Betänkande med förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän

= tdC7s; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1938:56

SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE JIEl) FÖRSLÅ» TILL

LAG OM FÖRHANDLINGSRÄTT FÖR KOMMUNALA TJÄNSTEMÄN ÄTGIVET AV

TILLKALLAD*]

SAKKUNNLGA

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1938 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k

B e t ä n k a n d e angående omorganisation av polisskolan 31 Försöksutredning beträffande omfattningen a v i i Stockholm m. tit. I d u n . (4), 107 s. S. kesmässlg godstrafik med automobil eller släpval Förslag till revision av den svenska kyrkohandunder å r 193 7. Beckman. 211 s. K. boken. Av B. Eidem. Uppsala, Almqvist & Wiksell. 32 B e t ä n k a n d e m e d utredning och förslag angåeni; vij, 303 s. E. begynnelsespråket i realskolan. Hojggströin. 228 Byggnadsindustrien i Sverige. 2. Arbetsgivares och E. löntagares inkomster. Idun. vij, 198 s. S. 33. B e t ä n k a n d e och förslag rörande den andliga vård< . Byggnadsindustrien i Sverige. 3. Arbetslöshetens inom försvarsväsendet. Beckman. 95 s. Fö. omfattning och växlingar. I d u n . vij, 202 s. S. 34. Den statliga egnahemsverksamheten. Marcus, vi . B e t ä n k a n d e m e d utredning och förslag rörande 681 s. J o . produktions- och avsättningsförhållandena inom 35. B e t ä n k a n d e och förslag angående u t s t r ä c k n i n g s trädgårdsnäringen. Marcus. 314 8. J o . B e t ä n k a n d e i näringsfrågan. Marcus. 173, 2 5 1 ' s . S. den årliga lästiden v i d folkskolan m . m . Idul B e t ä n k a n d e angående barnbeklädnadsbidrag ni. m. 36. 102 s. E. Marcus. 133, 18» s. S. B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande djurskyddslai 1936 års yrkesskolsakkunniga. B e t ä n k a n d e med för37. stiftning. Marcus. 154 s. J u . slag rörande omorganisation a v vissa delar av tekNormalbestämmelsér för järnkonstruktioner t niska skolan i Stockholm. Hceggström. viij, 455 s. byggnadsverk (järnbestämmelser). Tredje oniarbi 2 bil. E. 38. t a d e upplagan. Beckman. 83 s. K. 9, U t l å t a n d e rörande flottans fartygstyper ni. m. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r i n g a r 1 arrend Norstedt. 71 s. Fö. 39. lagstiftningen. Marcus. 492 s. J o . 10 Byggnadsindustrien 1 Sverige. 1. Allmän översikt, B e t ä n k a n d e m e d förslag till statliga å t g ä r d e r fi y t t r a n d e n och förslag. I d u n . x v j , 741 s. S. stödjande av privatflygningens utveckling i Sverig] 11 Riktlinjer för en lagstiftning om ägareförbehåll och 40. Beckman. 107 s. K. avbetalningsköp. Av P . Schmidt. Norstedt. 64 s. Ju. Betänkande med utredning och förslag rörande stat] 12. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbidrag till a n o r d n a n d e a v bostäder åt åldringar od bruksfastighet å landsbygden enligt berednings41. änkor i s. k. pensionärshem. I d u n . 98 s. S. n ä m n d e r n a s förslag v i d 1938 å r s allmänna fastig1936 års u p p b ö r d s k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e med föj hetstaxering. Hocggström. 89 s. Fi. slag till omorganisation a v u p p b ö r d s v ä s e n d e t oc. 13. B e t ä n k a n d e angående förvärvsarbetande kvinnors folkbokföringen m . m . Del 2. F o l k b o k f ö r i n g s rättsliga ställning vid ä k t e n s k a p och barnsbörd. 42. Marcus, v j , 400 s. Fi. Marcus. 52 s. S. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag angåend 14 B e t ä n k a n d e och förslag angående skolöverstyrelsens organisation. Hceggström. i x , 396 s. E. 43. å t g ä r d e r till d e n svenska exportnäringens frän 15. B e t ä n k a n d e angående »Tandsbygdens avfolkning». jande. I d u n . 118 s. II. Marcus. 208, 90* s. S. 44. Processlagberedningens förslag till rättegångsball 16. B e t ä n k a n d e och förslag angående verksamheten 1. L a g t e x t . Norstedt, vij, 150 s. J u . vid kungl. dramatiska teatern, dess förvaltning och 45. Processlagberedningens förslag till rättegångsball ledning. Hreggström. 78 s. K. 2. Motiv m . m . Norstedt. 619 s. J u . 17. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lotteriförordning ni. 46. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående reglering a ru. Marcus. 70 s. II. strand bebyggelsen m . m . Beckman. 66 s. 8. 18. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om frivillig pen1936 å r s u p p b ö r d s k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e med föl slag till omorganisation a v uppbördsväsendet oc sionering a v i enskild tjänst anställda m . m. Beckman. 121 8. Ju. 47. folkbokföringen m . m . Del 1. Uppbördsväsendet 19. Y t t r a n d e m e d socialetiaka s y n p u n k t e r på befolkMarcus, vij, 400 s. Fi. ningsfrågan. Marcus. 52, 10* s. S. B e t ä n k a n d e angående gift kvinnas förvärvsarbet 20. B e t ä n k a n d e angående barnkrubbor och sommar48. m. m . Marcus. 496 s. Fi. kolonier m . m . Marcus. 76, (2), 16* s. S. 1936 å r s u p p b ö r d s k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e med föt 21. Arbetslösheteräkningen den 31 augusti 1937. Del 1. slag till omorganisation a v uppbördsväsendet ocl Beckman. 254 s. S. folkbokföringen m . m . Del 3 . Organisation ocl 22. B e t ä n k a n d e med förslag till reformerad hyreslag- ; 49. kostnader. Marcus, iv, 164 s. Fi. stiftning. Norstedt. 278 s. J u . 1936 åra yrkesskolsakkunniga. B e t ä n k a n d o mo< 23. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om enskilda vägar förslag angående utbildningen a v lärare i teckninf m. m . Beckman. 229 s. K. och i slöjd samt för yrkesundervisningen. Hrctrsr 24. B e t ä n k a n d e med vissa demografiska utredningar. 50. ström, viij, 216 s. E. Marcus. 290 s. S. 25. B e t ä n k a n d e med förslag till l a g o m villkorlig friB e t ä n k a n d e angående utbildningen a v lärare vic 51. de a l l m ä n n a läroverken och med dem jämförlig* givning m. m. Norstedt. 77 8. J u . 26. B e t ä n k a n d e m e d utredning och förslag angående läroanstalter. I d u n . 381 s. E. 52. U p p b ö r d s - och folkbokföringsreformen. centrala verkstadsskolor m . m. I d u n . (2), 320 s E. Marcus 27. B e t ä n k a n d e m e d förslag till trafikförsäkrintrslai: 34 s. F i . 1936 å r s l ö n e k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e m e d förslaj j a m te d ä r m e d sammanhängande författningar. Nortill civilt icke-ordinariereglemente. N o r s t e d t . 92 s stedt. 139 s. J u . 53. Fi. 23. 1936 å r s järnvägskommitté. B e t ä n k a n d e rörande U t r e d n i n g rörande skogsnäringens ekonomiska lagt å t g ä r d e r för enhetliggörande a v d e t svenska järnmed förslag till åtgärder för höjande av näringens v ä g s n ä t e t . Norstedt. 276 s. K. bärkraft. 1. Förberedande undersökningar och ut29. B e t ä n k a n d e med utredning och förslag angående talanden. (1936 å r s skogsutrednings betänkande intagning a v elever i första klassen av de allmänna 54. nr 1.) I d u n . 115 s. J o . läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. B e t ä n k a n d e m e d utredning och förslag angående I d u n . 216 s. K. 55. överstyrelse för yrkesutbildning. I d u n . 158 s. E. 30. B e t ä n k a n d e j ä m t e lagförslag angående lärlingsut1936 å r s lönekommitté. B e t ä n k a n d e m e d förslag bildningen inom h a n t v e r k e t och den mindre indu56. till m i l i t ä r t avlöuingsreglemente. I d u n . 439 s. Fi, strien. I d u n . 159 s. II. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om förhandlingsr ä t t för kommunala tjänstemän. N o r s t e d t . 86 s. S,

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1938: 56 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAG OM FÖRHANDLINGSRÄTT FÖR KOMMUNALA TJÄNSTEMÄN AVGIVET AV

TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1938 KTJHGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER

Till Herr Statsrådet

och Chefen

för Kungl.

Socialdepartementet.

Den 30 december 1937 bemyndigade Kungl. Maj:t cbefen för socialdepartementet att dels utse högst tre sakkunniga att inom departementet biträda med utredning rörande frågan om tillskapandet av en förhandlingsordning för sådana arbetstagare i kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, dels uppdraga åt en av de sakkunniga att vara ordförande, dels ock förordna sekreterare åt de sakkunniga. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen den 3 januari 1938 landshövdingen Alvar Elis Rodhe, ordföranden i Svenska stadsförbundet, direktören Johan-Olov Johansson samt ombudsmannen i Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund, kaptenen Folke Bergholtz, varjämte departementschefen uppdrog åt Rodhe att såsom ordförande leda utredningsmännens arbete. Den 22 januari 1938 uppdrogs åt e. o. notarien i Svea hovrätt E. G. Westman att vara sekreterare åt utredningsmännen. Utredningsmännen antogo benämningen: sakkunniga rörande förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. Direktiven för de sakkunnigas arbete innehållas i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 30 december 1937. Departementschefen redogjorde därvid till en början för tidigare lagstiftning angående förhandlingsrätt för de i allmän eller enskild tjänst anställda och i vad mån denna lagstiftning blivit av betydelse för de kommunala arbetstagarna samt anförde därefter följande: »Av vad i det föregående anförts framgår, att i lag eller författning fastställd förhandlingsrätt numera tillkommer samtliga i allmän eller enskild tjänst anställda arbetstagare i vårt land med undantag av dels arbetstagare i kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, och dels tjänstemän vid riksdagen och i riksdagens verk. I fråga om de

4 sistnämnda har igångsatts en utredning, som enligt vad jag inhämtat beräknas vara avslutad inom kort. Att de kommunalanställda, vilka äro underkastade ämbetsmannaansvar, böra i likhet med andra arbetstagare erhålla förhandlingsrätt synes mig uppenbart. Frågan om förhandlingsordning för nyssnämnda kommunalanställda har emellertid icke blivit utredd vare sig av kommittén angående privatanställda eller av sakkunniga rörande förhandlingsordning för statstjänstemän. Det synes med hänsyn härtill vara erforderligt, att nämnda fråga nu göres till föremål för utredning genom särskilda sakkunniga.» Till de sakkunniga ha för att tagas under övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag remitterats två till statsrådet och chefen för socialdepartementet ställda skrivelser, den ena dagtecknad den 26 november 1937, från Svenska stadsförbundets förhandlingsrättskommitté, och den andra dagtecknad den 29 januari 1938, från Stockholms stads tjänstenämnd. De sakkunniga hava under sitt arbete överlagt med representanter för organisationer, representerande olika slag av kommuner, nämligen Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. Härjämte ha överläggningar ägt rum med ombud för följande organisationer, representerande olika grupper av kommunala tjänstemän: Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska polisförbundet, Riksförbundet för fjärdingsman och polismän, Riksförbundet svenska städers polismän, Sveriges yngre läkares förening, Svensk sjuksköterskeförening, Svenska sjukhuspersonalförbundet, Sveriges allmänna folkskollärarförening, Sverges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund och Sveriges småskollärarinneförening. Efter avslutandet av arbetet få de sakkunniga härmed överlämna betänkande med förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. De sakkunniga anse sig härmed hava slutfört sitt uppdrag. Stockholm den 20 december 1938.

A. E. RODHE. JOHAN-OLOV JOHANSSON.

FOLKE BERGHOLTZ.

E. G.

Westman.

Förslag- till lag om forhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Kommunala tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar eller innehava befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning, äga rätt att beträffande de i 4 § nämnda frågorna förhandla med vederbörande kommun, dock utan att inskränkning därigenom göres i kommunen eller kommunalmyndighet enligt lag eller författning tillkommande beslutanderätt. Med kommun förstås i denna lag lands- och stadskommun, församling, köping och municipalsamhälle ävensom landsting, kommunalförbund och annan kommunal förvaltningsenhet. Med kommunalmyndighet avses i denna lag kommuns beslutande, verkställande eller förvaltande organ ävensom underlydande verk och inrättningar. 2§. Förhandling äger rum mellan kommun samt sådan förening av tjänstemän, som omfattar hela riket (riksorganisation) och som avser att tillvarataga i denna lag avsedda kommunala tjänstemäns intressen gentemot kommunen såsom arbetsgivare, eller ock till sådan organisation ansluten underförening. Förhandlingsrätt tillkommer dock blott riksorganisation, vilken socialstyrelsen tillerkänt sådan rätt i förhållande till kommunen. Kommun må uppdraga åt kommunalmyndighet eller åt särskilda för vissa frågor eller för tillfället utsedda ombud att å kommunens vägnar förhandla. 3§. Ansökan om förhandlingsrätt i förhållande till viss kommun skall ställas till socialstyrelsen samt dit ingivas eller i betalt brev insändas. Vid dylik ansökan skall fogas: 1) föreningens stadgar, 2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen eller som eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser, samt 3) uppgift å ungefärliga antalet av föreningens medlemmar ävensom för varje kommun ansökningen avser uppgift om antalet medlemmar, som äro anställda hos kommunen.

6 Sker beträffande förening, som erhållit förhandlingsrätt, ändring i verksamhetsområdet eller i förhållande, som i andra stycket under 2) sägs, eller undergår medlemsantalet större förändringar, skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen. 4§. Förhandling må äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av sådana villkor. 5§. Innan kommunalmyndighet avgiver förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, skall myndigheten, såvida frågan är av principiell natur eller eljest allmän betydelse, på lämpligt sätt bereda de i förhållande till kommunen förhandlingsberättigade föreningar, som frågan må anses röra, tillfälle att taga kännedom om föreliggande utkast till sådana villkor. Påkallar förening i anledning härav förhandling, skall meddelande härom lämnas inom skälig tid och senast inom en vecka efter delfåendet. 6§. Förhandling äger rum i skriftlig eller muntlig form. Påkallas från endera sidan muntlig förhandling, skall sådan äga rum, även om skriftlig förhandling pågår eller föregått. 7 §• Vid skriftlig förhandling skall från endera sidan avlåten skrivelse utan dröjsmål skriftligen besvaras. I svarsskrivelsen böra, såframt icke muntlig förhandling däri påkallas, skälen för intagen ståndpunkt angivas. Förhandlare å kommunens sida må förklara skriftlig förhandling avslutad, då så prövas skäligt. 8§Tid och plats för muntlig förhandling bestämmes av kommunen. Därvid skall iakttagas, att frågans behandling icke oskäligt fördröjes. Kommunen eller den, vilken därtill av kommunen bemyndigats, utser ordförande att leda förhandlingen ävensom sekreterare att föra protokoll. Ordföranden må förklara muntlig förhandling avslutad, då han så prövar skäligt. I protokollet skola framlagda förslag och avgivna förklaringar återgivas, varvid skälen för de å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola i korthet återgivas. Protokollet skall justeras av representanter för de förhandlande parterna. Protokollet utgives avgiftsfritt och tillställes envar av parterna. 9§. Fråga, varom förhandling förts, må av kommunalmyndighet icke upptagas till slutlig behandling, innan en vecka förflutit från det skriftlig förhandling

förklarats avslutad eller innan protokoll över muntlig förhandling kommit myndigheten tillhanda. Utan hinder av vad sålunda stadgats, må myndighet, där så anses av förhållandena påkallat, föreskriva, att nya eller ändrade bestämmelser skola tilllämpas tills vidare, intill dess slutligt beslut i frågan blivit meddelat. 10 §. Då ärende, som varit föremål för förhandling enligt denna lag, överlämnas från en kommunalmyndighet till annan sådan myndighet, skall i ärendet förd skriftväxling jämte protokoll från muntlig förhandling biläggas. 11 §• Har förhandling i viss fråga ägt rum och enighet därvid icke kunnat u p p nås eller åtnöjes tjänstemännens förening icke med kommunalmyndighets beslut i frågan, äger föreningen, såvida sagda beslut icke fattats av den kommunalmyndighet, som utövar kommunens högsta beslutanderätt, i skriftlig framställning till sistnämnda myndighet påkalla prövning av frågan eller föreslå ytterligare förhandling eller annan åtgärd. 12 §. Kommun och förening bestrida envar sina kostnader för förhandling. Tjänsteman må icke förvägras ledighet för deltagande i muntlig förhandling. 13 §. Uppstår fråga om förhandling rörande sådana för kommunala tjänstemän gällande anställnings-, arbets- eller avlöningsförhållanden, beträffande vilka det tillkommer statlig myndighet att besluta, äger enligt 3 § erkänd förening rätt att påkalla förhandling enligt kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Avser förhandling fråga, där kommun jämte statlig myndighet har beslutanderätt, må föreningen påkalla gemensam förhandling med ombud för såväl statlig myndighet som kommun. Framställning om sådan förhandling göres hos vederbörande statliga myndighet, som har att anmoda komm u n att deltaga i förhandlingen. Därvid skola stadgandena i 6—9 §§ ovannämnda kungörelse äga tillämpning. 14 §. Kommun eller förening av tjänstemän äger icke påfordra tillämpning av sådan bestämmelse, som står i strid mot vad i denna lag stadgas. I övrigt göres genom denna lag icke ändring i vad eljest kan gälla beträffande rätt för kommunala tjänstemän att tillvarataga sina intressen i fråga om anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor. Denna lag träder i kraft den

1939.

8 Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § l a g e n den 11 sept e m b e r 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt. Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 11 september 1936 om föreningsoch förhandlingsrätt skall erhålla följande ändrade lydelse: 1 §• Denna lag äger tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, eller sådana kommunala tjänstemän, som innehava befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning. Denna lag träder i kraft den

1939.

9 I. Frågan om kommunala tjänstemäns förhandlingsrätt inför statsmakterna. Genom lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister blev förhandlingsrätten mellan arbetsgivare och arbetstagare principiellt erkänd i den svenska lagstiftningen. Lagen hade avseende å olika grupper av arbetstagare, såväl arbetare som dem, vilka bruka betecknas med tjänstemän och med dem likställda. Att lagen kom att få mindre betydelse för de sistnämnda ligger i sakens natur och sammanhänger bl. a. därmed, att de till denna grupp hörande arbetstagarna först på ett senare stadium började att sammansluta sig i intresseorganisationer. Vidare angav föredragande departementschefen i propositionen till nämnda lag, att det vore uppenbart, att lagen icke gällde statsarbetare, som hade tjänstemannaställning och rörande vilkas förhållande i tjänsten särskilda bestämmelser i instruktioner o. s. v. vore meddelade. E h u r u intet uttryckligt därvid sades om kommunala tjänstemäns förhållande till berörda lag, torde det likväl vara uppenbart, att kommunala befattningshavare med ämbetsmannaansvar lika litet som statsanställda i motsvarande ställning omfattas av 1920 års lag. Frågan om förhandlingsrätt för statens tjänstemän hade redan före tillkomsten av 1920 års lag upptagits till övervägande, vilket resulterade i ett av socialstyrelsen den 16 december 1920 avgivet betänkande med förslag till lag angående förhandling mellan staten och dess tjänstemän. Varken i detta förslag eller under den fortsatta behandlingen därav synes hava förekommit någon tanke på att likställa de kommunala tjänstemännen med de statliga. Ej heller blevo de kommunala tjänstemännens särskilda förhållanden uppmärksammade, när vid olika tillfällen under 1920-talet fråga uppstod om ändring av 1920 års lag. Visserligen åsyftade ändringsförslagen i flera fall att giva sagda lag vidsträcktare verkningar för bl. a. vissa tjänstemannagrupper. Emellertid synas dessa förslag huvudsakligen ha tagit sikte på att giva lagen praktisk betydelse för olika tjänstemannagrupper på den enskilda arbetsmarknaden. Förslagen motiverades icke blott med den synpunkten, att arbetstagarna i eget intresse borde beredas förhandlingsrätt, utan även därmed, att utvidgad förhandlingsrätt tillika innebure en ur det alimännas synpunkt förmånlig konsekvens, nämligen en mer eller mindre effektiv garanti för arbetsfredens bevarande. Den senare synpunkten torde ha varit ett av de skäl, som föranlett Kungl. Maj :t att genom beslut den 29 januari 1926 tillkalla en särskild delegation, med uppgift bl. a. att undersöka, huruvida la-

10 gens stadga borde givas åt den faktiska rättsordning, som under tidernas lopp vuxit fram genom arbetarnas och arbetsgivarnas förenings-, förhandlingsoch avtalsväsende. Denna s. k. arbetsfredsdelegation upptog även frågan om förenings- och förhandlingsrätt för kommunalanställda. Det av arbetsfredsdelegationen den 28 februari 1927 avgivna betänkandet tog emellertid, i den mån det rörde kommunalanställda, i första hand sikte på kommunalarbetare och innehöll huvudsakligen en redogörelse för förekomsten av förhandlingsregler och kollektivavtal för dessa arbetstagare vid tiden för utredningen. Frågan i vad mån kommunala tjänstemäns förhandlingsrätt funnes reglerad och borde göras till föremål för lagstiftning upptog sålunda arbetsfredsdelegationen icke till behandling. Ej heller synes frågan härom ha uppmärksammats av de genom beslut den 12 juli 1927 tillkallade sakkunniga för utredning angående anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, vari stat eller kommun vore part. Efter motion vid 1931 års riksdag (F. k. nr 51 av herr Sigfrid Hansson) beslöt emellertid riksdagen ett tillägg till 1920 års lag om medling i arbetstvister, ett beslut, som icke kom att sakna betydelse för de kommunala tjänstemännens förhandlingsrätt. Tillägget fick formen av en den 12 juni 1931 utfärdad lag om ändrad lydelse av 3 § i berörda lag. Ifrågavarande tillägg avser, att även om uppkommen arbetstvist icke medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet, förlikningsmannen skall kalla de tvistande till förhandling, därest begäran därom framställes av arbetsgivare eller organisation, omfattande minst hälften av de av tvisten berörda arbetarna. I åtminstone ett par av nu gällande kommunala förhandlingsordningar har tillägget ansetts såsom en ifråga om kommunal tjänsteman tilllämpbar bestämmelse. Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att statsmakterna icke förrän på ett relativt sent stadium dryftat spörsmålet om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän såsom en till denna kategori begränsad fråga. Detta blev fallet först i samband med tillkomsten av lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt. Denna lag blev tillämplig på sådana kommunala arbetstagare, som icke äro underkastade ämbetsmannaansvar. övriga kommunalanställda ställdes däremot utanför lagens tillämpningsområde. Redan före det genom 1936 års lag uppdelning skett av kommunalanställda i två grupper, hade emellertid inom riksdagen enstaka initiativ tagits, syftande till att bereda vissa kategorier av kommunalanställda i tjänstemannaställning författningsreglerad förhandlingsrätt. År 1928 yrkade hr Hage i motion (nr 449) till andra kammaren viss ändring i det vid nämnda års riksdag av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. Till förslagets bestämmelse, att befattningshavare vid sjukhus ej finge vara ledamot av sjukhusets direktion eller suppleant för ledamot, yrkade motionären det tillägg, att representant för befattningshavarna i den utsträckning och på det sätt, som landsting eller kommun, som driver sjukhus, beslutar, skulle äga närvara vid sammanträde och deltaga i förhandlingar (men ej i besluten), då frågor behandlas, vilka röra avlöning

11 och anställningsvillkor samt i övrigt spörsmål, som beröra personalen. I yttrande över motionen förklarade andra lagutskottet (uti. nr 35), att en bestämmelse av förslagets innehåll icke kunde anses av behovet påkallad, enär de frågor, vid vilkas närvaro representant för de anställda närmast skulle vara motiverad, nämligen löne- och anställningsfrågor, regelrätt behandlades icke av direktionerna utan av förvaltningsutskotten respektive de kommunala lönenämnderna. Ett inom utskottet framfört förslag om beredande av förhandlingsrätt åt sjukhusens ekonomipersonal ansåg utskottet icke böra föranleda något uttalande från utskottets sida, enär detta spörsmål ansågs böra bli föremål för utredning av de den 12 juli 1927 tillsatta arbetsfredssakkunniga. Riksdagen antog i enlighet med utskottets hemställan lagförslaget utan de av herr Hage påyrkade ändringarna. Frågan om förhandlingsrätt för sjukhuspersonal blev ånyo aktuell vid 1934 års riksdag. Svenska sjukhuspersonalförbundet och Svenska kommunalarbetarförbundet hade åren 1932 och 1933 var för sig gjort framställningar om vidtagande av åtgärder, som kunde finnas påkallade till undanröjande av de i gällande lagstiftning förefintliga hindren för slutande av kollektiva avtal för landets anstalts- och sjukhuspersonal. Kommunalarbetarförbundet hade därjämte anhållit, att motsvarande åtgärd måtte vidtagas såvitt gällde brandpersonal. Anledningen till framställningarna rörande sjukhuspersonal var, att regeringsrätten genom utslag den 1 mars 1932 upphävt ett i visst fall av landsting fattat beslut om ingående av kollektivavtal för ifrågavarande personal; landstinget ansågs härigenom hava överskridit sin befogenhet. Nämnas må också, att regeringsrätten den 4 maj 1920 fastställt en länsstyrelses beslut att undanröja av stadsfullmäktige fattat beslut om ingående av kollektivavtal för brandpersonal. Närmast föranlett av berörda framställningar föreslogs i proposition (nr 66) till 1934 års riksdag sådan ändring i lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, att hindren för träffande av kollektivavtal för sjukhuspersonal undanröjdes. Propositionen föregicks av utredning angående förefintligheten av kollektivavtal och förhandlingsordningar vid landstings och vissa kommuners sjukhus samt vid vissa fattigvårdsanstalter ävensom vid städers brandkårer. Härjämte infordrades yttranden över sjukhuspersonalförbundets och kommunalarbetarförbundets framställningar från såväl landsting och stadskommuner som vissa föreningar, representerande kommunala intressen. Yttrandena avsågo dels frågan om landsting skulle till ett underordnat organ, exempelvis förvaltningsutskott eller lönenämnd, hava rätt att delegera sin beslutanderätt i personalfrågor, dels ock frågan om lämpligheten av att kollektivavtal slötes mellan kommun, å ena, samt sjukhuspersonal och brandpersonal, å andra sidan. Från flera håll uttalades tvivelsmål angående fördelen av att införa bestämmelse, innefattande rätt för kommun att ingå kollektivavtal med ifrågavarande personal. Samtidigt framhölls i flera yttranden fördelarna av en lagstadgad förhandlingsordning för sjukhusens befattningshavare.

12 Departementschefen yttrade vid propositionens framläggande, att gällande lagstiftning icke lade hinder i vägen för kollektivavtal, avseende personal vid fattigvårdsanstalter eller vid sådana offentliga anstalter, som åsyftades i lagen om samhällets barnavård, och i alkoholistlagen. Beträffande brandpersonal syntes något lagligt hinder icke finnas för stadsfullmäktige att efter förhandlingar med personalen enhetligt reglera dess anställningsvillkor, eventuellt även i kollektivavtalets form, när i avtalet gjordes förbehåll om giltigheten av de föreskrifter, vilka stadsfullmäktige utfärdat eller komme att utfärda, såsom brandordning och brandreglemente. I en allmän motivering till det i propositionen framförda förslaget uttalade departementschefen bl. a., att då han förordade en lagstiftning, som beredde möjlighet för enhetlig reglering av personalens anställningsvillkor genom avtal eller i annan form, vore för honom ytterligare den viktiga synpunkten bestämmande, att sjukhuspersonalen rimligen borde erhålla tillfälle att deltaga i förhandlingar om arbetsvillkorens utformande och därvid bevaka sina legitima intressen. Ehuru denna personal med hänsyn till arten av sina arbetsuppgifter icke kunde få använda de påtryckningsmedel i form av arbetsinställelse och dylikt, som begagnades inom det industriella arbetsområdet i syfte att påverka innehållet i ett blivande kollektivavtal, vore det ett allmänt intresse, att personalens synpunkter under de förberedande förhandlingarna komme att framföras och ingående dryftas mellan representanter för parterna. I andra lagutskottets utlåtande (nr 13) framhölls bland annat, att enligt gällande rätt kollektivavtal kunde träffas endast i fråga om personalens ekonomiska förhållanden. Lämpligheten av att genom lagändring skapa möjlighet att ingå kollektivavtal, som omfattade sjukhuspersonalens arbetsvillkor överhuvud taget, ansågs kunna starkt ifrågasättas av skäl, som i utlåtandet närmare utvecklades. Utskottet ansåg emellertid vissa skäl tala för att till utredning upptaga frågan, huruvida berörda personal borde tillerkännas rätt att deltaga i förhandlingar rörande utformandet av personalens arbetsvillkor. Kungl. Maj:ts förslag i proposition nr 66 blev icke av riksdagen godkänt. Propositionen gav emellertid anledning till att frågan om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän vid 1934 års riksdag uppmärksammades i annat: sammanhang. Av herr Lundkvist m. fl. väcktes vid samma riksdag i andra kammaren motion angående införande av förhandlingsordning för statens tjänstemän. I utlåtande från andra kammarens tredje tillfälliga utskott hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning i frågan. I utskottets utlåtande hänvisades till andra lagutskottets förut refererade utlåtande i anslutning till propositionen nr 66 angående utredning av frågan huruvida sjukhuspersonal borde tillerkännas rätt att deltaga i förhandlingar rörande utformandet av personalens arbetsvillkor. Härjämte anfördes av utskottet, att enligt vad detsamma inhämtat förhandlingsordning funnes införd för befattningshavare i vissa städer, samt att överläggningar påginge om införande mera allmänt av förhandlingsordning för städernas tjänstemän. Andra kammaren biföll utskottets hemställan, men på grund av

13 första kammarens avvikande beslut kom någon riksdagsskrivelse likväl icke till stånd. I de för kommittén angående privatanställda givna direktiven ingick icke uppgiften att utreda frågan om offentliga tjänstemäns förhandlingsrätt. Emellertid blev i kommitténs förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt tilllämpningsområdet utsträckt till vissa statliga och kommunala arbetstagare. Lagförslaget omfattade sålunda kommunalanställda, vilka icke anställas av kommunal myndighet i kraft av särskild författning. Vid motiveringen av denna gränsdragning hänvisade kommittén till sitt den 9 mars 1935 avgivna betänkande med förslag till arbetsavtal, i vilket förslag enahanda gränsdragning var till finnandes. I sistnämnda betänkande yttrade kommittén: Vad de kommunala befattningshavarna angår så torde den föreslagna lagen icke böra äga tillämpning å sådana befattningshavare, vilka tillsättas genom en offentligrättslig akt eller med andra ord i kraft av särskild författning. Så är till exempel förhållandet med vissa befattningshavare inom folkskoleväsendet, fattigvården, barnavården, hälsovården, sjukhusvården och brandväsendet. Deras anställningsförhållanden böra i den mån så ej redan skett regleras i annan ordning, övriga befattningshavare i kommunal tjänst torde däremot böra vara underkastade samma bestämmelser, som arbetstagare i enskild tjänst. I fråga om deras anställningsförhållanden råder ingen principiell skillnad och i många fall är arbetstagaren i kommunal tjänst i samma behov av rättsligt skydd som arbetstagaren i enskild tjänst. Kommitténs förslag till avgränsning av tillämpningsområdet mötte kritik såväl från statlig myndighet som från flera organisationers sida. Socialstyrelsen förklarade, att den föreslagna uppdelningen, som företagits med utgångssynpunkt från det i förevarande sammanhang ganska ovidkommande förhållandet, huruvida tjänsten funnes angiven i särskild författning eller icke, i praktiken syntes komma att verka föga rationell. Landsorganisationen anförde, att den föreslagna avgränsningen av tillämpningsområdet beträffande kommunala arbetstagare till sin räckvidd vore alltför obestämd. Svenska landstingsförbundet yttrade bland annat, att det oavsett svårigheten att i varje särskilt fall tolka uttrycket »tillsatt i kraft av särskild författning» måste anses olämpligt, att skilda förhandlingsförfaranden skulle gälla för olika grupper av landstings befattningshavare. Svenska stadsförbundet påpekade, att med den uppdelning, som av kommittén föresloges, en mödosamt uppbyggd organisation av kommunala tjänstemän ånyo måste slås sönder och tjänstemännen organiseras efter en så verklighetsfrämmande grund som tillsättning »i kraft av särskild författning» och tillsättning av kommunal myndighet i annan ordning. Den föreslagna uppdelningen syntes förbundet orimlig. Härom anförde förbundet bland annat: Att bokhållaren på drätselkontoret skulle få en lagfästad rätt att påkalla förhandlingar om sina avlöningsförhållanden men bokhållaren på ett sjukhus eller en fattigvårdsanstalt skulle förmenas samma förmån synes vara en tanke, som föga hör hemma i praktisk kommunalförvaltning. Drager man — i saknad av klara lagbestämmelser — gränsen så, att förhandlingsrätten skulle vara förmenad en lä-

14 käre eller syssloman men tillförsäkrad en bokhållare och i praktiken redan genomförd för lägre personal på en och samma fattigvårdsanstalt, blir förhållandet icke rimligare. Förbundet uttalade till sist, att de i offentlig tjänst anställda, till vilka de kommunalanställda vore att hänföra, oavsett om de tjänstgöra på det ena eller det andra kommunala kontoret, borde få nu berörda förhållanden reglerade i en och samma författning. Från Svenska kommunaltjänstemannaförbundet förklarades, att den föreslagna uppdelningen ansåges mindre lyckad och knappast genomförbar i praktiken. Förbundets huvudanmärkning grundades på det förhållandet att ifrågavarande »särskilda författning» sällan bestämde något om de villkor eller de rättigheter, som följa med tjänsten. Förbundet föreslog, alt från lagens tillämpningsområde skulle undantagas icke de kommunala arbetstagare, som anställas i kraft av särskild författning, utan blott sådana, som i särskild lag eller författning ha sina anställningsvillkor reglerade. Yrkande av enahanda innehåll förekom i yttrande från Daco och Stockholms stads befattningshavares samarbetsnämnd. Med framläggande av förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt yttrade departementschefen i proposition (nr 240) till 1936 års riksdag bland annat följande: Enligt min mening böra de i kommunal tjänst anställda arbetstagarna i nu förevarande hänseende underkastas samma reglering som de statsanställda. Förhandlingsrätten för de kommunalanställda, som icke ha strejkrätt, bör sålunda icke regleras i förevarande sammanhang, utan bör frågan om deras förhandlingsrätt upptagas i samband med spörsmålet om förhandlingsrätt för statens tjänstemän. På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att från lagens tillämpningsområde blott undantagas sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Beträffande den närmare innebörden av denna avgränsning får jag hänvisa till reglerna i 25 kapitlet strafflagen och de särskilda ansvarighetslagarna samt vid dessas tillämpning utbildad praxis. Tre ledamöter av lagrådet yttrade efter granskning av Kungl. Maj:ts förslag, att den i den föreslagna lagens 1 § med utgångspunkt från ämbetsmannaansvaret gjorda bestämningen av lagens omfattningsområde icke erbjöde parterna den säkra ledning, som vore önskvärd. För vissa arbetsområden framginge det icke omedelbart av bestämmelserna i 25 kap. strafflagen, huruvida en arbetstagare vore underkastad ämbetsmannaansvar eller ej. Det skulle därför säkerligen uppkomma svårlösta tolkningsfrågor. Avgörandet av frågan om ämbetsmannaansvarets förefintlighet ankomme i de föreslagna bestämmelserna icke på allmän domstol, och det finge betraktas såsom en oegentlighet, att på sätt som här skulle ske, möjlighet öppnades för motsatta tolkningar. De nämnda ledamöterna av lagrådet förordade bland annat av denna anledning, att tillämpligheten av den ifrågavarande lagen begränsades till att avse arbetstagare i enskild tjänst. Gentemot vad lagrådets ledamöter yttrat anförde departementschefen bland annat, att det vore föga tilltalande att av enbart lagtekniska grunder, nämligen svårigheten att draga gränsen mellan dessa och övriga arbetstagare i offentlig tjänst, tillsvidare lämna arbets-

15 tagare i statens och kommunernas tjänst helt utanför lagstiftningen. Den i propositionen förordade gränslinjen, som ansetts vara tillfyllestgörande för ådömande av straff för tjänstefel, borde kunna användas även i nu förevarande fall. Vad anginge de av lagrådet uttalade farhågorna för att arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna skulle komma till olika tolkning, vore möjligheten härav icke utesluten. Det vore emellertid svårt att inse, varför olägenheterna av en bristande enhetlighet i lagtillämpningen skulle visa sig särskilt framträdande, såvitt anginge nu ifrågavarande spörsmål. I motioner till riksdagens kamrar (I: 429 och II: 823) framställdes yrkanden överensstämmande med vad lagrådet förordat. Andra lagutskottet förklarade sig i utlåtande (nr 58) över propositionen anse, att den av lagrådets tre ledamöter förordade och av motionärerna yrkade begränsningen av lagens tillämpningsområde tills vidare vore önskvärd. Utskottet framhöll emellertid, att det vore av allmänt intresse, att de i propositionen åsyftade i offentlig tjänst anställda arbetstagarna erhölle en lagligen skyddad förhandlingsrätt. Utskottet förordade därför att, i den mån spörsmålet icke redan vore föremål för prövning av särskilt tillsatta sakkunniga, en utredning företoges i frågan om lagfästande av förhandlingsrätt för sådana kategorier av arbetstagare, vilka anställas i allmän tjänst genom privaträttsliga avtal. Vid frågans behandling i riksdagens kamrar beslöt första kammaren i enlighet med utskottets förslag, att lagen om förenings- och förhandlingsrätt allenast skulle omfatta arbetstagare i enskild tjänst. Andra kammaren biföll däremot Kungl. Maj:ts förslag. Efter sammanjämkning av kamrarnas beslut godkände riksdagen Kungl. Maj:ts förslag. I lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt stadgades alltså, att densamma skall äga tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. I proposition till 1936 års riksdag angående lag om förenings- och förhandlingsrätt hade såsom förut omnämnts föredragande departementschefen uttalat, att frågan om förhandlingsrätt för de kommunalanställda, som icke hade strejkrätt, borde upptagas i samband med spörsmålet om förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Sistnämnda fråga var då föremål lör utredning av den 10 maj 1935 tillsatta sakkunniga. Dessa, vilka emellertid icke erhållit något uppdrag beträffande förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, kommo därför i sitt den 9 oktober 1936 avgivna betänkande icke närmare in på frågan om en förhandlingsordning för de kommunala tjänstemännen. De sakkunniga inskränkte sig till den allmänna förklaringen, att en tjänsteman, som visserligen utför arbete av natur att vanligen omhänderhavas av statstjänstemän men som dock är anställd i kommuns tjänst, vid bedömandet av frågan om förhandlingsrätt helt måste betraktas såsom en kommunal tjänsteman. Statlig styrelse eller myndighet borde i sådana fall, då tvekan kunde råda om de underlydande tjänstemännen rätteligen borde hänföras till statens eller kommuns tjänst, hellre medgiva än avvisa tjänstemännens önskan om förhandlingsrätt.

16 I anledning av de sakkunnigas förslag till lag om förhandlingsrätt för statens tjänstemän framlade Kungl. Maj:t proposition i ämnet till 1937 års riksdag (nr 128). I andra lagutskottets utlåtande (nr 44) över propositionen erinrades om vederbörande departementschefs ovanberörda uttalande i propositionen till 1936 års riksdag. Då enligt utskottets uppfattning de kommunala tjänstemännen i likhet med statstjänstemännen borde tillerkännas en lagligen reglerad förhandlingsrätt, förutsatte utskottet, att ifrågavarande spörsmål snarast gjordes till föremål för utredning. För vissa kategorier av tjänstemän, exempelvis folkskollärare och andra, vilka anställas av kommunal myndighet men helt eller delvis erhålla sin lön av staten, skulle möjligen, enligt utskottets mening, i viss utsträckning särbestämmelser bliva erforderliga. Vid propositionens behandling i andra kammaren yttrade en talare bland annat, att han kraftigt ville understryka utskottets önskemål om utredning angående lagligen reglerad förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän; behovet av förhandlingsrätt vore särskilt överhängande för kommunala socialvårdsfunktionärer. En annan talare framhöll vikten av alt utskottets synpunkter beträffande folkskollärarna vunne vederbörligt beaktande; dessa komme att befinna sig i en rätt egendomlig situation, om det bleve en förhandlingsordning för statstjänstemän och en för kommunala tjänstemän, utan att det särskilt sades något om huru det skulle ställa sig med förhandlingsrätt för denna kår. Folkskollärarna vore kommunalanställda, men deras huvudsakligaste intresse vore att få förhandla med statsmakterna. Talaren vädjade till statsrådet att utfinna någon form, som medgåve lärarekåren vid det kommunala undervisningsväsendet rätt till förhandling med såväl skoldistriktets myndigheter som också med statsmakterna. I kungl. kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän stadgas, att med statens tjänstemän avses sådana arbetstagare i statens tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

II. Initiativ från Svenska stadsförbundet och tjänstemannaorganisationer. År 1924 ingav Svenska kommunaltjänstemannaförbundet till stadsfullmäktige i de 13 städer, där förbundet då hade lokalavdelningar, en framställning om godkännande av ett uppgjort förslag till förhandlingsordning mellan respektive stad och förbundets organisation på platsen eller eventuellt upptagande av förhandlingar om förslaget i fråga. Från de förberedande lönemyndighetern a i några av dessa städer inkommo till Svenska stadsförbundet framställningar om ett gemensamt uppträdande i frågan. Förbundet inbjöd därefter till en konferens i Stockholm, i vilken ombud från 13 städer deltogo. Konferensen uttalade, att kommunaltjänstemannaförbundets framställning icke borde föranleda någon åtgärd, men att frågan om samarbete mellan städerna och deras

tjänstemän i anställnings- och lönefrågor borde utredas. För ändamålet tillsattes av mötet en kommitté. Då dess utlåtande förelåg, sammankallades ånyo en konferens, som hölls den 18 april 1925. Vid denna voro representerade följande städer: Borås, Eslöv, Hälsingborg, Katrineholm, Kristianstad, Landskrona, Linköping, Malmö, Norrköping, Södertälje, Uppsala och Örebro. Konferensen uttalade, »att kommitténs förslag syntes väl ägnat att läggas till grund för behandlingen i städerna av frågan om samarbete mellan städerna och deras tjänstemän». Förslaget innefattade i huvudsak, att tjänstemännen borde beredas tillfälle att företräda inför de förberedande myndigheterna och göra sina framställningar och få dem antecknade till protokollet. Några städer antogo sedermera bestämmelser enligt kommitténs förslag. Men i stort sett avsatte denna aktion från Svenska kommunaltjänstemannaförbundet inga större resultat. Utan att närmare sammanhang med förbundets initiativ förelåg, antogs år 1927 av Göteborgs stadsfullmäktige »förhandlingsordning för de befattningshavare hos Göteborgs stad, vilkas lönefrågor behandlas i lönenämnden». Därjämte förekommo förhandlingar utan särskild förhandlingsordning i flera olika städer. Är 1931 upptog kommunaltjänstemannaförbundet frågan på nytt och vände sig denna gång först med en hemställan till Svenska stadsförbundet om överläggning med styrelsen angående eventuella åtgärder till förbättrade förhållanden på ifrågavarande område. Vid sammanträde den 20 juni 1931 beslöt styrelsen emellertid enhälligt att meddela kommunaltjänstemannaförbundet, att framställningen icke kunnat föranleda någon åtgärd. Stadsförbundet vore visserligen en städernas centrala organisation men kunde icke utan vidare anses representera städerna i deras egenskap av arbetsgivare och hade ingen beslutanderätt å deras vägnar i tjänste- och lönefrågor, varför förbundets befattning med frågan måste förutsätta ett initiativ från städernas sida. Skulle från kommunalt håll en mera allmän önskan om stadsförbundets medverkan i denna sak komma till uttryck, vore styrelsen givetvis beredd att även denna gång genom sammankallande av en konferens eller på annat lämpligt sätt bidraga till en gemensam utredning av de frågor, som åsyftats med framställningen. En tid därefter ingav kommunaltjänstemannaförbundet till ett fyrtiotal städer nya framställningar i förhandlingsrättsfrågan. I Örebro, Gävle, Lund, Skellefteå, Örnsköldsvik, Lindesberg och Askersund gåvo framställningarna ett negativt resultat, medan bifall till desamma lämnades av stadsfullmäktige i Landskrona, Varberg, Falkenberg, Säter, Piteå, Ängelholm och Hälsingborg. Framställningar om stadsförbundets medverkan till en central utredning av frågan inkommo från åtta städer, nämligen Malmö, Halmstad, Trälleborg, Söderhamn, Växjö, Oskarshamn, Katrineholm och Eslöv. I anledning av dessa framställningar till förbundet beslöt förbundets styrelse den 29 november 1933, att en konferens i frågan om förhandlingsrätten skulle anordnas i början av år 1934. 2—384678

18 Inbjudan till deltagande utgick till de myndigheter i städer med minst 5 000 invånare, som i allmänhet handlägga tjänste- och anställningsfrågor för respektive stads tjänstemän (lönenämnder och drätselkammare). Inbjudan utgick vidare till Svenska kommunaltjänstemannaförbundet och tillställdes också ett par andra riksorganisationer av kommunaltjänstemän, nämligen Riksförbundet av kommunaltjänstemän i svenska städer och Svenska polisförbundet. I kongressen, som ägde rum den 28 februari 1934 i Stockholms stadshus, deltogo ombud från följande städer: Borås, Eskilstuna, Eslöv, Falun, Gävle, Göteborg, Halmstad, Hälsingborg, Jönköping, Katrineholm, Kristianstad, Lidingö, Lund, Malmö, Mariestad, Motala, Norrköping, Nässjö, Oskarshamn, Stockholm, Sundbyberg, Sundsvall, Söderhamn, Södertälje, Trälleborg, Uddevalla, Umeå, Uppsala, Visby, Vänersborg, Växjö, Västerås, Ystad och Örebro. En var av de inbjudna tjänstemannaorganisationerna representerades av ombud. Härjämte deltogo i konferensen ledamöter av stadsförbundets styrelse. Vid konferensen tillsattes en kommitté för att föra frågan vidare och inkomma med förslag. Till ledamöter av kommittén utsagos fyra representanter för städerna samt en representant för tjänstemannaorganisationerna. Svenska stadsförbundets förhandlingsrättskommitté påbörjade under sommaren år 1934 sitt arbete. Samtidigt hade emellertid förarbeten igångsatts för att bilda en central riksorganisation av kommunaltjänstemän. I samförstånd med tjänstemannaorganisationerna beslöt kommittén att avvakta utgången av detta organisationsarbete. När arbetet lett till bildande av Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, hade emellertid frågan om förhandlingsrätten kommit i ett annat läge. Under tiden hade nämligen den statliga kommittén angående privatanställda framlagt förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt, och vid 1936 års riksdag erhöll denna fråga sin lösning. Lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt blev emellertid icke tillämplig på sådana arbetstagare i kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. När den av stadsförbundet tillsatta kommittén gick att återupptaga sitt arbete, visade det sig nödvändigt att först söka komma till klarhet om vad 1936 års lag innebar för kommunaltjänstemännens del. Uppdraget att verkställa denna utredning anförtroddes av Svenska stadsförbundet åt professor Folke Wetter. Av professor Wetters utredning, vilken förelåg i början av 1937, syntes framgå, att flertalet kommunaltjänstemän vore underkastade ämbetsmannaansvar och att 1936 års lag sålunda hade mycket ringa betydelse för de kommunala tjänstemännen. Sedan sakkunniga angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän framlagt sin utredning, gjordes i samband med antagandet av bestämmelser härom från statsmakternas sida uttalanden, som gåvo vid handen, att de kommunala tjänstemännens förhandlingsrätt skulle bliva föremål för särskild lagstiftning. I detta läge beslöt stadsförbundets kommitté inrikta sitt arbete på att dryfta

i!) vissa principiella frågor r ö r a n d e k o m m u n a l t j ä n s t e m ä n n e n s f ö r h a n d l i n g s r ä t t o c h s ö k a s a m m a n f a t t a sin u p p f a t t n i n g i dessa s t y c k e n till u n d e r l ä t t a n d e a v det b l i v a n d e u t r e d n i n g s a r b e t e t . R e s u l t a t e t av k o m m i t t é n s a r b e t e i n n e h ö l l s i en till chefen för s o c i a l d e p a r t e m e n t e t d e n 26 n o v e m b e r 1937 ingiven skrivelse, vilken ö v e r l ä m n a t s till d e s a k k u n n i g a a t t t a g a s u n d e r ö v e r v ä g a n d e vid fullg ö r a n d e t a v d e t åt d e m l ä m n a d e u p p d r a g e t . Sedan e n redogörelse l ä m n a t s för f r å g a n s b e h a n d l i n g i s t a d s f ö r b u n d e t , anföres i skrivelsen f ö l j a n d e : En blivande författning angående förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän synes i likhet med 1936 års författning böra ges i form av en lag. Att 1937 års författning utfärdats i kungörelseform beror tydligen på att där är fråga om statstjänstemän. När det nu gäller att ålägga kommunerna vissa förpliktelser, synes lagform nödvändig. Såsom anförts hava såväl kommunförbund som tjänstemannaorganisationer hävdat, att frågan om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän bör erhålla en sådan lösning, att samma regler komma att gälla för alla kommunaltjänstemän. Kommittén är av den uppfattningen, att en sådan lösning alltjämt framstår som den riktiga och mest ändamålsenliga. I det läge frågan nu befinner sig lär emellertid denna väg icke utan avsevärd tidsutdräkt vara framkomlig. Kommittén anser det därför ofrånkomligt, att en blivande lag kommer att omfatta endast sådana kommunala arbetstagare, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Frågan vilka tjänstemän kunna anses som kommunala synes icke vara berörd under förarbetena till 1936 års lag. Då denna lag det oaktat undantagit vissa kommunala tjänstemän, synes lagstiftaren ha ansett detta begrepp givet, så att några missförstånd icke kunna uppkomma. Någon definition av begreppet behöver därför måhända icke inflyta i den nya lagen. Under kommitténs överläggningar har diskuterats, huruvida efter mönster av 1936 års lags bestämmelser om arbetsledare någon undantagsställning borde beredas de kommunaltjänstemän, som intaga chefsställning. En sådan särställning har kommittén funnit motiverad av att kommunerna oftast äro beroende av att ha tillgång till sina chefstjänstemän vid förhandlingar med sina arbetstagare. Skulle cheferna i stället kunna uppträda som tjänstemannaombud vid sådana förhandlingar, försattes kommunerna i ett mycket svårt läge. Emellertid måste det medföra stora svårigheter att på ett klart och uttömmande sätt ge en generell definition av begreppet chefstjänsteman, då tjänstemannainslaget i kommunernas förvaltningar växlar efter kommunernas storlek och efter lokala förhållanden. I detta läge har kommitténs majoritet stannat vid att föreslå, att det borde utredas, huruvida icke förbud kunde stadgas för chefstjänstemän att uppträda som tjänstemannaombud vid förhandlingar med egen kommun. Två ledamöter av kommittén hava ansett det kunna ifrågasättas, huruvida icke förbud borde kunna stadgas för chefstjänstemän åtminstone inom större förvaltningar att vara medlemmar av samma organisation som dem underställda tjänstemän. Såsom 1937 års andra lagutskott anfört finnas vissa kategorier av kommunala tjänstemän, exempelvis folkskollärare, som erhålla lön av staten och för vilka särbestämmelser möjligen bli erforderliga. Behovet av en dylik särställning torde böra utredas även för övriga fall, då kommunala tjänstemäns löne- och anställningsvillkor regleras i allmän författning eller eljest under medverkan av statsorgan. I 1937 års kungörelse ingår ett stadgande, att förhandlingsrätten icke innebär någon inskränkning i myndigheten tillkommande beslutanderätt. Motsvarande stadgande beträffande kommunens beslutanderätt bör inflyta i den nya lagen. Full frihet bör lämnas kommunerna att bestämma det kommunala organ, med vilket förhandling skall äga rum. Vad beträffar kommunernas motpart vid förhandling, bör ej enskild tjänsteman, endast tjänstemannaorganisation komma ifråga. Och organisation bör na-

20 turligtvis kunna företräda endast sina egna medlemmar. Frågan om vilka organisationer, som skola ha förhandlingsrätt, synes ej kunna lösas efter mönster av vare sig 1936 års lag med förhandlingsrätt för i princip alla organisationer eller 1937 års kungörelse med auktorisation av arbetsgivaren. Kommittén har visserligen beaktat, att med den kommunala självstyrelsens princip vore mest överensstämmande att låta varje kommun för sig bestämma med vilka organisationer den skulle träda i förhandling. För att icke förhandlingsrätten skulle bli illusorisk, hade emellertid i dylikt fall måst införas ett besvärsinstilut, där den besvärsprövande myndigheten hade att pröva kommunens beslut i materiellt hänseende. Frånsett svårigheten att konstruera ett sådant besvärsinstitut med dess från det vanliga kommunala besvärsinstitutet avvikande regler, skulle följden av en dylik ordning sannolikt bli bristande enhetlighet ifråga om lagens tillämpning. Kommittén har därför stannat vid att föreslå, att åt ett statsorgan uppdrages att auktorisera de organisationer, som skola äga förhandlingsrätt. Kommittén har ansett sig kunna framställa detta förslag, då som ovan anförts ett bibehållande av kommunernas bestämmanderätt hade måst medföra, att det kommunala beslutet besvärsvägen kunde bli föremål för materiell prövning av ett statligt organ. Även en sådan ordning hade sålunda inneburit ett avsteg från den kommunala självstyrelsens principer. Då det gällt att överväga, vilket statsorgan borde ges befogenhet att auktorisera tjänstemannaorganisationer, har kommittén stannat för socialstyrelsen. Genom att ge ett centralt ämbetsverk denna befogenhet lär önskvärd enhetlighet i lagens tilllämpning kunna uppnås, så mycket mer som socialstyrelsen redan genom 1936 års lag tillerkänts uppgifter av liknande slag. Om sålunda åt ett statsorgan medges auktorisationsrätt, måste i stället genom föreskrifter i lagen i möjligaste mån angivas, vilka krav som skola vara uppfyllda för att auktorisation skall kunna givas. Att organisation, som söker auktorisation, skall hava till uppgift enligt stadgarna att tillvarataga sina medlemmars intressen gentemot arbetsgivaren synes självklart. Vidare torde regelmässigt böra fordras bl. a., att organisationen skall hava karaktär av riksorganisation och sålunda vara öppen för och i huvudsak hava uppnått anslutning från hela landet. Regler torde böra givas om skyldighet för godkänd organisation att rapportera ändring av stadgar, medlemsantal o. d. till socialstyrelsen samt om återkallande av auktorisation. I enlighet med de tidigare författningarna torde förhandlingsrätten böra avse såväl intresse- och tolkningsfrågor som frågor gällande enskild tjänsteman och större tjänstemannagrupper. Rätten att påkalla förhandling bör vara ömsesidig. Något stadgande motsvarande 5 § i 1937 års kungörelse om skyldighet för kommunerna att giva tjänstemännen del av förslag till nya eller ändrade anställningsvillkor o. d. torde icke behöva inflyta i den nya lagen. En sådan skyldighet skulle innebära olägenheter för kommunerna utan uppvägande fördelar för tjänstemännen, som alltid hava möjlighet att påkalla förhandling, om de så önska. Bestämmelserna om förhandlingssättet böra ges en schematisk avfattning, som kan suppleras genom lokala överenskommelser. Erforderliga stadganden torde kunna avfattas med ledning av 1936 års lag. Platsen för förhandlingarna bör möjligen, om kommunen så begär, alltid vara belägen inom kommunen. Föreskrifterna i 13 § av 1937 års kungörelse om att ledighet ej må vägras tjänsteman för deltagande i förhandling och om bestridande av kostnad för förhandling torde böra medtagas. F ö r att förebygga att förhandling vägras eller saboteras av kommun torde viss påföljd härför böra övervägas. Möjligen kan i detta hänseende ett förfarande inför opartisk ordförande förordnad av lämpligt statligt organ vara en utväg. Vilken lösning som än väljes måste iakttagas, att förfarandet ej vållar kommunerna oläglig tidsutdräkt.

21 Då ingen inskränkning bör göras i kommunernas beslutanderätt, bör ej heller någon inskränkning göras i vad eljest kan gälla beträffande rätt för kommunernas tjänstemän att tillvarataga sina intressen gentemot arbetsgivaren. Ett stadgande motsvarande 12 § i 1937 års kungörelse bör sålunda inflyta i den blivande lagen. Skrivelsen utmynnade i en hemställan om att statsrådet måtte snarast möjligt upptaga frågan om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän till utredning.

III. Av städer och landsting antagna regler om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. Vad landskommunerna angår, saknas så gott som fullständigt bestämmelser, som ge kommunernas tjänstemän rätt att förhandla med de kommunala myndigheterna eller på annat sätt taga del i utformandet av lönereglementen m. m. Däremot ha vissa städer och de flesta landsting meddelat mer eller mindre detaljerade föreskrifter angående tjänstemännens rätt härutinnan. Här nedan skall lämnas en översikt över de bestämmelser, som kunna vara av intresse för bedömande av den kommunala förhandlingsrättens förekomst och innehåll. Det må härvid framhållas, att översikten, som hänför sig till senare delen av år 1938, icke gör anspråk på att behandla alla de fall, där dylika föreskrifter finnas. Anställnings- och avlöningsvillkor för städernas och landstingens befattningshavare fastställas vanligen i reglementen, utfärdade av stadsfullmäktige respektive landsting. Inom flera landsting gälla för vissa grupper av befattningshavare kollektivavtal, som ingåtts mellan landstinget eller dess organ, å ena, samt personalorganisation, å andra sidan. Kollektivavtalen torde åtminstone i viss utsträckning omfatta även sådana befattningshavare, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Bestämmelser om rätt för tjänstemännen till förhandling finnas i vissa städer och landsting i särskilda förhandlingsordningar, medan i andra fall föreskrifter angående rätt för de anställda att i en eller annan form utveckla sina synpunkter i tjänstefrågor för arbetsgivarna äro intagna i lönereglementen, instruktioner för lönenämnder eller i särskilda bestämmelser. I vissa landsting innehålla själva kollektivavtalen bestämmelser om förhandlingsrätt för de arbetstagare, avtalen avse. I allmänhet äro de regler av nyssberört slag som influtit i reglementen och instruktioner mycket restriktiva, såvitt gäller omfånget av den rätt, som däri tillerkännes tjänstemännen. Ofta stadgas endast en rätt för tjänstemännen att företräda inför viss eller vissa kommunala myndigheter, när dessa behandla frågor av betydelse för tjänstemännen. Något utvecklat förhandiingsförfarande är knappast avsett med bestämmelserna. De avsnitt i reglementena, som behandla rätten att företräda inför myndighet, ha understundom erhållit en överskrift, som antyder begränsningen av tjänstemännens rätt

härutinnan. Beteckningarna »representationsrätt» och »bestämmelser angående samarbete mellan staden och dess tjänstemän» torde angiva, att man vid reglementenas avfattande varit medveten om att det icke varit fråga om att bereda tjänstemännen förhandlingsrätt i egentlig mening. Vad till en början angår tillämpningsområdet för reglementenas och instruktionernas nu berörda regler, så är mångenstädes icke direkt angivet, vilka kommunala arbetstagare, som avses med den i föreskrifterna förekommande beteckningen tjänsteman. Man synes merendels utgå från att till denna kategori höra de, som finnas upptagna i en vid reglementet fogad lönestat eller tjänsteförteckning. I en del fall angivas, att bestämmelserna ha avseende å de befattningshavare, vilkas tjänste- och avlöningsvillkor icke äro fastställda i kollektivavtal. Rätten till företräde inför kommunala myndigheter i frågor, som sammanhänga med tjänsteförhållandena, är ofta tillerkänd såväl enskild befattningshavare som ock samfälligheter av tjänstemän. Denna samfällighet är ibland tänkt såsom en mer eller mindre oorganiserad grupp av tjänstemän men ibland såsom en verklig organisation. I ett stort antal städer och landsting gives rätt till företräde allenast åt representant för en grupp eller en organisation, medan intet stadgande finnes, som tillförsäkrar den enskilde befattningshavaren rätt i sådant avseende. De kommunala myndigheter, inför vilka tjänstemännen beredas tillfälle att företräda, utgöras i städerna vanligen av lönenämnderna. I landstingen företräda tjänstemännen inför sjukhusdirektion eller styrelse och i vissa fall inför förvaltningsutskottet. Att den förhandlingsrätt, som sålunda gives tjänstemännen, till sin omfattning är högst begränsad, har redan berörts. Åtminstone beträffande en del städer torde kunna ifrågasättas, om stadgandena verkligen syfta till att bereda en rått för tjänstemännen. Understundom är nämligen reglernas avfattning sådan, att de måste anses snarast stadga en skyldighet för tjänstemännen att vid lönenämnds sammanträde infinna sig för att giva upplysning om faktiska förhållanden. I sådant fall föreligger givetvis ringa utrymme för tjänstemännen att giva uttryck för sina intressesynpunkter. Icke alltid är rätten att företräda ovillkorlig. I en stads instruktion för lönenämnd heter det, att tjänstemännen böra beredas tillfälle att inför lönenämnden framföra sina synpunkter och önskemål, »då det gäller större frågor, speciellt lönefrågor för en hel kår eller grupp» (Karlshamn). I en annan stad är i motsvarande instruktion föreskrivet, att vederbörande befattningshavare böra beredas tillfälle att inställa sig vid nämndens sammanträden för att utveckla sina önskemål och lämna upplysningar i ärendet, »då anledning därtill gives» (Mjölby). I ett par fall (Luleå och Piteå) föreligger bestämmelse av innehåll att tjänstemännen kunna kallas till sammanträden med lönenämnden. Enligt ett landstingsreglemente (Gotlands län) äga tjänstemännen genom representanter, som därtill kallats, »i varje särskilt fall» närvara vid förvaltningsutskottets behandling av vissa frågor. Instruktionerna för vissa landstings lönenämnder innehålla likartad bestämmelse om

rätt för tjänstemannarepresentanter att efter kallelse i varje särskilt fall närvara vid nämndens sammanträden (Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Norrbottens län). Någon rätt att påfordra närvaro vid den kommunala myndighetens sammankomst äga uppenbarligen tjänstemännen icke i nu angivna fall. Vidsträcktare möjlighet för tillvaratagande av sina intressen beredes tjänstemännen i de fall, då de erhålla rätt att infinna sig till lönenämndens sammanträden, »när framställning därom göres» (Borås, Falun, Hälsingborg och Norrköping). I den mån tjänstemännen icke äga kännedom om att fråga, som berör dem, skall förekomma i lönenämnden torde emellertid en dylik bestämmelse lätt kunna medföra, att tjänstemännen försitta möjligheten att komma till tals med nämnden. Full säkerhet för att de icke av ovetskap komma att försumma tillfället till utvecklande av sina synpunkter ha tjänstemännen ej heller med den i städernas reglementen vanligaste formuleringen, att de åga komma tillstädes vid lönenämndens sammanträden. Endast i den mån uttryckligen stadgats, att tjänstemännen skola beredas tillfälle att företräda, när i lönenämnden förekommer ärende, som berör dem, kan en dylik garanti sägas föreligga (Boden och Karlskrona). I ett fall (Göteborg) är stadgandet fullständigat därhän, att det innefattar skyldighet för lönenämnd att i god tid före ärendets behandling bereda tjänstemännen tillfälle att taga del av ärendet. Någon diskretionär prövning från lönenamndens sida huruvida tjänstemännen skola få närvara kan uppenbarligen icke förekomma i sist angivna fall. En särskild form för tjänstemännen att få göra sig hörda inför den kommunala myndigheten förefinnes i vissa städer (Stockholm, Vänersborg, Västerås) . I dessa fall utses i viss av staden bestämd ordning en tjänstemannarepresentant att deltaga i löne- eller tjänstenämnds sammanträden. Deltagandet är emellertid betingat av kallelse i varje särskilt fall. I städernas reglementen och instruktioner angives oftast mycket kortfattat arten av de frågor, vid vilkas handläggning tjänstemännen äga rätt att företräda. En vanlig lokution är, att tjänstemännen må företräda »i dem gemensamt berörande tjänstefrågor». Det torde vara ovisst, huruvida nämnda formulering medger rätt till företräde för organisation, när frågan rör enskild tjänstemans rätt. En mer vidsträckt beteckning är den ungefärligen lika ofta använda bestämningen: »ärende, som berör dem». Landstingsreglementena innehålla ofta en mer specificerad bestämning av de frågor, som kunna föranleda till tjänstemännens hörande, såsom exempelvis tvist rörande tolkning av reglementets bestämmelser och fråga om ändring av befattningshavares anställnings- och avlöningsförhållanden (Uppsala län). Rätten att företräda vid den kommunala myndighetens sammanträden innefattar i och för sig blott rätt för tjänstemännen att framkomma med förslag till myndigheten i de fall, då myndigheten förehar tjänsteärende till behandling. Stadganden, som giva tjänstemännen en självständig initiativrätt, förefinnas emellertid i ett flertal städer. I ett landstingsreglemente (Västmanlands län) har icke upptagits någon bestämmelse om rätt för tjänstemän-

24 nen att företräda, när vederbörande landstingsmyndighet förehar ärende, som angår dem, utan endast reglerats den ordning, i vilken av tjänstemännen ingivna petitioner skola behandlas. En del städers instruktioner och reglementen och flera instruktioner för landstings lönenämnd upptaga föreskrifter om att tjänstemännens vid sammanträde med nämnden framförda mening skall antecknas i nämndens protokoll. Icke alltid föreligger emellertid en dylik garanti för att tjänstemannasynpunkterna vid senare prövning av ärendet komma under behandling. Tjänstemännens rätt att få framföra sin mening vid sammanträde med lönenämnd eller liknande kommunal myndighet innefattar icke rätt för dem att begära få del av myndighetens uppfattning i den föreliggande frågan. I flera av städernas reglementen och instruktioner föreligger emellertid bestämmelse, som stadgar, att myndighetens beslut skall delgivas tjänstemännen (så t. ex. i Borås, Eslöv, Göteborg, Falun, Karlstad, Katrineholm, Kristianstad, Kristinehamn, Linköping, Malmö, Norrköping, Sundbyberg, Södertälje och Vaxholm). Föreskriften kompletteras ofta med stadgande, att tjänstemännen efter erhållen del av beslutet äga avgiva skriftligt yttrande över detsamma. Yttrandet skall sedermera medfölja ärendet vid dess behandling i stadsfullmäktige. I landstingens reglementen och instruktioner förekomma ibland bestämmelser, huru vidareförande skall ske i frågor, vari tjänstemännen vid sammanträde med styrelse eller direktion haft annan mening än denna. Föreskrifter beträffande tolkningstvisters vidareförande från direktion eller styrelse till förvaltningsutskott finnas i några fall (Uppsala, Västmanlands och Norrbottens län). Ett vidareförande av tvister utöver landstingsmyndigheternas ram synes icke förekomma. I städernas motsvarande bestämmelser är ett sådant vidareförande endast undantagsvis stadgat. Sålunda föreskrives i ett fall (Göteborg), att om meningsskiljaktigheter i tolkningsfrågor ej kunna biläggas, frågan skall efter yrkande från någondera sidan hänskjutas till förlikningsnämnd. Vardera sidan utser två representanter i nämnden. Skulle nämnden icke lyckas åvägabringa förlikning, övergår den, sedan en femte ledamot av de ursprungliga ledamöterna valts eller i fall av oenighet tillsatts av Konungens befallningshavande, till att fungera såsom skiljenämnd med den femte ledamoten såsom ordförande. I tjänsteoch avlöningsreglemente gällande Tranås befattningshavare givas liknande regler om skiljedom i tolkningstvister. Det bör emellertid anmärkas, att i detta reglemente icke förutsattes, att förhandling äger rum före skiljedomsförfarandet. De nu omnämnda bestämmelserna komma vad landstingen angår att å olika håll undergå vissa ändringar från och med 1939 års ingång. Ett stort antal landsting ha nämligen under hösten 1938 antagit ett av Svenska landstingsförbundets styrelse framlagt förslag till enhetliga tjänsteregleraenten. Detta reglemente är tillämpligt å de landstingets befattningshavare, vilka innehava befattning, som är upptagen å en vid reglementet fogad tjänsteförteckning eller framdeles enligt landstingets beslut kommer att däri

25 upptagas. Från denna regel göres undantag om och i den mån bestämmelserna strida mot allmän lag eller författning, kollektivavtal, såvitt angår i sådant avtal avsedda befattningshavare, eller av landstinget särskilt meddelade beslut. Från reglementets allmänna bestämmelser undantagas vidare befattningshavare, för vilka avlöning utgår i form av arvode. Reglerna om förhandling mellan landstinget och dess enligt reglementet anställda personal innefatta bestämmelser om förfaringssättet dels vid tolkningstvister och dels då fråga uppstår om ändring av befattningshavarnas anställnings- och avlöningsförhållanden. Tolkningstvisterna skola, där ej annorlunda är stadgat i lag eller särskild överenskommelse eller av landstinget beslutas, för avgörande hänskjutas till förvaltningsutskottet, sedan styrelse och den befattningshavare, som är av tvisten berörd, blivit hörda. Uppstår fråga om ändring av befattningshavares anställnings- eller avlöningsförhållanden, skall den styrelse, varunder befattningshavaren lyder, efter förhandling med befattningshavaren med eget utlåtande överlämna frågan till förvaltningsutskottet. — Nu återgivna bestämmelser äro oförändrade antagna att gälla från den 1 januari 1939 i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Blekinge, Kristianstads och Kopparbergs läns landsting. I Gotlands läns landsting har landstingsförbundets förslag till bestämmelse om förfarande i tolkningstvister likaledes antagits utan ändring. För det fall att fråga uppstår om ändring av befattningshavares anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor är emellertid annan bestämmelse antagen än den förslaget innefattar. Sådan ändring må enligt det nya Gotlandsreglementet icke vidtagas, där den icke är av obetydlig natur, med mindre vederbörande befattningshavare eller deras organisation beretts tillfälle att skriftligen eller muntligen förhandla med styrelse, varunder befattningshavare lyder, eller med förvaltningsutskottet.

Rätten för tjänstemännen att företräda inför kommunalt organ vid bestämmandet av anställningsvillkoren har såsom framgår av ovanstående redogörelse i några fall, exempelvis i Göteborg och i det nya Gotlandsreglemeritet, utvidgats till att bliva en verklig förhandlingsrätt. En helt utformad sådan rätt föreligger emellertid blott i de kommuner, där en särskild förhandlingsordning antagits. Icke alltid kunna emellertid sådana särskilda regler sägas giva tjänstemännen en fullständig förhandlingsrätt. Ett exempel härå utgöra i Kalmar nyligen antagna bestämmelser beträffande förhandlingsrätt vid lönenämndens behandling av ärenden, som beröra stadens tjänsteinnehavare. Sagda bestämmelser synas blott innefatta en särskild regelsamling rörande tjänstemans rätt att företräda; någon verklig förhandlingsrätt har, åtminstone av reglernas avfattning att döma, icke införts. I allmänhet gäller emellertid, att förhandlingsordningarna ge tjänstemännen en rätt att träda i överläggning med vederbörande kommunala organ. Här skall till en början en redogörelse lämnas för några dylika förhandlingsordningar, gällande i vissa städer, nämligen i Landskrona, Skellefteå och Ängelholm. Dessa förhandlingsordningar synas böra ses vid sidan av ett år

26 1934 framlagt, av Svenska kommunaltjänstemannaförbundet utarbetat utkast till normalbestämmelser angående förhandlingar för städernas tjänstemän. Sistnämnda bestämmelser kallas nedan »utkastet». Beträffande ifrågavarande fyra regelsamlingar är till en början att märka, att förhandlingsordningen i Ängelholm är av stadsfullmäktige antagen utan direkt medverkan från tjänstemännens sida, medan de i Landskrona och Skellefteå gällande däremot ha karaktären av en överenskommelse, vilket angives redan genom regelsamlingarnas överskrift. Bestämmelserna äro sålunda betecknade, i Landskrona: »Förhandlingsordning mellan å ena sidan Landskrona stad samt å andra sidan Svenska Kommunaltjänstemannaförbundets avdelning nr 3 etc», och i Skellefteå: »Förhandlingsordning mellan Skellefteå stad, å ena, samt Sveriges Kommunaltjänstemannaförbunds avdelning nr 67 i Skellefteå, å andra sidan etc.» I Landskrona och Skellefteå är redan genom förhandlingsordningarnas karaktär av överenskommelse tillämpningsområdet begränsat. Emellertid angives i dessa liksom i de övriga förhandlingsordningarna räckvidden av bestämmelserna genom att en definition å begreppet tjänsteman lämnas. Sagda bestämning innehåller, liksom tidigare berörda stadskommunala reglementen och instruktioner, att med tjänsteman förstås sådan kommunal arbetstagare, som icke är kollektivanställd och vars befattning är uppförd å lönestat. Vid förhandlingar representeras staden i de ifrågavarande förhandlingsordningarna av den styrelse eller nämnd, stadsfullmäktige därtill utsett. I Landskrona angives, att lönenämnd har denna funktion. I Ängelholms och Skellefteå förhandlingsordning är angivet, att därest ärendet skall avgöras av annan styrelse eller nämnd än lönenämnden, de förstnämnda myndigheterna representera staden. Tjänstemännens representation är i Landskrona och Skellefteå bestämd redan genom förhandlingsordningarnas karaktär av överenskommelse mellan staden och viss organisation. I Ängelholm gäller såsom villkor för att staden skall upptaga förhandlingar med viss organisation att dit anslutit sig minst hälften av stadens tjänstemän. I utkastet är en motsvarande regel tillfinnandes med den olikheten, att endast en fjärdedel av stadens tjänstemän behöva tillhöra organisationen. Förhandlingsrättens innebörd utgöres i Landskrona och Ängelholm liksom i utkastet i första hand av en rätt för tjänstemännen att göra skriftliga framställningar till motparten samt en rätt att erhålla skriftligt svar från myndighet å de gjorda framställningarna. Vidare tillerkännas tjänstemännen i dessa förhandlingsordningar rätt att påkalla muntlig förhandling. Givetvis förutsattes även en dylik rätt för myndighet. Skellefteå förhandlingsordning synes utgå från att enbart muntliga förhandlingar kunna äga rum. I sistnämnda förhandlingsordning är stadgandet om tjänstemännens rätt att påkalla förhandling förbundet med bestämmelse om viss skyldighet för myndighet att avvakta begäran om förhandling. Det heter sålunda: »Om anledning från avdelningens sida icke förefunnits att påkalla förhandling med

27 lönenämnden, och lönenämnden finner sig icke kunna oförändrat tillstyrka vad i ärendet föreslagits, skall lönenämnden uppskjuta ärendets avgörande tills avdelningen blivit i tillfälle att påkalla förhandling.» Stadgandets innebörd torde vara, att därest tjänstemännen icke varit underrättade om ärendets förekomst i nämnden eller om en framställning från tjänstemannahåll gjorts och denna icke vunnit bifall från lönenämndens sida, nämnden vid ärendets förberedande behandling skall avvakta begäran om förhandling, innan den definitivt beslutar i ärendet. Skyldighet till delgivning med organisationen angående myndighetens definitiva beslut sedan förhandlingarna avslutats stadgas i de förhandlingsordningar, som gälla Landskrona och Ängelholm. I den senare förhandlingsordningen, liksom i den, som gäller i Skellefteå, är särskilt stadgande intaget om att tjänstemännens vid förhandlingssammanträde framförda mening skall antecknas till därvid fört protokoll. I Ängelholms förhandlingsordning gives vidare uttrycklig bestämmelse om att protokollet, för den händelse ärendet skall underställas stadsfullmäktige eller annan myndighet, skall åtfölja ärendet vid dess fortsatta behandling. I utkastet förefinnas regler om rätt för organisationen dels att erhålla ett skriftligt meddelande om myndighetens efter förhandlingarnas avslutande fattade beslut, dels ock att inom viss av myndigheten utsatt tid till protokollet få avgiva skriftligt avfattat yttrande, vilket i förekommande fall skall föreläggas stadsfullmäktige. De frågor, som kunna bliva föremål för förhandling, utgöras i samtliga nu berörda förhandlingsordningar av tjänstemännens »arbets- och avlöningsvillkor». Regler om formerna för muntlig förhandling givas i samtliga nu berörda förhandlingsordningar. Enligt de tre gällande förhandlingsordningarna skall tjänstemännens lokala organisation vid muntlig förhandling företrädas av ombud. Vid sidan av dessa ombud, vars antal i Landskrona och Ängelholm får utgöra högst 3 och i Skellefteå högst 5, har även vederbörande riksorganisation rätt att genom ett ombud närvara. Likartade bestämmelser finnas i utkastet. Tid och plats för sammanträdet bestämmas av den kommunala myndigheten, och underrättelse skall därom lämnas organisationen inom viss fastställd tid. I Landskronas förhandlingsordning liksom i utkastet föreskrives, att ordförande utses av myndigheten. En del av nu ifrågavarande förhandlingsordningar innehålla regler för det fall, att myndighet och tjänstemannaförening icke ernå enighet efter förhandling. Redan i den förut omförmälda regeln om att protokoll, upptagande tjänstemännens yrkande skall medfölja ärendets vidare behandling, ligger, såsom tidigare i annat sammanhang påpekats, en avsikt att bereda möjlighet till omprövning av tjänstemännens synpunkter i en fråga, i vilken stadens lönenämnd och tjänstemännens representanter vid förhandling stannat i olika meningar. Ett vidareförande av förhandlingsfrågan i en för tjänstemännen mer effektiv form föreligger emellertid i vissa av de nu ifrågavarande förhandlingsordningarna. I Landskronas och Ängelholms förhandlingsordningar, ävensom i utkastet, förutsattes nämligen, att tjänste-

28 mannaorganisationen liksom staden kan påkalla förhandling inför förlikningsman. Hänvisning göres därvid till 3 § andra stycket i lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister. Den däri givna bestämmelsen om rätt för arbetsgivare eller organisation, som omfattar minst hälften av de utav viss tvist berörda arbetare, att begära förlikningsmans ingripande även om arbetsinställelse icke är ifrågasatt, h a r sålunda i förhandlingsordningen ansetts tillämplig på kommunala tjänstemän. Ett sådant förfarande ä r visserligen icke enligt förhandlingsordningarnas regler betingat av att förhandlingar i vanlig ordning först ägt rum. Det synes emellertid vara otvetydigt, att bestämmelsen i första hand syftar till att giva möjlighet till vidareförande av en fråga, vari parterna efter förhandling i vanlig ordning icke uppnått enighet. Ett specialförfarande för lösning av sådana tvister, som angå tolkning av gällande bestämmelser om tjänsteförhållandcn, stadgas i Landskronas förhandlingsordning. Skulle enighet ej uppnås vid förhandling i dylik fråga, kan enligt sagda förhandlingsordning frågan avgöras av skiljenämnd. Nämnden sammansättes och arbetar i överensstämmelse med »tillämpliga delar av § 3 i regler vid förhandlingar mellan till Svenska städernas förhandlingsorganisation anslutna kommuner och Svenska kommunalarbetareförbundet». Den åsyftade bestämmelsen, sådan den lyder i en den 24 februari 1936 dagtecknad överenskommelse, innebär i fråga om skiljenämndens sammansättning, att denna består av fem ledamöter, av vilka två utses av parterna och återstående tre av socialstyrelsen. Av sistnämnda tre ledamöter skall en företräda arbetsgivare- och en arbetarintressen och den tredje, som tilllika är nämndens ordförande, utses bland personer, som med hänsyn till arbetsgivar- och arbetarintressen intaga en fristående ställning. Det förtjänar anmärkas, att skiljenämnden i den mellan städernas förhandlingsorganisation och kommunalarbetarförbundet överenskomna förhandlingsordningen har till uppgift att lösa s. k. intressetvister och icke, såsom i Landskronas förhandlingsordning, rättstvister.

Särskilda förhandlingsordningar ha antagits av några landsting bl. a. Kalmar läns södra samt Örebro och Västernorrlands läns landsting. Nu nämnda förhandlingsordningar hava karaktären av vissa av landstingen utfärdade regler och gälla, vad Västernorrlands län beträffar, samtliga landstingets befattningshavare, men beträffande de båda övriga länen endast den vid vissa landstingens inrättningar anställda personalen. Förutom av landstingen ensidigt beslutade förhandlingsordningar finnas sådana, som antagits av landstingen eller dess underlydande organ efter överenskommelse med viss personalorganisation. Dylika förhandlingsordningar gälla regelmässigt i sådana fall, där kollektivavtal med viss personalorganisation finnes. Förhandlingsordningar av sist angiven typ finnas i Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs och Norrbottens län. Beträffande Malmöhus och Gävleborgs läns förhandlingsordningar bör anmärkas, att vid sidan av landstinget

29 såsom avtalsslutande part å arbetsgivaresidan står i Malmöhus län staden Hälsingborg och i Gävleborgs län staden Gävle. I förhandlingsordningarna ha regelmässigt intagits bestämmelser om huru parterna skola vara representerade. Beträffande landstingens representation äro reglerna mycket skiftande. Landstingen företrädas sålunda genom förvaltningsutskottet (Örebro och Norrbottens län), genom förvaltningsutskottet eller särskild delegation (Malmöhus län), eller genom lönenämnd jämte representanter för vederbörande direktion (Värmlands län). Ofta förekommer en fördelning mellan förvaltningsutskottet och annat landstingets organ av uppgiften att företräda landstinget. Ibland förhandlar sålunda förvaltningsutskottet i frågor av principiell natur eller allmännare räckvidd men eljest vederbörande anstalts direktion eller styrelse. Understundom har anstalts direktion eller styrelse endast rätt att förhandla i tolkningsfrågor, medan förvaltningsutskott eller sjukhusberedning representerar landstinget vid förhandling i andra frågor. I Malmöhus, Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län äger endast viss i förhandlingsordningen angiven personalorganisation rätt att företräda personalen. I Värmlands läns förhandlingsordning angives emellertid att utom den till namnet angivna organisationen även annan med densamma jämnställd organisation äger företräda personalen. I Västernorrlands läns samt i Kalmar läns södra landsting representeras befattningshavarna av »vederbörande personalorganisation». De frågor, som kunna bliva föremål för handläggning, utgöras i förhandlingsordningarna av vederbörande personals »avlönings- eller andra förmåner», »tjänsteförhållanden» och »avlönings- eller andra tjänsteförhållanden». I de kollektivanställdas förhandlingsordningar användes ofta formuleringen »frågor rörande avlöning ävensom andra angelägenheter». Inom Örebro län äger sjukhuspersonalförbundet hos förvaltningsutskottet anhålla om prövning av beslut, vilket fattats av sjukhusdirektion eller styrelse rörande sagda personals tjänsteförhållanden. Enligt nämnda bestämmelse torde förhandling kunna äga rum även rörande enskild befattningshavares tjänstevillkor. I en del förhandlingsordningar nämnas såsom särskilda förhandlingsfrågor tvister angående tolkning och tillämpning av gällande reglemente eller avtal. I VästernorrlaVids län begränsas enligt särskild föreskrift i avlöningsreglemenfet den i förhandlingsordningen givna rätten till förhandling i tolkningstvister till att blott gälla sådana tolkningstvister, där fullföljd av beslut ej må äga rum genom besvär i lagstadgad ordning. Så vitt gäller de landstingens förhandlingsordningar, som ha avseende å kollektivavtalsanställda, torde förhandlingsrätten till sin innebörd helt överensstämma med det innehåll, sagda rätt har i lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Har ett verkligt kollektivavtal ingåtts mellan ett landsting och dess anställda, synes det vara konsekvent, att då fråga uppkommer om tolkning eller ändring av avtalet eller om nytt avtals ingående, parterna skola äga förhandla i enlighet med de regler, som gälla i 1936 års lag. Denna konsekvens har man också dragit i åtminstone ett fall, nämligen i Krono-

bergs läns landsting. Det är sannolikt, att man härvid låtit 1936 års lag, trots vad i denna lag stadgas om dess tillämplighet, komma till användning för kommunala arbetstagare med ämbetsmannaansvar. I fråga om de förhandlingsordningar åter, som gälla landstingstjänstemän, vilka icke äro anställda enligt kollektivavtal, torde förhandlingsrätten ha ett i viss mån olika innehåll. I första hand föreligger en rätt för personalen att till motsidan få göra framställningar i anställningsfrågor. Sålunda stadgas, att personalorganisation äger framlägga och motivera sina meningar rörande förhandlingsfrågorna ävensom att ingå i muntlig förhandling med landstingets myndigheter. Det får anses vara förutsatt, att rätten att göra framställning motsvaras av en skyldighet för landstingets organ att upptaga framställningen till behandling. Ibland föreskrives också uttryckligen, att skriftlig framställning från personalorganisations sida av myndighet bör besvaras så snart detta lämpligen kan ske. I denna art av förhandlingsrätten ingår i allmänhet en rätt för befattningshavarna att bliva underrättade, innan landstinget eller något dess organ fastställer nya eller ändrade bestämmelser av större betydelse för personalen. Sålunda stadgas i flera fall, att personalorganisationen i god tid skall meddelas, när fråga av beskaffenhet att kunna bliva föremål för förhandling skall behandlas av förvaltningsutskottet. Förhandlingarna förutsättas i allmänhet ske muntligen. Särskilda bestämmelser angående protokollföring och justering av protokoll upptagas stundom. I Kalmar läns södra landstings förhandlingsordning hänvisas beträffande förfarandet till 2 kap. 5 § första stycket i lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Särskilda föreskrifter om förfarandet vid förhandling angående ändring i avlöningsreglemente eller förhandlingsordning förefinnas i Västernorrlands läns förhandlingsordning. Vid sådana förhandlingar företrädes vardera parten av två ombud, vilka gemensamt utse ordförande. Kunna parterna ej enas om ordförande, utses sådan av vederbörande länsstyrelse. I de förhandlingsordningar, som gälla kollektivanställda, finnas i ett par fall likartade stadganden om ordförande vid förhandlingar. I Malmöhus län skall sålunda opartisk ordförande leda förhandlingarna, och om parterna ej kunna enas vid utseendet av ordförande, vädjas till socialstyrelsen att träffa valet. Om förhandlingarna mellan landstingets representanter och personalombuden leda till enighet mellan parterna, framlägges förslaget till avtal eller till reglemente inför landstinget för avgörande. Uttryckliga bestämmelser härom finnas intagna i förhandlingsordningarna för Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlands läns landsting. Skulle enighet icke ernås efter förhandling, finnas i allmänhet föreskrifter om ett vidareförande av frågan inför högre instans å landstingens sida. Har frågan varit föremål för resultatlös förhandling mellan personalorganisation och ett av landstingets underordnade organ, gäller vanligen, att personalorganisationen får förhandla med eller i vart fall framlägga frågan för överordnat landstingsorgan eller landstinget självt. Enligt förhandlingsordningarna i Kalmar södra och Örebro läns landsting skall, därest av arbetstagare-

31 parten framlagt förslag icke vinner landstingsombudens gillande, förslaget föreläggas landstinget. En förutsättning för landstingets behandling av frågan är emellertid, att arbetstagareparten gör skriftlig framställning därom. I de förhandlingsordningar, som avse kollektivanställda, förefinnes vanligen bestämmelse om att såväl landstingsombudens som personalorganisationens förslag skola föreläggas landstinget. Regeln av angivet innehåll finnes intagen i förhandlingsordningarna i Malmöhus och i Värmlands län. Ehuru förhandlingsordningen i Västernorrlands län icke har samma natur som nyssnämnda, förefinnes även i denna förhandlingsordning en föreskrift om att båda parternas förslag skola underställas landstingets prövning. I Malmöhus län är regeln om vidareförande av förhandlingsfrågor uttryckt sålunda, att båda parterna äga för landstinget framlägga förslag till de åtgärder, som kunna befinnas lämpliga för den ytterligare prövningen av tvistefrågorna. Ofta stadgas ett särskilt förfarande i de fall, då i fråga angående tolkning och tillämpning av gällande reglemente eller avtal enighet ej ernås mellan parterna. Även i detta hänseende kan skillnad göras mellan de förhandlingsordningar, som gälla kollektivanställda, och de, som avse andra befattningshavare. Vad sistnämnda grupp angår, finnas i Västernorrlands län särskilda regler om tolkningstvisters lösning. I denna förhandlingsordning stadgas, att »arbetarparten» inom fjorton dagar efter tvistens uppkomst äger hänvända sig till vederbörande anstalts direktion eller styrelse. Uppkommer efter förhandling med sådan representant för landstinget icke enighet, äga parterna inom 30 dagar hänskjuta tvisten till »vederbörande huvudmän». Tolkningsspörsmål, som äro av principiell innebörd eller ekonomisk räckvidd för personal vid andra landstingets anstalter, skola alltid hänskjutas till »huvudmännen». Uppnås efter angivet förfarande alltjämt icke enighet, hänskjutes frågan för »behandling och avgörande» till en skiljenämnd, utsedd för ett kalenderår och bestående av fem personer, av vilka parterna utse vardera två ledamöter. Dessa välja en femte ledamot, vilken tillika är skiljenämndens ordförande. Kunna de av parterna tillsatta ledamöterna ej enas om femte ledamot, utses denne av vederbörande länsstyrelse. Begäran om skiljenämndens ingripande ställes skriftligen till dess ordförande. Skiljenämnden skall snarast och senast efter en månad efter det ärendet blivit till ordföranden överlämnat meddela skriftligen avfattat utslag. Bland förhandlingsordningarna för kollektivanställda ansluter sig, såvitt angår regler om tolkningstvister, den i Gävleborgs län gällande nära till den nyss återgivna inom Västernorrlands län stadgade. I Malmöhus och Värmlands län råder härutinnan en annan ordning. I förstnämnda län skall tvist angående tolkning eller tillämpning av gällande kollektivavtal hänskjutas till samråd mellan parterna. Vinnes därvid icke enighet, hänskjutes frågan till arbetsdomstolen. I Värmlands län skall efter förhandling i rättstvist, därvid enighet ej ernåtts, tvistefrågan behandlas på »författningsenligt sätt». Med detta uttryck torde näppeligen kunna avses något annat än att frågan, såsom sker i Malmöhus län, skall hänskjutas till arbetsdomstolens prövning.

32 Utom i särskilda förhandlingsordningar förefinnas, som ovan påpekats, även understundom i kollektivavtalen bestämmelser om förhandlingsrätt för landstings befattningshavare. I ett mellan Kronobergs läns landsting och Svenska sjukhuspersonalförbundet i december 1937 ingånget kollektivavtal stadgas, att »förhandlingar upptagas och slutföras enligt bestämmelserna i lag om förenings- och förhandlingsrätt av den 11 september 1936». I ett mellan Norrbottens läns landsting samt Svenska sjukhuspersonalförbundets lokalavdelning n:o 5 i juni 1937 ingånget kollektivavtal givas bestämmelser om tolkningstvister. I allt väsentligt är denna i kollektivavtalet inryckta bestämmelse överensstämmande med de stadganden angående tolkningstvist, som gälla i den förut omförmälda mellan Malmöhus läns landsting och viss personalorganisation överenskomna förhandlingsordningen. Tolkningstvister skola sålunda även i Norrbottens län, därest ej förhandlingar medföra enighet, avgöras av arbetsdomstolen. I ett av Svenska landstingsförbundets styrelse framlagt utkast till enhetliga bestämmelser i kollektivavtal föreslås stadgande av innebörd, att partsanspråk på grund av avtalet skall delgivas motparten inom en månad efter den tidpunkt, då vederbörande erhållit kännedom om det förhållande, varpå anspråket grundas. Vidare föreskrives, att förhandling mellan parterna skall äga rum för biläggande av tvist angående tolkning och tillämpning av avtalet. För det fall att enighet ej kan vinnas, skall ärendet hänskjutas till arbetsdomstolen. Kollektivavtal i enlighet med nu nämnda förslag ha under hösten 1938 ingåtts mellan Kopparbergs och Gävleborgs läns landsting ävensom Kalmar läns norra och södra landsting, å ena, samt viss personalorganisation, å andra sidan.

IV. Utländsk lagstiftning. I fråga om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän synas endast i Danmark och Norge vara gällande bestämmelser, som erbjuda något större intresse för vårt land. Vad Finland angår, saknas föreskrifter härutinnan såväl för statens som kommunernas tjänstemän, men är frågan om förhandlingsordning för statstjänstemännen för närvarande under utredning. Danmark. Några allmänna bestämmelser om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän finnas icke i Danmark, men har frågan i vissa städer reglerats genom stadganden i kommunala reglementen. Beträffande Köpenhamns stads tjänstemän har förhandlingsrätten sålunda erkänts, och återfinnas föreskrifter härom i »Vedtaegt for Bestyreisen af Staden Kobenhavns kommunale Anliggender» av den 31 mars 1920 med däri sedermera gjorda ändringar. Enligt detta reglemente äga tjänstemännen, varmed förstås de, som inneha befattningar, angivna i reglementet, rätt bilda organisationer, som kunna träda i förhandling med vederbörande administrativa myndighet.

33 Föremål för förhandling angives vara varje fackligt, icke tekniskt spörsmål, som rör antingen ett flertal anställda eller också enskild tjänsteman, dock undantagas frågor om viss befattningshavares utnämning eller avsked. Förhandlingsrätten kan för tjänstemännens del endast utövas genom dessas organisationer och blott sådana, som blivit av stadens magistrat erkända. Erkännande lämnas under följande villkor: 1) Organisationen eller förbund, till vilket densamma är ansluten, skall stå öppen för en efter kommunens lönesystem och administrativa indelning anpassad större grupp av anställda. 2) Organisationen måste representera den övervägande delen av tjänstemän inom gruppen, vilka äga ingå såsom medlemmar i organisationen. 3) Organisationen må endast omfatta nuvarande eller förutvarande tjänstemän i Köpenhamn eller dess grannkommuner. 4) Vid val av representanter för förhandling skola följas sådana regler, att minoriteterna och de olika huvudgrupperna tillförsäkras lämplig representation. Inom varje grupp av tjänstemän auktoriseras endast en organisation. Förhandling föres i muntlig eller skriftlig form. Efter muntlig förhandling med vederbörande verkschef äger organisationen rätt att kräva, att frågan hänskjutes till magistraten. I förhandlingarna äger en ombudsman för varje organisation rätt att deltaga och denne behöver icke vara anställd i kommunens tjänst. Förhandlingsrätten innebär skyldighet för de kommunala myndigheterna att giva erkända organisationer del av förslag till ändring i reglementen och instruktioner, vilka förslag skulle föranleda ändringar i gällande regler om avlöning, arbetstid, de anställdas personliga rättsliga ställning gentemot myndigheterna och dylika icke-tekniska förhållanden, dock ej sådana som röra endast enskild tjänsteman. Enligt år 1938 tillkomna bestämmelser har det inrättats en skiljenämnd (Voldgiftsret) för avgörande av tvister mellan administrationen och tjänstemännen. Nämnden består av en ordförande, utsedd av inrikesministern samt två av Köpenhamns överborgmästare utsedda ledamöter, av vilka den ene representerar administrationen, den andre tjänstemannaorganisationerna, vilka äga föreslå sådan medlem. Dessa ledamöter utses för tre år. Men därjämte inträder i nämnden en för varje ärende av vederbörande organisation utsedd ledamot. Ett ärende kan anhängiggöras hos skiljenämnden antingen genom en erkänd organisation eller av enskild tjänsteman, men däremot icke av myndighet. Nämndens kompetensområde synes vara mycket begränsat. Nämnden har sålunda rätt att till avgörande upptaga tvister angående tolkning av sådana bestämmelser, som enligt förhandlingsordningens regler skola föreläggas organisationerna av myndigheten, men härtill är fogad den mycket inskränkande föreskriften att sådana ärenden, som kunna anhängiggöras vid domstol, icke tillhöra nämndens kompetensområde. Därigenom undantages allt vad som rör i reglementet upptagna bestämmelser om lön, pension eller 3—384578

34 väntepenningar. — Nämndens beslut är bindande i fråga om den framtida tolkningen av gällande bestämmelser. Det synes vara tvivel underkastat, huruvida denna skiljenämndsinstitution kommer att få någon större betydelse. För statstjänstemännens del finnes inrättad en liknande skiljenämnd, men ha endast ett fåtal ärenden varit underställda nämndens prövning. Norge. I Norge äro ännu icke genomförda några enhetliga bestämmelser angående förhandlingsrätt för de kommunala tjänstemännen. I några av de större städerna ha emellertid i särskilda reglementen fastställts vissa regler angående förhandlingsordning mellan kommunen och dess tjänstemän. Det av Oslo stad år 1933 antagna reglementet innehåller i huvudsak följande. För varje »adminstrasjon» eller gren av förvaltningen kan väljas ett tjänstemannautskott, såvida minst hälften och minst fem av dithörande tjänstemän framställa yrkande därom. Då praktiska hänsyn så fordra, kan gemensamt utskott väljas för två eller flera likartade förvaltningsgrenar. Valet till tjänstemannautskottet, som består av 3, 6 eller 9 medlemmar, sker bland de heltidsanställda, vilka icke falla in under kollektivavtal. Nämnas må därjämte, att poliser och lärare icke omfattas av hithörande regler. Tjänstemannautskottet äger framkomma med förslag angående personalens tjänsteförhållanden och upptaga överläggningar härom med vederbörande chef. Det kan också kräva förhandlingar i frågor om avskedanden och disciplinstraff. Utskottets ledamöter intaga ingen särställning och ha inga särrättigheter i förhållande till arbetsledningen eller sitt arbete. Förutom denna form för förhandling gives jämväl en annan, tillerkänd tjänstemännens organisationer. Varje förening eller förbund av fast eller tillfälligt anställda tjänstemän har rätt att begära förhandlingar med de organ, som myndigheten utsett. Dock föreskrives, att sammanslutning, som kräver förhandlingsrätt, skall göra anmälan hos myndigheten och därvid lämna vissa upplysningar angående organisationen. Om flera föreningar önska förhandlingsrätt, kan det bestämmas, att sådan rätt lämnas till en enda förening eller också till flera tillsammans. Förhandlingar kunna påkallas endast beträffande tjänsteförhållanden i allmänhet eller för vissa tjänstemannagrupper, såvitt angår bestämmelser om tillsättning, avlöning eller pension eller tolkningen av sådana bestämmelser. Uppnås enighet vid förhandlingarna, skall ärendet snarast möjligt föreläggas den beslutande myndigheten. Kan däremot enighet icke vinnas, kunna kommunens förhandlare begära, att de förslag, dessa framlagt, skola föreläggas de därav berörda tjänstemännen, och på samma sätt kunna tjänstemännens representanter kräva, att deras förslag underställas den beslutande myndigheten. Ingen förändring kan från kommunens sida företagas i gällande allmänna

m

35 bestämmelser rörande anställnings-, löne- eller pensionsförhållanden, innan förhandlingar därom förts. Uppstår tvist mellan en förhandlingsberättigad organisation och kommunen angående tolkningen av bestämmelser i anställnings- och lönereglemente m. m. och gäller tvisten icke spörsmål, där det tillkommer de kommunala myndigheterna att pröva skäligheten av framställda anspråk, kan, om förhandling icke lett till resultat, skiljedom påkallas. Skiljenämnden består av tre eller fem ledamöter, av vilka två eller fyra representera parterna. Ledamöterna välja själva ordförande, men skall denne, om enighet ej kan uppnås, utses av »hoiesterettsjustitiarius». Skiljenämnden bestämmer vem som skall betala kostnaderna. I åtskilliga av Norges städer har beträffande stora grupper av kommunalanställda träffats kollektivavtal, varunder innefattas icke blott sådana, som kunna betecknas såsom arbetare, utan jämväl vissa anställda, vilka måste betraktas såsom tjänstemän. Sålunda har Oslo kommun år 1935 med Norsk Kommuneforbund träffat kollektivavtal, omfattande bland andra brandkåren, vissa tjänstemän vid vattenverket och vid elektricitetsverket och funktionärer vid räkenskapskontoret. I avtalets allmänna bestämmelser stadgas, att bland de organiserade tjänstemännen, som omfattas av avtalet, skall väljas ett utskott med representation från de olika grupperna. Detta utskott har rätt att framställa förslag rörande spörsmål, som anknyta sig till tjänstemännens arbetsförhållanden. Ändrade föreskrifter beträffande arbetsförhållandena skola på förhand föreläggas utskottet. Utskottet har rätt att yttra sig angående befordringar och uppflyttningar liksom utskottet även kan påkalla förhandling i frågor om avsked och disciplinära straff. Uppstår tvist om tolkning av avtalet, skall förhandling äga rum och om enighet icke därvid vinnes, avgöres tvisten av skiljenämnd. Denna består av tre ledamöter, de två utsedda av vardera parten. Kunna dessa ledamöter icke enas om ordförande, utses denne av riksförlikningsmannen. Kostnaderna för skiljedomen bäras med hälften av vardera parten.

T. Frågan om lagens tillämpningsområde. Efter tillkomsten av 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt och 1937 års kungörelse angående förhandlingsrätt för statstjänstemän, samt sedan bestämmelser angående förhandlingsrätt för tjänstemän vid riksdagens verk och för riksdagens tjänstemän av 1938 års riksdag antagits, är det endast en grupp av anställda, som icke har författningsreglerad förhandlingsrätt, nämligen de kommunala tjänstemän, vilka äro underkastade ämbetsmannaansvar. Någon allmän motivering för att frågan om förhandlingsordning bör ordnas jämväl för dessa kommunala tjänstemän torde vid sådant förhållande knappast vara erforderlig, och i direktiven för de sakkunniga förutsattes också, att de sakkunniga närmast ha att utreda frå-

36 gan om på vilket sätt förhandlingsrätten för de kommunala tjänstemännen bör utformas. Då de sakkunniga alltså ingå på denna fråga, är det spörsmål, som i första hand uppställer sig, bestämmandet av begreppet kommunal tjänsteman. Härvid må till en början uppmärksammas den otydliga gräns, som understundom förefinnes mellan kommunala tjänstemän och befattningshavare, som tagas i anspråk i kommunalförvaltningen på grund av medborgerlig tjänsteplikt eller eljest äro att anse såsom innehavare av kommunala förtroendeuppdrag. Sistnämnda grupp av befattningshavare, stundom kallade kommunala ämbetsinnehavare, skilja sig enligt i doktrinen uttalad mening från tjänstemännen därutinnan, att de förra äro ledamöter i eller själva utgöra ett kommunalt organ, medan de senare äro anställda biträden hos ett sådant organ. Att tveksamhet även med denna definition i vissa fall kan uppstå, synes vara uppenbart. Emellertid torde frågan i detta sammanhang vara av ringa praktisk betydelse. Redan i de för de sakkunniga givna direktiven antydas de svårigheter, som vid förevarande lagstiftning måste yppa sig med hänsyn till att det beträffande vissa befattningshavare kan ifrågasättas, huruvida de i fråga om förhandlingsrätt böra vara underkastade de regler som gälla kommunala eller de som gälla statliga tjänstemän. Bland de kategorier, som här avses, äro folkskollärarna särskilt nämnda. Tveksamhet huruvida vederbörande böra hänföras till en förhandlingsordning för kommunala tjänstemän råder emellertid även beträffande andra grupper av befattningshavare. Vissa slag av polismän ävensom en del av överståthållarämbetets tjänstemän intaga en dylik mellanställning. Somliga hålla före, att magistraternas befattningshavare icke kunna räknas såsom kommunala tjänstemän utan böra anses såsom innehavare av statstjänster. Annan förvaltningsrättslig expertis hävdar emellertid motsatt mening. De sakkunniga återkomma i annat sammanhang till frågan om hur förhandlingsrätten enligt de sakkunnigas mening bör regleras för nyss berörda tjänstemän. I de för de sakkunniga givna direktiven är angivet, att uppdraget innefattar tillskapande av en förhandlingsordning för sådana kommunala tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Emellertid ha de sakkunniga vid övervägande av hithörande spörsmål funnit det nödvändigt att ingå på en prövning av frågan, huruvida i den förhandlingsordning, som de sakkunniga ha att utarbeta, området för dess tillämpning bör bestämmas på ett annat sätt än som förutsattes vid lämnandet av uppdraget åt de sakkunniga. En sådan prövning ha de sakkunniga ansett ofrånkomlig även om denna möjligen skulle föranleda förslag om ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt. En särskild anledning till övervägande av denna fråga har jämväl varit de synpunkter, som utvecklats av Stockholms stads tjänstenämnd i skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet den 29 januari 1938 (Bil. I), vilken skrivelse remitterats till de sakkunniga att tagas under övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag.

37 I yttrandena över förslaget till lag om förenings- och förhandlingsrätt förekommo icke några mera ingående förslag till lösning av frågan om lämplig skiljelinje mellan kommunaltjänsteman och kommunalarbetare. I yttrandena framfördes visserligen önskemål angående vilka grupper av kommunalanställda, som icke borde omfattas av lagen, men bestämd upplysning kan knappast erhållas härigenom, i vad mån man tänkte sig en gemensam förhandlingsordning för de kommunalanställda, vilka kommo att stå utanför 1936 års lags tillämpningsområde. Med ledning av vad som framkommit i samband med tillkomsten av lagen om förenings- och förhandlingsrätt samt av stadgandena angående förhandlingsrätt för statstjänstemän, torde följande olika alternativ för gruppering av kommunalanställda kunna framläggas: 1) Samtliga kommunalanställda hänföras till en grupp. 2) Kommunalanställda med ämbetsmannaansvar hänföras till en grupp och kommunalanställda utan sådant ansvar till en annan. För den senare regleras förhandlingsrätten på samma sätt som för privatanställda. 3) Förhandlingsrätt för kommunala arbetstagare, som anställas av kommunal myndighet i kraft av särskild författning, regleras för sig — övriga falla under 1936 års lag. 4) Under 3) upptagen kategoriklyvning förändras så, att blott de, vars anställningsvillkor bestämts i särskild författning, erhålla förhandlingsrätt i en endast för dem gällande förhandlingsordning — övriga hänföras till 1936 års lag. 5) Utöver nu angivna grupper kunde en indelning göras med utgångspunkt från att inom kommunerna vissa arbetstagares befattningar upptagits i kommunens lönestat eller tjänsteförteckning. Dessa befattningshavare skulle sålunda utgöra en kategori med särskild förhandlingsordning, medan övriga kommunalanställda skulle hänföras till 1936 års lag. Vad beträffar det under 1) angivna alternativet innebär detta givetvis en radikal och enkel lösning. Man undgår att konstruera fram en skiljelinje mellan olika slag av kommunala arbetstagare, något som i praktiken i vissa fall kan medföra mindre gynnsamma resultat. Alla de svårigheter, som sammanhänga med gränslinjer, dragna med utgångspunkt från ämbetsmannaansvaret eller vid anställningsformen skulle här bortfalla. Mot principen om en gemensam förhandlingsordning för alla kommunala arbetstagare talar emellertid den omständigheten, att en faktisk och oomstridd skillnad existerar mellan kommunernas tjänstemän och arbetare. Även om vissa tjänstemän f. n. anställas genom kollektivavtal, är likväl även dessa tjänstemäns ställning skild från arbetarnas. Strejkrätt antages sålunda icke finnas för kommunala tjänstemän, även om de äro kollektivt anställda. Å andra sidan behöva de icke riskera lockout. Flertalet kommunala tjänstemän åtnjuta i sin tjänstemannagärning särskilt straffrättsligt skydd mot våld och ärekränkning. Jy Alldeles bortsett från strafflagens särskilda bestämmelser om kommunala tjänstemäns ämbetsmannaansvar, gäller för många kommunala tjänstemän, att de beträffande sitt

38 förhållande i och utom tjänsten äro underkastade disciplinära stadganden, och att överträdelse mot dessa kan medföra straffansvar, ySlutligen må ; nämnas, att föreskriften i 2 kap. 18 § strafflagen, varigenom särskilt straff : kan ådömas innehavare av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, ] är ägnad att uppdraga en allmän gräns mellan kommunal tjänsteman och annan kommunal arbetstagare. Man kan överhuvud icke bortse från att kommunalarbetarnas ställning icke blott skiljer sig från tjänstemännens utan i de hänseenden, som härvid kunna komma ifråga, i huvudsak sammanfaller med den ställning, de privata företagens arbetare intaga. En gemensam reglering av kommunala arbetares och kommunala tjänstemäns förhandlingsrätt synes därför icke blott olämplig utan även i praktiken svår att genomföra. Det torde sålunda vara ofrånkomligt, att till en början a v : skilja de kommunala arbetstagare, som kunna hänföras till arbetaregruppen. Under sådana förhållanden har ifrågavarande alternativ till lösning av spörsmålet om lagens tillämplighet av de sakkunniga ansetts icke vara att förorda. Kommitténs angående privatanställda förslag till gränsdragning, ovan angivet under punkt 3), h a r i Stockholms stads tjänstenämnds nyssnämnda skrivelse betecknats såsom en bestämd och förhållandevis lätthanterlig regel. Gränslinjen hade, säges det i skrivelsen, prövats i den kommunala förvaltningen och befunnits fungera på ett i det hela tillfredsställande sätt. Stockholms stads besvärsnämnd, som hade att handlägga och avgöra besvär mot kommunala tjänstetillsättningar, upptoge icke till prövning tillsättningar, som skett enligt särskild statlig författning, och det hade icke yppat sig några svårigheter att följa denna princip. I bestämd motsats till detta tjänstenämndens uttalande stå vissa ovan återgivna yttranden, intagna i 1936 års proposition. Skiljelinjen mellan kommunala arbetstagare, som anställts i kraft av särskild författning, och sådana, som anställts i annan ordning, betecknades i dessa såsom oklar. Jämväl de sakkunniga kunna icke finna, att en sådan delningsgrund vore tillfredsställande. Härvid synes till en början böra framhållas, att innebörden av begreppet »särskild författning» icke på ett klargörande sätt preciserats. Kommittén angående privatanställda uppräknade en del arbetstagare, som skulle anses såsom anställda i kraft av särskild författning, nämligen vissa befattningshavare inom folkskoleväsendet, fattigvården, barnavården, hälsovården, sjukhusvården och brandväsendet. Bland de icke medtagna och uppenbarligen ej heller av kommittén åsyftade kommunala arbetstagarna märkas de tjänstemän, som biträda vid handhavandet av kommuns drätsel, ehuru även dessa anställas med stöd av särskilda författningar, nämligen kommunallagarna. Dessa lagar skulle sålunda, såsom Svenska stadsförbundet i yttrande till kommitténs förslag till arbetsavtal påpekat, icke anses innefattade i begreppet »särskild författning» men väl allmänna författningar rörande fattigvård och hälsovård. Redan denna tolkningsfråga antyder, att skiljelinjen måste anses svårtillämplig och detta även i de fall, där juridiskt skolad kraft står till buds. Härtill kommer, att icke alla de befatt-

39 ningshavare, som betecknas såsom kommunala, tillsättas av kommunal myndighet, exempelvis ordinarie befattningshavare vid polisväsendet i stad. Kännetecken på kommunaltjänsteman torde vara, icke att befattningshavaren utses av kommunal myndighet, utan att han har sin verksamhet inom den kommunala förvaltningens ram. Orden »anställas av kommunal myndighet» utskilja sålunda icke obetydliga grupper av befattningshavare, vilka skulle få sin förhandlingsrätt reglerad antingen i särskild ordning eller ock hänföras till den huvudsakligen för privatanställda avsedda lagen om föreningsoch förhandlingsrätt. Intetdera alternativet synes särskilt gynnsamt. Bortser man från nu angivna tolkningssvårigheter, finner man att ifrågavarande gränslinje även eljest kan leda till mindre lyckliga resultat. Såsom påpekats av Svenska kommunaltjänstemannaförbundet i yttrande till 1936 års proposition, torde den nu berörda uppdelningen av kommunala arbetstagare hava gjorts med utgångspunkt från den i viss doktrin uppdragna gränslinjen mellan kommuns självförvaltning och egenförvaltning. Enligt denna doktrin skulle de kommunaltjänstemän, som tillsättas enligt särskild författning, huvudsakligen handhava kommuns självförvaltning, d. v. s. uppgiften att ombesörja angelägenheter, vilka eljest skulle ankommit å statliga ämbetsorgan. Såsom exempel å kommunal självförvaltning anföres polisverksamhet, brandväsende, hälsovård, stadsbyggnadsväsende, folk- och fortsättningsskolväsende, barnavård och fattigvård, allmän sjukvård och tuberkulossjukvård i landsting och städer utom landsting, nykterhetsvård och förmedlande socialförvaltningsverksamhet, såsom arbetsförmedling m. m. Tjänstemän, som icke tillsättas i kraft av särskild författning, skulle huvudsakligen utgöra sådana, som handhava kommuns egenförvaltning eller den ekonomiska förvaltningen. Dit skulle höra kommuns drätselförvaltning, fastighetsförvaltning, byggnadsarbetsförvaltning, affärsverksförvaltning, hamnförvaltning samt löne- och pensionsförvaltning. I sådana fall, då tveksamhet kunde uppkomma om innebörden av »tillsättning av tjänsteman i kraft av särskild författning», måste man gå tillbaka till den grundläggande uppdelningen i tjänstemän, tillhörande kommuns självförvaltning och tjänstemän, tillhörande kommuns egenförvaltning. En sådan uppdelning av tjänstemännen föranleder, såsom Svenska stadsförbundet i sitt yttrande till 1936 års proposition påpekat, att en bokhållare på ett drätselkontor skulle erhålla förhandlingsrätt enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt, medan en bokhållare på en fattigvårdsanstalt skulle erhålla förhandlingsrätt enligt en annan ordning. Arbetstagare i ett verk med egenförvaltande uppgift skulle i förhandlingshänseende hänföras till en lagstiftning, som i första hand tar sikte på privatanställda, medan de befattningshavare, vilka äro sysselsatta i verk med självförvaltande uppgift, skulle erhålla särskild förhandlingsordning. Man skulle sålunda bortse från att de båda gruppernas ställning ifråga om anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor helt sammanfaller. I den mån man till olika grupper hänför befattningshavare med enahanda ställning och villkor, synes uppdelningen emellertid vara tämligen meningslös. De sakkun-

40 niga ha med hänsyn till denna och andra omständigheter ställt sig avvisande till tanken att föreslå tillämpning av ifrågavarande skiljelinje. Det härovan under 4) upptagna alternativet till gränsdragning innefattar en modifikation av nyss behandlade förslag. Det må erinras om att det var Svenska kommunaltjänstemannaförbundet jämte andra tjänstemannaorganisationer, som framförde förslaget i yttrande till 1936 års proposition. Innebörden av förslaget var, att lagen om förenings- och förhandlingsrätt principiellt borde omfatta även de arbetstagare, vars tjänst omnämndes i särskild författning, men att undantag skulle göras för dem, vars anställningsförhållanden i detalj reglerades av särskild författnmg. Den föreslagna skiljelinjen skulle medföra, att endast en mindre del av dem, som allmänt benämnas kommunala tjänstemän, skulle omfattas av de nya bestämmelserna. Dit skulle nämligen huvudsakligen höra vissa högre befattningshavare, såsom ledamöter av magistrat samt stadsläkare, ävensom folkskollärare. Även om en tillämpning av denna regel icke skulle medföra alltför stora svårigheter, synes likväl densamma mindre tillfredsställande. Man torde kunna utgå från att förslaget i första hand åsyftade att hänföra så stora grupper av tjänstemännen som möjligt under år 1936 års lag. Denna synpunkt är emellertid av underordnad betydelse i och med att lagstiftning om förhandlingsrätt för de kommunala tjänstemän, för vilka denna rätt ännu icke är reglerad, nu skall åvägabringas. De sakkunniga ha därför ansett sig icke närmare behöva dryfta den sålunda föreslagna gränsdragningen. I punkt 5) härovan angiven regel uppdelar de olika kommunala arbetstagare i två grupper, allt eftersom de av dem innehavda tjänsterna äro upptagna å kommuns lönestat eller icke. I den mån tjänsterna förekomme å sådan stat eller därtill hörande löneförteckning, skulle ifrågavarande befattningshavare erhålla särskild förhandlingsordning. Fördelen av en sådan uppdelning ligger uppenbarligen däri, att de, som i kommunala bestämmelser kallas tjänstemän, även i författningen finge denna beteckning. Skiljelinjen skulle i de flesta fall vara lätt att tillämpa. I doktrinen h a r angivits, att det avgörande kännetecknet å en tjänst hos stat eller i kommun är, att tjänsten är infogad såsom led i en förvaltningsorganisation. Vilka befattningar, som tillhöra denna organisation, framgår av föreskrifter i författningar, instruktioner, lönestater eller särskilda beslut rörande organisationen. Det synes här böra anmärkas, att enligt 1 § i bestämmelser angående förhandlingsrätt för riksdagens tjänstemän till tjänstemannakategorien hänförts de befattningshavare, som åtnjuta avlöning enligt av riksdagen godkända avlöningsbestämmelser för personal hos riksdagens kamrar, utskott och kansli m. m. E n gränslinje mellan olika kommunala arbetstagare likartad med den nu ifrågakomna tillämpades av den år 1926 tillsatta delegationen för undersökning av åtgärder till arbetsfredens befrämjande. Till arbetarkategorien hänförde delegationen de av städernas arbetstagare, vilkas arbetsvillkor voro reglerade genom kollektivavtal, medan övriga räknades till tjänstemannagrupperna. I sitt betänkande utta-

41 lade delegationen, att en sådan uppdelning syntes motsvara det faktiska läget samt anförde vidare: För tjänstemännen bestämmas arbetsvillkoren genom allmänna tjänstereglementen eller instruktioner och angivas lönebeloppen i kommunens stat, efter fastställande av den högsta beslutande myndigheten (stadsfullmäktige). Arbetargruppernas löne- och arbetsvillkor regleras däremot av vederbörande förvaltningsmyndighet (lönenämnd, drätselkammare, belysningsstyrelse e. d.) och detta sker numera i allra största utsträckning genom kollektivavtal med en arbetarorganisation. Emellertid synes åtskillig tvekan råda om den formella gränsen mellan tjänstemanna- och arbetarkategorierna. Praxis är växlande i olika städer och underkastad förändringar tid efter annan. Förvaltningsmässigt är avgränsningen klart bestämd där, såsom i Stockholm, löneavtalsnämndens kompetensområde sammanfaller med arbetarbegreppet, men någon rationell indelningsgrund är detta knappast, överflyttningar från den ena kategorien till den andra förekomma också emellanåt. Enligt en av Socialstyrelsen verkställd undersökning synes under de senare åren ha gjort sig gällande en tendens att överföra vissa mera kvalificerade arbetargrupper (driftsfunktionärer) till tjänstemannaområdet. Å andra sidan har det inträffat i en del städer, att personal, som tidigare hänförts till lägre tjänstemannagrader, fått sina arbetsförhållanden reglerade på likartat sätt som arbetarna, d. v. s. genom kollektivavtal. Såsom exempel härpå må nämnas en del sjukvårdspersonal. Svagheten med en gränsdragning vid lönestat och tjänsteförteckning ä r sålunda uppenbar. I flera kommuner torde tjänsteförteckning och lönestat icke uppgöras och den föreslagna uppdelningen skulle då medföra, att för tjänstemän med enahanda ställning i skilda kommuner av endast formell anledning skulle gälla olika föreskrifter i förhandlingshänseende. Och även om hänsyn blott tages till kommuner, där tjänsteförteckning och lönestat verkligen äro förhanden, finnes icke någon genomförd regel angående vilka befattningar, som där skola upptagas. Ibland finnas, såsom nyss antytts, tjänster omförmälda i författningar, instruktioner eller särskilda beslut, utan att de upptagits i lönestat. I synnerhet beträffande landstingens personal skulle förhållandet bliva oenhetligt. I de landsting, där befattningshavarna ingått kollektivavtal, skulle en förhandlingsordning gälla, medan i ett annat landsting befattningshavare av enahanda slag, anställda enligt reglemente, skulle erhålla en annan typ av förhandlingsordning. Härtill kommer, att vissa slag av kommunala befattningshavare, såsom t. ex. folkskollärare, numera regelmässigt icke förekomma å kommuns lönestat av det skälet, att kommun icke ens delvis bestrider deras avlöning. Det synes av nu angivna skäl icke vara lämpligt att draga gränsen mellan olika slag av kommunala arbetstagare endast med utgångspunkt från huruvida deras befattningar uppförts å lönestat eller tjänsteförteckning. Den återstående av de här dryftade skiljelinjerna, angiven såsom alternativ 2), tager förefintligheten av ämbetsmannaansvar till utgångspunkt. Fördelen av denna skiljelinje är att man använder sig av en i allmän lag uppdragen gräns. Medan övriga gränsdragningar i stort sett i praktiken äro helt oprövade eller endast under kort tid tillämpats, rör m a n sig, därest strafflagens 25 kapitel tages till utgångspunkt, med en i praxis sedan lång tid använd skiljelinje mellan olika slag av de i offentlig tjänst anställda.

42 Frågan om ämbetsmannaansvaret såsom gränslinje mellan statens tjänstemän och arbetare dryftades utförligt i samband med tillkomsten av kungörelsen om förhandlingsrätt för statens tjänstemän. I det sakkunnigbetänkande, som låg till grund för sagda kungörelse, uttalades i denna fråga bl. a. följande. De sakkunniga erinrade om att lagen den 11 september 1936 om föreningsoch förhandlingsrätt gjorts tillämplig jämväl å statens arbetare. Detta hade i lagen skett på sådant sätt, att densamma förklarats äga tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, med undantag likväl för sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som vore underkastade ämbetsmannaansvar. De sakkunniga utginge vid sådant förhållande från att statens arbetare icke skulle inbegripas under den nu föreslagna lagstiftningen samt att avgränsningen mellan tjänstemän och arbetare skulle ske på det sätt, som angivits i lagen om förenings- och förhandlingsrätt. De sakkunniga ansågo det icke vara erforderligt att i den föreslagna författningen särskilt angiva, att avgränsningen mellan tjänstemän och arbetare skulle ske efter de nyss angivna grunderna. De föreslogo i stället allenast en allmän föreskrift om att förhandlingsrätt skall tillkomma statens tjänstemän. Någon definition av begreppet tjänsteman intogs alltså icke i författningsförslaget. De sakkunniga framhöllo vidare, att det torde kunna överlåtas åt kommande praxis att beträffande befattningshavare å gränsområdena för statens förvaltning avgöra, huruvida de skulle hänföras under lagstiftningen. Myndigheter och styrelser syntes i tvivelaktiga fall hellre böra tillerkänna än förvägra befattningshavare rätt till förhandlingar. Vid tveksamhet huruvida viss personal skulle anses hänförlig under lagstiftningen, borde i sista hand hänvändelse göras till Konungen. I yttrande över de sakkunnigas förslag framhöll socialstyrelsen, att partsbegreppet statens tjänstemän, såsom jämväl i betänkandet understrukits, ej vore fullt klart avgränsat. Styrelsen uttalade därjämte bl. a. följande: En personalförening kan bland sin medlemsstock räkna såväl tjänstemän som personer, vilka ej äro underkastade ämbetsmannaansvar. Styrelsen föreställer sig, att en dylik förening skall kunna finna ändamålsenligt att vid bevakandet av dessa olika medlemsgruppers intressen tillämpa likartade förhandlingsformer. I sådant fall torde självfallet från vederbörande myndighets sida anledning saknas att motsätta sig, att förhandling under de i författningsförslaget angivna formerna avser jämväl personal, som ej är underkastad ämbetsmannaansvar. Kammarkollegiet fäste uppmärksamhet på de olägenheter, som vidlådde den av de sakkunniga antagna skiljelinjen, i följande uttalande: Såsom en avgränsning mellan å ena sidan »tjänstemän» och å den andra i statens tjänst arbetande, under de nya bestämmelserna ej fallande personal, synes hava uppställts, att författningen skulle vara tillämplig allenast å sådana arbetstagare, som vore underkastade ämbetsmannaansvar. De i 36 § i avlöningsreglementet 1935 (nr 397) för icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen angivna arbetstagare torde dock i allmänhet icke kunna betraktas såsom »tjänstemän». I nämnda författningsrum benämnes de »tillfälligt anställd personal» och »andra icke-ordinarie befattningshavare». I

mycket torde de intaga samma ställning som »arbetare» inom de affärsdrivande verken; oftast lära de icke vara underkastade ämbetsmannaansvar. Det synes kollegiet önskvärt, att bestämmelserna förtydligas i förevarande avseende. För vinnande av enhetlighet vore lämpligt, att de anknötes till gällande avlöningsreglementen. Departementschefen anförde i frågan följande: Vad beträffar frågan om en närmare avgränsning av de befattningshavare, som skola betecknas såsom tjänstemän, är det till en början klart, att en positiv definition icke är möjlig att ernå annat än i samband med genomförandet av en allmän tjänstemannalagstiftning. En sådan lagstiftning förutsätter långvariga förarbeten. Såsom jag tidigare anfört, delar jag de sakkunnigas uppfattning om att en förhandlingsförordning väl kan genomföras, utan att man avvaktar en lagstiftning av nämnt slag. Det är vidare att märka, att statsmakterna för förhandlingsrättens vidkommande redan genom antagande av lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt accepterat en gränsdragning mellan arbetare och tjänstemän i enlighet med strafflagens bestämmelser om vem som är underkastad ämbetsmannaansvar. Samma gränsdragning bör därför självfallet komma till användning även vid förevarande lagstiftning. Det är nämligen av vikt, att icke någon grupp av befattningshavare kommer att bliva ställd vid sidan av de båda lagstiftningarna och sålunda kommer att sakna en lagfästad förhandlingsrätt. Denna omständighet finner jag vara av större betydelse än att bestämmelserna angående omfattningen av förhandlingsordningen för statstjänstemännen skulle, såsom kammarkollegiet påyrkat, anknytas till gällande avlöningsreglementen. Emellertid är att märka att, såsom socialstyrelsen påpekat, en verksledning kommer att sakna anledning att motsätta sig, att förhandling under de föreskrivna formerna avser jämväl personal, som ej är underkastad ämbetsmannaansvar. En förutsättning härför är dock, att förhandlingarna kunna föras med förening, vilken enligt de i departementsförslaget införda bestämmelserna tillerkänts förhandlingsrätt i förhållande till myndigheten. Härigenom tillgodoses i själva verket de av kammarkollegiet liksom av statstjänarnas centralorganisation anförda önskemålen om att viss tillfällig anställd personal, som oftast icke är underkastad ämbetsmannaansvar, jämväl skall erhålla förhandlingsrätt enligt förevarande författning. Såvitt gäller kommunala arbetstagare synes emellertid frågan om ämbetsmannaansvarets förefintlighet i många fall vara mera svår att avgöra än när det gäller statliga. Gränsområdena, där det icke råder säkerhet huruvida ansvar förefinnes eller icke, torde också vara mer omfattande än när det gäller statsförvaltningen. Vissa kommunala befattningskategorier finnas, beträffande vilka varken doktrin eller praxis giver klart besked, huruvida ämbetsmannaansvar föreligger. H ä r kan icke givas plats åt en redogörelse för de ståndpunkter, som i detta hänseende intagits. Likväl synes det böra framhållas, att det måste anses fastslaget, att innehavare av vissa kommunala tjänster icke äro underkastade ämbetsmannaansvar, trots att tjänsternas innehavare svårligen kunna betecknas såsom kommunalarbetare. I praxis ha sålunda från ämbetsmannaansvar undantagits sådana befattningshavare som vaktmästare vid folkskola (R. Å. 1929 s. 93), sjuksköterskebiträde (N. J. A. 1931 s. 377 enligt rådhusrätts utslag) och kyrkovaktmästare (N. J. A. 1936 s. 55). Enligt i doktrinen uttryckt mening skulle principiellt sådana befattningar, som innefatta ett osjälvständigt verksamhetsområde, uteslutas från ämbetsman-

naansvar, även om tvivel icke råder om att det är fråga om verkliga tjänster. Sådan befattningshavare, som organisatoriskt betecknats såsom »biträde», vore med denna utgångspunkt i allmänhet icke underkastad ämbetsmannaansvar. Sjukhusbiträden, skrivbiträden, stenografer, expeditionsbiträden och räknebiträden vore hänförliga till denna kategori. Härtill hörde även vaktmästare, bilförare, maskinister, städerskor, köks- och tvättbiträden. Tjänster avseende kassagöromål, bokföring samt konstruktions- och ritgöromål, innefattade en med hänsyn till frågan om ämbetsmannaansvarets förefintlighet synnerligen svårbestämbar grupp. Här skulle endast en skiljelinje kunna dragas med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Av det anförda framgår, att skiljelinjen mellan kommunala arbetstagare dragen vid ämbetsmannaansvaret i många fall icke är lätt att finna. Därtill kommer, att bestämmandet av vilken förhandlingsordning, som i det särskilda fallet skall träda i tillämpning, ankommer på myndigheter, vilka icke eljest ha någon befattning med avgörandet av huruvida befattningshavarna äro underkastade ämbetsmannaansvar. Tillämpningen av ifrågavarande gränsdragning, som redan för allmänna domstolar är svår, måste bliva än besvärligare för kommunala myndigheter, som icke ha tillgång till erfaren juridisk sakkunskap. Nu omförmälda skäl mot ett bibehållande av ämbetsmannaansvaret såsom gränslinje ha delvis bemötts av föredragande departementschefen i samband med framläggandet av 1936 års proposition. Härutöver bör emellertid följande andragas. Även om tvistiga gränsområden finnas, är likväl i de flesta fall även för den icke juridiskt bildade tämligen uppenbart, om ämbetsmannaansvar föreligger eller icke. Skulle kommunal myndighet i ett tveksamt fall genom att upptaga förhandlingar med tjänsteman därigenom göra gällande, att vederbörande är underkastad ämbetsmannaansvar, synes ett felaktigt antagande från den kommunala myndighetens sida härvidlag sakna större betydelse. Ett oriktigt antagande om ämbetsmannaansvarets förefintlighet torde icke för tjänstemannen medföra annan konsekvens än att han får förhandlingsrätt i enlighet med de nya bestämmelserna i stället för enligt 1936 års lag. Någon väsentlig rättsförlust för tjänstemannen synes detta icke innebära, då hans huvudsakliga intresse givetvis måste vara att h a n överhuvudtaget erhåller rätt till förhandlingar. Den mest betydande olägenheten med en gränslinje vid ämbetsmannaansvaret är, såsom ovan antytts, att icke alla de, som allmänt betecknas såsom tjänstemän, äro underkastade ämbetsmannaansvar. Doktrinen synes härvidlag vara tämligen enhällig. Enligt en definition å tjänstemannabegreppet hänföras nämligen därunder dels all personal, vars uppgifter bestämmas med stöd av allmänna författningar, såsom brandkårens och sjukhusens personal, och vilka därför äro underkastade tjänstemannaansvar, dels ock all personal, som innehar å kommunens lönestat upptagen befattning eller vars avlöning bestämts i den för tjänstemännen gällande ordningen d. v. s. till ett årsbelopp och icke såsom för arbetare är brukligt i timpen-

45 ningar eller ackordets form. En med den gängse uppfattningen om begreppet kommunaltjänsteman överensstämmande gränslinje erhålles sålunda icke genom att blott utgå från ämbetsmannaansvaret. Ej heller kan man av förut angivna skäl inskränka sig att enbart beteckna dem såsom kommunala tjänstemän, vilka äro uppförda å lönestat eller tjänsteförteckning. Däremot innebär en kombination av båda principerna otvetydiga fördelar. Om man till kommunala tjänstemän i första hand hänför dem, som äro uppförda å lönestat eller tjänsteförteckning, har man erhållit en i de flesta fall lätt tillämpbar grund. Skulle lönestat ej finnas eller skulle den kommunala tjänstemannen av någon anledning ej vara upptagen därå, skulle med angiven kombination frågan huruvida vederbörande hörde till den ena eller den andra kategorien bedömas med utgångspunkt från ämbetsmannaansvarets förefintlighet. Därigenom synes man ha tillgodogjort sig de båda skiljelinjernas fördelar utan att några nya olägenheter uppkommit. Endast högst få av dem, som betecknas såsom kommunaltjänstemän, torde härmed falla utanför lagens tillämpningsområde. De sakkunniga ha med hänsyn till vad nu anförts föreslagit, att den nya lagen göres tillämplig å kommunala tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar eller innehava befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning. Införes en dylik regel, följer därav, att motsvarande ändring måste göras i lagen om förenings- och förhandlingsrätt. De sakkunniga hava framlagt särskilt förslag i sådant avseende. Oberoende av vilken gräns, som dragés mellan kommunala tjänstemän och övriga arbetstagare, uppkommer ytterligare ett problem angående lagens tillämpningsområde. Spörsmålet rör, huruvida lagen skall stadga en undantagsställning för de kommunala befattningshavare, som innehava chefsbefattningar. I lagen om förenings- och förhandlingsrätt föreskrives, att föreningsrätten ej anses kränkt därigenom att i avtal intages föreskrift, att arbetsledare ej får vara medlem av förening, som avser tillvaratagandet av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren. Frågan om införande av en dylik s. k. förmansklausul i den nu ifrågavarande förhandlingsordningen har av de sakkunniga tagits under övervägande. De skäl, som tala för en förmansklausul synas vara följande: Vid förhandlingar är kommun i de flesta fall beroende av chefstjänstemannen, i det de valda förtroendemännen oftast icke hava erforderlig förtrogenhet med därvid uppkommande specialfrågor eller den sakkännedom, som är nödvändig för ett fullständigt utförande av kommunens talan. Därest chefstjänstemännen ägde rätt att tillhöra samma förening som övriga tjänstemän samt att vid förhandlingar stå vid sidan av dessa eller kanske rent av uppträda såsom deras talesmän, kunde fara föreligga, att kommunernas intressen gentemot tjänstemännen icke bleve tillräckligt starkt representerade. När dessutom ifrågavarande högre befattningshavare kunde förväntas hava mindre behov

46 av förhandlingsrätt, skulle en undantagsställning för dem icke innebära någon större olägenhet. Vid en undersökning av frågan om vilken form en förmansklausul skulle kunna tänkas få i ifrågavarande lag ha flera förslag framkommit. Det mest vittgående av dessa innebär, att chefstjänstemän överhuvudtaget icke skulle få tillhöra förhandlingsberättigade föreningar. Emellertid har detta förslag ansetts böra förkastas redan av den anledningen, att det måste vara olämpligt att utesluta en enda grupp av anställda från den eljest samtliga arbetstagare i offentlig och privat tjänst tillerkända förhandlingsrätten. Detta argument har anförts även gentemot en modifikation av nyssnämnda förslag innebärande, att man icke skulle stadga absolut förbud för chefstjänsteman att tillhöra förhandlingsberättigad förening utan endast skulle tillerkänna kommunen en rätt att i de enskilda fall, då så ansåges erforderligt, meddela sådant förbud. Även med en sådan ordning skulle ju vissa chefstjänstemän erhålla en särställning i förhållande till alla andra anställda. Om sålunda chefstjänstemännen icke helt kunna ställas utanför förhandlingsordningen, har återstått att efterse i vad mån en förmansklausul liknande den som gives i 1936 års lag skulle kunna införas. I Svenska stadsförbundets till de sakkunniga remitterade skrivelse ha två alternativ med dylik utgångspunkt framförts. Det ena förslaget är mer restriktivt än motsvarande bestämmelse i nyssnämnda lag och innebär förbud för chefstjänstemän att tillhöra samma förhandlingsberättigade förening som dem underställda tjänstemän. Förbudet modifieras enligt förslaget därigenom att det i främsta rummet säges böra gälla inom större förvaltningar. En ytterligare modifikation skulle kunna göras därhän att förbudet icke bleve absolut utan beroende på vad kommunen beträffande sina chefstjänstemän beslöte. Chefstjänstemännen skulle enligt det inom stadsförbundets kommitté framkomna förslaget erhålla förhandlingsrätt men endast kunna utöva denna genom särskilda organisationer, omfattande tjänstemän av viss högre kategori. Ett allvarligt argument mot ett absolut eller fakultativt förbud för chefstjänstemän att tillhöra vissa organisationer utgör emellertid den omständigheten, att de flesta av de nuvarande tjänstemannaorganisationerna äro uppbyggda utan hänsynstagande till om vederbörande befattningshavare är att beteckna såsom chefstjänsteman eller icke. Det föreslagna förbudet skulle därför medföra, antingen att dessa organisationer skulle helt sönderbrytas, eller att en blott formell organisatorisk uppdelning vidtoges utan att något verkligt avskiljande av chefstjänstemännen komme till stånd. I senare fallet skulle man icke uppnå vad som åsyftats och i förra fallet skulle nu ifrågavarande lagstiftning vara mer ägnad att skada än befrämja tjänstemännens möjlighet att tillvarataga sina intressen. Den ytterligare utväg, som inom stadsförbundets kommitté föreslagits, innebär en rätt för chefstjänstemännen att tillhöra samma föreningar som dem underställd personal men samtidigt förbud för dem att vid förhandlingar med kommun företräda dylik förening. De sakkunniga hava funnit en sådan bestämmelse vara principiellt riktig. Att chefstjänstemännen vid för-

47 handlingar icke böra företräda tjänstemannaföreningar i den mån chefstjänstemännen äro att anse såsom biträden åt de organ, som företräda kommun, är uppenbart. Ett stadgande härom torde dock näppeligen behöva införas i förevarande författning, då det väl för varje chefstjänsteman måste stå klart, att h a n icke samtidigt kan företräda tjänstemännen och kommunen. Av vad nu anförts torde framgå, att de sakkunniga ansett obehövligt att i förevarande författning särskilt reglera frågan om chefstjänstemännens ställning. En ytterligare anledning till att de sakkunniga avhållit sig från att i författningen införa begreppet chefstjänsteman är, att detta begrepp icke synes kunna tillräckligt exakt definieras. Redan i annat sammanhang har anförts en u r doktrinen hämtad definition å vad som menas med tjänst hos staten eller kommun. Det avgörande kännetecknet är enligt denna definition, att tjänsten är infogad såsom led i en förvaltningsorganisation med hierarkisk över- och underordning. Denna bestämning av begreppet tjänst torde just angiva, vari svårigheten ligger vid fastställandet av begreppet chefstjänsteman. De allra flesta tjänstemän äro chefer i förhållande till andra anställda, men samtidigt tillika ställda under andra tjänsteinnehavares mer eller mindre omfattande befälsrätt. Det kan visserligen sägas, att somliga tjänstemän inneha en mer utpräglad chefsställning med vidsträcktare befogenhet till självständigt avgörande än andra, men det synes omöjligt att bland de mellanformer, som förekomma, finna en gränslinje, i synnerhet när det gäller så olikartade förvaltningsorganisationer som de, varom här är fråga. Ett fixerande av lagens tillämpningsområde innefattar icke blott ett fastställande av vad som skall förstås med kommunal tjänsteman utan även en bestämning av begreppet kommun. Visserligen antages flerstädes i doktrinen, att begreppet kommun omfattar samtliga kommunala sammanslutningar. I nu gällande författningar t. ex. lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning avses emellertid med kommun allenast vissa s. k. primärkommuner, nämligen landskommun, köping med egen kommunalförvaltning samt stad. Däremot brukar författningsspråket i kommunbegreppet icke innefatta sådana kommunala förvaltningsenheter som särskilt skoldistrikt, municipalsamhälle, fattigvårdssamhälle, som avses i 6 § lagen om fattigvården, eller landsting. I den mån en författning omfattar förutom primärkommuner jämväl kommunala förvaltningsenheter av nyss angiven karaktär, pläga desamma bliva uppräknade. Så är t. ex. förhållandet i lagarna den 12 juni 1936 om kommunal fondbildning och angående användning i vissa fall av kommun eller annan samfällighet tillhörig egendom. I kungl. kungörelse den 10 november 1933 (nr 613) angående sättet för vissa utbetalningar till kommuner m. fl. nämnas vid sidan av kommun även församling, skoldistrikt, väghållningsdistrikt, polisdistrikt, landsting och annan kommunal förvaltningsenhet. Då av de anförda exemplen framgår, att någon vedertagen sammanfat-

48 tände benämning på olika kommunala bildningar icke synes föreligga, ha de sakkunniga ansett nödvändigt att i den nu föreslagna lagen giva ordet kommun detta sammanfattande innehåll. Den uppräkning av kommunala sammanslutningar, som vidtagits i lagförslaget 1 §, är givetvis icke fullständig utan utgör endast en exemplifiering. Samtliga de kommunala förvaltningsenheter, som i anslutning till omförmälda författningar härovan angivits, skola sålunda anses omfattade av lagen, ävensom de, vilka icke förut nämnts, t. ex. tingshusbyggnadsskyldige. I samband med bestämmandet av kommunbegreppet ha de sakkunniga ansett nödvändigt att införa en sammanfattande beteckning på de organ, som kunna representera kommun. Härvid h a de sakkunniga utgått från beteckningen »kommunalmyndighet» i den bemärkelse, ordet erhållit i gällande tryckfrihetsförordning. Enligt sagda författnings § 2 l:o tredje stycket förstås med kommunalmyndighet alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer jämte underlydande verk och inrättningar. De sakkunniga ha vid bestämmandet av begreppet kommunalmyndighet icke ansett exemplifiering nödvändig, då fastslåendet av att därunder faller såväl kommuns beslutande, verkställande och förvaltande organ som ock underlydande verk och inrättningar torde ge erforderlig ledning.

TI. Kommuns och tjänstemäns representation vid förhandlingar. Vad angår frågan om vem som skall representera kommun vid förhandlingar, må påpekas, att i en del nu gällande lokala förhandlingsordningar föreskrivits, att visst kommunalt organ har att företräda kommunen, i flertalet fall lönenämnd. Åtskilliga skäl tala mot att i en allmän författning införa närmare bestämmelser härom. Oavsett att därigenom skulle nödvändiggöras vissa ändringar i kommunallagarna, synes en likformig representation synnerligen svår att åvägabringa med hänsyn till den skiftande art av kommunala sammanslutningar, som i lagförslaget avses. Härtill kommer, att de sakkunniga icke funnit riktigt att stadga föreskrift om att kommunen alltid skall företrädas av samma kommunala organ. Avgörandet vem eller vilka som böra företräda kommunen bör ske med hänsyn till arten av den fråga, som skall bli föremål för förhandling. Finner kommunen ur sin synpunkt det mer lämpligt att låta sig företrädas av en eller flera personer, som icke tillhöra kommunal myndighet, bör detta vara kommunen obetaget. Framför allt med hänsyn till att vissa slag av kommuner bildat sammanslutningar med uppgift just att tillvarataga kommunernas arbetsgivareintressen, synes det oriktigt att icke låta kommunerna, där de finna det önskvärt, låta sig representeras av förhandlingsexperter från angivna sammanslutningar.

49 Beträffande tjänstemännens representation vid förhandlingar har man i flera av de stadganden om förhandlingsrätt, som gälla för städers och landstings tjänstemän, utgått från att en tjänsteman vid förhandling kan uppträda gentemot kommun såväl i egen person som genom representant. Ibland tankes bakom denne representant stå en mer eller mindre bestämd grupp av tjänstemän, ibland åter en organisation. Med den innebörd, begreppet förhandling fått såväl i 1936 års lag som i 1937 års kungörelse, synes det vara uppenbart, att de nu ifrågasatta bestämmelserna icke böra reglera annan form av förhandlingar än den, som innefattar förhandling mellan kommun och tjänstemannaorganisation. Icke minst från kommunernas sida synes det föreligga skäl att vid de formbundna förhandlingarna kräva, att tjänstemännens organ vunnit den fasthet, som en tjänstemannaförening innebär. I den mån en oorganiserad grupp av tjänstemän eller en enskild tjänsteman vill komma till tals med kommunal myndighet, falla sådana överläggningar utanför den föreslagna lagen. Den första fråga, till vilken man i detta sammanhang måste taga ståndpunkt, är om alla de av tjänstemännen bildade föreningarna skola erhålla förhandlingsrätt enligt författningen. Redan den omständigheten att vid regleringen av statstjänstemännens förhandlingsrätt stadgats en form för erkännande synes härvidlag giva erforderlig vägledning. Om det ansetts nödvändigt att giva förhandlingsrätt endast åt vissa statstjänstemannaorganisationer, synes det än nödvändigare, när det gäller de kommunala tjänstemännen, att införa en motsvarande ordning med hänsyn till den mångfald sammanslutningar av kommunala tjänstemän som förefinnes. Frågan huruvida sanktion skall vara förutsättning för att en förening skall erhålla förhandlingsrätt anse de sakkunniga sålunda böra besvaras jakande. Vid sådant förhållande har man i första hand att taga ställning till frågan om vem som skall givas befogenheten att meddela sanktion av förening och i andra hand om de normer, som skola gälla för sådan sanktion. Vad det förstnämnda spörsmålet beträffar, synes man kunna gå fram på två vägar. Dessa system ansluta sig nära till dem, som för statstjänstemännens vidkommande av departementschefen framlades i proposition till kungörelsen om förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Enligt det ena av de nu ifrågavarande systemen skulle vederbörande kommun själv bestämma, huruvida förhandlingsrätt borde tillerkännas viss organisation. Den andra vägen är, att Kungl. Maj :t eller någon lokal eller central statlig myndighet lämnar erkännandet. Vad det förstnämnda systemet beträffar, kan däremot anföras samma principiella skäl, som åberopades i sammanhang med förhandlingsordningen rörande statstjänstemän, nämligen att det är stridande mot en förhandlingsordnings anda att åt ena parten överlåta rätt att själv avgöra med vilka motparter förhandlingar skola föras. Fördelen med en sådan anordning är bl. a. den, att förhandlingsrätten för en förening begränsas till att gälla blott den eller de kommuner, vilkas tjänstemän äro anslutna till organisationen. Skul4—384578

50 le kommun vägra att erkänna förening, borde rimligen frågan kunna bringas under högre instans prövning. Det kan dock — såsom i stadsförbundets till de sakkunniga remitterade skrivelse påpekats — vara tvivelaktigt, om nu gällande bestämmelser lämna möjlighet öppen för en dylik besvärsprövning av frågan i materiellt hänseende. Om kommunerna erhålla befogenhet att meddela sanktion åt tjänstemannaföreningarna, följa emellertid därmed olägenheter, som icke äga någon motsvarighet, när det gäller statstjänstemännens föreningar. De riksomfattande tjänstemannaorganisationerna skulle vara nödsakade att hos ett mycket stort antal av rikets kommuner, såväl de primära som de sekundära, ansöka om förhandlingsrätt. Att ett sådant förfarande skulle medföra alltför stor och onödig omgång, synes uppenbart. Härtill kommer, att kommunerna synas ha betydligt mindre möjlighet än statlig myndighet att enhetligt bedöma frågan om förhandlingsrätt bör tillerkännas viss förening. Under sådana förhållanden synes man böra överväga, huruvida befogenheten att erkänna förening såsom förhandlingsberättigad lämpligen bör överlämnas åt Kungl. Maj :t eller åt ett statligt lokalt eller centralt organ. Det lokala organ, som här närmast skulle komma ifråga, vore vederbörande länsstyrelse. Oavsett den omständigheten, att en viss oenhetlighet även vid länsstyrelsernas bedömande vore att befara, synes det mindre lämpligt att ytterligare pålägga dessa redan förut hårt belastade myndigheter denna för dem ganska främmande uppgift. Å andra sidan anse de sakkunniga, att befogenhet att erkänna kommunal tjänstemannaförening icke behöver, såsom beträffande statstjänstemannaföreningarna, förbehållas Kungl. Maj:t. Av de centrala statliga myndigheter, vilka under nu angivna förhållanden närmast ifrågakomma, är enligt de sakkunnigas mening socialstyrelsen den myndighet, som bör erhålla ifrågavarande uppgift. Redan genom en hänvisning till de likartade befogenheter, styrelsen erhållit i 3 kapitlet av lagen om förenings- och förhandlingsrätt, synes detta förslag vara motiverat. Kommunernas anspråk på medinflytande vid godkännandet av organisationerna torde kunna tillgodoses genom att socialstyrelsen, i den mån så finnes erforderligt, inhämtar yttrande från vederbörande kommun, innan frågan avgöres. Den begränsning av de förhandlingsberättigade föreningarnas antal, som ligger däri, att endast av socialstyrelsen godkända föreningar erhålla förhandlingsrätt, finna de sakkunniga emellertid icke tillfyllest. En ytterligare inskränkning har synts nödvändig av följande skäl. Garanti måste i möjligaste mån skapas för att de kommunala myndigheterna icke överhopas med göromål, som sammanhänga med förhandlingsrätten för tjänstemännen. Nödvändigheten av att begränsa de förhandlingsberättigade föreningarnas antal och därigenom minska göromålens omfattning är större, när det gäller kommunala myndigheter, än när fråga är om statliga. De kommunala myndigheterna bestå ju, i motsats till dem, som vid förhandling representera staten gentemot tjänstemännen, till större delen av valda förtroendemän. Alltför stor belastning av de kommunala

51 förtroendemännens arbetsbörda synes böra undvikas, även om härigenom en viss inskränkning göres i tjänstemännens föreningsrätt. Redan den omständigheten att, såsom föreslagits, socialstyrelsen och icke Kungl. Maj:t skall avgöra frågan, huruvida en personalförening skall tillerkännas rätt att uppträda såsom förhandlande part, synes göra det nödvändigt att i lagen införa bestämmelser, som gör det möjligt för socialstyrelsen att begränsa antalet sanktionerade föreningar. En prövning enbart på skälighetsgrunder utan att lagen ger någon närmare anvisning kan bliva en för ämbetsverket svårlöst och ömtålig uppgift och skulle sannolikt leda till att ett långt större antal föreningar erhölle förhandlingsrätt än som ur såväl kommunernas som tjänstemännens synpunkt vore önskvärt. Önskemål om en begränsning av de förhandlingsberättigade föreningarnas antal ha vid upprepade tillfällen uttalats i de yttranden, som förekommit i samband med antagandet av förhandlingsordningarna för privatanställda och statens tjänstemän. Denna inställning hos tjänstemännen synes i fråga om 1936 års lag ha varit en av anledningarna till att det i lagens 3 kapitel särskilt reglerade förhandlingsförfarandet träder i tillämpning endast om huvudorganisation av arbetstagare genom anmälan hos socialstyrelsen påkallar sådant. I kommittébetänkandet till nämnda lag föreslogs, att vilken förening som helst, sålunda även underavdelning av huvudorganisation, skulle äga göra anmälan till socialstyrelsen med angiven verkan. Emellertid erhöll lagen sin slutliga lydelse i överensstämmelse med två i riksdagens bägge kamrar väckta likalydande motioner. I första hand torde väl ifrågavarande stadgande om huvudorganisation ha föranletts av att man önskade skapa en skarp gräns mellan lagen om medling i arbetstvister och lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Att bestämmelsen om huvudorganisation hängde samman med ett syfte att tillmötesgå en önskan från tjänstemännens sida om koncentration av föreningarna, framgår av behandlingen i riksdagen, där en av nyssnämnda motioners upphovsmän uttalade, att det var på framställning från tjänstemannahåll som man intagit bestämmelsen om huvudorganisation, då tjänstemännen själva önskat, att förhandlingsorganisationerna av uppenbara och praktiska skäl icke måtte bli alltför små. I organisationernas yttrande till förslaget om förhandlingsrätt för statens tjänstemän uttalade Sveriges statstjänstemannanämnd, att skillnad borde göras mellan riks- och huvudorganisation, å ena, samt fack- eller mera lokalbetonade mindre föreningar, å andra sidan. De senare borde få förhandlingsrätt endast beträffande vissa frågor. Ytterligare sex organisationer uttalade sig för en begränsning av de förhandlingsberättigade föreningarnas antal. Däremot förekom endast från ett par sammanslutningar av tjänstemän uttalanden för ett system av obegränsat antal förhandlingsberättigade föreningar. Det synes icke föreligga någon anledning att antaga, att flertalet av de kommunala tjänstemännen skulle intaga en annan ståndpunkt än den, som kommit till uttryck från majoriteten av de privat- och statsanställda.

52 Vid begränsning av föreningarnas antal kan skillnad göras mellan riksorganisationer och fristående lokala organisationer. En riksorganisation utgör en sådan sammanslutning, som principiellt står öppen för arbetstagare av ett visst slag inom hela riket. En fristående lokal förening är däremot avsedd att omsluta arbetstagare inom ett mer eller mindre lokalt begränsat område. Därest förhandlingsrätten principiellt inskränktes till det förra slaget av kommunala tjänstemannaorganisationer, skulle enligt de sakkunnigas mening flera fördelar vinnas, utan att avsevärda svårigheter uppstode vid tilllämpningen av bestämmelsen eller ett oskäligt ingrepp i föreningsfriheten gjordes. Den främsta anmärkningen skulle väl ligga däri, att ett system av enbart riksorganisationer skulle förhindra ett samfällt uppträdande av en kommuns samtliga tjänstemän gentemot kommunen. Härvid bör emellertid påpekas, att riksorganisationssystemet icke betager alla lokalföreningar förhandlingsrätt. En lokalförening, som är ansluten till en erkänd riksförening, äger givetvis förhandlingsrätt, i den mån riksorganisationen delegerar sådan rätt. I vilken utsträckning förhandlingsrätten skall utövas av riksorganisationen eller av lokalavdelningen är en inre fråga för organisationen. Bestämmandet av huruvida riksförening föreligger kan möjligen bliva svårt i den mån föreningen visserligen angiver sig avse att omfatta kommunala tjänstemän inom hela riket men faktiskt icke omsluter mer än en eller ett par orter. De sakkunniga vilja därvid hävda, att vid bedömandet största möjliga hänsyn bör tagas till att riksorganisationer i allmänhet utveckla sig ur lokala organisationer, och att sålunda en riksorganisation bör antagas vara för handen, även om den faktiskt har medlemmar endast på ett mindre antal orter. Däremot bör givetvis icke en organisation, som genom sitt namn blott giver sig skenet av att vara riksorganisation men i verkligheten fyller en rent lokal uppgift, anses vara riksorganisation. Fördelarna av att begränsa de erkända föreningarna till riksorganisationer äro flera. Till en början äro de kommunala tjänstemännen f. n. regelmässigt organiserade i riksorganisationer antingen direkt eller genom underavdelningar, tillhörande riksorganisation. Fristående lokalföreningar torde knappast förekomma. Det ingrepp, som skulle göras i föreningsfriheten, är sålunda i praktiken av ringa betydelse. Om systemet med riksorganisationer kommer till användning, vinnes den såväl för tjänstemännen som för kommunerna viktiga fördelen, att den nu föreslagna författningen kan väntas få en någorlunda enhetlig tillämpning. Skulle man genom lagstiftningen öppna väg för bildande av en mängd nu obefintliga fristående lokala föreningar, kunde man befara, att i ett sådant system förhandlingsordningen komme att tolkas på olika sätt i olika kommuner. Genom att de fristående lokala avdelningarna uteslutas från förhandlingsrätt, vinnes vidare fördelen av att man i större utsträckning än annars i själva sakfrågorna vid förhandlingarna kan komma till enhetlig tolkning av likalydande

53 bestämmelser i olika kommuners reglementen och övriga bestämmelser, som angå tjänstemännen. Denna vinst av riksorganisationssystemet synes icke vara minst beaktansvärd. Såsom beteckning för den grupp av föreningar, som skulle tillerkännas förhandlingsrätt, ha de sakkunniga valt ordet riksorganisation. I begreppet torde innefattas såväl de av flera avdelningar bestående riksorganisationerna (ofta kallade riksförbund), som ock de organisationer, som icke hava underavdelningar (ofta kallade riksföreningar). Fråga kan uppstå, huruvida de förefintliga sammanslutningarna av riksförbund och riksföreningar, som ofta benämnas centralorganisationer, skola anses såsom riksorganisationer i förslagets mening. Centralorganisationerna äga ofta ett visst utredande eller rådgivande inflytande gentemot riksförbunden och riksföreningarna. Med hänsyn till att de senare i regel äro mer homogena än centralorganisationerna och i större grad utrustade med befogenheter alt bestämma den fackliga politiken samt normalt kunna väntas företräda medlemmar eller anslutna avdelningar i de olika avseenden, som beröras i lagförslaget, torde det vara rimligt, att i regel icke centralorganisationerna utan riksförbunden och riksföreningarna anses utgöra de riksomfattande organisationerna. De sakkunniga ha övervägt, huruvida det i 1936 års lag använda begreppet huvudorganisation vore användbart i detta sammanhang. Visserligen torde i praktiken och av tjänstemännen själva ordet huvudorganisation i allmänhet anses såsom synonymt med riksorganisation. Från socialstyrelsen uppges sålunda, att bland de föreningar, som jämlikt 3 kapitlet i lagen om föreningsoch förhandlingsrätt gjort anmälan till styrelsen, endast ett ringa fåtal utgöra lokala fristående organisationer. Den definition, som andra lagutskottet i memorial nr 59 gav åt begreppet huvudorganisation i samband med antagandet av 1936 års lag, synes emellertid angiva, att man icke ville utesluta de fristående lokalföreningarna från att anses såsom huvudorganisationer. Detta förhållande i förening med nyss angivna praxis hos socialstyrelsen att jämväl såsom huvudorganisation betrakta en fristående lokal förening torde föranleda, att ordet huvudorganisation icke lämpligen bör användas i betydelsen riksomfattande organisation. Beteckningen huvudorganisation förekommer emellertid även i kungl. kungörelsen den 23 december 1937 angående vissa inskränkningar i förhandlingsrätten för militär personal och likställda samt synes där närmast ha fått betydelsen av riksorganisation. Likväl torde icke denna omständighet böra ge anledning till att ordets bemärkelse i denna specialförfattning överföres till nu ifrågavarande lagstiftning. De sakkunniga ha icke ansett erforderligt att uppställa krav på att ett visst antal medlemmar skola vara anslutna till organisationen för att densamma skall vinna erkännande. Ej heller ha de sakkunniga funnit nödigt stadga, att en viss proportionell del av tjänstemännen inom en kommun skola tillhöra förening för att den i förhållande till kommun skall erhålla förhand-

54 lingsrätt. Uppställande av det förstnämnda kravet skulle nämligen innebära, att en del föreningar, avsedda att företräda en viss fackgrupp av kommunala arbetstagare, skulle falla utanför lagen, även om såsom villkor för erkännande sattes ett ganska lågt tal. Vad fordran å en viss proportionell anslutning beträffar, har visserligen i en del nu gällande lokala förhandlingsordningar såsom villkor för förhandlingsrätt uppställts en regel om 50 °/o-anslutning, eller med andra ord en regel, likartad med den, som återfinnes i 1931 års tillägg till 3 § i 1920 års lag om medling i arbetstvister, sedermera upptagen i 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt. Emellertid synes ej heller en sådan begränsning i detta sammanhang vara lämplig redan av det skälet, att flera riksorganisationer av kommunala tjänstemän inom visst fack icke hava mer än en eller ett par representanter i varje kommun. På socialstyrelsen ankommer enligt de sakkunnigas förslag dels att avgöra, huruvida en förening är riksorganisation i den mening, de sakkunniga angivit, dels ock att verkställa en prövning av huruvida en riksorganisation i förhållande till viss kommun skall tillerkännas förhandlingsrätt. Man skulle visserligen kunna tänka sig en ordning sådan, att förening, som är riksomfattande, utan vidare skulle vara förhandlingsberättigad i förhållande till alla rikets kommuner. Ett dylikt system skulle emellertid leda till den egendomliga konsekvensen, att en förening kunde bli förhandlingsberättigad även gentemot kommun, i vilken icke funnes några till föreningen anslutna tjänstemän. En förutsättning för rätten att förhandla måste emellertid vara att riksorganisationen har medlemmar bland tjänstemännen inom den beträffande kommunen, och förhandlingsrätt för förening kan därför endast tillerkännas förening i förhållande till viss eller vissa kommuner. För att socialstyrelsen skall kunna pröva, huruvida enligt givna förutsättningar förhandlingsrätt skall tillerkännas viss förening, erfordras föreskrifter om upplysningsplikt från föreningens sida angående vissa väsentliga förhållanden inom föreningen. De sakkunniga ha fördenskull föreslagit skyldighet för förening att vid ansökan om förhandlingsrätt till socialstyrelsen bifoga uppgifter om förenings styrelse, stadgar samt antalet medlemmar inom den eller de kommuner, ansökningen avser. De i hithörande avseende föreslagna reglerna överensstämma i allt väsentligt med motsvarande bestämmelser i den för statstjänstemännen gällande förhandlingsordningen. Allenast den skiljaktigheten föreligger, att organisationen regelmässigt skall uppgiva ej blott medlemsantalet i den eller de beträffande kommunerna utan även hela organisationens ungefärliga medlemsantal. Den senare uppgiften synes nödvändig för socialstyrelsens bedömande av frågan, huruvida riksorganisation föreligger. Givetvis får den i lagen stadgade uppgiftsskyldigheten icke föranleda till antagande, att organisationen i övrigt är befriad från uppgiftsskyldighet till socialstyrelsen. Erfordras kompletterande upplysning, måste förening anses skyldig giva även sådan.

55 Det synes numera knappast råda några delade meningar därom, att vid förhandlingar även arbetstagareparten bör äga rätt att utan inblandning från andra parten inom sin organisation utse det representantskap, som må finnas lämpligt. Samma regel synes utan tvekan böra gälla i fråga om förhandlingar mellan kommun och dess tjänstemäns organisationer. Tjänstemännens representant skall sålunda icke enligt den nu föreslagna förhandlingsordningen utses i någon viss av kommunalmyndigheten föreskriven ordning såsom t. ex. är fallet vid tillsättande av tjänstemannarepresentant i Stockholms stads tjänstenämnd enligt för nämnden gällande instruktion. Full frihet för organisationen vid utseende av representant torde böra medgivas. Flera av de för städerna gällande förhandlingsordningarna innehålla bestämmelser angående ett högsta antal representanter från tjänstemannahåll, liksom däri även förekomma stadganden om att ombud skall vara anställt i kommunens tjänst. Ej heller på denna punkt synes en reglering nödvändig. Det ligger ju i tjänstemännens eget intresse att få lämplig och sakkunnig representation och att kostnaderna för förhandlingarna nedbringas i största möjliga utsträckning. Det torde därför icke vara att befara, att tjänstemännen låta sig företrädas av alltför många ombud. Huruvida lokala representanter eller ombud från organisationen, vilka stå utanför kommunens tjänstemannakår, må deltaga i förhandlingarna, är en lämplighetsfråga, som bör kunna avgöras inom organisationen.

I syfte att utröna i vilken utsträckning och på vad sätt de kommunala tjänstemännen f. n. äro organiserade i riksomfattande intresseorganisationer ha de sakkunniga från ett trettiotal större föreningar av dylik karaktär inhämtat upplysningar angående bl. a. deras medlemsantal. Utan att därvid tages ställning till frågan, huruvida ifrågavarande föreningar eller andra därmed jämförliga äro att anses såsom riksorganisationer i förslagets mening, återgives här nedan en tabellarisk uppställning, vilken utarbetats med ledning av organisationernas egna uppgifter. Det bör anmärkas, att uppgifterna i allmänhet hänföra sig till den 15 oktober 1938, att i vissa fall uppgifterna äro ungefärliga, samt att inom en del yrkesområden samma personer äro anslutna till mer än en av de här upptagna föreningarna, något som särskilt gäller folkskollärarkåren.

56 O r g a n i s a t i o n e n s

n a m n

Hela antalet kom.-anst. medlemmar tjänstemän

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund

10 600

Sveriges Arbetsledareförebund

400 Svenska Polisförbundet

4 000

4 000

Riksförbundet för Fjärdingsman och Polismän

..

Riksförbundet Svenska Städers Polismän

10 600

1310 Föreningen Sveriges Stadsfiskaler

67 Svenska Lasarettsläkareföreningen

195 Svenska Sanatorieläkareföreningen

37 Svenska Stadsläkarföreningen

113 Svenska Psykiatriska Föreningen

113 24

Sveriges yngre läkares förening Svensk Sjuksköterskeförening

1100 5 441

3 935

Svenska kommunalarbetarförbundet

39 800

2 675

Svenska Sjukhuspersonalförbundet

5 500

5 450

5 Svenska Barnmorskeförbundet

1600 Svenska hälsövårdstjänstemannaförbundet

300 1388

300 Svenska Sinnessjukhusens Förmansförening

Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund

1388 17 658

Sverges folkskollärarförbund

17 658 7 910

Sveriges Folkskollärarinneförbund

3 735

3 735

Sveriges Överlärareförbund

180 Högre folkskolornas lärarförening

180 300

Sveriges småskollelärarinneförening

7 000

7 000

Svenska skolkökslärarinnornas förening

*1129

1129 808

Sveriges Allmänna Folkskollärarförening

Sveriges Slöjdlärarinneförening

7 910

Teckningslärarnas Riksförbund

»808 308

Slöjd- och yrkeslärarnas riksförbund

708 Svenska Musiklärarsällskapet

100 Kommunala mellanskolornas lärarförening

110 708

265 48

217 Flick- och Samskoleföreningen

414 Sveriges Lantbrukslärareförbund

493 Sveriges Handelslärarförening

1311 Kommunala mellanskolornas rektorsförening Sveriges flick- och samskolors lärarinneförbund

..

Sveriges Allmänna Organist- och Kantorsförening

1 nedlemmarna kommunalEnligt från organisationen lämnad uppgift äro de allra flesta medlemmarna anställda.

57 VII. Förhandlingsrättens innebörd. Bland de uttalanden om förhandlingsrätt, som under senare tid gjorts från kommunala tjänstemäns sida och av representanter för kommuner, synas särskilt de vara av intresse, vilka förekommo vid den förut omförmälda konferensen i Stockholms stadshus den 28 februari 1934. Här nedan återgivas några debattinlägg, som kunna anses karakterisera de vid konferensen framförda meningsyttringarna från ömse sidor såvitt angår frågan om vilken innebörd, som borde givas åt begreppet förhandlingsrätt. En talare, representerande Svenska kommunaltjänstemannaförbundet, framhöll därvid, att man icke vore tillfreds med den förhandlingsordning, som vid denna tid fanns införd i vissa städer, och som innebar rätt för tjänstemännen att företräda inför de förberedande myndigheterna och få sina meningar antecknade till protokollet. En talare från Riksförbundet av kommunaltjänstemän i svenska städer yttrade, att ifrågavarande rätt till företräde icke beredde tjänstemännen möjlighet till förhandling utan endast till konversation samt utvecklade tjänstemännens önskemål sålunda: I begreppet förhandlingsordning borde inläggas möjligheten att få till stånd förhandlingar av den art, att man som resultat av dessa förhandlingar mellan tjänstemännen och kommunens förtroendemän i vissa frågor finge preliminära avtal till stånd, givetvis dock under den förutsättningen, att dessa avtal icke bleve bindande utan att först godkännas av vederbörande myndighet, d. v. s. av stadsfullmäktige eller, när det gällde mindre viktiga frågor, av lönenämnden. För att man skulle kunna tala om förhandlingsordning, vore man tvungen att taga steget fullt ut. Vad från förbundets sida krävdes och önskades, vore att tjänstemännen finge bli betraktade såsom likvärdig part och sålunda hade möjlighet att exempelvis träffa preliminära avtal, innan frågorna slutligt avgjordes i högre instans. En representant för Svenska polisförbundet yttrade angående rätten att företräda följande: Det vore gott och väl, att tjänstemännen inför t. ex. en lönenämnd finge framlägga sina synpunkter, men det vore av mycket större värde, om de där finge diskutera frågorna och om möjligt komma till något resultat. Därigenom skulle tjänstemännen ungefärligen få veta hur de frågor, som intresserade dem, komme att ligga till. Enligt förefintlig ordning brukade i de flesta fall tjänstemannarepresentanterna visserligen få företräda inför vederbörande och få tala om vad de önskade, men sedan finge de avlägsna sig. Det skulle enligt talarens mening knappast kunna möta några svårigheter att gå något längre än de kommunala representanterna tycktes vilja. En annan talare från Svenska polisförbundet yttrade: Vad syftet med en förhandlingsordning beträffade, vore det naturligtvis aldrig tjänstemännens tanke, att de skulle vilja frånhända de anslagsbeviljande myndigheterna, stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige, deras rätt att besluta. Tjänstemännen hade givetvis aldrig haft någon tanke åt det hållet. Talaren hade emellertid erfarenhet av de förhandlingar, som hittills ägt rum. Det vore gott

58 och väl, att man finge träffa kommunens representanter och lägga fram tjänstemännens synpunkter. Därvid förekomme ibland, att tjänstemännen begärde åtminstone i stora drag få veta den andra partens uppfattning om kraven. Men om tjänstemännen överhuvud taget fått ett svar, hade detta varit mycket svävande, och tjänstemännen hade egentligen ingenting vetat, förrän de fått se beslutet i skrift. Tjänstemännen hade tänkt sig, att de åtminstone skulle kunna få överlägga om saken och diskutera sig fram till en överenskommelse. Det vore detta tjänstemännens framställning huvudsakligen ginge ut på. F ö r u t n ä m n d a r e p r e s e n t a n t för S v e n s k a k o m m u n a l t j ä n s t e m a n n a f ö r b u n d e t a n f ö r d e bl. a.: Det vore givetvis icke tjänstemännens mening att man skulle försöka få till stånd bindande avtal och att man skulle kunna binda stadsfullmäktige, lika litet som tjänstemännen på något sätt eftersträvade någon strejkrätt. Detta hade aldrig varit meningen från tjänstemännens sida och vore över huvud taget otänkbart — den saken behövde inte understrykas. Men förhållandena på detta område vore ganska olika i de olika städerna. Talaren visste, att i många städer förhållandena vore tillfredsställande, men på andra håll vore det på det sättet, att tjänstemännen visserligen finge inställa sig inför lönenämnden och framlägga sina synpunkter, men sedan måste de avlägsna sig, och någon egentlig diskussion komme inte till stånd. Det syntes inte otänkbart, att man skulle kunna komma tillsammans och försöka på bägge sidor träffa en överenskommelse i frågor om anställningsförhållanden. Om därvid en överenskommelse träffades, och man uppnådde enighet, innebure väl detta en styrka, och man finge väl ändå förutsätta, att stadsfullmäktige godkände den överenskommelse, som sålunda träffades. B l a n d d e av s t ä d e r n a s r e p r e s e n t a n t e r , s o m icke ställde sig helt a v v i s a n d e till t a n k e n o m f ö r h a n d l i n g s r ä t t , y t t r a d e s b l . a. a v en r e p r e s e n t a n t för T r ä l leborg: När man talade om förhandlingsordning, borde man också vara beredd att taga konsekvenserna av vad som inneslötes i begreppet förhandlingsordning. Efter talarens mening innebure detta begrepp en möjlighet att mellan arbetstagare och arbetsgivare träffa en definitiv uppgörelse, och icke blott, såsom representanterna för organisationerna önskade, en preliminär överenskommelse, ty något sådant låge i realiteten icke i begreppet förhandlingsordning. Då man från tjänstemannahåll begärde förhandlingsordning, borde tjänstemännen också vara beredda att taga de konsekvenser, som följde av en sådan tolkning av begreppet. T a l a r e n u t v e c k l a d e i f o r t s ä t t n i n g e n n ö d v ä n d i g h e t e n a v att de k o m m u n a l a t j ä n s t e m ä n n e n o r g a n i s e r a d e sig i större u t s t r ä c k n i n g ä n s o m skett, s a m t f r a m h ä v d e s å s o m ett ö n s k e m å l att e n d a s t en o r g a n i s a t i o n skulle r e p r e s e n t e r a t j ä n s temännen. R e p r e s e n t a n t e n för Södertälje y t t r a d e , a t t i n ä m n d a s t a d t j ä n s t e m ä n n e n s f ö r h a n d l i n g s r ä t t h a d e k a r a k t ä r e n av r ä t t till a t t f ö r e t r ä d a inför l ö n e n ä m n d e n , samt uttalade vidare: De kommunala arbetsgivarna hade inte kunnat upptäcka, att det rådde något missnöje bland tjänstemännen med detta förhållande. Tjänstemännen hade samma möjligheter som vid ett vanligt förhandlingsbord att inför lönenämnden framföra och diskutera sina önskemål. Det vore givet, att lönenämnden under deras närvaro icke fattade beslut, men skulle lönenämndens beslut avvika från tjänstemännens förslag, medgåves det, att dessa förslag inflöte i stadsfullmäktiges tryck och vidarebefordrades tilll den högsta myndigheten. Man kunde icke förfara stort annorlunda, om det skulle bli en förhandlings-

ordning, ty det vore väl otänkbart, att man skulle kunna gå tillväga på samma sätt som vid förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetare i vanlig mening, så att, om man inte komme överens, det skulle bli lockout eller strejk. Det vore väl otänkbart, att städerna skulle kunna tillåta, att deras högsta tjänstemän ginge ut i strejk eller att staden skulle lockouta dem. Då skulle ju hela samhällsmaskineriet stanna, och så långt hade väl inte någon tänkt sig, att det skulle gå. Beträffande förhandlingsreglerna i Göteborg upplyste dess representant, att denna stad tidigare endast medgivit sina tjänstemän rätt att företräda inför lönenämnden. Därvid hade i allmänhet så tillgått, att vederbörande tjänsteman eller representanter inställt sig inför lönenämnden och där avgivit sina förklaringar i den fråga det gällde för att sedan avträda. Vanligen hade det icke blivit något resonemang mellan lönenämndens ledamöter och tjänstemännens representanter, utan lönenämnden hade endast tagit del av tjänstemannarepresentanternas synpunkter, för att sedan enskilt sammanträda och besluta. Men för att man skulle kunna tala om en förhandlingsordning, måste det enligt talarens mening bli så, som det på sista tiden utvecklat sig inom Göteborgs lönenämnd, att man även framställde invändningar mot sådana deklarationer eller önskemål i de fall, där man ansåge dem obefogade eller felaktiga, och dylika invändningar med anförande av skäl och motskäl vore ju önskvärda för att man skulle få frågan allsidigt belyst. Representanten för Trälleborg sökte sammanfatta yttrandena från kommunernas representanter sålunda: I stort sett vore man enig om att tjänstemännen borde ha rätt att förhandla med kommunens representanter, men samtidigt ställde man sig avvisande till en utsträckning av denna rätt därhän att tjänstemännen vid förhandlingar med stadens representanter skulle kunna träffa inte bara preliminära utan direkt bindande avtal. Man ansåge nämligen, att stadsfullmäktige i respektive städer borde vara den myndighet, som hade beslutanderätt i detta avseende. Vad man vid diskussionen skulle kunna komma till vore således endast att få fram något mer enhetliga bestämmelser än som för närvarande funnes i de olika städerna, bestämmelser, som klart och tydligt angåve formerna för tjänstemännens företräde inför lönenämnderna och hur ett framkommet förslag i sista hand skulle behandlas. Av nu lämnad redogörelse framgår, att den vid tiden för diskussionen i ett flertal städer förefintliga rätten att företräda icke av tjänstemännen och icke heller av flera kommunala representanter ansågs vara tillfyllest eller ens kunna betecknas såsom en förhandlingsrätt i egentlig mening. Den utvidgning av rätten att företräda inför lönenämnd, som tjänstemännen påyrkade, synes främst ha syftat mot att giva tjänstemännen rätt att sedan de framfört sin mening inför kommunal myndighet, jämväl få vara närvarande, när ledamöterna i den kommunala nämnden yttrade sig över tjänstemännens framställning samt möjlighet för dem att därvid avgiva ytterligare påminnelser eller förklaringar. Därutöver synes tjänstemannarepresentanterna ha åsyftat, att diskussionen skulle föra till en »preliminär överenskommelse» med vederbörande kommunala organ. Å andra sidan voro vid konferensen flera tjänstemannarepresentanter fullt ense med städernas talesmän om att tjänstemännens förhandlingsrätt icke

kunde få samma utsträckning som den för kommunalarbetarna tillämpade. Man hade fullt klart för sig, att »bindande avtal» mellan tjänstemän och kommun icke på förhandlingsvägen kunde komma till stånd. Den kommunala självbestämningsrätten ävensom ifrågavarande arbetstagares ställning såsom tjänstemän ansågs förhindra ett åvägabringande av sådana avtal. Den begränsning av förhandlingsrätten, som sålunda fördes på tal vid 1934 års konferens, liksom ock den förut angivna utvidgningen av rätten till att företräda synes böra utgöra ramen, inom vilken en författningsreglerad förhandlingsordning för kommunala tjänstemän bör uppbyggas. Därmed ernår man en bestämning av förhandlingsrättens innebörd, som står i nära överensstämmelse med den innebörd, ifrågavarande rätt erhållit för statstjänstemän. Förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän skulle liksom motsvarande rätt för statstjänstemän i första hand innebära rätt för tjänstemannaorganisation att påkalla förhandling om medlemmarnas allmänna anställnings-, avlönings- och arbetsvillkor, mot vilken rätt skulle svara en skyldighet för myndighet att utan diskretionär prövning i det enskilda fallet ingå i skriftlig eller muntlig förhandling med tjänstemännen. Den av tjänstemännen vid ovan refererade konferens påyrkade rätten att med myndighet träffa preliminär överenskommelse innefattas icke i ovan angivna definition. Det synes ock såsom om det icke vore möjligt att giva de kommunala tjänstemännens förhandlingsrätt en i förhållande till statstjänstemännens på angivet sätt vidgad innebörd. Därjämte torde rätt till att påfordra även en blott »preliminär överenskommelse» innefatta ett alltför djupt ingrepp i den kommunala myndighetens rätt att ensam besluta. Emellertid har förhandlingsrätten för statstjänstemännens vidkommande erhållit en bestämning utöver den nyss avgivna. Däri ligger nämligen tillika en skyldighet för myndighet att bereda tjänstemännens organisationer tillfälle att yttra sig och påkalla förhandling, innan myndigheten fastställer eller avgiver förslag till nya bestämmelser beträffande de allmänna anställningsvillkoren. En principiell skyldighet för myndighet av sådant innehåll har intagits i 5 § i 1937 års kungörelse. Ehuru icke vid förenämnda konferens något yrkande i riktning mot ett sådant stadgande förekom från tjänstemannarepresentanternas sida, synes likväl även såvitt gäller kommunala tjänstemäns förhandlingsrätt en bestämmelse med dylikt innehåll böra intagas i förhandlingsordningen. Mot en sådan bestämmelse har anförts, att den skulle innebära olägenheter för kommunerna utan uppvägande fördelar för tjänstemännen, vilka alltid skulle hava möjlighet att påkalla förhandling om de så önska. De olägenheter, som skulle uppstå för kommun, synas främst utgöras av den omgång, som vore förenad med skyldighet för kommunalmyndighet att delgiva flera olika organisationer sina utkast till bestämmelser i tjänste- och avlöningsfrågor. Emellertid synes denna olägenhet icke bliva större för de kommunala myndigheterna än för de statliga, i synnerhet som ju i förslaget antalet förhandlingsberättigade organisationer starkt beskurits. Delgivningsskyldigheten föreslås därjämte, såsom nedan närmare utvecklas,

61 inskränkt till de fall, då det gäller frågor av principiell eller eljest allmän betydelse. Givetvis kunna nackdelar uppkomma för tjänstemännen, därest icke en delgivningsplikt av angiven beskaffenhet föreskrives. Om en sådan skyldighet icke skulle föreligga, kunna ju, särskilt i större kommuner, tjänstemännen bliva underkunniga om att ett förslag från myndighets sida är å färde först på ett mycket sent stadium, då en förhandling och en överläggning icke kan väntas hava någon större effekt ur tjänstemännens sypunkt. För tjänstemännen måste det anses vara av största betydelse, att de under ett tidigt skede få tillfälle till överläggning med myndigheten, då det är en allmän erfarenhet att just därvid de allmänna riktlinjerna för frågornas avgörande pläga uppdragas. Förfarandet vid förhandlingar mellan kommun och tjänstemän bör enligt de sakkunnigas mening gestaltas i full överensstämmelse med de regler, som i detta avseende gälla i statstjänstemännens förhandlingsordning. En närmare redogörelse beträffande de sakkunnigas förslag i denna del lämnas i den speciella motiveringen. De sakkunniga ha vid bestämmandet av de frågor, om vilka förhandlingsrätt skulle tillkomma tjänstemän, ansett samma vidsträckta formulering böra användas, som intagits i statstjänstemännens förhandlingsordning. Ingen skillnad mellan de två huvudgrupperna av offentliga tjänstemän synes föreligga i detta avseende och de sakkunniga förorda därför den formuleringen, att förhandlingsrätten skall avse tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor. Häri ingår, såsom i samband med tillkomsten av 1937 års kungörelse påpekats, frågor, som beröra rekrytering och utbildning av personal, allmänna befordringsprinciper, indragning eller utökning av tjänster, tjänstemännens avlöning och tjänstevillkor samt arbetstiden och andra tjänstgöringsförhållanden samt för dem grundläggande bestämmelser. Den föreslagna formuleringen innebär, att någon skillnad icke göres mellan de frågor, vari kommunal nämnd, styrelse eller direktion fattar beslut, och sådana, vilka kommunal representation slutgiltigt avgör. I rätten att begära förhandling om de allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkoren inneslutes en rätt för tjänstemännen att göra framställningar utan att någon förhandling i egentlig mening kommer till stånd. Tjänstemännen äga sålunda att inkomma med förslag i alla frågor, där förhandling kan påkallas. En inskränkning av myndighets skyldighet att bereda tjänstemännen tillfälle att yttra sig, innan myndigheten avgiver förslag, synes böra föreskrivas i huvudsak lika med den bestämmelse, som gäller i statstjänstemännens förhandlingsordning. Enahanda skäl, nämligen nödvändigheten att begränsa myndigheternas arbetsbörda, tala för att delgivningsplikt endast bör föreligga rörande beslut eller förslag, som äro av principiell eller eljest allmän betydelse. I de fall, då kommunal myndighet ämnar utfärda detaljbestämmelser, särskilt sådana, som äro av tillfällig eller av övergående natur, bör sålunda icke föreligga skyldighet att bereda personalen tillfälle till yttrande. I stats-

62 tjänstemännens förhandlingsordning begränsas myndighets delgivningsplikt ytterligare, i det att sådan skyldighet endast föreskrives i frågor av principiell eller allmän betydelse, som uteslutande berör myndighetens tjänstemän. Ifrågavarande begränsning har föranletts av att man icke velat belasta myndigheterna med skyldighet att underrätta tjänstemannaorganisationerna om allmänna remisser. Med hänsyn till de förhållanden, som råda inom kommunerna, torde en motsvarande bestämmelse vara obehövlig i den nu ifrågavarande förhandlingsordningen. Det bör givetvis iakttagas, att den kommunala myndigheten i tveksamma fall hellre bör bereda tjänstemännen tillfälle att yttra sig än att utan tjänstemännens hörande avgiva definitivt beslut i ärendet. Inskränkningen i kommunal myndighets delgivningsplikt föranleder icke till. att tjänstemännen skulle vara förhindrade att av eget initiativ påkalla förhandling även när fråga är om antagande av eller avgivande av förslag till detaljbestämmelser. I övrigt vilja de sakkunniga beträffande hithörande frågor hänvisa till förarbetena till motsvarande bestämmelse i statstjänstemännens förhandlingsordning. Beträffande frågan huruvida enskild tjänstemans rätt skall kunna bliva föremål för förhandling, anse de sakkunniga, att detta spörsmål bör lösas p å sätt som skett i den för statstjänstemännen gällande förhandlingsordningen. Förhandlingsrätten bör sålunda omfatta även dylika spörsmål. Samma gäller även de s. k. tekniska frågorna, d. v. s. spörsmål rörande hur ett visst arbete skall ordnas med hänsyn till tekniska hjälpmedel. Beträffande disciplinfrågor bör liksom för statstjänstemännen gälla, att förhandling kan äga rum rörande formen för avgörande av disciplinmål samt angående de straffsatser, som skola tillämpas för olika slag av förseelser. Frågor om arbetets ledning synas för de kommunala tjänstemännens vidkommande böra kunna bliva föremål för förhandling i samma utsträckning, som ansetts lämpligt för statstjänstemännen. Av särskild vikt för de kommunala tjänstemännen synes vara frågor, som beröra tolkning och tillämpning av gällande bestämmelser. Uppenbarligen äro dessa spörsmål av speciellt intresse för ifrågavarande tjänstemän, därför att de bestämmelser, som reglera deras anställningsförhållanden, ofta äro ofullständigt eller otydligt avfattade. Enligt en i diskussionen angående privatanställda införd terminologi ha tolknings- och tillämpningsfrågorna hänförts under begreppet »rättstvister», medan spörsmål, som röra vilket innehåll nya eller förändrade bestämmelser skola få benämnas »intressetvister». Även »rättstvisterna» böra alltså kunna bliva föremål för förhandling. För en sådan ordning talar redan den omständigheten, att i flertalet gällande kommunala förhandlingsordningar en dylik rätt för tjänstemännen förutsatts. Och någon anledning till att giva de kommunala tjänstemännen en i detta hänseende sämre ställning än statstjänstemännen torde icke föreligga. De sakkunniga ha ägnat tolkningsfrågorna speciell uppmärksamhet i samband med problemet, huruvida och i vilken mån sådana frågor böra bliva föremål för särskilt förfarande, när parterna efter förhandling intaga olika ståndpunkter.

63 VIII. Vidareförande av frågor, i vilka efter förhandling parterna ej uppnått samförstånd. Genom bestämmelserna i tredje kapitlet i 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt har möjlighet öppnats för de i lagen avsedda arbetstagarna att under vissa betingelser erhålla rätt att påkalla förhandlingar i särskild ordning, i första hand inför opartisk ordförande, därest icke förhandlingarna enligt lagens andra kapitel skulle föra till enighet mellan parterna. I statstjänstemännens förhandlingsordning är intagen särskild bestämmelse angående ett speciellt förhandlingsförfarande mellan tjänstemännen och av Konungen utsedda ombud. Någon ovillkorlig rätt för tjänstemännen att få till stånd dylika förhandlingar föreligger icke utan ankommer det på Kungl. Maj:t att pröva frågan med hänsyn till föreliggande omständigheter. I propositionen till kungörelsen om förhandlingsrätt för statens tjänstemän påpekades, att ett dylikt förfarande skulle kunna komma till användning framförallt beträffande stora och centrala frågor, vilka avgjordes av Kungl. Maj:t och beträffande vilka förhandling mellan myndighet och tjänstemän allenast hade en förberedande natur. Ordet »instansordning», vilket i detta sammanhang använts av de sakkunniga, måste enligt departementschefens uttalande såtillvida anses felaktigt, som tjänstemännen icke skulle tillerkännas en rått att erhålla förhandling av nu avsett slag. Även med beaktande av vad sålunda uttalats torde emellertid genom bestämmelsen angående förhandlingar mellan statstjänstemän och av Konungen utsedda ombud likvisst ha skapats en form för vidareförande av frågor, där förhandlingar mellan myndighet och tjänstemän icke fört till samförstånd mellan parterna. Vid sådant förhållande torde man, under hänsynstagande till alla olikheter, likväl vara berättigad att draga en parallell mellan berörda förhandlingsförfarande enligt 1937 års kungörelse och det speciella förhandlingsförfarande för arbetstagare i privat eller likställd tjänst, som inrymmes i 1936 års lags tredje kapitel. Såsom framgår av förut lämnad redogörelse ha även de lokala kommunala förhandlingsordningarna sökt lösa spörsmålet om frågornas vidareförande. En radikal form för vidareförande är den i vissa kommunala förhandlingsordningar förekommande föreskriften, att skiljedom skall äga rum i vissa slags frågor, där förhandlingarnas första fas ej fört till enighet. En annan form är förfarande inför förlikningsman. Från dessa två former skilja sig de, som närmare anknyta till den för statstjänstemännen gällande ordningen. I en del landsting gäller, att om förhandling mellan exempelvis direktion och tjänstemannaförening ej fört till samförstånd mellan parterna, frågan skall föras vidare till förhandling mellan förvaltningsutskottet och föreningen. Om ej heller i detta andra skede under förhandlingarnas gång en gemensam ståndpunkt ernås, framläggas båda parternas förslag in-

64 för landstinget. I vissa städer föreligga såsom en komplettering till den rudimentära förhandlingsrätt, som rätten att företräda inför lönenämnd synes innefatta, föreskrifter, vilka bereda möjlighet för tjänstemännen att låta ett överordnat kommunalt organ taga del av de önskemål, som det underordnade kommunala organet icke ansett sig böra bifalla. Bestämmelserna om att tjänstemännen, sedan lönenämnden meddelat beslut, äga avgiva yttrande, som skall åtfölja ärendet vid dess vidare behandling i stadsfullmäktige, kan visserligen icke betecknas såsom form för vidareförande av en förhandlingsfråga, men bakom de angivna föreskrifterna synes förefinnas en tanke, som ligger i linje med ett sådant vidareförande; m a n har även här syftat till att icke låta tjänstemännen vid utförandet av sin talan stanna vid den myndighet, som i första hand handlägger personalfrågor. Med hänsyn till de regler om vidareförande, vilka innefattas i de statliga förhandlingsordningarna, ävensom med hänsyn till redan föreliggande regler inom kommunerna, torde de kommunala tjänstemännens författningsreglerade förhandlingsordning böra giva möjlighet till ett fortsättande av förhandlingar, som icke i sin första fas fört till enighet. Vid ett dryftande av detta spörsmål torde man, såsom förut antytts, böra skilja mellan frågor, som hava karaktären av rättstvister, och sådana, som hava karaktären av intressetvister. Här skall till en början behandlas intressetvister, vari efter förhandling i vanlig ordning enighet mellan parterna ej uppnåtts. Gäller det införande av en ny eller ändrad bestämmelse i lönereglemente eller liknande kommunal stadga kan, åtminstone såvitt frågan är av ekonomisk natur, förhandlingsfrågan icke föras ut över de kommunala myndigheternas ram. Principen om den kommunala självstyrelsens oantastlighet synes förhindra ett vidareförande till statlig myndighet, och någon föreskrift om förhandling inför ombud, utsedda av Konungen, synes därför icke heller kunna införas i den nu föreslagna lagen efter den förebild, som finnes i statstjänstemännens förhandlingsordning. Enligt de sakkunnigas mening torde det ej heller kunna ifrågasättas att efter mönster från vissa förhandlingsordningar föreskriva, att förhandlingar skola föras inför förlikningsman, i den mån de ordinära förhandlingarna ej leda till enighet. Det må emellertid i detta sammanhang erinras om det år 1931 till 3 § i 1920 års lag om medling i arbetstvister gjorda tillägget av innehåll, att även om uppkommen arbetstvist icke medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet, förlikningsmannen skall kalla de tvistande till förhandling, därest begäran därom framställes av arbetsgivare eller organisation, omfattande minst hälften av de av tvisten berörda arbetarna. Detta stadgande har i åtminstone ett par av nu gällande kommunala förhandlingsordningar ansetts kunna bli tillämpligt i tvister mellan kommun och dess tjänstemän. Att göra bestämmelserna i 1920 års lag generellt tillämpliga å förhandlingsförfarandet rörande de kommunala tjänstemännen synes emellertid icke kunna ifrågakomma, särskilt som lagen i varje fall otvivelaktigt icke kan anses beröra de kommunala tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

G5 Skulle vid förhandling mellan tjänstemän och kommun den senare parten regelmässigt företrädas av sitt högsta beslutande organ, synes ett vidareförande av förhandlingsfrågan knappast möjligt, särskilt då, såsom merendels är fallet, intressetvisterna omfatta eller ha sammanhang med spörsmål av ekonomisk natur. I regel företrädas emellertid kommunerna vid förhandlingar med arbetstagarna enligt nu tillämpad ordning av underordnade organ. De sakkunnigas förslag syftar icke till att ändra denna praxis och förhandlingar böra sålunda exempelvis i landsting alltjämt i första hand ske med direktion eller förvaltningsutskott. Skulle ej förhandling med förvaltningsutskottet leda till enighet, återstår att bringa frågan inför landstinget. Någon direkt förhandling med en kommunal representation sådan som landsting eller fullmäktige synes av lättförstådda skäl däremot icke kunna äga rum. Ej heller vilja de sakkunniga föreslå en allmän regel att tjänstemännen skola äga ovillkorlig rätt påfordra förhandling med ombud, utsedda av kommunala församlingar, sedan tidigare förhandlingar icke lett till enighet. En parallell till vad som i detta hänseende gäller i den statliga förhandlingsordningen är icke att förorda, då ett sådant system i fråga om kommunerna lätteligen skulle kunna leda till ett obehörigt användande av en dylik förhandlingsform. Däremot synes det innebära ett skäligt tillmötesgående av tjänstemannakraven, att tjänstemännen få rätt att till den kommunala representationen göra framställning i den fråga, vari förhandling tidigare skett med nämnd eller styrelse. Det ligger i sakens natur, att denna framställning bör ske skriftligen; någon anledning att tillförsäkra tjänstemännen rätt att muntligen framföra sin talan vid de kommunala representationernas sammankomster synes icke föreligga. I och för sig innebär denna rätt att efter förhandling med underordnat kommunalt organ göra skriftlig framställning till kommunal representation icke någon nyhet, utan torde utgöra ett utflöde av svensk medborgares allmänna rätt att till myndigheter rikta petitioner. Men ifrågavarande rätt får med den allmänna innebörd förhandlingsrätten erhållit i de sakkunnigas förslag en vidare utsträckning och ett mer bestämt innehåll för tjänstemännens vidkommande. Den kommunala representationen, som ju icke i allmänhet kan anses skyldig att behandla från underlydande tjänstemän eller deras sammanslutningar inkomna skrivelser, är på grund av den föreslagna bestämmelsen förpliktad att upptaga en sådan framställning från tjänstemännen till saklig prövning. Genom den. nu föreslagna formen för vidareförande av intressetvister har givetvis icke utsagts, att ett sådant vidareförande kan äga rum i alla frågor. Är i viss fråga exempelvis landstings förvaltningsutskott enligt lag eller författning högsta beslutande myndighet, kunna tjänstemännen icke med stöd av de föreslagna bestämmelserna påfordra, att landstinget skall taga befattning med saken. Å andra sidan är det uppenbart, att en kommunal representation icke kan avvisa en sådan framställning från tjänstemännen på den grund, att representationen delegerat sin beslutanderätt i frågan till underlydande nämnd eller utskott. 5—384578

66 Tjänstemännen kunna i sin framställning till den högsta beslutande kommunala myndigheten inskränka sig till att med framläggande av sina synpunkter påkalla representationens prövning av tvistefrågan. Tjänstemännen kunna givetvis också framkomma med förslag om ett visst förfarande för lösning av tvisten. Sålunda kan föreslås, att förhandlingar återupptagas med ombud, utsedda av den kommunala representationen, eller inför opartisk ordförande. Behovet av en form för vidareförande av rättstvister, varvid det i allmänhet rör sig om tolkningsfrågor, torde vara större än när det gäller intressefrågor. Detta har, såsom förut nämnts, också kommit till uttryck däruti, att de gällande kommunala förhandlingsordningarna ofta upptagit specialregler för detta fall. Ett i detalj reglerat skiljedomsförfarande i tolkningstvister gäller i vissa städer, såsom i Göteborg, Tranås, Landskrona och Ängelholm, samt vad landstingen angår bl. a. i Gävleborgs och Västernorrlands län. De sakkunniga ha funnit frågan om införande av skiljedom i tolkningstvister i nu ifrågavarande förhandlingsordning böra övervägas. I det sakkunnigbetänkande, som låg till grund för statstjänstemännens förhandlingsordning, ställde man sig visserligen avvisande till ett skiljenämndsförfarande i tolkningsfrågor, när det gällde statstjänstemän, men den närmaste anledningen härtill angavs vara den, att statens höghetsrätt gentemot statens tjänstemän bjöde, att statsmakterna måste förbehålla sig rätt att avgöra tolkningsfrågor genom egna, särskilt upprättade organ, som för sitt handlande vore bundna av vanligen gällande tolkningsregler och som alltså ej liksom en skiljenämnd kunde diskretionärt fastställa vad som finge anses vara lämpligt i det föreliggande fallet. Vad kommunerna beträffar torde en motsvarande argumentering icke vara bärande. Kommunernas självbestämningsrätt, vilken i detta sammanhang väl närmast får anses motsvara statens höghetsrätt, torde icke kränkas genom en föreskrift om obligatorisk skiljedom i rättstvister. Redan f. n. äga organ utanför de kommunala myndigheterna rätt att skilja vid tvist angående ett kommunalt lönereglementes tolkning, i det att vid allmänna domstolar sådana mål kunna anhängiggöras. Härtill kommer, att den allmänna kommunala besvärsrätten likaledes ger tjänstemännen möjlighet att åtminstone i viss utsträckning få tolkningsfrågor prövade av statliga administrativa myndigheter. Ur formell förvaltnings-juridisk synpunkt torde sålunda icke några hinder kunna uppställas mot skiljedom i tolkningsmål. Till förmån för ett skiljedomsinstitut i tolkningstvister talar framför allt den omständigheten, att man med en nämnd, sammansatt av representanter för både kommun och tjänstemän, kan förvänta, att frågorna få en mer ingående och sakkunnig behandling än inför annat forum. Emellertid synes införande av obligatorisk skiljedom i hithörande frågor medföra vissa ganska vittgående konsekvenser. Man kan sålunda svårligen tänka sig, att ett skiljedomsförfarande skulle stå tjänstemännen till buds samtidigt med att de skulle äga rätt att vid allmän domstol eller genom be-

67 svär till statlig myndighet erhålla en tolkningsfråga prövad. Det inses lätt, att därest en tolkningsfråga bleve föremål för behandling inför såväl skiljenämnd som domstol, en enhetlig prövning vore utesluten. Skulle man, såsom väl vore naturligast, i och med skiljedomsförfarandet stänga domstolsvägen, kan man befara, att inom de olika skiljenämnderna komme att utvecklas olika praxis; en och samma bestämmelse eller likartade regler i skilda kommuner kunde av skiljenämnderna bli föremål för olika tolkningar. Det skulle visserligen kunna sägas, att skiljenämnd i huvudsak skulle ha till uppgift att pröva tolkningstvister mellan tjänstemannaorganisation och kommun, medan förfarandet inför allmän domstol gällde den enskilde tjänstemannens rättskrav gentemot kommunen och att därför förfarande genom skiljedom och domstol skulle kunna fortgå vid sidan av varandra. Emellertid äger ju organisationen påkalla förhandling även beträffande fråga, som angår enskild tjänstemans rätt. Att uppehålla någon skillnad mellan »allmänna» tolkningstvister och »speciella» sådana torde icke vara möjligt. Mot en obligatorisk skiljedom i tolkningstvister med uteslutande av domstols- och besvärsförfarandet talar den omständigheten, att en sådan ordning säkerligen kan antagas föranleda till ökade kostnader för parterna. Kommunen och tjänstemannaorganisationen skulle ju själva få svara för arvoden till skiljemännen, och skiljedomsförfarandet i sin helhet skulle säkerligen bliva dyrbarare för parterna än en rättegång vid allmän domstol. Det torde ock kunna ifrågasättas, huruvida det står i överensstämmelse med allmänna principer i svensk rätt, att man betager en grupp rättssökande möjlighet att få vissa frågor prövade av allmän domstol, utan att man samtidigt tillskapar ett statligt institut, varigenom parterna utan ökad kostnad kunna få frågorna avgjorda. Det bör vidare beaktas, att obligatorisk skiljedom för slitande av tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare hittills är okänd i vårt land. Även frivilliga överenskommelser om skiljedom i kollektivavtal å den privata arbetsmarknaden synas numera vara mindre talrika än förut. Prövning av tolkningstvister hänskjutes i allt större utsträckning till arbetsdomstolen. Exempel må hämtas från ett de kommunala tjänstemännen närliggande område. Mellan Svenska städernas förhandlingsorganisation och Svenska kommunalarbetareförbundet förelåg intill år 1936 överenskommelse om ett skiljedomsförfarande med två instanser i fråga om tolkningstvister. Detta system avlöstes emellertid nämnda år av en överenskommelse om hänskjutande till arbetsdomstolen av dessa tvister. Om det sålunda av olika skäl synes olämpligt att införa en bestämmelse om obligatorisk skiljedom i tolkningstvister, skulle å andra sidan otvivelaktigt ett opartiskt och sakkunnigt tolkningsforum vara av särskilt stort värde för de kommunala tjänstemännen. De sakkunniga rörande förhandlingsordning för statstjänstemän ansågo sig icke kunna stanna vid att konstatera den mindre tillfredsställande ordning, som beträffande prövningen av tolkningsmålen gällde för statstjänstemän. Av de sakkunniga framfördes tanken på införande av en sårskild

68 domstol för handläggning av de tolkningsmål, som f. n., såvitt gällde statstjänstemännen, i sista instans avgjordes av kammarrätten. De sakkunniga anförde härom bl. a.: Domstolar av denna typ, i allmänhet benämnda tjänstemannadomstolar, finnas i åtskilliga länder och hava visat sig fungera på ett tillfredsställande sätt. Innan ställning tages till frågan om införande av en tjänstemannadomstol i vårt land, måste emellertid självfallet en ingående utredning i frågan verkställas. De sakkunniga förorda, att en utredning kommer till stånd till klargörande av lämpligaste sättet för behandling av tolkningsmål, som röra statstjänstemännen. Om en tjänstemannadomstol inrättas, förstärkes enligt de sakkunnigas mening behovet av förberedande förhandlingar mellan en myndighet och tjänstemannaförening angående uppkomna tolkningsfrågor. Genom sådana förhandlingar skulle säkerligen antalet mål inför domstolen förminskas och domstolsbehandlingen av kvarstående tvistefrågor avsevärt underlättas. De sakkunniga uttalade, att den föreslagna tjänstemannadomstolen borde innefatta partsrepresentation på samma sätt som arbetsdomstolen och tilllämpa muntligt förfarande. Departementschefen yttrade i propositionen nr 128 till 1937 års riksdag i hithörande spörsmål bl. a. följande: Frågan om en utredning, på sätt de sakkunniga föreslagit, skall komma till stånd till klarläggande av det lämpligaste sättet för behandlingen av tolkningsmål, som beröra statstjänstemännen, är för närvarande föremål för övervägande inom finansdepartementet. Därest en tjänstemannadomstol skulle komma att inrättas, förstärkes uppenbarligen behovet av att förhandlingar få äga rum i tolkningsfrågor. Erfarenheterna från arbetsdomstolen giva tydligt vid handen, att en ovillkorlig förutsättning för en snabb och effektiv domstolsbehandling är, att förhandlingar mellan parterna ägt rum. Då fråga är om rättsförhållandet mellan privata arbetsgivare och anställda, kunna förhandlingarna visserligen bland annat avse att förmå motparten att göra eftergifter i honom eljest tillkommande rätt. Men berör en uppkommen tvist fråga om den riktiga tolkningen av en given bestämmelse, äro kollektivavtalets rättsförhållanden fullständigt likartade med dem, som föreligga i en tolkningstvist mellan myndighet och tjänstemän. Även i tolkningsfrågor ske ständigt till klarläggande av tvisten förhandlingar mellan parterna före domstolsbehandlingen. De sakkunniga vilja för sin del understryka, att för de kommunala tjänstemännens vidkommande en specialdomstol av nu angiven beskaffenhet synes högst önskvärd. Ett borttagande av den tämligen obestämda rätten att inför allmän domstol eller besvärsvägen vinna prövning av tolkningsmål skulle för ifrågavarande tjänstemän helt säkert te sig rimlig, därest en prövning av frågorna kunde ske i den form, som en motsvarighet till arbetsdomstolen skulle erbjuda. De sakkunniga vilja fördenskull framhålla vikten av att en utredning företages i enlighet med de riktlinjer, som tidigare föreslagits, och att denna utredning tar sikte icke allenast på statstjänstemän utan tillika å kommunala tjänstemän. Det är med utgångspunkt från att en utredning härutinnan kommer till stånd, som de sakkunniga ansett sig kunna underlåta att i sitt förslag införa särskilda regler om vidareförande av rättstvister, i vilka efter förhandling samförstånd ej nåtts mellan parterna. Enligt de sakkunnigas förslag skola

69 rättstvister sålunda vidareföras i samma ordning som intressetvister; sedan förhandling ägt rum inför underordnat kommunalt organ, äga tjänstemännen alltså påfordra förhandling med överordnat kommunalt organ. I sista hand äga tjänstemännen rätt att framlägga frågan för den kommunala representationen. Det synes böra understrykas, att såvitt rör tolkningstvister en överenskommelse om ett förfarande genom skiljedom eller eljest inför opartisk instans bör kunna träffas i avvaktan på tillkomsten av den föreslagna specialdomstolen för offentliga tjänstemän.

IX. Specialregler för befattningshavare, som innehava tjänster av såväl statlig som kommunal karaktär. I andra lagutskottets utlåtande (nr 44) över proposition till 1937 års riksdag med förslag till kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän fästes uppmärksamheten på frågan huruvida särskilda förhandlingsregler böra införas för folkskollärare och andra, som anställas av kommunal myndighet men helt eller delvis avlönas av statsmedel. Spörsmålet om specialregler synes emellertid vara vidsträcktare än utskottet angivit. Det synes nämligen i lika mån gälla alla de tjänstemän, vars anställningsförhållanden regleras av såväl statliga som kommunala myndigheter. Huruvida vederbörande befattningshavare enligt vedertaget bruk betecknas såsom kommunal eller såsom statlig tjänsteman får icke härvidlag vara den avgörande synpunkten. De sakkunniga måste i detta sammanhang beröra frågan om förhandlingsordning även beträffande de tjänstemän, som anställas av statlig myndighet men vilkas avlöning helt eller delvis utgår av kommunala medel. Det synes till en början lämpligt att lämna en redogörelse för de huvudgrupper av dylika »blandade» tjänster, som f. n. finnas, och att i samband därmed erinra om de typiska formerna för dessa befattningshavares anställningsförhållanden. Med en dylik konkret utgångspunkt torde det vara lättare att dryfta frågan om huru förhandlingsrätten skall ordnas för samtliga de grupper, som innehava tjänster av såväl statlig som kommunal karaktär. Den till omfattningen största tjänstemannakategorin, för vilken nu ifrågavarande problem uppställa sig, är folk- och småskollärarna. Vid sidan av dem stå övningslärare inom folk- och fortsättningsskoleväsendet, de kommunala mellanskolornas lärare, samt andra i det kommunala undervisningsväsendet anställda tjänstemän. Till belysandet av spörsmålet angående ifrågavarande befattningshavares förhandlingsrätt synes det här vara tillfyllest att redogöra för några förhandlingsfrågor, som kunna tänkas uppkomma för ordinarie folk- och småskollärare. Enligt Kungl. Maj:ts avlöningsreglemente den 30 september 1937 skall till lärare vid folk- och småskolor utgå kontant lön av statsmedel i enlighet med den för befattningshavare vid statsdepartement m. fl. fastställda löneplanen. Har emellertid läraren av skoldistriktet fått sig anvisad tjänstebostad,

70 skall han månadsvis lämna ersättning för densamma genom avdrag å avlöningen eller i visst fall med kontanta belopp. Om lärare tilldelad tjänstebostad i väsentliga avseenden ej uppfyller fordringarna i gällande boställsordning, skall den ersättning, som läraren har att erlägga för bostaden, av skolstyrelsen nedsättas med det belopp, som prövas skäligt i förhållande till vad som i sådant avseende brister. Uppenbarligen föreligger för folk- och småskollärarna i samma mån som för statstjänstemän, underkastade civila avlöningsreglementet, ett behov av att få föra förhandlingar med representanter för staten, när det gäller fråga om ändring eller tillägg till avlöningsreglementet. Däremot synes i sådant fall någon förhandling med viss eller vissa kommuner icke vara av något intresse varken för dessa eller för lärarna. Gäller det däremot en fråga, som anknyter till de nyss återgivna bestämmelserna om bostadsförmån och beräknande av nedsättning i den ersättning, som läraren har att utge, så bör tjänstemannen genom sin organisation, sedan den i boställsordningen föreskrivna synen hållits, äga rätt att påkalla förhandling med skolstyrelsen, innan denna fattar beslut i frågan. Någon anledning till åvägabringande av förhandling mellan lärarens organisation och representant för staten synes däremot icke föreligga i detta fall, då ju skolstyrelsen fattar beslut utan att staten därvid har någon medbestämmanderätt. Beträffande folk- och småskollärarnas tjänstevillkor må påpekas, att dessa i viss utsträckning upptagas i vederbörande folkskolestadga. Dessutom utfärdas emellertid tjänstgöringsföreskrifter av skolstyrelsen. I den mån fråga uppstår om ändring av det ena eller andra slaget av bestämmelser, böra förhandlingar kunna påkallas med den myndighet, som handhar utfärdandet av bestämmelserna. De olika slagen av bestämmelser torde emellertid ofta äga sådant sammanhang, att en förhandling mellan tjänstemännen, å ena, samt representanter för såväl stat som kommun, å andra sidan, kan anses erforderlig. Såvitt angår anställningsvillkoren torde liknande fall lätt kunna uppstå. På skolstyrelserna ankommer nämligen att tillsätta och avsätta lärarna, men styrelserna tillämpar därvid givetvis allmänna författningar. Även härvidlag torde förhandlingar i de principiella frågorna med såväl kommunala som statliga myndigheter av tjänstemännen kunna befinnas erforderliga. Den andra stora huvudgruppen av befattningshavare, vars anställningsförhållanden regleras av såväl statliga som kommunala myndigheter, utgöres av polismän, avsedda i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket. Beträffande dessa befattningshavare gäller i allmänhet, att kommunal nämnd upprättar förslag till löne- och pensionsstat. De beslut, som av polisdistrikt eller landsting fattas angående befattningshavarnas lönevillkor, skola underställas länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen har att antingen godkänna, eller, i den mån de av kommunen beslutade lönevillkoren äro uppenbart oskäliga, ogilla beslutet. I senare fallet skall länsstyrelsen hos polisdistriktet eller landstinget göra framställning om rättelse. Uppenbarligen föreligger för polistjänstemännen behov av att få förhandla med såväl kommun som länsstyrelse, när det exempelvis är fråga om att in-

71 föra nya avlöningsbestämmelser. Det måste anses vara för polistjänstemännen lika viktigt som för andra offentliga tjänstemän, att på ett tidigt stadium, innan frågorna äro avgjorda få överlägga såväl med den myndighet, som i första hand fattar beslut, som ock med den, som avgör huruvida beslutet skall stå fast. Även med hänsyn till den omständigheten, att för samtliga polismän, med undantag av statspolisen, staten och kommunerna dela kostnaderna för deras avlöning, synes vid förhandling representant såväl för staten som för kommunen böra deltaga å arbetsgivarsidan. Beträffande polismännens tjänstgöringsvillkor gäller, att dessa i viss utsträckning bestämmas i det av Kungl. Maj:t utfärdade polisreglementet. Närmare föreskrifter angående befattningshavares rättigheter och skyldigheter upptagas i en särskild av länsstyrelse för varje polisdistrikt utfärdad instruktion. I den mån förhandlingar berörande sådana frågor påkallas, synas dessa böra föras med länsstyrelse och i vissa fall torde det vara lämpligt att låta vederbörande kommun taga del i dessa förhandlingar. Bland de ytterligare grupper av befattningshavare, vars allmänna anställningsförhållanden bestämmas av såväl statlig som kommunal myndighet, må nämnas stadsfiskaler och vissa överståthållarämbetets tjänstemän. Härjämte bör uppmärksamheten fästas å en del assistenter och amanuenser, vilka äro upptagna på universitetens stater och sålunda avlönas med statsmedel, men vilka äro tjänstgörande såsom läkare vid landstings sjukvårdsanstalt och i följd därav i tjänstgöringsavseende underkastade vederbörande sjukhusdirektions bestämmelser. Såsom förut nämnts är det ovisst, huruvida magistraternas befattningshavare skola anses såsom kommunala eller statliga tjänstemän. Oavsett hur härmed förhåller sig, är det emellertid uppenbart, att även ifrågavarande tjänstemän böra åtnjuta förhandlingsrätt såväl gentemot staten som gentemot städerna.

Såsom framgår av här lämnad översikt bör frågan om förhandlingsregler för de befattningshavare, som innehava tjänster av såväl statliga som kommunal karaktär, ses med utgångspunkt från att två huvudformer föreligga vid bestämmandet av ifrågavarande tjänstemäns anställnings-, avlönings- och arbetsvillkor. I vissa fall bestämmes en del av anställningsvillkoren efter yttrande av kommmunal myndighet eller utan sådant yttrande av statsmyndighet ensam, medan en annan del av villkoren beslutas av kommunala organ utan att någon statlig myndighet kan sägas medverka vid beslutets tillkomst. I andra fall åter är beslutet ett resultat av en samverkan mellan statlig och kommunal myndighet. Vilken form, som i det enskilda fallet än förekommer för bestämmandet av anställningsvillkoren, är det enligt de sakkunnigas mening icke nödvändigt att tillskapa särskild förhandlingsförordning för innehavare av »blan-

72 dade» tjänster. I princip synes det vara tillfyllest att angiva i vad mån den statliga eller den kommunala förhandlingsordningen skall komma till användning. Beträffande det förstnämnda fallet, innefattande att en viss art av anställningsvillkor bestämmes uteslutande av statlig eller uteslutande av kommunal myndighet, synes det lämpligt att göra valet av förhandlingsordning beroende av vem beslutanderätten tillkommer. Den statliga förhandlingsordningen i dess helhet eller den kommunala likaledes i dess helhet synes alltså i sådana frågor böra följas. Dock torde den omständigheten, att ifrågavarande tjänstemän i organisatoriskt hänseende äro att jämställa med de »rent» kommunala tjänstemännen, föranleda till att, även där den statliga förhandlingsordningen skall tillämpas, förhandlingsrätt blott bör tillkomma riksorganisation av tjänstemän, erkänd av socialstyrelsen på sätt i den kommunala förhandlingsordningen stadgas. Beträffande förhandlingsrättens innebörd, förfarandet vid förhandlingar och rätten till vidareförande bör däremot gälla vad i envar av förhandlingsordningarna är stadgat. Beträffande det andra fallet, innefattande att anställningsvillkoren gemensamt bestämmas av statlig och kommunal myndighet, synes det nödvändigt föreskriva, att i den mån tjänstemännen begära muntlig förhandling båda parterna å arbetsgivarsidan skola vara tillstädes. Skulle sådan föreskrift icke föreligga utan förhandling kunde komma till stånd med endast en av arbetsgivarparterna åt gången, torde förhandlingen ur tjänstemannasynpunkt bliva tämligen värdelös. Tjänstemännens rätt att få svar på framställda frågor skulle, därest exempelvis endast kommun vore närvarande, lätt bli illusorisk, då ju kommunens representant kunde hänvisa till att kommunen icke vore behörig att ensam avgöra frågan. I syfte att skapa viss ordning för sammankallandet av de båda arbetsgivarparterna ha de sakkunniga föreslagit en regel av innehåll, att tjänstemännen i frågor av nu angiven beskaffenhet äga vända sig till den statliga myndigheten, som i sin tur skall kalla den kommunala. Även i nu ifrågavarande fall skola tjänstemännen företrädas av riksorganisation, erkänd på sätt i lagförslagets 3 § stadgas. Beträffande förhandlingsrättens innebörd torde denna vara så överensstämmande i den statliga och den kommunala förhandlingsordningen, att någon svårighet härvid icke kan uppkomma. Vad angår myndighets skyldighet att i viss utsträckning underrätta tjänstemannaorganisation om förslag och utkast, bör i detta avseende för båda myndigheterna gälla vad i respektive förhandlingsordningar därom föreskrives. Rörande förfarandet vid förhandlingar ha de sakkunniga ansett nödigt att i lagen intaga hänvisning till 6—9 §§ i den statliga förhandlingsordningen. Vad beträffar möjligheten till vidareförande av förhandlingsfråga, vari samförstånd ej uppnåtts, synes, såvitt den statliga myndigheten angår, tjänstemännen böra kunna begära förhandling med av Konungen utsedda ombud på sätt i 11 § i den statliga förhandlingsordningen föreskrives och med det högsta beslutande kommunala organet på sätt i 11 § i lagförslaget är stadgat. Att i detta förhandlingarnas andra skede skapa en gemensam plattform har av de sakkunniga icke ansetts erforderligt.

73 Beträffande tillämpningen av nu berörda specialregler för förhandlingar vilja de sakkunniga uttala, att när tveksamhet kan råda, huruvida kommun eller statlig myndighet ensam bestämmer anställningsvillkoren, det synes vara att förorda, att den statliga myndigheten, i den mån tjänstemännen göra hänvändelse till densamma, bör föranstalta om förhandling gemensamt med kommunen i stället för att ensam upptaga förhandling med tjänstemännen.

X. Förhållandet mellnn förhandlingsordningen och nu gällande regler, tillförsäkrande kommunala tjänstemän rätt att tillvarataga sina intressen. En fråga, som vid införandet av en i författning reglerad förhandlingsordning för kommunala tjänstemän, kräver särskilt beaktande, är spörsmålet om denna förhandlingsordnings förhållande till de inom kommunerna redan antagna reglerna angående tjänstemäns rätt till medinflytande vid bestämmande av deras anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor. Spörsmålet är i viss mån likartat med det, som uppställde sig vid genomförandet av förhandlingsordning för statstjänstemän, i det att man därvid hade att taga hänsyn till de redan tidigare inrättade lönenämnderna, genom vilka i viss utsträckning tillgodosetts vad man ville vinna genom en förhandlingsordning. Utredningsmännen konstaterade också, att verksamhetsområdena för den föreslagna förhandlingsordningen och de statliga lönenämnderna delvis sammanfölle. Med hänsyn till att dessa nämnder utbildat sig till att bliva sakkunniga institutioner, vilka i lönetekniska frågor verkade såsom utredande och rådgivande organ åt Kungl. Maj :t, skulle emellertid enligt utredningsmännens mening alltjämt utrymme förefinnas för sagda nämnder vid sidan av förhandlingsordningen. Såvitt gäller de kommunala tjänstemännens rätt att företräda i kommuns lönenämnd eller därmed jämförligt organ, synes den nu föreslagna förhandlingsordningen icke nödvändigtvis medföra, att ändring måste vidtagas i de kommunala reglementen och instruktioner, som medge tjänstemanen en dylik rätt. Rätten för tjänstemännen eller deras representant att vara närvarande vid lönenämnders sammanträden torde inkluderas i den vidsträcktare rätt till förhandling, som den föreslagna förhandlingsordningen innefattar. Under sådana förhållanden synes icke heller kunna anses oriktigt, att tjänstemännen, på sätt som t. ex. gäller i Stockholm, genom representant i tjänstenämnden alltjämt beredas tillfälle att följa frågornas gång därstädes. I den mån tjänstemannaorganisationen genom representanten eller eljest får kunskap om att i nämnden förekommer fråga, angående vilken förhandling synes organisationen erforderlig och lämplig, kan ju förhandling påkallas och äga rum, oavsett att representant för tjänstemännen vanligen har säte i nämnden. Dennes närvaro är enligt föreskrifterna i Stockholm betingad av kallel-

74 se i varje särskilt fall, och han kan på intet sätt jämställas med nämndens ledamöter. Förhandlingar enligt den statligt reglerade förhandlingsordningen behöver med ett sådant system endast påkallas om och i den mån representanten för tjänstemännen icke lyckas vinna gehör för tjänstemannasynpunkterna bland nämndens ledamöter. Genom ett kommunalt stadgande om rätt för tjänstemännen att vara representerade i lönenämnd kunna tjänstemännen vinna en möjlighet till kontroll över att kommunerna i enlighet med den statliga förhandlingsordningen fullgöra sin där stadgade skyldighet att delgiva tjänstemännen utkast till mera betydelsefulla bestämmelser. Icke blott tjänstemännen utan även kommunerna torde hava ett intresse av att rätten att vara representerad i lönenämnd bibehålies. Såsom ovan angivits torde nämligen regler av dylikt innehåll hava införts ej blott för att bereda tjänstemännen en rätt utan tillika för att giva nämnderna en möjlighet att erhålla sakkunnig upplysning i tjänsteärenden. Ett bibehållande av ifrågavarande kommunala stadganden synes därför enligt de sakkunnigas mening icke blott möjligt utan även önskvärt. Beträffande de särskilda förhandlingsordningar åter, som antagits i vissa städer och landsting, ligger förhållandet något annorlunda till. I dessa förhandlingsordningar ha intagits en serie detaljerade bestämmelser om tilllämpningsområde, partsrepresentation, förhandlingsfrågor o. s. v. Bestämmelserna förete olikheter dels sinsemellan och dels i förhållande till den nu föreslagna förhandlingsordningen. De sakkunniga kunna icke finna, att det vore lyckligt, om flera olika grundläggande bestämmelser skulle gälla i skilda kommuner för samma slag av befattningshavare. Beträffande frågorna om tjänstemannabegreppet, om vem som skall äga utöva förhandlingsrätten samt om förhandlingsrättens innebörd synes principiellt böra gälla lika bestämmelser för alla kommunala befattningshavare. De av kommunerna utfärdade eller mellan kommunerna och organisationerna överenskomna nu gällande förhandlingsordningarna få väl till största delen betraktas såsom provisoriska i avvaktan på en författningsreglerad förhandlingsrätt. Att nu tillerkänna särrättigheter och en vidsträcktare förhandlingsrätt än den, som lagen medger, åt vissa kommunala befattningshavare genom att bibehålla dessa bestämmelser synes icke befogat. Det kan sålunda icke anses riktigt, att t. ex. de tjänstemannaorganisationer, vilka för sina medlemmars räkning för närvarande sluta kollektivavtal med landsting och därvid överenskomma om förhandlingsregler, icke skulle behöva bli föremål för socialstyrelsens erkännande eller behöva uppfylla kravet på att vara riksorganisation o. s. v., blott därför att organisationernas överenskommelse med landstingen icke stipulera sådana krav på organisationen. Om förhandlingsordningar, vilka hava karaktären av överenskommelser, skulle kunna finnas vid sidan av lagen, skulle ju en icke önskvärd olikhet uppstå mellan olika organisationer. Likheten inför lagen synes påfordra, att lagens bestämmelser göras ovillkorliga i så måtto, att varken kommun eller tjänstemän få åberopa bestämmelse eller överenskommelse, som strider däremot. Tjänstemännen vinna genom ett sådant stadgande fördelen av att om deras organisation icke är tillräck-

75 ligt stark för att motsätta sig en överenskommelse, som är mindre tillfredsställande ur tjänstemannasynpunkt än lagen, sådan överenskommelse icke blir gällande. Och tjänstemännen få därigenom tillika säkerhet för att kommunen icke genom föreskrifter i reglementen och instruktioner inskränker den lagstadgade förhandlingsrätten. Kommunerna vinna å sin sida garanti för att icke genom lokala bestämmelser om förhandlingsrätt den kommunala självbestämningsrätten hotas eller tjänstemännen beredas ett otillbörligt stort inflytande. Av det nu sagda får givetvis icke den slutsatsen dragas, att överenskommelser överhuvud taget angående förhandlingsrätt mellan kommun och tjänstemannaorganisation icke böra förekomma eller att kommunen icke genom särskilda bestämmelser skulle äga giva stadgande i ämnet. Om kommunen och organisationen ingå en överenskommelse, som icke står i strid med lagens bestämmelser, men som innefattar en detaljföreskrift, kompletterande lagens allmänna stadganden, skall en dylik överenskommelse gälla. Speciellt ägnade för dylika lokala kompletteringar, antingen de nu ske i form av en överenskommelse eller i form av en bestämmelse i kommuns lönereglemente eller liknande stadgar, äro de regler, som givas i lagförslaget 6— 11 §§. Dessa stadganden innehålla regler angående förfaringssättet vid förhandlingar och äro, i likhet med 5 § i 1936 års lag, närmast att anse såsom råd och anvisningar för tillvägagångssättet vid förhandlingar. De böra emellertid tillika anses innefatta minimifordringar beträffande det sätt, på vilket förhandlingsrätten skall utövas. En lokal reglering av förhandlingsförfarandet, som giver tjänstemännen mindre vidsträckt rätt till förhandling än lagförslaget, bör enligt de sakkunnigas mening alltså icke kunna införas. Redan tidigare har påpekats, att det lagreglerade vidareförandet av förhandlingsfrågor, vari enighet ej uppnåtts vid en förhandling i första instans, bör kunna utfyllas genom lokala överenskommelser om skiljedom i tolkningstvister. Av det ovan sagda följer att i sådan överenskommelse icke bör intagas föreskrift t. ex. av innehåll att efter det förhandlingar mellan tjänstemän och lönenämnd ägt rum, frågan omedelbart skall gå till skiljedom. Tjänstemännen skola, även där överenskommelse om skiljedom gäller, beredas tillfälle att draga frågan inför det högsta beslutande kommunala organet. I den mån tjänstemän, som äro kollektivanställda, för närvarande hava rätt att enligt avtal få tolkningstvister prövade av arbetsdomstolen, synes icke lagförslaget lägga något hinder i vägen för en dylik lösning av spörsmålet om vidareförande av förhandlingsfrågor.

I betänkandet med förslag till förhandlingsordning för statens tjänstemän anfördes, att den för dessa enligt gällande ordning förefintliga rätten att överklaga verkstyrelsernas beslut syntes kunna användas sidoordnad med förhandlingsrätten. I fråga om de kommunala tjänstemännen torde en allmän och med vad som gäller för statstjänstemän fullt jämförbar besvärsrätt saknas. De sakkunniga skola här icke ingå på ett närmare dryftande av om-

76 fattningen av den kommunala besvärsrätten och möjligheten för de kommunala tjänstemännen att genom besvärsförfarande vinna ändring i kommunal myndighets beslut. Här bör emellertid erinras om följande. Kommunaltjänstemännen äga i likhet med varje annan medlem i kommunen rätt att anföra besvär hos länsstyrelse eller överståthållarämbetet i ärenden, som angå tjänsten, där klagandens enskilda rätt blivit kränkt, beslutet strider mot allmän lag eller författning eller eljest vilar på orättvis grund, överskrider deras befogenhet, som beslutet fattat, eller icke i laga ordning tillkommit. Besvärsprövning av nu angiven beskaffenhet avser i första rummet endast de beslut, som fattas av de organ, vilka utöva kommuns beslutanderätt. Vid sidan härav givas i kommunallagarna bestämmelser om rätt till besvär över beslut av drätselkammare, kommunalnämnd, kyrkoråd och skolråd. I Stockholm finnes dessutom en allmän rätt att hos överståthållarämbetet överklaga nämnders och styrelsers beslut. I allmänhet torde den uppfattningen gälla, att besvär av nu angiven beskaffenhet, vilka enligt en terminologi kallas kommunalbesvär, äro rättsbesvär, d. v. s. den kommunala myndighetens beslut kan efter klagan bliva föremål för den statliga myndighetens prövning allenast ur rättssynpunkt, icke ur lämplighetssynpunkt. Förutom besvärsrätt av nu angivet innehåll finnes en rätt att klaga hos statliga myndigheter över vissa s. k. självförvaltande kommunalmyndigheters beslut. Besvär av denna typ, stundom kallade självförvaltningsbesvär, kunna anföras gentemot skolstyrelsers, byggnadsnämnds, hälsovårdsnämnds, fattigvårdsstyrelses m. fl. därmed jämförliga kommunala organs beslut. Denna besvärsform utmärkes särskilt därav att prövningen omfattar ej blott rättsfrågan utan även frågan om det sätt, varpå det fria skönet begagnats; vidare kan besvärsmyndigheten ej blott undanröja ett beslut, som den ogillar, utan även sätta ett annat beslut i dess ställe. Vad städerna angår finnes en särskild rätt att anföra besvär hos magistraterna över förvaltande kommunalmyndigheters beslut. Härigenom kunna tjänstemännen framtvinga ett avgörande av annan kommunalmyndighet än den, som närmast handhaver personalfrågorna. Förutom nu angivna former av besvär finnas inom vissa kommuner ett särskilt för tjänstemännen avsett besvärsinstitut, liksom det nyss omförmälda innefattande frågans hänskjutande från ett kommunalt organ till ett annat sådant organs prövning. I Stockholm hänför sig detta besvärsinstitut till frågor angående tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning i Stockholms stads lönestat. Besvären upptagas av en utav stadskollegiet utsedd besvärsnämnd (se härom även Bil. I). I Visby äger vederbörande tjänsteman i frågor, som gälla avsked eller avgång från tjänsten, föra talan mot kommunalmyndighets beslut inför stadens tjänstenämnd. Denna består av fem ledamöter, av vilka stadsfullmäktige och tjänstemannaförening vardera utse två. Den femte ledamoten, som utses av de fyra övriga, är ordförande i nämnden. I ett nyligen antaget tjänstereglemente i Ystad stadgas, att befattningshavare, som är missnöjd med beslut i fråga om reglementets tillämpning må, därest annat förfaringssätt icke är i lag eller författning föreskri-

77 vet och i den mån beslutet angår honom, hos stadsfullmäktige göra framställning om ändring inom 30 dagar, efter det han av beslutet erhöll del. Enligt en i doktrinen uttalad mening är det beträffande personalfrågor i många hänseenden oklart och omtvistat, hur den kommunala besvärsrätten gestaltar sig. Vare sig besvärsrätten har en större eller mindre omfattning, synes den dock lika litet för de kommunala tjänstemännen som för statstjänstemännen utgöra ett hinder för att de tillerkännas förhandlingsrätt. Ej heller torde införandet av en förhandlingsordning som den, de sakkunniga ifrågasatt, böra föranleda till ett borttagande eller en inskränkning av de kommunala tjänstemännens rätt att anföra besvär i tjänstefrågor. Om, såsom de sakkunniga föreslagit, utrymme alltjämt beredes för tjänstemännens besvärsrätt vid sidan av förhandlingsrätten, så synes detta sannolikt medföra, att tjänstemännen i mindre utsträckning än för närvarande söka komma till sin rätt genom besvär. I de principiella frågorna, där hittills den enskilde tjänstemannen framkommit med besvär, torde man i och med förhandlingsordningens genomförande kunna förvänta, att organisationerna genom förhandling söka vinna myndigheternas förståelse för tjänstemannasynpunkterna. Utom besvärsvägen föreligger i rättsfrågor åtminstone för en del kommunala tjänstemän möjlighet att få frågan prövad av allmän domstol. Vad förut sagts angående besvärsrättens förhållande till förhandlingsrätten bör enligt de sakkunnigas mening även gälla nu berörda form för realiserandet av tjänstemännens rättsskydd.

XI. Speciell motivering. Den för statstjänstemännen införda förhandlingsordningen är meddelad i form av en efter riksdagens hörande av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse. Då det här gäller en förhandlingsordning, avsedd att reglera förhållandet mellan kommunerna och deras tjänstemän, måste, såsom i stadsförbundets till de sakkunniga remitterade skrivelse påpekas, författningen utfärdas i form av en av Kungl. Maj:t och riksdagen antagen lag. 1 §• I denna paragraf uttalas den allmänna principen, att kommunala tjänstemän äga förhandla med kommun i frågor, som beröra dem. Angående vissa kommunaltjänstemäns rätt att därjämte förhandla med statlig myndighet är särskilt stadgat under 13 §. Någon erinran härom har icke ansetts behöva intagas i de inledande paragraferna. Liksom i den för statstjänstemännen gällande förhandlingsordningen angives här, att förhandlingsrättens lagfästande icke är avsedd att medföra ändring i den beslutanderätt, som eljest tillkommer kommun eller kommunalmyndighet enligt lag eller författning. En inskränkning i beslutanderätten är visserligen gjord genom 14 § första stycket, i det att kommunala bestäm-

78 melser om förhandlingsrätt — vare sig de införts i överenskommelser eller i lönereglementen eller liknande stadganden — i den mån de strida mot förhandlingsordningen icke få åberopas av kommunen. Denna inskränkning synes emellertid vara en nödvändig följd av en lagstiftning såsom den ifrågavarande. Erinringen om att förhandlingsrätten ej medför inskränkning i kommuns lagfästa självbestämningsrätt åsyftar de materiella frågor, i vilka förhandlingar kunna föras, angående löners storlek, tjänstgöringsvillkor o. s. v., däremot icke den formella frågan, om vilka regler, som skola iakttagas vid dylika förhandlingar. Beträffande begreppen kommunaltjänsteman, kommun och kommunalmyndighet hänvisas till vad ovan anförts beträffande lagens tillämpningsområde. 2 §•

I denna paragraf meddelas bestämmelser angående de parter, mellan vilka förhandlingar må föras. I den allmänna motiveringen har närmare utvecklats innebörden av två i lagförslaget angivna förutsättningar för att förening skall erhålla förhandlingsrätt, nämligen att föreningen är att anse såsom riksorganisation samt att socialstyrelsen erkänt densamma. I lagen har dessutom intagits den självklara men grundläggande förutsättningen, att föreningen skall hava till uppgift att tillvarataga kommunala tjänstemäns intressen gentemot kommunen såsom arbetsgivare. Den i paragrafens andra stycke förekommande bestämmelsen om kommuns rätt att själv utse sin representation avser förhandlingarnas första skede. Givetvis får ifrågavarande stadgande om rätt för kommun att fritt utse sin representant icke föranleda till att kommunalmyndighet vägrar att upptaga sådan framställning från tjänstemännen, som omförmäles i 11 §. 3 §.

Närmare föreskrifter angående förenings skyldighet att lämna uppgift till socialstyrelsen innefattas i denna paragraf. Såsom förut påpekats, må socialstyrelsen kräva uppgifter utöver de i lagen angivna, för såvitt sådana befinnas erforderliga. I den mån en riksorganisation har särskilda lokalavdelningar, torde det vara lämpligt, att detta uppges till socialstyrelsen. Vare sig socialstyrelsen i det enskilda fallet före sitt beslut remitterat ansökningen till kommun eller ej, torde det vara självfallet, att styrelsen lämnar kommun meddelande om de organisationer, vilka av styrelsen erkänts såsom förhandlingsberättigade i förhållande till kommunen. Den föreskrivna skyldigheten för förening att anmäla uppkomna förändringar beträffande föreningens verksamhetsområde, styrelse eller medlemsantal är icke förbundet med något stadgande om påföljd för den händelse bestämmelsen härom icke skulle iakttagas. Skulle en väsentlig förändring inträda rörande antalet till en organisation anslutna tjänstemän inom viss kommun och skulle föreningen underlåta att meddela detta till socialstyrelsen, k a n kommunen givetvis, i den mån den får vetskap om förhållandet, anmäla saken till socialstyrelsen.

79 4§. De frågor, varom förhandlingar kunna föras, angivas i denna paragraf. Samma allmänna beskrivning å frågorna, som förekommer i statstjänstemännens förhandlingsordning, har här kommit till användning. Ordet »tilllämpning» innefattar alla tolkningsfrågor, men är vidsträcktare än ordet »tolkning» i så måtto, att därunder falla jämväl frågor om en viss bestämmelse överhuvudtaget skall tillämpas i visst fall. 5 §•

Förevarande stadgande ansluter sig till motsvarande stadganden i statstjänstemännens förhandlingsordning. Enligt paragrafens första stycke är kommunal myndighet skyldig att bereda tjänstemannaförening tillfälle att taga kännedom om föreliggande utkast till ändrade bestämmelser angående tjänsteförhållanden, då frågan är av större betydelse. Myndigheten är enligt andra stycket i paragrafen förpliktad att avvakta tjänstemännens eventuella begäran om förhandling, innan den avger slutligt förslag eller för sin del avgör detsamma. Om förhandlingar komma till stånd, är myndigheten vidare skyldig att iakttaga, vad som stadgas i 9 §, innan förslaget avgives eller villkoren fastställas. Myndigheten äger underrätta tjänstemännen på »lämpligt» sätt. Någon viss form för meddelandet är sålunda icke föreskriven, utan detta kan ske genom telefonpåringning till den, som äger företräda föreningen, genom anslag å bestämd plats i arbetslokalen eller på annat dylikt sätt. 6 §.

Förhandling i muntlig form är att betrakta såsom förhandlingsrättens väsentligaste innehåll. Vare sig parterna växlat skrivelser eller ej, förefinnes alltid rätt att påkalla muntliga förhandlingar. 7 §•

I syfte att förhindra, att skriftliga förhandlingar dragas ut alltför lång tid, stadgas i denna paragraf skyldighet för parterna att utan dröjsmål besvara varje skrivelse i ärendet. Svarsskrivelse bör innehålla icke allenast ett formellt erkännande av ingången skrivelse utan tillika om möjligt den intagna ståndpunkten och skälen för denna. Skulle i svarsskrivelsen muntlig förhandling påkallas, behöver icke någon motivering lämnas, då ju denna kan framläggas under det muntliga förfarandet. Till förhindrande av att en tjänstemannaförening skulle låta förhandlingar draga ut oskäligt lång tid även efter det båda parternas ståndpunkt blivit till fullo utvecklad och klarlagd, har förhandlare å kommunens sida tillagts rätt att, då denne så prövar skäligt, förklara skriftlig förhandling avslutad. Härvid utgå emellertid de sakkunniga från att förhandlingar icke förklaras avslutade, förrän den därvid berörda frågan blivit i erforderlig utsträckning

80 klarlagd. Efter det att kommunens representant förklarat skriftlig förhandling avslutad äger på grund av stadgandet i 6 § tjänstemannaförening påkalla muntliga förhandlingar. 8 §• Kommunen har i denna paragraf erhållit rätt att bestämma tid och plats för muntlig förhandling ävensom att utse ordförande och sekreterare. De sakkunniga ha icke ansett lämpligt införa föreskrift om att förhandling skall äga rum å plats inom kommunen. Gemensam förhandling mellan flera kommuner, å ena, samt en eller flera tjänstemannaorganisationer, å andra sidan, skulle nämligen genom ett sådant stadgande omöjliggöras. Rätten för för kommun att utse ordförande vid förhandlingssammanträde innefattar rätt för kommunen att därtill utse antingen en medlem av vederbörande kommunalmyndighet eller ock annan inom eller utom kommunen bosatt person. I senare fallet synes samråd före utseendet böra äga rum med vederbörande tjänstemannaorganisation. I många fall torde komma att till sekreterare vid förhandling utses person inom kommunalmyndigheten eller i kommunens tjänst. Liksom vid skriftlig förhandling bör kunna förhindras, att sedan parterna vid överläggning utfört sin talan, frågan fördröjes genom begäran om nytt förhandlingssammanträde mellan samma parter. I sådant syfte stadgas, att ordföranden har rätt att förklara muntlig förhandling avslutad. Denna rätt bör givetvis lika litet som vid skriftlig förhandling användas i annat fall än då någondera partens begäran om uppskov är uppenbarligen föranledd av en önskan att obehörigen fördröja ärendets behandling. Då protokollet är avsett att biläggas akten vid ärendets vidareförande till annan kommunalmyndighet, bör detsamma utvisa framlagda förslag och avgivna förklaringar jämte därför anförda skäl. Det kan däremot icke anses nödvändigt, att ett fullständigt diskussionsprotokoll upprättas. I paragrafens sista stycke är infört stadgande om att protokollet skall utgivas avgiftsfritt. I förhandlingsordningen för statens tjänstemän är dylikt stadgande intaget. Ej heller de kommunala tjänstemännen synas enligt sakkunnigas mening böra belastas med någon utgift i ifrågavarande hänseende. 9 §. För att det med förhandlingarna avsedda syftet skall ernås, bör kommunalmyndighet icke äga till slutlig behandling upptaga fråga, som varit föremål för förhandlingar, förrän dessa avslutats och myndigheten kunnat taga del av vad som därvid förekommit. För att bereda tjänstemannaförening tillfälle att efter avslutade skriftliga förhandlingar påkalla muntliga sådana, har en tidsfrist av en vecka föreskrivits, inom vilken myndigheten icke må till slutlig handläggning upptaga ärendet. Självfallet är emellertid, att myndigheten måste äga rätt att, där förhållandena så påkalla, utfärda provisoriska bestämmelser i ärendet att gälla till dess slutligt beslut meddelats.

81 10 §. Denna paragraf innefattar en legalisering av en särskilt i städernas förhandlingsregler vanlig bestämmelse. Genom paragrafens föreskrift säkerställes, att vad vid förhandlingar i viss fråga förekommit blir tillgängligt för annan kommunalmyndighet, därest ärendet vidareföres. 11 §• Sedan förhandling avslutats i fråga, där parterna icke uppnått samförstånd, kan tänkas, att kommunens representant, i den mån denna utgöres av lönenämnd eller annan kommunalmyndighet, fattar beslut i enlighet med sin vid förhandlingen företrädda mening. Det kan ock tänkas, att en framställning från tjänstemännens sida icke föranleder någon åtgärd från den kommunala representantens sida, sedan förhandlingarna strandat. Antingen det föreligger ett beslut eller icke från kommunalmyndighets sida, böra emellertid tjänstemännen hava rätt till vidareförande av frågan i enlighet med föreskrifterna i denna paragraf. Såsom ovan anförts, är den form för vidareförande, som angives i denna paragraf, avsedd att bereda tjänstemännen tillfälle att utveckla sina synpunkter inom kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige, landsting eller annat sådant beslutande kommunalt organ. Givetvis skall vid ärendets behandling i den kommunala representationen samma regler gälla angående ärendets beredning, upptagande på föredragningslista o. s. v., som i allmänhet äro stadgade. Tjänstemännen böra inom skälig tid göra framställning till den högsta beslutande kommunalmyndigheten. Någon bestämd fatalietid är av flera skäl icke stipulerad, men det är givetvis även ur tjänstemännens synpunkt fördelaktigt, att frågan kommer inför högsta instans så snart som möjligt. I den mån överenskommelse mellan kommun och tjänstemän föreligger om skiljedom i tolkningstvister, kan tjänstemännens framställning inskränka sig till ett påkallande av förfarande i enlighet med överenskommelsens bestämmelser. 12 §. De gemensamma kostnader, som kunna uppkomma vid förhandling, utgöras bl. a. av kostnad för hyra av lokal, i den mån undantagsvis sådan icke kan kostnadsfritt upplåtas av kommunen. Är sekreteraren vid förhandlingssammanträde en hos kommunen anställd tjänsteman, bör i förhandling deltagande förening ej belastas med några kostnader härför. Har en utom kommunens förvaltning stående person förordnats till ordförande eller sekreterare, böra de härav föranledda kostnaderna delas mellan parterna. Det ligger i sakens natur, att tjänsteman icke må förvägras ledighet för deltagande i förhandlingar. Huruvida avdrag å lönen skall äga rum, är en fråga, som får avgöras med ledning av de inom varje kommun gällande bestämmelserna. 6—384578

82 13 §. Första stycket i förevarande paragraf behandlar det fall, att statlig myndighet ensam beslutar angående kommunaltjänstemans anställningsförhållanden. Andra stycket rör det fallet, att anställningsförhållandena bestämmas genom samverkan mellan kommunal och statlig myndighet. Det åligger därvid statlig myndighet att efter anmodan av tjänstemannaförening kalla kommun till gemensam förhandling. Upptages allenast skriftlig förhandling från tjänstemännens sida, bör den statliga myndigheten bereda kommunen tillfälle att taga del av handlingarna i ärendet. 14 §. Föreskriften i första stycket innefattar icke något ovillkorligt förbud för kommun eller förening att överhuvudtaget ingå överenskommelse angående förhandlingsrätt. Ej heller har kommunen härigenom förhindrats att i reglementen eller instruktioner reglera frågor av förhandlingsrättslig natur. Endast i den mån bestämmelserna strida mot de i denna lag givna stadgandena, få de icke åberopas av någondera parten. I andra stycket erinras om att tjänstemännens rätt att medelst besvär eller anhängiggörande av rättegång tillvarataga sina intressen icke genom här givna bestämmelser röner intrång.

83 Bilaga 1.

Till Statsrådet

och chefen för

socialdepartementet.

Jämlikt lagen om förenings- och förhandlingsrätt hava numera vissa grupper av Stockholms stads tjänstemän påkallat förhandling rörande förhållanden, som i 4 § avses. Stockholms stads tjänstenämnd, som är stadens centrala organ i fråga om avlöningsväsendet, har med anledning därav icke kunnat undgå att erfara vissa svårigheter, som möta vid lagens tillämpning. Enligt 1 § gäller lagen icke de arbetstagare i kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Denna bestämmelse kan emellertid icke användas såsom ett kriterium för bedömandet, huruvida vissa befattningshavarekategorier inbegripas under lagen eller ej, utan nödvändiggör en ingående prövning i fråga om så gott som varje befattningshavare eller befattningshavaregrupp. Att i det konkreta fallet avgöra, om ämbetsmannaansvar föreligger eller icke, är dessutom ofta ett mycket vanskligt tolkningsspörsmål, vilket överstiger de kommunala organens krafter. Under sådana förhållanden måste det framstå såsom ett önskemål, att den valda gränsdragningen om möjligt övergives och en tydligare och mindre svårhanterlig sättes i dess ställe. Det förefaller härvid, som om den av kommittén angående privatanställda föreslagna gränslinjen åtminstone från en betydelsefull synpunkt bättre uppfyllde de i detta sammanhang svårfrånkomliga kraven på klarhet och lätthanterlighet. Kommitténs förslag, att lagen om förenings- och förhandlingsrätt icke skulle vara tillämplig beträffande arbetstagare i kommunernas tjänst, som anställts av kommunal myndighet i kraft av särskild författning, innebär nämligen uppställandet av en regel, som redan förut prövats i den kommunala förvaltningen och befunnits fungera på ett i det hela tillfredsställande sätt. Stockholms stads besvärsnämnd, som har att handlägga och avgöra besvär mot kommunala tjänstetillsättningar, upptager icke till prövning tillsättningar, som skett enligt särskild statlig författning. Det har icke yppat sig några svårigheter att följa denna princip. Icke heller har föreskriften i 79 § av lagen om kommunalstyrelse i stad medfört olägenheter. Paragrafen föreskriver, att för besvärs anförande mot drätselkammares beslut i sådana mål och ärenden, vilka drätselkammaren på grund av föreskrift i särskilda författningar har att handlägga, gäller vad i dessa författningar för varje fall finnes stadgat. I övrigt gäller beträffande besvär vad i drätselkammarens reglemente är bestämt. Tjänstenämnden har med det anförda givetvis icke velat göra gällande, att kommitténs lösning skulle vara den enda tänkbara, utan har endast velat framhålla behovet av att den nuvarande indelningen ersattes med en praktiskt lättillgängligare. Ett av stadsjuristen i frågan avgivet yttrande bifogas. Stockholm den 29 januari 1938. Å Stockholms stads tjänstenämnds vägnar: HALVAR SUNDBERG A:.

Malmros.

84 P. M. I 1 § av lagen om förenings- och förhandlingsrätt bestämmes området för lagens tillämpning på följande sätt: »Denna lag äger tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.» På samma sätt stadgas i 1 § av den föreslagna lagen om semester, att lagen skall tillämpas å arbetstagare i kommunens tjänst, som icke äro underkastade ämbetsmannaansvar. I båda fallen har alltså beträffande hos kommunerna anställda arbetstagare ett straffrättsligt begrepp, ämbetsmannaansvar, använts för att särskilja två olika kategorier. Lämpligheten av en sådan gränsdragning synes emellertid på goda grunder kunna ifrågasättas. Vid lagrådets granskning av förslaget till lag om förenings- och förhandlingsrätt yttrade tre av lagrådets ledamöter härom bland annat (kungl. proposition nr 240/1936 sid. 130): »Departementschefen har beträffande den närmare innebörden av denna avgränsning hänvisat till reglerna i 25 kap. strafflagen 'och de särskilda ansvarighetslagarna samt vid dessas tillämpning utbildad praxis'. Vad som i detta sammanhang åsyftas med de särskilda lagarna är oklart, och ej heller i övrigt lärer den till stadgandet sålunda givna utläggningen erbjuda parterna den säkra ledning, som är önskvärd. I vad mån bestämmelserna i 25 kap. strafflagen äga tillämpning inom sådana arbetsområden, vilka skulle kunna betecknas såsom stats- och kommunaltjänsters utmärker, framgår i allmänhet icke omedelbart av lagen utan blir en tolkningsfråga. Med den utveckling, statens och kommunernas verksamhet numera undergår kunna säkerligen alltjämt uppkomma spörsmål av detta slag, vilka icke tidigare varit föremål för domstols prövning. Då de framträda i samband med tillämpning av nu förevarande lag, ankommer deras avgörande icke på allmän domstol, och det måste betraktas såsom en oegentlighet att, på sätt som här skulle ske, möjlighet öppnas för motsatta tolkningar.» Kritiken bemöttes av departementschefen (propositionen sid. 140) därmed, att den förordade gränslinjen ansetts tillfyllestgörande för en så viktig fråga som ådömande av straff för tjänstefel och att den då även borde kunna användas i förevarande fall. Det medgavs, att arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna skulle kunna komma till olika tolkningar, men olägenheterna härav borde icke vara större på det ifrågavarande området än på andra. Erfarenheten från Stockholms kommunalstyrelse har dock understrukit riktigheten av den kritik, lagrådsledamöterna riktat mot bestämmelsen. Den använda gränsdragningen är till sin innebörd otydlig och svårhanterlig. Just på det ifrågavarande området giver den icke någon säker ledning. De flesta fallen bliva — såsom lagrådsledamöterna påpekat — tolkningsfrågor. Det är ofta vanskligt att säga, om en viss grupp arbetstagare äro underkastade ämbetsmannaansvar, förrän prejudikat erhållits. Under sådana förhållanden blir den åsyftade avgränsningen för kommunalstyrelsen svårtillämplig. Härtill kommer, att såväl enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt som enligt den föreslagna lagen till semester motstridande domstolspraxis kan uppkomma. Svårigheten att använda ämbetsmannaansvaret som kategoriskiljande kännetecken vid kommunala anställningar av här ifrågavarande slag framträder även i den av prof essoren Folke Wetter i Svenska stadsförbundets tidskrift 1937 publicerade artikeln »Vilka arbetstagare i kommunernas tjänst äro underkastade ämbetsmannaansvar?». Undersökningen visar nämligen, att synnerligen komplicerade och svårlösta tolkningsfrågor måste uppkomma vid stadgandets tillämpning å konkreta fall.

85 Starka skäl tala sålunda för att man, om möjligt, skall övergiva den valda avgränsningen och i stället söka en annan. Det förefaller härvid, som om den av kommittén angående privatanställda föreslagna gränslinjen åtminstone från en betydelsefull synpunkt bättre uppfyllde de i detta sammanhang svårfrånkomliga kraven på klarhet och lätthanterlighet. Kommittén föreslog, att lagen om föreningsoch förhandlingsrätt icke skulle vara tillämplig beträffande arbetstagare i kommunernas tjänst, som anställts av kommunal myndighet i kraft av särskild författning. Därmed skulle arbetstagare, som handhade rent kommunala uppgifter, falla inom tillämpningsområdet, medan övriga (exempelvis sjukvårdspersonal, fattigvårdspersonal etc.) icke skulle inbegripas under lagen. Mot denna gränsdragning riktades anmärkningar av saklig beskaffenhet från svenska stadsförbundet och svenska kommunaltjänstemannaförbundet. Det gjordes gällande, att indelningen skulle verka godtycklig och att tjänstemännen »rätteligen» skulle organisationsmässigt uppdelas efter denna »verklighetsfrämmande grund». Lagen om förenings- och förhandlingsrätt byggde nämligen på föreningar som förhandlande parter. Man kan mot detta resonemang invända, att liknande sakliga olägenheter uppkomma med den nu använda gränsdragningen. Även enligt denna skall lagen om förenings- och förhandlingsrätt eller den föreslagna lagen om semester icke tilllämpas å exempelvis en stor del av sjukvårdspersonalen. Men denna gränsdragning har därutöver nackdelen att vara formellt betydligt oklarare. Om man använder den av kommittén angående privatanställda föreslagna gränslinjen d. v. s. sättet för anställningen, kan man utan svårighet följa en bestämd och förhållandevis lätthanterlig regel, som redan förut prövats i den kommunala förvaltningen och befunnits fungera på ett i det hela tillfredsställande sätt. Stockholms stads besvärsnämnd, som har att handlägga och avgöra besvär mot kommunala tjänstetillsättningar, upptager icke till prövning tillsättningar, som skett enligt särskild statlig författning. Det har icke yppat sig några svårigheter att följa denna princip. Icke heller har föreskriften i 79 § av lagen om kommunalstyrelse i stad medfört olägenheter. Paragrafen föreskriver, att för besvärs anförande mot drätselkammares beslut i sådana mål och ärenden, vilka drätselkammaren på grund av föreskrift i särskilda författningar har att handlägga, gäller vad i dessa författningar för varje fall finnes stadgat. I övrigt gäller beträffande besvär vad i drätselkammarens reglemente är bestämt. Det sagda innebär icke, att kommitténs lösning skulle vara den enda tänkbara. Det väsentliga är, att den lagfästa och ännu en gång föreslagna indelningen ersattes med en annan, som lättare kan praktiskt genomföras. Stockholm den 27 januari 1938. Sture

Bräck.

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet 3 Förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän 5 Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt 8 I. Frågan om kommunala tjänstemäns förhandlingsrätt inför statsmakterna 9 II. Initiativ från Svenska stadsförbundet och tjänstemannaorganisationer . . . . 16 III. Av städer och landsting antagna regler om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän 21 IV. Utländsk lagstiftning 32 V. Frågan om lagens tillämpningsområde 35 VI. Kommuns och tjänstemäns representation vid förhandlingar 48 VII. Förhandlingsrättens innebörd 57 VIII. Vidareförande av frågor, i vilka efter förhandling parterna ej uppnått samförstånd 63 IX. Specialregler för befattningshavare, som innehava tjänster av såväl statlig som kommunal karaktär 69 X. Förhållandet mellan förhandlingsordningen och nu gällande regler, tillförsäkrande kommunala tjänstemän rätt att tillvarataga sina intressen .. 73 XI. Speciell motivering 77 Bilaga I. Skrivelse från Stockholms stads tjänstenämnd 83

Statens offentliga utredningar 1938 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. F å n g v å r d . Riktlinjer för en lagstiftning om ägareförbehåll och avbetalningsköp. [11] Betänkande med förslag till lotteriförordning m. m. [17] Betänkande med förslag till lag om frivillig pensionering av i enskild tjänst anställda m. m. [18] Betänkande med förslag till reformerad hyreslagstiftning. [22] , ^.. Betänkande med förslag till lag om villkorlig frigivning m. m. [25] Betänkande med förslag till trafikförsakringslag jämte därmed sammanhängande författningar. [27] Betänkande med förslag rörande djurskyddslagstiftning. Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk. 1. Lagtext. [43] 2. Motiv m. m. [44] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Kommunalförvaltning. Betänkande med förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. [56] S t a t e n s och k o m m u n e r n a s finansväsen. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden enligt beredningsnämndernas förslag vid 1938 års allmänna fastighetstaxering. [12] 1936 års uppbördskommitté. Betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m. Del 1. Uppbördsväsendet. [46] Del 2. Folkbokföringen. [41] Del 3. Organisation och kostnader. [48] Uppbörds- och folkbokföringsreformen. [51] 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till icke ordinariereglemente. [52] 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente. [55] Politi. Betänkande ang. omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m. [1] Nationalekonomi ocli socialpolitik. Betänkande i näringsfrågan. [6] Betänkande ang. barnbeklädnadsbidrag m. m. [7] Betänkande ang. förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd. [13] Betankande ang. »landsbygdens avfolkning». [15] Yttrande med socialetiska synpunkter på befolkningsfrågan. [19] Betänkande ang. barnkrubbor och sommarkolonier m. m. [20] Arbetslöshetsräkningen den 31 augusti 1937. Del 1. [21] Betänkande med vissa demografiska utredningar. [24] Betänkande med utredning och förslag rörande statsbidrag till anordnande av bostäder å t åldringar och änkor I s. k. pensionärshem. [40] Betänkande med förslag ang. reglering av strandbebyggelsen m. m. [45] Betänkande ang. gift kvinnas förvärvsarbete m. m. [47] Häl so- och sjukvård. Allmänt näringsväsen.

F a s t egemlom. J o r d b r u k med binäringar. Betänkande med utredning och förslag rörande pro- j duktions- och avsättningsförhållandena inom träd- j gårdsnäringen. [5] Den statliga egnahemsverksamheten. [34; Betänkande med förslag till ändringar i arrendelagstift- i ningen. [38] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Utredning rörande skogsnäringens ekonomiska läge med förslag till åtgärder för höjande av näringens bärkraft. 1. Förberedande undersökningar och uttalanden. [53] Industri. Byggnadsindustrien i Sverige. 1. Allmän översikt, yttranden och förslag. [10] 2. Arbetsgivares och löntagares inkomster. [3j 3. Arbetslöshetens omfattning och växlingar. [4 ] Betänkande jämte lagförslag ang. lärlingsutbildningen inom hantverket och den mindre industrien. [30] Normalbestämmelser för järnkonstruktioner till byggnadsverk (järnbestämmelser). [37] H a n d e l och sjöfart. Betänkande med utredning och förslag ang. åtgärder till den svenska exportnäringens främjande. [42j Koninmiiikationsväsen. Betänkande med förslag till lag om enskilda vägar m. m. [23] 1936 års järnvägskommitté. Betänkande rörande åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet. [28] Försöksutredning beträffande omfattningen av yrkesmässig godstrafik med automobil eller släpvagn under år 1937. [31] Betänkande med förslag till statliga åtgärder för stödjande av privatflygningens utveckling i Sverige. [39] Bank-, k r e d i t - och pemiiiigväsen. F ö r s ä k r i n g s väsen. K y r k o väsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Förslag till revision av den svenska kyrkohandboken. [2] 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkande med förslag rörande omorganisation av vissa delar av tekniska skolan i Stockholm. [8] Betänkande och förslag ang. skolöverstyrelsens organisation. [14] Betänkande och förslag ang. verksamheten vid kungl. dramatiska teatern, dess förvaltning och ledning. [16] Betänkande med utredning och förslag ang. centrala verkstadsskolor m. m. [26] Betänkande med utredning och förslag ang. intagning av elever i första klassen av de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. [29] Betänkande med utredning och förslag ang. begynnelsespråket i realskolan. [32] Betänkande och förslag rörande den andliga vården inom försvarsväsendet. [33] Betänkande och förslag ang. utsträckning av den årliga lästideu vid folkskolan m. m. [35] 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkanda med förslag ang. utbildningen av lärare i teckning och 1 slöjd samt för yrkesundervisningen. [49] Betänkande ang. utbildningen av lärare vid de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. [50] Betänkande med utredning och förslag ang. överstyrelse för yrkesutbildning. [54] F ö r s vars väsen. Utlåtande rörande flottans fartygstyper m. ni. [9] Utrikes ä r e n d e n . Internationell rätt.

Stockholm 1938. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner

38457!