Betänkande och förslag rörande den andliga vården inom försvarsväsendet

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1938: 33 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG RÖRANDE

DEN ANDLIGA VÅRDEN INOM FÖRSVARSVÄSENDET AVGIVET AV JÄMLIKT KUNGL. MAJ:TS BEMYNDIGANDE DEN 29 OKTOBER 1937 TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 19 3 8

Statens offentliga utredningar 1938 Kronologisk Betäsk&nde a n g å e n d e o m o r g a n i s a t i o n av p o l i s s k o l a n i Stockholm m . m . I d u n . (4), 107 B..;S. F ö r s l a g till r e v i s i o n av den svenska k y r k o h a n d b o k e n . Av E. E i d e m . U p p s a l a , Almqvist & Wiksell. v i j , 303 s. K. B y g g n a d s i n d u s t r i e n i Sverige. 2. A r b e t s g i v a r e s och l ö n t a g a r e s i n k o m s t e r . I d u n . vij, 198 s. S. B y g g n a d s i n d u s t r i e n i Sverige. 3 A r b e t s l ö s h e t e n s omfattning och v ä x l i n g a r . I d u n . vij, 202 s. S. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e p r o d u k t i o n s - och a v s ä t t n i n g s f ö r h å l l a n d e n a i n o m t r ä d g å r d s n ä r i n g e n ; M a r c u s . 314 s. J o . B e t ä n k a n d e i n ä r i n g s f r å g a n . M a r c u s . 173, 251* s. S. Betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m. m. Mar.-is. 133, 18* s. S. 1936 i r s y r k e s s k o l s a k k m m i g a . B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e o m o r g a n i s a t i o n av vissa d e l a r av t e k n i s k a skolau i S t o c k h o l m . Haeggström. viij, 455 s. 2 b i l . E. Utlåtande r ö r a n d e flottans f a r t y g s t y p e r m . m . Norstedt. 71 s. FÖ. B y g g n a d s i n d u s t r i e n i Sverige. I. Allmän översikt, y t t r a n d e n och förslag. I d u n . x v j , 741 s. S . Riktlinjer för en lagstiftning om ä g a r e f ö r b e h å l l och a v b c t a l n i n g s k ö p . Av F . S c h m i d t . N o r s t e d t . G4 s. J u . U n d e r s ö k n i n g av taxeringsutfallet beträffande j o r d b r u k s f a s t i g h e t å l a n d s b y g d e n enligt b e r e d n i n g s n a m n d e r n a s förslag vid 1938 års a l l m ä n n a f a s t i g h e t s t a x e r i n g . Hreggström. 89 s. F i . Betänkande angående förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid ä k t e n s k a p och b a r n s b ö r d . Marcus. 52 s. S. B e t ä n k a n d e och förslag a n g å e n d e s k o l ö v e r s t y r e l s e n s o r g a n i s a t i o n . Haeggström. ix, 396 s. K. Betänkande angående »landsbygdens avfolkning». Marcus. 208, 90* s. S. B e t ä n k a n d e och förslag a n g å e n d e v e r k s a m h e t e n vid kung], d r a m a t i s k a t e a t e r n , dess f ö r v a l t n i n g och ledn i n g . Haeggström. 78 s. E. B e t a n k a n d e m e d förslag till l o t t e r i f ö r o r d n i n g ni. m . Marcus. 70 s. H.

f ö v t e c k n i n t»-

18. B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l lag o m f r i v i l l i g p e n s i o n e r i n g av i e n s k i l d tjänst a n s t ä l l d a m . m . B e c k m a n . 121 s. J u . 19. Y t t r a n d e m e d s o e i a l e t i s k a s y n p u n k t e r p å b e f o l k n i n g s n i n g s f r å g a n . M a r c u s . 52. 10* s. S . 20. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e b a r n k r u b b o r o c h s o m m a r k o l o n i e r m . in. M a r c u s . 76 (2), 16* s. S. 21. A r b e t s l ö s h e t s r ä k n i n g e n den 31 a u g u s t i 1937. Del 1. B e c k m a n . 254 s. S. 22. B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l r e f o r m e r a d h y r e s l a g s t i f t n i n g . N o r s t e d t . 278 s. J u . 23. B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l lag o m e n s k i l d a vägar i n . n i . B e c k m a n . 229 s. K. 24. B e t ä n k a n d e ined vissa demografiska utredningar, M a r c u s . 2S0 s. S. 25. B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l lag om v i l l k o r l i g frigivn i n g m . n i . N o r s t e d t . 77 s. J u . 26. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och f ö r s l a g a n g å e n d e cent r a l a v e r k s t a d s s k o l o r m . m . I d u n . (2), 320 s. E . 27. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g till t r a f i k f ö r s ä k r i n g s l a g j ä m t e därmed sammanhängande författningar. Norstedt. 139 s. J u . 28. 1936 å r s j ä r n v ä g s k o m m i t t e . B e t ä n k a n d e r ö r a n d e åtg ä r d e r för e n h e t l i g e ö r a n d e av d e t s v e n s k a j ä r n v ä g s n ä t e t . N o r s t e d t . 276 s. K. 29. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och f ö r s l a g a n g å e n d e int a g n i n g av e l e v e r i första k l a s s e n av d e a l l m ä n n a läro-; verken och m e d dem jämförliga läroanstalter. Idun. 216 s. E . 30 B e t ä n k a n d e j ä m t e l a g f ö r s l a g a n g å e n d e l ä r l i n g s u t b i h l n i n g e n i n o m h a n t v e r k e t och d e n m i n d r e i n d u s t r i e n I d u n . 159 s. H. 31. F ö r s ö k s u t r e d n i n g beträffande o m f a t t n i n g e n av y r k e s m ä s s i g godstrafik m e d a u t ö m o b i l e l l e r s l ä p v a g n u n d e r å r 1937. B e c k m a n . '211 s. K. 32. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och f ö r s l a g a n g å e n d e beg y n n e l s e s p r å k e t i realskolaD. Hasggström. 228 s. E. 33. B e t ä n k a n d e och förslag r ö r a n d e d e n a n d l i g a v å r d e n i n o m f ö r s v a r s v ä s e n d e t . B e c k m a n . 95 s. F ö .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a med fetstil u t g ö r a b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n a v g i v i t s , t. ex. E. = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . E n l i g t k u n g ö r e l s e n den 3 febr. 1922 a n g . s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s yttre a n o r d n i n g (nr 98) u t g i v a s u t r e d n i n g a r n a i o m s l a g m e d e n h e t l i g färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1 9 3 8 : 3 3 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG RÖRANDE

DEN ANDLIGA VÅRDEN INOM FÖRSVARSVÄSENDET AVGIVET AV

JÄMLIKT KUNGL. MAJ:TS BEMYNDIGANDE DEN 29 OKTOBER 1937 T I L L K A L L A D E SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1938 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [2123 38]

INNEHÅLLSFÖBTECKNING. Sid.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Försvarsdepartementet I. Allmän del. Kap. 1. Återblick S 1. Tiden före 1925 2. Tiden efter 1925 Kap. 2. Det nuvarande läget 1. Mobiliseringsorganisation 2. Fredsorganisation a. Pastoral vård b. Frivillig verksamhet c. Kulturell vård d. Gudstjänst och korum 3. Vissa utländska staters organisation av den militära själavården och kulturella vården II. Speciell del. Kap. 1. Mobiliseringsorganisation 1. Den religiösa vården 2. Den kulturella vården 3. Centralrådets för den andliga vården uppgifter under mobilisering och krig 4. Befattningshavarnas för den andliga vården militära tjänsteställning m. m Kap. 2. Fredsorganisatioyi 1. Den religiösa vården a. Anknytning till den religiösa verksamheten på förläggningsorten b. Förutsättningarna för särskild religionsvård vid förbanden c. Den pastorala organisationen d. Gudstjänst och korum e. Den frivilliga religiösa verksamheten 2. Den kulturella vården a. Allmänna synpunkter b. Förutsättningarna för den kulturella vården c. Förslag till bestämmelser för bildningsråd vid truppförband d. Biblioteksverksamheten vid försvarsväsendet e. Föreläsningsverksamheten vid försvarsväsendet f. Studiecirkelverksamheten vid försvarsväsendet 3. Centralrådet a. Allmänna synpunkter b. Förslag till bestämmelser för centralrådet för den andliga vården vid försvarsväsendet c. Centralrådets ekonomi 4. De marina församlingarna i Stockholm och Karlskrona Kap. 3. Mobiliseringsförberedelser i fredstid III. Sammanfattning av de sakkunnigas förslag Bilagor. 1. Reglemente för fältprästerskapet i Finland 2. Några ord om den andliga och kulturella verksamheten inom Finlands försvarsväsende Särskild bilaga till del II, kap. 1 (här ej införd).

8 8 15 25 25 27 35 37 39 41 44 47 47 52 55 56 56 57 57 59 62 68 69 69 69 70 71 73 76 77 77 77 79 80 81 83 85 86 94

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Försvarsdepartementet.

Genom nådigt brev den 29 oktober 1937 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet och chefen för Kungl. försvarsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom nämnda departement biträda med utredning rörande frågan om ordnandet av den andliga vården vid försvarsväsendet samt att besluta om sekreterarebiträde åt de sakkunniga. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade statsrådet och chefen för Kungl. försvarsdepartementet samma dag undertecknade, dåvarande chefen för lantförsvarets kommandoexpedition, numera sekundchefen för Kungl. Svea livgarde, översten C. H. Tottie, kyrkoherden A. H. Anderberg, Kristianstad, ledamoten av riksdagens andra kammare, rektorn G. A. Mosesson, Lidingö, redaktören Torsten Nilsson, Stockholm och agronomen Eric Ellerud, Södertälje, att inom departementet biträda med ifrågavarande utredningsarbete samt att avgiva de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Åt undertecknad Tottie gavs i uppdrag att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Kyrkoherden B. J. Wallman, Hille, kallades att i egenskap av sekreterare biträda vid utförandet av utredningen. De sakkunniga sammanträdde första gången den 7 december 1937. Arbetet har fortgått dels vid gemensamma överläggningar, dels ock genom specialutredningar, som företagits av de sakkunniga var för sig eller av sekreteraren. För erhållande av behövliga upplysningar hava de sakkunniga tillfälligtvis med sig adjungerat sekreteraren hos förbundet Soldaternas vänner, ryttmästaren F. A. Berglund samt sekreteraren hos Försvarsväsendets underbefälsförbund C. W. Curtman, varjämte upplysningar inhämtats av personal tillhörande marinen och flygvapnet. Till de sakkunnigas förfogande hava därjämte ställts följande handlingar, akter och litteratur, vilka för samtliga varit tillgängliga i tryck eller avskrifter eller refererats vid sammanträdena: 1. Förslag till bestämmelser för den andliga vårdens organisation inom armén, avgivet den 15 april 1908 av därför tillkallade sakkunniga (i det följande kallat Förslag 1908).

2. Betänkande och förslag rörande den andliga vården vid krigsmakten, avgivet av enligt nådigt brev den 28 juli 1918 tillkallade sakkunniga (i det följande kallat Förslag 1921). 3. Betänkande och förslag rörande den andliga vården vid armén, avgivet av jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 september 1926 tillkallade sakkunniga (i det följande kallat Förslag 1927). 4. Kungl. Maj:ts propositioner, riksdagens och kyrkomötets protokoll och skrivelser, myndigheters yttranden i vad de hava haft avseende å det föreliggande ärendet. 5. Ärkebiskopens promemoria till chefen för Kungl. försvarsdepartementet den 27 januari 1936 angående den andliga vården vid försvarsväsendet genom Svenska kyrkans försorg. 6. Ledamöternas av Svenska kyrkans diakonistyrelses militärutskott skrivelse till cheferna för Kungl. försvarsdepartementet och Kungl. ecklesiastikdepartementet den 30 september 1937 med hemställan om utredning av frågan om den andliga vården vid försvarsväsendet. 7. Hovpredikanten Gustaf Malmbergs förslag under rubriken »Militär andlig vård» i Ny Militär Tidskrift 1937, nr 3. 8. Kungl. kammarkollegiets och statskontorets beräkning av den allmänna kyrkoavgiften för 1938 (ecklesiastikdepartementets akt 11 september 1937). 9. Chefernas för armén, marinen och flygvapnet redogörelser för användningen av statsmedel till befrämjande av den andliga vården vid truppförbanden och motsvarande enheter. 10. Domkapitlens meddelanden angående antalet präster, som på grund av uppskovskungörelsens (SF 773/1937) bestämmelser meddelats uppskov med inställelse till krigstjänstgöring vid mobilisering. 11. Av Svenska kyrkans diakonistyrelses militärutskott insamlat material till belysning av det nuvarande läget i avseende å den pastorala verksamheten vid truppförbanden och motsvarande enheter. Kapporter från fungerande militärpräster och soldathemsföreståndare vid truppförbandens egna soldathem, stadgar m. m. 12. Centralstyrelsens för förbundet Soldaternas vänner verksamhetsredogörelser, stadgar för förbundet, rapporter belysande verksamheten vid till förbundet anslutna soldathem m. m. 13. Införskaffade upplysningar rörande anordningar för militär andlig vård vid arméerna i Finland, Lettland, Tyskland, Schweiz och Sovjetunionen samt likartade för den brittiska marinen. 14. Viss litteratur, såsom Eivind Berggrav: »Krigerliv og Keligiositet», Martin Schian: »Die evangelische Kirche im Felde, 1914—1918», M. Schwarte: »Der grosse Krieg, 1914—1918», Del I I I , m. m. 15. Ett flertal akter angående de marina församlingarna i Stockholm och Karlskrona. 16. Gällande mobiliseringsplaner i vad de beröra den andliga vårdens organisering.

5 17. Förbundet Soldaternas vänners plan för tillgodoseende av behovet av frivillig andlig vård vid försvarsväsendet vid mobilisering och krig. 18. Tjänstgöringsreglementen. 19. Militär andaktslitteratur. Ovanstående och andra här ej nämnda källor hava jämte de sakkunnigas egna erfarenheter och iakttagelser legat till grund för utredningsarbetet. Biktlinjerna för detsamma hava angivits i statsrådsprotokollet den 29 oktober 1937, varuti bland annat 1936 års kyrkomötes skrivelse i ärendet refereras och statsrådet och chefen för Kungl. försvarsdepartementet antecknat egna synpunkter. Kyrkomötets skrivelse fäster uppmärksamheten på, att det enligt den nuvarande ordningen helt och hållet saknas ett centralt organ, som kan sammanhålla och i intim kontakt med den högsta militära ledningen leda kyrkans arbete på ifrågavarande område. Detta behov torde snarast böra tillgodoses. Vidare påpekas, att den militära andliga vården vid inträffande mobilisering måste vara väl förberedd redan i fredstid för att kunna fungera på ett tillfredställande sätt. Slutligen borde — i anslutning till ett uttalande av föredragande departementschefen vid framläggande av 1936 års försvarsproposition — förutsättningarna för en närmare anknytning av den andliga vården vid försvarsväsendet till församlingslivet i övrigt å de militära förläggningsorterna klarläggas. Herr Statsrådets eget uttalande till protokollet lyder sålunda: »För egen del anser jag visserligen, att den friare uppläggning av den andliga vården, som genom 1925 års försvarsordning genomfördes, i många hänseenden innebär ett framsteg. En återgång till den dessförinnan rådande ordningen med fast anställda militärpastorer såsom de enda handhavarna av denna verksamhet synes mig därför icke böra ifrågakomma. Men detta hindrar naturligen icke, att det kan befinnas lämpligt, att prästmän tillhörande Svenska kyrkan erhålla särskilda uppgifter med avseende å den andliga vårdens utövande inom försvarsväsendet. Närmast till hands synes härvid ligga att, på sätt i 1936 års försvarsproposition antyddes, anknyta verksamheten till det allmänna församlingslivet å vederbörande orter. I händelse av en dylik anordning synes det emellertid vara av vikt, att tillräckligt utrymme beredes åt de frikyrkliga strömningarna vid den andliga vårdens handhavande å de särskilda förläggningsorterna. Av betydelse är ock, att den verksamhet, som för närvarande utövas av de s. k. soldathemmen, får utvecklas under samma fria former som hittills.» Det har med ledning av de angivna synpunkterna och riktlinjerna varit de sakkunniga angeläget att sålunda klarlägga frågan om den andliga vården vid försvarsväsendet såväl under mobilisering och krig som under fredsförhållanden. Därvid har det i första hand gällt att bestämma innebörden av uttrycket »andlig vård». Det har från början stått klart för de sakkunniga, att med detta uttryck icke blott bör avses religiös och etisk omvårdnad om den militära personalen utan jämväl kulturell. Härutinnan hava de sakkunniga *

6 ägt stöd i de formuleringar, som givits i Förslagen 1908, 1921 och 1927 samt i den allmänna användningen av uttrycket. Det har under ärendets behandling påpekats, att den verksamhet, som här avses, icke heller endast borde vara ägnad att vidmakthålla hos personalen redan förefintliga andliga intressen utan jämväl verka väckande i riktning mot desamma. De sakkunniga hava därför stannat vid följande formulering: »Ben andliga vården vid försvarsväsendet avser att bland militär per sonalen bedriva sådan verksamhet, som har såväl religiöst och moraliskt väckande och fostrande som även intellektuellt utvecklande och allmänbildande syfte.» Med hänsyn dels till den nyorganisation av försvarsmakten, som skett genom 1936 års försvarsreform, dels ock till det allvarliga världspolitiska läget, har för de sakkunniga den uppgiften varit synnerligen angelägen, att skyndsammast utreda och åstadkomma förslag till den andliga vårdens anordning vid inträffande mobilisering. Redan i ett tidigt skede har det förslag, som nedan framställes, varit färdigt för att i händelse av behov kunna lösryckas från utredningen i övrigt och bliva föremål för statsmakternas omedelbara behandling. Så skedde ock genom skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 30 september 1938, då utdrag ur de sakkunnigas förslag i vad det rör mobiliseringsorganisationen insändes. Viss del av de sakkunnigas förslag bifogas detta betänkande i särskild bilaga. Vid uppbyggandet av en effektiv militär värnmakt har krigsorganisationens behov ansetts böra utgöra grunden för fredsorganisationens utgestaltning. Denna princip kan icke utan vidare överföras till området för den andliga vården vid försvarsväsendet. Den militära utbildningen har till huvudsakligt ändamål att utgöra en förberedelse för kriget. Den andliga vården däremot har jämväl under fredstid en självständig uppgift. Dock har under utredningen av mobiliseringsorganisationen för den andliga vården vid försvarsmakten framträtt behov och önskemål, vilka redan i fredstid måste vara tillgodosedda för att en effektiv andlig vård skall kunna utövas jämväl vid krigsfall. Flera i det följande föreslagna åtgärder till den andliga vårdens befrämjande i fredstid äro dikterade av omsorgen härom. Stor vikt har lagts vid utredningen om lämpligheten och möjligheten att anknyta den religiösa verksamheten vid truppförbanden till församlingslivet å förläggningsorten och till de frikyrkliga rörelsernas ordinarie verksamhetsformer. De sakkunniga hava icke funnit tillräckliga skäl tala för sådan anknytning. I stället föreslå de sakkunniga, dels att den frivilliga andliga verksamheten vid soldathem och eljest skall bevaras okränkt och få tillfälle att utvecklas efter sin egenart med understöd av statsmedel, dels ock att en ny organisation uppbygges för att tillgodose behovet av pastoral omvårdnad om den militära personalen genom Svenska kyrkan. E n ny anordning, som dock principiellt återgår på tidigare uppslag, förordas här genom förslaget om tillsättande av bildningsråd vid truppförbanden för tillgodoseende i första hand av den andliga vårdens kulturella uppgifter. Likaledes representerar de sakkunnigas förslag om införande av ett cen-

7 tralråd för den andliga vården vid försvarsväsendet en ny form för sammanhållning och befrämjande av alla de intressen, som uttrycket »andlig vård» inrymmer. De sakkunniga hava i samtliga här avgivna förslag varit fullt eniga. Efter verkställt uppdrag få vi härmed vördsamt överlämna betänkande och förslag jämte bilagor. Stockholm den 19 november 1938. C. H. T O T T I E ALGOT ANDERBERG

ERIC ELLERUD

GUST. MOSESSON

TORSTEN NILSSON Bengt

Wallman

8 I. Allmän del. K a p . 1.

Återblick.

1. Tiden före 1925. Intill år 1925 har sedan reformationstiden den andliga vården vid den svenska krigsmakten varit anförtrodd åt Svenska kyrkans prästerskap. E n redogörelse för militärpastorsinrättningens historia fram till detta århundrades början återfinnes i Förslag 1908, till vilket de sakkunniga hänvisa. I Karl XI:s förordningar angående själavården bland krigsfolket återfinnes bland annat ett åläggande till domkapitlen »att till predikanter föreslå utmärkta personer med lärdom, goda gåfvor och obefläckat namn till märckeligt inflytande på militärens gudsfruktan och sedlighet» (Förslag 1908, sid. 62). Förvisso har under tidernas lopp regementspastorerna såväl i krig som fred utövat ett sådant »märckeligt» inflytande till välsignelse för vårt folk. Vid sidan av den legaliserade andliga vården och såsom ett självständigt komplement till densamma framträdde år 1877 i Stockholm föreningen Soldaternas vänner, vilken redan 1879 utsträckte sin verksamhet jämväl utanför huvudstaden och därvid ombildades till förbundet Soldaternas vänner. Förbundet, som alltjämt utövar en livlig och erkänt betydelsefull verksamhet, är en sammanslutning av föreningar, vilka bedriva soldatmission jämlikt förbundets grundsatser. Främst bland dessa namnes i förbundets stadgar följande: »Verksamhetens uppgift är att föra soldaterna under inflytande av Kristi evangelium, som är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, samt att upprätta soldathem, där de kunna komma i personligt umgänge med gudfruktiga kamrater och erhålla den vederkvickelse och stillhet för sinnet, som kasern- och lägerliv icke erbjuda.» (Stadgar för förbundet Soldaternas vänner, § 2.) Genom den svenska krigsmaktens omorganisation åren 1892 och 1901, varigenom den allmänna värnplikten blev mera fullständigt och följdriktigt tillämpad, kom det svenska försvarsväsendet att mer än förr bliva en hela folkets angelägenhet. »Det nära samband, som härvid uppstod mellan de i tjänst varande värnpliktiga å ena sidan och deras anhöriga och övriga medborgare å andra sidan, kunde inte undgå att framkalla ett allmänt och livligt intresse för de förras andliga och kroppsliga omvårdnad», ett förhållande, som påpekas i Förslag 1908 (sid. 3). Härvid framträdde emellertid också ökade anspråk på dem, som skulle omhänderhava den andliga vården vid truppförbanden. Förslag 1908 fattade detta i sikte och framställde följande erinran: »Med den utsträckta värnpliktens genomförande har fältet för militärpastorernas verksamhet väsentligen vidgats. Hittills hava militärpasto-

9 rerna merendels tagits i anspråk endast för rent rituell predikoverksamhet, ehuru vid sidan av denna obligatoriska verksamhet en del militärpastorer, vilka därtill haft tillfälle, frivilligt ägnat sig åt en livaktigare och mera omfattande verksamhet. Numera däremot fordrar man av militärprästen icke allenast, att han med en sann övertygelse och i det rätta sinnelaget fullgör sin tjänst såsom evangelii predikare och dessutom genom personligt umgänge såsom en verklig vän och själasörjare ägnar sig åt dem, vilkas andliga omvårdnad blivit honom anförtrodd, utan därjämte att han med vakenhet och intresse sätter in sin personlighet uti det uppfostringsarbete, som avser att höja moralen och den allmänna bildningen inom hären samt att planmässigt utnyttja möjligheterna att på ändamålsenligt sätt förverkliga den s. k. fälthögskoleidén» (Förslag 1908, sid. 3,4). I anslutning till denna grundsyn och till de erinringar och förslag, som framställts i 1903 års kyrkomötes samt nionde allmänna svenska prästkonferensens (1906) skrivelser, vilka in extenso finnas återgivna i Förslag 1908, Bil. A, förordade 1908 års sakkunniga en omorganisation av militärpastorsinrättningen därhän, att vid sidan av regementspastorer, vilka förutom sin militära befattning innehade civil sådan, s. k. regementspastorer av andra klass, också heltidsanställda regementspastorer skulle antagas å orter, där mer än ett regemente vore förlagt. Dessa senare, s. k. regementspastorer av första klass, skulle icke äga rätt att samtidigt innehava annan avlönad civil tjänst. Vidare föreslogs, att för varje arméfördelning ävensom för Gotlands militärområde och kommendantskapet i Boden en regementspastor av första klass skulle utses till fördelningspastor. För att tillgodose behovet av en högsta ledning för den militärprästerliga verksamheten, vilket påtalas i 1903 års kyrkomötes skrivelse, föreslogs, att en regementspastor av första klass i Stockholm skulle av Konungen förordnas såsom armépastor. Härjämte borde värnpliktiga präster, vilka fullgjort stadgade värnpliktsövningar, kunna antagas till reservpastorer med tjänstgöring inskränkt till hållande av en eller annan gudstjänst m. m. vid truppförbandet. Slutligen föreslogs inrättandet av ett militärdiakonat, bestående av värnpliktig personal, företrädesvis studerande vid de teologiska fakulteterna eller vid de religiösa samfundens predikantskolor. De skulle på grund av frivilligt åtagande uttagas att vara regementspastorn till hjälp i dennes verksamhet inom regementets soldathem, sjukhus och kaserner. Eftertryckligt inskärptes nödvändigheten av att ett så stort antal militärdiakoner utbildades, att krigsbehovet kunde fyllas. Förslag 1908, som under åren 1909 och 1910 av de sakkunniga underkastades förnyad granskning och revision, kom ej att föranleda någon ny lagstiftning i ämnet. I sitt yttrande till det vid Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ny härordning den 14 maj 1914, nr 58, fogade statsrådsprotokollet anförde föredragande departementschefen angående arméns ecklesiastikstat följande: »Inom Lantförsvarsdepartementet tillkallade sakkunniga hava under år 1909 slutbehandlat förslag till bestämmelser för den andliga vårdens organisation inom armén. Då emellertid detta ärende icke

10 befinner sig i det skick, att det nu kan till avgörande företagas, samt en omorganisation av arméns ecklesiastikstat, därest en sådan anses erforderlig, kan genomföras oberoende av frågan om ny härordning, ifrågasattes för närvarande ej någon mera genomgripande förändring beträffande ecklesiastikstaten.» 1915 års kyrkomöte ansåg emellertid, att på grund av de förhållanden, som inträtt genom 1914 års härordning, en snar lösning av frågan om regementspastorsinstitutionen vore påkallad och beslöt därför ingå till Kungl. Maj:t med begäran om utredning av ärendet. Som följd av kyrkomötets framställning lämnades åt dåvarande regementspastorn Gustaf Malmberg att såsom sakkunnig biträda inom Lantförsvarsdepartementet med uppgörande av riktlinjer för en omorganisation av regementspastorsinstitutionen. Dennes i februari 1916 framlagda förslag lades visserligen till grund för kungl. kungörelsen angående militärpastors skyldigheter den 7 april 1916 (SF 147), men någon annan åtgärd från Kungl. Maj:ts sida i form av proposition till riksdagen blev icke heller nu vidtagen. Ärendet återkom ånyo i form av tvenne motioner vid 1918 års riksdag, nämligen av ledamöterna av första kammaren, herrar Gullberg och Meurling. Båda motionärerna hemställde om riksdagens beslut att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning av frågan om förbättrad sedlig och andlig vård för den värnpliktiga ungdomen. Herr Meurlings motion, som innehöll ett fullständigt utkast till organisation av den religiösa vården inom armén i huvudsaklig överensstämmelse med regementspastorn Malmbergs förut nämnda förslag, förordade, att den andliga vården borde anförtros åt präster i Svenska kyrkan, vilka helt skulle ägna sig åt denna uppgift. Herr Gullbergs motion överensstämde i det väsentliga med herr Meurlings utom i det avseendet, att han föreslog, att jämväl frikyrkliga pastorer borde under vissa förutsättningar kunna erhålla anställning såsom regementspastorer. Under ärendets behandling i kamrarna och deras utskott framkommo åtskilliga nya synpunkter på frågan om den andliga vården vid krigsmakten. En ingående redogörelse för spörsmålets handläggning i riksdagen återfinnes i Förslag 1921, sid. 29—35. Det torde därför här vara tillräckligt att erinra om några huvudsynpunkter, vilka senare kommo att spela en betydelsefull roll i diskussionen kring den andliga vården. Första kammarens tillfälliga utskott företrädde i sin majoritet en uppfattning, som väsentligen överensstämde med motionären herr Gullbergs. Sålunda betonades, att regementspastorsbefattningarna borde göras till prästerliga huvudsysslor med förordnande på fem år i sänder. Frikyrkliga predikanter borde vid förefallande behov efter särskild dispens kunna antagas till regementspastorer. Men vidare framhölls vikten av att regementspastorernas uppgifter utvidgades till att utöver den egentliga själavården jämväl omfatta bildningsarbete och verksamhet till den värnpliktiga ungdomens vederkvickelse genom samkväm och dylikt, allt »till motverkande av dåliga inflytelser på manskapet». I samband därmed ägnades uppmärksamhet åt

11 i soldathemmen, för vilkas ändamålsenliga verksamhet vissa riktlinjer angåvos. Slutligen påpekades ock, att en utredning om den andliga vården icke borde inskränkas till att gälla förhållandena vid armén utan också vid marinen. E n av utskottets ledamöter, herr Oskar Olsson, framställde i en reservation en annan mening. Han ansåg, att den religiösa sidan av den andliga vården vore tillräckligt tillgodosedd genom den existerande militärpastorsinstitutionen, som därför ej behövde utvidgas. Däremot ville han förorda, att utredningen toge sikte framför allt på den kulturella omvårdnaden om manskapet, varvid borde undersökas, i vilken utsträckning dettas egen medverkan kunde tagas i anspråk genom valda kommittéer. Han ifrågasatte, om ej särskilda ledande krafter utanför militärbefälets krets borde vinna anställning för att tillgodose manskapets kulturella intressen. Han ansåg nämligen, att regementspastorerna icke härutinnan borde vara självskrivna ledare. Beträffande soldathemmen anmärktes, att dylika borde upprättas och underhållas av staten i stället för av enskilda. De kunde sålunda bliva medelpunkter för bildnings- och sällskapslivet på manskapets lediga stunder. Första kammaren antog utskottets förslag till begäran om utredning av ärendet med den motivering, som givits av utskottets majoritet. Andra kammarens första tillfälliga utskott fattade enahanda beslut som första kammaren men anslöt sig till herr Olssons motivering. Mot motiveringen anförde herr Engberg m. fl. reservation. Denna upptog visserligen likartade synpunkter, som återfunnos i herr Olssons framställning. Men i fråga om regementspastorsinstitutionen anfördes, att enär statskyrkan icke borde äga monopol på rätten att nå de värnpliktiga med religiös fostran, ntan denna rätt i lika mån borde stå öppen för andra religiösa samfund, krävde konsekvensen, att regementspastorsinstitutionen avskaffades och den religiösa verksamheten bleve anförtrodd åt frivilligheten. Den engbergska reservationen bifölls i andra kammaren jämte utskottets förslag i övrigt. Riksdagen avlät som en följd av kamrarnas enstämmiga beslut en den 5 juni 1918 dagtecknad skrivelse i ärendet med hemställan om utredning och i anledning av densamma bemyndigades chefen för Lantförsvarsdepartementet genom nådigt brev den 28 juni 1918 att tillkalla sakkunniga personer för att inom departementet verkställa utredning och avgiva förslag i berörda hänseende. De sålunda förordnade sakkunniga framlade i maj 1921 sitt betänkande och förslag, (Förslag 1921). Den omsorgsfulla och om intim kännedom om förhållandena vittnande utredningen blev aldrig föremål för statsmakternas prövning men har än i dag i vissa principer en förblivande aktualitet. Förslaget hämtade nämligen sina tyngst vägande argument från de erfarenheter, som gjorts vid de kämpande krigsmakterna. Då Förslag 1921 finnes tillgängligt i tryck, vilja de sakkunniga hänvisa därtill. Här följa blott erinringar om förslagets organisatoriska innebörd. Mot bakgrunden av en vägande motivering hävdade förslaget, att den andliga vård, som av staten anordnades vid krigsmakten, fortfarande liksom

12 hittills i första hand borde handhavas av vid truppförbanden anställda militär pastor er. För att effektivisera regementspastorsinstitutionen föreslogs i anslutning till Förslag 1908, att ett antal regementspastorer skulle anställas såsom heltidsarbetare å orter, där två eller flera truppförband vore förlagda. Där endast ett truppförband funnes, skulle som förut en regementspastor vara anställd, vilken med sin militära tjänst förenade civil dylik. Befattningarna borde tillsättas på förordnande för en tid av fem år. Med hänsyn till ärendets behandling i 1918 års riksdag föreslogs, att de nämnda tjänsterna icke skulle vara förbehållna präster i Svenska kyrkan utan att jämväl frikyrkliga predikanter och andra lekmän skulle äga befogenhet att söka dem. För att fylla det förefintliga behovet av utökat antal militärpastorer vid mobilisering ävensom för att under fred, när så erfordrades, äga tillgång till lämpliga ersättare åt militärpastorerna på stat föreslogs upprättandet av en militär pastor skar i reserv. De till denna kår hörande skulle i fredstid hava mycket begränsade skyldigheter och inga arvoden utan blott rese- och traktamentsersättning vid tjänstgöring. Därjämte föreslogs, att redan i fredstid lämpliga lekmannakrafter skulle utbildas för att omedelbart efter mobilisering kunna träda i verksamhet som militärpastorernas biträden vid själavårdens utövande. Åt den kulturella vården ägnade Förslag 1921 stor uppmärksamhet. Arbetet för höjande av såväl det fast anställda manskapets som de värnpliktigas allmänbildning borde ej blott fortsättas utan intensifieras. Ävenledesborde anordnas tillfällen för rekreation och förströelse å manskapets fristunder. När de sakkunniga behandlade frågan, om vilka som skulle vara organ för den kulturella vården och därvid prövat fördelar och nackdelar med möjligen anställda särskilda ledare härför, s. k. regementslektorer, stannade de till sist för ett förslag att jämväl den kulturella vården borde anförtros åt militärpastorerna. Förslag 1921 påpekade slutligen, att den mest framträdande bristen hos det dåvarande systemet för den andliga vårdens tillgodoseende låge i saknaden av en enhetlig ledning av den militära ecklesiastikstaten. Till avhjälpande av denna brist föreslogs införandet av en central myndighet, ett s. k. militärkonsistorium, bestående av sju personer. I konsistoriet skulle ärkebiskopen ingå som självskriven ledamot. Desutom föreslogs däri skola ingå dels en av Kungl. Maj:t tillsatt fältprost såsom högste ledare för den religiösa vården, dels en i motsvarande ställning för den kulturella vården tillsatt inspektör. De övriga ledamöterna, alla av Kungl. Maj:t utvalda, skulle vara en representant för den frivilliga soldathemsverksamheten, en representant för militärpastorerna samt ännu två ledamöter, som kunde beräknas tillföra konsistoriet en ökad fond av erfarenhet och bidraga att göra det på bästa sätt skickat för sin uppgift. Den till Förslag 1921 fogade reservationen av en av de sakkunniga, herr Oskar Olsson, har tilldragit sig stor uppmärksamhet. Även reservanten ut-

13 gick i sitt bedömande av behovet av andlig vård från krigets lärdomar. Men under det de sakkunnigas majoritet i sitt betänkande kommo fram till ett förslag om stärkande av militärpastorernas ställning och utvidgning av deras verksamhetsområde till att även omfatta den kulturella vården, ansåg reservanten, att regementspastorerna, som borde tillsättas av en central myndighet, den s. k. religionsvårdsnämnden (se nedan), icke borde hava någon uppgift i förhållande till den kulturella vården. Denna skulle i stället ombesörjas av fälthögskolelektorer, vilka vid varje truppförband skulle leda en s. k. fälthögskola. Fälthögskolelektorerna skulle vara å stat anställda. Till deras ledning och hjälp skulle utses en falthög skolekonsulent, som skulle underställas •skolöverstyrelsen, vilken skulle fungera som högsta ledande organ för den kulturella vården vid krigsmakten. För tillgodoseende av mobiliseringsbehovet skulle även fälthögskolelektorer i reserv antagas. En särskilt anmärkningsvärd detalj i reservantens framställning utgjorde förslaget om inrättande av bildningskommittéer vid kompanierna samt regementskollegier. Bildningskommittén, bestående av fem personer, utsedda av kompaniets manskap, skulle hava till uppgift att verka för den allmänna trevnaden och snyggheten samt intressera för deltagande i fälthögskolans verksamhet, till vilken anslutningen borde vara helt frivillig. Regementskollegiet, bestående av regementschefen som fälthögskolans inspektor, fälthögskolelektorn, regementspastorn och bildningskommittéernas ordförande, skulle enligt förslaget hava att uppgöra fälthögskolans arbetsplan samt i övrigt behandla alla frågor angående den andliga vården vid regementet, som dit hänskötes av inspektor, fälthögskolelektor och regementspastor, samt även självt taga initiativ till främjande av fälthögskolans uppgifter. För truppförbandens biblioteksverksamhet skulle fälthögskolelektorn bära .ansvaret. Till befrämjande av den religiösa vården föreslog reservanten, som förut nämnts, införandet av en s. k. religionsvårdsnämnd, tillsatt av Kungl. Maj:t för ett år i sänder. Nämnden skulle bestå av en ordförande, en representant för Svenska kyrkan, en representant för varje av de hela landet omfattande samfund, föreningar och sammanslutningar, som önskade deltaga i den religiösa vården vid krigsmakten samt därtill, om de sålunda utseddas antal ej uppginge till sju, övriga ledamöter, företrädande lokala sammanslutningar för ändamålet. Religionsvårdsnämndens uppgift skulle i första hand vara att utöva överinseendet över den religiösa vården vid krigsmakten, främja densammas ändamålsenliga utveckling och i sådant syfte till Kungl. Maj:t avlåta de framställningar, som omständigheterna kunde påkalla. Nämnden skulle även hava att tillsätta det antal regementspastors- och soldatmissionärsbefattningar, som den fann nödigt. Regementspastorerna, i den mån de tillhörde Svenska kyrkan, skulle vara berättigade att av statsmedel återfå vad som av deras lön m. m. behövde tagas i anspråk för avlöning åt vikarier för den tid, de tjänstgjorde vid truppförbanden. Soldatmissionärerna tänktes

14 vara resetalare, som ambulerade mellan förläggningsorterna. Samtliga för den religiösa vården sysselsatta borde med här angivet undantag avlönas av respektive samfund. Reservantens förslag liksom huvudförslaget 1921 upptog icke något yrkande i anslutning till den i 1918 års riksdag framförda tanken på soldathemmens förstatligande. Med den utveckling, som soldathemsrörelsen tagit, varigenom den frivilliga företagsamheten i största utsträckning tillgodosett behovet, kan, enligt de sakkunnigas mening, frågan om soldathemmens ställande under statens domvärjo för närvarande avföras från diskussionen. Innan denna återblick föres framåt till det nya skede i den andliga vårdens historia, som inträdde i och med 1925 års riksdag, skola här antecknas de kostnadsberäkningar, som anförts till de ovan refererade förslagen. Den 1908 ännu gällande ordningen innebar, att 49 regementspastorer och 1 bataljonspastor voro anställda på stat med arvoden, som sammanlagda uppgingo till 51 500 kronor. Förslag 1908 upptog 35 regementspastorer av första och andra klass, inkvarteringsersättning till desamma, tilläggsarvoden till fördelningspastorer och armépastor eller sammanlagt 101500 kronor, vartill beräknades 2 000 kronor till kostnad för inspektionsresor samt reservpastorernas resor och dagtraktamenten. År 1921 upptogo de ecklesiastika staterna vid armén 51 och vid marinen 7 militärpastorsbefattningar med en sammanlagd avlöning av 63 230 kronor. Arvodet för regementspastor utgjorde 1 000 kronor om året. Förslag 1921 beräknade arvoden för 22 regementspastorer av högre arvodesklass (6 300 kronor) och 16 regementspastorer av lägre arvodesklass (3 800 kronor) eller tillsammans i runt tal 200 000 kronor. Härtill kommo fältprostens och inspektörens löner, ersättning till konsistoriets medlemmar samt expeditionspersonal och expenser, i allt omkring 50 000 kronor. Förslaget slutade sålunda på 250 000 kronor. Reservanten herr Olssons förslag innebar upprättandet av en fälthögskola, vilkens årliga kostnader beräknades ej överstiga 320 000 kronor och troligtvis kunde hållas lägre. En engångskostnad första året antogs böra draga 100 000—150 000 kronor. För den religiösa vården hade inga anslagsberäkningar gjorts. Intet av de här refererade förslagen har, som nämnts, lagts till grund för av statsmakterna beslutade åtgärder i ämnet. Den anordning, som blev en följd av riksdagens beslut 1925, hade icke till bakgrund några av sakkunniga företagna utredningar och förslag. Försvarskommissionen 1936 framhåller emellertid, att vissa synpunkter, som anförts av bland annat år 1918 tillkallade sakkunniga, vore förtjänta av beaktande. Detta har också skett i det föreliggande betänkandet.

15 2. Tiden efter 1925. 1925 års riksdag betecknar ett tydligt gränsmärke i den andliga vårdens vid försvarsväsendet historia. Försvarsrevisionen såväl som Kungl. Maj:t i 1924 års försvarsproposition hade väl föreslagit, att regementspastorsinstitutionen skulle tills vidare bibehållas allenast med den minskning av antalet regementspastorer, som föranleddes av föreslagna indragningar av truppförband. Däremot innehöll särskilda utskottets yttrande vid 1924 års riksdag beträffande ecklesiastikstaten följande uttalande: »Arvoden åt garnisons-, slotts- och regementspastorer beräknas icke. De religiösa behoven hos den militära personalen och de värnpliktiga torde, med truppförbandens förläggning till städerna, kunna tillgodoses på annat sätt.» Denna särskilda utskottets uppfattning lades till grund för Kungl. Maj:ts förslag i 1925 års försvarsproposition om indragning av arvodena för samtliga regementspastorer vid armén ävensom för slottspastorn å Karlberg, varemot för garnisonspastorn å Karlsborg, som tillika är kyrkoherde i Karlsborgs församling, samt för garnisonspastorn i Boden arvoden fortfarande skulle beräknas. Den ifrågasatta indragningen träffade 46 regementspastorer. Kostnaderna för ecklesiastikstaten vid armén uppgingo då sammanlagt till 62 190 kronor. Första särskilda utskottet vid 1925 års riksdag biträdde Kungl. Maj:ts förslag beträffande indragning av de nämnda militärprästerliga befattningarna. Med anledning av i båda kamrarna väckta motioner i ärendet ville dock utskottet föreslå, att ett årligt belopp av 50 000 kronor ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande för att efter vederbörliga myndigheters hörande användas dels, där så befunnes lämpligt, för bestridande av pastoralvård inom armén, dels för de värnpliktigas vård i övrigt, utövad genom förbundet Soldaternas vänner eller eljest. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Sålunda indrogos alla militärpastorsbefattningar vid armén utom garnisonspastorerna i Karlsborg och Boden. De prästerliga tjänsterna vid de marina församlingarna i Stockholm och Karlskrona berördes icke av riksdagens beslut. Utöver vad ovan återgivits, innehöll riksdagsbeslutet 1925 icke några närmare direktiv för handhavande av det nämnda årliga anslaget på 50 000 kronor. Det framgår av den efterföljande utvecklingen, att stor villrådighet angående medlens fördelning och användning uppkommit. Tvenne intressen kommo att i någon mån bryta sig mot varandra. Svenska kyrkans representanter äskade största möjliga anslag åt den kyrkligt ledda verksamheten, vare sig denna alltjämt komme att handhavas av regementspastorer eller av frivilligt arbetande militärpräster och andra, Förbundet Soldaternas vänner, åberopande sig på riksdagens beslut, önskade effektivt stöd åt den kyrkligt oberoende, frivilliga soldatmissionen. Förslaget 1927, till vilket här hänvisas, innehåller en utförlig översikt över ärendets behandling under åren 1925—1927, varför detaljer, som icke äro för sammanhanget nödvändiga, här förbigås.

16 Det kyrkliga intresset bars fram dels av kyrkomötet 1925, dels av regementspastorernas arbetsutskott, vilket sistnämnda i flera skrivelser till arméförvaltningens civila departement (den 12 juni, den 8 september, den 30 september 1925 samt den 26 maj 1926) föreslog, att det till förfogande ställda anslaget borde användas för att behålla 26 regementspastorer med arvoden å 1 000 kronor. Det återstående beloppet borde delas mellan den av regementspastorerna bedrivna frivilliga soldathemsverksamheten vid truppförbanden och den övriga frivilliga verksamheten å ifrågavarande område. Kyrkomötet hemställde med anledning av framställda motioner i underdånig skrivelse den 3 november 1925, att domkapitlen måtte bemyndigas att tills vidare efter förslag av vederbörande regementschefer och fördelningschef förordna pastorer för bestridande av pastoralvården vid regementena inom respektive stift, därvid minst en pastor borde avses för varje förläggningsort samt att av ovannämnda anslag å 50 000 kronor nödigt belopp måtte anvisas för att genom domkapitlen användas till arvoden å minst 1 000 kronor för var och en sålunda förordnad pastor. Återstoden av anslaget borde på lämpligt sätt fördelas mellan den kyrkliga verksamheten och förbundet Soldaternas vänner. Vidare föreslogs, att Kungl. Maj:t ville vid ordnandet av den andliga verksamheten vid armén taga särskild hänsyn till det framförda önskemålet, att lämpliga krafter bland de värnpliktiga, i första hand de prästvigda och teologie studerande, måtte anlitas för kulturell, sedlig och andlig verksamhet på lägerplatserna under ledning av de förordnade pastorerna och i samverkan med det frivilliga arbete, som där bedreves. Kyrkomötets framställning betonade, att viktiga sidor av den militära pastoralvården måste bliva betänkligt lidande och även den mest livaktiga, frivilliga verksamhet komma att brista i fasthet och kontinuitet, därest icke en regementspastorsinstitution, om än i reducerad form, bleve gällande. Det framhölls även, att utan en dylik en allvarsam lucka i härorganisationen vid förekommande moblisering måste komma att framträda. Centralstyrelsen för förbundet Soldaternas vänner, som hade att yttra sig över förslaget från regementspastorernas arbetsutskott, ansåg, att fördelningen av de 24 000 kronor, som återstode av anslaget, därest enligt förslaget 26 000 kronor komme att användas för pastoralvård, borde så göras, att förbundet för sin verksamhet erhölle 20 000 kronor och återstoden tillfölle den kyrkligt ledda, frivilliga verksamheten. Förbundet Soldaternas vänners konferens den 20 mars 1926 gav emellertid uttryck åt den meningen, att till förbundets verksamhet minst 24 000 kronor borde anslås. 1926 års riksdag beslöt i anslutning till statsverkspropositionens förslag att för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra reservationsanslag på 50 000 kronor för den andliga vården vid försvarsväsendet. Några direktiv för fördelningen gåvos ej heller nu, varför Kungl. Maj:t genom brev den 4 juni 1926 anbefallde arméförvaltningens civila departement att inkomma med förslag rörande dispositionen av det utav riksdagen sålunda anvisade anslaget ävensom med förslag till erforderliga åtgärder i samband med indragningen av de förutvarande regements- och slottspastorsbefattningarna.

17 Arméförvaltningens civila departement avlät den 27 augusti 1926 skrivelse i ärendet, varuti bland annat framhölls, dels att regementspastorernas och kyrkomötets förslag om än ej formellt så dock i sak betydde ett återinförande av den avskaffade regementspastorsinstitutionen, varför det icke av departementet kunde biträdas. Ej heller ansåg departementet skäl föreligga, att för pastoralvårdens ombesörjande ett lika stort belopp skulle utgå till alla truppförband, oberoende av deras storlek. En lämpligare utväg vore att ställa ett visst anslag till förfogande för varje truppförband. Det finge senare ankomma på vederbörande chef att på lämpligaste sätt träffa anordningar för pastoralvården vid honom underlydande förband. Till detta ändamål föreslogs en summa på 20 000 kronor. Återstoden av anslaget, eller 30 000 kronor, borde disponeras till stöd åt soldathems- och liknande verksamhet. Emellertid ansåg sig departementet i enlighet med riksdagens uttalande böra föreslå, att det genom en särskild utredning klargjordes, huruvida i det enskilda fallet den andliga vården i framtiden bäst kunde främjas genom anslag till pastoralvård eller till annan form av andlig vård. Innan en definitiv ordning för anslagets disposition fastställdes, borde detta undersökas. Som en följd av departementets skrivelse bemyndigades chefen för försvarsdepartementet genom brev den 4 september 1926 att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och inkomma med förslag beträffande den framtida dispositionen av det anslag till befrämjande av den andliga vården vid armén, som av riksdagen kunde komma att anvisas. De sakkunniga framlade den 24 mars 1927 sitt betänkande och förslag (Förslag 1927). Häri konstaterades den begränsning i uppgiften, som givits i och med bestämmelsen att utredningen skulle avse blott armén och endast gälla fredsorganisationen. Även om flottans stationer vore tillgodosedda genom det vid dem anställda prästerskapet, som tillika voro församlingspräster i amiralitetsförsamlingarna, bleve dock de båda kustartilleriregementena ställda utanför. Vidare hade icke något anslag beräknats för de genom 1925 års försvarsorganisation tillkomna fyra flygkårerna och flygskolan. Någon anvisning att jämväl utreda frågan om den andliga vården under mobilisering och krig hade, trots kyrkomötets erinringar om behovet härav, icke blivit de sakkunniga given. Förslag 1927 innehöll dels förslag till fördelning av anslaget till befrämjande av den andliga vården vid armén, dels ock förslag till bestämmelser rörande den andliga vården vid armén. Beträffande det förstnämnda hänvisas till Förslag 1927 sid. 23—24. I förslag till bestämmelser etc. förordades, att ordnandet av den andliga vården skulle anförtros åt ett truppförbandsråd, vilket skulle åligga att efter övervägande av föreliggande förhållanden avgöra, huruvida militärpastor borde utses eller pastoralvården vid truppförbandet med fördel kunde inordnas i förläggningsplatsens civila församlings- och gudstjänstliv, och, därest sistnämnda anordning möjligen skulle befinnas ändamålsenlig, vidtaga nödiga åtgärder härför, samt att, därest sådan anordning icke befunnes ändamålsenlig, 2123 38

18 för en tid av ett år i sänder utse militärpastor, som skulle handhava den andliga vården vid truppförbandet eller å ort, där två eller flera truppförband vore förlagda, om så ansåges lämpligt, vid två eller flera truppförband gemensamt. I sin motivering till dessa båda alternativ avstyrkte de sakkunniga ganska, bestämt det andra under framhållande av att en sådan anordning förutsatte den större inskränkning i den militära personalens fritid, som marsch till och från samt deltagande i en långvarigare gudstjänst i församlingens kyrka innebure i jämförelse med bevistandet av en kortare akt inom vederbörligt kasernetablissement. Vidare krävde behandlingen av den militära ungdomen ett särskilt framställningssätt och över huvud taget sådana anordningar, som ej kunde förutsättas vara möjliga, om den militära personalen skulle infinna, sig vid vanlig församlingsgudstjänst. Det föreslagna truppförbandsrådet skulle även i egenskap av föreläsningsoch biblioteksstyrelse uppgöra plan för anordnande av föreläsningar och musikunderhållning, uppmuntra på frivillig väg bildade studiecirklar samt upprätta och vidmakthålla bibliotek. Truppförbandsrådet skulle enligt förslaget vara sammansatt av truppförbandets chef såsom ordförande samt två andra för ett år valda medlemmar, utsedda den ene av det domkapitel, inom vars stiftsområde truppförbandet vore förlagt, den andre av det organ för frivillig andlig vård, som bestämdes av nedan nämnda centrala myndighet. Till befrämjande av enhetlighet och sammanhållning för den andliga vården inom armén upptog förslaget slutligen också ett centralråd, utsett av Kungl. Maj:t för fem år i sänder, och bestående av en officer eller förutvarande officer, en präst i Svenska kyrkan, en representant för frivillig verksamhet för nämnda vård samt två andra sakkunniga personer. Åt centralrådet skulle förutom uppgifter i samband med den fredliga verksamhetens befrämjande även överlämnas att efter samråd med chefen för generalstaben utarbeta och till Kungl. Maj:t överlämna plan och närmare instruktioner för den andliga vården vid armén vid mobilisering och under krig. Förslag 1927 har i likhet med föregångarna förblivit av statsmakterna obeaktat. Det provisorium, som infördes genom 1925 års riksdagsbeslut, har därför fortsatt, och någon fast ordning för statsanslagets disposition har icke åvägabragts. Arméförvaltningens civila departement har haft att efter vederbörliga myndigheters hörande uppgöra förslag till anslagets fördelning från år till år. Även om detta skett med omsorg och oväld, har det ej kunnat undvikas, att viktiga sidor av den andliga vården, framför allt pastoralvården samt bildnings verksamheten icke blivit i tillräcklig utsträckning tillgodosedda. E n orsak härtill torde vara att finna bland annat i det förhållandet, att det ursprungligen för andlig vård uteslutande vid armén avsedda statsanslaget också från och med budgetåret 1932/1933 kommit att delvis tagas i anspråk för dylik vård vid såväl marinen som flygvapnet. De sakkunniga återkomma längre fram till en utförligare belysning av de nu rådande förhållandena. För att avhjälpa de här påtalade bristerna hava

19 under det senaste decenniet flera åtgärder vidtagits, vilka dock ej lett till någon verklig framgång eller kunnat åt den andliga vården vid försvarsväsendet, enkannerligen pastoralvården, giva nödig stadga och effektivitet. Det organ, som på kyrkligt håll kom att övertaga den uppgift, som tillkommit regementspastorernas arbetsutskott, blev Svenska kyrkans diakonistyrelses utskott för den andliga vården vid försvarsväsendet (militärutskottet), som tillsattes år 1928. Detta har genom den kollekt i rikets kyrkor, som för ändamålet årligen upptagits, satts i stånd att utöva en rådgivande och i någon mån sammanhållande verksamhet till förmån för det av präster och andra ledda frivilliga kyrkliga arbetet vid truppförbanden. Härvid har under senare år en växande intressegemenskap uppstått med centralstyrelsen för förbundet Soldaternas vänner, vilken för sin verksamhet ävenledes erhåller kollekt i rikets kyrkor. Utskottet har i sitt stödjande arbete sökt befrämja såväl religiösa som kulturella ändamål och har därvid ej minst befordrat samkvämsformen med enklare förplägnad eller förfriskningar samt sångligt och musikaliskt inslag och föredrag av allmänbildande art. Företrädesvis, men ej uteslutande, har pastoralvården och verksamheten vid truppförbandens egna eller av kyrkliga organisationer ägda soldathem kommit i åtanke. Förbundet Soldaternas vänner har under perioden understött likartad verksamhet, vilket i främsta rummet kommit de soldathem och lokala organisationer till godo, som anslutit sig till förbundet. Sekreterarens föredragsresor hava emellertid berört samtliga truppförband och soldathem och fälttestamenten hava utdelats jämväl genom andra soldathem och organisationer än som tillhört förbundets närmaste arbetsområde. Vad sålunda blev uträttat till förmån för den andliga vården vid försvarsväsendet erkändes visserligen av de kyrkliga myndigheterna och andra som betydelsefullt men icke som tillräckligt. Kyrkomötet 1929 fann sig med hänsyn till bristerna i den pastorala organisationen i underdånig skrivelse böra föreslå, att medel ur kyrkofonden anvisades till anställande av biträdande stiftsadjunkter, vilka skulle huvudsakligen vara verksamma till förmån för den värnpliktiga ungdomen samt stå till förfogande såväl för inom vederbörliga stift förefintliga truppförband som för idrottsliga sammanslutningar och annan likartad ungdomsrörelse. Kungl. Maj:t biföll kyrkomötets framställning och biträdande stiftsadjunkter anställdes från år 1931 för nämnda uppgifter. År 1934 var deras antal 17 och kyrkofondens kostnad för desamma belöpte sig på omkring 22 000 kronor. Medlen utgingo ur det i lag den 30 augusti 1932 om kyrkofond 5 § 5 mom. stadgade anslaget till särskild prästerlig tjänst inom riket, maximerat till 300 000 kronor. Detta anslag blev emellertid snart utnyttjat så långt som det med beaktande av kravet på säkerhetsmarginal lät sig göra. 1934 års biskopsmöte uppmärksammade anslagets otillräcklighet och hemställde i en underdånig skrivelse den 18 augusti 1934 att vissa förändringar borde vidtagas i dispositionen av bemälda anslag, dock att de arvoden, som hittills utgått till de biträdande

20 stiftsadjunkterna även i fortsättningen skulle bestridas av kyrkofonden enligt 5 § 5 mom. Kammarkollegiet och statskontoret, som den 1 oktober 1934 avläto gemensamt utlåtande i anledning av biskopsmötets framställning, anförde beträffande de biträdande stiftsadjunkterna följande: »I detta sammanhang tillåta sig ämbetsverken fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på att biträdande stiftsadjunkterna, som tillhopa draga en kostnad av cirka 22 000 kronor, till övervägande antalet äro ordinarie tjänsteinnehavare, en anordning, som ämbetsverken i princip icke finna tilltalande. Man torde få utgå ifrån att ordinarie prästmän, därest den kyrkliga organisationen tillfredställande fungerar, äro så upptagna av sina ordinarie tjänster, att någon avsevärd tid knappast må bliva över för uppdrag av ifrågavarande art, vilka i väsentlig grad avse att utfylla, vad de ordinarie ej medhinna. E n sådan anordning kolliderar även med de kyrkliga menigheternas rätt, då därigenom bisysslan lätt kan övergå till att bliva vederbörande befattningshavares huvudintresse. Vid sådant förhållande torde enligt ämbetsverkens mening de flesta av de biträdande stiftsadjunktsbefattningarna kunna indragas, varigenom ekonomisk möjlighet vinnes att i stift, där så oundgängligen erfordras, nyinrätta en eller annan stiftsadjunktsbefattning.» Chefen för kollegiet, generaldirektören Berglöf, anförde härjämte, att han, i fråga om de uppgifter, som plägat åläggas stiftsadjunkter med avseende å religionsvården vid armén, ville i motsvarande delar åberopa den särskilda mening, som av honom anförts vid ämbetsverkens utlåtande den 15 maj 1931 i anledning av 1929 års kyrkomötes framställning rörande beredande av medel ur kyrkofonden för utövande av andlig vård vid krigsmakten. Ur det nämnda yttrandet må här anföras följande: »Kungl. Maj:ts förslag till 1925 års riksdag rörande indragning av anslaget för andlig vård vid armén grundades därpå, att de religiösa behoven hos den militära personalen och de värnpliktiga, med truppförbandens förläggning till städerna, ansåges kunna tillgodoses på annat sätt. Kungl. Maj:ts förslag har säkerligen ej byggt därpå, att medel ur kyrkofonden skulle ställas till förfogande för en eventuell förstärkning av de prästerliga krafterna i pastoratet, där militär förläggning förekomme, vilket så mycket mindre kan hava varit fallet som för såväl landsförsamling som stadsförsamling gälla samma förutsättningar att enligt 6 § 8 mom. kyrkofondslagen erhålla anslag ur kyrkofonden. Skall genom allmänna medel utöver statsanslaget en utvidgning ske av de åtgärder för andlig vård vid armén, till vilka riksdagen beräknat anslag, torde dessförinnan riksdagen böra lämnas tillfälle att yttra sig, till undvikande jämväl därav att en dylik utvidgning må framstå såsom ett kringgående av riksdagens beslut.» Vid ärendets föredragning för Kungl. Maj:t anslöt sig chefen för ecklesiastikdepartementet till de synpunkter, som anförts av generaldirektören Berglöf, och förklarade sig även vilja taga hänsyn till de principiella invändningar, som gjorts av kammarkollegiet och statskontoret, varför han ansåg sig icke böra föreslå fortsatt anslag åt biträdande stiftsadjunkter.

21 Kungl. Maj:t beslöt den 30 mars 1935 i enlighet med vad sålunda blivit anfört att icke bevilja anslag till de biträdande stiftsadjunkterna, vilkas förordnanden utgingo den 30 april 1935. I en till chefen för försvarsdepartementet den 27 januari 1936 dagtecknad promemoria uttalar ärkebiskopen sitt beklagande av att de biträdande stiftsadjunkterna indragits och skisserar ett förslag till en ändamålsenlig anordning av den pastorala vården vid försvarsväsendet. Detta förslag upptager dels heltanställda stiftsadjunkter, dels ock biträdande stiftsadjunkter, vilka skulle innehava arvodesbefattningar vid sidan om annan tjänst i Svenska kyrkan. Vidare framhåller ärkebiskopen, att det redan i fredstid är oundgängligen behövligt, att en väl genomtänkt plan med väsentligen utökat antal militärpräster är förberedd att träda i funktion vid mobilisering. Slutligen erinras om behovet av ett centralorgan för att tjäna som förmedlare av initiativ och befrämjare av personligt sammanträffande mellan vid försvarsväsendet tjänstgörande präster. Beträffande förslagets ekonomiska sida innehåller promemorian följande: »Vad angår finansieringen av behövliga avlöningar, anser jag, att huvudparten skäligen må utgå ur kyrkofonden. En lagändring, vilken medför berättigande för kyrkofonden att utgöra dylika kostnader, torde eventuellt visa sig nödvändig. Enligt min tanke är dock den religiöst-etiska vården om den värnpliktiga ungdomen av sådan karaktär, att den skäligen kan anses falla inom ramen av den Svenska kyrkans, respektive det svenska prästerskapets åligganden. Om också den för svenska prästerskapets avlöning avsedda kyrkofonden torde kunna anses böra bestrida huvudparten av kostnaderna, håller jag det dock för skäligt, att försvarsväsendet deltager i sagda utgifter, detta framför allt med hänsyn till den icke strängt religiösa uppgift, som kan och bör påvila dessa prästmän. Att försvarsväsendet självt i sin mån bidrager till kostnadernas gäldande finner jag så mycket mer skäligt som kyrkofonden är ganska hårt anlitad.» Ärkebiskopens skrivelse utgår i sin motivering från det uttalande, som gjordes av 1930 års försvarskommission, vilken även berörde frågan om den andliga vården vid försvarsväsendet (Del V, sid. 53—56). 1930 års försvarskommission säger sig icke vilja bestrida, att en revision av det nu tillämpade systemet för den andliga vårdens bedrivande vid försvarsväsendet kan bliva nödvändig, och att därvid vissa synpunkter, som framhållits av särskilda åren 1918 och 1926 tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om den andliga vården, vore förtjänta av beaktande. Emellertid vore kommissionen av den uppfattningen, att en dylik revision ej stode i så nära samband med förslaget till en förändrad organisation av riksförsvaret, att den nu borde av kommissionen upptagas till prövning. Försvarskommissionen utginge därför ifrån, att de nu gällande principerna för den andliga vårdens tillgodoseende komme att i huvudsak tills vidare tillämpas. Gentemot detta försvarskommissionens beslut anförde tre av kommissionens ledamöter, herrar Borell, Magnusson och von Arbin, reservation, varuti

22 betonades betydelsen av att åt den andliga vården vid armén gåves organisatoriskt fastare former genom anställandet av regementspastorer och skapandet av en central myndighet samt genom anvisandet av härför erforderliga anslag. I sina yttranden över försvarskommissionens betänkande i hithörande del anslöto sig cheferna för generalstaben, samtliga arméfördelningar och fortifikationen helt till reservanternas uttalande. Chefen för södra arméfördelningen förklarade sig därjämte liksom inspektören för artilleriet anse lämpligt, att frågan bringades till ändamålsenlig lösning i samband med försvarets omorganisation. Kommendanten i Bodens fästning yttrade, att erforderliga åtgärder borde vidtagas så snart ske kunde, eventuellt utan att genomförandet av ny försvarsordning avvaktades. Militärbefälhavarna för Övre Norrland och på Gotland uttalade, att den andliga vården inom försvarsväsendet borde ordnas, lämpligen genom återinförande av regementspastorsinstitutionen. Chefen för generalstaben anförde i fråga om de principiella riktlinjerna för en reform, att den andliga vården borde utövas dels genom till tjänst vid truppförbanden förordnade Svenska kyrkans präster, utsedda efter vederbörande truppförbandschefs hörande av domkapitlet inom det stift, där truppförbandet ifråga vore förlagt, dels genom frivilligt arbete, lett antingen av de sålunda förordnade prästerna eller av förbundet Soldaternas vänner. E t t centralråd med säte i Stockholm och lydande under diakonistyrelsen borde upprättas för att inom försvarsväsendet sammanhålla och leda Svenska kyrkans arbete — såväl det officiella som det frivilliga — ävensom för att handhava och utdela de medel, som genom kollekter, donationer o. s. v. kunde ställas till förfogande. De vid truppförbanden förordnade prästerna borde avlönas av medel ur kyrkofonden. Det frivilliga arbetet och centralrådets verksamhet borde ekonomiseras genom anslag under fjärde huvudtiteln. Till förfogande ställda medel borde fördelas på förslag av centralrådet och i proportion till vid truppförbanden föreliggande behov. I 1936 års försvarsproposition anförde föredragande departementschefen i ämnet bland annat följande: »Genom det beslut i förevarande fråga, som av 1925 års riksdag fattades, öppnades möjlighet att lämna stöd åt en i mera fri form bedriven verksamhet till främjande av den andliga omvårdnaden om de värnpliktiga. Denna verksamhet hade ofta varit knuten till soldathemmen och har till stor del upptagits av organisationer med frikyrklig betoning. Den nya ordningen torde även hava tjänat till att framhålla vikten av att den värnpliktiga ungdomen beredes tillfälle att på ett lämpligt och förädlande sätt använda sin fritid. Med hänsyn härtill synes det mig angeläget, att särskilt soldathemsverksamheten i fortsättningen understödjes i åtminstone samma utsträckning som på senare år skett. Lämpligheten av en direkt återgång till de förhållanden, som varit rådande före genomförandet av 1925 års härordning, synes mig redan på denna grund kunna ifrågasättas. Även andra skäl synas mig tala för att den nu tillämpade ordningen icke bör underkastas en genomgripande omläggning i den riktning, som reservanterna inom försvarskommis-

23 sionen och vissa militärmyndigheter anvisat. Måhända kunna andra vägar beträdas för att främja det avsedda syftet, exempelvis genom att närmare anknyta den andliga vården vid försvarsväsendet till församlingsarbetet i •övrigt å förläggningsorterna. Detta är emellertid en fråga, som icke låter sig bedömas utan vittgående. undersökningar. Åtminstone tills vidare torde •därför det nuvarande systemet böra bibehållas. Emellertid anser jag i likhet med försvarskommissionen, att anslaget till den andliga vården bör höjas till det år 1925 fastställda beloppet 50 000 kronor.» I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 225, varuti beträffande den andliga vården vid försvarsväsendet bland annat föreslogs, att till densamma skulle utgå ett till 50 000 kronor förhöjt anslag i enlighet med dittills gällande bestämmelser, att garnisonspastorn i Boden erhölle fastare ställning, samt att i Karlskrona ytterligare en tjänstgörande präst anställdes vid marinen, väcktes i 1936 års riksdag i båda kamrarna motioner, i vilka regementspastorsinstitutionen föreslogs böra återinföras. Herr Bergqvist m. fl. föreslogo i motion i första kammaren (nr 388), att militärpastorer borde förordnas på kortare tid, exempelvis tre år, av biskopen i vederbörligt stift efter hörande av vederbörande truppförbandschef. Till regementspastor borde, enligt förslaget, förordnas för uppgiften särskilt kvalificerade, helst yngre präster, vilka i regel också innehade församlingstjänst. Den andliga vården borde nämligen stå i samband med församlingslivet i övrigt å förläggningsorten. Förordnande kunde lämnas åt samma präst för flera förband på samma plats eller på närbelägna platser. Arvoden till de föreslagna militärprästerna borde utgå ur kyrkofonden. Motionen i andra kammaren av herr Pehrsson i Göteborg m. fl. (nr 785) förordade följande anordning. Å de orter, där militär förläggning funnes, skulle utöver vad församlingstjänsten erfordrade ytterligare präster kunna förordnas, vilka samtidigt som de kunde tagas i anspråk för vanligt församlingsarbete hade sin huvudsakliga tjänstgöring bland den värnpliktiga ungdomen. I andra avseenden innehöll motionen samma förslag som motionen i första kammaren. Sålunda förordades, att arvoden till de föreslagna militärprästerna skulle utgå ur kyrkofonden att utbetalas i vanlig ordning genom stiftsnämnd på domkapitlets rekvisition. I övrigt anslöto sig båda motionerna till de synpunkter, som framställts av chefen för generalstaben. Riksdagens särskilda utskott uttalade i sitt utlåtande nr 1, att utskottet i likhet med Kungl. Maj:t funne, att den andliga vården vid försvarsväsendet även i fortsättningen borde bedrivas efter i huvudsak samma linjer som dittills, men att kraven på en förbättring härvidlag borde så tillvida tillmötesgås, att anslaget för ändamålet höjdes till 50 000 kronor. Härförutom tillstyrktes vad som föreslagits rörande de prästerliga tjänsterna i Boden och Karlskrona. Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet sålunda tillstyrkt.

24 Kyrkomötet, vilket redan 1934 i anledning av Svenska kyrkans diakonistyrelses berättelse uttalat, att diakonistyrelsens redogörelse för den andliga vården vid försvarsväsendet tydligt gåve vid handen, hur otillfredsställande denna viktiga angelägenhet vore ordnad, och att därför ett kraftigt initiativ till ett bättre sakernas tillstånd måtte tagas, upptog år 1936 ånyo ärendet till behandling, sedan motioner härom väckts dels av herrar Engdahl och Björkquist (nr 14), dels av herrar Löwenhjelm och Norberg (nr 4). I den förra motionen hemställdes »att kyrkomötet ville i underdånig skrivelse begära, att Kungl. Maj:t snarast möjligt ville låta verkställa en utredning och vidtaga åtgärder för ordnandet av den andliga vården vid krigsmakten i fred och fält.» I den senare motionen yrkades »att kyrkomötet ville i underdånig skrivelse begära, att åtgärder vidtagas för tillgodoseendet av de värnpliktigas religiösa intressen, när de inkallas till rikets eller hemortens försvar.» Tillfälliga utskottets yttrande den 24 oktober 1936 (nr 6) innehöll förutom en tillbakablick på ärendets tidigare behandling följande uttalande: »Verksamheten för den andliga vården vid försvarsväsendet bedrives för närvarande dels av den frivilliga organisationen Soldaternas vänner, dels ock av de f. d. regementspastorer, som frivilligt kvarstått i arbetet efter regementspastorsinstitutionens upphörande, och de präster, som i annan ordning deltaga i arbetet vid de militära förläggningarna. Vidare understödjes verksamheten av diakonistyrelsen genom dess utskott för den andliga vården vid försvarsväsendet. I de nu föreliggande motionerna har gjorts gällande, att en omorganisation av den andliga vården vid försvarsväsendet borde komma till stånd, i vilket syfte frågan borde göras till föremål för utredning genom Kungl. Maj:ts försorg. Medan den av herrar Engdahl och Björkquist väckta motionen tager sikte på förhållandena under såväl fredstid som vid mobilisering och krigstillfälle, åsyftar herrar Löwenhjelms och Norbergs motion allenast en utredning i fråga om organisationen under sistnämnda omständigheter. Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, att förut vid olika tillfällen och från olika håll framställningar gjorts om att den andliga vården vid försvarsväsendet skulle givas en fastare ordning och ett kraftigare stöd än nu är förhållandet. Starka förhoppningar knötos till att förevarande fråga skulle erhålla sin lösning i samband med 1936 års riksdags beslut om försvarsväsendets ordnande. Från ledande militärt håll ägnades frågan uppmärksamhet och chefen för generalstaben uppdrog för sin del vissa i det föregående angivna principiella riktlinjer, efter vilka en organisation för den andliga vården borde utformas. I de vid 1936 års riksdag i frågan väckta motionerna upptogs jämväl spörsmålet till behandling. Två av motionerna anslöto sig till generalstabschefens förslag; i två andra yrkades, att frågan måtte bliva föremål för utredning. Riksdagen följde emellertid i sitt ställningstagande till frågan Kungl. Maj:ts av dåvarande chefen för försvarsdepartementet förordade förslag, som gick ut på att den i enlighet med 1925 års försvarsbeslut tillämpade ordningen skulle bibehållasUtskottet får emellertid framhålla, att departementschefen i sitt uttalande i frågan till statsrådsprotokollet gav uttryck åt en viss tveksamhet beträffande lämpligheten av det nuvarande systemets bibehållande. Sålunda framhöll departementschefen, som visserligen ställde sig avvisande mot den av reservanterna inom försvarskommissionen och vissa militära myndigheter anvisade omläggningen, att andra vägar måhända borde beträdas för främjande av det avsedda syftet, exempelvis genom att den andliga vården vid försvarsväsendet närmare anknötes till församlingsarbetet i övrigt å förläggningsorterna. Denna fråga ansåg dock departe-

25 mentschefen icke låta sig bedöma utan vittgående undersökningar. Utskottet vill för sin del taga fasta på detta uttalande. En undersökning av den förevarande frågan måste anses vara i hög grad påkallad. Enligt den nuvarande ordningen saknas helt och hållet ett centralt organ, som kan sammanhålla och i intim kontakt med den högsta militära ledningen leda kyrkans arbete på ifrågavarande område. Vidare förefinnes utskottet veterligen icke någon plan för ordnandet av den andliga vården i händelse av mobilisering eller vid krigstillfälle. Detta vore en betydande brist i gällande organisation, som snarast borde avhjälpas. Denna angelägenhet borde utan tvivel vara planerad och ordnad redan i fredstid, så att organisationen kan träda i funktion i omedelbart samband med en inträffande mobilisering. Det kan icke synas tillfredställande, att de värnpliktigas religiösa behov och intressen icke kunna tillgodoses på grund av bristande organisation vid tillfällen, då de religiösa behoven torde vara starkare framträdande än eljest. Slutligen borde — i anslutning till chefens för försvarsdepartementet uttalande i 1936 års försvarsproposition — förutsättningarna för en närmare anknytning av den andliga vården vid försvarsväsendet till församlingsarbetet i övrigt å de militära förläggningsorterna klarläggas. Ur ovan anförda synpunkter får utskottet på det varmaste förorda, att frågan om organisationen av den andliga vården vid försvarsväsendet skyndsamt göres till föremål för en sakkunnig och allsidig utredning, därvid särskilt spörsmålet om ordnandet av den andliga vården i händelse av mobilisering eller krigstillfälle bör upptagas till prövning. Utskottet tillstyrker förty, att kyrkomötet måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att berörda utredning kommer till stånd.» Efter överläggning i ärendet bifölls av 1936 års kyrkomöte vad utskottet i förevarande betänkande hemställt.

K a p . 2. Det n u v a r a n d e läget. 1. Mobiliseringsorganisation. Som av den tidigare redogörelsen framgår, har vid skilda tillfällen omsorgen om den militära personalens andliga vård under mobilisering och krig tagit sig uttryck i framställningar och förslag. Av lättförstådda skäl har kunskapen om de planer och åtgärder, som av de ansvariga militära myndigheterna vidtagits, icke varit allmän. Det är därför helt förklarligt, att man haft anledning förmoda, att intet blivit förberett för att möta behovet av andlig vård i fält. Så har dock ej varit fallet. En stomme till pastoral organisation har sedan länge förefunnits. Likaledes hava vissa befattningar för handhavande av bildningsverksamhet varit inrymda i mobiliseringsplanerna. De avsedda befattningarna av såväl religionsvårdande som kulturell art hava emellertid varit tillfinnandes blott i vissa staber samt beträffande de förra vid sjukvårdsformationer. Slutligen har förbundet Soldaternas vänner uppgjort en egen mobiliseringsplan för utökad frivillig verksamhet framför allt genom krigssoldathem. Denna plan förutsätter dock och inrymmer skisserat samarbete med en legaliserad militär pastoralvård. Om än sålunda något åtgjorts, ligga bristerna i öppen dag. För tillgodoseendet av behovet av själavård i fält är den nuvarande anordningen alldeles otillräcklig. De erfarenheter, som gjorts under världskriget, visa, att ett stegrat

26 behov av religion, en fördjupad längtan efter dess hjälp och tröst både för livet och döden komma till synes under de allvarsamma och pressande förhållanden, i vilka den militära personalen av alla grader införes vid krigsfall. Ropet från fronterna och krigssjukhusen om flera och alltjämt flera män, som kunde taga sig an den av både trupp och befäl, både friska och sårade åstundade religionsvården, hördes i alla de krigförande länderna under världskriget och besvarades med energiska åtgärder för att tillgodose önskemålen. I Tyskland femdubblades antalet militärpastorer från år 1914 till år 1918. Oerhörda svårigheter, organisatoriska såväl som ekonomiska, och svåra lidanden för många enskilda kostade det emellertid, innan behovet av själavård kunde tillgodoses. På samma sätt förhöll det sig i Frankrike. M. Geoffroy de Grandmaison lämnar i »Pages actuelles» 1914—1915 en redogörelse för förhållandena vid krigsutbrottet: »Om det fanns ett område, där man icke var färdig, så var det väl själavården. Man måste handla snabbt. Man telegraferade, mobiliseringsordern utsändes i hast, man tog till en början de präster, som voro fullständigt frikallade från krigstjänst, därpå dem, som tillhörde hjälptjänsten, därefter dem, som tillhörde den territoriella arméns reserv, därpå dem, som tillhörde den territoriella armén och slutligen från den aktiva arméns reserv. Man blandade ihop echelongerna. Det blev kaos.» Dåvarande regementspastorn G. Lindberg, från vilkens framställning i bilaga 1 till Förslag 1921 ovanstående citat är hämtat, fortsätter med att referera M. de Grandmaison på följande sätt: »Trots alla ansträngningar blev dock antalet själasörjare 'löjligt' litet med den utbredning fronten i det moderna kriget har och med hänsyn till det stora antalet sårade och döende. Både katoliker och protestanter funno snart det xeguliära antalet fältpräster absolut otillräckligt. Trots de största ansträngningar kunde de ej fylla soldaternas krav på själavård. De hemmavarande uppvaktade i stigande oro för sina kära, att de icke i offrets stund skulle få religonens tröst, inflytelserika personer, och på grund av opinionens tryck auktoriserade konseljpresidenten M. Viviani redan den 11 augusti anställandet av s. k. 'aumöniers volontaires', till en början utan avlöning från statens sida. Genom enskilt initiativ räddades situationen. En frivillig insamling startades och inbragte på några få dagar det behövliga beloppet, 100 000 francs.» Samma inställning till den själavårdande verksamheten vid de i krig varande trupperna finner man också i England, Amerika m. fl. krigförande länder. Både de kämpande och de hemmavarande krävde att själavården effektivt organiserades. Men icke blott behovet av religionsvård framträdde i de krigförande arméerna och marinerna. Under det långa kriget uppstod också en allt starkare längtan efter tillgodoseendet av kulturell förströelse i form av böcker, film, tidningar, m. m. I stor utsträckning blev det militärprästernas uppgift att också här göra en insats. Men företrädesvis kom det kulturella arbetet att påvila frivilliga organisationer, i ententeländerna främst K. F . U. M., vilka utförde ett för soldaternas allmänna moral, trevnad och goda humör mycket

27 värdefullt arbete. Icke minst under det ofta enformiga ställningskriget blev den kulturella vården av ofantligt stärkande och uppfriskande betydelse. De bibliotek, som på särskilda vagnar eller på annat sätt distribuerades till fronterna, möttes överallt med entusiasm. Många exempel givas i Lindbergs ovan nämnda utredning på att behov fanns inom de krigförande arméerna av både organiserad och på förhand väl förberedd själavård och kulturell vård, kompletterade med frivillig verksamhet i bägge riktningarna. De sakkunniga hysa den uppfattningen, att någon vidare motivering för vare sig religionsvården eller den kulturella vården i fält icke kan vara behövlig än den hänvisning till de erfarenheter från världskriget, som här givits. Med djup känsla av allvar inför utredningens resultat i avseende å den förefintliga mobiliseringsplanen med dess organisatoriska otillräcklighet, dess avsaknad av instruktioner och anvisningar, dess brist på övat folk som i en kritisk stund skulle kunna sättas in i arbetet och från början utföra en välsignelsebringande och allmännyttig gärning, hava de sakkunniga gått till verket att åstadkomma ett förslag till en åtminstone begynnelsevis tillräcklig och effektiv organisation av den religiösa och kulturella vården vid försvarsväsendet vid inträffande mobilisering.

2. Fredsorganisation. När de sakkunning gått att undersöka de nuvarande fredsförhållanden, under vilka andlig vård utövas vid armén, marinen och flygvapnet, hava de uppställt fyra spörsmål till besvarande. a. I vilken utsträckning bedrives alltjämt pastoral vård genom Svenska kyrkans prästerskap? b. I vilken utsträckning, på vilket sätt och av vilka bedrives frivillig verksamhet med religiös syftning? c. I vilken utsträckning befrämjas de kulturella intressena? d. I vilken utsträckning tillämpas gällande tjänstgöringsreglementens bestämmelser angående gudstjänster, korum m. m.? Redan vid försöken att vinna en klar överblick över dessa frågor har det visat sig, att frånvaron av fasta bestämmelser för den andliga vårdens handhavande och ett ledande organ för densamma vålla svårigheter. Cheferna för armén, marinen och flygvapnet hava överlämnat till de sakkunniga redogörelser från samtliga dem underlydande chefer över användningen av # dem tillkomna medel, utgångna av statsanslaget till befrämjande av den andliga vården under budgetåret 1936/1937. Därjämte hava rapporterna innehållit meddelanden om i vilken utsträckning gudstjänster och korum hållits. Svenska kyrkans diakonistyrelses militärutskott har tillhandahållit material för bedömande av den pastorala vården och den kyrkliga frivilliga verksamheten. Förbundet Soldaternas vänner har genom sin sekreterare lämnat uppgifter för den av förbundet befrämjade verksamheten vid vissa soldathem och eljest.

28 E t t flertal präster, som fungera som militärpastorer, hava på anmodan direkt till de sakkunninga lämnat redogörelser för sin verksamhet. Så hava ock en del därtill ombedda soldathemsföreståndare. Varken diakonistyrelsens militärutskott eller Centralstyrelsen för förbundet Soldaternas vänner äger sådan befogenhet gentemot de lokala organ, vilkas verksamhet de främja, att dessa senare kunna sägas stå i lydnadsförhållande till de förra. Uppgifterna hava därför kunnat givas endast med reservation för en viss ofullständighet. Gränserna mellan å ena sidan pastoral verksamhet i inskränkt mening, d. v. s. av präster i Svenska kyrkan utövad själavård vid gudstjänster, korum, medverkan vid »krigsmans erinran», sjukbesök, besök å arrestlokaler, mässar och dagrum m. m., samt prästerliga ämbetsförrättningar i övrigt och å andra sidan den av präster, predikanter, soldatmissionärer, soldathemsföreståndare m. fl. ledda friare verksamheten genom bibelsamtal, bönestunder, soldataftnar, samkväm och dylikt hava ävenledes varit svåra att draga. Slutligen har det visat sig stöta på hinder att göra boskillnad mellan anordningar, som haft religiöst syfte, och sådana som varit av allmänbildande karaktär, enär ofta ett allmänbildande föredrag hållits vid t. ex. samkväm, som begynt eller avslutats med andaktsstund. Av utredningen har nämligen framgått, att den kulturella vården vid truppförbanden huvudsakligen utövats av den personal, som stått i de religiösa intressenas tjänst. Allmänbildande föreläsningar hava dock hållits vid militära skolor och truppförband på respektive chefers personliga initiativ, utan att samtidigt något religiöst moment förekommit. För att till en början klargöra de ekonomiska betingelserna för den andliga vård, som nu utövas inom förs vars väsendet, följer här nedan dels redogörelse för dispositionen av för ändamålet utgångna statsmedel för budgetåren 1936/1937 samt 1937/1938, dels diakonistyrelsens militärutskotts redogörelse för fördelningen av genom kollekter i rikets kyrkor åren 1936 och 1937 inkomna kollektmedel, dels ock utdrag ur förbundet Soldaternas vänners revisionsberättelser för 1936 och 1937. De sakkunniga hava icke funnit anledning att inhämta uppgifter om vad som utgivits för soldathemsverksamhet av de skilda organisationer, som äga och driva soldathem. För budgetåret 1936/1937 var dispositionen av anslaget till befrämjande av den andliga vården vid försvarsväsendet, då uppgående till 44 500 kronor, enligt kungl. brev den 29 november följande: Såsom arvode åt regementspastorn vid Kronor Livregementet till häst 1,170: — För andlig vård vid: Krigsskolan 800: — Arméns underofficersskola 240: — Livregementets grenadjärer, Jämtlands fältjägarregemente, Norra skånska infanteriregementet, Södra skånska infanteriregementet, Upplands, Skaraborgs, Södermanlands och Jönköpings-Kalmar regementen, Dalregementet, Hälsinge, Älvsborgs, Hallands och Bohus-

29 Kronor läns regementen, Gotlands infanterikår samt Västerbottens, Västernorrlands och Värmlands regementen, för varje truppförband 240 kronor eller tillhopa Svea livgarde Göta livgarde med fästningsbataljonen i Vaxholm Livgrenadjärregementet och Kronobergs regemente med detachementet i Karlskrona, för varje truppförband 150 kronor eller tillhopa Skånska kavalleriregementet, Livregementets husarer samt Norrlands dragonregemente, för varje truppförband 240 kronor eller tillhopa Göta artilleriregemente Svea och Wendes artilleriregementen samt Smålands arméartilleriregemente, för varje truppförband 240 kronor eller tillhopa Svea ingenjörkår Göta ingenjörkår och Fälttelegrafkåren, för varje truppförband 240 kronor eller tillhopa Svea trängkår, Göta trängkår, Norrlands trängkår och Skånska trängkåren, för varje truppförband 240 kronor eller tillhopa Vaxholms kustartilleriregemente Karlskrona kustartilleriregemente Flygkrigsskolan Västmanlands flygflottilj Roslagens flygflottilj Såsom bidrag till soldathems verksamhet utövad av: Föreningen K. F. U. M:s soldathem, Kristianstad Kronobergs läns missionsförenings soldathem, Växjö Soldathemmet i Karlskrona Föreningen Soldaternas vänner i Halmstad Föreningen Hälsingborgs soldatmission Soldathemmet vid garnisonen i Skövde Västergötlands missionsförening, Skövde Älvsborgs regementes soldathem Föreningen Soldaternas vänner, Borås Bohusläns regementes soldathem Ynglingaföreningen Libanons soldathem, Uddevalla Föreningen Soldaternas vänner i Värmland, Karlstad Ynglingaföreningen Libanons soldathem, Göteborg Drottning Victorias soldathem å Karlsborg Föreningen Soldaternas vänner i Stockholm Stiftelsen Oscar-Fredriksborgs soldathem Föreningen Soldaternas vänner inom Örebro län, Örebro Upplands Ansgariiförbunds soldathem, Uppsala Föreningen Södermanlands regementes soldathem Föreningen Soldaternas vänner i Södermanland, Strängnäs Sällskapet Soldaternas vänner i Linköpings stift, Linköping Föreningen Soldaternas vänner i Eksjö Svenska Alliansmissionens ungdomsförbunds soldathem, J ö n k ö p i n g . . J ä m t l a n d s fältjägarregementes soldathem J ä m t l a n d s läns Lutherska ungdoms- och missionsförenings soldathem, Östersund Dalarnas Ansgariiförenings soldathem, Falun Hälsinge regementes soldathem Hallands regementes soldathem

4,080: — 100: — 480: — 300: — 720: — 150: — 720: — 100: — 480: — 960: — 450: — 350: — 400: — 240: — 200: — 800: — 600: — 480: — 600: — 600: — 800: — 200: — 480: — 480: — 480: — 480: — 600: — 600: — 960: — 1,200: — 600: — 600: — 480: — 320: — 320: — 1,040: — 960: — 680: — 665: — 320: — 600: — 600: — 480: —

30 Västerbottens läns Lutherska missions- och ungdomsförbund, Umeå Soldathemmet »Konung Oscar II:s paviljong», Boden Svenska missionsförbundets soldathem, Boden Soldathemmet å Visborgs slätt Föreningen Soldaternas vänner för verksamheten i örlogshemmet vid Vitså brygga invid Hårsfjärden Soldathemmet i Västerås Såsom bidrag till verksamhet utövad av: Skeppsgossehemmet i Karlskrona Skeppsgossehemmet i Marstrand Såsom bidrag till centralstyrelsen för förbundet Soldaternas vänner Till Kungl. Maj:ts disposition för oförutsedda behov

Kronor 1,040: — 1,200: — 1,600: — 600: — 300: — 480: — 800: — 600: — 8,000: — 915: — 44,500: —

eller tillhopa fyrtiofyratusenfemhundra

kronor.

E n l i g t K u n g l . brev d e n 1 4 j a n u a r i 1 9 3 8 d i s p o n e r a d e s s a m m a för b u d g e t å r e t 1 9 3 7 / 1 9 3 8 på följande s ä t t : Kungl. Maj:t fastställer för budgetåret 1937/1938 följande medel å riksstaten för budgetåret 1937/1938 till befrämjande

anslag

fördelning

av den andliga vården vid försvars väsendet reservationer å tidigare anslag till samma ändamål

av

Kronor 50,000: — 11,126:44 61,126:44

För andlig vård v i d : Krigsskolan Arméns underofficersskola Norra skånska infanteriregementet, Södra skånska infanteriregementet, Upplands, Skaraborgs, Södermanlands och Jönköpings-Kalmar regementen, Dalregementet, Hälsinge, Älvsborgs, Hallands, Bohusläns, Västernorrlands och Värmlands regementen, för varje truppförband 240 kronor, eller tillhopa Göta livgarde med fästningsbataljonen i Vaxholm Livregementets grenadjärer, Livgrenadjärregementet, J ä m t l a n d s fältjägarregemente och Västerbottens regemente, för varje truppförband 150 kronor, eller tillhopa Gotlands infanteriregemente Livregementet till häst, Skånska kavalleriregementet, Livregementets husarer samt Norrlands dragonregemente, för varje truppförband 240 kronor, eller tillhopa Göta och Wendes artilleriregementen samt Smålands arméartilleriregemente, för varje truppförband 240 kronor, eller tillhopa Svea artilleriregemente Norrlands artilleriregemente och Gotlands artillerikår, för varje truppförband 100 kronor, eller tillhopa Svea ingenjörkår Göta ingenjörkår Signalregementet Svea trängkår, Göta trängkår och Skånska trängkåren, för varje truppförband 240 kronor, eller tillhopa Norrlands trängkår

800: — 240: —

3,120: — 400: — 600: — 100: — 960: — 720: — 200: — 200: — 100: — 240: — 240: — 720: — 200: —

31 Vaxholms kustartilleriregemente Karlskrona kustartilleriregemente Flygkrigsskolan Västmanlands och Östgöta flygflottiljer, hopa Roslagens flygflottilj

Kronor 700: — 500: — 350: — vardera 200 kronor, eller till400: — 350: —

Såsom bidrag till soldathemsverksamhet utövad av: Föreningen K. F. U. M:s soldathem, Kristianstad Kronobergs läns missionsförenings soldathem, Växjö Soldathemmet i Karlskrona Hallands regementes soldathem Föreningen Soldaternas vänner i Halmstad Föreningen Hälsingborgs soldatmission Viss soldathemsverksamhet vid Skånska trängkåren Soldathemmet å Visborgs slätt Soldathemmet vid garnisonen i Skövde Västergötlands missionsförening, Skövde Älvsborgs regementes soldathem Föreningen Soldaternas vänner, Borås Bohusläns regementes soldathem Ynglingaförningen Libanons soldathem, Uddevalla Föreningen Soldaternas vänner i Värmland, Karlstad Ynglingaföreningen Libanons soldathem, Göteborg Drottning Victorias soldathem å Karlsborg Föreningen Soldaternas vänner i Stockholm Stiftelsen Oscar-Fredriksborgs soldathem Föreningen Soldaternas vänner inom Örebro län, Örebro Upplands Ansgariiförbunds soldathem, Uppsala Föreningen Södermanlands regementes soldathem Föreningen Soldaternas vänner i Södermanland, Strängnäs Sällskapet Soldaternas vänner i Linköpings stift, Linköping Föreningen Soldaternas vänner i Eksjö Svenska Alliansmissionens ungdomsförbunds soldathem, Jönköping .. J ä m t l a n d s fältjägarregementes soldathem J ä m t l a n d s läns Lutherska ungdoms- och missionsförenings soldathem i Östersund Dalarnas Ansgariiförenings soldathem, Falun Hälsinge regementes soldathem ( Västerbottens läns Lutherska missions- och ungdomsförbund, Umeå Soldathemmet »Konung Oscar II:s paviljong», Boden Svenska missionsförbundets soldathem, Boden Drottning Victorias örlogshem i Stockholm Föreningen Soldaternas vänner för verksamheten i örlogshemmet vid Vitså brygga invid Hårsfjärden Soldathemmet i Västerås Såsom bidrag till verksamhet utövad av skeppsgossehemrnet i Karlskrona Såsom bidrag till Svenska kyrkans diakonistyrelses militärutskott .. Såsom bidrag till centralstyrelsen för förbundet Soldaternas vänner Till Kungl. Maj:ts disposition

800: — 600: — 480: — 480: — 600: — 600: — 320: — 600: — 800: — 200: — 480: — 480: — 480: — 480: — 600: — 600: — 960: — 1,200: — 600: — 600: — 480: — 320: — 320: — 1,040: — 960: — 680: — 665: —

1,200: — 2,000: — 8,000: — 12,801:44

Summa kronor

61,126: 44

320: — 600: — 600: — 1,040: — 1,200: — 1,600: — 3,300: — 300: — 600: —

32 Diakonistyrelsens

Militärutshott.

Fördelning av kollektmedel för 1936. G ö t a livgarde, Stockholm » » , Vaxholm Livregementets grenadjärer Livgrenadjärregementet och Svea trängkår med aspirantskola Norra skånska infanteriregementet Södra skånska infanteriregementet Upplands regemente Skaraborgs regemente Södermanlands regemente Kronobergs regemente, Karlskrona Jönköpings-Kalmar regemente Dalregementet Hälsinge regemente Älvsborgs regemente Hallands regemente Bohusläns regemente Gotlands infanterikår Västerbottens regemente Västernorrlands regemente Värmlands regemente Skånska kavalleriregementet Livregementets husarer Norrlands dragonregemente Göta artilleriregemente Wendes artilleriregemente Smålands arméartilleriregemente Svea ingenjörkår Göta ingenjörkår Göta trängkår Norrlands trängkår Skånska trängkåren Första intendenturkompaniet Bodens garnison Karlsborgs garnison Arméns underofficersskola Flottans station, Stockholm Drottning Viktorias Örlogshem, Stockholm Vaxholms kustartilleriregemente Västmanlands flygflottilj Roslagens flygflottilj Flygkrigsskolan Summa kronor Fördelning av kollektmedel för

Kronor 200: — 200: — 500: — 1 000: — 200: — 200: — 800: — 800: — 600: — 300: — 250: — 500: — 300: — 350: — 600: — 350: — 400: — 200: — 500: — 200: — 400: — 200: — 200: — 200: — 250: — 400: — 100: — 300: — 150: — 100: — 200: — 200: — 300: — 400: — 150: — 400: — 300: — 400: — 250: — 300: — 400: — 13 450: —

1937.

Svea livgarde Göta livgarde Livregementets grenadjärer Livgrenadjärregementet Norra skånska infanteriregementet Södra skånska infanteriregementet

200: — 400: — 500: — 600: — 200: — 200: —

33 Upplands regemente Skaraborgs regemente Södermanlands regemente Kronobergs regemente Jönköpings-Kalmar regemente Dalregementet Hälsinge regemente Älvsborgs regemente Hallands regemente Bohusläns regemente Gotlands infanteriregemente Västernorrlands regemente Värmlands regemente Skånska kavalleriregementet Göta artilleriregemente Wendes artilleriregemente Smålands arméartilleriregemente Gotlands artillerikår Göta ingenjörkår » » , Karlskrona Fälttelegrafkåren Svea trängkår Norrlands trängkår Skånska trängkåren Första intendenturkompaniet Bodens garnison Arméns underofficersskola Vaxholms kustartilleriregemente Roslagens Flygkrigsskolan Flottans station, Stockholm

Kronor 700: — 300: — 500: — 300: — 250: — 500: — 500: — 350: — 600: — 400: — 400: — 500: — 200: — 400: — 200: — 250: — 400: — 300: — 200: — 150: — 200: — 200: — 100: — 300: — 200: — 600: — 150: — 400: — 300: — 600: — 700: —

flygflottilj

Summa kronor Förbundet

Soldaternas

13 250: —

vänner.

I n k o m s t e r 1 9 3 6: Behållning från år 1935: I kassan 4: 29 Innestående i Stockholms Intecknings Garanti A.-B.: å sparkasseräkning 3 550: 66 å kapitalräkning 2 500: — Innestående å Postsparbanken 299: 10 Innestående å Postgiro 1 388: 59 7 742; 64 Räntor för år 1935 60: 95 Inkomster under år 1936: Statsanslag 8 600: — Kyrkokollekter 11 968: 95 Årsavgifter 1 350: — Anslag och gåvor m. m. från bibelsällskap, konferenser och enskilda till anskaffning av Fälttestamenten 986: 56 Offerdagskollekter m. m 341: 16 23 246: 67 Summa kronor 2 1 2 3 88

31 050: 26 3

34 Kronor Fördelning av Centralstyrelsens Löner Reseverksamheten Centralstyrelsens resor Gudstjänster vid Kustflottan Vitså Örlogshem Konferenser och kurser Stöd åt lokalorganisationer Expeditionskostnader (inkl. hyra) Tryck Fälttestamenten Krans

utgifter

under

år

1936. 5 883: 3 3 1 582: 10 292: 35 228: 4 5 2 385: 78 172: 40 400: — 1 846: 95 318: 63 7 645: 31 20: 25

Summa kronor Förbundet

Soldaternas

20 775: 55

vänner.

Inkomster 1937: Behållning från år 1936: I kassan Innestående i Stockholms Intecknings Garanti A.-B.: å sparkasseräkning å kapitalräkning Innestående å Postsparbanken Innestående å Postgiro Räntor år 1936 Räntor år 1937

27: 06 3 959: 68 4 211: 04 305: 08 1 771: 85 \Q 274: 71 72: 27 91: 59

Övriga inkomster under år 1937: x Statsanslag Kyrkokollekter 12 663: 85 Årsavgifter 925: — Anslag och gåvor från bibelsällskap och enskilda till anskaffning av Fälttestamenten 807: 60 Offerdagskollekter m. m 687: 75 Lån från Fälttestamentsfonden 2 000: — H y r a för Vitså Örlogshems radioapparat vinterhalvåret 1936—1937 25: — Likvid för två Fälttestamenten 3: 26 17 112: 46 Summa kronor Fördelning av Centralstyrelsens Löner Reseverksamheten Centralstyrelsens resor Gudstjänster vid Kustflottan Vitså Örlogshem Konferenser och kurser Stöd åt lokalorganisationer

utgifter

under

år

27 5 5 1 : 0 3

1937. 6 067: 50 1 858: 45 235: 50 120: — 2 594: 87 1 845: 07 300: —

1 Blev tillgängligt först i början av år 1938 och kommer att upptagas i revisionsberättelsen för detta år.

35 Kronor

Expeditionskostnader (inkl. hyra) Tryck Fälttestamenten Begravningskostnader Kransar vid tre begravningar

1 788: 10 375: 88 9 327: 90 889: 39 62: 75 Summa kronor 25 465: 41

a. Pastoral vård. Vid en granskning av de från de militära cheferna inkomna rapporterna framgår beträffande den pastorala vården följande. Inom I. arméfördelningen hava sju truppförbandschefer uppdragit åt särskilt anmodad präst att svara för religionsvården vid förbandet. Härför har vederbörande präst ägt att uppbära hela det tillgängliga statsanslaget eller större delen därav. Vid Kronobergs regemente har dock regementspastorn dels erhållit förordnande av domkapitlet i Växjö, dels ock uppburit arvode från särskild »soldathemsfond». Fyra truppförbandschefer hava valt att tillfälligtvis anmoda pastor att förrätta förekommande gudstjänster m. m. Ersättning har då utgått ur statsanslaget för varje gång. Inom II. arméfördelningen finnas vid tre truppförband för religionsvården särskilt vidtalade präster, varförutom i ett fall truppförbandschefen ingått avtal med kyrkoherden i den församling, inom vilken truppförbandet är förlagt, att ombesörja religionsvården, vilket delvis skett med biträde av värnpliktig präst. Till dessa präster utgår ersättning i ett för allt. Två truppförband betjänas pastoralt genom Härnösands stiftsråds ombud i Östersund, vilken uppbär ersättning ur statsanslagen till de i Östersund förlagda truppförbanden. Inom III. arméfördelningen finnes för Karlsborgs garnison (två truppförband) särskild garnisonspastor, tillika kyrkoherde i Karlsborgs församling. Vid fem truppförband hava regementspastorer anmodats ombesörja den andliga vården, vid ytterligare ett äro tvenne präster omväxlande sysselsatta och vid ett förband hava flera präster tillfälligtvis tjänstgjort. Inom IV. arméförvaltningen äro vid sex truppförband religionsvården anförtrodd åt särskilda regementspastorer, vid de övriga sex hava präster vid enstaka tillfällen anmodats biträda. Inom övre Norrlands trupper äro fem truppförband förlagda i Boden, där särskild garnisonspastor är anställd. Vid fördelningens två övriga truppförband är vid det ena den andliga vården anförtrodd åt regementspastor, vid det andra har pastor anlitats för av regementschefen anbefallda gudstjänster. Inom Gotlands trupper hava för gudstjänster och föredrag m. m. flera präster vid olika tillfällen tagits i anspråk. Vid marinen finnas i Stockholm två och i Karlskrona tre fast anställda amiralitetspräster. Därutöver har fartygspastor medföljt flygplanskryssaren Gotland på dess långresa vintern 1937—1938. Han har förutom fritt kosthåll uppburit 2 000 kronor enligt särskilt medgivande utanordnade ur

anslaget till den andliga vårdens befrämjande under budgetåret 1937/1938. Vid Västkustens marindistrikt har vid skilda tillfällen präst biträtt vid gudstjänster m. m. Vid de båda kustartilleriregementerna hava särskilt an- | modade präster ombesörjt den andliga vården och härför såsom arvoden upp- j burit de till regementena utgångna statsmedlen. Inom flygvapnet hava tillfälligtvis präster tjänstgjort vid två flygförband. Vid de två övriga synes ingen pastoralvård hava förekommit. Vid flygkrigsskolan hava gudstjänster anordnats av den vid Skånska kavalleriregementet tjänstgörande regementspastorn. Vid en undersökning av omfattningen av den andliga vård, för vilken de nämnda prästerna tagits i anspråk, framgår, att vid somliga militära förband personalen blivit betjänad i en utsträckning, som må anses tillräcklig, under det att vid andra den pastorala vården, därest sådan överhuvud förekommit, blivit i ringa mån utövad. Som ett allmänt omdöme kan sägas, att större utrymme beretts åt militärprästers verksamhet inom förband, där sådan präst varit av vederbörande chef ombedd att som chefens förtroendeman leda och svara för den andliga vården. Mycket aktningsvärda insatser hava gjorts av sådana präster till personalens uppbyggelse, allmänbildning och trevnad även vid sidan om de på order anbefallda gudstjänsterna m. m., ett förhållande till vilket de sakkunniga senare återkomma. De militära chefernas personliga intresse har synbarligen också varit en avgörande faktor. Där chefen själv .varit angelägen om att bereda sin underlydande personal tillfällen till religiös uppbyggelse, har också militärprästens arbete kunnat utföras under gynnsamma betingelser, och den rätta frivilligandan har i kunnat komma till uttryck. Den tjänstgörande prästen har då haft det behövliga stödet för sitt arbete och utrustats med nödiga befogenheter till att själv taga initiativ och avgiva förslag till den andliga vårdens utövande vid förbandet. Utan dylika befogenheter blir även den mest nitiske präst beskuren i sin gärning. Vid de militära förband, där pastoral medverkan tagits i anspråk för särskilda förrättningar och arvode erhållits för var gång, har prästen givetvis blott kunnat betraktas och betrakta sig själv som en främling, vilken icke ägt möjlighet till förtroligare umgänge med truppförbandets personal. Då de sakkunniga förmena, att den personliga umgängeisen med personalen, förtrogenheten med det särskilda förbandets förhållanden, känslan av att på ett organiskt sätt höra tillsammans med förbandet äro ytterst värdefulla tillgångar för de präster, som skola utöva pastoralvård inom försvarsväsendet, anse de sakkunniga, att anordningen med blott tillfälligt tjänstgörande präster i regel icke tillgodoser det föreliggande behovet. Då härtill kommer, att den ekonomiska ersättningen blir orättvist fördelad, i det somliga präster uppbära ett arvode av i genomsnitt 240 kronor för ett helt års nitiskt och mångskiftande arbete, under det andra för blott en enda predikan hava erhållit ända till 50 kronor, måste de sakkunniga i stort sett underkänna den nu gällande formen för pastoralvård vid försvarsväsendet.

37 Då det emellertid blivit genom utredningen bestyrkt, att prästerlig medverkan i truppförbandens andliga vård anses nödig, i det så gott som alla militära chefer, trots regementspastorsinstitutionens officiella indragning, funnit sig böra i större eller mindre utsträckning anlita präster för gudstjänster m. m., hava de sakkunniga velat föreslå en anordning för pastoralvården, som kan på ett bättre sätt än den nuvarande fylla sin uppgift och bliva till fromma för den militära personalen, särskilt den värnpliktiga ungdomen. Härvid har jämväl tagits i betraktande det framträdande behovet av en central myndighet för kontroll och sammanhållning av samt vägledning för den pastorala vården. b. Frivillig verksamhet. Den frivilliga verksamheten till förmån för den religiösa vården vid försvarsväsendet är väl känd och har av såväl militära som civila myndigheter vid flera tillfällen omnämnts med uppskattning. Som tidigare omförmälts, företrädes denna verksamhet huvudsakligen av å ena sidan förbundet Soldaternas vänner och därtill anslutna lokalorganisationer samt å andra sidan av Svenska kyrkans diakonistyrelses militärutskott och i samarbete därmed stående militärpräster och soldathemsstyrelser. Till Soldaternas vänner äro enligt centralstyrelsens årsberättelse 1936 anslutna 29 lokala sammanslutningar av företrädelsevis frikyrklig eller alliansbetonad karaktär. Årsberättelsen redogör för verksamheten vid 18 till förbundet anslutna soldathem. För att belysa den omfattning, som förbundets verksamhet har, återgives här en sammanställning, som uppgjorts av förbundets sekreterare på anmodan av de sakkunniga. »Till sakkunniga rörande den andliga vården vid försvarsväsendet. Jämlik sakkunnigas skrivelse den 10 december 1937, angående bland annat statistiska uppgifter rörande förbundet Soldaternas vänners verksamhet, får jag härmed äran lämna nedanstående uppgifter avseende förbundets verksamhet under år 1937. 7. Sammankomster (möten) avseende: a. kunskapsmeddelelse, väckelse, uppbyggelse 1 907 b. etisk fostran 79 c. allmänbildning 157 d. vederkvickelse (i allmänhet med religiöst inslag) 280 Summa 2 423 Antal besök i hemmen och antal deltagare i sammankomsterna (lågt räknat) 925 300. Anm. 1. Att särskilja de olika slagen av under a. ovan angivna möten låter sig icke göra, enär de religiösa mötena i allmänhet avse allt det ifrågavarande. Anm. 2. Att närmare angiva antalet deltagare i de olika sammankomsterna låter sig icke göra, enär den vid de olika organisationerna förda statistiken i de flesta fall icke är tillräckligt omfattande. Anm. 3. Antalet besökare och deltagare är mycket lågt beräknat. Med stor sannolikhet har antalet besök å hemmen och deltagare i sammankomsterna betydligt överstigit en miljon.

38 II. Beträffande skillnaden i besöksfrekvensen mellan värnpliktiga och fast anställda råder på de flesta håll det förhållandet, att de värnpliktiga icke blott till antalet utan även procentuellt i betydligt större antal besöka hemmen. Undantag utgöra tvenne garnisoner i Skåne, där förhållandet är omvänt, en garnison i Småland, där volontärrekryterna besöka hemmen i lika stort antal som de värnpliktiga, samt en garnison i Uppland, där antalet besökande stamanställda är ganska stort. På flera håll har den iakttagelsen gjorts, att de fast anställda livligt frekventera hemmen de tider, då relativt få värnpliktiga äro i tjänstgöring, men hålla sig borta under de tider, då de stora värnpliktskontingenterna äro i tjänstgöring. III. De besökande tillhöra alla samhällsställningar. Ju komfortablare hem desto större antal sådana, som vant sig vid större anspråk i livet. Från flera håll rapporteras, att officersaspiranter och studenter till ganska stort antal besöka hemmen. Det stora flertalet besökare är jordbruks- och industriarbetareungdom, men dessa kategorier äro ju också de största i landet. Man kan icke säga, att någon särskild samhällskategori mer eller mindre än andra besöker hemmen. IV. En gren av verksamheten, som icke kan statistiskt belysas, men som är av den mest vittgående betydelse, och som därför i detta sammanhang bör särskilt framhållas, är soldathemsföreståndarnas och deras medhjälpares personliga insats i verksamheten icke minst i det personliga umgänget med de besökande. Stockholm den 22 januari 1938. F. A. Berglund. Sekreterare.» I anslutning till ovanstående uppgifter har sekreteraren hos diakonistyrelsens militärutskott, tillika de sakkunnigas sekreterare, sammanställt rapporter från de soldathem, som äro truppförbandens egna eller ägas av kyrkliga stiftelser. De äro till antalet 12. Från dessa hava någorlunda fullständiga siffror kunnat meddelas från 9. Dock har endast i ett fall den totala besökssiffran vid soldathemmet för året kunna uppgivas, nämligen från Hälsinge regementes, där den nått något över 20 000. Sammankomster (möten) avseende: a. kunskapsmeddelelse, väckelse, uppbyggelse b. etisk fostran c. allmänbildning d. vederkvickelse

497 21 73 196 Summa 787

Besöksantalet vid dessa sammankomster har angivits till omkring 33 000, en siffra, som på grund av det statistiska materialets ofullständighet torde vara mycket låg i förhållande till den verkliga. I övrigt gälla samma reservationer, som ovan anförts till förbundet Soldaternas vänners sammanställning. I detta statistiska sammandrag ingå icke de andaktsstunder, föredrag m. m., som på annan plats än i soldathem anordnats av de fungerande militärprästerna vid sidan om de av vederbörande chefer anbefallda gudstjänsterna, korum m. m. De inkomna rapporterna klargöra, att en ganska omfattande »frivillig» verksamhet utövas av flera sådana präster. Denna verksamhet, som försiggår

39 i regementenas gymnastiksalar, matsalar, mässar och dylikt eller i lokalförsamlingarnas kyrkor eller församlingshus, låter sig icke statistiskt beräkna. Av utredningen angående den frivilliga religiösa vården vid försvarsväsendet framgår, att densamma utövas på ett i stort sett tillfredställande sätt och utgör en viktig och värdefull faktor i den andliga vården överhuvud taget. De sakkunniga anse därför, att denna yerksamhet bör av statsmakterna understödjas i samma omfattning som hittills. Till organisatoriska synpunkter och förslag i förevarande fråga återkomma de sakkunniga i den speciella delen av betänkandet. c. Kulturell vård. Den kulturella vården vid försvarsväsendet har redan i det föregående berörts. Den har, som av de statistiska sammandragen framgår, i ej ringa utsträckning ombesörjts av de för den frivilliga religiösa vården verksamma organisationerna. På initiativ av respektive chefer hava jämväl föredrag av allmänbildande natur hållits samt anordningar träffats för personalens vederkvickelse på fritid. Av uppgifter, som inhämtats av de sakkunniga, framgår, att bibliotek finnas vid så gott som alla militära förband. Mer än 30 dylika bibliotek innehålla ett bokbestånd på över 500 band. 18 av dessa räkna över 1 000 band. Vid ett regementsbibliotek finnas ej mindre än 6 000 band, vid ett annat 4 200. På ett fåtal förband äro biblioteken fördelade på kompanierna, respektive batterierna och skvadronerna. De sakkunniga hava ock inhämtat, att de flesta soldathem äro försedda med bibliotek och att dessa flitigt anlitas. Där biblioteksrörelsen väl handhaves, visar det sig, att läslusten hos den militära personalen är stor. Emellertid synas icke alltid biblioteken skötas så, att deras ändamål kommer till sin rätt. Det synes de sakkunniga angeläget, att sådana föreskrifter givas och anordningar träffas, som jämväl åt biblioteksverksamheten skänka full effektivitet. Under det att religiöst studiearbete i form av bibelstudier och bibelsamtal i mindre kretsar förekommer vid flera truppförband, synes organiserad studiecirkelverksamhet i allmänbildande, icke religiösa ämnen icke alls förekomma. De sakkunniga anse ett behov härav föreligga samt att detta behov till den militära personalens bästa bör på lämpligt sätt ej blott tillfredsställas utan också ökas och fördjupas. En av de sakkunniga har, med de övrigas instämmande, till utredningen antecknat följande: »De senare årens utveckling visar, att frågan om en nations värnkraft alltmera tenderar att bli en hela folkets angelägenhet. Det med den fortgående sociala utjämningen stärkta nationalmedvetandet har skapat ett starkare intresse för och omsorg om försvarsanstalternas styrka och effektivitet än förut. Viljan till försvar har blivit mera påtaglig. Av betydelse är då, att man vid den andliga vårdens utövande även söker knyta an till de breda

40 folklagrens idealism, som tagit sig praktiskt de starkaste uttrycken i de stora folkbildningsorganisationerna. Samhörigheten mellan armé och folk har alltid varit av stor betydelse i tider av ofärd. Den moderna krigföringen har understrukit nödvändigheten härav. Krigets utsträckning på djupet genom luftvapnets tillkomst gör att varje livsviktig punkt i landet kan direkt angripas. Den fordomtida blinda förödelsen har ersatts av en medveten skadegörelse. I anfallsplanerna ingår en strävan att träffa där känsligheten är störst. Erfarenheterna hava lärt, att kriget icke bara avgöres av de yttre militära krigshändelserna utan i lika hög grad är avhängigt av hela folkets andliga motståndskraft och segervilja. Den andliga vården bör därför icke inskränka sig till att i händelse av mobilisering tillmötesgå och väcka behovet av religiös vederkvickelse. Den bör medverka till stärkandet av den känsla för ödesgemenskap mellan folk och armé, som kan utlösas i förtroendefullt och fruktbärande samarbete. Redan i fredstid bör i någon form givas uttryck åt det faktum, att försvaret är folkets gemensamma egendom, som måste hämta sin livskraft ur hela nationen. Värnplikten får därmed en djupare och allvarligare mening än vad som alltför ofta varit fallet. Detta färgar i sin tur av sig på den allmänna andan och undertrycker de »förråande» tendenser, som enligt mångas föremenande erhålla god jordmån under fullgörandet av den militära plikten mot fosterlandet. Det har alldeles riktigt framhållits, att man vid den andliga vårdens utövande icke bör inskränka sin verksamhet till att tillmötesgå redan förefintliga behov. Tvärtom gäller det att väcka och skapa behov, att framkalla kunskapstörst, andlig åtrå och längtan. Detta kan dock endast ske genom att knyta an till redan förefintliga intressen och behov. En rent personligt vårdande fostran, där kontakten med den enskilde uppnås, är här av största värde. E n allmänt hållen förkunnelse kan endast i undantagsfall göra samma verkan. Av stor vikt är vidare att det privata livet under värnpliktstiden mellan de militära övningarna så vitt möjligt ger utrymme för de intressen, som den unge mannen redan före sin inryckning ägnat sin uppmärksamhet. Därigenom underlättas tjänsten. Den värnpliktige eller militäranställde växer lättare in i sin nya miljö, och förståelsen för och fördragsamheten mot de för honom att börja med ovana förhållandena infinner sig omedvetet och naturligt. Därmed har också en av de orsaker, som framkallat överdrifter av moraliskt icke önskvärt slag, undanröjts. När det gäller att tillmötesgå ungdomens inom försvaret eventuellt förekommande kynnen och intressen kan det vara befogat att erinra om de fria folkbildningsorganisationernas omfattning och organisatoriska styrka. Det ger nämligen en antagbar bild av de strömningar, som även förekomma bland den stamanställda och värnpliktiga ungdomen. Arbetarnas Bildningsförbund räknar i runt tal 1 100 000 personliga medlemmar. Svenska Landsbygdens Studieförbund 70 000 och Jordbrukareungdomens Förbund 30 000. Därtill komma Godtemplarordens Studieförbund, Nationaltemplarordens Studie-

41 förbund, Sveriges Kristliga Bildningsförbund och de till Blå Bandets studieorganisationer anslutna medlemmarna. Som exempel på det förefintliga studieintresset kan anföras, att ungefär 70—75 000 män och kvinnor under 30 år för närvarande deltaga i studiecirklarnas arbete enbart inom Arbetarnas Bildningsförbund. Därtill komma alla de, som besöka mera tillfälligt anordnade föreläsningar och kurser. Ur militär synpunkt torde det dessutom vara önskvärt att ernå en mera omedelbar kontakt med folket och den allmänna samhällsverksamheten. Arméns isolering måste leda till försvarsväsendets försvagande.^ Arméns moral blir ofta en direkt spegelbild av de känslor, stämningar och uppfattningar, som är rådande bland breda folklager om försvarets betydelse, uppgift och ställning i samhället. Vill man skapa intimare förbindelser mellan riksförsvaret och dem, varur detta skall hämta sin kraft, så står den möjligheten öppen genom samarbete med de fria folkbildningsorganisationerna. De s. k. bildningsråden skulle rätt använda kunna tjäna som en slags förbindelsetjänst med ömsesidigt utbyte för de berörda parterna.» d. Gudstjänst och korum. Om gudstjänst föreskrives i gällande tjänstgöringsreglemente för armén (§ 128) följande: Evangelisk-luthersk gudstjänst hålles för personal vid truppförband på ort, där garnisonspastor finnes, varje sön- och helgdag, där icke vederbörande kommendant (platsbefälhavare) för vissa fall finner skäl annorlunda bestämma. Vid övriga truppförband anordnas eller beredes personalen tillfälle att deltaga i gudstjänst av ovannämnt slag enligt vederbörande regementschefs (befälhavares) bestämmande. (Mom. 1.) Gudstjänsten anordnas vare sig inom vederbörligt etablissement eller i garnisonskyrka eller — efter överenskommelse med vederbörande prästerskap eller myndighet — i kyrka inom förläggningsorten eller dess omedelbara närhet, helst, där så är lämpligt, såsom särskild militärgudstjänst, eljest i samband med allmän gudstjänst. (Mom. 2.) Följande föreskrifter gälla anordnandet av korum: Korum förrättas under ledning av officer eller underofficer i regel en gång om dagen, då gudstjänst vid truppförbandet icke förekommer, kompanivis eller, då förhållandena göra det lämpligt, i högre förband, dock endast i samband med övningarnas början eller avslutande för dagen eller vid uppställning till viss tjänsteförrättning. (Mom. 6:1.) Motsvarande bestämmelser vid marinen äro enligt reglemente för marinen (Del I § 77) av följande lydelse: Tillfälle att bevista gudstjänst och kyrkliga högtidligheter beredes personalen genom försorg av vederbörande befälhavare, vilken vid lämpliga tillfällen låter anordna evangelisk-luthersk gudstjänst för densamma. Gudstjänst anordnas i militär kyrkoförsamlings kyrka eller i vederbörligt

42 etablissement eller ock — efter överenskommelse med vederbörande prästerskap eller myndighet — i kyrka inom förläggningsort eller dess omedelbara närhet, helst såsom särskild militärgudstjänst . (Mom. 1.) Korum förrättas å tider, som av vederbörande befälhavare bestämmes, gemensamt för å samma förläggningsplats (fartyg, kasern) förlagd personal — — —. (Mom. 2.) I reglemente för marinen (Del II, § 142) finnes vidare följande bestämt rörande religionsvård ombord å fartyg: Fartygspastor åligger: a. att i allmänhet beträffande religionsvården ombord iakttaga enahanda skyldigheter som de, vilka åligga pastor emot hans församling; För flygvapnet gäller följande enligt tjänstgöringsreglemente för flygvapnet (§ 130): Medlemmar av evangeliskt-lutherskt eller främmande trossamfund, vilka så önska, böra genom kårchefens försorg beredas tillfälle att bevista gudstjänst och deltaga i nattvardsgång. Korum anordnas av kårchefen, då så finnes lämpligt. Likaså anordnas vid lämpliga tillfällen gudstjänst, i vilken personalen äger att efter eget val deltaga. Den av de sakkunniga för belysning av de nuvarande förhållandena uppställda fjärde frågan gällde, i vilken utsträckning gudstjänster och korum hållas i enlighet med de i tjänstgöringsreglementena givna bestämmelserna. Av de genom de militära cheferna ingångna meddelandena framgår, att en klar gräns mellan »korum» och »gudstjänst» icke kan upprätthållas, enär vid flera truppförband korum anordnats gemensamt för regemente och därvid kort predikan hållits av präst samt musikkår medverkat. Sådan andaktsstund har stundom redovisats som korum, stundom som gudstjänst. Vidare har, som förut nämnts, gudstjänster, kortare andaktsstunder, soldataftnar med religiöst inslag, föredrag av religiös karaktär m. m. hållits vid truppförbanden, i församlingarnas kyrkor och i soldathem, vilka närmast haft karaktären av frivilliga anordningar, som dock av respektive truppförbandschefer sanktionerats. Att statistiskt belysa antalet gudstjänster, som vid de skilda truppförbanden anordnats på truppförbandschefens initiativ och order, låter sig därför icke göra, helst som det sammalagda antalet hållna gudstjänster i flera fall icke uppgivits i rapporterna. Dock synes vid de flesta truppförbanden vid armén tillfälle för personalen att bevista särskilt för densamma anordnad miiitärgudstjänst hava i genomsnitt givits så många gånger under året, att antalet motsvarar en gudstjänst i månaden. Härtill komma de gudstjänsttillfällen, som sammanhänga med firandet av fosterländska högtider, minnesdagar, »krigsmans erinran» m. m. samt de andaktsstunder, som hållas på militärsjukhusen. De sistnämndas antal uppgår i ett fall till trettio årligen. Det har antecknats att vid flera truppförband vid armén gudstjänst hållits på vardag (dag före helgdag).

43 Vid marinen hava utöver de vid flottans stationer hållna gudstjänsterna, som anordnats av amiralitetsförsamlingarnas prästerskap, andaktsstunder hållits om skeppsbord — på flygplanskryssaren Gotland av särskilt förordnad fartygspastor — eller i land av någon sjömanspräst eller annan under fartygens expeditioner. Genom förbundet Soldaternas vänners försorg hava gudstjänster anordnats å vissa kustflottans fartyg. Vid de båda kustartilleriregementena hava gudstjänster hållits till ett antal av två i månaden. Så har ock skett vid Västkustens marindistrikt. Vid flygvapnet hava ett fåtal gudstjänster förekommit. Beträffande korum i inskränkt mening (andaktsstund utan predikan med en eller två psalmverser samt Fader Vår och Välsignelsen) framgår av meddelandena, att ganska skiftande sedvänjor tillämpas vid truppförbanden. Inom armén utom truppförbanden i Boden, för vilka särskilt redovisas nedan, förekommer korum i mycket olika omfattning. Vid en del truppförband förekommer korum dagligen enligt tjänstgöringsreglementets föreskrifter, vid en del ett visst antal gånger i veckan och vid andra endast tillfälligt eller icke alls. Vid Bodens garnison ombesörjes den andliga vården av särskilt förordnad garnisonspastor. Dennes ämbetsberättelse, vilken bifogats kommendantens rapport, upptager förutom gudstjänster å garnisonssjukhuset, sorgegudstjänster och jordfästningar, sjukbesök och personlig själavård, biträdande vid soldathemsverksamhet m. m. medverkan vid korum vid de i garnisonen ingående truppförbanden, vid I 19 trettioen gånger, vid A 8 elva gånger, vid A 5 med K 4 B aderton gånger, vid Ing 3 tretton gånger, vid Int 3 fyra gånger. Åtskilliga av dessa andaktsstunder hava haft karaktär av fältgudstjänst. Därjämte redovisas dagligen hållna korum kompanivis vid ett av de nämnda truppförbanden. Inom marinen förekommer korum i inskränkt mening endast tillfälligtvis. På fartygsexpeditioner begagnas vid utvidgat korum en av framlidna H. M. Drottning Viktoria utgiven samling predikningar jämte ritual. Chefen för kustflottan anmäler i särskilt yttrande det önskemålet, att de i denna bok ingående betraktelserna måtte förnyas, då de icke mer kunna anses motsvara nutida krav på text vid militära andaktsstunder. Vid flygvapnet har enligt de avlämnade uppgifterna korum icke förekommit. Mot bakgrund av vad sålunda framkommit beträffande gudstjänsters och korums förekomst vid de militära förbanden, vilja de sakkunniga framhålla betydelsen av att reglementenas bestämmelser erhålla sådana formuleringar att klara direktiv givas för militära andaktsstunders hållande men ock att föreskrifterna härom bliva mer tidsenliga, och för den militära personalen mer lämpliga än de nuvarande. Grundläggande bestämmelser härför föreslås av de sakkunniga i det följande.

3. Vissa utländska staters organisation av den militära själavården och kulturella vården. Till belysning av den andliga vården vid vårt eget försvarsväsende skall här slutligen göras ett kort referat av några utländska staters organisatoriska åtgärder till den militära själavårdens och kulturella vårdens främjande. Finland. Försvarsväsendet i Finland omfattar, som hos oss, armé, marin och flygvapen. I försvarsministeriets utbildningsavdelning ingår fältprosten, vilkens verksamhet bedrives i en självständig byrå inom avdelningen. Fältprosten planlägger och övervakar det upplysningsarbete inom försvarsväsendet, som påvilar militärpastorerna. Inom försvarsväsendet finnas 27 militärpräster. Varje infanteri-, fältartilleri- och kustartilleriregemente har sin egen regementspastor. Kavalleribrigaden har en för hela förbandet gemensam brigadpastor. Jägarbataljonerna hava var sin bataljonspräst. Dessutom finnes ett mindre antal militärpräster vid flygvapnet och kustflottan. E n försvarsväsendets egen tidning »Suomen Sotilas» (Den finske soldaten) utgives och tillställes kostnadsfritt alla soldathem och alla invalider. Tidningen utgör ett led i det militära upplysningsarbetet. Den frivilliga religiösa verksamheten vid Finlands försvarsväsende ombesörjes av de s. k. soldathemsföreningarna, sammanslutna till ett soldathemsförbund. Den kulturella vården handhaves dels av officerarna, dels av militärprästerna. Inom skyddskårsorganisationen hava särskilda anordningar vidtagits för den andliga vården. I huvudstaben finnes en upplysningsavdelning, bestående av en avdelningschef, en biträdande avdelningschef och en fältpräst. I varje distriktsstab finnes en propagandainstruktör, vilken ganska självständigt under distriktschefen handhar upplysningsverksamheten inom distriktet. Tyngdpunkten häruti torde ligga i tidningsredigering. Varje distrikt har nämligen i regel en egen tidning, som utkommer en gång i veckan. De svenskspråkiga distrikten hava en gemensam tidning. Dessutom finnes en för hela organisationen gemensam finskspråkig tidning »Hakkapeliitta», vilken utgives genom huvudstabens försorg. Varje distrikt har därjämte egen filmapparat och propagandainstruktörerna äro utbildade att upptaga filmer. Det religiösa arbetet inom skyddskårsorganisationen handhaves av oavlönade fältpräster, vilka i regel äro aktiva skyddskårsmedlemmar. Kurser anordnas för dessa präster under ledning av den på stat anställde fältprästen i undervisningsavdelningen. Kurserna hava i regel en varaktighet av tio dagar och finansieras delvis av kollektmedel, som uppbäras i landets kyrkor. Då de sakkunniga ansett de för den andliga vården inom Finlands försvarsmakt vidtagna åtgärderna vara av stort värde som jämförelsematerial

45 hava i bilagor medtagits dels Reglemente för fältprästerskapet i Finland (bil. 1), dels av en finsk regementspastor antecknade synpunkter på den andliga vården inom Finlands försvarsväsende (bil. 2). Lettland. Den andliga vården inom Lettlands armé omfattar dels religionsvård, dels kulturell vård (»fostringstjänst»). Den religiösa vården organiseras och ledes av arméprosten såväl i fredssom krigstid. I fredstid handhar en garnisonspastor den andliga vården inom varje garnison. Militärgudstjänst med frivillig anslutning hålles varje söndag. Vid regementena hållas dessutom obligatoriska gudstjänster å respektive regementens högtidsdagar. Korum hålles kompanivis varje afton. Den kulturella vården bedrives efter mönster från de stora diktaturstaterna såsom nationell fostran. Den planlägges och ledes av arméstaben, där en särskild sektion inom utbildningsavdelningen handlägger hithörande ärenden. Undervisningen delgives i form av diskussioner, föredrag, filmförevisning m. m. Ändamålet med den nationella fostran är enligt lettiska arméstabens formulering att bibringa soldaterna en rätt förståelse för »det statliga och folkliga livet». Undervisningen omhänderhaves av officerarna och lärarkrafter från universitetet och andra undervisningsanstalter. Som led i den nationella fostran ingå den sex gånger i veckan utkommande soldattidningen »Latvijas Kareivis» och militära månadsskriften »Militarais Apskats». Schweiz. Två fältpräster ingå i varje regementsstab. I vissa sjukvårdsformationer och vid fältlasarett finnas ävenledes fältpräster. De hava kaptens grad och bära uniform vid officiella förrättningar. Fältprästerna samarbeta med organisationer för frivillig andlig vård vid krigsmakten, främst »Schweizerische Nationalspende». Denna organisation har till uppgift att främja den militära personalens och dess anhörigas eller efterlevandes kroppsliga, andliga och sedliga väl, vilket sker genom understödsverksamhet samt genom kurser och föredrag. Tvenne soldathems sammanslutningar finnas, den ena med soldathem på åtta vapenövningsplatser, den andra med fjorton fasta och sextiofem ambulerande soldathem. Det har omvittnats, att förståelsen för soldaternas andliga behov på senare tid starkt ökats såväl hos myndigheter och truppbefäl som hos hela folket. Tyskland. I Tyskland skiljes noga mellan »andlig vård» och »etisk fostran». Den andliga vården (geistliche Seelensorge) ombesörjes av prästerliga befattningshavare vid krigsmakten. Dessa få under inga omständigheter befatta sig med politiska ting. Den etiska fostran åligger de militära befälhavarna, i främsta rummet kompani- och motsvarande chefer, i samband med soldatundervisningen. Denna företer delvis stora likheter med soldatundervisningen i Sverige (Soldat-

46 instruktionens allmänna del). Men dessutom förekommer ett för den nationalsocialistiska staten speciellt ämne, nämligen »staatspolitische Unterricht». Denna undervisning innehåller dels sådant som direkt avser att bibringa och befästa nationalsocialistisk övertygelse, dels ock element av ideell och moralisk natur, ej minst sådana, som avse stärkandet av kärleken till hem och fosterland. Sovjetunionen. Inom röda armén förekommer icke religiös verksamhet. Antireligiös propaganda bedrives däremot. Den andliga vården har fått formen av politisk fostran. Denna ledes av röda arméns politiska styrelse (PUR), som organiserar och dirigerar arbetet inom de militära förbanden och undervisningsanstalterna samt även bland de arbetare, som genomgå förberedande utbildning eller militär utbildning utanför förbanden. Inom varje militärdistrikt finnes en politisk styrelse. Vid varje infanteri- och kavalleridivisions stab finnes en politisk avdelning, som lyder under en militärkommissarie. Varje regemente har en omfattande politisk propagandaorganisation. Grundprincipen för den politiska utbildningen är, enligt en officiell rysk lärobok, att uppfostra den röde soldaten så, att han blir klassmedveten och politiskt bildad och därigenom i stånd att skydda det socialistiska fäderneslandet. Betydelsen av en sträng disciplin inskärpes. Som medel för den politiska undervisningen användas föredrag och diskussioner, soldattidningar, radio, film, teater, utställningar, verksamhet i klubbar m. m. Brittiska marinen. Brittiska marinens fredsorganisation omfattar för närvarande 88 präster tillhörande »Curch of England», 5 metodistpräster, 11 romersk-katolska präster, 5 präster tillhörande »Church of Scotland» samt 1 congregationalistpräst. För att bliva aktiv marinpräst fordras, utöver vissa ganska stränga krav på kroppsbeskaffenhet, kunskaper och förmåga, att icke annat än i undantagsfall vara mer än 32 år gammal. Först erhålles förordnande på fyra år. Pensionsåldern är 55 år. I spetsen för marinprästerna står »chaplain of the Fleet», direkt underställd ärkebiskopen av Canterbury. Behovet av marinpräster ombord beräknas sålunda: en präst för varje slagskepp, slagkryssare eller annat fartyg med en besättningsstyrka av 500 man eller mer; » » för varje kryssardivision; » » i varje flotta, avsedd för jagarflottiljerna; » » per depåfartyg för undervattensbåtar. Antalet präster i land varierar mellan en präst vid mindre örlogsstation upp till sex präster vid de största stationerna. Antalet i fred anställda präster torde vid mobilisering komma att avsevärt utökas genom konstituering av frivilliga.

47 II. Speciell del. K a p . 1.

Mofoiliseringsorganisation.

I den första delen av detta betänkande (I del., 2 kap., 1) har givits en på erfarenheter från världskriget grundad allmän motivering till andlig vård, religiös såväl som kulturell, under krigsförhållanden. I det följande skola framställas de synpunkter på den andliga vården vid mobilisering, som utgöra förutsättningen till de i den särskilda bilagan upptagna förslag, som av de sakkunniga avgivas. Den närmaste följden av en mobiliseringsorders ikraftträdande blir en sammandragning av de ifrågakommande årsklasserna värnpliktiga m. fl. till respektive inryckningsorter. De militära förbanden bringas härigenom att uppnå avsedd personalstyrka. E t t infanteriregemente kommer sålunda att omfatta mer än 3 000 man, en kavalleribataljon nära 1 000 man o. s. v. Mobiliseringssammandragningen kan komma att försiggå under relativt lugna förhållanden. Antagligt är dock att fientligt flygvapen i största möjliga utsträckning söker att störa mobiliseringen. Redan från början kommer i så fall krigets allvar att träda de mobiliserade mycket nära. Så snart ske kan skola de färdigrustade förbanden transporteras till krigsskådeplatsen, en oviss framtid till mötes. Såväl de unga männen själva som deras anhöriga och hela vårt folk hava rätt att i en sådan svår situation begära, ej blott att den militära ledningen på alla punkter fungerar så effektivt och lugnt som möjligt, utan ock att alla andliga kraftresurser erbjudas landets försvarare. I första rummet torde därvid kravet på en på förhand väl ordnad, av de rätta personerna uppburen kristen förkunnelse och själavård komma att resas. De sakkunniga vilja framhålla som sin bestämda uppfattning, att personer, som undandragit sig ordinarie värnpliktstjänstgöring antingen på grund av samvetsbetänkligheter eller av andra orsaker, icke böra få taga befattning med andlig vård, vare sig religiös eller kulturell, inom försvars väsendet.

1. Den religiösa vården. Inom det svenska rikets hägn och i organisk anslutning till detsammas statliga funktioner utövar Svenska kyrkan sin verksamhet. Intet annat religiöst samfund har en jämförlig ställning i förhållande till det svenska folket i dess helhet. Därmed följer ett motsvarande ansvar för folkets andliga vård i fred som krig. Svenska kyrkans prästerskap har därför både plikt och rätt att så långt hennes personliga tillgångar räcka i första hand stå till förfogande jämväl för den religiösa omvårdnaden om den mobiliserade delen av befolkningen.

,

Med ledning av uppgifter, som inkommit genom domkapitlen m. m. hava de sakkunniga beräknat de värnpliktiga prästernas ungefärliga antal. På grund av kungl. kungörelsen den 14 augusti 1937 (nr 773) angående uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering för vissa värnpliktiga (uppskovskungörelsen) äro emellertid ett stort antal värnpliktiga präster, vilka äro ansvariga för kyrkobokföringen i sina församlingar eller i särskilda kyrkobokföringsdistrikt, befriade från skyldigheten att omedelbart inställa sig vid mobilisering. Det antal, som utan särskilda anordningar kan tagas i anspråk för militärprästerliga befattningar, blir sålunda avsevärt begränsat. Det är emellertid att förmoda, att icke alla disponibla äro lämpliga att tjänstgöra såsom militärpastorer i fält. Denna uppgift måste förutsättas bliva ytterligt krävande. Förutom andlig mognad och erfarenhet från personlig själasörjareverksamhet, som icke alltid kunna beräknas vara tillfinnandes hos de yngsta årsklasserna, fordras en fysisk spänstighet och förmåga att uthärda strapatser, som måhända åtskilliga av de äldre värnpliktiga prästerna icke längre torde äga. Ett urval måste sålunda göras, varför det för uppgiften användbara antalet mobiliseringsskyldiga präster härigenom ytterligare beskäres. De sakkunniga äro väl medvetna om det berättigade i, att de präster, vilka närmast äro ansvariga för kyrkoförsamlingarnas administration, befrias från krigstjänst. Icke minst det »totala kriget» torde komma att ställa stora krav på den civila befolkningens och de samhälleliga organens fortsatta funktionsduglighet. Den svenska kyrkans prästerskap har därvid en stor uppgift att fylla utöver den rent kristliga omsorgen om människosjälarna. Detta förhållande bör dock icke, enligt de sakkunnigas mening, hindra, att vid mobiliseringsplanernas uppgörande, i vad de hava avseende å den andliga vården, sådana åtgärder vidtagas, att vissa för pastoral tjänst i fält särskilt lämpliga värnpliktiga präster erhålla uppgifter inom det mobiliserade försvarsväsendet oavsett att de eljest äro uppskovsberättigade enligt den ovan nämnda kungl. kungörelsen. Bland de präster, som enligt nu gällande bestämmelser icke äro skyldiga att fullgöra krigstjänst, finnas nämligen åtskilliga, vilka tjänstgjort som själasörjare vid militära förband såväl inom armén som marinen eller i egenskap av sjömanspräster, idrotts- eller scoutledare förskaffat sig sådan erfarenhet, som gör dem särskilt skickade att åtaga sig uppgifter för den andliga vården vid de mobiliserade försvarskrafterna. Dessa präster föreslås skola erhålla ersättare i hemförsamlingarna bland de nu icke uppskovsberättigade präster, som av en eller annan anledning ej äro lika lämpliga för här omförmälda uppgifter. Det torde ankomma på domkapitlen och det föreslagna centralrådet att vidtaga de anstalter, som för ändamålet äro behövliga. I den särskilda bilagan hava de sakkunniga i siffror framlagt det förutsedda behovet av personal för den andliga vården inom det mobiliserade försvarsväsendet ävensom det beräknade antalet värnpliktiga präster. Härav

49 framgår, ait de i den svenska kyrkan i tjänst stående befattningshavarna, även om de åtgärder vidtagas, som ovan föreslagits, icke äro tillräckligt många för att en effektiv religiös vård skall kunna ombesörjas av dem allena. Hänsyn måste därjämte tagas till en förutsedd avgång under krigets förlopp genom döden eller genom hemförlovning på grund av sjukdom eller andra orsaker. Andra synpunkter tala också för att Svenska kyrkans prästerskap vid utövande av andlig vård under krigsförhållanden bör kompletteras med befattningshavare från andra kristna samfund inom landet. Med hänsyn till de nämnda faktorerna föreslå de sakkunniga, att jämte den omförmälda kategorien präster tillhörande Svenska kyrkan, även en andra kategori av för den religiösa vården verksam personal skall upptagas i mobiliseringsbefattningar vid de militära förbanden. De sakkunniga vilja för denna kategori föreslå benämningen predikanter. Till densamma hänföras pastorer i frikyrkliga m. fl. samfund, officerare vid frälsningsarmen, sekreterare inom K. F. U. M., diakoner, teologie studerande o. s. v. samt i mån av tillgång jämväl präster i Svenska kyrkan, som icke tagas i anspråk inom kategorien präster. Enär de tillgängliga uppgifterna å den mobiliserade personalen icke för närvarande innehålla tillräckliga upplysningar om de värnpliktigas användbarhet inom kategorien predikanter, torde det böra ankomma på det föreslagna centralrådet att i samverkan med styrelserna för de olika samfunden m. m. utvälja de personer, som böra komma ifråga till erhållande av militärpredikantbefattningar. Det har av flera skäl synts de sakkunniga riktigt, att inom de högre staberna såväl kategorien präster som kategorien predikanter skola vara företrädda. Sålunda föreslås, att i högkvarteret skall ingå en själavårdsdetalj, varuti fältprosten fungerar såsom detaljchef med en stabspastor och en stabspredikant 'vid sin sida. De två förstnämnda tillhöra kategorien präster, den sistnämnde kategorien predikanter. I en armékårstab föreslås skola ingå på motsvarande sätt jämte armékårpastor (präst) såsom chef en fältpastor (präst) och en fältpredikant. Härjämte föreslås inom de nämnda staberna nödigt antal assistenter, som lämpligen tagas ur värnpliktsklassen B, företrädesvis ur kategorien expeditionsbiträden. På samma grund föreslås vid varje fördelningsstab en fördelningspastor samt en biträdande fältpastor och en fältpredikant jämte en assistent. De biträdande befattningshavarna äro icke i första hand avsedda för stabstjänst utan skola utgöra en till fördelningspastorns förfogande stående reserv, som kan disponeras för särskilda uppgifter eller för att tillfälligt fylla uppstående vakanser inom truppförbanden, intill dess nya befattningshavare kunna tillträda. Inom fördelningen föreslås för varje truppförband av regementes storlek en regementspastor och av bataljons storlek en bataljonspredikant. Fördel2123 $8

50 ningsträng föreslås erhålla en präst och en predikant samt sjukvårdsbatalj on tre präster och sju predikanter. För flottans vidkommande beräknas efter mönster från den brittiska marinen en präst för varje fartyg med en besättningsstyrka av omkring 500 man samt en präst för vartdera av vissa förband. För de i fördelningarna icke ingående trupp- och sjukvårdsförbanden, för fästningarna, flygvapnet m. m. föreslås motsvarande organisatoriska anordningar för den religiösa vården, som här ovan exemplifierats, dock att de särskilda förhållandena vid flygvapnet synas göra en starkare centralisering nödvändig i avsikt att möjliggöra anpassning efter växlande lägen. Särskild uppmärksamhet vilja de sakkunniga fästa vid betydelsen av att placera befattningshavare för den andliga vården vid de inom eller i anslutning till krigsskådeplatsen anordnade personaldepåerna liksom vid flottans krigsankarplatser. Med hänsyn till nödvändigheten att så långt som möjligt nedbringa antalet präster, som vid mobilisering helt måste tagas i anspråk för krigsmaktens behov, föreslå de sakkunniga, att själavården vid vissa anstalter och depåer i hemorten såsom krigssjukhus och mobiliseringsdepåer skall utövas av präst (er) i eller i närheten av vederbörlig förläggningsort, som utses att vid sidan av annan befattning utöva denna själavård. På liknande sätt torde få förfaras inom marindistrikten. Så länge den nuvarande amiralitetspastorsorganisationen består, torde denna få täcka behovet vid örlogsstationerna. I den särskilda bilagan återfinnas de sakkunnigas detalj förslag, vilka närmare torde böra utformas av de militära myndigheterna. För samtliga här föreslagna befattningshavare böra utarbetas nödiga instruktioner och vägledningar. Ävenledes ifrågasattes, om ej i fredstid övningar böra föranstaltas för personalen. Till detta spörsmål återkomma de sakkunniga sedermera. Även om de sakkunniga icke ansett sig kunna i betänkandet närmare bestämma de uppgifter, som skola åvila den för den religiösa vården i krigstid uttagna personalen, hava de dock velat såsom exempel delgiva följande bestämmelser för vissa befattningshavare inom armén. Dessa bestämmelser förutsätta emellertid en ännu obefintlig grundläggande själavårdsinstruktion.. Bestämmelser för regementspastor, bataljonspredikant m. fl. Regementspastor åligger: att enligt gällande instruktioner och fördelningspastorns anvisningar hos regementschefen föreslå utfärdandet av erforderliga bestämmelser för själavården inom regementet samt att själv enligt regementschefens bestämmelser leda denna själavård, att hos fördelningspastorn göra erforderliga framställningar för tillgodoseende av själavården inom regementet, att giva anvisningar till personal, som inom regementets underavdelningar

51 j avses att handhava själavården därstädes, samt att på alla sätt vara denna personal behjälplig i dess verksamhet, att utföra sådana pastorala förrättningar och sådan själavård, som icke lämpligen kan överlämnas åt bataljonspredikant, samt att efter anmodan av fördelningspastorn biträda vid vård av annan än vederbörligt regementes personal. Bataljonspredikant åligger: att enligt gällande instruktioner och regementspastorns anvisningar hos bataljonschefen föreslå utfärdandet av erforderliga bestämmelser för själavården inom bataljonen samt att själv enligt bataljonschefens bestämmelser leda denna själavård, att utföra pastorala förrättningar inom bataljonen i den utsträckning, som kan bliva bestämd, samt att efter anmodan av regementspastorn biträda vid vård av annan än vederbörlig bataljons personal. För bataljonspredikant vid självständig bataljon gälla i tillämpliga delar såväl bestämmelserna för regementspastor som för bataljonspredikant. För präst vid sjukvår ds for mation gälla i tillämpliga delar bestämmelserna för regementspastor. För predikant vid sjukvår ds formation gälla i tillämpliga delar bestämmelserna för bataljonspredikant. I görligaste mån hava de sakkunniga sökt utröna möjligheterna till andlig vård vid olika militära förband under pågående krigsoperationer. Därvid hava upplysningar inhämtats från företrädare för de skilda försvarsgrenarna, varjämte tillgänglig litteratur belysande förhållanden vid de i världskriget deltagande krigsmakterna rådfrågats. Härigenom har klargjorts såväl möjligheten som den stora betydelsen av att den själavårdande personalen följer de militära förbanden även långt fram i stridslinjen och därstädes utövar sin verksamhet. E t t av de skäl, som starkast tala för inrättandet av en inom den militära ramen arbetande själavårdsinstitution, är, att en dylik har möjlighet att fungera jämväl under sådana förhållanden, där en frivilligt verksam själavård, omhänderhavd av utanför militärväsendet stående organisationer, icke kan beräknas bliva tillåten eller i varje fall effektiv. Det har emellertid stått klart för de sakkunniga, att den legala religionsvården vid den mobiliserade försvarsmakten även i största möjliga utsträckning bör kompletteras med sådan vård utövad genom frivilligt verksamma organisationer. I första hand kommer härvid förbundet Soldaternas vänner i åtanke. Detta förbunds centralstyrelse har för avsikt att vid inträdande mobilisering i samverkan med andra för ändamålet intresserade organ och sammanslutningar igångsätta en för den mobiliserade försvarsmakten särskilt avsedd soldathemsverksamhet. Även om upprättandet av soldathem, samlingslokaler, läsestugor m. m. också bör om möjligt åvila den legala andliga vården, den religiösa såväl som den kulturella, torde behovet av dylika

52 tillflyktsorter för den militära personalen under ett längre krig bliva så stort, att alla därtill bidragande frivilliga initiativ böra emotses med tillfredsställelse. Under världskriget gåvos många bevis för det utomordentliga värdet av en sådan verksamhet. Av vikt är dock, att de organisationer, vilka förbereda frivillig andlig vård under krig, redan i fredstid träda i förbindelse med den legala organisationen så att en fruktbärande samverkan kan åstadkommas. Det av de sakkunniga föreslagna centralrådet (se nedan) måste härvid tillerkännas en sammanhållande uppgift. 2.

Den kulturella vården.

Den religiösa vården vid krigsmakten bygger på en mer än trehundraårig tradition. Dess ändamål är inneslutet i själva beteckningen och har ej i det föregående ansetts behöva vidare utvecklas. De sakkunnigas här nedan följande speciella motivering och förslag till en särskild organisation, avsedd att utöva kulturell vård vid den mobiliserade försvarsmakten, innebär visserligen icke heller något väsentligen nytt men torde ändå behöva till sin uppgift närmare klargöras. Det må begynnelsevis sägas, att den kulturella vården icke är avsedd att på någon punkt ersätta än mindre konkurrera med den religiösa. De sakkunniga hava vid behandlingen av denna fråga utgått från att den religiösa vården, ju djupare och väsentligare den fattar sin uppgift, skall under krig i stort sett bliva fullt sysselsatt med den själavårdande funktionen. Endast i andra hand och när omständigheterna så påfordra bör densamma belastas med omsorgen om sådan verksamhet, som företrädesvis avser den militära personalens stridsduglighet eller allmänna trevnad och förströelse på fritid. Detta utesluter dock icke, att samverkan mellan företrädarna för den kulturella och religiösa vården upprätthålles och ömsesidig hjälp lämnas. Den kulturella vården skall, enligt de sakkunnigas mening, hava till uppgift att under mobilisering och krig bidraga till att stärka personalens motståndskraft under de oerhörda påfrestningar, som därvid möta. Denna uppgift skall förverkligas genom att söka giva innehåll åt personalens fritid medelst organiserad biblioteks- och föreläsningsverksamhet, distribution av tidningar, anordnandet av lämpliga förströelser m. m. samt genom att bistå och uppmuntra manskapet under personlig omvårdnad och vaket iakttagande av dess stämningar och förhållanden. Ävenså skola företrädarna för den kulturella vården utgöra ett på förtroende grundat förbindelseled mellan manskap och befäl samt genom lämplig propaganda stärka manskapets stridsduglighet och fosterlandskärlek. De sakkunniga förorda, att den verksamhet, som här åsyftas, skall utföras av befattningshavare, vilka förslagsvis inom regemente och dess underavdelningar eller motsvarande förband benämnas »ombud», vilka äro anslutna till de militära förbanden på samma sätt som de religionsvårdande befattningshavarna enligt den plan, som angives i den särskilda bilagan.

53 För den religiösa vården hava de sakkunniga icke ansett sig hava anledning föreslå präst respektive predikant för mindre förband än bataljon eller motsvarande styrka med undantag för vissa sjukvårdsformationer. Med hänsyn till den kulturella verksamhetens personalvårdande uppgifter hava de sakkunniga här velat föreslå befattningshavare även vid förband av kompanis storlek, kompaniombud. De sakkunniga vilja dock icke föreslå en ökning av kompaniets personalstyrka utan förutsätta, att kompaniombudet jämväl innehar annan, ordinarie befattning inom kompaniet. Ifrågavarande befattningshavare i de högre staberna samt regements- och bataljonsstaber vid armén och motsvarande förband vid de övriga försvarsgrenarna böra utses i fredstid, en uppgift, som torde böra påvila det föreslagna centralrådet (se nedan). Kompaniombudsmännen utväljas däremot efter mobilisering regementsvis bland den mobiliserade personalen. De förordnas av regementschefen efter förslag från regements- och bataljonsombuden. Å flottans sjögående fartyg hava ombud av utrymmesskäl icke blivit föreslagna. Den kulturella verksamhet, som här kan komma ifråga, torde böra fördelas mellan vissa militära befattningshavare och marinpastorerna. För att närmare exemplifiera uppgifter i olika sammanhang delgives här förslag till bestämmelser för vissa befattningshavare för den kulturella vården. Dessa bestämmelser torde närmare böra utformas av det föreslagna centralrådet i samförstånd med vederbörliga militära myndigheter samt kompletteras med avseende å de icke här omnämnda försvarsgrenarna. Uppgifter m. m. för befattningshavare för kulturell vård vid armén. Chefen för bildningssektionen i högkvarteret åligger: att föredraga ärenden, som röra kultur- och propagandaverksamhet, samt att hålla samband med centralrådet för den andliga vården vid försvarsväsendet. Chefen för bildningsdetaljen i armékårstab åligger: att föredraga ärenden, som röra kultur- och propagandaverksamhet, samt att enligt direktiv från högkvarteret och enligt avdelningschefens bestämmande biträda vid planläggningen och ledandet av denna verksamhet, att sörja för anskaffning av lämplig och erforderlig litteratur, att planlägga och organisera föreläsnings- och propagandaturnéer för talare, som ställts till förfogande, samt att jämte chefen för nöjesdetaljen organisera verksamhet till truppernas underhållning och förströelse. Chefen för undervisningsavdelningen i fördelningsstab åligger: att föredraga ärenden, som röra kultur-, propaganda- och nöjesverksamhet samt att enligt direktiv från armékårstaben och enligt sektionschefens bestämmelser planlägga och leda denna verksamhet, bland annat genom att planlägga och organisera föreläsnings- och propagandaverksamheten inom fördelningen,

54 att planlägga biblioteksverksamheten inom fördelningen samt att kontrollera den litteratur, som på frivillighetens väg tillställes personalen, samt att organisera verksamhet till truppernas underhållning och förströelse. Regementsombud åligger: att verkställa de uppgifter, som åläggas eller medgivas av regementschefen och själv hos denne väcka förslag till åtgärder, att tillsammans med bataljonsombuden omedelbart vid mobilisering biträda regementschefen eller de chefer, denne bestämmer, vid utseendet av kompaniombud och ersättare för dessa, att planlägga och organisera föreläsnings- och propagandaverksamheten inom regementet och att själv deltaga i densamma, att organisera fältbibliotek, samt att planlägga och organisera verksamhet för underhållning och förströelse. Bataljonsombud åligger: att inom bataljonen fylla motsvarande uppgifter, som inom regemente åligger regementsombudet, att biträda kompaniombuden i deras verksamhet samt att, då anledning därtill föreligger, föreslå ombyte av kompaniombud. Kompaniombud. Kvalifikationskrav: Kompaniombud skall äga den karaktär, erfarenhet och allmänbildning, som kräves för att gentemot manskapet kunna intaga en personligt ledande ställning och vinna förtroende. Kompaniombud bör i tidigare innehavda förtroendeuppdrag hava visat sådana egenskaper, att han kan anses äga förutsättningar att vinna andra människors förtroende samt kunna på ett klart och enkelt sätt göra sig förstådd. Uppgifter vid sidan av ordinarie befattning bland annat: att vara ett stöd för kompanichefen i dennes verksamhet för personalens bästa samt verkställa de uppgifter, som åläggas eller medgivas av kompanichefen och själv hos kompanichefen väcka förslag till åtgärder, att medelst personlig omvårdnad om manskapet och vaket iakttagande av dess stämningar och förhållanden söka uppmuntra och bistå detta, att utgöra ett på förtroende grundat förbindelseled mellan manskap och befäl, att ombesörja distribution av post, böcker, tidningar och paket inom kompaniet och söka förnya eller bibehålla bokbeståndet i vid kompaniet eventuellt befintligt fältbibliotek, att organisera brevsändning hem, att ordna föredrag, uppläsning, radiolyssnande, filmförevisning, teater m. m., att göra sig underrättad om, vilka som kunna sjunga eller spela och söka få dessa att medverka till personalens förströelse, att förklara och tillrättalägga anledningarna till bestämmelser och förordningar i hemorten, varom personalen genom underrättelser hemifrån kan erhålla en skev framställning,

55 att bemöta den propaganda, som eventuellt riktas till manskapet från fiendens sida (genom radio eller på annat sätt). Kompaniombud skall av kompanichefen medgivas den lindring i den ordinarie tjänsten, som betingas av hans särskilda uppgifter och omständigheterna.

3. Centralrådets för den andliga vården uppgifter under mobilisering och krig. I samband med frågan om fredsorganisationen för den andliga vården vid försvarsväsendet framlägga de sakkunniga förslag om tillsättandet av ett centralråd med uppgift att vara ett samlande och rådgivande organ för den nämnda verksamheten (se sid. 77). Det har tidigare i flera sammanhang omnämnts, att de sakkunniga för detta centralråd jämväl avsett mobiliseringsförberedande funktioner såsom utväljandet av vissa befattningshavare för den andliga vården. De sakkunniga äro emellertid tveksamma, när det gäller att bestämma om detta centralråds ställning vid inträdande mobilisering. Tvenne alternativ äro möjliga. 1. Centralrådets uppgifter övertagas av de i högkvarteret ingående själavårds- och undervisningsdetaljerna, varvid centralrådet upphör att fungera. Inom själavårdsdetaljen blir sålunda fältprosten närmast ansvarig för förbindelsen med den svenska kyrkans myndigheter, styrelserna för de frikyrkliga samfunden o. s. v. Chefen för bildningssektionen inom undervisningsdetaljen blir i motsvarande mån ansvarig för förbindelsen med respektive bildningsorganisationer m. fl. Båda dessa befattningshavare tvingas därigenom att så att säga hava ansiktet vänt åt två håll. Dels skola de hava uppmärksamheten riktad på förhållandena inom den mobiliserade försvarsmakten, där det kan gälla att med snabba åtgärder vidmakthålla organisationens funktionsduglighet. Dels skola de själva söka uppbringa nödig ersättningspersonal samt i hemorten organisera tillförseln av litteratur, film, tidningar och övrig materiel. Fördelen av en militärt enhetlig organisation enligt detta alternativ torde icke uppvägas av nackdelen av en arbetsbörda, som kan komma att bliva alltför stor och betungande för funktionärerna inom högkvarteret. 2. Det andra alternativet innebär, att centralrådet fortsätter sin verksamhet, möjligen med någon förändrad sammansättning, och anslutes till försvarsdepartementet på ett sätt som motsvarar den ställning de militära förvaltningarna äga. Centralrådets uppgift under krig skulle i så fall huvudsakligen bliva att i hemorten organisera tillförseln av såväl personal som materiel för den andliga vården vid den mobiliserade försvarsmakten. Vid ett längre krig torde centralrådet även böra utgöra en föreläsningsdepå, som tillhandahåller ambulerande föreläsare m. m. I vissa fall kan centralrådet erhålla uppgiften att insamla frivilliga medel för ändamål i samband med den andliga vården, som icke eljest kunna åvägabringas.

56 Det andra alternativet synes de sakkunniga vara att förorda. Dock torde de här blott antydda spörsmålen böra bliva föremål för fortsatta överväganden inom det föreslagna centralrådet och av vederbörliga militära myndigheter.

4. Befattningshavarnas för den andliga vården militära tjänsteställning m. in. De sakkunniga utgå från att samtliga befattningshavare för den andliga vården utom kompaniombuden tillerkännas officers eller underofficers tjänsteställning med grad alltefter deras funktioner i fält. Sålunda föreslås t. ex. för fältprosten överstelöjtnants tjänsteställning, för chefen för bildningsdetaljen inom högkvarteret, för fältpastor och fältpredikant kaptens tjänsteställning o. s. v. Detaljförslagen återfinnas i den särskilda bilagan. De sakkunniga hava icke ansett sig böra framföra detaljerade förslag angående befattningshavarnas beklädnad men hålla före, att de skola bära uniform försedd med särskilda kännetecken. Förslag härtill böra utarbetas och fastställas. Frågor rörande befattningshavarnas avlöning, utrustning m. m. torde likaledes böra föreslås eller avgöras av vederbörliga myndigheter.

Kap. 2. Fredsorganisation. Inför uppgiften att framställa förslag till en enhetlig, fast och i möjligaste mån effektiv organisation för den andliga vården vid försvarsväsendet under fredsförhållanden, hava de sakkunniga liksom i frågan om mobiliseringsorganisationen uppmärksammat behovet av dels genom legala bestämmelser fastställd och reglerad pastoralvård, dels religiös vård utövad av frivilligt verksamma föreningar och samfund, dels ock kulturell vård i anslutning till de förefintliga större folkbildningssammanslutningarna eller lokalt verksamma bildningsorganisationer. Det upprepade gånger framförda önskemålet att erhålla ett centralt organ för sammanhållning, befrämjande och kontroll av den andliga vården, den religiösa såväl som den kulturella, den legala såväl som den frivilliga, har av de sakkunniga ägnats särskild uppmärksamhet och det här följande förslaget är avsett att tillmötesgå alla för denna angelägenhet intresserade parter samtidigt som det på bästa sätt synes kunna tjäna det ifrågavarande syftet. I enlighet med av chefen för försvarsdepartementet givna riktlinjer för de sakkunnigas arbete har frågan om den andliga vårdens anknytning till såväl de kyrkliga lokalförsamlingarnas som de frivilliga samfundens lokala verksamhet ingående dryftats. Här nedan angivas de skäl, som de sakkunniga vilja åberopa till stöd för sin uppfattning, att sådan anknytning icke i tillräcklig grad uppfyller kraven på en ändamålsenlig andlig vård. Den militära själavården i fredstid vid garnisonerna i Boden och Karlsborg samt vid amiralitetsförsamlingarna i Stockholm och Karlskrona har varit föremål för de sakkunnigas särskilda övervägande. De sakkunniga hava funnit

57 den nu gällande pastorala organisationen för de nämnda garnisonerna vara i huvudsak tillfredsställande, varför ingen förändring föreslås i fråga om desamma. Beträffande amiralitetsförsamlingarna hava de sakkunniga funnit anledning avgiva särskilt yttrande, som nedan följer. Beträffande personal, som icke må handhava andlig vård i fredstid inom försvarsväsendet, gälla samma synpunkter, som de sakkunniga anfört rörande förhållandena under mobilisering och krig (se del II, kap. 1 sid. 47).

1. Den religiösa vården. a. Anknytning till den religiösa verksamheten på förläggningsorten. I den allmänna återblicken på den tidigare behandlingen av frågan om den andliga vården vid försvarsväsendet (sid. 22) har refererats föredragande departementschefens anförande i 1936 års försvarsproposition. Däri ifrågasattes lämpligheten av en direkt återgång till de förhållanden, som varit rådande före genomförandet av 1925 års härordning, då regementspastorerna och motsvarande befattningshavare voro de enda officiella handhavarna av den andliga vården. Det påpekas, att andra vägar måhända kunna beträdas för att främja det avsedda syftet exempelvis genom att anknyta den andliga vården vid försvarsväsendet till församlingsarbetet i övrigt å förläggningsorterna. 1936 års kyrkomöte har tagit fasta på detta uttalande och förordar en undersökning av detta spörsmål. Chefen för försvarsdepartementet har slutligen anbefallt, att frågan upptages till de sakkunnigas övervägande. Härjämte har departementschefen i vissa riktlinjer för de sakkunnigas . arbete tillagt, att i händelse av en dylik anknytning tillräckligt utrymme åt de frikyrkliga strömningarna å de särskilda förläggningsorterna bör beredas. De sakkunniga hava utgått ifrån, att den tänkta anknytningen av den andliga vården vid de militära förbanden till den lokala religiösa verksamheten endast kan ske under den formen, att den militära personalen beredes tillfälle att deltaga i kyrkoförsamlingens respektive de frikyrkliga samfundens ordinarie gudstjänst- och föreningsliv, antingen frivilligt eller efter kommendering. En anordning i omvänd riktning, nämligen att lokalförsamlingens präster eller samfundens pastorer hålla särskilda gudstjänster m. m. för den militära personalen kan ju ej betraktas som en form för anknytning till församlingslivet utan blir något utanför och vid sidan om detta. Beträffande militär personals kommenderade deltagande i församlingarnas ordinarie gudstjänster vilja de sakkunniga erinra om det kända förhållandet, att sådant i äldre tider förekommit i ganska stor utsträckning, men att erfarenheterna härav ingalunda varit gynnsamma, varför sådan anordning numera är ganska sällsynt. Förslag 1927 påpekar (sid. 28) flera av de olägenheter, som äro förbundna med kommendering av militär trupp till församlingarnas ordinarie gudstjänster. Där framställda synpunkter delas av de sakkunniga, s som för sin del ej vilja tillstyrka anknytning till församlingslivet i sådan form.

58 Det frivilliga deltagandet i ortens religiösa verksamhet på fritid står även nu öppet för alla värnpliktiga och fast anställda. Det visar sig emellertid, att blott ett ringa fåtal begagnar sig av denna möjlighet. Frånsett sporadiskt förekommande gudstjänstbesök har man varken inom Svenska kyrkan eller de frikyrkliga samfunden erfarenhet av någon livligare anslutning från de värnpliktigas sida till församlingarnas ordinarie verksamhet. Den värnpliktiga ungdomen tillbringar endast några månader å förläggningsorten. Att den under denna korta tid skall kunna känna någon samhörighet med församlingslivet på orten är därför icke att vänta. Verksamheten inom såväl kyrkoförsamlingen som de frikyrkliga samfunden, om man bortser från söndagsgudstjänsterna, måste ofta förläggas till tider, då den värnpliktiga ungdomen är direkt förhindrad att deltaga. Under sön- och helgdagar medgives numera ganska allmänt hempermission. Ett väsentligt hinder för den värnpliktiga ungdomens frivilliga deltagande i den religiösa verksamheten på orten är säkerligen också det förhållandet, att den betraktar sig som en kategori för sig med stark sammanhållning inbördes men med en påfallande obenägenhet för att ansluta sig till olika civila grupper. Detta har säkerligen ofta sin grund i den svenska ungdomens motvilja mot att genom sin uniform väcka uppmärksamhet. Även där förläggningsorterna äro städer med riklig tillgång till religiös umgängelse visar det sig, att behov av soldathem gjort sig gällande. Denna omständighet tyder på, att icke ens de religiöst intresserade militärerna få sina behov tillgodosedda genom de i städerna befintliga församlingarnas verksamhet. Ännu mindre kan verksam kristlig påverkan ske av manskapet i stort. Soldathemmens tillkomst vittnar om, att en särskild art av kristlig gärning S kräves vid försvarsväsendet. Från både kyrkligt och frikyrkligt håll har det därför betonats, att föreslagen anknytning till den religiösa verksamheten på förläggningsorten icke kan lösa spörsmålet om en effektiv andlig vård om försvarsväsendets personal. Det återstår sålunda att finna andra vägar, på vilka den militära religionsvården kan åvägabringas på ett sätt, som motsvarar behovet. Beträffande själva behovet får man, som tidigare påpekats, icke låta omdömet förvillas av det förhållandet, att detsamma icke alltid är känt och erkänt av de unga värnpliktiga i den grad, att de av egen drift vilja i full utsträckning se det tillgodo. Det förhåller sig med dessa ting så, att behovet, det må gälla det specifikt religiösa eller det allmänt intellektuella behovet av kunskap och bildning, icke utan vidare får förutsättas som vaket. Behovet måste väckas. E n andlig vård, som förbiser detta, har icke rätt förstått vare sig människorna, som skola väckas, eller förutsättningarna för sin egen funktion. Såväl vittnesgilla omdömen från det militära befälets sida som framför allt det påtagliga och tacksamma intresse, som de värnpliktiga visa för den andliga vården, när denna bedrives i lämpliga och tilltalande former av de rätta personerna, övertyga om, att den militära religionsvården har en mycket stor uppgift att fylla och verksamt kan bidraga till att stärka och stödja de unga männen

59 i en tid, då de flesta av dessa törhända funnit sin borgerliga livsuppgift men oftast icke ännu sin andliga livsinriktning. b. Förutsättningarna för särskild religionsvård vid förbanden. Om således tanken på en anknytning till förläggningsortens församlingsliv i huvudsak måste avvisas, uppstår frågan, om särskilt anordnad religionsvård vid truppförbanden och motsvarande militära enheter kan vinna nödigt utrymme med hänsyn till den militära tjänsten, om nödiga lokaler och lämplig personal stå till förfogande samt om de_ekonomiska betingelserna finnas. Till den första frågans besvarande vilja de sakkunniga anföra, att den särskilda andliga vården delvis torde böra ingå i den militära dagordningen. Så föreslås att såväl obligatoriska korum och gudstjänster som ock »krigsmans erinran», fosterländska högtiders firande, religiösa föredrag för hela förbandet m. m. skola i största.möjliga utsträckning hållas å tjänstetid. De sakkunniga mena ock, att någon övningstimme i stamskolorna må klmTrarägnas åt frågor av psykologisk, pedagogisk och etisk art, som direkt sammanhänga med ställningen som befäl. Ifrågasättas kan, om icke en verklig undervisning i dessa stycken, byggd på någon lärobok, bör komma till stånd. Dessutom böra anordningar till den andliga vårdens befrämjande vidtagas på personalens fritid, men dessa skola avse frivilligt deltagande. Det kan invändas, att den militära utbildningen tager alla de värnpliktigas fysiska och psykiska krafter i anspråk i en omfattning, som gör att hågen och förmågan att utnyttja fristunderna till annat än den rena vilan och avkopplingen icke äro till finnandes. Härtill kan emellertid framhållas, att många värnpliktiga äro väl förtrogna med att efter arbetsdagens slut ägna åtskilliga timmar åt förenings- och studiearbete eller annan andlig verksamhet. Den spänstiga ungdom, som numera inrycker till tjänstgöring, torde efter de första utbildningsdagarna icke känna det militära arbetet mer betungande än det civila. Både idrottsplanen och dansbanan kunna giva exempel på, att de värnpliktigas kraftresurser efter dagens möda i allmänhet äro långt ifrån uttömda. De obligatoriska gudstjänstförrättningarna torde sommartid och vid god väderlek kunna hållas utomhus. I övrigt böra truppförbandens matsalar och gymnastiksalar tagas i anspråk. Truppförbandens egna soldathem (soldatkyrkor, amiralitetsförsamlingarnas kyrkor) stå utan vidare till förfogande, och de sakkunniga hysa den grundade övertygelsen, att i mån av behov även andra soldathem komma att beredvilligt öppnas jämväl för sådana gudstjänster, som må anbefallas å truppförbandsorder. Viktiga lokaler för den tillämnade personliga själavården äro sjukhus, dagrum, logement, mässar m. m. Å flottans fartyg har lokalfrågan veterligt aldrig anförts såsom hinder för den andliga vården i annan mening än att det i vissa fall stöter på svårigheter att ombord finna förläggningsplats för präst. De sakkunniga förutsätta ock, att i viss utsträckning gudstjänster och högtidsstunder må kunna anordnas i förläggningsorternas kyrkor och övriga

60 andaktsrum efter överenskommelse mellan truppförbandschefen och församlingarnas prästerskap respektive församlingsföreståndare, soldathemsföreståndare eller styrelser. De ändamålsenligaste yttre anordningarna för den andliga vårdens bedrivande bliva dock till sist overksamma eller rent av skadliga för syftet, därest icke de rätta personerna kunna vinnas för denna vårds handhavande. Denna fråga är utan tvivel den allra viktigaste. De sakkunniga vilja eftertryckligt betona, att på de män, som skola ombesörja religionsvården bland den militära ungdomen, det grundläggande kravet måste ställas, att de äga den personligt erfarna, klara och mogna kristna tro samt den karaktärens oförvitlighet, fasthet och behärskning, utan vilka de ej kunna vinna förtroende och utföra sin krävande gärning. Härtill kommer såsom väsentliga önskemål, att de skola besitta den sinnets ungdomlighet, som kan skapa kontakt med den militära ungdomen, samt den självdisciplin och taktkänsla, som denna verksamhet kan kräva. De sakkunniga anse dock icke, att nödvändigtvis kravet på ung levnadsålder bör resas. Att alltför hög ålder lägger direkta hinder i vägen för den nödvändiga kontakten med de värnpliktiga, är självklart. För att möjliggöra en lösning av frågan efter hänsyn till lämplighet för varje särskilt fall, förorda de sakkunniga en anställningstid för de nedan föreslagna militärpastorerna på endast tre år i sänder. Då de sakkunniga föreslå, att tillsättandet av befattningshavare för den till de militära förbanden anslutna andliga vården (den ordinarie i motsats till den frivilliga) skall ligga i händerna på Kungl Maj:t efter förslag av centralrådet (se nedan), förvänta de sakkunniga, att här angivna krav på den själavårdande personalen skola kunna fyllas. Beträffande de ekonomiska förutsättningarna för den ordinarie religionsvården hava de sakkunniga efter prövning av olika möjligheter beslutat föreslå, att kostnaderna för densamma skola utgå ur kyrkofonden. Såsom i del I, kap. 1 (sid. 21—23) refererats, har tanken på kyrkofondens användning för detta ändamål vid flera tillfällen framförts. 1929 års kyrkomöte påpekade i sin hemställan om anvisande av medel ur kyrkofonden till biträdande stiftsadjunkter vikten av, att genom dessa andlig vård bleve utövad bland den värnpliktiga ungdomen (se sid. 19). Ärkebiskopens promemoria till chefen för försvarsdepartementet den 27 januari 1936 omnämner likaledes kyrkofondens möjligheter att väsentligen bestrida de avsedda kostnaderna. Så göra ock chefen för generalstaben i yttrandet över 1930 års försvarskommissions betänkande i ärendet samt motionerna i 1936 års riksdag (se sid. 23). I lag den 27 november 1936 om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ i lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond är stadgat, att av kyrkofonden skola gäldas anslag, som Konungen må finna skäligt bevilja prästman för särskild prästerlig tjänstgöring inom riket, dock att för ändamålet icke under något år må användas mer än 400 000 kronor. Därest det visar sig icke vara möjligt att inom ramen för detta stadgande bestrida kostnaderna för föreslagen militär pastoralvård, anse de sakkunniga, att en lagändring bör ske, varigenom anslaget till särskild prästerlig tjänstgöring fixeras till ett mot behovet svarande belopp.

61 De sakkunniga äro väl medvetna om, att kyrkofonden redan nu är hårt anlitad. Men de förmena, att ifrågavarande angelägenhet, som angår hela vår vapenföra manliga ungdom, är av den utomordentliga vikt, att bidrag ur kyrkofonden för detta ändamål kunna anses vara synnerligen väl motiverade. En konsekvens av de sakkunnigas förslag till den ordinarie religionsvårdens ekonomisering lärer bliva, att endast präster i Svenska kyrkan kunna komma ifråga som handhavare av denna vård. I Förslag 1921 föreslogs, att såväl Svenska kyrkans präster som frikyrkopastorer skulle kunna förordnas till militärpastorer. Möjligheterna till ett sådant större urval skulle måhända kunna tjäna syftet att erhålla de i alla avseenden lämpligaste militärpastorerna. Men såväl svårigheterna vid prövning av kompetens för icke prästvigda som de frikyrkligas önskan att icke låta binda sig av statliga bestämmelser så som nödvändigtvis måste ske beträffande statens befattningshavare, hava föranlett de sakkunniga att förorda, att urvalet begränsas till präster inom Svenska kyrkan. Från frikyrkligt håll har framhållits önskvärdheten av, att den frivilliga verksamheten i och genom soldathemmen eller annorledes bedriven skall tillförsäkras full självständighet i förhållande till de ordinarie befattningshavarna, vilka över desamma icke böra tillerkännas några befogenheter av ledande eller kontrollerande art. De frikyrkliga intressena torde på så sätt bäst bliva tillgodosedda. Detta utesluter givetvis icke, att vissa föreskrifter för den frivilliga religionsvårdens handhavare i vad avser deras verksamhet och uppträdande i förhållande till det militära förbandet kunna och böra meddelas av vederbörande förbandschefer, då anledning därtill finnes. Det alternativ till pastoral organisation, som de sakkunniga förorda (se nedan) upptager huvudsakligen arvodesbefattningar. Det har från de förvaltande myndigheternas sida anförts invändningar mot att kyrkofondsmedel tagas i anspråk för bestridande av kostnader för sådana befattningar (se sid. 20). I den gemensamma skrivelse, som kammarkollegiet och statskontoret avläto till Kungl. Maj:t den 1 oktober 1934 i anledning av biskopsmötets framställning rörande de biträdande stiftsadjunkternas arvoden, yttrades följande: »Man torde få utgå ifrån att ordinarie prästmän, därest den kyrkliga organisationen tillfredsställande fungerar, äro så upptagna av sina ordinarie tjänster, att någon avsevärd tid knappast må bliva över för uppdrag av ifrågavarande art, vilka i väsentlig grad avse att uppfylla, vad de ordinarie ej medhinna. E n sådan anordning kolliderar även med de kyrkliga menigheternas rätt, då därigenom bisysslan lätt kan övergå till att bliva vederbörande befattningshavares huvudintresse.» De synpunkter, som ämbetsverken sålunda framfört, kunna teoretiskt synas oanfäktbara. Erfarenheten visar emellertid, att ett arbete av här åsyftad mera personlig natur icke i likhet med ett mekaniskt arbete kan bedömas uteslutande från de anförda synpunkterna. Det torde icke vara svårt att framdraga exempel på personer, som förvalta sitt ämbete med skicklighet och nit, mot vilka ingen erinran kan göras, och samtidigt utföra uppdrag av betydande mått vid sidan av den ordinarie tjänsten. Mycket av den gärning som åstadkommes

62 av riks- och stiftsomslutande organisationer för diakoni, mission, sjömansoch ungdomsvård vore alldeles otänkbart, om icke både prästers och lekmäns arbetskapacitet vid sidan om den ordinarie tjänsten kunde tagas i anspråk. Vid de många sjukhus, fängelser och övriga samhälleliga inrättningar, där av praktiska och ekonomiska skäl heltidstjänster icke kunna inrättas, skulle all själavård omöjliggöras, om man alltför hårt dreve de här refererade synpunkterna. Därest det för den andliga vårdens bedrivande vid truppförbanden synes lämpligast, att befattningshavarna innehava den militärpastorala tjänsten vid sidan av ordinarie prästerlig tjänst, bör så kunna ske, utan att större intrång göres i den sistnämnda tjänsten eller i kyrkoförsamlingarnas rätt, än som väl kan försvaras med hänsyn till den för kyrkan och folket i dess helhet betydelsefulla gärning, som här åsyftas. c. Den pastorala organisationen. De sakkunniga hava under sina överläggningar till prövning upptagit fyra olika alternativ till militärpastorsorganisation. Två av dessa bygga på principen om heltidsanställning, ett av dem räknar med såväl heltidsanställda befattningshavare som med sådana, som innehava tjänsten som bisyssla, varjämte ett fjärde alternativ endast räknar med det senare slaget. Alt. 1. I samband med förslag till ny härordning år 1882 påyrkades anställandet av fördelningspastorer, ett yrkande, som återkom i 1908 års betänkande rörande den andliga vården vid krigsmakten. Senare har förslaget återkommit. (Se artikel i Ny Militär Tidskrift nr 3/1937). Dessa fördelningspastorer skulle äga att svara för själavården vid truppförbanden å den egna orten och härjämte öva viss tillsyn över den andliga vården vid fördelningens truppförband i övrigt. Vid truppförbanden utanför fördelningsorten skulle den andliga vården handhavas av för detta ändamål särskilt förordnade präster, likställda med pastoratsadjunkter. En dylik ordning skulle tvivelsutan åstadkomma både stadga och planmässighet och, såvitt av yttre åtgöranden beror, effektivitet i arbetet. Den skulle ävenledes ha den fördelen, att den genom fördelningspastorn intimt anslöte hela verksamheten till det militära systemet, varjämte den måste anses vara en fredsorganisation, som väl svarar mot krigsorganisationens behov. De sakkunniga hava emellertid vid närmare granskning av detta alternativ funnit detsamma uppväcka betänkligheter ur såväl praktisk som ekonomisk synpunkt. Även om det förhåller sig så, att en präst med nitälskan, initiativkraft och god vilja aldrig behöver sakna arbetsmöjligheter och uppgifter, torde det dock i förhållande till dispositionen av de prästerliga krafterna i riket vara orimligt att förse varje enskilt truppförband med heltidsanställd präst. Frågan kan måhända lösas å orter, där flera truppförband äro förlagda — men även här icke utan viss svårighet, då under viss del av året militärperso-

63 nålen är ganska fåtalig. Orter med mindre än trenne truppförband kunna knappast bereda en präst full sysselsättning. En annan fråga uppväcker likaledes betänkligheter. Militärpastorerna komma enligt detta förslag genomgående att vara relativt unga präster, ofta de allra yngsta. Detta är icke alltid till fördel för saken, liksom icke heller de täta ombytena av befattningshavare, som komma att bliva en följd av denna anordning. En överblick över de ekonomiska konsekvenserna av genomförandet av denna ordning har, bortsett från vad tidigare anförts, övertygat de sakkunniga om omöjligheten av genomförandet av desamma. Därest lönen för de föreslagna fördelningspastorerna beräknas som för stadskomminister med maximilön och lönen för övriga anställda präster beräknas som för pastoratsadjunkt, skulle detta förslag innebära en utgift för pastoralvården vid försvarsväsendet uppgående till omkring 125 000 kronor årligen. Alt. 2. I de till de sakkunniga överlämnade framställningar i ärendet har även antytts, att den organisatoriska frågan lämpligen kunde lösas så, att ett mindre antal heltidsanställda präster avsåges för den militära andliga vården inom ett stift eller en arméfördelning i analogi med de inom respektive stift anställda stiftsadjunkterna. Varje stift eller arméfördelning borde sålunda tilldelas förslagsvis minst tvenne sådana stiftsadjunkter för den militära själavården, vilka i tur och ordning skulle besöka de olika truppförbanden. En dylik anordning uppfyller kravet på heltidsanställning. Det är emellertid att befara, att anordningen i många hänseenden visar sig otillfredställande. Man måste fråga sig, om någon verklig kontakt kan ernås mellan de värnpliktiga och denne ständigt på resa stadde präst. Det är en känd sak, att den dagliga vistelsen å förläggningsorten och de därav följande möjligheterna till sammanträffande när som helst innesluta ett betydelsefullt värde för arbetets lugna och målmedvetna bedrivande. Direkta svårigheter skulle naturligen komma att uppstå, då de olika truppförbanden påkallade pastoralt biträde, såsom nu i regel är fallet vid deras högtider, vid in- och utryckningar och dylikt, inträffande i de flesta fall samtidigt vid de olika förbanden. Kostnaderna för en dylik organisation torde kunna uppskattas till cirka 90 000 kronor. De sakkunniga hava på anförda skäl icke kunnat i detta alternativ finna en acceptabel lösning av frågan. Alt. 3. De sakkunniga hava även övervägt möjligheten att lösa organisationsfrågan så, att den militära själavården skulle alltefter omständigheterna å de olika orterna anförtros dels åt heltidsanställda präster, dels åt sådana, som skulle innehava militärpastorstjänst som bisyssla.

64 Vid sådant förhållande torde man, som ovan sagts, kunna räkna med, att tre truppförband skola giva tillräcklig sysselsättning åt en präst. E n sådan präst synes böra i lönehänseende jämställas med kyrkoadjunkt. I orter med endast två truppförband skulle man genom vissa kombinationer kunna, om än med tveksamhet, tänka sig särskild präst anställd. Denne borde jämställas med pastoratsadjunkt. I orter med endast ett truppförband finge tjänsten bliva bisyssla. Räknar man med en lön av 7 000 kronor för den förra kategorien, synes den andra böra tillerkännas en lön av 5 000 kronor, och arvodestagarna åtnjuta ett arvode av 1 200 kronor per år. Inom första arméfördelningen kunde lämpligen kombination göras mellan följande förläggningsorter: Kristianstad—Hässleholm, Eksjö—Jönköping och Hälsingborg—Ljungbyhed. Kostnaderna skulle, efter vad ovan sagts, kunna beräknas till 22 600 kronor. Kostnaderna inom andra arméfördelningen och övre Norrlands trupper kunna — därest garnisonspastorstjänsten i Boden alltfort bibehålles — beräknas till 19 400 kronor. Inom tredje arméfördelningen kan kombinationen Göteborg—Borås vara tänkbar. Kostnaderna skulle i så fall uppgå till 14 400 kronor. Inom fjärde arméfördelningen räknas med två präster av högsta löneklass i Stockholm och en av samma klass för Linköping—Malmslätt. Kostnaderna för hela arméfördelningen kunna beräknas till 29 000 kronor. Inalles skulle alltså denna organisation draga en kostnad av cirka 90 000 kronor. Detta förslag, som på olika sätt kan modifieras, medför den fördelen, att ett antal präster få möjlighet att helt ägna sig åt uppgiften och därigenom kunna uppnå större förtrogenhet med den militära andliga vårdens olika problem och uppgifter. Man kan räkna med dessa präster som en värdefull tillgång vid krigstillfälle. Alt. 4. De sakkunniga hava emellertid efter prövning av dessa förslag, med hänsyn tagen till såväl deras praktiska som ekonomiska konsekvenser, bibragts den uppfattningen, att frågan om en militärprästerlig organisation för närvarande bäst löses på så sätt, att en präst knytes till varje truppförband och alltså innehar uppdraget som bisyssla. Nu torde man mot ett dylikt förslag ha att förvänta den invändningen, att detta intet annat innebär än ett återupptagande av den år 1925 avskaf.ade regementspastorsinstitutionen. Emellertid förmena de sakkunniga, att, även om denna institution på sin tid gav anledning till anmärkningar, anordningen som sådan anvisar en framkomlig väg. Lämpliga bestämmelser kunna borteliminera åtskilliga olägenheter. För att förhindra, att vederbörande militärpastor bibehåller sitt uppdrag in i en levnadsålder, då förutsättningarna att fylla uppdraget bliva allt mindre, föreslå de sakkunniga, att vederbörande förordnas, efter förslag av centralrådet, sedan vederbörande militära chefer och stiftsstyrelser

65 yttrat sig, av Kungl. Maj:t på en tid av tre år. Genom truppförbandens förläggning till städerna och genom de numera utvecklade kommunikationerna har möjligheten att välja mellan flera prästmän och sålunda utsikten att finna lämplig person blivit väsentligt större än förut. Vad angår de uppgifter, som förväntas av militärpastor, framgå dessa särskilt av utarbetad instruktion (sid. 68). De sakkunniga förmena, att den villighet att vara till tjänst, som i olika former av religiöst och kulturellt ungdomsarbete kommit till uttryck, skall vara att förvänta från Svenska kyrkans sida i icke mindre grad, då det gäller själavården bland landets värnpliktiga ungdom. De förvänta den inställningen hos dem, som emottaga uppdrag såsom militärpastorer, att de alldeles icke betrakta detta som en inkomstbringande bisyssla utan som en förmån och en betydelsefull möjlighet att göra en insats till ungdomens bästa. De sakkunniga föreslå, att de sålunda förordnade militärpastorerna tillerkännas ett mindre arvode, förslagsvis 600 kronor per år vid regemente, 400 kronor per år vid kår och 200 kronor vid fristående kompani. Den närmare fördelningen av dessa anslag framgår av nedanstående översikt (sid. 66). Kostnaden för denna organisation uppgår till cirka 30 000 kronor. Beträffande kostnadernas gäldande förmena de sakkunniga, att anslaget till militärpastor bör upptagas i varje truppförbands stat under fjärde huvudtiteln. Denna huvudtitel bör sedan erhålla detta belopp av kyrkofonden. I staten för garnisonssjukhuset i Stockholm under fjärde huvudtiteln finnas upptaget ett arvode för sjukhuspredikant om 600 kronor. Ehuru detta arvode är av den art, att det enligt de sakkunnigas mening bör bestridas av kyrkofonden, vilja de sakkunniga icke nu föreslå någon ändring, enär garnisonssjukhusets införlivande med Karolinska sjukhuset torde medföra en förändring rörande detta arvode. De förordnade militärpastorerna böra enligt de sakkunnigas mening i fredstid icke tillerkännas någon särskild militär tjänsteställning. De sakkunniga föreslå, att bestämmelser utfärdas av centralrådet i syfte att förhindra, att en präst innehar mer än en militärpastorsbefattning, med undantag för de fall, att en förening av tvenne tjänster tillfälligtvis måste göras, för att icke ett förband helt skall sakna religionsvård. Skulle i något fall lämplig militärpastor för visst truppförband icke stå att finna, må centralrådet vidtaga nödiga åtgärder för tillfälligt uppehållande av pastoralvården vid förbandet. För flottans vidkommande har det visat sig, att de präster, som i egenskap av fartygspräster medföljt långresefartygen å deras expeditioner till främmande farvatten, haft en stor och betydelsefull uppgift att fylla. Såväl prästernas egna rapporter som uttalanden av fartygsbefäl och manskap vittna om, att denna form för andlig vård blivit mycket uppskattad. De fartygen medföljande prästerna hava förutom verksamheten bland besättningen också haft ett värdefullt arbetsfält bland svenskar i förskingringen, vilka genom dem 212S 38

66 förts i andlig förbindelse med hemkyrkan och dess gudstjänstliv. Vid flera tillfällen hava fartygspastorerna kunnat utföra en uppsökande och hjälpande gärning bland våra landsmän i främmande land. De sakkunniga föreslå av dessa skäl, att bestämmelser utfärdas, att präst skall, därest bestämt hinder härför icke föreligger, medfölja fartyg, som utsändas å längre expeditioner till främmande farvatten samt att nödiga medel ställas till förfogande. Då det kan ifrågasättas, huruvida kyrkofondens medel må kunna tagas i anspråk jämväl för här avsedd prästerlig tjänstgöring, vilken dels icke förrättas inom riket om än å svenskt fartyg, dels även avser i viss utsträckning kulturell verksamhet, vilja de sakkunniga föreslå, att arvode för fartygspastor å långresefartyg må gäldas av det under fjärde huvudtiteln upptagna anslaget till den andliga vårdens befrämjande. Kostnaderna böra beräknas till 2 750 kronor, varav arvode 2 000 kronor och för kosthåll 750 kronor. De sakkunniga föreslå vidare, att präst förordnas vid kustflottan årligen för en, två eller tre månaders tid under juli—september, då kustflottan är samlad. Denna präst skall hava till uppgift att betjäna kustflottans fartyg med gudstjänster, föredrag och personlig själavård i den utsträckning, som må bliva anbefalld eller medgiven. Då denna befattning till sin art är jämförlig med militärpastorstjänsterna vid armén, anse de sakkunniga, att kostnaderna för desamma skola bestridas av kyrkofonden med ett belopp å förslagsvis 450 kronor för månad eller högst 1 350 kronor. Båda här nämnda marinpastorsbefattningar torde böra tillsättas för ett år i sänder. Befattningen må ej innehavas av samma person mer än tre år med hänsyn till behovet av att för mobiliseringsändamål under årens lopp kunna öka kadern av erfarna marinpastorer. Beräknade arvoden m. m. till militärpastorer Första arméfördelningen. I 6 Kristianstad I 7 Ystad I 11 Växjö I 12 Eksjö I 16 Halmstad K 2 Hälsingborg A 3 Kristianstad A 6 Jönköping T 4 Hässleholm Ing 2 Eksjö Andra arméfördelningen. I 5 Östersund I 13 Falun I 14 Gävle I 21 Sollefteå A 4 Östersund T 3 Sollefteå

enligt alt. 4. Kronor 600 600 60O 600 60O 60O 600 600 400 400 Kronor 5 600 60O 600 600 600 600 400 Kronor 3 400

67 Tredje arméfördelningen. I 9 Skövde 1 15 Borås I 17 Uddevalla I 22 Karlstad K 3 Skövde A 2 Göteborg T 2 Skövde

Kronor 600 600 600 400 600 600 400 Kronor 3 800

Fjärde I 1 I 3 I 4 I 8 I 10 K 1 A 1 A 10 Ing 1 S 1 T 1 Int 1

arméfördelningen. Stockholm Örebro Linköping Uppsala Strängnäs Stockholm Stockholm Linköping Stockholm Stockholm Linköping Stockholm

600 600 600 600 600 600 600 600 400 600 400 200 Kronor 6 400

Övre Norrlands I 20 K

trupper. Umeå Umeå

600 600 Kronor 1 200

Gotlands trupper. I 18

Visby

A

Visby

7 Kronor 600 400 Kronor 1 000

Arméns skolor. AUS KS SS

Uppsala Karlberg Rosersberg

Marinen. Kustflottan Västkustens marindistrikt Flottans långresefartyg KA 1 Vaxholm KA 3 Fårösund

400 600 200 Kronor 1 200 1 350 200 2 750 600 400 Kronor 5 300

V i d flottans s t a t i o n e r i S t o c k h o l m och K a r l s k r o n a , v a r u t i även K A 2 h ä r i n r ä k n a s , b ö r p a s t o r a l v å r d e n o m b e s ö r j a s av a m i r a l i t e t s f ö r s a m l i n g a r n a s p r ä s t e r s k a p , varför s ä r s k i l d a a r v o d e n för d e s s a ej h ä r u p p t a g a s .

68 Flygvapnet. F 1 F 2 F 3 F 4 F 5 F 7 F 8

Kronor 400 400 400 400 400 400 400 Kronor 2 800 Totalkostnaderna bliva 30 700 kronor varav på kyrkofonden fallande 27 950 kronor. Förslag till instruktion för militärpastor. Militärpastor, som står under omedelbart befäl av vederbörande truppförbandschef, åligger: a) att enligt tjänstgöringsreglemente för vederbörlig försvarsgren efter truppförbandschefs bestämmande förrätta gudstjänster och korum samt anordna och leda andaktsstunder; b) att utföra andra pastorala förrättningar i tjänsten, som av truppförbandschef anbefallas; c) att hos truppförbandschef göra framställning om beredande av tillfälle till nattvardsgång för regementets personal; d) att, efter samråd med vederbörande läkare, hålla andaktsstunder minst en gång varje vecka å militärt sjukhus samt att bland de sjuka öva enskild själavård; e) att med behörigt medgivande göra regelbundna besök i truppförbandets arrestlokal hos dem, som där undergå bestraffning; f) att i övrigt vid lämpliga tillfällen och på lämpligt sätt söka träda i närmare personlig beröring med den enskilde; g) att å tid och rum, som meddelas å regementsorder, hava mottagning; h) att, där omständigheterna sådant föranleda, och vederbörande befäl det medgiver, följa eller besöka trupp under övning utom förläggningsorten; i) att deltaga i och i förekommande fall leda verksamheten vid truppförbandets soldathem; j) att efter de närmare bestämmelser, som i sådant hänseende utfärdas av truppförbandets bildningsråd, deltaga i bildnings- och biblioteksverksamheten vid truppförbandet och på allt sätt söka främja densamma; k) att inom området för sin verksamhet tillhandagå truppförbandschefen med erforderliga upplysningar och utredningar samt inkomma med förslag till anordningar och åtgärder rörande den andliga vården vid truppförbandet. Västerås Hägernäs Malmslätt Frösön Ljungbyhed Såtenäs Barkarby

d. Gudstjänst och korum. Med den motivering, som i det föregående givits (sid. 41), föreslå de sakkunniga, att följande bestämmelser angående gudstjänst och korum införas i vederbörliga reglementen för såväl armén som marinen och flygvapnet.

69 Evangelisk-luthersk gudstjänst hålles för personal vid truppförband (motsvarande) en gång i månaden, därest icke bestämt hinder därför föreligger. Sådan gudstjänst hålles under ordinarie tjänstgöringstid, lämpligen i samband med tjänstgöringens avslutande före sön- eller helgdag. Gudstjänsten anordnas som militärgudstjänst eller fältgudstjänst (fartygsgudstjänst) och må predikan icke taga längre tid än 15 minuter. Obligatoriskt deltagande i gudstjänst å fritid må icke anbefallas. Korum förrättas under ledning av officer eller underofficer och må hållas, då det kan förrättas på fullt värdigt sätt. e. Den frivilliga religiösa verksamheten. I och med upprättandet av*en militärprästerlig organisation i enlighet med ovan nämnda förslag torde ledningen av den nuvarande av präster i Svenska kyrkan bedrivna frivilliga verksamheten böra övertagas av de förordnade militärpastorerna. Därest kyrkofonden kommer att tagas i anspråk för gäldandet av dessa militärpastorers arvoden, kunna de bidrag till pastoralvård, som nu utgå till truppförbanden ifrån reservationsanslaget till den andliga vården vid försvarsväsendet indragas. Den frivilliga soldathemsverksamheten, vilken hittills understötts genom bidrag av det nämnda statsanslaget, torde även i fortsättningen böra i samma utsträckning uppmuntras. Likaledes bör alltjämt såväl förbundet Soldaternas vänner som Svenska kyrkans diakonistyrelses militärutskott för deras centrala verksamhet tillerkännas statsunderstöd. För ändamålet föreslå de sakkunniga, att i riksstatens reservationsanslag till befrämjande av den andliga vården inom försvarsväsendet fortfarande för frivillig religionsvård beräknas ett belopp, som må ankomma på centralrådet att årligen föreslå. Här beräknas 34 800 kronor för år. För närvarande åligger det arméförvaltningens civila departement att hos Konungen föreslå fördelningen av det omförmälda statsanslaget. De sakkunniga förorda, att centralrådet hädanefter skall bemyndigas att avgiva vederbörliga förslag till sådan fördelning. De sakkunniga förmena, att den religiösa vården och den nedan föreslagna kulturella vården inom försvarsväsendet skola verksamt samarbeta till befrämjandet av en allsidig och effektiv andlig vård bland den militära personalen. För uppnåendet av detta syfte föreslås i det följande lämpliga organisatoriska anordningar.

2. Den kulturella vården, a. Allmänna synpunkter. Kraven på medborgerlig duglighet hava skärpts under senare år. Jämsides därmed stegras anspråken på bildningens tillgänglighet och nivå. Bildningsmöjligheterna hava också väsentligt ökats för svenska folket i dess helhet. Önskvärt vore, att den militära personalen kunde tillgodogöra sig de bildningsmöjligheter, som redan finnas. Dess tjänstgöring och arten av dess verksamhet lägga dock ofta hinder i vägen därför.

70 För militärer gäller samma regel som för andra samhällets medborgare, att icke bara beredas tillträde till förvärvet av färdigheter och insikter i deras eget kall. De hava även rätt att fordra delaktighet i de andliga skatter, som religion, bildande konst, musik och skönlitteratur utgöra. Även de böra lösas ur det vardagliga och utan att därför behöva mobilisera särskilda ansträngningar bringas i kontakt med sådant, som åt livet ger lyftning och mening. Detta kan få en kvalitetsbefordrande verkan på den militära organisationen och bidraga till att moraliskt stärka militärpersonalen. En armés kvalitativa överlägsenhet över en annan beror ofta på det uppbärande levande människomaterialets kvalitativa halt. I annat sammanhang hava de sakkunniga erinrat om betydelsen av, att direkt förbindelse upprättas mellan försvarsorganisationen och dess befälsgrupper av olika grader å ena sidan och den allmänna samhällsverksamheten å den andra. Sålunda bör upplysning om samhälleliga och sociala ting bibringas den militära personalen. Av vikt är, att de beredas tillfälle att i grunden lära känna det land, det folk och det samhälle, de ha till uppgift att försvara. Bildningsbehovet har i dessa avseenden skärpts. Det måste på visst sätt hålla jämna steg med samhällsutvecklingen. Och självklart är bildningsbehovet i dag större jämfört med tidigare, alldenstund samhället förändras och nya former för produktion och utbyte, för samfärdsel och teknik, för ansvar för och fordran på den enskilde medborgaren ständigt växa fram. En på riktigt sätt avvägd föreläsnings-, biblioteks- och studiecirkelverksamhet vid de militära förläggningarna kan medverka icke endast till en ökad förståelse för de andliga värdenas betydelse utan även befordra insikten och kunskapen om samhällets uppbyggnad och funktion. b. Förutsättningarna för den kulturella vården. De skäl, som i det föregående anförts till förmån för förslaget om särskild religiös vård vid truppförbanden, gälla ock i motsvarande grad den kulturella vården. Det torde sålunda icke vara lämpligt att överlämna åt de på förläggningsorten befintliga bildningsorganisationerna att genom sin ordinarie verksamhet även söka tjäna den militära personalen. En för truppförbandet särskilt organiserad verksamhet torde vara behövlig för att vinna det syfte, som den kulturella vården eftersträvar. De sakkunniga hava med hänsyn härtill övervägt, huruvida det kan anses nödigt, att för den kulturella vårdens handhavande särskilda befattningshavare tillsättas eller om densamma torde kunna utövas huvudsakligen genom frivilliga insatser av härför intresserade personer. Både praktiska och ekonomiska skäl tala för att det senare alternativet föredrages. Då uppstår emellertid frågan, hur sådana intresserade personer skola kunna vinnas för denna uppgift samt hur ledningen av verksamheten skall handhavas. De sakkunniga hysa den tillförsikten, dels att de förordrade militärpastorerna och den för den frivilliga religiösa vården verkande personalen skola vara behjälpliga jämväl inom den kulturella vården, dels att

71 bland de fast anställda, som representera en viss kontinuitet inom förbandet, liksom bland de värnpliktiga kunniga och intresserade personer finnas, vilka kunna göra insatser i arbetet, dels ock, att de på platsen representerade bildningsorganisationerna skola ställa i bildningsarbete erfarna personer till förfogande. Från dessa synpunkter föreslå de sakkunniga, att vid varje truppförband inrättas ett bildningsråd, som skall vara ett ledande organ för den kulturella vården enligt de grunder, som nedan angivas. Det skall inom sig samla för den andliga vården verksamma och intresserade krafter och sålunda samtidigt vara ett samarbetsorgan för både den religiösa och den kulturella vården. För krigsskolor m. fl. undervisningsanstalter avses icke bildningsråd utan förutsattes, att kulturell vård bedrives som ett led i den ordinarie undervisningen. c. Förslag till bestämmelser för bildningsråd vid truppförband.

Uppgift. Bildningsråd vid truppförband skall vara ett samlande, rådgivande och inspirerande organ för den andliga vården vid truppförbandet samt bedriva kulturell verksamhet ägnad att åt personalens fritid giva innehåll och ett förädlande inflytande. I sistnämnda syfte skall bildningsrådet anordna föreläsningar och aftonunderhållningar, sprida kännedom om den fria bildningsverksamhetens uppgift och betydelse, bilda studiecirklar och bistå dessa i deras arbete samt handhava skötsel och förvaltning av truppförbandsbibliotek med därtill hörande bokinköp, rapportering och redovisningsskyldighet, allt i den omfattning truppförbandschefen bestämmer eller medgiver. Organisation. Bildningsråd skall under fredstid finnas vid varje regemente (kår), örlogsstation och flygflottilj. Bildningsrådet, som i sin allmänna verksamhet står i direkt förbindelse med centralrådet, skall i sin verksamhet vid truppförbandet vara underställt dettas chef, vilken skall äga rätt att personligen eller genom annan officer deltaga i bildningsrådets förhandlingar. Dessutom skall av bildningsrådet bedriven verksamhet stå under inspektion av truppförbandschefen. Truppförbandschefen skall årligen vid utbildningsårets slut i tjänsteväg till centralrådet insända redogörelse för den religiösa och kulturella verksamheten vid truppförbandet ävensom plan för verksamheten under närmast följande utbildningsår, varvid av bildningsrådet avgivna förslag skola bifogas. Bildningsrådet består av fem ledamöter, nämligen en representant från Svenska kyrkan (i regel vederbörande militärpastor), en representant från förbundet Soldaternas vänner eller annan organisation, som på frivillighetens väg bedriver religiös verksamhet inom försvarsväsendet,

72 en representant från det fast anställda manskapet vid truppförbandet, samt två representanter från de statsunderstödda folkbildningsorganisationerna. Bildningsrådets ledamöter jämte suppleanter för dessa utses för en tid av tre år av centralrådet med undantag av representanten med suppleant från det fast anställda manskapet, som utses av truppförbandschefen för ett år i sänder, sedan truppförbandets underbefäl på förslag till representant uppfört tre bland det fast anställda manskapet. Representanterna från folkbildningsorganisationerna föreslås av de samverkande bildningsförbundens distriktsorganisationer eller samarbetsorgan och böra företrädesvis väljas från de bildningsförbund, som företräda de största kategorierna värnpliktiga vid truppförbandet. Bildningsrådet utser inom sig ordförande och övriga funktionärer. Bildningsrådens ekonomi. De sakkunniga förutsätta, att bildningsrådens medlemmar skola åtaga sig medlemskapet uteslutande av intresse för saken. Arbetet i bildningsråden torde för de enskilda medlemmarna icke heller bliva så betungande, att någon särskild ersättning därför kan vara motiverad. För bildningsrådens verksamhet bör utgå anslag av det under fjärde huvudtiteln befintliga anslaget till befrämjande av den andliga vården vid försvarsväsendet. Anslagen böra uppdelas i grundunderstöd och tilläggsunderstöd. Grundunderstödet föreslås till högst 300 kronor för regemente, 200 kronor för kår och 100 kronor för fristående kompani och avses för administration samt för anordnande av föreläsnings- och studiecirkelverksamhet. Grundunderstöd bör utgå efter centralrådets prövning och avpassas efter den bedrivna verksamheten. Tilläggsunderstödet, som beräknas utgöra sammanlagt 8 000 kronor, avses att användas för kvalificerad studiecirkelverksamhet och fördelas av centralrådet. Grundunderstöden beräknas sålunda: Kronor

till vart och ett av 20 infanteri-, 4 kavalleri- och 8 artilleriregementen samt 1 signalregemente 300 kronor 9 900 till var och en av 1 infanteri-, 2 artilleri-, 3 ingenjör och 4 trängkårer 200 kronor 2 000 till vart och ett av 3 intendenturkompanier och 1 infanteriskjuts kolans övningskompani 100 kronor 400 till vardera av Stockholms och Karlskrona örlogsstationer 300 kronor 600 till vartdera av 2 kustartilleriregementen 300 kronor 600 till 1 kustartillerikår 200 till Västkustens marindistrikt 100 till vardera av 7 flygflottiljer 200 kronor 1 400 Summa kronor 15 200 Rörande anslag till biblioteksverksamhet och föreläsningsverksamhät övrigt se nedan.

i

73 d. Biblioteksverksamheten vid försvarsväsendet. Böckerna hava i vårt nutida kultursamhälle blivit erkända som praktiskt taget nödvändiga medel för folklig upplysnings- och bildningsverksamhet. Tack vare det starka stöd som stat, landsting, kommuner, ideella sammanslutningar m. fl. givit åt biblioteksverksamheten, har denna under senare år nått en storartad utveckling i vårt land. Visserligen finns det ännu ett betydande antal landskommuner, som antingen hava mycket små bibliotek eller helt sakna sådana, men antalet av dessa i biblioteksavseende vanlottade kommuner minskas år för år. Den raska utvecklingen av biblioteksverksamheten måste enligt de sakkunnigas mening i första hand tillskrivas biblioteksförfattningen av år 1930, ty denna författning tillförsäkrade biblioteken betydande statsunderstöd efter bestämda normer, samtidigt som författningen gav plan och stadga åt biblioteksverksamheten. Nämnda biblioteksförfattning berörde emellertid icke biblioteken vid truppförbanden. Vad marinen beträffar, var dock biblioteksfrågan ordnad genom riksdagsbeslutet av år 1919, varför årliga statsanslag utgått till marinens bibliotek. Däremot har det ej funnits någon bestämmelse för biblioteken vid armén. En sakkunnigeutredning av år 1922 föranledde ej någon statsmakternas åtgärd. Följden härav har blivit, att biblioteksverksamheten vid armén av statsmakterna lämnats vind för våg. Truppförbanden hava utan anslag av statsmedel fått bäst de kunnat uppehålla manskapsbiblioteken med medel ur lägerkassorna. Detta har fått till följd, att biblioteksverksamheten vid armén blivit eftersatt och försummad. Förslag till organisation. Vid varje truppförband bör finnas ett efter manskapets intressen och behov utrustat bibliotek med lämpliga lokaler. Detta måste anses nödvändigt icke endast för att få till stånd bildningsverksamhet vid truppförbanden utan även för att bereda militärpersonalen tillfälle till intellektuell verksamhet och förströelse. Dessa truppförbandsbibliotek, som till sin karaktär äro folkbibliotek, böra inordnas bland det övriga folkbiblioteksväsendet och underställas Kungl. skolöverstyrelsen. Enligt de sakkunnigas uppfattning är det för en ändamålsenlig utveckling av truppförbandsbiblioteken synnerligen angeläget, att dessa bibliotek ej ställas utanför folkbiblioteksväsendet utan att de få vara med i detsamma och komma i åtnjutande av de förmåner, som folkbiblioteksväsendet åtnjuter. Truppförbandsbiblioteken kunna, enligt nedan föreslagna förordning, i huvudsak inrymmas under de bestämmelser, som i biblioteksförfattningen av den 24 januari 1930 stadgas för bibliotek vid sjukvårdsinrättningar. Förslag till förordning angående biblioteksverksamheten

vid

försvarsväsendet.

§1Truppförbandsbibliotek, som förvaltas av å sid. 71 angivna bildningsråd, äger uppbära understöd av statsmedel med belopp ej överstigande 600 kronor

74 vid infanteriregemente av normal storlek. (Mindre eller större truppförband i proportion härtill). För Stockholms och Karlskrona örlogsstationer må dock statsunderstödet kunna uppgå till högst 1500 kronor för vardera.

§2. För utgående av det i § 1 omnämnda understödet skola följande villkor gälla: a) Tillskott av andra medel än direkt statsunderstöd (detta tillskott nedan kallat ortsbidrag) skall för det arbetsår, för vilket statsunderstöd sökes, lämnas för bibliotekets utveckling och vård med minst lika stort belopp som det begärda statsunderstödet. Ortsbidraget skall utgå kontant och avse verkliga utgifter. Dock må anslag till bestridande av lokalkostnad, däri inbegripna utgifter för lokalens uppvärmning, belysning och renhållning, icke medräknas. Truppförbandsbibliotek, som på grund av bristande tillgångar i lägerkassorna ej kunnat erhålla för statsunderstödet erforderligt ortsbidrag må efter skolöverstyrelsens prövning tilldelas statsunderstöd, även om intet ortsbidrag lämnats till biblioteket. b) Biblioteket skall varje vecka å regelbundna tider kostnadsfritt hållas tillgängligt för militärpersonalen. Dock må i fråga om epidemisjukhus samt sådana sjukhusavdelningar, där eljest smittofara kan tänkas föreligga, böckerna tillhandahållas endast enligt av vederbörande läkare bestämda regler. c) Biblioteket skall i övrigt i tillämpliga delar vara underkastat vad i avseende på statsunderstödets utgående, bibliotekarie, lokal, försäkring, bokbestånd, inspektion, böckers avhändande från biblioteket ävensom förfarande, därest biblioteket icke längre underhållas av ägaren, är stadgat i §§ 4 och 11 i Kungl. Maj:ts kungörelse den 24 januari 1930. d) Biblioteket skall utom den inspektion, som truppförbandschefen utövar, vara skyldigt att underkasta sig den kontroll och de villkor, som i övrigt av skolöverstyrelsen prövas nödiga och lämpliga.

§3. Ansökning om statsunderstöd till truppförbandsbibliotek skall före den 1 augusti det arbetsår, för vilket statsunderstöd sökes, ingivas till skolöverstyrelsen. Sådan ansökning skall vara avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med av skolöverstyrelsen fastställda formulär samt vara åtföljd av de handlingar, som skolöverstyrelsen föreskriver. Bibliotekslokalerna. Enligt till de sakkunniga inkomna rapporter från 48 truppförbandsbibliotek förfoga endast 12 av dessa bibliotek över särskilt läsrum. Av de övriga biblioteken voro 33 uppställda i dagrum, mäss eller samlingssal, under det att 3 bibliotek voro uppdelade på flera kompanier eller batterier, vilka saknade gemensam bibliotekslokal.

75 Dessa uppgifter vittna tydligt om, i vilket otillfredsställande skick truppförbandsbiblioteken i allmänhet befinna sig. Vid militärförläggningarna, där många människor föras samman, borde biblioteken vara försedda med tillräckligt antal läsrum. Det torde vara svårt att få till stånd studiecirklar, om det inte finns någon plats, där studiecirklarna ostört kunna sammanträda. Även för enskilda studieintresserade behöves det någon plats, där de i lugn och ro kunna få ägna sig åt läsning. De sakkunniga hava härmed velat fästa uppmärksamheten på frågan om truppförbandsbibliotekens lokaler. Då emellertid en lösning av lokalfrågan endast kan ske efter undersökning på respektive orter, torde denna fråga bäst kunna lösas successivt under medverkan av det föreslagna centralrådet. Vid varje truppförband bör det endast finnas ett statsunderstött bibliotek med karaktär av folkbibliotek. Detta bibliotek skall vara tillgängligt för militärpersonalens samtliga kategorier. Truppförbandsbibliotek må icke decentraliseras genom uppdelning på kompanier eller motsvarande förband. Underavdelning av truppförbandsbibliotek bör emellertid upprättas, där detta anses lämpligt, exempelvis å truppförbandens sjukhus. Om en del av truppförbandet är förlagt till annan plats än huvudförläggningen, bör man även överväga lämpligheten av att vid delförläggningen upprätta en underavdelning av truppförbandsbiblioteket. Bibliotekens ekonomi. I det föregående har föreslagits, att truppförbandsbiblioteken tilldelas statsunderstöd med samma belopp som ortsbidraget, dock högst 600 kronor vid medelstort regemente och högst 1 500 kronor vid Stockholms och Karlskrona örlogsstationer. Det för örlogsstationerna föreslagna högre beloppet är föranlett av att dessa bibliotek behöva upprätta flera underavdelningar, bland annat på vissa fartyg. Den föreslagna maximeringen av statsunderstöden till 600 kronor för medelstort regemente och 1 500 kronor för örlogsstation är lågt räknad, men de sakkunniga hava ansett, att man bör stanna vid nämnda maximigränser, till dess erfarenhet vunnits angående här föreslagna åtgärder. De sakkunniga hava även ansett det riktigt och lämpligt, att truppförbanden med medel ur lägerkassorna om möjligt bidraga till uppehållande av biblioteken v med minst lika stort belopp som statsunderstöden. I allmänhet torde lägerkassorna utan svårighet kunna anlitas för nämnda uppgift, men man får icke förbise, att lägerkassorna ej hava några säkra inkomster och att det därför kan inträffa, att en eller annan lägerkassa tidvis i brist på medel ej kan lämna erforderligt anslag till biblioteket. För att biblioteken i sådana fall ej skola bliva utan medel för sin verksamhet, bör efter skolöverstyrelsens prövning statsunderstöd kunna utanordnas, även om ortsbidrag ej lämnats till biblioteken. Vid uppskattningen av anslagsbehovet till biblioteken hava de sakkunniga även räknat med boklån från centralbiblioteken. I den mån centralbiblioteksorganisationen blir färdig, få truppförbandsbiblioteken möjligheter att genom rekvisitioner av vandringsbibliotek komplettera sina bokförråd.

76 e. Föreläsningsverksamheten vid försvarsväsendet. Det talade ordet har alltid sin betydelse, när det gäller att knyta an till den enskildes intresse, och det kan ofta väcka hågen för såväl bokliga studier som en mera grundlig och ordnad studieverksamhet. Hittills hava föreläsningar för militärpersonalen anordnats mera tillfälligt och i alltför ringa omfattning, varför de sakkunniga anse större planmässighet önskvärd. Förslag till

organisation.

Vid varje truppförband, där intresse härför förefinnes, bör en föreläsningsanstalt bildas. De sakkunniga föreslå, att de förut nämnda bildningsråden skola utgöra styrelse för sådan anstalt. Denna har att inom sig utse föreståndare för föreläsningsverksamheten. Förslag till förordning

angående föreläsningsverksamheten väsendet.

vid försvars-

§1. Understöd av statsmedel må med högst 600 kronor och lägst 100 kronor för helt budgetår (1 juli—30 juni) räknat utgå till föreläsningsanstalt vid truppförband.

§ 2För åtnjutande av det i § 1 omnämnda understödet skola i övrigt följande villkor gälla: a) Tillskott av andra medel än direkt statsunderstöd (detta tillskott nedan kallat ortsbidrag) skall för anstaltens föreläsningsverksamhet tillskjutas med minst lika stort belopp som statsbidraget, dock må högst 5 föreläsningar anordnas enbart med statsmedel, även om intet ortsbidrag lämnats. b) Föreläsningsanstaltens angelägenheter skola vårdas av en styrelse, som utser föreståndare och antager föreläsare. c) Föreläsningarnas antal för budgetår räknat får ej understiga 5 och böra anordnas under sådana former, att de hava utsikt att samla största möjliga antal deltagare bland militärpersonalen. d) Föreläsare och föreläsningsämnen skola, sedan överenskommelser därom träffats med truppförbandschefen, väljas ur de i § 13 C kungl. kungörelsen den 3 juni 1932 omförmälda förteckningarna eller också vara på förhand godkända av skolöverstyrelsen. e) Styrelse för föreläsningsanstalt skall sörja för, att föreläsningarna må kunna bliva till verklig nytta för dem, för vilka de äro avsedda, och skall, i den mån förhållandena sådant medgiva, tillse, att litteratur, lämpad efter föreläsningarnas innehåll, för utlåning hålles tillgänglig i sammanhang med dessa. f) Alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid föreläsningarna skola vara förbjudna. Dock må föreläsningsanstalt jämväl kunna anordna

77 föreläsningar rörande politiska och religiösa frågor, för så vitt de ha rent saklig karaktär och ej äro agitatoriskt hållna. g) Underhållning med sång, musik, uppläsning eller dramatisk framställning, som fyller rimliga krav på konstnärlighet och är åtföljd av en upplysande, ur folkbildningssynpunkt lämplig framställning, må i den omfattning, skolöverstyrelsen prövar skälig, för erhållande av statsbidraget likställas med populärvetenskapliga föreläsningar. h) Föreläsningsanstalten skall vara underkastad inspektion av en av skolöverstyrelsen förordnad inspektor, för vilken instruktion av skolöverstyrelsen utfärdas. §3. Föreläsningsanstalt, som erhållit statsunderstöd, men på grund av smittosam sjukdom eller annan omständighet, över vilken anstalten icke kunnat råda, ej varit i stånd att anordna hela det i § 2 c) här ovan stadgade minimiantalet föreläsningar, må efter Kungl. Maj.ts beprövande uppbära hela det statsunderstöd, som för året blivit anstalten tillerkänt, därest övriga villkor blivit fullgjorda och vederbörande inspektor intygar, att föreskrivet antal föreläsningar ej kunnat anordnas på grund av anledning, som nu nämnts.

§4. Ansökningar om statsunderstöd till föreläsningsanstalt vid truppförband skola ingivas till skolöverstyrelsen före den 15 juli det budgetår, ansökningarna avse. Sådan ansökan skall vara avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med av skolöverstyrelsen fastställda formulär samt vara åtföljd av de handlingar, som skolöverstyrelsen föreskriver. f. Studiecirkelverksamheten vid försvarsväsendet. Studiecirkelverksamheten är, rätt bedriven, en effektiv form för folklig bildningsverksamhet. Därom vittnar den storslagna utveckling, som denna verksamhet kunnat framvisa särskilt bland ungdomen. Genom förmedling av de föreslagna bildningsråden bör studiecirkelverksamheten kunna bliva ett värdefullt medel för bildningsverksamhet bland den militära personalen. Bildningsråden böra låta sig angeläget vara att söka väcka intresse för denna verksamhet och på allt sätt bistå densamma, bland annat genom att skaffa kvalificerade studiecirkelledare.

3. Centralrådet, a. Allmänna synpunkter. I det föregående har betonats, huru såväl militära som kyrkliga myndigheter, tidigare sakkunnigkommittéer samt andra för saken intresserade påvisat behovet av ett samlande och rådgivande organ till främjande av en ändamålsenlig utveckling av den andliga vården inom försvarsväsendet. Som en bakgrund till de sakkunnigas nedan framställda förslag till frågans

78 lösning erinras om följande förhållanden. Förslag 1908 fäste huvudsakligen uppmärksamheten vid behovet av en central ledning för den militärprästerliga verksamheten och förordade, att detta skulle tillgodoses genom tillsättandet av en armépastor. Förslag 1921, som jämväl lade vikt vid, att den kulturella verksamheten bleve centralt ledd och övervakad, föreslog inrättandet av ett militärkonsistorium, bestående av sju personer, bland vilka ärkebiskopen, fältprosten och inspektören för den kulturella vården skulle vara självskrivna ledamöter. Därjämte borde den frivilliga soldathemsverksamheten och militärpastorerna vara representerade. Herr Oskar Olssons reservation till Förslag 1921 förordade, att den kulturella vården lades under skolöverstyrelsen och den religiösa under en särskild religionsvårdsnämnd, Förslag 1927 slutligen framförde tanken på ett centralråd, utsett av Kungl. Maj:t för fem år i sänder, och bestående av en officer eller förutvarande officer, en präst i Svenska kyrkan, en representant för den frivilliga verksamheten samt två andra sakkunniga personer. Under den senare diskussionen om denna angelägenhet har, som förut nämnts, förslaget om inrättande av ett centralråd upprepade gånger förordats, dock att meningarna om dess sammansättning och funktion med hänsyn till den religiösa respektive den kulturella vården varit växlande. Med hänsyn till den vida innebörden av begreppet andlig vård och till önskvärdheten av att åstadkomma ett så gott och ändamålsenligt samarbete som möjligt mellan religiös och kulturell vård föreslå de sakkunniga, att ett centralråd av Kungl. Maj:t tillsättes med uppgift att vara ett samlande organ för båda de nämnda grenarna av den andliga vården. För att betona centralrådets ställning såsom en verksamhetsform inom försvarsväsendets ram föreslå de sakkunniga, att till dess ordförande utses en militär av regementsofficers eller generalpersons eller flaggmans grad. De sakkunniga anse, att centralrådet bör tillerkännas befogenhet att i fredstid efter samråd med vederbörliga myndigheter avgiva förslag till innehavare av befattningar för den andliga vården samt att utse vissa representanter i truppförbandens bildningråd. Som i I I delen kap. 1 »Mobiliseringsorganisation» angivits, anse de sakkunniga, att centralrådet skall tilläggas vissa uppgifter jämväl under mobilisering och krig. En viktig sida av dess verksamhet måste fördenskull bliva att redan i fredstid vidtaga mått och steg för att kunna fullfölja dessa uppgifter. Med hänsyn härtill anse de sakkunniga, att centralrådets sammansättning bör bliva sådan, att det representerar olika sidor av intresset för den andliga vården och innesluter största möjliga personkännedom. Därför föreslå de sakkunniga, att den för mobilisering av Kungl. Maj:t utsedde fältprosten skall såsom självskriven ledamot ingå i centralrådet, varjämte representanter från Svenska kyrkans diakonistyrelse, Frikyrkliga samarbetskommittén, förbundet Soldaternas vänner och de statsunderstödda folkbildningsorganisationerna däri skola hava säte. Närmast med tanke på

79 den anknytning, som den andliga vården bör äga bland den fast anställda personalen, föreslås, att därjämte en representant från Försvarsbefälets underbeialsförbund skall ingå i centralrådet. De sakkunniga förorda, att till ordförande utses en i eller i närheten av Stockholm boende person och föreslå, att centralrådet biträdes av en sekreterare, bosatt i Stockholm. Av praktiska och ekonomiska skäl föreslå de sakkunniga, att centralrådets verksamhet i huvudsak fördelas på två sektioner, själavårdssektionen och bildningssektionen, vilka var för sig förbereda och behandla ärenden inom sitt verksamhetsområde, dock att vissa sammanträden hållas med hela centralrådet. Till åstadkommande av kontinuerlig samverkan emellan sektionerna föreslås, att utom ordföranden även fältprosten och representanten från Försvarsväsendets underbefälsförbund ingå i båda. b. Förslag till bestämmelser för centralrådet för den andliga vården vid försvarsväsendet. Uppgift. Centralrådet, som lyder direkt under Kungl. Maj:t, skall vara ett samlande och rådgivande organ till främjande av en ändamålsenlig utveckling av den andliga vården inom försvarsväsendet och i sådant syfte till Kungl. Maj:t eller vederbörande försvarsgrenschef avlåta erforderliga framställningar. Centralrådet har vidare att avgiva yttrande i frågor, som av Kungl. Maj:t, chefen för försvarsstaben eller försvarsgrenschef underställas centralrådet, att årligen före juni månads utgång till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till fördelning för nästföljande budgetår av de för främjande av den andliga vården inom försvarsväsendet anvisade medlen ävensom med framställning om anvisande av medel för därpå följande budgetår, att i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser uppgöra förslag till mobiliseringsplacering av personal avsedd att i krig handhava andlig vård inom krigsmakten, att till den myndighet, som äger att tillsätta vederbörlig beställning eller befattning, efter samråd med vederbörliga myndigheter avgiva förslag till (åter-) besättande av ecklesiastika eller andra beställningar eller befattningar inom försvarsväsendet, vilka avses för handhavande av andlig vård, att utse icke militära representanter i truppförbandens bildningsråd, att uppehålla kontakt med truppförbandens bildningsråd, följa deras verksamhet och till dem förmedla erfarenheter och uppslag, att förmedla föreläsningar och litteraturanskaffning samt hos myndigheter, sammanslutningar och enskilda söka anslag eller bidrag till denna verksamhet samt att samarbeta med och stödja de frivilliga organisationer, vilka bland försvarsväsendets personal utöva sådan verksamhet, som kan hänföras till andlig vård.

80 Organisation. Centralrådet, som tillsättes av Kungl. Maj:t, består av åtta ledamöter jämte fältprosten och utses enligt följande grunder: en regementsofficer eller generalsperson eller flaggman, tillika ordförande, en representant från Svenska kyrkans diakonistyrelse, en representant från Frikyrkliga samarbetskommittén, en representant från förbundet Soldaternas vänner, en representant från Försvarsväsendets underbefälsförbund, tre representanter från de statsunderstödda folkbildningsorganisationerna. Ledamöterna i centralrådet jämte suppleanter utses för en tid av tre år efter förslag av ovan angivna organisationer utom beträffande ordföranden och fältprosten, som tillsättas av Kungl. Maj:t utan förslag. Centralrådet biträdes av en sekreterare, som utses av Kungl. Maj:t. Centralrådet uppdelas på två sektioner, själavårdssektionen och bildningssektionen, som var för sig förbereda och behandla frågor inom sitt verksamhetsområde eventuellt genom ett inom sig utsett arbetsutskott. Gemensamma sammanträden hållas enligt fastställd ordning och dessutom, när så befinnes erforderligt. Sektionerna sammansättas sålunda. Själavårdssektionen: ordföranden, fältprosten samt representanterna från Diakonistyrelsen, Frikyrkliga samarbetskommittén, förbundet Soldaternas vänner och Försvarsväsendets underbefälsförbund; Bildningssektionen: Ordföranden, fältprosten, representanten från Försvarsväsendets underbefälsförbund och de tre ledamöterna från de statsunderstödda folkbildningsorganisationerna. c. Centralrådets ekonomi. De sakkunniga vilja föreslå, att för centralrådets verksamhet avses ett årligt anslag på 10 000 kronor, varav minst 5 000 kronor för studie- och instruktionskurs för personal, som skall handhava andlig vård, religiös eller kulturell. Anslagets beräkningsgrunder äro följande: Kronor

arvode till ordförande 400 » » sekreterare 1000 sammanträdesarvoden utom för ordförande och sekreterare (18 kronor för utom Stockholm boende och 12 kronor för i Stockholm boende) 1 000 resor 1 200 expenser och oförutsedda utgifter 1 400 kurser 5 000 Summa kronor 10 000

4. De marina församlingarna i Stockholm och Karlskrona. Skeppsholms församling i Stockholm samt amiralitetsförsamlingen i Karlskrona äro exterritoriella kyrkoförsamlingar. Skeppsholms församling innefattar över 5 000 personer och amiralitets församlingen över 11 000 personer. Till församlingarna höra alla vid örlogsstationerna fast anställda, deras familjer och tjänare samt pensionerade och gratialister. Församlingarna innesluta sålunda ett stort antal personer, vilka icke äro att hänföra till den militära personalen. A andra sidan höra icke örlogsstationernas värnpliktiga till församlingarna. Församlingarnas skötsel och verksamhet överensstämma väsentligen med vad som gäller vid territoriella församlingar i fråga om gudstjänstförhållanden, kyrkobokföring m. m. Härtill kommer, att församlingarnas prästerskap jämväl hava ansvar för den andliga vården bland örlogsstationernas värnpliktiga personal. Prästerskapets tillsättning sker enligt kungl. cirkulär den 12 februari 1813. Avlöningsförhållandena för prästerskapet vid Skeppsholms församling hava i princip fastställts genom kungl. brev den 29 juli 1876. På grund av att där förefintliga bestämmelser äro föråldrade, har Skeppsholms församlings kyrkostämma avstått från att tillämpa desamma och i stället själv bestämt, vad församlingen ur sina fonder velat tilldela sin kyrkoherde i församlingsarvode. Amiralitetspredikanten åtnjuter icke avlöningsförmåner av församlingen. För amiralitetsförsamlingens i Karlskrona prästerskap gäller i huvudsak ännu 1864 års reglemente, kompletterat med Kungl. Maj:ts resolution angående lönereglering för prästerskapet i amiralitetsförsamlingen i Karlskrona den 28 mars 1919. Chefen för marinen har i skrivelse till Konungen den 22 mars 1938 erinrat, dels om att bestämmelserna för marinens ecklesiastikstat äro i hög grad föråldrade och oöverskådliga, dels ock om att den gällande löneregleringen för prästerskapet vid amiralitetsförsamlingen i Karlskrona utgår den 30 april 1939, samt hemställt, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt chefen för marinen att med biträde av amiralitetspastorn i Stockholm utarbeta förslag till nya bestämmelser angående marinens ecklesiastikstat avsedda att ersätta tidigare föreskrifter rörande sagda stats organisation samt prästerskapets anställningsoch tjänstgöringsförhållanden m. m. Chefen för försvarsdepartementet har i rernisshandling den 9 april 1938 till de sakkunniga överlämnat omförmälda skrivelse från chefen för marinen och anmodat de sakkunniga att taga densamma i övervägande vid fullgörandet av dem lämnat uppdrag. De sakkunniga hava tagit ärendet under omprövning och kunna icke undgå att finna, att förändringar i de nu gällande bestämmelserna i flera avseenden äro nödvändiga. De sakkunniga hava sålunda bemärkt, att föreskrifter gällande de prästerliga befattningshavarnas avgång och pensionering saknas. Likaledes saknas bestämmelser, som möjliggöra anställande i vanlig ordning 2123 38

°

82 av ämbetsbiträde eller vikarie vid sjukdom. I samma mån, som de ordinarie prästerna på grund av ålder eller sjuklighet bliva mindre arbetsföra, uppkommer risk, att församlingsvårdens effektivitet minskas. Därvid synes det ligga närmast till hands att antaga, att den uppgift, som åligger prästerskapet vid de marina församlingarna i avseende å den andliga vården bland den värnpliktiga ungdomen, kan komma att eftersättas. De sakkunniga hava med hänsyn till önskvärdheten av att den andliga vården vid försvarsväsendet bleve i möjligaste mån enhetligt ordnad, övervägt, huruvida icke de marina församlingarna borde upphöra. Den fast anställda personalen borde i så fall i kyrkobokföringshänseende anslutas till de territoriella församlingar, inom vilka de bo. För tillgodoseende av den andliga vården om den militära personalen vid örlogsstationerna skulle präster förordnas på sätt i kap. 2: 1 förslagits. En närmare undersökning giver emellertid vid handen, att en lösning av frågan om den andliga vården vid örlogsstationerna efter denna linje skulle vålla administrativa svårigheter och knappast bliva mer effektiv än en ordning, som i huvudsak överensstämmer med den nuvarande. Såväl militära som kyrkliga myndigheter, vilka av de sakkunniga rådfrågats i ärendet, hava också avstyrkt en förändring av amiralitetsförsamlingens i Karlskrona exterritoriella karaktär. Det har även försports, att amiralitetsförsamlingen är villig åtaga sig att bestrida prästerskapets pensioner samt förekommande vikarieoch adjunktsarvoden, därest bestämmelser härom bliva utfärdade. Vad angår Skeppsholms församling vilja de sakkunniga erinra om, att frågan om örlogsstationens förflyttning är föremål för statsmakternas överväganden. Innan detta ärende avgjorts, torde det ej vara skäl att föreslå någon förändring av den nuvarande ordningen. Med hänsyn till vad sålunda framkommit föreslå de sakkunniga beträffande amiralitetsförsamlingen i Karlskrona, att densamma — under förutsättning att församlingen ikläder sig här föreslagna ekonomiska åtaganden — bibehålles såsom exterritoriell församling med tre präster, av vilka en amiralitetspastor motsvarande kyrkoherde, en amiralitetspredikant motsvarande komminister samt en biträdande amiralitetspredikant motsvarande kyrkoadjunkt, att prästerna, som hittills, avlönas dels med medel som upptagas å marinens ecklesiastikstat, dels med tillskott från församlingen, att prästerna skola avgå vid fyllda 65 år, varvid pension skall utgå av församlingen, att vid prästs sjukledighet församlingen åtager sig att till vikarie utbetala så stort belopp, som eljest åvilar kyrkofonden i territoriell församling, och att den sjukledige vidkännes återstoden, att statsverket som hittills bidrager till klockares, kyrkovaktmästares m. fL löner samt underhåller kyrka, pastorsexpedition och församlingslokal, att bestämmelser utfärdas, vilka tydligt angiva prästerskapets skyldig-

83 heter även med avseende å den andliga vården bland den till församlingen icke hörande delen av den militära personalen, samt att chefen för marinen erhåller i uppdrag att på sätt föreslagits och med beaktande av vad ovan sagts utreda och till Konungen avlåta förslag i ärendet, i god tid före den 30 april 1939, då den nu gällande löneregleringen utlöper. I avseende å Skeppsholms församling föreslå de sakkunniga, att densamma tills vidare bibehålles enligt nu gällande bestämmelser, dock att genom församlingens åtagande prästerskapet bör tillförsäkras pension och vikarieavlöning enligt samma grunder som föreslagits beträffande amiralitetsförsamlingen i Karlskrona, samt att frågan om den andliga vården vid flottans station blir föremål för särskild utredning i samband med den större frågan om stationens flyttning från Stockholm. De sakkunniga vilja slutligen rörande de marina församlingarna framhålla önskvärdheten av att enhetliga bestämmelser skola gälla rörande skyldighet att tillhöra dessa församlingar eller de territoriella församlingarna. Så synes nu icke vara fallet beträffande exempelvis varvsarbetarna.

Kap. 3. Mobiliseringsförberedelser i fredstid. I förslag till bestämmelser för centralrådet förorda de sakkunniga, att detsamma skall hava till uppgift jämväl att uppgöra förslag till mobiliseringsplacering av personal avsedd att i krig handhava andlig vård inom krigsmakten. I enlighet med de synpunkter, som framförts i I I . delen kap. 1, föreslå de sakkunniga, att sådan ändring eller sådant tillägg göres i nu gällande föreskrifter angående uppskovsrätt för värnpliktiga präster, som vid mobiliseringstillfälle äro ansvariga för kyrkobokföringen i sina församlingar, att det kan bliva möjligt för centralrådet att även i vissa fall, efter samråd med vederbörligt domkapitel, föreslå sådana präster till erhållande av befattningar för den andliga vården vid försvarsväsendet under mobilisering och krig. Vid personalens sammandragning vid mobilisering till respektive förläggnings- eller utrustningsorter torde det vara av stor vikt, att verksamheten vid soldathem, som ma finnas å orten, kan försiggå utan avbrott till gagn för den mobiliserade personalen. Med hänsyn härtill uttala de sakkunniga det önskemålet, dels att värnpliktiga soldathemsföreståndare (genom utfärdade bestämmelser) tillförsäkras befrielse från omedelbar inställelse vid sina förband, dels ock att soldathem om möjligt icke vid mobiliseringstillfälle tagas i anspråk för militära ändamål. I avsikt att förbereda de mobiliseringsplacerade befattningshavarnas verksamhet och på förhand göra dem förtrogna med deras uppgifter under krig torde snarast möjligt dels en grundläggande själavårdsinstruktion, dels ock en allmän instruktion för den kulturella vården genom centralrådets försorg

84 böra utarbetas och tillställas de utsedda befattningshavarna jämte de tilllämpliga reglementen och bestämmelser, som må bliva fastställda. De sakkunniga anse det önskvärt, att genom centralrådets försorg tid efter annan de mobiliseringsplacerade befattningshavarna beredas tillfälle att frivilligt sammankomma för att orienteras och instrueras i sina uppgifter. Medel härför hava beräknats bland anslagen till centralrådet. Under hänvisning till vad som säges i I I . delen kap. 1: 4, vilja de sakkunniga betona vikten av, att frågor om befattningshavarnas beklädnad, utrustning m. m. i god tid avgöras och meddelande härom tillställes de mobiliseringsplacerade befattningshavarna för den andliga vården.

85 III. Sammanfattning av de sakkunnigas förslag. De sakkunniga hemställa: att i förs vars väsendets mobiliseringsplaner snarast möjligt måtte inarbetas bestämmelser rörande andlig värd i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits i del II, kap. 1, samt att mobiliseringsförberedelser i fredstid vidtagas enligt del II, kap. 3, att den andliga vården i fredstid inom försvarsväsendet skall omfatta såväl religiös som kulturell vård, att ett centralråd skall tillsättas för att direkt under Kungl. Maj:t handlägga vissa frågor rörande den andliga vården (se del II, kap. 2: 3), att den religiösa vården skall — förutom av prästerskapet i de marina församlingarna samt av garnisonspastorerna i Boden och Karlsborg — handhavas dels av präster som, underställda vederbörande truppförbandschef, skola innehava arvodesbefattningar, dels genom frivillig verksamhet på hittills tillämpat sätt (se del II, kap. 2: 1), att den nuvarande prästerliga organisationen rörande garnisonerna i Boden och Karlsborg samt Skeppsholms och Karlskrona amiralitetsförsamlingar för närvarande endast skall undergå smärre ändringar rörande amiralitetsförsamlingarna (se del II, kap. 2: 4), att den kulturella vården skall stå under ledning av vederbörande truppförbandschef med biträde av ett bildningsråd (se del II, kap. 2: 2), att kostnaderna för arvoden till präster, som icke nu finnas upptagna i staterna, skola bestridas av kyrkofonden, med undantag för präst på långresefartyg, till ett belopp av för närvarande 27 950 kronor, att reservationsanslaget under fjärde huvudtiteln till den andliga vårdens befrämjande för närvarande skall beräknas till 70 000 kronor enligt följande beräkningsgrund: Kronor

centralrådet bildningsråden, grundunderstöd tilläggsunderstöd arvode till präst på långresefartyg, högst soldathems- och motsvarande verksamhet m. m

10 000 15 200 8 000 2 000 34 800 Summa kronor 70 000 att kosthåll — högst 750 kronor — för präst på långresefartyg skall bestridas av vederbörliga underhållsanslag, att anslag i form av ortsbidrag (se del II, kap. 2: 2) till truppförbandsbibliotek skola utgå ur lägerkassorna, samt att statsbidrag ur anslag under åttonde huvudtiteln skola utgå till biblioteks- och föreläsningsverksamhet vid truppförbanden.

86 Bilaga 1.

Reglemente för fältprästerskapet i Finland. Själavård och däri ingående uppfostringsarbete. I.

Kapitlet. Allmänt.

1. För innehavare av pastorstjänst vid förs vars väsendet, tillhöriga den evangelisk-lutherska kyrkan, användes i detta reglemente allmänbenämningen fältpastor samt för fältprost och fältpastorer den gemensamma benämningen fältprästerskap. 2. Fältprästerskapet åligger att omhänderhava den försvarsväsendet tillhörande personalens själavård och sedliga uppfostran. Jämsides med denna sin ordinarie uppgift deltager fältprästerskapet, i samråd med det militära befälet och inom de av befälhavaren för krigsmakten fastställda utbildningsprogrammens ram, jämväl i det allmänkulturella uppfostringsarbetet vid truppförbanden. 3. Målet för själavården och det sedliga uppfostringsarbetet är att i försvarsväsendets personal inplanta på kristlig livssyn grundade dygder, varvid jämväl hänsyn tages till vad som med hänsyn till religionsfriheten är föreskrivet. 4. Med det allmänkulturella uppfostringsarbetet, som grundar sig på kristligt sedlig livssyn, eftersträvas att uppfostra och höja den fosterländska känslan bland den värnpliktiga ungdomen och sålunda utveckla de unga männen till dugliga medborgare genom att uppliva pliktkänslan och intresset för bildningens höjande. 5. Om fältprästerskapets deltagande i medborgarundervisningen stadgas särskilt. 6. Såsom innehavare av tjänst vid försvarsväsendet är fältprost direkt underställd befälhavaren för krigsmakten samt fältpastorn vederbörande självständiga eller motsvarande förbands chef, varvid hänsyn tages till vad i militära strafflagen och militära ordningsstadgan är föreskrivet. 7. För fältprästerskapets förhållande till den evangelisk-lutherska kyrkans representanter i fråga om kyrkotjänst och själavård samt prästerskapets privatliv gäller, vad därom är stadgat i kyrkolagen. 8. Fältprosten är försvarsväsendets högste kyrklige representant. För fältpastorerna begagnas efter verksamhetsområde och tjänsteåligganden benämningarna: garnisonspastor, lägerpastor, brigad-, regements-, bataljonspastor, sjömanspastor, stabspastor, skeppspastor o. s. v. 9. I garnison, i vilken flera fältpastorer finnas, kan vid behov befälhavaren för krigsmakten till garnisonspastor förordna den, som anses lämpligast där-

87 till, efter att hava inhämtat chefens för garnisonen åsikt och på fältprostens förslag. Då flera truppförband men blott en faltpastor ingå i garnisonen, tjänstgör denne tillika såsom garnisonspastor. 10. Fältpastorers åliggande av andra än i mom. 8 omnämnda uppgifter sker under tillämpning av, vad i mom. 9 är sagt. 11. Generalstabens personalavdelning för tjänsteårsförteckning för fältprästerskapet. 12. Fältprästerskapets medlemmar hava icke den i militära ordningsstadgan förutsatta bestraffningsrätten. Då en straffvärd överträdelse inträffar, skall den skyldige ofördröjligen anmälas för vederbörande chef, vilkens sak det är att bestämma straffet och att vidtaga av överträdelsen möjligen föranledda ytterligare åtgärder. 13. Medlem av fältprästerskapet har rätt att med sin förmans samtycke verkställa till tjänsteåliggandena icke hörande kyrkliga förrättningar utom truppförbandet, då så är möjligt utan att tjänstens handhavande eftersattes. Vid utförande av sådana förrättningar gäller icke rättigheten att använda försvarsväsendets trafik- och expeditionsmateriel, biträden m. m., vilkas användning måhända är tillåten i och för handhavandet av tjänsten vid försvarsväsendet. 14. För utövande av till bisyssla hörande verksamhet tillämpas givna bestämmelser om rättighet för innehavare av statlig tjänst eller befattning att hava annan avlönad verksamhet. Vid ansökan härom skall man efterhöra fältprostens och de militära förmäns åsikt, under vilka de sökande tjänstgöra såsom underlydande. 15. Medlem av fältprästerskapet skall föra förteckning över alla sina utförda kyrkliga förrättningar och lämnar ofördröjligen anmälan om dem till vederbörlig församling.

II.

Kapitlet.

Militärprästerskapets åligganden. A. Fältprosten. 16. På fältprosten ankommer: att leda och övervaka fältprästerskapets handhavande av själavårds verksamheten och det sedliga uppfostringsarbetet bland försvarsverkets personal samt att i den omfattning, som förutsatts i momenten 2—5, utföra det allmänkulturella uppfostringsarbete, som anförtrotts fältprästerskapet; att förbereda och för befälhavaren för krigsmakten förelägga för sanktion årliga arbetsplaner för fältprästerskapets verksamhet samt för dem erforderliga kompletteringar och förändringar; att med hjälp av statistiken och de av fältpastorerna fordrade, periodiska berättelserna om tillståndet hålla befälhavaren för krigsmakten orienterad om resultaten av vad fältprästerskapet uträttar i fråga om själavårds verksamhet

88 och sedligt samt kulturellt uppfostringsarbete, liksom i allmänhet om det sedliga tillståndet inom försvarsväsendet; att med råd, påminnelser och andra efter förhållandena lämpade sätt handleda fältpastorernas arbete samt draga försorg om fältprästerskapets utbildning och uppfostran för verksamheten i krigstid; att en gång om året samt även oftare, då så är av behovet påkallat, förrätta inspektion vid truppförbanden; den omfattar förutom fältpastorns allmänna verksamhet, särskilt skriftskolearbetet, vården av garnisonsbiblioteken, de kyrkliga böckerna samt annan till fältpastorerna överlåten och staten tillhörig lösegendom, inspektion av lokaler jämte att granska lämpligheten av till deras bruk överlämnade gudstjänst- och föreläsningslokaler med inredning; över de gjorda erfarenheterna inlämnar han till befälhavaren för krigsmakten inspektionsberättelse jämte eventuella förslag om erforderliga åtgärder för förändringar och förbättringar; att vid behov för vederbörande militära chef föreslå ett ändamålsenligt ordnande av de inbördes förhållandena mellan fältprästerskapets verksamhetsområde och den rent militära uppfostran; att utarbeta utkast och avgiva yttranden, som avse förslag till lagar och förordningar och till i reglementen m. fl. föreskrifter intagna bestämmelser, i den mån de falla inom fältprästerskapets verksamhetsområde; att vartannat år samt i undantagsfall även eljest, då så oundgängligen kräves, anordna överläggningssammanträden för fältprästerskapet, till vilka fältpastorerna från försvarsväsendet i sin helhet eller del därav beordras av befälhavaren för krigsmakten efter föredragning av fältprostens fattade beslut; att övervaka verksamheten vid garnisonsbibliotek och läsesalar samt att göra framställning om anskaffning av för dem lämplig litteratur och om beviljande av anslag för dessa ändamål; att för befälhavaren för krigsmakten föredraga alla de inom fältprästerskapets verksamhetsområde fallande ärenden, vilka skola avgöras av befälhavaren för krigsmakten och särskilt följa nedanstående spörsmål, som beröra fältprästerskapets verksamhetsområde: till fältprästerskapets verksamhetsområde hörande ärenden av principiell natur; till försvarsministeriet från fältprästerskapets verksamhetsområde gjorda framställningar, t. ex. frågor, som beröra verksamhetsområdets utgiftsstat samt ärenden, som sammanhänga med kyrkorna eller andra gudstjänstlokaler, tjänstgörande fältpastorers till bruk erhållna, andra erforderliga rum, deras iordningsställande och fortgående skötsel; fältpastorernas personalärenden i samråd med vederbörlig avdelning vid generalstaben, såsom t. ex. till utnämning i befattning, förflyttning, kommendering, avskedande, belöning och bestraffning hörande ärenden; att utarbeta och årligen under loppet av april månad till befälhavaren för krigsmakten ingiva årsberättelse för det närmast förflutna kalenderåret om

89 sin egen och annan verksamhet inom fältprästerskapet samt om andra till fältprästerskapets verksamhetsområde inom försvarsväsendet hörande förhållanden, vilken årsberättelse även tillställes försvarsministeriet och vederbörligt domkapitel; att iakttaga det, som med stöd av gällande lagar, förordningar, reglementen eller andra stadganden är att tillse såsom tillhörande fältprostens uppgifter eller vad som framdeles i detta avseende kan komma att stadgas. B. Garnisonspastorn. 17. På garnisonspastom ankommer: att åt garnisonens chef utarbeta förslag till ordnandet av garnisonens gudstjänster; att ägna omsorg om själavården för garnisonens i sjukhus och på högvakt varande personal samt om i garnisonen avlidna militärers på militärt sätt anordnade begravning; att sköta garnisonens militärbibliotek och bokbinderi i överensstämmelse med för dem gällande reglementen samt göra härmed sammanhängande framställningar till vederbörande; att överhuvud stå till chefens för garnisonen förfogande i alla de ärenden, som tillhöra den religiöst-sedliga vården inom garnisonen; att fylla de uppgifter, som åvila honom såsom sitt truppförbands fältpastor. C. Fältpastorn. ankommer såsom ledare av det religiösa och sedliga

18. På fältpastorn arbetet: att fylla de uppgifter, som tillhöra fältpastorns verksamhetsområde inom truppförbandet, formationen eller annan del av försvarsväsendet; att avhålla andaktsstunder och bibeltimmar samt att uppväcka intresse för dessa tillfällen; att åtminstone två gånger i veckan hålla kvällsandakt i kasernerna; att ofta hålla gudstjänster i militärsjukhusen samt att bedriva privat själavård särskilt bland truppförbandets sjuka; att så ofta som möjligt tala med i högvakten befintliga anhållna; att genom flitigt umgänge och personliga samtal med soldaterna söka medverka till uppfostran av de värnpliktigas sinnesstämning och karaktär i en kristlig och fosterländsk anda; att hålla skriftskola med de värnpliktiga; att eftersträva ordets enkla och sanna framställning i predikan, att göra det uppväckande och att undvika religiösa tvistefrågor samt all partipolitik. 19. Fältpastor, som utför allmänbildande uppfostringsarbete, åligger: ätt i enlighet med av befälhavaren för krigsmakten fastställd arbetsplan samt av vederbörande militäre chefs på den grundade och fastställda, mera detaljerade föreskrifter deltaga i undervisningen i allmänbildande medborgarkunskap; härvid ifrågakommer närmast meddelande av undervisning i finsk

90 kulturhistoria, samhällslära och -etik, finsk litteratur samt nykterhets- och sedlighetslära; att samla underbefäl och manskap till vederkvickande aftonsamkväm samt att hos dem väcka intresse för studium av litteraturen och att handleda dem vid anlitandet av garnisonsbiblioteken; att hos fältprosten göra framställning om anskaffning av erforderliga böcker och biblioteksförnödenheter; att tillse, att för garnisonens bibliotek vid truppförbanden givna föreskrifter efterföljas samt att eftersträva, att på alla tänkbara sätt befrämja läsesalarnas och soldathemmens verksamhet för höjande av de värnpliktigas livsnivå samt för uppväckande och vidmakthållande av deras fosterländska känslor. 20. Fältpastorn åligger ytterligare: att avfatta och till fältprosten insända anbefallda månadsrapporter och på därför bestämda tider underrättelse om antalet av dem, som tillhöra andra religionssamfund än den evangelisk-lutherska kyrkan, liksom även av dem, som icke tillhöra något religionssamfund; att utarbeta och årligen under loppet av februari till fältprosten insända årsberättelse om sin verksamhet samt om till fältpastorns verksamhetsområde hörande förhållanden i sin förvaltning vid försvarsväsendets delar under närmast föregående kalenderår; att göra sig förtrogen med försvarsväsendets organisation samt truppförbandens verksamhet icke blott inom garnisonen utan även under fältförhållanden; att förbereda sig att lösa de till fältpastorns verksamhet i krigstid hörande uppgifterna samt att iakttaga det, som med stöd av gällande lagar, förordningar, reglementen eller andra stadganden, är att tillse såsom tillhörande fältpastorns uppgifter eller vad som framdeles i detta avseende kan komma att stadgas. III.

Kapitlet.

Militärgudstjänster, militära andaktsstunder och militärbegravningar. A. Allmänt. 21. Fältprästerskapet skall i samråd med truppförbandscheferna och motsvarande befälhavare göra vad de kunna, för att de militära gudstjänsterna och andaktsstunderna skola fylla sitt ändamål och bliva upplyftande tillfällen. För att iakttaga detta gör fältprästerskapet framställningar till vederbörande militäre chef om, att orkestrar, signalgivare och trumslagare, i den mån så är möjligt, hjälpa till vid programmets utförande vid dessa tillfällen. Vad ovan sagts gäller även för militärbegravningar. 22. För militär gudstjänster brukas följande benämningar: garnisons gudstjänst, fält gudstjänst, parad gudstjänst, soldateds gudstjänst, truppförbands-

91 gudstjänst (brigadgudstjänst, regements-, bataljons-, kompani- eller motsvarande enhet, flott-, fartygsgudstjänst, sjukhusgudstjänst o. s. v). 23. Militära andaktsstunder äro truppförbands kvällsandakt, lägerkvällsandakt, fältkvällsandakt, bibeltimmar, bibelförklaringar m. fl. andaktstillfällen. 24. Vid gudstjänster och andaktsstunder skola de militära former följas, som anbefallas i Garnisonsreglementet, Inretjänstreglementet och i vapenslagens reglementen. B.

Militärgudstjänster.

25. Garnisons gudstjänster hållas gemensamt för i garnisonen ingående truppförband två gånger i månaden, helst å första och tredje söndagen i månaden. I de garnisoner, där det finns truppförband med tvåspråkig personal, hålles gudstjänst på minoritetens språk den andra söndagen i månaden. Garnisonsgudstjänst hålles även å de stora kyrkliga högtidsdagarna, såsom jul, långfredag, vid påsk och pingst samt även eljest enligt vederbörande chefs prövning på stora militära och nationella högtidsdagar. 26. Med fält gudstjänster avses under fältförhållanden (t. ex. under fältmanöver) och under bar himmel eller i kyrka hållen gudstjänst. 27. Med paradgudstjänst avses i samband med parad inom garnisonen eller under fältförhållanden hållen gudstjänst. Den försiggår i allmänhet under bar himmel. 28. Soldateds gudstjänst äger rum vid de tillfällen, då soldateden avlägges. 29. Truppförbands gudstjänst kan vid behov äga rum enligt vederbörande militäre chefs prövning, då ifrågavarande truppförband icke kan deltaga i för truppförbanden gemensamt anordnade gudstjänster eller på truppförbandens egna, stora högtidsdagar. C. Militära andaktsstunder. 30. Truppförbands kvällsandakt hålles varje kväll för däri tjänstgörande garnisonerat manskap. 31. Kvällsandakt äger i allmänhet rum enligt följande program. Kvällsandakten påbörjas och avslutas med att en psalmvers ur Soldatens psalmbok sjunges. Därefter läses en bön; den kan föredragas helt fritt eller genom att särskilt fastställda aftonbönsformulär, t. ex. ur Soldatens psalmbok, följas. Fältpastorn skall vid de tillfällen, då han icke själv kan vara närvarande, till förrättare av kvällsandakten utse lämpliga personer, och därvid beaktas, att bönerna läsas tillräckligt tydligt, flytande och värdigt. Manskapet samlas i allmänhet kompanivis till kvällsandakt. 32. Lägerkvällsandakt hålles varje kväll. Den verkställes i allmänhet, då alla i lägren befintliga truppförband äro närvarande och äger rum under bar himmel.

92 33. Kvällsgudstjänst hålles i allmänhet efter följande program: tapto (signalgivare, trumslagare, musikkår); andaktshymn (musikkåren); förberedelse till bön (signalgivare, trumslagare); tal, som fältpastorn håller fritt och kort enligt något bibelspråk och som avslutas med att Herrens välsignelse läses; då fältpastorn icke är närvarande läser den, som beordrats att hålla andakten, endast Herrens välsignelse; psalm (truppförbanden, musikkåren, psalmens nummer meddelas av den, som förrättar bönen; andaktens avslutningssignal (signalgivare, trumslagare). 34. Efter avslutad lägerkvällsandakt marschera truppavdelningarna utan musik till sina kvarter. 35. Saknas musikkår, är programmet detsamma med undantag av att de musikkåren åvilande delarna uteslutas. 36 För fältkvällsandakt tillämpas de i mom. 33 givna bestämmelserna. D.

Militärbegravningar.

37. Om militärbegravning stadgas i Garnisonsreglementet och vapenslagens reglementen. 38. Vid begravningen följas Kyrkohandbokens anvisningar. IV.

Kapitlet.

De icke evangelisk-lutherska trosbekännarnas religionsutövning. A. Allmänt. 39. Till fältprästerskapet räknas även beträffande tjänstens handhavande grekisk-katolsk pastor, anställd vid försvarsväsendet; för sådan gälla även bestämmelserna i tillämpbara moment i detta reglemente. 40. De, som tillhöra andra religionssamfund än den evangelisk-lutherska kyrkan skola, i den mån så är möjligt, givas ledighet från sin tjänstgöring minst en gång i månaden, om i trakten gudstjänster anordnas för deras religionssamfund, för att kunna deltaga i dessa gudstjänster. 41. Vederbörande chef kan medgiva befrielse från tjänstgöring åt de militärer, som tillhöra andra religionssamfund än den evangelisk-lutherska kyrkan, på deras religionssamfunds högtidsdagar för att de skola kunna deltaga i sin egen, lagligt tillåtna religionsutövning. B. De grekisk-katolska trosbekännarnas religionsutövning. 42. Den grekisk-katolska kyrkans särskilda högtidsdagar, då manskap, som tillhör detta religionssamfund, skall beredas tillfälle att deltaga i med sin religion överensstämmande gudstjänster, äro uppräknade i ett av Statsrådet den 13 oktober 1931 givet beslut. De äro följande: 2 februari, Marie kyrkogångsdag, 25 mars, Marie bebådelsedag,

93 29 juni, apostlarna Petrus och Paulus dag, 29 augusti, Johannes döparens halshuggningsdag, 8 september, jungfru Marias födelsedag, 14 september, korsmässa, 1 oktober, jungfru Marias skydds- och förbönsdag samt 21 november, jungfru Marias offerdag. C. De mosaiska trosbekännarnas religionsutövning. 43. De mosaiska trosbekännarnas viktigaste helgdagar, då sådant manskap skall beredas tillfälle att deltaga i med deras religion överensstämmande gudstjänster, äro: ros-hasana jom-kippur sukkoth » pesah schwuot

1 och 2 tisri-månad, 10 » » 15 och 16 » » 21 » 22 » » 14, 15, 21 och 22 nissan-månad, 6 och 7 sivan-månad.

44. Befälhavaren för krigsmakten meddelar varje år på dagorder, på vilka dagar ovannämnda högtidsdagar infalla. 45. Militärer, som tillhöra den mosaiska trosbekännelsen, skola befrias från all tjänst endast följande dagar: pesah (de tvenne första samt sista dagen), jom-kippur (26 timmar i en följd) och ros-hasana (två dagar). V.

Kapitlet.

Nykterhets- och sedlighetsunderYisning. 46. Fältprästerskapet skall i samråd med truppförbandens chefer ombesörja, att underbefälet och manskapet regelbundet meddelas nykterhets- och sedlighetsundervisning, i det att man härför utnyttjar för förbanden förvärvad litteratur. 47. Anmälan om utförd dylik undervisning sker i befintlig kolumn å statistikblanketten för upplysningsundervisningen.

94 Bilaga

2.

Några ord om den andliga och kulturella verksamheten inom Finlands försvarsväsende. Redan under den s. k. forna finska militärens tid hade man här klart för sig, att värnpliktstiden utgör ett synnerligen viktigt samt tacksamt arbetsfält för andlig och kulturell vård. Under de tjugo år vår nuvarande militär har existerat, har man målmedvetet och med anlitande av alla till buds stående medel sökt att verka till fromma för de unga värnpliktigas andliga väl samt höjande av deras kulturella nivå. Härvid har man icke allenast velat göra försvaret en tjänst utan främst de unga männen själva med tanke på deras egen framtid. Likaväl som det är sant, att levande andlighet och en hög kulturell ståndpunkt stärker försvaret kvalitativt, är det sant, att hela folket har nytta och gagn därutav, att de unga männen under sin militärtid bibringas sedlig och moralisk förnyelse och styrka. Värnpliktstiden anses därför med skäl vara statens sista och kanske det viktigaste tillfället a t t i sund riktning uppfostra och påverka sin manliga ungdom, den ungdom, som efter några år intar den ledande platsen i samhället. Under vår nuvarande armés första år anförtroddes militärprästerna att främst taga hand om de unga männens andliga och kulturella fostran. Sedan år 1928 har en del av den kulturella verksamheten övertagits av officerarna; detta gäller främst krigshistorien samt i en del truppavdelningar den s. k. elementärundervisningen i ämnen sådana som läsning, skrivning, räkning och geografi. Dock deltaga militärprästerna fortfarande i det kulturella arbetet genom att hålla föreläsningar främst i kulturhistoria, socialetik, samhällslära, nykterhetslära samt sexualetik. Garnisonsbiblioteken, som äga en synnerligen stor betydelse som kulturfaktorer, förestås även av vederbörande militärpastorer. Militärpastorernas viktigaste arbete är dock den rent religiösa vården. Finlands folk är ett tämligen religiöst folk och önskar, att dess ungdom uppfostras enligt kristendomens evigt levande och levandegörande principer. Vi militärpastorer hava den övertygelsen, a t t levande kristendom är den unga mannens sanna lycka, emedan en sådan sann kristendom är i stånd a t t frigöra mannen från skadliga och farliga lockelser och i stället utrusta honom med en ny inre kraft. Militärpastorernas lyckligaste stunder äro de, då de få förkunna Kristi evangelium för de unga krigarna. Den kanske viktigaste arbetsgrenen med hänsyn till den religiösa vården äro de gemensamma militärgudstjänsterna. Militärgudstjänst bör hållas tvenne gånger i månaden och kommenderas manskapet till dessa tillfällen. Gudstjänsterna hållas helst i närmast liggande kyrka, men även matsalar måste anlitas, där en kyrkolokal icke finnes. Gudstjänsterna böra vara korta. Därför har ritualen även förkortats. I den mån en militärpräst är i stånd att observera, äro soldaterna i allmänhet nöjda med dessa gudstjänster och komma gärna till dem. Psalmsången ljuder ofta mäktig och stark. Det är säkert så, som en av våra generaler nyss yttrade, att utan de gemensamma militärgudstjänsterna skulle vår armé vara fattig och mörkret skulle vila över densamma. Andaktsstunderna i samband med aftontaptot samt de särskilda andaktss t u n d e r n a på sjukhusen o. s. v. ha säkert även en stor betydelse.

9ö Dock skall man icke glömma det rent personliga arbetet: samvaron med de unga männen, där de bäst äro anträffbara utanför tjänsten. Dessa stunder uppskatta de värnpliktiga även högt. Undertecknad, som nu inemot 20 år tjänstgjort som regementspastor vid olika truppförband har för egen del den bästa möjliga uppfattning om det religiösa arbetets stora betydelse inom militären. Det kulturella arbetet utfyller på ett lämpligt sätt militärpastorns dag bland de unga männen. Samtidigt är militärpastorn i tillfälle att liksom komma de unga närmare vid de gemensamma instruktionstimmarna. Dessutom ådagalägger militärpastorns kulturella verksamhet, att han icke såsom en kristen man är främmande för de timliga tingen. Utan sitt kulturella arbete skulle militärpastorn icke kunna med framgång verka inom militären. Inom militären bör det andliga och kulturella arbetet så långt som möjligt därför läggas i samma händer. Den finländska militärpastorsinstitutionen har därför visat sig vara en lyckad lösning av ett svårt problem.

Statens offentliga utredningar 1938 S yst em a t i s k

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Riktlinjer för en lagstiftning om ägare förbehåll och avbetalningsköp. [11] Betänkande med förslag till lotteriförordning ni. m. [17] Betänkande med förslag till lag om frivillig pensionering av i enskild tjänst anställda m. m. [18] Betänkande med förslag till reformerad hyreslagstiftning. [22] Betänkande med förslag till lag om villkorlig frigivning m. m. [25] Betänkande med förslag till trafikförsäkringslag jämte därmed sammanhängande författningar. [27] Statsförfattning.

Allmän statsförvaltning.

Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas finansväsen. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden enligt beredningsnämndernas förslag vid 1938 års allmänna fastighetstaxering. [12]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med utredning och förslag rörande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen. [61 Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Byggnadsindustrien i Sverige. 1. Allmän översikt, yttranden och förslag. [10] 2. Arbetsgivares och löntagares inkomster. [3] 3. Arbetslöshetens omfattning och växlingar. [4] Betänkande jämte lagförslag ang. lärlingsutbildningen inom hantverket och den mindre industrien. [30] Handel och sjöfart.

Kommunikationsvägen. Betänkande med förslag till lag om enskilda vägar m. m [23] 193(5 års järn vägskommitté. Betänkande rörande åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet. [28] Försöksutredning beträffande omfattningen av yrkesmässig godstrafik med automobil eller släpvagn under år 1937. [31] Rank-, kredit- och penningväsen.

Betänkande a holm m. m.

Politi. omorganisation av polisskolan i StockFörsäkringsväsen.

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Förslag till revision av den svenska kyrkohandboken. [2] 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkande med förslag rörande omorganisation av vissa delar av tekniska skolan i Stockholm. [8] Betänkande och förslag ang. skolöverstyrelsens organisation. [14] Betänkande och förslag ang. verksamheten vid kungl. dramatiska teatern, dess förvaltning och ledning. [IG] Betänkande med utredning och förslag ang. centrala verkstadsskolor m. m. [26] Betänkande med utredning och förslag ang. intagning av elever i första klassen av de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. [29] Betänkande mod utredning och förslag ang. begynnelsespråket i realskolan. [32] Betänkande och förslag rörande den andliga vården inom försvarsväsendet. [33]

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen. Utlåtande rörande flottans fartygstyper m. m. [9]

Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande i näringsfrågan. [6] Betänkande ang. barnbeklädnadsbidrag m. m. [7] Betänkande ang. förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd. [13] Betänkande ang. »landsbygdens avfolkning». [15] Yttrande med socialetiska synpunkter på befolkningsfrågan. [19] Betänkande ang. bamkrubbor och sommarkolonier m m. [20] Arbetslöshetsräkningen den 31 augusti 1937. Del 1. [21] Betänkande med vissa demografiska utredningar. [24]

Ftrikes ärenden.

Stockholm 1938. K. L. Beckmans Boktryckeri. 2123 38

Internationell rätt.