Betänkande med utredning och förslag rörande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1938:5

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED

UTREDNING OCH FÖRSLAG RÖRANDE PRODUKTIONS- OCH AVSÄTTNINGS FÖRHÅLLANDENA INOM TRÄDGÅRDSNÄRINGEN ATGIVET AV

Frukt-

och

S

O

T

trädgårdstitredningen

C 1 9

K

H

O

8 L

M

Statens offentliga utredningar 1938 K r o n o l o g i s k Betänkande angående omorganisation av polisskolan i Stockholm m. rn. I d u n . (4), 107 s. S. Förslag till revision a v den svenska kyrkohandboken. Av E. Eidem. Uppsala, Almqvist & Wiksell. vij, 305 s. E. Byggntdsindustrien i Sverige. 2. Arbetsgivares och löntagares inkomster. Idun. vij, 198 s. S.

f ö r t e c k n i n g 4. Byggnadsindustrien i Sverige. 3. Arbetslöslnetens omfattning och växlingar. "Idun. v i j , 202 s. S . 5. Betänkande m e d u t r e d n i n g o c h förslag röirande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen. Marcus. 314 s. J o .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna m e d fetstil u t g ö r a begynnelsebokstäverna till d e t departement, under vilket utredningen avgivits, t. e x . E . = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordtruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars y t t r e anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1938:5 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED

UTREDNING OCH FÖRSLAG RÖRANDE PRODUKTIONS- OCH AVSÄTTNINGSFÖRHÅLLANDENA

INOM

TRÄDGÅRDSNÄRINGEN A V G I V E T AV

Frukt- och

trädgårdsutredningen

STOCKHOLM

1938 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 387133

Innehållsförteckning. Sid. för jordbruksdepartementet

.Skrivelse

till Chefen

.Kap.

1.

A l l m ä n ö v e r s i k t över t r ä d g å r d s n ä r i n g e n Vissa statistiska uppgifter om trädgårdsodlingen s. 9. — Trädgårdsodlingens utveckling under senare år s. 14. — Konsumtionen av trädgårdsprodukter s. 16. — Organisationsväsendet inom trädgårdsnäringen s. 17.

9 Kap.

2.

Prisutvecklingen på trädgårdsprodukter 1928—1937

20 Kap.

3.

Rådande tullskydd å trädgårdsprodukter

30¶Levande växter, blommor m. m Icke ätbara rötter s. 30. — Blomsterlökar m. m. s. 32. — Avskurna prydnadsblommor s. 34. — Levande växter s. 38. — Till prydnad användbara kvistar och blad m. m. s. 41.

30¶Köksväxter Ätbara rötter s. 43. — Färsk potatis s. 46. — Lök s. 47. — Vitkål s. 50. — Meloner s. 50. — Gurkor s. 51. — Sparris s. 53. — Blomkål s. 55. — Tomater s. 56. — Andra färska köksväxter s. 60. Saltade och konserverade köksväxter m. m Saltade och torkade köksväxter s. 63. — Inlagda eller syltade köksväxter samt sparris- och andra grönsakskonserver s. 64. F ä r s k a eller e n b a r t k o k a d e b ä r och f r u k t e r Jordgubbar s. 65. — Andra bär s. 66. — Äpplen och päron s. 68. — Apelsiner, bananer och citroner s. 74. — Plommon, cedrat- och grapefrukter m. m. s. 76. — Vindruvor s. 78.

4 3

Första

avdelningen.

T o r k a d e eller s a l t a d e f r u k t e r S y l t a d e o c h k o n s e r v e r a d e f r u k t e r och b ä r

8 1

82¶Andra avdelningen. Kap.

Kap.

Kap.

Kap.

4.

Behovet av stöd åt trädgårdsnäringen Allmänna synpunkter s. 85. — Lönsamheten s. 86. — Stöd från statens sida s. 90. — Produktionsbegränsande åtgärder s. 91. — Egnahemslån för trädgårdsbruk s. 92 — Avsättningsförhållandena s. 93. — Importen s. 94. 5. S t a n d a r d i s e r i n g och k v a l i t e t s m ä r k n i n g Åtgärder i andra länder s. 98. — 1933 års utredning s. 1U0. — Allmänna principer s. 106. — Standardiseringsverksamhetens organisation s. 110. — Kostnaderna för standardiseringsverksamheten s. 113. 6. P a r t i h a n d e l n m e d t r ä d g å r d s p r o d u k t e r Allmänna synpunkter s. 115. — Partihandeln i vissa länders. 116. — Kooperativa auktioner s. 121. — Kooperativ försäljningsorganisation s. 122. — Bidrag från statens sida s. 126. — Lån från statens fruktodlingslånefond s. 128. — Partihandeln i Stockholm och Göteborg s. 130. 7. K r i n g f ö r i n g s h a n d e l n m e d t r ä d g å r d s p r o d u k t e r m . m Ambulerande handeln i allmänhet s. 132. — Kringföringshandel med frö och plantskolealster s. 137. — Försäljning från järnvägsvagn s. 139.

9 8

1 1 5

4 Sid.

Kap.

8.

Kap.

9.

Kap.

10.

Kap. Kap.

11. 12.

Kap.

13.

Tullar m. m 143 Levande växter, blommor m. m 145 Liljekonvaljegroddar s. 146. — Rotknölar av gladiolus s. 147. — S. k. perenna växter s. 148. — Friska, avskurna blommor s. 149. — Blomsterlökar s. 151. — Rosenbuskar s. 161. — Adiantum samt asparagus sprengeri och plumosus s. 166. Köksväxter 167 Matlök s. 167. — Gurkor och tomater s. 168. Saltade och konserverade köksväxter m. m 169 Sparriskonserver s. 169. Bär och frukter 172 Märkning av importerade trädgårdsprodukter 173 Åtgärder i andra länder s. 173. — Jordbruksutredningens förslag s. 174. — Yttranden s. 177. — Frukt- och trädgårdsutredningen s. 180. Åtgärder till fruktodlingens stödjande 183 Naturliga odlingsbetingelser s. 183. — Fruktproduktionens storleks. 184.— De odlade sorterna s. 185. — Brister i fråga om handeln med frukt s. 188. — Den korta försäljningstiden, importen av äpplen och päron s. 188. — Importen av vissa slag av annan frukt s. 191. — Transportkostnaderna s. 193. — Fraktbidrag s. 195. — Omympning av fruktträd s. 200. — Fabriksfrukt s. 202. — Anslag till musterier s. 206. — Standardisering och rationalisering av produktionen s. 208. Propaganda- och upplysningsverksamhet m. m 211 Konsulentverksamhet m. m 216 Konsulentverksamhet s. 216. — Trädgårdskonsulenterna s. 219. — Yrkesutbildning för handelsträdgårdsmästare s. 220. — Lärlingsutbildningen s. 221. — Driftsteknisk byrå s. 221. — Inrättandet av s. k. centralt trädgårdsråd s. 222. Sammanfattning 223 Bilagor.

Bil. Bil. Bil. Bil. Bil. Bil. Bil. Bil. Bil. Bil.

1. Åtgärder i vissa länder för trädgårdsnäringens stödjande 2. Sammanfattning av inkomna svar å ett till hushållningssällskapens trädgårdstjänstemän m. fl. utsänt frågeformulär 3. Konsumtionen av trädgårdsprodukter 4 a o. b Parti- och minutpriser å rotfrukter och grönsaker 1936—1937 5. Införseln av trädgårdsprodukter 6. Under åren 1912—1937 inträdda förändringar i tullsatserna för trädgårdsprodukter 7. Statistisk undersökning rörande frukt- och trädgårdsodlingens lönsamhet m. m 8. Frågeformulär till statistisk undersökning 9. Vitaminhalten i trädgårdsprodukter 10. Upphandlingen av trädgårdsprodukter hos vissa allmänna inrättningar m. m

229 234 243 259 262 268 274 305 309 310

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Jordbruksdepartementet.

Den 13 mars 1937 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla fyra utredningsmän för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen samt i fråga om behovet av särskilda åtgärder för åstadkommande av en önskvärd räntabilitet inom samma näring. Vid ärendets föredragning anförde chefen för jordbruksdepartementet bland annat: Med hänsyn till den betydelse, trädgårdsnäringen har för en stor befolkningsgrupp, synes det mig ligga i det allmännas intresse, att de svårigheter, som torde förefinnas för ett rationellt utnyttjande av denna närings försörjningsmöjligheter, bliva i görligaste mån undanröjda. Innan statsmakterna taga ståndpunkt till denna fråga torde det emellertid vara nödvändigt att hithörande förhållanden göras till föremål för en närmare undersökning. Därvid böra i första hand klarläggas de rådande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen samt den inverkan importen av vissa varuslag utövar. Särskild uppmärksamhet bör i detta sammanhang ägnas åt verkningarna för näringen av den under föregående år utfärdade lantarbetstidslagen samt de genom proposition till innevarande års riksdag föreslagna ändringarna i denna lag. Med utgångspunkt från den sålunda gjorda undersökningen torde vid utredningen vidare böra övervägas vilka åtgärder i olika hänseenden, som med beaktande av rådande handelspolitiska förhållanden kunna vidtagas för avhjälpande av de förefintliga svårigheterna att åstadkomma en önskvärd räntabilitet inom näringen. Jämlikt nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen samma dag såsom utredningsmän dåvarande t. f. expeditionschefen i finansdepartementet, numera utrikesrådet G. Engzell, handelsträdgårdsmästaren Eg. Eriksson i Hässelby villastad, sekreteraren i Uppsala läns hushållningssällskap H. Ny-

G

stedt och handelsträdgårdsmästaren N. Bengtsson i Kvarnby, varjämte åt Engzell uppdrogs att såsom ordförande leda utredningen. Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 21 maj 1937 tillkallade departementschefen den 10 juni 1937 ombudsmannen hos svenska lantarbetareförbundet G. Sträng såsom ytterligare utredningsman. Till sekreterare hos utredningsmännen, vilka antagit benämningen fruktoch trädgårdsutredningen, förordnade departementschefen den 7 april 1937 assessorn i Svea hovrätt O. A. V. Söderström. Den 9 juli 1937 medgav departementschefen utredningen att verkställa en statistisk undersökning av lönsamheten och produktionsförhållandena inom trädgårdsnäringen. Samtidigt förordnades amanuensen i socialstyrelsen B. S. Helger att inom utredningen biträda med utförandet av denna undersökning. Med vederbörligt medgivande hava utredningens ordförande och sekreterare i september månad 1937 företagit en studieresa till Danmark. I utredningens överläggningar rörande vissa särskilda spörsmål hava jämlikt departementschefens bemyndigande såsom särskilda sakkunniga deltagit föreståndaren för trädgårdsavdelningen vid Alnarps lantbruks-, mejerioch trädgårdsinstitut, filosofie doktorn G. Dahl samt ordföranden i Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund. O. A. Persson, Motala, direktören N. Eckardt, Lund, och handelsträdgårdsmästaren A. E. Svensson, Grimbo. Utredningen har därjämte haft sammanträden och överläggningar med ett flertal representanter för olika odlingsgrenar inom näringen. För att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningens uppdrag hava från Kungl. Maj:t eller chefen för jordbruksdepartementet överlämnats dels till Kungl. Maj:t gjorda framställningar av skånska plantskoleförbundet den 4 december 1936 angående tullen å rosenbuskar; Stockholms läns och stads hushållningssällskap den 2 januari 1937 om vidtagande av åtgärder till förhindrande av okontrollerad försäljning av frukt och trädgårdsprodukter inom järnvägarnas områden; och Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott den 18 januari 1937 angående effektiva åtgärder till skydd för den svenska fruktodlingen och trädgårdsodlingen i övrigt; dels ock följande till nämnde departementschef ställda framställningar, nämligen från: Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund den 13 mars 1937 angående reglering av importen av blomsterlökar; föreningen blomsterförmedlingen den 8 maj 1937 angående handeln med blommor; Th. Gardell den 10 maj 1937 angående åtgärder till stöd för den inhemska sparrisodlingen; Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund den 16 september 1937 angående en samarbetskommitté för trädgårdsodlingen; samt Sveriges konservindustriförbund den 11 oktober 1937 angående en organisation för den svenska frukthushållningen.

7 Vidare hava genom Kungl. Maj:ts beslut till utredningen överlämnats för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningens uppdrag dels ett den 22 september 1933 av särskilda utredningsmän avgivet betänkande rörande standardisering och kvalitetsmärkning av bl. a. trädgårdsprodukter, dels ock ett av lantbruksstyrelsen den 6 december 1935 efter anmodan avgivet utredningsförslag med anledning av 1935 års riksdags skrivelse nr 75 angående ett rationellt tillgodogörande av svenska bär och frukter. Därjämte hava till utredningen ingivits framställningar i olika frågor. Sedan genom utsändande av frågeformulär till trädgårdsodlare inom landet vissa uppgifter erhållits angående odlarnas ekonomiska förhållanden m. m. har detta material legat till grund för en av amanuensen Helger verkställd undersökning av trädgårdsodlingens lönsamhet m. m., vilken fogats såsom bilaga till utredningens betänkande. Helger har vidare verkställt den i betänkandet ingående undersökningen av prisutvecklingen å trädgårdsprodukter under åren 1928—1937. Utredningen har haft för avsikt att verkställa en marknadsundersökning i fråga om trädgårdsalster. För sådant ändamål har ett mycket värdefullt primärmaterial erhållits från konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd. Tyvärr har det med hänsyn bl. a. till materialets betydande omfatU ning icke visat sig möjligt att inom den begränsade tid som stått utredningen till buds slutföra denna undersökning. Utredningen har slutligen låtit i viss omfattning bearbeta uppgifter angående detaljpriser å vissa trädgårdsalster under åren 1932—1937, vilka insamlats genom socialstyrelsens ombud å 15 olika orter i riket. Då resultatet av denna bearbetning ej ansetts böra tryckas i betänkandet kommer detsamma att bifogas utredningens handlingar. Frukt- och trädgårdsutredningen får härmed till fullgörande av det lämnade uppdraget vördsamt överlämna betänkande med utredning och förslag rörande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen. Stockholm den 15 februari 1938.

GÖSTA ENGZELL. EG. ERIKSSON.

H. NYSTEDT.

NILS BENGTSSON.

G. STRÄNG. / /

Olof

Söderström.

Första avdelningen.

KAP. 1.

Allmän översikt över trädgårdsnäringen. V i s s a statistiska uppgifter o m t r ä d g å r d s o d l i n g e n . Sysselsatta personer m. m. Den yrkesmässigt bedrivna trädgårdsodlingen i Sverige h a r under de senaste årtiondena utvecklats från en relativt obetydlig binäring till jordbruket till en självständig näringsgren som sysselsätter ett stort antal företagare och arbetare. För att belysa denna utveckling saknar m a n nästan helt och hållet erforderliga statistiska uppgifter. En viss föreställning om den yrkesmässigt bedrivna trädgårdsodlingens tillväxt får man likväl av följande ur folkräkningarna 1910—1930 hämtade uppgifter: 1910 Trädgårdsodlare (även av annans jord)

5 536

Trädgårdsmästare (i annans tjänst) Trädgårdsarbetare Samtliga yrkesutövare Indextal

2 615

4 468

3 608

2 798

4 272

13 043

9808 100

14 419

20 309

207¶Vid bedömandet av dessa siffror måste beaktas, att de icke innefatta jordbrukare o. dyl. som bedriva trädgårdsodling i kombination med jordbruk, ej heller jordbrukspersonal som delvis är sysselsatt i trädgårdsodling. Emellertid avse de icke enbart handelsträdgårdsmästare och deras personal utan också i viss omfattning trädgårdsmästare och trädgårdsarbetare vid t. ex. herrgårdar, även då den där bedrivna trädgårdsodlingen huvudsakligen ä r att anse som husbehovsodling. 1 Med reservation för den obestämdhet som sålunda vidlåder de citerade uppgifterna, synas de likväl utvisa att antalet personer med trädgårdsodling som sitt egentliga yrke under perioden 1910 —1930 ungefärligen fördubblats. Självständiga trädgårdsföretagare ha redovisats under en särskild rubrik iörst vid 1920 års folkräkning. Deras antal skulle under perioden 1920— 1

1910 års siffror torde omfatta trädgårdspersonal även vid anstalter o. dyl. företag.

10 1930 ha ökats från något över 2 600 till närmare 4 500 d. v. s. med omkring 70 % . Emellertid är det möjligt att denna ökning i någon mån endast ä r skenbar, beroende därpå att vid 1920 års folkräkning en del självständiga trädgårdsföretagare oegentligt kommit att föras under rubriken trädgårdsmästare (i annans tjänst). Sistnämnda yrkesgrupp, vilken i princip borde ha oinfattat endast trädgårdsmästare i annans tjänst, utvisar från 1920—1930 en minskning, som av samma orsak torde te sig större än den som verkligen ägt rum. Även med hänsyn till eventuella bristfälligheter i yrkesredovisningen kan man uppskatta ökningen i antalet självständiga trädgårdsföretagare under 1920-talet till gott och väl 50 %. Å andra sidan förefaller det sannolikt, att antalet trädgårdsmästare i annans tjänst i verkligheten undergått någon minskning. Antalet trädgårdsarbetare utvisar enligt folkräkningarna en ökning under 1920-talet från omkring 8 200 till omkring 13 000, d. v. s. med ungefär 60 °/o. Då man har anledning antaga, att en viss inskränkning ägt rum även i fråga om den i herrgårdsträdgårdarna sysselsatta arbetarpersonalen, torde sistnämnda procentsiffra vara något för låg i förhållande till den ökning som antalet arbetare vid de självständiga trädgårdsföretagen genomgått. För bedömning av antalet sysselsatta personer inom trädgårdsnäringen omkring år 1930 har man jämte folkräkningen att tillgå 1931 års företagsräkning, från vilken följande siffror äro hämtade: Antal personer

Egna företagare 3 900 Anställda företagsledare 219 Förvaltnings- och kommersiell personal 94 Tekniskt och vetenskapligt utbildad personal 98 Eutiks-, serverings- och kökspersonal 335 Arbetare vid produktionen 9 356 Maskinister, eldare, transport-, lager- och diversearbetare 403 Summa 14 405 Vid en jämförelse med de förut kommenterade folkräkningsuppgifterna rörande antalet yrkesutövare inom trädgårdsodlingen finner man att de i ovanstående tablå anförda siffrorna ganska nära överensstämma därmed. Man torde härav kunna sluta sig till, att företagsräkningens uppgifter rätt väl belysa den yrkesmässigt bedrivna trädgårdsodlingens omfattning och de däri sysselsatta personernas ställning. Nedanstående tablå ger dessutom upplysning om antalet i företagsräkningen redovisade trädgårdsföretag och deras fördelning efter antalet sysselsatta personer: Företag med nedanstående sysselsatta personer 0 Antal företag Sysselsatta personer

2-3

4 724

4-5 780

6—10 1 1 - 5 0 5 1 200 329

3 380 2 397

107 1797

201— 500

Samtliga företag

4 220

11 Denna sammanställning utvisar att trädgårdsföretagen med få undantag äro relativt små. Inemot 8/4 av de handelsträdgårdar som redovisas i 1931 års företagsräkning sysselsatte sålunda högst 3 personer, företagsledaren själv inräknad. Endast några få procent sysselsatte fler än 10 personer. Ovan anförda siffror jämte den likaledes ur företagsräkningen hämtade uppgiften att över 9/io av trädgårdsföretagen befunno sig i enskilda personers ägo giva vid handen att den yrkesmässiga trädgårdsodlingen i övervägande grad utövas inom små familjeföretag med på sin höjd ett par anställda arbetare. Emellertid må man icke förbise att de något större företagen ur produktionssynpunkt spela en ganska väsentlig roll. Av de i företagsräkningen meddelade uppgifterna rörande omsättningens storlek framgår sålunda att företag med mer än fem sysselsatta personer svarade för ungefär hälften av den totala omsättningen inom de redovisade företagen. Trädgårdsodling utövas emellertid icke endast av på denna verksamhet specialiserade företag utan också i stor utsträckning av jordbrukare, varjämte en betydande husbehovsodling förekommer. Om man vill erhålla en föreställning om trädgårdsodlingens totala omfattning kan man inhämta vissa upplysningar därom ur 1932 års jordbruksräkning. Här nedan återgivas vissa av jordbruksräkningens uppgifter. 1 Areal för trädgårdsväxter. Vid de s. k. jordbruksstatistiska lokalundersökningarna åren 1913—1920 kom man fram till en sammanlagd trädgårdsareal av 50 062 hektar. Vid de följande jordbruksräkningarna har man begränsat sig till uppgifter om den för produktivt ändamål använda delen av trädgårdsarealen. De uppgifter som erhållits härom äro dock tyvärr ganska ofullständiga. Arealen för köksväxtodlingar och fruktträdgård är ju till största delen uppdelad på ett mycket stort antal enheter och vid de flesta av dessa är den helt obetydlig, varför vid jordbruksräkningarna många uppgiftslämnare underlåtit att redovisa denna areal. Med denna reservation k a n den totala arealen år 1932 för köksväxtodlingar och fruktträdgård angivas till 32 072 hektar motsvarande 086 % av hela åkerarealen. Utom i trädgårdarna odlas numera i icke så liten utsträckning trädgårdsväxter på åkern. De upptogo enligt 1932 års jordbruksräkning en areal av 3 872 hektar. Vid 1932 års jordbruksräkning insamlades för första gången uppgifter om arealen för trädgårdsväxter under glas, fördelade på växthus och bänkgård. Enligt dessa uppgifter upptogo ifrågavarande odlingar i hela riket 2 486 000 kvm, därav för växthus 1 288 000 kvm och för bänkgårdar 1 198 000 kvm. För jämförelsens skull kan nämnas, att i Norge år 1929 arealen för trädgårdsväxter under glas uppgick till 385 000 kvm eller icke fullt Ve mot i Sverige. Antalet fruktträd. manställning. 1

Antalet fruktträd år 1932 framgår av följande

sam-

Jfr Ernst Höijer: Några statistiska uppgifter om trädgårdsodlingen i Sverige, Trädgårdsodlingen i Sverige, Stockholm 1935 sid. 179 o. f.

12¶Tusental

Äppelträd

Päronträd

Körsbärsträd

Plommonträd

Tillhopa

4081-7

1176-4

1049-0

920"7

2277 De anförda siffrorna torde vara något för låga, då säkert en del uppgiftslämnare underlåtit att redovisa sina fruktträd. Medan antalet fruktträd per hektar av arealen för köksväxtodlingar och fruktträdgård, beräknat för varje särskilt län, i södra och mellersta Sverige (inklusive Kopparbergs och Gävleborgs län) uppgick till omkring 200 eller däröver (den högsta siffran uppvisar Stockholms stad med 281, varpå följer Göteborgs och Bohus län med 260 samt Blekinge och Kristianstads län med 249 resp. 246), utgjorde motsvarande antal i Västernorrlands län 83, i Jämtlands län 4, i Västerbottens län 32 och i Norrbottens län 2. Sammanställningen visar tydligt å ena sidan det relativt stora antalet fruktträd i södra Sverige och å andra sidan den obetydliga förekomsten av dylika träd i norra Sverige. Odlingen av fruktträd är ju i regel lokaliserad till trädgårdarna omkring bostäderna, men i vissa trakter i södra Sverige odlas dock även fruktträd i större skala ute på fälten. Bland sådana socknar med en starkt utbredd fruktträdsodling kunna nämnas Urshult i Kronobergs län med inalles 26 000 fruktträd samt Södra Mellby och Vånga i Kristianstads län med resp. 17 000 och 16 000 träd. Koncentration kring vissa större städer. Den mera yrkesmässigt bedrivna trädgårdsodlingen är för sin verksamhet starkt beroende av möjligheterna till avsättning av sina trädgårdsprodukter och som dessa till övervägande delen äro skrymmande och ömtåliga har denna odling en naturlig tendens att koncentrera sig kring städer och andra befolkningscentra. Med anlitande av det vid 1932 års jordbruksräkning insamlade materialet har inom statistiska centralbyrån ett försök gjorts att siffermässigt belysa graden av denna koncentration kring vissa, övervägande större städer. Svårigheten med denna undersökning har varit att riktigt avgränsa städernas förortsområden. Man har strävat efter att till en stads förortsområde sammanföra de socknar, vilkas läge i närheten av staden kan antagas ha utövat inverkan på trädgårdsodlingens omfattning. Det har dock icke kunnat undvikas, att åtskilliga socknar blivit medtagna, som till större eller mindre delen av sitt område ha övervägande landsbygdskaraktär. Resultaten av undersökningen kunna tydligt utläsas av tab. 1, där i relativa tal en jämförelse är anställd mellan trädgårdsodlingens intensitet å ena sidan inom de undersökta städerna med förortsområden och å andra sidan inom övriga delar av de berörda länen. Om man där betraktar exempelvis förhållandena inom Stockholms stad och län, så visar det sig att till de undersökta städerna Stockholm och Södertälje med deras förortsområden höra 67 5 % av hela trädgårdsarealen inom Stockholms stad och län, 743 % av arealen för de på åkern odlade trädgårdsväxterna och icke mindre än 897 % av arealen för trädgårdsväxter under glas, men däremot endast 270 °/o av hela åkerarealen. Inom de båda nämnda städerna med förortsområden upp-

13¶Tal». 1. Trädgårdsodlingens koncentration kring vissa större städer, relativa tal. 0 mrådets andel, i % , av länets

Område

folkmängd

areal areal trädträd- för träd- förgårdsgårdsgårds- växter areal växter under på åkern glas

åkerareal

Areal för trädträdgårdsgård växter på åkern i ji av områdets åkerareal

Stockholms stad och län. Städer och förortsområden

..

Länet i övrigt Uppsala län. Städer och förortsområden

..

Länet i övrigt Södermanlands län. Städer och förortsområden

..

Länet i övrigt Östergötlands län. Städer och förortsområden

..

Länet i övrigt Jönköpings län. Städer och förortsområden

..

Länet i övrigt

86-8

67'5

74-3

27-0

4-48

13-2

32-5

25-7

10-3

73-0

0-80

0-08

350 65-0

18-4 81-6

19-9

38-1

0-17

61-9

8-4 91-6

1-52

80-1

0-62

0-06

37-0

25-2

41-0

38-4

13-3

74-8

59-0

61-6

86-7

1-78 0-79

0-13

63-0 42-6

27-0

69-3

68-0

12-4

0-42

57-5

73-0

30-7

32-0

87-6

0-88

25-7 74-3

21-9

47-8

64-3

0-42

52-2

35-7

90 91-0

2-37

78-1

0'84

0-04

50-5

37-2

69-4

85-0

19-7

2-47

0-43

49-5

62-8

30-6

15-0

80-3

1'03

0-05

0-03

Blekinge län. Städer och förortsområden

..

Länet i övrigt Malmöhus län. Städer och förortsområden

54-7

38-8

2-07

28-5

11-8 88-2

3-36

55-1 44-9

71-5

Länet i övrigt

0-71

0-23

Göteborgs och Bohus län. Göteborg med förortsområde

67-2

48-2

73'4

83-4

21-2

3-08

lo9

Länet i övrigt

32-8

51-8

26-6

16-6

78-8

0-10

24-0

36-7

60-7

8-7

2-21

67-7

76-0

63-3

91-3

0-66

0-02

24-3

13-1 86-9

23-8

76-3 23-7

6-5

2-01

76-2

0-92

0-20 0-04

16-0

43-9

4-8

2-20

0-19

74-1

84-0

69-2

56-1

95-2

0-58

0-02

Älvsborgs län. Städer och förortsområden

..

..

Länet i övrigt Örebro län. Örebro med förortsområde

..

75-7

Länet i övrigt Västmanlands län. Städer och förortsområden

..

Länet i övrigt Gävleborgs län. Gävle med förortsområde . . . .

19-6

18-7

30-3

52-8

6-0

1*82

0-47

Länet i övrigt

80-4

81-3

69-7

47-2

94-0

0-50

19-6 80-4

21-4

63-6

5-3

78-6

66-8

36-4

94-7

1-09 0'23

0-21 0-02

Västernorrlands län. Städer och förortsområden Länet i övrigt

..

14 gick hela den för trädgårdsväxter använda arealen till 508 % av åkerarealen, medan motsvarande procenttal för landsbygdsdelen stannade vid 088, eller mindre än Vo därav. Ungefär liknande äro förhållandena inom övriga undersökta län. I jämförelse med folkmängden är däremot trädgårdsodlingens koncentration kring städerna betydligt mindre framträdande. För komplettering av ovan anförda uppgifter rörande trädgårdsodlingens omfattning kunna här anföras vissa uppgifter rörande årsvärdet av trädgårdsodlingens produktionsvolym enligt beräkningar avseende år 1932, utförda av byrådirektören i lantbruksstyrelsen, Nils Sonesson. 1 Beräknat värde av produkter härrörande från: fruktodling 63o milj. kronor bärodling 32- o > » köksväxtodling på fritt land 60* o » » växtodling under glas 24-4 » > plantskoleskötsel 3-6 » » Summa 183* o » > De anförda siffrorna vila visserligen på ett delvis mycket bräckligt underlag men torde i varje fall giva en föreställning om storleksordningen av trädgårdsodlingens produktionsvolym ur värdesynpunkt. Det kan nämnas att för år 1932 det totala värdet av skörden av jordbruksprodukter beräknats utgöra 8991 miljoner kronor 2 . Om man tar i betraktande att den för köksväxtodling och fruktträdgård använda arealen motsvarar endast någon procent av åkerarealen, medan skörden av trädgårdsprodukter synes uppnå ett värde, motsvarande omkring VB av de skördade jordbruksprodukternas värde, får man en uppfattning om den väsentliga olikhet som råder mellan jordbruk och trädgårdsskötsel — den senare kan karakteriseras som en högintensiv odling, i det att den kräver mångdubbelt större användning av arbetskraft och kapital i förhållande till arealen än vad förhållandet är inom jordbruket.

Trädgårdsodlingens utveckling under senare år. Några officiella uppgifter rörande trädgårdsodlingens utveckling efter 1932 års jordbruksräkning finnas ej. För att i görligaste mån bilda sig en uppfattning om förhållandena under senare år har frukt- och trädgårdsutredningen låtit verkställa vissa undersökningar härutinnan. I samband med införskaffande av material till en statistisk undersökning rörande odlingens lönsamhet, till vars verkställande chefens för jordbruksdepartementet medgivande inhämtats, lät utredningen från odlarna inhämta vissa uppgifter beträffande sysselsättningen inom näringen, areal, antalet fruktträd m. m. Resultaten av denna undersökning, i det följande benämnd lönsamhetsutredningen, återfinnas i Bil. 7. Med hänsyn till att insamlingen av primäruppgifter givit ett ganska otillfredsställande resultat — endast omkring 700 frågefor1 2

Trädgårdsodlingen i Sverige, sid. 203. Statistisk Årsbok, 1937, sid. 87.

15 mulär ha inkommit, av vilka 469 bearbetats — har utredningen därjämte från hushållningssällskapens trädgårdskonsulenter och länsträdgårdsmästare samt Sveriges handelsträdgårdsmästareförbunds lokalavdelningar införskaffat vissa allmänna upplysningar rörande näringen. En kort sammanfattning av denna enquéte, vilken jämväl avsett att utröna odlarnas uppfattning i fråga om lönsamheten och andra speciella frågor, har gjorts i Bil. 2. F r å n dessa bilagor kommer utredningen i det följande att meddela vissa uppgifter, som belysa trädgårdsnäringens utveckling under senare år. Det bör emellertid framhållas att uppgifterna böra tagas med all reservation för materialets bräcklighet och bristande representativitet. Det skulle föra för långt att här närmare ingå på uppgifternas grad av tillförlitlighet utan får utredningen i detta avseende hänvisa till den i bilagorna lämnade redogörelsen härför. Yrkesutövare. Enligt vad som framgår av enqueten har under de senaste' åren en betydande ökning av produktionen ägt rum. Ett stort antal nya företag har tillkommit och äldre företag ha utvidgats. Med hänsyn härtill torde det vara berättigat att draga den slutsatsen att jämväl antalet yrkesutövare sedan 1932 väsentligt ökats. Då produktionsökningen huvudsakligen tillskrives det förhållandet att ett flertal mindre handelsträdgårdar med högst 3 årsanställda arbetare nybildats, synes antalet självständiga företagare ha ökat i starkare grad än antalet sysselsatta arbetare. Endast i södra Sverige har en markerad tendens till utvidgning av företagens storlek kunnat iakttagas. Från de egentliga odlingsdistrikten i Skåne uppgives att gruppen företag med över 7 årsanställda arbetare relativt sett ökat mera än de mindre företagsgrupperna. Det förefaller således som om antalet sysselsatta arbetare i Skåne stigit i förhållande till antalet företagare. I detta sammanhang kan nämnas att av de 469 odlare som lönsamhetsutredningen redovisar en fjärdedel icke hade någon fast anställd arbetare, omkring hälften 1—3, en tiondel 4—5 och en sjundedel lägst 6 årsanställda arbetare. Det bör dock framhållas att de stora företagen av allt att döma äro överrepresenterade i nämnda undersökning, varför det måste antagas att i varje fall den sistnämnda storleksgruppen icke utgör en så stor andel av samtliga företagare i branschen som undersökningen utvisar. Detta antagande bekräftas av vad som anförts å sid. 238 och 239. (Till jämförelse med de förut från 1931 års företagsräkning anförda siffrorna kan meddelas att av de i lönsamhetsutredningen redovisade företagarna 38 °/o hade 1—2, 17 °/o 3—4 och 18 °/o lägst 5 årsanställda arbetare.) Areal m. m. Av lönsamhetsutredningen (sid. 283 o. f.) framgår, att minst 6 °/o av den redovisade totala trädgårdsarealen, minst 11 °/o av den redovisade bänkgårdsarealen och minst 20 % av växthusarealen tillkommit under perioden 1930—1936. Enligt samma utredning har tillväxten varit störst i södra Sverige, varest omkring 30 % av växthusarealen härstamma från nyssnämnda tidsperiod. Av de anförda siffrorna kan man draga den slutsatsen att trädgårdsodlingens utvidgning under de senaste åren varit mycket betydande.

IG Antalet fruktträd. Flera omständigheter tyda på att sedan 1932 års jordbruksräkning fruktträdbeståndet inom landet ökat avsevärt. Sålunda är det i lönsamhetsutredningen redovisade antalet fruktträd under 5 år nära nog lika stort som antalet träd över 5 år (sid. 287 o. f.). Jämför man de olika landsdelarna ha i mellersta Sverige 57 °/o och i södra Sverige 38 °/o av hela antalet i samma utredning redovisade träd planterats under tiden 1932— 1936. En på utredningens föranstaltande verkställd undersökning av trädbeståndet i 63 utvalda yrkesodlingar i Kristianstads län 1 har givit till resultat att nära 60 % av hela antalet äppelträd i nämnda odlingar voro under 10 år. Slutligen må nämnas, att enligt vad utredningen inhämtat antalet av plantskolorna försålda fruktträdsstammar ökat väsentligt under de sista fem åren. 2 Fruktodlingen synes alltså för närvarande genomgå en betydande expansion. Koncentration kring vissa större städer. Av tabell 4 i lönsamhetsutredninningen (sid. 284) framgår att ökningen sedan år 1930 av den totala trädgårdsarealen varit betydligt mindre i städer och förorter än på landsbygden. Detta gäller även bänkgårdsarealen. I fråga om växthusen visa däremot städer och förorter större ökning än landsbygden (21 mot 18 °/o).

K o n s u m t i o n e n av t r ä d g å r d s p r o d u k t e r . Uppgifter, ägnade att belysa konsumtionen av trädgårdsprodukter, saknas nära nog alldeles i den officiella statistiken. Utredningen har därför, huvudsakligen på grundval av socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar, låtit verkställa vissa undersökningar rörande konsumtionens storlek inom olika hushållstyper, orter och landsdelar. Genom jämförelser mellan de olika budgetundersökningar, som av styrelsen företagits åren 1914, 1922 och 1932, har utredningen därjämte sökt erhålla en föreställning rörande de förändringar som konsumtionen undergått sedan tiden före världskriget. Resultaten av dessa undersökningar framläggas i en särskild bilaga (Bil. 3). För bedömande av trädgårdsnäringens ökade betydelse i folkhushållet är det av stort intresse att taga del av utvecklingen sedan tiden före världskriget av importen av trädgårdsprodukter. Följande sammanställning torde härutinnan vara belysande. import 1 1000 k , av levande växter m. m färska köksväxter andra » färska bär och frukter andra » » » bär- och fruktsaft 1 2

Jfr sid. 185. Jfr sid. 186.

^njedeUa! 2 318 561 190 4 433 2 763 31 Summa 10 296

, „

^1937^

8 034 3 140 1 404 38 283 9 643 59 60 563

9 153 2 382 524 36 477 7 302 190 56 028

17 O r g a n i s a t i o n s v ä s e n d e t i n o m trädgårdsnäringen. För befrämjande av trädgårdsodlingen och dess utövares intressen finnas i n o m landet åtskilliga sammanslutningar. De flesta av dessa äro uppbyggda så:som ideella föreningar och hava i allmänhet icke till uppgift att vara organ för den ekonomiska avsättningen av näringens produkter. För handelsträdgårdsmästarnas vidkommande finnes sedan år 1902 en riksorganisation, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, vilken utgör en central sammanslutning mellan i olika distrikt arbetande lokalavdelningar. Förbundet har till ändamål att verka för trädgårdsodlingen såsom yrke, att genom sammanslutning mellan Sveriges handelsträdgårdsmästare bevaka dessa yrkesm ä n s affärsintressen, att arbeta för yrkets och ståndets höjande, att anordna utställningar, att utdela diplom eller andra erkännanden för införda, nya värdefulla handelsväxter, utmärkta redskap eller annat, som länder yrket till nytta, samt sålunda taga hand om den självständige trädgårdsodlarens alla intressen. Förbundet omfattar hela landet och har för närvarande 29 lokalavdelningar med tillsammans 1 757 medlemmar. Till antalet representerar alltså förbundet ett mindretal av landets handelsträdgårdsmästare; i fråga om produktionens storlek företräda förbundets medlemmar en väsentligt större del av näringen. År 1918 bildades Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund för att åstadkomma ändamålsenligt samarbete mellan trädgårdsmästare vilka inneha anställning i annans tjänst. Förbundet utgör en sammanslutning av för närvarande 17 lokalavdelningar och har ett medlemsantal av omkring 500 stycken. Det har enligt stadgarna till uppgift att söka höja den konditionerande trädgårdsmästarkårens kulturella, sociala och ekonomiska ställning, att införskaffa upplysningar angående arbetsförhållanden och löneförmåner m. m., som kunna vara av vikt vid platsers tillsättande, att genom en under förbundet lydande platsförmedlingsbyrå medverka till ledigblivna platsers besättande med därför lämpliga och för platsens fordringar kompetenta personer. Sedan år 1906 finnes en sammanslutning mellan plantskoleägare, benämnd svenska trädskoleägareföreningen. Denna har till ändamål att söka befrämja den svenska trädskoleskötseln samt att tillvarataga dess utövares intressen. Av landets cirka 70 plantskolor tillhöra 36 nämnda förening. Därjämte finnes sedan 1929 en annan mera lokalt betonad sammanslutning, skånska plantskoleförbundet, omfattande cirka 25 plantskolor. Inom fruktodlingen har sedan länge pågått en ganska stor organisationsverksamhet. År 1900 stiftades Sveriges pomologiska förening, vars ändamål är att verka för den svenska pomologien och fruktodlingen samt med den senare sammanhängande trädgårdsskötsel. Föreningen har med bidrag såväl från staten som från hushållningssällskap och enskilda under årens lopp utfört ett betydande arbete för höjande av fruktodlingen i Sverige. Den har för närvarande cirka 1 700 medlemmar. Vidare finnes ett antal (f. n. 11) 2—387133.

18 länsföreningar, s. k. fruktodlarförbund, vilka utgöra sammanslutningar av enskilda fruktodlare men framför allt av fruktodlarföreningar. Dessa senare bestå huvudsakligast av mindre trädgårdsägare. Deras antal är betydande, sålunda finnas numera omkring 1 100 stycken sådana föreningar med inalles omkring 50 000 medlemmar. Över hälften av dessa äro numera anslutna till pomologiska föreningen. Fruktodlarföreningarna hava bl. a. hos sig anställda trädskötare, vilka biträda föreningsmedlemmarna med fruktträdens beskärning och besprutning samt fruktens skördande, sortering och packning m. m. Trädskötarnas utbildning genom särskilda trädskötarkurser bekostas delvis av staten och delvis av hushållningssällskapen, vilka senare även på annat sätt understödja föreningarnas verksamhet. År 1934 bildades under medverkan av pomologiska föreningen en ekonomisk riksorganisation för försäljning av svensk frukt. Den centrala organisationen, riksförbundet svensk frukt, försäljningsförening u. p. a., utgör en sammanslutning av ett antal lokala ekonomiska försäljningsföreningar, s. k. fruktcentraler, och handhar försäljning av frukt från de olika centralernas distrikt. Utredningen återkommer härtill i ett följande kapitel. Utom nu nämnda sammanslutningar finnes ett stort antal olika föreningar berörande skilda delar av trädgårdsskötseln. I vissa fall förekommer ett samarbete mellan olika organisationer. Sålunda finnes ett gemensamt organ för trädgårdsodlingen inom Stockholms stad och län, benämnt Stockholms stads och läns trädgårdsråd, i vilket de inom nämnda område befintliga lokala föreningar och avdelningar av riksföreningar äro representerade och vilket handlägger vissa för odlarna inom detta område gemensamma frågor av betydelse. Försök hava gjorts att åstadkomma ett slags samarbetskommitté, bestående av representanter för olika riksorganisationer inom näringen vilken skulle närmast hava till uppgift att handhava sådana för näringen betydelsefulla spörsmål vilka komma under statsmakternas prövning. Hittills hava dessa försök icke lett till åsyftat resultat. Beträffande de fackliga organisationssträvandena inom trädgårdsrörelsen var det till en början arbetarna som sammanslöto sig för att vinna bättre arbetsförhållanden. Redan under åren 1905—1909 lära fackföreningar ha funnits, vilka emellertid upphörde med sistnämnda år. Sedan det mellan åren 1918 och 1924 existerande svenska trädgårdsarbetareförbundet icke haft den framgång man väntat av detsamma, tog sig svenska lantarbetareförbundet sistnämnda år an trädgårdsarbetarnas sak och alltsedan dess tillhöra arbetarna i fackligt hänseende detta förbund. År 1928 kom det första kollektivavtalet till stånd mellan nämnda förbund och ett antal arbetsgivare i Hässelby i Stockholmstrakten. I samband därmed bildades i Hässelby en trädgårdsarbetsgivareförening, vilken alltjämt, finnes kvar och nu är en av de största lokala trädgårdsarbetsgivaresammanslutningarna. Under de närmaste åren därefter förekommo en del avtalsrörelser och konflikter. Såsom följd av en av dessa konflikter, lokaliserad till Malmötrakten, anslöto sig arbetsgivarna i denna trakt år 1930 till allmänna arbetsgivareföreningen, som de fortfarande tillhöra. År 1931 bildades svenska trädgårdsarbetsgivareför-

J9 eningen, vilken enligt stadgarna utgör en sammanslutning av lokala trädgårdsarbetsgivareföreningar och enskilda idkare av trädgårds- och trädskolerörelse. Till föreningen äro för närvarande anslutna 17 lokalföreningar, varjämte ett flertal enskilda trädgårdsarbetsgivare å olika orter jämväl anslutit sig. Svenska lantarbetareförbundet räknar för närvarande cirka 2 500 trädgårdsarbetare. År 1932 kom det första riksavtalet till stånd och detta har sedermera efterföljts av nya sådana. Dessutom hava olika läns- och ortsavtal träffats. Ett viktigt problem för trädgårdsodlingen är att söka utsträcka odlingssäsongerna för att kunna under så stor del av året som möjligt sysselsätta arbetarstammen. Arbetslösheten inom trädgårdsyrket är nämligen relativt stor under vintersäsongen. Enligt en inom lantarbetareförbundet verkställd undersökning uppgick arbetslösheten bland de organiserade trädgårdsarbetarna under åren 1934—1936 till, under mars respektive 412, 312 och 28 procent samt under juni respektive 18, 128 och 98 procent. Man beräknar att i genomsnitt omkring en femtedel av arbetarna varit arbetslösa under vintern. Till jämförelse kan nämnas att de 469 odlare som redovisas i lönsamhetsutredningen sysselsatte sammanlagt 2 206 arbetare, av vilka ungefär 3 /s hade helårsanställning och de övriga anställning endast under sommarhalvåret (sid. 299).

KAP. 2.

Prisutvecklingen på trädgårdsprodukter 1928—1937. I syfte att undersöka hur priserna på färska grönsaker och frukt utvecklats under de senaste åren har frukt- och trädgårdsutredningen företagit en bearbetning av p a r t i p r i s n o t e r i n g a r n a i S t o c k h o l m . Dessa noteringar ha sedan mars 1936 fastställts genom saluhallsstyrelsen varje tisdag och fredag med ledning av uppgifter som genom styrelsens ombud inhämtats från säljare och köpare i Klarahallen. Dessförinnan hade Sveriges allmänna lantbrukssällskap varje tisdag införskaffat uppgifter rörande odlarnas försäljningspriser på olika salutorg i Stockholm, vilka uppgifter sammanfattats i noteringar för skilda varuslag. Utredningen har låtit verkställa en summarisk bearbetning av det föreliggande prismaterialet för tiden 1928 —1937. Ehuru ovannämnda prisnoteringar äro av stort intresse vid ett studium av prisutvecklingen på frukt- och grönsaksmarknaden — i själva verket står intet annat material till buds för ett dylikt studium — måste det framhållas att de ur statistisk synpunkt förete betydande svagheter. Dessa svagheter bero först och främst på noteringarnas tillkomst. Som bekant är grönsakshandeln i Stockholm icke organiserad på sådant sätt att ett enhetligt pris fastställes för de särskilda produkterna. Det erbjuder ganska stora svårigheter att få en överblick av marknaden och att erhålla tillräckligt många tillförlitliga uppgifter rörande de priser, om vilka köpare och säljare i de enskilda fallen kommit överens. Noteringarna måste därför, så vitt man kan förstå, ofta nog ha fastställts på ett ganska godtyckligt sätt. Detta framgår av flera omständigheter, t. ex. att ingen som helst olikhet föreligger mellan tisdags- och fredagsnoteringarna — en av de största uppköparna försäkrar, att man under grönsakssäsongen i regel kan köpa billigare på tisdagarna, då tillförseln ofta är stor, medan efterfrågan är relativt liten; någon dylik variation kan icke spåras i de föreliggande noteringarna. Vad noteringarnas absoluta höjd beträffar, göra sig helt motsatta uppfattningar gällande. Från visst håll meddelas, att odlarna äro angelägna om att noteringarna icke sättas för lågt, enär de befara att detta skulle inverka menligt på prisutvecklingen, och att noteringarna i viss utsträckning skulle påverkas härav. På annat håll menar man, att odlarna tvärtom skulle vara intresserade av att noteringarna sättas relativt lågt, eftersom man därigenom skulle kunna motverka en alltför stark tillförsel från andra orter. Det har icke varit möjligt för utredningen att bilda sig en bestämd uppfattning om huruvida någondera av dessa meningar motsvarar de verkliga förhållandena. Vidare har framhållits, att noteringarna icke helt återspegla de priser som odlarna själva kunna tillgodogöra sig, enär säljarna icke utgöras endast av handelsträdgårdsmästare utan även av återförsäljare. Prisnoteringarna skulle därför ligga något för högt i förhållande till odlarnas försäljnings-

21 priser — framför allt i förhållande till de priser som odlarna i andra delar avlandet erhållit, eftersom stockholmspriserna i regel måste täcka åtminstone fraktkostnaderna för varor som införts från andra orter. E n viss föreställning rörande prisnoteringarnas tillförlitlighet under de senaste åren erhåller man genom en sammanställning med de uppgifter rörande minutpriserna på grönsaker av olika slag, vilka konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd ställt till utredningens förfogande. I Bil. 4 a och 4 b återfinnas för ett flertal produkter dels konsumtionsföreningens minutpriser, dels partipriserna samma dagar enligt saluhallsstyrelsens noteringar. Det må framhållas, att man på grundval av denna sammanställning icke kan yttra sig om den marginal som konsumtionsföreningen håller mellan inköps- och försäljningspriser. Det uppgives att nämnda marginal vid handel i allmänhet med grönsaker utgör 25 å 35 °/o. För blomkål, tomater och grön gurka ställer sig relationen mellan partiprisnoteringarna och minutpriserna under säsongen 1937 på följande sätt: Minutpriset i % av partiprisnoteringen på

/5

«/a

v»

16/,

so/7

/8

171¶Blomkål Tomater

Ve

/9

167 160 150

17 A>

Vio

167 130 150

100 160

/io

130 120

De anmärkningsvärt stora variationer som ovanstående relativtal utvisa tyda på att prisnoteringarnas tillförlitlighet, i varje fall då det gäller att bedöma prisutvecklingen under kortare perioder, icke är särskilt stor. Även om hänsyn tages till den större trögheten i minutprisernas förändringar torde det vara tydligt att partiprisnoteringarna i vissa fall ligga väl lågt i förhållande till minutpriserna, i andra fall äro avsevärt för höga t. ex. beträffande blomkål under juli månad 1937. Detta gäller även tomater i början av säsongen såväl år 1937 som år 1936 (jfr Bil. 4 a). Följande tablå utvisar relationen mellan partipriset på tomater enligt stockholmsnoteringarna och de priser som erhållits för tomater i Skåne vid ungefär samma tidpunkter enligt uppgift från en större odlare: Partipriset på tomater av prima kvalitet vid mitten av resp. månader (öre per kg.) Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

70 60

80 Nov.

Dec.

1936 Fartipris i Stockholm enligt saluhallsstyrelsen

lartipris i Stockholm enligt saluhallslartipris i Skåne

22¶T a b . I.

Median tal 1 i ö r e n a v p r i s n o t e r i n g a r n a å v i s s a v a r u s l a g u n d e r o l i k a s ä s o n g e r å r e n 1928—1937. (Endast noteringarna för varor av prima kvalitet ha här medtagits.)

Varuslag och månader

Per 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937

Rotfrukter. Morötter (jan.—maj, okt.—dec.) . >

kg 18 14 13 14 12 11 12 11 100 175 175 200 275 138 188 163 125

(juni—sept.)

Rödbetor (jan.—juni, sept.—dec.) >

kg

(juli—aug.)

Nackor (jan.—juni, sept.—dec.) . >

(juli—aug.)

Kålrötter (hela året) Grönsaker. Vitkål (jan.—april, nov.—dec.) . >

(aug.—okt.)

Blomkål (juni—nov.)

,

Tomater (juni—juli) >

(aug.—okt.)

Sockerärter (juli—sept.) Spritärter (juli—sept.)

,

Spenat (mars—juni) >

100 200 200 194 194 144 188 175 144 kg 25 19 15 18 20 14 15 15 100 250 288 200 200 182 182 175 200

(juli—okt.)

Gurka, grön (april—juni)

kg

kg >

25 8

st.

38 40 45 35 33 38 kg 210 210 125 150 200 160 125 100 70 73 70 45 100 100 138 125 100 125

50 77 113

15 15 25 23 20 11 15 210 288 219 232 225 113 100 207 kg 65 85 100 90 55 48 45 65 148 165 100 119 113 90 120 100

>

» (juli—okt.)

vit (juni—sept)

55¶Lök, röd (jan.—maj, sept.—dec.)..

95 113

lit.

>

Västeråsgurka (aug.—sept.)

175 175 169 163

225 55

35 95

Melon (juli—sept.)

100 225 200 175 150 125 100 100 kg 135 120 100 107 100 63 78

Frukter ach bär. Äpplen, bords- (sept.—dec.)

kg

>

> (juni—aug.)

>

kg

hushålls- (sept.—dec.)

Päron, bords- (sept.—dec.) >

hushålls- (sept.—dec.)

Plommon (aug.—sept.)

Ut

60 100

88 113 55

69¶Jordgubbar (juni—juli)

130 110

96 Hallon (aug.)

45¶Vinbär, röda (aug.)

39¶Krusbär (juli—aug.) 1

Jfr noten, sid. 23. —

2¶Per kg.

75 150

23¶Tablån nederst å sid. 21 synes utvisa att partipriserna i Skåne i regel lig;ga något under noteringarna i Stockholm, vilket är helt naturligt. Emellertid är differensen i början av säsongen alltför stor för att kunna förklaras endast med fraktkostnaderna och eventuella mellanhandsvinster, vilket tyder på. att partiprisnoteringarna i Stockholm vid ifrågavarande tid varit för höiga. Även om partiprisnoteringarna i Stockholm icke på ett fullt tillförlitligt sätt ge uttryck åt partiprisernas absoluta nivå och ej heller noggrant återspegla prisnivåfluktuationerna under kortare tidsperioder, är det ändå tänkb a r t att under längre tidsperioder de eventuella avvikelserna uppåt och nedåt frän de priser som verkligen uppnåtts ta ut varandra och att man sålunda i det föreliggande prismaterialet har möjlighet att studera prisutvecklingen p å längre sikt. Dessvärre föreligger ett brott i serien i början av 1936, i det attt noteringarna, som före denna tidpunkt omhänderhafts av Sveriges allmiänna lantbrukssällskap, därefter ombesörjts av saluhallsstyrelsen. Visserligen har ingen särskild omständighet kunnat påvisas, som tyder på att dessa båda institutioner tillämpat olika principer, men marknadens oöverskådlighet, mångfalden av kvaliteter m. m. lämna utrymme för så pass stort godtycke att i praktiken jämförbarheten mellan de noteringar som fastställts före och efter början av år 1936 icke är alldeles säkerställd. Med denna reservation torde emellertid de föreliggande priserna vara tämligen användb a r a för ett studium av prisutvecklingen på ifrågavarande produkter under den senaste tioårsperioden. Olika metoder ha använts för att sammanfatta partiprisnoteringarna i syfte att studera den prisutveckling som ägt rum. Den enklaste metoden bestar däri, att noteringarna för varje särskild produkt under skilda säsonger sammanfattats i s. k. m e d i a n t a l1, varefter mediantalen för respektive år sammanställts i en prisserie för varje produkt. Resultatet av denna metod framgår av tabell I. Man finner att för flertalet av de i tabellen upptagna produkterna mediantalen visa en avsevärd nedgång från 1928 till 1933 å 1935 och därefter i flertalet fall en viss stegring. De relativa förskjutningarna i prisnivån för några av de viktigaste produkterna, sådana dessa förskjutningar framträda i mediantalen, utvisas av följande sammanställning: 1 Med mediantal förstås det mittersta priset, d. v. s. det pris, till vilket man kommer, då man ordnar noteringarna för en viss tidsperiod i stigande skala och därefter räknar bort halva antalet noteringar med början från det lägsta (eller det högsta) priset. Mediantalet har framför ett vanligt medeltal fördelen att mindre påverkas av enstaka höga eller enstaka låga priser, vilka kunna antagas vara orsakade av rena tillfälligheter. (Mediantalet ger icke uttryck för det genomsnittliga pris, som säljarna erhållit. Detta ligger sannolikt något lägre än mediantalet, eftersom avsättningen är störst vid de lägre priserna och följaktligen priserna under mediantalet böra väga mer än priserna över mediantalet.)

24¶Lägsta uppnått år Morötter (Jan.—aug., okt.—dec.)

m( d i a n t a 1

Mediantalet för år 1937 i av 1928 års i % av 1928 års %mediantal mediantal

1333, 1935

(juni—sept.)

1935, 1936

71¶Vitkål (jan.—april, nov.—dec.)

86 80

Blomkål (juni—nov.)

1935 1934

Tomater (juni—juli)

79 45

>

>

(aug.—okt.)

1936 1933

Gurka, grön (april—juni) >

>

(juli—okt.)

56 101

61¶Lök, röd (jan.—maj, sept.—dec.)

1932-1934 1934

55¶Äpplen, bords- (sept.—dec.) . . . .

> , hushålls- (sept.—dec.)..

47 91 66 58

Mediantalet av noteringarna på gurka (under sommarmånaderna) samt äpplen är för år 1937 lägre än något tidigare år. För de övriga i tablån upptagna produkterna synes en viss återhämtning ha ägt rum. De förut omnämnda prisuppgifterna för tomater från en större odlare i Skåne ha sammanfattats på motsvarande sätt varvid följande serie erhållits: 1928

175 90

125 60

58¶Mediantal i ören för priset på tomater: juni—juli

Den ovan angivna metoden ger i vissa fall mindre tillfredsställande resultat. Då till följd av exempelvis väderleksförhållandena en förskjutning av säsongen inträffar, erhåller man genom att uträkna mediantalet för exakt samma del av året ibland siffror som icke äro fullt jämförbara. Tabell II utvisar resultatet av en annan beräkningsmetod, som visserligen är något godtycklig men har fördelen att vara mindre mekanisk än den förut beskrivna. Man har för varje år beräknat mediantalet av prisnoteringarna för den period under sommaren eller hösten, då prisnivån varit lägst — denna period är givetvis olika för olika produkter och växlar något från det ena året till det andra. För vissa produkter inträffar den lägsta prisnivån vid mitten av säsongen, för andra däremot i slutet av densamma. I tabellen angives inom parentes efter varje varuslag den ungefärliga tid, då prisnivån i regel är lägst. Den bild som tabell II ger av prisutvecklingen överensstämmer i sina väsentliga drag med den som utvisas av tabell I. För så gott som samtliga produkter sjunker mediantalet starkt från åren 1928 a 1929 till 1933 å 1935 — för flertalet produkter framträder därefter en stegring, utan att likväl 1928—1929 års nivå uppnås.

25 Tab..

II.

Mediantal i ö r e n av p r i s n o t e r i n g a r n a för o l i k a v a r u s l a g u n d e r d e n tid a v å r e t , då p r i s n i v å n ä r lägst. 1 (Endast noteringar för varor av prima kvalitet har här medtagits.) V a r u s l a g

Per 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1931 1935 1936 1937

Rotfrukter. Morötter, färska (sept.) .. Rö.dbetor, färska (aug.) . . Naickor, färska (aug.) . . . . Kåilrötter (aug.—dec.) . . . .

100 150 150 138 163 113 113 100 100 125 125 100 150 150 125 125 125 163 113 100 150 125 100 200 275 200 150 150 150 138 150 250 200 6 8 10 7 6 6 7 7 8 kg

Grönsaker. 11

23 45

75¶Sp ritärter (aug.—sept.) .. ..

kg 110 85 68 70 > 100 100 150 175 lit. 15 15 30 25

Sp>enat (aug.—sept.)

kg

Viltkål, sommar- (okt.)

....

Bitomkål (aug.—sept.) To.mater (sept.) Sockerarter (aug. —sept.) . . .

kg st.

Gurka, grön (aug.) >

vit (aug.)

Lok, röd, färsk (aug.) Melon (sept.)

18 IS 2 25 35 40

78 100 200 100 8 15 2 50 2 40

100 175 200 125 125 113 100 88 55 100 kg 125 100 100 83

95 150 150 50 50 50

Frukt och bär. 80

55 100 40 68

lit. 100

75 Hallon (aug.)

65¶Vinbär (aug.)

20¶Krusbär (aug.)

401 25

30¶Äpplen, bords- (okt.) >

hushålls- (okt.)

Päron, bords- (sept.) >

hushålls- (sept.)

Jordgubbar (juli)

kg

1 I n o m parentes angives för varje slag den ungefärliga period, som beräkningarna avse. Jfr texten sid. 24. — 2 Per kg.

En avsevärt bättre möjlighet att studera den allmänna prisutvecklingen på förevarande produkter skulle man äga, om man hade tillgång till åtminstone ungefärliga siffror rörande den omsatta kvantiteten av respektive produkter vid de noterade prislägena. Ett högt pris är nämligen icke alltid ett uttryck för att odlarna göra goda förtjänster eller ens erhålla en tillfredsställande inkomst utan är lika ofta att anse som ett tecken på att de endast ha relativt små partier att föra i marknaden, exempelvis på grund av försenad eller felslagen skörd. Den antydda metoden skulle innebära, att man vägde prisnoteringarna för respektive produkter med de försålda kvantiteterna och sålunda erhölle medelpris, som kunde anses ungefärligen motsvara

de priser som odlarna genomsnittligen erhållit för sina produkter från det ena året till det andra. 1 Genom dylika v ä g d a m e d e l p r i s e r skulle en ganska god uppfattning kunna erhållas om prisutvecklingens innebörd för odlarna. För att denna metod skulle ge fullgoda resultat borde man helst äga kännedom om avsättningen vecka för vecka eller åtminstone månad för månad under hela den tidsperiod som prisundersökningen avser. Endast om säsongerna inträffade vid samma tid de olika åren, skulle det vara tillräckligt att tillämpa samma vikter för mot varandra svarande veckor respektive år. Emellertid förekommer, såsom redan nämnts, emellanåt en viss förskjutning av säsongen och man kan därför genom att använda samma vikter råka ut för att väga sådana relativt höga priser som äro beroende av knapp tillgång med de relativt stora kvantiteter som under normala förhållanden säljas vid motsvarande tidpunkt. Man får i dylika fall ett medelpris som ligger för högt i förhållande till odlarnas verkliga genomsnittspris. Emellertid erbjuder vägningsmetoden under alla förhållanden så stora fördelar, att man även med risk att för enstaka år erhålla ett allt för högt medelpris för en viss eller vissa produkter i värsta fall kan nöja sig med att tillämpa samma vikter för mot varandra svarande veckor eller månader under de år som prisundersökningen avser, förutsatt att vikterna något så när återspegla de kvantiteter som säljas under en »normal» säsong. Enär det visat sig praktiskt outförbart att anskaffa ett så pass vidlyftigt primärmaterial som skulle erfordras för att tillämpa »rörliga» vikter har man i förevarande undersökning måst nöja sig med det senare av de i föregående stycke omnämnda alternativen. Genom tillmötesgående från konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd har utredningen erhållit uppgifter rörande de i föreningens butiker försålda kvantiteterna av olika trädgårdsprodukter månad för månad under år 1937. Då dessa uppgifter även ur andra synpunkter äga stort intresse, meddelas i tabell III ett månadssammandrag därav för en del viktigare varuslag. De sålunda erhållna kvantitetsuppgifterna ha använts för vägning av partiprisnoteringarna respektive år under perioden 1928—1937.2 Beträffande produkter vars priser icke äro utsatta för större säsongvariationer ha prisnoteringarna för varje månad sammanfattats till (ovägda) medeltal, varefter dessa månadsmedeltal vägts med de i tabellen angivna kvantiteterna. I fråga om andra produkter har det åtminstone för de delar av året, då priset visar hastig sänkning eller stegring, visat sig bäst att utgå från veckouppgifterna. Tyvärr äro prisnoteringarna resp. kvantitetsuppgifterna icke parallella med avseende nå kvalite1 Alltjämt gäller givetvis den reservationen att Stockholmsnoteringarna delvis avse återförsäljarnas .icke endast odlarnas försäljningspriser. 2 I en del fall har på grund av primärmaterialets beskaffenhet vissa approximeringar måst företagas — exempelvis beträffande kvantiteten av svensk blomkål, svenska tomater (under månaderna maj och juni) samt svensk lök. De approximativt beräknade kvantiteterna av svenska produkter ha använts som vikter i stället för de i tabellen angivna, vilka avse försäljningen av både svensk och utländsk vara. Beträffande ett par produkter (framförallt jordgubbar) kan 1937 icke anses ha varit ett normalt år, varför beräknade vikter använts.

27 Tab.. III. Avsättning i ton per månad år 1937 av rotfrukter, grönsaker och frukt i konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd. Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli

Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

Rotfrukter. Kådrötter, morötter, irödbetor, nackor och

111-0 106-2 114-2

28-8

26-2

42-8

26-8

11-2

5-9

8-9

01 j 16 6 8-7

98-3 95-5 109-8 105-7 119-5 148-1

Grönsaker. Vittkål x

57-8

Bliomkål, svensk » utländsk....

6-9

50-1 8-2

Tomater, svenska . . . . >

utländska ..

Ärter och bönor

38-4

4-0 —

4-9

7-1

ll6l

32-8

6-1 —

—

1-3

0-7

0-9

2-5

— 0-1 141 402

—

0-1

8-3

11-6 Ui-6 ll-o

21-1

33-9

69-0

94-4

76-7

61-1

68-0

67-9 35-2

84-7

193-5

8-3

13-9

2-5 0-2

J94-2

0-1

63-9

70-5

7-7

9-6

4-2

57-3 504 2-5 5-6

14-8

0-5

4-6

4-5

— 3-2

— 0-8

I 34-3 29-1

14-6

2-5 1.3

0-0

17-4

9-7

19-4

21-8 21-3 17-3 0-9

21-0

22-9

—

—

81-7 128-2 148-6 127-1 3-2 13-6 535 25-1

32-9

Gurka, grön o. vit: utländsk

38-4

1-6

Västeråsgurka 2 Lök, svensk o. utländsk

22-5

24'8

23-9

—

—

—

11-7

5-4

0-3

8 23-0 3 20-0 318-0 18-0 0-0 2-5 21-0 0-0

44-4

Frukt och bär. Svenska äpplen J päron Körsbär o. bigarråer..

—

1 4-6

smultron

Hallon Vinbär, svarta > Krusbär

röda

—

— — — — —

— — — — —

—

7-3

— 0-9 4-1

|

0-0

2-, 4-2

0-5

—

—

f o-i

—

—

— 1 24 — \ 0-5 44-4 ,87-1 { 3-7 9-1 — [ 19 —.

o-o

—

— —

— —

Svenska plommon . . . . Jordgubbar,

—

O-o

0-0

—

—

—

01 0-0

— —

—

—

—

—

1 Häri ingår för månaderna m aj—ju Ii jämförelsevis obetydliga kv antitei - röd-, grön- och brysselkål. — ' Färsk. — 3 Appro: dmati va siffror.

varibland emellertid de för trädgårdsodlingen mest betydelsefulla torde ingå. I tabell IV meddelas resultaten av ifrågavarande kalkyler. Den bild som de vägda medelpriserna ge av prisutvecklingen sedan år 1928 överensstämmer i sina huvuddrag med de resultat som erhållits genom de förut beskrivna metoderna. Sålunda framträder i fråga om grönsaker en avsevärd nedgång i prisnivån för resp. produkter från 1928 å 1929 till 1933 å 1935 och därefter åtminstone beträffande en del varuslag en viss återhämtter m. m., varför beräkningarna måst inskränkas till relativt få produkter, ning. Om man för varje varuslag uträknar en serie i n d e x t a l (med 1928

28¶T a b . IV.

V ä g d a m e d e l p r i s e r (i ö r e n ) för v i s s a slag av t r ä d g å r d s p r o d u k t e r å r e n 1928—1937. Per 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 Grönsaker.

Vitkål (Jan.— dec.) >

(juli—nov.) (juli—okt)

,

Spenat (mars—maj) >

(juni—dec.)

Gurka, grön (april—maj) > »

» (juni—okt.) vit (maj—juni)

»

> (juli—okt.)

,

75 68 117 136

76 94 112

62 85 100

Lök, röd (juni—aug.)

68 58 39 57 35 44 32 49 100 220 212 166 139 154 120 108 105

> > (jan.—maj, sept—dec). Melon (juni—okt.)

kg

Frukt och bär. Äpplen, bords- (aug.—febr.1)

13 80

.

69 62 45 50 50 155 146 104 122 121

44 38

kg

> hushålls- (aug.—febr.1) Päron, bords- (aug.—nov.) . . . > hushålls- (sept.—okt.) . Plommon (aug.—okt.) Jordgubbar Hallon 1

18 90

38 44 43 38 29 35 26 29 60 43 278 283 169 202 220 186 157 163 172 161 kg 135 120 73 102 72 56 66 73 57 53 240 292 150 247 133 167 139 183 151 177 100 96 91 107 59 61 48 91 87 80 170 174 97 131 112 102 123 91 124 124

Tomater (maj—juni) >

kg st. >

Blomkål (maj—juni)

115 149 133 107

45¶Följande år (för år 1937 endast aug.—dec.)

som basår) och sedan väger dessa indextal med kvantitetsuppgifterna, erhålles följande indexserie som ger uttryck åt den allmänna prisutvecklingen beträffande i tabellen upptagna köks växter: 1928 Prisindextal för grönsaker (1928 - 100) 100

1936 1937

75¶Enligt dessa beräkningar skulle sålunda priserna på grönsaker under år 1934 ha nått en lägsta genomsnittlig nivå, uppgående till ej fullt 60 °/o av 1928 års prisnivå. Eftersom indextalen för skilda år kunna vara beroende på materialets (speciellt de använda vikternas) sammansättning, är det måhända av större intresse att notera, att under åren 1932—1935 prisnivån på

29 grönsaker synes ha uppgått till ej fullt V» av en på motsvarande sätt beräknad genomsnittlig prisnivå för år 1928. Den stegring av priserna som därefter inträtt synes ha bragt prisnivån upp till ungefär 3U av 1928 års prisnivå.1 Det bör anmärkas att det relativt höga indextalet för år 1936 (90) är beroende på, att detta år relativt stor knapphet på blomkål och vitkål var rådande särskilt under juni och juli, d. v. s. under den tid då i normala fall avsättningen är störst. Man har sålunda här råkat ut för den förutsedda eventualiteten att väga de relativt höga priser som äro beroende på knapp tillgång med kvaliteter som hänföra sig till en normal säsong. Indextalet för 1936 kan därför knappast tillmätas någon betydelse och det kan icke på grundval av de förevarande siffrorna avgöras, om prisnivån under 1937 varit högre eller lägre än under 1936. För äpplen och päron har man på motsvarande sätt beräknat en prisindexserie, som meddelas i nedanstående tablå:

Prisindcxtal för äpplen och päron (1928 = 100)

1936 1937

51¶Vad man här i första hand observerar är de starka variationer, som prisnivån för äpplen och päron synes vara underkastad, tydligen till följd av olika skördeutfall. Åren 1934—1936 synas h a utmärkts av något så när stabila priser, vilka rätt avsevärt (med 25 å 30 %>) understego priserna åren 1928 och 1929. År 1937 utmärkes av en ytterligare stark nedgång. 1

Även basårets prisnivå kan givetvis ha varit tillfälligt hög eller låg, men enligt erhållna uppgifter torde 1928 ha varit ett relativt normalt år.

30 KAP. 3.

Rådande tullskydd för trädgårdsprodukter. Såsom av det föregående framgår försiggår en avsevärd import till Sverige av utländska trädgårdsalster. Det är därför av stort intresse att närmare undersöka verkningarna av de tullar som äro åsatta dessa produkter. Statsmakterna hava vid upprepade tillfällen haft att taga ställning till tullfrågor å förevarande område. Med hänsyn härtill kommer utredningen att i förevarande kapitel lämna en framställning av tullskyddets utveckling och verkningar ävensom vissa därmed sammanhängande spörsmål. Därvid har utredningen följt uppställningen i gällande tulltaxa med statistisk varuför teckning. Beträffande den totala importen av trädgårdsprodukter under åren 1912—1937 hänvisas till Bil. 5. I en särskild bilaga (Bil. 6) lämnas vidare en tablå över samtliga tulländringar å ifrågavarande produkter efter år 1911. De för åren 1936 och 1937 upptagna siffrorna rörande importen äro endast preliminära. Det bör vidare anmärkas att uppgifterna angående importens fördelning å olika länder för tiden intill den 1 januari 1936 avse inköpsländer, medan redovisningen därefter har avseende å ursprungsländer. L e v a n d e v ä x t e r , b l o m m o r m. m. Icke ätbara rötter (tulltaxenr 34). Hit hänföras dels liljekonvaljerötter (stat. nr 85), dels risrötter (stat. nr 86), dels slutligen andra icke ätbara rötter, inbegripet rotknölar och gladiolus (stat. nr 87). Dessa varor hava alltid varit tullfria. Liljekonvaljerötter äro i Norge åsatta en tull av 927 öre för kg, i Finland en tull av 10 mark för kg. Införseln till Sverige av l i l j e k o n v a l j e r ö t t e r var nedannämnda år följande. Årsmedeltal År

1924/26 1927/29

1937 Ton

65-7

61-8

90-6

90-3

25-7

93-9

85-1

89-7

82-6

93-0

Värde kr./kg

3-22

3-72

2-56

2-05

1-81

2-08

2-83

3-46

3-38

3-00

Införseln har skett huvudsakligen från Tyskland, där uppdragning i liljekonvaljerötter lär bedrivas som specialkultur i trakterna av Hambui L y b e c k o c h Berlin. I Sverige förekommer odling av liljekonvaljerötter ä da så långt norrut som i Gästrikland och Dalarna Det ekonomiska resi

31 tåtet av odlingen har under de senaste tio åren företett stora växlingar, huvudsakligen som en följd av att konkurrensen med utlandet varit mer eller m i n d r e stark. Under treårsperioden 1927/29 betingade importvaran enligt statistiken ett genomsnittligt pris av 3'72 kronor per kg. Åren 1931/1933 utgjorde samma pris 2'04 kronor för kg. Sedan 1932 har importpriset åter stigit så att det år 1937 var uppe i 3*00 kronor för kg. I motion (II: 199) vid 1933 års riksdag hemställdes, att liljekonvaljerötter måttte beläggas med en tull av 1 krona för kg. Bevillningsutskottet (utlåtande nr 45) avstyrkte motionen under åberopande av att liljekonvaljerötter för handelsträdgårdsmästarna utgjorde en viktig råvara, som de i regel icke producerade själva, och att dessa sålunda i allmänhet vore hänvisade till inköp av varan. Beträffande den inhemska odlingen anförde utskottet att av vad utskottet i ärendet inhämtat syntes framgå att naturliga förutsättningar i vårt land funnes för odling av liljekonvaljerötter och att sådan odling lämpade sig för småbrukare i vissa trakter. Svårigheter syntes ej heller föreligga för vinnande av ökad avsättning av inhemska liljekonvaljerötter, vilka på grund av sin kvalitet i allmänhet betingade högre pris än utländska. De svenska rötterna ansåges äga företräde framför utländska för drivning u n d e r månaderna närmast före och efter årsskiftet. En viktig förutsättning för att produktionen skulle bliva lönande vore emellertid att odlingen liksom även sorteringen bedreves med erforderlig sakkunskap. Enligt vad utskottet inhämtat föredroge dock handelsträdgårdsmästarna under vissa delar av året för drivning av blommor till avsalu utländska rötter framför svenska. Mot utskottsutlåtandet avgavs reservation av nio ledamöter, vilka yrkade bifall till motionen. Efter gemensam votering bifölls utskottets avslagsyrkande. Frågan om åtgärder för att bereda den inhemska odlingen av liljekonvaljerötter skydd mot importen av utländska rötter har ånyo framförts i en motion vid 1937 års riksdag (11:374). Enligt vad som framgår av den av frukt- och trädgårdsutredningen företagna enquéten till trädgårdskonsulenter m. fl. har odlingen av liljekonvaljerötter under senare år varit på frammarsch i Skåne och Blekinge. Från Kalmar län uppgives att för 3 å 4 år sedan flera stor odlingar där funnits, vilka lämnat ett gott resultat. På grund av de låga priser, som importerade rötter då betingade, blevo emellertid dessa odlingar förlustbringande med påföljd att de flesta nedlades. Trots att priserna sedan blivit bättre hade odlarna inför risken av en ny strid från utländsk sida ej vågat återupptaga odlingen. Under rubriken » a n d r a i c k e ä t b a r a r ö t t e r » (stat. nr 87) hänföras numera dels rotknölar av gladiolus samt rötter av åtskilliga blomsterväxter (anemoner, dahlior, phlox m. fl.) och dels en hel del andra rötter såsom foderrötter, sötrot m. fl. Jämlikt utslag av regeringsrätten tullbehandlades under åren 1922—1929 även lökliknande stam- och rotknölar av blomsterväxter efter samma rubrik. Sistnämnda stam- och rotknölar gå nu in under stat. nr 88 (blomsterlökar). Ur tariffteknisk synpunkt hade rotknölar

32 av gladiolus bort sammanföras med andra lökliknande stam- och rotknölar. Att så ej skett beror på att vid antagandet år 1929 av nu gällande tulltaxa den då rådande tullfriheten för rotknölar av gladiolus var bunden genom 1926 års handelsavtal med Tyskland. Vid återställandet år 1933 av de tullsatser, som gällde vid tiden omedelbart före ikraftträdandet av nämnda avtal, vidtogs ingen åtgärd beträffande rotknölar av gladiolus. Vid samma års riksdag väcktes emellertid en motion (II: 199), vari yrkades, att under stat. nr 87 hänförliga varor skulle åsättas en tull av 20 öre för kg. Motionen avslogs på hemställan av bevillningsutskottet. I sitt utlåtande (nr 45) anförde utskottet, att motionärens förslag berörde en mängd olika slag av rötter, vilka kommo till användning vid handelsträdgårdarna och även i övrigt inom trädgårdsodlingen. I den mån dessa rötter icke producerades inom landet, något som syntes gälla ett flertal sorter, skulle alltså en tull å varan komma att, utan direkt nytta för någon inhemsk näringsverksamhet, verka fördyrande på odlingen. Till stöd för den föreslagna tullen hade anförts att det av tulltekniska skäl skulle vara önskvärt att få en sådan ändring i tulltaxan till stånd att de tullfria rötterna bleve i tullhänseende likställda med levande växter. Då sedan lång tid tillbaka rötter varit tullfria och levande växter fullbelagda, hade emellertid utskottet funnit sig kunna utgå från att de tulltekniska svårigheterna dock icke vore av den beskaffenhet att omedelbara åtgärder påkallades för åvägabringande av likställighet i tullhänseende mellan de båda varuslagen. Införseln av förevarande rötter har under åren 1930—1937 uppgått till: År

1937 Ton

144-3

156-2

131-7

169-4

164-3

190-3

220-6

261-3

Värde kr./kg

1-66

1-69

1-77

1-64

1-80

1*66

1-71

1-70

Importen sker till allra största delen från Nederländerna (149 ton 1935, 168 ton 1936). Som tvåa bland införselländerna kommer Tyskland (21 ton 1935, 19 ton 1936). Blomsterlökar m. in. (tulltaxenr 35, stat. nr 88). Sedan 1930 hänföras hit — förutom blomsterlökar — lökliknande stam- och rotknölar, ej särskilt nämnda, av blomsterväxter (släktena gloxinia, begonia, montbretia, crocus, iris m. fl.). Blomsterlökar voro tullfria ända till den 6 juni 1921, då i samband med höjningen av åtskilliga finanstullar desamma åsattes en tull av 50 öre per kg. Såsom förut framhållits fingo enligt praxis lökliknande stam- och rotknölar av blomsterväxter under åren 1922—1929 införas tullfritt. Blomsterlökar äro i Norge belagda med en tull av 27 öre för kg. Då blomsterlöksimporten i Norge är föremål för statlig reglering utgår utöver nämnda tull viss licensavgift. I Finland gäller en tull av 10 mark för kg. P å grund av den olika innebörd som vid skilda tidpunkter givits begreppet blomsterlökar kunna fullt enhetliga uppgifter angående importen icke meddelas. Vid studium av nedanstående tabell över importen torde hållas i minnet att uppgifterna för 1924—1929 endast avse blomsterlökar i egentlig mening.

33¶Årsmedeltal 1930

År

1912/14 1924/26 1927/29 1 405-5 1 507-5 1 744-5 2122-0 2 035-1 1 769-6 1 976-5 2 161-3 2 596-0 2 599-8 2 332-4 2-27 2-13 2-11 2-01 2-06 2-25 2-49 2-88 2-39 2-87 0-91 Värde kr./ k g . . Ton

Till jämförelse kan nämnas motsvarande siffror för 1935 och 1936 för Norge och Finland. N o r g e 1935 1936 476-7 520i

Ton

F i n l a n d 1935 1936 274'2 288'4

År 1936 importerade Sverige 41'6 kg per 100 invånare. Motsvarande siffror för Norge och Finland voro respektive 18*0 och 8"1. Den långt övervägande införseln till Sverige av blomsterlökar h a r skett från Holland (2 509'7 ton 1935, 2 5126 ton 1936). Smärre partier ha kommit från bl. a. Belgien (53*2 ton 1935, 49*8 ton 1936) och Japan (26*2 ton 1935, 34-6 ton 1936). Blomsterlökstullens införande i Sverige år 1921 har icke verkat hämmande på importen. Importsiffrorna visa en stadig stegring. Tydligt är att det finansiella syftet med löktullen vunnits och att sålunda tullsatsen ur denna synpunkt sett ej blivit bestämd till för högt belopp. För att kunna bedöma den relativa storleken av nuvarande tullskydd har frukt- och trädgårdsutredningen från en större odlare införskaffat uppgifter rörande dels den genomsnittliga vikten av olika slags blomsterlökar, dels samma odlares genomsnittliga inköpspriser under 1937. Dessa uppgifter ha sammanställts i nedanstående tablå jämte vissa beräknade siffror rörande tullens belopp samt totala importkostnaden per 100 lökar: Medelvikt 1 kg per 100 st. Tulpaner (enkla och dubbla)

3-1

Darwintulpaner

3-5

Narcisser, vita

»

gula

Iris (medelstora) Hyacinter, l:a kval > 1

mindre

Medelinköpspris 2 kr. per 100 st.

9:17 50

120 1-6

Total imTull portkostnad 2 i % av totala importkr. kr. kostnaden per 100 st. per 100 st. Tull

8:95

10:20

16:40

5:52

11-5

40:05

6-5

20:55

16¶Vikterna, vilka avse normalt utvecklade lökar av prima kvalitet, äro grundade på undersökningar rörande firmans import under de senaste tre åren. — ? Exklusive tull, frakt, spedition etc. Inköpspriserna växla givetvis avsevärt för olika kvaliteter, exempelvis för tulpaner från c:a 6: — kr. upp till c:a 14: — kr. per 100 st. — 3 Inklusive tull samt frakt, sptdition, försäkring, emballage, transporter, hamnavgifter m. m. Sistnämnda utgifter ha beiäknats uppgå till 20 öre per kg. 3—387133.

34 Huvuddelen av importen utgöres av tulpaner, för vilka tullen, beräknad med hänsyn till vikt och pris å vanligast förekommande kvaliteter, i enlighet med ovanstående utgör 1*55 kronor per 100 st., motsvarande cirka 17 °/o av totala importkostnaden. Någon nämnvärd inhemsk uppdragning förekommer icke av blomsterlökar, ej heller av sådana stam- och rotknölar av blomsterväxter vilka numera i tullbeskattningshänseende likställas med blomsterlökar. Under de allra sista åren har odling av blomsterlökar försöksvis förekommit i Skåne. Beträffande blomsterlökstullens betydelse för trädgårdsodlingen h a mycket divergerande meningar framträtt. Å ena sidan har gjorts gällande att tullen vore till skada för trädgårdsodlarna, i synnerhet de mindre för vilka drivning och försäljning av lökväxter vore en viktig gren av deras rörelse. Blomsterlökarna importerades huvudsakligen av trädgårdsmästare, som i sina växthus dreve dem i blom under vintermånaderna december—april för att sedan sälja blommorna dels till blomsterhandlarna dels direkt till allmänheten. För många mindre trädgårdsmästare vore tullen å lökarna en kännbar utgift som mycket bidroge till att nedbringa, ja ofta borteliminera den vinst de under vintern räknat på att erhålla av sin rörelse. Att frångå lökdrivningen och i stället framställa andra växthusalster under vintern vore väl möjligt för de större företagarna i branschen som hade kapital till sitt förfogande och kunde bygga stora och moderna drivhus men icke för de inånga »småbrukarna» inom trädgårdsyrket. Blomsterlökstullen som fördyrade en av trädgårdsyrkets viktigaste råvaror vore att betrakta som en orättvis beskattning och bidroge endast att förstora den risk, som vore förbunden med blomsterodlingen och som tullen förutan vore stor nog. Å andra sidan har från representativt håll inom trädgårdsvärlden framhållits att det vore en fördel om trädgårdsodlarna mindre än hittills sysslade med den vanskliga och föga lönande lökdrivningen och mera ägnade sig åt annan blomsterodling. Tullen å blomsterlökar vore till stor nytta för svensk trädgårdsodling, enär importen av lökar i någon mån holies tillbaka till fördel för de flera arbetstillfällen krävande rent inhemska kulturerna samt hindrade för odlaren mången gång ruinerande spekulationer i blomsterlök. Tullavgiften, som måste utbetalas kontant, avhölle mången odlare från att importera mera blomsterlök än som behövdes. Tid efter annan hava till statsmakterna gjorts framställningar om nedsättning eller upphävande av ifrågavarande tull men framställningarna hava icke föranlett någon åtgärd. Avskurna prydnadsblommor (tulltaxenr 36, stat. nr 89: 1 och 2). Enligt beslut av 1885 års riksdag åsattes fr. o. m. 1886 naturliga avskurna blommor, vilka dittills införts tullfritt, en tull av 30 öre för kg. Som motivering hänvisades till de svårigheter, som bereddes trädgårdsodlingen genom våra klimatiska förhållanden, samt de importerade blommornas karaktär av lyxartiklar. Tullen höjdes 1888 till 2 kronor för kg och 1889 till 3 kronor för kg. 1888 års tullkommitté, som föreslog sistnämnda tullhöjning, anförde att med avseende å de kostnader som frambringande av blommor vintertiden

35 hos oss medförde och då dessa användes enbart av de i ekonomiskt avseende mest gynnsamt lottade, lämpligheten av en förhöjning synts ligga i öppen dag. En ytterligare höjning av tullen till 5 kronor för kg vidtogs 1898. År 1932 belades friska, avskurna blommor med en tilläggstull av 5 kronor för kg aitt gälla fr. o. m. den 1 februari samma år. Sistnämnda tull borttogs året d ä r p å . I samband därmed nedsattes grundtullen å mimosa och ljung (stat. nr 8 9 : 1) till 2 kronor för kg. Såsom skäl för dessa ändringar åberopades pågående handelspolitiska förhandlingar med Frankrike. Ändringarna bundos sedermera i den franska handelsöverenskommelsen den 13 mars 1933, vilkten trädde i kraft samma dag som tulländringarna eller den 15 i samma månad. Tull å avskurna, friska prydnadsblommor utgår i Norge med 5 kronor 40 öre och i Finland med 200 mark för kg. Skurna syrener äro dock tullfria i Finland under maj och juni. Införseln till Sverige av friska, avskurna blommor (stat. nr 89: 1 och 2) har kraftigt stegrats i förhållande till tiden före världskriget, då årsimporten (1912/14) uppgick till endast 16*1 ton. De lägsta importsiffror, som fr. o. m. 1924 uppnåtts, utgjorde i ton 21'4 år 1924 och 23*5 år 1933. Såsom framgår av följande sammanställning över importen efter 1924 har denna varit starkt konjunkturbetonad. År

1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937

Ton Värde

24-9

23-3 30-3 32-3

kr./kg

34-2

54-1 54-4

26-1

23-5

30-3 52-2

60-3

93-G

15-16 15-29 1125 13-34 12-67 13-09 12-54 12-29 11-09

Till jämförelse kan nämnas, att importen till Norge och Finland av avskurna, friska prydnadsblommor åren 1935 och 1936 utgjort, till Norge respektive 15*5 och 16 ton och till Finland respektive 0'3 och 0"7 ton. I förhållande till folkmängden är Sveriges import tre gånger så hög som Norges. Importen växlar starkt under olika delar av året som framgår av följande sammanställning. Ton

jan.

febr.

mars

april

maj

juni

juli

aug.

sept.

okt.

nov.

dec.

4-8

4-9

4-9

2-4

l-o

1-3

0-4

0-3

0-3

1-4

6-9

9-1

8-7

7-8

3-7

2-1

1-6

0-4

0-5

0-9

1-8 1-3

5-2

4-3 5-7

10-6 12-3

7-9

21-2

8-8

8-9

8-3

1-9

1-8

0-7

l-o

13-3

15-5

14-9

5-0

6-3

2-1

0-8

0-9

Den egentliga införseln äger rum under vintermånaderna. Införseln under de fyra månaderna januari—mars samt december motsvarade under de fyra åren 1934—1937 2U av den totala införseln; för månaderna januari— april samt oktober—december utgör motsvarande relativtal närmare 9/io. Blomsterhandlarnas uppgifter bekräfta, att den egentliga importsäsongen för blommor är oktober—april, i särskild grad månaderna december—mars.

36 De viktigaste inköpsländerna för hithörande blommor (stat. nr 89: 1 och 2) under nedannämnda år framgår av det följande: 1930

1933 Danmark

10-8

Nederländerna

9-2

12-4

6-8

8-7

3'7

6-5

7-8

13-4

17-4

15-6

4-4

5-4

10-9

17-0

24-2

17-9 6-6 1-4

41-9

Frankrike

18-0

7-5

3-3

2-1

1-3

7-6

Italien

14-2

23-0

10-8

8-6

14-2

18-8

Övriga länder

1-8

2-9

1-5

2-0

1-7

1-5

11-0 09

Den övervägande delen av blomsterimporten härrör numera från Danmark, Nederländerna, Frankrike och Italien. Anmärkningsvärd är den starka nedgången åren 1932—1934 i Frankrikes andel av importen, ökningen av Nederländernas andel är även påfallande. Följande sammanställning för åren 1934, 1936 och 1937 av importen av under stat. nr 89: 2 hänförliga blommor utvisar hur denna under olika årstider fördelar sig på importländerna: j a n . - -mars

april- - j u n i

j u l i - -sept. ton

ton

kr./kg

ton

kr./kg

kr./kg

1-6 2-7

14-7

2-6

13-5

4-2

15-2 13-6

2-7

15-9

3-7

14-1

2-6 6-6

16-1

0-3

15-7

l-o

13-1 16-2

o-o

0-2

13-1

9-1

13-6

2-6

14-6

0-4

19-8

Frankrike 1934

0-7

10-2

o-i

9-6

8-1

11-2

0-8

11-9

2-5

10-1

0-1

li-o

— — —

— — —

3-8

12-6

—

—

l-o —

16-7

1936 1937

16-5

11-7

2-2

10-7

— — —

— — —

o k t - —dec. ton

kr./kg

Danmark 1934

1-1

15-0

2-5

15-9

33 2-5

11-6

7-1 6-5

13-1

2-5

18-1

9-3 11-9

14-8 15-9

0-5

15-7

9-0

14-1

Nederländerna 1934

1-3

9-6

2-2

10-8

Italien

—

2-5

14-8

31 5-7

10-6 11-5

De blommor som huvudsakligen importeras till Sverige äro följande: från Danmark rosor och nejlikor, » Holland syrener, orchidéer, liljor och rosor, » Frankrike rosor, ginst, anemoner, ranunkler, prästkragar samt mimosa och ljung, och från Italien nejlikor i mindre omfattning samt i övrigt samma blommor som från Frankrike utom rosor.

37 Av mimosa och ljung, vilka blommor först fr. o. m. den 15 mars 1933 i impDrtstatistiken redovisas under särskilt stat. nr, har importerats från:

ton

kr./kg

*B33 J934 1935 1936 1937

1-2

8-2

6-9

6-5

8-3 3-5

5-9 7-6

17-5

6-0

1 1 5 / 3 _ 3 1 'i2. — 2

övriga länder

Frankrike

Italien

kr./kg

ton

samtliga länder

ton

kr./kg

ton

kr./kg

1-5 7-4

8-09 6-50 6-04

0-3

7-7

•

0-5

6-1

3-3

6-6

0-3

5-8

7-6

6-6

—

—

6-93

6-2

2-1

0-4

5-5

5-00

2¶Ingår i impor ten från övriga länder.

Af de växtslag, vilka i mera betydande omfattning äro föremål för import odlas inom landet rosor och nejlikor i stor skala. Odling av orchidéer och syrener har under senare år med framgång bedrivits inom landet och enligt uppgift från odlarehåll torde de svenska odlarna kunna tillgodose hela landets behov av dessa blommor. Rosor och nejlikor odlas i Sverige året runt men odlingen är av mindre betydelse under månaderna december— februari. Av brist på sol torde den ej heller kunna avsevärt utökas under dessi månader. Blomsterhandlare göra gällande, att den nuvarande importen av rosor och nejlikor ej är större än som erfordras för att fylla den efterfrågan, de svenska odlarna ej själva kunna tillgodose. Konkurrens mellan svenska och utländska blommor förekomma beträffande rosor och nejlikor samt under vintermånaderna i fråga om orchidéer och syrener. De svenska blommorna äro under den ljusa årstiden överlägsna de utländska i kvalitet, vilket gör att kunderna då föredraga svenska blommor. Följande partiprisuppgifter ha erhållits beträffande rosor och nejlikor (kr. per dussin): Uppgifter från blomsterodlare. okt.— dec.

Uppgifter från blomsterhandlare. mars

april— juni

juli— sept.

okt.— dec.

6 ä 7

| l 2 ä 12

5 å 9

3 å 5

2 ä 3

7 å 8

3 å 7

3 å 4

2 å 3

3 å 5

3 å 4

4 å 7 3 ä 5

3 å 4

5 å7 J

mars

april— juni

juli— sept.

5 ä 9

3 å 4

5 ä 8

3 å 4

6 å 8

3 å 4

3 å 5

3 å 5

4 å 6

2 ä 3

4-5

3¶Rosor, l:a sort

Rosor, 2:a sort

3 å 5

4 å 6

3 å 6

Nejlikor, l:a sort 1934—37 (varje år)

5 å 6

38 Priserna på ifrågavarande produkter äro i hög grad växlande, beroende på kvalitet och sortering. Liksom beträffande drivna blomsterlökar torde blomsterhandlarnas prisuppgifter delvis avse blommor av extra prima kvalitet, medan uppgifterna från odlarhåll äro att betrakta som genomsnittspriser för hela försäljningen. Med utgångspunkt från provvägningar, föranstaltade av frukt- och trädgårdsutredningen, vilka givit till resultat att det genomsnittliga antalet blommor på 1 kg utgör för rosor 51 och för nejlikor 53 a 56, kan tullen beräknas utgöra cirka 1*10 kronor per dussin av nämnda blommor. Det med stöd härav beräknade importpriset inklusive tull (kr. per dussin) av från Danmark importerade blommor (huvudsakligen rosor och nejlikor) framgår av nedanstående tablå: jan.—mars

april—juni

juli—sept.

okt.—dec.

4-37

4-48

4-43

4-64

4-10

4-12

3-68

4-01

4*63

4-33

3-10

4-23

Tullen har under nämnda tid utgjort 24—30 % av det sålunda beräknade importpriset. För hela importen av mimosa och ljung ställa sig motsvarande siffror (kr. per kg) på följande sätt: Importpris

Importpris plus tull

Tullen i % därav

8-10 6-50

10-10

6-00

8-50 8-00

6-90

8-90

5-oo

7-00

25¶Enligt uppgifter från blomsterhandlare beräknas tullen å holländska syrener, vilka betinga ett partipris av cirka 1 krona 50 öre per syrenstjält, till 50 öre per stjälk. Priserna å orchidéer uppgivas i allmänhet variera från 100 till 300 kronor per kg eller från 1 till 3 kronor för blomklocka av normal storlek. Med utgångspunkt från dessa värden kan tullskyddet för orchidéer angivas till 1 V2 å 5 % . Levande växter (tulltaxenr 38—40). Under denna rubrik hänföras dels rhododendron, azaleor, kamelior, erika och syren (tulltaxenr 38, stat. nr 92), dels förädlade träd av äpple, päron, plommon och körsbär (tulltaxeni 39, stat. nr 93), dels ock andra levande växter (tulltaxenr 40), vilka sistnämnda, därest de inkomma i kruka, balja eller korg med jord i handelsstatistiken redovisas under stat. nr 94 och eljest under stat. nr 95. Tull å levande växter infördes först år 1888 och bestämdes då till 3C öre

39 per kg med inräknande av närmaste emballage. Yrkandet på tull å dessa prodlukter motiverades dels med den inhemska trädgårdsodlingens behov av skydld i allmänhet, dels med önskan att hämma importen av för våra förhållanden olämpliga fruktträd. Efter förslag av 1888 års tullkommitté genomfördes i 1892 års tulltaxa en nedsättning av tullen till 10 öre per kg. Vid 1898 års riksdag infördes den ännu bestående anmärkningen, att växter som inko»mma med knoppar eller blommor men utan jord skola tullbehandlas såsom avskurna blommor. I samband med den svensk-tyska handelstraktateri av år 1906 sänktes återigen tullen å levande växter till 7 öre per kg. 1906 års tulltaxekommitté föreslog återställandet av tullen till samma belopp som före ikraftträdandet av denna traktat. Genom 1911 års handelstraktat m e d Tyskland blev emellertid den gällande tullsatsen av 7 öre bunden. Häri skedde ingen ändring förrän år 1926, då till följd av den nya traktaten med Tyskland samma år tullen borttogs å några särskilda växtslag, nämligen rhododendron, azaleor, kamelior, erika och syren. Vid 1927 års riksdag blev ä n n u en växtgrupp utbruten, nämligen förädlade träd av äpplen, päron, plommon och körsbär, för vilka tullen höjdes till 60 öre per kg. År 1932 belades de under stat. nr 94 och 95 hänförliga växtslagen med en tilläggstull av 13 öre för kg. I samband med upphörande av 1926 års handelstraktat med Tyskland återinfördes fr. o. m. den 1 februari 1933 för rhododendron, azaleor, kamelior, erika och syren den tidigare gällande grundtullen av 7 öre för kg, varjämte för samma växtslag stadgades en tilläggstull av 13 öre för kg. I Norge och Finland gälla för levande växter följande tullsatser för kg: Norge. Blommande lök, knölväxter och liljekonvaljer 3 kronor 60 öre, azalea, rhododendron, kamelia, palmer, lagerträd, dracama, erika, aucuba, araucaria 36 öre, andra 90 öre. Finland. Planterade levande växter 2.50 mark, andra 5 mark. Importen till Sverige av r h o d o d e n d r o n , a z a l e o r , k a m e l i o r , e r i k a o c h s y r e n (stat. nr 92) har under de senaste tio åren snarare företett en tendens till minskning än till ökning. År 1936 infördes 442 5 ton mot 4192 ton i medeltal för åren 1927/29 och 5662 ton i medeltal för åren 1930/32. De till handelsstatistiken deklarerade värdena utvisa för åren 1934 —1936 ett medelpris av 110 kronor för kg. Tullen, 20 öre för kg, kan beräknas utgöra 18 % av totala importkostnaden. Då exempelvis priset på en azalea kan växla från 70 öre till 15 kronor per styck, är sagda procenttal självfallet att anse som ett mycket grovt genomsnitt. Importens fördelning i ton på införselländer var åren 1928 och 1929 samt 1934—1937 följande: 1928

1937 Tyskland

73-3

74-7

40-7

47-3

110-3

101-3

62-5

94-3

38-8 104-2

34-1

Nederländerna Belgien

232-0

271-1

356-3

348-4

299-3

316-8

3-3

4-2

1-2

0-2

5-4

Övriga länder

98-0

40¶De egentliga importländerna äro som synes Tyskland, Holland oc)h Belgien. Erika, kamelior och syrener importeras huvudsakligen från Tyskland, rhododendron och azaleor huvudsakligen från respektive Hollamd och Belgien. Erika införes i färdigt tillstånd. De övriga äro att anse såsom drivfärdiga halvfabrikat och inkomma vanligen med knoppar. Dem övervägande delen inkommer under höstmånaderna. Av ifrågavarande växter uppdragas endast syrener inom landet. Importen härav anses vara (onödig då man numera med gott resultat torde kunna förkultivera alla slag ;av syrener inom landet. Emellertid torde importen relativt sett vara av nnindre betydelse — högst 15 ton enligt vad som uppgivits. Importen av förädlade t r ä d a v ä p p l e , p ä r o n , plommon o c h k ö r s b ä r har efter tullhöjningen år 1927 starkt nedgått. Medan importen under tiden 1 augusti—31 december 1926 uppgick till 166 to>n har densamma under åren 1933—1937 utgjort respektive 5*9, 5*5, 8'3, 5"2 och 4'4 ton. I den motion som låg till grund för riksdagsbeslutet om tmllhöjning framhölls, att de importerade fruktträden ofta vore av mindervärdig beskaffenhet eller, såsom uppvuxna i annan jordmån och under andra klimatiska förhållanden än i Sverige förekommande, olämpliga a t t här odlas. Med de fria och okontrollerade former, varunder ifrågavarande import då ägde rum, hade konsumenten — jordbrukaren, lägenhetsinnehavaren och trädgårdskolonisten — icke någon garanti för beskaffenheten av vad han köpte och planterade i sin trädgård. Den föreslagna tullhöjmingen vore vidare ägnad att tillförsäkra köparen bättre plantor och d ä r m e d utsikt till högre skörd. Som ovan påvisats, har den höjda tullen verkat så gott som prohibitive Sin egentliga betydelse har tullen däri, att den försvårar införseln a v för svenska klimatiska och jordmånsförhållanden olämpliga fruktträdssorter och således utgör ett skydd för den svenska fruktodlingen. Enligt vad utredningen inhämtat har tullen ej föranlett någon prisstegring å varan. Priserna å förädlade fruktträd äro ungefär desamma som före tullhöjningen. Någon brist å hithörande trädskolealster har ej heller framträtt. Tydligt är att syftet med tullhöjningen fullständigt uppnåtts. Införseln av under stat. nr 94 hänförliga k r u k v ä x t e r under åren 1927 —1937 har varit följande: År Ton

317-9

262-9

204-7

180-6 206-7 125-1

94-3

88-8

110-6

102-1

119-2

1931 Som synes har importen starkt nedgått. Såvitt angår tiden från och med 1932 torde minskningen till ej ringa del kunna tillskrivas tilläggstullens införande. Då medeltalet av de till handelsstatistiken för åren 1934—1937 deklarerade priserna utgör 1*37 kronor för kg, kan tullskyddets höjd angivas till cirka 14 % av totala importkostnaden (importpris plus tull). Detta procenttal är självfallet att anse såsom ett mycket grovt medeltal. Importen utgöres huvudsakligen av hortensior, syrener och palmer. De

41 viktigaste importländerna äro Tyskland, Holland och Belgien. År 1936 inkominao från Tyskland 13 4 ton, från Holland 49"3 ton, från Belgien 36*3 ton och ifirån övriga länder 3 - l ton. Införseln av under s t a t . n r 9 5 h ä n f ö r l i g a v ä x t e r har, i ton r ä k n a t , under tiden 1929—1937 varit följande: 1929

Införselland

1937 98-4

Danmark

204-7

112-9

137-3

65-1

69-8

81-6

79-1

79-1

Tyskland

163T,

211-3

248-8

173-6

153-6

126-4

120-6

100-8

69-5

Nederländerna Belgien

295-7

436-4

460-5 321-0

320-8

355-3

543-7

40-8

53-7

39-2

19-1

29-7

19-4

438-3 548-1 14-1 19-0

Övriga länder

10-3

10-9

7-2

6-8

7-6

5-5

9-3

10-9

16-6

715-0 825-2

893-0

585-5

581-4

588-2

666-3

7400 Summa

11-8

Som framgår av uppställningen har importen i samband med tilläggstullens införande starkt nedgått. Tysklands och Belgiens andelar av införseln ha sjunkit, medan Danmarks andel sedan 1932 varit ganska konstant och Hollands andel åter stigit, så att denna nu utgör över 70 % av hela införseln mot cirka 40 °/o 1929 och något över 50 °/o år 1930. Medeltalet av de till handelsstatistiken för åren 1934—1936 deklarerade värdena utgör 146 kronor för kg. Tullskyddets höjd kan därför angivas till 12 °/o. Att detta procenttal utgör ett grovt genomsnitt framgår därav att t. ex. coniferer, rhododendron och magnolior väga cirka 5 kg stycket och sålunda draga en tull av en krona per planta, medan tullen å rosenbuskar, som i medeltal väga 100 å 120 gram stycket utgör 2 a 3 öre per buske. Till prydnad användbara kvistar och blad m. m. (tulltaxenr 43, stat. nr 98). Enligt beslut av 1888 års riksdag åsattes kvistar och blad en tull av 2 kronor per kg. Emellertid framkommo protester häremot, vilka föranledde en tullsänkning till 50 öre för kg redan påföljande år. Någon ändring har sedan icke vidtagits beträffande denna tullrubrik. Kvistar och blad, friska och till prydnad användbara, draga en tull i Norge av 18 öre för kg samt i Finland av 40 mark för kg. Då importen till Finland år 1935 uppgick till endast 0*8 ton och år 1936 till 1 ton, torde sistnämnda tullsats få anses som prohibitiv. Införseln till Sverige under åren 1927—1937 av under förevarande stat. nr hänförliga kvistar och blad, vilka vanligen benämnas »snittgrönt» och »kransgrönt», har varit följande: Årsmedeltal År

1927/29

1937 Toi

77-2

71-8

130-4

87-5

91-0

131-2

117-2

148-0

1 0)0 kr Värde kr./kg

104-1

121-5

145-3

125-9

133-7

164-3

229-0

251-7

223-8

1-35

1-69

1-11

1-44

1-47

2-16

1-74

2-15

1-51

42 Av sammanställningen framgår att införseln i ton räknat varierat ganska betydligt från år till år, medan värdet av importen i stort sett företett en stegring. Följande tabell utvisar för åren 1934—1937 importens fördelning å inköpsländer: Import i 1 000 kr. Införselland

Danmark

...

1937 Deklarerat Tull pris i % av kr./kg import1934—1937 kostnadeh

71-0

116-1

136-7

93-8

60 Tyskland

15-3

14-5

10-8

7-5

2-4

Frankrike . . .

11-4

13-6

26-4

17-8

4-0

11¶Italien

48-3

65-9

22-1

58-7

0-8

38¶Schweiz

10-2

11-4

35-0

1-1

31¶Övriga länder

8-1

7-4

6-7

ll-o

1-2

1¶Importpris plus tull.

17¶Medeltal under 1934—1937.

De stora variationerna i deklarerade priser från olika länder torde bero på att exporten avser olika slag av grönt. För snittgrönt (adiantum och asparagus) är tullen synnerligen låg, uppgående till blott några % av värdet. För varjehanda blad och kvistar till kransbindning är tullen 20 a 30 %>, för cypresskvistar med ett värde av cirka 40 öre per kg över 100 % av värdet. Enligt vad utredningen inhämtat sker den övervägande delen av importen av snittgrönt från Danmark. Från vissa större blomsterhandlare och blomsterodlare har frukt- och trädgårdsutredningen erhållit följande uppgifter rörande partipriser å svensk vara: Odlarnas uppgifter Adiantum

6 å 10 kr. per 100 blad = 18 å 25 > > kg

Asparagus sprengeri >

Blomsterhandlarnas uppgifter

plumosus

5 å 10 kr. per 100 blad

8 »

»

>

6 å 12

>

>

kg1

20 >

>

>

18 å 30

>

»

»

1¶En blomsterhandlare har meddelat att priset å asparagus sprengeri under månaderna aug.—okt. utgör 6 å 8 kr. per kg, under nov.—dec. 10 å 12 kr. per kg.

En höjning av tullen å snittgrönt har varit ett länge närt önskemål för de svenska handelsträdgårdsmästarna. År 1928 hemställde Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund i framställning till Kungl. Maj:t att tullen å adiantum och asparagus plumosus måtte höjas från 50 öre till 5 kronor för kg. Höjningen motiverades med att importen av snittgrönt vore till skada för den svenska blomsterodlingen, då vi själva kunde producera tillräckligt inom

43 landet. I januari 1933 hemställde Stockholms läns och stads trädgårdsråd i skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet, att asparagus, medeola, adiantum och levande blad av övriga ormbunkar måtte åsättas en tull av 5 kronor för kg. Samma yrkande framfördes motionsvis vid 1933 och 1934 års riksdagar (1933 II: 11 och 1934 II: 244). I yttrande över förstnämnda framställning anförde lantbruksstyrelsen, att då ifrågavarande slag av snittgrönt användes på samma sätt som friska avskurna blommor, de borde hänföras till samma stat. nr som dessa (89) och följaktligen tulltaxeras på samma sätt (5 kr. för kg). Ingen av framställningarna föranledde någon åtgärd.

Köksväxter. Ätbara rötter (tulltaxenr 48 och 49). Här behandlas dels nyskördade ätbara rötter, inkommande Vi—30/e (stat.nr 103), dels pepparrot samt skurna och torkade rötter (stat. n r 104), dels ock andra ätbara rötter (stat. nr 105). Rötter av trädgårdsväxter tullbelades först i 1911 års tulltaxa, däri de under denna taxas hela giltighetstid oförändrat kvarstående tullsatserna infördes, nämligen 20 öre per kg för pepparrot och andra rötter med blast ävensom skurna och torkade rötter samt 10 öre för andra rötter utan blast. Åtskillnaden i tullen för rötter med och utan blast motiverades därmed att med blast merendels infördes rötter under de tidigare månaderna av året, då dessa varor stode högt i pris och i viss mån hade karaktären av lyxvaror. I 1930 års tulltaxa h a r utan ändring av tullsatserna gränslinjen dragits mellan rötter inkommande under tiden 1 januari—30 juni och rötter inkommande under den övriga delen av året. Härmed har man avsett att bättre nå det uppställda målet, nämligen att med den högre tullsatsen träffa de tidiga rötterna och primörerna, vilka understundom införas även utan blast. Under förevarande tulltaxenr tulltaxeras bl. a. jordärtskockor, kålrötter, morötter, palsternackor, rädisor, rättikor, rödbetor, rotselleri och sockerrötter. I Norge och Finland gälla för hithörande varor följande tullsatser per kg: Norge: kålrötter, morötter jordärtskockor rotselleri, blekselleri andra slag

7-2 öre 90 » 72 > 36 »

Anm. Tullfrihet råder för jordärtskockor Via—31J& och för rättikor lfu—31/s-

Finland: alla slag

0'60 mark.

Yrkanden om höjning av tullen å till stat.nr 103 och 105 hänförliga rötter ha vid upprepade tillfällen framställts i riksdagen. Följande tabell utvisa de önskemål, som i detta hänseende framförts:

44¶Biksdag

Motion

Stat, nr

Föreslagen tid

Tull öre/kg

1931 I: 113, II: 165

ur 103 rädisor

7:«-3%

1:13, 1:172, II: 21, II: 22, II: 124

v«— %

1933 II: 11

ur 103 rädisor

Vi—3"/e

1933 1934

11:11

ur 105

i/7_ai/19

85 II: 242

ur 103

1934 II: 242

ur 105

1935 1936

11:421

ur 103

I: 104, II: 254

103,

» >

ur 105 nyskördade rötter

Vi—3%

8,

Vv- /is

85¶Vs—«% Vn— 8 7e

95 50

Motionerna, som avstyrkts av vederbörande bevillningsutskott, ha ej föranlett någon riksdagens åtgärd. Skälen för avslag ha varierat. I anslutning till ett av trädgårdsdirektören G. H. Lind vid experimentalfältet inför 1931 års bevillningsutskott framlagt förslag ifrågasatte utskottet en höjning av tullen å rädisor, inkommande under tiden V3— 3 %, till 50 öre för kg. Med hänsyn till att bl. a. frågan härom blivit direkt underställd 1928 års tull kommitté ansåg sig dock utskottet ej böra framlägga något förslag i ämnet. Det kan anmärkas att lantbruksstyrelsen i avgivet yttrande över de vid 1936 års riksdag väckta motionerna fann visst fog föreligga för bifall till desamma. Styrelsen anförde, att under glas drivna s. k. primörer mera avsåge att möta en lyxkonsumtion, för vars fördyrande genom tull ingen vägande erinran kunde göras, helst som ett skydd därför skulle i viss utsträckning kunna möjliggöra viss arbetspersonals sysselsättning under november—januari månader, då i allmänhet personalbehovet i driverierna måste inskränkas. Då därtill komme att dessa produkter kunde odlas i för andra ändamål avsedda växthus som efter primöremas skörd togos i anspråk för andra och viktigare kulturer, behövde sådan odling icke fördyras genom uppförande av särskilda växthus för ändamålet. Införseln av n y s k ö r d a d e r ö t t e r , inkommande Vi—30/c> stat.nr 103, har nedannämnda år varit följande: Årsmedeltal År

21-3 0-97

16-9

13-6

7-9

10-7

10-4

17-5

1-04

no

1-09

0-89

0-98

0-91

0-65

1912/14 1924/26 1927/29 Ton

6-8

14-6

Värde kr./kg..

0-60

1-23

22-2 1-05

Som synes har införseln varit relativt obetydlig. Den sker nästan enbart från Holland (98 % 1935 och 1936, 89 °/o 1937). Importen består huvudsakligen av morötter. Andra hithörande varuslag, såsom rädisor, rödbetor och palsternackor importeras i helt obetydlig omfattning.

45 Under maj—juni lära importerade morötter konkurrera med svensk bänkvara. Importens storlek under olika årstider jämte genomsnittliga importvärdet (inklusive tull) samt tullens procentuella andel därav framgår av nedanstående tablå: jan.

febr.

mars

april

maj

juni

19 3 6 Ton Importpris (inkl. tull)

kr./kg

Tullen i % därav

0-5

o-i

1-6

1-3

5-9

l-o

0-68

2-20

1-54

1-24

0-97

1-19

19 3 7 Ton Importpris (inkl. tull)

kr. ka

Tullen i % därav

0-5

0-1

2-0

6-4

0-42

2-03

1-77

1-50

0-85

0-70

29¶Svenska morötter saluföras i nämnvärd omfattning först i början av maj till ett pris, enligt partiprisnotering i Stockholm, av 3'00 å 350 kronor per 100 st., motsvarande enligt gjorda provvägningar för drivna morötter ett kilopris av ungefär 1'30 kronor. Priset sjunker, tydligen som en följd av ökad tillförsel, under maj och juni till 2 kronor per 100 st. eller c:a 80 öre per kg. I juni saluföras även rödbetor till ett pris, som år 1936 torde ha motsvarat ungefär 2 kronor per kg och år 1937 1'50 kronor per kg (det lägre priset i juni 1937 jämfört med juni föregående år berodde tydligen på större tillförsel, eftersom rödbetor noterats redan i slutet av maj och då till ett pris av ungefär 2 kronor per kg). Enligt importstatistiken var in- och utförseln av u n d e r s t a t . n r 1 0 5 h ä n f ö r l i g a r ö t t e r under åren 1930—1937 följande. 1930

1937 Införsel, ton

8-2

160-1

365-4

3-3

1-5

76-3

52-3

Värde öre/kg

4-4

327-6

25-9

518-2

16 326-0

33¶Utförsel, ton Värde öre/kg

19 0-3

16-9 20 4-9

— —

Den genomsnittliga införseln åren 1912/14, 1924/26 och 1927/29 utgjorde respektive 210, 176 och 315 ton. Av sammanställningen framgår, att såväl in- som utförseln växla starkt från år till år. Då för exporterade produkter, bortsett från år 1935, deklarerats avsevärt lägre värden än för importerade, torde man kunna utgå från att in- och utförseln ej avse samma varor. Exporten torde huvudsakligen avse morötter och palsternackor; importen till stor del selleri och jordärtskockor. I förhållande till de kvantiteter inhemsk vara som utbjudas och av-

46 sättas på den svenska marknaden lärer importen få anses tämligen liten. Importörerna uppgiva att på grund av den utökade inhemska produktionen av hithörande produkter införsel ej kan förekomma i andra fall än då tillfällig knapphet råder inom landet. Införseln under åren 1936—1937 har nästan uteslutande skett från Danmark ( 9 6 % 1936). Beträffande importens fördelning å olika årstider meddelas följande siffror. jan.

febr.

mars

april

maj

juni

Ton

4-7

41-1

15-0

11-4

2-7

Importpris (inkl. tull) öre/kg.

28 Tullen i % därav

23-5

12-7

l-o

juli —sept.

okt.

nov. —dec.

1936 0-7

0-7

2-7

1-2

l-o

40 25

—

1937 Ton

2-8

7-3

Importpris (inkl. tull) öre/kg. Tullen i % därav

13¶Över huvud taget är importen av rotfrukter, kvantitativt sett, icke av större betydelse. Sammanlagda importkvantiteten av under stat. nr 103 och 105 hänförliga produkter under första halvåret 1937 framgår av nedanstående tablå, vari uppgifter meddelas även rörande den totala försäljningen av morötter, rödbetor, palsternackor, jordärtskockor och kålrötter inom konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd (K. F . S.): jan.

febr.

mars

3-3

7-3 106-2

23-6 114-2

Import, ton K. F. S. avsättning, ton

lll-o

maj

juni

7-4

90-0

28-8

10-3 26-2

april

Någon import av p e p p a r r o t s a m t s k u r n a o c h t o r k a d e r ö t t e r (stat. nr 104) förekommer praktiskt taget icke. In- och utförseln av dessa varor under åren 1930—1937 framgå av följande uppställning. År Införsel, ton Utförsel, >

l-o

1-3

0-8

O-o

0-1

0-1

43-0

109-2

115-3

144-9

187-8

226-2

388-3

403-0

Färsk potatis (tulltaxenr 50, stat. nr 106). Särskild tull å färsk potatis infördes på förslag av 1906 års tulltaxekommitté första gången i 1911 års tulltaxa. Kommittén föreslog för sin del, att potatis av löpande årets skörd skulle åsättas en tull av 25 öre för kg att utgå under tiden 15/2—31A- Riksdagen, som i övrigt antog förslaget, avkortade tullperioden till den 30 juni. I och

47 med antagandet av 1930 års tulltaxa bestämdes tullens giltighetstid till Vi— /G- Vidare utbyttes orden »av det löpande årets skörd» mot orden »nyskördad (färsk)». Den nu gällande tilläggstullen å 7"5 öre beslöts år 1932. I s a m b a n d därmed framställda yrkanden om ändring av giltighetstiden till Vi—**/T (motionerna 1:239 och 11:358) eller */,—% (motionerna 1:172 och II: 124) avslogos av riksdagen. FÖT färsk potatis gäller i Norge samma tull som för annan potatis eller 18 öre för kg. Potatis av årets skörd och importerad före september månad är i Finland åsätt en tull av 1 m a r k för kg. Införseln av färsk potatis till Sverige var 1930—1937 följande: 30

År Ton Värde öre/kg

478-0

574-5

150-2

161-7

106-4

182-9

138-3

398-8

26¶Efter tilläggstullens införande i början av år 1932 har införseln starkt nedgått. Den skedde tidigare nästan helt och hållet från Italien. På grund av valutaspärren mot detta land år 1936 ägde importen nämnda år rum från Spanien. Lök (tulltaxenr 53, stat. nr 109). Tull å lök infördes första gången 1885 (med tillämpning från och med den Vi 1886) och bestämdes då till 10 öre för kg. Denna tullsats gällde sedan ända till år 1925, då tullen i samband med samma års svensk-spanska handelstraktat nedsattes till 5 öre för kg. Yrkanden om höjning av tullen framställdes därefter vid flera tillfällen såväl motionsvis i riksdagen som hos Kungl. Maj:t. I anledning av väckta motioner (I: 104 och II: 254) beslöt 1936 års riksdag höja den för tiden Vo—31/i2 utgående tullen till 20 öre för kg. I yttrande över motionerna anförde lantbruksstyrelsen att denna tidsbegränsning vore mindre lämplig. Lök vore nämligen mycket hållbar och borde icke föras i marknaden i för stora partier på en gång. Om så skedde komme odlarnas partipris att tryckas ner. För att den inhemska lökproduktionen skulle beredas erforderligt skydd hade tullhöjningen bort avse tiden Vs—31/3Tull å lök utgår i Norge med 9 öre, i Finland med 075 mark för kg. Införseln av lök har nedannämnda år varit följande:

Ton Värde öre/kg

4 350-7

4 554-8

4 315-3

3 862-3

3 547-6

3 885-6

3 217-7

3 883-7

12¶Till jämförelse kan nämnas att importen till Norge år 1935 uppgick till 2 808 ton och år 1936 till 2 939 ton. Finland införde motsvarande år respektive 937 och 1 584 ton.

48¶Importens fördelning (i ton räknat) på införselländer framgår av följande sammanställning: Polen

Nederländerna

Spanien

Malta

Italien

Ungern

Egypten

Övriga länder 136-7

165-5

743-0

475-4

187-7

219-5

539-0

1 080-7

49-3

1111-6

116-3

66-4

317-7

1 306-0

113-9

59-2

1 304-2

22-9

63-7

202-0

514-0

1 302-5

415-1

Importens fördelning på resp. länder under olika delar av året framgår av nedanstående tablå: jan.—mars

april—maj

Nederländerna Spanien

510-2

1175-1

33-9

88-6

21-5

1-9

Malta 8-8

4-8

19-6

44-5

39-6

80-3 1-4

2-5

1-1

565-0

47-7

19-9

0-0

6-0

39-0

Italien

aug.—dec.

juni—juli

Import i ton från

36-2 107-9

39-2

61-1 73-7

10-7

2-6

27-2

11-6 256-3

Ungern

5-3

203-7

13-2

101-7

40-7

210-7

Egypten

14-1

3-0

1 053-0

1 084-4

236-9

212-4

2-1

2-6

Övriga länder

76-5

170-3

5-6

90-8

2-7

17-8

29-1

136-2

De viktigaste inköpsländerna äro Nederländerna och Egypten. Medan importen från Nederländerna överväger i jan.—mars samt aug.—dec, inkommer största delen av importen under april—maj samt juni—juli från Egypten. Följande tabell utvisar vilken inverkan den år 1936 införda säsongtullen haft på importens fördelning på olika årstider (importsiffrorna under rådande säsongtull kursiverade). febr.

mars

april

maj

Summa jan.—maj

212-7

239-3

173-6

249-7

604-6

542-1

5266 549-2 577-4 562-6

1668-3

305-4

220-7 204-6 271-3 435-8

469-0

283-8

juni

juli

aug.

sept.

okt.

nov.

dec.

310-9

264-5

340-7

293-9

226-1

245-9

197-3

1879-3

299-7

343-1

362-4

358-2

260-1

129-5

2081-0

260-3

188-0

185-3

161-2

144-s

260-1

44-7

13-4

62-9

118-1

923 1

Import i ton

jan.

1934 1935

298-3

327-9 1317

252-6

171-3

456-1

1 799-2

556-0

1828-0

815-5

2 960-5 Summa juni—dec.

49 Av tabellen framgår att importen under den högre tullens giltighetstid nedgått. Å andra sidan har importen under tiden jan.—maj visat en kraftig stegring. Särskilt anmärkningsvärd är den stora införseln i maj 1937 strax före den högre tullens införande samt i januari och februari samma år. Importpriset (inklusive tull, öre/kg) månad för månad åren 1934—1937 framgår av nedanstående tablå:

1934 1935 1936 1937

jan.

febr.

mars

april

maj

juni

juli

aug.

sept.

okt.

nov.

dec.

18 19 20 14

19 21 17 14

17 23 20 14

21 23 23 19

22 23 21 20

21 25 22 36

19 23 37 34

21 22 37 34

19 18 33 37

18 18 28 39

19 20 30 42

21 21 29 41

För tiden intill säsongtullens införande har tullen utgjort mellan 20 och 30 % av importpriset. Under juli—december 1936 och 1937 varierade tullskyddet mellan 50 och 70 % , under januari—maj 1937 mellan 25 och 35 °/o. Det deklarerade importvärdet (exklusive tull) utgjorde under tiden oktober—december 1934 och 1935 13 å 16 öre per kg, under motsvarande tid 1936 däremot endast 8 å 10 öre per kg. Denna prisreducering synes trots den lägre tullsatsen ha kvarstått även under de första månaderna av 19371, då det deklarerade importvärdet (exklusive tull) utgjorde 9 öre per kg mot 14 å 18 öre under 1935 och 1936 samt 12 å 14 öre under 1934. Under oktober —december 1937 har importvärdet legat omkring 20 öre för kg. Hur partiprisnoteringarna på rödlök i Stockholm utvecklats under senare år framgår av följande sammanställning (priserna avse mitten av resp. månader, öre/kg):

Rödlök 1934 1935

jan.

febr.

mars

april

maj

sept.

okt.

nov.

dec.

35 30

35 38 30

40 50 40 30

55 65 68 75

30 30 45 40

25 28 40 35

25 30 40 35

30 30 40

30 35 40 30

40 30

40 —

45 40

40 35

40 40

35 30

1936 1937 Gul lök 1936 1937

1 Möjligen är denna företeelse endast skenbar, enär de under jan.—mars i importstatistiken redovisade kvantiteterna utgjorts av i frihamn lagrad lök, vilken inköpts under de närmast föregiende månaderna till då gällande pris.

4—387133.

50 Partipriset på svensk lök har således under september—december 1936 och 1937 legat vid 45 a 40 resp. 40 å 35 öre gentemot 30 å 25 öre under motsvarande tid de båda närmast föregående åren, vilket innebär en höjning av 10 å 15 öre. Tullhöjningen synes alltså ha kunnat utnyttjas i viss utsträckning. Vid en jämförelse med importpriset (inklusive tull) å utländsk vara, finner man att detta under tiden januari—maj ligger avsevärt under de inhemska priserna. Slutligen må meddelas att utredningen från odlarna sökt inhämta uppgifter om deras innehav av osåld matlök den 1 januari 1937 men att tyvärr endast ett relativt fåtal lämnat sådan uppgift (omkring 45 odlare). Av de lämnade uppgifterna liksom enligt av utredningen i övrigt inhämtade upplysningar framgår att vid nämnda tidpunkt avsevärda kvantiteter lök voro osålda. Yitkål (tulltaxenr 54, stat. nr 110). Från och med den 1 januari 1886 har importerad vitkål varit åsätt en tull av 10 öre för kg. Denna tullsats motsvarar ett tullskydd för den svenska varan, som beräknat i förhållande till totala importkostnaden under vissa årstider överstiger 50 °/o. Import torde därför vara ekonomiskt lönande endast i fall av ogynnsamt utfall av produktionen inom landet. Importens storlek framgår av följande sammanställning. År Ton

62-6

139-0

436-9

22-0

22-1 19

10-7

378.9 12

680-8

6¶Till jämförelse kan nämnas att enbart konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd under januari—april samt augusti—december försålde sammanlagt 570 ton vitkål. Importen sker huvudsakligen från Danmark. Tull å vitkål utgår i Norge med 72 öre och i Finland med 012 mark för kg. Meloner (ur tulltaxenr 55, stat. nr 111). Meloner belades från och med den 1 januari 1886 med en tull av 10 öre för kg. Genom 1911 års tulltaxa höjdes tullen till 20 öre för kg. Från och med den 1 februari 1932 utgår tillläggstull å varan med samma belopp som grundtullen. Beslutet härom fattades efter proposition till 1932 års riksdag. I vid samma riksdag väckta motioner hemställdes dels att tullen måtte för tiden Vs— 3 % bestämmas till 50 öre för kg (I: 172 och II: 124) och dels att sistnämnda tullsats måtte utgå under tiden Vo—37io (I: 13 och II: 22). Vid 1934 års riksdag hemställdes i motion II: 114, att den år 1932 beslutade tilläggstullen måtte för meloner, inkommande under tiden 15 / 3 — 3 %, höjas till 55 öre för kg. Intet av dessa yrkanden vann bifall. Tull å meloner utgår i Norge med 2*4 öre, i Finland med 8 mark för kg. Införseln till Sverige av meloner har nedannämnda år varit följande.

51 Å r

1937 Tom

9-3

9-7

2-3

0-6

0-63

0-85

0-81

2-1 1-43

0-3

Väirde kr./kg

1-06

0-88

0-9 1-67

0-84

9-2

Den nuvarande tullen utgör cirka 30 °/o av importpriset inklusive tull. Konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd försålde under år 1937 86*2: ton meloner. Meloner inköpas huvudsakligen från Danmark och Holland. De importeras i omoget tillstånd för eftermognad. Till följd härav äro de på den svenska marknaden underlägsna de inhemska i fråga om kvalitet. Då melonimporten sedan 1932 nedgått till en obetydlighet torde frågan om ytterligare höjning av tullen för närvarande sakna aktualitet. Gurkor (ur tulltaxenr 55, stat. nr 112). Tull å gurkor infördes första gången från och med den 1 januari 1886 och bestämdes då till 10 öre för kg. Genom 1911 års tulltaxa höjdes tullen till 20 öre för kg. Denna tull var gällande till 1932, då en tilläggstull å enahanda belopp beslutades med tilllämpning från och med den 1 februari samma år. Redan påföljande år motionerades i riksdagen (II: 11) om höjning av tilläggstullen (för tiden 15/3— 3 % ) . Motionen föranledde ingen åtgärd. Vid 1934 års riksdag väcktes flera motioner i samma syfte. Sålunda föreslogs i motionerna I: 120 och II: 423 att tilläggstullen under tiden 15/3—15Ao skulle höjas till 55 öre, i motionen II: 114 att sistnämnda högre tilläggstull skulle utgå under tiden 15 / 3 — 3 % samt i motionen II: 242 att tilläggstullen skulle bestämmas till 40 öre under tiden 15 / 3 — 3 %. I utlåtande (nr 13) över motionerna föreslog bevillningsutskottet en höjning av tilläggstullen från 20 till 30 öre att tillämpas under tiden 7*— 3 %, under vilken tid den totala tullbeskattningen således skulle utgöra 50 öre för kg. Då enligt utskottets mening tilläggstullen under övriga delar av året utan olägenhet för producenterna syntes kunna slopas, föreslog utskottet därjämte, att sådan tull icke skulle utgå under tiden Yio—373. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. I vid 1936 års riksdag väckta motioner (I: 104 och II: 254) hemställdes att giltighetstiden för tilläggs tullen å gurkor måtte utsträckas att gälla under tiden 16/a—1B/ia. Dessa motioner vunno såtillvida riksdagens bifall som tiden bestämdes till "/a—•%. I infordrat yttrande över motionerna anförde lantbruksstyrelsen, att därest desamma bifölles någon starkare fördyring å gurkor icke annat än temporärt behövde befaras, då erfarenheten visat att konkurrensen mellan odlare i södra och mellersta Sverige ganska snabbt framtvingade sådan rationalisering av produktionen under olika månader att för konsumenterna skäliga priser snart uppnåddes. I tekniskt avseende hade vinterdrivning av vegetabilier gjort så betydande framsteg att svårigheter dåmera icke mötte att alltmera förlänga produktionsperioden. Tull å gurkor utgår i Norge med 36 öre för kg under tiden 7*— 8 %i. Under

52 övriga delar av året råder tullfrihet. I Finland utgör tullen 3 mark för kg under hela året. Införseln till Sverige av gurkor har under nedannämnda år varit följande. Årsmedeltal År

287-9 1-04

123-5

146-6

95-2

1-07

1-31

151-1 0-95

175-6

1-10

171-9 1-21

1912/14 1924/26 1927/29 Ton

10-6

53-7

163-1

157-0

Värde kr./kg

1-08

1-51

1-21

1-20

Om och i vad mån tilläggstullen, som trädde i kraft den 1 februari 1932, verkat hindrande på importen är svårt att fastställa. Som framgår av sammanställningen var införseln 1935—1937 ungefär lika stor som åren 1927— 1930. Så gott som all införsel sker från Holland, där på grund av klimatiska förhållanden skörden på våren kan begynna 3 å 4 veckor tidigare än hos oss. I Holland liksom här inträffar alltid prisfall i mån som våren framskrider och tillgången på varan ökas. När de svenska växthusprodukterna komma i marknaden har skörden i Holland redan pågått en tid, varunder producenterna där redan fått ut de höga priser som den tidiga skörden betingar. De ha sedan möjlighet att verksamt konkurrera med de svenska odlarna. Svenskodlade gurkor torde mera sällan förekomma i marknaden före den 15 mars. Den egentliga gurksäsongen infaller under tiden 1U—7io, dock förekomma jämväl under oktober svenska gurkor i ej obetydlig omfattning. Importens fördelning på olika månader under tiden 1932—1937 framgår av följande tablå, vilken även innehåller uppgifter om försäljningen av färska gurkor inom konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd år 1937. jan.

febr. mars april

maj

juni

19-0 8-8

6-0

—

01 0-0

5-1 3-7

—

o-o

0-0

6-7

8-6

2-0

— —

0-0

0-3

0-3

46-0

1933.... 1934....

o-o

0-7

0-0

0-1

34-1 91-1 44-5 42-3

1935....

0-1

0-3

1936....

0-0

1937.... K. F. S. försäljning i ton 1937

Import i ton 1932

47-2

juli

—

aug. sept. okt.

nov. dec.

o-i

3 9 . 1-4 2-1 0 5 1-7 0-1

—

0-4

51-4 60-4

82-2 97-9

0-0

0-3

56-9

71-4

12-9

—

6-3

6-1

—

o-i

8-3 j 22-6

31-5

38-4

34-3

46-5

0-4 0-0

5-2 3-2 1-4

— 4-7 — 28 — 10-0 24-3

4-1

1-5

3-1

0-3

7-3

l-o

1-3

o-o

Mars, april och maj äro sålunda de egentliga importmånaderna. I följande tablå meddelas det genomsnittliga importvärdet dels utan tillägg av tullens belopp (värde), dels med sådant tillägg (importpris) under månaderna mars—maj samt oktober åren 1934 samt 1936 och 1937:

53 1 9

1 9

kr./kg

Importpris kr./kg

Tullen i % därav

1-48

1-88

1-56

l-oo 0-77

Värde

1 Tullen i % därav

kr./kg

Importpris kr./kg

1-31

1-51

1-43

1-78

1-14

1-64

0-99

1-49

1-50

0-99

1-49

0-96

34 34

0-97

l-oi

1-21

0-97

1-46 1-17

Värde

kr./kg

Importpris kr./kg

Tullen i % därav

Värde

17¶Tulillskyddet synes sålunda under april och maj månader uppgå till 30 a 35 °/oo av importpriset, medan det under oktober månad sjunker till omkring 20 %>'o. Hunr priserna på svenska gurkor (kr./kg) de senaste åren gestaltat sig underr månaderna april, 1 maj och oktober framgår av följande tablå: april

m aj

oktober

Vid 1 början och mitten av resp. månad e r r utgjorde priset på : Grirön gurka l:ma

kval.

— — — —

0-55

2-25

1-70

1-25 1-30

0-50

l-oo

0-70

roo

2-00

1-50

1-60

1-50

l-oo

1-25

1932 1933 1934

1-50

1-13 0-80

1-13 0-75

0-25

1-88

0-30

—

2-00

1-30

1-25

0-35

0-33

1-50

0-85

0-55

E m ä r importpriset (inklusive tullen) på utländska gurkor i april och maj undesr de senaste åren icke understigit 1*45 kr. per kg, torde importen frånsett början av april, icke i nämnvärd mån pressa de inhemska priserna undesr samma tid. Snarare torde tillförseln av svenska gurkor vara bestämmancde för dels hur länge och dels till vilka priser importörerna kunna sälja utlämdska gurkor. Dock har från odlarnas sida framhållits hurusom vid enstaaka tillfällen införda gurkpartier försålts till rena underpriser och därigencom åstadkommit oro och oreda på marknaden. Först i juni månad, då imga utländska gurkor importeras, sjunka priserna på svenska gurkor ned till exiler under den nivå som uppgives motsvara den genomsnittliga produktionskostnaden för tidig odling av växthusgurkor. Spiarris (tulltaxenr 56, stat. nr 113). År 1885 infördes en tull å sparris av 10 ö)re för kg. Tullsatsen höjdes 1892 till 30 öre för kg. nedsattes genom 1 IFörst i slutet av mars ha svenska gurkor förts i marknaden i sådan omfattning att särskilda t noteringar blivit fastställda.

54 1906 års handelstraktat med Tyskland till 20 öre för kg och höjdes åter i 1911 års tulltaxa till 40 öre för kg. I 1930 års tulltaxa bestämdes tullen till 50 öre för kg samtidigt som övergång skedde från brutto- till legal nettoförtullning med 12 °/o taraavdrag. År 1932 infördes en tilläggstull å varan (med tillämpning fr. o. m. 7s 1932) av 1 krona för kg. I samband med franska handelsöverenskommelsen av den 13 mars 1933, vilken trädde i kraft den 15 i samma månad, begränsades tilläggstullens giltighetstid till tiden 1/

/B—

so/ /11.

Den totala tullbeskattningen å sparris utgör således numera 1 krona 50 öre under tiden 7s— 30 /n och 50 öre under övriga delar av året. Tull å sparris utgår i Norge med 90 öre för kg under tiden 7 B — 14 /n. Under övriga delar av året är varan tullfri. I Finland gäller en tull av 8 mark under hela året. Införseln av sparris till Sverige har nedannämnda år varit följande. Medeltal År

20-3 2-90

4-1 3-92

3-1 3-83

3-3

2-9

3-90

4-90

4-4 3-83

4-8 3-54

1927/29 Ton

17-0

19-8

Värde kr •/kg

2-86

2-97

Importen har synbarligen starkt minskats sedan tiden för tilläggstullens införande. Importens fördelning i ton å inköpsländer framgår av sammanställningen nedan. Inköpsland

1937 Tyskland Belgien

9-3 1-7

6-0

1-1

0-9

0-6

2-7

0-8

1-4

1-1

1-6

Frankrike

1-6

5-7

8-7

1-2

0-6

0-3

1-2

1-7

2-7

Övriga länder

3-1

2-8

1-1

0-4

0-7

0-0

0-8

0-4

Som synes har Tysklands andel i importen nedgått till en obetydlighet medan Belgiens och Frankrikes andelar stigit. Följande tabell utvisar importens fördelning i ton å olika årstider 1934, 1936 och 1937. År

jan.—mars

april

maj

juni—dec.

0-3

1-6

1-1

0-4

1-7

1-6

0-3

1-2

2-1

1-2

0-2

55 De egentliga införselmånaderna äro april och maj. Då svensk sparris ej föres i marknaden före maj månad samt importen av utländsk sparris endast utgör en ringa bråkdel av produktionen inom landet, synes det uppenbart att importen av färsk sparris saknar betydelse för prissättningen av den svenska varan. Däremot påverkas den inhemska sparrisodlingen av importen av konserverad sparris. Utredningen hänvisar härutinnan till vad som anföres under rubriken sparris och andra grönsakskonserver (sid. 64—65 samt 169 o. f.). Blomkål (ur tulltaxenr 57, stat. nr 114). Importerad blomkål belades år 1885 med en tull av 10 öre för kg. Tullsatsen höjdes i 1911 års tulltaxa till 15 öre för kg. Från och med den 1 februari 1932 utgår därutöver en tilläggstull av 10 öre för kg. I motioner (1:104 och 11:254) vid 1936 års riksdag väcktes förslag om höjning av tullen till lägst 70 öre för kg. Motionerna föranledde ingen åtgärd. Tull å blomkål utgår i Norge med 36 öre för kg under tiden 7e—3Vi2, medan varan under övriga delar av året är tullfri. I Finland gäller en tull av 0*12 mark under hela året. Införseln av blomkål till Sverige har nedannämnda år varit följande. Årsmedeltal 1931

903-1 1135-1 0-54 0-47

686-9 0-55

570-3

385-2

439-2

0-74

0-77

341-5 0-89

519-5

0-55

1930 År 1924/26 1927/29 Ton

329-2

676-6

Värde k r . / k g . .

0-63

0-60

0-78

Tullen utgjorde 31 °/o av importpriset (inklusive tull) år 1933 medan motsvarande siffror för åren 1935—1937 voro 25, 22 och 24. Den stora minskningen av importen från och med år 1932 torde till väsentlig del vara att tillskriva tilläggstullen. Emellertid har importen även därefter varit betydande. De egentliga införselländerna äro numera Holland (26 °/o 1934, 45 °/o 1935 och 53 °/o 1936) samt Italien (67 °/o 1934, 55 °/o 1935). Införseln från Holland äger rum under månaderna april—juni, införseln från Italien under december—april. Under år 1936 intogs Italiens plats såsom exportör under vårmåriaderna av Frankrike. Före tilläggstullens införande importerades stora kvantiteter blomkål från Danmark. Denna import, som direkt konkurrerade mec den svenska blomkålsproduktionen, har numera nästan alldeles upphört. Importens fördelning i ton under olika årstider 1934, 1936 och 1937 framgår av följande tabell, vilken jämväl innehåller uppgift om försäljningen inom konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd år 1937.

56¶Import

jan.—april

maj

juni

247-6

177-4

53-8 74-2

273-7

113-0

K. F. S. försäljning 1937

32-8

16-6

juli—okt.

nov.

dec.

16-6

0-0

18-0

54-1

0-3

3-0

49-2 32-4

56-2

o-i

10-5

65-6

38-4

272-3

37-7

8-5

Som synes av tabellen inkommer under maj och juni, d. v. s. de månader då den tidiga svenska blomkålen föres i marknaden, ej obetydliga kvantiteter utländsk sådan. Under den egentliga säsongen för svensk blomkål, juli —oktober, förekommer ingen import. Det genomsnittliga importpriset (inklusive tull) på blomkål har i maj och juni utgjort, år 1936 1*18 och 1*00 samt år 1937 1*05 och 0*90 kronor per kg. Priset på svensk blomkål har icke noterats förrän i slutet av maj månad. I nedanstående tablå meddelas prisnoteringarna år 1936 och 1937 under den period, då utländsk konkurrens förekommer: 19 3 6 omkring

Kr./kg för l:a kval 2:a kval

19 3 7 omkring l

Ve

/6

V»

Ve

1-25

1-25 0-75

0-50

l-oo

0-75

l-oo

0-35

0-75

0-50

0-75

/6

h

Den genomsnittliga prisnoteringen för svensk blomkål av l:a kvalitet under juni månad utgjorde (om priserna under senare hälften av månaden givas dubbel vikt) år 1936 1*04 kr. och år 1937 0*72 kr., d. v. s. i förra fallet obetydligt mer, i senare fallet väsentligt mindre än importpriset inklusive tullen. Det förefaller på grund härav icke sannolikt att den utländska varan i någon högre grad konkurrerat med den svenska. De lägre priserna på svensk blomkål i juni 1937 gentemot juni 1936 torde bero på större tillförsel av svensk blomkål, enär importen var ungefär lika stor båda åren. Tomater (tulltaxenr 57, stat. nr 115). Såsom tomater tulltaxeras dels färska tomater och dels tomatpuré, färsk eller kokad, utan tillsats av främmande ämnen eller endast försatt med färgämnen eller med svavelsyrlighet, salicylsyra eller andra dylika konserverande ämnen. Saltad tomatpuré hänföres till stat. nr 118; kryddad tomatpuré tulltaxeras såsom sås enligt stat. nr 279. Tomatpuré som inkommer i hermetiskt tillslutna eller lufttäta, för detaljhandeln avsedda kärl tulltaxeras såsom konserver (stat. nr 321). Däremot hänföres osaltad och okryddad tomatpuré som inkommer i större lufttäta förpackningar till stat. nr 115. Sådan tomatpuré kommer huvudsak-

57 ligen till användning antingen för inläggning av konserver eller för såsberedniing. Ttomater åsattes 1885 en tull av 10 öre för kg. Tullsatsen höjdes i 1911 års tulltaxa till 20 öre men nedsattes i samband med svensk-spanska handelstraktaten av år 1925 till 15 öre för kg. F r å n och med den 1 februari 1932 infördes en tilläggstull av 10 öre för kg. I motion vid 1933 års riksdag (II: 11) påyrkades höjning av den under tiden 7 5 — 3 7i 0 utgående tullen till 65 c>re för kg. Denna motion föranledde ingen åtgärd. Vid 1934 års riksdag väcktes flera motioner om införande av säsongtull å varan. Samtliga motion ä r e r voro ense om att giltighetstiden för en sådan tull borde börja den 1 m a j . Som slutdag föreslogs 30 september (I: 120 och II: 423), 31 oktober (II: 242) och 30 november (II: 114). I fråga om tullens totala belopp förekomvmo två olika förslag, 65 öre och 75 öre för kg. På hemställan av bevillningsutskottet (utlåtande nr 13) beslöt riksdagen i anledning av motionerna dels höja tilläggstullen under tiden 75—z0Ux till 35 öre för kg och dels borttaga densamma under övriga delar av året. Tullbeskattningen å tomater blev därefter 50 öre för kg under tiden 7 5 — s o /n och 15 öre för kg under årets övriga månader. Genom 1935 års handelsavtal med Spanien, vilket trädde i kraft den 1 september samma år, sänktes grundtullen å tomater för tiden 1 7i2— x 7« till 10 öre för kg. Vid upphörandet den 1 januari 1937 av ovann ä m n d a avtal återinfördes automatiskt den tidigare, för hela året gällande grundtullen av 15 öre. Slutligen är att tillägga, att vid 1936 års riksdag (motionerna I: 104 och 11:254) förslag väcktes om utsträckning av tilläggstullens giltighetstid till den 15 december. Förslaget, som tillstyrktes av lantbruksstyrelsen, föranledde ingen riksdagens åtgärd. Såsom förut framhållits hänföres till stat. nr 115 — förutom färska tomater — tomatpuré av visst slag. På grund av beslut av 1933 års riksdag utgår från och med den 7 juli nämnda år tull icke å tomatpuré, uteslutande avsedd att användas till inläggning av fiskkonserver. Färska tomater äro i Norge tullfria under tiden */i—3°U- Under den återstående delen av året utgår en tull av 90 öre för kg. Norska tulldepartementet kan dock för särskilda fall besluta om tullfrihet för tomater som införas under december månad. I Finland utgår under hela året en tomattull av 8 mark för kg. Enligt vad representanter för konservindustrierna uppgivit förekommer tillverkning av tomatpuré inom landet i så liten utsträckning att man beträffande införseln av denna vara ej kan tala om någon konkurrens för de svenskodlade färska tomaterna. Till ett kg tomatpuré beräknas åtgå omkring fem kg tomater. Då priset å tomatpuré, beräknat cif exklusive tull, under senare år hållit sig mellan 50 och 60 öre för kg samt puré av svensk tillverkning varken i smak eller färg kan jämföras med prima utländsk, torde ekonomiska förutsättningar för dylik tillverkning icke förelegat. Med hänsyn till vad ovan anförts bör vid en undersökning av importens betydelse för den inhemska tomatodlingen importen av tomatpuré lämnas ur räkningen. Då emellertid införseln av färska tomater och vissa slag av tomat-

58 puré i handelsstatistiken redovisas gemensamt, erbjuder det stora svårigheter att få kännedom om vilka kvantiteter färska tomater som under olika å r inkommit till landet. Införseln av tomatpuré, avsedd att användas för inläggning av fiskkonserver, låter sig visserligen fastställa från och med den 7 juli 1933, då tullfrihet för denna vara infördes. Emellertid torde ej obetydliga mängder tomatpuré för annat ändamål ingå i de under stat. nr 115 redovisade införselkvantitéterna. Införseln av färska tomater och under stat. nr 115 hänförlig tomatpuré har under nedannämnda år varit följande. Årsmedeltal År

769-0 1 215-5 755-9 1-01 0-98 0-83

823-8

786-2 1140-8 1311-2 1114-3

0-87

0-87

1912/14 1924/26 1927/29 Ton Värde kr./kg

32-3 0-95

155-3

590-6

1-44

1-05

0-80

0-81

0-83

Till jämförelse kan nämnas, att Norge och Finland år 1935 importerade resp. 2728 och 67 ton färska tomater. Motsvarande siffror för år 1936 voro 252 och 85 8 ton. Importen till Sverige har mångdubblats sedan tiden före kriget, vilket självfallet sammanhänger med den stora stegring i tomatkonsumtionen som skett under 1920-talet och tiden därefter. Om och i vad mån de i förhållande till år 1931 låga importkvantiteterna under åren 1932—1934 berott på tilläggstullens införande är svårt att avgöra. I betraktande av att sistnämnda år i konjunkturhänseende voro mindre goda och importen under uppgångsåren 1935 och 1936 trots högre säsongtull åter ökats ligger det närmast till hands att söka orsaken i förändringarna i det allmänna konjunkturläget. Den allmänna tendens som importsiffrorna återspegla skulle sannolikt i stort sett ha blivit densamma, om tomatpuré redovisats särskilt. Importen av tomatpuré, avsedd till inläggning av fiskkonserver och redovisad under stat. nr 115, uppgick år 1936 till 198 1 ton med ett medelvärde av 0 57 kronor för kg. Hur importen av tomater fördelar sig i ton räknat på månader framgår av följande sammanställning. År

jan.— april

maj

juni

juli

202-2

124-1

166-7

25-4

1931 1932

237-5

148-8

109-7

229-0

1933 1934

283-3

108-0 154-7

187-1 141-2

340-1

136-2

540-7

1936 1937

aug.

sept.

okt.

nov.

dec.

8-9

ll-o

70-6

79-0

124-4

10-1

73-1 18-7

156-7 11-9

86-1

98-1 70-6

79-2

155-1

39-3

3-3

17-5

57-4

8-0

7-8

3-7

42-7 40-2

65-5 108-1

99-7

185-0

42-4 71-3

1-3

30-8

40-8

125-0

668-8

197-2

105-9

19-4 4-8

2-7

29-4

87-4

87-6

127-3

461-6

185-4

90-1

20-1

4-5

79-3

125-1

148-1

72-9 79-6

59 Av tabellen framgår att den under 1932 (fr. o. m. Va) och 1933 gällande tullsaitsen å 25 öre för kg varit tillräcklig för att hindra import av färska tom a t e r under månaderna juli—september, under vilken tid svenska tomaten- mera allmänt föras i marknaden. Enligt gjorda undersökningar torde de f r å n och med 1932 under nämnda månader upptagna kvantiteter till huvudsaklig del avse tomatpuré (år 1936 resp. 10, 2 7 och 289 ton). Den från och m e d år 1934 gällande högre säsongtullen synes ej nämnvärt ha påverkat importen under maj och november, medan den verkat starkt hämmande på juniimporten. Beträffande importen under oktober och november är att m ä r k a att stora partier tomatpuré för fiskkonservering inkomma under dessa månader, år 1936 ej mindre än 60 1 resp. 39 5 ton. Puréimporten under maj och jjuni är väsentligt mindre, år 1936 11*6 resp. 0*3 ton och år 1937 22*9 resp. 6 9 ton. På olika länder har importen fördelat sig sålunda (värdet i kr. per kg): Import från

1937 Ned erländerna, ton

598-7

306-0

228-4

175-8

272-3

316-6

262-3

1-12

0-85

1-10

1-11

1-23

1-18

1-20

1-24

Danmark, ton

133-7

227-3

88-6

152-0

41-2

63-7

6-4

13-4

värde Tyskland, Storbritannien Kanarieöarna, ton

l-io

0-89

1-04

0-95

l-oi

0-72

1-17

0-93 392-7

o. 212-3

300-0

262-3

232-2

379-2

542-4

738-8

värde

0-90

0-81

0-92

0-79

0-84

0-73

0-71

0-84

Italien och Ungern, ton

59-9

67-6

75-8

92-2

171-3

236-3

204-0

0-61

0-59

0-71

0-64

0-58

0-58

20-1

22-0

23-2

119-1

0-58 18-7

282-5 0-51

26-1

45-3

0-68

0-71

0-80

0-67

0-66

0-69

0-75

värde .. Övriga länder, ton värde

163-4 0-67

Tyskland, Storbritannien och Kanarieöarna ha sammanförts till en grupp, då Tyskland och Storbritannien äro att betrakta som genomgångsländer för mera långväga transport, särskilt från Kanarieöarna. Såvitt angår åren 1934 —1935 gäller vad nu sagts även Danmark. Under tidigare år torde däremot viss direkt export av tomater ha skett från sistnämnda land. Importen 1936 och 1937 från detta land torde uteslutande avse danska tomater. Enligt vad utredningen inhämtat avser importen från Italien och Ungern till huvudsaklig del tomatpuré (cirka 190 ton 1936). En ej oväsentlig del av införseln från »övriga länder» torde jämväl avse puré (lägst 25 ton 1936). Däremot importeras blott enstaka ton tomatpuré från Holland och Kanarieöarna. Efter säsongtullens införande 1934 har man således, då fråga är om färska tomater, praktiskt taget icke att räkna med andra ursprungsländer än Holland och Kanarieöarna. Följande sammanställning av den officiella statistiken utvisar, huru den direkta importen av färska tomater från dessa länder fördelar sig på olika månader 1936 och 1937 (importpriset inklusive tull i kr. per kg).

60¶N e d e r l ä n d e r n a

K a n a r i e ö a r n a

Import i ton

Importpris

Tull i % av importpris Import i ton

Importpris

Tull i % av importpris

1-91

2-14

39-5

1-5

Jan.—april

523-0

291-1 35-2

1-44

2-3

0-3

138-4

105-7

99-2

71-5

1-65

1-65

1-8

1-2

1-26

2-33

21¶Oktober ..

24-3

27-2

1.44 T21

41¶November

44-5

51-3

1-31

1-33

1-4

9-6

December

5-1

85-9

54-5

Maj Juli—sept.

1-07

1937 1-04

1-30

Tlö

1-24

1-12

0-79

45 19

Till jämförelse kan nämnas, att konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd under år 1937 försålt följande kvantiteter färska tomater:

Ton

jan.— april

maj

juni

juli— sept.

okt.

nov.

dec.

22-1

16-1

32-8

228-6

14-0

9-8

4-2

Under tiden december—april härrör importen sålunda huvudsakligen från Kanarieöarna, under maj och juni däremot från Holland. Hur priserna på svenska tomater gestaltat sig under sistnämnda månader åren 1936 och 1937 utvisas av följande sammanställning, som avser priserna å odlingsplatsen i Skåne för tomater av prima kvalitet (kr./kg): •/«

3-00

1 9 3 6,

o m k r i n g

/Ö

Ve

/e

V»

V«

1 9 3 7, A

Vo

o m k r i n g 15

/e

Vi

2*50

1-70

1'30

l-oo

3-oo

2-50

1-80

1"60

l-oo

Eftersom importpriset (inklusive tull) på holländska tomater legat under priset på svenska tomater i såväl maj som juni månad, är det sannolikt att den importerade varan under större delen av den tidiga säsongen konkurrerat med den svenska produkten, även om denna varit av något högre kvalitet. Andra färska köksväxter (ur tulltaxenr 57, stat. nr 116). Hit hänföras ett flertal trädgårdsprodukter såsom bladselleri, dill, gräslök, annan kål än vitkål och blomkål, persilja, pumpor, purjolök, rabarber, omogna ärter och bönor i skidor, sallad, spenat, haricot-verts och kronärtskockor. Ifrågavarande produkter belades år 1885 med en tull av 10 öre för kg. Tullsatsen höjdes i 1911 års tulltaxa till 15 öre för kg. Den 1 februari 1932 infördes en tilläggstull för samtliga produkter av 25 öre för kg. I samband med 1933 års handelsöverenskommelse med Frankrike, vilken trädde i kraft den 15 mars samma år, borttogs tilläggstullen för under tiden 1 december—

61 30 ajpril inkommande haricot-verts och sallad samt för kronärtskockor som inkoimma under tiden 1 december—15 juni. Beträffande ett flertal av de under stat. nr 116 hänförliga varor h a yrkanden (om tullhöjning upprepade gånger förevarit i riksdagen. Sålunda förelåg vid 11933 års riksdag en motion (II: 11) om höjning av tilläggstullarna å spenat, sallad, dill och persilja med 75 öre för kg samt å övriga grönsaker med 10 öire för kg. I en motion (II: 242) vid 1934 års riksdag yrkades höjning av tiilläggstullarna å spenat, sallad och dill med 75 öre för kg, å persilja med 150 öre för kg samt å andra grönsaker med 20 öre för kg. Vid 1935 års riksdag förekom en motion (II: 421) om införande av säsongtullar (utöver gällande tullar) å spenat, sallad och dill med 75 öre för kg under tiden 1 mars—30 juni samt å andra grönsaker med 30 öre för kg under samma tid. Slutligen hemställdes i motioner (I: 104 och II: 254) vid 1936 års riksdag att tullen å andra till stat. n r 116 hänförliga köksväxter än haricot-verts, sallaid och kronärtskockor måtte bestämmas till lägst 70 öre för kg under hela året. I Norge draga blekselleri och kruspersilja en tull av 72 öre för kg, medan tullen för andra hithörande grönsaker utgör 36 öre för kg. I Finland äro s a m m a varor utom kål, för vilken tull utgår med 0*12 mark för kg, åsatta en tull av 0"60 mark för kg. Införseln till Sverige av samtliga till stat. nr 116 hänförliga grönsaker har under nedannämnda år varit följande. År Ton

116-9

101-6

38-6

39-7 78-0

54-0

75.9 1005

99-1 1360

173-3

1 00O kr

247-2

149-2

73-2

88-5

Nedgången i importen från och med 1932 torde till väsentlig del vara att tillskriva tilläggstullens införande. Tullättnaderna i franska handelsavtalet synas ej ha haft någon nämnvärd inverkan på införseln. Anledningen härtill torde vara att det h ä r är fråga om primörer, som betinga ett relativt högt pris. Följande tabell utvisar importens fördelning å olika årstider 1934— 1937 (i tusental kronor). År

jan.

febr.

mars

april

14-1

28-6

23-0

20-5 17-0

28-7 32-0

21-9

35-9

3-3 4-4 3-3

18-8

36-2

37-0

13-9

maj—sept. okt.—nov.

1-1 2-6 1-3 6-0

3-9 4-1 5-1 8-5

dec.

3-9 8-2 5-9 15-4

De egentliga införselmånaderna äro januari—mars. Såsom framgår av följande uppställning komma de flesta varorna från Danmark, Belgien och Frankrike.

62 Å r

Danmark

Belgien

Frankrike

Övriga länder

1 000 kr

7-8

20-4

7-2

1000 >

5-3

50-2

24-9

8-1

1000 >

6-4

63-5

20-9

9-7

1000 >

il-o

79-2

31-8

8-2

Enligt vad utredningen inhämtat importeras från Frankrike vanlig sallad under december—februari, kronärtskockor under november—juni, dock i ringa omfattning, samt i mycket liten utsträckning haricot-verts under vintermånaderna. Från Belgien införes spenat under januari—mars samt relativt stora kvantiteter endivesallad under oktober—april. Purjolök inkommer under kalla vintrar från Danmark, varifrån jämväl mindre kvantiteter gräslök och persilja införas. Dill importeras icke, selleri och rabarber i mycket små mängder. Någon mera betydande konkurrens för svenska produkter utgör endast importen av sallad från Frankrike och spenat från Belgien. Dessa grönsaker odlas numera året om i Sverige. Under senare år ha specialodlingar därav bedrivits i Skåne med gott resultat. Följande tabell lämnar för åren 1936 och 1937 upplysning om huru importen av dels sallad, kronärtskockor och haricot-verts, dels andra till stat. nr 116 hänförliga köksväxter under månaderna december—april fördela sig å införselländer. Sallad, kronärtskockor o. liaricot-verts Frankrike 1936 Jan. ,

ton

övriga länder

Belgien 1936

2-6

3-9

3-6

1-5

0-2

4-4

4-4

5-4

3-1

0-5

5-1 2-8

2-2 0-2

0-5 2-2

>

2-8

3-7

4-1

»

0-0

0-5

Dec

> »

0-7 7-0

1-9 3-4

0-1

(11-3)

17-6

(16-9)

2-72

(2-27)

0-90

(0-88)

7-1 1-04

Värde k r . / k g . . . . 1

Uppgift sakn *s.

0-5

Mars

Summa

Frankrike

2-9 April

i

A

n

d

r

Belgien

a övriga länder

1936 1937 1936 1937 1936 1937

o-i o-i 0-0

— o-i

o-o

5-0

4-4

1-6

0-1 0-2

9-4

12-8 17-4

2-7

1-6

4-0 0-7

1-2 1-8

0-1

14-7 0-7

3-0

i i i 0-3 o-i 0-3- (0-4) 303 (37-7) 8-6 (6-1) (1-48) 2-42 (1-89) 1-43 (1-34) 0-88 (1-51) 1

(3-4)

1¶Konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd försålde år 1937 under nämnda månader av sallad tillhopa 3*8 ton samt av spenat, vilket torde utgöra huvudsakliga delen av de under »andra» redovisade varuslagen, 0*7 ton i januari, 0'9 ton i februari, 2*5 ton i mars, 14*1 ton i april samt 0*8 ton i december.

63¶De svenska prisnoteringarna å sallad och spenat hava vid mitten av resp. månader under vinter- och vårsäsongen varit följande:

Sallad (l:a kval.) 1935—36 kr./huvud kr./kg (approx.) 1 .. 1936—37 kr./huvud kr./kg (approx.) 1 .. Spenat 1935—36 k r / k g 193R—27 »

jan.

nov.

dec.

o-io

0-11

3-00

3-30

o-io

0-12

0-15

3-00

3-60

4-50

mars

april

maj

0-15 4-50

o-io

0-10 2-00

0-15

0-18

0-12

4-50

5-40

2-40

3-75

2-25

1-75

febr.

0-85 3-00

4-50

4-00

2-00

0-10 2-00 l-io

l-75

1¶Beräknat under antagande att i genomsnitt 30 sälladhuvuden av vinterskörd motsvara 2 För kalljords1 k g ; under april och maj ha 20 salladhuvuden antagits motsvara 1 kg. -spenat 0'80 kr./kg. — 3 För kalljordsspenat TOO kr./kg.

Saltade och k o n s e r v e r a d e 1 k ö k s v ä x t e r m. m. Saltade eller torkade köksväxter (tulltaxenr 58, stat. nr 117 och 118). Nämnda varor drogo i 1882 och 1911 års tulltaxor en tull av 25 öre för kg. Denna tullsats bibehölls oförändrad i 1930 års taxa. Från och med den 1 februari 1932 utgår tilläggstull å saltade gurkor (stat. nr 117) med 10 öre för kg. Vid 1933 och 1934 års riksdagar väcktes motioner (1933: II: 11 och 1934: II: 242) om höjning av sistnämnda tilläggstull till 45 öre för kg. Motionerna avslogos. Bland köksväxter som höra till stat. nr 118 märkas julienner, lökmjöl, mejram och timjan, ryska ärter och saltad tomatpuré. Sedan den 7 juli 1933 är saltad tomatpuré för inläggning av fiskkonserver tullfri. Torkade grönsaker draga i Norge en tull av 30 öre för kg, saltade köksväxter en tull av 27 öre för kg. I Finland utgör tullen för saltad eller torkad kål 090 mark, för saltade gurkor 2 mark samt för andra saltade eller torkade köksväxter 4*50 mark för kg. Införseln av hithörande produkter var nedannämnda år följande (värdet i öre/kg). Medeltal År

473-6

897-0

233-5

37-2

11-0

9-6

7-9

5-3

45-1 81

74-2

1927/29 Gurkor ton (stat.nr 117)

564-7

värde

58¶Andra ton (stat.nr 118)

33-4

35-2

49-8

64-2

39-2

55-3

38-0

värde 1

69¶Med konserver förstås här liksom i det följande endast födoämnen, som inkomma i hermetiskt slutna eller lufttäta, för försäljning i detaljhandeln avsedda kärl.

64 Införseln av saltade gurkor, vilken till övervägande del skett från Tjeckoslovakien, har till följd av tilläggstullens införande nästan helt och hållet upphört. Svenska fabriker kunna numera helt tillgodose det inhemska behovet av denna vara. Importen av andra saltade eller torkade köksväxter utvisar under de senaste tio åren endast smärre variationer. Den torde huvudsakligen avse produkter som ej framställas i Sverige. Det bör framhållas, att införseln till viss ej obetydlig del utgöres av tullfri saltad tomatpuré (15'3 ton år 1936). Inlagda eller syltade köksväxter (tulltaxenr 136, stat. nr 309) samt sparris- och andra grönsakskonserver (ur tulltaxenr 143: 2, stat. nr 319 och 320). Hithörande varor voro i 1911 års tulltaxa belagda med en tull av 50 öre för kg. I samband med svensk-spanska handelstraktaten av år 1925 sänktes tullen å inlagda eller syltade köksväxter till 25 öre för kg. Genom 1930 års tulltaxa gjordes ingen ändring i tullarnas belopp. Sparris- och andra grönsakskonserver belades från och med den 1 februari 1932 med en tilläggstull av 25 öre för kg. Ett vid samma års riksdag väckt förslag (motionerna I: 50 och II: 53) att den totala tullen å sparriskonserver skulle bestämmas till 1 krona för kg vann icke bifall. Genom 1933 års handelsavtal med Storbritannien och Norra Irland borttogs tilläggstullen å pickles. Konserver av sparris, tomater, ärter och jordärtskockor draga i Norge en tull av 108 öre för kg, andra grönsakskonserver en tull av 63 öre för kg. I Finland utgår tull å pickles med 5 mark, å sparriskonserver med 6'50 mark samt å andra grönsakskonserver med 10 mark, allt för kg räknat. Införseln till Sverige av under förevarande stat. nr hänförliga produkter har nedannämnda år utgjort (värdet i kr./kg): Medeltal

Stat. nr

Varuslag

309¶Inlagda eller syltade k ö k s v ä x t e r . . . . ton värde Konserv, sparris ton

9-9

8-5

353-3 139

grönsakskonvärde

värde 320

10-7

7-7

360-0

469-0

199-5

2-7 88 222-2 108

328-6

269-4

219-1

84-6

56-9

49-4

50-4

55-2

99-2

1927/29

Andra

1-8

3-2

3-4

2-8

274-6

329-6

334-8 348-9 101

103¶Tabellen utvisar att importen av inlagda eller syltade köksväxter är mycket obetydlig, medan stora kvantiteter sparriskonserver införas till riket. Importen av andra grönsakskonserver har efter 1931 nedgått till mindre än en femtedel av vad som importerades 1925—1930. Den närmaste anledningen härtill torde vara att söka i den inhemska konservindustriens uppsving under de sista tio åren. Införandet år 1932 av tilläggstullen å grönsakskon-

65 server synes i sin ordning ha på ett mycket verksamt sätt bidragit till detta uppsving. Vad sparriskonserver beträffar torde de i förhållande till år 1931 låga importkvantiteterna åren 1932 och 1933 till ej oväsentlig del vara att tillskriva tilläggstullen. Självfallet måste även de mindre goda konjunkturerna under sistnämnda år ha verkat hämmande på importen av en lyxvara som konserverad sparris. Detta bekräftas också därav, att importen under uppgångsåren 1935—1937 åter stigit, så att den numera endast obetydligt understiger medelimporten under åren 1927—1930. Införseln av »andra» grönsakskonserver sker huvudsakligen från Belgien, Storbritannien, Frankrike och Italien. S p a r r i s k o n s e r v e r inkomma till allra största delen från Amerikas Förenta Stater och Tyskland. Följande sammanställning utvisar fördelningen mellan införselländerna såvitt denna vara angår samt medelvärdet i kronor per kg: 1930

103-9 1-86

152-1

80-2

24-4

23-0

16-8

1-62

56-6 1-71

23-4

1-43

1-84

T85

1-81

301-9

111-6

297-6

296-0

1-13

1-15

158-1 0-86

234-2

[ värde

239-0 1-09

1-79 292-4

14-2

1-35

7-7 1-42

7-5

[ värde

15-1 1-17

0-92 12-8

0-99

17-1

0-87 17-0

0-95

\ ton

1-13

0-88

l-oi

l-oi

36-0 0-92

\ ton Tyskland . . [ värde U. S. A. .. Övr. länder

[ ton

Som synes har Tysklands andel av importen nedgått från 29 °/o 1930 till 7 % 1936. Amerikas andel har stigit i motsvarande grad (från 66 °/o 1930 till 89 °/o 1936).

F ä r s k a e l l e r enbart k o k a d e bär o c h frukter. Jordgubbar (tulltaxenr 65 och 66, stat. nr 128 och 129). Från och med 1886 infördes tull å jordgubbar med 10 öre för kg. Tullen höjdes i 1911 års tulltaxa till 50 öre och år 1921 till 1 krona för kg. Från den 1 juli 1927 vidtogs den beträffande ifrågavarande positioner ännu gällande uppdelningen, att jordgubbar som införas under tiden 1 januari—31 augusti bära den som lyxtull motiverade höga tullen av 1 krona för kg, medan tullen för under tiden 1 september—31 december inkommande jordgubbar endast utgör 25 öre för kg. Denna uppdelning har skett av hänsyn till fruktförädlingsindustrien. Jordgubbar draga i Norge en tull av 1 krona 8 öre under tiden 1 juli— 31 oktober och 54 öre under årets övriga delar. I Finland utgår en tull av 6 mark under hela året. Införseln i ton av jordgubbar har under nedannämnda år varit följande 5—387133.

66 Å r

-31M

6-42

3-98

1-96

0-16

Värde kr./kg

0-50

0-51

0-77

0-69

0-47

2-17

2-41

10-6

0-65

0-83

0-53

0-49

1937 Stat. nr 128 (ink. V»

Stat. nr 129 (ink. Vi

-81/8)

1-33

1-50

0-85

0-75

0-26

0-74

0-71

0-7

Värde kr./kg

8-96

4-43

5-46

4-73

8-98

3-98

6-36

5-00

Som framgår av uppställningen förekommer blott ringa import av jordgubbar. Importen under tiden 1 september—31 december torde ej avse färska jordgubbar utan konserverade sådana som komma till användning inom industrien. Å andra sidan synas samtliga under stat. nr 129 redovisade kvantiteter avse färska jordgubbar. Dessa inkomma — huvudsakligen från Danmark och Holland — under maj och juni. Av de deklarerade värdena att döma har införseln haft ren lyxkaraktär. Tullen å 1 krona bär sålunda prägel av en lyxtull samtidigt som den utgjort ett verksamt skydd för den tidiga drivningen av jordgubbar. Under den svenska jordgubbssäsongen torde tullen ha verkat som rent importförbud. Införseln av jordgubbar under april—juni de två senaste åren framgår av nedanstående tablå: 19 3 6 april

maj

19 3 7 juni

april

maj

juni

Ton

0-4

0-2

0-1

O-o

0-3

o-i

Värde kr./kg

3-28

9-26

12-64

13-02

5-48

9-62

Svenska jordgubbar ha under 1936 och 1937 förts i marknaden i slutet av mars och början av april. Prisnoteringarna å jordgubbar av l:a kvalitet under april—juli framgår av följande sammanställning: april

maj

a)

b)

12-00

12-00

un

a)

b)

a)

7-50

7-00

5-00

6-00

7-00

5-00

juli b)

a)

2-50

2-00

2-50

0-75

0-60 0-75

Kr./liter vid a) början och b) mitten av resp. månader:

Andra bär. Under denna rubrik behandlas dels körsbär (ink. 7e—37? tulltaxenr 67: 3, stat. nr 129: 3, ink. 7 8 — 3 7 5 tulltaxenr 67: 4, stat. nr 129: 4) och dels andra bär än körsbär, jordgubbar och lingon (ur tulltaxenr 6 7 : 5 , stat. nr 134). Till sistnämnda grupp höra bl. a. smultron, hallon och blåbär.

67 Nu avsedda bär ha sedan 1886 varit åsatta en tull av 10 öre för kg. Yrkanden om höjning av tullen å körsbär ha vid flera tillfällen motionsvis framförts i riksdagen. Sålunda väcktes vid 1933 och 1934 års riksdagar (motionerna 1933:11:11 och 1934:11:242) förslag om tullens höjande till 45 öre under hela året. I motioner vid 1932 (I: 238 och II: 351), 1935 (II: 421) och 1936 (I: 104 och II: 254) års riksdagar föreslogs införande av en särskild säsongtull å varan. Beträffande giltighetstiden för en sådan tull voro motionärerna icke ense. Som begynnelsedag föreslogs 1 juni och 15 juni, som slutdag 31 juli och 1 september. 1936 års riksdag beslöt i anledning av de då väckta motionerna höja tullen för körsbär som inkomma under tiden V6—37r till 35 öre för kg. Tull å körsbär utgår i Norge med 1 krona 8 öre för kg under tiden 77—37io och med 54 öre för kg under återstående delar av året. Andra bär än körsbär och jordgubbar draga en tull av 27 öre för kg under hela året. I Finland äro bär åsatta en tull av 6 mark. Införseln till Sverige av samtliga bär utom jordgubbar och lingon har nedannämnda år varit följande. Årsmedeltal Åi-

1912/14 1924/26 1927/29 Ton

22-8

77-2

218-7

323-6

498-2

532-6

520-5

531-6

599-6

190-5

515-6

Värde kr./kg

0-70

1-08

1-02

1-00

0-87

0-94

0-82

0-91

0-84

1-01

0-89

Tullen har i genomsnitt utgjort omkring 10 % av importpriset (inklusive tull). Som synes har importen visat en stadig stegring ända till år 1936. Den låga importsiffran sistnämnda år torde helt få tillskrivas den omständigheten att någon import från Italien, det viktigaste införsellandet, då ej kunde äga rum. Importens fördelning å olika bärslag kan endast delvis och för vissa tider fastställas. Åren 1912—1929 redovisades i statistiken blåbär, a n d r a skogsbär utom lingon, körsbär samt andra bär under särskilda stat. nr (107 G, K, L och M). Under tiden 1930—VT 1936 voro samtliga dessa bär sammanförda till en grupp (stat. nr 134). Från och med sistnämnda dag redovisas körsbär särskilt. Följande sammanställning utvisar importens fördelning i ton å de olika positionsnumren före 1930. Årsmedeltal VT 1936-VT 1937

1912/14

1924/26

1927/29

Körsiär (107 L)

17-5

49-7

177-7

Blåbir (107 G)

0-1

12-8

0-1

|

A n d n skogsbär än blåbär och lingon (10" K)

2-9

5-6

6-9

l

A n d n bär (107 M)

2-3

9-1

34-0

379-3

58-2

68 Av nyss nämnd anledning kunna motsvarande uppgifter icke lämnas för tiden 1930—VT 1936. Sammanställningen synes utvisa att körsbärens andel i hela importen alltsedan tiden före kriget varit i stigande. Anledning saknas för antagande att relationen mellan körsbär och andra bär under tiden 1930 —VT 1936 i någon högre grad avvikit från den som gällt närmast före eller närmast efter nämnda tid. Åren 1934—1937 har importen, i ton räknat, å olika årstider fördelat sig sålunda. maj

juni

12-7

95-3

297-2

92-2

3-9

15-9

50-6

224-0

212-9

40-1

56-2

1-8

28-9

jan.—april 1934 alla sla« 1935

»

>

1936 körsbär 1936 andra bär

\

18-2

7-3

89-7

juli

aug.

sept.-—dec. 30-2

31-6

4-7

7-9 40-5 17-2

1937 körsbär

15-9

163-2

169-5

70-1

13-7

1937 andra bär

3-9

10-0

0-0

6-0

5-6

Man torde kunna utgå från att före säsongtullens införande juniimporten till allra största delen utgjordes av körsbär. När säsongtullen infördes, åberopades som skäl därför bl. a. att konsumtionstiden för körsbär till följd av tidig import utsträckts att omfatta cirka 8—9 veckor i stället för tidigare 5 å 6 veckor. Detta förhållande hade i hög grad minskat intresset för både odling och konsumtion av svenska körsbär, enär de importerade bären först fördes i marknaden och då voro jämförelsevis begärliga. En tidig säsongtull skulle, menade man, förhindra att körsbär i större kvantiteter salufördes före den svenska säsongen. Detta syfte synes ej ha blivit uppnått. Under år 1937 synes tullen snarare ha verkat i motsatt riktning d. v. s. föranlett en ytterligare förlängning av körsbärssäsongen. Den huvudsakliga följden av tullförändringen tycks ha varit en förskjutning av importen från juni till maj månad. Körsbär importeras huvudsakligen från Italien. Under tiden januari—juni 1937 inkom från detta land 338'4 ton körsbär. Importen från andra länder uppgick under samma tid till endast 10'2 ton. Svenska körsbär och bigarråer ha under de senaste åren noterats från och med senare hälften av juni. Priserna ha vid denna tid utgjort: år 1936 för körsbär 1*00 kr./kg, för bigarråer 1*40 å 1*60 kr./kg, år 1937 för körsbär 1*00 kr./kg, för bigarråer T25 kr./kg (slutet av juni). Importpriset (inklusive tull) för utländska körsbär utgjorde i maj 1937 0"99 kr./kg, i juni T27 kr./kg. Äpplen och päron (tulltaxenr 67: 5, stat. nr 130 och 131). Tull å äpplen och päron infördes första gången 1886 och bestämdes då till 10 öre för kg. Denna tullsats var oförändrad gällande till den 1 februari 1932, då varorna belades med en tilläggstull av 10 öre för kg. Vid samma års riksdag väckta motioner om införande av säsongtullar å äpplen och päron hade icke fram-

69 gång.. Sålunda avslogos motioner om en tull av 25 öre per kg för äpplen undeir tiden 15/8—31A (1:172 och 11:124) eller Vs—Va (1:238 och 11:351) samt för päron under tiden Vg—3Vio resp. Vs—Vi. En motion vid 1933 års riksdiag (II: 11) om höjning av tilläggstullarna med 10 öre för kg rönte samnna öde. I stället beslöt sistnämnda riksdag, efter förslag av Kungl. Maj :t, upphiäva tilläggstullarna för månaderna februari, mars och april. Denna ändriing trädde i kraft den 7 juli 1933. Vid 1934 års riksdag avslogs en motbon (II: 242) om höjning av då gällande tilläggstullar å äpplen och päroin med 10 resp. 20 öre för kg. Genom beslut av 1935 års riksdag, vilket t r ä d d e i kraft den 3 juni samma år, borttogos tilläggstullarna jämväl för m å n a d e r n a maj och juni. Denna åtgärd föranleddes närmast av en skrivelse från traktatberedningen, vari bl. a. framhölls att vissa fördelar därigenom stode att vinna för svensk export till vissa främmande marknader. Härmed åsyftades främst Australien, Nya Zeeland samt Brittiska Sydafrika. Genom den av riksdagen samma år godkända handelsöverenskommelsen med Amerikas Förenta Stater borttogos tilläggstullen å äpplen under januari månad samt tilläggstullen å päron under januari och december månader. Från och med hösten 1935 utgöra alltså de totala tullsatserna å äpplen 10 öre för kg under tiden Vi—37e och 20 öre för kg under tiden VT—3Vi2 samt å päron 10 öre för kg under tiden Via—3% och 20 öre för kg under tiden V T — 3 % i . Dessa tullsatser äro bundna i sistberörda handelsavtal; dock må tullarna för såväl äpplen som päron under maj och juni höjas till 20 öre per kg. Avtalet, som gäller till den 6 augusti 1938, kan därefter bringas att upphöra sex månader efter uppsägning. — Slutligen är att tillägga att vid 1936 års riksdag tvenne motioner väcktes om utsträckning av tilläggstullarnas giltighetstid. I den ena motionen (I: 104) föreslogs att tilläggstullen å äpplen skulle utgå under tiden Ve—15A och tilläggstullen å päron under tiden VT— 31 /i2, i den andra (II: 254) att motsvarande tider skulle vara för äpplen Ve—sista februari och för päron VT— 3 Vi. Med hänsyn till gällande traktathinder föranledde motionerna ingen åtgärd. Tull å äpplen och päron utgår i Norge med 72 öre för kg under tiden Vs—15/s och med 36 öre för kg under övriga delar av året. Norska tulldepartementet kan för särskilda fall bestämma att tullen för under förstnämnda tid inkommande äpplen och päron skall utgöra 36 öre för kg. I Finland äro såväl äpplen som päron med vissa undantag tullfria hela året. Införseln till Sverige av äpplen och päron har under nedannämnda år varit följande (värde i öre per kg). 1930

Äpplen

Päron

1 ton 14 869-2 18 044-4 17 389-5 9 769-1 12 012-7 12 865-4 13 870-2 13 268-1 t 56 54 \ värde 55 53 46 48 47 48 f ton 5 103-9 12 444-2 5191-1 4 074-4 5 454-6 4 256-1 7 715-8 6 823-5 •{ 45 { värde 69 59 51 57 69 52 56

70 I förhållande till tiden före världskriget äro importkvantiteterna under senare år mycket betydande. Åren 1912—1914 importerades i medeltal 3 109 ton äpplen och 576 ton päron. Maximum uppnåddes under treårsperioden 1927/29, då den genomsnittliga årsimporten utgjorde för äpplen 19 079 ton och för päron 7 049 ton. Motsvarande siffror för treårsperioderna 1930/32 och 1933/35 voro för äpplen 16 768 resp. 11 549 ton och för päron 9 207 resp. 4 595 ton. Efter en nedgång i importen under 1933 (särskilt beträffande äpplen) visa importsiffrorna en stegring, märkbar särskilt under 1936 för päron. Av årsstatistiken kan ej utläsas om och i vad mån tilläggstullarna verkat hämmande på importen. Ur nämnda synpunkt är det av större intresse att undersöka hur importen fördelat sig på olika årstider. Härom upplyser nedanstående tabell. I tabellen ha de månader under vilka 20-örestullen varit gällande markerats genom kursivering av respektive importsiffror. Im1930

jan

2 476-8

1492-1

1 516-9

1230-s

febr

1 587-7

1 099-1

937-6

1076-1

mars

1 231-9

1153-9

822-1

1 055-1

1 247-2

514-9

744-4

2 291-1

1 670-9

1735-1

1970-1

1340-6

925-8

1 234-8

1123-0

1 037-9

Import i ton av Äpplen

april

982-5

932-2

1082-8

1087-6

1 923-4

1 438-2

1 283-0

1 328-2

maj

1 616-0

1 904-5

1 640-7

1523-8

1 908-1

2523-9

1 729-5

2 169-5

juni

2 000-6

1 373-8

1458-1

1037-1

304-9

605-2

2 498-4

2 355-7

juli

1172-2

896-2

1012-0

686-9

500-6

412-s

1067-0

838-3

aug

619-2

892-1

993-2

509-1

362-2

567-9

107-0

425-0

sept

,

88-3

956-1

629-s

68-8

96-0

54-3

0-7

8-6

okt

,

113-9

1 524-2

1435-3

24-6

174-1

94-1

45-2

27-8

nov

987-2

2 650-3

3126-1

413-2

1480-9

1345s

876-6

543-2

dec

1 996-9

3181-8

2725-4

1 051-s

1 776-9

1871-6

1504-4

1937-3

263-2

263-8

596-8

610-8 416-6

Päron jan

349-1

511-3

417-2

357-3

febr

236-9

429-7

339-0

301-0

446-0

412-8

666-3

mars

278-8

382-6

363-0

349-9

498-7

425-5

838-7

635-0

april

281-5

310-5

235-1

287-9

404-3

569-5

828-9

915-4 770-1

maj

286-7

325-6

279-7

411-8

334-4

520-7

618-3

juni

180-9

210-8

193-9

231-6

237-4

289-4

542-9

688-3

juli

172-9

325-0

64-s

208-3

319-9

55-6

225o

263-9

aug

1 059-0

2 311-7

584-6

733-2

1219-8

391-4

729-1

460-9

sept

572-0

3 960-2

950-3

112-0

200-8

49-1

356-s

S3-9

okt

662-2

1806-1

578-0

138-2

261-s

16-9

578-6

139-s

nov

429-6

968-1

578-7

388-0

485-4

129-2

466-9

434-4

dec

587-8

620-6

560-3

786-s

1132-0

1 262-4

1404-9

71 portem av äpplen är störst under månaderna november—januari samt m a j — juni. Från och med år 1933 h a r densamma nästan helt upphört i september och oktober; även novemberimporten företer nedgång. Tullen synes däremot icke märkbart ha påverkat decemberimporten. Januariimporten var under åren 1934 och 1935 underkastad den högre tullsatsen och visade då en avsevärd nedgång gentemot de närmast föregående åren för att därefter med borttagamdet av tilläggstullen för januari stiga till samma nivå som förut. Månadeirna februari—maj utvisa p å det hela taget ingen förändring i fråga om den sammanlagda importen, medan däremot juni månad under de senaste åren utvisar en mycket betydande stegring, uppenbarligen beroende på tullhöjniingen den 1 juli. Importen av päron företer en något annan fördelning på de olika årstiderna; d e n är störst under mars—maj, i augusti samt december. Före tilläggstullens införande dominerade importen under augusti—oktober men redan 1932 och 1933 inträdde en högst betydande minskning av importen under dessa månader och nedgången synes med undantag för tillfälliga variationer ha fortsatt även därefter. Däremot har importen under vårmånaderna stegrats efter tilläggstullens borttagande för dessa månader. Importen under december företer likaledes en betydande stegring. Efterföljande sammanställning angiver för åren 1935 och 1936 importen i ton till Norge och Finland av äpplen och päron. Det bör anmärkas att den högre säsongtullen i Norge före 1936 utgick endast under månaderna augusti —december. N o r g e Äpplen Päron

1935 jan—juli . . . . 2 387-9 1935 annan t i d . . . . 31'9 1936 1G/-3—31/7 1798-1 1936 annan tid 265-5

2487 10*8 1433 68"4

F i n l a n d Äpplen Päron

1935 1936

2017*9 33152

927*1 1364*7

Tabellen å omstående sida anger importens fördelning i ton på länder åren 1930—1937. Införseln härrör från ett stort antal länder. Den övervägande delen därav sker numera från Amerika, Australien, Brittiska Sydafrika och Nya Zeeland. Bland europeiska stater äro beträffande äpplen endast Italien och i fråga om päron endast detta land och Tjeckoslovakien nu att anse som ursprungsländer av någon betydelse. Importen från Tjeckoslovakien har varierat högst betydligt. År 1931 infördes därifrån nära 6 900 ton päron, år 1935 endast 165 ton. Under tidigare år inkommo ej obetydliga kvantiteter äpplen från Ryssland. Den för Storbritannien redovisade införseln torde helt avse transitoförsändningar, sannolikt mest från Australien och Sydafrika. Införseln från Tyskland och Danmark torde även till väsentlig del h a utgjorts av transitovara. Riktigheten av vad nu sagts bestyrkes därav, att sedan införseln fr. o. m. 1936 specificeras på varornas ursprungsländer i stället för, såsom tidigare skett, inköpsländer, någon import av betydelse

72¶Införselland

1931 Danmark

610-2

Sovjetunionen

477-0

897-3

386-1

111-2

191-5

199-8

339-2

73-8

17-5 88-6

1937 Äpplen. 1-0

Italien

207-7

447-5

1 319-3

408-0

241-5

Tyskland

1 824-5

2 014-4

791-2

683-7

69-1

l-o

691-2

689-2

1 677-4

721-1

717-7

»•o

Storbritannien

4578 Brittiska Sydafrika

16-8

340-6

196-1

362-3

381'

440-7

650-2

204-3

Australiska statsförb.

2 544-3

2 215-0

1859-0

1 958-7

2 451

2 742-0

4 061-1

[ 042-6

Nya Zeeland

33-2 135-7 7 991-0 10 369-9 10 067-8

219-3

50'

205-8

521-6

480-4

5 128-1

7 394-

7 996-9

7 918-7

; 974-6

33'3

579-3

706-6

176-6

259-6

153-0

33-1

391-9

Amerikas För. Stater Argentina Övriga länder

506-5

837-4

617-5

Päron. Danmark Tjeckoslovakien

135-1

242-5

91-9

27-8

15-0

22-8

1 405-4

6 890-3

760-5

666-3

1452-0

165-3

1 278-0

295-8

345-7

493-8

0-1

Italien

693-0

1 341-9

1 247-8

566-9

489-5

329-3

Tyskland

493-8

1 096-1

250-7

128-8

54-7

20-8

1-1

....

731-9

567-5

624-0

551-5

492-4

612-7

3" 7

Brittiska Sydafrika..

257-5

250-6

418-4

540-0

576-6

824-9

991-7

112-5

Australiska statsförb.

19-5

24-4

45-0

83-0

28-7

160-5

663-1

704-4

68-8

137-9

279-9

86-1

409-5

135-7

1504-4

1 337-6

1 944-7

1 968-4

3 413-2

1960-3

6-4

25-7

599-2

038-3

179-5

34-6

114-0

39-6

15-6

77-8

Storbritannien

Nya Zeeland Amerikas För. Stater

2-5

4-8

1153-4

1 780-5

211-8

243-0

Argentina övriga länder

2-6

icke redovisats för Storbritannien, Tyskland och Danmark. Importen från Italien (tyroleräpplen) äger huvudsakligen rum under augusti månad. Den egentliga importsäsongen för nordamerikanska äpplen infaller under november—april, dock härrör större delen av äppleimporten under augusti—oktober från U. S. A. Att frukt numera kan försändas från transoceana länder praktiskt taget hela året om beror på den ökade användningen av kylhus samt transporter i ångare försedda med kylrum. Från Australien, Sydafrika och Nya Zeeland inkomma äpplen endast under månaderna april—juli; huvuddelen införes under maj och juni. Äppleimporten från Argentina n å r maximum under april men fortsätter sedan ända in i juli månad. För päron äro importsäsongerna något kortare. Italienska och tjeckoslovakiska päron inkomma under juli—oktober, amerikanska under oktober—mars, sydafrikanska under mars—maj. Päronimporten från Australien och Nya Zeeland sker till huvudsaklig del under maj och juni, importen från Argentina under mars—juni.

73¶Imiportpriserna (inklusive tull) för äpplen och päron framgå av nedanstående tablå (öre/kg): jan.

febr.

mars

april

maj

juni

juli

aug.

sept.

okt.

nov.

51 51

193(6

63 50

193-7

65 66

60 60

56 55

71 90

60¶Päroin. 193,4

193(6

79 70

68 76

66 74

dec.

Äpplczn. 193,4

Irmportpriset är för äpplen lägst i januari—mars. Det stiger därefter successivt och står på sin höjd i juli och augusti för att under höstsäsongen åter gå n e r och i januari, då säsongtullen bortfaller, ytterligare reduceras, dock ej fvnllt så mycket som motsvarar tullens belopp. För päron är importpriset lägst i december—januari och når sin höjdpunkt i juni och juli. Prisreduktionen i december översteg åren 1936 och 1937 avsevärt den då bortfallande tilläggstullens belopp. Priserna på svenska äpplen och päron ha under senare år gestaltat sig på sätt som framgår av följande sammanställningar. Riksförbundet svensk frukts genomsnittspriser (med tillägg av frakt) å äpplen vid försäljning till grossister, öre/kg. Gravenstein

Melon

Åkerö

Sortering

I II III

75 65 51

30¶Urshults Kungsäpple

55 50 41

45 30

Cox's Orange

Blenheim

85 75 50

55 50 41

65 51

45 30

För riksförbundets hela försäljning av äpplen ha priserna till grossister, fritt packeri, under åren 1936 och 1937 i genomsnitt utgjort: för sommarfrukt respektive 28 och 23 öre för kg, för höst- och tidigare vinterfrukt 43 och 41 öre för kg samt för senare vinterfrukt 47 och 48 öre för kg.

74¶Prisnoteringar i Klarahallen å äpplen, bordsfrukt, l:a kvalitet, öre/kg. a = början av månden b = mitten >

>

augusti a

september

oktober

november

december

b

a

a

b

a

a

b

b

b

Vid en jämförelse med importpriserna finner man bl. a. att under den tidigare säsongen (augusti—oktober) svenska äpplen av prima kvalitet äro avsevärt billigare än utländska äpplen som importeras under samma tid, medan förhållandet är omvänt under november—december. Priser å päron, öre/kg. Riksförbundet svensk frukts genomsnittspriser (med tillägg av frakt) vid försäljning till grossister Moltke

Dubbel Filip

Williams

Prisnoteringar i Klarahallen å bordsfrukt, l:a kvalitet, i a) börian <jch b) mitten av respektive månader

Sortering 1936 I

.

1937 Månad

aug.

a)

60 II

sept. a)

40 III

35 40

» okt.

25¶Samtagen

b) a)

45 55

65¶Priserna å svenska päron ligga ej obetydligt under importpriserna för utländska päron som inkomma under säsongen d. v. s. under augusti—oktober. Från fruktodlarnas sida föreligga starka önskemål om ett effektivare skydd för den svenska frukten mot utländsk konkurrens, önskemålen avse såväl en förlängning av säsongtullarnas giltighetstider som en höjning av dessa tullar. Apelsiner, bananer och citroner (ur tulltaxenr 63, stat. nr 124, 125 och 126). I 1882 års tulltaxa voro apelsiner belagda med en tull av 25 öre för kg och citroner med en tull av 10 öre för kg. Sistnämnda tullsats blev år 1883 resp. 1886 även gällande för apelsiner och bananer. 1917 infördes tullfrihet för bananer. För apelsiner och citroner höjdes tullen 1921 till 25 öre för kg. Handelstraktaten med Spanien medförde härutinnan från den 1 juli 1925 en återgång till 10-örestullen. 1929 infördes tullfrihet även för sistnämnda frukter. Sedan dess har ingen annan ändring skett än att bananer och citroner år 1932 blevo belagda med en tilläggstull av 10 öre för kg.

75 I Norge utgår tull å apelsiner och citroner med 2'4 öre, å bananer med 6 öre för kg. Tullsatserna i Finland utgöra för apelsiner 075 mark, för citroner 1 m a r k och för bananer 0*50 mark. Införseln till Sverige av ifrågavarande frukter har under nedannämnda år varit följande (värdet i öre per kg). Årsmedeltal År

1927/29 Apelsiner.. .. ton

:i4 133

värde

49 * 1 11187 68

Bananer . . . . ton värde Citroner . . . . ton

l 1593

värde

26 430 28 214 26 582 33 501 34 830 34 998 35 086 38 291 35 37 39 31 31 35 33 35 14111 12 887 10 208 7 421 7 314 8 253 10075 11816 66 65 64 55 54 56 54 54 2186 2 370 2 059 2 295 2 249 2 351 1929 2 216 38 35 46 å 35 37 47 56 46

Införandet fr. o. m. den 7» 1929 av tullfrihet för apelsiner har tydligen haft en stimulerande inverkan på importen. Den år 1932 begynnande minskningen i bananimporten torde till viss del vara att tillskriva tilläggstullen å denna vara. Åren 1935 och 1936 importerades till Norge och Finland följande kvantiteter (ton) av nedannämnda varuslag. Norge

Apelsiner, citroner, grapefrukt och andra oranger

1935 i 936

20 767-1 21498-5

Bananer

Finland

Apelsiner och pomeranser

6 578-2

1935 1936

5 495-3 7 571-4

6 676-1

Citroner

Bananer

1 762-4

463-3

2 387-5

Vid en jämförelse mellan motsvarande svenska importsiffror finner man att i förhållande till folkmängden importen till Norge av nu berörda sydfrukter är högre än den svenska, importen till Finland däremot väsentligt lägre. I vilken utsträckning apelsiner och bananer konkurrera med svensk frukt är svårt att avgöra. Följande sammanställning, som utvisar importens fördelning å olika årstider under åren 1935 och 1936 (medeltal) torde i nämnda avseende vara av intresse.

Bananer

»

jan.

febr.—juli medeltal

aug.

sept.

okt.

nov.

dec.

5 198-3 660-7

3 763-7

865-2

600-7

4 886-7

326-1 610-3

512-9

807-1

667-2

727-4

762-9

Apelsiner inkomma huvudsakligen från Spanien, Italien, Förenta Staterna, Palestina och Brittiska Sydafrika samt citroner i huvudsak från Spanien, Italien och Syrien.

76 Plommon, cedrat- och grapefrukter m. m. Här behandlas dels plommon (tulltaxenr 67: 1 och 2, stat. nr 129: 1 och 2), dels cedrat- och grapefrukter (ur tulltaxenr 63, stat. nr 126: 1), dels ock slutligen alla andra färska eller enbart kokade frukter än de nyss nämnda samt äpplen, päron, apelsiner, bananer, citroner och vindruvor. Till sistnämnda grupp (ur tulltaxenr 67: 5, stat. nr 132) höra bl. a. ananas, aprikoser, mandariner, persikor och pomeranser. För pomeranser gällde i 1882 års tulltaxa en tull av 25 öre för kg. Denna tullsats nedsattes 1892 till 10 öre. Övriga hithörande frukter, vilka förut varit tullfria, åsattes från och med 1886 en tull av 10 öre för kg. För alla fruktslagen höjdes tullen år 1921 till 25 öre för kg men nedsattes år 1925 åter till 10 öre. Samtliga nu avsedda frukter belades år 1932 med en tillläggstull av 10 öre för kg. En vid 1933 års riksdag väckt motion (II: 11) om höjning av tullbeskattningen å plommon, aprikoser, persikor och nektariner till 55 öre för kg föranledde ingen åtgärd. Med bifall till ett förslag av Kungl. Maj:t beslöt riksdagen i stället borttaga tilläggstullen för pomeranser under hela året samt tilläggstullen för andra här behandlade frukter under tiden 1 februari—30 april. Cedrat- och grapefrukter äro tullfria från och med den 3 juni 1935. I en motion (II: 242) vid 1934 års riksdag föreslogs att den sammanlagda tullen å plommon, aprikoser och persikor skulle höjas till 55 öre för kg. Sistnämnda tullsats föreslogs i en motion (II: 421) vid 1935 års riksdag skola gälla för plommon och persikor under tiden 1 augusti —31 oktober. Intetdera av dessa förslag vann bifall. Det kan dock nämnas att lantbruksstyrelsen — under åberopande av att behovet av plommon under höstmånaderna väl kunde tillgodoses genom inhemsk produktion och att persikor om de infördes under sommarmånaderna indirekt konkurrerade med svenska bär — tillstyrkte det senare förslaget. Bättre framgång hade två motioner (I: 104 och II: 254) vid 1936 års riksdag, vari yrkades att plommontullen under tiden 1 juli—15 november skulle utgöra lägst 35 öre för kg. Dessa motioner föranledde riksdagen att upphäva de förut gällande tullarna å plommon och ersätta desamma med eij säsongtull av 35 för kg under den i motionerna angivna tiden. Ananas, aprikoser, persikor, plommon och nektariner äro i Norge belagda med en tull av 108 öre för kg; dock draga plommon som införas under tiden 1 november—30 augusti endast en tull av 54 öre för kg. Andra hithörande frukter äro åsatta en tull av 27 öre för kg. I Finland draga grapefrukter en tull av 050 mark, alla de övriga en tull av 1 mark för kg. Införseln till Sverige av samtliga här avsedda frukter var nedannämnda år följande. Årsmedeltal

År

1108 81

1360 2 008 2 382 54 53 72

1912/14 1924/26 1927/29 Ton

190¶Värde. . öre/kg

469 104

77 Imiporten intill år 1931 företer en starkt stigande kurva. Orsaken härtill tordes mera vara att söka i en förändrad konsumtionsinriktning än i tulländriingarna. Under åren 1931—1934 har importen hållit sig tämligen konstant;. Några verkningar av tullhöjningen från och med den 1 februari 1932 eller den säsongmässiga återgången till tioörestullen från och med den 1 februiari 1934 kunna ej konstateras. Däremot torde den starka stegringen unde:r åren 1935 och 1936 till väsentlig del vara att tillskriva tullfriheten för cedriat- och grapefrukter, vilken trädde i kraft den 3 juni 1935. Importen av dessa frukter, som i statistiken specificeras från och med nämnda dag, uppgick under tiden 3 juni—31 december 1936 till 2367 ton med ett medelvärde av 52 öre för kg och under hela år 1936 till 1 340 ton med ett medelvärde av 40 ö r e för kg. Införseln var störst under november—juni, lägst under juli —oktober. Medelimporten för m å n a d utgjorde för november 1935—juni 1936» 123*5 ton, för juli—oktober 1936 51*9 ton. Cedrat- och grapefrukter ink o m m a från flera olika länder. Huvudexportörer äro Palestina (7083 ton 1936) och Amerikas Förenta Stater (313*2 ton 1936). Bland övriga ursprungsländer märkas Spanien, Italien, Frankrike och Brittiska Sydafrika. F c å n och med juli 1936 specificeras i statistiken jämväl plommon. Efterföljande tabell lämnar upplysning om importen av dels plommon och dels a n d r a frukter än plommon, cedrat- och grapefrukter, fördelade på årstider (värdet i öre per kg). jan.

febr.— april medeltal

maj

juni

juli

aug.

sept.

okt— nov. medeltal

o-o

dec.

Plommon (st. nr 129) 1936 1937

ton värde ton värde

10-0 93

41-4 101

6-5

0-0

83-0

32-2

o-i

126-8

94-7

5-1

1-0

0-2

52-3

37-9

8-5

9-0

48-9 94

6S-9

70-8

38-0

24-5

110¶Andra (st. nr 132) 1936 1937

ton värde ton värde

18-9 145

35-9 122

10-5 92

41-1 100

55-1 101

Några slutsatser angående plommontullens verkningar kunna självfallet icke dragas ur de ovan anförda importsiffrorna, då dels jämförelsematerial från tidigare år saknas och dels siffrorna avse en alltför kort tidrymd. Plommonimporten under januari—april (maj) sker uteslutande från Brittiska Sydafrika (cap-plommon), under juli—augusti så gott som uteslutande från Italien. Under årets övriga månader förekommer mycket ringa import. Införseln från Italien sammanfaller delvis med den svenska plommonsäsongen. Emellertid synas importkvantiteterna i förhållande till produktionen inom

78 Sverige vara ganska obetydliga. Svenska plommon (reine claude) noterades i augusti 1936 till 50 å 60 öre per liter, i augusti och början av september 1937 till 50 öre per liter. Vad angår importen av »andra frukter» (stat. nr 132) utgöres densamma under juli—augusti (september) huvudsakligen av persikor, till allra största delen inkommande från Italien (mindre partier inkomma från Ungern och Bulgarien). Denna import konkurrerar i viss utsträckning med svenska plommon och bär. Konkurrensen torde vara mera betydande än importkvantiteterna utvisa, då persikor under nämnda tid ej sällan inkomma i konsignation och därför ofta säljas till mycket låga priser. Detta torde även gälla plommon under sommarmånaderna. Under årets övriga delar torde importen huvudsakligen bestå av persikor från Sydafrika (under j a n u a r i mars) samt mandariner från Spanien och Italien. Mindre kvantiteter pomeranser inkomma från sistnämnda två länder under december—januari; nektariner införas blott i obetydliga mängder. Vindruvor (tulltaxenr 64, stat. nr 127). Vindruvor voro i 1882 års tulltaxa belagda med en tull av 25 öre för kg. Tullsatsen höjdes 1892 till 50 öre och 1921 till 1 krona. I samband med 1925 års handelsöverenskommelse med Spanien sänktes tullen till 35 öre för kg och borttogs helt och hållet från och med den 1 september 1935. Den nu gällande säsongtullen av 35 öre för kg under tiden 1 juli—31 december infördes 1937 med tillämpning från och med den 1 juli samma år. Tull å vindruvor utgår i Norge med 2*4 öre, i Finland med 1 mark för kg. Införseln av vindruvor till Sverige har nedannämnda år varit följande. År

Årsmedeltal 1930

1846 1-19

1959 1-01

1671 1-00

2 217 4 815 0-90 0-79

7114 0-78

4 768 0-80

1912/14 1924/26 1927/29 Ton Värde kr./kg

365 0-90

981 1-20

1433 1-24

1-00

Importen har sedan tiden före världskriget utvisat en ganska jämnt stigande kurva till år 1934. 1935 och 1936 infördes mer än dubbelt respektive tre gånger så mycket druvor som 1934. Det synes uppenbart att den under i 1 9 3 5 (fr. o. m. 1 september) och 1936 rådande tullfriheten i hög grad medverkat till denna utveckling. Emellertid synas även andra omständigheter ha spelat in. Anmärkningsvärt är att importen till våra grannländer Norge och Finland under samma år minskat i stället för ökat. Sålunda infördes till Norge år 1935 1 688 ton och år 1936 1 477 ton samt till Finland 802 respektive 679 ton. Följande tabell utvisar huru importen, i ton räknat, under åren 1935— 1937 fördelat sig på olika månader. Till jämförelse anges motsvarande siffror för åren 1931 och 1934. Kursivering utmärker tiden för tullfrihet.

79¶M;ånad

Jan.

febr.

mars

1931 1934

141-2

86-1

140-1

50-6

55-1 51-3

1935 1936

167-2

32-9

618-3

maj

juni

Summa

60-2

63-4 47-4

17-1 13-8

423-0

48-3

44-5 79-8

256-9

163-2

908-4

341-7

Månad

juli

1931 1934 1935 1936 1937

april

347 7

41-5

237-5

57-6 210-6

322-6

1809-2

219-8

413-0

334-5

169-0

2386-5

aug.

sept.

okt.

nov.

dec.

Summa

17-0

78-8

262-8

475-6

594-9

316-7

1745 8

10-1

84-5

154-8

661-7

503-2

1869-5

22-1

69-6

409-9

455-1 1163-0

1496-1

1225-9

4386-6

74-o 48-6

314-3

781-0 302-7

1197-4 654-4

1107-2 634-8

5304-9 2 3817

161-7

1831-0 579-5

Av tabellen framgår, att en kraftig stegring av vindruvsimporten begynt omedelbart efter ikraftträdandet av tullfriheten den 1 september 1935. Stegringen har sedan fortsatt ända till den 1 juli 1937 då 35-örestullen återinfördes. Till följd av sistnämnda åtgärd har införseln under sista halvåret 1937 starkt minskat. Importkvantiteterna voro dock större än under tiden närmast före tullfriheten. Med hänsyn till de förändringar i konsumtionsvanorna som den stora införseln under de tullfria åren torde ha åstadkommit är en återgång till förhållandena före tullfriheten ej att påräkna med nu gällande tullsats. Det bör dock beaktas, att vindruvsexporten till Sverige i högre grad än som varit fallet beträffande andra trädgårdsalster påverkats av de i vissa fall exceptionella handelspolitiska förhållanden som rått under senare år. Av intresse i detta sammanhang är efterföljande tabell, vilken lämnar upplysning om de viktigaste inköpsländerna från och med år 1934 (ton, öre/kg). juli—december

januari—juni Införselland

Nederländerna

....

Spanien Italien

4-6

4-3

8-9

351-0

1179-9

1 937-1

902-0

97-2

3-0 150-9

789-0

1 305-6

1 334-7

2 298-4

1320-4

464-7

0-4

0-5

9-4

61-4

182-0

151-5

55-3

495-9

1 087-2

362-6

Bulgarien Brittiska

0-0

1-9

Sydafrika

72-6

124-6

202-6

259-6

Amerikas Förenta Stater

28-3

12-5

52-6

122-4

335-6

20-6

16-3

675-2

0-1

2-9

4-1

29-1

Övriga länder

124-3

117-6

85-9 510-6 207-3

72-3

Argentina

65-0

69-7

107-7

467-2

196-5

371-6

80 Införseln från Holland börjar i större utsträckning i juli och pågår till och med november. Huvuddelen av importen från Spanien infaller under tiden oktober—februari, mindre partier inkomma även under september och mars. Italienska druvor importeras huvudsakligen under augusti—september. Från Brittiska Sydafrika och Argentina sker importen under mars—juni och från Amerikas Förenta Stater införas ej oväsentliga myckenheter under november—februari. Från Jugoslavien, Rumänien och Grekland inkommo år 1936 respektive 142*7, 56*5 och 205*3 ton samt år 1937 respektive 8*2, 0*8 och 147*7 ton. Införseln skedde till allra största delen under september—november. Någon vindruvsimport av betydelse har under tidigare år ej förekommit från nämnda länder. Det genomsnittliga värdet (öre/kg) av vindruvsimporten från vissa länder under juli—december åren 1934, 1936 och 1937 framgår av följande uppställning. Holland

Spanien

Italien

Jugoslavien

Bulgarien

Grekland

U. S. A.

1934 1936

83 56

90¶Då vindruvor ofta försäljas i konsignation, varvid de svenska grossisterna endast stå ansvaret för frakt och eventuellt förekommande tull, lämna importvärdena blott en ofullständig upplysning om försäljningspriserna inom landet. Det bör dock anmärkas att en viss återhållsamhet i fråga om konsignationsaffärer kunnat konstateras under år 1937. För att utröna vilken inverkan den år 1937 införda tullen haft å prisutvecklingen för vindruvor har utredningen från konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd införskaffat uppgifter rörande av föreningen tillämpade minutpriser (kr./kg) å blå holländska (augusti—november) och kaliforniska (december) druvor under senare halvåret 1936 och 1937. Dessa uppgifter återfinnas i nedanstående tablå, vilken jämväl upptager de till handelsstatistiken deklarerade importpriserna inklusive tull för samma druvor. Sedan vindruvor numera till följd av den stegrade importen blivit en jämförelsevis billig konsumtionsvara, är odling därav inom landet icke lönande. Rimliga förutsättningar för en inhemsk druvproduktion under skydd av tull torde icke heller kunna skapas. Om således druvtullen icke har någon som helst betydelse såsom skyddstull för svenskodlade druvor har den dock ett betydande inflytande på avsättningen av andra svenska produkter, nämligen bär under juni och juli samt frukt under de månader denna vara avsattes. Med hänsyn härtill ha de svenska fruktodlarna ej endast krävt den nuvarande säsongtullens bibehållande utan därutöver med skärpa yrkat på höjning av tullen. Vid 1937 års riksdag förelågo två motioner härutinnan.

1¶Augusti

September

Oktober

November

December

vecka

vecka

vecka

vecka

vecka

3¶K. S.. F . miniutpris 19316 19317

2-00 1-60 1-30 1-30 1-30 1-30 1-00 l-oo 0-90 0-85 l-oo 0-90 0-90 1-10 1-00 1-25 1-25 1-30 1-40 1-40 2-20 2-00 2-00 2-00 1-40 2-00 1-50 1-50 1-30 1-50 1-50 1-50 1-50 1-30 1-30 1-50 1-50 1-80 1-80 1-80

Importpris 1936

1- 05

1- 58

0-75 1-28

0-65

0-75

0-87

1-14

1-17

1-20

I den ena (II: 579) föreslogs att tullen skulle bestämmas till 70 öre för kg och utgå under tiden V?—S1/i, i den andra (I: 333) att den skulle utgöra 50 öre för kg och gälla tiden V?—31/i2. I gemensamt utlåtande över dessa och vissa a n d r a vid samma års riksdag väckta motioner angående åtgärder till fruktoch trädgårdsodlingens stödjande förordade riksförbundet svensk frukt och Sveriges pomologiska förening det senare förslaget. Med bifall till en av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet tillstyrkt proposition i ämnet beslöt riksdagen fastställa tullen till 35 öre för kg att gälla under tiden Vi—31/i2. Emellertid uttalade utskottet, att frågan om tullskyddets omfattning borde upptagas till förnyad prövning, sedan resultatet av frukt- och trädgårdsutredningens arbete förelåge.

T o r k a d e eller s a l t a d e frukter. Under denna rubrik behandlas samtliga till tulltaxenr 68: 1 hänförliga torkade eller saltade frukter, nämligen aprikoser och persikor (stat. nr 135), bananer (stat. nr 136), cedratfrukt (stat. nr 136: 1), plommon, sviskon och bruneller (stat. nr 137), päron (stat. nr 138), äpplen (stat. nr 139) samt blandningar vari dessa frukter ingå (stat. nr 140). Ifrågavarande frukter drogo i 1911 års tulltaxa en tull av 25 öre för kg. År 1917 infördes tullfrihet för torkade eller saltade bananer. Beträffande övriga frukter höjdes tullen 1921 till 50 öre för kg. Aprikoser, persikor, plommon, sviskon, bruneller, päron, äpplen och blandad frukt blevo tullfria 1929, cedratfrukt 1935. De förutvarande tullarna å torkade och saltade frukter ha huvudsakligen varit att betrakta som finanstullar. Därjämte ha de emellertid haft ett visst värde som skydd för den inhemska fruktodlingen. Torkning av svensk frukt för avsalu förekommer visserligen ej i någon nämnvärd omfattning. Försök i denna riktning h a icke lett till ett ur affärsmässig synpunkt tillfredsställande resultat. Däremot konkurrerar den torkade utländska frukten med bland annat färska äpplen och fruktmos av inhemskt ursprung. Tillverk 6—387133.

ningen av sistnämnda vara har under senare år fått en allt större betydelse för avsättningen av tidigmognande svensk frukt samt s. k. fabriksfrukt. Det bör i detta sammanhang framhållas att meningarna inom 1929 års riksdag voro delade i fråga om lämpligheten av tullfrihet för torkad frukt. Majoriteten fann konsumenternas intresse av ett förbilligande av varan överväga det skyddsintresse som kunde föreligga för odlarna. Vid 1933 och 1934 års riksdagar avslogos motioner (1933: 1:107, 11:180, 1934: 1:226, II: 256) om återinförande av den före 1921 gällande 25-örestullen, vid sistnämnda riksdag dock först efter gemensam votering. Torkade plommon och sviskon draga i Norge en tull av 45 öre för kg, andra här avsedda torkade frukter en tull av 1*08 kr. för kg. I Finland äro torkade äpplen åsatta en tull av 6 mark, torkade päron, plommon och sviskon en tull av 0*70 mark samt övriga torkade frukter en tull av 1*37 mark, allt för kg räknat. Av torkade päron, äpplen och blandad frukt infördes åren 1930—1937 följande kvantiteter (värdet i öre/kg): Stat. nr

fton

137-7

145-0

131-5

155-7

173-7

245-0

344-7

326-4

[värde

73¶V a r u s l a g

976-1 1181-2 1383-2 1 826-5 1 302-6 1 584-6 1427-1 1 289-6 81 83 82 87 85 87 88 93

139 Äpplen

140¶Blandad frukt

(ton < [värde 3 390-1 5 802-1 4 293-0 4 511-8 4 148-0 4 929-6 3 512-0 3 302-6 fton \ 53 56 59 62 57 64 60 78 [värde

Beträffande importen av övriga hithörande varuslag får utredningen hänvisa till Bil. 5. Så gott som hela importen av torkade och saltade frukter utom bananer och cedratfrukt äger rum från Amerikas Förenta Stater.

Syltade och k o n s e r v e r a d e f r u k t e r o c h bär. Här behandlas dels syltade frukter (tulltaxenr 137: 1 och 2, stat. nr 310: 1 och 2), dels syltade bär (tulltaxenr 138, stat. nr 311) och dels fruktkonserver (tulltaxenr 143:1 och ur tulltaxenr 143: 2, stat. nr 315: 1 och 318). Samtliga nämnda varor drogo i 1911 års tulltaxa en tull av 50 öre för kg. För syltade frukter sänktes tullen 1925 till 40 öre för kg. 1932 belades fruktkonserver med en tilläggstull av 25 öre för kg och syltade frukter med en tilläggstull av 10 öre för kg. Genom 1933 års handelsöverenskommelse med Storbritannien och Norra Irland borttogs tilläggs tullen för sylter och geléer samt pomerans-, apelsin- och citronmarmelader, varjämte tullen å syltade bär sänktes till 40 öre för kg. I samband med 1935 års handelsavtal med Amerikas Förenta

83¶Stater avskaffades tilläggsstullen jämväl för konserver av aprikoser, persikor, päron, blandad frukt, ananas och grapefrukt. Genom samma avtal sänktes grundtullarna å konserverad ananas och grapefrukt till 30 öre för kg s a m t för syltad ananas som inkommer å större, för försäljning i detaljhandeln icke avsedda kärl till 20 öre för kg. För övrigt är att anteckna att konserverad frukt, som införes förpackad i kärl, vilka icke lämpa sig såsom emballage vid detaljförsäljning, är underkastad den tull som gäller för frukten i okonserverat skick. I regel blir då den för färska frukter gällande tullsatsen tillämplig. Härvid bör emellertid beaktas att, medan vid tulltaxering av konserver visst emballage inräknas i varans vikt, avdrag för emballaget lämnas i fråga om färska frukter. Tullarna å ifrågavarande produkter äro i skyddshänseende av stor betydelse för den inhemska konservindustrien och därmed också för avsättningen av svenska frukter och bär. I fråga om sådana frukter och bär som icke odlas inom landet kan någon direkt konkurrens visserligen icke sägas äga rum mellan utländsk och svensk vara. Emellertid påstås konkurrensen mellan konserver av olika fruktslag vara lika stark som konkurrensen mellan utländska och inhemska konserver av samma slag. Det göres sålunda gällande att konsumenterna i regel föredraga konserver av sydfrukter framför dyrare inläggningar av inhemsk extraktion. Införseln av syltade och konserverade frukter och bär har nedan angivna år varit följande (värdet i öre per kg). Stat. nr

310:2 311 318

V a r u s l a g

fton < [värde

107-2

108-7

64-8

60-2

52-5

54-4

62-6

70-0

fton

14-7

18-2

7-1

6-8

7-7

10-2

9-2

9-9

[värde

lton 1 712-3 1 902-1 Fruktkonserver.... > (värde 75 72

682-0

680-5

621-7

534-4

501-4

662-5

68¶Syltade frukter

Från och med den 5 augusti 1935 redovisas syltad ananas, inkommande i större, för detaljhandeln ej avsedda kärl, samt konserverad ananas och grapefrukt under särskilda stat. nr (310:1 och 315:1). För tiden efter nämnda dag ingå således dessa varuslag icke i de ovan upptagna importkvantiteterna för syltade frukter och fruktkonserver. Av syltad ananas i större kärl infördes år 1935 (efter 5 augusti) 4*8 ton, år 1936 1*6 ton och år 1937 1*8 ton med ett medelvärde för kg av respektive 104, 69 och 60 öre. Importen av konserverad ananas och grapefrukt utgjorde år 1935 (efter 5 augusti) 484*2 ton, år 1936 962 ton och 1937 1 281 ton med ett medelvärde för kg av respektive 67, 59 och 59 öre. Importsiffrorna för fruktkonserver lämna, såvitt angår tiden 1932—1935, en felaktig bild av den verkliga införseln av denna vara. Enligt vad som ut-

84 rönts inkommo under nämnda tid stora partier fruktkonserver i större lufttäta kärl, vilka medförde varans förtullning såsom färsk frukt. Efter förtullningen ompackades varan i mindre för detaljhandeln avsedda förpackningar. Sedan i samband med amerikanska handelsavtalet kungörelse utfärdats om märkning av ompackade utländska konserver lär detta förfaringssätt ej längre komma till användning i någon större utsträckning. Tilläggas må att före tilläggstullarnas införande någon ompackning av införd konserverad frukt veterligen icke ägde rum. Importen av syltade frukter, hänförliga till stat. nr 310: 2, sker till huvudsaklig del från Storbritannien. Syltade bär inkomma i smärre partier från Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Amerika. Konserverad ananas och grapefrukt importeras från utomeuropeiska länder, huvudsakligen från Amerikas Förenta Stater och Japan. Importen av andra fruktkonserver sker till allra största delen från Förenta Staterna. Av fruktkonserver importeras — förutom ananas och grapefrukt — mest persikor, päron och aprikoser. Någon införsel av konserverade äpplen lär icke förekomma.

Andra avdelningen.

KAP. 4.

Behovet av stöd åt trädgårdsnäringen. Utredningen h a r i sin föregående redogörelse lämnat vissa uppgifter, ägnade att belysa frågan om trädgårdsnäringens betydelse för samhället. Det torde av redogörelsen h a framgått hurusom numera ett ganska avsevärt antal samhällsmedlemmar finna sin bärgning inom trädgårdsyrket och hurusom denna näringsgren på en relativt kort tidrymd nått en utveckling som, mätt i omsättningen av näringens produkter, måste u r samhällsekonomisk synpunkt anses vara betydande. Denna utveckling sammanhänger i hög grad, i synnerhet under senare åren, med den ökade betydelse som användningen av grönsaker, frukt och bär fått för folkförsörjningen. Under påverkan av näringsfysiologiska forskningsresultat har sammansättningen av kosten alltmera omlagts därhän, att man i högre grad än förr söker draga nytta av de mineralämnen och vitaminer som innehållas i dessa produkter. Vetenskapliga undersökningar hava bekräftat vikten u r näringshygienisk synpunkt av denna omläggning. Naturliga förutsättningar för en rik inhemsk trädgårdsodling förefinnas. Det måste därför anses angeläget att de förefintliga möjligheterna till en produktion inom landet av dessa betydelsefulla näringsämnen p å ett rationellt sätt tillvaratagas. Den omläggning i födosammansättningen som sålunda försiggått h a r haft till följd en i starkt tempo stegrad konsumtion av grönsaker, frukt och bär. Bäst kommer denna konsumtionsökning till synes i den sedan tiden före världskriget oerhörda stegringen av importen av dessa varor. Härutinnan får utredningen hänvisa till vad tidigare anförts i detta hänseende. Men ökningen av konsumtionen h a r jämväl medfört en alltjämt pågående utvidgning av den inhemska produktionen. Dels h a r den areal, vara trädgårdsalster odlas, utökats och dels h a r antalet yrkesutövare vuxit. I det förra avseendet ä r särskilt anmärkningsvärt att köksväxtodling p å fritt land i stor utsträckning ingått i det egentliga jordbrukets växelcirkulation medan handelsträdgårdsmästarna tydligen mera koncentrera sin verksamhet till växtodling under glas. Nyetableringen inom yrket h a r till stor del skett därigenom att personer, anställda hos trädgårdsmästare, ofta efter relativt kort lärotid, bildat egna företag, m e n därjämte hava många småbrukare, lägenhetsägare och arbetare — med hjälp av förefintliga möjligheter till erhållande av kredit och lån — övergått till odling av trädgårdsalster för avsalu.

86 Otvivelaktigt har den svenska trädgårdsnäringen tidigare i det stora hela varit lönsam och givit sina utövare en — relativt sett — god bärgning, ja i åtskilliga fall mycket goda inkomster. Därpå tyder bl. a. den ökade omfattningen av produktionen och det stegrade antalet yrkesutövare. Men oaktat konsumtionen av trädgårdsprodukter stigit väsentligt h a r dock denna ökade produktionsvolym tillsammans med den stora importen åstadkommit en konkurrens som icke kunnat undgå att medföra kännbara verkningar för näringens utövare. Det har visat sig mycket vanskligt för utredningen att med den förefintliga bristen på officiella uppgifter beträffande ifrågavarande näringsgren kunna på ett tillfredsställande sätt giva belägg på den utveckling som sålunda synes hava försiggått. Utredningen har dock med stöd av åtskilliga omständigheter funnit sig kunna konstatera en sjunkande räntabilitet för trädgårdsodlingen i allmänhet. De undersökningar som verkställts beträffande prisutvecklingen å näringens produkter (kap. 2) giva vid handen att i stort sett en ganska väsentlig sänkning av prisnivån å dessa produkter ägt rum under de senaste tio åren. Den återhämtning som beträffande vissa produkter förekommit under de sistförflutna åren har icke varit tillräcklig för att utjämna denna sänkning av prisnivån. Samtidigt som prisutvecklingen varit ogynnsam för trädgårdsnäringen hava produktionskostnaderna i flera hänseenden stigit. Till en början är det tydligt att de högre krav som den ökade konsumtionen och särskilt konkurrensen med de utländska alstren åstadkommit beträffande produkternas beskaffenhet medfört att åtskilligt mera omsorg och arbete måste nedläggas å odlingarna än förut. I den mån handelsträdgårdsrörelsen koncentrerar sin verksamhet till odling under glas stiga kostnaderna för anläggningarna. Vidare har man att räkna med väsentligt ökade arbetskostnader. Trädgårdsnäringen har tidigare arbetat med relativt billig arbetskraft men den allmänna utvecklingen på arbetsmarknaden har härutinnan redan medfört väsentliga förändringar och man torde med all sannolikhet böra räkna med ytterligare stegring av lönekostnaderna. Härtill bidrager naturligtvis den genom lantarbetstidslagen genomförda begränsningen av arbetstiden inom trädgårdsskötseln. Slutligen hava åtskilliga av de förnödenheter som ingå i produktionskostnaderna under den senaste tiden varit föremål för stora prisstegringar. För att — i avsaknad av uppgifter i den officiella statistiken — söka anskaffa material för bedömning av trädgårdsodlarnas ekonomiska villkor har utredningen efter av chefen för jordbruksdepartementet erhållet bemyndigande låtit anställa en särskild statistisk undersökning. Denna undersökning återfinnes i bilaga 7. Primäruppgifter för undersökningen erhöllos genom utsändande till frukt- och trädgårdsodlare av individuella frågeformulär. Tyvärr uppfylldes icke de förhoppningar man hyst beträffande utredningens omfattning, enär av de till cirka 5 500 personer utsända formulären endast omkring 13 % blevo besvarade. Undersökningen har dock lämnat viss vägledning för bedömande av trädgårdsodlingens olika ekono-

87 m i s k a förhållanden och till belysning av olika odlingsgrenars lönsamhet. I sistnämnda hänseende får utredningen hänvisa till tabell 11 i bilaga 7, där en sammanställning gjorts av 453 odlare med jämförbara inkomst- och utgiftsuppgifter, fördelade efter kontant nettoinkomst (respektive nettoutgift) efter avdrag av räntor och arrenden. Man finner därav att för cirka 1/z av odlarna verksamheten icke synes h a givit något som helst överskott utan att de i stället måste antagas ha fått vidkännas en större eller mindre förlust. Sätter man gränsen för den kontantinkomst, som kan beräknas ha givit odlarna rimlig försörjning, så lågt som vid 2 000 kronor (vartill i flertalet fall komma vissa naturaförmåner) finner man att över hälften kommer under denna gräns. Även om det föreliggande materialet varit alltför litet och bristfälligt för att tillåta några bestämda slutsatser rörande trädgårdsodlingens ekonomiska resultat under senare år måste den verkställda undersökningen anses tyda p å att flertalet av de många små företagarna inom branschen haft svårt att försörja sig på sin verksamhet. I samband med nämnda undersökning hava också verkställts vissa beräkningar av den ökning i produktionskostnaderna för näringen, som blir en följd av lantarbetstidslagen (Bil. 7 sid. 302). Dessa beräkningar äro av skäl som anförts vid redogörelsen för undersökningen mycket approximativa. Hänsyn har t. ex. ej kunnat tagas till olika företags storlek, till nödvändigheten att i vissa fall anställa mera arbetskraft än som direkt erfordras för att kompensera den kortare arbetstiden eller till möjligheten att genom arbetsbespärande åtgärder neutralisera arbetstidsbegränsningen. Undersökningen har givit vid handen att den genom 1936 års lantarbetstidslag med däri år 1937 vidtagna ändringar genomförda förkortningen i arbetstiden skulle medföra en genomsnittlig ökning av de löpande utgifterna för trädgårdsnäringen i förhållande till 1936 års utgifter med 4 °/o. För samtliga utgifter (exklusive räntor och arrendeavgifter) skulle ökningen utgöra cirka 3*5 °/o. Med stöd av uppgifterna i lönsamhetsutredningens tabell 10 (sid. 298) kan man få en ungefärlig uppfattning av vad denna ökning innebär för odlingens lönsamhet. För samtliga i undersökningen inbegripna odlare har beräknats en genomsnittlig nettoinkomst av 2 903 kronor; genom ifrågavarande ökning i arbetskostnaderna skulle denna nettoinkomst i stället bliva 2 348 kronor. För odlare med huvudsakligen köksväxtodling skulle genomsnittliga nettoinkomsten minskas från 2 533 till 2 213 kronor, för blomsterodlarna från 4 711 till 3 619 kronor, för plantskoleägare från 7 134 till 6 461 kronor och för odlare med huvudsakligen fruktodling från 1 887 till 1 724 kronor. För blandad köks växt- och blomsterodling skulle genomsnittliga nettoinkomsten sjunka från 2 411 till 1 943 kronor samt för odlare med allsidig trädgårdsrörelse från 1 776 till 879 kronor. Ökningen i arbetsutgifter drabbar som synes de olika odlingarna ganska olika, beroende på den utsträckning i vilken arbetskraft behöver anlitas i skilda odlingar. Vid dessa beräkningar har hänsyn icke tagits till de förhöjningar av arbetslönerna som till följd av nya kollektivavtal och annorledes ägt r u m under de senaste åren. På grund av det otillräckliga material som stått utredningen till

88 buds har det icke varit möjligt att göra tillförlitliga beräkningar av vad dessa löneförhöjningar betyda för odlingen. Här må i stället endast anföras vissa uppgifter angående löneutvecklingen för trädgårdarnas arbetare, vilka erhållits från svenska lantarbetareförbundet. Vid en år 1934 företagen lönestatistisk undersökning bland de organiserade trädgårdsarbetarna visade det sig, att genomsnittsförtjänsten för de egentliga yrkesarbetarna per timme utgjorde 62*9 öre. För trädgårdarnas grovarbetare höll sig medellönen på 50 öre per timme. Siffrorna äro baserade på å r 1934 gällande avtal mellan svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen och svenska lantarbetareförbundet. Vid lantarbetstidslagens ikraftträdande den 1 november 1936 träffades mellan ovannämnda parter nytt avtal, vilket trädde i tilllämpning den 1 januari 1937 och för arbetareparten medförde dels kompensation för den förkortade arbetstiden och dels en reallöneförhöjning. Uppgörelsen innebar i Stockholms- och Göteborgstrakten för de egentliga yrkesarbetarna 9 °/o förhöjning och för grovarbetarna 27 % förhöjning. För landet i övrigt innebar uppgörelsen en höjning av lönen för yrkesarbetarna med 8 % och för grovarbetarna med 28 %>. Av dessa förhöjningar ha 6 °/o beräknats utgöra kompensation för arbetstidsminskningen. Till följd av 1937 års ändringar i lantarbetstidslagen har en ny avtalsjustering skett. Mellan nämnda fackorganisationer har i dagarna nytt avtal träffats för trädgårdsyrket, gällande från och med den 1 januari 1938. Enligt detta höjdes lönerna i Stockholms- och Göteborgstrakten för yrkesarbetare med 12 °/o och för grovarbetarna med 10 °/o. För landet i övrigt medförde avtalet en förhöjning lika för yrkesarbetare och grovarbetare med 11 °/o. 10 % härav utgöra kompensation för arbetstidsbegränsningen. Under h ä r nämnda avtal sortera i runt tal 2 000 arbetare. För trädgårdsarbetarna å vissa orter i Skåne (Malmö, Ystad och Landskrona) äro lönerna reglerade i särskilt avtal mellan lantarbetareförbundet och allmänna arbetsgivareföreningen, omfattande cirka 300 arbetare. Då 1936 års lantarbetstidslag trädde i kraft var detta avtal icke uppsägbart. En justering gjordes dock på grovarbetarelönen under avtalstiden, innebärande en ökning av 12 % , varav 6 % utgjorde kompensation för arbetstidsminskningen. Dessa löner kommo därigenom i nivå med 1936—1937 års lantarbetarelöner. Yrkesarbetarna erhöllo ej lönekompensation för den förkortade arbetstiden. Vid ikraftträdandet av 1937 års ändringar i lantarbetstidslagen gjordes ytterligare en justering av grovarbetarnas löner, innebärande att kompensation för arbetstidsförkortningen erhölls genom 9 % förhöjning på timlönen. Någon kompensation för yrkesarbetarna erhölls ej heller vid detta tillfälle. Sedan den 1 januari 1938 gäller icke något avtal för Malmö, Ystad och Landskrona, och förhandlingarna om nytt avtal äro avbrutna. 1937 års löner, som för närvarande tillämpas å dessa platser, utvisa en medellön av 59*9 öre per timme. För de oorganiserade trädgårdsarbetarna torde endast i de fall att månadslön utgått kompensation erhållits för arbetstidsminskningen på så sätt, att månadslönen blivit oförändrad. Där timlöner tillämpats torde en reell löne-

89 mins.kning ägt rum. Rent allmänt kan sägas att för de oorganiserade trädgårdsarbetarna har lönen understigit här ovan nämnda siffror som baseras på pllatser där avtal gäller. Lö>n för fullgod trädgårdsarbetare utgjorde enligt avtal år 1937 i Stockholm och Göteborg 87 öre per timme, i Malmö, Ystad och Landskrona 74 öre per t i m m e och i landet i övrigt 80 öre per timme. Mot detta svarade följande genomsnittslöner för yrkesarbetare (ej grovarbetare) nämligen 74*1, 59*9 och 61*2 öre per timme. Enligt det nya riksavtalet utgå motsvarande löner för fullgod trädgårdsarbetare med 98 öre för Stockholms- och Göteborgstrakten, 93 öre i Norrland och 89 öre i landet i övrigt, frånsett de trakter där arbetsgivarna tillhöra allm ä n n a arbetsgivareföreningen. Som en sammanfattning av dessa uppgifter angående arbetslönerna kan anföras att de två senaste årens avtalsrörelser medfört en förhöjning av lönen för Stockholms- och Göteborgstrakten med för yrkesarbetare 22*5 % och för grovarbetare 40 °/o samt för landet i övrigt — utom Malmö, Ystad och Landskrona — med för yrkesarbetare 20 °/o och för grovarbetare 40 % . För n ä m n d a tre Skånestäder har lönen för grovarbetare höjts med 22 °/o. Av förhöjningarna utgöra 16 °/o kompensation för arbetstidsminskningen. F r å n lantarbetareförbundet har uppgivits att enligt vad förbundets trädgårdsavdelningar erfarit företagens arbetarstam icke utökats i förhållande till arbetstidens förkortning, vilket torde ha sin orsak i att arbetstidslagen i viss utsträckning framtvingat rationellare odlingsmetoder med bättre utnyttjande av arbetskraften. Bränslekostnadera utgöra för flertalet odlingar en avsevärd del av de löpande utgifterna. Av tabell 9 i lönsamhetsutredningen (Bil. 7 sid. 292) framgår att för samtliga i tabellen redovisade odlare bränslekostnaderna utgöra i genomsnitt 13*3 % av nämnda utgifter. För den rena köksväxtodlingen är andelen 20*9 °/o, för blomsterodling 14*1 °/o och för kombinerad köksväxt- och blomsterodling 18 °/o. Det bör härvid observeras att dessa procentsatser utmärka bränsleutgifternas förhållande till samtliga utgifter för respektive odlingsgren. För att få en bättre uppfattning om bränslekostnadernas betydelse för varje sådan odlingsgren bör m a n utgå från de verkliga utgifterna för odlingsgrenen. Av tabell 10 i nyssnämnda bilaga finner man t. ex. att medan samtliga löpande utgifter för köksväxtodling (utgifter för 1936 års odling) i medeltal utgjort 7 393 kronor h a samma utgifter för blomsterodling uppgått till 27 547 kronor, överskotten, 3 076 respektive 5 850 kronor, skilja sig däremot icke så mycket från varandra. Uppenbarligen spela bränslekostnaderna vid sådant förhållande en avgjort större roll för blomsterodling än för köks växtodling. Anledningen till att den relativa andelen för bränslekostnader är så mycket mindre för blomsterodling är att kostnaderna för inköp av halvfabrikat för denna odling utgör en relativt stor del av utgifterna (jfr tabell 9). Det är tydligt att priserna å bränsleförnödenheter i betydande grad inverka på produktionskostnadernas storlek. Som bränsle användes i allmänhet koks men även ved. Kolpriserna hava stigit högst avsevärt under de sistför-

90 flutna båda åren. Medan genomsnittliga priset för ett ton stenkol under år 1931 utgjorde 15*95 kronor, år 1934 17*29 kronor samt år 1935 17*93 kronor, steg det under år 1936 till 19*71 kronor samt 1937 ända till 26*90 kronor. Det högsta priset noterades i juni 1937 med 29*78 kronor; i december samma år hade det gått ned till 25*17 kronor. Jämväl priset å ved har stigit under senaste åren. Priset å en kbm björkved, som år 1931 utgjorde 11*65 kronor, hade år 1934 nedgått till 9*18 kronor men har därefter stigit, så att det år 1937 utgjorde i genomsnitt 10*87 kronor. För trädgårdsodlingens vidkommande användes dock i stor utsträckning ved av sekunda beskaffenhet. Till jämförelse kan nämnas att enligt kommerskollegii svenska partiprisindex (medelpriserna 1913 = 100) index för kolbränsle i januari 1936 utgjorde 105, i december samma år 124, i juni 1937 164 samt i december samma år 150. Index för vedbränsle var i januari och december 1936 123 respektive 118 samt i juni och december 1937 122 respektive 142. Såväl i fråga om byggnadsmaterial som maskiner och redskap hava som bekant under de sista åren väsentliga prisförhöjningar ägt rum. Lönsamhetsundersökningen har av skäl som anförts i sammanhang med redogörelsen för densamma icke kunnat få den omfattning att man därav utan vidare kan draga slutsatser för hela näringens vidkommande. Utredningen h a r därför genom överläggningar med olika representanter för näringsutövarna sökt utröna det ekonomiska läget inom näringen. Genom den förut berörda enquéten till vissa trädgårdskonsulenter m. fl. har utredningen fått ytterligare material för bedömning av frågan. Härvid har till en början framgått att det torde vara mycket svårt att fälla generella omdömen rörande hela näringen. Betingelserna för en god lönsamhet äro icke desamma för skilda slag av odlingar. De naturliga förutsättningarna äro olika i olika delar av landet. Vidare har den personliga insatsen inom yrket stor betydelse för resultaten. Under senare år hava många odlingar utvecklats till storföretag vilka genom en långt driven specialisering av de odlade växtslagen nått goda resultat. Dessa företag representera dock en relativt liten del av näringen, medan den största delen av odlarna måste räknas till småföretagare för vilka, särskilt i vissa delar av landet, stora svårigheter för närvarande uppenbarligen föreligga att av näringen vinna utkomst. Inom odlarkretsar hyser man den bestämda uppfattningen att förutsättningarna för en ekonomiskt lönande trädgårdsskötsel avsevärt försämrats och m a n ser med allvarlig oro på den närmaste framtiden, därest ej läget för näringens vidkommande förbättras. Från det allmännas sida ha under de senaste åren vidtagits åtskilliga åtgärder till stödjande av olika näringsgrenar och för avhjälpande av inom desamma uppkomna ekonomiska svårigheter. Särskilt har detta varit fallet med jordbruksnäringen. Trädgårdsskötseln h a r i mycket liten omfattning kommit i åtnjutande av statens hjälp. De direkta anslag, som h a avseende å trädgårdsskötseln och närmast hänföra sig till undervisnings- och försöksverksamhet eller utgöra bidrag till vissa föreningar och institutioner, äro re-

91 lativt sett ganska blygsamma. Under de senaste åren hava tillfälligtvis till särskilda ändamål anvisats medel, närmast för fruktodlingens stödjande. Därförutom har statens stöd åt näringen allenast tagit sig uttryck i vissa företagna tulländringar för trädgårdsalster. Det har från trädgårdsodlarnas sida gjorts gällande att trädgårdsnäringen ofta kommit att ställas i efterhand vid avvägande av olika statliga åtgärder till stödjande av näringslivet. De försämrade ekonomiska förhållandena för flertalet odlare i samband med de ökade krav som, delvis från statsmakternas sida, kommit att ställas på näringen hava emellertid medfört att man alltmera funnit sig nödsakad att lita till statsmakternas hjälp. Under hänvisning till det vittomfattande stöd som kommit det svenska jordbruket till del har man förmenat att jämväl trädgårdsnäringen, vars betingelser i många hänseenden äro likartade med jordbrukets, bör komma i åtnjutande av erforderligt stöd. Framställningar härom hava gjorts vid upprepade tillfällen såväl i riksdagen som hos Kungl. Maj:t. Med hänsyn till den stora betydelse trädgårdsnäringen ur social, ekonomisk och näringsfysiologisk synpunkt numera måste anses äga för samhället finner utredningen motiverat att, därest så anses erforderligt, staten lämnar sitt stöd åt näringen. De av utredningen vidtagna undersökningarna hava bibragt utredningen den uppfattningen att förhållandena inom näringen i vissa avseenden påkalla ett sådant stöd. Det intresse som enligt utredningens förut uttalade åsikt bör förefinnas för ett utnyttjande av möjligheterna till en inhemsk produktion av trädgårdsalster torde jämväl böra innefatta att näringens utövare tillförsäkras en skälig utkomst av sin näring. Det är även av vikt att tillse att nämnda möjligheter tillvaratagas på det för samhället mest rationella sättet. Det synes emellertid utredningen icke kunna ifrågakomma att för trädgårdsnäringens vidkommande fixera en viss produktprisnivå, för vars upprätthållande olika ingripanden skulle göras. Den reglering av näringen i dess helhet som skulle krävas för uppnående av ett sådant resultat k a n icke vara tal cm. Utredningen har i stället inriktat sig på en undersökning av vilka andia utvägar som böra anlitas för åstadkommande av förbättrade förhållanden inom näringen. Givetvis har den starkt ökade produktionen av trädgårdsalster bidragit till en ekad konkurrens och en nedpressning av priserna å n ä m n d a produkter. Blard de gjorda framställningarna om stöd åt näringen hava också förslag framkommit om vidtagande av p r o d u k t i o n s b e g r ä n s a n d e åtg ä i d e r . Man har därvid, under åberopande av motsvarande åtgärder i vissa andra länder, framställt yrkande om en statligt reglerad begränsning av odlingsarealen för olika växtslag. Man har vidare påpekat att under senare år allt flera ägnat sig åt trädgårdsyrket utan att äga den nödvändiga koirpetensen eller de ekonomiska förutsättningarna härför. De gynnsamma lånecnöjligheter som vid anlitande av allmänna lånefonder förelåge utnyttjades ofta för anläggande av trädgårdsföretag, vilka saknade förutsättningar

92 att göra sig gällande i konkurrensen och endast bidroge till ett försämrande av näringen i allmänhet. Man har med hänvisning härtill föreslagit införande av bestämmelser om kompetensvillkor för nyetablering inom yrket eller i syfte att annorledes begränsa tillträdet därtill. Utredningen anser sig icke kunna förorda sådana ingripanden från statens sida som de nu omnämnda. Den av utredningen tidigare berörda utvecklingen av förhållandena därhän att det egentliga jordbruket i växande omfattning bedriver odling av olika slag av trädgårdsprodukter innebär givetvis för trädgårdsnäringen en oroande faktor av betydelse. Produktionen av vissa slag av ifrågavarande alster har genom ökade odlingar nått en sådan omfattning att svårigheter för avsättningen därav uppkommit. Tillräckliga skäl torde dock icke föreligga att under en tid då konsumtionen av dessa alster sannolikt är i stigande företaga sådana för vårt land främmande åtgärder som en reglerad produktionsbegränsning innebär. Det torde i stället böra ankomma på producenterna själva att genom specialisering av odlingarna eller annorledes söka komma till rätta med förhållandena. Till frågan om uppställande av kompetensvillkor för utövande av viss näring hava statsmakterna i olika sammanhang ställt sig tveksamma. Utredningen finner sig icke kunna föreslå att sådana villkor under nuvarande förhållanden införas. Det har framhållits att nyetableringen inom yrket i stor utsträckning sker därigenom att hos företagare anställda arbetare inrätta sig såsom egna trädgårdsmästare. De förbättrade anställningsvillkor som trädgårdsarbetarna erhållit, bl. a. genom lantarbetstidslagens verkningar, torde i viss mån komma att motverka en sådan utveckling. Det är vidare sannolikt att därest trädgårdsnäringen genom olika åtgärder lyckas uppnå förbättrade ekonomiska förhållanden jämväl de anställdas förhållanden komma att röna inverkan därav. Utredningen vill emellertid särskilt peka på ett förhållande som i ifrågavarande avseende tydligen är av betydelse. Det förekommer i stor omfattning att företagare inom trädgårdsyrket utbyta utbildade och därför dyrare arbetare mot yngre sådana, vilka gå i arbetet som lärlingar. De till mera mogen ålder komna arbetarna, vilka därigenom bliva arbetslösa, söka i regel sin utkomst genom att etablera sig såsom företagare i det yrke däri de erhållit sin utbildning. Uppenbarligen är denna utveckling icke lycklig och det bör vara ett intresse av största vikt för såväl företagarna som de anställda att söka vinna en tillfredställande lösning på detta problem. Strävandena att förhindra en alltför stark tillväxt av antalet företagare samt önskvärdheten att inom näringen bibehålla en yrkeskunnig fast arbetarstam torde skapa förutsättningar för en sådan lösning. Det bör enligt utredningens åsikt närmast ankomma på de fackliga organisationerna att med insikt om problemets betydelse för de gemensamma intressena hos arbetsgivare och arbetare finna utvägar till denna lösning. För utredningen har framhållits hurusom man genom att på gynnsamma villkor bevilja lån ur allmänna lånefonder berett möjlighet för en icke önskvärd utökning av antalet trädgårdsföretag. Det har därvid särskilt påpe-

93 kats att egnahemslån i vissa trakter allt för rikligt utlämnats för anläggande av sådana företag. Med anledning härav har utredningen från Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd införskaffat uppgift om antalet under åren 1930—1937 beviljade egnahemslån till trädgårdsbruk, utvisande att sådana lån under nämnda tid utlämnats till ett antal av 48 med ett sammanlagt belopp av cirka 300,000 kronor. Från en annan låneförmedlare, aktiebolaget Hem på landet, ha under samma tidsperiod för trädgårdsbruk utlämnats 34 lån till ett belopp av tillhopa cirka 385 000 kronor. Enligt uppgift har emellertid därjämte i ett relativt betydande antal fall, där egnahemslån givits för annat ändamål än trädgårdsbruk, egnahemsbyggare med stöd av sådant lån uppfört växthus för att bedriva trädgårdsskötsel för avsalu. Utredningen vill därför ifrågasatta om icke en viss försiktighet bör iakttagas vid meddelande av egnahemslån i sådana fall där låntagaren ämnar starta dylik rörelse. Vad i övrigt angår produktionsförhållandena inom trädgårdsskötseln har utredningen, bortsett från vissa särskilda frågor som komma att beröras i det följande, icke ansett det ingå i utredningens uppdrag att behandla rent produktionstekniska spörsmål. Det har vid behandling av framställningar om statens stöd åt trädgårdsnäringen i olika sammanhang uttalats att förbättrade förhållanden för näringen i främsta rummet vore beroende på vidtagande av åtgärder för h ö j a n d e av p r o d u k t e r n a s k v a l i t e t och befrämjande a v d e r a s m a r k n a d s f ö r a n d e genom bättre behandling, sortering och förpackning samt vidare för e t t r a t i o n e l l a r e o r d n a n d e av a v s ä t t n i n g s f ö r h å l l a n d e n a . Utredningen vill giva sin fulla anslutning till dessa uttalanden. I själva verket torde ett avhjälpande av de förefintliga bristerna i dessa avseenden vara en av de viktigaste förutsättningarna för åstadkommande av en förbättring av trädgårdsnäringens ekonomiska läge. Den ökade konsumtionen och särskilt den ökade importen hava medfört högre anspråk från handelns och konsumenternas sida icke blott i fråga om produkternas kvalitet utan jämväl beträffande sortering, förpackning och marknadsförande i övrigt. De utländska trädgårdsalster som hit införas fylla i allmänhet i dessa avseenden ganska höga krav. Tyvärr h a r den inhemska trädgårdsodlingen härutinnan icke kunnat hålla jämna steg med utvecklingen. Visserligen har ett betydande arbete utförts av olika organisationer, icke minst i avseende å en förbättrad inriktning av produktionen, men detta arbete har ännu icke nått tillräckliga resultat Att nämnda brister betytt mycket i konkurrensen med de utländska produkterna torde nog numera allmänt erkännas. Den ökade omsättningen av trädgårdsalster samt nödvändigheten att söka avsättning för odlingsöverskott å allt avlägsnare orter har medfört vidgade krav på distributionen av varorna. Det har för näringens vidkommande uppstått en ganska betydande partihandel samtidigt som vissa lokala av gammal hävd invanda försäljningsformer fortfarande bestå. Det måste emel-

94 lertid konstateras att distributionsförhållandena lida av åtskilliga svåra brister vilka, ofta grundade på en osund konkurrens mellan olika odlare eller mellan odlare i skilda delar av landet, med all säkerhet äro till svårt men för näringen i sin helhet. Det bör i första hand ankomma på producenterna själva att söka vinna rättelse i anförda hänseenden. Genom en vidgad ekonomisk samverkan torde goda resultat kunde vinnas. Det är för utredningen bekant att ett betydande intresse för lösandet av hithörande spörsmål förefinnes bland näringens målsmän. Då det emellertid enligt utredningens uppfattning icke synes möjligt att uppnå erforderliga resultat utan viss medverkan från statens sida, kommer utredningen, som tillmäter dessa frågor en stor vikt för näringen, att framlägga förslag beträffande lösningen därav. Utredningen har tidigare lämnat en redogörelse för i m p o r t e n av u t l ä n d s k a t r ä d g å r d s a l s t e r . Det är uppenbart att denna import har en i vissa avseenden avgörande inverkan på avsättningen av svenska grönsaker, frukt och bär och därmed även på möjligheterna att inom landet uppehålla en produktion av dessa varuslag. Det är därför ej att förvånas över att frågan om en reglering av importen skjutits i förgrunden vid diskussionerna om trädgårdsnäringens produktions- och avsättningsförhållanden. Från odlarnas sida hava i olika sammanhang framförts vittgående önskemål om importbegränsande åtgärder. Statsmakterna hava vid åtskilliga tillfällen haft att taga ställning till gjorda framställningar härom. Till stöd för framställningarna har under hänvisning till importens starka stegring under de senaste decennierna anförts att densamma medför en för den svenska produktionen ruinerande konkurrens. På grund av ofta bättre produktionsförutsättningar och lägre produktionskostnader kunde de utländska varorna åtsättas priser, vilka låge väsentligt under de priser som måste betingas för de inhemska varorna. Exportbefrämjande åtgärder i vissa länder bidroge till den låga prissättningen. I stor utsträckning försåldes de utländska varorna i konsignation, varvid rena underpriser åsattes desamma, ofta motsvarande endast de erlagda frakt- och tullavgifterna. På grund av varornas ömtåliga beskaffenhet måste de försäljas inom en relativt kort tidrymd. Därför kunde en i och för sig obetydlig importkvantitet vid vissa tider medföra ett väsentligt och för de svenska odlarna oberäkneligt prisfall. Sådana verkningar av importen vore särskilt kännbara vid tider då de svenska produkterna just börjat komma i marknaden och odlaren beräknat att utfå jämförelsevis höga priser, vilka i någon mån kunde kompensera de låga priser han senare under högsäsongen kunde erhålla för sina produkter. Det har vidare framhållits att den svenska produktionen av de flesta ifrågavarande alstren numera kunde tillgodose landets behov under väsentliga delar av året och att därför importen under sådana tider vore helt onödig. önskemålen hava avsett genomförande av ett ökat tullskydd å olika produkter men även mer eller mindre fullständig importreglering. Utredningen

95 har i ett föregående kapitel lämnat en redogörelse för det rådande tullskyddet å trädgårdsprodukter och därvid också omnämnt flera av de önskemål som framställts i avseende å tullskyddet. Vid bedömande av den starka ökning importen av trädgårdsalster undergått under de senaste decennierna måste man erinra sig att konsumtionen av dessa alster under motsvarande tidsperiod även vuxit i mycket hög grad. Den inhemska produktionen har ju också trots importökningen stigit avsevärt. Med all säkerhet har importen haft stor betydelse för stimulerandet av konsumtionen, därvid man särskilt bör beakta att en stor del av importen försiggått under tider då den inhemska produktionen icke kunnat tillgodose konsumtionsbehovet. Importen måste också anses fylla en viss uppgift genom att påverka den svenska produktionens inriktning till frambringande av bättre kvaliteter samt för genomförande av ordnade förhållanden i fråga om sortering, förpackning o. dyl. I den mån de svenska producenterna mera beakta dessa synpunkter och lämpa sina förhållanden därefter torde det sannolikt bli lättare att möta konkurrensen med de importerade produkterna. Det finns nämligen icke anledning förutsätta att dessa av den konsumerande allmänheten utan vidare föredragas framför de ofta bättre svenska varorna. Det föreligger enligt utredningens mening hos trädgårdsnäringens representanter en viss benägenhet att överskatta importens betydelse för försämringen i näringens ekonomiska läge. Såsom framgår av den lämnade importstatistiken i bilaga 5 har den egentliga ökningen av införseln ägt rum under tiden före år 1932, medan för tiden därefter en viss stagnation ägt rum, delvis beroende på de samma år genomförda tullhöjningarna. Vissa för näringen viktiga produkter hava dock jämväl efter nämnda år varit föremål för en ökad import, t. ex. blomsterlökar, matlök, tomater, gurkor, apelsiner och vindruvor. Beträffande flertalet av dessa alster torde ökningen emellertid bero på en väsentligt stegrad konsumtion därav. I fråga om åtskilliga grönsaker synes införseln i huvudsak upphöra när de svenska produkterna mera allmänt komma i marknaden, varför konkurrens med utländska alster i någon större omfattning under sådan tid icke förekommer. Däremot synas undersökningarna bekräfta att konkurrensen i betydande utsträckning gör sig gällande under tider då de första svenska produkterna börja saluföras. Då spela vanligtvis priserna å de importerade produkterna en avgörande roll för prissättningen å de inhemska varorna. I och med att skördesäsongerna för den svenska produktionen av olika trädgårdsalster under inverkan av moderna odlingsmetoder och andra dylika faktorer alltmera utsträckas växer betydelsen härav. Även om såsom framgår av det anförda utredningen icke kan ansluta sig till den från vissa håll framförda åsikten att den enda utvägen för att förbättra den svenska trädgårdsnäringen skulle vara att radikalt begränsa importen av utländska trädgårdsalster, har utredningen självfallet ansett som en av sina uppgifter att undersöka i vad mån den svenska produktionen av grönsaker, frukt och bär, med hänsyn tagen jämväl till andra berättigade

96 intressen, bör beredas ett effektivare skydd i konkurrensen med utländska sådana produkter. Införseln av trädgårdsalster har numera för Sveriges utrikeshandel en icke oväsentlig betydelse. År 1937 uppgick sålunda denna införsel till icke mindre än cirka 56 miljoner kronor. Den sker i stor utsträckning från länder där det befunnits angeläget att vinna avsättning för svenska exportvaror. Trädgårdsprodukterna ha därför blivit ett viktigt bytesmedel vid förhandlingar om varuutbytet med dessa länder och i betydande hänseenden hava handelspolitiska medgivanden måst göras beträffande desamma, ett förhållande som icke kunnat undgå att hos trädgårdsnäringens utövare skapa en viss misstämning. I vissa fall föreligga således traktatmässiga hinder mot en tullhöjning eller importreglering. Även där direkta sådana hinder icke föreligga måste hänsyn tagas till åtskilliga andra handelspolitiska överväganden. En avsevärd del av ifrågavarande införsel sker bland annat från länder, anslutna till den s. k. Oslokonventionen, vars allmänna innebörd kan sägas vara en strävan mot friare handelsutbyte mellan olika länder. Oaktat alltså viktiga handelspolitiska betänkligheter förefinnas för vidtagande av åtgärder vilka syfta mot en begränsning av införseln av trädgårdsprodukter, synas dock dessa betänkligheter icke böra hindra att i vissa fall sådana åtgärder genomföras för tillgodoseende av viktiga svenska intressen. De närmare övervägandena rörande avvägningen av de olika intressen som beröras av sådana åtgärder anser sig icke utredningen böra göra. Det kan dock framhållas att i några fall importen av för den svenska produktionen viktiga alster stigit i sådan grad att vederbörande exportland icke skäligen bör kunna göra invändning mot en begränsning i och för sig. I sådana fall där statliga åtgärder möjliggöra en prissättning som uppenbarligen för de svenska odlarna medför förlustbringande verkningar synes berättigad anledning föreligga att söka motverka ett sådant förhållande. För övrigt lärer man kunna göra det uttalandet att det i första hand är angelägnast att söka borteliminera de av importen beroende störningarna i prisförhållandena, vilka uppenbarligen äro till stort men för den svenska produktionen. Med beaktande av de olika omständigheter som sålunda böra inverka på ett bedömande av importen av utländska trädgårdsalster har utredningen funnit sig böra framlägga vissa förslag berörande sådan import (kap. 8). Utredningen har därvid, som närmare framgår av det nämnda kapitlet, anslutit sig till den av statsmakterna tidigare uttalade åsikten att ett skydd mot ifrågavarande import bör utformas genom åsättande av lämpliga tullar och icke genom importreglering. Endast i ett fall har utredningen ansett sig böra föreslå en viss sådan reglering (sid 160). Utredningen har i anslutning till vad tidigare anförts letts av tanken att man bör gå fram med försiktighet. Därtill manar även den omständigheten att enligt vad erfarenheten utvisar en tullhöjning å en viss vara ofta medför en sådan ökning av den inhemska produktionen att tullskyddet bliver betydelselöst. Man måste taga med i beräkningen att de naturliga möjligheterna till produktionsökning å ifrågavarande område äro praktiskt taget obegränsade.

97 I samband med frågan om importen av utländska trädgårdsalster hava vid upprepade tillfällen önskemål framställts om m ä r k n i n g av hit importerade sådana produkter. Utredningen kommer att i ett särskilt kapitel taga upp detta spörsmål till övervägande (kap. 9). För f r u k t o d l i n g e n s vidkommande hava förelegat särskilda frågor till bedömande. Med hänsyn härtill och till den betydelse fruktodlingen måste anses äga såsom en viktig gren av trädgårdsnäringen kommer frågan om åtgärder för främjande av denna odling att behandlas i ett särskilt kapitel (kap. 10). K o n s u m t i o n e n av frukt, bär och grönsaker h a r under de senaste årtiondena stigit raskt. Ur folkförsörjningssynpunkt bör en ytterligare stegring av denna konsumtion anses önskvärd. För en ökad avsättning av trädgårdsnäringens produkter är en sådan utveckling givetvis också gynnsam. Det bör därför vara ett intresse att på olika sätt stimulera denna utveckling. I fall där resultat ej kunna nås genom direkta åtgärder bör en lämplig propaganda- och upplysningsverksamhet kunna bidraga därtill. Utredningen h a r jämväl beaktat detta spörsmål och kommer att framlägga vissa förslag i sådant hänseende (kap. 11). Slutligen har utredningen ansett sig böra till behandling upptaga vissa för näringens befrämjande betydelsefulla förslag i övrigt (kap. 12).

7—387133.

98 KAP. 5.

Standardisering och kvalitetsmärkning. Bland de åtgärder som, enligt vad utredningen i föregående kapitel anfört, synas utredningen böra vidtagas för befrämjande av den inhemska trädgårdsnäringen, torde stödjandet av en planmässig standardiseringsverksamhet vara en av de allra viktigaste. I den under senare år allt oftare återkommande diskussionen om näringens möjligheter att i konkurrensen med utlandet hävda och stärka de svenska produkternas ställning på den inhemska marknaden har frågan härom alltmera trätt i förgrunden. Särskilt i vad angår handeln med grönsaker torde det vara obestridligt att de importerade varorna i de allra flesta fall saluföras bättre sorterade och förpackade än de svenska. I utlandet har också sedan flera år tillbaka bedrivits ett energiskt och målmedvetet arbete på förevarande område. Innan utredningen närmare ingår på frågan om standardisering av trädgårdsprodukter för vårt eget lands vidkommande, vill utredningen i det följande lämna en kortfattad redogörelse för vilka åtgärder som i vissa andra länder vidtagits härutinnan. Vad då först Norge beträffar har Selskapet Havedyrkningens Venner alltsedan år 1900 haft frågan om sortering och förpackning av trädgårdsalster på sitt arbetsprogram. År 1917 tillsatte lantbruksdepartementet en »organisasjonskomitée for salg av norsk frukt», vilken bl. a. utarbetade förslag till sorterings- och förpackningsregler för denna vara. 1930 bildades på initiativ av Norges Bondelag ett för jordbruket och trädgårdsnäringen gemensamt organ för standardiseringsfrågor, vilket benämndes standardiseringskommittén för jordbruksprodukter. Denna kommitté har till uppgift att utarbeta ensartade sorterings- och packningsbestämmelser för dylika produkter och att ange de villkor beträffande kvalitet m. m. produkterna måste uppfylla för att kunna hänföras till olika standardklasser. Förslag till standard utarbetas av sakkunniga subkommittéer, av vilka en tillsatts för frukt och bär samt en för grönsaker. Förslagen prövas först av huvudkommittén och överlämnas sedan till Norges Standardiseringsforbund för att framläggas för offentlig kritik och slutligen fastställas som norsk standard. Standard för emballage utarbetas av särskilda kommittéer i samarbete med förbundet. Subkommittén för frukt och bär har utarbetat förslag till standard för äpplen, päron och stenfrukter, vilket byggts på det tidigare arbetet av Selskapet Havedyrkningens Venner och i något ändrad form fastställts som norsk standard. Standard ha även fastställts för plommon, tomater, olika slag av

99 gurkor, meloner, vitkål, blomkål, morötter, selleri, sparris, olika slag av bönor samt vissa frukt- och grönsakskonserver. Förpackning skall som regel ske i standardemballage med åsätt etikett. För andra produkter än de nyss n ä m n d a har Gartnernes og Hagebrukernes Salgslag utarbetat vissa sorterings- och förpackningsregler, vilka tillämpas vid försäljning å föreningens auktioner. Det kan i detta sammanhang nämnas att norska statsbanorna lämnat standardiseringsverksamheten ett visst stöd genom införande av enhetsfrakt för frukt i standardiserade förpackningar. Enligt vad utredningen inh ä m t a t föreligger vidare förslag om att frukt som icke sorterats efter de av standardiseringsförbundet fastställda reglerna icke må åsättas märke som angiver att frukten är av bättre kvalitet än osorterad frukt. Trots att statlig standardisering och kvalitetsmärkning av trädgårdsprodukter icke är genomförd i Danmark har man här nått jämförelsevis långt på förevarande område. Det av trädgårdsorganisationerna i nämnda land tillämpade auktionsförsäljningssystemet har nämligen framtvingat utarbetandet av detaljerade sorterings- och förpackningsregler ej endast för grönsaker utan även för blommor. Sålunda ha De samvirkende danske Andels-Salgsforeninger for Gartneri og Havebrug, som bildades 1930, fastställt dylika regler att tillämpas vid föreningarnas auktioner. Jämlikt det för Kobenhavns Gronttorvs auktion gällande reglementet, vilket fastställts av lantbruksministern, har magistraten i Köpenhamn meddelat liknande regler för auktionsförsäljningen därstädes. I England äger jordbruksministern med stöd av the agricultural produce acts av år 1928 och 1931 befogenhet att utfärda föreskrifter rörande gradbeteckningar och märken för vilka trädgårdsprodukter som helst. En särskild myndighet, the National Mark Committee, utarbetar förslag till standard, vilka sedan desamma försöksvis tillämpats en viss tid fastställas av ministern. Efter särskild auktorisation äga enskilda personer, firmor eller föreningar anbringa ett märke, »National Mark», å varor som äro graderade och kvalitetsbetecknade i enlighet med de utfärdade föreskrifterna. En ganska omfattande propaganda för detta märke bedrives av engelska jordbruksministeriet i pressen samt genom affischer, utställningar m. m. Tillämpningen av föreskrifterna är frivillig, dock medför auktorisation skyldighet att följa desamma. Till förekommande av missbruk finnes en effektiv organisation som genom inspektörer kontrollerar kvalitet och gradering. Graderings- och märkningsföreskrifter ha hittills utfärdats för bl. a. äpplen, päron, plommon, körsbär, drivhustomater, drivhusgurkor, jordgubbar, hallon, krusbär, vinbär, morötter, rädisor, rödbetor, palsternackor, grönkål, blomkål, lök, pepparrot, bönor, rabarber samt vissa produkter av frukt och grönsaker. I Holland har en långt gående standardisering genomförts. Trädgårdsprodukter få i detta land icke saluföras, med mindre de uppfylla vissa minimifordringar med avseende på kvalitet, sortering och förpackning. De grundläggande bestämmelserna härom innefattas i Crisis-Tuinbouwbesluit 1937 I och Crisis-Tuinbouwbeschikking 1937 I. Beträffande vissa exportprodukter — druvor, blomkål, grönkål, brysselkål, äpplen, päron m. fl. — ha särskilda

100 kvalitetsbestämmelser utfärdats. En inspektionsbyrå har inrättats, vilken har till uppgift att kontrollera bestämmelsernas efterlevnad. Enligt förordningar, som utfärdats med stöd av Reichsnährstandgesetz av den 13 september 1933, äger i Tyskland der Hauptvereinigung der deutschen Gartenbauwirtschaft* vilken utgör en halvofficiell hela riket omfattande organisation för trädgårdsnäringens reglering, påbjuda standardisering av trädgårdsprodukter av alla slag. Bestämmelser i sådant hänseende ha meddelats beträffande flertalet produkter. Jämlikt en i Lettland utfärdad lag, vilken trätt i kraft den 1 juni 1937, har jordbruksministern erhållit bemyndigande att i samråd med finansministern meddela föreskrifter rörande sortering och förpackning av frukt och bär. Dylika föreskrifter ha givits för äpplen, päron, plommon, jordgubbar, hallon, vinbär, krusbär, körsbär m. fl. I fråga om handel med nämnda produkter gäller, att vara som ej motsvarar standardbestämmelserna endast må utbjudas till förädlingsindustrier; dock äga odlarna själva sälja icke standardiserad frukt å för sådan handel särskilt avsedda platser. I Amerikas Förenta Stater handhaves standardiseringen av en unionsmyndighet Bureau of Agricultural Economics, sorterande under jordbruksdepartementet. Gradering har genomförts för ett flertal trädgårdsalster. Tillämpningen är inom unionen valfri men i vissa delstater lagstadgad. I Kanada hava genom lagstiftning den 12 juni 1937 utförliga bestämmelser meddelats i avseende å sortering och förpackning av trädgårdsprodukter. Såsom av det föregående torde framgå har i utlandet åtskilligt uträttats i avseende å sortering och förpackning av trädgårdsprodukter. Tyvärr kan — med ett betydelsefullt undantag — icke samma omdöme fällas om vårt eget land. Undantaget avser äpplen och päron. I fråga om dessa varor har inom Sveriges pomologiska förening arbete sedan länge pågått för genomförande av enhetliga sorterings- och packningsregler. Detta arbete har också lett till betydande resultat i det numera en ej obetydlig del av landets för handeln avsedda fruktskörd sorteras och förpackas i huvudsak enligt av föreningen fastställda bestämmelser. Dessa hava sålunda legat till grund för av riksförbundet svensk frukt för dess fruktcentraler utarbetade packnings- och sorteringsregler. Pomologiska föreningen bedriver jämväl en omfattande och betydelsefull propaganda och upplysningsverksamhet på förevarande område. Denna verksamhet åtnjuter statsmakternas stöd i form av årliga bidrag till föreningen. Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 21 april 1933 anmodade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet ledamoten av riksdagens första kammare David Pettersson i Bjälbo samt ledamöterna av riksdagens andra kammare Gustaf Andersson i Rasjön och Gerhard Strindlund att verkställa utredning rörande standardisering och kvalitetsmärkning av lantmannaprodukter. Enligt utredningsmännens direktiv skulle utredningen även gälla trädgårdsalster. Den 22 september samma år avgåvo utredningsmännen betänkande i frågan, vilket utmynnade i ett förslag om igångsättande av en med understöd av statsmedel bedriven verksamhet på förevarande område.

101 U t l å t a n d e n över u t r e d n i n g s m ä n n e n s förslag avgåvos efter remiss av åtskilliga m y n d i g h e t e r och o r g a n i s a t i o n e r , d ä r i b l a n d l a n t b r u k s s t y r e l s e n , k o m m e r s k o l l e g i u m , l a n t b r u k s a k a d e m i e n , Sveriges s t a n d a r d i s e r i n g s k o m m i s s i o n , Sver i g e s a l l m ä n n a l a n t b r u k s s ä l l s k a p , Sveriges k o n d i t i o n e r a n d e t r ä d g å r d s m ä s t a res f ö r b u n d och Stockholms läns och stads trädgårdsråd. Lantbruksstyrelsen f o g a d e vid sitt u t l å t a n d e y t t r a n d e n f r å n f ö r v a l t n i n g s u t s k o t t e n h o s s a m t liga h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p m e d u n d a n t a g a v K r i s t i a n s t a d s , V ä s t e r n o r r l a n d s och J ä m t l a n d s läns hushållningssällskap. Kommerskollegium överlämnade y t t r a n d e n till k o l l e g i u m f r å n Sveriges k ö p m a n n a f ö r b u n d och s a m t l i g a h a n d e l s k a m r a r u t o m S k å n e s h a n d e l s k a m m a r e . B e t r ä f f a n d e det n ä r m a r e i n n e h å l l e t i dessa u t l å t a n d e n får u t r e d n i n g e n h ä n v i s a till a k t e n i ä r e n d e t . B e t r ä f f a n d e f ö r d e l a r n a a v e n s t a n d a r d i s e r i n g a n f ö r d e utredningsmännen bl. a. Det låge i sakens natur att i den mån en god kvalitet å produkterna säkerställdes samt dessa salufördes i för marknaden väl anpassade sorteringar och ändamålsenliga förpackningar komme köplusten att stimuleras och avsättningen att underlättas. Genom visst varuslags uppdelning på olika sorteringar eller kvalitetsgrader bereddes köparen möjlighet att i varje särskilt fall utvälja vara av den beskaffenhet som bäst motsvarade hans ändamål. På detta sätt åstadkommes en differentiering av varuutbudet och prissättningen, varigenom bättre anpassning efter konsumenternas olika köpkraft vunnes samt det vid en oordnad avsättning vanliga missförhållandet undvekes att det pris som kunde betalas av den svagaste köpkraften eller som gällde för produkter av låg kvalitet bleve normerande för vederbörande varuslags marknadspris som helhet. Till här berörda fördelar komme såsom den i ekonomiskt hänseende måhända allra viktigaste, att de standardiserade produkterna på grund av sitt större värde för konsumenten generellt sett prissattes högre än bristfälligt sorterade och till kvaliteten mera obestämda varor. Att så förhölle sig vore en naturlig följd av köparens intresse att erhålla varor, vilkas goda kvalitet och lämpliga beskaffenhet i övrigt vore säkerställda, en förmån som av köparen ersattes genom bättre betalning av varan. Genom tillämpning av standardiseringsprincipen kunde viktiga fördelar uppnås jämväl i avseende å själva produktionen och dess ekonomi. I och med att sådana sorter odlades som enligt vunnen erfarenhet rönte allmännare efterfrågan å marknaden vunnes sålunda relativ säkerhet för att avsättning funnes för produktionen till förhållandevis goda priser. På detta sätt undginges även risker och förluster som ofta vore förenade med odling av mera oprövade och inom handeln mindre kända sorter. En standardisering av produktionen kunde jämväl leda till viss besparing av arbets- och vissa andra kostnader, då odlingen vid koncentrering till ett relativt fåtal ensartade sorter i arbetshänseende förenklades. Det syntes även kunna anföras att en standardisering av viss produkt, på grund av marknadens högre uppskattning av standardvaror, kunde bereda produkten ifråga ökad avsättning. Även i andra betydelsefulla avseenden kunde standardiseringen anses ägnad att tjäna jordbruks- och trädgårdsnäringens ekonomiska intressen. Särskilt kunde härvid framhållas de genom densamma öppnade möjligheterna att nedbringa handelns omkostnader för produkternas avsättning. Ifrågavarande kostnadsbesparing vunnes för det första därigenom att handeln i och med produkternas saluförande i enhetliga och efter marknadens behov lämpade varutyper befriades från ett besiktigande och bedömande av de särskilda varupartierna ävensom från arbete med uppsortering, rensning eller annan behandling som eventuellt kunde befinnas erforderlig för ej standardiserade varor. Vidare förelåge beträffande standardpro-

102 dukter mindre fara för förluster genom olämplig skötsel och förpackning samt genom förekomst i skilda varupartier av skadade och mindervärdiga beståndsdelar, vilket förhållande medförde, att handeln då det gällde dylika produkter kunde räkna med en mindre riskmarginal än i andra fall och följaktligen även betala ett bättre pris. Det kunde jämväl påpekas att de enhetliga varutyperna måste anses utgöra en grundförutsättning för den moderna livsmedelshandelns utveckling, enär köp på grundval av individuella varuprov eller dylikt här representerade en alltför omständlig och arbetskrävande procedur, medan å andra sidan köp enbart på grundval av givna offerter innebure betydande risk och osäkerhet i avseende å den levererade varans beskaffenhet. Berörda handelsformer bruste i användbarhet, synnerligast då det gällde handel på större avstånd med produkter som vore ömtåliga och till kvaliteten lätt föränderliga. För avsättningens utvidgning till mera avlägsna marknader utgjorde därför standardiseringen en faktor av stor betydelse. Framhållas kunde även att i den mån enhetliga varutyper vunne tillämpning å marknaden, förekommes härmed i stor utsträckning reklamationer och tvister beträffande levererade varors kvalitet m. m., vilket tydligen vore ägnat att såväl bereda kostnadsbesparing som i andra avseenden underlätta handelns verksamhet. Såväl produktionens som handelns ekonomiska intresse gagnades genom standardisering jämväl i så måtto att varutillförseln kunde ske i större ensartade partier, varigenom transportkostnaderna nedbringades. Jämväl i andra viktiga hänseenden kunde standardiseringen anses ägnad att tjäna såväl produktionens som handelns intressen. Först och främst gällde sålunda att enhetliga varutyper betecknade en nödvändig förutsättning för att tillfredsställande prisnoteringar och marknadsöversikter skulle kunna åstadkommas. Såsom känt vore, rådde på berörda område stora brister, i det skilda orters prisnoteringar ofta avsåge varor av olika kvalitet eller av skiljaktig beskaffenhet i andra avseenden, varför noteringarna tydligen icke kunde ge någon verklighetstrogen bild av förekommande differenser i prisläget. Anförda förhållande vore av stor olägenhet synnerligast för producenterna som i allmänhet saknade möjlighet att på andra vägar skaffa sig pålitlig information om marknadsläget och därför komme i ett oförmånligt läge gent emot den bättre underrättade handeln. Även för den lojala handeln kunde emellertid bristen på jämförbara prisuppgifter anses mycket oläglig och ett ordnat noteringsväsende av behovet påkallat. Tillfredsställande förhållanden kunde här tydligen ej komma till stånd förrän varor av enhetlig kvalitet och klassificering, vara prisnoteringarna kunde grundas, i tillräcklig myckenhet inginge i handelsomsättningen. Av stor vikt vore vidare, att i och med produkternas saluförande i standardiserade varutyper grundval skapades för en efter sunda principer driven propaganda. Det syntes ligga i öppen dag att ett propagandaarbete ägde ringa utsikt att leda till framgångsrika resultat av verklig varaktighet, därest icke arbetet kunde anknytas till bestämda i marknaden förekommande varukvaliteter av hög klass, vilka för den köpande allmänheten bevisade att propagandan vore sakligt motiverad. Att göra generell reklam för visst varuslag utan att anvisning samtidigt lämnades å särskilda varuklasser, som garanterade en hög och jämn kvalitet m. m., kunde icke i längden beräknas främja avsättningen utan syntes tvärtom, därest köparna bleve besvikna på de i följd av reklamen gjorda inköpen, kunna verka raka motsatsen till sitt syfte. Det måste nämligen alltid ihågkommas att konsumenternas stora massa vid sina inköp uteslutande leddes av intresset att erhålla goda och för sitt ändamål lämpliga varor oavsett om dessa vore av inhemskt eller utländskt ursprung, och att det vid avsättningen därför först och sist komme an på att vinna köparnas förtroende. Slutligen f r a m h ö l l o u t r e d n i n g s m ä n n e n , att s t a n d a r d i s e r i n g e n j ä m v ä l f r å n speciell k o n s u m e n t s y n p u n k t ä g d e viktiga u p p g i f t e r att fylla. Vid ett rikligt

103 utbud av blandade och till kvaliteten obestämda produkter måste det givetvis möta svårighet för konsumenten att utvälja en vara som tillförsäkrade honom full valuta för den erlagda betalningen. I berörda avseende gestaltade sig förhållandena tydligen helt annorlunda då tillgång funnes å standardiserade varor. Viss varutyp garanterade då viss bestämd kvalitet och beskaffenhet i övrigt å varan och köparen kunde genom att taga kännedom om skilda standardtypers egenskaper utan svårighet förskaffa sig vara av den beskaffenhet han önskade. På detta sätt vunnes den trefaldiga fördelen, att konsumenten bekomme den vara som bäst motsvarade hans fordringar, att förluster genom inköp av mindervärdig vara undvekes samt att trygghet erhölles för att den köpta varan behandlats och förpackats på ändamålsenligt sätt och därför även utgjorde en i hygieniskt avseende högklassig produkt. Utredningsmännen funno således, att standardiseringen hade stora uppgifter att fylla på den inhemska marknaden. Enligt utredningsmännens uppfattning vore det klart att den enda väg, som i ett normalt läge och på längre sikt kunde säkerställa den inhemska marknadens bevarande åt den egna produktionen, bestode i marknadsförandet av varor som i fråga om kvalitet, ensartad beskaffenhet, förpackning m. m. uppfyllde konsumenternas krav i minst lika hög grad som importerade varor. Efter en undersökning av de i nämnda avseende rådande förhållandena funno utredningsmännen ådagalagt att de svenska produkterna ej sällan stode tillbaka för de utländska och att detta som regel finge tillskrivas bristande standardisering och anpassning efter marknadens krav. Beträffande frukt befunne sig standardiseringsarbetet visserligen i ett jämförelsevis framskridet skede, men ännu återstode åtskilligt att göra innan den svenska frukten kunde anses skickad att framgångsrikt konkurrera med den utländska eller tillförsäkra sig den uppskattning å marknaden, som dess kvalitet i och för sig kunde motivera. I fråga om andra trädgårdsprodukter hade visserligen ansatser till standardisering förekommit men i stort sett låge arbetsfältet jämförelsevis obearbetat trots att behovet av standardiseringsåtgärder vore påtagligt. Med hänsyn till standardiseringens stora betydelse icke blott för producenterna utan även för handeln och konsumtionen ansågo utredningsmännen att det allmänna borde lämna sin medverkan till åstadkommande av en mera målmedveten och på saken mera direkt inriktad standardiseringsverksamhet. Vad i berörda betänkande sålunda anförts rörande betydelsen av standardisering torde i särskilt hög grad äga tillämpning å frukt och andra trädgårdsalster. Såvitt frukt- och trädgårdsutredningen kan bedöma gör sig också behovet av standardiseringsåtgärder starkare gällande i fråga om dessa varor än beträffande jordbruksprodukter. Det torde härvid vara tillräckligt att erinra om, att jordbruket till följd av de statliga ingripandena på detta område numera ej har att räkna med någon mera betydande konkurrens från utlandets sida. Redan den omständigheten att i åtskilliga främmande länder under trycket av de försvårade avsättningsförhållandena för trädgårdsalster allt längre gående åtgärder vidtagits för att begränsa tillförseln till export-

104 marknaderna till endast högklassiga produkter av standardtyp gör det för trädgårdsnäringens del angeläget, att arbetet för hithörande produkters kvalitativa förbättring och standardisering här i landet bedrives med kraft och målmedvetenhet. Utredningsmännen hava emellertid på ett övertygande sätt visat att jämväl i fråga om avsättningen å den inhemska marknaden standardisering skulle vara till stor nytta. Vad utredningsmännen anfört härom torde i ännu högre grad gälla de nuvarande förhållandena än vid tiden för avgivandet av utredningsmännens betänkande. Som utredningen i annat sammanhang framhållit har den svenska trädgårdsnäringens produktionsvolym under de sista fem åren starkt utökats samtidigt som konsumtionen av trädgårdsalster och då i främsta rummet vissa grönsaker stigit. Jämsides härmed h a r distributionen av produkterna tagit andra former än förut. Medan producenterna tidigare i stor utsträckning för försäljning av sina varor trädde i direkt kontakt med konsumenterna är detta numera allt sällsyntare. De större odlarna nödgas för avsättningen av sina produkter uppsöka allt avlägsnare marknader, vilket i sin ordning lett till en utökning av mellanhändernas antal. Självfallet har denna utveckling medfört en stark aktualisering av standardiseringsfrågan. Behovet av enhetliga varutyper, som lämna säkerhet för viss bestämd kvalitet samt göra individuell värdesättning och behandling av de särskilda varupartierna överflödiga, gör sig särskilt starkt påmint vid en övergång från lokal till interlokal handel. Att de nuvarande förhållandena äro allt annat än tillfredsställande belyses därav att, enligt vad utredningen inhämtat, den största distributören inom landet av trädgårdsprodukter nödgas i 25 å 30 % av samtliga inköp verkställa prisreduktioner på grund av bristande behandling och förpackning av varan. Utredningen finner det därför synnerligen angeläget, att det initiativ till frågans lösning, som tagits genom förut omförmälda utredning, fullföljes i vad frukt och trädgårdsprodukter angår. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att utredningen vid överläggningar med åtskilliga representanter för såväl produktionen av som handeln med dessa produkter kommit till den uppfattningen att ett betydande intresse för saken föreligger. Från producenternas sida betonas särskilt, att en genomförd standardisering är ett oeftergivligt villkor för att en central försäljningsorganisation skall kunna utvecklas och vinna framgång. Även om vissa spörsmål i fråga om standardiseringen äro gemensamma för såväl jordbruks- som trädgårdsprodukter, torde enligt utredningens förmenande hinder ur principiell synpunkt icke möta mot att frågan om trädgårdsprodukternas standardisering nu föres fram till en lösning oberoende av spörsmålet om standardisering av lantmannaprodukter i allmänhet. Innan utredningen närmare ingår på frågan h u r u o c h u n d e r v i l k a f o r m e r en standardiseringsverksamhet på trädgårdsnäringens område lämpligen bör bedrivas, torde en kort redogörelse böra lämnas för motsvarande verksamhet på det industriella området. I spetsen för den industriella standardiseringsverksamheten står som bekant en central institution, Sveriges standardiseringskommission. I övrigt

105 ä r verksamheten decentraliserad i så måtto att det ankommer p å industriens skilda fackorganisationer att i egen regi eller genom särskilda för ändamålet tillsatta kommittéer ombesörja de olika med standardförslags förberedande och uppgörande förenade arbetena. I fall att för visst standardiseringsarbete lämplig eller intresserad fackorganisation saknas eller arbete av särskilda skäl icke omhändertages av någon viss organisation, förekommer det emellertid att arbetet förlägges till standardiseringskommissionen. F ö r bl. a. arbeten av ifrågavarande slag har inom kommissionens kansli inrättats en särskild teknisk avdelning. Sedan förslag till standard upprättats förelägges det kommissionen för prövning och fastställelse. Förslaget skall därvid vara åtföljt av bl. a. en redogörelse för dess uppkomst och successiva utarbetande samt uppgift om de grupper och intressenter, vilka varit tillfrågade angående detsamma, ävensom redogörelse för deras uppfattning rörande förslagets slutliga utformning. För att ett förslag skall kunna fastställas som »svensk standard» fordras bl. a., att det granskats av kommissionens arbetsutskott (se nedan), att standardiseringen anses komma att bliva till allmänt gagn och ekonomisk nytta samt att de ifrågasatta bestämmelserna anses kunna oförändrade äga bestånd under en avsevärd tid framåt, då hänsyn tages till utvecklingen p å området. Om kommissionen icke finner det möjligt att komma till en bestämd uppfattning huruvida en föreslagen standard till alla delar uppfyller de föreskrivna villkoren, kan kommissionen fastställa förslaget såsom »provisorisk standard» i syfte att sedermera vinna den erfarenhet som erfordras för dess eventuella upphöjande till »svensk standard». Därest på visst område förhållandena ej äro så stabiliserade att svensk standard kan beräknas bliva inom ej alltför avlägsen framtid fastställd men det likväl befinnes synnerligen önskvärt att enhetlighet på området åstadkommes kan kommissionen medgiva att i sådant syfte utarbetat förslag publiceras med kommissionens rekommendation av detsamma till praktisk användning. Förutnämnda bestämmelser återfinnas i kommissionens arbetsordning. För att känneteckna varor vilka uppfylla fordringarna för »svensk standard» har kommissionen antagit ett å dess sekreterare inregistrerat varumärke. Tillåtelse att använda detta märke å viss eller vissa varor kan av kommissionen lämnas envar tillverkare eller försäljare som därom ansöker och vid ansökningen fogar en avgift av 25 kronor. Märket får blott användas i kombination med sökandens eget varumärke, över de firmor och företag, vilka erhållit dylikt medgivande, föres hos kommissionen en förteckning, vilken tid efter annan offentliggöres. Standardiseringskommissionens stadgar äro fastställda av Kungl. Maj:t. Enligt dessa har kommissionen till uppgift, bland annat, att väcka intresse för och befordra en riktigt avvägd standardisering inom industriell produktion och teknisk verksamhet samt medverka till att erforderliga undersökningar och arbeten härför utföras, att utgöra centralorganisation för standardiseringsarbetena inom landet samt uppdela och avgränsa verksamhetsområdet mellan de olika kommittéer och andra organisationer som ombesörja utförandet av hithörande arbeten ävensom att efter behörig prövning såsom

106 »svensk standard» fastställa av nämnda organisationer utarbetade förslag. Kommissionen skall utgöras av en ordförande, utsedd av Kungl. Maj:t, en verkställande ledamot, utsedd av kommissionen, samt i övrigt av minst 20 och högst 30 ledamöter. Av dessa senare utse för en tid av 3 år cheferna för försvars-, kommunikations- och handelsdepartementen samt styrelsen för statens provningsanstalt vardera en ledamot. Sveriges industriförbund tillsätter 4 ledamöter samt ingenjörsvetenskapsakademien, svenska teknologföreningen och jernkontoret var för sig högst 2 ledamöter. Vidare må envar annan sammanslutning eller institution som på inbjudan anslutit sig till kommissionen utse 1 eller om kommissionen så medgiver 2 ledamöter. Kommissionen kan därjämte utse ytterligare ledamöter, representerande sådana intressen som anses böra vara företrädda inom kommissionen. Anslutna organisationer och institutioner (dock ej statliga) erlägga för bestridande av kommissionens löpande utgifter ett årligt bidrag, utgående med minst 500 kronor för varje av respektive organisation etc. utsedd ledamot. Kommissionen som har sitt säte i Stockholm sammanträder å tider som ordföranden bestämmer, dock minst två gånger årligen. För fattande av giltigt beslut måste minst 8 ledamöter vara närvarande. Vid fastställande av standard skall, därest de närvarande icke äro om beslutet ense, för dettas giltighet minst hälften av kommissionens samtliga ledamöter hava godkänt förslaget. Mellan sammanträdena handläggas löpande ärenden av ett arbetsutskott. Föredragande i kommissionen och arbetsutskottet är verkställande ledamoten. Kommissionens ledamöter åtnjuta icke någon ersättning för deltagande i kommissionens eller arbetsutskottets sammanträden. För stödjande av kommissionens och till densamma anslutna kommittéers och organisationers standardiseringsverksamhet utgår anslag av statsmedel, för budgetåret 1937/1938 med 55 000 kronor. Som villkor för bidragets åtnjutande gäller, att från enskilt håll till verksamhetens befrämjande lämnats bidrag i penningar, utfört arbete eller annan antaglig form eller ock utfästelser om dylikt bidrag till belopp eller värde, motsvarande sammanlagt minst 150 procent av statsanslaget, minskat med ett belopp av högst 3 500 kronor, motsvarande avgifter till vissa internationella standardiseringsorganisationer. Statsanslagets fördelning mellan kommissionen och de olika kommittéerna respektive organisationerna sker genom kommissionen. Det torde vara tydligt, att de metoder som användas inom den industriella standardiseringen icke utan vidare kunna tillämpas i fråga om standardisering av trädgårds- eller andra lantmannaprodukter. Medan det vid industriella standardiseringsspörsmål i främsta rummet är fråga om att genom enhetlig reglering av produktionen förbilliga densamma, kommer standardiseringen på jordbrukets och trädgårdsnäringens område i övervägande grad att innebära klassificering och sortering av produkterna. Med avseende å de a l l m ä n n a g r u n d e r som borde gälla för standardisering av lantmannaprodukter anförde utredningsmännen i sitt betänkande bl. a. följande.

107 Standardiseringens huvudändamål skulle vara att befrämja produkternas avsättning genom sådana anstalter i avseende å produktionen och produkternas saluförande att dessa i fråga om kvalitet, sortering, behandling och förpackning uppfyllde marknadens krav. Ett förverkligande av angivna syfte förutsatte först och främst grundliga undersökningar av de marknader, å vilka avsättning för produkterna söktes. Sålunda erfordrades bland annat klarhet om i vilken utsträckning olika slag av produkter efterfrågades samt vilka sorter och kvaliteter konsumtionen mest uppskattade, därvid även lokala skiljaktigheter borde uppmärksammas. Av vikt vore även att förekommande konkurrensförhållanden ingående studerades för utrönande av lämpliga medel till stärkande av de svenska produkternas ställning. Undersökning vore vidare behövlig rörande den egna produktionens förutsättningar och möjligheter i avseende å sådana standardiseringsåtgärders vidtagande som befunnes ur marknadssynpunkt behövliga och ändamålsenliga. Även i detta fall borde uppmärksamhet fästas vid förekommande lokala skiljaktigheter. Av betydelse för standardiseringsarbetet, särskilt dess tekniska sida, vore jämväl ett studium av andra länders standardiseringsåtgärder på ifrågavarande område. Sedan erforderliga förberedande undersökningar i antydda och andra hänseenden av betydelse för standardiseringsarbetet verkställts, mötte som nästa uppgift att utarbeta efter marknadens och produktionens förhållanden lämpade standardnormer. Ifrågavarande normer borde avse de olika för standardisering ifrågakommande varuslagens kvalitet, beträffande vilken höga krav genomgående måste uppställas, samt i tillämpliga fall deras sortering eller klassificering ävensom förpackning och emballering. Av stor betydelse vore att normerna gjordes så enkla och ekonomiskt så litet krävande som möjligt, då tillämpningen av desamma därigenom givetvis underlättades. Standard borde fastställas endast för produkter som vore föremål för mera omfattande förbrukning och av vilka större mängder av enhetlig beskaffenhet kunde saluföras. Standardiserad produkt måste vara av bestämd, till sina egenskaper oföränderlig typ. Härvid syftades på de egenskaper som vore konstituerande för varans kvalitet, klass, sortering o. s. v. vid dess marknadsförande men givetvis icke på varans kondition, vilken ju kunde undergå förändringar, särskilt om längre tid förflöte innan varan nådde konsumenten. För att standardvaran skulle igenkännas av köparna samt erhålla det företräde å marknaden vartill dess kvalitet m. m. borde berättiga densamma, erfordrades jämväl att varan eller dess emballage åsattes standardbeteckning (kvalitetsmärke) enligt särskilt fastställt och för allmänheten kungjort system. Huru ifrågavarande system lämpligen borde vara beskaffat finge närmare prövas i samband med standardiseringsarbetet. Olika metoder vore här tänkbara såsom t. ex. märkning med beteckningen S. S. (svensk standard) eller ett s. k. nationalmärke av det slag som användes i England eller ock individuella märken för olika varuslag. Märkningen borde naturligtvis dessutom avse varans benämning samt standardklass eller sortering, där olika sådana fastställts, varjämte olika andra uppgifter för vissa varuslag kunde tänkas lämpliga såsom exempelvis namn och adress å producenten, varans packningsdatum, varukvantiteten i viss förpackning m. m. Fastställda standardmärken eller -beteckningar borde vara lagligt skyddade samt missbruk av desamma belagda med straff. Till missbruks förekommande erfordrades jämväl att effektiv kontroll utövades över att beträffande märkningen utfärdade bestämmelser efterlevdes. Utarbetandet av normer samt ordnandet av standardvarornas märkning och erforderlig kontroll i avseende å denna borde ske under intim samverkan mellan de olika intressentgrupper som närmast berördes av standardiseringen. Standardreglernas bestämmande måste för varje ifrågakommande varuslag föregås icke blott av grundlig utredning beträffande olika på frågan inverkande faktorer utan även av praktisk prövning av reglerna, vilken måste vara så omfattande och långvarig att

108 fullt tillförlitliga slutsatser beträffande reglernas lämplighet kunde byggas på densamma. Framhållas kunde även vikten av att standardiseringsproceduren icke forcerades utan bedreves med varsamhet och försiktighet. Ett brådstörtande av saken skulle nämligen kunna leda till bakslag, som kunde vålla hela standardiseringsarbetet svårbotlig skada. För standardiseringssyftets förverkligande vore emellertid ej mycket vunnet genom utarbetande av regler och bestämmelser å området utan avgörande vore här tydligen, i vad mån dessa kunde bringas i allmän tillämpning. Om lämpligaste vägen att uppnå detta mål kunde naturligen olika meningar råda men så tillvida syntes saken ligga klar, att tvångsmedel i stort sett icke borde tillgripas. De produktions- och avsättningsförhållanden som skulle beröras av standardiseringen vore alltför skiftande och komplicerade för att en reglering i standardiseringshänseende genom generella föreskrifter skulle kunna ske. Standardiseringens genomförande måste bli beroende av de ekonomiska fördelar densamma kunde bereda de berörda intressentgrupperna, främst producenterna, och där dylika fördelar stode inom räckhåll vore grundförutsättningen för arbetets framgång given. Att sedan åstadkomma normernas praktiska tillämpning bleve enligt utredningsmännens uppfattning i huvudsak en fråga om upplysning och organisation. Denna upplysnings- och organisationsverksamhet, vilken alltså skulle fylla den för standardiseringssyftets uppnående grundläggande uppgiften att övertyga främst producenterna om standardiseringens inneboende fördelar, att meddela anvisningar beträffande dess genomförande och att skapa organisatoriska förutsättningar för standardiseringens allmänna utbredning, syntes det väsentligen böra tillkomma odlarnas egna organisationer att ombesörja. Samtliga över betänkandet hörda myndigheter och sammanslutningar anslöto sig i stort sett till utredningsmännens synpunkter på ifrågavarande spörsmål. Vissa myndigheter och sammanslutningar ansågo sig böra mana till försiktighet i verksamheten på förevarande område. Lantbruksstyrelsen framhöll vikten av att vid standardiseringen tillbörlig hänsyn toges till sådana omständigheter som växlande smakriktningar, personliga vanor, traditioner m. m. En alltför långt driven förenkling kunde enligt styrelsens åsikt leda till en försämring av produktionens anpassningsförmåga efter förändringar i efterfrågan och därför verka i motsatt riktning mot vad som åsyftats. Styrelsen förutsatte att varje form av standardisering komme att föregås av noggranna marknadsundersökningar och endast genomfördes då behovet av större enhetlighet otvetydigt framginge av undersökningarna. Lantbruksakademien underströk betydelsen av att verksamheten handhades med sådan omsikt att icke de fastställda standardnormerna i vissa fall bibehölles oförändrade även sedan produktionsförhållandena möjliggjort en kvalitetsförbättring hos varan. Frukt- och trädgårdsutredningen anser sig för trädgårdsprodukternas vidkommande kunna i huvudsak instämma i vad utredningsmännen anfört rörande de allmänna principer som böra tillämpas vid standardiseringens genomförande. Det synes utredningen varken erforderligt eller lämpligt att på detta stadium uppdraga några närmare riktlinjer för arbetets bedrivande. Utredningen vill emellertid betona angelägenheten av att standardiseringen föregås av noggranna marknadsundersökningar och att normer fastställas uteslutande för varor, beträffande vilka ej endast behovet av större enhet-

109 lighet blivit till fullo ådagalagt utan även utsikterna för reglernas tillämpning i praktiken befunnits goda. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att standardiseringskommissionen enligt sin arbetsordning äger för industrivaror fastställa »provisoriska standard» eller medgiva att förslag till standard publiceras med kommissionens rekommendation till praktisk användning. Enligt utredningens mening bör i fråga om trädgårdsprodukter nämnda förfarande komma till användning i fall då tveksamhet råder om möjligheten att inom en ej alltför avlägsen framtid bringa reglerna i mera allmän tillämpning. I likhet med utredningsmännen anser frukt- och trädgårdsutredningen det böra stå öppet för envar att begagna sig av utarbetade normer. Detta bör även gälla de beteckningar och märken som äro avsedda att känneteckna olika sorter, kvalitets- och storleksklasser m. m. Att införa något särskilt skydd för eller straff till förekommande av missbruk av dylika sort- och gradbeteckningar synes ej böra komma i fråga. Enligt utredningens mening skulle en sådan åtgärd lätt kunna komma att motverka standardiseringens syfte. Reglernas strikta tillämpning torde i stället böra främjas genom en målmedveten propaganda- och upplysningsverksamhet. Sedan reglerna nått en mera allmän spridning torde de för övrigt komma i åtnjutande av det civila rättsskydd som enligt rättsordningen tillkommer handelsbruk och andra sedvänjor på handelns område. Ett uppsåtligt missbruk av bestämmelserna synes kunna medföra ansvar för bedrägeri eller annan oredlighet eller påföljd jämlikt lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Såsom utredningsmännen i sitt betänkande framhållit är för standardiseringens förverkligande endast en del vunnet genom utarbetande av regler och bestämmelser på området. Det viktigaste är självfallet att bestämmelserna bringas i tillämpning. I sådant syfte bör införandet av ett särskilt reklamsmärke (nationalmärke) för standardiserade varor tagas i övervägande. Det torde vara klart att om ett sådant märke fastställes det ej kan överlämnas åt vem som helst att fritt begagna detsamma. Vilka bestämmelser som härutinnan böra gälla är en fråga som liksom själva märkningsförfarandet får närmare övervägas i samband med standardiseringens praktiska genomförande. En acceptabel lösning skulle måhända vinnas därigenom att märket inregistrerades på någon trädgårdsodlarnas centralorganisation, på vilken det sedan skulle ankomma att meddela auktorisation för dess begagnande samt öva kontroll över att meddelade tillstånd icke missbrukades. För standardiseringssträvandenas framgång är i övrigt av stor betydelse att en effektiv och ändamålsenligt inriktad propaganda- och upplysningsverksamhet bedrives för att bibringa producenterna insikt om standardiseringens inneboende fördelar. Denna verksamhet synes böra handhavas av odlarnas egna organisationer. Betydelsefullt är även att standardiseringen från det allmännas sida på allt sätt uppmuntras och stödjes. I sådant hänseende vill utredningen förorda att fastställda standardiseringsbestämmelser skola lända till efterrättelse vid fullgörande av leveranser jämlikt stadgandena i gällande upphandlings för ordning.

110 Sedan standardiseringen mera allmänt blivit genomförd bör enligt utredningens mening kunna ifrågakomma att jämväl andra särskilda förmåner tillerkännas de standardiserade produkterna. Så kan t. ex. tänkas införande av vissa standardfrakter. Vad därefter angår s t a n d a r d i s e r i n g s v e r k s a m h e t e n s org a n i s a t i o n föreslogo utredningsmännen i sitt betänkande, att det arbete som vore förenat med normers fastställande och härför behövliga undersökningar och utredningar borde utföras av producenternas olika facksammanslutningar i den mån för uppgiften lämpliga sådana vore för handen eller upprättades, samtidigt som det borde överlämnas åt Sveriges standardiseringskommission att leda, fördela, övervaka och sammanhålla arbetet samt vid detsamma tillhandagå med råd, upplysningar och medverkan i andra hänseenden. Sålunda syntes standardiseringsarbetet exempelvis för frukt och bär närmast böra omhänderhavas av pomologiska föreningen, för rotfrukter och grönsaker av samma förening eller annan riksorganisation av trädgårdsodlare. Arbetet borde avse icke blott ifrågakommande produkters standardisering utan jämväl i tillämpliga fall produkternas förpackning och emballering samt såvitt möjligt deras distribution och allmänna marknadsförande. Vidare skulle den för normernas omsättning i det praktiska livet erforderliga upplysnings-, instruktions- och organisationsverksamheten i huvudsak åvila organisationerna. För organisationernas arbete med utarbetande av normer föreslogs statsbidrag skola utgå med intill hälften av den sammanlagda kostnaden. Utredningsmännen förordade därjämte att organisationerna efter prövning i varje särskilt fall skulle erhålla statsbidrag till sådan upplysnings- och organisationsverksamhet, som stode i samband med standardiseringens genomförande. Som förut nämnts förutsatte utredningsmännen att det centrala handhavandet av standardiseringsarbetet skulle överlämnas till Sveriges standardiseringskommission, vilken jämväl skulle hava att pröva och fastställa utarbetade förslag till standard. För övertagandet av dessa arbetsuppgifter borde kommissionen utbyggas bl. a. därutinnan att en särskild teknisk avdelning komme till stånd med uppgift att biträda kommissionen vid handläggningen av standardiseringsfrågor berörande jordbruket och trädgårdsodlingen. Denna avdelning skulle bl. a. ha till åliggande att tillhandagå kommissionen med erforderliga utredningar i samband med prövningen av från olika organisationer inlämnade förslag till standard, att hålla kommissionen underrättad om standardiseringsarbetet inom organisationerna samt medverka vid sagda arbetes allmänna ledning, fördelning och övervakande, att representera kommissionen inom de kommittéer, utskott eller dylikt, som av skilda organisationer tillsattes för standardiseringsarbetet, att i mån av behov ställa hos kommissionen tillgängligt upplysningsmaterial till organisationernas förfogande, att medverka vid dessas standardiseringsutredningar och lämna de råd och anvisningar i avseende å arbetet som kunde befinnas behövliga samt att undersöka och följa de förhållanden inom organisationerna som vore av betydelse för utdelningen av statsbidrag till desamma. Kommissionens utbyggande på sätt ovan antytts beräknades medföra en årlig

Ill i ökning av kommissionens utgiftsstat med 14 000 kronor. Av detta belopp ; beräknades 2 000 kronor kunna täckas genom medlemsavgifter från organisa[ tionerna. Till bestridande av återstoden, 12 000 kronor, föreslogs statsanslag | skola utgå. Utredningsmännens förslag att den centrala ledningen av standardiseringsarbetet skulle anförtros åt Sveriges standardiseringskommission vann stöd i de över förslaget avgivna yttrandena. Kommissionen själv förklarade sig beredd att medverka till att bland kommissionens arbetsuppgifter inordnades jämväl handläggningen av frågor rörande standardisering av jordbruks- och trädgårdsprodukter i vad egentliga standardiseringsåtgärder anginge. Däremot ansåge sig kommissionen icke böra taga någon befattning med åtgärder till främjande av produkternas avsättning o. dyl. Kommissionen ansåge att vissa fördelar stode att vinna genom att även ifrågavarande art av standardisering organisatoriskt anknötes till kommissionen. Det nya standardiseringsarbetet skulle således direkt kunna draga nytta av de erfarenheter som kommissionen och dess organ samlat under årens lopp. Likaledes skulle enhetliga principer kunna bibehållas och utvecklas inom hela standardiseringsområdet. Vidare vore det tydligt att även om standardiseringen på jordbrukets och trädgårdsnäringens område organiserades fristående ett nära samarbete med kommissionen i allt fall måste etableras. Såsom exempel härpå anförde kommissionen att en lösning av emballagefrågan krävde ett samgående med de industriella tillverkarna för gemensamma överläggningar om typer, material, dimensioner o. dyl. Då enbart materialfrågan måste beröra delar av textilindustrien, träindustrien samt järn- och verkstadsindustrierna, insåges huru bred front förhandlingarna komme att upptaga och huru viktigt det vore att det hela sammanhölles inom ramen av enhetliga principer. Ett från organisatorisk synpunkt mycket betydelsefullt moment vore slutligen upprätthållandet av intim kontakt med det internationella samarbetet på standardiseringsområdet. Inom de flesta länder löpte de olika standardiseringsorganisationerna samman i en nationell överledning som utåt representerade landets standardiseringsarbete och vore centralen för bl. a. all in- och utgående korrespondens i standardiseringsfrågor. För Sveriges vidkommande ombesörjdes denna nationella representationsuppgift av kommissionen. En ändring som innebure uppdelning av representationen på flera centralorganisationer skulle säkerligen vara till nackdel för upprätthållandet av förbindelserna med utlandets standardiseringsorganisationer. Standardiseringskommissionens åsikt i frågan delades av flertalet över förslaget hörda myndigheter och sammanslutningar. Flera hushållningssällskap påyrkade emellertid att ett särskilt centralt organ för standardiseringen av lantmannaprodukter skulle inrättas. Även lantbruksstyrelsen fann vissa skäl tala för en sådan anordning. Med hänsyn till frågans delvis mindre fullständigt utredda skick fann sig styrelsen dock icke böra taga ställning till densamma. Efter omprövning av samtliga de faktorer som inverka på förevarande spörsmåls bedömande anser sig frukt- och trädgårdsutredningen — såvitt angår frukt och trädgårdsprodukter — böra förorda utredningsmännens förslag, det-

112 ta så mycket mera som det för närvarande är ovisst om och när en centralt ledd standardiseringsverksamhet på jordbrukets område kan komma till stånd och det ej torde böra ifrågakomma att upprätta ett särskilt centralorgan för standardiseringen av enbart trädgårdsalster. Emellertid synes standardiseringskommissionens befattning med hithörande standardiseringsfrågor i huvudsak böra inskränkas till att såsom fallet är på det industriella standardiseringsområdet för fastställande av standard kontrollera att prövningen av det grundläggande förslag, varur standarden framgår, är fullständig och ovedersäglig. Några andra principfrågor än sådana som på ett eller annat sätt röra standardens tillkomst böra enligt utredningens mening icke göras till föremål för kommissionens bedömande. Vidkommande frågan huru standardiseringsverksamheten lämpligen bör inordnas under standardiseringskommissionen, anser sig utredningen böra föreslå att det förberedande arbetet med normers utarbetande och härför erforderliga undersökningar förlägges till en särskild kommitté, vari samtliga de intressen som beröras av standardiseringen äro representerade. Med hänsyn till den mera formella befattning som kommissionen förutsattes skola taga med ifrågavarande verksamhet är det av synnerlig vikt att berörda kommitté gives en så allsidig sammansättning som möjligt. Utredningen vill för sin del förorda, att i kommittén inträda såsom representanter för producenterna tio ledamöter, av vilka Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund utse tre och riksförbundet svensk frukt två ledamöter samt Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund, Sveriges pomologiska förening, svenska trädskoleägareföreningen, skånska plantskoleförbundet och Sveriges konservindustriförbund var för sig en ledamot, såsom representanter för handeln fyra ledamöter, av vilka Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet och konsumtionsföreningen i Stockholm med omnejd vardera utser en ledamot, samt två ledamöter för konsumentintressena, förslagsvis utsedda av Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Stockholms allmänna restaurant aktiebolag. Dessutom synes lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut vardera böra utse en ledamot. För uppehållande av kontakten med standardiseringskommissionen bör denna slutligen genom en ledamot vara representerad i kommittén. Antalet ledamöter i kommittén skulle enligt den sålunda skisserade planen komma att uppgå till 20. Med hänsyn till de skiftande arbetsuppgifter som skulle tillkomma kommittén synes denna lämpligen böra arbeta på subkommittéer. Då enligt utredningens förslag standardiseringskommissionens uppgift i avseende å standardiseringen av trädgårdsprodukter i huvudsak skulle bliva att hava kontroll över att förslag till standard, innan de slutligen fastställas, blivit så allsidigt som möjligt övervägda och sovrade, synas endast smärre förändringar i kommissionens organisation, stadgar etc. betingade av berörda utvidgning av kommissionens verksamhet. För beredande av utrymme åt trädgårdsodlingens intressen bör antalet ledamöter i kommissionen utökas. En ledamot bör utses av chefen för jordbruksdepartementet. Vidare böra länt-

113 bruksstyrelsen och trädgårdsnäringens standardiseringskommitté utse vardera en ledamot. Därest någon ytterligare utökning av representationen skulle j befinnas erforderlig äger kommissionen enligt stadgarna taga initiativ härtill. 1 avseende å besluts fattande böra sådana bestämmelser stadgas, att säkerhet vinnes för att frågor om fastställande av standard eller andra angelägenheter som beröra trädgårdsnäringen icke avgöras utan att den inom kommissionen representerade sakkunskapen å vederbörande område är i tillfälle att medverka. I fråga om sammansättningen av kommissionens arbetsutskott synes den ändringen böra vidtagas, att de av kommissionen utsedda ledamöterna utökas med en representant för trädgårdsodlingen. Beträffande de ändringar i standardiseringskommissionens stadgar och arbetsordning, som skulle bli en följd av den nu ifrågasatta utvidgningen av dess organisation och arbetsuppgifter, torde detaljerat förslag ej här behöva framläggas. Utredningen förutsätter att kommissionen vid ett realiserande av utvidgningen själv föranstaltar om ifrågavarande omarbetning med tillbörligt beaktande av trädgårdsnäringens intressen. Det återstår att avgöra till vilka belopp k o s t n a d e r n a f ö r i f r å g a varande standardiseringsverksamhet kunna tänkas komm a att uppgå och på vad sätt de skola bestridas. Vad då först angår de arbetsuppgifter som i det föregående tillagts standardiseringskommissionen synas dessa, såvitt nu kan bedömas, icke föranleda ökade utgifter för lokaler eller personal. Utredningen utgår därvid ifrån, att det tekniska arbete, för vars utförande utredningsmännen föreslogo att en särskild teknisk avdelning inom kommissionens kansli skulle inrättas, förlägges till ovan omförmälda kommitté. En sådan anordning torde å andra sidan nödvändiggöra att kommittén anställer en avlönad, i frågor rörande trädgårdsnäringen erfaren sekreterare eller verkställande ledamot. Ehuru denna befattning åtminstone till en början synes kunna innehavas vid sidan av annan tjänst, bör arvodet för densamma ej sättas alltför lågt. Utredningen har för sin del räknat med ett belopp av 2 500 kronor. Kommitténs kostnader för skrivhjälp, lokaler, telefon, trycksaker, skrivmaterialier och övriga expenser torde kunna uppskattas till likaledes 2 500 kronor. Lägges härtill 500 kronor, utgörande kommitténs bidrag j till standardiseringskommissionens löpande utgifter, är man uppe i ett samI manlagt belopp av 5 500 kronor. Härtill komma kostnader för subkommit[ teer, marknadsundersökningar, sammanträden etc. Storleken av dessa kostI nåder kan för närvarande ej exakt beräknas, men torde med all sannolikhet ej komma att understiga sistnämnda summa. I fråga om kostnadernas bestridande synes den principen böra gälla, att vederbörande organisationer tillskjuta hälften i form av penningbidrag, utfört arbete eller annan antaglig form, medan återstoden täckes genom statsanslag. Samma fördelningsgrund föreslogs av utredningsmännen för standardisering av lantmannaprodukter skola gälla i avseende å de beräknade kostnaderna för jordbruksstandardiseringen. För industriens vidkommande tillämpas däremot en något avvikande princip, nämligen den att bidrag från enskilt håll skall lämnas motsvarande minst 150 procent av det för standardiseringsarbetet utgående statsbidraget. 8—387133.

114 Att utredningen anser sig böra förorda ett något frikostigare understöd till standardiseringen på trädgårdsnäringens område äger sin grund i det förut påtalade förhållandet att trädgårdsodlarnas organisationer i allmänhet äro ekonomiskt svaga och för närvarande representera endast ett mindretal av odlarna. Enligt de riktlinjer för standardiseringens genomförande som i det föregående skisserats skulle den för standardnormernas omsättning i praktiken erforderliga upplysnings- och instruktionsverksamheten i huvudsak komma att åvila trädgårdsodlarnas organisationer. Det torde vara klart att denna arbetsuppgift kan komma att ställa stora krav på organisationernas ekonomi. I betraktande härav och med hänsyn till standardiseringens stora betydelse icke blott för producenterna utan även för handeln och konsumenterna anser utredningen att statsbidrag bör kunna medgivas även för täckande av kostnader som äro förenade med dylik verksamhet. Att på nuvarande stadium verkställa en uppskattning av förberörda kostnader torde ej vara möjligt. Därest utredningens i annat sammanhang framförda förslag om anvisande av ett allmänt anslag till propaganda- och upplysningsverksamhet på trädgårdsnäringens område vinner statsmakternas bifall, synes någon särskild medelsanvisning för ändamålet ej erforderlig (jfr s. 213 och 214). Med hänvisning till vad i det föregående anförts vill utredningen — under förutsättning att Sveriges standardiseringskommission övertager de arbetsuppgifter i avseende å standardiseringen av trädgårdsprodukter och vidtager de utvidgningar och ändringar i kommissionens organisation m. m., som i det föregående förutsatts — föreslå att ett anslag av 5 500 kronor för budgetåret 1938/1939 beviljas för standardiseringsverksamheten å trädgårdsnäringens område.

115 KAP. 6.

Partihandeln med trädgårdsprodukter. Såsom utredningen tidigare framhållit torde det för ett bättre tillvaratagande av den inhemska produktionen av trädgårdsalster bliva nödvändigt att åtgärder vidtagas för att förefintliga avsättningsmöjligheter rationellare utnyttjas. Detta gäller särskilt i avseende å handeln med trädgårdsprodukter. Den starka utveckling trädgårdsnäringen under de senaste decennierna undergått har självfallet medfört stora förändringar jämväl i fråga om handeln med trädgårdsprodukter och kraven på en ändamålsenlig organisation av denna handel hava därmed gjort sig alltmera gällande. Så länge produktionen i allmänhet kunde vinna avsättning på den lokala marknaden och någon egentlig partihandel icke förekom, förefanns icke behov av någon från produktionen fristående handelsorganisation. Odlaren själv eller ombud för honom saluförde i allmänhet varorna å närmaste avsättningsort, å torgen eller genom de lokala detalj affärerna. I och med att produktionen inom vissa områden med för trädgårdsodling särskilt gynnsamma produktionsbetingelser stegrats utöver det lokala behovet ha odlarna inom dessa områden emellertid nödgats för avsättningen av sina produkter uppsöka allt avlägsnare marknader. Till följd härav och på grund av den allmänna utvecklingen av handelsformerna har en ganska betydande partihandel med ifrågavarande produkter uppstått. Till övervägande del handhaves denna av odlarna själva, men med den ökade omsättningen har frånvaron av en ordnad distribution gjort sig kännbar. Varuförflyttningen har ofta skett planlöst och utan hänsynstagande till de lokala odlarintressena. Det har ej sällan förekommit att en marknad tillförts i förhållande till konsumtionsbehovet onormalt stora kvantiteter av visst varuslag, medan andra konsumtionsorter lidit brist därå. De enskilda odlarna ha svårt att uppehålla den kontakt med de olika marknaderna som är en nödvändig förutsättning för att handeln skall fylla sin uppgift att verka utjämnande mellan över- och underskottsområden. Under senare år har dock varuförmedlingen mellan olika orter i viss omfattning omhändertagits av särskilda grossister. Därjämte florerar emellertid en ej obetydlig kringföringshandel med trädgårdsprodukter. Uppköpare resa omkring i överskottsområdena och övertaga till låga priser vad odlarna ej kunna finna avsättning för å den lokala marknaden. Det torde vara ett känt faktum att denna kringföringshandel

116 i stort sett varit till övervägande skada för odlarna. Utredningen återkommer härtill i annat sammanhang. Uppenbarligen föreligga stora svårigheter att få handeln med ifrågavarande produkter ordnad på ett sätt som tillgodoser såväl odlarnas önskemål om att vinna full avsättning för produktionen som deras anspråk på att erhålla skäliga priser för produkterna. Erinras må, att det här i allmänhet rör sig om varor som till följd av sin ringa hållbarhet måste avsättas under en mycket kort tidrymd, ofta blott några dagar. Därtill kommer att produktionen är i hög grad ojämn, beroende på växlingar i väderlek och bärgningsförhållanden. Produkter som det ena året utmogna under en viss tidsperiod måste kanske påföljande år skördas under en helt annan tidsperiod; en och samma marknad tillföres m å h ä n d a en vecka dubbelt så stor varukvantitet som under föregående vecka o. s. v. Omständigheter av denna art göra det synnerligen vanskligt att på förhand verkställa de kalkyler angående marknadsläget som inom varje näringsgren måste vara av särskilt stor betydelse för genomförandet av ett effektivt försäljningssystem. Ytterligare bör framhållas att all ordnad partiförsäljning förutsätter standardiserad sortering och förpackning av olika slags varor. Så länge trädgårdsprodukterna tillföras marknaden, blandade om varandra i olikartade, ofta föga lämpliga, emballage och utan sortering är en rationell partihandel omöjlig. Till avhjälpande av förefintliga brister härutinnan har utredningen i en föregående avdelning framlagt vissa förslag till åstadkommande av enhetliga sorteringsoch förpackningsregler. Därest de förhoppningar som utredningen ansett sig kunna knyta till dessa förslag bliva uppfyllda, är otvivelaktigt mycket vunnet även i fråga om partihandeln. Utredningen har emellertid framhållit att standardiseringsarbetets framgång i hög grad är beroende på att handeln ledes in i sådana banor att standardiseringens inneboende fördelar komma till sin fulla rätt. Utredningens närmaste uppgift blir nu att undersöka vilka åtgärder som utöver det egentliga standardiseringsarbetet erfordras för att handeln med ifrågakomna produkter ur odlarnas synpunkt skall nå större effektivitet. Utredningen kommer därvid att i första hand taga sikte på partihandeln. Innan utredningen ingår på nämnda spörsmål torde det vara lämpligt att lämna en kort redogörelse för, hur partihandeln med trädgårdsprodukter i vissa andra länder är organiserad. Partihandeln med trädgårdsprodukter i Danmark handhaves i stor utsträckning av odlarna själva. Sålunda ha odlarna å Fyen och Jylland sammanslutit sig till Andels-Salgsforeninger, vilka h a till ändamål att försälja medlemmarnas produkter och bedriva annan därmed sammanhängande verksamhet såsom konservtillverkning, vinberedning m. m. Medlemmarna äro förpliktade att leverera och sälja hela sin produktion till och genom föreningarna. S. k. leveransplikt föreligger alltså. Därigenom vinner föreningen garanti för erforderlig tillgång på de varuslag föreningen behöver för att regelmässigt kunna tillgodose sina kunder. Vidare undvikes, att odlarna först själva försälja sina kvalitetsprodukter till bästa möjliga priser och sedan överlåta åt föreningen att taga hand om de mindre goda varorna.

117 Den första Salgsforeningen bildades år 1929 i Odense och uppnådde redan första året en omsättning av 900 000 kronor. Under årens lopp har föreningens omsättning visat en kraftig stegring och beräknades för år 1937 k o m m a upp till 5 miljoner kronor. Medlemsantalet utgjorde 1936 700. Utoim Odenseföreningen finnas numera åtta liknande Salgsforeninger i Danm a r k med säte i Aarhus, Kolding, Esbjaerg, Hjorring, Horsens, Randers, Aalborg och Thistad. Av föreningarna är Odenseföreningen den största och föreningen i Aarhus den näst största. Sistnämnda förening hade år 1936 400 medlemmar och en omsättning av 2 1ji miljoner kronor. De lokala föreningarna äro sammanslutna i en gemensam organisation, De samvirkende danske Andels-Salgsforeninger for Gartneri og Havebrug. Till Salgsforeningerne levererade varor försäljas å auktioner, som regelbundet hållas å respektive produktionsorter. Inga varor säljas under hand. Enstaka undantag härifrån kan dock göras, varvid köparen måste erlägga ett extrapris av minst 20 procent av senast uppnådda auktionspris. Dylika extrapris tillfalla föreningen och användas för reklamändamål. Endast varor som äro sorterade och förpackade enligt fastställda regler få utbjudas å auktionerna. Osorterade produkter sorteras och förpackas före försäljningen genom föreningens försorg. För arbetet härmed och för emballage få odlarna till föreningen erlägga en viss fastställd avgift. Sortering och förpackning kontrolleras av särskilda inspektörer. Uppstår tvist om ett varupartis kvalitet etc. avgöres denna av en särskild skiljenämnd. Reklamationer skola göras senast en timme efter försäljningen och i varje fall innan varan lämnat auktionsplatsen. Till bestridande av kostnaderna för föreningarnas verksamhet uppbära föreningarna viss provision å de priser som uppnås vid auktionerna. I Odense har sådan provision utgått med 8 procent. Då emellertid odlarna i vinst på rörelsen erhållit 2 å 3 procent av omsättningen har försäljningskostnaden i verkligheten uppgått till endast 5 å 6 procent. I Köpenhamn äger den huvudsakliga handeln med inhemska trädgårdsalster rum å ett särskilt partihandelstorg, Kobenhavns Gronttorv. Detta torg, som för närvarande är beläget nära stadens centrum men skall förflyttas till dess utkant, har en areal av 25 000 kvm. I samband med förflyttningen kommer torgets areal att utökas till 65 000 kvm. Enligt Torveorden står det var och en fritt att efter överenskommelse med producenterna köpa hur stora eller små partier som helst. Torgets karaktär av engrostorg uppehälles därigenom att handeln endast får försiggå en kort tid om morgnarna. Försäljningen av frukt och grönsaker börjar på sommaren kl. 6, på våren och hösten kl. 7 samt på vintern kl. 7*30. Avdelningen för blommor öppnas under vintermånaderna kl. 8 och under övriga delar av året kl. 7. Efter kl. 9 får ingen handel å torget äga rum. Inkörning å torget får ej ske tidigare än en timme före försäljningstidens början och senast Vi timme efter försäljningstidens slut skola alla varor och allt vad säljaren medfört vara borttaget. Genom Torveadministrationens försorg insamlas varje dag uppgifter rörande salubjudna kvantiteter och uppnådda partipri-

118 ser. Med ledning av dessa uppgifter fastställer en särskild noteringskommitté veckonoteringar för olika varuslag, vilka sedan offentliggöras av magistraten. Såsom komplement till torghandeln förekommer jämväl i Köpenhamn frukt- och grönsaksauktioner. Dessa hållas av en enskild person under magistratens tillsyn. Någon leveransplikt föreligger icke utan vilken odlare som helst har rätt att begagna sig av auktionerna för försäljning av sina produkter. I övrigt gälla beträffande dessa auktioner i huvudsak samma bestämmelser som för Salgsforeningernes auktioner. I Norge sammanslöto sig odlare från hela landet år 1930 till en försäljningsförening, Gartnernes og Hagebrukernes Salgslag (G. H. S.), vilken har till uppgift att omsätta medlemmarnas egna produkter på det sätt och i den utsträckning föreningen finner lämpligt. Som medlemmar kunna antagas enskilda odlare och odlarsammanslutningar. Medlemsantalet utgjorde den 1 maj 1936 676, därav 21 sammanslutningar och salgslag. Leveransplikt föreligger i viss omfattning. Sålunda skall all försäljning av medlemmarnas produkter till återförsäljare eller förädlingsföretag i Oslo och angränsande kommuner (Åker och Baerum) ske genom G. H. S. Styrelsen äger dock medgiva undantag härifrån. G. H. S. innehar i Oslo en auktionshall, Gartnerhallen, där försäljning äger rum i huvudsak enligt det danska systemet. En betydande olikhet förefinnes dock i det att G. H. S. även förmedlar försäljning åt icke medlemmar. Auktionsprovisionen är för medlemmar med »full leveringsplikt» fastställd till 7—10 %> allt efter årstiden och varans slag. »Full leveringsplikt» anses föreligga då en odlare under tiden Via— 3 7 7 försäljer minst 90 °/o av sin produktion genom föreningen. För icke medlemmar och medlemmar med lägre »leveringsplikt» utgår en högre provisionssats under nyssnämnda tid. Endast varor som äro sorterade, packade och märkta enligt gällande standardregler eller av G. H. S. utfärdade bestämmelser mottagas till försäljning. Odlarna förpacka och sortera i stor utsträckning själva men kunna, om de så önska, leverera produkterna till särskilda packningscentraler. Personer som genomgått en särskild kurs kunna erhålla auktorisation som packare. För kontroll av packning och sortering av frukt har staten anställt fyra kontrollörer. G. H. S. totala försäljning motsvarar för närvarande cirka 1 1U miljoner kronor per år, varav ungefär Vs säljes på auktionerna i Oslo och återstoden under hand. Omsättningen uppgives vara stadd i stegring och beräknas inom den närmaste framtiden komma att uppgå till 2 miljoner kronor. Till jämförelse kan nämnas att omsättningen å Oslo partihandelstorg för frukt och grönsaker uppskattas till 10 miljoner kronor per år. Holland är auktionssystemets föregångsland. Nästan alla odlare äro där medlemmar av lokala auktionssammanslutningar, vilka i sin ordning äro förenade i en centralorganisation. Organisationerna äro uppbyggda särskilt med tanke på försäljning till utlandet. De holländska exportörerna inköpa sina exportvaror å auktionerna och utländska köpare äro vid desamma representerade genom agenter eller ombud. Vilken betydelse auktionssystemet fått i Holland framgår bl. a. därav att de senaste årens statliga stöd-

119 åtgärder på trädgårdsnäringens område till väsentlig del anknutits till detta system. Auktionssystemet har även med stor framgång tillämpats i Tyskland. Före år 1934, då nu gällande statliga regleringar trädde i kraft, höllos fruktoch grönsaksauktioner i flera tyska städer (företrädesvis i Hamburg och Bremen). Auktionerna ha dock aldrig i Tyskland kunnat upptaga någon egentlig konkurrens med partihandeln å torg och i hallar. Numera omhänderhaves all partiförsäljning av odlarnas på statlig grund uppbyggda organisationer. Då syftet med de statliga ingripandena i Tyskland icke minst varit att motverka en oskälig prisstegring äro de av mindre intresse i detta sammanhang. Med hänsyn till den betydelse auktionsförsäljningen erhållit för avsättningen av trädgårdsprodukter i åtskilliga länder vill utredningen i det följande lämna en kort redogörelse för det tekniska förfarande som därvid vanligen tillämpas, det s. k. holländska systemet. I allmänhet användes vid auktionerna ett elektriskt ur, försett med en visare och en graderad prisskala. Köparnas platser i auktionslokalen äro numrerade. I närheten av varje plats finnes en elektrisk tryckknapp. I urtavlans mitt finnes en lampa för varje numrerad plats. Samtidigt med att en vara utropas föres urets visare genom elektrisk manövrering till en siffra som ligger något över det pris som för varan kan påräknas. Visaren sättes därefter i rörelse mot lägre pris. När visaren utvisar ett pris som en spekulant önskar betala, har denne blott att trycka på sin tryckknapp, varvid visaren ögonblickligen stannar. Samtidigt tändes den lampa å urtavlan som är försedd med köparens nummer. Den person vars lampa brinner är följaktligen köpare av varan och visarens läge utvisar inköpspriset. Uret är konstruerat så att två eller flera lampor icke kunna tändas samtidigt. Om flera konkurrera vid ungefär samma prisläge, tändes lampan för den köpare vars knapp först nedtryckts. Urets visare rör sig med stor hastighet, cirka 10 sekunder per varv. I fråga om visningen av varorna förekomma olika metoder. I Holland genomlöpes vanligen auktionslokalen av en kanal som delar den i två delar. Å lokalens ena sida har auktionspersonalen sina platser och å den andra köparna. Varorna placeras på båtar som i tur och ordning stakas in i auktionslokalen och stanna vid det elektriska försäljningsuret. När en båts samtliga produkter blivit sålda, stakas den ut genom lokalens motsatta sida, varefter nästa båt kommer in i auktionslokalen o. s. v. En liknande metod tillämpas vid odlarföreningarnas auktioner i Norge och Danmark. Varorna uppställas där på transportvagnar, vilka vid auktionsförrättningen föras genom auktionslokalen och uppvisas vid utropen. Vid auktionerna i Köpenhamn förekommer ingen visning av varorna vid själva auktionsförrättningen. De särskilda varupartierna åsättas i stället nummer vilka utropas i tur och ordning. Före utropen få spekulanterna i en intilliggande lokal besiktiga varorna. Ungefärligen samma förfaringssätt användes på sin tid vid auktionerna i Hamburg. I Norge utropas de olika leverantörernas varor i tur och ordning som de avlämnats. Sålunda säljas en odlares olika kulturer såsom t. ex. tomater, blommor, rädisor o. s. v. efter varandra. Samma system användes till en början även i Danmark (Odense). Man fann emellertid snart att det ur många synpunkter var lämpligare, att alla produkter av ett varuslag först såldes, därefter alla produkter av ett annat varuslag o. s. v. Köparna fingo på så sätt en bättre överblick över utbuden och priserna blevo mera ensartade. Numera söker man i största möjliga ut-

120 sträckning sammanföra alla varor av samma slag och kvalitet till ett enda parti, vilket utropas som ett auktionsnummer. I högsäsongen kan ett sådant parti innehålla ett par tusen lådor tomater eller några hundra lådor meloner eller gurkor. Sedan priset blivit bestämt få köparna själva avgöra hur stor del av partiet de önska. Auktionsförsäljning efter prov har med gott resultat praktiserats i Tyskland. I Köpenhamn förekommer sådan försäljning en gång i månaden. Den ekonomiska samverkan mellan odlare vilken sålunda i stor utsträckning kommit till stånd i grannländerna saknar med vissa undantag motsvarighet i Sverige. Frånsett den för försäljning av frukt år 1934 bildade ekonomiska föreningen riksförbundet svensk frukt samt vissa lokala föreningar för inköp av förnödenheter existerar icke någon kooperativ verksamhet av nämnvärd betydelse inom trädgårdsnäringen. Orsakerna härtill äro flera. De många å olika orter inom landet spridda utövarna av näringen hava ofta med viljan till självständighet och oberoende förenat en mer eller mindre starkt inrotad misstro mot möjligheten att genom ekonomisk samverkan kunna nå påvisbara resultat. Förefintliga motsättningar mellan odlare inom olika landsdelar hava härvidlag jämväl spelat en viss roll. Känslan av de svårigheter, som med hänsyn till varornas ömtåliga beskaffenhet och andra omständigheter onekligen vidlåda en större affärsverksamhet med näringens alster, samt bristen på lämpliga, ekonomiskt skolade affärsledare äro andra faktorer som man måst räkna med. Emellertid har under de senaste åren på grund av den skärpta konkurrens som blivit en följd av ökad odling inom landet och stegrad import av utländska trädgårdsalster samt med hänsyn till i övrigt förändrade villkor för näringens utövande insikten vuxit sig allt starkare om nödvändigheten att genom ekonomisk samverkan söka åstadkomma en ändamålsenlig organisation av handeln med ifrågavarande produkter samt att lösa vissa därmed sammanhängande spörsmål. Vid olika tillfällen har också bland landets trädgårdsodlare diskuterats frågan om bildande i någon form av en riksorganisation för bättre tillvaratagande av näringens möjligheter. Utredningen har såsom i annat sammanhang framhållits funnit en viktig uppgift vara att undersöka möjligheterna för ett bättre ordnande av förhållandena å förevarande område. Den förut lämnade redogörelsen för handelns organisation i vissa a n d r a länder visar att denna till stor del uppbyggts på grundval av ekonomisk samverkan mellan producenterna. Genom sammanförande av odlarna i ekonomiska organisationer har läget för trädgårdsnäringen i dessa länder kunnat avsevärt förbättras utan att andra samhällsgrupper därigenom tillfogats men. Det finnes ingen anledning antaga annat än att denna linje skulle vara framkomlig även i vårt land. Erfarenheterna från jordbrukarnas föreningsrörelse, vilken under de senare åren vunnit stor spridning och kommit att få avgörande betydelse för framställningen och distributionen av lantbrukets produkter, utvisar också att betydande resultat kunnat ernås genom ett ekonomiskt samgående. Det torde allmänt erkännas att jordbruket genom sin ekonomiska föreningsrörelse beretts ett starkt stöd.

121 Utredningen har naturligtvis icke förbisett att förutsättningarna för ett framgångsrikt genomförande av en gemensam försäljningsverksamhet i fråga om trädgårdsodlingen äro väsentligt annorlunda än beträffande jordbruket, där sådan verksamhet i hög grad gynnats av den under de senare åren upprätthållna statliga regleringen av jordbrukets produkter. Karaktären av handeln med trädgårdsprodukter och dessa produkters beskaffenhet mana givetvis också till att man går fram med en viss försiktighet då det gäller att omändra de olika, ofta genom gammal hävd tillämpade avsättningsformerna. Utredningen h a r dock ansett betydelsen av ett samgående så stor att de förefintliga svårigheterna ej böra få hindra att försök göras till lösning av frågan. En kooperativ verksamhet för åstadkommande av bättre avsättningsförhållanden kan tänkas genomförd på olika sätt och under olika former. I våra grannländer Danmark och Norge liksom i Holland har, såsom förut påvisats, systemet med k o o p e r a t i v a a u k t i o n e r med framgång tilllämpats. Det torde vara skäl att undersöka huruvida ej detta system även kunde införas i vårt land. Till en början bör då framhållas att den omständigheten att systemet med fördel använts i andra länder icke utan vidare kan tagas till intäkt för att detsamma h ä r i landet skulle vara lämpligt. Tydligt är att förhållandena i Holland äro så olikartade de svenska att några slutsatser därifrån icke kunna dragas. Större intresse erbjuda för Sveriges vidkommande de kooperativa auktionerna i Danmark och Norge. Av dessa ha Salgsforeningernes auktioner i Danmark slagit bäst ut. Genom att dessa hållits å produktionsorten ha odlarnas intresse för desamma i hög grad stimulerats. Leveransplikten har också bidragit till att auktionerna tillförts prima varor. Enligt vad utredningen inhämtat hava även erfarenheterna från G. H. S. auktioner i Oslo varit goda. Såvitt utredningen kunnat finna föreligga i Sverige ungefär samma naturliga förutsättningar för frukt- och grönsaksauktioner som i Norge och Danmark. Trädgårdsdistrikten i Malmöhus län synas t. ex. jämförbara med Danmarks största produktionscentra och Stockholm lärer i avsättningshänseende ha minst lika stor betydelse som Oslo. Det synes sannolikt att auktionssammanslutningar efter danskt eller norskt mönster skulle kunna nå lika goda resultat som i grannländerna. Häremot torde icke kunna åberopas att försök med auktioner i Sverige tidigare gjorts men misslyckats. Utredningen syftar på de försöksauktioner med frukt som i början på 1920-talet anordnades i centralsaluhallen i Stockholm. Enligt vad som uppgivits var tidpunkten för dessa auktioner illa vald. Vidare bör erinras om att odlarna själva icke hade något att skaffa med auktionerna i fråga. För övrigt torde förhållandena nu vara så olika dem som rådde på 1920-talet att detta enstaka försök saknar betydelse för bedömandet av frågan om något väsentligt nu kan vinnas genom auktionssystemets införande i Sverige. Det torde ej kunna förnekas att systemet har många fördelar. En betydande vinst ligger däri, att odlarna slippa ifrån det besvärliga och tidsödande försäljningsar-

122 betet. Det är svårt att verkställa någon uppskattning av den tid och det arbete odlarna med nuvarande försäljningsformer måste öda bort på torg och i hallar eller för att uppsöka kunder, men det torde vara klart att värdet därav måste vara betydande. Genom auktionsförsäljning undvikes vidare den prisfördärvande konkurrens mellan odlarna inbördes som är en av det nu,rådande partihandelssystemets största svagheter. Därest tillräckligt antal odlare deltagit i auktionerna föreligger ej stor sannolikhet för att högre priser än dem som å auktionerna uppnås över huvud taget kunna erhållas vid fri handel. Tillvaron av auktioner medför vidare stora fördelar för uppköparna, enär produkterna samlas på en central punkt, där köpmännen kunna erhålla just de kvantiteter och de varor de önska. Slutligen framtvingar auktionssystemet standardisering av produkterna. På grund av vad sålunda anförts har utredningen ansett det böra tagas under allvarligt övervägande, om systemet med kooperativa auktioner skulle kunna införas jämväl i Sverige. Vid överläggningar med odlare har utredningen erhållit den uppfattningen att ett stort intresse för saken föreligger. Emellertid hyser man stora betänkligheter beträffande möjligheten att nu vinna tillräcklig anslutning till en organisation, byggd på principen om leveransplikt från medlemmarnas sida. Man anser det taktiskt riktigare att medlemmarna i en nystartad organisation ej frånhändas rätten att leverera produkter till sina gamla avnämare. Först sedan organisationen vunnit en viss styrka anses frågan om leveransplikt vara mogen för lösning. Med hänsyn härtill synes jämväl spörsmålet om anordnande av kooperativa auktioner böra ställas på framtiden. Utredningen anser sig nämligen icke kunna förorda att odlarna taga de med auktioner utan leveranstvång förenade riskerna. Enligt vad utredningen erfarit äro åsikterna om de fria auktionerna mycket delade å de platser, där systemet praktiskt tillämpats. Sålunda säges frånvaron av leveranstvång till auktionerna i Köpenhamn ha medfört att desamma i stor utsträckning tillförts sekunda produkter. Från vederhäftigt håll har även uppgivits att sistnämnda auktioner ej förmått upptaga konkurrensen med torghandeln. Omsättningen å auktionerna uppgives till stor del utgöras av produkter som förut utbjudits å partihandelstorget men där icke kunnat vinna avsättning. Då alltså tanken på kooperativa auktioner med hänsyn till det anförda icke synes realiserbar under den närmaste framtiden, ha andra utvägar till lösning av förevarande spörsmål varit under diskussion. Under medverkan från utredningens sida hava överläggningar ägt rum med ett antal för fruktoch trädgårdsodlingen representativa personer angående uppbyggande av en k o o p e r a t i v f ö r s ä l j n i n g s o r g a n i s a t i o n med huvuduppgift att söka avsättning för förefintliga överskott från olika produktionsområden. Då som förut nämnts i fråga om handeln med frukt redan existerar en dylik organisation, riksförbundet svensk frukt, har det legat närmast till hands att — under förutsättning av medverkan från riksförbundets sida — söka nå en lösning av problemet genom en ombildning av nämnda organisation

123 till en hela näringen omfattande försäljningsorganisation. Därigenom skulle man k u n n a undvika de ökade kostnader som måste följa med bildandet av en ny organisation, varjämte det bleve möjligt att utnyttja den icke föraktliga erfarenhet som vunnits av nämnda riksförbund under dess verksamhet. Det h a r också befunnits önskvärt att så vitt möjligt söka undvika splittring mellan näringens olika utövare. Den existerande fruktodlarorganisationen är i huvudsak så anordnad att inom olika distrikt av landet, nära sammanfallande med länen, bildats ekonomiska föreningar utan personlig ansvarighet, s. k. fruktcentraler, i vilka odlare ingått som medlemmar med skyldighet att tillskjuta visst insatskapital. Detta erlägges vanligen med en mindre del kontant eller genom avdrag vid likvid för leveranser samt i övrigt genom avdrag med vissa procent under ett antal år vid medlemmens avräkningar med föreningen. Ökning av insatserna sker automatiskt intill viss maximigräns. Av föreningens överskott under året fonderas en del, varefter återstoden användes för utdelning å insatskapital och för eventuell återbäring till medlemmarna. Givetvis är det ett önskemål att samtliga leverantörer ingå som medlemmar i respektive föreningar. Leveranser mottagas dock i den mån så är möjligt jämväl av icke medlemmar. Leveranstvång föreligger ej för medlemmarna. Riksförbundet är en ekonomisk förening utan personlig ansvarighet. Dess medlemmar utgöras av fruktcentralerna, varjämte enskilda företagare med viss omsättning kunna upptagas som medlemmar. Insatserna beräknas i förhållande till de olika medlemmarnas försäljning till och inköp hos riksförbundet samt erläggas efter nyssnämnda grunder. Varje fruktcentral arbetar i första hand å den lokala marknaden, d. v. s. inom det distrikt som tilldelats centralen av riksförbundet. Detaljdistributionen lämnas i stort sett att försiggå som förut, centralen uppträder endast som partiaffär och söker därvid att få så stor del av den lokala partiförsäljningen av frukt som möjligt att gå genom sina händer. Den frukt som av centralen icke kan avsättas å den lokala marknaden försäljes genom riksförbundet och centralen är skyldig att till förbundet överlåta försäljningen och verkställa leverans av all sådan frukt. Grundtanken i systemet är således att man i stort sett låter de olika fruktcentralerna sköta den lokala marknadsförsäljningen och att man genom riksförbundet söker dirigera överskotten å de lokala marknaderna till trakter, där behov förefinnes. Riksförbundet får därför som sin huvuduppgift att söka avsättning för förefintliga överskott från de olika distrikten och att gentemot större kunder i olika delar av landet uppträda såsom försäljare. Fördelen av ett sådant system är uppenbar, icke minst därutinnan att konkurrensen mellan olika företag vid utbud till kunder undvikes, vilket i regel leder till att bättre pris uppnås. Vad därefter angår sättet för betalning av de levererade produkterna och avräkningen med medlemmarna har det befunnits angeläget att till odlarna

124 i största möjliga utsträckning lämna kontant betalning. Sålunda erhålla medlemmarna vid leveransen en dellikvid, i allmänhet motsvarande ungefärligen priset i allmänna marknaden. Vid räkenskapsårets slut tillkommer därjämte andel i företagets överskott. Enär alltså för de levererade produkterna lämnas kontant betalning men försäljningarna därefter ofta måste ske mot kredit, uppstår ett behov av ganska stort rörelsekapital. De små insatserna förslå icke långt i detta hänseende, vare sig hos centralerna eller riksförbundet. Man har därför och i brist på andra möjligheter till kapitalanskaffning måst anlita en relativt stor bankkredit. Med hjälp av denna kredit har riksförbundet kunnat lämna centralerna vissa krediter, för vilka accepter legat som säkerhet. Detta kreditkapital behöver för fruktens vidkommande anlitas vid början av fruktsäsongen och återgäldas mot slutet av säsongen, då kundlikviderna inflyta. Det förslag till organisation som uppgjorts vid förut berörda överläggningar med representanter för trädgårdsnäringen bygger i huvudsak p å det mönster som sålunda beskrivits. Man har därvid utgått från att riksförbundet svensk frukt och till detsamma anslutna centraler skulle omorganiseras på sådant sätt att organisationen kunde omfatta jämväl de produkter av näringen som — utöver frukt — kunna befinnas lämpliga att omhändertagas för gemensam försäljning. Till riksförbundet svensk frukt äro för närvarande anslutna 21 fruktcentraler. Förbundet har ett inbetalt insatskapital av omkring 20 000 kronor samt i fonder ytterligare omkring 20 000 kronor. Genom förbundet h a r under 1935—1937 försålts i genomsnitt 2 å 3 miljoner kg frukt årligen; för år 1937 beräknas enligt preliminära uppgifter förbundets omsättning av frukt belöpa sig till 750 000 kronor. De olika fruktcentralernas kapital variera mycket i storlek och uppgå sammanlagt till ett belopp av omkring 100 000 kronor. Genom fruktcentralerna försåldes år 1937 inalles cirka 450 000 kg frukt till ett värde av omkring 125 000 kronor. Organisationsförslaget innebär i huvudsak följande: På grund av trädgårdsprodukternas ömtåliga karaktär och behov av snabb omsättning för att ej förstöras och med hänsyn till den i stort sett väl utvecklade lokala försäljningen av trädgårdsalster bör den lokala marknaden i huvudsak få försiggå i sina förut gängse banor. Den lokala centralen uppträder såsom partihandlare och dess uppgift bör i första hand vara att verka utjämnande mellan tillgång och efterfrågan å den lokala marknaden. Den bör vid rik tillförsel verkställa inköp och vid underskott å marknaden söka tillföra densamma erforderliga produkter. I den mån centralen icke inom sitt distrikt finner avsättning för det överskott som kan förefinnas å de olika lokala marknaderna, bör den söka genom riksförbundet försälja detsamma. Riksförbundet bör å sin sida söka taga hand om detta samlade överskott å trädgårdsprodukter för placering på de stora konsumtionsorternas underskottsmarknader, varvid särskilt bör beaktas att denna försälj-

125 ning icke som nu sker så att prisläget för hela landet nedtryckes och försäljningen för odlarna inom nämnda underskottsområden onödigtvis försvåras. De lokala organisationerna böra uppbyggas i huvudsak kring de befintliga centralerna. Emellertid torde det säkerligen bli nödvändigt såväl att utöka antalet centraler som i en del fall sammanslå eller uppdela desamma ävensom i viss mån ändra distriktens omfattning. Sålunda har ifrågasatts om det ej vore lämpligare att vissa centralers verksamhet närmast komme att omfatta naturliga produktionsområden. Centralerna, vars angelägenheter handhavas av respektive styrelser, anställa affärsledare och erforderlig personal samt anskaffa i mån av behov lokaler för insamling, förpackning och lagring av produkterna. De nuvarande packerierna utvidgas, där så visar sig erforderligt. Med hänsyn till trädgårdsprodukternas ömtålighet torde bliva nödvändigt att i största möjliga utsträckning söka undvika ompackning, varför leverantörerna torde böra i stor omfattning själva packa produkterna. Denna princip har tillämpats vid fruktcentralen i Kristianstads län, där man bedrivit handel jämväl med grönsaker. Det ifrågasatta riksförbundet skulle förutom den nämnda försäljningsverksamheten jämväl handhava en del andra gemensamma uppgifter. Det skulle övervaka och taga initiativ i fråga om de lokala organisationernas verksamhet, verka för enhetlig prissättning och standardisering samt vidare söka genomföra ordnad och enhetlig bokföring, revision och annan kontroll. Genom dess förmedling skulle inköp av emballage och andra erforderliga förnödenheter kunna underlättas. En viktig uppgift för riksförbundet skulle dessutom bliva att bedriva upplysning och propaganda beträffande näringens produkter. I ett uppgjort förslag till stadgar för riksförbundet har dess ändamål i anslutning till det anförda angivits vara följande: Riksförbundet har till ändamål att främja sina medlemmars ekonomiska intressen genom att: 1) försälja trädgårdsprodukter, frukt, skogsbär och potatis; 2) verka för en ändamålsenlig organisation av handeln med under 1) angivna varuslag; 3) arbeta för kvalitetsförbättring och standardisering av nämnda produkter samt betalning till producenterna efter kvalitet ävensom handhava härför erforderlig kontroll; 4) förmedla inköp av emballage och andra för medlemmarnas verksamhet erforderliga förnödenheter; 5) verka för genomförande av enhetlig bokföring samt åstadkommande | av prisnoteringar; 6) i samarbete med andra sammanslutningar bedriva upplysning och propaganda för ökad förbrukning av produkter, vilka omfattas av riksförbundets verksamhet; 7) arbeta för en utbredd ekonomisk samverkan mellan olika slag av odlare inom landet; samt 8) bedriva annan i samband därmed stående verksamhet.

126 När utredningen går att taga ställning till frågan i vad mån utredningen bör söka åt en för trädgårdsnäringen gemensam försäljningsorganisation utverka statsmakternas stöd, vill utredningen till en början förutskicka att det enligt dess mening varit lyckligast om en sådan organisation, som avser tillvaratagande av en viss näringsgrupps ekonomiska intressen, hade k u n n a t byggas upp av näringens utövare själva utan direkt stöd från det allmännas sida. De svårigheter som härutinnan visat sig vara för handen hava emellertid ingivit utredningen den övertygelsen att frågan icke kommer att k u n n a lösas utan att staten i någon form träder hjälpande emellan, åtminstone vid startandet av den planerade verksamheten. Trädgårdsnäringens utövare besitta i allmänhet icke den ekonomiska bärkraft att de kunna antagas vara i stånd att på kort tid tillskjuta erforderliga medel för målets vinnande. Insikten om nödvändigheten av ett ekonomiskt samgående torde ännu ej ha blivit så stark att en mera allmän anslutning utan stöd från det allmänna kan påräknas. De försämrade möjligheterna att vinna utkomst av näringen lära å andra sidan ha berett mark för möjligheten att åstadkomma den önskade sammanslutningen. Med hänsyn till den betydelse denna näringsgren måste anses hava för samhället och till önskvärdheten av att en riksorganisation av ifrågavarande slag kommer till stånd finner utredningen skäl föreligga för att det allmänna lämnar bidrag till en sådan organisation. Utredningen vill härvid framhålla att trädgårdsodlingens utövare med visst fog anse sig beträffande sina önskemål om statens hjälp kunna hänvisa till den betydande hjälp i olika former, som kommit jordbruket till del och i väsentlig mån underlättat dess föreningsrörelse. En förutsättning för statens hjälp till den ifrågavarande verksamheten bör givetvis vara att ett allmänt intresse för saken visas föreligga hos odlarna. Det är utredningens förhoppning att vid tiden för statsmakternas prövning av framförda förslag frågan om förefintligheten av ett sådant intresse skall kunna bättre än för närvarande bedömas. Det torde vidare böra framhållas att därest organisationstanken omfattas av ett verkligt intresse det dock kan visa sig önskvärt eller nödvändigt att i olika hänseenden omarbeta det föreliggande förslaget. Utredningen anser emellertid att den omständigheten att organisationen icke är färdig vid statsmakternas ställningstagande icke bör förhindra att beslut fattas om lämnande av stöd från statens sida, då det fastmera lärer vara för startandet av verksamheten som sådant stöd är erforderligt. Utredningen övergår härefter till frågan på vad sätt statens medverkan skall kunna lämnas. Såsom tidigare antytts erfordras vid en kooperativ försäljningsverksamhet av ifrågasatt art ett relativt stort rörelsekapital. Därförutan torde en sådan verksamhet av någorlunda omfattning icke kunna komma till stånd. Att för anskaffande av sådant kapital endast lita till medlemmarnas insatser lärer icke vara möjligt. Odlarnas ekonomiska ställning är i allmänhet icke sådan att man vid startandet av organisationen kan ifrågasätta inbetalning av insatser av någon betydenhet. Så småningom bör dock insatskapitalet kunna

127 bringas upp till erforderlig storlek. Att i någon nämnvärd omfattning räkna med personliga garantier såsom säkerhet för kapitalanskaffning bör ej heller ifrågakomma. I avsaknad — åtminstone till en början — av realsäkerheter torde svårigheter vid nämnda förhållanden möta att i erforderlig utsträckning erhålla bankkredit. Sådan kommer troligtvis att kunna fås i den mån affärsverksamheten utvidgas och sedvanlig affärskredit kan beviljas. Men därutöver torde vid rörelsens början erfordras ytterligare kapital. Utredningen vill erinra hurusom vid olika tillfällen anvisats statsmedel för utlämnande av lån till företag av liknande beskaffenhet. Sålunda hava t. ex. ganska betydande belopp alltsedan 1934 års riksdag årligen beviljats för lämnande av lån på billiga villkor till ekonomiska föreningar av fiskare med uppgift att befordra avsättningen av medlemmarnas fångster. Enligt de för dessa lån meddelade bestämmelserna (kungörelsen den 11 maj 1934, nr 138) skall ränta erläggas efter 3 6 procent med rätt för Kungl. Maj:t att medgiva räntefrihet under högst 5 år. Amorteringstiden bestämmes av Kungl. Maj:t, dock högst till 20 år. Kungl. Maj:t föreskriver tillika om säkerhet skall ställas. Sådan har hittills icke behövt ställas för lån av detta slag. Staten har vid andra tillfällen lämnat stöd till organisationsväsendet inom olika områden genom att i viss utsträckning ställa garanti för vederbörande organisations förbindelser, därvid såsom säkerhet för förbindelsernas fullgörande deponerats svenska statens obligationer. Utredningen har haft under övervägande vilken av dessa båda utvägar man vid ett eventuellt stödjande från statens sida i förevarande fall bör välja. Därvid har utredningen — med beaktande av att den blivande försäljningsorganisationen till en början huvudsakligen behöver kapital för den löpande affärsverksamheten och att förty behovet under olika säsonger kan komma att växla ganska betydligt — funnit den senast omnämnda formen vara att föredraga såsom den för ifrågavarande ändamål mest lämpliga. Garantien synes böra lämnas genom deposition av statsobligationer såsom säkerhet för kredit intill visst högsta belopp i någon av Kungl. Maj:t anvisad bank, förslagsvis svenska jordbrukskreditkassan eller aktiebolaget jordbrukarbanken. Krediten bör i första h a n d kunna utnyttjas av den centrala organisationen, riksförbundet, men möjlighet bör därjämte finnas för de lokala organisationerna att i viss utsträckning med anlitande av den beviljade krediten erhålla rörelsekapital. Då behovet av kapital är beroende på rörelsens omfattning, är det givetvis synnerligen svårt att på förhand beräkna storleken av det erforderliga garantibeloppet. Utredningen har efter samråd med representanter för näringen och med stöd av den erfarenhet, som vunnits bl. a. inom riksförbundet svensk frukt, funnit sig böra föreslå att garantien må omfatta ett kreditbelopp av högst 300 000 kronor. Garantien bör lämnas sedan organisationen bildats i huvudsak enligt de här omnämnda grundlinjerna för en riksorganisation. Kungl. Maj:t bör äga att meddela de föreskrifter och villkor, vilka kunna anses erforderliga för garantiens beviljande. Därvid synas bl. a. närmare bestämmelser böra lämnas angående kreditens utnyttjande, varjämte torde kunna ifrågakomma att

128 begränsa garantiens giltighetstid, förslagsvis till fem år, i syfte att Kungl. Maj:t skall kunna efter utgången av garantitiden på nytt pröva frågan. Uppbyggandet av den nya riksorganisationen torde med all sannolikhet komma att draga avsevärt arbete och även medföra åtskilliga kostnader. För att bland odlarna landet runt väcka intresse för den nya tanken samt för organiserandet av de olika lokalföreningarna och deras verksamhet erfordras en lämplig organisationschef med vana och erfarenhet i dylika saker. Vid hans sida kan behövas ytterligare personal. Hur detta organisationsarbete skall bedrivas lärer icke ankomma på utredningen att taga ställning till. Med hänsyn till förut berörda svårigheter att anskaffa medel för verksamheten har utredningen förutsatt att staten jämväl i detta avseende bör träda stödjande emellan. Det synes utredningen önskvärt att ett icke alltför knappt tilltaget engångsanslag såsom bidrag till organisationsarbetet lämnas. Förslagsvis har utredningen beräknat ett dylikt bidrag till 50 000 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma de närmare villkoren för åtnjutandet av detta stöd. Därest bidrag i någon form lämnas till organisationen, bör från statens sida givetvis en viss kontroll utövas över företagets verksamhet. Dylik kontroll synes lämpligen böra ske genom att en av Kungl. Maj:t utsedd revisor eller kontrollant följer verksamheten med skyldighet att för Kungl. Maj:t eller lantbruksstyrelsen avgiva rapporter. Utredningen vill i detta sammanhang beröra frågan om beredande av ökade möjligheter för ifrågavarande organisation att erhålla lån från statens fruktodlingslånefond. Denna fond bildades efter beslut av 1934 års riksdag. Genom kungörelsen den 24 maj 1934 (nr 196) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån från statens fruktodlingslånefond förordnades att lån från fonden finge utlämnas för, bl. a., uppförande och iordningställande av förvaringslokaler för inom landet odlad frukt ävensom, i samband därmed, för anläggning, avseende fruktens tillgodogörande, såsom anläggning för fruktmosberedning eller safttillverkning. Enligt kungörelsen den 18 juni 1937 (nr 595) om ändring i vissa delar av nämnda kungörelse kan lån numera utlämnas jämväl för uppförande och iordningställande av förvarings- och packningslokaler för inom landet odlad potatis. Lån för nu n ä m n d a ändamål må beviljas icke blott enskild fruktodlare utan jämväl ekonomisk förening av fruktodlare eller potatisodlare. Visserligen har fonden icke hittills tagits i anspråk för berörda ändamål men detta har tydligen varit beroende på att bättre lånemöjligheter för närvarande föreligga hos enskilda låneinrättningar. Utredningen vill till en början påpeka att medan enligt nämnda bestämmelser lån kan utlämnas, såvitt avser potatis, för uppförande och iordningställande av såväl förvarings- som packningslokaler kan i fråga om frukt lån endast erhållas för uppförande och iordningställande av förvaringslokaler. Denna bristande överensstämmelse mellan reglerna för de olika lånen bör, då den icke torde vara motiverad av några sakliga skäl, bringas att upphöra.

129 Sannolikt komma de å förevarande område redan förefintliga eller blivande ekonomiska föreningarna att mera allmänt bedriva verksamhet med såväl frukt som trädgårdsprodukter i övrigt. I allmänhet torde väl de av föreningarna gjorda anläggningarna komma att användas för förvaring, packning eller beredning av icke blott frukt utan även andra trädgårdsalster; i vissa fall komma anläggningarna kanske att avse enbart frukt eller endast grönsaker o. s. v. Med hänsyn härtill skulle det, särskilt u r synpunkten att bereda hjälp åt den ifrågasatta försäljningsorganisationen, vara önskvärt att bestämmelserna för fruktodlingslånefonden ändrades därhän att lån ur fonden för nu berörda ändamål kunde lämnas jämväl för andra trädgårdsprodukter än frukt och potatis. Enligt statsverkspropositionen till 1938 års riksdag har chefen för jordbruksdepartementet vid anmälan av de ärenden rörande utgifter å kapitalbudgeten för budgetåret 1938/1939, som angå nämnda departement, föreslagit, att enär de för fonden tidigare anvisade medlen vid innevarande budgetårs utgång komme att omföras till inkomsttitel för i anspråk tagna reservationer såsom kapitalökning för fruktodlingslånefonden måtte för berörda budgetår anvisas ett reservationsanslag av 100 000 kronor. Då det för närvarande synes utredningen omöjligt att beräkna i vad mån fonden, därest bestämmelserna för densamma ändras i enlighet med vad ovan anförts, kommer att tagas i anspråk, anser sig utredningen icke böra ifrågasätta någon höjning av det av departementschefen föreslagna fondkapitalet. Utredningen har icke ansett sig böra föreslå några speciella förmåner eller särskilda befogenheter för den ifrågasatta organisationen. Det kan dock erinras om att viss företrädesrätt vid leveranser till olika myndigheter lärer kunna tillkomma organisationen med stöd av bestämmelserna i kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 392) angående upphandling av lantbruksprodukter m. m. för statens behov, vilken enligt kungörelse den 11 december 1936 (nr 600) skall med viss ändring äga tillämpning tills vidare till och med den 31 december 1938. Utredningen är i övrigt av deri meningen att en organisation sådan som den tänkta bör i möjligaste mån själv arbeta sig stark nog att först sedan det visat sig om verksamheten rätt bedrives ett bedömande av frågan om särskilda förmåner kan göras. Därvid h a r utredningen icke förbisett att betydande svårigheter komma att möta vid konkurrensen med de importerade produkterna. Men dessa svårigheter, vilka jämväl för närvarande finnas för odlarna, böra lättare kunna övervinnas genom ett ekonomiskt samarbete på bred bas. P å grund av vad utredningen sålunda anfört får utredningen bemställa att dels för budgetåret 1938/1939 anvisas ett anslag å 50 000 kronor såsom organisationsbidrag till bildande av en riksorganisation av trädgårdsodlare inom landet för försäljning av trädgårdsprodukter, dels fullmäktige i riksgäldskontoret måtte bemyndigas att efter beslut av Kungl. Maj:t i mån av behov tillhandahålla av Kungl. Maj:t anvisad bankinrättning svenska sta9—387133.

130 tens obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 300 000 kronor att av bankinrättningen läggas såsom säkerhet för lån till nämnda riksorganisation intill samma belopp, dels ock sådan ändring av bestämmelserna rörande statens fruktodlingslånefond vidtages att lån u r fonden må utlämnas för uppförande och iordningställande av förvarings- och packningslokaler för inom landet odlade trädgårdsprodukter ävensom, i samband därmed, för anläggning, avseende tillgodogörande av sådan a produkter. Av särskild betydelse för avsättningen av trädgårdsprodukter äro de stora konsumtionsorterna S t o c k h o l m o c h G ö t e b o r g , överskott som ej kunna finna avsättning å de lokala marknaderna dirigeras merendels till endera av dessa orter och de priser som där uppnås bliva ofta normerande för prissättningen å andra platser. Med hänsyn härtill är det av stor vikt att partihandelsorganisationen för trädgårdsprodukter i nämnda städer når största möjliga effektivitet. Under det senaste årtiondet ha också från stadsmyndigheternas sida betydelsefulla steg tagits till förverkligandet av detta mål. Således har Stockholms stad låtit uppföra en särskild saluhall vid Klara sjö, vilken är avsedd att vara ett centrum för partiförsäljningen av trädgårdsalster därstädes. Denna hall, som i dagligt tal benämnes Klarahallen, togs i bruk 1933. Omkring hallen har ett öppet salutorg anordnats. En liknande centralisering av vegetabiliehandeln har man i Göteborg sökt åstadkomma genom att för partihandel med sagda produkter upplåta ett särskilt torg. E h u r u dessa åtgärder otvivelaktigt varit till stor båtnad för producenterna torde dock en hel del ännu återstå, innan organisationen av ifrågavarande handel inom nämnda städer kan anses vara ordnad på ett med hänsyn till näringens intressen tillfredsställande sätt. En påtaglig brist i Stockholmsmarknadens organisation består däri att såväl parti- som minuthandel samtidigt förekommer i partisaluhallen vid Klaratorget, vilket enligt uppgift från stadens myndigheter delvis har sin orsak i därom framställda önskemål från odlarna själva. Utredningen anser det vara av synnerlig vikt att dessa olika slag av handel skiljas åt. I alla större utländska städer har man för länge sedan kommit till insikt om nödvändigheten att uppdraga en bestämd gräns dem emellan. Enligt vunn a erfarenheter är en blandning av dessa handelsformer till hinder för en rationalisering av handeln i dess helhet och dessutom ägnad att framkalla onödiga störningar i förhållandet mellan producenter, återförsäljare och konsumenter. Med hänsyn ej minst till sistnämnda omständighet ha önskemål framställts om utfärdande av förbud mot försäljning direkt till konsumenter i Klarahallen. Det tillkommer icke utredningen att pröva i vad mån ett sådant förbud kan anses lämpligt eller genomförbart. Utredningen anser sig emellertid böra framhålla att enligt utredningens uppfattning det påtalade missförhållandet i stort sett skulle försvinna, därest hallen, som för närvarande hålles öppen från kl. 7 f. m.—4 e. m., stängdes redan kl. 9 eller 930 f. m. Det bör i detta sammanhang nämnas att å Göteborgs parti-

131 torg handel endast får förekomma mellan kl. 6—930 f. m. och att försäljningen å Köpenhamns Gronttorv upphör redan kl. 9 f. m. Erfarenheterna av dessa korta torgtider ha varit mycket goda. I fråga om de saluförda produkternas sortering och förpackning lämnar partitorghandeln både i Stockholm och Göteborg mycket i övrigt att önska. I samband med uppförandet av Klarahallen i Stockholm ifrågasattes huruvida icke såsom villkor för hallens begagnande borde föreskrivas att varor som där utbjödes till försäljning skulle, efter viss övergångstid, enligt fastställda regler vara sorterade efter kvalitet och storlek samt förpackade i för olika produkter lämpat standardemballage. Staden har emellertid ansett att initiativ till åtgärder i sådant hänseende borde tagas av de trädgårdsmästare som hade sin försäljningsverksamhet i hallen och har fördenskull icke uppställt något dylikt villkor. Därest utredningens i annat sammanhang framförda förslag med avseende å standardisering av trädgårdsprodukter vinner statsmakternas bifall, anser utredningen att nämnda fråga bör upptagas till förnyat övervägande. Enligt utredningens förmenande skulle det till och med kunna ifrågasättas att införa en allmän bestämmelse att av varuslag, för vilka standardregler blivit i vederbörlig ordning fastställda, endast standardiserade produkter finge försäljas i för partihandel avsedda offentliga hallar eller å för sådant ändamål upplåtna torg. En dylik bestämmelse skulle vara till stor nytta för såväl odlarna som köpmännen samt därjämte befrämja standardiseringsverksamheten i allmänhet. Framhållas bör att en sådan ordning är rådande i ett flertal länder. Sålunda skola från och med sommaren 1937 inländska frukter och bär, som i Lettland saluföras å för partihandel avsedda platser, vara sorterade och förpackade enligt fastställda standardregler. I Tyskland, Holland, Kanada samt flera av U. S. A:s delstater ha härutinnan ännu längre gående statliga åtgärder vidtagits i syfte att påskynda standardiseringens utbredning. Emellertid torde det för Sveriges del liksom hittills få ankomma på de lokala myndigheterna att efter övervägande i varje särskilt fall träffa avgörande i nyssberörda hänseende. På grund härav anser sig utredningen böra inskränka sig till att understryka vikten av att nämnda myndigheter ägna ifrågavarande spörsmål all möjlig uppmärksamhet.

132 KAP. 7.

Kringföringshandeln med trädgårdsprodukter, m. m. Vid flera tillfällen ha klagomål framförts däröver att kringföringshandeln med trädgårdsprodukter bedrivits i sådan omfattning och på sådant sätt att den blivit till skada för trädgårdsnäringen i dess helhet. Framställningar om reglering av nämnda handel ha upprepade gånger gjorts hos statsmakterna och hos utredningen ha såväl enskilda personer som sammanslutningar anhållit om förslag till vidtagande av åtgärder i sådant syfte. Innan utredningen närmare ingår på arten av dessa klagomål och deras berättigande anser sig utredningen böra lämna en kortfattad redogörelse för gällande lagbestämmelser på området. De grundläggande bestämmelserna om idkande av handel återfinnas i f ö r o r d n i n g e n d e n 18 j u n i 1 8 6 4 a n g å e n d e u t v i d g a d när i n g s f r i h e t . I fråga om handel i allmänhet gäller som huvudregel, att varje svensk man som råder över sig själv och sin egendom äger rätt att utöva sådan. Ursprungligen var denna regel undantagslös, numera fordras emellertid myndighets tillstånd för idkande av gårdfarihandel, d. v. s. kringföringshandel utom hemorten eller utom ort, där vederbörande idkar fast handel. Kringföringshandel inom den ort, där den som driver handel är bosatt eller idkar fast handel, är däremot helt fri. Av särskilt intresse är, att ansökan om tillstånd till gårdfarihandel skall prövas bl. a. med hänsyn till ortens behov av dylik handel. Från tillståndstvånget stadgar näringsfrihetsförordningen vissa undantag. Sålunda är envar medgivet att utan anmälan eller tillstånd till salu kringföra livsförnödenheter samt jordbruksprodukter. Med jordbruksprodukter avses i detta sammanhang jämväl trädgårdsprodukter. I § 2 o r d n i n g s s t a d g a n f ö r r i k e t s s t ä d e r den 24 mars 1868 föreskrives, att å gator eller å andra allmänna platser än torg och dylika ställen, som upplåtits till allmänna försäljningsplatser, icke utan magistratens tillstånd får bedrivas försäljning från stånd, bord eller dylikt eller så, att den på stället framgående rörelsen därigenom hindras eller uppehälles. Denna bestämmelse reglerar så tillvida kringföringshandeln inom stad att för dylik handel erfordras tillstånd om och i den mån densamma hindrar eller uppehåller den på stället framgående rörelsen. Därest så icke sker är den ambulerande handeln icke i ordningsstadgan underkastad någon begränsning. Men om den ambulerande handeln utan tillstånd bedrives så, att trafiken på stället hindras eller uppehälles är försäljaren enligt ordningsstadgan

133 underkastad bötesansvar. Förbud mot idkande av handel å viss sådan plats torde därför vara fullt lagenligt. Sådana förbud ha också av överståthållarämbetet i några fall utfärdats beträffande Stockholm och enligt vad utredningen erfarit föreligger för närvarande inom ämbetet förslag till skärpta föreskrifter i ämnet. Av vad i det föregående anförts framgår att kringföringshandeln med trädgårdsprodukter är så gott som helt obunden av lagbestämmelser. Som skäl för en reglering av n ä m n d a handel ha åberopats åtskilliga olägenheter som vore förbundna därmed. Beträffande kringföringshandeln utom hemorten h a r anmärkts, att denna vore ägnad att motverka en ur såväl konsument- som producentsynpunkt önskvärd och i vissa avseenden nödvändig rationalisering av handeln i allmänhet. De ambulerande försäljarna uppköpte mer eller mindre sekunda produkter, vilka ej kunde finna avsättning genom den normala handeln, till ytterligt låga priser och saluförde dem praktiskt taget utan någon sortering. Följden bleve att stora mängder sekunda produkter komme ut i marknaden och förstörde priserna på de högkvalitativa produkterna. Kringföringshandeln hade vidare ofta en chansar tad och spekulativ karaktär. Distributionen skedde mestadels utan någon som helst plan, vilket medförde anhopning av produkter på vissa platser med ty åtföljande osäkerhetsmoment i den fasta handeln. Odlarnas strävanden att genom sortering och förpackning skapa kvalitetsvaror påverkades i negativ riktning av den ambulerande handeln. Konsumenternas inställning till svenska varor bleve felaktig därigenom att kvaliteten i förhållande till utländska varor ofta bedömdes efter de produkter som distribuerades genom kringföringshandeln. Vad särskilt frukt beträffar har framhållits att de varor vilka nu absorberades av den ambulerande handeln i regel härrörde från producenter som ej vore anslutna till någon odlareförening och därför ej låge under rationell produktionskontroll. Kringföringshandeln med frukt hotade spoliera det arbete som odlarorganisationerna och den bofasta handeln gemensamt utförde för att bringa ordning och reda i fruktförsäljningen. Den frukt som genom den ambulerande försäljningen tillfördes marknaden vore icke tillfredsställande sorterad eller förpackad, men det oaktat använde sig de ambulerande försäljarna utan tvekan av samma kvalitetsbeteckning som odlarorganisationerna, varvid företrädesvis den högsta beteckningen extra prima komme till användning. Detta förhållande förorsakade stor oreda på marknaden och skapade misstro mot den svenska fruktens kvalitet. Med avseende å den egentliga detaljhandeln har framhållits att denna i särskilt hög grad lede skada genom den ambulerande handeln. Det vore numera vanligt att bilägare uppköpte varor hos odlare eller på städernas torg av alla möjliga kvaliteter för att med dessa fara omkring i samhällena och utminutera dem till stort förfång för de bofasta försäljarna. Det hände ofta att flera med trädgårdsprodukter fullastade bilar från andra orter tillfälligtvis och oväntat inkomme till en mindre stad eller samhälle. Sådana kringresande månglare kunde totalt förstöra marknaden för ortens affärs-

134 idkare. I de större städerna, särskilt Stockholm, förekomme i stor utsträckning s. k. kringbäringshandel dels i form av gatuhandel och dels genom utbjudning i hemmen. Gatumånglarnas försäljningslager bestode antingen av restpartier som odlare eller partihandlare ej kunde få avsättning för eller också av produkter som på grund av förskämning eller annan liknande orsak ej vore handelsdugliga. Det vore ej ovanligt att månglare för en ringa penning uppköpte skadade frukt- eller bärpartier som kasserats till människoföda för att därur utgallra och försälja vad som möjligen kunde komma till användning. För konsumenterna vore det ofta svårt att bilda sig en uppfattning om kvaliteten å de utbjudna produkterna, då bristerna sällan eller aldrig vore synliga utanpå varan och ofta ej framträdde förrän någon tid efter inköpen. Gatuhandeln vore vidare svår att övervaka och ordna på ett hygieniskt tillfredsställande sätt. De hygieniska villkor som föreskreves för försäljning av livsmedel i butiker gällde ej för gatuförsäljarna. Genom distributionssättet • utsattes produkterna för sol, damm och smuts etc. Försäljarna uppfyllde mången gång ej de enklaste anspråk i fråga om personlig hygien och de hade icke ens tillfälle att tvätta händerna under försäljningen. De utbjudna varorna förvarades ofta i månglarnas bostäder eller på platser vilkas sanitära tillstånd ej kunde kontrolleras av myndigheterna. Det vore givet att dessa förhållanden medförde stor skada för den bofasta handeln. Det h a r vidare framhållits att kringföringshandeln i vissa fall motverkade strävandena att på trädgårdsnäringens område genomföra en rationell produktionskontroll. Sålunda anförde åtskilliga riksorganisationer i en skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 januari 1935 att trädgårdsodlarna genom nämnda handel försåges med mindervärdiga frön, plantor och träd. Sveriges pomologiska förening uppgav i skrivelsen att föreningen kunde påvisa fall, då tusentals fruktträd gått till spillo för odlarna därigenom att olämpliga sorter tillförts dem genom kringresande försäljare. Svenska trädskoleägareföreningen framhöll att saluförandet genom ambulerande handel av okontrollerade trädskolealster vore till otrolig skada för odlingen. Det arbete som nedlades på frambringandet av förstklassiga träd och buskar för plantering skadades i oanad omfattning. Sveriges fröhandlareförening ansåg att förbud för okontrollerad handel med frö, lökar, plantor etc. borde införas. Erfarenheten hade visat att de varor som tillfördes odlarna genom kringföringshandeln vore av sekunda kvalitet. Speciellt gällde detta importerade varor. . Föreningen Sveriges trädgårdskonsulenter framhöll att den okontrollerade ambulerande handeln med trädskolealster, speciellt fruktträd, ej lämnade någon som helst garanti för sortäkthet. Odlarna finge oftast sorter som ej passade deras odling. Därigenom förlorade odlarna intresset för en rationell trädgårdsodling. Till de av förenämnda organisationer anförda synpunkterna anslöto sig Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, riksförbundet svensk frukt, Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund samt Stockholms läns och stads trädgårdsråd.

135 F r å g a n o m den ambulerande handeln med trädgårdsprodukter har i samb;and med väckta förslag till reglering av kringföringshandeln över h u v u d vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas prövning. Genom proposition, nr 41, år 1932 förelades riksdagen förslag till lag om kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning m. m. I fråga om kringföringshandel utom hemorten innehöll propositionen blott få avvikelser från näringsfrihetsförordningens bestämmelser. Beträffande kringföringshandel inom hemorten eller den ort, där vederbörande dreve fast handel, innebar propositionen att den som själv eller genom annan ville kringföra varor annorledes än å marknad inom kommun där han vore bosatt eller dreve fast handel hade att därtill söka myndighets tillstånd. Rörande prövningen av ansökning om tillstånd till kringföringshandel innehöll förslaget att ansökningen skulle avslås, därest det funnes anledning antaga att sökanden icke vore lämplig att handha verksamheten, att tillstånd till kringföringshandel inom hemorten i annat fall icke finge vägras med mindre varorna ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt ansåges icke böra kringföras till salu samt att tillståndsmyndigheten ägde meddela de särskilda ordningsföreskrifter för försäljningens utövande som kunde finnas erforderliga. Utan hinder av bestämmelserna i lagförslaget skulle det enligt propositionen stå var och en fritt att till salu kringföra bl. a. andra trädgårdsprodukter av inhemskt ursprung än växtplantor och frö. I samband härmed föreslogs att om dylik fri kringföringshandel gåve anledning till anmärkning densamma finge förbjudas av myndighet som, därest tillstånd erfordrats, haft att pröva ansökningen. Första lagutskottets majoritet avstyrkte i utlåtande nr 20 förenämnda proposition. Utskottet anförde bl. a. att utskottet hyste starka betänkligheter mot förslaget att införa tillståndstvång jämväl för kringföringshandel inom hemorten och den ort, där sökanden dreve fast handel. Å andra sidan skulle förslaget innebära en betydande olägenhet för vederhäftig platsförsäljning. Tre av majoritetens ledamöter reserverade sig i fråga om utskottets motivering. Reservanterna framställde bl. a. anmärkning mot den föreslagna bestämmelsen att fri kringföringshandel som gåve anledning till anmärkning skulle kunna förbjudas. De föreställde sig att det vore något enastående för svensk rättsordning att administrativ myndighet kunde förbjuda viss individ att utöva ett näringsfång som vore fritt för alla svenska medborgare. Det finge även betraktas som en brist i förslaget att torghandeln icke beaktats. Vidare kunde med fog sägas att m a n icke vunne något nämnvärt genom den inskränkning som skett i personers rätt att kringföra varor till salu inom den kommun där han vore bosatt. Förbudet att till salu kringföra växtplantor vore icke välbetänkt. I en annan reservation yrkade fem utskottsledamöter bifall till propositionen med vissa jämkningar, innebärande, bl. a. att bland inhemska trädgårdsprodukter som icke skulle få fritt kringföras upptoges trädplantor och buskar i stället för växtplantor. Första kammaren biföll utskottets avslagsyrkande med den reservations-

136 vis framförda motiveringen. Andra kammaren biträdde bifallsreservationen. I följd härav hade frågan förfallit. Kringföringshandeln har efter 1932 varit föremål för uppmärksamhet vid samtliga riksdagar till och med 1936. Sålunda väcktes vid riksdagarna 1933 och 1934 motioner om skärpt lagstiftning rörande sådan handel. Vid 1935 års riksdag föreslogs i en motion (II: 335) att ambulerande handel m e d avsäljaren inköpta lantmanna- och trädgårdsprodukter icke skulle få äga rum utan tillstånd av länsstyrelsen i det län och vederbörande myndighet i det samhälle, där försäljningen skedde, samt att tillstånd till sådan handel icke borde givas då ortens bofasta odlare och affärsmän ansågos kunna tillfredsställa det lokala behovet. Samtliga dessa motioner blevo avstyrkta av vederbörande utskott och avslogos av riksdagen. I en motion (II: 377) vid 1936 års riksdag hemställdes att bestämmelser måtte utfärdas, att trädgårdsprodukter, särskilt växter för utplantering i det fria, icke finge kringföras till salu annat än genom odlaren eller hans befullmäktigade ombud. Ej heller denna motion föranledde någon riksdagens åtgärd. Beslutet härom motiverades med att frågan om kringföringshandeln i allmänhet behandlats av riksdagen senast år 1935 utan att föranleda någon åtgärd. Detta riksdagens ställningstagande syntes få inbegripa jämväl kringföringshandeln med trädgårdsprodukter. De upprepade klagomål, som enligt vad förut anförts framkommit mot den fria kringföringshandeln med trädgårdsalster, torde icke kunna frånkännas visst berättigande. Obestridligt är således att den oreglerade kringföringshandeln utom hemorten oftast sker planlöst och utan hänsynstagande till konsumtionsbehovet å de orter som beröras av densamma. Härigenom irriteras marknadsläget och åstadkommas onödiga prissvängningar till nackdel för såväl odlare som konsumenter. I regel torde även de varor som utbjudas genom den ambulerande handeln vara av mindre god kvalitet och sortering. Å andra sidan bör dock framhållas att kringföringshandel utom hemorten, rätt utövad, har en viss uppgift att fylla. Det torde således knappast kunna göras gällande annat än att en dylik form av varuförmedling inom vissa landsdelar väsentligt underlättar konsumenternas inköp av trädgårdsprodukter och man får ej heller bortse från att densamma, då den bedrives av odlarna eller deras ombud, förkortar distributionsvägen fram till konsumenterna. Ur de synpunkter utredningen har att anlägga på ifrågavarande handel kunna alltså skäl anföras både för och emot en begränsning av densamma. Kringföring av trädgårdsprodukter inom den ort där försäljaren är bosatt eller driver fast handel förekommer numera — om m a n undantager de största städerna — endast i mindre omfattning. Några större olägenheter av dylik handel har, såvitt landsbygden angår, icke försports. De klagomål som framförts mot nämnda försäljningsform torde i huvudsak avse förhållandena i Stockholm och i särskild grad den där florerande gatuhandeln med frukt, blommor och vissa grönsaker. Utredningen anser sig också kunna i stort sett vitsorda riktigheten av de gjorda klagomålen i vad Stockholmsmarknaden beträffar. Enligt vad utredningen inhämtat är det till stor del utländska

137 p r o d u k t e r som utbjudas till försäljning genom gatuhandeln. Mindervärdiga kommissions- och restpartier övertagas till låga priser av månglarna, vilka sedan utbjuda desamma å gator och andra allmänna platser. Självfallet medför detta ej endast stora hygieniska vådor utan även stora olägenheter för de bofasta handlarna. Ur den inhemska trädgårdsnäringens synpunkt är det ock:så ett angeläget önskemål att berörda handel i möjligaste mån begränsas elleir ställes under effektiv kontroll. Iinom utredningen hava vissa åtgärder till avhjälpande av de missförhållanden som enligt vad nyss anförts vidlåda den ambulerande handeln med trädgårdsalster i allmänhet varit föremål för diskussion. Utredningen har emellertid stannat vid att icke framlägga något förslag härutinnan. Som skäl härför vill utredningen i första hand åberopa att riksdagen så sent som 1935 och 1936 avslagit då framkomna motioner i ämnet. Vidare vill utredningen erirnra om att Kungl. Maj:t den 23 oktober 1936 tillsatt en särskild kommitté, b e n ä m n d livsmedelslagstiftningssakkunniga, med uppgift att verkställa en förutsättningslös utredning rörande en ur enhetliga synpunkter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning. Då vid n ä m n d a utredning frågan om den ambulerande handeln med trädgårdsprodukter torde bli föremål för övervägande u r allmänt hygieniska synpunkter, synes anledning icke nu föreligga att n ä r m a r e ingå på den sidan av spörsmålet. Och frågan om en reglering av n ä m n d a handel med hänsyn till dess skadliga inverkningar på marknaden för trädgårdsprodukter synes böra ses i sammanhang med spörsmålet om en mera omfattande revision av näringsfrihetslagstiftningen. Genom vad utredningen i det föregående anfört har utredningen icke tagit ställning till de anmärkningar som framförts mot kringföringshandeln med vissa för trädgårdsnäringen viktiga förnödenheter, nämligen f r ö o c h v i s s a s l a g a v p l a n t s k o l e a l s t e r . Nämnda fråga påkallar med hänsyn till dess stora betydelse för produktionen särskild uppmärksamhet. I den mån de framförda anmärkningarna äga stöd i verkligheten måste det från det allmännas synpunkt framstå som en angelägenhet av vikt att finna medel för avlägsnande av de påtalade missförhållandena. Ifrågavarande spörsmål kommer i det följande att göras till föremål för undersökning. Enligt lagen den 14 juni 1928 (nr 289) angående handel med utsädesvaror åligger det säljare av utsädesfrö att senast vid varans avlämnande skriftligen till köparen avgiva riktiga och med säljarens namn och adress försedda uppgifter om varan i vissa avseenden som äro av betydelse för bedömande av dess lämplighet till utsäde. Sålunda skall i fråga om rotfruktsfrö och köksväxtfrö ävensom, där så ske kan, beträffande annat frö uppgivas fröets sort. Vidare skall uppgift lämnas om fröets renhetsgrad, ogräshalt och grobarhet, dock erfordras för köksväxtfrö ej uppgift om renhetsgraden och ogräshalten. Nämnda uppgifter innebära en försäkran att fröet är så beskaffat som uppgifterna angiva. Fullgöres ej uppgiftsplikten eller finnes lämnad uppgift vara oriktig medför detta bötesstraff. Föreskrifter rörande tillsyn å efterlevnaden av nämnda lag finnas meddelade i en kungörelse den 15 no vem-

138 ber 1928 (nr 444), enligt vilken allmän åklagare samt vissa hos frökontrollanstalt eller hushållningssällskap anställda personer äga taga prov av vissa slag av saluhållet jordbruksfrö ävensom, där sådant av köparen påkallas, av annan inköpt frövara vara lagen äger tillämpning. Den som verkställt dylik provtagning åligger att insända provet till statens centrala frökontrollanstalt som har att utan kostnad för provtagaren analysera provet. Syftet med berörda lagstiftning är, såsom av referatet torde framgå, att förhindra spridning av mindervärdigt frö. En oumbärlig förutsättning för att detta syfte skall uppnås är att kontrollen över lagen fungerar tillfredsställande. Enligt vad utredningen inhämtat föreligga i fråga om frö, som tillföres odlarna genom kringresande försäljare, betydande svårigheter att kontrollera lagens efterlevnad. Sedan lagen trädde i kraft h a r till statens centrala frökontrollanstalt endast inkommit prov från en sådan försäljare. Man skulle till äventyrs härav vilja sluta att någon kringföringshandel med frö icke förekommer eller att beskaffenheten av genom nämnda handel saluhållet frö icke givit anledning till någon anmärkning. Tyvärr förhåller det sig icke så. Representanter för såväl odlarna som fröhandeln ha inför utredningen framhållit att ambulerande handel med trädgårdsfrö i ej ringa utsträckning bedrives, särskilt i Norrland och mellersta Sverige. Kvaliteten å sålunda saluhållet frö lär ofta vara underhaltig, vilket i viss mån sammanhänger med att de bättre fröfirmorna icke tillhandahålla frö åt gårdfarihandlare. Bestämmelserna i frölagen rörande ansvar för oriktiga uppgifter samt om civilrättsliga påföljder för säljaren kunna sällan eller aldrig tillämpas vid ifrågavarande handel, dels därför att säljaren som regel ej kan påträffas då fel upptäckes och dels på den grund att det med en beivran förenade arbetet icke står i rimlig proportion till värdet av de små kvantiteter varom här är fråga. För övrigt består gårdfarihandlarnas klientel mest av mindre trädgårdsmästare, lägenhetsägare och kolonister m. fl., vilka icke äga insikt vare sig om frölagens existens eller om utsädeskvalitetens betydelse för produktionen. Vad plantskolealster beträffar har utredningen inhämtat att ambulerande handel med dessa varor bedrives över hela landet. Några större olägenheter härav torde dock icke föreligga annat än i fråga om träd och buskar. Enligt vad som från sakkunnigt håll uppgives äro sistnämnda alster icke lämpade för kringföring, då de icke tåla sol och torka. Genom kringförandet och den ofta återkommande visningen för kunderna lida plantorna ej sällan sådan skada att de icke förmå utveckla sig normalt. Vidare framhålles att kvaliteten å produkterna nästan genomgående är dålig. Vid plantskolorna utgallras årligen stora mängder fruktträd, vilka visat sig vara mindre lämpliga för odling eller eljest av sekunda kvalitet. Ansvarskännande plantskolor bränna de kasserade träden men mindre nogräknade plantskolor sälja dem till låga priser till ambulerande försäljare. Vid inköp genom gårdfarihandeln erhålla odlarna ingen som helst garanti beträffande sortäkthet. Huruvida ett fraktträd är av den sort som uppgivits kan nämligen icke konstateras förrän trädet första gången bär frukt. På grund härav undgå gårdfarihandlarna det ju-

i

139 ridiska och moraliska ansvar, som plantskolorna och de bofasta försäljarna gentemot sina kunder måste bära. Med hänsyn till de missförhållanden som enligt vad sålunda anförts äro förbundna med kringföringshandeln med frö, träd och buskar har den tanken framförts till utredningen att all kringföringshandel med dylika alster borde helt förbjudas. Ehuru vissa skäl tala för en sådan åtgärd anser sig utredningen dock icke böra giva sin anslutning därtill. Förslag har även framförts om märkning medelst plomberad etikett av alla fruktträd, som utlämnas från plantskolor, så att av etiketten framgår såväl plantskolans som sortens namn. På grund av de svårigheter som en tillämpning av det föreslagna systemet skulle medföra för handeln med ifrågavarande produkter finner sig utredningen icke kunna förorda förslaget. Vid överläggningar med representanter för de intressen som närmast beröras av ifrågavarande handel har utredningen bibragts den uppfattningen att en väsentlig förbättring i de nuvarande förhållandena skulle inträda, därest kringföring till avsalu utom hemorten av frö, träd och buskar underkastades samma reglering som för närvarande gäller för gårdfarihandel i allmänhet. En sådan anordning skulle innebära att nyssberörda handel endast finge äga r u m efter tillstånd av länsstyrelsen i det län, där handeln skulle äga rum. För egen del vill utredningen förorda införandet av ett dylikt tillståndstvång, därvid utredningen dock förutsätter att länsstyrelsernas prövningsrätt ej tillämpas så att försäljning genom vederhäftiga ombud onödigtvis försvåras. Enligt utredningens mening föreligga däremot icke tillräckliga skäl att nu begränsa friheten att inom vederbörandes hemort medelst kringföring försälja ifrågavarande alster. På grund av vad nyss anförts får utredningen hemställa om sådan ändring av näring sfrihetsför ordning en att frö, träd och buskar undantagas från de produkter som enligt 11 § tredje stycket samma förordning må fritt kringföras. Ett med den ambulerande handeln närstående spörsmål utgör den okontrollerade f ö r s ä l j n i n g e n a v t r ä d g å r d s p r o d u k t e r d i r e k t f r å n järnvägsvagn inom j ä r n v ä g a r n a s områden. Lämpligheten av dylik försäljning har vid flera tillfällen framförts till diskussion och i en den 2 januari 1937 dagtecknad framställning till Kungl. Maj:t från Stockholms läns och stads hushållningssällskap, vilken överlämnats till frukt- och trädgårdsutredningen, har hemställts om vidtagande av åtgärder till förhindrande därav. Till stöd för denna hemställan h a r anförts att m a n kun le konstatera en utveckling i den riktningen att den ambulerande handeln mer och mer begagnade sig av järnvägarnas områden som försäljningsplatser och järnvägsvagnarna som lagerlokaler. Särskilt gällde detta Stock holn, där försäljning av trädgårdsprodukter försigginge ej blott vid norra och södra stationerna utan även i stor utsträckning å den del av centralbangården som vore avsedd för förtullning och lossning av från utlandet ankommande vagnar. Å sistnämnda plats florerade en kombinerad grossist-

140 och d e t a l j f ö r s ä l j n i n g a v b e t y d a n d e m å t t . Det m ö t t e i n g a s v å r i g h e t e r a t t f r å n j ä r n v ä g s v a g n e n i n k ö p a t. ex. e n l å d a frukt, g u r k o r eller t o m a t e r . J ä r n v ä g s v a g n e n a n v ä n d e s a v i m p o r t ö r e r n a s o m d e t a l j b u t i k o c h m a n h a d e ofta en m a n placerad i vagnen, som lämnade ut varorna. Y t t r a n d e n över b e r ö r d a f r a m s t ä l l n i n g h a avgivits a v j ä r n v ä g s s t y r e l s e n , l a n t b r u k s s t y r e l s e n , k o m m e r s k o l l e g i u m , s v e n s k a j ä r n v ä g s f ö r e n i n g e n , Sveriges k ö p m a n n a f ö r b u n d , Sveriges k o l o n i a l v a r u e n g r o s s i s t e r s riksförbund, hand e l s k a m r a r n a i S t o c k h o l m , Göteborg och M a l m ö , Sveriges p o m o l o g i s k a före n i n g och r i k s f ö r b u n d e t s v e n s k f r u k t . Järnvägsstyrelsen har vitsordat att försäljning direkt från järnvägsvagn i viss utsträckning förekomme vid järnvägstullen på centralbangården i Stockholm. Av styrelsen verkställd utredning hade givit vid handen att antalet till järnvägstullen under år 1936 anlända vagnar, lastade med frukt och grönsaker, uppgått till i runt tal 1 200. Av dessa hade icke mindre än cirka 1 000 kommit med last från utlandet och dessa hade utan undantag varit destinerade till grossister i branschen i Stockholm. I den mån innehållet i dessa vagnar icke varit försålt före ankomsten till staden hade det försålts till detaljhandlare samt till någon ringa del till ambulerande gatuförsäljare, detta senare huvudsakligen då någon del av innehållet i en häck eller korg skadats, varigenom omplockning och gallring måst företagas och försäljning till detaljhandlare försvårats. Även av övriga till järnvägstullen ankomna vagnar hade de flesta varit destinerade till företag och grossister i Stockholm. Endast ett 30-tal vagnar under hela året hade anlänt till personer som icke vore bofasta i Stockholms stad. Fråga vore emellertid huvudsakligen om två mottagare. Dessa torde hava distribuerat sin vara även genom direkt försäljning från järnvägsvagn. I de fall vagnar disponerades utöver lossningsfristen debiterade järnvägen vagnpengar. I den mån som järnvägsvagnarna utöver lossningsfristen användes som »lagerlokaler» finge godsmottagaren sålunda erlägga stadgad hyra. Någon längre tids disposition av vagn för detta ändamål förekomme i regel icke. Sveriges kolonialvaruengrossisters riksförbund har anfört att det i Stockholm endast undantagsvis torde ha förekommit att försäljning från järnvägsvagn ägt rum direkt till konsumenter. Enligt vad förbundet erfarit ägde däremot, särskilt under höstmånaderna, å åtskilliga Norrlandsstäders järnvägsområden en försäljning rum till allmänheten i sådan utsträckning, att järnvägsområdena erhölle — låt vara tillfällig — prägel av marknadstorg. Kommerskollegium har uppgivit att — enligt vad som vore för kollegium bekant — sådan försäljning som i hushållningssällskapets framställning avsåges under höstmånaderna i viss omfattning även bedreves å centralstationen i Stockholm. Stockholms handelskammare har förklarat att enligt vad som för handelskammaren med bestämdhet uppgivits från importörhåll förekomme i Stockholm icke från järnvägsvagn någon försäljning direkt till privatpersoner. Däremot syntes det i landsorten icke ovanligt med sådan försäljning. Det hade sedan länge förekommit att frukt uppköptes i de stora odlarcentra i Sydsverige av särskilda uppköpare, vilka läte transportera frukten med järnväg till Norrland och där försälja densamma från järnvägsvagnen, företrädesvis till detaljister å respektive orter. Såvitt handelskamrarna i Göteborg och Skåne kunnat utröna hade försäljning av det slag som nyss nämnts icke iakttagits inom handelskamrarnas distrikt. I fråga om lämpligheten av s å d a n försäljning v a r o m n u ä r fråga h a r järnvågsstyrelsen anfört bl. a. f ö l j a n d e : Enligt gällande järnvägstrafikstadga vore järnvägen skyldig att ställa ankommet gods till mottagarens förfogande så snart godset hunnit undergå den för dess ut-

141 lämniing erforderliga behandlingen och mottagaren uppfyllt de förpliktelser som enligt fraktavtalet ålåge honom. Järnvägen hade därvid att beträffande vagnslastgods anvisa den plats varest godsets lossning finge äga rum men kunde icke utöva något inflytande på sättet för godsets avhämtning. Det kunde därför icke anses stå i strid mot gällande, av Kungl. Maj:t fastställda föreskrifter om mottagaren vid avhämtmingen läte fördela godset på flera eller färre personer. Om denna fördelning därvid ägde rum vid samtidig försäljning av varan vore detta något som icke berörde järnvägens förhållande till trafikanten utan något som vore avhängigt av frågan, om mottagaren hade rättighet att idka handel eller ej. Det tillkomme icke järnvägen att pröva trafikanternas rättigheter härutinnan. Frågan hade emellertid även en annan och för järnvägen som kommunikationsmedel större betydelse. För att tillgodose ortsintressena sökte järnvägarna på sin tid bland annat att stävja den starkt florerande försäljningen av levande djur från järnvägsvagnar, vilken ofta ägde r u m under godståguppehållen på stationerna. Dessa försök från järnvägens sida resulterade i att försäljningen i stor utsträckning flyttades från järnvägsstationerna till bland annat landsvägarna och därmed gingo järnvägarna förlustiga de fraktgivande transporterna. För järnvägarnas vidkommande skulle ifrågasatt förbud mot försäljning från järnvägsvagn av frukt och grönsaker av allt att döma leda till att järnvägarna skulle gå miste om ytterligare transporter utan att den varudistribution, varom nu vore fråga, komme att minska i omfång. Även om förbudet skulle gälla alla transportmedel vore det att förvänta att järnvägen skulle bli den förlorande parten, ity att endast i fråga om järnvägen en fullt effektiv övervakning av efterlevnaden syntes kunna ske. Härmed skulle ock resultatet bli en ur nationalekonomisk synpunkt ofördelaktig överflyttning av långväga transporter från det för dessa naturliga transportmedlet, järnvägen, till andra företag. De anförda olägenheterna av ifrågavarande försäljning vore för övrigt icke av den art att de påkallade någon åtgärd från statsmakternas sida. Styrelsen måste under alla omständigheter avstyrka åtgärder som syftade till att hindra försäljning från järnvägsvagn av frukt, grönsaker m. m.; detta dock uteslutande därför att styrelsen såge sig nödsakad värna om att järnvägarna icke bleve ställda på sådant plan, att deras transportföring försvårades till fördel för andra transportföretag. ö v r i g a över h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e t s f r a m s t ä l l n i n g h ö r d a m y n d i g h e t e r o c h o r g a n i s a t i o n e r u t o m S t o c k h o l m s h a n d e l s k a m m a r e h a i s t o r t sett varit e n s e o m a t t f ö r s ä l j n i n g till a l l m ä n h e t e n f r å n j ä r n v ä g s v a g n i c k e vore l ä m p l i g o c h a t t å t g ä r d e r b o r d e v i d t a g a s till f ö r h i n d r a n d e a v d y l i k försäljning. Enligt k o m m e r s k o l l e g i u m s m e n i n g k u n d e i f r å g a v a r a n d e försäljning i c k e b e t r a k t a s s å s o m n o r m a l f o r m för v a r u d i s t r i b u t i o n . D e n f r å n j ä r n v ä g s s t y r e l s e n s sida u t t a l a d e f a r h å g a n att ett f ö r h i n d r a n d e d ä r a v skulle l e d a till a t t j ä r n v ä g a r n a ginge m i s t e o m g o d s t r a n s p o r t e r s o m i stället skulle s ö k a sig ö v e r till a n d r a m e d j ä r n v ä g a r n a k o n k u r r e r a n d e t r a f i k m e d e l s y n t e s k o l l e g i u m icke v a r a grundat. Av d e n f ö r e b r a g t a u t r e d n i n g e n s y n e s f r a m g å a t t försäljning a v f r u k t o c h g r ö n s a k e r f r å n j ä r n v ä g s v a g n d i r e k t till a l l m ä n h e t e n ä g e r r u m f ö r e t r ä d e s v i s i N o r r l a n d m e n a t t dylik f ö r s ä l j n i n g ä v e n s k e r vid j ä r n v ä g s t u l l e n å c e n t r a l bangården i Stockholm. I överensstämmelse med den åsikt som förfäktats i flertalet a v o m f ö r m ä l d a u t l å t a n d e n f i n n e r u t r e d n i n g e n d e t a n g e l ä g e t a t t d e n n a d i s t r i b u t i o n s f o r m b r i n g a s a t t u p p h ö r a . Även o m d e k v a n t i t e t e r s o m p å detta sätt försålts ej k u n n a a n s e s b e t y d a n d e , h a r f ö r s ä l j n i n g e n d o c k i v i d a

142 kretsar framkallat irritation och osäkerhet. Genom densamma utplånas den gränsdragning mellan engros- och detaljförsäljning som är en förutsättning för all ordnad varuförmedling. Järnvägsstyrelsen har anfört att ett förhindrande av ifrågavarande försäljning skulle leda till att en del transporter av trädgårdsprodukter komme att överflyttas från järnvägen till andra transportmedel. Utredningen vill emellertid ifrågasätta huruvida det kan anses riktigt att statens järnvägar i syfte att draga till sig ytterligare transporter medverkar till bibehållandet av ett system som motverkar en rationalisering av handeln med nämnda produkter och därigenom jämväl är till skada för den inhemska trädgårdsnäringen. Man får i detta sammanhang ej bortse från att en stor del av berörda försäljning avser utländska varor som i de flesta fall direkt konkurrera med de svenska. Nämnda omständighet i förening med att försäljningen försiggår å statens järnvägar tillhörigt område torde i särskild grad ha bidragit till den misstämning densamma skapat. Till avhjälpande av omförmälda missförhållande har från vissa sammanslutningars sida föreslagits att förbud skulle utfärdas mot försäljning av frukt och grönsaker inom järnvägarnas områden, vilket dock icke skulle avse distributionsförsäljning från bofasta grossister till detaljister. För upprätthållande av ett sådant förbud h a r vidare föreslagits att särskilda legitimationskort för legitima grossister och detaljister skulle utfärdas. Nämnda förslag har i vissa utlåtanden upptagits med gillande men i andra av olika skäl avstyrkts. Kommerskollegium har, under antydan att förslaget möjligen kunde stå i strid mot näringsfrihetsförordningens bestämmelser, funnit det svårligen vara praktiskt genomförbart. Utredningen, som finner förevarande spörsmål huvudsakligen vara att betrakta som en ordningsfråga, anser att genom lämpliga ingripanden från järnvägsstyrelsens sida tillfredsställande förhållanden böra kunna uppnås, i vad statens järnvägars områden angår. Därest ändring i de för järnvägstrafiken meddelade bestämmelser skulle befinnas erforderliga, torde det få ankomma på järnvägsstyrelsen att avgiva förslag därutinnan. Såvitt utredningen har sig bekant ha några missförhållanden av den art, varom n u är fråga, icke försports inom de områden, som trafikeras av de enskilda järnvägarna.

143 KAP. 8.

Tullar m. m. I kapitel 3 har utredningen lämnat en översikt av det nu rådande tullskyddet för trädgårdsprodukter samt importens verkningar med avseende å avsättningen för den inhemska produktionen. I samband därmed har utredningen lämnat en redogörelse för vissa framförda önskemål beträffande en förstärkning av nämnda tullskydd. Utredningens närmaste uppgift blir nu att undersöka, i vad mån genom ökat tullskydd eller annorledes en begränsning av importen med hänsyn till den inhemska trädgårdsnäringens intressen och med beaktande av rådande handelspolitiska förhållanden kan anses påkallad. Innan utredningen närmare ingår på detta spörsmål anser sig utredningen böra anföra några allmänna synpunkter på vissa hithörande frågor. Utredningen har flera gånger haft anledning framhålla hurusom de betingelser, under vilka trädgårdsodlingen i Sverige bedrives, inom olika delar av landet växla högst betydligt, beroende på olikheter i fråga om jordmån och klimatiska förhållanden. Främst gäller detta den fältmässiga kalljordsodlingen men i viss utsträckning även odling under glas. Vissa delar av sydligaste Sverige äro således mera lämpade för tidig kalljordsodling än landet i övrigt. I mellersta och norra Sverige måste växthusen vara av en betydligt stabilare och därmed också dyrare konstruktion än i södra Sverige för att motstå de påfrestningar snötäcket vid vissa tillfällen medför. Södra Sveriges mildare och ljusare höstar samt vårar medgiva ett bättre utnyttjande av det i växthusen nedlagda fasta kapitalet o. s. v. Dessa olikheter i fråga om produktionsförutsättningar medföra stora svårigheter att på ett riktigt sätt avväga storleken av ett tullskydd. En för produktionens bärighet inom viss del av landet nödvändig prisstegring innebär ej sällan för odlare i andra landsdelar en betydande förbättring av lönsamheten. Således kan ett efter förhållandena i mellersta Sverige avvägt tullskydd för södra Sveriges vidkommande utgöra ett så starkt incitament till produktionsutvidgning, att den ökade produktmängd som härigenom tillföres marknaden nästan helt uppväger det genom tullen minskade utbudet av utländska produkter. De senare årens tullhöjningar å vissa trädgårdsalster ha givit exempel härpå. Det torde således vara obestridligt, att den stora expansion som växthusodlingen i södra Sverige under de sista åren undergått åtminstone delvis varit en direkt följd av tullhöjningar. Det höjda tullskyddet torde även verksamt ha bidragit till att jordbrukarna i södra Sverige i den omfattning som skett upptagit odling av köksväxter på fritt land.

144 Med hänsyn bl. a. till de svårigheter som enligt vad ovan anförts föreligga för utnyttjande av tullskyddet har m a n på sina håll ställt sig tveksam inför frågan, huruvida tullarna kunna anses såsom lämpliga medel till åstadkommande av en ökad räntabilitet för trädgårdsnäringen i dess helhet. Att tullarnas förmåga i nämnda hänseende är begränsad synes även utredningen uppenbart. Emellertid torde det knappast k u n n a bestridas, att tullskyddet ur synpunkten av trädgårdsodlingens intressen varit till stor nytta. Åtskilliga omständigheter tyda på att prisläget å inhemska trädgårdsalster skulle h a varit betydligt sämre, därest tullskyddet ej funnits. Det torde i detta sammanhang böra erinras om att den starkt prohibitiva handelspolitik som, vad trädgårdsprodukter angår, från vissa länders sida bedrivits under de senaste åren föranlett andra länder, vilkas produktion varit speciellt inriktad på export av vegetabilier, att uppsöka nya marknader och vidtaga olika åtgärder, ägnade att stödja exporten. Verkningarna av nämnda handelspolitik torde ha varit mest kännbara i Holland. Å 1936 importerade Tyskland från Holland närmare 60 °/o mindre blomsterlökar, avskurna blommor och matlök samt över 40 °/o mindre gurkor och tomater än 1930. Motsvarande procenttal utgjorde för blomkål 75 °/o. I handelsbalansen mellan nämnda länder representerade nämnda varugrupper år 1930 ett värde av nära 30 miljoner floriner mot 7*5 miljoner floriner 1936. Med dessa siffror för ögonen kan man väl förstå, att de holländska odlarna varit angelägna om att bibehålla och om möjligt stärka sin ställning å andra marknader. Vid bedömande av tullarnas betydelse för den inhemska trädgårdsodlingen bör även beaktas marknadens känslighet för utbud från utlandet. Sålunda kan redan vetskapen om att en större sändning utländska produkter är på väg in i landet åstadkomma mycken oro på marknaden. Särskilt gäller detta lätt förstörbara eller mera ömtåliga varor, som måste säljas inom en mycket kort tidrymd. Fall hava inrapporterats, då importen av några ton gurkor eller tomater medfört en omedelbar sänkning av det inhemska tomat- resp. gurkpriset på över femtio procent. Om något sådant inträffar tidigt på säsongen då odlarna kalkylerat med goda priser, kan resultatet därav bli ödesdigert för många. Stora svårigheter föreligga nämligen att återvinna en i början på säsongen skedd prissänkning. Prisfallet kommer i mångas ögon att framstå såsom ett tecken på att den egentliga högsäsongen med dess lägre priser är i annalkande. För att undgå förluster minska grossisterna och detaljhandlarna sina lager. Om priserna höjas, uppskjuta grossisterna sina inköp i förhoppning om att dessa åter skola gå ned. Så rullar det hela vidare, till dess de för högsäsongen normala priserna blivit uppnådda. Under de sista åren har vid upprepade tillfällen den frågan framförts, huruvida icke det nuvarande skyddstullsystemet borde ersättas eller i varje fall kompletteras med någon anordning, som medgåve en bättre anpassning av importen efter det vid varje tidpunkt föreliggande behovet. Man torde därvid i första hand ha tänkt sig någon form av direkt, kvantitativ

145 reglering av importen. Den mest effektiva men också mest ingripande formen för en dylik reglering torde vara, att hela eller huvuddelen av importen omhänderhaves av ett monopolföretag under tillsyn av statlig myndighet. Av flera skäl finner sig utredningen icke kunna förorda en sådan anordning. För närvarande finnes för övrigt icke något lämpligt organ, åt vilket hela importen med fördel skulle kunna anförtros. En under nuvarande förhållanden enklare lösning skulle vara att låta en statlig myndighet fastställa den vid varje tidpunkt önskvärda importkvantiteten och sedan genom licensgivning fördela denna mellan importörerna. Med hänsyn till bland annat de stora svårigheterna att på ett rättvist sätt verkställa en dylik fördelning finner utredningen sig ej heller kunna tillstyrka sistberörda regleringsform. Slutligen har utredningen haft under diskussion möjligheten att genom rörliga importavgifter nå en bättre anpassning av importen efter det förefintliga behovet. Ehuru utredningen är medveten om att även denna lindrigare form av importreglering är svår att i praktiken genomföra, finner utredningen den dock vara att föredraga framför de förut nämnda. Sannolikt skulle ur odlarnas synpunkt en hel del kunna vinnas genom anordningen i fråga samtidigt som hänsyn skulle kunna tagas till konsumenternas intressen att erhålla för konsumtionen viktiga produkter till skäliga priser. Trots detta anser utredningen det icke vara välbetänkt att nu övergå från det nuvarande systemet med fasta tullar till rörliga importavgifter. Bortsett från det osäkerhetstillstånd, som för producenterna skulle bliva följden härav, torde förändringen ur handelspolitiska synpunkter ingiva starka betänkligheter. Efter dessa kortfattade allmänna synpunkter övergår utredningen till att undersöka, i vad mån nu gällande tullar å särskilda trädgårdsalster ur de synpunkter utredningen h a r att anlägga kunna anses vara i behov av justering. Framställningen synes därvid lämpligen böra så anordnas, att densamma ansluter till den i föregående avdelning gjorda redogörelsen för tullskyddet och dess verkningar.

L e v a n d e v ä x t e r , b l o m m o r m. m. Till följd av den ökade betydelse blomsterodlingen under senare år erhållit för handelsträdgårdsmästarna ha kraven på ett förstärkt tullskydd för odlingen gjort sig allt starkare gällande. Dessa krav beröra ett flertal tullpositioner, såsom icke ätbara rötter (av blomsterväxter), blomsterlökar, avskurna prydnadsblommor m. fl. Till rubriken » i c k e ä t b a r a r ö t t e r » (tulltaxenr 34) i gällande tulltaxa hänföras ett flertal olika slag av för blomsterodlarna betydelsefulla halvfabrikat, av vilka somliga kunna uppdragas inom landet medan andra, åtminstone ännu, måste införas från utlandet. Till den förra gruppen höra bl. a. huvuddelen av importerade liljekonvaljerötter (stat. nr 85) eller, såsom de rätteligen borde betecknas, liljekonvaljegroddar. 10—387133.

146 Importen av konvaljegroddar utgöres av dels »drivgroddar» och dels »utplanteringsgroddar». De förra äro vissa delar av äldre plantor och utgöras av 3—5 år gamla rotstockar som i sin övre del bära kraftiga knoppar, innehållande blomanlag. Från rotstocken utgå tämligen långa och kraftiga rötter. En sådan planta kan jämföras med en blomsterlök, då den planteras i jord och drives till blomning genom att hållas vid hög temperatur under 3—4 veckor. Plantan är därefter värdelös. Utplanteringsgroddar utgöras av unga sidoskott. Varje skott består av en liten rotstock med därpå sittande rötter samt i spetsen en smal och tunn knopp. Denna innehåller anlag till blad, i regel icke till blommor. Dessa groddar kunna alltså icke drivas, men de planteras ut på fritt fält och giva upphov till plantor, som två eller vanligen tre år se nare kunna grävas upp och efter putsning och sortering lämna driv- och utplanteringsmaterial. Konvaljeodling för produktion av drivgroddar har sedan ganska lång tid tillbaka förekommit inom landet. Det ekonomiska resultatet av odlingen har varit växlande. På grund av gynnsammare odlingsbetingelser torde rän tabiliteten ha varit störst i södra Sveriges kustlandskap. Odlingen har här erhållit en särskild betydelse, då den på senhösten, huvudsakligen i november och förra hälften av december, kräver mycket arbete och därigenom kunnat bereda sysselsättning åt en del av den arbetarstam som tidigare på hösten haft sin utkomst av betupptagning. Odlingens lönsamhet är i hög grad beroende på de priser som tyska liljekonvaljegroddar betinga. Av vad i kapitel 3 (sid. 31) anförts rörande konvaljeimporten från utlandet framgår att nämnda priser företett starka växlingar. För några år sedan utbjödo tyskarna liljekonvaljegroddar till priser som lågo under produktionskostnaderna i Sverige. De senaste årens importpriser ha däremot varit betydligt högre. För att förhindra uppkomsten av dylika för den inhemska odlingen skadliga prissvängningar ha förslag framförts därom att liljekonvaljegroddar, vilka för närvarande äro tullfria, skulle beläggas med tull. Man har därvid framhållit bland annat att liljekonvaljeodlingen inom landet hade stora förutsättningar att utvecklas och att större delen av vårt behov av drivgroddar skulle kunna tillgodoses genom inhemsk produktion. Utredningen anser sig i stort sett kunna bekräfta vad sålunda anförts. På utredningens begäran ha vid trädgårdsavdelningen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut verkställts vissa beräkningar rörande den nuvarande lönsamheten av ifrågavaran de odling. Beräkningarna, vilka avse utplantering i god jordmån av 10i) 000 utplanteringsgroddar, utvisa en nettobehållning av över 21 kronor per 1 000 utplanterade groddar 1 och giva alltså belägg för påståendet att odlingen un1

Till grund för beräkningarna ligga nedanstående faktiska uppgifter. Utplantering av 100 000 groddar har lämnat en naturaavkastning av 80 430 drivgroddar, 183 700 planteringsgrodd.ir och 15 000 blommor, vilka försålts till följande priser, nämligen för drivgroddar 57 kronor bi öre, för planteringsgroddar 5 kronor 56 öre och för blommor 100 kronor per tusen stycken. De utplanterade groddarna hava inköpts för 7 kronor 20 öre per tusen stycken. Sammanlagda utgifterna för odlingen hava uppgått till 3 657 kronor 15 öre, därav 33% avse gödselmedel, utplanteringsmaterial, försäljningskostnader, redskap och jordränta samt återstående 67 % jordbearbftning, plantering, rensning, uppgrävning, sortering, buntning, plockning av blommor och tillsyn

147 der gynnsamma förhållanden måste anses såsom lönsam. Utredningen har med hänsyn till det anförda övervägt ett förslag att belägga drivgroddar med en nettotull av 50 öre för kg, vilket skulle göra den inhemska odlingen mindre riskfylld. 1 Emellertid föreligga beträffande ifrågavarande tullposition i viss mån stridiga intressen mellan odlare som uppdraga konvaljegroddar för försäljning samt handelsträdgårdsmästare som endast driva sådana. För de sistnämnda utgöra drivgroddar en viktig förnödenhet, vars pris genom tullhöjningen skulle komma att fördyras, i varje fall om groddarna inköpas från utlandet. Odlingen inom landet av drivgroddar torde ännu icke ha nått sådan omfattning att importen, särskilt av kvalitativt högtstående drivgroddar, kan undvaras. Det bör även framhållas att svenska drivgroddar under vissa för hållanden lämpa sig mindre väl för drivning under senvintern. Å andra sidan bör tagas i beaktande att nyssnämnda odling sysselsätter en större arbetarstam än konvaljedrivningen samt att mängden groddar som behöva importeras säkerligen utgör en ringa andel av hela försäljningen under vintern. Med hänsyn till berörda intressekollision och då utländska drivgroddar för närvarande betinga ett ej obetydligt högre pris än de svenska anser utrednin • gen det lämpligt att avvakta huru lönsamheten av den inhemska konvaljeuppdragningen samt importen av utländska drivgroddar kommer att i fortsättningen gestalta sig, innan slutlig ställning tages till ifrågavarande tullspörsmål. Vad därefter angår det andra slaget av konvaljegroddar eller s. k. utplanteringsgroddar synes det ej böra förekomma att belägga dessa med tull. Till »icke ätbara rötter» hänföras vidare rotknölar av gladiolus samt »andra rötter» av blomsterväxter (stat. nr 87). Ur botanisk synpunkt äro rot-(egentligen stam-) knölar av gladiolus att jämställa med till stat. nr 88 hörande lökliknande stam- och rotknölar av blomsterväxter. Anledningen till att gladiolusknölar brutits ut ur sistnämnda grupp är såsom tidigare framhållits (sid. 00) att vid tiden för antagandet av nu gällande tulltaxa den då rådande tullfriheten för dessa knölar var bunden genom handelsavtal med Tyskland. Enligt utredningens åsikt föreligga starka skäl att nu överflytta gladiolusknölar till den tullposition där de tarifftekniskt sett höra hemma. Från sakkunnigt håll har uppgivits, att uppdragning inom landet av gladiolusknölar numera kan ske med mycket gott resultat. Därest varan belägges med samma tull som blomsterlökar d. v. s. 50 öre för kg, kommer odlingen med största sannolikhet att raskt gå framåt. Då drivning av gladiolusknölar på senare tid nått en avsevärd omfattning samt gladiolus även i stor utsträckning odlas på kall1 Vikten av 100 groddar av kvalitet I är omkring 1-8 kg och av kvalitet II l - 2 kg, om ej rötter och rotstockar skurits in. Avkortas dessa till 10 cm:s längd från spetsknoppen räknat sjunker vikten för 100 drivgroddar till 1*85 kg för kvalitet I och till 1*1 kg för kvalitet II. Priset för importerade drivgroddar har växlat tämligen mycket under årens lopp men torde för sista vintern kunna beräknas till omkring 7—8 kronor per 100 stycken av kvalitet I inklusive frakt. Ett tullskydd av 50 öre för kg skulle medföra att 100 groddar av kvalitet I (om rötterna ej avkortats) komme att draga en tull av 90 öre, alltså fördyras med omkring 13 %. För beskurna groddar av samma kvalitet bleve tullen 65 öre per 100 stycken, alltså knappt medförande 10% förhöjning av priset.

148 jord för snitt och till prydande av rabatter synes det utredningen angeläget att halvfabrikaten i största möjliga utsträckning framställas inom landet. En tull av 50 öre för kg skulle — om tullen i sin helhet utnyttjades — medföra en fördyring av råvaran med 16 å 18 kronor för 1 000 stycken. 1 Såsom »icke ätbara rötter» behandlas slutligen flertalet »rötter» till s. k. perenna växter. I vissa fall bestå nämnda halvfabrikat huvudsakligen eller nästan enbart av rötter (t. ex. dahlior) men i allmänhet äro de utrustade med en längre eller kortare rotstock och på denna sittande knoppar eller blad, kanske också en kort upprätt stamdel. Ofta äro de försedda med en eller flera rosetter av övervintrande, kraftiga blad. Somliga av halvfabrikaten äro typiska, ehuru helt små buskar t. ex. helianthemum, lavendel m. fl. Det inses lätt, att beteckningen rötter för samtliga nämnda halvfabrikat är synnerligen vilseledande och att svårigheter ofta måste uppstå vid tullbehandlingen. Vid en bokstavlig tillämpning av tulltaxan skulle större delen perenna växter hänföras till »andra levande växter», stat. nr 95, och således draga en tull av 20 öre för kg. Så sker nu visserligen icke men det har uppgivits att växterna blivit föremål för olika behandling å olika tullstationer. Som regel torde de dock hänföras till icke ätbara rötter och alltså icke beläggas med tull. Så gott som alla slag av »rötter» till perenna växter uppdragas numera inom landet i mer än tillräcklig mängd för att det inhemska behovet därav skall bliva tillgodosett. Trots detta importeras en hel del dylika rötter från utlandet — huvudsakligen från Holland — vilket delvis förklaras därav att utländska resande, som försälja andra halvfabrikat, jämväl upptaga order å perenna växter. Då samtidigt med nämnda import överproduktion råder inom landet finner utredningen det skäligt att den inhemska odlingen beredes skydd av tull. Med hänsyn till vad ovan anförts rörande svårigheterna i vissa fall att vid tullbehandlingen skilja på »rötter» och »levande växter» synes storleken av en sådan tull lämpligen böra bestämmas till samma belopp som nu utgår för »andra levande växter», stat. nr 95, eller 20 öre för kg. För att få kännedom om i vad mån nämnda tullsats skulle medföra en fördyring av importvaran har utredningen låtit verkställa provvägningar av olika slag av perenna växter. De vägda exemplaren ha varit av ungefär samma storlek som importerade och ha ej befriats från jord. Vägningarna ha givit till resultat, att medelvikten å sådana växter, som i allmänhet utplanteras i s. k. perenna rabatter och äro föremål för uppdragning inom landet 2 utgör omkring 200 gram per planta, vadan tullbeskattningen vid nettoförtullning således skulle uppgå till i genomsnitt 4 öre per planta eller 20 å 25 °/o av importpriset (exklusive tull). Vid bruttoför1

Enligt företagna provvägningar utgör vikten av 1 000 gladiolusknölar 32 å 36 kg. Priset å den utländska varan varierar mellan 45—100 kronor för 1 000 stycken. Genomsnittspriset torde utgöra 50 kronor för 1 000. 2 Provvägningarna hava avsett bland annat Alyssum, Aquilegia, Armeria, Aster, Astilbe, Chrysanthemum, Delphinium, Eryngium, Gypsophila, Helenium, Helleborus, Hemerocallis, Iberis, Lavandula, Lupinus, Nepeta, Paeonia, Papaver, Phlox, Primula, Pyrethrum, Polygonatum. Saxifraga, Sedum, Solidago, Statice, Trollius, Vinca.

149 tullraing tillkommer cirka 10 °/o för emballage. Priserna inom riket torde dock icke påverkas av tullen, då som förut nämnts överproduktion är rådande å flertalet ifrågavarande växter. Beträffande det ringa antal arter och sorter, vilka icke uppdragas i Sverige, torde tullen icke spela någon roll, då dessa dels väga ganska litet och dels betinga mycket höga priser. Ej heller k o m m e r tullen att bliva av nämnvärd betydelse för s. k. stenparti-(fjäll-) växter. Importerade dahlior kunna beräknas väga 70 gram stycket. Den föreslagna tullen skulle således för dessa växter medföra en förhöjning av importpriset av omkring ett och ett halvt öre per planta. Då emellertid odlingen inom landet av mera vanliga dahliasorter, vilka nu betinga ett pris av cirka 20 kronor per 100 stycken, på mycket kort tid kan utökas högst avsevärt finnes ingen anledning förvänta att priset å dessa komma att stiga. Mera sällsynta eller mindre lättodlade dahlior äro å andra sidan så dyra, att en prisstegring av ett par öre per planta ej spelar någon ekonomisk roll. Med hänvisning till vad sålunda anförts rörande tullrubriken »rötter, icke ätbara etc», tulltaxenr 34, får utredningen föreslå, dels att rotknölar av gladiolus utbrytas ur nämnda rubrik och i stället inbegripas under rubriken »blomsterlökar; ävensom lökliknande stam- och rotknölar, ej särskilt nämnda, av blomsterväxter» med en tull av 50 kronor för 100 kg, dels ock att andra levande rötter av blomsterväxter än liljekonvaljerötter beläggas med en grundtull av 7 kronor och en tilläggstull av 13 kronor för 100 kg. Sistnämnda tullar torde böra beräknas efter verkliga netto vikten med tillägg av närmaste emballage. Som i annat sammanhang framhållits sänktes tullen å f r i s k a , a v s k u r n a b l o m m o r (stat. nr 89:2) på våren 1933 från 10 till 5 kronor för kg. Det h a r från handelsträdgårdsmästarnas sida gjorts gällande att denna åtgärd varit till skada för den inhemska blomsterodlingen. I motioner vid 1936 års riksdag (I: 104 och II: 254) hemställdes, att nyssberörda blommor måtte beläggas med en tilläggstull av 5 kronor för kg under tiden 1 mars—1 december. I infordrat yttrande över motionerna anförde lantbruksstyrelsen i huvudsak följande: För kontinuitet i växtdriveriernas produktion, avseende inom samma växthus under olika tider av året odlade blommor, rötter och grönsaker, fordrades viss konstant personal. För full sysselsättning av densamma måste den ena odlingen avlösa den andra. Möjligheten till kontinuitet i driften måste med den i riket tillgängliga avsevärda växthusarealen bliva betydande, i den mån ett ökat tullskydd hunne att verka. Då kostnaderna för växthusdriften därigenom skulle kunna fördelas på under olika tider av året förekommande odlingar måste produktionen kunna i icke ringa grad förbilligas. Då vidare produktionen inom landet hade stora möjligheter att fylla behovet av blommor särskilt under den tid av året, 1 mars —1 december, som avsåges i motionerna, syntes den ifrågasatta tullökningen icke kunna anses medföra olägenheter för konsumtionen men däremot ett avgjort stöd för ökad rationalisering och förbilligande av produktionen i denna del. Lantbruksstyrelsen ansåge sig sålunda kunna förorda den föreslagna tilläggstullen å blommor och blomdelar.

150 Med hänsyn till gällande traktathinder föranledde motionerna ingen riksdagens åtgärd. Frågan om ökat tullskydd för avskurna blommor upptogs ånyo av lantbruksstyrelsen i ett den 19 april 1937 till Kungl. Maj:t avgivet yttrande i anledning av en framställning från Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund om reglering av blomsterlöksimporten. Styrelsen anförde häri att den starka ökning av införseln utav avskurna blommor som inträtt sedan tullen pä detta varuslag sänktes till 5 kronor för kg utgjorde en stor fara för de svenska blomsterodlarna. Styrelsen funne det angeläget att nyssnämnda tull höjdes till 10 kronor för kg, vilken tull styrelsen icke blott funne vara den lägsta, som för närvarande borde förekomma, utan även ansåge böra utgå under hela året. I skrivelse till frukt- och trädgårdsutredningen den 16 augusti 1937 har föreningen blomsterförmedlingen anfört bl. a. följande: Den import av avskurna blommor som nu förekomme hade ej någon betydelse för den svenska blomsterodlingens lönsamhet, ty värdet av hela införseln av levande blommor uppginge icke till mera än värdet av produktionen hos ett par av våra större blomsterodlare. Den nuvarande importen motsvarade det ungefärliga behovet av tillskott av rosor, nejlikor, orchidéer samt några andra sorters blommor under årets solfattigaste månader, då de icke kunde frambringas inom landet i så stor mångd och i sådan kvalitet som motsvarade efterfrågan. Erfarenheten visade att importen av t. ex. rosor föll till ett minimum så snart svenska rosor komme i marknaden i tillräcklig mängd på våren. Blomsterhandlarna hade ingen benägenhet för att företrädesvis handla med utländska blommor utan de gjorde helst sina inköp hos odlare på samma ort. Det vore dock omöjligt för blomsteraffärerna att undvara de populäraste blomslagen — rosor och nejlikor — under vintermånaderna. Visserligen funnes under vintermånaderna svenska lökblommor i mer än tillräckliga kvantiteter, men just genom den alltför allmänna förekomsten av dessa blommor hade deras värde dragits ned så att den fordringsfulla och köpstarka publiken försmådde dem för presentändamål. Det vore dessutom ett faktum av stor betydelse att man icke kunde sälja samma slags blommor under hur lång tidsperiod som helst, utan publiken fordrade att få nya slag av blommor. Av samma orsak vore det även absolut nödvändigt att ha ett ej alltför knappt sortiment av blommor vid varje årstid, ej minst under högvintern, då blomsterhandlarna hade sin bästa säsong. Föreningen har vidare framhållit att det på grund av den alltjämt stegrade internationella förmedlingen av beställningar å blommor vore nödvändigt att blomsterhandlarna vore välförsedda särskilt med rosor, nejlikor eller andra finare blomslag. Föreningen förmenar att orsakerna till de otillfredsställande ekonomiska förhållandena inom blomsterodlingen vore först och främst att finna i alltför stark utvidgning av odlingarna med därav följande förödande konkurrens mellan odlarna, en konkurrens som även ginge ut över blomsterhandlarna. Blomsterhandlarna önskade icke ohejdad import av avskurna blommor, men de ansåge den nuvarande tullsatsen av 5 kronor per kilogram vara väl avvägd. Skulle en höjning komma att ifrågasättas borde denna icke avse de fem vintermånaderna november—mars, under vilken tid det vore ett verkligt behov att importera en del avskurna, levande blommor, vilka icke funnes i tillräcklig mängd inom landet.

151 Av den tidigare redogörelsen för importen av avskurna blommor (sid. 35 —36) framgår att denna under åren efter tilläggstullens borttagande starkt stigit och att 1937 års importkvantitet utgör den största som någonsin förekommit. Stegringen hänför sig till samtliga årets månader men har relativt sett varit störst under september—november. Sistnämnda omständighet är enligt utredningens förmenande ägnad att ingiva oro, då blomsterodlingen under nämnda period är av stor betydelse för växthusproduktionens lönsamhet. Från blomsterodlarnas sida har framhållits att import av rosor, nejlikor och orchidéer är onödig under tiden 15 mars—15 november, då vi under denna tid kunna fylla behovet genom egen produktion. Även om detta påstående är något överdrivet i vad angår början och slutet av perioden torde det likväl komma sanningen ganska nära. Det bör i detta sammanhang anmärkas att odlingen inom landet av nämnda växtslag avsevärt utvecklats under senare år såväl kvantitativt som kvalitativt. Med hänsyn härtill anser utredningen att kravet på ett återinförande av den tidigare gällande tilläggstullen av 5 kronor för kg är fullt motiverat, såvitt angår nyssn ä m n d a tidsperiod. Utöver detta tullskydd torde å andra sidan endast orchidéodlingen för närvarande vara i behov av ytterligare skydd. På grund av orchidéernas ringa vikt och förhållandevis höga priser är en tull å dessa blommor av 10 kronor för kg av mycket ringa betydelse i skyddshänseende. Skall en tull å detta blomslag få någon nämnvärd inverkan på importen torde den ej böra sättas lägre än 30 kronor för kg, motsvarande 20 °/o av det inom landet gällande priset å orchidéer av det vanligaste slaget. Då orchidéer med fördel kunna odlas året runt samt konkurrensen från utlandet beträffande dessa blommor huvudsakligen gör sig gällande under vintermånaderna synes vidare en skyddstull för den inhemska orchidéodlingen böra utgå med samma belopp under hela året. Med hänsyn till det anförda får utredningen vidkommande till stat. nr 89:2 hörande blommor och blomdelar föreslå dels att orchidéer beläggas med en grundtull av 1 500 kronor för 100 kg och en tilläggstull av samma storlek dels ock att övriga till nämnda stat. nr hänförliga blommor och blomdelar under tiden 15 mars— 15 november beläggas med en tilläggstull av 500 kronor för 100 kg. Importen av b l o m s t e r l ö k a r och andra till stat. nr 88 hänförliga stam- och rotknölar har, frånsett år 1937, företett en oavbruten stegring sedan år 1932 (jämför sid. 33). Produktionen inom landet av s. k. lökblommor har ökats i motsvarande grad. ökningen har varit mest framträdande i fråga om det för handelsträdgårdsrörelsen synnerligen betydelsefulla blomslaget tulpaner. Under åberopande av att den stegrade och ohämmade importen av ifrågavarande halvfabrikat medfört en avsevärt minskad lönsamhet av lökdrivningen inom landet ha vid upprepade tillfällen under de senare åren krav framställts på vidtagande av åtgärder från statens sida till begränsning av densamma. På grund av importvarans karaktär av förnödenhet har man härvid icke — såsom i de flesta andra fall — förordat en tullhöjning å varan

152 utan i stället föreslagit en direkt reglering av importen. Som skäl för en dylik reglering har i övrigt anförts, att en osund spekulation i lökdrivning förekomme inom vissa delar av riket. Det har således uppgivits att de mindre och ekonomiskt sämst lottade odlarna i stor utsträckning och särskilt i Stockholmstrakten bedreve sådan spekulation. Då det gällde att starta en trädgårdsodling vore holländska blomsterlökar det enklaste och billigaste startobjektet. Kredit för råvaran lämnades allmänt av de holländska exportörerna och det förekomme ej sällan att speditören eller exportören beviljade kredit även för tull och frakt mot accepter. För att kunna betala lökarna och accepterna tvingades odlarna att till varje pris sälja sina lökblommor. Genom det ökade utbudet bleve marknaden snart mättad och småodlarna, som i regel ej hade fasta köpare eller någon ordnad försäljning, bleve i första hand lidande härpå. I en motion vid 1934 års riksdag (II: 243) hemställdes, att riksdagen måtte föranstalta om utredning angående möjligheterna att begränsa blomsterlöksimporten så att onödig och för företagare skadlig import hindrades. Till stöd för motionen anfördes att försäljningen av drivna blomsterlökar under vissa tider av år 1933 visat ett fullständigt sammanbrott vad priser och avsättning beträffade. I utlåtande (nr 29) över motionen anförde bevillningsutskottet att det i motionen omförmälda missförhållandet på ett mera smidigt och effektivt sätt kunde avhjälpas genom åtgärder från odlarnas egen sida än genom statligt ingripande. I frågans dåvarande läge ansåge sig utskottet därför icke kunna biträda motionen. Skulle det framdeles visa sig att odlarna icke kunde genom egna åtgärder komma till rätta med frågan utan marknadsförhållandena även i fortsättningen till följd av importens storlek utvecklade sig i för odlarna ogynnsam riktning, kunde möjligen skäl finnas att till närmare övervägande upptaga frågan om ett statligt ingripande för ernående av en lämplig importbegränsning. Utskottets utlåtande bifölls av riksdagen. Med hänvisning till bl. a. innehållet i berörda utskottsutlåtande har Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund i en till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ställd, den 13 mars 1937 dagtecknad framställning, vilken överlämnats till frukt- och trädgårdsutredningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningens uppdrag, hemställt om vidtagande av omedelbara åtgärder till reglering av blomsterlöksimporten. Förbundet anförde att förhållandena sedan 1933 utvecklat sig därhän att lökdrivningen blivit förlustbringande. Orsaken härtill vore att söka däri att lökimporten, som 1932 utgjort 1 770 ton och 1933 1 977 ton, oavbrutet stigit så att den 1936 uppgått till 2 600 ton. Med anledning av bevillningsutskottets uttalande att missförhållandena på förevarande område borde kunna avhjälpas genom åtgärder från odlarnas egen sida meddelade förbundet vidare att förbundets Stockholmsavdelning för några år sedan sökt åstadkomma en begränsning av lökdrivningen på frivillighetens väg. Försöket hade strandat på att de odlare som icke voro medlemmar av förbundet icke kunnat förmås att minska sina inköp i erforderlig utsträckning. Vidare uppgavs att förbundet med

1531 holländska blomsterlökexportförbundet fört vissa förhandlingar angående en frivillig begränsning av importen. De överenskommelser som därvid träffats hade emellertid icke lett till avsett resultat. I yttrande den 19 april 1937 över handelsträdgårdsmästareförbundets framställning har lantbruksstyrelsen ställt sig avvisande i fråga om kravet på statlig medverkan för importreglering av blomsterlökar. Enligt styrelsens förmenande vore stegringen i lökimporten från 1933 till 1936 väsentligen att tillskriva den rådande högkonjunkturen. Såvitt kommit till styrelsens kännedom förekomme överproduktion av lökblommor i stort sett endast i Stockholmstrakten. Någon spekulation i lökdrivning syntes med vissa oväsentliga undantag i vissa städer norr om Stockholm ej heller föreligga på andra orter i landet. Den reglering av tillgången på lökar som erfordrades för Stockholmsmarknadens vidkommande kunde och borde ske genom odlarnas egna organisationer. Styrelsen anförde vidare att en förbättrad lönsamhet för lökodlingen syntes kunna åstadkommas medelst andra åtgärder än importreglering. En förhöjd tull å avskurna blommor — förslagsvis med 5 kronor för kg — under de för lökblommornas avsättning betydelsefulla månaderna januari—mars samt en förbättrad handelsorganisation skulle således vara till stor nytta för odlarna. Det syntes ligga i trädgårdsmästarnas eget intresse att den icke riskfria blomsterlöksimporten omhändertoges av en odlarnas egen inköpsorganisation. Det stora antalet småodlare vore särskilt utsatta för den risk som vore förbunden med lökdrivning därigenom att de vid sina inköp direkt från holländska exportörer eller svenska mellanhänder erhölle hårdare betalningsvillkor och finge betala högre priser än de större importörerna. Småodlarna hade ofta ej heller tillräcklig affärsvana för att kunna erhålla rättelse för den händelse lökarna vore av underhaltig beskaffenhet. Detta vållade stor olägenhet, då tull och frakt samt övriga omkostnader vore lika stora vare sig varan vore av god eller dålig beskaffenhet. Slutligen framhöll styrelsen att handelsträdgårdsmästareförbundets uppfattning i förevarande fråga icke syntes giva fullt uttryck åt en mera allmän mening inom de till förbundet anslutna distriktsorganisationerna. Till stöd för detta påstående åberopade styrelsen ett flertal uttalanden i frågan av distriktsorganisationer under hösten 1936. För att utröna odlarnas egen uppfattning beträffande regleringsfrågan har utredningen i sin förut omförmälda cirkulärskrivelse till handelsträdgårdsmästareförbundets lokalavdelningar och hushållningssällskapens trädgårdstjänstemän anhållit om uppgifter i sådant hänseende (se Bil. 2 sid. 241). Svaren å skrivelsen i denna del giva vid handen att bland odlarna en praktiskt taget enhällig mening råder därom att en statlig reglering av blomsterlöksimporten är av behovet påkallad. Endast en av uppgiftslämnarna (Värmlands-Dalslands distrikt av S. H. T. F.) har ansett en dylik reglering icke önskvärd. Därjämte har Skånes distrikt av S. H. T. F. ifrågasatt huruvida icke regleringen borde företagas av odlarna själva. Såsom skäl för ett statsingripande i regleringssyfte har i allmänhet uppgivits överproduktion av lökblommor.

154 Till belysning av lökodlingens prekära läge fogade handelsträdgårdssmåstareförbundet vid sin framställning en tablå, utvisande det ekonomiska resultatet vid drivning av 1 000 tulpaner under produktionsåren 193l/l9'32— 1936/1937. Denna tablå återgives här nedan. Å r Omkostnader Vinst ( + ) eller förlust (—)

1931/32

1932/33 1933/34

189:93

176: 53

169:74

168:76

168:76

169:07

225:-

192: 50

180:—

170:—

155:—

145:-

+ 35:07 + 15:97 + 10:26

+ 1:24

-13:76

-24:07

1934/35 1935/36

193*6/37

Anm.: I omkostnaderna ha inräknat > inköpsp ris, tull-, frakt- och speditionskostnader samt drivningskostnader. Utfallet har beräk näts till i 12%.

Handelsträdgårdsmästareförbundets uppgifter beträffande blomsterlöksodlingens räntabilitet har i en skrift till Kungl. Maj:t den 5 april 1937 bestritts av en handelsträdgårdsmästare vilken såsom egen rörelse innehar en större handelsträdgård i Stockholmstrakten. Denne har gjort gällande att odlingen under dåvarande förhållanden kunde lämna en rätt god avkastning, i varje fall vad man kunde beteckna såsom skälig företagarvinst. Såsom ett belägg för riktigheten av detta påstående hava vid skriften fogats tablåer över handelsträdgårdens lökdrivningsresultat under säsongerna 1934/ 35, 1935/36 och 1936/37. Enligt dessa tablåer odlades under nämnda tre säsonger respektive 282 300, 370 200 och 320 500 lökar. Nettovinsten per 1000 stycken lökar utgjorde respektive kronor 3 3 : 0 1 , 15:10 och 4 7 : 7 1 . De uppgifter vara dessa siffror grundade sig vore med undantag för april och maj 1937 direkt hämtade ur handelsträdgårdens bokföring. I sitt utlåtande den 19 april 1937 anförde lantbruksstyrelsen att de senast omnämnda räntabilitetsuppgifterna verkade mera övertygande än handelsträdgårdsmästareförbundets. Under hand hade till styrelsen uppgivits att de angivna siffrorna till cirka 75 procent avsåge tulpaner och resten hyacinter, iris och narcisser. Nettot för enbart tulpaner skulle emellertid bliva ungefär detsamma. För att bilda sig en uppfattning om riktigheten av den ena eller andra av de olika uppgifterna hade styrelsen under hand vänt sig till en annan större blomsterlöksdrivare, vilken i medeltal dreve omkring 275 000 lökar per år. Denne hade uppgivit att han själv under cirka 30 år utan förlust idkat blomsterlöksdrivning men att drivningen i allmänhet ägde r u m under mycket olika förutsättningar, vilket kunde förklara dess större eller mindre räntabilitet. I anledning av de divergerande uppfattningar rörande lökdrivningens lönsamhet under senare år som sålunda förekommit har frukt- och trädgårdsutredningen från blomsterhandlare och lökodlare infordrat vissa uppgifter, vilka därefter undergått bearbetning. Resultaten härav återgivas nedan. Uppgifter rörande försäljningspriset å drivna blomsterlökar ha erhållits från två större odlare i Stockholmstrakten, vilka uppgifter kompletterats

155 genom upplysningar inhämtade från fyra av Stockholms större blomsterhandlare rörande deras inköpspriser för motsvarande produkter. Av nedanstående tablå framgår hur priserna enligt respektive uppgiftslämnare gestaltade sig under säsongen 1936—1937: Odlarnas uppgifter Kr. per 10U st. dec.

jan.

febr.—maj

dec.

jan.

febr.—maj

15 å 16

25 å 30

20 ä 24

16 å 20

10 å 11

16 å 24

40 å 60

40 å 60

Tulpaner. l:a kval >

2:a

>

Darwintulpaner Narcisser

7 å

Hyacinter, kval. I o. II >

Blomsterhandlarnas uppgifter Kr. per 100 st.

90 å 125

> III

14 å 16

8 100 å125

16 å 24

7 å 20

6 å

75 å 125

60 å 75

25 å 30

Odlarnas prisuppgifter ligga som synes i flertalet fall i underkant av de priser som uppgivits av blomsterhandlarna. Orsakerna härtill synas vara: 1) Blomsterhandlarnas uppgifter avse delvis extra prima kvalitet. Det bör nämnas att en av blomsterhandlarna, vilken av allt att döma huvudsakligen handlar med produkter av ordinär prima kvalitet och i viss utsträckning även med sådana av sekunda kvalitet, genomgående lämnat uppgifter som överensstämma med eller t. o. m. något understiga odlarnas uppgifter. 2) Blomsterhandlarna ha meddelat även toppriser som uppnås endast tillfälligt. Detta gäller exempelvis priset 20 kr. per 100 st. narcisser, vilket uppnåddes endast under tiden 15—20 januari. 3) De tillfrågade blomsterhandlarna köpa icke varor som efter helgerna måste realiseras, varför deras uppgifter icke återspegla de låga priser som äro resultatet av understundom inträffande överproduktion. Frukt- och trädgårdsutredningen h a r även sökt erhålla prisuppgifter för tidigare år för att i någon mån kunna bedöma den prisutveckling som ägt rum för ifrågavarande produkter. Av blomsterhandlarna framhålles att priset å varor av extra prima kvalitet under tiden 1934—1937 icke h a r undergått någon sänkning. De i ovanstående tablå meddelade priserna å dylika varor för säsongen 1936—1937 skulle alltså i stort sett ha varit gällande även under de två närmast föregående säsongerna. Däremot anses att varor av något lägre kvalitet varit underkastade en icke obetydlig prissänkning, vilket även bekräftas av de uppgifter som en av blomsterhandlarna lämnat liksom av odlarna. För tulpaner av ordinär prima kvalitet skulle sålunda genomsnittspriset per månad ha utvecklats på följande sätt, enligt den ene av odlarna (A): Kr. per 100 st.

dec.

jan.

febr.

mars

april

1934/35

1935/36

1936/37

156 Det låga priset i december 1934 uppgives bero på överproduktion, på grund varav s. k. jultulpaner måste realiseras till »vrakpriser» (mellan jul och nyår till 2: 50 kr. per 100 st.). Odlare B har meddelat, att hans medelpris för 100 försålda tulpaner utgjort, under vintersäsongen 1934—35 22 kronor 50 öre, under vintersäsongen 1935—36 18 kronor 30 öre samt under vintersäsongen 1936—37 17 kronor 20 öre. Rörande produktionskostnaderna vid drivning av tulpaner har utredningen likaledes erhållit vissa uppgifter, vilka sammanställts i följande tablå: Produktionskostnad per 100 tulpaner (kr.) Odlare A 1937 7:10

Inköpspris Frakt, spedition, försäkring, emballage, hamnavgifter m. m

} *70{

Tull Inplantering, upptagning, jord, täckning, drivning, förpackning

..

Avskrivning å materiel såsom lådor, växthus m. m Utfall ( = spill och oförsåld vara), beräknat av A till 22 %, av B till 24 % Försäljningskostnader,

} »»{

Odlare B 1934—1937 7: — 0:60 1:70 2:50 0:30

2:80 1:46

2:95

inklusive transport till försäljningsplatsen Tillhopa

16:81

16:25

1:20

Uppgifternas samstämmighet är påfallande. Genom sammanställning med förut anförda uppgifter finner man att B:s nettoinkomst av lökdrivningen under de tre säsongerna 1934—1937 utgjort respektive 6: 25, 2: 05 och 0: 95 kr. per 100 lökar. Motsvarande siffror i handelsträdgårdsmästareförbundets tablå voro + 0: 12, — 1: 38 och — 2: 41 kronor. Skillnaden mellan siffrorna beror så gott som helt på att förbundet räknat med avsevärt lägre försäljningspriser än odlare B. En kontrollräkning av det i förbundets tablå angivna genomsnittsförsäljningspriset, vilken på utredningens föranstaltande verkställts av den odlare som till förbundet lämnat de ifrågavarande prisuppgifterna, har givit vid handen att sistnämnda uppgifter överensstämma med samme odlares verkliga försäljningsresultat. Odlare B har för utredningen uppgivit att hans utförsäljningspriser av vissa skäl ligga över de i allmänhet rådande priserna. Framhållas bör ock att odlare B såväl som odlare A h a särskilda förutsättningar att nå resultat av sina odlingar. Man måste därför utgå från att lönsamheten i allmänhet varit mindre gynnsam än uppgifterna från dessa odlare utvisa. Några uppgifter rörande lökodlingens lönsamhet under innevarande säsong har utredningen självfallet icke kunnat erhålla, då säsongen endast är påbörjad. Importstatistiken för 1937 utvisar emellertid att ett mindre antal

157 lökar importerats än år 1936. Av allt att döma kommer odlingen som följd h ä r a v att utvisa ett bättre resultat än under föregående säsong. Priserna på lökblommor ha intill mitten av januari legat ganska fasta och någon överproduktion har såvitt julsäsongen angår icke förmärkts. Utredningen vill dock varna för att härav draga några slutsatser för kommande år. Den minskade produktionen synes nämligen i huvudsak vara att tillskriva det förhållandet att 1937 års skörd av blomsterlökar varit osedvanligt dålig, vilket medfört att de holländska exportörerna dels höjt priserna och dels iakttagit större försiktighet vid beviljande av krediter. Anmärkas bör också att priserna å tulpaner sedan mitten av januari varit i fallande. Av den förebragta utredningen torde framgå att lönsamheten av lökdrivning under de senaste åren varit synnerligen otillfredsställande. Enligt utredningens åsikt är detta särskilt beklagligt, då denna odling för många mindre, självägande trädgårdsmästare utgör deras huvudsakliga inkomstkälla under vintern. Att under den mörka årstiden i någon större utsträckning utbyta lökdrivningen mot annan blomsterodling eller produktion av köksväxter låter sig ej göra, i varje fall inte för de mindre trädgårdsmästarna. Därtill kommer att lökdrivningen ur arbetarsynpunkt är av stor betydelse då den dels kräver relativt mycket arbete och dels möjliggör för arbetsgivarna att under vintern bibehålla samma arbetsstyrka som under den ljusa årstiden. Med hänsyn härtill finner utredningen det angeläget att åtgärder vidtagas till odlingens stödjande. Utredningen anser sig icke kunna dela lantbruksstyrelsens uppfattning att någon mera avsevärd förbättring av lönsamheten av ifrågavarande odling skulle kunna ernås genom en höjning av tullen å avskurna blommor under månaderna januari —mars. Väl är det sant att blomsterlöksdrivningen och importen av avskurna blommor till viss grad äro beroende av varandra i konkurrensen på marknaden för blommor. Emellertid är prisskillnaden mellan lökblommor och importerade snittblommor redan nu så stor att det knappast kan förväntas att en med 5 kronor per kg förhöjd tull å sistnämnda blommor skulle medföra en sådan förskjutning av efterfrågan till lökblommornas förmån, att lökdrivningens räntabilitet därigenom skulle märkbart påverkas. Däremot kan utredningen giva sin anslutning till lantbruksstyrelsens åsikt att orsakerna till de nu rådande missförhållandena till stor del måste tillskrivas olämpliga inköpsmetoder. Redan genom en åtstramning av krediten skulle sannolikt mycket kunna vinnas. Och kombinerades en sådan åtgärd med en centralisering av lökinköpen skulle ifrågavarande spörsmål med ganska stor sannolikhet lösa sig självt. Efter ett flertal överläggningar med omdömesgilla representanter för odlarna har utredningen emellertid kommit till den uppfattningen att en dylik rationalisering av inköpen icke på frivillighetens väg kan åstadkommas — åtminstone icke inom den närmaste framtiden. Ej heller har utredningen funnit någon acceptabel form för ett statsingripande i sådan riktning.

158 På grund av vad sålunda anförts och då utredningen icke funnit någon annan godtagbar lösning av förevarande spörsmål har utredningen ansett sig böra förorda ett tillmötesgående av det från odlarnas sida så gott som enhälligt framställda kravet på en statlig reglering av importen av blomsterlökar. Utredningen vill dock framhålla att genomförandet av en dylik reglering i praktiken kommer att medföra stora svårigheter, av vilka en del äro av sådan art att de näppeligen kunna helt överbryggas. Att utredningen i trots härav anser sig böra framlägga förslag i frågan beror därpå, att utredningen såsom förut nämnts icke funnit någon annan väg framkomlig. Framhållas bör också, att enligt vad utredningen inhämtat erfarenheterna i Norge av den där sedan 1932 rådande regleringen av blomsterlöksimporten varit mycket goda. Detta medges även av dem som från början motsatt sig regleringens införande därstädes. Från lökodlarnas sida har föreslagits att en importreglering skulle omfatta samtliga till stat. nr 88 nu hänförliga halvfabrikat samt dessutom azaleor och rhododendron (ur stat. nr 92) samt gladiolus (ur stat. nr 87). Till stat. nr 88 höra för närvarande lökar av tulpaner, hyacinter och narcisser samt lökliknande stam- och rotknölar av åtskilliga blomsterväxter, av vilka de viktigaste torde vara begonia, liljor, gloxinia, montbretia, iris och crocus. Enligt vad utredningen förut i detta kapitel föreslagit bör till samma tullposition överflyttas gladiolus. Importen av till stat. nr 88 nu hänförliga växter torde till över 90 % utgöras av tulpaner (60 å 65 °/o), hyacinter (5 å 10 °/o), och narcisser (15 å 20 % ) . Lökar av dessa blomslag inkomma till riket under augusti, september och oktober. Halvfabrikat av gladiolus, begonia och gloxinia införas huvudsakligen under november—januari. Lökar av tulpaner, hyacinter och narcisser importeras i stor utsträckning av odlarna själva, övriga halvfabrikat huvudsakligen genom fröfirmor. Därest en importreglering kommer till stånd anser utredningen att därunder bör inbegripas samtliga växter som enligt utredningens förslag skola hänföras till stat. nr 88, således även gladiolus. Däremot synas icke tillräckliga skäl föreligga att för närvarande reglera importen av andra växter såsom t. ex. azaleor och rhododendron. Då tendensen till överproduktion varit mest framträdande i fråga om tulpaner och gladiolus skulle det kunna ifrågasättas att inskränka regleringen till dessa blomslag. Emellertid torde det ur rent regleringstekniska synpunkter vara en fördel att hela tullpositionen medtages. Därigenom vinner man vidare att produktionen på ett smidigare sätt kan anpassas efter förändringar i efterfrågan på olika slag av lökblommor. Utredningen förutsätter nämligen att meddelade importtillstånd skola avse tullpositionen i dess helhet och icke särskilda blomslag inom densamma. Den ifrågasatta regleringen synes lämpligen böra handhavas av lantbruksstyrelsen. Förbud torde således böra utfärdas mot införsel av ifrågavarande halvfabrikat utan styrelsens tillstånd. För att undvika onödig irritation synas dock postförsändelser böra undantagas från förbudet. Enligt vad utredningen erfarit lärer det ej sällan förekomma att privatpersoner inköpa mindre partier lökar direkt från holländska leverantörer. Det synes utredningen ej

159 välbetänkt att i alltför hög grad beskära möjligheterna härutinnan. Meddelade importtillstånd böra avse kalenderår. I fråga om de allmänna principer som skola tillämpas vid importregleringen torde såsom huvudregel böra uppställas, att denna, med iakttagande av vad nedan anföres, skall ske i enlighet med dess syfte att åstadkomma en skälig prisbildning å lökblommor. Begränsning av importen synes lämpligen böra äga r u m i relation till 1937 års importkvantitet i kg räknad. Till stöd härför åberopas rent praktiska skäl. Jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 6 mars 1936 (nr 50) angående införsel av levande växter och växtdelar m. m., vilken kungörelse trädde i kraft den 1 april 1936, har det nämligen under år 1937 ålegat varje importör av ifrågavarande halvfabrikat att till statens växtskyddsanstalt i 2 exemplar överlämna specificerad inköpsfaktura, utställd på den verkliga varuemottagaren (icke på speditör eller annat ombud). Införsel har varit tillåten endast under villkor att senast vid tulltaxeringen det ena exemplaret, försett med anstaltens påteckning att fakturan av anstalten granskats och godkänts, företetts för tullbehandlingsmyndigheten. Det andra exemplaret har arkiverats hos anstalten. Till följd härav finnes hos växtskyddsanstalten exakta uppgifter rörande de kvantiteter som av de olika importörerna inköpts under år 1937. Däremot kunna motsvarande uppgifter för tidigare år endast med största svårighet erhållas. Med utgångspunkt från att 1937 års import något överstiger det verkliga behovet av halvfabrikat och att en importbegränsning i första hand bör drabba de större odlarna synas i övrigt följande regler böra följas vid tillståndsgivningen. Den som år 1937 infört högst 1 000 kg eller yrkesmässigt driver handel med växtdelar som omfattas av regleringen må ej förvägras att under regleringsåret införa lika mycket som år 1937. Importör som sistnämnda år infört mer än 1 000 kg må ej förvägras att av 1937 års importkvantitet införa 1 000 kg jämte 90 °/o av den del som överstiger 1 000 men ej 5 000 kg, 80 °/o av den del som överstiger 5 000 men ej 10 000 kg samt 75 °/o av den del som överstiger 10 000 kg. Om och i vad mån licenser böra utfärdas å högre kvantiteter än de förut nämnda bör avgöras med hänsynstagande till lokala förhållanden och omständigheterna i varje särskilt fall. Därvid böra bl. a. tagas i beaktande avsättningsmöjligheterna för lökblommor å de lokala marknaderna samt arten och storleken av sökandens rörelse. Odlare som år 1937 importerat över 4 000 kg böra endast i enstaka undantagsfall medgivas större kontingent än den förut angivna. Nya företagare (odlare) böra som regel tillåtas att införa den kvantitet, som normalt kan anses svara mot omfattningen av deras rörelse, där denna kvantitet ej överstiger 500 kg. I vilken utsträckning licenser eljest böra utlämnas till nytillkommande importörer bör bero på omständigheterna i det särskilda fallet. Ansökningar om importtillstånd synas lämpligen böra ingivas till lantbruksstyrelsen före den 1 november året innan införseln är avsedd att äga rum; dock bör försummelse härutinnan ej medföra annan påföljd än att sökanden ej må tilldelas större kvantitet än den som enligt vad ovan anförts ej må förvägras honom. Beträffande ansökning som till styrelsen inkommit

160 före nämnda dag och avser större kvantitet än den sist omförmälda bör yttrande inhämtas från Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund. Lämpligen synes sistnämnda förbund före avgivandet av sådant yttrande böra h ö r a den lokalavdelning av förbundet som ansökningen närmast berör. Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda för regleringens h a n d h a vande erforderliga bestämmelser. Då avtal om inköp av ifrågavarande halvfabrikat som regel slutes i början av året, synes det av regleringen betingade importförbudet böra träda i kraft den 1 januari 1939. Regleringens giltighetstid torde böra begränsas till tre år. De årliga kostnaderna för importregleringen torde kunna beräknas till 3 400 kronor, därav 2 400 kronor avser ersättning för skrivhjälp samt återstoden expenser. Under budgetåret 1938/1939 tillkomma vissa engångskostnader för anskaffande av skrivmaterial, blankettryck m. m. Storleken av sistnämnda kostnader kan uppskattas till 1 000 kronor. Å andra sidan synas de årligen återkommande utgifterna för nästa budgetår ej komma att uppgå till mer än tre fjärdedelar av vad i sådant hänseende beräknats för år. Om regleringen genomföres bör således för budgetåret 1938/1939 posten grundavlöningar m. m. i lantbruksstyrelsens avlöningsstat, vilken post i 1938 års statsverksproposition upptagits med 79 200 kronor, höjas till 81 000 kronor samt anslaget till omkostnader vid styrelsen, vilket i samma statsverksproposition upptagits med 84 900 kronor, ökas till 86 650 kronor. Det bör i detta sammanhang anmärkas, att statsverkets utgifter för importregleringen i sin helhet torde komma att täckas genom stämpelavgifter för utfärdade tillståndsbevis. På grund av vad sålunda anförts får utredningen hemställa dels att åtgärder måtte vidtagas för reglering för tiden från och med den 1 januari 1939 till och med den 31 december 1941 av införseln till riket av växtdelar, som i gällande statistiska varuförteckning upptagas under nr 88, ävensom rotknölar av gladiolus i enlighet med av utredningen i det föregående angivna riktlinjer, dels ock att till lantbruksstyrelsen måtte anvisas erforderliga medel för bestridande av kostnaderna för regleringens handhavande under budgetåret 1938/1939. Därest utredningens nyssnämnda hemställan bifalles, kan det ifrågasättas huruvida ur näringens synpunkter tillräckliga skäl finnas att bibehålla den nu gällande tullen å blomsterlökar samt lökliknande stam- och rotknölar av blomsterväxter. Tydligt är att denna med regleringens införande ej längre kommer att få någon större betydelse såsom produktionsbegränsande faktor i vad lökdrivning angår. Emellertid är tullen åtminstone för vissa av halvfabrikaten att betrakta såsom skyddstull. Så är fallet beträffande begonior och liljor samt montbretia och gloxinia. En stor del av utplanteringsmaterialet vid drivning av nämnda växter frambringas inom landet. Under de senaste åren ha även blomsterlökar i egentlig mening börjat uppdragas av inhemska odlare. Alnarps trädgårdar tillgodoser således av egen produktion

161 sitt rätt avsevärda behov av tulpanlökar för kommersiell drivning och enligt vad utredningen inhämtat ha enskilda odlare i Skåne på sista tiden upptagit lökodling för avsalu. Från sakkunnigt håll meddelas, att de naturliga betingelserna för sådan odling i vissa delar av nämnda landskap äro minst lika goda som i Danmark (Amager) och att verkställda försök med uppdragning av tulpan- och narcisslökar lämnat goda resultat. Med hänsyn härtill har utredningen icke ansett sig böra förorda ett borttagande av ifrågavarande tull. En stor del av importen av t i l l s t a t . n r 9 5 h ä n f ö r l i g a v ä x t e r (jämför sid. 41) utgöres av rosenbuskar. Enligt en okontrollerad uppgift skulle den årliga införseln av dylika buskar uppgå till omkring tre miljoner stycken eller nära 300 ton. Nämnda import har från odlarehåll mötts med mycken ovilja, då den inhemska odlingen av rosenbuskar till följd därav måst dragas med svårigheter. Krav på väsentligt ökat tullskydd för odlingen framställdes redan för flera år sedan. Det framhölls då, att de svenska plantskolorna behövde skydd gentemot dumping från utlandet speciellt från Holland under de tider, då där rådde överproduktion. Vidare framhölls, att genom importen för våra förhållanden olämpliga sorter spredes, särskilt vid de växtauktioner, som om vårarna anordnades i Stockholm och andra större städer av holländska växtförsäljare. I en vid 1932 års riksdag väckt motion (II: 50) hemställdes att förädlade törnrosbuskar och stamrosor måtte åsättas en tull av 1 krona för kg. I motiveringen till motionen anfördes i huvudsak följande. Ett stort överskott av utländska rosenbuskar försåldes till Sverige för priser, vilka avsevärt understege produktionskostnaderna i hemlandet. Då de svenska produktionskostnaderna på grund av dyrare och tillsvidare mindre tränad arbetskraft vore högre än i utlandet vore den svenska odlingen tillspillogiven mot den utländska konkurrensen. Törnrosbuskar utgjorde en massartikel såväl för plantering å rabatter och grupper som för drivning under glas. En tillräcklig skyddstull skulle visserligen för tillfället hindra inköp till underpris och sålunda i viss mån fördyra varan, men däremot med säkerhet icke höja priset utöver vad driverier och andra avnämare normalt borde betala och tidigare också fått betala. De svenska odlarna hade nämligen alla betingelser att, under förutsättning av verksamt skydd, kunna fylla vårt lands behov av rosenbuskar. Beträffande en tullförhöjnings inverkan på priserna erinrades dels om varans lyxbetonade karaktär dels om det tämligen analoga fallet med höjningen av tullen å fruktträd, vilken höjning främst avsett att hindra importen av värdelösa fruktträdsorter. Denna tuilhöjning hade icke åstadkommit någon som helst ökning av priset på fruktträd, vilket tvärtom på grund av stor inhemsk produktion varit i fallande, men höjningen hade åstadkommit den tvåfaldiga nyttan att upprätthålla den svenska produktionen och förhindra värdelös import. Ett verksamt skydd för uppdragningen av rosenbuskar skulle tvivelsutan visa likartade verkningar. Motionen avslogs av riksdagen. De: i förenämnda motion framställda yrkandet om höjning av tullen å rosenbuskar till 1 krona för kg framfördes sedermera till Kungl. Maj:t av skåmka plantskoleförbundet i skrivelse den 4 december 1936, vari framhölls 11—387133.

a t t odlingen a v r o s e n b u s k a r vore en av h u v u d k u l t u r e r n a i d e s y d s v e n s k a p l a n t s k o l o r n a och att d e n u t l ä n d s k a k o n k u r r e n s e n vore s å b e s v ä r a n d e att d e svenska r o s e n o d l a r n a s ställning blivit o h å l l b a r . I i n f o r d r a t y t t r a n d e över i d e n n a f r a m s t ä l l n i n g tillstyrkte lantbruksstyrelsen e n t u l l h ö j n i n g för förä d l a d e r o s e n b u s k a r m e d 60 ö r e för kg eller till 80 öre för k g . S o m m o t i v e r i n g a n f ö r d e styrelsen f ö l j a n d e : Enligt uppgift av skånska plantskoleägare uppginge produktionskostnaderna per rosenplanta till lägst 23 högst 30 öre, beroende på antalet saludugliga förädlade plantor. Förädlingsresultatet, saludugliga plantor, vore nämligen i vårt land liksom i andra länder beroende icke blott av det vid förädlingen använda underlagets (vildstammens) fysiologiska tillstånd utan även av väderleken. Inom styrelsen verkställd utredning hade givit vid handen, att nämnda beräkning kunde anses skälig för Skånes och Hallands vidkommande. Nu förekomme emellertid uppdragning av rosenplantor ända uppe i Mälardalen med mindre gynnsamma förutsättningar än i Skåne och Halland och troligen med något högre arbetskostnader. Till följd härav torde en medelproduktionskostnad av 27 öre per planta icke kunna anses för högt beräknad. Då importpriset vid inköp av större partier holländska rosor enligt uppgift från importörer i Skåne under år 1936 hållit sig vid 22—23 öre per styck, varav 5—6 öre i emballage-, frakt-, speditions- och tullkostnader, syntes någon vinstmarginal för de svenska odlarna icke ens i undantagsfall vara möjlig och syntes bliva det i ännu mindre grad med stigande krav på arbetslöner. Enligt vid Lund och Alnarp verkställda vägningar av olika slag utav låga rosenbuskar utgjorde medelvikten av säljbara rosenbuskar cirka 100 gram per styck, varför utgående tull därå —- 7 öre -+- 13 öre i tilläggstull — skulle fördyra rosorna med 2 öre per styck eller, inklusive emballage, något mera. Under ovan angivna förhållanden syntes en viss höjning av tullen å rosenbuskar kunna anses påkallad, helst som tillämpningen av nya arbetstidslagen komme att öka produktionskostnaden. För närvarande syntes emellertid en höjning av tullen från 20 till 80 öre vara tillfyllest. Härigenom skulle åstadkommas en prishöjning av i runt tal 6 öre per planta, ägnad att bringa de svenska plantskolornas utförsäljningspris till sådan nivå, att odlingen, som i sin helhet under år 1936 beräknats hava sysselsatt arbetare under sammanlagt i runt tal 28 000 arbetsdagar, skulle kunna vidmakthållas i nuvarande omfattning. ö v e r p l a n t s k o l e f ö r b u n d e t s f r a m s t ä l l n i n g h a v i d a r e k o m m e r s k o l l e g i u m och generaltullstyrelsen i n k o m m i t m e d g e m e n s a m t u t l å t a n d e , d ä r v i d fogats yttr a n d e n i ä r e n d e t till k o m m e r s k o l l e g i u m f r å n S k å n e s h a n d e l s k a m m a r e och Sveriges h a n d e l s t r ä d g å r d s m ä s t a r e f ö r b u n d . Handelskammaren anförde, bland annat, att det bestyrkts, att den svenska odlingen av rosenplantor för närvarande arbetade under tryckta förhållanden. Enligt uppgift skulle framställningskostnaden per buske med tidigare gällande lägre löner och utan inkalkylering av administrationskostnader och vinst variera mellan 23 och 30 öre, beroende på utfallet. Arbetskostnaden hade tidigare legat kring 17 öre per förädlad planta och kunde efter arbetstidslagens genomförande beräknas till 20 å 21 öre. Till jämförelse hade meddelats, att inköpspriset i Holland per 100 st. rosenbuskar utgjorde ungefär 17 kronor, vartill komme emballage och transportkostnader, varierande mellan 1 krona 50 öre och 5 kronor. Vid en jämförande kalkyl syntes dessutom böra beaktas att de holländska rosenbuskarm vore något lättare i vikt än de svenska. På ett kilogram räknades av de förra 10, av de senare 8 stycken. För importerade holländska rosenbuskar kunde varuvärdet enligt ovan anförda uppgifter uppskattas till c:a 2 kronor 20 öre per kf, varför det nuvarande tullskyddet motsvarade ungefär 9 % av värdet. Då fraoiställ-

163 ningskostnaderna till övervägande del utgjordes av arbetslöner måste detta skydd anses lågt, och av samma skäl syntes med hänsyn till de numera stegrade lönekostnaderna vara oundgängligt att en däremot svarande tullhöjning vidtoges. Emellertid hade denna odling redan före arbetstidslagens tillkomst varit utsatt för k ä n n b a r konkurrens och det syntes därför påtagligt att ett tullskydd som blott utmättes med hänsyn till den på denna grund uppkomna fördyringen, icke kunde vara helt tillfyllest. Handelsträdgårdsmästareförbundet åberopade som eget yttrande en skrivelse till förbundet från Sveriges centrala trädgårdsråd. I sistnämnda skrivelse framhölls att antalet använda arbetstimmar i rosenodlingarna i Skåne i runt tal uppginge till 222 000 per odlingsperiod och att ytterligare arbetskraft kunde sysselsättas, därest importen inskränktes. En tull å rosenbuskar av en krona motsvarande ett merpris per importerad rosenbuske av 7*89 öre. Kommerskollegium och generaltullstyrelsen funno av utredningen framgå, att odlarna av förädlade rosenbuskar hade att kämpa med vissa svårigheter, vilka närmast syntes vara förorsakade av den utländska konkurrensen på den svenska marknaden. Under hänvisning bl. a. till då pågående utredning rörande eventuell kompensation för de ökade kostnader som bleve en följd av lantarbetstidslagen funno sig ämbetsverken dock icke för det dåvarande böra tillstyrka någon höjning av tullen. J ä m l i k t beslut av Kungl. Maj:t h a r skånska plantskoleförbundets frams t ä l l n i n g ö v e r l ä m n a t s till f r u k t - och t r ä d g å r d s u t r e d n i n g e n för att tagas i ö v e r v ä g a n d e vid f u l l g ö r a n d e a v u t r e d n i n g e n s u p p d r a g . V i d ö v e r l ä g g n i n g a r inför u t r e d n i n g e n h a r ordföranden i skånska plantskoleförbundet i h u v u d s a k a n f ö r t följande. De svårigheter, vari de svenska rosenodlarna f. n. befunne sig, började för omkring fem år sedan och sammanhängde intimt med de i utlandet och speciellt i Holland rådande lägre arbetskostnaderna. En mycket stor andel av drivningskostnaden för rosenbuskar i Sverige utgjordes av arbetslöner. I Holland idkades rosenodling såsom specialkultur å små brukningsdelar om 3 å 4 tunnland och lejd arbetskraft användes där mera sällan. Därtill komme att de klimatiska förutsättningarna för drivning av rosenbuskar i Holland vore betydligt gynnsammare än i Sverige. En starkt bidragande orsak till de holländska rosenbuskarnas prisbillighet vore även, att statsinköp därav förekomme. Dessa statsinköp avsåge i första hand mindre handelsduglig vara, som de svenska odlarna nödgades kassera utan att för densamma erhålla någon som helst ersättning. Utländska rosenbuskar såldes ej sällan i Sverige för ett partipris inklusive tull m. m. av 15 öre stycket. Då produktionskostnaden i Skåne utgjorde omkring 25 öre stycket, vore det uppenbart, att importen vore till stort men för de svenska odlarna. En höjd tull vore desto mera påkallad som holländska rosenbuskar i detaljhandeln betingade samma pris som de svenska. Skillnaden mellan parti- och minutpriset delades mellan minuthandlarna och importörerna, vilka senare till största delen bestode av fröhandlare och mellansvenska plantskolor som själva ej bedreve någon rosenodling. Holländska rosenbuskar kunde ej sägas vara av sämre kvalitet än de svenska. De inhemska vore dock bättre acklimatiserade efter svenska förhållanden. Det vore ej ovanligt, att holländska rosenbuskar utgåves för svenska. P å f ö r a n s t a l t a n d e a v frukt- och trädgårdsutredningen h a r vid t r ä d g å r d s a v d e l n i n g e n vid A l n a r p s l a n t b r u k s - , m e j e r i - och t r ä d g å r d s i n s t i t u t verkställts vissa b e r ä k n i n g a r r ö r a n d e u t g i f t e r n a vid odling a v r o s e n b u s k a r i S k å n e . E n n ä r m a r e r e d o g ö r e l s e för d e s s a b e r ä k n i n g a r , vilka i vissa h ä n s e e n d e n u n d e r gått b e a r b e t n i n g och k o m p l e t t e r i n g i n o m u t r e d n i n g e n , l ä m n a s n e d a n .

164 Beräkningarna avse en odling om 1 har, vara utplanteras 100 000 stycken Rosa canina. Arbetet med odlingen tager sin början omkring den 1 september för beredning av jorden. Nästa vår planteras grundstammar ut och förädlingen (okuleringen) av dem pågår från omkring den 20 juli till omkring den 1 augusti. Våren därpå framskjuta ädla skott från de insatta ögonen, och under sommarens lopp växa exemplaren ut till säljbara plantor. Dessa grävas upp under hösten, bladas av och buntas. Plantor som ej kunna säljas samma höst jordslås och övervintras för att säljas under den kommande våren. Utgifterna för samtliga dessa arbeten ävensom för inköp m. m. framgå av följande tablå: Utgifter i kronor U t g i f t e r n a s

art

Inköp m. m.

Arbetskraft (effektiv): Fackarbetare 2 950 tim. å 80 öre Annan arbetskraft, män 1145 » å 65 > pojkar 2 885 > å 30 » > > kvinnor 2135 > å 45 > 15 % tillägg å arbetslöner för »tomgång>, semestrar m. m Dragare, 660 timmar å 47 öre Inköp av 100 000 Rosa canina Förnödenheter (därav gödslingsmedel 456: —) 2 års arrende Ränta å nedlagt kapital Amortering av redskap Arbetsledning Diverse (bast, transporter, arbetsskjul m. m) Kronor

Arbetslöner

930:50 786: 03 310: 20 2 300: — 1056: — 400: — 470: — 100: —

— — — — — —

—

1 000: —

500: — 5 136: 20

6 71G: 53

—

Odlingskostnaderna uppgå således till sammanlagt 11852 kronor 73 öre, därav för arbetskraft 6 716 kronor 53 öre. Under tämligen gynnsamma förhållanden beräknas ett utplanteringsmateri.il av 100 000 rosstammar lämna en skörd av 65 000 rosplantor. Av skörden torde i genomsnitt högst 85 % kunna försäljas; återstående buskar bli av olika anledningar värdelösa. Man torde vidare kunna räkna med att 88 % av de växande buskarna uppnå prima kvalitet, 12 % endast sekunda. Under antagande att de förra säljas för 30 öre stycket och de senare för 15 öre komma bruttoinkomsterna av försäljningen att bliva följande: c:a 51 000 prima rosor å kr. 30: — per 100 st » 7 000 sekunda » å kr. 15: — » 100 » Summa kronor

15 30): — 1 050: — 16 35'): —.

Kostnaderna för försäljningen variera högst betydligt. Däri ingå bl. a. utgifter för kontor med personal, telefon, annonser, reklam, tryckning av kataloger, packning, expediering m. m. Som regel torde nämnda utgifter fördelas på flera olika konton, därvid rosodlingen blott behöver påföras en del av desamma. För en rosodling (enbart) om 100 000 stammar kunna berörda kostnader uppskattas till t 000

165 kronor. Därvid har förutsatts, att hela skörden försäljes i parti till större köpare. Om försäljningen sker till mindre köpare fördubblas kostnaderna för tryckning av kataloger, annonser, reklam m. m. men erhålles å andra sidan ett väsentligt högre utförsäljningspris. Vinstberäkningen för ifrågavarande odling blir alltså: Odlingskostnader 11 852: 73 Försäljningskostnader m. m 1 000: — Vinst 3 497: 27 Kronor 16 350: —. Det bör anmärkas att vinsten under en ogynnsam sommar kan komma att utbytas mot en högst betydande förlust. Enligt de sålunda gjorda beräkningarna skulle produktionskostnaden i Skåne per försåld rosenbuske av prima kvalitet uppgå till 231 öre, därav 57 % eller 132 öre utgör kostnader för arbetskraft. Enligt vad utredningen inhämtat försåldes utländska rosenbuskar av normal kvalitet år 1937 till ett pris av 19 kronor 50 öre för 100 stycken. Då kostnaderna för frakt, tull och spedition kunna beräknas till 4 kronor per 100 stycken utgör således inköpspriset här i landet omkring 235 öre per rosenbuske. Det förekommer emellertid, att utländska rosenbuskar utbjudas till väsentligt lägre priser. För utredningen har således företetts en offert från en dansk plantskola i september 1937, lydande å 11 kronor per 100 stycken buskar av prima kvalitet. Av den förebragta utredningen torde framgå, att den inhemska rosenodlingen har att dragas med stora svårigheter till följd av den hårda utländska konkurrensen. Erinras må i detta sammanhang, att den holländska prydnadsväxtodlingen är föremål för statliga stödåtgärder av olika slag, vilka torde underlätta de holländska odlarnas möjligheter att konkurrera på den svenska marknaden. Utredningen har inhämtat att holländska staten år 1936 inköpte rosenbuskar för ett belopp av 25 473 floriner. Under år 1937 motsvarade framställningarna om statsinköp 139 000 floriner. Det har bekräftats, att dessa inköp avse att från marknaden avlyfta i första hand mindre gott buskmaterial. De svenska odlarna nödgas däremot kassera dylikt material utan att därför erhålla någon gottgörelse. Med hänsyn till nämnda omständigheter och i betraktande av att den inhemska odlingen för närvarande bereder sysselsättning åt en betydande arbetarstam anser utredningen det synnerligen önskvärt att densamma lämnas erforderligt stöd. Till belägg för odlingens betydelse i sistnämnda hänseende vill utredningen meddela, att enligt av skånska plantskoleförbundet verkställda undersökningar under sommaren 1937 förädlades i runt tal 3 200 000 rosenbuskar i Sverige. Som ytterligare skäl för ett förstärkt skydd för odlingen kan även anföras, att denna är av mycket gammalt datum. Vidare bör framhållas, att det nuvarande tullskyddet endast uppgår till omkring 9 °/o av varans värde. Läggas de på utredningens föranstaltande verkställda beräkningarna till grund för ett bedömande av odlingens lönsamhet synes en höjning av tullen

166 å förädlade rosenbuskar från 20 till 60 öre för kg lämna ett visserligen knapphändigt men dock nöjaktigt skydd för odlingen. Med hänsyn härtill anser sig utredningen böra förorda, att ifrågavarande tull bestämmes till sistnämnda belopp. Tulländringen synes lämpligen böra genomföras på det sätt, att rubriken under tulltaxenr 39 i tulltaxan ändras till »förädlade träd av äpple, päron, plommon och körsbär samt förädlade rosenbuskar». Av redogörelsen för tullskyddet för t i l l s t a t . n r 9 8 h ä n f ö r l i g a k v i s t a r o c h b l a d m. m. framgår att detta till sin storlek är mycket växlande. Tullen å kransgrönt uppgår således till mellan 20 och 100 % av värdet inom landet, medan tullen för det vanligaste slaget av snittgrönt, asparagus plumosus, endast utgör ett par %> av det inhemska priset. En höjning av tullsatsen för adiantum och asparagus från nuvarande 50 öre till 5 kronor för kg har varit ett länge närt önskemål för handelsträdgårdsmästarna. Man har som skäl härför framhållit, bland annat, att konkurrensen särskilt från Danmark varit synnerligen besvärande. Vid överläggningar med representanter för blomsterodlingen har utredningen bibragts den uppfattningen att de svenska odlarna kunna fylla behovet av asparagus under hela året och behovet av adiantum under större delen av året. I yttranden som ingått till utredningen i anledning av utredningens förut berörda cirkulärskrivelse till hushållningssällskapens trädgårdstjänstemän m. fl. anföres att odlingen av snittgrönt inom landet under de senare åren ökats. I Skåne och på flera andra ställen i södra och mellersta Sverige förekomma specialodlingar därav. Under den mörka årstiden är odlingen av stor betydelse för flertalet blomsterodlare. Med hänsyn till det anförda finner utredningen sig kunna biträda förslaget om höjning av tullen å ifrågavarande alster till 5 kronor för kg, vilket motsvarar ett genomsnittligt tullskydd å adiantum av omkring 25 °/o, å asparagus sprengeri av något över 60 °/o samt å asparagus plumosus av 25 °/o. Det bör anmärkas, att den huvudsakliga delen av snittgrönt utgöres av asparagus plumosus, medan asparagus sprengeri användes i mycket liten omfattning. Representanter för blomsterhandeln ha för utredningen uppgivit att den föreslagna tullhöjningen ej kommer att menligt inverka på försäljningen av blommor. Då odlingen inom landet kan utökas praktiskt taget hur mycket som helst torde tullen för övrigt näppeligen komma att medföra någon större fördyring av varan. Däremot är det att förvänta, att en del odlare komma att utbyta vissa kulturer, å vilka överproduktion för närvarande råder, mot odling av snittgrönt. Utredningen får alltså föreslå, att av kvistar och blad, hänförliga till stat. nr 98 i gällande statistiska varuförteckning, adiantum samt asparagus sprengeri och plumosus åsättas en tillåggstull av 450 kronor för 100 kg.

167 Köksväxter. Tullskyddet för köksväxtodlingen är numera relativt tillfredsställande. Beträffande vissa produkter föreligga dock önskemål om en förstärkning av detsamma. Odling av m a 11 ö k bedrives sedan lång tid tillbaka i fältmässig skala inom landet, framförallt i Skåne men även i nordligare landskap. Enligt vad som framgår av svaren å utredningens cirkulärskrivelse till hushållningssällskapens trädgårdstjänstemän m. fl. är avsaluodlingen störst i Skåne, på Öland och Gotland samt i Östergötland. Under senare delen av 1920-talet och början av innevarande decennium var odlingen till följd av den i starkt tempo stegrade importen mindre lönsam. Yrkanden om ett förstärkt tullskydd framfördes under nämnda tid vid upprepade tillfällen till statsmakterna utan att föranleda någon åtgärd. Först år 1936 vunno odlarna gehör för sina önskemål, i det att nu gällande säsongtull å lök, 20 öre för kg under tiden 1 juni—31 december, då infördes. Som en följd härav ha lökpriserna under hösten 1936 och 1937 legat högre än före tullhöjningen. Dock har den högre tullen endast ofullständigt kunnat lämna odlingen det stöd som varit av förhållandena påkallat. Orsaken härtill synes vara att söka däri, att säsongtullens giltighetstid blivit för knappt avmätt. Enligt vad utredningen inhämtat kan hela den inhemska produktionen icke till skäliga priser vinna avsättning före årsskiftet, då den lägre tullen träder i kraft. Det har konstaterats, att en stor mängd odlare den 1 januari 1936 innehade stora lager av lök, vilka i konkurrens med den utländska varan måste säljas till låga priser. Bekräftelse härå vinner man vid ett studium av den å sid. 49 upptagna tabellen rörande prisnoteringarna å matlök i Klarahallen i början av år 1937. Den av utredningen i kap. 3 sid. 47 lämnade redogörelsen för det nu rådande tullskyddets verkningar giva vid handen att lökimporten efter säsongtullens införande tredubblats i januari och fördubblats i februari månad. Av samma redogörelse framgår att de till handelsstatistiken under de första månaderna år 1937 deklarerade importvärdena å lök (exklusive tull) utgjorde 9 öre för kg mot 14 å 18 öre år 1935 och 1936 samt 12 å 14 öre år 1934. Under den senaste säsongen synas odlarna, varnade av erfarenheterna under föregående säsong, ha försålt större delen av skörden under hösten. Priset å svenskodlad lök har i anledning härav ej obetydligt nedgått. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utredningen det angeläget, att giltighetstiden för säsongtullen utsträckes att gälla även januari och februari. Det bör i detta sammanhang erinras om att lantbruksstyrelsen i infordrat yttrande över de motioner, som lågo till grund för 1936 års tulländring förordade en förlängning av n ä m n d a tid till den 31 mars. Styrelsen anförde som motivering till sitt förslag att lök vore mycket hållbar och icke borde föras i marknaden i för stora partier på en gång. P å grund av det anförda hemställer utredningen, att tullen å matlök (stat. nr 109, tulltaxenr 53) måtte bestämmas till 5 kronor för 100 kg under tiden 1 mars—31 maj samt till 20 kronor för 100 kg under annan tid.

168 Vid de överläggningar som utredningen hållit med representanter för näringen har föreslagits att säsongtullarna å g u r k o r o c h t o m a t e r skulle höjas från nuvarande 50 till 75 öre för kg. Till motivering av detta förslag har anförts att importen under de för odlingens lönsamhet mest betydelsefulla månaderna nämligen för gurkor april och för tomater maj ej i nämnvärd grad påverkats av de nu gällande tullsatserna. Vidare har framhållits att en mycket stor del av handelsträdgårdsmästarnas inkomster härrörde från odling av dessa växter och att ett förhöjt tullskydd för desamma skulle komma större delen av näringens utövare till godo. Som i annat sammanhang framhållits (sid. 51 och 57) höjdes vid 1934 års riksdag för respektive odlingssäsonger tullen å gurkor från 40 till 50 öre för kg samt tullen å tomater från 25 till 50 öre för kg. Till motivering av dessa höjningar anförde bevillningsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 13 bl. a. följande. Svenska drivhusgurkor plägade föras i marknaden från början av april och tomater från början av maj. Från länder med i förhållande till Sverige olikartade växtodlingsförhållanden, betingade närmast av dagsljusintensiteten å skilda breddgrader under olika delar av året, vore vid nyssnämnda tidpunkt av året importen fortfarande avsevärd men avtoge sedermera i fråga om gurkor i maj och i fråga om tomater i juli. Så länge svenska produkter icke funnes i marknaden vore priset jämförelsevis högt på de utländska produkterna av samma slag men sjönke sedermera, när de åtminstone i mellersta Sverige med högre omkostnader producerade svenska varorna började föras i marknaden. Från sakkunnigt håll hade gjorts gällande att även en jämförelsevis ringa mängd billiga varor hade stor benägenhet att verka prisbildande för stora partier av samma slag. I anslutning härtill kunde framhållas att med avseende å inom landet under glas odlade gurkor och tomater försäljningspriset under månaderna april—juli vore av den största betydelse för dessa odlingars ekonomiska resultat. Detta förhållande bestyrktes vid en jämförelse mellan å ena sidan medelprisen i parti samt å andra sidan produktionskostnaderna, vilka enligt uppgift vid stora väl rationaliserade gurk- och tomatodlingar i Skåne för bägge varuslagen uppginge till 75 a 80 öre per kilogram för den tidigare drivningen, marknadsförd före ingången av juli månad. I förevarande sammanhang syntes böra omförmälas att i ett land med en omfattande produktion av grönsaker statsmedel under de två senaste åren ställts till förfogande till betydande belopp för att till viss del gottgöra grönsaksodlarna lidna förluster och för att lätta marknaden genom inköp av varupartier som icke vid auktion uppnått ett förut bestämt pris. Särskilt avseende syntes böra fästas därvid att inom landet funnes en stor produktion av gurkor och tomater ävensom att upprätthållandet av denna produktion, vid vilken ungdom funne sysselsättning i icke ringa omfattning, vore nog så betydelsefullt ej minst under dåvarande tidsförhållanden. Odling av köksväxter under glas vore ett värdefullt komplement till kalljordsodling, möjliggörande arbete och inkomster året runt åt trädgårdsmästarna och de hos dem anställda. Vad utskottet sålunda anfört torde fortfarande äga giltighet. Enligt den i Bil. 7 återgivna lönsamhetsutredningen är grönsaksodlingen i södra Sverige till större delen inriktad på tomater av tidig odling, d. v. s. för försäljning huvudsakligen under månaderna maj och juni. Sålunda härröra ej mindre än två tredjedelar av de inkomster som odlarna i nämnda landsdel erhålla genom köks växtodling under glas från produktion av tidiga tomater.

169 I mellersta Sverige intager den tidiga odlingen av gurkor en liknande ställning; enligt undersökningen härstammar därifrån över en tredjedel av nyssberörda inkomster. För odlare med kombinerad köksväxt- och blomsterodling synes den tidiga tomatodlingen vara den ur inkomstsynpunkt mest betydande av köksväxtkulturerna. I mellersta Sverige intar vid sidan därav gurkodlingen en framträdande plats. Anmärkas bör i detta sammanhang att i Stockholmstrakten de mindre odlarna för sin utkomst huvudsakligen äro beroende av tidiga tomat- och gurkkulturer. Enligt den i kap. 3 lämnade redogörelsen för införseln av gurkor (sid. 52) samt tomater (sid. 58—60) har gurkimporten under april och tomatimporten under maj snarare stigit än sjunkit i förhållande till åren närmast före 1934. I medeltal för åren 1936 och 1937 importerades av gurkor i april 84*7 ton samt av färska tomater i maj 174*1 ton. Dessa kvantiteter torde få anses såsom betydande, särskilt i betraktande av att huvuddelen därav torde ha utbjudits på Stockholmsmarknaden. I april 1936 infördes till Stockholm 62 ton gurkor; i maj samma år 116 ton tomater. Av vad sålunda anförts torde framgå att ifrågavarande säsongtullar icke fyllt sitt syfte att åstadkomma en begränsning av importen under den för odlarna mest betydelsefulla delen av produktionssäsongen. Med hänsyn härtill anser sig utredningen böra förorda en höjning av samma tullar med 10 öre för kg. Då svårigheter numera icke föreligga att mera allmänt under senhösten utsträcka produktionsperioden för såväl gurkor som tomater synas i samband därmed säsongtullarnas giltighetstider böra förlängas för gurkor till och med den 31 oktober och för tomater till och med den 15 december. Utredningen vill emellertid varna för att med utgångspunkt från berörda förslag göra några antaganden beträffande produktpriserna. I betraktande av den inhemska odlingens omfattning och utvecklingsmöjligheter samt den inbördes konkurrensen mellan odlarna är det mindre sannolikt att de ifrågasatta tullhöjningarna komma att medföra högre utförsäljningspriser. Med hänvisning till det anförda får utredningen hemställa att tilläggstullen å gurkor (stat. nr 112) för tiden 15 mars—31 oktober samt tullen å tomater (stat. nr 115) för tiden 1 maj—15 december höjes till 40 respektive 45 kronor för 100 kg. I händelse av bifall till nämnda förslag synes ur producenternas synpunkter intet vara att erinra mot borttagande av de nu gällande grundtullarna för samma produkter under återstående delar av året. Saltade o c h k o n s e r v e r a d e k ö k s v ä x t e r m. m. Under denna rubrik har i kap. 3 behandlats saltade eller torkade samt inlagda eller syltade köksväxter ävensom sparris- och andra grönsakskonserver. Med nuvarande importkvantiteter av n ä m n d a produkter synes endast importen av s p a r r i s k o n s e r v e r ur skyddssynpunkt påkalla större uppmärksamhet.

170 Sedan åtskilliga år tillbaka odlas inom Skåne sparris för industriell konservering. Under senare år har denna odling även upptagits på Gotland. Till odlingens uppkomst och utveckling har förekomsten av konservfabriker på dessa platser i främsta rummet bidragit. En del av skörden försäljes visserligen till direkt konsumtion, men odlingens lönsamhet är enligt vad som uppgives helt beroende på möjligheten att vinna avsättning för varan inom konservindustrien. Genom säsongkontrakt med odlarna, vilka som regel utgöras av mindre lantbrukare, förbinda sig konservfabrikerna att till på förhand bestämda priser övertaga skörden. Härigenom erhålla odlarna möjlighet att en säsong i förväg beräkna det ekonomiska resultatet av odlingen, men då denna är förenad med relativt stora anläggningskostnader, särskilt på den grund att nyanläggningar ej lämna avkastning förrän efter tre år, kunna odlarna icke utan förluster upphöra med odlingen i fall då det offererade priset ej motsvarar skälig ersättning för utlägg och arbete. I skrivelse den 10 maj 1937 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet har riksdagsmannen Th. Gardell anfört att sparrisodlingen å Gotland på grund av den stegrade importen kämpade mot stora svårigheter. Gardell framhöll i samband därmed angelägenheten av att denna odling, som beredde innehavare av mindre jordbruk sysselsättning och biinkomster, stöddes av statsmakterna. Enligt en skrivelsen bifogad, av sparriskommittén inom riksförbundet landsbygdens folk upprättad promemoria hade odlingen tidigare lämnat en god avkastning, vilket i sin ordning bidragit till att densamma utökats. Till följd av de senare årens katastrofala prissänkningar hade odlingen emellertid blivit förlustbringande. Sparriskommittén föreslog, att odlingen genom importreglering eller dylikt skulle beredas sådant skydd att genomsnittspriset å färsk sparris vid fabrik icke komme att understiga 1 krona 40 öre för kg. Med anledning av nämnda framställning har frukt- och trädgårdsutredningen låtit inhämta vissa uppgifter rörande sparrisodlingen inom landet. Enligt meddelande från Gotlands ortsförbund av riksförbundet landsbygdens folk beräknas å Gotland en areal av 85 tunnland lämna skörd avsparris under år 1938. Av nämnda areal uppgives 10 7» tunnland ha skördats första gången under åren 1933—1937. Från andra trovärdiga källor meddelas, att nyanläggningarna under åren 1935—1937 varit mycket stora. Till jämförelse kan nämnas att en konservfabrik i Skåne beräknar under år 1938 erhålla sparrisskörd från omkring 60 tunnland kontraktsodlingar, därav första leverans från nyanlagda 20 tunnland, samt dessutom från egna odlingar. Berörda ortsförbund meddelar vidare, att av förut angivna sparrisareal å Gotland 76 tunnland under år 1937 givit en medelskörd av 1 058 kg per tunnland. En annan uppgiftslämnare gör gällande att medelskörden för vissa odlingar varit väsentligt högre. Enligt uppgift från aktiebolaget Klintebys konservfabrik, vilken under åren 1936 och 1937 inköpt större delen av den gotländska sparrisskörden, har nämnda bolag under åren 1933—1937 betalat följande genomsnittspriser för färsk sparris:

171 Å r

23-0

18-6

30-6

54-8

71-1

1-43

1-25

1-08

0-90

0-84

1937 En sparrisodlare i Skåne (A), vars odling omfattar omkring 9 tunnland, uppgiver att han i genomsnitt erhållit år 1935 1 krona 8 öre och år 1936 1 krona 6 öre för kg. Förutnämnda skånska konservfabrik meddelar att priset i Skåne för kontraktsodlad sparris icke ändrats sedan 1928. Från odlare A har utredningen erhållit en specificerad uppgift å samme odlares samtliga utgifter för odlingen åren 1935 och 1936 (kontanta arbetslöner, naturaförmåner, resor, anskaffning av folk, järnvägsfrakter, emballage och konstgödning). Enligt denna uppgingo utgifterna år 1935 till 62 öre och 1936 till 63 öre för kg. Av utgifterna utgjorde kostnaderna för arbetskraft (kontanta arbetslöner, naturaförmåner och utgifter för anskaffning av folk) 75 °/o, därav 74 °/o kontanta arbetslöner. Odlare A har uppgivit att dessa arbetskostnader måste anses som höga, då arbetsfolk ej kunnat erhållas å odlingsplatsen utan måst tagas från annat ställe. Vidare bör tagas i betraktande att skörderesultatet i kg räknat varit avsevärt lägre från denna odling än från de gotländska, beroende på att odlingen är 18 år gammal. Klintebys konservfabrik har meddelat att dess nettopris för konserverad sparris, levererad fritt Stockholm, i genomsnitt för kg färsk sparris utgjort 2*02 kronor år 1933, 2*04 kronor år 1934, 2*10 kronor år 1935, 1*86 kronor år 1936 och 1*63 kronor år 1937. Då till 1 kg konserverad sparris åtgår omkring 1*4 kg gotlandssparris skulle priset å konserverad sparris uppgå till de värden som angivas i nedanstående tablå, vari till jämförelse även medtagits till handelsstatistiken deklarerade importpriser inklusive tull å från Tyskland och Amerikas Förenta Stater inkommande sparriskonserver. 1933

.... kr./kg

2-83

2-86

2-94

2-60

2-28

>

>

Tyskland

....

>

2-46

2-59

2-54

2-60

2-57

>

>

U. S. A

....

>

1-61

1-62

1-67

1-70

1-74

Sparriskonserver från

Den förut omförmälda skånska konservfabriken har för utredningen uppgivit att konkurrensen från den amerikanska konservimporten minskat vinsten av den inhemska konservfabrikationen till ett minimum samt att en ringa sänkning av det amerikanska importpriset skulle äventyra nämnda fabrikation. Av den förebragta utredningen synes framgå att den gotländska sparrisodlingen för närvarande kämpar med vissa svårigheter, huvudsakligen som

172 en följd av att den störste avnämaren av färsk sparris å Gotland sänkt priserna å varan. Liknande svårigheter synas däremot icke föreligga för odlingen inom andra delar av riket. I betraktande härav och då tullen för sparriskonserver för närvarande uppgår till omkring tre fjärdedelar av importpriset exklusive tull har utredningen icke funnit sig böra föreslå någon ändring beträffande samma tull. B ä r o c h frukter. Med svenska t r ä d g å r d s b ä r konkurrerande utländska bär inkomma endast i mindre omfattning under den inhemska bärsäsongen. Däremot införas under månaderna närmast före det svenska körsbär föras i marknaden betydande kvantiteter färska italienska körsbär. Enligt vad som uppgives tillfogas den svenska körsbärsodlingen betydande skada genom sistnämnda import. De italienska körsbären äro nämligen i stor utsträckning angripna av larver, vilka om bären bortkastas utveckla sig till fullbildade insekter som efter förökning åstadkomma larvangrepp på de svenska körsbärsträden. Med hänsyn härtill har inom utredningen ifrågasatts huruvida icke import av italienska körsbär helt borde förbjudas. Då emellertid utredningen erfarit att statens växtskyddsanstalt har sin uppmärksamhet fästad på nämnda förhållande och efter verkställd utredning torde komma att framlägga förslag i ämnet, anser sig utredningen för närvarande endast böra framhålla vikten av att den inhemska odlingen beredes erforderligt skydd mot den ifrågavarande importen. Detta synes desto mera angeläget som saluförandet av mindervärdiga italienska körsbär kort före den inhemska körsbärssäsongen minskar intresset för odling och konsumtion av svenska bär. Importen av u t l ä n d s k a f r u k t e r utgör en betydande konkurrensfaktor för den inhemska fruktodlingen. Enligt utredningens uppfattning kan det nu gällande tullskyddet för denna betydelsefulla gren av trädgårdsnäringen icke anses ordnat på ett tillfredsställande sätt. Då emellertid frågan om ett effektivare produktionsskydd för nämnda odling bör ses i sammanhang med andra åtgärder till odlingens stödjande, kommer utredningen att behandla densamma i ett efterföljande kapitel.

173 KAP. 9.

Märkning av importerade trädgårdsprodukter. Frågan om införande av ursprungsbeteckning för vissa slag av trädgårdsprodukter har tidigare varit föremål för statsmakternas prövning. År 1929 gjordes av Stockholms gartnersällskap framställning i saken till Kungl. Maj:t. Över densamma införskaffades yttranden från myndigheter och organisationer. Efter motioner vid 1930 års riksdag (I: 3 och 127 samt II: 5), av vilka nr 3 och 5 hade avseende jämväl å lantmannaprodukter i allmänhet, avlät riksdagen skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 235), däri riksdagen anhöll att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning rörande införande — utöver vad som redan då gällde — av föreskrifter om ursprungsbeteckning av importerade lantmanna- och trädgårdsprodukter samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill en dylik utredning kunde giva anledning. Sedan Kungl. Maj:t sistnämnda år anbefallt den s. k. jordbruksutredningen att efter utredning i frågan inkomma med utlåtande i anledning av nämnda båda framställningar avgav jordbruksutredningen den 24 november 1931 sådant utlåtande, vari vissa förslag framställdes. Häröver hördes myndigheter och organisationer. Den 21 december 1934 beslöt emellertid Kungl. Maj:t att jordbruksutredningens förslag för det dåvarande icke skulle föranleda någon åtgärd. Innan frukt- och trädgårdsutredningen närmare ingår på frågan vill utredningen lämna en kortfattad redogörelse för motsvarande åtgärder i vissa andra länder. I Danmark har ministern för handel, industri och sjöfart bemyndigats att efter samråd med vissa organisationer föreskriva att olika varuslag bl. a. icke få försäljas i detaljhandeln utan att det finnes angivet om varan är dansk eller utländsk (Lov den 31 mars 1937 om uretmaessig Konkurrence og Varebetegnelse § 16). Med stöd av en tidigare gällande lag i ämnet har år 1929 förordnats att vid detaljförsäljning av från utlandet införda äpplen skall på det ifrågavarande varupartiet p å iögonfallande sätt anbringas en vit skylt med ordet »Udenlandsk» i svarta bokstäver. Utbjudas danska och utländska äpplen i samma parti skall varan betecknas som utländsk. Märkning erfordras icke om det på annat otvetydigt sätt angivits att varan härrör från utlandet. I England hava med stöd av Merchandise Marks Act av år 1926 förordningar om märkning utfärdats för färska äpplen, tomater och rosenbuskar.

174 Äpplen och tomater må ej införas med mindre emballaget märkts med ordet »utländsk» eller ord som anger ursprungslandet. Märkningen kan ske medelst tryck, stencilering, stämpling eller bränning å förpackningen eller å därvid säkert fastsatt märkeslapp. Vid grosshandel skola förpackningarna vara märkta på samma sätt. Vid salubjudande i detaljhandeln skall ursprungsbeteckningen meddelas å för köparen synlig skylt av minst V2 tums höjd. Vid försäljning av lbs och därunder erfordras ej ursprungsbeteckning. I fråga om importerade rosenbuskar gäller, att ursprungsbeteckning vid salubjudande eller försäljning en gros eller i detalj skall meddelas å ombundet metallband eller, vid detaljförsäljning, å skylt. I Tyskland, där en vidsträckt marknadsreglering av trädgårdsnäringen genomförts, har det reglerande organet, huvudföreningen för den tyska trädgårdshushållningen, befogenhet att utfärda bestämmelser rörande bl. a. märkning av inhemska trädgårdsalster. I fråga om importen av sådana alster är denna föremål för en ingående reglering, därvid vissa formaliteter måste iakttagas. Med hänsyn härtill är frågan om märkning av utländska produkter icke av större betydelse i Tyskland. Genom den år 1930 antagna Tariff Act har i Amerikas Förenta Stater generell föreskrift meddelats om ursprungsbeteckning för importerade varor. Det stadgas sålunda, att alla importerade produkter och deras emballage skola vara försedda med märke, stämpel, inbränd påskrift eller etikett som utvisar ursprungslandet. Undantag från tvånget beviljas av finansministern, om han finner att märkning icke är möjlig eller att sådan icke kan genomföras utan att varan skadas eller utan så stor kostnad, att märkningen verkar prohibitivt på importen. Undantag från skyldigheten att märka viss vara kan vidare medgivas om märkning av dess emballage befinnes tillräcklig för att utvisa ursprungslandet. P å grundval av jordbruksutredningens förslag utarbetades inom jordbruksdepartementet ett utkast till författning i ämnet. Detta innebar, såvitt det avsåg trädgårdsprodukter, att utländsk potatis samt följande trädgårdsprodukter av utländskt ursprung, nämligen äpplen, plommon, meloner, tomater, blomkål, sparris, spenat, sallad, persilja, dill, rädisor och rabarber ävensom färska och saltade gurkor icke finge till riket införas med mindre varan vore innesluten i emballage som vore på tydligt och varaktigt sätt m ä r k t med ordet »Import». Vid saluhållande i parti av sådan vara skulle densamma tillhandahållas i emballage, som vore märkt på sätt nyss sagts, varjämte vid partiförsäljning skulle i räkningar, fakturor, fraktsedlar, konnossement, slutsedlar, leveranskontrakt och andra dylika skriftliga handlingar som upprättades vid försäljningen uttryckligen angivas varans utländska ursprung. Vid saluhållande i minut skulle kärl, vari varan förvarades, vara tydligt märkt med ordet »Import» och vid förvarings- eller försäljningsstället skulle vara uppsatt en i ögonen fallande skylt med påskrift »Utländsk vara»; i fråga om saluhållande av utländska äpplen och plommon skulle detta dock endast avse tiden augusti—december. Slutligen föreslogs

175 att utländska rosenbuskar icke skulle få införas till riket med mindre vid stammen av varje buske funnes medelst en plomberad metalltråd fästad en bricka, å vilket ordet »Import» vore på varaktigt sätt anbragt. Lantbruksstyrelsen skulle dock få medgiva undantag beträffande rosenbuskar. Såsom allmän motivering till sina förslag anförde jordbruksutredningen bland annat följande. Det torde kunna förväntas att en ökad efterfrågan å förstklassiga svenska produkter samt förutsättningar för högre pris å samma produkter skulle uppstå, därest köparna erhölle möjlighet att skilja dem från de utländska. Ur produktionens synpunkt skulle det jämväl innebära en vinst att den allmänhet som med behjärtande av de svenska producenternas intressen önskade förvärva inhemska varor erhölle säkerhet för att vad som utgåves som svenskt också vore svenskt. Beredandet av sådan säkerhet finge anses såsom en nödvändig förutsättning för att propagandaarbetet för svenska produkter skulle kunna bära avsedd frukt. Slutligen kunde framhållas att ursprungsbeteckningen genom de med densamma förenade, handeln åvilande olika skyldigheterna i praktiken torde komma att utgöra ett hämmande moment i avseende å importen och såmedelst även i förevarande avseende befrämja avsättningen av inhemska produkter. Jordbruksutredningen vore dock av den uppfattningen att man borde framgå med försiktighet i fråga om ursprungsbetecknings införande då det gällde varuslag, beträffande vilka tveksamhet kunde råda huruvida vårt land ägde egen produktion av lika hög kvalitet som den utländska. För att den inhemska produktionens intressen skulle kunna främjas genom ursprungsbeteckning måste nämligen anses gälla såsom ett grundvillkor, att berörda produktion borde erbjuda varor som i kvalitetshänseende vore överlägsna eller åtminstone fullt jämförliga med de importerade. Skulle motsatsen vara förhållandet kunde ursprungsbeteckningen tydligen lätt få karaktären av reklam för de utländska produkterna, vilken eventualitet givetvis borde undvikas. Även med avseende på varor av vilka den inhemska produktionen är relativt obetydlig i förhållande till förbrukningen och tillgången å marknaden därför huvudsakligen bestode av importvaror syntes ursprungsbeteckning mindre ändamålsenlig. Det kunde sålunda i dylika fall anses gälla att allmänheten vant sig att inköpa produkterna ifråga utan att fästa avseende vid ursprunget och vore fullt medveten om att de salubjudna varorna vanligen vore utländska. Under sådana förhållanden skulle föreskrifter om ursprungsbeteckning tydligen endast medföra att tillkännagivanden om varornas utländska ursprung komme att anslås praktiskt taget överallt där försäljning förekomme, utan att åtgärden kunde anses förestavad av något reellt upplysningsbehov vare sig u r produktionens eller konsumtionens synpunkt. Beträffande produkter vilka endast i obetydlig omfattning omsattes i allmänna marknaden och icke kunde anses representera ekonomiska intressen av större betydelse vore jordbruksutredningen ävenledes av den uppfattningen att ursprungsbeteckning icke borde genomföras. Anförda uppfattning grundade sig på den synpunkten att även om ifrågavarande åtgärd icke i mera nämnvärd grad skulle

170 b e t u n g a affärslivet k o m m e d o c k g e n o m d e n s a m m a vissa n y a s k y l d i g h e t e r o c h a r b e t s u p p g i f t e r a t t p å l ä g g a s h a n d e l n , vilket icke syntes b ö r a s k e d å d e t s å s o m i h ä r t ä n k t a fall gällde i m p o r t o c h o m s ä t t n i n g a v e n d a s t m e r a u n d e r o r d n a d e k o n o m i s k betydelse. B e t r ä f f a n d e de o l i k a v ä x t s l a g e n f r a m h ö l l j o r d b r u k s u t r e d n i n g e n i h u v u d s a k följande. Behov av ursprungsbeteckning kunde i fråga om potatis anses föreligga framför allt beträffande färsk eller tidig potatis varav mindervärdig utländsk vara tillfördes den svenska marknaden i stora kvantiteter. Importen ifråga infölle visserligen företrädesvis på våren och försommaren innan svensk tidigpotatis funnes i marknaden, men densamma inverkade dock i hög grad menligt på avsättningen av den inhemska varan genom den mättnad av behovet som importen till viss grad medförde och den låga uppskattning av färsk potatis som hos allmänheten lätt stadgade sig på grund av importvarans merendels dåliga kvalitet. Ovanligt torde ej heller vara, att mindervärdig utländsk potatis i handeln utbjödes som svensk. Att här ett gemensamt producent- och konsumentintresse påkallade föreskrifter om ursprungsbeteckning syntes alltså ligga i öppen dag. Behovet av ursprungsbeteckning gällde, såsom förut framhållits, främst tidigpolatis men även annan importerad potatis syntes i den inhemska produktionens intresse böra ursprungsbetecknas. Härigenom vunnes dessutom att anordningens genomförande och övervakande förenklades. Bland importerade trädgårdsprodukter syntes vidare vissa slag av frukt, nämligen äpplen och plommon, böra ursprungsbetecknas. Vad äpplen beträffade grundade sig behovet av ursprungsbeteckning främst därpå att i fråga om vissa tidiga för den svenska trädgårdsodlingen ekonomiskt viktiga äppelsorter konkurrensen med importerad frukt vore mycket besvärande och att, på grund av den inhemska fruktens som regel högre kvalitet, ej sällan torde förekomma att den utländska i minuthandeln salufördes såsom svensk. I fråga om plommon, varav landets trädgårdsodling kunde erbjuda kvaliteter som vore fullt jämförliga med de utländska, syntes det önskvärt att den inhemska utvecklingskraftiga och för många trädgårdar ekonomiskt betydelsefulla odlingen bereddes det stöd som kunde ligga i en ursprungsbeteckning av den importerade varan. För såväl äpplen som plommon gällde emellertid att den svenska skörden endast under en begränsad del av året funnes i marknaden och att ursprungsbeteckning därför icke vore lämplig eller behövlig under hela året. Att under de tider då praktiskt taget endast utländsk frukt salufördes tillämpa ursprungsbeteckning syntes nämligen dels olämpligt, då nästan all frukt i så fall bleve ursprungsbetecknad vilket av allmänheten lätt kunde uppfattas som reklam, dels utan nämnvärd betydelse från synpunkten av konsumenternas upplysande. Den del av året varunder den svenska skörden av tidigare äppelsorter avsattes sträckte sig normalt från förra delen av augusti till slutet av december och inom nämnda period infölle även plommonskördens saluförande. Jordbruksutredningen ansåge därför att bestämmelserna rörande ursprungsbeteckning i förevarande fall borde avse tiden 1 augusti-«-31 december. I den mån produktionen av vinterfrukt skulle vinna ökad betydenhet kunde en utsträckning av ursprungsbeteckningen även till övriga delar av året visa sig lämplig. Jämväl beträffande vissa slag av importerade köksväxter och grönsaker syntes ursprungsbeteckningen böra införas. Detta gällde först och främst om gurkor, färska och saltade, samt tomater. Nämnda slag av produkter spelade en mycket stor ekonomisk roll inom landets trädgårdsodling och då den utländska konkurrensen vore synnerligen hård samt de importerade produkterna ofta torde salubjudas som svenska kunde ursprungsbeteckningen här anses äga en viktig uppgift att fylla såsom stöd för den inhemska odlingen. Ur konsumtionens synpunkt vore ursprungsbeteckning i dessa fall ävenledes av betydelse, enär den utländska

177 varan på grund av långväga transport och genom att den måste skördas i mindre moget tillstånd för att bättre tåla vid transporter och lagring ej sällan vore den svenska varan underlägsen i kvalitetshänseende. Köksväxter som syntes böra ursprungsbetecknas vid import vore vidare meloner, sparris, rabarber, spenat, sallad, blomkål, persilja, dill och rädisor. Nämnda produkter intoge visserligen ej samma centrala plats inom den svenska trädgårdsodlingen som gurkor och tomater men deras odling representerade dock i mycket talrika fall en viktig inkomstkälla för trädgårdarna, vilken skulle kunna bli ännu mera givande om icke avsättningen försvårades genom den efter kriget i allmänhet starkt ökade importen å området. Jordbruksutredningen ansåge därför att i den mån ifrågavarande produktion kunde stödjas genom ursprungsbeteckning borde sådant stöd lämnas. Då utländska produkter av förevarande slag dessutom ofta torde utbjudas som svenska, delvis beroende på att desamma på grund av långväga transporter eller andra orsaker icke vore av lika god kvalitet som de inhemska, låge häri ännu ett skäl varför ursprungsbeteckning borde införas. Beträffande berörda slag av köksväxter och grönsaker gällde liksom i fråga om äpplen och plommon att deras marknadsförande från de inhemska producenternas sida vore begränsat till viss säsong varje år, vilken i avseende å längd och årstidsförläggning växlade för olika slag eller grupper av produkter. På grund därav kunde det tänkas lämpligt att även här inskränka ursprungsbeteckningens tillämpning till de delar av året då de svenska produkterna funnes i marknaden. Jordbruksutredningen ville emellertid i fråga om nu behandlade varor icke ifrågasätta en dylik anordning enär även importen i viss utsträckning vore säsongartad och ett utsättande av särskilda terminer beträffande skyldigheten att ursprungsbeteckna de olika slagen av produkter skulle göra bestämmelserna å området alltför invecklade. Slutligen a n s å g j o r d b r u k s u t r e d n i n g e n a t t d e n i n h e m s k a p r o d u k t i o n e n a v rosenbuskar b o r d e b e r e d a s s k y d d m o t införsel d ä r a v g e n o m m ä r k n i n g a v d e s s a s e n a r e . F ö r e n s å d a n m ä r k n i n g t a l a d e främst, f r a m h ö l l j o r d b r u k s u t r e d n i n g e n , a t t u t l ä n d s k a r o s e n b u s k a r s t u n d o m t o r d e p a s s a m i n d r e väl för v å r t l a n d s k l i m a t . Lantbruksstyrelsen, s o m d e n 12 a p r i l 1932 avgav u t l å t a n d e över förslaget, a n f ö r d e d ä r v i d b l a n d a n n a t följande. Förutsättning för att en märkning av importerad vara skulle verka såsom ett skydd för det egna landets produktion vore att allmänheten föredroge den inhemska produkten framför importerad vara. Vore så icke fallet kunde importmärkningen lätt få en alldeles motsatt verkan och tjäna såsom reklam för importerad vara. Endast där den övertygelsen befästs att den inhemska produkten vore i något avseende kvalitativt överlägsen importvaran torde vara av värde och borde komma till användning såsom skydd för den inhemska produktionen. Där vore den också i vissa fall fullt berättigad såsom ett medel att förhindra den illojala konkurrens som utbjudandet av importvara under sken av att den vore av inhemskt ursprung innebure. Där dessa förutsättningar icke vore för handen syntes det lantbruksstyrelsen som om ansträngningarna i första hand måste inriktas på att höja den egna produktens kvalitet till en sådan standard att konsumenten bleve övertygad om dess företräde framför importvaran. Här kunde det emellertid ifrågasättas om icke en kvalitetsmärkning av det egna landets produkter kunde få större betydelse för produktionen än importmärkning, om också den senare i vissa fall kunde anses utgöra ett komplement till den förra. Erfarenheten särskilt från England talade för riktigheten av denna uppfattning. 12—387133.

178 I England hade en allmän märkning av importerade lantmannaprodukter planlagts. Emellertid hade denna plan ansetts icke kunna omedelbart genomföras. Såsom förberedelse därtill hade en planmässig förbättring av det egna landets produktion åvägabragts i samband med inhemsk kvalitetsmärkning. Först sedan detta arbete burit frukt och den inhemska varans anseende såsom kvalitetsvara btefästs hade man ansett ursprungsmärkning för importvarorna efter hand böra genomföras. Ett för hastigt införande av sådan märkning hade nämligen ansetts kunna medföra en deklassifiering av den egna produktionen och sålunda snarare lända jordbruket till skada än gagn. Efter att hava berört en märknings eventuella följder med hänsyn till de internationella handelsförhållandena samt svårigheterna att utöva kontroll över bestämmelsernas efterlevnad yttrade sig lantbruksstyrelsen i fråga om de olika produkterna. Styrelsen tillstyrkte importmärkning av färsk potatis under tiden 1 januari—31 juli. Styrelsen ställde sig tveksam till förslaget om märkning av äpplen. Svenska odlare hade endast i ringa omfattning lärt sig inse vikten av en sorgfällig sortering och förpackning av äppelskörden. Annorlunda vore förhållandet inom de fruktodlande länder, varifrån frukt infördes till Sverige. Detta förhållande gjorde att, såvitt lantbruksstyrelsen kunde bedöma, den utländska frukten rätt allmänt ansågs vara att föredraga framför den svenska. En obligatorisk märkning av utländska äpplen kunde därför lätt komma att betraktas såsom en kvalitetsmärkning. Styrelsen ansåge sig därför böra avstyrka ett genomförande av den föreslagna märkningen utav äpplen. Styrelsens uppfattning i frågan styrktes genom den erfarenhet som vunnits i Danmark, där sedan några år tillbaka bestämmelser om importmärkning av utländsk frukt gällt under tiden 15 september—31 december årligen. Rätt allmänt utbredd vore den meningen, att dessa bestämmelser i Danmark införts för tidigt, det vill säga innan den danska frukten tillkämpat sig ett stadgat anseende, och att de därför snarare skadat än gagnat fruktodlingen. I fråga om de egentliga grönsakerna samt rosenbuskar föranledde förslaget om märkning ingen erinran från styrelsen. Märkningsbestämmelserna för plommon ansåg styrelsen böra inskränkas till månaderna augusti—december, varjämte styrelsen förmenade att därest märkning av plommon skulle genomföras, konsekvensen syntes kräva att motsvarande bestämmelser infördes att gälla i fråga om körsbär under tiden 1 maj—31 augusti samt beträffande krusbär under tiden 1 juni—31 juli. Slutligen framhöll styrelsen att genom införande av märkningstvång för och vissa restriktioner i fråga om handeln med de anförda utländska trädgårdsprodukterna inklusive färsk potatis nyheter inom handeln infördes på ifrågavarande område vars verkningar icke på förhand kunde med bestämdhet överblickas. Styrelsen ansåge sig därför böra ifrågasätta att eventuella bestämmelser på området erhölle karaktären av försök och sålunda till en början utfärdades att gälla endast provisoriskt. Kommerskollegium avstyrkte i utlåtande den 21 april 1932 bestämt förslaget. Kollegium yttrade därvid bland annat. Det torde icke så mycket vara av omtanke om konsumenternas intresse som fastmera för att bereda producenterna skydd som jordbruksutredningen framlagt

179 förevarande förslag. Det kunde då anmärkas att ett skydd mot utländsk konkurrens genom tullar redan vore berett ett stort antal av de varugrupper som märkningsbestämmelserna hade avseende på. Att nu indirekt genom importhinder bereda producenterna av ifrågavarande varor ytterligare skydd måste verka i hög grad irrationellt. Verkningarna av de anordningar, som föresloges, läte sig nämligen icke på förhand beräknas. De avsedda åtgärderna vore delvis av sådan art att det med desamma avsedda syftet i många fall helt kunde komma att förfelas. Vad som förtjänade att alldeles särskilt uppmärksammas vid bedömande av förevarande förslag vore svårigheterna att få bestämmelserna verkligen efterlevda i det praktiska livet och vinna kontroll på att så skedde. Att polismyndigheten skulle vara i stånd att övervaka att lådorna i vilka utländska grönsaker salufördes vore stämplade »Import» vore knappast tänkbart. Ej heller vore det gärna möjligt att effektivt övervaka att de anslag om varans ursprung som enligt förslaget skulle finnas i butikerna verkligen bleve uppsatta. Det vore uppenbart att den ifrågasatta lagstiftningen svårligen kunde komma att bliva effektiv men det måste då också bära emot att skrida till en lagstiftning som lätt kunde leda till trakasserier mot handlande som i ett eller annat hänseende råkade eftersätta någon av de mångfaldiga åtgärder som författningen i fråga ålade. Kollegium ville också framhålla att iakttagande av föreskrifterna i fråga med säkerhet kunde beräknas leda till en viss prisfördyring av de av bestämmelserna berörda importerade produkterna, vilka delvis utgjordes av viktiga livsförnödenheter. Kollegium ville påpeka de besvärligheter som för handeln måste föranledas av att vid försäljning i parti och minut de kärl i vilka utländsk potatis samt vissa slag av utländska trädgårdsprodukter förvarades skulle vara märkta med ordet »Import». I praktiken torde detta komma att betyda att å de lådor i vilka t. ex. grönsakshandlare förvarade ifrågavarande varor målades eller inbrändes ordet »Import». Då inhemska produkter givetvis icke borde saluföras i dylika lådor måste handlanden således ha tillgängliga både märkta och omärkta lådor. Att detta kunde vålla en myckenhet rätt meningslöst besvär och för en handlande vore svårt att övervaka vore givet. Då det enligt förslaget ej vore förbjudet att saluföra inhemska produkter i en »import»stämplad låda kunde det för övrigt befaras att svenska produkter komme att försäljas i dylika lådor, vilket ju utifrån de förutsättningar från vilka jordbruksutredningen utginge måste betecknas såsom menligt för de svenska producenterna. Beträffande jordbruksutredningens förslag att varans utländska ursprung vid försäljning i parti skulle angivas å räkningar, fakturor och andra med försäljningen sammanhörande handlingar anslöte sig kollegium till den uppfattningen att denna bestämmelse komme att sakna praktisk betydelse, enär vid köp i parti av ifrågavarande varor köparen säkerligen ändå skaffade sig kännedom om varans ursprung. Föreskriftens värde torde även få anses tämligen ringa även på grund därav att densammas efterlevnad svårligen läte sig kontrolleras. I n n a n k o m m e r s k o l l e g i u m a v g a v sitt u t l å t a n d e l ä m n a d e k o l l e g i u m tillfälle å t handelskamrarna i riket och åtskilliga andra organisationer a t t y t t r a sig i f r å g a n . De h ö r d a o r g a n i s a t i o n e r n a ställde sig i a l l m ä n h e t a v v i s a n d e till förslaget. E n d a s t t v å h a n d e l s k a m r a r , Sveriges a l l m ä n n a l a n t b r u k s s ä l l s k a p och S t o c k h o l m s f r u k t h a n d l a r f ö r e n i n g gåvo sin a n s l u t n i n g d ä r t i l l , v a r j ä m t e ytterligare ett p a r h a n d e l s k a m m a r e i vissa d e l a r tillstyrkte d e t s a m m a . Styrelsen för Sveriges pomologiska förening ansåg i ett d e n 14 m a r s 1932 avgivet y t t r a n d e att u r s p r u n g s b e t e c k n i n g tills v i d a r e icke b o r d e i f r å g a k o m m a å i m p o r t e r a d e ä p p l e n m e n d ä r e m o t å i m p o r t e r a d e p l o m m o n u n d e r tiden

180 augusti—december, å körsbär under maj—augusti samt å krusbär under juni och juli, därest ursprungsbeteckning komme att införas på vissa andra trädgårdsprodukter. Styrelsen framhöll i fråga om äpplen, efter att hava påpekat att många av de svenska äpplena till smak och arom vore avgjort överlägsna i sydligare länder odlade äpplen, att den ojämförligt största delen av i Sverige odlade äpplen beträffande utseende, sortering och förpackning icke kunde jämföras med importerade bättre äpplen. I de fall då frukt sorterats och förpackats efter av föreningen fastställda regler och åsatts föreningens märke med orden »svensk frukt» hade svenska äpplen kunnat hävda sin ställning gentemot utländska. Sålunda verkställd märkning av konkurrenskraftig svensk frukt tjänade utan allt tvivel bättre propagandan för den inhemska produktionen än införandet av märkning utav utländsk vara, vilket enligt styrelsens mening skulle verka i en riktning rakt motsatt den jordbruksutredningen med sitt förslag åsyftade. Om nämligen konsumenterna i de fruktaffärer som vid sidan av vacker och välbehandlad utländsk frukt endast förde sekunda eller sorterade och på olämpligt sätt emballerade svenska äpplen på grund av märkningen städse erinrades om allenast den vackra utländska frukten torde de givetvis mycket lätt bibringas den oriktiga föreställningen att högklassig svensk frukt över huvud taget ej stode att erhålla. Avsättningen av mindre väl behandlade svenska äpplen — den tyvärr ännu övervägande delen av äppelskörden — skulle säkerligen i högre grad motarbetas genom införande av ursprungsbeteckning å importerade äpplen utan att åtgärden medförde ökad avsättning av högklassiga svenska äpplen och densamma komme följaktligen att medföra ett betydande avbräck i det återigen vaknade intresset för fruktodling. Styrelsen ansåg emellertid att frågan om märkning av utländska äpplen åter borde kunna upptagas, därest den svenska fruktodlingen i framtiden komme att utveckla sig därhän att den inhemska äppelproduktionen mera allmänt kunde upptaga tävlan med den utländska samt om gynnsamma erfarenheter då vunnits beträffande märkning av andra importerade trädgårdsprodukter. Vad styrelsen sålunda anfört ansåg styrelsen jämväl hava avseende å päron.

Även under de senaste åren hava från odlarnas sida önskemål uttalats om införande av ursprungsbeteckning å trädgårdsprodukter. Frukt- och trädgårdsutredningen har därför ansett sig böra upptaga spörsmålet till övervägande. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för frågans tidigare behandling h a r åtskillig tveksamhet gjort sig gällande beträffande lämpligheten av att särskilt utmärka importerade trädgårdsalster. För den konsumeran- j de allmänheten är det givetvis av betydelse att äga kännedom om varans egenskap av svensk eller utländsk. I viss mån annorlunda ställer sig frågan om m a n ser den u r synpunkten att genom de ifrågasatta åtgärderna vinna en förbättrad avsättning av de inhemska produkterna. Därest man kunde utgå från att köparen för att gynna de svenska producentintressena a priori vore benägen att föredraga svenska produkter framför utländska skulle naturligtvis ett märkningsförfarande kunna fylla en uppgift. Det torde dock i allmänhet vara andra faktorer än hänsynen till de svenska intressena som

181 äro avgörande vid konsumenternas inköp av dessa varor. Man h a r därför framhållit som en viktig förutsättning för att en märkning av importerade varor skall kunna främja den svenska produktionen att denna kan erbjuda varor, vilka i kvalitets- och andra hänseenden äro överlägsna eller fullt jämförliga med motsvarande utländska. Utredningen, som till fullo delar denna åsikt, h a r i annat sammanhang påpekat att i vårt land numera odlas åtskilliga trädgårdsprodukter, vilka ur näringsfysiologisk synpunkt äro överlägsna hit införda utländska produkter. Utredningen h a r emellertid också framhållit hurusom dessa senare ofta visat sig mera begärliga för såväl handelns utövare som den konsumerande allmänheten tack vare det sätt på vilket de marknadsföras. Visserligen pågå strävanden att härutinnan vinna förbättrad ställning för de inhemska produkterna. Men innan de svenska odlarna beträffande sortering, förpackning och leveranssätt i övrigt kommit därhän att någon väsentlig skillnad icke kan sägas föreligga mellan de svenska och utländska produkterna, synes man enligt utredningens åsikt böra gå fram med största försiktighet beträffande frågan om märkning av importerade trädgårdsalster. Risken att ett märkningsförfarande i stället skall lända den inhemska produktionen till skada är eljest mycket stor. De mål man anser sig kunna vinna genom ett sådant förfarande bör man i första hand söka ernå genom ett medvetet och planmässigt fullföljande av nyssnämnda strävanden ävensom genom en allmän upplysningsverksamhet. Utredningen framlägger också i annat sammanhang förslag i sådant hänseende. De betänkligheter i övrigt som framförts mot ett märkningsförfarande äro jämväl enligt utredningens mening värda beaktande. Sålunda k a n man ifrågasätta lämpligheten av att i detaljhandeln i stor utsträckning införa skyltar för utländska varor, vilket lätt kan av allmänheten uppfattas som en reklam för dessa varor, särskilt i fråga om sådana slag vilka under en väsentlig del av året icke frambringas inom landet. Hänsyn måste jämväl tagas till de obehag ett märkningstvång skulle förorsaka handeln med ifrågavarande produkter och till svårigheten att genomföra en effektiv kontroll av reglernas tillämpning. Härtill kommer slutligen att åtminstone ett mera allmänt genomfört märkningsförfarande med stor sannolikhet skulle medföra handelspolitiska konsekvenser av icke önskvärd art. Det kan i detta sammanhang påpekas att efter tiden för jordbruksutredningens förslag flera av de av förslaget berörda trädgårdsprodukterna erhållit ett förhöjt tullskydd. På grund av vad sålunda anförts ställer utredningen sig synnerligen tveksam i fråga om lämpligheten att för närvarande genomföra åtgärder för ursprungsbeteckning av importerade trädgårdsalster. Ett märkningsförfarande av den omfattning som förutberörda förslag innefattar skulle för närvarande enligt utredningens mening vara av tvivelaktigt värde för den svenska trädgårdsproduktionen. Beträffande vissa av de till märkning sålunda föreslagna produkterna (t. ex. äpplen och päron) hava icke producenternas egna företrädare ansett sig böra tillstyrka förslaget på grund av

182 de svenska produkternas beskaffenhet. Även om förhållandena h ä r u t i n n a n väsentligt förbättrats sedan frågan tidigare behandlats, synas dock förändringarna icke tillräckliga för att motivera en ändrad ståndpunkt i märkningsfrågan. Vidkommande vissa andra av de avsedda produkterna införas de antingen i huvudsak under tider, då den svenska produktionen ännu icke i nämnvärd omfattning kommit i marknaden (t. ex. plommon, bär och vissa grönsaker) eller i så ringa kvantiteter att införseln icke kan anses äga sådan betydelse för den svenska odlingen att åtgärder av ifrågavarande slag böra vidtagas (t. ex. meloner, persilja, dill, rädisor m. m.). Inom utredningen har, med hänsyn till de starka önskemål som från producenthåll framförts om importmärkning, ifrågasatts att försöksvis genomföra ett märkningsförfarande i fråga om ett starkt begränsat antal produkter, beträffande vilka förutsättningar för gynnsamma verkningar av en sådan åtgärd synas föreligga och vilka äro av större betydelse för produktionen. Det h a r övervägts att märkningstvånget skulle avse tomater, gurkor och spenat. Under viss tid av året, då svenska tidigtomater föras i marknaden, utöva importerade tomater en betydande konkurrens med de svenska. Dessa senare äro till kvaliteten obestridligt överlägsna de importerade. I viss omfattning synas utländska tomater efter ompackning försäljas såsom svenska. Det uppgives att det förekommer sådan försäljning jämväl på offentliga torg, där förbud mot försäljning av utländska alster gäller. Vad sålunda anförts beträffande tomater torde i huvudsak även hava avseende å gurkor. Spenat odlas numera året om i vårt land och denna odling h a r stor betydelse för beredande av sysselsättning åt arbetarstammen jämväl under vintermånaderna. Den svenska spenaten är överlägsen den utländska, som emellertid ofta är svår att skilja från den svenska. Även i fråga om spenat synes i stor utsträckning förekomma att utländsk sådan utgives för svensk. Utredningen har emellertid funnit det i viss mån irrationellt att stadga ett märkningsförfarande endast för ett sådant mindretal produkter och har därvid även beaktat att en sådan åtgärd sannolikt skulle skapa en onödig irritation inom odlargrupper, som anse andra produkter vara likställda med de nämnda och därför i behov av ursprungsbeteckning. Vid övervägande av alla de omständigheter, vartill hänsyn måste tagas vid ett bedömande av ifrågavarande spörsmål, har därför utredningen stannat vid att icke föreslå införande av märkningstvång beträffande utländska trädgårdsalster. Utredningen vill härtill foga den bestämda förhoppningen att det skall lyckas de svenska producenterna att genom en förbättring av de odlade produkternas marknadsförande ävensom avsättningsförhållandena i övrigt samt en vidsynt propaganda- och upplysningsverksamhet bättre nå de resultat man tänkt sig vinna genom ett märkningsförfarande.

183 KAP. 10.

Åtgärder till fruktodlingens stödjande. Bedrivandet inom landet av en framgångsrik fruktodling är icke endast av stor ekonomisk och social betydelse för avsevärda grupper av vår lantbefolkning utan även en fråga av största vikt för hela vårt folkhushåll. Den moderna näringsfysiologien ställer numera färsk frukt i raden av de livsmedel, vilka äro särskilt ägnade att vidmakthålla en god folkhälsa och det är u r nämnda synpunkt angeläget, att vi i så stor utsträckning som möjligt själva kunna tillgodose vårt behov därav. Frågan om vidtagande av åtgärder från statsmakternas sida till fruktodlingens främjande torde av nämnda anledningar böra bedömas icke endast med hänsyn till odlarnas intressen utan jämväl med beaktande av befintliga möjligheter att u r folkförsörjningssynpunkt bättre tillvarataga föreliggande naturliga odlingsförutsättningar. Utredningen finner det därför lämpligt att inleda förevarande kapitel med en kortfattad översikt av betingelserna för ekonomisk fruktodling inom olika landsdelar. I anslutning därtill kommer en redogörelse att lämnas för den nuvarande fruktproduktionens storlek samt inriktning å olika fruktslag. Det bör anmärkas, att framställningen, där annat ej framgår av sammanhanget, endast avser äpplen och päron. Med hänsyn till n a t u r l i g a o d l i n g s b e t i n g e l s e r kan fruktodling med mer eller mindre framgång bedrivas i så gott som hela Götaland och Svealand, södra Dalarna samt Norrlands kustland ungefär upp till Piteå. Nordgränsen visar stor överensstämmelse med vetets odlingsgräns och sammanfaller i huvudsak med linjen för 15° C julitemperatur. Sveriges pomologiska förening har med avseende på fruktodlingsmöjligheterna indelat landet i fem zoner, av vilka de tre första innefatta det område där över huvud en mera ekonomisk fruktodling kan äga rum. Den övre gränsen för detta område sträcker sig upptill Vänern samt nordkanten av Närkeslätten och Mälarbygden. Första zonen, där mera fordringsfulla sorter av klimatiska skäl kunna odlas, omfattar större delen av Skåne, kusttrakterna av Hallands, Göteborgs och Bohus, Blekinge och södra Kalmar län samt Öland och Gotland. Inom detta område befinna sig landets mest leveranskraftiga odlingar. Vad de olika fruktslagen beträffar visar erfarenheten att äppelsorter med mognadstid infallande under januari—mars med fördel kunna odlas i första zonen. Vissa vintersorter rekommenderas även i andra och tredje zonerna. I alla de tre sydligaste zonerna kunna äppelsorter frambringas, vilkas mog-

184 nadstid infaller under tiden från slutet av augusti till och med december. Päronodling anses knappast kunna med framgång bedrivas för avsalu annat än i första och andra zonerna. I andra zonen, som omfattar delar av Kristianstads, Blekinge, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Kalmar och Östergötlands län, böra helst päron med mognadstid i september och oktober odlas. Första zonen lämpar sig även för odling av en del något senare sorter. Mognadstiden för den ojämförligt största delen av päronskörden infaller under oktober månad. Med hänsyn till naturliga produktionsförutsättningar skulle vi alltså utan att vidtaga extra anordningar för fruktens lagring under normala år kunna tillgodose vårt behov av äpplen från senare delen av augusti till in i mars månad samt av päron under september till in i november. Vad därefter angår den verkliga f r u k t p r o d u k t i o n e n s storlek redovisade den senaste jordbruksräkningen 1932 inom hela landet cirka 4 miljoner äppelträd och 1*2 miljoner päronträd. Av äppelträden redovisades 38*5 °/o i södra Sverige, 55*8 °/o i mellersta och 5*7 % i norra Sverige. Motsvarande procenttal för päronträden utgjorde 53*4, 45*1 och 1*5. Med utgångspunkt från 1927 års jordbruksräkning, vilken uppvisade något högre siffror än 1932 års räkning, samt antalet i plantskolorna utplanterade fruktträdstammar under treårsperioden 1930/1932 har byrådirektören i lantbruksstyrelsen Nils Sonesson 1 uppskattat antalet fruktträd 1934 till cirka 5 miljoner äppelträd och 1*4 miljoner päronträd. Enligt undersökningar av trädgårdsdirektören Gustaf Lind skulle man för närvarande kunna räkna med en medelskörd av 20 kg för äppelträd och 18 kg för päronträd. Tillämpas n ä m n d a siffror å förutnämnda uppskattningar av trädbeståndet erhåller m a n i runda tal en normalskörd enligt 1932 års jordbruksräkning av 80 miljoner kg äpplen och 21 miljoner kg päron samt enligt Sonessons beräkningar 100 miljoner kg äpplen och 25 miljoner kg päron. Av hela skördekvantiteten torde högst 50 % komma ut i handeln såsom konsumtionsfrukt eller för förädlingsändamål. Det bör anmärkas att de av Lind beräknade skördekvantiteterna per träd anses höga. Till belysning av skördevariationerna till följd av klimatiska växlingar m. m. kan anföras, att enligt den poängskala som tillämpas av pomologiska föreningen, varvid skörden efter sin storlek graderas med siffrorna 1—5 (3 betecknar medelskörd), för de fem sista årens skördar erhållits följande poängtal, nämligen för äpplen resp. 36, 25, 25, 29 och 3 samt för päron resp. 3 1 , 3, 34, 1-9 och 24. Jämnheten i skördarna är som synes mycket god, vilket sammanhänger med att den svenska fruktodlingen som regel är förskonad från frostskador under blomningstiden i varje fall inom de delar av landet som av erfarenhet visat sig äga naturliga förutsättningar för fruktodling. Enligt vad som från sakkunnigt håll uppgives lär man ej behöva räkna med att i mera gynnade delar av vårt land några betydande dylika skador inträffa oftare än en gång 1

Trädgårdsodlingen i Sverige, Stockholm 1935 sid. 193.

185 vart tjugonde år, medan i Mellaneuropa under vissa år upp till 80 % av fruktblommorna förstöras av frost. I fråga om d e o d l a d e s o r t e r n a hava betydande förändringar skett under den tid varunder en mera omfattande fruktodling i vårt land vuxit fram. Till en början odlade man huvudsakligen tidigmognande sorter. En förskjutning av produktionen till mera hållbar höst- och vinterfrukt inträdde först i och med pomologiska föreningens tillkomst omkring sekelskiftet. Nämnda förening har bedrivit en verksam propaganda för odling av hållbara senmognande sorter i de i produktionshänseende gynnsammast ställda zonerna. Till följd härav har produktionen i de södra delarna av landet i allt större utsträckning inriktats på försäljning av frukt under vintermånaderna. I mellersta Sverige däremot odlas fortfarande stora mängder frukt som kräver omedelbar avsättning, detta i viss grad beroende på gynnsammare avsättnings- och transportförhållanden till de större konsumtionsorterna — främst Stockholm. För att bilda sig en uppfattning om under vilka tider på året vi inom landet för närvarande och under den närmaste framtiden kunna fylla vårt behov av äpplen har utredningen låtit verkställa vissa undersökningar rörande trädbeståndets fördelning på tidiga och sena sorter. Därvid har såsom sen vinterfrukt betecknats sorter som utan extra anordningar för kylhuslagring med fördel kunna försäljas i januari eller senare. De viktigaste av dessa sorter äro Cox's Orange, Urshults Kungsäpple, Melon, Berner Rosen, Kalmar Glas, Canada Renett och liknande renetter samt Guldparmän, vilka normalt böra försäljas under december—januari, Ribston, vars försäljningstid angives till december—februari, samt Bramley, Blenheim, Boiken och Belle de Boskoop, vilka böra försäljas under januari—mars. De med avseende å vinterfrukten viktigaste odlingsdistrikten äro belägna i Kristianstads län. En på föranstaltande av utredningen verkställd undersökning av sortbeståndet i 63 utvalda yrkesodlingar i olika delar av nämnda län utvisar följande sortfördelning: Trädens ålder Summa träd

%

10 781

3 372

13 445

14 448

100¶S o r t Under 10 ar

Över 10 ar

Sommar- och höstäpplen

15 361

Andra sena vinteräpplen

10 073 7 264 32 698

Summa träd

Som synes ha omfattande nyplanteringar företagits under de senare åren. Procenttalet sena vintersorter utgör för träd över 10 år cirka 50 och för träd under 10 år 53. Nyplanteringarna ha till större delen avsett äpplen av sor-

186 ten Cox's Orange, varav tydligen stora kvantiteter inom en snar framtid komma att tillföras marknaden. Därjämte ha stora nyplanteringar gjorts av* de C-vitaminrika sorterna Blenheim och Belle de Boskoop. Under antagande att plantskolornas försäljning av äppelträd återspeglar trädbeståndets fördelning å olika äppelsorter har utredningen, i syfte att för hela landet erhålla en ungefärlig bild av nämnda fördelning, införskaffat vissa uppgifter från 17 plantskolor, vilka sammanlagt torde leverera minst en femtedel av hela landets behov av äppelträd. De tillfrågade plantskolorna ha med hänsyn till representativiteten utvalts i olika delar av riket; Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län äro representerade med vardera två skolor, Kristianstads, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län vardera med en skola. Uppgifterna utvisa att nämnda plantskolor under åren 1928—1937 försålt sammanlagt 1 070 000 äppelträd, varav 368 000 eller 343 °/o utgjorts av sen vinterfrukt. Grupperas uppgifterna efter plantskolornas belägenhet finner man att fyra skolor (2 i Malmöhus län, 1 i Kristianstads län och 1 i Hallands län), vilkas produktion huvudsakligen inriktats på södra Sverige, under nyssnämnda tid försålt 178 000 träd av sena vintersorter vilket motsvarar 605 % av nämnda plantskolors till 267 000 träd uppgående hela försäljning. De fyra nordligast belägna plantskolorna (2 i Uppsala län, 1 i Kopparbergs län och 1 i Gävleborgs län) försålde under samma tid sammanlagt 186 000 träd, varav 10 °/o sena vintersorter, medan övriga nio plantskolor försålde 619 000 träd, varav 171 000 eller 276 % sena vintersorter. Till sistnämnda grupp har förts en i Hallands län belägen plantskola vars försäljning huvudsakligen äger rum på norra Sverige. Till jämförelse kan nämnas att enligt en av Gränna plantskola för hela riket gjord uppskattning de »senaste årens» nyplanteringar av äppelträd till 25 % avsett sorter med mognadstid under augusti—oktober, till 45 °/o sorter med mognadstid under november—december, till 18 °/o sorter med mognadstid under januari och till 12 °/o sorter med mognadstid under februari—mars. Denna uppskattning överensstämmer rätt väl med resultaten av den av utredningen företagna undersökningen. Ett begränsat antal plantskolor ha till utredningen lämnat specificerade uppgifter rörande försäljningen för varje år av förutnämnda tioårsperiod. Nämnda uppgifter ha i efterföljande tabell sammanförts för åren 1928—1932 och 1933—1937.

U p p g i f t s l ä m n a r e

Försålda träd i medeltal för åren

1928—1932

1933-1937

22 600 13 300

31200 20400

Ökning i

% 38 53

187 E n fördelning av hela antalet av sistberörda skolor försålda träd å olika sorter giver vid handen, att försäljningen av sena vintersorter ökat mera än försäljningen av andra sorter. Samma tendens framträder även i den å sid. 185 upptagna tabellen, vilken avser en inventering av sortbeståndet inom 63 utvalda fruktodlingar i Kristianstads län. Det bör framhållas att en stor del av plantskolornas försäljningar äga rum till odlare, vilka endast bedriva fruktodling till husbehov. Av de till utredningen inkomna svaren framgår att en ej obetydlig förskjutning av uppgifterna till förmån för sena vintersorter skulle ha skett, därest undersökningen begränsats till fruktträd som försålts till odlingar för avsalu. Nedanstående sammanställning, vilken avser riksförbundet svensk frukts totala försäljning av äpplen för direkt konsumtion under åren 1936 och 1937 (riksförbundets hela fruktförsäljning uppgick 1936 till 2 393 550 kg och 1937 till c:a 2 500 000 kg, varav huvuddelen äpplen), torde lämna viss upplysning beträffande handelsfruktens fördelning å olika sorter. % av hela försäljningen 1936

24 41 35

Höst- och tidigare vintersorter

43¶Senare vintersorter

39¶Av senare vintersorter har genom riksförbundet försålts mest av sorten Urshults Kungsäpple; därefter följa i storleksordning Melon, Belle de Boskoop, Cox's Orange, Blenheim och Guldparmän. De gjorda undersökningarna torde giva vid handen att vi med avseende å produktionens inriktning å olika sorter ha ungefår lika goda förutsättningar att fylla vårt behov av äpplen under december och januari som under höstmånaderna. De under senare år stora utplanteringarna av senare vintersorter göra det sannolikt att vi inom en nära framtid även k u n n a täcka en del av behovet under februari och mars. Det anförda har uteslutande haft avseende på äppelodlingen. Beträffande päron ligga förhållandena annorlunda till. Päronsäsongen för inhemsk frukt pågår under rika fruktar i Mellansverige huvudsakligen under månaderna september och oktober, i Skåne även under november. Förut h a r den uppfattningen varit rådande att de svenska päronen i allmänhet vore mindre hållbara och därför mindre lämpliga för butikshandel och att de finare päronsorterna hade mycket små utsikter att göra sig gällande i konkurrensen med de importerade. De svenska päronens kvalitet är emellertid nu avsevärt bättre och en framgångsrik specialodling av senare sorter har vunnit insteg, särskilt i Malmöhus län. Emellertid torde det knappast kunna antagas att vi utan extra anordningar för kylhuslagring kunna försörja oss med

188 päron längre än någon tid in i november. Att utöka odlingen av särskilt sena sorter torde endast undantagsvis vara lönande, ty de kräva en värmemängd som vi i Sverige sällan kunna bjuda. Efter denna allmänna redogörelse för fruktproduktionen och dess naturliga förutsättningar i vårt land övergår utredningen till att undersöka, p å vad sätt fruktodlingen skall kunna beredas det stöd som påkallas av dess nuvarande ekonomiska läge eller eljest skäligen kan anses motiverat med hänsyn till odlingens betydelse för vår folkhushållning. En ej oväsentlig del av de svårigheter, i vilka fruktodlingen för närvarande befinner sig, torde få tillskrivas vissa b r i s t e r i f r å g a o m h a n d e l n m e d i n h e m s k f r u k t . Riksförbundet svensk frukt och Sveriges pomologiska förening ha såsom tidigare framhållits nedlagt ett betydande arbete på förbättrandet av avsättningsförhållandena men ännu återstår mycket att göra på förevarande område. Riksförbundet, som bildades under senare hälften av år 1934, har under den korta tid det verkat ännu icke lyckats vinna den allsidiga tillslutning från fruktodlarna som är nödvändig för att förbundet skall kunna fylla sin uppgift såsom en hela fruktodlingens centralorganisation. Ej heller ha pomologiska föreningens av riksförbundet nu fullföljda strävanden i fråga om standardisering och förpackning nått önskvärd anslutning. I båda dessa hänseenden torde bättre förhållanden vara att påräkna, därest de förslag som av utredningen framlagts i kap. 5 och 6 vinna statsmakternas bifall. Det kan dock icke förväntas att de nuvarande avsättningssvårigheterna skola bliva avhjälpta enbart genom organisation och standardisering. Såsom utredningen i det följande kommer att påvisa kräves härför även åtgärder av annan art. En avsevärd olägenhet för fruktodlingen är den starkt begränsade tidrymd varunder fruktskörden för närvarande avsattes. Som regel finner man i detaljhandeln mera sällan inhemsk frukt efter den 15 december. Det är uppenbart att denna k o r t a f ö r s ä l j n i n g s t i d måste trycka priserna, i all synnerhet som en stor del av de högsta kvaliteterna av äpplen knappast kunna anses fullt njutbara förrän under januari månad eller senare. I betraktande av produktionens inriktning å olika sorter torde det icke vara någon överdrift att påstå att hälften av den inhemska bordsfrukten föres i marknaden en månad tidigare än som med hänsyn till dess mognadstid bör ske. För att råda bot på detta missförhållande planerade riksförbundet svensk frukt i början av sin verksamhet att lagra betydande kvantiteter vinteräpplen för att distribuera dem vid jultiden och under januari månad. Denna plan omintetgjordes helt och hållet därigenom att våren 1935 tilläggstullen på päron borttogs från och med den 1 december och på äpplen från och med den 1 januari. Enligt utredningens mening har den svenska fruktodlingen genom nämnda åtgärd tillfogats stor skada. Man kan med skäl ifrågasätta huruvida fruktodlarna i avsättningshänseende äro bättre ställda nu än före tillläggstullens införande 1932. Åtgärden har medfört att under normala år en

189 hel del av de värdefullaste handelssorterna endast med svårighet kunna föras i marknaden. Grossisterna, vilka som regel idka handel jämväl med utländsk frukt, äro icke benägna att binda sig för leverans av svensk frukt efter den tidpunkt då den högre tullen upphör och under den närmaste tiden dessförinnan efterfråga de ej större partier än som med säkerhet kunna vinna avsättning före den dag då utländsk frukt till den lägre tullsatsen kan föras i marknaden. Enligt riksförbundet svensk frukts erfarenheter kan man tydligt spåra en återhållsamhet beträffande grossisternas inköp redan en månad före tullsänkningen och en absolut negativ inställning gentemot försäljning av svensk vara från den dag tullnedsättningen träder i kraft. Självfallet medför detta en forcerad försäljning av den svenska frukten till skada för såväl prissättningen som för konsumtionen. Berörda förhållande belyses av efterföljande siffror, vilka utvisa kvantiteterna (i ton) under januari och februari samt augusti—december 1936 å statens järnvägar såsom vagnslastgods befraktad frukt och bär exklusive apelsiner och bananer från avsändningsstationer i Skåne till stationer norr om detta landskap (a) samt till utlandet (b). a b

Jan. 15 44

Febr. 7 —-

Aug. 140 5

Sept. 634 17

Okt. 348 74

Nov. 155 41

Dec. 45 101

För att vinna avsättning för den i kvalitativt hänseende högtstående vinterfrukten har man som framgår av siffrorna nödgats tillgripa export av densamma. Den svenska fruktproduktionen är numera av sådan storleksordning att en koncentration av försäljningen till augusti—november måste medföra en överfyllnad av marknaden. Den nu antydda verkan av tullsänkningen skulle, såvitt angår månaden före densamma, kunna i viss mån upphävas därigenom att odlarna resp. odlarorganisationerna i större omfattning än hittills försålde frukt direkt till detaljhandlare. Emellertid uppgives denna väg endast i mycket begränsad utsträckning vara framkomlig på grund av att importörer och grossister genom vidsträckt kreditgivning behärskar en stor del av detaljhandeln och även påstås till en viss grad dirigera dennas inköp och val av leverantörer. Såsom framgår av den å sid. 70 upptagna tabellen rörande i m p o r t e n a v ä p p l e n o c h p ä r o n införde vi under november och december 1935 sammanlagt 3 217 ton äpplen och 1 261 ton päron samt under januari 1936 2 291 ton äpplen. Motsvarande kvantiteter under november och december 1936 utgjorde 2 381 ton äpplen och 1 729 ton päron samt under januari 1937 1671 ton äpplen. Enligt utredningens mening bör en stor del av nämnda import kunna ersättas med svensk frukt. Ett dylikt utbyte skulle icke endast vara till stort gagn för fruktodlingen utan även ur näringsfysiologisk synpunkt vara av stor betydelse. Undersökningar rörande vitaminhalten i frukt, vilka verkställts dels av professorn i fysiologi vid Uppsala universitet Gustaf Göthlin och vissa dennes medhjälpare och dels å trädgårdsavdelningen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, utvisa att flertalet svenska äppelsorter som regel innehålla avsevärt mycket mera C-vitaminer än im-

190 porterade. Av 10 importerade äppelsorter (Vinterbanan, Ortley, Champagnerenett, Winesap, Sturmer, Albemarles, York, Jonathan, Ben Davis och Kandil), vilkas vitaminhalt av Göthlin fastställts på biologisk väg, innehöll ingen så mycket askorbinsyra som 5 mg på 100 gram, vilket enligt Göthlin utgör den nedersta gränsen för vitaminrikedom hos äpplen. Flera av äppelsorterna befunnos från vitaminsynpunkt sannolikt vara alldeles undermåliga. Till dem hörde så spridda sorter som Jonathan och York. Undersökningarna ha vidare givit till resultat att svenskodlade äpplen som regel äro vitaminrika och att C-vitaminhalten i stort sett är låg hos tidigt mognande sorter och mycket hög hos vissa sena sorter. I följande tabell har vitaminhalten angivits för vissa senmognande äpplen. 1 Mängd askorbinsyra i mg per 100 gram frukt, fastställd S o r t

av Göthlins av prof. Göthlin medhjälpare på biologisk genom titreväg

8-1

Cox's O r a n g e . . . . Melon

minst

o

minst

5-5 25-2

Guldparmän . . . . Ribston

17-3 27-2

Bramley Blenheim

5-0

Boiken

7-6

Belle de Boskoop Gul Richard Husmoder

vid Alnarp genom titrering

minst 13 >

31-4

9-7 190

13 5-0

21-3

Som synes överensstämma icke resultaten av de biologiska bestämningarna av mängden askorbinsyra med de resultat som erhållits genom kemisk titrering. Enligt Göthlin äro de biologiska bestämningarna avgörande för Cvitaminhalten, medan de kemiska titreringsresultaten kunna giva en användbar vägledning i fråga om denna. Vid Alnarp företagna titreringsundersökningar å päron utvisa, att dessa äro betydligt mindre vitaminrika än äpplen. Av 52 äppelsorter och 37 päronsorter befunnos 40 äppelsorter och 15 päronsorter innehålla mer än 5 mg samt 23 äppelsorter och 2 päronsorter mer än 12 mg askorbinsyra per 100 gram frukt. Vitaminhalten, räknad i samma enheter, var i sistnämnda 2 päronsorter resp. 123 och 126 medan 10 äppelsorter innehöllo mellan 21o och 314 mg syra. Det anförda torde bekräfta att det icke minst ur näringsfysiologiska synpunkter måste anses angeläget att åtgärder vidtagas för att den svenska vinterfrukten skall kunna på ett effektivt sätt upptaga tävlan med den utländska. 1

De i tabellen angivna siffrorna böra jämföras med uppgifter i bil. 9.

191 Ett första villkor härför är, såsom förut antytts, att giltighetstiden för tilläggstullarna för äpplen och päron förlänges. För närvarande föreligga handelspolitiska hinder mot en sådan förlängning. Möjligheter förefinnas dock att I genom revidering av härutinnan gällande avtalsbestämmelser undanröja hindren. Med hänsyn till den stora betydelse frågan äger för den svenska fruktodlingen kan utredningen icke underlåta att framhålla önskvärdheten av att densamma upptages till allvarligt övervägande. Till en början synes förlängningen böra avse för päron december och för äpplen januari månad. Då m a n med säkerhet torde kunna förutse, att stora kvantiteter sen vinterfrukt inom en snar framtid komma att tillföras marknaden bör en ytterligare utsträckning av giltighetstiden för tullen å äpplen till februari eventuellt mars tagas under övervägande redan om något eller några år. Under månaderna mars—juni synas däremot tullarna å äpplen och päron för närvarande sakna betydelse ur fruktodlingens intressen. Hinder möter alltså icke ur de synpunkter utredningen har att beakta mot införande av tullfrihet under nämnda tid. Avsättningsmöjligheterna för den inhemska frukten försvåras icke endast av importen av utländska äpplen och päron utan jämväl av i m p o r t e n av s å d a n u t l ä n d s k f r u k t , v a r a v m o t s v a r a n d e s l a g i c k e odlas inom landet. Sålunda konkurrera bl. a. vindruvor, apelsiner och bananer med svenska äpplen och päron under den tid sistnämnda frukter föras i marknaden. Den hårdaste konkurrensen bjudes av vindruvsimporten under september—december samt av apelsinimporten under december och januari. Till belysning härav må för åren 1936 och 1937 anföras följande siffror (ton) angående importen av sistberörda fruktslag jämte bananer under månaderna september—januari. Vindruvor

Apelsiner

Bananer

908 303 580 654 635

4 705 330 343 593

5 459

703 728 740 795 841

September Oktober

781 1831

November

1197 December

4 438

298 558 1125 4 748

1937 742 905 856 847 894

Vid bedömande av importkvantiteternas betydelse för avsättningen av den inhemska frukten bör hänsyn tagas därtill, att importen av vindruvor och apelsiner i stor utsträckning sker i konsignation. Man får ej heller bortse från det faktum, att försäljningen av den utländska frukten sker genom en synnerligen effektivt arbetande handelsorganisation, som helt behärskar fruktmarknaden under åtta månader på året. En begränsning av importen av nyssnämnda fruktslag under den inhemska fruktsäsongen skulle säkerligen vara till stor båtnad för den svenska frukt-

192 odlingen. Ur näringsfysiologiska synpunkter torde föga vara att invända mot en dylik begränsning i vad vindruvor och bananer angår. Näringsvärdet av vindruvor torde varken kvalitativt eller kvantitativt kunna mäta sig med de fruktslag som odlas inom landet. Sålunda torde de i avseende å vitaminhalt få anses såsom undermåliga i jämförelse med flertalet sorter svenskodlade äpplen. Såvitt utredningen har sig bekant innehålla berörda sydfrukter inga näringsämnen, som icke lätteligen och för mindre kostnad skulle kunna ersättas av inom landet odlade produkter. Utredningen har med hänsyn härtill övervägt förslag om en höjning av tullarna å desamma under den svenska fruktsäsongen. Den år 1937 införda säsongtullen å vindruvor har såsom av undersökningen av tullskyddet närmare framgår (sid. 79) medfört en nedgång i importen av vindruvor under hösten 1937. Priset å vindruvor har också legat högre än motsvarande tid år 1936, då tullfrihet rådde. Uppenbarligen spelar fortfarande vindruvsimporten en betydande roll för avsättningen av svensk frukt. Då emellertid verkningarna i skyddshänseende av nämnda säsongtull ännu ej kunna i sin helhet överblickas samt en tullhöjning å bananer med hänsyn till denna varas stora spridning i de breda samhällslagren sannolikt för många skulle innebära en kännbar merutgift, har utredningen icke ansett sig böra för närvarande framlägga något förslag i nämnda avseende. Vad slutligen apelsiner beträffar torde importen av denna vara betyda en sådan förbättring i vårt lands näringstillförsel att en tullhöjning endast i fall av tvingande skäl torde böra tillgripas. Då utredningen hitintills i förevarande kapitel behandlat den svenska fruktodlingens avsättningsförhållanden och möjligheterna till en förbättring av desamma har detta skett med utgångspunkt från att extra anordningar för l a g r i n g a v f r u k t e n ej vidtoges. På grund av våra kyliga höstar med kalla nätter kan vår inhemska frukt som regel förvaras i vanliga lagerlokaler intill dess fruktens normala användbarhets- resp. försäljningstid är inne. De svenska fruktodlarnas första mål bör också vara att förse marknaden med svenskodlad frukt under höstmånaderna och så långt in på vintern som den senmognande vinterfrukten normalt håller sig utan kylhuslagring. Endast i den mån fruktskörden under sin »normala» säsong icke till rimliga priser kan beredas avsättning å marknaden synes en förlängning på artificiell väg av den naturliga hållbarhetstiden vara att förorda. För närvarande torde sådant fall vara för handen blott i fråga om vissa höstäppelsorter samt päron. Enligt vad utredningen inhämtat är en kylhuslagring av dessa fruktslag redan nu i viss utsträckning lönande. I södra Sverige, där päronodling förekommer i stor skala, ha flera fruktodlare och fruktgrossister skaffat sig kylanläggningar speciellt avsedda för de ömtåligaste päronsorterna. Enligt utredningens förmenande skulle det vara till nytta för prissättningen å päron om bruket av sådana anläggningar vunne en mera allmän utbredning. På grund av päronens korta hållbarhetstid blir anhopningen å marknaden av detta fruktslag för närvarande så stor att svårigheter finnas att uppnå skäliga priser. Detsamma torde i stort sett gälla flera av våra van-

193 ligaste sorter av höstäpplen. Genom att redan i början av säsongen inlägga en del av skörden i kylhus för successiv försäljning i mån som marknaden avlastas skulle den starkt prissänkande koncentration av utbuden till en kort tidsperiod, som nu förekommer, sannolikt kunna undvikas. Den främslta anledningen till att kylhuslagring av höstfrukt hitintills ej praktiserats i någon större skala torde vara att bortfallandet den 1 december resp. den 1 januari av tilläggstullarna å päron och äpplen omöjliggjort eller i varje fall starkt försvårat försäljning av svensk frukt under senare hälften av december samt januari månad. Därest, såsom utredningen tidigare förordat, giltighetstiden för nämnda tullar förlänges med en månad, torde de ekonomiska förutsättningarna för kylhuslagring ställa sig avsevärt gynnsammare. Den. förebragta utredningen rörande plantskolornas försäljning av fruktträd under den senaste tioårsperioden har lämnat till resultat, att vi inom en ej alltför avlägsen framtid ha att vänta en avsevärd ökning av fruktskörden. F ö r att denna ökade skördemängd skall kunna beredas plats på marknaden torde det vara nödvändigt att successivt förlänga försäljningssäsongen. I sådant syfte synes kylhuslagring jämväl av andra fruktsorter än päron och höstäpplen vara att förorda. Verkställda försök ha givit vid handen, att möjligheterna att genom dylik lagring utöka fruktens normala hållbarhetstid äro mycket stora. I vilken utsträckning och beträffande vilka sorter det sedan kan befinnas ekonomiskt lönande att utnyttja de förefintliga möjligheterna måste självfallet bli beroende av många olika faktorer. Det torde få ankomma på odlarorganisationerna, enkannerligen riksförbundet och pomologiska föreningen, att medelst propaganda och upplysningsverksamhet lämna odlarna erforderlig vägledning i nämnda avseende. Erinras bör i detta sammanhang, att enskilda odlare och ekonomiska föreningar av fruktodlare kunna ur statens fruktodlingslånefond erhålla lån för utförande av anordning för kylning av inom landet odlad frukt. På grund av de egentliga fruktodlingsdistriktens lokalisation till de södra delarna av riket spela t r a n s p o r t k o s t n a d e r n a en ej oväsentlig roll för avsättningen av den svenska frukten. I de under senare år allt tätare återkommande framställningarna om statshjälp till fruktodlingens stödjande har också frågan om fraktlindring i en eller annan form intagit en framskjuten plats. Man har därvid framhållit, bl. a., att de av järnvägarna tillämpade fraktsatserna å färsk frukt icke syntes vara ägnade att underlätta den svenska fruktens distribuering eller förmåga att konkurrera med utländska produkter. En granskning av dessa fraktsatser gåve vid handen, att de i förhållande till priset å inhemsk frukt genomgående voro för höga. Såsom exempel härpå har anförts, att vid transport av den billigare konsumtionsfrukten från produktionsorter i södra Sverige till konsumtionsorter i Norrland frakten uppginge till över en tredjedel av kilopriset. Ännu mera påtaglig vore disproportionen med avseende å s. k. fabriksfrukt, d. v. s. frukt som komme till användning för tillverkning av mos, marmelad, läskedrycker m. m. Det har vidare framhållits att en bidragande orsak till den utländska 13—387133.

194 fruktens större konkurrensförmåga i mellersta och norra Sverige vore att fraktkostnaden för utländsk frukt ställde sig ungefär lika vare sig avlastning skedde i Göteborg, Malmö, Stockholm eller Norrland. De höga kostnaderna för den svenska fruktens transportering å järnväg hade i betydande grad hämmat konsumtionen därav på orter, avlägset belägna från produktionsplatsen. Då den inom landet odlade frukten i fråga om näringsvärde och vitaminhalt vore betydligt överlägsen den importerade, vore det i hög grad önskligt att de konsumtionsinskränkande hindren för frukt av svenskt ursprung så långt som möjligt eliminerades. I anslutning till nämnda synpunkter väcktes vid 1937 års riksdag flera motioner, avseende fraktlindring för svensk frukt. Sålunda hemställdes i de likalydande motionerna I: 137 och II: 284 att riksdagen dels måtte, enligt bestämmelser som det finge ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda, till fraktlindring för svensk frukt å statens järnvägar till Norrland anvisa ett förslagsanslag å 50,000 kronor och dels ville i skrivelse till Kungl. Maj :t understryka vikten av att de svenska fruktodlarnas intresse av gynnsammare fraktsatser vunne beaktande vid blivande revision av statens järnvägars frakttaxor. Av motiveringen till dessa motioner framgår att motionärerna avsett att det äskade anslaget skulle användas för fraktnedsättning vid transport av frukt från de fruktproducerande områdena i mellersta och södra Sverige till Norrland. Enligt motionärernas mening borde endast fullgod vara göras till föremål för fraktlindring. Till garanti härför borde dels bestämmelser rörande sortering och packning av frukten utfärdas och dels endast fruktodlarorganisationer komma i åtnjutande av fraktbidrag. I motionen II: 181 vid samma riksdag hemställdes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära att erforderliga åtgärder vidtoges för en nedsättning av fraktsatserna för svensk frukt, förslagsvis till lägsta i statens järnvägars frakttaxa upptagna tariff. Syftet med nämnda motion angavs vara att dels lämna Norrland tillgång till svensk frukt till billigare pris, dels vidga de svenska fruktodlarnas avsättningsmöjligheter. Vidare föreslogs i motionen II: 280 att utredning måtte verkställas rörande, bl. a., kostnaderna för en fraktnedsättning för frukt till inlandsbanestationerna i Lappmarken. I gemensamt yttrande över sistnämnda motion föreslogo riksförbundet svensk frukt och Sveriges pomologiska förening att för sändningar av frukt, som sorterats och förpackats i enlighet med av lantbruksstyrelsen godkända regler, från produktionsorter i Skåne, Halland, Blekinge och Småland till stationer i Norrland som låge norr om en gränslinje östhammar—Krylbo—Kopparberg restitution av frakt borde medgivas till sådant belopp att mtximifrakten per kilogram ej bleve högre än efter nu gällande fraktsatser för frukttransport från nämnda produktionsorter till Stockholm. Organisaticnerna föreslogo därjämte att för fabriksfrukt från insamlingsställen i södra och mellersta Sverige till förädlingsfabrikerna i Åstorp, Karlshamn, Kalmar, Gamleby, Urshult och Stockholm fraktrestitution borde beviljas för frakter överstigande 1 öre per kg.

195 Jordbruksutskottet anförde i utlåtanden, nr 72 och 91, över de väckta motionerna att utskottet förutsatte att de spörsmål och förslag, som framförts i desamma, komme att av frukt- och trädgårdsutredningen närmare undersökas och prövas. Utskottet ansåge sig visserligen icke böra utan föregående utredning tillstyrka vidtagande omedelbart av ifrågasatta anordningar men utskottet ville understryka behovet av snara och verksamma åtgärder till frukt- och trädgårdsodlingens stödjande. Utlåtandena biföllos av riksdagen. I likhet med motionärerna anser utredningen det för avsättningen av vår inhemska frukt synnerligen betydelsefullt att distributionen av densamma icke onödigtvis försvåras genom höga järnvägsfrakter. I anslutning härtill vill utredningen erinra om att inom järnvägsstyrelsen utarbetats ett förslag till revision av det för befraktning å statens järnvägar nu gällande tariffschemat, vilket i huvudsak går ut på en nedsättning av fraktavgifterna för transporter å avstånd under 500 kilometer. Med överlämnande av det uppgjorda förslaget har styrelsen hos Kungl. Maj:t anhållit om tillsättande av en kommitté för vidare beredning av ärendet. Därest styrelsens hemställan bifalles torde den påtänkta kommittén jämväl erhålla i uppdrag att verkställa indelning av de olika godsslagen å de nya tarifferna. Innan så skett torde det vara omöjligt att avgöra vilka fördelar ett genomförande av förslaget kan komma att medföra för fruktodlarna. På grund av de begränsade möjligheter som finnas att inom tariffschemats ram åstadkomma en fraktlindring vid långväga transporter torde det ej kunna förväntas att taxerevisionen för de orter, där en ökad förbrukning av svensk frukt är som mest önskvärd, kommer att innebära någon mera avsevärd nedsättning av fraktkostnaderna. Däremot torde för distributionen av svensk frukt i allmänhet åtskilliga fördelar kunna uppnås på taxerevisionens väg och utredningen vill med hänsyn härtill uttala det önskemålet, att vid den fortsatta behandlingen av ifrågavarande ärende den inhemska fruktodlingens intressen vinna tillbörligt beaktande. Som framgår av den tidigare framställningen har vid upprepade tillfällen den tanken framförts att statsmakterna genom beviljande av fraktbidrag skulle befrämja avsättningen av svensk frukt i Norrland. Enligt utredningens mening föreligga också bärande skäl för en sådan åtgärd. Den å sid. 199 återgivna sammanställningen av frakter mellan orter i södra och norra Sverige (kol. 3, 7 och 11) giver vid handen att avgifterna för transport å järnväg av äpplen och päron från fruktodlingsdistrikten i södra Sverige till stationer, belägna inom de fyra nordligaste länen, uppgå till betydande belopp. Fraktavgifterna per kg frukt för vagnslaster om 2*5 ton, 5 ton och 10 ton utgöra sålunda, räknat från Skåne eller Urshultstrakten, i runda tal till Kiruna resp. 12, 7*8 och 5*4 öre, till Boden resp. 10*5, 7 och 5 öre samt till Vännäs resp. 9, 6 och 4*4 öre. I nämnda belopp äro avgifter för täckning ej inräknade. För ilgods utgår dessutom 20°/o tillägg. Det torde vara tydligt att dessa höga fraktkostnader måste inverka hämmande på konsumtionen av svensk frukt i Norrland i all synnerhet som den norrländska befolkningens köpkraft är

196 starkt begränsad. Av den i Bil. 3 återgivna undersökningen rörande konsumtionen inom landet av trädgårdsprodukter framgår att äpplen och päron i norra Sverige konsumeras i betydligt mindre omfattning än i andra landsdelar samt att hos den övervägande delen av befolkningen i Västerbottens och Norrbottens län någon regelbunden förbrukning av dessa varor praktiskt taget icke förekommer. En ändring härutinnan är icke endast påkallad u r näringsfysiologiska synpunkter utan skulle jämväl vara av största betydelse för avsättningen av den inhemska frukten. Det kan icke anses tillfredsställande att under den inhemska fruktsäsongen avsättningsmöjligheterna i ett underskottsområde av Norrlands storlek ligga relativt outnyttjade medan överflöd å svensk frukt är rådande inom större delen av övriga landet. Som förhållandena nu äro pressas priserna i de under höstmånaderna i fråga om frukt självförsörjande delarna i mellersta Sverige genom stora utbud från fruktodlingsdistrikten i södra Sverige. Till belysning av fruktsändningarna från dessa distrikt anföras följande siffror u r statens järnvägars vagnslastgodsstatistik för 1936. Å S. J. s å s o m v a g n s l a s t g o d s b e f r a k t a d e k v a n t i t e t e r f r u k t o e h b ä r u t o m a p e l s i n e r och bananer.1 Ton. Aug-

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

Summa

> Göteborg

69 32 22

279 165 25

102 89 46

84 26 10

3 11 —

537 323 103

> Gävle och stationer söder därom men norr om Göteborg (utom Stockholm och Göteborg)

26 49 —

160 408 9

183 428 5

123 236 —

31 82 —

608 Från stationer i Skåne till stationer norr om G ä v l e . . . > Stockholm

Från stationer å bandelen Älmhult— Nässjö till stationer norr om Gävle » Stockholm 8 » Göteborg > Gävle och stationer söder därom men norr om Göteborg (utom Stockholm och Göteborg)

523 14

1 Befraktningarna från Skåne torde så gott som uteslutande avse färska äpplen och päron. Under månaderna aug.—sept. torde en del av befraktningarna från bandelen Älmhult— Nässjö avse lingon. — 2 En ej obetydlig del av sändningarna till Stockholm vidarebeforiras av riksförbundet svensk frukt till Norrland.

Av intresse i detta sammanhang är jämväl efterföljande sammanställning av uppgifter rörande dels i hamnar norr om Gävle förtullade kvantiteter iton) äpplen och päron och dels å statens järnvägar till stationer norr om Gävle såsom vagnslastgods befraktade mängder (ton) frukt och bär utom aielsiner och bananer. Sammanställningen torde lämna en ungefärlig bild av huru

197 Norrlands försörjning med frukt för närvarande äger rum. Uppgifterna u r vagmslastgodsstatistiken torde till cirka 99 % avse färska äpplen och päron.

År

1934 1936

I Norrlandshamnar förtullade utländska äpplen och päron

433 410

Till Norrlandsstationer avsända kvantiteter frukt och bär utom apelsiner och bananer från bandelen övriga statioÄlmhult— ner söder om Nässjö Gävle

Stockholm

Göteborg

stationer i Skåne

utlandet

Vid ett studium av tabellen bör beaktas, att större delen av den från Stockholm och Göteborg avsända frukten utgöres av utländsk vara, vilken efter att båtledes ha inkommit till landet per järnväg vidarebefordrats till Norrland. Sålunda torde av de under år 1936 från nämnda städer avsända kvantiteterna sammanlagt omkring 300 ton avse svensk frukt. Med utgångspunkt härifrån skulle fördelningen mellan till Norrland (norr om Gävle) under n ä m n d a år införda utländska samt svenska äpplen och päron k u n n a angivas till c:a 1 600 resp. 1 650 ton. Den utländska frukten torde till övervägande del bestå av päron; år 1936 förtullades i h a m n a r norr om Gävle 3106 ton päron mot endast 994 ton äpplen. Av den från andra orter än Stockholm och Göteborg avsända svenska frukten befraktades 88 % under september—november, 96 °/o under augusti—november och 99 °/o under augusti—december. E n naturlig utveckling för den svenska fruktdistributionen bör enligt utredningens mening vara, att den mellansvenska odlingen under höstmånaderna i största möjliga utsträckning förbehålles marknaden på de större konsumtionsorterna inom denna del av landet, under det att fruktodlingen i södra Sverige beredes ökade möjligheter att finna avsättning för sitt produktionsöverskott i Norrlands underskottsområden. En sådan förskjutning av distributionen skulle p å ett verksamt sätt kunna befrämjas genom lämpligt avvägda fraktbidrag. Av vad sålunda anförts torde framgå att beviljande av fraktbidrag vid transport av färska äpplen och päron till Norrland kan bliva till ömsesidig båtnad för såväl fruktproducenterna som för den norrländska befolkningen och utredningen anser sig förty böra förorda anordnande av sådana bidrag. De grunder som därvid böra tillämpas måste naturligen bli beroende på de ändamål bidragen skola tjäna. Då med bidragen bl. a. avses att stimulera till ökad konsumtion av frukt särskilt i övre Norrland böra de vid transporter till nämnda landsdel vara av sådan storleksordning att en för konsumenterna märkbar sänkning av utförsäljningspriset där är att påräkna. Vidare böra bidragen så avvägas att frukten från södra Sverige erhåller en relativt större konkurrenskraft å Norrlandsmarknaden än för närvarande. Bidragen böra med andra ord utgöra en anledning för fruktproducenterna i de

198 sydligare distrikten att i större utsträckning än hittills söka marknad i Norrland med verkan att konkurrenstrycket från södra Sverige å de stora konsumtionsorterna i landets mellersta delar lättar. Att bidragen endast böra komma inom landet odlade äpplen och päron till godo anser utredningen naturligt. Det kan diskuteras, huruvida bidrag endast må åtnjutas av odlarorganisationer eller jämväl av enskilda. Då det förstnämnda alternativet skulle kunna innebära att enskilda helt utestängdes från möjligheten att å Norrlandsmarknaden försälja svensk frukt, anser sig utredningen icke k u n n a förorda detsamma. Däremot vill utredningen föreslå att sedan standardregler å förevarande område fastställts föreskrift meddelas därom att bidragen endast skola avse frukt som sorterats och förpackats enligt de fastställda reglerna. Bidragen synas böra begränsas till sändningar om minst 2 500 kg verklig vikt, d. v. s. till vagnslasttransporter. Vad därefter angår bidragens storlek vill utredningen med utgångspunkt från de synpunkter utredningen ansett böra läggas å frågan föreslå att bidragens storlek bestämmas till skillnaden mellan å ena sidan en frakt beräknad för sändningens verkliga vikt efter statens järnvägars taxa för hela transportavståndet samt å andra sidan den frakt som enligt samma taxa skulle för motsvarande sändning erläggas för ett transportavstånd av 750 kilometer. Huru bidragen i dylikt fall komma att inverka vid transporter mellan olika orter framgår av tabellen å sid. 199, vari jämväl angivits vissa av ett större rederi enligt särskilda avtal med fruktimportörer tillämpade fraktsatser vid befraktning båtledes av färska äpplen och päron. Såsom villkor för tillgodonjutande av bidrag torde böra gälla, att avsändaren vid fraktsedeln fogar en skriftlig försäkran att frukten odlats inom landet ävensom efter anmodan styrker riktigheten härav. Utbetalande av bidrag föreslås skola ske medelst avdrag vid fraktens betalande å vederbörande järnvägsstation. I samtliga nu nämnda hänseenden torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser. Enligt av utredningen verkställda beräkningar skulle för beviljande av fraktbidrag för inhemsk frukt i enlighet med ovan angivna huvudgrunder och under förutsättning att anordningen komme att medföra en ökning av frukttransporterna till Norrland med cirka 25 °/o erfordras ett årligt anslag av statsmedel av omkring 15 000 kronor. Utredningen får därför föreslå att för fraktlindring vid transport av inhemsk frukt till Norrland för budgetåret 1938J1939 anvisas ett förslagsanslag av 15 000 kronor. Vad härefter angår det av riksförbundet svensk frukt och Sveriges pomologiska förening framförda förslaget om beviljande av fraktbidrag jämväl vid försändning av s. k. fabriksfrukt från insamlingsställen i södra och mellersta Sverige till vissa förädlingsfabriker finner utredningen det väl vara ett missförhållande att fabriksfrukten som betingar ett avsevärt mycket lägre pris än kvalitetsfrukten skall draga samma frakt som konsumtionsfrukten. Emellertid synes rättelse härutinnan lämpligen icke böra ske genom beviljande av fraktbidrag utan därigenom att fabriksfrukten i järnvägarnas frakttaxor hänföres till en billigare tariff än för närvarande. Då sistnämnda

199 Lmförande tabell över frakter 1 för färska äpplen och p ä r o n till vissa Norrlandsstationer. Fraktgods, öre/100 kg. M

n s t

2.5¶M i n s t

t o n

Km Föreslagen å Ordijv-frakt Frakt järn- narie å väg TrafijvStatsfrakt kanten bidrag båt betalar

5 M i n s t

t o n

Föreslagen Ordijv-frakt Frakt narie å Trafi- Statsjvbåt frakt kanten bidrag betalar

t o n

Föreslagen Ordijv-frakt Frakt narie å jvTrafi- Stats- båt frakt kanten bidrag betalar

Ull Ljusdal till

Hudiksvall 613 637

ån M a l m ö . . . .

» »

Urshult .. Göteborg

634 Stockholm

554 364

>

340 300

— — —

385 301

— — —

360 310

360 310

— — —

• • 210 120

ill Vännäs till Holmsund •ån M a l m ö . . . . 1307 J Urshult . . 1188 > Göteborg 1111 »

Stockholm

813 646

238 200

539 440

420 420

180 141

119 20

320 240

445 396

•

•

Ull Boden till Luleå •ån M a l m ö . . . . 1594 1072 > Urshult . . 1475 1048 964 » Göteborg 1398

351¶Stockholm 1094

till Åre •ån M a l m ö . . . . 1142 > Urshult . . 1023

829 805

>

• •

•

—

>

Göteborg

>

Stockholm

—

till Kiruna •ån M a l n ö . . . . 1862 1218 » Urshult . . 1743 1193

1666 1110

613 613

»

Göteborg

>

Stockholm 1362

—

495 441

•

Järnvägtfrakterna be:räknac e exklus ive täc knings;ivgift.

•

200 spörsmål torde bli föremål för behandling i samband med den pågående revisionen av statens järnvägars frakttaxa saknar utredningen anledning att i förevarande sammanhang närmare ingå på denna fråga. En avsevärd olägenhet för avsättningen av den svenska frukten är den stora s p l i t t r i n g e n a v p r o d u k t i o n e n p å e n m ä n g d o l i k a s o r t e r . Enligt en i officiella handlingar förekommande uppgift, vars riktighet utredningen icke kan bestyrka, skulle antalet i landet förekommande äppelsorter för närvarande uppgå till cirka 1 100. Riksförbundet svensk frukt, som på grund av sin ställning såsom en odlarnas egen organisation nödgas till försäljning mottaga frukt av alla olika slag, räknar med 811 namngivna äppelsorter. Med all sannolikhet äro dessa siffror för höga, beroende på att samma sort i olika trakter går under olika namn. En övervägande del torde vidare utgöras av mer eller mindre värdelösa lokalsorter, som odlas blott för odlarens eget behov. Men även om endast sorter som förekomma mera allmänt medtagas torde sortantalet bli mycket högt. Således lärer vid en hösten 1936 med statsunderstöd anordnad pomologisk utställning i Linköping icke mindre än 248 äppelsorter och 81 päronsorter ha namnbestämts. Betecknande för den nuvarande situationen är att av dessa sorter endast omkring 8 °/o enligt vunnen erfarenhet ansågs äga han dels värde. Med ledning av från riksförbundet och pomologiska föreningen erhållna uppgifter anser sig utredningen kunna fastslå, att antalet i handeln nu förekommande sorter icke understiger för äpplen 400 och för päron 100. Till jämförelse kan nämnas att av utländsk frukt ett 10-tal huvudsorter behärskar marknaden under senvintern, våren och sommaren. I utlandet är fruktproduktionen som regel inriktad på endast ett fåtal sorter. Så t. ex. lärer, enligt vad lantbruksstyrelsen uppgivit, produktionen av en enda sort i Estland uppgå till 70 °/o av landets hela skörd. Det torde utan vidare motivering vara tydligt att det stora antal sorter, som nu utbjudes till försäljning, i hög grad måste försvåra avsättningen av den inhemska frukten. Till belysning härav kan anföras att medan de utländska standardsorterna äro väl inarbetade på den svenska marknaden flertalet av de inhemska kvalitativt högtstående sorterna icke äro kända till namnet av den stora allmänheten. Det torde ej vara erforderligt att här närmare ingå på vad detta innebär för prissättningen å den svenska frukten. Utredningen anser sig i nämnda avseende kunna i stort sett hänvisa till vad utredningen i kap. 5 anfört rörande nackdelarna av en bristande standardisering. Till avhjälpande av nu berörda missförhållanden har pomologiska föreningen för några år sedan igångsatt en kampanj för omympning av fruktträd med för den allmänna handeln lämpade sorter. För ändamålet har föreningen utarbetat och till kurser, konsulenter och skolor spritt skrifter innefattande förteckning på för omympning lämpliga sorter ävensom teknisk vägledning därvid. Nämnda kampanj har varit av stor betydelse och har föran-

201 lett ett stort antal odlare att genom omympning nedbringa sortbeståndet. Emellertid bedrives omympningsarbetet ännu i alltför långsam takt för att verkningarna därav inom en rimlig framtid skola framträda på fruktmarknaden. Utredningen anser det därför böra tagas under övervägande, huruvida icke genom ingripande i någon form från statsmakternas sida en forcering av verksamheten skulle kunna åstadkommas. Utredningen vill då till en början redogöra för ett av byrådirektören Nils Sonesson i sådant hänseende utarbetat förslag, vilket i samband med remissyttrande från lantbruksstyrelsen över vissa vid 1937 års riksdag väckta motioner överlämnats till riksdagens jordbruksutskott. Enligt detta förslag skulle staten ställa medel till förfogande för premiering av omympningsverksamheten. Premierna skulle förslagsvis utgå med högst fem kronor för omympat träd och tilldelas vederbörande trädskötare eller odlaren, om denne själv utfört arbetet. Då omympningsproceduren finge anses omfatta ej endast ymparnas anbringande utan även dessas skötsel under de två påföljande åren borde premieutbetalningen ske med högst tre kronor per träd omedelbart och med resterande belopp, högst två kronor per träd, efter andra årets beskärning. Såsom villkor för premieringen föreslogs skola gälla, att premier finge utdelas endast inom distrikt, där organiserad handel med frukt förekomme, och endast till odlingar av närmare angiven storlek och med minst 15 kärnfruktträd. Efter att hava granskat detta förslag vill utredningen som sin mening uttala att detsamma innefattar ett beaktansvärt uppslag till lösning av ifrågavarande spörsmål. Av olika skäl kan utredningen dock icke anbefalla förslaget till genomförande i oförändrat skick. En premieutbetalning av fem kronor för omympat träd skulle sannolikt medföra mycket stora kostnader för statsverket. Sonesson uppgiver själv att enligt fruktodlingssakkunskapen 200 000 träd skulle behöva oinympas under loppet av 3 å 4 år. Vidare synes det icke ändamålsenligt att inskränka premieringen till distrikt, där organiserad handel med frukt förekommer. Omympning torde ur fruktmarknadens synpunkt vara som mest önskvärd inom tredje och fjärde fruktodlingszonerna. Enligt vad som från sakkunnigt håll uppgives kommer nämligen större delen av den marknadsförstörande handelsfrukten från mindre och medelstora odlingar i dessa zoner. Inom första och andra zonerna har däremot omförädling av mindervärdiga träd redan i stor utsträckning ägt rum. Ehuru utredningen alltså icke kan tillstyrka ett genomförande av Sonessons förslag i oförändrat skick torde likväl den däri framförda tanken att eventuella åtgärder till påskyndande av omförädlingsverksamheten i huvudsak böra anknytas till trädskötarorganisationen vara fullt bärkraftig. Trädskötarna, vilka i allmänhet genom kontrakt äro fast bundna vid fruktodlarföreningarna, ha såsom personliga rådgivare till fruktodlarna stora möjligheter att bedriva upplysning och propaganda på förevarande område. De kunna därjämte lämna erforderlig handledning i fråga om valet av för omympning lämpliga träd, ympade sorter o. s. v. Som regel handha de också det med omympningen förenade arbetet samt ymparnas skötsel. Med hänsyn härtill

bör enligt utredningens förmenande ett stödjande från det allmännas sida av berörda verksamhet i första hand inriktas på att i största möjliga grad stimulera trädskötarnas intresse för omympning. På vad sätt detta sedan skall ske kan naturligen bli föremål för olika meningar. Utredningen, som haft flera förslag under övervägande, vill för sin del förorda det förslaget att premier av lämplig storlek tilldelas trädskötare vilka genom sitt arbete särskilt främjat en efter marknadens krav anpassad omförädling av trädbeståndet i mindre och medelstora fruktodlingar för avsalu. Vid den föreslagna premieringen bör avseende fästas icke blott vid det kvantitativa resultatet av trädskötarens arbete utan även — och icke minst — vid den omsorg som nedlagts i fråga om ympningen och ymparnas skötsel. Premiernas storlek synes böra bestämmas till lägst 50 och högst 100 kronor. Det synes vidare lämpligt att premierna utdelas av hushållningssällskapen efter förslag av vederbörande trädgårdskonsulent eller länsträdgårdsmästare. Sistnämnda tjänstemän stå i en intim kontakt med trädskötarna och torde som regel ha tillfälle att följa dessas arbete. För att en premieringsverksamhet av den art som ovan skisserats skall bliva så effektiv som möjligt torde det vara erforderligt att premieringen kombineras med en av hushållningssällskapen enkannerligen dess trädgårdstjänstemän bedriven instruktions- och upplysningsverksamhet. Sistnämnda verksamhet bör i första hand gå ut på att giva trädskötarna och fruktodlarna vägledning i fråga om valet av lämpliga sorter. Som utredningen förut framhållit är behovet av omympning störst i de tredje och fjärde fruktodlingszonerna. Däremot är sortbeståndet relativt gott i första och andra zonerna. I femte zonen torde någon premieringsverksamhet ej böra komma i fråga. Med utgångspunkt härifrån och då omförmälda instruktions- och upplysningsverksamhet synes böra bekostas av vederbörande hushållningssällskap har utredningen beräknat storleken av det årliga anslag som för ändamålet erfordras till 7 500 kronor. Beträffande fördelningen av detta anslag vill utredningen föreslå att denna verkställes av Kungl. Maj :t. Ansökningar om bidrag från anslaget böra ingivas till lantbruksstyrelsen före den 1 september året innan premieringen är avsedd att äga rum samt vara åtföljd av plan för ej endast själva premieringen utan jämväl för den instruktions- och upplysningsverksamhet hushållningssällskapet i samband därmed ämnar anordna. Kungl. Maj:t bör äga att utfärda närmare bestämmelser och villkor för åtnjutande av bidrag. Med hänvisning till det anförda får utredningen föreslå att för premiering av omförädling av fruktodlingar måtte för budgetåret 1938/1939 anvisas ett reservationsanslag av 7 500 kronor. Därest denna hemställan bifalles torde anslag för samma ändamål jämväl i fortsättningen under en tid av förslagsvis fem år böra utgå. Av mycket stor betydelse för den inhemska fruktodlingen är att f r u k t som av o l i k a a n l e d n i n g a r i c k e k a n f i n n a a v s ä t t n i n g för d i r e k t k o n s u m t i o n tillgodogöres för andra ändamål. Även vid en

203 fullt genomförd rationalisering av handeln måste man alltid räkna med att en betydande del av skörden icke k a n säljas såsom konsumtionsfrukt. Sålunda utgör i allmänhet kvantiteten nedfallen, ej fullt mogen frukt en jämförelsevis stor del av det totala skördeutfallet. Vid uppsortering av frukt i olika kvalitetsklasser måste vidare en viss del bortsorteras såsom behäftad med fel. Slutligen inträffar det ej sällan att den tidiga frukten mognar så hastigt att marknaden ej kan absorbera utbuden. I dylika fall är det av stor vikt att åtgärder vidtagas till avlastning av överskottet. I och med att den inhemska fruktodlingen från att ursprungligen ha haft karaktär av husbehovsodling utvecklat sig till en för landet betydelsefull näringsgren har frågan om rationellt tillgodogörande av hela fruktproduktionen vunnit allt större aktualitet. Önskemål i sådan riktning ha vid flera tillfällen tagit sig uttryck i motioner till riksdagen. Sålunda väcktes vid 1934 års riksdag trenne motioner (1:29, II: 145 och 11:380), vilka samtliga gingo ut på att svenska frukter och bär skulle beredas ökad avsättning för tillverkning av vin. I motionerna framhölls särskilt svårigheten att finna användning för den bortsorterade frukten. Enligt motionärernas mening utgjorde marknadsförande t för direkt förbrukning av sekunda frukt ett svårt hinder för att den svenska frukten riktigt skulle slå igenom. Syftet med dessa motioner rönte odelat gillande vid behandlingen inom kamrarnas vederbörande utskott. Motionerna avstyrktes likväl av mera formella skäl, då de i dem gjorda yrkandena enbart togo sikte på vinberedning och särskild utredning påginge inom finansdepartementet om bland annat tillverkning av svenska bärviner. I en vid påföljande års riksdag väckt motion (I: 14) hemställdes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning rörande ett rationellt och vinstgivande tillgodogörande av svenska frukter och bär samt att Kungl. Maj:t därefter måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sistnämnda motion bifölls av riksdagen. Andra kammarens femte tillfälliga utskott framhöll i över motionen avgivet utlåtande, bland annat, att det inom landet syntes finnas god plats för saluförandet av äkta fruktdrycker. Tillverkning av dylika drycker, vilka i viss utsträckning kunde ersätta en hel del av essenser och andra konstlade produkter framställda läskedrycker, skulle innebära ett viktigt stöd för frukt- och bärodlingen. Utskottet framhöll vidare, hurusom konsumtionen av äkta och prisbilliga fruktdrycker i vissa länder vore mycket stor. Genom beslut den 30 mars 1935 anbefallde Kungl. Maj:t lantbruksstyrelsen att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. I en med anledning därav till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse av den 6 december 1935, vilken sedermera överlämnats till frukt- och trädgårdsutredningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag, har styrelsen framlagt vissa förslag avseende bl. a. åtgärder för rationell beredning av produkter utav frukt och bär. Beträffande nämnda fråga framhöll styrelsen inledningsvis önskvärdheten av att den ur handelssynpunkt mindervärdiga frukten i största möjliga utsträckning bereddes avsättning inom industrien.

204 Styrelsen anförde vidare att man härvid främst hade att räkna med följande sex förädlingsgrenar, nämligen 1) inläggning i hermetiskt tillslutna kärl, 2) tillverkning av mos, sylt, marmelad, gelé och dylikt, 3) torkning av frukt, 4) vinberedning, 5) tillverkning av s. k. flytande frukt och 6) tillverkning av kolsyrade läskedrycker. De två förstnämnda förädlingsmetoderna vore enligt styrelsens förmenande så allmänna både i industriell drift och i de enskilda hushållen att inga särskilda åtgärder — bortsett från statlig försöks- och kontrollverksamhet, i vilket hänseende styrelsen framlade vissa förslag — från det allmännas sida syntes erforderliga utöver de konserveringskurser som anordnades genom hushållningssällskapen, skolor etc. I fråga om torkning av frukt anförde styrelsen att hittills gjorda försök med drift i större skala visat sig oekonomiska. Genom beredning av vin kunde däremot stora kvantiteter sekunda frukt finna avsättning. Vad slutligen tillverkning av s. k. flytande frukt och kolsyrehaltiga läskedrycker beträffar ansåg styrelsen, att förutsättningar funnes till ökad användning av frukt för n ä m n d a ändamål. Läskedrycker tillverkades i stor utsträckning av essenser eller extrakt med vissa tillsatser. Enligt styrelsens mening vore det både ett producent- och konsumentintresse att berörda konstprodukter ersattes med naturlig frukt- och bärsaft. Till främjande härav föreslog styrelsen, att kolsyrade läskedrycker med fruktsmak skulle åsättas beteckningen »Ej natur dry ek» för såvitt de icke uppfyllde vissa av styrelsen med utgångspunkt från en på steril tappning grundad metod för tillverkning av läskedrycker uppställda fordringar, bl. a. att den använda frukt- eller bärsaften skulle vara framställd på kall väg. Till följd av remisser avgåvos utlåtanden över lantbruksstyrelsens berörda skrivelse den 20 april 1936 av riksförbundet svensk frukt och den 25 januari 1937 av kommerskollegium. Sistnämnda myndighet fogade vid sitt utlåtande bl. a. yttranden av medicinalstyrelsen, medicinska näringsrådet, Sveriges kemiska industrikontor och Sveriges vattenfabrikanters riksförbund ävensom utlåtande över dessa yttranden av lantbruksstyrelsen. Beträffande innehållet i nämnda yttranden torde utredningen få hänvisa till akten i ärendet. H ä r skall endast nämnas, att förslaget om märkning av vissa läskedrycker möttes med stark kritik. Då utredningen nu övergår till en diskussion av möjligheterna för ett ökat tillgodogörande av sådan frukt som icke kan finna avsättning för direkt konsumtion, torde det vara lämpligt att behandla de olika frågorna i den ordningsföljd, vari de upptagits av lantbruksstyrelsen. Utredningen anser det synnerligen angeläget, att sekunda frukt i så stor utsträckning som möjligt kommer till användning för inläggningar i hermetiskt tillslutna kärl liksom för tillverkning av saft, mos, sylt, marmelad, gelé m. m. Då såsom lantbruksstyrelsen anfört nämnda konserveringsmetoder äro ganska allmänt kända synas ur de synpunkter utredningen har att anlägga åtgärder till befrämjande av en sådan utveckling huvudsakligen böra inriktas på en effektiv propaganda. Det bör i detta sammanhang nämnas

205 att pomologiska föreningen under hösten 1937 på ej mindre än 44 platser i landet anordnat kurser med huvudsakligt syfte att väcka fruktodlarnas intresse för ett bättre tillvaratagande av den s. k. sekunda frukten genom att av densamma skapa hållbara produkter såsom must, mos, saft m. m. Såsom bidrag till kostnaderna för dessa kurser har föreningen för budgetåret 1937/ 1938 av statsmedel uppburit 2 000 kronor. Från och med innevarande år finnes hos föreningen anställd en konsulent med huvudsaklig uppgift att bedriva propaganda för rationell användning av frukt. Uppehållandet av nämnda konsulentbefattning har för en treårsperiod säkerställts genom donation av enskild person. Lantbruksstyrelsen har framhållit, att hittills gjorda försök i fråga om torkning av frukt i stor skala visat sig oekonomiska. Utredningen har från sakkunnigt håll vunnit bekräftelse härå. Man torde således icke kunna räkna med möjligheten att ens någon del av fabriksfrukten kan finna avsättning för nämnda ändamål. Ur näringsfysiologiska synpunkter synes detta icke vara så mycket att beklaga, då genom torkningen vissa av fruktens förnämsta beståndsdelar försvinna. Med hänsyn härtill synes man i stället böra u p p m u n t r a ett utbyte av torkade äpplen och päron i första h a n d mot färsk sådan vara och i andra hand mot förädlingsprodukter av inhemsk frukt. 1 Då importen av torkade äpplen och päron uppgår till mycket stora kvantiteter skulle propaganda och upplysningsverksamhet i sådant syfte sannolikt bli till betydande nytta för den inhemska fruktodlingen. Till dylik verksamhet synes statsmakterna böra lämna sin medverkan. Utredningen återkommer till denna fråga i ett följande kapitel. Vinberedning av svensk frukt har först på senare år börjat bedrivas i större skala. Vilken betydelse denna förädlingsform haft och fortfarande h a r för den inhemska fruktodlingen torde framgå av följande sammanställning av aktiebolaget vin- och spritcentralens leveranser av svenska fruktviner i 1 000-tal volymliter under tiden 1930—1937. Som genomsnitt för hela bolagets försäljning torde man kunna räkna med en fruktåtgång av 1 ton äpplen till varje 1 000-tal liter fruktvin. Svaga viner

Starka viner

Summa

o-o

8-3

. .

8-3

o-i

20-5

83-2 183-4

o-o

99-2

62-6 84-2

1933 1934

68-9

200-2

210-0

479-1

279-0

118-9

378 x

224-7

95-0

776-0 727-6

213-3 275-4

407-9 392-6 4500

1937 1

Musserande viner

56-4

675-0 781-8

Inom kort kommer ett av inhemsk frukt framställt äppelsaftkoncentrat att marknadsföras såsom partiellt ersättningsmedel för importerad torkad frukt vid beredning av fruktsoppa.

206 Av sammanställningen framgår att den inhemska produktionen av fruktviner, vilken före 1931 varit av mycket ringa omfattning, till och med 1934 undergått en väsentlig stegring, men att den därefter intill år 1937 gått tillbaka. Anledningen till den starka nedgången i omsättningen av musserande viner är i första hand att söka däri, att tullen på dylika viner under år 1933 sänktes från 4 kronor till 1 krona per liter, vilket möjliggjort för importörerna att på den svenska marknaden sälja dessa viner för ett avsevärt billigare pris än förut. I övrigt torde tillbakagången få tillskrivas det förhållandet att från och med den 1 april 1935 omsättningsskatt utgår å inhemskt vin med 70 öre för liter om vinet är musserande eller stark vin samt eljest med 35 öre för liter. Under år 1937 har omsättningen av svaga och starka viner åter stigit så att den uppnått 1934 års kvantiteter. Det bör emellertid framhållas, att från 1934 till 1937 vin- och spritcentralens totalomsättning av viner stigit med omkring 1 176 000 liter eller cirka 39 °/o. Från fruktodlarnas sida föreligga starka önskemål om att sistberörda skatt måtte bringas att upphöra. Det framhålles att skattens bibehållande kommer att medföra en ytterligare stark reducering av omsättningen av svenska musserande viner och förhindra en ökad omsättning av övriga fruktviner. Ett borttagande av skatten skulle däremot avsevärt förbättra de svenska vinernas ställning på marknaden. Utredningen som ur synpunkten av en ökad avsättning av den svenska frukten för sin del vill uttala sin anslutning till de framförda önskemålen, anser sig dock, närmast av handelspolitiska skäl, icke böra framlägga något förslag om skattens omedelbara borttagande. Utredningen vill emellertid understryka önskvärdheten av att ifrågavarande spörsmål inom en nära framtid upptages till allvarligt övervägande. I likhet med 1937 års riksdag och lantbruksstyrelsen anser utredningen det vara synnerligen önskvärt att frukt i största möjliga utsträckning kommer till användning för tillverkning av alkoholfria drycker. Såsom förut antytts är i utlandet fruktförbrukningen för nämnda ändamål avsevärd. Enligt uppgifter av lantbruksstyrelsen i omförmälda skrivelse skulle den årliga konsumtionen av dylika drycker omkring år 1935 ha uppgått till i Tyskland 30 miljoner liter, i Schweiz 35 miljoner liter och i Holland 12 miljoner liter. För utredningen har uppgivits att omsättningen sedan nämnda tidpunkt undergått en ej oväsentlig ökning. I Sverige har sedan flera år tillbaka inom läskedrycksindustrien och med denna samarbetande industrigrenar nedlagts ett betydande arbete och kapital på försök att jämväl här i landet skapa en liknande tillverkning. Dessa försök hava delvis krönts med framgång. Sålunda saluföras för närvarande med stor framgång läskedrycker, vilkas huvudbeståndsdel utgöres av naturlig fruktsaft och enligt vad utredningen inhämtat är en ökad tillverkning inom landet av sådana drycker att förvänta. 1 Däremot h a r tillverkning för avsalu i större skala av råsaft av frukt visat mindre gott resultat. En av anledningarna härtill uppgives vara att en cen1

Under år 1937 försålde enbart två fabriker omkring 890 000 liter dylika drycker, vartill åtgick cirka 500 000 kg äpplen.

207 tralisering av denna fabrikation till stora fabriker av olika skäl icke är ändamålsenlig annat än i mycket koncentrerade fruktodlingsdistrikt. Distribueringen av saften lärer vidare förorsaka stora kostnader med påföljd att priset å varan måste sättas relativt högt. Ytterligare har framhållits, att saluförandet av en för den stora allmänheten så okänd dryck som råsaft drager stora kostnader för reklam och propaganda. Med hänsyn till nämnda omständigheter anses det numera på sakkunnigt håll att, därest konsumtionen av råsaft skall nå en mera allmän omfattning, tillverkningen bör omhänderhavas av fruktodlarnas egna lokala organisationer. För att utröna intresset bland fruktodlarna för en sådan tillverkning har undervisning i och propaganda för råsaftberedning meddelats vid omförmälda av pomologiska föreningen under hösten 1937 anordnade kurser. Resultatet härav har varit mycket tillfredsställande och inom flera fruktodlarsammanslutningar har man allvarligt övervägt att anskaffa för framställning av sådan saft erforderlig apparatur. Tanken har därvid varit den, att vederbörande sammanslutning skulle inrätta ett fast eller ambulerande mönstermusteri, där fallfrukt och annan sekunda frukt kunde förvandlas till hållbar vara, företrädesvis råsaft. P å vissa platser ha dessa planer redan tagit fast form och pomologiska föreningen har med anledning därav beslutat upprepa omförmälda kurser nästkommande höst. Då emellertid anskaffandet av den behövliga apparaturen innebär en kännbar utgift för odlarna har det förslaget framförts till utredningen, att staten skulle lämna bidrag till kostnaderna härför. I betraktande av fruktodlarnas som regel mycket svaga ställning i ekonomiskt avseende anser sig utredningen böra förorda detta förslag. Innan tillräcklig erfarenhet vunnits om utfallet av ifrågavarande verksamhet synas dock bidrag till en början endast böra utlämnas till ett begränsat antal fruktodlarförbund. 1 Enligt vad utredningen inhämtat kan fullständig apparatur till ett musteri, innefattande kvarn, press och pasteur samt diverse smärre redskap, erhållas för 2 500 å 3 000 kronor. Det synes med hänsyn härtill lämpligt att bidragens storlek begränsas till högst 1 500 kronor. Under förutsättning att, såsom utredningen vill förorda, bidrag med ett genomsnittligt belopp av 1 200 kronor första året utgå till fem fruktodlarförbund skulle för ifrågavarande ändamål erfordras ett anslag av 6 000 kronor. Beträffande anslagets fördelning synes lämpligt att denna verkställes av Kungl. Maj:t. Ansökningar om bidrag böra lämpligen ingivas till lantbruksstyrelsen och vara åtföljda av plan över den tilltänkta verksamheten. Närmare bestämmelser och villkor för bidrags åtnjutande torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t. Med hänvisning till det anförda får utredningen föreslå, att för anskaffande av apparatur för musterier måtte för budgetåret 1938J1939 anvisas ett reservationsanslag av 6 000 kronor. Vad angår det av lantbruksstyrelsen framförda förslaget att statsmakterna genom införande av lagstadgad märkning av vissa läskedrycker skulle be1

En närmare redogörelse för fruktodlarförbunden och deras verksamhet lämnas å sid. 208.

208 främja avsättningen av naturliga fruktdrycker vill utredningen erinra om att Kungl. Maj:t, såsom tidigare omtalats, efter avgivandet av n ä m n d a förslag uppdragit åt särskilda sakkunniga att verkställa utredning rörande en ur enhetliga synpunkter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning. Då den av styrelsen väckta frågan torde bli föremål för behandling av dessa sakkunniga, finner utredningen det icke lämpligt att nu ingå på en prövning av styrelsens förslag. I den tidigare framställningen har frågan om s t a n d a r d i s e r i n g o c h r a t i o n a l i s e r i n g a v s j ä l v a p r o d u k t i o n e n endast i visst avseende berörts. Anledningen till att detta synnerligen viktiga spörsmål icke upptagits till en mera utförlig behandling är att fruktodlingen alltsedan sekelskiftet äger ett särskilt organ, Sveriges pomologiska förening, med huvudsaklig uppgift att verka för produktionens höjande i såväl kvantitativt som kvalitativt avseende. Nämnda förening, som åtnjuter understöd av statsmedel, har delvis i samarbete med hushållningssällskapens trädgårdstjänstemän nedlagt ett betydande arbete på standardisering av produktionen samt införande av rationella odlingsmetoder. Föreningen h a r därjämte på ett effektivt sätt främjat bildandet av lokala fruktodlarföreningar med enahanda ändamål. På detta område ha även hushållningssällskapen genom sina trädgårdstjänstemän uträttat mycket. Som regel bestå sistnämnda lokalföreningar av mindre odlare, som icke själva äro sakkunniga och som sakna utbildad arbetskraft. Till avhjälpande av denna brist stå trädskötare som utbildats av statsmedel föreningarnas medlemmar till tjänst vid utförandet av arbeten i trädgårdarna som fordra specialkunskaper. De lokala fruktodlarföreningarna äro i sin ordning sammanslutna i s. k. läns- eller fruktodlarförbund, vilkas främsta uppgift är att verka för produktionens förbättring genom att uppmuntra till bildandet av nya fruktodlarföreningar samt genom att bedriva upplysningsverksamhet bland odlarna i form av föredrag, demonstrationer, föreläsningar m. m. Flera länsförbund förmedla jämväl inköp av förnödenheter såsom redskap, besprutningsmaterial m. m. Länsförbunden, vilkas antal f. n. uppgår till 11, stå som regel i intim kontakt med hushållningssällskapen, från vilka de vanligen erhålla såväl ekonomiskt som moraliskt stöd. Hushållningssällskapens trädgårdstjänstemän äro ofta länsförbundens ledande krafter. Tack vare ett energiskt organisationsarbete är nu nästan hela södra och mellersta Sverige organiserat på detta sätt. Mellan förbunden och pomologiska föreningen har ett betydelsefullt samarbete kommit till stånd. Förbunden äro således berättigade att låta representera sig i pomologiska föreningens styrelse, och av föreningens 25 styrelseledamöter äro icke mindre än 19 representanter för hushållningssällskap eller länsförbund. För närvarande arbetar man inom pomologiska föreningen på att inordna länsförbunden som lokalavdelningar av denna. Intresset för en dylik samorganisation har bland fruktodlarna varit mycket stort, vilket framgår därav att redan nu 7 av länsförbunden anslutit sig till föreningen.

209 Den centrala ställning pomologiska föreningen sålunda intager inom den svenska fruktodlingen har medfört att allt större krav kommit att ställas på densamma. I syfte att förmå ett så stort antal odlare som möjligt att införa rationella odlingsmetoder samt att anpassa produktionen efter marknadens krav och näringsfysiologiska rön och erfarenheter bedriver föreningen upplysningsverksamhet och propaganda dels genom sina kvartalsvis utkommande tidskrifter, Pomologiska föreningens årsskrift och Fruktodlaren, dels genom utgivande av ströskrifter som behandla olika grenar av fruktodlingen, såväl produktionen som konsumtionen. Enskilda fruktodlare inhämta föreningens råd i odlingsfrågor, lokala fruktodlarföreningar och länssammanslutningar söka föreningens medverkan vid anordnandet av kurser, föredrag, mässor, utställningar m. m. Under de senare åren har det allt oftare förekommit att husmodersföreningar och andra konsumentsammanslutningar vänt sig till föreningen med begäran om föredrag, propagandamaterial och upplysningar av alla slag. De alltmer ökade kraven på medverkan med propagandamaterial vid olika tillfällen ha visat sig svåra för föreningen att tillmötesgå, enär det material som finnes tillgängligt numera icke fyller sin uppgift och är i stort behov att förnyas. Ett annat led i föreningens arbete är att mer än hittills skilja fruktodling för avsalu och husbehovsodling från varandra. De halvstora trädgårdar som lämna för stora skördar för odlarens eget behov och för små för ordnad försäljning ha ingen uppgift att fylla i vår tid. Den idealiska husbehovsodlingens problem h a r ägnats allt för liten uppmärksamhet och det vore därför önskvärt om föreningen bereddes möjlighet att bedriva propaganda även på detta område. Härvid borde särskild uppmärksamhet riktas på betydelsen av att husbehovsodlingen inrättas på sådant sätt att ägaren och hans familj har tillgång på färsk frukt under största möjliga del av året och konserverad under övriga tider. Föreningens alltmer vidgade verksamhet ställer ökade krav på föreningens ekonomi. Bl. a. kräver den utökad personal. För närvarande äro i föreningen anställda en tjänsteman med högre trädgårdsutbildning samt ett kontorsbiträde med halvtidstjänst. Den förre är föreningens sekreterare och skattmästare och samtidigt redaktör för föreningens publikationer. Med föreningens ökade verksamhet följer att det rent kontorsmässiga arbetet mer och mer lägger beslag på sekreterarens tid och han har ej tillfälle att, som önskligt vore, personligen deltaga i propagandaarbetet. Det har också varit ett av föreningens mål att i sin tjänst anställa fackutbildade konsulenter som kunde taga hand om propagandaverksamheten medan det organisatoriska arbetet lades på sekreteraren. I vad konsumtionen av frukt angår har detta mål från och med innevarande års början förverkligats. Såsom förut omnämnts finnes numera en konsulent med huvudsaklig uppgift att bedriva propaganda för fruktens rationella användning anställd hos föreningen. Ur fruktodlingens synpunkt vore det i hög grad önskligt att föreningen bereddes möjlighet att anställa en konsulent jämväl för produktionen. Av vad förut anförts torde framgå att flera stora och viktiga arbetsupp14—387133.

210 gifter av brist på penningmedel hittills icke kunnat av pomologiska föreningen upptagas i önskvärd omfattning. I statsverkspropositionen till 1938 års riksdag har såsom bidrag till föreningen för budgetåret 1938/1939 upptagits ett anslag av 12 000 kronor. Då föreningens anslagsbehov redan för innevarande år uppgått till nämnda belopp, erfordras för genomförandet av föreningens hela arbetsprogram ytterligare medel. På grund härav lärer föreningen i sinom tid komma att hos statsmakterna göra framställning om ökat anslag. Utredningen vill giva uttryck åt den förhoppningen, att statsmakterna vid prövningen härav måtte taga i beaktande vad utredningen anfört rörande behovet och betydelsen av föreningens verksamhet.

211 KAP. 11.

Propaganda- och upplysningsverksamhet m. m. Uppenbarligen har den inhemska trädgårdsodlingen under de senaste åren haft svårt att på ett tillfredsställande sätt vinna avsättning för sina produkter. Detta gäller i första hand frukt men även andra slag av trädgårdsalster. Till avhjälpande av nämnda svårigheter har utredningen framlagt vissa förslag, avseende bland annat rationalisering av handeln, förstärkt tullskydd m. m. Med hänsyn till den starkt stegrade produktionsvolymen är det emellertid knappast att förvänta att med genomförandet av nämnda förslag avsättningssvårigheterna skola vara helt undanröjda. Av allt att döma överstiger beträffande vissa produkter den nuvarande produktionen vad som till för producenterna skäliga priser kan avsättas inom landet. Då export av trädgårdsprodukter som regel icke är tänkbar samt en direkt begränsning av odlingarna stöter på stora hinder, är det angeläget att alla möjligheter att öka den inhemska förbrukningen tillvaratagas. I det följande kommer därför utredningen att behandla frågan om lämpliga åtgärder för att ernå en ökad användning av svenska trädgårdsprodukter. Utredningen har flera gånger haft anledning framhålla trädgårdsodlingens stora betydelse ur näringsfysiologisk synpunkt. En stor del av vårt behov av G-vitaminer kan sålunda tillfredsställas genom konsumtion av i förhållande till andra födoämnen relativt små kvantiteter grönsaker, frukt eller bär. Till belysning härav har utredningen införskaffat vissa uppgifter rörande vitaminhalten i olika slag av nämnda produkter. Dessa uppgifter återfinnas i Bil. 9 (sid. 309). Som jämförelse meddelas att standardbehovet av vitaminer per dag hos en frisk människa beräknas utgöra 4 000 internationella enheter A-vitamin, 300 internationella enheter Bi-vitamin, 650 BourquinSherman enheter B 2 -vitamin och 50 milligram C-vitamin (askorbinsyra). De vegetabiliska födoämnenas betydelse som bärare av vitaminer i den svenska kosten framgår för övrigt av följande sammanställning, vilken av sekreteraren i näringsrådet, laborator Ernst Abramson, verkställts på grundval av näringsrådets bearbetning av socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning 3 932/1933. Det bör anmärkas, att de undersökta hushållen stå på en jämförelsevis hög nivå i fråga om kostens sammansättning. Man torde kunna antaga, att grönsakskonsumtionen i allmänhet är ej obetydligt lägre än i dessa hushåll.

212 Olika f ö d o ä m n e s g r u p p e r s p r o c e n t u e l l a b i d r a g till k o s t e n s v i t a m i n h a l t i n o m familjer b e s t å e n d e av 3*3 k o n s u m t i o n s e n h e t e r o c h t i l l h ö r a n d e a r b e t a r - o c h t j ä n s t e m a n n a h u s h å l l 1932/1933. Södra Götaland (117 hushåll) A

Bi

Bs

C

Norra Götaland (132 hushåll) A

Bi

Bs

C

1-9 27-6 11-4 42-0 2-0 27-0 10-6 40-8 7-9 3-4 3-9 17-7 7-3 2-9 3-1 13-9 11 0 3 0-8 Torkad frukt och bär .. 1-1 0-3 0-9 Övrig frukt och b ä r . . .. 0-9 2-9 3 1 22 4 1-0 2-8 2-9 23-6 9 7 3-8 12-4 4-3 övriga vegetabilier . . . . Potatis

Grönsaker och rotfrukter

Svealand (230 hushåll) A

Bi

Bs

C

Nedre norra Sverige (38 hushåll) A

Bi

B»

G

l-l» 25-3 106 37-8 1-8 22-4 8-6 37-2 8-5 3-6 4-0 17-2 7-6 3-0 3-2 14-9 1-4 0-3 0-9 l-l 0-2 0-8 l-l 3-0 3-3 23-1 0-7 2-1 2-1 20-4 10-0 3-8

10-9 3 8

Summa vegetabil. ämnen 11-8 46-6 23-6 82-1 11-4 42-7 21-2 78-3 12-6 42-1 22-b 78-1 ll-ö 38-7 18-6 72-5 Summa animal, ämnen 88-2 53-4 76-4 17-9 88-6 57-3 78-8 21-7 87-4 57-9 77-5 21-9 88-5 61-3 814 27-5

Vidare bör framhållas, att de individuella variationerna äro mycket stora. Enligt vad som framgår av de i Bil. 3 återgivna undersökningarna rörande konsumtionen av trädgårdsprodukter avtager denna med sjunkande välstånd. Sistnämnda undersökningar giva jämväl vid handen att förbruknin gen av frukt och grönsaker i Norrland är avsevärt lägre än i övriga delar av landet och i övre Norrland oftast helt obetydlig. Enligt undersökningar 1 som laborator Abramson verkställt jämväl på grundval av nyssnämnda levnadskostnadsundersökning torde en mycket betydande del (säkerligen avsevärt mera än en sjundedel) av vår befolkning för närvarande icke nå upp till standardbehovet av G-vitaminer. Av den ovan upptagna sammanställningen framgår, att frukt och bär i de hushåll, som sammanställningen avser, ge omkring 20 % av G-vitamintillförseln, grönsaker och rotfrukter något mindre samt potatis omkring 40 %. I ett mycket betydande antal av samtliga hushåll torde förstnämnda procenttal vara avsevärt lägre. Då potatiskonsumtionen i medeltal knappast kan förväntas komma att öka, anses det på sakkunnigt håll riktigast att den önskvärda höjningen av C-vitaminmängden i kosten sker genom en ökad användning av frukt och grönsaker. Härigenom anses även A-vi taminmängden komma att fördelaktigt påverkas, ehuru dock i relativt mindre utsträckning. Då det således kan anses fastslaget att en ökad konsumtion av trädgårdsprodukter icke endast är möjlig utan även synnerligen önskvärd, återstår att undersöka på vad sätt denna önskvärda ökning skall kunna åstadkommas. Enligt utredningens förmenande är det mest verksamma medlet härför en organiserad, ändamålsenligt inriktad propaganda- och upplysningsverksamhet. Den stora allmänheten saknar ännu i stor utsträckning kännedon om det stora näringsfysiologiska värde vissa trädgårdsalster äga. Genom ökad upplysning härom kan åtskilligt vinnas och även i den mån konsumenterna 1

Dessa undersökningar komma att publiceras i ett betänkande i näringsfrågan som inom kort skall avgivas av befolkningskommissionen.

213 äga dylik kunskap torde utsikter finnas att medelst reklam och annan propaganda påverka deras konsumtionsval i önskad riktning. Med hänsyn till det stora allmänna intresse som enligt vad förut anförts bör förefinnas fölen ö k a d konsumtion, särskilt bland de bredare folklagren och i vissa landsdelar, av förevarande produkter synes det önskvärt att statsmakterna lämna sitt stöd åt dylik verksamhet. Det bör i detta sammanhang framhållas, att odlarnas egna organisationer ännu icke nått sådan ekonomisk stadga att de äro i stånd att bära de med en rikspropaganda förenade kostnaderna. Vidare kan erinras om att staten tidigare anvisat medel för samma ändamål. Under var och en av de två sistförflutna höstarna har riksförbundet svensk frukt således tilldelats ett statsbidrag av 15 000 kronor för att under lantbruk sstyrelsens överinseende och i samarbete med Sveriges pomologiska förening, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet och konsumtionsföreningar användas för propaganda för svensk frukt. Tack vare dessa bidrag har, såvitt frukt angår, en betydelsefull propaganda- och reklamverksamhet kunnat bedrivas dels i detaljhandeln genom affischer, broschyrer samt fönsterdekorationer och dels i form av uppsatser, notiser och annonser i tidningspressen. Det synes angeläget, att den propaganda som sålunda igångsatts fortsattes samt vidgas att omfatta såväl frukt som inhemska trädgårdsalster överhuvud taget. I det föregående har förutsatts, alt en propaganda- och upplysningsverksamhet för ökad konsumtion av inhemska trädgårdsalster bör ske med utgångspunkt från de olika produkternas näringsfysiologiska värde. I stort sett torde detta sammanfalla med odlarnas intressen, önskvärt är att verksamheten därjämte speciellt inriktas på att framhålla den svenska varans förtjänster i fall då denna är jämngod med eller överlägsen motsvarande importerade produkt eller utgör en fullgod ersättningsvara för den importerade. Utredningen anser det icke erforderligt att uppdraga några närmare riktlinjer för nyssberörda verksamhet. Lämpligast torde vara att all rikspropaganda omhänderhaves av näringens egna organisationer under överinseende av statlig myndighet, förslagsvis lantbruksstyrelsen. Enligt vad utredningen har sig bekant föreligga planer på en samverkan mellan olika organisationer i sådant syfte och det är att hoppas att dessa planer inom kort kunna taga fast form. I samband med framläggandet av förslag till en fortlöpande standardiseringsverksamhet på trädgårdsnäringens område har utredningen framhållit betydelsen av en effektiv och planmässig propaganda- och upplysningsverksamhet för att bibringa producenter och konsumenter insikt om standardiserade produkters företräde i olika hänseenden framför icke standardiserade. Det har förutsatts att denna verksamhet i huvudsak skall åvila trädgårdsodlarnas egna organisationer men att statsbidrag skall kunna medgivas till täckande av därmed förenade kostnader. Även i andra hänseenden har utredningen i sin tidigare framställning påpekat vikten av en vidgad upplysningsverksamhet.

214 Med hänvisning till det anförda finner sig utredningen böra föreslå att ett allmänt anslag anvisas för propaganda- och upplysningsverksamhet på trädgårdsnäringens område. Storleken av detta anslag synes skäligen böra bestämmas till 40 000 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att fördela anslaget samt utfärda erforderliga föreskrifter beträffande dess användning m. m. Utredningen hemställer alltså att för propaganda- och upplysningsverksamhet på trädgårdsnäringens område måtte för budgetåret 1938J1939 anvisas ett reservationsanslag av 40 000 kronor. I detta sammanhang torde till behandling jämväl böra upptagas möjligheterna att genom ökad upphandling för statens behov främja avsättningen av inhemska trädgårdsalster. Under åren 1936 och 1937 verkställde näringsrådet vissa näringsfysiologiska undersökningar beträffande kostförhållandena vid offentliga sjukvårdsinrättningar under år 1935. 1 Dessa undersökningar, som omfattade 147 sjukhus i olika delar av landet, utvisa att ett ej obetydligt antal sjukhus ej kommo upp till standard för C-vitamin. Sinnessjukhus och vanföreanstalter hade en särskilt vitaminfattig kost. En granskning av de vid sjukhusen tillämpade utspisningsstaterna och matsedlarna gav vid handen, att kosten på allmän sal särskilt beträffande G-vitaminet var underlägsen den till övriga patientgrupper eller till personal utspisade kosten. Med ledning av uppgifter rörande av sjukhusen inköpta födoämnesmängder konstaterades, att medelförbrukningen av rotsaker och grönsaker var låg. Den allmänna kosten för salspatienter befanns innehålla avsevärt mindre grönsaker än medelförbrukningen antydde. Färsk frukt och färska bär användes i mycket ringa utsträckning och förekom praktiskt taget icke i salspatienternas allmänna kost. På grund av dessa fakta fann näringsrådet en ökad tillförsel av C-vitaminer i sjukhuskosten påkallad. Näringsrådets sekreterare, laborator Abramson, vilken haft överinseendet över berörda undersökningar, har meddelat, att man såsom näringsfysiologiskt önskvärd norm plägar uppställa att 15—20 % av kaloritillförseln skall härröra från rotfrukter (inklusive potatis), grönsaker, frukt och bär. Enligt nyssnämnda undersökningar utgjorde nämnda procenttal vid lasaretten endast 10—11 % . Av samtliga kalorier i nämnda grupp kommo ungefär tre fjärdedelar från potatis. Då medelförbrukningen av potatis uppgick till över 270 gram borde enligt laborator Abramsons åsikt den önskvärda ökningen av kaloritillförseln helt komma på frukt och grönsaker. Till komplettering av förutnämnda undersökningar har utredningen genom vederbörande landstingsdirektörer (kamrerare) tillställt samtliga under landstingen hörande sjukvårdsanstalter, för vilka föreskrifterna i 18 § sjukhusstadgan äga tillämpning, en skrivelse med anhållan om uppgifter, bl. a., dels beträffande upphandlade kvantiteter (per utspisad person) köksväxter och frukt med fördelning på inhemsk och utländsk vara, dels ock i vilken utsträck1

Kostförhållandena vid svenska sjukhus under år 1935.

Stockholm 1937.

215 ning en ökad upphandling av svensk frukt och svenska grönsaker kan tänkas ske. Enahanda skrivelse har tillställts medicinalstyrelsen, såvitt de statliga sinnessjukhusen angår, fångvårdsstyrelsen beträffande statens fångvårdsanstalter samt armé-, flyg- och marinförvaltningarna. Sedan de i anledning av denna skrivelse inkomna uppgifterna undergått viss bearbetning har en kort sammanfattning härav fogats vid detta betänkande såsom Bil. 10. Av denna framgår, att vid ett stort antal statliga inrättningar en ökad användning av trädgårdsprodukter är önskvärd och kan förverkligas. I vissa av dessa fall skulle en dylik ökning endast medföra en däremot svarande utvidgning av inrättningens trädgårdsdrift; i andra åter — och dessa synas utgöra flertalet — skulle den direkt påverka avsättningen av trädgårdsalster i öppna marknaden. Emellertid framhålles att möjligheterna till en ökad förbrukning äro begränsade med hänsyn till fastställda utspisnings- och utgiftsstater. Det synes utredningen angeläget, att dylika hinder i största möjliga utsträckning bortelimineras. För övrigt anser sig utredningen kunna förutsätta att ifrågavarande spörsmål från statsmakternas sida ägnas all tillbörlig uppmärksamhet samt att de inhemska odlarnas intressen därvid särskilt beaktas.

216 KAP. 12.

Konsulentverksamhet m. m. För att en ekonomisk trädgårdsodling med framgång skall kunna bedrivas fordras numera ett avsevärt mått av insikter i olika förhållanden, vilka äro av betydelse för verksamhetens bedrivande. Ett rätt utnyttjande av jordförhållandena, ett lämpligt val av växtkulturer och en riktig behandling av växterna äro bland annat nödvändiga förutsättningar för en lönande odling. Vidare medför utvecklingen av den handelsmässiga trädgårdsskötseln allt större krav på förbättringar och ändamålsenlighet i avseende å de tekniska hjälpmedlen, såsom växthus och drivbänkar, värmeanordningar och redskap. Slutligen ställer den ökade omsättningen av näringens alster större fordringar på dess utövare beträffande affärsekonomiska kunskaper. Ett stort antal av handelsträdgårdsmästarna har aldrig erhållit facklig undervisning. De yrkesmän som genomgått trädgårdsskolor ha i dessa endast erhållit mycket ytlig undervisning i de ämnen som framför allt ha betydelse för den ekonomiska skötseln av en större handelsträdgård. De ha ej heller möjlighet att så som önskvärt vore följa med utvecklingen å näringens område. Med anledning härav har tanken uppkommit att genom en speciell k o n sulentverksamhet åstadkomma möjlighet för odlarna att erhålla tillgång till verklig sakkunskap i olika trädgårdsskötseln berörande förhållanden. Till utredningen har från Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund i en skrift den 11 januari 1938 framställts önskemål om att utredningen ville bland sina förslag jämväl behandla frågan om en sådan konsulentverksamhet. Förbundet har framfört det förslaget att hos förbundet skulle anställas två konsulenter, en odlingskonsulent och en teknisk konsulent. Man har bland annat hänvisat till att i Danmark goda erfarenheter vunnits av där genomförd konsulentverksamhet. Handelsträdgårdsmästareförbundet h a r vidare — under framhållande att förbundet icke ansåge sig ha tillräckliga medel för anställande av nämnda konsulenter — hemställt att utredningen ville tillstyrka ett anslag till förbundet för dylikt ändamål med 8 000 kronor årligen. Förbundet har därvid utgått från att vardera av de båda konsulenterna skulle erhålla ett arvode av 8 000 kronor årligen samt meddelat att förbundet beslutat att för genomförande av planen ställa ett lika stort belopp till förfogande och i erforderlig utsträckning tillhandahålla kontorslokaler och arbetsmaterial. Förbundet har slutligen förutsatt att uppdrags-

217 givare som är medlem av förbundet skall betala kostnaderna för resor och traktamenten medan förbundet utomstående skall erlägga en ytterligare avgift för varje förrättning. Utredningen har erfarit att bland yrkesutövarna mycket starka önskemål föreligga om realiserande av planerna angående konsulentverksamheten. Utredningen finner sig också böra göra det uttalandet att det vore synnerligen önskvärt om möjlighet kunde beredas trädgårdsskötselns yrkesmän att erhålla tillgång till den expertis, som båda de ifrågasatta konsulenterna skulle representera. Den ene av konsulenterna, kallad odlingskonsulenten, skulle äga sakkunskap och erfarenhet i vad som hör till odlingstekniken, alltså jordens behandling, bevattning och gödsling, växternas skötsel, bekämpande av växtsjukdomar och dylikt. Han skulle på ett helt annat sätt än den enskilde odlaren kunna följa den rikhaltiga, värdefulla litteratur som finnes tillgänglig i form av försöksberättelser från utländska försöksstationer. Vidare skulle han kunna skaffa sig kännedom om de många nyheter bland prydnads- och nyttighetsväxter som årligen släppas ut i marknaden och genom upplysningar till trädgårdsmästarna i många fall hindra kostnader för mindervärdiga nyheter. Konsulenten skulle stå odlarna till tjänst med undersökningar och genom anvisningar och råd; han skulle företaga resor till olika odlingsplatser och besvara till honom inkomna förfrågningar. Vad angår den s. k. tekniske konsulenten vill utredningen erinra hurusom i samma mån en handelsträdgård går framåt, krav framkomma på utökning av växthus eller förbättring av redan befintliga sådana. Många odlare kunna på egen hand konstruera hus av behövlig typ men mycket ofta begås konstruktionsfel och i synnerhet är detta fallet med uppvärmningsanordningarna. Utomordentliga framsteg ha gjorts och göras alltjämt icke endast i konstruktionen av värmepannor, belysnings- och luftningsanordningar, bevattning m. m. utan också beträffande byggnadsmaterial, men det är otänkbart att en trädgårdsman skall kunna bedöma i vad mån en utannonserad nyhet på detta område kan vara användbar just för hans odling. Endast en tekniskt utbildad fackman kan följa med den hastiga utvecklingen på detta område och de råd en sådan skulle kunna giva de praktiska odlarna bleve mycket värdefulla. I de fall då en ny konstruktion eller ett nytt material använts i en handelsträdgård och givit gott resultat borde detta göras bekant på ett lämpligt sätt för att komma till användning på annat håll. Hittills ha trädgårdarnas maskiner och redskap endast mera tillfälligtvis blivit underkastade sakkunnig granskning och provning. På sista tiden har dock statens redskapsprovningsanstalt ägnat mera intresse häråt. Det är sannolikt att en teknisk konsulent skulle kunna påverka fabrikanter av dylika maskiner och redskap därhän att allt flera sådana underkastades provning vid nämnda anstalt, och utan tvivel skulle han kunna förmå odlarna att i större utsträckning än som skett hittills fordra intyg om sådan provning vid köp av maskiner och viktigare redskap.

218 I Danmark finnes sedan åtskilliga år en motsvarighet till den tekniske konsulenten. År 1923 upprättades i Köpenhamn den institution som fått namnet »Den tekniske Gartnerkonsultation». Denna förlades till Teknologisk Institut och ledaren av detta instituts värmetekniska avdelning har sedan dess tjänstgjort som konsulent, varvid han har ett biträde som hjälp. Som huvudman för verksamheten tjänstgör en av Almindelig Dansk Gartnerforening tillsatt kommitté. För varje förfrågan har den person som begärt råd eller hjälp att erlägga en viss avgift, men konsultationen betalas delvis med statsunderstöd genom den nyss nämnda kommittén. Under tiden från verksamhetens början intill den 1 april 1937 har antalet besvarade förfrågningar, fördelade på olika uppgifter, varit följande: Anläggningar för uppvärmning av växthus Växthuskonstruktioner Bevattningsanläggningar Trädgårdssprutor (automatiska) Bränsleanalyser Tillsyn av värmepannor (abonnemang) Diverse

1 569 170 142 326 75 420 401 Summa 3 103

Konsulenterna ha avlagt 1 269 besök i olika handelsträdgårdar efter rekvisition. Vid sidan av den egentliga rådgivningsverksamheten har man gjort vissa mera omfattande undersökningar, t. ex. av olika uppvärmningssystem (i synnerhet för drivbänkar). Undersökningar ha verkställts av olika typer av trädgårdssprutor, och använda sprutor ha skickats in av odlarna till undersökning. En studiekommission utsändes vid ett visst tillfälle till Tyskland för att studera användningen av ånguppvärmning av växthus, varvid räntabilitetsberäkning av olika uppvärmningsmetoder verkställdes. Försök med olika slags kitt för glasning av växthus ha utförts o. s. v. Standardplaner för växthus av olika typer ha utarbetats och tillhandahållas odlarna för lågt pris. Som ovan anförts har det starka intresse som förefinnes för konsulentfrågans lösande tagit sig uttryck i att Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund beslutat taga sig an saken och lämna bidrag till anställande av de ifrågasatta konsulenterna därest hjälp därtill kan erhållas från staten. Utredningen finner det väckta förslaget i hög grad behjärtansvärt. Visserligen finnes hos hushållningssällskapen anordnad en konsulentverksamhet i avseende å trädgårdsodlingen, men denna torde av olika skäl icke vara ägnad att tillgodose de speciella behov som med förslaget åsyftas. När därför möjligheter synas föreligga att för en relativt obetydlig kostnad för statsverket kunna tillmötesgå de länge närda önskemålen från trädgårdsodlarna om de ifrågasatta konsulenterna, vill utredningen förorda att staten lämnar sitt stöd till planens förverkligande. Hinder däremot bör ej ligga i den omständigheten att förslaget avser anställande av konsulenterna hos enskild sammanslutning, om blott vid lämnande av statens stöd föreskrivas sådana villkor att förmånen ej blir förbehållen endast medlem i sammanslutningen utan jämväl tillkommer envar utomstående odlare. Givetvis kan ifrågasättas om det ej vore tillräckligt att till en början blott inrätta endera av de båda konsulentbefattningarna, närmast då odlingskonsulenten. Emellertid torde jämväl inrättandet av en teknisk konsulentbe-

219 fattning vara starkt av behovet påkallad. Det är t. ex. särskilt i tider med höga bränslekostnader av utomordentligt värde att få till stånd en önskvärd rationalisering av odlarnas uppvärmningsanordningar. Enligt vad utredningen erfarit förefinnas för närvarande stora brister härutinnan. Odlingskonsulenten bör ägna hela sin tid åt uppdraget, medan den tekniska konsulentbefattningen åtminstone till en början torde kunna innehavas vid sidan av annan befattning. Den förre bör vara en praktiskt erfaren och teoretiskt kunnig trädgårdsman, som bör ha genomgått utbildning vid högre trädgårdsskola. Den tekniske konsulenten bör lämpligen vara ingenjörsutbildad inom det område, verksamheten omfattar. Önskvärt vore att han genom studier utomlands av de speciella förhållandena å ifrågavarande område vore väl insatt i sin uppgift. Med hänsyn till de kvalifikationer som sålunda böra ställas å konsulenterna kunna arvodena icke sättas för låga. Utredningen finner det ifrågasatta arvodet, 8 000 kronor, väl avvägt såvitt angår odlingskonsulenten. Då såsom nyss anförts den tekniska konsulentbefattningen tillsvidare bör kunna innehas jämte annan anställning torde för denna befattning ett arvode av 5 000 kronor vara tillräckligt. Utredningen vill tillstyrka att staten lämnar bidrag med halva kostnaden av dessa arvoden eller tillhopa 6 500 kronor. För åtnjutande av detta bidrag bör såsom villkor uppställas att konsulent skall kompetensförklaras av lantbruksstyrelsen. Vidare bör föreskrivas att alla trädgårdsodlare skola äga, antingen de tillhöra Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund eller ej, anlita konsulent i lika utsträckning. En viss mindre avgift, lämpad efter storleken av konsulentens arbete, bör erläggas för anlitande av konsulenten. Det synes därvid skäligt att utom förbundet stående odlare erlägga något högre ersättning än förbundets medlemmar. Dessa avgifter böra erläggas till handelsträdgårdsmästareförbundet såsom bidrag till dess kostnader för verksamheten. Vidare skall konsulenten äga att vid besök å odlingsplats av vederbörande odlare uppbära ersättning för resor och traktamenten. Taxa å avgifter samt föreskrifter om reseersättning och traktamenten böra fastställas av lantbruksstyrelsen efter förslag av förbundet. Utredningen får i anslutning till det anförda alltså hemställa att till Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anvisas såsom bidrag för anställande av två konsulenter ett anslag för budgetåret 1938/1939 av 6 500 kronor. Hos Kungl. Maj:t föreligger en av lantbruksstyrelsen gjord framställning angående f ö r b ä t t r a d e avlöningsförhållanden för hushållningssällskapens trädgårdstjänstemän. Såsom framgår av 1937 års statsverksproposition (nionde huvudtiteln sid. 189 ff) hava statsmakternas ställningstagande till denna fråga uppskjutits i avvaktan pä verkställande av en allmän utredning rörande hushållningssällskapens befattningshavare. Med hänsyn till det för trädgårdsodlingen inom landet betydelsefulla arbete som åvilar nämnda trädgårdstjänstemän och till önskvärdheten att därtill erhålla kunniga och dugliga personer vill utredningen, utan att närmare ingå på behandling av den föreliggande framställningen, uttala

det önskemålet att frågan snarast möjligt bringas till en ur trädgårdsodlingens synpunkt gynnsam lösning. Sedan länge har frågan om en bättre y r k e s u t b i l d n i n g f ö r h a n d e l s t r ä d g å r d s m ä s t a r n a varit aktuell. I yttrande över en av Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund år 1929 gjord framställning framlade lantbruksstyrelsen påföljande år ett förslag till omorganisation av lantbruksakademiens trädgårdsskola i syfte att den skulle bättre kunna tillgodose handelsträdgårdsrörelsen. Detta förslag ledde ej till någon åtgärd. Vid 1933 års riksdag togs frågan upp motionsvis (I: 132) men vann ej riksdagens bifall. I jordbruksutskottets utlåtande över motionen anfördes bland annat att den praktiskt handelsekonomiska sidan av trädgårdsskötseln borde komma till sin rätt i högre grad än som dittills skett vid trädgårdsundervisningen och att i detta fall borde tagas hänsyn till den utveckling som trädgårdsodlingen tagit under den senaste tiden. Utskottet förmenade emellertid att man först borde avvakta erfarenheterna av statsmakternas beslut om inrättande i samband med omorganisationen av den högre lantbruksundervisningen av ett trädgårdsinstitut vid Alnarp. Sedan under hösten 1936 från handelsträdgårdsmästarhåll gjorts förfrågan huruvida Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut ville taga upp frågan om utbildning av handelsträdgårdsmästare vid institutet, igångsattes en undersökning av trädgårdsavdelningens kollegium, varvid konferenser höllos med yrkesmän m. fl. och preliminära förslag utarbetades. Genom lantbruksstyrelsen utsändes till ett stort antal trädgårdsmän, främst handelsträdgårdsmästare, ett frågeformulär i saken. De inkomna svaren utvisade ett stort intresse för förbättrad undervisning för yrkesutövarna. Genom beslut i september 1937 ställde Kungl. Maj:t medel till Alnarpsinstitutets styrelse för fullföljande av utredningen och sedan denna numera blivit verkställd har förslag ingivits till Kungl. Maj:t om lösning av frågan genom anordnande av en tvåårig handelsträdgårdsmästarkurs vid institutets trädgårdsavdelning. Den fråga som sålunda berörts måste anses vara av stor betydelse för den ekonomiska trädgårdsodlingen. Yrket kräver numera en ingående fackkunskap, som ej alltid kan förvärvas enbart genom praktiskt arbete. Den måste, genom den utveckling förhållandena inom näringen tagit, ofta förbindas med en affärsverksamhet, för vilken särskild utbildning är önskvärd. Anordnande av undervisning, direkt lämpad för handelsträdgårdsmästare, bör därför vara ett naturligt önskemål. De nuvarande trädgårdsskolorna anses icke avpassade för sådan undervisning, för vilken bör fordras en koncentrering av vissa ämnen och särskilt en kraftigare betoning av trädgårdsekonomi, bokföring och handelslära. Utan att taga ställning till frågan om sättet för anordnande av en sådan undervisning vill utredningen framhålla önskvärdheten av att det sålunda berörda spörsmålet vinner en tillfredsställande lösning. Ett nu senast behandlade fråga närstående problem gäller utbildningen av de många trädgårdselever eller lärlingar som arbeta i handelsträdgårdar. Utredningen har tidigare framhållit behovet av att inom trädgårdsnäringen

221 skapa en fast yrkeskunnig arbetarstam. I sådant syfte bör uppmärksamhet jämväl ägnas åt l ä r l i n g s u t b i l d n i n g e n . — I Danmark har denna fråga lösts genom anordnande av ett stort antal aftonkurser för lärlingar. Dessa hava med åren blivit alltmera talrikt besökta och systemet synes hava verkat tillfredsställande. På ett par platser i Sverige har man tagit upp sådan undervisning vid yrkesskolorna. Utredningen, som funnit att denna form för lärlingsutbildningen inom trädgårdsyrket borde i större utsträckning kunna komma i tillämpning, vill förorda att en undersökning verkställes angående möjligheterna härav. Utredningen har i olika sammanhang mött svårigheter att angående trädgårdsnäringen erhålla uppgifter, ägnade att belysa odlingens olika ekonomiska problem. Dels föreligger en påtaglig brist på officiella data angående näringen, dels sakna de enskilda odlarna i stor omfattning ordnad bokföring. De sakna därmed också förutsättningar att basera odlingarna och den nödvändiga affärsverksamheten på ekonomiskt riktiga kalkyler. Inom det egentliga jordbruket har man vidtagit särskilda åtgärder för avhjälpandet av sådana brister. Bland annat finnes sedan flera år inom Sveriges allmänna lantbrukssällskap en s. k. driftsbyrå, vilken regelbundet verkställer lönsamhetsundersökningar i fråga om olika jordbruk samt tillhandagår lantbrukarna med råd och anvisningar rörande bokföring, driftskalkyler o. s. v. Någon motsvarighet för trädgårdsnäringens vidkommande finnes icke. Önskemål hava emellertid framkommit om en liknande anordning till hjälp för den ekonomiska trädgårdsskötseln. I en framställning till chefen för jordbruksdepartementet den 17 februari 1937 föreslog Stockholms läns och stads trädgårdsråd att vid Alnarpsinstitutet skulle upprättas en driftstekn i s k b y r å och som föreståndare för denna anställas en driftsekonom, vilken borde tjänstgöra som lärare i ekonomiska ämnen vid institutets trädgårdsavdelning. Styrelsen för institutet har i sin förut berörda framställning angående handelsträdgårdsmästarkurser jämväl utarbetat plan för inlättandet av en sådan byrå. Utredningen vill för sin del varmt förorda förslaget om inrättandet av en driftsteknisk byrå rörande trädgårdsodlingen. Uppenbarligen skulle därigenom stora fördelar ernås. Byrån skulle till en början stå enskilda odlare till hjälp med utförande av bokföringsarbete samt uppgörande av bokslut och ekonomiska beräkningar av olika slag. Efter vunnen erfarenhet borde enhetliga normer i sådana hänseenden utarbetas för skilda odlingar. Sedan byrån varit i verksamhet under någon tid borde den kunna lämna synnerligen viktiga uppgifter till belysande av näringens olika ekonomiska problem. Den skulle bl. a. kunna uppgöra räntabilitetsberäkningar i likhet med vad som göres beträffande jordbruket. En viktig uppgift bleve slutligen att för näringens vidkommande lämna statsmakterna material för bedömande av det berättigade i trädgårdsmännens framställningar. Då utredningen utgår från att frågan om inrättandet av en driftsteknisk byrå kommer att upptagas till behandling vid prövning av nyss berörda

222 framställningar har utredningen nu endast velat betona den stora betydelsen för näringen av det framförda förslaget. Trädgårdsnäringen saknar för närvarande ett organ som är i stånd att p å ett för näringen representativt sätt framträda för tillvaratagande av dess intressen i allmänhet och i speciella frågor. Det finnes ett ganska rikt organisationsväsende men de olika organisationerna, vilka vanligtvis företräda olika slags odlare eller odlare inom olika landsdelar, handla ofta utan samarbete med varandra. Vid åtskilliga tillfällen hava försök gjorts att åstadkomma en enande sammanslutning för alla olika intressen inom frukt- och trädgårdsodlingen men de överläggningar mellan intresserade parter som i sådant syfte ägt rum hava icke lett till åsyftat resultat. Man har därvid inriktat arbetet på att inrätta e t t s . k. c e n t r a l t t r ä d g å r d s r å d , i vilket representanter för de olika intressegrupperna skulle vara samlade. Rådet skulle i första hand behandla för näringen gemensamma frågor av betydelse men jämväl pröva och handlägga spörsmål berörande olika odlargrupper. Dess främsta uppgift skulle vara att gentemot statsmakterna företräda näringen och i sådant hänseende lämna erforderliga utredningar och yttranden samt framföra förslag. Utredningen har icke velat underlåta att understryka betydelsen av ett sådant samarbete inom näringen. Det är icke osannolikt att genom ett samgående av antydd art det skall bliva möjligt att bättre tillvarataga odlarnas intressen i olika riktningar. Det måste emellertid ankomma på trädgårdsmännen själva och deras organisationer att skapa det organ som kan finnas lämpligt för ett sådant samarbete.

223 KAP. 13.

Sammanfattning. Utredningen har i första avdelningen av sitt betänkande redogjort för olika förhållanden rörande trädgårdsnäringen. Till en början hava uppgifter lämnats, vilka belysa omfattningen av näringen, såsom antalet inom yrket sysselsatta, areal för trädgårdsodlingen m. m. I detta sammanhang hava vissa uppgifter lämnats om organisationsväsendet å förevarande område. Därefter följer en utredning om prisutvecklingen för näringens produkter under åren 1928—1937. Vidare har i ett särskilt kapitel (kap. 3) utförligt behandlats det rådande tullskyddet för trädgårdsprodukter. Genom en såsom bilaga (Bil. 7) intagen särskild undersökning har utredningen sökt utröna lönsamheten inom olika grenar av trädgårdsodling. Med utgångspunkt från de sålunda verkställda undersökningarna har utredningen i betänkandets andra avdelning, efter att i kap. 4 h a övervägt frågan om statens bistånd åt näringen, dels förordat och dels framlagt formliga förslag till åtgärder för förbättrande av näringens lönsamhet. Utredningen har i olika sammanhang framhållit hurusom förhållandena inom den ekonomiska trädgårdsodlingen i många avseenden äro sådana att de påkalla rationella åtgärder från odlarna själva för att väsentlig förbättring skall kunna ernås. Dylika åtgärder böra i större utsträckning än för närvarande vidtagas genom ekonomiskt samarbete mellan odlarna. Statens stöd bör i första hand lämnas för sådan självhjälp. Utredningens förslag framgår närmare av det följande. 1. I flera avseenden böra fördelar kunna vinnas genom en rationell och allsidigt genomförd standardisering av trädgårdsprodukterna. Utredningen framlägger förslag om standardiseringsverksamhetens ordnande och hemställer om anvisande av ett anslag å 5 500 kronor för sådan verksamhet (kap. 5). 2. För avhjälpande av de rådande bristerna i fråga om närmast partihandeln med trädgårdsprodukter förordar utredningen bildandet inom trädgårdsnäringen av en riksorganisation för handeln med nämnda produkter samt föreslår att staten lämnar bistånd till en dylik organisation dels med ett anslag å 50 000 kronor såsom organisationsbidrag och dels genom att ställa

garanti för kapitalanskaffning intill 300 000 kronor. I detta sammanhang föreslås viss ändring av bestämmelserna för erhållande av lån u r statens fruktodlingslånefond (kap. 6). 3. Beträffande kringföringshandeln med trädgårdsprodukter hemställer utredningen om sådan ändring av näringsfrihetsförordningen att frö, träd och buskar undantagas från de produkter som enligt 11 § tredje stycket samma förordning må fritt kringföras. I fråga om övrig ambulerande handel uttalar utredningen att det bör ankomma på livsmedelslagstiftningssakkunniga att upptaga spörsmålet ur hygieniska synpunkter samt att spörsmålet i övrigt bör ses i sammanhang med frågan om en mera omfattande j revision av näringsfrihetslagstiftningen. Vidkommande försäljning av trädgårdsprodukter direkt från järnvägsvagn inom järnvägarnas områden anser ' utredningen genom lämpliga ingripanden från järnvägsstyrelsens sida tillfredsställande förhållanden böra kunna uppnås i vad statens järnvägar angår (kap. 7). 4. I kap. 8 upptagas utredningens förslag i fråga om införseln av trädgårdsprodukter. Utredningen föreslår sålunda att importen av de till stat. n r 88 i statistisk varuförteckning hänförliga varorna, dit enligt utredningens åsikt jämväl bör föras rotknölar av gladiolus, göres till föremål för reglering i syfte att den starkt stegrade införseln därav icke ytterligare ökas. Vidare föreslås tulljusteringar i fråga om en del andra trädgårdsprodukter. De under rubriken »icke ätbara rötter» ingående s. k. perenna växter (andra levande rötter av blomsterväxter än liljekonvaljerötter), ur stat. nr 87, böra enligt förslaget beläggas med en sammanlagd tull av 20 öre per kg. Beträffande friska avskurna blommor (stat. nr 89: 2) hemställes att orchidéer beläggas med en sammanlagd tull av 30 kronor per kg samt att övriga till nämnda nr hänförliga blommor under tiden 15 mars—15 november åsättas en tilläggstull av 5 kronor per kg. Tullen å rosenbuskar (ur stat. nr 95) föreslås höjd till 60 öre för kg. Vidare hemställes om tullförhöjning å s. k. snittgrönt, gurkor och tomater samt förlängning av tiden för de högre tullarna å matlök, gurkor och tomater. Frågan om tullarna å vissa fruktslag behandlas i kap. 10. 5. Utredningen anser sig icke kunna för närvarande förorda genomförande av märkningstvång för utländska trädgårdsprodukter (kap. 9). 6. I kap. 10 behandlas frågan om åtgärder till fruktodlingens stödjande. Efter att h a undersökt möjligheterna att genom inhemsk produktion tillgodose behovet av äpplen och päron under vintermånaderna förordar utredningen att när möjlighet därtill föreligger tiden för de högre tullarna å dessa varuslag utsträckes med en månad. Utredningen anser däremot icke tillräckliga skäl föreligga att för närvarande företaga ändringar beträffande tullen å övriga frukter eller bär. För underlättande av fruktförsäljningen till Norrland föreslås anvisande av ett anslag å 15 000 kronor under nästa budgetår för fraktlindring vid transport av inhemsk frukt till Norrland. Utredningen utgår ifrån att frågan om frakterna för frukt i allmänhet och särskilt för s. k. fabriksfrukt ägnas uppmärksamhet i samband med den

225 pågående taxerevisionen för statens järnvägar. I syfte att åstadkomma en rationalisering och förbättring av den svenska fruktproduktionen hemställer utredningen om ett årligt anslag under fem år å 7 500 kronor för premiering av omförädling av fruktodlingar (omympning). Utredningen behandlar vidare olika spörsmål beträffande fabriksfrukten och föreslår bland annat att under nästa budgetår anvisas ett anslag å 6 000 kronor för anskaffande av apparatur för s. k. musterier. Utredningen giver också uttryck för den förhoppningen att statsmakterna vid prövningen av pomologiska föreningens anslagsbehov, särskilt såvitt angår medel till anställande av konsulenter, måtte taga hänsyn till den betydelse föreningens verksamhet har för fruktodlingen. 7. Utredningen anser att möjligheter förefinnas att utöka konsumtionen av trädgårdsprodukter och förordar att vid utspisning i offentliga inrättningar och institutioner sådana möjligheter mera uppmärksammas och tillvaratagas. Genom olika organisationer bör en rationell och effektiv propaganda bedrivas för konsumtion av inhemsk frukt, bär och grönsaker. För sådant ändamål ävensom för bedrivande av propaganda- och reklamverksamhet i vissa andra hänseenden (bl. a. beträffande standardisering) hemställer utredningen om ett anslag för nästa budgetår av 40 000 kronor (kap. 11). 8. För att möjliggöra anställandet hos Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund av två konsulenter, en s. k. odlingskonsulent och en s. k. teknisk konsulent, föreslår utredningen att bidrag lämnas förbundet av statsmedel med tillhopa 6 500 kronor för nästa budgetår. I detta sammanhang beröres även frågan om förbättrad ställning för hushållningssällskapens trädgårdstjänstemän. Slutligen förordar utredningen vissa åtgärder för förbättrad yrkesundervisning för handelsträdgårdsmästare och lärlingsutbildning för trädgårdsarbetare, för inrättandet av en driftsteknisk byrå beträffande trädgårdsnäringen samt för tillskapande av ett centralt samarbetsorgan för de olika intresseorganisationerna inom näringen (kap. 12).

15—387133.

BI L A GIO R

229¶Bilaga 1.

Frukt- och trädgårdsutredningen har från lantbruksattachéerna vid svenska beskickningarna i London och Berlin erhållit vissa uppgifter rörande statliga åtgärder som vidtagits i Holland, England och Tyskland för främjande av trädgårdsnäringen. Här nedan följer en kortfattad sammanställning av dessa uppgifter, vilka hänföra sig till hösten 1937. Holland. Frukt och grönsaker. Behovet av stödåtgärder för den holländska grönsaksoch fruktodlingens vidkommande gjorde sig gällande under åren 1930—33, då på grund av minskade exportmöjligheter ökade kvantiteter tillfördes den inhemska marknaden och medförde ett kraftigt prisfall. Med anledning härav införde de nederländska trädgårdsauktionernas riksorganisation redan år 1931 vissa bestämmelser om minimi priser, vilka gingo ut på att produkter som icke kunde realisera vissa fastställda minimibelopp avlägsnades från marknaden och förstördes. Denna åtgärd hade till följd dels att produkter av sämre kvalitet icke kommo att utbjudas till salu, dels ock att utbudet blev mindre och bättre priser därigenom kunde uppnås. Minimiprisregleringen övertogs år 1934 av regeringen med stöd av befogenhet i 1933 års Landbouwcrisiswet, och de senaste bestämmelserna härom innefattas i Crisis-Tuinbouwbeschikking 1937 III. Enligt desamma övertar regeringen mot ersättning de produkter som icke kunna uppnå fastställda minimipriser. Därjämte utbetalas bidrag frän allmänna medel till inregistrerade trädgårdsodlare för att gottgöra de belopp, med vilka försäljningspriset å trädgårdsprodukter eventuellt understiger produktionskostnaden. En annan åtgärd till förbättrande av priserna å trädgårdsprodukter vidtogs år 1934, nämligen en begränsning av odlingen. Bestämmelserna härom, som återfinnas i Crisis-Tuinbouwbesluit 1934 I och Crisis-Tuinbouwbeschikking 1934 I A, innebära att endast viss procentuell del av brukningsdelarna får användas för odlingen av trädgårdsprodukter. Begränsningen är progressiv, d. v. s. de största brukningsdelarna, där det egentliga lantbruket utgör huvudnäring, måste vidtaga den största inskränkningen i odlingen av trädgårdsprodukter. I synnerhet har man varit angelägen att begränsa de under högkonjunkturen i spekulativt syfte tillkomna större trädgårdsföretagen och i stället uppmuntra småbruken. Såsom grundval för begränsningen har tagits arealen under år 1933. År 1935 föreskrevs ytterligare någon inskränkning, men i övrigt är tillämpningen av 1934 års bestämmelser oförändrad. I och för begränsningen av den odlade arealen ha samtliga trädgårdsanläggningar i Holland registrerats och ett licenssystem införts. Produkterna få i samband härmed endast saluföras, därest de uppfylla vissa fordringar med avseende på kvalitet, sortering och förpackning. Vidare har holländska regeringen infört importmonopol för trädgårdsprodukter ävensom pålagt en importavgift.

230¶De åtgärder, för vilka redogörelse ovan lämnats, hänföra sig till grönsaker och vissa slag av mjuk frukt (jordgubbar, persikor, druvor m. m.). I fråga om hård frukt (äpplen, päron m. m.) gäller ingen begränsning av odlingen, men dessa produkter äro jämväl underkastade kvalitetsbestämmelser. Åtgärdernas verkställande handhaves av Nederlandsche Groenten- en Fruitcentrale, en för ändamålet särskilt upprättad organisation, vars styrelse består av representanter för de olika odlareföreningarna inom landet. Centralen erhåller för sin verksamhet erforderliga medel från den s. k. lantbrukskrisfonden (Landbouw-j Crisisfonds), till vilken bl. a. ovannämnda importavgifter för frukt och grönsaker; inbetalas. Vad exporten av trädgårdsprodukter beträffar har upprättats ett monopol för\ holländska regeringen med avseende på utförseln av grönsaker och frukt till Tysk-\ land. Avsikten härmed är att sätta regeringen i tillfälle att reglera exportpriset, j I övrigt har för vissa exporterade trädgårdsprodukter — närmare bestämt druvor, blomkål, grönkål, brysselkål (inom kort jämväl äpplen, päron m. fl. produkter) — utfärdats föreskrifter med avseende d kvaliteten i enlighet med den bekanta Landbouwuitvoerwet. För bestämmelsernas tillämpning svarar en s. k. Uitvoercontrolebureau, vars tjänstemän genom inspektion tillse, att de exporterade produkterna uppfylla närmare fastställda kvalitetsfordringar.

Prydnadsväxter. Blomsterodlingen har man i Holland sökt stödja genom: a) Begränsning av den odlade arealen; densamma får icke överstiga 1934 års siffror. Denna bestämmelse medför ett vidlyftigt arbete med registrering av odlare, licensiering, kontroll och övrig administration — omhänderhavd av Nederlandsche Sierteelcentrale —- vilken under år 1935 dragit en kostnad av 53 000 floriner. Dessa medel ha under nämnda år bestritts av odlarna själva under det att staten burit utgifterna för 1936. b) Kreditgivning, varvid lånen skola återbetalas inom ett år. c) Fastställandet av minimipris. Alltsedan maj 1936 hava tillämpats av regeringen fastställda minimipris för skurna blommor som försäljas på auktion. Pri-; serna variera allt efter årstiden. För blommor som icke uppnå dessa priser och j tillika fylla vissa kvalitetsfordringar betalar staten ett kompensationspris som uppgår till 80 % av minimipriset. I avsikt att stimulera blomsterodlingen gäller den bestämmelsen, att blommor som utbjudas till auktionsförsäljning men ej äro av tillfredsställande kvalitet icke få återställas till odlarna och icke få komma i åt- i njutande av någon kompensation. För att förhindra odling av blommor just för erhållande av kompensationspris ha minimiprisen faslställts så alt de understiga produktionskostnaden. De av staten inköpta blommorna förstöras vanligen. An-j talet organiserade blomsterodlare uppgå till 10 110. Skurna rosor uppköptes av staten under tiden maj till omkring november 1936 för 51 402 floriner. Prydnadsträd och buskar ä v e n s o m fruktträd. Odlingen härav stödjes på följande sätt: a) Begränsning av den odlade arealen på grundval av 1934 års siffror. Centralen har för denna åtgärd under år 1935 utbetalt 60 000 floriner av odlarnas medel. Under år 1936 anvisades erforderligt belopp av staten. b) Kreditgivning för 3 år; för detta ändamål användes under 1935 225 000 floriner. c) Statsinköp av överskottsplantor. Under åren 1934, 1935 och 1936 köpte staten dylika träd och buskar till ett totalbelopp av 770 000 floriner. Minimipriserna understiga den beräknade produktionskostnaden. I detta fall komma emellertid statsuppköpen till användning och nytta. Sålunda utdelas större delen av de inköpta plantorna gratis till kommuner, institutioner e t c , dock först sedan motta-

231 garen undertecknat en deklaration och givaren-centralen övertygat sig om att dylika prydnadsväxter icke komma att inköpas även under normala förhållanden. I samband med dessa statsuppköp har man anordnat ett avgiftssystem för att därigenom öka storleken av den fond som användes för uppköpande av sådana plantskoleväxter, vilka den normala marknaden icke förmår absorbera. Under åren 1934 och 1935 hade odlarna alltså att betala till fonden en mindre avgift beräknad per hektar anläggning. Under år 1935 bidrog staten med 250 000 floriner i och odlarna med 50 000 floriner. Fruktträd inköptes under 1935 och 1936 för respektive 37 500 floriner och 30 000 floriner; häri äro administrationskostnaderna inberäknade. Vad särskilt rosenbuskar beträffar inköpte staten under år 1936 dylika för ett belopp av 25 473 floriner. Framställningarna om statsinköp år 1937 motsvarade emellertid ett så stort belopp som 139 000 floriner. Skurna rosor uppköptes av staten till ett värde av 51 042 floriner under tiden maj—november 1936. Antalet registrerade plantskoleodlare äro 3 147. Ovan beskrivna åtgärder höra till de mest värdefulla på prydnadsväxtodlingens område, icke minst därigenom att odlarna, sedan det äldre, mindre lönande materialet avlägsnats från marknaden, genom de erhållna penningbidragen satts i tillfälle att förnya beståndet och anpassa det efter rådande efterfrågan. Lökväxtodlingen åtnjuter följande stödåtgärder: a) begränsning av den odlade arealen till 60 % av 1933 års odlingar (i någon mån beroende av varieteterna); b) fastställande av minimipris; c) tvångsleverans till staten, utan kompensation, av viss kvantitet lökar; d) uppköp genom särskild »fond» —- Stichting Bloembollen Surplusfond — av överproduktion till högst 80 % av minimipriserna; denna »fond» är en av odlarna och exportörerna på statens initiativ tillkommen organisation. Stödköpen verkställas med medel, som tillföras fonden genom upptagande av vissa avgifter vilka i sista hand betalas av odlarna men upptagas av exportörerna som i sin tur avdraga beloppet från likviden till de förra. Större delen av blomsterlöksproduktionen — omkring 95 % — exporteras, vadan alltså den inhemska marknadens behov är jämförelsevis ringa. I syfte att förhindra att blomsterlökar importeras för att försäljas till »överskottsfonden» är importen underkastad vissa föreskrifter, varjämte utöver gällande tullar måste betalas en införselavgift. England. Förutom lagstiftning och i samband därmed vidtagna åtgärder beträffande ursprungsmärkning av importerade varor samt för standardisering av trädgårdsprodukter i avseende å kvaliteter, sortering och förpackning, varför redogörelse i annat sammanhang lämnas, genomfördes år 1931 en lag, som ligger till grund för rationaliserad avsättning av jordbruksprodukter och som sålunda avser att åstadkomma ökad räntabilitet jämväl inom trädgårdsnäringen, nämligen the Agricultural Marketing Act. För de engelska producenterna möjliggör denna lag organiserad och kontrollerad avsättning av olika varor. Detta sker genom utarbetandet av en s. k. regleringsplan — »Marketing Scheme» — för varje särskild produkt, i enlighet med vilken sedan upprättas gemensamma styrelser —• »Marketing Boards» — inom varje distrikt. Styrelserna kunna antingen direkt verkställa köp och försäljning av den reglerade produkten eller ock inskränka sig till en dirigerande verksamhet genom utfärdande av föreskrifter rörande med avsättningen förbundna förhållanden. Vidare kunna styrelserna hava till uppgift att utföra marknadsun-

232 dersökningar, upprätta försöks- och provningsanstalter samt verka i undervisande syfte bland producenterna. En av de viktigaste bestämmelserna i den grundläggande lagen är den, att därest majoriteten av producenter inom visst distrikt genom omröstning ena sig om en regleringsplan av antytt slag, de övriga måste ansluta sig till densamma. Agricultural Marketing Act har beträffande trädgårdsprodukter hittills endast vunnit tillämpning å humle och potatis. Det förtjänar framhållas att engelska regeringen i samband med the Potato Marketing Scheme infört en slags reglering av importen av potatis från icke-brittiska länder, vilken tagit den formen att införseln endast kan äga rum mot licenser som utfärdas till importörerna. Vidare må nämnas att trädgårdsproduktionen i England under senare år jämväl varit skyddad medelst tullar. Dylika pålades först med stöd av den år 1931 tillkommande Horticultural Products (Emergency Customs Duties) Act, vilken i september 1932 ersattes med the Import Duties Act. Denna senare lag föreskriver en allmän 10 % värdetull å till Förenade Konungariket importerade varor dock med rätt för finansdepartementet att fastställa ändrade grunder för tullarnas beräknande. Från det allmännas sida torde i Storbritannien för trädgårdsnäringens stödjande, alltså jämväl beträffande rationalisering av partihandeln, icke hava vidtagits andra åtgärder än de ovan anförda, och utöver vad som ligger i det frivilliga tillämpandet av de föreskrifter, som utfärdats med stöd av the Agricultural Produce (Grading and Marking) Act, lärer från enskilda odlareorganisationers sida icke vidtagits några åtgärder i enahanda syfte. Tyskland. Marknadsregleringen i Tyskland av alla lantbruksprodukter, vartill även trädgårdsprodukter räknas, är oerhört detaljerad. Dessa regleringars grund är dels lag om förberedande organisation av riksnäringsståndet och åtgärder för marknadsoch prisreglering av lantbrukets produkter, dels första förordning om förberedande organisation av riksnäringsståndet. Härigenom bildas en sammanslutning, riksnäringsståndet, som själv eller genom någon av sina undergrupper kan reglera produktion, avsättning, priser och prismarginaler för lantbruksprodukter. Till riksnäringsståndet äro tvångsanslutna alla producenter samt alla som förädla och driva handel med produkterna. Biksnäringsståndet är ett kontrollorgan över sammanslutningarna inom lantbrukets olika produktionsområden. Genom lag om handeln med trädgårds- och vinodlingsprodukter samt förordning om genomförandet av denna lag upprättas ett riksställe för trädgårdsprodukter som i likhet med förhållandet för andra lantbruksprodukter reglerar vissa formaliteter för importen av trädgårdsprodukter. Import tillätes endast mot av riksstället utställda övertagningsbevis (Uebernahmeschein) som beläggas med ett skillnadsbelopp som skall motsvara skillnaden mellan varans importvärde och prisläget inom landet. Härigenom kunna importvaror icke trycka priserna för inhemsk produktion. Detta riksställe, som för importen av dessa produkter även arbetar som s. k. övervakningsställe, utövar priskontroll även på så sätt att importörer icke erhålla övertagningsbevis om offerten från utlandet överstiger visst pris. Den nu gällande förordningen om sammanslutningen av den tyska trädgårdshushållningen ger en del detaljföreskrifter om åtgärder för marknadsregleringen. Beglerande organ är huvudföreningen för den tyska trädgårdshushållningen med dess lokala trädgårdshushållningsförbund. Huvudföreningens uppgift säges vara att genomföra marknadsreglering å trädgårdsodlingens område till det tyska folkhushållets bästa. Ordföranden, som företräder föreningen, äger en vidsträckt rätt

233 att utfärda föreskrifter i sådant syfte. I viktigare frågor skall han dock höra ett förvaltningsråd och i vissa fall skall samtycke av jordbruksministern inhämtas. Ordföranden äger sålunda bl. a. att i och för anpassning av produktionen med hänsyn till behovet fastställa produktionen av trädgårdsalster, träffa bestämmelser om specialodlingar och förbjuda påbörjandet av nya odlingar eller utvidgning av existerande sådana. Han kan föreskriva begränsning av ett företags produktion eller nedläggning av ett företag. Han kan meddela bestämmelser om avsättningen av produkterna, om märkning, kvaliteter, priser och betalningsvillkor. Han kan jämväl utfärda föreskrifter om produkternas framställning, beskaffenhet, lagring och förpackning och träffa åtgärder för främjande av förbrukningen. Även i fråga om förädlingsindustrien äger han liknande befogenheter. Han äger också fastställa böter vid brott mot föreningens förordningar. Begler äro givna om rätt att vid produktionsbegränsning erhålla skadestånd. I åtskilliga av nämnda hänseenden hava detaljerade föreskrifter utfärdats. Beträffande handelns rationalisering kan framhållas att inom partihandeln och i någon mån även inom detaljhandeln en del företag, som av olika orsaker ansetts mindre önskvärda, torde hava bortrensats, oftast därigenom att de icke kunnat få varor. Handelsmarginalerna för agenter, parti- och detaljhandlare hava i regel noga begränsats och de bliva kontrollerade. Föreningar och handlare behandlas lika. För detaljhandelns försäljningspriser gälla för alla varuslag högsta priser, som icke få överskridas.

234¶Bilaga 2.

Sammanfattning av inkomna svar å ett till hushållningssällskapens trädgårdstjänstemän m. fl. utsänt frågeformulär. Under sommaren 1937 utsände frukt- och trädgårdsutredningen en cirkulärskrivelse till hushållningssällskapens trädgårdstjänstemän (trädgårdskonsulenter och länsträdgårdsmästare) ävensom till samtliga lokalavdelningar av Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund (S. H. T. F.) med anhållan om svar å följande i skrivelsen upptagna frågor: 1) I vilken utsträckning odla jordbrukare trädgårdsprodukter för avsalu? 2) Vilka trädgårdsalster odlas i större utsträckning för avsalu av andra än handelsträdgårdsmästare ? 3) Har under de senare åren någon märkbar förskjutning inträtt i fråga om produktionens fördelning mellan handelsträdgårdsmästare, jordbrukare och andra yrkesutövare? 4) Beträffande vilka produkter kan trädgårdsodling såsom binäring till jordbruk eller annan yrkesutövning sägas utgöra en mera betydande konkurrens för handelsträdgårdsmästarna? Kan odlingen av dessa produkter anses särskilt lämpad för jordbruket och i så fall varför? 5) I vad mån har handelsträdgårdsmästarnas produktionsvolym under senare år ökats eller minskats? Beror förändringen på en ökning respektive minskning av antalet företag eller har förelagens storlek ändrats? Har förändringen gjort sig särskilt märkbar beträffande vissa produkter och i så fall vilka? 6) Hur förhåller sig antalet större handelsträdgårdar (trädgårdar med över sju årsanställda arbetare) till antalet medelstora (4—7 årsanställda) och mindre sådana (högst 3 årsanställda)? Har relationen förändrats under senare år? 7) I vilken utsträckning ha handelsträdgårdsmästarna specialiserat produktionen på särskilda produkter? Förekommer specialisering mera allmänt nu än tidigare? 8) Ha produktionsmetoderna under senare år förändrats? Vari bestå förändringarna och vilken inverkan ha de haft på produktionskostnaderna? 9) Hur äro avsättningsförhållandena ordnade? 10) Förekommer mellan producenterna någon form av samverkan i fråga om inköp, försäljning eller annat? Om så är fallet, redogör så utförligt som möjligt härför. 11) I vilken utsträckning importera odlarna själva halvfabrikat (blomsterlökar, liljekonvaljerötter, azaleor etc.) direkt från utlandet? 12) Vad är Eder åsikt om det av enskilda motionärer i riksdagen samt från andra håll framställda kravet på reglering av a) införseln av blomsterlökar? b) införseln av andra utländska trädgårdsalster? 13) Vad är Eder åsikt om lönsamheten under senare år av a) trädgårdsnäringen i allmänhet? b) produktionen av särskilda trädgårdsalster? 14) Vilka åtgärder anser Ni i första hand böra vidtagas för ernående av en förbättrad lönsamhet av a) trädgårdsnäringen i allmänhet? b) produktionen av särskilda trädgårdsalster?

235 Svar å skrivelsen ha ingått från samtliga hushållningssällskapens trädgårdskonsulenter resp. länsträdgårdsmästare utom fyra och från alla handelsträdgårdsmästareförbundets lokalavdelningar utom tre. Några uppgifter från Hallands län ha icke inkommit. Svaren å de första fem frågorna, vilka behandlade konkurrensen mellan handelsträdgårdsmästare och andra producenter av trädgårdsprodukter, ge uttryck åt en över hela landet relativt enhetlig tendens till överflyttning av odlingen av frilandskulturer till jordbruket med en åtföljande specialisering av produktionen hos handelsträdgårdsmästarna till odling under glas. Från södra Sverige uppgives sålunda att produktionen av köksväxter på kalljord i mycket stor utsträckning övertagits av jordbrukarna, medan handelsträdgårdsmästarna begränsat sin produktion till tidiga kulturer och mera specialiserade odlingar under glas. Skånes distrikt av S. H. T. F. framhåller alt »många handelsträdgårdsmästare som främst haft stora 1'rilandsodlingar numera specialiserat sig pä några få sorter och då i synnerhet tidigare alster, detta beroende på att annan frilandsodling alltmera utövas av lantbrukarna» och fortsätter: »Sedan lantbrukarna väl kommit in på denna väg, har det ena slaget av frilandskulturer efter det andra blivit föremål för deras intresse. Nästa steg har ofta blivit anskaffande av bänkfönster. Därefter har ett eller annat växthus anlagts o. s. v. Vid några gårdar ha hela komplex av moderna växthusanläggningar uppförts, av vilka avkastningen endast räknas som ett extra tillskott av en binäring såsom man fordom uppfattade trädgårdsodlingen.» Trädgårdskonsulenten i Blekinge län gör gällande att ungefär hälften av inkomsterna från å salutorgen försålda trädgärdsalster gå till andra än trädgårdsmästare. Nordvästra Skånes handelsträdgårdsmästareförening framhåller att jordbrukarna i distriktets verksamhetsområde f. n. torde vara de största producenterna av grönoch rotsaker och anför som exempel på produktionens omfattning att jordbrukarna i Kullabygden under år 1936 försålt för omkring 350 000 kronor grönsaker. Liknande iakttagelser ha för Göteborgstraktens vidkommande gjorts av Göteborgs bandelsträdgärdsmästareförening och bestyrkes av länets trädgårdskonsulent. Kalmar läns distrikt av S. H. T. F. uppgiver att 118 jordbrukare inom distriktet ärligen försälja köksväxter till ett sammanlagt värde av över 400 000 kronor. Samma distrikt meddelar att ett 60-tal lantbrukare pä Öland producera matlök till ett värde av 160 000 kronor samt att jordgubbsodling i avsevärd utsträckning förekommer a jordbruk i Kalmartrakten. Svaren frän förut ej nämnda uppgiftslämnare i mellersta Sverige äro i förevarande hänseende mindre enhetliga. I stort sett uppgives trädgårdsodling hos jordbrukare vara dels mindre ofta förekommande, dels avsevärt blygsammare till omfattningen än i södra Sverige. Sålunda meddelar trädgårdskonsulenten i Skaraborgs län att lantbrukarna där odla trädgårdsprodukter endast i mindre omfattning. I detta uttalande instämmer handelsträdgårdsmästareföreningen i länet. I Mälarlänen synes emellertid utvecklingen ha varit likadan som i södra Sverige. Stockholms handelsträdgärdsmästareförening framhåller således att jordbruket i Mälardalen och området Södertälje—Uppsala—Enköping—Norrtälje tillför Slockholrnsmarknaden stora mängder grönsaker och blommor. Föreningen anför vidare: »Odlingen av rotfrukter och vanliga grönsaker handhaves i mycket stor omfattning av egnahemsinnehavare, lantbrukare och herrgårdar. De sistnämnda driva ofta vanlig handelsträdgårdsrörelse med inköp av råvaror (halvfabrikat). Hur stor utsträckning odlingen till avsalu erhållit är svårt att avgöra, men torde det mesta av bär, vitkål, kålrötter, morötter, rödbetor m. m. komma från dessa odlare, i synnerhet som de med sina obegränsade odlingsutrymmen och billigare arbetskraft ha stora möjligheter att upptaga konkurrensen med handelsträdgårdsmästarna.» Värmlands-Dalslands distrikt av S. H. T. F. har låtit verkställa en särskild ut-

236 redning rörande produktionens fördelning mellan handelsträdgårdsmästare, jordbrukare och andra yrkesutövare inom vissa orter av distriktet. Distriktet meddelar, att å de undersökta orterna funnos sammanlagt 134 självständiga handelsträdgårdsmästare. Å samma orter torgfördes trädgårdsprodukter av — förutom handelsträdgärdsmästarna — 4 1 trädgårdsmästare som sorterade under jordbruket (a herrgårdar konditionerande trädgårdsmästare) och omkring 205 lantbrukare och andra yrkesutövare. Distriktet anför vidare att de konditionerande herrgårdsträdgårdsmästarna på grund av bättre tillgång till jord och gödsel och i regel även billigare arbetskraft framstå som svåra konkurrenter till de självständiga handelsträdgårdsmästarna. Beträffande lantbrukarna uppgives att särskilt de yngre av dem i allt större omfattning börjat ägna sig åt grönsaksodling och att utvecklingen synes vara att denna odling helt övertages av jordbruket. Enligt svaren från hushållningssällskapens trädgårdstjänstemän i Jönköpings, Östergötlands, Älvsborgs, Stockholms och Västmanlands län har tendensen till överflyttning av frilandskulturer från det egentliga handelsträdgårdsmästeriet till jordbruket inom dessa län varit mest framträdande i närheten av städer och tättbebyggda samhällen. I norra Sverige, omfattande länen norr om Uppsala, Örebro och Värmlands län, synes trädgårdsodling bland jordbrukare vara mindre ofta förekommande. Hälsinglands distrikt av S. H. T. F. anför dock att jordbruket starkt konkurrerar med handelsträdgärdsrörelsen och länsträdgårdsmästaren i Norrbottens län framhåller att jordbrukarna i kustbygden och älvdalens nedre delar odla kalljordsalster och bär i sådan omfattning att behovet väl täckes under perioden juli—november. Det uppgives vidare att nämnda odling i främsta rummet äger r u m hos jordbrukare med en areal under och omkring 10 hektar. Från Gävleborgs och Västernorrlands län meddelas vidare att innehavare av mindre jordbruk i närheten av städerna och större industrisamhällen bedriva en ej obetydlig köksväxtodling. Av de i Sundsvall saluförda grönsakerna påstås 90 % vara producerade av jordbrukare. Gästriklands distrikt av S. H. T. F. meddelar att inom distriktets verksamhetsområde produktion av trädgårdsalster bedrives av cirka 50 jordbruk med en uppskattad totalareal av omkring 50 hektar. Jämtlands distrikt av S. H. T. F. uppgiver att länets jordbrukare odla jordgubbar i tämligen stor omfattning. De olika uppgiftslämnarna i Västerbottens län framhålla att jordbrukets avsaluodlingar av trädgårdsprodukter i detta län än så länge ha en mycket blygsam omfattning. Av svaren på utredningens andra fråga framgår, att konkurrensen mellan den yrkesmässiga handelsträdgårdsrörelsen och jordbruket bedrives på trädgårdsodlingens hela produktionsområde men att den är starkast i fråga om s. k. grövre köksväxter, d. v. s. rotfrukter, baljväxter och olika sorters kål. Andra produkter som av jordbrukare odlas i större omfattning äro bär (hallon, jordgubbar, smultron o. d.) och frukt (äpplen, päron, körsbär och plommon). På särskilda platser förekommer inom jordbruket fältmässig odling av spenat, tomater, gurkor, sparris, lök och tidig potatis. Skånes distrikt av S. H. T. F. uppgiver att lantbrukarna i Skåne huvudsakligen odla jordgubbar, frilandsgurkor, köksväxter och tidig potatis, Blekinge distrikt av S. H. T. F. svarar lakoniskt: Så gott som alla slags trädgårdsprodukter. Trädgårdskonsulenten i Kristianstads län framhåller särskilt att länets mycket omfattande fruktodling bedrives i huvudsak av andra än handelsträdgårdsmästare liksom även produktionen av trädgårdsalster för konservfabrikation. Trädgårdskonsulenten i Göteborgs och Bohus län meddelar att åtskilliga jordbrukare byggt växthus för gurk-, tomat- och blomsterodling och att bärodling för avsalu förekommer tämligen allmänt inom länet. Enligt uppgift av trädgårdskonsulenten i Kalmar norra län bedriva ett stort antal av länets lantbrukare fruktodling.

237 I mellersta Sverige synes jordbrukarnas odling av trädgårdsprodukter omfatta alla slag av köksväxter jämte frukt; i norra Sverige huvudsakligen grövre köksväxter och bär. Länsträdgärdsmästaren i Kopparbergs län meddelar att lantbrukarna i norra Dalarna ej upptagit odling av andra trädgårdsalster än jordgubbar. Länsträdgårdsmästaren i Norrbottens län anför att alla trädgärdsalster, såväl köksväxter som blommor, som kunna sås direkt på kalljord, liksom också sådana till vilka plantor uppdragas i drivbänk, odlas av jordbrukare och andra amatörer i större utsträckning än av yrkesmän. Frän Gävleborgs, Västerbottens och Jämtlands län uppgives att bärodling inom lantbruket vunnit en jämförelsevis stor omfattning. Länsträdgårdsmästaren i Gävleborgs län framhåller därjämte odling av vitkål, kålrötter och morötter. Västernorrlands handelsträdgärdsmästareförening uppgiver att jordbrukarna inom detta län odla — förutom grönsaker, rotfrukter och bär — även i viss utsträckning gurkor och tomater under glas. Svaren pä utredningens tredje fråga innebära i stort sett en bekräftelse ä att under senare år en förskjutning av produktionen ägt rum i den riktningen all kalljordsodling i allt större utsträckning övergått till jordbruket, under det att handelsträdgärdsmästarna specialiserat sig pä odling under glas. För övrigt framhålles att mindre lägenhetsägare mer och mer slagit sig pä trädgårdsodling såsom binäring. Skånes distrikt av S. H. T. F. uppgiver att under senare tid även industriarbetare, huvudsakligen som en följd av egnahemsrörelsens utveckling, börjat ägna sig ät dylik odling. Samma iakttagelse har gjorts av Blekinge distrikt. Nordvästra Skånes handelsträdgårdsmästareförening omnämner att bland kolonilottägare och andra småbrukare produktionen av trädgårdsalster skjutit märkbar fart tack vare kollektiva försäljningsmetoder. Värmlands-Dalslands distrikt av S. H. T. F. anför liknande synpunkter beträffande industriarbetare och lägre tjänstemän. Västmanlands distrikt framhåller att småbrukare, tjänstemän och industriarbetare stimulerats till trädgårdsodling genom jordbrukarorganisationernas och hushållningssällskapens konsulentverksamhet. Pä frågan vilka trädgårdsalster kunna anses särskilt lämpade för odling inom jordbruket (fjärde frågan) äro svaren påfallande samstämmiga. Länsträdgårdsmästarens i Malmöhus län svar på denna fråga förtjänar att citeras, då det är synnerligen betecknande för svaren i allmänhet. Han skriver: »Odling av diverse köksväxter såsom olika kålslag, morötter, rödbetor, palsternackor, lök, selleri, spenat, bruna bönor, sparris m. m. anser jag vara lämplig för jordbruk, främst därför att lantbrukare, som i regel förfoga över större jordareal, till vanligen billigare pris än iiandelsträdgårdsmästare äro i stånd att ordna växelbruk, så att en längre tidsintervall kan lämnas innan samma växt återkommer på samma plats. Vidare hava lantbrukarna i allmänhet riklig tillgång till naturlig gödsel och kunna följaktligen lättare lösa gödselfrågan än handelsträdgårdsmästarna. På fria fält, där jordbearbetningen lättare försiggår, lämna köksväxterna ävenledes bättre skörderesultat än i de mången gång mera instängda handelsträdgårdarna. Vidare förfoga lantbrukarna ofta över billigare arbetskraft än handelsträdgårdsmästarna, vilket gör att produktionskostnaderna kunna reduceras.» I detta yttrande instämma de flesta av uppgiftslämnarna; variationer i uttryckssättet förekomma, men påfallande ofta omnämnes växelbruk och billig arbetskraft såsom de viktigaste faktorerna, vilka göra lantbrukets odlingar av rotfrukter, köksväxter o. d. mera lönande än handelsträdgårdsmästarnas. Trädgårdskonsulenterna resp. länsträdgårdsmästarna i Kristianstads, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Östergötlands, Stockholms, Västmanlands, Uppsala, Gävleborgs, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län liksom även Skånes, Blekinges, Bohusläns, Skaraborgs, Värmlands-Dalslands, Upplands och Hälsinglands distrikt av S. H. T. F. jämte Kristianstadsortens handelsträdgärdsmästaresällskap samt

238 södra Älvsborgs och Västernorrlands handelsträdgårdsmästareföreningar uttala sig i anslutning till det ovan citerade svaret. Stockholms handelsträdgårdsmästareförening förmenar att man ej kan påstå att vissa trädgårdsprodukter äro mera lämpade för odling inom jordbruket än andra. Jämtlands distrikt av S. H. T. F. anser att odling av jordgubbar med fördel kan bedrivas inom jordbruket, då lantbrukarna ha tillgång till billigare jord och arbetskraft. Länsträdgårdsmästaren i Norrbottens län anför som svar på förevarande fråga följande: »Odlingen av trädgårdsalster skulle vara synnerligen lämplig för jordbruket eller för jordbrukarna därest produkterna endast användes i det egna hushållet för att förbättra den ofta ensidiga kosten. Trädgården skulle kunna bli en aldrig sinande visthusbod med en mångfald hälsobringande matnyttiga produkter för familjen. Sker odlingen för avsalu, kan det ifrågasättas om det enbart är av godo. Man tar den bästa jordbiten och den bästa gödseln men framför allt även den bästa arbetstiden i anspråk.» Förändringarna i produktionsvolymen under senare är utgör föremålet för den femte frågan i enquéten. Samtliga tillfrågade trädgärdstjänstemän med undantag av länsträdgärdsmästarna i Västerbottens läns södra och mellersta delar framhålla att under de sista aren en betydande ökning av produktionen ägt rum. Trädgårdskonsulenten hos Kalmar läns norra hushållningssällskap och länsträdgårdsmästaren i Västerbottens läns norra del anse att ökningen, såvitt nämnda områden angår, helt är att tillskriva uppkomsten av nya företag. Länsträdgårdsmästaren i Kopparbergs län uppgiver att produktionsökningen i detta län beror på en utvidgning av de äldre företagen, övriga nu ifrågavarande uppgiftslämnare göra gällande att båda de nyssnämnda faktorerna medverkat till den skedda stegringen i produktionsvolymen. Länsträdgårdsmästaren i Norrbottens län anför att produktionsvolymen under de sista tio åren mångdubblats. Jämväl de olika distrikten av Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund konstatera en produktionsutvidgning under senare år. Endast Göteborgs handelsträdgårdsmästareförening har uttalande i annan riktning. Distrikten i södra Sverige äro i stort sett ense om att en väsentlig ökning skett såväl av antalet företag som av de äldre företagens storlek. Blekinge distrikt uppgiver att inom Blekinge län de gamla företagen ej i nämnvärd grad utökats men att i stället nybörjarnas antal betydligt tillvuxit. Distrikten i Skåne göra gällande att under de sista fem åren fördubbling skett av arealen under glas. Distrikten inom mellersta Sverige framhålla särskilt den stora ökningen av antalet företag. Produktionsökningen uppgives allmänt vara mest framträdande i fråga om grönsaksodling, främst gurk- och tomatodling under glas. Flera uppgiftslämnare framhålla även utvidgningen av blomsterodling för snitt i växthus. Beträffande sjätte frågan 'hur förhåller sig antalet större handelsträdgårdar (trädgärdar med över sju årsanställda arbetare) till antalet medelstora (4—7 årsanställda) och mindre sådana (högst 3 årsanställda)' äro de inkomna uppgifterna ganska upplysande. I stort sett innebära svaren att de större handelsträdgårdarna äro talrikast förekommande i Skåne samt i närheten av Göteborg och Stockholm, mindre vanliga i landets mellersta delar och nästan saknas i norra Sverige. Det uppgives att i Malmöhus län de medelstora handelsträdgårdarna äro i majoritet. Enligt uppgift av nordvästra Skånes handelsträdgårdsmästareförening äro av till föreningen anslutna handelsträdgårdar 10 att hänföra till större, 15 till medelstora och 145 till mindre sådana. För Göteborgstrakten såväl som för Jönköpings län angives relationen mellan de olika storleksgrupperna till 1 : 3 : 9 . Inom Blekinge och Kronobergs län synas större företag icke finnas; antalet medelstora och mindre handels-

239 trädgårdar i Blekinge län uppskattas till respektive 10 och 130. Enligt uppgift från Kalmar län finnes där endast en större handelsträdgård. På Gotland saknas större trädgårdsföretag alldeles. Antalet större handelsträdgårdar i Skaraborgs län uppgives till 5. I Södermanlands län uppgives ett fåtal större handelsträdgårdar finnas, medan det stora flertalet företag drivas med blott 1 a 2 anställda. I Stockholmstrakten angives relationen mellan storleksgrupperna vara ungefär 1 : 3 : 1 1 . Upplands distrikt av S. H. T. F. meddelar att 10—15 handelsträdgårdar inom distriktet sysselsätta mer än 4 årsarbetare, medan det stora flertalet företag ha mindre än 3 arbetare. Värmlands-Dalslands distrikt av S. H. T. F. meddelar att inga större, 10 medelstora och 85 mindre handelsträdgårdar finnas inom distriktet. Ej heller i Västmanlands och Örebro län synas större företag finnas. I Gästrikland samt Västernorrlands län angivas relationstalen vara respektive 1:5:30 och 1: 3 : 15. I Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län finnas endast ett mindre antal handelsträdgårdar, bland dem inga större. På frågan, huruvida relationen mellan större, medelstora och mindre handelsträdgårdar förändrats under senare är, svarar länsträdgärdsmästaren i Malmöhus län, att de större företagen ökat i förhällande till de mindre och medelstora. Trädgårdskonsulenten i Kristianstads län meddelar, att inom detta län de större och de mindre handelsträdgårdarna ökat mest (fördubblats). Skånes distrikt av S. H. T. F. anser det icke kunna med säkerhet angivas, om relationen förändrats; emellertid uppgiver distriktet att de större handelsträdgårdarnas växthusyta relativt sett ökat mera än antalet företag. Kristianstadsortens handelsträdgårdsmästaresällskap uppgiver att ökningen av större och mindre företag varit mest iögonfallande samt att någon nämnvärd ökning i storleksgruppen 4—7 årsarbetare icke förekommit. Enligt uppgift av nordvästra Skånes handelsträdgårdsmästareförening h a r relationen mellan storleksgrupperna inom föreningens område icke ändrats under senare är. Inom landet i övrigt synes en förskjutning i storleksgrupperna ha skett därigenom, att ett flertal mindre företag tillkommit. En relativ ökning av sistnämnda grupp konstateras sålunda av Blekinge och Bohusläns distrikt av S. H. T. F., trädgårdskonsulenten i Jönköpings län, sistnämnda läns handelsträdgårdsmästareförening, trädgårdskonsulenten i Kalmar läns norra hushållningssällskap, norra Älvsborgs^ distrikt av S. H. T. F., Södermanlands handelsträdgårdsmästareförening, trädgärdskonsulenten i Västmanlands län, Västmanlands och Upplands distrikt av S. H. T. F., Västernorrlands handelsträdgärdsmästareförening och länsträdgårdsmästaren i Norrbottens län. Länsträdgårdsmästaren i Kronobergs län, trädgårdskonsulenten i Skaraborgs län, Stockholms handelsträdgårdsmästareförening och Jämtlands distrikt av S. H. T. F . uppgiva att relationen mellan storleksgrupperna under senare år varit konstant. Av svaren på den sjunde frågan framgår att specialisering av produktionen på särskilda produktslag tämligen allmänt genomförts av större och medelstora handelsträdgårdsmästare i södra Sverige samt i Stockholms och Göteborgs närmaste tillförselområden, medan specialisering i övriga delar av landet är mindre vanlig eller ej alls förekommande. Det uppgives att inom vissa delar av Skåne (Malmöhus län och nordvästra Skåne) nära 50 % av företagarna inneha specialodlingar och att 70— 80 % av produktionen härstammar från dessa. Samtliga skånska uppgiftslämnare framhålla att specialiseringen i nämnda landskap är på frammarsch. Kristianstadsortens handelsträdgårdsmästaresällskap anför att specialisering inom Kristianstads län ej genomförts i önskvärd omfattning, på grund av att flertalet företagare äro hänvisade till att hälla en bestämd kundkrets med varor under arets olika delar Några uppgiftslämnare i mellersta Sverige (trädgärdskonsulenterna i Jönköpings Östergötlands och Uppsala län, förstnämnda läns handelsträdgärdsmästareförening' lansträdgårdsmästaren i Älvsborgs läns södra hushållningssällskap samt Värmlands-

240 Dalslands, Örebro läns, Västmanlands och Upplands distrikt av S. H. T. F.) uppgiva att specialisering inom de områden uppgiftslämnarna företräda är pä frammarsch. Uppgifterna äro samstämmiga därutinnan, att specialodlingarna oftast avse tomater, gurkor, rosor, nejlikor och plantor för vidare kulturer. Emellertid framhålles även specialodling av snittgrönt och vissa krukväxter. Svaren på (åttonde) frågan, huruvida produktionsmetoderna under senare ar förändrats, erbjuda ej så stort intresse. En del uppgiftslämnare göra gällande att produktionsmetoderna ej undergått andra förändringar än sådana som blivit en följd av produktionens specialisering och utvidgning. Det framhålles härvidlag — särskilt frän södra Sverige — att under senare år uppförda mera rymliga och för speciella kulturer särskilt byggda växthus med moderna värmeledningsanordningar varit av stor betydelse för frambringandet av förstklassiga produkter. I del stora flertalet svar anföres därjämte att maskinella hjälpmedel nu i större utsträckning än förr komma till användning för jordbearbetning, transport, uppvärmning, bevattning m. m. För den ekonomiska fruktodlingens del uppgives, att rationella arbetsmetoder, framför allt användande av lämpliga fruktträdssprutor för bekämpande av skadeinsekter m. m. nedbringat produktionskostnaderna. Däremot anses ganska allmänt att vinsten av rationaliseringen inom den egentliga handelsträdgårdsrörelsen icke tillnärmelsevis motsvarat de med åren ökade utgifterna för manuell arbetskraft och diverse förnödenheter. Av svaren på den nionde frågan framgår att avsättningsförhällandena för trädgårdsprodukter som regel äro mycket primitivt ordnade. I stort sett uppgives att de stora odlarna på grund av genomförd specialisering ha lättare att finna avsättning för sin produktion än de medelstora och mindre. De större konsumenterna och partihandlarna vilja gärna erhålla stora partier från en och samma plats och äro därför mindre benägna att köpa av företagare med liten produktion och splittrade kulturer. De medelstora och mindre odlarnas avsättning uppgives huvudsakligen äga rum genom försäljning direkt till konsumenterna på torgen, i trädgårdarna, i butiker och i hemmen. Torghandeln synes vara den huvudsakligaste försäljningsformen. Enligt uppgifter från Älvsborgs, Gävleborgs och Västerbottens län samt Hälsingland förekommer i viss utsträckning ambulerande försäljning inom dessa områden. Samverkan mellan producenterna beträffande inköp, försäljning eller annal utgör föremålet för den tionde frågan. Svaren ge i stort sett vid handen att dylik samverkan förekommer mellan fruktodlare men endast i mycket ringa omfattning mellan andra producenter. Fruktodlarna äro sammanslutna i en ekonomisk riksorganisation, riksförbundet svensk frukt med lokalavdelningar, fruktcentraler, å åtskilliga platser inom landet. En redogörelse för denna organisation har lämnats i annat sammanhang. I Ystad finnes en odlaresammanslutning för försäljning av trädgärdsprodukter. Fruktcentralerna i Malmöhus och Kristianstads län bedriva även i viss utsträckning försäljning av köksväxter. Från Västerbottens län meddelas, att hushållningssällskapet där anordnat en varuförmedlingsbyrå för jordbruks- och trädgårdsprodukter men att denna endast anlitas av ett fåtal trädgårdsodlare. Vissa av handelsträdgårdsmästareförbundets distrikt förmedla inköp av förnödenheter åt medlemmarna. Detta uppgives vara fallet beträffande Jönköpings läns handelsträdgårdsmästareförening (koks, krukor, glas och besprutningsmedel), södra Älvsborgs handelsträdgårdsmästareförening (glas, bänkfönster, bast och bänkmattor), Stockholms handelsträdgårdsmästareförening (bränsle), Upplands distrikt av S. H. T. F. (koks och gödselmedel), Hälsinglands distrikt av S. H. T. F. (blomkrukor, bast och rökmedel) samt Jämtlands distrikt av S. H. T. F. (blomkrukor, täckmattor och gödselmedel).

241 Svaren å den elfte frågan ge vid handen att praktiskt taget samtliga odlare genom egen import direkt från utlandet tillgodose sitt behov av blomsterlökar, liljekonvaljerötter och azaleor samt därmed jämställda halvfabrikat. Uppköpen ske i ; regel genom kringresande försäljare. En del av de mindre odlarna uppgivas iniköpa halvfabrikaten genom fröfirmor. Genom den tolfte frågan har utredningen sökt erhålla en föreställning om odlarnas egen mening beträffande framförda krav på reglering av införseln av blomsterlökar och andra utländska trädgårdsalster. Svaren från handelsträdgårdsmästareförbundets lokalavdelningar ge vid handen att bland odlarna en så gott som enhällig mening råder därom att en statlig reglering av blomsterlöksimporten är av behovet påkallad. Endast Värmlands-Dalslands distrikt av S. H. T. F. anser en dylik reglering icke önskvärd. Skånes distrikt av S. H. T. F. ifrågasätter därjämte huruvida icke regleringen bör företagas av odlarna själva. Samtliga trädgårdskonsulenter och länsträdgårdsmästare som uttalat sig i sistberörda fråga ansluta sig med ett enda undantag till den mening som företrädes av distriktens majoritet. Såsom skäl för ett statsingripande i regleringssyfte uppgives i allmänhet överproduktion. Beträffande den ifrågasatta regleringen av andra utländska trädgårdsalster äro meningarna mycket delade. En knapp majoritet av förbundets lokalavdelningar förorda importreglering å vissa produkter under tider då vi själva kunna fylla behovet. Uttalandena äro emellertid pä denna punkt mycket obestämda och giva ofta ej uttryck åt ett mera deciderat ställningstagande till frågan. De distrikt som lämnat svar i motsatt riktning inskränka sig i allmänhet till att framhålla tullskyddets företräde framför direkta regleringsåtgärder. Den trettonde frågan avser lönsamheten under senare år av trädgårdsnäringen i allmänhet samt av produktionen av särskilda trädgåidsalster. Beträffande denna fråga kan en viss åtskillnad göras mellan svaren från uppgiftslämnare i södra, mellersta och norra Sverige samt från handelsträdgårdsmästareförbundets lokalavdelningar och hushållningssällskapens trädgårdstjänstemän. Vad Skåne beträffar ineddela konsulenterna där att lönsamheten i allmänhet varit god. Sedan numera ett stort antal nya odlare tillkommit samt kostnaderna betydligt stigit synes vinsten komma att reduceras eller helt utebli, såvida ej en avsevärd höjning av produktpriserna kan åstadkommas. Kristianstadsortens handelsträdgärdsmästaresällskap uppgiver att lönsamheten under senare år varit tämligen god till följd av att skördarna varit över medelstorlek. Genom de höjda produktionskostnaderna torde emellertid den vinst som tidigare kunnat påräknas hädanefter utebli. Nordvästra Skånes distrikt av S. H. T. F. anför att de första tre åren av den sista femårsperioden ur lönsamhetssynpunkt varit synnerligen dåliga men att lönsamheten varit bättre — ehuru ej god — under de två sista årens högkonjunktur. Blekinge distrikt av S. H. T. F. uppgiver att lönsamheten blivit sämre år från år. Uppgiftslämnarna i Kronobergs län svara kort och gott att odlingen där varit lönande. Endast ett fåtal (4 a 5) uppgiftslämnare från mellersta Sverige anse att lönsamheten under senare år varit någorlunda tillfredsställande. De övriga beteckna densamma såsom dålig, mycket liten, mindre god, riskfylld, försämrad, ej tillfredsställande eller växlande. Av den förstnämnda gruppen framhålla trädgårdskonsulenten i Östergötlands län att det nu synes »strama till» även för de större företagarna i branschen samt Skaraborgs distrikt av S. H. T. F. att de senare årens stora import och de höjda arbetskostnaderna inverkat menligt på lönsamheten. Flera uppgiftslämnare framhålla att i lönsamheten för de större företagarna varit relativt bra eller medelmåttig men för de mindre dålig. Vad slutligen norra Sverige beträffar meddelar en av de två länsträdgårdsmästarna i Kopparbergs län att lönsamheten i allmänhet varit god i nämnda län. Den 16—387133.

242 ene av länsträdgårdsmästarna i Gävleborgs län gör gällande att de flesta handelsträdgårdsmästarna i Hälsingland under senare år haft en säker och jämn ehuru blygsam inkomst. Samtliga övriga uppgiftslämnare äro i stort sett ense om att lönsamheten i norra Sverige varit ringa. Det stora flertalet svar gä ut på att den varit dålig eller mycket dålig. Dock framhåller länsträdgårdsmästaren i Norrbottens län att trädgårdsodlingen ur lönsamhetssynpunkt kunnat tävla med jordbruket och kanske stått något före detta samt att en avsevärd förbättring inträtt under år 1937. Beträffande lönsamheten av produktionen utav olika produktslag innehålla svaren endast ett fåtal uppgifter. Flera uppgiftslämnare framhålla fruktodlingens och blomsterlökdrivningens dåliga räntabilitet. Svaren på utredningens fjortonde fråga utgör en provkarta på alla de olika förslag och önskemål beträffande åtgärder till åstadkommande av en förbättrad lönsamhet som under senare år varit uppe i diskussionen. Det skulle föra för långt att här redogöra för desamma.

243¶Bilaga 3.

Konsumtionen av t r ä d g å r d s p r o d u k t e r . a) Konsumtionen av rotfrukter, grönsaker, frukt och bär enligt socialstyrelsens hushållskostnadsundersökningar. Materialets beskaffenhet m . m . Den förnämsta källan för studier rörande konsumtionens sammansättning utgöres av socialstyrelsens hushållskostnadsundersökningar. Dessa äro grundade på hushållsböcker, förda under ett helt år av familjer tillhörande olika samhällsklasser. I dessa böcker antecknas ä ena sidan familjens inkomster, å andra sidan dess utgifter för olika ändamål jämte inköpta (samt av egen produktion förbrukade) kvantiteter av olika varuslag. Den senaste undersökningen, utförd åren 1932—1934, omfattade arbetare och lägre tjänstemän, medelklass, länt- och skogsarbetare samt mindre jordbrukare. 1 Liknande undersökningar ha utförts åren 1913—1914, avseende arbetar- och lägre tjänstemannahushåll, samt åren 1922—1923 beträffande arbetar- och lägre tjänstemannahushåll samt medelklasshushåll. 2 Ehuru antalet hushåll, från vilka primäruppgifter på detta sätt införskaffas och bearbetas, av kostnadsskäl måste bli tämligen litet — de hittills utförda undersökningarna ha var och en omfattat endast något tusental hushållsböcker, och ehuru de berörda hushållen icke kunna anses vara i alla avseenden representativa för den stora mängden av familjer (de måste bl. a. förutsättas vara särskilt skötsamma för att vara i stånd att under ett helt år föra detaljerade räkenskaper över sina inkomster och utgifter), erbjuda nämnda undersökningar ett betydelsefullt material för studium av konsumtionsvanorna i olika samhällsklasser och hushållstyper, konsumtionens beroende av inkomsten, förändringar med avseende på konsumtionens sammansättning m. m. I följande tabeller meddelas såväl utgiftssummor som kvantitetsuppgifter beträffande konsumtionen av olika slags trädgårdsprodukter. Specifikationen av varuslagen är densamma, som använts i socialstyrelsens arbetstabeller, frän vilka förevarande uppgifter i flertalet fall äro hämtade. Ehuru ytterligare uppdelning i en del fall synts önskvärd för frukt- och trädgärdsutredningens behov, har man av kostnadsskäl måst avstå därifrån. Vidare bör anmärkas att för hushåll i städer och industrisamhällen prisuppgifterna i regel måste anses tillförlitligare än kvantitetsuppgifterna. Dessa senare ha nämligen i flertalet fall tillkommit genom uppskattning. Kvantiteterna av kål, lök och gurka, »andra rotfrukter», »andra färska grönsaker» och »annan färsk frukt» ha beräknats på sådant sätt, att utgifterna för nämnda varuslag (enligt hushållsböckerna) dividerats med vissa medelpriser, lika 1 Preliminära redogörelser härför ha publicerats i Sociala Meddelanden årg. 1934 sid. 787; årg. 1935 sid. 361 samt årg. 1936 sid. 338. Frukt- och trädgårdsutredningen har därutöver erhållit preliminära utdrag ur arbetstabellerna beträffande konsumtionen av rotfrukter, grönsaker, frukt och bär. 2 Levnadskostnaderna i Sverige 1913—1914, Sveriges officiella statistik, Stockholm 1921. Levnadskostnaderna i städer och industriorter omkring år 1923, Sveriges officiella statistik, Stockholm 1929. En undersökning rörande levnadskostnader på landsbygden företogs år 1920. Denna har på grund av de extraordinära förhållanden, som då ännu voro rådande till följd av dyrtiden, mindre intresse ur jämförelsesynpunkt, och har ej heller utnyttjats för i denna bilaga gjorda sammanställningar.

244 för hela landet. När tomater, morötter, kålrötter och rödbetor köpts styckevis eller i knippor, har kvantiteten likaledes beräknats genom division med medelpriser, även dä den eventuellt uppgivna vikten antytt ett pris, som i högre grad avvikit från medelpriset. Vid äpple- och päroninköp ha bokförarna själva i regel angivit kvantiteten i kilogram eller liter, vid bärköp i liter. Literkvantiteten har då förvandlals till vikt med vissa relationstal. Då apelsiner köpts i dussin eller styck och bananer i styck, har likaledes vikten evalverats. Här beskrivna förfaringssätt, som nödvändiggjorts av primärmaterialets beskaffenhet, hindrar icke att kvantitetsuppgifterna äro något så när användbara för jämförelse beträffande konsumtionen i olika socialklasser samt hushåll av olika storlek, medan de däremot icke i samma utsträckning kunna användas för jämförelser rörande konsumtionen i större och mindre städer eller i olika landsdelar. Uppgifter meddelas i det följande rörande den genomsnittliga förbrukningen per konsumtionsenhet eller »normalfamilj» ( = 3'3 konsumtionsenheter). Dessa uppgifter återgivas likväl endast med en viss reservation. Den omräkning av utgiftsbelopp och förbrukade kvantiteter till genomsnittstal per konsumtionsenhet eller viss multipel därav, som vanligen företages vid undersökningar av förevarande slag, har till syfte att göra uppgifterna jämförbara för hushåll av olika storlek genom att sätta dem i relation till respektive familjers konsumtionsbehov. Detta mätes genom att man åsätter de olika familjemedlemmarna vissa poäng enligt den ena eller andra konsumtionsenhetsskalan — i detta fall den s. k. amerikanska skalan, enligt vilken en enhet anses motsvara en vuxen mans förbrukning, medan barn i åldern 0—3 år, 4—6 år, 7—10 år och 11—14 år räknas som resp. 0-is, 0*40, 0'75 och 0-90 enheter samt en vuxen kvinna som 0'90. Emellertid bör beaktas, att dylika skalor äro konstruerade i förhållande till det totala livsmedelsbehovet och därför kunna ge missvisande resultat, då de användas för omräkning av uppgifter rörande förbrukningen av särskilda varuslag. 1 De siffror som i det följande angivas rörande den genomsnittliga förbrukningen per konsumtionsenhet eller »normalfamilj» kunna därför endast i mycket grova drag återge, hur konsumtionen av resp. varuslag förhåller sig till behovet inom olika grupper av hushåll i de fall, då hushållens sammansättning är väsentligt olika (t. ex. hushåll med och utan barn). Konsumtionen av trädgårdsprodukter inom olika socialklasser i städer och industrisamhällen. 2 I tabell 1 meddelas bl. a. vissa uppgifter rörande utgiftsbelopp samt konsumerade kvantiteter per »normalhushåll» av olika slags trädgårdsprodukter samt utländsk frukt bland arbetare, lägre tjänstemän samt medelklass i städer och industrisamhällen. Den totala utgiftssumman för trädgårdsprodukter inom respektive grupper av hushåll framgår av nedanstående tablå: ArbetarLägre tjänsteMedelklasshushåll mannahushåll hushåll Total utgiftssumma för trädgårdsprodukter (kr.) 74-5 86-1 144*9 D:o i % av inkomsten 2*1 2i 2'o Det belopp i kronor, som årligen utgives för rotfrukter samt färska grönsaker, frukt och bär, är alltså i medelklasshushållen dubbelt så stort som i arbetarhushållen, i de lägre tjänstemannahushållen däremot obetydligt större än i arbetarhushållen. Skillnaden synes i främsta rummet bero på inkomstförhållandena, enär den del av inkomsten som ägnas åt konsumtionen av trädgårdsprodukter är i det närmaste lika (c:a 2 %). Då man vet, att livsmedelsbudgeten över huvud i hushåll med lägre välstånd kräver en betydligt större del av inkomsten än i hushåll med högre 1 Den amerikanska skalan anses dessutom i någon mån underskatta de yngre barnens konsumtionsbehov. 2 Enligt 1932—33 års undersökning.

245 Tab. 1.

Utgifter f ö r o c h f ö r b r u k a d e m ä n g d e r a v r o t f r u k t e r s a m t f ä r s k a g r ö n s a k e r , frukt och bär (per år och normalhushållJ) i n o m olika socialklasser och ortsgrupper. I

2 I

'.) Därav i

Hushållsgrupp

Antal hushåll Antal konsumtionsenheter per hushåll Inkomster

1l

Arbetar- och lägre tjänstemannahushåll tillhörande de mellersta välståndsgrupperna 2 i

Lägre Arbe- tjäntare stemän

Tillhopa

3-28

3-34

3-31

3-22

3-32

3-12

3-07

3-32

min Medel klass större dre städer städer och orter

Svea- Norra Södra Nedre land Göta- Göta- norra land land Sverige

kr. 3 511-0 4 162-9 3 839-7 4 161-4 3 381-9 7 296-6 4 200-1 3 936-1 3 883 2 3 979-2

Utgifter för: Rotfrukter kr. Morötter Rödbetor Kålrötter Andra rotfrukter.. Färska grönsaker . . Kål, alla slag . . . . Lök och gurka . . Tomater Andra färska gröns. Färska frukter o. bär Äpplen o. p ä r o n . . Apelsiner Bananer Hallon o. v i n b ä r . . Hjortron Övriga svenska bär Annan färsk frukt Förbrukade mängder av: Rotfrukter kg Morötter Rödbetor Kålrötter Andra rotfrukter 3 Färska g r ö n s a k e r . . . . Kål, alla si ag .. .. Lök och g u r k a . . . . Tomater Andra färska gröns.4 Färska frukter o. bär Äpplen o. päron . . Apelsiner Bananer Hallon o. v i n b ä r . . Hjortron Övr. svenska bär 5 Annan färsk frukt 6

LO

5-2 2-3 1-2 0-6 1-1 152 3-4 4-4 3-2 4-2

5 2-4 1-6 0-6 1-1 183 38 5-2 4-0 5-3

541 19-0 11-2 39 38 0-2 12-1 3-9

62-1 22-3 12-9 4-7 4-1 0-3 13-1 4-7

5-7 2-4 1-4 0-5 1-4

58 20 12 4 4 0 12 6 4-3

25-1 238 226 10-3 9* 10-0 6 5-3 6-0 4 5-1 4-9 2-8 3-0 2-9 202 24-5 225 8-0 7-3 6-5 7-0 6-5 6-0 4-2 3-9 35 5-3 4-8 4-2 1056 111-7 1086 44-1' 46-7 45 4 20-4 22'4 21-4 2-8 3-2 3-0 6-8 7-2 7-0 Of) 0-4 0-4 27-4| 27-6 27-5 3-6 4-3 3-9

19-5 4-2 5-3 4-6 5-4 63-3 22 13-5 4-8 4-0 0-2 12-8 5-3 241

10-0 6-0 4-4 3256 7-9 7-2 50 5-6 116-9 50-8 ^4-3 3-4 6-9 0-4 26-4 4-7

5 2 1 0 0 12 2 4 2 3 50 17 10 3 3 0 12 3 236 10-1 6-0 5-6 1-9 17-8 64 5-4 2-2 3-8 969 37-8 17-3 2-4 71 0-5 290 28

7-4 3-0

1-8 0-5 2l 33 6 7 7 11 103 38 22

61 2-7 1-5 0-7 1-2 202 4-o 5-9 4-4 5-9 650 24-2 13-5 4-8 4-4

—

13-0 5-1

5-6 2-4 1-4 0-4 1-4 17-3 3-3 5-0 3-6 5.4 60-0 20-1 13-4 3-7 37

O-o

15-1 4-0

5-7 2-5 1-8 0-5 0-9

58 25 1-5 0-7 l-l

191 4-7 46 50 4-8

13-2 36

622 21-9 12-3 4-5 4-5

533 18-6 128 32 3-3 1-6 10-6 3-2

—

137 58

267 228 261 12-4 11-fl 97 11-2 7-3 5-7 8-3 6-8 38 6-0 3-9 4l 56 3l 3-5 2-5 22 H 268 41-6 262 12-2 7-8 6-3 9-9 10-2 7-9 6-9 6-3 7-2 46 3-6 5-8 12-0 5-9 55 4-8 1623 116-6 119--? 1214 69-1 52-4 46 o 50.2 35-« 23 7 25-8 22-2 5-5 3-3 2-7 3-2 96 7-3 7-4 8-7 1-2 — 0-o — 321 25-2 3H-5 31-4 9-2 47 3-8 5-7 29 1

4o 2-6 30

254 107 5-9 61 2 170 66 53 2-2 30 838 29 19-9 2 4-3 2o 23-2 2-5

1 Normalhushållet = 3'3 konsumtionsenheter. — 2 Hushåll med en årsinkomst (å D-ort) av 950—1 4ö0 kr. per konsumtionsenhet. — s Palsternackor, selleri, jordärtskockor m. m. ävensom blandade rotfrukter. — 4 Ärtor, bönor, spenat, sallad, persilja, dill, sparris, svamp, nässlor, rädisor — B Lingon, blåbär, jordgubbar, krusbär, nypon, körsbär. — 6 Plommon, rabarber, persikor, ananas, citron, vindruvor m. m.

246 välstånd (»livsmedelsprocenten» stiger med sjunkande välstånd) innebär emellertid den konstanta utgiftsprocenten för trädgårdsprodukter, att dylika konsumeras inom arbetar- och lägre tjänstemannahushåll i avsevärt mindre utsträckning även i förhållande till andra livsmedel, än vad fallet är inom medelklasshushållen. I fråga om de olika var uslagen finner man av tabell 1, att endast kålrötter konsumeras i något mindre utsträckning av medelklasshushållen än av arbetar- och lägre tjänstemannahushåll. För rotfrukter över huvud utgåvo medelklasshushållen 30 å 40 % mer än arbetar- och lägre tjänstemannahushåll, för färska grönsaker ungefär dubbelt så mycket, vilket även var fallet i fråga om färska frukter och bär. Den ojämförligt största av de i tabellen specificerade posterna utgöres inom samtliga socialklasser av äpplen och päron, för vilka medelklasshushållen betala 38-5 kr. per ar och de övriga hushållen 19*0 resp. 22-3 kr. per år, räknat i genomsnitt per normalfamilj. Det är anmärkningsvärt att samtliga utgifter för färska grönsaker icke uppgå till fullt samma belopp. Apelsiner utgöra likaledes en betydande post, vid sidan av utgifterna för svenska bär. De konsumerade mängderna av rotfrukter samt färska grönsaker, frukt och bär i genomsnitt per normalfamilj inom skilda socialklasser ha sammanfattats i följande tablå: Förbrukning i kg per år ArbetarLägre tjänste- Medelklassoch normalfamilj av: hushåll mannahushåll hushåll Rotfrukter 22*6 25i 29*i Färska grönsaker 20*2 24*5 41*6 Färska frukter och bär 105*6 111*7 162*3 Tillhopa 148-4 161*3 233*0 Om man tar dessa siffror i närmare betraktande, finner man att ur kvantitativ synpunkt skillnaden mellan de olika socialklassernas konsumtion av ifrågavarande produkter icke är fullt så stor som då man räknar enbart efter utgiftsbeloppen. Tydligen beror detta på att medelklasshushållen i relativt större utsträckning än arbetar- och lägre tjänstemannahushåll inköpa dyrare produkter. Beträffande de enskilda varuslagen finner man av tab. 1, att även kvantitativt äpplen och päron dominera i konsumtionen med en genomsnittlig förbrukning av c:a 45 kg per år och normalhushåll. Därnäst komma svenska bär och vidare apelsiner. Av sistnämnda frukt konsumeras årligen i det närmaste lika stor mängd (något över 20 kg) som av å ena sidan rotfrukter, å andra sidan färska grönsaker (20 å 25 kg). Konsumtionen av trädgårdsprodukter i större och mindre orter samt i olika landsdelar. I kol. 5 och 6 av tabell 1 angivas utgiftssummor och konsumerade kvantiteter per normalhushåll för arbetare och lägre tjänstemän dels i större städer, dels i mindre städer och orter. Det framgår därav bl. a. att utgiftssumman för färska grönsaker är betydligt lägre i de mindre städerna än i de större (12*9 kr. mot 19*5). Även de konsumerade kvantiteterna äro mindre, vilket emellertid beror på att man vid evalveringen av kvantitetsuppgifterna räknat med samma priser på samtliga orter. Det är dock icke osannolikt att priserna på färska grönsaker i mindre städer och samhällen äro lika höga, om icke rent av högre än i de större städerna, varför man synes kunna konstatera att befolkningen i mindre städer och samhällen på det hela taget äta mindre grönsaker än de större städernas befolkning. Samma sak gäller beträffande frukt och bär. I de fyra sista kolumnerna i tabell 1 återgivas motsvarande uppgifter för olika landsdelar. I denna jämförelse ingå arbetar- och lägre tjänstemannahushåll med ungefär samma välstånd. 1 Medan utgifterna för rotfrukter synas vara ungefär 1 Med välstånd avses här inkomsten per konsumtionsenhet.

247 lika i olika landsdelar, betalade man i norra Götaland och nedre norra Sverige (Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län) endast 17*3 resp. 13*2 kr. för färska grönsaker mot 19*1 kr. i södra Götaland och 20"2 kr. i Svealand (exkl. Kopparbergs län). Då man vet, att grönsakspriserna i Norrland äro högre än i övriga delar av landet, måste detta innebära, att i varje fall för Norrlands del grönsakskonsumtionen är avsevärt mindre än inom motsvarande välståndsgrupper i övriga landsdelar. Den på grundval av enhetliga priser uppskattade grönsakskvantiteten utgör i »nedre norra Sverige» tillhopa 17*0 kg d. v. s. knappt 2 / 3 av motsvarande kvantitet i Svealand (26*2 kg). Med hänsyn till de högre grönsakspriserna i Norrland kan det antagas att man i Norrland i själva verket konsumerar endast hälften, måhända mindre än hälften av den grönsaksmängd som hushåll i motsvarande välståndsgrad konsumera i mellersta och södra Sverige. Det synes speciellt vara tomater och »andra» färska grönsaker (ärter, bönor, spenat, sallad e t c ) , som norrlänningarna konsumera i mindre utsträckning, medan skillnaden icke är fullt lika stor beträffande kål samt lök och gurka (tillsammantagna). Det är av intresse att undersöka huruvida den lägre grönsakskonsumtionen i norra Sverige kompenseras genom konsumtion av frukt och bär. Så synes icke vara förhållandet. Om man ser på den totala utgiftssumman för frukt och bär, finner man, att den i »nedre norra Sverige» utgjorde 53*3 kr. mot 60 å 65 kr. i sydligare delar av landet. Skillnaden är särskilt framträdande i fråga om äpplen och päron samt bananer, vilka fruktsorter i norra Sverige tydligen konsumeras i betydligt mindre omfattning än i andra landsdelar. Däremot synes det antagligt att bärkonsumtionen i de nordligare landsdelarna icke är nämnvärt mindre än i södra och mellersta Sverige. Högre är den emellertid enligt de föreliggande siffrorna säkerligen icke, helst som dessa siffror innefatta även sådana bär som hushållsmedlemmarna själva plockat. Man kan alltså icke tala om någon kompensation av den mindre grönsakskonsumtionen genom bärkonsumtion. Konsumtionen av rotfrukter samt lärska grönsaker, Irukt och bär inom olika inkomstklasser och hushållstyper. I tab. 2 och 3 meddelade sifferuppgifter möjliggöra ett närmare studium av sambandet mellan hushållens ekonomiska ställning och konsumtionen av trädgårdsprodukter. 1 Av tabell 2 framgår bl. a. att inom varje särskild grupp av hushåll utgiften per konsumtionsenhet för dylika produkter stiger starkt med stigande inkomst. Av socialstyrelsens undersökning berörda hushåll med över 5 000 kronors inkomst gåvo i genomsnitt per konsumtionsenhet ut ungefär dubbelt eller mer än dubbelt så mycket för rotfrukter samt färska grönsaker, frukt och bär som hushåll med mindre än 3 000 kronors inkomst. Inom den talrikast företrädda av de här redovisade hushållstyperna, nämligen medelstora hushåll med 1—2 barn, belöpte sålunda den genomsnittliga utgiften för ifrågavarande livsmedel till 46*6 kronor per konsumtionsenhet bland hushåll med över 5 000 kronors årsinkomst mot 23*6 kronor per konsumtionsenhet bland hushåll med under 3 000 kronors årsinkomst. Den totala utgiften för matvaror stegras visserligen även den med stigande inkomst, men icke i samma grad, vilket tar sig uttryck däri att trädgårdsprodukternas relativa andel i livsmedelskostnaderna visar en icke obetydlig stegring, exempelvis bland medelstora hushåll med 1—2 barn, från 6*1 i den lägsta till 8*2 % i den högsta inkomstklassen. Tar 1 För att reducera de svårigheter, som uppstå på grund av familjernas olikartade sammansättning, då man önskar jämföra hushåll med olika stor inkomst, ha hushållen i dessa tabeller grupperats efter skilda typer. Småhushåll utgöras av hushåll med 1 vuxen och 0—2 barn under 15 år eller 2 vuxna utan barn (det är praktiskt taget enbart den sistnämnda hushållstypen, som ingår i denna grupp). Medelstora hushåll utan barn = hushåll med 3—4 personer i åldern 15 år och däröver. Medelstora hushåll med 1—2 barn = hushåll om 2 vuxna och 1—2 barn under 15 år. Större hushåll med 0—2 barn — hushåll om 3—4 vuxna (15 år och däröver) och 1—2 barn under 15 år eller 5 eller flera vuxna med 0—2 barn. Större hushåll med 3 eller flera barn = samtliga hushåll med minst 3 barn under 15 år.

248 man i betraktande de i tabell 2 specificerade varugrupperna, finner man att konsumtionen av rotfrukter, som i allmänhet tar knappt V2 procent av de totala livsmedelsutgifterna i anspråk, visar en stegring som är ungefärligen proportionell mot inkomststegringen, medan utgifterna för såväl färska grönsaker sorai färska frukter och bär stiga avsevärt starkare, exempelvis bland medelstora hushåll med 1—2 barn från 5*0 kronor per konsumtionsenhet (1*3 %) till 11 kronor per konsumtionsenhet (1*9 %) beträffande grönsaker och från 16*9 kronor per konsumtionsenhet (4*3 %) till 33*1 kronor per konsumtionsenhet (5*9 %) beträffainde frukt och bär. Tab. 2. Utgift per konsumtionsenhet för rotfrukter samt färska grönsaker, frukt och bär inom olika hushållstyper och inkomstklasser i städer och industrisamhällen år 1932.

Hushållstyper och inkomstlclasser

Totalutgift för matvaror

D ä r a v rotfrukter

U t Jl

grönsaker

i f t e r f ö r frukt och bär

rotfrukter etc. tillhopa

kr.

%

kr.

%

kr.

0/

kr.

%

446 547 697

1*3 2-6 2-8

OS 05 0-4

6-8 104 14-3

1-5 1-9 2-1

20-6 29-4 41-0

4-6 5-4 60

28-7 42-4 58-1

64 78 8-5

369 435 570

1-9 1-9 2-6

OS 0-4 0-5

5-3 5-5 10-9

1-4 1-3 1-9

140 17-6 30-0

3-8 4-0 5'2

21-2 25-0 43-5

5-7 5-7 7-6

389 445 567

1-7 1-8 2-5

Os 0-4 0-4

5-0 5-9 ll-o

1-3 1-3 1-9

16-9 21-9 33-1

4-3 5-o 59

23-fi 2H-6 46-6

61 6-7 8-2

303 368 448

1-4 1-4 1-7

0-5 0-4 0-4

3-2 3-9 7-0

1-1 1-1 1-6

10-1 15 1 22-5

3-3 4-1 5-o

14-7 20-4 31 2

4-9

301 345 447

09 1-4 1-8

0-3 0-4 0-4

2-4 3-7 7-4

0-8 1-1 1-7

10-9 13-0 24-2

3-6 3-s 54

14-2 18-1 33-4

Småhushåll. Inkomst:

—3 000 kr 3 0 0 0 - 5 000 » 5 000»

Medelstora hushåll utan barn. Inkomst:

—3 000 kr 3 0 0 0 - 5 000 > 5 000>

Medelstora hushåll med 1—2 barn. Inkomst:

—3 000 kr 3 000—5 000 > 5 000— >

Större hushåll med 0—2 barn. Inkomst:

—3000 kr 3 000—5 000 » 5 000— »

7-0

Större hushåll med 3 el. fl. barn. Inkomst:

—3 000 kr 3 0 0 0 - 5 000 » 5 000>

O'6

4-7 53 7-5

Vad som inledningsvis anförts rörande konsumtionsenhetsskalans användbarhet gör att man i tabell 2 icke kan utan vidare jämföra utgifterna per konsumtionsenhet inom olika hushållstyper. Endast då skillnaderna äro mycket stora beträffande olika hushällstyper inom en och samma inkomstklass, kunna de anses vara signifikativa för verkliga olikheter i försörjningen. Anmärkningsvärt är sålunda att den genomsnittliga utgiften per konsumtionsenhet för trädgårdsprodukter synes sjunka med antalet hushållsmedlemmar. Den är nämligen inom samtliga inkomstklasser störst i småhushållen och minst i de större hushållen, t. ex. bland hushåll med mindre än 3 000 kronors årsinkomst 28*7 kr. per konsumtionsenhet i småhushåll mot 14*2 å 14*7 kr. per konsumtionsenhet i större hushåll. Även de totala livs-

249 medelsutgifterna visa per konsumtionsenhet räknat, en nedgång med stigande familjestorlek, men denna nedgång är icke fullt så stor, varför även den relativa andelen av trädgårdsprodukter o. dyl. i den totala livsmedelsbudgeten synes sjunka med stigande familjestorlek. Däremot kan man av de föreliggande siffrorna icke draga några bestämda slutsatser angående konsumtionen av trädgårdsprodukter o. dyl. bland hushåll med större eller mindre antal barn under 15 år. 1 Tab. 3. Utgifter för och konsumerade mängder av olika slags rotfrukter samt färska grönsaker, frukt och bär inom medelstora hushåll med 1—2 barn i städer och industrisamhällen år 1932. Utgift (kr.) per konsumtionsenhet i hushåll med en inkomst av

Förbrukning (kg) per konsumtionsenhet i hushåll med en inkomst av

V a r u s l a g

3 000 kr.

3 000— 5 000 kr. 5 000 o. däröver kr.

0-6 0-2 0-7

7-7 33 2-0 1-4

l-o

94 4-1 2-4 1-2 1-7

6-9 1-2 1-6 1-4 1-7

11-0 2-1 2-6 2-7 3-6

67 2-3 2-0 1-2 1-2

7-6 2-3 2-2 1-4 1-7

13-4 3-8 3-5 2-5 3-6

219 7-8 4-4 2-0 1-2 0-1 4-2 1-7

331 12-4 7-1 3-1 1-5 0-4 4-8 3-8

335 14-3 59

387 16-0 8-6 1-4 2-2

48-6 20-9 11-2 2-2 2-3 0-5 8-8 2-7

1-7 0-8 0-4 0-2 0-3

1-8 0-8 0-4 0-2 0-4

25¶Färska grönsaker Kål, alla slag Lök och gurka Tomater Andra färska grönsaker

5-0 1-2 1-5 1-1 1-2

Färska frukter och bär

169 6-1 3-2 1-5 1-2

o-o 3-9

ro

kr.

3 000— 5 000 kr. o. där5 000 över kr.

7-8 3-5 1-7 1-7 0-9

Botfrukter Morötter Rödbetor Kålrötter Andra rotfrukter

Bananer Hallon och vinbär Hjortron Övriga svenska bär Annan färsk frukt

3 000

l-o

l-o 2-3 0-0 9-0

l-o

o-i 8-8 1-6

I tabell 3 lämnas en sammanställning av utgifter för och konsumerade kvantiteter av olika slags trädgårdsprodukter o. dyl. inom hushåll om 2 vuxna och 1—2 barn under 15 år och med olika stor årsinkomst. Det förut konstaterade förhållandet att konsumtionen av rotfrukter, färska grönsaker, frukt och bär ökas starkt med stigande inkomst, framträder i de anförda siffrorna även beträffande flertalet särskilda produkter, vare sig man ser till utgifterna eller till de förbrukade kvantiteterna. Undantag härifrån utgöra emellertid hallon och vinbär samt »övriga» svenska bär, varav de mindre bemedlade hushällen synas förbruka lika stora kvantiteter per konsumtionsenhet som de mera välsituerade, samt kålrötter, som de mindre bemedlade konsumera i större omfattning. På det hela taget finner man, att skillnaden mellan de olika inkomstklasserna i fråga om konsumerade kvantiteter av resp. varuslag är större för de dyrare produkterna än för de billigare, vilket tydligen beror därpå, att de mindre bemedlade äro tvungna att inskränka sin konsumtion av sådana varor, som ställa sig relativt dyra i inköp. Nämnda förhållande 1 Om hänsyn tages till att den här använda konsumtionsenhetsskalan underskattar de minderåriga barnens kaloribehov och i ännu högre grad deras behov av mineralämnen och vitaminer, ge de anförda siffrorna likväl anledning antaga, att de barnrika familjerna äro mindre väl försörjda med grönsaker och frukt än de barnfattiga och barnlösa familjerna.

250 framgår ännu tydligare av nedanstående tablå, vari resp. varuslag ordnats efter sin dyrhet, varjämte för varje varuslag angives, hur stor den förbrukade kvantiteten är i förhållande till den genomsnittliga för hela ifrågavarande hushållsgrupp, dels i den lägsta, dels i den högsta inkomstklassen:

V a r u s 1a

Medelpris (kr. per kg 1 )

I % av den genomsnittliga förbrukningen av resp. varuslag utgjorde förbrukningen inom hushåll med en inkomst a v mindre äi 3 000 kr.

över 5 000 kr.

Kålrötter Morötter Rödbetor Andra rotfrukter

0-13 0-24 0-25 0-39

121 100 81 82

117 114 154

Kål, alla slag Lök och gurka Tomater Andra färska grönsaker.

0-54 0-74 1-00 1-00

85 80 75 57

141 140 156 171

>Övriga> svenska bär. Äpplen och päron .. . Hallon och vinbär .. . Apelsiner > Annan > färsk frukt . Bananer

0-49 0-51 0-57 0-58 1-17 1.44

102 85 104 68 59 66

100 124 104 129 159 146

1 Det bör observeras att priserna delvis äro uppskattade och alltså icke ge ett fullt tillförlitligt uttryck för de priser, som hushållen i verkligheten betalat.

Om man betraktar rotfrukter för sig, grönsaker för sig samt frukt och bär likaledes för sig, finner man sålunda, att inom hushåll med mindre än 3 000 kronors årsinkomst den relativa förbrukningen av resp. varuslag i stort sett avtar ju högre pris de olika varorna betinga, medan förhållandet är det omvända för hushåll med över 5 000 kronors inkomst. Den enda avvikelsen av betydelse från denna regel utgöres av äpplen och päron samt hallon och vinbär. Det bör emellertid beaktas, att hallon och vinbär i stor utsträckning icke köpas av hushållen utan erhållas av egen odling, varför de ställa sig billigare än vad det angivna priset ger vid handen. Hallon och vinbär borde sannolikt med hänsyn härtill inta platsen mellan »övriga» svenska bär (vilka i viss utsträckning plockas av hushållsmed. lemmarna och därför likaledes ställa sig billigare än det angivna priset) samt äpplen och päron. Konsumtionen av rotfrukter, grönsaker, frukt och bär i hushåll på landsbygden samt i hushåll i städer och industrisamhällen omkring år 1933. I tabell 4 meddelas vissa uppgifter rörande förbrukningen av å ena sidan färska rotfrukter och grönsaker, å andra sidan frukt och bär (såväl färska som konserverade) inom olika hushållstyper. Det framgår därav bl. a. att hushåll i städer och industrisamhällen i regel konsumera avsevärt mer av nämnda varuslag än jordbrukarhushållen och dessa i sin tur mer än länt- och skogsarbetarhushållen. Av färska grönsaker och rotfrukter förbruka sålunda länt- och skogsarbetarhushållen endast 1k å V2 mot hushåll av samma storlek och sammansättning i städer och industrisamhällen, medan jordbrukarhushållens konsumtion (om man bortser från de i denna grupp fåtaligt representerade småhushållen) utgör något mer än V2 å

251 4

/s därav. Dessa proportioner ändras föga om man tar i betraktande förbrukningen per konsumtionsenhet inom resp. grupper. Beträffande konsumtionen av frukt och bär ställa sig förhållandena något gynnsammare för landsbygdshushållen, i det att länt- och skogsarbetarhushåll synas förbruka ej fullt Vs å 3 A och jordbrukarhushåll (med undantag för medelstora hushåll utan barn) 8 /io å 9 /io av de kvantiteter som konsumeras i hushåll av motsvarande storlek och sammansättning i städer och industrisamhällen. Det bör påpekas, att de olikheter som här framträda mellan ä ena sidan städernas och industriorternas befolkning, å andra sidan olika grupper av landsbygdsbefolkningen bero icke endast på olika konsumtionsvanor utan också i viss mån på olika ekonomisk ställning. Tab. 4. Förbrukade mängder av rotfrukter, grönsaker samt frukt och bär (även torkade och konserverade) dels i landsbygdshushåll, dels i städer och industrisamhällen. Färska grönsaker och rotfrukter Hushållens storlek och sammansättning

Frukt och bär (även torkade och konserverade)

Hushåll Hushåll Länt- o. Jord- i städer Länt- o. Jordi städer skogsar- brukar- o. indu- skogsar- brukar- o. indubetarbetarhushåll strisamstrisamhushåll hushåll hällen hushåll hällen

Kg per hushåll. Småhushåll Medelstora hushåll < „,.. . .... Större hushall Kg per

,

Imed 0—2 barn .. S , „ „ J Q „ *I i pned å o. fl. b a r n . . konsumtionsenhet.

Småhushåll Medelstora hushåll { j j j j j b a > r n , .o,, .. c,... Större hushall <Imed, Q0—2... barn , \med 6 o. 11. b a r n . .

23-2 23-8 16-2 16-3 18-5

15-2 35-0 25-5 46-5 35-0

40-4 55-8 46-4 58-8 55-0

74-0 79-4 65-4 76-3 75-8

88-5 139-9 97-5 151-8 112-4

100-6 124-7 122-0 160-6 1530

12-2 7-7 6-0 3-7 4-3

8-4 11-3 9-1 10-6 7-8

21-2 17-8 17-0 13-5 12-3

38-9 25-6 24-2 17-3 17-6

49-2 45-1 34-8 34-5 25-0

52-9 39-9 44-5 37-2 34-4

Tabell 4 ger även en summarisk föreställning om konsumtionen av trädgårdsprodukter och dylikt inom hushåll av olika storlek och sammansättning. Bland hushåll i städer och industrisamhällen är såsom förut konstaterats förbrukningen per familj av såväl grönsaker och rotfrukter som frukt och bär lägst i småhushållen och störst i de större hushållen men ökningen är icke proportionell mot ökningen av antalet konsumtionsenheter, vilket tar sig uttryck däri, att förbrukningen per konsumtionsenhet utvisar en stark minskning med familjestorleken. Samma är förhållandet bland länt- och skogsarbetarhushåll, liksom bland jordbrukarhushåll med avseende på konsumtionen av frukt och bär. Jordbrukarhushållen utvisa därjämte en mycket tydlig minskning med ökat barnantal av förbrukningen per konsumtionsenhet av såväl färska grönsaker och rotfrukter som frukt och bär, en minskning som hade varit ännu mera betydande, därest man hade använt en konsumtionsenhetsskala, vari barnens näringsbehov tillmätts rätt vikt i förhållande till de vuxnas. Förändringar i livsmedelskonsumtionens sammansättning 1914—1932. På grundval av socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar kan man få en viss föreställning rörande de förändringar som livsmedelskonsumtionen varit under-

252 T a b . 5. F ö d a n s s a m m a n s ä t t n i n g efter k o s t n a d b l a n d m i n d r e b e m e d l a d e h u s h å l l s t ä d e r o c h i n d u s t r i o r t e r 1914 s a m t 1922 o c h 1932 enligt s o c i a l s t y r e l s e n s hushållskostnadsundersökningar. Arbetar- och lägre tjänstemannahushåll

Antal redovisade hushåll Konsumtionsenheter per hushåll. Summa utgifter per hushåll Därav utgifter för matvaror.

kr.

%

Födans sammansättning efter kostnad Animaliska matvaror Kött, fläsk, korv och sylta Fisk Mjölk och grädde Smör, margarin, fett och flott Ost och ägg Övriga konserver m. m Vegetabiliska matvaror Bröd, mjöl, gryn, ärter och bruna bönor. Potatis Rotfrukter Grönsaker, frukt och bär Socker, sirap, karameller Övriga (kaffe, te, kryddor m. m.)

1355 2-fi9

1192 Ö-35

610 3-33

1 838-7

3 830-7

3 658-5

794-3 43-2

1 478-4 37-6

1150-0 32-3

56-7 17-5 3-6 14-9 131 6-2 1-4

58-9 18-1 3-5 lri-2 12-0 7-2 1-9

58-5 17-0 3-3 16-4 11-6 69 3-3

43-3 21-7 2-8 7-2 7-1

41-1 17-0 2-8 0-3 4-9 8-2 7-9

41-o 16-0 2-5 0-5 8-1 6-0 7-9

100-0

100-0

100-0

4-5

Övriga, ej specificerade matvaror

OS

Tillhopa

1 Enligt preliminära uppgifter, grundade på en del av de bearbetade hushållsböckerna. Sociala Meddelanden årg. 1934 sid. 797.

k a s t a d s e d a n t i d e n före k r i g e t . J ä m f ö r e l s e r m e l l a n de olika b u d g e t u n d e r s ö k n i n g a r s o m företagits å r e n 1914, 1922 s a m t 1932 f ö r s v å r a s visserligen i c k e e n d a s t av de f ö r ä n d r i n g a r s o m p e n n i n g v ä r d e t u n d e r g å t t u t a n o c k s å av de o l i k h e t e r s o m föreligga i fråga o m d e u n d e r s ö k t a h u s h å l l e n s v ä l s t å n d , s t o r l e k o c h s a m m a n s ä t t n i n g . Vissa b e t y d a n d e f ö r s k j u t n i n g a r i k o n s u m t i o n s v a n o r n a k u n n a e m e l l e r t i d g a n s k a tydligt i a k t t a g a s . I t a b e l l 5 m e d d e l a s å e n a s i d a n vissa u p p g i f t e r r ö r a n d e de a v r e s p . u n d e r s ö k n i n g a r b e r ö r d a h u s h å l l e n , s å s o m d e r a s storlek, m ä t t i k o n s u m t i o n s e n h e t e r , d e r a s t o t a l a , g e n o m s n i t t l i g a utgift s a m t utgiften för m a t v a r o r o c h d e n g e n o m s n i t t l i g a l i v s m e d e l s p r o c e n t e n , å a n d r a sidan l i v s m e d e l s u t g i f t e r n a s r e l a t i v a fördelning p å o l i k a v a r u g r u p p e r . D e n t o t a l a g e n o m s n i t t l i g a utgiften v a r vid 1922 å r s u n d e r s ö k n i n g u n g e f ä r d u b b e l t så s t o r s o m 1914, vid 1932 å r s u n d e r s ö k n i n g något l ä g r e ä n å r 1922. O m r ä k n a s u t g i f t s s i f f r o r n a till m e d e l t a l p e r k o n s u m t i o n s enhet, får m a n f r å n 1914 till 1922 e n s t e g r i n g av c a 60 %, från 1922 till 1932 e n m i n s k n i n g m e d c:a 4 %. D å d e n k o n t a n t a å r s l ö n e i n k o m s t e n för i n d u s t r i a r b e t a r e å r e n 1914—1922 b e r ä k n a s h a stigit m e d n å g o t över 100 % o c h å r e n 1922—1932 m e d n ä r m a r e 2 %, ä r det m ö j l i g t ( e h u r u det ej k a n a n s e s fastslaget) att den u t veckling av å r s i n k o m s t e n s o m de a v s o c i a l s t y r e l s e n u n d e r s ö k t a h u s h å l l e n förete, ej fullt å t e r s p e g l a d e n s t e g r i n g av p e n n i n g l ö n e r n a som i a l l m ä n h e t ägt r u m b l a n d de av u n d e r s ö k n i n g a r n a b e r ö r d a b e f o l k n i n g s l a g r e n . Att f ö r s t n ä m n d a u t v e c k l i n g

253 likväl medgivit en viss stegring av välståndet bland de vid resp. tillfällen undersökta hushållen, synes emellertid framgå av livsmedelspostens sjunkande andel i totalutgifterna. Omräknas 1922 års siffror till 1933 års penningvärde finner man [ för förstnämnda år en total utgiftssiffra av 3 253 kronor mot 3 659 för år 1933, vilket innebär en ökning med 406 kronor eller 12*5 %. Detta procenttal kan anses ge uttryck åt realinkomstens stegring under perioden 1922—4932. Den reala årslönen för industriarbetare beräknas under samma tid ha stigit med omkring 27 %, vilket återigen leder till antagandet att den välståndsstegring som i verkligheten förekommit varit större än den som framgår av hushållskostnadsundersökningarna. Eftersom det förut konstaterats att konsumtionen av trädgårdsprodukter o. dyl. är i hög grad beroende av hushållens välstånd, är det sistnämnda antagandet av stor betydelse för de slutsatser, som på grundval av de föreliggande uppgifterna kunna dragas rörande förändringarna i konsumtionen av dylika produkter. Tar man i betraktande den i tabell 5 anförda fördelningen av livsmedelsutgifterna på olika varuslag vid respektive undersökningstillfällen, finner man i fråga om flertalet poster en slående överensstämmelse. De animaliska matvarornas andel företer en svag stegring från 1914 till 1922, de vegetabiliska matvarornas andel en däremot svarande minskning. År 1922 och 1932 äro procenttalen lika. Inom gruppen animalier finner man inga betydande förskjutningar, medan däremot bland de vegetabiliska livsmedlen rotfrukter, grönsaker, frukt och bär förete en mycket stark stegring på bekostnad främst av posten bröd, mjöl, gryn etc. För rotfrukter, grönsaker, frukt och bär utgåvo de år 1914 undersökta hushållen 4*5 % av sina livsmedelsutgifter, medan motsvarande procenttal år 1922 var 5*2 % och 1932 8*6 %. I jämförelse med tiden före kriget ägna de mindre bemedlade hushållen numera dubbelt så stor andel av sina livsmedelsutgifter åt konsumtionen av trädgårdsprodukter o. dyl. Om det förhåller sig så, att den allmänna välståndsstegringen varit större än den som framgår av hushållskostnadsundersökningarna, torde omläggningen till ökad grönsaks- och fruktkonsumtion ha varit ännu mera betydande. Tyvärr ha vid de tidigare hushällskostnadsundersökningarna kvantitetsuppgifterna beträffande konsumtionen av trädgärdsprodukter o. dyl. icke underkastats bearbetning på grund av den jämförelsevis ringa roll, som denna konsumtion spelat. Emellertid är det utom tvivel att även de konsumerade mängderna av rotfrukter, grönsaker, frukt och bär undergått en betydande stegring. Angående de kvantitativa förändringarna i konsumtionens sammansättning från 1922 till 1932 anför socialstyrelsen bl. a. följande: 1 »Omläggningen i hushållens kött- och fläskförbrukning är mera av kvalitativ än kvantitativ natur. För salt sill och mjölk iakttages en utpräglad konsumtionsminskning . Konsumtionen av grädde har däremot ökat. övriga animaliska livsmedel visa ökad betydelse i hushållningen. Särskilt gället detta margarin (såsom ersättningsvara för smör), ägg och ost. Beträffande smör är ökningen avsevärt mindre. Av de vegetabiliska livsmedlen utvisa samtliga varuslag (för vilka jämförelsesiffror föreligga) med undantag för hart rågbröd och socker sänkta konsumtionssiffror. Högst anmärkningsvärd är den stora minskningen av bröd- och mjölkonsumtionen. — — — Inom de olika socialklasserna belöper sig den kvantitativa minskningen i totalkonsumlionen av bröd och mjöl för arbetare till 21*0 %, lägre tjänstemän 20*8 % och medelklassen 21*0 %. Jämföras pä liknande sätt förbrukningssiffrorna inom motsvarande välständsgrupper år 1923 och 1933, konstaterar man, att den totala minskningen i mjöl- och brödkonsumtionen varit störst bland hushåll i de högsta välståndsgrupperna och minst bland hushållen i den lägsta. Jämväl gryn, ärter och bruna bönor samt potatis uppvisa lägre konsumtionssiffror 1

Sociala Meddelanden årg. 1934 sid. 818 o. f.

254 nu än för 10 år sedan. Sockerförbrukningen har däremot ökat med cirka en femtedel, medan kaffekonsumtionen gått tillbaka — — —. Den ovan konstaterade konsumtionsminskningen av så viktiga vegetabiliska livsmedel som bröd och mjöl, gryn, potatis, ärter och bruna bönor har icke kompenserats av någon nämnvärd ökning i hushållens förbrukning av animaliska livsmedel. Däremot har utan tvekan grönsaks-, rotfrukts- samt bär- och fruktkonsumtionen varit underkastad en mycket betydande ökning särskilt inom de mindre bemedlade samhällsklasserna, ehuru en mera siffermässig belysning härav icke står att erhålla — .» Konsumtionen av rotfrukter och g r ö n s a k e r samt frukt och bär i de nordiska länderna. Hushållskostnadsundersökningar ha under senare år företagits även i de övriga nordiska länderna efter i huvudsak samma linjer och berörande samma kategorier av inkomsttagare som i Sverige. Möjlighet erbjudes härigenom att jämföra konsumtionen av trädgårdsprodukter o. dyl. i Sverige, Danmark, Norge och Finland, ehuru en dylik jämförelse kan göras endast under reservation för de skillnader som materialet från resp. länder företer med hänsyn till de undersökta hushållens storlek, sammansättning och välståndsgrad m. m. På grund av dessa skillnader jämte en del olikheter vid bearbetningen är det icke möjligt att erhålla fullt jämförbara siffror. I tabell 6 meddelas emellertid vissa uppgifter beträffande det totala utgiftsbeloppet i genomsnitt per hushåll samt livsmedelspostens absoluta och relativa andel därav jämte de genomsnittliga utgiftsbeloppen för å ena sidan rotfrukter och grönsaker, å andra sidan frukt och bär (såväl torkade som konsumerade) i kronor och i procent av livsmedelsposten. Tämligen jämförbara med de svenska siffrorna för arbetar- och lägre tjänstemannahushåll äro tydligen uppgifterna från Danmark rörande konsumtionen bland arbetarhushåll i Köpenhamn samt provinsstäderna. Livsmedelskostnadernas andel i den totala utgiftsbudgeten uppgår för dessa grupper till knappt V3, vilket gör det sannolikt att det här är fråga om hushåll med ungefär samma välstånd. Att döma av det absoluta och relativa utgiftsbeloppet för rotfrukter och grönsaker samt frukt och bär skulle konsumtionen av dessa födoämnen vara ungefär lika omfattande i Sverige som i Danmark. Svenska arbetar- och tjänstemannahushåll betala för ifrågavarande produkter i genomsnitt ej fullt 100 kronor årligen (8*6 % av livsmedelsbudgeten) medan motsvarande utgifter för arbetarhushåll i Danmark ligga något lägre, såväl absolut som relativt, i provinsstäderna, däremot något högre i Köpenhamn. 1 Det är emellertid möjligt att de förbrukade mängderna av trädgårdsprodukter o. dyl. äro större i de danska arbetarhushållen än i svenska hushåll av motsvarande välståndsgrad, vilket i så fall skulle bero på att grönsakspriserna, relativt sett, äro lägre i Danmark. De hushåll som redovisas i den norska undersökningen och likaså de i den finska undersökningen redovisade arbetar- och befattningshavarhushållen representera tydligen ett lägre välstånd än de hushåll som ingå i de danska och svenska undersökningarna, eftersom den genomsnittliga livsmedelsprocenten bland förenämnda hushåll är avsevärt större än den som framgår av det danska och svenska materialet. Det är icke möjligt att avgöra i vilken grad de olikheter i levnadsstandard, som nämnda siffror utvisa, beroende pä verkliga olikheter i det allmänna välståndet eller på materialets tillfälliga sammansättning. Emellertid torde i fråga om Finland denna skillnad ge uttryck för att levnadsstandarden är något lägre än i Sverige och Danmark inom de samhällsklasser som förevarande undersökningar 1 Att företa en omräkning av utgiftsbeloppen med hänsyn till växelkurserna har i detta sammanhang knappast någon mening. Över huvud taget äro de relativa talen vid förevarande jämförelse av större intresse än de absoluta. Av denna anledning har ej heller någon omräkning av utgiftsbeloppen till medeltal per normalhushåll eller konsumtionsenhet företagits.

255 T a b . 6.

K o n s u m t i o n e n av r o t f r u k t e r o c h g r ö n s a k e r s a m t frukt o c h b ä r i S v e r i g e , Danmark, Norge och Finland enligt resp. länders hushållskostnadsundersökningar. Kon- Total- Utgift för sum- utgiftstions- sum- livsmedel en- maper heter hushåll per kr. kr. (mark) hushåll (mark)

Utgifter i kronor (mark) för

Utgifter i % av livsmedelsposten för

rotfr. frukt och och grön- bär saker

tillhopa

rotfr. och grönsaker

frukt och bär

tillhopa

74-9 1195

98-4 162-7

2-1 3-3

6-5 9-3

8-G 12-6

Sverige 19321 Arbetar- och lägre tjänstemannahushåll Medelklasshushåll

;

1150 32-3 1300 20-0

23-5 43-2

3.33 3-56

3 659 6 507

Arbetarhushåll Köpenhamn Provinsstäderna Landsbygden

2-97 3-12 3-17

4 350 1459 30-3 3 360 1110 30-8 2 545 935 35-4

Norge 1927—1928. 3 Arbetarhushåll Tjänstemannahushåll ..

363 4-10

4 208 1740 41-4 5 545 2137 38-6

29-1 44-1

78-0 128-6

107-1 172-7

1-7 2-1

4-5 6-0

6-2 8-1

3-40 3-10

27 685 12 387 44-7 54 992 14 682 26-7

143 250

247 581

390 831

1-2 1-8

2-0 4-2

3-2 6-0

Danmark

!

1931. 9-1 7-6 60

132 85 56

I-inland 1928. 4 Arbetar-och > befattningshavar>hushåll Tjänstemannahushåll ..

1 Enligt den preliminära redogörelsen i Sociala Meddelanden årg. 1934 sid. 785. — 2 Utgiftsbeloppen äro angivna per »normalfamilj > om 3-3 konsumtionsenheter. — 3 Huvudsakligen städer. — * Städer och övriga bosättningscentra. Undersökningen avser dels industrioch hantverksarbetare samt statliga och kommunala befattningshavare i lägre grad, vilka redovisas i en grupp, dels statliga och kommunala tjänstemän, utövare av fria yrken o. dyl. vilken grupp snarast torde motsvara gruppen medelklasshushåll i den svenska undersökningen.

avse. D e t s a m m a k a n m ö j l i g e n v a r a f ö r h å l l a n d e t b e t r ä f f a n d e N o r g e . I v a r j e fall finner m a n att u t g i f t e r n a för t r ä d g å r d s p r o d u k t e r o. dyl. ä r o n å g o t l ä g r e , r e l a t i v t taget, b l a n d de n o r s k a h u s h å l l e n ä n b l a n d de s v e n s k a o c h d a n s k a , m e d a n b l a n d de finska m o t s v a r a n d e utgifter v ä s e n t l i g t u n d e r s t i g a d e s v e n s k a o c h d a n s k a h u s h å l l e n s , d å m a n t a r i b e t r a k t a n d e r e l a t i o n e n m e l l a n d e s s a utgifter o c h d e n t o t a l a livsmedelskostnaden. Medan de svenska arbetar- och lägre tjänstemannahushållen ä g n a d e 8*6 % a v s i n a livsmedelsutgifter åt t r ä d g å r d s p r o d u k t e r o. dyl., v a r m o t s v a r a n d e a n d e l för a r b e t a r - o c h t j ä n s t e m a n n a h u s h å l l i N o r g e 6*2 r e s p . 8*1 % o c h för a r b e t a r - o c h b e f a t t n i n g s h a v a r h u s h å l l i F i n l a n d 3*2 %. Vid b e d ö m n i n g e n av dessa siffror, b ö r e m e l l e r t i d b e a k t a s , a t t d e n o r s k a o c h f i n s k a u n d e r s ö k n i n g a r n a ä r o några år äldre ä n de svenska och danska. Sannolikt h a r även i Norge och Finland e n viss stegring av g r ö n s a k s k o n s u m t i o n e n ägt r u m u n d e r s e n a r e ä r , v a r f ö r skilln a d e n icke t o r d e v a r a så stor, s o m de c i t e r a d e siffrorna utvisa. J ä m f ö r b a r a k v a n t i t e t s u p p g i f t e r k u n n a e r h å l l a s e n d a s t för N o r g e o c h Sverige b e träffande frukt och bär. Dessa uppgifter h a sammanställts i följande tablå:

256 Förbrukade mängder (i kg per normalfamilj om 3'3 konsumtionsenheter) av: Äpplen och päron Apelsiner Andra sydfrukter x Inhemska bär Färska frukter och bär tillhopa

Arbetarhushåll

Tjänstemannahushåll

Arbetarhushåll

Tj instemannahushåll

11*0 17-6 7.2 18-2

ll-o 23-7 127 36-2

44-0 20-4 6.4 348

467 224 7-5 35-1

54-0

83-6

105-6

111-7

Det framgår härav att den totala konsumtionen av frukt och bär måste vara avsevärt större i Sverige än i Norge bland här ifrågavarande hushåll. Skillnaden är störst beträffande äpplen och päron, varav de norska hushållen årligen konsumerade endast 11 kg, de svenska däremot c:a 45 kg, d. v. s. fyra gånger så mycket. Denna skillnad är i själva verket så stor att den icke kan förklaras av olikheter i materialets sammansättning o. dyl. utan torde ge uttryck åt faktiska olikheter i konsumtionsvanorna och försörjningen.

b) Kostvanor i övre Norrland enligt "norrlandsundersökningen". 2 Av denna undersökning framgår bl. a, att kosten i övre Norrland i huvudsak kan indelas i tre olika huvudtyper, nämligen dels den s. k. mjölmjölkkosten, som förekommer framför allt hos lantbruksbefolkningen, dels fläskkosten, huvudsakligen använd av skogsarbetare, samt slutligen den blandade kosten, som är den vanligaste i mera tättbebyggda orter, i industrisamhällen och städer. Mjölmjölkkosten »består i sin mest extrema form av mjöl, mjölk, potatis och något smör. Mjölet utgöres som regel av finsiktat korn- och vetemjöl, brödet av fint, hårt kornbröd, s. k. tunnbröd. Dessutom ingår — — — som regel till frukost en ringa mängd kokt salt strömming samt vanligen om söndagarna fruktsoppa, kokt pä torkad frukt.» Fläskkosten »består till väsentligaste delen av fläsk, det feta amerikanska och det magra hemmafläsket i ungefär enahanda omfattning. Dessutom ingår — — — i stor utsträckning mjöl, som regel finsiktat vetemjöl, bröd, som regel grovt, hårt, samt mera oregelbundet potatis, mjölk och smör.» Den blandade kosten »är betydligt mera omväxlande och innehåller kött, fisk, potatis, mjölk och mjölrätter». Inom var och en av dessa huvudtyper förekomma talrika variationer och övergångar. Ett karakteristiskt drag för samtliga är dock den ringa halten av C-vitamin, varav det viktigaste tillskottet erhålles genom färsk frukt och grönsaker. I flertalet fall förekomma dessa ingredienser aldrig eller högst en gång i månaden. I en del fall användas färsk frukt och grönsaker 2—4 gånger i månaden, medan mera regelbunden användning därav är ytterst sällsynt. I följande tablå lämnas en översikt över förekomsten av frukt och grönsaker i kosten bland 551 manliga och 664 kvinnliga patienter vid Umeå lasarett (huvudsakligen besökare av polikliniken), vilka fått ifylla särskilda kostkort, utvisande sammansättningen av den föda de bruka intaga vid hemmavistelsen: 1 Häri 2

ingå för Sveriges del utgifter för rabarber. En socialhygienisk undersökning i Västerbottens och Norrbottens län, utförd med stöd av Kungl. Medicinalstyrelsen under åren 1929—1931. Lund 1934.

257¶Personer med mjölmjölkkost utan färsk frukt eller grönsaker med färsk frukt eller grönsaker högst en gång i veckan Personer med fläskkost (samtliga utan färsk frukt eller grönsaker) Personer med blandad kost (kött eller fisk 4—5 gånger i veckan) utan färsk frukt eller grönsaker med färsk frukt eller grönsaker högst en gång i veckan med färsk frukt eller grönsaker 2 eller flera gånger i veckan Samtliga personer utan färsk frukt eller grönsaker med färsk frukt eller grönsaker högst en gång i veckan med färsk frukt eller grönsaker 2 eller flera gånger i veckan

Män Antal % 194 35'2 169 30'7

Kvinnor Antal % 320 48'2 285 42*9

4*5

5*3

6'7

0-2

320 192

58'1 34*8

343 158

5146 23*8

20'9

25*6

2*4

2*2

551 398

100" o 72*2

15 664 444

lOO-o 66*9

25* 4

30*9

2'4

2*2

Drygt en tredjedel av de manliga och nära hälften av de kvinnliga patienterna levde sålunda på en mer eller mindre utpräglad mjölmjölkkost, och endast ett fåtal av dessa erhöllo emellanåt färsk frukt eller grönsaker. De som levde på fläskkost, till antalet relativt få bland ifrågavarande klientel, fingo helt undvara dessa ingredienser. Drygt hälften av samtliga personer åtnjöt en mera omväxlande kost, vari emellertid endast sällan ingingo några nämnvärda kvantiteter av grönsaker och färsk frukt. Närmare 3 A av de manliga patienterna och 2/s av de kvinnliga erhöllo praktiskt taget aldrig färsk frukt eller grönsaker — endast i ett par procent av samtliga fall förekom regelbunden konsumtion av dylika produkter mer än en gång per vecka. Även om de anförda siffrorna icke kunna anses representativa för hela befolkningen i övre Norrland, lämna de likväl en talande bild av bristerna i fråga om frukt- och grönsakskonsumtionen — en bild som bekräftas bl. a. av vissa i norrlandsundersökningen ingående särskilda bygdeundersökningar. I Västerbotten var det ingen enda av 1 144 i dessa undersökningar ingående personer, som förtärde färska grönsaker och frukt oftare än en gång i veckan, och i drygt 9 /io av fallen förekom överhuvud taget ingen regelbunden konsumtion av dessa födoämnen. Samma var förhållandet bland 1 280 i Norrbotten bosatta personer, vilka berördes av nämnda bygdeundersökningar. Vissa bland skolbarn företagna kostundersökningar utvisa, att endast 20 % av de undersökta barnen fingo grönsaker och frukt någon enda gång i veckan, och dessa barn tillhörde huvudsakligen städer och industrisamhällen. Skolbarnen i fjäll- och skogsdistrikten synas i det närmaste helt och hållet få undvara dessa födoämnen.

För jämförelse med förhållandena i sydligare delar av landet meddelas i nedanstående tablå vissa siffror hämtade från en undersökning rörande kosten vid hemmavistelse bland 1 853 patienter vid Lunds lasarett: 17—337133.

258¶Män och Antal 88 43 45

kvinnor * 4'7 2*3 2*4

Personer med mjölmjölkkost utan färsk frukt eller grönsaker med färsk frukt eller grönsaker högst en gång i v e c k a n . . Personer med blandad kost (kött eller fisk mer än 5 gånger i veckan) utan färsk frukt eller grönsaker med färsk frukt eller grönsaker högst en gång i v e c k a n . . med färsk frukt eller grönsaker 2 eller flera gånger i veckan

1 766 507 855 404

95'3 27.4 46'i 21*8

Samtliga personer utan färsk frukt eller grönsaker med färsk frukt eller grönsaker högst en gång i veckan. . med färsk frukt eller grönsaker 2 eller flera gånger i veckan

1 854 550 900 404

100*0 29* 7 48*5 21*8

Dessa siffror utvisa tydligt, att förhållandena med avseende på grönsakskonsumtionen äro avsevärt bättre i södra Sverige, eftersom i drygt 1 /s av de undersökta fallen regelbunden konsumtion av dylika livsmedel förekom regelbundet 2 eller flera gånger i veckan. Ännu gynnsammare te sig förhållandena bland industribefolkningen i Älvsborgs län enligt en i samband med norrlandsundersökningen företagen utredning; närmare hälften (47 %) av de personer som berördes av sistnämnda undersökning förtärde grönsaker och frukt 2 eller flera gånger i veckan. Emellertid förefaller det, såvitt man kan döma av de i tablån anförda siffrorna, att en mycket betydande ökning av grönsakskonsumtionen skulle vara möjlig även i de sydligare delarna av landet, eftersom trots allt nära V3 av de utfrågade patienterna vid Lunds lasarett praktiskt taget aldrig åto frukt eller grönsaker.

Angående förekomsten av C-vitamin inom olika kosttyper i övre Norrland, anför medicinalstyrelsen bl. a. följande: »Att en fullständig brist på vitaminer ej föreligger, gör det förklarligt och kanske väntat, att uttalade symptom på bristsjukdom (hypovitaminos) sällan förekommer i Norrlandsmaterialet. Av sådana sjukdomar hava hos vuxna endast iakttagits 6 fall av skörbjugg. Av dessa utgjordes 3 av skogsarbetare, som levde på matsäck. De andra 3 voro lärarinnor, som på grund av tarmbesvär ordinerats diet. Fallens art synes ge en fingervisning, inom vilka kostgrupper brist på C-vitamin framför allt är att finna. Kustbefolkningens kost med dess relativt rika halt av potatis och mjölk, vilka födoämnen framför allt sommartid innehålla rikligt med C-vitamin, bör åtminstone denna tid skydda för skörbjugg. Dock visa kostvägningarna, att även bland kustbefolkningen tillförseln av C-vitaminhaltiga födoämnen, speciellt mjölk och potatis, i vissa fall blir knapp. I skogsarbetarbefolkningens kost minskas mjölk- och potatismängden i födan ej sällan än mera och C-vitaminhalten blir, som beräkningar ur de gjorda kostvägningarna visa, ej sällan knapp. Bland skogsarbetarna ha vi därför skäl att finna och påträffa också fall av skörbjugg. — — — Annorlunda är det vintertiden. Då löper säkerligen även den befolkningsgrupp, som lever på den ensidigt lactocereala kosten i större utsträckning fara att få för litet C-vitamin .» Bengt

Helger.

259 Bilaga 4 a. P a r t i p r i s e r å r o t f r u k t e r o c h g r ö n s a k e r i b ö r j a n o e h m i t t e n av v a r j e m å n a d m a j o k t o b e r 1936 e n l i g t s a l u h a l l s s t y r e l s e n s n o t e r i n g a r , s a m t m i n u t p r i s e r i " K o n s u m s " b u t i k e r s a m m a d a g a r , ö r e p e r kg. 1936 Rotfrukter. Kålrötter parti > minut Morötter, lagrade I parti > > minut > färska I parti 1 > > minut Rödbetor, lagrade I parti » färska I > 1 » minut Palsternackor, lagrade I . . . . parti > färska I > *• > minut Jordärtskockor parti » minut Grönsaker. Vitkål I parti > minut Blomkål I parti > minut Grönkål parti 2 » minut Brysselkål I parti » minut Tomater I parti > .. : minut Bondbönor parti > minut Skärbönor I parti » minut Vaxbönor parti » minut Haricot-verts I parti > minut Sockerärter I parti » minut Spritärter parti » minut Sparris I parti » minut Spenat, bänk parti » kalljord I > » minut Sallad I parti 2 » minut Gurka, grön I parti » > minut » vit I parti > > minut Västeråsgurka, färsk parti > > minut Lök, röd parti * > minut » gul parti > » minut » färsk parti 1 » > minut 1

Per 100 st. —

J

Per huvud.

Vi

»/•

%

16 25

25 25 25

16 12 12 12 30 70 250 200 20 150 150 150 150 500 175 35 500 60 45 25 20 20 20 20 20 20 20 25 250 300 250 250 250 250 2 5 100 100 35 & ft 50 25 25 50 5° 5° 15

75 60

'/!

"A

35 30

/*

>

/9

»A. 7i 8 12

lo 12

20 3° 3° 30 30 150 125 125 125 125 125 125 300 250 200 175 30 3° 20 20 20 20 35 26 70 75

?5

g

100 60 125 100 220 150 163 130

40 50 50 80

20 30 100

25 40

25 35

100 100

65 II

& 5° 10 »5 35

^ 20 80 75 65 80 100 80 16c

114 550 300 200 180 110 100 70 60 35 280 230 230 150 130 100 100 350 70 35 25 35 35 35 35 35 400 400 400 250 150 20 30 40 250 250 160 no 30 45 70 70 700 175 0 40 35 40 50 3° 40 70 70 600 600 400 300 200 75 125 125 150 160 160 160 160 160 150 100 100 80 100 125 200 150 130 130 130 250 250 65 40 50 58 58 5° 58 42 5* 58 350 250 200 600 4?o 225 300 300 225 110 150 80 60 90 125 125 90 75 50 50 70 75 260 S 100 100 60 70 70 100 k 120 10 10 10 10 '52 8 8 8 8 8 10 200 400 240 240 10 200 200 240 240 240 240 300 140 100 80 60 160 35 30 30 25 60 70 100 200 130 120 80 60 50 65 35 80 100 150 125 100 60 100 35 35 20 25 30 50 60 3 5° 80 90 45 20 10 10 35 18 20 20 45 100 60 50 45 40 40 80 100 80 60 60 60 80 40 50 40 45 40 40 50 5O 50 70 70 70 80 60 60 60 60 500 400 400 4i0 400 350 350 300 ICO — 5o 50 5° 5o

"A

U

il

SS

£

260¶Partipriser å rotfrukter och grönsaker i början o c h mitten av varje månad januari butiker samma dagar. 1937. Rotfrukter. Kålrötter > Morötter, lagrade I » > > färska I . . . ... » » Rödbetor, lagrade I > färska I . . j . . . . : . . . > Palsternackor, lagrade I . . . . . . > färska > Jordärtskockor > Grönsaker. Vitkål I > Blomkål I > Grönkål » Brysselkål I > Tomater I > Bondbönor > Skärbönor I > Vaxbönor » Haricot-verts I » Sockerärter I > Spritärter > Sparris I > Spenat, bänk > kalljord I » Sallad I » Gurka, grön I > > > vit I » > Västeråsgurka, färsk » > ;.. Lök, röd > gul > färsk > 1

parti minut parti minut parti1 minut parti > minut parti > minut parti minut parti minut parti minut parti' minut parti minut parti minut parti minut parti minut parti minut parti minut parti minut parti minut parti minut parti > minut parti minut parti minut parti minut parti minut parti minut parti minut parti* minut

•/•

Vi

Vi

12 12

35 15

35 15

35 14

35 15

35 15

25 20

25 20

25 20

25 22

2 5 25

25 25

25 30

25 60 65

25 75 65

25 75

25 100

25 35

25 35

22 35

22 35

110 20

100 57

35 75 68

35 85 68

17 25

3°

Vi

7s

10 S

130 20 35 60 68

110 20 35 60 57

?!

300 150 150 12 400

150 400

35°

30 3o 30

3°

3°

30 40 30 40

3°

25 30

20 100

30 3o 30 30

3°

3°

30 30

per 100 st. — * Per huvud. — 8 Kalljordstomater; drivhustomater samtidigt till 1 kr.

261 Bilaga 4 b. - o k t o b e r 1937 enligt saluhallsstyrelsens noteringar, samt minutpriser i »Konsums ö r e per kg. 7'4

14/.

12 •5 15 2 5 — 45 15 —

15 »5 20 25 350

25 25

50 60

25 25 — 25 50 60

22 35 — 150

.220

220 M/4

12 12

15 • 25 :

4° 15 •

—

25 25 1 2

5 50 60

, 22 35

ii—18

— 175 —

—

15 400 150

175 100 250 12 400 175

—

30 40 30 . 3o

30 5° — 3° — 80

»/,

i5 60 35 200 80 20 400 70

25 25

35 175 5°

— 125 25

— — 125 25

250 150

200 35

150 35

*% 20 20

f«

Vt

"/•

12 16 18

10 16 15

12 18 125

12 18 125

25 300 35 60 60

20 300

il

35 40 45

10 15 30 65

10 IS 30 5° 70 75 90 50 »6c 30 — 60 80 50 60 150

125 25 15 125 25

15 125 25 30 200 35

— 40 — 150

— 60 100 150

— 60 75 80

30 25 100 95

20 25 50 50

20 25 40 35

35 5o

30 5°

—

—

—

—

—

70 80

60 80 40 50 80 150 100 150 200

25 40 85 5° 25

50 5° 30

35° — 800 — — — —

— 500 ~ ~ — —

•

—

— 200 250 •

—

400 400 — 150

70 100

35 50 30 40 30 40 100 1 i° 75

35 50 25 40 20 40 125 150 75

150 125

80 40 60 125 150 150

100 ICO

40 42

30 33

30 58

40 42

—

80 130 8

75 — 150 150 2u0 — 300 — 175

s

s

250 250

200 250

10 300 60

100 150 8 300 70

,!

50 — —

60 — —

70 — —

7° — 60 100 40

, 80 ^00 70 100 40

75 100

— 3° —

•

— 70 — 60 150 60

5o

300 35° 150 100 400 160 250 — '

200 35

8 l60 80

' 8 160 50 60 50 — —

x

80 200 70 100 50

7io

./io

— — — 250

250 35

w

250 5°

—

—

/e

— 25

—

•

25 15 5U 3 o5 3U0 80 20 450 25 30 — 25

w

— 25

—

V*

i

5°

lo

'A 75 25 5° 65 68 100 130 — 80 6c

.—

60 58

—

—

—

—

80 130 7

50 60 7

50 60 8

35 60 30 35 20 *5 55 80 50 80 100 63

35 60 30 35 15

40 60 30 35 15

\l

50 80 50 80 100

63 1

60 45 60

50 75 30 40 40 60 40 60 ,

75 10 133 125

50 40 35 40 35 40

—

£40 35 40

262¶Införseln av trädÅrsmedeltal

Stat, nr

V a r u s l a g 1912/14

1924/26

1927/29

L e v a n d e v ä x t e r m. m . 85

Liljekonvaljerötter

117*0 164-8

65-7 211-4

93-2 ton Rötter av blomsterväxter, rotknölar av gladio-l lus m. m \ 1 000 kr. 58-9 ton 1 405-5 Blomsterlökar m. m •! 1 000 kr. 1 277-2

179-2 351-9

ton < 1 000 kr.

ton < 1 000 kr.

89¶Avskurna friska blommor (till prydnad)

92 93

ton Rhododendron, azaleor, kamelior, erika och syren I (ej avskurna) \ 1 000 kr. ton Förädlade träd av äpple, päron, plommon, körsbär^ 1 000 kr.

94 Växter i kruka m. m

95 Andra, ej särskilt nämnda, levande växter

ton Till prydnad användbara kvistar och blad m. m.< 1 000 kr.

16-1 128-9 1 406-6 1 276-0

23-2 232-0 1 1 8 3

395-2 466-0

166-0 184-3 6

ton < 1 000 kr. ton ... A 1 000 kr.

1 507-5 4 329-8

8 6

54-0 55-7

6 516-7 990-1 307-4 61122-3 79-7 77-5 110-5 104-6

2632 6

3 460-6

Summa 1 000 kr. 2817 8

7 063 9

Summa

ton

Färska (eller enbart kokade) k ö k s v ä x t e r . 103

Nyskördade, ätbara rötter, ink. Vi—37a

ton s 1 000 kr.

6-8 4-1

14-6 17-9

104¶Pepparrot m. m

ton < 1 000 kr.

7-2 3-3

3-9 3-9

105¶Andra ätbara rötter

ton < 1 000 kr.

21-0 9-4

17-6 8-2

106¶Nyskördad (färsk potatis)

ton < 1 000 kr.

'193-9 7 48-1

109 Lök

110 Vitkål

150-4 16-9 ton 1 534-2 | 1 000 kr. 315-2 3-0 ton <j 1 000 kr. 0-8

111 Meloner

ton < 1 000 kr.

112 Gurkor

ton I 1000 kr.

13-4 12-9 10-6 11-4

113 Sparris

ton < 1 000 kr.

23-0 46-5

53*7 81*1 10-2 30-2

114 Blomkål

ton | 1 000 kr.

93-2 35-2

329-2 207-7

3 724-7 764-6

116-4 10-8 16-2 20-7

1 Intill 81 /T 1926 redovisas stat. nr 94 här. — * Ingår i stat. nr 95. — a Avser tiden /a— /i% Vs—31/is 1926; 1924—81/T 1926 redovisad under stat. nr 92. — • Intill 31 /T 1926 redovisas stat.

Bilaga 5. gårdsprodukter.

90-6 230-7

90-3 185-5 156-2 264-7

25-7 46-5 131-7 233-5

93-9 195-8

89-7 310-4

2 035-1 4 873-8

1-769-6 3 979-0

169-4 278-3 1 976-5 4 073-2

85-1 240-9 164-3 295-0 2161-3 4 345-8

54-4 612-4 631-7 679-6 12-1 14-1 206-7 238-5

26-1 348-7

23-5 297-5

550-8 603-1 5-7 7-1

472-9 480-2

30-3 397-1 463-7 480-5

125-1 154-4 585-5 728-3

5-9 7-2 94-3 114-7

5-5 8-2 88-8 125-2

581-4 781-2

588-2 813-3

87-5 125-9

91-0 1337

76-1 164-3

144-3 239-2 2 122-0 6 120-1 54-1 826-9 516-1 642-6 14-8 15-8 180-6 234-2 825-2 1142-1

1936 1937 prel. siffror prel. siffror

2 596-0 5 478-1 52-2 654-6

82-6 279-3 220-6 386-9 2 599-8 5 5500 60-3 740-8

2 332-4 5 297-0 93-6 1038-5

491-1 535-8

442-5 525-8

454-3 576-3

8-3 9-0

5-2 5-3 102-1 136-4

4-4 4-9

190-3 315-8

110-6 136-8

93-0 279-1 261-3 444-8

119-2 176-0

71-8 121-5

893-0 1 020-3 130-4 145-3

4019 5

4209 9

3307-7

3508 8

3663-3

666-3 985-0 131-2 229-0 4335 7

8034-2

6226 5

6870-3

8654-5

4383-4 90031

4246-2

21-3 20-6

36-4 37-7 1-3 3-2

16-9 18-5 0-8

13-6 14-9

7-9 7-0

10-7 10-5

10-4 9-5

17-5 11-4

o-i

0-1

—

o-i

160-1 30-9

365-4 67-5

0-2 1-5 0-7

l-o 2-3 8-2 5-3 8

574-5 158-9 4 554-8 728-5 139-0 21-4

478-0 108-7 4 350-7 607-9

62-6 9-7 9-3 5-9 157-0 173-9 19-8 58-9 903-1 491-6

l-o 8 8

150-2 51-0

0-0 0-1 3-3 1*7 8 161-7 8 43-0

4 315-3 884-5 436-9 42-6

3 862-3 574-8 22-0 4-7

753-1 1126-9 117-2 251-7

740-0 1112-5

16-9 3-4 8

148-0 223-8 9152 9

0-2

76-3 12-0

52-3 17-4

106-4 8 33-2 3 547-6 529-0

182-9 64-7 3 885-6 633-0

138-3 46-7 3217-7 476-5

398-8 107-6 3883-7 501-6

10-7 2-1 0-6 0-6

378-9 46-5

680-8 40-6 9-2 7-8 171-9 209-1

9-7 8-3 287-9 298-9

2-3 1-9

2-1 3-0

22-1 4-3 0-3 0-3

123-5 136-2

146-6 156-8

95-2 124-8

151-1 144-1

0-9 1-5 175-6 211-6

20-3 58-9

4-1 16-1

3-3 13-0

2-9 14-3

4-4 16-8

4-8 17-0

1135-1 539-1

686-9 377-8

3-1 11-9 570-3 312*0

385-2 286-0

439-2 339-9

341-5 305-3

519-5 409-2

1926; 1924—a VT 1926 re iovisad unc ler stat. nr 95. — 4 In< ;år i stat. n r 92. — 8 a vser tiden n r 93 här. — 7 Inkomma nde 1B /i— 3 7 6. — 8 Inko mmande Vi - 8 %.

264¶Årsmedeltail

Stat. nr

115 116

V a r u s l a g

1912/14

1924/26

32-3 30-8

155-3 224-0

ton 1 000 kr. ton Andra färska eller enbart kokade köksväxter \ 1 000 kr. Summa ton

74-6 74-5

115-2 138-8

1 969 7

4 750-9

Summa 1 000 kr,

1556 o

Tomater

Saltade e l l e r t o r k a d e s a m t s y l t a d e e l l e r konserverade köksväxter. 117

Saltade gurkor

ton I 1 000 kr.

1-6 0-9

235-7 144-5

14 9-2

15-1 28-1 8-8 13-4

ton Andra saltade eller torkade köksväxter (julienner, | ryska ärter, sallad, tomatpuré m. m.) \ 1 000 kr. ton Inlagda eller syltade köksväxter. 1 000 kr. ton Konserverad sparris 1 000 kr.

128-4 119-7

320 Andra grönsakskonserver

ton 1 000 kr,

81-9 57-8

206-8 258-5 241-8 241-8

Summa ton Summa 1 000 kr

2311 1902

686-3

0-7 1

0-9 9-2

ton . .< 1 000 kr,

22 16

77-2 '83-5

ton 1 000 kr, ton 1 000 kr,

3108 1221

12 969-3 7 063-9 3 820-6 1 936-8

ton 1 000 kr ton 1 000 kr ton 1 000 kr, ton 1 000 kr.

5 865 1892

4-5 2-6

1927/29

708-2

F ä r s k a (el. e n b a r t k o k a d e ) b ä r o c h f r u k t e r . 128 129 129:3 129:4 134

Jordgubbar

Andra bär (hallon, körsbär, smultron m. m.)

130 Äpplen

131¶Päron

124¶Apelsiner

125¶Bananer

126¶Citroner

ton 1 000 kr

575 276

1095 340 825 274

9 630-3 4 432-5 6 939-9 5 606-0 1 343-6 544-1

126:1

Cedrat- och grapefrukter

129:1 129:2

ton 1 000 kr. 189-7 ton 85-0 Andra ej s. n. frukter (persikor, mandariner m. m.)<! 1 000 kr. 236-8 83-0 980-5 ton 364-5 Vindruvor 326-9 11717 1 000 kr. 11944 4 35 952 0 Summa ton Summa 1 000 kr. 4 433 0 21 084 5

132 127

Plommon

1 Ingår i stat. nr 132. — 2 Avser tiden 3/a—31/u; under tiden dessförinnan redovisad under — 4 Intill 8/e redovisas stat. nr 126: 1 här. — 5 Intill VT redovisas stat. nr 129:1 och 2 här.

265 1930

769-0 774-0 116-9 173-3 6 896-9 2 4321

1 215-5 1 007-2 213-0 247-2 8347-G 3140 2

1936 1937 prel. siffror prel. siffror

755-9 741-7

823-8 719-3

786-2 687-4

1140-8 915-5

1311-2 1 064-6

1114-3 924-5

101-6 149-2

38-6 73-2

54-0 88-5

75-9 100-5

99-1 136-0

6959 8

5647-4 1915 4

5 895-5 2 216 7

5 7311

2 487-9

39-7 78-0 4995 5 1763 9

69519 2 382-4

473-6 272-7 35-2 56-6

897-0 518-0

233-5 153-0

37-2 24-7

ll-o 6-6

9-6 4-5

7-9 3-8

49-8 60-8

64-2 55-9

39-2 40-6

55-3 600

38-0 31-2

45-1 36-7

8-5 9-2

107 7-4

7-7 5-8

2-7 2-4

3-2 2-2

3600 476-8

469-0 574-9

199-5 269-3

222-2 241-0

329-6 326-6

3-4 2-5 334-8 339-4

269-4 308-0

219-1 243-0

84-6 104-2

56-9 70-0

1146 7 1123 3

1645-6

589-5

358-2

1-8 2-2 274-6 261-1 49-4 72-0 3921

50-4 71-4 4308

55-2 74-1 4464

530-4

588-2

378-7

435 9

7-7 15-1

5-4 8-7

2-8 6-2

0-9 3-7

0-7 2-6

2-9 4-8

3-1 5-8

11-3 8-8

323-6 324-0

498-2 431-8

532-6 503-3

520-5 424-8

599-6 504-6

18 044-4 9 701-3

17 389-5 9 601-4

9 769-1 5 193-7

12 865-4 6 132-5

190-5 193-1 13 870-2 6 456-9

515-6 461-4

14 869-2 8 317-8

531-6 483-3 12 012-7 5 495-8

5 103-9 3 503-2

12 444-2 5 561-1

5191-1 3 558-2

4 074-4 2 420-7

26 430-4 9 316-0

28 213-7 10 309-5

26 581-7 10 248-3

14111-0 9 297-5

12 887-1 8 366-6

2 185-5 835-7

5-3 4-9 74-2 51-3 2-8 1-9 348-9 359-4 99-2 106-0

4 256-1 2 429-9

7 715-8 4 005-2

33 501-3 10 545-3

5 454-6 2 781-7 34 829-7 10 649-9

13 268-2 6 424-0 6 823-5 3 825-7

34 998-3 12 384-6

35 085-5 11464-7

38 290-5 13 316-1

10208-4 6 522-2

7 421-2 4 042-6

7 314-0 4 037-2

8 253-3 4 606-8

10 074-5 5 440-9

11816-0 6 344-5

2 370-2 836-2

2 059-4 949-0

2 295-2 794-0

2 249-4 837-1

1 929-1 1 080-2

i i

i i

i i

i i

i i

2 350-6 1103-6 2 236-7 2 122-2

2 215-8 1 018-8 1 577-8 520-7

i i

i i

i i

i i

i i

i i

713-3 707-1 1 845-6 2193-9 65 590-2

1107-5 894-0 2 164-2 2 173-4

974-5 825-8 1 958-7 1 984-8

836-8 612-1

918-5 696-4

77 734 9

64898-7

1 670-8 1 663-3 60090-2

34510 3

38282-6

34199-2

25 700 2

stat. nr 132. —

1 340-0 529-5 3 115-3 3 75-3

368-6 308-6

1123-3 854-2

552-4 485-3

435-4 432-6

2 217-2 1 988-7

4 814-7 3 780-3

7 114-1 5 538-2

65528 4 26972 7

69 500 9 31923 4

77 990-5

4 768-2 3 816-2 80 090-9

36477-4

4¶Avser tiden /i— /ia; under tiden dessförinnan redovisad under stat. nr 132.

266¶Årsmedeltal

Stat. nr

V a r u s 1a

1912/14

1924/26

1927/29

Saltade e l l e r t o r k a d e o c h s y l t a d e e l l e r k o n s e r v e r a d e frukter och bär. 135

Torkade (eller saltade) aprikoser och persikor^.

ton 1 000 kr.

136 Torkade (eller saltade) bananer

ton 1 000 kr.

136:1

Torkad (eller saltad) cedratfrukt 4

ton 1 000 kr.

137¶Torkade (eller saltade) plommon, sviskon bruneller

138¶Torkade (eller saltade) päronJ

ton ochf ) 1 000 kr. ton 1 000 kr.

139¶Torkade (eller saltade) äpplen

ton 1 000 kr.

140¶Torkad (eller saltad) s. k. blandad frukt.

ton 1 000 kr.

310:1 310:2 311 315:1 318

0-5 0-7

2 031-8 1455-4

2 748-1 2 416-3

41-1 37-2

81-3 117-5

788-3 1 071-2 625-8 1 096-1 6 600-9 7 2 048-8 8 2 226-4 6 549-0 7 2 191-4 8 2 237-9

ton 1 000 kr. ton Andra syltade eller inlagda frukter (även ananas! i mindre för detaljhandeln avsedda kärl) . . . . \ 1 000 kr.

4-5 3-2

58-6 91-2

ton < 1 000 kr.

0-3 0-2

9-3 14-4

Syltad ananas (i större kärl)

Syltade bär (körsbär m. m.) Konserverad ananas och grapefrukt n

ton 1 000 kr.

Andra bär- och fruktkonserver 13

ton 1 000 kr.

3596-4

1 037-7 1725-8 1382-6 883 7 055-5 10118 7

Summa 1 000 kr.

2 763 4

6811-3

9 2148

ton 1 000 kr. liter 1 000 kr.

26-0 24-9

54-5 54-3

2-6 6-2

91-0 94-3 3-6 10-8

5-0 12-0

Summa 1 000 kr.

105-l|

66-3

Summa

ton

129-5 92-6

90 119-1 14-1 24-6

Bär- och fruktsaft: 325

på fat

på andra kärl

3¶Ingår i stat. nr 140. — Avser tiden VT— /W 1929; 1927— 7e 1929 redovisad under stat. — 6 Stat. nris 135 o. 136 redovisas här. — 7 Stat. nr 135 redovisas här. — 8 Intill 3 7e 1929 ej före 6 / 8 1935. — 12 Avser tiden 6/e—81/it 1935. — 18 Under tiden till 8/s 1935 ingår häri

420-7 484-0 5-9 3-8

679-3 726-9 2-9 2-6

728-9 746-4 3-3 3-0

1936 1937 prel. siffror prel. siffror

1117-1 886-6 2-2 1-9

492-5 561-7

844-5 999-7

964-1 995-4

1115-3 1168-4

1-9 1-7

36 31

5-6 5-2

21-7 20-1

44-4 26-2

65-0 34-2

3 626-5 1853-6

3 348-4 1 729-4

344-7 256-0

326-4 240-6

3 318-6 2 000-7 155-7 126-6

3 272-1 1938-1 173-7 142-4

10-3 7-2 4 576-7 2 272-7 245-0 190-5

1 826-5 1505-4

1 302-6 1127-0

1 584-6 1312-1

1427-1 1216-5

1 289-8 1049-2

4 293-0 2 758-1

4 511-8 2 640-3

4 148-0 2 563-4

4 929-6 2 737-7

3 512-0 1 995-9

3 302-6 1754-7

0 9

6 9

i 9

•

io4-8

"ö-o

1-8 1-1

108-7 111-6 18-2 31-7

64-8 65-4

60-2 63-5

52-5 53*0

54-4 54-7

1-6 1-1 62-6 61-4

7-1 16-2

6-8 14-0

7-7 17-7

10-2 28-4 12 484-2 12 322-6

9-2 24-4 962-0 565-9

1281*0 756-8

3 129-2 2 292-1

4 824-1 2 740-1

3 303-4 1 998-2

137-7 131-3

145-0 130-2

976-1 911-5

1181-2 1 039-6

131-5 129-1 1 383-2 1197-5

3 390-1 2 648-6

5 802-1 3 4951

0 9

107-2 105-1 14-7 23-7

70-0 69-9 9-9 24-6

1 712-3 1284-7

1902-1 1365-6

682-0 528-2

680-5 474-8

621-7 412-9

534-4 377-1

501-4 322-3

662-5 452-9

9893-9 7 884-8

14663 6

10597 2

11679 3

10072 7

13282 *2

11461-2

11494 2

9643-4

7 4421

7 713 8

6817-9

8310 8

7 323 9

25-2 26-3

25-9 21-8

19-5 18-4

27-0 17-9

17-5 49-5

35-3 70-1

64-3 130-7

12-5 29-6

11-7 36-8

10-8 35-8

8-7 32-7

11-7 34-2

27-2 88-4 15-2 50-8

19-5 67-6

18-1 59-7

55-9

58-6

54-2

83-7

190-4

139-2 8

B

nr 140. — Ingår i stat. nr 140. — * Specificeras ej före /e 1935. — Avser tiden Ve—M/I.I redovisas stat. nr 135 här. — 9 Ingår i stat. nr 310: 2. — 10 Avser tiden 6/a—31/is. — " Specificeras ananas och grapefrukt.

268¶U n d e r å r e n 1912—1937 i n t r ä d d a f ö r ä n d r i n g a r Uppgifterna avse tiden intill den 1 januari 1938. Stat. nr hänföra sig till då gällande Stat. nr

T u l l

V a r u s l a g 1912/14 1915/23 1924/26

85 87

Levande växter m. m . Liljekonvaljerötter

fria

Bötter av blomsterväxter, rotknölar av gladiolus m. m . . . .

fria

Blomsterlökar m. m

fria

89:1- lAvskurna friska blommor (till -90 / prydnad) 92

1927/29

f 1930/32

/e 21 50: — V« 32 1 000: —

500: —

Bhododendron, azaleor, kamelior, erika och syren (ej avskurna)

7:-

Förädlade träd av äpple, päron, plommon, körsbär

7:-

94 Växter i kruka m. m

7:

Va 32 20:-

95 Andra, ej särskilt nämnda, levande växter

7:4-

V» 32 20:-

Till prydnad användbara kvistar och blad m. m *.

50:-

ö

Vs 26 fria V» 27 60:-

Färska (eller enbart kokade) köksväxter. 103

Nyskördade ätbara rötter ink. Vi—30/e

104 105

Pepparrot m. m. Andra ätbara rötter

106¶Nyskördad färsk potatis.

109 Lök ..

10:2:50 (ink / UnK. I 1 6'/»/ 2 '/«)n\ 1 so/ 10: —

110 Vitkål

10: —

111 Meloner

20: —

112 Gurkor

113 Sparris

20:40: — (inkl. emb.)

114 Blomkål

15: —

115¶Tomater: tomatpuré för inläggning fiskkonserver andra

20: 20:

av

Vi 30 Va 32 2: 50 10: — (ink. Vi—3%>) VT 25

5: — V» 32 i , 40: — V*. 32 40: — I Vi 30 Va 32 50:— 150: — [ (netto) Va 32 25: — VT 25

20:-

15:-

Va 32 25:-

20:

Vf 25 15:-

Va 32 25:-

269 Bilaga 6. i tullsatserna för trädgårdsprodukter. statistiska varuförteckning. Gällande säsongtullar hava utmärkts genom kursivering 100

kg

k r o n o r

/3

mimosa o. ljung 200: — övriga 500: — 15 /a 20: —

Vi 5:—

20:

50:

V5 50:Vs Via Vs 150: — 50: — 1.50: -

7¶Vio 20: — Via 50: —

Vi 50: —

Vio 20: —

V* 50:—

Vio 20: —

15 Ve 20:

/3

Vl0

50:—

20: —

Vi 15:—

VB

/7

fri

16/ 4

50:

Via 15: —

15 f» Via /n 50:— 1 5 : — 10: —

15: — Vi» 15: —

V»

50: — 15

/ia

10: —

50: — Via 15: —

270¶T u l l

Stat. nr

V a r u s l a g 1912/14 1915/23 1924/26

116¶Andra färska (eller enbart kokade) köksväxter

15:

Saltade e l l e r t o r k a d e s a m t syltade eller konserverade köksväxter. Saltade gurkor

25:

Andra saltade eller torkade köksväxter (julienner, ryska ärter, sallad, tomatpuré m. m.): tomatpuré lör inläggning av fiskkonserver andra

25: 25:

309¶Inlagda eller syltade köksväxter

50:

319¶Konserverad sparris

50:

320 Andra grönsakskonserver

50:

117 118

1927/29

VT 25

F ä r s k a (eller e n b a r t k o k a d e ) frukter och bär. 128 129

JJordgubbar

129:3 jKörsbär 129:4 134 Andra bär (hallon, m. m.)

50:

25:-

6 /e 21 100: —

Vo 27 25: —

Vi 28 100:-

10: smultron

10: 10:

Äpplen 131

10: Päron 8

10: Apelsiner

125 126

Bananer

126:1 Citroner 129:1 Cedrat- och grapefrukt 129:2 132 VPlommon Andra ej s. n. frukter (persikor, mandariner m. m.): pomeranser andra 127:1 > Vindruvor 127:2

10 10 10 10

10 10 50

/6 21 V» 25 10: — 25:22 M7 fria 6 /e 21 VT 25 25: — 10: — 6 /e 21 VT 25 25: — 10: — 6 /e 21 VT 25 25: — 1 0 : 6

VT 25

6 VT 25

/e 21 25: — /e 21 25: — 8 /e 21 100: —

10: — 10:25

\

VT 29

fria VT 29

fria

271 1 0 0

kg

k r o

n

o

r

( haricot-verts o. sallad 18 /s Ve VH {15: — 40: — 15: — kronärtskockor 16 /s "/a Via (15: — 40: — 15: —

haricot-verts o. sallad Ve V» 40:— 15: — kronärtskockor 16 /8 Via 40:— 15: —

1937 VT

fri

VT

pickles 50: —

VT

35: —

Ve 35:—

Ve 10: —

| Va 10: —

Ve 20: —

Va 10: -

Ve 20: —

V«

Ve

10: — Va 10: —

20: — Ve 20: -

Va 10:—

Ve 20: —

Va Ve 10: — 20: — 8 | /e VT 1 10: — 20: — 8 1 Va Ve /e 110: — 20: — 10: VT V.a l 20:10: —

10: —

VT

20: —

l '/T 20: —

Via 10: —

8¶Va Ve /« 1 0 : - 20:— fria ( Va Ve Va Ve 1 10:- 20:10: — 20: »/u l 3 5 : - fria

VT

35: —

/U

fria

VT

10: — Vo fria

VT Vi(38o.s.v.) 35: — fria

272 T

Stat. nr

u

f ö r

V a r u s l a g 1912/14 1915/23 •1924/26

1927/29

1930/32

Saltade eller torkade och syltade eller konserverade frukter och bär. 135

Torkade (eller saltade) aprikoser

6 VT 29

/e 21 50: — 22 /7 17 25: — fria 6 /e 21 25: — 50: —

fria

25:-

136 Torkade (eller saltade) bananer

136:1 Torkad (eller saltad) cedratfrukt 137

Torkade (eller saltade) plommon,

138¶Torkade (eller saltade) päron . .

139¶Torkade (eller saltade) äpplen..

140¶Torkad (eller saltad) s. k. blandad frukt

310:1 ISyltade frukter (däribland ana310:2 j nas)

Syltade bär (körsbär m. m.) . . 311 315:1 Konserverad ananas och grapefrukt fruktkonserver

VT 29

fria fria VT 29

fria VT 29

fria

40:-

V* 32 50: —

50:50:-

Vi 32 75: —

50: —

Va 32 75: —

Andra bär- och

på fat

34: —

på andra kärl 1

69: —

Bär- o c h fruktsaft:

Tiillsatserna beräknas å 100 liter.

VT 29

6 VT 25

50: —

/e 21 50: — /e 21 2 5 : - 65 0 : /e 21 25: — 5 0 : 6 /e 21 50: — 25: — 25: —

273 100

kg

k r o n o r 1934

/e fri

[

VT

j

Sylter o. geléer ) samt pomerans-, apelsin- o. citronmarmelader 40:-

Ve Ananas 20: —

VT

40: —

[ VT 1 Pomerans-, apel| sin- o. citronmarl melader 50: —

Ve 30: — 5 /s Aprikoser, persikor, päron, blandad frukt 50: — { Ve Saft av apelsiner, citroner eller grapefrukt, utan till' sats av andra ämnen än konserveringsmedel 25: — f Vo < Saft av apelsiner l etc. 50: —

18—387133.

[ Vi {Saft av apelsiner l etc. 34: —

f

Vl

< Saft av apelsiner [ etc. 50: —

274¶Bilaga 7.

Statistisk undersökning rörande frukt- och trädgårdsodlingens lönsamhet m. m. Undersökningens tillkomst. Primärmaterialets omfattning och beskaffenhet. Enligt de direktiv, som av chefen för jordbruksdepartementet i yttrande till statsrådsprotokollet den 13 mars 1937 lämnats för frukt- och trädgårdsutredningen, har denna bl. a. till uppgift att söka anskaffa material för bedömning av trädgårdsodlarnas ekonomiska villkor. Enär uppgifter, ägnade att belysa denna fråga, nära nog alldeles saknas i den officiella statistiken, har frukt- och trädgårdsutredningen ansett det nödvändigt att för nämnda ändamål anställa en särskild statistisk undersökning. Sedan utredningen den 9 juli 1937 av chefen för jordbruksdepartementet erhållit bemyndigande att utföra en sådan undersökning, utsändes i slutet av maj 1937 individuella frågeformulär till omkring 5 500 fruktoch trädgårdsodlare enligt adresslistor, som ställdes till utredningens förfogande av bl. a. Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund och Sveriges pomologiska förening. I slutet av juni, då den för frågeformulärens besvarande bestämda tiden utgått, hade endast omkring 650 svar inkommit, av vilka åtskilliga därtill visade sig vara i hög grad ofullständiga. Av denna anledning beslöt utredningen uppskjuta uppgifternas bearbetning och lät samtidigt genom rundradion uppmana trädgårdsodlarna att snarast möjligt ifylla frågeformulären och insända dem till frukt- och trädgårdsutredningen. Denna uppmaning hade till följd att ytterligare ett femtiotal svar erhöllos. Insamlingen av primäruppgifter har givit ett ganska otillfredsställande resultat, enär av de utsända frågeformulären överhuvud endast omkring 13 % besvarats. Vid bedömningen av detta relationstal måste emellertid beaktas, att åtskilliga av de personer, till vilka frågeformulären utsänts, tydligen icke äro att anse som yrkesmässiga utövare av trädgårdsodling. Så synes i stor utsträckning vara förhållandet bland pomologiska föreningens medlemmar. Därjämte torde många av de mindre odlarna, vilka ofta nog icke föra böcker över sina inkomster och utgifter, ha funnit frågeformuläret alltför detaljerat för att kunna besvaras på ett tillfredsställande sätt, varför de helt avstått därifrån. Slutligen torde tidpunkten för frågeformulärens utsändning ha varit olämplig, enär den sammanföll med den för trädgårdsodlarna brådaste tiden. Av de något över 700 inkomna frågeformulären ha omkring 100 befunnits så ofullständigt besvarade, att de icke kunnat göras till föremål för bearbetning. Värdet av de återstående 598 formulären, av vilka 469 härröra från egentliga trädgårdsodlare och 129 från jordbrukare med trädgårdsodling som binäring, reduceras väsentligt av att vissa frågor lämnats obesvarade eller på grund av misstolkning besvarats felaktigt. Ursprungligen avsågs, att undersökningen skulle beröra såväl egentliga trädgårdsodlare som jordbrukare med trädgårdsodling som binäring. Emellertid har arbetet med granskning och (där så varit möjligt) rättning av uppgifterna befunnits så tidsödande, att det syntes lämpligt inskränka bearbetningen till de 469 av egentliga trädgårdsodlare besvarade formulären. Det använda frågeformuläret återgives på sid. 305 o. f. Dess första sida u p p tar bl. a. vissa frågor, ägnade att klargöra odlarens ställning som ägare eller arrendator samt rörelsens art. Dessa frågor ha i allmänhet besvarats tillfreds-

275 ställande. Vidare efterfrågas brukningsdelens taxeringsvärde, specificerat med hänsyn till den för trädgårdsrörelsen använda arealen, annan mark, växthus- och driftsbyggnader samt andra byggnader. Avsikten härmed var att erhålla vissa hållpunkter för uppskattning av trädgårdarnas och därtill hörande anläggningars kapitalvärde. Av de inkomna svaren framgår, att principerna för taxeringen av handelsträdgårdarnas anläggningar äro i hög grad växlande, en uppfattning som bekräftats genom en av frukt- och trädgårdsutredningen företagen enquéte bland landskamrerarna. Innebörden av de uppgifter som odlarna lämnat i anslutning till denna punkt på frågeformuläret är därför ofta svår att närmare bestämma, i synnerhet när särskilt taxeringsvärde icke åsatts driftsbyggnader och växthus utan endast uppskattningsvis angivits av odlarna själva. Det är bl. a. ofta icke möjligt att avgöra, huruvida det uppgivna taxeringsvärdet av hela brukningsdelen innefattar även värdet av bostadshus, en oklarhet som dock i någon mån beror på frågornas formulering. 1 Frågeformuläret innehåller vidare en avdelning rörande den för trädgårdsrörelsen använda arealen med fördelning på friland, växthus och bänkgård samt olika huvudslag av odling (köksväxter, blommor o. s. v.). I många fall ha dessa frågor besvarats utförligt och omsorgsfullt men icke sällan lämna uppgifterna även på denna punkt åtskilligt att önska. Den begärda specifikationen med hänsyn till olika huvudslag av odling omfattar sålunda ofta nog endast en del av den totala arealen. Uppgifterna stämma emellanåt icke inbördes (någon gång uppenbart beroende på att omräkningen från en ytenhet till en annan vållat svårigheter), vilket gjort det nödvändigt att företa åtskilliga korrigeringar i formulären. Undersökningen avsåg närmast att belysa trädgårdsodlarnas ekonomiska förhållanden under år 1936. Emellertid befanns det lämpligt att inhämta uppgifter icke om inkomster och utgifter under kalenderåret 1936 utan om inkomster och utgifter hänförliga till 1936 års odling, oberoende av om inkomsterna influtit under kalenderåret eller först senare. 2 I allmänhet torde detta tillvägagångssätt icke ha vållat odlarna några speciella svårigheter, helst som de torde vara vana att betrakta det ekonomiska resultatet av sin verksamhet på motsvarande sätt. Flertalet uppgiftslämnare ha på ett, såvitt man kan se, nöjaktigt sätt angivit sina inkomster och utgifter. Vad bruttoinkomsterna beträffar, ha emellertid många av uppgiftslämnarna icke lämnat den i frågeformuläret begärda specifikationen utan endast meddelat deras totalsumma. Enär man hade hoppats att genom nämnda specifikation erhålla upplysning om de odlade växtslagen jämte försålda kvantiteter av vissa varuslag, har denna brist haft till följd att man i stor utsträckning alldeles saknar uppgift om odlingens inriktning. Det har helt naturligt fallit sig svårt för många av uppgiftslämnarna att specificera inkomsterna av varje särskilt varuslag, eftersom de i regel icke föra anteckningar däröver. Med den erfarenhet som numera vunnits kan man hålla före att det varit lämpligare nöja sig med att begära en specifikation av inkomsterna med hänsyn till odling på friland resp. under glas och därjämte framställa en mera allmänt formulerad fråga rörande de odlade växtslagen. Utgifterna för 1936 års odling synas i allmänhet ha redovisats på ett något så när tillfredsställande sätt. En speciell svårighet har uppstått för odlare med egen butik, vari de försälja även inköpta produkter, då det icke alltid varit möjligt att skilja på utgifter för den egna odlingen och sådana som hänföra sig till handelsrörelsen. I dylika fall ha emellertid även de av handeln med främmande produk1

Jfr vidare sid. 296. Möjligen skulle även fordringar, härrörande från försäljning av under år 1936 producerade varor, ha upptagits såsom inkomst. I den mån dylika fordringar icke hade influtit vid den tidpunkt, då undersökningen företogs, torde det emellertid vara tillåtet att betrakta dem såsom avskrivna. 2

276 ter härrörande inkomsterna redovisats. Enär dessa odlares uppgifter i övrigt höra till de nogrannast och utförligast specificerade, har det synts önskvärt att låta dem ingå i bearbetningen av det övriga materialet. Endast i vissa sammanhang, då ifrågavarande uppgifter tydligen förrycka resultatet (t. ex. vid redovisningen av det över- eller underskott, som trädgårdsrörelsen lämnat) har det befunnits nödvändigt frånskilja ett fåtal odlare, för vilka handelsrörelsen som sådan utgjort en mera betydande del av verksamheten. Utom de löpande till 1936 års odling hänförliga utgifterna begärdes i en särskild kolumn uppgifter rörande under år 1936 gjorda utlägg för underhåll samt ny- och tillbyggnad eller ombyggnad av växthus och driftsbyggnader jämte underhåll och nyanskaffning av inventarier samt försäkring, räntor m. m. Huruvida den fördelning som odlarna i förekommande fall företagit av sina utgifter för underhåll resp. ny- eller ombyggnad av växthus o. dyl. kan anses lämpligt avvägd, är givetvis omöjligt att avgöra. Emellertid ha dessa uppgifter ej något intresse för bedömning av frågan, hur varje särskild odlares verksamhet lönat sig under år 1936, detta emedan utgifterna för reparationer, underhåll, ersättningsbyggen o. dyl. infalla endast med vissa mellantider. Däremot kan det vara av betydelse att veta, hur stor genomsnittlig underhållskostnad (t. ex. per kvm. växthusareal) som under år 1936 påvilat trädgårdsodlingen som helhet. Rörande behandlingen av dessa uppgifter vid materialets bearbetning hänvisas till framställningen på sid. 293 o. f. I syfte att skaffa vissa hållpunkter för en beräkning av arbetstidsregleringens inverkan på trädgårdsodlingens lönsamhet framställde man slutligen några frågor rörande arbetsåtgången under år 1936. I en särskild tablå begärde man bl. a. en specifikation av antalet utförda dagsverken. Tyvärr har det på grund av tablåns typografiska uppställning ej tillräckligt tydligt markerats, att frågan avsåg dagsverken, varför ett stort antal uppgiftslämnare här i stället meddelat antalet anställda resp. familjemedlemmar som deltagit i trädgårdsarbetet. Åtskilliga uppgiftslämnare ha helt underlåtit att besvara frågorna rörande arbetsåtgången. Man svävar i dylika fall ofta i tvivelsmål om, i vilken utsträckning familjemedlemmarna över huvud delta i arbetet. 1 Dessa olikformigheter och luckor, vilka delvis bero på frågeformulärets bristfälliga uppställning, ha i hög grad reducerat värdet av ifrågavarande uppgifter. Såsom allmänt intryck må framhållas, att odlarna i flertalet fall säkert gjort sitt bästa för att lämna uttömmande och noggranna svar på de framställda frågorna. Detta har emellertid icke sällan vållat dem stora svårigheter främst emedan de i regel icke ha ordnad bokföring. Dessutom hava en del missförstånd och luckor i uppgifterna framkallats genom frågeformulärets uppställning. I det följande kommer på varje punkt, som ger anledning därtill, uppgifternas innebörd och tillförlitlighet att närmare diskuteras. De bearbetade uppgifternas representativitet. Antalet odlare med trädgårdsskötsel som sitt egentliga yrke utgjorde i början av 1930-talet mellan 4 000 och 4 500. Antalet trädgårdsarbetare som sysselsattes av dessa odlare kan uppskattas till omkring 10 000. 2 De 469 odlare vilkas uppgifter gjorts till föremål för bearbet1 I vilken utsträckning främmande arbetskraft användes kan däremot även i sådana fall vanligen bedömas på grundval av den i utgiftsspecifikationen angivna arbetskostnaden. 2 Enligt folkräkningen 1930 utgjorde antalet trädgårdsodlare 4 468, medan i 1931 års företagsräkning registrerades 4 220 trädgårdsföretag. I folkräkningen redovisades 13 043 trädgårdsarbetare, av vilka emellertid 2 000 å 3 000 torde ha varit anställda vid herrgårdsträdgårdar eller andra anläggningar av icke kommersiell karaktär. Enligt företagsräkningen utgjorde antalet egentliga trädgårdsarbetare 9 356, vartill kommo c:a 400 chaufförer, maskinister, eldare och lagerarbetare. (Dessutom sysselsattes i de redovisade trädgårdsföretagen butiks- och kontorspersonal, tekniskt och vetenskapligt utbildad personal m. fl. till ett antal av c:a 750.)

277 ning skulle sålunda motsvara något mer än 10 % av hela antalet självständiga trädgårdsodlare, därest detta vore detsamma som i början av 1930-talet. Emellertid h a r sannolikt en icke obetydlig ökning av detta antal ägt rum, varför nämnda procentsiffra måste antagas vara för hög i förhållande till det antal odlare som f. n. förefinnas. Huruvida de 469 bearbetade uppgifterna utgöra ett för den kommersiella trädgårdsodlingen som helhet representativt urval, särskilt med hänsyn till de ekonomiska förhållanden under vilka handelsträdgårdsmästarna arbetade under år 1936, kan icke med bestämdhet avgöras. Det bör påpekas att de medelstora och större trädgårdsföretagen synas vara företrädda i primärmaterialet i avsevärt större utsträckning i förhållande till sitt antal än de mindre. Detta framgår bl. a. därav, att antalet i förevarande undersökning redovisade årsanställda trädgårdsarbetare uppgår till 1 349, vilket gör i det närmaste 3 arbetare per företag. Inräknas även de 857 i undersökningen redovisade säsonganställda arbetarna blir motsvarande medeltal 4-8. Vid de i företagsräkningen år 1931 redovisade trädgårdsföretagen utgjorde medeltalet arbetare per företag i slutet av september (således sannolikt med inräknande av ett visst antal säsonganställda arbetare) däremot endast 2-3.1 Av betydelse för materialets representativitet är de redovisade företagens geografiska fördelning. Denna framgår av tab. 1, vari även angives antalet trädgårdsodlare, länsvis, enligt folkräkningen 1930. De olika länen äro, såsom procentsiffrorna utvisa, på det hela taget ganska jämnt företrädda i materialet. Starkt överrepresenterade äro dock Kronobergs, Blekinge och Kristianstads län, medan Södermanlands och Kopparbergs län utvisa en betydande underrepresentation. I tab. 2 meddelas en jämförelse mellan den i förevarande undersökning redovisade arealen av växthus och bänkgårdar och motsvarande siffror enligt jordbruksräkningen 1932.2 Därest växthus- resp. bänkgårdsarealen vore densamma som år 1932, skulle något över 7 3 av växthusarealen samt något över 7 6 av bänkgårdsarealen vara redovisad i undersökningen. Emellertid har sedan 1932 en icke obetydlig ökning av såväl växthus- som bänkgårdsarealen ägt rum, varför de avgivna relationstalen sannolikt måste anses för höga i förhållande till läget vid den tidpunkt som undersökningen avser, nämligen år 1936. Likväl finner man, då man tar i betraktande arealen av ifrågavarande anläggningar, att det föreliggande primarmatenalet omfattar en vida större del av den kommersiella trädgårdsodlingen an vad enbart antalet i undersökningen företrädda odlare ger vid handen. Detta beror givetvis på att de i undersökningen representerade trädgårdsföretagen äro relativt stora. Om man jämför den geografiska fördelningen av den i förevarande Undersöknin" redovisade växthus- resp. bänkgårdsarealen med den som jordbruksräkningen urvisar, finner man att de olika länen äro ganska olikformigt företrädda, överrepresenterade äro med avseende på växthusarealen framför allt Malmöhus Östergötlands och Värmlands län jämte norrlandslänen, medan däremot Södermanlands Jönköpings, Kristianstads, Örebro och Kopparbergs län förete väsentligt lä«re representation än den genomsnittliga. Beträffande bänkgårdsarealen finner man att bl. a. Stockholms stad och län samt Kalmar, Malmöhus, Skaraborgs Värmlands Västerbottens och Norrbottens län äro representerade i betydligt större proportion an vad som svarar mot deras andel av bänkgårdsarealen enligt 1932 års jord... 'Härvidlag ha även chaufförer, maskinister, eldare, lagerarbetare o. dyl. medräknats Nå^on jämförelse med den i företagsräkningen gjorda fördelningen av företagen rfter anSfet sysseisåfta personer går tyvärr icke att genomföra, då man i regel saknar uppgift om antalet buti£- och kontorsanstallda och likaså antalet familjemedlemmar som regelbundet delta i arbetet Att jämföra den totala trädgårdsarealen eller frilandsarealen med jordbruksräkningens siffror vore skahgen meningslöst, då dessa omfatta även jordbrukarnas t r ä d g å r d a I fråga om växthus och bankgardar har detta mindre att betyda, eftersom dylika anlä|gningar förekomma huvudsakligen i handelsträdgårdar. ig0mnb<u loreKomma

278 T a b . 1. Antal i 1930 å r s f o l k r ä k n i n g r e d o v i s a d e t r ä d g å r d s o d l a r e , m e d f ö r d e l n i n g p å l ä n , s a m t a n t a l i frukt- o c h t r ä d g å r d s u t r e d n i n g e n r e d o v i s a d e o d l a r e , d e l s i a b s o l u t a tal, d e l s i p r o c e n t a v f o l k r ä k n i n g e n s s i f f r o r . Folkräkn. 1930

Län

Frukt- o. trädgårdsutredningen

L ä n

Antal Proc Stockholms stad o. län Uppsala län Södermanlands län . . . . Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län

995 171 209 360 143 63 183 21 84 184 650 116 236

106 15 9 25 12 13 22 1 15 29 89 11 26

10-7 8-8 43 6-9 8-4 20-6 12-0 17-9 15-8 13-7 9-5 ll-o

Frukt- o. trädgårdsutredningen

Folkräkn. 1930

Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län . . . . Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Hela riket

Antal

Proc

12 21 12 11 11 4 13 7

6-9 10-7 10-3 87 8-1 4-3 11-9 12-1

3 2 469

173 197 116 127 136 93 109 58 24 10 10 4 468

T a b . 2. V ä x t h u s - o c h b ä n k g å r d s a r e a l e n l i g t 1932 å r s j o r d b r u k s r ä k n i n g , m e d f ö r d e l n i n g p å län, s a m t a r e a l e n a v i frukt- o c h t r ä d g å r d s u t r e d n i n g e n s u n d e r s ö k n i n g r e d o v i s a d e v ä x t h u s o c h b ä n k g å r d a r , d e l s i a b s o l u t a tal, d e l s i p r o c e n t av j o r d b r u k s r ä k n i n g e n s siffror. Jordbruksräkningen 1932: areal (ar)

Län

Stockholms stad o. län ..

Göteborgs o. Bohus l ä n . .

Örebro län

Hela riket

Frukt- och trädgårdsutredningen Areal

(ar)

Procent

Växthus

Bänkgård

Växthus

Bänkgård

Växthus

Bänkgård

3 064 277 461 690 315 113 314 17 212 890 2 752 387 1238 417 432 254 320 150 171 198 132 27 31 13

2 655 653 632 592 348 98 231 41 156 395 1785 274 763 402 3»>9 286 1310 285 151 256 168 68 42 24

889 67 21 314 60 25 115

739 52 27 78 48 18 64

29-0 24-2 4-6 45-5 190 22-1 36-6

27-8 8-0 4-3 13-2 13-8 18-4 'J7-7

77 175 1600 131 484 106 98 105 34 37 12 111 58

52 34 381 37 126 73 85 75 33 29 17 52 31

36-3 19-7 58-1 33-9 391 25-4 22-7 41-3 106 24-7 7-0 561 43-9

S3-3 8-6 21-3 13-5 16-5 18-2 23-0 26-2 25 10-2 11-3 20-3 18-5

15 6

14 6

48-4 462

S3-3 250

12 875

4 540

2 071

35-3

279 bruksräkning, medan däremot Uppsala, Södermanlands, Kristianstads, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län äro i hög grad underrepresenterade. 1 Sammanfattningsvis kan beträffande primärmaterialets representativitet anföras, att det i relativt stor omfattning avser medelstora och större handelsträdgårdar, framför allt sådana med växthus- och bänkgårdsanläggningar, medan den stora mängden småföretagare med huvudsakligen frilandsodling och inga eller relativt obetydliga växthus- eller bänkgårdsanläggningar i förhållande till sitt antal synas vara tämligen svagt representerade i materialet. Den geografiska fördelningen av de redovisade företagen synes i vissa avseenden rätt väsentligt avvika från de verkliga förhållandena. Det kan icke med säkerhet avgöras, hur den sammansättning som primärmaterialet sålunda råkat få, påverkar den bild som det lämnar av de ekonomiska förhållandena, helst som någon komplettering av representativitetskalkylerna med hänsyn till odlarnas fördelning på olika slag av odling (köksväxter, blommor, frukt etc.) i brist på jämförelsesiffror icke går att utföra. Med beaktande av att de medelstora och större företagen äro överrepresenterade i undersökningen, kan det likväl antagas, att denna ger ett något för gynnsamt resultat i fråga om odlingens ekonomiska betingelser, i varje fall då det gäller att bedöma i vad mån den kan skänka sina utövare rimlig försörjning. De redovisade trädgårdsföretagens fördelning efter geografisk belägenhet samt huvudslag av odling. Vid bearbetningen av de föreliggande uppgifterna ha genomgående två olika huvudgrupperingar tillämpats. Dels ha de redovisade företagen grupperats efter geografisk belägenhet, dels har man klassificerat dem efter de huvudslag av odling som de bedriva. I förstnämnda avseende har man skilt mellan tre olika landsdelar: s ö d r a S v e r i g e (Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län), m e l l e r s t a S v e r i g e (Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Uppsala och Södermanlands län jämte Stockholms stad och län), n o r r a S v e r i g e (Kopparbergs län och Norrland). Vidare har man gjort åtskillnad mellan å ena sidan städer och förorter, å andra sidan övriga orter i enlighet med den i 1932 års jordbruksräkning företagna uppdelningen. Hur samtliga redovisade odlare fördelade sig på dessa landsdelar och ortsgrupper framgår av nedanstående tablå:

Antal odlare i: städer och förorter övriga orter Samtliga orter

Södra Sverige

Mellersta Sverige

Norra Sverige

Hela landet

94 98

184 64

17 12

295 174

469 Den erforderliga uppdelningen av de redovisade trädgårdsföretagen efter olika huvudslag av odling har på grund av uppgifternas bristfälligheter måst företagas efter mycket summariska grunder. I första hand har man sökt utskilja odlare med enbart eller huvudsakligen köksväxt- eller blomsterodling, vidare sådana med enbart eller huvudsakligen plantskolerörelse eller fruktodling. I vissa företag äro emellertid dessa huvudslag av odling tydligen kombinerade i sådana proportioner att det synts olämpligt att föra dem till den ena eller andra av ovannämnda grupper, 1 Att Kristianstads län intar en helt olika ställning med avseende på dess representation i materialet, då man räknar efter växthus- och bänkgårdsareal, än då man tar i betraktande endast antalet redovisade odlare, beror därpå att de från Kristianstads län inkomna uppgifterna till största delen härstamma från fruktodlare.

280 varför det blivit nödvändigt uppställa ytterligare rubriker nämligen: kombinerad köksväxt- och blomsterodling, kombinerad köksväxt- och fruktodling och slutligen mera allsidig trädgårdsrörelse. En enda svampodlare förekommer i materialet. Det må påpekas att man vid klassificeringen av de enskilda företagen gått efter såväl arealuppgifterna som inkomstuppgifterna — ofta ha endera av dessa uppgifter varit oanvändbara för ändamålet, varvid klassificeringen blivit mer eller mindre godtycklig. Hur de redovisade företagen fördelats på de nämnda grupperna framgår av nedanstående tablå: A n t a l

o d l a r e

med

enbart eller huvudsakligen

Tillmera allsidig svamp- hopa köksköksträdväxt- 0. fruktod- blom- växt- 0. gårds- odling fruktod- rörelse ling sterodling ling

köksväxtodling

blomsterodling

plantskolrörelse

Södra Sverige .. Mellersta Sverge Norra Sverige..

16 23 4

27 71 11

17 6

33 11 2

55 70 8

15 21

28 46 4

192 248 29

Hela landet

469 Städer o. förorter övriga orter . .

33 10

93 16

12 11

10 36

86 47

20 16

41 37

295 174

Det är anmärkningsvärt att de redovisade företagen på det hela taget äro föga specialiserade. Både köksväxt-, blomster- och fruktodling bedrevs sålunda av 78 företag d. v. s. ungefär 1 / 6 av samtliga, kombinerad köksväxt- och fruktodling av 36 (Vis), kombinerad köksväxt- och blomsterodling av 133 (över 7 4 ) . Beträffande sistnämnda grupp må anmärkas, att den ej innefattar blomsterodlare vilka under vissa tider driva gurkor och tomater i sina växthus — dessa företagare ha inräknats i gruppen blomsterodlare. Även i fråga om de övriga grupperna gäller, att de i regel ej äro enbart inriktade på ett huvudslag av odling. Vidare är det anmärkningsvärt, att blomsterodlarna äro så pass talrikt företrädda i materialet. Enbart eller huvudsakligen blomsterodling bedrevs sålunda av ej mindre än 109 eller närmare V 4 av uppgiftslämnarna, varjämte för ovannämnda 133 blomsterodling utgjorde en betydande del av verksamheten. Eftersom inga jämförelsesiffror finnas, är det svårt att avgöra, huruvida dessa tal återspegla de verkliga förhållandena, men det kan anses sannolikt att blomsterodlarna äro något överrepresenterade i materialet. Odlarnas fördelning på arrendatorer och ägare. Brukningsodlarnas fördelning efter storlek. Följande tablå utvisar de redovisade odlarnas fördelning på ägare och arrendatorer:

281¶Antal odlare

Hela landet

1 Där

i v

i %

ägare

arrendatorer 1

192 248 29

75-5 66-9 41-4

24-5 33-1 58-6

31-1

295 174

68-5 69-5

31-5 30-5

H ä r ingå ett par anstaltsträdgårdar, som drivas kommersiell t.

Av samtliga redovisade odlare voro sålunda något över 2/3 självägare, de övriga arrendatorer. Proportionen av självägare är något större i södra Sverige (Vé), i norra Sverige avsevärt mindre ( 2 /s). Mellan städer och förorter å ena sidan och övriga orter å andra sidan synes i detta avseende ingen skillnad föreligga. Hur de redovisade odlarna fördela sig efter brukningsdelarnas storlek utvisas av följande sammanställning: 1

Antal odlare

under 05

0-5—1

1—2

2—5

5-10

10—20

20 o. däröver

192 248 29

15-6 17-7 37-9

8-9 18-6 17-2

26-6 26-6 810

30-2 27-0 10-4

130 6-1 35

4-7 2-4

l-o

..

Hela landet

14-5

27-3

1-3

och förorter

295 174

18-0 18-4

149 13-8

28-1 24-7

26-8 28-2

7-8 10-3

2-7 40

1-7 0-6

Mellersta Sverige

Städer

Därav, i %, odlare med brukningsdelar av nedanstående storlek (har)

1-6

Ungefär 3 / 5 av de redovisade brukningsdelarna omfatta sålunda mindre än 2 har. För södra Sverige ensamt utgör motsvarande relativtal ungefär V 2 , för mellersta Sverige något över Va och för norra Sverige närmare ö/io- Medelarealen av de redovisade brukningsdelarna utgjorde i södra Sverige 3*02 hektar, i mellersta Sverige 2*05 hektar, i norra Sverige 1*09 hektar. Däremot framträder med avseende på brukningsdelarnas areal ingen nämnvärd skillnad mellan städer och förorter å ena sidan och övriga orter å den andra. För fullständighetens skull meddelas i följande tablå, hur den totala redovisade trädgårdsarealen 2 fördelade sig på brukningsdelar av olika storlek: 1 Några odlare ha lämnat uppgift för två eller tre brukningsdelar. Emellertid ha utgifter och inkomster redovisats på sådant sätt, att det vid bearbetningen synts lämpligt sammanslå dem till en enhet. Antalet här redovisade brukningsdelar överensstämmer sålunda med antalet odlare. 2 Enligt frågeformuläret skulle uppgiftslämnarna meddela den totala för trädgårdsodling använda arealen (inklusive gångar, vägar och tomtmark). Nästan utan undantag överensstämmer denna areal med den som uppgivits för brukningsdelen som helhet. De större brukningsdelarna utnyttjas i stor utsträckning för fruktodling.

282¶Total trädgårdsareal (har)

Därav, i %, tillhörande brukningsdelar av nedanstående storlek (har) <0-5

0-5-1

1—2

2-5

5-10

10—20

20 o. däröver

2-0 6-4 9-4

11-4 16-9 36-8

29-3 38-3 27-5

27-4 17-8 19-0

205 13-8

8-0 5-0

14-6

4-7 35

158 12-7

34-5 31-5

20-8 26-0

15-6 18-9

69 56

Södra Sverige Mellersta Sverige ..

579-8 507-9 31-6

Hela landet

1119-3

1-4 1-8 7-3 1-7

Städer och förorter

676-4 442-9

1-7 1-8

Såsom redan framhållits är det antagligt att de medelstora och större trädgårdsföretagen äro överrepresenterade i undersökningen i förhållande till de mindre. Av denna anledning är det troligt att i verkligheten företag med 2 har mark och däröver icke ha fullt så stor andel av den totala trädgårdsarealen som ovanstående siffror utvisa. Förekomsten av bänkgårdar och växthus. Eftersom den kommersiella trädgårdsodlingen på senare år i allt större utsträckning övergått till drivning av grönsaker o. dyl. under glas, är det av intresse att ta del av följande uppgifter rörande förekomsten av bänkgårdar och växthus bland de i undersökningen redovisade handelsträdgårdarna. Nedanstående tablå ger upplysning om antalet uppgiftslämnare som redovisat bänkgård och (eller) växthus: O d l a r

e

m e d

bänkgård

Mellersta Sverige Norra Sverige Hela landet övriga orter

växthus

antal

i % av samtliga

antal

i % av samtliga

133 210 28

69-3 84-7 96-6

140 204 29

72-9 82-3 100-0

79-1

79-5

252 119

85-4 68-4

253 120

85-8 690

Större delen (ungefär i/5) av de redovisade odlarna bedriva sålunda odling under glas. Proportionen är ungeför lika för bänkgård och växthus — det är också i stort sett samma odlare, som lämnat uppgift om båda dessa slag av anläggningar. Däremot år i båda fallen det relativa antalet odlare med dylika anläggningar något lägre i södra Sverige än i mellersta Sverige och likaledes något lägre i mellersta Sverige än i norra Sverige. Detta sammanhänger tydligen med klimatiska förhållanden men beror i viss mån även därpå, att det relativa antalet odlare som specialiserat sig på fruktodling är större i de sydligare delarna av landet. Karakteristisk är skillnaden mellan å ena sidan städer och förorter, å andra sidan övriga orter. Inom förstnämnda ortsgrupp utgör det relativa antalet uppgiftslämnare med odling under glas ej mindre än 85 %, i den senare däremot knappt 70 %.

283 Tab. 3. Den redovisade trädgårdsarealen, fördelad på brukningsdelar av olika storlek, samt bänkgårds- och växthusarealen i procent därav. Brukningsdelar av nedanstående storlek (har) Landsdelar och ortsgrupper

Samtliga brukn.delar

<0-5 0-5-1

1—2

2-5

20 o. 5—10 1 0 - 2 0 däröver

7-9 5-7 145

11-6 2-3 3-3

66-0 2-t 41

1698 1-5 4-2

1591 0-7 4-8

1189 0-4 2-3

46-5 0-2 0-2

5798 11 38

Mellersta Sverige. Total trädgårdsareal (har) Därav i %: bänkgård växthus

9-1 12-7 25-4

327 4-4 10-5

85-9 3-2 5-0

1943 3-3 3-7

905 0-9 2-7

699 0-9 26

255 01 0-1

507-9 2-6 4-2

Norra Sverige. Total trädgårdsareal (har) Därav i %: bänkgård växthus

23 16-9 19-5

3-0 3-7 14-1

11-6 4-2 7-7

87 2-3 29

6-0 0-2 0-2

193 10-8 20-3

473 38 9-0

1635 2-8 48

3728 2557 2-5 0-7 3-9 4-0

188-8 0-6 2-4

71-9 0-2 02