Betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m. m.

O N © oo :

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1 9 3 8 : 7 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

BAENBEKLÄDNADSBIDRAG M. M. A V G I V E T AV

BEFOLKNIN68KOMMI88IONISN

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1938 K r o n o l o g i s k 1. Betänkande angående omorganisation av polisskolan i Stockholm in. m. Idun. (4), 107 t. 8. 2. Förslag till revision av den svenska kyrkohandboken. Av 10. Eidem. Uppsala, Almqvist & Wiksell. vij, 303 s. E. « n„„ J „ . „ J „ „ ( . „ . •o c *uL • t

f ö r t e c k n i n g

1. Byggnadsindustrien i Sverige. 3. A r b e t s l ö s h e t ! omfattning och växlingar. I d u n . v i j , 202 s. 8. - B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g o c h förslag röran produktions- och avsättningsförliållamdena inc t r ä d g å r d s n ä r i n g e n . Marcus. 314 8. J o . 6. B e t ä n k a n d e i näringsfrågan. M a r c u s . 17:3, 251* s. 5

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna m e d fetstil utgöra begynnel aebokstaverna till d e t departement, under vilket utredningen avgivits, t. e x . K. = ecklesiastikdepartementet Jo. =. jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t n anordning (nr OS) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1938:7 SOCIALDEPARTEMENTET

BETANKANDE ANGÅENDE

BARNBEKLÄDNADSBIDRAG M. M. AVGIVET AV

BEFOLKNINGSKOMMISSIONEN

STOCKHOLM 1938 ISAAC MARCUS

BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 379249

ffift

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet.

Befolkningskommissionen får härmed vördsamt till Herr Statsrådet överlämna ett betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m. m., innefattande, förutom förslag till barnbeklädnadsbidrag, även förslag till familjeunderstöd i stället för fattigvård till vissa barnrika familjer. Vid behandlingen av dessa frågor har befolkningskommissionen funnit nödigt att ingå jämväl på vissa allmänna spörsmål rörande den barna- och familjevårdande socialpolitikens och socialvårdens organisation. Betänkandet har utarbetats av en inom kommissionen nedsatt delegation, bestående av kommissionens ledamöter herrar österström, ordförande, samt Persson och Wicksell. Såsom sekreterare har tjänstgjort förste aktuarien i Stockholms stads statistiska kontor A. Berggren. Vid utarbetandet av de vid betänkandet fogade författningsutkasten h a r biträtt hovrättsassessorn I. Lindell. I ärendets slutbehandling hava deltagit befolkningskommissionens samtliga ledamöter. Reservation av herr Magnusson bifogas. Stockholm den 31 januari 1938. Å Befolkningskommissionens vägnar: NILS WOHLIN.

Innehållsförteckning. Sid. S k r i v e l s e till Herr Statsrådet o c h Chefen l ö r Kungl. S o c i a l d e p a r t e m e n t e t

3 K a p . 1.

9 Inledning Utredningsdirektiven De föreliggande förslagens anslutning till den aktuella befolkningspolitiken. . Aktuella socialpolitiska förslag och åtgärder med befolkningspolitisk syftning Betänkandets uppläggning

K a p . 2.

K a p . 3.

Befolkningspolitiska miljer

s y n p u n k t e r p å frågan o m h j ä l p å t b a r n r i k a fa16

Den aktuella befolkningspolitikens mål och huvudlinjer Kvantitets- och kvalitetssynpunkter Befolkningskvantitativa synpunkter på frågan om hjälp å t barnrika familjer Befolkningskvalitativa synpunkter på frågan om hjälp å t barnrika familjer .

16 16 17 21

ö v e r s i k t a v viktigare förefintliga h j ä l p m ö j l i g h e t e r f ö r familjer m e d b a r n , i s y n n e r h e t b a r n r i k a familjer. F a t t i g v å r d e n s b e t y d e l s e

25 Allmänna anmärkningar Hjälpmöjligheter av socialpolitisk art Samhällets barnavård Kontant barnbidragsverksamhet utan fattigvårds karaktär Den offentliga fattigvården K a p . 4.

9 11 12 13

F ö r e k o m s t e n av b a r n r i k a familjer s a m t f a t t i g v å r d e n s h j ä l p v e r k s a m h e t b l a n d d e s s a . B e h o v e t a v utvidgade h j ä l p m ö j l i g h e t e r f ö r m i n d r e b e m e d l a d e b a r n r i k a familjer

25 25 33 34 35

40 A. Förekomsten av barnrika familjer 1936 års partiella folkräkning Barnförekomsten i bestående äktenskap i hela riket Förekomsten av barnrika familjer i olika geografiska områden samt i städerna och på landsbygden Förekomsten av barnrika familjer i landskommuner med olika näringskaraktär Förekomsten av barnrika familjer i dyrortsgrupper av kommuner Barnförekomsten i olika i n k o m s t k l a s s e r . Inledande anmärkningar . Barnrika familjer efter inkomstklasser i olika geografiska områden samt i städerna och på landsbygden Barnrika familjer i inkomstklasser i landskommuner med olika näringskaraktär Barnrika familjer i inkomstklasser i dyrortsgrupper av kommuner

40 40 41

B . Fattigvårdens hjälpverksamhet bland barnrika familjer

55 C. Behovet av utvidgade hjälpmöjligheter för de barnrika familjerna

42 44 46 47 51 53 54

6 Sid. K a p . 5.

Principiell jämförelse mellan kontanta barnbidrag och profylaktisk socialpolitik för barn. Den finansiella innebörden av utvidgad k o n tant barnbidragsverksamhet Utvidgade hjälpmöjligheter för barnen i mindre bemedlade familjer och i synnerhet i barnrika familjer Utjämning av barnförsörjningskostnaderna genom differentiering av arbetslönen efter barnantal Barnpensionering, finansierad genom avgifter enligt försäkringssystem Allmänna kontantbidrag till barn enligt 1937 års lag om barnbidrag Kontanta barnbidrag eller socialpolitisk naturahjälp Den finansiella innebörden av kontant barnbidragsverksamhet för barnrika familjer

Kap. 6.

F ö r s l a g till b e k l ä d n a d s h j ä l p åt b a r n m e d s ä r s k i l d h ä n s y n till b a r n r i k a familjer

62 52 g3 65 65 67 71

79 Bidrag till barnbeklädnad, en befolkningspolitisk och socialpolitisk f r å g a . . . . 79 Behovet av utvidgad beklädnadshjälp åt barn 80 Beklädnadshygieniska synpunkter 33 Sociologiska synpunkter 84 Utgifterna för kläder och skodon i familjebudgeten 85 Förslag till beklädnadsbidrag för barn 93 Beklädnadsbidragets storlek. Avdrag för ökning av den egna i n k o m s t e n . . . . 95 Bestämningen av årsinkomst för fixering av beklädnadsbidrag 97 Beklädnadsbidragsverksamhetens omfattning 97 Beklädnadsbidragets rättsliga form 98 Kostnaderna för beklädnadsbidragen 98 Fördelningen av kostnaderna för beklädnadsbidragen mellan staten och kommunerna. Kommunalskatteutjämningsfrågans betydelse 101 Verksamhetens organisation. Utkast till författning. Statskontroll 103 Kap. 7.

F ö r s l a g till s u p p l e m e n t ä r a f a m i l j e u n d e r s t ö d i stället f ö r fattigvård till vissa barnrika familjer 105 Den socialpolitiska naturalinjen samt supplementär kontanthjälp i familjeoch barnavården 105 Förslag till supplementär kontanthjälp. Dennas rättsliga form 106 R ä t t till familjeunderstöd 108 Familjeunderstödcts storlek 108 Statsbidrag 109 Beräknade kostnader för statsbidragen 109

Kap. 8.

Principiella riktlinjer för socialpolitikens och socialvårdens omorgan i s a t i o n , m e d s ä r s k i l d h ä n s y n till h j ä l p åt familjer o c h b a r n . Förslag till p r o v i s o r i s k o r g a n i s a t i o n för b e k l ä d n a d s v e r k s a m h e t e n o c h för d e n s u p p l e m e n t ä r a h j ä l p e n till b a r n r i k a familjer Hl A. Allmänna synpunkter Hl Den allmänna organisationsfrågans läge och innebörd 111 B. Principiella riktlinjer för socialpolitikens och socialvårdens omorganisation H 3 Huvuduppgifterna för den sociala verksamheten 113 Förenhetligande, modernisering och systematisering av sociallagstiftningen 114 Centralisering och arbetsfördelning på ändamålsenliga organ 115

7 Sid. Effektivisering av förvaltningsarbetet 117 Ökad vikt på personalrekryteringen till förtroendeposter och tjänster 117 Utbyggnad av länsnämnder för socialpolitik och socialvård. Konsulentverksamheten 118 Omorganisation av centralförvaltningen 119 C. Förslag till provisorisk organisation för beklädnadsverksamheten och för den supplementära hjälpen till barnrika familjer 119 Beklädnadsverksamhetens organisation 119 Ansökningsförfarande. Prövning av ansökning. Beslut och utbetalning av bidrag 120 Organisation av den supplementära understödsverksamheten för vissa barnrika familjer 121 Författningsutkast. Utkast till Förordning angående beklädnadsbidrag till barn Utkast till Lag angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. och 5 § lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) Utkast till Lag om familjeunderstöd Utkast till Lag om ändring i vissa delar av lagen den 11 juni 1918 (nr 422) om fattigvården Utkast till' Lag angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister R e s e r v a t i o n av herr Magnusson

Sid. 122 125 126 127 128 129

Tabeller. I texten. Tab. litt. Sid. A Procentuell fördelning av bestående äktenskap efter antalet hemmavarande samt frånvarande gemensamma barn under 16 år inom olika delar av riket 42 B Procentuell fördelning av hela antalet minderåriga barn i bestående äktenskap efter äktenskapens barnantal inom olika delar av riket 43 C Procentuell fördelning av bestående äktenskap efter antalet hemmavarande samt frånvarande gemensamma barn under 16 år inom landskommuner med olika andelar jordbruksbefolkning 44 D Procentuell fördelning av hela antalet minderåriga barn i bestående äktenskap efter äktenskapens barnantal inom landskommuner med olika andelar jordbruksbefolkning 45 E Fördelning av bestående äktenskap efter antalet hemmavarande samt frånvarande gemensamma barn under 16 år inom olika dyrortsgrupper av kommuner 46 F Absolut och procentuell fördelning av hela antalet minderåriga barn i bestående äktenskap efter äktenskapens barnantal inom dyrortsgrupperna 47 G Procentuell fördelning av bestående äktenskap med olika antal hemmavarande samt frånvarande gemensamma barn under 16 år efter föräldrarnas inkomst, i geografiska områden samt på landsbygden och i städerna 48 H Procentuell fördelning av bestående äktenskap med olika antal hemmavarande samt frånvarande gemensamma barn under 16 år efter föräldrarnas inkomst i landskommuner med mer än 75 % jordbruksbefolkning (jordbrukskommuner) 50 I Procentuell fördelning av bestående äktenskap med olika antal hemmavarande samt

Tab. litt

Sid. frånvarande gemensamma barn under 16 år efter föräldrarnas inkomst i landskommuner med 50—75 % jordbruksbefolkning (blandade kommuner) 51 J Procentuell fördelning av bestående äktenskap med olika antal hemmavarande samt frånvarande gemensamma barn under 16 år efter föräldrarnas inkomst i landskommuner med mindre än 50 % jordbruksbefolkning (industri- och skogskommuner) 52 K Procentuell fördelning av bestående äktenskap med olika antal hemmavarande samt frånvarande gemensamma barn under 16 år efter föräldrarnas inkomst i dyrortsgrupperna 55 L Fattigvårdens hjälpverksamhet under år 1934 bland bestående äktenskap med minderåriga barn i olika geografiska områden etc 56 M Beräknade antalet med fattigvård understödda, barnrika familjer samt understödskostnaderna i dyrortsgrupper år 1934 jämte motsvarande antal barnrika mindre bemedlade familjer i folkmängden vid slutet av år 1935 58 N Utgifter för kläder och skodon i medeltal per jordbrukarehushäll med årsutgifter under 1 500 kronor inom olika familjetyper 86 O Utgifter för kläder och skodon i medeltal per lantarbetarehushåll med årsutgifter under 1 500 kronor inom olika familjetyper 87 # P Utgifter för kläder och skodon i medeltal per hushåll i städer med årsutgifter under 3 000 kronor inom olik a familjetyper 88 Q Årsutgifterna för kläder och skodon i vissa barnrika familjer 89 R Exempel i individuella fall på årsutgifter för kläder och skodon åt minderåriga barn i barnrika familjer i städer och landskommuner omkring år 1933 90 S Översikt över beklädnads artiklar och kostnader under ett år för en 8-årig gosse 92 T Bidragsbelopp i kronor i dyrortsgrupp 1 vid årsinkomst, icke överstigande 900 kronor, samt vid varierande antal barn i olika åldrar 96 U Bidragsbelopp i kronor i dyrortsgrupp 1 vid varierande årsinkomst samt vid 4 minderåriga barn, varav varierande antal under 7 års ålder 96

I tabellbilagan. Tab. nr 1.

Sid.

Beräknade antalet beslående äktenskap, med fördelning efter antalet minderåriga barn och föräldrarnas inkomst, i rikets samtliga kommuner . . . . 3* 2—4. Beräknade antalet bestående äktenskap, med fördelning efter antalet minderåriga barn och föräldrarnas inkomst, i kommuner tillhörande dyrortsgrupp 1 resp. 2 och 3 4*— 6* 5—7. Bidragsbelopp i dyrortsgrupp 1 resp. 2 och 3 för barn till makar, då mannen är arbetsoförmögen. Enligt 1937 års lag om barnbidrag . . . 7*— 9* 8—10. Förslag till barnbidragsbelopp i dyrortsgrupp 1 resp. 2 och 3 till barnrika familjer. Bidragsskala B 10*—12* H—13. Förslag till barnbidragsbelopp i dyrortsgrupp 1 resp. 2 och 3 till barnrika familjer. Bidragsskala C 13*—15* 14—16. Förslag till bidrag i dyrortsgrupp 1 resp. 2 och 3 till kläder och skodon åt barn i vissa bestående äktenskap samt åt barn till änklingar och barn till okänd fader 16*—18*

g

KAPITEL 1.

Inledning. Utredningsdirektiven. I yttrande till statsrådsprotokollet den 17 maj 1935 motiverade chefen för socialdepartementet förslaget om tillsättande av en kommission med uppdrag att verkställa en allsidig undersökning av vårt lands befolkningsfråga. I yttrandet framhölls bland annat följande av mera direkt betydelse för de frågor, vilka komma att behandlas av befolkningskommissionen i förevarande betänkande. »Intet folk med oförsvagad livsvilja och livskraft kan inför den i vårt land nu konstaterbara utvecklingstendensen underlåta att vidtaga energiska åtgärder för att få en ändring till stånd. I främsta rummet har man härvid att inrikta sig på åtgärder, ägnade att befordra en ökad äktenskapsbildning, framför allt i yngre åldrar, och en uppgång i nativiteten. Genom en klokt lagd upplysningsverksamhet har man att väcka inom alla kretsar ansvarskänslan för vårt folks framtid och bestånd. Men hur betydelsefullt detta än må vara, måste man göra klart för sig, att socialpolitiska ingripanden av stor räckvidd i syfte att för befolkningen skapa ekonomisk trygghet och förbättrade materiella villkor äro ofrånkomliga. Därest möjlighet skall kunna beredas för en ökad familjebildning och vägen för barnens fostran kunna jämnas, har man att undersöka olika utvägar för att uppnå en ordning, enligt vilken barnen icke i samma grad som nu bliva en tyngande ekonomisk börda för föräldrarna. De socialpolitiska åtgärderna måste därför ha den innebörden, att de nedbringa de enskilda familjernas merkostnader för uppfödning, fostran och vård av barn. De gynnsammare uppväxtvillkor för barnen och de unga, som därigenom kunna åstadkommas, äro jämväl påkallade med hänsyn till ett bättre tillvaratagande av folkmaterialet.» Efter att hava uppehållit sig vid vissa praktiska spörsmål, vilka för vinnande av det avsedda syftet syntes böra komma under omprövning, fortsatte departementschefen: »Uppenbart är emellertid, att en positiv befolkningspolitik av den innebörd, som jag förut angivit, förutsätter, att från enhetliga utgångspunkter förslag utarbetas, vilkas genomförande kan leda till att befolkningens allmänna standard hålles på en önskvärd nivå. Vad angår bostadsfrågan, har denna synpunkt sedan åtskillig tid och särskilt under den senaste krisperioden vunnit statsmakternas beaktande. Men efter min mening kunna icke heller frågorna om barnens föda och beklädnad få lämnas ur sikte, med hänsyn till den väsentliga betydelse i hemmens ekonomi, som hithörande förhållanden äga. Utan planmässiga stödåtgärder lär man icke kunna förvänta större praktiska resultat av än så lovvärda strävanden på här berörda olika områden. Ur nu senast framhållna synpunkt vidgar sig problemet till att gälla frågan om lämplig utbildning och tryggad försörjning åt vårt lands befolkning.»

10 Vidare underströks av departementschefen den av riksdagen framhållna angelägenheten av att utredningen bedreves med största skyndsamhet: »Ett huvudsakligt önskemål vid utredningen synes mig vara, att densamma bedrives med skyndsamhet och snabbt leder till praktiska resultat. Det torde få anses angeläget, att utredningen verkställes i etapper och att, på sätt riksdagen framhållit, resultaten av arbetet successivt framläggas i kortfatlade promemorior.» Av de »socialpolitiska ingripanden av stor räckvidd», vilka i dessa direktiv betecknats såsom ofrånkomliga för tillskapande för befolkningen av »ekonomisk trygghet och förbättrade materiella villkor», har befolkningskommissionen redan under sin första arbetsperiod utarbetat vissa, i det följande omnämnda förslag, åsyftande att lätta de ekonomiska bördor, vilka äro förenade med familjebildning. Principiellt intager befolkningskommissionen den ståndpunkten, att åtgärder med det angivna barna- och familjevårdande syftet skola äga en speciell, ändamålsfrämjande s o c i a l p o l i t i s k karaktär. De befolkningspolitiska uppgifterna komma att kraftigt understödja den utvidgning och omläggning av socialpolitiken och även av socialvården, som nu pågå i syfte att göra verksamheten i allt högre grad förebyggande i stället för enbart nödhjälpande. Innebörden av denna socialpolitiska inställning kommer att närmare utvecklas i det följande. Ehuru bostadshygieniska, näringshygieniska samt övriga åtgärder av familjevärnande och barnavårdande art sålunda enligt kommissionens mening måste ställas i främsta rummet i befolkningspolitiken, kunde emellertid vissa skäl i det närvarande läget tänkas motivera kontanta bidrag i viss, begränsad omfattning till försörjningen av minderåriga barn i mindre bemedlade familjer och i synnerhet i mindre bemedlade barnrika familjer. I det nuvarande läget befinner sig nämligen den befolkningspolitiskt syftande socialpolitiken ännu under utbyggnad och flera stödåtgärder återstå ännu ogenomförda, vilka skulle bliva av väsentlig betydelse för det uppväxande släktets omvårdnad och samtidigt för hemmens ekonomi. Därtill kommer, att man, såvitt icke särskilda åtgärder vidtagas i syfte att effektivisera socialpolitiken i familjevårdande riktning, torde böra räkna med en sannolikt avsevärd tidsutdräkt, innan reformerna blivit genomförda i full utsträckning även på landsbygden, varest den vida övervägande delen av de mindre bemedlade familjerna — bestående äktenskap — med 3 eller flera minderåriga barn äro tillfinnandes. Med beaktande av dessa skäl, framför allt den ofta framhållna önskvärdheten av att hjälp skyndsamt bringas åt de barnrika och inkomstfattiga familjerna, har kommissionen i detta betänkande även undersökt innebörden av en snabbt verkande kontantbidragsverksamhet för barn i barnrika familjer, anordnad i analogi med barnbidrag enligt lagen om barnbidrag den 18 juni 1937 (Sv. förf.-saml. 1937: 382 samt Stat. off. utr. 1936:6). Undersökningen har emellertid i sistnämnda avseende givit vid handen, att en kontantfördelning av barnbidrag av olika skäl icke giver det bästa resultatet. Fördenskull har befolkningskommissionen vid behandlingen av den här föreliggande barnhjälpfrågan funnit sig hänvisad till att följa den socialpolitiska linje, vilken kommissionen, såsom nyss antytts, principiellt uppdragit för sina ekonomiska och sociala reformförslag. I enlighet därmed anser kommissionen, att det i det nuvarande läget är angeläget, att det framväxande nya socialpolitiska systemet kompletteras med åtgärder, avseende bidrag till beklädnad och skodon åt barn i mindre bemedlade familjer, i synnerhet barnrika (med 3 eller flera barn) men även övriga (med 1—2 barn), samt

11 åt barn till änklingar och till okänd fader, d. v. s. samtliga de barn i fattiga omständigheter, för vilka hjälp icke blivit beredd genom 1937 års lagar om barnbidrag och bidragsförskott (Sv. förf.-saml. 1937: 382 resp. 1937: 383 samt Stat. off. utr. 1936: 6 resp. 1936: 47). Genom inbegripandet av barn till okänd fader i kommissionens förslag till beklädnadsbidrag har ett önskemål beaktats, vilket framförts vid utskottsbehandlingen av förslagen till nyssnämnda lagar. Utskottet anförde följande: »Förslagen omfatta vissa bestämda kategorier barn. Vad sålunda angår bidragsförskott skall sådan hjälp utgå endast till barn, som genom dom eller avtal tillförsäkrats underhållsbidrag från fadern. Härigenom uteslutas från rätten till bidragsförskott de barn, för vilka faderskapet icke kunnat i laga ordning fastställas. Då denna grupp omfattar ett betydande antal barn och dessa befinna sig i ett ur flera synpunkter särskilt behjärtansvärt läge, vill utskottet giva uttryck åt den förhoppningen, att frågan om hjälp i lämplig form för dessa barn snarast måtte upptagas till prövning.» 1 Vidare har kommissionen funnit trängande skäl föreligga för att en snar förbättring åvägabringas av den hjälp, vilken för närvarande i form av fattigvårdsunderstöd lämnas vissa barnrika familjer. Slutligen har befolkningskommissioncn funnit sig böra rekommendera utredning rörande vissa organisativa rationaliseringsåtgärder, ägnade att förläna den framväxande barna- och familjevårdande socialpolitiken en smidig, effektiv och snabb tillämpning, vilket är av direkt värde framför allt för landsbygdens barnrika familjer. De föreliggande förslagens anslutning till den aktuella befolkningspolitiken. Innan befolkningskommissionen i det följande lämnar motivering och redogörelse för de förslag, vilka kommissionen härmed går att framlägga, vill kommissionen inledningsvis erinra om vad, i överensstämmelse med ovan citerade direktiv, flerstädes i dess tidigare utredningar fastslagits, nämligen att befolkningspolitiken i vårt land har att framgå efter tvenne linjer. De påkallade åtgärderna gälla sålunda å ena sidan en fördjupad upplysning och fostran av de enskilda människorna, varvid i synnerhet allvarliga ansträngningar böra göras för att giva ungdomen en mera positiv familjeinställning. Å andra sidan påkallas för samhällets del vissa sociala och ekonomiska reformer av stor räckvidd, vilkas allmänna art är, att de hava ett barnavårdande och familjevärnande syfte. Dessa tvenne slag av åtgärder betinga varandra ömsesidigt. De åsyftade sociala och ekonomiska reformerna äro sålunda uttryck för en ändrad inställning från samhällets sida till familjebildning och barnafödande och äro på den grund även ägnade att fostra hela folket till sunda familjeideal. Samtidigt äro människornas bättre upplysning och fostran nödvändiga förutsättningar för de sociala och ekonomiska reformernas politiska genomförbarhet. 2 I det föreliggande betänkandet föreslår befolkningskommissionen åtgärder i båda dessa riktningar. Sålunda förordas icke blott stödåtgärder för beklädnadshjälp och supplementära understöd utan fattigvårds karaktär — i stället för nu utgående fattigvårdsunderstöd —, utan även fortsatt utredning rörande vissa dispositioner av organisatorisk art, vilka äro ägnade att främja upplysning och systematiska åtgärder även i fråga om bostads- och näringshygien för inkomstfattiga, barnrika familjer samt rörande dessa familjers värn och barnens vård och uppfostran överhuvudtaget. 1 3

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1, sid. 12. Se befolkningskommissionens Betänkande i sexualfrågan (Stat off. utr. 1936: 59), sid. 145.

12 Aktuella socialpolitiska förslag och åtgärder med befolkningspolitisk syftning. Efter båda de nyss angivna linjerna i befolkningspolitiken hava under den senaste tiden såväl av befolkningskommissionen som av andra statens utredningsorgan framlagts utredningar och förslag, av vilka flera redan beslutats av statsmakterna och begynt genomföras. Då det är ägnat att belysa, hurusom samhället redan principiellt godkänt en befolkningspolitik, vilken utgestaltas såsom en profylaktisk, barnavårdande och familjevärnande socialpolitik i ett systematiskt och växande sammanhang, vill kommissionen erinra om de viktigaste av de senaste årens hithörande förslag och lagstiftningsåtgärder. En dylik resumé är även ägnad att rikta uppmärksamheten på behovet av de i detta betänkande föreslagna stödåtgärderna ävensom av en enhetlig och effektiv organisation av de hithörande socialpolitiska åtgärderna. B o s t a d s u t r e d n i n g e n f ö r l a n d s b y g d e n av år 1931 beaktade även de folkhygieniska och sociala synpunkterna på frågan om bostadsstandardens höjande på landsbygden. Efter utredning och förslag av denna bostadsutredning utfärdades kungl. kungörelse den 30 juni 1933 angående förbättringsbidrag och nybyggnadslån till främjande av byggnadsverksamheten på landet (Sv. förf.-saml. 1933: 473; sedermera ändrad, jfr Sv. förf.saml. 1937: 654). B o s t a d s s o c i a l a u t r e d n i n g e n av år 1933 har tagit ståndpunkt även till det allmänna befolkningsproblemet i sina betänkanden med förslag rörande lån och bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer, jämte därtill hörande utredningar (den 17 januari 1935, Stat. off. utr. 1935: 2; samt den 11 november 1937, Stat. off. utr. 1937:43). På grund av förstnämnda betänkande utfärdades kungl. kungörelse den 4 september 1935 om lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer (Sv. förf.-saml. 1935: 512). Till dessa åtgärder liksom till ändring av hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande bostadsinspektion återkommer kommissionen i det följande. Av b e f o l k n i n g s k o m m i s s i o n e n hava följande tryckta betänkanden, förslag och yttranden framlagts, nämligen angående förlossningsvården och barnmorskeväsendet samt förebyggande mödraoch barnavård (den 10 december 1935; Stat. off. utr. 1936: 12); delvis genomfört enligt kungl. kungörelse den 21 juli 1937 angående statsbidrag till förebyggande mödra- och barnavård (Sv. förf.-saml. 1937:745); familjebeskattningen (den 11 december 1935; Stat. off. utr. 1936: 13); dels planmässigt sparande och dels statliga bosättningslån (den 12 december 1935; Stat. off. utr. 1936: 14); delvis genomfört enligt kungl. kungörelse den 30 september 1937 om statliga bosättningslån (Sv. förf.-saml. 1937: 809 —810); moderskapspenning och mödrahjälp (den 9 januari 1936; Stat. off. utr. 1936: 15); genomfört enligt kungl. förordning den 11 juni 1937 (Sv. förf.saml. 1937: 338 resp. 339); sterilisering (den 19 oktober 1936; Stat. off. utr. 1936: 46); samt angående revision av 18 kap. 13 § strafflagen m. m. (yttrande den 4 december 1936; Stat. off. utr. 1936: 51); varjämte kommissionen ytterligare avgivit: betänkande i sexualfrågan (den 4 december 1936; Stat. off. utr. 1936:59); samt yttrande i abortfrågan (den 29 januari 1937; Stat. off. utr. 1937: 6). Av 1 9 3 4 å r s b a r n p e n s i o n e r i n g s s a k k u n n i g a hava framlagts följande förslag av vikt även u r befolkningspolitisk synpunkt, nämligen dels rörande bidrag åt barn till änkor och vissa invalider samt åt föräldra-

13 lösa barn samt dels rörande förskottering av underhållsbidrag till barn utom äktenskap m. fl. (avgivna den 31 januari och den 18 november 1936; Stat. off. utr. 1936: 6 och 47). På grund av dessa förslag hava bland annat utfärdats lag den 18 juni 1937 om barnbidrag, lag samma dag om förskottering av underhållsbidrag till barn samt lag samma dag om kommunala pensionstillskott m. m. (Sv. förf.-saml. 1937: 382—384). De därmed genomförda reformerna innebära en kontantbidragsverksamhet för barn och äro därför, såsom redan nämnts, av direkt intresse för befolkningskommissionens föreliggande undersökning. Av vikt att nämnas i detta sammanhang är slutligen, att en utredning begärts av riksdagen i skrivelse den 4 juni 1937 angående verkställande av en ö v e r s y n av l a g s t i f t n i n g e n r ö r a n d e s a m h ä l l e t s h j ä l p v e r k s a m h e t , varvid spörsmålet om e n r a t i o n e l l o r g a n i s a t i o n av denna verksamhet särskilt borde beaktas. Den nu antydda utredningen, vilken sannolikt kommer att bliva ganska tidskrävande, bör enligt befolkningskommissionens mening icke i något avseende få fördröja genomförandet av vare sig de här föreliggande eller övriga förslag, vilka av kommissionen komma att framläggas. Befolkningskommissionen vill också erinra om, att andra lagutskottet uttalat samma mening vid behandling av de motioner vid 1937 års riksdag angående översyn av bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet m. m., vilka lett till nyssnämnda utredning. Av andra lagutskottet framhölls nämligen, »att då den av utskottet föreslagna översynen av lagstiftningen om de olika grenarna av samhällets hjälpverksamhet kan komma att taga en avsevärd tid i anspråk, denna översyn icke bör få stå hindrande i vägen för sådana reformer på socialvårdens område, vilka kunna anses vara av behovet påkallade». 1 För övrigt har önskemålet att åtgärder, vilka i det nuvarande läget äro befolkningspolitiskt erforderliga, vidtagas så snabbt som möjligt, såsom förut nämnts, redan tidigare betonats av såväl riksdagen som av departementschefen, och befolkningskommissionen vill understryka vikten ur befolkningspolitisk synpunkt av att hithörande förslag snabbt leda till praktiska resultat. Ur synpunkten av åvägabringandet av enhetliga principer för hjälpreformer och organisation m. m. i den sociala hjälpverksamheten i dess helhet kan det enligt kommissionens förmenande i övrigt icke sakna värde att vinna erfarenhet rörande de hjälpformer och metoder samt organisativa dispositioner, vilka innefattas i de av kommissionen framställda förslagen. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 17 december 1937 har en kommitté utsetts med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården och framlägga därav föranledda förslag. Betänkandets uppläggning. Då frågan om hjälp åt barn med särskild hänsyn till barnrika familjer i detta betänkande upptages till utredning ur befolkningspolitisk synvinkel, ligger det i sakens natur, att betänkandet i kap. 2 inledes med befolkningspolitiska synpunkter på frågan. Därigenom belysas även vissa principmotiv för de följande förslagen. Befolkningskommissionen menar, att det är av värde för dem, som taga del av och bedöma de föreliggande förslagen, att erhålla en sammanfattning av de mera betydelsefulla ståndpunktstaganden och principer, vilka i huvudsak redovisats av kommissionen i olika sammanhang i dess tidigare betänkanden. Efter denna orientering lämnas i kap. 3 en redogörelse för de viktigaste förefintliga möjligheterna till samhällelig hjälp åt barn, i synnerhet i barnrika familjer. Särskild uppmärksamhet ägnas därvid åt fattigvårdens betydelse såsom socialt hjälporgan med barnavärnande och familjevårdande funktioner^ 1

Andra lagutskottets utlåtande nr 50, sid. 12.

14 Förekomsten av barnrika familjer ävensom omfattningen av fattigvårdens hjälpverksamhet bland dessa beskrivas i kap. 4. I anslutning till denna redogörelse behandlas behovet av utvidgade hjälpmöjligheter för barnrika familjer. Kap. 5 innehåller en principiell jämförelse mellan kontanta barnbidrag i olika former och profylaktisk socialpolitik, varjämte den finansiella innebörden av barnbidragsverksamhet med kontanta medel redovisas. I följande kap. 6 utvecklas befolkningskommissionens förslag till beklädnadshjälp åt barn med särskild hänsyn till barnrika familjer. I ett särskilt kap. 7 behandlas förslag till supplementär hjälp med statsbidrag utan fattigvårds karaktär i stället för nu utgående fattigvårdsunderstöd åt föräldrar och barn i vissa barnrika familjer. Organisationsproblemen upptagas till behandling i kap. 8, varest kommissionen även framlägger vissa principiella riktlinjer för socialpolitikens och socialvårdens omorganisering, med särskild hänsyn till hjälp åt familjer och barn. Till betänkandet äro fogade utkast till författningar m. m. Slutligen m å ifråga om uppläggningen av här föreliggande betänkande förutskickas några allmänna anmärkningar. Den största och måhända även viktigaste av de barnkategorier, som innefattas i de förslag, i vilka detta betänkande utmynnar, utgöres av barnen i mindre bemedlade barnrika familjer. Därför har den följande utredande framställningen i stort sett inriktas på de fattiga barnrika familjernas problem. Det har redan nämnts, att befolkningskommissionen under sitt hittillsvarande utredningsarbete i skilda sammanhang i ett flertal avgivna betänkanden kommit i kontakt med olika sidor av spörsmålet om de barnrika familjerna. Särskilt kommissionens betänkande i sexualfrågan har kommit att beröra stora delar av hela befolkningsproblemet, och kommissionen har i nämnda betänkande sammanfört utredningar och slutsatser samt uttalat uppfattningar av stor betydelse för det ämne, vilket behandlas i det föreliggande betänkandet. Den följande framställningen har också i väsentliga stycken direkt byggts på kommissionens redan nådda resultat. Då det lätt skulle kunna leda utanför ramen för det förevarande speciella ämnet att mera fullständigt återgiva framställningar, vilka kommissionen redan givit i sina tidigare tryckta betänkanden, hava återgivandena i den följande framställningen starkt koncentrerats och försetts med hänvisningar till källorna. Befolkningskommissionen vill även inledningsvis rikta uppmärksamheten på att sådana speciella socialreformer, som föreslås i detta betänkande, måste utformas under beaktande av sammanhanget med andra bestående hjälpformer. Detta nödvändiga hänsynstagande hindrar eller försvårar givetvis på många punkter utformandet av fullt uttömmande och effektiva förslag, i synnerhet då den redan bestående hjälpverksamheten är mycket heterogent anordnad. I denna situation har kommissionen måst rekommendera utredningar i flera hänseenden utom ramen för den här förelagda uppgiften. I de hänseenden, i vilka sådana ofta tidskrävande utredningar föreslagits, äro kommissionens här framlagda förslag att betrakta såsom provisoriska. Detta bör dock icke få hindra förslagens skyndsamma genomförande, ty de äro enligt kommissionens övertygelse synnerligen starkt av behovet påkallade. Av vikt att hålla i minnet vid bedömandet av de här föreslagna åtgärdernas befolkningspolitiska och familjeekonomiska betydelse är vidare, att de icke böra bedömas isolerade. Den riktiga frågeställningen ur angivna synpunkt

15 bör inbegripa de här föreslagna åtgärderna t i l l s a m m a n s m e d alla de övriga åtgärder, som genomförts, föreslagits och nu övervägas i syfte att på olika vägar förbättra familjernas och särskilt de barnafödande familjernas sociala och ekonomiska villkor. Frågan bör gälla huruvida detta system av stödåtgärder såsom helhet förmår så förskjuta inkomstfördelningen mellan familjer med barn och utan barn samt mellan familjer med olika barnantal och därvid samtidigt så trygga barnens sunda uppväxt, fostran och utbildning, att den ekonomiska grundvalen för familjebildning starkes och möjligheter därigenom vidgas för upplysning och fostran av folket till en mera positiv familjeinställning.

16 KAPITEL 2.

Befolkningspolitiska synpunkter på frågan om hjälp åt barnrika familjer. Den aktuella befolkningspolitikens mål och huvudlinjer. Det nuvarande befolkningsläget i vårt land kännetecknas enligt samstämmig uppfattning hos alla på området sakkunniga av en nativitetsutveckling, vilken, om den1 får obruten fortlöpa, utgör en allvarlig fara för vårt folks framtida bestånd. Enligt en inom befolkningskommissionen utarbetad översikt av utsikterna i fråga om den framtida befolkningsutvecklingen i Sverige2 är det nästan säkert, att inom en nära framtid Sveriges befolkning måste börja minska. Det är detta framtidsperspektiv, som påkallar allvarlig uppmärksamhet åt socialpolitiska reformer inom familje- och barnavårdens områden. Den aktuella befolkningspolitiken gäller den f r a m t i d a befolkningsutvecklingen. Uppgiften består uti att i det givna befolkningsläget angiva de m e d e l , varigenom ett visst m3å l för den framtida befolkningsutvecklingens inriktning kan förverkligas. Under beaktande av verkställda utredningar har befolkningskommissionen stannat vid den uppfattningen, att en fruktsamhet, motsvarande en stationär befolkning, betecknar maximum av vad som med rimlighet kan uppställas såsom mål för befolkningspolitiken. Det är vidare kommissionens uppfattning, att för detta måls uppnående en fördjupad och till alla folklager utbredd, mera positiv familjeinställning är oundgängligen påkallad samt, såsom förutsättning härför, betydande sociala och ekonomiska reformer.* Att befolkningspolitiken i vårt land redan begynt utgestaltas efter dessa tvenne linjer har framhållits i inledningskapitlet. Kvantitets- och kvalitetssynpunkter. För att ytterligare söka klargöra det här i huvudsak föreliggande problemets — frågan om hjälp till barnrika familjer — infattning i det befolkningspolitiska system, vilket utgestaltas efter de nyss angivna linjerna, må uppmärksamheten riktas på det viktiga sambandet mellan befolkningens kvantitet och kvalitet.5 Befolkningsfrågans k v a n t i t a t i v a sida gäller befolkningens storlek samt dennas förändringar och följaktligen även faktorerna i befolkningsrörelsen samt befolkningens fördelning efter ålder, civilstånd m. m. Den 1

Befolkningskommissionens Betänkande i sexualfrågan, sid. 21. Av professor Sven Wicksell i bilaga 8 till Betänkande i sexualfrågan. 3 Se härom närmare om Några metodiska anmärkningar rörande befolkningsfrågans innebörd och vetenskapliga behandling; framställda av professor Gunnar Myrdal i bilaga 1 till Betänkande i sexulfrågan. 4 Betänkande i sexualfrågan, sid. 85—86. 6 För en systematisk och uttömmande redogörelse hänvisas till Betänkande i sexualfrågan dels bilaga 1 och dels tredje avdelningen i betänkandet. 2

kvalitativa sidan av befolkningsfrågan avser befolkningens fysiska, psykiska och moraliska egenskaper och dessas förändringar. Det råder mellan en befolknings kvantitet och kvalitet en mångfald orsakssammanhang. Sålunda bestämmes i sista hand den kvantitativa befolkningsutvecklingen av vissa fysiska, psykiska och moraliska egenskaper hos befolkningen, i det att dessa egenskaper indirekt och direkt hava betydelse för fruktsamheten och dödligheten. Å andra sidan har befolkningens kvantitet och dennas förändringar — via inflytanden på levnadsstandarden m. m. — verkningar å befolkningens kvalitet, vilka äro olika under skilda betingelser. De nyss angivna orsaksförbindelserna mellan befolkningens kvalitet och kvantitet ligga på det teoretiska planet. I de praktiska övervägandena, t. ex. i den föreliggande frågan om hjälp till barnrika familjer, varigenom befolkningspolitiken på ett viktigt område planeras såsom en profylaklisk, barnavårdande och familjevärnande socialpolitik, löpa de kvalitativa och kvantitativa frågeställningarna samman. I det aktuella läget och den därur löpande utvecklingen kunde en effektivt anordnad hjälp åt de barnrika familjerna ej blott minska motiven hos övriga familjer för extrem barnbegränsning utan även åstadkomma en omedelbar förbättring av de barnrika familjernas levnadsvillkor genom ökade möjligheter för dessa familjer att bereda barnen godtagbara förhållanden i fråga om bostad, föda, kläder och skodon, hälsovård samt uppfostran och utbildning och därigenom göra barnen bättre rustade för framtiden, vilket bland annat betyder minskad sjuklighet och dödlighet. Det praktiska sambandet mellan befolkningspolitikens kvantitativa och kvalitativa syften framträder här tydligt. Befolkningskvantitativa synpunkter på frågan om hjälp åt barnrika familjer. Såsom redan framhållits, sammanlöpa de befolkningskvantitativa och befolkningskvalitativa synpunkterna helt, när det gäller en profylaktisk, familje- och barnavårdande socialpolitik. Detta hindrar givetvis icke, att tillämpningen av denna socialpolitik på en sådan speciell befolkningsgrupp, som bildas av de barnrika familjerna och särskilt de inkomstfattiga bland dessa, bör modifieras i befolkningskvantitativt och förstärkas i befolkningskvalitativt syfte. För att klargöra den befolkningspolitiska karaktären av stödåtgärder, avsedda för barnrika familjer, må här först erinras om befolkningskommissionens slutsatser i befolkningskvantitativt hänseende av de utredningar, vilka i annat sammanhang verkställts. Därefter skall kommissionen anlägga vissa befolkningskvalitativa synpunkter på den förevarande frågan om hjälp åt barnen, i synnerhet i barnrika familjer. Kommissionen har, såsom i det föregående framhållits, ur befolkningskvantitativ synpunkt som ett önskemål för den svenska befolkningspolitiken angivit folkstammens uppehållande vid en nivå, vilken på lång sikt vore åtminstone stationär. Ett sådant befolkningspolitiskt mål är enligt kommissionens förmenande maximum av vad som är uppnåeligt. Då det har stort intresse att klarlägga vad ett sådant mål skulle innebära i fråga om den genomsnittliga storleken av familjerna, h a r kommissionen låtit verkställa en utredning rörande det erforderliga barnantalet inom icke sterila äktenskap i en stationär befolkning. 1 Av utredningen framgår, att antalet barnlösa och barnfattiga äktenskap, med upp till och med 2 barn, måste nedbringas från nuvarande hälften till omkring en tredjedel, om förutsättningarna för en stationär befolkning skola 1

Betänkande i sexualfrågan, bilaga 9, av Carl-Erik Quensel. Se även betänkandet, sid. 88 f.

2—379249.

18 kunna uppfyllas. Flertalet av de övriga äktenskapen måste vidare hava ej blott 3 barn utan 4; ändock måste i ett mindre antal äktenskap 5 barn förekomma, försåvitt icke äktenskapsfrekvensen kan föras upp till en högre nivå. Ett studium av den verkliga fördelningen av äktenskapen efter barnantal visar dessutom, att man för vidmakthållandet av en stationär folkmängd icke kan få förutsätta ens 5 barn såsom maximum i äktenskapen utan måste fordra, att även 6 och 7 barn förekomma i ett mindre antal äktenskap. Genom denna utredning har det visats, att ej blott det s. k. 2-barnssystemet utan även 3-barnssystemet är oförenligt med det befolkningspolitiska målet att upprätthålla folkstammen vid stationär nivå. Härmed menas att de icke sterila familjerna måste alstra mer än tre barn i genomsnitt för att detta mål skall kunna nås. 1 De s. k. barnrika familjerna, d. v. s. familjer med 3 och flera minderåriga barn (ej fyllda 16 år), bilda alltså en befolkningsgrupp med den demografiska morfologi, d. v. s. med det barnantal och den familjetyp, varigenom målet för vår befolkningspolitik ur kvantitativ synpunkt väsentligen kännetecknas. För en kvantitativt inriktad befolkningspolitik finnes tydligen endast mycket begränsade uppgifter i fråga om ökning av barnantalet inom den ifrågavarande befolkningsgruppen. Då kommissionen här understryker denna mening, är kommissionen visst icke blind för att en talrik familj kan innebära en inbördes fostran av familjemedlemmarna till lyckobringande pliktuppfyllelse i arbete och ömsesidig hjälpsamhet. Men kommissionen, som för övrigt i detta betänkande blott har att ingå på vissa nödvändiga materiella, socialreformatoriska förutsättningar för en positiv familjeinställning, måste framhålla, att barnrika familjer av nyss antydd art äro extrema undantag. Barnrikedomen är ofta. såsom visas i det följande (sid. 57), starkt sammanknuten med de svåraste formerna av fattigdomen, d. v. s. med starka hinder för kroppslig och andlig utveckling. Därjämte vill kommissionen rikta uppmärksamheten på de alltför talrika barnsbördernas fara i och för sig för hustruns och barnens hälsa. Kommissionen anser det därvid vara av betydelse att i detta betänkande, vilket väsentligen avser mindre bemedlade barnrika familjer, understryka kommissionens i annat sammanhang deklarerade uppfattning, »att födelsekontroll i syfte att dels förhindra ett alltför stort antal barnsbörder och dels nå sådan spridning av barnsbörderna, som är önskligt med hänsyn till hustruns och barnens hälsa, mycket allmänt är ett i de icke sterila, barnafödande äktenskapen normalt, naturligt och ur hygieniska synpunkter i viss utsträckning tillrådligt tillvägagångssätt». 2 Till grund för denna kommissionens uppfattning ligger övervägandet av vissa medicinska och hygieniska synpunkter, 3 och kommissionen vill i detta sammanhang erinra om de s. k. utsläpade mödrarna. Såsom av kommissionen annorstädes framhållits, ligger det i öppen dag, att en hustru, som genomgått ett flertal barnsbörder, i synnerhet om hennes hälsa ej är stark och om familjens ekonomi är dålig, kan svikta under bördan av förnyade havandeskap. Att under sådana förhållanden en barnbegränsning blir påkallad, torde numera vara mycket allmänt erkänt, liksom även att denna barnbegränsning bör genomföras medelst förebyggande födelsekontroll. Vidare bör uppmärksammas, att det efter varje genomgånget havandeskap 1

Betänkande i sexualfrågan, sid. 89. Betänkande i sexualfrågan, sid. 50. Betänkande i sexualfrågan, sid. 48 f. samt bilaga 4 till nämnda betänkande, vilken handlar om Hygieniska och medicinska indikationer för förebyggande födelsekontroll, av professor Axel Westman. 2

19 behövs en tillräckligt lång viloperiod, varunder organismen hinner samla nya krafter och bota möjligen uppkomna skador. lakttoges allmänt denna hygieniska regel, skulle antalet utsläpade mödrar och antalet hustrur, lidande av underlivssjukdomar och andra svagheter, mycket avsevärt förminskas. Vad som nu senast anförts 1 innebär, att ur hygieniska synpunkter viss — tidvis utövad — födelsekontroll måste anses vara ett inom de barnafödande äktenskapen normalt och naturligt tillvägagångssätt av största betydelse för såväl hustruns som det uppväxande släktets hälsa och hela familjens lycka. Befolkningskommissionen vill slutligen upprepa, vad av kommissionen i dess betänkande i sexualfrågan särskilt framhållits, 2 nämligen att även — och framför allt — inom ett äktenskap, där hustruns hälsa och familjens ekonomi i och för sig tillåta födandet av ett mycket stort antal barn och där vidare det i modern tid ovanliga förhållandet skulle råda, att makarna även önskade ett så stort antal barn, förebyggande födelsekontroll ur hygieniska synpunkter dock vanligen genom hela äktenskapet är tidvis erforderlig, för att barnafödandet skulle få den spridning i tiden, som är önsklig. Då ett så stort barnantal även under de bästa betingelser i nyss angivna hänseenden är synnerligen påfrestande för hustruns och barnens hälsa, är i ett sådant äktenskap en födelsekontroll, genomförd i syfte att vinna spridning i tiden av barnsbörderna, rentav i s ä r s k i l t h ö g grad tillrådlig. En rätt avpassad och väl avvägd förebyggande födelsekontroll är således en av de viktigaste förutsättningarna lör tillkomsten av stora syskonskaror under förhållanden, som icke äro alltför pressande för hustruns och barnens hälsa. I ett äktenskap åter, där makarna inskränka barnantalet till 3 eller 4, är givetvis nu sist anförda hygieniska krav —• förutsatt att hustruns hälsotillstånd är mycket gott — mindre betydelsefullt, men det bör erinras, att födelsekontroll i ett sådant äktenskap, om sterilitet ej är för handen, varit förutsättningen för att barnantalet ej blivit större. Befolkningskommissionen konstaterar, att särskilt de mycket stora familjerna dessvärre äro mera vanligen förekommande i de allra fattigaste, minst upplysta och försigkomna samhällsskikten än i de mera välställda och kulturellt högre stående. 3 Det kan allmänt sett icke vara en önskvärd lösning av vårt befolkningsproblem, att i synnerhet familjer i de fattigaste samhällslagren föda särskilt stora barnskaror. Att denna lösning icke ens för närvarande säkrar folkets förnyelse har av kommissionen visats. Att den är orimlig såsom lösning på lång sikt är uppenbart. På lång sikt måste befolkningsproblemets lösning sökas i strävanden, att makar i alla samhällslager föda normalt stora barnskaror. Befolkningskommissionen vill i detta sammanhang ånyo understryka, att förutsättningarna för en lösning av befolkningsproblemet efter denna kvantitativa linje äro såväl hela folkets fostran till en mera positiv familjeinställning som de betydelsefulla sociala och ekonomiska reformer, vilka ligga i linje med kommissionens utredningsarbete på det socialpolitiska fältet. Vill man genomföra en sådan folkuppfostran och samtidigt giva utrymme åt den befolkningskvalitativt syftande socialpolitiken, har man emellertid att taga utgångspunkten i det frivilliga, för eget och andras väl ansvarsmedvetna föräldraskapets princip. 4 För de mindre bemedlade barnrika familjer, vilka äga tendens att bliva mycket barnrika, ligger alltså hjälpfrågans tyngdpunkt ur befolkningskvan1

Jfr Betänkande i sexualfrågan, sid. 49. Betänkande i sexualfrågan, sid. 50. Betänkande i sexualfrågan, sid. 26—27. 4 Betänkande i sexualfrågan, sid. 94. 2

20 titativ — och framför allt kvalitativ — synpunkt i en lämplkrt bedriven upplysningsverksamhet rörande födelsekontrollens betydelse för förhindrande av ett alltför stort antal barnsbörder och för en med hänsyn till hustruns och barnens hälsa önsklig spridning av barnsbörderna. Befolkningskommissionen har också i betänkandet i sexualfrågan framställt förslag rörande sexualupplysningens förbättrande, bland annat med avseende å födelsekontrollen. Vad som nu sagts rörande födelsekontrollens betydelse för förebyggande av hjälpbehov i fråga om barnrika familjer gäller tydligen om barnrika familjer, vilka ur social synpunkt äro önskvärda. Beträffande däremot den icke önskvärda familjetyp, vilken äger karaktären av allmän social förkommenhet, moralisk mindervärdighet och dåliga arvsanlag, erinras om den uppfattning, åt vilken kommissionen givit uttryck i betänkandet i sexualfrågan och vilkens beaktande är ägnat att förebygga uppkomsten av särskilt svårartade hjälpbehov. Kommissionen har nämligen vid övervägandet av vissa arvshygieniska synpunkter nått den uppfattningen, »att förebyggande födelsekontroll i vissa fall, då ärftlig belastning föreligger utan att sterilisering kan eller bör komma till stånd, är så starkt påkallad, att den rentav k a n betecknas såsom en makarnas moraliska plikt mot sig själva, mot samhället och mot avkomman. Kommissionen anser tillika, att såväl det allmänna som det familjeindividuella intresset av ett strängt genomförande i dessa fall av födelsekontroll är så stort, att mycket allvarliga ansträngningar böra göras i syfte att för personer i sådant läge framhålla betydelsen av noggrann förebyggande födelsekontroll, varvid en särskild vikt ligger å samvetsgrann undervisning rörande den förebyggande födelsekontrollens effektiva teknik.» 1 Ett direkt socialt intresse av en begränsning — och i dessa fall långt driven begränsning — av barnantalet är även ett önskemål i fråga om individer, vilka. i jämförelse med normalnivån, brista i fråga om intelligens, ansvarskänsla och förtänksamhet. Befolkningskommissionen vill understryka, att det måste vara ett samhällsintresse, att allvarliga ansträngningar inriktas å att till dessa individer utbreda vederhäftig kunskap om och tillgång till effektiva preventivmetoder. En direkt skada skulle däremot åstadkommas genom anordnande av barnhjälp åt familjer av sistnämnda typ i sådana former, i synnerhet kontanthjälp, att hjälpen komme den allmänna familjebudgeten tillgodo. I den sociala miljö, i vilken dessa familjer leva, skulle dylika barnbidrag verka såsom incitament till barnafödande. Under hänvisning till nyss uttalade rekommendation rörande spridning till här ifrågavarande individer av effektivt förebyggande födelsekontroll, 2 vill kommissionen rikta uppmärksamheten på behovet av särskilda hjälpformer för barnen i de fall, då föräldrarna i arvshygieniskt avseende icke kunna anses vara fullvärdiga. Slutligen vill befolkningskommissionen bringa i erinran vad av kommissionen anförts i dess betänkande angående sterilisering i fråga om frivillig sterilisering av man eller hustru i barnrika familjer. 3 Det gäller här framför allt barnrika familjer i svårt läge, oftast med en utsläpad hustru, av vilkens arbete hemmet är till större eller mindre del beroende. Situationen försvåras ofta av att mannen är hemfallen åt alkoholmissbruk eller i andra avseenden är socialt undermålig. Nytt havandeskap för hustrun och födande av ytterligare barn skulle förvärra det ekonomiska nödläget på ett sätt, 1 2 s

Betänkande i sexualfrågan, sid. 45. Se närmare i Betänkande i sexualfrågan, sid. 46 f. Betänkande angående sterilisering, Stat. off. utr. 1936: 46, sid. 64 f.

21 som måste allvarligt hota hela familjens välfärd. Härtill kommer hänsynen till hustruns hälsa, även bortsett från hälsans betydelse ur ekonomisk synpunkt. Slutligen erbjuder en sådan familj oftast en mycket olämplig miljö för uppfödande av barn. Det är här ej fråga om sällsynta undantag. Läkare med social erfarenhet kunna intyga, att fall av denna typ äro alltför vanliga. Naturligtvis bör samhället i fråga om fall av detta slag söka motarbeta missförhållandena även genom andra åtgärder än sterilisering. Då svårigheterna sammanhänga med alkoholmissbruk hos mannen, kunna åtgärder vidtagas mot honom enligt alkoholistlagen, men det är ingalunda alltid möjligt att häva missförhållandena på sådant sätt. Man kan även hänvisa till preventivmedel, men sådana äro ofta i dylika fall osäkra, och en man av nyss antytt slag samtycker ofta ej till användande därav. Av profylaktiskt värde för barnrika familjer av senast beskriven typ skulle tydligen följande av kommissionen föreslagna lagbestämmelse bliva: »Föreligga . . . i fråga om man och kvinna, som bildat familj, av hänsyn till familjens välfärd och förhållandena i övrigt synnerliga skäl av varaktig natur till sterilisering av mannen eller kvinnan, må ock sterilisering företagas å den av dem som samtycker därtill.» 1 Befolkningskvalitativa synpunkter på frågan om hjälp åt barnrika familjer. Vad som ur befolkningskvantitativ synpunkt i det föregående sagts om önskvärdheten i vissa fall av en mer eller mindre sträng begränsning av barnantalet samt av sterilisering gäller även ur kvalitativ synpunkt med hänsyn till de i sådana fall fördelaktiga verkningarna av barnbegränsning på hustruns och barnens hälsa samt med hänsyn till omöjliggörandet genom sterilisering av uppkomsten av en avkomma med dålig arvskvalitet samt därmed även förebyggandet av komplicerade hjälpbehov. Då kommissionen nu övergår till att granska frågan om hjälp till barnen i synnerhet i barnrika familjer ur befolkningskvalitativa synpunkter, avses i detta sammanhang åtgärder, direkt ägnade att stärka och förbättra de uppväxande barnens fysiska och psykiska hälsa. Hithörande åtgärder äga väsentligen karaktären av hjälp till uppnående och bibehållande av sådana levnadsförhållanden med avseende å föda, bostad, beklädnad e t c , vilka äro godtagbara ur olika synpunkter. Helt allmänt sett är en dylik, kvalitativt syftande befolkningspolitik sammanfallande med en profylaktisk socialpolitik, vilkens direkta uppgift just är att höja befolkningens kvalitet genom förbättring av miljön i nyss antydda avseenden. En utvidgning och fördjupning av socialpolitiken och dennas inriktning på familje- och barnavård är framtidslinjen. Befolkningskommissionen hyser den bestämda övertygelsen, att tyngdpunkten i vår socialpolitik bör stadigt överflyttas från den symtombotande hjälpverksamheten — fattigvård och arbetslöshetshjälp, fängelseisolering av brottslingar, sinnessjukvård, alkoholist- och lösdrivarvård o. s. v. — till en profylaktisk socialpolitik, vilken går tillrätta med de sociala missförhållandenas orsaker. Det är nämligen i ganska hög grad möjligt att förebygga sjukdom ävensom brottslighet och asociala tendenser av olika slag och därmed undanröja eller åtminstone förminska hjälpbehov av antydda orsaker. Denna nya profylaktiska socialpolitik måste i första hand innebära en mycket utvidgad social omvårdnad beträffande barnen och de unga. Och i den mån denna omvårdnad blir genomförd, innebär den icke blott en väsentlig kvalitativ förbättring av det uppväxande släktets levnadsförhållanden och utvecklingsmöjligheter — vilket i och för sig är en social investe1

Betänkande angående sterilisering, sid. 69.

ring, som ur samhällets synpunkt är räntabel — utan samtidigt ett avlyftande i rimlig omfattning av kostnader och ansvar från de enskilda familjeförsörjarna till hela nationen. Icke minst ur befolkningskvalitativ synpunkt ter sig en dylik socialpolitisk utveckling såsom en nödvändig förutsättning för att vårt folk skall leva Denna ur kvalitativ befolkningssynpunkt så fördelaktiga form av socialpolitik skiljer sig i flera viktiga avseenden icke blott från understödsverksamhet av fattigvårdens typ utan även från kontantomfördelningar i form av lönedifferentiering, barnpensionering etc. Kommissionen vill redan här 1 rikta uppmärksamheten på en sådan typskillnad, vilken är av utslagsgivande betydelse vid bedömandet av frågan om hjälp åt barnen i mindre bemedlade familjer. Denna skillnad avser själva hjälpformen och är direkt sammanhängande med de olika nyss berörda syftemålen för den socialpolitiska linjen och för den offentliga hjälpverksamheten i fattigvårdens form. Fattigvården äger en generell syftning och karakteriseras därav, att den icke hänför sig till några vissa kategorier av medborgare, såsom vissa åldersklasser, »ej heller till vissa slag av nödlägen, utan omfattar alla slag av behövande och nödlägen, för vilka hjälp icke är på annan väg beredd». 2 Den dominerande hjälpformen inom fattigvården är hemunderstöd med kontanta medel, alltså den mest universella av de tekniska hjälpmetoderna. Ett kontant barnunderstöd suges upp i familjens allmänna budget och kan enligt alla budgetstudiers erfarenhet knappast sägas komina barnen helt och direkt tillgodo, även om det ej missbrukas. Detta betyder, att med samma pengar i statens hand barnens behov mycket mer ekonomiskt och ändamålsenligt tillgodoses, om vissa kostnader direkt avlastas från familjebudgeten. En dylik avlastning äger just rum genom socialpolitiska dispositioner för speciella ändamål, avseende familjernas värn och barnens vård och uppfostran. Såsom i inledningskapitlet framhållits, hava statsmakterna redan principiellt godkänt en befolkningspolitik, vilken utgestaltas såsom en profylaktisk, barnavårdande och familjevärnande socialpolitik. Till det nu berörda problemet om kontantbidrag eller socialpolitik återkommer kommissionen i det följande i kap. 5. Nu skola endast några synpunkter anläggas på den speciella inriktningen av socialpolitiska åtgärder, syftande till hjälp åt de barnrika familjerna. Den hithörande socialpolitiken omfattar åtgärder med bestämt familjesociait och befolkningskvalitativt ändamål, ägnade att i ett större sammanhang och på längre sikt lösa eller mildra vissa, tydligt urskiljbara barn- och familjehjälpfrågor, vilka äro gemensamma för hela gruppen av mindre bemedlade familjer med barn. Dessa socialpolitiska åtgärder innebära hjälp till uppnående och bibehållandet av godtagbara levnadsförhållanden med avseende å föda, bostad, beklädnad etc. Såsom nyss antytts innebära de socialpolitiska åtgärderna bland annat en direkt kostnadsavlastning från familjebudgeten. I fråga om en på barnavård inriktad socialpolitik gäller det utgiftsavlastning eller förbilligande av konsumtionen för ändamål av särskild vikt för barnens fysiska och psykiska hälsa och uppfostran. Den utgiftspost i de barnrika familjernas budget, vilken kräver den största andelen av inkomsten, avser l i v s m e d e l s b e h o v e t . Enligt en för be1 Det här antydda problemet — valet mellan socialpolitik och kontanthjälp — kommer att ingående dryftas i kap. 5. 2 1907 års fattigvårdslagstiftningskommittés betänkande, II Fattigvårdslagstiftningen, iel I, avd. 2, sid. 1 f.

23 folkningskommissionens räkning utförd undersökning 1 framgår bland annat, att den andel av inkomsten, som ägnas åt täckande av livsmedelsbehovet, visar stark tendens att stiga med växande familjestorlek, vilket utgör ett tydligt indicium på att välståndsgraden sjunker med barnantalet. Trots att de barnrika familjerna göra allt för att uppehålla sin livsmedelsstandard, är denna dock väsentligt lägre än de mindre familjernas. Kosten är sålunda mera ensidigt sammansatt och mindre vitaininhaltig samt synes dessutom i allmänhet även kvantitativt vara mindre tillfredsställande än småfamiljernas kosthåll. I en ovanligt stor procentuell andel av flerbarnsfamiljerna når därför näringsstandarden ur hälsoskyddssynpunkt icke upp till en önskvärd och godtagbar nivå. Barnens näringsstandard är sålunda icke tryggad i de mindre bemedlade barnrika familjerna. Socialpolitiken mötes här av ett elementärt socialhygieniskt krav på tillräcklig och hälsosam föda för barnen.. Betydelsen för den framtida befolkningens kvalitet av att godtagbara näringsförhållanden upprätthållas för barnen är alltför påtaglig för att behöva mer än påpekas. Av senare för kommissionens räkning utförda undersökningar framgår också, hurusom dessa näringsbrister på ett menligt sätt inverka på barnens hälsotillstånd. Den av barnförsörjningsbördan vållade standardsänkningen giver sig emellertid enligt den nyssnämnda undersökningen allra tydligast tillkänna i fråga om b o s t a d s f ö r h å l l a n d e n a . 2 Detta beror delvis därpå, att trångboddheten av naturliga skäl i första hand måste träffa de stora och barnrika familjerna. Härtill kommer, att de barnrika familjerna oftare, än vad fallet är med någon annan familjetyp, bo i undermåliga bostäder. Enligt undersökningen ter sig landsbygdens bostadsfråga ännu allvarligare ur befolkningshygienisk synpunkt än städernas. Detta beror dels därpå, att bostadsförhållandena på landsbygden äro väsentligt sämre än i städerna — trångboddheten är sålunda ungefär lika omfattande, samtidigt som bostadskvaliteten är avsevärt lägre — och dels därpå, att större delen av de barnrika familjerna tillhöra landsbygden. Sunda och tillräckliga bostäder åt hela folket bilda en nödvändig grundförutsättning för kroppslig och andlig hälsa. Om ej denna förutsättning uppfylles, komma alla ansträngningar att intellektuellt och moraliskt, socialt och ekonomiskt höja vårt folks standard till önskvärd och godtagbar nivå att bliva i stor utsträckning vanmäktiga. Bostadspolitiken utgör därför en mycket väsentlig sida i all profylaktisk socialpolitik och den är grundläggande för varje strävan att höja befolkningens kvalitet. Liksom vid andra socialpolitiska reformer blir därför även i bostadsfrågan barnavårdssynpunkten den utslagsgivande. Bostadsfrågan gäller främst sundheten hos de bostäder, i vilka nationens barn hava sina hem, och icke minst de barnrika familjernas bostäder. I familjebudgeten kräver vidare b e k l ä d n a d s p o s t e n en avsevärd del av inkomsten; för ett normalhushåll av arbetar- och lägre tjänstemanna- samt medelsklasstyp och bestående av man, hustru och 2—3 barn om1 Se närmare Livsmedelskonsumtionen inom olika familjetyper, av Richard Sterner, i bilaga 7 Ull Betänkande i sexualfrågan, sid. 239 f. En utförligare redogörelse för svenska folkets näringsförhållanden lämnas i en av samme författare utarbetad bilaga till befolkningskommissionens samtidigt med det här föreliggande betänkandet avgivna Betänkande i näringsfrågan, bilaga 1. 2 Se Bostadsstandarden, av Richard Sterner, i bilaga 7 till Betänkande i sexualfrågan, sid. 246 f.

24 k r m g l 2 % . Behovet i barnrika familjer av kläder och skodon — häri inräknat gang- och underkläder, tyg, garn och sybehör, andra klädespersedlar skodon och galoscher samt skolagning och material — är mycket avsevärt I de inledningsvis citerade direktiv för befolkningskommissionens arbete vilka givits av chefen för socialdepartementet den 17 maj 1935 framhölls ^ . . ' , £ " I r å ^ ? o m * a r n f n s beklädnad icke finge lämnas ur sikte. Liknande otillfredsställande förhållanden, vilka ovan berörts beträffande näringsstandarden och bostadsstandarden, råda även i fråga om beklädnadshygienen tor de mindre bemedlade familjernas barn. Otillräckliga och olämpliga kläder och skodon utsätta barnen för skadliga yttre påverkningar, vilka kunna leda till sjukhghet. Vanan vid hela och rena kläder under barndomen skänker ett stod for den allmänna personliga hygienen för framtiden Bekladnadsfragan är därför ett viktigt föremål för den profylaktiska, barnavårdande socialpolitiken och utgör huvudfrågan i detta betänkande. Vid sidan av de hittills berörda socialpolitiska uppgifterna för tryggande av familjernas och i främsta rummet barnens rent elementära livsbetingelser framstår en effektiv h ä 1 s o- och s j u k v å r d för barnen såsom den måhända viktigaste socialpolitiska reformen av profylaktisk, kvalitetsförbättrande innebörd. De hithörande hälsoskyddsfrågornas karaktär av social profylax ar alldeles uppenbar. Detta i förening med föräldrarnas i själva verket mycket vanliga oförmåga av ekonomiska och andra skäl att ombesörja godtagbar lakartillsyn och hälsokontroll för barnen gör behovet av socialpolitiskt ingripande i hög grad påkallat. En icke ringa utgiftspost slutligen i budgeten för en familj med många barn hanfor sig till barnens u n d e r v i s n i n g . Kostnaderna för skolgången och utbildningen verka h ä m m a n d e på utkomstmöjligheterna för barnen i de här ifrågavarande familjerna, och exempelvis bidrag till resor och inackordering f o r l a n dsbygdsungdom vid bevistande av skolor i städerna äro därför ägnade att förbättra försörjningsmöjligheterna. Genom denna resumé över befolkningskvalitativa svnpunkter på de mindre bemedlades och i synnerhet de barnrika familjernas hjälpfråga har befolkningskommissionen velat antyda den befolkningspolitiskt grundade socialpolitikens innebörd. Därjämte har kommissionen velat giva den systematiska bakgrunden och vissa principiella motiv till de förslag, vilka framläggas i detta betänkande. Närmast övergår kommissionen till att i följande kapitel behandla viktigare förefintliga hjälpmöjligheter för familjer med barn. 1 Enligt socialstyrelsens hushållskostnadsundersökning år 1933. nr 12 och 1936 nr 5. — Se även kap. 6.

Se Sociala Meddclandea 1934

25 KAPITEL 3.

Översikt av viktigare förefintliga hjälpmöjligheter för familjer med barn, i synnerhet barnrika familjer. Fattigvårdens betydelse. Allmänna anmärkningar. Den följande översikten av vissa, för närvarande förefintliga hjälpmöjligheter för familjer med barn, i synnerhet barnrika familjer, omfattar endast viktigare åtgärder, vidtagna av det allmänna. Den enskilda välgörenhetens ofta betydelsefulla insatser lämnas i detta sammanhang å sido. Syftet är begränsat till att i stora drag så vitt möjligt klargöra, på vilka poster i familjebudgeten viktigare socialpolitiska åtgärder och hjälp av socialvårds karaktär satts in eller planerats. Därmed klargöres också vilka för barnförsörjningen betydelsefulla poster, som för närvarande alltjämt kvarstå obeaktade. Först lämnas summariska upplysningar rörande hjälpmöjligheter av socialpolitisk art. Såsom av kap. 2 torde hava framgått, avses därmed specialåtgärder med bestämt familjesocialt och befolkningskvalitativt ändamål, ägnade att i ett större och djupare sammanhang på längre sikt lösa eller mildra vissa tydligt urskiljbara barnhjälpfrågor, vilka äro gemensamma för hela gruppen av mindre bemedlade familjer med barn. Därefter följer en överblick av den socialvårdande verksamhetens, i synnerhet fattigvårdens, hjälpmöjligheter. Principiellt avser denna verksamhet att i individuella nödlägen bringa hjälp, i regel blott omfattande vad som anses för stunden erforderligt och i regel blott med symtombotande verkan. För utförliga upplysningar rörande här ifrågavarande socialpolitik och socialvård hänvisas till publikationen »Sociallagstiftning och socialt arbete i Sverige», utgiven av socialstyrelsen. 1 Hjälpmöjligheter av socialpolitisk art. Vad först beträffar den n är i n g s h y g i e n i s k a f r å g a n för familjer med barn, särskilt barnrika familjer, får befolkningskommissionen hänvisa till sitt samtidigt med detta betänkande avgivna Betänkande i näringsfrågan. De i det nämnda betänkandet innefattade förslagen avse dels anordnande av kostnadsfria skolmåltider, dels utdelning av s. k. skyddsfödoämnen samt i vissa fall vitamin- och mineralämnesrika läkemedel efter läkares ordination för havande kvinnor, ammande mödrar samt barn i olika åldrar. I anslutning till dessa förslag framlägger kommissionen motiv för fortsatt utredning dels av spörsmålet rörande ytterligare åtgärder för främjande av förbrukningen av vissa livsmedel i familjer med barn och dels av frågan om en intensifierad upplysningsverksamhet i näringsfrågan. Enligt material, insamlat genom skolöverstyrelsen, förekom barnbespisning under läsåret 1935—36 endast i 268 av rikets 2 462 skoldistrikt. Bespisningen var i huvudsak begränsad till barn till inkomstfattiga föräldrar och förekom i regel i städerna samt inom vissa arbetslöshetsdistrikt på landsbyg1 Tredje reviderade upplagan, Stockholm 1937. — En systematisk redogörelse föreligger även i >En svensk medborgares trygghet mot nöd>, Stockholm 1937, av KarJ J. Höjer.

den. För organisation och kostnader svarade nästan uteslutande kommunala eller enskilda organ. Enligt kungl. kungörelse den 28 maj 1937 angående statsbidrag till anordnande av skolbarnsbespisning (Sv. förf.-saml. 1937: 267) skola högst 200 000 kronor disponeras för statsbidrag åt skoldistrikt å landsbygden, vilka under redovisningsåret 1937/1938 anordna skolbespisning. 1 Ansökning skall av skoldistriktet ingivas till vederbörande länsstyrelse, som efter hörande av förste provinsialläkaren och vederbörande folkskoleinspektör överlämnat inkomna ansökningar till Kungl. Maj:t. Såsom villkor för erhållande av statsbidrag kräves bland annat, att alla barn, vilka så önska, få kostnadsfritt deltaga i bespisningen. Nämnas bör även den i samband med dispensärverksamheten anordnade bespisningen samt bidragen till inköp av ändamålsenliga livsmedel, mestadels för barnrika familjer, i vilka tuberkulossjukdom inträffat. För närmare upplysningar rörande barnbespisningen får kommissionen hänvisa till sin nyss berörda utredning i näringsfrågan. I fråga om förbättring och förbilligande av b o s t ä d e r n a märkas i huvudsak följande åtgärder. Till förbättringsbidrag och nybyggnadslån till främjande av byggnadsverksamhet p å l a n d e t har riksdagen för budgetåren 1933/34—1937/38 anslagit 49 milj. kronor, varav 38 milj. kronor enbart till förbättringsbidrag. 2 De sålunda anslagna medlen hava blivit tagna i anspråk undan för undan, allt efter som anslag beviljats. För tiden från verksamhetens begynnelse hösten år 1933 till hösten år 1937 hava omkring 60 000 bostadslägenheter på landsbygden förbättrats eller nybyggts. Av dessa äro blott omkring 4 000 lönebostäder för lantarbetare. För närmare upplysning angående den nu ifrågavarande verksamheten får kommissionen hänvisa till bostadssociala utredningens betänkande den 11 november 1937 rörande bostadsförsörjningen för barnrika familjer i egnahem m. m. 3 Organ för den ifrågavarande bidrags- och låneverksamhet är hälsovårdsnämnden i kommunen, vilken har att mottaga och bereda ansökning samt insända denna till vederbörande hushållningssällskaps egnahemsnämnd. Centralt organ är statens egnahemsstyrelse; se närmare Sv. förf.-saml. 1937: 654. Rörande resultatet av denna verksamhet föreligga även uppgifter i den specialundersökning av bostadsförhållandena i vissa landskommuner, vilken anknutits till den enligt kommissionens förslag tillkomna 1936 års partiella folkräkning och av vilken vissa resultat publicerats i bostadssociala utredningens nyssnämnda betänkande. 4 Av denna undersökning synes bland annat framgå, att fördelningen av bostadshjälpen på olika landskommuner i stor utsträckning väsentligen varit och alltjämt är beroende av intresse och initiativ hos ledande personer i kommunerna. Det förekommer följaktligen, att vissa landskommuner med ett dåligt bostadsbestånd icke kommit i åtnjutande av tillgänglig statshjälp. Av vikt att här framhålla är 1 I statsverkspropositionen till 1938 års riksdag har Kungl. Maj:t äskat ett anslag å 300 000 kronor för bidrag till skolbarnsbespisning under budgetåret 1938/39. 2 I Kungl. Maj:ts proposition nr 8 till 1938 års riksdag med förslag till tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1937/38 är upptaget en utgift av ytterligare 1'5 milj. kronor till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden. 3 Stat. off. utr. 1937:43. Se kap. 6 samt bilaga 2 till betänkandet: Statliga bostadsfrämjandc åtgärder på landsbygden, deras innebörd och resultat, av Bertil Nyström. 4 Bilaga 1 till betänkandet: Bostadsförhållandena inom vissa landskommuner, av Bichard Sterner.

27 dock, att denna bostadshjälp i jämförelsevis stor omfattning kommit barnrika familjer tillgodo. Inom de undersökta landskommunerna hade sålunda ungefär en tredjedel av bidragen utgått för lägenheter, bebodda av familjer med 3 eller flera minderåriga barn (icke fyllda 15 år), medan lägenheter, bebodda av barnrika familjer av nämnda storlek, ingingo i hela antalet undersökta lägenheter med blott 14 °/o. Emellertid vill befolkningskommissionen samtidigt fästa uppmärksamheten på att denna socialpolitiska bostadshjälp å landsbygden så gott som helt och hållet inriktats på att höja bostadskvaliteten. Denna inriktning har tyvärr medfört, att trångboddhetsfrekvensen i de bostadsförbättrade lägenheterna, på grund av den ovannämnda stora andelen barnrika familjer i dessa, förblivit bortåt dubbelt så stor som i allmänhet. Trångboddhetsproblemet har alltså icke kommit att ligga i förgrunden i den omfattning, vilken ur kommissionens synpunkter vore önskvärd. Befolkningskommissionen har emellertid inhämtat, att bostadspolitiken på landsbygden sannolikt kommer att inom en nära framtid undergå en viss omläggning. Bostadssociala utredningen har nämligen i det nyssnämnda betänkandet (Stat. off. utr. 1937:43) bland annat avgivit förslag till en sådan anordning av bostadshjälpen, att även trångboddhetsproblemet och barnrika landsbygdsfamiljers bostadsfråga i framtiden kommer att beaktas i ökad omfattning. Bland övriga hithörande åtgärder på landsbygden märkes särskilt anordnandet av arbetarsmåbrukslån, vilka visserligen icke motiverats befolkningspolitiskt men i själva verket äga stor betydelse framför allt för skogsarbetarnas barnrika familjer. Vad så vidkommer den till s t ä d e r samt stadsliknande och andra tätare bebyggda samhällen begränsade bostadsförsörjningen för mindre bemedlade barnrika familjer vill befolkningskommissionen framhålla följande. Organ för förmedling av lån och bidrag i kommunen (förmedlingsorgan) är i regel i stad drätselkammare och på landet kommunalnämnden eller municipalnämnden. Centralt organ är statens byggnadslånebyrå (jfr Sv. förf.saml. 1935:512). Från verksamhetens begynnelse hösten år 1935 till och med juni år 1937 hava bostadsanskaffningslån och familjebidrag beviljats till 314 bostadshus med 2 611 lägenheter. Bostadsanskaffningslån hava beviljats med tillhopa omkring 10-5 milj. kronor och familjebidrag med omkring 0"9 milj. kronor. 1 Enligt den av bostadssociala utredningen föranstaltade bostadsstatistiska undersökningen kan antalet familjer med 3 eller flera minderåriga barn, vilka år 1933 voro såväl trångbodda som mindre bemedlade, uppskattas till drygt 20 000 i rikets samtliga städer och stadsliknande samhällen. 2 Verksamheten h a r alltså hittills kommit tillgodo blott omkring 13 % av de barnrika familjer i stadssamhällen, vilka äro i behov av dylik hjälp. Av de av riksdagen för ändamålet beviljade 30 milj. kronor hade ännu hösten år 1937 blott något mera än 11 milj. kronor tagits i anspråk. Befolkningskommissionen vill rikta uppmärksamheten på den sålunda ådagalagda långsamhet, varmed den ifrågavarande bostadspolitiken genomföres. Antalet samhällen, från vilka ansökningar om statshjälp inkommit, är omkring 60, medan hela antalet hithörande samhällen kan uppskattas till omkring 400. Enligt vad kommissionen inhämtat anses det inom sakkunniga kretsar, att verksamheten icke ens skulle ha nått det nuvarande resul1 Bostadssociala utredningens betänkande den 11 november 1937 (Stat. off. utr. 1937: 43), kap. 5. 2 Betänkande i sexualfrågan, bilaga 7, sid. 246 f.

28 tåtet, därest icke de kommunala myndigheterna påverkats till att inse vikten av att avhjälpa bostadsnöden för de fattiga barnrika familjerna genom en avsevärd upplysningsverksamhet, utövad av olika hyresgästföreningar. Kommissionen vill i detta sammanhang såsom en av förklaringsgrunderna till det påvisade uteblivandet av den fulla effekten av denna lagstiftning framhålla möjligheten, att det i praktiken visar sig, att subventionen icko räcker till för att skapa bostäder åt de största och därför mest behövande blandade barnrika familjerna till överkomliga hyrespris. Statsutskottet vid 1937 års riksdag har också — i utlåtande i anledning av bland annat en motion angående ökad subvention åt familjer med mer än 5 barn — uttalat, att skäl enligt utskottets mening kunna anföras för en starkare differentiering med större hänsyn till familjer med flera minderåriga barn än 5. Utskottet ansåg emellertid, att ändring av bidragsnormerna icke borde ske, förrän Kungl. Maj:t efter verkställd utredning framlagt förslag i frågan för riksdagen. 1 I nära sammanhang med åtgärderna för förbättring av bostadsförsörjningen för barnrika familjer stå ändringarna den 26 juni 1936 i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (jfr Sv. förf.-saml. 1936: 322). Dessa ändrade bestämmelser avse b o s t a d s i n s p e k t i o n e n och äro bland annat just betingade av ökade hänsyn till familjer med minderåriga barn. Sålunda säges i § 8, mom. 8, bland annat att »hälsovårdsnämnd må ock. där lägenhets beskaffenhet det påkallar, förbjuda dess beboende av mer än ett visst antal personer eller dess användning såsom bostad för minderåriga. . .» Dessa bestämmelser för bostadsinspektionen ävensom den nya bostadslagstiftningen ställa strängare krav på lägenheter för familjer med minderåriga barn, och det är framför allt för att förläna denna viktiga lagstiftning effektivitet, som de olika åtgärderna för bostadssubventionering tillkommit. Beträffande försörjningen med k l ä d e r o c h s k o d o n åt barn i barnrika, fattiga familjer har det ankommit på den kommunala fattigvården att. utan hänsyn till hemortsrätt, ombesörja »bekostande åt skolbarn av kläder. underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen»; se § 50 i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. I kungl. stadgan angående folkundervisningen i riket den 10 december 1897, § 49, fanns följande, motsvariga bestämmelse: »Där föräldrar eller målsmän icke äga tillgång att bekosta barnens kläder och underhåll vid skolan, böra de genom kommunens fattigvård härutinnan understödjas.» Fattigvårdskaraktären hos denna beklädnadshjälp har nyligen borttagits. Genom ändring i förnyade stadgan 1921 angående folkundervisningen (Sv. förf.-saml. 1936:305) äger sålunda nyss citerade § 49 numera följande lydelse: »Där föräldrar eller målsmän icke äga tillgång att bekosta lärjunges skolgång, böra de genom vederbörande skoldistrikts försorg härutinnan understödjas genom för ändamålet särskilt anslagna medel, vilka skola omhänderhavas av skolrådet. Sådant understöd må icke anses vara avfattigvårds natur.» I fråga om fortsättningsskolan åligger det redan enligt kungl. stadgan 1918 för fortsättningsskolan, § 28, skoldistriktet att lämna motsvarande understöd. Genom de nya bestämmelserna har sålunda skapats likhet därutinnan, att det är skoldistriktet, som skall lämna hjälpen. Med denna befogenhet för skoldistriktet torde behovet av ingripande från fattigvårdens sida bliva högst avsevärt reducerat. Befolkningskommissionen vill dock 1 Motion inom andra kammaren av herr D. C. G. Tengström, nr 301 år 1937. samt statsutskottets utlåtande nr 29 vid 1937 års riksdag.

29 erinra om att den nya bestämmelsen icke utesluter fattigvårdsstyrelse från möjligheten att lämna hjälp. Befolkningskommissionen understryker det psykologiskt lämpliga och riktiga i att den berörda beklädnadshjälpen befriats från fattigvårds karaktär. Därmed har otvivelaktigt ett icke oväsentligt hinder bortfallit för ianspråkstagande av denna rättighet i den utvidgade omfattning, varav titan tvivel behov föreligger. Emellertid anser kommissionen, att reformen icke kan komma att medföra någon nämnvärd förbättring av beklädnadshygienen hos de fattiga familjernas barn. Några effektiva organisativa dispositioner för denna beklädnadshjälpverksamhet torde nämligen icke vara för handen vare sig i fråga om upplysning, initiativ, utförande eller tillsyn. Därtill kommer, och detta vill kommissionen särskilt betona, att kostnaderna liksom tidigare helt skola bäras av kommunen. Kommissionen återkommer till denna fråga i kap. 6. I fråga om s m å b a r n s v å r d o c h f o s t r a n vill befolkningskommissionen erinra om att denna fråga av kommissionen upptagits till utredning. De spörsmål, vilka i denna utredning synas böra tagas i övervägande, röra dels införande av statligt, ekonomiskt stöd åt storbarnkammare av olika slag, såsom barnkrubbor, kindergartnar, småbarnsskolor, lekstugor e t c , dels genomförande av hygienisk och psykologisk-pedagogisk inspektion över dylika institutioner samt dels översyn och förbättring av utbildningen för personal i småbarnsvården. Vad vidare beträffar de fattiga familjernas kostnader för b a r n e n s s k o l g å n g o c h u t b i l d n i n g i övrigt må följande framhållas. Till en början vill kommissionen erinra om den utredning angående beredande av fria läroböcker och fri annan skolmateriel för folkskolans lärjungar, vilken igångsatts enligt direktiv av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet den 14 augusti 1937. I dessa direktiv har statsrådet givit sin anslutning till principen, »att fri undervisningsmateriel skall lämnas samtliga barn inom folkskolan, enär obligatorisk undervisning måste anses förutsätta, att skolmaterielen kostnadsfritt ställes till barnens förfogande». I syfte att minska kostnaderna för vistelse vid allmänna läroverk och vissa andra offentliga läroanstalter för lärjungar från landsbygden har Kungl. Maj:t den 30 september 1937 beslutat anbefalla skolöverstyrelsen att verkställa erforderlig undersökning och avgiva förslag. I detta sammanhang må även nämnas Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1937 att anbefalla skolöverstyrelsen att undersöka det behov av statsbidrag, vilket skulle uppkomma, om terminsavgifterna för samtliga lärjungar vid de allmänna läroverken borttoges. Särskild uppmärksamhet förtjäna strävandena för yrkesutbildningen. För en barnrik familj medför familjeförsörjarens arbetslöshet katastrofala verkningar. Att förebygga arbetslöshet och förkorta arbetslöshetsperioderna utgör därför ett mycket viktigt led i den socialprofylaktiska verksamheten för de barnrika familjerna och överhuvudtaget för familjer med barn. Ungdomens yrkesutbildning är därvid av den största betydelse icke blott för tryggandet av de yrkesutbildades framtida försörjning av sina familjer utan även för ökat stöd åt de barndomshem, vilka de yrkesutbildade tillhöra. Enligt yrkesskolestadgan den 4 november 1921 med senare ändringar och tillägg förekomma inom den med statsmedel understödda kommunala yrkesundervisningen tre olika skoltyper, vilka representera efter varandra följande stadier av undervisningen, nämligen verkstadsskolor, lärlingsskolor och yrkesskolor.

30 Härjämte märkas de speciella åtgärder, vilka på senaste tiden med riksdagens medgivande vidtagits i syfte att genom särskild undervisning vid verkstadsskolor bereda den arbetslösa ungdomen i vissa arbetslöshetsdistrikt tillfälle att skaffa sig utbildning för yrken, vilka med hänsyn till arbetstillgången äro lämpligare än dem, åt vilka de i annat fall skulle hava ägnat sig. I fråga om denna yrkesutbildning för arbetslös ungdom har statsutskottet vid 1937 års riksdag uttalat önskvärdheten av att dessa speciella yrkesskolor med det snaraste erhålla en planmässigare organisation (utlåtande nr 8, sid. 99). För den ifrågavarande verksamheten har för budgetåret 1937/1938 anvisats 700 000 kronor. I fråga om beredande av utkomstmöjligheter för de intellektuellt utbildade märkes särskilt det betänkande med förslag i anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena, vilket utarbetats av särskilda sakkunniga och avgivits år 1935 (jfr Stat. off. utr. 1935: 52). Dessa sakkunniga hava bland annat föreslagit anordnande av yrkesorientering genom särskild yrkesorienteringsnämnd samt inrättande av arbetsförmedling för intellektuellt utbildade. Befolkningskommissionen tillmäter en väsentlig betydelse åt dessa olika strävanden, vilka gå ut på att lägga mera rationella vägar för de unga ut i arbetslivet. Det må i detta sammanhang även erinras om den uppfostran och omvårdnad, vilken till stor lättnad för fattiga barnrika familjer i förekommande fall lämnas i statsunderstödda utbildnings- och uppfostringsanstalter för vanföra, blinda, dövstumma, sinnesslöa och fallandesjuka. Omvårdnaden är i regel kostnadsfri och lindring av avgift för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka äger icke fattigvårds karaktär. Befolkningskommissionen vill slutligen även bringa i erinran anordningar för h ä l s o s k y d d o c h s j u k v å r d . Hithörande föranstaltningar äro nämligen, i synnerhet i den mån de äro avsedda för barnen, av grundläggande betydelse för den förebyggande socialpolitikens effektivitet. En synnerligen viktig fråga, på vilken kommissionen därvid först vill rikta uppmärksamheten, är huruvida förefintliga åtgärder för hälsoskydd och sjukvård verkligen vid behov i rätt tid och omfattning komma barnen och föräldrarna i de fattiga familjerna tillgodo. Enligt vad kommissionen inhämtat, har stadskollegiet i Stockholm funnit anledning att genom en särskild kommitté göra frågan angående läkarundersökningsförfarandet och hemsjukvården överhuvudtaget men särskilt beträffande personer med hemunderstöd i form av fattigvård till föremål för en ingående utredning, vilken beräknas föreligga avslutad under år 1938. Utredningen synes redan hava givit vid handen, att behov av utökning och effektivisering av läkarnas medverkan i samhällets socialvårdande verksamhet föreligger. Då, som sagt, det berörda spörsmålet om betryggande hälsokontroll och sjukvård även i hemmen är av största vikt för en profylaktisk familj e- och barnavård, vill kommissionen icke underlåta att rekommendera spörsmålet till systematisk utredning för riket i dess helhet genom den av Kungl. Maj:t tillsatta kommittén för översyn av den sociala hjälpverksamheten. Befolkningskommissionen övergår härefter till att lämna följande exempel på barnsjukvård, varvid särskild uppmärksamhet ägnas åt tuberkulosskyddet och tuberkulosvården på grund av de hithörande åtgärdernas mycket avsevärda profylaktiska betydelse. Sjuka barn kunna beredas sjukvård å allmänna sjukhus och särskilda barnsjukhus. Tillgången på dylika vårdplatser för barn är emellertid otillräcklig. Efter framställning på sin tid av befolkningskommissionen har

31 Kungl. Maj:t uppdragit åt medicinalstyrelsen att verkställa en förberedande undersökning rörande hälsovården för barn och ungdom. Medicinalstyrelsen har i skrivelse till kommissionen den 30 oktober 1935 1 framlagt vissa förslag, vilka bland annat innebära en successiv påbyggnad av spädbarnstillsynen med en hälsovårdande tillsyn av barnen i småbarnsåldern upp till skolåldern. Vidare föreslår medicinalstyrelsen, att statsbidrag skola utgå till bland annat en omfattande utbyggnad av medicinska avdelningar vid centrallasaretten inom varje län ävensom den därtill anslutna konvalescentvården för barn. Med hänsyn till de jämförelsevis stora kostnaderna för förslagens genomförande har emellertid befolkningskommissionen i sitt betänkande angående bland annat förebyggande mödra- och barnavård (Stat. off. utr. 1936: 12), under betonande av de ifrågavarande spörsmålens utomordentligt stora betydelse, föreslagit fortsatt närmare övervägande av frågorna. Barn, vilka insjuknat i scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning m. fl. epidemiska sjukdomar, åtnjuta kostnadsfri vård och underhåll i allmänt r u m å epidemisjukhus (§§ 3 och 23 i epidemilagen av år 1919). Åt vården av barn, lidande av tuberkulos i olika former, ägnas en alltjämt växande uppmärksamhet. 2 Lungtuberkulösa barn vårdas å ett par särskilda sanatorier, varjämte vid flera länssanatorier finnas särskilda barnavdelningar. Kustsanatorierna äro avsedda för vård av barn, lidande av skrofulos samt tuberkulos i andra organ än lungorna. Medellösa och mindre bemedlade patienter och deras vårdare, då sådana erfordras, erhålla statsbidrag till kostnaderna för resor till och från kustsanatorierna. Förebyggande tuberkulosarbete har omfattats med synnerligt intresse under senare år. Detta arbete åsyftar att, såvitt möjligt, minska eller undanröja betingelserna för tuberkulosens spridning samt att vidtaga åtgärder för att skydda dem, som äro särskilt hotade av sjukdomen. Dispensärerna utgöra det viktigaste ledet i detta arbete. De skola uppsöka fattiga tuberkulossjuka familjer, undersöka familjemedlemmarna och lämna dem råd och upplysningar samt vid behov även understöd i form av livsmedel m. m. Antalet dispensärer har oavbrutet ökats. Staten bidrager numera till understödjande av dispensärverksamhet. Hem för friska barn från tuberkulösa familjer utgöra även ett led i det förebyggande tuberkulosarbetet. Dessa avse att bereda barn, vilka särskilt hotas av smittofara, t. ex. genom trångboddhet, en längre eller kortare tids stärkande behandling och skydd för smitta, i syfte att förhållandena i hemmet under denna tid kunna ändras så, att barnen utan större fara kunna återvända dit. Dessa hem ägas och drivas av Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos, lokala föreningar och landsting. Feriekolonier äro andra betydelsefulla åtgärder, varigenom klena och tuberkuloshotade barn efter skolgångens slut under sommarmånaderna få åtnjuta stärkande vistelse å landet. Vid friluftsskolor få sådana barn samt barn med tuberkulos, stadd i läkning, skolundervisning i fria luften. I anslutning till de anförda exemplen på profylaktiskt betydelsefull sjukvård erinrar kommissionen om den vid 1937 års riksdag på kommissionens förslag beslutade rådgivande verksamheten i fråga om förebyggande mödra- och barnavård (jfr Stat. off. utr. 1936: 12 och Sv. förf.-saml. 1937:745). Dessa åtgärder avse inrättandet, med bidrag av statsmedel, av rådgivningsställen för väntande mödrar och mödrar med späda barn, nämligen mödra- och barnavårdscentraler i tättbebyggda orter samt mödra- och barnavårdsstationer avsedda för landsbygden. En viktig del i centralernas resp. stationer1 Bilaga till befolkningskommissionens Betänkande angående förlossningsvården morskeväsendet samt förebyggande mödra- och barnavård, Stat. off. utr. 1936: 12. 2 Se Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets kalender 1934, sid. 557 f.

och barn-

32 nas verksamhet skall utgöras av hembesök av barnmorska eller distriktssköterska, vilken är anställd i centralens eller vårdstationens tjänst. Uppmärksammas må även de ur profylaktisk hälsovårdssynpunkt synnerligen betydelsefulla förslag angående folktandvård, vilka avgivits av sakkunniga den 15 december 1937 (Stat. off. utr. 1937:47). Dessa förslag avse i huvudsak statsbidrag till beredande av allmän tandvård för barn och vuxna samt lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader. Befolkningskommissionen anser sig efter denna exemplifierande översikt kunna konstatera bland annat följande. Sjukvården i samhället, vilken — i synnerhet när det gäller barn — även har en väsentlig profylaktisk betydelse, är i god färd med att bliva utbyggd på ett sätt, som kommer att fylla höga krav. Avsevärt mindre har åtgjorts inom den egentliga hälsovården. Kommissionen kan i detta sammanhang icke lämna en uttömmande redogörelse men vill h ä r endast erinra om den sedan länge bestående organisationsform för hälsovården i riket, vilken äger lokala organ i hälsovårdsnämnderna och centralt organ i medicinalstyrelsen. Inom denna ram har under senare tid så viktiga områden som exempelvis kontrollen över dricksvatten och över livsmedels beskaffenhet samt sättet för dessas försäljning, förebyggande epidemivård etc. i hög grad utvecklats. Genom den nya bostadslagstiftningen av år 1936 hava förutsättningar skapats för en mera intensiv bostadshygienisk verksamhet. Även frågan om effektivisering av bostadsinspektionen har tagit ett stort steg framåt. Det är att förvänta, att sedan vissa ytterligare förutsättningar skapats — bland annat sedan stadsläkarreformen genomförts — denna viktiga bostadshygieniska fråga kommer att vinna sin lösning. Vad beträffar den ur här förevarande synpunkt väsentliga frågan om hälsokontroll över barnen, vill kommissionen särskilt framhålla vikten av en effektiv och snabb utbyggnad av den i det föregående nämnda organisationen för den förebyggande mödra- och barnavården. Den genom denna reform tillskapade rådgivande och förebyggande institutionen är avsedd att utbredas över hela landet. Såsom av medicinalstyrelsen framhållits 1 — och däri vill befolkningskommissionen kraftigt instämma — ligger det i linje med den profylaktiska socialpolitiken att den nämnda förebyggande hälsovården för barn utökas och utsträckes upp till skolåldern. Denna överblick må avslutas med en erinran om medicinalstyrelsens viktiga förslag till åtgärder för förbättring av skolhygienen. vilka framlagts i skrivelse den 30 oktober 1937 till Kungl. Maj:t rörande statsbidrag till skoldistrikt bland annat för arvoden åt läkare vid samtliga folkskolor och fortsättningsskolor samt för skolläkarnas resor för skolbarnsundersökningar. Till allmän motivering för den föreslagna effektiviseringen av skolläkarnas verksamhet har av medicinalstyrelsen anförts följande. »Som medicinalstyrelsen tidigare i olika sammanhang framhållit måste en rationell modern folkhygien taga sikte på folkets alla utvecklingsåldrar och taga sin början redan medan barnet befinner sig i moderlivet, för att sedan genom ändamålsenlig spädbarnsvård, tillsyn, vård och uppfostran av småbarnen, skolbarnen och ungdomen under pubertetsåldern utmynna i den vuxna människans fysiska och psykiska hälsovård. Genom riksdagens beslut i år föreligger numera möjlighet för anordnande av förebyggande mödraoch barnavård, varvid den grundläggande principen är att förebyggande mödravård skall stå alla mödrar till buds redan under havandeskapet och att förebyggande barnavård skall finnas tillgänglig för alla barn under det första levnadsåret. Det står dock vederbörande huvudman fritt, att i den 1

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 oktober 1937: se citat samma sid.

33 mån förhållandena så medgiva upplåta tillgängliga barnavårdscentraler för fortsatt sanitär övervakning även av barn i förskolåldern. Det är att förvänta att denna förebyggande vård inom ej alltför lång tid skall utvecklas därhän, att den kommer att omfatta samtliga barn före skolåldern. Den redan nu förefintliga möjligheten att bereda barn i förskolåldern en förebyggande vård måste emellertid enligt styrelsens mening kompletteras med möjlighet för barnen även i skolåldern att erhålla en av samhället ordnad förebyggande hälsovård. Tiden måste enligt medicinalstyrelsens åsikt nu anses vara inne för genomförandet av en organisation, som genom statens medverkan möjliggör en dylik utökning av den förebyggande barnavården.» Då den skolhygieniska verksamheten till sin natur är förebyggande, d. v. s. syftar till att bevara hälsan hos barnen genom profylaktiska åtgärder och att genom hänvisning i vissa fall av sjuka barn till läkare medverka till att dessa barn få tidig och erforderlig läkarvård, måste befolkningskommissionen ur sina synpunkter tillmäta genomförandet av medicinalstyrelsens nämnda reformförslag en grundläggande betydelse för hälsovården. Samhällets barnavård. Beträffande samhällets understödsskyldighet mot barn återfinnes huvudstadgandet i § 1 i fattigvårdslagen. Här bestämmes, att minderårig, d. v. s. den som icke fyllt 16 år, vilken saknar medel till sitt livsuppehälle och vilkens behov icke annorledes avhjälpes, skall erhålla fattigvård. Innebörden härav behandlas i det följande i särskilt sammanhang. För vissa fall vid behov av vård u t o m h e m m e t gälla emellertid särskilda bestämmelser angående omhändertagande av barn. Därom stadgas i lagen den 6 juni 1924, ändrad den 31 maj 1934 (Sv. förf.-saml. 1934:204) om samhällets barnavård och ungdomsskydd. Omhändertagande av barn kan ske dels för samhällsvård och dels för skyddsuppfostran. Omhändertagande för samhällsvård skall ske i fråga om barn under 16 års ålder, vilket till följd av föräldrarnas sjukdom, liknöjdhet eller oförmåga eller andra i hemmet rådande förhållanden är utsatt för nöd, eller vilket till följd av sjukdom, vanförhet eller svaghet är i behov av särskild vård utom hemmet, ävensom i fråga om barn, vars föräldrar övergivit det eller avlidit. För samhällsvård omhändertaget barn skall antingen utackorderas i enskilt hem eller överlämnas till barnhem. Omhändertagande för skyddsuppfostran kan tillgripas, sedan andra av barnavårdsnämnden vidtagna åtgärder visat sig resultatlösa. Åtgärderna gälla barn under 16 års ålder, vilket i föräldrahemmet misshandlas eller utsattes för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa eller vilket på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat. Skyddsuppfostran kan slutligen även anordnas i fråga om barn under 18 års ålder, vilket befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas. För skyddsuppfostran omhändertaget, vanartat barn skall intagas å skyddshem eller överlämnas till enskilt hem eller barnhem. Har barnavårdsnämndens ingripande föranletts av sjukdom, skall barnet beredas vård å härför lämplig anstalt eller annorstädes. Barnavårdslagen äger från och med år 1935 tillämpning även å unga personer mellan 18 och 21 år, som äro hemfallna åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt (se Sv. förf.-saml. 1934: 204). Barnavården omhänderhaves av kommunala barnavårdsnämnder. Centralt organ är den förutvarande socialdepartementets byrå för fattigvård och barnavård, vilken från och med år 1938 är förlagd till socialstyrelsen. Nio fattigvårds- och barnavårdskonsulenter hava bland annat till uppgift att enligt anvisningar av statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör, vilken är chef 3—379249.

för den nämnda byrån, utöva upplysningsverksamhet rörande kommunernas barnavård och fattigvård. I vad mån barnavårdsnämndens uppgifter kunna alltmera utvecklas till en profylaktisk socialpolitik i ordets egentliga bemärkelse är tydligen i hög grad beroende på det intresse samt den framsynthet och initiativkraft, vilka barnavårdsnämndens ledamöter äro mäktiga, ävensom vidare på kommunens ekonomiska möjligheter att bära de på densamma ankommande utgifterna. Befolkningskommissionen underskattar ingalunda det betydelsefulla arbete, som utföres av rikets barnavårdsnämnder men anser, att dessa nämnder genom vissa organisativa dispositioner, vilka närmare diskuteras i kap. 8, skulle kunna göra en avsevärt rikare insats än för närvarande i den för folkkvalitetens höjande så viktiga profylaktiska, barnavårdande och familjevärnande socialpolitiken. Kontant barnbidragsverksamhet utan fattigvårds karaktär, vilken är att betrakta såsom ett stöd åt den av vissa föräldrar själva utövade barnavården, utövas från och med år 1938 i huvudsak för barn, vilkas föräldrar eller fader avlidit eller vilkas fader eller moder är varaktigt arbetsoförmögen (jfr lagen den 18 juni 1937 om barnbidrag; Sv. förf.-saml. 1937: 382). Barnbidrag utgår enligt lag med fixerade årliga dyrortsgraderade belopp. varierande med barnantal och försörjarens årsinkomst. Ärenden rörande barnbidrag handläggas i kommunerna av pensionsnämnderna. Centralt organ är pensionsstyrelsen. Kostnaderna för barnbidragen bestridas med en andel, varierande från Va till 8/io, av kommun; återstående kostnad bestrides av staten. Befolkningskommissionen har i yttrande den 12 februari 1936 över 1934 års barnpensioneringssakkunnigas förslag till den nu ifrågavarande barnbidragsverksamheten anfört bland annat följande. »Frågan om barnförsörjningen intager av naturliga skäl en central ställning bland de spörsmål av olika natur, som inneslutas i befolkningsfrågan. Den föreliggande utredningen utgör ett betydelsefullt bidrag till strävandena att på detta område ernå mera tillfredsställande förhållanden. Förslaget avser att bereda ekonomiskt stöd åt behövande änkor och arbetsoförmögna personer, vilka hava att draga försorg om minderåriga barn, ävensom åt föräldralösa barn, vilka äro i behov av det allmännas bistånd. Förslaget omspänner sålunda ett område, inom vilket synnerligen starka skäl tala för att samhället möjliggör barnförsörjningen genom ekonomiskt stöd i annan ordning än genom fattigvård. Att det också är fråga om ett område, där behov av hjälp i mycket stor utsträckning föreligger, torde vara väl känt. Kommissionen vill i sådant hänseende erinra om att enligt de sakkunnigas på grundval av 1930 års folkräkningsmaterial verkställda sannolikhetsberäkningar icke mindre än omkring 67 procent av alla änkor på landsbygden, vilka hava minderåriga barn, åtnjuta en inkomst understigande 600 kronor. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag kommer emellertid icke endast att bereda gynnsammare levnadsförhållanden för de barn, som komma i åtnjutande av de föreslagna barnbidragen. Ett ur befolkningspolitiska synpunkter särskilt värde hos förslaget ligger däri, att dess förverkligande skapar ökad trygghet för de familjer i små ekonomiska förhållanden, vilka påtagit sig föräldraansvaret. Risken för att mannens frånfälle eller inträffande arbetsoförmåga skall innebära en katastrof för familjen av den omfattning, som nu oftast är fallet, skulle icke längre behöva vara så överhängande. En ur allmänna familjesociala synpunkter särskilt betydelsefull verkan av ekonomiska hjälpåtgärder av det slag, de sakkunniga föreslagit, är jämväl, att ett skiljande av barnen från hemmet i och för samhällsvård på grund av ekono-

35 miska skäl icke längre skall behöva förekomma i den utsträckning, som för närvarande äger rum.» Vad av befolkningskommissionen sålunda anförts till förmån för en dylik barnbidragsverksamhet i angiven b e g r ä n s a d omfattning strider icke mot kommissionens i förevarande betänkande intagna principiella ståndpunkt m o t en a l l m ä n barnbidragsverksamhet med kontanta medel. Till yttermera visso har kommissionen ock i nyssnämnda yttrande betonat vikten av att förslaget om barnbidrag genomfördes i anslutning till socialpolitiska dispositioner, ägnade att underlätta och förbättra barnförsörjningen, såsom beredande av billiga och goda bostäder, småbarnsvård, billig eller fri hälso-, sjuk- och tandvård samt förbilligande av skolgången. Att befolkningskommissionen ansett sig böra förorda kontanthjälp i den ifrågavarande barnbidragsverksamhetens form ägde, utom hänsynen till verksamhetens begränsning, även sin grund däri, att bidragen i själva verket innebära substitut för bortfall av inkomst. Detta framträder ännu tydligare i bidragsförskotteringen för barn utom äktenskap (jfr lagen den 18 juni 1937 om förskottering av underhållsbidrag till barn; Sv. förf.-saml. 1937:383). Ansökningar rörande bidragsförskott göras hos kommunernas barnavårdsnämnder. Centralt organ är från och med år 1938 socialstyrelsen. Befolkningskommissionen har i stort sett intagit samma ståndpunkt till bidragsförskotteringsverksamheten som den, vilken nyss anförts i fråga om barnbidragsverksamheten. De nu nämnda formerna för kontant barnhjälpverksamhet äro av direkt intresse för kommissionens här behandlade utredningsuppdrag, och kommissionen återkommer därför till kontanthjälpfrågan i kap. 5. Den offentliga fattigvården. Då befolkningskommissionen i det föregående angivit en typskillnad mellan socialpolitiken och fattigvården, har kommissionen icke förbisett vissa stadganden i fattigvårdslagen, ägnade att befordra barnavårdande och familjevärnande åtgärder av profylaktisk art. Dessa stadganden återfinnas dels i § 2 och dels i § 37. På förstnämnda stället säges, att fattigvårdssamhälle äger »bestämma de grunder, som böra av samhällets fattigvårdsstyrelse iakttagas» för beviljande av fattigvård i andra fall än dem, i vilka fattigvård enligt § 1 ovillkorligen föreskrives. Hava särskilda grunder icke bestämts, »ankommer på styrelsen att meddela fattigvård, i den mån styrelsen prövar nödigt». I § 37 säges bland annat följande: »Fattigvårdsstyrelsen bör verka därför, att samhällets invånare genom försäkring, inträde i sjukkassor och understödsföreningar, insättning i sparkassor eller annorledes bereda sig trygghet mot nöd vid arbetsoförmåga, sjukdom eller andra olyckor; den bör ock i övrigt söka att genom tjänliga åtgärder förebygga framtida fattigvårdsbehov.» De angivna möjligheterna till arbete inom fattigvården för social profylax hava emellertid i stort sett blivit lämnade obeaktade. Med stöd av uppfattningen inom sakkunniga kretsar 1 har befolkningskommissionen fog för omdömet, att förebyggande fattigvård i fråga om barnrika familjer praktiskt taget förekommer endast i undantagsfall och sannolikt blott i de större städerna. Kommissionen anser sig fördenskull kunna fastslå, att fattigvården i allmänhet och särskilt i fråga om de barnrika familjerna väsentligen äger karaktären av en i konstaterade nödlägen endast symtombotande hjälpverksamhet. Ur socialpolitisk barn- och familjehjälpsynpunkt anmärkningsvärt är därjämte, att fattigvårdens hjälpmöjligheter för familjer med barn, bortsett från bekostandet i viss, relativt ringa omfattning av sjukvård åt barnen, praktiskt taget helt och hållet äro begränsade till understöd i hemmet med kontanta 1 Se t. ex. Otto R. Wangson, Förebyggande fattigvård. hjälpverksamhet, 1937, sid. 1.

Tidskrift för fattigvård och annan

36 medel. Befolkningskommissionen har redan (sid. 22) påpekat en svaghet hos kontantunderstödet. Det fixeras såsom ett tillskott till den allmänna familjebudgeten, suges upp i denna och kan knappast sägas komma barnen tillgodo på bästa sätt, även om det icke direkt missbrukas. Ehuru kommissionen kommer att behandla frågan om valet mellan kontantbidrag och socialpolitik i kap. 5, har kommissionen redan i detta sammanhang velat påpeka vissa ur socialpolitisk synpunkt väsentliga svagheter hos fattigvårdens hjälp för barnrika familjer. Det är så mycket viktigare att framhålla dessa svagheter, som den av faltigvården lämnade hjälpen åt familjer med barn är av mycket stor omfattning; avsevärt större än hjälpen från något annat hjälporgan. Till vägledning fölen ungefärlig uppfattning härom må följande approximativa siffror anföras. År 1934 var hela antalet barn i hela riket, som genom barnavårdsnämnderna varit föremål för samhällsvård, närmare 37 000 och kostnaderna för samhällsvården belöpte sig till något mer än 8'9 milj. kronor. Samma år var antalet barn, vilka jämte tillhörande äldre personer voro föremål för fattigvård, något mer än 163 000 och kostnaderna för fattigvården i de hithörande hushållen utgjorde omkring 2L0 milj. kronor. Därtill kommer i fattigvården ett antal av något mer än 14 000 direkt, ensamt för sig understödda barn. Den sammanlagda understödskostnaden för dessa kan beräknas till i runt tal L6 milj. kronor. Vad beträffar barntilläggen i den av statens arbetslöshetskommission kontrollerade, statsunderstödda hjälpverksamheten för arbetslösa, torde det totala beloppet av denna barnhjälp icke ens under depressionsåret 1933 hava överstigit 2 milj. kronor för hela riket. Tilläggas må, att den av 1937 års riksdag beslutade barnbidragsverksamheten beräknas att under år 1938 komma att i fråga om änkors barn m. fl. omfatta ungefär 80 000 barn och kräva en total kostnad av omkring 19 milj. kronor. 1 Genom fattigvårdsstyrelserna i riket understödjas alltså för närvarande sannolikt omkring 170 000 barn, d. v. s. nära fem gånger så många, som hjälpas genom barnavårdsnämnderna i form av samhällsvård. Även om fattigvårdens barnklientel år 1938 skulle minskas med hela antalet av de barn, vilka bliva föremål för hjälp på grund av lagarna om barnbidrag och bidragsförskottering — vilket icke kan antagas bliva fallet — skulle ändå inemot 100 000 barn kvarstå i fattigvårdsklientelet. Befolkningskommissionen har velat erinra om dessa siffror för att därmed rikta uppmärksamheten på den roll, vilken fattigvården spelar i det allmännas barnförsörjningsfråga och vilken motiverar, att fattigvårdens barnaoch familjehjälp göres till föremål för särskild uppmärksamhet från kommissionens sida. Såsom redan framhållits, går denna hjälp praktiskt taget i regel ut på att bringa stöd i konstaterade nödlägen och innebär alltså icke något utnyttjande av de ovan nämnda möjligheter till förebyggande hjälp, vilka faktiskt stå öppna även enligt fattigvårdslagen. Det mest tillämpade lagrummet är sålunda § 1 i fattigvårdslagen, enligt vilken minderårig — den som icke fyllt 16 år — är berättigad att erhålla fattigvård, då medel till livsuppehället saknas och understödsbehovet icke annorledes avhjälpes. Fattigvården skall omfatta det underhåll och den vård, som äro erforderliga, ävensom uppfostran. Samtidigt med tillkomsten av den ovan nämnda lagen om barnavården fogades ett tillägg till 1 § i fattigvårdslagen av innehåll, att rörande omhändertagande av minderårig, som på grand av nöd eller annan anledning är i behov av vård u t o m hemmet, stadgas i lagen om samhällets barnavård. tt * 1934 års barnpensioneringssakkunnigas betänkande, Stat. off. utr. 1936: 6, sid. 44—46 samt Kungl. Maj:ts proposition nr 276 år 1937, sid. 98.

37 Att den offentliga fattigvården i dominerande omfattning kommit att bevara sin gamla karaktär av subsidiär hjälp i nödlägen tager sig uttryck i vissa sidor av fattigvårdens rättsliga form. Befolkningskommissionen måste ur de synpunkter, vilka äro ledande för kommissionens sociala reformförslag, anse det vara synnerligen angeläget, att fattigvården i fråga om familjeoch barnhjälpverksamheten i möjligaste mån reformeras i överensstämmelse med den befolkningskvalitativa socialpolitikens principer. Till viss motivering för de förslag till fattigvårdsreformer, vilka av kommissionen även rekommenderas i detta betänkande, vill kommissionen i detta sammanhang beröra vissa ur socialpolitisk barnhjälpsynpunkt hindersamma eller olämpliga bestämmelser i fattigvårdslagen. Huru m a n än bedömer orsakerna till den av befolkningskommissionen framhållna bristen hos fattigvården på socialpolitisk inriktning av hjälpåtgärderna, äger denna brist utan tvivel huvudsakligen sin grund i det förhållandet, att kostnaderna för fattigvården i regel helt och hållet vila på den enskilda kommunen. Skatteunderlaget i kommunen blir därför i hög grad bestämmande för fattigvårdens omfattning och inriktning. Detta förhållande har vid upprepade tillfällen påpekats, senast av 1929 års skatteutjämningsberedning i dess principbetänkande. Dessa sakkunniga hava framhållit, 1 att den skattebörda, vilken påvilar särskilt landskommunerna för den sociala understödsverksamheten, är synnerligen ojämnt fördelad. I allmänhet är belastningen också större för kommuner med svagt skatteunderlag än för övriga, så att de förra tyngas av det dubbla trycket av sin fattigdom och sin fattigvård. Ingen kommunal utgiftskategori bidrager därför mera än fattigvården till skattetryckets ojämna gestaltning. En särskild belysning av skattebördornas ojämna fördelning och fattigvårdens skiftande effektivitet erhålles genom den stora skiljaktigheten i understödets värde inom olika kommuner. 2 De lägsta siffrorna äro här ofta uttryck för de fattiga kommunernas bristande förmåga att bereda sina hjälpbehov-ande understöd i någorlunda skälig utsträckning eller med andra ord att på ett tillfredsställande sätt fylla sina mest elementära sociala uppgifter, såsom de äro formulerade i stadgandet om obligatorisk fattigvård i § 1 i fattigvårdslagen. Fattigvårdens starka samband med det kommunala skatteunderlaget medför emellertid icke blott den påpekade begränsningen och inriktningen på den rena understödslinjen för tillfälligt avhjälpande av konstaterade nödlägen. Den starka ekonomiska belastningen av kommunen utgör också en grund till de bekanta hemortsrättsbestämmelserna, varigenom antalet av de understodstagare, vilkas fattigvård skall bekostas av en kommun, inskränkes till de i kommunen hemortsberättigade, d. v. s. till dem, som enligt hemortsrattsreglerna anses tillhöra kommunen. Då hemortsrättsbestämmelser för första gången formulerades under senare delen av 1700-talet 3 i samband med stadgande av obligatorisk fattigvardsskyldighet för kommunen, fanns verkligen ett ur fattigvårdssynpunkt betydelsefullt och varaktigt samband — ägandet av hemman eller anteckning till skatt — mellan en person och en kommun såsom grund för hemortsrätten Med den numera rådande livliga omflyttningen mellan kommunerna föreligga knappast möjligheter att bestämma annat än en fiktiv hemortsrätt Hemortsrättsbestämmelserna äro också på senare tid ofta föremål för en | Kommunalskatteberedningens principbetänkande, Stat. off. utr. 1933:4, sid 135 f A e n J, , . P a P e k a d av 1934 års barnpensioneringssakkunniga i betänkande angående bidras åt 0ff U t r hvS h a " » ° , 6 t Cangående -' - S t a i ' ,kommunernas ' ' 1 9 3 6 : 6 fattigvård. ' s i d - 2 6 L o c h 8 3 f- - S e ä v e n statistiska centralbyråns berättelse s I 1763 års hospitalsordning, § 2, samt i k. kungörelse den 6 /« 1788.

38 stark kritik. 1 Å ena sidan anmärkes från kommunernas sida såsom orättvist att en kommun kan få bekosta fattigvården för en person, vilken efter blott ett års vistelse och utan att hava betalat skatt vunnit hemortsrätt i kommunen, trots att personen tidigare bott och betalat skatt i en annan k o m m u n i kanske 20 år. Å andra sidan finnes fog för anmärkningar mot hemortsrättsbestämmelserna ur de hjälpbehövandes synpunkt. Sålunda betraktar vistelsekommunen var och en, som saknar hemortsrätt i densamma, såsom »utsocknes» och vägrar hjälp av annan art och omfattning än som motsvarar ersättningen från hemortskommunen. Av särskilt intresse att påpeka är, att denna inställning är direkt hindersam för en socialpolitisk inriktning av fattigvården för »utsocknes». Enligt § 50 mom. 2 i fattigvårdslagen skola kostnaderna för bland annat kläder, underhåll eller annat, som avser att bereda skolbarn tillfälle att begagna skolundervisningen, 2 vidare lakar- och förlossningshjälp samt medicin, som lämnats utanför anstalt, definitivt bestridas av vistelsekommunen. Att denna kommun, särskilt då skatteunderlaget är svagt, undviker de nämnda ändamålsenliga naturaformerna för hjälpen är lätt att inse. På grund av hemortsrättsbestämmelserna framträda såsom i hög grad karakteristiskt för förhållandena på fattigvårdens — och numera även barnavårdens — områden i vårt land de ofta påtalade processerna mellan kommunerna. 1929 års skatteutjämningsberedning har senast lämnat en redogörelse för dessa fattigvårdsmål, varav framgår, att dessa processer äro synnerligen talrika, tids- och arbetskrävande samt dyrbara och därjämte i olika avseenden störande på förhållandet mellan kommunerna. 3 Jämte dessa för hela fattigvårdsarbetet neddragande fattigvårdsprocesser vill befolkningskommissionen erinra om den för de barnrika familjerna ej sällan förekommande inskränkningen av den lokala flyttingsfriheten. I en kommun med redan förut mycket hög utdebitering för fattigvården ser man ej sällan ogärna, att obemedlade eller mindre bemedlade personer med barn och särskilt mindre bemedlade barnrika familjer inflytta och mantalsskriva sig i kommunen. Slutligen vill kommissionen också erinra om fattigvårdssamhälles rätt mot understödstagare och försörjningspliktiga. Beträffande försörjningsplikten stadgas bland annat i § 3 i fattigvårdslagen, att det åligger »föräldrar och barn att i mån av behov, å ena, samt förmåga, å andra sidan, försörja varandra, så att de ej falla fattigvården till last». I § 63 säges bland annat att om »fattigvårdssamhälle tillskyndats kostnad för fattigvård, som enligt 1 § lämnats någon, för vilkens försörjning skyldeman eller annan enligt 3 eller é § bort ansvara, äger fattigvårdsstyrelsen att av den, vilken ansvarigheten åligger, uttaga ersättning för denna kostnad, i den mån styrelsen icke finner skal till eftergift». Sådant anspråk på ersättning må dock, enligt § 65, icke bifallas, »där den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna medel till underhåll for sig och de sina». I § 62 stadgas att »för fattigvård, som någon erhållit, innan han fyllt sexton år, må ersättning dock icke uttagas ur hans arbetsförtjänst». Tilläggas må att för anhängiggörande av talan om ersättning, enligt ovan citerade § 63, skall tillämpas vad enligt allmänna lagen gäller om preskription av fordran, d. v. s. en preskriptionstid av tio år. .,,.'.. £~ e „• Den här belysta försörjningsplikten och ersättningsskyldigheten tor tattig1 Se härom Några synpunkter på problemet om hemortsrätten och fattigvårdskostnadernas fördelning mellan kommunerna, av fil. lic. Karl J. Höjer, Tidskrift för fattigvård och annan hjälpverksamhet 1930, sid. 376 f. 2 Jfr om skoldistriktets befattning med hithörande hjälp sid. JV. ' Skatteutjämningsberedningens principbetänkande, Stat. off. utr. 19dd: 4, sid. 16£ l.

39 vård från barnens sida torde i regel utkrävas med stor försiktighet. En praxis h a r här utbildats på grundval av »en i senare tid alltmer utbredd uppfattning, att krav mot barn för fattigvård, som åtnjutes av föräldrar, ej bör resas, därest ett fullgörande av återbetalningsskyldigheten skulle leda till minskad utsikt för barnen att själva kunna bilda familj eller, om sådan redan finnes, att lämna de egna barnen den uppfostran, som bör tillkomma dem. Det torde också förhålla sig så, att fattigvårdsstyrelserna understundom taga mycket stor hänsyn till dessa önskemål och icke utkräva ersättning oaktat vederbörande icke skulle komma att sakna nödiga medel till uppehället.» 1 ... idtl De av befolkningskommissionen nu berörda, ur socialpolitisk familje- och barnhjälpsynpunkt hindersamma och olämpliga konstruktionerna i fattigvårdslagen bidraga även kraftigt till att göra fattigvården överhuvudtaget impopulär och frånstötande för hjälpbehövande samhällsmedlemmar. 2 Med utgångspunkt från de befolknings- och socialpolitiska principer, vilka redovisats i det föregående (se kap. 2), måste kommissionen konstatera, att fattigvårdens förutsättningar, framför allt i kommunalfinansiellt men även i socialpolitiskt och organisatoriskt hänseende, äro otillfredsställande för att icke säga hindrande för ett effektivt arbete för de fattiga, barnrika familjernas välfärd. Kommissionen finner bristerna hos fattigvården så mycket mer anmärkningsvärda, som fattigvården alltjämt i fråga om hjälparbetet bland familjer med minderåriga barn är det dominerande hjälporganet såväl med avseende å antalet direkt och indirekt hjälpta barn som med hänsyn till antalet i fattigvårdens tjänst verksamma förtroendevalda personer och anställda tjänstemän. Att bland de förefintliga hjälpmöjligheterna för barnrika familjer fattigvården spelar en samtidigt så dominerande och särskilt ur profylaktisk synpunkt så otillfredsställande roll utgör enligt befolkningskommissionens mening en trängande anledning till en snabb reform av samhällets familjeoch barnhjälpverksamhet. Kommissionen kommer också i det följande att uppdraga vissa principiella riktlinjer för omorganisation av den socialpolitiska och socialvårdande verksamheten i kommunerna och länen. Såsom det ur kommissionens synpunkter viktigaste kommunal-sociala organ, vilket bör tillskapas, rekommenderas ett kommunalt familje- och barnavårdsorgan. Detta organ skulle handlägga alla hjälpfrågor av såväl profylaktisk-socialpolitisk som socialvårdande art, vilka uppkomma i familjerna. Därvid skulle fattigvård i nuvarande form för familjerna och barnen automatiskt försvinna. Befolkningskommissionen vill slutligen för undvikande av missförstånd framhålla, att kommissionen, trots de påpekade allvarliga bristerna hos fattigvården, givetvis icke förbisett vissa värdefulla moment i denna form för social hjälpverksamhet. I en supplementär, socialvårdande hjälpverksamhet vid sidan av en i stort och på lång sikt organiserad socialpolitisk naturalinje är det sålunda av vikt att anpassa hjälpen efter behovsprövning och under personlig kontakt med den hjälpbehövande. Det är just det personliga, positiva intresset för den hjälpbehövandes individuella problem, vilket utmärker fattigvården, när den är som bäst, som kommissionen vill framhålla såsom eftersträvansvärt även i den socialpolitiska verksamheten, vilken eljest lätt kan komma att alltför mycket präglas av en opersonlig och rutinmässig byråkrati. 1 Den offentliga fattigvården, lagar och kommentarer av Axel Elmgren och Per Edvin Sköld. Stockholm 1937, sid. 85. 2 Angående själva namnet fattigvård, se sid. 115.

10 KAPITEL 4.

Förekomsten av barnrika familjer samt fattigvårdens hjälpverksamhet bland dessa. Behovet av utvidgade hjälpmöjligheter för mindre bemedlade barnrika familjer. A.

F ö r e k o m s t e n a v b a r n r i k a familjer.

1936 års partiella folkräkning. För den här förevarande undersökningen är det av väsentlig betydelse att äga närmare kännedom om förekomsten av barnrika familjer. För bedömande av hjälpbehovet bland dessa är det nödvändigt att lära känna förekomsten av familjer med olika barnantal i olika inkomstklasser. Vidare är det tydligen av vikt för granskningen av vissa hithörande finansiella och organisativa spörsmål att äga en överblick av storleken och antalet av familjer med barn i olika geografiska områden, i städer och på landsbygd samt i de tre dyrortsgrupper, i vilka kommunerna äro indelade enligt socialstyrelsens kungörelse den 28 juni 1937 (Sv. förf.-saml. 1937:714). En mera ingående och fullständig kännedom rörande nu berörda förhållandena kommer att kunna erhållas först då det slutgiltiga resultatet av 1936 års partiella folkräkning föreligger. Den del av folkräkningsresultatet, vilken i detta sammanhang är viktigast, behandlar de s. k. bestående äktenskapen och torde komma att föreligga i tryck under förra delen av år 1938. Emellertid hava vissa preliminära resultat ställts till befolkningskommissionens förfogande för belysning av den här föreliggande frågan. 1 1936 års partiella folkräkning genomfördes i stort sett på följande sätt. På grundvalen av en allmän folkräkning den 31 december 1935, vilken för hela befolkningen upptog vissa summariska data, företogs under loppet av mars månad 1936 den partiella folkräkningen. Omkring en femtedel av befolkningen blev då föremål för undersökning, varvid den s. k. direkta folkräkningsmetoden med utsända räknare kom till användning. Den partiella folkräkningen har givetvis utförts på ett sådant sätt, att dess resultat är representativt för befolkningen i dess helhet. Det är icke nödvändigt att här redogöra för de principer, enligt vilka man utvalde de kommuner resp. de familjer, vilka blevo föremål för räkningen. 1 Utom vissa redogörelser av bostadssociala utredningen (se Stat. off. utr. 1935:2) torde det icke finnas något annat officiellt statistiskt tabellmaterial, som är ägnat att närmare belysa barnantalet i de svenska äktenskapen ur synpunkter av direkt intresse för här förevarande fråga. Från 1930 års allmänna folkräkning föreligga icke några siffror av intresse i detta sammanhang. Fil. lic. Carl-Erik Quensel h a r visserligen företagit vissa viktiga beräkningar rörande barnantalet i de svenska äktenskapen den 31/ia 1932 (Statsvetenskaplig tidskrift, häfte 3, 1936). Dessa beräkningar erbjuda ett mycket stort intresse genom den bild, de giva av barnantalet i olika grupper efter hustruns ålder och äktenskapets varaktighet. Däremot har icke någon uppdelning skett vare sig efter inkomster eller efter olika geografiska områden.

41 På grundval av de preliminära siffror ur 1936 års partiella folkräkning, vilka som nämnts ställts till befolkningskommissionens förfogande, lämnas följande summariska översikt av förekomsten av barnrika familjer. Barnförekomstcn i bestående äktenskap i hela riket. Till en början studeras barnförekomsten utan hänsyn till inkomstförhållandena. Vid den allmänna folkräkningen den 31 december 1935 uppgick folkmängden i hela riket till 6 249 489 personer. 1 Vid den partiella folkräkningen i mars 1936 räknades en folkmängd av 1 306 299 personer d. v. s. 20"9 °/o av hela folkmängden. I den partiella folkmängden ingingo 211 995 s. k. bestående äktenskap, ingångna efter år 1900. Sammanlagt redovisades i dessa äktenskap 260 100 hemmavarande samt frånvarande gemensamma levande barn under 16 år, alltså födda år 1920 och senare. En uppmultiplicering av folkräkningssiffrorna till hela folkmängden har approximativt resulterat i att antalet bestående äktenskap (inkl. barnlösa) i hela riket kan anslås till omkring 1 009 000 samt antalet barn under 16 år i dessa äktenskap till 1 222 000 (jfr tablån här nedan). Sammanräknar man föräldrarna i de partiellt räknade äktenskapen med barnen, erhåller man befolkningssiffran 684 090 eller 524 % av motsvarande folkmängd. Av hela befolkningen i riket är alltså något över hälften medlemmar av familjer, antingen i egenskap av barn under 16 år eller i egenskap av man eller hustru i ett bestående äktenskap. Den procentuella fördelningen av äktenskapen i hela riket efter antal barn under 16 år ställer sig på följande sätt: Antal barn i g ocn äktenskapen: 0 1 2 3 4 5 6 7 8 ^ ^ Äktenskapens procentuella fördelning efter ovanstående 38-o 29-6 17-3 8-o 37 1-8 Oo 0'4 0"2 0"i antal barn: 38-n 46-9 15-1 De barnlösa äktenskapen, d. v. s. med 0 barn under 16 år, utgöra alltså 38 %>, 1- och 2-barnsäktenskapen tillhopa 47 °/o samt de barnrika äktenskapen med 3 och flera barn 15 °/o av samtliga redovisade äktenskap. Vad antalet äktenskap med barn beträffar hava beräkningar på grundval av den partiella folkräkningens siffror givit följande approximativa resultat för hela riket (se även tab. 1, sid. 3*)Barnantal per äktenskap

Antal äktenskap

Antal barn

1 2 3 4 5

302 609 172 664 78 549 36 131 17 886

302 609 345 328 235 647 144 524 89 430

6 7 8 Mer än 8

8 943 4 206 1 731 882

53 658 29 442 13 848 7 938

1 222 424 623 601 574 487 148 328 barn Därav med 3 och flera 1 Enligt tab. I i Årsbok för Sveriges kommuner 1936. Den definitiva siffran 6 250 506 avviker föga från den här använda. Samtliga

42 I likhet med vad av bostadssociala utredningen föreslagits och även stadgats i kungl. kungörelsen den 4 september 1935 om lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer, § 16 (Sv. förf.-saml. 1935:512), betecknar befolkningskommissionen familjer med 3 eller flera minderåriga barn såsom barnrika. Enligt tablån å sid. 41 utgör enligt denna avgränsning antalet barnrika familjer — bestående äktenskap — i hela riket omkring 148 300 med ett sammanlagt antal minderåriga barn — ej fyllda 16 år — av 574 500. Befolkningskommissionen vill här erinra om att även andra barnrika familjer finnas än barnrika bestående äktenskap. Dessa andra barnrika familjer, vilka bestå av änkors, änklingars, frånskilda makars och ogifta mödrars familjer, äro emellertid blott ytterst fåtaliga i jämförelse med de bestående äktenskapen. Av detta skäl samt med hänsyn till att de barnrika bestående äktenskapen praktiskt taget äro helt lämnade utanför 1937 års barnbidragslag, kommer den följande undersökningen att helt inriktas på förekomsten av dylika barnrika familjer. Förekomsten av barnrika familjer i olika geografiska områden samt i städerna och på landsbygden. Följande tab. A. visar den procentuella fördelningen av de bestående äktenskapen efter barnantalet för vissa områden och stadsgrupper. Av tablån framgår, att 45 °/o av samtliga bestående äktenskap i städerna sakna barn under 16-årsåldern men blott 33 °/o på landsbygden. Stockholm intager en särställning med 55 % barnlösa äktenskap. Tab. A. ProcentueU fördelning av bestående äktenskap efter antalet hemmavarande samt frånvarande gemensamma barn under 16 år inom olika delar av riket. Preliminära siffror, framräknade ur 1936 års partiella folkräkning.

S:a

Därav med 3 och flera barn

2'33

100-0 100-0 1000 100-0 lOOo 100-o

15-05 1S-30 21-27 18-57 21-10 1920

0-37 0-65 0-90

0-18 0-42 0-83

100-0 100-0 lOOo

4-80 8-99 1C-26

0-90 0-95 0-75 1-82

0-62 0-74 0-50

100-0 1000

1046 1027

1000 1000

1509 Procentuell fördelning av bestående äktenskap efter barnantal Område etc. 0

6 och flera barn

37-93 34-02 31-61 34-13 30-72

16-95 18-80 19-22 19-15 18-87

366 4-99 5-45 4-61 5-31 4-84

1-67 2-38 2-56 1-97 2-90

18-61

7-99 933 10-43 9-48 10-11 9-50

1-83 260 2-83 2-51 2-78

.. 33-46

3007 27-89 2791 28-15 29-31 28-73

2-53

55-08 42-07 41-07

28-65 3269 31-86

11-49 16-25 16-82

336 5-99 6-25

0-89 1-93 2-28

41-74 41-96 4501 38-00

31-18 31-72 30-84

1662 1605 1526 17-31

6-38 6-29

2-56 2-29

5-60

2-04 372

Landskomm uner.

Skåne, Halland och Blekinge Norrland och Dalarna Samtliga landskommuner Städer.

Övriga städer med en industribefolkning av: mer än 50 %

29-00

7-95

1-60

889 Omfatta Stockholms län, Uppsala län, Södermanlands län, Västmanlands län och Örebro län. — 2 Omfattar Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län, Kalmar län cch Gotlands län. — 3 Omfatta Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län, Skaraborgs län ich Värmlands län.

43 Bland landskommunerna förekomma äktenskap av sistnämnda typ mest eller till 38 % i Mälarlandskapen, därnäst i landskommunerna i ö s t r a Götaland och Vänerlandskapen samt minst vanligt eller till ungefär 31 % i Skåne, Halland och Blekinge samt Norrland och Dalarna. Vad de barnrika äktenskapen beträffar, d. v. s. äktenskapen med 3 och flera barn under 16 år, giva siffrorna — kolumnen längst till höger i tab. A — vid handen, att nämnda äktenskap äro vanligare på landsbygden, varest andelen av samtliga äktenskap är 19 °/o, än i städerna, för vilka samma siffra är 9 % . Vidare iakttages, såsom är att vänta med hänsyn till förekomsten av barnlösa äktenskap, att de barnrika familjerna äro vanligast i Skåne, Halland och Blekinge samt Norrland och Dalarna med siffran omkring 21 °/o, därnäst mindre förekommande i Östra Götaland och Vänerlandskapen med omkring 1 9 % samt minst vanliga i Mälarlandskapen, varest de barnrika familjerna utgöra 15 % av samtliga familjer. I städerna äro barnrika äktenskap minst vanliga i Stockholm, varest andelen utgör 5 °/o. För Göteborg är motsvarande tal 9 % och för övriga städer 10 % . De mycket barnrika familjerna, d. v. s. med 6 och flera barn, visa enligt tab. A i stort sett samma geografiska fördelning som familjerna med 3 och flera barn. Det bör observeras, att procenttalet 2'9 för Norrland—Dalarnaområdet är något högre än 2*6 % för Skåne—Halland—Blekinge-området. Den procentuella fördelningen av barnen efter äktenskap med olika barnantal återgives i tab. B. Vad ovan sagts om ordningsföljden mellan olika områden efter förekomsten av barnrika äktenskap gäller även i fråga om procenttalen i tab. B, vilket ju är att vänta. Tab.

B. P r o c e n t u e l l f ö r d e l n i n g a v h e l a a n t a l e t m i n d e r å r i g a barn i bestående ä k t e n s k a p efter ä k t e n s k a p e n s b a r n a n t a l i n o m o l i k a d e l a r a v r i k e t . Preliminära siffror, framräknade ur 1936 års partiella folkräkning. Procentuell fördelning av barnen i bestående äktenskap efter äktenskapens barnantal Område etc. 6 och flera barn

Landskommuner. Mälarlandskapen 1 östra Götaland' Skåne, Halland och Blekinge Vänerlandskapen' Norrland och Dalarna Samtliga landskommuner

20-24

26-23

20-09

13-63

8-63 1105 11-35 933 1283 1093

24-59 19-62 18-52 20-28 19-28

27-73 26-46 2552 2759 24-83

19-60 19-69 20-77 20-49 19-95

11-97 14-04 14-46 1327 13-97

7-47 913 9-38 903 914

S:a

100-0 100-0

Därav med 3 och flera barn

47-67

ino-o lOOo lOOo 1000

53 91 5596 5212 5589 53-55

Städer. Stockholm Göteborg Förortskommuner Övriga städer med en industribefolkning av: mindre än 50 % mer än 50 %

42-03 33-74 3088

33-70 33-55 32-61

1478 18-55 18-17

5-21 7-95 884

2-70 3-37 4-34

1-58 2-84 5-16

1000 lOOo 1000

24-27 32-71 36-51

31-29 30-45

18-63 18-70

902 9-99

4-68 4-41

3286 24-14

1800 19-44

8-75 12-12

4-04

4-72 3-99 366

7-40

8-68

lOOo 100-0 lOOo 100-0

37-05 3709

Samtliga städer Hela riket

31-66 32-46 3269 28-22

1 Omfattning, se noterna till tab. A, sid. 42.

34-45 47-64

44 Förekomsten av barnrika familjer i landskommuner med olika näringskaraktär. Av tab. A framgår, att Stockholm intager en särställning med 55 % O-barnsfamiljer och 5 % barnrika familjer. E n jämförelse mellan Göteborg, förortskommunerna samt städer med mindre än 50 % industribefolkning — de sistnämnda i fortsättningen kallade icke-industristäder — och med mer än 50 % industribefolkning — i fortsättningen kallade industristäder — giver icke vid handen några större skiljaktigheter. I tab. C hava landskommunerna grupperats i tre grupper efter jordbruksbefolkningens andel, nämligen med mer än 75 °/o, med 50—75 % samt med mindre än 50 % jordbruksbefolkning. I det följande kallas de förstnämnda för jordbrukskommuner, kommuner med 50—75 °/o jordbruksbefolkning för blandade kommuner samt kommuner med mindre än 50 % jordbruksbefolkning för industri- och skogskommuner. Vid denna gruppering av landskommunerna ur näringssynpunkt framträda avsevärda skillnader i fråga om familjernas storlek. Av tablån synes, att O-barnsfamiljerna förekomma talrikare i industri- och T a b . C. P r o c e n t u e l l f ö r d e l n i n g a v b e s t å e n d e äktenskap efter a n t a l e t h e m m a v a r a n d e s a m t f r å n v a r a n d e g e m e n s a m m a b a r n u n d e r 16 å r i n o m l a n d s k o m m u n e r med olika andelar jordbruksbefolkning. Preliminära siffror, framräknade ur 1936 års partiella folkräkning.

Kommungrupp (landskommuner)

a) Med mer än 75 % jordbruksbefolkning. Mälarlandskapen 1 Östra Götaland' Skåne, Halland och Blekinge Vänerlandskapen 1 Norrland och Dalarna . . . .

Procentuell fördelning av bestående äktenskap etter barnantal

31-03 32-99 30-66 33-08 26-23

26-78 25 22 25-67 24-72 26-83 25-86

1900 1906 18-83 1943 19-73

3625 3301 31-36 33-62 2913

29-45 26-75 27-28 27-58 27-32

17-33 19-16 1924 19-68 19-72

Samtliga blandade kommuner 32-31

27-55

c) Med mindre än 50 % jordbruksbefolkning. Mälarlandskapen 1 Östra Götaland l Skåne, Halland och Blekinge Vänerlandskapen l Norrland och D a l a r n a . . . .

40-85 3612 32-48 35-44 34-18

Samtliga industri- och skogskommuner

6 och flera barn

S:a

Därav med 3 och flera barn

989 10-89 11-68 11-02 12-31 11-21

5-11 0-55 6-33 5-79 7-09

2-69 2-78 3-73 3-35 3-98

2-50 2-91 3-10 2-61 383

100 100 100 100 100

2019 22-13 24-84 22-77 27-21

3-03

23-58

4.29 5-75 5-77 4-72 617

2-19 2-92 2-71 2-56 3-26

1-92 2-77 292 2-19 3-50

100 100 100 100 100

1697 2108 22-12 1912 23-83

857 9-64 10-72 9-65 10-90 10-02

5-45

2-79

2'74

21-00

32-08 31-68 30-02 31-45 31-98

15-71 17-59 19-43 18-44 17-84

6-70 7-52 932 809 889

2-57 3-59 4-52 3-55 3-78

1-19 205 2-41 1-78 1-82

0-90 1-45 1-82 1-25 2-01

lOOo 100-0 100-0 1000 100 0

11-36 14-61 18-07 14-67 1600

35-92 31-58

17-67

7-97

3-55

1-79

1-52

100-0

1483 Samtliga jordbrukskommuner 31-16

19-40

b) Med 50—75 % jordbruksbefolkning. Mälarlandskapen' Östra Götaland 1 Skåne, Halland och Blekinge Vänerlandskapen 1 Norrland och Dalarna . . . .

1 Omfattning, se noterna till tab. A, sid. 42.

45 skogskommuner eller till 36 % av samtliga familjer än i jordbrukskommunerna och de blandade kommunerna, varest O-barnsfamiljernas procentandelar äro mindre eller 31 resp. 32. Förekomsten av barnrika familjer är störst i jordbrukskommunerna och minst i industri- och skogskommunerna. För de tre kommungrupperna äro andelarna familjer med 3 och flera barn av samtliga familjer 24, 21 resp. 15 % . Skillnaden i barnförekomst är ungefär lika framträdande i fråga om de mycket stora familjerna med 6 och flera barn. Den största procentandelen 3"8 förekommer i jordbrukskommunerna inom Norrland—Dalarna-området. De angivna skiljaktigheterna mellan de geografiska områdena bibehålla sig i stort sett inom var och en av de tre kommungrupperna. Inom såväl jordbrukskommuner och blandade kommuner som industri- och skogskommuner äro sålunda O-barnsäktenskapen talrikast i Mälarlandskapen, mindre talrika i ö s t r a Götaland och Vänerlandskapen och minst talrika i Skåne—Halland—Blekinge-området och Norrland—Dalarna-området. Av ett visst intresse är måhända, att inom industri- och skogskommunerna äro de barnrika T a b . D. P r o c e n t u e l l f ö r d e l n i n g a v h e l a antalet m i n d e r å r i g a barn i bestående ä k t e n s k a p efter ä k t e n s k a p e n s b a r n a n t a l i n o m l a n d s k o m m u n e r m e d o l i k a a n d e l a r jordbruksbefolkning. Preliminära siffror, framräknade ur 1936 års partiella folkräkning.

Kommungrupp (landskommuner)

Procentuell fördelning av barnen i bestående äktenskap efter äktenskapens barnantal

Därav med 3 och flera barn

6 och flera barn

S:a

11-85 12-64 12-81 11-24 14-48

100 100 100 100 100

12-77

55-51 57-70 61-21 58-68 62-57 59-43

a) Med mer än 75 % jordbruksbefolkning. Mälarlandskapen' östra Götaland' Skåne, Halland och Blekinge Vänerlandskapen' Norrland och D a l a r n a . . . .

18-39 16-53 15-73 16-06 1515

26-09 25-77 23-07 25-26 22-28

20-38 21-41 21-47 21-49 20-85

Samtliga jordbrukskommuner

16-23

24-35

21-12

22-56 17-83 17-70 19-45 16-66

26-55 25-54 24-98 27-76 24-05

1970 19-27 20-87 20-41 19-:)3

18-38

25-53

c) Med mindre än 50 % jord bruksbefolkning. Mälarlandskapen 1 Östra Götaland 1 Skåne, Halland och Blekinge Vänerlandskapen 1 Norrland och Dalarna . . . .

30-32 25-69 21-62 25-36 24-51

Samtliga industri- och skogskommuner

25-46

b) Med 50—75 % jordbruksbefolkning. Mälarlandskapen 1 Östra Götaland' Skåne, Halland och Blekinge Vänerlandskapen' Norrland och D a l a r n a . . . . Samtliga blandade kommuner

14-05 1454 15-51 15-06 16-01 15-12

9-23

9-u 11-42 10-89 11-23 10-42

8-40 9-74 8-80 9-02 9-93 9-29

9-63 12-26 12-68 1004 14-39

100 100 100 100 100

50-89 56-63 57-33 52-79 59-29

20-04

1536 14-98 1332 15-04 14-55

12-20

56-08

29-70 28-52 27-99 29-75 27-35

18-99 18-30 20-15 19-58 19-30

9-70 11-63 1303 11-44 11-58

5-60 8-31 8-67 7-17 6-96

5-70 7-55 8-54 6-70 10-30

1000 1000 1000 1000 100-0

39-99 45-79 50-39 44-89 48-14

28-49

19-27

11-45

7-23

8-10

100-0

46-05

Omfattning, se noterna till tab. A, sid. 42.

13-ifi

familjerna — med 3 och flera barn — talrikare i Skåne, Halland och Blekinge än i Norrland och Dalarna. Mycket stora familjer — med 6 och flera barn — synas dock vara talrikast i Norrland—Dalarna-området. Den procentuella fördelningen av barnen efter äktenskap med olika b a r n antal inom här ifrågavarande kommungrupper framgår av tab. D. Förhållandena äro i stort sett desamma som visats i tab. C beträffande äktenskapen. Förekomsten av barnrika familjer i dyrortsgrupper av kommuner. I följande kapitel kommer innebörden av en dyrortsgraderad kontantbidragsverksamhet för barnen i barnrika familjer att belysas. Kalkyler rörande kostnaderna för dylika barnbidrag måste bland annat baseras på siffror över förekomsten av barnrika familjer inom de tre dyrortsgrupper, i vilka samtliga orter i riket jämlikt lagen om folkpensionering skola vara indelade (Sv. förf.saml. 1937: 714). Till ortsgrupp 1 hänföras orter med de lägsta levnadskostnaderna, d. v. s. företrädesvis landskommuner, till ortsgrupp 2 orter med därnäst högre levnadskostnader och till ortsgrupp 3 orter med de högsta levnadskostnaderna, d. v. s. i första hand de största städerna. På grundval av det hittills tillgängliga materialet från 1936 års partiella folkräkning är det icke möjligt att verkställa en exakt fördelning av äktenskapen och de barnrika familjerna på de tre dyrortsgrupperna. Emellertid överensstämma folkräkningsmaterialets grupper i stort sett med dyrortsgrupperna. Det har därför varit möjligt att verkställa approximativa uppdelningar på dessa grupper. Dessa beräknade fördelningar återfinnas i tab. 2—4 i tabellbilagan; tab. 1 återgiver fördelningarna i hela riket. I följande tab. E lämnas några huvudsiffror rörande barnförekomsten inom bestående äktenskap i dyrortsgrupperna. Såsom nyss framhållits, Tab. E. Fördelning av bestående äktenskap efter antalet hemmavarande samt frånvarande gemensamma barn under 16 år inom olika dyrortsgrupper av kommuner. Approximativa siffror, framräknade ur 1936 års partiella folkräkning. Absoluta tal

Procenttal

Ortsgrupp

Ortsgrupp S:a

1 Äktenskap, i allt Därav utan barn med barn

3 S:a 1

592 203 257 727 172 419 1022 349 100-00 . . . . 198 172 113 247 87 329 398 748 33-46 . . . . 394 031 144 480 85 090 623 601 66-54 med 1 barn . . 170146 80 698 51 765 302 609 28-73 > 2 > 110 233 39 829 22 602 172 664 18-61 » 3 . 56 281 14 932 7 336 78 549 9-50 » 4 . 28 639 5 346 2 146 36 131 4-84 > 5 > 14 955 2 128 803 263 17 886 > 6 > 7 684 977 282 8 943 1-30 > 7 » 350 3 754 102 0-63 4 206 • 8 > 110 1579 42 0-27 1731 9 och flera b a r n . . 110 12 760 013 882 3 och flera > .. 113 652 23 953 10 723 19-19 148 328 6 och flera > . . 13 777 438 15 762 2-33 1547

lOOoo lOO-oo 10000 43'94 50-65 39-00 61-00 56-06 49-35 29-60 31-31 3002 16-89 15-45 1311 5-79 7-68 4-25 207 353 1-24 C-83 1-75 0-47 0-38 016 087 0-41 0-14 0-06 017 004 0-02 009 0-04 Ooi 14-51 9-29 622 1-64 0-60 0-25

överensstämmer dyrortsgrupperingen i stort sett med de förut redovisade grupperingarna i landskommuner och städer. Man kan därför vänta sig, vad som ock framgår av tab. E, nämligen att äktenskapen med barn överväga avsevärt i ortsgrupp 1, varest siffran är 67 %>, och mindre i ortsgrupp 2,

varest siffran är 56 %. I ortsgrupp 3 väga äktenskap med barn och utan barn ungefär jämnt. Hela antalet barnrika familjer — med 3 och flera minderåriga barn — utgör 148 328, varav 113 652 i dyrortsgrupp 1, 23 953 i grupp 2 och 10 723 i grupp 3. De andelar, vilka dessa familjer utgöra av samtliga äktenskap i vederbörande dyrortsgrupp, äro resp. 19, 9 och 6 °/o. Hela antalet äktenskap med 6 och flera minderåriga barn är 15 762 eller 1"5 °/o av samtliga äktenskap. Av procenttalen i tab. E framgår vidare, att äktenskap med 1 barn äro företrädda i ungefär lika stora andelar, omkring 30 % , i alla tre dyrortsgrupperna. I fråga om äktenskap med 2 barn och däröver framträder övervikt i dyrortsgrupp 1. De absoluta och procentuella fördelningarna av barnen efter äktenskap med olika barnantal inom dyrortsgrupperna äro återgivna i tab. F. Tab. F. Absolut och procentuell fördelning av hela antalet minderåriga barn bestående äktenskap efter äktenskapens barnantal inom dyrortsgrupperna. Approximativa siffror, framräknade ur 1936 års partiella folkräkning. Absoluta tal

Procenttal

Ortsgrupp

Ortsgrupp S:a

i

3 S:a 1

2 Antal bar n: I samtliga äk tenskap .. 840640 247 358 134426 1222424 100-00 10000 Därav i äk tenskap 51765 m<:d 1 b a r n . . 170 146 80 698 302 609 2024 32-62 79 (558 45 204 26-23 32-20 2 > . . 220 466 345 328 44 796 20-09 18-11 3 » . . 168 843 22 008 235 647 21384 13-63 4 > . . 114 556 8 584 144 524 8-64 74 775 10 640 4 015 5 > .. 89 430 8-90 4-30 46104 6 5 862 1692 5-48 2-37 53 658 714 0-99 2 450 313 29 442 7 . .. 26 278 336 0-36 880 1-50 8 > .. 12 632 13 848 108 0-40 9 och f lera 6 840 990 > .. 7 938 0-81 3 ocli 1 lera b a r n . . 450 038 87 002 37 457 574 487 53-64 35'17 6 och i lera » .. 91854 10182 10-92 4-12 104 886 2 850

38-51 33-63 16-37 639 299 1-26 0-53 0-25 0-08 27-87 2-12

24-75 28-25 19-28, 11-82 7-32 439 2-41 I'll 0-65 4700 8-58

Det visar sig, att 574 487 barn tillhöra barnrika familjer -— 3 och flera barn per äktenskap —, vilket utgör 47 % av samtliga barnen i bestående äktenskap. I ortsgrupp 1 är motsvarande procenttal 54 %>, medan procentsiffran är 35 % i grupp 2 och 28 °/o i grupp 3. I de mycket barnrika familjerna — 6 och flera barn — finnas 104 886 barn eller 9 % av samtliga barn; motsvarande procenttal äro 11 % i grupp 1, 4 % i grupp 2 och 2 °/o i grupp 3. Barn förekomsten i olika i n k o m s t k l a s s e r . Inledande anmärkningar. I den förut lämnade översikten av barnförekomsten inom bestående äktenskap har bortsetts från föräldrarnas inkomster. Barnförekomsten i kombination med inkomstförhållandena är emellertid av grundläggande betydelse för ett bedömande av hjälpbehovet hos de ifrågavarande barnrika familjerna. I den närmast följande redogörelsen för barnförekomsten i olika inkomstklasser nödgas man utgå från preliminära tabellsammanställningar

48 T a b . G. P r o c e n t u e l l f ö r d e l n i n g a v b e s t å e n d e äktenskap med olika antal h e m m a v a r a n d e s a m t f r å n v a r a n d e g e m e n s a m m a b a r n u n d e r 16 å r efter f ö r ä l d r a r n a s inkomst, i geografiska områden samt på landsbygden och i städerna. Preliminära siffror, framräknade ur 1936 års partiella folkräkning. Procentuell fördelning av bestående äktenskap efter nkomst Barnantal

0 1—2 3 o. flera

Under 1 000 kr. 1 0 0 0 eller 1999 ouppkr. given

23-44 16-21 18-08

2 0 0 0 - 3 000— 2 999 3 999 kr. kr.

4 000— 5 999 kr.

6 0 0 0 - 8 000 kr Summa Därav 7 999 och där- äktenunder skap 2 000 kr. kr. över

34-76 42-19 46-85

Mälarlandskapen. l 12-50 21-49 519 23-37 11-24 4-10 20-29 2-95 9-31

1-18 1-31 1-39

1-44 1-58 114

100-0 100-0 100-o

58-20 58-40 64-93

1OO-0

l-oe

72-96 70-96 75-90

0 1—2 3 o. flera

40-73 30-4 8 31-97

3223 40-48 4393

Östra Götaland. l 3-20 16-50 507 19-33 2-98 4-69 16-62 2-06 3-84

114 l-oo 0-66

0-93

1000 1000

0 1-2 3 o. flera

35-74 26-99 27-96

3537 42-98 45-42

Skåne, Halland och Blekinge. 17-34 5-24 3-71 1-25 5-51 19-19 3-21 1-03 4-31 0-85 18-00 2-55

1-35 1-08 0-92

100-0 1000 lOOo

71-11 69-97 73-38

0-74 0-71 0-62

0-82 0-76 0-67

100-0 100-0 1000

75-47 73-13 7692

0-98 0-92 0-62

0-98 0-77 0-88

1000 1000 100-0

66-74 65-41 71-52

landskommune r. 7-03 3-87 1-05 6'77 0-98 3-38 5-19 0-78 2-95

1-13 1-02 0-88

1000 1000 1000

68-50 67-36 72-72

0 1—2 3 o. flera

42-99 33-55 34-39

32-48 39-58 42-53

Vänerlandskapen. 1 15-78 4-45 2-74 1912 4-23 2-04 2-98 2-54 1627

0 1—2 3 o. flera

35-53 28-64 32-23

31-21 3677 39-29

Norrland och Dalarna 20-01 7-05 4-23 21-07 7-68 4-16 4-04 17-07 5-93

0 1—2 3 o. flera

35-45 27-34 29-73

33-05 40-02 42-99

Samtliga 18-42 20-49 17-48

0 1—2 3 o. flera

5-56 4-18 604

8-52 8-80 9-34

13-27 14-27 13-96

Stockholm. 23-18 29-64 26-03 26-32 24-62 20-77

8-74 7-99 5-16

11-08 12-42 20-11

100-0 1000 1000

14-08 1298 15-38

0 1—2 3 o. flera

8-65 5-79 8-39

10-88 10-08 10-32

2313 25-86 23-24

Göteborg. 26-26 18-39 31-25 15-41 15-31 32-20

4-92 4-18 3-06

7-87 7-43 7-48

100-0 100-0 1000

19-43 15-87 18-71

0 1—2 3 o. flera

10-20 6-97 8-07

16-90 18-08 14-17

Förortskommuner. 24-34 23-68 16-65 27-13 26-27 13-95 30-81 22-41 13-84

4-24 3-47 346

399 4-13 7-25

1000 1000 lOOo

27-10 25-05 22-24

1 Omfattn ing, se n Dterna til 1 tab. A, sid. 42.

49 T a b . G (forts.). P r o c e n t u e l l f ö r d e l n i n g av bestående äktenskap med olika antal h e m m a v a r a n d e s a m t f r å n v a r a n d e g e m e n s a m m a barn u n d e r 16 å r efter f ö r ä l d r a r n a s i n k o m s t , i geografiska o m r å d e n s a m t på landsbygden o c h i s t ä d e r n a . Preliminära siffror, framräknade ur 1936 års partiella folkräkning. Procentuell fördelning av bestående äktenskap efter inkomst Barnantal

Under 1000 kr. 1000— eller 1999 ouppkr. given

2 000— 2 999 kr.

3 0003 999 kr.

4 0005 999 kr.

6 000— 8 000 kr. Summa Därav 7 999 och där- äktenunder skap 2 000 kr över kr.

1—2 flera

10-13 6-88 8-97

Övriga städer med en industribefolkning av; mindre än 50 % (icke-industrisläder). 17-52 28-77 19-21 12-83 4-29 7-25 19-67 32-25 19-57 6-69 10-66 4-39 19-26 31-13 19-04 9-41 3-36 8-83

3 o. flera

9-44 6-09 9-24

14-94 15-55 14-42

mer än 50 % (industristäder). 22-31 33-87 11-56 3-19 40-57 21-23 9-24 2-84 39-46 20-38 7-94 2-25

4-69 4-47 6-30

100-0 1000 1000

24-38 21-64 23-66

3 o. flera

8-52 6-05 8-57

13-77 15-48 16-07

24-25 28-88 29-30

Samtliga städer. 21-60 18-23 22-70 14-34 21-62 11-37

5-52 4-88 3'37

8-11 7-66 9-70

1000 100-0 100-0

22-29 21-53 24-64

0 1—2 3 o. flera

22-74 18-91 24-64

24-01 30-35 36-50

21-18 23-77

Hela riket. 14-00 10-63 7-72 13-20 5-02 9-14

313 2-49 1-40

4-31 3-56 2-95

100-0 1000 100-0

46-75 49-26 61-14

20-34

100-0 1000 1000

27-65 26-45 28-23

från 1936 års partiella folkräkning, varvid grupperingar icke kunnat företagas efter äktenskapens varaktighet eller hustruns ålder. Vid de i det föregående gjorda jämförelserna mellan olika geografiska områden, dyrortsgrupper etc. spelar denna ofullständighet i materialet dock icke någon nämnvärd roll. Man torde nämligen kunna utgå ifrån att eventuellt förhandenvarande olikheter med avseende å äktenskapens varaktighet eller hustruåldern mellan de särskilda områdena eller kommungrupperna icke kunna vara avsevärda. Vid gruppering av äktenskapen efter inkomsten ställer sig saken tydligen annorlunda. Man måste nämligen räkna med att inkomsterna — åtminstone intill en viss gräns — i genomsnitt stiga med äktenskapens varaktighet. Detta innebär, att en sådan gruppering utan hänsyn till äktenskapens varaktighet kommer att uppvisa ett större barnantal i de högre inkomstklasserna än vad som skulle bliva fallet, om man utginge från äktenskap av samma varaktighet. En eventuell tendens till begränsning av barnantalet med stigande inkomst kommer därför att mer eller mindre beslöjas. Det är naturligtvis också givet, att barnantalet varierar med hustruns ålder. Emellertid är ju hustruåldern starkt sammanhängande med äktenskapets varaktighet. Folkräkningsuppgifterna bygga i fråga om inkomsterna på den för makarna gemensamma s. k. återstående inkomsten för år 1935. Medan folk4—379249.

50 Tab. H. Procentuell fördelning av bestående äktenskap med olika antal hemmavarande samt frånvarande gemensamma barn under 16 år efter föräldrarnas inkomst i landskommuner med mer än 75 % jordbruksbefolkning (jordbrukskommuner). Preliminära siffror, framräknade ur 1936 års partiella folkräkning. Procentuell fördelning av bestående äktenskap efter inkomst Barnantal

0 1-2 3 o. flera

Under 1 000 kr. 1000— 1999 eller kr. ouppgiven

41-32 26-87 23-85

2 000— 2 999 kr.

6 000— 8 000 kr. Summa Därav under 7 999 och där- äktenöver skap 2 000 kr. kr.

43-34 57-20 56-14

Mälarlandskapen. 1 3-20 2-27 8-73 2-92 1-73 9-87 3-74 1-31 14-10

0-62 0-65 0-61

0-52 0-77 0-26

100-0 1000 1000

84-66 84-07 79-99

Östra Götaland. 1 3-oo 1-85 6-58 1-69 7-34 2-72 1-90 2-58 8-40

0-70 0-76 0-49

0-49 0-45 0-43

100-0 100-0 1000

87-38 87-04 86-20

Skåne, Halland och Blekinge. 2-54 0-42 9-96 318 1-90 0-73 4-09 9-88 1-83 0-61 2-62 10-82

0-99 063 0-62

1000 1000 1000

88-90 82-76 83-59

0 1—2 3 o. flera

54-99 43-32 39-85

32-39 43-72 46-35

0 1-2 3 o. flera

48-13 40-26 37-17

34-77 42-50 46-42

0 1—2 3 o. flera

59-74 50-85 44-20

3P57 39-59 44-45

5-28 6-02

0 1—2 3 o. flera

54-13 41-17 39-93

31-03 42-47 43-44

8-76 9-97 10-54

0 1-2 3 o. flera

52-34 41-01 37-99

34-32 44-74 46-58

3 0 0 0 - 4 000— 3 999 5 999 kr. kr.

Vänerlandskapen.' 1-06 1-48 1-08 1-96 1-65 2-03 7-io

0-61 0-20 0-25

026 0-29 0-32

100-0 lOOo 1000

91-31 90-44 88-65

Norrland och Dalarna 2-12 2-95 2-21 322 1-91 3-07

0-32 0-66 0-58

0-69 0-42 053

lOOo 100-0 100-0

85-16 83-64 »3-37

Samtliga jordbrukskomim ner. 0-55 1-90 2-71 7-62 0-56 1-73 8-54 2-92 0-50 1-75 9-96 2-79

0-66 0-49 0-43

100-0 100-0 1000

86-66 85-75 84-57

Omfatt ning, se i loterna ti 11 tab. A, sid. 42.

räkningen företogs i mars 1936, äro sålunda inkomsterna hämtade från det kalenderår, vilket slutade ett par månader tidigare. Ett dylikt årsinkomstbelopp torde dock giva en i stort sett tillförlitlig bild av inkomstförhållandena. . Av vikt att beakta är emellertid, att inkomstuppgifterna i regel hämtats från självdeklarationsuppgifterna. Den nyssnämnda s. k. återstående inkomsten 1 utgöres av den nettoinkomst, från vilken skatteberäkningarna utgå. Särskilt vid bedömande av de minsta inkomsternas frekvens bör det märkas, att kommunala understöd icke räknas såsom inkomst samt att en del, sär1 Den återstående inkomsten utgöres av den inkomst, som vid taxeringen till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt återstår, sedan de allmänna avdragen (kommunalskatt, forsaknngspremier m. m.) fråndragits.

51 skilt i landskommunerna bosatta familjer, utan nämnvärda penninginkomster åtnjuta naturainkomster i viss omfattning men uraktlåta att lämna inkomstuppgift vid deklarationstillfället. För att undvika att allt för stort avseende fästes vid de sålunda uppgivna minsta inkomsterna omfattar den lägsta inkomstklassen i de följande texttabellerna inkomster mindre än 2 000 kronor. Barnrika familjer efter inkomstklasser i olika geografiska områden samt i städerna och på landsbygden. Tab. G visar den procentuella fördelningen av bestående äktenskap med olika barnantal efter föräldrarnas inkomst i städer och på landsbygd samt i vissa geografiska områden. Av tabellen framgår, att i städerna 25 % av de barnrika äktenskapen — med 3 och flera Tab. I. Procentuell fördelning av bestående äktenskap med olika antal hemmavarande samt frånvarande gemensamma barn under 16 år efter föräldrarnas inkomst i landskommuner med 50—75 % jordbruksbefolkning (blandade k o m m u n e r ) . Preliminära siffror, framräknade ur 1936 års partiella folkräkning. Procentuell fördelning av bestående äktenskap efter inkomst Barn tal

Under 1 000 kr. 1 0 0 0 eller 1999 ouppkr. given

2 0002 999 kr.

3 0 0 0 - 4 0003 999 5 999 kr. kr.

6 0 0 0 - 8 000 kr. Summa Därav 7 999 och där- äktenunder kr. över skap 3 000 kr

0 1—2 3 o. flera

28-67 21-22 18-97

46-22 52-98 53-16

Mälarlandskapen.' 14-59 511 3-56 1626 4-52 2-89 17-78 623 2-57

0-73 0-73 073

1-12 1-40 0-55

1000 1000 100 o

74-89 74-20 72-13

0 1-2 3 o. flera

48-03 35-73 33-77

35-12 44-38 46-U8

9-88 12-76 13-66

Östra Götaland. 322 2-06 3-05 2-72 3-53 1-51

086 069 0-73

083 0-157 0-73

100-0 lOO-o 1000

83-15 80-11 79-85

0 1—2 3 o. flera

38-80 29-86 29-84

35-87 44-62 46-61

1'18 0-87 0-76

1-29 0-99 0-86

100 o 100 o lOOo

74-67 74-48 76-45

0-69 0'80

0-76 0-87 0-67

100 o 100-0 lOOo

82-26 80-53 81-06

S k å n e , H a l l a n d och Blekinge. 14-40 15-56 14-89

5-00

3-17

4-20

2-84

Vänerlandskapen ! 0 1—2 3 o. flera

48'57 39-07 36-95

33-69 41-46 4411

0 1—2 3 o. flera

48-40 39-87 38-17

no.— , OO t 1

40-80 41-89

Norrland och Dalarna. 11-47 3-63 1-82 12-39 3'7ö 1-98 1383 3-45 1-94

0-58 0-74 0-28

0-39 0-52 0-44

100-0 1000 1000

82-11 80-67

43-09 3398 32-87

36*55 44-29 45-55

Samtliga blandade kommuner 12-12 3-96 2-61 081 13-72 3-85 2-57 0-74 14-28 3-91 2-12 0-62

0-86 0-84 0-64

100-0 100-0 100'o

79-64 78-27 78-42

13 o. flera 1

10-81 12-46 12-45

3-08 3-30 3-08

Omfattning, se noterna till tab. A, sid. 42.

2-40 2-17 1-94

80-06

52 minderåriga barn — äga en årlig nettoinkomst av högst 2 000 k r o n o r , medan motsvarande procenttal för landsbygden är 73. Procenttalet för Stockholm är 15 och stiger däröver för Göteborg till 19, för f ö r o r t s k o m m u n e r n a till 22 samt för industristäderna till 24 och för icke-industristäderna 1 till 28 %>. Av l a n d s k o m m u n e r n a uppvisa Mälarlandskapen det lägsta procenttalet, i det att 65 % av de barnrika familjernas årliga nettoinkomst är m i n d r e än 2 000 kronor. 2 Därnäst högre procenttal iakttagas i områdena Norrland— Dalarna och Skåne—Halland—Blekinge med 72 resp. 73 % ; den högsta anTab. J. Procentuell fördelning av bestående äktenskap med olika antal hemmavarande samt frånvarande gemensamma barn under 16 år efter föräldrarnas inkomst i landskommuner med mindre än 50 % jordbruksbefolkning (industri- och skogskommuner). Preliminära siffror, framräknade ur 1936 års partiella folkräkning. Procentuell fördelning av bestående äktenskap efter inkomst Barnantal

Under 1 000 kr. 1 000— 2 000— eller 1999 2 999 ouppkr. kr. given

3 000— 3 999 kr.

4 0005 999 kr.

0 1—2 3 o. flera

13-30 8-27 12-15

25-38 28-95 3318

Mälarlandskapen.' 30-32 20-12 7-23 33-84 18-99 5-92 27-96 16-90 4-75

0 1—2 3 o. flera

20-97 13-99 17-92

29-05 33-55 36-95

31-87 36-49 33-07

0 1—2 3 o. flera

25-06 16-46 17-45

35-14 41-42 42-86

6 0 0 0 - 8 000 kr. Summa Därav 7 999 och där- äktenunder kr. över skap 3 000 kr.

1-65 1-94 2-65

1-99 2-07 2-41

1000 100-0 1000

38-68 3722 45-33

1-81 1-58 0-78

1-99 1-99 1-98

1000 lOOo 1000

5002 47-64 54-87

Skåne, Halland och Bleki nge. 24-98 6-72 1-80 4-67 28-40 7-10 3-82 1-37 28-57 272 1-18 5-89

1-64 1-43 1-33

1000 100 0 1000

60-20 57-88 60-31

Östra Götaland.• 8-78 8-09 6-12

5-54 4-34 3-19

0 1—2 3 o. flera

25-60 16-48 19-10

32-13 37-97 38-27

Vänerlandskapen. 1 27-96 7-84 4-30 34-20 6-64 2-61 32-25 4-04 436

0 1—2 3 o. flera

2045 15-18 19-24

2983 31-34 32-88

Norrland och Dalarna 29-57 10-72 6-50 32-17 12-43 6-56 26-28 11-03 8-09

0 1—2 3 o. flera

20-20 13-92 17-48

29-68 33-80 36-25

0-89 l-io 0-87

1-28 l-oo 1-11

1000 100-0 1000

57-73 54-45 57-37

1-49 1-21 l-oi

1-45 1-11 1-49

1000 KlO-o 1000

50-28 46-52 52-12

1-67 1-48 1-63

1000 loo-o 100 «

49-88 47-72 53-73

San tliga industri- och skogsko nmuncr. 29-24 11-77 5-92 1-52 32-99 11-39 4-99 1-42 29-02 9-18 5-18 1-26

Omfattr ing, se n oterna ti 1 tab. A, sid. 42.

Se ovan sid. 44. Familjer med en årlig nettoinkomst av högst 2 000 kronor betecknas i fortsättningen såsom mindre bemedlade. 2

5:5 delen barnrika familjer i de lägsta inkomstklasserna förekommer i östra Götaland med 76 °/o och i Vänerlandskapen rned 77 %>. Sammanställas de nu anförda procenttalen över mindre bemedlade barnrika familjer — med mindre än 2 000 kronors årlig nettoinkomst och med 3 eller flera minderåriga barn — med de ovan givna procenttalen över bestående äktenskap överhuvudtaget, så visar det sig i stort sett, att i de områden, i vilka barnrika familjer äro mera vanliga, nämligen i landskommunerna, äro de också till 65—77 % mindre bemedlade. Dock märkes, att medan barnrika familjer äro mest vanliga i områdena Skåne—Halland—Blekinge och Norrland—Dalarna, så synas barnrika mindre bemedlade familjer vara relativt vanligast i Östra Götaland och Vänerlandskapen. Barnrika familjer i inkomstklasser i landskommuner med olika näringskaraktär. Såsom nyss påpekats, äga blott 15 % av de barnrika familjerna i Stockholm en nettoinkomst under 2 000 kronor. I industristäder är motsvarande procenttal 24 och i icke-industristäder 1 är siffran 28 %>. I landskommunerna utgöra de mindre bemedlade barnrika familjerna 73 % av samtliga barnrika familjer; se tab. G. I tab. H, I och J givas procentuella fördelningar av bestående äktenskap efter inkomsten med specifikation för jordbrukskommuner, blandade kommuner samt industri- och skogskommuner. Av dessa tabeller inhämtas följande rörande de barnrika mindre bemedlade familjernas andel av samtliga barnrika familjer: Mindre bemedlade3 barnrika3 familjer i % av samtliga barnrika familjer på landsbygden i

Mälarlandskapen * Östra Götaland 4 Skåne, Halland och Blekinge Vänerlandskapen 4 Norrland och Dalarna Hela kommungruppen

jordbrukskommuner

blandade kommuner

kommuner

^skogs-

80-0 80-2 83-6 88-7 83-4

72"1 79"9 76"5 81'1 80l

45-3 54"9 60'3 57'4 52i

St-o

78 - 4

53-7

Av denna sammanfattning framgår, att mindre bemedlade barnrika familjer i avsevärt större relativ omfattning förekomma i jordbrukskommuner och blandade kommuner än i industri- och skogskommuner; procenttalen för de förstnämnda kommungrupperna äro 85 resp. 78 samt för industri- och skogskommunerna 54 % . Det bör härvid uppmärksammas, att inkomstuppgifterna för jordbrukskommunerna äro för låga (se sid. 50). Motsvarande procenttal ställa sig olika i skilda landsdelar. Skillnaderna äro dock icke särskilt påtagliga i fråga om jordbruks- och blandade kommuner; beträffande skogs- och industrikommuner äro de större. Man torde sålunda kunna till avsevärd del räkna med en större andel mindre bemedlade bland de barnrika familjerna i de utpräglade jordbrukskommunerna. Det är icke möjligt att avgöra i vilken omfattning detta för1 Se ovan, sid. 44. 2 Med mindre än 2 000 kronors årsinkomst. 3 Med 3 eller flera minderåriga barn under 16 år. 4

Omfattning, se noterna till tab. A, sid. 42.

54 hållande sammanhänger med den i det föregående (sid. 50) påpekade förekomsten av odeklarerade naturainkomster. Om beräkningarna avse antalet barn i de mindre bemedlade b a r n r i k a familjerna i stället för dessa familjer, erhålles följande tablå, uppvisande siffror, vilka obetydligt avvika från procenttalen för familjerna: Barn i mindre bemedlade 1 barnrika• familjer i % av barnen i samtliga barnrika familjer på landsbygden i

Mälarlandskapen3 Östra Götaland3 Skåne, Halland och Blekinge Vänerlandskapen3 Norrland och Dalarna

jordbrukskommuner

blandade kommuner

80'7 86-7 83-7 889 834

72 3 80 0 77 2 81 2 80 1

,

industris k0 s ' §

kommuner 45-7 56-1 61-1 57-9 53-ä

Barnrika familjer i inkomstklasser i dyrortsgrupper av kommuner. Om kommunerna dyrortsgrupperas, finner man, såsom är att vänta, att andelen mindre bemedlade familjer — med högst 2 000 kronors årsinkomst — inom varje barngrupp är genomgående större inom ortsgrupp 1 än inom ortsgrupp 2 och inom den sistnämnda större än inom ortsgrupp 3. Detta synes av följande tablå: Familjer med barnantalet

Mindre bemedlade familjer i % av samtliga inom samma barngrupp och i dyrortsgrupp 1 2 3 Samtliga

1 2 3 4 5 6 7 och flera

67o 67-9 71o 72-o 75-3 78-o 77-i

21-3 20-4

14-5 13-2

45'9 49-8

21-7 29-8 28-4 34-7

16-7 15-4 22-4 23-4

56-5 62-4 68-2 71-5

29"s

19"2

7Us

Dessutom framgår av tablån, att andelen mindre bemedlade familjer inom varje ortsgrupp växer med barnantalet. Såsom redan visats (sid. 46) förekommer det största antalet familjer med många barn i dyrortsgrupp 1; sålunda är t. ex. andelen familjer med 6 och flera minderåriga barn av samtliga familjer 2"3 % i dyrortsgrupp 1, 0'6 % i grupp 2 och 0'3 % i grupp 3. Det framgår nu av tab. K, att närmare 8/10 av 6-barnsfamiljerna ävensom av familjerna med 7 och flera barn i ortsgrupp 1 äga en årsinkomst av högst 2 000 kronor. Det förhåller sig på det sättet, att de mycket stora familjerna äro mera vanligen förekommande inom de allra fattigaste samhällsskikten i jordbruksbetonade landskommuner. 1

Se not 2, sid. 53. Se not 3, sid. 53. ' Omfattning, se noterna till tab. A, sid. 42. s

55 Tab. K. Procentuell fördelning av bestående äktenskap med olika antal hemmavarande samt frånvarande gemensamma barn under 16 år efter föräldrarnas inkomst i dyrortsgrupperna. Beräknade siffror ur preliminära tabeller från 1936 års partiella folkräkning. Procentuell fördelning av bestående äktenskap efter inkomst Barnantal

Under 1 000—1 999 2 000—2 999 3 000—3 999 4 000 kr. och 1 000 kr. eller däröver kr. kr. kr. ouppgiven

Summa äktenskap

1 2 3 4 5 6 7 och flera

27-69 26-79 27-56 30-12 3121 33-77 39-14

39-34 41-06 43-39 41-85 45-08 44-22 37'98

Dyrortsgrupp 1. 20-93 19-82 18-14 18-11 15-87 15-08 15-35

1 8

5-62 5-31 6-08 11-47 11-18 9-11 17-54

15-70 15-13 15-62 18-31 17-25 25-59 12-28

Dyrortsgrupp 2. 34-47 32-97 33-23 3:i-or, 37-12 31-73 35-09

23-74 22-70 22-24 19-23 1913 20-47 22-81

20-46 23-89 2383 17-91 15-32 1310 12-28

1000 100-0 1000 100-0 100-0 1000 100-o

4 5 6 7 och flera

499 4-37 6-86 5-31 11-21 12-77 19-23

9-48 8-85 9-81 10-07 11-21 10-64

Dyrortsgrupp 3. 18-89 18-41 17-76 1845 26-15 17-02 19-23

28-91 26-06 25-48 36-07 27-65 36-17 46-15

37-73 42-31 40-09 30-10 23-79 23-40 15-38

1000 lOOo 100-0 100-0 lOOo 100-0 lOOo

1 3 3 4 b 6 7 och flera

17-92 18-90 21-55 25-89 27-1)3 30-41 36 88

27-93 30-86 34-98 36-48 40-25 41-13 34-96

Samtliga dyrortsgrupper. 1512 24-19 22-67 12-91 20-78 10-52 20-34 912 18-86 7-51 1696 7-13 17-08 7-02

14-84 1466 12-17 8-18 5-46 4-36 405

1000 1000 1000 100-0 100-0 lOOo 100-0

4 5 6 7 och flera 1

a3

6-83 6-68 5-47 5-21 4-77 437 4-55

5-21 565 543 472 3-06 2-55 2-99

100-0 100-0 100-0 100 o 100-0 1000 100-0

I tab 1, sid. 3*, lämnas en mera detaljerad översikt över beräknade antalet bestående äktenskap i hela riket med fördelning efter antalet barn och föräldrarnas inkomst. B. Fattigvårdens hjälpverksamhet bland barnrika familjer. Befolkningskommissionen har redan (sid. 36) med några siffror erinrat om den roll, som fattigvården spelar i samhällets barnförsörjningsfråga. Hela antalet minderåriga barn, vilka under år 1934 direkt eller indirekt voro föremål för fattigvård, utgjorde omkring 177 000. Kostnaderna för fattigvården — i huvudsak i form av understöd i hemmet — åt dessa barn o c h t i l l h ö -

r a n d e ä l d r e p e r s o n e r kunna uppskatlas till omkring 22 milj. kronor. Då i detta betänkande en socialpolitiskt betonad hjälpverksamhet för barnrika familjer — med båda föräldrarna i livet — närmast är föremål för överväganden och förslag, är det tydligen av både organisatoriskt och finansiellt intresse att söka få fram en bild av den omfattning, i vilken barnrika bestående äktenskap äro föremål för fattigvård. T a b . L.

F a t t i g v å r d e n s h j ä l p v e r k s a m h e t u n d e r å r 1934 b l a n d b e s t å e n d e ä k t e n s k a p m e d minderåriga barn i olika geografiska områden etc.

Jordbrukskommuner = landskommuner med mer än 75 % jordbruksbefolkning. Blandade » = dylika med 50—75 % jordbruksbefolkning. Industri- och skogskommuner = > > mindre än 50 % > Procent 1 understödsfall med O m r å d e

etc. 1—2 barn

3 o. fl. barn Summa

Därav 6 o il. barn

% Landskommuner. Mälarlandskapen, i a l l t . . . . Jordbrukskommuner Blandade kommuner I n d - och skogskommuner. Östra Götaland, i allt Jordbrukskommuner Blandade kommuner Ind.- och skogskommuner.

ÖS'7 414 55-8

51-2 61-3 58-6 44-2

43-4 37-5 38-7 50-5

56-6 62-5 61-3 49-5

36-6 36-4 26-5 43-1

63-4 63-6 73-5 56-9 61-5 74-3 64-5 54-4

48-8

lOOo 100-0

11-1 15-6 13-4 8-3 18-2 25-0 20-3 13-4 19-3 15-0 26-0 15-3

42-7

57-7 72-0 58-5 45-5 69-0 61-0 48-1 57'3

100-0 1000 lOOo 1000 1000 lOOo lOOo 1000 lOOo lOOo 100-0 100 0 100-0 1000 1000 100-0 100-0 1000 100-0 100-0 1000 100-0

67-0

33-0

72-2 790

27-8 21-0

100-0 100-0

3-1

I procent av samtliga här ifrågavarande understödsfall m e d

barn.

Skåne, Halland och Blekinge, i allt Jordbrukskommuner Blandade kommuner Ind.- ocii skogskommuner Vänerlandskapen, i allt Jordbrukskommuner Blandade kommuner Ind.- och skogskommuner Norrland och Dalarna, i allt Jordbrukskommuner Blandade kommuner Ind.- och skogskommuner Samtliga jordbrukskommuner > blandade kommuner > ind.- och skogskommuner Samtliga landskommuner

38-5 25-7 35 5 45-6 42-3 28-0 41-5 54-5 31-0 39-0 51-9

13-8 14-2 20-6 8-2 16-7 23-8 16-3 11-8 21-3 18-1 110 15-8

Understödsvärde kr. per år och ;mderstödsfall ined 1—2 barn kr.

i o. fl. barn kr.

201-0 183-9 223-4 199-2 233-2 316-6 230-3 210-2 156-4 204-6 193-6 135-5 184-1 173-7 156-4 203-5

35?-6 4ie-: 353-2 3161.

348-7 424-8 343-4 316-2 276 0 2837 2613 2866 247 6 183 4 2701 258o

174-2 153-3 143-1 207-3 183-0 171-2 198-0

2804 222-0 272-0 3645 270-! 290-» 8237

187-1

297-

162-1

32M

209-2 531-9

366-i 738-1

Städer. Städer med mindre än 50 befolkning Städer med mer än u0 befolkning Stockholm 1

industriindustri-

57 På grundval av primärmaterial för 1934 års fattigvårdsstatistik för riket — det senaste tillgängliga materialet — vilket av statistiska centralbyrån ställts till befolkningskommissionens förfogande, har kommissionen genom Stockholms stads statistiska kontor låtit utarbeta vissa statistiska översikter. För undersökningarna uttogos samma kommuner, vilka ingingo i 1936 års partiella folkräkning. Genom ett sådant urval kunde grupperingar verkställas, vilka äro kongruenta med dem, som använts i den förut lämnade översikten av förekomsten av barnrika familjer. Procentuella fördelningar kunna direkt jämföras, varvid det förhållandet att uppgifterna för fattigvårdsstatistiken avse år 1934 och folkräkningsuppgifterna början av år 1936 icke torde verka störande. I tab. L lämnas en översikt av fattigvårdens hjälpverksamhet under år 1934 bland bestående äktenskap med minderåriga barn i olika geografiska områden och kommuntyper. Närmast intresserar den procentuella förekomsten av barnrika familjer i fattigvårdsklientelet; se andra sifferkolumnen i tabellen. Följande sammanställning belyser omfattningen av fattigvårdens hjälp bland barnrika familjer. Aktensl ap med 3 c eli flera barn i % av samtliga äktenskap med barn

I hela folkmängden Kol. 1 Geografiska

Kol. 3 dividerad med kol. 2

Kol. 4

områden.

Östra Götaland Skåne, Halland och Blekinge Norrland och Dalarna Kommungrupper etc. Jordbrukskommuner 1 Blandade kommuner 1 Ind.- ocli skogskommuner 1 Städer med industribefolkning till mindre än 50 % mer än 50 % Stockholm 1

Bland familjer med I fattighögst vårds2 000 kr. klientelet årsinkomst Kol. 2 Kol. 3

24-2 29-2 31-1 28-2 30-5

26-2 306 32-1 29-2 32-4

51-2 56-6 63-4 61-5 57-7

1-95 1-85 1-97 2-11 1-78

34-3 31-0 23-2

33'9 31-1 25-3

69-0 61-0 48-1

2-04 1-96 1-90

180 17-7

190 190 12-4

33-o 27-8 21-0

1-74 1-46 1-70

107 Se tab. L, sid. 56.

De barnrika familjerna förekomma enligt tablån i stort sett lika vanligt i hela folkmängden som bland de mindre bemedlade familjerna (se kol. 1 och 2). I fattigvårdsklientelet däremot äro barnrika familjer — med 3 och flera minderåriga barn — i stort sett dubbelt så ofta förekommande som bland de mindre bemedlade familjerna överhuvudtaget. Ett mått på detta förhållande kan man i föreliggande fall lämpligen få genom att dividera procenten barnrika familjer i fattigvårdsklientelet med procenten bland mindre bemedlade. Dessa relationstal återfinnas i tablåns kol. 4. Belationstalen innebära, att det i Vänerlandskapen finns 111 % flera barnrika familjer bland fattig-

58 vårdsklientelet än bland mindre bemedlade familjer i allmänhet; i Norrland och Dalarna är motsvarande procenttal blott 78. Befolkningskommissionen vill understryka vikten av det nu påvisade förhållandet. Denna omständighet, att barnrikedomen i så hög grad är förenad med fattigvård, giver ett mycket starkt stöd för kommissionens i förevarande betänkande utvecklade synpunkter och förslag. Av tab. L framgår, att värdet av fattigvården per år och familj med 3 och flera barn är lägst i Vänerlandskapen med 2476 kronor. I Norrland och Dalarna är detta understödsvärde något högre eller 2804 kronor. Till jämförelse må nämnas värdet i Mälarlandskapen 3536 kronor. Förut (sid. 53) har framhållits, att medan barnrika familjer överhuvudtaget äro mest vanliga i områdena Skåne—Halland—Blekinge och Norrland —Dalarna, så synas barnrika mindre bemedlade familjer vara vanligast i ö s t r a Götaland och Vänerlandskapen. De nyss anförda siffrorna rörande fattigvårdens hjälpverksamhet bland barnrika familjer komplettera bilden därhän, att dessa familjer hjälpas i mer än vanlig omfattning i Vänerlandskapen men med understöd, vilka i genomsnitt äro synnerligen låga; lägre än i något annat område. Det är övervägande de jordbruksidkande landskommunerna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län, vilka uppvisa extremt låga medeltal för understöden åt barnrika familjer med ett belopp av blott 1834 kronor om året. I motsvarande kommungrupp i Mälarlandskapen är genomsnittsunderstödet 4151 kronor samt i Norrland och Dalarna 2220 kronor. För samtliga landskommuner i sistnämnda område är genomsnittsunderstödet obetydligt högre än i Vänerlandskapen, men därtill kommer att de barnrika familjerna i Norrland och Dalarna bliva föremål för fattigvård i avsevärt mindre omfattning än i Vänerlandskapen. Beträffande antalet med fattigvård understödda barnrika familjer samt understödets värde i de olika dyrortsgrupperna av kommuner hava vissa beräkningar utförts. Besultaten äro sammanfattade i tab. M. De i tab. M lämnade siffrorna giva vid handen, att i runda tal 17 000 T a b . M. B e r ä k n a d e a n t a l e t m e d f a t t i g v å r d u n d e r s t ö d d a , b a r n r i k a familjer s a m t u n d e r s t ö d s k o s t n a d e r n a i d y r o r t s g r u p p e r å r 1934 j ä m t e m o t s v a r a n d e a n t a l b a r n r i k a m i n d r e b e m e d l a d e 1 f a m i l j e r i f o l k m ä n g d e n v i d s l u t e t a v å r 1935. E yrortsgrupf

Hela riket

2 Fattigvården är 1931. Antal familjer med 3 och flera barn under 16 år Antal barn Medeltal barn per familj Summa understöd, milj. kronor Medelunderstöd per familj, kronor

10 795 50144 4-6 3-2 297

4 012 15 637 3-9 1-8 336

2 281 8 430 3-7 1-7 s 738

17088 74220 4-3 6-2 365

Folkmängden år 1935. Antal familjer med 3 och flera barn under 16 år 1 Antal barn Medeltal barn per familj

82 647 313 315 3-8

5 947 21910 3-7

1829 6 501 3-6

90423 341726 3-8

1 Med högst 2 000 kronors årsinkomst. — 2 Att antalet familjer med fattigvård år 1934 är större än det uppgivna antalet familjer med högst 2 000 kronors årsinkomst år 1935 jeror dels på att antalet familjer i n ä m n d a inkomstklass var större 1934 än 1935 och dels p i att understöd även förekommer för mycket barnrika familjer med mer än 2 000 kronors årsinkomst. — ' Medeltalet för Stockholm, det enda kända i ortsgrupp 3, torde vara något för hög:.

59 barnrika familjer med 74 000 barn, d. v. s. 4 barn per familj, meddelades fattigvård år 1934. Understödskostnaderna belöpte sig till omkring 62 milj. kronor eller 365 kronor per familj. 63 % av familjerna — 68 % av barnen — vistades i kommuner, tillhörande dyrortsgrupp 1, d. v. s. praktiskt taget landskommunerna. Beträffande variationerna i understödsvärdet i ortsgrupp 1 hänvisas till tab. L, vilken ovan kommenterats. Av tab. M finner man vidare, att en betydligt större andel av de barnrika familjerna i inkomstgrupperna under 2 000 kronor meddelas fattigvård i ortsgrupp 2 än i ortsgrupp 1. I stort sett framgår det av tabellen, att blott något mer än J/io av de nämnda familjerna erhålla fattigvård i ortsgrupp 1, men bortåt 7/io i ortsgrupp 2. Bland annat på grund av de högre levnadskostnaderna i ortsgrupp 3 synas barnrika familjer i denna ortsgrupp hjälpas i ett större antal än som här förekommer i inkomstgruppen under 2 000 kronor.

C.

B e h o v e t a v u t v i d g a d e h j ä l p m ö j l i g h e t e r för de b a r n r i k a familjerna.

Såsom redan påpekats, hava de statistiska undersökningarna rörande fattigvårdshjälp åt barnrika familjer givit vid handen, att barnrikedomen är i hög grad sammanknuten med fattigvård. Detta resultat är beaktansvärt, ty det visar, att den inriktning av hjälpen på framför allt barnrika familjer, vilken av befolkningskommissionen föreslås i detta betänkande, är befogad. I andra utredningar hava visats, att barnrikedomen pressar ned familjehushållens levnadsförhållanden med avseende å bostad 1 och föda. 2 Genom studiet av sambandet mellan barnrikedom och fattigvård har denna standardsänkning kommit att framträda i ännu starkare dager. Man kan i regel utgå från att låga fattigvårdsunderstöd tyda på att kvarstående, otillfredsställda hjälpbehov äro för handen samt att en onormalt liten andel fattigvårdsunderstödda barnrika familjer vittnar om att behov föreligger av utvidgning av hjälpmöjligheterna till flera sådana familjer. Undersökningen rörande fattigvårdens hjälpverksamhet bland de barnrika familjerna har i huvudsak givit det resultatet, att fattiga barnrika familjer i Vänerlandskapens landskommuner komma i åtnjutande av avsevärt mindre fattigvårdsunderstöd än i någon annan motsvarande större del av riket. Vidare har det visat sig, att en mindre andel av fattiga barnrika familjer bliva hjälpta med fattigvård i landskommunerna i Norrland och Dalarna än i något annat område i riket. Därjämte är genomsnittsunderstödet, såsom ovan påpekats, i de utpräglade jordbrukskommunerna inom sistnämnda område avsevärt lägre än i något annat område med undantag blott av Vänerlandskapen. Även beträffande övriga områden och kommungrupper föreligga icke ringa skiljaktigheter i fråga om fattigvårdens genomsnittsvärden och omfattning. De påpekade siffrorna rörande fattigvården i landskommunerna i Vänerlandskapen samt i Norrland och Dalarna äro emellertid de mest anmärkningsvärda. Vad Vänerlandskapen beträffar, tyda de låga understödsvärdena på behov av ökad hjälp åt var och en av de barnrika familjerna därstädes. För Norrlands och Dalarnas del föreligger särskilt behov av ut1 Se bostadssociala utredningens betänkanden angående främjande av bostadsförsörjningen för mindre bemedlade barnrika familjer; Stat. off. utr. 1935:2 och 1937:43. • Se befolkningskommissionens utredning härom i dess Betänkande i näringsfrågan.

GO

vidgning av hjälpverksamheten till att omfatta ett större antal barnrika familjer än det som för närvarande är föremål för hjälp. Även var och en av familjerna torde vara i behov av ökad hjälp. Då befolkningskommissionen andrager dessa slutsatser beträffande behovet av utvidgad hjälp åt barnen särskilt i de barnrika familjerna, förbiser kommissionen icke det förhållandet, att den allmänna levnadsstandarden k a n vara lägre i vissa delar av riket än i andra. Detta förhållande kan dock endast i viss mån skänka en förklaring till understödsolikheterna men knappast någon motivering därför. Kommissionen anser emellertid, att man i fråga om legislativt fixerade, socialpolitiska minimimått för hjälp i allmänhet och i synnerhet för barnförsörjningen icke bör godtaga s å s t o r a skillnader, som föreligga mellan fattigvårdsunderstöden i olika områden. Ty såsom kommissionen framhållit är garanterandet av barnens — det framtida släktets — erforderliga vård och fostran mera ett intresse för hela nationen än en kommunal angelägenhet. Kommissionen återkommer till de här berörda understödsskillnaderna. Befolkningskommissionen erinrar om att även 1934 års barnpensioneringssakkunniga i fråga om fattigvård åt änkors barn konstaterat en dylik ojämnhet hos fattigvården, nämligen att understöden »inom en del kommuner knappast äro hälften så stora som inom andra». Kommissionen anser sig även böra erinra om de nämnda sakkunnigas yttrande, att »denna betydande skillnad i understödsbelopp kan icke tillfredsställande förklaras, vare sig såsom härledande av olika levnadskostnader eller av olika ekonomisk bärkraft hos kommunerna, utan måste till viss del bero på olika uppfattning hos fattigvårdsstyrelserna i fråga om vad som kan anses vara skälig hjälp». 1 Befolkningskommissionen vill för sin del, i enlighet med vad av kommissionen redan (sid. 37) framhållits, betrakta den varierande bärkraften hos kommunerna såsom en av de väsentliga förklaringsgrunderna till den påpekade, anmärkningsvärda olikhet inför fattigvårdslagen, för vilken hjälpbehövande barnrika familjer äro utsatta i olika delar av riket. Kommissionen bestrider därvid icke, att skiftande subjektiva uppfattningar hos fattigvårdsstyrelserna rörande skäligheten hos hjälpen även spelar en viss roll. Frågan om fattigvårdskostnadernas ojämna fördelning på kommunerna har uppmärksammats såväl av 1929 års skatteutjämningsberedning i dess principbetänkande (Stat. off. utr. 1933:4) som av den för närvarande arbetande kommunalskatteberedningen, enligt vad av befolkningskommissionen inhämtats. Inför kommunalskatteberedningens särskilda arbetsuppgifter vill befolkningskommissionen redan här framhålla, att en minskning av de tyngsta kommunala skattebördorna genom en effektiv kommunalskatteutjämning visserligen skulle skapa en starkare förutsättning för kommunerna att på ett ekonomiskt och socialpolitiskt mera tillfredsställande sätt utöva hjälpverksamhet. Men kommissionen måste i det närvarande läget understryka vikten av att snabbt verkande, speciella socialpolitiska åtgärder vidtagas i^ syfte att garantera tillräcklig hjälp i ändamålsenliga former, framför allt åt barnen i de mindre bemedlade barnrika familjerna. Genom särskilda statsbidrag till denna barnhjälp skulle enligt kommissionens mening kommunerna kunna tillgodose det föreliggande, till icke ringa del trängande behovet av utvidgade hjälpmöjligheter för de barnrika familjerna. Befolkningskommissionen vill därför betona, att en lösning av de barnrika familjernas speciella hjälpfråga på grundval av statsbidrag, såsom kommissionen 1

Stat off. utr. 1936: 6, sid. 26—27.

61 i det följande föreslår, icke kan ersättas genom en eller annan form för lindring av de skattetyngda kommunernas skattebördor i allmänhet. Behovet av utvidgade hjälpmöjligheter för de barnrika familjerna kräver emellertid icke blott ökade ekonomiska resurser i kommunerna. Det gäller även att bringa hjälpen i ändamålsenliga socialpolitiska former (se kap. 2). För främjande av ett sådant syfte är det av vikt, att redan tillgängliga socialpolitiska dispositioner för bostadshygieniska, näringshygieniska och andra ändamål verkligen tagas i anspråk i behövlig utsträckning. Framför allt är det nödvändigt att föra ut denna socialpolitik på landsbygden om möjligt lika snabbt som i städerna. En effektiv inspektion och en tidsenlig socialpedagogisk verksamhet äro därvid påkallade.

62 KAPITEL 5.

Principiell jämförelse mellan kontanta barnbidrag och profylaktisk socialpolitik för barn. Den finansiella innebörden av utvidgad kontant barnbidragsverksamhet. Utvidgade hjälpmöjligheter för barnen i mindre bemedlade familjer och i synnerhet i barnrika familjer. I föregående kap. 3 har lämnats en översikt av förefintliga hjälpmöjligheter, vilka kunna utnyttjas för barnrika familjer. I kap. 4 har visats, att ett stort behov av utvidgade hjälpmöjligheter föreligger. Såsom befolkningskommissionen redan inledningsvis framhållit, har kommissionen vid förslaget till den föreliggande barnhjälpfrågan följt den socialpolitiska linje, vilken kommissionen principiellt uppdragit för de av densamma framlagda ekonomiska och sociala reformförslagen. I enlighet därmed har kommissionen i nuvarande situation ansett det vara angeläget dels att de i det socialpolitiska systemet redan inbyggda åtgärderna för bostadsförbättring och bostadssubvention, näringshygien, mödrahjälp, bosättningslån etc. snabbt vinna avsedd tillämpning, dels att i systemet kvarstående viktiga luckor utfyllas med bland annat åtgärder avseende hjälp med beklädnad och skodon åt barn särskilt i mindre bemedlade barnrika familjer, samt dels att vissa organisativa rationaliseringsåtgärder vidtagas, ägnade att förläna hela detta framväxande nya system av barna- och familjevårdande socialpolitiska åtgärder en så smidig, effektiv och snabb tillämpning som möjligt, vilket i synnerhet är påkallat med hänsyn till landsbygdens barnrika familjer. Koromissionen vill särskilt rikta uppmärksamheten på att de speciella hjälpåtgärderna äro tänkta såsom samordnade till ett systematiskt helt med ett enhetligt befolkningskvalitativt syftemål, vilket — och detta må kraftigt understrykas — på längre sikt även är befolkningskvantitativt. Vad beträffar de i detta betänkande framlagda reformförslagen innebära dessa i själva verket icke införandet av några nya oprövade hjälpanordningar. Sålunda utgör kommissionens följande förslag om hjälp till kläder och skodon åt barn icke i och för sig någon principiell nyhet, vilket redan framgått av redogörelsen i kap. 3. Det nya ligger, förutom i åtgärdernas systematiska sammanfogande med övrig hithörande socialpolitik, i det av hänsyn till barnbeklädnadens betydelse ur hälsoskyddssynpunkt och såsom utgiftspost i familjebudgeten motiverade förslaget till anordnande av statsbidrag till beklädnadshjälpen. Icke heller kommissionens förslag, att den av olika orsaker nödvändiga, supplementära kontanthjälpen till vissa barnrika familjer, inberäknat föräldrarna, skall befrias från fattigvårds karaktär, innebär .någon principiell nyhet i vår sociallagstiftning, bortsett från dess systematiska

63 inordnande i den förebyggande socialpolitiken. I nämnda avseende, såsom i fråga om frihet från återbetalningsplikt e t c , står förslaget för övrigt i överensstämmelse med stadgandena om kommunala pensionstillskott. Nyheten ligger, om man frånser inordnandet i det familjevårdande systemet, i de avsevärda statsbidragen till understöd åt de sämst ställda barnrika familjerna, varigenom garantier skapas för att erforderlig hjälp verkligen kommer att lämnas dessa utan en alltför tung och ojämn belastning av kommunerna. Innan kommissionen går att i detta betänkande närmare motivera och framlägga dessa förslag till barnhjälp, vill kommissionen först klargöra sin principiella ståndpunkt till vissa näraliggande, av kommissionen icke accepterade möjligheter att anordna hjälp till barnen i h ä r ifrågavarande familjer. Kommissionen syftar på möjligheterna dels att ernå barnkostnadsutjämning medelst differentiering av arbetslön efter barnantal, dels att genomföra en allmän barnpensionering, grundad på försäkringsavgifter, samt dels att bygga ut den i lagen den 18 juni 1937 föreskrivna barnbidragsverksamheten för bland annat änkors barn till att omfatta även barnen i vissa bestående äktenskap, änklingars barn m. fl. Samtliga dessa tre barnhjälpmetoder hava det gemensamt med den förebyggande, familjevårdande socialpolitiken, att de innefatta en omfördelning av inkomsterna mellan familjer med och utan barn samt mellan familjer med olika barnantal. Från de här förordade socialpolitiska åtgärderna skilja de sig emellertid därutinnan, att inkomstfördelningen åstadkommes genom upptagande och utdelande av kontanta medel. Mellan lönedifferentieringen och de båda pensioneringsmetoderna framträder en skillnad däruti, att den förra blott kan omfatta en del familjers barn, medan de senare kunna utsträckas till att gälla alla barn. Sinsemellan åtskiljas allmän barnförsäkring och allmän barnbidragsverksamhet egentligen blott genom finansieringsformerna. I förra fallet anskaffas medel genom avgiftsbetalning, vilken skattepolitiskt får en regressiv karaktär, d. v. s. växer i saktare tempo än inkomstökningen, och vilken därför drabbar de lägre inkomsttagarna relativt hårdare; i senare fallet erhållas medel genom finansiering på det allmännas budget, varigenom en viss progressivitet blir förverkligad. I det fall, då tillskott till en i övrigt genom avgifter finansierad barnförsäkring utgår av det allmännas budget, föreligger en mellanform. I det följande diskuteras närmast de nu nämnda möjligheterna till kontant barnhjälp. Först därefter går kommissionen in p å den avgörande principdiskussionen rörande valet mellan kontant- och naturahjälpformerna. Utjämning av barnförsörjningskostnaderna genom differentiering av arbetslönen efter barnantal. Det allmänt erkända önskemålet att utjämna kostnaderna för barnens vård och uppfostran mellan familjer med olika försörjningsbördor har man stundom velat förverkliga genom differentiering av lönerna efter barnantalet. Sålunda har i Kungl. Maj:ts proposition nr 196 år 1937 angående provisorisk avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare i statens tjänst framställts bland annat förslag om sådan lönedifferentiering. I riksdagens beslut 1 i anledning av denna proposition innefattades emellertid icke något principiellt ståndpunktstagande till förmån för familjelöneprincipen. 1936 års lönekommitté, vilken jämlikt givna direktiv haft att 1 Biksdagens protokoll, första kammaren nr 42, sid. 4, och andra kammaren nr 42, sid. 3. statsutskottets utlåtande n r 200. Se även likalydande motioner i frågan av herr Myrdal m. ft, inom första kammaren, nr 229, och herr J. A. Persson i Tidaholm m. fl. inom andra kammaren nr 451.

64 överväga hela denna fråga i dess stora sammanhang, har i sitt betänkande avvisat principen. 1 Ehuru familjelönefrågan sålunda i viss utsträckning — närmast i fråga om statstjänstemännen — gjorts till föremål för utredning i den nämnda kommittén samt, enligt vad av kommissionen inhämtats, även ur vidare synpunkt kommer att utredas inom kvinnoarbetskommittén, kan kommissionen icke underlåta att här i korthet beröra frågan u r vissa mera principiella synpunkter av vikt för bedömandet av kommissionens i detta betänkande till behandling upptagna frågor. Till en början må betonas, att behovet av utjämning av familjernas barnförsörjningsbördor är allmänt. En begränsning av barntilläggssystemets tillämpning till löntagare i statens tjänst har i enlighet med statsutskottets utlåtande avvisats av 1937 års riksdag, i vilket utlåtande framhölls att frågan om lönetillägg efter barnantal sammanhänger »med det stora problemkomplexet om det allmännas möjligheter över huvud att främja familjebildningen m. m. och berör allenast en del av den betydelsefulla frågan om en utjämning av de olika ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga och andra.» Enligt utskottets mening borde »sistnämnda spörsmål upptagas till övervägande — fristående från frågan om utformningen av olika lönesystem —- i ett sammanhang och därvid behandlas med hänsyn till befolkningen i dess helhet». 2 Det bör även beaktas, att den här ifrågavarande lönediffentieringsprincipens genomförande på den enskilda arbetsmarknaden utan tvivel skulle möta avsevärda svårigheter ur arbetsmarknadssynpunkt. Det bleve i själva verket fråga om en omläggning av arbetslönerna så, att arbetet icke skulle betalas efter sitt produktionskostnadsmässiga värde för företagen utan i viss mån efter den enskilde löntagarens med barnantalet växlande behov. De lönepolitiska och arbetsrättsliga följderna av en dylik omläggning äro så svårbedömliga och vittgående, att familjelöneprincipens genomförande på den enskilda arbetsmarknaden i vårt land avböjts av arbetarorganisationerna och jämväl icke torde omfattas med större sympatier bland arbetsgivarna. Svagheten hos barntilläggslönen är emellertid icke begränsad till vad som n u sist påpekats rörande dess tillämplighet på den stora enskilda arbetsmarknaden. Den ohjälpliga bristen tillkommer ytterligare, att denna inkomstutjämning icke är möjlig att åvägabringa för dem, vilkas inkomster icke äga formen av lön. Till de områden av näringslivet, inom vilka en inkomstdifferentiering genom arbetslönepolitiska ingrepp icke är genomförbar, höra jordbruket, en stor del av handeln och hantverket. Vidare vill kommissionen understryka vad som framhållits vid detta ärendes behandling i riksdagen, nämligen att en lönedifferentiering i huvudsak blott kan genomföras för de särskilda yrkes- och inkomstgrupperna var för sig. Detta är en så mycket större brist, som icke blott inkomstnivån utan även barnantalet är avsevärt olika i skilda sociala skikt, varvid alltjämt det förhållandet råder, att i stort sett barnantalet är störst i de samhällsskikt, i vilka inkomstnivån ligger lägst. Det skulle exempelvis bliva till föga nytta att låta de inkomstfattiga och ofta barnrika skogs- och lantarbetarna mellan sig dela sina barnförsörjningskostnader. F ö r befolkningskommissionens ståndpunktstagande mot barntilläggslönens princip är det slutligen avgörande, att kommissionen omfattar den konkreta socialpolitikens princip; se kap. 2. Vid sidan av den allmänna finansiella konkurrensen om medel för olika ändamål av befolkningspolitisk och socialpoli1 1936 års lönekommittés Betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente, Stat. off. utr. 1937: 4S, sid. 17 f. 2 Statsutskottets utlåtande nr 200, sid. 8.

65 tisk art — en konkurrens, som i verkligheten även är förhanden vid ett system med lönedifferentiering, då ju även lönetilläggen måste finansieras på ett eller annat sätt — tillkommer i fall av blott partiell tillämpning av kontantomfördelningsprincipen vid sidan av den här förordade socialpolitiska principen ett annat spörsmål: i vad mån skola löntagare med barntillägg därjämte åtnjuta bostadssubvention, bidrag till kläder och skodon åt barnen e t c ? Vidare kan man på samma sätt fråga: skall den löntagare utan försörjningsbörda, vilken på grund därav får en i jämförelse med sina kamrater väsentligt lägre arbetslön, dessutom tyngas av en högre beskattning? Måhända kunde det sägas, att fara för en alltför stor differentiering efter försörjningsbörda icke behövde riskeras. Men sakligt och än mer folkpsykologiskt blir frågan brännande, enär lönedifferentieringen som sagt blott kan omfatta en ganska begränsad folkgrupp. På grund av de ovan summariskt angivna skälen mot lönedifferentiering etter barnantal anser sig befolkningskommissionen äga fog för att uttala sig mot en lösning av barnhjälpfrågan enligt den nämnda principen. Barnpensionering, finansierad genom avgifter enligt försäkringssystem. Befolkningskommissionen har vid sådant förhållande letts till att överväga metoden att anordna allmän barnhjälp i form av kontanthjälp samt att anskaffa medel till barnbidragen medelst försäkringsavgifter, såsom exempelvis delvis skett i den engelska änke- och barnpensioneringen. En dylik barnpensionering möter icke de invändningar, vilka i det föregående rests mot den till vissa inkomsttagare begränsade lönedifferentieringsmetoden. Kvar står emellertid den ur kommissionens synpunkt avgörande invändningen mot kontantformen, vilken ur principiella synpunkter kommer att mera ingående redovisas i det följande. Därtill kommer, att avgiftsbetalningen lägger en proportionsvis tyngre börda på de inkomstfattiga familjerna. Om man vill undvika dessa konsekvenser och ernå en kraftigare omfördelning ända ned till familjer med de lägsta inkomster, kan man lägga bidragskostnaderna på den offentliga budgeten såsom skett i barnbidragsverksamheten enligt 1937 års lag; ett system, till vilket kommissionen i det följande återkommer. Av vad som ovan anförts framgår att befolkningskommissionen av principiella skäl måste avråda från en allmän barnpensionering, grundad på försäkringsavgifter. Vad beträffar själva utvidgningen av socialförsäkringen till barnförsörjningsområdet vill kommissionen ansluta sig till 1934 års barnpensioneringssakkunnigas påpekande av ett speciellt konkurrensmoment ur socialförsäkringssynpunkt. De sakkunniga hava nämligen uttalat följande. »Enligt vår nya folkpensioneringslag bliva pensionsavgifterna i allmänhet avsevärt förhöjda. Skulle härutöver barnbidragsverksamheten grundas på avgifter, är det att befara, att vissa sociala försäkringsgrenar, vilka ännu icke i vårt land nått erforderlig utbyggnad och vilka måste grundas på avgiftsbetalning, skulle väsentligt förhindras i sin utveckling. Med den utformning socialförsäkringen erhållit i Sverige är alltså, enligt de sakkunnigas mening, på här ifrågavarande område ett på försäkringsavgifter byggt system icke att förorda.» 1 Allmänna kontantbidrag till barn enligt 1937 års lag om barnbidrag. En allmän kontantbidragsverksamhet enligt grunderna för barnbidrag i 1937 års lag skiljer sig huvudsakligen från den nyss berörda försäkringslinjen genom finansieringsformen. I stället för de regressivt verkande försäkrings1

Stat. off. utr. 1936: 6, sid. 32.

5—379249.

GG

avgifterna inträder den i stort sett progressiva beskattningen, genom vilken kostnaderna bestridas på den allmänna budgeten. Den på grund av denna olikhet i finansieringen kraftigare omfördelningsverkan de olika inkomstklasserna emellan av skattefinansierade barnbidrag i jämförelse med rena forsäkringstekniska bidrag har redan påpekats. Såsom i det följande kommer att visas, skulle allmanna kontanta barnbidrag baserade på skattemedel, medföra mycket stora finansiella konsekvenser Dessa innebära redan i och för sig ett tungt vägande argument mot en dylik barnbidragsverksamhet. Bortsett härifrån uppställer sig emellertid den ur befolkningskommissionens synpunkter avgörande frågan angående valet mellan kontantbidragslinjen och den socialpolitiska naturahnjen. Att kommissionen principiellt förordar den sistnämnda linjen har redan framhållits i olika sammanhang, men även denna principfråga skall i det följande bliva ytterligare berörd. Det ligger visserligen nära till hands att i det nuvarande läget erinra om några skäl, vilka kunde motivera kontanta bidrag till försörjning av barnen i de barnrika familjerna. I den nuvarande situationen befinner sig nämligen den befolkningspolitiskt syftande socialpolitiken ännu under utbyggnad och flera stödågärder återstå att vidtaga, vilka äro av väsentlig betydelse for det uppväxande släktets omvårdnad och för hemmens ekonomi. Därtill kommer att man, såvitt icke särskilda åtgärder av organisatorisk art vidtagas, torde böra räkna med en sannolikt avsevärd tidsutdräkt, innan reformerna blivit genomförda i full utsträckning även på landsbygden, varest den vida övervägande delen av de mindre bemedlade familjerna med 3 eller flera minderåriga barn äro tillfinnandes. Med beaktande av dessa hånsyn och särskilt den ofta framhållna önskvärdheten av att bringa snabb hjälp framfor allt till de barnrika och inkomstfattiga familjerna vill kommissionen uttala att, därest de finansiella förutsättningarna kunde anses vara förhanden, skulle én barnpensionering enligt nu diskuterade system möjligen uppvisa en fordel i så måtto, att den kan göras enkel i konstruktionen och snabbt kan sattas i funktion. Denna fördel väger dock lätt i jämförelse med skalen emot en allmän utbredning av kontanta barnbidrag. Dessa skäl äro enligt kommissionens mening så tungt vägande, att en utvidgning av barnbidragsverksamheten enligt 1937 års lag måste anses helt utesluten. Till stod for denna mening får kommissionen hänvisa till principiella överväganden i det följande. Emellertid må först några påpekanden göras rörande befolkningskommissionens inställning till 1937 års lag om barnbidrag. 1934 års barnpensioneringssakkunniga hava utan närmare pnncipdiskussion utgått från att barnbidragen enligt 1937 års lag i regel skulle lämnas i kontant form. Befolkningskommissionen har också i sitt yttrande over de sakkunnigas förslag för sin del angivit sig icke hava något att invanda mot att barnbidragen enligt nämnda lag skulle äga formen av penninghjälp. Kommissionen har (sid. 35) motiverat denna sin ståndpunkt med hänvisning dels till bidragsverksamhetens begränsning till änkors och vissa invaliders samt föräldralösa barn, dels till bidragens karaktär av ersättning för den inkomst, vilken bortfallit genom försörjarens frånfälle, samt dels till att barnbidragsverksamheten icke bör utövas isolerad utan i anslutning till övriga, till buds ställda socialpolitiska naturadispositioner för barnhjälp. Då befolkningskommissionen emellertid nu står inför uppgiften att i befolkningspolitiskt syfte föreslå mera generellt syftande åtgärder för hjälp till 1 Se Undersökningar rörande det samlade skattetrycket i Sverige och utlandet, verkställda av Erik Lindahl; Stat. off. utr. 1936:18.

67 ytterligare stora barnkategorier, särskilt barnen i barnrika familjer, måste kommissionen intaga en väsentligt annan ställning till frågan om kontanthjälp eller naturahjälp. I detta sammanhang må till en början erinras om att barnbidrag enligt 1937 års lag beräknas komma i runt tal 80 000 barn tillgodo, 1 medan motsvarande barnbidrag till barn i barnrika bestående äktenskap med motsvarande låga inkomster enligt av kommissionen verkställda beräkningar skulle k o m m a att omfatta i runt tal 370 000 barn i äktenskap med 3 och flera minderåriga barn, vartill komma barnen i 1- och 2-barnsfamiljerna samt änklingars barn och barn till okänd fader. Hela antalet av de barn, vilka skulle omfattas av kommissionens i detta betänkande framlagda förslag till barnhjälp, kan uppskattas till omkring 470 000 (se sid. 97). Även om kommissionen i detta betänkande således begränsar sig till de mindre bemedlade familjernas barnhjälpfråga, äger denna dock ojämförligt större dimensioner än den förstnämnda frågan om hjälpen åt änkors barn m. fl. Då det vidare till övervägande del är fråga om bestående äktenskap, d. v. s. äktenskap, i vilka både mannen och hustrun äro i livet, kan det icke såsom beträffande barnbidragen enligt 1937 års lag principiellt anses, att barnhjälpen utgör substitut eller sättes i stället för inkomster, vilka bortfallit på grund av försörjarens död eller invaliditet. De nu påpekade skiljaktigheterna utgöra emellertid icke i och för sig avgörande argument mot att utsträcka den i 1937 års lag godkända kontantbidragsprincipen till att gälla även de barnkategorier, för vilka kommissionen föreslår hjälpåtgärder i detta betänkande. Om man, i motsats till kommissionen, skulle anse kontantbidrag vara mest ändamålsenliga såsom barnhjälp, har man konsekvent antingen att genomföra kontantbidrag över hela linjen eller, därest de ekonomiska konsekvenserna skulle anses alltför svåra, att först fixera en rimlig finansiell kostnadsram och sedan bestämma bidragsskalorna i enlighet därmed. Av kommissionen verkställda överslagsberäkningar på grundval av fördelningen av 1935 års inkomster giva vid handen, att om 1937 års barnbidragslag tillämpades även på barnen i bestående äktenskap, änklingars barn samt barn till okänd fader, kostnaderna skulle ökas från de för änkors barn m. fl. beräknade 19 milj. kronor med omkring 95 milj. kronor till omkring 115 milj. kronor om året. Tilläggas må, att dessa kostnader äro mycket konjunkturkänsliga, och att följaktligen kostnaderna skulle ytterligare stiga avsevärt under lågkonjunkturår. De antydda konsekvenserna av en utsträckt tillämpning av 1937 års barnbidragslag, vilka icke kunnat påvisas förrän kommissionens här föreliggande, omfattande och tidskrävande utredning företagits, äro alltså i själva verket av en mycket djupgående art. Befolkningskommissionen anser sig fördenskull böra rekommendera, att den av Kungl. Maj:t tillsatta kommittén för översyn av samhällets hjälpverksamhet särskilt måtte pröva, huru 1937 års lag om barnbidrag må kunna bringas i bättre överensstämmelse med de principer för socialpolitisk familje- och barnavård, vilka ligga till grund för de av bland annat kommissionen framlagda förslagen till socialreformer. Kommissionen övergår nu till att ur principiell synpunkt granska kontanthjälpens innebörd och ändamålsenlighet med hänsyn till det befolkningspolitiska syftet med barnhjälpen. Kontanta barnbidrag eller socialpolitisk naturahjälp. Befolkningskommissionen erinrar till en början om det i kap. 2 närmare angivna befolkningspolitiska ändamålet med den här ifrågasatta barnhjälpen. Ändamålet 1

1934 års barnpensioneringssakkunnigas utredning, Stat. off. utr. 1936: 6, sid. 46.

68 är i första h a n d befolkningskvalitativt, d. v. s. avser det uppväxande släktets kroppsliga och andliga hälsa. Denna kvalitetsförbättring måste man ytterst söka ernå genom förbättring av de bostadshygieniska, näringshygieniska och andra förhållanden, under vilka barnen växa upp i hemmen. Barnhjälpen måste betraktas såsom medel för denna miljöförbättring för barnen, och frågan om barnhjälp i form av pengar eller in natura måste bedömas ur synpunkten av hjälpformens ändamålsenlighet för barnen. Ur denna avgörande synpunkt äger naturahjälpen bestämda fördelar framför kontanthjälpen. För det första får man med naturahjälp bättre garantier för att hjälpen verkligen kommer barnen tillgodo. Lämplig bostad, mat, hälsovård, läkemedel, kläder, skodon m. m. måste för barnen medföra direkta, värdefulla verkningar. Den kvalitativa effekten av en dylik form av socialpolitik må här särskilt understrykas. Kommissionen vill erinra om det viktiga förhållandet, att i synnerhet barnrika familjer ofta leva i en miljö, i vilken kontanta bidrag knappast skulle komma barnen tillgodo på lämpligt sätt. En mer eller mindre schematisk barnbidragsverksamhet med kontanta medel skulle därför ej sällan kunna få icke önskvärda verkningar. Mera allmänt komma dylika penningunderstöd alltför ofta att sugas upp i den allmänna familjebudgeten och komina icke odelat barnen till avsedd nytta. Detta »missbruk» skulle med så mycket större sannolikhet inträffa, som just de barnrika familjerna också äro de fattigaste. Naturahjälpen är därför förmånligare för alla barn. Den är ur socialpolitiska synpunkter nära nog nödvändig i fråga om vissa föräldrar, vilka sakna förmåga eller vilja att främja barnens bästa. Med hänsyn till sådana föräldrar kan kontanthjälpen understundom rentav vara farlig. Man kan dessvärre befara, att personer, vilka måste betraktas såsom mindre önskvärda föräldrar, i särskilt hög grad skulle för egen del utnyttja kontanta barnbidrag och därigenom mera än de förtänksamma föräldrarna stimuleras till barnalstring. För det andra kan en socialpolitisk naturahjälp, om den rationellt anordnas. innebära ett synnerligen viktigt moment av uppfostran till en hälsogagnande konsumtion. För det tredje kunna barnens behov tillgodoses mera ekonomiskt och ändamålsenligt medelst anskaffande eller tillhandahållande genom samhällets försorg eller under dess kontroll av de erforderliga nyttigheterna. Kommissionen vill, för att välja ett exempel på ett närliggande område, här peka på att en kontroll över barnens hälsa givetvis erhåller de största garantier för effektivitet och gott resultat, om hälsokontrollen förlägges till skolan i stället för att ansvaret för barnens hälsovård helt åvilar föräldrarna. Skulle det kostnadsbelopp, vilket för en sådan samhällelig hälsokontroll erfordrades, i stället utdelas till föräldrarna, så kunde dessa — även om de helt använde medlen för det avsedda ändamålet — icke på långt när därmed tillförsäkra sig en motsvarande hälsovård för sina barn. Den nya socialpolitiska linjen är fördenskull icke blott effektivare utan även billigare, till och med om kontantbidragen icke inginge i den allmänna familjebudgeten utan kunde bindas vid tillgodoseendet av särskilda för barnens uppväxtvillkor väsentliga behov. Å andra sidan kan mot naturaunderstöd invändas, att missbruk, t. ex. försäljning av de erhållna livsmedlen, skodonen, kläderna etc. från mottagarens sida icke är uteslutet, samt, och detta synes vara huvudinvändningen, att en familj genom en naturaförsörjning i stor skala lätt kan förlora vanan vid egen hushållning. Den olägenhet, vilken givit anledning till den förstnämnda invändningen,

69 kan i vanliga fall motverkas genom rationell organisation och effektiv kontroll. Föräldrar, vilka på ett bedrägligt sätt undandraga barnen de nyttigheter, vilka tilldelats dem av det allmänna, kunna icke resa invändning mot att samhället ingriper mot dem. Korrektivmöjligheter finnas, t. ex. genom tillämpning av lagen om samhällets barnavård. Den nu berörda invändningen har emellertid långt större fog, då fråga är om kontanthjälp. Naturahjälpens väsentliga företräde är ju, såsom redan påpekats, att hjälpen i högre grad och mera effektivt förbehålles barnen. Mera av.seende förtjänar den sistnämnda invändningen, att naturahjälp skulle minska vanan vid egenhushållning. Det ligger givetvis ett positivt värde i att familjerna utöva en för barnens hälsa och sunda utveckling förnuftig egenhushållning med fritt konsumtionsval. Om en familj med två barn fört ett tillfredsställande hushåll med mannens lön, kan man icke bestrida, att denna hushållning bör med fördel kunna fortsätta med hjälp av kontanta barnbidrag, då barnen blivit tre eller flera. Detsamma gäller icke sällan vid tillfälliga hjälpbehov hos familjen. I fattigvårdens hjälpverksamhet, inom vilken en rik erfarenhet samlats rörande kontanthjälpen och naturahjälpen, är det numera regel att använda penningunderstödet såsom tillskott till vad som erfordras för en självständig hushållsföring. Naturaunderstöd kommer till användning såsom speciell utfyllnad av kontantunderstödet eller såsom fristående understöd i form av livsmedel i allmänhet, dietmat, mjölk för småbarn, kläder och skodon för barn, bränsle etc. Härigenom söker man i möjligaste mån säkerställa tillgodoseendet av viktiga behov och skapa garantier för att hjälpen även kommer barnen tillgodo, samtidigt som ett visst uppfostringsmoment beaktas. Enligt befolkningskommissionens mening är denna allmänna inställning lämplig med hänsyn till fattigvårdens speciella uppgifter. I den mån man däremot, såsom kommissionens uppgifter kräva, lägger ökad vikt på en profylaktisk, socialpolitiskt inriktad barna- och familjevård, måste man givetvis utveckla och specialisera naturahjälpformema samt i hjälpverksamheten införa ett betydligt starkare personligt uppfostringsmoment. De förslag, vilka framläggas i detta betänkande, innebära i själva verket en dylik reformering och effektivisering av de erfarenhetsmässigt framkomna metoderna i samhällets hjälpverksamhet: naturahjälp på en viktig, i socialpolitiken hittills mindre beaktad punkt i familjebudgeten och barnhygienen, nämligen i fråga om kläder och skodon, vidare s. k. familjeunderstöd i erforderlig omfattning i stället för fattigvård åt vissa barnrika familjer — utan fattigvårds karaktär — samt slutligen en effektiv organisation och en tidsenlig socialpedagogisk konsulentverksamhet. Befolkningskommissionen, som tillfullo uppskattar önskvärdheten av egenhushållning inom familjerna, vill framhålla, att naturahjälpen i ett givet inkomstläge icke så mycket minskar utrymmet för egenhushållningen som fastmer, genom att giva förbättrade möjligheter till viss, särskilt nödvändig konsumtion, lägger en solid grund för denna egenhushållning. I förevarande principdiskussion rörande alternativet kontant hjälpverksamhet eller h ä r förordad socialpolitik vill kommissionen slutligen framhålla följande allmänna och viktiga synpunkt. I det läge, i vilket den socialpolitiska utvecklingen för närvarande befinner sig i vårt land, föreligga många, ännu icke på långt när lösta uppgifter, om vilkas genomförande och befolkningspolitiska betydelse i princip en allmän enighet är rådande. Dessa uppgifter hava mycket stora finansiella konsekvenser. Det är också i första hand kostnadshänsyn, vilka stå hindrande i vägen för en snabbare utveckling. Det sagda gäller t. ex. samhällets åtgärder för ökad ekonomisk trygg-

70 het åt familjerna, förbättrade närings- och bostadsförhållanden, vidgade möjligheter till billig, invaliditetsförebyggande läkarvård samt reformer för ungdomens yrkesutbildning och beredande av arbete åt arbetslösa familjeförsörjare. Med hänsyn till det stora krav på finanserna och därmed på medborgarnas skattekraft, varmed man på grund därav har att räkna, synes det kommissionen uppenbarligen olämpligt att giva anslutning till den mera kostsamma och, i jämförelse med den här förordade socialpolitiken, mindre effektiva kontantlinjen. I detta sammanhang vill befolkningskommissionen vidare icke underlåta att göra följande påpekanden av mera speciell innebörd. Till förmån för kontantlinjen — och vanligen med tanke på lönedifferentiering efter barnantal — har ofta framhållits, att den inkomstomfördelning efter barnförsörjningsbörda, vilken i och för sig är önsklig även inom högre inkomstlager inom befolkningen, icke skulle kunna genomföras förmedelst åtgärder av här ifrågasatta socialpolitiska natur. Gentemot denna invändning vill kommissionen erinra om att skälet till att de socialpolitiska åtgärderna oftast förlänas karaktären av nödhjälp är, att det i första hand rimligen måste bliva just de nödställda familjerna, vilka skola hjälpas och att en utvidgad tillämpning av åtgärderna i regel kan övervägas först sedan de mest trängande hjälpbehoven blivit tillgodosedda i erforderlig omfattning. Detta är en för hela vår socialpolitik grundläggande åskådning, som kommissionen delar, och kommissionen vill särskilt framhålla, att det angivna begränsade genomförandet av åtgärderna blivit påfordrat främst av finansiella hänsyn till kostnadsökningen vid en utvidgning till familjer med högre inkomster. Principiellt sett föreligger emellertid icke något hinder för att utsträcka socialpolitiken till att bliva något mera än nödhjälp, i den mån de ekonomiska hänsynen så medgiva. Ur befolkningspolitiska synpunkter är en sådan utveckling förvisso i hög grad önsklig. Kommissionen vill här erinra om att en sådan utveckling i själva verket, delvis i enlighet med förslag av kommissionen, nu också kan spåras. Sålunda förlänades bostadssubventionen för barnrika familjer, under starkt understrykande av att den icke finge givas fattigvårds karaktär, en sådan gestaltning, att den i och för sig står öppen för barnrika familjer i ganska höga inkomstlägen. Vidare föreslog kommissionen på sin tid, att moderskapspenningen skulle givas åt alla barnafödande kvinnor; då riksdagen likväl på Kungl. Maj:ts förslag satte en inkomstgräns, fixerades denna så högt — 3 000 kronor beskattningsbart belopp — att ett mycket stort flertal barnaföderskor, nämligen icke mindre än över 90 %>, bliva delaktiga av den ifrågavarande förmånen. De anförda exemplen giva tydligen vid handen, att socialpolitiken i vårt land, sedan den kommit under inflytande av de familjesociala och befolkningspolitiska strävandena, befinner sig i utveckling fram emot ett system, i vilket de samhälleliga förmånerna icke förbehållas blott de svårast nödställda. De finansiella hänsynen, vilka ju alltid måste givas tillbörligt beaktande, stå som sagt i viss mån hindrande i vägen för en omedelbar och mera allmän utveckling i den angivna riktningen — hur önskvärd en sådan utveckling än är ur familjesociala och befolkningspolitiska synpunkter. Sålunda har kommissionen i det här föreliggande betänkandet nödgats att till de minst bemedlade familjerna begränsa den föreslagna hjälpen till kläder och skodon. Någon principiell skillnad i här diskuterade hänseende finnes icke mellan kontantlinjen och naturalinjen. Önskemålet att i första hand hjälpa de nödställda kan icke få eftersättas blott emedan man följer kontantlinjen. Möj-

71 ligheten att utsträcka hjälpen till andra samhällsklasser än de minst bemedlade föreligger även om man följer naturalinjen. Framför allt bör det betonas, att de finansiella hänsynen, som spela en så påtagligt begränsande roll i fråga om hela socialpolitiken, givetvis icke få släppas ur sikte blott därför, att man söker nå den åsyftade inkomstomfördelningen genom kontanta medels upptagande och utbetalande. Befolkningskommissionen kommer alltså till den slutsatsen, att naturahjälp utgör den mest ändamålsenliga hjälpformen, i synnerhet ifråga om familjeoch barnavård. Naturaformen är allmänt sett den i förhållande till kostnaderna mest effektiva hjälpformen med hänsyn till ändamålet att kraftigt förbättra barnens och de ungas uppväxtvillkor och att därigenom höja hela befolkningens kvalitativa standard. På kort sikt kunna visserligen kontantunderstöd möjligen leda till en kraftigare stimulans till barnafödande och sålunda ur befolkningskvantitativ synpunkt synas vara mera effektiva; allra mest effektiv skulle sannolikt en barnpremiering vara, som utfölle vid barnens födelse. Men detta sammanhänger med en stor svaghet i denna form för hjälpverksamhet, vilken — såsom kommissionen redan i det föregående starkt understrukit — ligger däri att barnbidragen löpa in i familjens allmänna budget och sålunda icke komma barnen helt tillgodo och utöva den åsyftade, lyftande verkan på barnens uppväxtvillkor och befolkningens kvalitativa standard. Det är likväl befolkningskommissionens övertygelse, att en barnavardande och familjevärnande socialpolitik efter de linjer, vilka nu uppdragits och delvis även begynt följas i praktisk utformning, på lång sikt är även befolkningskvantitativt verkningsfullare än en kontantomfördelning av inkomster. Att de av kommissionen sålunda förordade profylaktisk-socialpolitiska reformlinjerna leda till en befolkningspolitiskt sett så verkningsfull effekt ageism grund däri, att socialreformerna på ett mera djupgripande sätt innebära ett omgestaltande och ett säkrare fastläggnde av den ekonomiska och sociala grunden för familjebildning och barnafödande. Befolkningskommissionen anser sig alltså icke kunna förorda en allmän kontantbidragsverksamhet för barnen i de hjälpbehövande familjerna. Kommissionen förutsätter därvid — såsom även flerstädes i det föregående understrukits — att den förebyggande socialpolitiken i fråga om bostäder, näring, hälsovård, utbildning etc. får en kraftig och möjligast snabb utveckling. Att kommissionen i kap. 7 finner sig böra föreslå supplementära familjeunderstöd i stället för fattigvård till barnrika familjer är icke stridande mot kommissionens nu angivna principinställning mot en allmän kontantbidragsverksamhet för barn. Det nämnda förslaget åsyftar nämligen i huvudsak blott att genom statsbidrag öka kommunernas ekonomiska möjligheter att bereda vad i § 1 i fattigvårdslagen avses med erforderligt understöd till barnrika familjer. Detta understöds storlek och beskaffenhet — kontant eller natura — skall bestämmas efter behovsprövning i varje enskilt fall. Till de ovan anförda nackdelarna av kontant barnbidragsverksamhet komma emellertid vissa svårigheter i samband med finansieringen, till vilka kommissionen nu övergår. Den finansiella innebörden av kontant barnbidragsverksainhet för barnrika familjer. För att möjliggöra bedömande av kostnaderna för en utsträckt tillämpning till barn i barnrika familjer av den i 1937 års lag stadgade

barnbidragsverksamheten har befolkningskommissionen låtit företaga omfattande och ingående beräkningar. Dessa beräkningar hava baserats på vissa preliminära siffersammanställningar från 1936 års partiella folkräkning, vilka utförts för befolkningskommissionen. Sammanställningarna avse antalet hemmavarande samt frånvarande gemensamma (levande) barn under 16 år (födda år 1920 och senare) i s. k. bestående äktenskap (ingångna efter år 1900). Äktenskapen äro även fördelade efter föräldrarnas inkomst. Körande detta material hava för övrigt vissa upplysningar redan lämnats i kap. 4. Kommissionen upptager först till behandling de finansiella konsekvenserna av en inkomstomfördelning av allmän karaktär, sådan som motsvarar den principiella motiveringen till genomförandet av en lönedifferentiering efter barnantal. Skulle en sådan kontantomfördelning göras allmän, innebure detta, att bidrag lämnades till alla minderåriga barn. Då barnen under 16-årsåldern i Sverige äro omkring 1 500 000 till antalet, skulle i barnbidrag utgå cirka 150 milj. kronor med ett årligt bidrag per barn av 100 kronor. Vid ett årsbidrag av 200 kronor skulle totalkostnaden bliva cirka 300 milj. kronor och vid 300 kronor icke mindre än omkring 450 milj. kronor årligen. Inskränktes omfördelningen till blott sådana familjer, vilkas inkomster härflyta från arbetslön, minskades beloppet i proportion härtill. Men reformen vore då ofullständig och i behov av motsvarande utbyggnad till övriga familjer med barn. Det är befolkningskommissionens uppfattning, att dessa finansiella konsekvenser av ett ståndpunktstagande till förmån för en omfördelning av inkomsterna efter barnförsörjningsbörda måste noggrant hållas i minnet, enär eljest diskussionen rörande dessa reformförslag blir verklighetsfrämmande. Kommissionen övergår härefter till att mera ingående behandla frågan om de finansiella konsekvenserna av en dylik kontantomfördelning, av kostnadshänsyn begränsad till de mindre bemedlade familjerna, vilka i första hand äro i behov av att åtgärder vidtagas i angivna allmänna syfte. Det nyssnämnda tillhandahållna materialet är för grovt inkomstgrupperat för att direkt kunna läggas till grund för kostnadskalkylerna. Det kunde då ligga nära till hands att göra en utjämning efter exempelvis liknande linjer, vilka följts av 1934 års barnpensioneringssakkunniga i dess betänkande angående barnbidragen (Stat. off. utr. 1936: 6, sid. 39 f.). En dylik metod har emellertid icke här använts. Tillämpad på de olika talrika serierna i det föreliggande materialet skulle metoden medföra ett synnerligen tidskrävande räknearbete, vilket icke kunde uppvägas av en motsvarande ökning av säkerheten i resultatet. Man bör nämligen ihårgkomma de felkällor, med vilka materialet är behäftat. Bland dessa märkes, att materialet härrör från viss tidpunkt resp. ett visst år, det senare vad inkomstuppgifterna beträffar, medan resultatet skall äga avseende på framtiden. Tack vare observationstidens (år 1935 och början av år 1936) läge i konjunkturförloppet torde anledning till nämnvärda korrektioner icke föreligga, ehuru en viss felrisk givetvis är förhanden. På grund av den fortgående konjunkturförbättringen med växande inkomster skulle exempelvis kostnaderna för bidrag, beräknade på 1935 års inkomster, under år 1938 bliva mindre än de beräknade. Viktigare är sannolikt den felkälla, vilken döljer sig under inkomstgrupperingarna. Sålunda må erinras om att inkomsterna äro hämtade från deklarationsuppgifterna och därmed sammanhänga vissa felmoment, vilka redan berörts (sid. 50). Det resultat, till vilket man kommer på grundval av det föreliggande siffer-

1-A

materialet, måste bliva ganska ungefärligt men dock tillräckligt exakt för bedömande av storleksordningen av hithörande kostnader. För att få en tillräckligt differentierad uppdelning av materialet på inkomstgrupper har helt enkelt verkställts en grafisk utjämning. Vid denna grafiska utjämning har iakttagits, att utjämningsresultatet inom varje given större grupp exakt överensstämmer med det observerade antalet inom denna grupp. 1937 års lag om barnbidrag föreskriver barntillägg, graderade efter dyrorter. Vid en analog konstruktion av barnhjälp åt barnrika familjer måste man likaledes räkna med dyrortsgraderade belopp. Kalkylerna över kostnaderna för en dylik barnbidragsverksamhet måste grundas på tabeller över de barnrika familjernas fördelning efter barnantal och inkomster i var och en av dyrortsgrupperna. De beräknade fördelningarna återfinnas i tabellerna 2—4 i tabellbilagan; tabell 1 utgör en summatabell för hela riket. Beträffande bidragsskalorna i de fall, i vilka båda makarna leva, men mannen är invalid, föreskrives i lagen om barnbidrag, § 5 mom. 2, bland annat följande. »Barnbidrag utgår med följande årliga belopp i nedan angivna ortsgrupper: för ett barn > två > » tre » och för varje barn däröver ytterligare

Ortsgrupp 1 kr.

Ortsgrupp 2 kr.

Ortsgrupp 3 kr.

240 420 600 120

300 525 750 150

360 630 900 180

har den arbetsoförmögne, därest han är gift, tillsammans med sin hustru en årsinkomst överstigande 900 kronor i ortsgrupp 1, 1 125 kronor i ortsgrupp 2 och 1 350 kronor i ortsgrupp 3, minskas barnbidraget med sju tiondelar av årsinkomsten, i vad den överstiger sagda belopp.» Därest en barnhjälpverksamhet för de barnrika familjerna skulle genomföras, borde den givetvis baseras på den nu citerade bidragsskalan enligt 1937 års lag. Ty man måste självfallet undvika att giva ett mindre bidrag åt en barnrik familj med viss inkomst än det som enligt nämnda lag skall utgå till en familj m e d s a m m a b a r n a n t a l o c h i n k o m s t , då mannen är arbetsoförniögen. Befolkningskommissionen vill i detta sammanhang betona vikten av att understöd och bidragsbelopp i den sociala försäkringsoch hjälpverksamheten icke fixeras vid värden, vilka framkalla konkurrens med självförsörjningssträvandena. Skulle man exempelvis i de anförda fallen, vilka äro lika i allt utom beträffande familjefädernas arbetsförmåga, bestämma ett lägre bidrag, då mannen är arbetsför, k a n under vissa omständigheter därur framväxa ett incitament till att söka skäl till arbetsoförmåga. Befolkningskommissionen räknar alltså i den följande diskussionen med de nyss citerade bidragsskalorna i 1937 års barnbidragslag, till att börja med oförändrade, såsom barnbidrag i barnrika bestående äktenskap. Kalkylerna kunna utan nackdel begränsas till nämnda kategori. Det erinras om att i detta betänkande med barnrika familjer förstås familjer med 3 eller flera minderåriga barn. I tabellerna 5, 6 och 7 i tabellbilagan i slutet av betänkandet hava sammanställts de uträknade bidragsbeloppen i de tre ortsgrupperna för familjer med olika barnantal och inkomster. Inkomsterna över det avdragsfria inkomstbeloppet äro fixerade vid mitten av de 100-kronorsklasser, efter vilka antalet familjer äro grupperade i de mot tabellerna 5—7 svarande tabellerna 2—4.

74 Det är nu lätt att inse, att de totala kostnaderna för barnbidragsverksamheten på grundval av de angivna bidragsbeloppen (bidragsskala A), erhållas för dyrortsgrupp 1 genom multiplikation av bidragsbeloppen i tab. 5 med motsvarande antal familjer i tab. 2 samt summation av de erhållna produkterna. På samma sätt erhållas kostnaderna för dyrortsgrupp 2 ur tab. 6 och tab. 3 samt för grupp 3 u r tab. 7 och tab. 4. De enligt dessa kalkyler sålunda erhållna totalkostnaderna för en kontant barnbidragsverksamhet för barnrika familjer på g r u n d v a l a v tillämplig bidragsskala i lagen om barnbidrag återfinnas i följande tablå. Kostnader i allt M I ortsgrupp 1 » » 2

41'6 44

» » 3 I hela riket Avgå för äktenskap med bidrag enl. 1937 års lag Återstå nettokostnader

2-o 48'o 3'S 44'2

D ä r a v p a komstaten munerna 1 j . k r. 36-4 5-2 3-5 0-9 1-5 0-5

åli 3"3 38'1

6-e 0'5 Cl

Av totalkostnaderna skulle i enlighet med nyssnämnda lag tillskjutas vissa andelar av kommunerna, nämligen i ortsgrupp 1 en åttondel, i ortsgrupp 2 en femtedel och i ortsgrupp 3 en fjärdedel; för Stockholm och Göteborg tre tiondelar. Fördelningen av kostnaderna på staten och kommunerna framgår även av tablån. I de i tablåns första del angivna kostnaderna ingå emellertid även kostnaderna för ett antal fall, i vilka mannen är invalid. Dessa fall äro redan föremål för barnbidrag enligt 1937 års lag och överslagsberäkningar hava givit vid handen, att de samlade kostnaderna för dessa barnbidrag till familjer med 3 och flera barn belöpa sig till i runt tal 38 milj. kronor. Efter vederbörliga avdrag återstå nettokostnader till ett belopp av omkring 44 milj. kronor, varav 38 milj. kronor komina på staten och 6 milj. kronor på kommunerna. Befolkningskommissionen vill för sin del principiellt uttala, att de nämnda kostnaderna med hänsyn till det befolkningspolitiska barnavårdssyftets stora nationella betydelse icke kunna i och för sig betraktas såsom för höga. Men kommissionen, som i detta sammanhang granskar kontantbidragen uteslutande ur finansiella synpunkter, inser samtidigt, att en bidragsverksamhet på grundval av den nämnda kalkylen skulle komma att medföra ett avsevärt tillbakaträngande och förhindrande av andra socialpolitiska föranstaltningar och reformer, vilka måste betecknas såsom trängande. I denna situation anser kommissionen, att kostnadens storlek skulle avsevärt förrycka proportionerna i det framväxande socialpolitiska systemet, och att kostnadens storleksordning därför utgör ett hinder för utvidgning av barnhjälpen efter linjerna i 1937 års barnbidragslag. Att den med 1937 års barnbidragslag inslagna vägen icke är framkomlig, då det som här gäller att högst avsevärt utvidga hjälpen, blir ännu mera uppenbart, om man tager verkningarna på kommunernas finanser av en sådan utvidgad tillämpning i betraktande. Om man bortser från att en enligt angivna grunder genomförd bidragsverksamhet för barnrika familjer skulle verka minskande på kommunernas ut-

75 gifter för samhällsvård 1 enligt lagen om samhällets barnavård och alltså begränsar jämförelsen till fattigvården för barnrika familjer, kan man angiva tendensen hos verkningarna på kommunernas utgifter med siffrorna i följande tablå. 1

D y r o r t s g r u p p 2 3 M i 1 j. k

Fattigvårdskostnader år 1934 till barnrika familjer2 32 Beräknade barnbidrag 38-3 Kommunernas andel av barnbidragen.. 4'8 Utgiftsökning + , minskning- 3 + 1*6

l's 4'0 0'8 - 0*a

1*7 1'9 Oä -1*2

Hela

riket r.

6'2 442 6i - 0-i

Det m å betonas, att man hos siffrorna i sista raden bör fästa sig mera vid tendensen än vid storleken av utgiftsändringarna för kommunerna. Siffrorna visa, att en kontantbidragsverksamhet för barnrika familjer enligt 1937 års lag och alltså med obligatoriska barnbidrag skulle tendera att ytterligare skärpa ojämnheten i det kommunala skattetrycket. I dyrortsgrupp 1, till vilken höra talrika skattetyngda landskommuner med nedpressade fattigvårdskostnader, skulle barnbidragen medföra en mycket kraftig utvidgning av hjälpen och därmed även en ökning av kommunernas kostnader med något sådant som 16 milj. kronor. 4 Däremot skulle de i regel bättre ställda kommunerna i ortsgrupperna 2 och 3, vilka hålla en fattigvårdsstandard närmare barnbidragsnivån, vinna en förbättring i sina skattelägen. Även verkningarna i antydda riktningar på kommunernas finanser måste alltså enligt kommissionens mening definitivt stänga den obligatoriska barnbidragsvägen enligt 1937 års lag. Tänkbart är i denna situation, att m a n accepterar linjerna i 1937 års lag med det undantaget, att bidragen i c k e vore o b l i g a t o r i s k a . Om man i detta fall antager, att alla kommuner i ortsgrupp 1 lämnade barnbidrag ända upp till det totala belopp, att kommunandelen bleve lika med minskningen i fattigvårdskostnaderna, skulle m a n komma till en m a x i m a l kostnadssumma för barnbidrag i ortsgruppen av 8 gånger 0 32 milj. kronor eller 25*6 milj. kronor, d. v. s. 12'7 milj. kronor mindre än vad som framkommit u r beräkningarna här ovan på grundval av bidragsbelopp i enlighet med 1937 års lag om barnbidrag. Den senast utförda kalkylen vilar på två förutsättningar, vilka båda äro ägnade att maximera totalbeloppet. Dels antages, som sagt, att hela fattigvårdskostnaden avlastas på barnbidragen, vilket ju är överdrivet, enär fattigvårdskostnaden i de flesta hithörande fall även avser föräldrarna, dels förutsattes, att samtliga kommuner i ortsgrupp 1 äro i lika grad skattetyngda. Slutsatsen synes med all sannolikhet bliva denna, att om barnbidragen skulle utgå med samma belopp och kommuntillskott som enligt 1937 års lag men icke vara obligatoriska, en lag därom bleve ineffektiv, och en sådan lag måste redan u r legislativ synpunkt undvikas. 1

Detta kan man göra med hänsyn till dessa kostnaders litenhet i sammanhanget. Se tab. M, sid. 58. Det förhållandet att en del av de angivna fattigvårdskostnaderna minskas redan genom barnbidrag enligt 1937 års lag, har lämnats obeaktat, därför att minskningen är svår att fixera och för övrigt är obetydlig i grupp 1. 3 Under förutsättning att hela fattigvårdskostnaden avlastas på barnbidrag, vilket är en överdriven förutsättning. 4 Denna verkan skulle givetvis framträda mer accentuerad, om kalkylerna begränsats till de mest skattetyngda kommunerna. 5 Kommunandelen i ortsgrupp 1 är */,. 2

7G

Det är vidare tänkbart att tillämpa nedsatta beloppsskalor för barnbidrag åt barnrika familjer, jämfört med den ovannämnda skalan i 1937 års lag. Häremot må erinras följande. Kommissionen har nyss (sid. 73) påpekat det olämpliga i att ifråga om familjer, vilka äga samma barnantal och inkomster, tillämpa olika stora bidragsbelopp blott därför att familjefadern i det ena fallet är arbetsför och i det andra oförmögen till arbete. Därtill kommer, att de barnbidragsbelopp, vilka blivit bestämda i 1937 års lag, redan av ett flertal tillfrågade myndigheter lämnats utan erinran och i vissa fall förklaras vara för små. 1 För att erfara totalkostnadernas storleksordning vid reducerade bidragsskalor har befolkningskommissionen emellertid till att börja med sammanställt en bidragsskala B, enligt vilken två barn, exempelvis de 2 yngsta, i familjen städse undantagas vid fixering av bidragsbelopp. Enligt denna skala skulle alltså till en 3-barnsfamilj utgå samma belopp, som enligt 1937 års lag utgår till en 1-barnsfamilj. Belopp enligt denna bidragsskala för dyrortsgrupperna 1, 2 och 3 äro angivna i tabellerna 8—10 i slutet av betänkandet. De beräknade totalkostnaderna skulle med denna utgångspunkt utgöra i ortsgrupp 1 omkring 198 milj. kronor, i ortsgrupp 2 omkring 18 milj. kronor och i ortsgrupp 3 omkring 08 milj. kronor, d. v. s. tillhopa i runt tal 224 milj. kronor. Vidare har en bidragsskala C konstruerats, enligt vilken beloppen efter barnantalet äro lika stora som i skalan B, men avdragen på grund av inkomstökning börja vid lägre inkomster: i dyrortsgrupp 1 vid 600 i stället för 900 kronor, i grupp 2 vid 800 i stället för 1 125 kronor och i grupp 3 vid 1 000 kronor i stället för 1 350 kronor. Beloppen enligt bidragsskala C återfinnas i tabellerna 11—13 i slutet av betänkandet. De beräknade totalkostnaderna skulle i detta fall belöpa sig till resp. omkring 139, 13 och 00 milj. kronor i ortsgrupperna 1, 2 och 3. Kostnaderna för hela riket skulle bliva 15S milj. kronor. Tendensen av verkningarna på kommunernas finanser av barnbidrag enligt de nu beskrivna, reducerade skalorna B och C angives i följande tablå, vilken motsvarar tablån å sid. 75. Siffrorna i sistnämnda tablå upprepas för underlättande av jämförelser. Dyrortsgrupp Hgla 1 Faltigvårdskostnader år 1934 till barnrika familjer 2 32 Beräknade barnbidrag: Enligt skala A 3 38"3 » » B 19-8 > » C 13-9 Kommunandelen: vid skala A 3 4'8 » » B 2-5 » » C 1-7 Utgiftsändring: vid skala A 3 +1-6 » » B -0-7 » > C -1-5 1 2 3

3 k r.

riket

M i 1 i. 1-3

1-7

4'o 1-8 1-3

1"9 Os 0-6

442 224 15-8

0'8 0-4 03

0'5 0-2 0-2

6i 3i 2-2

-0*8 -0-9 -1-0

- l's -0-6 -0-4

- 01 -22 -29

Kungl. Maj:ts proposition nr 276 år 1937 med förslag till lag om barnbidrag m. m., sid. 59 f. Se not 2, sid. 75. Enligt 1937 års lag.

77 Ur skatteutjämnningssynpunkt verka alltså skalorna B och C fördelaktigt i jämförelse med skalan A.J Men minskningen av bidragsbeloppen för de enskilda familjerna från vad som utgår enligt 1937 års lag är avsevärd, såsom framgår av följande exempel rörande familjer med 1 150 kronors årsinkomst. 3 barn Barnbidrag enligt skala: A1 B C

425 65 —

Årsinkomst 1150 kronor; dyrortsgrupp 1 4 barn 5 barn 6 barn 7 barn K r o n o r 545 245 35

665 425 215

785 545 335

905 665 455

8 barn

1 025 785 575

Skala C kan icke ifrågakomma, enär hithörande belopp äro lägre än till och med de lägsta fattigvårdsunderstöden: alt totalkostnaderna bliva större än för fattigvården beror på att ett större antal familjer skulle bli hjälpta. Skala B kan icke heller accepteras, ty hithörande belopp skulle icke medföra någon nämnvärd förbättring av de fattigvårdsunderstöddas läge. Därtill kommer, att bidragen, såsom synes av tablån, skulle bliva avsevärt lägre än vad som gäller för de familjer, vilka på grund av mannens invaliditet bliva hjälpta enligt 1937 års lag. Efter dessa överväganden har befolkningskommissionen avstått från att utarbeta ytterligare bidragsskalor och finner sig även av nu framlagda skäl böra avråda från generella, kontanta barnbidrag åt barnrika familjer. En möjlighet återstår nu. Den beslår uti att lägga hela bidragskostnaden på staten eller med andra ord att förstatliga den här ifrågasatta hjälpverksamheten. Därigenom skulle å ena sidan bland annat den fördelen vinnas, att en fullständig skatteutjämning i fråga om kommunernas hithörande fattigvårdskostnader omedelbart inträdde. Därjämte skulle sannolikt vissa olikheter mellan kommunernas understödsnivåer minskas. Fattigvårdsprocesserna skulle upphöra i fråga om hithörande fall och därmed följer också, att inom kommunen skulle kommunens egna barnrika familjer och i andra kommuner hemortsberättigade familjer behandlas lika. Å andra sidan vill befolkningskommissionen framhålla, att förstatligande kan befaras leda till avsevärd kostnadsökning och kräva en dyrbar förvaltningsapparat. Befolkningskommissionen anser sig efter dessa undersökningar och överväganden böra med bestämdhet avråda från en kontantomfördelning, avseende utjämning av barnförsörjningsbördor, vare sig av den typ, vilken innebäres i syftemålet för en arbetslönedifferentiering efter barnantal, eller en allmän barnbidragsverksamhet, begränsad till mindre bemedlade familjer i analogi med eller i vissa i detta kapitel angivna avseenden avvikande från barnbidragsverksamheten enligt 1937 års lag om barnbidrag. Kontantbidrag, avsedda för profylaktisk barnavård och utgående i en så stor omfattning, äro i hög grad oändamålsenliga. Och bortsett därifrån kunna obligatoriska barnbidrag medföra skärpning av det ojämna skattetrycket i kommunerna. Göras åter bidragen från kommunens sida frivilliga, blir verksamheten i det stora hela ineffektiv. Bibehålles den obligatoriska karaktären under borttagande av kommunernas skyldighet att bidraga till kostnaderna, d. v. s. förstatligas verksamheten, uppkomma andra, under 1

Enligt 1937 års lag.

k

78 nuvarande förhållanden icke önskvärda konsekvenser. Och sänkas slutligen bidragsbeloppen, vinnes icke den nödvändiga förbättringen av de för närvarande fattigvårdsunderstödda barnrika familjernas ekonomiska läge. Befolkningskommissionen övergår nu till att framlägga förslag till åtgärder av socialpolitisk art för utvidgad hjälp åt barnen i mindre bemedlade familjer, med särskild hänsyn till barnrika familjer.

i

70 KAPITEL 6.

Förslag till beklädnadshjälp åt barn med särskild hänsyn till barnrika familjer. Bidrag till barnbeklädnad, en befolkningspolitisk och socialpolitisk fråga. Befolkningskommissionen har redan i det föregående i olika sammanhang haft anledning att beröra den fråga angående barnbeklädnad, vilken i detta kapitel upptages till närmare behandling. I redogörelsen i inledningskapitlet för de utredningsdirektiv, vilka i maj 1935 meddelades av chefen för socialdepartementet vid motiveringen av forslaget angående tillsättande av befolkningskommissionen, har beklädnadsfrågan berörts. Bland annat uttalade departementschefen i dessa direktiv, att efter hans mening kunde »icke heller frågorna om barnens föda och b e k l ä d n a d (spärrat här) få lämnas ur sikte, med hänsyn till den väsentliga betydelse i hemmens ekonomi, som hithörande förhållanden äga. Utan planmässiga stödåtgärder lär man icke kunna förvänta större praktiska resultat av än så lovvärda strävanden på här berörda olika områden.» Barnbeklädnadsfrågans sammanhang med de befolkningspolitiska spörsmålen har ånyo framhållits av departementschefen i propositionen med förslag till lag om barnbidrag m. m. i mars 1937. Av departementschefens anförande må följande återgivas: »Att sörja för en god vård och fostran av det uppväxande släktet är allmänt erkänt såsom en av samhällets allra viktigaste uppgifter. Det är på de unga generationernas andliga och kroppsliga kvalitet, som samhällets framtid beror. På olika vägar har samhället också sökt att bättre och bättre tillgodose anspråken i nyssnämnda avseende. Genom ett välordnat undervisningsväsende, varav för folkets stora massa folkskolorna och deras påbyggnader äro av den största betydelsen, erhålla barn och ungdom den utbildning, som skall göra dem skickade för i livet väntande uppgifter. Genom god bostads- och socialhygien samt genom gymnastik och idrott söker man fostra ett kroppsligt starkt släkte. Trots alla de åtgärder, som hittills vidtagits, kvarstå ännu allvarliga brister i den önskvärda omvårdnaden om landets dyrbaraste tillgång, barnen och ungdomen. Undernäring samt b r i s t f ä l l i g u t r u s t n i n g m e d k l ä d e r o c h _ s k o d o n (spärrat här) är tyvärr alltjämt en ganska vanlig företeelse i vårt samhälle.» 1 Befolkningskommissionens principiella uppfattning av den aktuella befolkningspolitikens mål och medel står i full överensstämmelse med dessa direktiv och uttalanden. Kommissionens principiella inställning till den barnavårdande, profylaktiska socialpolitiken såsom ett av de viktigaste instrumenten för befolkningspolitiken ligger likaledes i linje därmed. 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 276 år 1937, sid. 46.

80 I kap. 2 har kommissionen lämnat en resumé över befolkningskvalitaliva synpunkter på särskilt de barnrika familjernas hjälpfråga. Därmed har kommissionen också givit den systematiska bakgrunden och vissa principiella motiv till de förslag, vilka komma att framläggas i detta och de följande kapitlen. Behovet av utvidgad beklädnadshjälp åt barn. I översikten i k a p . 3 av viktigare förefintliga hjälpmöjligheter för familjer med barn ingår en redogörelse för författningsbestämmelser rörande försörjning med kläder och skodon åt barn (se sid. 28). De gällande bestämmelserna i fattigvårdslagen och i stadgan angående folkundervisningen resp. stadgan för fortsättningsskolan avse endast skolbarn. Genom författningsändring år 1936 har skoldistriktet tillagts befogenhet att i mån av behov understödja föräldrar med barnbeklädnadsbidrag av medel utan fattigvårds karaktär, vilka skola omhänderhavas av skolrådet. Den nya bestämmelsen utesluter dock icke fattigvårdsstyrelsen från möjligheten att lämna hjälp. Att bekostande åt skolbarn av kläder och skodon befrias från fattigvårds karaktär är lämpligt. Därmed har enligt befolkningskommissionens mening ett icke oväsentligt hinder undanröjts för ianspråktagande av denna rättighet i den utvidgade omfattning, varav behov utan tvivel föreligger. De rådande förhållandena medgiva emellertid icke en tillfredsställande försörjning med kläder och skodon åt barnen i mindre bemedlade familjer. Bortsett från att hjälpen för närvarande är begränsad till barn i skolåldern, måste beklädnadsbidragen bliva ytterligare begränsade i synnerhet i de skattetyngda kommunerna, trots att de där äro särskilt starkt av behovet påkallade. Kostnaderna skola nämligen helt bestridas av kommunerna. Det svaga ekonomiska underlaget i ett mycket stort antal kommuner kan icke heller bära upp några effektiva organisatoriska dispositioner för vare sig beklädnadshygienisk upplysning, initiativ till hjälp, ändamålsenliga anordningar för hjälpverksamheten eller tillsyn över densamma. Vad nu särskilt beträffar de mindre bemedlade barnrika familjerna -— bestående äktenskap med mindre än 2 000 kronors årlig nettoinkomst och med 3 och flera minderåriga barn — har befolkningskommissionen redan konstaterat ett avsevärt behov av utvidgade hjälpmöjligheter. Den av kommissionen företagna undersökningen rörande fattigvårdens hjälpverksamhet bland de barnrika familjerna (kap. 4, avd. B) har ådagalagt behov i viss omfattning av ökad hjälp till var och en av de särskilda familjerna och hjälpens utsträckande till flera familjer. Såsom ett led i samhällets socialpolitiska strävanden att lätta den ekonomiska bördan för de stora barnskarornas föräldrar rekommenderar kommissionen i det följande mycket omfattande statsbidrag till bekostande av kläder och skodon åt barnen, i synnerhet i de barnrika familjerna. Under utredningen av huvudfrågan om hjälp åt barnrika familjer har befolkningskommissionen emellertid icke kunnat förbigå de trängande behov av barnhjälp, vilka föreligga även i obemedlade och mindre bemedlade familjer med 1—2 barn. Icke heller har kommissionen ansett sig kunna från den föreslagna beklädnadshjälpen utesluta änklingars barn och barn till okänd fader, vilka sistnämnda kategorier äro ställda utanför det vid 1937 års riksdag beslutade barnhjälpsystemet. Ehuru hjälpbehovet är särskilt trängande i de barnrika familjerna, föreligger det u r befolkningspolitisk synpunkt ett lika starkt om icke starkare in-

81 tresse for samhället att bringa hjälp även åt barnen i obemedlade och mindre bemedlade familjer med 1—2 barn. En begränsning av barnhjälpen till de barnrika familjerna vore så gott som uteslutande betingad av ekonomiska hansyn till att sätta in den begränsade hjälpen, där behovet är störst. Men ur befolkningspolitisk synpunkt, lika väl som av socialpolitiska skäl, är det synnerligen väl motiverat att utsträcka en ändamålsenlig barnhjälp till att omfatta alla behövande barn, oavsett familjens storlek. Kommissionen vill såsom stod for denna uppfattning påpeka vikten av att underlätta den försörjningsbörda, som inträder redan med det första barnet. Om de ekonomiska bekymren bliva tryckande redan genom det första barnet, såsom i många och särskilt i unga äktenskap utan tvivel är fallet, torde det icke vara orimligt att antaga, att föräldrarna söka undvika familjens ytterligare tillökning. Då detta i synnerhet gäller beträffande omtänksamma och därför ur samhällets synpunkt särskilt önskvärda föräldrar, föreligger tydligen här ett befolkningspoljtiskt väl motiverat behov för barnhjälp. Även u r en annan synpunkt vill befolkningskommissionen understryka vikten av att utsträcka hjälpen även till 1- och 2-barnsfamiljerna. Genom 1937 års lag om barnbidrag — ävensom genom 1937 års lag om bidragsforskottermg — komma från och med år 1938 kontanta barnbidrag att meddelas även i mindre bemedlade familjer med 1 och 2 barn. Det torde icke vara möjligt att förebringa tillräckligt starkt bärande skäl för att blott de 1- och 2-barnsfamiljer, vilka omfattas av den nämnda barnhjälpslagstiftnmgen, och icke några andra dylika familjer skola bliva föremål för särskilda hjälpåtgärder. Såsom nyss antytts, tala tvärtom viktiga befolkningspolitiska skäl för att barnhjälpen utsträckes även till småfamiljerna. Detta är dessutom rent av nödvändigt för undvikande av vissa inkonsekvenser, vilka äro förenade med bidragsskalor, begynnande först med 3-barnsfamiljerna. Såsom tidigare ganska ingående visats kan man nämligen för en 3-barnsfamilj tänka sig ett barnbidrag, som är ungefär 3 gånger så stort som fölen 1-barnsfamilj. Om man exempelvis tillämpar de skalor enligt 1937 års lag om barnbidrag, vilka återgivas i tab. 5 i tabellbilagan, skulle 1- och 2barnsfamiljer i den lägsta inkomstklassen icke få något barnbidrag men en 3-barnsfamilj 600 kronor. Huru en dylik bidragsskala skulle verka på längre sikt är svårt att säga. Vad som är av större vikt att uppmärksamma är emellertid att 1- och 2-barnsfamiljer skulle bliva utan hjälp, vilket i jämförelse med barnbidragslagen ter sig orättvist för allmänheten, och för övrigt, såsom ovan sagts, icke är befolkningspolitiskt lämpligt. Man kan också tänka sig bidragsskalor för familjer med 3 och flera barn genom att vid fixering av bidragsbeloppet till familjen städse undantaga 2 barn, såsom tidigare diskuterats (sid. 76; bidragsskalan B; se tabellerna 8—10). I detta fall blir övergången från 2-barnsfamiljen till 3-barnsfamiljen icke så markerad som i det förra fallet. Men här inträder i stället det förhållandet, att icke blott 1- och 2-barnsfamiIjernas barn utan även två av barnen i samtliga barnrika familjer skulle bliva ohjälpta, vilket även ter sig orättvist vid jämförelse med 1937 års barnbidragslag och är att beklaga ur befolkningspolitisk synpunkt. Befolkningskommissionen vill alltså betona vikten av att låta den i detta betänkande av kommissionen föreslagna beklädnadshjälpen i likhet med 1937 års barnhjälpslagar även omfatta barnen i 1- och 2-barnsfamiljerna. Om de sistnämnda barnen utelämnades, skulle talrika synnerligen behjärtansvärda hjälpbehov lämnas otillfredsställda eller bliva hänvisade helt och hållet till fattigvård eller till samhällsvård. Kommissionens följande förslag till bekläd6—379249

82 nadshjälp omfattar därför även de mindre bemedlade barnen i 1- och 2barnshushållen. Kommissionen är av den meningen, att de barnkategorier, för vilka 1937 års lag om barnbidrag äger tillämpning, genom barnbidragen i stort sett fått skäliga bidrag även till försörjningen med kläder och skodon. Detta torde som regel få anses gälla även den barnkategori, för vilken 1937 års lag om förskottering av underhållsbidrag är gällande. I varje fall kan man för närvarande icke med bestämdhet uttala sig i annan riktning, i synnerhet då man räknar med att kommunala tillskott till barnbidrag eller bidragsförskott enligt särskilt stadgande i lagen om kommunala pensionstillskott skola lämnas för erforderlig ytterligare förbättring av inkomstläget. I den mån extra beklädnadshjälp därutöver skulle erfordras för sistnämnda barnkategorier, torde behovet kunna tillgodoses i fråga om hithörande barn i skolåldern enligt gällande bestämmelser om bidrag genom skolråds försorg till bekostande åt skolbarn av kläder och skodon. Utanför det nämnda, redan beslutade barnhjälpssystemet befinna sig hjälpbehövande änklingar samt bestående äktenskap med minderåriga barn med undantag av dem, i vilka mannen är invalid; sistnämnda kategori är som bekant inbegripen i 1937 års lag om barnbidrag. Vidare äro de barn, vilkas fäder äro okända, ställda utanför 1937 års lag om bidragsförskottering. Vad först änklingarna beträffar, hava av befolkningskommissionen verkställda kalkyler givit vid handen, att i hela riket i början av år 1936 funnos omkring 5 500 änklingar i inkomstklasser intill 2 000 kronors årsinkomst med 1—2 minderåriga barn samt omkring 1 500 änklingar i samma inkomstlägen med 3 och flera minderåriga barn. Antalet barn i de förstnämnda änklingsfamiljerna med 1—2 barn beräknas till omkring 7 500 samt i de sistnämnda barnrika änklingsfamiljerna till omkring 5 500. Barnen, vilkas fäder äro okända och vilka på den grund ställts utanför tillämpningen av 1937 års lag om bidragsförskottering, äro till antalet omkring 11 000 i hela riket. Nu nämnda kategorier av barn, nämligen mindre bemedlade änklingars barn samt barn till okända fäder, tillhopa omkring 24 000 barn, inbegripas i befolkningskommissionens följande förslag till beklädnadshjälp. Beklädnadshjälp åt barn, ej fyllda 16 år, skulle alltså tillgodoses på följande sätt. I. Enligt 1937 års lag om barnbidrag: huvudsakligen åt barn (även adoptivbarn), vilkets föräldrar eller fader avlidit eller vilkets fader är arbetsoförmögen, såväl då båda föräldrarna leva som då fadern är änkling, samt barn, vilkets fader eller moder är frånskild och arbetsoförmögen samt har vårdnaden om barnet. II. Enligt 1937 års lag om bidragsförskottering: åt barn, vilkets fader uraktlåter att fullgöra lagstadgad underhållsskyldighet. III. Enligt stadgan år 1921 angående folkundervisningen, § 49, resp. stadgan år 1918 angående fortsättningsskolan, § 28: åt lärjungar, vilkas föräldrar eller målsmän icke äga tillgång att bekosta lärjunges skolgång och vilkas behov av kläder och skodon icke på annat sätt kan tillgodoses i erforderlig omfattning, t. ex. enligt I eller II. IV. Enligt befolkningskommissionens i detta betänkande framlagda förslag om beklädnadshjälp: åt barn i bestående äktenskap, vilka äro uteslutna från barnbidrag enligt I, åt änklingars barn samt åt barn till okänd fader.

83 V. Enligt fattigvårdslagen: åt barn, vilka av någon anledning måst uteslutas från hjälp enligt I—IV eller vilkas beklädnadsbehov icke kan i erforderlig omfattning tillgodoses enligt I—IV. I anslutning till denna resumé vill befolkningskommissionen förutskicka, att beklädnadshjälpen enligt IV föreslås skola i kommunerna i allmänhet till övervägande delen och i vissa, bland annat hårt skattetyngda kommuner helt utgå av statsmedel, vilket medför ökade möjligheter för kommunerna att meddela beklädnadshjälp enligt III eller V. Vidare må nämnas, att kommissionen övervägt möjligheterna att sammanföra all beklädnadshjälp legislativt och ur finansieringssynpunkt till enhetlighet. Emellertid har kommissionen i nämnda avseende ansett sig böra stanna vid att rekommendera det antydda problemet till behandling i samband med den i inledningen nämnda, av Kungl. Maj:t tillsatta kommittén för översyn av den sociala hjälpverksamheten. Denna översyn bör emellertid icke hindra genomförandet av befolkningskommissionens här ifrågavarande förslag till beklädnadshjälp. Kommissionen erinrar i sådant hänseende bland annat om vad av andra lagutskottet vid 1937 års riksdag anförts (se sid. 13). Beklädnadshygieniska synpunkter. Att kropps- och fotbeklädnaden spelar en stor roll såsom hälsoskydd är allmänt erkänt i sakkunniga kretsar. »Den mycket vanliga förekomsten av lungsjukdomar och förkylningssjukdomar pekar eftertryckligt på att utnyttjandet av beklädnaden för kroppens värmereglering i de vidaste kretsar icke står på höjden av vårt vetande.» 1 Samme vetenskapsman, som yttrade detta, sammanfattar sina synpunkter på beklädnadshygienen på följande sätt. »Seder och bruk i fråga om beklädnaden böra ägnas alldeles särskild uppmärksamhet från läkarnas sida. Folk äger i våra dagar en böjelse för att sätta särskilt högt värde på omtyckta ytterkläder och försumma underkläderna. Om också en ändamålsenlig, hygienisk klädedräkt i stor utsträckning äten penningfråga, så kan dock mången ohälsosam beklädnadsvana undanträngas genom ständig påverkan redan i skolan.» 1 Beklädnadshygieniska frågor synas vara påfallande knapphändigt behandlade i den profylaktiskt-medicinska och hygieniska litteraturen. Mera ingående behandlas blott klädernas betydelse för bevarande av kroppsvärmen. Av särskilt intresse är vad en författare betonar, nämligen att varma och torra fötter äro av mycket stor betydelse för hälsan i allmänhet och reumatismprofylaxen i synnerhet. 2 Beträffande egenskaperna hos ylle- och bomullskläder har professorn i hygien vid Karolinska institutet Carl Naeslund gjort följande uttalande: »Ylle- och bomullskläder skilja sig med hänsyn till adsorption 3 av fuktighet betydligt från varandra. Ylle tager relativt långsamt upp fuktighet, svett, från kroppsytan till skillnad från bomull och linne, vilka hastigt upptaga den avsöndrade svetten. Medan bomull och linne sedan lätt avgiva det upptagna vattnet, tack vare kroppsvärmen, binder däremot ylle det upptagna vattnet, delvis på grund av förekomsten av lanolin i ullen, och avgiver detsamma långsamt. Detta har till följd att en person, vilken utsattes för en tillfällig ansträngning med åtföljande svettavsöndring men vilken icke kan byta underkläder, har stor nytta av ylleunderkläder, enär dessa som sagt långsamt upptaga svett och lika långsamt tillåta en vattenavdunstning. Härigenom 1

E. G. Dresel, Lehrbuch der Hygiene, Berlin och Wien 1928, sid. 110. Carl Schiotz, La:rebok i hygiene, Oslo 1937, sid. 187 f. 3 D. v. s. tygets förmåga att vid sin yta förtäta lösta ämnen. 2

84 skyddas personen mot en hastig avdunstning och därmed kraftig avkylning av kroppsytan. För de individer, vilka befinna sig i ständig kroppsansträngning och svettavsöndring, äro däremot bomullsunderkläder lämpligast. Att närmare ingå på detaljer i fråga om beklädnaden torde här icke vara av behovet påkallat. De antydda synpunkterna få även läggas på fotbeklädnaden, vilket gör, att yllestrumpor lämpa sig bäst för kroppsarbetande personer och för skolbarn, särskilt på landet. Bruket av gummiskor bland skolbarn och även äldre personer har stigit år för år. Det har från en del håll framhållits, att gummiskor hava en ogynnsam inverkan på fötterna, särskilt i fråga om barn. Givetvis kan användning av gummiskor anses befogad i vått väglag, regnig väderlek etc. Emellertid synes mig en utredning av denna fråga väl motiverad.» Till det anförda vill befolkningskommissionen foga den sammanfattande slutsatsen, att klädernas betydelse ur hälsoskyddssynpunkt sammanhänger med hudens hygien och den personliga renligheten. Stor vikt bör läggas på att underkläderna äro ändamålsenliga och rena. Skillnaderna mellan de klimatiska förhållandena under olika årstider och i olika delar av vårt land måste beaktas. På grund av det kallare klimatet i Norrlandskommunerna måste därstädes särskild hänsyn ägnas åt ytterplaggen. Fotbeklädnadens betydelse för hälsan i allmänhet må särskilt framhållas. Att beakta dessa olika hänsyn genom särskilda föreskrifter för den beklädnadsverksamhet, vilken kommissionen här går att föreslå, synes olämpligt för att icke säga omöjligt. De praktiska rön och erfarenheter, vilka utvinnas genom en rationellt ordnad beklädnadsverksamhet, böra på mera lämpligt sätt, t. ex. genom konsulentverksamhet eller på tidskriftsvägen, vinna den spridning och det beaktande, som de förtjäna. Däremot vill kommissionen i detta sammanhang rekommendera utarbetande genom medicinalstyrelsens försorg av en handledning i beklädnadsoch kroppshygien med anvisningar för val av ändamålsenliga under- och ytterkläder samt fotbeklädnad. Dylika anvisningar skulle redan från början av beklädnadsverksamheten fylla en viktig uppgift icke blott i skolornas upplysningsarbete utan även för hemmen och för de kommunala organ, åt vilka den ifrågasatta bidragsverksamheten för barnbeklädnad kan komma att anförtros. Sociologiska synpunkter. Kläderna spela även en roll i personlighetsfostran och levnadsstandard, vilken icke får underskattas. Denna roll är beroende på klädernas beskaffenhet och samhällsgruppens typ. Ur sociologisk synpunkt framträder bland annat klädedräktens förmåga att verka splittrande eller sammanhållande inom en samhällsgrupp av individer. Inom vissa samhällsgrupper utmärker beklädnaden medlemskap och rang. Intresset riktar sig mera på att framhäva gruppens kännetecken än att låta individen framträda. Exempel därpå är uniformsbeklädnaden. Motsatsen är att individen ingår i den sociala gruppen med sina individuella kännemärken. Om blott individen är klädd enligt gängse sedvana, är han tillförsäkrad en viss anonymitet. Och då undgår han att bliva föremål för särskilda grupp- eller klassomdömen, likaväl som han går fri från de befallande regler för uppförandet, vilka följa med uniformer. Vad som här antytts gäller även i fråga om barnen i syskonkretsen, bland lekkamraterna och i skolan. Trasiga och smutsiga eller lappade och urväxta kläder sätta en uppenbar stämpel på fattiga föräldrars barn och väcka hos både föräldrar och barn en underlägsenhetskänsla i förhållande till eko-

85 nomiskt välställda föräldrar och deras barn. Att kläderna hos barnen få framkalla en förtidig påminnelse om ekonomisk klasskillnad är ur social synpunkt beklagligt. Olikhet i kläder, tydande på fattigdom eller välställdhet, god eller dålig uppfostran etc, drager ej sällan med sig ogrundade föreställningar om olikheter mellan barnen även i andra, mera väsentliga hänseenden. För de fattiga barnen kan denna klasskillnad verka utvecklingshämmande och för deras föräldrar känns den ej sällan smärtsam och underhåller fördomsfulla underklasskänslor. Här som så ofta i det sociala livet finner man en felaktig kretsgång. Ett socialt missförhållande, i detta fall de fattigas dåliga beklädnad av barnen, alstrar och underhåller, direkt och indirekt, sociala fördomar, vilka i sin ordning hindra en riktig uppfattning av missförhållandet och dess avskaffande eller lindring. Om de obemedlade föräldrarna kunde sättas i stånd att åtminstone en gång om året förse sina barn med nya kläder och skodon, skulle känslan av likställdhet mellan barnen fördjupas. Det skulle därjämte icke längre bliva så hopplöst för mödrarna i fattiga hem att hålla barnens kläder hela och rena. Och för barnen själva skulle en vana vid hela och rena kläder även skänka ett stöd för den allmänna personliga hygienen för framtiden. För att verkligen vinna det sociala resultatet med beklädnadsfrågans lösning är det alltså nödvändigt att beakta vissa krav vid reformens praktiska genomförande. De viktigaste av dessa krav, vilka för övrigt framgå av det anförda, må här understrykas. För det första — och detta är mycket viktigt — måste uniformitet i den lämnade beklädnaden undvikas. Valet av tyg och beklädnadstyp bör äga rum i samråd med barnens föräldrar. Några obligatoriska föreskrifter om ett visst tyg och en särskild kostymtyp etc. böra icke givas. Om alla barn, vilkas föräldrar erhållit beklädnadsbidrag, vore lika klädda, skulle reformen ur här anlagda sociala synpunkter bliva väsentligen förfelad. För det andra böra de organisativa anordningarna i samhällets barnbeklädnadsverksamhet lika litet som klädernas och skodonens beskaffenhet markera understödsmomentet i verksamheten. Allt som kan vara ägnat att hos föräldrar eller barn väcka en känsla av beroendeförhållande, måste såvitt möjligt undvikas. Förkastlig är seden, som på sina håll förekommit, att låta barn i skolklassen stiga upp och för kamraterna förevisa församlingsgåvor eller fattigvårdsunderstöd i form av klädespersedlar. Utgifterna för kläder och skodon i familjcbudgeten. En ledning för bedömande av utgifterna för kläder och skodon inom hushållen kan man finna i de levnadskostnadsbeskrivningar, vilka utarbetas inom socialstyrelsen på grundval av hushållsräkenskaper, förda i detalj. I det följande skola återgivas vissa siffror ur dylika hushållsräkenskaper inom vissa hushållstyper omkring år 1933. Till en början må emellertid en allmän anmärkning förutskickas. Beklädnadsutgifterna äro beroende av den totala inkomstens storlek och därjämte av en hel del andra faktorer. De ifrågavarande utgifterna utgöra blott en post bland många i hushållsräkenskaperna. Utgifterna för kläder och skodon äro följaktligen beroende icke blott på uppfattningen inom familjen av beklädnadens betydelse för hushållsmedlemmarna utan även på uppfattningarna i fråga om alla övriga behov. Det torde icke vara nödvändigt att här närmare ingå på dessa olika faktorer, vilka ofta på ett oberäkneligt sätt öva inflytande på beklädnadsutgiften i familjebudgeten. Det må vara nog med att erinra om produktionskostnadernas växlingar inom textil-, beklädnads- och skobranscherna, olika kost-

86 Tab. N. Utgifter för kläder och skodon i medeltal per jordbrukarehushåll årsutgifter under 1 500 kronor inom olika familjetyper. Enligt preliminära uppgifter från socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för landsbygden år 1933.

med

Utgifter kronor för kläder och skodon: Hushållets Antal GångSkoAndra Tyg, Skodon totala husbekläd- och ga- lagning Summa utgifter och håll under- garn och manadsoch syloscher terial kr. kläder behör artiklar

Familjetyper

i

Kol. 8 i % av kol. 9

4-8

101-1

1 249-9

8-1

28-8 27-1 33-5

7-3 7-6 2-5

159-4 163-2 53-1

1 249-9 1419-2 1 238-4

12-8

13-2 17-3 8-1

23-5 69-3 38-1 150

11-5 5-0 8-5 17-3

114-3 171-8 133-9 91-6

1 279-7 1 444-8 1 348-8 14721

8-9 11-9 9-9

22-9 17-3 10-2

6-3 7-5 0-4

17-3 21-4 24-6

7-1 2-7 7-1

84-9 78-5 91-8

1152-1 1 331-2 1 274-3

7-4 5-9 7-2

40-1

17-7

15-4

21-3

3-2

97-7

1125-2

8-7

9 10 4 £14

33-e 73-o 732

21-0 21-4 17-7

7-7 15-6 14-2

191 27-2 58-8

5-4 8-5 5-7

1230-8 1 2579 1 456-G

73-1

20-4

15-2

36-2

7-8

86-8 145-7 169-6 152-7

7-1 11-6 11-6 11-6

5 8 1

45-5 52-3 29-7

6-7 19-2 29-0

4-5 7-0

17-1 37-B 15-o

5-5 7-8 17-3

79-3 123 9 91-6

995-5 1 3320 1 472-1

8-0 9-3

49-7

20-4

35-0

8-8

120-2

1 348-3

8-9

(i

40-7

21-2

9-9

24-5

7 1 1

86-2 108-7 13-3

20-5 14-8 3-8

16-6 5-0

3 3 7 1

42-3 61-4 57-8 29-7

23-8 18-8 21-4 29-6

5 3 3

31-3 29-6 49-6

t

Gruppering I. Med barn, varav äldsta: a) under 7 år:

det

2 » 3 » b) 7—14 år: 2 • 3 > 4 och flera barn . . c) över 14 å r : 2 > 3 > 4 och flera barn .. Gruppering II. Medelstora familjer: , 2 > Summa med 1—2 barn Större familjer med:

Summa med 3 och flera

1 313-7

samma modeinriktningar i fråga om kläder och skodon, omläggning av konsumtionsvanorna i fråga om annat än beklädnaden etc. Allt detta gör att man icke torde kunna räkna med någon i tiden bestående och för olika områden och familjekategorier mera allmängiltig relation mellan beklädnadsutgifterna och totalinkomsten. De procenttal för de nämnda utgifternas andel av de totala utgifterna, vilka i det följande angivas, böra sålunda betraktas såsom ungefärliga mått på beklädnadsutgifternas storleksordning i vissa hushåll omkring år 1933. Befolkningskommissionen har beretts tillfälle att taga del av visst tabellmaterial rörande socialstyrelsens hushållskostnadsundersökningar, huvud-

87 Tab. O. Utgifter för kläder och skodon i medeltal per lantarbetarehushåll årsutgifter under 1500 kronor inom olika familjetyper.

med

Enligt preliminära uppgifter från socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för landsbygden år 1933. Utgifter kronor för kläder och skodon: Familjetyper

Hushållets Antal GångSkoAndra Tyg, totala husSkodon och garn bekläd- och ga- lagning utgifter håll under- och sy' nads- loscher och ma Summa kr. terial kläder behör artiklar

1 Gruppering I. Ulan barn Med barn, varav det äldsta: a) under 7 år: 1 barn 2 > 3 , b) 7—14 år: 1 barn 2 » 3 » 4 och flera barn .. c) över 14 år: 1 barn 2 > 3 • 4 och flera barn ..

62-6

15-8

10-4

26-7

11-1

126-5

1 256-9

31 14 5

57-0 62-3 57-6

31-2 33-8 27-2

16-2 16-8 160

32-5 47-9 42-4

6-e 7-6 7-0

143-5 168-4 1501

1 239-9 1 354-3 1 518-6

17 17 11

76-7 60-6 711 66-9

31-9 29-0 29-9 22-4

20-3 10-7 18-4 79

47-3 39-3 44-2 51-9

8-2 10-5 10-0 12-0

184-4 1501 173-6 161-1

1 3360 1 382-7 1 335-0 1 449-3

46-7 58-0 37-6 71-5

25-6 44-1 18-2 17-8

18-0 24-4 4-6 3-5

35-6 28-9 33-6 18-6

4-7 3-2 3-2 50

130-5 158-6 116-4

1315-9 1 447-6 1214-6 1 340-9

14-7

25-8

9-6

125-2

1 239-4

3 48 31 79

50-5 64-0 61-4

31-8 31-4 31-2

20-0 17-7 13-5

33-3 37-7 43-2

4-3 7-2 9-2

139-9 158.0 158-5

1 359-5 1 273-7 1 370-0

62-9

31-3

39-8

8-0

158-1

1311-8

4 16 11

50-5 66-9 66-5

25-2 •29-1 18-6

6-0 17-6 6-0

36-1 43-6 40-5

3-8 9-0 99

121-6 166-2 141-5

1 263-9 1 392-6 1 412-8

66-8

24-8

12-9

42-4

9-4

156-3

1 400-4

97-2

Gruppering II. Småfamiljer Medelstora familjer: utan barn med 1 barn > 2 > Summa med barn Större familjer med: 0—2 barn 3 barn 4 och flera barn Summa med 3 och flera barn

sakligen avseende nämnda år och omfattande vissa hushåll på landsbygden och i städerna. De sammanställda uppgifterna avse utgifterna för kläder och skodon, dels i tab. N rörande jordbrukarehushåll och i tab. O rörande lantarbetarehushåll med totala årsutgifter under 1 500 kronor samt dels i tab. P rörande vissa hushåll i städer med årsutgifter under 3 000 kronor. Av tab. N—P framgår, att beklädnadsprocenten, d. v. s. den procentuella andelen av utgifterna för kläder och skodon i de totala utgifterna, är något högre i familjer med barn upp till 14-årsåldern än i familjer utan barn. Det erinras om att det här gäller familjer inom de lägre inkomstklasserna: under 1 500 kronor i landskommunerna och under 3 000 kronor i städerna. I famil-

88 Tab. P

Utgifter för k l ä d e r o c h s k o d o n i m e d e l t a l per hushåll i städer utgifter u n d e r 3 000 k r o n o r i n o m o l i k a f a m i l j e t y p e r .

med års-

Enligt preliminära uppgifter från socialstyrelsens levnadskostnadsundersöknin" för städerna år 1933. Utgifter kronor för kläder och skodon: Hushållets Antal Gång- Tyg, Andra Skodon Skototala och garn beklädhusoch ga- lagning Summa utgifter håll under- och sy- nadsar- loscher och makr. kläder behör tiklar terial

Familjetyper

l

Gruppering I. Utan barn Med barn, varav äldsta: a) under 7 å r : 1 barn 2 eller 3 barn b) 7—14 år:

det

....

2 eller 3 barn 4 eller flera b a r n . . c) över 14 år: 2 eller 3 barn . . . . 4 och flera barn ..

Kol. 8 i % av kol. 9

133-9

33-1

38-1

36-3

14-8

256-2

2 537-4

10-1

49 21

156-0 159-7

46-2 44-5

51-1 38-7

57-0 60-3

18-9 22-1

329-2 325S

2 670-9 2 608-3

12-3 12-5

30 52 10

154-8 151-7 147-5

60-9 55-6 43-7

44-6 42-7 36-6

67-1 70-8 69-5

26-7 25-6 29-0

3541 346-4 326-3

2 718-6 2 643-8 2 570-1

13-0 131 12-7

9 19 5

160-9 167-1 114-9

56-3 57-1 50-0

37-4 36-1 28-0

57-4 61-9 71-6

19-2 28-9 26-4

331-2 351-1 290-9

2 684-4 2 706-0 2 582-0

12-3 13-0 11-3

133-9

33-1

38-1

36-3

14-8

256-2

2 5374

10-1

163-7 151-3

54-3 51-6

35-4 45-4

53-6 625

18-9 23-2

325-9 334-0

2 670-4 2 662-1

12-2 12-0

163-6 159-5

60-8 49-8

36-7 410

66-1 70-5 |

29-2 25-0

356-4 345-8

2 726-8 2 624-4

131 13-2

Gruppering II. Småfamiljer 19 Medelstora familjer: utan barn 10 med 1—2 barn 125 Större familjer med: 0—2 barn 19 3 eller flera barn . . . . 41

jer utan barn är procenten 8 hos jordbrukarna, 10 hos lantarbetarna och 10 i stadshushållen. I familjer med barn under 14 år är beklädnadsprocenten högre: 9—13 °/o i jordbrukarefamiljerna, 10—14 % i lantarbetarefamiljerna s mt 1 2 — 1 3 /o 1 stadsfamiljerna (se gruppering I a)—b) i tabellerna). T^ f Jämföras a ena sidan medelstora familjer med 1—2 barn med å andra sidan större familjer med 3 och flera barn, är procenttalet lägre för de större familjerna hos jordbrukare (116 resp. 89 %) och hos lantarbetare (121 resp. 11-2 % ) . I stadshushållen visar detta procenttal en tendens att vara högre i de större familjerna (126 resp. 132 % ) . Man finner sålunda, att beklädnadsprocenten vid de lägre inkomsterna, under 1 500 kronor om året, i lantarbetare- och jordbrukarehushållen tenderar att sjunka, då familjerna bliva barnrika, men att de i stadshushållen i motsvarande fall stiga vid de högre inkomsterna, d. v. s. upp till 3 000 kronor. Detta tyder sannolikt på att de inkomstfattiga men barnrika familjerna underkasta sig stora inskränkningar i fråga om kläder och skodon, ej sällan i synnerhet för barnens vidkommande. 1 Vid stigande inkomster äger en påtaglig 1 Genom budgetstudier rörande understödstagare h a r fattigvårdssysslomannen Tor Jacobson funnit, att beklädnadskontot är den post, på vilken man framför allt gör indragningar. Vägledning vid understödsberäkning, utarbetad på uppdrag av Jönköpings stads fattigvårdsstyrelse, Jönköping 1925.

89 Tab. Q. Årsutgifterna för kläder och skodon i vissa barnrika familjer. Enligt preliminära uppgifter från socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar omkring år 1933. Årsutgifter för kläder och skodon i familjer med järn, av vilka det äldsta i åldern 7—14 år

Under 7 år Årsinkomst

3 barn

4 o. 1. barn

3 barn

4 o. fl. barn

Antal Medeltal Antal Medeltal Antal Medeltal Antal Medeltal hushushushuskr. kr. kr. kr. håll håll håll håll På

landsbygden.

Lantarbetare. Under 1500 kr 1500—2 000 kr 2 000 kr. och däröver . . . .

Jordbrukare. Under 1 500 kr 1500—2 (J00 kr 2 000 kr. och däröver

11 33 6 50

173-6 208-7 341-2 216-8

8 30 14

161-1 218-8 294-7

230-2

531 181-2

7 13 11

133-9 2H7-3 306-6

1 5 12

91-6 157-3 317-4

225-9

260-2

2 el. 3 barn 346-4 52 510-8 184 7863 80 553-5 316

10 20 16

326-3 530-4 799-3 579-6

5 6 2

150-1 226-7 2139

108-0

1 4 5

I städerna. Under 3 000 kr 3 0 0 0 - 5 000 kr 5 000 kr. och däröver

2 el. 3 barn 325-3 21 33 4246 24 617-6 457-3 78

utvidgning av beklädnadsförsörjningen r u m . Detta visas av siffrorna i tab. Q. F ö r en viss familjetyp med givet b a r n a n t a l växa beklädnadsutgifterna kraftigt med stigande inkomster. Även dessa siffror vittna alltså om behovet av utvidgad beklädnadsförsörjning hos de mindre bemedlade b a r n r i k a familjerna. Om m a n studerar beklädnadsutgifternas fördelning p å kläder och skodon, finner m a n följande procenttal, u t r ä k n a d e från tab. N—P.

Under 1 500 kr. årsinkomst. Jordbrukare. Medelstora familjer med 1 eller 2 barn . . . . Större familjer med 3 eller flera barn Lantarbetare. Medelstora familjer med 1 eller 2 barn Under 3 000 kr. årsinkomst. Stadshushåll. Medelstora familjer med 1 eller 2 barn . . . . Större familjer med 3 eller flera barn

Kläder, tyg m. m. %

Skodon och lagning %

Summa

71-2 63-6

28-8 36-4

100-0 1000

69-7 66-9

30-3 331

100-0 100-0

74-4 72-4

25-6 27-6

100-0 100-0

%

90 Tab. R. Exempel i individuella fall på årsutgifter för kläder och skodon åt minderåriga barn i barnrika familjer i städer och landskommuner omkring år 1933. Enligt uppgifter i socialstyrelsens hushållsbudgetmaterial. Utgifter i kronor per år för: Familjetyp m. m.

Ex. 1. Familj i stad. Föräldrarnas ålder: omkr. 35 år. Årsinkomst: 2 753 kr. B a r n : 1 flicka, 10 år 1 gosse, 8 år 1 » ,6 > 1 > , 2 » 4 barn, medelålder 6 5 år Summa utgifter kr

%

Medeltal per barn, kr

Ytterkläder 1

Underkläder

Skodon

Skolagning

32-00 11-75 9-85 2-00

3-45 5-60 7-66 1-90

6-00 19-76 11-75 7-50

9-50 9-75 11-50 6-00

5560 35-65 13-90

18-60 11-93 4-65

4500 28-86 11-25

36-75 23-57 919

5-50 10-50

19-00 1300 25-50 12-00

0-95

8-50

6-50 5-25 5-25 2-45

24-50 21-42 6-13

19-45 1700 4-86

69-50 6075 1737

095 0-83 0-24

11-75 3-00

5-75 5-25 1-15

19-75 6-15 1355

465 1-60

14-76 2032 4-92

12-15 16-74 4-05

39-45 54-34 1315

625 8-61 2-08

10-01 9-39 6-05

8-93 0-95 2-70

13-50 8-50 12-00

4-00 3-60

25-45 3200 8-48

1258 15-82 419

34-00 42-75 11-33

7-50 9-43

Ex. 2. Familj i siad. Föräldrarnas ålder: omkr. 28 år. Årsinkomst: 2 770 kr. B a r n : 1 gosse, 6 år 1 » , 5 i 1 » ,3 1 • ,1 > 4 barn, medelålder 3'8 år Summa utgifter kr

% Medeltal per barn, kr Ex. 3. Familj i siad. Föräldrarnas ålder: omkr. 34 år. Årsinkomst: 1985 kr. Barn: 1 flicka, 9 år 1 gosse, 8 • 1 > , 1 • 3 barn, medelålder 6 år Summa utgifter, kr

%

Medeltal per barn, kr Ex. 4. Familj å landsbygd. Föräldrarnas ålder: omkr. 36 år. Årsinkomst: 1 313 kr. Barn: 1 flicka, 13 år 1 > , 11 > 1 gosse, 8 år 3 barn, medelålder 10'7 år Summa utgifter, k r . . .

% ..

Medeltal per barn, kr.

2-60

Med ytterkläder menas rockar, kappor, kostymer, tröjor, overalls och dylika plagg.

9] T a b . R (forts.). Exemj)el i individuella fall p å årsutgifter f ö r k l ä d e r o c h s k o d o n åt m i n d e r å r i g a b a r n i b a r n r i k a familjer i s t ä d e r o c h l a n d s k o m m u n e r o m k r i n g å r 1933. Enligt uppgifter i socialstyrelsens hushållsbudgetmaterial. Utgifter i kronor per år för: Familjetyp m. m.

Ex. 5. Familj å landsbygd. Föräldrarnas ålder: omkr. 32 år. Årsinkomst: 1600 kr. Barn: 1 gosse, 11 år 1 > , 9 • 1 flicka, 6 > 1 > , 4 > 1 » , 1 > 5 barn, medelålder 6'2 år Summa utgifter, kr % Medeltal per barn, kr

Skolagning

Ytterkläder 1

Underkläder

Skodon

9-25 9-30 17-03 4-35 4-29

13-47 494 4-76 1-64 4-36

700 3-50 18-65 865 375

0-15

44-22 3745 8-84

2916 24-70 5-83

41-55 35-19 8-31

3 15 2-67 0-63

23-50 51-55 1900

14-60 2-10

13-00

roo

94-05 65-93 31-35

16-60 10-23 5-53

31-00 21-78 1033

1-00 210 0-33

24-39 26-55 1966 29-85

10-39 1016 2-85

11-50 2-75 16-50 12-25

1-75 10-25 0-65 2-50

100-45 54-85 25-11

24-54 1340 614

43-00 23-48 10-76

15-15 8-27 3-79

1-60 1-50

Ex. 6. Familj ä landsbygd. Föräldrarnas ålder: omkr. 38 år. Årsinkomst: 1963 kr. B a r n : 1 gosse, 8 år 1 flicka, 7 år 1 • , 4 » 3 barn, medelålder 6'3 år Summa utgifter, kr % Medeltal per barn, kr Ex. 7. Familj å landsbygd. Föräldrarnas ålder: omkr. 39 år. Årsinkomst: 3 049 kr. B a r n : 1 gosse, 18 år 1 flicka, 13 år 1 • , 9 > 1 gosse, 2 år 4 barn, medelålder 10'5 år Summa utgifter, kr 'edeltal per barn, kr.

l5oo 3-00

1-16

tterklädcr menas rockar, kappor, kostymer, tröjor, overalls och dylika plagg.

Siffrorna i tablån nederst å sid. 89 visa, att de relativa utgifterna för skodon och skolagning i de angivna familjerna växa med barnantalet. De nämnda utgifterna spela vidare en större roll på landsbygden än i städerna. För att mera direkt kunna studera kostnaderna för barnens beklädnad har befolkningskommissionen ur socialstyrelsens hushållsbudgetmaterial från tiden omkring år 1933 specificerat utgifterna för beklädnad av minderåriga barn i 7 hushåll med hänsyn till ytterkläder, 1 underkläder, skodon och sko1

Med ytterkläder menas rockar, kappor, kostymer, tröjor, overalls och dylika plagg.

'.»2

Tab. S. Översikt över beklädnadsartiklar och kostnader under ett år för en 8-årig gosse. u i MI * Hushallstyp:

Stadsfamilj med 4 barn

Stadsfamilj med 3 ha^

Landsfamilj med 3 ^

Landsfamilj med 3 barn

Årsinkomst:

2 753 kr.

1985 kr.

1313 kr

1963 kr.

Ytterkläder:

Bock, sömlön 4'00 Mössa 3-00 Mössa Tröja 4-76

S:a kr. Underkläder:

Strumpor . .. Kalsonger. ..

S:a kr. Skodon:

3-00

3'85 Strumpor. . . 1'75 Garn till d.o Skjorta . , Tyg till d:o .

205 Strumpor. . . 0-95 Strumpor . . . 5-00 0'95 1-75 Skjortor 8"60 1-50 Beparation. . 100 0-75

5-60

5-26

1975 Skolagning:

Halvsulning . L50 Sulläder Skolagning.. 0"25 Sulning 4-00 » 4-00 S:a kr. 9-75

Beklädnad, i allt

4-10 Kläder 1-50 1-95 Sömlön 10-00 Beparation . 4'00 Mössa m. m. 5'50

11-75

Pjäxor 12-00 Skor Galoscher . . 3-25 Gummiskor . 2'25 > . 2-25 S:a kr.

I'M Blus

kr. 4685

6-05

6-15

> 615 1-25

—

23-50

2-70

14-50

3-50 Skor 8-50 9 >

9-00 2-00 2-00

12-00

13-00

— Skolagning..

1'00

1-60

—

1-00

I600

20- 7 5

52-00 |

lagning. Nål och tråd, skosnören och diverse sybehör äro icke medräknade, ej heller garn o. dyl., då det icke angivits för vem det är avsett. Dessa instruktiva exempel återgivas i tab. R. Det må betonas, att exemplen blott åsyfta att visa huru skiftande beklädnadskostnaderna kunna ställa sig i familjerna. Om man till en början jämför exemplen 1 och 2, vilka avse familjer från städer i Västergötland — varje familj med 4 minderåriga barn och lika stora inkomster, omkring 2 760 kronor — finner man, huru skiftande beklädnadsutgifterna för barn kunna ställa sig. Den ena familjen ger ut 156 kronor, innebärande en beklädnadsprocent av 5-7 %, och den andra familjen 114 kronor, motsvarande 41 % . Av utgifterna för barnens beklädnad kommer 357 % på ytterkläder i den förstnämnda familjen men blott 2P4 % i den sistnämnda. I fråga om inköp av skodon äro procenttalen 289 % resp. 608 % . Förklaringen till den ansenliga skillnaden ligger däri, att familjen med de mindre skoinköpen lägger ned 23-6 % av de totala barnbeklädnadsutgifterna på skolagning, medan skolagning praktiskt taget icke förekommer i den andra familjen. Ser man på utgiften i medeltal per barn, är beloppet för skodon och skolagning 2044 kronor i den förra familjen och 1761 kronor i den senare. Då man jämför medeltalen för kostnaderna, framträder skillnaden mellan familjerna i utgiftssummorna, vilka utgöra 38-99 kronor i det ena fallet och 28-60 kronor i det andra. Huvudparten av skillnaden faller på ytterklädernas konto, vilket upptager 13-90 kronor i det förra fallet mot 613 kronor i det senare.

93 Av de övriga exemplen inbjuda nr 3 med 3 barn och 1 985 kronors årsinkomst till jämförelse med nr 6 med 3 barn och 1 963 kronors årsinkomst. Ex. nr 3 är hämtat från en mindre stad i Småland och nr 6 från en landskommun i samma landskap. Det visar sig, att stadsfamiljen ger ut 7260 kronor eller 37 °/o av årsinkomsten för barnens beklädnad, medan motsvarande tal för familjen i landskommunen äro ungefär de dubbla eller 142 65 kronor resp. 7-3 % . Av beklädnadsutgifterna komma i landsfamiljen 659 % på ytterkläder och 217 % på skoinköp; motsvarande tal för stadsfamiljen äro 20-3 % resp. 543 °/o. Skoinköpen kompletteras i stadsfamiljen, trots eller kanske tack vare den höga skoinköpsprocenten, med utgifter för skolagning till 86 % ; i landsfamiljen är denna procent blott 2-1 °/o. Utgifterna i medeltal per barn belöpa sig i fråga om ytterkläder till 492 kronor i stadsfamiljen mot 31-35 kronor i landsfamiljen och beträffande skodon och skolagning tillsammans till 15'23 kronor resp. 10'66 kronor. De totala barnbeklädnadskostnaderna utgöra i genomsnitt per barn 2420 kronor i stadsfamiljen och 47-55 kronor i landsfamiljen. Av de anställda jämförelserna och av exemplen i tab. R i övrigt framträda alltså synnerligen skiftande fördelningar av utgifterna för barnens beklädnad. Befolkningskommissionen vill betona, att de anförda siffrorna icke hava någon allmängiltighet och fördenskull icke kunna användas såsom grundval för några beräkningar eller mera allmängiltiga slutsatser. För att slutligen skänka en mera konkret bild av olikheterna i beklädnadsförsörjningen under en ettårsperiod hava i tab. S angivits utgiftsposterna för de 8-åriga gossar, vilka ingå i stadsfamiljerna i ex. 1 och 3 samt i landsfamiljerna i ex. 4 och 6 i tab. R. Förslag till beklädnadsbidrag för barn. Under beaktande av de beklädnadshygieniska, sociologiska och budgetekonomiska synpunkter, vilka i detta kapitel anlagts på barnbeklädnadsfrågan, har befolkningskommissionen sökt finna några praktiska exempel på vad som allmänt sett kan erhållas för de i detta betänkande ifrågasatta bidragen till barnens beklädnad. För detta syfte hava även vissa upplysningar inhämtats rörande praxis och önskemål i barnbeklädningsverksamhet. Befolkningskommissionen betonar, att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att barnen förses med erforderlig underbeklädnad och fotbeklädnad. Underkläderna synas ofta vara försummade i fråga om ändamålsenlighet och renlighet. För var och en som känner förhållandena på landsbygden med de ofta långa vägarna till skolan står det vidare klart, att skoförsörjningen för barnen i mindre bemedlade familjer på landsbygden är synnerligen krävande för hemmens ekonomi. Ytterbeklädnaden är viktig icke minst ur hälsoskyddssynpunkt under den långa, kalla årstiden, men även med hänsyn till önskvärdheten av att även de mindre bemedlade hemmens barn kunna uppträda i en klädedräkt, vilken icke bjärt avviker från de ekonomiskt bättre ställda kamraternas kläder. Befolkningskommissionen vill vidare betona, att vad som i det följande säges beträffande beklädnadens omfattning avser att tjäna såsom grund för förslag till maximala bidrag till beklädnad. En fullständig utrustning skulle, särskilt i fråga om skodon och underkläder, vara avsevärt rikligare. Kommissionen räknar emellertid med att komplettering av de i olika inkomstlägen lämnade bidragen skall kunna ombesörjas av familjerna själva eller med hjälp av de supplementära understöd, vilka kommissionen i det följande föreslår med tanke p å de barnrika familjerna. Tager man hänsyn till ovan angivna önskemål i olika riktningar, skulle man till en början komma till följande maximumexempel på vad som kan anskaffas såsom beklädnadshjälp åt en gosse och en flicka i 12-årsåldern.

94 P r i s e r n a ä r o a n g i v n a för m y c k e t goda kvaliteter h ö s t e n 1937 i S t o c k h o l m och a v v i k a s a n n o l i k t icke n ä m n v ä r t f r å n v a d s o m gäller å a n d r a orter. A) Exempel

på vad som kan anskaffas för bidrag kvalitéer för:

En gosse i 12-årsåldern.

till beklädnad

i

bästa

klänning 1 sommarklänning 1 kappa 1 par strumpor, ylle å 2: 50 . . . . par benkläder å 1: 90 linnen å 1: 90 nattlinnen å 2: — livstycke hatt 1 par skodon å 13: —

21:50 15: — 39: — 5: —• 3: 80 3: 80 4: — 2: 45 5:50 26: —

En flicka i 12-årsåldern. Kr.

kostym 1 36: — sommarkostym 1 20: — ytterrock 1 42: — par strumpor, ylle å 2: 50 . . . . 5: — 2 par kalsonger å 1: 50 3: — 2 skjortor 5: 50 2 nattskjortor å 2: — 4: — 2 undertröjor å 1: 50 3: — 1 mössa 1 3:50 2 par skodon å 13: — 26: —

Kr.

Summa 148: —•

Summa 126: 05

Dessa k o s t n a d e r , r u n t 150 k r o n o r för en gosse och 130 k r o n o r för en flicka, k u n n a a v s e v ä r t n e d b r i n g a s p å följande s ä t t : a) G e n o m n o g g r a n n v å r d och r e p a r a t i o n av k l ä d e s p e r s e d l a r n a , så a t t d e k u n n a a n v ä n d a s och b i b e h å l l a p a s s f o r m m e r ä n 1 å r och alltså icke b e h ö v a n y a n s k a f f a s o f t a r e ä n v a r t a n n a t eller v a r t tredje år. Ytterrock och k o s t y m e r r e s p . k a p p a och k l ä n n i n g a r t o r d e icke b e h ö v a i n k ö p a s varje å r . H ä r i g e n o m å s t a d k o m m e s e n s ä n k n i n g av å r s k o s t n a d e r n a m e d 42 å 56 k r o n o r för gossen o c h 36 å 39 k r o n o r för flickan. b) G e n o m i n k ö p a v billigare kvalitéer eller i n k ö p vid realisationer etc. c) G e n o m i n k ö p a v tyger o c h f ö r f ä r d i g a n d e av k l ä d e s p e r s e d l a r i h e m m e t eller h o s s ö m m e r s k a ( s k r ä d d a r e ) . G e n o m a n l i t a n d e a v u t v ä g a r n a b) och c) k u n n a a v s e v ä r d a k o s t n a d s m i n s k n i n g a r e r n å s . S å l u n d a h a r det visat sig, a t t o k l a n d e r l i g a p e r s e d l a r s å s o m beklädnadshjälp å t e n gosse och en flicka i 1 2 - å r s å l d e r n k u n n a e r h å l l a s i Stockh o l m o c h s a n n o l i k t ä v e n p å övriga orter h ö s t e n 1937 i följande o m f a t t n i n g o c h till följande p r i s e r . B) Exempel

på vad som kan anskaffas för bidrag kvalitéer till billiga priser för:

En gosse i 12-årsåldern. 28 18 30

22 20 2

Summa 120: 1

Kan användas under mer än 1 år.

i goda

En flicka i 12-årsåldern. Kr.

1 sportkostym 1 1 sommarkostym 1 1 ytterrock 1 2 omgångar underkläder, varje omgång bestående a v : 2 par strumpor, 1 par kalsonger, 1 skjorta, 1 nattskjorta 2 par skodon 1 mössa 1

till beklädnad

Kr.

1 klänning 1 12 1 sommarklänning 1 8 1 kappa 1 30 2 omgångar underkläder, varje omgång bestående av: 2 par strumpor, 1 linne, 1 nattlinne, 1 livstycke, 1 par benkläder . . 22 1 hatt 1 3 1 underklänning 1 6 2 par skodon 20 Summa 101

95 Om man nu, som sig bör, på grund av noggrann vård och reparation av de dyrare plaggen, kan räkna med att ytterrock och kostymer resp. kappa och klänningar nyanskaffas alternerande vartannat år, kunna de årliga beklädnadsbidragen enligt dxempel B sänkas med 30 å 46 kronor resp. 20 å 30 kronor till runt 75 å 90 kronor för gossen och 70 a 80 kronor för flickan. Genom en omsorgsfull vård om kläderna, så att de kunna användas länge och eventuellt övergå från äldre till yngre syskon, kunna givetvis de här ifrågavarande beklädnadsbidragen ytterligare nedbringas. Hur lågt familjer kunna pressa utgifterna för barnens kläder och skodon under ett år har med exempel visats i tab. R och S. Nu bör emellertid observeras, att de familjer, vilka deltagit i hushållsbokföringen, tillhöra elitfamiljerna i hushållningshänseende och äga jämförelsevis höga inkomster, d. v. s. blott undantagsvis avsevärt under 2 000 kronor om året. För husmödrarna i familjer med mycket låga inkomster, t. ex. i landskommunerna tillhörande dyrortsgrupp 1 med en årsinkomst av högst 1 500 kronor, ställer sig beklädnadsförsörjningen för 3 och flera barn helt annorlunda än för hushållsbokföringens husmödrar, även om den största ordning och noggrannaste persedelvård iakttagas. I det fattiga hemmet måste barnens kläder anskaffas för billigaste pris och de äro därför också av dålig kvalité. Kläderna hålla icke länge för tvätt och lagning, och nyanskaffning kan icke ske tillräckligt ofta. Trots ett ej sällan tungt arbete med tvättning och lagning av barnens kläder nödgas därför de ofta utsläpade mödrarna i de talrika fattiga hemmen se sina barn trasigt klädda och skodda och oskyddade mot vind, vinter och väta, för att nu icke tala om smärtan att se hemmets fattigdom direkt annonseras med barnens kläder. Befolkningskommissionen vill särskilt framhålla, att beklädnadsbidragen till barnen i dessa fattiga hem icke blott medföra den nytta för barnens del, som i det föregående angivits, utan även avsevärt underlätta hemarbetet iör mödrarna. Om barnen verkligen förses med hållbarare och mera ändamålsenliga klädespersedlar, kunna dessa mödrar i de inkomstfattiga och barnrika hemmen börja finna det löna mödan att ägna kläderna mera vård. I detta sammanhang vill kommissionen förutskicka, att kommissionen tänker sig att det kommunala organ, åt vilket beklädnadsbidragens administering uppdrages, skall söka bistå arbetstyngda mödrar med råd och hjälp för lagning och tvättning av barnens kläder. Bcklädnadsbidragets storlek. Avdrag för ökning av den egna inkomsten. Med hänsyn till de i det föregående under B angivna bidragsexemplen samt till vad som i anslutning därtill anförts har kommissionen stannat vid att föreslå ett årligt bidrag till kläder och skodon åt barn, som fyllt 7 år men icke 16 år, med högst 65 kronor vid en årsinkomst intill 900 kronor i dyrortsgrupp 1, 1 125 kronor i ortsgrupp 2 och intill 1 350 kronor i ortsgrupp 3; dessa lägsta inkomstgränser äro desamma som angivits i 1937 års lag om barnbidrag för äkta makar, då mannen är invalid. Kommissionen finner icke skäl att dyrortsgradera själva beklädnadsbidragen. För barn, som icke fyllt 7 år, föreslår kommissionen årligt beklädnadsbidrag i nyssnämnda inkomstklasser och dyrortsgrupper med högst 45 kronor. Nu angivna bidragsbelopp beräknas för vart och ett av barnen med lika stort belopp för varje barn. Kommissionen har icke ansett sig böra föreslå någon övre gräns för det antal barn under 16-årsåldern, för vilka beklädnadsbidrag får utgå. Samma bidragsbelopp föreslås för barn i bestående äktenskap, för änklingars barn samt för barn till okänd fader. Om inkomsten ökas utöver de belopp, vilka ovan angivits för de olika dyrortsgrupperna — 900, 1 125 resp. 1 350 kronor —, minskas beklädnadsbi-

96 dragen med 30 % av det belopp, varmed inkomsten överstiger n ä m n d a avdragsfria inkomster. Genom denna avdragsregel kommer varje inkomstökning att förbättra totalinkomsterna, d. v. s. egen inkomst och beklädnadsbidrag. Beklädnadsbidraget kan sålunda icke stå hindrande för strävandena att öka de egna inkomsterna. Detta är en av anledningarna — och den icke minst viktiga — till att den eljest vanliga 70 %-avdragsregeln icke accepterats. En annan anledning därtill är att ett större procentuellt avdrag i alltför snabb takt skulle förminska de redan från början små bidragen. Bidrag, som icke skulle komma att uppgå till 10 kronor per familj och år, utgår icke, detta av hänsyn till bidragets ringa praktiska betydelse i jämförelse med administrationskostnaden. På nu angivet sätt konstruerade beklädnadsbidragsskalor innebära även, att vid varje given inkomst medför tillkomsten av ytterligare ett barn en ökning av bidragsbeloppet med ett helt bidrag, alltså 45 kronor för barn under 7 år och 65 kronor för barn i åldern 7—16 år. Beklädnadsbidragsskalor för var och en av dyrortsgrupperna 1, 2 och 3 samt för olika inkomster och antal barn i åldern 7—16 år äro till belysning av bidragsprinciperna beräknade i tabellerna 14—16 i tabellbilagan i slutet av betänkandet. Till ytterligare belysning av tillämpningen av bidragsprinciperna lämnas följande sammanställningar av bidragsbelopp; se tab. T och U. Tab. T. Bidragsbelopp i kronor i dyrortsgrupp 1 vid årsinkomst, icke överstigande 900 kronor, samt vid varierande antal barn i olika åldrar. Antal barn, fyllda 7 år men ej 16 år

A n t a l

barn,

ej

f y l l d a

år

0 1 2 3

65 130 195

45 110 175 240

90 155 220 285

135 200 265 330

225 290 355 420

270 335 400 465

4 5 6 7

260 325 390 455

305 370 435 500

350 415 480 545

395 460 525 590

180 245 310 375 440 505 570 635

485 550 615 680

530 595 660 725

315 380 445 510 575 640 705 770

Tab. U. Bidragsbelopp i kronor i dyrortsgrupp 1 vid varierande årsinkomst samt vid 4 minderåriga barn, varav varierande antal under 7 års ålder. Å r s i n k o m s t kronor

Av 4 minderåriga barn äro följande icke fylld i 7 å r : 4

(0)- 900

180 150 120 90 60 30

200 170 140 110 80 50 20

—

220 190 160 130 100 70 40 10

1000 1100 1200 1300 1400 1500 1600 1700 1800

260 230 200 170 140 110 80 50 20

—

—

—

— — — —

210 180 150 120 90 60 30

—

97 Bestämningen av årsinkomst för fixering av beklädnadsbidrag. Såsom nyss angivits skulle beklädnadsbidragets storlek bliva beroende av storleken av föräldrarnas resp. målsmans årsinkomst. Det är därför av vikt, att bestämda regler tillämpas vid uppskattningen av den årsinkomst, på grund av vilken bidraget skall beräknas. Efter övervägande av denna fråga har befolkningskommissionen funnit skäl att intaga den ståndpunkten, att grunderna för bestämning av här ifrågavarande inkomster böra vara likartade i olika grenar av den sociala försäkringsoch hjälpverksamheten. Detta är för närvarande icke fallet. Med hänsyn till att den översyn av hithörande principer, vilken torde komma att verkställas av den i det föregående flera gånger nämnda kommittén, stannar kommissionen vid att för den här föreslagna bidragsverksamheten förorda grunder för inkomstuppskattning, liknande dem vilka angivas i 5 § i lagen om förskottering av underhållsbidrag. Befolkningskommissionen, som finner de angivna grunderna skäliga och ändamålsenliga, vill dock framhålla önskvärdheten av att inkomstuppskattningen icke stannar vid senaste kalenderårs inkomster utan föres fram till det aktuella läget, varvid tillfälliga inkomständringar dock icke få tillmätas någon avgörande vikt. Beklädnadsbidragsverksamhetens omfattning. Befolkningskommissionen har i det föregående motiverat, att de föreslagna beklädnadsbidragen böra utgå dels för barn i sådana bestående äktenskap, i vilka mannen är arbetsför och vilka därför icke äro berättigade till hjälp enligt 1937 års lag om barnbidrag, dels för barn till änklingar och dels för barn, vilkas fäder äro okända. Med barn menas såväl egna barn som adoptivbarn. Bidrag till beklädnad utgår även för barn, vilket vistas utom hemmet, t. ex. å vårdhem eller hos fosterföräldrar, i de fall då föräldrarna ändock skola svara för barnens skodon och kläder; för sjuka barn dock endast i den mån beklädnadsbehov föreligger. Antalet av de barn, vilka skulle omfattas av den föreslagna beklädnadsbidragsverksamheten, kan för år 1936 uppskattas till omkring 470 000, såsom närmare framgår av följande sammanställning: a) Antal barn i bestående äktenskap: inom dyrortsgrupp 1 2 » » 3

419 000 37 000 16 000 I hela riket 472 000

Avgår antalet barn i bestående äktenskap, för vilka barnbidrag enligt 1937 års lag utgår, beräknat 1 till • 29 000 Återstå med beklädnadsbidrag 443 000 b) Änklingars barn c) Barn till okänd fader 2

13 000 • 11 000 Summa barn med beklädnadsbidrag 467 000.

Till jämförelse må nämnas, att antalet av de barn, vilka bliva föremål för barnbidrag enligt 1937 års lag, beräknats till omkring 80 000.3 1 2 3

Jfr Stat. off. utr. 1936: 6, sid. 45. Jfr Stat. off. utr. 1936: 47, sid. 71 och 79. Stat. off. utr. 1936: 6, sid. 4 4 - 4 6 .

7—379249

98 Beklädnadsbidragets rättsliga form. Bidragen till barnbeklädnaden skola icke hava fattigvårds karaktär, d. v. s. de skola icke inverka på förvärv av hemortsrätt och skola icke ersättas av föräldrar eller målsmän. Befolkningskommissionen understryker, att varken beklädnadens art eller verksamhetens organisation bör ingiva någon känsla av understödsberoende. Ändamålet med beklädnadsbidragen är att öka vårdnaden om barnens hälsa i den mån detta kan ske genom beklädnadshygienens höjande och att samtidigt därmed underlätta barnförsörjningsbördan för familjerna. Kostnaderna för beklädnadsbidragen. Till en början vill befolkningskommissionen erinra om att de i det följande utförda kostnadsberäkningarna givetvis blott avse att angiva storleksordningen av kostnaderna. Huru dessa sedan i verkligheten kunna komma att ställa sig för en socialreform av här föreslagen art är beroende av flera faktorer. Den omfattning, i vilken beklädnadsbidragen tagas i anspråk, är sålunda i begynnelsen beroende av huru hastigt verksamheten blir känd och huru den blir uppskattad, vilket i sin ordning delvis beror på organisationens ändamålsenlighet och effektivitet. På något längre sikt bliva kostnaderna påverkade av inkomstförskjutningar och ändringar av barnantalet i familjerna ävensom av prisförändringar. Under en arbetslöshetsperiod t. ex. ökas antalet av dem, vilkas inkomster äro tillräckligt låga för att berättiga till beklädnadsbidrag, medan det nämnda antalet minskas under en högkonjunktur. Härvid böra dock reglerna för inkomstberäkningen beaktas, vilka innebära garantier mot att tillfälliga inkomständringar kunna påverka rätten till beklädnadsbidrag och dettas storlek. Ehuru de följande beräkningarna måste bliva ganska ungefärliga, torde de dock leda till ett tillräckligt exakt resultat för bedömande av storleksordningen av kostnaderna. Påpekas må, att kostnaderna i verkligheten under de närmaste åren sannolikt icke komma upp till de här kalkylerade beloppen. Dels har man nämligen att räkna med den nyss antydda sannolika långsamhet, varmed verksamheten i början torde komma att utbredas. Dels äro kalkylerna baserade på inkomstsiffror från år 1935, vilka med hänsyn till den fortgående konjunkturförbättringen bliva högre år 1937 och sannolikt även år 1938. Härav följer att antalet till beklädnadsbidrag berättigade barn under år 1938 blir något mindre än det antagna och därmed även kostnaderna något lägre än de beräknade. På längre sikt torde emellertid kostnaderna vara ungefärligen av den storleksordning, som angives av de i det följande beräknade beloppen. a) K o s t n a d e r n a f ö r b e k l ä d n a d s b i d r a g å t b a r n i b e s t å ende äktenskap. Huru barnen i bestående äktenskap med olika barnantal och i olika inkomstklasser äro fördelade på åldrarna över och under 7 år är icke känt. Befolkningskommissionen har därför måst basera kostnadsberäkningarna på tabellerna 2—4 i tabellbilagan. Om man till en början antager, att alla bidragsberättigade barn vore fyllda 7 år, skulle högsta beklädnadsbidrag utgå med 65 kronor per barn och år i de lägsta inkomstklasserna, d. v. s. i dyrortsgrupperna 1—3 upp till 900, 1 125 resp. 1 350 kronors årsinkomst, samt vid överstigande inkomst med bidrag, som reduceras med 30 % av den överstigande delen av inkomsten. Med detta antagande skulle man komma till följande siffror:

99 Samtliga b a r n fyllda 7 å r . Dyrortsgrupp

Antal barn med bidrag

1 2 3

453 015 41096 17 315 Samtliga

51142G

Bidragsbelopp per barn. Medeltal kronor

Summa bidragskostnader, kronor

48-68 45-99 50-49 48-52

22 052 445 1 890 059 874 315 24 816819

Under antagande att alla bidragsberättigade barn icke vore fyllda 7 år skulle man, utgående från ett högsta beklädnadsbidrag av 45 kronor per barn och år, i de lägsta inkomstklasserna på analogt sätt komma till följande minimisiffror: Samtliga b a r n u n d e r 7 å r s å l d e r . Dyrortsgrupp

1 2 3 Samtliga

Antal barn med bidrag 384 398 32 995 14 369 431 762

Bidragsbelopp per barn. Medeltal kronor

Summa bidragskostnader, k ronor

35-00 35 01 38-72

13 453 605 1 155 124 556 395 15 165124

3512 Under de nu antagna förutsättningarna, vilka äro ägnade att förenkla problemet, får man sålunda en maximumkostnad av 248 milj. kronor och en minimumkostnad av 152 milj. kronor, mellan vilka värden den verkliga kostnaden ligger. Gränserna äro dock för vida för att den sökta kostnaden skall kunna angivas utan för stor osäkerhetsmarginal. Med hänsyn därtill må ytterligare tilläggas följande. Såsom visats i en ovanstående tablå skulle, om alla barn antoges vara i åldrarna 7—16 år, inalles 511 426 barn vara bidragsberättigade. Om någon regel för avdrag från bidraget vid växande inkomster icke funnes, skulle vart och ett av alla dessa barn få 65 kronor och totala årskostnaden bliva 33 2 milj. kronor. Detta belopp må kallas bruttobeloppet. Tillämpas nu 30 %-regeln för avdrag från bidragen vid inkomstökning, såsom skett i den nyss nämnda tablån, skulle årskostnaden enligt tablån stanna vid nettobeloppet 248 milj. kronor. De nämnda avdragen belöpa sig alltså till 8-4 milj. kronor. Hittills vilar emellertid diskussionen på det icke riktiga antagandet, att alla barn i de bidragsberättigade familjerna befinna sig i åldrarna 7—16 år. I verkligheten fördela sig barnen i de ifrågavarande bestående äktenskapen på åldrarna under och över 7-årsstrecket i proportioner, vilka variera med familjestorleken, inkomststorleken etc. Denna fördelning är dock icke känd. Vad man vet är, att rikets hela folkmängd vid slutet av år 1935 omfattade omkring 1 508 300 barn intill 16-årsåldern, varav 39 % tillhörde åldrarna under 7-årsstrecket och 61 % åldrarna däröver. 1 Nu antages, att fördelningen av barnen i de bidragsberättigade familjerna är likartad alltigenom, oberoende av familjernas storlek, inkomstlägen e t c , och lika med de nyss 1

Statistisk årsbok för Sverige 1937, tab. 8.

100 angivna proportionerna, 39 % resp. 61 °/o, i befolkningen i dess helhet. Antagandet torde icke kunna anses såsom orimligt. Om man således räknar med den angivna åldersproportionen och bortser från avdragsregeln för inkomstökning, skulle bidragsbeloppet för vart och ett av barnen reduceras från 65 kronor till 61 x 65 + 39 x 4 5 1 .„ , =yrfj = 57"2 kronor. Detta reducerade genomsnittsbelopp 57'2 kronor utgör 88 % av det oreducerade bidragsbeloppet 65 kronor och för samtliga ifrågakommande barn skulle alltså det ovannämnda bruttobeloppet 322 milj. kronor reduceras till 292 milj. kronor (88 °/o av 33'2 milj. kronor eller 57"2 X 511 426). Om man minskar detta med hänsyn till barnens åldersproportioner reducerade belopp med hela avdraget vid inkomstökning, vilket ovan beräknats till 84 milj. kronor, får man en årskostnad av 208 milj. kronor. Denna kostnad bör rimligen vara ett minimumvärde, ty vid oförändrad 30 %-avdragsregcl måste tydligen summan av avdragen bliva mindre vid lägre genomsnittsbidrag, än vid högre. 2 Om man åter förfar på så sätt, att det ovan angivna nettobeloppet 24-8 milj. kronor, vilket redan är reducerat enligt 30 %-avdragsregeln, ytterligare reduceras med hänsyn till åldersproportionen till 88 % eller till 218 milj. kronor, erhåller man rimligen ett maximumvärde. Avdragen göras nämligen i förhållande till inkomsten oberoende av det tilldelade bidragets storlek. Kostnaderna torde sålunda kunna antagas ligga mellan gränserna 208 och 218 milj. kronor, och de kunna på grund härav uppskattas till omkring 21 milj. kronor. b) K o s t n a d e r n a f ö r b e k l ä d n a d s b i d r a g ä t ä n k l i n g a r s b a r n s a m t åt b a r n till o k ä n d fader. Dessa kostnader kunna summariskt uppskattas på följande sätt. Hela antalet hithörande, bidragsberättigade barn har förut uppskattats till 24 000. Om man räknar med det årliga genomsnittsbidrag per barn, vilket enligt vad som visats under a) skulle utgå på grund av åldersproportionen och utan hänsyn till avdrag för inkomst, erhåller man kostnadssumman 24 000 X 572 = 1 372 800 kronor. Antager man vidare, att summan av avdragen på grund av inkomsterna utgör samma andel som i fallet a), reduceras nyssnämnda belopp till omkring 10 milj. kronor, som då utgör den uppskattade totalkostnaden för här ifrågavarande barn. De totala årskostnaderna för beklädnadsbidragen kunna alltså uppskattas till omkring 22 milj. kronor. I anslutning till den nu lämnade redogörelsen för kostnadsberäkningarna vill befolkningskommissionen erinra om att de verkliga kostnaderna komma att bliva beroende, till en början, av huru snabbt den föreslagna verksamheten genomföres till full omfattning samt, på något längre sikt, av inträffande inkomstförskjutningar och ändringar av barnantalet i familjerna. De angivna framräknade årskostnaderna 22 milj. kronor avse, såsom framgått av det föregående, en från början fullt genomförd verksamhet för alla bidragsberättigade barn till det antal och i de inkomstgrupper, vilka förekommo under år 1936. 1

Det oavkortade bidraget för barn under 7 års ålder är 45 kronor. Förhållandet illustreras i viss mån av bidragsbeloppen vid växande inkomster för 4 barn under 7-årsåldern och 4 över denna ålder i tab. U, sid. 96. 2

101 Fördelningen av kostnaderna för beklädnadsbidragcn mellan staten och kommunerna. Kommunaiskatteutjämningsfrågans betydelse. De föreslagna stödåtgärderna för hjälp till kläder och skodon åt barnen i obemedlade och mindre bemedlade familjer böra av lätt insedda skäl i huvudsak administreras av kommunerna. Det har visserligen visat sig, att kommunerna understundom icke i önskvärd omfattning fullgjort sociala uppgifter, vilka de fått sig ålagda. Befolkningskommissionen förbiser icke, att bristande förståelse och intresse för uppgifterna samt okunnighet om till buds ställda statsbidrag kunna vara anledningar härtill. Men kommissionen är av den uppfattningen, att förklaringen i regel är att söka i det förhållandet, att kommunerna sakna de erforderliga ekonomiska förutsättningarna. Kommissionen hänvisar i detta avseende till utredningen i kap. 4, varav framgår, att fattigvårdsunderstöden till barnrika familjer i genomsnitt äro mycket knappare i vissa kommuner än i andra. 1 Såsom bland annat av 1929 års skatteutjämningsberedning visats, 2 står fattigvårdsunderstödens genomsnittliga storlek i regel i direkt förhållande till kommunens skattekraft, d. v. s. antalet skattekronor per invånare. Andra förklaringsgrunder kunna, såsom förut sagts, också påvisas, men det råder icke någon tvekan om att såsom regel olikheterna mellan kommunernas understödsnivåer föranledas av olikheterna i tillgängliga ekonomiska resurser. Befolkningskommissionen vill i anslutning till det sagda erinra om att kommissionen vid konstaterandet av skillnaderna i fattigvårdsförsörjningen i olika landsdelar icke förbisett, att den allmänna levnadsstandarden ävenledes är lägre i vissa delar av riket än i andra. Sättet för finansieringen av det allmännas kostnader för de här föreslagna beklädnadsbidragen är tydligen av avsevärt större och vidsträcktare betydelse än vad den här förevarande finansieringsfrågan i och för sig kan synas giva vid handen. Även om den föreslagna beklädnadsverksamheten administreras av kommunerna, är det uppenbart, att staten måste åtaga sig den större andelen av kostnaderna. Frågan om fördelningen av kostnaderna mellan kommunerna och staten är i själva verket en fråga rörande den kommunala skatteutjämningen, och kommissionen kan icke underlåta att ur sina synpunkter framhålla följande. Statens hjälp till en av kommunerna enligt statens åläggande given verksamhet har hitintills i regel utgått med en viss bestämd kvotdel av de totala kostnaderna. På grund av kommunernas mycket varierande ekonomiska bärkraft får emellertid under dylika förhållanden en lagstiftning, vilken såsom den här föreslagna lägger enhetliga och odifferentierade skyldigheter på kommunerna, verkningar i tvenne riktningar. Verkningarna kunna sålunda gå i den riktningen, att kommunerna begränsa sina åligganden efter måttet av varje särskild kommuns ekonomiska bärkraft. Detta har, såsom i det föregående påpekats, i hög grad blivit fallet beträffande kommunernas socialpolitiska och socialvårdande uppgifter. Härtill kan man anmärka såsom också i det föregående antytts, att det kan vara riktigt att exempelvis fattigvårdens standard är låg i en kommun med låg allmän levnadsstandard och liten kommunal bärkraft. Man kan sålunda peka på att en viss differentiering förekommer i fråga om kommunens skyldigheter beträffande folkundervisningen, i det att skolor av olika kostnadskrävande typer kunna få inrättas. Skulle man anse, att en dylik differentiering 1 Se ovan sid. 58. Samma förhållande har även påpekats av 1934 års barnpensioneringssakkunniga; se Stat. off. utr. 1936: 6, sid. 26—27. 2 Stat. off. utr. 1933: 4.

102 även borde vara tillåten i fråga om socialvården, synes detta böra klart utsägas i hithörande lagstiftning. Detta har dock icke skett i fattigvårdslagen, enligt vilken den i § 1 avsedda fattigvården skall omfatta »det underhåll och den vård, som äro erforderliga». I den kungl. proposition (år 1918, nr 135), i vilken förslaget till fattigvårdslag framlades för riksdagen, erinrade departementschefen visserligen, att det givetvis icke kunde vara förslagets mening, att understödstagaren nätt och jämnt skulle hållas över svältgränsen, utan att han borde erhålla »vad som i allmänhet å den ort, där understödet gives, anses vara erforderligt för livsuppehället». Någon rörlig kommunal fattigvårdsstandard, anknuten till kommunernas skatteunderlag, är dock icke lagfäst, och det har icke heller varit lagstiftarens mening, att en direkt på kommunernas egen bärkraft baserad ojämnhet skall få förekomma. Än mindre bör en dylik ojämnhet få förekomma för närvarande, då befolkningen och i synnerhet barnen icke, såsom förr i stor utsträckning skedde, stanna hela livet igenom i födelsekommunerna. I all synnerhet bör i fråga om barnförsörjning och familjevärn hjälpens storlek icke bero på den enskilda kommunens understödsresurser. Man synes i enlighet med sociallagstiftningens egentliga syftemål böra fasthålla vid att vissa obligatoriska minimistandards skola i lag fixeras och i praktiken upprätthållas. 1 Den ojämnhet, vilken därutöver kan finnas motiverad av olika skäl, må det stå kommunerna fritt att efter måttet av sina resurser åvägabringa (exempelvis enligt mönster av § 2 i fattigvårdslagen). I stort sett synes det också dess bättre förhålla sig så, att skillnaderna mellan kommunernas socialvårdsprestationer äro mindre än vad man kunde hava skäl att vänta på grund av skillnaderna i skattetryck. Här framträda verkningarna i en annan riktning än den nu påpekade av enhetliga skyldigheter för kommuner med olika ekonomisk bärkraft. Verkningarna i detta hänseende innebära, att kommunerna i stället för att sänka standarden nödgas höja utdebiteringen till en ibland ovanligt hög nivå. 1929 års skatteutjämningsberedning har i flera sammanhang påpekat, att huvudanledningen till det ojämna skattetrycket i kommunerna är att härleda från de socialvårdande uppgifter, framför allt fattigvården, vilka åvila kommunerna. Därtill kan man anmärka, att olägenheterna av det höga skattetrycket numera minskats i avsevärd grad, alldenstund kommuner med ett sammanlagt skattetryck huvudsakligen i kommunal-, väg- och landstingsskatter av över 10 kronor per skattekrona äga att efter ansökning hos Kungl. Maj:t erhålla skatteutjämningsbidrag enligt vissa regler. Detta förfarande synes dock vara mindre ändamålsenligt. Enligt vad man numera tämligen allmänt anser, är skattetrycket såsom regel starkt beroende av skattekraften. Vid sådant förhållande vore det enligt befolkningskommissionens mening mera praktiskt och effektivt att anpassa det statsbidrag, vilket är förenat med statliga uppdrag åt kommunerna, direkt efter kommunernas bärkraft. Befolkningskommissionen har övervägt att i enlighet med här antydda regel anpassa kommunernas andel i kostnaderna för den föreslagna beklädnadsverksamheten direkt efter bärkraften, uttryckt i skattekronor per invånare. Givetvis har kommissionen därvid icke bortsett från att även andra omständigheter måste tagas med i räkningen, såsom kommunens dyrortsförhållanden, befolkningens ålderssammansättning och hushållsstruktur, skatteunderlagets sammansättning, omfattningen av de obligatoriska självförvaltningsuppgifter, vilka åvila kommunen etc. Ett statsbidragssystem, byggt i väsentliga delar på 1

Det sagda innebär givetvis icke något uttalande till förmån för taxor, tariffer o. dyl. för kontantunderstöden.

103 skatteunderlaget, skulle enligt kommissionens mening väsentligen avhjälpa de olägenheter, vilka i det föregående berörts. Kommissionen vill erinra om att i England, varest just beträffande fattigvårdens och arbetslöshetshjälpens finansiering liknande problem förelegat, ett utjämnings förfarande tillskapats i huvudsaklig överensstämmelse med de nyss antydda och av kommissionen rekommenderade riktlinjerna. Med att här rikta uppmärksamheten på skatteutjämningsproblemet har befolkningskommissionen velat framhäva den utomordentliga betydelse, som en lösning av detta problem skulle få för ett snabbt och effektivt genomförande av socialreformer i allmänhet och i synnerhet av stödåtgärder för landsbygdens talrika inkomstfattiga och barnrika familjer. Emellertid vill kommissionen åtnöja sig med de anförda synpunkterna och den framförda rekommendationen till en lösning av kommunalskatteutjämningsfrågan, detta så mycket mer som den nu arbetande kommunalskatteberedningen har frågan under behandling. Med hänsyn till kommissionens avvaktande ståndpunktstagande till statsbidrags- och kommunalskatteutjämningsfrågan anser sig kommissionen icke kunna förorda de differentierande regler för kommunbidrag, vilka givits i bland annat 1937 års lag om barnbidrag. Därtill kommer den i det föregående påpekade risken för att även ett ganska ringa kommunbidrag kan komma att försämra skatteläget för vissa kommuner och därigenom hindra ett effektivt genomförande av den här föreslagna beklädnadshjälpen. Detta står icke i överensstämmelse med vad av riksdagen och av departementschefen framhållits, nämligen att åtgärder av sådan art som den här föreslagna beklädnadsverksamheten snabbt böra leda till praktiska resultat. Befolkningskommissionen anser sig fördenskull icke kunna avvakta förslag till mera rationella utjämningsregler. Under det närmare övervägandet av förslag till provisoriska regler för fördelningen av kostnaderna för beklädnadsbidragen mellan staten och kommunerna hava inom befolkningskommissionen olika meningar gjorts gällande. Skäl hava sålunda andragits såväl för att staten skulle bestrida hela kostnaden som för att staten skulle bidraga med 90 % och med 80 °/o. Kommissionen är dock enig därutinnan, att den större delen av kostnaderna skall åvila statsverket. Inom kommissionen råder likaledes enstämmig uppfattning därom, att särskilt svårt skattetyngd kommun med stort antal barnrika familjer må, därest beklädnadsbidragsverksamheten och barnavården i övrigt inom kommunen skötas på godtagbart sätt, av Konungen helt eller delvis befrias från föreskriven andel i kostnaderna för beklädnadsbidragen. Beträffande den procentandel, med vilken kommunerna såsom regel skola svara för kostnaderna för beklädnadsbidragen, har befolkningskommissionen, i anslutning till vad nu anförts, stannat vid att icke angiva någon siffra (jfr bifogade Utkast till förordning angående beklädnadsbidrag till barn, 8 §, sid. 123). Verksamhetens organisation. Utkast till författning. Statskontroll. An gående förfarandet vid ansökning om beklädnadsbidrag, prövning av ansökning, beslut i ansökningsärenden samt angående utbetalning av bidrag hänvisas till kap. 8, som även innehåller förslag rörande organ för verksamhetens utövande. De vid betänkandet fogade författningsutkasten (sid. 122 f.) giva närmare vägledning för bedömande av kommissionens h ä r förevarande förslag. Här må blott särskilt påpekas vissa i författningsutkastet icke angivna

104 möjligheter för vederbörande kommunala organ att efter särskild prövning, då behov därav föreligga, besluta att bidrag må utgå även för annat närliggande barnförsörjningsändamål än kläder och skodon, t. ex. sängpersedlar. Likaledes må bidrag kunna lämnas till föräldrar, vilka under så små inkomstförhållanden, som berättiga till bidrag, ändock utan hjälp av det allmänna hålla sina barn vid en godtagbar standard i fråga om beklädnad och skodon. Det sistnämnda torde blott undantagsvis kunna förekomma. Beklädnadsbidraget bör givetvis i sådant fall utgå enligt författningens regler men i kontant form. Slutligen vill befolkningskommissionen uttala en kraftig rekommendation till anordnande och utövande av en effektiv statlig kontroll över den kommunala beklädnadsverksamhet, vartill bidrag här föreslagits. Denna tillsyn bör riktas icke blott på den formella tillämpningen av de regler för inkomstberäkning m. m., vilka Kungl. Maj:t föreskriver, utan även på den materiella gestaltningen av själva beklädnadsverksamheten samt åtgärder för råd och anvisningar samt hjälp i samband med verksamheten. Kommissionen återkommer till dessa åtgärder i kap. 8, varest kommissionen även framställer förslag om inrättandet av en särskild nämnd i varje län, åt vilken bland annat den här rekommenderade tillsynen bör uppdragas. Här vill kommissionen blott tillägga, att statens kontrollerande och rådgivande verksamhet med avseende å den här föreslagna beklädnadshjälpen icke är beroende av tillkomsten av de nyss berörda länsnämnderna. En rådgivande och i någon mån även kontrollerande verksamhet kan nämligen omedelbart anordnas av socialstyrelsen genom de under styrelsen lydande barnavårdskonsulenterna. En effektiv ekonomisk kontroll skall därjämte under alla förhållanden utövas av länsstyrelserna i samband med granskningen av kommunernas framställningar om statsmedel till beklädnadsbidragen (se bifogade Utkast till förordning angående beklädnadsbidrag till barn, 9 g, sid 123).

105 KAPITEL 7.

Förslag till supplementära familjeunderstöd i stället för fattigvård till vissa barnrika familjer. Den socialpolitiska naturalinjen samt supplementär kontanthjälp i familje- och barnavården. Då det är av vikt att man vid bedömandet av de i detta kapitel föreslagna supplementära familjeunderstöden erinrar sig befolkningskommissionens principiella förordande av en profylaktisk socialpolitik såsom huvudlinje i familje- och barnavården, vill kommissionen till en början återgiva vissa väsentliga synpunkter på denna av kommissionen förordade socialpolitik. Kommissionens utredningar hava genomgående ådagalagt, att en för nationens framtid gagnelig befolkningspolitik ovillkorligen måste baseras på en effektiv socialreform. Kommissionen har även i detta betänkande i olika sammanhang understrukit slutsatsen, att socialreformens tyngdpunkt bör läggas på en profylaktisk, socialpolitiskt inriktad familje- och barnavård. Då det gäller att i enlighet med kommissionens befolkningspolitiska principinställning lägga en fast grund för familjebildning och barnavård, har kommissionen efter närmare överväganden funnit, att den väg, vilken säkrast och med minsta kostnader leder till åsyftat resultat, följer den socialpolitiska naturahjälplinjen. Rörande innebörden av denna profylaktiska socialpolitik vill kommissionen hänvisa till utredningarna i kap. 2 och i kap. 5. Här m å blott erinras om att denna nya socialpolitik i första hand innebär en mycket utvidgad profylaktisk omvårdnad beträffande familjerna samt barnen och de unga. I den mån denna omvårdnad blir genomförd enligt naturahjälplinjen, medför den icke blott en väsentlig miljöförbättring och därmed ökning av det uppväxande släktets levnads- och utvecklingsmöjligheter — vilket i och för sig är en ur samhällets synpunkt räntabel social investering — utan samtidigt ett avlyftande i rimlig omfattning av hithörande kostnader från tungt pressade enskilda familjeförsörjare till hela nationen. Detta familje- och barnavårdssystem i enlighet med den angivna socialpolitiska naturahjälpsprincipen håller redan på att framväxa särskilt på bostads- och hälsovårdsområdena och planeras exempelvis genom det i nästföregående kapitel framlagda förslaget att utvidgas till beklädnadshygienens område. Vid framställandet av förslaget till beklädnadsbidrag åt barnen i mindre bemedlade familjer och i synnerhet i barnrika familjer har befolkningskommissionen emellertid icke förbisett, att hjälpbehovet hos de nämnda kategorierna därmed icke är i erforderlig grad tillfredsställt. Visserligen förutsätter kommissionen, såsom också betonats i kommissionens yttrande över 1934 års barnpensioneringssakkunnigas förslag rörande förskottering av underhållsbidrag m. m., att lagstiftningen i varje speciell barnhjälpfråga vinner tillämpning, icke isolerat, utan i en rationell anslutning till andra socialpolitiska dispositioner, ägnade att underlätta och förbättra barnförsörjningen. I samma yttrande har kommissionen likväl funnit

106 skäl att påpeka det alltmer växande behovet av en systematisk överarbetning av hithörande sociallagstiftning under särskilt beaktande av familje- och barnavården. Det må icke fördöljas, att de för närvarande rådande socialorganisatoriska förhållandena i kommunerna och i länen icke äro ägnade att befordra och garantera ett effektivt och rationellt utnyttjande av förefintliga socialpolitiska hjälpresurser i de riktningar och i den omfattning, som i varje enskilt hjälpfall medför det bästa resultatet. Det berörda spörsmålet, vilket sammanhänger med organisationen, blir föremål för uppmärksamhet i det närmast följande kapitlet. Här må blott framhållas, att, innan hela familje- och barnavårdssystemet blivit fullt utbyggt och rationellt införlivat i kommunernas organisation för socialpolitiska och socialvårdande ändamål, ett särskilt behov föreligger av en supplerande hjälp i kontant form. Även när det socialpolitiska naturasystemet blivit fullt utbyggt och organiserat, kräves tillgång till en supplementär hjälpform, vilken i mån av behov kan sättas in, t. ex. då lämpliga socialpolitiska stödåtgärder icke kunna vidtagas eller äro otillräckliga eller kräva tid för att kunna sättas i verket. Kommissionen understryker här kraftigt, att de socialpolitiska profylaktiska åtgärderna alltid i görligaste mån skola först tillgripas och läggas i botten av varje planmässigt stöd åt familjerna; kontanthjälpen blir endast ett sekundärt, efter behovet i varje särskilt hjälpfall beslutat tilllägu, vilket för övrigt även kan och i vissa fall bör lämnas i lämplig naturaform. Förslag till supplementär kontanthjälp. Dennas rättsliga form. Den komplettering av det socialpolitiska naturahjälpsystemet med kontantunderstöd, varav, allmänt sett, behov sålunda föreligger, bör enligt befolkningskommissionens mening helst icke förlänas sådan rättslig karaktär, som utmärker understöd, hänförligt till 1 § i nu gällande fattigvårdslag. Till motivering för denna mening får kommissionen hänvisa till kap. 3, sid. 35 f., varest kommissionen framhållit vissa för en socialpolitiskt anordnad familjeoch barnhjälpverksamhet hindersamma och olämpliga bestämmelser i fattigvårdslagen. Särskilt har påpekats den bristande understödstilldelningen på grund av det ej sällan svaga skatteunderlaget i vissa kommuner samt den olämpliga kravverksamheten mot hemortskommuner och enskilda försörjningspliktiga. Därjämte har framhållits bristen hos fattigvården på socialpolitisk profylaktisk inriktning av hjälpåtgärderna. Befolkningskommissionen inser till fullo, att en så genomgripande omarbetning av fattigvårdslagen, som kräves för att bringa densamma i överensstämmelse med den befolkningskvalitativa socialpolitiken, bör utföras i hela det stora sammanhanget av hithörande sociallagstiftning. I det närvarande läget kunna nämligen fristående reformer mycket ofta leda till en icke önskvärd skärpning av olikheterna mellan de sociala stödåtgärdernas verkningar för olika grupper av medborgare samt medföra en växande söndring och ineffektivitet på det organisatoriska området. Kommissionen vill exempelvis erinra om de i det föregående (kap. 5) berörda verkningarna av 1937 års lag om barnbidrag. Enligt denna lag beredas bland annat änkors barn icke oansenliga kontantbidrag. Änklingars barn lämnas emellertid utanför bidragsverksamheten, och för bland annat dessa barn har kommissionen av finansiella hänsyn måst inskränka sig till att föreslå en mycket begränsad hjälp i form av bidrag till barnens beklädnad. Därjämte har den förstnämnda barnbidragsverksamhetens förläggande till pensionsnämnderna avsevärt ökat splittringen i den kommunalsociala förvaltningen samt även ökat administrationskostnaderna.

107 Då befolkningskommissionen, vilken sålunda är medveten om vådorna av mer eller mindre fristående socialreformer, icke desto mindre går att föreslå en reform av kontanthjälpen resp. naturahjälpen till vissa barnrika familjer, liar kommissionen följande skäl att åberopa. Till en början vill kommissionen framhålla som sin bestämda mening, att de för nationens framtid så utomordentligt viktiga befolkningspolitiska strävandena oundgängligen måste omfatta även effektiva socialreformer och att erforderliga sådana reformer enligt såväl riksdagens som departementchefens direktiv böra icke blott skyndsamt utredas utan även snabbt leda till praktiska resultat. Åt denna sistnämnda uppfattning har även andra lagutskottet vid 1937 års riksdag givit uttryck i sitt i detta betänkande förut berörda utlåtande i anledning av motioner angående översyn av samhällets hjälpverksamhet. Vidare har kommissionen kommit till den övertygelsen, att en avsevärt bättre hjälp än den som för närvarande i form av fattigvård lämnas åt barnrika familjer verkligen ofta kan anses vara av behovet påkallad. Att kontanthjälp har en uppgift att fylla såsom supplementär reserv vid sidan av den socialpolitiska naturalinjen har framhållits i början av detta kapitel. Därtill kommer att de kommunala fattigvårdsunderstöden åt barnrika familjer i många kommuner äro i påfallande grad otillräckliga. De nu angivna skälen har kommissionen ansett till fullo motivera en reform i syfte att snarast möjligt få till stånd en ekonomisk förbättring för den nu sämst ställda kategorien av familjer med barn, nämligen de hjälpbehövande barnrika familjer, vilka icke äro berättigade till barnbidrag eller bidragsförskott enligt 1937 års lagar. Den sålunda av ett trängande behov påkallade förbättringen av hjälpen till vissa barnrika familjer bör, såsom redan framhållits, i så stor utsträckning som möjligt befrias från fattigvårds karaktär. Kommissionen räknar visserligen med att den närmare beskaffenheten ur rättslig synpunkt av det här föreslagna supplementära familjeunderstödet kommer att i sinom tid upptagas till granskning i sitt större sammanhang genom den av Kungl. Maj:t tillsatta kommittén för den allmänna översynen av bestämmelserna i den sociala försäkrings- och hjälpverksamheten. Av hänsyn därtill begränsar sig kommissionen till att föreslå blott oundgängligen påkallade stadganden för effektivisering av den nu i form av fattigvård utgående hjälpen. Den aktuella lagstiftningsfrågan innebär då, att man skall utarbeta regler. för beredande av erforderlig kontanthjälp eller, där så påkallas, naturahjälp, s. k. familjeunderstöd, i stället för fattigvård åt fader och moder samt minderåriga barn i bestående äktenskap med tre eller flera minderåriga barn, för vilka barnbidrag eller bidragsförskott enligt 1937 års lagar icke kunna lämnas. Till en början vill kommissionen understryka, att det föreslagna familjeunderstödet måste vara av obligatorisk karaktär och i sådant hänseende likställas med understöd enligt § 1 i fattigvårdslagen. Familjeunderstöd skall även i övrigt utgå under motsvarande omständigheter och i den erforderliga omfattning, varom stadgas i nyssnämnda §, dock med uttrycklig föreskrift, att familjeunderstöd icke skall vara att anse såsom fattigvård. Behovsprövning skall givetvis äga rum. I nu angivna viktiga hänseenden skiljer sig familjeunderstöd från sådant understöd, som omförmäles i lagen om kommunala pensionstillskott m. m. Enligt denna lag står det nämligen kommunen fritt att ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande. Kommissionen anser det med hänsyn därtill icke lämpligt att i pensionstillskottslagen införa ett så väsentligen nytt moment, som det ifrågavarande obligatoriska familjeunderstödet skulle utgöra.

108 Vidare anser befolkningskommissionen, att ersättning för kostnader för familjeunderstöd i regel bör lika litet som barnbidrag uttagas av enskild försörjningspliktig, utom i det fall, då särskilda omständigheter direkt föranleda därtill, t. ex. större förändring av hans förmögenhetsställning. Då det, såsom i fråga om h ä r föreslagna familjeunderstöd, gäller medborgare i så ömmande omständigheter som medlemmar av obemedlade barnrika familjer, äger ersättningsskyldigheten icke någon praktisk betydelse. Ett stadgande i angiven riktning äger också stöd i en på detta område på senare tid utbildad praxis (se sid. 39). Möjlighet till ingripande i händelse av försummelse från föräldrarnas sida på grund av lättja eller liknöjdhet bör givetvis föreligga h ä r liksom vid understöd enligt § 1 i fattigvårdslagen. Korrektivmöjligheter stå även öppna i lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd. Vad beträffar hemortsrättsspörsmålet intager befolkningskommissionen den principiella ståndpunkten, att det nuvarande hemortsrättsbandet bör allmänt borttagas. Emellertid är hemortsrättsfrågan synnerligen invecklad och kräver en närmare utredning, vilken lämpligen bör utföras i samband med den allmänna översynen av den sociala hjälpverksamheten. Under hänvisning härtill finner sig kommissionen böra föreslå bibehållandet i den här ifrågavarande provisoriska hjälpverksamheten av fattigvårdslagens hemortsrättsbestämmelser. Familjeunderstödet äger alltså inverkan på förvärv av hemortsrätt i fattigvårdshänseende och kostnaderna skola i sista hand åvila hemortskommunen. Befolkningskommissionen förordar, att familjeunderstödet, vilket skall lämnas i stället för fattigvård, regleras genom en särskild lag om familjeunderstöd. Denna särskilda lag bör innehålla uttryckliga stadganden i de punkter, i vilka avvikelser från fattigvårdslagen föreligga. Utkast till sådan lag återfinnes å sid. 126. Kommissionen övergår nu till att behandla vissa hittills icke berörda viktigare detaljer i den föreslagna supplementära hjälpverksamheten. Rätt till familjeunderstöd. Av det föregående framgår att familjeunderstöden äro avsedda för de sämst ställda familjerna med barn. Berättigade till bidrag äro alltså enligt detta förslag de hjälpbehövande barnrika familjer, vilka icke äro berättigade till barnbidrag eller bidragsförskott enligt 1937 års lagar. Det sistnämnda villkoret innebär bland annat, att mannen skall vara arbetsför eller åtminstone icke varaktigt oförmögen till arbete enligt folkpensionslagens 2 §. Att märka är att arbetslöshet berättigar till familjeunderstöd för barnen i likhet med vad som gäller enligt § 1 i fattigvårdslagen. Däremot medför enligt gällande lagstiftning arbetslöshet icke rätt för den arbetslöse själv att erhålla understöd, ett förhållande, vilket i synnerhet med hänsyn till familjeförsörjare väl motiverar n ä r m a r e utredning av särskilda sakkunniga. För övrigt gäller att för rätt till familjeunderslöd sådana omständigheter skola föreligga, vilka omförmälas i sistnämnda §. Med barnrik familj menas äkta makar med minst tre hemmavarande barn, vilka icke fyllt 16 år. Åtskillnad göres icke mellan b a r n födda inom och utom äktenskap och icke heller mellan egna barn och adoptivbarn. Familjeunderstödets storlek. Familjeunderstöd är icke bundet vid vissa inkomster utan skall till beloppet fixeras genom fri prövning av familjens hjälpbehov såsom sker vid bestämmande av fattigvårdsunderstöd. Behovet

109 bör dock först i görligaste mån tillfredsställas genom anordnande av socialpolitisk naturahjälp, såsom bostadsförbättring, hälsovård, näringsförbättrande åtgärder, bidrag till kläder och skodon etc. Det därutöver lämnade familjeunderstödet skall vara tillräckligt stort för att verkligen medgiva »det underhåll och den vård, som äro erforderliga samt för minderårig jämväl uppfostran» (fattigvårdslagen, g 1). Familjeunderstöd bör även så ofta det är lämpligt helt eller delvis utgå in natura, t. ex. för att icke stimulera till mindre önskvärt barnafödande; jfr sid. 18—21. Statsbidrag. Ett av de viktigaste skälen för anordnande av den här föreslagna hjälpen till vissa barnrika familjer har befolkningskommissionen i det föregående angivit vara, att hjälpen i form av fattigvård för närvarande ofta är i påfallande grad otillräcklig. Kommissionen betraktar det svaga ekonomiska skatteunderlaget i ett stort antal kommuner såsom den väsentliga förklaringen till de nämnda fattigvårdsunderstödens otillräcklighet. Då kommissionen finner det vara synnerligen angeläget, att kommunernas ekonomiska möjligheter att bereda erforderligt understöd åt här ifrågavarande barnrika familjer ökas, vill kommissionen förorda statsbidrag till de föreslagna familjeunderstöden, vilka, enligt vad i det föregående understrukits, skola utgå i stället för fattigvård. Efter övervägandena i det föregående beträffande fördelningen av kostnaderna för den föreslagna beklädnadshjälpen mellan kommunerna och staten har kommissionen, i avvaktan på rationella regler för skatteutjämningen mellan kommunerna, stannat vid att föreslå, att kostnaden för beklädnadsbidragen skulle bestridas med statsmedel till en övervägande procentandel, som av kommissionen dock lämnats öppen. Under vissa angivna förutsättningar skulle Konungen äga att helt eller delvis befria en kommun från bidrag till kostnaderna. Beträffande den nu ifrågavarande understödsverksamheten måste, på grund av den för hjälpens storlek avgörande fria behovsprövningen en avsevärd andel av de av kommunernas fattigvårdsstyrelser beslutade understöden bekostas med kommunala medel. Med hänsyn härtill och till andra hithörande omständigheter anser kommissionen, att den enklaste och mest effektiva provisoriska statsbidragsregeln är den, att kostnaderna för de föreslagna familjeunderstöden, till den del de prövas motsvara erforderligt understöd enligt § 1 i fattigvårdslagen, med 50 °/o bestridas med statsmedel. Även här bör dock gälla, att särskilt skattetyngd kommun med stort antal barnrika familjer må, därest fattigvården och barnavården inom kommunen skötas på godtagbart sätt, av Konungen beviljas rätt till statsbidrag till utgivna familjeunderstöd med mera än 50 %, dock högst 75 %>. Utkast till lag om familjeunderstöd återfinnes å sid. 126. Beräknade kostnader för statsbidragen. Det ligger i sakens natur, att beräkningen av kostnaderna för statsbidragen till den här föreslagna familjehjälpen måste giva ett blott ungefärligt resultat. Det är omöjligt att med större säkerhet fastställa den ökning av nu utgående fattigvårdsundsrstöd till det ifrågavarande klientelet, vilken kommer att inträffa. Ej heller finnes tillräcklig grund för säkra antaganden rörande den ökning av antalet understödda familjer och av understödstiden, som kan komma att ske. Emellertid torde man på grundval av siffrorna i tab. M (sid. 58) och vissa sannolika antaganden ändock kunna komma fram till en ungefärlig kostnadssumma.

110 Enligt tab. M uppgingo under år 1934 de totala årskostnaderna för fattigvårdsunderstöd till hithörande familjer för samtliga kommuner i riket till 62 milj. kronor. Om man nu antager dels att samtliga dessa familjer skulle komma i åtnjutande av den föreslagna understödsförbättringen — vilket innebär någon överdrift, enär mannen i många familjer är invalid —• och dels att kommunerna utsträcka understödsförbättringen så långt, att kommunandelen av kostnaderna icke blir mindre än beloppet för de nuvarande fattigvårdskostnaderna, så skulle man för hela hjälpkostnaden komma till dubbla det nuvarande beloppet eller 124 milj. kronor. Statens andel skulle alltså i detta fall bliva 6"2 milj. kronor, vilket tydligen utgör ett maximumbelopp. Man kan vidare antaga, att kommunerna, tillhörande ortsgrupperna 2 och 3, icke fördubbla understöden utan begränsa ökningen till något sådant som 50 % resp. 25 °/o, detta enär understöden redan hållas på eller i närheten av en godtagbar nivå. Om man vidare antager, att kommunerna i ortsgrupp 1 för att minska utdebiteringen för fattigvården blott höja understöden med i genomsnitt 75 % , skulle man från fattigvårdskostnaderna i tab. M komma fram till en totalsumma av 100 milj. kronor. Statens minimumandel komme alltså att utgöra 50 milj. kronor. De sannolika kostnaderna för statsbidraget till den här föreslagna understödsförbättringen torde alltså under angivna förutsättningar kunna beräknas till högst 62 milj. kronor och lägst 50 milj. kronor eller till omkring 5 5 milj. kronor. Till den beräknade kostnaden för statsverket kommer emellertid en tilläggskostnad för den ökning av statsbidragen, vilken enligt kommissionens förslag efter särskild framställning skulle kunna medgivas vissa kommuner. Härigenom skulle statsbidraget kunna ökas från 50 °/o till högst 75 %>. Huru denna tilläggskostnad kommer att ställa sig i verkligheten är givetvis omöjligt att förutsäga. Emellertid kan man beräkna dess sannolika maximumbelopp genom att utgå från att samtliga kommuner, tillhörande dyrortsgrupp 1, skulle beviljas högsta statsbidrag. Genom beräkningar, utförda i analogi med de nyss anförda beräkningarna, kommer man därvid fram till en maximal merkostnad på grund av statsbidragens ökning från 50 % till 75 %> i samtliga kommuner, tillhörande dyrortsgrupp 1, av omkring 15 milj. kronor. Statens totala kostnader för de här föreslagna familjeunderstöden skulle alltså under angivna förutsättningar komma att uppgå till högst 55 + 1 - 5 , d. v. s. 7 milj. kronor. Befolkningskommissionen vill slutligen rikta uppmärksamheten på att den här föreslagna förbättringen av de sämst ställda barnrika familjernas för sörjning kan genomföras särskilt för sig utan samband med andra av kom missionen samtidigt framlagda reformförslag.

Ill

KAPITEL 8.

Principiella riktlinjer för socialpolitikens och socialvårdens omorganisation, med särskild hänsyn till hjälp åt familjer och barn. Förslag till provisorisk organisation för beklädnadsverksamheten och för den supplementära hjälpen till barnrika familjer. A.

Allmänna synpunkter.

Den allmänna organisationsfrågans läge och innebörd. Befolkningskommissionen har visserligen jämlikt sina direktiv att lägga huvudvikten på sådana socialpolitiska och social vårdande uppgifter, vilka avse familjerna och barnen, men då dessa uppgifter för närvarande, i synnerhet i fråga om organisationen, nära sammanhänga med övriga hithörande hjälpåtgärder, måste kommissionen ingå på den allmänna organisationsfrågan. Denna har på senaste tid blivit i hög grad aktualiserad. Anledningarna äro flera, men kommissionen vill ur sina synpunkter begränsa sig till att rikta uppmärksamheten på två av de viktigaste. För det första vill kommissionen framhålla, att utvecklingen på det socialpolitiska området just nu befinner sig i en brytningstid. Samhällets nödlindrande verksamhet har i stort sett nått en relativt hög grad av utveckling. I denna situation hava emellertid växande krav på en mera effektiv hjälpverksamhet i form av förebyggande socialpolitiska åtgärder begynt framträda. Det som nu framför allt aktualiserat en allmän socialreform i profylaktisk riktning är dock befolkningsläget. Befolkningskvalitativa och -kvantitativa strävanden hava redan begynt göra sitt inflytande gällande på socialpolitikens utgestaltning. Detta nya inflytande bör främjas genom en omdirigering av den socialpolitiska och socialvårdande verksamheten till barnens, de ungas och familjernas sociala och ekonomiska problem. En dylik utvidgning och fördjupning av socialpolitiken och socialvården samt verksamhetens inriktning på familje- och barnavården är framtidslinjen. Kommissionen hyser den bestämda övertygelsen, att tyngdpunkten i vår socialpolitik bör överflyttas från symtombotande hjälpverksamhet till profylaktisk socialpolitik, vilken undanröjer de sociala missförhållandenas orsaker. Därvid måste fast organiserade förbindelser anordnas mellan socialvården och socialpolitiken, så att även den förra verksamheten blir effektivt utrustad med möjligheter till social profylax. Denna omläggning av verksamheten ställer enligt kommissionens mening oavvisliga krav på en enhetlig organisation, utrustad med effektivt fungerande organ, vilka äro anpassade för de nya uppgifterna. Den andra huvudanledningen till organisationsfrågans aktualitet hänför sig till de tekniskt-administrativa svårigheter och de växande förvaltningskostnader, vilka känneteckna den nuvarande kommunalsociala organisatio-

112 nen. Efter en snart 25-årig utveckling — efter pensionsnämndernas tillkomst — uppvisar denna organisation en starkt markerad decentralisation till ett flertal kommunala organ, bland vilka de speciellt sociala äro fattigvårdsstyrelse, pensionsnämnd, barnavårdsnämnd, arbetslöshetskommitté och nykterhetsnämnd, samt, från och med år 1937, det nyinrättade gemensamma kommunala registreringsorganet, socialregistret. Vid sidan därav förekomma flera andra organ med delvis rent socialpolitiska uppgifter, såsom skolråd, hälsovårdsnämnd, drätselkammare resp. kommunalnämnd (förmedlingsorgan för bostadsanskaffningslån och hyresbidrag) samt kommunalt ortsombud för bosättningslån. Denna splittring på ett flertal kommunalsociala organ och de därav föranledda ölägenheterna för såväl de hjälpsökande som kommunerna hava varit föremål för utredning och förslag av 1929 års s. k. organisationssakkunniga, vilka avgivit betänkande den 11 december 1934 (Stat. off. utr. 1934: 53). Detta betänkande har emellertid icke lett till annat resultat än införandet av det nyss nämnda socialregistret (se Sv. förf.-saml. 1936: 56). Med undantag av registreringen kvarstå alltså de förvaltningstekniska och förvaltningsekonomiska delarna av denna s. k. centraliseringsfråga olösta. Under den pågående utvidgningen av den socialpolitiska och socialvårdande verksamheten skärpas olägenheterna av den rådande splittringen, icke minst genom förvaltningskostnadernas oproportionerliga ökning. Ett annat viktigt spörsmål, vilket kommissionen måste begränsa sig till att här blott påpeka, utgör frågan om bildande av större kommunala enheter för de socialpolitiska och socialvårdande uppgifterna. Befolkningskommissionen måste alltså konstatera, att det föreligger en social organisationsfråga i den mest vidsträckta mening, en fråga, vilkens lösning är av den största betydelse för den befolkningskvalitativt inriktade profylaktiska socialpolitikens ändamålsenliga och framgångsrika bedrivande. Kommissionen vill här erinra om den förut nämnda, av Kungl. Maj:t tillsatta kommittén för översyn av lagstiftningen rörande samhällets hjälpverksamhet, i samband varmed spörsmålet om en rationell organisation av denna verksamhet särskilt borde beaktas (se sid. 13). Med hänsyn till den sålunda inledda utredningen vill kommissionen begränsa sig till att i det följande i stora drag angiva de principiella riktlinjer, vilka ur de synpunkter befolkningskommissionen har att företräda — och dessa komma att bliva alltmer dominerande för socialpolitik och socialvård i vårt land för lång tid framåt — böra iakttagas vid en rationalisering av socialpolitikens och socialvårdens organisation. Innan kommissionen övergår till den principiella översikten av organisationsfrågan, må några synpunkter förutskickas rörande den innebörd och omfattning, vilka tillmätas frågan i den följande behandlingen. Till en början vill kommissionen söka angiva innebörden av vad som på senare tid kallas en rationell organisation. Rationaliseringsspörsmålet skall ju beaktas i samband med den nyss nämnda översynen av sociallagstiftningen. I vidsträckt mening innefattar rationalisering alla kostnadsminskande eller effektivitetsökande åtgärder i förvaltningen. I denna mening har givetvis rationalisering förekommit, så länge ekonomisk planering existerat i förvaltningen. Dylika arbets- och kostnadsplaner har man dock förut helt allmänt kallat organisation. Det på senare tid uppkomna begreppet rationalisering måste tydligen uppvisa vissa ytterligare bestämningar, vilka skilja det från det allmänna begreppet organisation. Man kan säga, att 'en rationell organisa-

113 tion av den socialpolitiska och socialvårdande verksamheten måste vara planerad i hela sitt sammanhang till ett i detalj ändamålsenligt och noggrant förberett system, vilkets olika delar automatiskt samverka. Den skall därjämte kräva ett minimum av förvaltningskostnader för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande. Rationaliseringen karakteriseras alltså icke av det medelst organisationen tillsträvade ändamålet utan av organen för verksamheten samt medlen och tillvägagångssättet såväl tekniskt som ekonomiskt. Men för organisationen äro klart fixerade ändamål nödvändiga, för att verksamheten skall kunna ordnas rationellt. Kommissionen kommer därför att ur sina synpunkter i det följande angiva vissa konkreta uppgifter för socialpolitik och socialvård, vilka med den nuvarande organisationen i kommunerna icke torde kunna rationellt lösas. I enlighet med det anförda behandlar befolkningskommissionen i nästa avsnitt av detta kapitel vissa principiella riktlinjer för organisationens rationalisering, särskilt med avseende å behovet av enhetliga lagbestämmelser, ändamålsenliga organ och effektiv arbetsfördelning dem emellan, förbättrade förvaltningstekniska hjälpmedel och lämplig personal samt behovet av effektiv statlig upplysnings- och rådgivande verksamhet. Kommissionen vill även framställa vissa andra principiella önskemål beträffande bland annat den kommunalsociala organisationens överbyggnad i länen och i centralförvaltningen. Efter behandlingen av dessa principiella riktlinjer skall kommissionen i ett sista avsnitt av kapitlet framlägga förslag till organisation under nuvarande förhållanden av den i det föregående föreslagna barnbeklädnadsverksamheten (kap. 6) och understödsverksamheten för vissa barnrika familjer (kap. 7). Beträffande dessa förslag vill kommissionen redan här betona, att de äro provisoriskaoch icke få leda till organisatoriska anordningar, vilka kunna komma att stå hindrande i vägen för genomförandet av en framtida rationell organisation på området. B.

P r i n c i p i e l l a riktlinjer för s o c i a l p o l i t i k e n s omorganisation.

och

socialvårdens

Huvuduppgifterna för den sociala verksamheten. Till att börja med vill befolkningskommissionen understryka det i det föregående framhållna behovet av klart och tydligt fixerade huvuduppgifter för samhällets hjälpverksamhet. En bestämd målsättning är redan i och för sig ägnad att skänka fasthet och enhetlighet åt hela verksamheten. Större eller mindre omsvängningar av intresset på än ålderdomsförsörjning, än arbetslöshetspolitik, än kontantförsörjning, än anstaltsvård etc. hindra planmässigheten, splittra resurserna och förrycka proportionerna i den totala socialpolitiken och socialvården. Kommissionen finner det vara så mycket värdefullare att uppställa ett dominerande ändamål för samhällets hjälpverksamhet, som det utan tvekan är ett livsintresse för nationens framtid att socialpolitiken och socialvården snarast möjligt effektivt och konsekvent inriktas på en väsentlig förbättring av det uppväxande släktets levnads- och utvecklingsmöjligheter. Innebörden av och motiveringen för denna befolkningskvalitativa målsättning för vår socialpolitik och socialvård hava av kommissionen utvecklats i hela dess arbete, icke minst i detta betänkande. Kommissionen tror sig äga grund för att även tillmäta den angivna målsättningen en stimulerande verkan på det sociala arbetet överhuvudtaget. Detta arbete har i en växande omfattning 8—379249.

114 kommit att ägnas åt perifera, tekniska förvaltningsuppgifter, medan det centrala, de mänskliga hjälpproblemen, schematiserats och ställts i bakgrunden. En förnyelse av det sociala arbetets egentliga syftning skulle fördjupa intresset och vidga förståelsen för detsamma och ställa in de tekniska och personella förvaltningsresurserna på deras rätta plats såsom medel för främjande av socialpolitikens och socialvårdens ändamål. Just det personliga positiva intresset för den hjälpbehövande familjens problem har kommissionen redan i annat sammanhang framhållit såsom eftersträvansvärt icke blott i socialvården utan även i den hithörande socialpolitiska verksamheten. Befolkningskommissionen vill här även erinra om att en social verksamhet med nu angivna allmänna huvuduppgifter väsentligen måste äga karaktären av en profylaktisk socialpolitik, riktad på barnen, de unga och familjerna. Det uppväxande släktets problem komma att ligga i förgrunden, medan i detta sammanhang ålderdomsförsörjningsfrågorna i jämförelse därmed måste givas en andrahandsplats. Däremot komma närings-, bostads- och beklädnadsfrågorna samt arbetslöshets- och sjukdomsförebyggande spörsmål överhuvudtaget att i högsta grad aktualiseras. Förenhetligande, modernisering och systematisering av sociallagstiftningen. Behovet av enhetlig lagstiftning på socialpolitikens och socialvårdens områden har länge varit uppmärksammat i sakkunniga kretsar. En av orsakerna till att den av 1929 års organisationssakkunniga föreslagna sociala nämnden icke genomfördes torde hava varit att förslag til! enhetliga lagbestämmelser för socialvårdens olika grenar icke samtidigt förelåg. En enhetlig sociallagstiftning är i viss mån förutsättning för en enhetlig organisation och i alla händelser är en enhetlig organisation icke i och för sig tillräcklig. Denna uppfattning, vilken även är omfattad i intresserade fackkretsar, kommer till uttryck i följande uttalande i ett särskilt yttrande, vilket fogats till 1929 års organisationssakkunnigas betänkande av en av de sakkunniga, socialborgarrådet i Stockholm Wictor Karlsson: »Det torde dock vara ogörligt att enbart genom organisatoriska åtgärder undanröja alla de olägenheter, vilka till väsentlig del äro en följd av att den omfattande och mångskiftande socialvården regleras av en mångfald olika lagar och författningar, som, tillkomna på olika tider, icke fullt harmonisera med varandra.» »Vill man ernå en verkligt effektiv samverkan mellan de olika verksamhetsgrenarna, torde detta icke kunna vinnas med mindre än att man griper sig an med en revidering av de olika lagarna i syfte att åstadkomma inbördes samklang dem emellan.» »Särskilt gäller delta fattigvårdslagen, vars bestämmelser, med hänsyn till de senare årens (d. v. s. närmast före år 1934; anmärkt här) sociala lagstiftning, i många hänseenden äro föråldrade, oklara och svårtolkade.» »Sedan denna lag stiftades, ha dessutom uppstått nya hjälpbehov av betydande omfattning, som man svårligen kunde förutse, då man skrev lagen. Jag syftar här på det ytterst komplicerade, såväl direkta som indirekta hjälpbehov, som den oförvållade arbetslösheten framkallat.» »Som bekant kunna icke alla dessa hjälpbehov tillgodoses genom den särskilda hjälpverksamheten för arbetslöshetens bekämpande, vilken regleras genom en kungl. kungörelse, eller genom lagen angående arbetslöshetsförsäkring, utan fattigvården måste alltjämt vara beredd att meddela en supplerande hjälp. Erfarenheten har dock visat, att fattigvårdslagens nuvarande bestämmelser mycket litet lämpa sig för en hjälpverksamhet av denna art.» 1 1

Organisationssakkunnigas betänkande, Stat. off. utr. 1934:53, sid. 201 f.

115 Liknande observationer kunna göras på andra delar av sociallagstiftningens område. Hjälpens storlek och beskaffenhet föreskrivas olika i likartade hjälpfall, principerna för definiering av villkoren för hjälp äro också olika, ävenså bestämmelser angående hemortsrätt, ersättningsskyldighet etc. Såsom ytterligare exempel vill befolkningskommissionen peka på bestämmelserna i gällande lag om kommunala pensionstillskott m. m. och i lagen om barnbidrag, jämförda med fattigvårdslagen. Det av befolkningskommissionen här framförda principiella önskemålet om enhetlighet i lagstiftningen går givetvis samtidigt ut på ett förenhetligande i riktning mot ett lagstiftningssystem med tydligt befolkningskvalitativt profylaktiskt syfte. Kommissionen har redan tidigare (i slutet av kap. 3) framhållit en del otidsenliga och för främjandet av det nyss angivna syftet hinderliga bestämmelser i fattigvårdslagen. Utöver vad där sagts om understödens otillräcklighet samt hemortsrättsbestämmelsernas och återbetalningsskyldighetens olämplighet vill kommissionen här erinra om att själva namnet fattigvård verkar frånstötande på många hjälpbehövande. Även om det skulle saknas påtagliga yttre skäl för en dylik inställning, har man att räkna med oviljan mot fattigvården såsom en socialpsykologisk realitet, vilken äger avsevärda finansiella konsekvenser. Kommissionen vill såsom ett exempel därpå nämna de kostnadskrävande expeditionella dubbleringsanordningar, vilka i regel vidtagits i kommunerna för administrering av understöd at arbetslösa. En tidsenlig utformning av lagstiftningen rörande sådan hjälpverksamhet, som nu utövas av fattigvårdsorganen i kommunerna, och borttagande av namnet fattigvård, skulle därför avlägsna ett väsentligt hinder för en rationell kommunalsocial organisation. Slutligen vill befolkningskommissionen rekommendera ett sammanförande till en systematisk social författningssamling av de talrika bestämmelser, vilka krävas för reglering av socialpolitiken och socialvården för alla kategorier hjälpbehövande. Centralisering och arbetsfördelning på ändamålsenliga organ. Den nuvarande situationen i kommunerna i fråga om de socialpolitiska och socialvardande uppgifternas fördelning på olika organ kan i korthet karakteriseras med några drag ur den senaste utvecklingen. Före år 1914 var den sociala hjälpverksamheten huvudsakligen samlad hos ett organ, fattigvårdsstyrelsen, vilken i de större k o m m u n e r n a för speciella uppgifter nedsatte särskilda delegationer, såsom för hemunderstödsverksamheten (den yttre fattigvården), anstaltsvården (den inre vården), utackordenngsverksamheten etc. År 1914 trädde pensionsnämnden i funktion för administrering i kommunen av ärenden, tillhörande den allmänna folkpensioneringen. Den därmed inledda utvecklingen har sedan lett till att det för närvarande i regel finnes fem rent kommunalsociala organ, nämligen utom fattigvårdsstyrelse och pensionsnamnd även nykterhetsnämnd, barnavårdsnämnd samt arbetslöshetskommitté. Därjämte svara, såsom förut nämnts, hälsovårdsnämnd och skolråd m. fl. för vissa socialpolitiska uppgifter. Sedan uppdelningen på olika sociala organ nått den angivna omfattninge *U I u t v e c k l i n 8 e n tagit en annan riktning. Med hänsyn till den redan radande splittringen har man nämligen icke velat tillskapa ytterligare nya organ for de nya sociala förvaltningsuppgifter, vilka pålagts kommunerna under de senaste åren. I stället hava de nya uppgifterna fördelats på de redan bestående organen. Detta har skett utan system. Kommissionen vill sålunda blott såsom exempel erinra om hurusom den nya barnbidragsverk-

116 samheten enligt 1937 års lag lagts under pensionsnämnderna medan bidragsförskotteringen enligt lag samma år uppdragits åt barnavårdsnämnderna. Den i anslutning till dessa verksamhetsgrenar erforderliga supplerande understödsverksamheten enligt lagen om kommunala pensionstillskott m. m. skall utövas av fattigvårdsstyrelserna. I det här föreliggande betankandet har befolkningskommissionen föreslagit, att beklädnadsbidragen skola administreras genom barnavårdsnämnderna, medan de supplerande understoden till vissa barnrika familjer skola ombesörjas genom fattigvårdsstyrelserna. Hela denna utveckling har sålunda under föreliggande förutsättningar i viss mån måst leda till en svåröverskådlig splittring, i vilken specialiseringens fördelar icke kunna tillvaratagas på grund av dels uppdelningen av ensartade uppgifter på flera organ, och dels bristen på ett sammanhållande organ; det nya socialregistret kan icke fylla denna brist. De avsevärda dubbleringa r n a av förvaltningsarbetet och de tekniska hjälpmedlen medföra högre kostnader än som vore nödigt vid en rationell organisation. Befolkningskommissionen håller i denna situation före, att en omorganisation är ofrånkomlig och vill inför den förut nämnda, nyligen inledda utredningen därom framhålla följande synpunkter. . , , . . , , . , För att garantera att hela den här ifrågavarande socialpolitiska och socialvårdande verksamheten verkligen inriktas på de befolkningskvalitativa huvuduppgifterna för denna verksamhet, och för att erna en systematisk avvägning av hjälpåtgärderna mellan profylaktisk socialpolitik och socialvård samt slutligen för att vinna en efter ändamålens vikt proportionerad fördelning av de totala sociala utgifterna anser befolkningskommissionen att det ä r oundgängligt att i varje kommun tillskapas en central social nämnd. Den sociala nämnden bör behandla alla viktigare principfrågor och personalfrågor samt alla frågor, sammanhängande med kommunens sociala budget. Den löpande, utövande verksamheten bör uppdragas at delegationer. Dessa delegationers antal och uppgifter böra bestämmas med hänsyn till socialpolitikens och socialvårdens art och omfattning i kommunen. Befolkningskommissionen vill för sin del kraftigt understryka behovet av ett särskilt organ i varje kommun för de familjevärnande och barnavardande uppgifterna. En delegation för familje- och barnavård borde behandla alla hiälpfrågor, vilka röra familjer eller barn. Delegationen borde systematiskt utreda den mest ändamålsenliga hjälpmetoden, varvid den socialpolitiska naturalinjen främst skulle följas och sålunda prövas, huruvida det föreligger behov av bostadsförbättring, hyresbidrag, nänngsforbattring, bekladnadsbidrag hälsoskyddsåtgärder, sjukvård, yrkesutbildning el er av kontanthjiip. Kommissionen erinrar särskilt om vikten av en effektivare medverkan av läkare i denna familjevärnande och barnavårdande verksamhet, an vad lor närvarande är fallet i fattigvården (se sid. 30). . , „ . . . . , t. Att närmare ingå på ytterligare uppgifter for särskilda delegationer torde vara överflödigt i detta betänkande. Möjligen kunde antydas, att en fastare och effektivare samorganisering av arbetsförmedling, arbetsberedning och hjälpverksamhet för arbetslösa synes vara påkallad. Befolkningskommissionen vill blott tillägga, att en efter noggrann utredning funnen lösning av organisationsfrågan på grundval av en central social nämnd, arbetande pa delegationer med speciella, enhetliga uppgifter, på ett lyckligt satt skulle förena centraliseringens fördelar med specialiseringens. I en antydd kommunalsocial organisation skulle den nuvarande särskilda fattigvården automatiskt försvinna. Vidare skulle förutsättningar skapas for ett effektivt utnyttjande av förvaltningstekniska hjälpmedel. Därigenom och genom att dubbelarbete onödiggjordes skulle avsevärda besparingar av förvaltningskostnader tona vinnas.

117 Slutligen — och denna synpunkt är den icke minst viktiga — skulle en dylik centralisering och specialisering bespara de hjälpbehövande mycket onödigt besvär och möjliggöra ett bedömande av hjälpbehovet i en familj i ett sammanhang. En sådan familjesocial, samlad behandling av hjälpfrågorna utgör i själva verket en förutsättning för genomförandet av en effektiv profylax i hjälpverksamheten. Effektiviscring av förvaltningsarbetet. Befolkningskommissionen riktar vidare uppmärksamheten på att en centralisering även möjliggör en långt gående förenkling av ansökningsförfarandet, undersökningsproceduren, registrerings- och bokföringsarbetet samt expeditionsarbetet överhuvudtaget. Beträffande registreringen har i själva verket ett avgörande steg tagits genom införandet den 1 januari 1937 av ett gemensamt socialregister i varje kommun. I en organisation, anknuten till en social nämnd, varigenom fattigvårdsinstitutionen, såsom nyss sagts, kunde automatiskt försvinna, skulle enhetliga och färre formulär kunna användas. Ersättandet av de nuvarande många självständiga organen med färre delegationer under en gemensam nämnd skulle möjliggöra användningen av gemensamma lokaler, minska tjänstevägarna och förenkla kommuniceringen inom hela socialförvaltningen. Fördelarna därav äro uppenbara. ökad vikt på personalrekryteringcn till förtroendeposter och tjänster. I en organisation, vilken i huvudsak är inriktad på en befolkningskvalitativ förebyggande socialpolitik och vilken är specialiserad för dithörande ändamål, måste stora krav ställas på det personliga arbetet. Befolkningskommissionen har tidigare understrukit vikten av att opersonlig rutinmässig byråkrati motverkas och att personligt, positivt intresse ådagalägges även i den socialpolitiska verksamheten. I det att kommissionen här riktar uppmärksamheten på det personliga arbetets och därmed även personalrekryteringens mycket stora betydelse i allmänhet för socialt arbete, vill kommissionen särskilt framhålla det ökade behovet av socialpolitiskt utbildad arbetskraft och ej minst av sådant kvinnligt arbete, som är speciellt lämpligt i familje- och barnavårdsfrågor, t. ex. i närings- och beklädnadshjälpfrågor. Vad beträffar kvinnornas deltagande i det sociala arbetet i synnerhet på förtroendeposter i nämnder och styrelser har befolkningskommissionen särskilt med tanke på betydelsen av kvinnornas medverkan i en befolkningskvalitativt inriktad hjälpverksamhet kommit till den uppfattningen, att kvinnorna böra i avsevärt större utsträckning, än vad som för närvarande är fallet, genom inval i sociala organ och delegationer beredas tillfälle att medverka i det nya sociala arbetet. Enligt det förslag till beklädnadsbidrag åt barn, vilket framlägges i detta betänkande, skall beklädnadsverksamheten ombesörjas genom barnavårdsnämnderna. I slutet av förevarande kapitel, varest verksamhetens organisation behandlas, föreslår kommissionen i enlighet med sin nyss angivna uppfattning ett ökat utrymme åt kvinnliga ledamöters verksamhet i dessa nämnder. En avsevärd utvidgning av kvinnornas medverkan i samhällets hjälpverksamhet skulle stärka det sociala arbetet med ett behövligt tillskott av sakkunskap, intresse och arbetskraft. Att så sker är en angelägenhet för samhället, och det allmänna bör medverka till en sådan utveckling. Befolkningskommissionen hyser även den förhoppningen, att kvinnoorganisationerna i riket skola vara böjda för att stödja kvinnorna i deras arbete i socialpoliti-

118 kens och socialvårdens tjänst, ett arbete, vilket, rätt bedrivet, kan komma att bliva av det största gagn för det uppväxande släktet. Kommissionen övergår nu till att i korthet behandla vissa u r kommissionens synpunkter viktiga organisationsreformer, vilka påkallas i länsförvaltningarna och i centralförvaltningen. Kommissionen erinrar om att det här fortfarande blott är fråga om att till närmare utredning rekommendera vissa ur kommissionens synpunkter viktiga principspörsmål. Utbyggnad av länsnämnder för socialpolitik och socialvård. Konsulentverksamheten. För en likformig och riktig tillämpning av sociallagstiftningen i kommunerna kräves en upplysnings- och inspektionsverksamhet. I fråga om fattigvården och barnavården åligger det länsstyrelserna att övervaka denna socialvård inom länen, så att densamma ordnas och handhaves ändamålsenligt och så att de, som äro i behov därav, bliva föremål för de åtgärder, vilka av omständigheterna påkallas (se fattigvårdslagen § 43 och barnavårdslagen § 20). I allt vad som rör kommunernas fattigvård och barnavård skola länsstyrelserna hava biträde av särskilda tjänstemän, fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. För dessa tjänstemän har Kungl. Maj:t utfärdat instruktion den 8 maj 1925 (ändrad genom kungl. kung. den 30 november 1934). Riket är indelat i 9 konsulentdistrikt; Gotlands län utgör eget inspektionsområde, direkt under den centrala fattigvårdsinspektionen. Enligt denna instruktion skall konsulent bland annat genom resor inom distriktet göra sig underrättad om förhållandena på de områden, vilka äro föremål för hans verksamhet. Därjämte skall han lämna fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna inom sitt distrikt upplysningar och råd i allt som rör kommunernas fattigvård och barnavård, enligt anvisningar och föreskrifter av statens inspektör för fattigvård och barnavård. Befolkningskommissionen har inhämtat, 1 att konsulenternas arbete kraftigt förskjutits från upplysningsverksamheten i kommunerna till biträde åt länsstyrelserna i växande utsträckning med tidskrävande utredningar och undersökningar i mål angående tvister mellan kommunerna, granskning av statsbidragsärenden m. m. Besök i en del kommuner torde ske allenast vart tredje eller fjärde år, i vissa fall med ändå längre mellantider. Utan att förneka att länsstyrelserna äga behov av biträde för expedieringen av fattigvårds- och barnavårdsärenden konstaterar befolkningskommissionen, att den nämnda konsulentverksamheten icke kan anses tillfredsställande tillgodose några av dess mest betydelsefulla uppgifter, nämligen upplysningsoch inspektionsverksamheten i kommunerna. Då en dylik verksamhet måste tillmätas den allra största betydelse i en profylaktisk socialpolitik och socialvård, framför allt med hänsyn till behovet av särskild konsulentverksamhet med avseende å den nya familjeoch barnavården, anser befolkningskommissionen starka skäl föreligga för efn omorganisation av den ifrågavarande verksamheten i länen. Därvid vill kommissionen rekommendera tillskapandet i varje län av en särskild länsnämnd med en tjänsteman vid sin sida. Länsnämnden kunde lämpligen utvecklas ur den enligt 1937 års förordning angående mödrahjälp inrättade mödrahjälpsnämnden. Den nya nämndens uppgifter skulle vara att tillse och kontrollera, att all sociallagstiftning vinner en effektiv och riktig tilllämpning i kommunerna i länet samt att bistå de sociala nämnderna i kommunerna med råd och anvisningar rörande lösningen av de socialpolitiska och socialvårdande uppgifterna. 1 Se skrivelse den 8 augusti 1936 till Kungl. Maj:t från statens inspektör för fattigvård cch barnavård angående inrättande av nya konsulentbefattningar m. m.

119 En dylik social länsnämnd med biträde av sekreterare skulle genom fyllandet av sina huvuduppgifter även verksamt underlätta länsstyrelsernas arbete. Omorganisation av centralförvaltningen. Enligt riksdagens beslut h a r den 1 januari 1938 från socialdepartementet till socialstyrelsen överflyttats statens inspektion för fattigvård och barnavård jämte den därtill knutna skyddshemsinspektionen. För bland annat hithörande ärenden har hos socialstyrelsen inrättats en särskild byrå med statens inspektör för fattigvård och barnavård såsom chef. I samband därmed har socialstyrelsen från statistiska centralbyrån övertagit fattigvårds- och barnavårdsstatistiken. Även denna till socialstyrelsen förlagda centrala socialförvaltning bör omorganiseras, så att den direkt kan anslutas till den i det föregående skisserade sociala organisationen i kommunerna och länen. Av särskild vikt synes det därvid enligt befolkningskommissionens mening vara, att familje- och barnavårdsärendena förläggas till en särskild byrå i styrelsen och övrig socialvård samt hithörande socialpolitik till en annan särskild byrå. I detta sammanhang vill befolkningskommissionen även understryka vad som anförts av statsutskottet vid 1937 års riksdag i anledning av en inom första kammaren väckt motion, nr 238, rörande bland annat tillgodoseende av förefintligt reformbehov beträffande socialstatistikens innehåll, tillförlitlighet och inriktning. I utlåtande nr 171 förklarade sig nämligen statsutskottet ingalunda vilja bestrida, att bestående anordningar i fråga om den sociala statistikens organisation vore behäftade med vissa brister. Den kraftiga utvecklingen under de senaste åren inom bland annat socialpolitiken hade utan tvekan ökat behovet av en säkrare och fullständigare socialstatistik. Utskottet ansåg därför de i motionen framförda synpunkterna värda beaktande. Anledning förefunnes dock för det antagandet, att Kungl. Maj:t utan särskild framställning vidtoge åtgärder för utredning av de reformbehov beträffande statistikens innehåll, tillförlitlighet och inriktning, som utvecklingen påkallade. Särskilt vill befolkningskommissionen framhålla behovet av en sådan ändring av statistikens innehåll och inriktning, att de familjesociala synpunkterna beaktas. Det synes vidare av behovet påkallat att lägga upp en statistik över hela den sociala hjälpverksamheten i kommunerna på grundval av de familjevis samlade uppgifterna i kommunernas socialregister. Den nuvarande tids- och arbetskrävande fattigvårds- och barnavårdsstatistiken skulle då kunna nedläggas. Den närmare utformningen av den hithörande socialstatistiken bör enligt kommissionens mening göras till föremål för utredning genom särskilda sakkunniga. Efter dessa principiella synpunkter på det sociala organisationsproblemet övergår kommissionen till att behandla den i detta betänkande föreslagna beklädnadsbidragsverksamhetens och understödsverksamhetens provisoriska organisation. C

F ö r s l a g till p r o v i s o r i s k o r g a n i s a t i o n för b e k l ä d n a d s v e r k s a m h e t e n o c h för d e n s u p p l e m e n t ä r a hjälpen till b a r n r i k a familjer.

Beklädnadsverksamhetens organisation. Efter ingående överväganden har befolkningskommissionen övergivit tanken på att föreslå tillskapandet nu omedelbart av ett nytt kommunalt organ — närmast genom omorganisation

120 av barnavårdsnämnden —, speciellt lämpat för handläggningen av familjeoch barnavårdsfrågor. Kommissionen förväntar emellertid, att dess rekommendationer i detta kapitel till inrättandet av bland annat ett sådant organ skola upptagas till prövning i samband med den förut flera gånger nämnda översynen av hjälpverksamheten. Kommissionen har därför måst söka en provisorisk lösning av organisationsfrågan. Därvid har kommissionen undersökt skilda möjligheter och prövat olika uppslag samt förutsättningslöst övervägt de framkomna möjligheterna. Resultatet av denna ingående prövning har blivit, att den bästa lösningen synts vara att förlägga den föreslagna beklädnadsverksamheten eller riktigare bidragsprövningen med avseende å sådana frågor till barnavårdsnämnden. Detta organ måste nämligen betraktas såsom den naturliga stommen till de familje- och barnhjälpsdelegerade, vilka kommissionen, enligt vad i det föregående utvecklats, tänker sig såsom framtida organ för hithörande hjälpfrågor. Emellertid föreslår kommissionen viss ändring av barnavårdsnämndens sammansättning i syfte att göra densamma mera funktionsduglig för sina uppgifter, vilka på senare tid hava väsentligt utökats. Den nya här föreslagna uppgiften att bedöma beklädnadsbehovet för barn och att råda till och ombesörja lämplig beklädnad är alldeles tillrättalagd för kvinnlig erfarenhet och kvinnligt handlag, önskvärdheten av att i växande utsträckning engagera kvinnorna i det sociala arbetet har starkt betonats i det föregående. Av anförda skäl föreslår sålunda kommissionen, att antalet ledamöter i barnavårdsnämnden skall ökas med en, samt att minst 2 av nämndens minst 6—7 ledamöter skola vara kvinnor; för närvarande är blott en kvinna obligatorisk. (Se Utkast till lag angående viss ändring i barnavårdslagen, sid. 125.) Barnavårdsnämnden bör lämpligen nedsätta en delegation, såvitt möjligt bestående av kvinnor, att närmast handhava beklädnadsverksamheten. Rekvisitioner av statsmedel till beklädnadsbidrag granskas av länsstyrelserna. Centralt organ är socialstyrelsen, varunder övriga barnavårdsärenden sortera. Ansökningsförfarande. Prövning av ansökning. Beslut och utbetalning av bidrag. För barn, vilka enligt den här föreslagna förordningen äro berättigade till bidrag till beklädnad, kan ansökning lämnas till ordföranden eller till den eller de ledamöter av barnavårdsnämnden, vilka därtill förordnats. Ansökning göres av barnets fader, moder, förmyndare eller barnavårdsman till barnavårdsnämnden i den kommun, i vilken barnets fader eller, om denne är okänd, dess moder senast blivit mantalsskriven eller, om sådan mantalsskrivningsort icke finnes, i den kommun, i vilken barnet stadigvarande är boende. Särskilt formulär för ansökning skall tillhandahållas; därjämte skall antalet minderåriga barn styrkas medelst kyrkoboksutdrag. Sedan inkomstuppgiften kontrollerats och utdrag ur socialregistret inhämtats, skall beslut snarast möjligt fattas av barnavårdsnämnden resp. dess beklädnadsdelegerade angående det belopp, varmed bidrag högst får utgå under den närmast följande 12-månadersperioden. Besvär över barnavårdsnämndens beslut kan anföras hos länsstyrelsen. För verkställighet av beslutet skall på enklaste sätt överenskommelse träffas med föräldrar eller målsman om hur beklädnadsfrågan bör på bästa sätt lösas med statsbidraget och föräldrarnas tillskott. Råd och anvisningar skola därvid lämnas genom barnavårdsnämndens försorg. Nämnden bör praktiskt

121 verka för att popularisera verksamheten och göra bidragen så effektiva som möjligt. Sömnadskurser, upplysning rörande beklädnads- och kroppshygien, hjälp i fall av behov med tvättning och lagning av kläder, avtal med lämpliga tyg- och skodonleverantörer, skräddare, sömmerskor och skomakare m. m. dyl. kräva nämndens uppmärksamhet. Samarbete med kvinnoorganisationer kan även bliva av värde. Det viktiga arbetet på höjande av beklädnadshygienen bland barnen erbjuder sålunda de mest skiftande uppgifter, och befolkningskommissionen vågar tro, att kvinnorna här skola göra en betydelsefull insats i det socialpolitiska arbetet för det uppväxande släktet. Sedan skodonen eller klädesplaggen levererats och godkänts av nämnden, kan specificerad räkning, ställd på barnavårdsnämnden och upptagande det beslutade bidragsbeloppet, attesteras av nämnden. Då så sker, skall besked om bidragsbeloppet lämnas till socialregistret. Hos barnavårdsnämnden skola föras noggranna anteckningar angående beslut och verkställighet. Rekvisition av statsmedel skall göras hos länsstyrelsen före utgången av kalenderåret näst efter det, då bidraget utgivits. Rekvisition skall ske enligt fastställt formulär samt till riktigheten styrkas av barnavårdsnämnden. Efter granskning av rekvisitionen och eventuellt införskaffande av ytterligare utredning har länsstyrelsen att meddela beslut i ärendet och att utanordna beviljat belopp. Statistisk redogörelse för bidragsverksamheten under ett kalenderår skall av socialregistret avgivas till socialstyrelsen i nästföljande februari månad. För övrigt hänvisas till utkast till hithörande författningar, sid. 122 f. Organisation av den supplementära understödsverksamheten för vissa barnrika familjer. Befolkningskommissionen har i kap. 7 angivit den närmare innebörden av förslaget till supplementära understöd i stället för fattigvård till vissa barnrika familjer. Det vore önskligt, att familjeunderstöden administrerades av barnavårdsnämnden. Men en sådan anordning skulle under nu rådande kommunalsociala organisationsförhållanden medföra dubbelarbete med utredningar och kontroll samt dessutom i viss mån kräva utvidgade expeditionella resurser med därav följande ökning av administrationskostnaderna. De här ifrågavarande understödsfallen äro nämligen i regel redan kända hos fattigvårdsstyrelsen. Det må ock erinras om, alt de understöd, vilka omförmälas i lagen om kommunala pensionstillskott m. m., skola administreras av fattigvårdsstyrelsen. Av dessa skäl föreslår kommissionen, att fatligvårdsstyrelsen provisoriskt, i avvaktan på en framtida rationell familje- och barnavårdsorganisation, skall vara kommunalt förvaltningsorgan för familjeunderstödsverksamheten. Rörande denna understödsverksamhet är för övrigt blott följande att tilllägga. Ansökning om statsbidrag skall, såsom för liknande fall föreskrives i fattigvårdslagen, göras hos länsstyrelsen före februari månads slut året efter det, då familjeunderstöden lämnats. Fattigvårdsstyrelsen i den kommun, som fått slutligen vidkännas kostnaderna för familjeunderstöd, skall göra ansökningen. Denna skall insändas å fastställt formulär, och uppgifterna skola vara till riktigheten styrkta av fattigvårdsstyrelsens ordförande. Efter granskning av ansökningen och eventuellt införskaffande av ytterligare utredning meddelar länsstyrelsen beslut före den 1 nästföljande maj, samt utanordnar beviljat belopp. Statistisk redogörelse för familjeunderstöden under ett kalenderår skall av socialregistret avgivas till socialstyrelsen i nästföljande februari månad.

122 Författningsutkast. Utkast till Förordning angående beklädnadsbidrag till barn. Härigenom förordnas som följer: 1 §• I de fall, som nedan i denna förordning angivas, skall av allmänna medel utgå särskilt bidrag till beklädnad av barn (beklädnadsbidrag). Beklädnadsbidrag utgår icke i den mån understöd för berörda ändamål lämnas i annan ordning. Ej heller utgår beklädnadsbidrag till barn, som är berättigat till barnbidrag eller bidragsförskott. 2 §•

Rätt till beklädnadsbidrag tillkommer endast barn, som är svensk medborgare och stadigvarande vistas här i riket; dock äger Konungen, under förutsättning av ömsesidighet, träffa överenskommelse med främmande stat i fråga om tillämpning av denna förordning å dess medborgare. Beklädnadsbidrag utgår icke till barn, som fyllt sexton år. 3§. Beklädnadsbidrag beviljas av barnavårdsnämnden i den kommun, där barnets fader eller, om denne är okänd, dess moder senast blivit mantalsskriven. Finnes ej mantalsskrivningsort, som nu nämnts, beviljas beklädnadsbidrag av barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet stadigvarande vistas. 4 §•

1 mom. Beklädnadsbidrag utgår, där ej nedan annorlunda stadgas, med 45 kronor om året för barn, som ej fyllt sju år, och med 65 kronor om året för barn, som fyllt sju men ej sexton år. överstiger föräldrarnas årsinkomst 900 kronor i ortsgrupp 1, 1 125 kronor i ortsgrupp 2 och 1 350 kronor i ortsgrupp 3, minskas beklädnadsbidraget eller, där flera sådana bidrag utgå till samma familj, deras sammanlagda belopp med tre tiondelar av den överskjutande delen av årsinkomsten. 2 mom. Beklädnadsbidrag utgår efter den i lagen om folkpensionering avsedda ortsgrupp, dit den ort hänförts, å vilken barnets fader eller, om denne

123 är okänd, dess moder senast blivit mantalsskriven. Finnes ej sådan mantalsskrivningsort, utgår beklädnadsbidraget efter den ortsgrupp, dit den ort hänförts, å vilken barnet stadigvarande vistas eller, då familjen omfattar flera till bidrag berättigade barn och dessa vistas å orter, som hänförts till olika ortsgrupper, efter den billigaste av dessa. 3 mom. Skulle de årliga bidragsbeloppen till en familj icke uppgå till 10 kronor, utgår intet bidrag. 5 §• 1 mom. Såsom inkomst, vilken enligt 4 § skall läggas till grund för beräknande av beklädnadsbidrag, anses det för vederbörande senast till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. 2 mom. Har barn inkomst, som ej härrör från dess eget arbete, skall det på detta barn belöpande beklädnadsbidraget minskas med nämnda inkomst. 6 §• Ansökning om beklädnadsbidrag göres hos ordföranden i vederbörande barnavårdsnämnd av barnets fader eller moder eller för barnet förordnad särskild förmyndare. I fråga om barn utom äktenskap m å ansökning göras jämväl av barnavårdsmannen. Ansökning, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga upplysningar för utredande av rätten till beklädnadsbidrag ävensom en av sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med förhållandena förtrogna personer. Vid ansökningen skall fogas prästbevis enligt fastställt formulär.

7§Beklädnadsbidrag beviljas varje gång för ett år. För tid, under vilken barn är intaget å allmän uppfostringsanstalt eller straffanstalt, utgår icke beklädnadsbidrag. Vistas barn eljest utom hemmet, utgår beklädnadsbidrag allenast om och i den mån barnets föräldrar hava att svara för erforderlig beklädnad av barnet. 8 §•

Kostnaderna för beklädnadsbidrag bestridas till. .. procent av statsverket och till återstående del av den kommun, vars barnavårdsnämnd beviljat bidraget; dock att Konungen må, där särskilda förhållanden inom viss kommun sådant påkalla, medgiva, att nämnda kostnader skola till större del eller i allo gäldas av statsmedel. 9 §• Gottgörelse av statsverket för beklädnadsbidrag sökes av barnavårdsnämnden hos länsstyrelsen. Ansökning, avseende nämndens kostnader under visst kalenderår, skall göras före utgången av kalenderåret näst efter det, då bidradet utgivits. Vid ansökningen skola fogas följande handlingar: a) uppgift beträffande varje barn om namn, födelsedag och vistelseort samt föräldrarnas namn och vistelseort; b) specificerad uppgift å nämndens kostnader för beklädnadsbidrag med angivande särskilt för varje barn av beklädnadsbidragets belopp och tid-

124 punkten för dess utbetalande; där uppgiften ej åtföljes av behöriga verifikationer, skall den vara till riktigheten styrkt av ordföranden och annan ledamot i nämnden eller, då kassaförvaltare finnes, av denne jämte ytterligare en ledamot; samt c) redogörelse för barnens och deras föräldrars ekonomiska ställning, vilken redogörelse skall vara till riktigheten styrkt av barnavårdsnämndens ordförande. Sedan länsstyrelsen granskat ansökningen samt genom sökanden införskaffat eller själv låtit införskaffa den ytterligare utredning, som m å vara behövlig, har länsstyrelsen att meddela beslut i ärendet samt att utanordna beviljat belopp. 10 §. Över barnavårdsnämnds beslut i ärende rörande beklädnadsbidrag må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar från det han av beslutet erhållit del.

U §• Klagan över länsstyrelses beslut i ärende enligt denna förordning föres hos Konungen i vederbörande statsdepartement före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet. 12 §. Vad i denna förordning sägs om föräldrar till barn skall, då fråga är om adoptivbarn, avse adoptivföräldrarna. 13 §. De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller, finnas erforderliga för förordningens tillämpning meddelas av Konungen. Denna förordning träder i kraft den

125 Utkast till Lag angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. och 5 § lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag). Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. och 5 § lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 3 §. 1 mom. Barnavårdsnämnden utgöres — — — särskild folkskolinspektör; d) minst tre andra för nit och intresse för barn- och ungdomsvård kända män eller kvinnor; samt e) i kommun en läkare. De i • i nämnden. Minst två av ledamöterna skola vara kvinnor. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkunskap vara företrädd inom nämnden. 5 §. Till suppleanter i nämnden. För de i 3 § 1 mom. d) omförmälda ledamöterna utser kommunen, om dessa ledamöter äro tre till antalet, två suppleanter och eljest suppleanter till minst ledamöternas halva antal eller, om deras antal ej är jämnt, till minst det antal, som är närmast över hälften. Minst två av suppleanterna skola vara kvinnor. Har i annan läkare. Denna lag träder i kraft den

126 Utkast till Lag om familjeunderstöd. Härigenom förordnas som följer: 1 §•

Föreligger inom barnrik familj sådant behov av bistånd, som i 1 § lagen om fattigvården avses, må i stället för fattigvård utgå särskilt understöd (familjeunderstöd) i den ordning nedan stadgas. 2 §.

Med barnrik familj avses i denna lag äkta makar med minst tre hemmavarande minderåriga barn, däri medräknat makes barn i tidigare gifte eller utom äktenskap så ock adoptivbarn. Med minderårig förstås i denna lag den, som icke fyllt sexton år. 3 §.

Familjeunderstöd må icke utgå till den, som icke är svensk medborgare, ej heller till barn, som är berättigat till barnbidrag eller bidragsförskott. 4 §.

Beträffande familjeunderstöd skola de i lagen om fattigvården givna bestämmelserna i tillämpliga delar lända till efterrättelse med följande tillägg och undantag: 1) Återbetalningsskyldighet för enskild beträffande familjeunderstöd må, under de i lagen om fattigvården i övrigt angivna villkoren, allenast förekomma, där vederbörande fattigvårdsstyrelse med hänsyn till särskilda omständigheter finner sådant påkallat. 2) I den mån de i varje fall havda kostnaderna för familjeunderstöd icke överstiga vad som skäligen bort utgå enligt 1 § lagen om fattigvården, vare fattigvårdssamhälle berättigat att, där icke jämlikt nämnda lag ersättning i vidare utsträckning tillkommer samhället, av staten erhålla gottgörelse med hälften av kostnaderna eller, där Konungen med hänsyn till inom visst fattigvårdssamhälle rådande särskilda förhållanden på framställning av vederbörande länsstyrelse så förordnat, med större del av nämnda kostnader, dock högst tre fjärdedelar av dem. 5 §. De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen. Denna lag träder i kraft den

127 Utkast

Lag o m ä n d r i n g i v i s s a delar a v l a g e n d e n 14 juni 1918 ( n r 422) o m fattigvården. Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 49 § samma lag skall fogas ett nytt moment, benämnt 3 mom., av följande innehåll: 1 §• Befinnes minderårig lag sägs. Fattigvård, som — — — jämväl uppfostran. Med minderårig sexton år. Rörande omhändertagande — —• — samhällets barnavård. Hurusom i vissa fall i stället för fattigvård må utgå familjeunderstöd är särskilt stadgat. 49 §. 3 mom. Beträffande förvärv av hemortsrätt skall med fattigvård j ä m ställas vad som åtnjutits enligt lagen om familjeunderstöd. Denna lag träder i kraft den 1

Senaste lydelse av 1 §, se 1924: 362.

128 Utkast till Lag angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister. Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ lagen den 20 mars 1936 om socialregister 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 2 §.

I socialregistret skola antecknas: 1) de personer, kommunens organ; 2) inom kommunen boende personer, vilka uppbära tilläggspension enligt lagen om folkpensionering, understöd enligt förordningen om invalidunderstöd, blindhetsersättning, mödrahjälp, barnbidrag, bidragsförskott, beklädnadsbidrag eller familjeunderstöd eller som med bidrag av allmänna medel åtnjuta sjukvård eller yrkesutbildning, varom i 8 § lagen om folkpensionering förmäles, för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga; 3) personer, som i registret. 4 §.

Beslutar kommunalt organ, att hjälp skall utgå till viss person, skall beslutet omedelbart delgivas det regislerförande organet. Sådan delgivningsplikt åligger pensionsnämnd ifråga om tilläggspension, invalidunderstöd och barnbidrag, dess ordförande ifråga om blindhetsersättning och bidrag avallmänna medel för sjukvård eller yrkesutbildning, varom i 2 § 2) sägs, barnavårdsnämnd i fråga om mödrahjälp, bidragsförskott och beklädnadsbidrag samt fattigvårdsstyrelse i fråga om familjeunderstöd. Denna lag träder i kraft den 1

Senaste lydelse av 2 och 4 §§, se 1937=;388.

129 Reservation av herr

Magnusson.

I en samtidigt avgiven reservation till befolkningskommissionens betänkande i näringsfrågan har jag betonat nödvändigheten att med hänsyn till ekonomiska och samhälleliga faktorer träffa ett val dels emellan de åtgärder, som föreslagits i berörda betänkande och i här föreliggande, dels ock mellan de i varje särskilt betänkande föreslagna åtgärderna, och jag har därvid uttalat, att ett visst företräde måste lämnas de åtgärder, som särskilt taga sikte på hjälp åt barnrika familjer. Visserligen har kommissionen gått tämligen bekymmerslöst fram även inför förslag av ekonomiskt sett mycket avsevärd storleksordning, men det lär å andra sidan finnas anledning överväga, huruvida vi verkligen ha råd att på en gång gå in för åtgärder på detta område av sådan kostnadsstorlek, att utgifterna enbart för dessa bli nästan jämförliga med hela vår statsbudget för blott fyrtio år tillbaka (över 60 milj. kr., förutom skoldistriktens kostnader). Det bör också övervägas, huruvida icke syftet — familjevårdande åtgärder från samhällets sida — bättre tillgodoses genom att gå fram med ekonomiskt mera realiserbara förslag, än sådana av den storleksordning, att de icke blott äventyra vår ekonomiska bärkraft utan också åtgärdernas framtida bestånd. Vid ett sådant övervägande måste jag giva ett avgjort företräde åt den mera direkt verkande hjälpen för de verkligt barnrika familjerna, vilkas betydelse för samhället och vilkas svårigheter varit och alltjämt är betydligt underskattade. Det synes mig också, att befolkningskommissionen i föreliggande betänkande givit sina inledande uttalanden en sådan form att de i väsentliga delar närmast måste uppfattas som riktade m o t de barnrika familjerna. Kommissionen har därjämte icke i sin positiva utformning av hjälpåtgärderna givit något egentligt företräde åt de verkligt barnrika familjerna, ehuru en sådan hjälp från olika håll och ej minst från representanter för dessa familjer varit förväntad som en av de första, största och mest betydelsefulla förslagen från kommissionen. Väl m å anföras, att de tidigare av kommissionen föreslagna och delvis beslutade åtgärderna verka i familjevårdande riktning — det låter sig dock icke förneka, att familjevården varit tämligen l i k a inriktad mot den fåtaliga som den flertaliga familjen och icke tagit särskilt sikte på den barnrika. Beklagligen kan samma förebråelse riktas även mot nu föreliggande betänkande och förslag, ehuru uppgiften från början gavs med huvudsyfte på de b a r n r i k a familjerna. Vi äro dock i nuvarande läge icke betjänade med en befolkningspolitik, som står nära eller tagit intryck av den allmänna inställning, vilken kelar med det enda barnet men som närmast anser det som en olycka, den m a n på allt sätt söker undvika, att begåvas med fler barn. Man kan inför vissa av kommissionens uttalanden icke undertrycka en stilla undran, huruvida icke majoritetens intresse så övervägande knutits till barnbegränsningen, att den fullständigt tappat bort kommissionens verkliga och stora uppgift att i möjligaste mån föreslå åtgärder, ägnade att höja födelsetalet eller i vart fall att hejda nativitetsminskningen. Redan kommissionens målsättning: »folkstammens uppehållande vid en nivå, vilken p å lång 9—379249.

130 sikt vore åtminstone stationär», innebär rena negationen. Även om klenmodigheten kan stanna vid ett »åtminstone» och som stöd härför hänvisa till beklagliga realiteter i nuet, måste det sägas ut, att om icke förhoppningarna kunna sträckas längre än till »stationär befolkning» — då är folkminskningen, folkdöden — den verkliga realiteten. Här likaväl som under andra förhållanden gäller satsen att »stillastående är död». Redan den starka minskning av de produktiva åldrarna, som blir en följd av nu rådande låga födelsetal, kommer att i en nära framtid ge ökad skärpa åt befolkningskrisen. Majoriteten omnämner själv, hurusom i det nuvarande läget t. o. m. »trebarnssystemet är oförenligt med det befolkningspolitiska målet att upprätthålla folkstammen vid stationär nivå». Hur man efter dylikt konstaterande kan med så stor intensitet som i föreliggande betänkande plädera för barnbegränsningen och därjämte uttunna hjälpen för de v e r k l i g t b a r n r i k a familjerna, bl. a. genom att ge samma hjälp till de barnfattiga, är obegripligt, lika som det är omöjligt fatta logiken i en del av kommissionens övriga resonemang. Sålunda uttalar kommissionen å sid. 19: »För de mindre bemedlade barnrika familjer, vilka äga tendens att bliva mycket barnrika, ligger alltså hjälpfrågans tyngdpunkt ur befolkningskvantitativ — och framför allt kvalitativ — synpunkt i en lämpligt bedriven upplysningsverksamhet rörande födelsekontrollens betydelse för förhindrande av ett alltför stort antal barnsbörder . . . » H u r upplysningsverksamhet rörande »födelsekontrollens betydelse för förhindrande av ett alltför stort antal barnsbörder» kan verka i befolkningskvantitativ riktning annat än rent negativt är omöjligt att förstå. Kommissionen går i det följande omedelbart in för liknande tankegång genom sitt uttalande att »vad som nu sagts rörande födelsekontrollens betydelse för förebyggande av hjälpbehov i fråga om barnrika familjer, gäller tydligen om barnrika familjer, vilka u r social synpunkt äro önskvärda». Uttalandet innebär en motsägelse, då ett understrykande av födelsekontrollens betydelse även för de »ur social synpunkt önskvärda barnrika familjerna» måste bidraga till att dessa försvinna. Lägges härtill det enligt kommissionens uttalanden på annan plats »socialt önskvärda», att barnen även i övriga familjer ha »önskvärd spridning», finnes säkerligen all anledning förmoda, att kommissionen kommer att bli »bönhörd över hövan» — och sålunda de »socialt önskvärda familjerna» komma att bli så gott som undantagslös regel men där det »socialt önskvärda» reducerats till ett, möjligen två barn. Men att argumentera p å ett sätt som främjar dylikt har väl knappast legat inom kommissionens uppgift och står i direkt strid med uttalandet i de citerade direktiven, som avse åtgärder, ägnade att medföra »en uppgång i nativiteten». Det må vara förklarligt att de ännu talrikt kvarlevande män och kvinnor inom vårt land, vilka vuxit upp inom en stor syskonkrets och varav en och annan är nog gammalmodig (man frestas nästan av kommissionens resonemang att använda ordet osocial) att ha en barnrik familj, känna sig minst sagt illa berörda av kommissionens uttalanden. De barnrika familjerna utgöra dessutom f. n. vår enda men snabbt sinande befolkningskvantitativa reserv. Kommissionen ställer givetvis häremot de kvalitativa synpunkterna. — Det låter sig av lätt insedda skäl icke annat än med viss sannolikhet bedöma, men det kan dock ifrågasättas, huruvida icke procenten av samhällsnyttiga medborgare är minst lika stor bland dem, som utgått från barnrika hem som från de barnfattiga. Att sedan en del mindervärdiga individer tillskapa icke önskvärda barnrika familjer är en fråga att beakta, ehuru i förhållande till det hela av sidoordnad betydelse. Men huru uppkomsten av denna familj enligt kommissionens uttalande (sid. 20) skall kunna avstyras genom »vederhäftig kunskap om effektiva preventivmetoder» är svårfatt-

131 ligt, då ju grundarna av sådana familjer näppeligen äro mottagliga för vederhäftig undervisning. Visserligen möter man nu talrika människor, som vuxit upp under umbäranden inom en talrik syskonkrets och som låtit svårigheterna därifrån så bestämma sitt handlande, att de, trots egen god ekonomisk och social ställning, absolut vägra sig förmånen av talrikare familj, därvid ofta förgätande att det just varit nötningen och träningen under svårigheter i barndomshemmet, som givit dem den energi och avslipning, som varit grunden till deras framgång i livet. Lotten är ej enbart avundsvärd för det barn, som växer upp ensamt eller de barn, som kommit till efter så stor »spridning», att den jämnårige lekkamraten allt för mycket saknas. Härtill må fogas en annan näraliggande reflexion. Varje familj h a r hos oss en i viss mån lovvärd benägenhet att låta åtminstone en av dess medlemmar aktivt tävla i ståndscirkulationen, genom att någon av barnen får studera. I den talrikare familjen blir detta en eller två, medan resten stannar vid praktiska yrken — i den fåtaliga eller enbarnsfamiljen samtliga barn. Vem blir då över för att hanlera plog eller slägga? Visserligen är det sant, att de mycket stora familjerna oftare förekomma inom »de allra fattigaste, minst upplysta och försigkomna samhällsskikten», än inom de mera välställda och kulturellt högtstående. Jag nödgas dock mot detta hårda omdöme och dess allmängiltighet beträffande berörda familjer uttala en gensaga. Visserligen äro dessa barnrika familjer ej sällan fattiga, men deras brist på upplysning m. m. lär nog i många fall få tillskrivas omdömet hos vissa »upplysta» hjärnor och dessa senares oförmåga att värdesätta olika slag av upplysning och samhälleliga insatser. Om man verkligen åslundar en kvantitativ lösning av vår befolkningsfråga måste man i motsats till kommissionen anse de stora familjerna önskvärda som ett värdefullt bidrag till en lösning av vårt befolkningsproblem, i vart fall bättre än intet, när nu de välställda och kulturellt högtstående samhällsskikten i stor utsträckning försumma sin plikt mot samhället. Dessvärre är samma företeelse nu stadd i stark utbredning även i övriga samhällsklasser. Det måste härvid med skärpa ropas ut att plikten mot samhället och framtiden i detta fall är a l l a samhällsklassers. Och mot bakgrunden av kommissionens konstaterande att icke ens trebarnssystemet är tillräckligt att hålla folkstammen »åtminstone stationär», på grund av de många nollbarnsäktenskapen m. m., måste en alldeles särskild betydelse tillmätas de verkligt barnrika familjerna. Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden som jag måste beklaga, att hjälpen icke i långt högre grad än som skett koncentrerats till dessa ännu förekommande barnrika familjer, vilka i stort sett icke få betecknas som på något sätt mindervärdiga. — Var och en, som med uppmärksamhet följer utvecklingen, måste emellertid observera, att även dessa familjer, vilka mest fortleva i statare-, torpare- och småbrukareklassen, äro stadda i snabbt utdöende. En undersökning av vad sådana familjer tillfört enbart den nu i sin bästa ålder varande generationen skulle dock tvivelsutan visa, att vi just därifrån erhållit en kategori av medborgare, kanske mest att söka bland våra dugliga kroppsarbetare, som väsentligen uppbär vår nuvarande höga ekonomiska standard men med avsevärda insatser även på andra områden. Det »ansvarsmedvetna föräldraskapets princip» kan förvisso trädas för nära genom en ansvarslös barnalstring, men ligger verkligen dagens aktuella befolkningspolitiska spörsmål på denna linje? Kan man vara blind för, att det tvärtom just är den a n s v a r s l ö s a b a r n b e g r ä n s n i n g e n , vilken skapat vår nuvarande kris i befolkningsfrågan, och att det sålunda icke är en vidgad upplysningsverksamhet om »födelsekontrollens rationella tek-

132 nik», som anger vägen ur krisen utan snarare motsatsen. Jag är visserligen icke blind för, att man här har att räkna med ett förefintligt och ofrånkomligt faktum, mot vilket det gamla talet om orätt studsar tillbaka, men där vägen ut endast är att finna i det ansvarsmedvetande, som förmår att föra vårt folk ett stycke u t u r d e n e g n a b e k v ä m l i g h e t e n s o c h n ö jeslivets f ö r s k ä m d a luft. Det har varit mig fjärran att förneka det samband, som i närvarande tid måste sökas mellan verksamma sociala reformer och en aktiv befolkningspolitik. I överensstämmelse med denna min uppfattning har jag också medverkat såväl till de reformer, om vilka jag tidigare erinrat, som till en del andra ännu icke genomförda reformförslag från kommissionen. Jag erinrar härutinnan bl. a. om förslag till ändrad familjebeskattning. I samma syfte har jag också intagit en positiv ståndpunkt till nu föreliggande förslag men nödgas därvid gå in för vissa avvikelser och begränsningar, detta både med hänsyn till ekonomiska faktorer och till förslagens egentliga syfte. Jag nödgas nämligen fastslå, vad jag i min reservation till betänkandet i näringsfrågan påpekat, att ett framgående efter kommissionens linjer tenderar att borttaga karaktären av stöd och hjälp för de barnrika familjerna och genom hjälpens spridning till andra familjer lätt orsakar minskade ekonomiska möjligheter att hjälpa de barnrika, samt vidare, att genom kommissionens förslag en betänklig invasion sker på områden, som skola tillgodoses genom a n n a n och redan bestående hjälpverksamhet. Den av kommissionen efterlysta ordningen och rationaliseringen av den sociala hjälpverksamheten skulle därigenom bli än svårare att ernå. Jag har i det föregående erinrat om de för den enskilde värdefulla och för samhället kostsamma välfärdsåtgärder, som efter bearbetning och förslag av befolkningskommissionen genomförts samt om en del andra betydelsefulla åtgärder, som jämsides blivit genomförda. Till detta kan jämväl erinras om en rad andra sociala åtgärder, såsom pensions- och sjukförsäkring m. m. samt de nu av kommissionen föreslagna och i sina huvuddrag av mig tillstyrkta åtgärderna. Lägges härtill de, jämfört med en gången tid, ofantligt mycket rikare levnadsvillkor, varunder vårt folk nu lever, tack vare bl. a. ett kraftigt och välskött näringsliv, måste de ekonomiska och sociala betingelserna för familjerna och för barnen konstateras vara ojämförligt bättre än som välförhållandet för blott några tiotal år tillbaka. Vårt folk h a r r å d a t t h a b a r n . Men alla dessa sociala och ekonomiska reformer med därur härflytande materiella betingelser för ansvaret att ha barn äro sekundära saker och bli utan större betydelse, om vårt folk saknar livsviljan, och icke sätter viljan till barn framför viljan att leva gott och bekvämt. Hur har icke den ökade kunskapen om barnbegränsningens, »födelsekontrollens rationella teknik» i många, ja kanske flertalet, fall blivit ett hjälpmedel att ur livets högsta och största funktion, föreningen mellan en man och en kvinna, som hålla av varandra, visserligen utvinna lustan men undvika följden — barnet — som dock, mottaget som en gåva, kan bli en orsak till den största lycka och tillfredsställelse, och en den kraftigaste sporre till ökat arbete och omtanke och som förer igenom svårigheter, vilka eljest skulle te sig oöverkomliga. Det är viljan att leva framför viljan att leva gott, som nu m å s t e t e c k n a v å r t folks livslinje. Skall d e n l i n j e n v ä l j a s av Sveriges folk?

133 Jag biträder för min del kommissionens förslag beträffande beklädnadshjälp åt barnrika familjer och att denna hjälp inträder fr. o. m. tredje barnet. I detta sammanhang förtjänar övervägas, huruvida icke någon stegring av hjälpen bör ske i proportion till barnantalet. Däremot kan jag icke tillstyrka sådan hjälp till familjer med blott ett eller två barn, detta dels av ekonomiska skäl, dels emedan hjälpens karaktär därigenom utplånas och möjligheterna till den rikligare hjälpen åt de barnrika familjerna kringskäres, dels ock emedan man härigenom ingriper på områden för annan hjälpverksamhet och orsakar ytterligare oreda inom den mångskiftande socialvården. Förslaget om supplementära understöd till vissa barnrika familjer kan jag likaledes i princip biträda och förutsätter att även därvid naturahjälp i första hand genomföres. I fråga om organiserandet av understödsverksamheten samt storleken av statsbidraget hyser jag från kommissionen delvis avvikande uppfattning. Det måste med styrka hävdas att den institution — kommunal eller annan — som har att besluta om användningen av betydande penningmedel, också själv bör vidkännas en så avsevärd del av penninganskaffningen, att missbruk i görligaste mån förebyggas. I detta syfte har jag hävdat, att kommunandelen som regel icke bör vara lägre än 20—25 % , särskilt om Kungl. Maj:t äger att, då särskilda skäl föreligga, med minskning av kommunandelen lämna statsbidrag intill hela kostnaden. Vidare synes mig nödvändigt att ordna en mera effektiv kontroll av prövningsförfarandet och beviljandet av bidragen, än kommissionen föreslagit. Den föreslagna granskningen inom länsstyrelserna blir lätt en skäligen betydelselös papperskontroll. Jag har därför inom kommissionen förordat en anordning liknande den inom folkpensioneringen tillämpade med utomstående av K. B. tillsatta ombud. Jag delar slutligen i viss mån kommissionens uppfattning, att för handhavande av hithörande verksamhet »kvinnligt handlag» är av värde, men vill dock ej underlåta att påpeka, hurusom vid de ingående undersökningar om hemmens förhållanden m. m., som vid denna verksamhet blir av nöden, husmodern ej sällan villigare och lugnare anser sig kunna lämna upplysningar till en man än till en kvinna, kanske u r hennes allt för nära omgivning.

TABELLBILAGA

3*

Tab. 1. Beräknade antalet bestående äktenskap, med fördelning efter antalet minderåriga barn och föräldrarnas inkomst, i rikets samtliga kommuner. Preliminära siffror på grund av 1936 års partiella folkräkning.1 Antal äktenskap med Inkomst kronor i 1000-tal

Mindre ä n 0 6

1 barn

2 barn

23 840 15356

Därav med 3 och flera barn

7 barn

8 barn

Summa äkten9 och skap flera barn

9 047 5 457 3179 1904 1065

60 707

3 barn

4 barn

5 barn

6 barn

0-6—0-7 0-7—0-8 0-8—0-9 0-9—10

4 977 7 204 8 854 9 361

2 997 1408 3 745 1621 4 859 1990 5674 2 858

747 834 1051 1264

325 366 475 650

174 188 206 248

75 84 104 132

19 23 42 61

5 9 14 23

10 727 14 074 17 595 20271

2 753 3125 3 882 5 236

10—Il 11—1-2 1-2—1-3 1-3—1-4 1-4—1-5

9 492 9427 9358 9 250 8 933

6 255 6 539 6 546 6155 5 578

1488 1583 1631 1603 1526

779 858 901 864 794

333 459 469 445 381

146 164 178 178 168

61 65 70 65 65

33 37 33 33 23

22 017 22 776 22 668 21663 20196

6 270 6 810 6 764 6 258 5 685

1-5—1-6 1-6—1-7 1-7—18 1-8—1-9 1-9—2-0

8 336 7 583 7 457 7 341 7 338

4648 2 506 1292 4498 2 357 1115 4430 2182 1021 4 332 2 058 991 4 309 2 019 929

701 636 599 552 515

349 340 327 302 273

159 150 146 136 127

61 56 51 47 52

19 19 14 14 14

18 071 16 754 16 227 15 773 15 576

5 087 4 673 4 340 4100 3 929

2-0—2-1 2-1—2-2 2-2—2-3 2-3—2-4 2-4—2-5

7 425 7 520 7 614 7 732 7 727

4 219 1925 4182 1827 4 094 1779 4 050 1710 3 955 1657

883 852 825 798 794

469 432 371 329 297

240 233 196 158 134

118 110 95 86 85

37 33 28 33 33

24 24 14 24 19

15340 15 213 15016 14 920 14 701

3 696 3 511 3 308 3138 3 019

2-5—2-6 2-6—2-7 2-7—2-8 2-8—2-9 2-9—3-0

7 682 7 491 7151 6 759 6101

4 095 1631 3 990 1578 3 856 1533 3 615 1431 3 085 1254

778 727 652 586 454

304 315 316 297 244

135 120 109 101 91

76 57 47 43 23

29 19 25 14 24

19 5 11 5 5

14 749 14 302 13 700 12 851 11281

2 972 2 821 2 693 2 477 2 095

3-0—3-1 3-1—3-2 3-2—3-3 3-3—3-4 3-4—3-5

5 433 5 080 4 816 4 684 4 599

2 749 1094 2 548 1013 2 399 953 2 325 892 2 297 826

385 364 346 347 347

200 181 157 139 134

87 83 74 69 65

23 29 35 35 30

29 19 15 15 15

5 15 15 5 9

10 005 9332 8 810 8 511 8 322

1823 1704 1595 1502 1426

3-5—3-6 3-6—3-7 3-7—3-8 3-8—3-9 8'9—4-0

4544 4 451 4 346 4171 3 621

2 212 2 095 2 043 1891 1735

333 318 313 298 243

129 120 99 99 85

60 55 55 45 45

30 30 25 19 9

11 5 5 5 5

21 5 5 5 5

8139 7 862 7 591 7189 6 299

1383 1316 1202 1127 943

64 44 911 25 308 9 557 2 956 975 390 189 Summa 302 609 172 664 78549 36131 17 886 8943 4 206 1731

623601 148328

Mer än 4-0

3 430 3 644 3 482 3 070 2 728

799 783 700 656 551

1 Prelimin ir samr lanställr ting ai i antal et hem mavar. mde s:unt fri invarar ide gemei i samma (levande) bar n under 16 år ( födda ir 1920 och se nare) i s. k. beståe nde äk tenskap ii igångna ; efter år 1900 i kombination med fö räldrar nas ink omst.

4*

Tab. 2. Beräknade antalet bestående äktenskap, med fördelning etter antalet minderåriga barn och föräldrarnas inkomst, i kommuner tillhörande

dyrortsgrupp

1,

Preliminära siffror på grund av 1936 års partiella folkräkning.1

Summa 9 och äktenskap 5 6 7 8 flera barn barn barn barn barn

Därav med 3 och flera barn

Antal äktenskap m e d Inkomst kronor i 1000-tal

1 barn

2 barn

3 barn

4 barn

Mindre än0-6

19 426

13 297 7 990 4989

0-6—0-7 0-7—0-8 0-8—0-9 0-9—10

4 442 6 616 8135 8500

2 805 3 521 4582 5 325

701 1309 1548 785 1917 982 2 749 1169

295 346 449 608

1-0—1-1 11—1-2 1-2—1-3 1-3—1-4 1-4—1-5

8 462 8 229 7 995 7 733 7 247

5 797 5 985 5 891 5 423 4 778

3 226 3 404 3 226 2 805 2 431

1403 1496 1534 1496 1403

1-5—1-6 1-6—1-7 1-7—1-8 1-8—1-9 1-9—2-0

6 452 5 564 5 297 5 049 4 909

3 787 3 595 3 460 3 320 3 226

2-0—2-1 2-1—2-2 2-2—2-3 2-3—2-4 2-4—2-5

4 769 4629 4 442 4 255 3 941

3 039 2 899 2 688 2 525 2 291

2-5—2-6 2-6—2-7 2-7—2-8 2-8—2-9 2-9—3-0

3 553 3179 2 712 2 254 1870

3-0—3-1 3-1—3-2 3-2—3-3 3-3—3-4 3-4—3-5 3-5—3-6 3-6—3-7 3-7—3-8 3-8—3-9 3-9—4-0

2 969 1819 1001

52 314

164 178 196 238

75 84 94 112

19 23 42 61

5 9 14 23

9 815 13110 16411 18 785

2 568 2 973 3 694 4 960

753 832 865 828 748

313 439 449 425 355

136 154 168 178 168

61 65 70 65 65

33 37 33 33 23

20184 20 641 20 231 18986 17 218

5925 6 427 6 345 5 830 5193

2197 1169 982 2 010 1823 888 842 1683 771 1618

659 584 538 491 444

323 304 281 266 243

159 150 136 126 117

61 56 51 47 42

19 19 14 14 14

14 826 13 264 12 488 11838 11384

4 587 4105 3 731 3 469 3 249

1449 1328 1262 1169 1075

725 678 641 608 584

388 341 290 248 210

210 187 150 122 98

108 94 79 70 65

37 33 28 23 23

14 14 14 14 9

10 739 10 203 9 594 9 034 8296

2 931 2 675 2 464 2 254 2 064

2104 1870 1674 1496 1262

982 888 795 701 561

538 468 383 327 234

201 196 187 168 145

89 84 79 75 65

56 47 37 33 23

19 19 19 14 14

9 5 5 5 5

7 551 6 756 5 891 5 073 4179

1894 1707 1505 1323 1047

1636 1449 1262 1169 1122

1122 982 842 748 701

468 421 374 327 281

187 164 159 154 154

117 98 84 75 70

61 51 42 37 33

23 23 19 19 14

9 9 9 9 9

5 5 5 5 9

3 628 3 202 2 796 2 543 2 393

870 771 692 626 570

1075 1029 982 958 935

655 608 608 561 538

280 280 234 234 178

150 145 140 131 108

65 56 51 51 47

28 23 23 19 19

14 14 9 9 9

5 5 5 5 5

5 5 5 5 5

2 277 2165 2 057 1973 1844

547 528 467 454 371

28 458 196 131 Mer än 40 8869 6 228 3 058 1351 Summa 170146 110233 56 281 28639 14955 7684 3 754 1579

23 760

1 Se not 1till tal. 1.

5 245 20342 394 031 113652

5'

Tab. 3. Beräknade antalet bestående äktennkap, med fördelning etter antalet minderåriga barn och föräldrarnas inkomst, i kommuner tillhörande

dyrortsgrupp

2.

Preliminära siffror på grund av 1936 års partiella folkräkning.1 Antal äktenskap m e d Inkomst kronor i 1 000-tal

Summa 9 och äktenskap 8 flera barn barn

Därav ined 3 och flera barn

1 barn

2 barn

3 barn

4 barn

5 barn

6 barn

7 barn

Mindre änO'6

2 579

—

51S8

0-6—0-7 0-7—0-8 0-8—0-9 0-9—1-0

356 415 534 652

138 188 217 247

69 49 49 79

40 49 69 89

30 20 20 30

10 10 10 10

, — 10 20

— — —

— —. —

643 731 909 1127

149 128 158 228

lo—l-i 1-1—1-2 1-2—1-3 1-3—1-4 1-4—1-5

791 899 998 1087 1196

326 405 494 553 603

168 198 208 217 237

79 69 79 89 99

20 20 30 30 40

20 20 20 20 20

10 10 10 —. —

— — — —

— — — —

1414 1621 1839 1996 2195

297 317 347 356 396

1-5—1-6 1-6—1-7 1-7—1-8 1-8—1-9 1-9—20

1334 1433 1532 1640 1759

652 682 731 761 820

237 257 257 267 287

99 109 109 119 128

30 40 49 49 59

20 30 40 30 30

— 10 10 10

— .— 10

— — —. —

2 372 2 551 2 728 2 876 3103

386 436 465 475 524

20—2-1 2-1—2-2 2-2—2-3 2-3—2-4 2-4—2-5

1957 2174 2 431 2 718 2 955

899 978 1077 1166 1275

356 385 415 445 474

128 138 148 148 168

69 79 69 69 69

30 40 40 30 30

10 10 10 10 20

— —. 10 10

10 10 — 10 10

3 459 3 814 4190 4606 5 011

603 662 682 722 781

2-5—2-6 2-6—2-7 2-7—2-8 2-8—2-9 2-9—3-0

3113 3182 3 231 3 202 2 856

1561 1660 1680 1581 1255

524 553 583 563 514

198 217 227 217 178

79 89 99 99 69

40 30 30 20 20

20 10 10 10 —

10 — — — 10

10 — — —. —

5 555 5 741 5860 5 692 4 902

881 899 949 909 791

3-0—31 3-1—3-2 3-2—3-3 3-3—3-4 3-4—3-5

2 362 2154 2 036 1967 1917

1047 968 929 919 909

435 395 376 356 336

138 128 109 109 109

59 59 49 40 40

20 20 20 20 20

— 10 10 10

20 10 —. — —

. 10 10 _ —

4081 3 744 3 539 3 421 3 341

672 622 574 535 515

3-5—3-6 3-6—3-7 3-7—3-8 3-8—3-9 3-9—4-0

1897 1868 1828 1719 1413

899 889 879 840 761

316 306 287 267 247

99 89 89 89 69

40 40 30 30 20

20 20 20 20 20

10 10 10 10 —

— —, — —

10 — — — —

3 291 3 222 3143 2 975 2 530

495 465 436 416 356

9 516 3 558 959 326 Summa 80 698 39 829 14 932 5 346 2128

—

144 480

23 953

Mer än 4'0 16 513

1 Se not 1 till tab 1.

—

•

6*

Tab. 4. Beräknade antalet bestående äktenskap, med fördelning etter antalet minderåriga barn och föräldrarnas inkomst, i kommuner tillhörande

dyrortsgrupp

3.

Preliminära siffror på grund av 1936 års partiella folkräkning.' Antal äktenskap m e d Inkomst kronor i 1 000-tal

1 barn

2 barn

3 barn

4 barn

5 barn

6 barn

7 barn

Mindre änO'6

0-6—0-7 0-7—0-8 0-8—0-9 0-9—1-0

179 173 185 209

54 36 60 102

30 24 24 30

6 — 6

6 12

— —

— —

lo—l-i 11—1-2 1-2—1-3 1-3—1-4 1-4—1-5

239 299 365 430 490

132 149 161 179 197

36 42 48 48 60

6 18 18 18 24

6 6 6 6 6

. .— — — 6

1-5—1-6 1-6—1-7 1-7—1-8 1-8—1-9 1-9—2-0

550 586 628 652 670

209 221 239 251 263

72 90 102 108 114

24 24 24 30 30

12 12 12 12 12

2-0—2-1 2-1—2-2 2-2—2-3 2-3—2-4 2-4—2-5

699 717 741 759 831

281 305 329 359 389

120 114 102 96 108

30 36 36 42 42

2-5—2-6 2-6—2-7 2-7—2-8 2-8—2-9 2-9—3-0

1016 1130 1208 1303 1375

430 460 502 538 568

125 137 155 167 179

3-0—3-1 3-1—3-2 3-2—3-3 3-3—3-t 3-4—3-5

1435 1477 1518 1548 1560

580 598 628 658 687

3-5—3-6 3-6—3-7 3-7—3-8 3-8—3-9 3-9—4-0

1572 1554 1536 1494 1273

658 598 556 490 436

Summa 9 och äktenskap 8 flera barn barn

Därav med 3 och flera barn

—

— —

-_ —

269 233 275 359

36 24 30 48

— — — —

— — —. —

— —. — —

419 514 598 681 783

48 66 72 72 96

6 6 6 6 —

, — —. — —

— — — —

— — — —

873 939 1011 1059 1089

114 132 144 156 156

12 12 12 12 18

. 6 6 6 6

6 6 6 —

— — — —

— — — —

1142 1196 1232 1280 1394

162 174 162 162 174

42 42 42 42 42

24 30 30 30 30

6 6 — 6 6

— — — —

— 6 .— —

— 6 — —

1643 1805 1949 2 086 2 200

197 215 239 245 257

191 197 203 209 209

60 72 78 84 84

24 24 24 24 24

6 12 12 12 12

6 6 6 6

— — 6 6 6

— — .— — —

2 296 2 386 2 475 2 647 2 588

281 311 329 341 341

203 197 179 155 126

84 84 84 78 66

24 24 18 18 18

12 12 12 6 6

6 6 6 — —

6 — — — —

6 — — — —

2 571 2475 2 391 2 241 1925

341 323 299 257 216

Mer än 4-0 19 529 9 564 2 941 S u m m a 51765 22 602 7 336

191 803

18 102

6 42

—

32 961

3868 10 723

i Se not 1 till tab. 1.

7*

Tab. 5. Bidragsbelopp i dyrortsgrupp 1 för barn till makar, då mannen är arbetsoförmögen. Enligt 1937 års lag om barnbidrag. Gäller såsom bidragsskala A för barnrika familjer (se texten, sid. 73). Bidrag kronor per familj och år vid nedanstående antal barn och vidstående inkomst

Inkomst kronor

1 barn 2 barn 3 barn 4 barn 5 barn 6 barn 7 barn 8 barn 9 barn (0—)900

205 135 65 — — —

385 315 245 175 105 35

565 495 425 355 285 215 145 75 5 — —

685 615 545 475 405 335 265 195 125 55 —

805 735 665 595 525 455 385 315 245 175 105 35 —

925 855 785 715 645 575 505 435 365 295 225 155 85 15

1165 1095 1025

1285 1215 1145 1075 1005

1050 1150 1250 1350 1450 1550 1650 1750 1850 1950

—

—.

— —

— — —

2 050 2150 2 250 2 350 2 450

— — — —

2 550 2 650 2 750 2 850

—.

,

—

.—

— —

— — — —

.

— — —

— — — —

.—

— —

.—

— — —

— — —

—

,

— — —

•

— — —

— — —-

975 905 835 765 695 625 555 485 415 345 275 205 135 65 — _ — — —

955 885 815

745 675 605 535 465

865 795 725 655 585

395 325 255 185 115

515 445 375 305 235

45 — — —

165 95 25 —

8»

Tab. 6. Bidragsbelopp i dyrortsgrupp 2 för barn till makar, då mannen är arbetsoförmögen. Enligt 1937 års lag om barnbidrag. Gäller såsom bidragsskala A för barnrika familjer (se texten, sid. 73). Bidrag kronor per familj ocl i år vid nedanstående antal barn och vidstående inkomst

Inkomst kronor

1 barn

2 barn

3 barn

4 barn

5 barn

6 barn

7 barn

8 barn

9 barn

(0—)1125

300-0

525-0

750-0

1 0500

1 2000

1 3500

1 5000

1150 1250 1350 1450

282-5 212-5 142-5 72-5

507-5 437-5 367-5 297-5

732-5 662-5 592-5 522-5

882-5 812-5 742-5 672-5

1 032-5 962-5 892-5 822-5

1182-5 1112-5 1 042-5 972-5

1332-5 1 262-5 1192-5 1122-5

1 482-5 1412-5 1342-5 1 272-5

1 632-5 1562-5 1 492-5 1422-5

1550 1650 1750 1850 1950

2-5

227-5 157-5 87-5 17-5

452-5 382-5 312-5 242-5 172-5

602-5 532-5 462-5 392-5 322-5

752-5 682-5 612-5 542-5 472-5

902-5 832-5 762-5 692-5 622-5

1 052-5 982-5 912-5 842-5 772-5

1 202-5 1132-5 1 062-5 992-5 922-5

1 352-5 1 282-5 1 212-5 1142-5 1 072-5

102-5 32-5

252-5 182-5 112-5 42-5

402-5 332-5 262-5 192-5 122-5

552-5 482-5 412-5 342-5 272-5

702-5 632-5 562-5 492-5 422-5

852-5 782-5 712-5 642-5 572-5

1 002-5 932-5 862-5 792-5 722-5

52-5

202-5 132-5 62-5

352-5 282-5 212-5 142-5 72-5

502-5 432-5 362-5 292-5 222-5

652-5 582-5 512-5 442-5 372-5

2-5

152-5 82-5 12-5

302-5 232-5 162-5 92-5 22-5

2 050 2150 2 250 2 350 2 450 2 550 2 650 2 750 2 850 2 950

— —

— —

—

3 050 3150 3 250 3 350 3450

— — —

3 550

—

— _ — — —

— — —

—

—

—

—

_ — —

— — — —

— _ — — _ — — — — —

— — — _ — — — — —

— — — — — —

— — — — —

— — —

—

9«

Tab. 7. Bidragsbelopp i dyrortsgrupp 3 för barn till makar, då mannen är arbetsoförmögen. Enligt 1937 års lag om barnbidrag. Gäller såsom bidragsskala A för barnrika familjer (se texten, sid. 73). Bidrag kronor per familj och år vid nedanstående antal barn och vidstående inkomst

Inkomst kronor

5 barn

6 barn

7 barn

8 barn

9 barn

830 760 690 620 550 480

1190 1120 1050

980 910 840

1370 1300 1230 1160 1090 1020

1550 1480 1410 1340 1270 1200

1730 1660 1590 1520 1450 1380

1910 1840 1770 1700 1630 1560

410 340 270 200 130

590 520 450 380 310

770 700 630 560 490

950 880 810 740 670

1130 1060

990 920 850

1310 1240 1170 1100 1030

1490 1420 1350 1280 1210

1 barn

2 barn

(0—)1 350

1450 1550 1650 1750 1850 1950

290 220 150 80 10 —

560 490 420 350 280 210

—.

140 70

2 050 2150 2 250 2350 2 450 2 550 2 650 2 750 2 850 2 950 3 050 3150 3 250 3 350 3 450 3 550 3 650 3 750 3 850 3 950 4050 4150 4 250

3 barn 4 barn

940 870 800 730 660

— — —

—,

—

— — — —

60 — — — —

240 170 100 30 —

420 350 280 210 140

600 530 460 390 320

780 710 640 570 500

960 890 820 750 680

1140 1070 1000

.—.

—.

— — — _

—

— —

70 — — — —

250 180 110 40 — _

430 360 290 220 150

610 540 470 400 330

790 720 650 580 510

80 10

260 190 120 50 —

440 370 300 230 160

.

90 20 —

— — ,

—.

— — , —. —.

— — — — —

—,

—.

— _ —

— _

—,

— — _

,

—

—.

—.

—

— ,

,

— —

—,

—

—.

—

— , ,—

—

—

—

—

—

—

— —

930 860

10*

Tab. 8. Förslag till barnbidragsbelopp i dyrortsgrupp 1 till barnrika familjer. Bidragsskala B (se texten, sid. 76). Bidrag kronoi• per familj och år vid nedanstående antal barn och vidstående inkomst

Inkomst kronor

3 barn

4 barn

5 barn

6 barn

7 barn

8 barn

9 barn

(0—) 900

205 135 65

565 495 425 355 285 215

685 615 545 475 405 335

805 735 665 595 525 455

925 855 785 715 645 575

— —

385 315 245 175 105 35 .

— — — _ — — — —

— — — — _ — — — —

145 75 5 — —

265 195 125 55 —

385 315 245 175 105

505 435 365 295 225

625 555 485 415 345

— — — —

—.

35 — — —

155 85 15 —

275 205 135 65

1050 1150 1250 1350 1450 1550 1650 1750 1850 1950 2 050 2150 2 250 2 350 2 450

— — —

975 905 835 765 695

11*

Tab. 9. Förslag Ull b a r n b i d r a g s b e l o p p i dyrortsgrupp

2 Ull b a r n r i k a familjer.

Bidragsskala B (se texten, sid. 76). Bidrag kronor per familj och år vid nedanstående antal barn och vidstående inkomst

Inkomst kronor

3 barn

4 barn

5 barn

6 barn

7 barn

8 barn

9 barn

1150 1250 1350 1450

282-5 212-5 142-5 72-5

507-5 437-5 367-5 297-5

732-5 662-5 592-5 522-5

882-5 812-5 742-5 672-5

1032-5 962-5 892-5 822-5

1182-5 1112-5 1042-5 972-5

1332-5 1 262 5 1192-5 1122-5

1550 1650 1750 1850 1950

2-5

227-5 157-5 87-5 17-5

452-5 382-5 312-5 242 5 172-5

602-5 532-5 462-5 392 5 * 322-5

752-5 682-5 612-5 542-5 472-5

902-5 832-5 762-5 692-5 622-5

1052-5 982-5 912-5 842-5 772-5

102-5 32-5

252-5 182-5 112-5 42-5

402-5 332-5 262-5 192-5 122-5

552-5 482-5 412-5 342-5 272-5

702-5 632-5 562-5 492-5 422-5

52-5

202-5 132-5 62-5

352-5 282-5 212-5 142-5 72-5

—

—

(0—) 1 125

2 050 2150 2 250 2 350 2 450 2 550 2 650 2 750 2 850 2 950 3 050 3150

10—379249.

—

—

— — —

— —

—

— —

2-5

12*

Tab. 10. Förslag till barnbidragsbelopp i dyrortsgrupp 3 till barnrika familjer. Bidragsskala B (se texten, sid. 76). Bidrag kronoi per familj och år vid nedanstående antal barn och vidstående inkomst

Inkomst kronor

3 barn

4 barn

5 barn

6 barn

7 barn

8 barn

9 barn

(0—) 1 350

1550 1650 1750 1850 1950

220 150 80 10

490 420 350 280 210

760 690 620 550 480

940 870 800 730 660

1120 1050

980 910 840

1300 1230 1160 1090 1020

1480 1410 1340 1270 1200

, ,

140 70 _-

—

_

590 520 450 380 310

770 700 630 560 490

950 880 810 740 670

1130 1060

,

410 340 270 200 130 60

420 350 280 210 140

600 530 460 390 320

780 710 640 570 500

70 — — — —

250 180 110 40

430 360 290 220 150

— —

— —

80 10

2 050 2150 2 250 2 350 2 450 2 550 2 650 2 750 2 850 2 950 3 050 3150 3 250 3 350 3 450 3 550 3 650 3 750

—

—

240 170 100 30 —

—

—

— — — —

— — — —

—

— —

— —

— — ~

, ,—

—

990 920 850

.

13*

Tab. 11. Förslag till barnbidragsbelopp i dyrortsgrupp Bidragsskala C (se texten, sid. 76).

1 till barnrika familjer.

Bidrag krono r per familj och år vid nedanstående antal barn och vidstående inkomst

Inkomst kronor

3 barn

4 barn

5 barn

6 barn

7 barn

8 barn

9 barn

(0—) 600

650 750 850 950

205 135 65 —

385 315 245 175

565 495 425 355

685 615 545 475

805 735 665 595

925 855 785 715

1050 1150 1250 1350 1450

—

105 35 — — —

285 215 145 75 5

405 335 265 195 125

525 455 385 315 245

645 575 505 435 365

765 695 625 555 485

— — — —

55 — — — —

175 105 35 —

295 225 155 85 15

415 345 275 205 135

—

—

—

—

—-

— — — — — — —

1550 1650 1750 1850 1950

— .

2 050 2150

—

•

—.

— — — — _ —

975 905 835

14*

Tab. 12. Förslag till barnbidragsbelopp i dyrortsgrupp Bidragsskala C (se texten, sid. 76).

2 UU barnrika familjer.

Bidrag kronor per familj och år vid nedanstående antal barn och vidstående inkomst

Inkomst kronor

3 barn

4 barn

5 barn

6 barn

7 barn

8 barn

9 barn

(0—) 800

850 950

265 195

490 420

715 645

865 795

1165 1095

1315 1245

1050 1150 1250 1350 1450

125 55

350 280 210 140 70

575 505 435 365 295

725 655 585 515 445

875 805 735 665 695

1175 1105 1035

—

225 155 85 15 —

375 305 235 165 95

525 455 385 315 245

675 605 535 465 395

825 755 685 615 545

175 105 35 — —

325 255 185 115 45

475 405 335 265 195

— —

— —

125 55

1550 1650 1750 1850 1950 2 050 2150 2 250 2 350 2 450 2 550 2 650 2 750

—

—

—

—

25 — — — —

— —

— — —

— —

— — _.

— —

955 885 815 745

965 895

15*

Tab. 13. Förslag till barnbidragsbelopp i dyrortsgrupp Bidragsskala C (se texten, sid. 76).

3 till barnrika familjer.

Bidrag kronor per familj och år vid nedanstående antal barn och vidstående inkomst

Inkomst kronor

3 barn

4 barn

5 barn

6 barn

7 barn

8 barn

9 barn

(0—) 1 000

1050 1150 1250 1350 1450

325 255 185 115 45

595 525 455 385 315

865 795 725 655 585

1045 975 905 835 765

1225 1155 1085 1015 945

1405 1335 1265 1195 1125

1585 1515 1445 1375 1305

245 175 105 35

515 445 375 305 235

695 625 555 485 415

875 805 735 665 595

1055 985 915 845 775

1235 1165 1095 1025 955

165 95 25

345 275 205 135 65

525 455 385 315 245

705 635 565 495 425

885 815 745 675 605

175 105 35

355 285 215 145 75

535 465 395 325 255

185 115 45

1550 1650 1750 1850 1950 2 050 2150 2 250 2 350 2450 2 550 2 650 2 750 2 850 2 950 3 050 3150 3 250 3350

16*

Tab. 14. Förslag till bidrag i dyrortsgrupp 1 till kläder och skodon åt barn i vissa bestående äktenskap samt åt barn till änklingar och barn till okänd fader. Inkomst kronor

Bidrag till nedanstående antal barn i åldern 7—16 år 1 barn

2 barn

3 barn

4 barn

5 barn

6 barn

7 barn

(0—) 900 950

65 50

130 115

195 180

260 245

325 310

390 375

455 440

1050 1150 1250 1350 1450

85 55 25

150 120 90 60 30

215 185 155 125 95

280 250 220 190 160

345 315 285 255 225

410 380 350 320 290

65 35

130 100 70 40 10

195 165 135 105 75

260 230 200 170 140

— —

45 15

110 80 50 20

. , —

1550 1650 1750 1850 1950

—

2 050 2160 2 250 2 350 2 450

— — — —

, —

. — _ — — • —

•

—

. , — , — — — —

— — — — — — —

—

•

— —

—— •

•

Anm. Om barnen icke fyllt 7 år, minskas ovanstående bidragsbelopp med 20 kronor per barn. För barn, som ic ce fyllt 7 år, utgår nämligen i lägsta inkomstklassen bidrag med 45 kronor och för barn, som fyllt 7 men icke 16 år, med 65 kronor.

17*

Tab. 15. Förslag till bidrag i dyrortsgrupp 2 till kläder och skodon åt barn i Tissa bestående äktenskap samt åt barn till änklingar och barn till okänd fader. Bidrag til 1 nedanstående antal barn i åldern 7—16 år

Inkomst kronor 1 barn

2 barn

3 barn

4 barn

5 barn

6 barn

7 barn

(0—)1125

65-0

195-0

260-0

325-0

390-0

455-0

1150 1250 1350 1450

57-5 27-5

122-5 92-5 62-5 32-5

187-5 157-5 127-5 97-5

252-5 222-5 192-5 162-5

317-5 287-5 257-5 227-5

382-5 352-5 322-5 292-5

447-5 417-5 387-5 357-5

67-5 37-5

132-5 102-5 72-5 42-5 12-5

197-5 167-5 137-5 107-5 77-5

262-5 232-5 202-5 172-5 142-5

327-5 297-5 267-5 237-5 207-5

—

—

—

47-5 17-5

—

—

E

—

112-5 82-5 52-5 22-5

177-5 147-5 117-5 87-5 57-5

—

—

z

=

—

27-5

1550 1650 1750 1850 1950 2 050 2150 2 250 2 350 2 450 2 550 2 650 Anm.

—

— —

Se und :r tab. 14.

—

18*

Tab. 16. Förslag till bidrag i dyrortsgrupp 3 till kläder och skodon åt barn i vissa bestående äktenskap samt åt barn till änklingar och barn till okänd fader. Bidrag till nedanstående antal b arn i åldern 7—16 år

Inkomst kronor

(0—)1 350 1450 1550 1650 1750 1850 1950 2 050 2150 2 250 2 350 2 450 2 550 2 650 2 750 2 850 2 950 Anm.

1 barn

2 barn

3 barn

4 barn

5 barn

6 barn

7 barn

65 35

130 100

195 165

260 230

325 295

390 360

455 425

70 40 10

135 105 75 45 15

200 170 140 110 80

265 235 205 175 145

330 300 270 240 210

395 365 335 305 275

— — —

50 20 — — —

115 85 55 25 —

180 150 120 90 60

245 215 185 155 125

— — — —

30 — — — —

95 65 35 —

, ,

—

— „_

,

—

— ,

— — — —

Se under tab. 14

— —.

— —

— — —•

—

— — — —

—-

Statens offentliga utredningar 1938 S y s t e m a t i s k

förteckning:

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Statsförfattning.

Rättsskipning. Fångvård.

Fa«l egendom. J o r d b r u k med binäringar.-. Betänkande- med utredning och förslag rörande produktions- och avsättningsförhållandena inoim t r ä d gårdsnäringen. (5]

Allmän statsförvaltning Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Indus! i-i, Byggnadsindustrien i Sverige. 2. Arbetsgivares och löntagares inkometer. [3J 3. Arbetslöshetens omfathning och växlingar. [4]

Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart. Statens och kommunerna* iiiiunsväsei

K o m m u n i k a t i o n s väsen. Pollti. Betänkande ang. omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m. [1] Hunk-, kredit- ocli penningväsen.

F ö r s ä k r i n g s viison

Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande i näringsfrågan. [C] Betänkande ang. barnbeklädnadsbidrag rn. m. [71

Hälso- och sjukvård.

K y r k o väsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i {Ivrigt. Förslag till revision av den svenska kyrkobandbokcni. [2]

Allmänt näringsväsen.

1-öi-svarsväscn.

Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

Marcus Boktr.-A.-B., Sthliu 879219