Uppbörds- och folkbokföringsreformen kortfattad framställning av 1936 års uppbördskommittés förslag rörande omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m. : utarbetad på uppdrag av kommittén

O No

'ofv National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1938:51 PINåNSDEPAKTEMENTET

UPPBÖRDS- OCH FOLKBOKFÖRINGSREFORMEN K O R T F A T T A D F R A M S T Ä L L N I N G AV 1936 ÅRS U P P R Ö R D S K O M M I T T É S

FÖRSLAG

RÖRANDE

OMORGANISATION AV UPPBÖRDSVÄSENDET OCH FOLKBOKFÖRINGEN M. M. UTARBETAD PÅ U P P D R A G AV K O M M I T T É N

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1938 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g

B e t ä n k a n d e med u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d Betänkande angående omorganisation av polisskolan intagning a v elever i första klassen av do allmänni i Stockholm m . m . I d u n . (4), 107 s. S. läroverken och med d e m jämförliga läroanstalter Förslag till revision a v den svenska kyrkohandI d u n . 216 B. E. boken. Av E . Eidem. Uppsala, Almqvist & Wiksell. vij, 303 s. K. , 30. B e t ä n k a n d e j ä m t e lagförslag angående lärllngsut bildningen Inom h a n t v e r k e t och den mindre indui Byggnadsindustrien i Sverige. 2. Arbetsgivares och strien. I d u n . 159 B. II. löntagares inkomster. Idun. vij, 198 s. S. Byggnadsindustrien i Sverige. 3. Arbetslöshetens 3 1 . Försöksutredning beträffande omfattningen a v y p ke«mässig godstrafik med automobil eller släpvagi omfattning och växlingar. Idun. vij, 202 s. S. u n d e r å r 1937. Beckman. 211 s. K. Betänkande m e d utredning och förslag rörande produktions- och avsättningsförhållandena inom 3 2 . B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag angåend( begynnelsespråket i realskolan. Hrcggström. 228 s trädgårdsnäringen. Marcus. 314 s. J o . B e t ä n k a n d e i näringsfrågan. Marcus. 173, 251*8. S. E. Betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m. m . 3 3 . B e t ä n k a n d e och förslag rörande den andliga vårdei Marcus. 133, 18* 8. S. inom försvarsväsendet. B e c k m a n . 95 a. Fö. 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkande med för34. Den statliga egnahemsverksamheten. Marcus, viij 681 s. J o . slag rörande omorganisation a v vissa delar av tekniska skolan i Stockholm. I t o g g s t r ö m . viij, 455 s. 3 5 . B e t ä n k a n d e och förslag angående u t s t r ä c k n i n g ai den årliga lästiden v i d folkskolan m . m . I d u n 2 bil. K. 102 B. E. 9. U t l å t a n d e rörande flottans fartygstyper m . m . Norstedt. 71 s. Fö. ; 3 6 . B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande djurskyddslag stiftning. Marcus. 154 s. J u . Byggnadsindustrien 1 Sverige. 1. Allmän översikt, ; 10. y t t r a n d e n och förslag. I d u n . x v j , 741 s. S. j 3 7 . Normalbestämmelser för järnkonstruktioner til byggnadsverk (järnbestämmelser). Tredje omarbe Biktlinjer för e n lagstiftning om ägareförbehåll och ] 11. t a d e upplagan. Beckman. 83 8. K. avbetalningsköp. Av F . Schmidt. Norstedt. 04 s. J u . 3 8 . B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r i n g a r 1 arrende 12. Undersökning a v taxeringsutfallet beträffande jordlagstiftningen. Marcus. 492 a. J o . bruksfastighet & landsbygden enligt berednings- : nämndernas förslag vid 1938 å r s allmänna fastig- I 3 9 . B e t ä n k a n d e m e d förslag till statliga åtgärder fö stödjande av privatflygningens utveckling i Sverige hetstaxering. Hreggström. 89 8. Fi. Beckman. 107 s. K. 13. Betänkande angående förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid ä k t e n s k a p och barnsbörd. 40. Betänkande med utredning och förslag rörande stats Marcus. 52 8. S. bidrag till a n o r d n a n d e a v bostäder å t åldringar oc] änkor i s. k . pensionärshem. I d u n . 98 a. S. 14. Betänkande och förslag angående skolöverstyrelsens organisation. Hreggström. i x , 396 s. E. 4 1 . 1936 års u p p b ö r d s k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e med för slag till omorganisation a v uppbördsväsendet o c 15. B e t ä n k a n d e angående »landsbygdens avfolkning». folkbokföringen m . m . Del 2. Folkbokföringor Marcus. 208, 90* B. S. Marcus, v j , 400 s. Fi. 16. B e t ä n k a n d e o c b förslag angående verksamheten e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å c n d vid kungl. d r a m a t i s k a teatern, dess förvaltning och I 4 2 . åBtegtäärndkear n dtill den svenska exportnäringens fram lödning. Hroggström. 78 s. E. jande. I d u n . 118 B. H. 17. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lotteriförordning m . Processlagberedningens förslag till rättegångsbali m . Marcus. 70 s. H. 4 3 . 1. L a g t e x t . Norstedt, vij, 150 s. J u . 18. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om frivillig penProcesslagberedningens förslag till rättegångsbali sionering a v i enskild tjänst anställda m . m . I 44. 2. Motiv m . m . Norstedt. 619 s. J u . Beckman. 121 s. J u . e t ä n k a n d e m e d förslag angående reglering a 19. Y t t r a n d e m e d socialetiska s y n p u n k t e r p å befolk45. B strandbebyggelsen m . m . Beckman. 66 s. S. ningsfrågan. Marcus. 52, 10* B. S. 1936 års u p p b ö r d s k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e m e d föl 4 6 . slag till omorganisation a v uppbördsväsendet oc 20. Betänkande angående barnkrubbor och sommarkolonier m. m . Marcus. 76, (2), 16* a. S. folkbokföringen m . m . Del 1. Uppbördsväsendel 21. Arbetslöshetsräkningen den 31 augusti 1937. Del 1. Marcus, vij, 400 s. Fi. Beckman. 254 s. S. B e t ä n k a n d e angående gift k v i n n a s förvärvsarbet B e t ä n k a n d e med förslag till reformerad hyreslagj 4 7 . 22. m . m . Marcus. 496 B. Fl. stiftning. Norstedt. 278 s. J u . j 1936 års u p p b ö r d s k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e med föl 48 - slag till omorganisation a v uppbördsväsendet 00 23. Betänkande m e d förslag till lag om enskilda vägar m . m . Beckman. 229 s. K. folkbokföringen m . m . Del 3 . Organisation 00 kostnader. Marcus, iv, 164 s. Fi. 24. Betänkande m e d vissa demografiska utredningar. Marcus. 290 B. S. I 4 9 . 1936 å r s yrkesskolsakkunniga. B e t ä n k a n d o m e förslag angående utbildningen a v lärare i teoknin 25 c Betänkande med förslag till l a g o m villkorlig friooh I slöjd s a m t för yrkesundervisningen. Hasgg givning m. m . Norstedt. 77 s. J u . ström, viij, 216 B. E. 26. B e t ä n k a n d e m e d utredning och förslag angående | , . B e t ä n k a n d e angående utbildningen a v lärare v i centrala verkstadsskolor m. m. I d u n . (2), 320 s. E. ""• de allmänna läroverken och med d e m jämförlig 27, B e t ä n k a n d e m e d förslag till trafikförsäkringslag läroanstalter. I d u n . 381 s. E. j ä m t e därmed sammanhängande författningar. Nor- gi_ Uppbörds- och folkbokföringsreformen. Marcui stedt. 139 s. J u . 34 s. Fl. 28, 1936 å r s järnvägskommitté. Betänkande rörande | 62, 1936 å r s l ö n e k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e med förslå till civilt icke-ordinariereglemente. Norstedt. 92 åtgärder för enhetliggörande a v d e t svenska järnvägsnätet. Norstedt. 276 s. K. FI.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynne Bebokstäverna till d e t departement, under vilket utredningen avgivits, t. e x . E. = ecklesiastikdepartemente J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars ytti anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1938:5 3 FINANSDEPARTEMENTET

UPPBÖRDS- OCH FOLKBOKFÖRINGSREFORMEN K O R T F A T T A D F R A M S T Ä L L N I N G AV 1936 ÅRS U P P R Ö R D S K O M M I T T É S

FÖRSLAG

RÖRANDE

OMORGANISATION AV UPPBÖRDSVÄSENDET OCH FOLKBOKFÖRINGEN M. M. UTARRETAD PÅ U P P D R A G AV K O M M I T T É N

STOCKHOLM ISAAC MARCUS

1938 BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 389104

%M-f

Uppbördsväsendet. Utskylder till staten och vissa andra utskylder och avgifter, som uppbäras Gällande i samband med dessa, såsom landstingsmedel och avgifter till riksförsäkrings- owning fö> anstalten, å ena sidan, samt kommunalutskylder, å andra sidan, uttagas för UPP °r närvarande var för sig. Debiteringen och uppbörden av kronoutskylder 1 handhavas på landet och i städer, där magistrat ej finnes, (fögderistäder) av statliga myndigheter och i städer med magistrat av magistraten eller särskild kommunal tjänsteman under magistratens ansvar. Debiteringen och uppbörden av kommunalutskylder verkställas av kommunala organ. Indrivningen av båda slagen av utskylder handhaves å landet och i fögderistäderna som regel av statliga myndigheter. I vissa fall ombesörjes dock indrivningen av utskylder uteslutande av kommunala tjänstemän, stadsfogdar eller särskilt förordnade utmätningsmän. Indrivningen verkställes i olika ordning beträffande krono- och kommunalutskylder. För indrivningen anlitas emellertid även där densamma handhaves av statliga organ regelmässigt biträde av kommunala befattningshavare, exekutionsbiträden. I magistratsstäder handhaves indrivningen av båda slagen av utskylder helt av kommunala befattningshavare. Även här sker dock indrivningen av krono- och kommunalutskylder särskilt för varje slag av utskylder. Kronouppbörden verkställes å landet och i fögderistäderna genom postverkets försorg under två terminer, förlagda till samma tider för hela riket. I magistratsstäderna sker uppbörden vid uppbördsstämmor å tider, som inom vissa gränser må bestämmas för varje särskild stad. Uppbörden verkställes i dessa städer direkt av uppbördsförrättaren, de skattskyldiga obetaget att i viss ordning verkställa inbetalningen till uppbördsförrättaren genom posten. I åtskilliga städer har därjämte på senare tid genom särskilda stadganden beretts möjlighet för de skattskyldiga att inbetala utskylderna genom banker, med vilka städerna för sådant ändamål träffat avtal. Kommunalutskylderna uppbäras å de tider och i den ordning, som varje kommun bestämmer. Som regel skall inbetalning av kommunalutskylder ske å uppbördsstämma. I vissa städer och även i åtskilliga landskommuner får inbetalning ske genom förmedling av banker eller genom beloppets insändande medelst postanvisning eller inbetalningskort, som vidfogats debetsedeln, ävensom genom skattebeloppets insändande i check eller postremiss1

Med kronoutskylder avses här, förutom utskylder till staten, jämväl sådana utskylder och avgifter, som uppbäras i samband med dessa. t—389104.

växel. Inbetalning kan i allmänhet även ske genom beloppets insättande på vederbörande kommuns postgirokonto. Ett antal kommuner förrätta uppbörden uteslutande genom förmedling av postverket och anordna sålunda inga vanliga uppbördsstämmor. I fråga om förmånsrätt och preskription m. m. gälla olika regler för utskylder till staten, å ena sidan, samt andra utskylder och avgifter å andra sidan.

Mesultaiet av Beträffande resultatet av uppbörden må här nämnas, att en av kommittén uppbörden. v e r k s t ä l l d undersökning rörande antalet skattskyldiga, av vilka 1930 års utskylder icke helt kunnat uttagas, utvisar, att av antalet personer, som restförts för kronoutskylder, 991 781, vid preskriptionstidens slut utskylderna icke kunnat uttagas av 402 794 personer (omkring 40 °/o av antalet restförda och 11-6 % av hela antalet skattskyldiga) samt att av antalet personer, som restförts för kommunalutskylder, 991 491, vid 1935 års slut utskylderna icke kunnat uttagas av omkring 355 794 personer (omkring 36 °/o av antalet restförda och 11*5 % av hela antalet skattskyldiga). Av 1930 års kronoutskylder, 301 659 359 kronor, måste vid den treåriga preskriptionstidens utgång 11 170 604 kronor (370 °/o) anses förlorade. Beträffande samma års kommunalutskylder, 349 121 747 kronor, kan med hänsyn till den längre preskriptionstiden för kommunalutskylder icke siffermässigt belysas, huru mycket som vid preskriptionstidens slut icke influtit. Skatteförlusten torde emellertid i fråga om dessa utskylder kunna beräknas till minst 5 procent eller omkring 175 miljoner kronor. Av 1930 års kronooch kommunalutskylder, 650 781 106 kronor, kunna alltså i runt tal 286 miljoner kronor (44 °/o) anses förlorade. Enligt av kommittén verkställda beräkningar torde av 1933 års krono- och kommunalutskylder, 648 725 640 kronor, likaledes 44 °/o eller 288 miljoner kronor icke kunna uttagas.

Gemensam Efter vilka riktlinjer man än vill söka genomföra en reform av uppbördsuppbörd av väsendet har det synts kommittén, att en sammanslagning av debitering och IZmultu uppbörd av statliga och kommunala utskylder bör ske. En sådan ordning vtskyUer. i n n e b ä r avgjort en rationalisering, som ur skilda synpunkter ar onskvaid. För den skattskyldige kommer en sammanslagning att innebära minskat besvär samt större reda och ordning. Skattebetalningen kan också förenklas och underlättas därigenom att en sådan uppbörd medgiver en jämnare fördelning av skattebeloppen på olika betalningstillfällen. Genom en sammanslagning kommer åtskilligt nu nödvändigt dubbelarbete att bortfalla och vinnes större överskådlighet beträffande den totala skattebördan å olika orter samt bättre överblick över i vilken utsträckning utskylder erläggas i vederbörlig ordning, bliva föremål för indrivningsåtgärder och slutligen avkortas eller avskrivas. En sammanslagning av krono- och kommunaluppbörden förutsätter tydligen, att beträffande förmånsrätt, preskription, avkortning och avskrivning m. fl. förhållanden, för vilka nu olika regler gälla för de olika slagen av

5 utskylder, samma regler bliva tillämpliga. Kommittén har även funnit, att önskvärd enhetlighet i dessa hänseenden kan genomföras. För ett praktiskt genomförande av sammanslagningen erfordras vidare, att uppbördstitlarnas antal i möjligaste mån nedbringas. Vid en uppbördsreforms genomförande behöver man icke vidare räkna med mantalspenningar sjukvårdsavgift, extra inkomst- och förmögenhetsskatt, utjämningsskatt och kommunal progressivskatt för gemensamt kommunalt ändamål, vilka skattetitlar för närvarande förekomma å kronodebetsedeln, samt icke heller med personlig avgift till skolan och kommunal progressivskatt bland kommunalutskylderna. Den å kronodebetsedeln förekommande skattetiteln prästerskapets till statsverket indragna tionde kommer också att bortfalla inom den närmaste framtiden. För att begränsa antalet utskyldstitlar har kommittén ansett, att avgifter till försäkringsbolag samt frivilliga ledamotsavgifter, såsom avgifter till hushållningssällskap och riddarhuskapilationsavgift, bora uteslutas från uppbörden. Vederbörande kunna över postgiro eller på annat lämpligt sätt själva ombesörja uppbörden av dessa avgifter. En omläggning av uppbörden av berörda avgifter torde icke heller medföra sådana olagenheter, att desamma böra hindra det åsyftade nedbringandet av utskyldstitlarnas antal. De kvarstående uppbördstitlarna bliva enligt förslaget: pensionsavgift (egen och makes), statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, vägskatt, skogsaccis, skogsvårdsavgift, olycksfallsförsäkringsavgift, annuiteter å förskott för avlösning av frälseräntor och annuiteter å avdikningslån. Beträffande frågan om handhavandet av den samlade uppbörden har komUppbgréhiu mitten funnit, att uppbörden, frånsett magistratsstäderna, bör handhavas av handhavande. länsstyrelserna i likhet med vad nu är fallet beträffande kronouppbörden. I magistratsstäderna skall enligt kommitténs förslag uppbörden ombesörjas av en särskild kommunal befattningshavare, uppbördskamrerare. Mot statens övertagande av den sammanslagna uppbörden kan måhända invandas, att uppbörden av kommunalutskylder på landsbygden och i fögderistaderna härigenom skulle fördyras. Huruvida så blir fallet kan svårligen siffermässigt påvisas med någon större grad av säkerhet. Även om någon okad kostnad skulle uppkomma, är dock enligt kommitténs förmenande den rationalisering med därav följande förbättring av uppbördsresultatet, som kan vinnas genom sammanslagningen — för vars genomförande enligt vad nyss nämnts förutsattes, att även kommunaluppbörden handhaves av staten — så betydande, att den måste anses mer än väl uppväga den merkostnad for kommunaluppbörden i och för sig, som till äventyrs må uppkomma. Det ar i detta sammanhang att märka, att kommittén icke ifrågasätter, att landskommunerna och fögderistäderna skola utgiva någon ersättning till statsverket för statens befattning med kommunaluppbörden Införandet av lika regler för alla kommuner beträffande tid och ordning för uppbördens forrattande och ordningen för oguldna utskylders uttagande kan

icke anses innebära ett otillbörligt intrång i den kommunala självbestämmanderätten. Själva verkställandet av den ordinarie uppbörden kan icke med skäl sägas innebära någon utövning av beslutanderätt. Kommunerna böra däremot icke betagas sin rätt att bestämma, när det skall anses utsiktslöst att göra gällande ett krav beträffande kommunen tillkommande utskylder. Enligt förslaget skall beslut om avkortning eller avskrivning 1 av utskylder meddelas av länsstyrelsen. Kommittén har föreslagit, att beträffande utskylder, som ifrågasättas till avskrivning på grund av att den skattskyldige icke äger tillgång till deras gäldande eller vistas å okänd ort, vederbörliga hindersbevis skola vara granskade, i stad av dels uppbördskamreraren eller kommunalborgmästaren dels en ledamot i drätselkammaren och dels en ledamot i årets taxeringsnämnd samt på landet av kommunalnämnden i den ort, där utskylderna påförts den skattskyldige. Avskrivning skall icke kunna ske, därest sådan åtgärd avstyrkts vid den kommunala granskningen. De bestämmelser, som kommittén sålunda föreslagit för kommunernas medverkan vid avskrivningsförfarandet, torde innebära tillräckliga garantier för att kommunernas intressen härutinnan icke bliva eftersatta. Erfarenheterna av postverkets ombesörjande av kronouppbörden på landet och i fögderistäderna äro i allt väsentligt goda. Ett system med anlitande av postverket för den ordinarie uppbördens ombesörjande medför särskilda fördelar med hänsyn till den större möjlighet till kontroll över uppbördens redovisning, som därigenom erhålles. Kommittén har därför funnit övervägande skäl tala för att uppbörden i fortsättningen för såväl landsbygd och fögderistäder som magistratsstäder anförtros åt postverket. Emellertid har kommittén ansett, att för magistratsstäder vid sidan härav möjlighet bör lämnas öppen att med bank träffa avtal om förrättande av uppbörd, varvid bankens kvitto skall äga samma giltighet som postverkets. Däremot böra enligt kommitténs förmenande vid den allmänna uppbörden utskylder icke få inbetalas omedelbart till den för uppbörden i sådan stad ansvarige tjänstemannen.

Uppbörd av Kommittén har sökt tillgodose det så ofta uttalade önskemålet att upp ännu ej slut- £ , ö r d e n sb,aji s ke tidigare efter inkomstens förvärvande än vad nu är fallet. hgt S f Då enligt kommitténs åsikt till grund för uppbörden bör ligga en med ledning av taxering i hittills bruklig ordning verkställd debitering, inses lätt, att vid genomförandet av en reform de möjligheter, som stå att vinna i förevarande hänseende, äro begränsade. Sagda begränsning föranledes ytterst av hänsyn till den enskilde medborgarens befogade anspråk på rättvisa vid beskattningen och trygghet mot att icke bliva avkrävd utskylder, som må1

Enligt förslaget skall avkortning endast avse fall, då skattskyldigheten upphört av den orsak, att någon grund för skattefordringen icke längre finnes, såsom t. ex. då någon vunnit befrielse frän honom åsätt taxering eller kommunalutskylder blivit efterskänkta, under det att avskrivning skall avse övriga fall, då debiterade utskylder böra avföras ur räkenskaperna. Avkortning av utskylder på grund av fattigdom kommer sålunda icke att äga rum, utan skall av sådan anledning i stället avskrivning ske.

7 h ä n d a skulle stå i uppenbart missförhållande till de inkomster, utskylderna avse. Med en sådan begränsning komma visserligen vissa nackdelar, som äro förbundna med det nuvarande uppbördssystemet, att kvarstå, men enligt kommitténs förmenande äro dessa av jämförelsevis ringa betydelse. Det är tydligt, att ingen tidsvinst kan göras, om man fasthåller vid att debiteringen, då debetsedlar först utsläppas, skall i allt grunda sig på den av prövningsnämnderna fastställda taxeringen. Tvärtom skulle genom kommunalutskyldernas medtagande den sammanslagna uppbördens början förskjutas ett par månader framåt i förhållande till den tid, då kronouppbörden för närvarande börjar. Önskemålet om tidigare uppbörd kan därför — under den ovan angivna förutsättningen alt uppbörden skall grunda sig på årets taxering — tillgodoses endast om en preliminär debitering grundas på taxeringsnämndernas, av prövningsnämnden ännu ej granskade resultat och om på grund av den sålunda verkställda debiteringen uppbörd till en början äger rum av förskott å det utskyldsbelopp, som sedermera vid en med ledning av prövningsnämndernas beslut verkställd slutlig debitering må bliva fastställt. Kommittén har stannat vid att föreslå en dylik ordning för uppbörden. Därvid måste sådana skatter som allmän kommunalskatt, skogsaccis, landstingsmedel, tingshusmedel och vägskatt vid förskottsdebiteringen upptagas med approximativt beräknade belopp, enär vid debiteringen skattesatserna ännu icke fastställts. Enligt kommitténs förslag skall principiellt hälften av det samlade utskyldsbelopp, som kan förväntas bliva fastställt, uttagas genom förskottsbetalning. Beträffande smärre utskyldsbelopp, förslagsvis mindre än 10 kronor, har kommittén emellertid ansett, att förskottsbetalning icke bör äga rum, då såsom nedan närmare angives så små utskyldsbelopp icke torde böra delas på flera betalningstillfällen och beloppet i sådant fall i allmänhet bör utgå först efter den slutliga debiteringen. Då utskyldsbeloppet utgöres endast av pensionsavgift, föreligger dock särskild anledning att uttaga beloppet så tidigt som möjligt. Kommittén har därför föreslagit, att om utskyldsbeloppet utgöres av endast pensionsavgift, detsamma skall, i fall då det uppgår endast till ett mindre belopp, i sin helhet uttagas i samma ordning som förskott å utskylder. Av praktiska skäl har i sådant fall det avgiftsbelopp, som skall i sin helhet uttagas i angivna ordning, föreslagits till högst 12 kronor (lägsta sammanlagda pensionsavgiften för äkta makar). Då utskylder av anledning som nyss nämnts skola utgå i samma ordning som förskott, har kommittén ansett, att slutlig debetsedel icke skall behöva tillställas den skattskyldige utan förskottsdebetsedeln i stället förses med anmärkning därom att, såvida den skattskyldiges taxering icke ändras av prövningsnämnden, någon slutlig debetsedel icke kommer att utfärdas. Förskottsdebiteringen sker som ovan nämnts på grundval av taxeringsnämndernas beslut. De skattskyldigas utskylder beräknas enligt de för det löpande året gällande grunder utom beträffande kommunalutskylder, landstingsmedel, tingshusmedel och vägskatt, som upptagas approximativt med ledning av det föregående årets uttaxering av sistnämnda skatter men på

8 grundval av det skatteunderlag, som enligt taxeringsnämnds beslut för det löpande året uträknats för utgörande av allmän kommunalskatt. Allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel och vägskatt debiteras i en gemensam post, därvid beträffande vägskatt hänsyn icke kan tagas till den förhöjning, som gäller för vägskatt, som utgår av fastighet. Skogsaccisen måste, om den skall medtagas vid förskottsdebiteringen, uträknas med ledning av föregående årets skattesats men på grundval av det löpande årets virkestaxering, övriga medel, t. ex. annuiteter av olika slag, upptagas i förekommande fall med sina bestämda belopp. Om den totala utskyldssumma, som härigenom erhålles för varje skattskyldig, ej understiger 10 kronor, påföres halva beloppet å förskottsuppbörden. Förskottsdebiteringen kan påbörjas vad beträffar andra utskylder än inkomst- och förmögenhetsskatt och avgifter till riksförsäkringsanstalten, så snart taxeringslängderna föreligga färdiga, beträffande inkomst- och förmögenhetsskatten så snart riksdagens beslut om skatteprocenten blivit känt och beträffande avgifter till riksförsäkringsanstalten, så snart från anstalten inkommit nödiga uppgifter till grund för debiteringen. Det är för vinnande av en såvitt möjligt jämn fördelning av alla en skattskyldigs utskylder önskvärt, att även sist sagda avgifter kunna medräknas vid förskottsdebiteringen. För närvarande torde emellertid uppgifter för debitering av olycksfallsförsäkringsavgifterna som regel icke föreligga förrän i mitten av augusti. För att avgifterna i fråga skola kunna vinna avseende vid förskottsberäkningen synes alltså riksförsäkringsanstaltens arbete med avgifternas fastställande behöva slutföras tidigare än nu sker. I varje fall bör förskottsdebiteringen vara avslutad så tidigt, att debetsedlarna kunna utsändas senast tio dagar före den första uppbördsterminen, vilken såsom nedan närmare angives skall förläggas till början av augusti. Sedan under höstens lopp kännedom erhållits om de av prövningsnämnderna fastställda taxeringarna och om de uttaxeringar, som under det löpande året beslutats av landsting, vägdistrikt, tingshusbyggnadsskyldige, kommuner och municipalsamhällen, debiteras samtliga härav beroende skatter och avgifter definitivt, och fördelas den exakta utskyldssumman, i förekommande fall efter avdrag av tidigare förskottsvis påförda belopp, å efterskottsuppbörden.

Det är Uppbördsgivetvis ett berättigat önskemål, att gäldandet av utskylder får ske terminerna, medelst delbetalningar å för den skattskyldige lämpliga tider eller med andra ord att uppbörden fördelas på lämpligt antal terminer. Kommittén har ansett, att för vinnande av reda i uppbördsväsendet och utnyttjande av alla möjligheter till rationalisering av arbetet, uppbördsterminerna böra bestämmas till samma tider (samma dagar under året) för hela riket. Vad beträffar frågan om uppbördens delning på ett större eller mindre antal terminer, måste denna lösas med hänsyn tagen dels till vad som kan anses mest lämpligt för de skattskyldiga och dels till kostnaderna för uppbörden, vilka ju måste bliva större alltefter det ökade antalet uppbördsterminer. önskemålet att genom lämplig fördelning å terminer för den skattskyldige

9 underlätta utskyldsbetalningen torde göra sig gällande med olika styrka, allt eftersom utskylderna uppgå till större eller mindre belopp. Det är enligt kommitténs åsikt därför icke nödvändigt eller ens lämpligt, att utskylderna för alla skattskyldiga delas på flera terminer eller på lika antal terminer. Såsom redan påpekats böra betalningstillfällena fördelas så jämnt som möjligt över hela året och skattebetalning icke förekomma under vissa med andra större utgifter regelmässigt betungade månader. Utifrån angivna synpunkter har kommittén ansett, att utskyldsbetalningen bör fördelas på högst sex uppbördstillfällen. Utskylder skola, där ej annat kan bliva stadgat eller av länsstyrelse för visst undantagsfall, såsom i anledning av eftertaxering, bestämmes, förfalla till betalning under allmän uppbördstermin. Belopp, vilka påförts skattskyldig såsom förskott eller efterskott, fördelas å terminer enligt följande grunder. Förskotts- eller efterskottsbelopp under 10 kronor skall i sin helhet erläggas under en termin, förskottsbelopp under första och efterskottsbelopp under fjärde terminen. Belopp, som uppgår till 10 men icke till 20 kronor, skall delas på två terminer, förskottsbelopp på första och tredje samt efterskottsbelopp på fjärde och sjätte terminerna. Belopp, som uppgår till minst 20 kronor, skall delas på tre terminer, förskottsbelopp på de tre första och efterskottsbelopp på de tre sista terminerna. Då debiterat belopp skall delas på flera terminer, fördelas detsamma lika på de terminer, som ifrågakomma, med iakttagande av att vad som skall utgå under varje termin utom den fjärde avjämnas till helt antal kronor. Skattskyldig, vars utskylder få erläggas vid mer än ett uppbördstillfälle, skall äga att vid ett tidigare uppbördstillfälle erlägga jämväl vad som av debetsedelns belopp förfaller till betalning först vid det eller de närmast följande uppbördstillfällena. De allmänna uppbördsterminerna förläggas till månaderna augusti, september, november, februari, mars och maj. Att uppbörden förlägges till sagda månader, torde efter vad som anförts icke erfordra någon närmare motivering. I detta sammanhang må framhållas, att kommittén föreslagit särskilda åtgärder för underlättandet av frivillig förskottsavsättning för betalning av utskylder. Frågan om uppbördsterminernas längd har särskilt undersökts. Generalpoststyrelsen har framhållit, att det skulle vara till förmån för det postala arbetet, om uppbördsterminerna gjordes kortare än de nuvarande, vilka sträcka sig över 11 dagar. Det har nämligen vid kronouppbörden för landsbygden och fögderistäderna visat sig, att inbetalningarna till största delen verkställts den första och de sista av uppbördsperiodens dagar, medan frekvensen under mellandagarna varit rätt obetydlig. Postverkets personal har ansetts kunna utnyttjas bättre, om uppbördsterminernas längd bestämmes till 7, högst 8 dagar. För de skattskyldiga, som uppbära sina inkomster vid månadsskifte, skulle det enligt kommitténs åsikt vara lämpligt, om uppbördsterminerna förlades så, att de sträckte sig över ett månadsskifte. Betydelsen härav bör emellertid icke överskattas. För arbetare, som lyfta avlöningen varje vecka, och för lantbrukare, köpmän och utövare av fria yrken torde det icke vara av större betydelse, om skatten betalas den sista eller

10 första dagen i månaden eller några dagar senare. För att det postala arbetet skall bliva så jämnt som möjligt fördelat under månad, då uppbörd äger rum, är det angeläget, att uppbördsterminerna förläggas till tider, som icke sammanfalla med perioder, då anhopning av andra göromål förekommer. Med beaktande av de anförda synpunkterna har kommittén ansett, att uppbördsterminerna lämpligen böra omfatta tiden från och med den 5 till och med den 12 i de ovan nämnda månaderna. Då uppbördsterminerna taga sin början så tidigt i månaden som den 5, torde goda betingelser föreligga för att även skattskyldig, som åtnjuter sina inkomster månadsvis, icke skall eftersätta skattebetalningen för andra utgifter. BestindHv. Beträffande restindrivningen vore det givetvis ur effektivitetens synpunkt ningen. m e s t fördelaktigt, att restföring skedde efter varje uppbördstermin och att, så snart skattskyldig icke i vederbörlig ordning betalat under en uppbördstermin förfallande utskylder, hans å samma debetsedel påförda utskylder, som skulle förfalla under senare terminer, även omedelbart förfölle till betalning. Å andra sidan kunde det måhända ur den skattskyldiges synpunkt anses mest överensstämmande med rättvisa och billighet, att icke vid något tillfälle utskylder restfördes utöver belopp, som icke erlagts under den uppbördstermin, då detsamma enligt debetsedeln förfallit till betalning. Emellertid skulle, särskilt då antalet uppbördsterminer är så stort som sex, ett system med restföring efter varje uppbördstermin vara förenat med alltför stora anordningar och kostnader. Det torde ej heller för ernående av en effektiv restindrivning vara nödvändigt, att restföring sker efter varje uppbördstillfälle, i all synnerhet som ganska många skattskyldiga icke komma att få sin utskyldsbetalning delad på ett så stort antal terminer som sex. I detta sammanhang bör också beaktas, att man har anledning förvänta, att reformen kommer att medföra en minskning i antalet restförda. Ett system, innebärande att debetsedelns hela oguldna belopp under alla förhållanden skulle restföras så snart under någon termin betalning icke skett, skulle också mången gång för den skattskyldige te sig obilligt och måhända minska hans möjlighet att i vederbörlig ordning erlägga framdeles förfallande utskylder. I vilken ordning restföring skall ske måste därför avgöras med hänsyn, å ena sidan, till vad som är lämpligt ur effektivitets-, kostnads- och arbetssynpunkt samt, å andra sidan, till verkningarna å den skattskyldiges ekonomiska ställning, som icke bör^ onödigtvis försämras. Kommittén har sökt att anordna restföringen på sådant sätt, att skälig hänsyn tages till nu anförda synpunkter. Enligt kommitténs förslag sker restföring efter andra, tredje, femte och sjätte uppbördsterminerna. Efter andra och femte terminerna restföras belopp, som försummats under dessa eller under närmast föregående uppbördstermin. Underlåter någon, som fått sin skatt å förskotts- eller efterskottsuppbörden uppdelad på tre terminer, att erlägga under de båda första terminerna förfallande belopp, skall det för sista terminen påförda beloppet jämväl vara till omedelbar betalning förfallet. För skattskyldig, som fått sitt förskotts- eller

11 efterskottsbelopp uppdelat å två terminer och försummar erlägga å den första av dessa förfallande belopp, skall vid nästföljande restföringstillfälle till betalning anses förfallet även det belopp, som påförts för den sista terminen. För att man skall vinna effektivitet vid restindrivningen är det av största vikt, att den skattskyldige så snabbt som möjligt kan träffas av indrivningsåtgärder. Såsom i kommitténs betänkande påpekats är det nuvarande restindrivningsförfarandet behäftat med allvarliga brister, sammanhängande med den för närvarande i många avseenden mindre tillfredsställande folkbokföringen. Genom kommitténs förslag till folkbokföringens ordnande torde skapas förutsättningar för de tjänstemän, som handhava indrivningsverksamheten, att väsentligt snabbare än som för närvarande är möjligt komma i kontakt med skattskyldiga, som försummat att i vederbörlig ordning betala sina utskylder, eller annorledes göra skattekrav gällande. Kommittén har nämligen, bland annat, föreslagit inrättande vid länsstyrelserna av centrala adressregister över de inom länet folkbokförda personerna och skyldighet för arbetsgivare att anmäla nyanställningar genom att till vederbörande utmätningsman insända anställningskort. Dessa vidarebefordras till länsstyrelsen samt överlämnas i förekommande fall till annan länsstyrelse för att förvaras i anslutning till den anställdes kort (centralkort) i något av de hos länsstyrelsen förda folkbokföringsregister. Restlängd skall enligt kommitténs förslag upprättas av länsstyrelse eller uppbördskamrerare, särskilt för varje indrivningsdistrikt (vanligen sammanfallande med kommun). Innan restlängd översändes till utmätningsman, skall i förekommande fall däri göras anteckning om skedda adressförändringar och införas de ytterligare uppgifter, som må vara av betydelse för utskyldernas indrivande, såsom uppgift om anställning e. d., och som kunna framgå av för länsstyrelsen eller uppbördskamreraren tillgängliga flyttningsanmälningar och folkbokföringsregister. Då länsstyrelserna och uppbördskamrerarna sålunda komma att omedelbart äga tillgång till senaste uppgifter angående en persons folkbokföring och länsstyrelserna även till uppgifter angående anställning, synes det kommittén lämpligt att dessa myndigheter till undvikande av omgång vid indrivningsarbetet genast för handräckningsåtgärd omhändertaga de säkerligen icke få fall, då skattskyldig flyttat till annat utmätningsmansdistrikt eller omständigheterna eljest göra sannolikt, att utskylderna kunna uttagas å annan ort, och indrivningsförsök i det distrikt, där utskylderna påförts honom, kan antagas bliva utan resultat. Det är att märka, att sagda myndigheter alltfort komma att äga eller lätt kunna förskaffa sig tillgång till senare inkommande uppgifter av det slag som nyss nämnts. Utmätningsman kan däremot i de flesta fall icke erhålla kännedom om förändringar beträffande inom hans distrikt restförda personers folkbokföring och anställning annorledes än genom av honom själv eller vederbörande exekutionsbiträde verkställd särskild efterforskning av den skattskyldige. För åvägabringande av önskvärd enhetlighet och för att nyssnämnda uppgifter skola kunna fortlöpande utnyttjas har tf—389104.

12 kommittén ansett, att även i de fall, då utskylder icke kunnat uttagas inom det utmätningsmansdislrikt, där de påförts den skattskyldige, men anledning förekommer till antagande, att utskylderna kunna uttagas i annat utmätningsmansdistrikt, begäran om handräckning bör ombesörjas av länsstyrelsen eller uppbördskamreraren. Kommittén har sålunda ansett, att man genom att låta länsstyrelse och uppbördskamrerare ombesörja handräckning, då utskylder skola uttagas inom annat utmätningsmansdistrikt än där de blivit påförda, kan vinna ett av huvudsyftena med en reform på restindrivningens område nämligen att med större snabbhet än som hittills varit möjligt nå de skattskyldiga med indrivningsåtgärder. Enligt kommitténs åsikt bör i princip gälla, att indrivningsarbetet utföres av exekutionsbiträdena, under det att utmätningsmännen — förutom att de i regel hava att meddela beslut om införsel och föranstalta om utmätt egendoms försäljning m. m. — skola hava att övervaka och kontrollera, att indrivningen bedrives med tillbörlig snabbhet och omsorg samt att influtna medel i behörig ordning redovisas. Självfallet bör utmätningsmannen, där anledning förekommer till antagande att utskylder kunna lämpligast indrivas annorledes än genom exekutionsbiträdes försorg eller att eljest omedelbara åtgärder från hans sida kunna anses påkallade, själv ombesörja utskyldernas uttagande. Utmätningsmannen skall alltså närmast under länsstyrelsen eller uppbördskamreraren vara ansvarig för utskyldernas behöriga indrivande. På landet och i fögderistad skall utmätningsmannen fortfarande vara redogörare för utskylder, som stå oredovisade i till honom överlämnade restlängder. För undvikande av onödigt dubbelarbete har kommittén föreslagit, att såväl utmätningsman som exekutionsbiträde skola erhålla ett exemplar av restlängd. Genom av kommittén föreslagna ändringar med avseende å redovisningen och genom handräckningsärendenas överflyttande till länsstyrelserna och uppbördskamrerarna, torde utmätningsmännen erhålla sådan lättnad i sin befattning med restindrivningen. att bättre tid vinnes för deras kontrollerande verksamhet. Det föreslagna redovisningssystemet kommer att bereda länsstyrelserna och uppbördskamrerarna möjlighet att med ledning av till sagda myndigheter inkommande redovisningshandlingar erhålla översikt över indrivningsarbetets fortskridande och bedrivande i olika indrivningsdistrikt. För ett rationellt utnyttjande av de upplysningar angående indrivningsarbetets bedrivande, som sålunda komma att stå uppbördsmyndigheterna till buds. samt för vinnande av en översikt över indrivningsverksamheten för riket i dess helhet och för tillvaratagandet för framtiden i önskvärd omfattning av sådana uppgifter föreslår kommittén upprättandet av en fortlöpande uppbördsstatistik. Det av kommittén föreslagna systemet gör måhända än mer angeläget än för närvarande, att utskyldsposter, vilka det ej finnes utsikt att indriva, icke onödigtvis tynga räkenskapen. Å andra sidan har kommittén funnit behov föreligga av mera noggranna bestämmelser angående den utredning, som bör förebringas om att utskylder icke kunna uttagas. I sådant syfte har

13 kommittén föreslagit, att hindersbevis skola avfattas mera utförligt än nu sker, så att omständigheterna i det enskilda fallet tydligt framgå av hindersbeviset, samt att varje av exekutionsbiträde utfärdat hindersbevis skall vara försett med av utmätningsmannen egenhändigt underskriven anteckning därom, att han icke äger kännedom om något mot beviset stridande förhållande. Härigenom möj liggöres, att länsstyrelsens prövning av avkortningsoch avskrivningsfrågor icke behöver inskränkas till en granskning av att de formella förutsättningarna äro för handen utan även kan, mer än nu är möjligt, taga sikte på de materiella förhållandena, därvid länsstyrelsen i tveksamma fall torde kunna vinna erforderliga ytterligare upplysningar i tillgängliga folkbokföringsregister och balanslängder. För att de möjligheter att vinna ytterligare upplysning rörande den skattskyldiges vistelseort, anställning och andra omständigheter av betydelse, som sålunda stå länsstyrelserna till buds, skola kunna med fördel utnyttjas har föreslagits, att avskrivning av utskylder ej må äga rum förrän efter utgången av det uppbördsår, 1 under vilket utskylderna förfallit till betalning och att avskrivning av utskylder av den anledning, att upplysning icke kunnat vinnas om den skattskyldiges vistelseort eller att skattskyldig icke kunnat anträffas å ort, där han enligt inhämtad upplysning antagits uppehålla sig, icke må äga rum, förrän två år förflutit efter det bevis om sådant hinder först utfärdats. Kommittén har vidare ansett lämpligt, att jämväl hindersbevis, som avses i sistnämnda fall, granskas av kommunal myndighet i den ort, där utskylderna blivit påförda. Kommittén har föreslagit, att alla utskylder skola, i den mån de ej belöpa Förmånsrätt. å fast egendom, åtnjuta förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken, såvitt de förfallit eller förfalla till betalning under sistförflutna eller löpande uppbördsåret, pensionsavgifter enligt lagen om allmän folkpensionering med förmånsrätt före andra utskylder. Av samtliga utskylder skola sådana, som förfallit till betalning under sistförflutna uppbördsåret, åtnjuta förmånsrätt framför sådana, som förfallit eller förfalla till betalning under löpande uppbördsåret. Beträffande sådana utskylder, vilka skola utgå för fast egendom, har kommittén ej funnit anledning föreslå annan ändring än att förmånsrätten anknytes till det uppbördsår, då utskylderna förfallit till betalning. Beträffande preskription har kommittén föreslagit enhetliga regler för de Preskriptiwi olika slagen av utskylder. Kommittén har funnit, att beträffande utskylder, och »Mkrao. som i vederbörlig ordning påförts den skattskyldige, preskriptionstiden bör bestämmas till fem år efter utgången av det uppbördsår, under vilket utskylderna enligt verkställd debitering skolat erläggas samt att preskriptionen ej skall kunna avbrytas. Den tid, inom vilken efterkrav av utskylder, som obehörigen uteslutits från debitering eller påförts till för ringa belopp, må ske, har kommittén funnit böra vara kortare än nyss angivna preskriptions1 Med uppbördsår avses i kommitténs förslag tiden från och med den 1 juli taxeringsåret till och med den 30 juni nästföljande år.

14 tid. Kommittén har ansett, att den tid, inom vilken sådant efterkrav skall få ske, bör bestämmas till tre år efter utgången av det uppbördsår, under vilket utskylderna, om debitering i vederbörlig ordning skett, skolat erläggas. Därjämte har den ytterligare inskränkning i möjligheten att utkräva ej debiterade eller till för ringa belopp påförda utskylder, som för närvarande gäller beträffande statliga utskylder, eller att utslag i målet måste vara meddelat inom två år efter det kravet mot den skattskyldige anställdes, ansetts böra bibehållas och avse alla utskylder. Restitution.

Restitution av utskylder bör enligt kommitténs mening kunna erhållas allenast om och i den mån den skattskyldige erlagt för mycket med hänsyn tagen till hans vid tiden för restitutionsbeslutet förfallna skatteskulder, oavsett var dessa rätteligen skola infrias. Den skattskyldige bör sålunda endast utfå den del av erlagda beloppet, som överstiger det utskyldsbelopp, som han i stället rätteligen må hava att utgöra i annan ort, eller som restförts. Återstoden av det på grund av den undanröjda debiteringen erlagda utskyldsbeloppet bör gottskrivas den skattskyldige till gäldande av de utskylder, han enligt behörig debitering har att utgöra. Kommittén har vidare ansett det förenligt med rättvisa och billighet, att därest vid statsmyndighets granskning befinnes, att utskylder påförts någon felaktigt eller till för högt belopp, vad som erlagts för mycket skall kunna restitueras till vederbörande utan hinder därav, att tiden för ingivande av besvär över debiteringen må vara tilländalupen. Sådan restitution bör utan framställning från den därtill berättigade verkställas av vederbörlig länsstyrelse. I fråga om ränta vid restitution av utskylder och allmänna avgifter har kommittén funnit sig böra förorda bibehållande av den nuvarande räntefoten. På grund av nu gällande bestämmelser har skattskyldig kunnat uppbära ränta å restituerade skattebelopp, där taxering endast överflyttats från en kommun till en annan. Den skattskyldige måste därvid anses hava gjort en obehörig vinst genom att erhålla ränta å belopp, han rätteligen i stället skulle hava erlagt till den sistberörda kommunen. Kommittén har därför föreslagit, att restitution icke skall ske av belopp, som rätteligen tillkommit annan kommun än den, för vilken debitering skett, och att den skattskyldige förty ej heller skall erhålla ränta å detta belopp, vilket av vederbörande länsstyrelse genom omföring i räkenskaperna överflyttas från den kommun, för vilken beloppet ursprungligen debiterats, till den slutligen berättigade kommunen. Enär vidare den förra kommunen skulle kunna göra en i vissa fall icke obetydlig vinst på den andras bekostnad genom att kanske under avsevärd tid utan ränteutgift få tillgodogöra sig ett utskyldsbelopp, som icke tillkommit densamma, har kommittén funnit skäligt, att, därest den vinst, som sålunda kan anses uppkomma, skulle uppgå till något större belopp, gottgörelse skall utgå till den andra kommunen, beräknad efter den räntefot, som vid tiden för beslutet om restitution tillämpas av postsparbanken vid inlåning. Sådan gottgörelse skall icke utgå med mindre räntebeloppet, beräknat på nämnda sätt, överstiger 50 kronor.

15 Kommittén har föreslagit den ändring i nu gällande ordning, att indriv- Indrivningsav ningsavgift skall utgå efter samma grund för alla utskylder, med tre öre för ^'varje full krona av de vid varje särskilt tillfälle restförda utskyldernas slutsumma, dock ej mindre än 25 öre, samt att det exekutionsbiträde, som verkställt indrivning av restförda utskylder, eller om indrivningen skett annorledes än genom exekutionsbiträdes försorg, det exekutionsbiträde, som normalt skulle hava anlitats för indrivningen, skall med viss begränsning erhålla hela indrivningsavgiften. Enligt kommitténs förslag sker postverkets redovisning av den ordinarie Redovisning. uppbörden, i likhet med vad nu är fallet beträffande kronouppbörden, genom att vederbörande postkontor dag för dag å statsverkets checkräkning i riksbanken för länsstyrelsens räkning insätter sammanlagda beloppet av till postkontoret ankomna skattepostanvisningar. Redovisningen av utskylder, som erlagts genom inbetalning till bank, sker på motsvarande sätt. Beträffande redovisningen av efter indrivning influtna medel ävensom för sådana poster, för vilkas indrivning enligt vederbörlig utredning hinder mött, innebär det av kommittén föreslagna systemet en kombination av de förfaringssätt, som för närvarande komma till användning vid motsvarande redovisning av kronoutskylder och kommunalutskylder, därvid dock vissa förenklingar genomförts. Kommittén har för att bereda lättnad i landsfiskalernas bokföring funnit lämpligt föreslå, att vederbörande redogörare utom uppbördskamrerare omedelbart skola redovisa inflytande avbetalningsposter till länsstyrelsen utan att avvakta det slutliga resultatet av indrivningen. Vidare har föreslagits att då för en skattskyldig efter införsel innehållna medel uppgå till minst 100 kronor, medlen alltid skola insättas å av utmätningsmannen angivet tjänstepostgirokonto. Vad beträffar frågan om tid och sätt för kommuners och andra menigheters förseende med skattemedel efter en sammanslagning av krono- och kommunaluppbörden, finner kommittén detta kunna ske i ungefär samma ordning som nu gäller för landstingen och vägdistrikten. Redovisning över i sammanhang med kronoutskylderna debiterade och uppburna landstingsmedel, kommunalutskylder, tingshusmedel och vägskatt avseende ett uppbördsår föreslås skola av länsstyrelsen överlämnas till vederbörande landstings förvaltningsutskott, kommunalnämnd, municipalnämnd eller drätselkammare, tingshusstyrelse och vägstyrelse före den 15 augusti efter uppbördsårets utgång. Dessförinnan kunna lämpligen, i avbidan på redovisningen, förslagsvis en gång i månaden, till kommuner och andra menigheter i förskott utanordnas dels medel, som influtit vid den ordinarie uppbörden under del löpande uppbördsåret jämte efter indrivning influtna medel, som avse samma uppbördsår, i förhållande till respektive menighets andel i hela den debiterade uppbörden dels ock efter indrivning influtna restantier avseende tidigare uppbördsår, efter exakt avräkning. Enär kalenderåret är räkenskapsår för berörda menigheter, bör för varje kalenderår upprättas årsräkning för desamma.

16 Författnings- Det föreslagna uppbördssystemet har sammanfattats i ett förslag till förförslagen. o r ( jning angående debitering, uppbörd och redovisning av allmänna utskylder och avgifter (Uppbördsförordning), vilken är avsedd att ersätta nu gällande uppbördsreglemente och restindrivningsförordning samt åtskilliga stadganden i kommunallagarna m. fl. lagar, som röra uppbörd och vad därmed äger samband. Kommittén har vidare framlagt förslag till ändringar i ett flertal andra lagar och författningar. Av sagda ändringar må här i korthet beröras följande. Beträffande ordningen för åtnjutande av understöd av skatteutjämningsmedel hava vissa ändringar föreslagits i syfte att dylikt understöd skall kunna beaktas genom avdrag vid den slutliga debiteringen. Härav hava betingats vissa ändringar i kommunallagarnas bestämmelser om tiderna för framläggande av förslag till och fastställande av utgifts- och inkomststater i kommunerna, innebärande att, där understöd av skatteutjämningsmedel skall sökas, statförslagen skola framläggas och statbeslut fattas tidigare än nu behöver ske. Det har sålunda föreslagits, att för sådant fall statförslag skall framläggas, på landet före den 10 september och i stad före den 15 oktober, och beslut om statens fastställande fattas, på landet inom sista hälften av september och i stad före utgången av oktober månad. I stad har för att erforderlig tid skall vinnas för den slutliga debiteringen framläggande av förslag till stat och statens fastställande ansetts böra ske något tidigare än vad nu är fallet, även om skatteutjämningsbidrag ej skall sökas, nämligen före den 15 november respektive före utgången av samma månad. Föreskrifterna i kommunallagarna, lagen om församlingsstyrelse, lagen om landsting och lagen om vägdistrikt angående verkan därav att kommunalutskylder icke blivit guldna med avseende å behörighet i olika avseenden, hava föreslagits skola anknytas till uppbördsår i stället för kalenderår. Den tid efter vilken införsel för utskylders uttagande ej må beviljas eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning har föreslagits till tre år efter utgången av det uppbördsår, under vilket utskylderna förfallit till betalning. De föreslagna nya författningarna och författningsändringarna äro avsedda att träda i kraft den 1 juli 1941. Kommittén har slutligen framlagt vissa riktlinjer för uppmuntran av frivilliga anordningar för förskottsavsättning till gäldande av utskylder ävensom för ändringar i fråga om taxeringsförfarandet och utskyldsbetalningen för sjöfolk samt i fråga om uppbörd av utskylder, som påföras utlänningar och i utlandet vistande svenska medborgare.

Folkbokföringen. Bokföring av rikets befolkning sker för närvarande och skall jämväl enligt kommitténs förslag ske dels genom fortlöpande registrering (löpande folkbokföring eller kyrkobokföring), dels genom registrering i anslutning till årlig uppteckning av fastigheterna i riket (mantalsskrivning), dels ock genom tid efter annan företagen inventering i olika hänseenden av folkmaterialet (folkräkning). Sedan gammalt har i vårt land behovet av en fortlöpande registrering av rikets befolkning tillgodoselts genom kyrkobokföringen. Ursprungligen tillkommen för kyrkliga ändamål har kyrkobokföringen redan tidigt tagits i anspråk även för den civila och militära förvaltningens behov av upplysningar om rikets befolkning. Kyrkobokföringens uppgifter i det borgerliga samhällets tjänst hava särskilt under de senaste decennierna till följd av samhällsverksamhetens utveckling och intensifiering blivit alltmera maktpåliggande. Det har emellertid även sedan lång tid gjorts gällande, att kyrkobokföringen numera icke håller måttet inför de ökade krav, som samhällsutvecklingen ställt på densamma. Kommitténs förslag inför vid sidan av kyrkobokföringen en civil folkbokföring, som skall övertaga den nuvarande kyrkobokföringens icke-kyrkliga arbetsuppgifter. Kyrkobokföringen har i förslaget bibehållits i princip oförändrad såsom en registrering av kyrkliga förrättningar. De företagna omgestaltningarna hava föranletts allenast av den nämnda avlastningen av arbetsuppgifter samt av strävan att i görligaste mån undvika dubbelarbete med bokföringen. Av bristerna i den nuvarande kyrkobokföringen sammanhänga åtskilliga — exempelvis risken för dubbeliöringar, uteslutningar och förvanskningar, det stora antalet obefintliga, de bristfälliga kontrollmöjligheterna samt bokföringsmaterialets svåröverskådlighet och svårtillgänglighet — i stor utsträckning med att kyrkobokföringen bedrives uteslutande lokalt. Att kommittén gjort åtskillnad mellan den civila och den kyrkliga folkbokföringen har föranletts — utom av det skälet, att den civila och den kyrkliga registreringen hava att tjäna särskilda ändamål — huvudsakligen därav, att kommittén, för att folkbokföringen fullt skall kunna motsvara det moderna samhällets krav, funnit nödvändigt att åvägabringa en viss centralisering av den löpande folkbokföringen. Såsom centrala folkbokföringsmyndigheter har kommittén infört länssty- Folkbokrelserna och statistiska centralbyrån (riksmyndigheten). Då emellertid såväl förJw*'

myndighets

18 hänsyn till allmänhetens berättigade intresse av goda förbindelser med folkbokföringsmyndigheterna som omsorgen om folkbokföringens effektivitet torde kräva, att den löpande folkbokföringen åtminstone i huvudsak ombesörjes lokalt i samma utsträckning som för närvarande, har prästerskapet i princip bibehållits vid den befattning med den löpande folkbokföringen, som det av ålder haft. Prästerna skola med andra ord vara icke blott kyrkobokförare utan även lokala folkbokföringsmyndigheter för den civila folkbokföringen (folkregisterförare), i vilken sistnämnda egenskap prästerna intaga ställningen av civila tjänstemän, medan däremot kyrkobokföringen skall fortfarande åligga dem i deras egenskap av kyrkliga organ. Till folkregisterförarens hjälp har kommittén föreslagit en folkbokföringsnämnd med i huvudsak liknande funktioner som de nuvarande mantalsskrivningsombuden i de orter, där dessa effektivast utnyttjas. I kommun, där endast en sådan nämnd finnes, vilket torde bliva det vanliga, skall densamma enligt förslaget även företräda kommunen och bevaka dess rätt i ärenden, som röra folkbokföringen. Länsstyrelserna och riksmyndigheten skola aktivt deltaga i folkbokföringsarbetet. Hos dem skola föras vissa centrala register, varförutom de •— särskilt länsstyrelserna — skola medverka vid den lokala folkbokföringen, i det att vid flertalet folkbokföringsåtgärder regelmässigt ett visst led i förfarandet skall ankomma på länsstyrelserna eller, i särskilda fall, riksmyndigheten. För att kunna åvägabringa rättelse av oriktig folkbokföring i fall, då fel begåtts av folkbokföringsmyndighet eller rältelse eljest, exempelvis på grund av tredska från anmälningsskyldig persons sida, icke kan i annan ordning vinnas, hava länsstyrelserna i motsats till övriga folkbokföringsmyndigheter utrustats med rätt att på eget initiativ besluta om en persons folkbokföring. Härigenom torde vinnas större enhetlighet i praxis med avseende å dylika fall, vilka dessutom kunna väntas ofta bliva av sådan beskaffenhet, att särskilda krav måste ställas på den beslutande myndigheten. Kommittén har dessutom tänkt sig, att riksmyndigheten skulle vid behov föranstalta om inspektion av folkregisterförares handhavande av folkbokföringen genom tjänstemän, som utsändas från myndigheten, eller genom mantalsskrivningsförrättare, som därtill förordnas av vederbörande länsstyrelse. Genom centraliseringen torde vinnas, förutom undanröjande av de ovan anmärkta olägenheterna med den nuvarande ordningen, ökade möjligheter att använda maskinella hjälpmedel i folkbokföringsarbetet. Urkunderna. Samtliga de nuvarande kyrkoböckerna utom inflyttningsboken motsvaras i det nya systemet av särskilda urkunder. Därjämte hava i det nya systemet för särskilda ändamål införts vissa andra urkunder. Det nuvarande systemet förutsätter, att alla anteckningar för kyrkobokföringen föras i böcker med fasta blad. Härav föranledas, åtminstone såvitt angår församlingsboken, åtskilliga olägenheter. Blad bliva fullskrivna och anteckningar, som skolat göras å dessa blad, måste föras å tillgängliga tomma blad på olika ställen i boken till men för överskådligheten. Då plats ej längre finnes för införande

19 av nya anteckningar, måste församlingsboken omskrivas, vilket medför ett betydande arbete. Vid omskrivningen föreligger risk för att personer bliva dubbelförda eller uteglömda eller att förekommande anteckningar borttappas, införas i rum, där annan person än den anteckningen gäller är inskriven^ eller förvanskas. Vid flyttning inom församlingen måste de anteckningar, församlingsboken innehåller om den flyttande, med risk för förvanskningar överföras till upplägget för den fastighet, till vilken flyttningen skett, och överstrykas å det upplägg, där de förut varit införda. Underlåtenhet att verkställa berörda överstrykning medför, att personen blir dubbelförd i församlingsboken. Vid flyttning mellan församlingar kan innehållet i utflyttningsortens församlingsbok icke på annat sätt överföras till inflyttningsortens än att anteckningarna avskrivas i ett flyttningsbetyg, som sedan får ligga till grund för införingen i sistnämnda orts församlingsbok. Här föreligger en dubbel fara för felskrivningar och därjämte risk för att på grund av glömska att överstryka den flyttandes rum i utflyttningsortens församlingsbok denne blir kyrkoskriven i två församlingar på en gång. Då en församlingsbok med fasta blad upplägges, måste utrymme lämnas för införande av framdeles tillkommande personer. Efter någon tids användning kommer emellertid en sådan församlingsbok att vara belastad med anteckningar rörande ett stort antal personer, som icke längre äro kyrkobokförda i församlingen. En församlingsbok med fasta blad kommer därför att vid varje tidpunkt kräva större utrymme än de då aktuella anteckningarna i densamma påkalla. De anförda olägenheterna hava föranlett kommittén att beträffande de — i förslaget till folkbokföringsförordning såsom register betecknade — folkbokföringsurkunder, vilkas innehåll ofta ändras, frångå det nuvarande systemet med fasta böcker och i stället föreslå kortregister. Däremot h a r kommittén beträffande de i förslaget såsom böcker betecknade folkbokföringsurkunder funnit goda skäl tala för att bibehålla det nuvarande systemet med fasta böcker. För envar i riket folkbokförd person skall enligt förslaget finnas ett huvudkort. Detta medför bland annat fördelen av en bestående registrering av familjesamhörigheten så tillvida, att huvudkortet för en person, som bildat familj, alltid kominer att utvisa, vilka personer som tillhöra eller tillhört familjen. Å huvudkortet skola antecknas alla de data, som kunna hava intresse i demografiskt eller socialstatistiskt hänseende. Kortet skall följa personen från den ena orten till den andra, allt eftersom personen flyttar. Det övervägande antalet kort för den i riket levande befolkningen kommer att ingå i de särskilda orternas kommunregister eller register över obefintliga. Korten för dem, som avlidit, utvandrat eller riksbokförts, uppsamlas centralt hos riksmyndigheten i riksregistret över avlidna, utvandringsregistret och riksbokföringsregistret. De register, i vilka huvudkort ingå, komma alltså att uteslutande innehålla originalanteckningar om de å korten upptagna personerna. Liksom genom kortsystemets införande de felkällor elimineras, vilka härröra från omskrivningar av församlingsböckerna, undgår man genom anordningen med »flyttande huvudkort» den risk för felskrivningar, som nu

20 föreligger dels vid överförandet från ett upplägg till ett annat i församlingsboken av personer, som flytta inom församlingen, dels vid utfärdandet av flyttningsbetyg och dels vid införandet av flyttningsbetygets uppgifter i inflyttningsortens församlingsbok. Dubbelföringar äro uteslutna, då endast ett gällande huvudkort får finnas för varje person. Kommittén har tänkt sig, att utväxlingen av huvudkort mellan folkbokföringsmyndigheterna skulle ske genom kortens försändande i rekommenderade brev med posten. Den postala statistiken visar, att risken för att försändelser förkomma under postbehandlingen är synnerligen ringa. Kommittén har dock icke bortsett från att förlusten av ett huvudkort skulle medföra svåra olägenheter — förlusten må nu hava inträffat under postbefordran eller annorledes — om möjligheter saknades att upprätta en duplett därav. Kommittén har därför föreslagit, att de anteckningar, som nu inflyta i födelse- och dopboken, lysnings- och vigselboken samt död- och begravningsboken, fortfarande skola föras i böcker med fasta blad, i kommitténs förslag benämnda födelse-, äktenskaps- samt död- och begravningsböckerna, och att huvudkort i väsentliga delar skall avskrivas i en bok med fasta blad, den s. k. avgångsboken, innan kortet avsändes till annan folkbokföringsmyndighet. Arbetet härmed torde motsvara det arbete, som är förenat med utfärdande av flyttningsbetyg enligt det nuvarande systemet. Med hjälp av innehållet i avgångsboken och övriga ovannämnda böcker samt de register, i vilka anteckningar finnas om den person, vars huvudkort må hava förkommit, kan ett nytt huvudkort, ett s. k. duplettkort, upprättas för personen. Till hjälp vid kontrollen av att icke såväl ett utfärdat duplettkort som ett sedermera tillrättakommet huvudkort skola samtidigt förekomma i folkbokföringen föres ett för hela riket centralt register över utfärdade duplettkort. Detta register handhaves av riksmyndigheten. Åt denna myndighet har även anförtrotts att göra den utredning, som måste föregå utfärdandet av duplettkort, och att utfärda sådant kort. Såsom central folkbokföringsmyndighet för hela riket kan riksmyndigheten lättast verkställa denna utredning. Riksmyndigheten upprättar även huvudkort för nyfödda utan känd födelsehemort, d. v. s. ort, där modern vid födelsen var folkbokförd. Eljest utskrivas huvudkorten för nyfödda hos vederbörande länsstyrelse. Detta har ansetts lämpligt dels av hänsyn till folkbokföringens säkerhet och riktighet och dels för åvägabringande av minskning i folkregisterförarnas arbetsbörda. I detta sammanhang må även erinras om att länsstyrelserna förfoga över maskinell utrustning, vilket icke alltid torde vara fallet med folkregisterförarna. Av enahanda skäl har åt länsstyrelserna anförtrotts utskrivandet av de s. k. alfabetskort, som ingå i de alfabets-, ungdoms-, ingångs- och avgångsregister, vilka föras hos folkregisterförarna. Därjämte upprättas hos länsstyrelserna de s. k. centralkort, som ingå i länsstyrelsernas egna register. Att länsstyrelserna jämväl fått sig uppdraget att i vissa fall utsVriva s. k. hänvisningskort, som skola ingå i de hos riksmyndigheten förda register, har föranletts av tekniska skäl. I övrigt upprättar riksmyndigheten — bortsett från

21 huvudkort för personer, som förut varit folkbokförda i viss ort — själv de kort, som ingå i myndighetens register. De register, som bestå av andra kort än huvudkort, äro att beteckna som hjälpregisler till huvudkortsregistren men fylla därjämte vissa självständiga ändamål. Ändamålet med de av kommittén föreslagna folkbokföringsurkunderna torde framgå av den följande redogörelsen för registerföringstekniken. Framställningen är ej avsedd att vara fullständig utan följer endast gången i de vanligast förekommande folkbokföringsfallen. Då ett barn födes, insänder barnmorskan en s. k. kontrollanmålan därom till länsstyrelsen. Denna anmälan gör det möjligt för länsstyrelsen att övervaka, att födelseanmälan av barnets fader eller moder göres hos folkregisterföraren i orten. Med ledning av födelseanmälningen, vilken avgives å särskild blankett, inför folkregisterföraren barnet i födelseboken, därvid barnet erhåller ett födelsenummer, som barnet hela livet bibehåller, och vilket hänvisar till den födelsebok, där födelsen inskrivits. Detta nummer antecknas å anmälningen, som översändes till länsstyrelsen. Länsstyrelsen utskriver och översänder till folkregisterföraren huvudkort och alfabetskort för barnet samt utskriver och inordnar därjämte i alfabetisk ordning i sitt adressregister ett centralkort för barnet. Huvudkortet insattes av folkregisterföraren i kommunregistret i ordning efter den fastighet, där barnet bor, och alfabetskortet inordnas i ungdomsregistret i den årsgrupp, som motsvarar födelseåret. Barnet antecknas därjämte på föräldrarnas huvudkort. I ungdomsregistret kvarstår kortet till dess barnet fyllt 21 år. Ungdomsregistret underlättar meddelande av uppgifter av olika slag beträffande underåriga, t. ex. om vaccination, skolplikt och värnplikt. Från ungdomsregistret överföres kortet vid ovannämnda tidpunkt till alfabetsregistret, vilket liksom ingångs- och ungdomsregistren är hjälpregister till kommunregistret, d. v. s. tjänar till att underlätta uppsökandet av vederbörandes huvudkort i det i alfabetisk ordning efter bostadsfastigheterna upplagda kommunregistret. Alfabetskorten, vilka i ingångs-, alfabets- och avgångsregistren samt inom varje årsgrupp i ungdomsregistret äro alfabetiskt ordnade, innehålla nämligen anteckning om vederbörandes bostadsfastighet. Då en person dör, har folkregisterföraren att göra anteckning därom i död- och begravningsboken, å den avlidnes huvudkort och alfabetskort samt, om den avlidne var gift, å makens huvudkort. Därefter översändes den dödes huvudkort till länsstyrelsen, som antecknar dödsfallet å den avlidnes centralkort och överför detta till dödregistret samt via pensionsstyrelsen översänder huvudkortet till riksmyndigheten för att där inordnas i riksregistret över avlidna. Folkregisterföraren överflyttar samtidigt med att han avsänder huvudkortet den dödes alfabetskort till avgångsregistret. Då en person anmäler flyttning från en fastighet till en annan inom samma ort (kommun), har folkregisterföraren att omflytta huvudkortet till den plats i kommunregistret, som motsvarar den nya bostadsfastigheten, samt

22 anteckna denna å alfabetskortet och översända anmälningen till länsstyrelsen, som gör motsvarande anteckning å centralkortet. Anmälan om flyttning från en ort till en annan göres hos folkregisterföraren i inflyttningsorten, vilken om han anser, att personen skall folkbokföras i orten, översänder flyttningsanmälan till länsstyrelsen i länet. Länsstyrelsen utskriver ett nytt alfabetskort för personen, en rekvisition å personens huvudkort (rekvisitionskort) samt, där den flyttande kommer från annat län, ett nytt centralkort. Alfabetskortet översändes till folkregisterföraren i inflyttningsorten, som inordnar det i ingångsregistret, och rekvisitionskortet skickas till folkregisterföraren i utflyttningsorten. Tillhör denna annat län, inordnar länsstyrelsen det nyutskrivna centralkortet i sitt inflyttningsregister. I annat fall antecknas den nya folkbokföringsorten å personens i länsstyrelsens adressregister befintliga centralkort. Folkregisterföraren i utflyttningsorten avskriver de viktigaste delarna av huvudkortet i avgångsboken samt översänder huvudkortet till folkregisterföraren i inflyttningsorten och rekvisitionskortet till länsstyrelsen i det egna länet. Denna överflyttar, om den person rekvisitionskortet avser flyttat till annat län, personens i länsstyrelsens adressregister befintliga centralkort, försett med anteckning om flyttningen, till utflyttning sr egtstr et samt återställer rekvisitionskortet till den länsstyrelse, som utfärdat detsamma, fölvidarebefordran till pensionsstyrelsen. Folkregisterföraren i inflyttningsorten insätter huvudkortet i kommunregistret och överflyttar alfabetskortet från ingångsregistret till alfabetsregistret eller, beträffande underårig, ungdomsregistret. Samme folkregisterförare antecknar alla till honom inkomna huvudkort i en inflyttningslängd, varav avskrifter månadsvis översändas till länsstyrelsen i länet. Med ledning av dessa avskrifter överför länsstyrelsen de inflyttades centralkort från inflyttningsregistret till adressregistret. Har en person vid mantalsskrivning icke ansetts bosatt å någon fastighet, skall han, om han även vid nästa mantalsskrivning befinnes icke vara bosatt å någon fastighet, överföras till registret över obefintliga. Det åligger mantalsskrivningsförrättare att till folkregisterförare efter mantalsskrivningen lämna förteckning på sådana personer. Sedan folkregisterföraren överflyttat sådan persons huvudkort till nämnda register samt antecknat förhållandet å alfabetskortet, har h a n att översända förteckningen till länsstyrelsen, som för personen utfärdar och till riksmyndigheten översänder ett hänvisningskort att av riksmyndigheten inordnas i riksregistret över obefintliga. Sedan personen viss tid stått upptagen i registret över obefintliga, blir han riksbokförd, såvida ej förutsättningar föreligga för hans återförande till kommunregister. Förfarandet vid riksbokföring är i stort sett analogt med förfarandet vid flyttning, och riksbokföringsregistret samt de i anslutning till dessa förda registren fylla liknande funktioner som kommunregistret och de register, som bestå av alfabetskort.

28 Kommittén har haft under övervägande att införa medborgarböcker av Medborga>kort samma beskaffenhet som i tidigare framkomna förslag omförmälda s. k. kyrkoskrivningsböcker, vilka skulle kunna mera effektivt utnyttjas vid den löpande folkbokföringen. Kommittén har emellertid ansett, att ett system byggt på användningen av utav de enskilda omhänderhavda identitetshandlingar skulle vara förenat med olägenheter, som icke stode i proportion till de fördelar, som vore att vinna därmed. Bland olägenheterna må särskilt nämnas, att befolkningens medverkan vid avgivande av vissa anmälningar, särskilt flyttningsanmälningar, skulle bliva alltför betungande. Kommittén har därför stannat vid att föreslå införandet av medborgarkort, vilka icke såsom ovannämnda kyrkoskrivningsböcker utnyttjas för registrering av ändringar beträffande vederbörandes folkbokföringsort men torde tillgodose behovet av ett för den enskilde lätt tillgängligt och för de flesta förhållanden användbart officiellt identitetsbevis. För att vinna erforderlig ordning och reda i folkbokföringen har kommit- Behörig folktén ansett det nödvändigt att närmare än i den gällande lagstiftningen an- okfonn9s<>rtknyta bosättningsbegreppet till fastighetsindelningen i riket. Den, som icke är bosatt å viss fastighet, skall sålunda anses icke vara någonstädes bosatt, även om han för ett kringflackande liv inom en och samma kommun. En sådan person blir enligt kommitténs förslag riksbokförd liksom alla andra utan stadigt hemvist. I övrigt torde det bosättningsbegrepp, som kommit till användning i kommitténs förslag, föga skilja sig från den gällande rättens bosättningsbegrepp, sådant detta utformats i praxis. Var en person är bosatt torde i allmänhet vara uppenbart och behöver i regel icke bliva föremål för någon prövning. Till ledning i tvivelaktiga fall har kommittén dock funnit sig böra i lagtexten närmare angiva innebörden av begreppet bosatt. I överensstämmelse med den utveckling, förhållandena undergått, har kommittén därvid funnit sig böra mera än de gällande författningarna lägga vikt vid var den person, om vars bosättning fråga är, faktiskt vistas. I den s. k. dygnsviloregeln har kommittén närmare angivit beskaffenheten av den vistelse, som skall anses grunda bosättning. Att en person anses bosatt, där han regelmässigt tillbringar den sammanhängande vila under dygnet, som för flertalet nattvilan utgör, torde i stort sett överensstämma med gängse uppfattning och även med den praxis, som utbildat sig rörande tolkningen av mantalsskrivningsförordningens bosättningsbegrepp. I nyare utländska folkbokföringsförfattningar har en persons bosättning också anknutits till den fastighet, där han tillbringar sin vila under dygnet. Vistelsens varaktighet är ett av de viktigaste yttre tecknen på att bosättning föreligger. I flertalet fall uppkommer emellertid för folkbokföringsmyndigheterna frågan, huruvida en person är bosatt å viss fastighet, redan från början av personens vistelse å fastigheten, nämligen så snart personen bytt bostad. I dessa fall måste avgörandet, huruvida bosättning föreligger, grundas på ett bedömande av utsikterna för att den påbörjade vistelsen kommer att bliva av mera stadigvarande

karaktär. Den regel, som kommittén uppställt till ledning för ett sådant bedömande, har avvägts under hänsynstagande till vad som kan anses såsom normalt. Det har sålunda föreslagits, att påbörjad vistelse i ny bostad skall anses som ny bosättning, endast om vistelsen k a n antagas komma att regelbundet fortgå under minst 90 dygn av de närmaste fyra månaderna. För vissa fall, i vilka den nu omförmälda huvudregeln ansetts icke giva tillräcklig ledning, hava specialbestämmelser föreslagits, vilka innebära en modifiering av huvudregeln och i vissa avseenden innebära avvikelser från den nu gällande rätten. Anmälningar. För närvarande brister åtskilligt i fråga om befolkningens medverkan till en riktig folkbokföring. Anmälningsskyldighet eftersattes i alltför stor utsträckning. En av de vägar, på vilka kommittén sökt nå fram till en förbättrad ordning i förevarande hänseende, är därför åvägabringande av lättnad i besväret att avgiva anmälningar. Det av kommittén föreslagna folkbokföringssystemet har medgivit allmänhetens befriande i viss utsträckning från anmälningsplikt, som enligt gällande ordning föreligger. Detta är fallet vid flyttning mellan olika församlingar. För närvarande skall flyttning anmälas både i ut- och inflyttningsorten. Enligt kommitténs förslag är det tillräckligt, att sådan anmälan göres i inflyttningsorten. Enligt kyrkobokföringsförordningen skall flyttningsbetyg inlämnas och anmälan om inflyttning göras hos pastor av den flyttande själv eller genom annan trovärdig person. Härutinnan innebär kommitténs förslag den lättnaden, att flyttningsanmälan kan insändas med posten. Kyrkobokföringsförordningen förutsätter, att flyttning personligen eller genom ombud anmäles hos pastor i inflyttningsorten. Enligt kommitténs förslag är det medgivet att ingiva eller insända anmälan till vilken folkregisterförare som helst. Kommittén har ansett de folkbokföringsåtgärder, som vidtagas i anledning av anmälningar, vara av sådan vikt, att anmälningarna böra göras skriftligen. Detta innebär dock icke, att allmänheten betungas mera än enligt den nu gällande ordningen. Kommittén har tänkt sig, att erforderliga anmälningsblanketter skola tillhandahållas, förutom hos folkbokföringsmyndigheterna samt folkbokföringsnämndens ledamöter, å rikets postanstalter. För den skrivkunnige torde det i allmänhet vara lättast att hemma eller å närmaste postanstalt ifylla och avsända dylik blankett. För den mindre skrivkunnige står alltjämt möjligheten öppen att som nu vända sig till pastor i församlingen, om denne är folkregisterförare, vilket ju vanligen är fallet. Det åligger folkregisterföraren att biträda med anmälningens utskrivande. Samma skyldighet har ålagts folkbokföringsnämndens ledamöter. Det ovan sagda har närmast avseende å flyttningsanmälningar men äger motsvarande tillämplighet å övriga slag av anmälningar. Med hänsyn till vikten av de förhållanden, som genom födelseanmälan och dödsfallsanmälan bringas till folkbokföringsmyndigheternas kännedom, har kommittén dock i princip beträffande dem gjort ett undantag från regeln, att anmälningar må insändas med posten.

25 Samtidigt som kommittén sökt för allmänheten underlätta anmälningsskyldighetens fullgörande, har kommittén eftersträvat garantier för att bestämmelserna om berörda skyldighet verkligen efterlevas. I detta avseende hänvisas till föreslagna stadganden om kontrollanmälan av födelse, om läkare i vissa fall åliggande skyldighet att anmäla dödsfall och dödsorsak samt om folkbokföringsnämndens åligganden. Däremot har kommittén endast i ringa omfattning föreslagit straff för försummelser med avseende å anmälningsskyldighetens fullgörande. Kommittén har i stället förordat ett särskilt förfarande med anmaningar och vitesförelägganden, vilket kommittén ansett vara ett lämpligare och mera verkningsfullt påtryckningsmedel. Enligt författningsförslaget skall varje flyttning anmälas, således även om flyttningen sker från en fastighet till en annan inom samma ort. Och med flyttning förstås icke blott ändrad bosättning utan även byte av vistelseort i vissa andra fall. Om en person överför huvudparten av sina personliga tillhörigheter från en fastighet till en annan, innebär detta som regel, att han bosätter sig å den senare fastigheten. Även om detta icke skulle vara fallet, är personen emellertid skyldig att avgiva flyttningsanmälan. Folkregisterföraren bör nämligen alltid sättas i tillfälle att pröva, huruvida en sådan åtgärd skall föranleda ändring i personens folkbokföring. Ur bland annat skatleindrivningssynpunkt kan det även vara av vikt, att adressförändringen blir redovisad i folkbokföringsurkunderna. Den, som utan överflyttning av tillhörigheter under sammanlagt 90 dygn av de sistförflutna fyra månaderna tillbringat sin vila under dygnet å en annan fastighet än folkbokföringsfastigheten, skall även avgiva flyttningsanmälan. I detta sammanhang är anledning att omnämna, att kommittén föreslagit skyldighet för arbetsgivare och, beträffande vissa orter, för hyresvärdar att göra anmälan om anställning respektive uthyrning av bostad. Den medverkan till en riktig folkbokföring och effektiv uppbörd, som härigenom kräves av dessa båda grupper, synes kommittén ingalunda oskäligt betungande. Det må erinras om att man i tidigare förslag velat tilldela arbetsgivarna betydligt större arbetsuppgifter i uppbördsväsendets tjänst. Vid sidan av den löpande registrering av rikets befolkning, som sker ge- Mantalsnom kyrkobokföringen, står i vårt land mantalsskrivningen som en offentinning. lig, distriktsvis försiggående, årlig registrering av landets invånare. Underlaget för mantalsskrivningen utgöres enligt mantalsskrivningsförordningen huvudsakligen av församlingsboken, från befolkningen inkomna mantalsuppgifter samt slutligen de upplysningar, som av de vid mantalsskrivningsförrättningen närvarande kunna meddelas. Det har synts kommittén motiverat att bibehålla mantalsskrivningen, ehuru i något förändrat skick beträffande vissa detaljer, såsom ett särskilt folkbokföringsinstitut vid sidan av den löpande folkbokföringen. Den väsentligaste nyheten i kommitténs förslag till mantalsskrivningens ordnande är att denna fastare anknutits till den löpande folkbokföringen. I betraktande av mantalsskrivningens syfte att utgöra kontroll å den löpande

folkbokföringen bör den ort, där mantalsskrivningsåtgärd skall vidtagas, uppenbarligen icke bestämmas såsom den ort, där vederbörande vid ingången av mantalsåret år folkbokförd, då mantalslängden och den särskilda bilagan därtill i sådant fall skulle bliva allenast en avskrift av kommunregistret och registret över obefintliga, utan såsom den ort, där personen då bör vara upptagen i riågot av sagda register. För att den löpande folkbokföringen och mantalsskrivningen effektivt skola fylla det för dem båda gemensamma ändamålet, en riktig registrering av rikets befolkning, har kommittén funnit det lämpligasst att ställa folkregisterförarna och mantalsskrivningsförrättarna vid varandras sida såsom inbördes fullt självständiga myndigheter. Vid lösandet av flen situation, som uppkommer, då folkregisterförare och mantalsskrivningsförrättare stanna i olika mening om en persons rätta folkbokföringsort, framträder betydelsen av den av kommittén föreslagna uppdelningen av den nuvarande kyrkobokföringen i civil och kyrklig folkbokföring. Såsom fcdkregisterförare hava prästerna kunnat underordnas samma myndigheter, under vilka mantalsskrivningsförrättarna närmast lyda, nämligen länsstyrelserna, och det har kunnat anförtros åt sistnämnda myndigheter att i dylika fall skilja mellan folkregisterförare och mantalsskrivningsförrättare och avgöra var en person rätteligen skall vara folkbokförd och bliva föremål för åtgärd vid mantalsskrivning. Den härför erforderliga prövningen har länsstyrelsen att ex officio anställa. Enligt kommitténs förslag skall envar upptagas i mantalslängd för den ort, där han vid ingången av mantalsåret bör vara upptagen i kommunregister. Den, som vid sagda tid bör vara upptagen i register över obefintliga eller skall överföras till sådant register, skall upptagas i en särskild bilaga till mantalslängden för den ort, i vars register över obefintliga han är upptagen eller skall upptagas*Beträffande dem, som äro upptagna i register över obefintliga eller riksbokföringsregistret eller vid mantalsskrivning anses böra överföras till sådant register, har kommittén funnit övervägande skäl tala för att desamma icke skola mantalsskrivas i viss kommun. En sådan anordning torde enligt kommitténs förmenande underlätta en tillfredsställande lösning av frågorna om beskattning och omkostnaderna för samhällets socialvård beträffande sådana personer. Den särskilda bilagan till mantalslängd avser att jämte mantalslängden tjäna till ledning vid efterforskningen av varest personer vistas, som äro folkbokförda inom mantalsskrivningsdistriktet men icke längre äro bosatta å den fastighet, å vilken de äro eller senast varit folkbokförda. Dessa personer bliva föremål för efterforskning under hela den tid de kvarstå i obefintlighetsregistret. Härigenom rådes bot på det ofta anmärkta förhållandet, att gällande författningar medgiva alltför snabb uteslutning ur folkbokföringen. Den i gällande mantalsskrivningsförordning medgivna friheten att under vissa förutsättningar välja mantalsskrivningsort har borttagits i kommitténs förslag. Likaså saknar den s. k. fattigvårdsregeln motsvarighet i förslaget. Den som under tiden från årsskiftet till och med den 15 januari bli-

vit folkbokförd inom visst mantalsskrivningsdistrikt såsom inflyttad från annat distrikt eller överförd från riksboksföringsregistret, skall, såvida icke omständigheterna annat föranleda, mantalsskrivas i förstnämnda distrikt samt i förekommande fall uteslutas ur mantalslängden för det distrikt, varifrån han utflyttat, eller den särskilda bilagan därtill. Härigenom vinnes för mantalsskrivningsförrättarna en icke oväsentlig arbetsbesparing, i det att — av ifrågavarande grupp inflyttade eller överförda — endast det fåtal personer, beträffande vilka omständigheterna giva vid handen, att de vid ingången av mantalsåret icke bort vara folkbokförda i inflyttningsorten, behöver göras till föremål för skriftväxling. Författningsförslaget upptager närmare regler för skriftväxlingen mellan mantalsskrivningsförrättare. Skriftliga mantalsuppgifter måste enligt kommitténs förmenande som regel anses erforderliga för ernående av en riktig mantalsskrivning. Elmellertid kan enligt förslaget Kungl. Maj:t undantaga vissa kommuner från den obligatoriska uppgiftsskyldigheten. Kommittén har dock tänkt sig, att sådant undantagande blott skall behöva förekomma i mindre omfattning. Mantalsuppgifterna skola uppsamlas av fastighetsägarna och å landet av dessa överlämnas till den ledamot i folkbokföringsnämnden, inom vars rote fastigheten ligger. Folkbokföringsnämndens ledamöter skola vara skyldiga att underkasta uppgifterna förberedande granskning, rätta och komplettera dem samt tillhandagå allmänheten vid uppgiftsskyldighetens fullgörande. Vid förskrivningen, som bibehålies, har folkregisterföraren att granska och med de av honom förda register jämföra inkomna mantalsuppgifler. Han äger vid detta arbete erhålla biträde av folkbokföringsnämnden. Av systematiska skäl har kommittén i förslaget till folkbokföringsförordning vid sidan av stadgandena rörande löpande folkbokföring och mantalsskrivning även intagit vissa grundläggande bestämmelser om folkräkning, som ju även innefattar en bokföring i skilda hänseenden av folkmaterialet. De föreslagna bestämmelserna rörande folkbokföringen hava sammanförts Författnings i ett förslag till förordning angående den allmänna folkbokföringen i riket /*«^e«(Folkbokföringsförordning), vilken är avsedd att ersätta nu gälkinde förordningar angående kyrkoböckers förande och angående mantalsskrivning samt kungörelsen den 4 november 1859 angående meddelande av uppgifter till rikets officiella statistik. Kommittén har vidare framlagt forslag till ändringar i ett flertal andra lagar och författningar. Av sagda ändringar må här i korthet beröras följande. I utlänningslagen har föreslagits ändring, varigenom avsetts att vinna garanti för att utlänning, som en längre tid uppehållit sig i riket ocL har för avsikt att fortfarande vistas här, också blir här folkbokförd. I lagarna om fattigvården, om folkpensionering, om barnbidrag och om förskottering av underhållsbidrag till barn hava föreslagits ändringar i syfte att i görligaste mån förhindra en ej avsedd förskjutning av ekonomiska bördor

28 mellan kommunerna till följd av de ändrade grunderna för mantalsskrivning, vilka bland annat innebära, att personer, som intagits å sjukvårdsinrättning eller annan anstalt, kunna bliva folkbokförda och mantalsskrivna i den ort, där inrättningen eller anstalten är belägen. De föreslagna nya författningarna och författningsändringarna äro avsedda att träda i kraft den 1 juli 1943.

Organisationen. Kyrkobokföringen utgör för närvarande en den kyrkliga kommunens an- Lokalförmltgelägenhet, vars handhavande är ett av prästerskapets tjänsteåligganden. ^uTti Enligt kommitténs förslag skall kyrkobokföringen visserligen i princip ersät- "^ tas av en civil folkbokföring men skola som regel församlingarna och prästerskapet bibehållas vid sin befattning med denna viktiga arbetsuppgift. Den kyrkliga organisationen lämnas härigenom i stort sett orubbad. Endast i vissa fall skall den borgerliga kommunen enligt särskilt förordnande av Kungl. Maj:t kunna övertaga bestyret med den löpande folkbokföringen genom sina organ. Sådana undantag äro avsedda att förekomma beträffande större städer, där folkbokföringsarbetet är så krävande att en för hela staden enhetlig organisation erfordras. På grund av de avsevärt ändrade arbetsförhållanden, som kommitténs förslag till omläggning av uppbördsväsendet och folkbokföringen skulle medföra, har kommittén måst upptaga frågan om lokalförvaltningens organisation i länen med undantag av magistratsstäderna till omprövning i hela dess vidd. Detta har skett i samråd med de sakkunniga, som den 17 december 1937 av Kungl. Maj:t tillkallats för fortsatt utredning angående omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna. Vid sina överväganden av dessa spörsmål har kommittén sökt med beaktande av gjorda framsteg inom teknikens och kontorsorganisationens områden utforma ett förslag till en praktisk och effektiv organisation. Möjligheterna för användande av maskinella hjälpmedel och arbetsbesparande metoder hava därvid i möjligaste mån undersökts. Det har givetvis icke varit möjligt att ordna administrationen uteslutande efter strängt ekonomiska synpunkter. För att göra det möjligt för lokalförvaltningen att fylla sina styrelse- och vårdnadsuppgifter har det varit nödvändigt att på några punkter avstå från de fördelar, som en fullständig koncentration av det administrativa arbetet ur teknisk och ekonomisk synpunkt skulle erbjuda. Med hänsyn till befolkningens och myndigheternas behov att utan omgång och svårigheter kunna komma i personlig kontakt med varandra skola ortsmyndigheter enligt kommitténs förslag bibehållas i samma utsträckning som hittills. Kommittén har dock kunnat framlägga förslag om centralisering av alla sådana ortsmyndigheterna tillkommande arbetsuppgifter, som särskilt väl lämpa sig för utförande inom större organisationsenheter. Vid sin planläggning av olika myndigheters befattning med uppbörds- och folkbokföringsgöromålen har kommittén eftersträvat en rationell arbetsfördelning mellan myndighe-

30 terna och särskilt haft sin uppmärksamhet fästad å de fördelar, som kunna vara förbundna med ett centralt utförande av det administrativa arbetet. Kommittén har emellertid kommit till det resultat, att ortsmyndigheter för folkbokförings- och skattefrågor samt övriga s. k. kamerala ärenden icke kunna undvaras. Såväl med hänsyn till befolkningens som de beslutande myndigheternas intressen har kommittén ansett med ortsförhållandena förtrogna personer i opartisk ställning böra finnas ute i orterna för att biträda med behandlingen av berörda frågor. Av kommitténs överläggningar med förenämnda sakkunniga har framgått, att landsfiskalerna icke kunna tjänstgöra såsom lokalmyndigheter i alla dessa angelägenheter. De sakkunniga hava nämligen framhållit önskvärdheten av att en avlastning av göromål från landsfiskalerna kommer till stånd för att göra dessa befattningshavares arbetsuppgifter mer enhetliga och möjliggöra en ökning av deras polis- och åklagarverksamhet. Kommittén har sålunda funnit ett behov av särskilda ortsmyndigheter vid sidan av landsfiskalerna alltjämt göra sig gällande. Kommittén har därför stannat vid att föreslå häradsskrivarorganisationens bibehållande ute i orterna och därvid förutsatt, att häradsskrivarnas verksamhet erhåller en allsidigare inriktning och ordnas på ett effektivare sätt än för närvarande är fallet. Kommittén har föreslagit, att häradsskrivarnas utbildning och rekrytering förbättras, så att befattningshavarna bliva skickade för mångsidigare och mer kvalificerade arbetsuppgifter samt att häradsskrivarna skola tjänstgöra å orter, där de bäst komma i förbindelse med och förvärva kännedom om befolkningen inom sina verksamhetsområden. Centralisering Vid övervägande av en centralisering av häradsskrivarorganisationens nubetstmaifter varande arbetsuppgifter har kommittén funnit vissa göromål vara särskilt UPP91 lämpade för central drift. De omfattande skrivarbeten, som förekomma under hela året å häradsskrivarkontoren och vilka huvudsakligen bestå i omskrivning av namn, yrken och adresser i olika längdstommar, torde med fördel kunna utföras centralt. Därvid kunna arbetsbesparande maskiner komma till användning. Det möter ur teknisk synpunkt intet hinder att organisera skrivarbetet med dylika maskiner för varje fögderi, men detta ställer sig ur ekonomisk synpunkt mindre fördelaktigt och omöjliggör dessutom maskinernas utnyttjande även för länsstyrelsernas behov. Genom en koncentration av driften länsvis vinner man däremot stora fördelar ur kostnads- och effektivitetssynpunkt, vilka icke torde kunna motvägas av de högre personal- och lokalkostnaderna i residensstäderna. Arbetsresultatet blir tillförlitligare och materialet mer lättarbetat vid maskinell drift. Från en central tryckningsavdelning å länsstyrelserna kunna häradsskrivarna tillhandahållas stommar av olika slag. Häradsskrivarnas behov av biträden minskas genom en sådan anordning, och dessa befattningshavare kunna mer ägna sig åt viktigare arbetsuppgifter än organiserande och övervakande av skrivarbeten. För att rationalisera arbetet med utskrivande av olika längder, förteckningar, debetsedlar och andra handlingar rörande den mantalsskrivna befolkningen m. m. har kommittén sålunda föreslagit upprättande

31 länsvis av ett centralt s. k. plåtregister över denna befolkning för tryckning av namn och adresser m. fl. uppgifter. Dessa maskinella anordningar skola även utnyttjas för magistratsstädernas räkning, där dessa ej anskaffa egna plåtregister. Kommittén har även undersökt frågan om centralisering av arbetet med debitering och utskrift av debetsedlar. Detta arbete behöver ur tekniska synpunkter icke förläggas till någon bestämd plats. Det skulle utan olägenheter för driften kunna för hela riket sammanföras till någon ort med låga kostnader. En sådan anordning låter sig emellertid icke göra, enär oavlåtlig förbindelse mellan debiteringsförrättaren och debiteringsorten är nödvändig. Ett visst samarbete bör alltid ske med taxeringsmyndigheterna i orten, och de talrika förfrågningar och klagomål från allmänhetens sida, som förekommma under uppbördsarbetet, måste utredas och besvaras inom kort tid. Vid en centralisering av debiteringen för hela riket skulle detta vara omöjligt. Däremot är det tänkbart att utföra debiteringsarbetet centralt för varje län. Det har emellertid visat sig, att några andra maskiner än de som nu äro i bruk å häradsskrivarkontoren icke kunna användas vid central drift. En centralisering länsvis skulle därför endast innebära, att man flyttade tillsamman de personer och maskiner, som nu utnyttjas för debiteringsarbete å flera orter, till en central lokal å dyrare ort. Man skulle därigenom möjligen vinna ett något bättre utnyttjande av maskinernas och personalens arbetskapacitet, men detta torde motvägas av de ökade kostnaderna för lokaler och personal. Då häradsskrivarna enligt kommitténs mening alltjämt behövas såsom ortsmyndigheter och några påtagliga fördelar av debiteringsarbetets centralisering icke äro att vinna, har kommittén ej föreslagit någon ändring av debiteringsarbetets nuvarande förläggning till häradsskrivarkontoren. Vid den inventering, som kommittén företagit av arbetsuppgifter, vilka lämpa sig för centralisering till länsstyrelserna, har kommittén särskilt haft sin uppmärksamhet riktad å arbetet med specifikation av indrivna utskylder å titlar, vilket nu åligger utmätningsmännen. Om detta centraliserades, skulle bokföringsmaskiner kunna utnyttjas för detsamma. De ovannämnda sakkunniga hava även anvisat ifrågavarande arbete såsom lämpligt att avlyftas från landsfiskalerna för åstadkommande av en lättnad i deras arbetsbörda. De sakkunniga hava vidare förordat centralisering av landsfiskalernas nuvarande bestyr med ansökningar om handräckning för uttagande av utskylder å annan ort samt med bokföring av avbetalningar å restförda utskylder. Kommittén har i överensstämmelse härmed ansett sig kunna föreslå en centralisering till länsstyrelserna av titelredovisningen, handräckningsärendena och bokföringen av avbetalningar, varigenom organisationsfrågornas lösning avsevärt underlättas. Överflyttningen till länsstyrelserna av titelredovisningen har till följd att dessa även måste övertaga redovisningen av folkpensionsavgifter. Den föreslagna överflyttningen av arbetsuppgifter till länsstyrelserna är i stort sett icke nödvändig för genomförandet av en uppbördsreform utan får anses vara en anordning för polis- och åklagarväsendets förbättrande.

32 Häradsskri- Förutom bestyret med mantalsskrivning och debitering av den utökade rarorganisa- u p p b ö r d e n skola häradsskrivarna enligt kommitténs förslag ombesörja utredningar och avgiva yttranden i mantalsskrivnings- och taxeringsfrågor samt vissa allmänt administrativa ärenden, för vilka landsfiskalerna nu tjänstgöra såsom ortsmyndigheter. Häradsskrivarnas löner skola regleras. De till häradsskrivartjänsterna hörande sportelinkomsterna skola indragas till staten, som skall övertaga samtliga med tjänsterna förenade utgifter. Kommittén har i detta sammanhang även föreslagit, att debetsedelslösen skall bortfalla. Häradsskrivarnas biträden skola i viss utsträckning erhålla fast anställning i statens tjänst och därvid erhålla reglerade löner och pensionsförmåner. Då det ur administrativ synpunkt är av stor vikt att erhålla lämpligt avvägda fögderier och arbetet i en del fögderier vuxit till sådan storlek att fögderierna blivit svåradministrerade. har kommittén framlagt förslag till ny fögderiindelning, enligt vilket de nuvarande fögderiernas antal skall ökas från 119 till 130. Tolv nya fögderier skola inrättas och ett fögderi indragas. Kommittén har vidare funnit skäl förorda jämkningar av de nuvarande fögderiernas områden inom nio län. I den nya indelningen hava även medtagits vissa mindre magistratsstäder med ett sammanlagt innevånarantal av omkring 70 000, vilka inom den närmaste framtiden kunna förväntas bliva förenade med landsbygd. En bidragande orsak till den föreslagna omregleringen har varit ökningen av fögderiernas folkmängd och stegringen av antalet skattsedlar, vilket sedan år 1923 ökats med omkring en halv miljon. På grund av det anförda har kommittén funnit en omreglering av fögderierna nödvändig. Vid utformningen av sitt förslag till fögderiindelning har kommittén sökt åstadkomma en jämn fördelning av arbetsbördan och en lämplig avvägning av områdena för fögderierna. I anslutning till fögderiindelningen har kommittén för varje fögderi angivit enligt kommitténs beräkningar erforderliga befattningshavare, lokaler och maskiner. Lokaimyndig. Ledningen och övervakningen av indrivningsväsendet å landsbygden har h TLl!L^.' kommittén funnit böra anförtros åt de nuvarande landsfiskalerna. Kommittén har härvid förutsatt, att ifrågavarande befattningshavare tilldelas arbetsuppgifter och biträdeshjälp på sådant sätt att de kunna ägna indrivningsgöromålen tillräcklig omsorg samt att deras tjänstedistrikt icke göras större än att de med ingående ortskännedom kunna utöva ständig tillsyn över indrivningsarbetet. Länsstyrelsernas organisation.

Länsstyrelserna, vilka skola åläggas nya folkbokförings- och uppbördsgöromål samt övertaga en stor del av utmätningsmännens nuvarande indrivnings- och redovisningsarbete, måste enligt kommitténs förslag erhålla en utbyggd organisation. Landskontoren skola sålunda tillföras erforderligt antal landskontorister, kvinnliga skrivbiträden samt maskinpersonal. För de ökade arbetsuppgifterna har föreslagits inrättande av nya avdelningar: en folkbokföringsavdelning för arbetet med kortregistren och övervakningen av

33 den lokala folkbokföringen och en tryckningsavdelning för upprättande avlängder, debetsedlar m. m., varjämte de nuvarande uppbördsavdelningarna måste förstärkas för att kunna ombesörja de nya uppbördsgöromålen. Å sistnämnda avdelningar har kommittén förordat användande av bokföringsmaskiner för fördelning av restförda utskyldsposter å vederbörliga titlar. Det har även ansetts möjligt att utnyttja dylika maskiner för landskontorens kassabokföring. Beträffande det magistratsstäderna av ålder åvilande bestyret med upp- Uppbörden börd och mantalsskrivning har kommittén icke föreslagit någon ändring. och ™ntahDessa arbetsuppgifter skola alltjämt ombesörjas av städerna själva under t j Ä C * statens kontroll. Sammanförandet av statliga och kommunala utskylder till fäderna. en gemensam uppbörd, fördelad å sex terminer, medför dock vissa ändringar i den nuvarande organisationen. I magistratsstäderna måste skapas uppbördsverk för alla slags utskylder under enhetlig ledning. En stadens tjänsteman, benämnd uppbördskamrerare, skall i stället för magistraten hava ledningen och ansvaret för hela uppbördsväsendet i magis tratsstad. Länsstyrelserna skola i samband med dessa ändringar i magistratsstädernas uppbördsförvaltning erhålla ökade befogenheter såsom kontrollorgan. Kommitténs förslag innebär icke någon ändring beträffande den nuvarande organisationen av mantalsskrivningsarbetet i magistratsstäderna. Detta skall alltjämt verkställas av vederbörande tjänsteman under magistratens tillsyn. De största städerna böra enligt kommitténs mening hava egna plåtregister och adresseringsmaskiner för tryckning av för staden erforderliga längder, debetsedlar m. m. Så är redan nu förhållandet med Stockholm. Städerna Göteborg och Malmö äro av sådan storlek att även av dem lämpligen böra upprättas plåtregister skilda från länsstyrelsernas register för återstående länsdelar. I Stockholms stad, där en från förhållandena i övriga magistratsstäder starkt avvikande ordning råder, har såväl uppbörds- som folkbokföringsväsendet nyligen underkastats en genomgripande omorganisation. Den nya organisationen bör enligt kommitténs förmenande endast jämkas så mycket som är nödvändigt för att infoga staden i det för hela riket föreslagna folkbokföringssystemet och genomföra de av kommittén förordade huvudprinciperna för uppbördsväsendets ordnande. Även beträffande Göteborg och Malmö kunna erfordras särskilda bestämmelser. På de därvid uppkommande organisationsfrågorna har kommittén i uppbördsfrågans nuvarande läge icke ansett sig böra närmare ingå. För att vinna enhetlig tillämpning av de nya folkbokföringsbestämmelserna Riksmyndigsamt kontroll över deras efterlevnad har det synts kommittén erforderligt, ^h{~r^M' att en central myndighet upprättas, benämnd riksmyndigheten för folkbok- ° fonn9enföring. Det har dock ej ansetts nödvändigt att man för detta ändamål tillskapar ett nytt ämbetsverk. Statistiska centralbyrån kan med hänsyn till sin befattning med befolkningsstatistik och verksamhet i övrigt anses väl skickad

34 att vara centralmyndighet för folkbokföringen. För att detta ämbetsverk skall vara i stånd att fullgöra de tillämnade arbetsuppgifterna måste den nuvarande organisationen förstärkas. Personalen skall enligt kommitténs förslag utökas med en byråchef eller byrådirektör såsom föredragande i ifrågavarande ärenden, en reseinspektör för kontrollverksamhet över hela landet, en amanuens och några kvinnliga biträden. Kostnaderna Kostnaderna för uppbörden skola, såvitt angår landet och fögderistäderna, för uppbörden b e s t r i d a s av statsverket. För uppbörden i magistratsstaderna skola dessa ° / Ä * " »vara, dock att statsverket skall bestrida kostnaderna för den del av uppbörden, som sker genom postverkets försorg. Kostnaderna for den lokala folkbokföringen skola bestridas av vederbörande församling eller, om Konungen förordnat, att kommun skall handhava vårdnaden om den löpande civila folkbokföringen, kommunen.

Statens offentliga utredningar 1938 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. F å n g v å r d . Riktlinjer för en lagstiftning om ägareförbebåll och avbetalningsköp. [11] „, r1„, Betänkande med förslag till lotteriförordning m. m. 1111 Betänkande med förslag till lag om frivillig'pensionering av i enskild tjänst anställda m. m. [18J Betänkande med förelag till reformerad hyreslagstiftBetänkande" med förslag Ull lag om villkorlig frigiv-

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Betänkande med utredning och förslag rörande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen. [5] Den statliga egnahemsverksamheten, [34] Betänkande med förslag till ändringar i arrendelagstift-i ningen. [38]

, Betan8ktmdenmed förslag till trafikförsäkringslag jämte därmed sammanhängande författningar. [27] Betänkande med förslag rörande djurskyddslagstiftning.

Industri. Byggnadsindustrien i Sverige. 1. Allmän översikt, yttranden och förslag. [10] 2. Arbetsgivares och löntagares inkomster. [3] 3. Arbetslöshetens omfattning och växlingar. [4] Betänkande jämte lagförslag ang. lärlingsutbildningen inom hantverket och den mindre industrien. [30] Normalbestämmelser för järnkonstruktioner till byggnadsverk (järnbestämmelserl. [37]

Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk. 1. Lagtext. [43] 2. Motiv m. m. [44] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Bergsbruk.

Handel och sjöfart. Betänkande med utredning och förslag ang. åtgärdei till den svenska exportnäringens främjande. [42J

Kommunalförvaltning. Statens och k o m m u n e r n a s flnansväsen. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden enligt beredningsnämndernas förslag via 1938 ars allmänna fastighetstaxe 1936Bars uppbördskommitté. Betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet ocb folkbokföringen m. m. Del 1. Uppbördsväsendet. [46] Del 2. Folkbokföringen. [41] Dol 3. Organisation och kostnader. [48] Uppbörds- ocli folkbokfonngsreformen. [51] 1936 års lönekommitté.' Betänkande med förslag till Ickeordinariereglemente. [52] Poll ti. Betänkande ang. omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m. [1] Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande i näringsfrågan. [6] Betänkande ang. barnbeklädnadsbidrag m. m. [7] Betänkande ang. förvärvsarbetande kvinnors rattsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd. [13] Betänkande ang. »landsbygdens avfolkning». [15] Yttrande med socialetiska synpunkter på befolkningsfrågan. [19] , , , Betänkande ang. barnkrubbor och sommarkolonier m. ni. Arbetslöshetsräkningen den 31 augusti 1937. Del 1. [21] Betänkande med vissa demografiska utredningar. [M] Betänkande med utredning och förslag rörande statsbidrag till anordnande av bostäder å t åldringar ocb änkor i s. k. ponsionärshem. [40] Betänkande med förslag ang. reglering av strandbebyg gelsen m. m. [45] .._ Betänkande ang. gift kvinnas förvärvsarbete m. ni. [4 i ] Hälso- och sjukvård.

Vattenväsen. Skogsbruk.

Kommunikntionsväseu. Betänkande med förslag till lag om enskilda vägar m. m [231 1936 års järnvägskommitté. Betänkande rörande åt gärder för enhctliggörande av det svenska järnvägsnä tet. [28] , .. . . Försöksutredning beträffande omfattningen av yrkes mässig godstrafik med automobil eller släpvagn unde: år 1937. [31] Betänkande med förslag till statliga åtgärder för stod jande av privatflygningens utveckling i Sverige. [39 Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkrings väsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Förslag till revision av den svenska kyrkohandboken. [2 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkande med förslai rörande omorganisation av vissa delar av teknisk skolan i Stockholm. [8] Betänkande och förslag ang. skolöverstyrelsens orga nisation. [14] Betänkande och förslag ang. verksamheten vid kung] dramatiska teatern, dess förvaltning och ledning. [16 Betänkande med utredning och föralag ang. central verkstadsskolor m. m. [26] Betänkande med utredning och förslag ang. intagnin av elever i första klassen av de allmänna laroverke och med dem jämförliga läroanstalter. [29] Betänkande med utredning ocb förslag ang. begynnelse språket i realskolan. [32] Betänkande och förslag rörande den andliga värde inom försvarsväsendet. [33] Betänkande och förslag ang. utsträckning av den anig lästiden vbl folkskolan m. m. [35] 1936 firs yrkesskolsakkunniga. Betänkande med forsla ang. utbildningen av lärare i teckning och i slö) samt för yrkesundervisningen. [49] Betänkande ang. utbildningen av lärare vid do a manna läroverken och med dem jämförliga laroai stalter. [50] Försvarsväsen. Utlåtande rörande flottans fartygstyper m. m. [9]

Allmänt näringsvasen. Utrikes ärenden. Internationell r ä t t . Marcus Boktr.-A.-B., Sthlm 389104