Betänkande med förslag till militärt icke-ordinarie-reglemente

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1939:10

FI\A\SDEPAETEJlEIfTET

1936 ÅKS LÖNEKOMMITTÉ

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG T I L L

MILITÄRT ICKE-ORDINARIEREGLEMENTE

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1939 K r o n o l o g i s k

1. Betänkande angående grunder för intagning av enskild väg till allmänt underhall ävensom angående statsbidrag till enskilda vägar. Svenska Tryckeri a.-b. 59 s. K. 2. Utredning och förslag rörande plats i Stockholms skärgård för förläggning av Stockholms örlogsbas. Beckman. 30, 87 s. 6 kartor. Fö. 3. Betänkande med förslag till taxa för befordring av gods m. m. å statens järnvägar. Beckman. 20b s. K. 4. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Lund, Blom. v, 106 s. Ju. 5. Betänkande angående revision av tjansteforteckningen i vad avser statens affärsdrivande verk. Norstedt. 163 s. Fl.

f ö r t e c k n i n g 6. Underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen. Kihlström. 126 s. Jo. . 7 Betänkande angående justitiekanslerns, justitieombudsmannens och militieombudsmannens allmanna ämbetsställning m. m. Norstedt. 128 s..Ju. 8. Betänkande med förslag till exporttariffer. Beckman. 20 s. K. , 9 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutrednmg. Betänkande med förslag till omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattnmgarna m. m. Norstedt. 341 s. Ju. . 10 1936 års lönekommitté. Betankande med forslag till militärt icke-ordinariereglemente. Marcus. 130 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives är tryckorten Stockholm.

* ° ^ * ™ ^ ^

(nr W utgivasr A n i n g a r n a I omslag med enhetlig färg för varje departement.

e

; ^ ^

U t

T ?

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1939:10 FINANSDEPARTEMENTET

1936 ÅRS L Ö N E K O M M I T T É

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG T I L L

MILITÄRT ICKE-ORDINARIEREGLEMENTE

STOCKHOLM

1939 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 397804

Till

KONUNGEN.

På föredragning av chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, beslöt Eders Kungl. Maj:t den 24 april 1936 tillsättande under finansdepartementet av en kommitté, benämnd 1936 års lönekommitté, med uppdrag att

4 verkställa revision av gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid den civila och militära statsförvaltningen i huvudsaklig överensstämmelse med av föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet angivna riktlinjer. Till ledamöter i kommittén förordnade Eders Kungl. Maj:t generaldirektören och chefen för kommerskollegium, numera statsrådet G. H. Eriksson, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen O. Andersson i Malmö, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, numera landshövdingen D. Hansen, docenten vid Stockholms högskola A. H. Johansson, ledamoten av riksdagens andra kammare, numera statsrådet G. Strindlund, ledamoten av riksdagens första kammare, skogschefen C. G. L. H. Tamm samt expeditionschefen i finansdepartementet E. A. WestUng. Samtidigt bemyndigade Eders Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga för att vid behandlingen av särskilda frågor medverka vid utredningsarbetet ävensom utse representanter för av arbetet berörda verk, institutioner och personalsammanslutningar att i erforderlig omfattning överlägga med kommittén. Tillika bemyndigades chefen för finansdepartementet att förordna sekreterare åt kommittén och ställa till dess förfogande det arbetsbiträde i övrigt, som kunde vara behövligt. Genom beslut samma dag förordnade chefen för finansdepartementet till kommitténs huvudsekreterare expeditionschefen Westling samt till sekreterare i kommittén sekreteraren hos statskontoret A. Carlsson. Sedan ledamoten herr Strindlund utnämnts till statsråd och i anledning härav erhållit begärt entledigande från uppdraget att vara ledamot av kommittén, förordnade Eders Kungl. Maj:t genom beslut den 17 juli 1936 till ledamot i Strindlunds ställe ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren A. L. Hansson i Rubbestad. På därom gjord framställning blev ledamoten herr Johansson den 14 januari 1938 entledigad från uppdraget att vara ledamot av kommittén. Sedan generaldirektören Eriksson den 31 augusti 1938 utnämnts till statsråd, blev han på därom gjord framställning den 2 nästpåföljande september entledigad från uppdraget att vara ledamot, tillika ordförande, i kommittén. I samband därmed uppdrogs åt ledamoten herr Westling att i egenskap av ordförande leda kommitténs arbete. Genom beslut den 1 mars 1939 har chefen för finansdepartementet förordnat revisorn i marinförvaltningen, t. f. revisorn i riksräkenskapsverket E. C. F. Cardelius och t. f. notarien i arméförvaltningen G. Söderberg att biträda med olika inom kommitténs sekretariat förekommande arbetsuppgifter. Kommittén har tidigare avgivit följande betänkanden eller större utlåtanden, nämligen den 16 september 1937 betänkande med förslag angående dyrortsgrapperingen (Stat. off. utr. 1937:32), den 16 december 1937 betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente (Stat. off. utr. 1937:48),

5 den 17 november 1938 utlåtande med förslag till avlöningsbestämmelser för provinsialläkare och distriktsveterinärer (ej tryckt), den 21 december 1938 betänkande med förslag till civilt icke-ordinariereglemente (Stat. off. utr. 1938:52), den 23 december 1938 betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente (Stat. off. utr. 1938:55), den 27 januari 1939 utlåtande med förslag till vissa ändringar i och tilllägg till civila avlöningsreglementet (ej tryckt), samt den 20 mars 1939 utlåtande med förslag till lönebestämmelser för vissa professorsbefattningar vid konsthögskolan m. m. (ej tryckt). Sedan det åt lönekommittén lämnade utredningsuppdraget, såvitt det avser icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet, numera framförts så långt, att förslag kunnat utarbetas beträffande avlöningsbestämmelser för huvudparten av försvarsväsendets icke-ordinarie personal, får kommittén härmed till Eders Kungl. Maj:t överlämna betänkande med dylikt förslag, innefattat i ett militärt icke-ordinariereglemente. Beträffande kommittéarbetets organisation och bedrivande, såvitt angår nämnda fråga, torde här böra meddelas följande. Genom beslut den 27 mars 1939 har chefen för finansdepartementet, efter framställning av lönekommittén, förordnat vissa delegerade för försvarsväsendets lönenämnd samt försvarsväsendets centrala förvaltningsmyndigheter att inom lönekommittén deltaga i arbetet med revision av gällande avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet. Dessa delegerade hava varit för lönenämnden dess ordförande, kammarrättsrådet A. G. Afzelius och ledamoten av nämnden regementskassören A. Almroos samt för de centrala förvaltningsmyndigheterna krigsrådet E. T. H. Ström och t. f. krigsrådet T. R. S. östergren, marinöverkommissarien P. A. Wirström och chefen för flygförvaltningens industribyrå flygdirektören E. J. Sjögren. Överläggningar med de delegerade hava hållits den 30 mars, den 3, 6 och 29 april samt den 3 maj 1939. Vid de tre förstnämnda överläggningstillfälle na har såsom ställföreträdare för marinöverkommissarien Wirström, vilken varit förhindrad att deltaga i överläggningarna, deltagit sekreteraren i marinförvaltningen C.-O. Krook. Enligt beslut av t. f. chefen för finansdepartementet den 24 juli 1936 har förste aktuarien i statens pensionsanstalt T. B. Kjellén biträtt vid bearbetningen av visst uppgiftsmaterial samt med därå grundade kostnadsberäkningar. I anslutning till vad i kommitténs direktiv förutsatts om beredande av tillfälle för skilda personalgrupper att vid överläggningar med kommittén framföra sina synpunkter har vidare, på hemställan av lönekommittén, chefen för finansdepartementet genom särskilda beslut den 1 och den 27 mars 1939 anmodat vissa personalorganisationer, som företräda de i det nu föreliggande förslaget avsedda personalgrupperna, att utse representanter jämte ställföreträdare för dem att överlägga med kommittén. De av ifrågavarande perso-

6 nätorganisationer utsedda representanterna hava varit för försvarets civila tjänstemannaförbund kontorsskrivaren H. Swaneborg och förste kontoristen O. A. Ohlsson, för Sveriges arbetsledareförbund ombudsmannen S. Carlborg samt för svensk sjuksköterskeförening sekreteraren Gerda Höjer. P å grund av förfall för kontorsskrivaren Swaneborg har vid ett av överläggningstillfällena deltagit den för honom utsedde ställföreträdaren, ingenjören D. V. östlund, och vid ett annat tillfälle har under förfall för ombudsmannen Carlborg deltagit dennes ställföreträdare, verkmästaren A. K. Boström. överläggningar med personalrepresentanterna hava hållits den 16 och 17 mars, den 14 april samt den 2 och 3 maj 1939. I överläggningarna rörande sjuksköterskornas avlöningsförhållanden har även deltagit den av sjuksköterskeföreningen utsedda ställföreträdaren, syster Karin Elverson. Sekreterargöromålen i förevarande ärende hava bestritts i vissa delar av t. f. notarien Söderberg och i övrigt av revisorn Cardelius. Under fortgången av lönekommitténs arbete hava genom särskilda remisser av Eders Kungl. Maj:t till kommittén överlämnats åtskilliga framställningar eller förslag i fråga om ändrade avlöningsbestämmelser m. m. för icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet för att tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag eller för att eljest vara tillgängliga för kommittén. Ifrågavarande framställningar finnas upptagna i särskilda bland kommitténs handlingar befintliga förteckningar. Kommitténs ledamot herr Hansen har på grund av ämbetsgöromål varit förhindrad att inom kommittén deltaga i behandlingen av förevarande ärende. Stockholm den 3 maj 1939. Underdånigst A. WESTLING. OLOF ANDERSSON.

AXEL L. HANSSON. GUSTAF TAMM.

/

E.

Cardelius.

Allmän motivering. Inledning. Utredningens föremål. I sitt den 23 december 1938 avgivna betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente framhöll 1936 års lönekommitté, hurusom det icke synts lönekommittén erforderligt, att avlöningsförhållandena för icke-ordinarie personal vid förs vars väsendet, med undantag för e. o. fänrikar, berördes i ett blivande avlöningsreglemente för ordinarie beställningshavare vid detta förvaltningsområde. Nämnda förslag innehåller följaktligen — i motsats till vad fallet är med gällande officersavlöningsreglemente — icke några bestämmelser rörande icke-ordinarie personal i allmänhet. Med hänsyn härtill måste bestämmelser rörande anställnings- och avlöningsförhållanden för icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet meddelas i särskild ordning. Det h a r för kommittén framstått såsom ett önskemål, att dessa bestämmelser för de viktigaste grupperna av ifrågavarande befattningshavare i möjligaste mån göras likformiga och anpassas till vad som gäller för jämförlig personal vid andra statliga förvaltningsområden. Vid försvarsväsendet anställda icke-ordinarie befattningshavare i tjänstemannaställning kunna i stort sett hänföras till tvenne huvudgrupper. Den ena gruppen omfattar de befattningshavare, för vilka anställningen utgör huvudsaklig sysselsättning, och den andra gruppen inrymmer anställningshavare, för vilka tjänsten vid försvarsväsendet är att anse såsom bisyssla. Till den förstnämnda huvudgruppen hör först och främst den personal, å vilken kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) med avlöningsbestämmelser för vissa civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet är tillämplig, samt den sjuksköterskepersonal, som tidigare varit underkastad samma avlöningsförfattning men för vilken numera kungörelsen den 15 juni 1935 (nr 397) med avlöningsbestämmelser för ickeordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen är gällande. Hit torde jämväl böra räknas vissa arvodestagare och kontraktsanställda i tjänstemannaställning, vilka hava huvudsaklig sysselsättning vid försvarsväsendet. Till denna grupp höra vidare den vid rullföringsväsendet anställda personalen samt innehavare av vissa å staterna för centrala förvaltningsmyndigheter, staber, undervisningsanstalter, truppförband, garnisonssjukhus m. fl. förvaltningsenheter uppförda arvodesbefatt-

ningar; här åsyftade befattningar äro enligt gällande försvarsordning avsedda att uppehållas av pensionerad militär personal. Den andra huvudgruppen, avseende sådana anställningshavare för vilka tjänsten vid försvarsväsendet är att anse såsom bisyssla, omfattar huvudsakligen sådan personal, vars avlöning utgår i form av arvoden, fastställda i vederbörliga stater eller i särskilda för varje försvarsgren upprättade arvodesförteckningar. Såsom exempel å sådan personal må nämnas landstormsområdesbefälhavare och landstormsförrådsförvaltare, vissa civila lärare vid de militära skolorna, juridiska biträden vid vissa staber och regementen, advokatfiskal vid marinförvaltningen samt Stockholms och Karlskrona örlogsstationer ävensom tillsyningsmän och bevakningspersonal vid vissa militära etablissement och anläggningar. Av dessa äro befattningarna såsom landstormsområdesbefälhavare och landstormsförrådsförvaltare avsedda att i främsta rummet uppehållas av militär personal i reserven. Av de personalgrupper, som enligt vad ovan nämnts kunna anses tillhöra den icke-ordinarie personalen vid försvarsväsendet, intaga innehavarna av befattningarna vid rullf örings väsendet och de å vederbörliga stater uppförda arvodesbefattningarna för pensionerad personal en särställning. Denna framträder icke blott däri, att denna personal nästan uteslutande utgöres av pensionerade militära beställningshavare, utan även däri, att ifrågavarande personals tjänstgöringsförhållanden i princip äro likartade med de för den aktiva ordinarie personalen gällande. Med hänsyn härtill kunde det ifrågasättas, om icke dessa befattningshavares avlöningsförhållanden huvudsakligen borde ordnas enligt de principer, som tillämpas i fråga om personalen på aktiv stat. Denna omständighet skulle visserligen icke i och för sig behöva medföra, att erforderliga bestämmelser ej kunde sammanföras med föreskrifter för den icke-ordinarie personal, å vilken ovannämnda kungörelse n r 215/1928 nu är tillämplig. Stadgandena i denna kungörelse äro emellertid till sitt innehåll väsentligen anslutna till de regler, som före den år 1935 verkställda omarbetningen gällde för allmänna civilförvaltningen och kommunikations verken. Då kommittén funnit, att denna överensstämmelse i princip med de civila icke-ordinariebestämmelserna bör bibehållas, har kommittén ansett närmare föreskrifter angående avlöningsförhållandena för innehavare av arvodesbefattningar, avsedda för pensionerad militär personal, icke böra inrymmas i det blivande avlöningsreglementet för icke-ordinarie tjänstemän. För en dylik anordning talar även den omständigheten, att de mera ensartade tjänstgöringsförhållandena för de senast avsedda personalgrupperna sannolikt möjliggöra en tämligen enkel och summarisk reglering av lönevillkoren för denna personal. Avlöningsförhållandena för de anställningshavare, för vilka tjänsten vid försvarsväsendet är att huvudsakligen anse såsom bisyssla, torde lämpligen — liksom hittills varit fallet — böra väsentligen regleras vid sidan av avlöningsreglementet. Frågan om eventuella ändringar i avlöningsförhållandena för denna personal torde få anses falla utanför lönekommitténs uppdrag.

9 Spörsmålet, i vad mån en omläggning av de materiella lönebestämmelserna för de personalgrupper, för vilka tjänstgöringen utgör huvudsaklig sysselsättning men vilkas avlöningsförhållanden enligt vad ovan föreslagits böra regleras vid sidan av ett avlöningsreglemente för icke-ordinarie tjänstemän, torde däremot få anses ingå i det åt lönekommittén meddelade utredningsuppdraget. I denna fråga är lönekommittén emellertid icke i tillfälle att nu framlägga något förslag. Kommittén anser närmare utredning härutinnan vara erforderlig, vilken utredning kommittén hoppas kunna igångsätta och bedriva inom sådan tid, att frågan kan underställas 1910 års riksdags prövning. Övriga icke-ordinarie befattningshavare i tjänstemannaställning med huvudsaklig sysselsättning vid försvarsväsendet torde, så långt sig göra låter, böra inordnas under en gemensam avlöningsförfattning för icke-ordinarie tjänstemän vid detta förvaltningsområde. Lönekommittén har följaktligen vid utarbetandet av det i detta betänkande framlagda förslaget till avlöningsreglemente för civil och civilmilitär icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet utgått från att reglementet skall vinna tillämpning dels å de personalkategorier, vilkas avlöningsförhållanden nu regleras i kungörelsen nr 215/1928, dels å den sjuksköterskepersonal, å vilken förenämnda kungörelse n r 397/1935 gjorts tillämplig enligt beslut vid 1937 års riksdag och som därvid erhållit anställning såsom extra ordinarie tjänstemän — till skälen för denna personals återförande till avlöningsbestämmelserna för försvarsväsendets icke-ordinarie befattningshavare återkommer kommittén i det följande — dels ock å det stora flertalet av förenämnda arvodestagare och kontraktsanställda, för vilka enhetliga bestämmelser för närvarande icke finnas meddelade. Historik. Anställnings- och avlöningsförhållandena för den jämförelsevis talrika icke-ordinarie personal, vilken för utförande av särskilda förvaltningsuppgifter vid försvarsväsendet anlitas vid sidan av på stat uppförda ordinarie beställningshavare, voro före den 1 juli 1928 icke reglerade genom några enhetliga och fullständiga bestämmelser. Härutinnan tillämpades väsentligen olika grunder på skilda håll. I flera hänseenden rådde ovisshet rörande de särskilda förmåner, som borde tillkomma personalen. I avlöningsreglementet den 29 juni 1921 för officerare och underofficerare m. fl. stadgades under 39 §, att arvoden skulle utgå till vissa icke-ordinarie befattningshavare med i vederbörliga stater angivna belopp och att Kungl. Maj:t skulle meddela närmare bestämmelser beträffande tillgodonjutande av sådant arvode. Beträffande övriga icke-ordinarie befattningshavare stadgades i 40 § samma reglemente, att grunderna för avlöningsförmånerna skulle fastställas av Kungl. Maj:t. I anslutning till nyssnämnda stadganden voro i 13 kap. av kungörelsen den 31 december 1921 med tilläggsbestämmelser till de militära avlöningsreglementena fastställda vissa kortfattade bestämmelser ifråga om rätt att bibehålla avlöning under ledighet. Beträffande rätt till semester funnos för vissa grupper i särskilda kungl. brev med-

10 delade mera speciella föreskrifter, nämligen dels för sjuksköterskor tillhörande arméns sjuksköterskekår, dels ock för personalen vid garnisonssjukhusen i Stockholm, Karlsborg och Boden. I andra viktiga hänseenden sak^ nades däremot för samtliga kategorier icke-ordinarie befattningshavare helt och hållet bestämmelser om avlöningsvillkoren. Bristen på allmänna föreskrifter blev alltmer kännbar i samma mån som motsvarande förhållanden reglerades för den vid försvarsväsendet anställda arbetarpersonalen. Härmed sammanhängde i viss mån även bristande klarhet beträffande frågan, vilka anslagsmedel borde tagas i anspråk för bestridande av i särskilda fall uppkommande kostnader för här åsyftade personal. Sedan angivna förhållanden aktualiserats genom att vissa i frågan ingivna framställningar överlämnats till försvarsväsendets lönenämnd, upptog lönenämnden till särskild behandling frågan om reglerande av avlöningsförhållandena för ett flertal av de i förenämnda stadgande av officersavlöningsreglementet avsedda icke-ordinarie befattningshavarna. Den 29 juni 1926 och den 16 november 1927 avgav lönenämnden därefter särskilda betänkanden med förslag rörande reglerande av avlöningsförhållandena för viss civil och civilmilitär icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet. Vad de tilltänkta a v l ö n i n g s b e s t ä m m e l s e r n a s o m f a t t n i n g angår, avsåg det förstnämnda förslaget vissa icke-ordinarie befattningshavare, vilkas kontanta avlöningsförmåner bestredos av medel, som anvisats under de särskilda ordinarie anslagen under fjärde huvudtiteln till avlöning åt personal vid staber, truppförband, kårer m. fl. militära förvaltningsenheter och institutioner. Beträffande den personal, som, utan att vara hänförlig till arbetare, avlönades från andra än nyssnämnda anslag, ansåg lönenämnden, att denna personal visserligen delvis kunde anses likställd med berörda icke-ordinarie befattningshavare och att den därför möjligen borde inordnas under samma avlöningsbestämmelser som dessa befattningshavare. Då emellertid personalens anställning vore beroende på den växlande tillgången på medel under olika anskaffnings- och underhållsanslag, fann sig lönenämnden dock icke böra utsträcka förslaget till att omfatta även denna personal. I utlåtande över betänkandet erinrade marinförvaltningen, att förslaget icke komme att omfatta den talrika varvspersonalen vid marinen, nämligen månadslönare samt annan från anskaffnings- och underhållsanslag avlönad personal, och att förslaget alltså icke fyllde de nödiga betingelserna för reglerandet av avlöningsförhållandena för marinens icke-ordinarie personal. Med hänsyn bland annat härtill upptog lönenämnden i sitt andra förslag den 16 november 1927 frågan till förnyad omprövning. Det i sistnämnda betänkande framlagda förslaget upptog, förutom de personalgrupper, som omfattats av det tidigare förslaget, även flottans varvspersonal samt därmed jämförliga befattningshavare vid armén och flygvapnet — såsom kontors-, ritar- och laboratoriepersonal vid arméns centrala fabriker och verkstäder (intendenturförråd) — ävensom liknande personal och viss personal i arbetsledande ställning vid de centrala flygverkstäderna. Däremot undantogos befattningshavare vid såväl arméns som marinens centrala beklädnadsverk-

11 städer. Verksamheten vid dessa senare verkstäder vore nämligen enligt lönenämndens mening i särskilt hög grad beroende såväl av förefintlig tillgång till arbete som av förhållandena inom den enskilda industrien på området, till följd varav verksamhetens omfattning kunde komma att växla under skilda tider och en omreglering av olika befattningshavares arbetsuppgifter med hänsyn därtill tid efter annan visa sig önskvärd. Då inordnandet av personalen vid beklädnadsverkstäderna under ett fast lönesystem syntes ägnat att i viss mån lägga hinder i vägen för en dylik anpassning, fann lönenämnden klokheten bjuda att ställa denna personal utanför den ifrågavarande regleringen. Beträffande vidare personalen vid den centrala militära förvaltningen ansåg lönenämnden, att här avsedda reglering av löneförhållandena icke borde ifrågakomma, förrän denna förvaltnings på dagordningen stående organisationsfråga vunnit sin lösning. Lönenämnden uttalade i detta sammanhang, att förhållandena för det dåvarande överhuvud taget manade till iakttagande av en stark återhållsamhet i fråga om löneregleringens utsträckande till annan personal vid armén och flygvapnet än den i nämndens tidigare förslag avsedda. Av avgörande betydelse syntes härvid vara, att det vid denna tid icke vore möjligt att bilda sig en något så när tillförlitlig uppfattning rörande de verkningar, den under utformning då varande nya försvarsorganisationen komme att utöva på olika befattningshavares åligganden. Även om samma synpunkter i viss mån gjorde sig gällande beträffande marinens personal, låge dock, framhöll lönenämnden, förhållandena där så till vida annorlunda till, att den nya organisationen för marinens vidkommande innebure betydligt mindre ändringar i det bestående än beträffande försvarsväsendet i övrigt. Ej heller i det sistnämnda förslaget upptogos avlöningsförhållandena för samtliga grupper av icke-ordinarie befattningshavare med avlöning från avlöningsanslagen till behandling. Sålunda ansågs undantag böra göras för den personal, som innehade befattningar, avsedda att skötas av pensionerade militärer, respektive av civil personal, utan att befattningarna toge vederbörandes hela arbetstid i anspråk. För dylika befattningshavare ifrågasattes icke någon ändring i de tidigare utgående ersättningsbeloppen. Beträffande avlöningen för det stora antal befattningshavare — såsom exempelvis rullföringspersonal ävensom förvaltare, väblar, köksföreståndare, expeditionsofficerare, redogörare, expeditionsunderofficerare m. fl. vid staber, undervisningsverk, sjukhus, truppförband och kårer — vilka vore pensionerade officerare och underofficerare med tjänstgöring, som helt toge vederbörandes arbetstid i anspråk, ansågos bestämmelser böra utfärdas i särskild ordning. För den vid försvarsväsendet anställda civila och civilmilitära icke-ordinarie personal i tjänstemannaställning, som avsågs i lönenämndens förslag, åsyftade förslaget en reglering i allmän författning icke blott av avlöningsbeloppen under olika förutsättningar utan även av villkoren för avlöningens åtnjutande, rätten till semester, sjukavlöning och fri sjukvård m. m. Lönenämndens förslag gick emellertid icke endast ut på en reglering av avlöningsförhållandena för personal, som förutsattes kvarstå i icke-ordinarie

12 anställning, utan åsyftade i viss utsträckning även ö v e r f ö r a n d e av c i v i l a b e f a t t n i n g s h a v a r e p å o r d i n a r i e s t a t genom tillskapande av nya beställningar, inordnade under den civilmilitära löneplanen. Vid sin undersökning, huruvida och i vilken omfattning icke-ordinarie personal borde uppföras på stat såsom ordinarie beställningshavare, fann lönenämnden sig böra i huvudsak följa enahanda grundsatser, som tillämpats i liknande fall, särskilt inom sådana förvaltningsområden som rikets hospital och asyler, respektive fångvårdsstaten. För inrättandet av ordinarie beställning borde därför uppställas såsom villkor — förutom att tjänstinnehavarens hela arbetskraft fullt ut toges i anspråk för de med tjänsten förbundna arbetsuppgifterna — dels att tjänsten vore av den natur, att den under alla förhållanden och för framtiden kunde beräknas vara erforderlig för förvaltningsarbetet vid truppförband, anstalter, inrättningar och dylikt, dels att för tjänstens skötande krävdes en särskilt kvalificerad personal, dels ock att tjänsten icke hade sådan karaktär av övergångsplats, att den i regel plägade innehavas av yngre krafter, vilka efter ett fåtal år sökte sig till annan verksamhet. Med utgångspunkt från berörda grundsatser föreslog lönenämnden i betänkandet den 29 juni 1926, att till ordinarie beställningar skulle förändras befattningarna såsom maskinister och eldare av 1. klass vid arméns och flygvapnets truppförband, maskinister vid garnisonssjukhuset i Boden och flottans sjukhus i Karlskrona, övermaskinist vid Bodens fästning samt förste montör och montör därstädes. Över detta lönenämndens förslag avgåvos yttranden av armé- och marinförvaltningarna, vilka tillstyrkte det framlagda förslaget. Härvid föreslog marinförvaltningen även inrättandet av ett flertal nya ordinarie beställningar för personal vid flottans stationer och varv. Beträffande varven föreslog ämbetsverket sålunda till uppförande på ordinarie stat beställningar för konstruktörer, verkmästare, mästare, arbetsförmän, kontorsskrivare, laborant, ritare samt förste kontorister. Emellertid förutsattes, att överförandet till ordinarie stat av sådan personal skulle ifrågakomma endast i mycket begränsad omfattning. Vid flottans stationer borde ett mindre antal ordinarie beställningar inrättas, om vilkas behövlighet för framtiden tvivel icke syntes kunna råda. Detta gällde — förutom den av lönenämnden föreslagna maskinistbeställningen vid flottans sjukhus i Karlskrona — verkmästar- och mästarbefattningar vid centrala beklädnadsverkstaden och vid kronobageriet i Karlskrona samt kontorsbefattningar vid stationsintendenturen och stationskontoren. Frågan om upptagande av ytterligare ett antal ordinarie befattningar vid flottans stationer samt av befattningar vid kustfästningarna och kustartilleriets regementen kunde däremot enligt marinförvaltningens mening tills vidare utan olägenhet anstå, till dess den nya organisationen erhållit större stabilitet. Beträffande den i marinförvaltningen tjänstgörande personal, som i detta sammanhang kunde komma i betraktande — ritare m. fl. med lön från andra anslag än avlöningsanslag — ansåg marinförvaltningen sig på grund av pågående utredning om den blivande centrala för-

13 svarsförvaltningen icke böra framlägga förslag om upptagande av sådan personal på ordinarie stat. I denna fråga uttalade sig lönenämnden därefter i sitt ovanberörda betänkande den 16 november 1927: Vid verkställd undersökning, huruvida några beställningshavare utöver de av lönenämnden i betänkandet den 29 juni 1926 härtill ifrågasatta borde uppföras på ordinarie stat, hade nämnden funnit de skäl, marinförvaltningen anfört till stöd för en dylik åtgärd i fråga om en del befattningshavare vid marinen, äga ett visst berättigande, särskilt i vad frågan gällde månadslönare. Enligt lönenämndens mening syntes det emellertid angeläget att i görligaste mån hålla vägen öppen för sådana jämkningar i personalorganisationen, som vid genomförandet av flottans organisationssakkunnigas förslag visade sig erforderliga. Med beaktande härav hade också marinförvaltningen föreslagit inrättandet av ordinarie befattningar allenast i mycket begränsad omfattning. Då ett genomförande av marinförvaltningens förslag i detta hänseende emellertid icke kunde anses innebära en rationell lösning av ifrågavarande personals anställnings- och lönefrågor, något som också från personalhåll med skärpa framhållits, ville det förefalla lönenämnden riktigast att för närvarande stanna vid en sådan reglering av löneförhållandena, som, utan att innebära en lösning av frågan om personalens uppförande på ordinarie stat, dock icke lade hinder i vägen för en sådan åtgärds vidtagande, när organisationen närmare utformats. Lönenämnden kunde icke heller för närvarande förorda uppförande på ordinarie stat av beställningar för jämförlig personal vid armén och flygvapnet. Lönenämnden fann sig alltså icke böra i förevarande sammanhang föreslå inrättandet av befattningar på ordinarie stat för andra personalgrupper än de i lönenämndens tidigare förslag angivna. I fråga om a v l ö n i n g s g r u n d e r n a f ö r d e n i c k e - o r d i n a r i e p e r s o n a l e n gick det av lönenämnden framlagda förslaget ut på, att avlöningsförhållandena för de i förslaget avsedda tjänstemännen skulle regleras efter huvudsakligen enahanda grunder, som gällde för de icke-ordinarie befattningshavarna vid civilförvaltningen och kommunikationsverken. Vid utarbetandet av kungörelseförslaget hade sålunda kungörelserna av den 26 juni 1925 (nr 356, respektive nr 369) i väsentliga delar fått tjäna som förebilder. I förslaget gjordes emellertid åtskillnad mellan å ena sidan sådana tjänster, som i regel bestredes av manliga befattningshavare, vanligen familjeförsörjare, och vid vilka tjänster avlöningen alltså lämpligen borde i sin helhet utgå såsom kontant lön med dyrortsgrupperade lönebelopp enligt enahanda löneplan, som gällde vid civilförvaltningen, samt å andra sidan befattningar, som i allmänhet uppehölles av ogift kvinnlig personal. Sistnämnda personal utgjordes av dels den kvinnliga sjukvårdspersonalen vid försvarsväsendets olika grenar (husmödrar vid sjukhus, översköterskor, sjuksköterskor och undersköterskor vid sjukhus och truppförband m. fl.), dels ock den kvinnliga ekonomipersonalen i arbetsledande ställning vid truppförband m. fl. anstalter och inrättningar, d. v. s. köksföreståndarinnor, överkokerskor, tvättförestånderskor, kokerskor m. fl. Till dessa befattningshavare skulle, såsom redan tidigare varit fallet, även framdeles utgå fria naturaförmåner — kost, bostad med möbler och sängservis, bränsle, lyse och tvätt — samt, vid sidan därav, kontant lön till endast ett ringare be-

14 l o p p till t ä c k a n d e av l e v n a d s k o s t n a d e r n a i övrigt. F ö r d e n n a s e n a r e p e r s o n a l g r u p p i f r å g a s a t t e s följaktligen icke d y r o r t s g r u p p e r a d e löner, u t a n lönep l a n e n u p p t o g för d e olika l ö n e g r a d e r n a e n d a s t e n h e t l i g a l ö n e b e l o p p , som skulle k u n n a h ö j a s m e d vissa lönetillägg efter viss tjänstetid. B e f a t t n i n g s h a v a r e t i l l h ö r a n d e d e n först a n g i v n a p e r s o n a l k a t e g o r i e n ben ä m n d e s extra ordinarie tjänstemän, och den uteslutande kvinnliga person a l g r u p p e n b e t e c k n a d e s s å s o m kvinnlig sjukvårdsoch ekonomipersonal. H ä r j ä m t e i n r y m d e förslaget en t r e d j e p e r s o n a l k a t e g o r i , s. k. extra befattningshavare, a v s e d d a a t t fylla ett m e r a tillfälligt b e h o v av t j ä n s t e m ä n . B e t r ä f f a n d e d e viktigaste a v l ö n i n g s r e g l e r n a enligt förslaget m å o m n ä m n a s följande: Löneplanen för e x t r a o r d i n a r i e t j ä n s t e m ä n konstruerades efter förebild av dåvarande löneplan för motsvarande tjänstemän vid civilförvaltningen och kommunikationsverken och innehöll sålunda 27 lönegrader, av vilka lönegraderna 1—19 omfattade en var sex löneklasser och lönegraderna 20—27 envar fem löneklasser. Tidsintervallerna i avseende å uppflyttning i löneklass bestämdes till tre år. Inplaceringen av de extra ordinarie tjänstemännen å den för dem avsedda löneplanen verkställdes på sådant sätt, att därigenom icke hinder skulle uppstå för ett framtida uppförande å ordinarie stat av därtill ifrågakommande befattningar. De extra ordinarie tjänstemän, å vilka de föreslagna avlöningsbestämmelserna skulle bliva tillämpliga, upptogos i en särskild tjänsteförteckning. I den mån sagda bestämmelser funnes böra tillämpas å extra ordinarie tjänstemän utöver dem, som upptogos i tjänsteförteckningen, skulle föreskrift härom kunna i särskild ordning meddelas. Personalens placering å löneplanen förutsattes härvid kunna ske genom av Kungl. Maj:t meddelad föreskrift om tjänsteförteckningens kompletterande, enligt annat beslut av Kungl. Maj:t eller enligt särskilt beslut av central förvaltningsmyndighet eller därunder lydande chef eller annan myndighet, som ägde disponera de anslagsmedel, från vilka tjänstemännens avlöning bestredes. Bestämmelserna rörande e x t r a b e f a t t n i n g s h a v a r e avfattades i nära överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i de för civilförvaltningen då gällande avlöningskungörelserna för icke-ordinarie befattningshavare. Den för k v i n n l i g s j u k v å r d s - o c h e k o n o m i p e r s o n a l föreslagna löneplanen omfattade 7 lönegrader, var och en upptagande dels begynnelselön, dels ock den förhöjda lön, som skulle tillkomma vederbörande befattningshavare efter en tjänstetid av 3, 6 och 9 år. De befattningshavare, å vilka de föreslagna bestämmelserna skulle bliva tillämpliga, upptogos även i en särskild tjänsteförteckning. ^ Bestämmelser intogos därjämte i författningsförslaget rörande särskilda förmåner i form av kallortstillägg, rätt att bibehålla lön vid sjukdom, vid skada till följd av olycksfall eller vid förbud att tjänstgöra på grund av smittofara, rätt till semester, vikariatsersättning, läkarvård m. m., ersättning för mistad förmån av fri bostad m. m., ersättning för tjänsteresa, tjänstgöringstraktamente m. m. samt begravningshjälp. Tidigare förekommande naturaförmåner såsom fri bostad med bränsle och lyse eller ersättning därför borttogos med undantag beträffande den kvinnliga sjukvårdsoch ekonomipersonalen. I fråga om övergången till de nya avlöningsbestämmelserna innehöll författningsförslaget vissa stadganden till förekommande av att befattningshavare, som vid bestämmelsernas ikraftträdande innehade viss anställning, genom bestämmelsernas tilllämpning skulle komma att drabbas av minskning i den avlöning eller i den förmån av semester, som förut tillkommit honom. Ersättningen för minskning i tidigare åtnjuten avlöning inneslöt även kompensation för den minskning beträffande dyrtidstillägg, som skulle bliva en följd av att dyrtidstilläggen i och med löneregle-

15 ringen skulle utgå efter de för nyreglerade verk bestämda grunderna. Ersättning för avlöningsminskning i sålunda angiven utsträckning föreslogs skola utgå i form av personligt lönetillägg för tid intill dess vederbörande på grund av de föreslagna nya föreskrifterna erhållit en avlöning, som uppginge till den, vartill han varit berättigad före förslagets ikraftträdande. Ifrågavarande förslag anmäldes av Kungl. Maj:t för 1928 års riksdag i samband med propositionen nr 196 angående vissa avlöningsanslag. Föredragande departementschefen anförde därvid, att fullgoda skäl syntes föreligga för lönenämndens förslag att såsom ordinarie beställningshavare uppföra vissa maskinister, eldare av 1. klass och montörer. Departementschefen tillstyrkte alltså vad lönenämnden härutinnan föreslagit. Någon överflyttning till ordinarie stat av jämväl andra befattningshavare än de nyssn ä m n d a ansågs däremot icke för det dåvarande böra ifrågakomma. Icke heller ansåg sig departementschefen böra tillstyrka en av representanter för arméns sjuksköterskor m. fl. till Kungl. Maj:t ingiven ansökan angående sjuksköterskepersonalens uppförande på ordinarie stat, vilken ansökan inkommit efter det lönenämndens slutliga förslag avgivits. Med biträdande i huvudsak av det av lönenämnden framlagda förslaget om reglerande av löneförhållandena för viss icke-ordinarie personal uttalade departementschefen vidare, att det borde ankomma på Kungl. Maj :t att framdeles vid utfärdandet av de för löneregleringens genomförande erforderliga bestämmelserna fatta ståndpunkt såväl till frågan, vilken personal som borde omfattas av löneregleringen, som ock till övriga därmed sammanhängande spörsmål. Riksdagen, som instämde i det av departementschefen gjorda uttalandet, biföll Kungl. Maj:ts förslag och bemyndigade Kungl. Maj:t att i den till officersavlöningsreglementet fogade tjänsteförteckningen vidtaga de ändringar, vilka betingades av beslutet om uppförandet å vederbörliga personalstater av ordinarie beställningar för vissa maskinister och eldare m. fl. I huvudsaklig överensstämmelse med lönenämndens förenämnda förslag utfärdade Kungl. Maj:t därefter den 22 juni 1928 kungörelse (nr 215) med avlöningsbestämmelser för vissa civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet, att träda i kraft den 1 juli samma år. Den personal, som upptogs å de vid kungörelsen fogade tjänsteförteckningarna, utgjordes i stort sett av: skrivbiträden, kontorsvakter, kontorsbiträden, kanslibiträden, kontorister och kontorsskrivare, eldare av 2. klass, förmän, laboratoriebiträden, ritarbiträden, ritare, arbetsförmän, mästare, verkmästare och konstruktörer, viss betjäningspersonal, hästskötare och fodermarskar, vissa vaktmästare och portvakter, skogvaktare samt extra poliskonstaplar i Boden och vid flottans stationer ävensom sjuksköterskor, avdelningssköterskor, husmödrar, kokerskor och tvättförestånderskor. Sammanlagt utgjorde befattningshavarna ett antal av omkring 850, varav kommo omkring 400 på armén, ungefär samma antal på marinen och ett 50-tal på flygvapnet. Samtliga voro civila befattningshavare, med undantag av de till civilmilitär personal hänförliga extra poliskonstaplarna.

16 Dessa tjänsteförteckningar hava emellertid varit föremål för ändringar. I samband med prövning av frågan om införande av tjänstepensionsrätt för försvarsväsendets extra ordinarie personal företogs sålunda på initiativ av 1934 års militärpensionssakkunniga en utredning avseende dels utmönstrande ur tjänsteförteckningarna av sådana befattningshavare, som med hänsyn till arbetets art och lönesättningen vore mera jämställda med arbetare än tjänstemän, dels ock ett inordnande å tjänsteförteckningarna av vissa befattningar, vilka tidigare icke varit däri upptagna. I huvudsaklig överensstämmelse med ett av försvarsväsendets lönenämnd den 16 mars 1935 avgivet utlåtande med förslag till revision av tjänsteförteckningarna till kungörelsen nr 215/1928 utfärdade Kungl. Maj:t den 9 januari 1936 kungörelse (nr 2) med ändring i vissa delar av kungörelsen nr 215/1928 innefattande bland annat fastställande av nya tjänsteförteckningar. Häri upptogos — med ett fåtal undantag — endast de särskilda befattningar, som skulle tillhöra varje lönegrad, utan tidigare i stor utsträckning förekommande hänvisning till viss institution eller tjänstgöringsort. De nya befattningarna å tjänsteförteckningarna voro dels sådana, som förut funnits uppförda endast för en av försvarsgrenarna, dels ock sådana nya befattningar, som ansetts fylla förutsättningarna för deras hänförande till extra ordinarie. Därjämte avfördes från tjänsteförteckningarna huvudsakligen s. k. betjäningspersonal och viss lägre kvinnlig ekonomipersonal. Genom 1937 års riksdags beslut hava därefter de för allmänna civilförvaltningens icke-ordinarie personal gällande avlöningsbestämmelserna blivit tilllämpliga å största delen av den kvinnliga sjukvårdspersonalen vid försvarsväsendet. Slutligen hava genom kungörelserna den 28 maj 1937 (nr 290) och den 17 juni 1938 (nr 285) vissa befattningar i huvudsakligen de högre lönegraderna upptagits å den till kungörelsen nr 215/1928 fogade tjänsteförteckningen A. Den civila och civilmilitära icke-ordinarie personalens vid försvarsväsendet anställnings- och avlöningsförhållanden gjordes en tid efter det 1928 års kungörelse trätt i kraft åter till föremål för utredning. 1930 års militäravlöningssakkunniga, som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 16 januari 1930 erhållit uppdrag att verkställa dels inräkning av dyrtidstilllägget i de till försvarsväsendets personal utgående fasta avlöningarna, dels ock revision av de för sagda personal gällande avlöningsbestämmelserna, upptogo nämligen föreskrifterna i sagda kungörelse till granskning och omarbetning i syfte att i första hand bringa innehållet i densamma i tillämpliga delar till överensstämmelse med de principer, som följts i det av de sakkunniga den 10 december 1930 avlämnade betänkandet med förslag till militärt avlöningsreglemente m. m. Vid utarbetandet av detta reglementsförslag hade de sakkunniga i enlighet med för utredningsarbetet lämnade direktiv i första hand sökt anslutning till de riktlinjer, som av 1928 års lönekommitté tilllämpats vid utarbetandet av denna kommittés i betänkande den 21 juli 1930 avgivna förslag till allmänt avlöningsreglemente.

17 I sitt den 15 september 1931 avgivna betänkande med förslag till avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet utgingo militäravlöningssakkunniga ifrån, att den överensstämmelse i fråga om avlöningsprinciperna, som rådde mellan å ena sidan den icke-ordinarie personalen vid allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken och å andra sidan motsvarande personal vid försvarsväsendet, borde med hänsyn till sagda personalgruppers allmänna likhet i princip bibehållas. Det förhållandet, att till gruppen icke-ordinarie tjänstemän hänfördes vissa befattningar, såsom för maskinister, eldare och extra poliskonstaplar, vilka hade motsvarigheter i det militära avlöningsreglementets tjänsteförteckning för civilmilitär personal, ansågo de sakkunniga icke böra föranleda till avsteg från antydda regel. Det erinrades därvid, att de civila och militära avlöningsbestämmelserna i 1928 års kommittés och de sakkunnigas förut framlagda förslag bragts till ännu större överensstämmelse med varandra än förut varit fallet. För att emellertid undvika, att det för civila tjänstemän gällande avlöningsreglementet skulle behöva tillämpas av de militära myndigheterna, ansågo de sakkunniga att, i de fall då hänvisning gjordes till för ordinarie personal gällande bestämmelser, jämförelsefallen borde hämtas från det militära avlöningsreglementet. De av 1930 års militäravlöningssakkunniga föreslagna avlöningsbestämmelserna anslöto sig sålunda i princip till 1928 års lönekommittés förslag till avlöningsbestämmelser för den civila icke-ordinarie personalen. Endast i vissa hänseenden företedde de sakkunnigas förslag avvikelser härifrån. Härutinnan må följande redogörelse lämnas: I förslaget intogos särskilda föreskrifter, enligt vilka extra ordinarie tjänsteman under vissa omständigheter kunde tilldelas lön enligt den högsta löneklass, vari han kunnat placeras, därest han varit ordinarie tjänsteman. De sakkunniga, som med hänsyn till för dem gällande direktiv icke ansett sig kunna till prövning upptaga väckt fråga om överförande till ordinarie stat av vissa icke-ordinarie befattningar, ansågo nämligen att någon särskild förmån borde finnas för försvarsväsendets ickeordinarie personal, vilken i stor utsträckning saknade möjlighet att erhålla ordinarie ställning. Vidare skulle vikariatsersättning utgå enligt andra grunder än för motsvarande personal inom civila statsförvaltningen. I likhet med vad som är fallet enligt nu gällande kungörelse saknades även i förevarande förslag föreskrifter om övertidsersättning. I fråga om extra befattningshavare bibehöllos bestämmelser av i stort sett samma innehåll, som de enligt kungörelsen nr 215/1928 gällande. De av 1928 års lönekommitté föreslagna föreskrifterna angående extra tjänstemän ansågos nämligen icke kunna göras tillämpliga å försvarsväsendets icke-ordinarie personal, enär begreppet »extra tjänstemän» icke ansågs hava någon direkt motsvarighet vid försvarets olika arbetsområden. För den kvinnliga sjukvårds- och ekonomipersonalen upptogos i huvudsak samma föreskrifter som i kungörelsen nr 215/1928, införda under ett särskilt kapitel. De sakkunniga hade visserligen funnit en övergång från netto- till bruttolön vara ägnad att underlätta jämförelsen med motsvarande befattningshavare men av särskilda skäl icke ansett sig böra närmare ingå på denna fråga. 2—397804.

18 1930 års militäravlöningssakkunnigas ifrågavarande förslag har sedermera icke — lika litet som det av 1928 års lönekommitté avgivna förslaget — föranlett något slutligt ställningstagande från statsmakternas sida. Den icke-ordinarie personalen vid bland annat allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken tillerkändes genom den revision av avlöningsbestämmelserna, som resulterade i utfärdandet av kungörelserna den 15 juni 1935 (nr 397 och 398) avsevärt förbättrade förmåner, särskilt ifråga om semester och avlöning under tjänstledighet på grund av sjukdom m. m., utan att motsvarande nyreglering i samband därmed företogs för försvarsväsendets icke-ordinarie personal. I anslutning till de omläggningar i avlöningsföreskrifterna, som sålunda vidtogos för nämnda personalkategorier, hava emellertid sedermera enligt särskilda beslut av Kungl. Maj:t vissa ändringar i lönebestämmelserna genomförts även för motsvarande personal vid försvarsväsendet. Genom kungörelse den 30 juni 1936 (nr 450) infördes sålunda i kungörelsen nr 215/1928 de för den icke-ordinarie personalen vid allmänna civilförvaltningen gällande bestämmelserna rörande avlöning till kvinnlig extra ordinarie tjänsteman under tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd. Genom beslut den 8 april 1938 har Kungl. Maj:t vidare föreskrivit att, i stället för de i kungörelsen nr 215/1928 meddelade föreskrifterna angående semester, tillsvidare finge tillämpas bestämmelserna rörande motsvarande förmåner i 20 och 31 §§ ovannämnda kungörelse den 15 juni 1935 (nr 397). Det torde därjämte få erinras, att Kungl. Maj:t enligt särskilda beslut den 16 juli 1937 och 30 juni 1938 medgivit vid marinförvaltningens tekniska avdelningar och vid kustfästning jämlikt kungörelsen nr 215/1928 anställda extra ordinarie tjänstemän rätt att under budgetåren 1937/38 och 1938/39 för tjänstgöring utöver fastställd arbetstid erhålla övertidsersättning enligt de grunder, som gälla för den icke-ordinarie personalen vid den civila statsförvaltningen. Huvudprinciper för en revision av avlöningsbestämmelserna för försvarsväsendets icke-ordinarie personal. Av vad ovan anförts framgår, att avlöningsbestämmelserna för den icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet, som är inordnad under kungörelsen nr 215/1928, ursprungligen utformats i nära anslutning till de för motsvarande personal inom statsförvaltningen i övrigt tidigare givna bestämmelserna i enahanda avseende. Denna överensstämmelse har visserligen under utvecklingens gång delvis rubbats därigenom, att avlöningskungörelsen för försvarsväsendets personal ej reviderats parallellt med motsvarande författningar för de civila förvaltningsområdena. Genom särskilda beslut vid sidan av avlöningskungörelsen har emellertid i viss m å n ånyo skett en anpassning till lönebestämmelserna för icke-ordinarie befattningshavare vid civilförvaltningen. Då arbetsuppgifter och utbildningskrav m. m. för här avsedda personalgrupper vid försvarsväsendet i stort sett äro av likartad karaktär som de, vilka råda för motsvarande personal vid civilförvaltningen, har det synts

19 lönekommittén vara naturligt och riktigt, att avlöningsbestämmelserna för försvarsväsendets ifrågavarande personal även för framtiden i väsentliga delar utformas efter samma grunder som för icke-ordinarie tjänstemän vid civilförvaltningen. Kommittén har därför ansett sig böra utarbeta sitt förslag till avlöningsreglemente för icke-ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet i närmast möjliga anslutning till de principer, som kommit till uttryck i kommitténs den 21 december 1938 avgivna förslag till civilt ickeordinariereglemente. Då sålunda i stort sett enahanda avlöningsgrunder förutsättas bliva gällande för såväl civilförvaltningens som försvarsväsendets icke-ordinarie tjänstemän, kan givetvis den frågan uppställas, huruvida man icke i själva verket borde gå ett steg längre och inordna jämväl sistnämnda tjänstemän under det föreslagna civila icke-ordinariereglementet, vid vilket förhållande två särskilda avlöningsreglementen för angivna personalkategorier icke skulle vara erforderliga. Emellertid förekomma, trots förut berörda likheter, beträffande försvarsväsendet i mångt och mycket sådana avvikelser från civilförvaltningens förhållanden i fråga om personalorganisation och tjänstgöring, sättet för bestridande av personalens avlöning m. m., att det vid inordnande av försvarsväsendets icke-ordinarie personal under ett med den civila statsförvaltningens motsvarande befattningshavare gemensamt avlöningsreglemente i viss utsträckning skulle bliva nödvändigt att däri upptaga särbestämmelser för försvarsväsendets vidkommande. Ett dylikt gemensamt reglemente skulle därför för båda förvaltningsområdena bliva mera svåröversiktligt och ohanterligt än vad fallet skulle bliva vid bibehållande av två särskilda avlöningsreglementen. Härtill kommer att, därest ett gemensamt avlöningsreglemente för angivna tjänstemän fastställes, de militära förvaltningsmyndigheterna till följd av hänvisningsstadgandena i det civila icke-ordinariereglementet skulle bliva nödsakade att i sin tjänstutövning använda det civila avlöningsreglementet vid sidan av det militära. Lönekommittén har därför ansett praktiska skäl tala för bibehållande av ett särskilt avlöningsreglemente för icke-ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, finnes emellertid vid försvarsväsendet åtskillig civil tjänstemannapersonal, vars avlöningsförhållanden hittills icke ordnats enligt de principer, vilka på grundval av civilförvaltningens tidigare bestämmelser i motsvarande hänseenden kommit till uttryck i 1928 års avlöningskungörelse. Avlöningsvillkoren för dessa befattningshavare äro, på sätt i det följande skall närmare beröras, för närvarande i hög grad växlande och oenhetliga. Det har synts kommittén önskvärt, att en mera enhetlig reglering av förhållandena för ifrågavarande personal kommer till stånd genom dess inordnande under ett militärt icke-ordinariereglemente, anpassat efter de nya civila avlöningsförskrifterna. Detta förutsätter i åtskillig utsträckning ändring av nuvarande anställningsform och i en del fall jämväl omläggning av gällande lönesystem. Innan lönekommittén ingår på de frågor om ändring i anställnings- och

lönevillkoren för vissa personalgrupper, som sålunda synts kommittén böra upptagas till övervägande, vill kommittén i detta sammanhang framhålla, att ett tillfredsställande ordnande av avlöningsförhållandena för mera stadigvarande icke-ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet förutsätter en revision av den tjänsteförteckning, som för närvarande finnes fastställd beträffande extra ordinarie befattningar, för prövning av frågan, i vad mån nya extra ordinarie befattningar böra upptagas i förteckningen. Den tid, som stått kommittén till buds för förevarande ärendes behandling, har icke möjliggjort för kommittén att verkställa en dylik revision. Kommittén förutsätter emellertid, att denna fråga snarast möjligt upptages till utredning och ståndpunktstagande.

Frågor om ändring i anställnings- och lönevillkoren för vissa personalgrupper m. m. Uppförande på ordinarie stat av ytterligare befattningar för civil och civilmilitär personal. Inledning. Den icke-ordinarie personal, som för närvarande lyder under kungörelsen nr 215/1928, intager i vissa hänseenden en särställning inom statsförvaltningen. De extra ordinarie tjänstemännen — vilkas antal uppgår till omkring 1 200 personer, bestående av ingenjörs- och ritarpersonal, kontorspersonal vid olika centrala och lokala förvaltningsenheter, arbetsledare och förmän vid verkstäder och liknande anläggningar samt sjukvårdspersonal m. fl. — utgöra till största delen icke, såsom fallet i regeln är med extra ordinarie tjänstemän vid andra förvaltningsgrenar, rekryteringspersonal till ordinarie befattningar. Ordinarie tjänster saknas nämligen i allmänhet för arbetsuppgifter av det slag, varom här är fråga. Endast beträffande maskinist-, eldar- och förrådsvaktmästarbefattningar kan i någon större omfattning befordran ske från icke-ordinarie befattning till ordinarie tjänst. I övrigt förekommer dylik befordran endast mera undantagsvis. Det är sålunda här till största delen fråga om befattningshavare, vilka under hela sin tjänstetid måste kvarstå i icke-ordinarie anställning. Med hänsyn till att ifrågavarande personal i stor utsträckning fullgör arbetsuppgifter, som erfarenhetsmässigt äro av relativt permanent beskaffenhet, och att därför ett stort antal av ifrågavarande befattningshavare kan förutsättas kvarstå i tjänst intill uppnådd vanlig pensionsålder, hava vid olika tillfällen förslag framkommit om tillskapande av ordinarie beställningar för h ä r avsedda personalgrupper. Historik. Såsom redan inledningsvis berörts, upptog försvarsväsendets lönenämnd ifrågavarande spörsmål till behandling i sina förut berörda betänkanden den 29 juni 1926 och den 16 november 1927. Lönenämndens för-

21 slag i ärendet ledde såsom nämnts till, att 1928 års riksdag beviljade medel för uppförande å vederbörliga personalstater av ordinarie befattningar för maskinister och eldare av 1. klass vid generalstaben m. fl. myndigheters ämbetshus samt vid arméns och flygvapnets truppförband ävensom vid garnisonssjukhuset i Boden och vid flottans station i Karlskrona, för övermaskinist vid Bodens fästning samt förste montör och montör därstädes. Även i samband med den omprövning av avlöningsbestämmelserna för den icke-ordinarie personalen vid försvars väsendet, som företogs av 1930 års militäravlöningssakkunniga, berördes frågan om inrättandet av ytterligare ordinarie civila befattningar inom sagda förvaltningsområde. På grund av begränsningen av de sakkunnigas uppdrag ansågo sig dessa dock icke böra upptaga nämnda spörsmål till behandling. I ett till de sakkunnigas betänkande fogat särskilt yttrande anförde emellertid vissa ledamöter bland annat, att den civila och civilmilitära icke-ordinarie personalens ställning vore så säregen inom statsförvaltningen och att så befogade erinringar i vissa fall gjorts emot bl. a. den för vissa befattningshavare dittills gällande löneställningen, att en prövning av deras lönefråga i hela dess vidd icke längre borde undanskjutas. Det framhölls, att hänsyn borde tagas till att denna personal icke vore rekryteringspersonal såsom motsvarande befattningshavare inom den civila statsförvaltningen utan kunde anses vara anställd i innehavande befattningar, såsom om dessa i praktiken vore ordinarie tjänster. Då reservanterna likväl i här berörda avseenden avstode från att framlägga direkta från de sakkunnigas majoritet avvikande förslag, berodde detta därpå, att de förutsatte, att den av de sakkunniga beträffade den aktiva militära personalen förordade utredningen av de militära lönespörsmålen snarast skulle komma till stånd och att därvid också alla frågor berörande den nu förevarande personalens löneställning m. m. komme att upptagas till ingående behandling. Vissa av de sakkunniga särskilt tillkallade personalrepresentanter erinrade om de tidigare från tjänstemannahåll vid marinen framförda önskemålen om uppförande av vissa icke-ordinarie befattningar vid marinen å ordinarie stat. Då denna fråga vore av stor betydelse såväl för personalen som även för försvarsväsendet, uttalades önskvärdheten av att denna personals uppförande å ordinarie stat snarast gjordes till föremål för utredning. Därvid borde även motsvarande förhållanden inom armén upptagas till prövning. I samband med den revision av tjänsteförteckningarna till kungörelsen nr 215 1928, som resulterade i kungörelsen nr 2/1936, gjordes från olika personalhåll framställningar om uppförande av icke-ordinarie befattningar å ordinarie stat. Sålunda hemställde marinens civila tjänstemannaförbund i underdånig skrivelse den 7 februari 1935 om inrättande av ordinarie beställningar för vid marinen anställd civil administrativ personal. Ur denna skrivelse må här återgivas vissa uttalanden, som alltjämt torde kunna anses representativa för den på personalhåll rådande uppfattningen i förevarande fråga och de viktigaste motiven därtill. Efter att hava erinrat om att ordinariefrågan ti-

22 d i g a r e u n d a n s k j u t i t s i a v v a k t a n p å f ö r s v a r s o r g a n i s a t i o n e n s stabilisering a n förde f ö r b u n d e t b l a n d a n n a t : Ett uttalande, som i allra högsta grad är ägnat att belysa likställigheten mellan icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet med ordinarie befattningshavare vid civila statsförvaltningen, har gjorts av 1934 års militärpensionssakkunniga i betänkandet med förslag till tjänstepensionsreglemente för befattningshavare vid försvarsväsendet. I samband med utredning av frågan, huruvida pensionsrätt bör beredas icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet, anföra de sakkunniga bl. a.: »I avseende å anställningens varaktighet och arbetsuppgifternas fortlöpande natur torde i själva verket åtskilliga av dessa befattningshavare intaga en ställning, som gör dem mer än civilförvaltningens extra ordinarie tjänstemän jämförliga med ordinarie personal. De uppgifter, som åvila extra ordinarie tjänstemännen vid försvarsväsendet, äro nämligen i stor utsträckning sådana, för vilkas fullgörande inom civilförvaltningen åtminstone delvis finnas ordinarie befattningshavare, men vilka vid försvarsväsendet få helt bestridas av icke-ordinarie tjänstemän.» Det torde även böra framhållas, att uttalande gjorts av en av marinens högsta myndigheter, som tydligt hänsyftar på personalens uppförande å ordinarie stat även ur organisatorisk synpunkt. Chefen för marinstaben förutsätter nämligen i underdånig skrivelse den 31 maj 1928 angående åtgärder mot strejk för säkerställande av krigsberedskapen, om icke den administrativa personalen å örlogsvarven borde ur krigsberedskapssynpunkt anställas under fastare former. Ett ytterligare starkt skäl för myndigheterna att vidtaga en dylik åtgärd utgör ett stadgande i nu gällande avlöningsbestämmelser (kungörelsen nr 215/1928). Här stadgas i § 2 bl. a.: »Med extra ordinarie tjänsteman förstås i denna kungörelse befattningshavare, vilken antagits i mera fast icke-ordinarie anställning i syfte att framdeles befordras till ordinarie tjänst.» Detta avlöningsreglementets stadgande utsäger tydligen, att avsikten är att uppföra viss del av personalen å ordinarie stat. Då nu avlöningsreglementet tillämpats under en följd av år, och personalen sålunda under denna tid varit anställd som icke-ordinarie, synes det tjänstemannaförbundet, som om tidpunkten nu vore inne att fullfölja avlöningsbestämmelsernas ovan åberopade stadgande och uppföra personalen å ordinarie stat. Härigenom skulle ernås likställighet med motsvarande personal vid övriga grenar av statsförvaltningen. Av vad ovan anförts synes det tjänstemannaförbundet, som om principiella eller andra skäl icke torde föreligga, som kunna giva myndigheterna stöd för ett längre förhalande av frågan att uppföra personalen å ordinarie stat. Vid örlogsvarv och örlogsstationer har sedan urminnes tider alltid varit anställd administrativ personal. Behovet av densammas bibehållande är av myndigheterna omvittnat vid ett flertal tillfällen. Tvekan om personalens fortsatta bibehållande för utövande av sin tjänst i statens intressen torde därför vara ställd utom allt tvivel. Ur personalsynpunkt måste den anställningsform, som endast icke-ordinarie anställning innebär, anses i högsta grad otillfredsställande. I varje fall kan systemet att vid marinens inrättningar — med några få undantag — endast hava icke-ordinarie befattningar inrättade och vid övriga grenar av statsförvaltningen såväl ordinarie som icke-ordinarie befattningar icke anses vara rättvist ordnat för personalen. Förmånerna för de båda här nämnda anställningsformerna äro så olika, att det synes tjänstemannaförbundet, som om staten i egenskap av arbetsgivare skulle finna det angeläget se till, att full rättvisa vederfares samtliga personalgrupper, de må vara anställda vid ena eller andra grenen av statsförvaltningen. Detta kan icke anses hava ägt rum i här påtalade hänseenden, med mindre den vid marinen anställda administrativa personalen uppföres å ordinarie stat. De i s a m b a n d med förenämnda tjänsteförteckningsrevision h ö r d a myndigh e t e r n a (försvarsväsendets l ö n e n ä m n d , s t a t s k o n t o r e t , a r m é - o c h m a r i n f ö r -

23 valtningarna samt flygstyrelsen) yttrade sig icke i detta sammanhang närmare i ordinariefrågan. I skrivelse den 16 augusti 1934 hemställde svensk sjuksköterskeförening bland annat om beredande åt försvarets sjuksköterskepersonal av ordinarie slatsanställning. Försvarets civila tjänstemannaförbund gjorde i skrivelse den 25 januari 1937 förnyad framställning om inrättande av ordinarie tjänster för icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet, över vilken framställning de centrala förvaltningsmyndigheterna den 23 april 1937 avgåvo gemensamt utlåtande. Någon lösning av dessa frågor har emellertid icke kommit till stånd. 1936 års lönekommitté. Att den personal, varom här är fråga, icke i större utsträckning än som varit fallet infogats i försvarsväsendets fasta personalorganisation torde i viss mån kunna tillskrivas det förhållandet, att personalen i avsevärd omfattning tillkommit för fullgörande av göromål, som sammanhänga med byggnads-, underhålls- och anskaffningsverksamhet inom olika grenar av försvarsväsendet, och att avlöningen till befattningshavarna därför i flertalet fall bestritts och alltjämt bestrides icke från avlöningsanslag utan från de olika byggnads-, anskaffnings- och underhållsanslagen, vilkas storlek växlar efter skiftande behov. Det har på grund härav icke ansetts föreligga den stabilitet i medelsanvisningen, som ansetts böra fordras för att mera fast knyta personalen vid statstjänsten. Då personalen i fråga, såsom förut framhållits, i avsevärd utsträckning fullgör arbetsuppgifter av permanent beskaffenhet och kvarstår i tjänst intill uppnådd pensionsålder, synes det emellertid vara naturligt, att önskemål från personalens sida framkommit om tillskapande av ordinarie tjänster för att bereda befattningshavarna tillfälle att i större utsträckning än hittills vinna befordran till ordinarie tjänst. Dylika önskemål hava i viss omfattning vunnit understöd från de centrala förvaltningsmyndigheternas sida, men frågan har hittills icke vunnit någon lösning, vilket tydligen delvis varit beroende på omläggningar av försvarsorganisationen och därav föranledd ovisshet angående personalorganisationens lämpliga storlek. Även vid de förhandlingar, som av 1936 års lönekommitté nu förts med representanter för ifrågavarande personalgrupper rörande reglering av löneförhållandena för civil och civilmilitär icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet, hava önskemål framförts om tillskapande av ordinarie beställningar för beredande av ökade befordringsmöjligheter för personalen. Med hänsyn till de anställnings- och löneförhållanden, som äro rådande inom andra förvaltningsgrenar, torde enligt lönekommitténs mening giltiga skäl knappast kunna anföras för bibehållande på förevarande område av en organisation, som föranleder att personal, vilken erfordras och tages fullt i anspråk för vanliga tjänstemannauppgifter av permanent natur, till största delen måste under hela sin tjänstetid kvarbliva i icke-ordinarie anställning. Även om genom den senaste pensionsreformen de extra ordinarie tjänstemännens ställning i ett viktigt hänseende undergått en mycket betydande

24 förbättring, måste möjligheten att vinna befordran till ordinarie tjänst ur personalsynpunkt vara önskvärd såsom medförande ökad trygghet i anställningen samt höjda avlönings- och pensionsförmåner. Även ur statens synpunkt torde den på andra förvaltningsområden genomförda ordinarie anställningsformen kunna anses medföra fördelar, i den mån den bidrager att binda kvalificerad personal fastare vid statstjänsten. Goda skäl synas därför tala för att i större utsträckning än vad hittills varit fallet tillskapa ordinarie beställningar för göromål, om vilka här är fråga, och härigenom bereda möjlighet till befordran till ordinarie tjänst för åtskilliga extra ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet. Icke blott extra ordinarie tjänstemän utan i viss utsträckning även kontraktsanställd personal användes för övrigt för närvarande för arbetsuppgifter av den beskaffenhet, att inrättande av ordinarie befattningar kan ifrågasättas. De av lönekommittén införskaffade uppgifterna visa, såsom i det följande skall beröras, att mycket långa anställningstider i vissa fall föreligga för kontraktsanställda befattningshavare. På grund härav torde överförande även av kontraktsanställd personal till ordinarie tjänst i en del fall kunna ifrågakomma. Givetvis böra de ordinarie tjänster, som kunna komma att tillskapas, till antalet så begränsas, att den ordinarie personalen endast kommer att utgöra en fast personalstomme för göromål, vilka även vid växlingar i verksamhetens omfattning kunna beräknas under alla förhållanden bliva nödvändiga inom de olika verksamhetsområdena. I den mån ordinarie beställningar uppföras, böra dessa givetvis upptagas på avlöningsstater och lönekostnaderna sålunda i vanlig ordning bestridas från avlöningsanslag. Då någon utredning att lägga till grund för en prövning av frågan, i vilken omfattning ombildning av icke-ordinarie befattningar till ordinarie tjänster bör äga rum, för närvarande icke föreligger, har något förslag i detta hänseende icke kunnat av lönekommittén framläggas. Kommittén måste sålunda inskränka sig till att för egen del uttala önskvärdheten av att föreliggande spörsmål snarast upptages till prövning och avgörande. Förslag i ämnet torde lämpligen — efter därom givet uppdrag — böra utarbetas av vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter, varefter närmare utredning av frågan bör ske i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer. Ändrad anställningsform in. m. för extra befattningshavare, vissa arvodestagare samt kontraktsanställd personal. Utöver extra ordinarie tjänstemän samt kvinnlig ekonomipersonal finnes, såsom redan antytts, vid försvarsväsendet ett stort antal icke-ordinarie befattningshavare i tjänstemannaställning i andra anställningsformer. Bland dessa finnes en personalgrupp, för vilken — såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen — summariska löneföreskrifter meddelats i kungörelsen nr 215/1928, nämligen e x t r a befattningshav a r e . Med extra befattningshavare förstås enligt en i kungörelsens 25 §

25 intagen definition icke-ordinarie befattningshavare, som antages för att fylla »ett mera tillfälligt behov av personal i sådan extra ordinarie anställning^ som avses i kungörelsens 2 kap. Någon löneplan för ifrågavarande befattningar finnes för närvarande icke fastställd. Avlöningen bestämmes, för såvitt ej vederbörande centrala förvaltningsmyndighet för visst fall fastställt avlöningsförmånerna, av den myndighet, vilken äger tillsätta befattningen. Härvid skall iakttagas, att avlöningen icke i något fall må överstiga vad som motsvarar begynnelselönen för jämförlig extra ordinarie tjänsteman. Enligt av lönekommittén inhämtade uppgifter utgöra de extra befattningshavarna vid försvarsväsendet för närvarande cirka 140 personer. 1 Ett 10-tal av dessa åtnjuter avlöning från avlöningsanslag, medan de övriga avlönas från anskaffnings- och underhållsanslag. Drygt hälften av hela antalet extra befattningshavare utgöres av kontorspersonal (t. ex. telefonvakt, skrivbiträden, kontorsbiträden, kontorister). Ett 50-tal personer tillhöra gruppen ritar- och konstruktörspersonal m. fl. Vidare finnes ett mindre antal arbetsförmän m. fl. Flertalet av ifrågavarande befattningshavare befinner sig i lägre löneställning. Enligt de av lönekommittén inhämtade uppgifterna understiger årsavlöningen för närvarande i drygt 100 fall 3 000 kronor; i intet fall överstiger avlöningen 6 000 kronor för år. Anställningstiderna för nuvarande extra befattningshavare äro i allmänhet icke särdeles långa. I mer än 100 fall uppgår anställningstiden till högst 2 år, och endast i 4 fall överstiger anställningstiden 4 år. Att döma av de uppgifter, som stått kommittén till buds, torde de extra befattningshavarna i avsevärd utsträckning utgöra rekryteringspersonal, för vilken befordran till extra ordinarie tjänst efter lämplig prövnings- och utbildningstid normalt torde ifrågakomma. För dylik personal samt för befattningshavare, vilka eljest anställts för tillgodoseende av ett för längre tid förefintligt, om ock ej bestående behov av arbetskraft, tillskapades vid civilförvaltningen redan genom 1935 års avlöningskungörelser under rubriken »extra tjänstemän» särskilda lönebestämmelser, innefattande dels en särskild löneplan och dels vissa föreskrifter om löneförmåner i övrigt. Sistnämnda bestämmelser anpassades i viss mån till de principer, som kommit i tillämpning beträffande mera fast anställd, extra ordinarie personal. I förslaget till civilt icke-ordinariereglemente hava särskilda lönebeslämmelser för extra tjänstemän bibehållits och i viss mån ytterligare utbyggts genom en fortgående anpassning av lönereglerna till vad som gäller för extra ordinarie tjänstemän. Det finnes enligt kommitténs mening ingen anledning, varför ej en motsvarande anordning skulle tillskapas beträffande försvarsväsendets icke-ordinarie personal. Behov av enhetliga och i avseende å förmåner utöver lön mera utbyggda och preciserade avlöningsbestämmel1

I de vid betänkandet såsom bilaga fogade statistiska uppgifterna redovisas ifrågavarande befattningshavare under tab. 4 och 5 tillsammans med de i det följande omnämnda kategorierna arvodestagare och kontraktsanställda.

ser lärer även för försvarsväsendets vidkommande föreligga såväl för rekryteringspersonal som för annan icke-ordinarie personal, vilken av olika skäl ej lämpligen kan givas extra ordinarie ställning. Det är visserligen sant, att rekryteringen till en del extra ordinarie befattningar vid detta förvaltningsområde i åtskillig utsträckning sker från fast anställt manskap och att i dylika fall extra-stadiet icke alltid behöver passeras, där vederbörande i manskapsställningen erhållit erforderlig utbildning och tillräckligt länge prövats i avseende å lämplighet för extra ordinarie tjänst. 1 En rekrytering direkt utifrån äger dock uppenbarligen rum i sådan utsträckning, att anställningsformen extra tjänsteman måste anses behövlig för prövning av rekryteringspersonalen i en mindre fast anställning än den extra ordinarie. Med hänsyn till vad här anförts böra enligt kommitténs mening de nuvarande extra befattningshavarna inom försvarsväsendet i allmänhet lönegradsplaceras såsom extra tjänstemän, och för dem böra bliva gällande avlöningsbestämmelser av i huvudsak samma innehåll som föreslagits för motsvarande kategori vid civilförvaltningen. Att måhända i en del fall med hänsyn till arbetsuppgifternas mera permanenta beskaffenhet och vederbörande befattningshavares anställningstid ett överförande till extra ordinarie tjänst torde kunna ifrågakomma, är ett förhållande, som ej inverkar på behovet i och för sig av lönebestämmelser för extra tjänstemän. En annan grupp av icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet utgöres av a r v o d e s t a g a r e . I detta sammanhang åsyftas allenast arvodestagare, vilka icke bestrida befattningar avsedda för pensionerad militär i personal och för vilka anställningen vid försvarsväsendet utgör huvudsaklig sysselsättning. Denna grupp omfattar ett 40-tal befattningshavare, av vilka flertalet avlönas från anskaffnings- och underhållsanslag. Bland dessa utgöras några av ingenjörs- och ritarpersonal m. fl., och vidare finnes en del till kontorspersonal hänförliga befattningshavare samt ett mindre antal maskinister och eldare. Löneställningen är för ifrågavarande arvodestagare mera varierande än för de extra befattningshavarna; även här ligger dock flertalet ersättningsbelopp under 6 000 kronor för år. Även anställningstiderna för nuvarande befattningshavare äro mera växlande; i ett 10-tal fall överstiger anställningstiden 5 år, och anställningstider över 15 år förekomma i några fall. Av dessa arvodestagare torde ett mindre antal utgöras av personer — vare sig i mera tillfällig anställning eller med arbetsuppgifter av mera fortlöpande natur — vilkas arbetskraft ej helt tages i anspråk för försvarsväsendet. För dylika befattningshavare torde arvodesanställningen lämpligen böra bibehållas. Även av ifrågavarande befattningshavare torde dock enligt lönekommitténs mening flertalet lämpligen kunna överföras till kategorien extra tjänstemän eller, under därför i övrigt gällande förutsättningar, till extra ordinarie tjänstemän. Den största gruppen bland de här avsedda befattningshavarna utgöres 1 Enligt de av kommittén inhämtade uppgifterna hava av nuvarande extra ordinarie tjänstemän (se tab. 1 i den vid betänkandet fogade bilagan) sammanlagt omkring 300 tidigare innehaft manskapsanställning.

27 emellertid av k o n t r a k t s a n s t ä l l d a tjänstemän. Dessa uppgå till sammanlagt omkring 350, av vilka endast 4 åtnjuta avlöning från avlöningsanslag, medan de övriga avlönas från anskaffnings- eller underhållsanslag. De flesta bland de kontraktsanställda tjänstemännen tillhöra gruppen ingenjörs- och ritarpersonal samt vissa därmed jämförliga befattningshavare såsom kontrollanter, byggnadssassistenter, avdelnings- och sektionsföreståndare vid verkstäder och liknande inrättningar m. fl. Antalet kontraktsanställda ingenjörer i olika ställningar, kontrollanter, ritare och kopister uppgår till cirka 150. Till arbetsledande personal hänförliga befattningshavare med kontraktsanställning utgöra sammanlagt omkring 35. Vidare finnas till kontorspersonal hänförliga kontraktsanställda till ett antal av omkring 60. Vad löneställningen för de kontraktsanställda befattningshavarna angår, fördela sig dessa befattningshavare på olika lönelägen från lönebelopp understigande 2 000 kronor för år upp till en årslön av 12 000 kronor. Den årliga avlöningen utgör för närvarande för omkring 200 befattningshavare högst 4 000 kronor och för cirka 280 befattningshavare högst 6 000 kronor. 50 befattningshavare åtnjuta en avlöning mellan 6 000 och 8 000 kronor, 15 en avlöning mellan 8 000 och 10 000 kronor samt 7 befattningshavare 10 000 kronor eller därutöver. I en del fall utgår avlöningen i form av ett fast belopp i ett för allt, i andra fall åtnjutes dyrtidstillägg, ibland även annan provisorisk löneförmån, å fastställt lönebelopp. Stundom är avlöningen bestämd att utgå efter viss lönegrad eller löneklass enligt avlöningsföreskrifterna för ordinarie eller extra ordinarie tjänstemän. Fria naturaförmåner utöver kontant lön förekomma i vissa fall. Beträffande lönevillkoren i övrigt — t. ex. semester, avlöning under olika slag av ledigheter o. s. v. — synas förhållandena vara tämligen växlande även för befattningshavare i likartad löneställning och med till synes jämförliga arbetsuppgifter. En översikt över anställningstiden för nuvarande befattningshavare med kontraktsanställning visar, att det här i icke ringa utsträckning är fråga om personal, som sysselsattes med arbetsuppgifter av mera permanent beskaffenhet och som kvarstannar i statens tjänst. Anställningstiden utgör visserligen enligt de av kommittén inhämtade uppgifterna för flertalet eller omkring 250 kontraktsanställda befattningshavare högst 3 år, men för ett med hänsyn till det senaste decenniets växlingar i försvarsorganisationen jämförelsevis betydande antal befattningshavare förekomma längre tjänstetider, nämligen för omkring 30 personer 3—5 år, likaledes för omkring 30 befattningshavare 5— 10 år, för ett 20-tal befattningshavare 10—15 år, för ett 10-tal personer 15— 20 år och för 6 befattningshavare 20 år eller däröver. Enligt lönekommitténs mening bör kontraktsanställningen såsom anställningsform för försvarsväsendets icke-ordinarie personal avsevärt begränsas. Anställning medelst personligt kontrakt förekommer inom andra förvaltningsområden endast i ringa utsträckning och då vanligen för speciella arbetsuppgifter med individuella växlingar i arbetsprestationernas och tjänstgöringstidens omfattning. En utjämning av de skiftande lönevillkor, som i

kontraktsanställningen tillämpas inom försvarsväsendet, är enligt kommitténs i uppfattning önskvärd. För personal med mera fortlöpande arbetsuppgifter och stadigvarande anställning måste denna anställningsform betraktas såsom otillfredsställande, emedan den icke är och ej heller lämpligen torde kunna generellt eller ens i större utsträckning bliva förenad med pensionsrätt. Befattningshavare i denna anställning få därför, även om de kvarstå till vanlig pensionsålder, ej tillfälle att genom avgifter bidraga till sin egen eller efterlevandes pensionering och bliva vid pensionsålderns inträdande beroende av statsmakternas beslut om pension i varje särskilt fall. Ej heller i fråga om personal med mindre fortlöpande uppgifter lärer kontraktsanställningen i allmänhet vara erforderlig eller vare sig ur statens eller befattningshavarnas synpunkt förenad med särskilda företräden. I regel torde för dylika fall — där ej fråga är om rent tillfällig anställning — de för extra tjänstemän gällande lönevillkoren vara tillfredsställande och lämpliga. Den utjämning av förekommande växlingar i avlöningsreglerna, som övergång till sistnämnda anställningsform skulle innebära, lärer även för de senast avsedda befattningshavarnas vidkommande vara önskvärd såsom medförande ökad enhetlighet och reda i löneförhållandena. Såvitt kommittén kan döma, torde sålunda de kontraktsanställda tjänstemännen i allmänhet utan olägenhet kunna överföras till kategorien extra tjänstemän eller, i den mån de sysselsättas med arbetsuppgifter av mera fortlöpande beskaffenhet samt befattningarnas innehavare passerat erforderligt utbildnings- och prövostadium, till extra ordinarie anställning. I varje fall lärer detta vara förhållandet beträffande kontorspersonalen och huvudparten av arbetsledande tjänstemän, men sannolikt torde även av ingenjörs- och ritarpersonalen flertalet lämpligen kunna överföras till extra tjänstemän eller, under därför i övrigt gällande allmänna förutsättningar, till extra ordinarie tjänstemän. I en del fall torde, såsom redan förut berörts, måhända ombildning av befattningarna till ordinarie tjänster kunna ifrågakomma. Om ock sålunda flertalet för närvarande på kontrakt anställda befattningshavare synes kunna överföras till kategorierna extra ordinarie eller extra tjänstemän, torde kontraktsanställningsformen vid försvarsväsendet knappast kunna helt undvaras. På vissa arbetsområden kan en större smidighet och rörlighet i lönesättningen, med möjlighet till närmare anpassning efter den fria arbetsmarknadens förhållanden, i en del fall vara önskvärd. Såsom exempel härpå må endast nämnas specialutbildad arbetsledarpersonal i högre befälsställning vid de centrala beklädnadsverkstäderna. Stundom kan måhända kontraktsanställningen beträffande kvalificerad teknisk personal behöva tillgripas i sådana fall, där arbetsuppgiften ej är av så stadigvarande beskaffenhet, att extra ordinarie anställning kan ifrågakomma, men där likväl med hänsyn till anställningens fortvaro och de för befattningen erforderliga kvalifikationerna lönevillkoren för extra tjänstemän ej anses fullt tillfredsställande. Det lärer dock här vara fråga om undantagsfall, och under förutsättning att löneplanen för extra tjänstemän — såsom kommittén i annat sammanhang berör — utbygges till att omfatta tillräckligt antal lönegra-

29 der, torde kontraktsanställningen för framtiden i det stora flertalet fall med fördel kunna utbytas mot någon av de förut nämnda normala anställningsformerna. Lönekommittén vill sålunda för sin del förorda, att anställningsformen personligt kontrakt för tjänstemän vid försvarsväsendet väsentligen avvecklas genom befattningshavarnas överförande till kategorierna extra ordinarie och extra tjänstemän. övergångsvis kan måhända kontraktsanställningen behöva under någon tid bibehållas i större utsträckning än som förutsatts för framtiden, nämligen dels för avveckling av löpande anställningskontrakt och dels i avvaktan på inrättande av nya extra ordinarie befattningar. I allmänhet torde emellertid befattningar, som anses böra ombildas till extra ordinarie tjänster och beträffande vilka en sådan ombildning ej kan ske förrän erforderliga befattningar upptagits i tjänsteförteckningen, kunna i avvaktan på tjänsteförteckningsrevisionen provisoriskt överföras till extra befattningar. Med den avfattning, som det i 28 § 1 mom. av kommitténs reglementsförslag intagna stadgandet om lönegradsplacering av extra tjänstemän erhållit — enligt detta stadgande skall i förekommande fall iakttagas, att sådan tjänsteman må hänföras högst till lönegrad med samma ordningsnummer som den, vilken blivit fastställd för extra ordinarie tjänsteman med närmast jämförliga arbetsuppgifter — lärer den omständigheten, att extra ordinarie befattningar med jämförliga arbetsuppgifter ej finnas uppförda i tjänsteförteckningen, icke utgöra hinder för en sådan anordning. Sjuksköterskornas återförande under de militära avlöningsbestämmelserna. Såsom tidigare nämnts, blevo försvarsväsendets sjuksköterskor och husmödrar vid sjukhus vid övergången för deras del till bruttolönesystemet hänförda till kungörelsen den 15 juni 1935 (nr 397) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen. Vid behandlingen av denna fråga i propositionen nr 275 till 1937 års riksdag angående reglering av den vid försvarsväsendet anställda sjuksköterskepersonalens avlöningsförmåner m. m. erinrade föredragande departementschefen därom, att flertalet av de civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavarna vid försvarsväsendet hade sina avlöningsförhållanden reglerade genom kungörelsen nr 215/1928, under det att, frånsett viss kontorspersonal, inga icke-ordinarie befattningshavare vid militära förband eller anstalter vore underkastade de för allmänna civilförvaltningen gällande bestämmelserna. I 1928 års kungörelse funnes också intagen en löneplan för extra ordinarie tjänstemän (Eo) med samma lönegradering som i gällande löneplan för motsvarande tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen. Under sådana förhållanden syntes det departementschefen riktigast och ur systematisk synpunkt lämpligast, att de i 1928 års kungörelse intagna avlönings-

bestämmelserna för extra ordinarie tjänstemän gjordes tillämpliga å de vid försvarsväsendet anställda sjuksköterskorna. 1937 års riksdag anförde emellertid i sin skrivelse nr 407 i denna fråga, att med hänsyn till det på flera håll genomförda samarbetet mellan de militära sjukhusen och landstingen och då ifrågavarande befattningshavare förrättade arbete av samma slag som vid andra sjukhus, övervägande skäl enligt riksdagens uppfattning talade för att å personalen i fråga tillämpades de för icke-ordinarie befattningshavare vid den allmänna civilförvaltningen gällande bestämmelserna. Lönekommittén, som ansett det önskvärt, att vederbörande redogörare vid tillämpning av avlöningsbestämmelserna icke tvingas anlita alltför många avlöningsförfattningar, har funnit praktiska skäl starkt tala för att med ikraftträdandet av ett nytt militärt icke-ordinariereglemente försvarsväsendets ifrågavarande sjuksköterskepersonal hänföres till nämnda reglemente såsom extra ordinarie tjänstemän. Att riksdagen år 1937 ansåg befattningshavarna ifråga böra inordnas under allmänna civilförvaltningens avlöningskungörelse, torde i avsevärd mån kunna förklaras av att de allmänna lönereglerna i 1928 års kungörelse icke undergått den revision och modernisering, för vilka de civila bestämmelserna blivit föremål år 1935, och sålunda företedde avvikelser i materiellt hänseende från de civila föreskrifterna. Härutinnan komma förhållandena nu att bliva annorlunda. Ur saklig synpunkt torde någon erinran mot sjuksköterskornas återförande under de militära icke-ordinariebestämmelserna näppeligen kunna göras, då de materiella lönevillkoren vid bifall till lönekommitténs nu föreliggande förslag bliva i allt väsentligt desamma som för civilförvaltningens extra ordinarie personal. I proposition nr 247 till innevarande års riksdag angående vissa avlöningsanslag under riksstatens fjärde huvudtitel har Kungl. Maj:t föreslagit uppförande å staterna för vissa garnisonssjukhus av befattningar såsom assistentsköterska. Dessa befattningar äro avsedda att ersätta de nuvarande befattningarna för undersköterskor med placering i lönegraden K 1 i kungörelsen nr 215/1928. Enligt till statförslagen fogade anmärkningar skola före den 1 juli 1939 anställda undersköterskor, vilka icke kunna vinna anställning såsom assistentsköterskor, tills vidare få bibehållas vid oförändrad anställning, och skall under tiden motsvarande antal befattningar för assistentsköterskor hållas vakant. Assistentsköterska vid till allmänna civilförvaltningen hänförligt sjukhus är placerad i lönegraden Eo 5 i kungörelsen nr 397/1935. Vid införande för försvarsväsendets del av befattningar för assistentsköterskor böra dessa enligt lönekommitténs mening hänföras till samma lönegrad i militära icke-ordinariereglementet. För de övergångsvis i lönegraden K 1 eventuellt kvarstående undersköterskorna kan ifrågasättas, huruvida avlöningsbestämmelser utöver dem, som äro avsedda att inflyta i anmärkningar under vederbörande stater, erfordras i detta sammanhang. Emellertid vill det synas, som om man lämpligen borde, för att kunna även för dessa anställningshavare avveckla nuvarande provisoriska tilläggsförmåner, verkställa viss uppräkning av de kontanta löne-

31 beloppen. Härutinnan torde föreskrifter böra meddelas såsom övergångsstadganden. Kommittén återkommer i det följande till denna fråga. Anställnings- och löneförhållanden för viss s. k. betjäningspersonal. I den allmänna motiveringen till sitt förslag till civilt icke-ordinariereglemente (sid. 22) har lönekommittén erinrat, hurusom vissa grupper av extra ordinarie tjänstemän tillhörande ekonomipersonalen vid statens sinnessjukhus — i huvudsak kvinnliga ekonomister — för närvarande åtnjuta lön enligt en av medicinalstyrelsen fastställd löneplan, som upptager lägre belopp än löneplanen för extra ordinarie tjänstemän i gällande kungörelse med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen. Ehuru kommittén ansett extra ordinarie anställning och därmed pensionsrätt i allmänhet icke böra medgivas tjänstemän med lägre lön än enligt den för extra ordinarie tjänstemän gällande allmänna löneplanen, fann kommittén dock övervägande skäl tala för ett inordnande av ifrågavarande befattningshavare under civila icke-ordinariereglementet såsom extra ordinarie tjänstemän. I anslutning härtill hava i 48 § 1 mom. av kommitténs förslag till civilt icke-ordinariereglemente angående statens sinnessjukhus under 2 punkten intagits följande stadganden: »För sådana grupper bland extra ordinarie ekonomipersonal, beträffande vilka lönen anses böra bestämmas till lägre belopp än som angives i den i 5 § detta reglemente meddelade löneplanen, fastställer Kungl. Maj:t i särskild ordning lönegrader och löneklasser ävensom erforderliga avlöningsföreskrifter i övrigt. I fråga om semestertidens längd skall för nu avsedd personal gälla vad i 10 § 1 mom. föreskrives beträffande extra ordinarie tjänstemän, tillhörande 1—10 lönegraderna.» jj 38j Lönekommittén har i betänkandet om civilt icke-ordinariereglemente hemställt, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och fastställa särskild löneplan för den sålunda angivna extra ordinarie ekonomipersonalen vid statens sinnessjukhus. Under erinran härom h a r arméförvaltningen förslaget anfört följande:

i utlåtande över reglements-

Även vid garnisonssjukhusen finnas åtskilliga anställningshavare, vilka avlönas med lägre belopp än enligt löneplanen för extra ordinarie tjänstemän. För ifrågavarande anställningshavare, vilka å staterna upptagits under beteckningen beljäningspersonal, bestämmes avlöningen principiellt av vederbörande chefläkare med anlitande av under staterna uppförda, till chefläkarens förfogande ställda anslagsposter. I anslutning till riksdagens uttalande under punkt 14 i skrivelse den 26 mars 1938, nr 4, i anledning av motionsvis gjord framställning angående avlöningsförhållandena för ifrågavarande betjäningspersonal vid garnisonssjukhuset i Stockholm har Kungl. Maj:t genom brev den 21 oktober 1938 medgivit, att vederbörande anställningshavare finge åtnjuta viss arvodesförstärkning.

32 Vidare h a r Kungl. Maj:t, sedan fråga uppkommit om viss arvodesförhöjning för ] motsvarande personal vid garnisonssjukhuset i Boden, genom brev den 25 november 1938 förklarat hinder icke möta att beträffande ifrågavarande personal med vederbörande personalorganisation slutes avtal rörande löne- och arbetsvillkor. I anledning härav hava med vederbörande personalorganisation inletts förhandlingar, vilka jämsides med dylik förhandling angående åtskilliga andra vid försvarsväsendet föreliggande avtalsfrågor bedrivas unler ledning av landshövdingen D. Hansen såsom av Kungl. Maj:t tillkallad särskild förlikningsman. Dessa förhandlingar äro efter en tids uppehåll avsedda att inom den närmaste tiden fortsättas. Numera söker man att i allt vidare omfattning åstadkomma största möjliga överensstämmelse beträffande avlönings- och anställningsförhållandena för den statsavlönade personalen inom vitt skilda förvaltningsområden. Icke minst under det nu pågående löneregleringsarbetet hava dylika strävanden vunnit beaktande. Med hänsyn härtill och då den av lönekommittén avsedda personalen vid statens sinnessjukhus torde i avseende å arten av sitt arbete och därför erforderliga kvalifikationer få anses i allt väsentligt jämförbar med ovannämnda betjäningspersonal vid garnisonssjukhusen, anser arméförvaltningen bärande skäl icke förefinnas för, att dessa personalgrupper i fortsättningen skola avlönas efter olika grunder, utan håller fastmera före, att det av såväl praktiska som principiella motiv är önskvärt och lämpligt med en enhetlig och likformig reglering av nämnda gruppers avlöningsförmåner. Härvid torde måhända också böra beaktas, huru motsvarande förhållanden må komma att ordnas vid Karolinska sjukhuset. Även om de nu pågående förhandlingarna rörande avlöningsförhållandena för betjäningspersonalen vid garnisonssjukhuset i Boden skulle giva positivt resultat, lär dock hinder icke möta att efter vederbörlig uppsägning av ett avtal framdeles övergå till ett annat avlöningssystem. I anslutning till det nu anförda föreslår arméförvaltningen, att bland de särskilda bestämmelserna intages ett stadgande angående betjäningspersonalen vid lantförsvarets garnisonssjukhus av motsvarande innehåll som 48 § 1 mom. 2 punkten av lönekommitténs föreliggande förslag. Arméförvaltningen hemställer tillika, att den av lönekommittén föreslagna utredningen om särskild löneplan för ifrågavarande personal vid statens sinnessjukhus måtte komma att omfatta även betjäningspersonalen vid garnisonssjukhusen.

I p r o p o s i t i o n e n n r 218 till i n n e v a r a n d e å r s r i k s d a g m e d förslag till lönep l a n e r för e x t r a o r d i n a r i e t j ä n s t e m ä n m . fl. i c k e - o r d i n a r i e b e f a t t n i n g s h a v a r e vid d e n civila s t a t s f ö r v a l t n i n g e n m . m . h a r f r å g a n o m ä n d r i n g a v n u v a r a n d e a n s t ä l l n i n g s f ö r h å l l a n d e n för i f r å g a v a r a n d e p e r s o n a l icke b e r ö r t s . Det vid p r o p o s i t i o n e n fogade förslaget till civilt i c k e - o r d i n a r i e r e g l e m e n t e i n n e h å l l e r icke n å g r a s t a d g a n d e n i enlighet m e d d e av a r m é f ö r v a l t n i n g e n u t t r y c k t a önskemålen. L ö n e k o m m i t t é n — s o m p å förut b e t r ä f f a n d e f ö r s v a r s v ä s e n d e t s s j u k s k ö t e r s k e p e r s o n a l a n f ö r d a s k ä l förutsätter, a t t i f r å g a v a r a n d e p e r s o n a l , d ä r e s t d e n skulle u p p f ö r a s s å s o m e x t r a o r d i n a r i e , b o r d e h ä n f ö r a s u n d e r m i l i t ä r a i c k e - o r d i n a r i e r e g l e m e n t e t — får i s a k f r å g a n till en b ö r j a n e r i n r a d ä r o m , att enligt d e n för k a r o l i n s k a s j u k h u s e t a v s e d d a o r g a n i s a t i o n e n d e n för g a r n i s o n s s j u k v å r d e n i S t o c k h o l m erforderliga b e t j ä n i n g s p e r s o n a l e n k o m m e r a t t i u p p t a g a s p å k a r o l i n s k a s j u k h u s e t s stat. Vid s å d a n t f ö r h å l l a n d e l ä r e r n å g o n ä n d r i n g av l ö n e r n a för b e t j ä n i n g s p e r s o n a l e n vid g a r n i s o n s s j u k h u s e t i Stockh o l m icke n u b ö r a i f r å g a k o m m a . E j h e l l e r för m o t s v a r a n d e p e r s o n a l vid ö v r i g a g a r n i s o n s s j u k h u s ä r l ö n e k o m m i t t é n b e r e d d att n u t i l l s t y r k a ett av-

m steg från den ovan uttalade principen att extra ordinarie anställning i regel icke bör medgivas befattningshavare med lägre lön än enligt den för extra ordinarie tjänstemän gällande allmänna löneplanen. Beträffande sinnessjukhusens ekonomipersonal har ett undantag ansetts motiverat bland annat med hänsyn till att denna personal sedan gammalt intagit och enligt särskilt medgivande även för närvarande intager extra ordinarie tjänstemannaställning, en ställning som man såväl från vederbörande verkslednings sida som i allmänhet på personalhåll ansett önskvärt att bibehålla. Inom försvarsväsendet har motsvarande personal i regel icke intagit dylik ställning. För närvarande avlönas ifrågavarande anställningshavare vid såväl marinens sjukhus i Karlskrona som vid truppförbanden enligt kollektivavtal. Detsamma torde i allmänhet vara fallet även vid de kommunala kroppssjukhusen. För motsvarande personal vid garnisonssjukhuset i Boden pågå, såsom arméförvaltningen påpekat, förhandlingar rörande kollektivavtal. I betraktande härav lärer en omläggning av anställnings- och löneförhållandena för h ä r avsedda anställningshavare i varje fall icke böra äga rum utan mera ingående utredning och förhandlingar, till vilka lönekommittén med hänsyn lill den begränsade tiden för förevarande ärendes behandling icke haft tillfälle. Ehuru kommitténs förslag sålunda icke innefattar någon ändring beträffande anställningsform eller lönevillkor för sjukhusens s. k. betjäningspersonal, vill kommittén uttala, att denna fråga synes vara förtjänt av vidare utredning och övervägande, varvid bland annat — såsom arméförvaltningen påpekat — torde böra beaktas, huru motsvarande förhållanden kunna komma att ordnas vid karolinska sjukhuset. Ändrat lönesystem m. m. för viss ekonomipersonal. Inledning. I den förut lämnade redogörelsen för tillkomsten av 1928 års avlöningsbestämmelser har berörts, hurusom det därvid ansågs nödvändigt att i avlöningshänseende från övriga icke-ordinarie tjänster särskilja sådana befattningar, vilka i allmänhet uppehölles av ogift kvinnlig personal och vid vilka borde utgå fria naturaförmåner samt därutöver kontant lön till endast ett ringare belopp. Denna personalkategori upptogs under beteckningen kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal i den vid kungörelsen fogade tjänsteförteckningen B och utgjordes av undersköterskor, kokerskor, sjuksköterskor (översköterskor, avdelnings- och operationssköterskor), husmödrar vid garnisonssjukhusen ävensom vissa tvättförestånderskor, hushållerskor och köksförestånderskor. Enligt kungörelsens bestämmelser ägde ifrågavarande personal fritt erhålla kost, bostad i av statsverket disponerad lägenhet med möbler och sängservis ävensom bränsle, lyse och tvätt samt därutöver åtnjuta icke dyrortsgrupperad lön enligt en löneplan K, upptagande 7 lönegrader. För varje lönegrad angavs begynnelselönen samt lönen efter en tjänstetid av respektive 3, 6 och 9 år. De genom förenämnda kungörelse nr 2/1936 vidtagna ändringarna i tjänsteförteckningen B inneburo ett avförande därifrån av befattningarna för ko3—397804.

34 kerskor samt uppförande å förteckningen av befattningar såsom husmoder av 1. och 2. klass samt biträdande husmoder. Efter denna författningsändring voro befattningarna å tjänsteförteckningen B fördelade å lönegrader i löneplanen K på följande sätt: l:a lönegraden: undersköterska; 4:e lönegraden: biträdande husmoder, biträdande köksförestånderska, tillika överkokerska, hushållerska, tvättförestånderska; 5:e lönegraden: husmoder av 2:a klass, köksförestånderska, sjuksköterska, översköterska; 6:e lönegraden: operationssköterska, röntgensköterska; 7:e lönegraden: husmoder vid sjukhus, husmoder av l:a klass. Redan tidigt hade fråga uppstått, huruvida icke för denna kvinnliga personal en övergång från avlöningsformen med naturaförmåner och icke dyrortsgraderad kontant lön till det för extra ordinarie tjänstemän gällande lönesystemet borde ske. 1930 års militäravlöningssakkunniga hade sålunda haft vissa överväganden i denna riktning men funnit frågan vara av den räckvidd, att den sträckte sig utöver de sakkunnigas uppdrag. Förs vars väsendets lönenämnd berörde frågan i utlåtande den 16 mars 1935 i samband med den revision av tjänsteförteckningarna, som kom till stånd genom kungörelsen nr 2/1936. Lönenämnden anförde därvid, att framkommet förslag om överförande av den kvinnliga sjukvårds- och ekonomipersonalen från löneplan K till löneplan Eo icke kunde biträdas av lönenämnden redan av den anledningen, att detta förslag innebure en fullständig omläggning av det för nämnda personal gällande lönesystemet och fördenskull fölle utom ramen för nämndens förevarande uppdrag. En sådan åtgärd syntes för övrigt icke böra vidtagas utan en noggrann undersökning rörande densammas inverkan på avlöningsförhållandena för det fast anställda manskapet vid försvarsväsendet, som likaledes åtnjöte avlöning dels kontant och dels i naturaförmåner.

Sjuksköterskornas överförande till bruttolönesystem. För en grupp av ifrågavarande personal har emellertid sedermera en övergång till det för ex- ! tra ordinarie tjänstemän gällande lönesystemet ägt rum, i det att befattningarna såsom husmoder vid sjukhus, sjuksköterska, översköterska, operationssköterska och röntgensköterska genom kungörelse den 18 juni 1937 (nr 515) avförts från tjänsteförteckningen B och såsom extra ordinarie tjänstemän hänförts till allmänna civilförvaltningens avlöningskungörelse den 15 juni 1935 (nr 397). Lönekommittén h a r ansett lämpligt att här lämna en närmare redogörelse för vad som förekommit i samband med nämnda överförande av försvarsväsendets sjuksköterskepersonal. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 augusti 1934 hemställde svensk sjuksköterskeförening, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder till förbättrande av anställnings- och löneförhållandena för försvarsväsendets sjuksköterskor i syfte att anställningen måtte få karaktär av ordinarie stats-

35 anställning samt att avlöning m. m. måtte utgå för vid arméns sjuksköterskekår, flygvapnet och marinen anställda sjuksköterskor samt för översköterskor och med dem likställda sköterskor vid garnisonssjukhusen enligt 6 lönegraden, för operations- och röntgensköterskor vid flottans sjukhus i Karlskrona samt garnisonssjukhusen i Stockholm, Boden och Karlsborg enligt 7 lönegraden ävensom för husmödrar vid garnisonssjukhusen enligt 8 lönegraden i 1925 års avlöningsreglemente för den civila statsförvaltningen. över denna framställning avgåvos utlåtanden av arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen och flygstyrelsen gemensamt den 21 oktober 1935 samt av försvarsväsendets lönenämnd den 19 november samma år. I vad framställningen avsåge beredande av ordinarie anställning åt sjuksköterskepersonalen och övergång till ett system med kontant bruttolön avstyrktes detsamma av såväl de i ärendet hörda ämbetsverken som lönenämnden. Däremot förordade såväl ämbetsverken som lönenämnden, att de till ifrågavarande personal utgående kontanta avlöningsbeloppen höjdes. Ämbetsverken föreslogo, att samtliga sjuksköterskor i lönegraderna K 5, K 6 och K 7 skulle uppflyttas en lönegrad, vilket skulle innebära en genomgående löneförhöjning med 120 kronor för år. I 1936 års statsverksproposition framlade Kungl. Maj:t förslag angående löneförbättring åt sjuksköterskepersonalen i enlighet med de av ämbetsverken angivna grunderna. I sin skrivelse nr 328 anförde 1936 års riksdag beträffande denna fråga, att riksdagen, som i likhet med departementschefen och vederbörande myndigheter icke för det dåvarande ifrågasatte någon ändring i sjuksköterskepersonalens ställning såsom icke-ordinarie befattningshavare, måste konstatera, att det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget icke kunde betraktas såsom en definitiv lösning av ifrågavarande personals lönefråga, alldenstund personalen trots löneregleringen i allmänhet skulle komma att vara sämre ställd än motsvarande befattningshavare vid statens civila sjukhus och vid flertalet av de kommunala sjukhusen. Riksdagen uttalade sig för att ytterligare utredning i lönefrågan måtte vidtagas till främjande av bättre överensstämmelse i avlöningshänseende mellan försvarsväsendets sjuksköterskepersonal och motsvarande personal vid statens civila sjukhus. Kungl. Maj:t uppdrog den 30 juni 1936 åt arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen samt flygförvaltningen att gemensamt inkomma med förslag beträffande den vid försvarsväsendet anställda sjuksköterskepersonalens avlöningsförmåner. Samma dag utfärdades kungörelse (nr 450) angående ändring i vissa delar av kungörelsen nr 215/1928. Härigenom infördes en ny lönegrad (8) i löneplanen K med en begynnelselön av 1 410 kronor och en slutlön efter 9 års tjänstetid av 1 770 kronor. Härjämte vidtogos vissa ändringar i den vid kungörelsen fogade tjänsteförteckningen B, varigenom uppflyttning

3G

skedde av sjuksköterskor och översköterskor från 5 till 6, operationsoch röntgensköterskor från 6 till 7 samt av husmödrar vid sjukhus från 7 till 8 lönegraden. Med skrivelse den 10 november 1936 inkommo arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen och flygförvaltning en med den av Kungl. Maj:t anbefallda utredningen. Ämbetsverken hade vid bedömandet av de olika möjligheter, som kunde föreligga för förbättrande av löneförhållandena för försvarsväsendets sjuksköterskepersonal, ansett sig icke kunna förorda en övergång till ett bruttolönesystem för ifrågavarande befattningshavare, en åtgärd som enligt ämbetsverkens åsikt kunde medföra konsekvenser beträffande annan delvis med naturaförmåner avlönad personal vid försvarsväsendet. Ett åstadkommande av största möjliga överensstämmelse mellan lönebeloppen för försvarsväsendets sjuksköterskepersonal och motsvarande personal vid sinnessjukhusen stode enligt ämbetsverkens uppfattning knappast att vinna, med mindre löneplanen K underginge en genomgripande omarbetning. Med hänsyn till konsekvenserna och till angelägenheten av att den pågående allmänna revisionen av lönesystemet för statens befattningshavare icke föregrepes syntes ämbetsverken annan möjlighet för det dåvarande icke stå till buds än att bereda sjuksköterskepersonalen en på lämpligt sätt avpassad tillfällig löneförbättring. I utlåtande i ärendet den 9 december 1936 framhöll försvarsväsendets lönenämnd, att förvaltningarnas förslag i ärendet icke utgjorde någon definitiv lösning av ifrågavarande sjuksköterskepersonals lönefråga. Då det likvisst torde hava varit riksdagens mening att nå fram till en lösning, som kunde utgöra en lönereglering i verklig mening, hade lönenämnden funnit förvaltningarnas förslag icke böra läggas till grund för ett förslag i ämnet till riksdagen. Lönenämnden erinrade härefter om, att garnisonssjukhuset i Stockholm vore avsett att i sinom tid ingå såsom en del i det nya karolinska sjukhuset, att tillkomsten av detta sjukhus komme att även påverka serafimerlasarettets framtida ställning samt att för sjuksköterska vid serafimerlasarettet av särskilda sakkunniga föreslagits ordinarie anställning och inplacering i lönegraden B 7 i allmänna civilförvaltningens löneplan. Av nämnda sakkunnigas betänkande hade lönenämnden inhämtat, att vissa befattningshavare bland sjukvårdspersonalen vid serafimerlasarettet för det dåvarande åtnjöte kontant lön jämte fri kost m. m., medan större delen av personalen innehade bruttolön, från vilken avdrag skedde för bostad och kost, i den mån sådan förmån åtnjötes. Naturaförmånerna beräknades därvid till 1 134 kronor (kost a 1'75 kr. i 360 dagar = 630 kronor; bostad i enskilt rum å 42 kr. i 12 månader = 504 kr.). Lönenämnden anförde därefter i huvudsak följande: Lönenämnden hade ansett sig böra undersöka, huruvida icke försvarsväsendets sjuksköterskepersonal kunde, på sätt föreslagits för all motsvarande personal vid serafimerlasarettet och såsom redan vore förhållandet vid statens sinnessjukhus,

37 erhålla lön efter ett bruttolönesystem. Förvaltningarna hade anfört, att budgettekniska skäl skulle lägga hinder i vägen för genomförande av en dylik anordning. Lönenämnden hade icke kunnat finna denna invändning bärande. Fastmer hade det synts nämnden kunna vara till fördel ur budgetteknisk synpunkt, att kostnaderna för sjuksköterskepersonalens avlöning helt komme att belasta avlöningsanslagen och icke, såsom för det dåvarande vore förhållandet, fördelas på olik:» anslag under fjärde huvudtiteln. Arbetet med uträknande och redovisning av de avdrag å kontantlönerna, som personalen måste vidkännas för vissa naturaförmåner, syntes lönenämnden — med hänsyn till den relativt ringa personal, det här gällde — icke vara av nämnvärd betydelse. Förvaltningarna hade vidare anfört, att en dylik åtgärd skulle medföra vittgående konsekvenser beträffande annan delvis med naturaförmåner avlönad personal vid försvarsväsendet. Någon jämförelse mellan sjuksköterskepersonalen och det fast anställda manskapet i allmänhet syntes i förevarande avseende knappast hava av förvaltningarna åsyftats. Däremot låge givetvis en jämförelse mellan sjukvårds- och ekonomipersonalen vid försvarsväsendet nära till hands. Men även mellan dessa grupper förelåge enligt lönenämndens åsikt vissa olikheter, som kunde motivera en olikhet i lönesystemet. Lönenämnden kunde emellertid för sin del icke finna, att det skulle vara en konsekvens av särskilt betänkligt slag, om det vid en närmare undersökning skulle befinnas, att införandet av ett bruttolönesystem för sjuksköterskorna borde medföra, att även ekonomipersonalen vid försvarsväsendet finge samma lönesystem. Vid bedömandet av nu föreliggande spörsmål hade lönenämnden särskilt ansett sig böra beakta, att det endast genom införande av ett bruttolönesystem syntes vara möjligt att erhålla en mera definitiv lönereglering för sjukvårdspersonalen, då därigenom anslutning kunde ske till ett avlöningsreglemente, som gällde för större grupper av befattningshavare, däribland för personalen vid statens övriga sjukvårdsinrättningar. Om ifrågavarande personal på lämpligt sätt inpassades under ett sådant reglemente, bleve nämligen de ändringar i detta reglemente, som kunde komma att införas, automatiskt gällande även for sjukvårdspersonalen. Med avseende å vad sålunda anförts hade lönenämnden kommit till den bestämda uppfattningen, att det skulle vara övervägande fördelar förenade med avskaffande av det dåvarande lönesystemet för försvarsväsendets sjukvårdspersonal och införande i stället av ett bruttolönesystem, med skyldighet för personalen att vidkännas ersättning till statsverket för utgående naturaförmåner. Lönenämnden ansåge sig därför böra förorda en sådan åtgärd. Efter att i fortsättningen hava avstyrkt att försvarsväsendets sjuksköterskepersonal — åtminstone för det dåvarande — bereddes ordinarie anställning, föreslog lönenämnden, under hänvisning till den föreslagna placeringen för serafimerlasarettets sjuksköterskor, att samtliga försvarsväsendets sjuksköterskor skulle placeras i 7 lönegraden av den för extra ordinarie tjänstemän vid den allmänna civilförvaltningen gällande löneplanen samt att husmoder vid sjukhus, med bibehållande i stort sett av då förefintlig lönerelation, skulle placeras i 9 lönegraden av samma löneplan. I ett i anledning av lönenämndens nyssberörda förslag avgivet, den 15 januari 1937 dagtecknat gemensamt utlåtande i ärendet anförde arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen samt flygförvaltningen, att ämbetsverken med hänsyn till i ärendet anförda omständigheter icke ansett sig böra motsätta sig, att en definitiv lönereglering nu genomfördes för försvarsväsendets sjuksköterskepersonal.

38 Beträffande de av lönenämnden föreslagna avlöningsbestämmelserna för sjukvårdspersonalen stannade ämbetsverken i olika meningar, på sätt framgår av följande redogörelse: Civila departementet vidhöll, att ett införande av bruttolönesystem för sjukvårdspersonalen kunde medföra konsekvenser bl. a. beträffande det fast anställda manskapet och i första hand i fråga om äldre, gift manskap. Ämbetsverken hade vid tidigare företagen jämförelse i lönehänseende mellan försvarsväsendets sjukvårdspersonal å ena sidan och motsvarande personal vid statens civila sjukhus samt kommunala sjukhus å den andra utgått från det värde å naturaförmånerna, som legat till grund för pensionsförmånernas bestämmande. Det hade synts ganska naturligt att tillämpa dessa värden, som så nyligen beräknats och kommit till uttryck i en statlig, officiell utredning. Med tillämpning av dessa värden hade ämbetsverken kommit till det resultatet, alt, därest ämbetsverkens förslag till löneförbättring genomfördes, försvarsväsendets sjuksköterskepersonal bleve jämförelsevis väl tillgodosedd i lönehänseende. Om man emellertid lika med lönenämnden ville tillämpa andra och lägre värden å naturaförmånerna, ansåge departementet det kunna ifrågasättas, huruvida icke kravet på löneförbättring för ifrågavarande personal kunde tillgodoses genom uppflyttning en lönegrad, på sätt föreslagits i en av svensk sjuksköterskeförening gjord framställning i ämnet den 10 november 1936. Att civila departementet icke förut velat förorda en dylik lösning, berodde på den utgångspunkt i fråga om uppskattning av naturaförmåner, som, på sätt framhållits, tidigare tagits. Men överginge man till berörda ändrade normer för uppskattning av naturaförmånerna, syntes det civila departementet, som om löneställningen för ifrågavarande personal bleve lämpligt avvägd genom personalens uppflyttning i respektive lönegrad K 7 för sjuksköterskor vid arméns sjuksköterskekär och avdelningssköterskor, i lönegrad K 8 för operations- och röntgensköterskor samt i en ny lönegrad K 9 för husmödrar, den sistnämnda med begynnelselön ä 1 530 kronor och slullön a 1 890 kronor. Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen och flygför valt ningen anförde i förevarande avseende att, då det av lönenämnden föreslagna bruttolonesystemet för sjukvårdspersonalen syntes innebära icke oväsentliga fördelar for den kvinnliga sjukvårdspersonalen, de icke ville motsätta sig införandet därav. Med avseende å personalens lönegradsplacering hade densamma av lönenamnden anpassats efter den föreslagna lönegradsplaceringen av serafimerlasarettets sjuksköterskor. Häremot hade myndigheterna icke något att invända. I proposition nr 275 till 1937 års riksdag angående reglering av den vid försvarsväsendet anställda sjuksköterskepersonalens avlöningsförmåner m. m. uttalade föredragande departementschefen den uppfattningen, att personalen i fråga tillsvidare borde bibehållas i icke-ordinarie anställning. Vad anginge personalens avlöningsförhållanden hölle departementschefen före, att en mera definitiv lönereglering knappast kunde ernås annat än genom övergång till ett bruttolönesystem. Endast därigenom kunde en önskvärd anknytning ske till de avlöningsbestämmelser, som gällde eller vore avsedda att bliva gällande för personalen vid statens övriga sjukvårdsinrättningar, och därigenom avlägsnades också på ett enkelt sätt de ojämnheter i avlöningshänseende, som måste uppstå med det nuvarande lönesystemet med dess för alla orter lika nettolöner. De invändningar, som från ämbetsverkens och främst arméförvaltningens civila departements sida rests mot införandet av bruttolönesystem för försvarsväsendets sjukvårdspersonal, syntes departementschefen icke vara av sådan art, att de behövde ingiva några mera

39 allvarliga betänkligheter mot vidtagandet av en dylik åtgärd. Departementschefen tillstyrkte alltså, att nettolönesystemet skulle ersättas med ett bruttolönesystem, innebärande skyldighet för personalen att vidkännas ersättning till statsverket för utgående naturaförmåner. Beträffande sjuksköterskepersonalens inplacering i lönegrad anslöt sig departementschefen till lönenämndens förslag, att husmödrarna, vilka voro placerade i lönegraden K 8, inplacerades i 9 lönegraden av löneplanen för extra ordinarie tjänstemän. Vidare borde i enlighet med lönenämndens förslag de sjuksköterskor vid försvarsväsendet, vilka för det dåvarande vore placerade i lönegraden K 7, nämligen operationssköterskor och röntgensköterskor, inplaceras i 7 lönegraden av nyssnämnda löneplan. De icke specialutbildade sjuksköterskorna, för det dåvarande placerade i lönegraden K 6, borde däremot inplaceras i 6 lönegraden. 1937 års riksdag biföll genom skrivelse nr 407 vad departementschefen sålunda föreslagit utom i fråga om löneställningen för icke specialutbildade sjuksköterskor, beträffande vilka riksdagen enligt lönenämndens förslag medgav inplacering såsom extra ordinarie befattningshavare i 7 lönegraden. I enlighet med vad riksdagen beslutat upptogos i vederbörliga stater befattning såsom husmoder vid sjukhus i 9 och befattning såsom sjuksköterska i 7 lönegraden av den enligt kungörelsen nr 397/1935 för extra ordinarie tjänstemän gällande löneplanen. Förslag om lönereglering för ekonomipersonalen. Sedan försvarsväsendets sjuksköterskepersonal sålunda fått sina avlöningsförhållanden reglerade, hava framställningar gjorts om en förbättrad löneställning — från vissa håll även om ändrat lönesystem — för den till löneplan K i kungörelsen n r 215/ 1928 fortfarande hänförda kvinnliga ekonomipersonalen. Sålunda har svenska ekonomiföreståndarinnors förening i en hos Kungl. Maj:t gjord framställning, som överlämnats till lönekommittén, hemställt om förbättrade anställnings- och avlöningsförhållanden för husmödrar och biträdande husmödrar vid försvarsväsendet. Förutom vissa förbättringar i avseende å semester, läkarvård och avlöning under sjukdom m. m. föreslår föreningen en utbyggnad av löneplanen K med tre nya lönegrader nr 8, 9 och 10 med begynnelselöner om 1410, 1530 respektive 1650 kronor samt slutlöner om 1 770, 1 890 respektive 2 010 kronor. Husmoder av 1. klass borde placeras i 10, husmoder av 2. klass i 8 och biträdande husmoder i 7 lönegraden. Arméförvaltningens intendentur- och civila departement hava i utlåtande över framställningen den 18 mars 1938 erinrat därom, att de vid två olika tillfällen med allenast ett års mellanrum vidtagna löneregleringarna för sjukvårdspersonalen medfört, att den ursprungligen avsedda relationen i löneavseende mellan nämnda personalgrupp och husmödrarna vid truppförbanden kommit att väsentligt rubbas till de senares nackdel. I betraktande härav och för säkerställande av en kvalitativt god rekryte-

ring av husmodersbefattningarna vid truppförbanden syntes det departementen, att även husmödrarna borde erhålla förbättrade avlöningsförmåner. Då frågan om en allmän lönereglering för icke-ordinarie befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen vore föremål för överväganden inom 1936 års lönekommitté och frågan om husmödrarnas inordnande i löneplanen givetvis bleve avhängig av löneplanens utformning, ansåge sig departementen icke kunna i förevarande sammanhang avgiva något bestämt förslag i fråga om de lönegrader, till vilka husmödrarna borde hänföras. Departementen föreställde sig emellertid, att en tillfredsställande lösning skulle ernås, därest befattningarna inplacerades i 9, 7 och 5 lönegraden av löneplanen för extra ordinarie tjänstemän. Härigenom skulle husmödrar av 1. och 2. klass återvinna den likställighet i lönehänseende med sjukvårdspersonalen vid försvarsväsendet, vilken ursprungligen avsetts. En lönereglering för husmödrarna syntes departementen böra föranleda motsvarande jämkningar i lönehänseende jämväl för övrig ekonomipersonal. I anslutning till förenämnda framställning samt intendentur- och civila departementens utlåtande har försvarets civila tjänstemannaförbund i skrivelse den 5 oktober 1938, som jämväl överlämnats till lönekommittén, hemställt att husmoder av 1. klass i enlighet med departementens förslag måtte placeras i 9 lönegraden av den i kungörelsen nr 215/1928 intagna löneplanen för extra ordinarie tjänstemän. Departementens förslag i fråga om husmoder av 2. klass och biträdande husmoder ansåge förbundet däremot icke fullt rättvist. Husmoder av 1. klass funnes vid de större förbanden och hade till hjälp en biträdande husmoder. Vid övriga förband funnes endast en husmoder av 2. klass. Att husmodern av 1. klass hade större verksamhetsfält vore uppenbart, men skillnaden i arbete och ansvar mellan 1. och 2. klass husmoder motiverade enligt förbundets mening icke en löneskillnad på två lönegrader. Det merarbete, som en husmoder av 1. klass hade i förhållande till en husmoder av 2. klass, kompenserades i viss mån av den till förfogande ställda biträdande husmodern. Husmoder av 2. klass borde därför i lönehänseende ställas en löneklass närmare husmodern av 1. klass, nämligen i 8 lönegraden. — Biträdande husmodern borde i enlighet med departementens förslag placeras tvenne lönegrader lägre än husmoder av 2. klass, d. v. s. i 6 lönegraden mot ifrågasatta 5 lönegraden. — I enlighet med departementens uttalande ansåge förbundet, att löneregleringen jämväl borde omfatta övrig under tjänsteförteckning B förekommande personal, varvid den nya lönegradstilldelningen borde följa de lönegrader, som av förbundet föreslagits för nu likställd personal. Marinförvaltningen har i skrivelse den 30 juni 1938, som likaledes överlämnats till lönekommittén, föreslagit inplacering av husmoder av 1. klass i en ånyo införd lönegrad 8 av löneplanen K samt husmoder av 2. klass i 6 och biträdande husmoder i 5 lönegraden av samma löneplan. I utlåtande den 13 oktober 1938 över sistnämnda framställning har försvarsväsendets lönenämnd — med erinran om arméförvaltningens intenden-

41 tur- och civila departements förberörda utlåtande — uttalat att lönenämnden, på vars förslag systemet med bruttolöner för försvarsväsendets sjukvårdspersonal blivit infört, vore av den bestämda uppfattningen, att nämnda system borde bliva gällande jämväl för husmödrarna vid samtliga försvarsgrenar, och att en lönereglering för ifrågavarande befattningshavare borde komina till stånd efter i huvudsak de riktlinjer, som angivits av arméförvaltningens intendentur- och civila departement. 1936 års lönekommitté. Med den utveckling av avlöningsväsendet, som ägt rum efter tillkomsten av löneplanen K, anser lönekommittén för sin del bärande skäl icke längre föreligga att bibehålla det nuvarande naturalönesystemet för här ifrågavarande kvinnliga personal. De motiv, som av försvarsväsendets lönenämnd i samband med behandlingen av frågan om lönesystem för sjuksköterskorna anfördes till förmån för enbart kontantlöner, kunna i huvudsak med samma giltighet åberopas till stöd för motsvarande omläggning beträffande de nu å K-planen kvarstående befattningshavarna. Övergång även för dessa befattningshavares vidkommande till ett bruttolönesystem genom befattningarnas överförande till extra ordinarie tjänster skulle enligt kommitténs mening vara ägnat att underlätta ett framtida bedömande av lönenivån i jämförelse med andra befattningar och att förenkla avlöningsbestämmelsernas utformande. Genom en sådan åtgärd skulle också avlägsnas de ojämnheter i avlöningshänseende, som i viss mån följa av det nuvarande systemet med icke ortsgrupperade nettolöner. Ur budgetteknisk synpunkt lärer övergången till bruttolönesystem icke behöva bereda större svårigheter. Några sådana torde, såvitt kommittén har sig bekant, icke hava kommit till synes vid sjuksköterskepersonalens överförande till ett dylikt system. Såsom av det föregående framgår, hava också såväl försvarsväsendets lönenämnd som arméförvaltningen vid frågans senaste behandling uttalat sig för K-löneplanens avskaffande. Vad slutligen angår den under ärendets tidigare behandling gjorda invändningen om de konsekvenser, till vilka en omläggning av lönesystemet för sjukvårds- och ekonomipersonal skulle kunna leda i fråga om det fast anställda manskapet, må här endast framhållas, att i de direktiv, som genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 februari 1939 meddelats för lönekommitténs behandling av löneregleringsfrågan för militärmanskapet, givits vissa anvisningar med avseende å lönesystem för manskapet. Därvid har fastslagits, att ett övergivande av del blandade kontant- och naturaavlöningssystemet för huvuddelen av manskapet icke kunde ifrågakomma, men samtidigt har anbefallts ett övervägande av frågan om övergång till renodlat kontantlönesystem med dyrortsgraderade löner för vissa grupper av äldre manskap. För den gränsdragning mellan tillämpningsområdena för kontant- och naturaavlöningssystem beträffande mililärmanskapet, vartill den sålunda anbefallda utredningen kan leda, torde enligt kommitténs uppfattning ett ståndpunktstagande i frågan om lönesystem för ekonomipersonalen vara utan större betydelse. För genomförande av den sålunda för ekonomipersonalens vidkommande

förordade övergången till bruttolönesystem har kommittén — som ansett, att en slutlig avvägning av befattningarnas löneställning i förhållande till varandra och till andra tjänster bör ske först i samband med den granskning och revision av den för extra ordinarie befattningar upprättade tjänsteförteckningen, som även för andra ändamål skyndsamt bör komma till stånd — funnit den närmast till hands liggande utvägen vara att avväga löneställningen efter nuvarande relationer i pensionshänseende och sålunda inplacera befattningarna ifråga i de lönegrader av löneplanen för extra ordinarie tjänstemän, för vilka pensionsunderlagen motsvara de för befattningarna nu gällande pensionsunderlagen. Tjänsteförteckningen B till kungörelsen nr 215/1928 upptager numera allenast befattningar i 7, 5, 4 och 1 lönegraderna. Vid en jämförelse mellan pensionsunderlagen för dessa lönegrader och för försvarsväsendets extra ordinarie befattningar tillhörande nuvarande löneplanen Eo framgår, att pensionsunderlaget för lönegraden K 7 överensstämmer med underlaget för kvinnlig tjänsteman i lönegraden Eo 8, underlaget för lönegraden K 5 med underlaget för kvinnlig tjänsteman i lönegraden Eo 6 samt underlaget för lönegraden K 4 med underlaget för kvinnlig tjänsteman i lönegraden Eo 4. Pensionsunderlaget för lönegraden K 1 är 108 kronor lägre än underlaget för lönegraden Eo 1. I lönegraden K 1 skulle, såsom förut omnämnts, efter inrättandet av befattningar såsom assistentsköterskor, endast övergångsvis komma att kvarstå vissa befattningshavare. Till frågan om avlöningsform för dessa befattningshavare återkommer kommittén vid behandlingen av övergångsanordningar. Lönekommittén har med hänsyn till det anförda funnit skäligt, att befattningshavare i nuvarande lönegraderna K 7, K 5 och K 4 hänföras till respektive 8, 6 och 4 lönegraderna i löneplanen för extra ordinarie tjänstemän i det nya militära icke-ordinariereglementet. Med detta förslag i fråga om inplaceringen å extraordinarieplanen av h ä r avsedd ekonomipersonal har lönekommittén icke åsyftat ett slutligt ståndpunktstagande till frågan om löneställning för ekonomipersonalen. De framställningar rörande husmödrarnas löneförhållanden, för vilka ovan redogjorts, jämte däröver av myndigheterna avgivna utlåtanden innefatta yrkanden om en förbättrad löneställning för denna personal, och jämväl vid kommitténs överläggningar hava såväl från förvaltningsmyndigheternas delegerade som från personalrepresentanterna framställts dylika yrkanden. Dessa åsyfta i första hand ett återställande i stort sett av tidigare rådande relationer i lönehänseende mellan sjukvårds- och ekonomipersonalen, varjämte ifrågasatts vissa ändringar i den inbördes löneställningen mellan olika befattningar tillhörande ekonomipersonalen. Ifrågavarande förslag torde vara av beskaffenhet att böra underkastas närmare övervägande med hänsyn tagen till löneställningen för personalgrupper med likartad utbildning och jämförliga arbetsuppgifter inom statsförvaltningen i allmänhet. Den begränsade tid, som med hänsyn till önskvärdheten av ett skyndsamt fastställande av nya lönebestämmelser för förs vars väsendets icke-ordinarie be-

43 fattningshavare stått lönekommittén till buds för ärendets behandling, har icke givit kommittén möjlighet att nu verkställa en dylik närmare prövning, och kommittén har därför ansett sig böra stanna vid att i samband med överförandet från netto- till bruttolönesystem förorda lönegradsplaceringar, som med hänsyn till nuvarande avvägning av pensionsförmånerna innebära ett bevarande i stort sett av nu rådande lönerelationer. Kommitténs förslag är sålunda att anse såsom en provisorisk lösning i avvaktan på den förordade tjänsteförteckningsrevisionen. En överflyttning av ekonomipersonalen från netto- till bruttolönesystem enligt det av kommittén här ovan framlagda förslaget medför enligt sakens natur för därav berörda befattningshavare en väsentlig ökning i de kontanta lönerna. I vad mån omläggningen även medför en reell ökning av de I totala avlöningsförmånerna, beror självfallet helt och hållet på vilket värde de befattningshavarna nu tillkommande naturaförmånerna kunna anses äga. Kommittén anser sig här böra upptaga denna fråga till diskussion och belysning. En uppskattning av naturaförmånernas värde är givetvis förenad med vanskligheter. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för sjuksköterskepersonalens lönereglering, beräknade försvarsväsendets lönenämnd värdet å sjuksköterskornas naturaförmåner med utgångspunkt från det belopp, som viss sjukvårdspersonal vid serafimerlasarettet hade att erlägga för åtnjuten bostad och kost. Detta värde å naturaförmånerna — 1 134 kronor för år — angavs vid uppskattningen av sjuksköterskornas löneförbättring såsom naturavärdet för den ortsgrupp, till vilken Stockholm hänförts (I-ort). För övriga ortsgrupper uppskattades naturavärdet till ett belopp, vilket stod i samma relation till lönen å vederbörande ortsgrupp, som naturavärdet 1 134 kronor utgjorde i förhållande till lönen på I-ort. Med detta beräkningssätt erhöllos — lika för samtliga berörda lönegrader — följande naturavärden: Ortsgrupp: Naturavärden kr.:

A 822

B 860

C D E F G 897 935 972 1009 1047

H 1084

I 1134

Skillnaden mellan de totala avlöningsförmånerna efter och före övergången till bruttolöner skulle för sjuksköterskorna med utgångspunkt från dessa beräkningar uppgå till följande belopp: Ortsgrupp: A B C D E F G H I För dem, som flyttades från lönegrad K 6 till lönegrad Eo 7: + 72 + 124 + 189 + 253 + 318 + 371 + 435 + 500 + 582 För dem, som flyttades från lönegrad K 7 till lönegrad Eo 7: — 60 — 8 + 57 + 121 + 186 + 239 + 303 + 368 + 450

44 Det har synts lönekommittén vara av intresse att härmed jämföra den avlöningsförändring, som enligt samma beräkningsgrunder skolat inträffa för den kvinnliga ekonomipersonalen i lönegraderna K 7, K 5 och K 4, därest denna personal samtidigt med sjuksköterskorna överflyttats till lönegrader inom löneplanen Eo med motsvarande pensionsunderlag, d. v. s. lönegraderna Eo 8, Eo 6 och Eo 4. Dessa avlöningsskillnader te sig sålunda: Ortsgrupp:

För dem, som skolat flyttas från K 7 tillEo8: För dem, som skolat flyttas från K 5 tillEoö: För dem, som skolat flyttas från K 4 tillEo4:

A

B

C

D

E

F

G

H

I

+ 7 2 +130 +201 +271 +342 +113 +471 +542 +62 1 + 7 2 +118 +177 +235 +282 +341 +399 +458 +510 -30 +

4+51

+ 85 +132 +179 +213 +260 +342

Vid jämförelsen bör ihågkommas, att sjuksköterskepersonalen före överförandet till bruttolönesystem år 1936 erhållit uppflyttning en lönegrad inom löneplanen K, innebärande en löneökning om 120 kronor, som icke kommit den kvinnliga ekonomipersonalen till del. Till grund för fastställande år 1935 av pensionsunderlagen för befattningshavare tillhörande löneplanen K låg en av 1934 års militärpensionssakkunniga föranstaltad utredning angående naturaförmånernas värde. Härvid verkställdes för varje lönegrad en uppskattning av naturavärdet å ortsgruppen E, vilken ortsgrupp ansågs representera ett ungefärligt medeltal i fråga om dyrort för de militära förläggningsorterna. Dessa E-ortsvärden, nedbragta med 15 % , ansågos motsvara naturaförmånernas ungefärliga lönevärden på A-ort. Med detta beräkningssätt erhöllos för de olika lönegraderna följande naturavärden på A-ort (inom parentes angives det belopp, som för E-ort upptogs såsom värde å bostadsförmånen): Lönegrad

1 Naturavärden kr.:

825 (320)

906 (370)

952 (400)

1016 (450)

1105 (525)

1152 (560)

1207 (600)

Vid anmälan av militärpensionssakkunnigas på denna utredning grundade förslag (proposition nr 192 till 1935 års riksdag angående militärt tjänstepensionsreglemente m. m., sid. 123) fann föredragande departementschefen de av de sakkunniga föreslagna pensionsunderlagen för lönegraderna K 1—K 3 väl avvägda vid jämförelse med pensionsunderlagen för civila extra ordinarie tjänstemän. Beträffande lönegraderna K 4—K 7 ansåg departementschefen, med hänsyn särskilt till gällande pensionsunderlag för sjukvårds- och ekonomipersonal vid sinnessjukhusen, en jämkning nedåt av de föreslagna pensionsunderlagen böra ske till belopp, som gällde för kvinnliga innehavare av extra ordinarie befattningar i 4, 6, 7 och 8 lönegraderna. Oberoende av denna jämkning nedåt torde de av militärpensionssakkunniga beräknade naturavär-

45 dena kunna anföras för belysande av frågan om den reella avlöningsförändringen för nu ifrågavarande personal vid övergång för dennas del till bruttolönesystem. För att vinna större jämförlighet med de av lönenämnden tillämpade värdena har därvid med utgångspunkt från militärpensionssakkunnigas A-ortsvärden skett en uppskattning av naturaförmånernas värde även på övriga ortsgrupper. För detta ändamål hava — ehuruväl en dylik beräkning icke i alla avseenden torde giva i detalj rättvisande resultat — naturavärdena för övriga ortsgrupper satts i samma relation till begynnelselönen å vederbörande ortsgrupp i här ifrågavarande lönegrader av löneplanen Eo, som naturavärdet utgör i förhållande till begynnelselönen å A-ort. De i enlighet härmed uppskattade naturavärdena framgå av följande tablå: Lönegrad

A

B

C

O

r D

t

s

g E

4 5 6 7

1016 1 105 1 152 1207

1057 1 150 1. 199 1257

1 105 1202 1254 1 314

1 146 1254 1308 1 370

1 194 1300 1355 1427

r

u

p

P

F 1243 1352 1 409 1 477

G

1284 1404 1464 1 534

H 1332 1449 1 518 1 590

i

1 407 1525 1 592 1 664

Med utgångspunkt från dessa på militärpensionssakkunnigas beräkningar grundade naturavärden skulle skillnaden i löneförmånerna för sjuksköterskorna efter och före 1937 års omläggning hava utgjort: Ortsgrupp: C D E F G H I A B För dem, som flyttades från K 6 till Eo 7: - 2 5 8 — 215 - 1 6 8 — 120 - 65 — 2 9 + 1 8 + 66 + 1 2 4 För dem, som flyttades från K 7 till Eo 7: - 4 4 5 — 405 -- 3 6 0 — 314 - 2 6 9 —229 - 1 8 4 - 1 3 8 - 80

En samtidigt med sjuksköterskornas övergång skedd överföring av ekonomipersonal i lönegraderna K 7, K 5 och K 4 till respektive lönegraderna Eo 8, Eo 6 och Eo 4 skulle med sist angivna naturavärden hava givit följande avlöningsskillnader : Ortsgrupp:

A

B

C

D

E

För dem, som skolat flyttas från K 7 till Eo 8: —313 —267 —216 - 1 6 4 —113 För dem, som skolat flyttas från K 5 till Eo 6: - 2 1 1 —172 —128 — 84 — 46 För dem, som skolat flyttas från K 4 till Eo 4: —224 —193 —157 - 1 2 6 — 90

F

G

H

I

-55

—16

+36

+94

— 2

+42

+93 +149

—55

—24

+12

+69

De här meddelade sammanställningarna visa för ekonomipersonalens vidkommande att, medan en tillämpning av de av lönenämnden beräknade vär-

dena å naturaförmånerna skulle hava medfört löneökning — delvis av betydande storleksordning — för praktiskt taget alla lönegrader och ortsgrupper, en beräkning med användande av militärpensionssakkunnigas högre och lönegradsvis differentierade värden skulle hava givit till resultat löneminskning av växlande storlek med undantag för de högsta ortsgrupperna, för vilka skulle framkommit relativt obetydliga ökningar. De hittills anförda siffrorna hava åsyftat att visa de verkningar, som enligt olika förut tillämpade beräkningsmetoder skulle hava följt av ett överförande av ekonomipersonalen från K-planen till Eo-planen vid den tidpunkt, då sjuksköterskornas överförande ägde rum, och beräkningarna hava alltså utgått från Eo-planens hittills gällande lydelse samt det indexläge (156), som lades till grund för lönenämndens beräkningar beträffande sjuksköterskorna. Om man för att undersöka verkningarna av ett överförande efter ikraftträdandet av en blivande ny Eo-löneplan gör motsvarande beräkningar med utgångspunkt från nu rådande indexläge (168) och sålunda jämför å ena sidan begynnelselönerna i vederbörande lönegrader av den av lönekommittén föreslagna Eo-löneplanen, med inräknande av 6 %» rörligt tillägg, och å andra sidan nuvarande begynnelselöner enligt K-planen, med inräknande av 16 °/o dyrtidstillägg samt provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt lönetillägg, kommer man till en löneökning enligt lönenämndens beräkning av naturavärdena av följande belopp i hela krontal: Ortsgrupp:

A

B

C

D

E

F

G

H

I

För befattningshavare i lönegrad K 7: +356 +438 +522 +605 +689 +773 +856 +939 + 1 0 1 1 För befattningshavare i lönegrad K 5: +354 +425 +495 +566 +637 +708 +778 +849 + 907 För befattningshavare i lönegrad K 4: +258 +315 +373 +431 +489 +548 +605 +663 + 709 Med tillämpning av militärpensionssakkunnigas naturavärden skulle skillnaden i begynnelselöneförmånerna under i övrigt oförändrade förutsättningar uppgå till: Ortsgrupp:

A

B

C

D

E

F

G

H

I

För befattningshavare i lönegrad K 7: - 2 9 + 41 +105 +170 +234 +305 +369 +433 + 481 För befattningshavare i lönegrad K 5: + 71 +135 +190 +247 +309 +365 +421 +484 + 516 För befattningshavare i lönegrad K 4: + 64 +118 +165 +220 +267 +314 +368 +415 + 436 Såsom framgår av de anförda siffrorna, skilja sig de av försvars väsendets lönenämnd och av militärpensionssakkunniga uppskattade värdena å natura-

47 förmånerna ganska väsentligt. Militärpensionssakkunnigas värden överstiga lönenämndens med belopp, varierande i olika lönelägen och å olika ortsgrupper mellan inemot 200 och drygt 500 kronor för år. De variationer i löneförbättringens storlek vid övergång till ett bruttolönesystem i samband med ikraftträdandet av en ny löneplan för extra ordinarie tjänstemän, som svara mot dessa skillnader i de uppskattade naturavärdena, äro självfallet endast beräkningsmässiga. Löneförbättringens storlek blir beroende av, huruvida efter omläggningens genomförande den verkliga utgiften för naturaförmånernas förvärvande kommer att närmast svara mot den ena eller den andra värderingsgrunden. Till närmare belysning av detta spörsmål har lönekommittén införskaffat vissa uppgifter angående de belopp, som försvarsväsendets sjuksköterskor för närvarande hava att erlägga för bostad och kost, i den mån dessa förmåner tillhandahållas dem av kronan. Av utredningen framgår, att vid armén 94 sjuksköterskor av 97 tillhandahållas bostad i kronans fastigheter. Motsvarande siffror äro för marinen 8 av 11 samt vid flygvapnet 4 av 6. Drygt 90 procent av samtliga ifrågavarande befattningshavare erhålla sålunda tjänstebostad mot löneavdrag. Den bestämda ersättningen för bostaden — vilken i regel torde vara möblerad genom kronans försorg — varierar vid armén mellan 105 och 291 kronor, vid marinen mellan 114 och 150 kronor samt vid flygvapnet mellan 102 och 264 kronor, allt för år räknat. Medeltalet för samtliga sjuksköterskebostäder utgör 172 kronor. Vid truppförbanden torde åtskilliga sjuksköterskor icke begagna sig av rätten att uttaga manskapsportion utan i stället inackordera sig å officersmässarna. Där manskapsportion uttages, erlägges det för sådan portion fastställda, på kronans självkostnader baserade priset, som för närvarande vid truppförbanden å olika orter varierar mellan 87 öre och 1 krona 12 öre för dag. Medeltalet torde kunna beräknas til! 1 krona för dag eller 365 kronor för år. Vid garnisonssjukhusen äro sjuksköterskorna regelmässigt skyldiga att ingå i där anordnade kosthåll, varvid merendels tillhandahålles s. k. förstärkt portion till ett pris av omkring 2 kronor för dag. I den mån personalen låter verkställa tvätt genom kronans försorg, torde kostnaden härför genomsnittligt kunna uppskattas till cirka 30 kronor för år. En sjuksköterska, som av kronan erhåller såväl bostad som kost och tvätt, har alltså med utgångspunkt från nu angivna siffror att för dessa förmåner i genomsnitt årligen erlägga vid truppförbanden (172 + 365 + 3 0 = ) 567 kronor och vid sjukhusen (172 + 730 + 30 = ) 932 kronor. Av dessa uppgifter framgår, att för sjuksköterskornas vidkommande den genomförda systemomläggningen i verkligheten för de befattningshavare, åt vilka kronan tillhandahåller naturaförmåner mot löneavdrag, medfört löneökningar, som överstigit även de av försvarsväsendets lönenämnd gjorda beräkningarna, och detta i vissa fall med ganska väsentliga belopp. Något annorlunda torde det ställa sig i de visserligen tämligen fåtaliga fall, där bostad för sjuksköterskorna icke upplåtits i kronans fastigheter utan måst av befattningshavarna anskaffas genom förhyrning i den allmänna

48 marknaden. För dessa fall torde de av lönenämnden beräknade värdena i allmänhet icke ställa sig högre utan snarare lägre än de verkliga kostnaderna för bostadsförmånen. Det torde kunna antagas, att i dessa fall kostnaderna mer eller mindre närma sig de av militärpensionssakkunniga tillämpade bostadsvärdena. Det bör dock icke förbises, att det härvidlag samtidigt kan vara fråga om skillnader i bostadsstandarden. Den ekonomipersonal vid försvarsväsendet, om vars överförande till bruttolönesystem det h ä r är fråga —- sammanlagda antalet av dessa befattningshavare utgör 95 — åtnjuter för närvarande i de flesta fall bostad i kronans fastigheter. Såsom förut nämnts, äro befattningshavarna för närvarande författningsenligt berättigade till fri bostad utöver den kontanta lönen, och endast i de fall, där bostad icke kan genom kronans försorg beredas, utbetalas i stället hyresersättning med av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet bestämt belopp. Sådan ersättning utgår för närvarande, enligt av lönekommittén inhämtade upplysningar, endast i 8 fall eller knappt 10 procent av hela antalet. Det h a r uppgivits vara sannolikt, att ökade svårigheter att bereda befattningshavarna bostad i kronans hus i framtiden komma att uppstå med hänsyn till de ökade lokalbehov, som föranledas av vidtagna kaderökningar inom försvarsväsendet. Då det av praktiska skäl torde betraktas såsom önskvärt, att ekonomipersonalen i allmänhet bor inom truppförbandens etablissement, lärer man dock kunna utgå från, att flertalet befattningshavare även i framtiden kommer att erhålla bostad genom kronans försorg. Med hänsyn härtill skulle, därest nuvarande grunder för bestämmande av ersättning för naturaförmåner bibehållas oförändrade, den av lönekommittén i det föregående föreslagna omläggningen av lönesystemet med därvid tillstyrkt lönegradsplacering kunna väntas för flertalet befattningshavare medföra en reell löneförbättring överstigande den ökning, som ovan beräknats med utgångspunkt från den av lönenämnden gjorda uppskattningen av naturaförmånernas värde. Lönekommittén vill emellertid i detta sammanhang uttala, att en översyn av de värden, som för närvarande tillämpas vid upplåtande av tjänstebostäder av här ifrågavarande art, synes kommittén vara önskvärd. De värden, som enligt förut meddelade uppgifter åsatts de till sjuksköterskorna upplåtna bostäderna — i de flesta fall möblerade enkelrum — måste anses vara synnerligen låga. Visserligen är det givet, att vid en jämförelse med genomsnittlig hyresnivå i den privata hyresmarknaden vissa nedsättningar äro påkallade dels i allmänhet med hänsyn till de olägenheter och den bundenhet, som följer av förläggning inom ett bevakat kasernområde, dels ock i åtskilliga fall med hänsyn till bostädernas omoderna eller bristfälliga beskaffenhet och de särskilda nackdelar, som äro förenade med bostädernas belägenhet inom kasern-, sjukhus- eller ekonomibyggnader. Även om all nödig hänsyn tages till dylika förhållanden, vill det dock synas, som om hyresbeloppen i allmänhet kunna anses vara lägre än som står väl samman med den i avlöningsreglementena uttryckta allmänna principen för bestämmande av ersättning för tjänstebostäder, nämligen att ersättningen skall fastställas med hänsyn till

49 det pris, som å orten i allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden. Till jämförelse med de förut meddelade siffrorna må h ä r omnämnas, att i de fall, där för närvarande hyresersättning utgår till ekonomipersonal som ej kunnat beredas bostad i kronans hus, ersättningen bestämts till belopp varierande mellan 500 och 900 kronor för år. Även här bör dock beaktas, att det sannolikt kan vara fråga om skillnader i bostadsstandarden, som göra de olika siffrorna ej fullt jämförliga. Enligt kommitténs mening måste det med hänsyn till grunderna för det statliga kontantlönesystemet anses vara olämpligt att fastställa alltför låga ersättningsbelopp för tjänstebostäder, enär detta leder till ojämnheter i den verkliga löneställningen för personal i samma lönegrad, som erhåller, respektive icke erhåller bostad mot löneavdrag genom kronans försorg. Även om en enligt lönekommitténs mening önskvärd översyn av hyressättningen för ifrågavarande bostäder kommer till stånd, lärer det efter kommitténs uppfattning dock vara berättigat att räkna med att den reella löneförbättring, som den förordade omläggningen för ekonomipersonalens vidkommande medför, genomsnittligt sett kommer att motsvara eller närma sig de av försvarsväsendets lönenämnd uppskattade värdena. Dessa värden komma sannolikt alltjämt att visa sig i enstaka fall med hänsyn till en lägre bostadsstandard vara tilltagna i överkant men å andra sidan vid bostadsförhyrning i allmänna marknaden vara beräknade i lägsta laget. Vid de beräkningar, som av kommittén verkställts för uppskattning av kostnaderna för förslagets genomförande, har kommittén med hänsyn till vad här anförts ansett sig böra utgå från de av lönenämnden tillämpade värdena. Löneplaner. Extra ordinarie tjänstemän. Den under 6 § av nu gällande kungörelse nr 215/1928 intagna löneplanen omfattar, såsom i annat sammanhang omnämnts, 27 lönegrader och överensstämmer sålunda med den löneplan, som enligt kungörelsen nr 356/1925 gällde för extra ordinarie tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen intill den 1 juli 1935. Genom den nämnda år verkställda omarbetningen av avlöningsbestämmelserna för sistnämnda befattningshavare utbyggdes den för dem gällande löneplanen att omfatta 30 lönegrader. I förslaget till civilt icke-ordinariereglemente har någon ändring härutinnan icke förutsatts komma till stånd. Den i sistnämnda förslag intagna löneplanen för extra ordinarie tjänstemän omfattar sålunda 30 lönegrader. För att ernå överensstämmelse med löneplanen för civila extra ordinarie tjänstemän och härigenom möjliggöra inrättandet av extra ordinarie befattningar i högre lönegrader än den 27 :e, därest behov därav skulle uppstå, h a r kommittén ansett sig böra utbygga löneplanen för de extra ordinarie tjänstemännen vid försvarsväsendet med tre lönegrader. Att ytterligare utbygga 4—397804.

50 denna löneplan med lönegrader, motsvarande lönegraderna 31—34 i den nya löneplanen A för civila ordinarie tjänstemän, har kommittén däremot icke ansett vara påkallat. Den i föreliggande reglementsförslag intagna löneplanen för extra ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet omfattar sålunda 30 lönegrader. Den nuvarande löneplanen för försvarsväsendets extra ordinarie tjänstemän är, liksom hittillsvarande civila extra-ordinarieplaner, konstruerad på det sätt, att begynnelselöneklassen inom varje lönegrad ligger två löneklasser under den lägsta för ordinarie tjänsteman i motsvarande lönegrad gällande, medan slutlöneklassen sammanfaller med näst högsta löneklassen för ordinarie tjänsteman. I sitt den 30 oktober 1934 avgivna betänkande med förslag till avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen (statens off. utredn. 1934: 42) föreslog 1934 års avlöningsrevision för icke-ordinarie personal sådan jämkning i löneplanerna för extra ordinarie tjänstemän, att begynnelselönen för alla lönegrader skulle komma att med allenast en löneklass understiga begynnelselönen för motsvarande ordinarie tjänst. Huvudmotivet härför var, att de extra ordinarie tjänstemännen borde beredas kompensation för den löneminskning, som skulle föranledas av pensionsavdragen vid en blivande familjepensionering. Sedan familjepensioneringen numera ordnats även för de extra ordinarie tjänstemännen vid försvarsväsendet, har berörda kompensation där liksom vid andra förvaltningsområden provisoriskt beretts på annat sätt, nämligen genom beviljande av ett provisoriskt lönetillägg. Såsom i 1937 års statsverksproposition (för flera huvudtitlar gemensamma frågor, p. 6) förutsatts, har detta provisorium ansetts böra avvecklas i samband med den nu förestående löneregleringen. Då denna avveckling även för försvarsväsendets extra ordinarie tjänstemän lämpligen synes böra ske på det sätt, som 1934 års avlöningsrevision förutsatt, har lönekommittén — i överensstämmelse med vad förslaget till civilt icke-ordinariereglemente innebär i fråga om konstruktionen av löneplanen för extra ordinarie tjänstemän vid den civila statsförvaltningen — funnit sig böra höja begynnelselönen inom alla lönegrader i ifrågavarande löneplan en löneklass. Härigenom har antalet löneklasser inom varje lönegrad minskats med en. Det provisoriska lönetillägget förutsattes sålunda komma att bortfalla. Lönerna inom de olika löneklasserna av den i föreliggande reglementsförslag intagna löneplanen för extra ordinarie tjänstemän hava upptagits till samma belopp och differentierats efter samma antal ortsgrupper, ortsgrupperna A—I, som i motsvarande löneklasser enligt löneplanen A i civila avlöningsreglementet och löneplanen för extra ordinarie tjänstemän i förslaget till civilt icke-ordinariereglemente. I fråga om motiven för avvägningen av den löneförbättring, som genom denna utformning av löneplanen ernås, tilllåter sig kommittén hänvisa till vad därom anförts i kommitténs betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente (sid. 56 o. f.). Då det av praktiska skäl är önskvärt att giva löneplanen en förkortad be-

51 nämning, som kan användas vid hänvisningar och citat, har kommittén för ifrågavarande extra-ordinarieplan upptagit beteckningen löneplan MEo. Extra tjänstemän. I nu gällande avlöningskungörelse för försvarsväsendets icke-ordinarie tjänstemän finnes, såsom förut nämnts, icke intagen någon särskild löneplan för extra befattningshavare. I fråga om avlöning till sådan befattningshavare stadgas allenast i 26 § sagda kungörelse att, för så vitt icke vederbörande centrala förvaltningsmyndighet för visst fall fastställt avlöningsförmånerna, avlöningen skall bestämmas av den myndighet, vilken äger tillsätta befattningen, varvid skall iakttagas att avlöningen icke i något fall må överstiga vad som motsvarar begynnelselönen för jämförlig extra ordinarie tjänsteman. Vad sålunda stadgas överensstämmer följaktligen med vad som i motsvarande hänseende enligt kungörelsen nr 356/1925 gällde för extra befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen intill den 1 juli 1935. I den för sistnämnda befattningshavare från och med sagda dag gällande kungörelsen den 15 juni 1935 (nr 397) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen har under 26 § upptagits en särskild löneplan för extra tjänstemän. Denna löneplan omfattar 30 lönegrader med två löneklasser i varje lönegrad. Begynnelselönen inom varje lönegrad har satts en löneklass lägre än begynnelselönen för extra ordinarie tjänstemän inom motsvarande lönegrad, d. v. s. tre löneklasser lägre än motsvarande ordinarie tjänstemäns begynnelselön. Slutlönen för extra tjänsteman sammanfaller alltså genomgående med begynnelselönen för extra ordinarie tjänsteman och understi ger med två löneklasser begynnelselönen för ordinarie tjänsteman i samma lönegrad. I sitt betänkande med förslag till civilt icke-ordinariereglemente har lönekommittén begränsat lönegradernas antal i löneplanen för extra tjänstemän till 20. I den i anledning av lönekommitténs nämnda förslag för innevarande års riksdag framlagda propositionen nr 218 har emellertid föredragande departementschefen uttalat sig för upptagande i nämnda löneplan av ytterligare tre lönegrader. Vid bifall härtill skulle alltså löneplanen för extra tjänstemän vid den civila statsförvaltningen komma att omfatta 23 lönegrader. De i föreliggande reglementsförslag upptagna bestämmelserna om extra tjänstemän vid försvarsväsendet förutsättas liksom motsvarande bestämmelser för de civila förvaltningsområdena vinna tillämpning bland annat å sådana befattningshavare, vilka antagas för tillgodoseende av ett till synes bestående behov av arbetskraft i syfte att befordras till extra ordinarie eller ordinarie tjänstemän. Begreppet extra tjänsteman är emellertid avsett att omfatta även annan icke-ordinarie personal än nämnda rekryteringspersonal, nämligen befattningshavare som erfordras för tillgodoseende av ett för längre tid förefintligt behov av arbetskraft, även om behovet icke kan

52 sägas vara bestående. Såsom lönekommittén i annat sammanhang närmare utvecklat, föreslår kommittén vidtagande av åtgärder för att begränsa användningen av den nu i stor utsträckning tillämpade kontraktsanställningen. Detta förutsattes böra ske därigenom, att de genom kontrakt anställda befattningshavarna — i den mån de icke kunna anses böra erhålla ordinarie anställning — i regel inordnas under det blivande avlöningsreglementet antingen såsom extra ordinarie eller — i de fall, då fråga ej är om arbetsuppgifter av mera fortlöpande beskaffenhet eller där befattningshavarna befinna sig på ett utbildnings- eller prövostadium — såsom extra tjänstemän. Av vad i det föregående meddelats rörande löneställningen för kontraktsanställda befattningshavare framgår, att ett stort antal dylika befattningshavare för närvarande åtnjuter avlöning till sådant belopp, att ett överförande av dessa befattningshavare från nuvarande anställningsform med kontrakt till anställning såsom extra tjänstemän icke kan äga rum utan att förevarande löneplan utbygges med ytterligare lönegrader utöver dem, som löneplanen för extra tjänstemän enligt förslaget till civilt icke-ordinariereglemente ansetts böra omfatta. Vid övervägande av detta spörsmål har lönekommittén funnit, att ett dylikt överförande, vilket kommittén anser önskvärt för ernående av större enhetlighet i den kontraktsanställda personalens nu mycket växlande anställnings- och avlöningsförhållanden, i de flesta förekommande fall torde kunna ske, därest löneplanen för försvarsväsendets extra tjänstemän omfattar 27 lönegrader. Förs vars väsendets behov av att genom anställning såsom extra tjänstemän kunna erbjuda personer med mera kvalificerad utbildning tillfredsställande avlöningsförmåner torde jämväl enligt kommitténs uppfattning i de flesta fall väl kunna tillgodoses inom ramen för en på så sätt utbyggd löneplan. Med hänsyn härtill har kommittén ansett sig böra föreslå, att Jöneplanen för extra tjänstemän vid förs vars väsendet konstrueras så, att den kommer att omfatta 27 lönegrader. I överensstämmelse med vad i förslaget till civilt icke-ordinariereglemente förutsatts i fråga om löneplanen för extra tjänstemän vid civila statsförvaltningen har kommittén vidare utgått från dels att begynnelselönen inom varje lönegrad för de extra tjänstemännen vid försvarsväsendet bör ligga tre löneklasser under begynnelselönen för ordinarie civila tjänstemän inom motsvarande lönegrader, dels ock att antalet löneklasser inom varje lönegrad bör bestämmas till tre. Härigenom kommer slutlöneklassen inom varje lönegrad i löneplanen för extra tjänstemän att, liksom hittills varit fallet för extra tjänstemän vid civilförvaltningen, sammanfalla med begynnelselönen inom motsvarande extra ordinarie lönegrad. Den sålunda förordade omläggningen i konstruktionen av löneplanen för extra tjänstemän förutsattes av kommittén redan i betänkandet angående civilt avlöningsreglemente. Kommittén gjorde därvid (sid. 73—74) vissa uttalanden angående denna omläggning, vilka kommittén anser sig böra här återgiva. Utbyggnaden av löneplanen för extra tjänstemän vid den civila statsförvaltningen hade synts kommittén motiverad av, att extra tjänstemän ej säl-

53 lan finge kvarstå i extra anställning under så avsevärd tid, att en ytterligare löneklassuppflyttning i sådan anställning måste anses skälig. Det kunde visserligen göras gällande, att den långa anställningstiden i extra befattning vid vissa verk vore ett missförhållande, för vilket borde sökas bot genom sådana åtgärder i anslagshänseende, som kunde möjliggöra en rimligare anordning av befordringsgången. Emellertid anlitades extra personal på sina håll i betydande utsträckning för arbeten, vilka — ehuru långvariga och periodiskt återkommande — icke tillhörde verkets fortlöpande arbetsuppgifter och alltså icke kunde motivera anställande av personal i mera fast anställning. Även om, såsom kommittén funne önskvärt, strävandena inom förvaltningen i högre grad än hittills på sina håll varit fallet inriktades på att låta den icke-ordinarie rekryteringspersonalen efter en icke alltför lång utbildnings- och prövotid vinna extra ordinarie anställning, kunde det för nyss avsedda fall vara motiverat att öppna möjlighet till en ytterligare avlöningsförhöjning i extra befattning. Härigenom vunnes ock utgångspunkt för sneddningsregelns tillämpning vid övergång från extra till ordinarie befattning i så måtto, att för löneklassuppflyttning i den ordinarie tjänsten skulle kunna tagas i beräkning tid, varunder tjänstemannen i den föregående befattningen tillhört närmast lägre löneklass. Vad sålunda anförts rörande anställningsförhållandena för extra tjänstemän vid den civila statsförvaltningen torde i stort sett gälla även för motsvarande kategori befattningshavare vid försvarsväsendet. Införandet av tre löneklasser i de olika lönegraderna av löneplanen för extra tjänstemän vid försvarsväsendet har skett i syfte att bereda en förbättrad löneställning för extra tjänstemän, vilka på grund av särskilda omständigheter icke kunna vinna extra ordinarie tjänst efter rimlig utbildnings- och prövningstid, och bör efter kommitténs förmenande icke få tagas till intäkt för en förlängning av anställningstiden i extra befattning i fall, där dylika omständigheter icke föreligga. Det är kommittén angeläget att i detta sammanhang, liksom skedde vid behandling av motsvarande förslag beträffande civilförvaltningen, betona att i de fall, där stadigvarande behov av en extra tjänstemans arbetskraft föreligger för arbetsuppgifter av permanent beskaffenhet, överförande till extra ordinarie anställning bör ske inom väsentligt kortare tidrymd än den, som erfordras för vinnande av uppflyttning till högsta löneklass inom vederbörande lönegrad för extra tjänstemän. I fråga om de inom de olika löneklasserna av löneplanen fastställda lönebeloppen, vilka upptagits med samma siffror som i motsvarande löneklasser enligt löneplanen för extra ordinarie tjänstemän, anser sig kommittén allenast böra hänvisa till vad förut i denna fråga anförts. Av förut angivna skäl har kommittén upptagit beteckningen löneplan MEx för löneplanen för extra tjänstemän.

Specialmotivering till militära icke-ordinariereglementet. Inledning.

Reglementets uppställning m. m.

Såsom redan förut framhållits, har kommittén ansett avlöningsbestämmelserna för icke-ordinarie befattningshavare vid försvars väsendet böra i möjligaste mån anpassas efter motsvarande bestämmelser för icke-ordinarie tjänstemän vid civilförvaltningen, sådana dessa kommit till uttryck i förslaget till civilt icke-ordinariereglemente. Genom den anpassning i stort sett, som sistnämnda bestämmelser erhållit till reglerna i civila avlöningsreglementet, vinnes ock härigenom i stora delar överensstämmelse i princip mellan avlöningsbestämmelserna för här ifrågavarande personal och civila ordinarie tjänstemän. Även vid utformningen av reglementets olika detaljbestämmelser har kommittén i allmänhet sökt i möjligaste mån följa avfattningen av motsvarande stadganden i förslaget till civilt icke-ordinariereglemente. Där i reglementsförslaget hänvisningar skett till avlöningsföreskrifterna för ordinarie tjänstemän, hava dessa emellertid av praktiska skäl ansetts böra avse stadgandena i militära avlöningsreglementet. I de fall, där dylik hänvisning icke kunnat äga rum, hava i stället uttömmande stadganden intagits i reglementsförslaget. Jämväl i fråga om uppställningen av reglementsförslaget har kommittén ansett sig böra i stort sett följa förslaget till civilt icke-ordinariereglemente. Vissa ändringar i uppställningen hava dock ägt rum. I lönekommitténs förslag till civilt icke-ordinariereglemente hava under »1 avd. Allmänna bestämmelser» i 1 § intagits stadganden angående reglementets tillämpningsområde m. m. Dessa stadganden innehålla dels en uppräkning av de befattningshavarkategorier — extra ordinarie och extra tjänstemän samt aspiranter — för vilka reglementet skall gälla, dels ock en hänvisning till särskilda stadganden angående avlöning till »annan icke-ordinarie personal» vid de förvaltningsområden, å vilka reglementet har avseende. Gentemot denna anordning hava vissa myndigheter i yttranden över reglementsförslaget framställt erinran under uttalande av önskvärdheten av sådan uppställning av författningen, att erforderliga stadganden jämväl angående »annan icke-ordinarie personal» kunde erhålla sin plats i själva reglementet. Såsom framgår avvad chefen för finansdepartementet i propositionen nr 218 till innevarande års riksdag uttalat, utgör det utkast till civilt icke-ordinariereglemente, vilket såsom bilaga fogats till propositionen, ett preliminärt författningsför

55 slag, till vars utformning departementschefen förklarat sig ännu icke vara beredd att fatta ståndpunkt. Det lärer därför kunna förväntas, att spörsmålet om en ändring i reglementets uppställning i angivet syfte kommer under omprövning i samband med författningens slutliga utformning. Oavsett huruvida därvid ändrad uppställning av civila icke-ordinariereglementet kommer till stånd, har emellertid kommittén beträffande avlöningsbestämmelserna för icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet — icke minst med hänsyn till den mindre grad av stadga, som för närvarande karakteriserar anställnings- och löneförhållandena för denna personal, samt de variationer i fråga om anställningstyper och löneformer, som vid detta förvaltningsområde nu förekomma — ansett önskvärt, att dessa bestämmelser erhålla en sådan uppställning, att jämväl erforderliga stadganden i fråga om andra tjänstemän än de båda huvudgrupperna, extra ordinarie och extra tjänstemän, finna sin plats i reglementet. Även om dylika stadganden beträffande övriga tjänstemän lämpligen böra givas endast en relativt summarisk utformning, skulle reglementet därvid i varje fall formellt sett komma att omfatta all icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet, och härigenom skulle bättre åskådliggöras författningens syfte att fastslå de båda anställningstyperna extra ordinarie och extra tjänstemän såsom de normala och regelmässiga anställningsformerna vid detta förvaltningsområde. Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommittén ansett sig böra uppställa reglementsförslaget på sådant sätt, att reglementets tillämpningsområde i 1 § angives endast genom en allmänt hållen formulering, varefter stadgandena i reglementet fördelas på två huvudavdelningar: »1 avd. Extra ordinarie och extra tjänstemän» samt »2 avd. övriga icke-ordinarie tjänstemän». Stadgandena under 1 avd. fördelas på tre kapitel, av vilka 1 kap. innefattar allmänna bestämmelser av det innehåll, som i förslaget till civilt icke-ordinariereglemente upptagits under 1 avd. 2 och 3 §§, medan 2 och 3 kap. omfatta bestämmelser angående extra ordinarie, respektive extra tjänstemän. Under »2 avd. övriga icke-ordinarie tjänstemän» upptagas summariska föreskrifter angående avlöning till innehavare av arvodesbefattningar, till tillfälligt anställd personal ävensom till andra icke-ordinarie befattningshavare, vilka icke avses i 1 avd. 2 eller 3 kap. Någon motsvarighet till den i förslaget till civilt icke-ordinariereglemente intagna »4 avd. Särskilda bestämmelser» har ej upptagits i reglementsförslaget, emedan de undantagsbestämmelser, vilka erfordras för särskilda personalgrupper, äro så fåtaliga att de synts lämpligen kunna införas under vederbörande paragrafer i reglementet. Liksom avlöningsreglementena för ordinarie personal vid civilförvaltningen och försvarsväsendet erhållit förkortade benämningar, som bekvämt kunna åberopas vid hänvisningar och citat, bör av praktiska skäl även nu förevarande reglemente givas en dylik förkortad benämning. Kommittén har stannat för att föreslå beteckningen »militära icke-ordinariereglementet». Denna beteckning är så tillvida ej adekvat, som någon rent militär personal ej skulle

56 bliva underkastad reglementets bestämmelser. Beteckningen synes dock bättre än någon annan kort benämning avgränsa reglementets tillämpningsområde i förhållande till övriga avlöningsreglementen. 1 §.

Reglementets tillämpningsområde.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad inledningsvis här ovan anförts.

1 avd.

E x t r a o r d i n a r i e o c h e x t r a tjänstemän. 1 kap.

2 §.

Allmänna bestämmelser.

Antagningsbevis.

Stadgandet i 2 § om antagningsbevis motsvaras i nuvarande kungörelse av en föreskrift, som äger giltighet beträffande extra ordinarie tjänstemän samt kvinnlig ekonomipersonal. I anslutning till kommitténs förslag till civilt icke-ordinariereglemente har stadgandet gjorts tillämpligt på såväl extra ordinarie som extra tjänstemän. I förslaget till civilt icke-ordinariereglemente har upptagits ett stadgande av innebörd att, om anställningen avser avkortad tjänstgöringstid, detta skall angivas i antagningshandlingen. Då anställning med avkortad tjänstgöringstid för närvarande icke förekommer för extra ordinarie personal vid försvarsväsendet och kommittén förutsätter, att denna personal alltjämt skall vara anställd med skyldighet att förrätta full tjänstgöring, har motsvarande stadgande här uteslutits. I de fall, då beträffande extra tjänsteman anställning med avkortad tjänstgöring till äventyrs kommer i fråga, torde detta lämpligen böra angivas i antagningshandlingen. Särskilt stadgande härom har emellertid icke ansetts erforderligt. 3 §.

Avlöning.

De i förevarande paragraf intagna bestämmelserna angående avlöning överensstämma i huvudsak med de föreskrifter i motsvarande hänseende, som meddelats i 2 § civila avlöningsreglementet och intagits i kommitténs förslag till civilt icke-ordinariereglemente. Beträffande det i 2 mom. intagna stadgandet i fråga om avdrag å lönen för befattningshavare, som uppbär tjänstepension, må framhållas, att — såsom lönekommittén under 4 § här nedan närmare berör — kommittén förutsatt, att pensionerad beställningshavare icke skulle få anställas såsom extra ordinarie tjänsteman med mindre Kungl. Maj:t lämnat sitt medgivande därtill. Det lärer kunna förutsättas, att Kungl. Maj:t i samband med sådant medgivande utfärdar föreskrift angående det löneavdrag, som i dylikt fall

57 skall verkställas. Har beslut i detta avseende ej fattats av Kungl. Maj:t, torde vederbörande centrala förvaltningsmyndighet böra meddela beslut om avdragets storlek. Lämpligen synes löneavdraget, i anslutning till hittills tillämpad praxis, böra så avvägas, att den behållna lönen ej överstiger det arvodesbelopp, som i vederbörliga stater fastställts för jämförliga arvodesbefattningar avsedda för pensionerad personal. I den mån pensionerad beställningshavare antages till extra tjänsteman — i fråga om denna anställningsform skulle enligt kommitténs förslag någon motsvarande begränsning i rätten att antaga pensionerad personal icke införas i reglementet — torde löneavdraget böra av den centrala förvaltningsmyndigheten fastställas efter samma grund. Med hänsyn till att det i åtskilliga fall ankommer på lokal myndighet att anställa befattningshavare, som avses i reglementet, har det ansetts lämpligt att i 2 mom. införa en föreskrift, enligt vilken i dylikt fall den myndighet, som äger tillsätta befattningen, har att i och för prövning av frågan om löneavdragets fastställande hos vederbörande centrala förvaltningsmyndighet göra anmälan i de fall, då pensionerad beställningshavare vunnit anställning. I 1930 års militäravlöningssakkunnigas förslag till avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet intogs under 2 § en bestämmelse därom, att beslutanderätten i frågor, som avsåges i de sakkunnigas förslag till kungörelse, skulle, där ej annorlunda stadgades, tillkomma chefen för det ämbetsverk, truppförband, verk eller anstalt m. m., d ä r vederbörande befattningshavare vore anställd. Då det utan vidare torde vara klart, att frågor av nämnda slag, i den mån särskilda bestämmelser icke äro meddelade i avlöningsreglementet eller i vederbörligt tjänstgöringsreglemente, skola handläggas i den ordning militäravlöningssakkunniga angivit, h a r kommittén icke ansett särskilt stadgande härom erforderligt. I detta sammanhang anser sig kommittén böra omnämna, att militäravlöningssakkunniga under 7 § av sitt ovannämnda förslag upptogo ett stadgande därom, att vad i militära avlöningsreglementet stadgades angående anmälningsskyldighet beträffande bisyssla jämväl skulle gälla i fråga om extra ordinarie tjänsteman. Då det — såsom kommittén framhållit i motiveringen till sitt förslag till civilt icke-ordinariereglemente — med hänsyn till den icke-ordinarie anställningens natur är givet, att en icke-ordinarie tjänsteman är underkastad gällande tjänstgöringsföreskrifter, förflyttningsskyldighet, inskränkning i rätt att innehava bisyssla m. m. i samma omfattning som en ordinarie beställningshavare och att han kan när som helst underkastas ytterligare skyldigheter i dessa hänseenden, har kommittén icke ansett erforderligt att i föreliggande förslag till avlöningsreglemente intaga uttrycklig föreskrift härutinnan.

2 kap. 4 §.

Extra ordinarie tjänstemän.

Bestämmande av antalet extra ordinarie befattningar m. m.

1 och 2 mom. I 2 § nu gällande kungörelse är intagen en definition av begreppet »extra ordinarie tjänsteman». Däremot hava 1930 års militäravlöningssakkunniga — under erinran om att de extra ordinarie befattningarna vid försvarsväsendet äro bestämt angivna i särskild tjänsteförteckning — icke infört någon sådan definition i sitt förslag. 1936 års lönekommitté har i förslaget till civilt icke-ordinariereglemente av skäl, som närmare framgå av specialmotiveringen till 4 § nämnda reglemente (sid. 28—29) — vartill kommittén tillåter sig hänvisa — icke infört föreskrifter av angivet slag. Vid utarbetandet av nu förevarande avlöningsreglemente har kommittén icke funnit anledning att avvika från sin sålunda intagna ståndpunkt. Kommittén h a r följaktligen även i det nu föreliggande reglementsförslaget utelämnat ifrågavarande definition. För närvarande äro, såsom nyss nämnts, de olika slag av extra ordinarie tjänster, å vilka avlöningskungörelsen äger tillämpning, angivna i den vid kungörelsen fogade tjänsteförteckningen. Med hänsyn till den mångfald myndigheter och institutioner av skiftande slag, som äga antaga icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet, och då avlöningen till personalen i stor utsträckning bestrides av andra medel än avlöningsanslag, har denna anordning med en särskild tjänsteförteckning ansetts böra bibehållas. I fråga om sättet för fastställande av antalet befattningar vid olika institutioner och förvaltningsenheter finnes för närvarande icke någon bestämmelse i avlöningskungörelsen. Beträffande de befattningar, för vilka lön utgår från avlöningsanslag, är emellertid antalet bestämt i vederbörande av Kungl. Maj:t fastställda avlöningsstater. I övrigt äger den myndighet, som disponerar vederbörande anslag, bestämma antalet befattningar, där ej Kungl. Maj:t i samband med medelsanvisningen eller eljest meddelat restriktiva bestämmelser härutinnan. Dylika bestämmelser hava tidigare i allmänhet ej varit meddelade. I fråga om flygvapnet har Kungl. Maj:t emellertid genom brev den 17 juni 1938 meddelat föreskrift av innebörd att flygförvaltningen, då fråga uppkommer om anställande av personal för viss tid eller tills vidare med anlitande av annat anslag än avlöningsanslaget och högre avlöning än 500 kronor för månad anses böra förekomma, har att underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande extra ordinarie tjänstemän vid civilförvaltningen har lönekommittén i sitt förslag till civilt icke-ordinariereglemente — i nära anslutning till vad som för närvarande gäller inom de civila förvaltningsområdena — föreslagit, att antalet extra ordinarie befattningar vid varje särskilt verk skall bestämmas av vederbörande myndighet, dock att, där behov uppstår av extra ordinarie befattning inom högre lönegrad än den 20:e eller, såvitt angår kommunikationsverken och domänverket, inom högre lönegrad än den

59 27 :e, fråga om sådan befattnings inrättande skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. I innevarande års statsverksproposition h a r förutsatts, att extra ordinarie befattningar vid allmänna civilförvaltningens olika verk i högre lönegrad än den 20 :e skola upptagas i personalförteckning, fastställd av riksdagen. Med hänsyn till vad sålunda förutsatts skulle det måhända ligga närmast till hands att i ett icke-ordinariereglemente för försvarsväsendet upptaga ett stadgande, enligt vilket Kungl. Maj:t fastställer antalet extra ordinarie tjänster i lönegrad över den 20 :e, medan vederbörande centrala förvaltningsmyndighet äger fastställa antalet befattningar i lägre löneställning. Då emellertid, såsom nyss nämnts, redan för närvarande beträffande befattningar med avlöning från avlöningsanslag tillämpas en anordning, enligt vilken även lägre befattningar upptagas i av Kungl. Maj:t fastställda stater, har lönekommittén ansett övervägande skäl tala för att bestämmelserna anpassas efter denna praxis. Härtill kommer, att flertalet extra ordinarie tjänstemän alltjämt avlönas från anskaffnings- eller underhållsanslag utan att i fråga om användandet av medel för personaländamål föreligger någon begränsning vid anslagsanvisningen. Detta förhållande är enligt kommitténs mening ägnat att förstärka skälen för att i avlöningsreglementet införes en regel, enligt vilken bestämmandet av antalet extra ordinarie befattningar även i lägre lönegrad än den 21:a får ankomma på Kungl. Maj:ts beslut. Emellertid synes det kommittén icke vara lämpligt, att en dylik regel gores undantagslös. I fråga om vissa institutioner med sådan karaktär, att deras verksamhet närmar sig en affärsmässig drift och att på grund härav växlingar i personalbehovet även under löpande budgetår kunna göra sig gällande, torde en större rörelsefrihet böra beredas de centrala förvaltningsmyndigheterna än som skulle bliva fallet, därest antalet extra ordinarie befattningar skulle generellt fastställas av Kungl. Maj:t. Exempel på dylika institutioner utgöra örlogsvarven, arméns fabriker, de centrala flygverkstäderna och de centrala beklädnadsverkstäderna. För dylika institutioner torde Kungl. Maj :t, i den mån så anses lämpligt, böra bemyndiga vederbörande centrala förvaltningsmyndighet att själv fastställa antalet extra ordinarie befattningar i varje fall i lägre lönegrad än den 21 :a. I enlighet med vad här anförts har kommittén i författningsförslaget upptagit ett stadgande av innehåll att antalet extra ordinarie befattningar bestämmes genom stater eller personalförteckningar, vilka fastställas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. 3 mom. I nu gällande kungörelse stadgas i 3 § andra stycket, att anställning såsom extra ordinarie tjänsteman endast kan vinnas av person, som uppnått 19 års ålder. 1930 års militäravlöningssakkunniga funno icke anledning föreslå ändring i denna bestämmelse, ehuru 1928 års lönekommitté i fråga om civila extra ordinarie befattningshavare angivit minimiåldern för vinnande av extra ordinarie anställning till 20 år. De sakkunniga föreslogo i stället, att den, som antoges i extra ordinarie befattning, icke omedelbart

skulle erhålla den fastare anställning, som därmed följde, utan först skulle stå på prov ett år, under vilken tid han utan vidare kunde entledigas, därest han icke motsvarade de anspråk, tjänsten ställde på honom. Minimiåldern för inträde i den mera fasta anställningen skulle sålunda enligt de sakkunnigas förslag bliva densamma vid försvarsväsendet som vid civilförvaltningen. Såsom lönekommittén i den allmänna motiveringen närmare utvecklat, föreslår kommittén, att anställande och avlönande av extra tjänstemän vid försvarsväsendet skall ske enligt samma grunder, som för dessa tjänstemän förutsatts i förslaget till civilt icke-ordinariereglemente. Kommittén förutsätter följaktligen, att den, vilkens lämplighet för anställning såsom extra ordinarie befattningshavare anses böra prövas genom tjänstgöring i en mindre fast anställningsform, först erhåller anställning såsom extra tjänsteman. Under sådana omständigheter har kommittén icke funnit skäl att för vinnande av anställning såsom extra ordinarie tjänsteman vid försvarsväsendet fastställa lägre minimiålder än vad som avses skola gälla enligt förslaget till civilt icke-ordinariereglemente. Det torde jämväl få framhållas, att ett fastställande av lägre minimiålder för anställning såsom extra ordinarie tjänsteman vid försvarets myndigheter än vid andra statliga myndigheter skulle obehörigen gynna förstnämnda befattningshavare i fråga om förvärvande av tjänstår för pension. Ifrågavarande minimiålder föreslås sålunda fastställd till 20 år. Bestämmelse härom har intagits i momentets första stycke. Enligt vad som framgår av de av kommittén inhämtade uppgifterna, är ett antal f. d. militära beställningshavare, vilka åtnjuta tjänstepension, anställda vid vissa av marinens lokalmyndigheter såsom extra ordinarie tjänstemän, huvudsakligen såsom kontors- och skrivbiträden. I anslutning till I gällande bestämmelser i kungörelsen nr 215/1928 har marinförvaltningen föreskrivit, att visst avdrag skall göras å vederbörandes avlöning. Detta avdrag har fastställts till sådant belopp, att den utgående lönen motsvarar i vederbörliga stater fastställt arvodesbelopp för anställningshavare, vilka uppehålla för pensionerade beställningshavare avsedda befattningar vid försvarsväsendet. Den tillämpade anordningen medför, att förenämnda extra ordinarie tjänstemän — till skillnad från innehavarna av sagda arvodesbefattningar — komma att automatiskt erhålla pension även för sin anställning såsom extra ordinarie tjänstemän. Ett mera allmänt tillämpande av systemet att i extra ordinarie befattning anställa pensionerad personal leder enligt kommitténs uppfattning till icke önskvärda konsekvenser icke blott i pensionsavseende utan även i andra hänseenden. Endast i de fall, då sådana kvalifikationer äro erforderliga för bestridande av viss extra ordinarie befattning, att allenast pensionerad militär eller civilmilitär beställningshavare kan ifrågakomma, synes denne böra erhålla anställning såsom extra ordinarie tjänsteman. I dessa undantagsfall torde Kungl. Maj:ts medgivande till åtgärden böra inhämtas. I enlighet med det nu anförda har stadgandet i 3 mom. andra stycket utformats. Av billighetsskäl torde pensionerade beställningshavare, vilka för när-

61 varande innehava extra ordinarie befattning, personligen böra bibehållas vid sådan anställning. 4 mom. Stadgandet i förevarande moment har hämtats från nuvarande kungörelse och överensstämmer även med motsvarande stadgande i kommitténs förslag till civilt icke-ordinariereglemente. 5 mom. Stadgandet ansluter sig i sak till bestämmelserna i 3 § första stycket gällande kungörelse. Ett förtydligande av nämnda bestämmelser har emellertid befunnits erforderligt. Enligt vad kommittén inhämtat är nämligen arbetstiden för extra ordinarie ritkontors-, kontors- och expeditionspersonal vid försvarsväsendet i vissa fall fastställd till kortare tid än som enligt de civila verkens instruktioner gäller för där tjänstgörande jämställd personal. Sålunda är för den civila statsförvaltningen — bortsett från de verk, för vilka gäller särskild arbetstidsreglering med i regel 208 tjänstgöringstimmar per månad — arbetstiden bestämd till 7 timmar för dag eller 42 timmar för vecka, dock att viss inskränkning i arbetstiden under sommarmånaderna kan medgivas. Då löneförmånerna avses skola utgå efter samma grunder för all extra ordinarie personal i statens tjänst, bör självfallet även arbetstiden för jämförliga slag av arbeten vara enahanda för olika grupper av tjänstemän inom statsförvaltningens skilda grenar. Med hänsyn härtill håller kommittén före, att tjänstgöringstiden för extra ordinarie personal vid försvarsväsendet ej bör fastställas till kortare tid än vad som i förekommande fall gäller i fråga om tjänsteman med närmast jämförliga arbetsuppgifter vid statsförvaltningen i allmänhet. För vinnande av enhetlighet har bestämmandet av tjänstgöringstiden ansetts böra ankomma på vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. 6 mom. Bestämmelserna i detta moment överensstämma i sak med stadgandena i 4 § 5 mom. av kommitténs förslag till civilt icke-ordinariereglemente. Då extra ordinarie tjänsteman vid försvarsväsendet regelmässigt förutsattes hava full tjänstgöring i innehavande befattning, har emellertid momentets första punkt undergått en därav betingad jämkning i formuleringen. I detta sammanhang anser sig kommittén böra erinra, att enligt stadgande i 4 § 3 mom. av nu gällande avlöningskungörelse extra ordinarie tjänsteman, därest order om mobilisering eller färdighållning för sådan utgått, icke äger erhålla entledigande utom för sjukdom eller av annat giltigt skäl. Då bestämmelser av angivet slag icke synas böra intagas i avlöningsreglementet utan, om det befinnes erforderligt, böra meddelas i särskild ordning, hava föreskrifter härutinnan icke medtagits i reglementsförslaget. 5 §.

Löneplan.

I fråga om löneplanen för extra ordinarie tjänstemän får lönekommittén hänvisa till vad därom anförts under den allmänna motiveringen. I detta sammanhang m å endast påpekas följande. I nuvarande löneplan för extra ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet är utom lönegradernas ram intagen en löneklass, betecknad »a», enligt vilken lönebeloppen för första löne-

graden fastställas i de fall, som omförmälas i den nuvarande kungörelsens 7 § i 1 mom. och 8 § 1 mom., d. v. s. dels i fall då tjänstemannen icke fyllt 21 j år, dels ock där eljest särskilda skäl föranleda till bestämmande av lägre lönebelopp än som enligt de allmänna reglerna skolat ifrågakomma. Då lönekommittén i föreliggande reglementsförslag icke upptagit någon motsvarighet till de i nyssnämnda författningsrum intagna stadgandena, har kommittén i sitt förslag till löneplan icke infört någon mot nämnda löneklass »a» svarande löneklass. 6 §.

Lönegrader och löneklasser.

Stadgandena i 6 § överensstämma med förslaget till civilt icke-ordinariereglemente med de avvikelser, som betingas av att de h ä r avsedda extra ordinarie befattningarna förutsättas upptagna i en särskild tjänsteförteckning. Behov av föreskrifter angående bestämmandet av lön för extra ordinarie tjänstemän utan fast stationeringsort föreligger icke vid försvarsväsendet, enär tjänstemän av denna kategori icke finnas anställda där. På grund härav har kommittén i reglementsförslaget icke upptagit någon motsvarighet till därom givna föreskrifter i nu gällande kungörelse eller i förslaget till civilt icke-ordinariereglemente. I denna paragraf liksom i övrigt i reglementsförslaget har i överensstämmelse med de civila avlöningsförfattningarna använts uttrycket »stationeringsort» i stället för det i militära avlöningsreglementet använda begreppet »förläggningsort». Det torde utan vidare vara klart, att bestämmelserna om fördelning å ortsgrupper av de militära förläggningsorterna skola äga motsvarande tillämpning beträffande stationeringsort för här ifrågavarande personal. 7 §.

Begynnelselön och löneklassuppflyttning.

Stadgandena i förevarande paragraf överensstämma med motsvarande bestämmelser i 7 § av kommitténs förslag till civilt icke-ordinariereglemente i och stå i nära anslutning till vad som är gällande enligt 9 § 1, 2 och 4 mom. samt 10 § nuvarande kungörelse. Vissa sakliga ändringar i förhållande till nu gällande bestämmelser torde dock förtjäna att påpekas. I likhet med vad som skett vid civila avlöningsreglementets avfattande och på i nämnda sammanhang anförda skäl har i det föreliggande reglementsförslaget utelämnats det i nuvarande kungörelse innefattade stadgandet om hinder för kvinnlig tjänsteman att komma i åtnjutande av lön enligt högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad. I 7 och 8 §§ gällande kungörelse äro, såsom förut antytts, stadgade vissa inskränkningar i den extra ordinarie tjänsteman eljest tillkommande rätten till begynnelselön enligt lägsta löneklassen i den för befattningen fastställda lönegraden. Sålunda erhåller den, som icke fyllt 21 år, lön enligt löneklass, som är närmast lägre än den för lönegraden enligt löneplanen gällande lägsta löneklassen. Vidare äger vederbörande myndighet, därest särskilda skäl

63 därtill föranleda, bestämma lönen i fråga om viss grupp av tjänstemän eller visst slag av befattning enligt lägre lönegrad eller, där sådan icke upptagits i löneplanen, till lägre belopp än som eljest kunnat ifrågakomma. I likhet med 1930 års militäravlöningssakkunniga anser lönekommittén, att den, som erhåller anställning i extra ordinarie befattning och sålunda måste anses kompetent att bestrida tjänsten, bör, oberoende av sin ålder, erhålla placering i löneklass enligt därför givna allmänna regler. Förenämnda bemyndigande för vederbörande myndighet att i särskilda fall nedsätta avlöningen för viss grupp bland extra ordinarie tjänstemän eller för viss befattning finner lönekommittén icke heller erforderligt eller lämpligt. Lönekommittén [har följaktligen i reglementsförslaget uteslutit förenämnda båda stadganden. 8 §. Löneklassplacering vid befordran m. m. I betänkandet angående civilt avlöningsreglemente (sid. 71 o. f.) uttalade lönekommittén sin principiella uppfattning rörande frågan om de lönetursgrunder, som borde tillämpas vid befordran till ordinarie befattning. Kommittén förordade härvid en omläggning av de nu gällande lönetursbestämmelserna för ordinarie tjänstemän i syfte att vinna ökad tillämpning av den s. k. sneddningsregeln. De principer, vilka kommittén ansåg böra vara vägledande vid utformandet av förändrade regler angående lönetursberäkning vid befordran och som kommo till uttryck i kommitténs förslag till civilt avlöningsreglemente, förutsatte i själva verket en så vidsträckt tillämpning av sneddningsregeln, att densamma skulle i stället för det nuvarande tillgodoräkningsförfarandet bilda den regelmässiga grunden för lönetursberäkningen. I samband härmed tog kommittén även preliminär ståndpunkt till frågan om de lönetursgrunder för icke-ordinarie personal, vilka borde förutsättas vid en omläggning av lönetursbestämmelserna för den ordinarie personalen. Kommitténs ifrågavarande principer hava numera genom civila avlöningsreglementets antagande blivit godkända. Vid utformandet av sitt förslag till civilt icke-ordinariereglemente verkställde kommittén följaktligen den omarbetning av lönetursbestämmelserna för de icke-ordinarie tjänstemännen, som betingades av vad som i motsvarande hänseende beslutats för de ordinarie tjänstemännens vidkommande. I fråga om ordinarie civilmilitära och civila beställningshavare vid försvarsväsendet har kommittén ansett lönetursbestämmelserna böra i allt väsentligt anslutas till dem, som fastställts för personalen vid den civila statsförvaltningen. I betänkandet angående militärt avlöningsreglemente hava följaktligen i stort sett bestämmelserna ifråga utformats i nära anslutning till motsvarande föreskrifter i civila avlöningsreglementet. Med hänsyn härtill och då avlöningsförhållandena för den extra ordinarie personalen vid försvarsväsendet i huvudsak överensstämma med dem, som gälla för såväl personalen vid civila statsförvaltningen som den ordinarie civilmilitära och civila personalen vid försvarsväsendet, hava bestämmelserna rörande löneklassplacering vid befordran m. m. i föreliggande reg-

64 lementsförslag i allt väsentligt utformats efter förebild av de av kommittén i förslaget till civilt icke-ordinariereglemente förordade föreskrifterna i ämnet. Då alltså de synpunkter, vilka lagts till grund vid utarbetandet av de civila lönetursreglerna på förevarande område, varit bestämmande jämväl vid utformandet av föreskrifterna i förevarande paragraf, får kommittén såsom motivering till dessa föreskrifter i tillämpliga delar hänvisa till den å sid. 127—134 respektive 35—39 i kommitténs betänkanden med förslag till civilt avlöningsreglemente respektive civilt icke-ordinariereglemente intagna specialmotiveringen till 8 § nämnda reglementen. Härutöver må beträffande vissa i paragrafen innefattade bestämmelser anföras följande. Under 5 mom. andra stycket har kommittén, i överensstämmelse med motsvarande stycke i 8 § 6 mom. förslaget till civilt icke-ordinariereglemente, intagit ett stadgande, enligt vilket vad i momentets första stycke föreskrives om hänsynstagande i särskilda fall vid löneklassplaceringen till föregående långvarig statsanställning och därunder åtnjuten avlöning skall gälla även för det fall, att tjänsteman före tillträdandet av extra ordinarie befattning under avsevärd tid antingen innehaft kommunal befattning eller ock i annan icke statlig anställning utfört arbete av allmännyttig beskaffenhet och p å den grund anses skäligen böra placeras i högre löneklass än som skulle följa av huvudbestämmelserna. Till detta undantagsstadgande har knutits en särskild bestämmelse om löneklassplacering för sjukvårdspersonal, vilken bestämmelse på grund av särskilda organisationsförhållanden torde vara av en viss betydelse med avseende å de vid truppförbanden anställda sjuksköterskorna. Gällande personalorganisation förutsätter beträffande truppförbandens sjuksköterskor en cirkulation mellan anställning i sådan befattning och civil sjukvårdsanställning, i främsta rummet anställning vid kommunala sjukvårdsinrättningar. Enligt gällande bestämmelser — vilka äro baserade på en mellan de militära sjukvårdsmyndigheterna och Svenska Röda korset träffad överenskommelse om anskaffande genom Röda korsets försorg av sjuksköterskor för truppförbanden — bör sjuksköterska vid truppförband i allmänhet ej innehava sådan anställning mer än sammanlagt högst tre år; om det för särskilt fall anses lämpligt att anställningen förlänges utöver nämnda tid, skall härom göras särskild framställning hos Röda korset. Anställningen avser bestämd tid, minst ett år. Enligt vad som upplysts förekommer det, att sjuksköterska vid truppförband efter ett eller ett par års anställning återgår till kommunal sjukvårdstjänstgöring för att eventuellt senare en eller flera gånger vinna förnyad anställning vid truppförband inom nyssnämnda begränsning för den sammanlagda anställningstiden, i den mån denna ej efter särskild prövning överskrides. Anledningen till ifrågavarande cirkulation mellan kommunal sjukvårdsanställning och anställning vid truppförbanden är i främsta rummet den, att det med hänsyn till den jämförelsevis ensidiga sjukvårdstjänstgöringen vid truppförbanden icke ansetts lämpligt att dylik anställning regelmässigt bibehålies stadigvarande eller ens för längre tid i följd. För underlättandet av cirkulationen

65 hava av Kungl. Maj:t meddelats särskilda bestämmelser i fråga om löneturen vid anställning såsom sjuksköterska vid försvarsväsendet. Enligt dessa bestämmelser må befattningshavare, i den mån så prövas skäligt, för löneklassplacering tillgodoräknas den tid utöver ett år, under vilken vederbörande tidigare må hava tjänstgjort å icke statlig, i pensionshänseende reglerad sjuksköterskebefattning. Enligt praxis medgives efter framställning till Kungl. Maj:t i varje särskilt fall enahanda tillgodoräkning beträffande tidigare anställningstid i statlig sjuksköterskebefattning. Ehuruväl, att döma av kommittén meddelade uppgifter, undantag från de givna reglerna om kortvarig sjukvårdsanställning vid truppförbanden icke sällan förekomma, varigenom i själva verket anställningstiden ofta torde väsentligt överstiga vad som i princip förutsatts såsom normalt, anses den ifrågavarande cirkulationen mellan kommunal och statlig sjukvårdsanställning beträffande sjuksköterskor vid truppförbanden alltjämt från de militära sjukvårdsmyndigheternas sida vara önskvärd för att tillförsäkra truppförbanden allsidigt utbildade och kvalificerade sjuksköterskor. Med hänsyn härtill torde särskilda bestämmelser även i fortsättningen vara behövliga i fråga om löneturen i extra ordinarie sjuksköterskebefattning. De nuvarande föreskrifterna, vilka innebära en ren tillgodoräkning av tidigare anställningstid, synas dock icke lämpligen kunna bibehållas efter det tillgodoräkningsrätten i övrigt utmönstrats ur lönesystemet. Enligt lönekommitténs mening böra lönetursförhållandena för ifrågavarande personal lämpligen kunna ordnas enligt de grunder, som åsyftas med nyssnämnda stadganden om hänsynstagande vid lönekiassplaceringen till tidigare statlig eller kommunal anställning. Efter prövning i varje särskilt fall böra därvid ifrågavarande befattningshavare kunna tillerkännas en sådan löneklassplacering i den extra ordinarie statsanställningen, att minskning i de avlöningsförmåner, vederbörande tidigare i kommunal anställning åtnjutit, såsom regel undvikes, där detta med hänsyn till tjänstgöringstid i sistnämnda anställning och övriga förhållanden kan anses skäligt. Vissa svårigheter torde visserligen härvid stundom kunna uppstå med hänsyn till att avlöningen i kommunal anställning i vissa fall torde vara fastställd enligt nettolönesystem med fria naturaförmåner, under det att lön i den extra ordinarie statsanställningen utgår enligt bruttolönesystem. Till ledning vid bedömandet av löneställningen i kommunal tjänst torde emellertid böra utarbetas vissa huvudgrunder med avseende å beräkningen av förekommande naturaförmåners värde. Tillämpningen av ett löneturssystem, enligt vilket lönekiassplaceringen i princip bestämmes med hänsyn tagen till löneförmånernas storlek i den föregående icke statliga anställningen, synes kommittén under alla förhållanden vara såväl ur rättvisesynpunkt som för rekryteringens underlättande att föredraga framför en ren tillgodoräkning. Av praktiska skäl torde prövningen av frågan om löneklassplacering i h ä r avsedda fall böra överlåtas på vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter. Härav föranledes ett särskilt stadgande i tredje stycket av 5 mom. Då för tillgodoseende av stadgandets syfte en mera fri prövning stundom 5—397804.

kan vara önskvärd, har detta stadgande så avfattats att myndigheterna icke skulle vara ovillkorligen bundna av de i de båda föregående styckena angivna förutsättningarna beträffande längden av föregående anställning m. m.j För befrämjande av en enhetlig bedömning hava emellertid vissa av KungL Maj:t fastställda huvudgrunder ansetts lämpligen böra lända till efterrättelse. Förslag till dylika grunder torde få utarbetas av vederbörande förvaltningsmyndigheter. De i 8 § 7 mom. andra stycket förslaget till civilt icke-ordinarieregelemente intagna reglerna angående ersättning till ordinarie tjänsteman, som förordnas att innehava högre extra ordinarie befattning, hava icke erhållit någon motsvarighet i föreliggande förslag, emedan dylika förordnanden inom förevarande förvaltningsområde ytterst sällan torde förekomma. Därest i något fall sådana regler skulle bliva erforderliga, torde framställning få göras till Kungl. Maj:t. I detta sammanhang anser sig kommittén böra beröra vissa i den nuvarande kungörelsen intagna stadganden rörande löneklassplacering i särskilda fall. I 9 § 3 mom. av kungörelsen nr 215/1928 föreskrives sålunda, att extra ordinarie tjänsteman må av central förvaltningsmyndighet, efter prövning i varje särskilt fall, kunna tilldelas lön enligt den högsta löneklass, befattningshavaren kunnat erhålla, därest han varit ordinarie tjänsteman i motsvarande lönegrad. Såsom förutsättning för dylik löneklassplacering gäller, att tjänstemannen icke kunnat befordras till ordinarie befattning antingen av den anledningen att mot hans tjänstgöring svarande befattning icke finnes inrättad på ordinarie stat eller på grund därav att tjänstemannen vid inrättandet av sådan ordinarie befattning uppnått för hög levnadsålder, ävensom att de av honom utförda göromålen anses fullt motsvara jämförlig ordinarie befattning och att antalet av hans tjänstår berättigar till här avsedd uppflyttning. 1930 års militäravlöningssakkunniga berörde detta stadgande i sitt förslag till avlöningsbestämmelser för ifrågavarande personal. De sakkunniga sade sig visserligen hysa farhågor för att ett bibehållande av bestämmelsen i fråga kunde leda till att den komme att tolkas på ett sätt, som ursprungligen icke varit avsett, men ansågo likväl, att det borde finnas någon särskild förmån för ifrågavarande personal, då densamma till följd av organisationen i stor utsträckning icke kunde erhålla ordinarie ställning. De sakkunniga ansågo sig föranlåtna att intaga nuvarande stadgande i oförändrad lydelse i sitt förslag men framhöllo uttryckligen, att detsamma endast borde tilllämpas i de fall, då alldeles särskilda skäl därtill vore för handen. Utvecklingen har emellertid visat, att stadgandet kommit att tillämpas i helt annan omfattning än de sakkunniga föreställt sig. Enligt vad lönekommittén inhämtat, tillämpas detsamma av marinförvaltningen på det sätt, att uppflyttning i löneklass regelmässigt medgives i de fall, då extra ordinarie tjänsteman varit placerad i den extra ordinarie lönegradens högsta löneklass sex år, under förutsättning givetvis att i paragrafen i övrigt stad-

67 gade villkor anses uppfyllda samt att vederbörandes tjänstgöring varit väl vitsordad. Uppflyttning i löneklass utöver den högsta för den extra ordinarie tjänsten fastställda har sålunda inom marinen blivit allmän praxis. Vad arméförvaltningen angår, har motsvarande praxis hittills icke utbildat sig. Arméförvaltningen har nämligen tidigare av formella grunder ansett stadgandet icke tillämpligt å ifrågavarande extra ordinarie personal. Sedan ämbetsverket numera i sistberörda avseende intagit en annan ståndpunkt, lärer det icke vara uteslutet, att en liknande praxis kunde komma att utbilda sig som vid marinen, därest ifrågavarande stadgande bibehölles. Inom flygförvaltningen h a r fråga om tillämpning av förevarande stadgande hittills icke varit föremål för handläggning. Med hänsyn därtill, att försvarsväsendets extra ordinarie tjänstemän för närvarande i flertalet fall äro uteslutna från möjligheten att vinna befordran till ordinarie tjänst, vore det måhända icke i och för sig oskäligt, att ifrågavarande tjänstemän tillerkändes någon särskild förmån framför andra extra ordinarie tjänstemän inom statsförvaltningen, vilka i befordringshänseende äro bättre ställda än förevarande personalkategori. Tjänstemännens vid försvarsväsendet intresse på denna punkt skulle givetvis bäst tillgodoses, om ett stadgande, ungefärligen motsvarande det nu gällande, bibehölles. Den allmänna tillämpning stadgandet redan erhållit och som sannolikt med nu tillämpade principer kan väntas komma att ytterligare ökas, innebär emellertid, att extra ordinarie tjänstemän i stor utsträckning redan nu uppbära eller komma att uppbära avlöning enligt löneklass, som icke omfattas av den för dem fastställda lönegraden. Detta förhållande är enligt lönekommitténs uppfattning ägnat att bringa oreda i och försvåra översikten över ifrågavarande tjänstemäns avlöningsförhållanden, varjämte stadgandet står i strid mot den i lönesystemet — utom för alldeles särskilda undantagsfall — fastställda principen, att avlöning skall utgå enligt någon av de löneklasser, som omfattas av den lönegrad vederbörande tjänsteman tillhör. Det må erinras, att de föreskrifter av liknande innebörd, vilka tidigare varit gällande för såväl allmänna civilförvaltningens som kommunikationsverkens extra ordinarie tjänstemän, numera upphört att gälla samt att kommittén icke infört föreskrifter av angivet innehåll i sitt förslag till civilt icke-ordinariereglemente. Såsom av den allmänna motiveringen närmare framgår, har kommittén uttalat sig för, att frågan om inrättande vid försvarsväsendet av ordinarie tjänster i viss utsträckning i stället för nuvarande icke-ordinarie befattningar göres till föremål för utredning och upptages till prövning snarast möjligt. Då det sålunda synes kommittén kunna förväntas, att den extra ordinarie personalen vid försvarsväsendet inom en snar framtid kommer att erhålla liknande möjligheter att vinna befordran till ordinarie tjänst som motsvarande personal inom statsförvaltningen i övrigt, torde behov av särbestämmelser på ifrågavarande område icke föreligga. Ett av personalrepresentanterna framställt yrkande, att nuvarande stadgande i ämnet skulle överföras till reglementsförslaget, alt gälla intill dess frågan om inrättandet av ordinarie tjänster i tillräckligt antal blivit avgjord, har

68 lönekommittén icke ansett sig böra tillstyrka. Kommittén har alltså icke intagit något stadgande av angivet innehåll i föreliggande reglementsförslag. I 12 § nu gällande kungörelse är infört ett stadgande, enligt vilket vederbörande centrala förvaltningsmyndighet må, undantagsvis och så framt försvarsväsendets intressen sådant fordra, för förvärvande av särskilt kvalificerad person till viss extra ordinarie tjänst eller för sådan persons bibehållande i tjänst kunna tilldela honom lön enligt högre löneklass än som skulle följa av en tillämpning av de allmänna reglerna för löneklassplacering. Lönen må dock icke i något fall bestämmas att utgå enligt högre löneklass än den för lönegraden fastställda högsta löneklassen. Enligt vad kommittén inhämtat, har detta stadgande under den hittills gångna tiden tillämpats i mera betydande omfattning endast vid marinens vederbörande myndigheter, särskilt då fråga varit om befordran av arbetare till befattning såsom arbetsförman av 2:a klass i 10 lönegraden av löneplanen för extra ordinarie tjänstemän. I övrigt har stadgandet tillämpats endast i undantagsfall och vanligen för förvärvande eller kvarhållande i tjänst av personal med högre teknisk utbildning. Anledningen till att stadgandet av marinens myndigheter tillämpats på sätt som skett har uppgivits vara, att arbetare före befordran till arbetsförman av 2:a klass uppburit avlöning med högre belopp än vad han enligt gällande lönetursregler kunnat erhålla i nämnda befattning. Enligt lönekommitténs uppfattning kan emellertid stadgandet i fråga icke anses vara avsett att tjäna som regulator för sådana fall, då löneklassplaceringsreglerna icke anses giva tillfredsställande resultat med hänsyn till att begynnelselönen för befattningar i befordringsgrad ligger lågt i jämförelse med avlöningsförmånerna i den anställning, som rekryteringspersonalen regelmässigt innehar. Svårigheter av antytt slag torde böra regleras i annan ordning. De ändrade regler för lönetursberäkning, som lönekommittén ovan förordat, innebära vid befordran från anställning med avlöning enligt kollektivavtal tillämpandet av en modifierad sneddningsregel, som medför placering i den löneklass, vars lönebelopp närmast överstiger vederbörandes avlöning i den tidigare anställningen. På grund härav och då frågan om de extra ordinarie befattningarnas inplacering i lönegrad torde bliva föremål för prövning i annan ordning, därvid jämväl spörsmålet om löneställningen i förhållande till rekryteringspersonalens inkomstförhållanden torde böra tagas under övervägande, synes något särskilt stadgande framdeles icke vara erforderligt för att fall av nu angivet slag skola tillfredsställande kunna regleras. De fåtaliga fall i övrigt, då stadgandet hittills vunnit tillämpning, synas icke heller motivera, att avvikelse göres från reglementets allmänna bestämmelser rörande löneklassplacering. Därest behov härav i enstaka undantagsfall skulle anses föreligga, torde framställning i ämnet böra göras hos Kungl. Maj:t. Lönekommittén har alltså i föreliggande reglementsförslag icke — lika litet som i sitt förslag till civilt icke-ordinariereglemente — medtagit något stadgande av angivet innehåll.

69 9 §. Avlöning vid förflyttning m. m. Stadgandet i denna paragraf överensstämmer såväl med 1930 års militäravlöningssakkunnigas förslag i motsvarande hänseende som med 9 § första stycket av kommitténs förslag till civilt icke-ordinariereglemente. Den i andra stycket av sistnämnda författningsrum intagna föreskriften om rätt till viss löneklassplacering för ordinarie tjänsteman, som förordnats att innehava extra ordinarie befattning inom högre lönegrad men som utan något sitt förvållande nödgas återgå till innehavande ordinarie befattning, torde icke vara av något större praktiskt behov påkallad för försvarsväsendets del, och motsvarande stadgande har därför icke intagits i föreliggande reglementsförslag. 10 §.

Semester.

Intill år 1938 ägde extra ordinarie tjänsteman vid försvarsväsendet enligt 18 § nuvarande kungörelse åtnjuta semester enligt samma grunder, som gällde för allmänna civilförvaltningens motsvarande tjänstemän enligt kungörelsen nr 356/1925. Genom den år 1935 verkställda omarbetningen av bland annat semesterbestämmelserna för extra ordinarie tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen och affärsverken tillerkändes extra ordinarie personal vid nämnda förvaltningsgrenar avsevärt förbättrade semesterförmåner. Förs vars väsendets extra ordinarie tjänstemän blevo likväl icke delaktiga av dessa förbättringar. Genom beslut den 8 april 1938 har Kungl. Maj:t emellertid sedermera föreskrivit, bland annat, att de i 20 § kungörelsen nr 397/1935 meddelade bestämmelserna angående semester skola gälla jämväl för den extra ordinarie personalen vid försvarsväsendet. Denna personal åtnjuter sålunda för närvarande, ehuru enligt bestämmelser meddelade vid sidan av avlöningskungörelsen, samma semesterförmåner som motsvarande tjänstemän vid den övriga statsförvaltningen. Enligt 1930 års militäravlöningssakkunnigas förslag skulle semestern för extra ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet, i anslutning till 1928 års lönekommittés förslag beträffande motsvarande förmån vid civilförvaltningen, genomgående bestämmas till 5 dagar kortare tid än semestern för ordinarie tjänstemän i motsvarande lönegrader. Extra ordinarie tjänstemän skulle alltså erhålla semester under samma antal dagar, som 1936 års lönekommitté sedermera såsom allmän regel förordat i sitt förslag till civilt ickeordinariereglemente, dock med det undantaget att semester för tjänsteman i 29 och 30 lönegraderna skulle utgå med 40 dagar, oberoende av tjänstemannens ålder. I vissa över de sakkunnigas förslag avgivna yttranden framställdes erinringar mot de sålunda föreslagna bestämmelserna. Arméförvaltningen framhöll att, då försvarsväsendets extra ordinarie tjänstemän praktiskt taget saknade möjlighet att vinna befordran till ordinarie tjänst, det vore stridande mot rättvisa och billighet, att dessa tjänstemän under hela sin tjänstetid skulle komma i åtnjutande av kortare semester än motsvarande ordina-

rie befattningshavare inom civilförvaltningen. Ämbetsverket ifrågasatte därför, om icke semester under den för ordinarie befattningshavare inom vederbörande lönegrader bestämda tiden borde tillkomma extra ordinarie tjänsteman, som uppnått 45 års ålder och kunde räkna minst 20 års anställning i statens tjänst. Försvarsväsendets lönenämnd underströk det be-| rättigade i de synpunkter, som framförts av arméförvaltningen, och föreslog, att det av de sakkunniga föreslagna dagantalet skulle ökas med fem för befattningshavare, som vid 45 års ålder kvarstode i extra ordinarie befattning. I den i anledning av lönekommitténs förslag till civilt icke-ordinariereglemente för innevarande års riksdag framlagda propositionen nr 218 har föredragande departementschefen, med avvikelse från lönekommitténs förslag, uttalat sig för att semestern för extra ordinarie tjänstemän, som uppnått 30 års ålder, skulle bestämmas lika med semesterförmånen för ordinarie tjänstemän i motsvarande lönegrader. Vid bifall till detta förslag bör givetvis semestern för extra ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet avvägas på samma sätt. Lönekommittén har upprättat det nu föreliggande författningsförslaget med utgångspunkt härifrån. Skulle åter semesterrätten för civil icke-ordinarie personal komma att bestämmas i överensstämmelse med lönekommitténs förslag, synas knappast tillräckliga skäl föreligga att för extra ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet medgiva en gynnsammare avvägning. Semesterbestämmelserna för extra ordinarie tjänstemän vid såväl civilförvaltningen som försvarsväsendet äro, såsom förut nämnts, för närvarande fastställda efter enahanda grunder. Såsom av den allmänna motiveringen framgår, föreslår kommittén att frågan om inrättande vid försvarsväsendet av ordinarie tjänster i viss utsträckning i stället för nuvarande ickeordinarie befattningar tages under närmare övervägande. Om möjlighet till befordran till ordinarie tjänst sålunda skulle beredas extra ordinarie personal vid försvarsväsendet, skulle de av arméförvaltningen och lönenämnden framförda, i och för sig beaktansvärda skälen för en gynnsammare ställning i semesterhänseende för försvars väsendets personal förlora sitt berättigande. Förevarande förslag till föreskrifter rörande semester överensstämmer jämväl i övrigt, såvitt angår personal i allmänhet, med motsvarande stadganden i det förslag till civilt icke-ordinariereglemente, som bilagts nyssnämnda proposition nr 218 till innevarande års riksdag. Det i 10 § 2 mom. av förslaget till civilt icke-ordinariereglemente intagna stadgandet om ferier har dock icke överförts till föreliggande reglementsförslag, enär denna ledighetsform icke förekommer vid försvarsväsendet. Beträffande den närmare motiveringen för de sålunda föreslagna stadgandena tillåter sig kommittén i tillämpliga delar hänvisa till vad i sådant hänseende anförts rörande bestämmelserna i kommitténs förslag till civilt icke-ordinariereglemente. Vad härovan sagts har avseende på extra ordinarie personal i allmänhet. Vid ett överförande i enlighet med kommitténs förslag av sjuksköterske-

71 personalen till militära icke-ordinariereglementet erfordras emellertid för sjuksköterskornas vidkommande vissa särskilda bestämmelser angående semester. För närvarande gäller i detta avseende enligt Kungl. Maj:ts brev den 11 september 1937 — bortsett från vissa övergånsstadganden för sjuksköterskor, vilka vunnit anställning före den 1 juli 1937 — att röntgensköterska, oavsett ålder, äger åtnjuta semester under 42 dagar årligen samt att annan sjuksköterska och husmoder vid sjukhus äger åtnjuta semester under 25 dagar, intill det år under vilket hon fyller 40 år, och under 35 dagar från och med det år hon fyller 40 år. Enligt de i civila avlöningsreglementet intagna särbestämmelserna för vissa befattningar äger ordinarie sjuksköterska vid statens sinnessjukhus samt vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet — bortsett från radium- och röntgensköterskor — åtnjuta semester under 25 dagar intill fyllda 40 år samt därefter under 35 dagar. Det vid propositionen nr 218/1939 fogade förslaget till civilt ickeordinariereglemente innebär i fråga om extra ordinarie och extra sjuksköterskor med tjänstgöring å annan avdelning än röntgen- eller radiumavdelning, att de äga rätt till semester under det antal dagar, som i reglementsförslaget upptages för extra ordinarie tjänstemän tillhörande 11—23 lönegraderna, d. v. s. 20 dagar före fyllda 30 år, 25 dagar i åldern mellan 30 och 40 år samt 35 dagar därefter. Av denna redogörelse framgår, att de nuvarande semesterbestämmelserna för försvarsväsendets sjuksköterskor jämställa dessa tjänstemän med ordinarie sköterskor vid civila statliga sjukvårdsinrättningar och alltså innebära rätt till semester under 5 dagar längre före fyllda 30 år än vad fallet skulle bliva för annan sjuksköterskepersonal i statens tjänst enligt förslaget till civilt icke-ordinariereglemente. Vid de förhandlingar, som av lönekommittén förts med representanterna för svensk sjuksköterskeförening, har från dessas sida starkt framhållits angelägenheten av att någon försämring av nuvarande semesterrätt för ifrågavarande befattningshavare icke komme till stånd; i stället hava uttalats önskemål — gällande icke blott försvarsväsendets sköterskor utan sjuksköterskepersonal i allmänhet i statens tjänst — om sådana förbättringar i bestämmelserna, att semestern för de statliga sjuksköterskorna icke komme att understiga vad som i allmänhet gäller för sjuksköterskeanställningar i kommunal tjänst eller 30 dagar. Enligt lönekommitténs mening kunna tillräckliga skäl näppeligen anföras för att bibehålla sjuksköterskorna vid försvarsväsendet i en bättre ställning i semesteravseende än som tillkommer icke-ordinarie sjuksköterskor vid andra statliga sjukvårdsinrättningar. Såsom skäl för en dylik undantagsställning har åberopats, att försvarsväsendets sköterskor för närvarande icke kunna vinna befordran till ordinarie tjänst, medan på andra förvaltningsområden ordinarie anställning ofta vinnes före fyllda 30 år. Detta skäl bör dock enligt lönekommitténs mening ej tillerkännas avgörande betydelse vid utformandet av militära icke-ordinariereglementet med hänsyn till vad i det föregående anförts om önskvärdheten av en prövning av frågan om in-

72 rättande i större utsträckning av ordinarie beställningar för civil- och civilmilitär personal vid försvarsväsendet. Frågan om semesterrätten för sjuksköterskor vid försvarsväsendet bör sålunda efter kommitténs uppfattning ses i samband med motsvarande spörsmål för annan statlig sjukvårdspersonal. I detta avseende må erinras om att, såsom framgår av Kungl. Maj:ts proposition nr 279 till innevarande års riksdag, framställning hos Kungl. Maj:t gjorts av direktionen för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet om att sjuksköterskorna vid dessa sjukhus, såväl de ordinarie som icke-ordinarie, måtte generellt berättigas att åtnjuta 30 dagars semester intill fyllda 40 år men att denna framställning av medicinalstyrelsen icke ansetts kunna förordas, emedan ett ställningstagande i avseende å semesterrätten för dessa sjuksköterskor skulle nödvändiggöra, att frågan om semestertidens längd upptoges även för samtliga övriga statsanställda sjuksköterskor och då framför allt för den stora grupp, som är anställd vid statens sinnessjukhus. Enahanda ståndpunkt har intagits av allmänna civilförvaltningens lönenämnd. För egen del har föredragande departementschefen yttrat, att han i likhet med de hörda myndigheterna funnit frågan om en generell förlängning av semestertiden för statens sjuksköterskepersonal med hänsyn till denna frågas vittutseende betydelse icke kunna upptagas i förevarande sammanhang. Med hänsyn till vad här anförts har lönekommittén ansett sig icke kunna för ifrågavarande sjuksköterskor förorda semesterbestämmelser av annan innebörd än som enligt förslaget till civilt icke-ordinariereglemente skulle bliva gällande för däri avsedda sjuksköterskor. De särskilda bestämmelser angående semester för här ifrågavarande sjuksköterskor, som av kommittén upptagits under 10 § 2 mom. av reglementsförslaget, hava därför avfattats så, att extra ordinarie tjänsteman tillhörande sjukvårdspersonalen äger årligen åtnjuta semester, sköterska å röntgenavdelning under 42 dagar samt annan sådan tjänsteman under det antal dagar, som i 1 mom. föreskrives för tjänsteman tillhörande 11—23 lönegraderna, d. v. s. under 20 dagar före fyllda 30 år, 25 dagar mellan 30 och 40 år samt 35 dagar efter fyllda 40 år. I fråga om sjuksköterskor, som vunnit extra ordinarie anställning före reglementets ikraftträdande, synas dock billighetsskäl tala för att dessa övergångsvis bibehållas vid den längre semester, som för närvarande tillkommer dem. 11 §.

Tjänstledighetsavdrag.

Bestämmelserna om tjänstledighetsavdrag hava i det föreliggande reglementsförslaget avfattats i överensstämmelse med kommitténs förslag till föreskrifter i 11 § civila icke-ordinariereglementet. Avdragen hava sålunda bestämts till tre, A-. B- och C-avdrag, och A- och B-avdragen hava inom varje löneklass upptagits till samma belopp som de i civila avlöningsreglementet stadgade beloppen för ordinarie tjänstemän i samma löneklasser. A- och Bavdragen för löneklassen a föreslås liksom i civila icke-ordinariereglementet skola utgöra 070 respektive 140 kronor.

73 12 §.

Tjänstledighet för offentligt uppdrag m. m.

Bestämmelserna i 1 och 2 mom. av förevarande paragraf äro i avseende å såväl innehåll som formulering anknutna till motsvarande stadganden i 12 § 1 och 2 mom. av kommitténs förslag till civilt icke-ordinariereglemente. Vad angår bestämmelserna i 1 mom. angående lön under tjänstledighet för offentligt uppdrag, överensstämma dessa i allt väsentligt med vad som för närvarande gäller enligt 15 § l . m o m . av nuvarande kungörelse. I fråga om de i 2 mom. a) meddelade föreskrifterna angående lön under tjänstledighet för militär tjänstgöring vill lönekommittén hänvisa till vad kommittén i specialmotiveringen till 12 § 2 mom. av sitt ovanberörda förslag anfört. I förenämnda proposition nr 279 till innevarande års riksdag angående vissa ändringar i civila avlöningsreglementet m. m. har Kungl. Maj:t föreslagit införande under 13 § nämnda reglemente av bestämmelser angående löneförmåner under tjänstledighet för genomgående av landstormsbefälsutbildning. Förslaget innebär, att tjänstledighet mot åtnjutande av lön med B-avdrag skulle kunna beviljas tjänsteman högst 12 dagar av ett och samma kalenderår för genomgående av sådana befälskurser eller övningar, som tjänstemannen efter erhållet konstitutorial såsom landstormsofficer obligatoriskt har att genomgå för vinnande av vidare befordran såsom landstormsofficer eller för bibehållande av anställning såsom sådan. I samband med anmälan av detta förslag har föredragande departementschefen anfört att, därest förslaget vunne godkännande, motsvarande bestämmelser borde införas i blivande avlöningsreglementen för icke-ordinarie personal. Med hänsyn härtill har lönekommittén ansett sig böra i förslaget till militärt icke-ordinariereglemente under 12 § 2 mom. b) införa ett stadgande i ämnet av enahanda innebörd som det i nyssnämnda proposition framlagda förslaget. Under 3 mom. av förevarande paragraf har kommittén intagit en motsvarighet till det i samma författningsrum av civila icke-ordinariereglementet införda stadgandet om oavkortad lön under deltagande såsom elev i utbildningskurs vid vederbörande verk. Föreskriften torde sannolikt icke bliva av mera framträdande praktisk betydelse för försvarsväsendets icke-ordinarie personal. Enär emellertid upplysts, att extra ordinarie tjänstemän stundom uttagas såsom deltagare i kurser, vilka anordnas för militär förvaltningspersonal, har till undvikande av tveksamhet angående avlöningsförhållandena i dylika fall en föreskrift i ämnet ansetts böra medtagas i reglementsförslaget. Då vid försvarsväsendet anordnas åtskilliga kurser av växlande slag med syften, som icke äga samband med utbildningen av här avsedd personal, har rätten till oavkortad lön under tjänstledighet av förevarande anledning ansetts böra begränsas till deltagande i kurser, vilkas genomgående av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet prövas erforderligt för den fackliga utbildningen. Enligt vad som upplysts har i vissa fall förekommit, att arbetsledande personal vid försvarsväsendet beretts tillfälle att deltaga i utbildningskurser, vil-

74 ka anordnats av Sveriges industriförbunds arbetsledarinstitut. Därvid har, enligt av Kungl. Maj:t i de särskilda fallen meddelade beslut, personalen berättigats uppbära full avlöning. Vid de förhandlingar, som av lönekommittén förts med representanter för vederbörande personalorganisationer, har ifrågasatts huruvida icke h ä r avsedda stadgande borde avfattas så, att det även inrymde deltagande i nämnda kurser. Då det emellertid i de senast berörda fallen icke är fråga om utbildningskurser, som av statsmyndighet anordnas såsom led i personalutbildningen vid vederbörande verk, har kommittén ansett sig icke kunna tillmötesgå detta önskemål, vars tillgodoseende skulle föra ett steg längre än vad som avsetts med motsvarande stadgande i avlöningsreglementena för civil ordinarie och icke-ordinarie personal. Det kan ifrågasättas, huruvida icke tjänstledighet för deltagande i de av arbetsledarinstitutet anordnade kurserna i allmänhet är att bedöma enligt stadgandet i 15 § a), enligt vilket ledighet mot B-avdrag må under viss maximitid åtnjutas för studier eller arbete, som prövas vara av betydelse för försvarsväsendet eller för tjänstemannens kompetens för viss uppgift eller befattning inom försvarsväsendet. Därest det med hänsyn till förhållandena i särskilda fall skulle befinnas skäligt att medgiva oavkortad lön för deltagande i dessa utbildningskurser, lärer frågan om avlöningsförmånerna liksom hittills böra i varje särskilt fall underställas Kungl. Maj:ts prövning. 13 §. Tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten m. m. I 15 § 1 mom. av sitt förslag införde 1930 års militäravlöningssakkunniga bestämmelser angående avlöning under tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten m. m. Enligt förslaget skulle extra ordinarie tjänsteman, som av olycksfall i tjänsten blivit hindrad att tjänstgöra, åtnjuta oavkortad lön icke, såsom enligt nu gällande kungörelse är fallet, så länge av olycksfallet föranledd sjukdom varade utan allenast intill dess sex månader förflutit från dagen för olycksfallet; för tid därutöver skulle han regelmässigt vidkännas Aavdrag. Enligt bestämmelserna i paragrafens 2 mom. skulle stadgandet i 1 mom. äga motsvarande tillämpning, därest tjänsteman på grund av sin tjänst antingen blivit utsatt för våld eller annan misshandel eller i tjänsten ådragit sig svårare smittsam sjukdom och av sådan anledning hindrats att uppehålla sin befattning, så ock därest han förbjudits att tjänstgöra till förekommande av smittofara. I sitt över de sakkunnigas förslag avgivna yttrande har försvarsväsendets lönenämnd rest invändningar mot den i 1 mom. föreslagna inskränkningen i rätten till oavkortad lön vid olycksfall i tjänsten och påyrkat bibehållande av nuvarande bestämmelser i ämnet. Bestämmelserna angående avlöning under tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten m. m. hava i föreliggande förslag formulerats i överensstämmelse med motsvarande stadganden i 13 § av kommitténs förslag till civilt icke-ordinariereglemente. Vissa sakliga ändringar i förhållande till nu gällande bestämmelser torde böra omnämnas. Sålunda har kommittén ansett sig böra föreslå upphävandet av nuvarande skillnad i avlöningshänseende

75 mellan fall av sjukdom, som föranletts av olycksfall, och fall av sådan förlust av arbetsförmågan, som kvarstår efter sjukdomens upphörande. Inskränkningen av den tid, under vilken oavkortad lön må utgå efter olycksfall i tjänsten, till ett år torde visserligen sakna större praktisk betydelse, då dylika långvariga sjukledigheter mera sällan förekomma, men kommittén har härigenom velat antyda att, om en extra ordinarie tjänsteman sedan längre tid åtnjuter tjänstledighet av nu ifrågavarande anledning, frågan om hans pensionering bör upptagas till prövning. Beslutanderätten i det fall, som omförmäles i paragrafens 1 mom. b), har kommittén ansett böra ankomma på vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. 14 §. Tjänstledighet till följd av sjukdom. I fråga om tjänstledighetsavdrag vid sjukdom föreslogo militäravlöningssakkunniga under 16 § 1 mom. av sitt förslag, att A-avdrag genomgående skulle uttagas. Betingade sjukdom tjänstledighet under längre tid än sex månader, skulle vederbörande myndighet bestämma, om tjänstemannen för tid därutöver skulle vidkännas större avdrag. Den nuvarande bestämmelsen om att extra ordinarie tjänsteman, som innehaft eller beräknas hava innehaft extra ordinarie anställning i minst sex år och uppnått en levnadsålder av 40 år, under ledighet för sjukdom äger åtnjuta oavkortad lön under högst så lång tid av ett och samma kalenderår, att ledigheten för sjukdom tillika med semester icke överstiger 30 dagar, hade alltså av de sakkunniga uteslutits. Vid ledighet för havandeskap eller barnsbörd skulle enligt 2 mom. av samma paragraf tillämpas B-avdrag för en tid av högst tre månader och C-avdrag för tid därutöver. I avgivna yttranden över de sakkunnigas förslag hava beträffande 1 mom. ett flertal myndigheter framhållit önskvärdheten av att extra ordinarie tjänstemän under tjänstledighet för sjukdom skulle bibehållas vid oavkortad avlöning under någon kortare tid. Av vad ovan anförts framgår, att förslaget om borttagande av rätten till avdragsfria sjukdagar framkallat gensagor från ett flertal myndigheter. 1936 års lönekommitté har i sitt förslag till civilt icke-ordinariereglemente intagit den ståndpunkten, att avdragsfri sjukledighet under sju dagar årligen bör tillkomma extra ordinarie tjänsteman, vilken kan räkna sammanlagt minst sex års anställning i ordinarie eller extra ordinarie befattning. Angående de skäl, som föranlett kommitténs ifrågavarande ställningstagande, torde få hänvisas till vad kommittén anfört i specialmotiveringen till 14 § 1 mom. av sitt förslag till civilt icke-ordinariereglemente. Lönekommittén anser självfallet, att rätten till avdragsfri sjukledighet för försvarsväsendets extra ordinarie tjänstemän bör regleras på samma sätt, som föreslagits för i nämnda reglemente avsedda tjänstemän. Stadgandena i 1 mom. överensstämma sålunda i allt väsentligt med motsvarande stadganden i 14 § 1 mom. av förslaget till civilt icke-ordinariereglemente. Vissa smärre sakliga ändringar torde dock förtjäna att påpekas. Stadgandet rörande avdragsfri sjukledighet för tjänsteman, som i stället för semester åt-

76 njuter ferier under mer än 45 dagar årligen, har, då denna ledighetsform ej förekommer inom försvarsväsendet, uteslutits i föreliggande reglementsförslag. Icke heller hava däri ansetts böra intagas bestämmelser i fråga om avlöning till extra ordinarie tjänsteman under tjänstledighet för tvångsvis anordnad läkarundersökning. De i kungörelsen den 18 juli 1935 (nr 459) meddelade föreskrifterna rörande skyldighet för tjänsteman att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning äro nämligen icke gällande för den vid försvarsväsendet anställda personalen. Under kommitténs överläggningar med lönenämndens och förvaltningsmyndigheternas delegerade har från dessas sida yrkats, att bestämmelserna om förutsättningar för rätt till oavkortad lön under sjukledighet skulle så avfattas, att hänsyn komme att tagas ej blott till föregående extra ordinarie tjänst utan även till fast anställning såsom manskap. Enahanda förslag har framställts från vissa av personalrepresentanterna, som jämväl ansett hänsyn böra tagas till föregående arbetar- och kontraktsanställning. Kommittén har ansett sig icke kunna biträda dessa yrkanden, vilkas tillmötesgående uppenbarligen skulle kunna föranleda konsekvenser för andra områden av statsförvaltningen. Kommittén, som anser en uppmjukning av förutsättningarna för oavkortad lön under ledighet för sjukdom icke kunna ifrågakomma enbart för försvars väsendets personal, har sålunda avfattat ifrågavarande stadgande i överensstämmelse med förslaget till civilt ickeordinariereglemente. Prövning av frågan om avlöningsförmånerna vid tjänstledighet på grund av sjukdom under längre tid än sex månader av ett och samma kalenderår eller vid sjukdom, som fortgår över årsskifte, under längre tid än sex månader i följd har ansetts böra ankomma på vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. Stadgandena i 2 och 3 mom. angående tjänstledighet för svag hälsas vårdande samt för havandeskap eller barnsbörd hava avfattats i full anslutning till motsvarande stadganden i förslaget till civilt icke-ordinariereglemente. 15 §.

Tjänstledighet för enskild angelägenhet.

Enligt nu gällande bestämmelser må extra ordinarie tjänsteman under begränsad kort tid erhålla tjänstledighet för enskild angelägenhet, där denna finnes vara av särskilt ömmande beskaffenhet eller där eljest synnerliga skäl föreligga, mot avstående av halva lönen. I det nu föreliggande reglementsförslaget hava bestämmelserna angående lön under tjänstledighet för enskild angelägenhet utvidgats i överensstämmelse med de föreslagna reglerna i civila icke-ordinariereglementet. Sålunda har kommittén ansett lön med B-avdrag böra få utgå i det fall, att extra ordinarie tjänsteman åtnjuter ledighet för idkande av studier eller bedrivande av arbete, som av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet prövas vara av betydelse för försvarsväsendet eller för tjänstemannens kompetens för viss uppgift eller befattning inom försvarsväsendet, dock sammanlagt högst 120 dagar av den tid, varunder han innehar extra ordinarie anställning. Vidare har kommittén

77 ansett sig böra föreslå, att lön med B-avdrag må uppbäras för tid, varunder extra ordinarie tjänsteman fullgör uppdrag inom sådan personalsammanslutning, som avser att tillvarataga befattningshavarnas intressen i tjänsten eller främja deras yrkesutbildning, dock med begränsning av tiden till 10 dagar av ett och samma kalenderår. Slutligen torde, i viss anslutning till vad nu gäller, lön med B-avdrag böra få tillgodonjutas under högst 10 dagars ledighet årligen för annan enskild angelägenhet av vikt. Beträffande innebörden av uttrycket »annan enskild angelägenhet av vikt» hänvisas till betänkandet angående civilt avlöningsreglemente (sid. 157). 16 §. Nedsättning av tjänstgöringstid. Stadgandet i paragrafen, vilket är hämtat från 16 § av kommitténs förslag till civilt icke-ordinariereglemente, innehåller regler för avlöningens bestämmande i de fall, då extra ordinarie tjänsteman medgives nedsättning av tjänstgöringstiden av sådan anledning, som omförmäles i 12—15 §§ av förevarande reglementsförslag. 17 §. Frihetsstraff, avstängning från tjänstgöring m. m. Vissa extra ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet lyda under strafflagen för krigsmakten och kunna följaktligen ådömas arreststraff. Frågan, huru med lön skall förfaras, därest extra ordinarie tjänsteman undergår sådant straff eller annat frihetsstraff eller avstänges från tjänstgöring m. m., h a r ansetts böra regleras genom en hänvisning till vad därom i 23 § av kommitténs förslag till militärt avlöningsreglemente är stadgat för ordinarie beställningshavare. 18 §.

Kallortstillägg.

Under förevarande paragraf har, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som stadgas i nu gällande kungörelse, intagits bestämmelse om att kallortstillägg utgår till extra ordinarie tjänstemän under samma förutsättningar och enligt samma grunder, som gälla för ordinarie beställningshavare. 19 §.

Vikariatsersättning.

I förevarande paragraf har i 1 mom. intagits stadgande rörande vikariatsersättning vid förordnande att såsom vikarie uppehålla högre ordinarie beställning, för vilken lön utgår enligt den i 5 § av kommitténs förslag till militärt avlöningsreglemente meddelade löneplanen Ca, eller att bestrida vikariat å högre extra ordinarie tjänst, som avses i föreliggande reglementsförslag. I 2 mom. hava bestämmelser meddelats om ersättning för det fall att extra ordinarie tjänsteman, utan att fråga är om vikariat, erhållit förordnande att bestrida göromål, vilka eljest ankomma p å innehavare av sådan högre extra ordinarie tjänst, som ovan nämnts.

78 De nu föreslagna föreskrifterna ansluta sig i huvudsak till bestämmelserna i såväl civila avlöningsreglementet som kommitténs förslag till civilt ickeordinariereglemente, och kommittén torde följaktligen i avseende å motiveringen kunna hänvisa till vad i ämnet anförts i betänkandet angående civilt avlöningsreglemente (sid. 171 o. f.). Härutöver har kommittén ansett sig böra framhålla följande. För närvarande gäller enligt kungl. brev den 11 oktober 1930 såsom villkor för åtnjutande av vikariatsersättning jämlikt kungörelsen nr 215/1928, att vederbörande skall hava förordnats att »i full utsträckning» uppehålla ordinarie eller icke-ordinarie befattning i högre lönegrad. Denna begränsning i rätten till vikariatsersättning torde återgå på en bestämmelse i 3 kap. 1 § gällande tilläggsbestämmelser till officersavlöningsreglementet, enligt vilken såsom villkor för rätt till vikariatsersättning för ordinarie beställningshavare förutsattes bland annat förordnande att »med full befogenhet» uppehålla befattning inom högre lönegrad. I förslaget till militärt avlöningsreglemente har nämnda förutsättning beträffande ordinarie beställningshavare modifierats därhän, att det skall ankomma på vederbörande myndighets prövning, huruvida vikariatsersättning må utgå i fall, där särskild inskränkning stadgats i vikariens befogenhet. Denna bestämmelse grundar sig väsentligen på vederbörande tjänstgöringsreglementens föreskrifter om begränsad befogenhet i vissa fall för tjänstförrättande chef. Då några motsvarande generella begränsningar i avseende å vikaries befogenhet icke finnas stadgade för civilförvaltningens vidkommande, har någon inskränkande bestämmelse i detta avseende beträffande rätten till vikariatsersättning icke influtit vare sig i civila avlöningsreglementet eller i förslaget till civilt icke-ordinariereglemente. Kommittén har icke ansett anledning föreligga att beträffande icke-ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet föreslå speciella restriktiva bestämmelser i förevarande hänseende. I de fall, då en vikarie icke utan inskränkning övertager en ledig tjänstemans göromål, bör emellertid självfallet prövas, huruvida anledning överhuvud taget föreligger att utfärda vikariatsförordnande. I nyssnämnda kungl. brev den 11 oktober 1930 finnes i detta avseende meddelad en föreskrift av innehåll, att vid semester eller annan ledighet för innehavare av befattning, som avses i kungörelsen nr 215/1928, vikarie icke må förordnas i annat fall än då sådant oundgängligen erfordras för arbetets jämna gång. Beträffande de synpunkter som böra läggas på frågan, huruvida vikarie bör förordnas för ledig tjänsteman, tillåter sig kommittén här åberopa vad i detta avseende anfördes i motiveringen till förslaget till civilt avlöningsreglemente (betänkandet sid. 174). Kommittén framhöll därvid bland annat, att en förutsättning för meddelande av vikariatsförordnande å högre befattning enligt kommitténs mening borde vara, att hänsynen till arbetets behöriga gång kräver, att ersättaren övertager samtliga eller den huvudsakligaste delen av de med den högre befattningen förenade göromålen och för detta ändamål måste väsentligen befrias från skötseln av arbetsuppgifterna i den egna tjänsten. Föreligga dylika förutsättningar för utfärdande av vikariatsförordnan-

79 de, lärer vikariatsersättning böra utgå även om tilläventyrs viss inskränkning i vikariens befogenhet skulle föreligga. De i 1 mom. intagna reglerna angående vikariatsersättning vid förordnande att uppehålla högre ordinarie beställning gälla endast förordnande å sådan beställning med lön enligt löneplan Ga. Emellertid förekomma även vikariat å befallningar med lön enligt löneplan UO. Då förordnanden av nu angivet slag förekomma endast i obetydlig omfattning, har kommittén icke funnit anledning att i reglementsförslaget införa särskilda föreskrifter i ämnet. Det torde därjämte få erinras, att vikariatsersättningstabellerna för denna löneplan och löneplanerna Ca eller MEo icke sammanfalla. Bestämmandet av ersättningen vid nu ifrågavarande vikariat har ansetts böra ankomma på Kungl. Maj:t. Stadgande härom har införts i paragrafens 3 mom. Beträffande 2 mom. vill kommittén vidare erinra därom, att detta stadgande — som avser vikariatsersättning vid förordnande att bestrida göromål, tillhörande tjänst inom högre lönegrad, utan att fråga är om vikariat — i allmänhet icke synes böra tillämpas i de fall, då göromålen både i den högre och den lägre tjänsten i stort sett äro likartade eller i avseende å kvalifikationer ej klart avgränsade, ehuru befattningarna placerats i olika lönegrader inom löneplanen, t. ex. ritare av 1. och 2. klass o. s. v. För att förebygga ett oenhetligt förfaringssätt beträffande vikariatsersättning i här avsedda fall har kommittén ansett sig böra såsom förutsättning för ersättnings utbetalande föreslå medgivande av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. I 19 § 3 mom. av kommitténs förslag till civilt icke-ordinariereglemente hava intagits bestämmelser rörande vikariatslön vid långvarigare förordnande å högre ordinarie tjänst. För närvarande torde det endast i undantagsfall vid försvarsväsendet ifrågakomma, att extra ordinarie tjänstemän förordnas att uppehålla ordinarie beställning på sätt som förekommer inom den civila statsförvaltningen. Vid ett utökande av antalet ordinarie tjänster för här avsedda personalgrupper skulle visserligen antalet vikariatsfall komma att ökas. Med hänsyn till de speciella och strängt begränsade förutsättningarna för beviljande av vikariatslön — kommittén hänvisar härutinnan till motiveringen till förslaget till civilt avlöningsreglemente (betänkandet sid. 180— 181) — torde emellertid under alla förhållanden det praktiska behovet av en författningsmässig reglering av denna förmån för ifrågavarande personal bliva mycket ringa. På grund härav har kommittén icke funnit tillräcklig anledning att överföra bestämmelser om vikariatslön till förevarande reglementsförslag. Därest emellertid i något enstaka fall vikariatslön skulle anses böra ifrågakomma, torde framställning i ämnet böra göras hos Kungl. Maj:t. I detta sammanhang har kommittén även velat erinra, att vikariatslön vid vikariat å högre extra ordinarie tjänst icke ansetts böra ifrågakomma för den extra ordinarie personalen inom den civila statsförvaltningen. Kommittén har icke funnit anledning att beträffande motsvarande personal vid försvarsväsendet intaga annan ståndpunkt i denna fråga.

80 20 §. Reseersättning m. m. Bestämmelserna om ersättning vid resa i statens ärenden, felräkningspenningar, tjänstgöringstraktamente och ersättning för flyttningskostnad överensstämma huvudsakligen med vad kommittén härutinnan förordat i sitt förslag till civilt icke-ordinariereglemente, ehuru viss ändring i uppställningen av formella skäl vidtagits. Det torde få framhållas, att de extra ordinarie tjänstemännen i fråga om reseersättning ansetts böra jämställas med ordinarie beställningshavare inom motsvarande lönegrad av löneplan Ca. I 20 § 2 mom. av förslaget till civilt icke-ordinariereglemente meddelad särskild föreskrift angående tjänstgöringstraktamente till extra ordinarie tjänsteman utan fast stationeringsort har uteslutits i förevarande reglementsförslag. Beträffande skälen härför får kommittén hänvisa till vad härom under 6 § anförts. Avgörandet av i 2 mom. omförmäld fråga, huruvida tjänstgöringstraktamente må utgå eller ej, har ansetts böra ankomma på vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. De i 3 mom. intagna bestämmelserna om ersättning för flyttningskostnad överensstämma i sak med motsvarande stadganden i förslaget till civilt ickeordinariereglemente. Ett redaktionellt förtydligande beträffande förutsättningarna för flyttningsersättning vid förordnande att uppehålla högre befattning har emellertid ansetts önskvärt med hänsyn till rådande praxis inom försvarsväsendet. Kommittén anser sig böra påpeka, att enligt ifrågavarande bestämmelser ersättning för flyttningskostnad skulle utgå vid övergång till extra ordinarie anställning från varje annat slag av statsanställning. Denna vidsträckta avfattning av stadgandet lärer böra medföra, att vid tillträde till extra ordinarie anställning ersättning för flyttningskostnad i förekommande fall beviljas ej blott där övergången sker från arbetaranställning eller anställning såsom extra tjänsteman utan jämväl i de fall, där den extra ordinarie tjänstemannen omedelbart förut innehaft fast anställning såsom manskap vid förs vars väsendet. 21 §.

Övertidsersättning.

Särskilda bestämmelser angående övertidsersättning äro icke införda i nuvarande avlöningskungörelse för försvarsväsendets icke-ordinarie personal. De icke-ordinarie tjänstemännen vid detta förvaltningsområde äro sålunda i allmänhet uteslutna från denna förmån, som enligt nu gällande avlöningsbestämmelser för allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken under vissa förutsättningar tillkommer där tjänstgörande personal i lägre och mellangrader. I sitt förslag till avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie personal vid förs vars väsendet berörde 1930 års militära vlöningssakkunniga även detta spörsmål. De framhöllo därvid, att det med hänsyn till förhållandena inom den rent militära tjänsten icke ansetts lämpligt att införa begreppet »övertidsersättning» i det militära avlöningsväsendet. Ehuru det kunde ifrågasättas, att hänsyn borde tagas till karaktären av den tjänstgöring, de icke-ordinarie

81 tjänstemännen fullgjorde, funno de sakkunniga likväl övervägande skäl tala för att ifrågavarande personal icke tillerkändes någon förmån, som icke tillkomme den »aktiva» personalen. I anslutning härtill upptogo de sakkunniga ej något stadgande rörande övertidsersättning i sitt förslag. Genom särskilda beslut den 16 juli 1937 och den 30 juni 1938 har emellertid Kungl. Maj:t medgivit viss vid sjöförsvaret enligt nu gällande avlöningskungörelse anställd civil extra ordinarie personal — nämligen befattningshavare vid marinförvaltningens tekniska avdelningar samt vid kustfästning anställd tjänsteman — rätt att under budgetåren 1937/38 och 1938/39 för tjänstgöring utöver fastställd arbetstid erhålla ersättning för övertidsarbete. Därvid skola de grunder tillämpas, som i kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 357) äro meddelade rörande övertidsersättning till personal vid den civila statsförvaltningen. Vid övervägande av denna fråga har 1936 års lönekommitté visserligen funnit den av 1930 års militäravlöningssakkunniga uttalade uppfattningen, att den icke-ordinarie personalen vid försvarsväsendet icke borde tillerkännas någon förmån som ej tillkommer den »aktiva» personalen, i och för sig vara beaktansvärd. Denna uppfattning är dock, såvitt lönekommittén kan bedöma, näppeligen möjlig att konsekvent vidhålla och tillämpa vid utformningen av avlöningsbestämmelserna för de olika personalkategorierna. Det bör enligt lönekommitténs mening icke förbises, att arbetsuppgifter och tjänstgöringsförhållanden för ifrågavarande icke-ordinarie personal i väsentliga delar förete närmare överensstämmelse med förhållandena för civilförvaltningens tjänstemän än med de förhållanden, som råda beträffande den militära personalen. Medan beträffande ordinarie beställningshavare vid försvarsväsendet förhållandena för det långt övervägande flertalet äro sådana, att övertidsersättning enligt hittills gällande allmänna principer icke kan ifrågakomma på grund av tjänstens natur och beställningshavarnas befälsställning — detta gäller för övrigt icke blott militär personal utan även del övervägande antalet under militära avlöningsreglementet lydande civilmilitära och civila tjänstemän — finnas bland försvarsväsendets icke-ordinarie befattningshavare åtskilliga, vilkas tjänstgöringsförhållanden äro av sådan art, att övertidsersättning enligt de inom civilförvaltningen tillämpade grunderna kan ifrågakomma. Detta torde i främsta rummet gälla kontorspersonalen. Efter kommitténs uppfattning föreligger icke tillräcklig anledning att i avseende å möjlighet till övertidsersättning i princip ställa denna personal i en sämre ställning än den, som tillkommer jämförliga befattningshavare inom statsförvaltningen i allmänhet. Kommittén har därför ansett, att föreskrifter om övertidsersättning böra införas i det nya militära icke-ordinariereglementet. Det är emellertid uppenbart, att ett införande i reglementet av regler om övertidsersättning ingalunda skulle medföra, att ifrågavarande befattningshavare i gemen bleve berättigade till särskild ersättning vid övertidstjänstgöring. Även inom lönegraderna 1—18 — till vilka lönegrader möjligheten till övertidsersättning enligt det nya civila avlöningsreglementet begränsats 6--397804.

82 — finnas åtskilliga tjänstemän, vilka på grund av tjänstgöringens art måste vara uteslutna från rätt till dylik ersättning. Härvid har man till en början att utgå från de allmänna principer, efter vilka gränsen för rätt till övertidsersättning sedan gammalt dragits inom civilförvaltningen. Nuvarande bestämmelser om övertidsersättning för befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen (tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet, kungörelsen nr 357/1925, 7 §) innebära, att övertidsersättning icke må tillkomma befattningshavare, som utöva mera självständigt befäl eller hava att utföra sådant arbete, att kontroll över tjänstgöringstidens längd i allmänhet ej kan ifrågakomma, samt i regel ej heller sådana befattningshavare — såsom expeditionsvakter m. fl. — vilkas tjänstgöringstid med hänsyn till beskaffenheten av dem åliggande göromål måste vara underkastad vissa växlingar. Det förslag till tilläggsbestämmelser till det nya civila avlöningsreglementet, som av allmänna civilförvaltningens och kommunikations verkens lönenämnder avgivits i skrivelse den 2 december 1938, innehåller beträffande rätten till övertidsersättning en begränsande bestämmelse av i huvudsak enahanda innebörd, ehuru med viss uppmjukning i formuleringen. Enligt förslaget må övertidsersättning »i allmänhet icke tillkomma tjänsteman, som utövar mera självständigt befäl eller har att utföra arbete av den art, att behovet eller varaktigheten av förekommande övertidsarbete icke kan kontrolleras». Närmare bestämmelser angående tillämpningen av föreskrifterna om övertidsersättning skall enligt detta förslag utfärdas av vederbörande myndigheter. Utöver de allmänna begränsningar i avseende å möjligheten till övertidsersättning, som sålunda gälla eller föreslagits komma i tillämpning för civilförvaltningens befattningshavare, torde i fråga om den vid försvarsväsendet anställda icke-ordinarie personalen vissa särskilda inskränkningar sannolikt bliva påkallade med hänsyn till det förhållandet, att ordinarie beställningshavare inom detta förvaltningsområde icke äga åtnjuta ersättning för övertidstjänstgöring. Där utsträckt tjänstgöring samtidigt ålägges såväl ordinarie beställningshavare som icke-ordinarie tjänstemän, synes det i allmänhet, om ej särskilda skäl till avvikelse föreligga, få anses mindre lämpligt, att ersättning för övertidstjänstgöring utgår till sistnämnda befattningshavare, medan sådan ersättning förvägras de ordinarie beställningsha varna. Med hänsyn till de inskränkningar i rätten till övertidsersättning, som sålunda följa av allmänna principer eller eventuellt påkallas på grund av särskilda förhållanden vid försvarsväsendet, har kommittén ansett lämpligast att vid avfattandet av paragrafen om övertidsersättning tillämpa en från civila avlöningsreglementet något avvikande uppställning så till vida, att i 1 mom. angives, att dylik ersättning må utgå endast i den mån Kungl. Maj:t så bestämmer. I stället för att — såsom den i 26 § civila avlöningsreglementet använda formuleringen medför — undantag och begränsningar i rätten till övertidsersättning stadgas i de tillämpningsbestämmelser, vilka enligt 3 mom. av nämnda författningsrum skulle utfärdas av Kungl. Maj:t, skulle sålunda här i enlighet med 1 mom. Kungl. Maj:t positivt angiva, för vilka

grupper av befattningshavare och under vilka förutsättningar övertidsersättning må utgå. I anslutning härtill har 3 mom. i förslaget omformulerats så, att närmare bestämmelser rörande tillämpningen av föreskrifterna i paragrafen skola utfärdas av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, i den mån ej Kungl. Maj:t meddelat dylika bestämmelser. I övrigt anser sig kommittén här endast böra understryka vissa i bestämmelserna innefattade allmänna grunder beträffande övertidsersättningen, nämligen att övertidstjänstgöring överhuvud taget bör förekomma endast undantagsvis samt att, där sådan tjänstgöring befinnes oundviklig, övertidstjänstgöringen i första hand skall kompenseras genom motsvarande ledighet under normal tjänstgöringstid och övertidsersättning sålunda förekomma endast i de fall, där dylik kompensation icke lämpligen kan beredas. 22 §. Ersättning för särskilt uppdrag m. ni. De i förevarande paragraf intagna bestämmelserna överensstämma i sak med motsvarande stadganden i 21 § av förslaget till civilt icke-ordinariereglemente i den utformning detta förslag erhållit i den vid propositionen nr 218 till innevarande års riksdag fogade bilagan. Då kommittén förutsätter, att tilldelandet av gratifikation eller belöning bör äga rum endast enligt vederbörande centrala förvaltningsmyndighets bestämmande, har emellertid 1 mom. erhållit en härav betingad ändrad formulering. 23 §.

Rörligt tillägg.

Under förevarande paragraf har intagits ett stadgande, enligt vilket rörligt tillägg utgår till extra ordinarie tjänstemän under samma förutsättningar och enligt samma grunder, som gälla för ordinarie beställningshavare. Det torde få erinras, att bestämmelserna härutinnan i betänkandet angående militärt avlöningsreglemente äro utformade i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i civila avlöningsreglementet. 24 §. Sjukvård m. m.

Vissa naturaförmåner.

1 mom. I fråga om sjukvård och begravningshjälp, tjänstebostad samt bränsle och belysning torde böra gälla samma bestämmelser, som i motsvarande hänseenden förordats i betänkandet angående militärt avlöningsrcglemente. Då sistnämnda stadganden äro utformade i nära anslutning till motsvarande föreskrifter i civila avlöningsreglementet, ernås även på detta område överensstämmelse med vad som avses gälla för civila statsförvaltningen. Jämväl de föreskrifter, som i fråga om sagda förmåner kunna komma att meddelas i blivande tilläggsbestämmelser till det militära avlöningsreglementet, torde böra bliva i huvudsak tillämpliga. De extra ordinarie tjänstemännen hava ansetts i fråga om nämnda förmåner böra, där gradering efter löneställning förekommer, jämställas med ordinarie beställningshavare inom motsvarande lönegrader av löneplan Ca. 2 mom. I detta moment har kommittén ansett sig böra intaga en erinran om att extra ordinarie tjänsteman, som av kronan tillhandahålles kost in na-

84 tura eller för enskild räkning låter genom kronans försorg verkställa tvätt, skall erlägga ersättning därför genom avdrag å avlöningen eller på annat sätt. De närmare bestämmelser, som härutinnan kunna befinnas erforderliga, har kommittén ansett böra meddelas av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. Frågan, i vad mån tjänsteman, å vilken reglementet erhåller tillämpning, bör vara skyldig att mottaga kost in natura, har kommittén ansett icke vara av beskaffenhet att böra regleras genom bestämmelser i avlöningsreglementet. I den mån föreskrifter härutinnan anses erforderliga — och detta torde sannolikt vara fallet t. ex. beträffande ekonomipersonalen vid truppförbanden — synas dylika föreskrifter böra utfärdas i annan ordning. 25 §. Tjänstedräkt m. m. Gällande kungörelse innehåller icke föreskrifter rörande rätt för extra ordinarie tjänsteman att på statens bekostnad erhålla tjänstedräkt eller bidrag av statsmedel för tjänstedräkts anskaffande. Icke heller hava i kungörelsen intagits bestämmelser om rätt för sådan tjänsteman att från kronans förråd och dylika anstalter utbekomma beklädnadsartiklar eller att vid kronans verkstäder låta tillverka och reparera uniformspersedlar och dylikt. I vissa fall hava emellertid särskilda bestämmelser meddelats. Sålunda äga förrådsmän vid armén och flygvapnet enligt 1930 års riksdags beslut kostnadsfritt erhålla arbetskläder. Automobilförare vid garnisonssjukhusen i Stockholm och Boden erhålla enligt vederbörlig stat uniform, vilken anskaffas och underhålles på kronans bekostnad. Vid arméstaben anställda portvakter och garageförman äro enligt 1938 års riksdags beslut berättigade till uniform på statens bekostnad. För den extra ordinarie polispersonalen vid marinen, som är skyldig att i tjänsten vara iförd uniform, hava bestämmelser däremot icke meddelats. Denna personal är sålunda skyldig att på egen bekostnad anskaffa och underhålla vederbörliga uniformspersedlar. Av vad ovan anförts framgår, att antalet extra ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet, för vilka särskilda bestämmelser angående tjänstedräkt äro meddelade, är synnerligen ringa. Tjänstemännens rätt i förevarande hänseende torde i de flesta fall vara inskränkt till att erhålla vissa klädespersedlar för begagnande i tjänsten. Någon uniformsplikt i den mening och den omfattning, som är föreskriven för de ordinarie beställningshavarna vid försvarsväsendet, torde sålunda icke kunna anses vara för handen. I kommitténs betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente förordade bestämmelser angående ekiperingshjälp och årligt ekiperingsbidrag torde följaktligen icke böra göras tillämpliga å förs vars väsendets extra ordinarie tjänstemän. Förhållandena för denna personal i nu ifrågavarande hänseende torde snarare vara jämförliga med vad som gäller motsvarande personal inom den civila statsförvaltningen. I den mån överhuvud taget skyldighet att bära tjänstedräkt anses böra för framtiden bestå — i varje fall beträffande förrådsmännen synes enligt kommitténs förmenande anledning före-

85 ligga att överväga ett upphävande av nuvarande skyldighet härutinnan — torde därför de för civilförvaltningens personal gällande bestämmelserna angående tjänstedräkt böra erhålla tillämpning även å försvarsväsendets extra ordinarie tjänstemän. Bestämmelser av enahanda innehåll som i 45—47 §§ civila avlöningsreglementet hava alltså upptagits under förevarande paragraf, vars innehåll icke torde tarva någon närmare motivering. Då emellertid kommitténs förslag innebär, att ersättning i viss omfattning skall utgå för tillhandahållna persedlar, där det icke är fråga om lån, torde ett godkännande av förslaget komma att — i den mån ej gällande uniformsskyldighet upphäves — medföra en inskränkning i den vissa extra ordinarie tjänstemän nu tillförsäkrade rätten att kostnadsfritt erhålla vissa persedlar. Förslaget skulle alltså komina att på denna punkt medföra en viss, ehuru ej särdeles betydande försämring i nuvarande avlöningsvillkor. Ehuru avlöningsbestämmelsernas anpassning efter de nya civila lönereglerna i vissa andra avseenden — till exempel beträffande fri sjukvård — medför förbättringar i lönevillkoren, torde billighetsskäl tala för att någon lämplig övergångsanordning vidtages beträffande redan anställda tjänstemän, vilka enligt nuvarande bestämmelser äro berättigade att kostnadsfritt erhålla vissa persedlar men enligt det nya icke-ordinariereglementet gå miste om denna förmån. 3 kap. Extra tjänstemän. 26—40 §§.

De i detta kapitel intagna bestämmelserna överensstämma i allt väsentligt med vad kommittén förordat i 25—40 §§ av sitt förslag till civilt icke-ordinariereglemente. Under hänvisning i tillämpliga delar till vad kommittén i specialmotiveringen till nämnda paragrafer anfört vill kommittén här endast framhålla följande. Beträffande den skillnad i uppbyggnaden av löneplanen för extra tjänstemän (27 §), som föreliggande förslag företer i jämförelse med förslaget till civilt icke-ordinariereglemente, tillåter sig kommittén hänvisa till vad därom anförts i den allmänna motiveringen. I fråga om bestämmandet av antalet extra tjänstemän vid olika institutioner och förvaltningsenheter (28 §) har viss begränsning i myndigheternas befogenhet ansetts vara påkallad med hänsyn till att avlöningen i det övervägande antalet fall bestrides icke från avlöningsanslag utan från anskaffnings- eller underhållsanslag och att alltså i regel icke, såsom fallet är vid civila verk i allmänhet, föreligger någon begränsning i medelsanvisningen för personaländamål. Kommittén har härvid även tagit hänsyn till att Kungl. Maj:t, såsom i det föregående omnämnts, för flygvapnets vidkommande i anledning av en framställning av riksdagen begränsat flygförvaltningens befogenhet att anställa icke-ordinarie personal. I anslutning till riksdagens uttalanden har därvid flygförvaltningens rätt att själv besluta begränsats till anställningar med en avlöning av högst 500 kro-

86 nor i månaden, ett löneläge som ungefär motsvarar begynnelselönen ä I-ort i 20 lönegraden för extra tjänstemän. I anslutning härtill har kommittén ansett sig böra föreslå, att fråga om hänförande av extra tjänsteman till högre lönegrad än den 20 :e skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Därvid förutsätter emellertid kommittén, att Kungl. Maj:t i vissa fall bör bemyndiga vederbörande centrala förvaltningsmyndighet att själv besluta i ärendet. Beträffande de fall, i vilka dylikt bemyndigande lämpligen bör lämnas, åberopar kommittén vad i det föregående anförts i motsvarande fråga beträffande extra ordinarie tjänstemän. De i 31 § intagna bestämmelserna om semester för extra tjänstemän hava i formellt hänseende i huvudsak anpassats efter det vid propositionen nr 218/1939 fogade förslaget till civilt icke-ordinariereglemente. Med hänsyn till att kommittén förordat utbyggnad av löneplanen för extra tjänstemän till att omfatta 27 lönegrader i syfte att härigenom möjliggöra överförande till extra tjänstemän av kontraktsanställda befattningshavare även i högre lönelägen, t. ex. kvalificerad teknisk personal, har det emellertid synts kommittén önskvärt, att möjlighet beredes till utökning av den eljest för extra tjänstemän stadgade semestern av 15 dagar för personal i högre lönegrader. Härigenom underlättas ett utbytande av kontraktsanställning mot anställning såsom extra tjänsteman även i fall, där med hänsyn till befattningshavarens kvalifikationer och anställningens fortvaro de allmänna reglerna om semester för extra tjänstemän framstå såsom alltför oförmånliga. Kommittén har ansett sig böra förorda, att i fråga om tjänsteman i högre lönegrad än den 23:e vederbörande centrala förvaltningsmyndighet skall äga rätt att utsträcka semestern till högst 25 dagar för år. För extra tjänsteman tillhörande sjukvårdspersonalen har i 31 § 2 mom. intagits ett stadgande, enligt vilket i fråga om semestertidens längd bestämmelserna i 10 § 2 mom. skola lända till efterrättelse. Då kommittén, såsom av specialmotiveringen till 19 § av reglementsförslaget närmare framgår, icke funnit anledning att i reglementet intaga särskilda bestämmelser för extra ordinarie tjänstemän rörande vikariatslön vid långvarigare förordnanden att uppehålla ordinarie beställning, hava föreskrifter i ämnet icke heller ansetts böra meddelas för extra tjänstemän. Reglementsförslagets 37 § omfattar följaktligen endast bestämmelser angående vikariatsersättning. Den i 38 § av förslaget till civilt icke-ordinariereglemente meddelade hänvisningen till vissa särskilda stadganden har icke intagits i reglementsförslaget, då stadganden av denna art icke äro sammanförda till särskild avdelning av förevarande reglemente.

2 avd. Övriga icke-ordinarie tjänstemän. 41—42 §§. Innehavare av vissa arvodesbefattningar, tillfälligt anställd personal m. fl. Beträffande innehållet i dessa paragrafer får kommittén, utöver vad un der specialmotiveringen inledningsvis påpekats, anföra följande. Under 41 § hava intagits vissa stadganden angående innehavare av arvodesbefattningar. Beträffande innehavare av arvodesbefattningar avsedda att bestridas av pensionerad militär personal — rullföringsbefälhavare och rullföringsbiträden samt innehavare av vissa i staterna för truppförband, staber, inspektioner etc. upptagna arvodesbefattningar — förutsätter kommittén, såsom i den allmänna motiveringen framhållits, att särskilda avlöningsbestämmelser skola utfärdas. I 41 § 1 mom. har följaktligen i fråga om dessa arvodestagare endast intagits en hänvisning till dylika särskilda avlöningsbestämmelser. 1 41 § 2 mom. har beträffande annan icke-ordinarie tjänsteman, som åtnjuter avlöning i form av arvode med av Kungl. Maj:t fastställt belopp, intagits en summarisk föreskrift av i huvudsak det innehåll, som innefattas i 35 § av nuvarande avlöningskungörelse för allmänna civilförvaltningen (nr 397/ 1935). I 42 § har, i anslutning till stadgandena i 36 § av kungörelsen nr 397/1935, införts en bestämmelse, enligt vilken avlöningsförmånerna för tillfälligt anställd personal ävensom för andra icke-ordinarie befattningshavare, vilka icke avses i 1 avd. 2 eller 3 kap. eller i 41 §, fastställas av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, där ej Kungl. Maj:t meddelat beslut i sådant hänseende. I anslutning till vad under den allmänna motiveringen anförts vill kommittén i detta sammanhang framhålla att, då anställningsformerna kontrakts- och arvodesanställning förutsatts i regel böra avskaffas och utbytas mot anställning såsom extra ordinarie eller extra tjänsteman, det synes kommittén vara angeläget, att föreskrift meddelas till förhindrande av att förstnämnda båda anställningsformer för framtiden komma till användning annat än i de fall, där detta kan finnas påkallat av särskilda förhållanden. Det må erinras, att Kungl. Maj:t i samband med beslut den 9 januari 1936 bland annat om uppförande av nya extra ordinarie befattningar å den vid kungörelsen nr 215/1928 fogade tjänsteförteckningen A (kungörelse nr 2/1936) meddelade föreskrift av innehåll att, då i fråga om viss befattning eller grupp av befattningar särskilda omständigheter funnes påkalla annan anställningsform än som av de sålunda ändrade bestämmelserna föranleddes, vederbörande centrala förvaltningsmyndighet skulle hava att bringa frågan om anställningsformen under Kungl. Maj:ts prövning. Avsikten med denna föreskrift torde hava varit att förhindra att i fråga om befattning, som i tjänsteförteckningen upptagits såsom extra ordinarie, annan anställningsform komme till användning annat än undantagsvis. Enligt kommitténs mening bör i samband med fastställandet av nytt icke-ordinariereglemente av Kungl.

88 Maj:t meddelas ett generellt stadgande om att, där ej fråga är om rent tillfällig personal, annan anställningsform än de båda i reglementet avsedda huvudformerna extra ordinarie och extra tjänsteman icke må av myndigheterna användas med mindre Kungl. Maj:t därtill lämnat medgivande i varje särskilt fall. Tjänsteförteckningen. Den till lönekommitténs förslag till militärt icke-ordinariereglemente fogade tjänsteförteckningen utgör en överarbetning av tjänsteförteckningen A till kungörelsen nr 215/1928 i dess nuvarande lydelse. Denna överarbetning har, såsom framgår av vad tidigare anförts, varit av väsentligen formell natur. Någon realprövning av lönegradsplaceringen för de olika befattningarna har således icke i förevarande sammanhang verkställts. Frågan om inrättande av nya extra ordinarie befattningar har av kommittén tagits under övervägande — utom med föranledande av förslaget om ändrat lönesystem för ekonomipersonalen — allenast i så måtto, att kommittén för underlättande av den föreslagna avvecklingen av kontraktsanställningsformen ansett sig böra i vissa lönegrader, vilka kunna betraktas såsom standardlönegrader, för alla tre försvarsgrenarna uppföra befattningar, som tidigare funnits upptagna för allenast två försvarsgrenar. Sålunda har för lantförsvaret i 24 och 21 lönegraderna uppförts befattningar såsom konstruktör av l:a respektive 2:a klass samt för flygvapnet i 10 lönegraden uppförts befattning såsom förste kontorist. Såsom i det föregående framhållits, förutsätter kommittén, att en revision av tjänsteförteckningen skyndsamt kommer till stånd. Vid den överarbetning av tjänsteförteckningen, som verkställts inom kommittén, hava i övrigt, såsom en följd av den föreslagna åtgärden att avskaffa löneplanen K, till den nya förteckningen överförts de befattningar i gällande tjänsteförteckning B, vilka ansetts böra hänföras till det nya reglementet. Befattningarna hava i enlighet med vad i det föregående föreslagits hänförts till de lönegrader, för vilka pensionsunderlagen äro desamma som de för befattningarna nu gällande. Tidigare fanns i tjänste förteckningen B uppförd befattning såsom köksförestånderska vid armén och marinen i lönegraden K 5. Sedan emellertid köksförestånderskorna vid garnisonssjukhusen i Stockholm och Boden samt vid marinens sjukhus i Karlskrona ansetts böra placeras i lönegraden K 7, företogs genom kungörelsen nr 515/1937 bland annat den ändringen i tjänsteförteckningen B, att befattning såsom köksförestånderska vid armén och marinen överfördes till sistnämnda lönegrad. Härvid synes emellertid hava förbisetts, att vid militärsjukhuset i Sollefteå enligt vederbörlig stat fanns inrättad befattning för köksförestånderska i lönegraden K 5 — en befattning, som fortfarande är hänförd till sistberörda lönegrad. På grund härav och då uti propositionen nr 247 till innevarande års riksdag föreslagits inrättande jämväl vid garnisonssjukhuset i Karlsborg av en befattning såsom köksföre-

89 stånderska i samma löneställning har lönekommittén ansett riktigt att i sitt förslag till tjänsteförteckning upptaga befattningar för köksförestånderska vid armén i såväl 8 som 6 lönegraderna. I analogi med benämningarna för olika slag av husmödrar har kommittén benämnt de ifrågavarande befattningarna köksförestånderska av l:a klass respektive köksförestånderska av 2:a klass. I enlighet med lönekommitténs förut berörda förslag att inordna försvarsväsendets sjuksköterskepersonal under militära icke-ordinariereglementet hava vidare i tjänsteförteckningen i vederbörliga lönegrader uppförts befattningar såsom husmoder vid sjukhus, operationssköterska, röntgensköterska och sjuksköterska. Benämningarna överensstämma med dem, som användas i staterna. Sedan i propositionen nr 247 till detta års riksdag föreslagits inrättande vid armén av befattningar såsom assistentsköterska, har lönekommittén, som ansett sådan befattning jämväl böra hänföras till militära icke-ordinariereglementet, upptagit befattningen ifråga i tjänsteförteckningen, varvid densamma i enlighet med myndigheternas förslag och i överensstämmelse med lönegradsplaceringen vid statliga civila sjukhus hänförts till 5 lönegraden. Efter beslut av 1938 års riksdag hava å staten för krigsskolan uppförts nya extra ordinarie befattningar såsom förste vaktmästare, stallföreståndare, tillsyningsman och garageförman med avlöning för de två förstnämnda befattningarna enligt 7 och de övriga enligt 6 lönegraden i den i kungörelsen nr 215/1928 intagna löneplanen Eo. Härjämte hava å staterna för flygflottiljerna och flygkrigsskolan upptagits befattningar såsom eldare av 2:a klass med avlöning enligt 5 lönegraden av samma löneplan. Samtidigt har den redan tidigare i 5 lönegraden å tjänsteförteckningen A upptagna befattningen såsom maskinist vid krigsskolan uppflyttats i 6 lönegraden. Någon ändring av tjänsteförteckningen A med hänsyn till sagda förändringar i staterna för krigsskolan, flygflottiljerna och flygkrigsskolan har icke kommit till stånd. Då avsikten med att avlöningen till sagda personal fastställts i den form, som skett, otvivelaktigt varit att kungörelsen nr 215/1928 även i övrigt skulle vara å densamma gällande, har lönekommittén ansett befattningarna ifråga böra upptagas under vederbörliga lönegrader av ijänsteförteckningen. Slutligen har kommittén, i enlighet med förslag i propositionen nr 247 till innevarande års riksdag att inrätta vid marinen vissa extra ordinarie befattningar såsom eldare av 1: a och 2: a klass i 6 respektive 5 lönegraden, vid flygkrigsskolan befattningar såsom vaktmästare i 5 lönegraden samt vid flygkrigsskolan och Västmanlands flygflottilj befattningar såsom biträdande husmoder, uppfört nämnda befattningar å tjänsteförteckningen för vederbörande försvarsgren.

Overgångsanordningar. Det nya militära icke-ordinariereglementet torde lika litet som civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet böra givas retroaktiv tillämpning. Någon omräkning av lönetursrätten i anledning av de i reglementsförslaget upptagna nya lönetursbestämmelserna är sålunda icke avsedd att äga rum. Emellertid erfordras detta oaktat vissa särskilda övergångsbestämmelser att tillämpas å de tjänstemän, som övergå till det nya reglementet. Detta gäller såväl befattningshavare, vilka redan nu äro lönegradsplacerade i egenskap av extra ordinarie tjänstemän, som ock den personal i andra anställnings- och löneformer, vilken enligt förslaget skulle överföras till reglementet såsom extra ordinarie eller extra tjänstemän. Beträffande den sistnämnda gruppen ligger det i sakens natur, att de systemomläggningar, som det föreliggande förslaget innebär, måste föranleda övergångsregler av i viss mån mera vittgående natur än vad fallet blir i fråga om övergång till civila icke-ordinariereglementet, vilket icke förutsätter några liknande omläggningar. Även beträffande den förstnämnda gruppen torde emellertid på grund av särskilda förhållanden, som sammanhängt med övergången till 1928 års avlöningskungörelse och som ännu kvarstå, erfordras vissa speciella övergångsregler, som sakna motsvarighet i vad som förutsatts beträffande övergången till civila icke-ordinariereglementet. Lönekommittén berör i det följande beträffande vardera av de nyssnämnda grupperna de viktigare förhållanden, som tarva reglering genom övergångsbestämmelser, samt vissa riktlinjer, efter vilka enligt kommitténs uppfattning en dylik reglering bör äga rum. Vad först angår tjänstemän, som nu intaga ställning såsom extra ordinarie, innebär det föreliggande förslaget borttagandet av lägsta löneklassen inom varje lönegrad i löneplanen för extra ordinarie tjänstemän. Då det förutsattes, att det till extra ordinarie tjänstemän nu utgående provisoriska lönetillägget i samband härmed skall bortfalla, torde övergångsvis böra stadgas rätt för samtliga omedelbart före reglementets ikraftträdande anställda extra ordinarie tjänstemän, vilka då icke uppnått högsta löneklassen inom respektive lönegrader, att bliva uppflyttade en löneklass samt att för vidare löneklassuppflyttning taga i beräkning den tid, de tillhört närmast lägre löneklass. Denna förmån bör tillkomma extra ordinarie tjänsteman oberoende

91 av den rätt till löneklassuppflyttning vid övergången till det nya reglementet, vartill han enligt nu gällande bestämmelser eventuellt kan vara berättigad. Beträffande annan extra ordinarie tjänsteman, som efter övergången till det nya reglementet kvarstår i samma befattning eller innehar tjänst inom samma lönegrad som den, vilken han omedelbart före övergången tillhörde såsom extra ordinarie, torde böra stadgas, att han skall bibehålla den löneklassplacering ävensom den rätt till uppflyttning i högre löneklass, som vid övergången tillkommit honom. Kvinnlig tjänsteman, som vid ikraftträdandet tillhört den för sådan tjänsteman nu gällande högsta löneklassen under tre år, bör omedelbart erhålla uppflyttning i den nya slutlöneklassen. Vad nyss sagts torde jämväl böra gälla för den kvinnliga sjukvårdspersonal, som nu avlönas enligt allmänna civilförvaltningens avlöningsbestämmelser för extra ordinarie tjänstemän men som enligt kommitténs föreliggande förslag skulle i och med ikraftträdandet av det militära icke-ordinariereglementet bliva hänförd till nämnda reglemente. I anledning av de ändringar i nu gällande semesterbestämmelser, som för denna kvinnliga sjukvårdspersonal följer av 10 § reglementsförslaget, synes det kommittén skäligt, att vederbörande befattningshavare tillförsäkras rätt att icke behöva lida minskning i dem nu tillkommande semester. I övrigt torde övergångsanordningar i anledning av ändring i semesterbestämmelserna ej böra ifrågakomma. Såsom i den allmänna motiveringen erinrats, fastställdes genom kungörelsen nr 2/1936 ny tjänsteförteckning A till nu gällande avlöningskungörelse. Härvid föreskrevs bland annat att, så länge dåvarande innehavare av vissa i kungörelsen angivna befattningar kvarstode i dessa befattningar, innehavarna skulle hänföras till de lönegrader, i vilka de enligt den förut gällande lydelsen av tjänsteförteckningen varit uppförda. Det stadgades vidare, att dåvarande innehavare av vissa tidigare såsom extra ordinarie upptagna befattningar i 2, 4, 5 och 6 lönegraderna, vilka befattningar uteslutits i den nya tjänsteförteckningen, kunde efter anmälan beviljas rätt att, så länge de kvarstode i vederbörande befattning, personligen bibehållas vid då gällande anställningsform. De till följd av dessa bestämmelser övergångsvis kvarstående extra ordinarie befattningshavarna utgöra för närvarande ett antal av omkring 60. Ifrågavarande befattningshavare äro ålagda full tjänstgöringsskyldighet och kunna icke betraktas såsom tjänstemän å övergångsstat eller indragningsstat. Med hänsyn härtill anser kommittén skäligt, att dessa befattningshavare, så länge de kvarstå i sina befattningar, erhålla sina löneförhållanden reglerade enligt grunderna i det blivande avlöningsreglementet. Härom bör särskild föreskrift meddelas i samband med utfärdande av övergångsbestämmelser till reglementet. Därvid böra de särskilda stadganden, som enligt vad ovan nämnts anses erforderliga för att reglera övergången till reglementet för de nuvarande extra ordinarie tjänstemän, vilka bliva

92 direkt inordnade under detsamma, i tillämpliga delar gälla även nu ifrågavarande befattningshavare. Särskilda övergångsbestämmelser torde för vissa nuvarande extra ordinarie tjänstemän erfordras även i ett par andra hänseenden. Ett antal icke-ordinarie befattningshavare, som lyda under avlöningskungörelsen nr 215/1928, äger för närvarande uppbära personligt lönetillägg utöver den enligt kungörelsen i allmänhet utgående avlöningen. I de under 5 kap. av kungörelsen införda ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna stadgades nämligen bland annat, att den, vars tjänstgöring efter kungörelsens ikraftträdande vore av minst samma omfattning som under tiden närmast dessförinnan, icke skulle i anledning av bestämmelserna i kungörelsen lida minskning i den avlöning, inberäknat dyrtidstillägg, som förut tillkommit honom. Det föreskrevs vidare, att ersättning för sådan avlöningsminskning skulle utgå i form av personligt lönetillägg att åtnjutas i den mån vederbörande icke genom avlöningsförhöjning — vunnen, såvitt angår extra ordinarie tjänsteman, till följd av uppflyttning till högre löneklass inom samma eller högre lönegrad eller på grund av flyttning till annan ort -— erhölle en avlöning, som uppginge till den, vartill han varit berättigad före kungörelsens trädande i kraft. För extra ordinarie tjänstemän, vilka förut varit s. k. månadslönare vid flottans varv, hava meddelats särskilda bestämmelser rörande personligt lönetillägg. Före ikraftträdandet av nu gällande kungörelse nr 215/1928 gällde för månadslönare vid varven en av marinförvaltningen den 11 december 1920 fastställd löneplan. Denna löneplan, som var uppgjord efter mönster av den för kommunikationsverken för det dåvarande gällande löneplanen, upptog sex lönegrader. Varje lönegrad omfattade fem löneklasser. Uppflyttning i högre löneklass kunde ske vart tredje år, intill dess högsta löneklassen inom lönegraden uppnåtts. Dyrtidstillägg å de i löneplanen upptagna lönebeloppen utgick enligt de för oreglerade verk fastställda grunderna. I samband med att ifrågavarande befattningshavare inplacerades såsom extra ordinarie tjänstemän å löneplanen i den nu gällande avlöningskungörelsen blevo åtskilliga av de extra ordinarie befattningarna vid flottans varv nedsatta i lönehänseende. Denna nedsättning i personalens avlöning — motsvarande skillnaden mellan före den 1 juli 1928 innehavd lön jämlikt 1920 års löneplan jämte oreglerat dyrtidstillägg och lön enligt nu gällande avlöningskungörelse jämte reglerat dyrtidstillägg — kompenserades med stöd av förenämnda övergångsbestämmelser i form av personligt lönetillägg. I skrivelse den 14 december 1929 gjorde emellertid marinförvaltningen hos Kungl. Maj:t framställning om meddelande av särskilda övergångsregler för de förutvarande månadslönarna och anförde därvid bland annat, att ett stort antal av tjänstemännen redan vore inplacerade i högsta löneklassen av innehavande lönegrad. Härigenom vore dessa tjänstemän för alltid avskurna från möjligheten att erhålla löneförhöjning genom uppflyttning till

93 högre löneklass, vilket tjänstemännen på grund av sin inplacering i förut gällande löneplan icke utan fog kunde anse vara dem tillförsäkrat. Ett sådant förhållande kunde icke anses vara med rätt och billighet överensstämmande. Med hänsyn härtill föreslog marinförvaltningen, att i övergångsbestämmelserna till kungörelsen nr 215/1928 skulle göras sådan ändring, att sagda befattningshavare icke blott bibehölles vid den avlöning, som förut tillkommit dem, utan även tillförsäkrades den ökning däri, som skulle tillkommit dem till följd av uppflyttning i högre löneklass enligt den föregående löneplanen. Genom beslut den 20 juni 1930 förordnade Kungl. Maj:t — i anslutning till de i 5 kap. kungörelsen nr 215/1928 intagna stadgandena mot minskning i vissa äldre förmåner — att befattningshavare vid flottans varv, som avsågs i nämnda kapitel, ej heller skulle i anledning av bestämmelserna i sagda kungörelse gå i mistning av den rätt till avlöningsförhöjning, inberäknat dyrtidstillägg, som skolat tillkomma honom, därest den av marinförvaltningen den 11 december 1920 fastställda löneplanen alltjämt varit för honom gällande. Allt eftersom nu gällande avlöningskungörelses bestämmelser om extra ordinarie befattningshavare blivit tillämpliga å sådana icke-ordinarie befattningshavare, vilka dessförinnan innehaft annan anställning vid försvarsväsendet, hava i åtskilliga fall inträffade löneminskningar kompenserats genom personliga lönetillägg enligt förut angivna övergångsbestämmelser,'vilka alltjämt varit gällande. Genom den förhöjning av lönen i form av provisoriskt dyrortstillägg, som under senare år beviljats befattningshavare å vissa orter — detta tillägg har medfört motsvarande nedsättning av det personliga lönetillägget — jämte fortgående löneklassuppflyttning har å andra sidan antalet befattningshavare, vilka uppbära personligt lönetillägg, alltmera minskats och dem tillkommande ersättningsbelopp nedgått. Inom armén och flygvapnet har härtill bidragit, att den provisoriska avlöningsförstärkning, som från och med budgetåret 1937/1938 tillerkänts bland andra extra ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet, ansetts böra föranleda minskning av det personliga lönetillägget. Till följd härav är inom dessa grenar av försvarsväsendet, så vitt framgår av till kommittén inkomna uppgifter, det antal extra ordinarie befattningshavare, som för närvarande åtnjuter personligt lönetillägg, icke särdeles stort. Vid marinen förekommer sådant tilllägg i något större utsträckning. Detta sammanhänger med den viss personal vid flottans varv enligt förenämnda kungl. brev den 20 juni 1930 tillerkända rätten att beräkna det personliga lönetillägget på visst sätt; en bidragande orsak är, att den provisoriska avlöningsförstärkningen inom detta förvaltningsområde icke ansetts böra inverka minskande på nämnda lönetillägg. De befattningshavare, som enligt nu gällande bestämmelser åtnjuta personligt lönetillägg, kunna icke åberopa någon juridisk rätt för att efter det nya avlöningsreglementets ikraftträdande bibehållas vid nämnda förmån. Med hänsyn till den icke-ordinarie anställningens natur äga sagda befattningshavare icke heller någon valfrihet mellan övergång till de nya lönebe-

94 stämmelserna eller kvarstående på den lönestat, som för närvarande är gällande. Formella hinder torde sålunda icke möta att i samband med utfärdandet av nya avlöningsbestämmelser föreskriva, att den vissa befattningshavare nu tillkommande rätten till personligt lönetillägg skall upphöra. A andra sidan synes det icke förenligt med rättvisa och billighet att på angivet sätt avhända personalen en förmån, som clen i övervägande antalet fall innehaft sedan ett tiotal år tillbaka. Vilken uppfattning man än må hysa om lämpligheten av att i samband med en generell reglering av löneförhållandena för vissa personalgrupper övergångsvis bevara tidigare gällande löneförmåner i den utsträckning, som skedde vid 1928 års lönereglering, synes det icke tilltalande att lång tid efteråt vidtaga en dylik försämring i de förmåner, som då medgåvos. Ej heller kan kommittén finna det billigt att förmena den personal, som sålunda övergångsvis tillförsäkrats personliga lönetillägg med hänsyn till löneställningen före år 1928, delaktighet av den löneökning, som den nu förestående löneregleringen avser att bereda. På grund härav anser sig kommittén böra föreslå, att ifrågavarande befattningshavare även efter övergången till det nya avlöningsreglementet i stort seit bibehållas vid den dem nu tillkommande förmånen i sagda avseende. Det personliga lönetillägget torde emellertid i fortsättningen icke lämpligen kunna fastställas efter de enligt kungörelsen nr 215/1928 och förenämnda kungl. brev den 20 juni 1930 nu gällande grunderna. Avlöningen kommer nämligen enligt det nya reglementet att, såvitt angår lönens rörlighet i förhållande till levnadskostnadsväxlingarna, beräknas efter andra grunder än vad nu är fallet. Att med hänsynstagande å ena sidan till dyrtidstillägg enligt hittills gällande grunder — i vissa fall till och med efter de för oreglerade verk stadgade grunderna — och å andra sidan till de nya, efter andra principer utformade reglerna för rörligt tillägg verkställa den jämförelse mellan de särskilda avlöningsbeloppen, som nu äger rum för att fastställa det personliga lönetilläggets storlek, torde, så vitt kommittén kan finna, icke kunna ske utan så stora administrativa svårigheter, att en sådan anordning icke rimligen kan ifrågakomma. Med hänsyn härtill har kommittén ansett särskilda grunder för framtiden böra fastställas för beräknande av personligt lönetillägg för de befattningshavare vid försvarsväsendet, vilka för närvarande uppbära sådant tillägg. Efter kommitténs uppfattning torde därvid böra förfaras på i huvudsak följande sätt. Enligt därför givna föreskrifter bör fastställas det personliga lönetillägg, som för juni månad 1939 skall utgå till envar därtill berättigad befattningshavare. Det sålunda fastställda beloppet bör utgöra det personliga lönetillägg, som vederbörande befattningshavare efter övergången till det nya avlöningsreglementet bör äga månadsvis uppbära under förutsättning att hans tjänstgöring icke efter övergången är av mindre omfattning än tidigare. I den mån från och med den 1 juli 1939 avlöningsförhöjningar inträda till följd av uppflyttning i högre löneklass inom samma eller högre lönegrad å löneplanen för extra ordinarie tjänstemän, bör det personliga lönetillägget minskas med belopp, motsvaran-

95 de löneförhöjningen. Vid befordran till ordinarie tjänst torde ifrågavarande lönetillägg böra helt bortfalla. Däremot synes den avlöningsförhöjning genom uppflyttning en löneklass, vilken — såsom ovan nämnts — vid det nya reglementets ikraftträdande förutsattes tillkomma envar extra ordinarie befattningshavare, som icke uppnått högsta löneklassen, ej böra inverka minskande på det personliga lönetillägget. För kvinnlig extra ordinarie tjänsteman, som med eller efter reglementets ikraftträdande erhåller uppflyttning i den nya slutlöneklassen för kvinnliga tjänstemän, bör givetvis i anslutning till nyss angivna huvudregel denna uppflyttning medföra nedsättning av det personliga lönetillägget. I specialmotiveringen till 25 § av föreliggande reglementsförslag har kommittén framhållit, att billighetsskäl tala för en övergångsanordning beträffande redan anställda tjänstemän, vilka enligt nuvarande bestämmelser äro berättigade att kostnadsfritt erhålla vissa uniformspersedlar men enligt det nya icke-ordinariereglementet gå miste om denna förmån. Kommittén anser sig icke böra framlägga något förslag beträffande denna anordning ulan inskränker sig att uttala önskvärdheten av att densamma så utformas, att nuvarande förmån icke blir permanent bestående i varje fall för de befattningshavare, som vid övergången till det nya avlöningsreglementet ännu icke uppnått högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad. Vidkommande härefter de grupper av befattningshavare, för vilka förslaget innebär ändring i lönesystem eller anställningsform, må beträffande övergången till den nya ordningen anföras följande. I fråga om de befattningshavare, tillhörande den kvinnliga ekonomipersonalen, vilka för närvarande åtnjuta lön enligt den i 4 kap. av nu gällande avlöningskungörelse intagna löneplanen K och som enligt det föreliggande reglementsförslaget förutsättas bliva inplacerade å löneplanen för extra ordinarie tjänstemän, torde — i nära anslutning till vad i Kungl. Maj:ts brev den 11 september 1937 stadgats beträffande den kvinnliga sjukvårdspersonalens vid försvarsväsendet rätt till löneklassplacering vid övergången till de för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsbestämmclserna — böra föreskrivas, att befattningshavare för placering i löneklass skall äga att såsom tjänstetid räkna den tid befattningshavaren innehaft eller beräknas hava innehaft lön inom den lönegrad av löneplan K, från vilken övergången äger rum. Enligt den år 1936 utfärdade nya tjänsteförteckningen B till 1928 års avlöningskungörelse uteslötos de i 2 och 3 lönegraderna av löneplan K tidigare upptagna befattningarna för kokerskor. I samband därmed föreskrevs, att dåvarande innehavare av dessa befattningar kunde efter anmälan beviljas rätt att, så länge de kvarstode i vederbörande befattning, bibehållas vid då gällande anställningsform. Sådant tillstånd beviljades i ett flertal fall. För närvarande uppgå de i enlighet med nämnda bestämmelser kvarstående befattningshavarna till ett 40-tal. Då dessa befattningshavare i stort sett äro jämförliga med ovan nämnda, å nu gällande avlöningskungörelse övergångsvis kvarstående extra ordina-

90 rie befattningshavare, synes det skäligt, att deras avlöningsvillkor från och med den 1 juli 1939, så länge de kvarstå i befattningarna, ordnas etter det nya avlöningsreglementets grunder. För sådant ändamål torde de i 2 respektive 3 lönegraden av löneplan K kvarstående befattningshavarna — i överensstämmelse med de principer kommittén föreslagit skola tillämpas vid överförandet av andra å sagda löneplan upptagna befattningshavare till löneplanen för extra ordinarie tjänstemän — böra personligen hänföras till 2 respektive 3 lönegraden av sistnämnda löneplan, för vilka lönegrader gälla samma pensionsunderlag som för motsvarande lönegrader inom löneplan K. Härom torde särskilt beslut böra meddelas i samband med utfärdande av övergångsbestämmelser till avlöningsreglementet. De särskilda stadganden, som enligt vad ovan nämnts anses erforderliga för att reglera övergången till reglementet för den kvinnliga ekonomipersonal, vilken blir direkt inordnad under reglementet, torde jämväl böra bliva tillämpliga å dessa övergångsvis kvarstående befattningshavare. Såsom förut anförts förutsattes, att de före den 1 juli 1939 anställda undersköterskorna med placering i 1 lönegraden av löneplan K skola bibehållas vid oförändrad anställning, i den mån de icke erhålla extra ordinarie befattning såsom assistentsköterskor. För närvarande utgör den kontanta begynnelselönen för dessa befattningshavare 480 kronor för år. Efter en tjänstetid av 3, 6 och 9 år utgår årslönen med respektive 570, 660 och 750 kronor. Ä dessa avlöningsbelopp utgår dessutom dyrtidstillägg enligt de för reglerade verk gällande grunderna. Jämlikt kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 429) äro ifrågavarande befattningshavare berättigade till provisorisk avlöningsförstärkning med 144 kronor. Befattningshavarna ifråga åtnjuta icke pensionsrätt och äro sålunda icke skyldiga att vidkännas pensionsavdrag. Då ifrågavarande undersköterskor kommit i åtnjutande av provisorisk avlöningsförstärkning, synes det billigt, att de bliva delaktiga även av den allmänna löneförbättring, som genom löneregleringen tillerkännes civila befattningshavare i allmänhet. Med hänsyn till de naturaförmåner, till vilka dessa befattningshavare äro berättigade, har emellertid den provisoriska avlöningsförstärkningen satts något lägre än enahanda förmån för befattningshavare i allmänhet i lägre löneställning. Det torde därför få anses skäligt, att löneförbättringen till de undersköterskor, vilka efter den 1 juli 1939 kvarstå i samma befattning, nedsättes i ungefär samma proportion som den provisoriska avlöningsförstärkningen eller med omkring en tredjedel. I samband med denna reglering torde även, i likhet med vad som förutsattes för övriga befattningshavare, det nu utgående dyrtidstillägget böra med 10 procent inräknas i den fasta lönen. Genom de sålunda ifrågasatta anordningarna kunna hittillsvarande provisoriska löneförmåner avvecklas och befattningshavarna tillerkännas en förhöjd kontantlön, vara rörligt tillägg beräknas enligt samma grunder, som fastslagits i det nya civila avlöningsreglementet. I enlighet med det anförda och med iakttagande av vissa jämkningar för erhållande av lämpligt avrundade lönebelopp förordar kommittén, att för ifråga-

97 varande befattningshavare fastställes en begynnelselön av 720 kronor samt att förhöjda lönebelopp bestämmas att utgå efter tre års tjänst med 840 kronor, efter 6 års tjänst med 960 kronor och efter nio års tjänst med 1 080 kronor. Till dessa belopp kommer i förekommande fall rörligt tillägg. De förmåner i övrigt, som nu tillkomma förevarande befattningshavare, torde böra bibehållas oförändrade. Någon övergång till bruttolönesystem bör sålunda för deras vidkommande icke ifrågakomma. Såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats har kommittén förutsatt, att för närvarande vid försvarsväsendet tjänstgörande, till tjänstemannapersonal hänförliga extra befattningshavare, arvodestagare och kontraktsanställda tjänstemän skulle inordnas under det nya avlöningsreglementet såsom extra ordinarie eller extra tjänstemän i största möjliga omfattning. För bestämmandet av lönen inom vederbörande lönegrad för dessa befattningshavare torde enligt kommitténs uppfattning hänsyn, åtminstone i viss mån, böra tagas till den anställning och avlöning vederbörande vid övergången innehar. Jämväl för dessa befattningshavarekategorier måste därför vissa övergångsanordningar bliva erforderliga. Vid inplaceringen i löneklass torde någon generell åtskillnad mellan ovan angivna grupper av befattningshavare icke böra göras, då det knappast torde vara möjligt att med avseende å grunderna för lönesättningen draga någon bestämd gräns mellan dem inbördes. Visserligen åtnjuta extra befattningshavare i vissa fall lön, som hänför sig till viss löneklass, men i andra fall är lönen bestämd efter andra grunder. Kontraktsanställda tjänstemän uppbära i vissa fall lön enligt löneklass och äro i några fall enligt för dem gällande kontrakt berättigade till löneklassuppflyttning enligt för extra ordinarie tjänstemän gällande regler; i andra fall åter är lönen bestämd till visst belopp, med eller utan dyrtidstillägg. Med hänsyn härtill torde övervägande skäl tala för tillämpning av gemensamma principer beträffande löneklassplacering av nu ifrågavarande befattningshavare. För lösning av denna fråga kunna olika sätt tänkas. En möjlighet skulle vara att bestämma den löneklass inom lönegraden, efter vilken befattningshavaren skall erhålla lön, med hänsyn tagen till den tid, han fullgjort tjänstgöring i befattning, som motsvarar hans efter övergången till det nya reglementet innehavande tjänst. Att fastställa denna tid på ett rättvist sätt torde emellertid ofta möta avsevärda svårigheter. De göromål, som befattningshavaren haft att fullgöra under sin anställningstid, kunna hava varit av växlande natur och torde icke alltid hava varit fast avgränsade. Avlöningen kan hava utgått med olika belopp under anställningstiden. Om och i vad mån arbetsuppgifterna i samband därmed ändrats, torde i flertalet fall vara svårt att avgöra. De svårigheter och ojämnheter i bedömningen, som kunna ifrågakomma, om föreliggande spörsmål löses efter nyss antydda riktlinjer, synas icke behöva uppkomma, därest i stället som utgångspunkt för placeringen i regel tages det faktiska löneläget närmast före övergången till det nya regJemen7—397804.

98 tet. En dylik utgångspunkt synes låta sig väl försvara med hänsyn till att lönerna för ifrågavarande befattningshavare i allmänhet torde kunna anses avpassade efter det aktuella tidsläget. Enligt kommitténs uppfattning torde, utan åsidosättande av personalens berättigade intressen, minsta möjliga svårigheter uppkomma vid övergången, därest placeringen i löneklass inom den lönegrad, som för befattningen fastställes, som regel bestämmes med hänsyn till den lön, vartill befattningshavaren varit berättigad närmast före övergången. Utgår avlöningen med visst belopp i ett för allt,.bör för jämförelsen med de olika löneklassbeloppen verkställas en nedräkning av nuvarande ersättningsbelopp, motsvarande rörligt tillägg med 6 procent. Därest det därvid erhållna beloppet sammanfaller med eller nära motsvarar löneplanens belopp i viss löneklass inom vederbörande ortsgrupp av den för befattningshavaren fastställda lönegraden, bör inplacering ske i denna löneklass. Därest avlöningsbeloppet mera avsevärt avviker från visst löneklassbelopp, torde inplacering böra ske i den närmast högre löneklassen, dock självfallet ej i högre löneklass än den högsta för lönegraden gällande. I de fall, då avlöningen utgår med visst belopp jämte dyrtidstillägg, måste — för att förenämnda jämförelse skall kunna verkställas — dyrtidstillägget först inräknas med 10 procent i den fasta lönen, varefter inplaceringen bör äga rum efter ovan angivna regler. Åtnjuter befattningshavaren enligt gällande anställningskontrakt lön enligt viss lönegrad eller löneklass med rätt till löneklassuppflyttning, torde han efter inplacering i motsvarande löneklass böra bibehållas vid denna rätt. Inplaceringen av ifrågavarande tjänstemän i löneklass torde böra ankomma på de centrala förvaltningsmyndigheterna i anslutning till av Kungl. Maj:t fastställda huvudgrunder för övergången till det nya reglementet. Skulle den lön jämte rörligt tillägg, som befattningshavaren efter verkställd inplacering äger uppbära, i nämnvärd m å n understiga det sammanlagda avlöningsbelopp, vilket före övergången till det nya reglementet tillkommit honom, torde kompensation härför böra utgå i form av personligt lönetillägg, konstruerat och i fortsättningen behandlat efter samma riktlinjer, som kommittén angivit i samband med frågan om avvecklingen av nu befintliga personliga lönetillägg. Därest den avlöning, som utgått före befattningshavarens övergång till det nya reglementet, i något fall skulle befinnas hava varit alltför hög i förhållande till de arbetsuppgifter, som ålegat befattningshavaren, torde skälig hänsyn härtill böra tagas vid bedömandet av frågan, huruvida personligt lönetillägg skall utgå, eller vid fastställandet av det belopp, som anses böra skäligen utgå såsom sådant tillägg. Vad slutligen angår avvecklingen av nuvarande barntillägg, i den mån sådana tillägg förekomma för här avsedda befattningshavare, förutsätter kommittén, att för de tjänstemän, som övergå till det nya icke-ordinariereglementet, vidtages samma anordning, som enligt riksdagens i skrivelse nr 388

99 år 1938 meddelade beslut skall tillämpas beträffande de under civila avlöningsreglementet lydande tjänstemännen och som föreslagits jämväl beträffande de tjänstemän, vilka avses i civila icke-ordinariereglementet. Här ovan ifrågasatta och i övrigt erforderliga övergångsbestämmelser torde böra av Kungl. Maj:t meddelas fristående från själva avlöningsreglementet.

Pensionsbestämmelser. Genomförandet av lönekommitténs förslag till militärt icke-ordinariereglemente påkallar vissa ändringar i tjänste- och familjepensionsföreskrifterna för ifrågavarande befattningshavare för att skapa formell kongruens mellan löne- och pensionsbestämmelserna. I betänkande den 3 januari 1939 hava 1938 års pensionssakkunniga framlagt förslag till vissa av löneregleringarna föranledda ändringar i tjänste- och familjepensionsreglementena. De sakkunniga, som därvid utgått från vid nämnda tidpunkt fattade löneregleringsbeslut eller föreliggande löneregleringsförslag, hava emellertid i sitt förslag icke tagit hänsyn till ändringar, som skulle föranledas av en eventuell lönereglering för icke-ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet. Då dessa frågor falla utanför lönekommitténs uppdrag, inskränker sig kommittén här att påpeka, i vilka avseenden pensionsbestämmelserna beröras av de nya avlöningsföreskrifterna. Sjuksköterskepersonalen vid försvarsväsendet, som för närvarande är underkastad allmänna civilförvaltningens icke-ordinarie kungörelse, lyder nu enligt särskilt stadgande i 1 § 2 mom. c) civila tjänstepensionsreglementet under detta reglemente. Sjuksköterskornas återförande under avlöningsbestämmelserna för försvarsväsendets icke-ordinarie personal skulle med nuvarande avfattning av militära tjänstepensionsreglementets 1 § 2 mom. automatiskt medföra deras överförande till militära tjänstepensionsreglementet. I anledning härav påkallas antingen sådan ändring i 1 § 2 mom. civila tjänstepensionsreglementet, att sjukvårdspersonalen uteslutes från detta reglementes tillämplighet, eller — för den händelse sjuksköterskorna anses böra i avvaktan på den pågående revisionen av pensionslagstiftningen kvarbliva under civila tjänstepensionsreglementet — införande av ett undantag i 1 § 2 mom. militära tjänstepensionsreglementet. För extra ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet torde, liksom förutsatts för ordinarie och extra ordinarie tjänstemän vid andra förvaltningsområden, de nya lönebestämmelsernas antagande böra medföra slopande av nuvarande bestämmelser om särskilda lägre pensionsunderlag för kvinnliga befattningshavare. Härav påkallas ändring i 30 § 1 mom. militära tjänstepensionsreglementet. K-planens avskaffande och den kvinnliga ekonomipersonalens överförande till extra-ordinarieplanen bör vidare medföra uteslutande ur militära tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet av där meddelade bestämmelser om pensionsunderlag och pensionsavdrag för kvinnlig ekonomipersonal.

Kostnadsberäkningar. Då kommitténs förslag innebär en nära anpassning till de civila avlöningsbestämmelserna, är ramen för den förordade löneregleringen även i kostnadshänseende i stort sett given genom löneregleringsbeslulet för ordinarie tjänstemän vid civilförvaltningen och det därav betingade förslaget till lönereglering för icke-ordinarie befattningshavare inom de civila förvaltningsområdena. För ståndpunktslagande i sak till de förslag, som innefattas i kommitténs föreliggande betänkande, lära sålunda kostnadssynpunkterna i allmänhet icke vara av avgörande betydelse. Detta oaktat har kommittén ansett sig böra här meddela vissa beräkningar angående det framlagda förslagets inverkan på avlöningskostnaderna, i den mån sådana beräkningar varit möjliga att verkställa. Det är i detta avseende att märka, att förslaget innebär vissa omläggningar beträffande avlöningssystem och anställningsformer, vilkas verkningar i kostnadshänseende äro svåra att överblicka. De gjorda beräkningarna hava verkställts inom kommitténs kansli under ledning av den till kommitténs biträde förordnade matematikern, förste aktuarien i statens pensionsanstalt B. Kjellén. I fråga om befattningshavare, som nu äro extra ordinarie tjänstemän, hava kostnaderna för genomförande av den av kommittén föreslagna löneplanen inom kommitténs kansli beräknats enligt grunder liknande dem, som förut kommit till användning vid de i kommitténs betänkanden angående civila och militära avlöningsreglementena intagna kostnadsberäkningarna. Beräkningarna hava dock avsett endast ett indexläge, nämligen 168/169, vilket enligt nuvarande regler om dyrtidstillägg ger ett dylikt tillägg av 16 procent och enligt de nya bestämmelserna ett rörligt tillägg av 6 procent. Enligt dessa beräkningar uppgå kostnaderna för extra-ordinarieplanens genomförande vid nämnda indexläge till ett belopp av omkring 470 000 kronor för år, inklusive utgifterna för den nu utgående avlöningsförstärkningen, samt till omkring 210 000 kronor för år utöver utgifterna för nämnda avlöningsförstärkning. Dessa siffror omfatta icke blott innehavare av extra ordinarie befattningar, vilka finnas upptagna å nu gällande tjänsteförteckning A, utan även personal, som på grund av övergångsbestämmelser till 1936 års ändringar i avlöningskungörelsen personligen övergångsvis innehava extra ordinarie anställning. Den sjukvårdspersonal, som för närvarande såsom extra ordinarie tjänstemän avlönas enligt allmänna civilförvaltningens icke-ordinariebestämmelser, inkluderas jämväl i beräkningarna. Hänsyn har icke tagits till det förslag om nyinrättande av befattningar såsom assistentsköterskor i 5 lönegraden, vilket framlagts för innevarande års riksdag. Vid beräkningarna har ej heller

102 tagits hänsyn till de smärre kostnadsförändringar, som föranledas av löneplanens ändrade konstruktion i avseende å antalet löneklasser inom lönegraderna samt därav föranledd löneklassuppflyttning i samband med bortfallande av provisoriskt lönetillägg. I fråga om den kvinnliga ekonomipersonal, som för närvarande tillhör löneplan K men enligt kommitténs förslag skulle överföras till löneplanen MEo, har kommittén av skäl, som i den allmänna motiveringen anförts, vid sina kostnadsberäkningar ansett sig kunna såsom ett genomsnitt för löneförändringarna utgå från de siffror, som framkomma vid tillämpning av de värden å naturaförmånerna, vilka i samband med sjuksköterskornas överförande till bruttolönesystem år 1937 beräknades av försvarsväsendets lönenämnd. Med denna utgångspunkt har kostnadsökningen uppskattats till ett belopp av omkring 110 000 kronor för år inklusive nu utgående kostnad för provisorisk avlöningsförstärkning och omkring 90 000 kronor utöver nämnda kostnad. Dessa beräkningar inkludera även de befattningshavare, vilka för närvarande övergångsvis kvarstå i lönegraderna K 2 och K 3 och som enligt kommitténs förslag personligen skulle berättigas att uppbära lön enligt lönegraderna MEo 2 och MEo 3. Hänsyn har däremot icke tagits till de befattningshavare i lönegraden K 1, vilka må komma att övergångsvis kvarstå på nettolönesystem och enligt kommitténs förslag skulle erhålla viss uppräkning av den kontanta lönen. I fråga om de tjänstemän, vilka för närvarande äro extra befattningshavare, arvodestagare eller kontraktsanställda men som enligt kommitténs förslag i flertalet fall skulle överföras till kategorierna extra ordinarie eller extra tjänstemän, ställer det sig givetvis vanskligt att fixera den inverkan i kostnadshänseende, som den förordade omläggningen kominer att medföra. Då enligt kommitténs förslag inplacering å löneplanerna i allmänhet skulle äga rum i den löneklass, vars lönebelopp närmast överstiger nu utgående avlöning, med rätt för befattningshavaren att i regel erhålla personligt lönetillägg, i den mån lönebeloppet för högsta löneklassen understiger utgående avlöning, torde man emellertid kunna utgå från att den kostnadsökning, som inplaceringen medför, kommer att röra sig om ett jämförelsevis obetydligt belopp. Någon siffermässig uppskattning av denna kostnad har ansetts icke kunna verkställas. Beträffande de ökade avlöningskostnader i övrigt, som ett bifall till kommitténs förslag skulle medföra — t. ex. i fråga om kostnadsfri sjukledighet, ökad semester för vissa grupper, förbättrad vikariatsersättning, höjda kallortstillägg, utsträckt rätt till fri sjukvård, förbättrad begravningshjälp m. m. — hava några beräkningar icke verkställts. Ifrågavarande kostnader komma dock med hänsyn till här avsedda befattningshavares relativt ringa antal att i jämförelse med motsvarande kostnader för civilförvaltningen samt ordinarie beställningshavare vid försvarsväsendet hålla sig inom tämligen blygsamma belopp.

Förslag till

Kungl. Maj:ts avlöningsreglemente för i c k e - o r d i n a r i e tjänstemän vid f ö r s v a r s v ä s e n d e t (militära ickeordinariereglementet). Reglementets tillämpningsområde. 1 §• Detta reglemente äger tillämpning å civila och civilmilitära icke-ordinarie tjänstemän vid förs vars väsendet.

1 avd.

E x t r a ordinarie och e x t r a t j ä n s t e m ä n . 1 kap.

Allmänna bestämmelser. 2 §.

För den, vilken erhåller anställning, som i denna avdelning avses, skall Antagning evls utfärdas antagningsbevis eller annan skriftlig antagningshandling. " 3 §. 1 mom. Tjänsteman äger åtnjuta avlöning enligt de föreskrifter och un- Avlöning der de villkor, som innehållas i detta reglemente jämte de närmare bestämmelser, som kunna bliva av Kungl. Maj:t utfärdade rörande reglementets tilllämpning. Avlöning utgöres dels av lön jämte i reglementet under 18—22 samt 36— 38 §§ angivna fasta lönetillägg och särskilda ersättningar, dels ock av rörligt tillägg, varom förmäles i 23 och 39 §§. 2 mom. Är tjänsteman berättigad att av statsmedel uppbära tjänstepension eller årligt understöd, beror på vederbörande centrala förvaltningsmyndighets prövning, i förekommande fall efter anmälan av annan myndighet som äger tillsätta befattningen, om och i vad mån av sådan anledning avdrag

104 å lönen skall ske; dock att sådant avdrag ej må äga rum på grund av pension, som åtnjutes enligt gällande bestämmelser angående pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och civilmilitär personal (reservpension). 3 mom. Avlöning utgår, där ej annorlunda stadgas i reglementet, från och med den dag tjänsten enligt antagningshandlingen tillträdes till och med den dag tjänstemannen frånträder densamma. Angående vissa i reglementet avsedda tjänstemäns skyldighet att å avlöningen vidkännas pensionsavdrag stadgas i gällande bestämmelser om tjänste- och familjepension. 4 mom. Avlöning utbetalas månadsvis i efterskott, i den mån icke beträffande särskild ersättning utbetalning i annan ordning är särskilt stadgad eller eljest finnes lämpligen böra ske.

2 kap.

Extra ordinarie tjänstemän. 4 §.

Bestämmande i mom. De extra ordinarie befattningar, å vilka reglementet äger tillextra ordi- lämpning, upptagas i en av Kungl. Maj:t fastställd, vid reglementet såsom arie befatt- bilaga fogad tjänsteförteckning. 2 mom. Antalet extra ordinarie befattningar bestämmes genom stater eller personalförteckningar, vilka fastställas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. 3 mom. Extra ordinarie anställning kan vinnas endast av den, som uppnått 20 års ålder. Sådan anställning må ej heller utan Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall vinnas av den, som uppbär annan tjänstepension än reservpension. 4 mom. Entledigande av extra ordinarie tjänsteman av annan anledning än tjänstefel sker efter skriftlig uppsägning, vilken såvitt möjligt bör ske senast tre månader före anställningens upphörande. 5 mojm. För extra ordinarie tjänsteman skola ifråga om tjänstgörings tidens längd gälla de bestämmelser, som av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet meddelas, med iakttagande av att tjänstgöringstiden i förekommande fall ej må understiga vad som gäller i fråga om tjänsteman med närmast jämförliga arbetsuppgifter vid statsförvaltningen i allmänhet. 6 mom. Extra ordinarie tjänsteman må icke samtidigt innehava annan extra ordinarie befattning i statens tjänst. Ej heller må extra ordinarie tjänst innehavas av den, som är innehavare av ordinarie beställning eller befattning, med mindre han frånträder utövandet av den ordinarie beställningen eller befattningen. 5 §• Till extra ordinarie tjänstemän utgår lön enligt följande löneplan:

105 Löneplan MEo.

nr

omfattar löneklasserna nr

ir

O

Lönegrad Löneklass nr

A

B

C

t D

r

g

E

Å r s 1 c) n,

u

P

F

P G

H

I

k r o n o r

a, 1 - 4

a

2 022

2 097

2 247

2 322

2 397

2 472

1— 5

2 016

2 094

2 250

2 328

2 406

2 484

2 562

2— 6

2 238

2 322

2 406

2 292

2 382

2 472

2 562

2 490 2 652

2 574

3- 7

2 070 2 202

2 154

2 742

2 658 2 832

2 742 2 922

5 6

4- 8

2 334

2 430

2 526

2 622

2 910

3 006

3 102

2 568

2 670

2 772

2 976

3 078

3 282

2 709

2 8L7

2 925

3 033

3 249

3 357

3 465

6-10 7-11

2 466 2 601

2 718 2 874

2 814

5— 9

2 739

2 967

3 081

3 309

3 423

3 537

3 651

8-12

2 877

2 853 2 997

3 237

3 477

3 597

3 717

3 837

9—13 10-14

3 141

3 267

3 393

3 645

3 771

3 897

4 023

3 015 3153

3 357 3 519

3 285

3 549

3 681

3 813

3 945

4 209

3 291

3 429

3 567

3 705

3 843

3 981

4 119

11—15 12-16

4 077 4 257

3 438

3 582

3 726

3 870

4 014

4 302

4 446

4 590

13-17

3 630

3 780

4 230

4 380

4 530

4 680

4 830

14-18

3 822

3 978

3 930 4134

4 080

13 14

4 290

4 446

4 602

4 758

4 914

5 070

15—19

4 050

4 374

4 536

5 022

5 346

16-20

4 278

4 782

4 698 4 950

4 860

17 18

4212 4 446

5 286

5 454

17-21.

4 596

4 773

5 304

5 481

5 622 6 012

18-22

4 926

5 484

5 670

5 856

5 658 6 042

5 835

19 20

4 950 5 298

6 228

6 414

19-22

5 256

5 451

5 646

5 841

6 816

21 22

20-23

5 586

5 793

6 000

6 135

6 354

6 207 6 573

21—24 22—25

6 300

6 525

6 750

6 975

23—26

6 750

6 975

7 200

24—27

23 24

7 230

7 455

25—28

7 725

7 950

7 680 8175

7 425 7 905

26-29

8 220

8 445

28 29

27—30 28-31

26 27

8 715

29-32

11 12

28 29

9 210 9 705

10 200

10 695

4 395

6 036 6 414

6 231

6 426

6 621

6 621

7 035

7 242

6 792

7 011

6 828 7 230

7 449

7 668

7 200

7 425

7 650

7 875

8 100

7 650

7 875

8 325

8 550

8 355

8 580

8 805

9 030

8 400

8 625

8 850

9 075

8 670

8 895

9 345

9 570

9 30O 9 795

10 020

8 940 9 435

9 165

9 390

9 615

9 840

10 065

10 290

10 515

9 660

9 885

10 110

10 335

10 560

10 785

9 930 10 425

10 155 10 650

10 380

10 605

10 830

10 875

11280 11 775

10 920 11 415

12 495

12 045 12 540

12 270

11 640

11595 12 090

12 765

12 990

12 315

9 525

12 000

6 §• 1 mom. I tjänsteförteckningen angives, till vilken lönegrad varje särskild Lönegrader befattning är att hänföra. •gjjj" Den löneklass inom vederbörande lönegrad, enligt vilken lönen skall ut-

106 gå, fastställes i enlighet med föreskrifterna i 7 och 8 §§; inom löneklass bestämmes lönebeloppet efter den ortsgrupp, till vilken tjänstemannens stationeringsort blivit hänförd. I fråga om fördelningen av stationeringsorter å de olika ortsgrupperna gäller vad Kungl. Maj:t i sådant hänseende fastställt för ordinarie personal. 7 §• Begynnelse1 mom. Vid tillträdandet av extra ordinarie befattning erhåller tjänstelön och löne' man lön enligt den för vederbörande lönegrad fastställda lägsta löneklassen, klassnppflyttning. där ej föreskrifterna i 8 § giva anledning till avvikelse härutinnan.

2 mom. Efter att hava tillhört en och samma löneklass under tre år uppflyttas tjänstemannen till närmast högre löneklass samt efter ytterligare tre år till den därpå följande högre löneklassen och så vidare, intill dess högsta löneklassen inom lönegraden uppnåtts, allt så framt ej annat följer av föreskrifterna i 3 mom. här nedan eller i 8 §. 3 mom. Uppflyttning till högre löneklass sker vid ingången av kalenderkvartalet näst efter det, under vilket den för sådan uppflyttning stadgade tiden i den lägre löneklassen tilländagått. I övrigt gäller såsom villkor för extra ordinarie tjänstemans uppflyttning till högre löneklass: a) att tjänstemannen under minst fyra femtedelar av den tid, som erfordras för vinnande av uppflyttning, bestritt sin egen eller på grund av förordnande annan statens tjänst, dock att härvid såsom tjänstetid skall räknas jämväl semester ävensom tjänstledighet, som avses i 12 § 1—3 mom. eller 13 §; b) att uppskov med uppflyttning icke prövats böra äga rum på grund av mindre väl vitsordad tjänstgöring under den tid tjänstemannen tillhört den lägre löneklassen; dock att härvid hänsyn till viss i tjänsten begången förseelse, för vilken tjänstemannen särskilt bestraffats, må tagas endast då förseelsen kan sägas karakterisera arten av tjänstgöringen i dess helhet; samt c) att tjänstemannen icke uppnått den för honom gällande pensionsåldern. 8 §. Löneklass1 mom. Extra ordinarie tjänsteman, som befordras till extra ordinarie pl w ™ 8 M I tjänst inom högre lönegrad, skall placeras lägst i löneklassen närmast över befordran den, som han i den lägre tjänsten senast tillhörde. Dessutom skall för bem. m. stämmande av tidpunkt för löneklassuppflyttning i den högre tjänsten tagas i beräkning den tid, dock högst tre år, varunder tjänstemannen i den lägre tjänsten tillhört eller beräknas hava tillhört löneklassen närmast under den, till vilken han på grund av nyssnämnda föreskrift eller stadgandet i 7 § 1 mom. skall hänföras. Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning jämväl i fall, där ordinarie beställningshavare med lön enligt löneplan Ca eller där beställningshavare eller icke-ordinarie befattningshavare, som åtnjuter vika-

107 riatslön enligt nämnda löneplan, förordnas att innehava extra ordinarie tjänst inom högre lönegrad, så ock där extra tjänsteman vinner befordran till extra ordinarie tjänst inom samma eller högre lönegrad. 2 mom. Där tjänsteman omedelbart före tillträdandet av extra ordinarie befattning innehade anställning i statens tjänst med avlöning enligt kollektivavtal, skall han i den extra ordinarie befattningen hänföras lägst till den löneklass, i vilken lönen närmast överstiger den avlöning han i den tidigare anställningen ägt uppbära. Erforderliga bestämmelser rörande vad som skall förstås med avlöning i den tidigare anställningen meddelas av Kungl. Maj:t i särskild ordning. 3 mom. Om och i den mån Kungl. Maj:t med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter prövar sådant skäligt, må tjänsteman, som före tillträdandet av extra ordinarie befattning innehade icke-ordinarie befattning i statens tjänst med arvode eller med avlöning enligt personligt kontrakt, i den extra ordinarie befattningen placeras i högre löneklass än som följer av stadgandet i 7 § 1 mom. A mom. Har den, som tillträder extra ordinarie befattning inom högst 6 lönegraden, dessförinnan under minst sex år i följd innehaft fast anställning såsom manskap vid försvarsväsendet och därvid undergått underbefälsutbildning, skall han i den extra ordinarie befattningen placeras en löneklass högre än den, till vilken han enligt stadgandet i 7 § 1 mom. eljest skolat hänföras; dock att den, vilkens militära anställning varat minst nio år, skall, där han tillträder extra ordinarie befattning inom högst 5 lönegraden, placeras två löneklasser högre än den, till vilken han enligt nyssnämnda stadgande eljest skolat hänföras. Såsom förutsättning för löneklassplacering enligt bestämmelserna i nästföregående stycke skall gälla, att högst åtta månader förflutit från avgången från den militära anställningen till tillträdandet av den extra ordinarie befattningen eller annan omedelbart före denna befattning innehavd fortlöpande statlig anställning. Den militära anställningen skall anses hava innehafts i följd, även om avbrott av sammanlagt högst tre månader förekommit mellan olika anställningsperioder; dock må tid för dylikt avbrott icke inräknas i anställningstiden. Där bestämmelserna i detta moment komma i tillämpning, må icke samtidigt tillämpas föreskrifterna i 1 mom. här ovan. 5 mom. Finner vederbörande myndighet eljest beträffande tjänsteman, som tillträder extra ordinarie befattning, med hänsyn till föregången långvarig statsanställning och därunder åtnjuten avlöning synnerliga skäl föreligga för placering i högre löneklass än den, till vilken han enligt stadgandet i 7 § 1 mom. skolat hänföras, har myndigheten att underställa frågan om löneklassplaceringen Kungl. Maj:ts prövning. Vad sålunda stadgas gäller även för det fall, att tjänsteman före tillträdandet av extra ordinarie befattning under avsevärd tid antingen innehaft kommunal befattning eller ock i annan icke statlig anställning utfört arbete av allmännyttig beskaffenhet och på den grund anses skäligen böra placeras

108 i högre löneklass än den, till vilken han enligt stadgandet i 7 § 1 mom. eljest skolat hänföras. Utan hinder av vad ovan i detta moment stadgas äger vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, i enlighet med de närmare grunder som i särskild ordning fastställas av Kungl. Maj:t, beträffande extra ordinarie tjänsteman tillhörande sjukvårdspersonalen besluta om högre löneklassplacering än nyss sagts, där sådant prövas skäligt med hänsyn till föregången statlig eller icke statlig sjukvårdsanställning samt därunder åtnjuten avlöning. 6 mom. Extra ordinarie tjänsteman må icke på grund av bestämmelserna i denna paragraf placeras högre än i högsta löneklassen inom den lönegrad, som gäller för den nya tjänsten. 9§. Avlöning vid Extra ordinarie tjänsteman, som övergår till annan extra ordinarie befattförflyttmng n j n g i n o m samma lönegrad eller som utan något sitt förvållande förflyttas till extra ordinarie tjänst inom lägre lönegrad, äger bibehålla den placering i löneklass han i den föregående tjänsten innehade; dock må lönen icke i något fall utgå enligt högre löneklass än den högsta för den nya tjänsten fastställda. 10 §. Semester.

1 mom. Extra ordinarie tjänsteman äger, där ej annat följer av vad i 2 mom. stadgas, årligen å tid, som prövas lämplig med hänsyn till göromålens behöriga gång, åtnjuta semester under nedan angivna antal dagar: Från och med det år, under Intill det år, vilket tjänste- Från och med under vilket mannen det år. under tjänstemanfyller 30 år, vilket tjänstenen fyller intill det år, mannen under vilket fyller 40 år 30 år han fyller 40 år

Tjänstemän tillhörande 1—10 lönegraderna » » 11—23 » » » 24—30 »

15 20 30

20 25 35

30 35 45

Extra ordinarie tjänsteman, som tillika är innehavare av ordinarie beställning inom lägre lönegrad, må icke på grund av bestämmelserna i denna paragraf och i 20 § 1 mom. a) militära avlöningsreglementet komma i åtnjutande av semester och tjänstledighet för sjukdom med oavkortad lön under längre tid av ett och samma kalenderår, än att semestern jämte tjänstledigheten uppgår till sammanlagt högst 45 dagar intill det år, under vilket tjänstemannen fyller 40 år, samt högst 55 dagar för tid därefter. I övrigt gälla i fråga om semesterförmånens åtnjutande i tillämpliga delar

109 de särskilda villkor och bestämmelser, som meddelats i 16 § 2—4 mom. militära avlöningsreglementet. 2 mom. Extra ordinarie tjänsteman, tillhörande sjukvårdspersonalen, äger årligen åtnjuta semester under det antal dagar, som i 1 mom. föreskrives för tjänsteman tillhörande 11—23 lönegraderna, dock att tjänsteman å röntgenavdelning vid sjukhus äger årligen åtnjuta semester under 42 dagar. 11 §• För tid, under vilken extra ordinarie tjänsteman åtnjuter tjänstledighet Tjänstledigfrån sin befattning, skall med hans avlöning förhållas på sätt i 12—16 §§ b e t s a v d r a s stadgas, så framt icke Kungl. Maj:t finner skäl att för visst fall annorlunda bestämma. Vid tjänstledighet förekommande avdrag å avlöningen, ijänstledighetsavdrag, äro av tre slag, A-, B- och C-avdrag. A- och B-avdragen utgöra för dag räknat de belopp, som finnas angivna i följande tabell: Löneklass a 1

2 3 4 5 6 7 8 9 10

A-avdrag för dag kronor

B-avdrag för dag kronor

Löneklass

1-80

3-60

1-90

3-80

2-00

2-10

4-00 4-20

2-20

4-40

22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32

A-avdrag för dag kronor

B-avdrag för dag kronor

Löneklass

0-70

1-40

0-80 0-90

1-60 1-80

l-oo

2-00 2-20 2-40

15 16

2-40

4-80

1-30

2-60

2-60

1-40

2-80

1-50 1-60

3-00

2-80 3-00

5-20 5-60

3-20 3-40

3-20

6-4 0

3-40

6-80

1-10 1-20

1-70

6-00

A-avdrag för dag kronor

B-avdrag för dag kronor

3-60

7-20

3-90

7-8()

4-20

8 40

4-50

9-00

5-00

5-50 6-00

11-00 12-00

6-50

7-00

14-00

7-50

15-00

8-00

1600 G-avdraget utgöres av samtliga på tjänstledighetstiden belöpande kontanta avlöningsförmåner. I vad mån extra ordinarie tjänsteman, som har att vidkännas G-avdrag, skall avstå jämväl övriga med tjänsten förenade avlöningsförmåner, beror på prövning i den ordning Kungl. Maj:t särskilt bestämmer. 12 §. 1 mom. Under tjänstledighet "för offentligt uppdrag skall extra ordinarie Tjänstledighet för offenttjänsteman i g t np p d rag a) vidkännas A-avdrag, där ersättning för uppdraget ej utgår eller utgår m. m. allenast med visst belopp för sammanträdes- eller förrättningsdag och tjäns-

110 temannen icke medgivits rätt till gottgörelse för de avlöningsförmåner han under ledigheten avstått, så ock där fråga är om uppdrag såsom ledamot av riksdagen; b) vidkännas C-avdrag, där fråga är om anställning hos riksdagen eller dess revisorer eller hos kyrkomötet eller om uppdrag att deltaga i eller biträda vid utredning, som beslutats av Kungl. Maj:t eller, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, av chef för statsdepartement eller av myndighet (kommittéeller sakkunniguppdrag). 2 mom. Under tjänstledighet för militär tjänstgöring skall extra ordinarie tjänsteman a) vidkännas B-avdrag för tid, under vilken han fullgör honom såsom beställningshavare i reserven, å reservstat eller å övergångsstat eller såsom officer i väg- och vattenbyggnadskåren åliggande tjänstgöring eller under vilken han genomgår utbildningskurs för äldre reservofficerare eller han såsom landstormen tillhörande värnpliktig är inkallad till landstormsbefälsövning eller landstormsrepetitionsövning; b) likaledes vidkännas B-avdrag för tid, under vilken han genomgår för konstituerad landstormsofficer föreskriven befälskurs, landstormsbefälsövning eller kompletteringskurs eller med kompletteringskurs jämställd annan kurs eller övning, dock högst 12 dagar av ett och samma kalenderår; c) vidkännas C-avdrag för tid, under vilken han fullgör annan värnpliktstjänstgöring än i a) sägs. Angående särskild ersättning till extra ordinarie tjänsteman för tid, under vilken h a n åtnjuter tjänstledighet för fullgörande av värnpliktstjänstgöring, som i c) avses, stadgas i 22 § 3 mom. 3 mom. Under tjänstledighet för deltagande såsom elev i utbildningskurs, vilken anordnas vid försvarsväsendet och vars genomgående av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet prövas erforderligt för den fackliga utbildningen, skall extra ordinarie tjänsteman äga åtnjuta oavkortad lön. 4 mom. Då extra ordinarie tjänsteman i andra fall än här ovan under 1—3 mom. omförmälts åtnjuter tjänstledighet av anledning, varom i denna paragraf är fråga, skall h a n vidkännas G-avdrag. 13 §. Tjänstledig1 mom. Vid tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten, varav föraniv^ol^cSfali letts s J u k d o m e u e r förlust av arbetsförmågan, skall extra ordinarie tjänstei tjänsten man m m - a) åtnjuta oavkortad lön intill dess ett å r förflutit från dagen för olycksfallet; b) vidkännas A-avdrag för tid därutöver, så framt ej vederbörande centrala förvaltningsmyndighet på grund av särskilda förhållanden finner anledning medgiva, att avdrag icke skall äga rum. Med olycksfall i tjänsten skall förstås vad som enligt allmän lag är att hänföra till olycksfall i arbete.

Ill 2 mom. Vad i 1 mom. stadgas äger motsvarande tillämpning jämväl där tjänsteman på grund av sin tjänst blivit utsatt för våld eller annan misshandel eller han i tjänsten ådragit sig yrkessjukdom eller svårare smittsam sjukdom och av sådan anledning åtnjuter tjänstledighet, så ock där han förbjudits att tjänstgöra till förekommande av smittas spridning. Härvid förstås med yrkessjukdom sådan sjukdom, varom förmäles i gällande lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar, och med svårare smittsam sjukdom sådan sjukdom, som enligt bestämmelserna i gällande epidemilag skall föranleda anmälan till vederbörande myndighet, för såvitt den ej enligt förstnämnda lag är att hänföra till yrkessjukdom. 14 §. 1 mom. Vid tjänstledighet till följd av behörigen styrkt sjukdom i andra Tjänstledigfall än som avses i 13 § skall extra ordinarie tjänsteman a® sjub,iom. a) äga uppbära oavkortad lön under högst sju dagar av ett och samma kalenderår; b) vidkännas A-avdrag för tid därutöver. Erfordras på grund av sjukdom tjänstledighet under längre tid än sex månader av ett och samma kalenderår eller vid sjukdom, som fortgår över årsskifte, under längre tid än sex månader i en följd, bestämmer vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, om tjänstemannen för tid därutöver skall vidkännas större avdrag å lönen än här ovan under b) sagts. Såsom förutsättning för åtnjutande enligt a) här ovan av oavkortad lön under tjänstledighet för sjukdom skall gälla, att tjänstemannen under sammanlagt minst sex år innehaft ordinarie eller extra ordinarie anställning i statens tjänst. Oavkortad lön under tjänstledighet för sjukdom enligt vad här stadgats må ej tillkomma den, som tillika är innehavare av ordinarie beställning och i sådan egenskap jämlikt 20 § 1 mom. a) militära avlöningsreglementet äger rätt till dylik förmån. 2 mom. Har extra ordinarie tjänsteman beviljats tjänstledighet för svag hälsas vårdande och är behovet av sådan ledighet behörigen styrkt, skall han a) vidkännas B-avdrag under högst 30 dagar av ett och samma kalenderår; b) vidkännas C-avdrag för tid därutöver. 3 mom. Vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd skall kvinnlig extra ordinarie tjänsteman a) vidkännas A-avdrag under en tid av högst 120 dagar, varav högst 90 dagar efter förlossningen; b) vidkännas G-avdrag för tid därutöver. 15 §. Vid tjänstledighet för enskild angelägenhet skall extra ordinarie tjänsteman Tjänstiedigen a)' vidkännas B-avdrag för tid,' varunder han idkar studier eller bedriver hskild ®* for ange" fe lägenhet.

112 arbete, som av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet prövas vara av betydelse för försvarsväsendet eller för tjänstemannens kompetens för viss uppgift eller befattning inom försvarsväsendet, dock sammanlagt högst 120 dagar av den tid, varunder h a n innehar extra ordinarie anställning; b) vidkännas B-avdrag för tid, varunder han fullgör uppdrag inom sådan personalsammanslutning, som avser att tillvarataga befattningshavarnas intressen i tjänsten eller främja deras yrkesutbildning, dock högst 10 dagar av ett och samma kalenderår; c) likaledes vidkännas B-avdrag, där ledigheten beviljats för annan enskild angelägenhet av vikt, dock högst 10 dagar av ett och samma kalenderår; samt d) vidkännas C-avdrag i andra fall än här ovan under a)—c) sägs.

16 §. Nedsättning Där extra ordinarie tjänsteman av anledning, som enligt stadgandena i göringstid. ^ — ^ §§ medför tjänstledighetsavdrag, medgives nedsättning av tjänstgöringstiden, skall avdraget å lönen beräknas i förhållande till den omfattning, vari tjänstgöringstiden nedsatts. 17 §. Frihetsstraff, Bestämmelserna i 23 § militära avlöningsreglementet angående löneavdrag frå/tånTt^ ^ r ordinarie beställningshavare vid undergående av arreststraff eller annat göring m. m. frihetsstraff, vid avstängning från tjänstgöring m. m. gälla i tillämpliga delar även beträffande extra ordinarie tjänstemän.

18 §. Kallorts" agg-

Kallortstillägg utgår till extra ordinarie tjänstemän under samma förutsättningar och enligt samma grunder, som gälla för ordinarie beställningshavare. 19 §.

Vikariats/ mom. Extra ordinarie tjänsteman, som erhållit förordnande att såsom ersättning. v j k a r j e uppehålla sådan ordinarie beställning inom högre lönegrad, för vilken lön utgår enligt löneplan Ga, eller att bestrida vikariat å sådan extra ordinarie tjänst inom högre lönegrad, som i detta reglemente avses, äger uppbära vikariatsersättning med belopp för dag räknat, motsvarande skillnaden mellan de i nedanstående tabell angivna beloppen för, å ena sidan, den lönegrad, till vilken den uppehållna befattningen är hänförd, och, å andra sidan, den lönegrad den vikarierandes egen tjänst tillhör, dock med minst 60 öre om dagen:

113 Lönegrad nr 1

Belopp kronor

Belopp kronor

Lönegrad nr

Belopp kronor

Lönegrad nr

0-G0

1-95

4-70

>>

0-70

0-80

2-15 2-35

5-05

5-65

0-90

2-55

6-25

5 6

1-05

2-80

6-85

1-20

3-05

1-35

3-3f.

7-45 8-05

1-50

17 18

3-65

1-G5 1-80

4-00

8-70 9-35

4-35

lO-oo

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas skall, där vederbörande centrala förvaltningsmyndighet sådant medgiver, äga motsvarande tillämpning i fråga om extra ordinarie tjänsteman, vilken, utan att fråga är om vikariat, erhållit förordnande att bestrida göromål, vilka eljest ankomma på innehavare av sådan högre befattning, som i sagda moment avses. 3 mom. Förordnas extra ordinarie tjänsteman att såsom vikarie uppehålla högre ordinarie beställning i andra fall än som i 1 mom. avses, bestämmes ersättningen av Kungl. Maj:t. 20 §. 1 mom. I fråga om ersättning vid resa för förrättning i statens ärenden Reseersättgäller för extra ordinarie tjänsteman vad i militära avlöningsreglementet nin g m- mjämte därtill hörande tilläggsbestämmelser m å vara i sådant hänseende stadgat beträffande ordinarie beställningshavare inom motsvarande lönegrad av löneplan Ca. Beträffande felräkningspenningar skola i förekommande fall för extra ordinarie tjänsteman tillämpas i dylikt hänseende i militära avlöningsreglementet jämte därtill hörande tilläggsbestämmelser givna stadganden. 2 mom. Därest icke vederbörande centrala förvaltningsmyndighet annorlunda beslutar, skall vad i 1 mom. föreskrives äga tillämpning jämväl i fråga om tjänstgöringstraktamente. 3 mom. Extra ordinarie tjänsteman, som utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan förflyttats från en stationeringsort till en annan eller som vid övergång från annan anställning i statens tjänst till extra ordinarie befattning eller till följd av förordnande att innehava eller uppehålla högre beställning eller befattning fått annan stationeringsort sig anbefalld och fördenskull nödgas flytta till annan ort eller som eljest fått sig ålagt att byta bostad, äger i anledning härav uppbära ersättning för flyttningskostnad enligt de grunder, som gälla för ordinarie beställningshavare inom motsvarande lönegrad av löneplan Ca. 21 §. 1 mom. Där tjänstgöring utöver fastställd arbetstid undantagsvis måste övertidsäga rum, må, i den mån Kungl. Maj:t så bestämmer, för dylik tjänstgöring å ersättning. 8—397804.

114 befattning, tillhörande någon av lönegraderna MEo 1—18, kunna utbetalas övertidsersättning med nedanstående belopp för timme räknat:

Kronor

Vid övertidsarbete å befattning inom lönegrad nr

Kronor

Vid övertidsarbete å befattning inom lönegrad nr

1-30

1-70

1-85 1-40

1-80

2-30 2-40

1-90

2-50

1-45

2-00

1-50

2-10

2-90

1-60

11 12

16 17

2-20

3-10

Vid övertidsarbete å befattning inom lönegrad nr

3 4

Kronor

2-70

För beräkning av övertidsersättning skall varje timme mellan klockan 22 och 6, varunder övertidsarbete fullgjorts, ävensom varje övertidstimme å sönoch helgdag samt å påskafton, midsommarafton och julafton räknas såsom en och en halv timme. 2 mom. Såsom allmänt villkor för utbetalande av övertidsersättning gäller, att överordnad i varje särskilt fall beordrat eller godkänt arbetets utförande å tid utöver fastställd arbetstid samt att mot övertidsarbetet svarande ledighet icke lämpligen kan beredas. Med fastställd arbetstid förstås den av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet för befattningen eller visst slag av tjänstgöring bestämda tjänstgöringstiden. 3 mom. Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av föreskrifterna i denna paragraf skola, i den mån ej Kungl. Maj:t meddelat dylika bestämmelser, utfärdas av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. Ersättning för särskilt nppdrag m. m.

Rörligt tillägg.

22 §. 1 mom. Gratifikation eller belöning må efter vederbörande centrala förvaltningsmyndighets bestämmande kunna tilldelas extra ordinarie tjänsteman, därest medel för sådant ändamål finnas anvisade. 2 mom. Utöver vad i detta reglemente förutsattes eller eljest enligt beslut av Kungl. Maj:t medgivits må extra ordinarie tjänsteman icke för sin tjänstgöring åtnjuta ersättning eller förmån, så framt ej Kungl. Maj:t för uppdrag eller arbete, vilket kan anses falla utom tjänstemannens vanliga tjänstutövning, anvisat särskilda medel eller eljest finner skäl medgiva särskild gottgörelse. 3 mom. För tid, under vilken extra ordinarie tjänsteman åtnjuter tjänstledighet på grund av inkallelse till värnpliktstjänstgöring som icke är att hänföra till landstormsbefälsövning eller landstormsrepetitionsövning, äger han uppbära särskild dagersättning med 2 kronor 50 öre. 23 §. Rörligt tillägg utgår till extra ordinarie tjänstemän under samma förutsättningar och enligt samma grunder, som gälla för ordinarie beställningshavare.

115 24 §. 1 mom. I fråga om sjukvård och begravningshjälp, tjänstebostad samt Sjukvård bränsle och belysning gäller för extra ordinarie tjänstemän vad i militära av- viasanaturalöningsreglementet jämte därtill hörande tilläggsbestämmelser finnes i så- förmåner. dant hänseende föreskrivet beträffande ordinarie beställningshavare inom motsvarande lönegrader av löneplan Ca. 2 mom. Tillhandahålles extra ordinarie tjänsteman av kronan kost in natura eller verkställes genom kronans försorg tvätt för hans enskilda räkning, har tjänstemannen att härför erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen eller på annat sätt i enlighet med bestämmelser, som meddelas av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. 25 §. 1 mom. Extra ordinarie tjänsteman, som enligt av vederbörande centrala Tjänstedräkt m m förvaltningsmyndighet meddelade bestämmelser är pliktig att under tjänst' ' göring vara iförd tjänstedräkt (uniform) eller bära tjänstetecken eller vars tjänstgöring påkallar nyttjandet av särskild skyddsbeklädnad, äger genom vederbörande myndighets försorg bekomma för ändamålet erforderliga persedlar och materialier, antingen med äganderätt, mot särskild ersättning enligt de i 2 mom. angivna grunderna, eller, där så prövas lämpligt i fråga om tjänstetecken eller skyddsbeklädnad, såsom lån. 2 mom. Ersättning för utbekomna klädespersedlar eller materialier skall motsvara myndighetens självkostnadspris. I fråga om tjänsteman, som är pliktig att under tjänstgöring bära fullständig uniform, skall dock vid ersättningens bestämmande avdragas ett belopp, motsvarande trettio procent av självkostnadspriset, vederbörande centrala förvaltningsmyndighet likväl obetaget att, där särskilda skäl därtill föreligga, medgiva större avdrag, dock högst femtio procent av självkostnadspriset. 3 mom. Ersättning skall i regel erläggas kontant vid persedlarnas eller materialiernas utbekommande. Efter av vederbörande myndighet lämnat medgivande må ersättningen dock kunna erläggas genom avdrag å tjänstemannens avlöning under viss tid. 4 mom. Smärre tjänstetecken samt tillbehör till uniform, såsom gradbeteckningar, mössmärken och knappar, vilka utlämnats mot ersättning, må, efter skälig brukningstid, av myndigheten återinlösas med ett belopp, motsvarande hälften av den erlagda ersättningen. 5 mom. Till tjänsteman må icke utlämnas persedlar eller materialier i större omfattning eller av annat slag än som erfordras för hans personliga bruk i tjänsten. Till ledning vid utlämnandet skall fastställas, vad som för olika persedlar under skilda tjänstgöringsförhållanden skall anses motsvara normal brukningstid. Därest persedlarna på grund av olyckshändelse, stöld eller dylikt förstörts, skadats eller frånhänts tjänstemannen, må utlämning

116 av ersättningspersedlar kunna äga rum utan hinder därav, att den fastställda brukningstiden ej tilländalupit. Vad sålunda stadgas gäller även i fråga om persedlar och materialier, vilka utlämnats såsom lån. 3 kap.

Extra tjänstemän. 26 §.

Anställning såsom extra tjänsteman kan vinnas endast av den, som uppnått 18 års ålder. 27 §. Till extra tjänstemän utgår lön enligt följande löneplan: Löneplan MEx. O

Lönegrad

nr

omfattar löneklasserna nr

Löneklass nr

A

B

t

iu s l e

u

E

F

P

P G

H

I

k r o n o r

2 016

2 085

2 223

2 292

2 094

2 166

2 238

2 310

2 382

2 097 2172

2 247 2 328

2 322

2 397

2 472

2 250

2 406

2 484

2 562

2 322

2 406

2 490

2 574

2 658

2 742

2 562

2 652

2 742

2 832

2 526

2 472 2 622

2 718

2 814

2 910

3 006

2 922 3102

2 568

2 670

2 772

2 874

2 976

3 078

3 282

2 709 2 853

2 817 2 967

2 925

3 033

3 249

3 465

3 081

3 309

3 423

3 357 3 537

3 237

3 357

3 477

3 597

3 717

3 837

3 015

2 997 3141

3 267

3 519

3 645

3 771

3 897

4 023

3 285

3 681

3 813

3 945

4 077

4 209

3 291

3 429

3 417 3 567

3 393 3 549 3 705

3 981

3 438

3 582

3 726

3 870

4 158

4 302

4 257 4 446

4 395

12-14

3 843 4 014

3 630

3 780

4 080

4 230

4 530

4 680

4 830

4 446

4 380 4 602

c, b, a,

c

b, a, 1 a, 1— 2

b a

1878 1950

2 022

1— 3

2 016

2 094

2- 4

2 070

3— 5

2 202

2 292

2 238 2 382

4- 6

2 334

2 430

5- 7

6— 8

2 466 2 601

7— 9

2 877

8—10 9—11

7 8 9

10-12

11—13

2 739

13—15

14—16

13 14

3 822

3 978

3 930 4134

18 19

15—17

4 050

4 212

4 374

4 290 4 536

16—18

4 278

4 782

4 446 4 773

4 614

4 596

4 950

4 926

n,

g

2 022

s

D

C

2 3 4

r

17—19 18-20

18 19

3 651

4 590

4 758

4 914

5 070

4 860

5 022

5 346

5 286

5 454

5 622

4 698 4 950 5 304

5 481

5 835»

6 012

• 5 298

5 484

5 670

5 856

5 658 6 042

6 228

6 414

5 646

5 841

6 036

6 231

6 426

6 621

6 000 6 354

6 207

6 414

6 621

6 828

7 035

6 816 7 242

6 573

6 792

7 011

7 230

7 449»

7 668

6 975

7 200

7 425

7 876

5 451

5 256 5 586

5 916

22—24

6 300

6 525

23—25

6 750

6 975

6 750 7 200

7 425

7 650

7 875

7 650 8100

8 325

8 550

24—26

7 230

7 455

7 680

7 905

8 355

8 580

8 805

9 030

7 725

7 950

8 400

8 625

8 850

9 075

9 300

9 525

8 220

8 445

8 670

8 895

9 345

9 570

9 795 10 020

22 23

19—21 20—22

21—23

5 793

117 28 §.

7 mom. Antalet extra tjänstemän i lönegraderna 1—20 bestämmes av Lönegrader vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, med iakttagande i förekom- 0£iaSsere" mande fall att sådan tjänsteman må hänföras högst till lönegrad med samma ordningsnummer som den, vilken blivit fastställd för extra ordinarie tjänsteman med närmast jämförliga arbetsuppgifter. Föreligger behov att hänföra extra tjänsteman till högre lönegrad än den 20 :e, skall, där ej Kungl. Maj:t bemyndigat vederbörande centrala förvaltningsmyndighet att i ärendet besluta, frågan underställas Kungl. Maj:ts prövning. Den löneklass, enligt vilken lönen skall utgå, fastställes i enlighet med föreskrifterna i 29 och 30 §§; inom löneklass bestämmes lönebeloppet efter den ortsgrupp, till vilken tjänstemannens stationeringsort blivit hänförd. 1 fråga om fördelningen av stationeringsorter å de olika ortsgrupperna gäller vad Kungl. Maj:t i sådant hänseende fastställt för ordinarie personal. 2 mom. För extra tjänsteman, vars tjänstgöringstid understiger den, som gäller för jämförlig extra ordinarie tjänsteman, utgår lönen med ett i förhållande till den kortare tjänstgöringstiden reducerat belopp. Lön utgår icke till extra tjänsteman för tid, under vilken arbete ej kan av vederbörande myndighet beredas honom. 29 §. 1 mom. Vid tillträdandet av extra befattning erhåller tjänsteman lön en- Begynnelseligt den för vederbörande lönegrad fastställda lägsta löneklassen, där ej före- °^la3gCsnpp°e skrifterna i 30 § giva anledning till avvikelse härutinnan. flyttning. 2 mom. Efter att hava tillhört en och samma löneklass under tre år uppflyttas tjänstemannen till närmast högre löneklass samt efter ytterligare tre år till högsta löneklassen inom lönegraden. För sådan löneklassuppflyttning skola i tillämpliga delar gälla de för extra ordinarie tjänstemän i 7 § 3 mom. givna föreskrifterna. 30 §. 1 mom. Extra tjänsteman, som befordras till extra tjänst inom högre lö- Löneklassnegrad, skall placeras lägst i löneklassen närmast över den, som han i den Peering vid lägre tjänsten senast tillhörde. Dessutom skall för bestämmande av tidpunkt för löneklassuppflyttning i den högre tjänsten tagas i beräkning den tid, dock högst tre år, varunder tjänstemannen i den lägre tjänsten tillhört eller beräknas hava tillhört löneklassen närmast under den, till vilken han på grund av nyssnämnda föreskrift eller stadgandet i 29 § 1 mom. skall hänföras. 2 mom. Övergår extra tjänsteman med avkortad tjänstgöringstid till extra befattning med full tjänstgöring, ankommer på vederbörande centrala förvaltningsmyndighet att besluta, i vad mån tjänstemannen av sådan anledning må hänföras till högre löneklass än som skulle bliva för honom gällande vid tillämpning av stadgandet i 29 § 1 mom.

118 3 mom. Extra tjänsteman, som övergår till annan extra befattning inom samma lönegrad, äger bibehålla den placering i löneklass han i den föregående tjänsten innehade. 4 mom. Extra tjänsteman må icke på grund av bestämmelserna i denna paragraf placeras högre än i högsta löneklassen inom den lönegrad, som gäller för den nya tjänsten. 31 §. Semester.

l mom. Extra tjänsteman äger, där ej annat följer av stadgandena i 2 och 3 mom., årligen å tid, som prövas lämplig med hänsyn till göromålens behöriga gång, åtnjuta semester under 15 dagar, dock att i fråga om tjänsteman i högre lönegrad än den 23 :e vederbörande centrala förvaltningsmyndighet må utsträcka semestern till högst 25 dagar för år. Rätt till semester inträder efter det tjänstemannen i statsanställning fullgjort tjänstgöring sammanlagt minst 180 dagar. Vad i 16 § 2 och 3 mom. militära avlöningsreglementet stadgas beträffande ordinarie beställningshavares semester skall i tillämpliga delar gälla även i fråga om semester för extra tjänsteman. 2 mom. För extra tjänsteman, tillhörande sjukvårdspersonalen, skola i fråga om semestertidens längd bestämmelserna i 10 § 2 mom. lända till efterrättelse. 3 mom. Har tjänsteman av annan anledning än i 33 § omförmäles under sammanlagt mer än 90 dagar av nästföregående kalenderår icke tjänstgjort, ankommer det på vederbörande myndighet att med hänsyn till föreliggande omständigheter bestämma, om och i vad mån minskning i tjänstemannens semester för det löpande kalenderåret skall äga rum. 32 §.

TjänstledigFör tid, under vilken extra tjänsteman åtnjuter tjänstledighet från sin be°' fattning, skall med hans avlöning förhållas på sätt i 33—35 §§ stadgas, så framt icke Kungl. Maj:t finner skäl att för visst fall annorlunda bestämma. I fråga om tjänstledighetsavdrag äga de för extra ordinarie tjänstemän i 11 § andra, tredje och fjärde styckena givna bestämmelserna motsvarande tillämpning. Härvid skola beträffande extra tjänsteman, som uppbär lön enligt lägre löneklass än löneklass a, A- och B-avdragen utgöra de belopp, som bestämts för sistnämnda löneklass. För extra tjänsteman med avkortad tjänstgöringstid reduceras A- och Bavdragen i förhållande till den kortare tjänstgöringstiden. 33 §.

Tjänstledig1 mom. Vid tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten, varav förane s av olycksfall ^ ^ sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, skall extra tjänsteman i tjänsten a ) åtnjuta oavkortad lön, intill dess sex månader förflutit från dagen för m ' " olycksfallet;

119 b) vidkännas B-avdrag för tid därutöver, så framt ej vederbörande centrala förvaltningsmyndighet på grund av särskilda förhållanden finner anledning medgiva, att avdrag icke skall äga rum eller att A-avdrag skall tillämpas. 2 mom. Vad i 1 mom. stadgas äger motsvarande tillämpning, där extra tjänsteman åtnjuter tjänstledighet eller förbjudits att tjänstgöra av anledning, varom förmäles i 13 § 2 mom. 34 §. 1 mom. Vid tjänstledighet till följd av behörigen styrkt sjukdom i andra Tjänstledig„ „ . . . _ „ _ , ,. , .... . het till fölid fall an i 33 § avses skall extra tjänsteman av s j u k ( i o m a) vidkännas B-avdrag under en tid av högst sex månader av ett och samm. m. ma kalenderår eller vid sjukdom, som fortgår över årsskifte, under högst sex månader i en följd; b) vidkännas C-avdrag för tid därutöver. 2 mom. Vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd skall kvinnlig extra tjänsteman a) vidkännas B-avdrag under eii tid av högst 120 dagar, varav högst 90 dagar efter förlossningen; b) vidkännas C-avdrag för tid därutöver. 35 §. Har extra tjänsteman erhållit tjänstledighet av annan anledning än i 33 Tjänstiedigoch 34 §§ omförmäles, skall han under tiden vidkännas C-avdrag. anfedning^ 36 §. Kallortstillägg utgår till extra tjänsteman under samma förutsättningar och enligt samma grunder, som gälla för ordinarie beställningshavare. För tjänsteman med avkortad tjänstgöringstid reduceras kallortstillägget till hälften av eljest utgående belopp.

Kallortstllla sg-

37 §. Extra tjänsteman, som erhållit förordnande att såsom vikarie uppehålla vikariatssådan ordinarie beställning inom högre lönegrad, för vilken lön utgår enligt e r s a t t n l n glöneplan Ca, eller att bestrida vikariat å sådan extra ordinarie tjänst inom högre lönegrad, som i detta reglemente avses, äger uppbära den vikariatsersättning, som jämlikt bestämmelserna i 19 § 1 mom. skulle hava tillkommit honom, därest han varit extra ordinarie tjänsteman inom lönegrad, motsvarande den han tillhör. 38 §. I fråga om ersättning vid resa för förrättning i statens ärenden, tjänst- Vissa särgöringstraktamente samt övertidsersättning gäller för extra tjänstemän vad s a t t n i n g a r .

120 i 20 och 21 §§ i sådant hänseende föreskrivits för extra ordinarie tjänstemän inom motsvarande lönegrader.

Rörligt tillägg.

39 §. Rörligt tillägg utgår till extra tjänstemän under samma förutsättningar och enligt samma grunder, som gälla för ordinarie beställningshavare.

40 §. Sjukvård, 1 mom. I fråga om sjukvård, tjänstebostad, bränsle, belysning och begravnings- tjänstedräkt samt vissa naturaförmåner gäller för extra tjänstemän vad i 24 och 25 §§ finnes i sådant hänseende föreskrivet beträffande extra ordinarie tjänstemän inom motsvarande lönegrader. 2 mom. Avlider extra tjänsteman, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp utbetalas ett belopp av 400 kronor. I nämnda belopp skall den vid dödsfall till följd av olycksfall i arbete enligt lag och särskild författning utgående begravningshjälpen anses inbegripen.

2 avd.

Innehavare av vissa arvodesbefattningar.

Tillfällig personal m. fl.

Övriga i c k e - o r d i n a r i e t j ä n s t e m ä n .

41 §. 1 mom. Beträffande innehavare av arvodesbefattning, avsedd att bestridas av pensionerad militär personal, skola gälla de avlöningsföreskrifter, som i särskild ordning meddelas. 2 mom. För annan icke-ordinarie tjänsteman, vars avlöning utgår i form av arvode med av Kungl. Maj:t fastställt belopp, meddelar Kungl. Maj:t de särskilda avlöningsföreskrifter, som må erfordras, där ej för visst fall Kungl. Maj:t överlåter åt vederbörande centrala förvaltningsmyndighet att utfärda sådana föreskrifter. Har jämlikt stadgandet i nästföregående stycke beslutats, att i 1 avd. 2 eller 3 kap. detta reglemente meddelad bestämmelse skall äga motsvarande tillämpning å tjänsteman, som i detta moment avses, fastställas tillika, där så erfordras, den lönegrad och den löneklass, som tjänstemannen skall anses tillhöra. 42 §. För tillfälligt anställd personal ävensom för andra icke-ordinarie befattningshavare, vilka icke avses i 1 avd. 2 eller 3 kap. eller i 41 § här ovan, äger vederbörande centrala förvaltningsmyndighet fastställa avlöningsförmånerna, där ej Kungl. Maj:t meddelat beslut i sådant hänseende. Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1939, från och med vilken dag vad i tidigare av Kungl. Maj:t utfärdade författningar eller föreskrifter finnes stridande mot reglementets bestämmelser upphör att gälla, såvitt angår tjänsteman, å vilken reglementet erhåller tillämpning.

121 Bilaga till militära

icke-ordinariereglementet.

Tjänstcförteckning. E x t r a ordinarie befattningar vid

Lönegrad lantförsvarct

sjöförsvaret

flygvapnet

1 2

Skrivbiträde

Skrivbiträde

Skrivbiträde Telefonvakt av 2:a klass vid flottilj (flygkrigsskolan)

4 Biträdande husmoder Biträdande köksförestånderska, tillika överkokerska Hushållerska Kontorsbiträde Telef on vakt av l:a klass Tvättförestånderska vid sjukhus

Biträdande husmoder Kontorsbiträde Kontorsvakt Sjukbesökare Tandläkarbiträde

Biträdande husmoder Kontorsbiträde

5 Assistentsköterska Eldare av 2:a klass Fodermarsk Förrådsman Vaktmästare

Arbetsförestånderska Eldare av 2:a klass

Eldare av 2:a klass Förrådsman Vaktmästare

6 Automobilförare vid garnisonssjukhus Eldare av l:a klass Garageförman vid krigsskolan Husmoder av 2:a klass Köksförestånderska av 2:a klass Maskinist vid krigsskolan Tillsyningsman

Eldare av l:a klass Husmoder av 2:a klass

Husmoder klass

7 Förrådsvaktmästare Förste vaktmästare Garageförman vid intendenturförråd Kanslibiträde Laboratoriebiträde Maskinist vid arméförvaltningens ämbetshus Montör Operationssköterska Röntgensköterska Sjuksköterska Stallföreståndare Tvättföreståndare av 2:a klass

Förman av l:a klass vid förråd och matinrättningar Kanslibiträde Laboratoriebiträde Maskinist vid värme- och kraftanläggningen vid Kungsholms fort Operationssköterska Röntgensköterska Sjuksköterska

Kanslibiträde Sjuksköterska

av

2:a

122 E x t r a ordinarie befattningar vid

Lönegrad lantförsvaret 8

sjöförsvaret

flygvapnet

Biträdande maskinist vid vattenverket i Boden Husmoder av l:a klass Kontorist Köksförestånderska av l:a klass Skogvaktare av 2:a klass Trädgårdsmästare

Husmoder av l:a klass Kontorist Köksförestånderska Maskinist av 2:a klass

9 Husmoder vid sjukhus Poliskonstapel Skogvaktare av l:a klass Tvättföreståndare av l:a klass

Husmoder vid sjukhus Poliskonstapel

10 Arbetsförman av 2:a klass Förste kontorist

Arbetsförman av 2:a klass Förste kontorist

Arbetsförman av 2:a klass Förste kontorist

11 Arbetsförman av 2:a klass vid truppförbands intendenturverkstad Kassör vid arméns centrala beklädnadsverkstad Ritare av 2:a klass

Ritare av 2:a klass

Ritare av 2:a klass

12 Arbetsförman av l:a klass Förste montör Maskinist vid vattenverken i Boden och Karlsborg samt vid intendenturförråd

Arbetsförman av l:a klass Fartygsbefälhavare

Arbetsförman av l:a klass

13 Kontorsskrivare av 2:a klass

Kontorsskrivare av 2:a klass

Kontorsskrivare 2:a klass

14 Mästare

Mästare

Mästare

15 Kontorsskrivare av l:a klass Laborant Ritare av l:a klass

Kontorsskrivare av l:a klass Laborant Ritare av l:a klass

Kontorsskrivare av l:a klass Ritare av l:a klass

16 Avdelningschef vid intenden- Verkmästare av 2:a klass turförråds bageriavdelning

— Konstruktör av 3:e klass

Fotograf Husmoder klass Kontorist

—

Kontorsföreståndare vid ingenjördepartementet vid örlogsvarvet i Stockholm

—

Konstruktör av 3:e klass Kontorsföreståndare vid marinförvaltningens ingenjöravdelning Kontorsföreståndare vid ingenjördepartementet vid örlogsvarvet i Karlskrona Verkmästare av l:a klass

Konstruktör klass

—

l:a

av

—

19 20

av

—

av

3:e

123 Extra ordinarie befattningar vid

Lönegrad lantförsvaret 21

Konstruktör av 2:a klass

—

—

24 25

Konstruktör av l:a klass

—

sjöförsvaret Konstruktör av 2:a klass

— Experimentingenjör Konstruktör av l:a klass

—

flygvapnet Konstruktör klass

av

l:a

'1 fl

Konstruktör klass

—

Ritkontorsföreståndare vid ingenjördepartementet vid örlogsvarvet i Karlskrona Verkstadsföreståndare vid artilleridepartementet vid örlogsvarvet i Karlskrona Verkstadsingenjör vid torpedoch mindepartementet vid örlogsvarvet i Karlskrona

—

—

—

—

—

—

29 30

2:a

É>

27 28

av

Kommitténs hemställan. Under åberopande av vad lönekommittén i det föregående anfört och föreslagit får kommittén hemställa, att Kungl. Maj:t måtte, efter inhämtande i erforderliga delar av riksdagens medgivande, dels utfärda avlöningsreglemente för icke-ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet (militära icke-ordinariereglementet) i enlighet med av kommittén i detta betänkande framlagt förslag; dels meddela erforderliga bestämmelser angående övergången till nämnda reglemente, med iakttagande av de huvudgrunder, som av kommittén i sådant hänseende föreslagits; dels besluta, att barntillägg skola övergångsvis utgå till vissa i militära icke-ordinariereglementet avsedda befattningshavare enligt av kommittén förordade grunder; dels ock föranstalta om utredning a) rörande en revision av den vid militära icke-ordinariereglementet såsom bilaga fogade tjänsteförteckningen med beaktande av de synpunkter, som kommittén i sådant hänseende anfört; samt b) rörande frågan om uppförande på ordinarie stat av ytterligare befattningar för civil och civilmilitär personal.

Bilaga.

P. M. ang. vissa statistiska uppgifter rörande beståndet av ickeordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet. För erhållande av material till belysande av vissa i lönekommitténs utredningsuppdrag ingående frågor samt för att erhålla grundval för erforderliga kostnadsberäkningar införskaffade kommittén i slutet av år 1936 — samtidigt med uppgiftsinsamling beträffande ordinarie beställningshavare — från vederbörande myndigheter uppgifter, meddelade å personliga uppgiftskort, rörande bland andra extra ordinarie tjänstemän samt kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal, som avses i kungörelsen nr 215/1928. Korten, som avse förhållandena den 15 oktober 1936, innehålla bland annat individuella uppgifter beträffande befattningshavarnas namn, civilstånd samt födelseår och födelsedag, försvarsgren ävensom truppförband, formation, anstalt, örlogsstation e t c , förläggningsort och ortsgrupp, befattningens benämning, den lönegrad och löneklass, enligt vilka lönen utgår, vissa uppgifter angående befordringsgång, födelsedata för i livet varande barn m. m. Då det sålunda insamlade uppgiftsmaterialet i och med den nya försvarsorganisationens successiva genomförande blivit avsevärt föråldrat och då för olika av kommitténs överväganden erfordrats uppgifter rörande även andra kategorier av icke-ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet, har kommittén sedermera från försvarets vederbörliga myndigheter införskaffat vissa nya uppgifter, avseende förhållandena den 1 mars 1939. Sistberörda uppgifter, vilka icke omfatta befattningshavarnas namn och övriga personalia och ej heller innefatta närmare uppgifter beträffande befordringsgång och föregående tjänstgöring, hava meddelats enligt särskilda formulär för 1. extra ordinarie befattningshavare med avlöning enligt 2 kap. kungörelsen nr 215/1928; 2. kvinnlig sjuksköterskepersonal vid försvarsväsendet med avlöning enligt kungörelsen nr 397/1935; 3. kvinnlig ekonomipersonal m. fl. med avlöning enligt löneplanen K i 4 kap. kungörelsen nr 215/1928; 4. a) extra befattningshavare, som avses i 3 kap. sistnämnda kungörelse; b) till tjänstemannakategori hänförliga arvodestagare — utom innehavare av arvodesbefattningar, avsedda för pensionerad personal — för vilka anställningen utgör huvudsaklig sysselsättning; c) kontraktsanställda eller liknande anställningshavare, vilka äro hänförliga till tjänstemannakategori och avlönas från anskaffnings- och underhållsanslag samt för vilka anställningen utgör huvudsaklig sysselsättning. Det uppgiftsmaterial, som sålunda stått lönekommittén till buds, har inom kommitténs kansli underkastats summarisk bearbetning och använts för bland annat följande sammanställningar: 1) Fördelningen av antalet befattningshavare, som omförmälas under 1.—3. h ä r ovan, på olika ortsgrupper, lönegrader och löneklasser har undersökts beträffande

126 varje kategori för sig för var och en av de tre försvarsgrenarna. Totalsammandrag med fördelning av befattningshavarna efter lönegrader och ortsgrupper återfinnas i tab. 1—3, av vilka tab. 1 jämväl utvisar befattningshavarnas inom olika lönegrader fördelning med avseende å arten av de anslag, från vilka avlöningarna bestridas. 2) I fråga om under 4. här ovan berörda anställningshavare har för var och en av därunder upptagna kategorier och särskilt för varje försvarsgren verkställts en gruppering av befattningshavarna efter huvudsakliga arbetsuppgifter. Inom varje grupp har fördelning verkställts efter lönernas eller arvodenas storlek, anställningstidens längd m. m. Totalsammandrag med fördelning av befattningshavarna efter huvudsaklig arbetsuppgift å ena sidan samt efter lönens eller arvodets storlek respektive anställningstiden å andra sidan återfinnas i tab. 4 och tab. 5. Tab. 4 utvisar jämväl fördelningen med avseende å arten av anslag, från vilka avlöningen bestrides. På grund av den jämförelsevis summariska beskaffenheten av de införskaffade uppgifterna och därav följande svårighet att med utgångspunkt från uppgifterna verkställa en exakt fördelning av ifrågavarande befattningshavare efter de olika Tab. 1. Vid försvarsväsendet den 1 mars 1939 anställda extra ordinarie befattningshavare'1 med avlöning enligt 2 kap. kungörelsen nr 215/1928. Fördelning å lönegrader, ortsgrupper samt i avseende å anslag, från vilka lönerna utgå. b e f a t t n i n g s h a r a r e

A n t a l

med lön från

fördelade å ortsgrupp

Lönegrad

Summa

2 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 21 23 24 26 Summa antal Tjänstemän, 2 4 5 6 Summa antal Totalsumma

A

B

—

2 4

— — — 1 1

— 1

— — — —

3 1

— 1 5 2

— 2

—,

C

D

E

F

G

H

I

2 4 14 2 5 9 2 9 2 15 4 8 5 1

1 6 15

6 51 12

2 7 13

5 4 13 3 6 7 2 7 3 18 2 1 1 1

1 3 6

16 75 36 10 33 32 7 34 28 38 13 14 37 10 1 31 5 1 3

— 3 7 3 1 3 15 2 4 3

— 1

— —

—

5 — — — — — — — — — — — — — — 75

— — — — —

— — — —. —

— — — — — — — —

37 7 1 3 4

4 7 1 4 3 18 2 3 6

— —

19 54 5 47 36 60 17 21 33 13

1 1

— 2 5

— — — —

— 424

33 152 117 15 71 121 22 103 78 174 42 51 87 25 1 76 12 2 6 4 1192

anskaffningsavlönings- eller underhållsanslag anslag 13 37 109 9 15 9 12 5

— 1 3

— — — — — — — — — 213

20 115 8 6 56 112 10 98 78 173 89 51 87 25 1 76 12 2 6 4 979

som övertjängsvis kvarstå såsom e. o. efter befäl ningarn is avförai ide från tjänsteförteckningen. 45 45 5 29 8 — — — — 3 — — 1 2 1 o 3 11 8 3 — — 1 — 2 1 1 1 7 6 1 — — 1 — 1 1 2 2 — — 1 — — — — — — 4 65 6 1 10 3 2 61 3 3 29 8 983 274 79 20 434 1257 67 429 77 35 29 87

127 h ä r o v a n b e r ö r d a g r u n d e r n a m å s t e r e s e r v a t i o n g ö r a s för s m ä r r e f e l a k t i g h e t e r i de i t a b e l l e r n a i n t a g n a s i f f r o r n a . D e t h a r d o c k för att u n d e r l ä t t a en ö v e r b l i c k ö v e r de i utredningen berörda p e r s o n a l g r u p p e r n a ansetts önskvärt att detta oaktat public e r a de g j o r d a s a m m a n s t ä l l n i n g a r n a . D ä r e m o t h a v a n å g r a s a m m a n s t ä l l n i n g a r av det å r 1936 i n s a m l a d e u p p g i f t s m a t e r i a l e t a n s e t t s icke b ö r a h ä r m e d d e l a s . O r t s g r u p p e r n a H o c h I i t a b e l l e r n a o m f a t t a s å d a n a o r t e r , d ä r det l ä g r e , r e s p e k tive det h ö g r e p r o v i s o r i s k a d y r o r t s t i l l ä g g e t u t g å r .

T a b . 2. Vid f ö r s v a r s v ä s e n d e t d e n 1 m a r s 1939 a n s t ä l l d k v i n n l i g s j u k s k ö t e r s k e p e r s o n a l m e d a v l ö n i n g e n l i g t k u n g ö r e l s e n n r 397/1935 (samtliga m e d l ö n f r å n a v l ö ningsanslag). Fördelning å lönegrader och ortsgrupper. A n t a l Lönegrad

b e f a t t n i n g s h a v a r e

fördelade å ortsgrupp

7 9 Summa antal

Summa

A

B

c

D

E

F

G

H

I

—

24 1

30 1

19 1 20

110 3 113

T a b . 3. Vid f ö r s v a r s v ä s e n d e t d e n 1 m a r s 1939 a n s t ä l l d k v i n n l i g e k o n o m i p e r s o n a l in. fl. m e d a v l ö n i n g enligt l ö n e p l a n K i 4 k a p . k u n g ö r e l s e n n r 215/1928 (samtliga m e d lön från avlöningsanslag). Fördelning å lönegrader och ortsgrupper. Antal Lönegrad

befattningshavare

fördelade å ortsgrupp Summa

D 3 5 2 6 Summa Befattningshavare,

3 4 7 14

3 11

20 3 6 6

som övergångsvis kvarstå å löneplanen efter befattningarnas från tjänsteförleckningen.

2 3

2 Summa

Totalsumma

2 2

1 1

4 1

5 19

4 1 5 27

o O

8 4 5 4

31 29 22 44

avförande

2 4

31 7 38 1(14

128 T a b . 4. Vid f ö r s v a r s v ä s e n d e t d e n 1 m a r s 1939 a n s t ä l l d a e x t r a b e f a t t n i n g s h a v a r e , s o m a v s e s i 3 k a p . k u n g ö r e l s e n n r 215/1928, s a m t a r v o d e s t a g a r e — u t o m i n n e h a v a r e av arvodesbefattningar, avsedda för pensionerad personal — och kontraktsanställda a n s t ä l l n i n g s h a v a r e , v i l k a ä r o h ä n f ö r l i g a till t j ä n s t e m a n n a k a t e g o r i o c h f ö r v i l k a anställningen utgör huvudsaklig sysselsättning. Fördelning å huvudsakliga arbetsu p p g i f t e r s a m t efter l ö n e n s e l l e r a r v o d e t s s t o r l e k ä v e n s o m i a v s e e n d e å a n s l a g , från v i l k a a v l ö n i n g a r n a b e s t r i d a s . Ei-sättning utgår frän

Fördelning efter lönens eller arvodets storlek

55 143 54

16 3 7 27

39 140 47 502

y

1 K)

Oo

o

oo oo

os c© o o oo oo g o O |

C"

_ i— oo »:,—,

oo

"i St

6t)

1 76 18

30 53 23

19 10 4

2 3 5 70

1 2 52

2 35

C/2

il 5" 3 §1

en 3^

°l °l

o1 S o

3 Arbetsförmän, förrådsmän, maskinister, eldare, vakt-

o

^o oc co oo0 o o oo

°l °l

S3:

Ingenjörer och ritarpersonal

Summa antal

en

anskaffnings- eller underhållsanslag

Fördelning efter huvudsaklig arbetsuppgift

p

529 S

era cta

T a b . 5. Vid f ö r s v a r s v ä s e n d e t d e n 1 m a r s 1939 a n s t ä l l d a e x t r a b e f a t t n i n g s h a v a r e , s o m a v s e s i 3 k a p . k u n g ö r e l s e n n r 215/1928, s a m t a r v o d e s t a g a r e — u t o m i n n e h a v a r e a v a r v o d e s b e f a t t n i n g a r , a v s e d d a för p e n s i o n e r a d p e r s o n a l — o c h k o n t r a k t s a n s t ä l l d a a n s t ä l l n i n g s h a v a r e , v i l k a ä r o h ä n f ö r l i g a till t j ä n s t e m a n n a k a t e g o r i o c h för v i l k a a n s t ä l l n i n g e n u t g ö r h u v u d s a k l i g s y s s e l s ä t t n i n g . F ö r d e l n i n g efter h u v u d s a k l i g a a r b e t s u p p g i f t e r s a m t efter a n s t ä l l n i n g s t i d e n s l ä n g d . Fördelning efter anställningstid Fördelning efter huvudsaklig arbetsuppgift

•-i CO» -t >-j en

te

% 1 B"]

sr 1

CO

O

50° 1 <-i

^

O

o*

CL KJ S3: O •I

era ,2.

Summa antal

srl 8*1too < -<

O: J>

i-1

oIngenjörer och ritarpersonal 124 ni. fl Arbetsförmän, förrådsmän, maskinister, eldare, vakt14 mästarpersonal m. fl 73 21 Summa antal 232

6 31 2

2 19 2

9 9 4

2 4 1

6 6 14

7 1 4

au

55 143 54

1 6

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till Konungen

3 Allmän motivering

7 Inledning Frågor om ändring i anställnings- och lönevillkoren för vissa personalgrupper m. m Uppförande på ordinarie stat av ytterligare befattningar för civil och civilmilitär personal Ändrad anställningsform m. m. för extra befattningshavare, vissa arvodestagare samt kontraktsanställd personal Sjuksköterskornas återförande under de militära avlöningsbestämmelserna Anställnings- och löneförhållanden för viss s. k. betjäningspersonal . . . . Ändrat lönesystem m. m. för viss ekonomipersonal Löneplaner E x t r a ordinarie tjänstemän E x t r a tjänstemän Specialmotivering till militära icke-ordinariereglementet

7 20 20 24 29 31 33 49 49 51 54

Inledning. Reglementets uppställning m. m 1 §. Reglementets tillämpningsområde

54 56

1 avd. Extra ordinarie och extra tjänstemän

1 kap. A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r 2 §. Antagningsbevis 3 §. Avlöning

56 56 56

2 kap. E x t r a o r d i n a r i e t j ä n s t e m ä n 4 §. Bestämmande av antalet extra ordinarie befattningar m. m 5 §. Löneplan 6 §. Lönegrader och löneklasser 7 §. Begynnelselön och löneklassuppflyttning 8 §. Löneklassplacering vid befordran m. m 9 §. Avlöning vid förflyttning m. m 10 §. Semester 11 §. Tjänstledighetsavdrag 12 §. Tjänstledighet för offentligt uppdrag m. m 13 §. Tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten m. m 14 §. Tjänstledighet till följd av sjukdom

58 58 61 62 62 63 69 69 72 73 74 75

9—397801.

130 Sid.

15 §. Tjänstledighet för enskild angelägenhet 16 §. Nedsättning av tjänstgöringstid 17 §. Frihetsstraff, avstängning från tjänstgöring m. m 18 §. Kallortstillägg 19 §. Vikariatsersättning 20 §. Reseersättning m. m 21 §. Övertidsersättning 22 §. Ersättning för särskilt uppdrag m. m 23 §. Rörligt tillägg 24 §. Sjukvård m. m. Vissa naturaförmåner 25 §. Tjänstedräkt m. m 3 kap. E x t r a t j ä n s t e m ä n 26—40 §§

76 77 77 77 77 80 80 83 83 83 84 85 85

2 avd. Övriga icke-ordinarie tjänstemän 41 —42 §§. Innehavare av vissa arvodesbefattningar, tillfälligt anställd personal m. fl

87 Tjänsteför teckning en

88 Övergångsanordningar

90 Pensionsbestämmelser

100 Kostnadsberäkningar

101 Förslag till militärt icke-ordinariereglemente

jämte tjänsteförteckning 103

Kommitténs hemställan Bilaga till betänkandet. P. M. ang. vissa statistiska uppgifter tjänstemän vid försvarsväsendet

124 rörande beståndet av icke-ordinarie 125

Statens offentliga utredningar 1939 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande ang. justitiekanslerns, justitieombudsman" nens och militieombudsmannens allmänna ämbetsställning m. m. [7] 1937 års landsfiskals- och stadsflskalsutredning. Betänkande med förslag till omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m. [9]

Bergsbruk.

Industri.

Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. Betänkande ang. revision av tjänsteförteckningen i vad avser statens affärsdrivande verk. [5] 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till militärt icke-ordinariereglemente. [10]

Kommunikations väst'ii. Betänkande ang. grunder för intagning av enskild vä till allmänt underhåll ävensom ang. statsbidrag ti! enskilda vägar. [1] Betänkande med förslag till taxa för befordring a gods m. m. å statens järnvägar. [3] Betänkande med förslag till exporttariffer. [8]

Politi.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Nationalekonomi oeh socialpolitik.

F ö r s ä k r i n g s väsen.

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släkt namn. [4]

Allmänt näringsväsen.

F ö r s vars väsen. Utredning och förslag rörande plats i Stockholms skär gård för förläggning av Stockholms örlogsbas. [2]

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen. [6]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Marcus Boktr.-A.-B., Sthlm 3978