkt jämförelsevis gynnsamma åren 1923—1930 konstatera, att penninglönerna inom jordbruket höllo sig vid ungefär oförändrad nivå, och man torde även kunna göra samma uttalande med avseende å reallönerna inom jordbruket, ehuruväl statistiskt tillfredsställande beräkningar över de senare icke föreligga. Vad nu anförts torde i stort sett gälla jämväl i fråga om lönerna inom skogsbruket. Vad härefter löneutvecklingen inom industrien angår, är det med hänsyn till de mycket stora löneskillnaderna mellan olika industrier och yrkesfack svårt att härutinnan bilda sig en fullt klar uppfattning. Med hänvisning till den s. k. arbetslöshetsutredningens undersökningar (Arbetslöshetsutredningens betänkande nr I, kap. IX, sid. 162—182. Stockholm 1931) lärer emellertid kunna sägas, att den genomsnittliga löneinkomsten pr dag inom industrien, byggnadsverksamheten m. fl. hithörande fack under förenämnda år visade en viss, om även icke alltför betydande stegring, och verkställda kalkyler bekräfta, att denna stegring av penninglönerna även innefattade en stegring av reallönerna. Den gamla löneklyftan mellan jordbruket och industrien torde sålunda under den ifrågavarande tidsperioden hava ytterligare vidgats. Av största intresse i förevarande sammanhang är, att den s. k. grovarbetarelönen inom det industriella området samt inom mera fristående grovarbetarefack — såsom vägarbeten, kommunala arbeten m. m. — under sagda år synes hava stigit proportionsvis starkare än den egentliga yrkesarbetarelönen. Under den stora deflationskrisen i början av innevarande årtionde med ånyo starkt framträdande massarbetslöshet inom industrien sjönko penninglönerna såväl inom jordbruket som inom industrien samt inom de övriga fack, som här komma i fråga, och ifrågasättas kan om icke industriarbetarnas årsförtjänster under dessa krisår gingo ännu starkare tillbaka än jordbruksarbetarnas. Löneklyftan minskade följaktligen åter något till de senares fördel.

131 Den mest markanta företeelsen är emellertid den under den nuvarande högkonjunkturen ånyo starkt stigande kurvan för såväl industriarbetare- som lantarbetarelönerna liksom för övrigt för lönerna inom så gott som alla andra ifrågakommande fack och sysselsättningar, men därutöver även, att löneklyftan mellan industri och jordbruk under dessa år — trots lantarbetarelönernas stegring — återigen väsentligt vidgats till lantarbetarnas nackdel. Sammanfattningsvis kan sägas, att lantarbetarnas löner — såvitt angår tiden efter världskriget — egentligen först under de senaste åren gått mera markant i höjden; att lönerna inom industrien och härmed jämförliga arbetsområden självfallet varierat efter konjunkturväxlingarna; att emellertid, frånsett de båda stora men jämförelsevis kortvariga krisperioderna, industriarbetarnas såväl penning- som reallöner betydligt stigit; slutligen att löneklyftan mellan å ena sidan lönerna inom jordbruket och å den andra lönerna inom industrien och andra härmed jämförliga fack och sysselsättningsgrenar i stora drag ytterligare vidgats. Alltjämt, liksom i det föregående, bör härvid erinras om att de allra senaste årens förhållanden och speciellt det nuvarande läget först i ett senare sammanhang komma att närmare analyseras. Att »flykten från jordbruket», i den mån dess orsaker äro att söka i förhållandena utom jordbruksnäringen, i väsentlig grad, för att icke säga i första rummet, berott på industriens förmåga att bereda sina arbetare högre löner än jordbruksnäringens är av alla känt och påfordrar icke här några ytterligare utläggningar. Den under senare årtionden alltmera rörliga arbetskraften har, såsom nutidens människor se på tingen, sökt sig till yrken och sysselsättningar med högre timlöner och dagsförtjänster och åtminstone under goda konjunkturer även högre årsinkomster och härmed följande högre levnadsstandard. Självfallet är emellertid, som för övrigt redan erinrats, att den först i ett antal kollektivavtal fastställda och sedermera i lag reglerade s. k. åttatimmarsdagen på det industriella fältet jämväl varit en stark drivfjäder i utvecklingen. Härtill hava än vidare kommit de i regel bättre bostadsförhållandena i städerna och industriorterna. Vad beträffar den svenska industriens absorptionsförmåga i fråga om mänsklig arbetskraft hänvisas till nästföregående avsnitt och må här endast sammanfattningsvis erinras, att densamma även under perioden från tiden omkring sekelskiftet — eller om man så vill från åren närmast före världskriget — och fram till nuvarande tid varit mycket betydande samt att utrymme härvid funnits ej allenast för de uppväxande generationerna i industriarbetarehemmen men även för ett mycket stort antal unga människor från jordbrukets och i allmänhet lantbefolkningens kretsar. Ehuru, såsom erinrats, vissa svenska storindustrier redan vid början av den nu behandlade tidsperioden nått den grad av utveckling, som råvarutillgången och avsättningsmöjligheterna gjorde möjlig, och såväl på grund härav som till följd av en sedermera alltmera genomförd rationalisering arbetat med ungefärligen oförändrat eller t. o. m. minskat arbetareantal, så hava å andra sidan andra stora svenska industrier först senare i tiden kommit fram till motsvarande stadium av utvecklingen. Ytterligare andra industrier finnas därjämte, vilka alltjämt under de goda konjunkturerna ökat och öka sin användning av mänsklig arbetskraft. Den betydande utveckling av landets kommunikationsväsen och ej minst vägväsendet, som samtidigt ägt rum, har likaledes medfört ett växande behov av arbetskraft, och även på dessa, liksom för övrigt på åtskilliga andra områden, har jordbrukets ungdom beretts tillfälle till högre löner och kortare arbetstid än vad jordbruket kunnat erbjuda. De allmänna framstegen på handels- och affärslivets områden hava även medfört ökade möjligheter till anställning och utkomst för tusentals såväl manliga som kvinnliga — och

132 ej minst kvinnliga — arbetssökande även från jordbrukarehushållen. Med motorismens expansion har följt ökat behov av motorförare för person- och lastbilstrafiken och de tusentals bensinstationerna lära väl även bereda utkomst åt många ynglingar. Vad angår det husliga arbetet i städer och industrisamhällen, lärer man få uttala sig med större försiktighet, eftersom ej minst under senare tid en ganska markerad tendens i riktning mot mindre antal hembiträden gjort sig gällande. Likväl torde arbetsbetingelserna för dessa i stort sett gestalta sig gynnsammare än för bondens eller småbrukarens pigor och döttrar och även här har man för den kvinnliga arbetskraftens vidkommande en starkt verkande orsak till »flykten från jordbruket». Måhända bör man i detta sammanhang även erinra om restaurang- och hotellnäringarnas utveckling, om det stora antalet kaféer, konditorier och andra, antingen året runt drivna eller under sommarmånaderna öppna, likartade rörelsegrenar. Slutligen lärer man icke böra förbise de lockelser till jämförelsevis goda och trygga anställningar, som den växande statliga förvaltningen erbjudit, liksom ej heller motsvarande anställningsmöjligheter på halvstatliga eller kommunala förvaltningsområden, och detta gäller såväl platser, för vilka större grad av yrkesskicklighet icke är erforderlig som även levnadsbanor, vilka påkalla större kvalifikationer. Överhuvud taget har den allmänna samhällsutvecklingen — huru man än från skilda utgångspunkter bedömer dess olika sidor — skapat många i äldre tider obefintliga försörjningsmöjligheter, vilka genom arbetets natur eller avlöningsförhållandena eller bådadera faktorerna i förening dragit den framåtsträvande ungdomen till sig. Med det nu anförda har, liksom städse i det föregående, endast åsyftats att klarlägga de ekonomiska orsakerna till arbetsavgången från jordbruket, utan att härvid några uttalanden ansetts böra göras rörande hela den förevarande omflyttningsföreteelsens värdesättning ur samhällspolitiska synpunkter. Emellertid bör detta avsnitt av framställningen icke avslutas utan några kortfattade ytterligare anmärkningar. Att industrien och de andra sysselsättningsgrenar, som här komma i fråga, i mycket betydande skala berett nya möjligheter till arbete och utkomst står utom tvivel och bekräftas ju av utvecklingen själv. Ävenledes är uppenbart, att löne- och arbetsvillkoren åtminstone fram till de senaste åren i stort sett gestaltat sig gynnsammare för dem, som sålunda sökt sig från jordbruket. En annan sak är, om det industriella arbetet och arbetet inom övriga här ifrågakommande sysselsättningsgrenar även kan anses hava inneburit och innebära större trygghet för framtiden. Med avseende å denna fråga torde meningarna vara delade. Visserligen har det stora svenska näringslivet under de senaste årtiondena — liksom under senare delen av förra seklet — kunnat bereda mera stadigvarande arbete och utkomst åt hundratusentals människor och visserligen företer detta vårt lands näringsliv ej minst under den sista, ännu på många områden bestående högkonjunkturen en mera lysande bild än måhända någonsin tidigare. Å andra sidan får man icke förbise det faktum, att vårt land — liksom flertalet andra länder — under tiden efter världskriget genomlevat ej mindre än två stora depressionsperioder med våldsamt ökad arbetslöshet och därav följande utomordentliga svårigheter för en stor del av sina såväl arbetare som övriga anställda. Ej heller får man underskatta de kriser, som även handelslivet samtidigt passerat, med stora skaror av arbetslösa kontorsanställda. De ekonomiska konjunkturerna gå sedan gammalt i vågor, försämrade konjunkturer följa högkonjunkturerna i spåren och industriarbetarens eller den eljest anställdes trygghet för framtiden är under de dåliga tiderna mången gång ringa eller ingen. Ännu mindre vet man, huru framtiden kommer att gestalta sig. Den förevarande skildringen av de eko-

133 nomiska orsakerna till »flykten från jordbruket» och »landsbygdens avfolkning» torde följaktligen — i likhet med skildringen av utvecklingen under den stora emigrationsperioden — böra avslutas med anmärkningen, att det mindre är tryggheten på de nya levnadsbanorna än förhoppningarna om en sådan ökad trygghet, som jämte de lockande lönerna och de bättre arbetsvillkoren äro bestämmande för de unga människornas beslut att vända modernäringen ryggen. Huruvida och i vad mån dessa förhoppningar sedermera blivit eller bliva infriade är, liksom emigranternas förhoppningar på lycka och framgång i det främmande landet, en fråga, som lämpligen bör lämnas obesvarad. De psykologiska drivfjädrarna i »flykten från jordbruket» och »landsbygdens avfolkning» under de senaste decennierna. I det föregående har på tal om den stora emigrationsperioden framhållits, att jordbruksbefolkningens rotfasthet vid jorden under tidsskedet för penninghushållningens genomträngande, emigrationen och inflyttningen till industrien mångenstädes försvagades. Mera merkantila tänkesätt och sedvänjor utvecklade sig, åtminstone i många trakter av landet, med ej enbart lyckliga verkningar. Det ej sällan försvagade intresset för fädernegårdarnas bevarande gick jämsides med en växande handel och spekulation med jordbruks- och framför allt skogsfastigheter samt med en tilltagande skuldsättning av jorden. Erinrats h a r även, att under förenämnda tid misskötsel och vanhävd av jorden, särskilt i de av emigrationen mest härjade skogsbygderna, icke var en sällsynt företeelse. Även vissa andra reflexioner, avseende mera psykologiska sidor av emigrationsföreteelsen, hava i nämnda sammanhang haft sin naturliga plats. Likväl har å andra sidan understrukits, att dessa dåtida missförhållanden med tiden rättade till sig, att det svenska jordbrukets utveckling i stort sett icke därigenom nämnvärt skadades samt att man — mera allmänt talat — lärer hava svårt att med erforderlig objektivitet värdesätta en i varje fall ofrånkomlig och i många avseenden naturlig historisk utveckling. Då det nu gäller att med avseende å utvecklingen under de därefter följande årtiondena fram emot innevarande tid ånyo fästa uppmärksamheten på de mera psykologiska drivfjädrarna i »flykten från jordbruket» och »landsbygdens avfolkning» kan i åtskilliga stycken hänvisas till vad sålunda redan förut anförts, men må därutöver ytterligare vissa synpunkter tilläggas. Krigsårens exceptionella förhållanden medförde otvivelaktigt åtskilliga mindre gynnsamma verkningar för den svenska jordbruksbefolkningen. Särskilt under de sista krigsåren tog spekulationen i jord- och skogsegendomar en omfattning som knappast någonsin tidigare; de i spekulationssyfte inköpta fastigheterna blevo ofta föremål för en beklämmande misskötsel; den forna, visserligen redan försvagade bondekulturen sönderfrättes på ett sätt som knappast förut. Den krassa och affärsmässiga uppfattningen om jorden vann insteg i allt vidsträcktare kretsar och rotfastheten i jorden slets ofta sönder. Att bondebefolkningen likväl förblev någorlunda oskadad i sin kärna får tillskrivas den utomordentliga seghet, med vilken denna befolkning fasthåller vid det förflutna samt de sunda känslor och insikter, som följa med arbetet i jorden och livet på landet. De efterföljande svåra depressionsåren 1920—1922 gåvo för övrigt en ny och lärorik påminnelse om jordbrukets även under svaga konjunkturer utomordentliga stabilitet, framför allt vid jämförelse med det industriella näringslivet. Under dessa år av massarbetslöshet lärde sig säkerligen mången arbetare att bättre förstå vad jordbruket, trots sina jämförelsevis låga löner och mången gång enkla och hårda arbetsvillkor, erbjuder i form av mera tryggad tillvaro. Även jordbrukarna själva lärde sig utan tvivel sätta större värde på sitt yrke

134 och sin ställning. De sågo ju krigsspekulanternas penningvinster hastigt smälta ned till ringa eller intet, fabriksportarna stå stängda och tiotusentals människor i städerna gå utan levebröd. Det må i detta sammanhang även vara tillåtet framhålla, hurusom insikten om landsbygdens och särskilt jordbrukets tidigare i så många avseenden försummade problem numera började växa sig allt starkare med åtföljande växande självförtroende inom jordbruksbefolkningen och ökat intresse för yrket och för de nya vägarna för dettas förkovran. Visserligen har penninghushållningen alltjämt fortsatt sitt segertåg över landet, skuldsättningen av jorden ytterligare vuxit och de individualistiska tankegångarna ytterligare försvagat de gamla känslorna för familjeegendomen och gårdarnas bevarande i familjernas ägo. Måhända kan man ändock med fog göra gällande, att den svenske jordbrukaren av i dag har en helt annan och bättre insikt om värdet av sin jord och betydelsen av sin näring än jordbrukaren exempelvis på 1880-talet; med sin merendels större yrkeskunskap och sin högre bildning i allmänhet ägnar han sig även med större intresse åt sitt yrke. Icke minst de uppväxande jordbrukaregenerationerna lära sig numera värdesätta modernäringen och dess utomordentliga betydelse för hela samhället långt mera än de unga generationer, som på sin tid sökte lyckan i främmande land. Den alltför långt drivna egoismen och egocentriciteten har ju dessutom, i och med föreningsväsendets uppkomst och utveckling, alltmera lämnat plats för en växande solidaritetskänsla jordbrukarna emellan, en solidaritetskänsla som måhända får uppfattas som den nya tidens ersättning för den forna bygemenskapen och som tvivelsutan även i sin mån väsentligen bidrager till att skapa en ny och levande känsla för jorden och jordbruket. Allt som allt är det i anslutning till vad nu sagts måhända icke oriktigt att beteckna den stora emigrationsperioden som en vågdal, men de senaste femton åren som en ånyo stigande våg av »kärlek till torvan», om ock mindre i romantisk och mera i verklighetsbetonad bemärkelse. Det är vid nu angivna förhållanden så mycket mera anmärkningsvärt, att »flykten från jordbruket» ej endast fortsatt men åtminstone mångenstädes tagit ytterligare ökad omfattning samt att de härvid utslagsgivande motiven alltjämt, vid sidan av de rent ekonomiska övervägandena, varit att hänföra till missnöje med jordbruksarbetet och förhållandena i allmänhet på hemorten. Naturligtvis förklaras det hela av att två i viss mån motsatta tidsströmningar bryta sig mot varandra. Hemmansägaresonen begär måhända ännu starkare än förr att bliva sin egen, och detsamma gäller om många andra unga män ur jordbruksbefolkningens kretsar. Småbruks- och egnahemsrörelsen har berett dem vissa sådana tillfällen — huru hårda och osäkra småbrukarnas förhållanden än äro — och även eljest lärer väl många yngre jordbrukare, som ej kunna övertaga fädernas ställen, köpa eller arrendera andra fastigheter. Liksom städse tidigare — om ock på grund av det minskade barnantalet i mindre utsträckning än fordom — finnas emellertid talrika söner till bönder eller lägenhetshavare utan dylika möjligheter och likaledes talrika ur de fattigare skikten kommande ungdomar i liknande läge. Att dessa ogärna vilja tänka sig en framtid i drängens, daglönarens eller statarens beroende och jämförelsevis svaga ekonomiska ställning är, såsom nutidens ungdom är beskaffad, mindre att förvåna sig över. Man kan följaktligen lätt förstå, ej endast de ekonomiska, men även de psykologiska drivfjädrarna vid deras beslut att söka anställning i industrien eller andra näringar utanför jordbruket. Härtill har man ytterligare att lägga de alltmera stegrade anspråk på livet, som numera framträda inom så gott som alla samhällslager, anspråk som ej endast ligga på det rent ekonomiska planet men även bottna i andra önskningar och behov. Man fordrar i våra dagar ej endast högre löner och kortare arbetstid, men begär dessutom bättre bostäder, mera ren-

135 liga och hygieniska förhållanden, större bekvämlighet i fråga om vatten- och avloppsledningar, överhuvud taget mera av nutidens komfort än tidigare. Då dessa sidor av landsbygdens och jordbrukets förhållanden först på de senaste åren mera allvarligt uppmärksammats, har motsättningen härutinnan mellan land och stad självfallet spelat en roll för den företeelse, varom nu är tal. Ehuru genom vägväsendets utveckling samt den starkt ökade buss- och biltrafiken ävensom genom motorcyklar och velocipeder avstånden på landet, vid jämförelse med förr, högst väsentligt reducerats, äro de likväl större än i städerna, isoleringen kännes åtminstone i många bygder alltjämt tryckande och radion har ej kunnat ersätta behovet av att lätt och fort träffa vänner och bekanta. Alltjämt äro avstånden till handelsboden och föreningshuset, till idrottsplatsen eller kafélokalen, till biografen, hårfrisörskan, fotografen eller dansbanan åtminstone mångenstädes i mera avlägsna bygder längre än vad såväl de äldre som de unga med rätt eller orätt — och detta lämnas i denna översikt därhän — numera finna bekvämt. Den s. k. »tråkigheten på landsbygden» må av den nutida kulturmänniskan med fog bestridas och i mycket är den för övrigt numera endast ett slagord. Men r ä k n a r man med människorna som de äro och icke som de enligt mångas uppfattning borde vara lärer viss betydelse böra tillmätas även åt denna sida av frågan. Viktigare än detta äro naturligtvis de blandade ekonomiska och andra grunder för mångas otillfredsställelse, som ligga i de — trots busstrafiken och skolskjutsarna — ofta långa avstånden från hemmet till skolan och de, trots de allmänna s. k. inackorderingsbidragen i vissa delar av landet, med skolhushållen förenade kostnaderna och övriga uppoffringarna. Även den lättare tillgängliga sjukhusvården i de större samhällena har sin betydelse. Vad den kvinnliga ungdomen beträffar, som särskilt under senare tid i så stor omfattning lämnat jordbruket och landsbygden, gäller det mesta av vad redan sagts, men för flickornas vidkommande tillkommer ytterligare det i annat sammanhang berörda, jämförelsevis tunga husliga arbetet i lanthushållet och det av dem mindre uppskattade arbetet i ladugården; arbeten där ej endast löner och arbetstid spela en roll men där även arbetets natur och åtskilliga härmed sammanhängande psykologiska faktorer böra tagas med i räkningen. Eftersom efterfrågan å kvinnlig arbetskraft för husligt arbete i städerna samt på en rad förut angivna arbetsområden framför allt under senare tid varit särskilt stark och där erbjudna förmåner, åtminstone i många avseenden, avsevärt mera gynnsamma, har stadslivet ej minst för dem erbjudit särskilda lockelser. Måhända kan härtill ytterligare fogas anmärkningen, att deras möjligheter till yrkesutbildning genom lanthushållsskolorna eller andra institutioner eller kurser likväl i stort sett utnyttjats mindre än de unga männens motsvarande möjligheter — till icke ringa del beroende på föräldrarnas bristande förståelse för värdet av sådan utbildning — samt att man även häri har att söka en av de viktigaste orsakerna till deras vantrivsel med arbetet i lanthemmen. En annan fråga, som emellertid här skall lämnas öppen, är den ej sällan uttalade meningen, att nutidens kvinnliga ungdom i ännu högre grad än den manliga attraheras av stadslivets företräden i form av lättare arbete, större möjligheter att kläda sig efter nutidens vanor och smak samt mera tillgängliga nöjen. Några synpunkter på det allmänna problemet om »landsbygdens avfolkning». Liksom i det föregående avsnittet om de ekonomiska drivfjädrarna i den inrikes folkomflyttningen har även i förevarande sammanfattande erinringar om de psykologiska faktorernas verkningar jordbruksnäringen främst åsyftats. Detta har varit så mycket naturligare, som det framför allt varit avgången av arbetskraft från jordbruksnäringen till andra

136 näringar, som varit mest utslagsgivande. Givet är emellertid, att mycket av vad i det föregående sagts äger motsvarande tillämpning, därest man i stället för »flykten från jordbruket» skjuter den mera allmänna frågan om »landsbygdens avfolkning» i förgrunden. Visserligen är det här, som redan inledningsvis understrukits, fråga om tvenne i icke ringa mån skilda problem och visserligen böra dessa i den efterföljande sammanfattningen av den nutida situationen hållas isär. Det gäller i denna efterföljande sammanfattning bland annat att beröra frågan om möjligheterna för nya industrier eller andra företag inom de delar av riket, som administrativt och judiciellt utgöra landsbygd och möjligheterna för jordbrukets ungdom att här vinna sysselsättning och utkomst. Den förevarande retrospektiva återblicken över den inrikes folkomflyttningens orsaker och följder lämnar emellertid icke mycket utrymme över för speciella reflexioner rörande inflyttningen å ena sidan till städerna och å den andra till industrisamhällen och andra tätare bebyggda orter utan stadsrättigheter. Orsakerna till inflyttningen hava nämligen i stort sett varit desamma och följderna för den egentliga landsbygdens vidkommande ävenledes i huvudsak likartade. De enligt statistiskt språkbruk såsom s. k. rena jordbrukskommuner betecknade kommunerna inom riket hava i allmänhet utgjort de delar av landet, varifrån arbetsavgången till andra näringar varit starkast och i andra hand har detta gällt om de s. k. blandade industrioch jordbrukskommunerna, medan de s. k. industrikommunerna på landsbygden självfallet företett en annan och i allmänhet motsatt bild. Vad åter följderna av omflyttningen beträffar äro förhållandena mera skiftande och oklara. Flertalet s. k. rena jordbrukskommuner tillhöra visserligen dem, som genom inflyttningen till andra näringar lidit den största minskningen i arbetskraft för jordbruksnäringen, men många s. k. blandade jordbruks- och industrikommuner, ja åtskilliga s. k. industrikommuner på landsbygden finnas, där jordbruksbefolkningen just genom närheten till de industriella anläggningarna i ännu högre grad sett sina arbetsföra armar lämna modernäringen. Skulle man statistiskt fördjupa sig i dessa spörsmål kommer man tvivelsutan fram till en mycket brokig karta, med omflyttningstal varierande från kommun till kommun även inom jämförelsevis små områden. Dessa omflyttningssiffror bero ju ej endast på vederbörande kommuners folkmängd vid tidsperiodens början och på födelseöverskottet i fortsättningen, men även på kommunernas agrariska struktur och på de större eller mindre möjligheterna för sysselsättning i mera närbelägna städer eller andra tätare bebyggda samhällen. En sådan detaljerad analys lärer icke i detta sammanhang påfordras. Den allmänna tendensen i riktning mot ökad befolkningsagglomeration har emellertid i det demografiska huvudkapitlet tillräckligt klarlagts och den likaledes allmänna tendensen hos städerna och framför allt de stora städerna inom riket att draga till sig folk från landsbygden är ävenledes med statistiska siffror påvisad. Jämsides med jordbruksbefolkningens tillbakagång i numeriskt antal konstaterar man under de förflutna decennierna — liksom tidigare under förra seklet — en tillbakagång i den övriga på landsbygden levande befolkningen, i varje fall procentuellt men mångenstädes även absolut räknat. Denna företeelse sammanhänger självfallet med koncentrationssträvandena inom det industriella näringslivet och handelslivet och har icke minst gjort sig märkbar i övre och mellersta Norrlands kustbygder men även mångenstädes eljest. Utan att ingå på dessa med rationaliseringsprocessen inom industrien väsentligt sammanhängande förskjutningar och utan att till närmare behandling upptaga frågan om hantverksyrkenas beträngda ställning i konkurrensen med industrien må i detta sammanhang vara nog med att fästa uppmärksamheten å själva de förevarande företeelserna, företeelser som ju dessutom äro av väsentligen ekonomisk natur. Vad de psykologiska drivfjädrarna i om-

137 flyttningsrörelserna beträffar är tillfyllest fastslå, att alla de lockelser, som staden eller industrisamhället erbjuder, i förstärkt grad framträda i storstaden, där ju möjligheterna till mera fördelaktiga arbetsförhållanden äro som störst och där nöjen och förströelser äro lättast tillgängliga och dit folket från landet följaktligen ej endast av ekonomiska men även av andra skäl som starkast suges in. Vill man tänka sig en befolkningsfördelning mellan land och stad, som ej alltför mycket förskjutes till stadens förmån, har man i anslutning härtill — i vårt liksom i andra länder — att uppmärksamma möjligheterna för en viss ökad dispersion av industrien och de övriga stadsmannanäringarna över landsbygden, en fråga vartill i det följande återkommes. Den förevarande återblicken över de senaste årtiondenas utveckling utgör, såsom inledningsvis anmärkts, en fortsättning å den tidigare återblicken över den stora emigrationsperioden i vårt lands historia. Den har emellertid även direkta anknytningspunkter till utvecklingen under de allra senaste åren och sålunda även till den just nu aktuella situationen, vilken i efterföljande kapitel skall närmare analyseras.

KAPITEL

V

Analys av den nuvarande situationen och vissa prognoser för framtiden. Allmän resumé

141 Allmänna anmärkningar. I de nästföregående kapitlen har en jämförelsevis omfattande redogörelse lämnats för den på samhällslivets olika områden djupt ingripande företeelse, varom i detta betänkande är fråga, allt från tiden för den stora emigrationens och industrialiseringens början ej långt efter mitten av förra århundradet fram till den senaste tiden. Därvid har den demografiska utvecklingens huvudlinjer i stora drag klarlagts, så långt tillgängligt statistiskt material stått till förfogande, varjämte ej mindre orsakerna till den omfattande utrikes och inrikes folkomflyttningen än även följderna av densamma för landsbygden och för jordbruket varit föremål för behandling. Mycket, för att icke säga det mesta, som sålunda redan anförts, äger självfallet tillämpning å utvecklingen jämväl under de senaste åren samt å den nuvarande situationen, och i förevarande kapitel kan följaktligen i väsentliga delar hänvisas till i historiken anförda fakta och gjorda uttalanden. Den senaste stora ekonomiska högkonjunkturen — vilken, då detta skrives, börjat visa tecken till avmattning — har emellertid i särskilt hög grad accentuerat problemet, och härtill hava även vissa andra omständigheter, som i det följande komma att beröras, ytterligare bidragit. Det torde fördenskull anses lämpligt att i förevarande kapitel fullfölja den tidigare framställningen med en sammanfattande analys av de allra senaste årens utveckling och framför allt av den aktuella situationen samt att — med den varsamhet som, enligt vad tidigare nämnts i en framställning som den förevarande är av nöden — göra vissa prognoser med avseende å den sannolika utvecklingen under den framtid, som kan överblickas. Uppgiften är, liksom förut, i första rummet att på ett så verklighetstroget sätt som möjligt kartlägga problemet, till vägledning för dess fortsatta bedömande och behandling i kommande utredningar. Emellertid lär man knappast kunna underlåta att därutöver — såsom redan i inledningskapitlet understrukits — åtminstone i stora drag utveckla vad man egentligen vill med avseende på hela den fråga, varom här är tal, även om svårigheter föreligga att härom i allo förena avvikande meningar. I slutet av förevarande kapitel skall ett försök göras till en sådan »målsättning», d. v. s. till diskussion upptagas huru man i vårt land rimligen bör ställa sig till frågan om utflyttningen från landsbygden och jordbruket, vad man härvid bör eftersträva som det för de särskilda folkgrupperna och för samhället i dess helhet lyckligaste och huru dessa strävanden böra påverka det praktiska reformarbete, som mer eller mindre nära sammanhänger med den ifrågavarande samhällsföreteelsen. »Landsbygdens avfolkning» under de senaste åren i statistisk belysning. Här må först vara plats för några kortfattade erinringar om den fortsatta utflyttningen från landsbygden och jordbruket under den senaste tiden. Den allmänna bilden härutinnan är icke svår att fastställa. Den ter sig fastmera såväl i statistikens ljus som enligt erfarenhetens vittnesbörd synnerhgen klar. Som följd av industriens och i allmänhet stadsmannanäringarnas expansion samt av de många övriga möjligheter till arbete och utkomst i städerna och industrisamhällena, som förut berörts, har folkomflyttningen från de rena landsbygds- och jordbruksdistrikten till de agglomererade samhällena och ej minst till de större städerna alltjämt fortsatt, ja mångenstädes tagit

142 Beräkningfav utflyttningsöverskottet för landsbygden, länsvis, å r 1935.

Län (landsbygden)

På 1000 av medelfolkFörFörmängden Vinst( + ) lust ( ) lust ( ) FolkökVinst(-t-) eller förgenom eller Förlust eller förning ( + ) NativiFolkökeller tetsöver- lust (—) lust ( - ) admini- vinst( + ) ning ( + ) Nativi- ( - ) elle genom av obe- strativa genom vinst ( + minskskott eller tetsöver- genom emigra- fintliga regle- utflyttning ( - ) minskskott tion ringar ning utflyttning ( - ) ning

+ Södermanlands > Östergötlands > Jönköpings »' Kronobergs > Kalmar » Gotlands > Blekinge > Kristianstads » Malmöhus » Hallands > Göteborgs o. Bohus län + Värmlands » Örebro » Västmanlands » Kopparbergs > Gävleborgs » + Jämtlands » + Västerbottens » + Norrbottens >

347 1184 1316 775 687 536 621 176 167 621 6 356 693 934 607 3114 714 600 428 1327 102 275 93 1112 1120

291 208 61 634 310 265 371 50 375 666 564 84 192 195 192 395 - 28 76 75 744 986 560 1631 2 076

Hela rikets landsbygd - 1 7 347

10073 Stockholms

län

71 15 6 31 59 87 94 38 46 69 -20 66 142 129 26 178 62 29 98 103 65 55 63 123 1635

8 3 0 - 7 2 - 3 - 1 8 -19 - 2 16 8 63 18 4 25 6 13 29 - 4 4 19 10 72 -

266 -

23 + 1-58 - 1404 -11-86 - 1383 -10-57 - 1433 - 394 - 1058 - 4-26 885 - 3-70 - 1085 - 345 272 - 3-75 569 - 1-67 - 1354 - 2-79 4 212 - 2 704 -26-21 851 - 6-51 - 1331 - 5-62 + 265 + 2-61 1493 - 1843 -16-35 - 1312 - 323 640 - 3-50 546 - 3-88 - 1529 - 6-06 945 - 0-46 - 1330 - 1-13 541 + 0-77 592 + 5-74 - 1151 + 6-19 5 705 - 2 4 5 1 6 - 4-21

1-33 2-08 0-49 3-22 1-92 1-83 2-06 1-06 3-75 2-99 2-33 0-79 116 0-84 1-01 1-78 - 0-16 0-69 0-34 334 4-05 4-62 8-41 11-48 2-66

- o-io -14-06 -11-10 - 7-28 - 6-56

- 6-LO

- 6-03 - 5-79 - 5-69 - 6-08 —1116 - 7-99 - 8-01 + 1-14 - 9-68 - 593 - 373 - 4-94 ~ 699 - 4-24 - 5-47 - 446 - 305 - 6-36 -

ännu mera i ögonen fallande omfattning än tidigare. I syfte att belysa denna utveckling har befolkningskommissionen genom en sin ledamot låtit verkställa en speciell statistisk utredning rörande omflyttningstalen för olika ekonomiskt-geografiska bygder inom riket i genomsnitt för femårsperioderna 1926—1930 och 1931—1935, vilken utredning är intagen och kommenterad i det föregående demografiska huvudkapitlet. Av denna utredning bekräftas i stora drag vad i den historiska framställningen anförts om folkomflyttningen från de typiska landsbygds- och jordbruksdistrikten till områden med mera industriellt betonad karaktär och framför allt till städerna samt med dessa närmast jämförliga tätare bebyggda, landsbygden i judiciell och administrativ bemärkelse tillhörande, industriområden. En mångfald intressanta iakttagelser kunna göras med avseende å särskilda i tabellerna upptagna områden, men hänvisas med avseende å sådana detaljer till dessa. Av utredningen framgår visserligen, att utflyttningsöverskottet för de typiska landsbygds- och jordbruksdistriktens vidkommande i allmänhet var ännu större under femårsperioden 1926—1930 än under den efterföljande perioden 1931—1935 och detta naturligtvis främst av den anledningen, att den senare perioden, som känt är, inneslöt åren för den stora ekonomiska krisen 1931—1932 med stark inskränkning av industriproduktionen och omfattande massarbetslöshet bland industriens arbetare. Emellertid giver även ifrågavarande speciella statistik över omflyttningen vid handen, vad ock erfarenheten under senare tid bekräftat, nämligen att folkomflyttningen

5-95

143 Beräkning av utflyttningsöverskottet för landsbygden, länsvis, år 1936.

Län (landsbygden)

På 1 000 av medelfolkFörFörmängden Vinst( + ) Folköklust ( ) lust ( ) Vinst( + ) eller förning ( + ) Nativi- lust ( - ) eller för- genom Förlust eller jFolkökeller tetsöver- genom lust ( - ) admini- vinst ( + ) ning ( + ) Nativi- ( - ) eller vinst( + ) skott genom minskemigra- av obe- strativa eller tetsöver- genom regle- utflyttfintliga ning ( - ) tion skott minskringar utflyttning ning ( - ) ning

+ 174 - 1448 - 1243 - 5 569 477 - 5 676 - 1121 309 470 663 - 9 309 Hallands > 693 Göteborgs o. Bohus län - 1359 354 Skaraborgs i - 1888 Värmlands » - 1752 Örebro > 475 Västmanlands > 392 Kopparbergs > - 1077 Gävleborgs > - 1127 Västernorrlands > 538 Jämtlands • 8 Västerbottens > + 749 Norrbottens > + 1301 Hela rikets landsbygd - 3 3 724

Stockholms län Uppsala > Södermanlands » Östergötlands > Jönköpings » Kronobergs > Kalmar > Gotlands » Blekinge > Kristianstads »

383 173 173 492 239 192 355 94 393 702 237 243 68 170 - 132 22 16 178 65 452 1046 581 1755 2 385

70 11 17 25 57 26 84 44 39 51 28 39 23 87 40 130 24 21 79 56 19 75 61 93

10 250

63 77 293 - 1660 28 - 1441 8 0 - 4172 - 1914 783 10 20 - 4 831 - 1083 - 1600 40 232 213 - 2 921 19 - 1450 34 40 - 6 915 - 2 699 972 - 3 8 - 1458 604 - 7 49 - 1768 21 - 1942 38 - 4 479 14 605 - 1246 25 - 1675 40 - 1 655 52 687 23 - 1078 11 - 1244 67 559 - 1 6 243 - 2 9 4 8 9

+ 0-79 - 14-69 -1008 -29-07 - 2-97 -40-70 - 6-26 - 6-63 - 4-72 - 2-99 -3989 - 6-55 - 824 - 1-52 -1001 - 7-96 - 2-78 - 3-56 - 4-95 - 5-07 - 2-22 - 0-07 + 3-85 4- 7-15 - 8-25

1-74 1-76 1-40 257 1-49 1-38 1-98 2-02 3-94 3-16 1-02 2-30 0-41 073 - 0-70 o-io - 0-09 1-62 0-30 2-Ö3 4-31 479 9-01 13-10 2-51

- 1-33 -16-85 -11-69 - 9-99 - 4-87 - 7-77 - 8-93 - 4-97 - 9-24 - 653 -11-57 - 9-19 - 8-84 - 2-69 - 9-37 - 8-82 - 2-80 - 550 - 5-72 - 7-53 - 6-81 - 5-66 - 5-53 - 6'83 -

från landsbygden till städerna och särskilt folkomflyttningen från de rena jordbruksdistrikten till distrikt med mera industriell karaktär och med större antal agglomererade samhällen under de båda ifrågavarande femårsperioderna varit mycket betydande. I ändamål att ytterligare belysa de sista årens utveckling återgivas här bifogade, av statistiska centralbyrån utarbetade tre tabeller, visande det inrikes utflyttningsöverskottet för landsbygden, länsvis, åren 1935, 1936 och 1937; det mest aktuella material, som, då detta skrives, kunnat erhållas. Man finner för rikets landsbygd i dess helhet år 1935 ett inrikes utflyttningstal av 5*95, för år 1936 ett motsvarande tal av 7'21 och år 1937 ett motsvarande tal av 8*11, allt i promille av medelfolkmängden. Under de båda åren 1936— 1937, vilka icke innefattas vare sig i den föregående framställningen eller i den nyssnämnda specialutredningen rörande omflyttningen, ökades följaktligen folkförlusten på landsbygden högst väsentligt, jämfört med år 1935, och år 1937 var i detta avseende ännu mera accentuerat än år 1936. Nativitetsöverskottet på landsbygden var under de tre nämnda åren respektive 2*66, 2*51 och 2-59 i promille av medelfolkmängden; den faktiska folkminskningen var ej desto mindre för de tre ifrågavarande åren 4*21, 8*25 och 7'66 i promille av medelfolkmängden. Vid dessa sistnämnda siffrors beräkning har hänsyn även tagits till den utrikes omflyttningen. Vid granskning av siffrorna för landsbygden inom olika län finner man visserligen betydande olikheter, men med ett par enstaka undantag voro de inrikes omflyttningstalen likväl genom-

7-21

Beräkning av utflyttningsöverskottet för landsbygden, länsvis, å r 1937.

Län (landsbygden)

På 1000 av medelfolkFörFörmängden Vinst( + ) Vinst( + ) lust ( - ) lust ( - ) FolkökFörlus; eller ning ( + ) Nativi- eller för- eller för- genom ( - ) lust ( - ) admini- vinst ( + ) Folkök( - ) ellc eller tetsöver- lust ning ( + ) Nativigenom vinst ( + av obe- strativa genom skott minskeller tetsöver- genom emigra- fintliga regle- utflyttning (—) minsktion skott ringar utflyttning ning (—) ning

+ 1072 - 1726 - 2 406 - 1482 261 - 1123 - 1224 200 - 2 239 852 Malmöhus > - 2 613 Hallands » - 1891 Göteborgs o. Bohus län - 2 348 Älvsborgs län 680 Skaraborgs > - 1615 Värmlands > - 2 405 Örebro > - 6139 Västmanlands > 271 Kopparbergs » - 1442 Gävleborgs > 874 Västernorrlands » - 1758 Jämtlands > 33 Västerbottens > + 454 Norrbottens > + 945 Hela rikets landsbygd - 3 1 1 1 1 Stockholms län Uppsala > Södermanlands > Östergötlands > Jönköpings > Kronobergs » Kalmar > Gotlands >

281 177 212 457 250 6 517 179 369 868 627 202 274 313 - 11 116 - 69 208 - 13 677 838 495 1531 2 015 10 507

115 14 8 22 17 58 50 36 30 42 32 34 1 58 31 59 - 21 1 18 39 35 22 44 126 871

-40 11 14 8 5 10 20 - 8 5 13 12 18 36 41 2 18 10 11 24 - 7 8 32 27 57 327

-

-

-

-

+ 1103 1747 761 5 872 -

716 1928 1537 1969 533 1185 1811 407 896 1775 3 284 1384 2 659 1092 1637 2 598 187 491 1471 1583 2 639 582 1148 1253

9483 - 3 3 3 3 3

+ 4-86 - 17-80 -19-90 - 7-79 - 1-63 - 8-11 - 6-88 - 4 30 -22-99 - 3-85 -11-32 -18-1(1 -14-40 - 2-92 - 8-64 -11-08 -37-28 - 2-47 - 6-6G - 395 - 7-27 - 0-27 + 2-32 + 5-16 - 7-66

1-27 1-83 1-75 2-4 0 1-56 - 0-04 2-91 3-85 3-79 3-92 2-72 1-94 1-68 1-35 - 0-06 053 - 0-42 190 - 0-06 3-OG 3-47 4-08 7-84 11-00 2-59

+ 3-2J - 19-81 -12-71 —10-81 - 3-35 - 8-5« - 10-IÉ - 8-7 - 9-2C - 8-02 - 14-22 -13-2! -16-31 - 4-7C - 8-7(1 -11-92 - 1-14 - 4-4S - 6-8G - 7-15 -10-92 - 4-80 - 5-88 - 6-84 - 8-21

gående negativa och på landsbygden inom åtskilliga län — framför allt Mälarlänen samt vissa av de syd- och västsvenska länen — voro de ifrågavarande utflyttningstalen och även talen för folkminskningen utomordentligt stora. Det torde kunna antagas, att städerna i dessa delar av riket dragit till sig en särskilt stor del av landsbygdens ungdom, men flyttningar av sådan ungdom till städer i andra delar av riket kunna även hava förekommit. Utan att ytterligare ingå på siffrorna för de olika länen — i vilket avseende hänvisas till tabellerna — kan man sammanfattningsvis konstatera, hurusom »landsbygdens avfolkning» under de allra senaste åren tagit utomordentligt stora, ja med hänsyn till den nutida låga nativiteten jämväl på landsbygden tidigare måhända aldrig förekommande proportioner. Den nuvarande könsproportionen inom landsbygdsbefolkningen. Oavsett huru man bedömer den ifrågavarande fortsatta utflyttningen från landsbygden och jordbruket — en fråga som i fortsättningen skall ingående behandlas — lärer ingen kunna anse den av landsbygdskvinnornas starkare utflyttning föranledda egenartade könsproportionen inom landsbygdens och jordbrukets befolkning såsom ur någon synpunkt önskvärd eller lycklig. Av det demografiska huvudkapitlets siffror framgår, vad ock redan i den föregående historiska framställningen framhållits, att landsbygdsbefolkningen under senare tid såtillvida företer en »undertalighet» i de produktiva åldrarna, som åldersgrupperna 15/30 och 30/50 år utgöra icke oväsentligt lägre

145 procentuella andelar av hela befolkningen än vad fallet är för stadsbefolkningens vidkommande. Men frånsett detta förhållande — vartill nedan återkommes — har ytterligare framgått, att denna de produktiva mellanåldrarnas »undertalighet» inom landsbygdsbefolkningen ä r mera markerad med avseende å den kvinnliga delen av befolkningen än i fråga om den manliga delen därav, samt att följaktligen i dessa åldersgrupper en disproportion inträtt Kvinnor på 1 000 män år 1936 Län Landsbygd

Städer

Länet

län > .... > ....

985 941 942

1253 1155 1270 1079

1257 1015 1028 988

Östergötlands » .... Jönköpings > .... Kronobergs > .... Kalmar > .... Gotlands » .... Blekinge > .... Kristianstads » .... Malmöhus > .... Hallands > .... Göteborgs och Bohus » . . . . Älvsborgs » .... Skaraborgs » .... Värmlands » .... Örebro » .... Västmanlands > .... Kopparbergs > .... Gävleborgs > .... Västernorrlands > .... Jämtlands » .... Västerbottens » .... Norrbottens > .... Hela riket

940 954 935 950 976 929 977 969 942

1161 1010 1214 1117 1150 1040 1190 1159 1135 1115 1164 1131 1142 1203 1056 1115 1113 1187 1142 1071 1058 1162

1020 998 958 986 1008 963 998 1070 997

Stockholms stad Stockholms Uppsala Södermanlands

951 990 953 961 954 938 961 956 943 908 929 932 953

1055 1036 989 994 1004 975 979 986 974 932 942 947 1021

med avseende å landsbygdsbefolkningens fördelning efter kön; en disproportion som på landsbygden inom vissa län är alldeles särskilt i ögonen fallande. Vad först könsproportionen inom hela befolkningen beträffar hänvisas till nedanstående ur den officiella befolkningsstatistiken för år 1936 hämtade siffror över antalet kvinnor per 1 000 män på landsbygden, respektive i städerna, inom varje län ävensom inom länen i deras helhet. Man finner för hela riket, att medan antalet kvinnor per 1 000 män inom stadsbefolkningen utgjorde 1 162, motsvarande siffra för landsbygdens vidkommande allenast var 953 och för åtskilliga län — såsom t. ex. Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Hallands, Västmanlands, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län — voro siffrorna icke obetydligt lägre än den sistnämnda medelsiffran för rikets hela landsbygd. Det visar sig emellertid att den ifrågavarande snedvridna könsproportionen på landsbygden icke gäller med avseende å de äldre åldersgrupperna — åldersgrupperna fr. o. m. 40/45 år och vidare uppåt — utan företrädesvis eller uteslutande framträder inom de yngre åldersgrupperna och främst inom de produktiva åldrarna 15/20, 20/25 och 25/30 år samt ytter10—387986.

146 Antalet kvinnor per 1000 män inom olika fernår 1

2 Åldersår

ft

15 KrisÖster- Jönkö- Krono- Kal- GotStock- Stock- Upp- SöderBle- tian- Mal- Hal- Göte-( manholms holms sala lands göt- pings bergs mar lands kinge stads möhus lands borgs Bohu lands län län län stad län län län län län län län län län län

Landsbygden. 0— 5 5—10 10—15 15—20 20—25 25—30 30—35 35—40 40-45 45—50 50—55 55—60 60—65 65—70 70—75 75—80 80—ca Samtl. åldrar

—

943 970 942 896 880 932 1009 1036 1040 1048 1014 1014 994 1045 1114 1193 1272

977 937 946 879 771 806 913 955 1020 1030 1002 1021 1017 995 1067 1023 1150

958 967 961 846 791 817 902 933 1065 980 1031 996 985 1040 1063 1026 1090 941

985 941 944 888 807 861 890 934 957 1010 1023 1008 985 1047 1117 1071 1075 944

948 974 962 902 832 839 934 971 1018 1009 1008 993 983 1047 1083 1115 1160 957

958 967 954 888 808 828 896 960 987 1001 1063 1003 1005 1053 1146 1112 1289 944 953

936 969 940 891 790 836 915 915 962 1022 1042 953 976 1076 1068 1162 1274

990 944 975 973 812 896 961 1001 1049 968 970 997 1022 1061 1168 1209 1252 980

951 1017 945 972 972 998 977 973 959 926 896 855 825 826 743 844 870 834 921 921 858 984 991 947 1067 1044 1001 1092 1078 1049 1063 1087 988 1042 1063 991 1044 1043 998 1121 1094 1082 1148 1097 1128 1161 1140 1120 1228 1220 1251 977 947 935 982

916 934 959 870 750 796 872 929 980 1091 1039 982 968 1057 1217 1144 1263

972 946 947 892 785 828 912 969 982 1045 976 991 995 1023 1126 1193 1295 949

ligare, om ock i mindre accentuerad grad, inom åldersgrupperna 30/35 och 35/40 år. Sålunda framgår av bifogade tabell (återgiven ur Särskilda folkräkningen 1935/1936, II, sid. 150—151), att antalet kvinnor per 1000 män i åldersgruppen 20/25 år för rikets landsbygd i dess helhet allenast utgjorde 829 samt att motsvarande siffra för åldersgruppen 25/30 år var så låg som 856. Går man till ett studium av siffrorna för de särskilda länen finner man, vad åldersgruppen 20/25 år beträffar, för landsbygden i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län siffror, liggande inom gränserna 743 och 793, och betraktar man åldersgruppen 25/30 år finner man likaledes för landsbygden inom åtskilliga län siffror, väsentligt understigande riksmedeltalet av 856, ja för ett par län t. o. m. även inom denna åldersgrupp siffror, understigande siffran 800. Mera torde icke behöva sägas för att klarlägga situationen. Inom stora delar av rikets landsbygd utgöra kvinnorna i de ifrågavarande yngre åldersgrupperna — vilka ju innesluta de viktigaste giftasåldrarna — allenast fyra femtedelar eller t. o. m. tre fjärdedelar av antalet män i motsvarande åldersgrupper; könsproportioner vilka visserligen förekomma i en del avlägsna länder, men vilka i det moderna Europa torde hava varit sällsynta och vilka först genom den inrikes folkomflyttning, varom här är tal, under senare tid blivit mera vanliga. Den nu understrukna företeelsen har ej minst under den sista tiden med rätta tilldragit sig den största uppmärksamhet. Oberoende av meningsskiljaktigheter i övrigt rörande de med »landsbygdens avfolkning» sammanhängande problemen har densamma allmänt betraktats såsom skadlig för den sunda utvecklingen på landsbygden och i jordbruket. Även om man hyser uppfattningen, att den kvinnliga arbetskraften inom jordbruket är för lågt betalad i förhållande till den manliga och även om man har full förståelse för de mången gång hårda krav, vilka såväl jordbruksarbetet som måhända framför allt hemarbetet i jordbrukarehushållen ställa på kvinnorna, lärer

147 lasser, länsvis på landsbygden, den 31 december 1935. 16

29 Hvs- Skara- Värm- Öre- Väst- Kop- iGävle- Väster- Jämt- Väster- Norr >orgs borgs lands bro man- par- borgs norr- lands bottens bottens Hela Maxi- Minibergs lands riket mum mum län län län län lands län län län län län län län

943 947 952 943 900 901 958 016 052 060 038 039 042 119 098 166 290 992

956 982 956 889 815 797 910 945 999 1005 1039 1031 1047 1050 1128 1 154 1163 958

962 965 979 922 842 860 939 944 991 1008 971 970 1039 1056 1145 1218 1207 963

960 947 967 1011 963 988 895 900 814 793 876 811 890 845 949 949 1001 999 1024 984 1063 1011 1035 990 984 1045 1056 1006 1041 1083 1107 1065 1145 1171 956 943

932 997 931 936 873 901 936 999 989 1030 988 1012 967 1001 1012 1073 1177 962

958 957 988 937 835 874 906 941

;ioo3 1045 1039 991 1060 1064 1054 1019 1043 959

973 974 945 911 829 861 914 934 960 996 1000 1032 1049 1072 1047 1052 1155 948

943 948 961 912 812 828 923 957 957 939 884 882 959 925 907 874 943

955 989 977 931 883 861 907 920 896 949 924 925 879 975 948 1068 1191

955 991 966 931 889 856 907 923 898 975 934 926 876 935 989 1072 1445

956 969 960 907 829 856 917 960 996 1022 1013 1001 1002 1048 1084 1112 1194

1017 1011 988 973 90U 932 1009 1036 1067 1092 1087 1063 1060 1121 1217 1218 1445 956 992

30 Åldersår

916 934 931 846 743 796 845 915 896 939 884 882 876 925 907 874 943

0— 5 5—10 10—15 15—20 20—25 25-30 30—35 35—40 40—45 45—50 50—55 55—60 60—65 65—70 70—75 75-80 80—(o

913 Samtl. åldrar

man väl icke önska en annan lösning på problemet än att förhållandena härutinnan i möjligaste mån förändras till det bättre, med åtföljande större villighet hos den kvinnliga landsbygdsungdomen att stanna kvar i jordbruket och på landsbygden. En annan sak är visserligen, i vad mån förutsättningar för en sådan utveckling till det bättre föreligga och huru långt man härvid kan komma; ett av de viktigaste praktiska spörsmål, som i det följande kommer att behandlas. Men att utvecklingen helst bör gå denna väg och icke fortsätta i den riktning, den hittills gått, torde väl vara en uppfattning, som delas av alla. Även den som vill se alla samhällets yrkesbanor öppna jämväl för kvinnorna och som finner det helt naturligt, att den kvinnliga ungdomen på landsbygden söker sig till andra, med i olika avseenden gynnsammare arbetsvillkor förenade yrken, måste vara intresserad för att även arbetet i jordbruket och i jordbrukarehushållen göres mera tilldragande för den kvinnliga ungdomen. Ingen med denna allmänna uppfattning lärer m. a. o. vilja se arbetsbetingelserna förbättrade och arbetsmöjligheterna ökade på andra områden av samhällslivet men förhållandena i jordbruksnäringen och i lanthemmen förbliva oförändrade vid det gamla. Det bör även understrykas, att så gott som alla uttalanden om läget på arbetsmarknaden på landsbygden gå i den riktningen, att bristen å kvinnlig arbetskraft särskilt för hemarbete är det måhända mest framträdande draget i dagens situation; ja denna brist är stundom så stor, att en husmoder på landet överhuvud taget icke kan uppbringa en flicka i trakten för hjälp i hushållet även med erbjudande av lön och övriga arbetsvillkor vida över de vanligen gängse. Den ene drager härav möjligen slutsatsen, att den unga landsbygdskvinnan har för stora anspråk, den andre förklarar tvärtom — vare sig med rätt eller orätt — att hon har fullt fog för att ställa sådana högre fordringar och att hon, när desamma icke tillmötesgås, förfar både naturligt och välbetänkt, när hon lämnar hemorten för att på annat håll söka sig annan utkomst med gynnsammare levnadsbetingelser. Men oavsett sådana eventuella divergenser i uppfattningarna

148 kan ingen finna själva det faktum glädjande, att landsbygden kommit att förete en ur demografiska och sociala synpunkter så abnorm könsproportion som fallet har blivit. Utvecklingen har gått så långt, att man mångenstädes klagar över den unga landsbygdskvinnans ovillighet att ingå äktenskap med en lantbrukare och härmed — förutom vården av de uppväxande barnen — åtaga sig den hemarbetande jordbrukarehustruns tunga arbete i hushållet och bestyr med övriga förekommande sysslor. Den ej minst av nu berörda förhållanden föranledda låga giftermålsfrekvensen på landsbygden och i jordbruket, vilken för övrigt i sin tur är en icke oväsentlig orsak till den under senare tid allt lägre nativiteten även inom jordbruks- och landsbygdsbefolkningen, måste ur synpunkten av en positiv befolkningspolitik självfallet betraktas såsom olycklig. En sida av frågan, som även förtjänar att uppmärksammas, är den i vissa delar av riket försiggående inflyttningen av kvinnlig arbetskraft från annat land, varvid närmast avses inflyttningen av finska flickor till övre Norrland; en företeelse, som berörts i det demografiska huvudkapitlet. Sammanfattningsvis kan en samhällsutveckling som den nuvarande med kvinnoöverskott i städerna och industriorterna samt kvinnounderskott på landsbygden och i jordbruket icke anses förenlig med vare sig de olika folkgruppernas eller det allmännas bästa. Landsbygds- och jordbruksbefolkningens nuvarande ålderssammansättning. Svårare att bedöma är frågan om följderna för landsbygden och för jordbruket av den i det föregående i olika sammanhang understrukna »undertaligheten» av de produktiva åldersgrupperna inom landsbygds- och jordbruksbefolkningen och den visserligen långsammare men likväl tydliga förskjutningen av denna befolkning i riktning mot en viss »övertalighet» av de äldre åldersgrupperna. Med avseende å denna sida av den demografiska utvecklingen lärer emellertid kunna anföras följande. En dylik förskjutning framträder i modern tid i många länder för befolkningen i dess helhet och är en av de mest i ögonen fallande följderna av nativitetens tillbakagång samt av de förbättrade dödlighetsförhållandena. Allmänt anses, att en sådan förändring av en nations ålderssammansättning i så måtto medför avsevärda olägenheter, som en relativt mindre del av hela nationen ålägges en växande försörjningsbörda för de äldre mindre produktiva eller — när man går till de högsta åldersgrupperna — av de yngre generationernas arbete helt beroende medlemmarna av samhället. Även om denna uppfattning såtillvida bör beledsagas av vissa reservationer, som i våra dagar mera till åren komna personer ofta vida längre än fordom bibehålla sin vitalitet och sin arbetsförmåga och även ofta få tillfalien att utnyttja denna sistnämnda för fortsatt egen bärgning, så torde likväl å andra sidan beaktande böra skänkas åt den ifrågavarande tankegångens obestridliga sanningskärna. Emellertid faller detta mera omfattande spörsmål knappast inom ramen för den förevarande framställningen, vilken ju närmast avser landsbygdsoch jordbruksbefolkningens av »flykten från landsbygden» ytterligare accelererade utveckling i den angivna riktningen. Man bör härvid till missförstånds förebyggande erinra därom, att åldringarnas försörjningsproblem i våra dagar alltmera blivit en hela nationens samfällda angelägenhet samt att utvecklingen i framtiden alltmera torde komma att gå i denna riktning. Genom den allmänna folkpensioneringen hava kostnaderna för de mindre produktiva eller icke längre arbetsföra åldringarnas försörjning till väsentlig del överflyttats på statsverket, som för ändamålet uttager avsevärda skatter även av de folkgrupper, som leva i städerna eller som hava sin utkomst

149 inom andra yrken än jordbruksnäringen. I den mån jämväl andra med åldringarnas försörjningsproblem sammanhängande uppgifter jämnare fördelas på alla folkgrupper minskas ytterligare landsbygds- och jordbruksbefolkningens försörjningsbörda med avseende å sina åldringar. Man torde kunna gå ännu ett steg längre och tillägga, att u r samhällsekonomiens synpunkt vissa fördelar äro förenade med att en större del av de äldre åldersgrupperna förblir bosatt på landsbygden med dennas merendels lägre hyreskostnader och lättare tillgång till livsmedel och andra naturaförmåner till jämförelsevis billiga priser. Än vidare bör självfallet hållas i minnet, att de produktiva mellanåldrarnas »undertalighet» på landsbygden och i jordbruket ej utan vidare innebär, att de härigenom belastas tyngre för åldringarnas försörjning, eftersom jordbruksproduktionen, trots en sådan »undertalighet», genom rationaliseringsåtgärder kan hava hållits uppe vid oförändrad storlek, ja t. o. m. hava väsentligt ökats och det för frågans bedömande utslagsgivande följaktligen icke närmast är de produktiva åldrarnas numerär utan fastmera jordbrukets och i allmänhet landsbygdsnäringarnas räntabilitet och den här levande befolkningens allmänna levnadsstandard. Man finner av det nu anförda, att det förevarande problemet är mera komplicerat än vad stundom göres gällande. Emellertid torde man icke desto mindre kunna säga, att landsbygdsbefolkningens ifrågavarande utveckling i riktning mot »övertalighet» av de högre åldersgrupperna i många avseenden verkar tyngande på de produktiva åldrarna inom samma befolkning och hinderlig för landsbygdens framåtskridande mot större ekonomisk blomstring. Mycket betydande kostnader äro förenade med såväl den kommunala fattigvården som med de yngre landsbygdsgenerationernas enskilda omhändertagande av sina åldriga föräldrar och andra anförvanter, kostnader vilka i varje fall ännu i stor omfattning måste bäras av denna befolkning själv. Det kommunala skattetrycket är, som allmänt är känt, inom stora delar av rikets landsbygd och icke sällan inom de typiska jordbruksbygderna med deras svagare skatteunderlag mycket hårt, och jordbrukarnas ekonomi är på grund av näringens jämförelsevis svaga räntabilitet i allmänhet icke stark. Åtminstone under en övergångsperiod av större eller mindre längd — innan en effektiv och rationell skatteutjämning kommit till stånd — torde överskottet av åldringar på landsbygden komma att utgöra en tung och — allteftersom samma överskott alltmera ökas — växande börda för såväl landsbygdskommunerna som för de hundratusentals enskilda yrkesutövarna i jordbruket och — mera allmänt Även om något omdöme härmed icke fälles om det s e t t — på landsbygden. önskvärda eller icke önskvärda i att »flykten från landsbygden» fortgår i sin hittillsvarande riktning, så manar själva detta faktum till allvarlig eftertanke. I varje fall har en erinran om denna sida av problemet sin givna plats i den förevarande analysen av den nuvarande situationen. Det nuvarande läget på jordbrukets arbetsmarknad. Arbetstidens reglering. Den senaste tidens löneutveckling. Efter de ovanstående reflexionerna rörande den demografiska utvecklingen å landsbygden och i jordbruket torde det vara lämpligt att övergå till en redogörelse för de senaste årens utveckling och det nuvarande läget på jordbrukets arbetsmarknad samt de i omedelbart sammanhang härmed stående frågorna om löneutvecklingen och om den nya arbetstidsregleringens verkningar — i den mån uttalanden överhuvud taget kunna göras härom. Uppgiften är härvid alltjämt främst att objektivt klarlägga läget, men skola i andra hand vissa sammanfattande uttalanden tillfogas. Den i det föregående statistiskt belysta fortsatta »flykten från landsbyg-

150 den» u n d e r de senaste å r e n h a r självfallet lett till en v ä x a n d e k n a p p h e t a v m ä n s k l i g a r b e t s k r a f t s ä r s k i l t i j o r d b r u k e t , vilken n ä r i n g i d e t t a a v s n i t t f r ä m s t kommer i betraktande. D e a v socialstyrelsen s a m m a n s t ä l l d a p r i m ä r u p p g i f t e r n a f r å n h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n s h ö g r e u n d e r a v d e l n i n g a r eller h ä r a d s o m b u d a n g å e n d e läget p a j o r d b r u k e t s a r b e t s m a r k n a d i n n e h å l l a för å r e n 1935—1937 i h u v u d s a k följande: Under år 1935 hade de lantarbetare, som under de föregående krisåren blevo utan arbete, efterhand erhållit sysselsättning inom andra yrken — bland annat vid vägarbeten — och vore nu föga benägna att återtaga tjänst vid jordbruket mot där gällande löner. I lantarbetare- och jordbrukarehemmen funnes visserligen på åtskilliga orter gott om vuxna ungdomar, som vissa tider av året gingo utan arbete, men de kunde likväl ej förmås att taga stadigvarande anställning som tjänare eller dylikt. De tidvis rikliga arbetstillfällena vid byggnads-, väg- och andra anläggningsarbeten hade höjt anspråken i fråga om löner, fritid och arbetsförhållanden i övrigt och därigenom bidragit till att minska hågen för det lägre avlönade och mera bundna jordbruksarbetet. Då härtill kom att de nämnda arbetenas högsäsong sammanföll med jordbrukets bleve följden ofta att jordbrukare, som reducerat sin fasta personal i syfte att kunna anskaffa tillfällig hjälp under de bråda tiderna, ej sällan hade svårt att fylla sitt behov av arbetskraft till skörde- och dylika arbeten. Av dessa skäl hade på vissa håll brist på arbetskraft gjort sig gällande och framför allt rådde brist på ladugårdspersonal av olika slag. Den redan tidigare konstaterade svårigheten att få kvinnlig arbetskraft till mjölkning och dylikt hade medfört, att detta arbete alltmera måst överlämnas till manlig personal och i samband därmed hade maskiner alltmera kommit till användning. Det vore emellertid även ont om manliga kreatursskötare. Inom det norrländska jordbruket, där kvinnor av gammalt haft hand om de merendels små besättningarna, förelåge stora svårigheter att fylla behovet av kvinnliga kreatursskötare. Under efterföljande år 1936 hade arbetslösheten ytterligare gått tillbaka och vore nu mindre än år 1929, d. v. s. betydelselös. Även överskottet på ungdomlig arbetskraft å vissa brukningsdelar visade en liknande utveckling. Dylikt överskott förelåge förutom på vissa områden i Blekinge och Bohuslän huvudsakligen i Bergslagen och i vissa delar av Norrland. Bristen på ladugårdspersonal vore än starkare markerad. Särskilt framträdde de stora svårigheter, som bristen på mjölkningspersonal medfört på de små och medelstora jordbruken, vilka icke haft möjlighet att anskaffa mjölkningsmaskiner. Husmödrarna vid dessa jordbruk hade därigenom fått en starkt ökad arbetsbörda. Från Norrland funnes exempel på att jordbrukare varit tvungna att minska kreatursbesättningen på grund av svårigheten att erhålla arbetskraft. Stor brist rådde särskilt på yngre drängar, i all synnerhet till mindre gårdar, där arbetet inbegrepe såväl ladugårdsarbete som körslor. Vad det gällde tillfällig arbetskraft utövade väg- och byggnadsarbetena en kännbar konkurrens under sommaren. Någon lättnad hade emellertid beretts genom att den offentliga arbetsförmedlingen vinnlagt sig om att överflytta arbetskraft från stendistrikten i Blekinge och Bohuslän samt sågverksområdena i Västernorrlands län till de jordbruksområden, där särskilt brist på arbetskraft rådde. I fråga om det sistförflutna året 1937 vore svårigheten att erhålla arbetskraft i erforderlig omfattning för jordbruket i tillväxt. Bristen vore mest framträdande vid egendomar med högst 50 hektar åker. På kvinnlig arbetskraft rådde allmän brist. Vad manliga lantarbetare beträffar lede storbrukarna brist på ladugårdspersonal, medan bondgårdarna hade svårt att få yngre drängar och även daglönare. I östra och södra Sverige, där arbetsförhållandena i stor utsträckning reglerades av kollektivavtal, syntes bristen emellertid vara mindre i ögonen fallande än i Småland, Västsverige och Nordsverige, där kollektivavtalen hade relativt ringa utbredning.

151 Antal a r b e t s a n s ö k n i n g a r p e r 100 l e d i g a p l a t s e r i n o m Jordbruket å r e n 1935—1937. Kvinnor

Män

Arbetsförmedlingsanstalt 1935'

1935'

194 45 51 51 62 152 47 25 40 27 27 45 69 122 38 27 234 41 27 30 40 47 53 38 90 48 47 31 31

201 42 48 46 47 117 58 36 47 22 39 41 82 140 44 28 239 52 17 33 27 49 57 39 47 24 29 31 29

_ _ Stockholms stad. Stockholms län.. Uppsala Södermanlands Östergötlands Norrköpings stad Jönköpings län.. Kronobergs > Kalmar » Gotlands > Blekinge > Kristianstads > Malmöhus län: Malmö Hälsingborg Länet i övrigt Hallands län Göteborgs stad Göteborgs och Bohus län Älvsborgs > Skaraborgs > Värmlands > Örebro > Västmanlands > Kopparbergs » Gävleborgs > Västernorrlands > Jämtlands > Västerbottens > Norrbottens »

2 194 164 171 123 178 198 167 99 222 92 198 97 167 222 93 121 151 211 216 128 476 137 160 509 853 3 2 294 186 3 2 575 402

196 146 126 98 138 158 97 68 104 74 99 83 100 166 75 89 143 167 151 88 185 85 97 150 583 529 323 364 450

118 132 103 95 117 174 83 128 103 84 89 89 106 143 79 84 166 105 113 85 84 74 88 88 198 249 140 209 231

106 45 60 53 61 29 69 30 57 27 30 47 55 116 40 50 184 57 41 31 62 52 43 58 144 61 40 62 25

1 Det bör bemärkas, att siffrorna för år 1935 såtillvida äro mindre tillfredsställande, som arbetsförmedlingsanstalternas omorganisation enligt den nya lagstiftningen då ännu icke torde hava hunnit fullt genomföras. Sifferserierna för åren 1936 och 1937 torde däremot giva en god bild av förhållandena. 2 Under rådande arbetslöshet vände sig ett osedvanligt stort antal jordbruksarbetare till stadens arbetsförmedling. 8 År 1935 funnos i Västernorrlands län förmedlingskontor endast i Sundsvall och i Västerbottens län endast i Umeå och Skellefteå. Detta förhållande samt den svaga organisationen i övrigt medförde, att arbetsgivarna ej anlitade den offentliga arbetsförmedlingen.

Dessa utdrag ur de ifrågavarande arbetsmarknadsredogörelserna giva som synes en allmän bild av den tilltagande knappheten å arbetskraft inom jordbruket under de ifrågavarande, av den industriella högkonjunkturen präglade trenne åren. Bifogade siffror från arbetsförmedlingsanstalterna över antalet arbetsansökningar per 100 lediga platser inom jordbruket under åren 1935—1937 giva ävenledes en viss allmän föreställning om utvecklingen. Man finner för de manliga arbetarnas vidkommande under år 1936 men ännu mera under år 1937 en särskilt i vissa län framträdande brist på platssökande, avspeglande sig i siffror understigande 100, och med avseende å de kvinnliga arbetarna är bristen på platssökande ännu starkare i ögonen fallande. Denna brist blir emellertid ännu mera i ögonen fallande, om man i stället för årsmedeltalen beaktar de motsvarande månadssiffrorna. Man finner vid ett studium av dessa sistnämnda här ej återgivna siffror, att tillgången på arbetskraft visserligen täcker behovet under vintermånaderna oktober—mars, men att

152 a n t a l e t a r b e t s a n s ö k n i n g a r p e r 100 lediga p l a t s e r i regel s j u n k e r fr. o. m . a p r i l m å n a d för att i j u n i m å n a d v a r a lägst. S å l u n d a v a r siffran i g e n o m s n i t t för l a n d e t i j u n i 1936 för m ä n e n d a s t 60 och för k v i n n o r a l l e n a s t 16 s a m t i j u n i 1937 för m ä n så låg s o m 49 och för k v i n n o r ä n d a n e r e vid 14. Med a v s e e n d e å h i t h ö r a n d e f ö r h å l l a n d e n h ä n v i s a s y t t e r l i g a r e till d e yttr a n d e n , s o m b e f o l k n i n g s k o m m i s s i o n e n v å r e n och f ö r s o m m a r e n 1938 införskaffat från h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n s f ö r v a l t n i n g s u t s k o t t ä v e n s o m f r å n Svens k a l a n t a r b e t s g i v a r e f ö r e n i n g e n , S v e n s k a l a n t a r b e t a r e f ö r b u n d e t s a m t Riksförb u n d e t l a n d s b y g d e n s folk, vilka y t t r a n d e n s a m t l i g a ä r o å t e r g i v n a i den vid f ö r e v a r a n d e b e t ä n k a n d e fogade Bilaga A. Jämsides med den nu återgivna utvecklingen på jordbrukets arbetsmarkn a d h a v a l a n t a r b e t a r e l ö n e r n a u n d e r de senaste å r e n företett vissa stegringar, vartill y t t e r l i g a r e k o m m e r d e n n y a a r b e t s t i d s r e g l e r i n g e n i j o r d b r u k e t . V a d först a r b e t s t i d s r e g l e r i n g e n fattningsvis a n f ö r a s f ö l j a n d e :

beträffar m å h ä r o m samman-

I den lag om arbetstidsbegränsning, som antogs av 1919 års urtima riksdag, undantags från lagens tillämpning bl. a. »jordbruk jämte sådana därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändå att arbetet bedrives utan samband med jordbruk». Genom 1923 års lagrevision undantogs även byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som nyss nämnts. Sedan frågan om arbetstidsbegränsning för jordbruket vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens prövning på grund av motioner, vilka emellertid ej vunnit bifall, tillkallades år 1933 sakkunniga för utredning av frågan. Enligt det förslag, som av dessa avlämnades den 30 september 1935, skulle den nya lagen gälla provisoriskt under tre år samt omfatta företag, som i regel sysselsatte flera än två arbetare; vissa arbeten, bl. a. djurskötsel, skulle emellertid undantagas från lagens tillämpning. Två reservanter ansågo att lagen endast borde omfatta sådana företag, som i regel sysselsatte flera än fyra arbetare, två andra reservanter framlade förslag till en definitiv lag i ämnet, upptagande väsentligt kortare arbetstider än majoriteten föreslagit och omfattande även arbete med djurskötsel. På grundval av infordrade yttranden över de sakkunnigas förslag omarbetades detta inom socialdepartementet, varefter proposition avläts till 1936 års riksdag. Detta Kungl. Maj:ts förslag innebar bl. a., att lagens tillämpningsområde skulle utvidgas att omfatta även sådana företag inom trädgårdsskötseln, som i regel sysselsatte allenast en arbetare, samt anslöt sig i fråga om arbetstidens längd och djurskötarnas ställning i huvudsak till den senare av de ovan refererade reservationerna. Andra lagutskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag med vissa ändringar, som förordats i ett antal motioner. Det utskottsförslag, som bifölls av riksdagens båda kamrar, fastställde lagens tillämpningsområde till jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som nu nämnts, allt för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare samt till trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare. Från lagens tillämpningsområde undantagas bl. a. djurskötsel, husligt arbete samt vissa slag av ackordsarbete. Lagen trädde i kraft den 1 november 1936 och skulle gälla till den 1 november 1939. Sedan inom socialdepartementet upprättats förslag till ändring av denna lag, vilket förslag lagrådet lämnat utan erinran, avlät Kungl. Maj:t proposition till 1937 års riksdag med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen av år 1936. De föreslagna ändringarna inneburo bl. a. att lagens tillämp-

153 ningsområde skulle utvidgas att omfatta inom trädgårdsskötseln alla företag med minst en arbetare och inom övriga av lagen berörda områden alla företag med minst tre arbetare, att jämväl djurskötsel skulle läggas under lagen, dock med undantag för mjölkning utförd mot ackordsersättning, att arbetstiden skulle ytterligare begränsas från i genomsnitt omkring 53 timmar i veckan till i genomsnitt 48—49 timmar i veckan samt att en förut i lagen medgiven rätt för arbetsgivare att överflytta arbetstid från månaderna november och december till månaderna februari och mars skulle upphöra och ersättas med en bestämmelse angående befogenhet för arbetsrådet att medgiva annan fördelning av arbetstiden än den i lagen angivna. Propositionen samt i anledning av densamma väckta motioner behandlades av andra lagutskottet, som tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag med få ändringar. En av dessa avsåg en utökning av den s. k. »allmänna övertiden» från 200 till 260 timmar under en tidrymd av tolv månader i följd, en annan att ovan omtalade paragraf angående rätt till överflyttning av arbetstid skulle bibehållas oförändrad. Riksdagens båda kamrar godkände det av utskottet framlagda lagförslaget med den ändring att däri infördes en paragraf av den lydelse Kungl. Maj:t föreslagit angående vidgad befogenhet för arbetsrådet i stället för rätt till överflyttning av arbetstid. Lagen angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen av år 1936 trädde i kraft den 1 november 1937 och gäller till den 1 november 1939. Kort resumé över lantarbeistidslagens bestämmelser. A. Lantarbetstidslagen äger tillämpning: 1) å jordbruk och binäringar till jordbruk, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, samt å byggnadsarbete för jordbruk eller för sådana till jordbruk hörande binäringar, som icke bedrivas såsom självständiga företag, för såvitt i rörelsen sysselsättas minst tre arbetare, 2) å trädgårdsskötsel, som bedrives såsom självständigt företag, för såvitt i rörelsen användes minst en arbetare. Arbetsrådet äger att avgöra, huruvida en rörelse skall anses som binäring till jordbruket och huruvida en binäring till jordbruket bedrives såsom självständigt företag. Vid beräkning av arbetarantalet i en rörelse skola minderåriga inräknas under samma villkor som vuxna. Uppstår tvekan huruvida en arbetare som endast användes under en del av året skall inräknas i arbetarantalet eller ej, bör arbetsrådets avgörande i frågan inhämtas. I sitt utlåtande över förslaget till lantarbetstidslag anförde andra lagutskottet att den praxis, som utbildat sig vid den allmänna arbetstidslagens tillämpning, på ett lämpligt sätt fullständigade lagens regler på detta område. Arbetsrådet borde vidare tillämpa en sådan beräkning att t. ex. användandet av dagsverkstorpare ej försvårades men att ej heller jordägarna uppmuntrades att för att komma utanför lagens tillämpning använda arbetare, som arbeta endast ett par dagar i veckan. B. Från lagens tillämpning undantagas: 1) följande arbeten i den mån de utföras mot ackordsersättning, mjölkning, skötsel och upptagning av rotfrukter, diknings- och skogsarbeten genom arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen, 2) husligt arbete, 3) arbete som bedrives av staten, 4) arbete som bedrives under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande.

154 Arbetsrådet har att avgöra huruvida visst arbete är undantaget från lagtillämpningen. C. Som arbetare räknas enligt lagen icke: 1) medlem av arbetsgivarens familj, 2) befattningshavare i överordnad ställning samt 3) kontorspersonal. Arbetsledare, som mera regelbundet deltaga i arbetet, torde i allmänhet vara att att räkna såsom arbetare enligt lagen. Även här åligger det arbetsrådet att efter framställning avgöra huruvida viss arbetstagare är att anse såsom arbetare. D. Den ordinarie arbetstiden utgör: 1) för jordbruk och binäringar därtill samt byggnadsarbete för jordbruk och binäringar därtill högst 10 timmar per dygn samt för vecka under januari, februari och december högst 41 timmar » mars, oktober och november » 46 » » april—september » 54 » 2) för djurskötare högst 9 timmar per dygn och högst 108 timmar för två veckor i följd, 3) för trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag högst 10 timmar per dygn samt högst 96 timmar för två veckor i följd året runt; arbetstiden kan även fördelas med 106 timmar för två veckor i följd under tiden april—september och 86 timmar under året i övrigt. Utsträckning av den ordinarie arbetstiden kan medgivas av arbetsrådet under förutsättning antingen att den totala arbetstiden per år ej förlänges eller att arbetsgivaren träffat överenskommelse med sina arbetare eller deras organisation om sådan utsträckning och rådet finner att arbetstiden icke därigenom oskäligt utsträckes. E. övertid får uttagas: 1) för förberedelse- och avslutningsarbeten med högst 7 timmar per vecka; tillstånd härtill erfordras ej av arbetsrådet, som dock har att på begäran uttala sig om huruvida visst arbete är att hänföra hit, 2) för allmänna arbeten med högst 260 timmar under tolv månader i följd, när sådant är av särskilda förhållanden påkallat; arbetarens skyldighet att utföra övertidsarbete avhänger av vad därom är med arbetsgivaren överenskommet; denne har dock att tillse att arbetaren ej överanstränges; tillstånd av arbetsrådet erfordras icke, 3) vid nödtillfällen vållade av natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses; anmälan om dylikt arbete skall göras hos arbetsrådet inom två dygn från arbetets början; måste arbetet pågå längre tid än två dygn skall tillstånd därtill inhämtas hos rådet; utan anmälan eller ansökan får arbetare användas till sådant övertidsarbete, som föranledes av födelser, sjukdoms- eller olycksfall bland djuren. All övertid med undantag av den som föranledes av födelser, sjukdoms- eller olycksfall bland djuren skall antecknas i särskild av arbetsrådet fastställd journal. F. Allmänna bestämmelser. Då verksamhet bedrives av kommun eller hushållningssällskap gälla lagens stadganden angående arbetsgivare för arbetsföreståndare. Samma är förhållandet om arbetsrådet på ansökan av arbetsgivare godtagit viss person som arbetsföreståndare. Yrkesinspektionen utövar tillsyn å efterlevnaden av lantarbetstidslagen. överträdelser av lagen straffas med dagsböter.

155 Med avseende härefter å frågan om löneutvecklingen på jordbrukets arbetsmarknad under de senaste åren må först erinras om g ä l l a n d e k o l l e k t i v a v t a l , vilka torde hava ett normerande inflytande, som sträcker sig till ungefär hälften av det större och medelstora jordbruket och som är dominerande inom Sydsverige och Mälarprovinsernas slättbygder ävensom på Bergslagens bruksegendomar. I följande sammanställning har ett försök gjorts att i möjligast överskådlig form återgiva innehållet i dessa löneavtal vid jordbruket under åren 1935—1938: Löneavtal vid jordbruket 1935—1938. Naturaförmåner. I hel stat ingå följande naturaförmåner för år: A. Spannmål: 1 350 kg fördelat på olika sädesslag beroende på bruket inom olika landsändar, och varierande för varje sädesslag inom följande gränser råg kg vete » korn »

500—900 100—400 100—600

blandsäd eller havre kg ärter »

200—450 0 — 50

mjölk 1935 1936 och senare

1 280 1 oskummad 1 460 » »

B. Bostad bestående av 2 rum och kök eller 1 rum och kök med tillsammans en golvyta av minst 35 kvm och därutöver nödiga garderobs- eller vindsutrymmen. Där tillräckligt utrymme ej beredes skall ersättning utgå med 10 kr. per år och felande fullt 3-tal kvm golvyta. Utrymmen skola finnas för förvaring av potatis, spannmål och matvaror, vidare vedbod, tvättstuga, hemlighus samt svinhus och rum för höns. Till familjebostad skall höra trädgårdsland med bärbuskar och fruktträd. Där sådana ej finnas skall arbetsgivaren på begäran tillhandahålla buskar och träd för plantering. C. Potatisland. | \ Efter växlande grunder i olika landsdelar. D. Bränsle. Emellertid erhåller man givetvis icke på denna väg någon verkligt tillförlitlig bild av löneutvecklingen, utan är man för detta ändamål i första rummet hänvisad till den officiella statistiken över lantarbetarnas löner, sådan denna på grundval av primäruppgifter från de olika hushållningssällskapens områden sammanställes av socialstyrelsen. Det bör emellertid bemärkas, att överblicken av de senaste årens utveckling i icke ringa mån försvåras av att, jämlikt kungl. kungörelsen den 8 oktober 1937, en viss omläggning av den ifrågavarande lönestatistiken ägt rum i syfte att göra densamma mera representativ än tidigare. För bedömande av utvecklingen sedan några år tillbaka — liksom utvecklingen under de senaste årtiondena — är man hänvisad till den på mera summariska ortsuppgifter grundade äldre lönestatistiken och hänvisas härvid, med avseende å utvecklingen efter år 1932, till bifogade sammanställning av »Kontantlöner för lantarbetare 1932/1936», grundad på de enligt den äldre metoden insamlade primäruppgifterna. Emellertid har jäm-

156 L ö n e r efter k o l l e k t i v a v t a l . 1935—1936

m. stat

m. fri kost

660 750 750 750 825

730 800 820

630 720 740

m. stat

m. fri kost

m. stat

m. fri kost

650 720 720 720 790

550 620 620 620 680

760 830 830 830 900

680 A. Vid drsanställning med stat eller med fri kost m. m. följande kontanta årslön: 1. kördräng 1 2. fördräng, förkörare * 3. stalldräng J 4. lastbilsförare maskinskötare, smed, slöjdare 5. kreatursskötare, maskinmjölkare 6. kreatursskötare i förmansställning, rättare och fodermarsk.. B. "Vid /ndnadsanställning med fri kost, logi och tvätt följande kontanta månadslön: 7. kördräng april —sept mars, o k t , nov Jan., febr., dec 8. arbetare, anställd både för djurskötsel och annat arbete sommarhalvåret vinterhalvåret 9. kreatursskötare

62 48 43 66 59 74

utan naturaförmåner

med bostad, utan bränsle, naturapot.land förmå-

som vin- som vinmar ter mar ter

44 41

1937—1938

1936—1937

1935—1936

C. Vid anställning mot limlön öre/tim. 10. lastbilsförare, maskinskötare, slöjdare. smed 11. kreatursskötare m. fl 12. övriga arbetare D. övertidsersättning. 13. för rykt pr påbörjad halvtimme öre 14. för övriga förberedelse- och avslutningsarbeten pr påbörjad halvtimme pr timme 15. för vanligt arbete pr påbörjad halvtimme för arbete under natt, samt sön- o. helgdagar pr påbörjad halvtimme

1937—1938

1936—1937

med utan med bostad, natura- bostad, bränsle, förmå- bränsle, pot.land ner pot.land

55 H7 65 63

58 56 54

32 32 63 32

50 Arbetare avlönad enl. 1—3 härovan garanteras utöver de för 1937—38 i Tab. angivna lönebeloppen en inkomst av minst 60 kr. pr år för rykt m. fl. förberedelse- och avslutningsarbeten. 1

157 G e n o m s n i t t l i g a å r s l ö n e r i k o n t a n t f ö r s t a t a v l ö n a d e a r b e t a r e t j ä n s t e å r e n 1936/1937 o c h 1937/1938 e n l i g t i n d i v i d u e l l a u p p g i f t e r . K r o n o r .

Hushållningssällskapsområden och landsdelar

Statavlönade arbetare 1936/1937

Statavlönade arbetare 1937/1938

Med koll, avtal

Utan koll. avtal

Tillhopa

Med koll.- Utan koll.avtal avtal

O: jo

O: p

O: pi

O: p

Tillhopa

CL

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar > norra h.-sällsk. > södra h.-sällsk. Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus . . Älvsborgs > norra h.-sällsk. > södra h.-sällsk. Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

3 O:

K c

2:*

B O:

3:* g c

o 2:

5» Oj to

to: 5*5

3 2:

948 967 959 942 838 896 971 950 1054 975 1016 925 1027 939 975 1236 1109 1448 947 1083 942 1021

829 940 818 945 827 993 855 970 817 987 850 822 954 799 964 819 1010 845 979 811 1003 841 799 936 814 957 800 998 823 963 856 994 825 779 910 762 925 771 985 808 990 825 987 814 758 911 744 901 748 913 785 998 808 984 802 905 905 730 903 766 939 931 966 744 960 787 787 873 737 902 756 1026 817 949 790 973 800 779 828 707 877 736 1010 807 931 774 965 788 803 920 773 940 783 1089 836 967 807 985 816 788 864 737 908 765 1014 815 892 786 944 803 768 912 677 933 713 1066 798 1021 756 1031 774 804 931 803 927 804 963 825 1005 829 978 826 811 1018 798 1024 810 1067 834 1024 816 1055 832 813 910 803 929 811 993 842 991 855 992 844 760 1019 803 1015 796 1000 760 1052 834 1047 820 875 960 786 995 802 1267 902 1003 809 1041 830 882 968 829 991 837 1139 912 1 019 856 1044 867 871 954 749 998 773 1482 895 992 774 1039 803 818 835 743 873 783 999 843 912 787 945 820 830 1140 884 1116 855 1155 843 1196 903 1177 871 828 948 815 944 824 855 848 979 979 979 853 830 953 878 985 848 848 1043 977 1054 880 1063 1192 1167 1192 1167 1417 1303 1417 1303 1635 1315 1379 1086 1507 1188 1673 1345 738 1187 1153 1277 1350 2 000 1 250 1 350 1500 963 2 000 1033 1350 1288 1350 540 963 540

Hela riket exkl. norra Sverige

971 Östra Sverige Småland o. öarna Södra Sverige Västra Sverige Norra Sverige

960 806 930 802 951 805 1002 831 993 852 1000 834 939 792 890 738 903 756 993 820 962 788 971 800 997 807 972 775 988 801 1037 829 1017 807 1031 825 978 820 925 780 945 802 1022 846 986 818 1001 835 1708 1315 1171 1163 1274 1 186 1748 1345 1114 1294 1273 1303

797\ 1013

816 1002

väl intagits en tabell över de kontanta årslönerna för statavlönade arbetare under tjänsteåren 1936/1937 och 1937/1938, vilken bygger på de nyare individualuppgif terna för arbetare, anställda på vissa egendomar inom respektive hushållningssällskaps områden och motsvarande omkring en tjugondedel av samtliga brukningsdelar inom dessa områden med mera än tio hektar åkerjord. 1 Ytterligare bifogas en tabellarisk uppställning av de sammanlagda årslönerna för lantarbetare under tjänsteåret 1936/1937, d. v. s. de årslöner, som erhållas efter summering av kontantlönerna och de efter vissa grunder i penningar evaluerade, i staten ingående livsmedlen och övriga förmånerna; motsvarande siffror för tjänsteåret 1937/1938 kunna, då detta skrives, icke er1

Se Soc. Medd. årg. 1938, sid. 205 o. följ.

158 Kon tantlöner för l a n t a r b e t a r e Tjänare Manliga År

1932 1933 1934 1935 1936

Lön enligt koll.avtal kr. 503 503 551 551 660

Till-

Statare Kvinnliga

Körkarlar

Kreatursskötare

Uppg. kontant årslön kr.

Uppg. kontant årslön kr.

Lön enligt koll.avtal kr.

Uppg. kontant årslön kr.

Lön enligt koll.avtal kr.

405 399 408 423 476

623 623 649 649 760

617 615 625 643 723

693 693 719 719 900

51v> 521 545 Q2Q

i egen

sommar Uppg. kontant Daglön årslön enl.koll.- Uppg. daglön kr. avtal kr. kr. 711 706 721 736 857

4-40 4-40 4-70 4-70 4-70

4-43 433 486 4-50 4-85

h å l l a s . Slutligen i n t a g e s h ä r j ä m t e en s a m m a n s t ä l l n i n g a v t i m l ö n e r n a i j o r d b r u k e t och i a n n a t g r o v a r b e t e p å l a n d s b y g d e n u n d e r å r e n 1936—1938, i n h ä m t a d e a v S v e n s k a l a n t a r b e t a r e f ö r b u n d e t , S v e n s k a grov- och f a b r i k s a r b e t a r e f ö r b u n d e t s a m t S v e n s k a väg- och v a t t e n b y g g n a d s a r b e t a r e f ö r b u n d e t ; a n m ä r k a s m å m e d a v s e e n d e å de i d e n n a s a m m a n s t ä l l n i n g u p p t a g n a t i m l ö n e r n a i s k o g s b r u k e t , a t t de ä r o m e d d e l a d e a v S v e n s k a l a n t a r b e t a r e f ö r b u n d e t o c h allenast h ä n f ö r a sig till s ö d r a och m e l l e r s t a Sverige. I n n a n det f ö r e v a r a n d e lönestatistiska m a t e r i a l e t k o m m e n t e r a s synes l ä m p ligt a t t för f r å g a n s y t t e r l i g a r e b e l y s a n d e å t e r g i v a s e n a r e delen av ett f ö r e d r a g vid Kungl. l a n t b r u k s a k a d e m i e n s s a m m a n t r ä d e i m a r s m å n a d 1938 hållet av b y r å c h e f e n i socialstyrelsen, B e r t i l N y s t r ö m o c h betitlat » L a n t a r b e t a r e l ö n e r n a s v a r i a t i o n e r och o r s a k e r n a därtill». Efter en exposé av löneutv e c k l i n g e n s e d a n l ä n g r e tid t i l l b a k a a n f ö r d e b y r å c h e f e n N y s t r ö m m e d avsee n d e å de s e n a s t e å r e n s u t v e c k l i n g i h u v u d s a k f ö l j a n d e : Under åren 1934—1937 och särskilt om man ser på de med 1 november begynnande tjänsteåren 1935/36, 1936/37 och 1937/38 har, som bekant, skett en mycket betydande lönestegring, vilken uppskattats till belopp växlande mellan 25—50 procent. Dessa tal torde också ge en någorlunda riktig uppfattning av lönestegringens omfång, om man ser på timlönerna för dagsverkare o. d., vilka enligt kollektivavtalen ökats från 40—50 till 60—65 öre. I dessa timlöner återspeglas verkningarna av de båda strävanden, som sammantagna betingat lönestegringen, nämligen att närma lantarbetarnas standard till industriarbetarnas genom att dels reglera arbetstiden i riktning mot 8-timmarsdagen med bibehållen lönestandard, dels genom att utöver vad härför eventuellt skulle krävas ytterligare höja lönenivån. Genom den lantarbetstidslag, som antogs av 1936 års riksdag och ytterligare skärptes 1937, kan beräknas, att arbetstiden nedsattes med drygt 10 procent, men för kreatursskötare med åtminstone 15 procent. Av dagsverkarens timlönsökning på 30—50 procent kan alltså bortåt en tredjedel betraktas som arbetstidskompensation och resten som direkt löneökning. Bland jordbrukets arbetare utgöres dock det övervägande flertalet av års- eller månadsavlönad personal. För dem innebar arbetstidsförkortningen, att lantarbetsgivaren fick färre arbetstimmar per år för samma lön, och den löneökning, som här skett, är alltså en direkt löneförbättring. Vilket ju ej utesluter, att lantarbelsgivaren även utan löneförhöjning skulle få betala även den årsanställde arbetarens timmar dyrare, i den mån han ej genom organisatoriska och andra rationaliseringsåtgärder lyckats öka arbetsprestationen per timme, något som särskilt torde hava

159 1932, 1933, 1934, 1935 och 1936. fälliga manliga daglönare

Tillfälliga kvinnliga daglönare

i arbetsgivares kost

kost vinter

sommar

vinter

i arbetsgivares kost

i egen kost sommar

vinter

sommar

vinter

Daglön enl.koll.avtal kr.

Uppg. daglön kr.

Uppg. daglön kr.

Uppg. daglön kr.

Daglön enl. koll.avtal kr.

Uppg. daglön kr.

Daglön enl.koll.avtal kr.

Uppg. daglön kr.

Uppg. daglön kr.

Uppg. daglön kr.

3-52 352 3-53 353 4-40

3-47 3-43 349 3-60 411

315 3-10 316 3-24 3-54

237 234 2-41 2-50 293

2-80 280 2-99 2-99 2-99

3-08 304 3-06 312 3-39

2-24 2-24 2-40 2-40 304

2-44 2-41 2-45 252 2-90

2-20 2-18 2-25 232 2-55

1-74 1-74 1'79 1-86 2-18

befunnits möjligt inom kreatursskötseln. Löneökningen för årsarbetare synes hålla sig till 20—30 procent, men nedgår till 15—20 procent, om man tar hänsyn icke enbart till kontantlönen utan till totalavlöningen, som till 1 / 3 — 1 / 2 utgöres av livsmedel, bostad och andra naturaförmåner, som ju ej ökat så mycket i värde, låt vara att statmjölken blivit rikligare och bostäderna flerstädes förbättrats. En stegring under några år av totalavlöningen för lantarbetarkåren på 15—20 procent är ju visserligen betydande, och den har ryckt jordbrukets lönenivå närmare industriens och närstående yrken och fack. Men avståndet dit är alltjämt rätt betydande, om man ser på genomsnittet och ej på vissa svagt avlönade grupper. Det bör nämligen bemärkas, att industriarbetarnas löner samtidigt varit i jämn uppgång och att nivån där höjts med åtminstone 8—10 procent. Vill man ha ett kortfattat uttryck för det relativa löneläget för lantarbetare och grovarbetare på landsbygden inom andra fack, kan man säga, att medan en dagsverkare i jordbruket nu har c:a 60—65 öre per timme, uppnår en skogsarbetare väl 75-—80 öre och en vägarbetare 80—90 öre i timmen, under det industriens grovarbetare ofta når upp till l'oo kr. även på landsbygden. Ser man på årsförtjänsterna, blir skillnaden ej så stor. En industriarbetare i ett landsbygdssamhälle med arbete året om bör komma upp till en inkomst av c:a 2 500 kr., medan en statavlönad körkarl väl numera kan räkna på en avlöning i kontant och natura av c:a 1 500 kr. och en kreatursskötare (ej i förmansställning) av inemot 1 700 kr. Skogshuggaren kan ju ej räkna med mer än c:a 500 kr. för drivningssäsongen, och under återstående nio månader av året äro hans arbetsförtjänster i regel tämligen osäkra. Något liknande gäller även om vägarbetaren, ehuru den nya vägorganisationen i viss utsträckning föranlett tillkomsten av en fast vägarbetarkår. Åtskilliga av mina åhörare känna kanske icke riktigt igen från egen ort de lönesiffror, jag nu anfört. Det bör då påpekas, att trots kollektivavtalens normerande inflytande, som numera torde sträcka sig till halva det större och medelstora jordbruket och som är dominerande inom Sydsverige och Mälarprovinsernas slättbygder och på Bergslagens bruksegendomar, är dock lönesplittringen alltjämt stor på landsbygden. Ser man blott på genomsnittssiffrorna för de olika länen, utgör skillnaden i dränglön (kontantlön) c:a 30 procent (1936/1937 lägst 540 i Göteborgs och Bohus län och högst 700 kr. i Kopparbergs län), i lönen för landsjungfrur över 70 procent (lägst 330 kr. i Norrbottens län och högst 570 kr. i Uppsala län), i kontantlön för statavlönad körkarl 27 procent (lägst 640 kr. i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område och högst 810 kr. i Västmanlands län), för kreatursskötare 30 procent (lägst 740 kr. i Kalmar läns norra hushållningssäll-

160 Årslöner i kontant och naturaförmåner för statavlönade arbetare tjänsteåret 1936/1937. Kronor. Med koll.-avtal

Utan koll.-avtal

Tillhopa

L a n d s d e l a r

Hela riket exklusive norra Sverige

Västra Sverige

Kreatursskötare

Kördrängar

Kreatursskötare

Kördrängar

Kreatursskötare

Kördrängar

1613 1606 1713 1637 2 086

1471 1464 1521 1490 1742

1591 1481 1660 1532 1648

1422 1330 1446 1406 1600

1606 1512 1694 1572 1732

1460 1375 1506 1452 1621

skåps område och högst 950 kr. i Västmanlands län) samt för daglönare c:a 50 procent (lägsta sommardaglön i egen kost knappt 4 kr. i Göteborgs och Bohus län och högsta över 6 kr. i Norrbottens län). Bakom dessa länsmedeltal ligga emellertid de löner, som faktiskt utgå vid olika egendomar och i olika bygder och som variera i än högre grad på grund av många olika omständigheter, såsom arbetsgivarens växlande betalningsförmåga samt skiftande behov och uppskattning av vederbörande arbetare, ävensom dennes skicklighet och arbetsförmåga, ålder och anställningstid m. m. Lönesplittringen inom jordbruket är alltjämt stor, och verklig inblick i denna kan erhållas blott på grundval av individuella löneuppgifter för samtliga arbetare vid ett större antal lantgårdar av skilda storlekstyper och driftsformer. Dylika uppgifter ha, som förut nämnts, införskaffats till de specialiserade löneundersökningarna för 1935/36 och 1936/37. Härav framgår, att om man efter löneläge fördelar samtliga för 1935/36 redovisade fullt arbetsföra manliga årsarbetare över 18 år (tillhopa 16 938), befunnos av dem c:a 6 procent hava haft en årsavlöning (i kontant och naturaförmåner) understigande 1 000 kr., 12 procent av 1 000—1 100 kr., 62 procent av 1 100—1 500 kr. och 20 procent av över 1 500 kr. Härvid är att märka, att i redovisningen även ingå förmän och yrkesmän, vilka öka siffrorna för särskilt de högre lönegrupperna, låt vara att löneskillnaden mellan förmän och arbetare förefaller att vara proportionsvis betydligt mindre inom jordbruket än inom industrien. Oaktat nu berörda lönesplittring bli dock genomsnittslönerna tämligen jämna för egendomar av olika storleksgrupper med undantag för manliga tjänare, vilkas genomsnittliga löneinkomst (inkl. kost och logi) ökas från 965 kr. vid gårdar med intill 20 ha åker och 1 022 kr. vid gårdar om 20—49 ha till 1 075 kr. på egendomar om 50—99 ha och 1 237 kr. i sådana med 100 ha åker och däröver. Säkerligen har man här att göra med arbetsdrängar av genomsnittligt växlande ålder och arbetseffektivitet. I nu behandlade sifferuppgifter ha ej medtagits minderåriga (under 18 år) och på grund av kroppsligt eller andligt lyte icke fullgoda arbetare. Tillhopa utgjorde dessa grupper 1 554 eller 6*7 procent av samtliga redovisade arbetare (varav blott 1*6 procent lytesbehäftade); i vissa län stiger dock talet till det flerdubbla, vilket torde ge en riktigare bild av jordbrukets faktiska användning av under- och överåriga och halvinvalider. För dylika icke fullgoda arbetare var löneläget givetvis väsentligt lägre än bland de fullt arbetsföra. Medan dagsförtjänsterna för fullmåliga arbetare koncentrerade sig till lönegruppen 4—5 kr., voro lönebelopp om 2—3 kr. per dag rätt typiska för sådan arbetskraft inom jordbruket, som betecknats som mera undermålig.

161 Jämförelse mellan timlöner i jordbruket och i annat grovarbete på landsbygden 1932—1938. Siffrorna hava inhämtats av Svenska lantarbetareförbundet, Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet samt Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet.

Jordbruk 1 Skogsbruk Torvindustri Byggnadsämnesindustri: Tegelbruk Kalkbruk Cementfabriker Vägarbete

46 46—50 55—65

55 55—58 55—65

85 85 85 66-88

85 85 85 72—107

63 68-70 65-70

93 93 93 2 80—120

1 De angivna timlönerna i skogsbruk äro meddelade av Svenska lantarbetareförbundet och hänföra sig alltså till södra och mellersta Sverige. 2 Avtal äro ännu ej definitivt träffade; emellertid väntar man sig kunna uppnå de angivna lönerna vid fredlig uppgörelse. s Siffrorna angiva de allmännast förekommande lönesatserna inom byggnadsämnesindustrien under med jordbruk jämförliga förhållanden; variationer förekomma emellertid såväl uppåt som nedåt.

I samband med bearbetningen av 1935/36 års primärmaterial har man även sökt lönegeografiskt belysa lantarbetarlönerna, varvid som underlag tjänat ej blott de förut omnämnda individuella löneuppgifterna från närmare 4 000 större och mindre gårdar, fördelade över hela landet, utan även sockenuppgifter enligt särskilt formulär från kommunalnämndsordförande, ordförande i hushållningssällskapens lokalavdelningar och andra ortskunniga personer, ävensom närmare 2 000 genom fackorganisationerna insamlade löneuppgifter från organiserade lantarbetare. Resultaten ha utlagts på fem olika kartor, 1 utvisande löneläget sockenvis för manliga och kvinnliga tjänare, statavlönade körkarlar, dagsverkare i egen kost samt skogsarbetare. Kartorna te sig vid första påseendet som verkliga lapptäcken, men ser man närmare efter, ordna sig färgnyanserna delvis till sammanhängande områden med någorlunda likartad lönenivå. Så utmärka sig genom relativt höga löner Nordsverige (utom för kvinnliga tjänare) och östra Sverige, och för låga löner Småland, Öland och Gotland, medan södra och östra Sverige intaga en mellanställning. Vad man brukar beteckna som naturliga jordbruksområden synes ha ganska ringa samband med lönesättningen för lantarbetare. Vida mera betydelsefull är i detta avseende den gruppering man erhåller, om de särskilda kommunerna efter jordbruksbefolkningens relativa antal (över 75 procent, 50—75 procent, under 50 procent) fördelas i jordbrukskommuner, »blandade» kommuner och industrikommuner. I de sistnämnda synes lönenivån i genomsnitt ligga c:a 10 procent högre än i de förstnämnda; för dagsverkare stiger lönedifferensen till 20 procent och däröver. Den lägsta lönegruppen har på samtliga kartor angivits med gul färg. Dylika »låglönsdistrikt» förekomma spridda litet varstädes, men de samla sig till större områden egentligen i fem fall, nämligen i nordöstra delen av Stockholms län (Gimoområdet), södra Kalmar län (södra Möres skogsbygd), ett (ej så utpräglat) område i inre Småland på gränsen mellan Jönköpings och Kronobergs län (Asa-området), ett gränsdistrikt mellan Älvsborgs och Skaraborgs län (Björketorp—Götene-om1

Ej här återgivna.

11—387986.

162 rådet) samt ett område i norra Bohuslän och angränsande bygder av Dalsland (Tanum—ör-området). I syfte att vinna närmare klarhet om orsakerna till den speciella lönesättningen i dessa bygder ha de underkastats specialundersökning genom besök på ort och ställe av en på området förfaren tjänsteman, som benäget ställts till förfogande av Statens arbetslöshetskommission. Hans rapporter över dessa lokalundersökningar erbjuda mycket av intresse för den, som vill söka vinna klarhet om orsakerna till lönevariationerna inom jordbruket i områden, där ingen egentlig arbetsmarknad förefinnes. »Låglönsområdena» äro nämligen genomgående småbruksbygder, där brukningsdelarna lämna ringa avkastning och där lejd arbetshjälp användes mera i undantagsfall, varför lönebestämningen kommer att i hög grad präglas av tillfälliga och personliga förhållanden. De därur framgångna lönerna lämpa sig därför mindre väl att inordnas inom lönestatistikens sedvanliga kategorier, vilka äro avsedda för orter och egendomar, som i största utsträckning sysselsätta lejd fullgod arbetskraft. Områden av denna typ gränsa ofta till »låglönsområdena» och draga till sig dessas fullgoda arbetskraft, medan den kvarvarande merendels är mindre effektiv eller också stannat kvar på grund av tillfälliga och personliga förhållanden. Det kan vara en bonde, som tycker att en granne och vän kanske har bättre handlag med den unge sonen och därför låter pojken ta plats som dräng mot den lön, grannen vill och kan betala. Och det finnes många olika fall av liknande slag, där det personliga momentet spelar huvudrollen. Vid lokalundersökningen påträffades på en gård en fullgod dräng, som gick för ungefär halva den lön han kunde få, om han flyttade ned på slättbygden. Men gården ägdes av en änka med en nittonårig dotter och det tycks även i vår prosaiska tid förekomma fall, då man tjänar för Rakel. Av det sålunda förebragta statistiska materialet ävensom av ovanstående sammanfattande översikt av de senaste årens utveckling och det nuvarande löneläget framgår i huvudsak följande. Den på de äldre primäruppgifterna grundade statistiken över lantarbetarnas kontantlöner visar sig, enligt vad ovan anförts, icke utan vidare jämförbar med de enligt den nya metoden insamlade löneuppgifterna. Jämför man rikssiffrorna för kördrängarnas och kreatursskötarnas kontantlöner, dels enligt den äldre statistiken för år 1936 och dels enligt den nyare statistiken för tjänsteåret 1936/1937, får visserligen icke förbises, att de sistnämnda rikssiffrorna — såsom även av tabellen framgår — icke avse hela riket utan allenast riket exklusive den del därav, som betecknas såsom »norra Sverige». Eftersom de ifrågavarande kontantlönerna enligt den nyare statistiken för tjänsteåret 1936/1937, såsom tabellen utvisar, äro högre i norra Sverige än inom övriga delar av landet, äro tabellens »rikssiffror» uppenbarligen alltför låga. Icke desto mindre ligga desamma avsevärt över den äldre statistikens rikssiffror för år 1936. Anledningen härtill är emellertid mycket naturlig. De gamla siffrorna grundade sig på mera allmänna uppgifter från omkring 400 områden, motsvarande ett eller flera härader eller liknande indelningar, medan de nyare hänföra sig till närmare 4 000 egendomar, fördelade över hela riket och sysselsättande drygt en femtedel av de omkring 100 000 i det större jordbruket sysselsatta arbetarna. Man torde kunna säga, att icke de äldre och måhända ej heller de nyare siffrorna med full statistisk noggrannhet avspegla verkligheten. Sålunda torde de äldre lönesiffrorna företrädesvis avse gängse löner å respektive orter, medan de nyare avse faktiska löneinkomster, inklusive extra-ersättningar, provisioner o. dyl. Även torde kunna antagas att de äldre siffrorna mera än de nyare påverkas av de oftast lägre lönerna vid mindre egendomar eller mindre representativa större egendomar. De nyare siffrorna återigen torde möjligen i allmänhet bygga på uppgifter från

163 ett urval av framför allt större egendomar med bättre arbetsförhållanden och de torde följaktligen vara mera representativa för de inom de olika orterna ledande större jordbruken. Byråchefen Nyströms ovan återgivna kommentarer till lönestatistiken giva ju också vid handen, att lantarbetarlönerna även inom en och samma huvudtrakt av riket förete icke obetydliga variationer, beroende på om vederbörande bygder äro mera typiska småbruksbygder eller mera utpräglade storbruksdistrikt, vidare på om respektive kommuner mera hava karaktären av rena jordbrukskommuner, av »blandade» jordbruks- och industrikommuner eller av »industrikommuner», ytterligare på löntagarnas växlande ålder och arbetsförmåga och än vidare på andra omständigheter. Av det nu anförda följer, att man har att göra med vissa diskontinuiteter i primärmaterialet och att man nödgas draga alla slutsatser med försiktighet; ett- förhållande, som likväl icke utesluter möjligheten av en någorlunda tillfredsställande bild av löneutvecklingen under de senaste åren och av det nuvarande löneläget. Det synes kunna konstateras såsom obestridligt, att fr. o. m. år 1934, eller närmare bestämt fr. o. m. tjänsteåret 1934/1935, en avsevärd lönestegring inträdde på jordbrukets arbetsmarknad. Denna lönestegring berörde samtliga ifrågakommande grupper av lantarbetare men gestaltade sig under de efterföljande åren något olika för de skilda kategorierna av anställda. Lönestegringen fick efter genomförandet av den nya lagstadgade arbetstidsregleringen en mera markerad karaktär och framträdde följaktligen starkast vid betraktandet av tjänsteåret 1936/1937. En viss del av timlönsökningen för dagsverkare kan betraktas som arbetstidskompensation och återstoden därav som en direkt löneökning, medan samma löneökning för de års- eller månadsavlönade arbetarnas vidkommande mera är att betrakta som en direkt löneförbättring, även om arbetsgivaren även här utan löneförhöjning hade fått betala arbetstimmarna högre än förut. Den allmänna lönestegringen sedan år 1934 och fram till nuvarande tidpunkt synes i stort sett kunna uppskattas till belopp, växlande mellan 25—50 procent; i varje fall torde dessa tal ungefärligen avspegla lönestegringens storlek för efter timlön arbetande dagsverkare och andra tillfälligt anställda. För det övervägande flertalet av jordbrukets arbetare, nämligen hela den års- eller månadsavlönade personalen, har lönestegringen likväl varit mindre än den nu angivna och synes för de årsanställda — därest man endast betraktar kontantlönen — kunna upp„skattas till ungefär 20—30 procent men — för det fall att man jämväl tager hänsyn till värdet av naturaförmånerna, d. v. s. fäster avseende vid totalavlöningen — möjligen endast till 15—20 procent. Bland de statavlönade arbetarna har lönestegringen framträtt för såväl kördrängar som kreatursskötare, men den kända knappheten särskilt å kreatursskötare synes hava gått jämsides med en procentuellt ännu större ökning i deras av naturliga skäl redan förut genomgående högre löner. Med avseende å löneökningen för den kvinnliga arbetskraften hänvisas till sammanställningen för åren 1932—1936 och må allenast anmärkas, att löneökningen för de kvinnliga tjänarna — vilka i förevarande sammanhang utgöra den viktigaste gruppen — procentuellt sett varit väl så stor som löneökningen för de manliga tjänarna, åtminstone om man betraktar löneutvecklingen i södra och mellersta Sverige; vad Norrland beträffar karakteriseras emellertid löneläget för den kvinnliga arbetskraftens vidkommande av löner, som äro jämförelsevis låga och som stå i påfallande kontrast med den inom denna del av riket relativt höga lönenivån för manliga arbetare. Beträffande löneutvecklingen och löneläget i allmänhet inom olika delar av riket synes i stort sett framgå, att lönerna — såväl kontantlönerna som för de statavlönade arbetarnas vidkommande de sammanlagda årslönerna —

164 äro högst i norra Sverige, men det statistiska materialet giver å andra sidan vid handen att de senaste årens lönestegringar inom denna del av riket icke på långt när varit lika framträdande som lönestegringarna inom de mellersta och södra delarna av landet. Vad den allmänna lönenivån beträffar, sådan densamma för närvarande gestaltar sig, synes södra Sverige i allmänhet följa närmast efter norra Sverige, medan de lägsta lönerna i stort sett förekomma i Småland samt på Öland och Gotland under det att de delar av riket, som sammanfattas under rubrikerna »östra Sverige» och »västra Sverige», härutinnan i allmänhet intaga en mellanställning. Beträffande i övrigt lönevariationerna inom olika delar av riket hänvisas till byråchefen Nyströms ovan intagna reflexioner. Genom den ifrågavarande allmänna lönestegringen för de olika grupperna av jordbruksarbetare hava dessa kontantlöner för närvarande mera närmat sig kontantlönerna inom andra fack och sysselsättningsgrenar på landsbygden än tidigare, och ännu något förmånligare är ställningen för jordbruksarbetarnas vidkommande, därest man tager hänsyn till att naturaförmånerna för de statavlönades del i regel äro undervärderade. Likväl visa såväl jämförelsen mellan timlönerna i jordbruket och i vissa andra därmed konkurrerande grovarbetarefack på landsbygden som även byråchefen Nyströms allmänna sammanfattning, att löneläget inom jordbruksnäringen alltjämt är mindre förmånligt för vidkommande arbetaregrupper än löneläget inom övriga med jordbruket närmast jämförliga fack samt att jordbrukets arbetare följaktligen, trots de senaste årens lönestegringar och den genomförda arbetstidsregleringen, härutinnan äro sämre ställda än exempelvis grovarbetarna vid tegelbruk, kalkbruk och cementfabriker, arbetarna inom torvindustrien och framför allt vägarbetarna samt grovarbetarna inom de ledande industriella facken. Utan att något omdöme härmed fälles vare sig om de ifrågavarande lönestegringarnas berättigande eller om löneskillnaderna på de olika arbetsområdena, är konstaterandet av ifrågavarande faktum av den största betydelse för den fortsatta behandlingen av det problem, som här sammanfattas under benämningen »flykten från jordbruket». Efter denna redogörelse för löneutvecklingen och det nuvarande löneläget inom jordbruksnäringen torde närmast en framställning böra följa av jordbrukarnas strävanden att neutralisera lönestegringens verkningar genom fortsatt rationalisering av driften, d. v. s. av den senaste fasen av rationaliseringstendenserna inom jordbruksnäringen. Den senaste fasen av rationaliseringssträvandena inom jordbruksnäringen och jordbrukets anpassning till de nuvarande förutsättningarna för driften. I den historiska framställningen har en redogörelse lämnats för de utvecklingstendenser inom jordbruksnäringen, vilka gjort sig gällande under de senaste årtiondena och vilka — även om vissa faktorer verkat i motsatt riktning — i stort sett minskat behovet av mänsklig arbetskraft i modernäringen. Särskilt har i sådant avseende erinrats om den naturliga ängens upplöjning och den utomordentligt starkt ökade vallodlingen, om den ökade maskinanvändningen inom åkerbruket, om den alltmera utvecklade animaliska produktionen och rationaliseringstendenserna jämväl inom ladugårdsdriften ävensom slutligen om den betydande omgestaltning, som det husliga arbetet undergått — allt utvecklingstendenser, som gjort att jordbruksnäringen trots den starka avgången av arbetskraft till andra näringar likväl kunnat ej endast uppehållas men betydligt utvecklas i riktning mot ökad produktion och mera fulländad teknisk drift. Den ifrågavarande historiska framställningen torde följaktligen i stora drag hava klarlagt orsakerna till att jordbruksnäringen — närmast under den senaste tjugofemårsperioden men i själva verket allt

165 sedan den stora krisen på 1880-talet — trots de betydande förlusterna av mänsklig arbetskraft kunnat uppnå en högre produktionsavkastning än någonsin tillförne i sin historia. Det har även i samma återblick varit av betydelse att understryka, att utflyttningen av arbetskraft från jordbruket icke torde hava verkat menligt på jordbrukets räntabilitet samt att företeelsen därjämte otvivelaktigt varit ägnad att förebygga en eljest oundviklig försämring i jordbruksarbetarnas ekonomiska villkor. Det gäller emellertid nu att — i anslutning till vad ovan anförts om den under de senaste åren accentuerade bristen på arbetskraft inom jordbruksnäringen med åtföljande lönestegringar — betrakta den senaste fasen av rationaliseringssträvandena, sådana dessa strävanden på grund av knappheten å arbetskraft samt det högre löneläget men även i viss mån på grund av den lagstadgade arbetstidsregleringen framträtt såsom ännu mera nödvändiga och ofrånkomliga än tidigare. I sådant avseende synes det lämpligt att jämförelsevis utförligt återgiva två föredrag vid 1938 års lantbruks vecka av med ämnet förtrogna fackmän och följer här nedan först ett utdrag ur förvaltaren Einar Sjögrens föredrag om »Jordbrukets arbetsproblem» vid Jordbrukstekniska föreningens sammanträde i mars 1938. Efter en inledning om »jordbrukets avfolkning» och sannolikheten av en viss extensifiering inom jordbruksnäringen, utan därmed förenad nedgång i den samlade produktionen, anförde föredragshållaren på tal om rationaliseringen i huvudsak följande: Arbetstiden måste rationellt tillgodogöras. Om vi så återvända till det dagsaktuella läget, så samlar sig intresset kring frågan om ett rationellt tillgodogörande av arbetstimmarna. Här kommer den ökade mekaniseringen att snabbt tränga sig fram, men jämsides med denna är en klok arbetsledning obetingat nödvändig. Det måste ankomma på våra arbetsledare att så planera arbetena, att de improduktiva timmarna bli så få som möjligt. När nu 8-timmarsdagen är praktiskt taget genomförd i jordbruket, så måste konsekvensen bli, att planläggningen och arbetstakten anpassa sig efter det förändrade läget. Häri ligger en av hörnstenarna i de åtgärder, som nu måste vidtagas. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt tiden för förflyttningar, ett improduktivt arbete, som upptar stor plats på arbetsschemat. Arbeten på långt avstånd kunna förbilligas genom biltransport av ett arbetslag, överhuvud taget ta transporterna inom ett jordbruk i anspråk en betydande del av den totala arbetsmängden. Det är angeläget, att dessa transporter ske så direkt som möjligt, med undvikande av mellanstadier. Med en förståndig planläggning kan man t. ex. slippa många onödiga foderkörningar, man kan minska på dagsverkena för gödselkörning m. m. Det är emellertid otvivelaktigt på mekaniseringens område, som vi ha att söka ersättning för den mänskliga arbetskraft, som nu av olika anledningar ej längre finns att tillgå. Mycket har i detta hänseende blivit gjort under den senaste tiden, men ofantligt mycket återstår ännu att göra, och det skulle inte förvåna, om vi snart nog finge se nya exempel på det kända förhållandet, att när svårigheterna äro som störst, då arbetar den mänskliga uppfinningsförmågan säkrast. Det är särskilt på två områden, där nykonstruktioner och förbilligad tillverkning äro starkt av behovet påkallade, nämligen inom det mindre jordbruket och inom lanthushållet. För dem som arbeta där — oftast brukaren och hans hustru eller barn — kan det inte bli fråga om lagligt reglerad arbetstid, arbetet måste helt enkelt utföras, och det är ett socialt problem av icke ringa betydelse att låta dessa människor få del av mekaniseringens fördelar. Det skall villigt erkännas, att det är en svår uppgift, icke minst därför, att de handarbeten, som skola ersättas med maskinarbete, äro så många och av så skiftande art.

166 Mekaniseringen viktigast, traktorer och gummihjulsvagnar. Större möjligheter föreligga att på ett ekonomiskt sätt ta maskinerna i tjänst inom bondejordbruket och det större jordbruket. När det gäller att bedöma möjligheten av olika slags mekanisering inom svenskt jordbruk, har det sitt intresse att se, hur jorden är uppdelad på brukningsdelar av olika storlek. De senaste siffrorna, som vi ha att hålla oss till, komma från jordbruksräkningen 1932 och äro angivna i nedanstående tabell. Siffrorna bestyrka det Brukningsdelar 1932. Antal Över 50 hektar c:a 7 500 30—50 » » 10 800 20—30 » » 17 100 10—20 » » 59 500 2—10 » » 212 300 Mindre än 2 » » 121200

Hektar 743 000 416 000 425 000 852 000 1 137 000 151000

Summa 428 400

3 724 000

faktum, att Sverige är ett utpräglat bonde- och småbrukarland och därför har att kämpa med många svårigheter beträffande mekaniseringen, vilka lättare lösas vid ett storbruk. Den mest arbetsbesparande maskinen i jordbruket, traktorn, kan därför icke till fullo utnyttjas, för såvitt icke den gemensamma maskinanvändningen på allvar slår igenom. Att anskaffningen av traktorer emellertid börjar genomföras vid allt mindre jordbruk framgår därav, att medan vi år 1920 hade c:a 1 000 traktorer i hela landet, 1930 c:a 7 000, vid traktorräkningen den 1 jan. 1937 c:a 9 000 enbart i Svea- och Götaland, hade sistnämnda siffra den 1 jan. 1938 stigit till minst 11000. Medan man för blott några år sedan räknade med nyanskaffning av 800 å 1 000 traktorer pr år, sålde traktorfirmorna under år 1937 3 100 st. och rapportera i år ännu större efterfrågan. Vi börja som synes röra oss emot 30-hektarsgårdarna vid traktorsanskaffningen. När det gäller att taga topparna av arbetsbelastningen inom ett jordbruk, är också otvivelaktigt traktorn vår bäste medhjälpare, och ännu flera arbeten kan den ombesörja, om den utrustas med gummihjul och därigenom lättare kan gå på vägarna. Permanentbeläggningen av vägarna är onekligen besvärlig för traktorer med stålhjul, som lätt nog förstöra beläggningen, medan gummihjulen skydda både vägarna och traktorerna, vilka därjämte få en mera mångsidig användning som dragkraft vid transportarbetena. Ur ekonomisk synpunkt är detta av en mycket stor betydelse därigenom att kostnaden pr traktortimme kan nedbringas. I många jordbruk kunna säkerligen gummihjulen användas året om, medan slirningen på lerjordarna ännu en tid torde nödvändiggöra användningen av stålhjul särskilt under höstarna. Slirskydden torde knappast ännu vara fullt tillförlitliga, och om man på sådana gårdar vill fullt utnyttja sin traktor, torde man kunna rekommendera dubbel uppsättning av hjul, som lätt nog kunna bytas ut. Om gummihjulen innebära ett framsteg för traktorerna, så är detta i ännu mycket högre grad fallet med arbetsvagnarna. Här stå vi efter allt att döma inför en mycket genomgripande rationalisering av transportarbetena, som kommer att medföra en avsevärd besparing av arbetskraft. En känd tysk jordbruksekonom har nyligen yttrat, att sedan folkvandringens dagar har ingen förbättring av vagnarna skett, som är större än apterandet av gummihjul. Där man börjat med dessa hjul, har man snabbt gått vidare och efterfrågan på begagnade bildäck har blivit allt större, så att de från att för kort tid sedan ha varit så gott som värdelösa undan för undan stigit i pris och därige^ ..i medfört prisförhöjningar även på vagnarna.

167 Det är därför ur jordbrukets synpunkt mycket angeläget, att den på riksdagens bord vilande propositionen om upphävande av skatten på gummiringar snarast blir antagen och lagen därom promulgerad. Gummihjulen medförde en betydande ökning av dragarnas prestationsförmåga, varigenom lassen kunna göras större och de »stora lassens ekonomi» göra sig gällande. De spara vidare hästarna från stötar och ryckningar och motverka sålunda selbrott. Vid körning på lös mark skyddas kulturbeståndet på grund av att hjulen ej sjunka igenom, och gärdesvägarna bli ej sönderkörda vid regnig väderlek. Vagnarnas hållbarhet blir påtagligt förbättrad på grund av att stötarna undvikas, och underhållet kan vid begagnade bilringar inskränka sig till 1 å 2 ringar pr år, som behöva utbytas. När nytt gummi för hästfordon kan inköpas, ökas givetvis ringarnas livslängd avsevärt. Endast ett par exempel på förbättrad arbetsekonomi må anföras från Ultuna. Vid gödselkörning med 1 km våglängd transporterade 6 man och 8 hästar med gummihjulsvagnar samma kvantitet som 8 man och 12 häster med vanliga vagnar. Vid spannmålstransport draga 2 hästar utan ökad kraftansträngning 35 dt på gummi hjul mot 20 a 22 dt på vanliga hjul, en inbesparing således på minst 33 procent. Exemplen kunna mångfaldigas. För skånska förhållanden ha gummihjulen alldeles särskilt kommit till sin rätt vid transport av sockerbetor från de regnblöta fälten. Det är anledning antaga, att gummiringsskattens borttagande kommer att göra det ekonomiskt att förse även andra transportabla maskiner med gummihjul, t. ex. självbindare. Erfarenheten har redan bestyrkt, att gummihjul på skottkärror, gödselkärror och fodervagnar avsevärt underlätta arbetet och därigenom spara arbetstid. Ladugårdsarbetet måste planläggas och m e k a n i s e r a s . Ladugårdsarbetena ha under senaste tiden tilldragit sig särskild uppmärksamhet i samband med svårigheten att erhålla ladugårdsskötare och med utsträckandet av lantarbetstidslagen att även gälla djurskötseln. Genom Jordbrukstekniska föreningens försorg ha tidsstudier utförts i ett antal ladugårdar, vilket visar, att man genom god planläggning och lämpliga åtgärder i övrigt kan vinna icke oväsentliga resultat i arbetsbesparing inom ladugårdarna. Vad här anförts har endast varit några exempel på de mekaniseringsfrågor, som nu äro aktuella inom jordbruket. Det har förut påpekats, att i detta hänseende de mindre jordbruken äro mer eller mindre handikappade. Det återstår nu att se, i vad mån det framlagda förslaget om statligt stöd för gemensam maskinanvändning kan underlätta de mindre jordbrukens mekanisering. Det vore lyckligt, om så kunde ske, ty denna stora grupp av brukare har behov av lättnad i arbetsförhållandena. Att åtminstone i vissa fall saken går att realisera visar en inom Jordbrukstekniska föreningen gjord undersökning över ett stort antal tröskföreningar, där såväl användningstiden som avverkningen pr tröskverk och år visade höga siffror i jämförelse med dem som enskilda jordbrukare kunna redovisa. Jordbrukstekniska föreningen är f. n. föremål för ett mycket stort antal förfrågningar från enskilda jordbrukare rörande mekaniseringsspörsmål, förfrågningar, som taga en avsevärd tid att besvara och som därför starkt inkräkta på forskningsoch försöksarbetet inom föreningen. Otvivelaktigt föreligger emellertid ett stort behov av sakkunnig rådgivning på detta område, där endast ett mindretal av våra konsulenter ännu ha tillräcklig erfarenhet eller hinna följa med den snabba utvecklingen. Föreningen skulle behöva anställa en särskild assistent för detta ändamål men saknar f. n. medel härtill och nödgas snart nog inskränka sin rådgivning till hushållningssällskapen. Säkerligen är detta icke i överensstämmelse med flertalet jordbrukares önskemål, men föreningen tvingas därtill av den ekonomiska

168 nödvändigheten. Utan tillräckliga medel kan icke en dylik rådgivning i större skala upptagas på programmet. Statsmakternas återhållsamhet i fråga om medel till detta ändamål måste från jordbrukets sida beklagas, i synnerhet som det gäller små belopp i förhållande till mekaniseringens kostnader. Byggnadsbeståndet behöver moderniseras. Till arbetsproblemen inom jordbruket hör givetvis också frågan om modernisering av byggnadsbeståndet. Det skulle föra för långt att här gå in på detta viktiga spörsmål, jag har här endast velat antyda detsamma. Avsevärd arbetsbesparing kan givetvis vinnas på denna väg, men den medför också engångskostnader av betydande storleksordning. Byggnadskostnaderna ha nu nått en sådan höjd, att den gård, som i sin helhet behöver byggas om, knappast äger något värde före ombyggnaden. Upprepade fall förekomma därför, att dåligt bebyggda gårdar utskiftas till närboende jordbrukare, som genom en dylik utökning av sina egna gårdar få möjlighet att mekanisera dessa och därför betala ett relativt högt jordvärde utan byggnader. Man måste få en tankeställare över kretsgången, när man samtidigt bevittnar, hurusom relativt välbyggda gårdar ofta styckas till egnahem. Till en ekonomisk modernisering av byggnadsbeståndet hör emellertid otvivelaktigt en förbättring av bostäderna. Liksom mekaniseringen gör jordbruksarbetet intressantare och mindre fysiskt påfrestande, så bidrager även en trevlig och välskött bostad till att lätta sinnet och stimulera arbetsglädjen. Det förtjänar erinras om, att arbetsprestationen är beroende av väsentligen tre faktorer: arbetsförhållandena, arbetsförmågan och arbetsvilligheten. För att nå ett gott resultat måste alla faktorerna samarbeta, och det är nu mer än någonsin angeläget, att så sker. Jordbrukets mekanisering kräver stora belopp, rationalisering och byggnadsbeståndet ännu större. Anskaffningen av t. ex. 3 000 traktorer om året går till 12 å 15 milj. kr. och uppsättningen av redskap till dessa till en tredjedel uppemot hälften av detta belopp. Gummivagnarna kosta lägst 400 kr. pr st., oftast mera. Byggnadskostnaderna ha förut berörts. Vi måste räkna med en väsentligt ökad kapitalinsats i jordbruksdriften som ersättning för arbetsinsatsen, och på många håll kommer det nog att gnissla på den punkten. Det är möjligt, att inventariebelåningen kommer att användas mera än förut, även med risk, att kreditvärdigheten minskar. Hittills har denna låneform som bekant anlitats i mycket liten utsträckning. För den mindre jordbrukaren kommer den föreslagna fonden för gemensam maskinanvändning att öppna en möjlighet till anskaffande av nödiga medel. Under alla förhållanden nödgas man räkna med en ökad skuldsättning för jordbruket. Dagens arbetsproblem ställer svenskt jordbruk inför viktiga ekonomiska överväganden och avgöranden, och det är utomordentligt angeläget, att de lösas på ett förnuftigt sätt. Av det a n f ö r d a , l i k s o m av v a d eljest ä r k ä n t , l ä r e r f r a m g å , a t t möjlighet e r n a för f o r t s a t t a r a t i o n a l i s e r i n g s s t r ä v a n d e n i n o m j o r d b r u k s n ä r i n g e n alltj ä m t ä r o b e t y d a n d e s a m t att k n a p p h e t e n å a r b e t s k r a f t , l ö n e s t e g r i n g a r n a o c h a r b e t s t i d s r e g l e r i n g e n a n v i s a d e n n a väg s å s o m o u n d v i k l i g e n n ö d v ä n d i g . Det gäller för j o r d b r u k a r e n att g e n o m en klok a r b e t s l e d n i n g och a r b e t s f ö r d e l n i n g utvinna större arbetsprestationer under den förkortade arbetstiden än vad u n d e r m o t s v a r a n d e a n t a l t i m m a r t i d i g a r e skett, att, s o m s a k e n ä v e n k a n u t t r y c k a s , » r a t i o n a l i s e r a a r b e t s t i m m a r n a » s a m t n e d b r i n g a de i m p r o d u k t i v a a r b e t s t i m m a r n a — »tomgången» och a r b e t s s t ö r n i n g a r n a — till det m i n s t a möjliga. S ä r s k i l d v i k t synes h ä r v i d ligga p å att f ö r k o r t a t i d e n för a r b e t s k r a f t e n s f ö r f l y t t n i n g till olika p l a t s e r å e g e n d o m e n . Med a v s e e n d e å m a s k i n t e k n i k e n s f o r t s a t t a f r a m s t e g t y d a u p p g i f t e r n a p å att t r a k t o r e r n a för n ä r v a r a n d e k o m m a till allt s t ö r r e a n v ä n d n i n g ä v e n p å j ä m f ö r e l s e v i s m i n d r e

169 egendomar men samtidigt på att utvecklingen i denna riktning ännu långt ifrån är avslutad. Med avseende å det mindre jordbruket gå strävandena i riktning mot gemensam maskinanvändning, och statliga åtgärder hava nyligen vidtagits för främjande av detta syfte. Av synnerlig betydelse är tydligen frågan om användning i avsevärt större omfattning än för närvarande av gummihjul, såväl för traktorer som för arbetsvagnar, en omläggning som visserligen icke lärer kunna drivas hur långt som helst men som likväl i betydande omfattning synes vara möjlig att genomföra och som torde kunna nedbringa kostnaderna för »traktortimme» liksom för körslor i övrigt. Vad ladugårdsdriften beträffar, förefalla ytterligare arbetsbesparande åtgärder likaledes vara möjliga, åtminstone för det medelstora och större jordbrukets vidkommande, men tydligt är, att ekonomibyggnadernas för detta ändamål nödiga modernisering för sitt mera allmänna genomförande kräver en icke oväsentlig övergångstid. Med avseende å de för det husliga arbetets rationalisering erforderliga anläggningarna av vatten- och avloppsledningar m. m. liksom i allmänhet om moderniseringen av bostadsbeståndet torde det nyss sagda i än högre grad gälla, överhuvud taget bekräfta uttalandena om de för närvarande pågående rationaliseringssträvandena riktigheten av den allmänt gängse uppfattningen, att dessa olika möjligheter till arbetsbesparande anordningar i första rummet genomförts samt komma att genomföras på de medelstora och större egendomarna, medan småbrukets säregna förhållanden göra det vida svårare att här komma lika långt. Ytterligare framstår såsom uppenbart, att anskaffandet av traktorer och andra maskiner ävensom moderniseringsarbetet med avseende å ekonomibyggnader och bostadshus påkallar betydande kapitalutlägg, vilka flertalet jordbrukare och framför allt de mindre jordbrukarna icke utan ytterligare skuldsättning äro i stånd till att bära. Frågan om det svenska jordbrukets skuldsättning har visserligen under de senaste av högkonjunkturen präglade åren förlorat mycket av sin tidigare aktualitet, men från många trakter meddelas att skuldsättningen just av nu nämnd anledning under den senaste tiden åter börjat stiga, ett förhållande vars ogynnsamma följder visserligen icke böra överdrivas men å andra sidan ej heller undervärderas. Sammanfattningsvis tyder allt förefintligt utredningsmaterial på möjligheten och nödvändigheten av fortsatta rationaliseringssträvanden men samtidigt på de mera begränsade förutsättningarna härför för det mindre jordbrukets vidkommande, ett förhållande som även i förevarande analys av problemet om »flykten från jordbruket» — på sätt i det följande närmare skall framgå — är av central betydelse. Med avseende å det nuvarande läget, sådant detta påverkas av förut angivna faktorer, följer härefter ett återgivande i huvudsak av professor L. N a n n e s o n s föredrag angående »Jordbrukets anpassning till de nuvarande förutsättningarna för driften» vid Lantbruks veckans allmänna sammanträde den 21 mars 1938: Jordbrukets resultat bokföringsåret 1935—1936. Vid en analys av det nuvarande läget behöva vi en utgångspunkt för våra jämförelser. Som dylik utgångspunkt väljer jag bokföringsåret 1935—1936, d. v. s. året närmast före den starka arbetslönestegring, som kommit till uttryck genom 1936 och 1937 års löneavtal. Bokföringsåret 1935—1936 var ett fullt medelgott skördeår och kan ur ekonomisk synpunkt betecknas såsom ett relativt gynnsamt år för det svenska jordbruket. Detta framgår även av föreliggande resultat från de bokföringskontrollerade jordbruken. Bortse vi från de minsta brukningsdelarna med högst 10 hektar jordbruks-

170 T a b e l l 1.

1. Mellansvenska

B o k f ö r i n g s r e s u l t a t för k o n t r o l l e r a d e j o r d b r u k .

1924—1929

1935-1936

1935—1936 i % av 1924—1929

2 000 1570 404 363 188 41 2-6 358 47

2 300 1400 343 290 145 53 3-8 290 42

115 89 85 80 77 129 146 82 89

2 370 1890

2 550 1680

483 413 240 70 3-7 463 50 310

464 420 239 44 2-6 480 52 283

108 89 96 102 100 63 *70 104 104 91

1590 1650

2 060 1620

371 347 219 24 1-5 434 59 243

360 344 213 16

bondebruk och storbruk.1

(MS-området gr. II—V.) Skörd per hektar, skördeenheter Lantbrukskapital per ha, kr Bruttoavkastning > > > Driftskostnader > > > Därav arbetskostnader, kr Nettoavkastning per ha, kr Förräntningsprocent Red. manstimmar per ha Arbetskostnader i % av bruttoavkastning

..

2. Mellansvenska

småbruk.

(MS-området gr. I.) Skörd per hektar, skördeenheter Lantbrukskapital per ha, kr. Bruttoavkastning > > > , Driftskostnader » > » , Därav arbetskostnader, kr Nettoavkastning per ha, kr , Förräntningsprocent Red. manstimmar per ha, kr Arbetskostnader i % av bruttoavkastning Inkomst per ha (arbetsink. + nettoavkastn.), kr.4 3. Norrländska

småbruk.

(ÖN-området gr. I.) Skörd per hektar, skördeenheter Lantbrukskapital per ha, kr Bruttoavkastning > » » Driftskostnader » » » Därav arbetskostnader, kr Nettoavkastning per ha, kr Förräntningsprocent Red. manstimmar per ha Arbetskostnader i % av bruttoavkastning Inkomst per ha (arbetsink. + nettoavkastn.), kr.4 1 2 3

130 98 97 99 97 67 67 100 100 94

ro 436 59 229

Under 1935—1936 omfattar gruppen 236 jordbruk och 20 269 ha jordbruksjord. > >

1935—1936 1935—1936

» »

> »

65 47

> >

> >

451 370

> >

» >

Småbrukarefamiljernas nettoinkomst från lanthushållningen erhålles genom att från den angivna inkomsten subtrahera eventuell ersättning för lejd arbetskraft samt ränta å gäld. j o r d o c h d e n o r r l ä n d s k a j o r d b r u k e n , till vilka k a t e g o r i e r j a g s e n a r e skall å t e r k o m m a , r e d o v i s a d e de övriga s t o r l e k s g r u p p e r n a av k o n t r o l l e r a d e m e l l a n s v e n s k a j o r d b r u k , s å s o m av t a b e l l 1 n ä r m a r e f r a m g å r , en m e d e l f ö r r ä n t n i n g u n d e r n ä m n d a å r av 3'8 p r o c e n t . M o t s v a r a n d e m e d e l f ö r r ä n t n i n g v a r u n d e r å r e n 1 9 2 4 — 1 9 2 9 e n d a s t 2*4 p r o c e n t , v a r f ö r e n g a n s k a a v s e v ä r d f ö r b ä t t r i n g i f ö r h å l l a n d e till d e n n a p e r i o d förelåg. F ö r m o t s v a r a n d e g r u p p e r i n o m d e t s y d s v e n s k a vete- o c h s o c k e r b e t s o m r å d e t v a r f ö r b ä t t r i n g e n i j ä m f ö r e l s e m e d 1924—1929 ä n n u n å g o t s t ö r r e . Jordbrukets konjunkturläge, förhållandet mellan priset å jordbrukets produkter och produktionsmedel, var såsom bekant avsevärt ofördelaktigare under 1935— 1936 ä n 1 9 2 4 — 1 9 2 9 . ( J ä m f ö r t a b e l l 2.) D e t k a n d ä r f ö r v e r k a ö v e r r a s k a n d e , att de

171 kontrollerade medelstora och större jordbruken trots detta uppvisade ett betydligt gynnsammare förräntningsresultat under 1935—1936. Orsaken härtill är en avsevärd förbättring av det tekniska produktionsresultatet vid dessa jordbruk i jämförelse med 1924—1929. Arbetsförbrukningen nedpressad. De kontrollerade mellansvenska jordbruken av ifrågavarande storleksklasser redovisade sålunda 15 procent högre hektarskördar 1935—1936 än 1924—1929. Motsvarande skördestegring för hela landet uppgick enligt den officiella skördestatistiken till 12 procent. Av större betydelse var emellertid, att arbetsförbrukningen, mätt i manstimmar pr hektar, vid de kontrollerade jordbruken under ifrågavarande år nedpressats ej mindre än 18 procent under 1924—1929 års nivå. Tack vare högre skörd och bättre ekonomisering med den mänskliga arbetskraften uppnåddes alltså, trots det i och för sig sämre konjunkturläget, ett avsevärt bättre förhållande mellan bruttoavkastning och arbetskostnader och därmed förbättrad räntabilitet. Jag har velat redogöra för denna verkligt anmärkningsvärda prestation vid de kontrollerade jordbruken av två skäl. Dels visa dessa jordbrukare den väg, som måste beträdas, när såsom för närvarande förhållandet mellan produktpriser och arbetslöner återigen försämrats. Dels menar jag, att det är viktigt att slå fast, att det relativt gynnsamma förräntningsresultatet vid ifrågavarande jordbruk under 1935—1936 invunnits icke på grund av ett gynnsamt konjunkturläge i och för sig utan genom ett starkt förbättrat produktutbyte icke endast pr hektar utan och framför allt pr arbetare, pr i jordbruket använd arbetstimme. Det är emellertid icke antagligt att jordbruket i allmänhet kunnat uppvisa en så stor förbättring av produktionsresultatet pr arbetstimme som de kontrollerade jordbruken. Det närvarande ekonomiska läget. Jag återgår nu till den ekonomiska situationen f. n. i jämförelse med 1935—1936. Generalindex för jordbruksprodukter har sedan bokföringsåret 1935—1936 och till februari i år stigit med 12 procent, förnödenhetsprisen något mera eller med 15 procent och arbetslönerna, om man såsom mått för lönestegringen använder den avtalsbestämda timlönen för fullgod manlig jordbruksarbetare, med omkring 38 procent. Denna senare prisstegring inkluderar både den egentliga löneförbättring, som uppnåtts genom 1936 och 1937 års löneavtal, och den genom arbetstidsbegränsningen inträdda fördyringen av arbetskostnaderna. Dessa förskjutningar i prisläget innebära vid samma hektarskördar som de kontrollerade jordbrukens under 1935—1936, samma tekniska produktionsresultat i övrigt och oförändrat antal arbetstimmar pr hektar en minskning av räntabiliteten till mindre än hälften av den 1935—1936 uppnådda. Man kan därför karakterisera det nuvarande läget så här: vid de jordbruk, där förutsättningarna i fråga om det tekniska produktionsresultatet överensstämma med de kontrollerade mellansvenska jordbrukens under 1935—1936, kräves det än en gång ungefär samma kraftprestation som dessa jordbruk utförde från 1924—1929 till 1935—1936, d. v. s. en ytterligare nedpressning av arbetsförbrukningen pr hektar med omkring 18 procent. Detta är vad som erfordras, om de båda senaste årens arbetslönestegring skall kunna balanseras och en ytterligare förbättring av produktprisnivån uteblir. Jordbrukets konjunkturläge 1935—1936. (Prisläget 1924—1929 = 100.) Växtprodukter Djurprodukter Generalindex för produkter Arbetslöner Förnödenheter

75 87 83 93 85

172 Inför de prestationer, som utförts vid de kontrollerade jordbruken sedan 1924—1929, är det kanske mången som finner att dessa krav på ett ytterligare krafttag från jordbrukets sida ingalunda böra vara oöverkomliga. Man resonerar kanske som skjutsbonden, vilken undan för undan ökade lasset: »Tålde du det, så tål du nog detta också.» Det är dock i detta sammanhang ett par saker som förtjäna särskild uppmärksamhet. Även om arbetsförbrukningen vid en grupp av jordbruk kunnat nedpressas med 18 procent under loppet av nära ett årtionde, är det icke sagt att motsvarande prestation kan göras en gång till på ett år. Förutsättningarna för ett nedpressande av arbetsförbrukningen eller rättare av arbetskostnaderna i förhållande till bruttoavkastningsvärdet, för det är ju detta det gäller om räntabiliteten skall kunna upprätthållas, äro dessutom mycket växlande vid olika jordbruk. Arbetskostnadernas storlek. Såsom exempel vill jag blott nämna, att under 1935—1936 utgjorde arbetskostnaderna i medeltal vid de kontrollerade mellansvenska jordbruken -— småbruken undantagna — 42 procent av bruttoavkastningen. Indela vi ifrågavarande jordbruk i 4 grupper efter arbetskostnadernas storlek i förhållande till bruttoavkastningen, blir medeltalet för de 4 grupperna resp. 33, 43, 56 och 69 kr. arbetskostnader pr 100 kr. bruttoavkastning. I den sämst ställda gruppen utgjorde alltså arbetskostnaderna mer än dubbelt så hög procent av bruttoavkastningen som i den bästa gruppen. När jag samtidigt anför, att medelförräntningen i de 4 grupperna var resp. 6.6, 4-3, 1-3 och —1*4 procent är det utan vidare klart, vilken betydelse för hela lantbrukets lönsamhet det har, att man kan hålla ifrågavarande arbetskostnadsprocent nere inom rimliga gränser. Var detta viktigt 1935—1936, är det givetvis ännu viktigare nu, då förhållandet mellan produktpris och arbetslöner förskjutits i ogynnsam riktning. Utgå vi från den bästa gruppen av ifrågavarande jordbruk, med en arbetskostnad 1935—1936 av endast 33 procent av bruttoavkastningen, kan man konstatera, att den sedan dess inträdda ökningen av produktpriserna mer än väl räcker till att täcka arbetslönestegringen. Här är anpassningsproblemet sålunda lätt att lösa. Utgå vi däremot från den sämsta gruppen med en arbetskostnad 1935—1936 utgörande 69 procent av bruttoavkastningen, erfordras en produktprisstegring utöver 1935—1936 års nivå av 26 procent för att resultatet med oförändrat antal arbetstimmar ej skall bli sämre än 1935—1936. För att denna grupp skall komma upp i en tillfredsställande förräntning kräves givetvis en ännu starkare höjning av produktprisnivån. Det är icke alls min avsikt att här diskutera vilken produktprisnivå, som erfordras för att kompensera arbetskostnadsstegringen sedan 1935—1936. Det jag med de anförda exemplen har velat understryka är endast detta: De av det förändrade löneläget framkallade anpassningssvårigheterna äro synnerligen varierande vid olika jordbruk och i olika produktionsområden. Ju ogynnsammare utgångsläget är med hänsyn till arbetskostnadernas relativa höjd, desto större äro anpassningssvårigheterna. Höga arbetskostnader i förhållande till bruttoavkastningen sammanhänga säkerligen ofta med dålig arbetseffektivitet och otillfredsställande arbetsledning. Men i detta läge komma givetvis också sådana jordbruk, vilka arbeta under särskilt ogynnsamma förhållanden med svag jord, dålig arrondering samt i övrigt ofördelaktiga arbetstekniska förutsättningar och därmed följande stort arbetsbehov pr producerad enhet. Det är antagligen också en ganska stor procent svenska jordbruk, som beträffande arbetskostnadernas relativa storlek befinna sig i ungefär samma läge som den sämsta gruppen av de kontrollerade jordbruken. Jag skall i det följande återkomma till dylika jordbruks speciella anpassningsproblem.

173 Vare sig jordbruken arbeta under gynnsammare eller ogynnsammare förutsättningar, vare sig en ytterligare höjning av produktprisnivån kan påräknas eller icke, framstår det emellertid som en fråga av första ordningen inom jordbruket att söka åstadkomma ett ökat produktutbyte pr arbetstimme. Detta är också i sista hand en oeftergivlig förutsättning för att vårt jordbruk i fortsättningen skall kunna betala sådana löner, att det kan kvarhålla en högklassig arbetarestam. Av de åtgärder, som kunna mera verksamt bidraga till en bättre arbetsekonomi i jordbruket, vill jag här särskilt fästa uppmärksamheten på Bättre planläggning av arbetet och snabbare arbetstakt. Det är otvivelaktigt, att arbetstakten vid många jordbruk bör kunna ökas och större arbetsresultat pr timme därigenom uppnås. Med högre lön och kortare arbetstid bör det också vara berättigat att kräva snabbare arbetstakt. Arbetsresultatet pr tidsenhet sammanhänger emellertid icke endast med arbetarens villighet och raskhet utan även med arbetets planläggning och ledning. Det gäller att reducera tomgången och arbetsstörningarna till det minsta möjliga. Det är här arbetsledningens duglighet och förtänksamhet ställas på prov. Vad vi nu framför allt behöva är dugliga arbetsledare i jordbruket. Icke minst när det gäller ladugårdsskötseln är en förståndig organisation av arbetet av ofantligt stor betydelse. Erfarenheten torde redan ha visat, att man i många fall genom god planläggning av detta arbete och en något snabbare arbetstakt än tidigare kunnat borteliminera en avsevärd del av de svårigheter, som arbetstidsbegränsningen medfört särskilt för detta arbete. Ökad mekanisering av jordbruksarbetet är ett annat medel för besparing av mänskligt arbete och arbetskraftens effektivare utnyttjande. Det är ju väsentligen tack vare dylik mekanisering, som det varit möjligt att under de senaste årtiondena undan för undan minska jordbrukets arbetarantal och samtidigt öka produktionsvolymen. Ifrågavarande möjligheter äro givetvis ännu icke uttömda. Med den fortgående tekniska utvecklingen ligga ytterligare framsteg på området inom räckhåll och böra utnyttjas. De arbetskostnadsbesparingar, som härigenom kunna göras, har jordbrukaren emellertid icke gratis. Alla mekaniseringsåtgärder kräva större eller mindre kapitalinvesteringar och draga årliga kostnader, vilka kunna bli nog så betungande. Prisstegringen å jordbruksmaskiner har också sedan 1935—1936 varit större än å någon annan förnödenhetsgrupp och enligt »jordbrukets prisindex» uppgått till 22 procent. I den förhandenvarande situationen med arbetarebrist och starkt stegrade arbetslöner ha jordbrukarna emellertid knappast annat val än att forcera mekaniseringstempot. Föreliggande uppgifter över ökningen av t. ex. traktoranskaffningen till jordbruket vittna också om, att utvecklingen går i denna riktning. Alldeles särskild betydelse ha sådana mekaniseringsåtgärder, varigenom det blir möjligt att mera avsevärt nedskära arbetsbehovet under topperioder. Särskilt är detta fallet, då brist på tillfällig arbetskraft föreligger. Även om arbetstidslagen medger uttagandet av övertidsarbete under bråda perioder, är det av kostnadsskäl önskligt att kunna reducera dylikt uttag. Under den senaste tiden ha framkommit en del nya uppslag ägnade att minska arbetsbehovet särskilt vid sädesskörden liksom att effektivisera transportarbetena genom alt förse arbetsvagnarna med gummihjul. Mekaniseringsproblemen komma emellertid att ingående behandlas i föredrag vid Jordbrukstekniska föreningens sammanträde under lantbruksveckan och jag skall därför icke här gå närmare in på dessa spörsmål. Jag vill i detta sammanhang emellertid icke underlåta att särskilt understryka vikten av, att den nämnda föreningen, som för närvarande är vår enda forskningsinstitution angående jordbrukets mekani-

174 seringsspörsmål, utrustas med tillräckliga medel för möjliggörande av ett intensivt undersöknings- och upplysningsarbete på detta för jordbrukets lönsamhet så viktiga område. Det är icke tu tal om att det i den förhandenvarande situationen är avsevärt viktigare för jordbrukets ekonomi att kunna på ett lönande sätt nedpressa arbetsförbrukningen än att öka produktionsvolymen. Vi ha vidare spörsmålet i vad mån man genom Omläggning av själva produktionsriktningen vid det enskilda jordbruket kan påverka produktionens storlek pr arbetstimme i gynnsam riktning och därigenom neutralisera arbetskostnadsstegringen och förbilliga produktionskostnaderna. Säkerligen föreligga i många fall vissa möjligheter i detta hänseende, överhuvud taget torde det vara klokt att våra jordbrukare till grundlig omprövning taga upp frågan om den hittills följda produktionsplanens lämplighet under nuvarande förutsättningar. När arbetslönen pr timme under loppet av ett par år ökas från omkring 45 till över 60 öre, är det klart att hela frågan om driftens lämpligaste inriktning kommer i ett nytt läge. En driftsplan, som var riktig vid den gamla lönenivån, kan nu behöva jämkas i det ena eller andra hänseendet, om ekonomisk balans skall kunna uppnås. Särskilt i det medelstora och större jordbruket kan det bli fråga om att försöka minska arbetsbehovet och arbetareantalet genom vissa omläggningar av driften i mindre arbetskrävande riktning. Det kan bli fråga om att reducera kreatursantalet eller att i viss omfattning slopa middagsmjölkningen för att härigenom bringa ner arbetsbehovet i djurstallarna. Det kan bli fråga om omläggning av växtodlingen genom viss inskränkning av mera arbetskrävande odlingar till favör för mindre arbetskrävande, att inskränka cirkulationsbruket och i stället lägga mera åker i permanent betesvall o. s. v. Alla dessa spörsmål äro av individuell art och måste lösas med beaktande av varje egendoms särskilda förutsättningar. Det ur ekonomisk synpunkt avgörande är om man genom dylika omläggningar kan öka produktutbytet pr arbetare, pr arbetstimme, och därigenom åstadkomma bättre balans mellan produktvärde och produktionskostnader. Vid strävandena i denna riktning måste det emellertid även beaktas, att arbetsförbrukningen pr hektar av en viss odling eller pr ko är bortåt lika stor vid lägre som vid högre avkastning. Avkastningen pr hektar och pr djurenhet bildar därför också ett viktigt led i den föreliggande ekvationen. Genom rationellare gödslingsteknik och andra dylika utbytesbefrämjande åtgärder, genom att hålla färre men produktionskraftigare kor kan man inom vissa gränser även pressa ner arbetsförbrukningen pr producerad enhet. De möjligheter som i dessa hänseenden föreligga böra givetvis icke försummas. Dåligt lönande åkerjord till skog. Om sålunda en hel del bör kunna vinnas genom bättre anpassning i de här skisserade riktningarna, kan det dock icke förbises, att vi ha en hel mängd åkerjord i vårt land, som på grund av låg naturlig bördighet men framför allt på grund av dålig arrondering, söndersplittrade och avlägset belägna fält o. s. v. kräver så mycket arbete pr producerad enhet att den trots alla ansträngningar icke kan betala de timlöner det nu är fråga om. Vi kunna näppeligen heller påräkna produktpriser så höga, att fortsatt användning av dylik jord till åker någonsin kan bli lönande. Man kan då fråga: Är det icke klokast att i stället snarast möjligt lägga dylik jord under skogskultur? Om låt oss säga 5 å 10 procent av den för jordbruksproduktion olämpligaste och minst lönande åkerjorden i vårt land planterades med skog, skulle vederbörande jordbrukare säkerligen göra avsevärda besparingar å arbetslönekontot. Minskningen i vårt jordbruks totala produktions-

175 volym genom en sådan omläggning bleve med all sannolikhet så ringa, att den utjämnas genom blott en eller annan procents stegring av den återstående arealens avkastning. Den svenska jorden har så stor latent produktionskapacitet, att vi ur självförsörjningssynpunkt icke torde behöva oroa oss för en måttlig omläggning i den angivna riktningen. Det nuvarande arbetslöne- och produktprisläget kan förväntas medföra en ökning av differensen mellan bättre och sämre jordbruks förräntning. De ur arbetsförbruknings- och relativ arbetskostnadssynpunkt allra bäst ställda jordbruken intaga en gynnad position. Ju ogynnsammare jordbrukets ställning är i de nämnda hänseendena, desto större äro däremot vanskligheterna. Jag erinrar om de förut anförda talen för arbetskostnadernas relativa storlek i förhållande till bruttoavkastningen i de 4 grupperna av kontrollerade mellansvenska jordbruk. I den mån de sämst ställda jordbruken icke genom anpassningsåtgärder av olika slag kunna neutralisera dessa verkningar eller produktprisen icke avsevärt höjas över den nuvarande nivån, måste konsekvensen bli en successiv nedläggning av jordbruksdriften å den allra sämst ställda arealen. Man kan icke trolla bort de ekonomiska krafternas inflytande. Småbrukets anpassningsproblem. Till slut några ord om det egentliga småbrukets speciella anpassningsproblem. De förut refererade relativt gynnsamma förräntningstalen för 1935—1936 hänföra sig till de kontrollerade bonde- och storbruken. För gruppen småbruk med under 10 hektar jordbruksjord i mellersta Sverige liksom för de kontrollerade norrländska jordbruken, vilka ju även i övervägande grad äro småbruk, var förräntningsresultatet avsevärt ofördelaktigare. I motsats till bondebruken och storbruken redovisade dessa småbruk även en ogynnsammare förräntning 1935—1936 än under 5årsperioden 1924—1929. Undersöker man orsakerna till denna ogynnsammare ställning, finner man beträffande de mellansvenska småbruken följande (jfr tabell 1): Skördeökningen i jämförelse med 1924—1929 är 8 procent mot 15 procent vid de större jordbruken. Nedgången i småbrukens bruttoavkastning är emellertid avsevärt mindre än vid de större jordbruken, vilket visar att prisfallet sedan 1924— 1929 drabbat småbruken mindre starkt. Prisfallet å animaliska produkter var också något mindre från den nämnda 5-årsperioden och till 1935—1936 än prisfallet å växtprodukter. Även förhållandet mellan kraftfoderpris och priset å djurprodukter var något fördelaktigare 1935—1936 än 1924—1929, vilket givetvis var en favör för de på animalisk produktion starkare inställda småbruken. Dessa senares ogynnsammare ställning låg däremot helt på driftens debetsida. Under det att de större jordbruken 1935—1936 redovisade 20 procent lägre driftskostnader och 18 procent mindre arbetsförbrukning än 1924—1929, lågo småbrukens driftskostnader på samma höjd som 1924—1929 och antalet använda dagsverken pr hektar hade t. o. m. ökats något. Jag kommer därmed till vad jag vill kalla den springande punkten beträffande de mindre småbrukens lönsamhet, nämligen svårigheterna vid dessa små brukningsdelar att effektivt utnyttja den mänskliga arbetskraften, eller, såsom vi kanske hellre böra uttrycka det, att uppnå ett så stort produktutbyte pr arbetstimme att småbrukarefamiljen erhåller en tillfredsställande ersättning för sitt arbete och kan uppehålla en rimlig levnadsstandard. Jag har anledning antaga, att dessa kontrollerade småbruk ingalunda höra till de sämsta och dock är det mycket få av ifrågavarande småbrukare, som under dessa senaste för det medelstora jordbruket relativt gynnsamma år intjänat en lika stor daglön för arbetet i det egna jordbruket, som den avtalsbestämda daglönen åt lantbrukets lejda arbetare. I småbruksgruppen under 10 hektar, vare sig det gäller mellersta Sverige eller Norrland, ha dessa småbrukarefamiljer också fått nöja sig med en levnadsstandard, en förbrukning pr år

176 och konsumtionsenhet, som utan överdrift kan betecknas såsom synnerligen låg. Tack vare ytterlig sparsamhet har flertalet visserligen balanserat ekonomien och kanske t. o. m. kunnat något förbättra sin ekonomiska ställning. Men frågan är, om man kan förvänta att en ny generation skall taga vid i detta strävsamma liv och om småbruket under föreliggande villkor skall bli tillräckligt lockande för framtiden. Särskilt kan denna fråga ställas, om vi kunna förbättra villkoren för jordbrukets lönearbetare i den avsedda omfattningen. Det är givet, att förbättringen av produktprisnivån sedan 1935—1936 även kommer småbruket tillgodo i form av ökade arbetsinkomster från jordbruket. Men produktprisstegringen är, såsom jag har försökt visa, icke av den storleksordning, att man kan förvänta den avsedda ökningen av arbetsinkomsten pr dagsverke utan att produktmängden pr arbetsenhet även stegras. Det är emellertid detta, som är så vanskligt att åstadkomma på de minsta brukningsdelarna, där mekaniseringsåtgärder av olika slag äro svårare att genomföra och familjens arbetskraft dessutom ofta är för stor i förhållande till arealen. Särskilda undersökningar ha också visat, att vid brukningsdelar på upp till 5 hektar, resp. 5—10 hektar användes 50 resp. 25 procent flera arbetstimmar i förhållande till normalbehovet vid samma arealanvändning och kreatursantal än vid medelstora och större jordbruk. Så snart man blott kommer upp i en storlek pr brukningsdel av 12 å 15 hektar jordbruks jord blir arbetseffektiviteten och produktutbytet pr arbetstimme betydligt mera tillfredsställande. En utökning av s m å b r u k e n s areal bör ske. Jag erinrar om att nära 30 procent av Sveriges åkerjord kommer på brukningsdelar mellan 2 och 10 hektar åker och att antalet dylika småbruk uppgå till över 210 000. Att skapa förutsättningar för ett mera lönande jordbruk på denna areal är också, såvitt jag kan se, ett av de viktigaste och vanskligaste problemen i svenskt jordbruk. Jag kan ej här gå närmare in på dessa spörsmål men vill gärna anföra, att den effektivaste utvägen, ja kanske den enda verkligt effektiva utvägen, torde vara en utökning av ifrågavarande småbruks areal, så att det skapas möjligheter till en verkligt lönande användning av familjernas arbetskraft. När vi erinra oss den ifrågavarande småbruksarealens omfattning, är det dock tämligen klart, att odlingsbidrag till ofullständiga jordbruk icke räcka långt i nämnda hänseende. Med en medelareal för samtliga brukningsdelar i vårt land av ungefär 9 hektar och i många län av endast 5 å 6 hektar, kommer man inte heller långt fördelningsvägen. Återstår sammanslagning, åtminstone i viss omfattning och där förhållandena det medgiva, av dylika mindre brukningsdelar till större enheter. Den lösningen är givetvis ej genomförd under loppet av en generation. Vår inställning till den lösningen sammanhänger även med vår uppfattning om, huruvida landets näringsliv i övrigt kan absorbera och skaffa utkomst åt den härvid frigjorda arbetskraften, liksom av vår inställning till önskvärdheten av en ytterligare ökning av jordbrukets produktionsvolym eller en begränsning av densamma. Spörsmålen äro komplicerade men förtjäna säkerligen att omsorgsfullt övervägas. Det kan ju näppeligen heller bli fråga om dylik sammanslagning annat än i viss omfattning. I många fall finnas givetvis förutsättningar för en tillfredsställande arbetsutkomst också på mindre brukningsdelar än 10 hektar. Jag tillåter mig emellertid sluta med en med avsikt något tillspetsad fråga: Vore det ej klokt och riktigt med hänsyn till framtiden att med all makt underlätta en sammanslagning av de minsta brukningsdelarna till större bärkraftiga enheter och i stället inskränka den med statsmedel stimulerade sönderslagning av större brukningsdelar, som vi bedrivit under den senaste generationen?

177 Det är av naturliga skäl icke möjligt att här ingå på en granskning av professor Nannesons nu anförda synpunkter. Detta torde även av det skälet så mycket mindre behöva ifrågakomma, som hithörande spörsmål komma att underkastas omfattande utredningar av den s. k. 1938 års jordbruksutredning, vilken bl. a. har i uppdrag att klarlägga det svenska jordbrukets produktionsbetingelser samt den jordbruksarbetande befolkningens ekonomiska och sociala ställning inom olika delar av landet samt inom jordbruk av olika storlek m. m. Det torde emellertid böra framhållas, att för närvarande intet annat material för bedömande av jordbrukets räntabilitetsförhållanden föreligger än de bokföringsresultat för vissa jordbruk av olika storleksgrupper i skilda delar av riket, som ligga till grund för professor Nannesons ovanstående uttalanden samt att dessa uttalanden — även om meningsskiljaktigheter rörande slutsatsernas allmängiltighet kunna förefinnas — likväl torde återgiva en inom vidsträckta kretsar av vårt lands jordbrukare rådande uppfattning i hithörande spörsmål. Även om det till grund för professor Nannesons framställning liggande räkenskapsmaterialet sannolikt torde hänföra sig till relativt välskötta och välbelägna egendomar och följaktligen giva en något gynnsammare bild av räntabilitetsförhållandena inom jordbruksnäringen än den som skulle erhållas genom ett mera omfattande och mera allsidigt sådant bokföringsmaterial, lära resultaten med avseende å skiljaktigheten i räntabiliteten mellan jordbruk av olika storleksgrupper — i allmänhet mellan jordbruk med starkt växlande proportion mellan arbetskostnaderna och övriga omkostnader — giva en riktig vägledning för hithörande spörsmåls bedömande. I vilket som helst fall synes den slutsatsen kunna dragas, att lönestegringarna samt de med arbetstidens förkortning följande ökade omkostnaderna lättast kunnat bäras av sådana jordbrukare, vilka genom längre drivna rationalisermgsåtgärder lyckats nedbringa behovet av mänsklig arbetskraft, medan svårigheterna härutinnan äro mest framträdande i fråga om sådana i allmänhet mindre jordbruk, där rationaliseringsmöjligheterna äro mera begränsade och där arbetskostnaderna utgöra en väsentligt större del av de sammanlagda driftkostnaderna. Detta överensstämmer ju för övrigt med vad i förvaltaren E. Sjögrens förut återgivna föredrag anförts liksom med vad man i allmänhet inom praktiska jordbrukarkretsar erfarenhetsmässigt anser sig kunna konstatera. För bedömande av den här närmast föreliggande frågan om »flykten från jordbruket» samt denna företeelses orsaker och verkningar äro dessa iakttagelser och slutsatser, såsom ovan framhållits, av väsentlig betydelse. Sammanfattande slutsatser angående jordbruksnäringens nuvarande läge med hänsyn till »flykten från jordbruket». Vissa prognoser. Befolkningskommissionen övergår härefter till vissa sammanfattande reflexioner rörande det nuvarande läget på landsbygden, sådant detsamma får sin säregna prägel av den under de senaste åren starkt ökade inflyttningen till städerna och sådant detsamma ter sig med hänsyn till den framtid, som närmast kan överblickas. Det synes härvid — såsom redan i inledningen understrukits och även i skilda senare sammanhang framhållits — nödvändigt att särskilt för sig till behandling upptaga det visserligen mera begränsade, men likväl centrala problemet om »flykten från jordbruket», d. v. s. den fortgående folkomflyttningens inverkan på jordbrukets nuvarande läge och framtidsutsikter, för vilket problems bedömande det i de nästföregående avsnitten intagna utredningsmaterialet närmast Ijänar till vägledning. Sedan denna fråga behandlats, skall i ett efterföljande avsnitt det mera allmänna spörsmålet om »landsbygdens avfolkning» göras till föremål för vissa allmänna betraktelser, och slutligen skall en kortfattad allmän resumé följa av hela det ifrågavarande problemkomplexet. 12—387986.

178 Med avseende alltså till en början å frågan om »flykten från jordbruket» i innevarande tidsläge må anföras följande. Det statistiska materialet rörande de senare årens demografiska utveckling har otvetydigt givit vid handen, att utflyttningen från de typiska jordbruksdistrikten inom riket under senaste åren fortgått med om möjligt ännu större styrka än under tidigare högkonjunkturer samt att knappheten å arbetskraft inom jordbruksnäringen under dessa senaste år blivit mera framträdande samt väckt större uppmärksamhet och större bekymmer bland jordbruksnäringens utövare än sannolikt någonsin tillförene. Visserligen föreligga härutinnan mellan olika delar av riket och framför allt mellan bygder med olika jordbruksstruktur icke obetydliga skiljaktigheter. Emellertid bära de av socialstyrelsen insamlade uppgifterna om läget på jordbrukets arbetsmarknad vittne därom, att mångenstädes även i småbruksbygderna stor knapphet råder, såväl å drängar för jordbruksarbetet som framför allt å unga kvinnor för ladugårdsarbetet; en företeelse som ej minst för det norrländska jordbruket, där de små kreatursbesättningarna sedan gammalt brukat omhänderhavas av kvinnlig arbetskraft, alstrat framträdande svårigheter. Vad de delar av södra och mellersta Sverige beträffar, där de medelstora och större jordbruken äro mera dominerande och där behovet av lejd arbetskraft följaktligen är större än i småbruksbygderna, tyda såväl arbetsmarknadsrapporterna som del övriga här förebragta materialet på en särskilt framträdande brist å ladugårdspersonal samt å kvinnliga tjänare i hushållen men även å många orter på manlig arbetskraft i övrigt. Självfallet kan man icke med någon större grad av säkerhet bedöma, i vilka landsdelar eller på vilka orter knappheten eller bristen å arbetskraft är som mest framträdande och i vilka bygder den gör sig mindre starkt kännbar. Man kan emellertid bl. a. göra iakttagelsen, att bristen på arbetskraft är mindre i ögonen fallande med avseende å de egendomar och i de delar av landet, där lönenivån är något högre, medan densamma synes göra sig mest gällande i trakter och på jordbruk med förhållandevis lägre löner. Sammanfattningsvis är läget på jordbrukets arbetsmarknad för närvarande mångenstädes utan tvivel bekymmersamt. Med all sannolikhet får även statistiken över lantarbetarlönerna, trots sina ovan påtalade diskontinuiteter, anses bekräfta riktigheten av uppfattningen, att åtminstone de båda senaste årens lönestegringar på jordbrukets arbetsmarknad varit relativt större och mera accentuerade än tidigare förekommande. Ytterligare får ej lämnas ur räkningen, att den nya lagstadgade arbetstidsregleringen inom jordbruket ställt jordbrukarna inför många förut okända anpassningsproblem. Slutligen bör tilläggas, att såväl byggnads- och reparationsarbeten som andra med själva jordbruket ej sammanhängande och för jordbrukaren ofta nödvändiga arbeten — så som löneutvecklingen inom dessa speciella fack under senare tid gestaltat sig — i våra dagar äro väsentligt dyrare än tidigare, och jämväl detta förhållande bör vid det allmänna lägets bedömande tagas i betraktande. Torde alltså läget på jordbrukets arbetsmarknad för närvarande mera än någonsin tidigare vara präglat av en stark åtstramning av tillgången på arbetskraft och mångenstädes så ogynnsamt, att klagomålen över arbetsbristen te sig såsom helt naturliga och befogade, så innebär emellertid ett konstaterande av detta faktum ingen egentlig vägledning för den frågas bedömande, varom i förevarande utredning är tal. För att först se saken ur jordbruksarbetarnas och i allmänhet de unga jordbrukargenerationernas synpunkter bör i anslutning till den lönestatistiska redogörelsen understrykas, att jordbruksnäringen alltjämt, även efter de senaste lönestegringarna, icke erbjuder sina arbetare lika höga kontantlöner

179 och — åtminstone mångenstädes och särskilt i småbruksbygderna — ej heller lika höga reallöner som vad andra med jordbruket nära konkurrerande fack och sysselsättningsgrenar äro i stånd till att erbjuda. Väl lärer en jämförelse mellan timlönerna inom å ena sidan jordbruket och å den andra skogsbruket vara förenad med vanskligheter och väl äro — såsom förut framhållits — jämförelser mellan kontantlönerna inom jordbruksnäringen och kontantlönerna inom andra fack på landsbygden såtillvida mindre vägledande, som en stor del av jordbruksarbetarna inom riket jämväl äro statavlönade och naturaprestationerna i den officiella lönestatistiken torde upptagas till väsentligt lägre värden än vad de kontantavlönade yrkesgrupperna utom jordbruket måste betala för motsvarande förnödenheter och förmåner. Även med iakttagande av den största försiktighet vid det lönestatistiska materialets bedömande lärer man emellertid detta oaktat kunna säga, att i varje fall de manliga daglönarna på egen kost äro väsentligt lägre betalade i jordbruket än vid vägarbetena samt inom de industriellt betonade yrkesfacken. E n jämförelse mellan de kvinnliga lantarbetarnas löner och lönerna för kvinnligt arbete i andra sysselsättningsgrenar lärer ävenledes för de förras vidkommande utfalla ogynnsamt. Vid sådant förhållande och då den lagstadgade arbetstidsregleringen allenast medfört en senkommen jämställdhet mellan jordbrukets och industriens arbetare, torde man icke kunna komma till annan slutsats än att den nuvarande bristen på arbetskraft inom jordbruket — i den mån densamma har rent ekonomiska orsaker — äger sin naturliga förklaring i de alltjämt rådande skiljaktigheterna med avseende å löneförmånerna inom å ena sidan jordbruket och å den andra med jordbruket om arbetskraften konkurrerande näringar och sysselsättningar samt att, så länge dessa skiljaktigheter bestå och möjligheterna till anställningar inom dessa sistnämnda områden av näringslivet icke gå tillbaka, »flykten från jordbruket» knappast kan förutses komma att mera avsevärt minskas. Ett särskilt drag i utvecklingen, ej endast under de senaste åren men även sedan längre tid tillbaka, torde i detta sammanhang ytterligare böra framhållas. I syfte att reducera sina löneomkostnader hava jordbrukarna mångenstädes i riket i stor utsträckning övergått från systemet med fast anställda årsarbetare till att i stället i stor utsträckning eller allenast använda tillfälligt anställda under sommarhalvåret, ja ej sällan blott under tiden för det brådaste jordbruksarbetet. Även om man kan förstå motiven härtill och även om förfarandet måhända mången gång framtvungits av den hårda nödvändigheten, är det å andra sidan ingalunda säkert, att jordbrukarna härigenom på längre sikt tillvaratagit sina egna intressen, och den ifrågavarande utvecklingen måste därjämte ur mera allmänna synpunkter mana till eftertanke. Det ligger nämligen i öppen dag, att dylika omläggningar i arbetssystemet minskat jordbruksarbetarnas rotfasthet vid jorden och i viss mån främjat de tendenser, som ligga bakom »flykten från jordbruket». Den allmänna känslan av relativ säkerhet för framtiden har härigenom uppluckrats och även familjebildningen inom jordbruksbefolkningen har påverkats i mindre gynnsam riktning. Uteslutet är ej heller, att jordbrukaren själv, som nyss antytts, i längden ekonomiskt mera förlorar än vinner på att gå miste om det stöd, som en årsanställd arbetare utgör, vare sig denne sistnämnde är anställd i husbondens kost eller h a n såsom stattorpare eller torpare är förpliktad att fullgöra ett visst antal dagsverken om året. Självfallet innebär icke det nu sagda något uttalande till förmån för bibehållandet av stattorpare- eller torparesystemet, i den m å n detta ej längre är förenligt med den nyare tidens utveckling, men den nu anförda synpunkten är icke desto mindre i förevarande sammanhang av stor betydelse. Just med avseende å de tillfälliga daglönarna torde jämförelserna med timlönerna inom

180 andra fack än jordbruket spela den största rollen i de överväganden, som föregå beslutet att lämna jordbruksarbetet, och sannolikt är det också i fråga om denna stora kategori av lantarbetare, som jordbrukaren framdeles lärer få bereda sig på ännu högre lönefordringar och måhända även ännu större knapphet på arbetskraft än hittills. Betraktar man i allmänhet läget på jordbrukets arbetsmarknad för närvarande, te sig — i anslutning till det nu anförda — möjligheterna för ett hejdande av »flykten från jordbruket» såsom synnerligen ovissa. Arbetskraften har i det moderna samhället blivit allt rörligare och söker sig i allt större omfattning och med allt större lätthet till de arbetsområden, där den blir bäst betalad och där levnadsförhållandena i övrigt te sig som mest tilldragande. Hela den ekonomiska och folkpsykologiska utveckling, varom i den historiska framställningen erinrats — och detta gäller oavsett huru man från olika utgångspunkter bedömer densamma — har under den senaste högkonjunkturen fortgått och fortgår alltjämt i samma riktning som tidigare, ja dess yttringar hava under de senaste åren blivit om möjligt ännu mera i ögonen fallande. De förmåner, som kunna vara förenade med arbetet i jordbruket och livet på landet — även om de icke alltid kunna mätas i penningars värde — undervärderas säkerligen ofta av de unga jordbrukargenerationerna, i varje fall där utsikterna till övertagandet av en egen jordbruksegendom eller egen lägenhet äro ovissa eller obefintliga. Man jämför kallt och beräknande arbetsförtjänsten i jordbruksnäringen med vad andra sysselsättningsgrenar erbjuda och man bygger därpå sitt val av arbete och sysselsättning, när ett sådant val i så stor utsträckning som fallet varit under de senaste åren stått vederbörande fritt. Den under de senaste åren kulminerande bristen på arbetskraft i jordbruket är följaktligen intet annat ä n ytterligare en fas i en lång historisk utveckling, där de verkligt eller skenbart sämre arbetsförhållandena inom jordbruksnäringen, i förening med de nya generationernas i mycket förändrade inställning till livet, så gott som oavlåtligt driver det unga jordbruksfolket till att massvis söka andra anställningar. Nu får väl, vad jordbruksbefolkningens levnadsförhållanden beträffar, icke förbises, att ej minst under de senaste åren mycket förändrats till det bättre samt att vissa tecken finnas som tyda på en förändrad inställning till jordbruksarbetet och modernäringen bland de uppväxande generationerna. Statsmakterna ägna sig numera med vida större intresse än förr åt landsbygdens så länge försummade sociala problem och talrika enskilda jordägare hava under senare tid gjort mycket för sina arbetares trevnad och omvårdnad. Den lagstadgade arbetstidsregleringen är ett av uttrycken för denna statsmakternas nya politik; bostadsförbättringarna på landsbygden äro en annan sida därav; de många statsanslagen för jordbrukets främjande äro andra former för statsmakternas strävanden i samma riktning. De sanitära förhållandena på landsbygden och ej minst inom jordbruksbygderna uppmärksammas vida mera än förr. Överhuvud taget torde väl kunna sägas, att den svenska socialpolitiken i dess helhet numera allt mera söker tillgodose även jordbruksbefolkningens berättigade intressen. Mångenstädes, där gamla och dåliga arbetarbostäder ersatts med nya och rymligare sådana och där jordägaren även i övrigt vinnlägger sig om sina anställdas bästa, har en atmosfär skapats, i vilken arbetarna och deras familjemedlemm a r trivas, och säkerligen förekommer också här i stor utsträckning, att folket stannar kvar i jordbruket, även om högre arbetsförtjänster locka på andra håll. De livaktiga ungdomsföreningarna på landsbygden, hembygdsföreningarna och andra föreningsrörelser bidraga tvivelsutan även till att skapa en förändrad allmän syn på arbetet i jorden och livet i naturen, som

181 ävenledes spelar en icke obetydlig roll. Det rör sig följaktligen mycket i tiden, som verkar återhållande på »flykten från jordbruket». Säkerligen skulle denna företeelse, om framstegen uteblivit och de nya strömningarna icke fått någon näring, hava tagit för den sunda jämvikten mellan jordbruk och andra näringar samt mellan landsbygd och stad ännu mera oroande former. Men även med erkännande av vad nu sagts och av ytterligare annat, som skulle kunna anföras i samma riktning, kan man i anslutning till det tidigare anförda likväl icke undandölja det faktum, att alla dessa reformsträvanden ännu endast äro i sin begynnelse samt att jordbrukets jämförelsevis svaga ekonomiska ställning lägger betydande hinder i vägen för deras snabba fullföljande. Alltjämt måste — såsom ovan understrukits — konstateras, att lantarbetarnas levnadsvillkor i stort sett äro mindre gynnsamma än flertalet andra arbetaregruppers, alltjämt gäller att bostadsförhållandena och de sanitära förhållandena ävensom i allmänhet allt vad med hushållsarbetet och livsföringen sammanhänger fortfarande lämnar mera att önska inom jordbruket och på den rena landsbygden än inom de tätare bebyggda samhällena. Alltjämt liksom under tidigare år gör jordbruksungdomen härutinnan sina jämförelser och drager i stor utsträckning konsekvenserna av dessa jämförelser genom att övergå till andra yrken och sysselsättningar. Ej minst har vad nu anförts avseende å den kvinnliga ungdomen inom jordbruket, som ju i ännu större omfattning än den manliga lämnat och lämnar jordbruksnäringen. Går man från dessa allmänna reflexioner om drivkraften i jordbruksungdomens »flykt från jordbruket» över till problemet om jordbruksnäringens läge — sådant detsamma påverkas av den nu omhandlade avgången av arbetskraft till andra arbetsområden — lärer det ovan sammanställda utredningsmaterialet tillåta vissa sammanfattande slutsatser. Det ligger i sakens natur, ait den under de senaste åren accentuerade bristen på arbetskraft inom jordbruket alstrat svårigheter för näringens utövare, vilka ofta varit och äro betydande. Uppenbart är även, att den nuvarande situationen härutinnan påkallar allvarlig eftertanke. Det låter sig självfallet icke göra att bedöma läget på jordbrukets arbetsmarknad uteslutande ur de sociala synpunkter, som ovan utvecklats. Liksom varje annan näring är jordbruksnäringens ekonomiska bärighet beroende av bland annat lönekontots storlek; ja för alla jordbruk, som ej uteslutande drivas med de egna familjemedlemmarnas arbetskraft, spela lönekostnaderna en mycket betydande roll i de sammanlagda driftskostnaderna. Jordbruksnäringen torde i själva verket vara mera känslig för förändringar i dessa omkostnader än många industriella näringar med övervägande maskinell drift och långt driven mekanisering i övrigt. De senare årens statsregleringar på jordbruksområdet hava varit väsentligt normerande för jordbrukets produktpriser och bruttoavkastningen har bestämts av produktionsvolymen och dessa priser i förening; problemet gäller, huruvida och i vad mån de inträdda lönestegringarna och de med arbetstidens förkortning följande kostnadsökningarna kunnat, utan äventyrande av jordbrukets skäliga räntabilitet, inom den sålunda givna ramen för inkomsterna bäras samt huru utsikterna härutinnan, under olika antaganden, te sig för framtiden. Detta problem är visserligen av jordbrukspolitisk natur och ligger väsentligen utom ramen för förevarande utredning. Men det kan i förevarande sammanhang så mycket mindre förbigås som möjligheterna för att hejda »flykten från jordbruket», enligt vad ovan sagts, väsentligen äro beroende på modernäringens förmåga att bereda sina arbetare en ännu gynnsammare löneställning än den som de hittills tillvunnit sig. I flertalet från hushållningssällskapens förvaltningsutskott här införd-

182 rade utlåtanden, liksom även eljest i den allmänna diskussionen, h a r ju också problemet om »flykten från jordbruket», ställts i omedelbart sammanhang med frågan om jordbrukets »lönsamhet» och den uppfattningen med rätta kommit till uttryck, att ej endast ett bibehållande vid nuvarande nivå av jordbrukets räntabilitet men en ytterligare höjning av räntabiliteten torde vara en av de viktigaste, för att ej säga den mest betydelsefulla förutsättningen för att »flykten från jordbruket» — och mera allmänt sett landsbygdens avfolkning — framdeles skall kunna, om icke hejdas, så åtminstone hållas inom snävare gränser. Nu tala de ovan återgivna uttalandena vid 1938 års lantbruksvecka liksom de här från hushållningssällskapens förvaltningsutskott inkomna yttrandena ett och samma språk och peka samtliga i en och samma riktning. Jordbruksnäringens utövare hava inför de senaste årens utveckling ställts inför den oundgängliga nödvändigheten att med ännu större kraft och i ännu hastigare tempo än tidigare neutralisera verkningarna av de höjda arbetsomkostnaderna genom olika slag av arbetsbesparande rationaliseringsåtgärder. Visserligen hava dessa strävanden — såsom i den historiska framställningen utvecklas — pågått sedan många år och visserligen företedde det svenska jordbruket härutinnan för tre å fyra år sedan en i mycket annan bild än för femton eller tjugo år tillbaka. Hela den under flera årtionden försiggående utvecklingen i riktning mot upplöjning av de gamla naturliga ängarna och dessas indragande i cirkulationen samt slåttervallarnas bearbetning med moderna lantbruksmaskiner är åtminstone i rikets mera utvecklade jordbruksbygder en avslutad utvecklingsepok. Även i ladugårdarna h a r maskintekniken på de medelstora och större egendom a r n a i stort sett ersatt mjölkningen för hand, och åtskilliga andra rationaliseringsåtgärder hava ävenledes mer eller mindre långt fortskridit. Ett utomordentligt stort fält står emellertid icke desto mindre alltjämt öppet för fortsatt användning av maskiner såväl i åkerbruket som inom ladugårdsskötseln, och överhuvud taget är det alltjämt ännu långt kvar till en sådan genomförd arbetsfördelning, som till det yttersta reducerar behovet av mänsklig arbetskraft, samtidigt med att den ställer väsentligt ökade krav på arbetsintensiteten och på arbetskraftens kvalitet. Den senaste fasen i dessa strävanden karakteriseras såsom i det föregående framgått av energiska ansträngningar att komma närmare detta mål; ansträngningar vilka självfallet icke lika snabbt och fullständigt som inom det industriella näringslivet kunnat leda till det önskade resultatet, men vilka likväl redan nu visat betydande framsteg och under de närmaste åren kunna förväntas medföra ytterligare sådana. Det må i detta hänseende vara tillräckligt att hänvisa till vad i det föregående anförts om möjligheterna för en bättre organisation av arbetet inom jordbruket och en reduktion av de improduktiva arbetstimmarna eller »tomgången», såväl då fråga är om förflyttningar till olika delar av egendomen som i ladugårdsarbetet eller eljest, ytterligare om de möjligheter, som alltjämt finnas för användning i ännu större skala än hittills av traktorer och andra maskiner för åkerbruket, än vidare om de med apterandet å traktorer och arbetsvagnar av gummiringar förenade fördelarna, slutligen måhända även om ett spörsmål — som i det föregående ej berörts — nämligen om möjligheterna för en bättre arrondering av talrika jordbruksfastigheter inom landet genom en för detta ändamål i större skala bedriven skiftesverksamhet. Emellertid äro utsikterna för att på dessa olika vägar neutralisera verkningarna av löneförhöjningarna och arbetstidsförkortningen samt i framtiden bereda arbetarna inom jordbruket ytterligare förbättringar i deras löneförmåner — enligt vad ovan framgått — mycket olika med avseende

183 å skilda slag av jordbruk. Såväl av professor Nannesons ovan återgivna uttalanden som även eljest torde den slutsatsen kunna dragas, att det nuvarande arbetslöneläget, i förening med det genom statsregleringarna pa jordbrukets område väsentligen bestämda prisläget å jordbrukets produkter, kunna förväntas medföra en ökning av skillnaden i förräntning och räntabilitet mellan å ena sidan bättre och å den andra sämre ställda jordbruk. Professor Nannesons utredningar giva vid handen, att den hittillsvarande löneökningen för den ekonomiskt bäst ställda gruppen av vissa undersökta jordbruk — för vilka arbetskraften 1935/1936 endast utgjorde en relativt mindre del av bruttoavkastningen — täckes mer än väl av den jämsides härmed inträdda ökningen av produktpriserna, samt att anpassningsproblemet för sådana jordbruk sålunda varit jämförelsevis lätt att lösa. Annorlunda synes läget vara för sämre ställda grupper av jordbruk, där arbetskostnaden 1935/1936 utgjorde en väsentligt högre del av bruttoavkastningen; för dessa jordbruks vidkommande skulle enligt de verkställda utredningarna en tillfredsställande förräntning kräva en avsevärd stegring i produktpriserna. Uppenbart är i anslutning härtill, att lönestegringarna och arbetstidsregleringen — med utgångspunkt från i stort sett oförändrade produktpriser och ungefär oförändrade förhållanden i övrigt — allteftersom de framtvinga ytterligare rationaliseringsåtgärder för tiotusentals jordbruk i skilda delar av landet med gynnsammare förutsättningar visserligen icke behöva befaras komma att medföra någon tillbakagång av räntabiliteten, och väl torde man härav även kunna draga slutsatsen, att ytterligare förbättringar i lantarbetarnas läge å sådana egendomar framdeles skola, utan oövervinneliga svårigheter, kunna här genomföras. A andra sidan tala räntabilitetsundersökningarna, liksom erfarenheten i övrigt, för att svårigheterna äro större och framdeles komma att framträda ännu starkare med avseende å andra grupper av jordbruk med mindre gynnsamma förutsättningar för en ekonomisk drift — vare sig dessa förutsättningar hava avseende å läget, jordens beskaffenhet, egendomens konfiguration, skogstillgångarna eller ägarens personliga ekonomiska r e s u r s e r — samt att möjligheterna för ytterligare förbättringar i lantarbetarnas ekonomiska ställning på dessa egendomar följaktligen äro mindre och mera ovissa. Även om ägaren av ett jordbruk av den sistnämnda typen, så långt det är honom ekonomiskt möjligt, följer den allmänt förordade vägen mot bättre organisation av arbetet, starkare mekanisering och ökad besparing av mänsklig arbetskraft, så torde arbetskraften här icke kunna erbjuda fullt lika goda löneförmåner som på den bättre ställda egendomen. Vissa skiljaktigheter med avseende å löneläget mellan olika egendomar och bygder torde — även med tagen hänsyn till sannolikheten av kollektivavtalens ökade utbredning — alltjämt komma att bestå, med åtföljande fortsatt eller måhända ökad brist på arbetskraft å sådana jordbruk och i sådana landsdelar. Man får av allt tillgängligt utredningsmaterial det allmänna intrycket, att det stora och medelstora jordbruket inom rikets i jordbruksavseende mest gynnade delar — även utan mera avsevärda förskjutningar i produktprisernas höjd — äga vissa förutsättningar för att utan räntabilitetens allvarliga äventyrande bära åtminstone vissa ytterligare lönestegringar, allt givetvis under förutsättning att vederbörande jordägare icke av särskilda omständigheter befinna sig i en ekonomiskt prekär situation, vidare under förutsättning att jordbruken äro välskötta och välbebyggda samt naturligtvis ytterligare under det givna antagandet att jordägarna anstränga sig till det yttersta för att efter de linjer, som förut berörts, driva rationaliseringen än längre och än mera spara på arbetskraften. Man får emellertid även samtidigt intrycket, att ett icke ringa antal jordbruk finnes inom riket, även i dessa medelstora och

184 större storleksgrupper, där arbetsbristen och kraven på ytterligare löneförbättringar kunna förväntas leda till vissa omläggningar av jordbruksdriften i mindre arbetskrävande riktning: reduktion av kreatursantalet, inskränkningar av mera arbetskrävande odlingar, begränsningar i cirkulationsbruket, mera åkers utläggande till betesvall, ja i viss utsträckning även betesmarkens och även åkerjordens utläggande till skogsmark. Självfallet gäller vad senast sagts företrädesvis om mera avlägset belägna eller av impediment söndersplittrade fält — vilka ju förekomma på många egendomar inom landet — eller i allmänhet om arealer, vilka under nuvarande förhållanden ej lämna skälig avkastning vid brukning enligt hävdvunna metoder. Vad nu anförts har, som framgått, företrädesvis avseende å det medelstora och större jordbruket inom riket, även om åtskilligt av vad sålunda understrukits äger tillämplighet jämväl å jordbruk av mindre storleksordning. Vida svårare ställer sig det nu behandlade problemet för det mindre jordbrukets och i all synnerhet det egentliga småbrukets vidkommande. Ännu vanskligare är att här fälla några bestämda omdömen om den sannolika framtidsutvecklingen. Det förebragta utredningsmaterialet, liksom allt vad man i övrigt känner om småbrukets förhållanden, tyder utan tvivel på att möjligheterna för fortsatt rationalisering och maskindrift här äro vida mindre, ja att man här har framför sig det måhända svåraste problemet, såväl då det är fråga om riktlinjerna för vår framtida jordbrukspolitik som då det — som här är fallet — gäller spörsmålet om »flykten från jordbruket». Det ligger i sakens natur, att inom det mindre jordbruket en mera genomförd arbetsfördelning är långt svårare att genomföra än inom det medelstora och större, att möjligheterna för användning av traktorer och andra maskiner här äro långt mera begränsade samt att även rationaliseringsarbetet i ladugårdarna här stöter på stora hinder. Visserligen vinnlägga sig såväl statsmakterna som enskilda sammanslutningar om att även i fråga om småbruket påverka utvecklingen i den önskade riktningen, i vilket avseende förut erinrats om planerade åtgärder för främjande av gemensam maskinanvändning och om åtskilligt annat. Samtidigt har emellertid framgått, att svårigheterna för rationaliseringsåtgärderna här äro osedvanligt stora och att man, vad det mindre jordbruket och framför allt det egentliga småbruket beträffar, icke på länge, ja troligen aldrig kan förvänta sig uppnå lika stora resultat som för det medelstora och större jordbrukets vidkommande. Men ej endast detta förhållande utan även åtskilliga andra omständigheter göra att problemet om »flykten från jordbruket», då fråga är om det mindre jordbruket, får en särskild karaktär. Det är som ovan understrukits allmänt känt, att småbrukarfamiljernas och icke minst småbrukarhustrurnas arbetsförhållanden äro bland de hårdaste, som förekomma i det nutida Sverige och att de i småbonde- och småbrukarfamiljerna uppväxande unga generationerna, ej minst flickorna, på grund av de ogynnsamma arbetsvillkoren i påfallande stor omfattning lämna hemmen för att inom andra arbetsområden söka lättare och bättre betalda arbeten. Därtill kommer emellertid än vidare — vad av för närvarande pågående utredningar torde komma att närmare bestyrkas — nämligen att de små jordbrukarnas och i all synnerhet de egentliga småbrukarnas ekonomiska ställning för närvarande inom stora delar av riket är mycket svag, ett förhållande som kan ledas tillbaka till ett helt komplex av skilda orsaker. Bland dessa sistnämnda lära väl löneanspråken från tillfälliga arbetares sida — i den mån sådan arbetskraft under sommarmånaderna även behöves på de mindre jordbruken — knappast spela den största rollen, även om jämväl utläggen för sådant biträde i arbetet självfallet innefatta en belastning. Viktigare torde vara, att småbrukets allmänna ekonomiska ställning, på grund av prisläget å den anima-

185 liska produktionens alster man även mången gång som följd av de höga jordpriser, som måst betalas vid starten, och till följd av de dryga byggnadskostnaderna i talrika fall blivit mycket bekymmersam, i all synnerhet där närliggande och säkra tillfällen till biförtjänster icke finnas och där tillhörande skogsskiften icke lämna småbrukarna erforderligt stöd. Endast genom att underbetala sin egen och sina familjemedlemmars arbetskraft samt genom ett efter våra dagars förhållanden hårt utnyttjande av denna arbetskraft har småbrukaren i våra dagars Sverige kunnat hålla sig fast vid den egna torvan samt fullgöra de räntelikvider och amorteringar å sina lån, vilka han i regel har att bära. Det torde måhända böra tilläggas, att småbruket ofta dominerar inom sådana trakter av riket, där marken är karg och stenbunden eller av andra anledningar tung att bruka, samt att man — såsom ovan närmast på tal om det medelstora och större jordbruket erinrats — här ofta finner skiften, som med för närvarande förekommande brukningsmetoder knappast lämna avkastning å det nedlagda kapitalet. Ej minst för det mindre jordbrukets vidkommande lärer man följaktligen, i den mån driftskostnaderna ej kunna nedbringas, i viss omfattning få räkna med en sådan utläggning av åker och betesmark till skogsmark, som ovan berörts, och detta såväl som följd av småbrukets svaga ekonomi och tunga arbetsvillkor som den här närmast ifrågakommande företeelsen, nämligen knappheten å arbetskraft i småbruksbygderna. Det bör måhända med avseende å detta sistnämnda spörsmål ånyo erinras om vad tidigare framgått, nämligen att de mindre jordbrukarna ofta icke se sig i stånd att erbjuda den tillfälliga arbetskraften ens sådana löner, som eljest äro gängse, med följd att bristen å arbetskraft vid det mindre jordbruket — förutom genom övergången till andra yrken — även skarpes genom att arbetskraften söker sig till de större egendomarna med deras högre löner och gynnsammare arbetsvillkor även i övrigt. Det är på grund av vad nu anförts helt naturligt, att den allmänna uppmärksamheten under senare tid allt mera riktats på frågan om det svenska småbrukets ställning och framtidsmöjligheter. En särskild utredning — den s. k. egnahemsutredningen — är också för närvarande sysselsatt med en undersökning av hithörande problem. Man torde hava anledning antaga, att småbrukets säregna svårigheter — sådana dessa härflyta ur det nu berörda komplexet av skilda orsaker — med tiden komina att leda till en viss nyorientering med avseende ä statsmakternas inställning till småbruksbildningen, sådan denna hittills fortgått inom riket, vare sig fråga är om den statsunderstödda egnahemsverksamheten eller om nybildning av mindre jordbruk i övrigt. Icke minst de ovan understrukna svårigheterna för ökad maskinanvändning och annan rationalisering inom småbruket med i allmänhet småbrukens svaga ekonomiska bärighet lärer leda tankarna in på frågan, huruvida icke de ifrågavarande jordbruken inom landet ofta äro alltför små för innehavarnas bärgning, synnerligast i trakter, där varken egna skogstillgångar eller möjligheter till skogsarbete å närliggande bolagsskogar finnas, ävensom där skuldsättningen är alltför betungande och förutsättningarna för skälig räntabilitet i övrigt alltför små. Vid nybildning av mindre jordbruk torde man i anslutning härtill i framtiden alltmera komma att eftersträva tillskapandet av »familjejordbruk» av en sådan storleksordning, som möjliggör en skälig bärgning utan biförtjänsters anlitande. Vad de redan existerande, i fråga om arealen alltför otillräckliga, småbruken beträffar pekar utvecklingen i riktning mot sammanslagningar av närliggande småbruk till större och mera bärkraftiga sådana »familjebruk», som nu nämnts. Även om det torde taga jämförelsevis lång tid innan dessa strävanden komma att leda till det önskade resultatet, och under fullt beaktande

186 av många härmed förenade svårigheter, synes likväl allt tyda på att utvecklingen kommer att gå i denna riktning. Givet är, att det nu anförda allenast innefattar vissa allmänna randanmärkningar kring frågan om jordbruksnäringens möjligheter att utan risk för avsevärd minskning av räntabiliteten bära de med arbetsbristen och lönestegringarna följande ökade omkostnaderna, ett problem som ju — enligt vad ovan framhållits — är av väsentligen jordbrukspolitisk natur. Att göra några mera bestämda prognoser rörande den sociala framtidsutvecklingen är naturligtvis så mycket mindre möjligt, som intet med visshet eller ens med någon större grad av sannolikhet torde kunna sägas om prisutvecklingen på jordbrukets produkter, sådan denna utveckling kommer att bestämmas av de internationella jordbrukskonjunkturerna eller av statsregleringarna på jordbrukets område eller av bådadera dessa faktorer i förening. Detta omfattande ämne är ju för övrigt, när detta skrives, upptaget till utredning av särskilda för ändamålet tillkallade sakkunniga. Söker man emellertid att av det anförda draga några allmänna slutsatser rörande det problem, som här närmast är föremål för behandling, nämligen problemet om »flykten från jordbruket», synas dessa slutsatser — även under olika antaganden rörande den sannolika utvecklingen med avseende å jordbrukets produktpriser — likväl tämligen bestämt peka i riktning mot en viss sannolik utveckling; en utveckling som, vare sig man bedömer den med tillfredsställelse eller med beklagande, förefaller att vara åtminstone i stora drag tämligen given och ofrånkomlig. Med avseende å denna sannolika utveckling i fråga om »flykten från jordbruket» må sammanfattningsvis sägas följande. Därest man alltjämt, liksom förut i förevarande avsnitt, företrädesvis betraktar de drivfjädrar vid »flykten från jordbruket», som äro av ekonomisk natur, ådagalägger den verkställda utredningen till en början, att arbetslönerna inom jordbruksnäringen alltjämt äro lägre än lönerna inom andra med jordbruket närmast konkurrerande fack och sysselsättningsgrenar på landsbygden och att jordbruksarbetarnas löner i stort sett ligga ännu mera under lönerna inom flertalet industriella och andra, företrädesvis i städerna och industrisamhällena tillgängliga arbetsområden. Visserligen h a r skillnaden härutinnan genom de senaste årens löneförbättringar vid jordbruket reducerats och väl har den stora massan av lantarbetare genom den nyligen genomförda lagstadgade arbetstidsregleringen erhållit förmåner, som härutinnan jämställa dem med industriens arbetare. Alltjämt föreligger emellertid mellan å ena sidan jordbruket och å den andra större delen av det övriga näringslivet en löneklyfta, mera framträdande, när man endast betraktar kontantlönerna, och mindre stor, när man jämför årslönerna för statavlönade arbetare, men även i sistnämnda fall obestridlig. Med nu gällande produktpriser samt priser å för jordbruket och jordbrukaren nödiga maskiner, redskap och hushållsartiklar är det större och medelstora jordbrukets räntabilitet icke större än att dessa grupper av rikets jordbrukare endast genom långt drivna rationaliseringsåtgärder med åtföljande minskning i användningen av mänsklig arbetskraft kunnat bära de hittillsvarande lönestegringarna samt verkningarna av arbetstidsregleringen. Räntabiliteten hos samma grupper av jordbruk torde ej heller för framtiden kunna förväntas bliva större än att dessa jordbrukets utövare se sig nödsakade att möta varje nytt anspråk på lönestegring med ännu längre gående rationaliseringsåtgärder och ännu längre drivna inskränkningar i användningen av mänsklig arbetskraft. Även under för jordbruksnäringen mest gynnsamma antaganden om utvecklingen med avseende å jordbrukets produktpriser och priserna å jord-

187 brukets förnödenheter jämte övriga faktorer, vilka — vid sidan av löneomkostnaderna — äro bestämmande för jordbrukets räntabilitet, lärer, såvitt nu kan bedömas, en sådan räntabilitetsnivå knappast kunna förutsättas, som sätter det medelstora och större jordbruket i tillfälle att eliminera den förenämnda löneklyftan; än mindre att skapa en löneklyfta av motsatt natur, d. v. s. ett högre löneläge inom jordbruket än vad andra fack och sysselsättningsgrenar i allmänhet erbjuda. Detta antagande bygger ej endast på det faktum, att jordbruket såväl i vårt som andra länder städse tidigare — åtminstone allt sedan den stora industriella periodens början — härutinnan varit svagare ställt än flertalet andra näringar. Det grundas därjämte på insikten om att jordbrukets produktpriser inom ett så starkt industrialiserat land som vårt svårligen kunna tänkas bliva, vare sig genom världskonjunkturernas inverkningar eller genom statliga regleringar, driven så långt i höjden som för det ifrågavarande ändamålet vore nödvändigt. Det vilar ytterligare på erfarenheten av prisförhöjande åtgärders stegrande inverkan på fastighetsvärdena samt därmed på skuldsättningen och de av denna härflytande ränte- och amorteringsförpliktelserna. Det stödjes slutligen på allt vad man för närvarande känner om löneutvecklingen inom den allt mera rationaliserade storindustrien och om löneläget inom en rad av företrädesvis i städerna och industrisamhällena men även på den rena landsbygden tillgängliga andra fack och sysselsättningsgrenar. Är nu detta riktigt — och allt tyder h ä r p å — så kan ju därav ingen annan slutsats dragas än att »flykten från jordbruket» kommer att fortsätta — alltjämt närmast i vad det avser arbetsfolket på de här först behandlade grupperna av medelstora och större jordbruk — och detta ej endast på grund av den ifrågavarande löneklyftan men även och icke minst just av det skälet, att de ifrågavarande medelstora och större jordbruken i och med rationaliseringen komma att hava mindre användning för den mänskliga arbetskraften än tidigare. Ja man torde kunna gå ännu ett steg längre och tillfoga, att — såsom utvecklingen med avseende å lönestegringarna och rationaliseringstendenserna gestaltar och kommer att gestalta sig — avgången av arbetskraft från jordbruket till andra näringar även under det ytterst osannolika antagandet, att jordbruksnäringen kunde bereda sina arbetare lika höga löner som industrien och stadsmannanäringarna i övrigt, måste fortsätta. Varje näringsföretag, som rationaliseras och mekaniseras, inskränker därmed sitt behov av mänsklig arbetskraft; detsamma gäller varje jordbruk, där denna utvecklingsprocess fortskrider; detsamma gäller följaktligen även de jordbruksbygder i sin helhet, där dessa jordbruk dominera; detsamma måste i än större grad gälla, när den härigenom ledigblivna arbetskraften inom andra yrken och sysselsättningar erhåller högre löneförmåner. Går man härefter över till det mindre jordbruket, äro rationaliseringsmöjligheterna här visserligen vida mindre och denna orsak till minskat antal i jorden arbetande människor följaktligen svagare. Men eftersom lönerna i det mindre jordbruket — enligt vad förut understrukits — icke kunna förväntas stiga ens så högt som inom det medelstora och större, måste å andra sidan den förenämnda löneklyftan mellan jordbruket och industrien och för övrigt även löneskillnaden mellan det mindre och större jordbruket verka så mycket starkare i riktning mot fortsatt avgång av arbetskraft. Ser man slutligen särskilt på det egentliga småbruket, lära väl vissa möjligheter föreligga till nybildning av sådana brukningsdelar, framför allt i samband med nyodlingar i övre Norrland, men även i andra trakter av riket genom styckningar av för ändamålet lämpade större egendomar. En viss ökning av småbruksbefolkningens numerär synes härigenom vara möjlig och sannolik. Å den andra sidan peka emellertid småbrukets förutberörda stora

188 svårigheter och ej minst nödvändigheten av sammanslagningar mellan olika småbruk i den motsatta riktningen, och skulle man våga ett sammanfattande antagande, torde man i framtiden snarast kunna förutsätta en något minskad än en något ökad sammanlagd folkmängd inom denna grupp av jordbruk inom landet. Slutsatsen av det sagda blir följaktligen — allt fortfarande för såvitt de ekonomiska faktorerna fälla utslaget — att utsikterna för att hejda eller ens nämnvärt minska den för närvarande pågående »flykten från jordbruket» äro synnerligen små, ja att man under den framtid, som närmast kan överblickas, har att bereda sig på en alltjämt fortsatt sådan avgång av arbetskraft från modernäringen till andra yrken. Vad nu anförts har avseende å den egentliga jordbruksnäringen inom riket och följaktligen icke å jordbrukets binäringar. Emellertid torde man i fråga om den näst jordbruket viktigaste och jordbruket närmast stående näringsgrenen på landsbygden, nämligen skogsbruket, böra tillägga ytterligare några ord. I ett föregående sammanhang har visserligen erinrats om de under senare tid starkt framträdande rationaliseringstendenserna såväl inom sågverksrörelsen som inom cellulosa- och pappersindustrierna och i anslutning härtill vissa reflexioner gjorts rörande dessa svenska storindustriers möjligheter att absorbera ytterligare arbetskraft från landsbygden och jordbruket. Emellertid hava dessa reflexioner närmast knutits till själva fabriksrörelsen på ifrågavarande områden. I förevarande sammanhang torde — i anslutning till vad ovan anförts om jordbruksnäringens förhållanden — böra framhållas, vad för övrigt torde vara allmänt känt, nämligen att även det nutida skogsbruket, som ju särskilt i rikets nordligare delar giver arbete och utkomst åt ett mycket betydande antal såväl jordägare och arrendatorer som lösa skogsarbetare, på grund av en rad av moderna tekniska framsteg och förbättringar knappast kan antagas komma att i framtiden giva utkomstmöjligheter för en större folknumerär än för närvarande. Genom flottningsledernas fortsatta utbyggnad och modernisering, genom att hästkörslorna i skogarna i allt större omfattning fått vika för automobiltransporter ävensom genom åtskilliga alltmera använda maskinella anordningar är även skogsbruket — och i synnerhet den i större skala bedrivna skogshanteringen — föremål för en fortskridande rationaliseringsprocess, vilken snarare minskar än ökar behovet av mänsklig arbetskraft. Tilläggas må ytterligare, att den för skogshanteringen, liksom för näringslivet i övrigt, allt mera framträdande angelägenheten av att i möjligaste mån förebygga driftkostnadernas stegring självfallet hänvisar de stora industriella företagen på området men även de mindre skogsägarna till att driva dessa rationaliseringsåtgärder allt längre, i synnerhet som arbetslönerna även i skogsbruket under senare tid företett en viss stegring och arbetsgivarna därjämte hava att taga hänsyn till de med välfärdsanordningarna till förmån för skogsarbetarna förenade omkostnaderna. Vad i det föregående anförts på tal om »flykten från jordbruket» och denna företeelses sannolika fortsättning under den tid, som närmast kan överblickas, torde följaktligen i tillämpliga delar gälla jämväl med avseende å skogshanteringen, liksom för övrigt i allmänhet om trädgårdsskötseln, fiskerinäringen och andra här ej närmare behandlade binäringar till jordbruksnäringen eller jordbruksnäringen närstående sysselsättningsgrenar på landsbygden. Riktigheten av det här gjorda antagandet om den sannolika framtidsutvecklingen med avseende å »flykten från jordbruket» styrkes ytterligare vid ett studium av de prognoser, som kunna göras med avseende å landsbygdsoch jordbruksbefolkningens demografiska förändringar under de närmaste

189 årtiondena. De här intagna tabellerna äro utarbetade av docenten Alf Johansson1 och avse landsbygds-, respektive jordbruksbefolkningens sannolika storlek samt fördelning efter kön och åldersgrupper under perioden 1935—1970, allt under vissa antaganden. Landsbygdsbefolkningen är beräknad enligt den vid början av år 1936 gällande administrativa indelningen och vid prognosernas uppgörande har hänsyn icke kunnat tagas till framtida judiciella förändringar. Beräkningarna rörande jordbruksbefolkningen grunda sig på den enligt 1930 års folkräkning i yrkesgruppen »jordbruk med binäringar» med undantag av under skogsbruk upptagna befolkningen, likväl efter utproportionering av Testgrupperna »husligt arbete» och »f. d. yrkesutövare m. fl.» Under antagande av ingen utrikes omflyttning, d. v. s. ingen emigration eller immigration, under visst antagande rörande dödligheten samt under den uppenbarligen hypotetiska förutsättningen, att man icke skulle hava att räkna med någon fortsatt folkomflyttning från jordbruket till andra näringar, hava prognoserna verkställts med utgångspunkt från två olika antaganden rörande nativiteten, nämligen dels (I) i stort sett oförändrad eller, närmare bestämt, något höjd nativitet för landsbygden, så att nettoreproduktionstalet blir 1 000, samt vidare (II) sjunkande nativitet till år 1950 men därefter oförändrad nativitet, så att nettoreproduktionstalet blir 500 eller detsamma som för närvarande gäller för rikets städer. Betraktar man nu de ifrågavarande prognoserna närmast för jordbruksbefolkningen, så finner man — därest ingen fortsatt avgång av arbetskraft till andra näringar skulle komma att äga rum — under det första nativitetsantagandet såväl för männens som för kvinnornas vidkommande en avsevärt stegrad folkmängd inom åldersgruppen 20/35 år och först efter sistnämnda tidpunkt en tillbakagång inom denna åldersgrupp. Vad angår åldersgruppen 35/50 år beräknas densamma under samma nativitetsantagande för männens vidkommande gå i svagt stigande till år 1945 och för kvinnornas del bliva intill denna tidpunkt ungefär oförändrad; därefter inträder för såväl männens som kvinnornas del en stark ökning av befolkningen inom denna åldersgrupp. Med utgångspunkt från det andra nativitetsantagandet erhålles för tiden fram till 1955 samma resultat med avseende å utvecklingen av antalet män och antalet kvinnor inom de båda ifrågavarande åldersgrupperna. Enligt bådadera nativitetsantagandena skulle antalet män inom jordbruksbefolkningen i åldern 20/35 år, vilket antal år 1935 var omkring 235 000, år 1940 stiga till omkring 268 000 och år 1945 till omkring 285 000 personer; motsvarande siffror med avseende å kvinnorna inom samma åldersgrupp äro respektive 188 000, 218 000 och 248 000 personer. Med hänvisning i övrigt till tabellerna kan härav slutas, att de större barnkullarna bland jordbruksnäringens utövare från tiden före det senaste starka nativitetsfallet jämväl inom denna befolkning — under förutsättning att ingen omflyttning från jordbruksnäringen till andra yrken och ingen utrikes omflyttning äger rum — under tioårsperioden 1935—1945 skulle komma att öka männens antal inom åldersgruppen 20,35 år med omkring 50 000 och kvinnornas antal inom samma åldersgrupp med omkring 60 000 personer. Uppenbart är, att den svenska jordbruksnäringen, med hänsyn till vad i det föregående anförts om näringens sannolika utveckling, mänskligt att döma icke år 1945 kommer att kunna bereda sysselsättning å ytterligare 50 000 män och 60 000 kvinnor i den för frågan om »flykten från jordbruket» mest betydelsefulla åldersgruppen 20/35 år liksom för övrigt ej heller för den under samma tidsperiod sannolika, om ock mindre ökningen i antalet män 1

Tabellerna äro av honom utarbetade tillsammans med t. f. aktuarien G. Hävermark.

190 N a t i v i t e t s a n t a g a n d e I (inga flyttningar). 1935

1970 A. L a n d s b y g d s b e f o l k n i n g e n . 666 781 692 402 699 806 695 065 684 758 656 815 677 337 538 780 488 373 460 615 467 994 494 713 565 670 555 945 495 296 525 292 534 380 508 746 461 0*1 458 997 417 956 342 921 373 592 410 267 442 559 468 971 316 040 298 612 232 900 246 949 263 218 284 354 308 261 220 499 205 632 Tillhopa 2094804 2155482 2 218 021 2 276678 2326 60S 2368286 2398618 2417 724

Män 0—20 20-35 35-50 50—65 65—co

år > > > >

712 340 524108 383 688 282 705 191963

år > > » >

679 329 446 800 379 355 285 250 211 508

Kvinnor 0—20 20—35 35—50 50—65 65—co

652 758 482 940 394 514 304 565 223 466

633 842 517 193 406 025 321903 236 835

642 769 513 677 422 800 341158 249 664

668 170 471 205 457 113 354 686 265 619

675 329 445 277 489 458 364 879 281 723

670 759 451 772 485 840 380 206 298 130

660 815 478 227 445 517 411 558 311 250

Tillhopa 2 002 242 2 058 243 2115828 2170068 2 216 793 2 256 666 2 286 707 2307 367

år > > > >

353 543 235472 163 206 146 248 115092

B. J o r d b r u k s b e f o l k n i n g e n . 369 901 334 404 336 963 356 201 326 120 227 328 268 455 265 993 242 309 284 792 168 404 222 685 253 755 269 003 186 560 150 365 166 881 145 396 ] 43 469 145 618 122 651 122 353 119 204 122 383 122 585

år > » » »

332 657 187 678 161 902 139 122 109 843

321 516 217 825 160 192 142 423 115 330

Tillhopa

957 286

Män 0—20 20—35 35—50 50—65 65—co

375 308 375 681 233 451 249 964 251157 228 749 199 659 226 983 123 601 127 036 Tillhopa 1013561 1035863 1063 324 1093844 1125281 1155466 1183176 1208413

Kvinnor 0—20 20—35 35—50 50—65 65—<w

362 178 362 542 343 723 356 954 324 824 241 633 249 283 233 074 219 750 225 357 220 382 234 369 235 790 177 673 206 256 186 056 143 851 144 811 160 107 145436 128 854 126 017 128 312 129 488 122 872 987 583 1020088 1052 921 1084196 1112 920 1139467 314 704 247 626 161173 144 103 119 977

i åldersgruppen 35/50 år. Då hela utvecklingen fastmera tyder på att jordbruksbefolkningen på grund av en rad ovan anförda omständigheter kommer att minskas redan i förhållande till sin nuvarande numerär, så faller det av sig självt att den ifrågavarande sannolika ökningen i antalet män och kvinnor inom åldersgruppen 20/35 år är att betrakta såsom ett folköverskott inom jordbruksnäringen, för vilket jordbruksnäringen skall komina att hava ännu mindre användning. Med hänsyn till den försiktighet, som i förevarande utredning är av nöden, skola inga kommentarer göras till prognosens siffror med avseende å jordbruksbefolkningens sannolika numerär under tiden efter 1945 eller 1950, men må allenast framhållas, att jordbruksbefolkningen under de därefter följande årtiondena, redan under antagande av oförändrad men ännu mera under förutsättning av fallande nativitet, kommer att förete en tillbakagång av den i detta sammanhang viktigaste åldersgruppen, nämligen män och kvinnor i åldern 20/35 år. Man torde icke böra undandölja, att det framtidsperspektiv, som i anslutning till vad nu sagts synes vara det mest sannolika för att icke säga det nära nog vissa, inbjuder till åtskilliga allvarliga reflexioner. Envar, som i förekomsten av en möjligast stor och livskraftig jordbruksbefolkning ser ett stort samhällsvärde och en källa till samhällelig hälsa och

191 Nativitetsantagande II (inga flyttningar). 1935

1970 A. L a n d s b y g d s b e f o 1 k n i n g e n. Män 0—20 år 712 340 644 144 562 036 482 715 421 060 371 098 332 717 308 763 319 280 428 822 377 414 20—35 > 524 108 555 945 565 670 538 780 488 373 534 380 508 746 461 021 525 292 35—50 > 383 688 417 956 458 997 495 296 468 971 50—65 > 282 705 298 612 316 040 342 921 373 592 410 267 442 559 263 218 284 254 308 261 65—(o > 191 963 205 632 220 499 232 900 246 949 Tillhopa 2094804 2 1 2 2 289 2123242 2 092 612 2 055 266 2007 785 1945690 1866296 Kvinnor 357 495 321 040 297 940 414 131 363 202 307 630 489 458 485 840 445 517 364 879 380 206 411 558 281 723 298 130 311 250 Tillhopa 2 002242 2 025 805 2 023379 1991480 1 9 5 3 9 4 4 1907 686 1848418 1773895

0—20 år 20-35 » 35—50 > 50-65 > 65—co >

679 329 446 800 379 355 285 250 211 508

620 320 482 940 394 514 304 565 223 466

541 393 517 193 406 025 321 903 236 865

464 181 513 677 422 800 341158 249 664

405 321 471 205 457 113 354 686 265 619

B. J o r d b r u k s b e f o l k n i n g e n . 195 480 214 950 278 897 243 013 211 865 284 792 265 993 242 309 186 560 222 685 253 755 269 003 166 881 150 365 143 469 145 618 122 353 122 585 122 651 122 383 965582 984 030 Tillhopa 1013 561 1019 719 1016101 999894

Män 0—20 år 20—35 » 35—50 > 50—65 > 65—co »

353 543 235 472 163 206 146 248 115 092

318 260 268 455 169 404 145 396 119 204

179 512 188 316 251157 199 659 123 601

169 044 160 407 228 749 226 983 127 036

942 245

173 209 181 225 235 790 160 107 129 488 879 819

163 119 154 557 220 382 186 056 128 854 852968

Kvinnor 0—20 år 20—35 > 35—50 > 50—65 » 60—co

y

Tillhopa

332 657 187 678 161 902 139 122 109 843

305 739 217 825 160 192 142 423 115 330

268 642 247 626 161173 144 103 119 977

233 686 249 283 177 673 145 436 122 872

928 950

206 922 233 074 206 256 143 851 126 017 916120

188 322 204 602 234 369 144 811 128 312 900 416

trygghet, lärer ej utan bekymmer vilja tänka sig en utveckling i riktning mot en ytterligare tillbakagång av vårt lands redan genom den stora emigrationen och industrialiseringen så starkt reducerade jordbruksbefolkning. Ej minst i nuvarande tidsläge, när bristen på arbetskraft inom jordbruksnäringen så starkt framträder och de med »flykten från jordbruket» förenade samhälleliga olägenheterna så allmänt påtalas, måste den angivna sannolika framtidsutvecklingen te sig mera än eljest nedslående. Den åtminstone tidigare utbredda uppfattningen, att jordbruksnäringen borde kunna giva sysselsättning och utkomst åt en större folkmängd, synes — alltjämt såvitt problemet såsom här betraktas u r företrädesvis ekonomiska och demografiska synpunkter — vara en illusion, som grusas. Men ej endast detta. Även möjligheterna för att i nämnvärd mån hejda den fortsatta »flykten från jordbruket» förefalla icke vara stora. Väl bör bemärkas, att någon egentlig fara icke torde hota i form av tillbakagående jordbruksproduktion med åtföljande ökat beroende av utlandet. Även om en viss omläggning av jordbruksdriften i arbetsbesparande riktning kominer att äga rum och en viss extensifiering av jordbruket torde vara att förvänta, så synes nämligen å andra sidan den fortskridande rationaliseringen och den starka tekniska utvecklingen — självfallet under förutsättning att statsmakterna hädanefter

192 liksom hittills hålla jordbruksnäringens produktpriser uppe vid skäliga nivåer — tala för att jordbruksnäringen, trots den fortsatta avgången av arbetskraft, kommer att giva lika stor, ja möjligen ännu större produktionsvolym än hittills. Det är onekligen icke på denna punkt, som oron är motiverad. Bekymren hos dem, som företräda den förevarande uppfattningen, måste fastmera knyta sig till det förhållandet, att den jordbundna och rotfasta delen av landets befolkning ytterligare kominer att minskas med åtföljande försvagad jämvikt mellan modernäringen och andra näringar. De torde även vinna näring i den reflexionen, att industribefolkningen, huru goda dess levnadsvillkor än ofta må förefalla, likväl alltid i vida större utsträckning än jordbruksbefolkningen är underkastad de med ekonomiska depressionsperioder följande farorna av otrygghet och arbetslöshet. Man har svårt att glömma den senaste stora lågkonjunkturens liksom även tidigare lågkonjunkturers bittra erfarenheter i denna riktning och svårt att förbise det faktum, att industribefolkningen vid inträffande massarbetslöshet allenast i ringa omfattning söker sig tillbaka till jordbruket men företrädesvis måste sysselsättas genom andra arbeten eller på annat sätt genom det allmännas försorg försörjas. Det måste — torde även från detta håll anföras — även ur mera ideella synpunkter betraktas såsom mindre lyckligt, att alltför många unga människor lämna det i så inånga avseenden sunda arbetet i jorden och livet på landet, ett arbete, som — även om det icke giver samma inkomst som arbetet i andra yrken — dock i högre grad än de flesta andra yrkesarbeten är ägnat att främja de uppväxande generationernas fysiska och psykiska hälsa. Emellertid finnas inånga som — även om de respektera och i mycket dela den nu återgivna allmänna uppfattningen — likväl se mindre allvarligt på de sociala och övriga följderna av den fortsatta »flykten från jordbruket». En sådan utveckling, menar man på detta håll, är den oeftergivliga förutsättningen för att den i jordbruket kvarblivande befolkningen skall kunna få sin levnadsstandard förbättrad. Denna befolkning måste uppnå levnadsvillkor, som icke alltför mycket avvika från den övriga befolkningens. Den kan göra anspråk på att bliva delaktig i den moderna utvecklingens framsteg, vare sig det gäller löner, arbetstid, bostadsförmåner, sanitära förhållanden eller levnadsomständigheter i övrigt, och den enda vägen härför är enligt denna mening en sådan tillbakagång i jordbruksbefolkningens numerär, som, enligt vad här framhållits, förefaller sannolik. Man hänvisar från detta håll även till att landsbygden och i synnerhet de rena jordbruksdistrikten under de sista årtiondena i så gott som alla nyssnämnda avseenden blivit efter i utvecklingen — ett förhållande som ej minst avspeglar sig i den under senare tid framträdande högre dödligheten på landsbygden än i städerna — och man ser ingen möjlighet till en vändning till det bättre utan en sådan folkminskning inom jordbruksnäringen, som här berörts. Åtskilliga finnas även, som ställa sig mera oförstående eller överhuvud taget bestrida riktigheten av den uppfattning, som ovan återgivits, och som tillmäta städernas och de tätare bebyggda samhällenas mera utvecklade materiella och intellektuella liv många företräden framför livet på landet. Den förevarande framställningen lärer icke kunna göra anspråk på att i detta ämne rätt skifta skuggor och dagrar, och detta så mycket mindre som man härmed kommer in på skilda uppfattningar i mycket väsentliga idépolitiska frågor. Befolkningskommissionen anser sig likväl icke kunna avsluta den ifrågavarande analysen av frågan om »flykten från jordbruket» i nuvarande tidsläge utan att ytterligare tillägga vissa allmänna reflexioner. Den föregående framställningen har — såsom i skilda sammanhang understrukits — företrädesvis eller uteslutande tagit sikte på problemets rent

193 ekonomiska sidor och de jämförelsevis pessimistiska slutsatserna bottna i ett sådant betraktelsesätt. Det har visats, att en löneklyfta består och sannolikt under den framtid, som närmast kan överblickas, alltjämt kommer att bestå mellan å ena sidan jordbruksnäringen och å den andra en rad andra grenar av näringslivet. Det har i anslutning härtill antagits, att de uppväxande jordbrukaregenerationerna alltjämt, liksom i så stor omfattning hittills, skola söka sig till yrken och anställningar med högre löner. Det har tagits som en given sak, att jordbruksnäringens utövare allt framgent liksom för närvarande skola möta bristen på arbetskraft genom mycket långt drivna rationaliseringsåtgärder. De anförda synpunkterna på jordbrukets sannolika förmåga att bära ytterligare lönestegringar äro likaledes uteslutande av ekonomisk innebörd. Med hänsyn till de ekonomiska drivkrafternas utomordentliga betydelse, då fråga är om den nutida »flykten från jordbruket», är det helt naturligt, att framställningen fått denna karaktär. Det är helt förklarligt, att så stor vikt lagts vid nödvändigheten av rationaliseringssträvandenas fullföljande ända till den yttersta gränsen för möjligheterna härutinnan. Nu lärer man dock icke hava på ett nöjaktigt sätt »kartlagt» det förevarande problemet, därest man icke till vad sålunda anförts fogar några allmänna synpunkter av annan natur. Det är — åtminstone om man ser spörsmålet på längre sikt — måhända icke alldeles säkert, att de rent ekonomiska övervägandena skola komma att spela fullt samma roll som under den hittillsvarande utvecklingen, och man bör möjligen taga sig till vara för att karakterisera den framtida utvecklingen såsom ödesbestämd. Redan i ett föregående sammanhang har erinrats därom, att en begynnande ny inställning hos de unga generationerna till arbetet i jordbruket och livet på landet flerstädes kan spåras, även om denna nya inställning ännu endast i mindre grad sätter sin prägel på utvecklingen. Det har även framhållits, att, trots allt, vissa återhållande krafter även i övrigt redan nu mångenstädes göra sig gällande med avseende å den omflyttningsrörelse, varom här är tal. Det är ju icke alldeles otänkbart, att intresset för jordbruksarbetet och trivseln med arbetet i jordbruket så småningom kan komma att ökas samt att många såväl hemmasöner och hemmadöttrar som löntagare inom jordbruksnäringen skola känna sig mera tillfreds med sina förhållanden och kvarbliva i jordbruket, även om lönerna här förbliva lägre än inom många andra fack och även om städernas och industriens »sugkraft» i fråga om arbetskraften kommer att fortfara. Med kvarstannandet i jordbruket följer likväl ofta en viss större trygghet; faran för att utkastas i arbetslöshet är här vida mindre än inom industrien; löner och levnadsförhållanden i övrigt kunna här bereda tillfredsställelse och förnöjsamhet, även om jämförelserna rent ekonomiskt sett och särskilt jämförelserna på kortare sikt utfalla till förmån för andra sysselsättningsgrenar. Man har måhända även vissa anledningar förmoda, att den nuvarande av strävandet efter största möjliga ekonomiska utbyte väsentligen präglade rationaliseringsprocessen i framtiden skall komma att visa även sina mindre lyckliga sidor. Det är icke alldeles otänkbart, att maskinteknikens tidevarv, åtminstone vad jordbruket beträffar, en gång i tiden kommer att avlösas av ett tidsskede med växande betänksamhet mot att driva rationaliseringen ut i sina yttersta konsekvenser. Än vidare tillkommer, såsom redan framhållits, att rationaliseringsprocessen inom industrien, i den mån densamma ytterligare fortsätter, kommer att minska behovet av mänsklig arbetskraft på många industriella områden och för övrigt vet man föga eller intet om industriens och i allmänhet stadsmannanäringarnas förmåga att i framtiden bereda sysselsättning och utkomst åt ytterligare stora skaror av jordbrukets ungdom. Väl h a r man under de år, som närmast kunna överblickas, knappast anledning antaga, att dessa 13—387986.

194 förändrade tidsströmningar och dessa nu angivna faktorer komma att nämnvärt påverka utvecklingen och modifiera de slutsatser, till vilka man kommer vid problemets skärskådande ur mera renodlade ekonomiska synpunkter. Men utvecklingen går ofta i en kretsgång och den är i alla händelser beroende av så många ovissa och oberäkneliga förhållanden, att tvärsäkra omdömen böra undvikas. Det är icke alldeles givet, att den nutida nationalekonomens såsom mera eller mindre självklara ansedda hypoteser om den kommande utvecklingen giva det slutgiltiga svaret på frågan, och det är följaktligen tänkbart att »flykten från jordbruket», även om den föregående ekonomiska analysen är riktig, icke kommer att fortsätta i den omfattning, som ovan angivits såsom sannolik. Det speciella problemet om kvinnoarbetet i jordbrukarehemmen. Såväl av de här verkställda demografiska undersökningarna som av den föregående framställningen i övrigt har tydligen framgått, att »flykten från jordbruket» varit särskilt omfattande med avseende å de unga kvinnorna samt att bristen på arbetskraft inom jordbruksnäringen och de härmed förenade svårigheterna mångenstädes gjort sig särskilt kännbar i fråga om den kvinnliga arbetskraften. Då fråga varit om det mindre jordbrukets och särskilt det egentliga småbrukets arbetsförhållanden, har även varit anledning understryka under vilka hårda förhållanden såväl jordbrukarnas hustrur och övriga kvinnliga familjemedlemmar som även den lejda kvinnliga arbetskraften haft och alltjämt har att arbeta. Överhuvud taget har såväl den historiska redogörelsen som analysen av den nuvarande situationen givit vid handen, att problemet om den kvinnliga arbetskraften i jordbrukarhemmen intager en central plats i det komplex av spörsmål, som här behandlas, och att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt denna sida av ämnet. Den statistiska »undertaligheten» av kvinnor i jordbruket inom de yngre åldersgrupperna med åtföljande snedvriden könsproportion inom dessa åldersgrupper måste ju — som redan framhållits — ur befolkningspolitisk synpunkt m a n a till allvarlig eftertanke. En sådan onaturlig könsproportion inom landets modernäring och i allmänhet inom de mera utpräglade jordbruksbygderna leder ju direkt till en minskad äktenskapsfrekvens och därmed även till en lägre nativitet, så mycket mera beklagliga företeelser som förutsättningarna för ett sunt och lyckligt familjeliv och för det uppväxande släktets välfärd i mångt och mycket härstädes äro större än i de tätbebyggda industrisamhällena och de stora städerna. Även med beaktande av vad som numera göres för att bereda städernas mindre bemedlade folklager bättre bostäder och hygieniska förhållanden och de fattiga stadsfamiljernas ungdom tillgång till lekplatser och tillfällen till idrott samt sommarvistelse på landet, lärer landsbygden likväl i dessa hänseenden äga många företräden framför städerna. Ej heller bör förbises, att många sådana anordningar, vilka för städernas och de tätbebyggda samhällenas vidkommande draga icke oansenliga kostnader, på den rena landsbygden mera giva sig av sig själva. Barnen hava lekplatser inpå husknutarna, idrotten kan bedrivas på närliggande ängar och fält, sommarens rekreationsmöjligheter stå till buds, utan att sommarkolonier behöva anordnas, naturen själv lämnar med givmild hand och utan kostnad det som för stadsbarnens vidkommande måste organiseras och betalas. Det behöver icke anses som en jordbruksromantisk och verklighetsfrämmande uppfattning, om man bringar dessa förhållanden i erinran, och ej om man tillfogar, att landsbygden och framför allt jordbruket även i andra avseenden bereder såväl ungdomen som de vuxna många möjligheter till en lycklig och harmonisk tillvaro, vilka äro mera svåråtkomliga i industrisamhällena och i städerna. Man kan ju dessutom

195 tala om en statistisk »övertalighet» av unga kvinnor inom dessa andra näringar och i synnerhet i de större städerna, en företeelse, som icke är odelat gynnsam vare sig för äktenskapsfrekvensen och nativiteten eller för den kvinnliga ungdomens välfärd i allmänhet, åtminstone om man på frågan ej endast anlägger ett rent ekonomiskt betraktelsesätt. Att en så stor del av den kvinnliga ungdomen inom jordbruket söker sig andra sysselsättningar har visserligen i stort sett enahanda orsaker som »flykten från jordbruket» i allmänhet och som i det föregående utförligt behandlats. Emellertid synes det vara skäl att här ytterligare göra några påpekanden av icke ringa betydelse och fästa uppmärksamheten på vissa förhållanden, som härutinnan spela en icke oviktig roll. Den lönestatistiska redogörelsen har ju bekräftat, vad ock eljest är allmänt känt, nämligen att den lejda kvinnliga arbetskraften inom jordbruket betalas avsevärt lägre än den manliga arbetskraften. Man torde väl även kunna göra gällande, att hemmadottern i småbonde- eller småbrukarfamiljen i ekonomiskt avseende intager en mindre gynnsam ställning än hemmasonen. Nu är det väl i allmänhet så inom hela näringslivet i allmänhet samt inom alla sysselsättningsgrenar, att kvinnoarbetet värderas lägre än männens arbete, även om arbetet är av ungefär samma natur. Möjligt är att vissa skäl kunna anföras till förmån för en sådan sakernas ordning. Å andra sidan har ju den uppfattningen vunnit allt större utbredning, att lika lön skall utgå för lika arbete, oavsett om arbetstagaren är man eller kvinna, och åtminstone inom statsförvaltningen h a r denna grundregel i lönepolitiken numera genomförts. Utan att närmare ingå på detta omstridda spörsmål lärer man i allt fall kunna ställa frågan, huruvida icke kvinnoarbetet inom jordbruket alltjämt värderas för lågt. Åtminstone kan man säga, att en sådan utvecklingslinje vore tänkbar och önskvärd, att de unga kvinnor, vilka äga utbildning för husligt arbete, finge högre ersättning för sådant arbete i jordbrukarehemmen än för närvarande — särskilt i form av bättre bostads- och arbetsförhållanden — så att den nuvarande spännvidden mellan å ena sidan deras levnadsvillkor och å den andra levnadsvillkoren för hembiträden i städerna m. fl. kvinnliga yrkesfack skulle kunna minskas. Man torde kunna gå ett steg vidare och sätta ifråga, huruvida den uppfattningen egentligen är riktig, att kvinnorna icke passa eller duga som ladugårdsskötare. I gamla tider brukade ju kvinnorna i stor utsträckning sköta ej endast mjölkningen utan även handhava djurens skötsel i övrigt, och så är ju alltjämt — åtminstone i det mindre jordbruket och småbruket samt framför allt i Norrland — fallet även för närvarande. Visserligen ställer ladugårdsarbetet på större egendomar numera vida större anspråk än förr på kreatursskötarnas förtrogenhet med maskinella anordningar och på ladugårdsarbetet i allmänhet, och detta ej minst i den mån utfodringen sker efter alltmera noggranna och på den moderna vetenskapens rön grundade principer; även organisationen och ledningen av arbetet i de stora ladugårdarna ställa väsentligt ökade krav på förmågan att handleda de övriga arbetarna, d. v. s. på förmansegenskaper i vedertagen mening. Det oaktat borde likväl — under förutsättning att arbetsförhållandena i ladugårdarna så förbättras, att arbetet ej blir alltför kroppsligt påfrestande — kvinnor finnas, vilka efter föregående utbildning skulle kunna på ett tillfredsställande sätt gå i land även med dessa mera kvalificerade uppgifter och den kvinnliga arbetskraften följaktligen kunna komma till viss användning jämväl på detta område, där arbetsbristen för närvarande är så starkt framträdande, överhuvud taget förefaller det som om man skulle kunna tänka sig en utvecklingslinje, där kvinnoarbetet inom jordbruket komme mera till heders och, i anslutning

196 härtill, avgången av kvinnlig arbetskraft från jordbruksnäringen bleve mindre omfattande än för närvarande. Utöver vad nu anförts må ytterligare hänvisas till den i den historiska framställningen berörda omgestaltningen av det husliga arbetet på landet och de härmed förenade orsakerna till att så mycken kvinnlig arbetskraft lämnat jordbruket. Den gamla naturahushållningen har, såsom därvid erinrats, i stort utsträckning vikit tillbaka. Många hushållsgöromål, som tidigare utfyllde arbetstiden, hava blivit överflödiga genom att köpvarorna från närliggande handelsbodar liksom även eljest översvämmat landsbygden. Överhuvud taget har hushållsarbetet även i jordbrukarhemmen blivit mera likartat det husliga arbetet i städerna och industrisamhällena. Man skulle vid sådant förhållande i förstone föreställa sig, att det husliga arbetet på landet hade blivit lättare och mera tilltalande och att utvecklingen följaktligen skulle hava verkat återhållande på de unga kvinnornas lust att lämna jordbrukarehemmen. Emellertid får härvid å andra sidan tagas i betraktande, att landsbygden och i synnerhet jordbruksdistrikten — såsom förut erinrats — blivit långt efter städerna i fråga om en mängd anordningar, ägnade att underlätta det husliga arbetet och göra detsamma mera praktiskt och tilldragande. Den med de gamla produktiva hushållsbestyren med bakning, slakt, brygd, ljusstöpning, vävning och annat förenade arbetsglädjen h a r allt mera försvunnit och det husliga arbete, som alltjämt kräves, är mera enformigt och därför också mindre lockande; mycken arbetstid går för övrigt tillspillo på skäligen improduktiva men samtidigt tröttande och slitsamma sysslor. Flickorna på landet sakna i våra dagar — förefintliga utbildningsmöjligheter till trots — ofta den kunnighet, som skulle kunna göra arbetet mera intresseväckande. Den gamla tiden kommer säkerligen icke tillbaka och strävandena böra följaktligen inriktas på att omgestalta och rationalisera det husliga arbetet även inom jordbrukarehemmen, att göra även jordbrukarehushållen delaktiga i de moderna framstegen på hemarbetets område, att bibringa de unga flickorna ökade kunskaper på hemarbetets olika områden samt att härigenom hos dem skapa känslor av större trevnad och större intresse i arbetet. I syfte att ytterligare belysa dessa förhållanden intages här ett utdrag u r en P. M. angående »Kvinnoarbetet i jordbrukarehemmen och flykten därifrån» författad av befolkningskommissionens i förevarande utredning deltagande kvinnliga expert, inspektrisen för lanthushållsskolorna fröken I. Osvald. Fröken Osvald skriver sålunda bl. a. följande: »Vad som mer än något annat bidrager till att kvinnorna söka sig bort från landsbygden är arbetslivets förändring. I fråga om detta måste en jämförelse med forna dagars utfalla till nutidens nackdel. Industrialismens genombrott och omläggning från naturahushållning till penninghushållning har för lanthemmens vidkommande betytt detta: kvinnorna ha här berövats det mesta av det produktiva och stimulerande arbete, som sammanhänger med den mångsidiga framställning av livsförnödenheter, som tidigare kom på hemmens och särskilt kvinnornas lott (bak, slakt, brygd, ljusstöpning, spanad, vävning, sömnad m. m.), men kvar ha de alltjämt samma primitiva arbetsförhållanden som tidigare. Dessa bli numera ännu mera krävande, då de ej genom arbetskraftens minskning kunna delas av flera, och det arbete de förorsaka har ej alls samma förmåga att fånga intresset som de produktiva arbetena har. Bristen på arbetskraft inom själva jordbruket har i stor utsträckning kompenserats av införandet av maskinella hjälpmedel, sådana som traktorer, självbindare, hästräfsor och maskintröskverk. Härigenom har jordbrukets skötsel i hög grad förenklats och det har samtidigt avlastat en del av det tyngsta arbetet från männens axlar. Hemmen kunna på mycket få undantag här alls ej

197 påvisa samma utveckling. I de flesta lanthem arbetar man på kvinnornas områden, som ovan påpekats, ännu under samma enkla förhållanden och med lika gammaldags redskap som förr i världen trots en minskning av arbetskraften, som väl motiverar rationalisering. Arbetsfördelningen mellan männen och kvinnorna har tyvärr ej heller påverkats i önskvärd utsträckning eller förändrats i den riktning, som situationen kräver. I det avseendet fordras en helt ny mentalitet, ett övergivande av gamla normer och vanor och en inställning, som har förståelse för att inomhusarbetet och barnens vård i ett hem i allmänhet ger mer än tillräckligt av dagligt arbete för en kvinna. I varje fall om allt skall skötas efter de ökade krav, som nu för tiden uppställas på kost, hygien m. m. och som äro förutsättningen för en förbättrad folkhälsa. Det är på det hela taget anmärkningsvärt i hur hög grad rationaliseringsarbetet i jordbruket nästan uteslutande tagit sikte på produktionen utan tanke på konsumtionen och värdet rent nationalekonomiskt sett av att denna ordnas förnuftigt. Och då är det ju dock så att vi ha mycket lite glädje av en högt uppdriven produktion, om den inte sedan följes av ändamålsenlig konsumtion, som tillförsäkrar individerna hälsa, trevnad och arbetsglädje. Man är tyvärr inte i allmänhet van att räkna med hemhushållningen d. v. s. med kvinnornas arbete i hemmen som en så viktig del av hela nationens hushållning, som den i själva verket är. Det är på det hela taget lätt att påpeka de orsaker, som kunna tänkas bidraga till landsbygdens avfolkning och särskilt vad det rör kvinnorna. Vida svårare är det att komma med förslag till lämpliga åtgärder för att hejda den och alldeles omöjligt är det att hävda, att vissa sådana åtgärder skola leda till önskat resultat. Ser man problemet så att det först och främst är de svåra arbetsförhållandena, som föra kvinnorna från jordbrukarhemmen, måste ett arbete för förändring av dessa komma i främsta ledet. De förbättringar, särskilt inom hemmen, som skulle hjälpa till att åt kvinnorna skapa drägligare arbetsförhållanden, äro dock i stor utsträckning beroende av jordbrukets lönsamhet och så kommer det mesta till slut att bero av ekonomien. I många fall lägger den ett absolut hinder i vägen för rationalisering, om denna skall ske endast på privat initiativ och med egna medel. Mycket vore, emellertid vunnet, om man i alla de fall, där endast oföretagsamhet och obetänksamhet äro de återhållande momenten, redan nu toge sig för med att modernisera. Ofrånkomligt är, att i hela detta problemkomplex upplysning spelar en ofantligt stor roll. Denna upplysningsverksamhet förfelar dock i många fall sin verkan genom den äldre generationens inställning till förändringar. Med den benägenhet man i allmänhet har att låta arbetet löpa vidare i vanda gängor och efter gammal slentrian är det inte underligt, om hemmen blivit efter. I fråga om arbetslivet i hemmet är det som om man vore mer än vanligt böjd att bli vid det gamla. Genom den relativa isoleringen på landsbygden i jämförelse med städer och samhällen blir detta särskilt märkbart i lanthemmen. Vad man borde syfta till skulle alltså vara ett arbete för att åstadkomma sådana hjälpmedel och bedriva sådan upplysningsverksamhet, som avlastade och minskade det improduktiva arbetet i hemmen, och så i stället lösgjorde tid för sådant produktivt arbete, som fortfarande är lönande. Det är därtill mera intresseväckande och följaktligen mindre tröttande och slitsamt. Vad först och främst hjälpmedel beträffar, önskar man tillgång till vatten och avlopp, en förbättring, som skulle medföra ett underlättande av arbete och en förändring av livsföringen på en mångfald olika sätt, bättre bostadsförhållanden och en bekvämare skötsel av bostaden kunde åstadkommas genom moderna uppvärmningsanordningar o. s. v. Sådan hemmaproduktion, som fortfarande är lönande, är ej svårt att ge exempel på, trots att vi nu leva i maskinernas och penningens tidevarv. Noggranna matematiska beräkningar skulle ge vid handen, att den i många fall väl skulle betala den kostnad, Söm är förbunden med visst slags rationalisering. På vinstsidan kommer dessutom

198 den större trevnaden i arbetet. Exempel på hemmaproduktion, som i detta sammanhang bör nämnas är: brödbakning, tillvaratagande av slakt, trädgårds- och fjäderfäskötsel, fårskötsel och linodling samt hemslöjd. Förutsättningen för att sådan produktion verkligen skall bliva lönande är då bl. a., att kunnighet finns, så att de framställda produkterna bliva prima. Det bröd och de charkuterivaror, som nu mångenstädes genom kringresande försäljare utbjudas till landsbygdens befolkning, kunna ej tävla med hemmatillverkade, prima varor varken i fråga om pris, näringsvärde, hållbarhet eller smaklighet. Det är ett konstaterat faktum, att få livsförnödenheter äro proportionsvis så dyra att köpa färdiga som just dessa. Ofta äro de också av sekunda kvalitet och ej beräknade för någon tids förvaring. Det är därför ovanligt dålig hushållning att sälja spannmål och slaktdjur, som ingå i naturaförmåner, för att i stället inköpa färdigberedda varor. Trädgårdsprodukter äro på grund av sitt pris och sin oåtkomlighet i stor utsträckning omöjliga att skaffa på landsbygden. Forskningarna på näringsfysiologiens område klarlägga, huru viktiga vegetabilier äro i vår kosthållning och hur nödvändigt det är, att de mera komma till användning i den i de allra flesta fall ensidiga diet man av ålder vant sig vid i jordbrukarehemmen. Enda sättet att få dem mera i bruk är genom produktion av lättodlade och lättförvarade trädgårdsalster i varje lanthem. Fjäderfäskötsel, rätt och i lämplig skala bedriven, kan ge sina utövare inte bara värdefulla födoämnen för det egna behovet utan därtill en större eller mindre kontant inkomst, som för många kan vara ett önskvärt tillskott. Efter den nedgångsperiod, som hemslöjden genomgick decennierna efter industrialismens genombrott kan man nu konstatera ett allt livligare intresse, som tyder på att våra gamla traditioner ej äro glömda eller så lätta att utrota. Fårskötsel och linodling för framställning av goda hemslöjdsmaterial återupptagas mer och mer och komma att gå ytterligare framåt. Hemslöjden, som lever och blomstrar runt om i landet mer än man vanligen är böjd att tro, har också stora förutsättningar inte bara att bedrivas i den utsträckning, som den nu förekommer utan att ytterligare utvecklas. Märkbart är, att nyttoslöjd, bedriven i hemmen, nu tilldrar sig ett allt allmännare intresse både för den s. k. husbehovs- och för saluslöjden. Alla här nämnda produktionsgrenar ha på ett särskilt sätt förmåga att berika arbetslivet på en gård, men de kunna aldrig under nuvarande knapphet på arbetskraft komma att bedrivas i önskvärd utsträckning. En av förutsättningarna härför är bekvämare arbetsförhållanden för det löpande dagliga arbetet i hemmet. De missförhållanden, vilka framhållits såsom orsaker till att kvinnorna lämna landsbygden, gälla i stort sett både hemmadöttrar och hembiträden. I fråga om lön äro dock de förstnämnda på ett sätt nästan sämre ställda än de senare. Det är nämligen mycket vanligt, att det ej finns någon uppgörelse om lön mellan föräldrar och barn i lanthemmen. Detta kan i många fall skapa en känsla av ofrihet, som under nuvarande levnadsförhållanden, då så gott som alla andra arbetande ha en om än liten kassa till sitt förfogande, måste känna plågsammare än förr i tiden. Vad hembiträdena beträffar, torde tillkomma den omständigheten, att de oftast måste bo i köket och inte någonstans i hemmet ha en fredad plats där de kunna vila ut efter dagens arbete. Detta blir än mer kännbart om de t. ex. genom att ha besökt en internatskola fått andra och mera hygieniska levnadsvanor än tidigare. Under primitiva bostadsförhållanden ha de ingen möjlighet att omsätta de lärdomar de fått och så skapas den vantrivsel, som mången gång driver dem bort. Den längtan efter städernas nöjesliv, som nu i stor utsträckning drar ungdomen bort från landet, skulle troligen ej göra sig på samma sätt märkbar, om de arbetade under trivsammare förhållanden. Att de nu mången gång se räddningen ur tristessen just i biografer, fester och dans är ej att undra på. B e f o l k n i n g s k o m m i s s i o n e n a n s l u t e r sig i h u v u d s a k till de s å l u n d a a n f ö r d a s y n p u n k t e r n a och t r o r sig m e d v a d i f ö r e v a r a n d e a v s n i t t a n f ö r t s h a v a s a m -

199 manfattat det som med avseende å kvinnoproblemet i jordbrukarehemmen i våra dagar är det mest väsentliga. Några slutreflexioner ifråga om det mera allmänna problemet om »landsbygdens avfolkning». Liksom i den föregående historiska framställningen torde även med avseende på den nuvarande situationen några reflexioner böra följa rörande det mera allmänna problemet om »landsbygdens avfolkning». Såsom redan i historiken framhållits, äger visserligen mycket av vad ovan anförts om »flykten från jordbruket» tillämpning jämväl å detta mera allmänna spörsmål och detta självfallet i första rummet, när fråga är om utflyttningen från de »rena jordbruksdistrikten» inom olika delar av landet. Med avseende å den demografiska utvecklingen kan man, såsom i det föregående framgått, göra den allmänna iakttagelsen, att utflyttningen varit särskilt omfattande från dessa sistnämnda bygder samt att de påvisade förändringarna i befolkningens sammansättning efter kön, ålder och civilstånd här varit mest markerade. De ekonomiska drivkrafterna i omflyttningsföreteelsen hava likaledes här varit starkast verkande och detsamma torde kunna sägas i fråga om de psykologiska och härmed jämförliga orsakerna till utflyttningen. Även »avfolkningens» befolkningsstatistiska, ekonomiska och sociala verkningar falla naturligen inom dessa landsdelar mest i ögonen. Emellertid omsluter ju den svenska landsbygden talrika mera industrialiserade eller eljest mera tätbebygda samhällen, vilka icke äro städer i judiciell bemärkelse, och stora delar av landsbygden i nära nog alla rikets län hava karaktären av »blandade» jordbruks- och industriområden, på vilka ej endast jordbruket men även andra näringar sätta sin ekonomiska och sociala prägel. Då härtill kommer att den inrikes omflyttningen, såsom även i det föregågende anmärkts, ej minst under senare tid kännetecknats av en påfallande stor inflyttning till de stora städerna, finnas åtskilliga anledningar att^ jämväl i analysen av den nuvarande situationen ägna uppmärksamhet åt det mera allmänna problemet om »landsbygdens avfolkning». Väl kunna olika meningar göras gällande med avseende å det önskvärda eller mindre önskvärda i att städerna och särskilt storstäderna tillväxa i storlek och möjligen finnas personer, som i en sådan utveckling i riktning mot växande »urbanism» se en naturlig följd av koncentrationstendenserna inom det industriella näringslivet samt av den moderna tidsandan i allmänhet. Dock torde väl den uppfattningen vara mera förhärskande, att en sådan fortgående befolkningsagglomeration icke är för land och folk odelat lycklig utan snarare ägnad att ingiva betänkligheter och bekymmer. Ej minst i ett vidsträckt och glesbefolkat land som vårt synes en viss naturlig jämvikt bora eftersträvas mellan å ena sidan stadsbefolkningen och å andra sidan landsbygdens befolkning. Landsbygden bör helst i så stor utsträckning som de ekonomiska förhållandena möjliggöra behålla den där boende befolkningen och landsbygden bör även kunna giva arbete och utkomst åt möjligast stor del av den naturliga folkökningen. Det kan icke vara något allmänt samhälleligt intresse, att stora delar av landsbygden i mer eller mindre hög grad »avfolkas» genom fortsatt återlåtning av sitt bästa blod till städerna, och särskilt till storstäderna, med dessas för det uppväxande släktet i så många avseenden mindre gynnsamma levnadsbetingelser. Det bör även erinras om att vart lands naturrikedomar i gruvor, vattenfall och skogar och dessa naturrikedomars geografiska fördelning mera än i många andra länder skapa gynnsamma förutsättningar för ett utvecklat näringsliv även inom de stora landsbygdsdistrikten i rikets skilda delar. Även med avseende å de for näringslivet så viktiga betingelser, som äro förenade med sjöförbindelser och landkommunikationer föreligga gynnsamma sådana förutsättningar. Ett kanne-

200 tecknande drag i svenskt näringsliv har ju också sedan gammalt varit, att industrien varit mera utspridd över landet än i de flesta andra länder. Denna den svenska industriens »dispersion» har städse betraktats såsom en gynnsam sida i vårt lands ekonomiska struktur och lärer väl alltframgent böra betraktas på samma sätt. Det torde följaktligen vara ej allenast ett landsbygdsintresse men ett riksintresse att främja den industriella utvecklingen även på landsbygden samt att — i den mån koncentrationstendenserna icke av ekonomiska skäl äro oundgängligen nödvändiga — så långt sig göra låter tillgodose de skilda landsdelarnas behov av nya utkomstmöjligheter vid sidan av jordbruket. I en allmän framställning som den förevarande kan det uppenbarligen icke vara tal om att närmare ingå på de här antydda, väsentliga ekonomiska och näringspolitiska spörsmålen; spörsmål av så omfattande natur att de såväl vart för sig som i sin helhet skulle påfordra ingående utredningar. Därtill kommer vidare, att de mest brännande av dem redan sedan flera år tillbaka äro föremål för statsmakternas uppmärksamhet och att ej endast särskilda utredningar men även praktiska åtgärder redan vidtagits i det syfte, varom nu talas. Då det som här gäller frågan om »landsbygdens avfolkning» bör likväl ånyo understykas att jordbruksnäringen, såvitt nu kan bedömas, ej under de år, som närmast kunna överblickas, torde kunna giva sysselsättning och utkomst ens åt den i modernäringen för närvarande sysselsatta folkmängden och ännu mindre åt de tiotusental av unga människor, vilka under den närmaste perioden av tio å femton år ytterligare komma att öka de arbetsföra åldrarnas numerär. Det bör ytterligare uppmärksammas, att landsbygdsbefolkningen i dess helhet — därest ingen fortsatt inflyttning till städerna skulle äga rum — enligt docenten Alf Johanssons ovan återgivna prognoser under de närmaste årtiondena skulle komma att förete en avsevärd ansvällning av de arbetsföra åldrarnas numerär; ett förhållande, som självfallet ställer vikten av nya utkomstmöjligheters tillskapande på landsbygden i ännu starkare dager. Angelägenheten av sådana nya sysselsättningsmöjligheter på landsbygden torde utan tvivel göra sig gällande med avseende å samtliga delar av vårt land, men i all synnerhet aktualiseras problemet i sådana trakter av riket, där det industriella näringslivet tidigare berett arbetsmöjligheter, vilka av skilda anledningar numera starkt förminskats. Det är ju sålunda allmänt känt, att trävaruindustrien i vissa delar av mellersta och övre Norrland under senare tid gått tillbaka samt att såväl det enskilda näringslivets män som statsmakterna här brottas med allvarliga och svårlösta sysselsättningsproblem. Det är ävenledes allmänt bekant, att samma problem äro särskilt brännande i de delar av Bohuslän och Blekinge, där stenindustrien fordom gav arbete och utkomst åt jämförelsevis stora arbetsstyrkor samt där förhållandena härutinnan blivit väsentligt försämrade. Såväl i dessa landsdelar som mångenstädes eljest är skatteunderlaget i landsbygdskommunerna, och i synnerhet i de mera typiska jordbruksdistrikten, såsom tidigare anförts, jämförelsevis svagt, samt utdebiteringarna höga, ja talrika landsbygdskommuner finnas, som i detta hänseende intaga en utomordentligt ogynnsam ställning. Det ligger i sakens natur, att levnadsförhållandena och utkomstmöjligheter här erbjuda föga lockelse för de unga generationerna att kvarstanna i hemorten och att skatteunderlagets stärkande genom nya näringsföretag av industriell och därmed jämställd natur är en av de viktigaste och mest oundgängliga förutsättningarna för att »avfolkningen» genom inflyttningen till städerna skall kunna nedbringas inom snävare gränser. Därtill kommer ytterligare, vad också redan i det föregående framhållits, att en för landsbygden tillfredsställande lösning av det stora skatteutjämningsproblemet utgör en mycket väsentlig förutsättning för åvägabringandet av gynnsammare förhållanden i det avseende, varom nu är tal.

201 Vad angår möjligheterna för en ytterligare utveckling av landsbygdens industriella liv bör i förevarande sammanhang möjligen ytterligare framhållas, att dessa möjligheter åtminstone mångenstädes inom landet icke äro små och att följaktligen anledning härutinnan föreligger till vissa förhoppningar för framtiden. Man har härvid att uppmärksamma de lägre tomtpriser, vilka i regel erbjuda sig på landsbygden, ävensom de här icke sällan rådande lägre levnadskostnaderna och det därmed jämlikt kollektivavtalen förenade något lägre löneläget; omständigheter, vilka självfallet spela en icke oväsentlig roll vid bedömandet av en industrianläggnings bärkraft. Genom fortsatt utbyggnad av det elektriska kraftnätet på landsbygden och en klok taxepolitik torde förutsättningarna för bärkraftiga sådana anläggningar kunna ytterligare ökas. Man kan ju även redan nu, åtminstone här och var, spåra en tendens i riktning mot industriföretags utflyttning från de stora städerna till närbelägna landskommuner med i dessa avseenden gynnsammare ekonomiska betingelser. Detta torde gälla med avseende å såväl mera storindustriellt betonade företag som medelstora och mindre sådana. Likväl torde man, i vad det gäller redan existerande industriella anläggningar, knappast böra hoppas för mycket av denna utveckling, utan intresset lär i främsta rummet böra knytas till nyanläggningar av företag och måhända härvid i första rummet till möjligheterna för en ytterligare utveckling på landsbygden av sådana företag, som bruka räknas till »småindustrien». Utan tvivel hava sysselsättningsmöjligheterna vid de talrika, i vissa delar av Västergötland och Småland utspridda industriella småföretagen spelat en betydande roll för landsbygdsbefolkningens utkomstmöjligheter i dessa bygder. Ingen tvekan råder om att icke denna småindustri samt det särskilt i Västergötland utbredda hemarbetet för textilindustriens räkning förebyggt en eljest oundviklig vida större avgång av arbetskraft från landsbygden till städerna än den som här ägt rum. Jämte andra fördelar i ekonomiskt avseende följer med den på landsbygden utspridda småindustrien ytterligare, att den här sysselsatta arbetskraften åtminstone i viss grad kan livnära sig av såväl jordbruket som det industriella företaget och hemarbete.samt, att, vid .försämrade ekonomiska konjunkturer för den senare näringsverksamhetens vidkommande, en viss återgång av arbetskraft till jordbruket lättare kan äga rum. Medan den till städerna och särskilt till storstäderna inflyttade ungdomen — såsom för övrigt i ett tidigare sammanhang erinrats — under ekonomiska depressionsperioder inom näringslivet endast i mindre omfattning och vanligen endast i obetydlig grad söker sig tillbaka till arbetet i jordbruket, föreligger i sådana landsdelar som de nu avhandlade möjligheter för en något större rörlighet hos arbetskraften i bådadera riktningarna; ett förhållande, som i dylika bygder gör arbetslöshetsproblemet under lågkonjunkturer mindre svårartat än eljest. Ytterligare bör erinras om att de i egnahem på landsbygden boende arbetarefamiljerna i regel kunna bereda barnen mera tillfredsställande levnadsförhållanden under uppväxtåren än storstädernas arbetarefamiljer; ett förhållande som ur befolkningspolitisk synpunkt är av betydande vikt. Nu förefinnes, som känt är, för närvarande ett utbrett intresse för frågan om småindustriens stödjande och fortsatta utveckling — ett intresse som avsatt sig såväl i för ändamålet bildade enskilda sammanslutningar som i vissa statliga utredningar — och i förevarande sammanhang kan vikten av dessa strävanden för frågan om arbetskraftens kvarhållande på landsbygden ej nog starkt understrykas. Härvid kommer ej blott den typ av småindustri i betraktande, som brukar betecknas som den s. k. Gnosjö-industrien i föreberörda provinser, men i allmänhet alla likartade strävanden inom skilda delar av landet. Vad det egentliga hantverket angår h a r detsamma, allt eftersom den storindustriella utvecklingen fortskridit, haft att utkämpa en hård och ojämn strid med den egentliga fabriksrörelsen och antalet utövare av hantverksnä-

202 ringen på den svenska landsbygden har med all sannolikhet gått starkt tillbaka. Visserligen möter det svårigheter att statistiskt klarlägga dessa förhållanden, enär yrkesgrupperingen vid folkräkningarna förete stora diskontinuiteter och en under äldre tid genom kommerskollegii försorg utarbetad speciell statistik över hantverksnäringen icke sedermera ansetts böra fullföljas. Vid folkräkningen den 31 december 1930 fördelades emellertid, i motsats mot vad som tidigare varit fallet, företagarna inom bl. a. gruppen »industri och hantverk» i »stora» och »mindre» företagare och till de senare räknades företagare med ett antal i yrkesverksamheten anställda arbetare, som icke översteg fyra. Ehuru denna uppdelning icke på ett tillfredsställande sätt torde redovisa de rena hantverksyrkena och svårigheterna härutinnan vid primärmaterialets bearbetning för övrigt av vissa anledningar varit betydande, 1 torde likväl en viss vägledning för frågans bedömande kunna inhämtas av det förhållandet, att de förenämnda såsom »mindre företagare» inom i huvudgruppen »industri och hantverk» rubricerade företagarna på den svenska landsbygden vid sagda tidpunkt uppgick till ett antal av omkring 60 000; en siffra som är stor nog för att förtjäna beaktande, men vilken av åtskilliga anledningar, som här ej kunna närmare beröras, likväl torde understiga vad folkräkningarna i slutet av förra århundradet, därest de hade utförts efter enahanda grunder, skulle hava givit vid handen i fråga om dessa mindre företagares antal på landsbygden. Det ligger i sakens natur, att vad ovan anförts om angelägenheten av industriens och icke minst småindustriens utveckling på landsbygden och särskilt om fördelarna av industriens möjligast stora utspridning i kommuner med svagt skatteunderlag i motsvarande grad gäller med avseende å hantverksrörelsen i egentlig mening. Oavsett frågans sammanhang med spörsmålet om »landsbygdens avfolkning» har också intresset för hantverksyrkenas aktuella problem, som känt är, under senare tid åter vuxit, och en särskild officiell utredning — de s. k. 1936 års hantverkssakkunniga — pågår för närvarande rörande åtskilliga hithörande spörsmål. I förevarande sammanhang är det självfallet icke möjligt att närmare ingå på ämnet, utan må det bero vid att understryka även hantverksrörelsens stora betydelse för sysselsättningsmöjligheterna på landsbygden och därigenom för strävandena att i görligaste mån begränsa folkomflyttningen från landsbygden till städerna. Möjligen torde, liksom ovan på tal om industrien, böra tilläggas, att förutsättningarna för hantverksyrkenas bestånd och utveckling icke synas vara sämre utan fast mera i åtskilliga avseenden bättre på landsbygden än i städerna och detta så mycket mera som koncentrations- och rationaliseringstendenserna sådana de framträda inom det större industriella näringslivet, för hantverksnäringarnas vidkommande äro utan nämnvärd betydelse och dessa sistnämnda näringsutövningar följaktligen böra kunna med lika eller större ekonomisk fördel bedrivas inom landsbygdens tusentals mindre samhällen som i staden eller storstaden. Även då fråga är om avsättningen av hantverksyrkenas alster hava ju de moderna transportmedlen medfört fördelar, vilka härvid böra komma i betraktande. En annan ingalunda oviktig näringsgren, som vuxit fram på senare tid — ofta vid sidan av småbruket — är pälsdjursuppfödningen. Avelsarbetet med räv, mink och nutria m. m. har, därest det väl bedrivits, visat sig kunna giva goda ekonomiska resultat och i förekommande fall lämna välbehövliga tillskott till småbrukarens kassa. Ett stödjande av denna näring, vare sig densamma utövas självständigt eller såsom binäring till jordbruket, är icke minst med avseende å bättre ordnade avsättningsförhållanden värd statsmakternas uppmärksamhet. 1

Jfr folkräkningen den 31 december 1930.

Del III, sid. 13.

203 Emellertid bör uppmärksamheten, då fråga är om möjligheterna till ökad sysselsättning och utkomst på den svenska landsbygden, ytterligare fästas å hemslöjderna, sådana dessa, trots den storindustriella utvecklingens tidigare skildrade verkningar, alltjämt fortleva inom många trakter av landet och sådana de i framtiden ytterligare böra kunna förkovras. Hemslöjden är på många ställen, där jordbruksbefolkningen bor mera avsides, den nära nog enda möjligheten till biförtjänster vid sidan av jordbruket. En utveckling av densamma är även i så måtto av särskild betydelse, som hemslöjden giver arbete under de tider av året, då jordbruket icke tager arbetskraften fullt i anspråk. Men framför allt är arbetet på hemslöjdernas utveckling av det skälet särskilt betydelsefullt, att flertalet av dessa slöjder ligger närmast till för den kvinnliga arbetskraften, vilken ju, på sätt tidigare framgått, i särskilt stor omfattning lämnat och lämnar jordbruket och landsbygden. Genom att flickorna såmedelst erhålla vissa inkomster i kontanter ökas enligt erfarenhetens vittnesbörd i hög grad deras intresse av att stanna kvar i hemmet eller hemorten, och detsamma gäller självfallet i sin mån även för männens vidkommande. Det synes i förevarande sammanträngda översikt vara tillräckligt med att hänvisa till vad såväl den mera konstnärligt betonade »beställningsslöjden» i fråga om textilvaror som de enklare standardvarorna, d. v. s. »stickslöjden» och de enklare linnevarorna, redan flerstädes betyder och vilka utvecklingsmöjligheter i riktning mot tillverkning av sportartiklar, andra »bruksvaror» för hemmen, eventuellt även vävnad av sporttyger samt av enklare mattor, som torde föreligga. Vad träslöjderna angår, förekommer alltjämt i vissa trakter tillverkning av enklare trämöbler, laggkärl, köksredskap och leksaker m. m., men en ytterligare utveckling av dessa slöjder anses äga gynnsamma förutsättningar. Även korgar och kassar, vackra smiden och s. k. minnessaker för turister äro tillverkningar, som härvid böra komma i betraktande. Vad en efter mera moderna grundsatser, d. v. s. på kooperation med avseende såväl å förläggareverksamheten som försäljningen, utvecklad hemslöjd ekonomiskt betyder och ännu mera kan komma att betyda visar t. ex. skinnberedningen i Malung. Efter allt att döma går utvecklingen även annorstädes i enahanda riktning. De svenska hemslöjdsföreningarna och Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund arbeta, såsom allmänt är känt, med vissa bidrag av statsmedel för hemslöjdernas utveckling och förkovran, en kvinnlig statsinstruktör i hemslöjd är ävenledes verksam på området och kursverksamheten ledes av skolöverstyrelsen. Även eljest är uppmärksamheten för närvarande riktad på hithörande spörsmål såväl för sådana landsdelars vidkommande — Västernorrlands län, Bohuslän m. fl. — där, enligt vad ovan erinrats, behovet av nya utkomstmöjligheter är föremål för statsmakternas särskilda uppmärksamhet som även eljest inom åtskilliga andra län. Sammanfattningsvis må med avseende å hemslöjdernas betydelse för frågan om »landsbygdens avfolkning» betonas, att man — utan att överskatta deras roll för landsbygdens ekonomiska liv — å andra sidan ej bör undervärdera deras vikt och detta i synnerhet i ett tidsläge som det nuvarande, då, enligt vad förut framgått, själva jordbruksnäringen som sådan knappast synes kunna giva utkomst åt ett ökat antal människor i de arbetsföra åldrarna och icke heller kunna giva sina anställda lika stora löneförmåner som flertalet andra, företrädesvis i städerna och de mera tätbebyggda orterna lokaliserade yrkesfack och sysselsättningsgrenar. Det torde icke tillkomma befolkningskommissionen att i vidare mån än vad ovan skett ingå på det nu berörda stora spörsmålet om förutsättningarna för ökade sysselsättningsmöjligheter på den svenska landsbygden vid sidan av jordbruksnäringen. Förutom de officiella utredningar rörande hithörande frågor, varom här erinrats, pågå för närvarande ytterligare andra,

204 och hänvisas med avseende å dessa till den i en säskild bilaga till förevarande betänkande fogade sammanställningen. Ur de synpunkter, som befolkningskommissionen för sin del har att anlägga på ämnet, är det emellertid av utomordentlig betydelse att, på sätt här skett, understryka den trängande angelägenheten av att statsmakterna ägna landsbygdens ifrågavarande sysselsättningsmöjligheter ännu större uppmärksamhet än hittills och icke underlåta att med kraft stödja alla sådana åtgärder och strävanden, vilka syfta till att bereda landsbygdsbefolkningen ökade arbetstillfällen vid sidan av jordbruksnäringen. Endast härigenom synes det, såsom ej nog starkt kan ånyo framhållas, föreligga vissa möjligheter för att hålla den fortsatta »flykten från landsbygden» inom rimliga gränser, att förebygga fortsatta förskjutningar av könsproportionen och åldersfördelningen inom landsbygdsbefolkningen i ogynnsam riktning samt att härigenom — och detta är ju för befolkningskommissionen den centrala frågan — så långt det är görligt främja äktenskapsfrekvensen och nativiteten inom den på landsbygden boende stora delen av rikets befolkning. De vid »landsbygdens avfolkning» verksamma drivkrafterna äro emellertid, såsom förut i skilda sammanhang understrukits, ej endast av ekonomisk natur, även om de ekonomiska faktorerna tvivelsutan äro de mest verksamma. I hela det komplex av skilda orsaker, med vilka man här h a r att göra, spelar jämväl alltjämt den utbredda otillfredsställelsen med landsbygdens sociala förhållanden en betydande roll, en otillfredsställelse och olust, som särskilt framträder hos de yngre generationerna och vilken man — huru man än bedömer densamma — har att räkna med som en ofrånkomlig realitet. Även om man i mycket ställer sig kritisk gentemot den moderna tidsandan och följaktligen företräder uppfattningen, att landsbygdsungdomen i våra dagar icke alltid rätt värdesätter de många förmåner, som livet på landet erbjuder, så torde man likväl icke kunna blunda för att landsbygden i åtskilliga hänseenden blivit efter i utvecklingen samt att mycket både kan och bör göras för att densamma skall bliva mera delaktig av den moderna kulturens framsteg. 1 anslutning till vad i den historiska framställningen anförts och även på tal om jordbruksnäringens förhållanden i nuvarande tidsläge berörts, m å i sådant avseende ånyo erinras om angelägenheten av att de sociala välfärdsanordningar, som av statsmakterna beslutas, i erforderlig omfattning, för att icke säga i full utsträckning, komma jämväl landsbygdsbefolkningen till del och att samma princip blir vägledande för hela det arbete, som utföres i syfte att hos denna befolkning öka känslorna av trevnad och trivsel. I sådant avseende har uppmärksamheten redan i sammanhang med jordbruksnäringens förhållanden fästats å landsbygdens bostadsfråga i vidsträckt bemärkelse, och kan följaktligen här hänvisas till vad därom förut anförts. Goda och sunda bostäder spela ju för familjernas hälsa och trevnad och i all synnerhet för barnen och det uppväxande släktet en ytterligt viktig roll, och ett stort fält står alltjämt öppet för bostadspolitikens fullföljande på den svenska landsbygden i sådan riktning. Vad vatten- och avloppsledningar samt andra sanitära anläggningar betyda för husmodern på landsbygden har likaledes framhållits, och att här ett i mycket försummat socialhygieniskt område föreligger torde av alla erkännas. Att åtminstone många stora landsbygdsområden inom riket äro bland de sämst ställda med avseende å barnens och det uppväxande släktets näringsförhållanden samt beklädnad har i tidigare betänkanden av befolkningskommissionen ådagalagts. Ytterligare åtskilliga andra områden skulle kunna framhållas, där landsbygden i skilda avseenden står städerna efter och där man följaktligen i särskild grad har anledning att uppmärksamma landsbygdens förhållanden. Ehuru mycket gjorts för att utveckla post- och

205 telefonförbindelserna på landsbygden samt för landsbygdens elektrifiering, torde åtskilligt mera kunna göras för att i dessa avseenden tillgodose landsbygdsbefolkningens intressen. Även om det gängse talet om »tråkigheten på landsbygden» innebär mycket av överdrift och även om man härvid ånyo kommer in på skilda uppfattningar om det moderna kulturlivets och den nutida folkmentalitetens sidor på gott och ont, så torde man väl knappast från något håll vilja bestrida lantbefolkningens behov av vila och rekreation i arbetet, av ett stärkande friluftsliv och även av ett sunt nöjesliv. I dessa olika avseenden erbjuder landsbygden visserligen, såsom tidigare framhållits, många naturliga företräden framför städerna, men å andra sidan torde avsevärt mera hava gjorts i städerna för tillgodoseende av dessa behov än åtminstone mångenstädes på landsbygden. Att sportplatser och friluftsbad, förenings- och samlingslokaler, ja även goda biografer och tillfällen till andra sunda nöjen mångenstädes på landsbygden saknas eller äro alltför avlägset belägna är ett faktum, som bör ägnas erforderlig uppmärksamhet. Sammanfattningsvis påfordrar den fortgående »flykten från landsbygden» en hela fältet för den moderna social- och kulturpolitiken omspännande statlig, kommunal och enskild verksamhet till landsbygdens fromma. Man torde kunna tillägga, att en sådan positiv landsbygdspolitik, även om dess återhållande verkningar med avseende å inflyttningen till städerna skulle bliva mera begränsade och dess befolkningspolitiska följder jämförelsevis obetydliga, likväl ur allmän rättvisesynpunkt framställer sig som ett landsbygdsbefolkningens naturliga och välbefogade krav på jämställdhet med rikets i städerna levande befolkningsgrupper. Det är icke uteslutet utan bör fastmera hållas för sannolikt, att såväl en sådan social- och kulturpolitik för tillgodoseende av landsbygdsbefolkningens intressen, vars allmänna karaktär nu utvecklas, som även den förut avhandlade ekonomiska politiken med syfte att främja utvecklingen av nya sysselsättningsgrenar på landsbygden så småningom kommer att föra med sig en viss förändring av landsbygdens hela ekonomiska och sociala struktur; eller, om man ser.saken från den motsatta sidan, för sitt genomförande kommer att kräva en successiv sådan förändring. Visserligen har landsbygden, allt eftersom industrialiseringen fortskridit och kommunikationsväsendet utvecklats, redan sedan årtionden tillbaka undergått en sådan strukturförändring, avspeglande sig i uppkomsten av allt flera agglomererade samhällen eller i allmänhet allt flera kommuners transformation från »rena jordbrukskommuner» till »blandade» jordbruks- och industrikommuner eller övervägande industrikommuner, inom vilka industriarbetare och andra socialgrupper utgöra en mindre eller större andel av den sammanlagda folkmängden. Visserligen har också, i samband med denna utveckling, många av städernas ekonomiska, sociala och kulturella framsteg kommit jämväl landsbygdsbefolkningen till del och visserligen hava, i synnerhet genom vägväsendets utbyggnad, bil- och busstrafikens starka utveckling samt den ökade användningen av motorcyklar och velocipeder, avstånden på landsbygden i allmänhet väsentligt förkortats. Icke desto mindre torde man bakom den pågående »flykten från landsbygden» alltjämt, liksom tidigare, kunna spåra verkningarna av en viss ensamhetskänsla, åtminstone i många delar av landet och framför allt hos de yngre generationerna; en allmän känsla av att det dagliga livet förflyter utan tillräckliga möjligheter för sammanträffanden och samvaro med andra människor samt utan tillräckligt närliggande möjligheter att tillfredsställa sådana behov av föreningsliv, idrott samt rekreation och förströelse, varom ovan talats. Även om det icke tager alltför lång tid att bila eller cykla ned till närmaste samhälle och även om telefon och radio självfallet göra sitt till för att skingra känslan av ensamhet och isole-

206 ring, så torde man likväl icke kunna bortse från denna psykologiska faktor eller undervärdera dess betydelse såsom en av drivfjädrarna vid inflyttningen till städerna. Vad nu anförts gäller naturligtvis i första rummet ungdomen i jordbrukarehushållen å mera avsides liggande platser, men det äger sin tillämplighet även å landsbygdens övriga ungdom och för övrigt också å många bland de äldre. Det bör måhända i detta sammanhang erinras om att den svenska lantbefolkningen i forna tider företrädesvis levde i sammanträngda samt ofta stora och folkrika byalag med många möjligheter till samarbete och samvaro mellan byfolkets både äldre och yngre medlemmar, men att skiftesverket medförde en genomgripande omgestaltning av detta forna tiders sociala liv på landet och spridde människorna ut på längre avstånd från varandra. Den allmänna utvecklingen under senare tid pekar i riktning mot nya mera tätbebyggda samhällen, och ej minst de psykologiska strömningar, som nu beröras, tala för en fortsatt utveckling i samma riktning. Tilläggas bör ytterligare, att även landsbygdens ekonomiska intressen — i vad det gäller utvecklingen av småindustri och hantverksrörelse samt de s. k. fria yrkena — uppenbarligen på längre sikt kräva en viss dylik befolkningsagglomeration; visserligen icke sådana stora samhällen, som äro mera jämförliga med städerna, men samhällen med större befolkningstäthet än de glesbefolkade jordbruksbygdernas. Att småindustriens och hantverkets konkurrenskraft ökas genom att näringsverksamheten förlägges på orter med goda kommunikationsförbindelser, ligger i sakens natur och h a r redan understrukits. Det gäller ju för hantverkets utövare att hava tillräckligt många närboende kunder. En skräddare på landet h a r sålunda, om han bor mera avsides, vida svårare att hålla sig uppe i konkurrensen med konfektionsvarorna än om han är bosatt i ett samhälle, där vida flera finnas som vilja hava måttsydda kläder; en skomakare, en fotograf eller en hårfrisörska — för att välja andra exempel — kan ej heller med fördel driva sin verksamhet på en mera avlägsen plats. Utan att ytterligare ingå i detaljer kan sammanfattningsvis sägas, att strävandena för uppehållandet och utvecklingen på landsbygden av all sådan yrkesverksamhet, varom här är fråga — man torde kunna säga alla strävanden med syfte att främja det ekonomiska och sociala livet på landsbygden — visa hän på önskvärdheten och nödvändigheten av en fortsatt sådan strukturförändring, varom nu talas. Sannolikt är, att hela denna utveckling kommer att framtvinga en omprövning av frågan om kommunalindelningen och om kommunalförvaltningens anpassning efter dessa den nya tidens förhållanden och krav. Med det nu anförda har befolkningskommisionen ansett sig hava i stora drag klarlagt sin uppfattning om de framtidslinjer, efter vilka man har att arbeta, därest man vill hävda landsbygdens intressen gentemot städerna och särskilt storstäderna, och i anslutning härtill främja kvarblivandet på landsbygden av en så stor del av rikets befolkning, som tidsutvecklingen överhuvud taget medgiver. Allmän resumé. Av analysen och prognoserna i förevarande kapitel har sammanfattningsvis framgått att den starka inrikes folkomflyttningen mångenstädes på landsbygden medfört en snedvriden könsproportion med påfallande undertalighet av kvinnor ävensom vidare en viss »uttunning» av de arbetsföra åldrarna, d. v. s. en förskjutning av landsbygdsbefolkningens ålderssammansättning i riktning mot de högre åldersgrupperna; att dessa demografiska följder av »landsbygdens avfolkning» genom att sänka giftermålsfrekvensen och nativiteten på landsbygden torde böra betraktas såsom ur samhällspolitisk synpunkt mindre lyckliga;

207 att avgången av arbetskraft från jordbruket till andra näringar, d. v. s. »flykten från jordbruket», under senare tid haft stor omfattning och ej minst under de allra sista, av den ekonomiska högkonjunkturen präglade, åren accentuerats; att denna utveckling mångenstädes inom landet alstrat en viss brist på arbetskraft inom jordbruksnäringen, varmed förstås vissa svårigheter för jordbrukarna att erhålla önskad arbetskraft till gängse löner och eljest sedvanliga förmåner; att denna brist på arbetskraft likväl gör sig olika starkt gällande i skilda delar av riket samt vid jordbruk av olika storleksordning samt att den i allmänhet mest framträder med avseende å jordbruk, där lönenivån är något lägre och arbetsförhållandena i övrigt mindre gynnsamma; att företeelsen, oavsett vad nyss sagts, gör sig särskilt kännbar med avseende å den kvinnliga arbetskraften, vare sig att det är fråga om sådan arbetskraft särskilt vid småbruket för ladugårdarnas skötsel eller det gäller kvinnlig arbetskraft för husligt arbete; att, vad den manliga arbetskraften beträffar, åtminstone i vissa delar av landet svårigheter särskilt framträtt att erhålla kvalificerade ladugårdsskötare; att man likväl å andra sidan icke bör överdriva de förenämnda svårigheterna, vilka i stort sett icke synas hava lagt verkliga hinder i vägen för jordbrukets skötsel och jordbruksdriftens behöriga upprätthållande; att de med knappheten å arbetskraft förenade lönestegringarna samt de med arbetstidens lagstadgade reglering följande merkostnaderna kunnat för det medelstora och större jordbrukets vidkommande, åtminstone så långt slutsatser kunna byggas på för närvarande tillgängliga bokföringsresultat, neutraliseras genom allt längre drivna rationaliseringsåtgärder och i fråga om sådana undersökta egendomar icke medfört någon påvisbar tillbakagång i jordbrukets räntabilitet; att, så länge andra med jordbruket konkurrerande fack och sysselsättningsgrenar alltjämt erbjuda högre löner än jordbruksnäringen och även i fortsättningen äro i tillfälle att draga till sig ytterligare arbetskraft, »flykten från jordbruket» med all sannolikhet kommer att fortsätta; att de befolkningsstatistiska prognoserna peka på en ökning under de närmaste tio å femton åren av jordbruksbefolkningens numerär i de yngre åldersgrupperna och följaktligen ännu mera styrka riktigheten av antagandet om en fortsatt övergång av arbetskraft från jordbruksnäringen till andra yrken och sysselsättningsgrenar; att goda förhoppningar likväl finnas åtminstone för det större jordbrukets utövare att genom än längre drivna rationaliseringsåtgärder möta de av den fortsatta avgången av arbetskraft från jordbruket sannolikt följande ytterligare stegrade arbetsomkostnaderna; att emellertid rationaliseringssträvandena möta vida större svårigheter vid det vanliga bondejordbruket och i all synnerhet vid det egentliga s. k. småbruket, samt att den förevarande utvecklingen, ävensom de tunga arbetsvillkoren härstädes, upprulla hela problemet om småbrukets ekonomiska framtidsmöjligheter; att detta sistnämnda problem även aktualiseras av på småbrukets räntabilitetsförhållanden ogynnsamt inverkande förhållanden av annan natur; att vad här ovan anförts om den sannolika utvecklingen med avseende å »flykten från jordbruket» väsentligen bygger på en analys av problemets demografiska och ekonomiska sidor; att vid sidan av dessa ekonomiska överväganden ett helt komplex av psykologiska och andra orsaker till »flykten från jordbruket» ävenledes

208 kommer i betraktande, vilka orsaker kunna förväntas även i fortsättningen göra sina verkningar i enahanda riktning gällande; att den verkställda analysen, även om den är riktig, likväl icke utesluter möjligheten av en framtida högre värdering av de med livet på landet följande, icke alltid i penningar mätbara förmånerna med häri inneslutna möjligheter till en utveckling i mindre ogynnsam riktning; att de jämförelsevis pessimistiska slutsatserna med avseende å »flykten från jordbruket» och denna företeelses fortsatta förlopp påkalla särskild uppmärksamhet åt möjligheten att upprätthålla och utveckla andra arbetstillfällen och sysselsättningsgrenar på den svenska landsbygden; att detta sistnämnda är så mycket viktigare som de befolkningspolitiska prognoserna jämväl för landsbygden i dess helhet för den närmaste framtidens vidkommande tala för en ökning av de yngre och mest arbetsföra åldrarnas numerär; att följaktligen industriens och särskilt småindustriens utbredning över landsbygden ävensom hantverksrörelsens stärkande på landsbygden och hemslöjdernas utveckling äro av synnerligen stor betydelse; att jämväl landsbygdens sociala problem i vidsträckt bemärkelse och landsbygdsbefolkningens behov av delaktighet i den moderna kulturutvecklingens frukter påkalla den allra största uppmärksamhet från det allmännas sida; att, som följd av såväl den ekonomiska politik, vilken sålunda förordas, som av den ävenledes förordade social- och kulturpolitiken till landsbygdsbefolkningens fromma en viss fortsatt utveckling av de mindre landsbygdssamhällena är att förvänta med åtföljande ekonomiska och sociala strukturförändringar av landsbygden samt att en utveckling i denna riktning jämväl är en av förutsättningarna för att de ifrågavarande strävandena skola kunna nå önskvärda resultat. Då flertalet av samtliga nu antydda och övriga i analysen av den nuvarande situationen berörda problem antingen varit föremål för utredningar, vilka nyligen avslutats, eller för närvarande äro föremål för sådana utredningar eller ock torde kunna förväntas komma att upptagas till utredning, inskränker sig befolkningskommissionen i förevarande betänkande till den allmänna kartläggning av frågan om »landsbygdens avfolkning», vilken ovan verkställts, men vill kommissionen dock som en allmän slutlig rekommendation uttala sig till förmån för e n p o s i t i v s v e n s k l a n d s b y g d s p o l i t i k p å b r e d b a s — i g ö r l i g a s t e m å n b y g g d på en o m p r ö v n i n g i e t t s t o r t s a m m a n h a n g av s a m t l i g a h i t h ö r a n d e skift a n d e p r o b l e m — s y f t a n d e ej e n d a s t t i l l a t t h ö j a d e n allmänna levnadsstandarden för jordbruksbefolkningen till j ä m s t ä l l d h e t med l e v n a d s s t a n d a r d e n inom rikets övriga stora folkgrupper men även och d ä r u t ö v e r till a t t i e k o n o m i s k t , s o c i a l t o c h k u l t u r e l l t a v s e e n d e skapa m ö j l i g a s t gynnsamma levnadsvillkor för landsbygdsbefolkningen i dess helhet; allt i ä n d a m å l att — så l å n g t d e t är f ö r e n l i g t m e d j o r d b r u k s - o c h l a n d s b y g d s b e f o l k n i n g e n s n a t u r l i g a och berättigade intressen — i j o r d b r u k e t och på l a n d s b y g d e n kvar hålla en b e t y d a n d e del av r i k e t s b e f o l k n i n g , t i l l g a g n för d e n s v e n s k a b e f o l k n i n g s p o l i t i k e n s k v a n t i t a t i v a och kvalitativa syftemål.

Bilaga

Yttranden av hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt vissa enskilda sammanslutningar

1*—387986.

A.

3*

Befolkningskommissionens skrivelse. Till

,

Befolkningskommissionen har under fjolåret nedsatt en delegation för utredning av frågan om »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket». Delegationen har låtit utarbeta statistiska undersökningar i det ämne, vars utredning är densamma anförtrodd. Delegationen har emellertid även behov av att inhämta praktiska erfarenheter rörande den viktiga samhällsföreteelse, varom här är fråga, och har härmed genom Befolkningskommissionen, som senare har att granska och taga ståndpunkt till delegationens arbete, velat tillskriva rikets hushållningssällskaps förvaltningsutskott i sådant syfte. Av betydelse är härvid att erhålla förvaltningsutskottets yttrande med avseende å läget på jordbrukets arbetsmarknad, sådant detta för närvarande gestaltar sig, med särskilt avseende å frågan, huruvida tillgång finnes å lämpliga och kvalificerade arbetare av båda könen vid betalande av för närvarande gängse löner och för närvarande brukliga förmåner med avseende å arbetstid och bostäder m. m. eller huruvida även — därest sådana löner och sådana övriga arbetsvillkor erbjudas — fall förekomma, då jordbrukare inom hushållningssällskapets förvaltningsområde icke kunna uppdriva dylik arbetskraft. Frågan torde möjligen kunna komma att besvaras olika med avseende å den manliga och kvinnliga arbetskraften ävensom med avseende å olika storleksgrupper av jordbruk. Det torde böra tilläggas, att något omdöme om de nuvarande lönernas och d e övriga arbetsvillkorens skälighet härvid icke ifrågasattes. Av betydelse är fördenskull även, om förvaltningsutskottet jämväl skulle kunna svara på den hypotetisk» frågan huruvida, även om jordbruket skulle komma att kunna erbjuda samma löner och övriga arbetsvillkor, som erbjudas inom andra yrkesfack och sysselsättningsgrenar, den nuvarande tendensen i fråga om »flykten från jordbruket» icke skulle kunna hejdas. Slutligen emotser Befolkningskommissionen å förberörda delegations vägnar Edert uttalande rörande åtgärder av skilda slag, som enligt Eder mening kunna ifrågasättas med syfte att eventuellt förhindra en fortsatt »flykt från jordbruket» och en fortsatt utveckling i riktning mot »avfolkning av landsbygden». Befolkningskommissionen tillåter sig hemställa, att Edert svar kommer kommissionen tillhanda före den 15 maj 1938. Stockholm den 14 mars 1938. Å Befolkningskommissionens vägnar: NILS WOHLIN.

4*

Inkomna yttranden.1 Till Befolkningskommissionen. Med anledning av befolkningskommissionens skrivelse till undertecknat förvaltningsutskott den 14 mars 1938 får utskottet anföra följande. Tillgång motsvarande efterfrågan finnes f. n. ej inom sällskapets verksamhetsområde å lämpliga och kvalificerade arbetare av båda könen vid betalande av f. n. gängse löner och f. n. brukliga förmåner med avseende å arbetstid och bostäder. Särskilt framträdande är bristen på kvinnlig arbetskraft och djurskötare. På den hypotetiska frågan, huruvida den nuvarande flykten från jordbruket skulle kunna hejdas, om jordbruket skulle kunna erbjuda samma löner och övriga arbetsvillkor, som erbjudas inom andra yrkesfack, vill utskottet svara obetingat ja. Härvid förutsattes dock bl. a. som oeftergivliga villkor, att landsbygdens ungdom erbjudes möjlighet till verkligt gedigen yrkesutbildning, varigenom intresset för och kärleken till lantbrukarens yrke kan ökas och vidmakthållas, att den ekonomiska och sociala standarden för jordbruksbefolkningen kan höjas, s å att den blir fullt jämförlig med övriga samhällsklassers samt att en genomgripande bostadsförbättring kan genomföras. Ovannämnda förutsättningar kunna enligt förvaltningsutskottets uppfattning uppfyllas, dels om statsmakterna ägna samma omsorg om landsbygdens ungdoms utbildning, som nu tillkommer städernas, dels om sådana åtgärder genomföras, att priserna å jordbrukets produkter få hålla jämna steg med övrig prisutveckling inom landet och ej sättas i en lägre särklass som f. n. är fallet. Stockholm den 22 april 1938. På Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar: CARL BECK-FRIIS. Magnus

Carlson.

Till Befolkningskommissionen. Med anledning befolkningskommissionens särskilt nedsatta delegations anhållan om upplysningar för utredning av frågan om landsbygdens avfolkning och flykten från jordbruket, har hushållningssällskapet berett tillfälle för underavdelningarnas ordförande att uttala sig, och hava ett 30-tal svar inkommit. Har äran meddela, att utskottet med hänsyn till den korta tid, som stått till buds att utarbeta svar i den komplicerade frågan, beslutat att som svar å skrivelsen till delegationen överlämna samtliga inkomna yttranden, vilka här bifogas. Uppsala den 2 juni 1938. På tjänstens vägnar: H. NYSTEDT. Yttrandena från hushållningssällskapens förvaltningsutskott äro återgivna i den ordningsföljd, vari hushållningssällskapen bruka officiellt upptagas; likväl har yttrandet från Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, såsom senare inkommit, återgivits sist i bilagan. 1

5* Till Upsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Från hushållningssällskapet har jag anmodats yttra mig med anledning av befolkningskommissionens skrivelse av den 14 mars 1938 och får jag därför äran anföra följande beträffande Vaksala—Rasbo hushållningsgilles verksamhetsområde. Vad beträffar tillgången av manlig kvalificerad arbetskraft har den naturligtvis växlat mycket inom områdets olika delar. Vid bondejordbruken har bostadens beskaffenhet spelat en mindre roll och har i regel arbetskraft av något slag kunnat anskaffas, ehuru det ofta förekommit att bonden fått betala drängen en betydligt högre månadslön än den »avtalsenliga». Vid det större jordbruket har däremot bristen på arbetsfolk varit beroende av att ej tillräckligt goda arbetarbostäder funnits. I regel har arbetsfolk kunnat anskaffas till avtalsenliga löner, ehuru kvaliteten ej alltid varit den bästa, dock har arbetsgivaren beträffande ladugårdsfolk i vissa fall nödgats betala årslöner utöver »avtalet». Vad den kvinnliga arbetskraften beträffar är tillgången otillräcklig såväl för jordbrukets skötsel som husligt arbete och finnes flera exempel på att dylik arbetskraft icke kunnat anskaffas, och instämmer jag i det yttrande som avgivits av herr Valfrid Pettersson i Björkby. Befolkningskommissionen önskar få veta hur »flykten från jordbruket» bäst skall kunna förhindras. Det bör observeras att det icke endast är de i jordbruksnäringen anställda som avflytta, utan även bondens egna söner och döttrar. För de anställda spelar naturligtvis löneförmånerna den allra största rollen och skulle de genom en ytterligare stegring mera bringas i närheten av industriarbetarnas, skulle ingenting bättre kunna sätta broms på lusten att flytta in »till stan». Om lantarbetarna hade bostäder liknande dem som finnas å industribolagens egnahemsområden med modern inredning, vattenledning och dusch och med systemet en familj — ett hus skulle härmed oerhört mycket vara vunnet för ökad trivsel för arbetarna. Vi skola komma ihåg att den moderna lantarbetaren nu har högre anspråk både på sig själv och sin levnadsstandard emot för 10 å 20 år tillbaka. Men för att åstadkomma lika höga löner och moderna bostäder fordras att jordbruket blir lika lönsamt som industrien. Som jag förut framhållit lämna även bondesönerna jordbruket och är detta beroende av såväl avlönings- som arbetstidsförhållanden. Fadern-arbetsgivaren har ej möjlighet att lämna sonen nöjaktigt med kontanter varje månad och genom den nya arbetstidslagen ha sönernas förhållanden försämrats. När drängen på lördagseftermiddagen eller söndagen är fri och ledig, då får hemmasonen eller hemmadottern rycka in för att hjälpa till med de nödvändiga sysslorna. I längden tröttnar givetvis en hemmason att arbeta under dylika förhållanden och han beger sig i stället in till staden där han erhåller en lättare och bättre betald sysselsättning. Detta gäller särskilt de högt kvalificerade bondesönerna och det är just dessa som äro högt uppskattade och eftersökta i samhällena. En ändring av arbetstidslagen så att den mera rättade sig efter jordbrukets säregna förhållanden utan att öka antalet arbetstimmar under året, vore till stor nytta för jordbrukaren utan att lantarbetaren därav skulle bliva lidande. Detta skulle bidraga till att de unga bondesönerna — en högst värdefull tillgång bland jordbrukets folk — skulle kvarstanna. Det är just dessa som det framtida jordbruket behöver ty de skola bilda den nya bondestammen. Frötuna den 19 april 1938. C. BERNADOTTE AF WISBORG.

tf* Till Uppsala läns hushållningssällskap. Undertecknad, ordförande i Funbo hushållningskrets, av Sällskapet anmodad därom, får i frågan om »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket» göra följande uttalande: Inom vårt område är läget på jordbrukets arbetsmarknad ganska tryckt. Av manliga arbetare tycks brist råda främst på ladugårdspersonal, ogifta drängar i husbondens kost samt under denna vår även kördrängar i stat. Till ladugårdarne vilja endast äldre personer, som varit djurskötare större delen av sitt liv, efterblivna individer med klen fysik samt en och annan intresserad yngling med eller utan »skola», men allt detta räcker ej till under nuvarande förhållanden, utan torde i många fall själva skötseln av djuren bli lidande av denna bristfälliga rekrytering. Även där förmånerna väsentligt överstiga de normala kvarstår svårigheten att få folk till ladugårdarne. Vad sedan bonddrängarne beträffar, så gå de på våren och spekulera på andra arbetstillfällen: vid vägarbetena, vid byggena, vid biltrafiken m. m. och endast om de icke lyckas få tag i något »bättre» så taga de i sista stund en drängplats. I något fall, då man bjudit en viss pojke 100 kronor i månaden och allting fritt, ville denne ändå icke fästa sig, trots att denna kontantlön ligger 60 % över det avtalsmässiga! Vad så slutligen statarna angår, synes antalet av dessa minska dels av samma orsaker som ladugårdskarlarnes och bonddrängarnes d. v. s. främst bundenheten vid djuren (i detta fall hästarne), dels på grund av den sociala fördomen (»statareländet»), men här tillkommer ytterligare en faktor nämligen svårigheten att få en hustru och eget hushåll, vilket ju är en förutsättning för stat. På undertecknads egendom äro två av de fem fast anställda körkarlarne ogifta och ha dessa i vår bett att få ut sin stat i kontanter eller om man så vill att deras vivres hos föräldrarne betalas av gården och att de erhålla avtalsenlig månadslön, vilket ju kommer på ett ut. Att våra karlar icke kunna skaffa sig en fru sammanhänger naturligtvis därmed, att i flykten från jorden ligga kvinnorna främst. Inom den hushållningskrets, det här gäller, torde landsjungfrurna vara lätt räknade. Goda hemmadöttrar — sådana finnas Gud ske lov alltjämt — småpojkar och mjölkmaskiner hjälpa våra lanthushåll vid bondebruken med alla de sysslor, som bondpigorna för alltid lämnat för frökentiteln långt från kalvar, får och svin och höns, där de i den kära staden få »rå sig själva» på sin fritid. Kommer så den hypotetiska frågan, huruvida, även om jordbruket skulle komma att kunna erbjuda samma löner och övriga arbetsvillkor som erbjudas inom andra fack och sysselsättningsgrenar, den nuvarande tendensen i fråga om »flykten från jordbruket» icke skulle kunna hejdas. Denna intressanta fråga torde nästan kunna betecknas såsom varande väckt i elfte timmen, om ej i trettonde. De, som en gång lämnat jordbruket, återkomma ytterst sällan, sedan deras sinnen blivit vända därifrån, de som nu arbeta på jorden ha nog en så hög medelålder, att ingen levnadsstandard i världen kan få dem att föröka sig så rikt, att avkomman fyller luckorna efter alla dem som flytt, ännu komma att fly och efter alla de många gamla. För min personliga del anser jag nog import av folk österifrån vara det enda sättet att bibehålla Sveriges jordbrukande befolkning vid nuvarande numerär. Men fråga är väl över huvud taget om det behövs så många armar vid jordbruket i all framtid som nu, innan ännu allt är genomrationaliserat. En helt annan sak är »landsbygdens avfolkning». Denna kan väl motarbetas på det enkla och effektiva sättet att uppmuntra landsbygden med att där införa stadens alla välsignelser såsom lättförtjänia pengar, funkisboningar, biografer, upplysta asfaltgator, kaféer, restaurangdans tre gånger i veckan, idrottsplats med simbassänger, möjligheter att gå klädd som herrskap och att åtnjuta dylikts »sociala anseende». Men när skörden skall bärgas, då måste man väl kampa i strandpyjamas nere vid någon sandplage, och när vårbruket skall börja är man väl tvungen att fara till fjälls? Så hur man vänder sig, har man näsan fram. Jordens bruk och fänads

7* skötsel måste förbli rotfasta, flärdfria människors kall och det är väl dessa egenskaper som givit den jordbrukande befolkningen dess värde som nationens uppehållare. Ett verkligt värde. De åtgärder som eventuellt skulle kunna förhindra en fortsatt flykt från jordbruket och en tendens till landsbygdens avfolkning äro alltså: Släpp in hederliga, ofördärvade bondpojkar och bondtöser från något ociviliserat hörn av världen i stället för att släppa in judar. Stäng ute all demoraliserande lyx-, veklighets- och lättjekult! Jo, en sak till: tryck varje dag i alla svenska tidningar Olof Thunmans dikt »Till en ung lantman» (i samlingen Olands sånger)! Halmbyboda i Funbo, den 10 april 1938. Ex officio PAUL TOLSTOY. Till Uppsala läns kungl. hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Med anledning av Eder cirkulärskrivelse av den 4 d:s — för yttrande. Arbetsläget inom jordbruket utgör f. n. ett nytt problem för jordbrukarna att brottas med. Tillgången till kvalificerade arbetare av båda könen är synnerligen begränsad, för att inte säga så gott som ingen, ett förhållande som med all tydlighet avspeglar sig arbetsförmedlingarnas rapporter om tillsatta platser vid jordbruket. Huruvida »flykten från jordbruket» skulle kunna hejdas genom att erbjuda jordbrukets arbetare samma löner och arbetsvillkor som andra yrkesgrupper i städerna ligger ju i sakens öppna natur, då avfolkningen från landsbygden förorsakas av de bättre levnadsförhållanden som förefinnes i städerna i form av högre löner, bättre bostäder, avsevärt större möjligheter till barnens uppfostran i skolor och andra undervisningsanstalter, i allmänhet lägre skatter, nöjen, samt bör även nämnas alla möjligheter till självbildning genom bibliotek, föredrag, aftonkurser m. m. De åtgärder som böra ifrågasättas för att lösa detta landsbygdens problem är ju i första hand att ge landsbygdens folk samma utkomstmöjligheter som städernas folk genom att väsentligt höja prisnivån för jordbruksprodukter, varigenom landsbygden skulle kunna bjuda sina innevånare bättre sociala förhållanden och högre levnadsstandard. Eneby gård, Grillby den 11 april 1938. GUNNAR NYSTRÖM, ordf. i Hacksta hushållningskrets. »Betänkande» ang. flykten från landsbygden. Att en minskning i folkmängden på landsbygden pågår är ett obestridligt faktum. Många samverkande orsaker bidraga härtill. Vår nuvarande höga levnadsstandard är en av dem; den tanken kommer osökt då man ser alla husgrunder efter torp och stugor som bortrivits på en knapp mansålder tillbaka. Ingen vill längre gå i dagsverken på herr- eller bondgårdar för en liten dagspenning som förhållandet var på 1880- och 1890-talen. Ej heller behövs hjälp i samma utsträckning som då; rationaliseringen eller maskinernas arbete har lediggjort en hel del mänsklig arbetskraft; otaliga exempel skulle kunna nämnas härpå. Trösk i våra dagar går med hälften av den personal som fordom gick åt därtill och det fastän avverkningen

8* pr arbetsdag nu är dubbel. Transporter av alla slags varor är ju nu en småsak. — En lastbil kan på en gång taga 40 säckar spannmål eller 4 gamla famnar ved o. s. v. När ett hus skulle byggas, så sysselsattes 2 å 3 man månadsvis med att kila sten och lägga grund. Nu kommer en bil med 2 å 3 gruslass, ett dito med cement, och grunden är färdig på lika många dagar som förut veckor. F ö r r skulle timmer bilas eller »flänkas» event, köras till en avlägsen såg. Nu kommer en »klinga» till gården även den fraktad på bil, elektrisk kraft finns och på ett par dagar är allt avverkat och i alla möjliga dimensioner. Nu är ock att märka att det mesta av sådana arbeten äro gjorda på de senaste 40 åren, byarna äro åtminstone på vår ort nybyggda, åar och avloppsdiken nygrävda m. m. Nog finns det ännu arbetsobjekt, såsom stenröjning i åker, vägar i skogarna m. m. men arbetslönerna äro så höga så att privata företagare ej kunna eller vilja sätta igång något. — Värst är det dock med den kvinnliga arbetskraften; det är en olöslig gåta! Det har skrivits om husmödrarnas semester, men det är något som är totalt omöjligt! Hur skall det kunna gå då det ej går att uppbringa ett hembiträde? Kvinnans arbete i hemmet kan ej rationaliseras i samma grad som utearbetet; visserligen kan en del, såsom grövre bakning, brygd, slakt o. d. numera undvikas, men tvätt och allt övrigt i hemmets skötsel är lika som förr, skötseln av smådjur m. m. Beträffande manlig arbetskraft, så torde den vara ungefär tillräcklig; så snart det blir höst och vinter så är det nästan arbetslöshet, ehuru som förut är sagt det skulle kunna finnas arbeten på längre sikt. — Vad man kan göra mot fortsatt avfolkning är svårt att säga, tråkigheten på landsbygden kan man säga ej längre borde finnas. Vi ha ju radion, stora samlingslokaler av allehanda slag m. m. J. U. F.-föreningarna ha gått i rätt riktning, enär de bl. a. med sina anordnade tävlingar höjt arbetets anseende. Det är en idrott av annat och bättre slag än den som i övermått och till leda refereras både i radio och tidningar för varje söndagsdygn. Vad som är att beklaga — ehuru det ej skulle bidraga till flykten — är att nöjeslivet industrialiserats, t. ex.: Ett tivolisällskap hyr en nöjesplats av en skytte- eller idrottsförening och slår upp sitt etablissement för tid 10 a 14 dagar och inbärgar kanske tusental kronor av landsungdomens surt förvärvade slantar, som mycket väl behövdes till kläder och om möjligt besparingar. En del andra iakttagelser ha ock kunnat göras som följd av utvecklingen på alla områden t. ex.: de egentliga småbruken d. v. s. sådana som föda en häst och 3 å 4 kor äro numera ej så begärliga i handeln som för 30 a 40 år sedan. Förut räknade sådana småbrukare med att kunna förtjäna något extra, men tillfölje av rationaliseringen blir det knappast något arbete tillgängligt, på samma gång som de ej själva kunna rationalisera. Avfolkningen beror vidare till stor del på den ringa nativiteten. En del av de i senare tid ingångna äktenskapen äro barnlösa, och den övervägande delen av de övriga ha ett, någon gång två barn. Endast de fattigaste »lägga på» flera! Ända upp till tio vilket förekommer i två obemedlade familjer i Tuna! Gårdar på två mantal ha vanligen ett barn! Som slutkläm kan sägas angående landsbygdens avfolkning att den är mest brännande i fråga om kvinnlig arbetskraft. Unga familjer som ha medelstora eller större jordbruk ha det synnerligen svårt, det fordras ett visst mod att ge sig till bondhustru. Tuna den 15 april 1938. WIKTOR ISAKSSON. Kommunalnämndens ordf.

9* Till Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Uppsala. Anmodad av Eder om ett uttalande rörande »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket» i enlighet med Edert cirkulär av den 4 april 1938, får jag anföra följande: Det torde till en början vara nödvändigt att hålla i minnet, att framstående socialekonomiska författare anse, att alltjämt en för stor befolkningsgrupp äro sysselsatta med jordbruk, medan samtidigt det från allt ansvarigt håll framhålles, hur nödvändigt det är för ett land att hava en stor och tryggad jordbrukarbefolkning, då den utgör folkets kärna och kraft och källan till folkets förnyelse. Det synes med rätta, som om frågans sociala sida fått en alltmer dominerande betydelse. I enlighet härmed hava ju även i vårt land liksom i de flesta andra länder vidtagits många åtgärder för att stödja jordbrukarbefolkningen. Dessa åtgärder hava dock icke varit tillräckliga för att hindra den flykt från jorden, som alltjämt fortgår i alltmer ökat tempo. Det är helt naturligt, att det i första hand äro de unga och ogifta som lämna landet, då de lättare finna plats i städerna och de stora industrierna. På så sätt har också hittills det mindre och medelstora jordbruket, som måste använda sig av ogift arbetsfolk, fått röna de största svårigheterna att finna arbetskraft. Detta är så mycket betänkligare, då det just drabbar den befolkning, den besuttna bondebefolkningen, som det framför allt gäller att skydda och bevara u r ren social synpunkt. Inför dessa alla svårigheter och en onaturligt tung arbetsbörda hava många unga bondsöner tröttnat och lämnat fädernegården för ett lättare och bättre betalt arbete i industrien. Kan då ytterligare något göras för att behålla landsbygdens folk kvar på landet? Redan är ju arbetstiden förkortad, mycket har gjorts för bostadsförbättring o. dyl. men kvar står alltjämt en så betydande skillnad i den kontanta lönen och inkomsten, att här ligger nog sakens avgörande punkt. Nu framkastas av befolkningskommissionen den hypotetiska frågan, hur det skulle ställa sig, om lönerna och inkomsterna på landet vore jämförliga med dem, som erbjudas i städer och industrier. Det är min fasta övertygelse, att under dessa förutsättningar landsbygdens avfolkning skulle så gott som helt upphöra. Med nutida bekväma kommunikationer och andra möjligheter, som stå landsbygden numera till hands, har den så många fördelar, att det blott är de låga inkomsterna, som komma folk att vända ryggen åt landet. Som jag tidigare framhållit, är det för det mindre och medelstora jordbruket som svårigheterna hittills varit störst att erhålla arbetskraft och i all synnerhet kvinnlig sådan, medan det större jordbruket haft lättare att fylla sitt behov av arbetskraft. Inom det större jordbruket användes ju mest gift folk och en jordbruksarbetare vid ett större jordbruk har det nog ekonomiskt minst lika bra som en småbonde och därtill en säkert mindre arbetsbörda för att icke tala om den oerhörda skillnaden i arbetsbördan, som påvilar lantarbetarens hustru. Jag gissar, att småbrukarehustrun och även bondhustrun har dubbla arbetsbördan mot lantarbetarens hustru. Här måste det vara känslan, att arbeta på den egna torvan och utsikten att i det långa loppet dock till sist få en sparad slant över som i någon mån skall kunna sporra till fortsatt hårt arbete. Skulle orsaken till landsbygdens avfolkning ligga i den alltför stora skillnaden i utkomst, som är rådande mellan land och stad, är här icke platsen att utreda de möjligheter, som kunna finnas att utjämna denna skillnad. Emellertid är det troligt, att det ligger utom möjlighetens gräns att höja levnadsstandarden för landsbygdens folk till samma höga nivå, som nu är rådande inom städer och industrier. Men hur obehagligt det än låter, finns möjligheten, att städernas och industriens befolkning måste i stället sänka sin höga levnadsnivå. Med utmärkt högaktning ELOF AF SILLEN.

10* Till Uppsala läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott.

Anmodad att avgiva yttrande för utredning angående frågan om landsbygdens avfolkning eller flykten från jordbruket ber jag få anföra följande. Beträffande den manliga delen av befolkningens avflyttning från landsbygden till städer och samhällen får jag till alla delar instämma i det förslag till yttrande som i ärendet ingivits av greve Carl Bernadotte å Frötuna vilket på ett utmärkt sätt tolkar denna sida av problemet. När det däremot gäller kvinnornas flykt från landsbygden är detta om möjligt ännu allvarligare än då det gäller den manliga. Av förefintlig statistik kan inhämtas att knappt en femtedel av lediga platser kunnat besättas och vad detta betyder för den av hårt arbete belastade husmodern i de jordbrukarhem som ej lyckats erhålla hjälp är lätt att förstå. Att råda bot och föreslå åtgärder som kunna rätta till detta missförhållande är ingen lätt uppgift; man tvingas att ta upp problemet i hela dess vidd om ej stora ekonomiska och sociala värden skola spolieras, två vägar som var för sig eller gemensamt kunna samverka till en förbättring av nuvarande svårigheter stå emellertid öppna. Den ena är att även å landsbygden införa de moderna hjälpmedel, vatten- och avloppsledningar, centralvärme m. m. som införts i städer och samhällen och givetvis i hög grad underlättat det husliga arbetet och som vid jämförelse med det vida tyngre arbetet å landsbygden dragit arbetskraften till städerna. Att åstadkomma dessa förbättringar är emellertid ett ekonomiskt problem som ej så lätt kan lösas. Sådana anläggningar bli förhållandevis dyrare å landsbygden än i städerna beroende på att ofta långa ledningar måste läggas av den enskilde och vilkens ekonomi ofta ej tillåter denna utgift, varför det för många stannar vid en from önskan. Skulle dessa förbättringar, trots svårigheterna, i större omfattning kunna genomföras, är det möjligt att det i någon mån kunde bidraga till att hindra den kvinnliga flykten från landsbygden. Nu förhåller det sig emellertid så f. n. att lika kvalificerad kvinnlig arbetskraft betalas högre å landsbygden än i städerna utan att kunna hindra »flykten». Städernas lockelser med större frihet och nöjen komma säkerligen, hur än förhållandena till det bättre kunna utvecklas på landsbygden, att behålla sin dragningskraft på den kvinnliga ungdomen. Den andra åtgärden som kanske på ett mer effektivt sätt skulle lösa problemet, men som säkert kommer att möta starkt motstånd från kvinnohåll, därför att det ingriper mot kvinnans likaberättigande med mannen, är att förbjuda kvinnans tillträde till vissa industrier där hon kanske som den svagare utför arbetet billigare än mannen. Det kan ifrågasättas om det är lämpligt att vid den mekaniska industrien använda kvinnor t. o. m. i smedjan när manlig kvalificerad sådan går arbetslös. En lag som i viss utsträckning återför kvinnan till hemmet och underlättar för mannen att erhålla arbete som bättre passar honom än kvinnan blir nog förr eller senare nödvändig, icke minst därför att den bidrager till att lösa vårt arbetslöshetsproblem. Björkby den 15 april 1938.

VALF. PETTERSON. Till Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

Uppsala.

Angående avfolkningen av landsbygden. Vad beträffar Hållnäs socken har flykten under de sista åren ökat ganska väsentligt, i synnerhet den kvinnliga, vilka föredra det lättare arbetet inomhus, ledig-

11* het, och alltjämt tillgängliga nöjen i städer och större samhällen, framför det tunga arbetet i ladugården med vad därtill hör, om än lönerna äro lika. Även den manliga arbetskraften har minskat, varför driften å jordbruket måste inskränkas till det nödvändigaste. De unga föredra chaufförplatser och annat framför jordbruksarbetet, så det ställer sig ganska svårt att få tjänstfolk, oaktat lönerna äro avsevärt högre nu än för några år tillbaka. För de ungdomar som ej ha intresse för kyrka och missionshus synes landsbygden här vara för slätstruken, då inga lokaler finnas för sammankomster av något slag och torde detta utgöra en bidragande orsak till tråkigheten på landsbygden sedan de fått en försmak av vad som finns annorstädes. Skulle jordbruket kunna betala samma löner och lämna de förmåner som industrien och städerna är det sannolikt att flykten skulle hejdas. Jag anser att tillkomsten av egnahemslån varit en mycket bidragande orsak till .att flykten icke blivit större än vad den är. Hjälmunge, Enbo den 19 april 1938. C. M. JANSSON. Yttrande över i skrivelse av den 14 mars 1938 från befolkningskommissionen genom Nils Wohlin till Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott angivna spörsmål. Beträffande tillgången på kvalificerad arbetskraft är en uppdelning av jordbruken i olika storleksgrupper såväl som uppdelning av arbetskraften efter kön nödvändig. Större och medelstora egendomar. På grund av arbetskraftens fördyring har en utvidgad mekanisering varit nödvändig, så att de fast anställda egentliga jordbruksarbetarnas antal kunnat minskas. På dessa föreligga därför ej någon egentlig brist. På kvalificerade djurskötare föreligger brist av följande orsaker. Den nya lantarbetstidslagen med avsevärd förkortad arbetstid har krävt ytterligare personal för arbetets medhinnande i de större ladugårdarna. I en del medelstora ladugårdar har förr arbetet kunnat utföras av ägaren eller en förste man med hjälp av en ej fullgod arbetskraft. Genom arbetstidslagens förkortning av arbetstiden ha dessa äldre eller på annat sätt ej fullgoda arbetare ej kunnat medhinna arbetet på lagstadgad tid, varför de måst ersättas av fullgod arbetskraft. På kvinnlig arbetskraft för jordbrukets behov råder ej någon egentlig brist vid de större och medelstora jordbruken. Mindre jordbruk. Vid dessa, som ej kunnat i någon större utsträckning mekaniseras, råder brist på såväl manlig som kvinnlig arbetskraft. Om jordbruket i alla avseenden skulle kunna erbjuda dess innehavare och anställda samma förmåner i arbetstid och arbetslön som övriga näringsidkare och arbetare inom landet åtnjuta, skulle otvivelaktigt den jordbrukande befolkningen kvarbliva vid sitt yrke. Det kan dock inte förnekas, att det alltid vid högkonjunktur kommer att föreligga brist på arbetskraft vid jordbruket. Industrien kan då med sin utökade produktion och ökade behov av arbetskraft erbjuda förhöjda löner, vilket givetvis kommer att locka arbetskraft från jordbruket. En möjlighet att råda bot härför vore att staten genast vid börjande högkonjunktur successivt inställde arbetet vid sina under utförande varande arbeten, så att industrien kunde fylla sitt behov av ökad arbetskraft från dessa ledigblivna arbetare. Vad som hittills anförts gäller den anställda arbetskraften vid jordbruket. »Flykten från jordbruket» förekommer emellertid ej endast bland de anställda utan även bland jordägarna själva och deras söner och döttrar. Det är också

12* ej nog med att en jordbrukare får sådan betalning för sina produkter eller får sådant netto av sitt jordbruk, att han kan betala sin dräng eller sin »piga» lika bra som de andra näringarna kunna och ge dem samma arbetstids- och bostadsförmåner. Han själv och hans familj skall ej heller behöva arbeta längre och överhuvudtaget ej behöva leva på en lägre levnadsstandard än andra yrkesutövare, om »flykten från jordbruket» skall kunna hejdas. Åtgärden för uppnående av likställighet i levnadsstandard med övriga yrkesgrupper inom landet kan dock ej ske utan en viss fördyring av livsmedlen, antingen direkt eller indirekt genom statens förmedling. En fördyring, som i viss mån skulle kunna minskas om jordbrukarna allmänt anslöto sig till sina ekonomiska föreningar. Härigenom skulle distributionen och detaljförsäljningen kunna rationaliseras och förbilligas. Den konsumerande allmänheten måste emellertid få klart för sig, att en verklig hjälp till jordbruket nationalekonomiskt är outförbar på annat sätt än genom en viss uppoffring från deras sida. Annars går det som det hittills har gått, att när livsmedlen ha stigit i pris ha konsumenterna tilltvingat sig högre löner och förtjänster på grund av stegrade levnadskostnader och som följd härav ha de förnödenheter, som jordbrukarna måste köpa, stigit i pris och övriga utgifter stigit, varför hjälpen blivit imaginär. Det finnes emellertid en kategori jordbruk, som ej kunna, med nuvarande brukningsmetoder och med sådana lägen att arbetsförtjänster vid sidan av jordbruket äro uteslutna, bliva bärkraftiga, om också jordbruket i sin helhet skulle bliva det genom prisregleringar eller andra åtgärder, och det är sådana, som ej kunna ge fullt arbete åt sina innehavare och ej kunna rationellt brukas för att ge tillfredsställande avkastning. För att nå en sådan avkastning av jorden och för att den mänskliga arbetskraften pr hektar ej skall bli för dyr fordras att sådana redskap användas för jordens brukning, som arbeta så djupt som möjligt och med så stor arbetsbredd som möjligt och vilka alltså måste dragas av minst två hästar. Sådana mindre jordbruk måste göras mera räntabla eller det måste skapas räntabla jordbruk av dem. Härvid kunna flera åtgärder tänkas lämpade för olika lokala förhållanden, exempelvis: igenläggande till kultiverade beten av små steniga och söndertrasade skiften och i samband härmed övergående till mer animalisk produktion, baserad på hemmaproducerat foder. Anläggande av kultiverade beten på för ändamålet lämplig skogsmark. Minskning av kreatursantalet, men i stället mjölkkor med högre avkastning. Uppmuntring av jordbrukets binäringar: hönsskötsel, biskötsel, kaninavel, hemslöjd o. s. v. Sammanslagning av små brukningsdelar till större enheter. Förutom statligt stöd för genomförandet av dessa och eventuellt andra åtgärder utvidgad konsulentverksamhet med initiativ från hushållningssällskap och konsulenter, utan inväntan av initiativ från de berörda jordbrukarna, och med lokalt samarbete med jordbrukarnas organisationer för kurser, föreläsningar, propaganda, demonstrationer o. s. v., allt i syfte att intensifiera och förbilliga driften och höja avkastningen på dessa mindre jordbruk. Inom parentes borde många av dessa mindre jordbruk helt läggas ned och marken besås med skog. Dessutom premiering och stöd i form av kalvar från högmjölkande besättningar. Ovanstående utgör vad arbetskraften beträffar i stora drag svar på frågan för de lokala förhållandena. Vad de övriga spörsmålen beträffar, som befolkningskommissionen uppställt, fordras för deras besvarande synnerligen vittgående och djupa undersökningar och vad ovan därom anförts är endast en del i allmänna drag framförda synpunkter. Hammarskog den 21 april 1938. CLAES BERG.

13* Till Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Uppsala. Som svar på Eder ärade skrivelse vill jag anföra följande som min personliga uppfattning om läget på landsbygden för närvarande. Jordbruket är impopulärt bland ungdomen i städerna så väl som på landsbygden. Stor brist på arbetskraft inom jordbrukets alla grenar är f. n. rådande. För den oorganiserade arbetskraften betalas löner efter arbetsgivarens oförmåga att reda sig utan lejd arbetskraft, »gängse löner» kan man knappast tala om. Den jordbrukargrupp som använder yngre arbetskraft torde ha svårast att erhålla sådan. Därigenom blir den egna arbetskraften i många fall för hårt anlitad, vid för unga år. Och jordbrukarnas egna barn söka andra yrken så fort tillfällen givas. Samma löner och arbetsvillkor som råda vid andra arbetsfack och sysselsättningar torde nog till en viss grad hindra flykten från landsbygden. Men jordbruket måste genom agitation göras populärt, särskilt inom idrottsrörelsen, så att jordbruksungdomen slipper stå som mindervärdig, i förhållande till övrig idrottsungdom. Till en viss grad skulle arbetsanskaffningen vid jordbruket kunna lättas, om straff vid trafikförseelser utmättes i viss tids arbete som kreatursskötare i stället för dagsböter och fängelse. Klarbo, Sparrsätra den 17 april 1938. Högaktningsfullt G. V. ANDERSSON. Till Uppsala läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott.

Vad som mest är anledningen till att landsbygden avfolkas är att det finnes allt för mycket industriella företag i vårt land, så det ser nästan ut som att knappast det svenska folket räcker till sådana industriella företag. Vad jordbruket beträffar får arbetsgivaren ta vad som finns, om det finns någon att få; för vad mig synes är det vägar och byggen som gå före jordbruket och därför har det blivit ett allmänt missnöje bland arbetsgivarna, då det ej finns arbetskraft för pengar och även pengar är en begränsad vara för jordbruket. Vad djurskötare beträffar är efterfrågan så stor, så det kan knappast beskrivas. Och att hejda avfolkningen från jordbruket är att minska driften på allt industriellt område, där både män och kvinnor tycks finna sig bättre än att arbeta vid det långsamma och tråkiga landet. Men kommer det att fortgå på det sätt det nu har börjat blir nog snart jordbruket helt avpolletterat från brukare. Åland den 7 maj 1938. C. G. AGNE. Till Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Uppsala. Besvarande Eder skrivelse av den 4 april 1938 med anledning av från befolkningskommissionen gjord framställning om Edert yttrande beträffande frågan om »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket» får jag vördsammast anföra: Tillgång till arbetskraft för jordbrukets behov inom gillets område är otillräcklig och synes i varje fall svår att uppbringa, änskönt överskott på vissa områden synes förefinnas och avlöningar, överstigande i orten brukliga, erbjudas. Detta gäller i all synnerhet kvalificerad sådan och framförallt kvinnlig.

14* Det mest betänkliga är måhända det förhållandet att jordbrukarnas egna barn, vilka ju överhuvudtaget hava växt in i jordbrukets förhållanden, lämna sina föräldrars yrke och söka sin utkomst på andra områden, där de anse sig kunna vinna en mera bekymmersfri tillvaro under bättre avvägda förhållanden i fråga om arbetstid, ledighet och avlöning. Förhindrandet av flykten från jordbruket förutsätter därför, enligt mitt förmenande, sådana förhållanden att dess utövare kunna påräkna bättre inkomstmöjligheter än det stora flertalet på andra områden. I detta syfte synes mig två huvudvägar böra beträdas. Den ena, genomföra åtgärder för höjande av priset å jordbruksprodukter i samband med införande av reglering eller begränsning av marknadsförandet av olika jordbruksprodukter, den andra, åtgärder avseende att förbilliga jordbrukets driftsförnödenheter i den utsträckning som är möjlig. Esarby den 6 april 1938. SAMUEL SELLIN. Ordf. i Olands norra hushållsgille.

Till Uppsala läns hushållningssällskap. Undertecknad får härmed överlämna svar å skrivelse av den 4 april 1938. Tillgången på kvalificerade arbetare av båda könen är otillräcklig. Skälet därtill torde mest bero därpå, att jordbrukaren icke kan betala löner som bli likställda med andra yrkesgruppers. Det finnes flera jordbrukare här som behöva tjänare till våren, men det är nästan omöjligt att uppbringa några, och de som finnas, begära i regel så hög månadslön, så den fattige husbonden icke kan betala utan får göra indragningar på arbetsfolk. Priserna på jordbrukets produkter måste höjas, så att jordbrukaren kan betala sitt arbetsfolk lika med industrien. Det är nog största orsaken till att landsbygden avfolkas. Vikstaby, Viksta den 14 april 1938. E. E. ERIKSSON.

Uppsala läns kungl. hushållningssällskap. Som svar på Eder begäran i yttrande om »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket». Läget på arbetsmarknaden: flickor, som skall deltaga i mjölkning, är nästan omöjligt att anskaffa, likaså pojkar till ladugården, för dessa vill ha samma tid ledig som de ogifta till lantbruket. Men även dessa är det också ont om, genom en massa vägarbeten som för närvarande äro i gång, vilka nog borde inställas under skördetiden. Angående gifta statdrängar är förhållandet i regel något bättre, men även dessa blir det mycket svårt att få att stanna kvar på landsbygden i anledning av den nya pensionslagen. Angående åtgöranden som kunna hindra flykt från jordbruket, så ankommer det på statsmakten att ändra på den nya pensionslagen, som beslutades utan den minsta tanke på att få folket kvar på landsbygden, och som även bondeförbundet gick med på till skada för sig och hela landsbygden. Ty m a n kan väl inte begära att arbetarna skola vara kvar på landet, för när sjukdom och ålder inträder som ger

15* dem rätt att få pension, men genom den nya lagen ger dessa blott en del, därför fly från landet. Och så höjda priser på såväl brödsäd som mjölk, isynnerhet mjölken, så att vi kan betala höga arbetslöner till våra arbetare. Gran, Långtora den 16 april 1938. Med högaktning AX. ANDERSSON. Till Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Uppsala. På grund av en från befolkningskommissionen till hushållningssällskapets förvaltningsutskott ställd förfrågan om yttrande i dess erfarenhet på jordbrukets arbetsmarknad m. m., får undertecknad på anmodan av Eder, nämna några synpunkter. Frågan om huruvida tillgång finnes å lämplig kvalificerad arbetskraft å orten till jordbruket, kan besvaras med »Nej». »Kvinnlig» finnes det ej alls att uppbringa. Manliga är det mycket ont om, och nästan omöjligt att erhålla lämpliga sådana. Dessutom ställer det sig mycket svårare för mindre jordbrukare att erhålla arbetskraft, därigenom att de icke kunna betala i samma utsträckning som det större jordbruket, vilka kunna driva arbetet efter helt andra metoder. På frågan, om jordbruket kunde erbjuda samma löner och förmåner som industrien, då flykten från jordbruket skulle kunna hejdas, är svårt att yttra sig om, enär saken icke är praktiserad. Men naturligt är att förhållandet skulle förbättra saken betydligt, men knappast fullständigt, då jordbruksarbetet är mycket tyngre och kanske många gånger otrevligare än andra arbeten, och tillika med den gamla fördomen om mindervärdighetsarbetet »bondesysslor». På sista frågan, vad som skulle förhindra en fortsatt flykt från jordbruket, så vill jag för min del svara: »En höjning av jordbrukets bärighet så, att dess utövare i likhet med andra arbetsgrenar får betalt för det arbete de utföra, att också bondehustrun får lön för sin möda, hon ådagalägger i jämnbredd med sin man för att skapa en dräglig tillvaro. Om så vore förhållandet skulle flera armar söka sig tillbaka till vår modernäring i stället för att, som nu, landsbygden avfolkas. Valsäter, Marma den 17 april 1938. HJ. ZETTERGREN. Till Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Uppsala. Enligt brev av den 4 april 1938 får jag härmed vördsamt meddela ställningen vid lantbruken inom Söderfors socken sådan den är för närvarande. Vad det beträffar med de större gårdarna, Untra och Orrskog, så ha vi ännu arbetskraft, så att vi kunna sköta lantbruken i stort sett tillfredsställande, visserligen är den knapp under skördetiden. Det går då icke att få en enda person mer än vi då ha. Kvinnlig arbetskraft för utearbete under skördetiden är omöjligt att uppbringa trots bra betalning kan man säga. Flickor, som ha blivit uppfödda här, ha rest till staden och sedan gift sig där. Vad som skall göras för att hindra flykt från jordbruket, det tror jag, att man icke kan göra mycket åt för närvarande, än om möjligt det kan bli sämre tider vid industrin och lantbruket skulle kunna ändå betala löner i det närmaste som industrin. De börja med flykten åren 1933—1934 vad jag kan finna, för då permitterades arbetarna i stor utsträckning inom lantbruket, orsaken är ju känd, dåliga priser på lantbruksprodukter, indragning med arbetskraft på vintern, inga skogskörningar,

16* Inga större skogsavverkningar vare sig av bolag eller enskilda. Bönderna sade upp sina drängar, de skulle försöka reda sig själva o. s. v. Vad det beträffar med arrendatorerna här inom Söderfors socken, så går det rätt bra, för de ha i regel sina söner och döttrar. Har någon av sönerna tagit emot arrendegården, så ha de föräldrarna, som hjälper dem. I regel är det mindre gårdar. Det finnes ju även några gårdar, som inte ha egen hjälp, men de ha hittills kunnat skaffa hjälp. Bostäderna får man säga äro bra numera, det enda som skulle kunna göra hemtrevnaden bättre vore att dra in vatten- och slaskledningar i bostäderna; de saknas överallt i bolagsgårdarna här i Orrskog och Untra. Arrendatorerna börja att få detta, vilket underlättar arbetena i hemmen. Vi betala avtalsenliga löner till arbetarna, med penningsystem. Orrskog den 18 april 1938. K. ERIKSSON. Arbetsledare. Uppsala läns hushållningssällskap, Uppsala. Till svar å Eder skrivelse av den 4 d:s får jag härmed anföra följande: Beträffande tillgången på arbetskraft för närvarande, synes det som om vanliga jordbruksarbetare kan erhållas i tillräckligt antal — åtminstone till de större jordbruken, men till de mindre däremot, där det gäller tjänare i husbondens kost, är tillgången sämre och otillräcklig. Dugliga kreatursskötare ävenså mjölkerskor samt jungfrur till mindre jordbruk finnas ej i tillräckligt antal. Om jordbrukets avlönings- och bostadsförhållanden skulle bringas i nivå med andra bättre betalda yrkesgrupper skulle säkert flera stanna vid jordbruket, men många skulle det oaktat likväl söka sig till samhällen och städer, så länge det där funnes arbete. I själva verket är väl detta en konjunkturföreteelse, som kommer att bli mindre framträdande så fort som lågkonjunktur åter inträder. Beträffande den kvinnliga yngre arbetskraften ser det ut som om staden har så stor dragningskraft, så att några förbättringar i deras anställningsförhållanden näppeligen kan hålla dem kvar vid landsbygden. I syfte att förhindra landsbygdens avfolkning böra åtgärder vidtagas som på alla sätt söka åstadkomma en så dräglig tillvaro som möjligt för folket, så att deras levnadsstandard kommer i nivå med andra yrkesgrupper. Men detta kan givetvis ej låta sig göra utan avvägning mellan jordbrukets produktionskostnader och produktpriset. österbybruk den 19 april 1938. Högaktningsfullt AXEL JANSSON. Till Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Uppsala. Med anledning av Eder förfrågan ang. tillgång å arbetskraft vid jordbruket får jag vördsamt anföra följande. Beträffande kvinnlig arbetskraft till det medelstora jordbruket torde kunna sägas att brist förefunnits i flera år, särskilt då om även mjölkning skulle utföras. Numera kan man gott säga, att det är fullkomligt »lyckträff» att kunna få en fullt kompetent person till ett lanthushåll, även om vederbörande slipper att deltaga i mjölkning. Angående den manliga arbetskraften så har brist förefunnits å ladugårdsskötare under ganska många år, numera finnas ej heller kördrängar att få

17* till sommarhalvåret och har detta varit förhållandet åtminstone under de tre sista åren. Orsakerna till detta förhållande äro nog många, men jag vill dock försöka anföra några av de viktigaste. Bostadsförhållandena äro ett: statfamiljernas bostäder äro nog i sämsta laget vid de flesta gårdarna av medelstorlek. Men huru åstadkomma nya tidsenliga bostäder med nuvarande konjunkturer för jordbruket? Omöjligt utan hjälp från det allmänna. Arbetsförhållandena för personalen vid jordbruket torde mycket kunna underlättas, om lantbruket överallt vore elektrifierat. Även detta torde vara omöjligt åstadkomma utan hjälp i de glesare befolkade trakterna. Om åtminstone staten kunde lämna hjälp till ledningarnas framdragande till resp. gårdar, så kanske maskinanskaffningen så småningom kunde ordnas av resp. brukare. Ledigheten över helg- och söndagar är ett annat problem svårt att ordna, särskilt då det gäller djurskötare. Kunde dessa arbetare på något sätt få denna ledighet eller någon kompensation för denna genom högre lön eller bestämd semester, vore ett steg i rätt riktning taget för att få några som »taga» sådant arbete. Men här ställer sig åter konjunkturerna hindrande i vägen. Högre betalning för produkterna eller anslag från det allmänna är ofrånkomligt, om saken skall kunna ordnas. Askarbäck, Skuttunge den 15 april 1938. C. F. ANDERSSON. Till Uppsala läns hushållningssällskap. Anmodad avge yttrande angående flykten från jordbruket får jag anföra följande. Vad angår tillgången på arbetskraft till jordbruket är bristen tydligt framträdande för alla storleksklasser inom jordbruk. Kvinnlig hjälp och manliga ladugårdsskötare omöjligt att uppbringa till det medelstora jordbruket. Beträffande orsaken till landsbygdens avfolkning beror den enligt min åsikt på landsbygdens efterblivenhet vad det gäller bostäder, löner och arbetsvillkor samt i många fall de arbetsgivande jordbrukarnas egen éfterblivehhet med för 'stora fordringar på sina arbetare och för liten förståelse för en ny tids fordringar, vilket i sin tur bottnar i jordbrukels mindre goda lönsamhet. Kunde landsbygdens förhållanden förbättras i berörda hänseenden skulle säkert flykten från jordbruket hejdas. Högaktningsfullt ADOLF NYLÉN. Ordf. i Björklinge hush.krets. Till Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Som svar å Eder ärade skrivelse av den 4 dennes om »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket» vill jag avge följande uttalande grundat på egen erfarenhet av tidsläget. Tillgäng till arbetskraft tycks finnas mest på manliga men minst på kvinnliga avdelningen, om man besöker en arbetsförmedling. Men denna vår har visat stora svårigheter för jordbrukarna att få några anställda helst när det är fråga om kreatursskötare och mjölkning. Löner och förmåner tycks ej vara det avgörande, folk vill helt enkelt ej hava plats på landet; platser i staden, vid industrien och vägarbeten är det som mest drager till sig arbetskraften. Landsjungfrur som skola deltaga i mjölkning är stor svårighet att få, om t. ex. 2*—387986.

18* vid en arbetsförmedling som i Enköping på ett 50-tal lediga platser kan tillsättas 2 eller 3. Jordbrukarna som söker folk äro mycket bekymrade hur det hela skall utveckla sig, om det ej snart vänder till det bättre; på många ställen få jordbrukarnes egna hustrur själva utföra det arbete som skulle räcka för två kvinnliga, följden blir att de bli utslitna i förtid. Hur skall man då få ett bättre förhållande? Hur skulle det vara om t. ex. kvinnorna i städer och samhällen (som äro fruar) ägnade sig åt hemmets skötsel i stället för att ha platser i likhet med mannen. Om folk som t. ex. slutar sitt jordbruksarbete när som helst, när tillfälle yppar sig till vägarbete etc. — och skulle det ej vara på tid att det funnes en lagstiftning som bättre än nu kunde hålla ett avtal mera bindande för viss tid; som det för närvarande är kan ju en tjänare utan minsta åtal avvika ur en plats när helst det passar. Vad som nu är mycket vanligt, särskilt med de kvinnliga tjänarna, är att på det som göres upp med dem angående en plats ena dagen, kommer återbud den andra. Därför vore det nödvändigt med en lag som mera än nu är fallet skyddade arbetsgivarna vid jordbruket mot att arbetarna kan lämna sin anställning när det behagar dem utan giltig orsak. En annan sak är den, att under åren 1918—1932 födelseantalet minskats och detta kommer mer än nu att inom närmaste åren ge sig till känna genom brist på arbetare vid jordbruket; detta är något som lantbruksbefolkningen själva har del uti. Boglösaby den 16 april 1938. Högaktningsfullt A. H. MELIN. Ordf. i Boglösa hushållningskrets. Till Uppsala läns hushållningssällskap. Som svar på förfrågan angående spörsmål, som av befolkningskommissionen framställts, ber jag få meddela, att inom denna hushållningskrets ännu ej visat sig särskilt svårt att erhålla tillräckligt med jordbruksarbetare. Kvinnlig arbetskraft d ä r 6 m l ä r s v å r t a t t f å tillrä . ° ckligt. Tänker man sig blott 10 år tillbaka, så fanns rätt många fler anställda, men allmänheten har fått inrikta sig på att kvinnlig arbetshjälp ej finnes och tagit sig andra hjälpmedel som t. ex. mjölkmaskiner, och därför kan tillgången på kvinnlig arbetskraft ej heller nu anses alltför otillfredsställande. Vad åter beträffar »flykten» från jordbruket i allmänhet och åtgärder däremot, sa har jag ej några universalmedel att påvisa, då denna »flykt» redan synes gått så långt, att den knappast går annat än i mycket ringa del att stävja. En depressionsperiod inom industrien skulle givetvis kunna återbörda till jordbruket med eller mot sin vilja en del arbetare, men de, som komma tillbaka mot sin vilja, har jordbruket säkerligen ej stor nytta av. Och en sådan depressionsperiod vill givetvis ej heller någon med ansvarskänsla önska, att den skall komma. På den framställda frågan huruvida, även om jordbruket skulle komma att kunna erbjuda samma löner och övriga arbetsvillkor, som erbjudes inom andra sysselsättningsgrenar, »flykten» skulle kunna hejdas, så kan jag svara ett bestämt ja därpå, men sådana illusioner bör ingen hängiva sig åt, ty erfarenheten har alltför ofta visat, att så fort lantarbetarlönerna höjas, så komma även industriarbetarna i sin tur med högre krav. En bidragande orsak härtill torde nog även vara, att industrien ej nöjer sig med annat än den bästa arbetskraften från jordbruket, och de mindre kvalificerade bli kvar.

19* Ett medel att få jordbrukarnas egna söner något lättare kvar vid jordbruket vore, att de erhölle bestämd månads- eller årslön helst givetvis enligt gällande avtal eller däröver, då nu i många fall lejda yngre jordbruksarbetare måste betalas högre än gällande arbetsavtal, men som detta är helt enkelt omöjligt för en stor del jordbrukare, så tror jag dock, det vore mycket vunnet, om bestämd avlöning betalades efter råd och lägenhet och ej som mången gång sker någon slant då och då vid behov, och sedan vid årets slut kanske ej givaren eller mottagaren vet huru stort beloppet under året varit. Är beloppet fixerat till visst belopp per år så förefaller detta säkert större än om en mindre penning ges då och då. En annan sak, som jag vill framhålla, även om jag är ensam därom, vilken bidragit till »flykten» från landsbygden och hembygden är det sätt på vilket nöjen och förströelser anordnas av och för ungdomen. Stora offentliga tillställningar i för ändamålet särskilt uppförda visserligen hemtrevliga, angenäma och s. k. tidsenliga lokaler med olika namn. Är detta nödvändigt för den enkla lantungdomens behov och uppkommer ej därav en vana och ett behov, som ökas och så småningom ej kan tillfredsställas i hembygden? Ungdomen har alltid varit i behov av nöjen, och sådana skall ej förnekas den, men de kunna åstadkommas på ett enklare och framförallt sparsammare sätt. Jag är säker om, att det sätt, på vilket nöjen åstadkommos för några tiotal år sedan, kunde ordnas tillfredsställande även nu. Då anordnades gillen i lantgårdarna nästan i tur och ordning. Visserligen kunde ej deltagandet omfattas av så stor bygd, men i stället anordnades det på flera ställen och utan några särskilda kostnader, och framförallt ungdomen drogs ej helt bort från de äldre, utan gillena voro mera gemensamma till trevnad och båtnad för alla. Visserligen hava nöjena nu till en del andra former, men detta hindrar ej, att de kunde ordnas så att säga inom hemmets väggar. Undra på om lantmannasonen eller -dottern känner sig oförnöjd och vanlottad, då denna från en fest i en praktlokal återkommer till sin enkla kammare. Jag har berört, att ungdomens nöjen kunde ordnas på enklare sätt eller med andra ord, att mera sparsamhet kunde iakttagas. Sparsamhet är en dygd, har det åtminstone förr hetat, och jag tvivlar ej på, att om lantungdomen ånyo fick lära sig sparsamhet från barndomen, inte bara med ord .utan även .i handling samt insikt om, att sparsamhet mycket lättare kan iakttagas på landet än i staden, där pengar måste erfordras till så gott som allt, så skulle säkerligen denna ungdom ånyo känna, att sparsamhet är en dygd, och varför inte då kvarstanna där sparsamhet bäst kan iakttagas. Uggelsta den 18 april 1938. J. A. ANDERSSON. Hushållningssällskapet, Uppsala. Anmodad avge yttrande över befolkningskommissionens till hushållningssällskapets förvaltningsutskott ställda skrivelse av den 14 mars 1938 får jag härmed vördsamt anföra följande. Beträffande den frågeställning skrivelsen avser torde det vara något vanskligt att vid nuvarande tidpunkt avge ett exakt svar. Anställningen av erforderlig arbetskraft äger i regel rum under tiden 15 april—1 maj. Av hittills vunna resultat synes, som att tillgången på manlig kvalificerad arbetskraft i år torde vara betydligt mindre än något föregående år. Många platser stå ännu obesatta. (Som exempel må anföras. Själv brukar jag årligen genom annons vid denna tid anställa en man, har då i regel erhållit 5—6 svar från sökande. Har även i år annonserat, men ingen sökande.) Det finnes nog en del ynglingar som äro lediga, men dessa avstå från anbud att taga tjänst hos någon jordbrukare av anledning att

20* d e ämna söka till andra yrken, trots att avlöningsförmåner bjuds som ligger över gällande avtal. Angående den kvinnliga arbetskraften är tillgången fortfarande lika knapphändig som tidigare. Trots alla goda förmåner, som bjuds går det ej att f. n. uppbringa en flicka, som är villig taga plats hos en jordbrukarfamilj. Däremot är det många flickor från rena lantbrukarhem, som söka och med lätthet erhålla platser till städer och samhällen, på fabrik och hos enskilda. Oftast äro dessa senare betydligt lägre avlönade än hos en lantbrukare. Beträffande den hypotetiska frågan, huruvida jordbruket skulle komma att kunn a erbjuda samma löner och arbetsvillkor som andra yrkesfack och näringsgrenar, måste jag svara, att vad beträffar den kvinnliga arbetskraften, den redan nu betalas fullt ut lika bra som en plats hos familj, på fabrik eller offentliga inrättningar. I fråga om arbetstid eller egen fritid kan vid jordbrukarhem ej ges samma förmåner som vid de ovan omnämnda. Beträffande den manliga arbetskraften måste jag tyvärr säga som min mening, att så länge det skall lagstiftas om jordbrukets produktpriser, så att de ej få komma i den nivå att de ge jordbrukaren den skäliga ersättning, för att kunna räknas till likvärdig med andra företagargrupper, kan något tal ej bli om, att betala den arbetare han har hos sig anställd lika med andra yrkesfack och näringsgrenar. Att komma med några direkta förslag till åtgärder för att förhindra flykten från jordbruket torde ej vara mig möjligt, dock vill jag som min åsikt framhålla, att prisbildningen på lantbrukets produkter genom statsmakternas försorg blir av sådan art att den, som brukar jorden, kommer i samma likvärdighetsgrad som andra yrkes- och näringsgrupper. Att sedan dessa möjligheter ernåtts, genom ett intensivt upplysningsarbete bringa jordbrukarens yrke i popularitet. Att därest dessa åtgärder ej skulle vinna åsyftad verkan, genom lagstiftning söka förhindra flykten från landsbygden och dess avfolkning. Forssa den 16 april 1938. För Tensta hushållningskrets MARTIN PETTERSSON. Ordf. Till Uppsala läns hushållningssällskap, Uppsala. Som svar å Eder skrivelse av den 4 dennes om yttrande av bifogade skrivelse från befolkningskommissionen vill jag lämna några uppgifter vad beträffar lejd arbetskraft inom Ärentuna socken, den manliga så vitt jag vet råder nog ingen brist på för närvarande, löner olika från 50—75 kronor per månad; om det är kvalificerad kraft är nog både si och så i många fall, arbetstiden vill de gärna ha efter avtal även vid mindre jordbruk. Bostäder är här som på andra håll bra och dåliga, men har nog förbättrats på senare år; vad den kvinnliga kraften beträffar är om det blir fråga om mjölkning, törs jag säga, omöjligt att uppbringa, enligt egen erfarenhet, och är det någon som har, ställer den sig i allmänhet lika dyr som den manliga. Huruvida om jordbruket skall kunna betala löner som andra yrkesfack eller i fråga om flykten från jordbruket kan jag ej yttra mig om, men jag tror att det senare nog kommer att bättra sig när högkonjunkturen mattar av för städerna. Grimsta och Ärentuna den 19 april 1938. Högaktningsfullt KNUT W. HULTIN.

21* Till Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

Uppsala.

Beträffande »Landsbygdens avfolkning» och »Flykten från jordbruket». Som Gimo Säteri är den enda större gård inom härvarande hushållningskrets y torde undertecknad endast behöva redogöra för egna erfarenheter. Inom parentes vill jag nämna, att de mindre jordbrukarna nog till största delen klara sig med egen arbetskraft. Beträffande tillgång å lämpliga och kvalificerade arbetare på jordbrukets arbetsmarknad behöver man ju bara kasta en blick på annonsavdelningen i en tidning för att kunna konstatera, hur svårt det måste vara för många att skaffa folk för sina lantbruksarbeten. Vänder man sig dessutom till en arbetsförmedling för att få t. ex. en ladugårdskarl, får man kanske så småningom det beskedet: »Vi ha vänt oss till bl. a. det och det kontoret, där fick vi svaret: Det går nog inte, men om ni i stället kunde skicka hit 10 å 20 st.». Mjölkerskor är det nog ännu svårare att få tag i. Åt den sysslan ägna sig nog endast sådana, som däri se sin enda möjlighet till försörjning. Beträffande lantarbetare och kördrängar finns det heller ingenting att välja på. Därom vittna tydligt arbetsförmedlingskontorens annonser. För egen del behöver vi en traktorskötare, vilken plats jag för 3 veckor sedan anmälde till Gimo-kontoret. Till dags dato har en enda sökt platsen: en brädgårdsarbetare från Vivstavarv, där han vid ett par tillfällen kört en Fordson traktor i brädgården. Till saken hör också, att den sökande dels på grund av driftsinskränkning vid sågen kommer att permitteras, dels ock att han har sin svärfar boende här på bruket. Det kan tyckas, som det här vid Gimo borde finnas gott om arbetskraft, sedan sågverksrörelsen lagts ned. Säkert är emellertid att till jordbruk söker sig icke dylik överflödig industripersonal. Det är för dåligt betalt, för lång arbetstid, dessutom anses fortfarande lantbruksarbetet stå betydligt lägre på den sociala rangskalan än annat arbete. För egen del tror jag, att »Flykten från jordbruket» skulle i viss mån kunna hejdas, om lantbruksarbetet kunde betalas lika bra som vid industrierna, om bostadsfrågan kunde ordnas på ett bättre sätt än vad nu på många ställen är fallet samt slutligen, om yrkesutbildning och kompetens finge anses som nödvändiga betingelser för dem, som tänka ägna sig åt lantbruket. Gimo den 19 april 1938. Högaktningsfullt A. FORSBERG. Till hushållningssällskapet som svar å skrivelse av den 4 april 1938. Kvalificerad kvinnlig arbetskraft till jordbruket för mjölkning m. m. är för närvarande ytterst svårt att uppbringa och samma är förhållandet vad kvalificerad manlig beträffar åtminstone till ladugårdarna. Det finns enligt min mening endast ett sätt att motverka flykten från jordbruket, och det är att jordbrukets produkter betalas så att jordbrukets folk kan komma i åtnjutande av samma levnadsstandard och förmåner i övrigt som andra näringsutövare och det är troligt att här berörda företeelse upphör. Men när åtminstone de mindre jordbrukarna trots allt sitt arbete inte kan komma i åtnjutande av något utöver det som oundgängligen hör till livets nödtorft och han ser folk med annan sysselsättning få sin utkomst mycket lättvindigare, och leva på en helt annan och högre nivå, är det då icke en naturlig sak att han vänder jordbruket ryggen? Järlåsa den 19 april 1938. K. E. E. ERIKSSON. Ordf. i Järlåsa hushållningskrets.

22* Till Uppsala läns kungl. hushållningssällskap, Uppsala. På anmodan att avge yttrande över orsaken till »flykten från jordbruket» och * landsbygdens avfolkning» får jag framhålla min åsikt i berörda frågor. Tillgång på kvalificerade arbetare till jordbruket är för närvarande otillräcklig t>ch vida sämre är det ställt med den kvinnliga arbetskraften vilken knappast står att uppbringa. Orsakerna härtill kan vara flera. Lantbruksarbetarna, i synnerhet de yngre, har sökt och söker sig för närvarande i stor utsträckning till städerna och industrien, som byggnadsarbetare och dylikt med högre avlöning, samt dessutom tillgång på nöjen i vida större omfattning än vad förhållandet är på landsbygden. Skulle arbetslöshet vid industri- och byggnadsverksamhet inträffa, får då de arbetslösa så pass stort bidrag eller arbetslöshetsunderstöd att de ej återgår till lantbruket. Lusten till att arbeta med jordbruket är då i flesta fall borta, vilket arbete dessa och många andra med dem anse för skam att utföra. Vad återigen hemmansägare eller lantbrukare angår söka sig även de, som kunna för sin ekonomiska ställning, till städer och samhällen på grund av det tråkiga förhållande som nu är rådande vid lantbruket till stor del beroende på den nya arbetstidslagen och dess följder som härigenom uppstått för lantbrukets utövare, vilket är en stor nationalförlust för landet, genom att dessa praktiska och erfarna män lämnar lantbruket. Nu kan invändas att dessa lantbrukare har söner eller döttrar som fortsätta med lantbruket, men tyvärr är ej så fallet, emedan dessa så kallade bondsöner sett vilka tryckta ekonomiska omständigheter och besvärligheter deras fäder arbetat uti, söka sig även de till industri och övriga näringar, som de åtnjuta vida större utkomstmöjligheter och kan föra en drägligare och bättre levnadsstandard än vad en lantbrukare kan. Om nu lantbrukets utövare kunde betala samma avlöningar till sina arbetare som arbetare i andra yrkesfack erhålla, skulle nog en del arbetare kvarstanna vid lantbruket och även skulle en del andra, som förut vänt landsbygden ryggen, återvända, men härför erfordras att försäljningspriset på lantbrukets produkter ökas med minst en tredjedel av nu gällande försäljningspriser på mjölk, spannmål, trädgårdsprodukter och animaliska födoämnen. Forkarby, Uppsala den 23 april 1938. A. TH. AHLSTEDT. Hushållningssällskapet, Uppsala. Till svar å brev av den 4 april 1938 ber jag få meddela att det för närvarande är mycket svårt att erhålla kvalificerad arbetskraft till jordbruket särskilt då det gäller ladugårdspersonal. Det är också mycket svårt att få de anställdas hustrur att deltaga i mjölkning trots att betalning härför utgår efter gällande avtal. Skokloster den 23 april 1938. GUSTAF CARLSON. Hushållningskretsens ordf. Till Uppsala hushållningssällskap, Uppsala. Som svar å bifogade brev är min uppfattning följande. 1) Om jordbruket kom i den bärkraften till lönen och arbetstid t. ex. om arbetstiden kunde fördelas så 8 timmar kunde bli arbetstid å årets alla veckor så arbetet slutar kl. 5.

23* 2) Är ju lätt att tänka när jordbruksarbetare är sysselsatt till 6'30 och industrioch andra arbetare slutar kl. 5, när de se att industriarbetarna åker hem vid denna tid, och har i vanliga fall förtjänat 2—3 kr. mer pr dag, är ju saken självklar att om industri- eller byggnadsarbete erbjudes, jordbruksarbetaren tager det arbete som är mera förtjänstinbringande. Strömsberg den 3 maj 1938. Högaktningsfullt HALVAR ERIKSSON. Ordf. för Tolfta hushållningskrets.

Till Befolkningskommissionen. Sedan Befolkningskommissionen i skrivelse den 14 mars 1938 anhållit om svar å vissa frågor i anledning av pågående utredning av spörsmålet angående »landsbygdens avfolkning» och »flykten från landsbygden» får förvaltningsutskottet, sedan utskottet anmodat styrelserna för länets hushållningsgillen att yttra sig i ärendet, överlämna fem av sådana gillen avgivna yttranden. Som komplettering och sammanfattning av vad i dessa yttranden anförts vill förvaltningsutskottet framhålla följande. Inledningsvis må därvid erinras, att en viss »avfolkning» på landsbygden endast är en naturlig följd av de pågående strävandena att genom arbetsbesparande metoder öka jordbrukets lönsamhet. I den mån detta är orsaken till folkminskningen på landsbygden, äro tydligen åtgärder i motsatt riktning varken önskvärda eller ens möjliga. Vad beträffar möjligheten att fylla det verkliga behovet av lämpliga och kvalificerade arbetare, torde enligt utskottets erfarenhet själva arbetsförhållandena vara av övervägande betydelse. Det visar sig sålunda, att å större, välskötta, med goda bostäder försedda gårdar det knappast förmärkes någon större svårighet att erhålla arbetskraft i tillräcklig omfattning; särskilt gäller detta beträffande gift sådan. På gårdar med sämre bostadsförhållanden finns däremot dylik svårighet, och detta såväl å större som mindre gårdar. Vad angår det mindre jordbruket förefinnes emellertid underskott på arbetskraft, även där skälig anmärkning icke kan riktas mot bostäderna. Speciellt gäller detta i fråga om kvinnlig arbetskraft, på vilken synnerligen stor brist föreligger. Det må i detta sammanhang anmärkas, att siffrorna från den offentliga arbetsförmedlingen angående anmälda och tillsatta platser icke ge någon rättvisande bild av läget å arbetsmarknaden, i det att allt flera arbetsgivare anse det lönlöst att söka på sådan väg anskaffa arbetare. Den omständighet, som jämte bostadsförhållandena har den största betydelsen som orsak till att jordbruket för närvarande har stora svårigheter i konkurrensen om arbetskraft med industrin — härvidlag har dock under de senaste månaderna på sina håll inom länet förmärkts en viss strömning av arbetskraft tillbaka till jordbruket — är enligt utskottets uppfattning, särskilt vad angår kvinnorna, avsaknaden av ordnade arbetsförhållanden, såsom begränsad och bestämd arbetstid, tillfredsställande bostadsförhållanden o. s. v. Löneförmånernas storlek är givetvis icke utan betydelse men spelar enligt utskottets förmenande icke den avgörande rollen. Som svar på den andra frågan i kommissionens skrivelse får utskottet alltså uttala, att arbetarbristen på landsbygden icke torde kunna väntas avhjälpt enbart därigenom, att arbetslönerna bringades till samma höjd som inom industrin. Däremot skulle sannolikt en sådan — på sina håll inom länet redan praktiserad — omläggning vara av betydelse, att lönen inom jordbruket helt utginge kontant och

24* att alltså statsystemet avskaffades. En dylik omläggning är emellertid förenad med vissa svårigheter, vilka dock knappast torde behöva vara av avgörande betydelse. I sådana fall, där jordbrukare av ena eller andra orsaken icke lämna sina i jordbruket sysselsatta barn skälig kontant ersättning för arbetet, är detta säkerligen ofta anledningen till att dessa söka sin utkomst inom industrin eller annat arbete, där de erhålla en fixerad lön och där ävenledes arbetsförhållandena äro mindre obestämda. Mot bakgrunden av det nu anförda vill utskottet som svar på befolkningskommissionens fråga angående vilka åtgärder av skilda slag, som kunna ifrågasättas för att hindra flykten från jordbruket, uttala, att följande åtgärder lämpligen synas böra i sådant syfte komma under diskussion. 1. Fortsatt bostadsförbättring för såväl gift som ogift personal. För möjliggörande härav skulle bl. a. en sådan utvidgning av bestämmelserna rörande bidrag till bostadsförbättringen vara av betydelse, att sådant bidrag kan erhållas även i de fall, då en jordägare anser lämpligt att i stället för undermåliga bostäder för ogift personal ordna med familjebostäder. 2. Den kvinnliga arbetskraftens ofta långa och tunga arbetstid bör fixeras och lättas. Medelst upplysningsverksamhet och propaganda — genom hemkonsulenter och annorledes — torde i många fall sådana förbättringar kunna ernås genom en förbättrad organisation av arbetet eller förenklingar i detsamma. För sådana förenklingar kan det stundom vara nödvändigt med vissa omläggningar såsom ombyggnad av kök, inledande av vatten och avlopp, ökat utnyttjande av elektrisk kraft, anläggande av modern tvättstuga o. s. v. Erfarenheten från de senaste månaderna här i länet har visat, att en brett lagd propaganda för dylika förbättringar är ägnad att väcka det livligaste intresse och kan förväntas leda till resultat. 3. En reallön som är konkurrenskraftig i förhållande till industriarbetarlönerna. Därvid bör även övervägas en omläggning till kontantlönesystem. 4. ö k a d yrkesutbildning för såväl manliga som kvinnliga arbetare. En sådan utbildning är ägnad att bereda bättre anseende åt yrket och öka arbetarnas intresse för detsamma. 5. Beaktande i ökad utsträckning av den allmänna strävan och förhoppningen hos lönearbetarna inom jordbruket att så småningom kunna förvärva ett eget jordbruk. Utan sådana förhoppningar är det icke förunderligt, att jordbruksarbetet har svårt att få behålla den bästa arbetskraften. Ur denna synpunkt synes det lämpligt att tillgång finnes såväl till mindre jordbruk, som kräva mindre kapitalutlägg men å andra sidan göra det nödvändigt för brukaren att söka viss förtjänst i arbete hos andra, som till jordbruk, stora nog att kunna bereda sin brukare full försörjning. Vidare vill utskottet framhålla, att det synes vara av vikt att undersöka möjligheten att genom underlättande av resor, mera effektiv arbetsförmedling o. s. v. i ökad omfattning åstadkomma en överflyttning av överflödig arbetskraft, framförallt från Norrland till det mellansvenska och sydsvenska jordbruket. Det avgörande vid behandlingen av det här berörda, för jordbruket synnerligen viktiga spörsmålet måste emellertid till sist vara att tillförsäkra jordbruket en sådan lönsamhet, att det blir ekonomiskt möjligt för arbetsgivarna inom detsamma att bereda sina arbetare sådana förmåner, som såväl ur den här behandlade som ur andra synpunkter måste av alla anses önskvärda. Nyköping den 14 maj 1938. Å förvaltningsutskottets vägnar B. HAMMARSKJÖLD. Robert

Wennberg.

25* Till förvaltningsutskottet köping.

Södermanlands läns kungl. hushållningssällskap» Ny-

Med anledning av förvaltningsutskottets begärda yttrande angående frågan om »landsbygdens avfolkning» får styrelsen för Åkers och Selebo hushållningsgille meddela att det under skördetiden är ont om manlig arbetskraft till såväl mindre som större jordbruk, men som skördearbete är säsongarbete torde väl knappast ökade löner kunna avhjälpa denna brist på arbetskraft. På kvinnlig arbetskraft råder brist hela året om och torde icke heller här ökade löner förbättra förhållandet, då det är städerna som draga de unga från landsbygden. De gifta kvinnorna gå numera, sedan lantarbetarnas ekonomiska ställning förbättrats, icke på utearbete. Taxinge Näsby den 29 mars 1938. Åkers och Selebo häraders hushållningsgille ERNST SJÖGREN. Ordf. Södermanlands läns hushållningssällskap,

förvaltningsutskottet.

Med anledning av förvaltningsutskottets hemställan, att styrelsen för Jönåkers härads hushållningsgille ville inkomma med yttrande i fråga om befolkningskommissionens skrivelse ang. landsbygdens avfolkning får jag på styrelsens uppdrag anföra följande: Den s. k. flykten från jordbruket är en konjunktursak, som regelbundet återkommer så snart industrien kan absorbera ökad arbetskraft med bättre löner, än jordbruket kan prestera. I depressionstider däremot vända de flyktande åter till jorden i en omfattning, som icke alltid är enbart av godo. Unga män återvända till sina föräldrahem och måste i stor utsträckning gå arbetslösa, sina anhöriga till last. De veta, att man i möjligaste mån söker bereda dem arbete och att man ofta härvid går längre än man av ekonomiska skäl borde. — Detta gäller den manliga arbetskraften. Vad den kvinnliga beträffar,' synes dén icke vara så underkastad de olika konjunkturförändringarna och dess flykt från jorden är nog helt enkelt ett sorgligt faktum. Vad nu beträffar förefintlig arbetsbrist så synes vid större, välskötta och välbyggda gårdar sådan icke vara för handen. Det är ju naturligt, att man söker sig från i något avseende sämre gårdar till bättre, när tillfälle gives. Vid mindre gårdar däremot, där i huvudsak ogift arbetskraft anlitas, torde en kännbar brist på dugligt folk nu råda. Man tycks icke använda sig av skriftliga anställningskontrakt, utan folk kommer och går hur som helst. Även en del större gårdar med avskilt läge och sämre bebyggelse lida nu av svårighet att anskaffa folk, särskilt ladugårdspersonal och fruntimmer. Styrelsen kan icke angiva någon bot för dessa förhållanden, som synas ofrånkomliga, men anser sig böra påpeka ett par saker i ämnet. Den naturliga utvägen ur svårigheten är ju en med industrien konkurrenskraftig lönenivå och förstklassiga bostäder. Dessa saker höra dock till de fromma önskningarna, då ju var och en vet, att jordbruket icke kan underkasta sig de ökade kostnaderna härför. Bostäderna kunna dock kanske efter hand förbättras och moderniseras, detta senare gäller i hög grad s. k. drängkammare. Från en gård i n. Sörmland har styrelsen sig bekant, att man frångått det gängse avlöningssystemet med dels kontant lön och dels stat, det uppgives med gott resultat. Det är ju en ofrånkomlig sanning, att benämningen »statare» har fått över sig en klang av någon sorts paria, och möjligen vore mycket vunnet, om begreppet statare kunde försvinna. Detta skulle alltså ske genom övergång till genomförd

26* avlöning pr timme. Naturligtvis skulle alla »förmåner» försvinna, bostäder hyras m. m. Vissa invändningar kunna med fog göras mot en sådan anordning såsom i händelse av dödsfall eller invaliditet under arbetsåret, varvid ny arbetskraft behöver anställas och tillgängliga bostäder härigenom vore upptagna, i händelse av arbetskonflikt m. m. För arbetaren torde dock en del, åtminstone skenbara, fördelar vinnas, såsom större tillgång på kontanta medel samt viss jämnställdhet med industriarbetarna och känslan av större oberoende och trevnad. En synnerligen viktig sida av saken är naturligtvis bostadsförbättring och övrig modernisering, vilken i förening med högre löner torde vara enda sättet att lösa tjänarinnefrågan. Tistad, den 20 april 1938. NILS WACHTMEISTER. Gillets ordf. Södermanlands läns k. hushållningssällskap. Ang. landsbygdens avfolkning. Vad större jordbruk beträffar har behovet av mänsklig arbetskraft under senaste 10—15 åren högst avsevärt minskat. Genom i synnerhet de senaste årens rekordartade konkurrens för ett lönsamt bedrivande av jordbruk har i stor utsträckning den mänskliga arbetskraften måst ersättas mot maskinell sådan. Jordbruket är dock av naturen sådant att arbetsbehovet är mycket säsongbetonat. Där detta ej kan utjämnas med t. ex. skogsbruk eller annat blir lägsta och högsta arbetsbehovet mycket olika. För att nu för tiden få jordbruket lönsamt kan man ej ha mer folk än som motsvarar lantbrukets lägsta behov av arbetskraft. Då man sedan kommer till en säsong då mer mänsklig arbetskraft skulle behövas finnes i regel ingen sådan att få. I skogstrakten där ett stort och jämnt arbetsbehov finnes på vintern är det nog fortfarande icke omöjligt att på sommaren vid jordbrukets höga arbetsbehov få detta någotsånär tillfredsställande fyllt med nuvarande löneförmåner. Jordbrukets maskinella utveckling går numera även in för att i möjligaste mån minska arbetsbehovet under t. ex. skörden. Av vad här ovan sagts framgår att landsbygdens avfolkning icke enbart bör tagas som ett minus för lantbruket utan fastmer är ett utslag för storjordbrukets mycket minskade behov av mänsklig arbetskraft. Det sorgliga är emellertid att vid denna låt oss säga normala landsbygdens avfolkning är det till största delen den yngre befolkningen som flyttar. Att här få en jämnare fördelning i åldersklasserna är nog mycket svårt, då man förstår att de yngre ha lättare att sätta sig in i nyare förhållanden, lär sig fortare ett nytt yrke eller äro mera begärliga i industrien. Brist på arbetskraft råder emellertid för djurskötsel och på yrkesvana snickare och smeder. Vad djurskötseln beträffar är den yngre befolkningen mycket ovillig att ägna sig häråt troligen beroende på mindre ledighet på helgdagar och mer bundet arbete. Arbetstiden har ju även här hittills varit avsevärt längre än i övrigt jordbruksarbete. Smeder och snickare ha i stor utsträckning övergått till andra arbeten, såsom sådant som erhålles på reparationsverkstäder och byggnadsarbeten med dess betydligt högre avlöningar. Vad det mindre jordbruket beträffar där ogifta arbetare till största delen användas är arbetstillgången mycket sämre. Tendensen visar att de yngre ej vilja som förr binda sig vid längre tidsavtal utan komma och gå ungefär som de själva behaga. Då det även är denna åldersklass som i största utsträckning sökt sig in till städernas industrier o. dyl. eller övergått till landsbygdens så kallade lösarbeten såsom vägarbeten och mindre industrier m. m., är arbetstillgången här mycket otillfredsställande. Vid dessa jordbruk har arbetsbehovet ej heller minskats i samma utsträckning som vid det större jordbruket beroende på att den maskinella ut-

27* vecklingen ej i så stor utsträckning kunnat tillvaratagas av ekonomiska skäl. Frågan är väl här om de sämre av dessa jordbruk med nuvarande utveckling någonsin kunna med lönsamhet bedrivas. I lanthemmen finner man mycket oftare nu än förr skrivna så kallade hemmadöttrar. Flickorna söka sig ej arbete av anledning att de ej tycka att de behöva (föräldrarna få försörja dem) eller att en tjänsteanställning för mycket skulle inkräkta på deras fritid. Här är nog en viss reaktion som ger utslag mot kvinnornas hittillsvarande arbetsförhållande. Ordnad arbetstid och ledighet måste nog genomföras i hemmen och i övrigt där kvinnlig arbetskraft användes i lantbruket om en ändring skall kunna uppnås på den nu nära hopplöst otillfredsställande tillgången på denna arbetskraft. Även här kan talas om landsbygdens avfolkning och har naturligtvis industrien dragit till sig mycket arbetskraft trots att den kvinnliga industrien i regel betalar löner som ej överstiga kvinnans inkomst vid jordbruket eller i hemmen men ledigheten och arbetstiden är säkert det avgörande. Sjösa den 19 april 1938. För Rönö hushållningsgille. RUBEN NILSSON. Utdrag ur protokoll fört vid sammanträde med Hölebo gillesstyrelse i Trosa d. 2U 1938. § 3. Gillesstyrelsen beslöt avgiva yttrande som följer: Till Södermanlands läns k. hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Nyköping. Beträffande av befolkningskommissionen till hushållningssällskapet ställd skrivelse med infordrat yttrande om landsbygdens avfolkning meddela vi våra erfarenheter från gillesområdet. Vad beträffar läget på jordbrukets arbetsmarknad förefinnes knappast någon brist på fullgoda gifta lantarbetare åv något slag till avtälsénliga löner om någorlunda goda bostäder erbjudas. På ogifta drängar råder det brist i synnerhet då det gäller ladugårdsarbete. Lönen för de ogifta är ofta högre än den avtälsénliga även om arbetaren knappast är fullgod. Under våren har det visat sig att de ogifta i stor utsträckning lämnat sin tjänst eller meddelat att de ämna göra så, för att övergå till annat yrke, vadan situationen för det mindre jordbruket, som ej har tillgång på bostäder för gifta arbetare och oftast ej heller hava ekonomisk möjlighet uppföra sådana, för närvarande synes mycket mörk. Beträffande den kvinnliga arbetskraften vid jordbruket och det mindre lanthushållet är den snart en saga blott åtminstone där mjölkning och grövre disk ifrågakommer. Bidragande orsak till bristen på ogifta drängar och kvinnor är att så kallade hemmasöner och hemmadöttrar vägra stanna på fädernegården, där de erfarit föräldrarnas ringa ersättning för sitt strävsamma arbete. De söka i stället arbete inom andra yrken, vadan deras platser måste fyllas med lönearbete. Otvivelaktigt skulle en högre lönestandard hämma flykten från jordbruket, åtminstone så att antalet jordbruksarbetare ej minskar fortare än vad behovet kommer att minska genom jordbrukets mekanisering. Det kommer väl alltid att finnas en del lantbefolkning, som söka sig till städerna för att njuta därifrån utlovade förmåner även om dessa ligga lägre än vad de kunnat erhålla på landsbygden. För att förebygga den pågående flykten från jordbruket och landsbygden är det dock ej nog att höja lönestandarden, en sak som i och för sig är omöjlig vid nuvarande ekonomiska läge, utan hela jordbruksnäringens bärighet måste lyftas upp

28* på ett högre plan, så att näringen kan betala sina arbetare liknande löner som industrin, och lämna sina företagare skälig lön för sitt arbete och ränta på nedlagt kapital. Giv jordens brukare möjligheter att förvärva egna inkomster till jordbrukets förbättrande i stället för att öppna alla upptänkliga lånevägar, som i längden helt säkert kommer att bidraga till landsbygdens avfolkning. Vid bildande av nya jordbruk bör tillses att dessa verkligen bliva ekonomiskt självförsörjande. Redan befintliga jordbruk, som äro för små böra om möjligt sammanslås till större enheter. Åker, som är så dålig att den ej under normala förhållanden lämnar något netto bör ej vidare brukas som sådan utan skogsodlas. Det är ofta sådan jord, som styckats ifrån större gårdar, ej minst kronans, och vars brukare nu giva varnande exempel på huru strävsamt och otacksamt det kan vara att vara egen jordbrukare. Sådana exempel måste försvinna. Sålunda beslutat Carl Isoz. Protokoll fört vid Villåttinge hushållningsgilles styrelsesammanträde i Malmköping den 29/4 1938. Närvarande herrar: förvaltare B. Unger, Stenhammar, förvaltare J. Andersson, Sparreholm, lantbrukare M. Pettersson, Mälby, lantbrukare Filip Andersson, Gnesund, trafikchef And. Larsson, Malmköping, jämte undertecknad ordförande. § 1. Förvaltningsutskottet har av gillet begärt yttrande i frågan om »landsbygdens avfolkning» och får gillet avgiva följande svar på frågan: Så länge utvecklingen på ekonomiska och lönemarknaden utvecklar sig på sätt som hitintills skett, nämligen så, att om jordbrukets produkter höjes med 10 % för att möjliggöra de ökade krav på högre avlöning till jordbrukets utövare och arbetare, så höjes samtidigt de förnödenheter som äro nödvändiga för jordbrukarna med 15 %. Likaledes höjes avlöningarna för andra arbetare t. ex. industriarbetare, byggnadsarbetare m. fl. också med 15 %. Relationen mellan den inkomst jordbrukets folk kan erhålla jämfört med andra inkomsttagare förblir då fortfarande lika ogynnsamt. Skall någonsin jordbrukets arbetsförhållanden bli annorlunda måste sålunda lika skälig lön kunna beredas jordbrukets söner och döttrar och jordbrukets arbetare överhuvud taget som vid andra yrken. Härför fordras givetvis att jordbrukets produkter få ett helt annat bytesvärde i penningar räknat. Rättas den ekonomiska disproportionen, komma utan tvivel sådana förbättringar som bättre bostäder, vatten och avlopp m. m. att bli allmänna även vid jordbrukarhemmen, och vid känsla av ekonomisk trygghet följer ock bättre trivsel. Dag som ovan. AXEL BOKLUND.

Till Befolkningskommissionen, Stockholm. I skrivelse den 14 mars d. å. har Ni, med förmälan, att av Eder under fjolåret nedsatts en delegation för utredning av frågan om »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket», hos Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltnings-

29* utskott å berörda delegations vägnar anhållit om utskottets yttrande med avseende å läget på jordbrukets arbetsmarknad, sådant det för närvarande gestaltar sig, m. m. Med anledning härav får förvaltningsutskottet äran anföra följande. För att få förhållandena i förevarande hänseende allsidigt och tillförlitligt belysta har utskottet hänvänt sig till ordförandena i samtliga hushållningssällskapets lägre underavdelningar, de s. k. hushållningskretsarna, med anhållan om deras medverkan genom lämnande av vissa uppgifter och upplysningar enligt ett av förvaltningsutskottet för ändamålet utarbetat frågeformulär. Varje hushållningskrets omfattar i regel en, i några två och i enstaka fall tre socknar. Då kretsordförandena äga en ingående kännedom om förhållandena inom sina resp. orter jämväl beträffande läget på jordbrukets arbetsmarknad m. m. och äro fullt omdömesgilla personer, torde de av dem avgivna svaren få anses vara tillförlitliga. Visserligen hava svar icke ännu inkommit från samtliga hushållningskretsar, men det stora flertalet ordförande har ifyllt och återsänt frågeformulären. Förvaltningsutskottet har tillåtit sig i särskild försändelse samtidigt härmed översända dessa och får hänvisa till de däri lämnade svaren. Såsom av dem framgår och enligt vad förvaltningsutskottet eljest har sig bekant, ä r tillgången på lämpliga och kvalificerade arbetare av båda könen vid betalande av för närvarande gängse och brukliga förmåner med avseende å arbetstid och bostäder m. m. i allmänhet mycket knapp för jordbrukets vidkommande. Särskilt gäller detta kvinnlig arbetskraft, såsom hembiträden och mjölkerskor, vilka sistnämnda mångenstädes överhuvud taget icke stå att uppbringa, även om högre löner än de för närvarande gängse erbjudas. Beträffande manlig arbetskraft ställer sig tillgången därpå något olika för olika kategorier. Stora svårigheter föreligga att erhålla ogifta tjänare i husbondes kost och även ladugårdspersonal. Däremot synas kördrängar med stat vara något lättare att erhålla, men ofta nödgas arbetsgivare till dessa liksom överhuvud taget till anställda tjänare betala högre löner än gällande kollektivavtal förutsätter. Tillgången på daglönare kan i allmänhet betecknas som någorlunda tillfredsställande och detsamma gäller säsongarbetare (dikesgrävare, skogsarbetare m. fl.). Svårigheten att fylla behovet av arbetskraft, såväl kvinnlig som manlig, torde i regel vara lika stor med avseende på olika storleksgrupper av jordbruk, varvid dock bör anmärkas, att den i allmänhet är särskilt framträdande, när det gäller det mindre och medelstora jordbruket. Orsaken till denna brist på arbetskraft av olika slag torde i första hand vara att söka i den betydande avflyttningen från landsbygden till städer och industrisamhällen. Under de senaste åren har denna avflyttning pågått i ständigt ökad omfattning och har under år 1937 varit särskilt stor. Även om avflyttningen, såsom nämnts, berört såväl manlig som kvinnlig arbetskraft, är det framför allt den senare, som i största utsträckning lämnat landsbygden och erhållit anställning vid olika industriföretag m. m. På den av Eder uppställda hypotetiska frågan, huruvida, även om jordbruket skulle komma att kunna erbjuda samma löner och övriga arbetsvillkor, som erbjudas inom andra yrkesfack och sysselsättningsgrenar, den nuvarande tendensen i fråga om »flykten från landsbygden» icke skulle kunna hejdas, får förvaltningsutskottet avgiva följande svar. Förvaltningsutskottet har i det förutnämnda frågeformuläret uppställt en fråga av liknande innebörd, och av de därpå lämnade svaren framgår, att de flesta kretsordförandena anse, att, även om jordbruket skulle komma att kunna erbjuda samma löner m. m., som erbjudas inom andra yrkesfack, detta icke torde medföra, att »flykten från jordbruket» fullständigt hejdades. I flera av svaren har framhållits, att denna icke i främsta rummet vore beroende på de löner, arbetsvillkor m. m., som detta för närvarande kunde erbjuda, utan i mycket hög grad jämväl därpå, att särskilt den yngre arbetskraften — framför allt den kvinnliga — droges till städer och

30* industrisamhällen på grund av de tillfällen till nöjen m. m., som där finnas. F ö r sin del är förvaltningsutskottet i stort sett av samma uppfattning. Emellertid torde den sämre ställning i fråga om löner, arbetsvillkor m. m., som jordbrukets arbetare i jämförelse med industriens fortfarande intaga, trots den utjämning härutinnan, som under senare tid ägt rum, vara en av anledningarna till svårigheten att fylla behovet av mänsklig arbetskraft. Den tidvis mycket omskrivna »tråkigheten på landsbygden» — verklig eller förmenad — har uppenbarligen utövat och torde alltjämt utöva inflytande på »landsbygdens avfolkning». En annan bidragande orsak härtill, och som i detta sammanhang tvivelsutan torde vara av mera avgörande betydelse, är den tämligen allmänt rådande uppfattningen om jordbruksarbetets »mindervärdighet» ur social synpunkt. Kommissionen har anhållit om förvaltningsutskottets uttalande rörande åtgärder av skilda slag, som enligt utskottets mening kunna ifrågasättas med syfte att eventuellt förhindra en fortsatt »flykt från jordbruket» och en fortsatt utveckling i riktning mot »landsbygdens avfolkning». Om jordbruket bleve i tillfälle att betala samma löner och erbjuda samma eller motsvarande arbetsvillkor, som inom andra yrkesfack och sysselsättningsgrenar, skulle detta — såsom förvaltningsutskottet ovan vidrört — åtminstone i viss omfattning bidraga till att hejda »flykten från jordbruket». En ovillkorlig förutsättning härför är emellertid, att jordbrukets produkter av olika slag kunna avsättas till avsevärt högre priser än för närvarande eller med andra ord att den ekonomiska bärkraften hos jordbruket väsentligen förstärkes. Då det även ur andra synpunkter får anses vara betydelsefullt, att lönerna m. m., när det gäller den kvalificerade arbetskraften inom jordbruket, ej i högre grad avvika från dem, som gälla inom andra yrkesfack och sysselsättningsgrenar, äro åtgärder av nyss angivet slag att beteckna såsom viktiga. Vid planläggningen och genomförandet av åtgärder i nyssnämnda syfte måste det anses vara särskilt angeläget tillse, att jämväl det mindre jordbrukets intressen beaktas. Den arbetskraft från landsbygden, som vinner anställning inom industrien, torde företrädesvis komma från de mindre jordbrukarnas hem, varför en förbättring av de ekonomiska förutsättningarna för nyssberörda jordbruk sannolikt skulle verksamt bidraga till minskad avflyttning från landsbygden. I samma mån som prisläget för jordbruksprodukterna förbättras och jordbrukets ekonomiska ställning starkes, ökas uppenbarligen möjligheterna för jordbrukets arbetsgivare att vidtaga den förbättring och rationalisering av arbetarnas bostäder, som flerstädes torde vara av behovet påkallat. Visserligen befinna sig de s. k. lönebostäderna inom hushållningssällskapets verksamhetsområde i allmänhet i tillfredsställande skick, men flerstädes tarvas dock förbättringar. Kostnaderna härför hava under den senare tiden avsevärt ökats, icke minst på grund därav, att på landsbygden numera tämligen allmänt tillämpas samma löner m. m., som för städernas byggnadsarbetare. Även beträffande jordbrukarnas egna bostäder är behovet av förbättringar många gånger framträdande, framför allt sådana, som syfta till att underlätta inomhusarbetets utförande. När det gäller att genomföra dessa föreligga dock förutom kostnaderna jämväl andra svårigheter, flerstädes exempelvis beträffande möjligheten att anordna tillfredsställande avlopp från köken m. m. — Jämväl i fråga om djurstallarna förefinnes flerstädes ett framträdande behov av att modernisera och förbättra inredningen genom utförande av arbetsbesparande och arbetet underlättande anordningar. Säkerligen vore det av stor betydelse, att de olika frågor av ekonomisk och annan art, som uppställa sig i samband med en förbättring av landsbygdens bostadshus och ekonomibyggnader, bleve föremål för fullt sakkunnig och mera ingående undersökning än hittills och att på grundval härav förslag och anvisningar i förevarande hänseenden ställdes till jordbrukarnas förfogande.

*31 Av stor betydelse i ovanberörda sammanhang och även eljest torde vara, att tillgång till skäligt pris på elektrisk kraft beredes landsbygden. Länets landsbygd är visserligen i stor omfattning elektrifierad, men kostnaden för den elektriska energien lägger ej sällan avsevärda hinder i vägen för dess mera allmänna utnyttjande. För de delar av länet, där elektrifiering ej kunnat genomföras på grund av gles bebyggelse eller andra orsaker, finner förvaltningsutskottet det vara angeläget, att staten på lämpligt sätt träder hjälpande emellan och underlättar områdenas elektrifiering. Dessutom vore det helt säkert värdefullt, om staten genom lämnande av bidrag till anordnande av en praktiskt lagd upplysningsverksamhet och på annat lämpligt sätt medverkade till den elektriska energiens ökade och rationella utnyttjande såväl vid inomhusarbetet som eljest inom jordbruket. Den nu särskilt framträdande bristen på arbetskraft inom jordbruket är förvisso i mycket hög grad beroende av den gynnsamma konjunkturen inom olika industrigrenar, vilken dels starkt ökat behovet av mänsklig arbetskraft, dels möjliggjort betalning av förhållandevis höga löner. Skulle den förbytas i en sämre, torde åtminstone i viss mån tillgången på arbetskraft inom jordbruket komma att förbättras. Även om så blir fallet, lärer man dock för framtiden få räkna med en relativ knapphet härutinnan. För att jordbrukets betydelsefulla produktion icke skall lida alltför stort avbräck på grund av denna knapphet synes det önskvärt, att åtgärder vidtagas i syfte att minska behovet av mänsklig arbetskraft inom jordbruket. Detta har redan nu genom den alltmer ökade maskinanvändningen skett. Om man också såsom en följd av riksdagens beslut att inrätta en lånefond för maskinanskaffning vid det mindre jordbruket kan räkna med ökad maskinanvändning vid detsamma, torde likväl möjligheten att minska behovet av arbetskraft för denna kategori av jordbruk vara jämförelsevis begränsad. För det medelstora och ännu mer för det större jordbruket skulle säkerligen åtgärder från det allmännas sida till underlättande av maskinanskaffning vara av stor betydelse. För att motverka bristen på kvalificerad mänsklig arbetskraft inom jordbruket torde jämväl frågan om lämpligt ordnad, med statsmedel understödd utbildning av lantarbetare utav olika slag förtjäna uppmärksamhet. Åtgärder i detta syfte hava sedan flera år tillbaka vidtagits av hushållningssällskapet. . Sålunda.hava kurser för ladugårdspersonal, mjölkerskor, maskinskötare, cementläggare m. fl. anordnats. Intresset för kurserna, som företrädesvis varit avsedda för i tjänst varande arbetare, har i allmänhet varit stort. Till följd av otillräckliga medel hava dock endast kortare kurser kunnat avhållas, och de i kurserna deltagande eller deras arbetsgivare måst påläggas vissa, säkerligen i många fall kännbara kostnader. En utvidgning av och anvisande av ökade statsbidrag till denna kursverksamhet vore utan tvivel av betydelse för vad det här gäller. Av stor betydelse vore sannolikt också, om undervisning i lämplig form kunde anordnas för unga personer från landsbygden, möjligen även från städer och industrisamhällen, som kunde förväntas taga anställning såsom lantarbetare. En undervisningsverksamhet av sistberörda art skulle under förutsättning, att den ordnades på lämpligt sätt, antagligen bidraga till både att jordbruket finge tillgång till bättre utbildad arbetskraft och att lantbruksarbetet i socialt hänseende rönte mindre undervärdering än nu är fallet. Huru en sådan undervisning bör planläggas och genomföras, torde först efter en allsidig utredning kunna angivas, och förvaltningsutskottet håller före, att föranstaltande av en sådan förtjänar övervägas. Linköping den 13 juni 1938. Å Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar: Enligt uppdrag: EINAR ENGSTRÖM.

32* Till befolkningskommissionen. Uti skrivelse den 14 mars har befolkningskommissionen anhållit, att Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott måtte avgiva yttrande över vissa uti skrivelsen angivna spörsmål, vilka äga samband med frågan om »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket». Med anledning härav får förvaltningsutskottet anföra följande. Läget på jordbrukets arbetsmarknad är för närvarande sådant, att det icke finnes tillräcklig tillgång på lämpliga och kvalificerade arbetare vid betalning av för närvarande gängse löner och för närvarande brukliga förmåner med avseende på arbetstid och bostäder m. m. Och vad värre är, i många fall kunna jordbrukare icke uppdriva dylik arbetskraft, även om större löneförmåner erbjudas, än vad som är brukligt. Störst te sig dessa svårigheter i fråga om den kvinnliga arbetskraften, och svårast synes det vara för bondebruk, som bruka sysselsätta en manlig och en kvinnlig arbetare. Förvaltningsutskottet hyser den uppfattningen, att allt detta först och främst är en ekonomisk fråga. Även om fall förekomma, då icke heller högt tilltagna löner räcka, är det dock i regel en fråga om vad jordbrukaren kan betala i lön och förmåner. Kunde jordbrukarna härvidlag erbjuda förmåner, fullt jämförliga med andra yrken, skulle förvisso mycken arbetskraft, som nu lämnar jordbruket, stanna kvar. Den viktigaste orsaken till strömningen skulle därmed vara eliminerad, och tendensen till utflyttning från jordbruket om icke helt upphöra så avsevärt försvagas. En förutsättning härför är återigen, att jordbrukets ekonomi i allmänhet så förbättras, att jordbruket förmår varaktigt motsvara löneanspråken och uppbära de övriga kostnader, som måste följa med beredande av förmåner, vilka inom andra områden i allmänhet anses skäliga. Av stor betydelse är även, att en högre grad av stabilitet uppnås i fråga om jordbrukets ekonomi. Särskilt snabba växlingar i det ekonomiska resultatet måste verka störande på driften, som inom jordbruket i så hög grad är lagd på lång sikt, och därigenom försvaga jordbrukets förmåga att behålla erforderlig arbetskraft. Av särskild betydelse synes det vara, att ungdomens förtroende för jordbrukets ekonomi och dennas stabilitet återställes. I många fall utöva de gällande reservarbetslönerna stort inflytande på jordbrukets tillgång på arbetskraft. Om dessa löner hållas relativt höga, får jordbrukarna ofta ökade svårigheter att anskaffa erforderlig arbetskraft. En del andra omständigheter, vilka i varje fall icke direkt äro av ekonomisk natur, synas sammanhänga med den omfattande utflyttningen från jordbruket. En sådan omständighet är ungdomens, kanske framför allt barnens, uppfostran. Om denna uppfostran •— t. ex. i de allmänna skolorna på landet — mera än nu målmedvetet toge sikte på att skapa eller vidmakthålla en så att säga positiv jordbruksmentalitet, skulle mycket vara vunnet. Om folkfostrarna i gemen kunde grundlägga en annan värdesättning av den mänskliga tillvarons olika former till förmån för jordbruket och landet, skulle förvisso en del krafter bakom »flykten» mista sin styrka. En annan omständighet, som ligger denna mycket nära, är bildningsmöjligheterna för jordbrukets ungdom. Ett än bättre tillgodoseende av dessa, än vad nu är fallet, skulle förvisso väsentligt hämma »flykten från jordbruket». Inom Jönköpings län är den animaliska produktionen den ojämförligt mest betydelsefulla. När åtgärder vidtagas för att förbättra jordbrukets ekonomi, är det därför ifrån dessa bygder ett önskemål, att nämnda produktionsriktning blir fullt beaktad. Jönköping den 22 april 1938. Jönköpings läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott:

NILS R. BERG. Helge

Rösiö.

33* Till Befolkningskommissionen. Till besvarande av Eder skrivelse den 14 mars 1938 får Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anföra följande. För jordbruket i Kronobergs län möter det stora svårigheter att med nu gängse löner och förmåner i övrigt erhålla kvalificerade arbetare av båda könen. Bristen på kvinnlig arbetskraft är särskilt kännbar inom hela jordbruksnäringen, och i bondejordbruket klagas det också mycket över otillräcklig tillgång på ogifta manliga arbetare. Däremot synes det ej råda fullt så stor brist på statare, en arbetskraft, som dock huvudsakligen kan finna användning vid de — i Kronobergs län fåtaliga — större jordbruken. Orsaken till den bristande tillgången på jordbruksarbetare torde företrädesvis vara av ekonomisk art. Om jordbruket kunde betala högre löner och erbjuda bättre bostäder m. m., skulle det givetvis komma i en gynnsammare ställning gentemot övriga näringar i konkurrensen om den mänskliga arbetskraften. De åtgärder, som kunna ifrågakomma för att hindra en fortsatt »flykt från landsbygden», synas därför i främsta rummet böra avse en förbättring av jordbrukets lönsamhet. Helt visst vore det också av värde, om staten kunde direkt medverka till att öka trevnaden på landet, t. ex. genom att lämna hjälp till anskaffande av sundare bostäder samt till anordningar för att underlätta arbetet i hemmen (såsom vatten- och avloppsledningar) . För samma syfte är det av stor betydelse att undanröja den ringaktning för jordbruksarbetet, som mångenstädes framträder, ej minst hos ungdomen. Vid förvaltningsutskottets överläggning i detta ärende påtalades särskilt, att bättre situerade jordbrukare ofta finna det nedsättande för sin sociala värdighet, om deras söner eller döttrar antaga tillfällig eller, än värre, fast anställning vid andra jordbruk. En sådan inställning till lönearbetet måste motarbetas, och uppmuntran och stöd bör lämnas åt den verksamhet, som bl. a. Jordbrukarungdomens förbund bedriver för att hävda jordbruksarbetets anseende samt för att utveckla och höja hembygdskänslan. Växjö den 7 april 1938. För Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: A. BESKOW. Erik

Lindblad.

Till Befolkningskommissionen, Stockholm. I skrivelse till Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott den 14 sistlidne mars har Ni anhållit om ett uttalande angående läget på jordbrukets arbetsmarknad — »huruvida tillgång finnes å lämpliga kvalificerade arbetare av båda könen vid betalning av f. n. gängse löner och f. n. brukliga förmåner med avseende å arbetstid och bostäder m. m. eller huruvida även — därest sådana löner och sådana övriga arbetsvillkor erbjudas — fall förekomma, då jordbrukare inom hushållningssällskapets förvaltningsområde icke kunna uppdriva dylik arbetskraft». Förvaltningsutskottet får i anledning härav anföra följande. / avseende å manlig arbetskraft. Tillgången på kvalificerad dylik arbetskraft motsvarar icke efterfrågan. Fall förekomma, då dylik arbetskraft icke kan uppbringas, exempelvis beträffande ladugårdspersonal samt ogifta drängar. 3*—387986.

34* / avseende å kvinnlig arbetskraft. På detta område gör sig bristen kännbar i större utsträckning än i fråga om manlig arbetskraft. Hembiträden kunna icke anskaffas i erforderlig omfattning. De faktorer, vilka starkast inverka på och förorsaka »flykten från jordbruket» anser utskottet obetingat vara avlöningen eller de ekonomiska faktorerna. Men utskottet anser även, att om de ekonomiska förhållandena skulle genom bättre betalning av jordbrukets arbetskraft bringas i bättre överensstämmelse med industriarbetarnas och stadsarbetarnas villkor, kan det ändock väntas, att flykten från jordbruket icke upphör i fråga om de yngre arbetarna av båda könen. Denna dragning av den yngre befolkningen från landsbygden till samhällena och städerna, torde visserligen aldrig kunna bringas att helt upphöra, men dock väsentligt minskas om landsbygdens ekonomiska och sociala förhållanden vir nu ifrågavarande synpunkter bleve mera likartade. Kalmar den 16 maj 1938. På Förvaltningsutskottets vägnar: JOHN FALK. E.

Wirell

Till Befolkningskommissionen. I skrivelse den 14 mars 1938 har Befolkningskommissionen begärt Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts yttrande rörande vissa förhållanden inom jordbruket och dess befolkningsfrågor och får förvaltningsutskottet till svar härå framhålla följande. Även inom Gotlands län är tillgången på arbetskraft i jordbruket otillräcklig, varför man söker erhålla sådan från andra orter, betskötare från Småland och jordbruksarbetare — särskilt kvinnliga — från Estland och Finland. Ett jämförelsevis ganska stort antal utländska arbetare vistas här, åtskilliga ha även erhållit svenskt medborgarskap. Visserligen tvingas jordbrukarna alt genom rationalisering och mekanisering av driften minska behovet av mänsklig arbetskraft, men å andra sidan har arbetstidslagen ökat svårigheterna åtminstone för tillfället. Från skilda delar av länet uppges sålunda att för närvarande är så gott som omöjligt att anskaffa kvinnlig arbetskraft. Även på dugliga manliga arbetare råder stor brist, och att fylla genom sjukdom eller andra orsaker uppkommande vakanser visar sig ofta ogörligt. Förvaltningsutskottet anser bristen på jordbruksarbetare så gott som uteslutande bero på ekonomiska faktorer. Arbetskraften går dit, där det kan bjudas rel. goda villkor, tillfredsställande betalning, socialt anseende och under fritiden nöjen eller bildningsmöjligheter. Vår tids nyktert och tänkande ungdom finner icke en småbrukares och hans hustrus strävsamma liv vara något lockande framtidsmål. Och att gå som dåligt betald lantarbetare gör knappast den som kan få anställning vid väg- eller byggnadsarbeten, vilka yrken på senare tid absorberat en stor del av jordbrukets bästa arbetskraft. Första villkoret för att ungdomen skall stanna vid jordbruket är alltså, att det kan betala med industrien och andra yrken likvärdiga löner. Dessutom måste arbetsförhållandena göras drägligare. Detta gäller framför allt för den kvinnliga arbetaren, vilken fortfarande i regel har en lång, oreglerad arbetsdag, som också ofta göres tung genom bristen på alla nutida bekvämligheter och arbetsunderlättande anordningar i kök och ladugård. En allmän förbättring av bostäderna samt in-

35* förande av praktiska anordningar, såsom värme-, vatten- och avloppsledningar, skulle säkerligen också bidraga till att minska arbetsbehovet och öka trivsamheten och arbetsviljan. Förvaltningsutskottet vill uttala sin förvissning om, att därest jordbruket kunde I göras konkurrenskraftigt med andra yrkesfack om arbetare och arbetslöner, skulle också »flykten från jordbruket» hejdas. Det stora sociala problemets kärna är skapandet och bevarandet av en stark och sund jordbruksnäring, lyckas icke detta, bli alla åtgärder endast tillfällig hjälp utan varaktig bättring och möjlighet att hindra »landsbygdens avfolkning». Visby den 29 april 1938. För Hushållningssällskapets förvaltningsutskott: A. E. RODHE. A. G. Olofsson.

Till Befolkningskommissionen,

Stockholm.

Genom skrivelse av den 14 mars 1938 har Kommissionen anhållit om Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts yttrande över vissa spörsmål i samband med frågan om »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket». Med anledning härav får utskottet härmed anföra följande. Beträffande frågan om tillgång på lämpliga och kvalificerade arbetare av båda könen måste den besvaras så, att med nuvarande löner och övriga arbetsvillkor svårigheter föreligga särskilt för de mindre jordbrukarna att skaffa kvinnlig arbetskraft och ladugårdsskötare. Att detta är fallet vid särskilt det mindre jordbruket har sin orsak bl. a. däri, att vederbörande måste biträda både vid kreatursskötsel och utearbete och därför sällan blir regelbundet ledig. Härtill kommer vad ladugårdsskötare angår bristen på utbildat folk på detta område. Vad angår flykten från landsbygden lockas givetvis ungdomen av det bekvämare och bättre betalda industri- eller vägarbetet. Särskilt är detta fallet med hemmasönerna och -döttrarna, som ej vilja slita värre än tjänstefolket. Och utskottet vill ifrågasätta, om dessa svårigheter skulle bli helt avhjälpta enbart genom att löneförmånerna för lantarbetarna höjdes i ungefärlig jämnhöjd med industri- och vägarbetarnas. Att en dylik åtgärd skulle verka i hämmande riktning på flykten från landsbygden torde ligga i öppen dag, men vissa svårigheter skulle säkerligen ändock kvarstå, exempelvis svårigheten att bereda vederbörande önskvärd ledighet på sön- och helgdagar. Hur lantarbetstidslagen kommer att verka, är ännu för tidigt att bedöma, men utskottet vill dock framhålla, att när alla större jordbrukare måste för att kunna existera inskränka sin arbetskraft och alla mindre jordbrukare av samma skäl måste ställa mycket höga fordringar på sina söner och döttrar, måste fara för en viss avfolkning av landsbygden föreligga. Det större jordbruket har vissa möjligheter att genom rationaliseringsåtgärder nedbringa sina omkostnader. Denna utväg står icke på långt när i samma utsträckning till buds för det mindre jordbruket, men utskottet håller före, att det är ett spörsmål av yttersta vikt, att frågan om arbetsbesparande metoder vid det mindre jordbruket ägnas ingående prövning. Utskottet har därför med glädje hälsat förslaget om statliga åtgärder för främjande av gemensam maskinanvändning vid det mindre jordbruket såsom varande en av de vägar man måste beträda för frågans lösning. Utskottet hoppas, att det skall visa sig icke vara omöjligt vidtaga sådana moderniserings- och rationaliseringsåtgärder vid det mindre jordbruket, att de unga familjemedlemmarna i de små jordbrukarhemmen kunna få likartad ställning ifråga

36* om arbetstid m. m. som de vid större jordbruk anställda arbetarna. Denna rationalisering får emellertid icke enbart beröra den egentliga jordbruksdriften. Det är lika nödvändigt, att densamma även omfattar allt vad till hemmets och hushållets skötsel hör, så att hemarbetet blir lättare. Ett viktigt led i arbetet för avhjälpande av de nuvarande bristerna skulle också bestå i ökade möjligheter till utbildning av ladugårdsskötare, i vilket sammanhang kan nämnas att 1935 års Blekingeutredning till behandling har uppe frågan om upprättandet inom länet av en dylik anstalt. Jämsides med dessa rationaliseringsåtgärder måste emellertid vidtagas åtgärder i syfte att hålla priserna på jordbrukets produkter uppe på en för näringens bärighet nödvändig höjd, så att jordbrukets lönenivå kommer i rimlig proportion till industriens. Bli båda de här ovan påpekade synpunkterna i erforderlig mån tillgodosedda, tror utskottet, att jordbruket, vilket sedan ålder utgjort vår modernäring och ostridigt även inom sig innesluter många lockande moment, skall kunna ha tillräcklig konkurrenskraft gentemot andra näringar för att kunna åt sig tillförsäkra erforderlig arbetskraft. Här om någonsin är emellertid skyndsamhet av nöden. Vad det gäller är nämligen att i tid hämma den nuvarande lantbruksbefolkningens tendens att överge sitt yrke. Har en dylik övergång redan skett, blir det säkerligen långt svårare, för att ej säga omöjligt att förmå vederbörande återvända dit. Karlskrona den 5 maj 1938. För Blekinge läns Hushållningssällskaps förvaltningsutskott SVEN HAGSTRÖMER. Gerhard

Leijonhielm.

Till Befolkningskommissionen. Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som anmodats att avgiva yttrande över frågan om landsbygdens avfolkning och flykten från jordbruket, får härmed anföra följande. Inom Kristianstads län har den vid jordbruk sysselsatta befolkningen minskats avsevärt de senaste åren. De högre löner, som erbjudas inom andra yrkesfack, locka arbetarna vid jordbruket ofelbart över till andra yrken. Detta gäller framför allt ogifta arbetare såväl manliga som kvinnliga under det att hos den mindre rörliga stammen av gifta arbetare dragningen från jordbruket till andra yrken är mindre märkbar. Men även bland jordbrukareungdomen har det på sistone skett en flykt från jordbruket. Jordbrukarens egna barn få oftast arbeta hårdare och få mindre fritid än övriga jordbrukets arbetare. De få nämligen sköta djur och mjölkning under kvällar och helgdagar, då övriga arbetare äro fria. Detta gör att ungdomarna bli missnöjda med tillvaron och pocka på att få lämna slitet hemma och få övergå till lindrigare yrken med kortare arbetstid. Så småningom släppa föräldrarna efter, ty de vilja ej hindra barnen att komma till yrken, där man med betydligt mindre arbete får avsevärt större inkomster. Denna strävan från jordbruket till andra yrken resulterar i att jordbrukaren och hans hustru så småningom finna sig ensamma på jordbruket och få sköta alla förekommande arbeten själva. De få under sådana omständigheter arbeta mycket hårt och kunna ej ta sig någon som helst fritid vare sig söndag eller socken. Alltid måste de vara hemma för att om inte annat så åtminstone sköta, utfodra och mjölka djuren. Dessa ensamma, strävsamma jordbrukares lott är ej avundsvärd och folk från andra yrken lockas ej att övergå från sitt yrke till jordbruket.

37* På detta sätt har arbetskraften minskats mycket vid det medelstora och mindre jordbruket och om jordbrukaren behöver arbetare under bråd tid stå de knappast att uppbringa. Detta gäller framför allt kvinnlig arbetskraft. De arbetarehustrur i byarna, som förut tidvis arbetade vid jordbruk, anse sig ej numera behöva detta, emedan mannen har så bra förtjänster i sitt arbete. Detta å sin sida har till följd, att jordbrukarehustrun får öka sin arbetsprestation i än högre grad. Det finns säkerligen ej någon befolkningsgrupp, som numera har tillnärmelsevis så arbetsamt som jordbrukarehustrun. Hon skall ensam sköta hemmet, laga mat, passa barnen, mjölka korna och under bråda dagar även utfodra alla djur på gården. Därjämte skall hon gallra och rensa rotfrukterna, så, sätta och rensa trädgård o. s. v. Man får ej förundra sig över att hon uppmanar sina döttrar och söner att övergå till annat yrke, i all synnerhet som man har bättre betalt där. För det större jordbruket är tillgången på arbetare något bättre. De ha genom användning av moderna arbetssparande maskiner och byggnader bättre än vid det mindre jordbruket kunnat effektivisera tillgänglig arbetskraft och behöva därför ej så många arbetare som förut. Vid storjordbruken består arbetskraften mestadels av gifta arbetare och dessa ha ej så lätt att flytta som de ogifta. Maskinanvändningen tilltalar dessutom ungdomarna och många ynglingar finna ett sådant nöje i att sköta maskiner att de därför stanna kvar även om förtjänsten är mindre än inom andra yrken. Av det nämnda framgår sålunda, att vid det större jordbruket finns möjlighet att anskaffa arbetskraft även till avtalsenliga löner under det att vid det mindre och medelstora jordbruket det råder brist på arbetskraft framför allt beträffande kvinnliga arbetare. Det sagda visar också att om jordbrukets ekonomiska ställning vore sådan, att man kunde betala samma löner som erbjudas inom andra yrkesfack, så skulle flykten från jordbruket sannolikt hejdas och jordbrukarna få möjlighet att anställa tillräckligt antal arbetare. Utskottet anser därför att de åtgärder, som kunna förhindra en fortsatt flykt från jordbruket, måste först och sist gå ut på att skaffa jordbrukarna sådana inkomster, att de ha möjlighet att betala arbetarna tillräckliga löner, anskaffa arbetsbesparande maskiner och anordningar såväl för själva jordbruksdriften som för jordbrukarehemmen och skaffa sig själva sådana inkomster, som gör yrket i ekonomiskt och socialt hänseende mera tilldragande. Kristianstad den 13 maj 1938. På Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar: JOH. NILSSON. H.

Till Befolkningskommissionen,

Henriksson.

Stockholm.

Med anledning av skrivelse den 14 mars 1938 angående landsbygdens avfolkning får Malmöhus läns Hushållningssällskaps Förvaltningsutskott härigenom anföra följande. För närvarande råder knapp tillgång på arbetskraft inom jordbruket i länet. Särskilt utpräglat gäller detta kvinnlig arbetskraft såväl till inomhusarbeten som till mjölkning. Ogifta manliga ryktare och drängar äro även svåra att få och behålla. En omständighet som säkerligen varit av betydelse för uppkomsten av den nuvarande situationen har varit den för jordbruket mycket svåra ekonomiska konjunktur, som rått den närmast föregående perioden, då de årsklasser, som nu inträda i

38* förvärvsåldern, växte upp. De fingo då mottaga ett starkt och bestående intryck av de dåliga försörjningsmöjligheterna inom jordbruksnäringen vilket skapade lust att söka sin framtida bärgning inom andra näringsgrenar. Det synes knappast antagligt att höjda löner och förbättrade villkor skulle kunna härutinnan åstadkomma en genomgripande förändring åtminstone vid nuvarande konjunkturläge inom industrien. Möjligen kan alltjämt förbättrade samfärdselmöjligheter och efterhand mera likartade levnadsbetingelser i stad och på land i framtiden motverka landsbygdens fortsatta avfolkning. Malmö den 13 maj 1938. Å Malmöhus läns Hushållningssällskaps Förvaltningsutskotts vägnar: HANS OTTO RAMEL. Bengt

Lanke.

Till Befolkningskommissionen. Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anmodats avgiva yttrande, dels med avseende på läget å jordbrukets arbetsmarknad, sådant detta för närvarande gestaltar sig, dels huruvida, även om jordbruket skulle komma att kunna erbjuda samma löner och övriga arbetsvillkor, som tillämpas inom andra yrkesfack och sysselsättningsgrenar, den nuvarande tendensen i fråga om »flykten från jordbruket» icke skulle kunna hejdas. Slutligen har utskottet anmodats uttala sig rörande åtgärder av skilda slag, som enligt utskottets mening kunna ifrågasättas med syfte att eventuellt förhindra en fortsatt »flykt från jordbruket» och en fortsatt utveckling i riktning mot »avfolkning av landsbygden». Förvaltningsutskottet får i anledning härav beträffande de olika frågorna anföra följande. Vad beträffar läget på jordbrukets arbetsmarknad måste tillgången på arbetskraft inom jordbruket betecknas såsom otillräcklig. På större jordbruk, som i huvudsak använda sig av gift arbetskraft, och som fått bostadsfrågan för arbetarna tillfredsställande ordnad, torde förhållandena vara något bättre och här torde det i första hand föreligga brist på kreatursskötare och arbetskraft för mjölkning. Vid de medelstora och mindre jordbruken, som i större utsträckning använda sig av ogift arbetskraft, kan man däremot konstatera en svår brist på arbetsfolk, trots att det i många fall betalas löner, som betydligt överstiga gällande avtal. Orsakerna till denna brist på arbetsfolk vid bondejordbruken torde vara många. Vid de mindre jordbruken anlitas ofta lejd arbetskraft endast under sommarhalvåret, varigenom dessa arbetare komma att sakna arbete under vintern. Arbetstiden inom de mindre jordbruken är ofta längre än vid de större, varjämte bostadsfrågan fortfarande vid många jordbruk kräver sin lösning. Eventuellt hemmavarande barn kunna icke heller erhålla tillfredsställande ersättning för sitt arbete i hemmet utan söka sig arbete på annat håll. Arbetet blir också många gånger mindre tungt vid de större jordbruken på grund av maskinell utrustning och stenfria åkrar. Genom att flera arbetare samtidigt äro anställda vid de större jordbruken, trivas slutligen arbetarna bättre här. På kvinnlig arbetskraft vid jordbruket finnes en kännbar brist, såväl vid större som mindre jordbruk. Svårigheterna på detta område äro särskilt stora på västkusten under sommaren på grund av det stora behovet av dylik arbetskraft vid badorter och sommarrestauranger. På frågan huruvida under angivna förutsättningar »flykten från landsbygden» skall kunna fullständigt hejdas är givetvis svårt att avgiva ett bestämt svar. Med

39* en viss förflyttning av befolkningen från landsbygden till städer och samhällen torde man även i fortsättningen ha att räkna. Denna flykt från jordbruket och landsbygden borde emellertid i hög grad kunna motverkas genom olika åtgärder. En förbättring av bostäderna för jordbrukets arbetare, även ogifta, är sålunda en nödvändig förutsättning härför. Ej mindre viktigt är, att man så långt möjligt söker bereda arbetarna fast arbete hela året. Jordbrukets lönsamhet bör förbättras, så att även mindre jordbrukare kunna begränsa arbetstiden såväl för sig själva och sina familjemedlemmar som för eventuellt anställd arbetskraft. Hemmavarande barn, som deltaga i jordbruksarbete, böra härför erhålla skälig ersättning, då de annars så småningom söka sig till andra yrken. Trivseln på landsbygden bör överhuvud taget förbättras. Samlingslokaler och idrottsplatser böra åstadkommas. Åt förbättring av samfärdselförhållandena för avlägset boende genom anläggandet av nya bygdevägar, där så behöves, bör ägnas all uppmärksamhet. Avsevärda och betydelsefulla förbättringar för sämre lottade bygder kunna också uppnås, om enskilda vägar i större utsträckning, än som nu sker, intagas till allmänt underhåll. Slutligen böra kraftiga åtgärder vidtagas för att bereda landsbygdens ungdom tillfälle att förvärva sig yrkeskunskap. I detta avseende har landsbygdsungdomen betydligt sämre möjligheter än städernas ungdom, som har tillgång till utmärkta yrkesskolor med billiga avgifter. Även landsbygden bör få sina speciella yrkesskolor. Genom förhöjda statsstipendier för bevistandet av folkhög-, lantmannaoch lanthushållsskolor, genom anordnandet av aftonkurser i speciella jordbruksämnen ute i bygderna, genom en bättre organisation av studiecirkelverksamheten samt inte minst genom trevliga och bekväma läsesalar och studierum i bygdegårdarna skulle säkerligen mycket vinnas för ungdomens kvarhållande vid jordbruket. Som grund för jordbrukets yrkesundervisning är slutligen klubbverksamheten för de allra yngsta årsklasserna av mycket stor betydelse och bör därför i avsevärt högre grad än vad nu är fallet uppmärksammas och understödjas av det allmänna. Halmstad den 27 maj 1938. Å Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar: HILDING KJELLMAN. Nils C. Månsson.

Till Befolkningskommissionen. I skrivelse den 14 mars 1938 har Ni anhållit, att Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ville avgiva yttrande i frågan om landsbygdens avfolkning och flykten från jordbruket. I anledning härav får sagda förvaltningsutskott härigenom anföra följande. Vad först angår frågan, huruvida tillgång finnes å lämpliga och kvalificerade arbetare vid betalande av nuvarande gängse löner och för närvarande brukliga förmåner med avseende å arbetstid och bostäder m. m. må framhållas, att i stort sett är efterfrågan inom jordbruket på arbetskraft numera i hög grad säsongbetonad. Tidigare var det allmänt brukligt, att jordbrukarna behöllo de anställda även under vintern trots den relativt minskade arbetstillgången men numera har det blivit allt vanligare att vintertid behålla endast så stor personal, som oundgängligen kräves för arbetets bedrivande. Detta gör, att tillgång och efterfrågan bättre svara mot varandra under vintern än under övriga årstider. I stort sett synes sålunda brist på arbetskraft icke föreligga under vintern, dock med undantag för ladugårdspersonal och hushållspersonal, för vilka efterfrågan för närvarande överstiger tillgången under praktiskt taget hela året. Under sommarmånaderna förefinnes därjämte brist särskilt på ogifta kördrängar och ogifta stalldrängar.

40* Att avgiva något bestämt uttalande rörande spörsmålet, huruvida, även om jordbruket skulle komma att kunna erbjuda samma löner och övriga arbetsvillkor, som erbjudes inom andra yrkesfack och sysselsättningsgrenar, den nuvarande tendensen ifråga om flykten icke skulle kunna hejdas, är givetvis icke lätt. Därest emellertid avlöning och arbetsförhållanden inom jordbruket förutsättas stå på samma nivå, som inom andra yrkesgrenar, kan utskottet icke finna anledning till att jordbruket icke skulle kunna framgångsrikt konkurrera om arbetskraften. Påpekas må dock, att ju mera säsongbetonad jordbrukets efterfrågan på arbetsmarknaden blir, desto svårare blir det sannolikt att få denna efterfrågan tillgodosedd, enär det torde vara lättare att för skäligt pris erhålla högt kvalificerad, årsanställd personal än tillfällig arbetskraft av motsvarande kvalitet. Sannolikt måste priset på sistnämnda arbetskraft beräknas relativt högt. Vad slutligen angår den sista frågan om åtgärder till förhindrande av en fortsatt avfolkning av landsbygden, vill förvaltningsutskottet framhålla följande. Förutskickas må, att utskottet i detta sammanhang allenast tar hänsyn till frågan om flykten från landsbj'gden av icke självägande jordbruksarbetare samt sålunda icke av de jordägande eller arrenderande yrkesutövarna och ej heller av den del av befolkningen, vars huvudsakliga utkomst faller inom andra landsbygdsyrken än jordbruket, hur viktiga dessa frågor än må vara. För att kunna konkurrera med andra arbetsgivare på arbetsmarknaden måste givetvis jordbrukaren kunna bjuda arbetaren en konkurrenskraftig lön. Denna fråga åter rullar upp hela spörsmålet om jordbrukets ekonomiska ställning och dess möjligheter att erbjuda arbetskraften dylika lönevillkor. Sannolikt är mångenstädes — särskilt i närheten av tätt bebyggda trakter med industri — möjligheterna härutinnan begränsade och därmed svårigheterna att anskaffa arbetskraft betydande. I detta sammanhang vill förvaltningsutskottet vidare påpeka, att man vid diskussion av frågan om jordbrukets arbetskraft — särskilt det mindre och medelstora jordbrukets — måste taga särskild hänsyn till den del av denna arbetskraft, som utgöres av hemmavarande vuxna eller halvstora barn. Ett viktigt spörsmål beträffande dessa är nämligen utan tvivel lönefrågan, som väl även i våra dagar mångenstädes avfärdas med att hänvisa till, att vederbörande erhåller kost och logi samt en och annan fickpenning. Ändrade förhållanden på detta område kunde måhända kvarhälla barnen hemma i önskvärd utsträckning. Härjämte mä framhållas den olika värdesättningen av lön i natura och kontant lön. Av naturliga skäl vill och kanske måste jordbrukaren betala en del av lönen i natura. Med löntagarens ofta lägre värdering av naturalönen kan det icke undvikas, att även en i förhällande till den kontanta stadslönen lika stor lön inom jordbruket betraktas såsom väsentligt lägre, därför att dess naturadel icke uppskattas till sitt fulla värde. Hur viktig lönefrågan än mä vara anser sig utskottet emellertid icke hava anledning att här inga närmare på spörsmålet om åtgärder på detta område, så mycket mer för övrigt som även andra faktorer äro av betydelse för flykten frän landsbygden. Flertalet av dessa faktorer synas kunna sammanföras under beteckningen arbetsförhållanden. I vissa avseenden äro dessa förhållanden på landsbygden avsevärt sämre än i staden. Bostäderna för arbetskraften och de lokaler, där arbetarna skola vistas vid arbetet inomhus äro sålunda mångenstädes i hög grad otillfredsställande. De otidsenligt inredda arbetslokalerna medföra en stark förbrukning av kraft och därmed en minskad arbetsförmåga, som icke i tillnärmelsevis sä stor utsträckning, förekommer i städerna. Den inom ett lanthushåll dryga arbetstiden må även i detta sammanhang påtalas. Enligt förvaltningsutskottets förmenande äro de i vissa betydelsefulla avseenden relativt dåliga arbetsförhållandena en orsak av synnerligen stor betydelse till flykten från landsbygden. Mycket har visserligen redan gjorts för att förbättra exempelvis bostadsbeståndet och andra arbetsplatser på landsbygden men åtgärderna hittills hava — i varje fall inom Göteborgs och

41* Bohus län — på detta område inriktats mot ett avhjälpande i första hand av de ur hälsosynpunkt sett värsta bristerna. Säkerligen återstå ännu en hel del hälsovådliga bostäder, som det gäller att sätta i stånd, men det fortsatta arbetet på detta område måste mera än hittills ses ur arbetskraftens synpunkt, alltså bestå uti åtgärder från det allmännas och enskildas sida i syfte att underlätta arbetet såväl i bostadshus som ekonomibyggnader. Här må framhållas det trängande behovet av vattenoch avloppsledningar, centraluppvärmning och mångenstädes även elektrisk kraft, samt förbättrade ladugårdar för att endast nämna några exempel. Kan arbetet underlättas löses även den betydelsefulla frågan om arbetskraftens fritid och semester lättare än för närvarande. Givetvis ankommer det på den enskilde att i första hand vidtaga åtgärder av ifrågavarande slag men när den enskilde icke längre förmår bör det allmänna träda stödjande emellan. I detta sammanhang må betonas den stora betydelsen av åstadkommande av bättre samlingslokaler på landsbygden. Mångenstädes saknas för närvarande för sammankomster lämpliga lokaler, gymnastiksalar, biblioteksrum o. d., en brist på landsbygden, som är särskilt framträdande vid jämförelse med städerna. Härigenom hämmas föreningslivet och ungdomens samvaro under ordnade och lämpliga former, säkerligen icke oväsentliga orsaker till flykten från landsbygden till städerna. Stöd från det allmännas sida på detta område är under sådana förhållanden i hög grad önskvärt. Göteborg den 20 april 1938. Å Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar: MALTE JACOBSSON. Sten Olof

Rodhe.

Till Delegationen för utredning av frågan rörande »landsbygdens avfolkning» och »flykten frän jordbruket», Befolkningskommissionen, Stockholm. Genom skrivelse den 14 mars 1938 har Ni anmodat Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott att avgiva utlåtande i vissa frågor beträffande landsbygdens avfolkning. Förvaltningsutskottet får i anledning härav anföra följande. I vad det då först rör tillgången på arbetskraft vid jordbruket så har det isynnerhet under det senast gångna året stött på stora svårigheter att tillgodose jordbruket inom sällskapets verksamhetsområde med erforderlig arbetskraft. Särskilt framträder denna svårighet i vad det gäller kvinnliga arbetare, ändå att gängse löner och brukliga förmåner i fråga om arbetstid och bostadsförhållanden erbjudits såväl den manliga som kvinnliga arbetaren. Anledningen till detta förhållande torde man till stor del få söka däri, att städer och industrisamhällen absorbera allt större mängd arbetare, varav i första rummet kvinnliga, vilka komma till övervägande användning vid den inom området dominerande textilindustrien. Huruvida flykten från jordbruket skulle kunna hejdas, om jordbruket kunde erbjuda samma löner och arbetsvillkor, som erbjudes inom andra yrken, är vanskligt att yttra sig över, men förvaltningsutskottet tror dock, att en sådan till synes tyvärr ganska avlägsen möjlighet skulle avsevärt förbättra tillgången av arbetskraft vid jordbruket. Detta förutsätter åter att priset å jordbruksprodukter kommer i det läge, att jordbrukets lönsamhet avsevärt förbättras. Endast på denna väg lär det vara möj-

42* ligt för jordbruket att kunna ge skälig ersättning åt såväl den självägande jordarbetaren som åt jordbrukets lönearbetare. Borås den 19 april 1938. Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott. AXEL v. SNE1DERN. P.W.

Lengquist.

Till Befolkningskommissionen. Med anledning av skrivelsen den 14 sistlidna mars rörande frågan om »flykten från landsbygden» och i sammanhang därmed stående frågor får Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anföra följande: Det kan till en början framhållas, att antalet större egendomar, som äro i behov av s. k. statare, är mycket begränsat inom sällskapets verksamhetsområde. Detta förhållande torde medverka till att behovet av dylik arbetskraft — om än i vissa fall med någon svårighet — hittills i allmänhet någorlunda kunnat fyllas. På ett helt annat vis förhåller det sig emellertid med den ogifta arbetskraften — drängar och jungfrur — sådan går i de flesta fall helt enkelt icke att uppdriva och detta gäller alldeles särskilt den kvinnliga arbetskraften. Kommissionens fråga, om »flykten från landsbygden» skulle kunna hejdas, om jordbruket kunde erbjuda samma löner och övriga arbetsvillkor, som övriga sysselsättningar, torde vara rätt svår att besvara. Det lär dock ligga så till, att även om samma pekuniära förmåner kunde erbjudas inom jordbruket som inom andra sysselsättningar, åtskilliga arbetssökande på grund av arbetets natur och de förmåner i övrigt i form av bekvämligheter och förströelser, som samhällen och industricentra kunna bjuda, ändock skulle söka sig till andra sysselsättningar framför jordbruket. Vad slutligen beträffar frågan om vilka åtgärder av skilda slag, som kunna komma ifråga med syfte att eventuellt förhindra fortsatt flykt från landet, så är givetvis första villkoret av avgörande betydelse att reallönen inom jordbruksnäringen blir jämnställd med den inom andra näringsgrenar. En annan fråga, som icke lär sakna betydelse, är den högre bostadsstandarden med ty åtföljande bekvämligheter av varjehanda slag, som städer och samhällen i regel kunna bjuda. Åtgärder ägnade att höja landsbygdens bostadsstandard och bostädernas förseende med bekvämligheter, som underlätta arbetet, är säkert frågor, som i detta sammanhang också äro värda beaktande. Ett annat spörsmål, som också torde vara av ej ringa betydelse, är kommunikationsfrågan. Åtskilliga byar och gårdar äro ännu — oaktat de omfattande vägbyggnader, som under sista åren genomförts — i avsaknad av för bil framkomliga vägar. Fortsatt och utvidgat understöd för enskilda utfarlsvägar synes därför också böra tagas i övervägande. Vänersborg den 7 juni 1938. AXEL vox SNEIDERN. C. W.

Till Befolkningskommissionen,

Faust.

Stockholm.

I skrivelse den 14 mars 1938 har Befolkningskommissionen anhållit om yttrande från Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott dels om det nuvarande läget på jordbrukets arbetsmarknad i länet, dels huruvida den nuvarande

43* tendensen till flykt från jordbruket icke skulle kunna hejdas, ens om jordbruket kunde erbjuda samma löner och övriga arbetsvillkor som andra yrken, dels ock angående lämpliga åtgärder i syfte att förhindra en fortsatt flykt från jordbruket och landsbygden. Med anledning därav får förvaltningsutskottet, efter att i ärendet hava inhämtat yttranden från styrelserna för sällskapets kretsavdelningar, härmed anföra följande. Det nuvarande läget på jordbrukets arbetsmarknad i länet kan sammanfattas så, att tillgången på gifta statare samt kördrängar vid större och medelstora jordbruk, som förutom avtalsenliga löner och reglerad arbetstid jämte fritid även kunna erbjuda goda bostäder, ännu är tillfredsställande, om man undantager kreatursskötare, varpå stor brist råder; att stor svårighet råder för alla slags jordbruk att få kunnigt folk för mjölkning, resp. eftermjölkning och för rotfruktsskötsel; att kördrängar i husbondens kost, särskilt vid mindre, ej arbetstidsreglerade jordbruk, oftast ej stå att erhålla, vilket tyder på, att den manliga landsbefolkningen i åldern 20 år och däromkring i allt större utsträckning överger jordbruket för andra näringar; att den tjänstesökande kvinnliga ungdomen på landsbygden i regel söker sig till städer och samhällen, varför det är så gott som omöjligt för jordbruket att erhålla duglig kvinnlig arbetskraft, villig att deltaga i såväl inne- som utearbeten; att flykten från landsbygden främst markeras av att söner och döttrar från lantarbetar- och småbrukarhem söka sin utkomst inom andra näringar, men att den i stor utsträckning synes omfatta även bondeungdomen, särskilt den, som växt upp vid ej bärkraftiga jordbruk; att svårigheterna för de mindre jordbruken att erhålla lejd arbetskraft äro utomordentligt stora och tvinga företagarna att arbeta än hårdare än förut, vilket bidrager att driva bondeungdomen från jorden till lättare, bättre betalt och framför allt ekonomiskt tryggare arbete i städer och samhällen; samt att efter allt att döma nu angivna förhållanden under de närmaste åren komma att ytterligare accentueras på grund- av att luckorna i de äldre generationerna bliva allt svårare att fylla till följd av de låga födelsesiffrorna under åren 1915 och framåt. De i Kommissionens skrivelse i detta sammanhang framställda särskilda frågorna kunna besvaras så, att inom Skaraborgs län ännu i allmänhet finnes nöjaktig tillgång till erforderlig gift manlig arbetskraft för det större och medelstora jordbruket — med undantag dock för kreatursskötare, vara som nämnt stor brist råder — under förutsättning, att avtalsenliga löner, goda bostäder och i övrigt brukliga förmåner erbjudas, men att det vid bondejordbruk och småbruk är ytterligt svårt att erhålla erforderlig lejd arbetskraft, såväl manlig som kvinnlig, även om f. n. gängse löner och i övrigt brukliga förmåner erbjudas. Den nuvarande relativt tillfredsställande tillgången på gift personal vid större och medelstora jordbruk torde dock under de närmaste åren förbytas i brist, emedan bonde jordbruken genom ett i stor utsträckning pågående bygge av arbetarbostäder förbereda sig att övergå från ogift till gift personal. Den till besvarande uppställda, hypotetiska frågan, huruvida, även om jordbruket kunde komma att erbjuda samma ekonomiska möjligheter och fördelar i övrigt, som erbjudas inom andra näringar, den nuvarande tendensen till flykt från jordbruket likväl icke skulle kunna hejdas, vill utskottet besvara så, att, om angivna förhållanden förelåge, flykten från landsbygden skulle, om ej helt upphöra, så dock i väsentlig grad minskas. Vid spörjande efter de djupare orsakerna till flykten från landsbygden framträda nämligen städse tvenne huvudmoment: jordbrukets ringa lönsamhet i förhållande till

44* andra näringar samt de i nutidsmänniskans ögon torftiga levnadsförhållanden i övrigt, som landsbygden i stort sett anses erbjuda i jämförelse med städer och samhällen. Den grundläggande orsaken till flykten från jordbruket och landsbygdens hotande avfolkning torde sålunda utan tvivel vara, att arbetet även å den i och för sig brukningsvärda jorden i vårt land f. n., med undantag måhända för landets allra bästa jordar, ger mindre utbyte än nära nog något annat förvärvsarbete. Den ringa lönsamheten för jordbrukets företagare understrykes för närvarande särskilt kraftigt av den rådande högkonjunkturen inom andra näringar. Den rikliga arbetstillgången och de goda löner, som nu erbjudas inom industri, handel, vägarbete och samfärdsel, måste med nödvändighet draga arbetskraft från jordbruket. Till och med inom ett län med så ringa industri som Skaraborgs har den nuvarande högkonjunkturen givit belägg härför. Såsom exempel må anföras, att Lidköpings porslinsfabrik — redan förut ett betydande företag — under de senaste åren fördubblat sin arbetarstam och att rekryteringen därvid så gott som helt skett från landsbygden. Att reducera frågan om orsaken till flykten från jordbruket och landsbygden till enbart en lönefråga, torde emellertid icke vara fullt riktigt. Otvivelaktigt bottnar flykten från landsbygden, särskilt vad gäller ungdomen, även däruti, att städer och samhällen f. n. i allmänhet ha vida större möjligheter än landsbygden att tillgodose i och för sig berättigade materiella och ideella behov hos nutidsmänniskan. Mot de ovedersägliga förmåner, som städer och samhällen kunna erbjuda, väga i nuvarande tidsläge landsbygdens speciella fördelar tydligen lätt. Även om jordbruket skulle kunna erbjuda samma utkomstmöjligheter och arbetsvillkor i övrigt, som andra näringar, är det alltså ingalunda säkert, att flykten frän jordbruket därigenom skulle hejdas och hotet om landsbygdens avfolkning upphöra. Först likvärdiga löne- och arbetsvillkor och därtill likvärdiga levnadsförhållanden i övrigt lära kunna vända pä den nuvarande utvecklingen och återställa den rubbade jämvikten mellan land och stad. I och med konstaterandet härav är också det av Befolkningskommissionen önskade uttalandet rörande åtgärder, som kunna ifrågasättas till förhindrande av den pågående flykten från jordbruket och en fortsatt utveckling i riktning mot landsbygdens avfolkning, i stort sett givet. Sålunda böra bl. a. åtgärder vidtagas i syfte att göra den i och för sig brukningsvärda jorden i hela landet — ej blott dess bästa jordar — lönande att bruka. Vidare tarvas åtgärder för åstadkommande av genomgående bättre bostadsförhållanden på landsbygden, för ordnande av ett sunt nöjesliv därstädes, samt, vad gäller jordbruket, för beredande av ökad yrkesutbildning för dess utövare. Till vad ovan anförts vill utskottet framhålla, att avfolkningen på landet — med undantag av trakter med blomstrande industri i närheten — är störst i de svagare jordbruksbygderna, där arbetskostnaderna till följd av svag och svärbrukad jord ställa sig för höga i relation till den ringa och pä grund av väderleks- och klimatförhållanden ofta osäkra avkastningen. Lantbrukarsöner och -döttrar från sådana bygder överge därför ofta sina fäders näringsfång, som de anse alltför slitsamt och ekonomiskt riskfyllt, och begagna varje tillfälle att skaffa sig bättre och säkrare utkomst inom andra yrken. Sistberörda förhållanden torde böra ägnas särskild uppmärksamhet vid övervägandet av åtgärder till motverkande av flykten från landsbygden. Skara den 28 maj 1938. På Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar: OLOF CARLANDER. Elis

Enderstein.

45* Till Befolkningskommissionen. Sedan Befolkningskommissionen i skrivelse den 14 sistlidna mars anhållit om Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts yttrande med avseende å läget på jordbrukets arbetsmarknad m. m. får utskottet härmed anföra följande. Bristen på lämpliga och kvalificerade arbetare vid jordbruket är för närvarande mycket kännbar. Den är särskilt framträdande vid mindre och medelstora jordbruk, vilka på grund av bostadsförhållanden hava behov av ogift personal, och gäller främst ladugårdsskötare. Kvinnliga sådana kunna knappast erhållas, och det är även synnerligen svårt att få ogift manlig ladugårdspersonal med intresse och kvalifikationer för arbetet. På grund av konkurrensen om jordbruksarbetarna erbjudas dessa stundom löneförmåner, vilka överstiga kollektivavtalens, men det oaktat kunna icke jordbrukarna alltid erhålla nödig arbetskraft. Huruvida tillämpning vid jordbruket av samma löneförmåner och övriga arbetsvillkor m. m., som erbjudas inom andra yrkesfack och sysselsättningsgrenar, skulle förmå hejda »flykten från jordbruket» är givetvis svårt att bedöma, men säkerligen skulle förbättrade villkor mycket kraftigt bidraga till arbetskraftens kvarhållande. Det möter dock stora praktiska svårigheter att åstadkomma förhållanden, som göra jordbruket fullt jämförligt med andra yrken. Även om bostäder och avlöningsvillkor göras likvärdiga, återstår dock svårigheten att ordna arbets- och fritidsförhållanden lika förmånligt, då djurskötseln alltid ställer särskilda krav på vårdarens påpasslighet och närvaro i speciella fall under dygnets alla timmar, varför inskränkningar i fritiden ständigt måste beräknas, särskilt vid mindre gårdar med endast en eller två anställda. För ett rättvist bedömande av orsakerna till »landsbygdens avfolkning» anser förvaltningsutskottet följande omständigheter vara av särskild betydelse. Företeelsen i fråga är som bekant icke ny. Alltsedan industrialismens genombrott har jordbruksbefolkningen lämnat väsentliga bidrag till rekryteringen av städernas och industrisamhällenas befolkning. Under »amerikafeberns» tid var landsbygdens avfolkning på sina håll så stark, att ödegårdar uppkommo. Detta torde dock i stort sett hava varit fallet allenast i fråga om illa belägna jordbruk, där försörjningsmöjligheterna även efter dåtida'anspråk-voro'alltför svaga. -Huvudorsaken till utflytt-• ningen var uppenbarligen en i och för sig berättigad strävan att vinna bättre utkomst. Samma orsak verkar otvivelaktigt än i dag. Att den tidigare avflyttningen från jordbruket icke fick svårare följder, än vad fallet blev, kan säkerligen tillskrivas i huvudsak tvenne viktiga tidsförhållanden: den starka nativiteten, varigenom befolkningens nunierär uppehölls, och den återhållande faktor, som förefanns i risken att lämna det visserligen dåligt lönande men dock jämförelsevis säkra jordbruket för en oviss framtid på ett annat område. Vad som nu kan göra faran för landsbygdens avfolkning allvarligare än förr är dels den svagare nativiteten, dels eliminerandet av den på avflyttningen hämmande faktorn. Den som under en nutida högkonjunktur, då industrien drager till sig arbetskraft i mer än vanlig omfattning, lämnar jordbruket för ett bättre avlönat arbete löper ingen egentlig risk. Senaste arbetslöshetsperiod lämnade exempel på, att nödhjälpsarbete var begärligare än arbete vid jordbruket. Mot bakgrunden av dessa förhållanden te sig framtidsutsikterna föga lovande, särskilt för de i produktionsoch andra hänseenden sämst belägna jordbruken såsom avskilt belägna gårdar, gårdar med olämplig arrondering, näringsfattig jord och ogynnsamt klimat. Dylika torde icke kunna räkna med möjligheten av lönande produktion för avsalu. Annorlunda ställer sig produktionen för eget behov, om huvudinkomsten erhålles från annat håll och jordbrukets driftskostnader kunna beräknas mycket låga. Driftsformen blir då i regel extensiv, men vad som eventuellt kan inflyta av mera tillfälliga försäljningar betraktas — och torde även med visst fog kunna anses — såsom nettoinkomst. Så snart emellertid ett jordbruk skall inrättas för produktion till avsalu, ändras förhållandena. Då krävas kapitalinvesteringar av helt andra mått för

46* inventarieanskaffning, arbetslöner och övriga omkostnader, vilka endast jämförelsevis välbelägna gårdar med gynnsamma odlingsbetingelser kunna tåla, om jordbruksdriften skall bli lönande. En viss osäkerhet har också vållats av de under senare år på grund av världsläget och andra skäl vidtagna statliga ingreppen på ett flertal av jordbrukets områden. Jordbrukarna kunna svårligen överblicka de vidtagna åtgärdernas konsekvenser och detta har ökat deras bekymmer för framtiden. Förtroendet för jordbrukets stabilitet har rubbats, utan att de ekonomiska fördelar, som de statliga regleringsåtgärderna i gengäld onekligen medfört, varit av sådan storleksordning, att innehavarna av mindre och medelstora jordbruk, d. v. s. huvudparten av jordbruksbefolkningen, därigenom kunnat uppnå samma levnadsstandard som övriga jämförliga befolkningsgrupper. Man får i detta sammanhang icke heller glömma, att jordbruket har ett större behov utav ett visst mått av reservkapital än flertalet andra näringar. Detta betingas av dels vanskligheten att i förväg beräkna skördeutfallet, dels den jämförelsevis långa tiden mellan sådd och skörd — både i bokstavlig och bildlik bemärkelse. Jordbrukaren har varken bestämda likviddagar på samma sätt som löntagaren, ej heller dagliga inkomster som affärsidkaren. Endast mjölklikviden — ehuru ojämn till sitt belopp — erinrar om löntagarens inkomstförhållanden. När jordbrukaren säljer sin spannmål, uppbär han likvid för ett helt års arbete; betalning för skogsprodukter inflyter i allmänhet med ännu större mellantider. Blir skörderesultatet ett år eller kanske flera år i följd nedsatt av otjänliga naturförhållanden, måste jordbrukaren, som i allmänhet är mer eller mindre skuldbelastad, hava något förråd att taga av för att kunna gälda räntor och amorteringar, skatter, arbetslöner och andra omkostnader. Det är mot bakgrunden härav som den genuine jordbrukarens för andra befolkningsgrupper ofta oförklarliga sparsamhet då det gäller kapitalplacering för nya ändamål får bedömas. De moderna kommunikationerna hava också underlättat jämförelsen mellan jordbruksbefolkningens och andra samhällsgruppers levnadsförhållanden, och att denna jämförelse icke alltid utfallit till jordbrukets fördel är uppenbart. Den torde tvärtom hava ytterligare stimulerat jordbrukarungdomens naturliga benägenhet att söka sig ut i världen. Med hänsyn till här anförda omständigheter och deras verkan på befolkningens omgruppering, samt då ett återvändande till gångna tiders levnadsstandard och arbetsförhållanden vid jordbruket varken är möjligt eller önskvärt, kan förvaltningsutskottet icke undgå att finna orsaken till »flykten från jordbruket» vara ett övervägande ekonomiskt spörsmål. Ett stabilt prisläge på jordbrukets produkter vid sådan nivå, att den driftiga jordbrukaren kan finna tryggad utkomst på sin gård, skulle helt visst effektivast och snabbast öka intresset för jordbruket, minska »landsbygdens avfolkning» och säkerställa landets livsmedelsförsörjning. Under dylika betingelser skulle jordbruket hastigt anpassa sig efter de nya tidsförhållandena. På längre sikt bör också vid ungdomens fostran inplanteras ökad respekt för arbetet vid jorden. Det är obestridligt, att detta arbete liksom dess utövare i det allmänna medvetandet klassificerats för lågt. Särskilt ungdomen har varit känslig för detta betraktelsesätt. Från en del av hushållningssällskapets underavdelningar m. fl. inkomna yttranden i ämnet biläggas. Karlstad den 12 maj 1938. Värmlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott

IVAR VENNERSTRÖM. Ordförande. Albert Larsson. Sekreterare.

47* Till Värmlands läns hushållningssällskap, Karlstad. Till svar å Eder skrivelse av den 15 d:s beträffande orsaken till landsbygdens avfolkning och flykten från jordbruket anser jag vara mycket vanskligt att kunna lämna tillfredsställande svar. Min åsikt är, att största orsaken torde vara den, att så länge jordbruket ej kan betala samma löner som industrien, kommer med all säkerhet arbetarna, såväl manliga som kvinnliga, att söka sig till industrien och detta så mycket mer som arbetet där i allmänhet är lättare än vid lantbruket och fritiden längre. Dessutom äro i allmänhet bostäderna vid industrien bättre och bekvämare än vid jordbruket, samt tillgång till nöjen större än på landsbygden. Värml. Brattfors den 2 april 1938. Edv.

Forsbäck.

Till Värmlands läns hushållningssällskap. Utlåtande med anledning av befolkningskommissionens skrivelse till Sällskapet av den 14 mars 1938 får jag härmed avgiva och därvid anföra: Tillgång å gifta lämpliga och kvalificerade arbetare till jordbruket har ännu ej visat sig någon svårighet att erhålla, däremot är det snart sagt omöjligt att erhålla ogifta manliga (drängar) härifrån orten. Orsakerna härtill är att närliggande industrier locka de unga till sig genom högre betalning, c:a 50 å 60 % utöver vad jordbruket kan erbjuda och genom mera begränsad arbetstid. Många hemmansägaresöner hava också övergått till industrien då de där erhålla större kontant ersättning än om de gå hemma och arbeta hos sina föräldrar. Vad åter beträffar kvinnlig arbetskraft till jordbruket är det så gott som omöjligt att uppbringa sådan härifrån orten, i synnerhet om det gäller kreatursskötsel eller deltagande däri. Sådan har förr kunnat erhållas från de norrut belägna skogssocknarna, men har det på senare år visat sig mera omöjligt att därifrån erhålla behövlig kvinnlig arbetskraft. Om jordbrukarna kunde erbjuda samma avlöning och arbetsvillkor som andra yrkesfack och näringsgrenar torde det bliva väsentligt lättare att erhålla manlig arbetskraft till jordbruket, men en förutsättning härför är att jordbrukets produkter betalas så att jordbruket kan bära dessa högre kostnader. Beträffande den kvinnliga arbetskraften tror jag icke att högre löner komma att locka till anställning vid jordbruket i synnerhet då det förekommer deltagande i djurskötsel, det ser ut som de nu uppväxande kvinnorna skulle vara rädda för att komma i närheten av en ko. Ransätcr den 14 april 1938. Fr.

Julin.

Till Värml. läns hushållningssällskap, Karlstad. Med anledning av Eder skrivelse den 15 mars 1938, angående yttrande om »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket» svaras: 1. Att anskaffa arbetskraft till jordbruket nu är ju hart när omöjligt, då isynnerhet kvinnlig. Att tjäna »bondpiga» det är något av det sämst tänkbara, det skall finnas rent mer än vanligt mod för att taga en så'n plats. Den som det gör räknas som mindervärdig, rent av. Likaså en kvalificerad manlig arbetare är ju praktiskt taget fåfängt få anställd. Det vore ju dugliga arbetare som behövdes nu, om det skulle vara någon möjlighet att klara sig på jordbruk — som läget är. 2. Botemedel, ja, låt jordbrukets utövare komma på något så när samma plan som industriens i alla hänseenden ( = samma levnadsstandard). Finge jordbruksarbetaren samma förmåner som industriens, torde det få anses ganska säkert att 75 % lika gärna ginge i jordbrukstjänst.

48* Med andra ord, låt jordbruket komma till »heders» igen, så är nog flykten från landsbygden hejdad, om så ej sker, blir nog »flykten» snart så intensiv att den ej står att hejda, förrän det är försent. Åleby, Sunne den 13 april 1938. För Fryksdals hushållningsgille. AXEL ANDERSSON. Till Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Karlstad. Med anledning av Eder skrivelse av den 15 förra månaden får jag härmed anföra följande: Min hemort är en sådan typisk småbrukarbygd, som i största utsträckning sköter sitt jordbruk med eget folk, endast ett mindre fåtal äro hänvisade till lejd arbetskraft, men även för detta mindretal finnas stora svårigheter att erhålla sådan. När detta lyckas är det numera regel, att det inte går att få annat än mindre kvalificerad arbetskraft, då det synes som om skötsel av djur och ladugård sökes endast av sådana, som inte kunna erhålla annat arbete. I vissa fall står inte nödig lejd arbetskraft, varken manlig eller kvinnlig, att uppdriva, trots det begränsade antal min hemort behöver. Löner och andra förmåner har ökats undan för undan, men med samma resultat. Att komma med positiva förslag till åtgärder, som kunna upphäva detta missförhållande torde vara svårt, eller rent av omöjligt, då det förefaller som en naturlag i vår tid, att människorna sträva efter att tränga ihop sig i samhällen. Detta är väl också förklarligt, då de där ha så ojämförligt många fler möjligheter att tillvinna sig förmåner av både ideell och materiell natur. Skulle jordbruket uppnå möjlighet att erbjuda samma löner som industrien och andra yrkesfack torde väl någon ändring i missförhållandet »flykten från jordbruket» kunna ernås, men med den mentalitet människorna i vår tidsålder ha, förefaller saken tämligen hopplös. Sandviken, Lennartsfors den 9 april 1938. Högaktningsfullt Axel

Nilsson.

Till Befolkningskommissionen. I anledning av kommissionens skrivelse den 14 mars 1938 med anhållan om Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts yttrande med avseende å läget på jordbrukets arbetsmarknad får utskottet anföra följande. Beträffande frågan, huruvida tillgång finnes å lämpliga och kvalificerade arbetare av båda könen, får utskottet, efter att hava inhämtat yttranden från sällskapets underavdelningar, som elt allmänt omdöme om förhållandena inom Örebro län uttala, att stora svårigheter föreligga för närvarande vid anskaffandet av omförmälda arbetskraft. Vad gäller den manliga arbetskraften äro dessa svårigheter särskilt framträdande i fråga om ogifta drängar. Det torde icke vara någon väsentlig skillnad mellan de gårdar, för vilka lantarbetstidslagen är gällande samt där maskinanvändning kan ifrågakoinma och övriga gårdar. Tillgången på kvinnlig arbetskraft kan nästan undantagslöst betecknas som synnerligen ringa. Att anskaffa hembiträden, som äro villiga att deltaga i utearbete eller ombesörja mjölkning, är så gott som omöjligt. I övrigt hänvisas till bifogade sammanställning över inkomna svar från sockengillesordförande m. fl., varav framgår, att förhållandena äro något varierande inom olika delar av länet.

49* Som svar på den hypotetiska frågan, huruvida, även om jordbruket skulle komma att kunna erbjuda samma löner och övriga arbetsvillkor, som erbjudas inom andra yrkesfack och sysselsättningsgrenar, den nuvarande tendensen i fråga om »flykten från jordbruket» icke skulle kunna hejdas, vill utskottet i likhet med flertalet av dem, från vilka uttalanden infordrats, framhålla, att denna flykt nog delvis skulle kunna hejdas i fråga om den manliga arbetskraften, och där främst beträffande de gifta arbetarna, men näppeligen beträffande den kvinnliga av skäl som senare närmare angivas i denna skrivelse. Det bör dock framhållas, att den av kommissionen uppställda frågan är mera av teoretiskt intresse, då jordbrukets arbetsförhållanden troligen aldrig kunna så ordnas, att en direkt jämförelse med industriens arbetsförhållanden låter sig göra. Av grundläggande betydelse för förhindrandet av en fortsatt »flykt från jordbruket» och en fortsatt utveckling i riktning mot »avfolkning av landsbygden» torde dock vara, att jordbrukets lönsamhet kommer upp på en högre nivå än vad nu är förhållandet. Därtill kommer en annan och måhända lika viktig faktor för trivseln vid jordbruket. Utskottet åsyftar förbättrandet av bostadsförhållandena på landsbygden. Då jordbruket av allt att döma måsle inrikta sig på, att framdeles företrädesvis anställa gifta arbetare, föreligger alltså icke endast behov av bättre, mera hygieniska och bekväma bostäder utan jämväl en ökning av bostadsbeståndet. Vilka summor, som här skulle behöva investeras, låter sig knappast beräkna utan ingående undersökning, men för att genomföra en dylik bostadsförbättring utan statssubvention, vilken förbättring givetvis måste vara av vida större omfattning än det nuvarande med statsmedel understödda förbättringsarbetet avseende lönebostäder, måste utan tvivel en icke oväsentlig höjning av prisnivån på jordbrukets produkter äga rum. Flykten från jordbruket och landsbygden torde dock icke få betraktas enbart som en fråga om höjda produktpriser och löner och i övrigt bättre materiella förhållanden. Skall en ändring kunna åvägabringas, måste dessutom en annan mentalitet i fråga om jordbruksarbetets betydelse och lantlivets värde framskapas. Arvegårdstanken bör i detta sammanhang uppmärksammas, vare sig detta kan tänkas ske genom en i lag. stadgad .ordning eller genom.ett. frivilligt, be.fäs.tande.av. gå.rde.n som grund för släktens bestånd. Det ligger i öppen dager att ungdomen, särskilt den kvinnliga, icke dragés till städerna och de större samhällena endast därför att nöjen av olika slag där erbjudas i rikare mått än på landet. Ej heller kan här endast föreligga en lönefråga. Förhållandena hava nämligen utvecklat sig så eller tendera att komma därhän, att arbetslönerna för den kvinnliga arbetskraften på sina håll ligga högre på landsbygden än inom de industriyrken, som här i allmänhet kunna ifrågakomma. Och ändock övergives hembygden. Förklaringen måste sökas däri, att det gått in i det allmänna medvetandet, att det är »finare» att arbeta i staden än på landet, bättre att arbeta på fabrik än i hemmen; jordbruksarbetet anses med andra ord mindervärdigt jämfört med andra yrken eller »inte gott och fint nog». Det har dessutom gjorts gällande, att ungdomen skulle trivas bättre vid jordbruket, om mer maskiner komma till användning. Arbetet blir då trevligare och renligare — det är något »intressant med maskiner». Vidare har framhållits, att flykten från jordbruket kan psykologiskt förklaras bland annat därmed, att de unga tröttna på att ständigt höra i hemmen hur dåligt och bekymmersamt det är att hålla på med jordbruk. Med detta undervärderande av jordbruket har även följt, att ingångna arbetsöverenskommelser icke ansetts vara av sådant värde, att de behöva respekteras. Särskilt bland ogifta drängar florerar för närvarande i mycket stor utsträckning systemet att efter en kortare tids tjänstgöring utan vidare lämna arbetsplatsen och fara ifrån gården. I samband härmed vill utskottet icke underlåta att omnämna, att tanke framkastats om förbud för industrien att under vegetationsperioden anställa 4*—387986.

50* arbetare, som bevisligen komma från jordbruket. Det har även ifrågasatts lagstiftning, som skulle förbjuda fabriker och affärsföretag att anställa flickor under 17— 18 år. Dessa skulle i stället hänvisas till hemarbete i städerna. På sådant sätt skulle stadshushållens hembiträden kunna rekryteras i stort sett från städerna, och landsbygden finge behålla sin kvinnliga arbetskraft inom ifrågavarande åldersgrupper. Att höja jordbruksyrkets anseende genom lämpligt lagd upplysningsverksamhet vore säkerligen av stort värde, och för den skull är det arbete, som i nämnda avseende för närvarande bedrives bland annat från Jordbrukareungdomens förbunds sida, värt all uppmuntran. I ett dylikt upplysningsarbete bör jämväl ingå ett klarläggande av, hur reallönerna förhålla sig inom industrien i jämförelse med jordbruket. För närvarande är man bland jordbruksarbetarna säkerligen i hög grad benägen för att underskatta värdet av naturaförmåner av olika slag. Det kan t. o. m. ifrågasättas, om icke ett annat betalningssystem än det nu brukliga borde införas för jordbrukets löntagare. Åtgärder för förhindrande av flykten från jorden torde helt naturligt bliva i hög grad varierande för olika delar av landet. Inom exempelvis Örebro läns bergslag och skogsbygder måste säkerligen alldeles särskilda åtgärder tillgripas för att kunna bibehålla den bofasta jordbrukarebefolkningen. Här gäller att främst söka bevara och vidare utveckla de bäst belägna gårdarna och den uppodlade jord, som verkligen lämpar sig för det nutida jordbruket. Det torde vara uppenbart, att lika betydelsefullt som det är, att behålla folket vid det modernt drivna jordbruket, det större såväl som det mindre, lika meningslöst vore det att tillgripa åtgärder, som på ett konstlat sätt bundo kvar människorna och särskilt ungdomen vid jordbruk, som icke under några förhållanden kunna bliva räntabla. Det finnes t. ex. bland de ofullständiga jordbruken å ena sidan sådana, som behöva kompletteras, å den andra sådana, vilka icke äga existensberättigande. Utskottet får slutligen framhålla, att jämsides med frågan om höjning av jordbrukets lönsamhet och därmed sammanhängande ekonomiska förbättringar och spörsmålet om viss sinnesändring i fråga om jordbruksarbetets anseende och överhuvud taget frågan om arbetets ära, måste nöjesfrågan på landsbygden ägnas uppmärksamhet och bliva föremål för praktiska omsorger. Biografväsendets kraftiga men sunda utveckling bör i detta sammanhang särskilt bliva föremål för utredning. Detta sammanhänger i sin tur med bland annat frågan om åstadkommande av bättre samlingslokaler. Örebro den 10 maj 1938. För Örebro läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott

BROR C. HASSELROT. Nils Johan

Hultgren.

Inkomna svar på frågan: Hurudan är tillgången på lampliga och kvalificerade Jordbruksarbetare ? Sockengillesområde Almby-Ånsta

Manliga

Hittills ingen brist på jordbruksarbetare. Ej tillräcklig tillgång på ladugårdskarlar. Axberg-Hovsta Otillräcklig tillgång på jordbruksarbetare.

Kvinnliga Omöjligt a t t erhålla lämplig arbetskraft, i synnerhet för mjölkning. Otillräcklig tillgång,

51* Sockengillesområde Manliga Glanshammar- Svårt a t t erhålla dugliga kreatursRinkaby skötare och ogifta kördrängar.

Gräve-Kil

Hallsberg

Kumla Asker

Boo

Ekeby

Gällersta

Lännäs

Sköllersta

St. Mellösa Svennevad

Askersund

I allmänhet stora svårigheter; de större och mindre jordbruken ungefär likställda. Tillgången ytterst k n a p p , svårigheterna särskilt k ä n n b a r a ifråga om djurskötseln och gäller alla förekommande storleksordningar. Mindre god tillgång. Liten tillgång, lika för både små och stora gårdar.

Kvinnliga Omöjligt a t t få kvinnlig arbetskraft om mjölkning ingår i arbetet. Svårt a t t få h e m biträden. Svårigheterna ytterligare skärpt a beträffande de kvinnliga. K a n erhållas endast u n d a n t a g s vis.

Finns inga. Lämpliga hembiträden gå k n a p past a t t få, även om de bjudas samma löner som manliga tjänare. Finns ej a t t få vare sig för utomeller inomhusarbete.

Arbetskraften otillräcklig; den yngre arbetskraften stannar ej vid jordbruket. Tillgången mycket otillfredsstäl- Går knappast a t t uppdriva; jordbrukarna skaffa sig för lande å såväl ogifta som gifta; den skull gifta arbetare i stälomöjligt a t t få ladugårdskarlar; let för drängar. mindre och avlägset belägna jordbruk svårare a t t få arbetare än större och centralare belägna. Svårt a t t erhålla ogifta drängar Mycket ont om kvinnlig arbetskraft, och går ej a t t erhålla till rimliga löner. Vid de mindre .om mjölkning .ingår i arbetet. jordbruken,, som ej kunna.hålla . särskilda ladugårdsskötare, svårt a t t erhålla arbetskraft. Socknen har tillgodosett grannkommunerna med arbetskraft av b å d a könen, och något överskott torde nog finnas än, oavsett nativiteten. Går a t t anskaffa, ehuru med svå- Svårare än manliga. righet; gäller både stora och små gårdar. Brist. L ä t t a r e för jorbruk som Stor brist. falla under arbetstidslagen. Jordbruksarbetare finnas a t t få i Finnes. t r a k t e n , fast någon knapphet för de mindre gårdarna. Tillgången ringa, särskilt på kva- Allmän brist: k n a p p a s t möjligt a t t uppbringa till bondgårdar; lificerade drängar. i synnerhet då arbetet är förenat med mjölkning och utearbete. Manliga jordbruksarbetare finnes Nästan omöjlig a t t anskaffa. nog a t t få, men mot mycket höga avlöningar. Ladugårdspersonal svår att anskaffa.

52* Sockengillesområde

Manliga

Hammar

Finnes icke a t t uppbringa, svårigheterna lika stora för såväl större som mindre jordbruk.

Lerbäck Snavlunda

Ofta knapphet. Mycket svårt för de större jordbruken; de mindre söka reda sig med egen eller med u t b y t e av arbetskraft. Tillgången knapp, men torde täcka behovet; för de mindre jordbruken är svårigheten a t t skaffa arbetskraft störst på grund av de t ä t t återkommande ersättartjänstgöringarna i ladugård och stall; och särskilt svårt a t t få folk till ladugårdar med kombinerat utearbete. Finns ej a t t uppbringa; svårigheterna värst för mindre jordbruk, som äro hänvisade till yngre, ogifta arbetare. Svårt a t t anskaffa. På de mindre gårdarna mycket ont efter drängar; på de gifta arbet a r n a åtminstone någon tillgång.

EdsbergTångeråsa

Hackvad

Knista Kräcklinge

Kvistbro Nysund

Går knappast a t t uppbringa. De större jordbruken h a stora svårigheter a t t hålla kvar nödiga arbetare av årsanställda eller rekrytera nya och än mera a t t få kvalificerade arbetare. Det har ibland under de båda senaste åren inträffat, a t t skörden till en del blivit förstörd i brist på arbetshjälp. Att få torp besatta, även om de äro välbelägna och i mycket gott skick, är knappast att t ä n k a på. Mindre jordbruk, som mestadels använda

Kvinnliga Till hushåll där köken äro utrustade med alla moderna bekvämligheter, värmeledning i bostäderna, ordnad ledighet erhålles samt hembit r ä d e t har eget rum och god kost tillhandahålles kan hjälp uppbringas mot lägst 60 å 75 kr. per mån. Där barn finnas äro svårigheterna större a t t få kvinnlig hjälp. Där mjölkning och utearbete ingår i arbetet kan ej arbetskraft till något pris erhållas. Finnas inga. Fullständigt omöjligt.

Utejungfrur och hembiträden täcka icke på långt när behovet; sådan arbetskraft kunna många jordbruk icke uppbringa.

Finns ej a t t uppbringa.

Vilja ej arbeta vid jordbruket. Omöjligt a t t åstadkomma; enl. uppgift skulle flickorna begärt och även fått 100 ända till 125 kr. per månad. Går ej a t t uppbringa. Ännu större svårigheter a t t anteckna, och ofta är det omöjligt a t t få även små anspråk tillfredsställda. Husmödrarna få därför vanligen vidkännas dubbel arbetsbörda med 14— 16 tim. för a t t inte tala om det ej sällsynta 17—18 tim. för dygn och med minimala måltidsraster. Sådant blir mer och mer vanligt för en ansvarskännande husmor vid lanthushåll. Lönen härför är

53* Sockengillesområde

Manliga ogifta tjänare, ha svårigheterna lika stora och i flera fall ännu större, enär de ofta ej k u n n a hålla arbete hela året. Att få extra arbetshjälp i bråd tid går ej a t t räkna med.

Ramundeboda Tillgången mycket knapp, särskilt vad gäller ladugårdspersonal; svårigheterna störst för de mindre jordbruken a t t erhålla drängar och jungfrur, som skola deltaga i kreatursskötsel. Skagershult Nära nog omöjligt a t t få tag i någon arbetskraft till jordbruket. Viby Hittills möjligt a t t erhålla nödig arbetskraft mot höga avlöningar, men det synes bli svårare år från år för såväl större som mindre jordbruk. Ervalla Svårt a t t erhålla för både större och mindre jordbruk.

Kvinnliga knappast mer än m a t och husrum och ett mycket sparsamt tillfredsställt klädesbehov.Det är att märka, att detta gäller såväl större som mindre jordbruk. Vid de senare torde ibland primitivitet och behovsminimum förenkla problemet och medgiva kortare arbetstid. Går ej a t t erhålla, ej heller till de hushåll, som ej äro lanthushåll.

=

manliga.

=

manliga.

Mycket svårt a t t erhålla vid alla gårdar, i synnerhet där mjölkningsmaskiner saknas. Stor brist på kunnig hjälp.

Fellingsbro södra Lillkyrka

Mindre gårdar ha ej k u n n a t få arbetare. För större lantbruk, där gifta arbetare användas, ännu ej så stora svårigheter, utom vad gäller ladugårdsskötare. Stor brist på drängar i husbondens kost.

Näsby-Ödeby

Ogifta, manliga jordbruksarbetare och särskilt ladugårdspersonal är nästan omöjligt att anskaffa. De större jordbruken, som kunna Går ej a t t uppdriva. a n v ä n d a gifta statare ha ännu, fast med svårighet, lyckats erhålla arbetskraft; ogifta jordbruksarbetare för de mindre jordbruken så gott som omöjligt a t t få. De kvalificerade arbetarna sugas Svårt a t t uppbringa. ifrån jordbruket till industrien. Synnerligen svår att anskaffa, i Nästan omöjlig a t t uppbringa. synnerhet för de mindre jordbruken. Under de sista åren uteslutande Kvinnliga tjänare, som vilja mjölka, omöjligt att få; de gå t a g n a utifrån; efter någon måhellre till krutbruket, även nad slutat och flyttat till Bofors. om lönen skulle bli lika.

Bjurtjärn

Degerfors Karlskoga Karlskoga norra

Stor brist, nästan omöjligt a t t erhålla hembiträden även vid bjudande av goda löner. Svårigheten är nästan lika stor även om utomhusarbete ej ingår i åliggandena. Till jordbrukshushåll och diverse arbeten går ej a t t anskaffa.

54* Kvinnliga Sockengillesområde Manliga Obetydlig tillgång. (Jämför KarlJämför Karlskoga norra. Linnebäck skoga norra.) Grythytte N ä s t a n omöjligt för de mindre jordbruken; r ä t t svårt även för Går knappast a t t få. de större. Svår a t t uppdriva; särskilt dränHjulsjö gar vid de mindre jordbruken, = manliga. som även ha svårt a t t betala de löner, som fordras. Under senare l x / 2 åren mycket Omöjligt. Järnboås svårt a t t få jordbruksarbetare. Ingen tillgång. Ingen tillgång. Viker Ljusnarsberg Tillgången mycket knapp, dock Svårigheterna större a t t skaffa kvinnlig än manlig hjälp. torde den allra nödvändigaste arbetskraften kunnat anskaffas. Under skördetiden omöjligt upp- Stor brist på arbetskraft till Götlunda lanthushåll och lantarbete, bringa arbetskraft, i synnerhet ofta ej till något pris. till de större jordbruken.

Till Befolkningskommissionen. I anledning av Befolkningskommissionens skrivelse den 14 mars 1938 rörande läget på jordbrukets arbetsmarknad får Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anföra följande. I skrivelsen frågas »huruvida tillgång finnes å lämpliga och kvalificerade arbetare av båda könen vid betalande av för närvarande gängse löner och för närvarande brukliga förmåner med avseende å arbetstid och bostäder m. m. eller huruvida även — därest sådana löner och sådana övriga arbetsvillkor erbjudas — fall förekomma, då jordbrukare inom hushållningssällskapets förvaltningsområde icke kunna uppdriva dylik arbetskraft». Förvaltningsutskottet har icke ansett sig kunna objektivt besvara dessa frågor med mindre en utredning verkställdes, som kunde ligga till grund för ett uttalande. En sådan utredning har av hushållningssällskapet genomförts. På grund av den korta tid, som stått till förfogande och av kostnadsskäl, har densamma icke kunnat utsträckas att omfatta hela länet, utan måst begränsas till en socken inom varje hushållningsgilles område. I Vangsbro gille, som endast omfattar Västerfärnebo socken, medtogs dock endast 6 stycken större byar, någorlunda likformigt fördelade över socknen. De socknar, som skulle ingå i utredningen uttogos genom lottning. Utvalda blevo härvid Kungs-Barkarö, Bergs, Västerås Barkarö, Kärrbo, Härnevi, östervåla, Kila och Karbennings socknar jämte Sör Gärdsbo, Norr Salbo, ösby, Hedbo, Västerbykil och Sör Hörende byar i Västerfärnebo socken. I de sålunda uttagna områdena berörde utredningen alla brukningsdelar med 15 hektar eller större areal åkerjord. Mindre jordbruk kunna i detta sammanhang uteslutas, ty vid insamlandet av uppgifter för lantarbetarstatistiken har hushållningssällskapet gjort den erfarenheten, att ytterst få om ens några brukningsdelar med mindre än 15 hektar åkerjord anlita lejd arbetskraft. Utredningen omfattade sammanlagt 426 gårdar. Till var och en av dessa utsändes ett frågeformulär för ifyllande. Hur det senare var uppställt framgår av bilaga 1. I frågeformuläret liksom för övrigt i hela utredningen har det subjektiva be-

55* greppet »gängse löner och för närvarande brukliga förmåner» utbytts mot »i senaste kollektivavtal överenskomna löneförmåner och anställningsvillkor». Från samtliga 426 av utredningen berörda egendomar införskaffades vederbörligen ifyllda formulär. De inkomna uppgifterna ha sammanställts på hushållningssällskapet, och resultatet, i den mån detsamma berör redovisade arbetare, behov av ytterligare arbetskraft etc. framgår av tabellen bilaga 2. I de förutnämnda socknarna och byarna, som tillsammans representera 11-54 % av länets åkerareal, finnas enligt utredningen 616 årsanställda manliga arbetare, varav 568 över 18 år samt 198 årsanställda kvinnliga arbetare, varav 164 över 18 år. Med ledning av dessa siffror kan hela antalet inom länets jordbruk fast anställda arbetare beräknas till 5 339 män och 1 716 kvinnor, vilket nöjaktigt överensstämmer med uppgifter, som kunna hämtas ur den officiella statistiken. Enligt 1932 års jordbruksräkning voro nämligen 5 903 manliga och 1 712 kvinnliga, lejda arbetare varaktigt sysselsatta vid jordbruket inom Västmanlands län. Ett överraskande stort antal arbetare redovisas som mindre kvalificerade, vilket närmare framgår av bilagorna 2 och 3. Sålunda har beträffande c:a 10 % av samtliga manliga arbetare över 18 år och c:a 6 % av alla kvinnliga arbetare över samma ålder uppgivits, att de ej kunna betraktas som fullgoda. Orsakerna härtill ha också angivits i flertalet fall och har uppgivits vara någondera av hög ålder, otillräcklig erfarenhet, sjukdom, lyte, allmän svaghet eller dylikt. I frågeformuläret ha uppgiftslämnarna beretts tillfälle icke endast att redovisa vilka arbetare, som nu finnas, utan även att uppgiva vilken arbetsstyrka, som skulle hållas, om till kollektivavtalets löner tillgång funnes på fullgoda arbetare. Därigenom har det även blivit möjligt beräkna den brist på arbetskraft, som förefinnes i av undersökningen berörda områden. Som av tabellen framgår, råder största bristen på hembiträden, som äro villiga att utföra mjölknings- och annat förekommande utearbete. Icke mindre än 78 vakanser — för länet i dess helhet motsvarande omkring 775 stycken — ha redovisats beträffande denna kategori anställda. I fråga om manliga arbetare ger utredningen, i motsats till gängse uppfattning, vid handen, att det råder störst brist på kördrängar och därnäst på ladugårdspersonal. Detta förhållande förklaras därav, att de större gårdarna, som ha särskild för ladugårdsarbete anställd personal, givetvis i första händ måst tillse, att behovet av dylika arbetare blivit fyllt. Den genom utredningen framkomna bristen på arbetskraft får därför främst föras på det egentliga bondejordbrukets konto. Det ringa material, som står till förfogande, berättigar dock icke till någon mera ingående analys av hithörande förhållanden inom olika storleksgrupper av jordbruk. Som av tabellen framgår, skulle för länet i dess helhet enligt de resultat, utredningen givit, råda en brist på omkring 925 manliga arbetare över 18 år och 50 under 18 år samt på omkring 775 kvinnliga arbetare över 18 år. På kvinnliga arbetare under 18 år föreligger ett skenbart överskott, vilket får tolkas så, att många arbetsgivare, som ha unga flickor i sin tjänst, i stället för dessa skulle anställa äldre och mera erfarna hembiträden, om sådan möjlighet förelåg. Även på extra arbetskraft för olika ändamål såsom skogsarbete, dikning, skördearbete m. m. råder underskott, dock — vilket ligger i sakens natur — huvudsakligen å manliga arbetare över 18 år. I de berörda områdena uppskattas underskottet å sådan arbetskraft till 5 832 dagsverken, vilket för länet i dess helhet motsvarar c:a 50 000 dagsverken eller — om de behövliga extra dagsverkena kunde jämnt fördelas året runt — ungefär 175 årsanställda. I fråga om arbetslönerna torde det numera förhålla sig så, att dessa i regel överensstämma med gällande kollektivavtalsbestämmelser; dock betalas i vissa fall, särskilt åt personal i förmansställning, högre löner än dessa bestämmelser innehålla. De extra arbetarnas kontantavlöning varierar inom vida gränser huvudsakligen beroende därpå, att i avlöningen oftast ingå naturaförmåner i växlande omfattning. Måhända torde bristen på manliga arbetare icke vara fullt så stor, som utredningen

56* synes utvisa, då vid uppskattningen av behovet av arbetskraft, vederbörande icke alltid synes hava tagit tillräcklig hänsyn till den snabbt fortskridande mekaniseringen även vid bondejordbruket, varom det stora antalet under de senaste tre åren till jordbruket inköpta traktorer bär tydligt vittnesbörd. I fråga om den kvinnliga arbetskraften däremot torde den verkliga bristen vara fullt ut lika stor, som den av utredningen påvisade. Även om det material, som ligger till grund för den företagna utredningen, sålunda är behäftat med bristfälligheter, torde dock därav tydligt framgå, att det inom Västmanlands län för närvarande råder en kännbar brist på arbetskraft för jordbrukets behov, och att bristen särskilt gör sig gällande i fråga om kvinnlig arbetskraft, kördrängar (för bondejordbruken) och ladugårdspersonal. I skrivelsen framställer Befolkningskommissionen den hypotetiska frågan, »huruvida, även om jordbruket skulle komma att kunna erbjuda samma löner och övriga arbetsvillkor, som erbjudas inom andra yrkesfack och sysselsättningsgrenar, den nuvarande tendensen i fråga om 'flykten från jordbruket' icke skulle kunna hejdas». Enligt förvaltningsutskottets mening skulle frågan om »landsbygdens avfolkning» i allt väsentligt komma i ett gynnsammare läge, om företagarna inom jordbruksnäringen kunde erbjuda sina anställda samma löner och villkor i övrigt som andra yrkesfack och sysselsättningsgrenar. Visserligen föreligga många andra än rent ekonomiska skäl, som föranleda landsbygdens folk, särskilt den uppväxande ungdomen, att söka sin utkomst utanför jordbruket, men många av dessa skäl skulle elimineras, om jordbrukets företagare och anställda i inkomsthänseende bleve jämställda med sina motsvarigheter inom andra näringar. Många av uppgiftslämnarna ha även uttalat sig rörande orsakerna till »flykten från jordbruket» ävensom om de åtgärder, som kunna motverka »landsbygdens avfolkning». Av svaren framgår, att flertalet jordbrukare anser de låga lönerna — föranledda av jordbrukets alltför svaga räntabilitet — utgöra den främsta anledningen till berörda förhållanden. Flertalet framhålla också, att en förbättring avjordbrukets ekonomiska ställning är den enda effektiva åtgärd, som kan motverka »flykten», då jordbrukarna härigenom skulle kunna bereda förbättrade löner och villkor i övrigt såväl åt de anställda som åt i jordbruksarbetet deltagande familjemedlemmar. Berörda förhållanden belysas närmare av sammanställningarna i bilagorna 4 och 5. Slutligen anhåller Befolkningskommissionen i sin skrivelse, att förvaltningsutskottet ville göra ett uttalande rörande åtgärder av skilda slag, som kunna ifrågasättas i syfte att eventuellt förhindra en fortsatt »flykt från jordbruket». I anledning därav och i anslutning till vad ovan sagts vill förvaltningsutskottet framhålla, att en utveckling i den riktningen bör främjas, att motsättningarna i inkomsthänseende mellan företagare och arbetare inom jordbruket ä ena sidan och motsvarande kategorier inom andra näringar å den andra utjämnas. Men en sådan utveckling kräver läng tid, och åtgärder, som inom nära tid kunna lindra de svårigheter och olägenheter, det nuvarande tillståndet framkallat, äro önskvärda. Som temporära åtgärder vill förvaltningsutskottet därför föreslå, att taxorna för elektrisk energi revideras och göras förmånligare för energiavnämare på landsbygden, att frikretsområdena kring landsbygdens telefonstationer utvidgas, taxeområdena revideras och telefonavgifterna i görligaste mån sänkas, sä att största möjliga antal av landsbygdens innevånare kunna erhålla tillgång till detta kommunikationsmedel, som mer än något annat är ägnat att bryta den många gånger fruktade isoleringen ute i bygderna, att enskilda vägar i större utsträckning än nu är fallet intagas till allmänt underhåll, eller att det enskilda vägnätet på annat sätt understödes av det allmänna, och att den utredning, som härom nu pågår, i görligaste mån måtte påskyndas, samt att landsbygdens ungdom beredes ökade tillfällen att skaffa sig utbildning, särskilt i jordbruk och lanthushåll, till skäliga kostnader. Vidare vill förvaltningsutskottet som ett önskemal framhålla, att offentliga bygg-

57* Sammanställning

av

inkomna uppgifter r ö r a n d e förhållandena på a r b e t s m a r k n a d inom Västmanlands län. Å r s a n s t ä l l d

jordbrukets

a r b e t s s t y r k a Av nu anställda arbetare ha nedanstående antal högre löner än som fastställts i kollekKvinnliga tivavtalet

För närvarande finnas Av dessa kunna nedanstående nedanstående antal arbetare fast anställda arbetare antal ej betraktas

Underskott (—) eller överskott ( + ) av arbetskraft

Manliga

Manliga

Yrkesspecialitet

som fullgoda yrkesmän

Kvinnliga

Man- KvinnUnUn- Man- KvinnUnÖver der Över der liga liga Över der Över Un- liga liga der 18 år 18 år 18 år 18 år över över 18 år 18 år år över över 18 år 18 år 18 år 18 åi 18 år Rättare Ladugårdsförman i större ladugård Ladugårdsförman i övrigt Ladugårdskarl Stalldräng, fodermarsk.. Jordbruksarbetare, körkarl Jordbruksarbetare, löskaii Torpare Slöjdare eller smed . . . . Hembiträde, uteslutande anst. för husligt arbete Hembiträde som även utför mjölknings- och annat utearbete Mjölkerskor Diverse

20 Summa

+ 0

11 42 bl 26

— 1 11 1

or>

81 14 12

10 — —

- 1 - 9 -18

± o

+1 +1 +1

-58

-9

-18 - 2 + 0 + 0

1 \h 109 21 2

59 Beräknat antal för hela länet 4 923 416 1421

5 1 10

-io; -927 - 5 2

•10

+3

-78 - 2

+0

± o -90

+3

-780 + 26

61 Tillgäng på och behov av extra arbetskraft under år 1937 i ungefärligt antal dagsverken Ungefärligt antal dagsverken utförda av extra arbetare under år 1937 Arbetets art Av manliga

Av kvinnliga

Över 18 år

Under 18 år

över 18 år

12 931 3 467 12 296 8 266

207 31 1476 348

36960 Beräknat antal för hela länet a) Dagsverken 320 369 b) Årsanställda J 1120

Skogsarbete . Dikning Skördearbete . Övrigt arbete Summa

1 Under 18 år

För slutförande i behörig tid av arbetena hade ytterligare erfordrats nedanstående antal extra dagsverken Av manliga

Av kvinnliga

Över 18 år

Under 18 år

Över 18 år

Under 18 år

1335 709 2 558 1230

50 488 190 678

30 175 205

5 877 20

1777 62

2 092

811 1677 2 488

190 232 422

5 832

108 10 16S

18133 64

21566 75

3 659 13

50 552 177

1456 5

Beräknade under den förutsättningen, att dessa dagsverken kunde utföras året runt.

58* nadsföretag, speciellt väg- och brobyggnader, som visat sig vara särskilt svåra konkurrenter till jordbruket om arbetskraften, i största utsträckning givas karaktären av beredskapsarbeten att igångsättas under industriens lågkonjunkturer. Även böra aktgivas på och utnyttjas sådana möjligheter, som kunna förefinnas för att överflytta på en ort överflödig arbetskraft till ställen, där brist kan föreligga. Slutligen anser sig förvaltningsutskottet böra påtala industriens anställande av tillfällig arbetskraft under högkonjunkturer. Under sådana perioder anställes i stor omfattning landsbygdsungdom, som efter längre eller kortare tid åter entledigas. Dessa ungdomar, som industrien icke varaktigt kan sysselsätta, bli obenägna, att när omständigheterna så påfordra, återvända till jordbruket, för att som arbetare vid detta själva skaffa sig sin utkomst. Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. A. B. GÄRDE. K.

Sjöfält.

Sammanställning av uppgivna orsaker till att vissa arbetare icke kunna betraktas som fullgoda. Orsak Hög ålder Otillräcklig erfarenhet Sjukdom, lyte, allmän svaghet e. d Utan angiven orsak

Antal fall bland Manliga Kvinnliga arbetare arbetare 13 2 9 2 27 5 10 1 Summa 59 10

Sammanställning utvisande uppgiftslämnarnas uppfattning om orsakerna till »flykten från jordbruket». ^

,

0 r s a k e r

Antal uttalanden

Ekonomiska orsaker. Högre löner vid industri, hantverk och vägbyggen Jordbrukets låga räntabilitet Låg levnadsstandard på mindre jordbruk Jordbrukets skuldsättning Höga fastighetsskatter Orsaker, som ha samband med arbetsförhållandena. Lång arbetstid för familjemedlemmar Bundenheten under sön- och helgdagar Tungt arbete Ohygieniska arbetsplatser (för kvinnor) Avsaknaden av ordnad semester

55 30 23 5 5

Sociala orsaker. Sysselsättning vid jordbruket har dåligt socialt anseende Bristen på förströelsemöjligheter Dåliga bostäder Arbetslöshetspolitiken

23 20 10 6

96 19 13 6 5

59* Orsaker Diverse orsaker. Ovissa framtidsutsikter inom jordbruket Bättre utbildningsmöjligheter i städer Låg nativitet Jordbruksarbetet har blivit säsongarbete Dåliga kommunikationer

Antal uttalanden 8

3 2

Summa

2 *• 332

Sammanställning utvisande uppgiftslämnarnas uppfattning om vilka åtgärder, som böra vidtagas i syfte att motverka en fortsatt utveckling i riktning mot landsbygdens avfolkning. Antal uttalanden Ekonomiska åtgärder. Förbättrad ekonomisk ställning åt jordbruket 79 Lägre priser på redskap och maskiner 15 Lägre skatter och rättvisare fastighetstaxeringar 4 Åtgärder för förbättring av arbetsförhållandena. Rationalisering av arbetet i djurstallarna Jordbruksarbetets mekanisering Större brukningsdelar

8 7 1

Sociala åtgärder. Bättre bostäder 8-timmars arbetsdag Bort med understöd och nödhjälpsarbeten Understöd till barnrika familjer Högre nativitet •••••• •••••••.•••.•••.••:••,•••.••:••.•••.••;••.• Diverse åtgärder. Systematisk propaganda för lantbruket Inga vägarbeten, endast underhåll under högkonjunktur Bättre kommunikationer Stöd åt föreningsrörelsen 2 års arbetstjänst vid jordbruk för all ungdom Bättre utbildningsmöjligheter Säkrare framtidsutsikter Skuldfria ägare, ej arrendatorer på mindre gårdar Ordnad semester Högre pensioner Idrottsplatser Styckning av statens egendomar

. *, 8 5 5 4 4 3 3 2 2

Summa

Till Befolkningskommissionen,

20 9 3

1 187

Stockholm.

Uti skrivelse av den 14 mars 1938 har Befolkningskommissionen anhållit om Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts yttrande i ärende rörande »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket» och i samband därmed framställt vissa frågor.

60* Inledningsvis vill förvaltningsutskottet framhålla, att förhållandena i de hänseenden, som yttrandet avser, äro mycket skiftande inom länets olika delar. Kopparbergs län är stort, vilket bland annat framgår därutav, att det innefattar en landareal, som är avsevärt större än de sammanlagda arealerna för Västmanlands, Uppsala, Södermanlands och Örebro län. Åkerjorden är fördelad på ett stort område, och de enheter, som betecknas som jordbruk, äro belägna inom orter med i förhållande till varandra vitt skilda förutsättningar för jordbruksdrift. Sålunda äro områdena i de södra delarna och utefter Dalälvens nedre lopp i fråga om möjlighet till variationer i jordbrukets drift och beträffande dettas lönsamhet jämställda med mellansvenska förhållanden, under det att jordbruket i de översta, högt över havet belägna orterna erbjuder möjlighet endast för boskapsskötsel. De inom området mellan dessa ytterligheter belägna jordbruken närma sig, allt efter sin höjd över havet, den ena eller andra av dessa typer. I den officiella jordbruksstatistiken är länet indelat i följande jordbruksområden, nämligen: a) Bergslagen, b) Östra Dalarna, c) Mellanbygden och d) Fjällbygden.' Medelarealen åkerjord per brukningsdel utgör för Bergslagen, som har 2 129 brukningsdelar och en sammanlagd redovisad åkerareal av 9 219 ha, A-3 ha, Östra Dalarna, som har 6 976 brukningsdelar och 59 031 ha åkerjord, 8s ha, Mellanbygden, som har 12 577 brukningsdelar och 37 577 ha åkerjord, S-o ha och Fjällbygden, som har 1 225 brukningsdelar och 2 706 ha åkerjord, 2-2 ha. Även om förestående statistiska uppgifter böra korrigeras i någon mån, beroende på att några brukningsdelar måhända redovisats som enheter fast de sambrukas med andra, visa de dock oförtydbart, att länet är ett småbrukaredistrikt. Detta utesluter emellertid inte, att ett stort antal jordbruk, särskilt i de södra och mellersta delarna av länet, äro i behov av fast, lejd arbetskraft och att många andra äro beroende av tillfällig sådan för jordbrukets skötsel. I fråga om tillgången på erforderlig arbetskraft har utskottet gjort undersökning genom hushållningssällskapels underavdelningar. Av rapporter från dessa framgår: 1) att det är sä gott som omöjligt att erhålla manlig kvalificerad arbetskraft till priser, som för kort tid sedan voro vanliga och därför kunna kallas gängse, samt att svårighet föreligger att erhålla arbetskraft även till priser, som över huvud taget ligga inom jordbrukets bärkraft, och ^ 2) att kvinnlig arbetskraft knappast står att få för något pris, i synnerhet om ladugårdsarbete skall ingå i tjänsten. Alldeles särskilt framträda nu anförda företeelser inom arbetsmarknaden i närheten av städer och industriområden, men de göra sig även starkt gällande på den rena landsbygden, vars ungdom också gärna söker sig till andra håll och annat arbete. När vars och ens arbetskraft måste nyttiggöras i förvärvssyfte, synas skäl icke föreligga till annat antagande, än att jordbrukets nuvarande brist pä arbetskraft skulle upphöra, om samma löner och övriga arbetsvillkor som inom andra yrkesfack och sysselsättningar kunde erbjudas. Enligt utskottets åsikt äro de företeelser, som betecknas med begreppet »flykten frän landsbygden», att betrakta som led i lantbefolkningens arbetstids- och försörjningsproblem, vare sig företeelserna yttra sig i svårigheter för det större jordbruket att erhålla arbetskraft eller genom att ägare till mindre jordbruk lämna dessa för att söka sig utkomst pä andra håll. Jordbruksarbetaren söker sig, naturligt nog, till industrien eller andra yrken, som ha förutsättning att ge honom bättre inkomst.' Hemmasöner och hemmadöttrar söka sig till mera givande och omväxlande sysselsättningar än hemarbetet erbjuder, i vilket de i regel måste deltaga utan annan nämnvärd ersättning än den, som utgöres av kläder, kost och logi i hemmet, och ägaren till ett mindre jordbruk, som ej tar hela hans arbetsförmåga i anspråk och därför ej heller kan ge honom full bärgning, söker sig även ut till andra orter, där arbete och full

61* försörjning kan erhållas. Denna tendens till bortflyttning från jordbruket ökar under tider av industriell högkonjunktur och i den mån andra folkgrupper kunna höja sin levnadsstandard över jordbrukarnas. Om »flykten från landsbygden» alltså huvudsakligen är ett arbetstids- och försörjningsproblem, bör det angripas som sådant, och detta torde ej kunna ske annat än genom åtgärder, som eliminera rådande missförhållanden. Bland önskvärda åtgärder i detta avseende må följande nämnas: 1. En sådan prissättning av jordbrukets produkter, att de större jordbruken kunna giva sina arbetare samma förmåner, som industrierna ge och som erfordras för att ge bättre existensvillkor för de s. k. självförsörjande jordbruken och som kunna stimulera ungdomen att stanna vid jorden. 2. En utökning och omläggning av lantbruksundervisningen så, att denna bättre än nu anpassas efter bondejordbrukens krav. 3. Genomförandet av rationaliseringsåtgärder, icke minst på kvinnornas arbetsområde, för ernående av möjlighet till arbetstidens avkortning och hjälp åt landsbygdens folk att utnyttja alla de fördelar den elektriska kraften erbjuder. 4. Åstadkommande av bättre utfartsvägar frän egendomar och byar med ogynnsamt läge i förhållande till allmänna vägar. 5. Bestämmelser, som underlätta sammanslagning av ofullständiga jordbruk. 6. Restriktiva bestämmelser till hindrande av för långt driven jordstyckning. 7. Återhållsamhet i bildandet av ofullständiga småbruk i sådana orter, där utsikt icke finnes för erhållande av varaktigt inkomstarbete vid sidan av jordbruket eller där lämpliga marker för åkerjordens eller ladugårdsskötselns utökning saknas. Eljest kan det befaras, att de svårigheter, som redan nu föreligga för småbrukarna att erhålla full försörjning i hemorten, ytterligare ökas. 8. Undervisning i för varje ort lämplig hemslöjd eller hemindustri och organisering av avsättningen av alster från sådana binäringar. Förvaltningsutskottet är av den uppfattningen, att en väl genomtänkt lösning av de förslag, som ovan skisserats, skall vara ägnad att motverka landsbygdens avfolkning och måhända även i någon mån bidraga till ett återvändande till jordbruketFalun den 18 maj 1938. Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. BERNH. ERIKSSON. Knut

Augustinson.

Till Befolkningskommissionen. Genom skrivelse den 14 mars 1938 har Befolkningskommissionen begärt Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts yttrande med avseende å läget på jordbrukets arbetsmarknad, sådant detta för närvarande gestaltar sig, med särskilt avseende å frågan, huruvida tillgång finnes å lämpliga och kvalificerade arbetare av båda könen vid betalande av för närvarande gängse löner och för närvarande brukliga förmåner med avseende på arbetstid och bostäder m. m. eller huruvida även — därest sådana löner och sådana övriga arbetsvillkor erbjudas — fall förekomma, då jordbrukare inom hushållningssällskapets förvaltningsområde icke kunna uppdriva dylik arbetskraft. Svar önskas även på den hypotetiska frågan, huruvida, även om jordbruket skulle komma att kunna erbjuda samma löner och övriga arbetsvillkor, som bjudas inom

62* andra yrkesfack och sysselsättningsgrenar, den nuvarande tendensen ifråga om »flykten från jordbruket» icke skulle k u n n i hejdas. Slutligen emotses förvaltningsutskottets uttalande rörande åtgärder av skilda slag, som enligt utskottets mening kunna ifrågasättas med syfte att eventuellt förhindra en fortsatt »flykt från jordbruket» och en fortsatt utveckling i riktning mot »avfolkning av landsbygden». Med anledning härav får förvaltningsutskottet i anslutning till de framställda frågorna anföra följande: Tillgången på kvalificerad manlig arbetskraft vid jordbruket är för närvarande mycket knapp inom sällskapets område. Huvudparten av den lejda arbetskraften kan betecknas såsom svag och kan icke hänföras under beteckningen kvalificerad arbetskraft. Det gäller beträffande den lejda arbetskraften i stort sett, att den delen kvarstannat vid jordbruket, som icke kunnat erhålla eller beredas platser vid industrien. Därtill må framhållas, att till den kvalificerade arbetskraften huvudsakligen kan räknas de jordbrukarnas egna söner, som stannat hemma vid jordbruket med tanke på att framdeles bli självständiga jordbrukare, samt vid det större jordbruket mera stadigvarande anställda, i regel gifta arbetare. Tillgången på lämplig, kvalificerad kvinnlig arbetskraft vid jordbruket i sällskapets område är otillräcklig. Särskilt framträdande är detta förhållande, där det kvinnliga arbetet även omfattar husdjursskötsel. Då ladugårdsskötseln i mycket stor utsträckning här åvilar kvinnorna, har också verklig brist på arbetskraft för detta ändamål gjort sig gällande. Vad gäller frågan om fall, då jordbrukarna icke kunnat uppdriva sådan arbetskraft, som i den första frågan avses, torde med åberopande av vad förut sagts om arbetskraftens kvalitet kunna sägas, att behovet av manlig arbetskraft kunnat tillgodoses, om också i många fall nödtorftigt. Erforderlig kvinnlig arbetskraft har däremot i en mängd fall icke kunnat anskaffas. Detta gäller även i stor utsträckning ställen, vilkas innehavare ha egna döttrar, som alltså icke kunnat bringas att stanna hemma. Detta förhållande har för många jordbrukare lett till oöverkomliga svårigheter. Då som förut sagts ladugårdsskötseln här nästan huvudsakligen åvilar kvinnorna, bli jordbrukarhustrurna ofta fullständigt utsläpade av det dubbla arbetet med hemmets och kreaturens skötsel. Flera fall äro också kända, då jordbrukarna nödgats reducera sina ladugårdsbesättningar eller helt slå ut desamma. På den hypotetiska frågan, huruvida den nuvarande tendensen i fråga om flykten från jordbruket icke skulle kunna hejdas, om jordbruket skulle kunna erbjuda samma löner och arbetsvillkor som andra sysselsättningsgrenar, anser sig förvaltningsutskottet kunna svara, att erforderlig kvalificerad manlig arbetskraft helt säkert skulle kunna behållas vid jordbruket, om löner och övriga arbetsvillkor där bleve jämställda med för grovarbetare inom andra sysselsättningsgrenar rådande, exempelvis industriens och vägföretagens. Den kvinnliga arbetskraftens dragning från jordbruket torde däremot icke kunna helt hindras genom nämnda förbättringar i avlönings- och anställningsvillkoren, försåvitt att arbetet även omfattar ladugårdsskötsel. Då det gäller enbart hushållsarbete och hemskötsel ställa sig förhållandena gynnsammare. Beträffande åtgärder med syfte att förhindra en fortsatt flykt från jordbruket och en fortsatt utveckling mot avfolkning av landsbygden vill förvaltningsutskottet framhålla några synpunkter. Jordbrukets möjlighet att erbjuda sina arbetare lika goda avlöningsförhållanden och övriga arbetsvillkor som en del andra sysselsättningsgrenar är i stort sett beroende av den utkomst, som jordbruket kan ge. Härutinnan ha priserna på jordbruksprodukterna och på jordbrukets förnödenheter synnerligen stor betydelse, särskilt vid jordbruk av den storleksordning, att jordbruket och husdjursskötseln skola lämna huvudinkomsten. Vid det mindre jordbruket, som är förhärskande inom sällskapets område, där biförtjänster framförallt genom körslor ha betydelse för försörjningen, bli alltid inkomsterna och därmed betalningsmöjligheterna ojämna.

63* Här ha givetvis också produkt- och förnödenhetspriserna stor betydelse för existensvillkoren, men ett jordbruk av detta slag kan i och för sig knappast under några förhållanden ge sådant utbyte, att innehavaren kan känna sig tryggad därpå och ha möjlighet att med andra yrkesutövare tävla om arbetskraften. Här framstår sålunda allvarligt olägenheten av uppdelningen av jorden i ett för stort antal ofullständiga jordbruk. Problemet jordbrukets avfolkning kan alltså i stort sett sägas vara huvudsakligen beroende på inkomstförhållandena. Med den större nettoinkomsten följer en förbättrad standard, större trygghet och självkänsla. Bland åtgärder i övrigt, som kunna motverka flykten från jordbruket, må nämnas förbättrad yrkesundervisning på jordbrukets område och skapandet av bättre förutsättningar för den mindre bemedlade att kunna tillgodogöra sig sådan undervisning. I jämförelse med städernas och industriorternas ungdom kan jordbrukareungdomens yrkesundervisning för närvarande sägas vara illa tillgodosedd. Underlättandet av arbetsbördan för kvinnorna på landsbygden genom förbättrade arbetsförhållanden inom hemmet synas utskottet också kunna räknas till de viktigaste bland åtgärderna i det förevarande syftet. Goda vatten- och avloppsförhållanden, jordbrukarekvinnornas befrielse från den tyngre delen av husdjursskötseln samt förbättringar i tvätt- och renhållningsbesväret må bl. a. nämnas. Av stor vikt för jordbrukets vidkommande är alltså införandet av manlig arbetskraft i större utsträckning på husdjursskötselns område. Den saken är också i stort sett ordnad vid det större jordbruket och bör kunna ordnas även vid det medelstora eller egentliga bondejordbruket. För det mindre jordbruket äro däremot utsikterna att för ladugårdsarbete kunna anlita kvalificerad manlig arbetskraft mycket små. Såsom betydelsefulla faktorer för landsbygdens vidkommande må också nämnas förbättringar i väg- och kommunikationsförhållandena, vilka kunna bidraga till att för landsbygdens ungdom motverka den känsla av isolering, som på sina håll vill göra sig gällande, bland annat genom att skapa förutsättningar för höjandet av kulturlivet i allmänhet, förenings- och nöjeslivet m. m. Skatteförhållandena på landsbygden i jämförelse med städer och samhällen i övrigt ställa sig till landsbygdens nackdel, vilket förhållande försvårar genomförandet av erforderliga kommunala anordningar "på"landsbygden till befolkningens fromma och alltså såväl direkt som indirekt bidrar till att där minska trivseln. En bättre utjämning av skattetrycket torde därför bli ofrånkomlig. Gävle den 4 juni 1938. På Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar: SVEN LUBECK. A.

FIgtström.

Till Befolkningskommissionen. Sedan Befolkningskommissionen i skrivelse den 14 mars 1938 infordrat yttrande från Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott beträffande vissa spörsmål rörande frågan om »landsbygdens avfolkning», får utskottet anföra följande. Den allmänna arbetsmarknaden å länets landsbygd karakteriseras av en betydande arbetslöshet främst beroende på den fortgående rationaliseringsprocessen inom trävaruindustrien, vilket alltså innebär att ett betydande överskott av arbetskraft i allmänna marknaden föreligger. Vad jordbrukets arbetsmarknad beträffar föreligger riklig tillgång på yngre, ej särskilt fackutbildad manlig arbetskraft i länets skogs- och jordbrukstrakter.

64* I industrisocknar eller trakter med blandad jordbruks- och industribefolkning är tillgången på manlig arbetskraft ej fullt så stor men måste såvitt angår yngre, oskolad arbetskraft betraktas såsom god. Till följd av befintlig »löneklyfta» — detta ord taget i dess vidaste bemärkelse — mellan jordbruk och industri förekommer ej någon nämnvärd övergång till jordbruket från industribefolkningen och detta gäller i huvudsak även beträffande i dessa trakter befintliga arbetslösa grovarbetare, som äro angelägna att trots viss befintlig arbetslöshet söka upprätthålla den löneoch levnadsstandard, de i likhet med industriarbetarna genom fackorganisationerna lyckats uppnå. Bemärkas bör att den manliga arbetskraft, som finnes anställd vid länets jordbruk, i huvudsak utgöres av ogifta drängar anställda antingen för helår eller enbart för respektive sommarhalvår. Gifta manliga jordbruksarbetare förekomma i huvudsak endast vid det fåtal större gårdar, som finnas inom länet, och dessa äro närmast jämnställda med övriga, genom stadigvarande avtal mer eller mindre fast anställda grovarbetare. Endast för ett ringa antal djurskötare tillämpas »stataresystemet». I detta sammanhang förtjänar framhållas, att det överskott av manlig arbetskraft, som föreligger vid åtskilliga småbruk i länet, särskilt beträffande de yngsta årsklasserna i viss, om ock begränsad utsträckning med fördel kan placeras vid större bondejordbruk i mellersta Sverige. Den viktigaste förutsättningen för att detta skall lyckas är att arbetsförmedlingen, såsom nu är fallet, bedrives fackmässigt. Av de något äldre årsklasserna har ett ej ringa antal, tack vare den förmånliga statshjälpen, kunnat skaffa sig »arbetaresmåbruk». En väsentligt olika bild företer förhållandena beträffande den kvinnliga arbetskraften i jordbruket, i det att en katastrofal brist på dylik arbetskraft råder inom länet. Detta är desto kännbarare eftersom ladugårds- och smådjursskötseln inom länet hittills i huvudsak handhafts av kvinnlig arbetskraft. Vid de egentliga bondejordbruken finnes som regel anställd särskild »ladugårdsjungfru», och vid vissa småbruk »landsjungfrur», som i något större utsträckning jämväl syssla med husligt arbete. Som bevis på bristen på kvinnlig arbetskraft kan anföras, att arbetsförmedlingen i länet under år 1937 i genomsnitt endast kunnat besätta 20 % av de anmälda, lediga platserna. Vidkommande frågan om tendensen i fråga om »flykten från jordbruket» skulle kunna hejdas, om jordbruket skulle kunna erbjuda samma löner och övriga arbetsvillkor, som erbjudas inom andra yrkesfack och sysselsättningar, kan utskottet endast uttala förmodanden. I ett »småbrukarlän» som Västernorrlands utgöres arbetskraften för övrigt övervägande av respektive jordbrukare och deras anhöriga. Beträffande den m a n l i g a arbetskraften vid »fullständiga» mindre jordbruk torde frågan kunna besvaras jakande. Vid avsides belägna, mindre jordbruk samt vid de större bondejordbruken och storbruken är det möjligt, att den mest högklassiga manliga lejda arbetskraften icke kan bibehållas eller att i varje fall en viss selektion fortfarande kommer att äga rum. Bemärkas bör dock, att denna arbetaregrupp spelar en relativt liten roll i detta län. Vidkommande den kvinnliga arbetskraften torde tendensen till »flykt från jordbruket» komma att väsentligen minskas men knappast att helt upphöra. Fortfarande torde få emotses en viss knapphet på lejd kvinnlig arbetskraft vid jordbruk i närheten av städer samt på kvinnliga ladugårdssköterskor överhuvud taget. Antagligt är att ladugårdsarbetet vid de fullständiga jordbruken i ej ringa utsträckning måste överlåtas åt manlig arbetskraft med visst företräde för gifta arbetare, vilkas hustrur kunna biträda vid mjölkning — med eller utan maskin — samt diskning o. d. Bland åtgärder till förhindrande av flykten från jordbruket intaga givetvis alla sådana, som avse att skänka jordbrukets arbetare motsvarande levnadsstandard

65* som andra yrkesgruppers arbetare den största rollen. Härvid stöter man i Västernorrlands län på den stora primära svårigheten, att ett stort antal brukningsdelar äro alltför små för att kunna skänka sina brukare full bärgning. Desto angelägnare synes det därför vara, att samhället genom skärpt lagstiftning förhindrar att »besutenhetsgraden» på redan befintliga »fullständiga» jordbruk genom styckning eller jordavsöndring minskas under en skälig nivå. Av alldeles särskild betydelse för förhindrande av landsbygdens »avfolkning» äro alla de åtgärder, som avse att förbättra den kvinnliga landsbygdsbefolkningens arbetsförhållanden och primära levnadsstandard beträffande bostäder samt allmän och enskild hygien. Även om de skräckmålningar över småbrukarhustrurnas och deras biträdens arbetsförhållanden, som nu i propagandasyfte utföras, i regel äro överdrivna och därför skadliga, förhåller det sig otvivelaktigt så, att arbetsfördelningen mellan »manligt» och »kvinnligt» arbete till förfång för kvinnorna ofta ej anpassats efter tidsförhållandena samt att mycket ännu brister beträffande arbetsbesparande och hygieniska anordningar för mjölkhushållningen, hushållsarbetet samt hemmets skötsel. För bibehållande av den kvinnliga arbetskraften å landsbygden är det av vikt, att den beredes motsvarande fördelar beträffande bostäder och reglerad arbetstid, som gälla för motsvarande kategori i städerna. Härnösand den 14 juni 1938. Ä Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar: R. CRONA.

Till Befolkningskommissionen. Anmodad avgiva yttrande ang. den s. k. »flykten från jordbruket» m. fl. i samband därmed stående frågor får Jämtlands läns hushållningssällskap anföra följande, varvid givetvis förhållandena inom Jämtlands län närmast komma att beröras. Inom länet är jordbruksnäringen den förhärskande. Till jordbruket vill förvaltningsutskottet då även räkna med skogshanteringen på de enskilda jordbruksfastigheterna. Där skogsarealen står i lämpligt förhållande till den odlade jorden, får innehavaren ett över hela året mera jämnt fördelat arbete, något som visat sig vara av stor betydelse för arbetskraftens rationella utnyttjande. I samma mån som jordbrukarna komma till insikt om betydelsen av en god skogsvård, ökas även arbetstillfällena inom jordbruket. Inom länet har därför vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna och vid de av hushållningssällskapet anordnade undervisningskurserna för jordbrukets utövare undervisningen i skogsskötsel fått ett alltmera ökat utrymme. Skogshanteringen ger eljest större delen av den jordlösa befolkningen och de smärre lägenhetsägarna den kontanta inkomst, de behöva för sitt uppehälle. Här är det emellertid nödvändigt få till stånd en sådan fördelning av de olika arbetena att under tider av mindre avverkningar, man sätter igång sådana skogsvårdande arbeten, som kräva utnyttjande av den levande arbetskraften. Även vid det rena jordbruket kunna arbetstillfällen skapas i långt större utsträckning än nu är fallet med olika grundförbättringsarbeten. Härför kräves dock att jordbruksprodukternas saluvärde är i det läge, att dessa arbeten kunna utföras. Är prisläget för lågt, nödgas större delen av de mindre jordbrukarna söka erhålla förtjänstarbeten, och då uppkommer en eljest ej nödvändig arbetsbrist för de egentliga jordbruks- och skogsarbetarna. För de till arealen i regel allt för små jordbruken kräves utvidgning. Här är först och främst nyodling erforderlig. Ehuru förvaltningsutskottet ingalunda är någon vän till den utveckling av bidragsgivandet som ägt 5*—387986.

66* rum, måste man dock tillsvidare medverka till en nödvändig förbättring a- dessa ofullständiga jordbruk även genom särskilda bidrag. Även om man med tacksamhet erkänner, att genom statsmakterna en hel del åtgärder vidtagits för att stödja jordbruket, måste man dock konstatera, att dessa åtgöranden ej varit tillräckliga för lantbefolkningens kvarblivande vid jorden. En övergång från jordbruk til industri och andra näringar är dock ej alltid skadlig utan tvärtom i vissa fall rödvändig. Uppstår ett överskott av arbetskraft inom något område åstadkommes ju ej önskvärda sociala förhållanden. Personer, vilka endast med motvilja och håglöshet gå till arbetet på jorden, äro för jordbruket av mycket litet värde. Kunm dessa erhålla arbete på sådana områden, där deras arbetskraft insattes med intra håg och glädje, är det ju en verklig vinning för alla parter. För att fostra landsbygdens ungdom till förståelse för jordbruksyrkets ansvar och höghet, till klart medvetande om de betydande svårigheter, som alltjämt rädi inom yrket, till ett starkt krav på utvidgade och förbättrade möjligheter för vinnande av yrkeskunskap erfordras målmedvetna, snara åtgärder från statsmakterna, sida. Landsbygdens avfolkning hejdas bäst, om man kan få ungdomen att stanna kvar vid jordbruket. På ungdomens arbetshåg, fasta vilja och erhållna kunskaper vilar jordbrukets liksom all annan utveckling. Vi måste hjälpa vår ungdom fram på ett sådant sätt, att de fä ett fast, uppnåeligt mål i sikte. Detta mål är ett lenande, självständigt drivet jordbruk, vars produkter genom medverkan av starka organisationer utan onödiga fördyrande omkostnader kunna erbjudas konsumenterna i yppersta skick. För närvarande är läget ä jordbrukets arbetsmarknad ganska prekärt. I den män arbete erhålles vid skogsbruket, suges arbetskraften från jordbruket, som ej kan betala lika höga dagsersättningar eller lämna lika goda ackordsuppgörelser. Största svårigheterna för jordbrukets utövare är att få fullgod personal för ladugårdsarbetets utförande. Innan man får en sådan uppfattning in hos befolkningen här uppe, att ladugårdsarbetet kan utföras av männen, torde det alltjämt bliva förbundet med svårighet få nödig arbetskraft. Östersund den 12 juni 1938. För Jämtlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott:

A. MATTSSON. P. S.

Hedland.

Till Befolkningskommissionen, Stockholm. I anledning av Befolkningskommissionens skrivelse den 14 mars 1938 rörande frågan om »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket», har Västerbottens läns hushållningsällskaps förvaltningsutskott härigenom äran anföra följande synpunkter på spörsmålen i fråga. Vad först rör frågan om landsbygdens avfolkning vill förvaltningsutskottet framhålla, att i Västerbottens län kan man hittills icke tala om en landsbygdens avfolkning sä länge som folkökningen fortsätter jämväl pä landsbygden. Visserligen sker en omflyttning av folk från landsbygden till samhällen och andra orter, men detta synes fä betraktas såsom en normal företeelse med hänsyn till den goda folkökning, som länet kan uppvisa. Emellertid måste man vara medveten om den mentalitet, som allt mer gör sig gällande, nämligen att befolkningen ej längre finner trevnad under de förhållanden, som rått i följd av isolering. Sålunda resonerar man som så, att utan vägar sliter man bara ut sig, och ungdomen vill därför icke taga vid där en äldre generation slutar med mindre än att byarna fä väg. Ett fortsatt utbyggande av vägväsendet

67* och kommunikationerna är därför ett viktigt led i arbetet för skapande av större trivsel på landsbygden. Därigenom hindras också tendenser till landsbygdens avfolkning. Vidare har man i detta sammanhang att fästa uppmärksamheten vid vikten av att landsbygden förhjälpes till elektrisk kraft, vatten- och avloppsledningar. Genom dylika anordningar kommer fördelarna av att flytta in till städer och samhällen icke att bliva så stora, att de kunna utgöra någon synnerlig lockelse. Strävanden som gå ut på att vidga hantverkets och småindustriens ställning på landsbygden synas också motverka avfolkningen. Under länets förhållanden synes sålunda landsbygdens avfolkning vid en normal utveckling efter hittills prövade linjer icke vara att befara. Men även om sålunda risk för avfolkning icke behöver föreligga skulle däremot flykten från jordbruket kunna bliva en realitet även i dessa nejder. Tillgången på arbetskraft vid jordbruket är olika i fråga om manlig och kvinnlig arbetskraft. Beträffande manlig arbetskraft kan sägas, att den vintertid mer än väl motsvarar behovet, kanske närmast beroende av att så få jordbrukare hava anställd lejd arbetskraft under vintern. Under sommarhalvåret, då många jordbrukare hava lejd arbetskraft anställd, föreligger däremot en viss knapphet; dock ej större än att behovet torde kunna sägas vara tillgodosett. I fråga om kvinnlig arbetskraft föreligger däremot en påtaglig brist såväl vinter som sommar. Denna brist är emellertid en företeelse, som gäller såväl stad som land inom detta län. Huruvida denna brist är större på landet än i staden är diskutabelt. Dock föreligger en rätt utpräglad ovilja mot mjölknings- och ladugårdsarbete hos nutidens folk, vilket gör särskilt sådana arbetsanställningar svårbesatta. Härvidlag torde ungdomen hava tagit intryck av de äldres klagan över dylikt arbete. De omständigheter, som på landsbygden kunna leda till svårighet att få tjänstefolk, bottna dock icke endast i jordbrukets mindre lönsamhet. Vid god lönsamhet eller goda tider synes nämligen benägenheten att låta ungdomen fara ut och ta plats vara mycket mindre än under dåliga tider. Vid goda inkomstförhållanden kommer därför »hemmaflickornas» skara att öka, vilket erfarenheten överallt torde hava visat, $kujle jordbruket hav.a någon .efterhandsställrjing är det .väl. den, att .ett. dåligt räntabelt jordbruk har svårare att betala de löner, som kunna bliva lockande för de, som ändock av en eller annan anledning söka sig ut och vilja taga tjänst. Därigenom kunna städernas och samhällenas anställningar, efter vad man anser bättre betalda, i förstone bliva besatta. Vissa förhållanden på landsbygden kunna emellertid sägas försvåra anställandet av tjänstefolk. Sålunda äro bostadsförhållandena ej sällan mindre goda. Dåliga hygieniska förhållanden och trångboddhet, särskilt vintertid, enär uppvärmningsanordningarna äro dåliga så att många personer trängas ihop i samma sovrum, äro ofta för handen. Även obekväma arbetsförhållanden och avsaknaden av ordnad arbetstid kunna verka avhållande. Efter hand bliva dessa missförhållanden emellertid ordnade. Genom den familjära ställning, som tjänarna få vid tjänst inom jordbruket under länets förhållanden, komma emellertid olägenheterna ej så mycket till synes. Trevnaden och friheten, som den anställde åtnjuter vid jordbruket, utgör för mången ett värde, som kvarhåller honom eller henne vid jordbruksanställning oavsett de lockelser som annan anställning kan bjuda. Där man, såsom på sina ställen inom detta län, kunnat följa utvecklingen under en mansålder från de mest primitiva förhållanden till mera drägliga, finner man också, att befolkningen stannar vid jordbruket och utvecklar detta. När befolkningen med stöd av statsmakterna kunnat utföra en så omfattande utdikningsverksamhet som skett i Norrland, att man — alla invändningar till trots — rent av har anledning tala om en klimatförbättring och sedan fått bevittna den omfattande nyodlingsverksamhet, som alltjämt äger r u m inom bl. a. Västerbottens län, har man

68* icke anledning misströsta om jordbrukets framtid. Någon flykt från jordbruket synes det icke vara tal om under sådana förhållanden. Vad man emellertid måste sträva efter är att arbetsförhållandena på landsbygden kunna förbättras, att kommunikationerna utvecklas, att yrkesutbildning för såväl jordbruk med binäringar som hantverk må utbyggas, och detta främst i dessa trakter, där folkökningen alltjämt är stark. Låter man därför blott folkets framåtanda få »hjälp till självhjälp», lär expansionen på jordbrukets område fortsätta inom detta län och utkomstmöjligheterna sålunda bliva tillvaratagna. Umeå den 5 maj 1938. Västerbottens läns hushållningssällskap. Dess förvaltningsutskott: G. ROSÉN. Adolf

Granström.

Till Befolkningskommissionen. I skrivelse den 14 mars 1938 har Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anmodats avgiva yttrande rörande orsaken till »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket» särskilt med avseende å läget på jordbrukets arbetsmarknad och i fråga om tillgången på lämpliga arbetare, ävensom huruvida flykten från jordbruket skulle kunna hejdas om jordbruket skulle kunna erbjuda samma löner och övriga arbetsvillkor, som erbjudas inom andra yrkesgrenar. Med anledning därav får förvaltningsutskottet anföra följande. Svårigheterna att erhålla den behövliga arbetskraften ha varit rådande länge och blivit ett allvarligt problem vid jordbruket. De senare årens högkonjunktur har givetvis tillspetsat detta problem men även under lågkonjunkturen eller krisåren 1931 —1934 liksom därefter voro svårigheterna härutinnan avsevärda. Man föredrog uppenbarligen till och med de allmänna s. k. AK-arbetena såsom bättre avlönade och med begränsad arbetstid framför jordbruksarbetet. Än mindre har under de senare årens högkonjunktur nödig arbetskraft kunnat erhållas till de löner och på de villkor, som jordbruket lämnar. Betalades däremot industriarbetarelöner, torde svårigheter ej möta att i konkurrensen med industrien erhålla nödig arbetskraft. Men jordbrukets ekonomiska läge är tyvärr ej sådant, att det kan upptaga en sådan konkurrens. Den kvinnliga arbetskraften har det sedan länge rått en mycket kännbar brist på vid jordbruket. Som bekant går därför en ständig ström av sådan arbetskraft från Finland till Norrbotten. Någon skillnad i ovan berörda förhållanden med avseende på storleksgrupper av jordbruk torde icke råda i annan mån än att de mindre jordbruken hava mindre behov av tjänare och kunna lättare reda sig med den egna hjälpen av barnen, innan dessa flyga ur boet, samt med åldringar. Rörande lönernas och övriga arbetsvillkors vid jordbruket inflytande på »flykten från jorden» är det förvaltningsutskottets bestämda uppfattning, att om jordbruket kunde lämna samma inkomster och samma standard åt dess utövare som andra näringar och yrken åt sina utövare skulle »flykten från jorden» avstanna. Såsom framgår av den officiella statistiken, socialstyrelsens utredningar och produktionskostnadsundersökningar, utgör jordbruksarbetarelönen på det hela taget ej stort mer än en tredjedel av industriarbetarelönen och en mindre jordbrukare kommer i inkomst ej upp till stort mer än hälften av en industriarbetarelön. Detta trots att jordbrukarna äro företagare med ansvar och risker i ännu högre grad än

69* många andra företagare på grund av näringens beroende av naturförhållanden, över vilka ingen mänsklig makt råder. Dessa förhållanden utgöra icke blott en samhällsorättvisa, utan äro, såsom flykten från jorden visar, av samhällsskadlig natur. Höjandet av jordbruksnäringens ekonomiska avkastning är, åtminstone vad Norrbotten beträffar, enligt förvaltningsutskottets mening oundgänglig för stävjandet av flykten från jordbruket. Detta kan, enligt förvaltningsutskottets bedömande, icke ske utan att det statliga jordbruksstödet gives en sådan utformning och en sådan praktisk tillämpning, som lämnar verksam hjälp såväl åt mindre jordbrukare som 1ill jordbrukare i allmänhet under de förhållanden jordbruket i Norrbotten måste arbeta. Vid förvaltningsutskottets sammanträde den 13 sistlidne april framförde en ledamot jordbrukets bekymmersfulla läge jämfört med andra näringars och såg ingen annan utväg än en ännu längre gående tillämpning av andelsidén för inrättande av andelsladugårdar, då arbetshjälp till ladugården icke står att erhålla och husmödrarna irots lång arbetsdag icke hinna med även ladugårdens skötsel förutom sina övriga uppgifter. Förvaltningsutskottets majoritet ansåg emellertid att även om svårigheterna med djurens, fodrets och gödselns värdering, betets anordnande m. m. kunna övervinnas, torde vinsten av sådant andelsladugårdssystem bliva problematisk, ty de lejda arbetare, som skola sköta dessa andelsladugårdar, komma med visshet att i likhet med vägarbetare och skogsarbetare m. fl. kräva industriarbetarelöner för sitt arbete, och därmed torde jordbrukarnas vinstmöjligheter bliva illusoriska så länge jordbruket icke mäktar betala motsvarande löner och förmåner. Steget från andelsladugårdar till utplånandet av de självständiga jordbrukarna är för visso ej långt. Vad emellertid den självständige och självägande bonden betyder för ett samhälle, därom bär historien, icke minst vår egen, vittnesbörd. Med hänsyn till att de större brukningsdelarna — minst 12—15 har — lämna ett avsevärt bättre ekonomiskt resultat än de mindre, anser förvaltningsutskottet, såsom i tidigare yttranden framhållits, att åtgärder böra vidtagas för en sammanslagning av de mindre jordbruken till större enheter. Detta skulle ju i stort sett föra iill samma'mål som arideTsladugardsiden'men med undvikande av dess "nackdelar. • Luleå den 20 maj 1938. För Norrbottens läns hushållningssällskap: D. HANSEN. .4.

Österman.

Till Befolkningskommissionen. 1 skrivelse av den 15 mars 1938 har Befolkningskommissionen anhållit om Svenska lantarbetsgivareföreningens yttrande över vissa frågor rörande »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket». Föreningen får i anledning därav framhålla följande. Sedan några år tillbaka lider det svenska jordbruket en kännbar brist på arbetare, framför allt ladugårdsskötare, mjölkerskor och annan kvinnlig arbetskraft. Bristen på arbetskraft gör sig påmind främst i de södra delarna av landet, där handmjölkning ännu företrädesvis användes, samt vad beträffar kvinnlig arbetskraft även i de nordligare delarna av landet. Det icke kollektivavtalsreglerade jordbruket synes vara i högre grad berört av arbetarbristen än de till lantarbetsgivareorganisationerna anslutna egendomarna. Ganska påtagligt är även att bristen på arbetskraft har drabbat det mindre jordbruket, som i största utsträckning står utanför

70* lantarbetsgivareorganisationen, kraftigare än det större, vilket i betydande utsträckning har sina arbetsförhållanden reglerade genom kollektivavtal. I stort sett har väl bristen på arbetskraft kunnat mötas genom rationaliseringsåtgärder, anställande av arbetslösa från andra näringsgrenar (exempelvis i fråga om sockerbetsskötseln), import av arbetare från främmande länder (framför allt Finland och därvid, vad beträffar kvinnlig arbetskraft, särskilt Åland, samt östersjöprovinserna, Polen och — på senare tid — även Holland). Det torde dock vara påtagligt att jordbrukets arbetskraft på senare år till en del kvalitativt försämrats; åtskilliga jordbrukare klaga sålunda över att de i större utsträckning än någonsin tillförne måst åtnöjas med mindervärdig arbetskraft. Men även om arbetarbristen i stort sett hjälpligt kunnat avklaras genom här nämnda åtgärder, har det dock förekommit fall, då jordbrukare på grund av bristen på arbetskraft måste övergå till kreaturslöst jordbruk. Redan vad här sagts ger vid handen att »flykten från jordbruket», åtminstone i viss grad, synes kunna hejdas genom ökade löneförmåner och förbättrade arbetsvillkor. Det jordbruk, som starkast fått vidkännas bristen på fullgod arbetskraft, är nämligen det mindre och det oorganiserade jordbruket, d. v. s. de egendomar, vid vilka arbetarna icke i allo äro tillförsäkrade de förmåner, som kollektivavtalen fastställa. Det bör i detta sammanhang bemärkas att kollektivavtalslönerna på senare år höjts med ungefär 30 % samt att arbetarna genom desamma tillförsäkrats vittgående andra förmåner, liksom ock att lantarbetsgivareorganisationen i det praktiska handhavandet av frågorna om arbetsvillkorens reglering sökt verka för förbättrade förhållanden bl. a. i fråga om bostädernas beskaffenhet. I anledning av Befolkningskommissionens fråga om vilka åtgärder, som böra igångsättas till förhindrande av en fortsatt »flykt från jordbruket», vill föreningen såsom sin mening framhålla att landsbygdens avfolkning torde kunna hejdas eller i varje fall hållas inom önskvärda gränser endast om jordbrukets såväl arbetstagare som självständiga yrkesutövare erbjudas en höjd levnadsstandard med allt vad detta innebär i fråga om bättre ekonomiska betingelser, bättre bostäder, mera tillfredsställande hygieniska förhållanden samt ökade möjligheter för tillvaratagande av kulturella och sociala intressen. Föreningen vill emellertid med skärpa framhålla att den ovillkorliga förutsättningen för en sådan utveckling är att jordbrukets utövare beredas förbättrade ekonomiska villkor i sin förvärvsverksamhet. Skall något göras mot landsbygdens avfolkning, måste början ske med grunden, nämligen jordbruksföretagarnas ekonomiska förhållanden. Brister den förutsättningen, torde det vara lönlöst att överväga den närmare utformningen av anordningar, som ändock icke bli praktiskt genomförbara utan att den nämnda förutsättningen ligger som grund. Stockholm den 14 maj 1938. Svenska lantarbetsgivareföreningen. A. H. CARELL.

Till Befolkningskommissionen. I anledning skrivelse från Befolkningskommissionen den 14 mars med anhållan om yttrande över vissa frågor rörande »flykten från jordbruket», får Svenska Lantarbetareförbundet anföra följande. Det har inte undgått Lantarbetareförbundet att bristen på arbetskraft till jordbruket varit påtaglig de senaste åren, om också överdriften i begreppet »landsbygdens avfolkning» är uppenbar. Svårigheterna för jordbruksnäringens utövare

71* att erhålla lämpliga och kvalificerade arbetare — i främsta rummet ladugårdspersonal — synes ha varit mest framträdande i de mellersta och södra delarna av landet och mindre i de nordliga. Som enligt vår mening orsakerna till denna brist på arbetskraft främst bottnat i att vad beträffar jordbrukets lönearbetare mera lönande sysselsättningar lockat under de goda konjunkturerna som präglat exempelvis järnindustrin och byggnadsindustrin under senare år, ger sig också svaret på frågan om nuvarande löner och förmåner vid jordbruksarbete kan anses trygga tillgången av denna kategori arbetare. Det synes oss som »flykten från jordbruket» i första hand drabbat det mindre jordbruket och därjämte jordbruk av olika storleksordning, vars arbets- och löneförhållanden ej varit reglerade genom kollektivavtal och där vilja eller förmåga saknats hos jordbrukarna att tillmötesgå kraven på framförallt höjd standard beträffande lönebostäderna. Beträffande det mindre jordbruket torde bristen på arbetskraft även haft sin delvisa förklaring i att vederbörandes egna söner och döttrar sökt sig andra utkomstmöjligheter och därjämte är det vår iakttagelse att näringsutövare inom denna kategori — även där förmåga finnes — i det längsta tvekar att tillförsäkra sina arbetare (mestadels tjänare i husbondens kost) samma sociala och ekonomiska förmåner som nödvändiggjorts vid det större jordbruket. Ytterligare en orsak, som enligt vår mening gjort bristen på arbetskraft så påtaglig, är att söka däri att under de tidigare låga konjunkturerna den lediga arbetskraften inom andra näringsgrenar antog jordbruksarbete såsom nödfallsutväg och vid det förbättrade läget inom övriga avsnitt av arbetsmarknaden återvände till sina ursprungliga sysselsättningar. Flykten från jordbruksarbetet skulle dock med största sannolikhet ha antagit långt större dimensioner därest inte parterna på denna del av arbetsmarknaden genom kollektivavtalen lyckats gradvis förbättra de ekonomiska och sociala förhållandena för de vid jordbruket anställda lönearbetarna av olika kategorier. Verksamt stöd i dessa ansträngningar att tillförsäkra jodbrukets arbetare förbättrade arbets- och lönevillkor räknar Lantarbetareförbundet har givits genom statsmakternas näringsstödjande åtgärder som befrämjat de senare årens relativt framgångsrika lönerörelser., ^tgäjde.rna fpr .lan.tar.betarebos,täd.eruas. förbättrande, tillkomsten av skärpt hälsovårdsstadga liksom arbetstidsregleringen ha därjämte utgjort de sociala reformer som tillsammans med arbetarorganisationens lönerörelser hindrat en i annat fall ganska naturlig »avfolkning av landsbygden». Problemet synes oss inte på något sätt vara mentalt eller psykologiskt betingat, utan ett till sin yttersta konsekvens ekonomiskt och socialt problem. Befolkningskommissionens fråga, rörande vilka åtgärder som böra ifrågasättas för att hindra fortsatt flykt från jordbruket, torde därför lämpligen kunna besvaras utifrån våra utgångspunkter på följande sätt. Arbetsvillkoren vid jordbruksarbete böra inte enbart formellt vara likvärdiga arbetsvillkoren vid annat arbete. Jordbrukets arbetare måste tillförsäkras höjd levnadsstandard med gynnsammare ekonomiska betingelser, sundare och bättre bostäder och i övrigt möjligheter för bekvämare livsföring. Av särskild vikt är att öka möjligheterna för tillgodoseende av ett rikare kulturliv på landsbygden. Intet av detta får dock avsett värde därest åtgärder i berört avseende ges filantropisk karaktär. Jordbruksnäringens oerhört stora betydelse för folkhushållet borde, utan välgörenhet, kunna tillförsäkra dess arbetare rentav en hedersplats bland arbetstagare, och framförallt utplåna all undantagsställning vid varje form av social lagstiftning. Stockholm den 8 juni 1938. Svenska Lantarbetareförbundet. H. SANDER. G. Netzén.

72* Till Befolkningskommissionen, Stockholm. Med anledning av Befolkningskommissionens skrivelse av den 14 mars rörande »landsbygdens avfolkning» och »flykten från jordbruket» får undertecknat förbund anföra följande. Först och främst måste vi konstatera, att tillgången på kvinnlig arbetskraft liksom även å manliga ladugårdsskötare av prima kvalitet är, oberoende av prisläget, av sådan art, att många jordbrukare, vilka icke kunnat lösa frågan genom rationaliseringsåtgärder, tvingats vidtaga åtgärder gående ut på ett mera extensivt jordbruk och minskad produktion, trots det vederbörande är fullt medveten om att cet ekonomiska nettoutbytet därigenom kommer att avsevärt försämras. Alltså hottr därigenom en sänkning av det svenska jordbrukets standard att inträda. Ännu si länge torde ej större skador uppstått, men situationen har skärpts år från år och några tecken på att kulmen kan vara nådd föreligga icke. Tvärtom komma de nårmaste åren att medföra ökade svårigheter om ej synnerligen omfattande motåtgärder vidtagas. Det förtjänar bemärkas, att denna brist på arbetskraft av ovannämnda kategorier icke enbart är tillfinnandes hos arbetsgivare, som erbjuda underbetalning, ha dåliga bostäder eller uppträda olämpligt, utan återfinnes i mycket stor omfattning, även där fullgoda arbetsbetingelser kunna erbjudas. De påståenden, som på senaste tid varit synliga i tidningar, om att brist på arbetskraft endast föreligger hos pä något sätt undermåliga lantarbetsgivare, saknar varje reell grund. Bristen på kvinnlig arbetskraft och ladugårdsskötare är den mest markerade i den allmänna bristen på arbetskraft å landsbygden. Den kan också ur samhällelig synpunkt få högst betänkliga konsekvenser, närmast med hänsyn till att landets förmåga till självförsörjning därigenom avsevärt minskas. Då bristen på arbetskraft inom de angivna två grupperna något olika drabbar olika storleksgrupper av jordbruk, förtjänar situationen en närmare analys. Bristen å kvinnlig arbetskraft har sina svåraste verkningar inom jordbruk om 20—80 tid åker, d. v. s. jordbruk av den storleksgruppen att de äro för stora för att husmodern ensam skall hinna med mjölkning, skötsel av smådjur o. d. men för små för att det skall kunna anställas särskild personal för detta ändamål. Effekten av husmoderns arbetsprestationer kan naturligtvis till en viss grad förbättras genom införandet av arbetsbesparande mekaniska anordningar både i kök och ladugård, men detta går endast till en viss rätt snart nådd gräns och medför sådana kapitalutlägg att jordbrukarna f. n. icke äro i stånd därtill. Dessutom utvecklas situationen snabbare än mera omfattande åtgärder i stort hinna få praktisk tillämpning. Den mekanisering och rationalisering som kan åstadkommas är nödvändig för att nedbringa husmoderns oftast abnormt stora arbetsbörda till en skälig sådan. På den vägen kan man alltså vinna ett visst uppskov men ingalunda en lösning av problemet. Den enskilde jordbrukaren måste i denna situation nödtvunget vidtaga åtgärder, som minska husmoderns arbete, d. v. s. en större eller mindre nedskärning av kreatursstammen samt andra liknande förenklingar av jordbruksdriften. Det mest beklagliga är, att detta steg mot mera extensivt jordbruk först måste tagas av den grupp jordbrukare, som utgör den egentliga kärnan av Sveriges gamla bondestam. Vid framförandet av våra synpunkter ha vi hittills icke berört lönefrågan därför att beträffande kvinnlig arbetskraft är det ej längre en lönefråga, d. v. s. den kan ej lösas medelst en löneförhöjning, utan den är en social fråga. Vi ha vid flerfaldiga tillfällen kunnat konstatera, att trots det löner erbjudits betydligt över de avtalsenliga, har kvinnlig arbetskraft ej kunnat uppbringas. Bristen på fullt kvalificerade ladugårdskarlar är lika markerad. Denna brist drabbar väsentligen jordbruk över 100 tid. En fullt kunnig ladugårdskarl kan alltid betinga sig en lön vida över den avtalsenliga. Det stora flertalet jordbrukare i här

73* avsedd storleksklass får. där arbetskraft står att uppbringa, nöja sig med okvalificerat folk eller rent undermåligt sådant, trots att fullt avtalsenliga eller högre löner betalas. Förhållandet är alltså, att där jordbrukarna kunna uppbringa arbetskraft för sin ladugårdsskötsel måste, oberoende av priset, den viktigaste produktionsfaktorn och jordbrukarens dyrbaraste inventarier i mycket stor utsträckning skötas av okvalificerat folk. Detta innebär högst betänkliga risker för den enskilde jordbrukaren och en stor belastning för jordbruket i sin helhet. Samtidigt måste vi konstatera, att införandet av arbetstidslagen betydligt skärpt dessa svårigheter. Jordbrukarna ha i denna situation varit tvungna att rationalisera samt i ladugårdarna införa så många arbetsbesparande anordningar som hans ekonomi tillåter, även om det ekonomiska utbytet därigenom blir sämre. Så har t. ex. många slopat middagsmjölkningen. Om ej bättre tillgång på denna sorts arbetskraft kan skapas måste man alltså även här räkna dels med en reduktion av produktionen inom denna storleksgrupp av jordbruket och dels med avsevärt försämrad räntabilitet. Frågan huruvida = flykten från jordbruket» kan hejdas, om detta skulle kunna erbjudas samma löner och övriga arbetsvillkor som andra yrken kan givetvis icke med större säkerhet besvaras. En förbättring av jordbrukets lönsamhet kommer säkerligen att åtminstone bromsa upp den tendens till ökning av »flykten» som nu föreligger. I den händelse förutsättningen till fullo uppfylles, är troligt, att beträffande manlig arbetskraft en viss stabilitet uppnås, speciellt en viss mera omfattande fackutbildning (ladugårdsskötarekurser m. m. dylikt) kan beredas arbetarna så att dessa få känslan av fackutbildad yrkeskår på samma sätt som inom andra yrken. Frågan om den kvinnliga arbetskraftens kvarstannande på landsbygden är däremot svårare. Den är. som vi tidigare anfört, knappast längre att betrakta som en ekonomisk fråga. Erfarenheten visar, att trots det med andra yrken fullt konkurrenskraftiga löner erbjudits, har arbetskraft ej kunnat uppbringas. Stadens bekvämligheter, nöjen, omväxling och möjligheter till fortsatt utbildning utövar tydligen alltför stor dragningskraft vid jämförelse med det relativt tunga arbetet på landet. Läget i sin helhet är för närvarande sådant, att snabba och genomgripande åtgärder äro behövliga "om ej situationen' skall *få 'en 'krisartad karaktär. 'Den åtgärd," som kan tänkas mera bestående minska flykten från landsbygden, är framför allt ett sådant höjande av jordbrukets räntabilitet, att dels fullt konkurrenskraftiga löner kunna utbetalas och dels jordbrukarna få ekonomiska resurser att i största utsträckning vidtaga arbetsbesparande anordningar både i jordbruksdriften och i hushållet. Detta senare bör direkt understödjas av staten medelst experimentell och konsultativ verksamhet. Vidare bör även av staten ordnas med avsevärt utökade utbildningsmöjligheter, kurser för ladugårdsskötare, motorskötare och i hemarbete. Känslan av isolering bör i största möjliga män brytas, dels genom förbättrade och förbilligade rese- och telefonmöjligheter samt effektiv postgång, och dels genom att landsbygdens befolkning i största möjliga mån komma i åtnjutande av städernas kulturella förmåner. Alla här ovan angivna åtgärder medföra ej något omedelbart resultat utan verka endast på lång sikt. Situationen beträffande kvinnlig arbetskraft samt i viss män beträffande ladugärdsskötare är dock sådan, att omedelbart verkande åtgärder äro mycket behövliga. Därvid förorda vi import av sådan arbetskraft. Vi ha företagit vissa undersökningar i detta hänseende och därvid funnit, att mer omfattande import av önskvärd arbetskraft knappast har förutsättningar att komma till stånd från annat land än Holland. Rätt ledd torde därifrån kunna hämtas sä mycket arbetskraft att det mest trängande behovet kan fyllas. Denna import bör ledas av socialstyrelsen och handhavas av de offentliga arbetsförmedlingarna. Gentemot import har genmälts, att efter en sådan import under en högkonjunktur ökas antalet arbetslösa vid en eventuellt därpå följande lågkonjunktur och stegras därigenom statens svårigheter. Vår erfarenhet är dock den, att de som en gång

74* sökt sig från landsbygden till staden endast i mycket ringa omfattning återvända till landsbygden vid en lågkonjunktur utan föredraga att stanna i städerna även som arbetslösa. I varje fall söka de icke arbete eller ens äro lämpliga därtill inom de yrkesgrupper vi här berört. En under högkonjunktur verkställd import av den art vi förordat, kan alltså ej gärna i nämnvärd grad försvåra den situation som uppstår här i landet vid en eventuell lågkonjunktur. Stockholm den 10 maj 1938. Riksförbundet Landsbygdens Folk. (R. L. F.) C. G. JOHANSSON. G.

Lindgren.

Till Befolkningskommissionen, Stockholm. Sedan Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anmodats att avgiva yttrande för utredning angående landsbygdens avfolkning och flykten från jordbruket, får förvaltningsutskottet i ärendet anföra följande. Inom hushållningssällskapets område är för närvarande tillgången på arbetskraft för jordbruket synnerligen otillräcklig. Stor brist råder således på såväl manlig som kvinnlig arbetskraft för utförande av de vid jordbruket och kreatursskötseln m. m. erforderliga göromålen. De löner och arbetsvillkor, som kunna erbjudas vid sysselsättning inom jordbruket, äro icke av den beskaffenhet, att de möjliggöra erhållandet av lämpliga och kvalificerade arbetare, vilka istället söka och erhålla anställning inom andra arbetsområden och yrkesfack, där i ekonomiskt hänseende förmånligare villkor erbjudas. I avseende å den manliga arbetskraften är bristen särskilt stor i fråga om ladugårdsskötare samt ogifta jordbruksarbetare. Beträffande kvinnlig arbetskraft är det isynnerhet svårigheter att erhålla sådan för utförande av mjölkning, som gör sig gällande, och det råder även stor brist på annan kvinnlig arbetskraft för jordbruket och lanthushållen. Följden härav blir, att alltför stor arbetsbörda kommer att åvila husmödrarna, vilket gör deras ställning särdeles bekymmersam. Bristen på tillgänglig arbetskraft vid jordbruket medför de relativt största olägenheterna för jordbruk tillhörande de mindre storleksklasserna, där ogift arbetsfolk mest användes och arbetsbesparing genom maskinanvändning ej kan i så stor utsträckning genomföras. Flykten ifrån jordbruket bör kunna hejdas, om jordbruket beredes möjlighet att erbjuda dem, som vilja arbeta inom jordbruksnäringen, samma löner och arbetsvillkor, som erbjudas inom andra yrkesfack och verksamhetsgrenar. De åtgärder med syfte att förhindra en fortsatt flykt från jordbruket, som böra vidtagas, synas utskottet därför främst böra inriktas på att förbättra de ekonomiska villkor, varunder jordbruksnäringen utövas, så att de, vilka söka sin utkomst genom sysselsättning vid jordbruket, kunna uppnå samma levnadsstandard, som det finnes utsikter till genom att ägna sig åt annan, för närvarande mera lönande verksamhet. Västervik den 20 juni 1938. På förvaltningsutskottets vägnar: UNO STEINHOLTZ. Carl

Lenke.

Bilaga

P. M. angående pågående eller nyligen avslutade offentliga utredningar, som direkt eller indirekt beröra i förevarande betänkande behandlade problem om »landsbygdens avfolkning»

B.

77*

Bilaga

B.

P. M. angående pågående eller nyligen avslutade offentliga utredningar, som direkt eller indirekt beröra i förevarande betänkande behandlade problem om »landsbygdens avfolkning». Föreliggande P. M. gör ej anspråk på fullständighet. Den åsyftar att omnämna endast viktigare utredningar och bortser sålunda från en del speciella eller tekniska utredningar utan större allmänt intresse, även om dessa överlämnats åt särskilda kommittéer eller delegationer. Hänsyn har dessutom endast i begränsad utsträckning kunnat tagas till de utredningar, som ämbetsverk anbefallts att utföra men som icke redovisas i riksdagsberättelsen eller andra sammanfattande redogörelser; tilläggas må dock, att flertalet av dithörande utredningar blott eller till övervägande del har rent teknisk karaktär och alltså icke åsyftar viktigare omgestaltningar eller nya samhälleliga åtgöranden. A)

U t r e d n i n g a r angående j o r d b r u k s n ä r i n g e n och ket samt j o r d b r u k e t s b i n ä r i n g a r .

skogsbru-

Jordbruksregleringen. Den 24 mars 1938 bemyndigades jordbruksministern att tillkalla sakkunniga att utreda frågan om jordbrukets ekonomiska läge och om fortsatt statligt stöd åt jordbruksnäringen (1938 års jordbruksutredning). Enligt direktiven skall utredningen ha till utgångspunkt, att »hålla jordbruksbefolkningens levnadsstandard i jämnhöjd med befolkningens i övrigt». Utredningen skall innefatta en undersökning av jordbrukets nuvarande ekonomiska resultat i jämförelse med tidigare. Den skall avse att utröna möjligheterna bl. a. att genomföra en prisdifferentiering för att åstadkomma en utjämning mellan större och mindre jordbruk; vidare skall föreningsrörelsens betydelse samt möjligheterna att stabilisera jordbrukets prisnivå och att nedbringa jordbrukets produktionskostnader särskilt undersökas. Ävenså skall förhållandet mellan jordbruken i olika landsdelar utredas. Utredningen skall om möjligt helt eller delvis vara färdig i så god tid, att förslag må kunna avlämnas till 1939 års riksdag. Skogsbruket. Enligt Kungl. Majrts beslut den 23 juli och 23 oktober 1936 tillkallades sakkunniga för verkställande av utredning rörande skogsbrukets ekonomiska läge och de åtgärder, som kunna vidtagas för att höja dess bärkraft (1936 års skogsutredning). I utredningsdirektiven ingår bl. a. att undersöka skogsbrukets ekonomiska ställning, dess betydelse ur folkförsörjningssynpunkt och utkomstmöjligheterna för de däri sysselsatta. Vidare bör kommittén undersöka möjligheterna att genom statens medverkan förbättra skogsbrukets ställning, bl. a. genom rationaliseringsåtgärder, gynnsammare avsättningsförhållanden eller ökad avsättning av inhemska skogsprodukter inom landet. Undersökningar böra även företagas rörande transportförhållanden, skoglig forskningsverksamhet, förbättrad skogsvård samt »en lämpligare avvägning mellan intressena inom ifrågavarande näringsgrenar».

78* De av särskilda utredningsmän framlagda förslagen rörande lagstiftning angående särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens lappmarker samt rörande lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna (Stat. off. utr. 1937:5 och 1937: 29) ha vid årets riksdag blivit föremål för regeringspropositioner och riksdagsbeslut (prop. 267—269 och jordbruksutskottets utlåtanden 91—92). På basis av en inom jordbruksdepartementet verkställd utredning och i anslutning därtill framlagt regeringsförslag har 1938 års riksdag fattat vissa beslut i syfte att underlätta belåningen av växande skog (prop. 259 och 261—262, första lagutskottets utlåtande 48 och jordbruksutskottets utlåtanden 87—88). Fisket. Enligt beslut den 28 juni 1935 tillkallade Kungl. Maj:t utredningsmän rörande åtgärder till främjande av fiskerinäringens avsättningsmöjligheter (1935 års fiskeriutredning). Av utredningens arbete, som hösten 1937 slutfördes, utgör dess viktigaste del utredning och förslag rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanden i syfte att bilda en fiskets stöd- och prisregleringsfond. (Stat. off. utr. 1937:41). Med hänvisning till bearbetningen inom departementet av detta förslag avslogos vid årets riksdag väckta motioner (1:115 och 11:216) att genast genomföra kommitténs förslag i denna del. De av utredningsmän jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 juli 1936 framlagda förslagen rörande fiskets administration, främst avseende inrättande av en fiskeristyrelse jämte fiskeriräd (betänkandena ej tryckta), ha ännu ej föranlett någon Kungl. Maj:ts framställning till riksdagen. Den 4 januari 1938 bemyndigades jordbruksministern att tillkalla en utredningsman att inom departementet biträda med utredning rörande frågan om försäkring av fiskredskap. Trädgårdsodlingen. Den 13 mars 1937 bemyndigades jordbruksministern att tillkalla utredningsmän för verkställande av utredning rörande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen (frukt- och trädgårdsutredningen). Den 15 februari 1938 slutförde kommittén sitt arbete i och med avlämnande av betänkande med utredning och förslag rörande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen (Stat. off. utr. 1938:5), avseende främst dels skilda åtgärder att med statlig hjälp understödja en trädgårdsodlarnas riksorganisation samt propaganda och upplysningsverksamhet m. m., dels vissa importreglerings- och tullskyddsåtgärder. I proposition 303 till årets riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag rörande statligt stöd åt organisations- och propagandaverksamhet m. m., vilket förslag riksdagen biföll (sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande 2). Jordbrukets egnahemsverksamhet. Den 30 december 1935 bemyndigades jordbruksministern att tillkalla utredningsmän rörande egnahemsverksamheten och andra med statens verksamhet på det sociala jordområdet sammanhängande frågor (1936 års egnahemsutredning). I skrivelse till befolkningskommissionens ordförande har utredningens ordförande generaldirektör Harald Malmberg sammanfattat riktlinjerna för utredningens arbetsprogram: 1936 års egnahemsutredning har i uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag rörande egnahemsverksamheten och andra med statens verksamhet på det sociala jordområdet sammanhängande frågor. I enlighet med detta uppdrag över-

79* h/äga utredningsmännen att — som ett led i de statliga åtgärderna för att befordra bosättnings- och utkomstmöjligheterna på landsbygden — i första hand målmedvetet förbättra möjligheterna för mindre bemedlade och obemedlade personer att anskaffa egna jordbruk. Det fortsatta egnahemsarbetet anses härvid böra i huvudsak inriktas på dels sådan nybildning av jordbruk att innehavarna och deras familjemedlemmar därå kunna erhålla full sysselsättning och bärgning (familjebruk), dels förstärkning av den stora mängden ofullständiga jordbruk till att i görligaste mån uppnå nyssnämnda bärkraft och dels anläggning av särskilda arbetarsmåbruk, avsedda att drivas vid sidan av annan stadigvarande sysselsättning såsom huvudsaklig utkomstkälla. Därjämte förutsattes, att också verksamheten för bildande av bostadsegnahem skall utvecklas. Statens medverkan i det reformerade egnahemsarbetet anses böra effektiviseras såväl genom tillräckligt ekonomiskt stöd under lämpliga former åt egnahemsbildarna som i organisatoriskt avseende. Vidare synes staten böra genom åtgärder för ordnad jordanskaffning och jordförmedling samt förbättrad byggnadsverksamhet mera planmässigt än hittills leda, pådriva och övervaka egnahemsarbetet för åstadkommande av ändamålsenliga brukningsdelar och tidsenliga åbyggnader. Uppdraget beräknas vara slutfört under år 1938. Arrendelagstiftningen. Den 8 maj 1936 bemyndigades jordbruksministern att tillkalla utredningsmän rörande arrendelagstiftningen i hela dess vidd och »i stort sett förutsättningslöst» (1936 års arrendeutredning). Bl. a. skola frågorna om arrendetidens längd, optionsrätt, jordägarnas byggnadsskyldighet, förändring av arrendebelopp under löpande arrendeperiod, samhällets kontroll och utvidgningen av den fria arrenderådgivningen undersökas. Uppdraget beräknas slutfört under år 1938. J o r d d e l n i n g s l a g e n in. m. På grundval av betänkande från 1930 års sociala jordutredning (Stat. off. utr. 1936:26) genomfördes vid 1937 års riksdag en revision av lagen om delning av jord på landet och andra lagstiftningsåtgärder i syfte# att underlätta, frilösning av mindre arrendejordbruk. Enligt vad lantmäteristyrelsen i yttrande över vissa vid 1938 års riksdag avgivna motioner meddelat riksdagens andra lagutskott, pågå inom styrelsen vissa utredningar rörande jorddelning. Med anledning av motion (II: 239 och andra lagutskottets utlåtande 45) beslöt årets riksdag avlåta en skrivelse till Kungl. Maj.t med anhållan Dm utredning angående allmän revision av lagstiftningen om jorddelning. Jordbrukets skuldförhållanden. Den 23 maj 1935 bemyndigades jordbruksministern att tillkalla utredningsmän rörande åtgärder till reglering av jordbrukets skuldförhållanden. Den 10 mars 1937 avgåvo utredningsmännen betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder till motarbetande av överdriven skuldsättning inom jordbruket (Stat. off. utr. 1937: 14), bl. a. innefattande förslag rörande s. k. arvegårdar. Den 22 november 1937 avgåvo utredningsmännen vidare förslag till beredskapslagstiftning om skuldreglering för jordbrukare (ej tryckt). Kommitténs arbete är slutfört. Lantarbetarnas löneställning. Den 21 februari bemyndigades jordbruksministern att tillkalla en utredningsman rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas löneställning. Sakkunniga tillkallades vidare att deltaga i överläggningar med utredningsmannen. Utredningsmannen och de sakkunniga slutförde sitt uppdrag den 30 juni 1937, M de avlämnade betänkande med förslag till lag om minimilöner för lantarbetare (Stat. off. utr. 1937: 21).

80*

Den lägre l a n t b r u k s u n d e r v i s n i n g e n , den lägre mejeriun-j d e r v i s n i n g e n och j o r d b r u k e t s lärlingsutbildning.

Den 13 mars 1936 bemyndigades jordbruksministern att tillkalla utredningsmänrörande den lägre lantbruksundervisningens organisation (1936 års lantbruksunder-] visningskommitté). Den 6 oktober 1937 avgav kommittén betänkande med förslag angående den fasta lantbruksundervisningens ordnande (Stat. off. utr. 1937:28). Betänkandet innefat-j tar förslag om större ekonomisk hjälp än tidigare åt eleverna vid lantbruksskolorna liksom undervisningens omläggande efter nutida krav. Proposition i ämnet till riks-i dagen torde kunna förväntas år 1939. Kommittén har därmed slutfört sitt uppdrag.] 1938 års riksdag biföll regeringsförslaget rörande omorganisation av den lägre mejeriundervisningen, baserat på 1933 års mjölk- och mejeriutrednings betänkande (se jordbruksutskottets utlåtande 1938: 71). 1938 års riksdag har med anledning av motion (II: 144) och jordbruksutskottets tillstyrkande uttalande (utlåtande 90) beslutat hemställa till Kungl. Maj:t om utredning angående jordbrukets lärlingsfråga. Jordbruket bör, enligt riksdagsskrivelsen, i fråga om lärlingsutbildningen göras likvärdigt med övriga yrken, och särskilt rekommenderas införande av lärlingsgårdar. Det m i n d r e

jordbrukets

arbetsförhållanden.

Den 29 januari 1937 bemyndigades jordbruksministern att tillkalla utredningsmän rörande vissa åtgärder till lättande av det mindre jordbrukets arbetsförhållanden. Såsom direktiv uppställdes, att utredningen i första hand bör gälla statens medverkan för underlättande av det mindre jordbrukets förseende med sådana maskiner för fältarbeten och liknande, som kunna användas gemensamt av flera jordbrukare, samt i andra hand åtgärder för underlättande av inomgårdsarbeten och husligt arbete vid de mindre jordbruken. Den 6 november 1937 avgåvo utredningsmännen betänkande med förslag angående åtgärder (uppläggande av en lånefond) för befrämjande av gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket (betänkandet ej tryckt). Sedermera har 1938 års riksdag bifallit ett på grundval av betänkandet framlagt regeringsförslag i ärendet (prop. 217, jordbruksutskottets utlåtande 79). Den 14 januari 1938 kompletterade jordbruksministern enligt uttalande till statsrådsprotokollet direktiven för utredningen. Denna bör även inriktas på frågan om utnyttjande av tekniska hjälpmedel, ägnade att underlätta arbetet inom ekonomioch bostadshus på landet. Vid denna utredning böra hygieniska och sanitära krav beröras, i den mån detta ur kostnadssynpunkt visar sig möjligt, men i främsta rummet bör åsyftas att underlätta det kvinnliga arbetet i landsbygdshemmen. Även bör övervägas, huruvida statliga bidrag erfordras för anläggning av vattenledningar och avlopp m. m. samt elektriska anordningar av olika slag, såsom rörledningar, armatur o. s. v. Ladugårdsförbättringar. Den 14 januari 1938 bemyndigades jordbruksministern att tillkalla utredningsmän för uppgörande av förslag till förbättringsarbeten för ladugårdsbyggnader. Några särskilda direktiv för den sedermera tillsatta kommittén ha ej utfärdats. Tilläggas må, att den av 1938 års riksdag godtagna s. k. beredskapsstaten upptager ett anslag å 5 milj. kr. till ladugårdsförbättringar (se bl. a. jordbruksutskottets utlåtande 1938:97).

81* B e r e d s k a p s a r b e t e n i n o m jord- och skogsbruket. Den 27 juli 1937 avlämnade 1936 års sakkunnige för utredning angående beredskapsarbeten betänkande med utredning och förslag rörande beredskapsarbeten (Stat. off. utr. 1937:26), varmed kommittén slutförde sitt uppdrag. För tioårsperioden 1937—1946 upptar betänkandet arbetsobjekt för tillhopa cirka 2*8 miljarder kronor. Utan att här kunna ingå på någon redogörelse för kommitténs förslag skall det blott nämnas, att betänkandet innefattar jordbruksarbeten för 463 milj. kr. och skogsarbeten för 150 milj. kr. I den av årets riksdag antagna beredskapsstaten äro vissa belopp främst till utvidgande av grundförbättringsarbetena inom jordbruket samt till skogsvårdande arbeten uppförda (se bl. a. jordbruksutskottets utlåtande 97). A v d i k n i n g s- o c h torr läggnings v e r k s a m h e t e n . De jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni 1934 tillsatta sakkunniga avgåvo vid årsskiftet 1936/37 betänkande med förslag till den statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamheten samt därmed sammanhängande spörsmål (Stat. off. utr. 1937:8). Av kommitténs förslag ha de delar därav, som beröra dels villkoren för lån från statens avdikningsanslag och statens avdikningslånefond, åsyftande ett billigare, snabbare förrättningsförfarande, dels ändring av lantbruksingenjörernas ställning, ännu ej föranlett någon framställning från Kungl. Maj:t till riksdagen. Den 11 juni 1937 bemyndigades jordbruksministern att tillkalla nya utredningsmän (1937 års torrläggningskommitté) för att verkställa utredning rörande de statsunderstödda torrläggningsföretagen för att konstatera, i vilken omfattning kompletteringsarbeten kunna vara behövliga och under vilka villkor statligt understöd bör utgå för arbeten av detta slag, särskilt med hänsyn till möjligheterna att under tid av omfattande arbetslöshet bereda ökad sysselsättning i produktiv verksamhet. Landsbygdens

elektrifiering.

Den 23 oktober 1936 anbefallde Kungl. Maj:t i anslutning till en riksdagsskrivelse (skriv. 1936: 383). kommerskallegiuui att .vetkställa utredning .rörande .de .åtgärder,, som kunna finnas påkallade och lämpligen borde vidtagas för att genom statlig medverkan främja en fortsatt elektrifiering av landsbygden, med särskilt beaktande av att även vissa skärgårdsområden av mera avlägset belägna eller glest befolkade landsdelar måtte kunna erhålla tillgång till elektrisk kraft (jfr jordbruksutskottets utlåtande 1938:85). Diverse utredningar

berörande

vissa

delar

av

riket.

I Stat. off. utr. (1937:30) är tryckt en redogörelse för inventering av odlingsjord å kronoparkerna nedanför odlingsgränsen i de två nordligaste länen. Redogörelsen är avgiven av kungl. domänstyrelsens odlingskommission vid dennas upphörande i maj 1936. I sammanhang med statens arbetslöshetspolitiska åtgöranden ha speciella utredningar företagits eller pågå f. n. speciella utredningar rörande de s. k. utsatta områdena, d. v. s. Bohuslän, Blekinge och Västernorrlands län. I dessa utredningar ha även jordbruks-, skogs- och fiskefrågor berörts. Utredningen rörande Bohusläns näringsliv tillsattes av chefen för handelsdepartementet den 15 februari 1935, den s. k. Blekingeutredningen jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande åt socialministern den 8 oktober 1935 och utredningen rörande Västernorrlands läns försörjningsmöjligheter enligt bemyndigande åt socialministern den 16 april 1937. Bohusutredningen slutfördes 1935, medan de bägge övriga utredningarna ännu pågå. Åtskilliga framställningar från nämnda utredningar ha föranlett regeringsförslag. 6*—387986.

82* Statens jordbruksnämnd avlämnade vintern 1937 (Stat. off. utr. 1937:9) utredning rörande jordbrukets läge i Norrland med vissa förslag till åtgärder för förbättrande av den norrländska jordbrukarebefolkningens ekonomiska ställning. Några av dessa förslag ha av regeringen framlagts för riksdagen, särskilt i samband med propositionerna rörande fortsatta prisreglerande åtgärder på jordbrukets område (se prop. 1937:284 och 1938:266 samt sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtanden 1937:1 och 1938:1). 1938 års riksdag har i anslutning till därom väckta motioner i skrivelse till Kungl. Maj:t begärt en allsidig utredning rörande skärgårdens behov av förbättrade kommunikationer och möjligheterna för nämnda behovs tillgodoseende (första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande 6 och andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande 3).

B)

U t r e d n i n g a r a n g å e n d e h a n t v e r k s - o c h in du s i r i f r å g o r i n d i r e k t b e t y d e l s e för l a n d s b y g d e n .

av

Hantverk. Den 1930 tillsatta, förut omnämnda sociala jordutredningen avlämnade den 12 december 1935 ett betänkande med förslag till åtgärder för att underlätta att mindre bemedlade på landsbygden må kunna förena hemindustri, hantverk, hemslöjd, pälsdjursuppfödning m. m. med jordbruk (ej tryckt). I mindre utsträckning har 1937 års riksdag i anslutning till regeringsförslag fattat vissa beslut på grundval av utredningen. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 9 januari 1936 sakkunniga att verkställa utredning av vissa frågor rörande hantverket. Enligt direktiven skola främst tre frågor utredas: legala kompetensvillkor, organiserandet av lärlingsutbildningen och ordnandet av den högre hantverksundervisningen. Vid utredningen skola särskilt beaktas olika utvägar att bereda arbetslös ungdom utbildning till hantverkare, varjämte utredningen bör klarlägga hantverkets nuvarande ställning och förefintliga möjligheter att förverkliga de önskemål, som från såväl hantverksidkarna som samhället kunna anses böra genomföras. Utredningen beräknas slutförd under år 1938. Industri. Den 4 juni 1937 bemyndigades handelsministern tillkalla sakkunniga för utarbetandet av ett detaljerat förslag till anläggande i Norrbotten av ett järnverk för tillverkning av tackjärn. Den 5 mars 1937 bemyndigades handelsministern att tillkalla sakkunniga för att, så långt görligt är, klargöra förutsättningarna för stenindustriens framtida bestånd med hänsyn till granitens användning både för vägbeläggningsändamål och för byggnadsändamål liksom med hänsyn till exportmöjligheterna. Den 8 oktober 1937 bemyndigades socialministern tillkalla sakkunniga för att biträda vid utredning rörande möjligheterna för ökad avsättning av svenska trähus på exportmarknaden samt rörande åtgärder för rationellt utnyttjande, till arbetslöshetens bekämpande, av de nya arbetstillfällen, som kunna vinnas genom sådan export. Den 2 april 1938 framlade de sakkunniga förslag i ämnet, vilket sedermera av Kungl. Maj:t anmälts för riksdagen, som i princip godtagit tanken att staten vid behov skall ekonomiskt stödja bolag, som kan bildas i syfte att för tillverkning av färdiga trähus för export anlägga tillverkningen å arbetslöshetsort (statsutskottets utlåtande 182).

83* Den 15 januari 1937 bemyndigade Kungl. Maj:t försvarsministern att tillkalla sakkunniga för att verkställa en närmare utredning rörande betingelserna för generatorgasens ökade användning för motorfordonsdrift, varvid de näringspolitiska synpunkterna böra lämnas samma utrymme som de försvarspolitiska. Den 30 juni 1937 bemyndigades jordbruksministern att tillkalla utredningsmän rörande möjligheterna att. industriellt utnyttja förefintlig överskottshalm för industriellt ändamål. Ävenså må erinras om de av riksdagen beviljade betydande anslagen till Sveriges geologiska undersökning och särskilt till undersöknings- och förberedande gruvarbeten inom Västerbottens län, till en geologisk-geofysisk undersökning av sydvästra Skånes kritområde och till ingenjörsvetenskapsakademien för tekniskt-vetenskaplig forskning inom kraft- och bränsleområdet (se närmare härom 1938 års statsverksproposition, tionde huvudtiteln, särskilt sidorna 41, 46 och 31). Vidare må nämnas, att i beredskapsstaten för budgetåret 1938/39 uppförts ett belopp av 1 milj. kr. till lån och understöd för främjande av enskild företagsamhet. Understöd har av årets riksdag — på Västernorrlandsutredningens framställning av den 13 oktober 1937 — beviljats Västernorrlands läns företagareförening u. p. a.; föreningens syfte är bl. a. att utreda möjligheterna för skapande av småindustri, att genom propaganda främja ökad företagsamhet på olika områden och att genom förmedling av lån eller utlämnande av lån eller understöd stimulera företagsamheten. C)

Utredningar

angående

sociala

frågor

jämväl

berörande

landsbygden. Folknäringen. Befolkningskommissionen avgav den 31 januari 1938 betänkande i näringsfrågan, innehållande främst förslag angående statsbidrag till skolfrukostar och .statlig- hjälp till barnrika familjers kosthåll (Stat. off. utr. 1938:6). Barnbeklädnad m. m. Befolkningskommissionen avlämnade den 31 januari 1938 betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m. m., innefattande förutom förslag till barnbeklädnadsbidrag även förslag till familjeunderstöd i stället för fattigvård till vissa barnrika familjer (Stat. off. utr. 1938: 7). S j u k v å r d och hygien. Endast i korthet må erinras om det planmässiga successiva utbyggandet av den slutna kroppssjukvården, i huvudsak baserat på betänkande angående den slutna kroppssjukvården i riket jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål, avgivet av de enligt Kungl. Majrts bemyndigande den 12 mars 1929 tillkallade sakkunniga (Stat. off. utr. 1934:22; jfr bl. a. generaldirektör A. Höjers föredrag vid Svenska landstingsförbundets möte 1936, tryckt i Sveriges landstings tidskrift 1936: 6). De enligt bemyndigande den 30 juni 1937 tillkallade folktandvårdssakkunniga avgåvo den 15 december 1937 sitt betänkande med förslag till folktandvård (Stat. off. utr. 1937:47). I anslutning till regeringsproposition lades denna utredning till grund för riksdagsbeslut i ämnet vid årets riksdag (prop. 127, sammansatta statsoch andra lagutskottets utlåtande 1). Enligt riksdagsbeslutet skola folktandvårdskliniker, dels för skolbarn, dels för äldre, organiseras under en uppbyggnadstid av tio år.

84* De enligt bemyndigande den 5 juni 1936 tillkallade sakkunniga för utredning angående upprättande av ett socialhygieniskt institut framlade den 24 september 1937 betänkande med förslag rörande inrättande av ett statens institut för folkhälsan (Stat. off. utr. 1937: 31), vilket lades till grund för beslut i ämnet vid 1938 års riksdag. Revisionen och skärpningen vid 1936 års riksdag av hälsovårdsstadgan må i detta sammanhang även omnämnas. Med anledning av en av 1937 års riksdag avlåten skrivelse och på socialministerns anbefalining avgav medicinalstyrelsen den 15 september 1937 utredning angående lindring av de mindre bemedlades sjukvårdskostnader på landsbygden, särskilt i vad rör kostnaderna för läkarebesök. Med hänsyn till den inverkan, som lösningen av statsbeskattningens problem har för fastställandet av begreppet mindre bemedlade, avstod Kungl. Maj:t att på grundval av utredningen framlägga förslag till årets riksdag (se departementschefens redogörelse och uttalanden i 1938 års statsverksproposition, femte huvudtiteln, sid. 268). Beredskapsarbeten. Den förut omnämnda 1936 års utredning angående beredskapsarbeten har i sitt betänkande (Stat. off. utr. 1937:26) för tioårsperioden 1937—1946 upptagit kommunala arbeten för 565 milj. kr., därav för perioden 1937—1941 291 milj., perioden 1942—1946 77 milj. och arbetsreserven 197 milj. kr. Givetvis belöper sig en del av dessa arbeten på städerna, men en väsentlig del hänför sig även till landsbygden. I arbetena ingå kommunal- och församlingshus samt församlingslokaler, sjukoch vårdhem, badanläggningar, brandstationer, gymnastik- och idrottshus, byggnader för kyrkliga ändamål, kyrkorestaureringar, byggnader för undervisningsändamål eller kulturella behov, elektricitets- och vattenverk, reningsanläggningar, vattenoch avloppsledningar, handelshamnar, farleder, flygfält, idrottsplatser, kyrkogårdsarbeten, parker och planteringar o. s. v. I den särskilda beredskapsstaten för budgetåret 1937/38 uppfördes ett anslag å 40 milj. kr. till statliga och kommunala beredskapsarbeten (prop. 284, statsutskottets utlåtande 187). Arbetslösheten. Under avd. A ha omnämnts de utredningar angående arbetslösheten, näringslivet och försörjningsmöjligheterna, som igångsatts för Bohuslän, Blekinge och Västernorrlands län, av vilka de två sistnämnda ej äro avslutade. Den 30 juni 1937 bemyndigade Kungl. Maj:t socialministern att tillkalla sakkunniga för att verkställa undersökning rörande den kvarstående arbetslösheten och framlägga förslag beträffande medlen för dess bekämpande. De sakkunniga ha omhänderhaft den centrala handläggningen av den i rikets samtliga kommuner i fjol den 31 augusti företagna arbetslöshetsräkningen. De ha införskaffat uppgifter från samtliga kommuner rörande kostnaderna för arbetslöshetens bekämpande under åren 1930—1936. Ett antal specialundersökningar rörande restarbetslösheten ha påbörjats eller planlagts. H e m b i t r ä des frågan. Enligt bemyndigande den 30 juni 1933 tillkallade socialministern sakkunniga att biträda med utredning rörande arbetsförhållandena inom det husliga arbetet (hembiträdesutredningen). Den 14 april 1937 avgåvo de sakkunniga betänkande och förslag i fråga om utbildning av hembiträden (Stat. off. utr. 1937: 16). På framställning av utredningen uppdrog Kungl. Maj:t den 5 nov. 1937 åt socialstyrelsen att verkställa en statistisk

85* undersökning rörande de i jordbrukshushåll anställda hembiträdenas arbetsförhållanden. De sakkunniga, vilkas arbete beräknas slutfört under senare halvåret 1938, ämna framlägga betänkande med förslag till ordnande i vissa avseenden av hembiträdenas arbetsförhållanden. Hemkonsulenter. De enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande åt jordbruksministern den 18 juni 1938 tillkallade sakkunniga för utredning angående åtgärder för ordnande av hemkonsulentverksamheten å landsbygden och i samband därmed stående frågor (1937 års hemkonsulentutredning) framlade den 20 januari 1938 belänkande med förslag rörande statens medverkan för anställning av hemkonsulenter på landsbygden; hemkonsulenterna skola ha till uppgift att ägna sig åt upplysningsverksamhet bland lanthemmens kvinnor, särskilt bland dem, som hava sitt arbete i småbrukar- och lantarbetarhem, och därigenom förhjälpa dem till ett trivsammare arbete och en sundare livsföring inom hemmen. I anslutning till utredningen (ej tryckt) framlades regeringsförslag till årets riksdag (prop. 232), innefattande dels höjt statsanslag till hushållningssällskapen i och för anställande av hemkonsulenter, dels anslag till utbildningskurs för hemkonsulenter; riksdagen biföll regeringsförslaget (jordbruksutskottets utlåtande 81). Samlingslokaler. Enligt bemyndigande den 19 november 1937 tillkallade socialministern i anslutning till en riksdagsskrivelse (1937:271) sakkunniga för utredning, huruvida och på vad sätt stat och kommun böra medverka vid tillgodoseendet av behovet av allmänna samlingslokaler. Samlingslokaler äro, enligt direktiven för utredningen, alltmer nödvändiga för föreningslivet och folkbildningsverksamheten och för att därmed praktiskt främja vårt lands hävdvunna församlingsfrihet. Utredningen bör innefatta bl. a. frågan om ordnandet av förvaltningen av under det allmännas medverkan uppförda samlingslokaler, möjligheterna att inordna byggandet av dylika lokaler i beredskapsåtgärderna för en allmän kris samt frågan om behovet av kompletterande" bestämmelser "i expfopriafionslagstiftnlngen." Semester och fritid. På grundval av 1936 års semestersakkunnigas den 16 december 1937 avlämnade betänkande (Stat. off. utr. 1937:49) men med vissa avvikelser från detta genomfördes vid årets riksdag en lag om semester (prop. 286, andra lagutskottets utlåtanden 58 och 61). Enligt den nya lagen tillerkännas alla löneanställda, således även jordbrukets anställda, under vissa förutsättningar och efter en viss övergångstid 12 dagars lagstadgad semester. I skrivelse till Kungl. Maj:t beslöt 1937 års riksdag (skrivelse 270) att anhålla om utredning och förslag i fråga om beredande av semester åt husmödrar på landsbygden, som därav vore i behov. Skrivelsen har överlämnats åt den nedannämnda fritidsutredningen, som försöksvis med statsmedel skall anordna husmoderssemester vid Gripsholms folkhögskola sommaren 1938. Enligt bemyndigande den 28 maj 1937 tillkallade socialministern sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv m. m. (fritidsutredningen). Utredningen, som bl. a. skall pröva frågan om behov av utvidgning av expropriationslagstiftningen för anläggande av t. ex. kommunala friluftsbad, har enligt direktiven att särskilt beakta jordägares och lantbefolkningens berättigade intressen. I samband härmed böra en mängd frågor uppmärksammas, t. ex. be-

\

86* byggeisen på de områden, som äro lämpade för uppehåll under fritiden, inkvarteringsmöjligheter, naturskydd, husmödrarnas semester samt hemhjälp under semestern m. m. Bad

och

idrott.

Den 30 oktober 1936 avgav medicinalstyrelsen i samråd med pensionsstyrelsen och skolöverstyrelsen utredning och förslag rörande ökade möjligheter till bad särskilt för lantbefolkningen. I betänkandet (ej tryckt) föreslogs att pensionsstyrelsens verksamhet med utlämnande av bidrag till badanläggningar borde fortgå efter samma riktlinjer som dittills. Vidare föreslogs, att anordnande av bad i folkskolebyggnader skulle främjas liksom bussresor eller dylikt för skolbarn till bad. Med tips- och lotterimedel borde anläggandet av friluftsbad och uppförandet av simhallar uppmuntras. Däremot skulle åstadkommande av gårdsbadstugor baseras på enskild företagsamhet och offervillighet samt endast i undantagsfall främjas genom bidrag från det allmänna; i de fall, då badstugorna äro avsedda för en större by, bör bidrag på vanligt sätt kunna erhållas från pensionsstyrelsen. Tilläggas må, att 1937 års riksdag i anslutning till motioner beslöt utvidga statens ifrågavarande bidragsverksamhet. (Om verksamheten på hithörande område kan hänvisas till statistiska uppgifter m. m. i tidskriften Folkbad.) Vidare hänvisas här till den mångfald av arbeten för idrottsplatser och liknande, som igångsatts sedan länge med arbetslöshetsmedel och under senare år dessutom med tipsmedel. Hem för å l d r i n g a r och änkor. Den 6 maj 1938 bemyndigades socialministern att tillkalla sakkunniga för utredning rörande statsunderstöd till kommuner och kommunala stiftelser för uppförande av bostäder för åldringar och änkor. Utredningen, som skall fullfölja det förslag, som statens byggnadslånebyrå därom anbefalld i samråd med byggnadsstyrelsen den 20 november 1937 avgav, har bl. a. följande direktiv. I kommuner, där påtagligt behov av åtgärder för åldringars och änkors bostadsförsörjning föreligger, bör hem för gamla kunna uppföras under samverkan mellan stat och kommun. Därvid bör iakttagas, att en ur det allmännas synpunkt önskvärd utveckling av bostadsbeståndet icke äventyras utan om möjligt befrämjas. Vissa minimianspråk i fråga om bostädernas utrymme och beskaffenhet i övrigt böra vidare uppställas. Slutligen bör hyran maximeras till sådant belopp, att den skäligen kan inrymmas inom en folkpensionärs budget. Bostadsbyggande. De jämlikt bemyndigande den 6 oktober 1933 tillkallade sakkunniga, den s. k. bostadssociala utredningen, framlade den 17 januari 1935 betänkande med förslag angående lån och årliga familjebidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för barnrika familjer (Stat. off. utr. 1935:2); detta förslag, som blott avsåg städer och stadsliknande samhällen, lades till grund för regeringsproposition och riksdagsbeslut vid 1935 års riksdag. Den 5 juni 1936 anbefalldes utredningen, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande åt socialministern, att avge förslag rörande utvidgande av bostadssubventionen åt barnrika familjer till att även avse egnahem och liknande lägenheter på landsbygden. Den 11 november 1937 avlämnade utredningen betänkande med förslag rörande lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer i egna hem m. m. (Stat. off. utr. 1937:43); betänkandet var utarbetat i samråd med statens egnahemsstyrelse, som helt biträtt detsamma. Med vissa förändringar framlades förslaget för 1938 års riksdag (prop. 190), som godtog detsamma. I huvudsak innebär riksdagsbeslutet, att lån och subventioner lämnas dels till nybyggnad av rymliga, med moderna bekvämligheter byggda egnahem, dels till förbättring av redan uppförda.

87* I övrigt må erinras om lånefonderna till främjande av bostadsbyggande på landsbygden och för lantarbetarbostäder, vartill anslag uppförts såväl å den ordinarie budgeten som å beredskapsstaten. De jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 september 1934 tillkallade s. k. byggnadsindustrisakkunniga för att verkställa en allsidig, förutsättningslös utredning angående förhållandena inom byggnadsindustrien avgåvo den 19 januari sitt tredje betänkande: Byggnadsindustrien i Sverige: I. Allmän översikt, yttrande och förslag (Stat. off. utr. 1938:10). Betänkandet har huvudsakligast avseende å städernas byggnadsväsende. Industrisamhällenas

krisrisker.

Den 29 maj 1936 bemyndigade Kungl. Maj:t socialministern att tillkalla sakkunniga att biträda med utredning rörande åtgärder till förebyggande och lindrande av skadliga sociala verkningar av rationaliseringar och driftsnedläggelser inom industrien (rationaliseringsutredningen). Huvudsyftet för utredningen är enligt direktiven att klargöra, på vilket sätt samhället och medborgarna lättast skola kunna anpassa sig efter det nya läge, som skapas genom rationaliseringar och driftnedläggelser, vilka icke äro blott tillfälliga. Övervägas skall även, huruvida samhället bör givas inflytande på rationaliseringens gång, ävensom på vilket sätt och enligt vilka normer ersättning må kunna beviljas utrationaliserade arbetare och anställda. Inom utredningen faller problemet om skydd för egnahemstagare och egnahemssamhällen mot krisrisker (jfr den vid 1937 års riksdag med hänvisning till rationaliseringskommittén avslagna motionen härom II: 118). Socialvården. Den 17 december 1937 bemyndigades socialministern att tillkalla sakkunniga för verkställande av en översyn av hela den svenska socialvården (socialvårdskommittén). D) U t r e d n i n g a r

angående kommunikations-

och

skattefrågor.

Beredskapsarbeten. I det förut omnämnda beredskapssakkunnigas betänkande finnas upptagna förteckningar över arbetsföretag, avseende de allmänna vägarna för landsbygden under tioårsperioden 1937—1946, till 672 milj. kr. Därjämte förtecknas brobyggnader för 54 milj., skenfria järnvägskorsningar för 16 milj. och enskilda vägar m. m. för 44 milj. kr.; bland arbetena angivas vidare byggande av cykelbanor å landsvägarna samt av turistvägar. I den vid årets riksdag antagna beredskapsstaten äro bl. a. uppförda anslag till vägarbeten (65 milj. kr.), till byggande av broar, till stensättning av vägar samt till hamn- och farledsarbeten (se statsutskottets utlåtande 188). Olika trafikutredningar. De enligt bemyndigande den 15 juni 1935 tillkallade s. k. vägsakkunniga beräknas under året avgiva betänkande angående ny lagstiftning om enskilda vägar samt om arrendatorernas vägskatt. Den enligt bemyndigande den 8 juli 1936 tillkallade s. k. 1936 års järnvägskommitté skall undersöka förutsättningarna för ett sammanförande i statens hand av det enskilda järnvägsnätet eller delar därav, ävensom övriga åtgärder i fusions- och rationaliseringssyfte, som kunna befinnas ändamålsenliga.

88* De enligt bemyndigande den 5 september och 8 oktober tillkallade sakkunniga, den s. k. 1936 års trafikutredning, skola verkställa utredning och avgiva förslag rörande erforderliga åtgärder för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga automobiltrafiken. Utredningen beräknas slutförd under år 1938. Landsbygdens

post

och

telefon.

Med anledning av motioner beslöt 1936 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder för ett bättre tillgodoseende av landsbygdens behov i vad gäller lantbrevbäringens ordnande (skivelse 254). Angående postverkets åtgöranden i detta och andra landsbygdsspörsmål avgav generalpoststyrelsen yttrande till andra kammarens tredje tillfälliga utskott vid 1938 års riksdag, utlåtande 2. Liknande yttrande av telegrafstyrelsen, rörande landsbygdens telefonväsende, återges i samma utlåtande. Gummiringsskatten. Den enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 maj 1937 tillsatta automobilskatteutredningen överlämnade den 28 december 1937 sitt betänkande, vari gummiringsskattens borttagande föreslogs (Stat. off. utr. 1937:53). I enlighet härmed och på grundval av regeringsförslag träffade 1938 års riksdag beslut i ämnet (bevillningsutskottets utlåtande 16). K o m m u n a 1 s k a 11 e f r å g a n. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 januari 1936 tillkallade finansministern sakkunniga att verkställa utredning rörande den kommunala beskattningen jämte därmed sammanhängande frågor (1936 års kommunalskatteberedning). Enligt direktiven skall beredningen utom spörsmålet om beskattningens principer upptaga frågorna bl. a. om skatteutjämningen, fördelningen av samhällsuppgifterna mellan staten och kommuner av olika ordning, skattekällornas fördelning och skogsbeskattningen.

E) U t r e d n i n g a r Landsbygdens

angående

barn i läroverk

undervisningsfrågor. och

universitet.

Den 30 september 1937 anbefalldes skolöverstyrelsen att i anslutning till riksdagsskrivelse (1937:444) verkställa utredning, huruvida och under vilka förutsättningar statsbidrag må kunna utgå till bestridande av kostnaderna för lärjungars från landsbygden vistelse vid allmänna läroverk och andra offentliga läroanstalter samt inkomma med förslag till erforderliga åtgärder. Av betydelse för frågan om landsbygdens barns genomgång av allmänna läroverk kan bliva den jämlikt bemyndigande den 30 juni 1937 tillkallade utredningsmannens undersökning rörande ordningen för inträdesprövningar till realskolans första klass m. m. Av betydelse för möjligheterna för mindre bemedlad ungdom från landsbygden att bedriva universitetsstudier är vidare den utredning, som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 februari 1937 överlämnades åt särskilda sakkunniga, rörande understöd åt studerande vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet i form av fria bostäder och fri kost (studentunderstödssakkunniga); uppdraget slutfördes den 11 december 1937, då de sakkunniga avlämnade sitt betänkande (Stat. off. utr. 1937:44).

89* Folkskolan. Enligt bemyndigande den 30 juni 1937 tillkallade ecklesiastikministern sakkunniga att biträda med utredning och avgiva förslag angående utsträckning av den årliga lästiden vid folk- och småskolor och vissa andra åtgärder till förbättrande av undervisningen i nämnda skolor (1937 års folkskoleutredning). Utredningen, som beräknas slutförd under senare halvåret 1938, avser huvudsakligast landsbygdens skolväsende. Utöver en utsträckning av lästiden skall även möjligheten att genomföra en differentiering av undervisningen i flerklassiga avdelningar undersökas. Verkstadsskolor. Enligt bemyndigande den 16 april och 13 maj 1937 tillkallade ecklesiastikministern efter samråd med chefen för socialdepartementet sakkunniga för att biträda med utredning av vissa frågor rörande verkstadsskolorna för arbetslös ungdom (verkstadsskoleutredningen). Utredningen skall enligt direktiven avse spörsmålet, huruvida de hittillsvarande under arbetslöshetstider tillfälligt anordnade verkstadsskolorna skola kunna infogas i det nuvarande skolsystemet såsom en ny kategori av yrkesutbildningsanstalter med uppgift att tjänstgöra såsom centrala verkstadsskolor för större områden. Skolorna skola om möjligt omspänna hela landet med landstingen eller större städer såsom huvudmän. Frågan om elevinternat vid skolorna skall även undersökas. Uppdraget beräknas slutfört under år 1938. Obligatoriska skolkökskurser. Skolöverstyrelsen anbefalldes 1936 att verkställa utredning och förslag rörande införande av obligatoriska skolkökskurser i folk- och fortsättningsskolorna. Utredningen torde vara att förvänta i så god tid, att framställning till riksdagen i ämnet kan göras till 1939 års riksdag. Spörsmålet är i främsta rummet en fråga för landsbygden. Vid 1938 års riksdag väckt motion angående genomförande under statlig medverkan a'v kurser'fof kvinnlig' ungdom' i hemvård'och därmed besläktade "samhälleliga uppgifter bifölls i vissa hänseenden i första kammaren, men avslogs i andra kammaren (se första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden 5, med däri återgivet yttrande, och 12 samt andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande 6). I samband härmed må nämnas, att 1938 års riksdag efter motioner avlåtit skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning angående ordnande av skolkökslärarinnornas vid fortsättningsskolorna anställnings-, bostads-, löne- och pensionsförhållanden (första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande 6 och andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande 3).

7* —387986.

Statens offentliga utredningar 1938 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. R ä t t s s k i p n i n g . F å n g v å r d . F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar, TUktlinjer för en lagstiftning om ägareförbehåll och ! Betänkande mod utredning och förslag rörande r avbetalningsköp. [11] duktions- och avsättningsförhållandena inom tr gårdsnäringen. [5]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Kommunalförvaltning.

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Byggnadsindustrien i Sverige. 1. Allmän översikt, yt randen och förslag. [10] 2. Arbetsgivares och löntag res inkomster. [3J 3. Arbetslöshetens omfattning o< växlingar. [4]

Handel och sjöfart. Statens och k o m m u n e r n a s flnansväsen. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden enligt beredningsnämndernas förslag vid 1938 års allmänna fastighetstaxering. [12]

Politi. Betänkande ang. omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m. [1]

Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande i näringsfrågan. [6] Betänkande ang. barnbeklädnadsbidrag m. m. [7] Betänkande ang. förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd. [13] Betänkande ang. »landsbygdens avfolkning». [15]

Hälso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen.

Ivoiuiu unika t ions väsen.

Bank-, kredit- oeh penningväsen.

Försäkrings väsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Förslag till revision av den svenska kyrkohandboken. [ 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkande med förslå rörande omorganisation av vissa delar av teknisl skolan i Stockholm. [8] Betänkande och förslag ang. skolöverstyrelsens org nisation. [14]

Försvars väsen. Utlåtar.de rörande flottans fartygstyper m. m. [9]

Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

Marcus Boktr.-A.-B., Sthlm 387980