Yttrande med socialetiska synpunkter på befolkningsfrågan

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

"\

3 . Ö»4JU STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 3 8 : 1 9 SOCIALDEPARTEMENTET

YTTRANDE MED SOCIALETISKA SYNPUNKTER PÅ BEFOLKNINGSFRÅGAN AVLÄMNAT AV

BEFOLKNINGS

S

T

O

C 1 9

KOMMISSION

K

H

O

8 L

M

EN

Statens offentliga utredningar 1938 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g

Undersökning av taxeringsutfallet beträffamde jord1. Betänkande angående omorganisation av polisskolan bruksfastighet å landsbygden enligt borednings-j i Stockholm m. m . I d u n . (4), 107 8. S. n ä m n d e r n a s förslag vid 1938 å r s a l l m ä n n a fastig-j 2. Förslag till revision a v den svenska kyrkohandhetstaxering. Hseggström. 89 s. FL boken. Av E. Eidem. Uppsala, Almqvist & Wiksell. vij, 303 s. E. 13, B e t ä n k a n d e a n g å e n d e f ö r v ä r v s a r b e t a n d e kvinnorsrättsliga ställning v i d ä k t e n s k a p o c h biarnsbörd. 3. Byggnadsindustrien i Sverige. 2. Arbetsgivares och löntagares inkomster. I d u n . vij, 198 s. S. Marcus. 52 s. S. 4. Byggnadsindustrien i Sverige. 3. Arbetslöshetens B e t ä n k a n d e och förslag a n g å e n d e skolöverstyrelomfattning och växlingar. Idun. vij, 202 s. S. sens organisation. Hoeggström. i x , 396 s. E. 5. Betänkande med u t r e d n i n g och förslag rörande B e t ä n k a n d e a n g å e n d e »landsbygdens avfolkning». produktions- och avsättningsförhållandena inom 15. Marcus. 208, 90* s. S. trädgårdsnäringen. Marcus. 314 s. J o . B e t ä n k a n d e och förslag a n g å e n d e v e r k s a m h e t e n 0. Betänkande i näringsfrågan. Marcus. 173, 251 * s . S. 16. vid kungl. d r a m a t i s k a t e a t e r n , dess f ö r v a l t n i n g och 7. Betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m. m. ledning. Hajggström. 7 8 s. K. Marcus. 133, 18* s. S. 8. 193C års yrkesskolsakkunniga. Betänkande med för17. B e t ä n k a n d e med förslag till l o t t e r i f ö r o r d n i n g n i . m. Marcus. 70 s. H. slag rörande omorganisation av vissa delar av tekniska skolan i Stockholm. Hreggström. viij, 455 s. 10. 18. B e t ä n k a n d e m e d förslag till l a g o m frivillig pensionering a v i enskild t j ä n s t a n s t ä l l d a m . ms Utlåtande rörande flottans fartygstyper m . m . | 9. Beckman. 121 s. J u . Norstedt. 71 8. Fö. Y t t r a n d e m e d socialetiska s y n p u n k t e r piå befolkByggnadsindustrien i Sverige. 1. Allmän översikt, 19. 10. ningsfrågan. Marcus. 5 2 , 10* s. S. y t t r a n d e n och förslag. I d u n . xvj, 741 s. S. 11 Riktlinjer för en lagstiftning om ägareförbehåll och ! 20. Betänkande a n g å e n d e b a r n k r u b b o r o c h sommarkolonier m . m . Marcus. 76, (2), 16* s. S . avbetalningsköp. Av F . Schmidt. Norstedt. 64 s. Ju.

Anm. Om särskild t r y c k o r t ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil u t g ö r a begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t . e x . E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen d e n 3 febr. 1922 ang. statenB offentliga utredniDgars y t t r e anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1938:19 SOCIALDEPARTEMENTET

YTTRANDE MED SOCIALETISKA SYNPUNKTER PÅ BEFOLKNINGSFRÅGAN AVLÄMNAT AV BEFOLKNINGSKOMMISSIONEN

S T O C K H O L M 1938 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEROLAG 388306

J

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet.

Befolkningskommissionen h a r den 6 juni 1935 nedsatt en delegation för undersökning av de i befolkningsfrågan inneslutna etiska och socialetiska problemen och till ordförande i delegationen utsett sin ledamot herr Magnusson, varjämte Herr Statsrådet, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, såsom ledamöter av delegationen ytterligare tillkallat rektorn vid Sigtunastiftelsens folkhögskola, teol. doktorn, fil. licentiaten Manfred Björkquist, praktiserande läkaren, med. licentiaten Rut Grubb, ledamoten av riksdagens andra kammare, fru Ruth Gustafson, professorn vid Stockholms högskola, fil. doktorn Einar Tegen och skriftställarinnan, fru Elin Wägner. På sätt framgår av kommissionens skrivelse den 4 december 1935 med överlämnande av kommissionens betänkande i sexualfrågan har detta betänkande, i de avseenden detsamma berör befolkningsfrågans etiska och socialetiska sidor, underställts nämnda delegation, och hava delegationens ledamöter ansett sig ur de synpunkter, de närmast haft att företräda, böra biträda betänkandet. Den ifrågavarande delegationen har härefter utarbetat ett yttrande med socialetiska synpunkter på befolkningsfrågan och får kommissionen, som i sitt slutbetänkande torde komma att beröra vissa i yttrandet innefattade spörsmål, härmed vördsamt till Herr Statsrådet avlämna detta yttrande. Stockholm den 29 juni 1938. Ä Befolkningskommissionens vägnar: NILS WOHLIN.

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

3 Kap.

> »

1. Delegationens uppgift.

Allmänna synpunkter

2. Allmänna principer 3. Familjen såsom social bildning och positivt värde. tioner. Äktenskapet. Principiella synpunkter

10 Familjens funk_

4. >Den nya tiden.> Industrialiseringens inverkan på familjen och födelsekontrollen

»

5. Äktenskapets konflikter och skilsmässorna

»

6. De utomäktenskapliga förbindelserna. Det tidiga äktenskapets problem

»

7. Äktenskapsbildningen

»

8. Födelsekontrollen, dess motiv och berättigande

»

9. Skilda synpunkter på barnbegränsningens avgörande orsaker. socialekonomiska reformerna

»

De

> 10. Familjepsykologiska synpunkter. befolkningens kvalitet

Familjen och barnen. Frågan om

» 11. Hemmets och familjens framtid.

De personliga relationerna

36 42 45

Bilaga.

Kvinnornas kris

1. Delegationens uppgift.

Allmänna synpunkter.

Befolkningskommissionen har vid tillsättandet av dess delegation för frågans etiska och socialetiska bedömande icke givit delegationen närmare direktiv än dem, som ligga i dess tillsättande och benämning. Ej heller ha i de allmänna riktlinjer, som av chefen för socialdepartementet uppdragits för befolkningskommissionens arbete, de socialetiska synpunkterna närmare angivits. Delegationen har därför att själv söka utforma vissa direktiv för fullgörandet av sin uppgift och att fastställa, vari denna uppgift skall bestå. Att delegationen har att bedöma frågor, som samhöra med den nu aktuella befolkningskrisen är tydligt, liksom ock att det skall ske från »etisk och socialetisk» synpunkt. Men ett närmare bestämmande av uppgiften behöves. Den aktuella befolkningskrisen har föranlett befolkningskommissionens tillsättande med angiven uppgift att söka framlägga positiva reformförslag och att angiva positiva riktlinjer för dess övervinnande. Såsom ett positivt värde är därvid förutsatt, att nativitetens tillbakagång inom den svenska befolkningen hejdas, så att denna befolkning bibehålles åtminstone vid sin nuvarande numerär, och att dess kvalitet höjes. Den sammankrympning av folkstammen, som blir en följd av nu rådande låga fruktsamhet, h a r i ekonomiska och andra hänseenden verkningar, som icke äro önskvärda, och ett undgående av dessa medför därför kravet på ett ingripande från samhällets sida, som är inriktat på ett bibehållande av numerären och ett höjande av kvaliteten. Ytterligare kunna här anföras följande ord u r det yttrande, som chefen för socialdepartementet gjorde till statsrådsprotokollet vid beslutet om befolkningskommissionens tillsättande den 17 maj 1935. »Intet folk med oförsvagad livsvilja och livskraft kan inför den i vårt land nu konstaterbara utvecklingstendensen underlåta att vidtaga energiska åtgärder för att få en ändring till stånd. I främsta rummet h a r man härvid att inrikta sig på åtgärder ägnade att befordra en ökad äktenskapsbildning, framför allt i yngre åldrar, och en uppgång i nativiteten. Genom en klokt lagd upplysningsverksamhet har man att väcka inom alla kretsar ansvarskänslan för vårt folks framtid och bestånd. Men hur betydelsefullt detta än må vara, måste man göra klart för sig, att socialpolitiska ingripanden av stor räckvidd i syfte att för befolkningen skapa ekonomisk trygghet och förbättrade materiella villkor äro ofrånkomliga.» Med det ovan anförda äro vissa riktlinjer angivna för hela befolkningskommissionens arbete. Utöver de grundläggande synpunkterna på folkstockens kvantitativa och kvalitativa höjande framträda en ökad äktenskapsbildning, upplysning för »väckande av ansvarskänslan för vårt folks framtid» och socialpolitiska ingripanden »i syfte att för befolkningen skapa ökad ekonomisk trygghet och förbättrade materiella villkor» såsom viktiga positiva värden. Från dessa värden har befolkningskommissionen också faktiskt utgått i sitt arbete såsom yttersta riktpunkter, och det är givet, att den av kommissionen tillsatta socialetiska delegationen också har att på något sätt utgå från dem. Emellertid kan det tydligen icke vara meningen, att den socialetiska delegationen nu ännu en gång — på denna grundval — skall behandla alla de specialproblem, som befolkningskommissionen och dess övriga delegationer

8 upptagit till ingående utredning. Dels måste man, såsom nyss är framhållet, förutsätta, att befolkningskommissionen själv i hela sitt arbete låtit sig leda av de angivna synpunkterna såsom positiva värden, och dels har den socialetiska delegationen icke till sitt förfogande den expertis och den speciella sakkunskap, som erfordras för dessa specialutredningar. Vilken är då delegationens uppgift? Den ar en delegation för frågans »etiska och socialetiska bedömande». Häri måste, om den skall ha något berättigande såsom en särskild delegation, ligga något mer än det blott faktiska utgåendet från vissa förutsatta värden. Hela befolkningskommissionens arbete är grundat på vissa positiva värden, och dessa värden äro sociaietiska, men här skall en särskild »etisk och socialetisk bedömning» komma till stånd. Vad kan detta innebära? Det synes delegationen, som om detta icke kan innebära något annat än att befolkningskommissionen genom sin socialetiska delegation velat komma i kontakt med ett i folket levande moraliskt medvetande. Den socialetiska delegationen skulle på ett särskilt sätt ge uttryck åt ett dylikt medvetande och dess bedömning av de frågor, som sysselsätta befolkningskommissionen, av de synpunkter, som leda dess arbete, och av de förslag, som därav resultera. Det är tydligt, att detta icke kan betyda, att delegationens medlemmar var och en för sig avgåve en deklaration om sina värdeinställningar, utan i stället att delegationen söker, i den mån det är den möjligt, att ge ett enhetligt uttryck för en faktiskt föreliggande värdering. Den frågan uppstår då, om en dylik enhetlighet faktiskt föreligger i det levande moraliska medvetandet. Givetvis förefinnes h ä r ingen enhetlighet i sträng mening. Särskilt kunna uppfattningar och värderingar växla i många detaljfrågor, liksom delegationen också funnit, att det ifråga om vissa väsentliga problem råder en skillnad i själva grundinställningen, för vilken den också givit uttryck. Det är emellertid delegationens mening, att det — trots detta — i vårt samhälle just nu med dess relativt stora och djupgående kulturella enhetlighet verkligen finns vissa värdeföreställningar, som äro tillräckligt allmänt omfattade för att man skall kunna tala åtminstone om en ganska enhetlig tendens i den moraliska inställningen och den moraliska utvecklingen. Denna tendens vill den i logiskt avseende närmare klarlägga och rena, så att den framträder med större fasthet och slutenhet, samt på vissa punkter modifiera genom att konfrontera den med vetenskapliga rön och vidgad erfarenhetskunskap, med ett ord med riktigare föreställningar om den verklighet, vari vi leva, varigenom måhända vissa avsteg från en konsekvent uttänkt värdeuppfattning kunna uppvisas som mindre väl grundade. I det hela vill alltså delegationen bygga på en relativt allmän moralisk tendens, som den menar sig finna i folket, den vill bringa denna tendens till större enhetlighet, i vissa avseenden efter riktigare verklighetsföreställningar modifiera samt rena och förstärka denna tendens. Den söker därvid genomgående att i närmaste känning med sakfrågorna bygga på i folkets moraliska medvetande djupare liggande värderingar. Saken kan också från sin principiella sida uttryckas så, att delegationen till grund för sitt bedömande vill lägga de värderingar, som den med kännedom om den levande moraliska tendensen antar, att de ansvarskännande samhällsmedlemmarna skulle ge uttryck åt, om de hade en tillräckligt ingående och omfattande kännedom om den verklighet de bedöma. Att man även ifråga om denna tendens kan taga miste, så att man oberättigat framhäver ett visst mera efemärt moment eller undanskjuter eller förbiser ett annat av större framtidsbetydelse, därom är delegationen givetvis medveten. Den gör ingalunda något anspråk på ofelbarhet i tolkningen av tidens tecken. Här inverka för många obekanta faktorer. Att märka är

9 också, att själva ståndpunktstagandet från delegationens sida eventuellt kan komma att verka som en opinionsbildande faktor för tendensens utveckling. När delegationen på detta sätt utgår från normer, givna i det i samhället levande moraliska medvetandet, samt förstärker och logiskt renar dessa, finner den såtillvida ingen skillnad mellan den etiska och den socialetiska fasen av sin uppgift som det vad det värderande subjektet beträffar för delegationen icke kan vara fråga om att utgå från någon viss person eller individ såsom detta värderande subjekt. Varje »värde» förutsätter en värdering och därför ytterst en värderande person, ett värderande subjekt. Men det är h ä r ej fråga om att utgå från någon enstaka individ och hans värdering, utan från grupper av relativt enhetliga värderingar, förhanden hos en mångfald individer i samhället. Även vad det föremål beträffar, som i dessa värderingar värderas, är det givetvis icke fråga om några isolerade individer, fria från relationer till samhället eller till andra individer, utan om individer i samhället. I vårt moderna samhälle med dess utvecklade kommunikationer komma ju också individerna i allt mer vidsträckta relationer till varandra. Visserligen kan man tala om en etisk värdering till skillnad från en socialetisk, försåvitt man värderar en viss karaktär hos individen, som en relativt fristående personlighet betraktad, men å andra sidan är det, särskilt i här föreliggande sammanhang, i högsta grad fråga just om individens samhälleliga relationer. Det är dessa och de sociala bildningarna och attityderna som värderas, och bedömningen måste därför även vad dess objekt beträffar samtidigt bli socialetisk. En mera bestämd skillnad mellan olika bedömningssynpunkter — den etiska och den socialetiska — kan man i här förevarande avseende få endast försåvitt fråga blir om medlen för realiserandet av vissa sociala relationer, bildningar och tillstånd, fattade såsom ändamål. När ett visst värderat samhällstillstånd skall realiseras, kan nämligen detta ske antingen genom den enskildes mera privata ansträngningar eller beteende eller genom ett mera socialt handlande, utgående från staten och dess organ eller andra organisationer. Försåvitt då just detta sociala handlande bedömes såsom medel för realiserandet av vissa ändamål, blir bedömningen socialetisk. Delegationen håller före, att den i detta avseende — till en viss gräns — kan skilja mellan en etisk och en socialetisk bedömning. Ännu på ett annat sätt skulle man kanske kunna tänka sig en skillnad. Efter gammalt har — och särskilt där den sexuella sfären blivit betraktad med misstro och tillbakaträngd — termen »sedlig» kommit att få en betydelse, som rätt starkt begränsats just till denna sfär. När man frågat efter huru förhållandena äro »i sedligt avseende», så har man framför allt menat just de sexuella relationerna och vad därmed sammanhänger. »Sedlig» h a r blivit liktydigt med »sexualsedlig». Det kunde tänkas, att den »etiska» bedömningen avser en bedömning av denna sexuella sfär, den socialetiska en vidare bedömning av sociala relationer. Givetvis är det också så, att just de sexuella frågorna och med dem samhörande frågor om familj och äktenskap, om skilsmässor, födelsekontroll och utomäktenskapliga förbindelser för den socialetiska delegationen äro av särskild betydelse. Familjeproblemet är för den en koncentrationspunkt. Men å andra sidan är att märka, att just dessa frågor ha en synnerligen framträdande social sida. Till själva sin natur äro dessa relationer av social karaktär, de röra förbindelser mellan flera individer och de h a dessutom från olika synpunkter den allra största sociala betydelse. Någon skarp gräns mellan en etisk och socialetisk bedömning kan alltså från denna synpunkt icke upprätthållas. Man föres här omedelbart över till de sociala synpunkterna. Ja, befolkningsfrågans hela problemkomplex hör sam-

10 man med hela folkets liv och ingriper däri på det mest intima sätt. Givetvis kan man här tala om en socialetisk bedömning i en mera vid och i en trängre betydelse, försåvitt man skiljer mellan hänsynen till samhället mera i stort och till de mera intima sociala relationerna och bildningarna. Man k a n i förra fallet också anlägga de viktiga sociala rättfärdighetssynpunkterna, Tilka ingalunda äro delegationen och det levande moraliska medvetande, varpåi den bygger, främmande. En dylik bedömning torde här i själva verket v a r a i hög grad motiverad — just från socialetisk synpunkt. Men socialetisk är också bedömningen av familjen och därmed mera intimt samhörande relationer och problem. De ha central socialetisk betydelse. Sammanfattande kan sägas, att den socialetiska delegationen h a r att, byggande på en i samhället levande relativt enhetlig moralisk tendens, som den vill logiskt rena och förstärka, bedöma de frågor, sociala förhållanden och reformförslag, som det är befolkningskommissionens uppgift att behandla eller framställa eller som ligga inom befolkningsproblemets sfär, och detta både med avseende å vissa önskade samhällstillstånd såsom ändamål som ock med avseende å individernas handlande och socialpolitiska ingripanden, fattade såsom medel att realisera dessa ändamål. Att den samtidigt därmed icke kan fördölja, att i fråga om vissa väsentliga problem en viss divergens i den moraliska uppfattningen föreligger, är förut framhållet.

2.

Allmänna principer.

Vad de för befolkningskommissionens arbete förutsatta allmännaste principerna angår, vilka förut angivits, så kan delegationen icke finna annat ä n att dessa överensstämma med den levande moraliska tendensen i det svenska folket. Man torde icke med fog kunna påstå, att det skulle strida mot det svenska folkets intentioner att uppehålla sin nuvarande numerär och att höja sin kvalitet. Det är en annan sak, att frågan om befolkningens bibehållande vid sin nuvarande numerär icke utgjort någon speciell riktpunkt för dess inställning och handlande, helt naturligt därför att denna fråga först på senare tiden överhuvud visats vara av betydelse. Någon minskning av folkstocken har av allmänheten icke varit fruktad eller förutsedd förrän på den allra senaste tiden — och då har man också reagerat. Det kan icke begäras, att svenska folket skulle ha ägnat någon uppmärksamhet åt eller tagit någon speciell position till en fråga, som icke varit aktuell eller överhuvud ej ingått i dess medvetande. Vad man har märkt är, att faktiskt en ständig folkökning ägt rum under de senaste decennierna. Fallet är ett exempel på den utvidgning av det värderande intresset, som kommer till stånd genom en riktigare uppfattning av verkligheten, i detta fall framkommen genom vetenskapsmännens statistiska beräkningar. Man kan här icke invända, att befolkningstalets sjunkande vittnar om bristande livsvilja på ett sådant sätt, att därmed den tesen skulle bevisas, att det svenska folket icke vill eller önskar bibehålla sig självt. Som vi nyss sett, kan bibehållandet av befolkningens numerär icke ha utgjort någon riktpunkt för dess inställning och handlande, eftersom befolkningstalets nedgång överhuvud icke varit förutsedd eller föremål för reflexion. Men av precis samma skäl är det omöjligt att tala om att befolkningstalets sjunkande vittnar om bristande livsvilja, om man därmed menar, att man i folket mer eller mindre allmänt icke skulle önska eller vilja dess bibehållande vid nuvarande numerär utan tvärtom en nedgång i numerären. Det är av anförda skäl överhuvud icke möjligt att beträffande frågan om bibehållandet av befolkningens nu-

11 merär i det hela tillämpa talet om bristande livsvilja. Däremot kan talet om livsvilja eller icke tillämpas på de enskildas inställning till frågan om deras villighet eller önskan att själva få barn. Det är på detta område problemets k ä r n p u n k t ligger . Ingen av delegationens ledamöter vill förneka, att den mentalitet, som vant sig att räknemässigt väga de olika livsvärdena mot varandra, innebalen risk för en sådan uppfattning av livets yttre förmåner, att tanken på barnet skjutes åt sidan och reproduktionsviljan försvagas. Hos många enskilda har nog faktiskt en sådan livsinställning direkt föranlett en inskränkning av barnantalet, som från olika synpunkter måste väcka allvarliga betänkligheter. Å andra sidan äro delegationens ledamöter ense därom, att barnbegränsningen i stor utsträckning kan vara förestavad av ideella hänsyn, såsom av omtanke om barnens välfärd och uppfostran. Man vill bättre tillgodose deras utbildning, deras näring, beklädnad och utrustning för livet. Detta intresse för höjandet av det växande släktets kvalitet får anses grunda sig på en stigande känsla av ansvar inför de liv, som väckas och födas. Man har härvid också att taga hänsyn till den företeelse, som kallas »den sociala kapillariteten», och som innebär att föräldrarna gärna vilja att barnen skola stiga högre i samhället än föräldrarna — en större barnskara är därvid hinderlig. Inför hela detta problemkomplex har delegationen också haft anledning erinra sig, hurusom i det närvarande läget individens och släktets intressen kommit att gå isär på ett sätt, som ställt stora och nya krav på den enskildes moraliska styrka. Då det gäller att i stort bedöma motiven hos de enskilda människorna till barnbegränsningen, finnas emellertid inom delegationen olika uppfattningar i fråga om de synpunkter, som främst böra framhävas. Några av delegationens ledamöter äro angelägna att betona, att nedgången i de enskilda familjernas barnantal eller frånvaron av barn i stor utsträckning vittnar om en alltför kortsynt omtanke om egen välfärd, som måste verka hämmande på den sunda viljan att offra sig för kommande släkten och som berövar människan de livets höga glädjeämnen, som inneslutas i föräldraskapet. Man vill hellre leva bekvämt och ha möjlighet till en högre levnadsstandard än påtaga sig det besvär och den börda, som ännu ett barn skulle medföra. Med de begränsade möjligheter, som livet erbjuder, hindras genom barnen den enskilde i utnyttjandet av sina resurser att få ut det mesta av livet i njutning och lycka. Den tekniska tidsålderns rationellt arbetande mentalitet visar ock en måhända växande tendens att så långt möjligt säkra den yttre existensen för allehanda överraskningar. Man vågar, stundom av nog så förklarliga skäl, icke påtaga sig den risk, som är förbunden med en växande barnskara. En sådan tveksam och räddhågad livsinställning bådar enligt dessa delagationsmedlemmars mening icke gott för ett folks framtid. Andra av delegationens ledamöter äro beträffande denna viktiga fråga angelägna att framhålla, att inskränkningen i reproduktionsvilligheten i främsta rummet är att tolka som ett utslag av ansvarskänsla, både inför den egna existensen i en värld, full av otrygghet och ekonomisk risk, och framför allt — vilket intimt sammanhänger med det förra — inför tanken på barnens öde och deras möjligheter att slå sig fram i en osäker värld med hotande arbetslöshet och risker, som härflyta från utbrott av krigets vansinne. Vad som för den ene bedömaren ter sig som bristande förtröstan till livet, ängslig beräkning — som går miste om de större möjligheterna därför att man vågar för litet och icke vågar en risk — samt en egoistisk inställning på egen bekvämlighet och större lyckomöjligheter, ter sig för den andre som förståeliga och befogade tecken på allvar och stigande känsla av ansvar, både

12 mot sig själv, sin familj och sina efterkommande. Man vill därvid icke heller förmena den enskilde hans rätt till njutning inom de gränser, som allvar och ansvar draga, och man fattar också denna inställning som ett tecken på livsvilja. Att beklagliga överdrifter förekomma, förnekas ingalunda, men de få i sitt relativa fåtal ej tagas till intäkt för ett avvisande av människans och de ungas krav på att få leva ett helt och fullt liv — må det så vara i motsättning och trots mot en äldre och mera försiktig livsstil. Det ligger enligt denna åsikt något berättigat och sunt i ungdomens revolt mot en moraliserande och trång, ej sällan missunnsam inskränkning av sexuallivet. Det är — i det hela — icke tecken på fördärv, det är ett tecken på sundhet, att ungdomen reagerat mot den sexuella sfärens förträngning. Och det står i det närmaste sammanhang med den nya tidens mera öppna, obundna och reala livsstil i det hela. Delegationen återkommer senare till speciella problem, som stå i samband med dessa frågor, men några av dess ledamöter vilja här med bestämdhet framhålla, att denna syn på livsproblemen är uttryck för en stark och levande moralisk tendens i det svenska folket vid sidan av en annan livssyn, för vilken förut anförda synpunkter äro ett uttryck. Delegationens kvinnliga ledamöter ha slutligen i en särskild skrivelse utvecklat sin syn på det bristande jämviktsförhållande mellan könen, som resulterat i att tillbörlig hänsyn under samhällets utveckling icke tagits till moderskapets elementära krav. Denna synpunkt måste enligt dessa ledamöters mening beaktas i alla hithörande sammmanhang, som förekomma i detta yttrande. Vad den i detta kapitel närmast avsedda frågan angår, torde emellertid de olika uppfattningarna, efter det att vederbörande sakförhållanden numera blivit utredda, vara i princip ense därom, att bibehållandet av befolkningens numerär är ett positivt värde av högsta rang. Detsamma gäller höjandet av dess kvalitet. Även den, som mera dystert ser på den nya livsstilen och förmenar, att den har sin rot i en egoistisk och alltför beräknande lyckosträvan, som h ä m m a r livet, och en överdriven och osund nöjeslystnad, måste medgiva, att den ofta rymmer ett ansvarsmoment med hänsyn till tanken på barnens framtid och uppfostran. Delegationen är ense därom, att de kvalitativa kraven fått ett allt större utrymme i olika kretsar vid tanken på barnen. Man vill bättre sörja för deras uppfostran, undervisning och utbildning, för deras näring, beklädnad och vård och för deras kommande infogande i samhällslivet och produktionen. Beträffande höjandet av befolkningens kvalitet kan man därför utan vidare antaga en överensstämmelse med den levande moraliska tendensen i folket. Och detta höjande av kvaliteten grundar sig på en stigande känsla av ansvar inför de liv, som väckas och födas. Sedan delegationen sålunda behandlat de allmännaste riktlinjerna eller ändamålen för befolkningskommissionens arbete och funnit, att dessa överensstämma med eller i varje fall icke strida mot det levande moraliska medvetandet, har den att taga ståndpunkt till de medel, som erbjuda sig för dessa ändamåls nående. Abstrakt hava sådana medel i ovan anförda yttrande av chefen för socialdepartementet angivits såsom upplysning för väckande av ansvarskänslan för vårt folks framtid samt socialpolitiska ingripanden för skapande av ökad ekonomisk trygghet och förbättrade materiella villkor. Därigenom skall äktenskapsbildningen befrämjas och nativiteten höjas. Det torde icke råda något tvivel om att också dessa här blott abstrakt angivna medel stå i överensstämmelse med en levande moralisk tendens i folket. Svårigheterna i det problem, som befolkningskommissionen har att bemästra, uppträda först då det gäller att mera konkret angiva de medel, som skola

13 tillgripas. Befolkningskommissionen har här utfört ett omfattande arbete, till vilket den socialetiska delegationen har att från sina synpunkter taga ställning. Då delegationen nu går till denna uppgift, vill den emellertid dels uppställa vissa allmänna värdenormer, som den tror vara ett uttryck för det levande moraliska medvetandet, och dels rikta in uppmärksamheten på den sociala bildning, som i befolkningsfrågan är av det mest centrala intresset, nämligen familjen. I enlighet med vad tidigare utförts faller också familjen och därmed samhörande sociala och sexuella förhållanden alldeles särskilt inom dess intressesfär. Skall delegationen överhuvud, vid sidan av bedömningssynpunkterna, kunna lämna ett självständigt bidrag till befolkningsproblemets behandling, så måste det vara i de sociologiska och socialpsykologiska frågor, som koncentrera sig omkring familjens problem. Såsom vissa yttersta, allmänt omfattade riktlinjer för individernas handlande anser sig delegationen kunna uppställa följande: 1) en social inriktning, kännande av ansvar för andra människor, deras liv, deras lycka och befogade intressen; 2) största möjliga frihet åt individerna under bevarande av de kollektiva och sociala intressena; vården av de personligt-individuella värdena; 3) en ordnad livsföring, stabila och varaktiga relationer mellan individerna, så långt detta är möjligt utan kränkande av andra viktiga intressen. I och för sig säga dessa allmänna termer icke mycket. De äro icke heller menade såsom något annat än en ytterst allmän orientering mot vissa normer, av betydelse för vårt handlande. Familjens begrepp och funktioner behandlas i nästa kapitel.

3.

Familjen såsom social bildning och positivt värde. Familjens funktioner. Äktenskapet. Principiella synpunkter.

Av betydelse i befolkningsfrågans sammanhang äro givetvis en hart när outtömlig mångfald av bildningar och relationer, men i central betydelse — även från socialetisk synpunkt — kan ingen social bildning mäta sig med den, som framför andra har fortplantningen och vården om avkomman som sin — låt vara icke enda — funktion, och i central betydelse kunna inga sociala relationer övergå dem, som anknyta till denna sociala bildning. Denna sociala bildning är familjen. Kring familjen och dess problem måste därför den socialetiska delegationens arbete koncentrera sig. I själva verket är också familjen såväl vid befolkningskommissionens som dess socialetiska delegations tillsättning förutsatt som ett positivt värde. Denna förutsättning är också given i det levande moraliska medvetande, varpå delegationen vill grunda sina omdömen. Redan familjens problem uppvisa emellertid också ett nästan obegränsat omfång, så intimt förbunden som familjen är med alla andra tänkbara sociala bildningar och så invävd som den är i de sociala relationernas mångförgrenade nät. Också här måste en begränsning i synpunkter företas, och denna begränsning får åter på visst sätt anses given genom förutsättningen: bibehållandet av befolkningens konstans och höjandet av dess kvalitet. Några stränga restriktioner få emellertid därmed icke anses givna för den socialetiska bedömningen. Familjens begrepp är tills vidare tämligen ofullständigt bestämt såsom den sociala bildning, vilken i främsta rummet fortplantningen och vården om avkomman åligger. Detta är givetvis en för familjen central funktion. Men den angivna funktionen förutsätter en annan funktion eller ett annat för-

14 hållande, vilket i själva verket är av primär natur för familjen själv såsom social bildning, nämligen det sexuella förhållandet mellan föräldrarna inbördes. Och i övrigt har familjen, särskilt tidigare, haft en hel rad av andra funktioner. Överhuvud är det här av vikt att anlägga en empirisk sociologisk syn, som på ett realistiskt sätt söker att angiva familjens funktioner och egenskaper. Särskilt den amerikanska sociologien har i detta avseende gått före. Den har att uppvisa en rik familjesociologisk litteratur, som behandlar familjens funktioner, förändring, konflikter, »desorganisation» och reorganisation. För en modern sociologisk syn erbjuda sig för familjen bl. a. följande funktioner, utom den fortplantande och den i vidaste mening uppfostrande, edukativa, varigenom också släktets sociala och kulturella arv vidarebefordras till kommande generationer. Familjen kan h a en försörjnings- och skyddsfunktion för medlemmar, som icke eller icke längre kunna försörja eller skydda sig själva. Den kan vidare tjäna som en härd för förströelse och vila. Den kan ytterligare fylla en ekonomisk-produktiv uppgift såsom den gamla bondefamiljen, där alla medlemmarna voro upptagna av kring gården och hemmet samlat produktivt arbete och där familjen utgjorde en produktions- och konsumtionsenhet. I äldre tider h a r denna funktion varit av utomordentlig vikt. Familjen kan slutligen fylla en personlig funktion såtillvida som den utgör ett centrum för bildandet och upprätthållandet av personliga och affektiva relationer mellan en grupp av människor, familjens medlemmar, och därmed också verka som ett centrum för sociala relationer av liknande slag utåt. Familjen intar en viss social »ställning» och utövar därmed en social funktion. En koncentrationspunkt ha de personliga relationerna inom familjen i det sexuella förhållandet, men till de personliga relationerna hör givetvis också förhållandet mellan föräldrar och barn, där sådana finnas, och mellan barnen inbördes. Här mötas bl. a. de uppfostrande och de personliga relationerna. För familjen såsom social bildning synas de sexuella relationerna och fortplantningsfunktionen jämte barnens vård vara av en så grundläggande betydelse, att man skulle vilja definiera familjen genom att säga, att den är en social bildning för regleringen av sammanlevnadsförhållandena mellan män och kvinnor — då polygama familjer under tidernas lopp förekommit kan ej monogamien ryckas in i själva definitionen — samt för uppfostran och vård av avkomman. Den ekonomiskt-produktiva funktionen, som tidigare var av väsentlig vikt, är i våra dagar icke utmärkande för varje familj och kan därför ej upptas i definitionen. Icke heller skyddsfunktionen med avseende å ålderstigna medlemmar eller förströelsefunktionen i mer pregnant mening synes nödvändig för familjen. Familjer förekomma, och i vår tid allt mer talrikt, utan dessa funktioner, även om i regel en viss ekonomisk funktion med sitt centrum i hushållningen kvarstår. Visserligen ges det också familjer utan barn och därför utan uppfostran och vård av sådana. Till den »fullständiga» familjen tänkas dock barnen (eller barnet) höra, det må sedan vara möjligt eller icke, att i den utsträckning, som tidigare i den borgerliga familjen varit fallet, i hemmet helt taga hand om barnens fostran och vård. Man kan till sist rent av tala om en familj utan sexuella relationer mellan den man och den kvinna, som i den monogama familjen bilda dess grundelement, t. ex. hos ålderstigna makar, ja, också om bristfälliga och förtvinade personliga relationer dem emellan; liksom sociologen, som redan är antytt, också vet att tala om familjer på helt annan grundval än den monogama, nämligen familjer med en man och flera kvinnor (polygyni) eller med en kvinna och flera män (polyandri). Det kan därför synas svårt att få en enhetlig bestämning av de företeelser man samlar

15 under familjens namn. Man kan därmed mena olika saker. Det är heller icke för delegationens syfte absolut nödvändigt att nå fram till en enande definition. En »fullvärdig» familj enligt det levande moraliska medvetandet innesluter emellertid med säkerhet de personliga och sexuella relationerna mellan en m a n och en kvinna, liksom dit också höra barn och deras uppfostran — även om denna blott till en del kan förläggas till hemmet — samt de personliga relationer av olika slag, som genom barnen uppstå. Till en »fullständig» familj höra jämte barnen båda föräldrarna. »Ofullständiga» äro (jämte familjer utan barn) familjer, där endast den ena av föräldrarna lever i förbindelse med barnen, så t. ex. en änka eller en frånskild med barn eller en ensam levande ogift kvinna med barn. Idealet är den »fullständiga» familjen. Ett ytterligare krav enligt det levande moraliska medvetandet är, att de personliga relationerna mellan familjemedlemmarna 1) äro så fullständiga och mångsidiga som möjligt, att de omfatta så många livsområden som möjligt, att intressegemenskapen är så stor som möjligt (de personliga relationernas rikedom och fullständighet); 2) vila på så stark känslogrund och så intim kontakt som möjligt (de personliga relationernas innerlighet, »kärleken», »förståelsen», »the intimate response» (Thomas)); 3) äro av så stor varaktighet och stabilitet som möjligt (de personliga relationernas varaktighet). Där något av dessa krav icke är fyllt eller blott i viss grad fyllt, är familjens ideal, sådant detta lever i det moraliska medvetandet i vårt folk, icke uppnått. Det centralaste momentet i den nutida familjens personliga relationer inom vår kulturkrets är det på personlig kärlek vilande förhållandet mellan den man och den kvinna, som bilda familjens grundelement. För att säkerställa detta »monogama» förhållande (förhållandet mellan en man och en kvinna) med alla dess personliga relationer och utesluta sexuella förbindelser vid sidan härav samt för att rättsligt säkerställa kvinnan och barnens vård tilllämpar samhället den institutionella ordning, som bär äktenskapets namn. Äktenskapet är alltså en av samhället sanktionerad förening mellan en man och en kvinna, vilken medför vissa rättsliga följder. (Förbindelser med mer än en man eller mer än en kvinna betraktas i vår kulturkrets ej som äktenskap.) Genom en dylik objektiv och rättsligt bindande »ordning» har samhället visat sitt intresse för att fasta förhållanden råda inom det sexuella och personliga livet och för att garantier skapas för barnens uppfostran och vård. Det har därigenom ock velat offentligt besegla den vilja till trohet, som är en förutsättning för den monogama förbindelsens bestånd. Det är åt helgden i denna över parterna stående »ordning», som vigseln vill förläna en högtidlig och förpliktande karaktär. För en människa, som har en kristen livsuppfattning, tillkommer, att genom denna akt äktenskapet ställes in under en för henne ännu mer förpliktande auktoritet än samhället. Det är emellertid givet, att en utomäktenskaplig förbindelse mellan en man och en kvinna med varaktiga personliga och sexuella relationer, eventuellt med barn, icke utan vidare kan sägas falla utom familjens begrepp. Det beror helt och hållet på hur detta begrepp bestämmes. Att i själva verket de personliga relationerna i en dylik förbindelse kunna vara lika rika och fullständiga, lika innerliga och varaktiga som i ett äktenskap är givet. Det ä r också en lika monogam förbindelse som ett äktenskap. Det ligger emellertid i samhällets intresse, att dylika äktenskaps/iTca förbindelser i största ut-

16 sträckning legaliseras, och det ligger även i individens intresse, försåvitt det hjälper honom att övervinna de tillfälliga svårigheter och konflikter, som riskera den varaktiga förbindelsens bestånd. Frågan om de utomäktenskapliga förbindelserna skall senare ånyo upptagas till behandling. Här må närmast med avseende å äktenskapets ingående betonas vikten av att de personliga och sociala förutsättningarna för ett lyckligt samliv äro för handen, så t. ex. en viss överensstämmelse i den sexuella sfären och i själva livsrytmen, temperamentens harmoni samt en viss överensstämmelse i uppfostran och ideal. Både kärleken och det personliga allvaret äro viktiga moment. Delegationen vill också med avseende å förhållandet mellan makarna betona vikten av ett psykofysiskt tillfredsställande sexualliv. Ett sådant har genom sin intima förbindelse med känslolivet den största betydelse både direkt på grund av den tillfredsställelse det innesluter och med hänsyn till harmonien i alla andra (psykiska) relationer. P å ett sexualliv av denna karaktär beror i hög grad makarnas lycka och kärlekens bestånd och som följd härav också hela familjens lycka och harmoni. Naturligtvis kan en bristande överensstämmelse på denna punkt delvis uppvägas av andra sammanbindande faktorer, som t. ex. gemenskap i intressen av olika art, men den är alltid ett svaghetstecken. Och disharmoni i den sexuella och emotionala sfären h ä m m a r sig alltför ofta på barnen. Därvid är att märka, att som regel det monogama förhållandet i sexuellt avseende måste betraktas som överlägset mera tillfälliga förbindelser. Den »fullvärdiga» könsakten kommer icke till stånd utan en viss själslig och kroppslig förtrolighet, som endast den varaktiga förbindelsen kan skänka. Även i avseende å de personliga relationerna i övrigt skänker först den monogama varaktiga förbindelsen på känslogrund den fulla förtroligheten. Endast där kan den genomgående intressegemenskapen och livsgemenskapen i fullt mått realiseras. Det skänker en egenartad styrka och trygghet åt livet att känna sig stå »på samma sida i livskampen». Det monogama, varaktiga förhållandet besitter en stor överlägsenhet som förutsättning för utbildande av möjligast rika och fullständiga personliga relationer. Ett sådant äktenskap verkar också genom de rika möjligheter det erbjuder till förtroligt tankeutbyte i livsviktiga frågor fostrande p å individerna: mycket utmejslas därigenom till medvetande, som eljest ej skulle komma därtill, och förtroligheten kan bli en fortgående reningsprocess. Den monogama förbindelsen är en personlighetsutvecklande förbindelse av högsta rang. Även i avseende å barnen och de personliga relationerna till dem är givetvis den varaktiga monogama förbindelsen den utan jämförelse bästa. Endast där kan den fulla förtrolighet också i förhållandet till barnen utvecklas, som för dem är av så stor och personlighetsutvecklande betydelse. Delegationen får vid behandlingen av äktenskapet och skilsmässorna tillfälle att återkomma till frågor, som beröra samlevnaden. 4.

»Den nya tiden.»

Industrialiseringens inverkan på familjen och födelsekontrollen.

Vi ha hittills betraktat familjen och äktenskapet mera principiellt, såsom social bildning. För att förstå de särskilda svårigheter, som äro förknippade med den nuvarande situationen, och det egenartade läge, i vilket vi befinna oss med avseende å familjen och dess problem, är det emellertid nödvändigt att, om ock i korthet och högst schematiskt, ingå på den förändring, som familjen otvivelaktigt genomgått under de senaste mansåldrarna och

17 alldeles särskilt de senaste decennierna och på de omständigheter, som lett oss in i den nuvarande krisen med dess följder för befolkningsutvecklingen. Vi närma oss därmed mera konkreta förhållanden. Bakom familjens förändring och bakom den tilltagande födelsekontrollen ligger väsentligen ett invecklat sociologiskt, ekonomiskt och historiskt sammanhang, vars utmärkande kännetecken är den allt mer och mer genomförda industrialiseringen. Det är överhuvud att märka, att familjeförhållandena äro väsentligt beroende av produktionsbetingelserna och den i samband därmed stående ekonomiska organisationen av samhället. Av dessa betingelser beror i hög grad familjens struktur i produktionsekonomiskt avseende och arbetsfördelningen inom familjen. På grund av de olika ekonomiska förhållandena uppstå olika typer av familjer och framträda familjens olika funktioner med olika styrka och med olika betydelse. Givetvis inverka på familjens struktur också en gång utgestaltade traditioner, sedvänjor och familjeideal samt beröring med andra folk. Men de ekonomiskt-sociala betingelserna äro av avgörande betydelse för inträdande strukturförändringar och för uppkomsten av olika typer. Det är här icke möjligt eller nödvändigt att till framställning upptaga familjens utveckling genom tiderna, dess olika typer och växlingen mellan typerna i olika folk och kulturer. Blott ett par påpekanden må göras, av betydelse för förståelsen av den utveckling, som inträdde genom industrialiseringen. Det första rör kvinnans roll inom arbetsfördelningen. »Moderskapsfunktionen har primärt begränsat själva kvinnornas val av arbetsplats.» 1 Det synes ha varit så, att kvinnan kommit att övertaga de närmast eller i hemmet liggande sysslorna på grund av att hon bundits mera nära till boplatsen genom sin biologiska funktion. Barnafödandet, moderskapet, har — icke i och för sig såsom fysisk funktion — men genom den intimare bundenhet till en viss miljö, som det medförde, och genom de krav det ställde på modem för barnens amning och vård, tvingat kvinnan att övertaga de sysslor, som lågo nära boplatsen, under det att männen på grund av sin större frihet och rörlighet kunde avlägsna sig från hemmet och syssla med krig, jakt och fiske. Det har alltid varit männen, som först få ge sig ut till avlägsnare näringsfång. Förhållandet gäller relativt även inom den agrara familjen, bondefamiljen. Även där kan en dylik arbetsfördelning skönjas. Men den är här mycket mindre framträdande. Och det andra, som här skall framhållas, är hurusom den typ av familj, som vi känna från vår egen kultur som den traditionella, just har utbildats och fixerats under agrara förhållanden, hos jordbruksidkande folk. I äldre tider och hos vissa folk betydde stammen, klanen, mycket mer. Individen var mera direkt infogad i ett mer omfattande socialt sammanhang. Med åkerbrukets överhandtagande framträdde familjen starkare som den för denna produktionsform speciellt lämpade sociala, producerande och hushållande enheten, vare sig den fick formen av en patriarkalisk storfamilj med flera släktled arbetande och samverkande under en huvudmans ledning eller den var en familj i mera modern mening, bestående av ett enskilt föräldrapar med deras barn. Under båda formerna var det avgörande^ att familjen var en inom sig sluten hushållsenhet, och att inom denna hushållsenhet och familjegemenskap även det produktiva arbetet utfördes. Det som var nödvändigt för familjens behov producerades också av familjens 1 Detta citat, jämte citaten s. 18, not 1 och s. 46 f. och 47 f., äro hämtade ur en P. M., som ställts till förfogande av sekreteraren i den s. k. kvinnoarbetskommittén, vars betänkande väntas komma att avlämnas senare under innevarande år.

2—388306.

18 medlemmar i och genom en lämplig arbetsorganisation och en lämplig arbetsfördelning mellan män och kvinnor. Hustrun i den typiska bondefamiljen, sådan vi känna den från vårt land, förfogade också relativt självständigt för sina egna och familjens behov över de resurser, som blevo en frukt av hennes arbete, och intog därmed en relativt självständig ställning vid mannens sida. I denna självhushållande familj voro alla, i den mån de kunde deltaga i arbetet, »självförsörjande», både män, kvinnor och barn. Något speciellt försörjarförhållande fanns ej för mannen. Därmed sammanhänger också att det i regel var ekonomiskt lönande att ha många barn. Dessa utförde från tidiga år ett produktivt arbete, vars resultat kom den gemensamma hushållningen tillgodo, de fingo i detta arbete sin uppfostran, de växte naturligt in i den sociala arbetsgemenskapen och fingo därigenom sin fostran till nyttiga samhällsmedlemmar. Även stadsfamiljen besatt i äldre tider på grund av den rådande förrådshushållningen och den egna bearbetningen av en stor del konsumtionsvaror ett starkt släkttycke med den självhushållande bondefamiljen. I dessa hushållnings- och familjeförhållanden har nu en radikal förändring skett i och med produktionsförhållandenas förändring. I och med produktionens så småningom skeende omläggning till industrityp och arbetets därmed sammanhängande specialisering inträda även för familjen helt andra förhållanden, som tvinga till en omorientering av dess arbete och leda till en förändrad ställning för familjens skilda medlemmar. Icke så att förstå som om bondefamiljen upphört att existera, den finnes ännu i våra dagar vid sidan av den rena penninghushållande stadsfamiljen, och dess villkor och karaktär kunna givetvis icke utan vidare likställas med dem, som råda för denna. Men å andra sidan har jordbrukshushållningen själv nu i så hög grad kommersialiserats (bearbetningen av råmaterialet för familjens behov sker t. ex. nu alls icke i samma utsträckning som förr hemma), att man icke kan sätta den nuvarande bondefamiljen som en renodlad typ emot stadsfamiljen. I stort sett har en övergång skett från en tidigare egenhushållande agrar familjetyp till en penninghushållande industriell familjetyp. Och det är denna utveckling, som är det väsentliga för förståelsen av familjens omvandling och de nuvarande familjeförhållandena. Dessa äro i sin tur avgörande för hela uppfattningen av det problem, som delegationen har att behandla. Några drag i denna utveckling, av betydelse för detta problem, må därför här framhävas. Den skedda förändringen är framför allt en förändring i familjens ekonomiska funktion. Industrialiseringen och storproduktionen har just inneburit ett lösgörande av arbetsuppgifterna från familjegemenskapen. Genom teknikens framsteg och maskinernas allt större och större fullkomning och effektivitet samt genom kapitalets större rörlighet har produktionen allt mer och mer industrialiserats och specialiserats. Hemarbetets andel i produktionen i det hela har därmed minskats. Detta innebär för familjen närmast, att dess olika medlemmar i allt större omfattning träda ut u r arbetet inom dess sfär och in i helt andra produktionssammanhang. Det visar sig först däri, att familjefadern får sitt arbete förlagt till en annan sfär och infogas i en annan arbetsgemenskap. Detta är den stora och genomgripande förändringen.1 Familjefadern blir genom sitt arbete på ett helt annat sätt än förr ansvarig för hela familjens uppehälle, blir på ett annat sätt än i bonde1 »Den familjens kris, som knappast förrän på senare tid blir allmänt uppmärksammad, måste ledas tillbaka till det första utbrytande momentet, nämligen till att mannen lämnade hemmet såsom arbetsplats och därmed kom att bryta den odelbara ekonomiska intressegemenskapen och det med arbetet jämnlöpande gemensamma fostrandet av barnen. Det är vid denna överflyttning själva familjens typ förändras.i

19 familjen »familjeförsörjare». De kontanter han lämnar till familjens uppehälle gör hustrun ekonomiskt beroende av mannen på ett nytt sätt. Det bidrag, som hustru och barn kunna lämna till familjens försörjning, kan ej längre jämföras med faderns. Den ena produktiva arbetsuppgiften efter den andra går ifrån dem till industrien, där den på ett mer lönande sätt kan utföras. I stället komma industriprodukterna till hemmen genom penningen som förmedlare. Det är givet, att genom hela denna utveckling själva den kring arbetet koncentrerade familjegemenskapen uppluckras, och att det gemensamma arbetet ej heller längre kommer att spela samma roll för barnens fostran och utbildning. Denna övertages i allt större utsträckning av andra organisationer. På samma sätt med vården av sjuka och gamla. Utvecklingen innebär därför också, att kvinnornas arbetskraft frigöres. Det med konsumtionen förbundna hemarbetet är ej tillräckligt för deras tid och ej på samma sätt lönande som det tidigare till produktionen knutna arbetet. Hemarbetets allt starkare rationalisering och förenkling verkar i samma riktning. De tekniska hjälpmedlen fulländas och bli, liksom industriens alster i övrigt, tillgängliga för en större allmänhet genom köpkraftens stegring och varornas billighet. Följden blir, att även kvinnorna — trots deras större familjebundenhet — i allt större och större utsträckning söka sig ut på den öppna arbetsmarknaden, till industri, kontorsarbete, handel, fria yrken, sjukvård e t c , en utvecklingsfas, som vi nu äro mitt uppe i. Mannen blir ej på samma sätt som under den föregående utvecklingsfasen ensam »familjeförsörjare», denna ideologi är på väg att ersättas av en ideologi, som mera liknar den gamla bondefamiljens: kvinnan vill liksom mannen »försörja sig själv» och oftast är hennes bidrag nödvändigt för familjens ekonomi. Fullt kan givetvis denna utveckling ej genomföras, då ju hemarbetet och moderskapet alltid kräva sin tribut, men tydligt är att vi nu leva under ett tidsskede med en helt annan uppfattning av kvinnans arbete än för blott ett par decennier sedan. Här berörda förhållanden äro av väsentlig betydelse för förståelsen av den nuvarande »familjekrisen». Familjen, sådan den i våra dagar formar sig inför våra ögon (bondefamiljen utgör givetvis alltjämt ett relativt undantag), är icke längre en produktions- och konsumtionsenhet och icke en arbetsgemenskap, den är ofta icke ens längre en konsumtionsenhet. Det kan inträffa, att familjens medlemmar ha sitt arbete på var sitt håll och icke ens träffas till gemensamma måltider. Ofta blir en gemensam bostad det enda, som i yttre måtto förenar, överhuvud kan man tala om en utveckling från familjen såsom den ekonomiska enheten hän emot individen såsom denna enhet. Och denna individ kommer att socialt inordnas i en mängd andra sammanhang, som uppstå i vår tid. Tillsammans med medlemmar av andra familjer inträder han i andra grupper, föreningar, partier och organisationer. Han har sitt särskilda yrke och sina särskilda intressen. På så sätt kunna medlemmarna av en och samma familj komma att tillhöra de mest skilda sociala bildningar och grupper och att inträda i de mest skilda sociala relationer. Hela samhällsstrukturen blir på så sätt alldeles skild från den gamla, där familjen utgjorde ett givet centrum vid individernas inordning i andra sociala sammanhang och relationer. Den närmaste omgivningen, byalaget, socknen, bygden med dess begränsade och enhetliga miljö, förlorar sin omedelbara makt över människorna. Hela livet blir genom kommunikationernas utveckling mera rörligt och omväxlande. Man är ej längre lika bunden som förr vid den plats, där man bor. Man kan söka förströelse och vila på avlägsna platser, göra sina inköp längre bort från hemmet, etc. Den gamla isoleringen har emellertid i många fall ersatts av en ny isolering. Invånaren i storstadens hyreskasern blir i vissa avseenden ofta långt mer isolerad än lands-

bygdens människor. Med den ökade rörligheten har också släktförbindelsernas betydelse minskats, med den verkan detta ofta h a r för familjens stabilitet. Nya föreningsband knytas. Den gemensamma tradition, som förr höll familjens medlemmar samman i ett fast grepp, har allt mer lossnat, och andra makter och relationer ha trätt i de gamlas ställe. Den mera jäktade livsrytmen försvårar också sammanhållningen i hemmet. Den trångboddhet, varav många människor fortfarande lida, känns numera starkare, den försvårar ett sunt hemliv och ej sällan samvaro med andra människor inom hemmet. Man träffar sina vänner ute. Nöjesindustrien har en av sina förutsättningar just i trångboddheten. Samtidigt möjliggör denna livets rörlighet och den ökade fritiden för den enskilde att på ett annat sätt än förr tillgodogöra sig vad livet kan bjuda av glädje, förströelse, kunskap och andlig utveckling. Det sagda innebär, att i och med de nya sociala och ekonomiska förhållandena familjens funktioner i hög grad förändrats. Att familjen icke längre i samma utsträckning som förr har en ekonomiskt-produktiv funktion är, såsom redan framhållits, tydligt. I många fall är den numera icke ens en konsumtiv ekonomisk enhet. Här råder emellertid, såsom också förut antytts, en ganska stor olikhet mellan den ännu fortlevande bondefamiljen med sin självhushållning och den penninghushållande industrifamiijen. I den förra kunna ännu familjens medlemmar, män, kvinnor och barn, vinna sin försörjning inom familjens ram, arbetsuppgifterna äro i hög grad gemensamma, och bandet mellan föräldrar och barn är på ett annat sätt än i industrifamiljen bevarat just genom detta gemensamma arbete. Och denna bondetradition bestämmer ännu i hög grad familjeidealet, långt utöver sin egen krets. Det är just i brytningen mellan detta ideal och den nya tidens krav som familjens kris från en synpunkt kommer till synes. Och det är denna brytning mellan det gamla och det nya, som betecknar svårigheten i familjens anpassning efter de nya förhållandena. Så länge de gamla idealen levde med hela sin kraft, beredde denna anpassning stora svårigheter, familjens utveckling kom liksom på efterkälken i förhållande till de sociala och ekonomiska förhållandenas utveckling, det uppstod vad de amerikanska sociologerna kalla »a lag», en eftersläpning. Man har därför också talat om en familjens missanpassning och desorganisation. Den nya familjen har ännu icke rätt funnit sin form. Vad som i våra dagar sker är emellertid en allt starkare forcerad anpassning efter den nya tidens krav. Det är — ej minst med hänsyn till befolkningsproblemets lösning — att hoppas, att denna anpassning icke skall betyda ett uppgivande av för familjen väsentliga livsvärden. Den skedda förändringen framträder också i fråga om familjens övriga funktioner. Vi ha redan sett, att barnens uppfostran och utbildning i allt större utsträckning övertagits av andra organisationer. Deras övertagande av det sociala arv, som vår kultur och vår bildning utgör, sker i allt större mått utom hemmet. Familjens skyddsfunktion, omvårdnaden om sådana familjemedlemmar, som äro oförmögna att taga vara på sig själva, sjuka, fattiga och gamla, har övertagits av särskilda organisationer av skilda slag. Även små barns tillsyn och vård sker ofta utom hemmet, i barnkrubbor, kindergarten etc. Icke heller förströelsefunktionen, beredandet av vila och ro etc. utövas på samma sätt av familjen. Också här ha inrättningar, enskilda företag och sociala bildningar av de mest skilda slag inträtt i familjens ställe eller kanske oftast trätt till utöver det, som familjen kan bjuda. Genom radion har dock en möjlighet skapats för en återgång i detta avseende. Och ytterligare att märka är, att ett modernt familjeliv i våra dagar i stor utsträckning leves utanför hemmets väggar, på utflykter etc.

21 Allt detta är att hålla i minnet, när man försöker förstå de förändringar, som inträtt även i avseende å familjens återstående funktioner, den biologiskt-generativa eller fortplantningsfunktionen, den sexuella och den personliga (affektiva) funktionen. Under det senaste århundradet har familjens biologiskt-generativa funktion allt starkare utskilt sig från den sexuella. Fortplantningen, som tidigare skedde mera oreflekterat utan bestämd avsöndring från den sexuella funktionen överhuvud, har nu alltmera kommit under det beräknande förståndets herravälde, och den sexuella funktionen framstår allt mer och mer som en funktion för sig, som kan utövas utan att fortplanting sker. Utan tvivel ligger bakom denna utveckling en allt starkare rationalisering av livet. Därmed är icke sagt, att sexuallivet i det hela mera rationaliserats. Såsom framhålles i befolkningskommissionens betänkande i sexualfrågan, 1 innebär redan den monogama förbindelsens dominans en mycket stark rationalisering av sexuallivet. Men den är av gammalt datum. Och nämnda rationalisering av livet sammanhänger med den allt starkare förmågan hos den moderna människan att behärska naturen och de tekniska hjälpmedel, som kunskapen om naturen och de moderna uppfinningarna bringa i dagen. Födelsekontrollen är i mycket en frukt av den moderna anda, som åtföljer naturens behärskande. Teknikens framsteg har icke blott avsevärt ändrat den mänskliga arbetskraftens ställning i produktionen, den har också skapat förutsättningen för en djupgående förändring av den mänskliga livsföringen i det hela och av människornas inställning till livet självt. Den moderna människan ser också, hur arbetsförhållandena kunna påverkas genom mänskligt ingripande, och samhällslivet blir även det ett maskineri, som kan påverkas och förbättras. Genom den allmänna rösträtten har varje medborgare fått möjlighet att utöva en dylik påverkan. På dessa och andra sätt har den enskilde lärt sig, att människan kan få medbestämmanderätt på livets olika områden, man har lärt sig att beräkna och att handla för att nå vissa mål. Det ligger i linje med denna utveckling, att också barnalstringen förts in under det beräknande förståndet och den medvetna viljan, när anledning därtill förelegat. I detta sammanhang, där frågan mera allmänt behandlas, skall blott den ekonomiska anledningen till födelsekontrollen framhävas. Ett stort barnantal betyder under nuvarande sociala och ekonomiska ordning en ekonomisk belastning av budgeten, det betyder ökade utgifter och ökade bekymmer för barnens uppfostran, utbildning och framtida försörjning. I självhushållets dagar och — relativt — ännu i jordbruksfamiljen betydde ett ökat barnantal ökad arbetskraft för produktionen med den vinst som detta innebar. Uppfostran och utbildning skedde, som vi sett, i det gemensamma arbetet och utan särskilda kostnader. Allt detta har förändrats i den industriella familjen. Uppehållandet av en dräglig levnadsstandard förbjuder tillkomsten av alltför många barn, eftersom varje barn betyder en avsevärd press nedåt av den förut uppnådda standarden. Att märka är också, att ännu ett barn vid en högre levnadsstandard — till en viss gräns — betyder en relativt större börda än vid en lägre, emedan även barnens anspråk på utrymme, föda, utbildning etc. äro större. Härtill kommer en viktig omständighet. I och med att barnen bli färre, kunna de som finnas få en bättre vård och f o s t r a n , och därmed höjes — inom vissa gränser (jfr kap. 10) — kvaliteten. Med den bättre vården komma också fler barn att leva. Barnadödhgheten, som förr var fruktansvärt stor, har i våra dagar reducerats ofantligt. Detta sammanhänger givetvis med läkekonstens och den rationella barnavårdens utveckling. Kvinnorna behöva ej längre föda ett stort antal barn blott för att 1

S. 30.

22 lägga dem i en för tidig grav. De kunna med ett mindre antal barnsbörder än förr ändå få se lika många vuxna barn omkring sig och föda lika många nyttiga samhällsmedlemmar till världen. Huruvida detta i det hela betyder ett minskat arbete för barnens vård, kan möjligen ifrågasättas, då ju »barndomsperioden fordrar så mycket mer av medvetna omsorger i det moderna industriella samhället — och särskilt i städerna — än under den tid och de förhållanden — särskilt i det gamla bondesamhället — d å barnen mer naturligt och omärkligt fogades in i hemmets arbetsmiljö och där fingo en för sitt framtida liv relativt fullständig och ändamålsenlig fostran utan stora ansträngningar». 1 Under alla förhållanden ha nu relaterade omständigheter sin stora betydelse i det sammanhang, varom här är fråga. Livets rationalisering på olika sätt har — jämte de moderna sociala och ekonomiska förhållandena i det hela — möjliggjort och betingat födelsekontrollen, och vi ha sett, att den icke utan vidare kan avfärdas som en osund företeelse. Födelsekontrollen, på vilket sätt den nu än må bedrivas, ligger i linje med tidens hela liv och hör med till den moderna familjens egnaste natur och väsen. Den är ett faktum, som vi helt enkelt ha att utgå ifrån. En annan fråga är, hur långt den kan drivas, utan att samhället går under, och vilka botemedel, som stå till buds mot dess överdrifter. I ett par senare kapitel skola vissa frågor, som röra födelsekontrollen, närmare behandlas. Innebörden i det sagda är, att fortplantningsfunktionen på ett sätt som förut ej är bekant från historien frigjorts från den sexuella funktionen som sådan. Den sexuella funktionen har i detta avseende självständiggjorts, men i stället h a r den allt närmare anknutits till den personliga och affektiva funktionen. Detta sammanhänger givetvis med den allt starkare betoning, som i vår kultur fallit å individen som en personlighet med sitt eget värde och som särskilt vad kvinnan beträffar betecknar ett verkligt genombrott. Många ideella faktorer ha här medverkat. Så den engelsk-amerikanska liberalismen med dess starka hävdande av individens frihet. Så den tyskklassiska humanismen, med dess inriktning på individen som allt mänskligt — även samhälleligt — arbetes ändamål. Individen har här som i kristendomen ett obetingat värde. I kärlekslivets historia betyder särskilt romantiken ett betydelsefullt genombrott såtillvida, som man där först gjorde fullt allvar av kravet på kärlekens ömsesidighet och fullt personliga karaktär. Man och kvinna skola möta varandra i den stora kärlekens hela och fria ömsesidighet. Detta krav på full ömsesidighet, som ju förutsätter en självständig personlighetsbildning även hos kvinnan, har varit synnerligen betydelsefullt för kvinnans personlighetsutveckling och för hennes frigörelse även på andra områden än kärlekslivets. Den moderna kvinnorörelsen har i romantiken en av sina ideella förutsättningar. Nu får man givetvis icke överdriva den betydelse dylika ideologier kunna ha för den sociala utvecklingen, och att m ä r k a är, att vid sidan av denna individualistiska riktning starka kollektivistiska strömningar gjort sig gällande, särskilt i senare tid; vi behöva ej hämta exempel för denna tes i det senaste decenniets överdrifter, i nazistisk, fascistisk och kommunistisk samhällsideologi, samhällspolitik och statsförgudning. Det räcker med att hänvisa till de socialistiska teoriernas historia och deras omsättning i praktiken samt till moderna sociologiska teorier. Här får kollektivet, samhället, organisationen en helt annan betoning än i de tidigare individualistiska och liberala teorierna. Den isolerade individen är ett tankefoster. Människan är beroende av det samhälle, vari hon födes, uppväxer och lever. Hon lever i ett nät av 1

Se Befolkningskommissionens betänkande i sexualfrågan.

Sthlm 1936. Bil. 17 (s. 442 f.).

23 sociala relationer, som är fullkomligt grundläggande både för hennes tanke oclh hennes handlande. Och även där hon genom litteraturen eller på ann a t sätt framför allt synes beroende av en gången tids kultur, har förmedlingen på ett eller annat sätt ägt rum via samhället. I vissa av de antydda mot samhällslivet orienterade teorierna som sådana ligfger redan en hänvisning till att de verkligt djupgående förändringarna såväl i individens ställning som i de sociala förhållandena, bland dem familjens struktur och livsformer, äro betingade av de påtagliga och existentiella faktorer, som produktionssättets förändring utgör och som tidigare blivit antydda. Det är ingalunda meningen att förneka den betydelse, som andliga tidsströmningar, trosformer och ideologiska betraktelsesätt ha på den sociala utvecklingen, men å andra sidan äro dessa strömningar själva i stor utsträckning ett uttryck för behov, som växa fram i ett visst tidsläge. Och framför allt får man här icke glömma, att de nya produktionsförhållandena, industrialiseringen samt teknikens och samfärdselns utveckling ha verkat i s a m m a riktning frigörande på individen i förhållande till den traditionella familjen som t. ex. de individualistiska teorierna, låt vara att denne kanske blivit så mycket mer bunden av sin egen generations tillfälliga ideologi och »tidsanda». De antydda faktorerna ha, jämte andliga strömningar, som härflutit u r romantiken och pietismen, givit de personliga relationerna den betoning, som är ett utmärkande kännetecken för familjens utveckling under de senaste generationerna, en utveckling som samtidigt och vid sidan därav innebär ett undanskjutande av äldre, för familjen till synes nödvändiga relationer och funktioner, på sätt förut skildrats. Det är givetvis icke heller meningen att förneka, att i den gamla bondefamiljens livsförhållanden ett rikt mått av personliga relationer voro förhanden. Inom de objektiva familjefunktionernas ram, inom produktionens gemenskap och hushållningen, inom vård och uppfostran och utbildning, inom förströelse och vila, rymdes förvisso mycket av känsla och tillgivenhet, av stöd och trygghet för den enskilde, ja, ofta även av ömhet och förtrolighet. I själva det objektiva arbetet rymdes på grund av gemenskapen däri livsnära förhållanden. Gemenskapen gav fasthet och trygghet åt livskänslan. Ingen kan förneka dessa personliga relationers existens i den gamla familjetypen. Och därför kan också i och med den blotta förändringen av de objektiva funktionerna mycket av det affektiva momentet försvinna. Men å andra sidan är att märka, att, framför allt i den ännu existerande bondefamiljen, alltjämt så mycket återstår av dessa funktioner, att däri ett visst Personligt gemensamhetsliv kan bevaras. Så t. ex. i förströelsefunktionen. Och framför allt: med de övriga funktionernas tillbakaträngande har tonvikten kommit att falla just på de personliga och affektiva relationerna på ett nytt och förut oanat sätt. De ha vunnit en större självständighet och intimare karaktär, de h a anknutits till nya livsområden och skapat nya former for sin utövning. I många fall utgöra de den enda grunden för ett äktenskaps eller en familjs bestånd. Det personliga, intressegemenskapen, den inre förståelsen, »kärleken», blir avgörande vid val av make på ett helt annat sätt än förr,' och det blir avgörande för samlevnaden. I den gamla bondefamiljen voro ekonomiska och sociala synpunkter mera avgörande än i den nya familjetypen både vid val av make och såsom grund för äktenskapets fortsatta bestånd. Jämte själva traditionen och den levande moralen bundo de objektiva förhållandena makarna samman på ett starkare satt an nu. Just det affektiva momentets betydelse har i vår tid stegrats.

24 5.

Äktenskapets konflikter och skilsmässorna.

Det senast sagda har sin alldeles särskilda betydelse för förståelsen av skilsmässornas problem. Detta problem sammanhänger på det allra närmaste med den utveckling till det mera personliga, som äktenskapet genomgått, och med de antydda genomgripande förändringarna av familjens funktioner i övrigt. Med de ekonomiska förhållandenas förändring i avseende å familjen har det fasta band, som höll makarna samman i den ekonomiska intressegemenskapen och den gemensamma produktionsuppgiften, upplösts. Bondehemmet har, och det ännu i våra dagar, många objektiva faktorer, som håller det samman i starka påfrestningar, faktorer, som den renodlade moderna familjetypen saknar. Men även här gör sig den nya tiden märkbar, om ock ej på samma sätt. I det hela har, som vi sett, individen fått en allt större betydelse i förhållande till familjen, och kvinnans ställning har radikalt förändrats. Med hennes ökade ekonomiska självständighet och psykologiska frihet, med de personliga relationernas större betydelse, med den större rikedomen på materiella tillgångar och med den växande sociala rörligheten har skilsmässa mellan äkta makar blivit en allt vanligare företeelse. Även kvinnan går numera in i äktenskapet med större krav än förr på personlig tillfredställelse och sexuell lycka. De personliga relationerna brytas till förmån för ett tillstånd, som man anser bättre eller för att möjliggöra n y a personliga relationer. Med den tidigare fasta sociala strukturens och med traditionens upplösning har också äktenskapets objektiva karaktär försvagats. Det uppfattas i de vidaste kretsar icke längre som en gudomlig stiftelse. Att m ä r k a är också, att det påtagliga och mycket realt verkande motiv för sammanhållning, åtminstone i yttre måtto — olyckliga äktenskap fanns det också förr — som en talrik barnskara utgjorde, icke längre existerar i samma utsträckning. Äro de personliga relationerna mellan makarna definitivt brustna och omöjliga att återställa, är givetvis en skilsmässa att föredraga framför ett framhärdande i en outhärdlig situation — och detta även för barnen. Vår rättsordning har ju också — samtidigt som den genom betänketiden velat förebygga förhastade beslut — sanktionerat en dylik ordning. Och den torde därvid ge uttryck för en allmän moralisk uppfattning. Å andra sidan är emellertid en skilsmässa ingenting att leka med. Detta gäller både makarna själva och barnen, om sådana finnas. Särskilt med hänsyn till barnen är de personliga relationernas sönderbrytande ödesdigert, det kan för hela deras livsföring och inställning till människorna få fruktansvärda följder. Ett säkerställande av makan för all framtid kan med nuvarande ekonomiska och sociala ordning icke i och för sig anses som ett obetingat etiskt krav, i varje fall icke där båda makarna äro självförsörjande — saken ställer sig ju något annorlunda i familjer av en något äldre typ, där makan är helt beroende av hemarbetet. Med makans framtid är emellertid oftast barnens intimt förknippad under uppväxtåren. Hänsynen till dem är därför av avgörande vikt. Det händer ofta, att människorna ingå äktenskap med oriktiga föreställningar om vad som därur kan utvinnas. Äktenskapet är för den enskilde icke någon från början färdig inrättning, ingen trygg och säker hamn, det ställer ständigt nya krav på makarnas vilja och anpassningsförmåga. Den självuppfostran det innebär, kommer man icke undan, om man gift sig med en annan, även om svårigheterna kunna ha iklätt sig andra former. Svårigheter uppstå alltid, och man kommer icke undan konflikterna genom att fly in i ett drömland. Det är människor, med mänskliga fel och brister, som skola

25 leva samman, och därför tar man ta det mänskliga livets allmänna svårigheter med i räkningen. Äktenskapliga kriser och konflikter äro en normal företeelse. Det är emellertid i regel icke omöjligt att bemästra dessa svårigheter. Härför kräves dock, att människorna taga tillbörlig hänsyn till varandra i besinning över det krav, som äktenskapets objektiva »ordning» innebär, och framför allt att de få en riktig uppfattning om äktenskapets natur och sättet att övervinna svårigheterna. Detta måste främst ske genom en uppfostran, som tar sikte på dessa problem och överhuvud uppammar en social inställning samt genom upplysningar och råd till äkta makar, där detta behoves. Delegationen vill i detta sammanhang med styrka framhäva vikten av en personlig, på reala psykologiska grunder vilande karaktärsfostran, vilken gör människorna skickade för monogama äktenskap och för samliv överhuvud, en uppfostran, som också tar hänsyn till det sexuella livet, dess natur och svårigheter, en uppfostran, som samtidigt som den söker leda de unga till en rätt stadga också söker undvika, att hämningar uppstå, som verka ödeläggande på det sexuella och personliga samlivet. En rätt öppenhet och frihet i den sexuella sfären är av den största betydelse för ett harmoniskt äktenskap. Mycket vinnes här redan genom vidgade psykologiska insikter och en förbättrad sexualupplysning. En sådan är av största vikt. Många skilsmässor kunde säkerligen också undvikas genom upplysning om de svårigheter och konflikter, som äktenskapet i regel för med sig och om de rätta medlen för sådana konflikters övervinnande eller förebyggande. Offentliga organisationer för hjälp åt äkta makar genom vetenskapligt skolade och för övrigt personligt kvalificerade och erfarna rådgivare äro också önskvärda. Här står redan en stor fond av psykologisk, social och medicinsk erfarenhet till buds, en erfarenhet som strävar efter att gå till roten av det onda och med makarnas hjälp klargöra, var divergensens orsak ytterst ligger. Kanske finner man då, att skiljaktigheterna ej äro större än att de med tillämpning av de nyvunna insikterna om konfliktens natur och med god vilja kunna övervinnas. Kanske finner man, att de eventuella fördelar, man skulle vinna genom en skilsmässa, äro alltför dyrt köpta. Kanske får man upp ögonen för, att det är omöjligt att stryka ut allt, som varit, och börja på nytt, som om det aldrig existerat. Även om många band kännas som kedjor, finner man kanske, att andra band äro förbindelselänkar, omöjliga att bryta utan att tillfoga de berörda själva allvarlig skada. Psykologisk insikt och klokhet kunna alltså enligt delegationens mening överbygga många klyftor å detta område. Otrohet från ena partens sida verkar givetvis i regel destruktivt och upplösande på relationerna m a k a r n a emellan, men svårigheterna kunna i många fall med klokhet och god vilja övervinnas och äktenskapet bevaras obrutet. Man bör därför med yttersta omsorg överväga, om icke fördelarna av en skilsmässa äro för dyrt köpta. Särskilt gäller detta, som sagt, äktenskap, där barn finnas. Givet är, att med de förändrade förhållandena i vår tid stora krav ställas just på makarnas personliga kultur och ansvarskänsla. Det skall icke heller fördöljas, att många förutsättningar just i vår tid äro förhanden för bildande av äktenskap av en i detta avseende god kvalitet. Kamratskap i arbetet, gemensamma intressen av skilda slag och en saklig inställning till den andra parten äro sunda villkor för äktenskap av kamratligt frisk karaktär. Lyckligtvis ha vi ock många exempel på goda unga äktenskap av denna moderna typ på likställighetens grund. Men dessa äro icke nog. Det bör vara en angelägen uppgift för såväl den enskilde som samhället att genom lämplig uppfostran och upplysning framskapa de nödiga förutsättningarna för en högt stående äktenskapskultur.

26 6.

De utomäktenskapliga förbindelserna. problem.

Det tidiga äktenskapets

En annan med den förra sammanhängande fråga, som från den socialetiska delegationens synpunkt är av den största betydelse och ej kan förbigås, är frågan om de utomäktenskapliga förbindelserna och om de hinder, som resa sig för ett tidigt ingående av äktenskap. Särskilt den förra frågan skall här — om ock i störta korthet — behandlas i viss anslutning till befolkningskommissionens betänkande i sexualfrågan, vilket delegationens ledamöter biträtt. Sexuella förbindelser utom äktenskapets ram äro i vårt land ganska vanliga. De kunna vara av mera lös och tillfällig samt opersonlig karaktär eller bygga på en gemensam känslogrund och vara av en viss varaktighet. Det etiska bedömandet måste givetvis ta hänsyn till denna betydelsefulla skillnad, liksom det också måste ta hänsyn till skillnaden mellan sådana förbindelser, där den ena eller båda parterna äro gifta, ehuru ej med varandra, och sådana, där de ej äro det. Det personliga momentet är å detta område alltid av den allra största betydelse, och i den mån en förbindelse är varaktig, är den också mer äktenskapsliknande. En form av det förstnämnda, tillfälliga slaget av förbindelser är prostitutionen. Det torde utan tvekan kunna påstås, att möjligheten för männen att vinna sexuell tillfredsställelse i mera varaktiga förbindelser — och detta även i äktenskapet — på senare tid väsentligt har ökats. Därigenom synas i viss utsträckning de mera opersonliga, lösa och tillfälliga förbindelserna ha^degraderats i värde, i vida kretsar synas de visa en tendens till tillbakagång, särskilt h a r prostitutionen gått starkt tillbaka eller tagit andra former, även om den icke upphört. Denna utveckling innebär bl. a., att den form av utomäktenskapliga sexuella förbindelser, som är av mer äktenskapsliknande karaktär, under de sista decennierna kraftigt vunnit i tillväxt. Det förekommer numera ofta, att två unga människor, som av någon t. ex. ekonomisk anledning (se nedan) icke önska ingå äktenskap, men som äga den fulla mognaden och den sociala ansvarskänslan för sina handlingar, utan denna form ingå en förening, som i skilda avseenden om än icke i alla (se nedan) kan vara lika god som något äktenskap: lika detta som den kan vara både i avseende å känslogrund (»kärlek»), de personliga relationernas rikedom och deras varaktighet. »Troheten» i specifik mening kan vara lika fast. Icke ens barnen och deras vård behöver saknas. Särskilt i arbetarkretsar, i intellektuella kretsar och bland tjänstemän och anställda inom medelklassen är denna lösning av det sexuella problemet i dess samhörighet med kravet på livsgemenskap icke ovanlig, ej minst på grund av att äktenskap emellanåt av yttre, institutionella grunder är omöjliggjort. Det förekommer även, att två unga människor, som älska varandra, fore äktenskaps ingående inträda i en sexuell förbindelse för att sedermera, ifall kvinnan blir havande, ingå äktenskap. Även om det i nyare undersökningar kunnat påvisas, att den nattliga personliga samvaro mellan unga ogifta människor av olika kön, som av ålder praktiserats bland vår allmoge i vissa delar av landet, icke nödvändigt eller ens i regel inneslutit sexuellt umgänge, så är det dock å andra sidan icke möjligt att förneka, att denna sed varit en form för utomäktenskaplig sexuell förbindelse, som i viss utsträckning existerat i vår bondeklass och därifrån medförts i arbetarkretsar. Tack vare den sexuella sfärens frigörelse är också den dubbelmoral i färd med att dö ut vilken tillät ett olika handlingssätt för man och kvinna: kvinnan skulle

27 inga i äktenskapet som jungfru, mannen däremot kunde pröva sin sexuella lyclka på skilda håll före äktenskapet och därunder. I den mån som kvinnam råder över sig själv och icke fördömes för en sexuell förbindelse utom äktenskapet, uppstå ett större antal fasta »fria» förbindelser, både sådana som med tiden övergå i äktenskap och sådana som icke göra det. Så långt som här en utveckling från mera opersonliga, lösa och tillfälliga till personliga, fasta och stabila former av utomäktenskapliga sexuella förbindelser föreligger, måste man enligt vissa delegationsledamöter från etisk synpunkt ge den sitt fulla erkännande. Hela denna utveckling, som bl. a. innebär, att sexuell tillfredsställelse lättare kan vinnas i mera personliga och varaktiga förbindelser — äktenskapliga eller utomäktenskapliga — vittnar om en högre sexuell kultur och är enligt dessa ledamöters mening att hälsa med glädje såsom tecken på en högre moral. Att den varit möjlig torde framför allt bero på den mera fria, öppna och sunda syn på könslivet, som så småningom trängt igenom och som även haft den konsekvensen, att också kvinn a n tillätes ingå utomäktenskapliga sexuella förbindelser, utan att detta behöver stämplas som »synd». Att dubbelmoralen försvinner och att den opersonliga »köpta» kärleken ersattes av mera varaktiga förbindelser på känslogru nd är ett gott tidens tecken, och det samhör intimt med den moderna ungdomens krav på ärlighet, öppenhet och sanning, dess sunda, friska syn, dess sakliga allvar och realistiska inställning. Man accepterar den sexuella sfären som en realitet och gör det bästa möjliga av situationen. Om giftermål icke kan ingås, så vill man i alla fall bilda en så äktenskapslik förbindelse som möjligt. Andra delegationens ledamöter vilja ävenledes med tillfredsställelse konstatera den mera öppna och ärliga syn på de sexuella frågorna, som man k a n finna hos nutida ungdom och som bl. a. sammanhänger med det i de nya arbetsförhållandena grundade friskare kamratförhållandet mellan unga m ä n och unga kvinnor. De mena sig också, såsom framgår av det föregående, kunna vitsorda, att i stor utsträckning de mer opersonliga och tillfälliga sexuella förbindelserna ersatts av mera varaktiga, men de vilja dock rikta uppmärksamheten på att sådana lösa förbindelser alltjämt i beklaglig utsträckning äro tillfinnandes, något varom bl. a. nöjeslivet vid dansbanorna nogsamt vittnar. De finna det också glädjande, att dubbelmoralen fått vika, men skulle detta väsentligen blott betyda, att kraven minskas för båda parterna och att reaktionen mot kvinnans utomäktenskapliga förbindelser på den grund lättas, kunna dessa ledamöter endast finna en sådan utveckling beklaglig, detta — som de mena — i linje med hela den grunduppfattning, som uppbär delegationens yttrande. Vilken mening man nu än må hysa i den senast berörda frågan och hur än den skisserade utvecklingen i det hela eller med avseende å vissa särdrag av olika ledamöter uppfattas och bedömes, vill delegationen enhälligt som sin mening framhålla, att det är ett högt positivt värde, att så stor del av befolkningen som möjligt lever i monogama förbindelser av äktenskapets form, och att alltså de utomäktenskapliga förbindelser, som ägna sig därtill, legaliseras. Detta är av största betydelse både från individens egen synpunkt, då äktenskapets ordning är en hjälp för individen att upprätthålla en varaktig förbindelse, och från samhällets, i vars intresse det ligger att en objektiv ordning garanteras. Detta intresse framträder icke minst med avseende å barnens ställning. Med legaliseringen fixeras faderns skyldigheter gentemot barnen på ett annat sätt. Den utomäktenskapliga fadern har visserligen skyldighet att bidraga till barnets underhåll, och detta är givetvis en skyldighet, som bör utkrävas, men barnens framtid är dock i den icke legaliserade förbindelsen icke säkerställd på samma sätt som i den legalise-

28 rade, och därmed kommer givetvis också kvinnan i en sämre ställning. Brister faderns ansvarskänsla, såsom ej sällan händer, kunna konflikter av svåraste slag uppstå. Man har icke samma möjlighet att hos en offentlig myndighet vinna rättelse, och därför komma också de förhållanden, som verkligen råda i många sådana fria förbindelser, icke till allmän kännedom. I många av dem råder ett bottenlöst elände, förtvivlan och grusad livslycka. Även om man av angivna skäl från etisk synpunkt måste bedöma de utomäktenskapliga förbindelserna högst olika, måste man därför med styrka framhålla önskvärdheten av att de av dessa förbindelser, som överhuvud ägna sig därtill, legaliseras. Och är man överhuvud icke hågad att moraliskt godkänna någon utomäktenskaplig sexuell förbindelse, hur äktenskapslik och fylld av ansvarskänsla den än må vara, så blir det ett så mycket mera trängande etiskt krav att arbeta för en sådan social ordning, att äktenskapsbildning blir möjlig. Det sagda gäller framför allt den tidiga äktenskapsbildningen, därför att den alldeles särskilt är ägnad att förebygga bildandet av utomäktenskapliga förbindelser och dessutom från befolkningspolitisk synpunkt är av särskilt värde. Ju tidigare äktenskap, desto större sannolikhet för en normal nativitet. Att märka är också, att kvinnans bästa föderskeålder infaller vid en ganska tidig period, sannolikt omkring 23-årsåldern. Överhuvud torde åldern 20—30 år vara den gynnsammaste ur denna synpunkt. Från barnpsykologisk synpunkt ligger antagligen den bästa föräldraåldern något högre än från fysiologisk synpunkt. Alla — både befolkningspolitiska, direkt etiska och sociala — synpunkter tala således för tidiga äktenskap. Men här stå ofta hinder av mycket reell art i vägen. Delegationen kommer att i nästa kapitel behandla äktenskapsbildningens problem och att därvid ingå på de hinder, som möta för ingående av äktenskap. Det är givet, att dessa hinder i regel också äro hinder för ett tidigt ingående av äktenskap, varför delegationen angående denna fråga hänvisar till detta kapitel. Delegationen vill i detta sammanhang endast framhålla den vittfamnande och djupgående sociala och moraliska innebörden av dessa problem och deras betydelse vid diskussionen av frågan om familjebildningen. Det går icke att komma ifrån ett målmedvetet reformarbete för avhjälpande av missförhållanden, som här råda. Det är nämligen delegationens mening, att man icke utan vidare kan anbefalla den andra utvägen ur denna situation: avhållsamhetens. Till denna fråga intaga emellertid olika ledamöter av delegationen en olika ståndpunkt. Några av delegationens ledamöter vilja betona, att avhållsamhet före äktenskapet och ofta även i de fall, där äktenskap överhuvud ej ingås, har den största etiska och sociala betydelse. Givetvis föreligga hos olika människor mycket olika förutsättningar för genomförande av en dylik avhållsamhet^ i vissa fall kan en asketisk livsföring falla sig naturlig eller utan större svårighet genomföras, i andra kostar den de största offer. Men även i det senare fallet kunna vägande skäl anföras för avhållsamhet. Den sexuella livssfären får aldrig isoleras från sitt sammanhang med personlighetens samlade och ansvarsburna liv. För att kunna ge sitt bidrag till en verklig livslycka och för att kunna bli verkligt livsfrämjande får den aldrig göra sina behov gällande på sidan om ett genomtänkt och helt ansvar. Detta är ju ock en huvudtankegång i föreliggande betänkande. Sin fulla inordning i ett personligt sammanhang och under ett socialt ansvar vinner emellertid sexualdriften först i äktenskapets ordning. Varje dispens från denna ordning^ undergräver äktenskapets auktoritet och bidrager sålunda i sista hand också att äventyra kärlekslivets egna lyckomöjligheter i stort, liksom ett värdigt människoliv överhuvud. I många kretsar, där man konsekvent anlagt sociala synpunkter på det ekonomiska livet och det ekonomiska handlandet, har man

icke varit lika villig att konsekvent anlägga sociala synpunkter på det erotiska livets område. Där har i stället lämnats rum för en individualism, som ständigt riskerar att handla utifrån egna lyckokrav allenast. Människan är dock även på det sexuella området en samhällsvarelse, och socialetiken måste göra allvar av ett konsekvent hänsynstagande till detta faktum. Att märka är också, att hela frågan om det sexuella behovet och dess utlösning lika mycket är en miljöfråga som en naturfråga. I en miljö, där den sexuella sfären icke hetsas eller bli föremål för särskild uppmärksamhet, gör sig behovet icke så starkt gällande. Det moderna nöjeslivet har däremot en särskild förmåga att skapa och framsuggerera sexuell oro. Och detta nöjesbehov är föremål för kapitalets osunda spekulation. Med det anförda vilja emellertid dessa delegationsledamöter icke — det framgår av vad tidigare anförts — bestrida, att det etiska bedömandet av utomäktenskapliga förbindelser icke får ske summariskt. Hänsyn måste tagas till förbindelsens stabilitet och personliga karaktär. Men det är dem angeläget att framhålla, att även mot de högsta formerna av utomäktenskapliga förbindelser synnerligen allvarliga erinringar måste göras. Lösningen av dessa problem finner dessa delegationsmedlemmar ligga dels i underlättandet av äktenskapsbildningen, ej minst för det tidiga äktenskapet, dels i en sund sublimering av driften, som kan göra den fruktbringande för andra livsområden, såsom lyckosamt sker i vida kretsar av våra ideella folkrörelser. Att all högre kultur har sitt offerväsen, är slutligen en omständighet, som härvid icke får förbises. Andra ledamöter av delegationen kunna å ena sidan visserligen instämma i flera av de synpunkter, som nu anförts, särskilt önska de med minst lika stor styrka som nyss skett betona de sociala synpunkterna. Hänsyn till den andra parten, till barn, som eventuellt bli en frukt av förbindelsen, samt andra nödiga sociala hänsyn måste alltid tagas. Men å andra sidan kunna de icke draga de konsekvenser av dessa synpunkter som ovan skett. Vissa av de anförda synpunkterna kunna de ytterligare icke tillmäta avgörande vikt och betydelse i jämförelse med andra synpunkter, som också kunna hävdas. Till en början kunna dessa ledamöter ej tillmäta just samhällets yttre sanktion av en förbindelse den avgörande roll, som nyss utvecklats. Att man härvid ej förbiser den betydelse, som äktenskapets ordning innebär, torde av det föregående framgå. Man anser emellertid, att de inre och personliga faktorerna betyda mer i förhållande till de yttre än de förra delegationens ledamöter anse. Och man anser vidare, att fullständig avhållsamhet från sexuella förbindelser till dess möjlighet föreligger att ingå äktenskap, hur länge det än dröjer, i regel icke är möjlig att realisera och icke heller innebär något eftersträvansvärt tillstånd. Det skulle i en stor mängd fall kunna innebära livslång avhållsamhet, och även om denna yttersta konsekvens icke behöver följa, kan det icke anses etiskt försvarligt att avråda från varje sexuellt umgänge, till dess äktenskap av ekonomiska skäl kan ingås. Den betraktar nämligen den sexuella funktionen som en för den vuxna människan så naturlig och sund funktion, vars alltför långvariga undertryckande kan medföra allvarliga konsekvenser i sjukliga och nervösa rubbningar och osunt fantasiliv, att den icke kan godkänna en äldre tids i detta avseende asketiska moral, och den känner sig därvid i överensstämmelse med en i vår tid levande frisk och sund moralitet. Det inträffar, att en genom decennier sig sträckande avhållsamhet sublimeras i en överlägsen kulturell verksamhet, av omistlig betydelse för folket eller släktet, och i vissa epoker av koncentration och kraftutveckling kan en dylik asketisk livsinställning möjligen vara av betydelse för en individ eller ett folk. Men det är icke en normal form för mänskligt liv, kulturens kraftyttringar kunna

köpas för dyrt, om individens lycka därigenom uppoffras, och det är överhuvud vanligare, att avhållsamheten medför en förkrympning av personligheten och oyppad nöd. Modern psykologisk forskning har på denna punkt bringat resultat, som ej kunna vederläggas. De delegationsledamöter, varom här är fråga, måste därför intaga en mera positiv inställning till det utomäktenskapliga sexuella umgänget än de, vilkas mening förut återgivits. En asketisk moral kan enligt deras mening icke uppställas ens som ett ideal av allmängiltig natur, gällande för alla de individer — undantag kunna finnas — som av en eller annan anledning icke kunna ingå äktenskap. Och de mena sig icke kunna fördöma den sunda livsvilja, som tar sig uttryck i önskan efter sexuell njutning. Vad de fördöma är blott njutningen utan ansvar och utan skapande av personliga relationer. Avgörande för en könsförbindelses moraliska karaktär är den grad av allvar och ansvar, med vilken den uppleves. Ense äro emellertid delegationens ledamöter därom, att man ingalunda kan taga i försvar det alltför tidiga utövande av sexualiteten, som i våra dagar är mycket vanligt. Delegationen anser, att denna praxis är etiskt förkastlig på grund av den hämning den medför i ungdomens andliga utveckling och sinne för högre ideal och på grund av att det tidiga utövandet av sexualfunktionen mycket ofta förtar den unge mannen och kanske än mer den unga kvinnan möjligheten att senare, då tiden är mogen, känna den verkliga och djupa kärlekslycka, som en personligt djupt rotad sexuell förbindelse kan skänka. Mot de alltför tidiga sexuella förbindelserna vill därför den socialetiska delegationen till de unga rikta en bestämd varning, förestavad av omsorgen om deras egen framtida lycka. Den vill också enhälligt framhålla, att en sexuell förbindelse överhuvud är en allvarlig sak på grund av det ansvar man alltid måste bära för den andra parten i relationen. Delegationen vill slutligen enhälligt framhålla, att i de fall, då barn komma till världen i utomäktenskapliga förbindelser, ingendera av föräldrarna får undandraga sig det ansvar, som därmed uppstår, och samhället är givetvis här förpliktat att träda in för att skydda barnens rätt. I första hand bör detta ske genom att faderns skyldigheter utsträckas och noga fixeras och genom att fadern bringas att erkänna sitt ansvar och åtaga sig sin del av bördan. Det är otillständigt, att fäder draga sig undan detta ansvar, och vad som kan göras för att på denna punkt vinna rättelse — genom opinionens makt och på annat sätt — det bör ock göras. En undersökning, som kunde läggas till grund för åtgärder i denna sak, vore högeligen motiverad. Vilka äro de utomäktenskapliga fäderna? I vilka sociala klasser och åldersgrupper äro de att finna? Är orsaken till barnens tillkomst lättsinne och slarv eller okunnighet eller fräckhet? Ett material samlat från dessa och andra synpunkter vore värdefullt. Det är nödvändigt, att den sociala ansvarskänslan på denna punkt väckes. Den ogifta moderns rätt måste värnas. Att utan kännedom om närmare omständigheter fördöma är fariseiskt, att blott beklaga är en lättköpt position. Om emellertid modern står rådlös, det må vara på grund av att fadern ej känner sitt ansvar, på grund av att faderskapet är osäkert, eller på grund av att ekonomiska resurser saknas, måste samhället träda emellan på ett effektivt sätt. Åtgärder i denna riktning äro också av riksdagen genomförda. Den moder, som tager konsekvenserna av sin sexuella förbindelse och bär fram sitt barn utom äktenskap, bör få all den hjälp och allt det stöd hon behöver. Det vore från etisk synpunkt riktigt, att alla barn tillförsäkrades samma rättigheter. Och landet behöver barnen. Idealet är dock, att den äktenskapliga fruktsamheten höjes, ej den utomäktenskapliga.

31 7.

Äktenskapsbildningen.

I nära samband med föregående kapitels tema står frågan om de hinder, som i vår tid överhuvud resa sig för äktenskapsbildning och vad som bör göras för deras avlägsnande. Av de utredningar angående äktenskapsbildningen i Sverige, som återfinnas i befolkningskominissionens betänkande angående planmässigt sparande, angående bosättningslån och angående sexualfrågan (se Bil. 8, s. 260 ff.) samt vissa nyare statistiska undersökningar, framgå åtskilliga egendomliga förhållanden rörande familjebildningen i vårt land. Giftermålsfrekvensen har i Sverige länge varit lägre än i de flesta andra länder. Den genomsnittliga åldern vid äktenskaps ingående är ovanligt hög (29"5 år för män i första giftet och 26'5 år för kvinnor 1 ). De fria yrkena hava betydligt högre äktenskapsålder än industribefolkningen. Inom en och samma grupp är äktenskapsåldern högre för mer kvalificerade personer, högre för handlande än för bodbiträden, högre för hemmansägare än för jordbruksarbetare e t c , vilket dock givetvis torde sammanhänga med olikheter i fråga om åldersfördelningen inom dessa yrkesgrupper. Sannolikheten för att en gång komma att träda i äktenskap är mindre, om man är född svensk än vad den är, om man tillhör de flesta andra nationer. Vid 30 års ålder voro enligt 1935 års folkräkning (Del II, s. 2 ff.) 38 °/o av alla kvinnor här i landet ogifta, vid 40 års ålder 24 °/o, vid 50 års ålder 22 %>. Den ogifta befolkningen över 15 år uppgick till 42 °/o av hela befolkningen över 15 år, 41 %> av alla kvinnor över 15 år voro ej gifta, vartill kommer 11 °/o änkor och frånskilda. På grund av den höga äktenskapsåldern och den stora del av folket, som aldrig ingår äktenskap, är antalet gifta personer i mogen ålder men under medelåldern här i landet mycket ringa; år 1935 voro av alla män i åldrarna 20—35 år 68 % ogifta och av kvinnorna i motsvarande åldrar 54 %>. Dock har under senare år en relativ förbättring inträtt (se Betänkande i sexualfrågan, s. 261), en förbättring, som på de allra sista åren glädjande nog gjort sig särskilt märkbar. Denna förbättring beror emellertid delvis på att de äktenskapsbildande årgångarna numera svara för en ovanligt stor proportion av befolkningen samt vad de senaste åren beträffar även i viss mån på högkonjunkturen. Man kan dock även tala om en viss »verklig» förbättring, som tager sig uttryck däri, att proportionen av gifta ökats bland kvinnor, tillhörande yngre åldersklasser. 2 Inför dessa siffror frågar man sig, varpå den låga giftermålsfrekvensen i Sverige beror. Det naturliga är ju dock för en vuxen människa att bilda hem och familj. Man torde också våga det påståendet, att detta är åtminstone de allra flesta kvinnors, ja, också flertalet mäns innersta önskan^ Varför komma då så få äktenskap till stånd, och varför gifter man sig så sent, om man överhuvud träder i äktenskap? Frågan är av invecklad ekonomisk, sociologisk och psykologisk natur och kan här icke uttömmande behandlas. Några påpekanden skola dock göras. En sak, som i här berörda avseende är av betydelse, är att vi icke, åtminstone icke i alla kretsar, äga en väl tillrättalagd situation för ungdomens gemensamhetsliv, vilken erbjuder lyckliga betingelser för unga människor att lära känna varandra. De möjligheter, som stå till buds, äro ofta oreglerade och otillräckliga. Tidningarnas äktenskapsannonser vittna härom. Det förekommer ej så sällan, att människor leva så isolerade i sin egen värld, att de icke komma i naturlig beröring med ungdomar av det andra könet. Ung1 2

Befolkningsrörelsen år 1934, s. 12*. Jfr Folkräkningen 11*35/36, Del II, s. 47*.

32 domsföreningar av olika slag ha här en viktig uppgift att fylla. Dans- och promenadkotteriernas och andra »gängs» betydelse från denna synpunkt borde studeras. I landet som helhet råder ju ett överskott av kvinnor. Då de ogifta kvinnorna emellertid dragas till städerna, i synnerhet storstäderna, blir följden den, att det på en del håll på landsbygden blir överskott på män, i städerna åter ett abnormt stort överskott på kvinnor. Denna ogynnsamma fördelning av de unga gör säkerligen sitt till för att förminska äktenskapsbildningen till följd av brist på ena hållet och överskott på det andra. Det medför också ogynnsamma verkningar i sexualsedligt avseende. Vad beträffar hinder av mera ekonomiskt-social natur kan till en början uppmärksamheten fästas vid de svårigheter, som härflyta u r kvinnans deltagande i förvärvsarbetet utom hemmet i allt större utsträckning. Om en kvinnas^ arbetsmöjligheter bli beroende av om hon är ogift, komma givetvis giftermålen att bliva färre. I själva verket leva många människor i Sverige i utomäktenskapliga sexuella förbindelser av denna anledning. Legaliserandet av en dylik förbindelse försvåras nämligen därigenom, att kvinnan, om hon gifter sig, avskedas från sin plats. Dock är kanske hennes inkomst nödvändig, om hemmet skall kunna hållas ihop. Det gamla talet om mannen som ensam »familjeförsörjare» håller, som vi sett, icke längre stånd inför den sociala och ekonomiska utvecklingen. Socialetiska delegationen vill uttryckligen — med utgångspunkt från de synpunkter, den gjort till sina — instämma i vad befolkningskommissionen yttrar angående denna sak i sitt betänkande i sexualfrågan, där det heter: »I många fack — särskilt inom bankoch försäkringsbolagen men även inom vissa större handels- och industrikontor samt inom vissa delar av konsumentkooperationen (enligt vad delegationen inhämtat, har man inom konsumentkooperationen ändrat praxis i detta avseende) och i en del sysselsättningar under landstingens och primärkommunernas förvaltning — tillämpas därtill det enligt kommissionens mening ur de synpunkter, som här anläggas, synnerligen förkastliga systemet, att anställda kvinnor avskedas, då de gifta sig, eller — ännu värre — att de visserligen tillåtas gifta sig, men avskedas, om de sedan bliva havande.» (S. 66.) »Detta system är visserligen enligt kommissionens mening ett svårt oskick, varemot den allmänna meningen i landet bör uppresas och varemot måhända^ även lagstiftningens makt bör brukas. Men så länge det består, måste många fasta och på kärlek grundade förbindelser komma att sakna det lagliga äktenskapets form.» Den socialetiskt riktiga handlingsnormen i sådana fall måste vara att arbeta för, att en kvinnas yrkesanställning göres oberoende av hennes civilstånd. Att gift kvinna skall ha rätt till förvärvsarbete är ett krav, som principiellt ej längre låter sig avvisa. Det finns många olika skäl, som kunna förmå en gift kvinna att ha ett förvärvsarbete, t. ex. vacklande hälsa hos mannen, osäkerhet i mannens inkomst, nödvändighet att öka familjeinkomsten, intresse och fallenhet för ett arbete, känslan av att man måste göra rätt för sig o. s. v. I denna delikata fråga om hustruns rätt till förvärvsarbete bör givetvis var och en ha frihet att besluta, vad som passar vederbörande bäst. En kvinnas civilstånd är en privatangelägenhet, arbetsgivarens sak är att bedöma kompetensen till och skickligheten i tjänsten. Principen att skicklighet allena bör vara befordringsgrund bör gälla även gifta kvinnor. Delegationen hänvisar beträffande denna sak i övrigt till befolkningskommissionens betänkande i denna fråga. 1 Ett annat och viktigt hinder för — särskilt den tidiga — äktenskapsbildningen är, jämte den allmänna ekonomiska otryggheten och osäkerheten, den 1

Stat. off. utr. 1938:13.

33 ofta inträdande arbetslösheten för unga människor och den ungdomliga arbetskraftens underbetalning i förhållande till den äldre. I många yrken äro de yngres löner alltför små i förhållande till de äldres, vilket dock i regel icke gäller de kroppsarbetande klasserna. — I förbigående kan här också erinras om att yngre befattningshavare, som äro förpliktade att bo inom den anstalt, där de tjänstgöra (t. ex. sjukvårdsinrättningar), ofta erbjudas så trånga bostäder, att de icke rimligen kunna bilda familj. En hustru till en sådan befattningshavare kan icke ha vare sig hushåll eller barn. Med den ungdomliga eller överhuvud yngre arbetskraftens underbetalning sammanhänga också de ekonomiska verkningar för framtiden, som en dyr och oavlönad yrkesutbildning medför. Särskilt för studieyrkena utgör den långa och dyra studietiden med dess skuldsättning ett allvarligt äktenskapshinder. Den både minskar giftermålsfrekvensen överhuvud och särskilt försenar den på ett orimligt och onormalt sätt tiden för äktenskaps ingående. H u r många studiekarlar är det icke som fått vänta långt in i medelåldern innan de kunnat bilda familj och sedan ändå haft att dragas hela sitt liv med studieskulder och fattigdom. Många gånger ha emellertid de unga lättare att komma sig för med att ingå äktenskap än vad fallet är med äldre, därför att man inte är så »förståndigt beräknande» utan hoppas på framtiden och att man skall lyckas. Ett lovande tecken hos unga människor i vår tid är, att de mången gång gifta sig även om det hem, de kunna skaffa sig, måste bliva enkelt och de till en början måste avstå från varje tanke på barn. Denna de ungas riktiga och naturliga instinkt bör samhället söka främja med alla lämpliga medel. Det är en angelägen uppgift att undanröja de ekonomiska hinder, som finnas för familjebildning. Den allmänna opinionen bör vidare bearbetas i en sådan riktning, att var och en lär sig inse, att denna de ungas strävan är sund och riktig, och att var och en, som har med saken att skaffa, inser sin plikt att efter förmåga stödja de unga genom beredande av inkomst- och arbetsmöjligheter eller på annat lämpligt sätt. Föräldrarna måste också lära sig inse, att det är deras plikt, att så långt det står i deras makt förhjälpa sina barn till ingående av äktenskap. Delegationen vill särskilt framhålla, att, när de personliga förutsättningarna för äktenskap finnas hos mogna unga människor, det då också är rätt och riktigt, att äktenskap verkligen kommer till stånd. Å andra sidan inträffar det emellanåt, att unga människor, som ha anställning men bo i föräldrahemmet, därigenom ha så stora ekonomiska förmåner, att de bli ovilliga till familjebildning. De behöva kanske varken betala för sig hemma, ej heller läras de att spara sina pengar, utan de få använda hela sin lön till nöjen och kläder. Detta måste betecknas som missriktad välvilja från föräldrarnas sida. Det är nödvändigt, att den som har egen inkomst också får göra rätt för sig, eljest blir vederbörande inställd på en högre levnadsstandard än han rätteligen genom sitt arbete kan uppnå och blir så alltför bortskämd för att kunna tänkas reda sig själv på den inkomst, han kan skaffa sig. Ännu omöjligare ter det sig att kunna försörja en familj. Att lära ungdomen, att man kan leva enkelt och ändå vara lycklig och att man kan försaka sådant, som kan vara eftersträvansvärt, för att vinna det, som är ännu mer eftersträvansvärt, är med hänsyn till den betydelse det har för folkets sunda utveckling ett viktigt socialetiskt krav. Det är också av betydelse för de unga själva att förstå, att det egna hemmet för de flesta människor är en viktig betingelse för glädje och lycka i livet. Det är givetvis också så, att den sexuella förbindelse, i vilken man ledes in i väntan på äktenskap och med vilken man känner sig relativt nöjd, har en 3—388306.

u tendens att förlängas även sedan möjlighet till äktenskap uppstått. Man finner det bättre att vara »fri», ekonomiskt och socialt — detta gäller egentligen mannen —, än att åtaga sig det ansvar, som ett giftermål innebär, och besinnar därvid icke, att socialt sett ansvaret är lika stort, vare sig förbindelsen legaliseras eller ej. En person, som växt upp i ett hem, där förhållandet mellan föräldrarna varit olyckligt, har kanske också vid tanken på äktenskap psykiska svårigheter att övervinna. I ett dylikt liksom i de flesta andra fall skulle ett familjepsykologiskt inslag i uppfostran vara av den största betydelse. Överhuvud får man ej underskatta den vikt psykologiska faktorer av nämnda slag hava såsom hinder för äktenskap. Och vad som här kan göras för att bibringa unga människor en positiv familjeinställning, det bör också göras. En förnuftig och modern social och psykologisk uppfostran, upplysning och rådgivning är även i detta avseende av betydelse. Delegationen återkommer i sista kapitlet till frågor, som stå i nära samband med här berörda.

8.

Födelsekontrollen, dess motiv och berättigande.

De utomäktenskapliga sexuella förbindelserna motiveras ofta, såsom tidigare framhållits, av ekonomiska skäl. Det är givet, att alla de skäl, som i dessa fall anses hindra äktenskaps ingående, också i regel och i så fall i än högre grad förhindra möjligheten att i den ingångna sexuella förbindelsen föda barn. Följden är en låg fruktsamhet i de utomäktenskapliga förbindelserna. Den ekonomiska ansvarskänslan, inklusive känslan av ansvar för barnens framtid, för deras fostran, vård och utbildning, och av osäkerhet i de växlande ekonomiska konjunkturerna (arbetslöshet, minskad inkomst) är i varje fall ett motiv, som förhindrar barnafödande. Samma skäl — frånsett andra — göra sig gällande i de fall, där äktenskap väl kan ingås, men ett barn och än mer flera barn skulle betyda en för stor ekonomisk börda, måhända samtidig med en förlust av moderns tillfälle till arbete och inkomst. 1 båda slagen av fall — tills vidare frånsett andra — råder emellertid en önskan efter sexuellt umgänge, vilken också förverkligas. Förutsättningen för det sexuella umgänget i dessa fall är tydligen, att födelsekontroll utövas. Födelsekontrollen blir därmed en förutsättning för det tidiga äktenskapet liksom den ofta är det för den äktenskapslika utomäktenskapliga förbindelsens bestånd. Födelsekontrollen i Sverige är, såsom framgår av befolkningskommissionens betänkande i sexualfrågan, ingen ny företeelse, men den drives nu längre och genomföres delvis med andra metoder än förr, då tekniska medel icke kommo till användning. Födelsekontrollen, varmed i det följande alltså icke avses sådan kontroll efter någon särskild metod, är hos oss mycket allmän, icke minst inom äktenskapet, som erbjuder den mest utbredda och därför viktigaste formen därav. (I det följande uppmärksammas framför allt födelsekontrollen i familjer, grundade på äjttenskap, därför att dessa utgöra den stora massan, tillämpningen av resonemanget sker sedan lätt på övriga sexuella förbindelser, som här kunna ifrågakomma.) Den praktiseras numera i alla lager av befolkningen, i alla samhällsklasser och yrken, i alla kretsar och i alla landsändar. Från de högre och bättre ställda samhällsskikten, där den först mera allmänt användes, har den trängt ned i de lägre och sämre ställda och där t. o. m. på sina håll tagit ännu mer framträdande former. I praktiken är alltså denna födelsekontroll — med eller utan användning av tekniska preventivmedel — godkänd av det svenska folket. Undantag från dess tillämpning sker på sin höjd i äktenskap med från början eller senare in-

35 trädande sterilitet, där medvetande om steriliteten föreligger, i vissa familjer med stora barnskaror eller av särskilt sträng religiös observans samt slutligen hos en del mindervärdiga människor. Den medvetna, avsiktliga födelsekontrollen är också den allmänt erkända direkta orsaken till den låga fruktsamheten i vårt land och därmed till den befolkningskris, vi nu uppleva. Den är därför av den mest centrala betydelse för den socialetiska delegationens liksom för befolkningskommissionens eget arbete, och det är nödvändigt att taga ståndpunkt till dess existens och berättigande. Av nyss nämnda betänkande framgår också, att födelsekontrollen motiveras med många olika skäl. Följande må här framhållas. Ett skäl, och ett mycket viktigt, är det förut antydda familjesociologiska, närmare bestämt budgetekonomiska. Familjen kan icke ekonomiskt bestå, om så många barn som fysiologiskt vore möjligt föddes till världen. Detta kan ta sig olika uttryck. Det kan gälla att förhindra, att det första barnet kommer för tidigt — medan de unga föräldrarnas inkomster ännu äro små — eller det kan gälla att förhindra att barnen komma för ofta. Hushållets ekonomi skulle icke tåla den belastning ett årligen upprepat barnafödande skulle innebära. Det gäller att få en lämplig »spridning» av barnsbörderna. Eventuellt gäller det slutligen — och detta är väl det vanligaste och befolkningskrisens egentliga orsak — att stanna då ett visst antal barn är fött; det får räcka med ett, med två, med tre, etc. Den psykologiska inställning, som ligger bakom dessa olika situationer, är helt olika. Den psykiska attityden t. ex. gentemot ett eventuellt sjätte barn måste vara helt olika den psykiska attityden gentemot det andra eller tredje barnet eller — ännu mer — gentemot det första. Dessa olika fall kunna därför på intet sätt skäras över en kam. Det arvsbiologiska motivet är ett viktigt motiv, också för handen vid steriliseringen (se nedan). Det socialpsykologiska motivet för födelsekontroll sammanhänger nära med de hygieniska och arvsbiologiska motiven, det utgör, kan man säga, dessa motivs mentalhygieniska sida. Är ekonomien god, tala emellertid de familjepsykologiska synpunkterna närmast för ett jämförelsevis stort barnantal. Visserligen kräva varken de personliga relationerna mellan föräldrarna inbördes eller relationerna mellan föräldrar och barn eller slutligen barnens och föräldrarnas egen personlighetsutveckling ett mycket stort barnantal. Men å andra sidan är ett litet antal barn av ondo just för dessa personliga relationers utveckling och bestånd och för barnets eller barnens personlighetsutveckling. Delegationen återkommer till denna sida av saken och vill här endast anmärka, att även familjepsykologiska skäl kunna anföras för födelsekontroll — i viss utsträckning. När man summerar alla dessa motiv och därtill besinnar, att födelsekontrollen överhuvud i många fall är en förutsättning för äktenskapsbildning, kan man icke undgå den slutsatsen, att födelsekontroll i Sverige inom vissa gränser uppenbart är etiskt berättigad. De sakliga synpunkterna på födelsekontrollen leda omedelbart över i socialetiska. Det är från socialetisk synpunkt icke försvarligt, att arvsbiologiskt mindervärdiga barn komma till, att ekonomiskt svaga hem belastas med en alltför stor barnskara eller att en hustrus krafter förödas i förtid genom för täta eller för många barnsbörder. Tack vare den alltmer sig utbredande födelsekontrollen slipper man numera se lika många överbefolkade bostäder, lika många undernärda och misskötta barn samt lika många överansträngda hustrur som förr. Att allt likväl ännu icke är som det bör vara skall strax påpekas. Barnbegränsningen har i dessa avseenden haft sina mycket goda följder både från individens och samhällets synpunkt, och dessa skola öppet erkännas.

36 Det är ett bestämt framsteg, att man numera ser mera allvarligt och ansvarsmedvetet på föräldraskapet än förr. Och att detta är ett huvudmotiv för barnbegränsningen torde ingen kunna förneka. Att vid sidan härav i många fall en starkt utvecklad känsla för egen bekvämlighet och egoistisk njutningslystnad spela en stor roll, kan heller ingen förneka. Men det vore förhastat att generalisera denna inställning. Ingen torde heller numera vilja träda in för den åsikten, att äkta makar, som av ena eller andra skälet icke önska föda barn, i normala fall skola avhålla sig från sexuellt umgänge. En sådan avhållsamhet är mycket svår att genomföra och praktiseras sällan. Den kräver i de flesta fall det omöjliga av makar, som hava gemensamt hem, hålla av varandra och förut levat i äktenskapligt samliv. Avhållsamheten har också sina faror. Oftast kan den ej genomföras, utan att det personliga förhållandet mellan makarna blir lidande. Hela äktenskapet kan äventyras. Ofta blir stämningen i hemmet irriterad till skada för makarna själva och alla, som vistas där. Könslivet är en i makarnas hela andliga och kroppsliga liv alltför djupt ingripande faktor för att det utan risk skulle kunna åsidosättas. Födelsekontroll i äktenskapet måste alltså anses berättigad. Det är också att märka, att så starka som ekonomiska, hygieniska och andra skäl för födelsekontroll äro, och så allmänt som denna kontroll av dessa skäl praktiseras i vårt land, skall den stora massan av det svenska folket aldrig — och detta med full rätt — erkänna arbetet för befolkningskrisens avhjälpande som ett mål, värt en insats, om icke samtidigt det fulla erkännandet av födelsekontrollen som ett etiskt berättigat medel för vissa också berättigade måls nående lämnas. Den är ett sådant medel, och det skall utan omsvep erkännas. Den socialetiska delegationens ledamöter erkänna också alla det berättigade i riksdagens nyligen fattade beslut om den s. k. preventivlagens upphävande. Delegationen vill blott i detta sammanhang ytterligare betona nödvändigheten av en sund och vederhäftig allmän sexualupplysning, inordnad i ett mera omfattande personligt sammanhang och naturligt anknuten till vissa andra undervisningsuppgifter — allt i enlighet med vad som utförts i befolkningskommissionens betänkande i sexualfrågan. En svensk befolkningspolitik måste byggas på det upplysta, frivilliga och ansvarsmedvetna föräldraskapets grund.

9.

Skilda synpunkter på barnbegränsningens avgörande orsaker. De socialekonomiska reformerna.

I omedelbar anslutning till vad nyss är utfört om ett ansvarigt föräldraskap må här till en början framhållas, att med den starkare rationaliseringen av sexuallivet och dess läggande under den medvetna viljan, sexuallivet kommit mera bestämt in under det etiska bedömandet. Så länge fortplantning och sexualliv i stort sett betraktas som en naturprocess, i vilken några ingripanden genom medveten vilja och beräkning icke ske, bli de icke heller föremål för en fri och ansvarig moralisk bedömning, även om dessa funktioners utövning kunna falla in under sed och traderad moral. Redan monogamien innebär emellertid, som vi sett, en stark rationalisering. Mera i ögonen fallande för oss är den med födelsekontrollen givna rationaliseringen. Och givet är, att därvid det etiska och sociala ansvaret skall starkt framträda. Det kan framträda på två sätt, både så, att människorna känna ansvar vid tanken på att väcka liv, som kastas ut i en osäker värld, och så,

37 att m a n fylles av ansvar inför idén om det egna släktets bestånd och det egna livets överbringande i en egen livsfrukt och i kommande generationer. Människan har en stark vilja att fortleva i kommande släkten. På båda dessa sätt kan för den enskilde, då fråga är om barnbegränsningen, ansvarsmomentet träda fram, det ena momentet ofta på det andras bekostnad. Vilkendera sidan som här framträder starkast eller vilkendera sidan som överhuvud framträder, är helt säkert beroende på många faktorer, bl. a. på en olika natur och läggning men ock på uppfostran och erfarenhet. Detta mera allmänt om själva inställningen till barnbegränsningen. Delegationen har i föregående kapitel framhållit den synpunkten, att födelsekontrollen ofta är uttryck för en känsla av ansvar för de liv, som väckas. Här gör sig nu emellertid också den andra synpunkten gällande. Med det som förut är anfört är givetvis heller icke sagt, att födelsekontroll i vilken utsträckning som helst är etiskt berättigad. Detta följer av insikten i hela det läge, vari vi befinna oss, och i vad som kräves för dess övervinnande. Födelsekontrollen har drivits alltför långt. Här framträder det andra ansvarsmomentet med sin fulla kraft. Synpunkterna på detta ansvarsmoment och dess förhållande till det förra k u n n a emellertid variera, och i detta kapitel skall närmast ett uttryck ges för den olika inställning delegationens ledamöter intaga till dessa frågor, varefter den gemensamma inställning de intaga till behovet av socialekonomiska reformer skall komma till uttryck. Av framställningen i andra kapitlet framgår, att det icke kan sägas överensstämma med en direkt och medveten vilja hos det svenska folket att begränsa sin numerär. Denna fråga har — med den stigande folkstocken — icke varit aktuell. Tvärtom h a r — sedan den nuvarande barnbegränsningens innebörd och konsekvenser för befolkningsutvecklingen klarlagts av vetenskapsmännen — en reaktion mot dessa konsekvenser och därmed i stort även mot den nuvarande barnbegränsningens omfattning uppstått. Att bibehålla befolkningens numerär torde i själva verket, så långt denna tanke blivit föremål för medvetande, överensstämma med en allmän önskan inom folket. I det hela torde svenska medborgare ha den inställningen, att de vilja hävda det svenska folkets existens. I den mån de därvid inse, att en begränsning av födelsekontrollen är nödvändig, skulle också den riktiga konsekvensen vara, att de i det hela önskade en sådan. De svåra frågorna uppstå först när man börjar diskutera de konkreta förhållandena, de hinder av reell art, som måste övervinnas, de medel, som måste komma till användning härför, och de konsekvenser detta medför för den enskilde, det må vara i fråga om uppoffringar för det hela eller i fråga om en omställning av den egna attityden gentemot barnantalets höjande i den egna familjen. Såsom förut är framhållet, kunna här olika synpunkter göra sig gällande. Några av delegationens ledamöter vilja visserligen ej underskatta förefintliga sociala missförhållanden eller undanskymma samhällets ofrånkomliga plikt att åstadkomma förbättringar i de sämst ställdas levnadsförhållanden till förmån för familjebildningen. De vilja ej heller förneka, att dessa förhållanden på ett ogynnsamt sätt påverkat nativitetsutvecklingen, men de fråga sig, om till och med de mest djupgående reformer skola förmå lösa vårt nativitetsproblem, då ej ens en högkonjunktur, som den vi nu uppleva, och vars verkningar ej kunna undgå att beröra alla folkskikt, åstadkommit någon nämnvärd höjning av nativiteten. Den under de sista årtiondena^ fortgående stegringen av levnadsstandarden och de förbättrade sociala förhållandena i övrigt ha i det hela följts av en ständig minskning av födelsetalen. Det synes dessa ledamöter, som förut påpekats, i stället vara så, att bristande livs-

38 vilja, bristande ansvar för folkets framtid samt omsorg om egen levnadsstandard och bekvämlighet hos de enskilda individerna i folket äro ett avgörande hinder för en tillräcklig barnalstring. Själva viljan och plikten att fortleva i barn har försvagats i styrka. Den som utan tillräckliga skäl undandrager sig kravet att sörja för avkomman, går ur vägen för en elementär allmänmänsklig förpliktelse. När man ingått äktenskap, har man ej rätt att utan vidare dispensera sig själv från förpliktelsen att hava barn. I överensstämmelse härmed måste då också enligt dessa ledamöters mening det framför allt verksamma medlet för höjandet av nativiteten bestå i ett höjande av livsviljan hos individerna och folket i det hela och ett stärkande av känslan av förpliktelse att leva genom kommande generationer. För att åstadkomma detta fordras en upplysning, som kan framkalla en starkare uppskattning av de värden, som ligga i familjebildning överhuvud och i att tillhöra en tillräckligt stor familj. Detta är emellertid icke nog. Det kräves också en väckelse, en andlig uppryckning, som ger individerna en ökad gemensam ansvarskänsla. En sådan uppryckning kan emellertid ingen beslutande församling genomdriva, den måste komma inifrån folket självt. Den kommer, när tillräckligt många i sitt inre blivit övertygade om, att de böra följa en annan livsstil än den nu allmänt gängse. För var och en, som fått ögonen öppna för angelägenheten av denna sak, framställer sig kravet att i sin personliga livsföring under sina förhållanden befrämja en sådan utveckling. För en människa, som har en religiös livsuppfattning, kommer något väsentligt till, nämligen ansvaret för den kristliga kallelse, som ligger i hem och äktenskap, samt ansvaret inför Den, som givit människan denna kallelse. Andra av delegationens ledamöter anse, att det förvisso är nödvändigt med upplysning om familjepsykologiska förhållanden och en uppfostran, som k a n skapa en positiv familjeinställning. De anse, att detta är ett ofrånkomligt och ytterst viktigt krav, och i ett senare kapitel skall från en för alla ledamöter gemensam synpunkt just de familjepsykologiska problemen upptas till behandling. De anse emellertid, att en dylik upplysning och uppfostr a n icke kommer att leda till något resultat, om icke samtidigt ett energiskt reformarbete utföres, avsett att bringa ekonomisk hjälp åt de familjer, som behöva sådan för att kunna föda och fostra barn. Och framför allt anse de, att varje tal om livsvilja och förpliktelse, varje försök att rikta en appell till den enskilde om hans ansvar inför folket och sig själv, varje uppryckning för höjande av livsviljan är totalt dömt att misslyckas, om icke verkligt allvarliga försök göras att genomföra dessa socialekonomiska reformer. Nämnda ledamöter av delegationen hålla nämligen före, att det avgörande hindret för en viss höjning av den nuvarande nativiteten är av ekonomisk art. Lika klart som det för dessa ledamöter framstår, att i många familjer de nödiga ekonomiska betingelserna föreligga och att barnbegränsningen ofta beror på en missriktad, av utvecklingen betingad individualism eller på omsorg om egen bekvämlighet, lika klart synes det, att i andra och mycket talrikare fall just de ekonomiska förhållandena utgöra ett allvarligt eller avgörande hinder för tillkomsten av de barn man önskar. Att märka är framför allt — enligt dessa delegationsmedlemmars uppfattning —, att de ekonomiska motiven, ehuru visst icke de enda, på ett alldeles speciellt sätt göra sig gällande i den moderna barnbegränsningsmentaliteten. Man berör icke kärnpunkten i det problem, som de ekonomiska och sociala faktorernas betydelse för barnbegränsningen representerar, genom att hänvisa till att högkonjunkturen, den stigande allmänna levnadsstandarden och de förbättrade sociala förhållandena icke orsakat någon höjning av nativiteten eller, som ofta sker, till

39 att barnbegränsningen under lång tid varit mera utpräglad i välsituerade befolkningslager än i mindre bemedlade sådana. Ty det är icke i första hand uppfattningen av den allmänna levnadsstandarden inom hela befolkningen eller inom varje enskild samhällsklass utan i stället huvudsakligen föreställningen om skillnaden i levnadsstandard mellan barnlösa, barnfattiga och barnrika familjer inom samma samhällsgrupp, som konstituerar det ekonomiska motivet för barnbegränsningen. Och denna skillnad är i våra dagar väsentligt större än tidigare. Under det att, som vi sett, barnen i det gamla bondehushållet snarare betydde en ekonomisk tillgång än en försörjningsbörda, åstadkommer däremot numera en talrik barnskara en ytterst kännbar press på levnadsstandarden, och detta p å varje nivå, därför att varje barn i förhållande till den högre nivån betecknar ett större krav. Om också barnrika familjer i allmänhet åtnjuta bättre levnadsvillkor än tidigare, känna de sig dock i väsentligt högre grad än förr relativt tillbakasatta i förhållande till barnlösa eller barnfattiga familjer, tillhörande samma samhällsgrupp. Redan det tredje och än mer det fjärde och femte barnet, alltså just de barn, som — om de i större utsträckning förekomme i de icke sterila familjerna — skulle föra vårt folk över riskgränsen, betyder en mycket kraftig sänkning av levnadsstandarden. Och inom vida befolkningslager betyder barnrikedom, att levnadsstandarden pressas ned under de hygieniska normer, vilka vi i folkhälsans intresse måste söka realisera för hela folket — och särskilt för de barnrika familjerna, vilka ju trots sin relativa fåtalighet svara för en mycket avsevärd del av den kommande aktiva generationen. De mindre bemedlade familjerna ha med andra ord att välja mellan å ena sidan barnlöshet eller barnfattigdom och å andra sidan uppenbara hälsorisker för familj och barn. Det förefaller svårt att förneka de ekonomiska faktorernas avgörande betydelse i dylika fall. Bortsett från de befolkningskvalitativa verkningarna äro sociala reformer — fortfarande enligt de nämnda delegationsmedlemmarnas uppfattning — av betydelse för befolkningsproblemet på två olika sätt. För det första bör man genom sociala reformer, redan vidtagna eller ännu blott planerade, kunna åstadkomma en samhällelig omfördelning av barnkostnaderna, ägnad att minska den av barnförsörjningsbördan vållade pressen på levnadsstandarden, och därigenom försvaga det ekonomiska motivet för barnbegränsning. Och för det andra äro dessa sociala reformer av synnerligen väsentlig betydelse såsom en förutsättning för den upplysningsverksamhet för åstadkommande av en mera positiv familjeinställning, om vilken förut talats. Ty vidtagas inga sådana sociala reformer, vilka göra det möjligt för även mindre bemedlade familjer att skaffa sig stora barnkullar, utan att levnadsvillkoren pressas ned under vanliga hygieniska standardkrav, måste denna upplysningsverksamhet i mycket hög grad begränsa sitt arbetsområde. Det bör i detta sammanhang ihågkommas, att det är den moderna barnbegränsningens nedträngande i de mindre bemedlade befolkningslagren, som skapat den nuvarande kvantitativa befolkningskrisen. I fråga om dessa samhällsklasser förefaller det knappast som om man skulle ha anledning att tala om bristande livsvilja eller överdriven omsorg om egen bekvämlighet såsom de väsentliga anledningarna till barnbegränsningen, och samhället kan knappast propagera för hygieniska livsvillkor och på samma gång för stora barnskaror inom dessa samhällsklasser utan att samtidigt sörja för att det blir möjligt för de enskilda familjerna att förena dessa båda krav. I regel torde man i själva verket kunna förutsätta en sund livsvilja och en sund önskan att få barn hos vårt lands unga, mogna människor samt en utpräglad känsla av ansvar — för den egna existensen samt för barnens framtid. En begränsning av barnens antal är i det hela en följd av berättigat rationellt övervägande, kanske

40 framför allt annat betingat av den ekonomiska situationens osäkerhet i denna industrialiseringens, krisernas och krigshotets tidsålder, av den hotande arbetslösheten — den egna och de en gång vuxna barnens — och den ständiga otryggheten för en säker försörjning. Delegationens först nämnda ledamöter äro villiga att erkänna, att det ligger mycket berättigat i de senast framförda synpunkterna, och de äro ense med de övriga ledamöterna därom, att socialekonomiska reformer äro av nöden — alla hälsa med glädje de reformer, som på detta område äro genomförda eller förberedas. I det följande skall också tonvikten läggas på dessa reformers behövlighet och argument härför framhävas, vilka biträdas av delegationens samtliga ledamöter. Därvid är emellertid att märka, att — i överensstämmelse med vad nyss utvecklats — en skillnad råder mellan olika delegationsledamöter med avseende å den relativa betydelse, som anses tillkomma dessa argument och de därigenom motiverade socialekonomiska reformerna. Som motivering för sin uppfattning om de bristande ekonomiska betingelserna för ett ökat barnafödande hänvisar delegationen till befolkningskommissionens betänkande i sexualfrågan jämte därtill fogade bilaga om levnadsstandarden i svenska familjer samt till andra betänkanden av samma kommission. Av dessa och andra utredningar framgår i huvudsak följande: Familjeinkomsten är mycket låg för ett stort antal familjer i vårt land. Det är dessutom anmärkningsvärt, att familjeinkomsten endast i mycket obetydlig utsträckning varierar med barnantalet, vilket betyder, att levnadsstandarden nedpressas i den mån som familjens behov med barnantalet ökas. Detta förhållande är särskilt allvarligt med hänsyn till den överhuvud taget låga inkomstnivån. Inkomstens grad av osäkerhet — beroende på arbetslöshetsrisken m. m. — år i de breda lagren större än vad man i allmänhet föreställer sig. Denna osäkerhet måste i och för sig i stor utsträckning lägga hinder i vägen för varje förnuftig livsplanering; den h ä m m a r äktenskapsbildningen och är ett starkt motiv för barnbegränsning. Den nedpressade levnadsstandarden för familjer med barn innebär bl. a. att näringsstandarden i sådana familjer blir lägre än den borde vara för att möjliggöra en sund utveckling av barnen.1 Motsvarande förhållanden råda även i fråga om annan utvecklingsbefrämjande behovstillfredsställelse, t. ex. beklädnaden.2 Den av barnförsörjningsbördan vållade standardsänkningen ger sig allra tydligast till känna ifråga om bostadsstandarden. Även om man utgår från en definition av begreppet trångboddhet, som icke grundas på några alltför stränga krav på bostadsutrymmet, visar det sig, att av de stadsfamiljer, som ha tre eller flera minderåriga barn, ungefär hälften äro trångbodda, och motsvarande flerbarnshushåll inom mera jordbruksbetonade delar av landsbygden bo till mer än en tredjedel i på samma sätt överbefolkade lägenheter. Härtill kommer att de barnrika familjerna särskilt ofta få bo i även kvalitativt undermåliga bostäder. Det förtjänar i detta sammanhang anföras, att bostadssociala utredningen, som verkställt synnerligen ingående familjehygieniska undersökningar, kommit till slutsatsen, att de nu rådande bostadsförhållandena för familjer med barn innebära en allvarlig fara för den uppväxande generationens utveckling till kroppslig och andlig hälsa, och att en fruktsamhet, som motsvarade ett barnantal av i genomsnitt tre barn per familj, för närvarande för det stora flertalet familjer skulle betyda en »frivilligt vald trångboddhet, allrahelst som barnen även i andra hänseenden draga kostna1 2

Jfr Betänkande i näringsfrågan (1938:6), bil. 1. Jfr Betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m. m. (1938:7).

41 der». I en sammanfattning av en undersökning, företagen på uppdrag av bostadssociala utredningen, 1 heter det: »Det står fast, att dåliga bostadsförhållanden väsentligt bidraga att sänka individens psykiska välbefinnande och a-betsförmåga, verka tröttande och irriterande, fördärva förutsättningarna fö- ett sunt och harmoniskt familjeliv inom bostaden, minska uppfostrans effeklivitet samt själva direkt bidraga till uppkomsten av familjedesorienterande och asociala vanor och tendenser.» I själva verket anges också ofta barncomsminnena från ett överbefolkat hem såsom en allvarlig hämning inför tanken p å ett eget hem med barn. Det framgår av nu gjorda sammanställning, att den levnadsstandard, som nutidens svenskar fordra — och med rätta fordra — för att ett barnafödande i nödig och av dem själva önskad omfattning skall kunna äga rum, for stora grupper av folket icke är uppnådd. Vi veta, att den ekonomiska möjligheten för det första barnet i regel inträder alldeles för sent i den unga familjens liv och — framför allt — att det önskade antalet barn så kraftigt skulle sänka levnadsstandarden, att just den barnrika familjen komrae att leva inder villkor, som avsevärt skulle understiga den barnlösa eller barnfattiga familjens och som på ett högst ödesdigert sätt skulle undergräva möjligheten för föräldrarna att giva barnen den vård och uppfostran, som ar nödic för deras utveckling till fullvärdiga människor, som kunna skapa sig en egm existens. Vi veta slutligen, att otryggheten för en säker försörjning och hotande arbetslöshet äro risker, som stora delar av folket måste räkna med. , , . . . , 0 Under sådana förhållanden kan den socialetiska delegationen icke undgå att draga den slutsatsen, att det är ett etiskt berättigat krav, att i möjligast störsia utsträckning de sociala reformer genomföras, vilka äro nödiga för en genomgripande förbättring av det nyss skildrade läget, och som aro agnade att avhjälpa de missförhållanden, som uppstå för en familj, som föder barn. Vad som kräves är, att just de barnafödande familjerna understödjas. De nödiga reformerna giva sig ur de förhandenvarande bristerna. Dei är ett socialetiskt krav av stor räckvidd, att den ekonomiskt sämre lottade befolkningens bostäder förbättras, kvalitativt och kvantitativt. E n början härtill är gjord genom de anslag, som riksdagen under de senare åren beviljat för bostadssubvention åt barnrika familjer. Med det större utrymmet få barnen bättre uppväxtvillkor i olika avseenden, och därigenom förbättras icke endast deras fysiska hälsa; även faror i sexualsedhgt avseende, vilka bero på trångboddheten, avskaffas. Det är vidare ett socialetiskt krav av största betydelse, att samhället sörjer för att barnen erhålla sund, närande och tillräcklig föda, och att detta sker under former, som icke stämpla de särskilt hjälpbehövande barnen som tillhörande en särskild klass av »fattiga». Den gemensamma skollunchen ar en angelägenhet, som enligt flertalet av delegationens medlemmar, förtjänar det allvarligaste övervägande. Detsamma gäller omsorgen om hjälpbehövande barns beklädnad. Det är också ett socialetiskt krav, att hälsovården förbättras, främst med avseende å barnen men även i övrigt. Likaså bör samhället sörja för barnens och ungdomens nödiga vård, fostran och utbildning för det verkliga livet på ett helt annat och mera effektivt sätt än nu, bl. a., såsom förut framhållits, med tanke på blivande föräldraskap och social anpassningsförmåga. Det är ett — förut betonat — socialetiskt krav av stor ekonomisk betydelse, att den gifta kvinnans rätt till inkomst och arbete hävdas. I vår tid, med dess sociala ordning, är detta en nödvändighet. 1 Betänkande rörande mindre bemedlade barnrika familjers bostadsförsörjning m. m., bil. 6 (1935:2 s. 176 ff.).

42 Det är ett — också förut betonat — socialetiskt krav, att ekonomisk möjlighet beredes unga människor till ingående av tidigt äktenskap och till tidigt barnafödande. Det är slutligen ett socialetiskt krav av största räckvidd, att man så långt sig göra låter söker bot för aktuell eller hotande arbetslöshet och söker skapa ekonomisk trygghet åt så stor del av befolkningen som möjligt. Detta är givetvis ett krav, som sträcker sina verkningar mycket djupt i samhället och dess produktionsordning. Delegationen anser sig icke — annat än i vissa speciella fall — kompetent att ingå på, huru dessa reformer i detalj skola genomföras, och icke heller på i vad mån de för närvarande från ekonomisk synpunkt äro möjliga att genomföra. Under alla förhållanden kräver deras genomförande i större eller mindre grad kännbara ekonomiska uppoffringar av dem, som ha det relativt bra ställt i ekonomiskt avseende, och av dem som av någon anledning icke äro i tillfälle att föda barn. Det fordras en fördelning av bördorna inom samhället — mellan samhällsklasserna och inom samhällsklasserna — till barnens och det uppväxande släktets samt till de barnafödande samhällsmedlemmarnas och familjernas fromma. Åtminstone i viss grad blir val detta en skattefråga. Det må emellertid därvid tillses, att de reformer, som genomföras just med hänsyn till barn och barnafödande, också komma just dessa ändamål till godo. För äktenskapsbildningen är också av vikt, att icke just äktenskaps ingående ger anledning till ökad beskattning i de fall, där både man och kvinna ha inkomst av arbete, och åtgärder från statsmakternas sida i denna riktning vore synnerligen önskvärda. Den socialetiska delegationen vill till sist med styrka framhålla, att de socialreformatoriska krav, som här framhållits såsom berättigade ur befolkmngspohtiska synpunkter av ena eller andra arten, också äro dikterade av rena sociala rättfärdighetsskäl. I själva verket är den sociala rättfärdigheten, det sociala ansvaret för medmänniskorna, ett ursprungligt socialetiskt krav, en norm som är omedelbart given i det levande moraliska medvetandet, och denna norm kan därför med ännu större styrka än den befolknings politiska och oberoende av denna hävdas i detta sammanhang.

10.

Familjepsykologiska synpunkter. Familjen och barnen. Frågan om befolkningens kvalitet.

De i det förra kapitlet antydda socialekonomiska reformerna ha sin betydelse for höjandet både av befolkningens kvantitet och kvalitet. De äro av direkt betydelse för höjande av befolkningsmaterialets kvalitet på grund av den bättre vård och fostran, som barnen därigenom skulle få, och vetskapen härom skulle i sin tur ha betydelse för höjandet av kvantiteten, av födelsernas antal. Det skulle komma flera barn till världen, om människorna visste, att de utan alltför stora försakelser kunde draga upp dem bättre och de kunde få en säkrare existens. Möjligen komma också vissa reformer att verka direkt till ett höjande av nativiteten, såsom hjälp och stöd åt barnafödande kvinnor, reformer angående gift kvinnas arbete etc. Överhuvud ha emellertid de kvalitativa synpunkterna, psykologiskt sett, en avgörande betydelse för de människor, som reflektera på föräldraskap. Om på detta sätt tanken på kvaliteten har betydelse för kvantitetens höjande, så har å andra sidan kvantiteten på ett annat sätt betvdelse för kvalitetens höjande. Det är här fråga om den relativt stora familjens betvdelse

43 för barnens karaktär och utveckling till sunda, socialt tänkande och kännande människor. Det är ett av den moderna psykologiens resultat, att barnen i en syskonskara ha större förutsättningar än de ensamma barnen att finna sig tillrätta i livet och bliva nyttiga medborgare. Denna psykologisktkvalitativa synpunkt, som alltså gäller upprätthållandet eller snarare höjandet av familjens och de enskildas kvalitativa psykiska standard, därigenom att ett tillräckligt stort barnantal finnes, är av central socialetisk innebörd. F r å n rent befolkningskvantitativ synpunkt kräves en betydande ökning av fruktsamheten för att hålla befolkningen vid sin nuvarande konstans. Förutsatt att en viss ganska hög procent av alla äktenskap på grund av ofrivillig sterilitet icke äga förmåga att erhålla något eller icke mer än ett eller icke mer än två barn — en synpunkt, som ständigt må hållas i sikte vid diskussionen av de barnlösa äktenskapen — så måste enligt befolkningskommissionens betänkande i sexualfrågan av övriga äktenskap i Sverige de barnlösa samt ett- och tvåbarnsäktenskapen högst betydligt nedbringas till sitt antal och de återstående äga tre, fyra, fem eller ännu flera barn i en viss proportion, som framgår av Bilaga 9 till nämnda betänkande. Fyrabarnsfamiljerna skulle bli de relativt vanligaste. En begränsning av födelsekontrollen, som leder till nämnda resultat, är därför från befolkningskvantitativ synpunkt nödvändig. Om icke oöverstigliga hinder av ekonomisk, hygienisk eller annan art möta, bör därför varje familj sträva efter ett barnantal av ungefär denna storleksordning. Detta barnantal stämmer nu också med de resultat, som vunnits vid undersökningar angående det från familjepsykologisk synpunkt normalaste barnantalet. Detta torde just vara tre till fem barn. Delegationen kan i huvudsak angående dessa synpunkter bygga på den utredning, som gjorts i betänkandet i sexualfrågan, särskilt i Bilaga 5, i vilken vissa vetenskapliga rön i frågan sammanförts, samt på vissa i denna bilaga citerade arbeten. Det framhålles, att »den extrema barnbegränsningen lätt förknippas med en livsdödande, självförtärande, individualistisk egoism hos makarna». Denna individualistiska egoism är på många håll en av barnbegränsningens orsaker, men samtidigt tenderar den att bli en av barnbegränsningens viktigaste verkningar. »Man får ju inga att sörja för, man har så få band som binda. Den försiktiga, personligt återhållsamma inställningen till barnalstring sprider sig ofta och blir till en allmän livsinställning.» Dessa sterila äktenskap bli lätt mindre stabila. Och till samma komplex av familjens förfallstendenser höra makarnas fria sexualförbindelser. överhuvud torde den extrema barnbegränsningen medföra vissa upplösande tendenser såväl med avseende å de personliga relationerna mellan familjens medlemmar som med avseende å familjens sociala relationer i övrigt. Och detta kan taga sig uttryck icke blott i avseende å familjens eget bestånd, det kan också yppa sig i avseende å själva den psykologiska inställningen i övrigt hos familjens medlemmar. Makarnas sociala handlingsnormer, vanor och impulser förtvina under sådana förhållanden, då deras känsla av samhörighet och gemensam strävan för gemensamma intressen försvagas. Det är för litet som håller samman i gemensam intressekamp. Och samma verkningar, blott ännu mera svårartade, sträcka sig till de — få — barn, som finnas i sådana äktenskap. Det ensamma barnet har det sämre ställt i avseende å sin utveckling till en harmonisk, helgjuten människa än barnet i en syskonskara. Vi kunna som jämförelse tänka på den uppfostran, som låg i samvaron inom barnskaran i ett gammalt bondehem, där dessutom hela miljön med dess inriktning på ett gemensamt arbete var en uppfostrande kraft av första ordningen. Avgjort bättre än i enbarnsäkten-

44 skapen är det i de äktenskap, där två barn finnas, men äver här kan den nödiga sociala anpassningen komma att lida avbräck. Och stark risk för rivalitet föreligger, avgjort mer än i trebarnsäktenskapen. De »enstaka» barnen bli aldrig tillräckligt — och tillräckligt tidigt — avslipade genom det socialt fostrande umgänget med jämnåriga barn. Varje förhållande till andra människor blir för dem mera ansträngande, då det i deras fall inom familjen alltid är fråga om en relation till individer på e F!. h e l t 0 a n n a n mognadsnivå. Genom jämförelser med människor, dem själva så olika, bli de självreflekterande i en grad, som för några få genier och ledare må vara en fördel men som för den stora mängden av blivande medborgare är en nackdel. De få ofta livet igenom lida av ett förkrympt känsloliv och en stark egocentricitet, bristande social känsla och bristande förmåga av frisk, utåtriktad social livsanpassning. De ha icke heller stora utsikter att själva knyta annat än individualistiskt förkrympta äktenskapsband. Icke blott förutsättningen för en fullvärdig samhällsinsats i samarbete med andra utan också möjligheten till full levnadslycka för dem själva och deras framtida livskamrater är kvävd. »Enda-barnen ha visats — genomsnittligt eller ofta — utskilja sig från barnen i en normal syskonmiljö genom större aggressivitet, bristande social anpassningsförmåga, anlag för miljöbetingad psyko- och neuropati, emotionell instabilitet, motorisk oro, hyperaktivitet, övervärdig egocentricitet, självbespegling etc.» I en stor syskonskara däremot äro förhållandena annorlunda. Man lär sig där att foga sig efter varandra, och den på barn fattiga familjens psykologiska vådor undvikas. Då där oftast barn av båda könen finnas, komma dessa också tidigt på ett naturligt sätt i beröring med varandra, en sak som från uppfostrans synpunkt är av största betydelse, och de äldre barnen läras att taga vara på de yngre. Särskilt är det av betydelse för flickornas blivande kall som mödrar, att de tidigt måste dela ansvaret med modern för de yngre syskonens fostran. Det här antydda familjepsykologiska problemet är av den största vikt från socialetisk synpunkt, och i grund och botten är det ett anpassningsproblem. De frivilligt i större eller mindre utsträckning sterila äktenskapen och deras verkningar vinna, på sätt som ovan skildrats, sin förklaring ur den moderna tidens ekonomiska, tekniska och sociala omvälvningar, där familjen icke hunnit hålla jämna steg med utvecklingen i sin anpassning efter den nya tidens villkor. De strävanden till en annan ordning, som på denna punkt sätta in, måste därför betraktas som försök att på den nya tidens grund skapa forutsättningar av andlig, psykologisk, pedagogisk och ekonomisk art för familjenSo nyanpassning efter de nya sociala villkoren. Delegationen vill därför på denna punkt bl. a. rekommendera ett målmedvetet upplysningsarbete, byggt på moderna psykologiska insikter om barnuppfostran och föräldraskap och om de sociala relationernas betydelse. Folkupplysningen bör även innefatta uppfostringsfrågor och klarlägga de problem, som i detta avseende normalt möta i äktenskapet, och deras övervinnande. Skola och uppfostran ha en viktig uppgift, då det gäller att bereda väg för ökad hemkarlek, bättre hemlivsförhållanden och sundare socialetiska ideal. Hela det mänskliga sammanlevnadsproblemet borde i skola och andra sociala organisationer liksom i det allmänna bildningsarbetet upptagas till mera praktisk behandling, mera betonas och mera ingående studeras. Ungdomens intresse för karaktärsfrågor är mångfaldigt omvittnat. Ett praktiskt utnyttjande av den moderna själskunskapens landvinningar är för familjens framtid av allra största betydelse. — I övrigt kan mycket vinnas ifråga om redan bestående konflikter genom en rådgivande verksamhet i enlighet med de linjer,

45 som antytts vid behandlingen av äktenskapets kris. Förebyggande upplysning och uppfostran till föräldraskap samt råd i aktuella konflikter är av den allra största vikt. I detta sammanhang, där kvalitetsfrågorna blivit särskilt framhävda, må också ett par ord sägas om steriliseringsfrågan. Rent allmänt må därvid framhållas, att i en tid av starkt sjunkande födelsetal de befolkningskvalitativa synpunkterna måste tillmätas särskild vikt. Det är då av särskild betydelse, att ett biologiskt högvärdigt människomaterial kommer till världen, Då en särskild delegation av på detta område kvalificerade personer har avgivit ett betänkande i frågan, kan den socialetiska delegationen i huvudsak hänvisa till detta och nöja sig med följande påpekanden. Något positivt utväljande av de bästa anlagsbärarna för folkstockens vidmakthållande kan redan av det skälet ej komma till stånd, att man på vetenskapens nuvarande ståndpunkt icke med tillräcklig säkerhet kan bedöma, vilka dessa äro. Den övervägande delen av svenska folkets arvsmassa säges för övrigt av de åberopade sakkunniga vara sund. Man kan eller behöver därför, när det gäller att utvälja, vilka som böra giva upphov till nya generationer, ej föredraga någon viss människotyp eller samhällsklass — om nu ens ett sådant urval under några förhållanden vore genomförbart. För att kvaliteten av folkstocken ej skall sänkas, nödgas man därför gå den vägen, att man såvitt möjligt avstänger de veterligt dåliga anlagsbärarna från fortplantning. Detta kan ske medelst sterilisering, som i vissa fall är tillåten enligt nu gällande lag. Att på sådant sätt genom sterilisering hindra en kvalitetsförsämring av folket kan bliva särskilt angeläget i en tid av sjunkande nativitet, emedan barnbegränsningen senast når de särskilt mindervärdiga befolkningselementen, vilket medför en förskjutning i kvalitetsförsämrande riktning. Den komplettering och utvidgning av nuvarande steriliseringslag, som föreslagits av befolkningskommissionen och som innebär lagligt reglerad rätt till sterilisering även av rättskapabla personer, vilka äro bärare av mindervärdiga anlag och som frivilligt vilja underkasta sig operationen i fråga, måste från socialetisk synpunkt anses motiverad. Även om man ej bör överskatta betydelsen för folkhälsan av en utvidgad sterilisering, måste man beakta att livslångt lidande för enskilda härigenom kan förebyggas samt att samhället och enskilda befrias från de ekonomiska bördor, som omvårdnaden av sjuka och abnorma innebär, varigenom dessa frigjorda ekonomiska resurser kunna användas till båtnad för de friska. Beträffande abortfrågan ha den socialetiska delegationens ledamöter på sin tid till befolkningskommissionen avgivit särskilda yttranden.

11.

Hemmets och familjens framtid.

De personliga relationerna.

Delegationen har tidigare utvecklat, hur den nya tiden med dess storproduktion, dess industrialisering, dess specialisering, dess tekniska utveckling och dess utveckling av samfärdseln i grund förändrat familjens villkor och funktioner. Detta framträder på många områden. Familjen som produktiv enhet existerar på sin höjd i jordbruket. Den är numera från ekonomisk synpunkt blott en konsumtionsenhet och på de ställen, där industrialiseringen längst framskridit, knappast ens detta. Det är den viktigaste och primära förändringen. Familjens skyddsfunktion och förströelsefunktion har i största utsträckning övertagits eller kompletterats av andra sociala bild-

4G

ningar. Den uppfostrande uppgiften och vården av barnen är numera i hög grad en samhällets uppgift. Familjens »ställning» i samhället betyder heller icke lika mycket som förr. På många håll återstår knappast mer av den gamla familjen än dess fortplantningsfunktion, också den kanske inskränkt till ett minimum, vården av de nyfödda barnen och vissa personliga relationer mellan familjens medlemmar samt de sexuella relationerna mellan makarna. Det är ju icke heller möjligt annat än att familjen i detta starkt dynamiska skede av materiell och andlig kulturutveckling och måste förändras — med den förändring, som ständigt äger rum i de kulturella processerna. Den kulturella utvecklingen erbjuder ständigt nya villkor. Det är i en sådan situation av vikt, att man besinnar, vad som är viktigt och väsentligt i familjen som social bildning och i överensstämmelse härmed söker inverka på och styra utvecklingen, så att den förändring och den anpassning av denna sociala bildning, som nödvändigt måste ske och som också alltjämt sker inför våra ögon, ledes i önskade banor. Det gäller att skapa de nödvändiga förutsättningarna för en som vi anse riktig anpassning. Mycket i den gamla familjens liv och struktur, många av dess relationer och funktioner måste i en sådan anpassningens, utvecklingens och den snabba förändringens tid uppges, hur starkt emotionalt betonade de än kunna vara. Men något som vi anse väsentligt kan bestå. Det gäller i så fall att slå vakt om detta väsentliga. Vad är då här det väsentliga? Delegationen anser, i överensstämmelse med moderna sociologer och etiker och i överensstämmelse med vad som tidigare antytts, att detta är de personliga relationerna inom familjen. Vi ha sett, att med de övriga funktionernas tillbakaträngande tonvikten på ett nytt och förut oanat sätt kommit att falla på de personliga och affektiva relationerna, att de självständiggjorts och fått en intimare karaktär. I många fall utgöra de den enda grunden för ett äktenskaps eller en familjs bestånd. Om man därför avser att stärka familjen, så är det avgörande medlet ett stärkande av de personliga relationerna. Att angiva, hur detta skall ske är ingen lätt uppgift. Här som eljest gäller det att skapa de nödiga förutsättningarna. Dessa äro av många slag: ekonomiska, hygieniska, psykologiska, sociala. Delegationen har förut i skilda sammanhang berört dessa frågor och bl. a. betonat vikten av att psykologiska förutsättningar skapas genom uppfostran, upplysning och råd. De psykologiska insikterna äro här av största vikt — jämte de sociala reformerna. Delegationen vill i detta kapitel till en början ytterligare beröra vissa speciella förhållanden, vilka den menar vara av betydelse från organisatorisk, social och även ekonomisk synpunkt såsom förutsättningar för familjens och hemmets bestånd och för de personliga relationernas utveckling, samtidigt som de äro av betydelse för de vuxna samhällsmedlemmarnas psykologiska inställning gentemot barn. De beröra framför allt hemarbetets och hemlivets organisation, men även andra frågor. Det är här ofta omöjligt att skilja det psykologiska och organisatoriska från det ekonomiska, varför dylika frågor också komma att beröras. Vi möta här åter frågan om förhållandet mellan förvärvsarbete utom hemmet och hemarbetets organisation. De uppgifter av mångahanda slag, som rnöta^ en husmoder, böra givetvis på grund av olika skäl — icke minst barnens vård — utföras i hemmet. Detta innebär, att »en hel del uppgifter komma att utföras på ett mindre ekonomiskt sätt än om även dessa arbetsgrenar fullt industrialiserades. Å andra sidan kunna de växande uppgifter av personligt vårdande art, som husmödrarna åtaga sig, icke på samma sätt bli

47 föremål för en ekonomisk värdering och jämförelse. Hela uppläggningen av familjehushållet kring en uteslutande däri sysselsatt arbetskraft kommer därför att falla utanför ramen av vårt ekonomiska liv och vår arbetsmarknad. Så länge någon — oftast familjefadern — eller några äro villiga att för husmoderns arbete i hemmet och för hennes personliga tjänster försaka hennes möjliga arbetsinkomst från annat håll, finns ingen anledning att söka ekonomiskt värdera detta arbete. — Arbetet inom hemmet är nämligen icke grundat på ett arbetsavtal, där anställning ges till den mest kompetenta, utan p å ett äktenskapsval. Lönen är icke graderad efter arbetets mängd, kvalitet eller värde utan efter familjeförsörjarens inkomststandard, vadan mången gång en omvänd relation råder mellan husmoderns arbetsinsats och hennes inkomst. Konkurrensen slår icke ut den odugliga och ger icke den mycket dugliga möjlighet till stora egeninkomster. — Då på detta sätt husmoderns tjänster varken kunna omsättas å den öppna arbetsmarknaden eller någon fri konkurrens kan sägas råda mellan om och hur dessa tjänster utföras inom hemmen eller på annat håll, måste man konstatera, att husmoderns arbete har en helt annan karaktär än förvärvsarbete utan att därmed h a utsagt något om det ena eller det andra arbetets djupare mänskliga värde.» Till detta ekonomiskt svårvärderbara arbete anknyta intimt många personliga relationer inom familjen. Barnens vård och fostran innesluter sådana i eminent grad — det personliga förhållandet mellan moder och barn kan h ä r utvecklas på ett rikt sätt. På samma sätt det arbete för barnens och familjens i det hela förströelse och den organisation av fritidens rätta användning, som gärna åvilar husmodern. Här kunna rika och mångsidiga relationer mellan familjemedlemmarna utveckla sig. Och i den mån modern h a r tillfälle att ägna sin tid åt familjen och har sinne för de uppgifter, som h ä r erbjuda sig, är detta förvisso av den största betydelse för ett rikt familjeliv. Det kan därför synas önskvärt, att makan och modern — oberoende av förvärvsarbete och den splittring detta medför — skall få ägna sig åt hem, barn och familj. Emellertid råder icke vare sig husmodern eller någon annan familjemedlem över de ekonomiska förhållandena. I den mån som industrialiseringen h a r fortskridit ha också, som vi sett, arbetet för egen eller familjens försörjning helt ändrat karaktär. Kvinnorna ha i mycket stor utsträckning ryckts ut i förvärvsarbetet. Och detta har omedelbart en stark inverkan både på hemarbetet som sådant och på dess uppskattning och värdering. Då försörjningsförhållandena förändras och kvinnorna se, hur deras arbete legat utanför det ekonomiska livets för andra yrken giltiga ramar, uppkommer för kvinnorna själva en anledning att söka lägga en ekonomisk måttstock även på hemarbetet. Ty nu gäller det ett val mellan hemarbete och försörjningsarbete i egentlig mening, arbete för en inkomst, som eventuellt tillföres hemmet och familjen. Man börjar ekonomiskt värdera hemarbetet och jämföra dess lönsamhet med annat arbete. Och därmed uppstår ett problem rörande hemarbetets hela organisation och innehåll samt dess relationer till de personligt vårdande uppgifterna och till de personliga förhållandena överhuvud i familjen. I stort sett går väl, ekonomiskt sett, utvecklingstendensen — man kan fråga om med rätta — hän emot att göra hemarbetet relativt mindre och mindre lönande i förhållande till annat arbete samt att mer och mer göra det till ett deltidsarbete. Å andra sidan råder en mycket stor svårighet att anskaffa lejd arbetskraft i hemmet, och detta bidrager till att göra husmoderns eget arbete i hemmet mera ekonomiskt värdefullt. I det hela kan här »endast inställningen hos de personer, som stå i beredskap att ingå äktenskap, ge en antydan om, huruvida ett

48 äktenskap med en hemmaarbetande hustru kan anses vara mera att betrakta som en inkomstökning än en utgiftsökning i likhet med vad förr otvetydigt var fallet.» Även om man livligt önskar en förstärkt uppskattning av hemarbetet, ej minst från ekonomisk synpunkt, och vill arbeta för en sådan och för en hemmets renässans överhuvud, har man dock att utgå från de givna förhållandena. Vi stå mitt i en utveckling, där den kvinnliga arbetskraften blir allt mera och mera splittrad mellan hemarbete och försörjningsarbete. Möjligheten att ha barn försvåras, och många problem uppstå beträffande deras vård. Utvägar måste sökas för att möjliggöra föreningen av moderskap och nödvändigt förvärvsarbete. Svårigheterna i detta avseende komma eljest att resa ett inre motstånd hos såväl män som kvinnor emot ett utsträckt moderskap. Kvinnans sunda längtan efter barn måste på alla sätt tillmötesgås. Här bör givetvis samhället i möjligaste mån gripa in för att underlätta kvinnans och moderns arbete, och enskilt initiativ för samma ändamål är också en angelägen uppgift. Många uppslag föreligga redan. Så utgör hela hemarbetets förenkling och rationalisering genom teknikens utveckling en faktor av största betydelse i detta avseende, samtidigt som den överhuvud möjliggör den moderna utvecklingen i fråga om kvinnans förändrade inställning till arbetet. Delegationen har icke anledning att här gå in på denna sak. Den vill blott påpeka, hurusom genom en mera utvecklad organisation av de tekniska hjälpmedlen till fromma för ett flertal eller en viss grupp familjers gemensamma intressen säkerligen i många fall en lättnad kan beredas i hemarbetet. Viktigare i detta sammanhang äro de uppslag av mera personlig eller social karaktär, som föreligga. Man kan peka på vissa försök att bringa hjälp för barnavård och hemmets skötsel både i sådana fall, där modern har förvärvsarbete, och där hon i regel är fullt upptagen av hemmets skötsel. I det sistnämnda fallet behöves nämligen också ofta hjälp utifrån för att modern skall kunna få komma ifrån för nödiga uppdrags fullgörande eller för vila eller förströelse. Man kan icke fordra, att hon skall vara bunden av sina barn 24 timmar om dygnet månad efter månad, vilket dock faktiskt ofta är fallet för en hustru med småbarn utan hjälp i hemmet. Det finns icke alltid betydligt äldre syskon eller släktingar, vänner och grannar, som kunna avlösa modern. Att mannen i dylika fall då och då tar ansvaret för barnen är naturligt och sker väl ock ofta, även om detta hindrar, att makarna följas åt utom hemmet. Men därmed är ej frågan löst. Det behöves en mer radikal lösning. Att två eller flera mödrar bilda en arbetsgemenskap, där man vid behov alternerande hjälper varandra, t. ex. genom att en ser efter barnen, en annan uträttar ärenden, en tredje tvättar o. s. v., är en föreslagen lösning, som dock ej torde vara så lätt att genomföra, på grund av de svårigheter den erbjuder från synpunkten av åtagandet av de olika prestationerna. En annan lösning, tillämplig både då modern har förvärvsarbete och då hon har hemarbete, är storbarnkammaren, barnkrubban, lagd efter moderna linjer. Att vid behov kunna lämna ett barn en eller flera timmar på ett ställe, där man vet, att det får sakkunnig vård, är bl. a. för nutida mödrar utan hjälp i hemmet ett stort behov. Ytterligare en lösning är, att det i de olika kommunerna finnes barnavårdsutbildad kraft, som kan anställas, t. ex. viss tid på dagen, en kväll, en natt, eller några dagar, om exempelvis husmodern behöver vila. Inom Stockholms Konsum lämnas s. k. »hemtjänst» genom husmodersvikarier, som kunna rycka in i dylika fall. Och för socialt hjälpbehövande är hemsysteridén, som just nu befinner sig i en lyckosam utveckling, värd det största beaktande. Dessa uppslag böra användas i vidare kretsar och ytterligare prövas och utvecklas, också genom samhällets försorg.

49 Frågan om sakkunnig vård åt barnen och hjälp i hemmet vid förfall för husmodern är från befolkningssynpunkt såväl som från social rättfärdighetssynpunkt en synnerligen viktig fråga. Och detta gäller icke endast de förvärvsarbetande kvinnorna utan i lika hög grad hemkvinnorna. Allt, som inverkar h ä m m a n d e på glädjen över barnet, måste i görligaste mån undanröjas, om man vill öka de inre förutsättningarna för föräldraskap och framkalla den rätta känsloinställningen gentemot barn. Man behöver ej frukta, att sådana åtgärder till föräldrarnas hjälp i deras fostrargärning i allmänhet skola minska föräldrarnas ansvarskänsla. Fastmer blir det väl i stället så, att den ansvarskännande, som vet med sig, att han får hjälp, om så behöves, för att kunna fullgöra det han åtagit sig, därigenom stimuleras a t t v å g a ta på sig ansvar. För övrigt kvarstå för ansvarskännande föräldrar så många förpliktelser, att man ej behöver hysa några farhågor, att för litet skall bli kvar, om något avlyftas från dem. Det må ock framhållas, att även om kollektivuppfostran för barn under viss del av dagen är av stor betydelse i olika situationer, så kan dock denna form av uppfostran aldrig tänkas och har av ingen tänkts kunna ersätta barnens fostran i ett hem. I det privata hemmet blir ju ock uppfostran mera individuell, och de affektiva relationerna mellan föräldrar och barn få där tillfälle att utveckla sig på ett helt annat sätt än vid en långt utsträckt kollektivuppfostran. Men det är därvid av vikt, att de blivande föräldrarna få den upplysning och den psykologiska och hygieniska insikt, som är nödig för att bliva goda föräldrar. Här återkommer därför kravet på upplysning och fostran med ny styrka. Det är ett angeläget krav, att så många goda hem som möjligt skapas i vårt land. Det goda hemmet är en gynnsam uppfostringsmiljö. Men därtill fordras just insikt och fostran samt att alla de sociala hjälpåtgärder för deras realiserande, som kunna genomföras, också komma till stånd. Som ovan är antytt, skapas ock genom det goda hemmet den bästa propagandan för nya goda hem. Av största betydelse i det moderna hemmet är också faderns ställning inom familjen. »Den nya tiden» har ju fört fadern bort från hemmet i ännu större utsträckning än modern. I det gamla hemmet betydde fadern mycket mera, därför att han där var en medlem av arbetsgemenskapen och ständigt hade barnen under sina ögon. Om vi bortse från lanthemmen, vissa intellektuella yrken och vissa hantverkarhem, är faderns arbete nu i huvudsak förlagt utom hemmet. Barnen få under sådana förhållanden aldrig se sin fader i arbete, de få aldrig ett intryck av hans duglighet där. Fadern å sin sida får ofta liten tid att se sina barn och umgås med dem och därmed föga med av glädjen över dem. Faderskapet kunde och borde vara en förmån, men i det allmänna medvetandet har det i stället ofta i närvarande tid kommit att framstå som en belastning. Vi kunna icke önska svunna tider tillbaka, men vi kunna önska och sträva efter att göra det bästa möjliga av faderskapet under de förhållanden, som nu äro. Fadern måste också själv bli medveten härom och söka återvinna sin sviktande ställning i familjen genom att på nytt bli en dess levande medlem, som gör sig oumbärlig där. Den kortare arbetstiden och den större ledigheten för vidsträckta lager av befolkningen ge också i själva verket den ansvarskännande fadern större möjligheter att ägna sig åt familj och barn. De personliga relationerna mellan fader och barn kunna anknytas på många olika sätt. Problemet gäller i mycket fritidens användning. Inga allmänna metoder kunna här anvisas. Det gemensamma arbetet på det egna hemmet, den egna gården, den egna trädgården ge i många fall anknytningspunkter. I andra fall kan en form av förströelse väljas inom hemmets dörr. Radion, litteraturen erbjuda h ä r möjligheter. Eller utflykter, sport, idrott, lek. Ofta 4—388306.

50 är det alls ej nödvändigt, att man företar sig något särskilt. Den blotta omständigheten, att fadern finnes i hemmet, deltar i dess liv och är till hands för familjemedlemmarna kan vara nog. Delegationen har med det sagda velat antyda betydelsen av de personliga relationernas utveckling även vad beträffar fadern i den moderna familjen. Överhuvud är umgänget mellan föräldrar och barn av vikt. Förtroendet mellan dem är betydelsefullt för ett sunt hemliv. Visserligen erbjuder den moderna tiden många sociala bildningar, som fånga familjemedlemmarna var för sig, ej minst de vuxna barnen, men å andra sidan ge familjens angelägenheter, bekymmer och glädjeämnen en rik anledning att låta barnen växa in i en annan och intimare livssfär än den de möta ute i gruppen, föreningen eller »gänget». Den rätta vägen att göra barnen öppna mot föräldrarna är att själv vara öppen mot dem. Även under pubertetsårens svårtillgänglighetsperiod får föräldrarnas tillit till barnen ej svikta. Om det är viktigt, att förhållandet mellan föräldrar och barn får en rik personlig och konkret utformning, så är det icke mindre viktigt, så som förut är framhållet, att makarna inbördes stå i intima och omfattande personliga relationer till varandra. Härpå beror i själva verket den moderna familjens bestånd. Delegationen vill i detta sammanhang ytterligare blott erinra om ett par viktiga synpunkter. När fråga är om det som skall binda familjens medlemmar samman i inbördes personliga relationer, så intar givetvis det sexuella samlivet mellan man och kvinna en utomordentligt viktig plats och detta både på grund av sin i familjens och individens liv primära och ursprungliga karaktär och på grund av den mäktiga kraft i människans liv, för vilken det är ett uttryck. Då mera yttre relationer försvinna eller avtaga, kan den primära kraft, soni sexualiteten utgör, bättre komma till sin rätt vid bildningen av de personliga relationerna. Sexualdriften är, där den är stark och får en harmonisk utlösning, en personlighetsbildande och personlighetsutvecklande faktor av stor betydelse. Visserligen kan sexualiteten också verka destruktivt och ödeläggande, där den icke inordnas i ett mer omfattande sammanhang av personlig ga relationer. Helt isolerad är den egoistisk och kan verka brutal. Först om den inbygges i det personliga, blir den ock i rätt mening affektiv. Men allt detta ger icke rätt att förbise dess eminenta positiva roll i här berörda avseende. Ett emotionellt rikt och kraftigt kärleksliv, med allt vad det innebär av tanke, föreställning, vilja och känsla, kan verka nyskapande och öppna slussar för ett inre liv, som eljest icke skulle träda i dagen. Infogat i det personliga sammanhanget kan det framkalla en själens öppenhet och frihet, rikedom och kraft, en självförglömmande hängivenhet och en sinnets generositet — även utåt mot andra människor — som eljest för alltid skulle slumra, och som inom sin sfär har en motsvarighet i det sinnelag, som en religiös omvandling och ett kraftigt religiöst liv kan medföra. I stort sett ha vi egentligen icke för mycket utan snarare för litet av ett personligt, äkta, innerligt och känslomättat kärleksliv, av vilja och förmåga att släppa till oss själva. Om ett sunt och kraftigt sexuellt liv — infogat i ett personligt sammanhang — är förhanden, är detta alltså en flödande källa till stärkande och förnyelse av de personliga relationerna mellan man och kvinna och därmed också mellan föräldrar och barn. Är sinnet generöst, visar det ock sin frikostighet i förhållandet till barnen. I den mån som man och kvinna ha en gemensam livsinriktning, en relativt likartad bildning och uppfostran och en gemensam känslogrund, uppstå också nya personliga relationer utöver eller i stället för dem, som i den gamla

51 familjen voro givna med själva det dagliga gemensamma arbetet. Den moderna tiden bjuder här ett övermått av möjligheter, givna med vår kulturs rikedom och utveckling och med vårt samhälles mångfaldiga, växlande, allvarliga och svårlösta problem. Möjligheterna till innerlig förståelse och »intimate response» ha väl därmed också i det hela blivit rikare. Även i förhållande till barnen uppstå — det framgår av det förut sagda — i den moderna familjen nya möjligheter, om också många gamla försvunnit. De former av förströelse och vila, som i vår tid växt fram, kunna t. ex. erbjuda nya stödpunkter för personliga relationers anknytning, vilka tidigare icke funnos. Och på samma sätt på andra områden. Att m ä r k a är också, att de skilda sociala sammanhang, i vilka de olika familjemedlemmarna inträda (se ovan kap. 4), beteckna en rikedom för familjen och dess liv. Den erfarenhet, som inom dessa sammanhang vinnes, bör, om den inom familjen rätt utnyttjas, kraftigt medverka till ett berikande av dennas personliga relationer. Familjen är en korsningspunkt för dessa sociala sammanhang och förhållanden. Detta förhållande måste också bidraga till förståelsen inom familjens ram av det sociala och kulturella livet och bör kunna verka som en konsoliderande faktor, icke blott som en splittrande. En konsoliderande faktor är därjämte utan tvivel den egnahemsbildning, som i vårt land är i så lyckosam utveckling. De till det egna hemmet anknutna gemensamma intressena beteckna ett sammanhållande objektivt moment av stor betydelse. I det egna mera lantligt utanför staden belägna hemmet kan man i viss mån återvinna vad som går förlorat i storstaden av det gamla lanthemmet. Och det bör vara ett samhälleligt intresse att genom uppmuntran av egnahemsbildningen bidraga att stärka de objektiva samhörigheterna, ej minst därför att så familjens personliga band och relationer kunna stärkas. Den moderna familjen saknar alltså varken nya stödpunkter för personliga relationer mellan familjemedlemmarna, ej heller ha de gamla familjefunktionerna så fullständigt upplösts, att icke av dem mycket står kvar som grundval för en mängd relationer av innerlig och varaktig natur. Det nya träder dock i förgrunden. Det gäller blott — för den enskilde som för samhället — att träda in i arbetet för att forma den nya familjen genom en klok och personlig anpassning eller nyorientering efter de förhållanden, som föreligga, och med familjen, hemlivet, hemlyckan som mål. De personliga familjerelationernas nödvändiga innerlighet, rikedom och varaktighet kunna alltså i den moderna familjen bevaras, och de äro där av mycket större betydelse än i den gamla. Detta är det viktiga, det som vi ha att framför allt hålla i sikte, när vi diskutera den moderna familjens problem. Och det är ett positivt värde av rang, som bör utgöra en riktpunkt för vår strävan. I förhållande härtill är mannens arbete hemma eller borta och kvinnans likaså, hushållningens art och mycket annat av underordnad vikt, även om dessa frågor i enlighet med vad nyss är utvecklat ingalunda få underskattas med avseende å sin betydelse för ett sunt hemliv. Familjen kan bestå under vitt skilda villkor i nämnda och andra avseenden. Hur än därför tiden växlar och vilka förändringar än den kulturella och tekniska utvecklingen medför även i de sociala relationerna mellan samhällets medlemmar — förändringar, som förvisso även sträcka sina verkningar till familjen som social bildning och primär knutpunkt för sociala relationer — så kan familjen bestå därigenom att den innesluter personliga relationer av stor innerlighet, rikedom och varaktighet. Kring dessa väsentliga värden gäller det att samla sig i denna tid av djupgående kriser och förändringar.

52 Redan i början av yttrandet har delegationen fäst uppmärksamheten på att skilda uppfattningar råda inom delegationen i fråga om grundinställningen till vissa i yttrandet behandlade väsentliga problem. På olika punkter i yttrandet ha också dessa divergenser kommit till uttryck. Givetvis föreligger även på andra punkter en viss skiftning i åskådningen, helt naturligt, då det gäller ett så ömtåligt område som det här föreliggande. Men delegationens medlemmar ha funnit värdet av en samlad och till sin väsentliga syftning enhetlig positiv framställning av en rad viktiga familjeproblem kunna motivera, att enskilda medlemmar i delegationen avstå från att ge uttryck åt ytterligare särmeningar.

Bilaga

Kvinnornas kris

3*

När befolkningskommissionen lade upp sin plan för de åtgärder genom vilka samhället skulle möta befolkningskrisen, skärskådades problemen självfallet närmast ur samhällets och familjens synpunkt, familjen då tagen som enhet med gemensamma svårigheter och sammanfallande intressen. På denna väg har kommissionen uppnått att klarlägga vilka plikter och möjligheter det nuvarande samhället har att underlätta familjebildning, stödja föräldraskapet och bidra till omsorgen om de nytillträdande generationernas vård och hälsa. När nu samhället genom statsmakternas beslut åtar sig dessa plikter en efter en, har man rätt att hoppas att det också skall nå och hjälpa såväl alla dem för vilka föräldraskapet nu är en ekonomiskt tyngande börda som dem hos vilka viljan till familjebildning och föräldraskap är förhanden, ehuru den hejdats av rent yttre praktiska svårigheter. 1937 års ökning av födelsetalet synes bekräfta denna sats. Ett väldigt program av delvis revolutionerande karaktär står inför sitt genomförande, men därmed är dock icke hela befolkningsproblemet löst. Vårt lands befolkningsläge sett i stort tyder på att vi ha att göra med en mänsklig kris av så svårartat slag att den tvingar till ständigt nya försök att från nya utgångspunkter borra sig fram till dess komplex av orsaker. I känslan härav ha vi kvinnliga medlemmar av den socialetiska delegationen bemödat oss att efter bästa förmåga utföra delegationens uppdrag att behandla krisen speciellt ur kvinnornas synpunkt som en k v i n n o r n a s k r i s . De åsikter vi framlägga sammanfalla då delvis med dem som redan färgat och påverkat kommissionens förslag och statsmakternas åtgärder. Men delvis komma vi att argumentera ut från andra synpunkter och med stöd av annat material. Efter att ha funnit en viss form för anpassning i det patriarkaliska samhället har kvinnan tvungits att bryta upp och söka anpassning i ett nytt samhälle som icke vunnit någon stabilitet emedan det ständigt omformas av revolutionerande tekniska uppfinningar, vilka tillämpas utan tanke på de följder för den mänskliga gemenskapen de komma att få. Kvinnornas försök att anpassa sig efter den nya utvecklingen sker genom uppgivande av dyrbara mänskliga värden. Tiden får enligt vår mening i hög grad sin prägel av det faktum att den ena hälften av mänskligheten befinner sig utanför ledningen, upptagen med att forma om sig efter radikalt förändrade förhållanden och oviss om sin egen livsstil, sina önskningar och sin målsättning. Men kvinnans ställning i samhället är sådan icke på grund av någon naturens ordning utan genom en mänsklig och därför ofullkomlig ordning. Resultatet blir nödvändigtvis en kris, en befolkningskris i ordets djupaste mening. Det är visserligen en gängse uppfattning att kvinnan numera har en fri och med mannen jämbördig ställning i samhället. Denna uppfattning är möjlig därför att både män och kvinnor utgå från det manstyrda samhället såsom det enda självklara, att de överdriva värdet, respektive faran av varje koncession som givits kvinnorna och sammanblanda alla de fall där sexualkomponenten ger ett starkt positivt utslag till kvinnornas förmån med verkligt inflytande på de för samhällets och individernas öden avgörande besluten. De sakna dessutom förmåga att föreställa sig ett samhälle där kursen beslötes först sedan män och kvinnor gemensamt vagt sina synpunkter och intressen mot varandra och fattat sina beslut med hänsyn till båda parters intressen och i känslan av att dessa djupast sett sammanfalla.

4* Att vårt samhälle saknar denna trygga jämvikt, denna förtroendefulla ömsesidighet bevisas väl bäst därav att en befolkningskris kunnat uppstå i ett land med lång fredstid, förbättrad hygien, ökad livslängd och stigande välstånd. Och vidare att den hann bli så svårartad innan samhället reagerade. Man behöver ju bara tänka på den ögonblickliga uppmärksamhet och de kraftiga motåtgärder varmed statsmakterna mötte exempelvis risken för deficit i budgeten under den senast genomgångna depressionen för att inse hur märkligt det är att underskott i födelsesiffrorna kunnat få redovisas det ena året efter det andra utan att statsmakterna brydde sig om att lyssna ens till förslag om utredning av möjlighet för bättre vård åt barnaföderskor. Och när chocken lagt sig efter den välbekanta dramatiska situation som uppstod år 1934 då befolkningskrisens realitet lades fram i kalla siffror på ett ofrånkomligt sätt, har svenska folket tämligen återvunnit sitt lugn och vänt sitt intresse åt andra problem. Stor ambition och skicklighet då det gäller att driva upp Sverige i första ledet vid den tekniska utvecklingens hastighetstävlan, hävda dess kulturella standard och dess demokratiska position i världen existerar bredvid påfallande psykologisk tafatthet inför det mänskliga livets djupaste problem och oförstående inför risken att lämna dem liggande kvar olösta under utvecklingens snabba lopp. Men varför ha då inte kvinnorna i tid slagit alarm i befolkningsfrågan och sedan sett till att den behåller sin plats i diskussionen som den främsta av alla frågor? Oavsett att man kan peka på att enstaka kvinnor nedlagt mycken kraft just på en sådan insats, kan man svara att en sådan aktivitet från kvinnorna i gemen skulle strida mot deras allmänna inställning, enligt vilken deras plikt är att anpassa sig efter och inte omforma det samhälle där de leva. Vid denna punkt i resonemanget ställer man med full rätt följande fråga: om befolkningskrisen hänger samman med kvinnans ringa inflytande i samhället, hur kommer det sig då att den kunnat uppstå samtidigt som hon fått större möjlighet till inflytande? Vi lämna vid svaret härpå åsido frågan om inte denna större möjlighet till inflytande som givits med de medborgerliga rättigheterna motverkas av den starka tendensen att flytta över mer och mer av hemmets uppgifter till samhället. Det synes oss under alla förhållanden ganska naturligt att den nativitetsstrejk vi uppleva sätter in just i den skarv som uppstår då industrialismen bryter en given livsform och en ny ännu icke formats ut och så ungefär samtidigt delta samhälles tryck på och övervakning av den enskilda kvinnliga individen lättar. Alla samhällets medlemmar ha så att säga genom industrialismen och den moderna tekniken kommit in i en ny värld. Först bröt mannen sambandet mellan sitt hem och sitt arbete. Sedan lämnade barnet hemmet där det tidigare fått sin utbildning och flyttades över i skolor och fortbildningsanstalter. Slutligen lämnade också kvinnan i stor utsträckning hemmet och därmed skapades för henne ett alldeles särskilt läge. Ty därmed lossades — genom en process som ännu icke är helt slutförd men heller inte hejdad — alltmer det tidigare självklara sambandet mellan kvinnans dubbla uppgift som maka, moder och hemvårdare och producent av nyttigheter. En rad mödosamt förvärvade, genom generationer nedärvda och utbildade kunskaper och färdigheter blevo onödiga och behövde inte läras vidare. Fordringarna minskades på en husmors mångsidiga kunnighet, på hennes förmåga som arbetschef och pedagog. Hemmen från vilka fordom de nya generationernas undervisning utgick, äro nu föremål för undervisning av en ständigt ökad stab av konsulenter. Till slut har det gått så långt att modersmjölkens betydelse firats som en nyupptäckt av vetenskapen. De krafter som icke tas i anspråk krympa samman och självförtroendet krymper med dem. Alla mänskliga färdigheter äro dyrt förvärvade och lätt förlorade. Till jämförelse kunna vi erinra om att den moderna meteorologien visserligen gör lantbrukare och sjöfarare ofantliga tjänster men samtidigt utrotar en genom århundraden utbildad individuell färdighet hos dessa sam-

5* hällsklasser att tyda naturens egna tecken och gör dem helt beroende av väderlekstjänst. På samma sätt ha teknikens uppfinningar och industriens övertagande av kvinnoarbetet från början hälsats med lättnad av de med övermäktigt arbete och ansträngande biologiska funktioner betungade kvinnorna, detta även om och när det betydde att deras kunnighet på många områden blev mindre än förr. Det var inte gott att se att lättnaden köptes med förlust av en rad kunskaper och färdigheter med vilka ett bestämt samhälleligt värde var fäst. Det behövdes förvisso den överblick som ett längre tidsmått kan ge för att vi skulle lära oss se att det ersättningsarbete som kvinnorna långsamt tilltvingade sig i samhället då deras gamla arbetsområden förlorades, icke alltid var på samma sätt betydelsefullt, självständigt och skapande. Det nya arbetet gav ju kontant betalning och en därmed förenad yttre rörelsefrihet, vilket var mycket viktigt emedan därmed möjliggjordes en egen mening vid valet av partner för livet. Lägger man därtill att flickorna i stället för den praktiska kunnighet deras mödrar lärt av sina mödrar nu fingo läsvägen inlära den manliga forskningens successiva vetenskapliga sanningar i populär förenkling, och fingo rösta på av männen uppsatta kandidater och av män formulerade program, så är det inte underligt om kvinnorörelsen tidigt trodde sig ha vunnit sina mål och ansåg sig ha gjort sig själv överflödig. Emellertid, den svårighet som uppstod genom pendlandet mellan yrkesarbete och hemarbete, mellan karriär och äktenskap och därmed följande slöseri med tid och kraft, blev med åren icke mindre. Den blev snarare större, då de gifta kvinnorna av en ny generation sökte dra fördel av hemarbetets fortskridande förenkling och förena äktenskap med yrkesarbete utom hemmet. De må, och detta med all rätt, ha varit övertygade om att hustrun och modern är lika betydelsefull som någonsin för de sina, men hennes hemarbete var i alla fall icke längre produktivt i den mening att det lät sig översättas i ekonomiska värden. Därmed föll hela försörjningsbördan på mannen i de hem där hustrun lämnade sitt yrkesarbete vid giftermålet. Detta gav mannen större makt i ersättning för den han förlorat då målsmanskapet över hustrun togs ifrån honom. Men han fick också ökade bördor och ökat ansvar. De följder för balansen och harmonien inom hemmet som uppstodo ur denna nya situation ha kraftigt understrukits i samband med vår befolkningskris. Här ha ofantligt många män i sin tur reagerat med strejk, äktenskapsstrejk. Kvinnorna ha till den grad slitits mellan olika mål och uppgifter att de förlorat den kraft som ligger i visshet om livsstil och målsättning. Många ha låtit sig imponeras även av de ytligaste argument mot kvinnornas inträngande på arbetsmarknaden och ut från en egen relativt säker försörjning motarbetat andra kvinnors krav på arbete, karriär och arbetslön. Andra ha försökt koncentrera hela sin tillvaro på ett yrkesarbete med åsidosättande av de emotionella kraven, vilket naturligtvis inte lyckas. Som helhet kan man säga, att kvinnovärlden uppvisar en bild av splittring och ovisshet hur mycken ambition och energi än de enskilda må utveckla. Endast på e n punkt uppvisa kvinnorna ett gemensamt drag: de ha i stort sett varit ovilliga att ta ansvaret för samhällets affärer. De anpassa sig i stället till situationen genom att inskränka nativiteten. Kvinnornas hållning i två med befolkningskrisen sammanhängande aktuella frågor, nämligen s k y d d s l a g s t i f t n i n g e n inom industrien och a b o r t l a g s t i f t n i n g e n visar h u r oerhört svårt vi haft att överge anpassningshållningen och i stället begära en samhällets anpassning efter moderskapets krav. Länge bestod skyddslagstiftningen för kvinnorna inom industrien trots sitt vackra namn endast i förbud för kvinnor inom industrien att arbeta viss tid före och efter barnsbörd, att utföra nattarbete och att arbeta inom vissa industrier som ansågos särskilt skadliga för kvinnor. Trots att industriarbeterskorna snart märkte att dessa

6* förbud kunde användas som förevändning att driva ut dem ur vissa välbetalda yrken och överhuvud försvaga deras konkurrenskraft på arbetsmarknaden, höllo ändå många av dem på denna skyddslagstiftning såsom ett stöd sådant det var mot arbetsgivarnas utnyttjande av deras arbetskraft och ekonomiska tvångsläge. Mot dessa synpunkter hävdade en energisk grupp av kvinnorörelsens representanter, bland vilka funnos kvinnor som icke själva stått vid maskinerna, icke varit så beroende av en daglön och icke själva fått barn, att all denna skyddslagstiftning var av ondo. I den motivblandning som drev männen att ivra för dessa lagar urskilde de endast de egoistiska motiven. I striden m o t skyddslagstiftningen och f ö r kvinnans rätt att fritt erbjuda sin arbetskraft drevos de fram till att med misstro betrakta även p o s i t i v a åtgärder till hjälp för de yrkesarbetande mödrarna, emedan de inte utan skäl fruktade att kvinnan därigenom såsom en dyrare och svårhanterligare arbetskraft skulle komma att ligga under i kampen om arbetet än mera än förut. Ingendera av dessa riktningar inom kvinnovärlden förmådde föreställa sig möjligheten att kvinnan skulle förmå sätta igenom på en gång r ä t t e n t i l l m o d e r s k a p på drägliga villkor och r ä t t e n t i l l a r b e t e på drägliga villkor. Det betecknande i kvinnornas hållning till a b o r t l a g s t i f t n i n g e n är den starka opinionen som då frågan var aktuell inom flera stora kvinnoorganisationer gav utslag till förmån för kvinnans rätt till l e g a l i s e r a d abort på så kallade sociala indikationer. Man måste erinra sig vad som innefattas i detta uttryck för att förstå att vi här möta symtom på en kvinnlig självuppgivelse med rötter ner genom årtusenden. Det betyder att kvinnan skulle kunna hos därför tillskapad myndighet anhålla om och få sig beviljad — eventuellt nekad — rätt till abort. Denna rätt skulle medgivas då kvinnan bevisligen var f ö r f a t t i g a t t h a r å d a t t f ö d a s i t t b a r n , vidare då hon riskerade att m i s t a e n o u n d g ä n g l i g arbetsförtjänst eller att genom sitt moderskap bli utsatt för alltför s v å r a s o c i a l a r e p r e s s a l i e r eller nödgas att för all framtid b r y t a s i n a r b e t s l i n j e . En gång kommer det faktum att kvinnorna — ännu åratal efter det de fått full medborgarrätt — accepterade sitt öde att moderskapet i det moderna samhället så ofta är deras fiende, att stå som ett bevis på hur de under omvärldens suggestiva tryck uppgivit en i själva verket ointaglig förskansning och kapitulerat utan villkor i en situation där de i själva verket kunde ha ställt villkoren. Ansvaret därför faller dock inte på några enskilda personer eller på den generation som just då författade kvinnoföreningarnas utlåtanden. Kvinnornas resignation i båda dessa frågor är fullt förklarlig ur vår erfarenhet och historia. Det behövdes nativitetsminskningens press på samhället för att det skulle tvingas att söka lösa problemet arbete och moderskap så långt det överhuvud är görligt under vår nuvarande civilisationsform. Vi komma nu till den del i vårt utlåtande som handlar om den historiska process ur vilken kvinnornas hållning framgått. Det finns olika meningar om ursprung, förlopp och mening i alla historiska processer. Men aldrig har en mening varit mera hårdhänt genomtrumfad och ödmjukt erkänd och aldrig motståndet mot denna mening varit mera försiktigt och förskrämt än när det gäller den gängse uppfattningen av kvinnans roll i historien. Upptäckter äro gjorda inom biologi, psykologi, arkeologi, etnologi, filosofi, religionshistoria och mytologi som skulle ha fullkomligt omvandlat hela vår världsbild om det inte varit förenat med alltför stora förödmjukelser och risker att göra så. Det finnes fortfarande en mycket mäktig opinion, som förklarar alla de symtom på bristande jämvikt i mäns och kvinnors inflytande, vilka vi tidigare berört i denna inlaga, på samma sätt som enligt professor v. Hofsten i hans populära skrift om ärftlighetsläran i Medicinskt folkbibliotek alla » a l l v a r l i g a v e t e n s k a p s m ä n » göra. Dessa anse alla enligt honom att »kvinnan är mindre utvecklad och differentierad än mannen, mera står på barnets utvecklingsstadium». Vore detta riktigt, då bestode ju mannens

7* missgrepp endast i att han icke konsekvent handlat efter de allvarliga vetenskapsmännens mening och därför låtit det brista i den omsorg och övervakning som bör komma barn och mindre utvecklade personer till del. Förklaringen till att kvinnan icke förmått positivt ingripa i sitt och släktets öde låge då så nära till hands att någon lång utredning icke vore behövlig: h o n d u g e r i n t e d ä r t i l l . Emellertid säger författaren i Medicinskt folkbibliotek med förebildlig ärlighet själv ifrån att uppfattningen om kvinnans naturliga underlägsenhet icke bygger på biologiska fakta, eftersom »könsolikhetens natur beror på att det hanliga könet saknar något som finnes hos det honliga». De allvarliga vetenskapsmännen hålla alltså sin uppfattning om kvinnans underlägsenhet icke med hjälp av biologiska fakta utan i trots mot dem. Man kan väl då ha rätt att förmoda att även vetenskapsmännen ligga under för den suggestion vilken från spädaste år formar både män och kvinnor till den roll de intaga i samhället. Denna suggestion har i själva verket också starkt influerat uppfattningen om mäns och kvinnors roll i historien och den tillgängliga beskrivningen av den. Till förmån för den vetenskapliga objektiviteten har denna övervärdessuggestion, för vilken den manliga parten varit utsatt, icke varit; vi lämna osagt om den haft ett enbart gynnsamt inflytande på karaktären. Den kan jämföras med det inflytande på karaktär och livsstil som vissheten att vara född inom ett stormaktsvälde utövar särskilt på gossebarn. Kvinnornas situation är i stället att ha tillhört ett stormaktsvälde, som fallit för så länge sedan att varken de själva eller männen veta något därom. Ännu när den moderna kvinnorörelsen satte in, understödd av 1800-talets demokratiska strömningar och nödgad av kvinnornas sökande efter nya möjligheter till arbete och förvärv, visste dess ledare och djupa led så lite om kvinnan, hennes historia, möjligheter, önskningar och behov att de riktade in all sin strävan efter gällande manliga värdesättningar av samhälleliga prestationer. Det bakomliggande historiska förloppet tänkte de sig som en långsamt stigande linje från husdjursstadiet i jämlikhet med mannens oxe och åsna och annat vad honom tillhörde till ett slutligt erkännande av kvinnans mänsklighet som blev beseglat genom medborgerliga rättigheter. Kvinnorörelsens mål sattes som anpassning i och uppmjukning av det färdiga samhälle som förefanns. I detta stadium var kvinnorörelsen ett belägg på den även av kommissionen som auktoritet citerade sociologen Groves sats att »vi icke ha fått se kvinnornas verkliga behov och önskningar under deras ekonomiska beroendes tid». Här ha vi ett vackert exempel på svårigheten även för de mest ambitiösa och vakna människor att befria sig från suggestionens bann. Detta stadium var nödvändigt och det är långt från oss att förringa dess betydelse men skapa åt kvinnan den plats hon skulle behövt i samhället för att förebygga den nuvarande krisen, det övergick den första kvinnorörelsens krafter, uppgiften var också övermänsklig. Det är endast rättvist att medge att den enorma vidgningen bakåt av mänsklighetens historia, som fått och kommer att få så stor betydelse för bedömningen av kvinnans del däri, endast var i sin begynnelse under den första kvinnorörelsens tid. Man hade ännu ej fångat någon medveten bild av den värld som var i uppstigande bakom horisontlinjen av den korta period vi kalla historisk tid. Än i dag röra vi oss på ett område där vittnesbörden äro dunkla och öppna för skilda tolkningar. Striden mellan gammal och ny uppfattning av världsbilden har inte mer än börjat och ingen auktoritativ sammanfattning av vittnesbörden från skilda vetenskapsgrenar finnes att hänvisa till. Vi ha likväl tagit riskerna av försöket att söka oss fram efter en linje och dra våra slutsatser i anslutning därtill. Det kan tyckas bra långsökt att gå tillbaka till prehistorisk tid då det gäller befolkningskrisen av i dag. Men det är icke likgiltigt för bedömningen av kvinnans ställning i nutiden om man skulle komma att justera om sin uppfattning därhän att erkänna före den grekisk-romersk-judiska kulturepoken en prehistorisk värld där kvinnan dominerar i sin egenskap av livgiverska och där kulturutvecklingen på ett

8* helt annat sätt än nu är beroende av hennes initiativ och vilja. Där skulle man komma fram till ett begrepp om hennes »verkliga behov och önskningar». Uppfattningarna bryta sig i frågan huruvida familjen i den mening som befolkningskommissionen fattat den, nämligen som en enhet uppbyggd av föräldrar och barn, är ett tidigt eller sent begrepp i mänsklighetens historia. Antropologen Briffault har i sitt väldiga verk »The mothers» framlagt ett tillsynes överväldigande bevismaterial för sin tes att den är en senare företeelse. Därvid stöder han den mening som Bachofen redan på 60-talet framlade utan att ana i vilken grad de stora utgrävningarna i medelhavsområdet skulle förhjälpa hans antika sagesman till auktoritet eller vad antropologiska och filologiska forskare såsom Malinovski i Söderhavsområdet och Marr i Kaukasien skulle finna under genomarbetning av kvarlevande rester av äldre kulturformer. Det är möjligt att det låg i utvecklingens linje att enheten man, kvinna och deras barn skulle efterträda blodsbandsenheten som band barnen vid moder och mödernefränder. Men denna nya familjeform tyngdes, tyckes det, från början av mannens önskan att genom absolut herravälde över familjemedlemmarnas liv, död och egendom säkra sin maktställning gent emot den gamla klanformen med stammodern som centrum. Gamla testamentets urkunder som betytt så mycket för föreställningen om vad som varit av begynnelsen måste placeras in i denna brytningstid då religiösa och världsliga patriarkala seder och värderingar skapades för att säkra segern för en ny världsordning och en ny maktbalans. Om man tänker sig att den patriarkala familjen uppstått i medveten motsats till tidigare samhällsformer, förklaras lättare dogmen om mannens envälde för vilken det varken finnes någon biologisk eller lämplighetsgrund. Begreppet matriarkat är ännu oerhört svävande, men fullt så dimmigt som man tror behövde det inte vara. Det finns inte längre några objektiva skäl att neka det intresse och betydelse därför att det skulle vara en ytterligt primitiv livsform ur för länge sen svunna tider. Till en början har ju begreppet primitiv fullkomligt bytt innehåll. Vi veta ju nu att den primitiva människan i stenåldern och bronsåldern såväl som på Söderhavsöarna i våra dagar har en mycket färdig uppfattning om kosmos som tvingar henne att föra ett komplicerat liv för att hävda sin ställning däri, och vi medge också nu att de uppfinningar varmed våra urfäder och urmödrar riktade mänskligheten ha vi sedan dess endast kunnat variera och fullkomna. Kvinnans aktiva insatser på detta stadium i kulturutvecklingen och hennes starka ställning då äro alltså icke betydelselösa fakta. Dessutom förekommer kvinnan såsom likvärdig att inte säga dominerande i kult, konst och sport även inom kulturer som nått en hög grad av fulländning exempelvis på Kreta där utgrävningarna blottat en hittills okänd förantik medelhavskultur. Slutligen ha matriarkala samhällsformer hållit sig långt in i våra dagar i av den västerländska civilisationen och det mohammedanska inflytandet oberörda trakter. Historiens linjer skära varandra på det mest egendomliga sätt. Nära 2000 år efter det Kristi lärjungar »förundrade sig att han talade med en kvinna» firade kvinnorna i Kaukasien, som icke blivit skrämda genom häxprocesser, sakrala fester i vilka männen icke fingo taga del. Inte långt före den tid då Fredrika Bremer hoppade bakom en stol för att få motion, redo ännu de stora klanmödrarna i Turkestan på kameloch hästrygg på sina inspektionsresor såsom förvaltare till exempel av vattenfördelningsämbetet. Ungefär samtidigt med att den första föreningen för kvinnans politiska rösträtt bildades i Sverige dog zarevnan av Alai, en kirgishövdings änka och efterträdare i ämbetet. Då hade hennes tält i flera årtionden varit den tingsplats där kirgisernas tvister med sina grannar avdömdes och hon red ännu i sin höga ålder omkring och såg till ordningen i sitt rike, där även hennes egna 138 efterkommande räknades till undersåtarna, allt detta enligt boken: »Frauen des Ostens» av doktor Fannina Halle, utkommen 1937 på Europa Verlag i Zurich. Förhållandena under den heroiska tidsåldern i Grekland skildras av den obe-

9* stridde auktoriteten professor Gilbert Murray så att de föra tanken till de förhållanden med vilka de klassiska sagomotiven arbeta: grund och gård ärvas från kvinna till kvinna och den unge man som vill göra karriär måste ge sig ut och finna den arvtagerska som kan ge honom jord och makt. Det klarnar alltså nu att sagor och myter vila på ett verklighetsunderlag som stundom är så påtagligt att man kan gräva och finna översandade städer efter dem. Vid dessa utgrävningar äro de äldsta gudabilder som funnits undantagslöst kvinnliga, det är Den stora modern i många varianter, som sedan efterträddes av Allfadern som symbol för gudsmedvetandet. Många drag i de kulturformer på vilka vår egen vilar låta sig lättare förklaras om man tänker sig att de tillkommit i motsats till en föregående, ja hämtat mycket av sin kraft och intensitet ur en ny frihets- och segerkänsla. Omsvängningen i maktbalansen mellan män och kvinnor hänger som bekant samman med svängning i uppfattningen om kvinnans, respektive mannens roll vid fortplantningen. Om tidigare hela familjesystemet var grundat på okunnighet om eller undervärdering av mannens roll som fader, så grundade han sin makt på ett nytt missförstånd, nämligen det att mannen ensam gav liv. Modern är nu i det segrande patriarkatet »främlingen som skänker skydd åt plantan», som Aischylos i Eumeniderna låter Apollo uttrycka det. D e t ä r s y m t o m a t i s k t o c h l ö f t e s g i v a n d e a t t vi n u n å t t a t t erk ä n n a d e n b i o l o g i s k a g r u n d v a l e n för j ä m l i k h e t m e l l a n kön e n . Men innan dess har mänskligheten fått genomleva och genomlever ännu en period då vördnaden för kvinnan rotades ut och därmed hennes privilegier att ärva, avdöma tvister och stifta fred berövades henne. Så berövades exempelvis de eliska matronornas kollegium, vilkas heraeiska spel voro äldre än de olympiska på samma plats, sin befogenhet att leda den internationella grekiska politiken, en befogenhet som var större än den som Nationernas förbund och Fasta mellanfolkliga domstolen kunnat tillkämpa sig, även om enheterna voro mindre. Och efter den tid då Hannibal måste inhämta de galliska matronornas tillstånd för genomtåg i Gallien, kom en tid då den viktiga frågan om passage genom länder icke ansågs angå kvinnorna det allra minsta. Endast i sådana avsides områden som just Kaukasus där matriarkatet levde kvar, förblev kvinnan en tillflykt och asyl för de förföljda, och i det ögonblick då en kvinna tog av sig huvudbetäckningen i stridande mäns närvaro måste lugn återställas mellan dem. Det är viktigt att hålla i minnet dessa växlingar, ty först om man arbetar med den tesen att kvinnornas nuvarande underordnade ställning är ett jämförelsevis kort fenomen i mänsklighetens historia faller ett nytt ljus över den revolt mot utvecklingens riktning som tar sig uttryck i befolkningssiffror vilka hota släktets fortvaro, en revolt som icke ens Tredje riket tyckes ha kunnat helt kuva, eftersom dess officiella organ själv medger 800 000 aborter om året. En revolt som tvingat regeringschefen i Italien att åkalla det katolska prästerskapets hjälp för att förmå kvinnorna att fylla »de bataljoner utan vilka segrar icke vinnas». Först om vi försöka sätta oss in i en sådan möjlighet som att kvinnan under den ojämförligt längre perioden av den mänskliga utvecklingen betraktats som representanten för den livet evigt förnyande moder jord, kan man förstå vad det måtte ha betytt att jorden, kvinnan och livet måst underordna sig den manliga civilisationens gigantiska strävan efter herraväldet. Men att läsa historiens vittnesbörd på detta sätt är lika svårt som att läsa en rad i en bok från höger till vänster. Den mänskliga naturen är sig ingalunda lik alltid, den är tvärtom oerhört formbar. Kvinnorna av i dag äro ett påtagligt exempel på hur uppfostran, fattad i dess vidaste betydelse som allt som suggestivt påverkar människan under hela hennes levnad, har förmåga att undertrycka, uppodla eller till oigenkännlighet omforma givna anlag. I århundrade efter århundrade av patriarkalt herravälde hade kvinnorna tuktats till att böja sig under sitt särskilda öde som bestod i att föda många barn och begrava en stor procent av dem i späd ålder eller alternativt själva tidigt dö

10» i barnsängsfeber. Den moderna vetenskapen har den evärdliga förtjänsten att ha lyft från dem detta öde som icke var ett öde utan okunnighet, likgiltighet och bristande kännedom om hygienens krav. Men samtidigt möter kvinnan nu ödet i andra former i gestalt av d e e k o n o m i s k a o c h p o l i t i s k a k r i s e r v i l k a f ö r a t i l l a r b e t s l ö s h e t , f a t t i g d o m o c h k r i g . Trots allt som förändrats till det bättre i deras ställning möta de detta öde med samma vidskepliga underkastelse som rådde i fråga om spädbarnsdödlighet och barnsängsinfektion före den moderna bakteriologiens genombrott. Den enda skillnaden — och den är mycket viktig — är att de genom kännedom om födelsekontroll och genom det mått av beslutanderätt de skaffat sig i sina egna personliga angelägenheter fått möjlighet att uttrycka ett passivt motstånd, en tyst protest, om vilken de internationella befolkningssiffrorna bära vittne. Kvinnorna skulle naturligtvis kunna fortsätta med att som hittills överlåta åt männen att sköta samhällsmaskineriet om det inte visat sig att det hela hotade att kantra över genom den brist på balans som uppstår då tyngdpunkten lägges övervägande på vissa intressen eller då en enda politisk tankelinje alltför ensidigt får följas. Antagandet att det nuvarande samhället icke kommer att kantra över utan bestå och utvecklas oberoende av katastrofer, må ha varit en nödvändig arbetshypotes för befolkningskommissionen. Men det torde icke stå i samhällets makt att förmå kvinnorna att föda det tillräckliga antalet barn på denna hypotes. Trycket av de yttre händelserna är för stort. Därför kommer det i längden icke att gå att skilja befolkningspolitiken från den övriga politiken med vilken den hör ofrånkomligt samman. Kvinnorna bli icke längre mödrar av tvång och den naturliga modersinstinkten är icke frigjord, kan inte uppträda som ett kategoriskt imperativ. Det vore orättvist att icke med tacksamhet och glädje erkänna allt som göres för att den skall få bättre möjligheter att leva ut sig. Men skola kvinnorna i Sverige som andra länder åter villigt och med glädje bli mödrar måste de få en ställning i samhället som ger dem makt att skydda sina barn. Ruth

Gustafson.

Elin W äg ner.

Rut

Grubb.

Statens offentliga utredningar 1938 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer I den kronologieka förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättsskipning. F å n g v å r d . Riktlinjer för en lagstiftning om ägareförbehåll och avbetalningsköp. [11] Betänkande med förslag till lottcriförordning m. m. [17] Betänkande med förslag till lag om frivillig pensionering av i enskild tjänst anställda m. m. [18]

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Betunkando med utredning och förslag rörande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen. [5]

Vattenvägen. Skogsbruk.

Bergsbrul

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning

Kommunalförvaltning.

Industri. Byggnadsindustrien i Sverige. 1. Allmän översikt vttranden och förslag. [10] 2. Arbetsgivares och löntagares inkomster. [3j 3. Arbetslöshetens omfattning och växlingar. [4]

H a n d e l och sjöfart. Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden enligt beredningsnämndcrnas förslag vid 1938 åra allmänna fastighetstaxering. [12]

Kommunikationsvägen.

Politi. Betänkande ang. omorganisation av polisskolan i Stockholm ni. m. [1] •

Bank-, k r e d i t - och penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande i näringsfrågan. [C] Betänkande ang. barnbeklädnadsbidrag m. m. [7] Betänkande ang. förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd. [13] Betänkande ang. »landsbygdens avfolkning». [15] \ttrande med socialetiska synpunkter på befolkningsfrågan. [19] Betänkande ang. barnkrubbor och sommarkolonier m.m. [ ^0J

Ilälso- och sjukvård.

Försäkringsväsen.

K y r k o väsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Förslag till revision av den svenska kyrkohandboken. [2] l'J3G års yrkesskolsakkunniga. Betänkande ined förslag rörande omorganisation av vissa delar av tekniska skolan i Stockholm. [8] Betänkande och förslag ang. skolovcrstvrelsens organisation. [14] Betänkande ocli förelag ang. verksamheten vid kun^l dramatiska teatern, dess förvaltning och ledning. [16]

F ö r s vars väsen. Utlåtande rörande flottans fartygstyper m. m. [9] Allmänt näringsväsen. Utrikes ä r e n d e n . I n t e r n a t i o n e l l rätt.

Marcus Boktr.-A.-B., Sthlm 388154