Betänkande och förslag rörande befrämjande av avsättningen av den svenska stenindustriens produkter

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

«->>. S w - .

•x A STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1939:11

HANDELSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG RÖRANDE

BEFRÄMJANDE AV AVSÄTTNINGEN AV

DEN SVENSKA STENINDUSTRIENS PRODUKTER AVGD7ET AV

1937 års

Granitutredning

S T O C K H O L M 1 9 3 9

Statens offentliga utredningar 1939 K r o n o l o g i s k

1. Betänkande angående grunder för intagning av enskild väg till allmänt underhåll ävensom angående statsbidrag till enskilda vägar. Svenska Tryckeri a.-b. 59 s. K. .. - ' '," , 2 Utredning och förslag rörande plats i Stockholms skärgård för förläggning av Stockholms örlogsbas. Beckman. 30, 87 s. 6 kartor. Fö. 3. Betänkande med förslag till taxa för befordring av gods m. m. å statens järnvägar. Beckman. 206 s. K. 4. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Lund, Blom. v, 106 s. Ju. 5 Betänkande angående revision av tjänsteforteckningen i vad avser statens affärsdrivande verk. Norstedt. 163 s. Fi. , ' / i'. t l 6. Underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen. Kihlström. 126 s. Jo.

f ö r t e c k n i n g

7. Betänkande angående justitickanslerns, justitieombudsmannens och militieombudsmanncns allmänna ämbetsställning m. m. Norstedt. 128 s. J u . ^ 8. Betänkande med förslag till exporttariffer. Beckman. 20 s. K. 9. 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning. Betänkande med förslag till omorganisation av lands* fiskals- och stadsfiskalsbefattningarna in. m. Norstedt. 341 s. Ju. 10. 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till militärt icke-ordinariereglemente. Marcus. 130 s. FL 11. Betänkande och förslag rörande befrämjande av avsättningen av den svenska stenindustriens produkter. Idun. 319 s. H.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnels. bokstäverna till det departement, under viltet utredningen avgivits, t. ex. E. ^ecklesiastikdepartementet, Jo. jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordnir (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

19 3 9 : 1 1

H A N D E L S D E P A R T E M E N T E T

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG RÖRANDE

BEFRÄMJANDE AV AVSÄTTNINGEN AV

DEN SVENSKA

STENINDUSTRIENS

PRODUKTER AVGIVET AV

1937 års

Granitutredning

STOCKHOLM IDUNS

TRYCKERI

1939 AKTIEBOLAG,

V [Ser

F. S S E L T F.

AB.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet Kap. I. Utredningens uppdrag

5 9

Kap. II.

14 Kap. III.

Den svenska granitindustriens historia

Gatstensbeläggningens framtidsmöjligheter 29 Allmänna synpunkter 30 Tekniska synpunkter 35 Ekonomiska synpunkter g1 Kap. IV. Exporten av gatsten 73 Allmän översikt 7g De olika exportmarknaderna 81 Exportregleringen för gatsten 9X Kap. V. Inlandsmarknaden för gatsten 94 Hittillsvarande förbrukning 94 Framtida avsättningsmöjligheter 104 Den framtida organisationen för gatstensleveranser på inlandsmarknaden -Q4 Kap. VI. Kantsten av granit 218 Allmänna synpunkter 218 Tekniska synpunkter 219 Ekonomiska synpunkter 220 Export- och hemmamarknaden 122 Exportregleringen för kantsten 123 Kap. VII. Byggnadssten av granit 124 Allmänna, tekniska och ekonomiska synpunkter 124 Husbyggnader 124 Broar och viadukter 129 Vattenbyggnader 130 Exportmarknaden 232 Hemmamarknaden 132 Exportreglering för byggnadssten 137 Kap. VIII. Övriga granitprodukter 137 Ämnesblock 238 Makadam 239 Skrotsten 241

4 Sid.

K a p . IX.

143 Tekniska undersökningar Vägtekniska undersökningar I43 Provning av bergarter, som lämpa sig för tillverkning av 146 gatsten Provning av olika metoder för utförande av stensätt150 ningsarbeten Undersökning av gatstensbeläggningens egenskaper som 153 körbana

Produktionstekniska undersökningar

156 K a p . X.

Granitindustriens företagare och arbetare

160 Kap. XL

Granitindustriens rationalisering Allmänna synpunkter Övergång från små- till storbrottsdrift Koncentration av driften Kommersiell koncentration Nyetableringsförbud inom gatstensindustrién Flyttningsrätten Sammanfattning av utredningsresultatet och förslag Utredningsresultatet Utredningens förslag

17 7

Kap. XII.

l77

179 l83 204

205 214

utredningens 216 216 227 231

Tabeller BILAGOR. Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga

1. Om tjälens inverkan på gatstensbeläggningar 249 2. Jämförelse mellan jämnhetsmätningar på smågatsten och cement253 betong 3. Granitutredningens y t t r a n d e över beredskapsutredningens be254 tänkande 4. Sammanställning över vissa vägar, lämpliga för stensättning 259 under åren 1940—1950 5. Plan för provning av bergarter, som lämpa sig för tillverkning 262 av gatsten 6. Program för provvägen Sanna—Hinsholmen 266 7. Program för provvägen Skillinge—Listerby 274 8. Program för provvägen Ingetorps sjö—Stora Höga 276 9. P . M. angående förtidspensionering av gatstenshuggare 277 10. R a p p o r t från studieresa våren 1938 i Tyskland och Danmark, företagen av väginspektörerna F. Ploman och A. Södergren samt vägingenjören W. Mannerfelt 281

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet Genom beslut den 5 mars 1937 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet att tillkalla högst fem utredningsmän att inom handelsdepartementet verkställa utredning och avgiva förslag rörande befrämjande av avsättningen av den svenska stenindustriens produkter. På grund av detta bemyndigande tillkallades samma dag såsom utredningsmän undertecknade, nämligen landshövdingen i Göteborgs och Bohus län M a l t e J a c o b s s o n , kommerserådet S i e g f r i e d M a t z , byrådirektören i byggnadsstyrelsen N i l s R o y e n , direktören i aktiebolaget Förenade granitindustrier K u n o P e t e r s e n samt förtroendemannen i svenska stenindustriarbetareförbundet Hjalmar Lundgren. Därjämte uppdrog Herr Statsrådet åt landshövdingen Jacobsson att vara utredningsmännens ordförande. Till sekreterare åt utredningsmännen förordnades revisorn i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen T o r s t e n S p r i n g e r . Utredningsmännen hava antagit benämningen 1 9 3 7 å r s g r a n i t u t redning. Sedermera hava såsom särskilda sakkunniga och experter att stå till utredningens förfogande tillkallats den 21 april 1937 vägingenjören C. Gyllenberg, gatuchefen A. Hultman, vägingenjören W. Mannerfelt. civilingenjören N. von Matern, väginspektören F. Ploman och väginspektören A. Södergren, den 23 september 1937 civilingenjören R. Schlyter samt den 27 december 1937 civilingenjören T. Biide. Vid behandlingen av vissa speciella frågor har härutöver anlitats biträde av särskilda sakkunniga, nämligen i geotekniska frågor filosofie doktorn G. Beskow, i frågor beträffande granitindustriens rationaliseringsproblem dåvarande bergmästaren i västra bergmästaredistriktet, bergsingenjören K. H. Nordqvist ävensom civilingenjören S. A. Mattsson,

6 i frågan beträffande samköp av elektrisk energi förutom Mattsson civilingenjören E. A. Andersen, för utredning angående arbetsredskap inom granitindustrien disponenten C. B. Gustafsson samt för frågan om förtidspensionering av vissa gatstenshuggare aktuarien i pensionsstyrelsen, filosofie doktorn E. Lindh. Tillika har utredningen vid behandlingen av vissa specialfrågor haft överläggningar med förutom de tillkallade experterna jämväl med representanter för ett flertal statliga verk och institutioner samt vissa sammanslutningar ävensom med enskilda personer, nämligen i frågor rörande tillverkning av gatsten och utförande av gatstensbeläggningar med generaldirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen N. Bolinder samt med ett flertal representanter för stenindustriföretagarne, stenindustriarbetarne, kontrollanterna vid de statliga stenbeställningarna, vägbyggnadsentreprenörerna, stensättarne samt kontrollanterna vid de statliga stensättningsarbetena, i frågor beträffande byggnadssten med generaldirektören i byggnadsstyrelsen H. Leo, professorerna P. Hedqvist och E. Sundahl samt arkitekterna C. Björklund, N. G:son Friberg och Cyrillus Johansson, i frågor angående stenbeläggningens företräde ur strategisk synpunkt med majoren K. Magnell och löjtnanten Å. Krets, i frågor angående provning av bergarter, lämpliga för tillverkning av gatsten, med överdirektören i Sveriges geologiska undersökning A. Gavelin och statsgeologen i samma institution, filosofie doktorn B. Asklund ävensom med chefen för statens provningsanstalt, professorn J. O. Roos af Hjelmsäter. Härjämte har utredningen haft överläggningar med statens steninköpskommitté, 1935 års Blekingeutredning, den norska »Stenindustriens krisekomite», det danska »Faellesudvalget for den bornholmske stenindustri* samt den av svenska teknologföreningen och Kungl. automobilklubben tillsatta »Kommittén för vägtrafik». För fullgörandet av det meddelade uppdraget! har utredningen vidare efter erhållet bemyndigande företagit ett flertal resor i studiesyfte inom landet, huvudsakligen under år 1937, ävensom en resa i Tyskland i juni månad 1937 och en resa i Norge i augusti månad samma år. På därom av utredningen gjord samt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen biträdd framställning har Kungl. Maj:t jämlikt brev den 24 mars och 22 april 1938 medgivit, att följande till utredningens förfogande ställda experter, nämligen väginspektörerna Ploman och Södergren samt vägingenjören Mannerfelt skulle företaga resa i Tyskland och Danmark för studium av utförandet av stensättningsarbeten därstädes. Vissa delar av den i anledning av nämnda studieresa till Tyskland och Danmark avgivna reseberättelsen äro fogade till detta betänkande som särskild bilaga. I skrivelse till Herr Statsrådet den 29 november 1937 har utredningen

framlagt förslag samt hemställt om anvisande av medel för provning genom försorg av Sveriges geologiska undersökning, statens provningsanstalt och statens väginstitut av bergarter, som lämpa sig för tillverkning av gatsten. Kungl. Maj:t har med anledning härav jämlikt brev den 30 juni 1938 anbefallt Sveriges geologiska undersökning att till Kungl. Maj:t inkomma med en i samråd med de övriga två institutionerna utarbetad plan för dylika provningars bedrivande. Efter överläggningar med de tre institutionerna har utredningen med skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 augusti 1938 överlämnat av utredningen upprättad plan för ifrågavarande provningars bedrivande. Med stöd av Kungl. Maj:ts sedermera den 16 september 1938 meddelade uppdrag har utredningen igångsatt de sålunda beslutade provningarna. Efter remiss har utredningen den 9 december 1937 avgivit utlåtande över ett den 27 juli 1937 av 1936 års utredning angående beredskapsarbeten avgivet betänkande med utredning och förslag rörande beredskapsarbeten (statens offentliga utredningar 1937: 26) i vad avser den del av betänkandet, som berör statliga stensättningsarbeten. Gemensamt med statens steninköpskommitté har utredningen i skrivelse till Herr Statsrådet den 5 mars 1938 framlagt förslag angående meddelande av föreskrifter om tillstånd för utövande av verksamhet för tillverkning av gatsten. Sedan utredningen numera slutfört sitt uppdrag, får utredningen härmed vördsamt överlämna »Betänkande och förslag rörande befrämjande av avsättningen av den svenska stenindustriens produkter». Stockholm den 22 mars 1939. MALTE JACOBSSON. SIEGFRIED MATZ. KUNO

PETERSEN.

NILS ROYEN. HJALMAR LUNDGREN.

Torsten

Springer.

KAP. I.

Utredningens uppdrag. I det anförande till statsrådsprotokollet över handelsärenden den 5 mars 1937, vari chefen för handelsdepartementet lämnade direktiv för utredningens arbete, yttrade departementschefen, att den svenska stenindustriens bekymmersamma läge sedan en längre tid varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Detta sammanhängde helt naturligt därmed — yttrade departementschefen vidare — att depressionen inom sagda industri medfört en arbetslöshet, som blivit utomordentligt kännbar i de distrikt, där befolkningens försörjningsmöjligheter till övervägande delen varit direkt eller indirekt beroende av stenindustrien. Återverkningarna av industriens sammankrympning hade gjort sig gällande icke enbart för den därtill omedelbart knutna arbetarstammen utan även för andra befolkningsgrupper, ej minst den jordbrukande befolkningen, vars förvärvsmöjligheter genom bergarrenden och stenkörslor blivit i betydande utsträckning nedsatta. Vidare erinrade departementschefen därom, att spörsmålet om stenindustriens avsättningsförhållanden och därmed sammanhängande frågor under de senaste åren gjorts till föremål för vissa utredningar. Sålunda hade dåvarande departementschefen i anledning av framställning från Sveriges granitindustriförbund och svenska stenindustriarbetarförbundet av den 20 oktober 1932 jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 3 januari 1933 uppdragit åt kommerserådet Siegfried Matz att såsom sakkunnig inom handelsdepartementet verkställa utredning och avgiva förslag rörande de åtgärder, närmast med avseende å exporten, vilka kunde finnas påkallade i anledning av den svenska stenindustriens dåvarande läge. Till tekniskt biträde vid utredningen tillkallade departementschefen samtidigt bergmästaren i västra distriktet, bergsingenjören K. Hj. Nordqvist. Med skrivelse den 17 juni 1933 hade en utredning i ärendet överlämnats, vari å vissa grunder föreslogs införande av en statlig reglering av exporten i den form, att rätt till export av gat- och kantsten endast skulle tillkomma en för ändamålet under bildning varande organisation, benämnd Sveriges granitindustris exportförening, och dess medlemmar. Sedermera utfärdade Kungl. Maj:t den 15 augusti 1933 kungörelse angående utförsel ur riket av vissa arbeten av sten (nr 512), vari stadgades, att

K) gat- och kantsten ej finge utföras av annan än den, åt vilken Kungl. Maj:t meddelat tillstånd till utförseln. Samtidigt lämnade Kungl. Maj:t berörda förening och dess medlemmar rätt att verkställa dylik export. Sedan exportregleringar efter i huvudsak samma system genomförts i Norge och Finland, hade av den svenska granitexportföreningen i juni månad 1935 slutits avtal om samarbete på utlandsmarknaden med motsvarande organisationer i nämnda länder. Den 13 april 1934 hade härefter Kungl. Maj:t åt Matz uppdragit att verkställa utredning och avgiva förslag rörande de åtgärder, som kunde finnas påkallade för åvägabringande av en fastare sammanslutning inom den svenska stenindustrien och rationalisering av dess produktion. I anledning härav avgav Matz den 15 maj 1934 och den 16 januari 1936 till chefen för handelsdepartementet vissa utredningar i ärendet. Vid 1936 års riksdag hade inom riksdagens första och andra kammare väckts vissa motioner, vari hemställdes om undersökning angående orsakerna till den svenska stenexportens nedgång under de senare åren samt om vidtagande av åtgärder för en planläggning av stenindustriens avsättningsmöjligheter för framtiden enligt i motionerna framförda riktlinjer. Sedan statsutskottet tillstyrkt den i motionerna begärda utredningen, hade riksdagen i skrivelse den 27 juni 1936 (nr 384) hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning angående erforderliga åtgärder i anledning av den svenska gatstensindustriens svårigheter med särskilt beaktande av möjligheterna att främja såväl exporten av gatsten som den ökade användningen av sådan sten inom landet. I motiveringen till sin hemställan hade riksdagen bland annat anfört, att, även om stenindustriens framtid främst måste byggas på dess egen förmåga att hävda sig i konkurrensen på såväl export- som hemmamarknaden, man dock ej kunde bortse från behovet av statlig hjälp för att övervinna de onormala hinder, som genom importförbud, valutarestriktioner och andra dylika utländska åtgärder rests för en export, för vilken eljest förutsättningar syntes förefinnas. Såsom motionsvis framhållits — och detta bestyrktes också av vad riksdagens vederbörande utskott under hand inhämtat — förelåge alltjämt inom ett flertal främmande länder ett rätt stort naturligt behov av och jämväl en däremot svarande efterfrågan på den svenska gatstenen, som alltjämt betraktades som ett tidsenligt vägbeläggningsmaterial med stor praktisk användbarhet. Den svenska totala importen från vissa av dessa länder överstege vida vad Sverige dit exporterade. Med hänsyn till dessa förhållanden måste riksdagen finna det förtjänt av övervägande, huruvida ej en lättnad skulle kunna åstadkommas i de sålunda genom utländska statsingripanden uppställda hindren för den svenska gatstensexporten. Ett övervägande av frågan om gatstensexportens framtidsmöjligheter syntes ej lämpligen kunna ske, utan att samtidigt beaktades den svenska gatstensindustriens allmänna framtidsbetingelser, er-

11 kannerligen vad som eventuellt borde göras, för att på ett bestående sätt avveckla de härmed förknippade arbetslöshetssvårigheterna. I detta avseende hade i de väckta motionerna framförts olika uppslag, som syntes förtjäna beaktande. Efter remiss hade kommerskollegium med anledning av ifrågavarande riksdagsskrivelse avgivit ett den 9 februari 1937 dagtecknat utlåtande, varvid fogats yttranden av Sveriges allmänna exportförening, Sveriges granitindustris exportförening samt handelskamrarna i Karlstad och Jönköping. Styrelsen för Sveriges allmänna exportförening hade framhållit, bland annat, att den utredning, om vilken riksdagen hemställt, under nuvarande förhållanden knappast syntes kunna väntas medföra några uppslag, ägnade att i stort sett förbättra situationen ur exportsynpunkt för den svenska stenindustrien. Beträffande det genom Sveriges granitindustris exportförening utövade exportmonopolet, vars upphävande i en av de i riksdagen väckta motionerna ifrågasatts, hade styrelsen framhållit, att detta monopol synbarligen bidragit till att åvägabringa bättre exportförhållanden inom stenbranschen och att tack vare monopolet avtal kunnat träffas med norska och finska stenindustrierna, vilket möjliggjort ett bättre prisläge. Styrelsen hade förklarat sig för sin del ej vilja motsätta sig, att den ifrågasatta utredningen komme till stånd, givetvis under medverkan av industrien själv. Granitexportföreningen hade betonat, att en förbättring i stenindustriens läge på exportmarknaden endast kunde skapas genom att förhandlingar från svensk sida inleddes med olika länder; genom systemet med kompensationsaffärer vore vägen ur stenindustriens kris att söka. Föreningen hade föreslagit, att åtgärder från regeringens sida vidtoges för upptagande av dylika förhandlingar från fall till fall och genom för ändamålet utsedda särskilda förhandlare. Beträffande avsättningen på inlandsmarknaden hade föreningen framhållit, att en viss centralisering av upphandlingen vore önskvärd. Slutligen hade föreningen framhållit, att en teknisk undersökning, som till exempel gällde frågan om lämplig fogfyllnad i stenvågarna, och vid vilken experimentvis kunde undersökas lämplig konstruktion av underbädden för dessa vägar samt lämpligaste dimensionerna på stenar o. s. v. ävensom möjligheterna till ökad användning av sten i byggen, enligt föreningens förmenande kunde lända den svenska stenindustrien till varaktig framtida båtnad. Handelskammaren i Karlstad hade tillstyrkt den av riksdagen begärda utredningen och framhållit, att en utredning om olika vägbeläggningsämnens ställning i ekonomiskt avseende vore högst nödig och att det vore en naturlig uppgift för statens väginstitut att taga denna utredning om hand snarast möjligt. E n ekonomisk och teknisk utredning om stenindustriens verkliga konkurrenskraft syntes enligt handelskammarens mening bliva av utslagsgivande betydelse.

12 Handelskammaren i Jönköping hade betonat önskvärdheten av att särskild uppmärksamhet ägnades åt specialförhandlingar med ifrågakommande utländska myndigheter för vinnande av avsättning genom kompensationsaffärer av gatsten. Handelskammaren hade tillstyrkt en utredning härom liksom i frågan, huruvida vid de allmänna väganläggningarna gatsten kunde med hänsyn till prisläge och hållfasthet i större omfattning komma till användning. Kommerskollegium hade framhållit, att det ifråga om bedömande av gatstenindustriens läge i icke ringa grad vore ett socialt moment, som gjorde sig gällande. I fråga om de tendenser till rationalisering av stenindustrien, närmast övergången från s. k. småbrotts- till storbrottsdrift, som under de senare åren varit märkbara, hade kollegium framhållit, att i detta hänseende krävdes en mycket ömtålig avvägning mellan å ena sidan de rent affärsmässiga synpunkterna och å den andra hänsynen till lokala önskemål. Kollegium hade förordat igångsättande av en utredning av de tekniska spörsmål, som i granitexportföreningens utlåtande berörts, under framhållande, att jämförelse borde göras med andra vägbeläggningsämnen för ett objektivt bedömande av de omständigheter, under vilka stenbeläggning av gator och vägar inom landet kunde vara ekonomiskt motiverad. Undersökningen i denna del syntes lämpligen böra anförtros åt statens väginstitut. Därjämte borde en undersökning under samarbete med byggnadsstyrelsen komma till stånd angående möjligheterna av ökad användning av sten i byggen. Bland ytterligare spörsmål, som måhända borde upptagas i utredningen, vore dels frågan om lämplig organisation av hemmamarknaden för gat- och kantsten, dels ock frågan om exportmarknadernas bearbetning och lämpliga former för vinnande av ökad avsättning på dessa marknader av ifrågavarande produkter. Med hänsyn till de sålunda avgivna yttrandena syntes det departementschefen önskvärt, att den av riksdagen föreslagna utredningen igångsattes. Utredningen borde läggas så, att den, så långt görligt vore, klargjorde förutsättningarna för stenindustriens framtida bestånd. Härvid komme i betraktande dels granitens användning för vägbeläggningsändamål, således en fråga berörande gat- och kantstenstillverkningen, dels granitens utnyttjande för byggnadsändamål. Vad den första frågan beträffade borde vid utredningen till en början undersökas stenbeläggningens framtidsmöjligheter, särskilt med hänsyn till dess konkurrensförmåga i jämförelse med andra permanenta beläggningar. Syftet med denna del av undersökningen borde vara att nå fram till ett objektivt bedömande, huruvida och under vilka omständigheter stenbeläggning av gator och vägar i landet kunde vara tekniskt och ekonomiskt motiverad. Därest utredningen funne, att stenbeläggningen hade utsikter att hävda sin ställning i konkurrens med andra vägbeläggningsmedel, borde en plan

13 uppgöras för vissa tekniska undersökningar, som kunde vara ägnade att lämna värdefulla bidrag för en rationell utveckling av stenindustrien. Bland spörsmål, som här komme i fråga, vore anordning av lämplig underbäddning för stensättningen och ordnande av lämpliga kantstöd, vidare frågan om fogfyllnad i stensättningen samt stenens form och behuggning. I samband därmed borde även uppmärksammas de experiment, som för närvarande pågingo med nya rationella arbetsredskap och undersökas borde, om ej ytterligare framsteg på detta område kunde göras. Det vore givet, att ett slutligt ställningstagande till förevarande spörsmål förutsatte synnerligen omfattande praktiska undersökningar och arbeten. Den nu ifrågasatta utredningen borde emellertid blott gå ut på att planlägga och göra upp ett program för dessa praktiska undersökningar ävensom att inkomma med förslag, huru undersökningarna lämpligen borde organiseras. I samband med dessa frågor syntes även böra upptagas frågan om rationalisering av driften inom stenindustrien genom övergång från det s. k. småbrotts- till storbrottssystemet och huruvida en därigenom vunnen koncentration av driften vore önskvärd och borde befrämjas ur tekniska och sociala synpunkter. Departementschefen förutsatte, att vid utredningens bedrivande vederbörlig hänsyn toges till de undersökningar, vilka pågingo vid statens väginstitut. Vad granitens användning på byggnadsområdet beträffade, borde utredas i vad mån nya användningsmöjligheter kunde finnas. Även härvid borde upptagas till prövning frågan om de tekniska metoderna vid tillverkningen av ifrågakommande sten, framför allt med hänsyn till den moderna sågtekniken. Ett annat spörsmål, som borde undersökas, gällde huruvida icke den hittills bedrivna stentillverk ningen i större omfattning än nu vore fallet kunde kombineras med annan närbesläktad industriell verksamhet, exempelvis makadamtillverkning och tillverkning av cementplattor med tillsats av granulerad granit, tillverkningskombinationer, som för vissa utländska stenindustrier spelade en betydande roll och vilkas tillämpning i vårt land skulle kunna bereda ökade försörjningsmöjligheter inom de av arbetslösheten hårdast drabbade distrikten. I samband därmed borde givetvis även utredas möjligheten att finna avsättning speciellt på inlandsmarknaden av dylika produkter. Vid utredningen borde ytterligare upptagas spörsmålet om stenindustriens avsättningsförhållanden. Vad som beträffande avsättningen av gat- och kantsten på inlandsmarknaden speciellt borde uppmärksammas vore frågan om en lämplig centralisering av upphandlingen för inlandsmarknadens behov, så att endast verkligt förstklassig vara komme till användning. E n oundgänglig förutsättning för väckande av ett större intresse för stenbeläggningen inom landet vore nämligen, att stenvågarna kvalitativt bleve avbästa möjliga slag.

14 Vad slutligen anginge frågan om exportens upphjälpande syntes uppmärksamhet böra ägnas åt spörsmålet om lämpliga utvägar att trots de handelspolitiska hinder av skilda slag, som i utlandet upprests, kunna vinna ökad avsättning för den svenska stenindustriens produkter. I vissa av de avgivna utlåtandena hade speciellt berörts de s. k. kompensationsaffärerna såsom ett medel att delvis återvinna exportmarknaden. Departementschefen framhöll önskvärdheten av att utredningen ägnade uppmärksamhet åt denna fråga och inkom med de förslag, som kunde för främjande av en lämplig utveckling härvidlag finnas påkallade. För en möjligast fullständig belysning av frågan om stenindustriens ställning i exporthänseende borde även undersökas de resultat, som uppnåtts genom det samarbete, som under de senare åren ägt rum med den norska och finska stenindustrien, i samband varmed även borde klarläggas lämpligheten av ett bibehållande av det nuvarande exportmonopolet för gat- och kantsten.

KAP. II.

Den svenska granitindustriens historia. Sveriges rikedom på lätt åtkomliga, naturliga bergarter har medfört, att för byggnadsändamål lämpade stenarter tidigt börjat bearbetas. Redan under medeltiden togos sålunda för detta ändamål vissa kalk- och sandstensförekomster — särskilt på Gotland och Öland — i bruk. Sedermera ha även marmorförekomsterna på Kolmården, de kambrisk-siluriska bergarterna i Närke samt öster- och Västergötland, porfyrarterna i Älvdalen ävensom kalkstensbergarterna i Brunflo m. fl. platser erhållit stor användning för detta ändamål. I motsats till dessa lösare bergarter har graniten och gnejsen först relativt sent mera allmänt tagits i bruk som byggnadsmaterial. Visserligen nyttjades i enstaka fall huggen granit och gnejs i äldre tid, såsom då Hjälmare slussar byggdes under Karl XI :s regering och vid byggandet av örlogshamnen i Karlskrona på 1700-talet. Det var emellertid först i mitten av 1800-talet, som granit för kaj-, bro- och husbyggnader fick en i så hög grad ökad användning, att man kan tala om en egentlig granitindustri. Det första större granitstenshuggeriet i Sverige anlades år 1844 på Malmön i Bohuslän av översten Nils Ericson, den bekante järnvägsbyggaren, och köpmannen C. A. Kullgren, närmast för leveranser till Trollhätte kanalbygge. Kort tid efteråt eller i början av 1850-talet anlade den tyske byggnadsinspektören F. H. Wolff ett flertal stenhuggerier i mellersta och östra Ble-

15 kinge för tillverkning av kaj- och brobyggnadssten ävensom ämnesblock för export till Tyskland. Därmed kom ett nytt inslag att göra sig gällande i den svenska granitindustrien, nämligen dennas inriktning på export, en inriktning, som ända in i våra dagar varit bestämmande för industriens struktur. Förutsättningarna härför voro också synnerligen gynnsamma, då för stenindustriell verksamhet lämpliga bergformationer förekommo i riklig mängd utmed landets kuster, vilket ur fraktkostnadssynpunkt varit av stor betydelse. För södra och mellersta Tysklands behov av stenprodukter togos de i dessa delar av Tyskland rikligt förekommande granittillgångarna i anspråk. Leveranser därifrån till landets nordliga, på granitförekomster fattiga delar kunde med hänsyn till fraktkostnaderna knappast komma i fråga, varför den svenska stenen, som sjöledes transporterades från vid kusten belägna stenbrott, med framgång kunde göra sig gällande på den nordtyska marknaden. En impuls till ytterligare utveckling av den svenska granitindustrien gavs vid denna tid, sedan vederbörande myndigheter utomlands börjat övergå från att använda fältsten (kullersten) vid beläggning av mera trafikerade stadsgator till att förse dessa med beläggning av tuktad sten. Denna beläggningsmetod började på 1850-talet komma i bruk i Tyskland och Danmark. Då den blekingska graniten väl lämpade sig för tillverkning av dylik gatsten, upptogs nu även tillverkning av denna produkt i de Wolffska stenhuggerierna. Ungerfär samtidigt började för den danska marknadens räkning gatsten att tillverkas i Halland, först av firman Kullgren i Varbergstrakten och senare av några mindre företag i trakten av Halmstad och Falkenberg. Till följd av den alltmera ökade utländska efterfrågan på granitprodukter började nu i större omfattning de svenska granitfyndigheterna att exploateras. Sålunda anlades på 1860-talet stenhuggerier i östra Småland, i trakten av Västervik och Oskarshamn. Även här var det ett tyskt företag, som startade rörelsen, ursprungligen baserad på tillgodogörande av de i dessa trakter förekommande rikt färgskiftande graniterna för tillverkning av slipad och polerad byggnads- och monumentsten. Sedermera upptogs jämväl tillverkning av ämnesblock och gatsten i detta distrikt. Snart inlemmades även Bohuslän i den svenska granitproduktionen och blev på kort tid dess mest betydande produktionsdistrikt. Hittills hade den Kullgrenska firman så gott som ensam drivit sin tidigare omnämnda rörelse på Malmön men i början av 1870-talet begynte stenhuggerier att anläggas jämväl på andra platser i Bohuslän, även här på tyskt initiativ. Det var den i det föregående omnämnde Wolff, som nu i Hunnebostrand startade ett företag för stentillverkning. Till en början tillverkades huvudsakligen byggnads- och kajsten, närmast för de tyska örlogshamnarna i Wilhelmshafen och Kiel samt sedermera för byggandet av Kaiser Wilhelmskanalen. Den Kullgrenska stenhuggerirörelsen på Malmön utvecklades nu också väsentligt, bland annat genom anläggandet av ett stensliperi- och polerverk. Vid sidan

om byggnads- och monumentstenproduktionen började så småningom i allt större skala tillverkas gatsten i dessa bohuslänska stenhuggerier. Den stenindustri, som sålunda inom skilda produktionsområden startats, hade till en början en relativt blygsam omfattning och bedrevs övervägande i rent hantverksmässiga former. En mera industriellt betonad drift kom till stånd först i och med att behovet av i främsta rummet gatsten men även byggnadssten undergick en kraftig ökning i samband med den utveckling av de tyska städerna, som skedde under den så kallade »Grunder»-perioden. Denna ökning av förbrukningen av granitprodukter medförde en motsvarande utveckling under de sista årtiondena av 1800-talet av stenhuggerirörelsen i samtliga här nämnda produktionsdistrikt, vilken utveckling belyses av de i tabell 1 (se sid. 232—233) lämnade uppgifterna beträffande Sveriges export av granitindustriprodukter under åren 1875—1938.* Av tabellen framgår, att värdet av den exporterade gatstenen, kantstenen och byggnadsstenen utgjorde år 1875 cirka 60 000 kronor, år 1880 cirka 700 000 kronor och år 1900 i runt tal 7 miljoner kronor. Den industrialisering av driften, som denna kraftiga ökning av produktionen framtvingade, tog sig bland annat uttryck i strävanden att samla de spridda smärre företagen till lokalt avgränsade större enheter. För Blekinges del uppväxte vid sidan av det Wolffska företaget under 1880-talet en del nya stenhuggeriföretag. Sålunda startade redan i början av 1880-talet A. K. Fernström ett flertal stenhuggerier i mellersta och västra Blekinge för tillverkning av gatsten, vilken produktion huvudsakligen skeppades till danska och tyska hamnar. Det Fernströmska företaget övertog sedermera i början av 1900-talet hela den Wolffska stenhuggerirörelsen, varigenom förstnämnda företag kom att bliva det för framtiden dominerande inom den blekingska stenindustrien. En liknande koncentrationstendens gjorde sig gällande jämväl i Halland. Är 1894 inköptes Halmstads stenhuggeriaktiebolag av firma Nic. Petersen junior i Flensburg, vilket företag under åren fram till år 1903 förvärvade praktiskt taget alla stenhuggerier i Halland söder om Falkenberg. Även i Bohuslän ledde förhållandena till ett betydande uppsving under ifrågavarande period. Ett flertal stenhuggerier anlades på svenskt initiativ i mellersta Bohuslän, huvudsakligen i Lysekilsdistriktet, med avsättning framför allt på den nordtyska marknaden, särskilt städerna Berlin och Hamburg med förstäder. Det i det föregående omnämnda Wolffska företaget i Hunnebostrand övergick år 1892 i svensk ägo och driften omlades till pro1 Den officiella svenska statistiken lämnar för tiden fram till år 1907 endast uppgift om stenexportens värde, därvid granitindustriprodukterna endast uppdelats i »Arbetad granit» (gatsten, kantsten och byggnadssten) och »Oarbetad granit» (ämnesblock och m a k a d a m ) . Från och med år 1907 återfinnas i statistiken jämväl kvantitetsuppgifter (i ton) samt utförlig specifikation beträffande de olika slagen av produkter (se tabellerna II—VI, sid. 234—239).

duktion av speciellt ämnesblock och kantsten för leverans till Danmark och Tyskland. I början av 1880-talet grundlades på norskt initiativ ett flertal stenhuggerier i nordligaste delen av Bohuslän, till en början huvudsakligen lokaliserade till de rika granitfyndigheterna på den svenska sidan av Idefjorden. Sedermera utvidgades de norska anläggningarna över hela norra Bohuslän ända ner till Svenneby, Tossene och Askums kommuner. De norska stenhuggeriernas produktion av byggnadssten avsattes företrädesvis på den engelska marknaden, som i samband med utvecklingen av Englands sjöfart visade stor förmåga att konsumera rikliga mängder byggnadssten för de omfattande nyanläggningarna av hamnar och dockor. Någon större produktion av gatsten förekom icke i dessa stenhuggerier, då England — med undantag för några korta perioder — aldrig varit någon större förbrukare av gatsten. F r a m till sekelskiftet bestod därför huvudproduktionen i de under norsk ledning stående svenska stenbrotten av byggnadssten för kajoch dockbyggnadsändamål. Därjämte började i allt större omfattning tillverkas kantsten för den engelska marknaden. Jämväl ostkustdistriktet kom nu att beröras av de driftsförändringar, som känneteckna de sista årtiondena av 1800-talet. Bergtillgångarna, vilka tidigare till stor del befunnit sig i utländsk ägo, övergingo på 1890-talet i svensk ägo. Samtidigt omlades tillverkningen, som dittills till övervägande delen utgjorts av polerad byggnadssten, till produktion av ämnesblock och sedermera även gatsten. På grund av fraktförhållandena ställde sig produktionen här särskilt gynnsam för export till Polen, Ost- och Västpreussen samt Pommern, dit omfattande leveranser av bland annat gatsten verkställdes, speciellt till Stettin. Den utveckling, som exporten visade under slutet av 1890-talet föranledde bildandet år 1897 av den första försäljningssammanslutningen inom den svenska stenindustrien. Till denna organisation anslöto sig dock endast de stenindustriföretag i Sverige, som huvudsakligen voro sysselsatta med export till Tyskland. De norska företagen, vilka bearbetade helt andra marknader, anslöto sig icke till nämnda sammanslutning. Det var först under den nu ifrågavarande perioden, således från och med 1880-talet, som kantstensindustrien, även den väsentligen baserad på export, kom i gång i större omfattning. Parallellt med en ständigt stigande avsättning av kantsten på svenska marknaden, huvudsakligen för städernas behov, kunde stenindustrien inregistrera en för varje år ökad export av kantsten. I icke oväsentlig grad torde utbyggandet av städernas ytterområden jämte införandet på gatubyggnadsväsendets område av bituminösa beläggningar vid 1900-talets början hava bidragit till att på såväl export- som inlandsmarknaden öka efterfrågan på kantsten. Under denna period grundlades speciella kantstenshuggerier i Sverige, förlagda till vissa för kantstenshuggning väl lämpade bergområden. Produktionen av kantsten koncentrerades till mel2—

18 lersta Blekinge för leveranser till Tyskland, Söndrumdistriktet i Halland (speciellt råkantsten) för export till Tyskland och Danmark samt i Bohuslän dels till Hunnebostrandsdistriktet för skeppningar till samma marknader, dels ock till de längre norrut belägna Heestrands- och Näsingedistrikten för leveranser i främsta rummet till England. Under det sista årtiondet av 1800-talet nådde även exporten av ämnesblock eller råblock en betydande omfattning. Ännu omkring år 1850 utgjorde värdet av ämnesblocksexporten blott cirka 200 000 kr. men, sedan Tyskland under 1890-talet i allt större utsträckning börjat importera ämnesblock för vidare bearbetning, främst till byggnadssten, steg exporten av denna granitprodukt snabbt. Sålunda uppgick värdet av blockstensexporten vid sekelskiftet till ej mindre än i runt tal 2 å 3 miljoner kronor. Tillverkningen av denna produkt var förlagd till Bohuslän, Blekinge och östra Småland. Härtill kom en betydande produktion i nordöstra Skåne och södra Småland. Då exporten av ämnesblock icke nämnvärt rönt inverkan av de kriser, som tid efter annan menligt inverkat på exporten av övriga granitprodukter och sysselsättningen av arbetskraft inom blockstensindustrien är ojämförligt mycket mindre, såväl reellt sett som per produktionsenhet räknat än inom exempelvis gatstensindustrien, torde det i den fortsatta redogörelsen beträffande granitindustriens historia icke vara erforderligt att närmare ingå på de fluktuationer, som under årens lopp skett i fråga om exporten av denna produkt. Så mycket bör dock nämnas, att blockstensexporten under åren närmast före världskrigets utbrott och under de senaste femton åren uppgått till i genomsnitt cirka 70 000 ton per år, motsvarande ett värde av omkring 4 miljoner kronor per år. Under åren omedelbart före sekelskiftet inträdde en period med ytterst livlig efterfrågan på stenindustriens produkter. I England genomfördes vid denna tid en omfattande utbyggnad av städernas spårvägsnät, varvid stensättning med storgatsten kom till användning. Härav förorsakades stor efterfrågan från England på gatsten. Leveranserna för detta ändamål utfördes i visst samarbete med den norska stenindustrien. De tyska och danska marknaderna voro under motsvarande tid av mindre betydelse. Omkring år 1902 minskades emellertid, vad den engelska marknaden beträffar, efterfrågan på storgatsten högst väsentligt. Då exporten av granitprodukter till Tyskland och Danmark redan under de närmast föregående Aren kraftigt avtagit, stod granitindustrien n u inför sin första svåra kris. Exporten av granitindustriens alster upphörde praktiskt taget. E n god bild av läget erhållcs av fig. 1, utgörande en grafisk framställning av värdet av Sveriges export av skilda granitprodukter under åren 1875—1938. Av fig. 1 framgår, att värdet av den svenska exporten av granitprodukter år 1902 utgjorde ungefärligen 10*5 miljoner kronor, under det att motsvarande siffra för år 1903 uppgick till endast cirka 0-6 miljoner kronor.

/87f

/890

tSÖO

/s'iO

'

'

' l$')0

me

Fig. 1. Värdet av Sveriges export av granitprodukter under åren 1875—1938.

Lika snabbt som krisen börjat, lika snabbt upphörde densamma. Redan år 1904 trädde Tyskland och Danmark in med ökade gatstensköp. Därjämte gjordes försök att öppna nya marknader på kontinenten. Den första nya marknaden av betydelse blev Belgien. Trots en egen, starkt utvecklad stenindustri, som tidigare bedrivit en avsevärd export av gatsten till grannländerna, kunde Belgien nu icke längre tillfredsställa det egna landets alltmera ökade behov av gatsten, varför en betydande import från utlandet blev erforderlig. Det var då den svenska graniten började vinna insteg på den belgiska marknaden. Leveranserna skedde huvudsakligen till Antwerpendistriktet och provinsen Flandern, dit stenen kunde transporteras direkt sjöledes. Nederländerna uppträdde först något senare som förbrukare av svensk gatsten, emedan m a n i detta land i det längsta sökte fasthålla vid användande för vägbeläggningsändamål av det inhemska, hårdbrända teglet, »klinker». När klinkern icke längre visade sig vuxen de krav, som den alltmera ökade trafiken ställde på gatu- och vägbeläggningar, började dock även Nederländerna använda svensk gatsten. Vid denna tid började en ny och billigare storgatstenstyp att efterfrågas än den, som dittills tillverkats för bland annat Englandsmarknaden. Härav föranleddes en viss omläggning av produktionen, vilket i sin tur medförde förflyttning av gatstensproduktionen till nya produktionsområden. Den utvidgning av framför allt den bohuslänska stenindustrien, som härav följde, förorsakade en viss utvandring av arbetskraft från Blekinge och Halland till Bohuslän. Jämsides med de utvidgningar av driften, som förorsakades av den ständigt ökade produktionen, framträdde också en strävan att rationalisera driften vid stentillverkningen, nämligen genom anlitande av maskinella

20 anordningar för stenens klyvning. Denna utveckling stod i samband med upptagandet av tillverkningen av en då för Sverige ny stensort, nämligen smågatsten. År 1904 förvärvade sålunda Halmstads stenhuggeriaktiebolag ensamrätten för Sverige och Norge till en tysk stenklyvningsmaskin för framställning av dels s. k. maskinslagen smågatsten, dels ock storgatstensämnen, de senare avsedda att efterputsas för hand. Då den maskinslagna smågatslenen fick ett mycket gynnsamt mottagande, särskilt i Tyskland, utökades produktionen snabbt. Sedan Halmstadsbolaget ombildats till Skandinaviska granit aktiebolaget, anlade företaget år 1905 en större fabrik för maskinell tillverkning av storgatstensämnen och smågatsten vid Rixö i Brastads socken i Bohuslän, vilken anläggning utrustades med alla dåtida tekniska hjälpmedel och bland annat försågs med elektrisk kraft. Borrningen av spränghålen i bergen samt kilhålen i de utsprängda stenblocken utfördes med borr- och kilmaskiner, drivna med komprimerad luft. Avfallet nyttiggjordes genom bearbetning till makadam i en invid fabriken uppförd makadamkross. Detta stenhuggeri utvecklades så småningom till det största i Skandinavien. Till följd av den alltmera växande efterfrågan på smågatsten omlades produktionen efter en tid till framställning i fabriken enbart av maskinslagen smågatsten. En ytterligare rationalisering av driften, som vid denna tidpunkt började genomföras, var upptagandet av drift i s. k. storbrott, vilket driftsystem först infördes i Söndrum och Rixö och inom kort jämväl å Malmön. I motsats till det s. k. småbrottssystemet, som kännetecknas därav, att stenhuggarna själva uttaga blocken ur berget och jämväl omhänderha deras klyvning och bearbetning till gatsten, sker uttagningen av block i storbrott genom vederbörande stenindustriföretags försorg med anlitande av särskilda s. k. dagsverkare, medan de egentliga stenhuggarna mot viss avgift till stenindustriföretaget övertaga de för vidare bearbetning avsedda blocken. De strävanden till en facklig organisation av arbetsmarknaden, som under slutet av 1800-talet gjorde sig gällande inom svensk industri, lämnade ej heller stenindustrien oberörd. Sålunda bildades den första fackföreningen i Blekinge år 1895 och i Bohuslän år 1896, varefter svenska stenhuggareförbundet grundades året därpå. Såsom en följd härav upprättades nu kollektivavtal för granitindustrien, det första ett gatstensavtal för mellersta Bohuslän år 1898. En motsvarande organisation på arbetsgivaresidan kom till stånd år 1905, varefter organisationen år 1907 anslöt sig till svenska arbetsgivareföreningen. Den allmänna ekonomiska kris, som utbröt hösten 1907 och hårt drabbade vissa svenska industrier, hade visserligen kännbara men dock ej alltför förhärjande verkningar på stenindustrien. I främsta rummet drabbade lågkonjunkturen den blekingska stenindustrien, vilket bidrog till att öka den tidigare omnämnda utvandringen av stenhuggare från Blekinge, bland annat till

21 Bohuslän. Redan efter två år var emellertid krisen övervunnen och en period av kraftigt uppsving följde, särskilt för gatstensindustrien. Sålunda började omkring år 1909 även Frankrike att uppträda som köpare av svensk sten i större skala. Samtidigt började Argentina visa ett allt livligare intresse för den svenska gat- och kantstenen. Tack vare de förmånliga priser, som kunde utvinnas vid försäljningarna, blev det nu möjligt att utföra leveranser även till andra avlägsna platser, exempelvis till Svarta Havsdistriktet, Balkanstaterna, det inre Ryssland, Galizien och Cuba. Denna uppsvingsperiod för den svenska stenindustrien varade ända fram till världskrigets utbrott. Under intryck av den stigande konjunkturen under denna period företogo stenindustriföretagen omfattande utvidgningar av rörelsen. Koncentrationstendensen inom industrien gjorde sig ytterligare gällande under denna tid, särskilt vad angår exportorganisationen. Sedan den förut omförmälda försäljningssammanslutningen av år 1897 upplösts i början av 1900-talet, bildades år 1910 en ny sådan organisation, som denna gång dock blott hade avseende på den kontinentala marknaden med undantag för Tyskland. De norska stenindustriföretagen i norra Bohuslän, vilka alltjämt sökte sin huvudsakliga avsättning på den engelska marknaden, anslöto sig icke till denna organisation. Efter världskrigets utbrott i augusti 1914 avstannade i det närmaste all export, men i förhoppning om att kriget icke skulle ha någon längre varaktighet, fortsattes driften i viss utsträckning. Efter hand vidtogos dock produktionsinskränkningar och i slutet av år 1915 upphörde nästan all stentillverkning. Den härigenom förorsakade arbetslösheten gav impulsen till statens första ingripande för bekämpande av arbetslösheten inom stenindustrien. Sålunda anvisades vissa medel för sysselsättning av arbetslösa stenhuggare i Bohuslän och Blekinge vid väg- och fiskehamnsbyggnader. Vid världskrigets början torde stenhuggarnas antal ha uppgått till omkring 14 000. Enligt socialstyrelsens beräkningar hade redan år 1916 omkring 60 % av dessa skaffat sig utkomst inom annat yrke. För att åt den återstående stenhuggarestammen bereda arbete inom yrket vidtogos åtgärder för att utvidga den inhemska marknaden för gatsten. Sålunda anslog 1916 års riksdag 3'5 miljoner kronor för upprättande av en lånefond, ur vilken lån på förmånliga villkor skulle beviljas sådana städer, kommuner och vägdistrikt, som voro villiga att i främsta rummet hos exportstenhuggerierna verkställa inköp av gat- och kantsten. Samtidigt inrättades ett särskilt statsorgan, statens stenleveranscentral, med uppgift att dels förmedla lånen från ifrågavarande lånefond, dels ock verkställa fördelningen för köparnas räkning av stenbeställningarna. Dessa s. k. kommunbeställningar skedde sålunda icke för statens utan för vederbörande kommuners räkning. Till chef för stenleveranscentralen förordnades f. d. generaldirektören Pegelow, som år 1923

efterträddes av dåvarande landshövdingen Malm, vilken kort tid därefter efterträddes av direktören Allan Cederborg. Genom stenleveranscentralens försorg förmedlades under år 1916 kommunbeställningar till ett värde av omkring 1*9 miljoner kronor, uteslutande för leveranser till städer och större samhällen. Sedan leveranscentralen under år 1917 endast kunnat finna köpare för sten till ett värde av sammanlagt cirka 0*6 miljoner kronor och läget på arbetsmarknaden under året väsentligen försämrats, upphörde leveranscentralens verksamhet vad beträffar förmedling av kommunbeställningar. I stället uppdrogs åt centralen hösten 1917 att för statens räkning uppköpa gatsten och kantsten, för vilket ändamål anvisades 1*8 miljoner kronor. Under åren 1918—1922 anvisades ytterligare tillhopa cirka 7*5 miljoner kronor för statsbeställningar av sten. Leveranserna av sten till statens förråd pågingo fram till sommaren 1924, då leveranscentralens verksamhet upphörde. De under de första åren av statsbeställningarnas period inköpta stenpartierna utlämnades omedelbart till statliga verk och förvaltningar. Sedermera blevo de inköpta stenpartierna lagrade av stenleveranscentralen, men år 1922 bemyndigades centralen att utan kostnad tillhandahålla sten åt vägdistrikt och städer. Vid ifrågavarande kommun- och statsbeställningar sysselsattes i genomsnitt 3 000 man, huvudsakligen under vårarna, höstarna och vintrarna. Under sommarmånaderna anordnades andra arbeten. Den arbetsstyrka, som på detta sätt gavs jämn sysselsättning, var huvudsakligen den del av stenhuggarestammen, som genom egna hem var bunden till en bestämd arbetsplats. Efter världskrigets slut hösten 1918 och i någon m å n redan dessförinnan hade — om ock i liten skala — exporten kunnat återupptagas, varvid särskilt Danmark uppträdde som köpare. År 1920 hade värdet av gatstensexporten nått en nivå, som ungefärligen svarade mot hälften av utförseln under de sista förkrigsåren. Nu började Nederländerna och Belgien åter köpa sten från Sverige och för en kort period återupptogos leveranserna till Cuba. En ny marknad öppnades också, i det att Egypten — om än i liten skala — nu började importera svensk gatsten. Förbättringen på exportmarknaden för gatsten skedde dock förhållandevis långsamt, främst till följd av den lågkonjunktur, som i början av 1920-talet bröt in och som föranledde, att de länder, som före kriget använt svensk sten, av finansiella skäl icke kunde påbörja de erforderliga reparationsarbetena å vägar och gator. Ytterligare ett hinder för återupptagande av stenexporten i större skala utgjorde den efter kriget rådande tonnagebristen och de härav förorsakade höga frakterna. Ett undantag utgjorde dock Frankrike, som med början år 1921 och de följande tre åren intog ställningen som den svenska granitindustriens största kund. En ytterligare ljusning i situationen inträdde omkring år 1922. Jämsides

med den betydande exporten till Frankrike och Danmark, verkställdes alltmera omfattande leveranser till Nederländerna och Belgien. För en kort period uppträdde nu även England som köpare av stora partier gatsten från Sverige. Med hänsyn till de förbättrade avsättningsförhållandena blev statshjälp, såsom ovan framhållits, ej längre erforderlig. Även produktionen av byggnadssten av granit för inhemsk förbrukning nådde nu, i samband med den då ytterst livliga byggnadsverksamheten i landet, under en följd av år en hög utveckling. I avsikt att förebygga en alltför skarp konkurrens vid försäljningarna av de gatstenslager, som hopat sig å lagerplatserna runt landets kuster under de förflutna krigs- och krisåren, bildades i början av 1920-talet under ledning av vice häradshövdingen Wehtje i Malmö en kartell av de svenska stenindustriföretagen för samarbete vid försäljningar av gatsten till Nederländerna, Belgien och Frankrike, sedan den år 1910 bildade försäljningsorganisationen upplösts under världskriget. Denna kartell upplöstes efter blott ett par års tillvaro, emedan det åsyftade resultatet icke kunde uppnås, på grund av att stenindustriföretagen i Norge ej deltogo i samarbetet. År 1924 kunde, sedan tonnagebristen upphört och de transoceanska frakterna reducerats, exporten på Argentina återupptagas i större omfattning. Ungefär samtidigt hade Tyskland genomfört sin valutastabilisering och började åter importera svensk sten. Efterfrågan från Frankrike blev nu så stor, att mer än en tredjedel av den svenska gatstensexporten gick till detta land. Förutom skeppningarna på kontinentalmarknaden, Cuba och Egypten utfördes nu även enstaka leveranser till Spanien och Brittiska Sydafrika. Då en icke oväsentlig del av den gamla stenhuggarestammen under krigs- och efterkrigsåren — såsom förut är berört — lämnat stenindustrien, uppstod nu en påtaglig brist på stenhuggare. Arbetslösheten inom yrket hade helt upphört. I stället blev en nyrekrytering av stenhuggare erforderlig. Det beräknas, att antalet sysselsatta stenhuggare vid denna tid motsvarade ungefärligen 75 % av det antal stenhuggare, som voro i arbete vid världskrigets utbrott. Exporten till Tyskland steg under det påföljande året alltmera och detta land blev nu under ett halvt decennium liksom före kriget, dock med kortare avbrott, den största förbrukaren av svensk gatsten. Särskilt fann stenen avsättning inom det westfaliska industriområdet. Nya, för framtiden värdefulla avsättningsområden blevo nu också upparbetade. Sålunda började Polen och fristaten Danzig inköpa gatsten från Sverige. Den betydande efterfrågan kunde icke tillfredsställas, trots att alla stenindustriföretag sökte i möjligaste mån utvidga driften. På eftersommaren 1925 kom emellertid ett bakslag, i det att tyska regeringen genom ett dekret stoppade större delen av

stenimporten från Sverige samtidigt som skeppningarna till Belgien, Frankrike och Storbritannien kraftigt minskades. Sedan produktionen en stor del av år 1926 legat nere till följd av arbetskonflikt, började ett nytt uppsving år 1927. Tyskland inträdde nu åter såsom köpare av stora kvantiteter gatsten, och en betydande export uppnåddes även till Danmark, Nederländerna, Frankrike och Argentina. Enstaka leveranser utfördes jämväl till Litauen och Brasilien. Till följd av de låga priser, som utvunnits vid försäljningarna, uppstod åter tanken på en gemensam försäljningsorganisation för alla marknader, gällande samtliga företag i Sverige och Norge. Under ledning av dåvarande landshövdingen Elmqvist bildades efter långvariga förhandlingar hösten 1929 en gatstenskartell under svensk ledning i Göteborg och en kantstenskartell under norsk ledning i Oslo. De under år 1928 till alltjämt tryckta priser verkställda exportförsäljningarna höllo sig ungefärligen i nivå med 1927 års försäljningar. Den alltsedan världskrigets upphörande fortskridande nyrekryteringen av arbetskraft hade medfört, att de sysselsatta stenhuggarnas antal nu var i stort sett detsamma som sommaren 1914. Är 1929 representerar ett märkesår i svensk granitindustris historia i så måtto, att exporten av granitprodukter nu nådde en omfattning, som i det närmaste motsvarade 1913 års exportvolym, vilket framgår av fig. 2. Denna figur ger en grafisk framställning av granitexportens omfattning under åren 1907—1938 och visar bland annat, att den totala granitexporten under år 1929 uppgick till cirka 1 150 000 ton, därav gatsten till cirka 850 000 ton. Ton

ami, /{jO äror itmc i/3/'/ pre cM- W

s r* K

/ *S /

y\,

\ \ \ \\

•Sat •>ten

v\ \

1 S Nx

s

0 j308

19/0

19/f

OSO

/92f.

WO

\ / — —

/ \ \s \

/SVf

Fig. 2. Sveriges export av granitprodukter i ton under åren 1907—1938.

Till jämförelse med de i fig. 2 återgivna kvantitetsuppgifterna m å nämnas, att värdet av exporten av granitprodukter utgjorde år 1913 inemot 16 miljoner kronor och år 1929 närmare 26 miljoner kronor, därav gatsten år 1913 omkring 10 miljoner kronor och år 1929 i runt tal 16 miljoner kronor.

25 Sedan den ekonomiska världskrisen under år 1930 nått Tyskland, inträffade för gatstensexporten en betydande tillbakagång på den tyska marknaden. Exporten till Danmark, Nederländerna, Belgien och Frankrike ökades emellertid, dock icke i sådan omfattning, att minskningen av exporten till Tyskland blev kompenserad. En i Argentina detta år utbruten revolution omöjliggjorde alla leveranser till detta land, som under 1920-talets sista år inköpt ansenliga kvantiteter svensk sten. Med anledning av den sålunda minskade exporten måste driftsinskränkningar företagas under loppet av hösten 1930. Ytterligare permittering av arbetskraft skedde i början av följande år med hänsyn till att situationen på den betydelsefullaste exportmarknaden, Tyskland, ytterligare försämrats, samtidigt som leveranserna till övriga stenköpande länder kraftigt avtogo. Åter fick staten träda hjälpande emellan genom igångsättande till en början av nödhjälpsarbeten, varefter 1931 års riksdag anvisade ett belopp av 3*5 miljoner kronor till inköp av gatsten för statens räkning. Beställningarnas fördelning ombesörjdes av en statens steninköpskommitté med dåvarande landshövdingen i Göteborgs och Bohus län, von Sydow, som ordförande. Denna kommitté tecknade kontrakt med stenindustriföretagen om tillverkning av huvudsakligen smågatsten men även mindre partier storgatsten för statens räkning från Bohuslän, Halland, Blekinge och östra Småland, varvid sysselsättning bereddes åt cirka 3 100 man. Åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppdrogs att ombesörja kontrollen över tillverkning och upplagring av stenen samt att verkställa utbetalning av likvid till stenindustriföretagen för levererad sten. Vidare bemyndigades väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att genom försäljning från statens stenförråd söka på den svenska marknaden vinna avsättning av den för statens räkning inköpta stenen. Sedan läget på utlandsmarknaden undergått ytterligare försämring under år 1932, blev det nödvändigt, att inom den organiserade stenindustrien helt inställa all tillverkning för export. Förekommande leveranser till utlandet effektuerades av stenkartellen från stenindustriföretagens stora privata lagerbehållningar. Beslut fattades nu också därom, att både gat- och kantstenskartellerna skulle upplösas med utgången av år 1932. Till följd av att driften sålunda helt nedlagts hos de till kartellen tidigare anslutna företagen, uppstod en allt större arbetslöshet inom stenindustrien, varför 1932 års riksdag såg sig nödsakad att anvisa 4 miljoner kronor för fortsatta inköp av sten för statens räkning. I avsikt att tömma äldre lager av exportsten och samtidigt skaffa erforderligt rörelsekapital hade stenkartellen redan under år 1932 och de enskilda stenindustriföretagen under år 1933 tvingats att alltmera reducera försäljningspriserna. Den förut ansträngda marknaden kom nu — liksom tidigare vid inskränkningar av produktionen — att oroas därav, att arbetslösa stenhuggare började uppträda som egna företagare. I regel startades dessa små

26 företag under medverkan av utländska uppköpare, som läto tillverka stenen, delvis utan att fullgöra sina avtalsenliga skyldigheter mot arbetarna. Uppköpen genom dessa utländska agenters försorg skedde till ständigt pressade priser. Snart kunde man i Frankrike och Belgien köpa svensk sten till priser, som med mera än hälften understego de priser, vilka gällt endast två år tidigare. Detta för köparen i och för sig förmånliga förhållande verkade emellertid icke stimulerande på efterfrågan, då de stenköpande länderna i avsikt att skydda sin egen stenindustri föranleddes att överväga motåtgärder i form av importrestriktioner. I anledning av den bekymmersamma situationen, som sålunda inträtt, hänvände sig Sveriges granitindustriförbund och svenska stenindustriarbetareförbundet i en gemensam framställning den 30 oktober 1932 till Kungl. Maj:t, däri hemställdes, att försäljningarna på export av gat- och kantsten måtte organiseras, så att de köpande länderna icke funne sig föranlåtna till motåtgärder mot importen av svensk sten. Sedan den i anledning härav i det föregående (sid. 9) omförmälda utredningen angående granitindustriens förhållanden verkställts, utfärdade Kungl. Maj:t i överensstämmelse med denna utrednings förslag den 15 augusti 1933 kungörelse (nr 512) angående utförsel ur riket av vissa arbeten av sten. I kungörelsen stadgades, att gat- och kantsten ej finge utföras av annan än den, åt vilken Kungl. Maj:t meddelat tillstånd till utförsel. Samtidigt lämnade Kungl. Maj:t en för ändamålet bildad sammanslutning av gat- och kantstensexportörerna, Sveriges granitindustris exportförening m. b. p. a., och dess medlemmar rätt att verkställa dylik export. Syftet med den exportreglering, som sålunda infördes, var dels att förhindra ytterligare export till priser, som icke stodo i rimligt förhållande till produktionskostnaderna, dels ock att möjliggöra en bättre och mera enhetlig organisation av exportmarknaden, varigenom en ökning av exporten skulle kunna tänkas komma till stånd. För att exportförbudet skulle få åsyftad verkan på exportmarknaden fordrades emellertid, att en liknande organisation genomfördes i Norge. Underhandlingar, särskilt avseende kvotfördelningen mellan de båda länderna, bedrevos under 1934 års lopp mellan den svenska och den norska stenindustrien, men först våren 1935 kom en uppgörelse till stånd, varefter en exportreglering efter enahanda linjer som i Sverige genomfördes även i Norge. Redan något tidigare hade en motsvarande uppgörelse träffats med Finland, där jämväl reglering av gatstensexporten infördes. Härefter slöts mellan de tre ländernas granitexportorganisationer i juni månad 1935 ett avtal om visst samarbete på utlandsmarknaden. I avsikt att avhjälpa den alltmera omfattande arbetslösheten i de svenska stendistrikten — exporten av gatsten var alltjämt stadd i sjunkande — beslöt Kungl. Maj:t hösten 1934 att anvisa ett belopp av 2 miljoner kronor att såsom lån utgå till medlemmarna i den svenska exportföreningen för

nytillverkning under höstens och den kommande vinterns lopp av för export avsedd sten. Därigenom bereddes cirka 2 000 arbetare sysselsättning i fem månader med tillverkning av sten, som genom exportföreningens försorg under loppet av år 1935 försåldes på utlandsmarknaden, varvid inflytande medel i första hand användes för återbetalning av förenämnda lån. Situationen på exportmarknaden försämrades ytterligare under år 1935. Exportsiffrorna för detta år uppvisade bottenrekord, i det att den totala granitexporten nedgick till cirka 200 000 ton, därav endast omkring 90 000 ton gatsten. Som redan nämnts utgjorde den totala exporten sex år tidigare 1 150 000 ton, därav 850 000 ton gatsten. En viss ljusning inträdde emellertid under senare delen av året, därigenom att bland annat en preliminär överenskommelse träffades med Polen om leverans av 80 000 ton gatsten, av vilket parti större delen tillverkades under hösten och vintern 1935—1936, varefter leverans ägde rum under åren 1936 och 1937. Sedan den allmänna ekonomiska situationen i landet förbättrats under senare delen av år 1935, började en alltjämt pågående överflyttning av stenhuggare till andra yrken. Det beräknas sålunda, att ungefärligen 3 000 gatoch kantstenshuggare under åren 1935—1936 vunno sysselsättning inom andra verksamhetsområden. Trots detta var hjälpbehovet mycket stort vid början av vintern 1935, i anledning varav Kungl. Maj:t lämnade medgivande därtill, att förberörda lånebelopp, som dåmera till största delen redan återbetalats, åter finge tagas i anspråk för sysselsättning under vinterns lopp av cirka 1 200 arbetslösa stenhuggare med tillverkning av gatsten, avsedd för export. Även om situationen på exportmarknaden syntes ljusna vid 1936 års ingång, rådde dock alltjämt en betydande arbetslöshet inom stenindustrien. Med anledning härav föreslog Kungl. Maj:t i proposition nr 20 till 1936 års riksdag, att 2 miljoner kronor skulle anvisas till inköp av gatsten för statens räkning, vilken proposition av riksdagen bifölls, varvid dock riksdagen höjde beloppet till 3 miljoner kronor. Sedermera framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 265 till samma års riksdag förslag om anvisande av ytterligare 2 miljoner kronor till inköp av gatsten för statens räkning, vilket förslag vann riksdagens bifall. En ny statens steninköpskommitté, med kommerserådet Matz såsom ordförande, tillsattes för verkställande av beställningarna av sten. Tillverkningen påbörjades under mars och april månader 1936 och fortgår alltjämt, sedan såväl 1937 års som 1938 års riksdagar anvisat ytterligare medel för ändamålet, i båda fallen 4 miljoner kronor. Kontrollen av tillverkningen, utbetalning av likvider till stenindustriföretagen samt avsättningen inom landet av den sålunda tillverkade stenen ombesörjes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Enligt sedermera lämnade direktiv för stenens avsättning skall densamma emellertid icke, såsom skedde med den under åren 1931—1933 för statens räkning tillverkade och av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förvaltade stenen, försäljas på inlands-

28 marknaden, utan användas huvudsakligen för stensättning genom styrelsens försorg av för automobiltrafiken viktiga vägar inom landet, vilka icke kunde tänkas annat än genom statens medverkan bliva stensatta. Det var avsett att härigenom skulle åt stenindustrien bevaras dess så att säga normala avsättningsmöjligheter på inlandsmarknaden. Dylika statliga stensättningsarbeten hade för övrigt genom styrelsens försorg påbörjats redan åren 1934 och 1935 för vinnande av avsättning av de stora statliga stenlager, som upplagrats under åren 1931—1933. Medan principen för statsbeställningarnas bedrivande åren 1931—1933 var den, att visst antal stenhuggare skulle sysselsättas med tillverkning av sten för statens räkning under viss i förväg bestämd tid, verkställas de år 1936 påbörjade och ännu pågående statsbeställningarna efter i viss mån andra grunder. Vid dessa senare statsbeställningar är avsett, att en viss avveckling av stenindustrien skall ske. Tillflödet av ny arbetskraft är stängt. Den arbetsstyrka, som beretts en kontinuerlig sysselsättning, utgöres förutom av den arbetarstam, som var i arbete vid statsbeställningarnas påbörjande, av ett antal i huvudsak något äldre familjeförsörjare. Statsbeställningarna utnyttjas härvid endast såsom en orderreserv. I första hand skall sålunda sysselsättning beredas med tillverkning av sådan sten, som erfordras för exportbeställningarnas effektuerande, och först i andra hand skall tillverkas gatsten för statens räkning. Tack vare statsbeställningarna har alltså en jämn sysselsättning kunnat beredas den vid årsskiftet 1938—1939 till cirka 3 000 man uppgående stenarbetarstammen. Vad exporten under år 1936 beträffar kunde, såsom ovan framhållits, en återhämtning inregistreras. Sålunda fördubblades gatstensexporten under året från 1935 års siffra, 90 000 ton, till 180 000 ton. Den förbättring i läget, som inträtt under år 1936, fortsatte även under år 1937 och avspeglade sig i ytterligare förbättrade exportsiffror, i främsta rummet genom betydande leveranser till Belgien. Under detta år utfördes också större delen av den i det föregående omnämnda leveransen till Polen. Mindre omfattande skeppningar av gatsten verkställdes jämväl till Nederländerna, Tyskland och Frankrike samt England. Då emellertid exportbeställningarna av gatsten endast gav sysselsättning åt ett synnerligen begränsat antal stenhuggare, måste statsbeställningar av gatsten verkställas även under år 1937, för vilket ändamål riksdagen, såsom tidigare nämnts, ställde 4 miljoner kronor till förfogande. Mot slutet av året måste i allt större omfattning stenhuggarna sysselsättas med tillverkning av gatsten för statens räkning. Årets export av gatsten uppvisade det bästa resultatet sedan år 1933. Den exporterade gatstenskvantiteten uppgick nämligen till omkring 270 000 ton, representerande ett värde av i runt tal 5*5 miljoner kronor. Till jämförelse må nämnas att gatstensexporten exempelvis år 1929 uppgick till cirka 850 000 ton, motsvarande ett värde av i runt tal 16*5 miljoner kronor.

29 U n d e r å r 1938 h a r en väsentlig f ö r s ä m r i n g i n t r ä t t p å e x p o r t m a r k n a d e n . G a t s t e n s e x p o r t e n , s o m h u v u d s a k l i g e n avsett l e v e r a n s e r till Belgien m e n ä v e n i viss u t s t r ä c k n i n g till N e d e r l ä n d e r n a , T y s k l a n d , fristaten D a n z i g och E n g l a n d j ä m t e e n s t a k a p a r t i e r till Cuba och A r g e n t i n a , h a r n ä m l i g e n n e d g å t t till m i n d r e ä n h ä l f t e n av n ä s t f ö r e g å e n d e å r s e x p o r t eller till o m k r i n g 117 000 t o n . S o m en följd h ä r a v h a v a s t a t s b e s t ä l l n i n g a r n a av g a t s t e n u n d e r å r e t s l o p p ö k a t i m o t s v a r a n d e grad. Litteratur: Bidrag till Sveriges officiella statistik: Bergshantering, 1850—1910. : Industri, 1850—1910. : Handel, 1850—1910. Sveriges officiella statistik: Bergshantering, 1911—4937. : Industri, 1911—1937. : Handel, 1911—1937. Andersson, T., 1911. Sveriges granitindustri, Stockholm. Arbetslöshetskommissionen, Statens, 1929. Det svenska samhället och arbetslösheten 1914—1924, Stockholm. Dahlström, F., 1936. Arbetslösheten inom stendistriktet i Göteborgs och Bohus län 1931—1936, Stockholm. Hedström, H., 1908. Om Sveriges naturliga byggnads- och ornamentsstenar, Sveriges geologiska undersöknings årsbok 2 (1908) nr 1. Hjern, H., 1937. Stenindustriarbetare 1897—1937, Göteborg. Lundbohm, Hj., 1886. Kortfattad redogörelse för praktiskt geologiska undersökningar rörande stenindustrien i Göteborgs och Bohus län, Göteborg. Matz, S., 1933. Utredning med förslag till exportreglering inom gat- och kantstensindustrien (manuskript), Stockholm. Petersen, K., 1935. Sveriges gat- och kantstensindustri (manuskript), Göteborg.

KAP. III.

Gatstensbeläggningens framtidsmöjligheter. I d e direktiv för u t r e d n i n g e n s b e d r i v a n d e , s o m chefen för h a n d e l s d e p a r t e m e n t e t m e d d e l a d e i s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t d e n 5 m a r s 1937, f r a m h ö l l d e p a r t e m e n t s c h e f e n , att u t r e d n i n g e n syntes b ö r a läggas så, a t t d e n så l å n g t görligt vore k l a r g j o r d e f ö r u t s ä t t n i n g a r n a för s t e n i n d u s t r i e n s f r a m t i d a b e s t å n d . Bet r ä f f a n d e g r a n i t e n s a n v ä n d n i n g för v ä g b e l ä g g n i n g s ä n d a m å l b o r d e vid utr e d n i n g e n till en b ö r j a n u n d e r s ö k a s s t e n b e l ä g g n i n g e n s f r a m t i d s m ö j l i g h e t e r , s ä r s k i l t m e d h ä n s y n till dess k o n k u r r e n s f ö r m å g a m e d a n d r a p e r m a n e n t a b e l ä g g n i n g a r . Syftet m e d d e n n a del av u n d e r s ö k n i n g e n b o r d e v a r a a t t n å f r a m till ett objektivt b e d ö m a n d e , h u r u v i d a och u n d e r vilka o m s t ä n d i g h e t e r

30 stenbeläggningen av gator och vägar i landet kunde vara tekniskt och ekonomiskt motiverad. Innan utredningen övergår till ett bedömande av de spörsmål av teknisk och ekonomisk natur, som väsentligen avgöra frågan om gatstensbeläggningens framtidsmöjligheter, vill utredningen till en början lämna en kort redogörelse för motortrafikens och vägbyggnadsväsendets utveckling i vissa länder under de senaste decennierna. 1. A l l m ä n n a s y n p u n k t e r . Motorismens snabba genombrott under loppet av de senaste årtiondena har ställt vägväsendet i de länder, som främst berörts av denna utveckling, inför problem, som varit synnerligen svåra att bemästra. I avsikt att ge en föreställning om den snabbhet, med vilken motortrafiken utvecklats, må det vara nog att erinra därom, att beståndet av automobiler i de i tabell 1 angivna länderna ökats från år 1923 till år 1937 med cirka 24 miljoner st. automobiler, eller från cirka 14 miljoner st. till cirka 38 miljoner st. Tabell 1. Antalet automobiler i vissa länder åren 1923 och 1937. Personautomobiler

Lastautomobiler

Summa

Länder 1923

138 854 6 280 23 198 49 434 8 050 3 072 4 679 17 581 105 192 623 27 502 1 131 353 271 1 846 491 145 000 45 587 82 505 1 125 727 1 600 82 217 7 750 3 506 32 373 8 223 4 839 72 838 13 172 94 836 201 040 1 650 000 25 600 28 000 322 700

Sverige Norge Danmark Finland Storbritannien Tyskland Österrike Schweiz Frankrike Italien Summa Förenta staterna Kanada

743 921 5 453 328

191 947 29 478 79 792 11 122 145 792 22 260 44 399 1 754 498 271 2 306 834 128 092 1 445 743 107 629 9 350 48 582 11 729 92 755 18 011 295 876 2 200 000 429 700 53 600

53 093 30 358 40 600 16 897 460 343 320 016 25 412 16 209 19 917 550 000 107 000

Antal innevånare per bil 1937 33 36 26 81 21 47 141 140 45 19 99

335 622 1 639 845 1 079 543 7 093 173

11 025 377 25 531 551 1 331 999 4 123 296 12 357 376 29 654 847 509 670 1 306 385 36 407 199 843 473 263 1 106 542

4 8

Summa 11 498 640 26 638 093 1 368 406 4 323 139 12 867 046 30 961 232 Total Summa 12 242 561 32 091 421 1 704 028 5 962 984 13 946 589 38 054 405 1 2

Omnibusar inräkn ade. Specialautomobiler inräknade

Det vägsystem, som stod till buds för detta hastigt ökade bilbestånd, kunde ingalunda fylla trafikens krav. I alla av denna utveckling berörda länder har också under de senare åren ägt rum ett arbete på utvidgning och förbättring av vägsystemet, som torde sakna motstycke under äldre tid.

31 Denna vägbyggnadsverksamhet har i glest befolkade länder främst gjort sig gällande i en starkt kvantitativ ökning av vägnätet, medan i de tätt befolkade länderna, vilka redan tidigare ägde ett rikt förgrenat vägnät, vägbyggnadsverksamheten huvudsakligen varit inriktad på omläggningar och förbättringar av befintliga vägar. Tabell 2. Vägnätets längd i vissa länder åren 1920 och 1936. L a n d

Sverige Norge Danmark Frankrike

1920 km

1936 km

65 300 34 300 7 600 1 600 000

85 000 40 200 7 800 2 630 000

Öknin

g

km

0/ /o

19 700 5 900 200

30 17 3 5

SO 0 0 0

1 År 1921. 2 År 1933.

Tabell 2 visar, huru det allmänna vägnätets längd ökat i vissa länder från år 1920 till år 1936. I Sverige har vägarnas längd under ifrågavarande period ökat med ej mindre än 30 %. Här bör dock anmärkas, att denna i förhållande till utvecklingen i andra länder anmärkningsvärt kraftiga ökning av våglängden i Sverige i viss mån kan tillskrivas den omständigheten, att enskilda vägar under den ifrågavarande perioden i stor utsträckning intagits till allmänt underhåll. Så är i vart fall förhållandet i södra och mellersta Sverige, där relativt få nybyggnader av vägar tillkommit. I norra Sverige, där alltfort ett stort behov av nya vägar föreligger, pågår däremot en livlig nybyggnadsverksamhet. Det glest befolkade Norge uppvisar likaledes en kraftig ökning av vägnätet, under det att de mera tätt befolkade länderna såsom Danmark och Frankrike, vilka redan tidigt voro i besittning av rikt förgrenade vägnät, endast i ringa omfattning företagit nyanläggning av vägar. Det är emellertid ej endast en kvantitativ utökning av vägsystemet, som under perioden i fråga ägt rum, utan även en kvalitativ höjning av vägstandarden har genomförts genom omfattande arbeten för vägarnas förseende med beläggningar. Den kvalitativa höjningen av vägstandarden har såsom ovan antytts i ett flertal länder gått i ett betydligt långsammare tempo än den kvantitativa utvidgningen av vägsystemet. Denna utvecklingstendens är också ganska naturlig. Bilismens genombrott sammanföll med de ekonomiska omvälvningar, som världen upplevde under de båda årtiondena efter världskrigets slut. Den utarmning, som kriget och de ekonomiska depressionsperioderna framkallat, har för flertalet länder gjort det till en nödvändighet att i första hand tillgodose kvantitetsbehovet och låta kvalitetskravet stå i efterhand. Ekonomiska skäl ha också föranlett, att i fråga om permanentbeläggningarna

:v> de lätta och billiga men svagare beläggningarna givits företräde framför de kvalitativt mera högtstående. Kravet på för biltrafiken någorlunda tjänliga vägbeläggningar har varit så stort, att det vid vägbyggandet i alla länder framstått såsom ett förstahandsönskemål att på kortast möjliga tid kunna belägga så stora vägytor som möjligt. Detta i förening med det förhållande, att biltrafiken på många håll uppvisat en relativt ringa trafikintensitet och följaktligen ej heller kunnat av trafiktekniska skäl motivera en dyrbar helpermanent beläggning, har föranlett, att under denna första utvecklingsepok den halvpermanenta beläggningen haft ett givet företräde. Därtill kommer, att denna beläggningstyp genom undan för undan skeende förstärkningar ansetts kunna möjliggöra en smidig anpassning av vägbanan efter trafikens successiva intensifiering. På grund av frånvaron i flertalet länder av en mera detaljerad statistik i ämnet är det ej möjligt att siffermässigt belysa ifrågavarande utveckling. Det m å emellertid vara nog att erinra om att i Sverige längden av de vägar, som voro försedda med halvpermanenta beläggningar,1 ökat från 80 k m den 1 januari 1930 till 1 003 km den 1 januari 1936 eller med 923 km. En ytterligare ökning med 272 km kan inregistreras den 1 januari 1937, då dessa beläggningar hade en sammanlagd längd av 1 275 km. Den 1 januari 1938 hade emellertid ökningen endast uppgått till 105 km, motsvarande en total längd av 1 380 km. I Danmark hade dessa vägar år 1930 en längd av 3 560 km och hade år 1936 ökats till cirka 5 960 km eller med 2 400 km. Vad de helpermanenta beläggningarna2 beträffar hade dessa i Sverige en längd av 213 k m den 1 januari 1930, medan motsvarande siffra år 1936 utgjorde 1 010 km, således en ökning med 797 km. Den 1 januari 1937 hade dessa beläggningar ökat med 278 km till 1 288 km och 1 januari 1938 med ytterligare 237 km till 1 525 km. I Danmark hade under åren 1930— 1936 det helpermanenta vägnätet ökats från 723 k m till 1 310 km eller med 587 km. Det är givet, att kravet på fastare beläggning av vägbanan i den mån trafikintensiteten stiger framstår såsom oavvisligt. De senare årens utveckling inom vägbyggnadsväsendet ger också vid handen, att gruppen helpermanenta beläggningar, i olika länder befunnit sig på rask frammarsch. Sedan det mest trängande behovet av vägbanans anpassning efter trafikens krav blivit tillgodosett genom den halvpermanenta beläggningens utbredning, kommer med all sannolikhet en utvecklingsperiod, då kvalitetskravet träder i förgrunden, och då det vad beträffar vägbyggnadsverksamheten icke gäller att snabbt belägga så omfattande vägsträckor som möjligt utan att på 1 Under halvpermanenta beläggningar hänföras här indränkningar och ytbehandlingar med asfalt och tjära ävensom hyvelblandningar. 2 Under helpermanenta beläggningar hänföras här sådana av stor- och smågatsten samt cementbetong (av normal tjocklek och tunna dylika, s. k. vibrobetongbeläggningar) ävensom högvärdiga asfalt- och tjärbeläggningar, som kunna nedslitas och ej tarva regelbundna, ofta upprepade ytbehandlingar.

de vägar, där trafiken kräver en starkare vägbana, skapa en framtidsbeläggning, som ur såväl teknisk som ekonomisk synpunkt fyller högt ställda krav. Till detta krav på vägbanans förstärkning har utan tvivel också bidragit utvecklingstendensen i fråga om bilbeståndet, särskilt vad lastbilarna angår. Det är icke endast — såsom av de ovan sid. 30 anförda siffrorna framgår — en mycket stark ökning av antalet trafikenheter, som siffermässigt kan konstateras. Den betydande utvidgningen av godsfrakttrafiken på landsvägarna har också framkallat en höjning av trafikkapaciteten per trafikenhet. Medan ännu för något årtionde sedan de största lastbilarna byggdes för en maximalbelastning av cirka 4 ton, har lastkapaciteten numera höjts, så att i utlandet förekomma lastbilar, som jämte släpvagn ha en lastkapacitet av ända upp till 15 å 20 ton. Då samtidigt kravet på snabbhet i trafiken ökats, är det givet, att lastbilstrafiken numera ställer helt andra krav på vägbanans kvalitet än blott för något årtionde sedan. Denna utveckling av lastbilsbeståndet inom Sverige belyses närmare av följande uppgifter. Tabell 3.

Antalet registrerade lastautomobiler i Sverige vid utgången av åren 1924—1937. Lastande högst 1 200 kg

1924. 1925. 1926. 1927. 1928. 1929. 1930. 1931. 1932. 1933. 1934. 1935. 1936. 19371

11 814 9 980 10 472 10 897 10 063 10 403 10 406

Lastande 1 201— 1 800 kö

14 730 18 753 22 135 25 895 30 350 34 256 37 659 16 144 14 169 11 607 9 971 8 449

7 141 8 877

Lastande 1 801— 3 000 kg

11 58 1 14 256 14 922 17 865 19 589 21 378 20 678

Summa lastande högst 3 000 kg

14 730 18 753 22 135 25 895 30 350 34 256 37 659 39 542 38 405 37 001 38 733 38 101 38 922 39 961

Lastande över 3 000 kg

516 450 361 335 327 335 412 1 084 1 466

1 563 2 321 3 702 5 653 11 497

Summa

15 246 19 203 22 496 26 230 30 677 34 591 38 071 40 626 39 871 38 564

41 054 41 803 44 575 51 458

1 År 1937 lastande resp. under 1 000, 1 000- 1 999, 2 000—2 999, intill 3 000 och minst 3 000 kg.

Av tabell 3 framgår, att lastautomobiisbeståndet i Sverige varit statt i en oavbruten ökning under de i tabellen redovisade åren 1924—1937, med undantag dock för depressionsåren 1932—1933, då en minskning i beståndet inträdde. Den ojämförligt största ökningen har inträffat i fråga om lastautomobiler över 3 000 kg. Under det att exempelvis fordon, lastande högst 3 000 kg endast ökat från 37 659 st. år 1930 till 38 922 år 1936, eller 3 — 916253

34 med endast 1 263 st., motsvarande en ökning av cirka 3 %, har antalet fordon, lastande över 3 000 kg under samma tidsperiod ökat från 412 st. till 5 653 st. eller med 5 241 st., motsvarande en ökning av ej mindre än cirka 1 300 % -1 Vidare är att märka, att även persontrafiken i allt större utsträckning och med allt tyngre trafikenheter anlitar vägbanan såsom befordringsled. Sålunda ha de modernaste omnibusarna en lastkapacitet av upp till 5 å 6 ton, medan för ännu blott ett årtionde sedan den maximala lastkapaciteten torde ha legat vid pass 2*5 ton. Tillika bör beaktas, att den successivt ökade hastigheten, som särskilt den lätta personbiltrafiken utnyttjar, ställer stora anspråk på vägbanans jämnhet, strävhet och slitstyrka. I förevarande sammanhang förtjänar jämväl erinras därom, att de moderna militära fordonen ställa särskilt höga krav på icke blott jämnheten utan även och framför allt slitstyrkan hos vägbanan. De militära fordon, som härvid speciellt åsyftas, äro tanks och pansarvagnar. Dessa fordon, som måste kunna framföras med hög hastighet, äro icke försedda med gummihjul utan med s. k. larvfötter av stål. På vägar av strategisk betydelse måste det således vara av synnerlig vikt, att vägbanan förses med en slitstark beläggning. Man har — som ovan redan antytts — av allt att döma att emotse en period inom vägbyggnadsverksamheten, där de senare årtiondenas starkt extensiva tendens kommer att utbytas, mot en intensifiering, därvid huvudvikten kommer att läggas på en kvalitativ förstärkning av vägsystemet. övergången kommer helt naturligt att inträda vid olika tidpunkter i olika länder, beroende på i vilket utvecklingsstadium i fråga om vägbyggande landet befinner sig. Det är givet, att under den period inom vägbyggnadsväsendet, som omfattat de senare åren och delvis ännu råder, gatstensbeläggningen har haft svårt att hävda sin ställning bland beläggningsmedlen. Under en tid, då det gällt att i första hand tillgodose kvantitetskravet, ha självklart de lätta asfalt- och tjärbeläggningarna haft ett försteg genom sin prisbillighet och genom att de låtit sig lätt och snabbt utföras. Det hade varit rent tekniskt outförbart att i den skala, som trafiken krävt, förse vägnätet med en permanentbeläggning av gatsten. Att ett visst vägbeläggningsämne i en dylik situation blir distanserat av andra behöver ej betyda, att det mist sin konkurrensduglighet i och för sig och därmed sina framtidsmöjligheter. Under den period, som efter allt att döma redan brutit in inom vägbyggnadsväsendet i flera länder och vilken kommer att få sin tyngdpunkt förlagd till den kvalitativa höjningen av vägnätets standard, kommer med all säkerhet läget att bliva ett annat. 1 I jämförelse med år 1937 torde ökningen av antalet lastautomobiler med den högre lastkapaciteten vara ännu mera markerad. För ifrågavarande år har emellertid i de statistiska uppgifterna en ändring skett av indelningen efter lastkapacitet, varför siffrorna för sagda år icke äro direkt jämförbara med siffrorna för de tidigare åren.

35 2. T e k n i s k a s y n p u n k t e r . När det gäller att bedöma den stenlagda vägens konkurrensförmåga såsom kvalitetsprodukt, uppkommer frågan, vilka krav som ur trafikens synpunkt böra ställas på en förstklassig beläggning. I främsta rummet torde därvid stå kravet på vägbanans jämnhet. Emot stenläggningarna har från trafikteknisk synpunkt ofta gjorts den erinran, att vägbanan efter någon tids trafik företer ojämnheter, som vid större hastigheter vålla skakningar i fordonet, varigenom detta förslites snabbare än vid trafik på en jämn beläggning, och det har även anmärkts, att dylika ojämnheter menligt inverka på trafiksäkerheten. Det är ostridigt, att de äldre helpermanenta beläggningarna i vårt land — och detta gäller såväl sådana av gatsten och cementbetong som högvärdiga asfalt- och tjärbeläggningar — förete brister, som närmast kunna tillskrivas dålig undergrund och tekniska ofullkomligheter vid beläggningarnas utförande. De äldsta svenska betongvägarna exempelvis, vilka utförts i början av 1920-talet, hava efter en tids begagnande företett sprickor och andra defekter, och på sina håll — liksom äldre gatstensbeläggningar — måst förbättras genom övergjutning eller ifyllning med asfalt. Även äldre helpermanenta asfaltbeläggningar förete betydande brister. Särskilt har det visat sig, att dessa beläggningar, i likhet med gatstensbeläggningarna, snabbt formförändrats efter rörelser i vägkroppen. I sådana fall, då dessa rörelser varit av mindre omfattning, har en för trafiken besvärande vågbildning i beläggningen uppstått, utan att dock vad asfaltbeläggningarna beträffa därav sprickor i beläggningen uppkommit. Vid större sättningar eller rörelser i vägkroppen har beläggningen spruckit, samtidigt som vågbildningen blivit synnerligen besvärande för trafiken, varför även dylika beläggningar efter kortare eller längre tids intensiv och tung trafik måst underkastas mer eller mindre omfattande förbättringsarbeten. Anledningen till att dessa äldre permanentbeläggningar icke utfallit till belåtenhet torde huvudsakligen vara den, att undergrundsberedningen i äldre tid ej utfördes så omsorgsfullt som vederbort. Ojämnheter och sättningar i grunden ha sedermera helt naturligt återverkat på beläggningsytan, som ej haft tillräcklig inre motståndskraft. Alldeles särskilt har denna bristande undergrundsberedning skadat gatstensbeläggningarna. I motsats till exempelvis betongbeläggningen är gatstensbeläggningen icke monolitisk, den utgör icke en enhetlig massa med egen bärighet, utan dess mosaikartade beskaffenhet gör den känslig för förskjutningar i undergrunden. Medan tryckfördelningsförmågan hos en förstklassig cementbetongbeläggning är tillräckligt stor för att bära trafiken även om underlaget sviktar, föranleder den mindre tryckfördelningsförmågan hos gatstensbeläggningen, att denna liksom tjär- och asfaltbeläggningen helt anpassar sig efter underlagets formförändringar. Det är därför naturligt, att den bristande undergrundsberedningen vid tidigare permanentbeläggningsarbeten in-

36 verkat om möjligt än mera destruktivt på gatstensbeläggningen än exempelvis på betong- och därmed likvärdiga beläggningar. 1 En faktor, som ur denna synpunkt haft en speciellt ogynnsam inverkan på gatstensbeläggningen, är tjällyftning och tjålskott. Utredningen har funnit tjälens inverkan på permanentbeläggningarna vara ett problem av den betydelse, att detsamma på föranledande av utredningen gjorts till föremål för en särskild behandling av dr Gunnar Beskow, som delgivit utredningen sina synpunkter på frågan i bifogade P. M. (se bil. 1, sid. 249—252). Det framgår av denna, att tjälskador kunna uppstå dels av tjällyftning, dels ock av tjälskott. Tjällyftningen, som inträffar vid själva tjälningen, d. v. s. vid omslag i temperaturen från värme till kyla, åstadkommes genom frysning av icke blott det i vägkroppen befintliga vattnet utan även det vatten, som uppsuges underifrån till den frysande jorden. Tjälskott uppträda i tjällossningen och inträffa vid omslag i temperaturen från kyla till värme och yttra sig därigenom, att det som is deponerade överskottsvattnet frigöres och av underliggande tjäle hindras att nedrinna, förorsakande uppmjukning av vägkroppen. Tjällyftning och tjälskott äro sålunda till tiden åtskilda, men orsaksmässigt samhöriga företeelser. Även i fråga om sin lokalisering äro de samhöriga. Tjälens skadeverkningar bli synnerligen olika för olika beläggningstyper, beroende främst på beläggningens hållfasthetsegenskaper. En styv beläggning, såsom cementbetong, är sålunda mycket känslig för starkt ojämn tjällyftning, varigenom densamma sönderbrytes; gatstens- och bituminösa beläggningar däremot äga tillräcklig böjlighet för att utan bristningar vidkännas dessa deformationer. Däremot är cementbetong synnerligen motståndskraftig mot tjälskott, emedan dess tryckfördelningsförmåga är tillräckligt stor för att bära trafiken även på mycket eftergivande underlag, vilket icke är fallet med övriga beläggningar. Gatstensbeläggningens förhållande gentemot tjälverkningarna betingas av dess mosaikartade beskaffenhet, främst dess avsaknad av draghållfasthet, och dess därigenom ytterst obetydliga tryckfördelningsförmåga, varigenom den anpassar sig efter underlagets formförändringar. Detta medför att beläggningen icke bestående skadas av sådan tjällyftning, där efter tjälavsmältningen vägytan återgår till ursprungsläget (under den tid tjälen varar, blir dock givetvis trafikytan i motsvarande grad ojämn). Vid starkt ojämn tjällyftning, med tvära övergångar, kan dock själva tjällyftningen i sig orsaka bestående skador, i det stenarna förskjutas i förhållande till varandra. Härtill kommer att sådana starkt ojämna tjällyftningar i regel icke äro helt 1 Den utomordentliga betydelsen av en fullt tillfredsställande underbädd framhålles i den moderna facklitteraturen. Jfr exempelvis Leo Casagrande: Die Packlagedecke im neuzeitlichen Verkehr »Der Strassenbau», 1936, häfte nr 5.

37 återgående, utan medföra bestående deformationer av underlaget, vilka orsaka motsvarande deformationer av beläggningen. För skador i tjällossningen (tjälskott) är gatstensbeläggningen däremot under alla omständigheter mycket känslig, i det trafiktrycket utan nämnvärd spridning fortplantas till underlaget, och varje formförändring av detsamma avspeglas i motsvarande deformation av beläggningen. En för stenbeläggning speciell, mekaniskt ogynnsam egenskap är den spärrsockverkan, som uppstår mellan stenarna och som medför, att en förskjutning mellan angränsande stenar — vilken förskjutning eljest skulle kunna återgå — genom stenarnas fastklämning förhindras. Gatstensbeläggningen är sålunda genom sin karaktär av lättböjlig, föga tryckfördelande beläggning särskilt känslig för deformationer i tjällossningen och ställer därför höga fordringar på underlagets stabilitet eller »tjälsäkerhet». Emellertid framgår av Beskows redogörelse, att tjällyftningarnas och tjällossningarnas skadliga inverkan på gatstensbeläggningen kan förebyggas, och i sådant syfte föreslår Beskow vidtagande av vissa åtgärder, innan ett stensättningsarbete utföres, nämligen verkställande av avvägningar, utförande av observationer och markundersökningar m. m. Sedan dessa åtgärder vidtagits, bör »tjälfarlig» mark djupdräneras, utgrävas eller isoleras, allt efter omständigheterna. Understundom vinnes gott resultat endast genom bärlagrets förstärkning med finmakadam eller grovt grus. Beskow avslutar sin utredning med att framhålla, att vad som sagts om gatstensbeläggningens egenskaper avser dylik beläggning med fogfyllnadsmaterial av grus. Genom fogfyllnad medelst bitumen eller annat material, vilket sammanbinder de enskilda stenarna, förbättras gatstensbeläggningens egenskaper med avseende på motståndsförmågan mot tjälskador, i det beläggningen härigenom blir avsevärt tryckfördelande, samtidigt som den omnämnda spärrsockverkan försvinner. Det kan sålunda väntas, att genom fogfyllnad särskilt småojämnheterna genom smärre deformationer av underlagets övre skikt i hög grad elimineras, medan de större, egentliga tjälskottskadorna blott något dämpas. Säkra data angående den kvantitativa betydelsen härav föreligga dock icke. De senare årens utveckling i fråga om permanentbeläggningstekniken har vad gatstensbeläggningen angår huvudsakligen gått fram på två linjer. Sålunda har ett mycket omsorgsfullt arbete nedlagts dels på undergrundens beredning, dels ock på fyllning av fogarna mellan stenarna. Vad underbädden angår tillämpas i Sverige undantagslöst vid de statliga och i regel vid de kommunala stensättningarna den metoden, att stenen sättes i ett cirka 2 å 3 cm djupt lager av sättgrus, som utbretts på en avjämnad och makadamiserad packstensbädd av cirka 20 cm:s tjocklek (vid nyanläggning kan packstensbädden givas en tjocklek av upp till 35 cm). Genom denna metod har man sökt åstadkomma en underbädd, som sam-

38 tidigt med att den äger nödig bärförmåga även har egenskapen att verka tryckfördelande. Det är i huvudsak samma metod, som på många håll i utlandet kommer till användning, till exempel vid de stora vägbyggena i Belgien för genomgångstrafiken, vilka vägar i avsevärd omfattning erhålla permanentbeläggning med smågatsten. Vid byggande av de tyska riksbilvägarna har man beträffande kravet på undergrundens fasthet gått än längre och använder — vid sidan om det numera i allt mindre utsträckning tillämpade systemet med ett 20 å 25 cm tjockt packstenslager jämte ett 5 å 6 cm tjockt makadamlager — såsom bärlager en betongbädd av cirka 20 cm tjocklek, på vilken stenen sättes i ett 2'0 å 2-5 cm tjockt sättgruslager. På sina håll, exempelvis i Tyskland och Polen, har man nyligen börjat tillämpa systemet att sätta stenen, i stället för i sättgrus, i en särskild betongblandning, varigenom stenen så att säga inmuras i betongen. I avsikt att förbättra stenbeläggningens kvalitet, särskilt vad avser jämn heten, har man — såsom tidigare nämnts — på många håll gått över till att förse stenbeläggningen med särskild fogfyllnad. Såsom fogfyllnadsmaterial har använts antingen cementbruk eller bitumen, därvid cementbruk användes vid stensättning på betongbädd och bitumen vid stensättning på packstensbädd eller gammal vägbana. Hos oss har detta system endast i mycket ringa utsträckning kommit till användning. En äldre stensättning på betongbädd och med bitumenfyllda fogar förekommer å Södergatan i Malmö. Denna gata omlades år 1913, varvid anordnades en betongbädd av cirka 20 cm tjocklek. På denna bädd sattes storgatsten, varefter fogarna fylldes med bitumen. Gatan, som är synnerligen starkt trafikerad, har — frånsett vissa förbättringsarbeten vid spårvägsspåren samt eftersyn av fogfyllnaden — icke krävt några reparationer. Den är fortfarande i förstklassigt skick. Av utseendet att döma lärer gatan i fråga ännu kunna ligga i många år, utan att några förbättringsarbeten erfordras. Malmö stad utför alltjämt årligen vissa stensättningsarbeten enligt detta system. Sammanlagt har under årens lopp hittills stensatts cirka 13 000 kvm enligt denna metod. Som fogfyllnad användes numera särskild fogmassa. Vissa gator, lagda med smågatsten på cementbetong, finnas även i Uppsala. Sålunda utfördes dylik beläggning år 1928 å Vaksalagatan och Svartbäcksgatan. Stenbeläggningen å den förra gatan försågs med fogfyllnad av cementbruk; den befinner sig fortfarande i gott skick och har under de omkring 10 år den legat ej krävt något underhåll. Beläggningen å Svartbäcksgatan 1 , där fogfyllnaden utgöres av grus, företer trots betongbädden ej samma jämna yta som Vaksalagatans stenbeläggning, beroende bland annat därpå, att de enskilda gatstenarnas kanter slipats runda av trafiken, vilket i sin tur torde kunna tillskrivas den omstän1 Å bland annat denna beläggning utfördes de i 1931 års väg- och brosakkunnigas betänkande, del I, "Vägar, omnämnda mätningarna rörande rullningsmotstånd å olika beläggningar. Gatan ifråga återfinnes såsom »väg nr 11» i förteckningarna över de vägar och beläggningar, som undersökts, nämligen å sidorna 168, 186 och 190—191. Beläggningen betecknas i nämnda betänkande som god.

39 digheten, att som fogfyllnadsmaterial valts grus i stället för cementbruk eller bitumen. I Stockholm och Göteborg ha gatumyndigheterna sedan ett flertal år tillbaka ägnat frågan om fyllning av stenbeläggningarnas fogar med bituminös massa stor uppmärksamhet. I Göteborg ha härvid synnerligen goda resultat uppnåtts å ett flertal små- och storgatstensbeläggningar. Vad Stockholm beträffar ha de bästa resultaten uppnåtts vid foggjutningen av den storgatsten, som anbringats utmed och mellan spårvägsskenorna. Även i Danmark har man, enligt vad Dansk Vejlaboratorium i en till granitutredningens förfogande ställd särskild utredning meddelat, vunnit goda erfarenheter med fogfyllnad av bitumenemulsion. Sålunda har man i Fredriksbergs amt verkställt sådan fogfyllnad på en sträcka av cirka 21 km. Jämväl på andra håll har denna metod med god framgång använts, så bl. a. i Sorö amt, där en äldre stenbeläggning försetts med bitumenfyllda fogar. En lång samlad erfarenhet om fogfyllnadens betydelse för stensättningens vidmakthållande har vunnits i den tyska staden Breslau. Här utfördes redan år 1890 på en gata (Augustastrasse) av 2*5 km längd en storgatstensbeläggning, vilken försågs med cementbruksfyllda fogar; stenen sattes i grus på gammal vägbana. Denna metod, som kommit till användning även på andra starkt trafikerade gator i Breslau, har uppvisat utmärkta resultat. Utredningen kunde vid en besiktning av gatorna i fråga konstatera, att stenbeläggningen låg fullkomligt slät och att tack vare fogfyllnaden stenen avnötts i plan yta, som dock visade en ur trafiksäkerhetssynpunkt önskvärd strävhet. Enahanda iakttagelser hava också gjorts av de till utredningens förfogande ställda sakkunniga, vilka på utredningens initiativ och efter medgivande av Kungl. Maj:t företogo en studieresa i Tyskland och Danmark i maj 1938. Härom yttrar studiekommissionen i de avsnitt av sin till förevarande betänkande som bilaga fogade rapport bland annat följande: »Därefter ställdes färden till korsningen av Goethestrasse och Neudorfstrasse, där en c:a 40 år gammal med cementfogar försedd storgatstensbeläggning på gammal vägbana besiktigades. På grund av den mångåriga trafik, som gått över detta gatukors, hade stenen avslipats till fullständig jämnhet. Det var därför endast med största svårighet fogarna mellan de olika stenarna kunde iakttagas. Vid ett ytligt besiktigande föreföll beläggningen vara en äldre, mycket slät asfalt- eller betongbeläggning. Den kanske intressantaste stenbeläggningen besågs därefter å Augustastrasse, där storgatstenssättning med cementbruksfogar utförts år 1890 på en sträcka av 2-5 km på gammal vägbana. Denna stensättning var om möjligt jämnare och slätare än beläggningen på Goethestrasse. Särskilt anmärkningsvärt var, att beläggningen, trots sin ålder, visade en fullständig jämnhet. Det särskilt vid hastig färd å stensättningar med grusfogar alstrade bullret i bilarna var å denna gatstensbeläggning eliminerat.» Enligt föreliggande uppgifter 1 utgöras i Breslau av tillhopa 2*5 miljoner kvm storgatstensbeläggning cirka 1-7 miljoner kvm av beläggning med cement1

Oberbaurat Max Busch, Breslau, i »Rundschau Technischer Arbeit», 1936, nr 37, sid. 5

40 foggjutning. Det må nämnas, att kostnaden för foggjutningen uppgivits uppgå till omkring 1 Rmk per kvm. Från tekniskt håll 1 brukar framhållas, att beläggning enligt Breslausystemet medför stora fördelar med hänsyn till beläggningens hållfasthet och trafiksäkerheten. Sålunda ökar fogfyllnaden beläggningens styvhet, varför fordonens tryck mot beläggningen blir jämnare fördelat på underbädden. Vidare elimineras risken för den avrundning av kanterna på gatstenen, som ofta uppkommer genom trafikens påfrestningar vid stensättningar med grusfogar. Därmed bortfaller också den stötverkan å fordonen, som uppkommer vid färd å stensättning, vars stenar blivit avrundade i kanterna. Genom fogfyllningen förhindras även grusets uppsugning ur fogarna. Härigenom minskas det ljud i karosseriet, som alstras vid färd över stensättningar med grusfogar. Sedan vägbanan nedslitits till en fullt jämn yta, försvinner detta ljud fullständigt. Såsom en särskild fördel med granitbeläggningen enligt detta system brukar framhållas, att vägbanans yta, oaktat den är lika jämn som en god cementbetong- eller asfaltbeläggning, dock utmärkes av en viss strävhet, vilket ur trafiksäkerhetssynpunkt är av stor betydelse. Särskilt vid fuktig väderlek är slirningsrisken på en sådan yta betydligt mindre än på en cementbetongeller asfaltbeläggning. Å andra sidan har dock den fogfria vägbanan den nackdelen, att den ej torkar lika snabbt som en stenlagd vägbana med grusfogar. I samband med frågan om trafiksäkerheten må påpekas, att sten- och betongbeläggningen vid snabb avkylning i luften icke överdrages med en isskorpa, såsom fallet är exempelvis med en asfaltbeläggning. Däremot är situationen den motsatta, om fuktig och varm väderlek snabbt följer på en köldperiod. Kylan från undergrunden stiger då tack vare stenens respektive cementbetongens egenskaper av god värmeledare upp till ytan, vars temperatur blir kallare än den omgivande luftens, vilket har till följd en isbeläggning på stenen respektive cementbetongen. Dessa fenomen inträffa dock relativt sällan. 2 För Sveriges vidkommande har — såsom framgår av det ovan anförda — särskild foggjutning och anordnande av betongbädd endast kommit i fråga vid stensättningsarbeten i vissa städer. Vid dylika arbetens utförande på landsbygdens vägar har man i stället under de senare åren inriktat sig på att åstadkomma — förutom möjligast bärkraftig underbädd (av packsten) 1

Oberbaurat Max Busch, Breslau, i »Rundschau Technischer Arbeit», 1936, nr 37, sid. 5. 1931 års väg- och brosakkunniga anföra i sitt betänkande, del I, Vägar, sid. 409, följande i fråga om olika beläggningars slirighet: »Den verkligt kritiska perioden i slirighetsavseende inträffar vintertid, när beläggningen täckes av en tunn isglasyr. Då kunna vid olika tillfällen alla beläggningar bli lika hala för motortrafiken, antingen de äro utförda av gatsten, cement eller asfalt. Vid dylika tillfällen, som dess bättre icke förekomma mer än ett fåtal gånger årligen, bör slirigheten å vägar med stark motortrafik borttagas genom sändning.» 2

41 — ett stabilt kantstöd åt stenbeläggningen i avsikt att förhindra att beläggningen under trafikens tryck pressas ut i sidled. Dylika kantstöd kunna utföras såsom indränftt vägren, av en eller flera rader storgatsten samt såsom asfalt- eller cementbetongkantstöd. Den för svenska förhållanden lämpligaste typen av kantstöd har befunnits vara det 0-50 m breda och O'll m tjocka armerade cementbetongkanstöd, som numera är den enda typ av kantstöd, som användes vid de statliga stensättningsarbetena å landsbygden. Emellertid kan en gatstensbeläggning även utan foggjutning lämna en förhållandevis jämn vägyta. Det har också vid verkställda vetenskapliga undersökningar visat sig, att rullningsmotståndet ej är nämnvärt större — i vissa fall till och med mindre — vid en icke foggjuten smågatstensväg än vid andra helpermanenta beläggningar. Granitutredningen vill härutinnan hänvisa till de undersökningar, som företagits i Tyskland vid den i Braunschweig anordnade provvägen. Resultaten publicerades 1931 i »Denkschrift VIII fiber die Versuchsstrasse des Deutschen Strassenbauverbandes bei Braunschweig». Därvid konstaterades 1 , att rullningsmotståndet var minst på stenbeläggningar och störst på asfalt- och tjärbeläggningar. Skillnaden utgjorde omkring 10 %. På betongvägar var motståndet cirka 2-6 % större än på stenbeläggningar. 2 Väg- och brosakkunniga läto genom statens väginstitut utföra undersökningar angående rullnings- och luftmotståndet, varvid bland annat följande värden erhöllos (i kg/ton vid 50 km hastighet) 3 : Lågtrycksringar

Högtrycksringar

S m å g a t s t e n (på b e t o n g u n d e r l a g , m e d g r u s f o g a r ) Cementbetong

20-0 4 19-3

19-8

» Essenbeläggning Sandasfalt » »

17-9 17-4 17-7 16-7 18-9

18-7

— —

I motsats till de resultat, som erhöllos vid de ovan berörda tyska undersökningarna, skulle således de av väginstitutet genomförda experimenten ha givit vid handen, att asfaltbeläggningen hade gynnsammare siffror än såväl smågatsten som betong. Då de här företagna undersökningarna voro av relativt ringa omfattning och resultatet givetvis blivit helt beroende på be1

»Denkschrift» V I I I , oktober 1931, sid. 35. Resultatet av undersökningen åberopas i 1931 års väg- och brosakkunnigas betänkande, del I, Vägar, sid. 165. Anmärkningsvärt är emellertid, att i de försöksvärden, som av vägoch brosakkunniga anförts för asfalten framdragits den gynnsammaste specialsiffran (51-8 kg/ton) avseende en viss Essenbeläggning, medan för övriga beläggningar angivits genomsnittssiffror. Enligt de av väg- och brosakkunniga anförda siffrorna skulle härigenom undersökningen givit vid handen, att asfaltbeläggningen skulle ställa sig gynnsammast ifråga om rullningsmotstånd, medan det i »Denkschrift», med beaktande av vid samtliga mätningar framkomna resultat, fastslås, att asfalt- och tjärbeläggningar tvärtom ha det största rullningsmotståndet. 3 1931 års väg- och brosakkunnigas betänkande, del I, Vägar, sid. 186—187. 4 På dålig smågatstensbeläggning var motsvarande värde 23-8. 2

skaffenheten av de vägar, som utvalts för experimenten i fråga, torde någon avgörande betydelse ej kunna tillmätas dessa undersökningar. De sakkunniga själva vågade ej heller draga alltför vittgående slutsatser av det siffermaterial, som erhållits, utan inskränkte sig till att konstatera (sid. 407 i betänkandet) , att undersökningarna givit vid handen, att skillnaden i rullningsmotstånd mellan olika typer av permanenta beläggningar i gott eller bästa tillstånd i allmänhet icke vore större än mellan på olika håll utförda beläggningar av samma typ. Särskilt må påpekas, att undersökningen ej gällde de moderna smågatstensbeläggningarna, vilka enligt vad som är allmänt känt, äro betydligt jämnare än de smågatstensbeläggningar, på vilka proven utfördes. Statens väginstitut har under de senaste åren utfört vissa mätningar av olika beläggningars jämnhet med en för ändamålet särskilt konstruerad apparat, som med synnerligen stor noggrannhet (på 1/io mm när) på kronografremsa registrerar alla vägbanans ojämnheter. Sålunda har jämnheten uppmätts på vissa moderna smågatstensbeläggningar (statliga stensättningsarbeten) samt på moderna cementbetongbeläggningar. Av de rapporter beträffande mätningsresultatet, som på begäran av utredningen ställts till förfogande av väginstitutet, framgår, att väginstitutet under år 1938 företagit jämnhetsmätningar på sju under 1938 års lopp färdigställda statliga stensättningsarbeten. Härjämte har väginstitutet, enligt vad som framgår av nämnda rapporter, mätt jämnheten på en under loppet av år 1938 färdigställd cementbetongbeläggning. Vid en jämförelse mellan de vid mätningarna erhållna resultaten, som bland annat åskådliggjorts genom s. k. frekvenskurvor över ojämnheterna i de olika beläggningarna, finner man, att frekvenskurvan för en av smågatstensbeläggningarna visar praktiskt taget samma värden som frekvenskurvan för cementbetongbeläggningen, medan kurvorna för övriga smågatstensbeläggningar visa något sämre värden än cementbetongbeläggningens (se bil. 2, sid. 253). I detta samband torde få upptagas även frågan om olika vägbeläggningars slirighet. Väg- och brosakkunniga påpekade härom bland annat 1 , att det vore påtagligt, att de mycket släta beläggningarna av asfalt och betong icke erbjöde samma fäste för hästtrafiken som gatstensbeläggningar. Detta vore en erfarenhet, som man gjort bland annat inom jordbruksdistrikten. För motortrafiken däremot syntes den svenska erfarenheten icke giva bestämt utslag för någon av de permanenta beläggningarna. Beträffande asfaltbeläggningarna hade man icke haft sådana dåliga erfarenheter som utomlands. En i Sverige icke använd beläggning vore stampasfalt, som bleve utomordentligt hal, när ytan bleve fuktig, beroende på att beläggningen innehölle kalksten, som vid nötning bildade ett fint stoft på ytan. Detta stoft verBetänkande, del I, Vägar, sid. 408.

43 kade tillsammans med vatten och olja från bilarna som smörjmedel. Vårt stenmaterial vore — yttrade de sakkunniga — hårdare, vilket syntes vara förklaringen till att asfaltbeläggningar i vårt land icke betraktades som särskilt sliriga. 1 Vid statens väginstitut ha år 1927 utförts vissa experiment för utrönande av slirighetsgraden hos olika beläggningar. Resultatet av undersökningarna 2 utvisade, att några mera betydande avvikelser under normala förhållanden ej kunde påvisas mellan olika slag av beläggningar. Medelvärdena av de vid försöken å fuktig eller våt vägbana erhållna friktionskoefficienterna, vilka medelvärden enligt väginstitutet torde böra tillmätas den största betydelse framför exempelvis lägsta iakttagna värden, utgjorde för nedan angivna beläggningar följande, varvid den minst sliriga beläggningen nämnts först och den mest sliriga sist: Hård gjutasfalt3 Storgatsten Smågatsten Sandasfalt3 Cementbetong Asfaltbetong

0-55 0*46 0-45 0-41—0-55 0*41 0-38

Såsom framgår av siffrorna visade gatstenen mindre slirighet än cementoch asfaltbetong och i vissa fall även sandasfalt, medan den i Sverige å landsbygdens vägar numera icke förekommande hårda gjutasfalten och i ett fall även sandasfalten ställde sig ur slirighetssynpunkt gynnsammare. Väginstitutet har vid ifrågavarande slirighetsundersökningar jämväl klassificerat beläggningarna med hänsyn till absolut lägsta iakttagna friktionskoefficient och därvid funnit, att cementbetongbeläggningen vore ur slirighetssynpunkt den mest pålitliga av samtliga provade beläggningar, i det att skillnaden mellan medeltalet för koefficienten och det lägsta värdet var mycket liten. Vid asfalt och gatsten voro variationerna betydligt större och »svaga» eller farliga fläckar hade tydligen förekommit vid dessa beläggningar. En sammanställning av i Sverige genom statens väginstitut verkställda olika experiment för utrönande av erforderliga bromslängder i meter på olika beläggningar har gjorts i tabell 4.4 Det framgår av tabellen, att smågatstensbeläggningen ur bromsningssynpunkt ställer sig fördelaktigare än övriga permanenta beläggningar med undantag för, vid torrt väglag, gjutasfalten, vilken beläggning — såsom tidigare påpekats — dock ej längre utföres å landsbygdens vägar i Sverige. Det måste emellertid beaktas, att undersökningarnas värde helt naturligt 1 Jfr yrkeschaufförernas 2 Se statens väginstituts 2

uttalanden, återgivna här nedan å sid. 47—54. meddelande nr 10, år 1928, sid. 19. Beläggning av hård gjutasfalt ävensom av sandasfalt utföres icke numera å landsbygdens vägar i Sverige. * Ur »Kompendium i vägbeläggningsteknik», sid. 173, utgivet i Stockholm år 1937 av svenska vägf öreningen.

44 Tabell 4. Bromslängd på olika vägbeläggningar. Vägbeläggning

Grus Smågatsten. . . Gjutasfalt. . .. Storgatsten... Cementbetong. Sandasfalt.... Asfaltbetong.. Bromslängd i meter, och fyrhjulsbromsar.

Torr vägbana Våt vägbana m m 13-4 12-4 13-5 14-8 14-7 16-0

16-7 18-3 19-0 20-0 20-0 23-0 25-0

hastighet 50 km/tim., lågtrycksringar

äro beroende av de provade beläggningarnas ålder och förslitning. Mera säkra resultat torde vara att påräkna, sedan den mera djupgående undersökning, varom granitutredningen i det följande framlägger förslag, föreligger. i förevarande sammanhang må erinras därom, att i utländsk litteratur, särskilt den tyska 1 , ofta framhålles stenbeläggningens lämplighet vid större stigningar i vägbanan, vilket tyder på att smågatstensbeläggningen anses vara den ur slirighetssynpunkt minst riskfyllda beläggningen. Av betydelse för trafiksäkerheten är också vägbanans reaktion för ljusfenomen. Vid solljus bör sålunda vägbanan ej reflektera ett bländande sken, vilket verkar tröttande på bilisten och vållar honom obehag vid synförnimmelsen. Särskilt har anmärkts, att betongvägarna med deras monotona, ljusa färgton i starkt solsken ha olägenheter i berörda hänseende. Ytan i gatstensbeläggningen har däremot en mera omväxlande struktur, vilket gör, att bilföraren ej blir utsatt för dylika trötthetsfenomen. Å andra sidan bör beläggningen nattetid ha egenskapen att reflektera ljus utan att blandning uppkommer. I båda dessa hänseenden ha asfalt- och tjärbeläggningarna allmänt erkända nackdelar. Den svarta beläggningen slukar vid torr väderlek det artificiella ljuset, vilket medför, att vid stationär belysning av vägbanan mångdubbel ljusstyrka måste användas, utan att dock en ur trafiksäkerhetssynpunkt fullt tillfredsställande belysning vinnes. Vid fuktig väderlek bildas på asfaltbeläggningen en vattenhinna, till följd varav vägbanan reflekterar ljusskenet från gatubelysning och strålkastare på ett sätt, som lätt bländar bilföraren. Ur båda dessa synpunkter har såväl cementbetongbeläggningen som gatstensbeläggningen givna företräden framför asfalten. Stenbeläggningen lider ej av de olägenheter, som utmärka asfaltbeläggningen. Granitens i allmänhet ljusa yta ger en sådan reflex åt den stationära eller rörliga belysningen, att vägbanan lätt upplyses utan att dock reflexen verkar bländande. Detta gäller icke blott för gatstensbelägg1 Jfr Näck: Kleinpflaster — Teermakadam — Walzasphalt, »Der Strassenbau», 1932, häfte nr 15 samt I. R. Eduard Schneider: Die neuzeitliche Steinstrasse, ihre Verbesserung und Vcrbilligung, sid. 19.

45 ningar med grusfogar utan även för dylika beläggningar med cementbrukseller bitumenfogar, då det tätt och regelbundet återkommande »galler», som beläggningens fogar åstadkomma, förhindrar bildande av större ytor sammanhängande, speglande vattenhinna. Det torde också ur trafiksäkerhetssynpunkt vara allmänt erkänt, att gatstenen i berörda hänseende hår betydande fördelar såsom vägbeläggningsämne. 1 Enligt den svenska statistiken för år 1937 rörande olyckor vid trafik med motorfordon kunna motortrafikolyckorna, med hänsyn till vägbeläggningens art, fördelas sålunda: Grusväg 41-9 % Gatstensbeläggning 26*0 % Cementbetongbeläggning 2-7 % Asfaltbeläggning 28-5 % Annan beläggning 0-9 %. Några slutsatser, rörande förhållandet mellan trafikolyckor och olika beläggningar torde ej kunna dragas ur de anförda siffrorna, för så vitt de icke sammanställas med, bland annat, omfattningen av de olika beläggningarna samt trafikintensiteten. Granitutredningen har genom polismyndigheterna i Göteborg erhållit vissa uppgifter rörande trafikolyckorna i staden under vart och ett av åren 1936 och 1937. Enligt dessa uppgifter fördela sig trafikolyckornas antal per 1 000 kvm beläggning sålunda: Tabell 5. Antalet trafikolyckor i Göteborg per 1 000 kvm beläggning åren 1936 och 1937. V ä g b a n a

Grus- samt makadam- och grusfarbana Storgatstensbeläggningar Smågatstensbeläggningar Asfaltbeläggningar

0-168 0-586 0-512 1-574

0-222 0-501 0-460 1 490

1 Se »Kompendium i vägbeläggningsteknik» sid. 175, där bl. a. omnämnes en undersökning vid Tekniska högskolan i Karlsruhe, varvid konstaterades, att asfalt- och tjärbeläggningar reflektera 8 %, cementbetong 30 % och gatsten 25 % av ljuset. Frågan berördes även av väg- och brosakkunniga, vilka härom yttrade följande å sid. 409 i sitt betänkande, del I, Vägar: »Vid körning i mörker har cementbetongen och i mindre grad gatstenen stora fördelar framför asfalten, vars mörka yta absorberar ljuset. E t t mörkt föremål på vägbanan, en gående person i mörka kläder exempelvis, observeras svårare, om beläggningen är av asfalt än om den är av cement eller sten. Därigenom blir trafiksäkerheten nattetid större på de senare slagen av beläggningar. De bituminösa beläggningarna kunna emellertid förbättras i detta avseende, om de inramas av ljusa betongkanter antingen som kantstenar eller som beläggning å vägrenar eller gångbanor.» I en artikel i den italienska tidskriften »Le Strada», 1937, nr 16, sid. 605, om reflexion och diffusion av ljus ifråga om gatubeläggning har framhållits, att ojämnhet i beläggningens y t a medför en utjämning av ljusets fördelning i olika riktningar. Vid fuktig väderlek lägger sig en vattenhinna över beläggningen och om denna yta är alldeles slät, åstadkommer denna hinna en stark reflexverkan. Det konstateras, att gatubeläggningarna böra vara ljusa och något ojämna.

46 Dessa siffror äro mera belysande än de tidigare anförda siffrorna, då de ställts i samband med omfattningen av olika vägbeläggningar. På grund av avsaknaden av uppgifter beträffande trafikintensiteten på de olika beläggningarna torde emellertid ej heller med stöd av dessa senast anförda siffror några bestämda slutsatser kunna dragas beträffande förhållandet mellan trafikolyckor och olika beläggningar. Framhållas bör dock, att gatstensbeläggningar och asfaltbeläggningar förekomma i ungefär lika stor omfattning i de centrala delarna av Göteborg, under det att grus- och makadamfarbanor endast förekomma i stadens perifera delar. En viktig synpunkt vid bedömandet av olika vägbeläggningars inbördes företräde är den förslitning de framkalla på fordonen. Om i betraktande tages allenast motorfordonen, förefaller det icke osannolikt, att en ojämn vägbana kan medföra en starkare förslitning av gummiringarna och att genom de vibrationer, som genom stötarna uppstå i själva fordonet, dettas livslängd nedsättes. Ju slätare vägbanan är och ju mindre fordonet, särskilt vid höga hastigheter, utsattes för stötar, desto mera ekonomisk torde automobildriften ställa sig. Att betongbeläggningen i dessa hänseenden fyller högt ställda anspråk — i varje fall så länge betongtäcket är nytt och inga sprickor eller andra defekter uppstått i detsamma — torde vara ställt utom allt tvivel. Från Danmark 1 uppgives, att bland chaufförer allmänt råder den uppfattningen, att stenbeläggningen sliter mindre på ringarna än de tjärade vägarna, och att bilarna löpa lättare på stenläggning och följaktligen förbruka mindre bensin än på tjärade vägar. Erfarenheten lär ha visat, att, när lastbilarna på sommaren köra på den varma, svarta vägen med stor last och hög hastighet, däcken bli så varma, att gummit smälter och suges upp av beläggningen, detta på grund av att däcket hela tiden sluter tätare intill körbanan än vid trafik på stenvågar. Vad stenbeläggning angår torde det vara sannolikt, att — därest fogfyllning sker med cementbruk eller asfalt — vägbanan efter några års trafik blir sliten så gott som fullständigt plan, varigenom förslitningen å fordonen nedbringas. Då det för bedömande av gatstensbeläggningens framtidsmöjligheter är av alldeles särskilt värde att utröna den uppfattning om olika beläggningars företräde, som är förhärskande bland yrkeschaufförerna och yrkesbilägarna, således den kategori chaufförer och bilägare, som har det största intresset i att vägväsendet hålles på en så hög standard som möjligt och att vägbeläggningen blir sådan, att den skänker största möjliga trygghet i deras yrkesutövning, har granitutredningen tillskrivit visst antal transport- och åkeriarbetarefackföreningar i södra och mellersta Sverige samt vissa lastbil-, omnibus- och droskbilägareförbund med anmodan att avgiva yttrande rö1

Dansk Vejlaboratoriums förut nämnda utredning.

47 r a n d e v u n n a e r f a r e n h e t e r vid b i l k ö r n i n g p å f ö l j a n d e fyra olika t y p e r a v b e l ä g g n i n g , n ä m l i g e n g a m m a l s t e n s ä t t n i n g , s t e n s ä t t n i n g a v m o d e r n t y p (alltså s m å g a t s t e n s b e l ä g g n i n g m e d s v a r t m i t t r a n d o c h c e m e n t b e t o n g k a n t s t ö d ) , cem e n t b e t o n g b e l ä g g n i n g och a s f a l t b e l ä g g n i n g . U t t a l a n d e n h o r d e enligt u t r e d n i n g e n s c i r k u l ä r s k r i v e l s e till i f r å g a v a r a n d e f a c k f ö r e n i n g a r och f ö r b u n d form u l e r a s s å s o m s v a r p å följande f r å g o r : Vilken beläggning anser Ni fördelaktigast med hänsyn till: 1. Siktförhållanden (olika belysning; dag, skymning, natt). 2. Slirighet. 3. Bromsningskapacitet. 4. Slitning å motorn. 5. Slitning å bilringarna. 6. Trygghetskänslan. 7. Trötthetskänslan (beroende av ljudets sövande inverkan). I s v a r e n , vilka s a m t l i g a h ä r å t e r g i v a s , h a följande u t t a l a n d e n g j o r t s : Borås transportarbetare fackförening (Avd. nr 94 av svenska transportarbetareförbundet), som i anledning av utredningens skrivelse sammankallat ett möte, framhåller i sin skrivelse till utredningen följande: »Enligt mötets uppfattning är den fördelaktigaste beläggningen smågatsten. Särskilt vill vi framhålla, att ej någon uttalade sig för annan beläggning. (Vi äro 250 chaufförer.) Vid smågatstensbeläggning äro siktförhållandena goda även under mörker och regn, slirigheten obetydlig, bromsningen god, slitningen å ringar blir mera jämn, trygghetskänslan samt trötthetskänslan mindre.» Göteborgs transportarbetares tareförbundet) .

fackförening

(Avd. nr 60 av svenska transportarbe-

»I trafiksäkerhetens intresse har vi såväl i tidningspressen, som i motion till Sv. Transportarbetareförbundets kongress 1937, framhållit smågatstenens fördelar framför andra vägbeläggningsmaterialer vid permanentbeläggning av gator och vägar. Förbundsstyrelsen fick sig även av kongressen ålagt, att uppvakta vederbörande statsråd, för att på så sätt få Statsmakternas medverkan i våra strävanden att erhålla största möjliga trygghet vid utövandet av vårt yrke. Som svar på de av Eder framställda frågorna får vi lämna följande redogörelser. Med hänsyn till siktförhållandena under såväl dagsljus, som mörker eller skymning, anser vi smågatstenen vara att rekommendera, då densamma icke röner samma inverkan av fuktig väderlek som t. ex. asfaltbetong, vilken senares mörka färgton, särskilt i mörker eller skymning verkar ytterst tröttande för ögat. Kommer därtill att vid fuktig väderlek, vattensamlingar uppstår i ytans ojämnheter, som vid mörker eller lyktljus skimrar i alla färgnyanser, verkar detta ej enbart tröttande, utan rent av skadligt för synen. Beträffande slirigheten, så har vi lång erfarenhet av att risken för slirning, särskilt vid fuktig väderlek, är ojämförligt mindre å vägbana belagd med smågatsten, än å vägbana belagd med andra vägbeläggningsmaterialer. Enligt vår erfarenhet, är bromsningskapaciteten effektivast å körbana belagd med smågatsten. Beträffande slitning å motorn, så är ju den beroende på det motstånd som åstadkommes å körbanan. Vid varm väderlek uppmjukas asfaltbetongen varför mot-

48 ståndet torde vara störst å sådan bana och följaktligen blir även slitningen av motorn störst. Därefter kommer troligen storgatsten, om densamma är sliten. De bilringar som numera förekommer i marknaden torde icke röna någon nämnvärd inverkan i slitningshänseende av de olika vägbeläggningsmaterialerna. Möjligen skulle då cementbetongen i någon mån göra vad det heter på fackspråket: äta ringarna. Beträffande trygghetskänslan, så är denna givetvis störst vid körning där chauffören löper den minsta risken: Följaktligen å bana belagd med smågatsten. Beträffande trötthetskänslan, beroende på ljudets sövande inverkan, så är det vanskligt att göra något bestämt uttalande enär de ojämförligt längsta körbanorna äro belagda med asfalt- eller cementbetong, varför jämförelsematerial i tillräcklig grad saknas. Dock torde ljudet vara dovare och mera sövande å banor belagda med den kompakta asfalt- eller cementbetongen. Vi har här i görligaste mån sökt besvara de av Eder framställda frågorna, med den förhoppningen, att vi därigenom i någon mån bidragit till åstadkommandet av bättre förhållande beträffande permanentbeläggningar av gator och vägar och därav minskad olycksfallsfrekvens. Som framgår av ovanstående, vilja vi på det varmaste rekommendera smågatstenen som vägbeläggningsmaterial, särskilt här på västkusten, där körbanorna röner större inverkan av väderleksförhållandena, än vad som är fallet längre uppåt landet, är smågatstenen den bästa.» Göteborgs åkeriidkareförbund. »Gammal stensättning. Utdömes enhälligt på grund av den skakning den åstadkommer med åtföljande påfrestning å vagnarnas alla delar, ävensom försvårad styrning särskilt då stenen är våt. Olämplig i samtliga angivna hänseenden vitom i fråga om siktförhållandena, vilka ej kunna anses särskilt försvårade. S t e n s ä t t n i n g av m o d e r n typ. 1. I alla avseenden bättre än vid andra slag av vägbeläggningar. 2. Fördelaktigare än vid övriga beläggningar. 3. Fördelaktigare än vid övriga beläggningar. Här gripa däcken bättre tag i vägbanan. 4. Ingen erfarenhet iakttagen, men det kan tänkas att uppkommen vibration försliter motorn något mera än vid körning å absolut släta vägbanor. 5. Starkare slitning kan uppstå vid hårda inbromsningar men ej så mycket under gång, enär däckens slitbanor hålla ett stadigare grepp i vägbanan och sålunda ej slira eller glida. 6. Härvidlag ställa vi denna vägbana framför varje annan. 7. Härom är svårt att avgiva ett bestämt omdöme, då olika förslitna däck giva olika ton å vägbanorna. Cementbetongbeläggning. Mot detta slag av vägbeläggning kunna vi endast anteckna att i skarvarna mellan betongblocken uppstå förhöjningar som äro märkbara då hjulen passera över dem, samt att vid isbeläggning slirigheten är svårare än å smågatstenen och att sändning ej gör säkerheten lika god. Asfaltbeläggning. 1. Nattetid och särskilt vid regnigt väder är sikten försvårad på grund av att vägbanan blänker och bländar så att omgivningarna ligga i fullkomligt mörker för föraren.

49 2. Särskilt då vägbanan är våt är denna mycket slirig. 3. I enlighet med vad nyss sagts om slirigheten är även bromsningen mycket försvårad. 4. Intet anmärkningsvärt. 5. Särskilt vid varm väderlek uppmjukas asfalten, varvid ringarna fastsugas i vägbanan och utsättas för starkare upphettning med synnerligen menlig inverkan på gummit. 6. Vid körning på våt asfaltväg kan man knappast tala om trygghetskänsla. 7. Svår att definiera för olika slag av vägar, såsom ovan sagts beroende delvis på att nya och slitna däck giva olika ljud, men vid körning på cementbetong- och asfaltvägar verkar gången stum och måhända därför sövande. Vid ett under gårdagen hållet sammanträde med åkare, av vilka många befara landsvägarna med sina bilar uttalades med stark betoning att man föredrager beläggningen med smågatsten, en åsikt som för övrigt alltid framföres både vid enskilda samtal och ofta vid våra möten rörande denna angelägenhet.» Halmstads förbundet).

chaufförers

fackförening

(Avd. nr 108 av svenska transportarbetare-

»Avdelningen vill härmed meddela, att enligt gjorda erfarenheter vid körning på olika slag av vägbeläggning måste otvivelaktigt smågatstenen ur alla synpunkter vara det mest lämpliga material som vägbeläggning.» Karlskrona express- och åkeriarbetare fack förening portarbetareförbundet) .

(Avd. nr 102 av svenska trans-

»Ur trafiksäkerhetssynpunkt sett, har erfarenheten visat, att den därför mest lämpliga vägbeläggning utan tvivel är smågatstenen, dels därför att den medgiver god sikt även vid olika belysning, dels för slirigheten är avsevärt mindre än vid annan vägbeläggning och ävensom bromsningskapaciteten är större än vid de flesta andra beläggningar. Från vår synpunkt sett, är också trygghetskänslan mera markerad att köra på en med smågatsten belagd väg. Vår erfarenhet vid trafikerande av en sådan väg, har visat att den bör omgivas av cementbetongkantstöd, enär vägen vid körning i mörker blir mera markerad, till skillnad mot då vägen är omgiven av ett d:o asfaltbetongstöd då denna mera sammansmälter med eventuella diken. Däremot får väl anses att slitningen av bilringarna blir något större vid körning å en sådan väg, medan slitningen å niotorn kan anses vara enahanda även vid körning på en väg av annan beläggning, dock icke endast makadam. Trötthetskänslan beroende på ljudets sövande inverkan få vi anse att den blir större vid körning på asfalt- och betongvägar, på grund av 'snarkningar' som uppslår vid körning å sådan vägbeläggning.» Norrköpings transportarbetarefackförening arbetareförbundet) .

(Avd. nr 87 av svenska

transport-

»Med hänsyn till sikten under alla förhållanden, föredrages smågatsten, och jämväl betong. Vid slirighet likaså smågatsten eller betong, samt tillägges, att vid frost och isning är asfalten absolut förrädisk. Vad beträffar bromsningskapaciteten är smågatsten att föredraga, asfalt förkastlig samt är smågatsten att föredraga under alla förhållanden med hänsyn till slitning å motorn, vilket jämväl gäller slitning å bilringarna. 4—:916253

50 Om en väg med smågatsten icke göres kuperad med lutning från mitten till båda sidor, så är trygghetskänslan enahanda med betongväg. Vad beträffar trötthetskänslan i förhållande till ljudets sövande inverkan, är smågatsten under alla förhållanden att föredraga. Då asfalt betraktas som olämpligt vägbeläggningsmedel, så anse vi, att väg av smågatsten må erhålla kantstöd av cement. (Asfalt anses som olämpligt för alla fordon.)» Sveriges trafikbilägares riksorganisation frågorna uppgivit följande:

har såsom svar på de ovan angivna

»1. Anser cementbetong och smågatsten vara ungefär likställda. 2. Smågatsten vara fördelaktigast och erbjuda t. o. m. större säkerhet än cementbetong. 3. Likaså smågatsten och cementbetong. 4. Cementbetong och asfalt. 6. Smågatsten. 7. Cementbetong och asfalt.» Tomelilla transportarbetarefackförening tareförbundet) .

(Avd. nr 225 av svenska transportarbe-

»Vår fackförening består uteslutande av lastbilschaufförer som i bifogade protokollsutdrag sagt sin mening angående de framställda frågorna. 1. Sammanträdet beslutade enhälligt, att uttala att stensättning av modern typ (smågatstensbeläggning med svart mittrand och cement- eller asfaltbetongkantstöd), vara den lämpligaste. Mörk beläggning såsom asfalt, har den egenskapen, att särskilt vid fuktigt väder, ljuset från strålkastarna absorberas så pass, att trafiksäkerheten minskas mycket härigenom. Detta verkar ock oerhört tröttande å föraren om icke har tillräcklig sikt å den framförvarande vägbanan. 2. Sammanträdet beslutade uttala, att smågatstenen där bör ha företräde. Dock kan en jämn, torr och tillräckligt hård grusväg vara lika säker att hålla vagnen å vägen samt körning i kurvor. 3. Sammanträdet beslutade uttala, att smågatstenen bör sättas på främsta plats. Asfalt och annan slät vägbeläggning har den egenskapen, att vid fuktig väderlek och vid rimfrost vara hal och även stor risk för slirning gör sig kännbar. 4. Sammanträdet beslutade uttala, att ingen särskild slitning av motorn kan tänkas annat än att vagnen framföres å ojämn och dålig väg, då framdrivningen av vagnen verkar ojämn och vibrationer uppstå. 5. Sammanträdet beslutade uttala, att smågatstenen här må anses vara mest lämplig. Vid körning å asfaltbeläggning och särskilt vid varm väderlek, blir bilringarna genom friktionen mot den släta och kanske något mjuka vägbanan så stark, att ringarna uppvärmes och lufttrycket stiger och följden kan bli explosioner även av väldimensionerade och prima gummiringar. Däremot har stenläggning den egenskapen, att då gatstenen är något kullrig, blir anliggningsytan och friktionen mindre. Den omgivande luften kan hålla ringen vid normal temperatur och ringexplosioner elimineras, vilket bidrager mycket att höja trafiksäkerheten. 6 och 7. Sammanträdet beslutade uttala, att vid körning å stensättning förekommer ett bullrande ljud i vagnen, men ej av sådan karaktär, att det kan ha någon sövande inverkan på föraren. Att såsom det heter »chauffören har somnat vid ratten» har andra orsaker, såsom dålig ventilation i förarhytten och framförallt oskäligt lång arbetstid.»

51 Uddevalla transportarbetarefackförening tareförbundet) .

(Avd. nr 55 av svenska transportarbe-

»Vid sammanträde med de berörda chaufförerna hava dessa enhälligt uttalat, att, ur alla synpunkter sett svaret endast kan bliva, att smågatstensbeläggning med svart mittrand och cement- eller asfaltbetongstöd är det allra bästa beläggningsmedel som finns.» L i k n a n d e u t t a l a n d e n h a v a i n k o m m i t till den i Norge v e r k s a m m a , f ö r u t o m n ä m n d a k o m m i t t é n , »Stenindustriens k r i s e k o m i t e » , v a r s u p p d r a g i allt väsentligt överensstämmer med granitutredningens. Sedan n ä m n d a k o m m i t t é v ä n t sig till Oslo t r a n s p o r t a r b e t a r e f ö r e n i n g m e d h e m s t ä l l a n o m s v a r p å vissa frågor av e n a h a n d a i n n e b ö r d s o m de frågor, v i l k a a v g r a n i t u t r e d n i n g e n ställts till m o t s v a r a n d e svenska o r g a n i s a t i o n e r , h a r Oslo t r a n s p o r t a r b e t a r e f ö r e n i n g ö v e r l ä m n a t sitt svar m e d b i f o g a n d e av i n h ä m t a d e y t t r a n d e n från b u s s f ö r a r n a s g r u p p s t y r e l s e i Oslo, l a s t b i l s ä g a r n a s g r u p p i Oslo s a m t d r o s k b i l g r u p p e n i Oslo. D e s å l u n d a g j o r d a u t t a l a n d e n a h a följande lydelse: Oslo Transportarbeiderfoiening,

Oslo.

» saken har vaeret forelagt vare medlemmer som er beskjeftiget som bussförere, lastebilsjåförer og drosjesjåförer. Disses svar vedlegges i avskrift. Vi kan som konklusjon fastslå at det er gjengs opfatning at stendekker er långt å foretrekke, i det trafikksikkerheten er större og tryggheten på glatt före er större. Likeledes er stendekke bedre i regnvaer ved at lyseffekten, fra bilenes lamper, beholdes. Dette er så store fordeler at man efter vår opfatning i störst mulig utstrekning bör legge stendekker hvor dette er mulig.» D e tre b i l a g d a a v s k r i f t e r n a i n n e h å l l a följande Bussförernes

gruppestyre,

uttalanden:

Oslo.

»Gruppestyret vil herved pröve å fortolke sine erfaringer på området. Vi mener at den ökonomiske side av saken ligger til höiere instanser å bedömme, men efter vår erfaring vil vi absolutt anbefale den stenbroleggning som blir praktisert i Oslo by, hermed vil vi ha sagt at stenbroleggning uten cementfylling av fugene får en larmende lyd i kjöretöiene. Med hensyn til föreforhold mener vi at ovenanförte stenbroleggning er helt betryggende for »Trygg Trafikk» i land og by. Med hensyn til asfaltdekker burde det av föreningen »Trygg Trafikk» absolutt forbydes. Asfalten er ved de forskjellige föreforhold meget glatt likeledes er den i mörke meget upraktisk, ved regnvaer f. eks. er det praktisk tält umulig å ha översikt over trafikken idet asfalten sluker alt lys, men derimot gir en veldig refleks mot mötende biler.» Lastebileiernes

gruppe,

Oslo.

»Den almindelige mening blandt vare medlemmer er at stenbrolegning er det beste veidekke, og vil anbefale dette lagt i störst mulig utstrekning. Saerlig bör sten benyttes i byer, sterkt trafikerte strök, i stigninger og kurver. Asfaltdekker er i forhold til stenbrolegning glattere under visse vaerforhold likesom asfalt er mindre översiktlig i kimstig belysning. Forövrig kan vi fastslå at

52 asfaltdekker er behagelig å trafikere og kan anbefales hvor et lettere dekke kan brukes. Betongdekke er å foretrekke på rette, godt översiktlige veier hvor underlaget er godt. Alle her nevnte veidekker kan stort sett v a r e like bra for tungtrafikken. Hvilket veidekke som sliter mest på bilgummien, er det vanskelig å uttale sig om, da man sjelden eller aldrig kjörer på bare ett slags dekke.» Drosjegruppe,

Oslo.

»Gatesten er å foretrekke fremfor asfalt i mange tilfeller, når det gjeller belysning i mörkt og disig vaer, likeledes når föret er glatt enten på grunn av regn eller isbelegg. Ennvidere er vi av den opfatning at slitasjen blir mindre på detta veidekke om sommeren når det er varmt, foruten er bremseeffektiviteten meget större på gatesten under allslags föreforhold, som jo er et stort pluss hvad kjöresikkerheten angår og som jo har en fördelaktig virkning for bilenes förere og for trafikk sikkerheten i sin almindelighet.» D e n n o r s k a k o m m i t t é n h a r h ä r j ä m t e h ä n v ä n t sig till p o l i s m ä s t a r n a i s ö d r a N o r g e för i n h ä m t a n d e a v u p p l y s n i n g a r b e t r ä f f a n d e d e e r f a r e n h e t e r r ö r a n d e olika v ä g b e l ä g g n i n g a r s b e t y d e l s e för t r a f i k s ä k e r h e t e n , s o m av polisen v u n n i t s vid t r a f i k k o n t r o l l e n s u t ö v a n d e och i s a m b a n d m e d u n d e r s ö k n i n g a r i ä r e n d e n angående trafikolyckor. Ur vissa i a n l e d n i n g av d e n n a h ä n v ä n d e l s e i n k o m n a y t t r a n d e n m å h ä r å t e r g i v a s följande u t t a l a n d e n : Vcekero. »Drammensveien mellem Skoyen jernbanebro og bygrensen har stenbrodekke. Drammensveien mellem Skoyen og Lysaker bro er asfaltert dekke så politiet på Vaekero har hatt god anl. til å bedomme veidekkets hensiktsmessighet. Hvad kollisjoner angår så har vi hatt de alter fleste kollisjoner på asfaltdekke, og meget skjeldent på stenbrodekket. Når asfalten har vaeret tor og regnet kommer, er asfalten meget sliprig og glatt for den er helt våt så olje og fett er slitt bort. Stenbrodekket er derimot helt sikkert. Under isning har stenbrodekket långt större bremsesikkerhet enn asfalten. Under kjoring med lys i morke, og sserlig på våt asfalt, sluker asfalten billyset så det er vanskelig å kunne kjore helt sikkert.» Sandvika. »Innen Sandvika politistatsjons distrikt er der veistrekninger med veidekker av stenbrolegging, betong, asfalt og makadam. Efter de erfaringer man her ved stasjonen har hostet såvel i forbinnelse med trafikksaker som ved betjentenes egen trafikkering på de forskjellige slags veidekker mener man å kunne uttale folgende: På sommerfore (under såvel vått som tort fore) ansees betongdekker å vaere å foretrekke, idet disse yder störst komfor for de trafikkerende og störst trafikksikkerhet. Betong har ikke den mangel som asfalt og makadam der gjerne blir slibrige og glatte under inntredende regnvser. Betong »sluker» ikke billyset under fuktig vser på långt na?r i den utstrekning som asfalt og makadam. Stenbrolegging

53 har de samme fordeler som betong fremfor asfalt og makadam dog med undtagelse av at stenbrolagte veier ikke er så behagelige som betongveiene på grunn av den ujevne bane som fremkaller »dur» i bilene. Efterhvert som slitasjen opstår på de stenbrolagte veier forvaerres dette forhold. Man kan således si at under sommerfore kommer betong som en oplagt nr. 1, stenbrolegging som nr. 2 og asfalt og makadam som nr. 3 og 4. På vinterfore (under iset barfrost og under sneforhold) mener man at stenbrolegging byr på fordeler fremfor betong, asfalt og makadam, idet stenbrolagte veier sjelden blir så speilblanke som de andre. Stenbrolagte veier blir mere rue og yder större friksjon under isfore og dermed også större trafikksikkerhet. Man kan således for vintertidens vedkommende si at stenbrolegging er å foretrekke fremfor betong, der kommer som nr. 2 og asfalt og makadam som nr. 3 og 4. Når det gjelder trafikksikkerheten gjennem det hele år mener man at stenbrolegging bor foretrekkes.» Lensmannen

i Skoger.

»I mitt distrikt som gjennemkjores av Sorlandske hovedvei, er delvis veidekket av asfalt, gatesten og tjaeremakadam. Av trafikanter har jeg bare hört en mening at gatestendekket er tryggere for bil og hestekjoretoier. Som sagt jeg har det inntrykk at de fleste biluhell trafikkmessigt sett inntreffer på asfaltert vei.» Politimesteren

i

Telemark:

»Bortsett fra et kort stykke i Porsgrunn finnes ikke stenbrolegning i mitt politidistrikt. Derimot har vi endel veistykker belagt med betong og endel — og lengere — stykker med asfalt belegg. For trafikksikkerheten er betong långt å foretrekke for asfalt — dels fordi asfalten lettere blir glatt i vått eller koldt vaer, dels fordi asfaltveiene efter kortere eller lengere tid blir ujevne — men mest fordi asfaltveiene »sluker» lyset i morket. Dette har utvilsomt vaert årsaken til en del stygge trafikkulykker på veien Porsgrunn—Skien—0st som er asfaltert hele veien. Denne veien er dessuten uten fortaug eller har så dårlige fortaug at gående benytter kjorebanen. Jeg kjorer selv bil, og efter min personlige erfaring er stenbrolegning — og da helst »småbrolegning» et ennu bedre veidekke enn betong — både fordi det ikke »sluker» lyset i morket — men mest fordi det gir så hoi bremseeffekt.» Rjukan. »Efter de erfaringer jeg har gjort er veier av betong de beste forsåvidt angår trafikksiÄJter/iefen. Som nr. 2 vil jeg sette veier med stenbroleggning og veier med tjaeremakadam. Disse kan med hensyn til sikkerhet stilles omtrent likt. Asfaltveier anser jeg for de minst heldige veier i sikkerhetsmessig henseende.» Kristiansand. »Politikammeret mener, at det er uheldig, at man efterhvert synes å ville gå helt bort fra stenbrodekket og over til betong, asfalt og tjaeremakadam. Dette har vel saerlig sin grunn i at anvendelse av huggen sten faller meget kostbar, men så har stenbrolegning til gjengjeld mange andre fordeler derved, at den bl. a. er omtrent

54 uslitelig; Det er ikke tvil om at stenbrolegning er omtrent den beste brolegning både på veier og på gater. Det er alene kostbarheten i anskaffelse og nedlegning som er den störste innvending mot den. Asfalt, makadam og betong er utmerket brolegning i tort vaer. Men i regnvaer og sserlig med rim eller tynn islegning er den simpelthen farlig, idet kjoretoier da har lett for å gli. Bremsning på denne slags overflate vil lite nytte, da kjoretoiet, selv med fastskrudde bremser, vil gli fremover, og det vil da vaere fare for kollisjoner og andre ulykker. Dette har jevnlig vist sig ved kollisjoner og ulykker, og politiet er også på det rene med, at dette er så. Den beste brolegning for lysforholdene er stenbrolegningen. Asfalt, makadam og betongbrolegning absorberer svaert meget av lyset, og sårlig gjelder dette i regnvaer, og når brolegningen er våt. Stenbrolegningen kaster derimot lyset til en viss grad op igjen. Trafikkmessig må gate og sterke grusveier efter de erfaringer man her har gjort, ansees for det beste veidekke både til lysforhold og for bremsning. Men disse veier krever et stadig og noie eftersyn, og de er ikke tilstrekkelig holdbare eller tilslrekkelige sterke, hvor der er megen trafikk. Dette politikammer vil derfor, tiltross for at også stenbrolegningen har enkelte mindre gode sider, og av disse er prisen på den ferdig nedlagte brolegning av sten den verste, si, at der på steder hvor der er stor trafikk, på hjorner og i kurver — der burde der alltid vaere stenbrolegning, som må sies å vaere den solideste, og i lengden vil den sikkerlig også bli den billigste.» Sandnes. »I Sandnes er hovedgaten steinlagt mens de fleste andre gater er asfaltert. Vi har derfor hatt god anledning til å bedomme hvilke av disse dekker er å foretrekke hvad bremseeffekt angår. Er gatedekket islagt eller vått, er asfaltdekket håplost. Det lar sig vanskelig gjore av en bil å bremse på sådant fore, selv med snekjettinger. På steindekket har vete intet å si. Bremseeffekten er like god om steindekket er vått. Det samme er tilfelle om det er rimfrost eller ganske tynt snelag. Lyset fra bilenes lyskastere er meget sterkere på det grå steindekke enn på våt asfalt, som da er helt sort. Jeg mener derfor, når man tar hensyn til trafikksikkerheten, at steindekket er långt å foretrekke fremfor andre veidekker.» D e u t t a l a n d e n , s o m o v a n återgivits, ge ett tydligt belägg för att b l a n d yrkesutövarna inom biltrafiken den bestämda meningen är förhärskande, att m o d e r n s m å g a t s t e n s b e l ä g g n i n g är a t t f ö r e d r a g a s å s o m v ä g b a n a framför bet o n g - o c h a s f a l t b e l ä g g n i n g . V a d s o m f r a m f ö r allt s y n e s h a b i d r a g i t till att s t a d g a d e n n a u p p f a t t n i n g i n o m i f r å g a v a r a n d e k å r , v i l k e n p å g r u n d a v sin y r k e s u t ö v n i n g o n e k l i g e n b ö r v a r a b ä s t s k i c k a d a t t objektivt o c h sakligt bed ö m a s p ö r s m å l e t , ä r d e n k ä n s l a a v t r y g g h e t , s o m g r a n i t b e l ä g g n i n g e n ger d e n k ö r a n d e . U p p e n b a r l i g e n h a r h ä r v i d l a g v a r i t u t s l a g s g i v a n d e d e n r i n g a slirigh e t , s o m ä r u t m ä r k a n d e för s m å g a t s t e n e n i j ä m f ö r e l s e m e d b e t o n g och särskilt asfalt och vilken ä v e n k u n n a t k o n s t a t e r a s vid d e i det f ö r e g å e n d e åber o p a d e e x p e r i m e n t e n (sid. 4 3 — 4 4 ) . I u t t a l a n d e n a å t e r k o m m a o c k s å vederb ö r a n d e i n t y g s g i v a r e g å n g p å g å n g till a t t r i s k e n för slirning, s ä r s k i l t i fuktig v ä d e r l e k , ä r a v s e v ä r t m i n d r e vid g a t s t e n s b e l ä g g n i n g a r n a ä n vid de a n d r a

55 nämnda beläggningarna (se t. ex. Göteborgs transportarbetares fackförening och Karlskrona express- och åkeriarbetarfackförening). Fullständig enighet synes bland intygsgivarna råda därom, att asfalten är mindre lämplig. I vissa av uttalandena ställas däremot cementbetong och smågatsten på samma linje i fråga om trafiksäkerheten (se t. ex. Sveriges trafikbilägares riksorganisation). Ett moment, som i uttalandena särskilt uppmärksammats, är ljusreflexerna på vägbanan. Här synas uttalandena vara samstämmiga i att asfalten, särskilt vid våt väderlek, har stora nackdelar. Av betydande intresse är även omdömena om den sövande inverkan, som ljudet i karosseriet utövar på motorfordonets förare. Från flera håll göres gällande, att det ljud, som alstras på asfalt- och betongvägar, är mera sövande än det ljud, som uppstår vid färd på smågatstensbeläggning (se t. ex. vederbörande chaufförssammanslutningar i Göteborg, Karlskrona och Norrköping). Vad angår omdömena om förslitningen på motor och på bilringar vid färd på olika beläggningar bör givetvis beaktas, att dessa omdömen — ehuru övervägande till stenbeläggningens fördel — ej grundas på en systematisk teknisk undersökning utan på den mera sporadiska erfarenhet, som vederbörande bilförare varit i tillfälle att göra. Oaktat dessa uttalanden givetvis i och för sig äro av intresse, böra de dock värdesättas med hänsyn härtill och ett mera slutgiltigt omdöme lärer ej kunna fällas, förrän de vetenskapliga undersökningar, som granitutredningen i annat sammanhang kommer att föreslå, blivit slutförda. I sin helhet ge emellertid de lämnade enquétesvaren liksom också de uttalanden från polismyndigheterna i Norge, som ovan återgivits, ett bevis på att smågatstensvägarna av den moderna typen av det övervägande antalet av de hörda organisationerna m. fl. anses ur trafiksäkerhetens synpunkt vara att föredraga framför betongvägarna och av en del anses såsom fullt likvärdiga med dessa samt i varje fall att föredraga framför asfaltvägarna. En gatstensväg med foggjutning enligt Breslausystemet gör gatstensbeläggningen till en i viss mån monolitisk beläggning. Det upplystes också vid utredningens besök i Breslau, att man, när en äldre dylik storgatstensbeläggning för någon tid sedan upprevs, kunnat konstatera, att grunden under stenbeläggningen på sina håll delvis bortsköljts av vatten, men gatstensbeläggningen hade tack vare den bindning, som cementfoggjutningen medförde, en egen bärförmåga. Denna karaktär kommer jämväl till uttryck, när — såsom även sker vid de tyska riksbilvägbyggena — smågatstensbeläggningen utföres på betongunderlag samt förses med cementbruksfogar. Här utgör stenbeläggningen i viss mån ett bärande element i vägkroppen men tjänar huvudsakligen såsom ytbeklädnad; naturstenen utnyttjas såsom ett slitlager, som tar emot den påfrestning, som friktionen med de trafikerande fordonens hjul utövar på vägbanan. Man kan sålunda i fråga om stenbeläggningens upp-

56 gifter för vägbanan konstatera en liknande utvecklingstendens, som — enligt vad som kommer att närmare belysas i efterföljande kapitel om byggnadsstenen — gör sig gällande beträffande naturstenens användning i byggnader. Från att tidigare ha haft en självständig konstruktiv uppgift i byggnadsrespektive vägkroppen, att vara ett bärande moment i konstruktionen, har graniten alltmera övergått till att tjäna ytbeklädnadsändamål, vartill den visat sig särskilt lämplig tack vare sin motståndskraft i jämförelse med artificiella beklädnads- och beläggningsämnen. Den sammanpressning av de mineralogiska kristallerna till en enhet, som i form av granit frambragts i naturen, kan erfarenhetsmässigt ej uppnås med material, som åstadkommits genom konstgjord bindning. Det är uppenbart, att berörda förändring i uppgiften för stenbeläggningen icke kan undgå att återverka på den form, vari graniten tillhandahålles för vägbeläggningar. Då förslitningen i graniten är ytterligt ringa, kan givetvis stenbeläggningens tjocklek minskas i hög grad, vilket med hänsyn till granitens tyngd är av synnerlig betydelse, icke minst ur transportsynpunkt. Medan den äldre storgatstenen hade ett djup av intill 18—20 cm, är tjockleken hos den moderna smågatstenen reducerad till 8—10 cm. Beträffande nedslitningens omfattning på olika vägbeläggningar må erinras om att väg- och brosakkunniga i sitt betänkande, del I, Vägar, sid. 404, framhöllo, att med ledning av vissa mätningsresultat det kunde antagas, att medelavnötningen per år för en trafikmängd mellan 500—1 000 fordon per dygn utgjorde cirka 0*5 m m för permanenta asfaltbeläggningar och cirka 0-35 mm för betongbeläggningar. Maximiavnötningen kunde i medeltal antagas utgöra 0-8 m m för asfalt- och cirka 0*6 mm för betongbeläggningar. Under förutsättning, att beläggningens livslängd vore uppnådd, när maximiavnötningen uppginge till 25 mm 1 och att avnötningen fortskrede lika mycket varje år, kunde livslängden för permanenta asfaltbeläggningar beräknas till cirka 30 år 2 och för betongbeläggningar till cirka 40 år. Väg- och brosakkunniga uppgåvo, att avnötningsmätningar på gatstensbeläggningar icke hade utförts i Sverige, beroende på att tillfredsställande mätningsmetoder härför ej funnits utarbetade/ 5 Vid beräkning av amorteringstiden för olika vägbeläggningar utgingo de sakkunniga ifrån ovan angivna livslängdsberäkning men ansågo, att nämnda tid borde reduceras med hänsyn till andra faktorer än avnötningen, som inverkade på beläggningens sannolika varaktighet, varjämte 1 Numera utföras i regel sådana asfaltbeläggningar, som enligt statens väginstitut kunna hänföras till gruppen helpermanenta beläggningar, med ett bindlager av 3—4 cm tjocklek och ett slitlager av endast 2 cm tjocklek. 2 Enligt vad utredningen inhämtat »dör» asfalten i de bituminösa beläggningarna redan efter omkring 15 år, varvid beläggningen smulas sönder. Livslängden för dylika beläggningar bör i anledning härav ej beräknas till mera än högst 15 år, särskilt som nedslitningen av den 20 mm tjocka »toppbeläggningen» icke gärna kan drivas längre än till 10 mm. 3 I Tyskland finnas dylika mätningsmetoder utarbetade, se »Die Strasse», 1938, nr 5.

57 även borde beaktas, att ändrade förhållanden i framtiden kunde betinga förändringar av vägen och beläggningen på densamma. De sakkunniga föreslogo, att amorteringstiden skulle för beläggningar av cementbetong och gatsten sättas till högst 30 år och för permanenta asfaltbeläggningar med ett slitlager av minst 3 cms tjocklek till högst 25 år. Beträffande livslängden hos betong- och asfaltbeläggningarna må till jämförelse nämnas, att vid vissa av statens väginstitut vidtagna avnötningsmätningar konstaterats, att den årliga avnötningen vid 1 000 fordon per dygn på en 6 m bred väg kan beräknas till ungefär 1 / 3 mm för betong och 2/s m m för högvärdiga täta asfaltbeläggningar. En sandasfalt- eller topekabeläggning skulle alltså nedslitas omkring 1 cm på 15 år. 1 I fråga om stenbeläggningar yttras i omskrivna kompendium i vägbeläggningsteknik, att ehuru några undersökningar rörande stenens avnötning icke företagits man dock kunde taga för givet, att dessa beläggningar med avseende på slitstyrkan stode mycket högt, onl stensorten i och för sig vore god. I utlandet hava däremot dylika avnötningsmätningar företagits jämväl för gatstenens del. Sålunda hava experiment företagits i Köpenhamn, varvid följande resultat uppnåtts, utvisande den areal, varmed beläggningens tvärsnittsareal minskats efter en trafik av 1 miljon ton. 2 Storgatsten Smågatsten Cementbetong Asfaltbetong (sandasfalt)

Luftringstrafik

Järnringstrafik

1— 2 cm 2 1— 2 cm 2 3— 4 cm 2 8—10 cm 2

40— 80 cm 2 70—150 cm 2 170—200 cm 2 320—350 cm 2 .

Av tabellen framgår, att nedslitningen av graniten blott utgör omkring hälften av nedslitningen av cementbetongen och endast cirka en femtedel av asfaltbetongen. Med andra ord, om hänsyn tages endast till nedslitningen, skulle livslängden hos graniten vara minst dubbelt så stor som hos cementbetongen och intill fem gånger så stor som hos asfaltbetong. Härav framgår, att graniten i fråga om livslängden, i den mån denna är beroende av slitstyrkan, är absolut överlägsen de konkurrerande artificiella beläggningsämnena. Dansk Vejlaboratorium har också i ovanberörda utredning framhållit, att stenbeläggningen är den mest slitstarka av alla permanenta beläggningar. Vid försöksvägen på Roskildevej ha likaledes undersökningar utförts angående förslitningen, och resultaten utvisa, att gatstensbeläggningen på lastbilsbana nedslitits 0'05 mm per år. Motsvarande siffra för personbilbana var 0*02. I den undersökning, som tillställts utredningen av Dansk Vejlaboratorium, har beräknats, att på en gatstensbeläggning, där trafikbelastningen uppgår 1 »Kompendium i vägbeläggningsteknik», sid. 169. Jfr not 1 och 2 å sid. 56 av förevarande betänkande. 2 »Dansk Vejtidskrift», 1931, nr 1, sid. 30.

58 till 5 000 ton per dygn och består till 8 % av hästtrafik och 92 % av biltrafik, den årliga nedslitningen skulle uppgå till 0*5 mm, om vägbredden antoges vara 5 m. En nedslitning av 2 cm skulle då kräva en tidrymd av 40 år och, om beläggningen tålde en nedslitning av 4 cm, skulle livslängden bli 80 år. I Tyskland ha under de senare åren vissa mätningar verkställts för bestämmande av avnötningen av olika vägbeläggningar. Resultaten ha publicerats i tidskriften »Die Strasse», häfte nr 5, mars 1938, och återgivas i nedanstående diagram, fig. 3. Såsom av diagrammet framgår äro de inbördes relationstalen: Gatsten (granit) Cementbetong Essenasfalt

0-071 0'14 0#302

Generellt sett skulle man på grund av dessa undersökningar kunna säga, att asfalten förslites dubbelt så snabbt som cementbetongen, och denna i sin tur dubbelt så fort som gatstenen. Den senare skulle alltså ha en fyra gånger så lång livslängd som asfalten och en dubbelt så lång livslängd som betongen. Om man utgår från den ovan omnämnda, av väginstitutet konstaterade avnötningen av V3 mm för betong och 2\z mm för asfalt, skulle, om för gatstenen i anslutning till det ovan sagda antages en hälften så stor förslitning som för betong, avnötningen uppgå till Ve mm per år. Under den av vägoch brosakkunniga angivna förutsättningen, att en beläggnings livslängd är uppnådd, när maximiavnötningen uppgår till 25 mm, skulle livslängden för en smågatstensbeläggning uppgå till ej mindre än 150 år. Även efter en sådan nedslitning skulle den återstående gatstenen ha en höjddimension, varierande mellan 5*5—7*5 cm. Det har i praktiken visat sig, att även efter en sådan nedslitning (förorsakad av stark hästtrafik, exempelvis å Sahlgrensgatan i Göteborg) gatstensbeläggningen är fullt trafikabel. Även om man således teoretiskt kan räkna med en utomordentligt lång livslängd för gatstensbeläggningarna, lärer dock för en jämförelse de olika beläggningarna emellan, en viss reduktion böra ske. Det synes granitutredningen, att man för de vägföretag, som planeras på lång sikt och för vilka man med hänsyn tagen till den framtida bebyggelsen ej anser sig behöva räkna med någon ändring i vägsträckningen, bör kunna kalkylera med en livslängd av 80 år för smågatstensvägar på betongunderlag och med fogfyllnad. Ett exempel på vilka utmärkta resultat, som kunna ernås genom ett slit1 2

För viss gatstensbeläggning har erhållits relationstalet 0-04. För s. k. YValzasfalt, vilken dock numera icke kommer till utförande hos oss å landsbygdens vägar, var relationstalet 0-23.

59 7?o6k £jGK3aon/no.

o Ar

/S>7f t^/oraaKsrenjoe /öaq/7/no

-

doa

May

J°

/syo /9J/ /srs rajy wit

7700 fro/,k

/sir s& 76

\AZ\^^~. 1

y

~~^~--~^

*/

/O /run " / /run

& i^^—-L-. yh \

£s3CnO^G//

/J>7f

ocA Ayu/<3yxT. Z77/77.

{

*79

cvrtornifKj

do

n'c/ /jer

0.^

'

*!

bruts/oaor-.

ms

Ateds/r/n/no /00O /OTJ

//T7/77.

fan/A/u/-

&'arrchc/

mccr

c crncnJ

/téakZ/fo/nc>

0.04. 1

! /**

0 M/Tdoc/ /rotJ: (fJani:

fQr-

O.yo

vconsSrof/ty <4vno/n/no

\

ufa/7 Ko/np/lm^nna

Mo/r>or//r>er/nq

*i

^\ <6.«.7

Iva/z-

-

\

OOTQI//

f9?f

2ZOO

O.Z7

do

uAsrt Avnotmno

i<o/T7o/-//rx;/-/fro

Kamarimcnno

*

* (0.0 f~

CZ&meff/oe^ona

/9Jf

2000 d o

O/^r \ y/o

i

£ ¥ « / ' trafi/t y^3 jrunc/ as dypps7<roj*cr/és0^?Ac/

/•If

Fig. 3. Diagram, utvisande olika beläggningar^ nedslitning.

täcke av natursten på cementunderlag, har meddelats utredningen av Dansk Vejlaboratorium. I närheten av Ringkjöbing anlades för cirka 25 år sedan en järnvägsundergång, vars körbana först utfördes i cementbetong. P å grund av den starka hästtrafiken genom undergången blev körbanan efter få år så nedsliten, att man beslöt sig för att sätta gatsten ovanpå cementbetongen. Denna stenbeläggning, som nu legat i inemot 25 år, uppgives vara lika god i dag, som när den lades, och slitningen har endast varit mycket obetydlig. Det har stundom gjorts gällande, att den svenska gatstensindustriens svårigheter egentligen vore beroende på att man i utlandet övergått från gatstensbeläggning till betong- och asfaltbeläggningar och att den nedgång i den svenska gatstensexporten, som gjort sig gällande under senaste åren, uteslutande berodde på att behovet av sten för vägbeläggningsändamål i så hög grad begränsats i utlandet. Denna uppfattning kan möjligen ha sin riktighet i fråga om vissa länder, till exempel Danmark, där ej minst av valuta- och handelspolitiska skäl stenimporten under de senare åren varit avstängd och man i stor utsträckning gått in för betong- och asfaltbeläggningar. Att man emellertid på vägtekniskt ledande håll även i Danmark anser stenbeläggningen vara ett kvalitativt synnerligen förträffligt vägbeläggningsmedel, därom vittna de uttalanden av Dansk Vejlaboratorium, som ovan återgivits. En helt annan bild i fråga om tendensen inom vägbeläggningstekniken ger utvecklingen i det land, som under de senare åren gått i spetsen för modernisering av sitt vägväsen, nämligen Tyskland. Av de tyska riksvägarna samt landsvägarna av första och andra ordningen, vilka samtliga vägar hade en längd av cirka 35 000 km, voro den 31 mars 1936 ej mindre än nära 13 500 k m belagda med smågatsten och 19 200 km med storgatsten. Betongbeläggningen utgjorde allenast omkring 500 km. Vid motsvarande tid året därpå hade den förändring inträtt, att betongvägarna ökats med ej fullt 100 km, medan smågatstensvägarna ökats med 560 k m och storgatstensvägarna minskats med 175 km. I dessa siffror ingå även genomfartsvägarna genom tättbebyggda samhällen. Statistiken för läget den 31 mars 1938 är ej fullt jämförbar med dessa tidigare siffror, enär genomfartsvägarna ej ingå i siffrorna vid denna senare tidpunkt. Emellertid utvisar statistiken, att på ifrågakommande vägar, alltså riksvägar samt landsvägar av första och andra ordningen med undantag av nämnda genomfartsvägar, en ökning i smågatstensbeläggningen skett med cirka 200 km, medan motsvarande siffra för betong stannar vid ungefär hälften. Dessa siffror ge ett tydligt belägg för att tendensen inom vägbeläggningstekniken i Tyskland för de vägar, som ha sin närmaste motsvarighet i det svenska landsvägsnätet — alltså med bortseende från riksbilvägarna 1 — oförtydbart går i riktning mot en ökad användning av smågatsten. 1 På riksbilvägarna med tillfarter förekomma huvudsakligen cementbetongbeläggningar (76 %) och endast i mindre omfattning smågatstensbeläggningar (9 %).

61 3.

Ekonomiska synpunkter.

Det material, som står till buds för bedömande av spörsmålet om olika vägbeläggningars inbördes företräde ur ekonomisk synpunkt, bereder icke möjlighet att lämna ett exakt svar på denna fråga. Materialet utgöres nämligen av uppgifter om de entreprenadsummor, till vilka olika vägsträckors beläggning blivit utlämnade. Det visar sig vid en närmare granskning av dessa belopp, att de ingalunda kunna anses utgöra ett riktigt uttryck för de med ifrågavarande beläggningsarbete förenade verkliga kostnaderna. Ej sällan händer, att entreprenadpriset högst avsevärt varierar för likartade och varandra närbelägna sträckor med enahanda slags beläggning. Förklaringen ligger i de olika konkurrensförhållanden, som i de ifrågavarande fallen kunna ha förelegat. I en del fall kunna entreprenörerna ha bildat en prisring och lyckats få ut mycket goda priser på en serie beläggningsarbeten. I andra fall har en skarp konkurrens gjort sig gällande och arbetena bortsatts till priser, vilka icke inkluderat någon vinst för entreprenören, eller som kanske rent av inneburit förlust för honom. Här kommer alltså in en för problemställningen helt irrationell faktor, nämligen mellanhandens, entreprenörens finansiella utbyte av företaget — en faktor, som helt naturligt kan förrycka möjligheterna att ur siffermaterialet vinna en grund för bedömande av de verkliga kostnaderna för beläggningarnas utförande. Att kunna renodla de verkliga kostnadsbeloppen torde knappast vara möjligt utan en ingående genomgång av de olika entreprenörernas räkenskaper, vartill möjlighet givetvis icke stått granitutredningen till buds. Det i det följande sammanförda och bearbetade siffermaterialet ger således i själva verket ej svar på något annat än frågan, vilka kostnader det allmänna — stat och vägdistrikt — under de senare årtiondena faktiskt fått gälda för utförande av vissa beläggningar. Även inom denna begränsade ram ha dock uppgifterna sitt värde för belysande av beläggningsfrågan ur ekonomisk synpunkt. För besvarande av spörsmålet om gatstensbeläggningarnas ekonomiska konkurrensmöjligheter i jämförelse med andra helpermanenta beläggningar måste i första hand de olika faktorer klarläggas, som inverka på bedömandet av beläggningsfrågans ekonomiska sida. Det räcker härvid icke med en jämförelse av enbart anläggningskostnaderna, utan hänsyn måste ock tagas till beläggningens livslängd, den årliga underhållskostnaden samt det värde beläggningen må äga vid utgången av livslängdsperioden. Förutom dessa faktorer böra även andra faktorer uppmärksammas, som närmast ha samband med trafiken. I första hand bör därvid den vinst beaktas, som olika beläggningar lämna i fråga om besparingar i bensinåtgång och slitage — sammanfattningsvis benämnd trafikvinsten. Vidare är att beakta trafikintensiteten och trafikens beskaffenhet på den vägsträcka, som ifrågakommer till beläggning. Beläggningstypernas inbördes företräde visar sig således

62 vid närmare eftersyn vara beroende av en avvägning av ett stort antal faktorer, vilka själva i sin ordning ofta äro ytterst svåra att siffermässigt fixera och bringa i rätt relation till övriga i ekvationen ingående element. Till en början torde de olika faktorerna böra klarläggas var för sig. Anläggningskostnaderna för en smågatstensväg ha i allmänhet ansetts ligga något högre än övriga helpermanenta beläggningars. I det tidigare omnämnda kompendium i vägbeläggningsteknik angives å sid. 166 den vanliga anläggningskostnaden vid enahanda undergrundsberedning per kvm till kr. 9 : — för smågatsten, kr. 8 : — för cementbetong och kr. 6 : — för sandasfalt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 7 mars 1936 över Bohusläns- och Blekingeutredningarnas betänkanden, med ledning av vissa under senare år utförda vägarbeten, beräknat kostnaden per längdmeter för betongväg till kr. 47:90 och för gatstensväg till kr. 53:46. Gatstensvägen skulle alltså per längdmeter räknat draga en kostnad av kr. 5:56 utöver betongvägen. Därvid är dock att märka, att — såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen också påpekat — de flesta av de i beräkningen ingående betongvägarna utgöras av 6'0 meter betong och 1-0 meter indränkta vägrenar, medan de stensatta vägarna utgöras av 55 meter stensättning, 1-0 meter kantstöd av betong och 0-5 meter indränkta vägrenar. Den effektiva farbanebredden är visserligen för samtliga vägar 7-0 meter, men medan helpermanentningen för betongvägarna endast uppgår till 6'0 meter är den för stenvågarna (5-5+1*0 ==) 6-5 meter. Den halvpermanentade vägdelen utgör för det förra slaget av vägar 1-0 meter och för det senare slaget 0-5 meter. Då prisskillnaden mellan 0-5 meter betongkantstöd och lika bred indränkt vägren uppgår till omkring kr. 1: 95 per längdmeter, skulle alltså enligt utredningens bedömande den verkliga prisskillnaden mellan de båda beläggningstyperna, därest väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förenämnda uppgifter lades till grund vid beräkningarna, stanna vid kr. 3 : 61 per längdmeter väg eller vid omkring kr. 0: 55 per kvm helpermanentbelagd yta. Enligt från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inhämtade uppgifter rörande verkliga kostnaderna för de genom styrelsens försorg å landsbygden utförda statliga stensättningsarbetena under åren 1934—1938, ha för de olika årens program framkommit följande genomsnittliga medeltal 1 för hela permanentbeläggningsarbetets totalkostnad, utslagen per kvm permanen tbelagd yta: 2

1934 års program 1935 » » 1935 » tilläggsprogram 1937 » program

kr. 9: 01 » 9: 1 3 » 8:82 » 7:93

»

»

»

7:

58 Vägda medeltal. Det har synts utredningen riktigast, att räkna med kostnad per kvm permanentbelagd yta (d. v. s. för gatstensvägar yta belagd med gatsten jämte betongkantstödens yta och för betongvägar betongbelagd yta). 2

63 I beräkningen hava ingått följande kostnadselement: förarbeten, 1 kantstöd, vägrenar, stensättning, transporter och steninköp. Specificerade uppgifter beträffande de i de skilda programmen ingående stensättningsföretagen återfinnas i tabellerna VII—XI, sid. 240—244. Det visar sig emellertid vid närmare undersökning, att prisvariationerna för de skilda vägsträckor, som ingå i de olika årens program, äro mycket stora. Sålunda var högsta kostnaden inom 1934 års program kr. 13: 86 och lägsta 6: 90. Motsvarande variationer i 1935 års program äro resp. kr. 11: 65 och 6: 72, i 1937 års program kr. 11: 67 och 6: 12 samt i 1938 års program kr. 9: 23 och 6: 20 — allt per kvm permanen tbelagd yta. Undersöker man närmare de olika faktorer, som ingå i anläggningskostnaderna, finner man, särskilt beträffande två av dessa, mycket betydande inbördes skiljaktigheter, nämligen i fråga om förarbeten och transporter. I ett fall i 1934 års program ha exempelvis förarbetena dragit en kostnad av kr. 6: 02 per kvm (vägen Grohed—Lane härad i Göteborgs och Bohus län), medan i samma program lägsta förarbetskostnaden är kr. 0:41 per kvm. I 1938 års program förekommer i ett fall en så låg siffra för denna kostnad som kr. 0: 05 per kvm. Det framgår härav klart, att man för vinnande av en rättvis jämförelse mellan kostnaderna för en permanentbelagd väg av smågatsten och av betong eller asfalt icke kan bygga jämförelsen på vissa vid utförandet av vägarna vunna medeltal utan måste, för undvikande av att tillfälligheterna ges alltför fritt spelrum, göra en noggrann analys av de olika i beräkningarna ingående delkostnaderna, för att på så sätt nå fram till så att säga normala medeltal. Det synes därvid vara riktigast, att i första hand bortse från förarbetskostnaderna, då dessa, såsom av det föregående framgår, på grund av tillfälliga förhållanden kunna variera så avsevärt, att kalkylerna helt förskjutas. Man bör sålunda enligt utredningens mening utgå därifrån, att på en redan färdigberedd vägbana en beläggning skall utföras med gatsten respektive betong eller asfalt. Förarbetskostnaden antages sålunda bliva lika stor, såväl när beläggningen kommer att utgöras av gatsten som då den utföres av cementbetong eller av bitumen. 2 En sådan beräkningsgrund överensstämmer också väl med de hittills i allmänhet rådande faktiska förhållandena, då de stensättningar, som ingå i det här behandlade uppgiftsmaterialet, i regel utförts på gamla vägar, vilket jämväl torde varit fallet med de i landet utförda asfaltbeläggningarna och i vissa fall även med betongbeläggningarna. Såsom ovan redan framhållits influerar en annan faktor avsevärt på den totala vägkostnaden, nämligen utgiften för transporten av den vid stensättningen använda gatstenen. Att dessa transportkostnader redovisas för sig är 1 I kostnaderna för förarbeten ingå bland a n n a t kostnader för viss undergrundsberedning ävensom i vissa fall kostnader för breddning av väg o d 2 Jfr sid. 67. B B « .

beroende därpå, att de i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förenämnda uppgifter redovisade inköpspriserna för smågatstenen hänföra sig till stenens pris fritt statens förråd. Transportkostnaderna för stenen variera, såsom av det följande framgår, högst avsevärt. Tabell 6. Kostnaderna för transport av sten till de statliga stensättningsarbctena åren 1934—1938 (per kvm permanentbelagd yta).

1934 års program 1935 » » 1935 » tilläggsprogram 1937 » program 1938 » »

Lägst kr.

Högst kr.

Medeltal kr.

0:14 0:44 0:26 0:15 0:16

2:82 2:80 2:26 2:46 2:52

1:13 1:50 1:48 1:54 1:45

Såsom av siffrorna framgår kan fram till år 1937 en i stort sett successiv stegring av medelkostnaden för transporterna konstateras. Detta är också helt naturligt, då vid de första stensättningarna givetvis de ur transportsynpunkt gynnsammast belägna vägarna gjordes till föremål för stensättning. Det kunde då också synas antagligt, att en ytterligare stegring av transportkostnaderna vore att emotse, i den mån de ur fraktsynpunkt mindre lämpligt belägna vägarna komme att tagas i anspråk. Emellertid är att märka, att kostnaderna för själva sjöfrakterna äro relativt mindre betydande och att det egentligen är biltransporterna, som driva kostnaderna i höjden. I vad mån denna faktor emellertid kommer att spela en så betydande roll framdeles, är svårt att avgöra. I vart fall kan för 1938 års program konstateras en sänkning av denna kostnad med kr. 0: 09 i jämförelse med 1937 års program. Med vårt lands långsträckta kuster och vitt utgrenade system av inre vattenvägar bör, såsom utredningen också förvissat sig om, ännu en mycket stor reserv 1 av för stenbeläggning lämpliga vägar vara för handen, för vilken man ej lärer behöva kalkylera med högre fraktkostnader än de för närvarande i genomsnitt utgående eller cirka kr. 1:50 per kvm permanentbelagd yta. I själva kostnaden för beläggningsarbetet ingå två element, nämligen kostnaden för utförande av kantstöd och stensättning. Även i fråga om dessa element äro variationerna, såsom framgår av de följande tabellerna, mycket avsevärda. För kantstödens del ligger, såsom av tabell 7 framgår, genomsnittskostnaden lägst för 1934 års program med kr. 0: 81 och högst för 1935 års program med kr. 1: 34. För 1938 års program har medelkostnaden sjunkit till kr. 1:02. För framtiden torde man knappast ha möjlighet att räkna med lägre kostnad än i runt tal kr. 1: 00 per kvm permanentbelagd yta. 1 Denna reserv försvinner dock snart genom n y a stenbeläggningars utförande, därest icke ökade anslag anvisas för vägbyggnadsändamål, d. v. s. för omläggning av vägar.

65 Tabell 7. Kostnaderna för beläggningsarbetets utförande vid de statliga stensättnmgsarbetena åren 1934—1938 (per kvm permanentbelagd yta). Stensättning

Kantstö d P

r

o

g

r

a

1934 års program 1935 » » 1935 » tilläggsprogram 1937 » program 1938 » »

m Lägst kr.

Högst kr.

Medeltal kr.

Lägst kr.

Högst kr.

Medeltal kr.

0:63 0:44 1:04 0:78 0: 42

1:53 2:54 1:26 1:54 1:47

0: 81 1:34 1: 15 1:11 1:02

1:74 1:68 1:52 1:27 1:29

3:46 2:93 1:91 1 1:81 1:98

2:28 2:38 1:73 1:62 1:59

1 För en sträcka på endast 130 m på vägen Frustuna—Gnesta i Södermanlands län uppgick kostnaden till kr. 4: —.

Kostnaderna för själva stensättningen — i vilka kostnader ingå, förutom arbetslönen, varierande på olika orter från cirka kr. 1: —i upp till kr. 1:50 per kvm stensatt yta (vilket senare belopp vid omräkning efter kvm permanentbelagd yta motsvarar kr. 1:27), jämväl materialkostnaden för sättgrus samt kostnaderna för den svarta mittrarndstenen ävensom för vattningen och stötningen — ha varierat avsevärt. Vid jämförelse mellan 1934 och 1938 års program hava såväl minimi- som maximikostnaderna sjunkit; minimikostnaderna med inemot 25 % och maximikostnaderna med cirka 43 % eller från kr. 1: 74 till 1: 29 resp. från kr. 3: 46 till 1: 98. Medelkostnaden har från ett maximum i 1935 års program å kr. 2:38 fallit till kr. 1:59 i 1938 års program eller med omkring en tredjedel. Den starka nedgången i det senaste årets stensättningskostnad är som bekant beroende på vissa konkurrensförhållanden inom entreprenadbranschen. Härjämte torde nedgången också till en del bero på arbetets förbilligande genom den förbättrade metodiken vid stensättningsarbetets utförande. Med anledning härav och då de påtalade konkurrensförhållandena kunna förväntas bli av beslående natur, torde m a n även för framtiden kunna för själva stensättningsarbetet räkna med en kostnad av cirka kr. 1: 60 per kvm permanentbelagd yta. I samband med beläggningsarbetets utförande anordnas i regel vid de statliga stensättningsarbetena vägrenar utanför de stensättningen omslutande betongkantstöden. Även cementbetongbeläggningar förses ofta med vägrenar utanför själva beläggningen. Då emellertid kostnaderna för vägrenarnas utförande icke rätteligen böra hänföras till beläggningskostnaderna varken för en stenbeläggning eller cementbetongbeläggning, har utredningen icke tagit hänsyn till kostnaderna för vägrenars utförande i den följande kostnadskalkylen och jämförelsen mellan anläggningskostnaderna för olika beläggningar. Vad slutligen angår kostnaderna för stcninköp torde man för framtiden kunna utgå ifrån det för närvarande enligt kontrakt mellan statens sten-916253

66 inköpskommitté och olika leverantörer för Bohuslän gällande priset per 100 st. av kr. 3: 75. x Härvid är emellertid att märka, att visserligen 100 st. stenar, om stenens dimensioner i koppytan äro 10 cm i kvadrat, matematiskt räknat borde utgöra 1 kvm. Åtskilliga faktorer medverka emellertid därtill, att detta stycketal sjunker. Sålunda orsaka fogarna i stenbeläggningen, att det — om stenens dimensioner i koppytan äro 10X10 cm — endast erfordras cirka 90 st. stenar för sättning av en yta av 1 kvm. Emellertid är stenens dimension bestämd till minimum 8 cm i kvadrat, vilket gör att 100 st. stenar av denna dimension endast fyller 0*64 kvm. Om hänsyn därjämte tages till de kassationer av sten, som äga rum vid sättningen, och till de oanvända överskott, som restera efter stensättningsarbetets slutförande, torde stenpriset böra räknas i kr. 3: 75 per kvm stensatt yta, vilket ungefär motsvarar kr. 3: 20 per kvm permanentbelagd yta. En synpunkt, som emellertid förtjänar beaktande, är att för närvarande av sociala skäl tillverkningen för statens räkning sker på en hel del håll, där vid en rent rationell driftsfördelning tillverkning icke skulle bedrivas. Detta medför givetvis en viss fördyring av genomsnittspriset för stentillverkningen, en fördyring, som strängt taget icke borde räknas stenbeläggningen såsom sådan till last. Normalkalkylen enligt de nu gjorda beräkningarna för en stensatt väg skulle således, räknat per kvm permanentbelagd yta, bliva: Kantstöd kr. 1: 00 Stensättning » 1: 60 kr. 2: 60 Steninköp » 3:20 Transport » 1: 50 » 4 : JQ Summa kr. 7: 30 Det kan vara av intresse att jämföra denna normalkalkyl med de kostnader, som vid de statliga stensättningsarbetena faktiskt erlagts för de i normalkalkylen ingående kostnadselementen. Reduceras alltså de i det föregående (sid. 62) angivna totalkostnaderna för de olika årens statliga stensättningsarbeten med kostnaderna för förarbeten och vägrenar, erhållas följande siffror: Tabell 8.

Verkliga beläggningskostnaden för under åren 1934—1938 utförda statliga stcnsättningsarbetcn (per kvm permanentbelagd yta). g

Lägst kr.

Högst kr.

Medeltal kr.

1934 års program 1935 » » 1935 » tilläggsprogram 1937 » program 1938 » »

6:49 6:26 6:10 5:16 5:38

9:76 11:04 8:25 8:45 8:27

7:36 8:22 7:32 7:27 6:95

o

Det visar sig alltså, att de i ovanstående normalkalkyl redovisade kost1 I vissa delar av Hallands län utgör priset kr. 3:70 och i visst fall kr. 3:60 samt i Blekinge och Kalmar län kr. 4 : — per 100 st.

naderna ej oväsentligt överstiga de faktiska medelkostnader, som under år 1938 blivit erlagda för statliga stensättningsarbeten. Om man jämför nämnda siffror med kostnaden för de stensättningar, som utförts i vissa städer, erhålles likaledes en förhållandevis god överensstämmelse, även om kostnaderna för statliga stensättningsarbeten i städerna äro genomgående högre än för stensättningsarbetena å landsbygden. 1 Av intresse är jämväl att jämföra ovan beräknade normalkostnader med de uppgifter om anläggningskostnaderna för vissa äldre stenvågar från omkring år 1926 och fram till tiden för påbörjandet av de statliga stensättningarna, år 1934, som utredningen införskaffat från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Dessa uppgifter, som hänföra sig till stensättningsarbeten, utförda genom vägdistriktens försorg med eller utan anlitande av entreprenör, visa, att beläggningskostnaden (exklusive förarbeten) i enstaka fall varit så låg som kr. 5: 13 (1933, Göteborg—Fingösa) eller kr. 6:26 respektive 6:28 (1932, Asarum—Loberget, respektive 1933, Lyckeby—Vedeby). Å andra sidan finnas mycket höga beläggningskostnader, såsom t. ex. 1931 för vägen L. Tjärby—Genevad i Hallands län med beloppet kr. 10: 90 och 1933, Laholm—L. Tjärby, kr. 10:—, allt räknat per kvm permanentbelagd yta. Efter de senare årens prisfall torde man dock — även i den mån stensättningsarbeten komma till utförande annorledes än genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg — knappast behöva för framtiden kalkylera med en så hög kostnad såsom normal utan med den ovan i normalkalkylen upptagna kostnaden. Såsom i det föregående anmärkts bygger den här gjorda kostnadsberäkningen på förutsättningen, att stenbeläggningen utföres på gammal, med packstensbädd försedd vägkropp. Om stensättningen däremot skall utföras på helt ny vägkropp, som saknar bärlager av packsten, måste vägkroppen förses med dylikt bärlager av packsten för att bereda tillräcklig stadga för stensättningen. Kostnaden för detta bärlager, som sålunda är att betrakta som kostnad i och för stensättningen, kan uppskattas till kr. 3: 50 per kvm permanentbelagd yta och bör, för att fullständig jämförelse skall kunna vinnas med de i det följande gjorda kostnadsberäkningarna för cementbetongbeläggningar, tilläggas den direkta stensättningskostnaden. Totalkostnaden blir i så fall kr. 7: 3 0 + 3 : 50 = kr. 10:80 per kvm permanentbelagd yta. Vad därnäst anläggningskostnaden för cementbetongbeläggning beträffar må erinras därom, att i förut omnämnda kompendium i vägbeläggningsteknik räknats med en genomsnittssiffra av kr. 8 : — per kvm. Emellertid torde denna siffra knappast kunna anses till fullo svara mot nuvarande förhållanden. 1 Medeltalet för under år 1937 utförda statliga stensättningsarbeten i Borås, Jönköping, Karlskrona, Köping, Oskarshamn, Vänersborg och Värnamo utgjorde kr. 7: 95 per kvm permanentbelagd yta.

68 I avsikt att möjliggöra ett bedömande av de verkliga kostnaderna för cementbetongbeläggningars utförande har utredningen vid två skilda tillfällen hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställt om närmare uppgifter i ämnet, nämligen dels hösten 1937, då uppgifter begärdes för samtliga i Blekinge, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län utförda permanentbeläggningar, dels ock hösten 1938, då uppgifter infordrades rörande samtliga betongbeläggningar i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Älvsborgs, Örebro, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. Av de sålunda inkomna uppgifterna, redovisade i tabell XII, sid. 245, framgår, att verkliga kostnaderna för under åren 1934—1938 utförda betongbeläggningar, räknade per kvm permanentbelagd yta, utgöra för hela beläggningsarbetet 1 såsom medeltal: År 1934 kr. 9:52 1935 » 9:89 1936 » 11:62 1937 » 12:08 1938 » 9:50 I beräkningarna hava ingått följande kostnadselement, nämligen: underbädd, förarbeten och själva cementbetongbeläggningen. För att emellertid vinna överensstämmelse mellan kostnaderna för betongvägar och de ovan kalkylerade kostnaderna för stensatta vägar, ha i nedanstående tabell kostnaderna för underbädd och förarbeten uteslutits. 2 Tabell 9.

Verkliga beläggningskostnaden för under åren 1934—1938 utförda eementbetongbeläggningar (per kvm permanentbelagd yta). Å r

1934 1935 1936 1937 1938

Lägst kr.

Högst kr.

Medeltal kr.

6:72 5:82 7:60 8:51 7:96

9:10 8:64 »9:10 8:51 10:10

7:78 7:59 8:38 8:51 8:80

1 För en sträcka p å endast 24 in vid Flöda i Älvsborgs län uppgick kostnadc n till kr. 12: 50.

En ökning av genomsnittskostnaden har — såsom framgår av ovanstående tabell — skett från år 1934, då medeltalet var kr. 7:78, till år 1938, då samma tal utgjorde kr. 8: 80. Vid en närmare undersökning av de inkomna uppgifterna visar det sig, att medelkostnaden för hela perioden i fråga torde kunna sättas till omkring kr. 8: 50 per kvm permanentbelagd yta, såsom framgår av diagrammet, fig. 4. 1 Härvid h a f r å n r ä k n a t s kostnaderna för gång- och cykelbanor och, då dessa kostnader ej m e d säkerhet k u n n a t skiljas från kostnaderna för indränkning av vägrenar o. dyl., h a jämväl dessa senare kostnader h ä r lämnats ur räkningen. 2 Jfr tabell 8 för smågatstensbeläggningar.

69 Vf-M/rr.

3 I

//tO'•f

—e

I»

X

(•>

9'-

J ?j 8:i

I

5 XI

Si» 6 — «S

•X

.

1 X

7-

)

X

6>-

•

-<I f \ 4:-

I

^<

© o ®

X-

• « =

« , *

/976 /W7 /P?8

2 -

/| °

/f OOO

dO.OOO

J/f.OOO

CO.OOO

Avsrr

Fig. 4. Medelkostnaden för under åren 1934—1938 i Sverige utförda cementbetongbeläggningar i kr. per kvm permanentbelagd yta.

Då, som här ovan påvisats, anläggningskostnaden för själva permanentbeläggningen med smågatsten på gammal vägkropp (jfr ovan sid. 66), räknat per kvm permanentbelagd yta, för närvarande uppgår till i medeltal kr. 7: 30, är cementbetongbeläggningen sålunda numera under enahanda förutsättning ungefärligen kr. 1: 20 per kvm permanentbelagd yta dyrare än smågatstensbeläggningen. Om vägen däremot nyanlägges uppgives cementbetongbeläggningen kunna anbringas direkt på den terrasserade vägkroppen, utan att något packstenslager erfordras som underbädd. De jämförliga kostnadssiffrorna bli då kr. 8: 50 för betongbeläggning och kr. 10: 80 för smågatstensbeläggning. Den senare blir alltså i detta fall kr. 2: 30 dyrare än betongbeläggning, allt per kvm permanentbelagd yta. Under de senaste åren har en ny typ av cementbetongbeläggning utexperimenterats, nämligen vibrobetongbeläggningen, som med fördel anbringas i en tjocklek av 10 cm på gammal vägbana och då betingar ett pris — enligt uppgift från cementindustrihåll — av kr. 5: 75 per kvm. Denna typ av betongbeläggning användes däremot icke vid anordnande av beläggning å ny vägkropp utan packstensbädd. För asfaltvägarnas del uppgives i kompendiet kr. 6 : — såsom normalpris för sandasfalt 1 och kr. 4 : — för »topeka» (tunn). De uppgifter, som ut1 Såsom tidigare framhållits utföras numera icke sandasfaltbeläggningar å landsbygdens vägar i Sverige.

redingen erhållit från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avse icke några under de senare åren utförda vägar, varför där uppgivna anläggningskostnader för asfaltvägar numera knappast torde vara aktuella. För sandasfalt uppvisa de uppgifter, som införskaffats genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, prisvariationer från kr. 7: 93 (1931, Hallands län) till kr. 3: 72 (1935, Hallands län) samt för topekabeläggning från kr. 2: 48 (1934, Blekinge län) till kr. 5:35 (1931, Hallands län). De senaste priserna ligga vid kr. 4 : 3 8 (1936, Blekinge län) och 4: 64 (1936, Hallands län). Utredningen utgår emellertid beträffande asfaltvägarna från de i kompendiet uppgivna siffrorna såsom de mest exakta. Det har redan ovan påpekats, att utvecklingen på vägbyggnadsteknikens område utomlands synes gå i riktning mot en kombination av betong- och gatstensbeläggning på så sätt, att på en underbädd av betong sättes gatsten såsom ett slitlager, varvid gatstenen genom foggjutning göres till en i det närmaste monolitisk beläggning. Betongbädden ersätter här den eljest för stenbeläggning i regel erforderliga packstensbädden. En beläggning av detta slag erhåller onekligen en utomordentlig styrka, och dess livslängd torde — såsom tidigare redan påpekats — kunna beräknas bliva avsevärt större än såväl den vanliga smågatstensbeläggningens som ock cementbetongbeläggningens. Å andra sidan kommer givetvis en väg med detta utförande också att draga högre kostnader. Visserligen kan man för betongunderlagets del inbespara vissa kostnader, som hänföra sig till själva betongytans behandling. En dylik underbädd av betong torde dock draga en kostnad — om hänsyn jämväl tages till att en viss förenkling av armeringen kan ske — av approximativt räknat kr. 7 : — per kvm. Då kostnaden för betongkantstöd för stenbeläggning i detta fall kan beräknas bli något lägre än kostnaden för kantstöd vid de vanliga stensättningarna, därest nämligen kantstödet gjutes samtidigt med betongunderlaget, torde vid stensättning på dylikt underlag totalkostnaden för själva stenbeläggningen, däri inkluderat kostnaderna för kantstöd, bli omkring kr. 7 : — ( = 7 : 3 0 — 0 : 3 0 ) per kvm permanentbelagd yta. Härtill kommer kostnaden för foggjutning med cementbruk, beräknad till kr. 1: — å 2: — per kvm, eller i genomsnitt till kr. 1: 50. Stenbeläggningen, inklusive fogfyllning, skulle sålunda betinga ett pris av cirka kr. 8: 50 per kvm permanentbelagd yta och hela stensättningsarbetet, inklusive ovan beskrivna underbädd av cementbetong, cirka kr. 15: 50 per kvm permanentbelagd yta. Utan särskild fogfyllning skulle samma beläggning betinga ett pris av kr. 1 4 : — per kvm permanentbelagd yta. Då ifrågavarande kostnad är förhållandevis hög, torde denna beläggningsmetod knappast komma i fråga vid permanentbeläggning å gammal vägbana. Skall däremot en helt ny vägkropp byggas, kan tack vare betongbädden en väsentlig del av förarbetskostnaden för vägen inbesparas, närmast den förut berörda kostnaden för packstensbädd, vilken kostnad uppskattats till kr. 3: 50 per kvm. Om

71 man betänker, alt en beläggning med detta utförande torde äga en livslängd, som kan beräknas minst motsvara dubbla livslängden för en betongbeläggning, bör den ifrågavarande kostnaden i och för sig icke verka avskräckande, när fråga är om vägar med ett för framtiden bestående läge i plan och profil och för vilka man har att räkna med tung och intensiv trafik. Själva anläggningskostnaden enligt denna metod blir emellertid kr. 4:70 (== 15:50— 10:80) dyrare än stenbeläggning på packstensbädd och kr. 7 : — dyrare än enbart betongbeläggning. I händelse särskild fogfyllnad ej anordnas, nedgår differensen till kr. 3:20 resp. kr. 5:50. Granitutredningen har undersökt jämväl möjligheten att kombinera stenbeläggningen med vissa billigare typer av betongbeläggningar, som under de senare åren lancerats från tekniskt håll. Härvid kommer i fråga antingen s. k. vibrobetong eller sandwichbetong. Med vibrobetong, som genom den reducerade tjockleken hos betongen (10 cm) blir billigare än vanlig betong — såsom förut omnämnts betingai vibrobetongen ett pris av omkring kr. 5: 75 per kvm permanentbelagd yta — torde den i det föregående kalkylerade kostnaden kunna nedbringas till respektive kr. 14:25 och 12:75 per kvm permanentbelagd yta, beroende på huruvida stenbeläggningen förses med cementbruksfyllda fogar eller icke. Vad sandwichmetoden beträffar må nämnas, att denna typ av betongbeläggning är en utveckling av cementmakadamtypen, vilken senare utföres på så sätt, att ett makadamlager utbredes på underbädden, varefter antingen blött eller fuktigt cementbruk påföres — cementåtgång cirka 250 kg per kbm — vilket cementbruk sopas ned i makadamlagret, varefter vältning företages. Sedan den sålunda framställda betongen härdats, erhålles en fast, styv kaka av betong. Vid tillämpande av sandwichmetoden utbredes först ett tunnare makadamlager, som avmallas och vältas lätt. Därefter påföres och avmallas ett lager cementbruk, varefter på detta underlag utbredes ett andra makadamlager, som efter avplaning vältas till dess cementbruket kommer upp i ytan. På så sätt kommer cementbruket — i motsats till vad gäller beträffande cementmakadamförfarandet — att tränga helt ned även i det undre makadamlagret, varigenom en mera homogen betong erhålles. Något packstenslager behöver icke utföras under denna betongkaka, även om undergrunden är mindre pålitlig. Om sandwichbetongen användes såsom underbädd, kunna eventuella ojämnheter i överytan med fördel justeras med cementbruk. Armering av sandwichbetongen kan ske på det sätt, att Va tums järn läggas tvärs över vägen på ett inbördes avstånd av 1 m. Armeringsjärnen böra dragas ut och böjas upp i de betongkantstöd, vilka såsom sidostöd i vägbanans plan äro avsedda att inrama den på sandwichbetongbädden i sättgrus satta smågatstenen. Härigenom erhålla kantstöden fastare förankring i underbädden än den, som ernås vid nu tillämpat förfarande vid gjutning av betongkantstöd direkt å vägbanan, vilkas förankring endast utgöres av friktionen mot underlaget och ett obetydligt stöd av vägrenen.

72 På dylikt sätt utförd underbädd av sandwichbetong kan enligt uppgift från cementindustrihåll erhållas till ett pris av omkring kr. 4:50 per kvm permanentbelagd yta. Härvid ha till grund för kostnadsberäkningarna lagts verkliga kostnaderna för i Sverige hittills utförda vägbanebeläggningar av sandwichbetong. Då emellertid dessa beläggningar städse utförts i mycket liten skala, torde en reducering av ovannämnda pris kunna åstadkommas vid deras utförande i större skala. Härtill bidrager jämväl den omständiheten, att en vägvält är det enda redskap, som erfordras vid utförandet av denna underbäddstyp. Den sammanlagda kostnaden för en smågatstenssättning, inklusive kostnaderna för stenens inköp, transport m. m., på sandwichbetong skulle alltså uppgå till (kr. 7: — för stensättningen + kr. 4: 50 för sandwichbetongen = ) cirka kr. 11:50 per kvm permanentbelagd yta. Detta pris gäller för stensättning utan särskild fogfyllning. (Vid fyllning av fogarna med cementbruk ökas kostnaderna med kr. 1:50 till kr. 13:—). Jämföres härmed kostnaden för stensättning på ny vägkropp, vilken kostnad tidigare beräknats till kr. 10: 80, visar det sig alltså, att någon mera avsevärd fördyring ej föranledes av att den hittills brukliga packstensbädden ersattes med sandwichbetongbädd. Ur rent teknisk synpunkt är det förenat med vissa fördelar att ersätta packstensbädden med en underbädd av sandwichbetong. En dylik underbädd hindrar nämligen liksom underbädd av vanlig cementbetong rörelser från undergrunden att inverka på stenbeläggningen, medan en vanlig packstensunderbädd knappast kan anses ha en dylik isolerande verkan. Härjämte undvikas skadliga rörelser i undergrunden på grund av sådan frostverkan vintertid och ansvällning eller sättning av vägkroppen vid tjällossning, som förorsakas av de mindre mängder vatten, som nedtränga genom stensättningens grusfogar. 1 Vid sandwichbetongmetoden däremot samlas det eventuellt nedrinnande vattnet å betongen, varifrån det lämpligen avledes genom avlopp i kantstöden. Den sålunda beskrivna metoden med underbädd av sandwichbetong torde under hänvisning till vad här ovan anförts böra komma till användning ej blott vid fullständig nybyggnad av väg utan även vid mera omfattande breddning av äldre vägar, vilka äro avsedda att stensättas. En i många fall fullt tjänlig underbädd torde jämväl kunna åstadkommas genom »mixed-in-place»-förfärandet, som innebär, att grusvägens slitbana rives upp till lämpligt djup, varpå det erhållna lösa grusmaterialet blandas med tillförd cement i erforderliga proportioner medelst väghyvel under vattentillsats och därefter vältas till dess nödig komprimering uppnåtts. Genom att låta vältningen fortgå utöver cementens normala bindetid, torde även en dylik underbädd kunna erhålla betydande hållfasthet. Någon 1 Det vatten, som nedtränger genom grusfogarna i en stensättning, torde endast hava ringa betydelse för tjällyftning och tjälskott. Det är nämligen det underifrån kapillärt uppstigande vattnet, som i detta avseende är av den största betydelse.

kostnadskalkyl för denna metod föreligger icke, men det finnes all anledning antaga, att beläggningens totalkostnad kommer att bli ej oväsentligt lägre än om sandwichmetoden kommer till användning. Enligt uppgift ha i Amerikas Förenta Stater beläggningar utförts enligt denna metod och tagits under direkt trafik. Granitutredningen vill i förevarande sammanhang påpeka ett förhållande, som är ägnat att medföra en ur teknisk synpunkt mindre fördelaktig lösning av frågan om stenbeläggningars utförande. Vid nybyggnad eller omläggning och breddning av väg plägar densamma i regel förses med ett packstenslager, som är avsett att utgöra underbädden för en framtida beläggning. Då — såsom ovan framhållits — underbädd av betong är att föredraga framför packstensbädd, när fråga är om blivande stensättning, torde det vara lämpligt, att redan innan vägen på ovan angivet sätt iordningställts för permanentbeläggning med packstensbädd, bestämma vilken permanentbeläggningsmetod, som skall komma till användning, varvid i händelse sättning av gatsten på underbädd av betong är avsedd, något packstenslager ej påföres liksom dylikt packstenslager i regel ej heller erfordras i fråga c m vanliga cementbetongvägar. Ett tillgodoseende av detta önskemål torde emellertid vara att förvänta, så snart den under utarbetande varande generalplanen för rikets huvudvägar blivit framlagd. Avsikten med ifrågavarande generalplan är nämligen, bland annat, att söka få fastställt vilka beläggningar, som skola komma till utförande å varje särskild väg eller vägdel, så att vid vägens ombyggnad byggnadsmetoderna kunna rättas efter beläggningens krav på undergrundens bärighet. Sammanfattningsvis må i fråga om anläggningskostnaderna för gatstensbeläggningar i jämförelse med cementbetongbeläggningar på grund av de i det föregående verkställda kalkylerna konstateras följande: På gammal vägkropp, som redan förut är försedd med packstensbädd, betinga de skilda beläggningarna i genomsnitt följande priser: S m å g a t s t e n s b e l ä g g n i n g kr. 7:30 per kvm utan fogfyllning och kr. 8: 30 med bituminös fogfyllnad 1 (fogfyllning med cementbruk bör ej ske på annan underbädd än dylik av betong); Vanlig a r m e r a d c e m e n t b e t o n g b e l ä g g n i n g (15 cm tjock) kr. 8: 50 per kvm; V i b r o b e t o n g b e l ä g g n i n g (10 cm tjock) kr. 5: 75 per kvm. Smågatstensbeläggningen utförd på gammal vägkropp med packstensbädd, blir sålunda kr. 0:20 å 1:20 billigare än vanlig armerad cementbetongbeläggning, beroende på huruvida stenbeläggningen förses med bituminös 1

Fogfyllnad med bitumen beräknas kosta kr. 1:— per kvm.

74 fogfyllning eller icke, men mellan kr. 1:55 och kr. 2:55 dyrare än vibrobetongbeläggning. På ny vägkropp, som före beläggningens utförande ej försetts med packstensbädd, bli priserna i genomsnitt följande: S m å g a t s t e n s b e l ä g g n i n g p å p a c k s t e n s b ä d d , som utförts i samband med beläggningen, kr. 7: 30 + 3: 50 = kr. 10: 80 utan fogfyllning och kr. 11: 80 med bituminös fogfyllning. S m å g a t s t e n s b e l ä g g n i n g på a r m e r a d c e m e n t b e t o n g b ä d d (15 cm tjock), kr. 7: f- 7: — = kr. 14: — utan och kr. 15: 50 med fogfyllning av cementbruk. S m å g a t s t e n s b e l ä g g n i n g på u n d e r b ä d d av v i b r o b e t o n g (10 cm tjock) kr. 7: \- 5: 7 5 — kr. 12: 75 utan och kr. 14: 25 med fogfyllning av cementbruk. S m å g a t s t e n s b e l ä g g n i n g på u n d e r b ä d d av s a n d w i c h betong (cirka 15 cm tjock) kr. 7: [-4: 50 = kr. 11:50 utan och kr. 1 3 : — med fogfyllning av cementbruk. V a n l i g a r m e r a d c e m e n t b e t o n g b e l ä g g n i n g (15 cm tjock) kr. 8:50. V i b r o b e t o n g b e l ä g g n i n g eller annan dylik enklare betongbeläggning torde icke komma i fråga på ny vägkropp annat än om densamma är särskilt bärig. En på ny vägkropp utförd smågatstensbeläggning, satt på en i samband med beläggningens utförande lagd packstensbädd, blir alltså kr. 3: 30 å 2: 30 dyrare än en vanlig cementbetongbeläggning, beroende på huruvida stenbeläggningen förses med fogfyllning eller icke. Om smågatstenen sättes på underbädd av cementbetong, vibrobetong eller sandwichbetong blir motsvarande kostnadsskillnad respektive kr. 7 : — a 5:50, kr. 5:75 å 4 : 2 5 och kr. 4: 50 a 3 : — . De olika priserna samt skillnaderna dem emellan hava sammanställts i tabell 10, av vilken framgår, att stensättningen, när den utföres å gammal vägbana, i fråga om anläggningskostnaderna är fullt konkurrenskraftig jämförd med vanlig armerad cementbetong och även tål den ytterligare kostnadsbelastning, som foggjutning medför, under det att densamma ställer sig dyrare i anläggning än vibrobetongbeläggning. Vid utförande av pcrmanentbeläggning å ny vägbana blir betongbeläggning på grund av obehövligheten av packstensbädd billigare i anläggningskostnad än stenbeläggning. Såsom tidigare påpekats måste vid en kalkyl rörande olika beläggningars ekonomiska företräde hänsyn tagas, bland annat, till det värde (restvärde)1 de olika permanenta beläggningarna kunna hava, när beläggningens livslängd gått till ända. 1

Väg- och brosakkunnigas betänkande, del I, Vägar, sid. 207.

75 Tabell 10. Tablå över kostnaderna för utförande av smågatstensbeläggning på olika typer av underbädd, jämförda med kostnaderna för utförande av betongbeläggningar. Kostnadsskillnad Smågatstensbeläggning

Armerad cementbetong

Vibrobetong

Vägkropp

Beskaffenhet

Kr. pr Kr. pr Kr. per kvm per- kvm per- kvm permanent- manent- manentbelagd belagd belagd yta yta yta

SmågatstensSmågatstensbeläggning i för- beläggning i förhållande till hållande till cementbetongvibrobetongbeläggning beläggning Kr. per kvm permanentbelagd yta

Kr. per kvm permanentbelagd yta

— 1:20 — 0:20

+ 1:55 + 2:55

o :« •*

in

Utan fogfyllning.. Med fogfyllning 1 ..

7:30 8:30 8:50

T3

-u :C3 CA

C

OJ +-> t/3

JM ca

ft c .g "3 A Q, o

g

K»

>>

5:75

På packstensbädd Utan fogfyllning Med fogfyllning 1

10:80 11:80

På underbädd av armerad cementbetong Utan fogfyllning Med fogfyllning 2

14: — 15:50

P å underbädd av vibrobetong Utan fogfyllning Med fogfyllning 2

12:75 14:25

+ 4:25 + 5:75

På underbädd av sandwichbetong Utan fogfyllning Med fogfyllning2

11:50 13: —

+ 3: — -f 4:50

+ 2:30 + 3:30

—

+ 5:50 + 7: —

—

8:50 1

2 3ituminös fogmassa. []ementbruk.

Väg- och brosakkunniga 1 yttrade härom, att när slitlagret på en asfaltbeläggning vore nedslitet, torde bindlagret i regel fortfarande kunna göra tjänst, varför det vore tillräckligt att därefter räkna med en omläggning av slitlagret. De sakkunniga yttrade vidare, att när en betongväg eller gatstensbeläggning blivit så sliten, att en genomgripande reparation tarvades, torde det i allmänhet vara mest ekonomiskt att pålägga en asfaltbeläggning. Där1

Betänkande, del I, Vägar, sid. 405.

vid måste man räkna med att såväl ett bindlager som ett slitlager måste utföras. Denna omläggningskostnad kunde enligt de sakkunniga uppskattas till cirka kr. 4 : — a 5 : — per kvm, givetvis varierande på olika platser. I fråga om underhållskostnaderna må nämnas, att väg- och brosakkunniga uppskattade den årliga underhållskostnaden av en betongväg till 3 å 5 öre per kvm och av en permanent asfaltbeläggning till 2 å 3 1 öre per kvm, beroende på, huruvida trafikfrekvensen under- resp. översteg 1 000 fordon per dygn 2 . Beträffande gatstensbeläggningen framhöllo de sakkunniga, att därest gatstensbeläggningen utfördes med omsorgsfullt utförd grundförstärkning, kantstöd och bitumenfyllda fogar, underhållskostnaden bleve ringa och inskränkte sig till periodiska förnyanden av fogfyllnaden. Därest omsättning av stenen i viss omfattning erfordrades, innan den beräknade livstiden uppnåtts, kunde underhållskostnaden springa upp till avsevärda belopp. För smågatstensvägarna har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan längre tid tillbaka räknat med en genomsnittlig årlig underhållskostnad av 6 öre per kvm. Enligt vad utredningen inhämtat har denna kostnad ej grundats på några erfarenhetsmässiga kalkyler, utan antagits ungefär motsvara utgifterna för underhållet. För att få ett säkrare material för frågans bedömande har utredningen genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen införskaffat uppgifter på de faktiskt utbetalda underhållskostnaderna för såväl smågatstensvägar som för cementbetong- och asfaltvägarna i vissa vägdistrikt. Dessa uppgifter utvisa, att för smågatstensbeläggning underhållskostnaden uppgått till 13-3 öre per 100 kvm; för betongvägar är motsvarande siffra 10-8 öre och för sandasfaltvägar 14*6 öre. Man kan alltså säga, att underhållskostnaden för samtliga dessa helpermanenta beläggningar under ifrågavarande tidsperiod — för vissa av beläggningarna omfattande 9 år — visat sig vara synnerligen ringa, och i vart fall är skillnaden i underhållskostnad de olika beläggningstyperna emellan så obetydlig, att ur denna synpunkt företräde knappast torde kunna lämnas någon viss beläggning. Beträffande olika permanenta beläggningars livslängd må hänvisas till den i det föregående (sid. 57—60) verkställda undersökningen, av vilken framgår, att livslängden kan beräknas till: För smågatstensbeläggning på betongbädd med foggjutning 80 år För smågatstensbeläggning på betongbädd utan foggjutning . . . . 60 » För smågatstensbeläggning på packstensbädd med fogfyllnad . . 50 » För smågatstensbeläggning på packstensbädd utan fogfyllnad .. 40 » För cementbetongbeläggning 40 » För asfaltbeläggning 15 » 1 Dessa siffror för asfaltbeläggning förefalla utredningen så överraskande, att utredningen rent av ifrågasätter, om ej tryckfel föreligger. 2 Väg- och brosakkunnigas betänkande, del I, Vägar, sid. 407.

77 Tabell 11. Årlig kostnad för vägar med olika helpermanenta beläggningar.

Beläggning

Anläggningskostnad

Omlägg- Tid melningslan om- Räntefot kostnad läggningar

kr. pr kvm kr. pr kvm

Årlig underhållskostnad

Årlig kostnad

år

o/ /o

kr. pr kvm

kr. pr kvm

Smågatsten på packsten och sättgrus, på gammal väg med fogfyllning 1 . . . . utan fogfyllning . . . .

8:30 7:30

5: — 5: —

50 40

3 3

0-00133 0-00133

0-29466 0-28664

på packsten och sättgrus, på ny väg med fogfyllning 1 . . . . u t a n fogfyllning . . . .

11:80 10:80

5: — 5: —

50 40

3 3

0-00133 0-00133

0-39966 0-39164

r å cementbetong med fogfyllning 2 . . . . utan fogfyllning . . . .

15:50 14: —

5: — 5: —

80 60

3 3

0-0007

0-48056 0-45136

på vibrobetong med fogfyllning 2 .... utan fogfyllning . . . .

14:25 12:75

5: — 5: —

80 60

3 3

0-0007

0-44306 0-41386

på sandwichbetong med fogfyllning 2 . . . . u t a n fogfyllning . . . .

13: — 11:50

5: — 5: —

80 60

0-0007

0-40556 0-37636

0-0010S

0-32239

0-00146

0-22899

Cenentbetong

8: 50

5: —

3 3 3

Topeka eller essenasfalt . .

4: —

2: —

1 Bituminös fogmassa 2 Cementbruk. 8 Då uppgifter röran de de fakt iska under liållskostna derna för smågatsten på vibrobetong ävensom för to peka eller essenasfa t saknas, tia underhållskostnaderna upptagits till samma belopr > som för smågatsten på cemen tbetong resp. för sandasfalt.

1 fråga om trafikvinsten visa de av väg- och brosakkunniga gjorda undersökningarna angående det s. k. rullningsmotståndet, alt skiljaktigheterna mellan de olika beläggningarna icke äro så stora, som man i första hand vore böjd att antaga. Sålunda varierade exempelvis på god cementbetongbeläggning rullnings- och luftmotståndet mellan 17-9 och 19*3 kg per ton, medan för smågatsten i god sättning motsvarande siffra utgjorde 20*0 och för dålig smågatstensväg varierade mellan 23*8 och 28-0.1 Undersökningarna — yttra de sakkunniga" — gåve således vid handen, att skillnaden i rullningsmotstånd mellan olika typer av permanenta beläggningar i gott eller bästa tillstånd i allmänhet icke vore större än mellan på olika håll utförda beläggningar av samma typ. Trafikvinsten torde för den skull icke kunna beräknas vara väsentligen olika vid de ifrågavarande olika slagen 1 Anmärkas må, att dessa undersökningar gjorts på äldre, i och för sig goda gatstensbeläggningar. Anledning finnes att antaga, att väsentligt gynnsammare siffror skulle erhållas vid enahanda undersökningar å moderna smågatstensbeläggningar. 2 Väg- och brosakkunnigas betänkande, del I, Vägar, sid. 407.

av beläggningar, förutsatt givetvis, att beläggningarna vore i gott skick. Trafikvinsten per år — vid jämförelse mellan helpermanenta beläggningar och grusväg — beräknade väg- och brosakkunniga 1 till 2 600 kronor per km väg vid en trafikintensitet av 1 000 bilar per dygn, och denna trafikvinst ansågs icke nämnvärt variera i fråga om skilda beläggningar. På basis av de ovan gjorda kalkylerna torde de i tab. 11 sammanställda siffror beträffande den årliga kostnaden för vägar i olika utföranden kunna lämnas, varvid begagnats den sedvanliga formeln för dylika beräkningar." Till grund för beräkningarna lägges en räntefot av 3 %. För att bereda bättre översikt över samtliga de i ekvationen ingående faktorerna lämnas tilllika en sammanställning ur den föregående redogörelsen av de olika beloppen.

KAP. IV.

Exporten av gatsten. 1.

Allmänna synpunkter.

Det har redan inledningsvis i den ovan lämnade översikten över stenindustriens historia betonats, att den svenska stenindustrien varit och alltjämt är en huvudsakligen på export inriktad industri. Historiskt sett sammanhänger detta förhållande med det faktum, att de svenska stenfyndigheternas exploatering i stor omfattning skett under utländsk regi. Incitamentet till denna utveckling tillkom väsentligen genom behovet av permanentbeläggning av gatsten i de under adertonhundratalets senare årtionden snabbt växande nordtyska städerna. Det var till stor del tyska gatubyggnadsintressenter, som togo initiativet till exploateringen för gatstenstillverkning av de svenska granitfyndigheterna, och ännu till för några år sedan voro betydande tyska kapitalintressen engagerade i den svenska granitindustrien. Som en följd av dessa förbindelser kom också den svenska gatstenstillverkningen att lång tid framåt i huvudsak tjäna försörjningen av den tyska marknadens gatstensbehov. Under åren före världskriget gick i runt tal 60 % av den svenska gatstensexporten till Tyskland. Under den tid av uppblomstring, som inträffade för stenindustrien i slutet av 1920talet, var visserligen beroendet av den tyska marknaden ej fullt så stort, men ännu år 1927 fann över 50 % av den svenska gatstensexporten avsättning i Tyskland. Detta starka beroende av exporten och alldeles särskilt av försäljnings1 2

Väg- och brosakkunnigas betänkande, del I, Vägar, sid. 203—204. »Kompendium i vägbeläggningsteknik», sid. 164. Vid beräkningarna har hänsyn icke tagits till trafikvinsten.

79 möjligheterna på en enda marknad innebar givetvis en betydande svaghet för den svenska granitindustrien och dess sysselsättningsmöjligheter. Det innebar också ur det allmännas synpunkt betydande risker med hänsyn till arbetslöshetsproblemet, särskilt som stenhuggarstammens rörlighet blivit betydligt inskränkt genom egnahemsväsendet, som tidigt fick en betydande utbredning inom stenhuggarkåren. Granitindustriens män torde tidigt nog ha varsnat de risker, som industriens starka exportbetoning innebar. Möjligheterna att åt industrien förvärva det ryggstöd, som en konsumtionskraftig hemmamarknad utgör, har dock först under de senare åren yppats, då man i större utsträckning börjat permanentbelägga landsbygdens vägar. Däremot försökte man tidigt nog att vinna avsättning också på andra marknader än den tyska, och det är speciellt till följd av avsättningskriserna inom stenindustrien som denna strävan att skapa ett bredare underlag för industriens existens gjort sig gällande. Sålunda utlöste den första krisen i stenindustrien (1896—97) ett försök att vinna avsättning för gatsten på den engelska marknaden, ett försök, vilket också — såsom tidigare påpekats — kröntes med en temporär framgång. Från att de olika lokala stenhuggeridistrikten ursprungligen byggts upp för vissa speciella, närbelägna marknader, kom med den under början av 1900-talet fram till världskrigets utbrott stigande efterfrågan på gatsten stenindustrien att knyta förbindelser med mera avlägsna marknader. När en ny försäljningskris hotade industrien i början av 1900-talet, gjordes försök att öppna de franska, belgiska och nederländska marknaderna för den svenska gatstensindustriens produkter. Under åren närmast före världskriget kommo även mycket avlägset liggande länder — såsom Argentina, Cuba, vissa balkanstater med flera — alt verkställa inköp av gatsten från den svenska stenindustrien. Utvecklingen av stenindustriens export av gatsten företer sålunda under tiden fram till världskriget de för många andra av de svenska storindustrierna under ifrågavarande period karakteristiska dragen: en småningom skeende förskjutning av avsättningsmarknaden från en närbelägen, lokalt relativt begränsad sådan till andra, mera avlägsna marknader. Egenartat för stenindustrien jämfört med våra andra exportindustrier har varit det starka beroende, vari stenexporten stått i förhållande till utländska myndigheter. Då stensättning praktiskt taget blott ifrågakommer på statliga eller kommunala vägar, är det i sista hand offentliga myndigheter, som äro så gott som helt utslagsgivande för omfattningen av stenimporten och därmed av vår export. Detta förhållande har givetvis i ekonomiska nedgångstider inneburit en svaghet, då statsmyndigheternas inställning helt domineras av intresset att bereda den egna befolkningen sysselsättningsmöjligheter och vägbeläggningspolitiken helt naturligt sättes in som ett led i den inhemska folkförsörjningspolitiken. I anslutning till dylika synpunkter har man på de håll, där en inhemsk stenindustri finnes, vid upphandlingar berett denna

80 en preferens, även om den inhemska stenprodukten kvalitativt ej kunnat mäta sig med den svenska stenen, eller ock har man gått över till andra material av inhemskt ursprung såsom betong, asfalt, klinker o. d. Första gången den svenska stenindustrien fick mera allvarlig känning av dessa förhållanden, var under världskriget, då för övrigt gatu- och vägbyggnadsverksamheten, så vitt den ej hade direkt samband med militära förhållanden, låg nere i flertalet av de tidigare avsättningsområdena. Under åren efter kriget följde stenindustrien med i den allmänna orienteringen av de svenska handelsintressena i västeuropeisk riktning. Sålunda fingo de franska, belgiska och holländska marknaderna ökad betydelse för försäljningen av gatsten och den engelska för kantsten, samtidigt som avsättningen på den tyska marknaden var mycket svag. En viss återgång till de tidigare rådande avsättningsförhållandena gjorde sig gällande under den starka uppgång för stenexporten, som inträdde under de senare åren av 1920-talet, då för övrigt även den transoceana stenexporten återupptogs. Under trycket av den ekonomiska depressionen vid 1930-talets början blevo emellertid de sålunda ljusnande exportutsikterna åter förmörkade och stenindustrien råkade i det krisartade läge, vari den ännu befinner sig. Under detta skede ha emellertid försök gjorts att vinna insteg på den tidigare föga uppmärksammade osteuropeiska marknaden — speciellt i Polen och randstaterna. Spörsmålet om den svenska stenindustriens framtida exportmöjligheter på olika marknader är givetvis vanskligt att generellt besvara. På många håll, där en inhemsk stenindustri är till finnandes, innefattar nämligen importen av gatsten från de nordiska länderna en subsidiär behovstäckning, som tillgripits endast för att fylla vad den inhemska industrien ej förmår att tillgodose. På sådana håll skiftar importen merendels med den växlande produktionskapaciteten hos inlandsindustrien, och erfarenheten har visat, att skiftningarna härutinnan äro mycket betydande. I första hand bliva dock avsättningsmöjligheterna helt naturligt beroende av den omfattning, i vilken vederbörande lands vägmjmdigheter gå in för stenbeläggning för gatu- och vägbyggena, eller med andra ord behovet av sten för dylikt ändamål. Att man i och för sig under en lång följd av år framåt har att i flertalet kulturländer emotse en synnerligen livlig vägbyggnadsverksamhet torde vara obestridligt. Att kunna fastställa någon mera generell tendens i fråga om de olika ländernas beläggningspolitik låter sig — såsom tidigare anmärkts — ej göra. Inre nationella förhållanden — bland annat behovet att bereda inhemsk industri inom sten-, cement-, asfalt- eller tegelbranscherna ett stöd för uppehållande eller utvidgande av verksamheten — äro härvid ofta av mera utslagsgivande betydelse än de mera specifikt vägtekniska synpunkterna. Att de artificiella beläggningsmedlen vid jämförelse med stenbeläggningen ha ett övertag därutinnan, att de låta sig snabbt och utan

81 större uppbåd av manuell arbetskraft anbringas på vägbanan är otvivelaktigt. För avsättningen av den svenska stenindustriens produkter har redan upprepade gånger tidigare betydande avbräck vållats genom en mera allmän övergång utomlands till dylika beläggningsmetoder. Så var fallet exempelvis i slutet av 1890-talet, då man på många håll i utlandet började att använda de bituminösa beläggningarna. Men det dröjde ej länge, förrän erfarenheten visade, att dessa beläggningar i fråga om hållfasthet och slitstyrka ej kunde mäta sig med naturstenen, varför i stor utsträckning en återgång skett till denna beläggningsmetod. Visserligen ha undan för undan de artificiella beläggningsmetoderna förbättrats, men i sista hand torde dock naturproduktens företräde framför de konstgjorda produkterna visa sig så betydande, att stenbeläggningen kommer att hävda sin ställning. Bland de faktorer, som härvid medverka, torde få betonas — förutom de strategiska synpunkterna på vägbeläggningen, vilka under de senare årens upprustningssträvanden ha skänkts allt större beaktande — den civila trafikens, framför allt lastbilstrafikens övergång till tyngre enheter. Så mycket har i vart fall utredningens ledamöter vid besök utomlands kunnat konstatera, att för närvarande för stenbeläggningen finnes ett helt annat intresse än för blott några år sedan. Utredningen övergår nu till att behandla de olika ländernas exportmarknad var för sig (se tabell II, sid. 234—235). 2.

De olika exportmarknaderna.

Tyskland. Det har redan tidigare påpekats, vilken rent dominerande betydelse såsom avsättningsområde för den svenska gatstenen, som Tyskland under tidigare år haft. I runt tal 60 % av exporten fann avsättning på denna marknad, såsom framgår av diagrammet i fig. 5 över Sveriges export

Fig. 5.

Sveriges totala export av gatsten (den övre kurvan), jämförd med den svenska gatstensexporten till Tyskland (den undre kurvan).

av gatsten under åren 1908—1938. Att exporten till Tyskland under det senaste årtiondet nedgått i sådan omfattning som skett — från mer än 400 000 ton år 1927 till cirka 15 000 ton under de senare åren — har förnämligast berott på två omständigheter, nämligen dels önskemålet att be6—916253

82 reda skydd åt den inhemska tyska stenindustrien, dels ock valulasvårigheterna. Vid de förhandlingar i ämnet, som senast ägt rum med de tyska myndigheterna, har den förra synpunkten skjutits i förgrunden. Den tyska granitindustrien, såvitt angår gat- och kantstensindustrien, är koncentrerad huvudsakligen till två produktionsdistrikt, nämligen Sachsen och Schlesien. Därvarande stenbrott ha en mycket betydande leveranskapacitet, men deras produktion är, i synnerhet vad Sachsen beträffar, i första hand inriktad på makadamtillverkning såsom huvudprodukt och som komplement härtill gat- och kantstensproduktion. Vid sidan härom äger rum en särskilt under de senare åren ständigt växande tillverkning av storsten för bro- och husbyggnader. Speciellt inom det offentliga byggnadsväsendet har på senare tid en stegrad tendens till användning av granit för beklädnadsändamål gjort sig gällande. Förutom nu nämnda produktionsdistrikt för gatsten finnas två mycket betydande sådana distrikt, nämligen Westerwald, beläget öster om Rhen och med ganska omfattande granitfyndigheter samt Rhendalen, där dock materialet ej utgöres av granit utan av en annan eruptiv bergart, nämligen basalt. Även här är emellertid produktionen i första hand inriktad på framställning av makadam, split o. dyl. Gatstenstillverkningen torde få betraktas såsom en komplementproduktion. Därtill är att märka, att basalten ur teknisk synpunkt anses mindre lämplig för gatsten, då den efter en tids slitning blir synnerligen hal. Medan ännu för några år sedan arbetslösheten inom den tyska stenindustrien var synnerligen omfattande, har under de senare åren sysselsättningen ökats i sådan grad, att man numera klagar över brist på arbetskraft. Vid utredningens besök i ett av stenbrotten betecknade chefen för företaget det såsom ett fel, som den tyska stenindustrien begått, att ej i tid sörja för arbetsstyrkans rekrytering. Det borde, synes det, ej böra bereda oövervinneliga svårigheter att i den situation, som för närvarande råder, återvinna en del av den tyska marknaden. Den svenska gatstenen fann tidigare avsättning huvudsakligen i städerna i det nordliga kustområdet från Bremen och Hamburg i väster till Königsberg och, före kriget, Memel i öster. Men även längre inåt landet har den svenska stenen tidigare kommit till användning, så bland annat i Berlin och i städerna i Rhendalen. Att den svenska gatstenen vid fri tävlan med den tyska kunde vinna en så vidsträckt avsättning var bland annat beroende på fraktförhållandena. För leverans till kustområdena måste de tyska stenbrotten betala dryga järnvägsfrakter, medan den svenska stenen kunde till väsentligt lägre frakter nå bestämmelseorten på fartyg. Denna fraktdifferens medförde, att den tyska gatstenen ej kunde hävda sig i konkurrensen med den svenska. Tidigare spelade frågan om åsättande av tull å gatsten i Tyskland en avgörande betydelse för avsättningen av svensk sten därstädes. Den tyska tullsatsen för gatsten uppgick till 4 Rmk per ton, men tullfrihet medgavs

83 enligt 1926 års svensk-tyska handelsavtal. När detta avtal i februari 1933 upphörde, trädde tullsatsen i funktion, men på grund av mest-gynnadnations-behandling blev tullen ej gällande för en kvantitet av 10 000 ton per år. Denna tullfria kontingent var nämligen tillförsäkrad Belgien i ett handelsavtal, som var gällande ända till februari 1938. När i ett vid sistnämnda tidpunkt avslutat nytt tysk-belgiskt handelsavtal denna tullkontingent bortföll, hade Sverige ej längre förmånen av någon partiell tullfrihet, men genom en notväxling i juni 1938 lämnades från tysk sida ett motsvarande medgivande till svenska regeringen direkt. Sverige åtnjuter alltså f. n. en tullfri importkontingent av cirka 10 000 ton gatsten i Tyskland. Emellertid spelar med det nuvarande genom valutakursen framkallade prisläget tullbelastningen i och för sig ej någon helt avgörande betydelse för exporten av gatsten till Tyskland. Det har också visat sig, att man under de senare åren kunnat exportera vissa kvantiteter mot erläggande av den stadgade tullen. Avgörande för exportmöjligheterna är numera i stället tillämpningen av den tyska valutakontingenteringen. I detta hänseende gälla vissa överenskommelser av förtrolig natur de båda regeringarna emellan och den valutakontingent, som därvid tillerkänts Sverige rör sig om ett belopp, i värde något överstigande den tullfria kontingenten. Att det hittills varit omöjligt att i någon mera avsevärd grad höja valutatilldelningen torde väsentligen vara beroende på hänsynen till den inre tyska marknadsregleringen för stenindustrien. Denna reglering torde gå ut på att bereda den sachsiska och schlesiska industrien full avsättning i Mellantyskland men därjämte även på den tidigare svenska marknaden i Nordtyskland, medan stenindustrien i Westerwald och i Rhentrakten förser den västliga delen av Tyskland. Att emellertid med den allt livligare efterfrågan på naturstensprodukter, som gör sig gällande i Tyskland, tillgodose det tyska gatstensbehovet helt inom landet och utestänga den svenska stenindustrien från dess gamla marknad torde ej i längden låta sig göra, såvida icke permanentbeläggningen av vägar skall i större omfattning än eljest ske med artificiella beläggningsmedel. Den tyska stenindustrien är för närvarande så hårt anlitad för beställningar, ej minst i fråga om byggnadssten, att det bör finnas utrymme även för en begränsad import från Sverige. Det borde också ur den tyska industriens egen synpunkt vara önskvärt att denna koncentrerar sig särskilt på de omfattande byggnadsstensbeställningarna och lämnar den svenska industrien möjlighet att täcka viss del av gatstensbehovet. Ansträngningarna för vinnande av ökad avsättning i Tyskland av svensk gatsten böra enligt utredningens mening i första hand inriktas på att förmå den tyska stenindustrien att ej ställa sig avvisande till medgivande av en ökad valutakontingent. I den mån svårigheter skulle göra sig gällande därutinnan, att de i den svensk-tyska clearingen till förfogande stående valutorna ej skulle anses kunna lämna utrymme för en större valutakontingent,

84 torde genom disposition av exempelvis vissa av de för den statliga upplagringen av varor avsedda uppköpen kunna skapas en tilläggsimport för tyska varor, vilkas likvidering skulle bereda erforderliga valutor för steninköpens betalning. Danmark. Den danska marknaden hade en viss om än begränsad betydelse för den svenska gatstensexporten redan före världskriget, då en kvantitet av omkring 50 000 a 60 000 ton årligen vann avsättning därstädes. Under kriget och de närmaste åren därefter var Danmark ett av de få länder, som fortsatte att importera svensk gatsten, vissa år i kvantiteter på över 100 000 ton. Avsättningen på Danmark bibehöll denna stabilitet ända fram till den ekonomiska depressionen. Ännu år 1930 var gatstensexporten uppe i något över 100 000 ton för att under de därpå följande åren gå ned till praktiskt taget intet. Från och med år 1936 kan den danska marknaden sägas vara helt stängd för den svenska gatstenen. (Se fig. 6.)

Fig. 6.

Sveriges totala export av gatsten (den övre kurvan), jämförd med den svenska gatstensexporten till Danmark (den undre kurvan).

Orsaken till att den svenska granitindustrien gått helt miste om dessa avsättningsmöjligheter är den danska valutaregleringen. Trots att från svensk sida upprepade gånger framställning gjorts hos danska vederbörande om tilldelning av valuta, har det för de tidigare importörerna av svensk gatsten varit omöjligt att erhålla dylik valutatilldelning. Anledningen härtill har dels varit valutaknappheten, som föranlett att de disponibla valutatillgångarna måst disponeras för mera angelägna inköp, dels det rent protektionistiska önskemålet att reservera den danska marknaden för den egna granitindustriens produktion. Denna produktion bedrives på Bornholm, där relativt omfattande granitfyndigheter finnas. Vid ett besök därstädes, som vissa av utredningens ledamöter avlade, kunde konstateras, att graniten visserligen kunde anses lämpad för tillverkning av storgatsten men att den vid flertalet brottplatser på grund av sin grovkornighet ej kunde lämna en smågatsten av samma jämnhet som en smågatsten av finkornig granit. Då den danska stenförbrukningen är så gott som helt inställd på smågatsten, har följden blivit att permanentbeläggningen i Danmark under senare år

85 övergått till artificiella beläggningsmedel. Närmare uppgifter härom återfinnas i bil. 10, sid. 281. Besvarandet av frågan, i vad mån det kan givas möjligheter för den svenska gatstensindustrien att ånyo vinna insteg på den danska marknaden, sammanhänger helt naturligt med spörsmålet, huruvida den allmänna ekonomiska utvecklingen i Danmark kan göra det möjligt att inom överskådlig tid avskaffa valutarestriktionerna. Att det, i händelse detta hinder ej funnes, vore möjligt att avsätta ej obetydliga kvantiteter smågatsten i Danmark, torde vara sannolikt och bekräftas för övrigt av i den tidigare omnämnda utredningen från Dansk Vejlaboratorium åberopade uttalanden av bland andra amtsveijinspektören i Ringköbings amt. Då emellertid valutaregleringen i stort sett oförändrat bibehållits, trots de senare årens ekonomiska uppsving, som avsevärt förbättrat även den danska valutaställningen, torde utsikter knappast föreligga, att under de närmaste åren, då en försvagning i det allmänna ekonomiska läget torde vara att förvänta, en avveckling av valutarestriktionerna skulle komma att vidtagas. Även om valutaläget i och för sig skulle möjliggöra upphävandet av hithörande restriktioner, är dock läget onekligen sådant, att en hel del av de i skyddet av dessa restriktioner uppvuxna industrierna — och detta synes gälla även vissa delar av den bornholmska granitindustrien — torde för sitt fortbestånd vara i behov av statligt stöd gentemot utländsk konkurrens. Dessa överväganden hava föranlett granitutredningen att vid bedömande av de närmaste årens exportutsikter, icke räkna med någon mera avsevärd avsättning i Danmark för gatsten. Sedan den tyska och den danska marknaden, såsom i det föregående berörts, i huvudsak bortfallit för vår gatstensexport, har den västeuropeiska marknaden fått allt större betydelse. Åren närmast före världskriget gick allenast omkring 20 % av gatstensexporten till England, Frankrike, Belgien och Nederländerna. För år 1937 var motsvarande procentsats cirka 70. England. Med undantag för ett fåtal år vid sekelskiftet samt omkring år 1924 har den engelska marknaden aldrig varit av någon större betydelse för gatstensexporten utan huvudsakligen berett avsättning för kantsten. Sålunda har den årliga exporten av gatsten till England under de senaste tio åren icke överstigit 1 % av Sveriges totala export av gatsten, under det att däremot kanstensexporten till detta land alltsedan år 1922 uppgått till mer än 50 % av den totala exporten av svensk kantsten. Frågan om upparbetande av en gatstensmarknad i England har under de senare åren upprepade gånger varit aktuell inom granitexportföreningen. Möjligheterna härför äro i väsentlig grad beroende av den engelska vägbyggnadspolitiken. Hittills har permanentbeläggningen av det engelska vägnätet i huvudsak skett medelst asfalt och betong. Det torde emellertid ha visat sig, att den utomordentligt intensiva och tunga trafik, som går fram särskilt över in-

86 fartsvägarna till de stora städerna, förstör den sålunda permanentade vägbanan. Dennas förseende med ett starkare slitlager lärer därför vara aktuellt för de engelska vägbyggnadsintressenterna, och det är då helt naturligt, att man i första hand ägnat uppmärksamhet åt stenbeläggningen. Engelska vägbyggnadsexperter, som under senare år på föranledande av granitindustrien besökt vårt land och studerat våra gatstensvägar, ha också uttalat sig mycket uppskattande om dessa. För att än ytterligare övertyga de engelska vägbyggnadsmyndigheterna om lämpligheten att förse starkt trafikerade vägar med ett slitlager av granit har man inom granitexportföreningen varit betänkt på att anlägga en provväg i England med svensk granit på betongbädd. Utredningen finner detta uppslag synnerligen beaktansvärt och vill för sin del tillstyrka, att staten i så måtto lämnar sin medverkan härtill, att statsverket ställer erforderlig sten ur statens gatstensförråd till förfogande. Även om man, sedan nödig erfarenhet vunnits om en dylik provväg, torde ha goda utsikter att kunna så småningom upparbeta en marknad i England, synes det dock för bedömande av den aktuella exportsituationen knappast vara tillrådligt att räkna med England såsom avsättningsmarknad för gatsten i större omfattning. Beaktas bör även, att England har en ganska betydande inhemsk stenindustri och att denna, ehuru hittills närmast inställd på kantstenstillverkning, dock förhållandevis lätt kan komma att omläggas för ökad gatstensproduktion. Frankrike. Den franska marknaden spelade under några år i början av 1920-talet stor roll för den svenska stenexporten. Under åren 1921—1925 uppgick sålunda exporten av gatsten till Frankrike till cirka 30 % av Sveriges totala gatstensexport. Motsvarande procentsiffra utgjorde för tiden 1926—1936 endast cirka 10 och för år 1937 drygt 1 % såsom framgår av fig. 7.

Fig. 7. Sveriges totala export av gatsten (den övre kurvan), jämförd med den svenska exporten av gatsten till Frankrike (den undre kurvan).

Behovet av svensk sten gjorde sig främst gällande i en del städer i Nordfrankrike, dit exporten underlättades genom förhållandevis låga båtfrakter. Emellertid har Frankrike en egen stenindustri, som givetvis motsätter sig införseln av sten från de skandinaviska länderna. I syfte att i någon

87 mån säkerställa avsättningen av gatsten på den franska marknaden har under senare år en viss export kunnat uppehållas på kompensationsbasis. Denna export, som delvis möjliggjorts genom kontanta bidrag från granitindustrien till inköp av viss kompensationsvara, har dock på sistone avstannat så gott som helt, oaktat den svenska stenexporten ej gått upp emot kompensationsvaruimporten. Sammanlagt torde f. n. kvarstå ett saldo till Frankrikes nackdel på omkring 15 000 ton gatsten. Anledningen till att detta saldo, ehuru det stått öppet under flera år, ännu ej från fransk sida reglerats, är den starkt protektionistiska inställning, som de franska myndigheterna intaga till stenproblemet. Kommunerna måste nämligen för att få rätt att vid sina stensättningar använda utländsk sten erhålla en särskild licens från offentlig myndighet, och det har visat sig synnerligen svårt att erhålla dylik licens. Granitutredningen vill beträffande exportläget för den franska marknaden framhålla angelägenheten av att ansträngningarna från svensk sida i första hand inriktas på att förmå Frankrike att snarast möjligt avveckla det restsaldo, som kvarstår å kompensationskontot. Vidare torde böra undersökas möjligheterna till fortsatta kompensationsaffärer. Enligt vad utredningen inhämtat, torde också vissa anordningar härvidlag ha varit under diskussion. Vid bedömandet av försäljningsmöjligheterna på den franska marknaden bör emellertid ej bortses från de betydande svårigheter, som vållas av francvalutans bristande stabilitet. Köpare av gatsten äro nämligen i allmänhet offentliga institutioner (kommuner eller statliga myndigheter), och inköpen få fördenskull endast ske i fransk valuta. Det förflyter emellertid en avsevärd tid emellan avgivande av offert för ett visst objekt och valutans inflytande efter fullgjord leverans — understundom sker betalning först efter skedd stensättning. Den risk för kursfall, som är förenad med detta långa dröjsmål med betalningens erläggande, har emellertid leverantören svårt att bära, och de sedvanliga täckningsoperationerna äro förbundna med så betydande avbränningar, att de avsevärt försvåra försäljningsverksamheten. Belgien har under de senare åren fått en allt större betydelse för den svenska stenexporten. De första ansträngningarna för att därstädes vinna avsättning för gatsten gjordes redan före världskriget och exporten uppgick dåmera till cirka 50 000 a 70 000 ton årligen. Redan åren efter fredsslutet uppträdde Belgien ånyo som köpare, och år 1921 var exporten uppe i nära 60 000 ton gatsten. Under den därpå följande ekonomiska krisen gick exporten tidtals ned till en ren obetydlighet. Från och med år 1929 har emellertid Belgien stått som en av de förnämsta köparna av den svenska gatstenen med kvantiteter, som varierat emellan 170 000 ton (1930) och cirka 30 000 ton (1935). Under år 1937 har exportsiffran varit nära 160 000 ton och under år 1938 i runt tal 60 000 ton. Denna utveckling belyses av diagrammet i fig. 8.

88 Fig. 8.

Sveriges totala export av gatsten (den övre kurvan), jämförd med den svenska gatstensexporten till Belgien (den undre kurvan).

Det är givetvis svårt att ställa en diagnos i fråga om framtidsutsikterna för vår gatstensexport på den belgiska marknaden. Man måste å ena sidan betänka, att Belgien till sin utsträckning är ett mycket litet land, till ytinnehållet ungefär av Smålands storlek. Å andra sidan är, till följd av landets stora folktäthet, trafikintensiteten utomordentligt stark, vilket medfört, att man i Belgien mer än i något annat land insett betydelsen av att vägarna förses med ett slitlager, som tål de starkaste påfrestningar. Vägteknikerna i Belgien torde också vara av den uppfattningen, att stenbeläggningen är den för de belgiska trafikförhållandena bäst lämpade beläggningen. Belgien torde därför vara det land i Europa, där för närvarande proportionsvis de mest omfattande stensättningarna utföras. Alla dessa faktorer samverka givetvis till att låta möjligheterna till stenexport framstå i en förhållandevis gynnsam dager. Å andra sidan bör emellertid beaktas, att landets ringa utsträckning sätter vissa naturliga gränser för en fortsatt utbyggnad av landets vägnät. Allt som allt torde kunna sägas, att man måste räkna med en successiv minskning av den svenska gatstensexporten på Belgien. Det bör ej heller glömmas, att Belgien har en leveranskraftig inhemsk stenindustri, som förnämligast arbetar, förutom med vanlig granit, med två andra material, nämligen »petit granit» (en hård kalkstensbergart) och porfyr. Dessa bergarter lämpa sig dock mindre väl för tillverkning av gatsten. Från den belgiska stenindustriens sida ha emellertid mycket skarpa attacker riktats mot importen av skandinavisk sten, och det har bland annat påyrkats, att importreglering skulle införas. De fakto är också för närvarande ett slags importreglering gällande, i det att inköp av utländsk gatsten tarvar tillstånd av en särskild kommission. Detta oaktat har emellertid, såsom av de anförda siffrorna framgår, den svenska stenen kunnat hävda sin ställning. På goda grunder synes man ännu under några år framåt kunna räkna med en förhållandevis god avsättning av gatsten på Belgien. Ur handelspolitisk synpunkt synes ett gott skäl för kraven på ett fortsatt upprätthållande av stenexporten på Belgien ligga i den gynnsamma handelsbalans, som Belgien åtnjuter i handelsomsättningen med Sverige.

89 Nederländerna. Gatstensexporten till Nederländerna var under de sista åren av 1920- och början av 1930-talet av mycket stor betydelse för stenindustrien. År 1930 exempelvis gick ungefär en tredjedel av hela gatstensexporten till Nederländerna (225 000 ton av totaliter 700 000). Under inflytande av den ekonomiska krisen har exporten till Nederländerna sjunkit avsevärt, så att den nu utgör omkring 10 % av den tidigare maximisiffran. (Se diagrammet fig. 9.) Anledningen härtill har varit dels en mycket stark Ton

begränsning av vägbyggandet, vilket utgjort ett led i den holländska regeringens i stort sett deflationistiska politik, dels ock att man från offentligt håll favoriserat ett inhemskt beläggningsmaterial, nämligen »klinkern» (en hårdbränd tegelprodukt). Att man i Nederländerna kunnat nöja sig med ett så föga slitstarkt vägbeläggningsmaterial som tegel, torde delvis bero på att lastbilstrafiken i Nederländerna endast i mycket ringa utsträckning kunnat övergå till användande av tyngre fordon, vilket i sin tur berott därpå, att förbindelserna över de talrika floderna och kanalerna förmedlats av färjor, som ej kunnat alltför starkt belastas. Sedan man emellertid under de senare åren gått in för brobyggen i större skala, torde även för Nederländerna komma en period, då vid vägbyggandet behovet av ett slitstarkare permanentbeläggningsmaterial än tegel måste framstå såsom oavvisligt. Då landet ej själv förfogar över några bergtillgångar, bör man alltså ha att motse en tid av ökad stenimport. Polen och de baltiska staterna. Rent statistiskt sett är stenexporten till den östeuropeiska marknaden av relativt färskt datum och någon större omfattning har den ej fått förrän på de allra senaste åren. Man bör emellertid ej bortse ifrån att dessa länder före världskriget faktiskt absorberade avsevärda kvantiteter av den gatsten, som exporterades till Tyskland och Ryssland. I så måtto har onekligen stenexporten till dessa länder gamla anor. För Polens del torde behovet av gatsten vara synnerligen stort. Det polska landsvägsnätet befinner sig, såsom är allmänt känt, till stor del i synnerligen primitivt skick, och det torde vara en av de uppgifter, för vilken den polska

90 regeringen livligt intresserat sig, att skaffa landet ett modernt vägnät. Att vid permanentbeläggning begagna gatsten har också gammal hävd. Emellertid finnes i Polen en inhemsk stenindustri av betydande omfattning, nämligen i landets södra delar, närmare bestämt i Volhynien, och från dennas sida torde ett starkt motstånd resas mot import av gatsten från Sverige. Dessa stenbrott ligga likväl i frakthänseende så ogynnsamt till för landets nordliga delar, speciellt städerna vid Östersjökusten, att leveranser dit av inhemsk sten knappast torde vara att förvänta. Det borde därför finnas goda utsikter, att i den nordliga rayonen kunna upparbeta en marknad för svensk gatsten. Handelspolitiskt sett ligga förhållandena i så måtto gynnsamt till, som vår import från Polen avsevärt överstiger vår export till detta land. Även till de baltiska randstaterna Litauen, Lettland och Estland, särskilt de båda förstnämnda, böra möjligheter finnas för avsättning av den svenska gatstenen. Enligt vad granitutredningen har sig bekant, ha också underhandlingar förts med myndigheter i dessa länder, och utredningen vill förorda, att dessa underhandlingar fullföljas. Av de utomeuropeiska marknaderna torde allenast Argentina kunna förväntas få någon större betydelse för avsättning av gatsten. Export av gatsten till detta land skedde redan före kriget och uppgick då till 80 000 å 90 000 ton per år. Ett avbrott inträdde helt naturligt under världskriget, men i början av 1920-talet kom exporten igång igen och uppgick under åren 1927—1929 årligen till 60 000 å 70 000 ton. År 1931 upphörde emellertid plötsligt all export av gatsten till Argentina, beroende därpå, att en regimförändring inträdde, varvid tidigare planerade, mycket stora vägarbeten ställdes på framtiden. Av diagrammet fig. 10 utläses gatstensexportens storlek under åren 1908—1938. Ton 300.000.

,

/soi Fig. 10.

,

,

is/o

.

.

.

.

.

/s/s

.

.

.

.

/S20

.

.

.

ms

/sx

.

.

,

,

/SJS

.

.

.

ax

Sveriges totala export av gatsten (den övre kurvan), jämförd med den svenska gatstensexporten till Argentina (den undre kurvan).

Vid bedömandet av exportmöjligheterna på Argentina bör m a n beakta, att landet har egna, ganska betydande stenbrott, där bland annat även gatsten tillverkas. Denna produktion har lidit svårt under krisen, och stor arbetslöshet har varit rådande bland stenarbetarna. Den argentinska stenproduktionen uppskattas till ett maximum av 500 000 kvm per år, motsvarande

91 cirka 100 000 å 150 000 ton. Då projekterade gatuarbeten med smågatsten uppgå till avsevärt större omfattning, torde vissa utsikter förefinnas, att den svenska exporten på Argentina åter kan komma att upptagas. Vad därnäst beträffar möjligheten att upparbeta nya marknader för granitexporten torde man för gatstenens del böra närmare undersöka gatu- och vägbeläggningsfrågans läge i vissa varmare länder. Enligt vad som för utredningen uppgivits torde asfaltbeläggningarna i varmare luftstreck ha visat sig föga motståndskraftiga, och under inverkan av solen ha dylika beläggningar vid stark trafik visat sig bli mjuka. Granitutredningen har inhämtat, att på föranstaltande av granitexportföreningen för några år sedan en marknadsundersökning företagits bland annat i Sydafrika. Därstädes har såsom permanentbeläggningsmaterial så gott som uteslutande kommit till användning asfalt. Emellertid torde betydande svårigheter föreligga att introducera smågatstensbeläggningar på denna marknad. Även i Palestina har en undersökning ägt rum, som dock knappast givit belägg för exportmöjligheter till detta land. Då emellertid från annat håll framkommit uttalanden av innebörd, att inom ifrågavarande områden vissa dylika möjligheter skulle föreligga, vill granitutredningen förorda, att den linje, på vilken man här slagit in, fullföljes. Det synes önskvärt, att en närmare inventering av exportmöjligheterna sker särskilt i Medelhavsområdet och även inom vissa andra tropiska och subtropiska länder, där fraktförhållandena äro så gynnsamma, att transportkostnaderna ej lägga hinder i vägen för en export. 3.

E x p o r t r e g l e r i n g e n för g a t s t e n .

I chefens för handelsdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet vid garnitutredningens tillsättande framhålles bland annat, att för en möjligast fullständig belysning av frågan om stenindustriens ställning i exporthänseende borde undersökas de resultat, som uppnåtts genom det samarbete, som under de senare åren ägt rum med de norska och finska stenindustrierna, i samband varmed även borde klarläggas lämpligheten av ett bibehållande av den nuvarande exportregleringen för gat- och kantsten. Vad först angår det med Norge och Finland anordnade samarbetet, synes uppenbart, att den prisstabilisering, som efter exportorganisationens genomförande inträtt på stenindustriens exportmarknad, ej kunnat uppnås utan dylikt samarbete, och då prisstabiliseringen varit en oundgänglig förutsättning för saneringen av exportmarknaden, särskilt i Belgien, kan utredningen ej finna annat än att det ifrågavarande samarbetet — även om det tvivelsutan varit förenat med vissa offer från svensk sida — varit till båtnad för den svenska stenindustrien i dess helhet. För sin del vill alltså granitutredningen förorda, att detta samarbete tillsvidare bibehålles. Beträffande sedan frågan om den nuvarande exportorganisationens vidmakthållande vill granitutredningen erinra om att exportorganisationen,

92 vilken, såsom av det föregående framgår, tillkom i augusti månad 1933, till en början fungerat endast såsom ett centralorgan för offertgivning efter enhetliga linjer och för fördelning av de inlöpande beställningarna i enlighet med den uppgjorda kvotskalan. Däremot omhänderhades själva försäljningsverksamheten fortfarande under det första halvåret av organisationens verksamhet av de olika firmorna var för sig genom deras förutvarande agenter i utlandet. Först i april månad 1934 trädde exportföreningens försäljningskontor i funktion, och i samband därmed begynte en omläggning av agentorganisationen i utlandet i syfte att genomföra en större enhetlighet. Den nya organisationen kunde dock — såsom redan i historiken påpekats — ej göra den fulla åsyftade nyttan, förrän även den norska stenindustrien hade genomfört en liknande organisation som den svenska. Detta skedde dock först i maj månad 1935, då exportförbud för gat- och kantsten utfärdades i Norge och ensamrätten till export lämnades till ett nystartat företag, Norges Granitindustris Exportförening A/S. Redan dessförinnan hade en liknande exportreglering införts i Finland, där exporträtten lämnats till Finska Gatstensföreningen. Mellan dessa centralorganisationer för de tre ländernas gat- och kantstensexport ha därefter vissa överenskommelser om samarbete träffats. Först därefter kunde omorganisationen av agentväsendet fullbordas. Någon omedelbar verkan i stimulerande riktning av den svenska exportorganisationen kunde helt naturligt ej vara att förvänta, alldenstund, såsom av det sagda framgår, organisationen först så småningom kom att träda i full funktion. Svårigheterna på exportmarknaderna medförde också, att den sjunkande tendensen i stenexporten under de första åren av exportföreningens tillvaro ej stod att hejda. Totalexporten av gatsten sjönk år 1934 till 170 000 ton och år 1935 till 93 000 ton. Från och med år 1936 — det första år, under vilket exportorganisationen kunde i full utsträckning vara verksam — kan en exportstegring registreras. Sistnämnda år kom exporten av gatsten upp till i runt tal 181 000 ton, för att året därpå stiga till 274 000 ton. Den åtstramning i konjunkturerna, som därefter gjort sig gällande, ävensom de politiskt oroliga förhållandena under stora delar av år 1938 ha gjort sig kännbara i en successiv minskning i orderstocken, så att 1938 års exportsiffra kommit att stanna vid omkring 118 000 ton. Det är helt naturligt svårt, för att icke säga omöjligt, att kunna objektivt fastställa, huruvida det i första hand är att tillskriva den allmänna förbättringen i de ekonomiska konjunkturerna eller exportorganisationen såsom sådan, att exportläget under åren 1936 och 1937 i så hög grad förbättrats. Så mycket lärer i vart fall vara otvivelaktigt, att den sanering av priserna, som under exportföreningens ledning kommit till stånd, särskilt vad den belgiska marknaden beträffar, icke lett till någon minskning av exporten utan tvärtom till en mycket stark stegring. Under år 1935, då exportpriserna torde ha legat som lägst, uppgick exporten av gatsten till nämnda land blott till

93 30 000 ton, medan exportsiffran för år 1936 var uppe i 103 000 ton och för år 1937 i nära 160 000 ton. Detta visar onekligen, att det för försäljningen av en artikel som gatsten icke i första rummet kommer an på att utbjuda densamma till lägsta pris, utan att försäljningsmöjligheterna äro långt större, om en lämplig relation hålles mellan det inhemska priset i det land, dit exporten sker, och exportpriset i utförsellandet. Det må särskilt påpekas, att den andel av den holländska stenimporten, som tillkommit Sverige, avsevärt stigit efter exportföreningens tillkomst. Medan år 1932 av en totalimport på 85 000 ton endast 37 000 ton eller drygt 40 % kom från Sverige, har motsvarande siffra för såväl år 1937 som år 1938 stigit till omkring 90 %, vilket visar, att exportregleringen ingalunda varit ägnad att inverka hämmande på avsättningen av svensk gatsten på den holländska marknaden. Vad Belgien beträffar har den svenska andelen i totalimporten under åren 1935, 1936 och 1937 uppgått till respektive 55, 60 och 70 % medan den för år 1938 uppgått till 50 %. Redan den uppgift ifråga om prisstabiliseringen, som granitexportföreningen — enligt vad förut sagts — lyckats lösa, bör enligt granitutredningens förmenande motivera exportregleringens vidmakthållande tillsvidare, så länge behov av en centralisering och unifiering av prispolitiken inom gat- och kantstensindustrien föreligger. Av vikt är emellertid att prispolitiken ej inriktas på upprätthållande av en konstlat hög prisnivå. I sådant syfte har föreningens förtroenderåd att hålla viss uppsikt över offertgivningen i avseende å priserna. Erfarenheten torde ha visat, att detta korrektiv innefattar en tillräckligt stark garanti i sådant hänseende. Förutom nu berörda uppgift i prisstabiliserande riktning har exportorganisationen visat sig utgöra ett lämpligt organ för genomförande av större affärsavslut på kreditbasis — såsom fallet varit exempelvis vid en viss störreförsäljning till Polen. Vidare har med exportföreningen såsom förmedlare kunnat avslutas den förut omförmälda kompensationsaffären med Frankrike. Även för framtida, liknande affärer torde exportföreningen kunna tjäna såsom lämpligt organ. Slutligen må nämnas, att exportföreningen visat sig utgöra ett lämpligt instrument för det allmännas ingripande för reglering av sysselsättningsförhållandena inom stenindustrien. I sådant syfte anlitades sålunda exportföreningen såsom låneförmedlare vid den stenhuggning, som av sociala skäl hölls igång inom landet under åren 1934—1935. Såsom totalomdöme vill granitutredningen framhålla, att det synes önskvärt, att exportorganisationen i dess hittillsvarande uppläggning tillsvidare bibehålies. Att denna önskan delas också av granitindustriens såväl större som mindre företagare framgår därav, att dessa i april 1938 på sex år förlängt det avtal, som ligger till grund för exportföreningen. Enahanda önskan är också enligt vad granitutredningen inhämtat förhanden hos arbetarna inom stenindustrien.

94 KAP. V.

Inlandsmarknaden för gatsten. 1. H i t t i l l s v a r a n d e f ö r b r u k n i n g . Den svenska granitindustrien har, såsom redan framhållits, i tidigare år huvudsakligen varit inriktad på export av sina produkter. Endast en ringa del av den årliga produktionen har vunnit avsättning på den inhemska marknaden. Sålunda exporterades från Sverige under åren 1924—1930 i medeltal 600 000 ton gatsten per år, under det att den inhemska förbrukningen under samma tid endast uppgick till i medeltal 100 000 ton per år eller cirka 17 % av gatstensexporten. Om man därjämte tager i betraktande, att en viss del av den på inlandsmarknaden placerade gatstenen tillverkats i de inne i landet belägna lokala stenhuggerierna, som icke kunna hänföras till de egentliga exportstenhuggerierna, torde leveranserna till inländska köpare av gatsten från den del av gatstensindustrien, som här är föremål för behandling, nämligen exportindustrien, icke hava uppgått till mer än i medeltal cirka 90 000 ton per år eller 15 % av gatstensexporten. Då emellertid den svenska marknaden fungerat som en stabiliserande faktor för produktionen och särskilt under tider av försämrade exportmöjligheter visat sig vara av icke oväsentlig betydelse för vinnande av avsättning av granitindustriens produkter, varigenom sysselsättning kunnat i viss omfattning beredas åt industriens arbetare, vill utredningen i det följande närmare redogöra för den svenska gatstensmarknaden och de åtgärder, som kunna vara ägnade att trygga avsättningen av gatsten inom landet. Av de två huvudtyperna av gatsten, nämligen storgatsten och smågatsten, var det storgatstenen, dåmera benämnd tuktad gatsten, som tidigast kom till användning såsom beläggningsmaterial. Den första beläggningen med dylik sten utfördes omkring år 1860 å Lilla Nygatan i Stockholm. Snart började även andra svenska städer använda tuktad gatsten för beläggning av de starkast trafikerade gatorna. Leveranserna av denna gatsten skedde i regel från de utmed landets kuster anlagda, på export inriktade stenhuggerierna. Först i slutet av 1800-talet tog emellertid förbrukningen av storgatsten någon nämnvärd omfattning. Sedan stenhuggerierna omkring år 1903 upptagit tillverkning av smågatsten för export, började även denna stensort användas av städernas förvaltningar vid gatubeläggningsarbetens utförande. Enligt uppgift utfördes de första smågatstensbeläggningarna år 1908, då vissa gator i Stockholm och Göteborg försågos med dylik beläggning. På grund av frånvaron av varje slag av statistik härom för tiden fram till år 1913 kan utvecklingen före denna tidpunkt icke närmare belysas.

95 F r å n och med år 1913 kunna emellertid uppgifter om förbrukningen av storgatsten och smågatsten inom städernas gatuväsende inhämtas ur den årligen alltsedan år 1903 av svenska kommunal-tekniska föreningen utgivna publikationen »Statistiska uppgifter». Visserligen är det statistiska materialet i dessa publikationer mycket ofullständigt i fråga om städernas körbanebeläggningar — ett flertal städer ha icke lämnat några uppgifter alls, under det att andra ha lämnat uppgifter, som synbarligen äro bristfälliga — men trots detta giver materialet viss ledning vid bedömandet av omfattningen av utförda storgatstens- och smågatstensbeläggningar. Vid en försiktig uppskattning finner man — med stöd av ifrågavarande statistiska material — att gatorna i landets städer den 1 januari 1914 voro försedda med storgatstensbeläggning å en sammanlagd yta av minst 2 miljoner kvm. Sammanlagda ytan av utförda smågatstensbeläggningar utgjorde vid samma tidpunkt minst 200 000 kvm. Av dessa siffror att döma torde förbrukningen av storgatsten inom landet, nämligen för städernas behov, kunna uppskattas till cirka 100 000 kvm per år för tiden efter sekelskiftet fram till år 1914. För smågatstenens vidkommande synes förbrukningen vid denna tid ännu hava varit av så ringa omfattning och så sporadisk natur, att man icke kan tala om någon allmän förbrukning. Leveranserna av de sålunda inköpta stenpartierna hade liksom tidigare skett huvudsakligen från exportstenhuggerierna. Under de närmaste åren fram till sommaren 1916 synes utvecklingen i fråga om städernas stensättningar hava fortskridit i ungefärligen samma takt som åren närmast före år 1913. Sommaren 1916 inträdde emellertid en väsentlig förändring i fråga om hemmamarknadens gatstensförsörjning. På grund av den avsättningskris, som drabbade stenindustrien genom exportens praktiskt taget fullständiga inställande under världskriget, med därav följande inskränkning av produktionen, verkställdes — såsom i historiken berörts — inom stenindustrien omfattande permitteringar av stenhuggare. Dessa permitterade stenhuggare sökte sig över i andra yrken och redan år 1916 hade cirka 60 % av de vid världskrigets utbrott sysselsatta 14 000 stenhuggarna kunnat skaffa sig utkomst inom andra yrken. För att åt den återstående stenhuggarestammen bereda arbete inom yrket vidtogos nu genom statsmakternas försorg åtgärder för att uppmuntra städer, köpingar och municipalsamhällen ävensom vägdistrikt med vägsträckor i närheten av större städer att göra mera betydande beställningar av gatsten hos svenska stenfirmor för fyllande av redan föreliggande eller för de närmaste åren beräknade behov. För ändamålet anslog 1916 års riksdag 3*5 miljoner kronor för upprättande av en lånefond, ur vilken lån på förmånliga villkor skulle beviljas sådana kommuner och vägdistrikt, som voro villiga att köpa gat- och kantsten. Samtidigt inrättades ett särskilt statsorgan, statens stenleveranscentral, med uppgift att övervaka och leda verksamheten avseende förmedling av dylika lån samt fördelning bland landets stenindustriföretag av de stenbeställningar,

96 som blevo erforderliga för leveranser till de kommuner och vägdistrikt, vilka beviljats lån från ovannämnda fond. Till chef för stenleveranscentralen förordnades arbetslöshetskommissionens dåvarande vice ordförande, f. d. generaldirektören Pegelow, som i början av år 1923 efterträddes av dåvarande landshövdingen Malm. Vid sin utnämning till socialminister fick Malm till efterträdare direktören Allan Cederborg, som kvarstod som chef för centralen intill dess densamma upphörde med utgången av juni månad 1924. Genom stenleveranscentralens försorg förmedlades under år 1916 stenleveranser från stenhuggerier till kommuner till ett värde av 1-9 miljoner kronor. Under år 1917 kunde ytterligare kommunbeställningar åstadkommas till ett värde av cirka 0-5 miljoner kronor. Beställningarna, som huvudsakligen tilldelades exportstenhuggerierna i Göteborgs och Bohus, Blekinge, Hallands samt Kalmar län, omfattade tillhopa cirka 300 000 kvm storgatsten, 350 000 kvm smågatsten och 125 000 lpm kantsten och gällde till övervägande delen leveranser till landets städer men även i viss mindre utsträckning till större samhällen. Trots att vägdistrikten ägde anlita lånefonden för inköp av gatsten, förekommo under nämnda period inga stenbeställningar för vägdistriktens räkning. Då emellertid landets stenmarknad för den närmaste tiden syntes ha mättats genom dessa kommunala beställningar och läget på arbetsmarknaden under år 1917 undergått en väsentlig försämring, varigenom bland annat i andra industrier sysselsatta stenhuggare blevo arbetslösa och återvände till sina hemorter, sågo sig statsmakterna nödsakade att upphöra med hjälpverksamheten i den form den dittills bedrivits. I stället igångsattes direkta statsbeställningar av gat- och kantsten, sedan för ändamålet ett anslag om 1*8 miljoner kronor anvisats i november 1917. Upphandlingen av den för statens räkning avsedda stenen skedde genom försorg av stenleveranscentralen, som jämväl hade att ombesörja stenens placering på inlandsmarknaden. Under åren 1918—1922 anvisades ytterligare tillhopa cirka 7-5 miljoner kronor för statliga stenbeställningar. För de sålunda anvisade cirka 9 miljoner kronor inköptes för statens räkning under åren 1918—1924 sammanlagt cirka 800 000 kvm storgatsten och cirka 300 000 kvm smågatsten ävensom cirka 40 000 lpm kantsten. I anledning av att de kommunala beställningarna upphörde år 1917 och till följd av att statsbeställningarna påbörjades år 1918 skedde för några år framåt en återgång till tidigare förhållanden i fråga om hemmamarknadens gatstensförsörjning i så måtto, att städerna och de större samhällena blevo hänvisade att liksom före år 1916 åter verkställa sina inköp av gatsten direkt hos stenindustrien. Den sten, som genom stenleveranscentralens försorg inköptes under åren 1918—1924 för statens räkning, var nämligen — i vart fall till en början — icke avsedd att försäljas eller annorledes tillhandahållas åt landets städer och större samhällen.

97 Samtidigt med denna återgång till tidigare förhållanden i fråga om hemmamarknadens gatstensförsörjning skedde emellertid en strukturell förändring av hemmamarknaden, därigenom att nya områden för gatstenens användning blevo upparbetade av stenleveranscentralen. Sedan nämligen leveranscentralen efter verkställda undersökningar funnit, att en ganska betydande avsättning av sten kunde vinnas hos statliga verk och förvaltningar, bemyndigades centralen att utan kostnad utlämna sten till statens järnvägar och andra statliga förvaltningar. Tidigare torde dessa statliga verk inom sina verksamhetsområden icke hava nyttjat gatsten i större mängder. Denna nya grupp av förbrukare visade sig kunna absorbera avsevärda kvantiteter sten. Sålunda utlämnades till statliga verk och förvaltningar, huvudsakligen under år 1918, icke mindre än tillhopa 400 000 kvm storgatsten och 180 000 kvm smågatsten samt 20 000 lpm kantsten eller mera än hälften av all den sten, som inköptes av stenleveranscentralen för statens räkning under åren 1918 —1924. I den mån den inköpta stenen icke kunde vinna avsättning inom de statliga verkens och förvaltningarnas verksamhetsområden blev stenen upplagrad av leveranscentralen. Då emellertid de statliga lagren under årens lopp antogo allt större proportioner, bemyndigades leveranscentralen i början av år 1922 att vidtaga åtgärder för snarast möjliga användning av den sålunda inköpta och upplagrade stenen å sådana landsvägssträckor, som på grund av stark trafik kunde vara i behov av stensättning. Stenen skulle utan ersättning tillhandahållas åt vägdistrikt ävensom åt städer, som med sig inkorporerat landskommuner och därvid fått övertaga deras väghållningsskyldighet. Leveranscentralen skulle tillse, att stenen kom till användning för stensättning av infartsvägar till större städer och andra vägar, som voro av större allmän betydelse. Såsom villkor för stenens erhållande gällde bland annat, att vägdistrikten och städerna skulle betala alla med stenens transport förenade kostnader. Jämlikt de sålunda lämnade direktiven utlämnades under åren 1922— 1925 all den upplagrade stenen, först genom försorg av stenleveranscentralen och efter densammas upphörande sommaren 1924 genom arbetslöshetskommissionens försorg. De utlämnade stenpartierna fördelade sig på landets städer med 300 000 kvm storgatsten, 60 000 kvm smågatsten och 15 000 lpm kantsten samt på vägdistrikten med blott 80 000 kvm storgatsten och 40 000 kvm smågatsten. Av de ovan senast lämnade uppgifterna framgår, att en ytterligare utvidgning av hemmamarknaden skedde mot slutet av den nu beskrivna perioden, alltså omkring år 1922—1923, därigenom att vägdistrikten för första gången började uppträda som förbrukare av gatsten för stensättningsarbeten på landsbygden. Det var sålunda under dessa år, som bland annat vissa delar av vägen Stockholm—Södertälje ävensom infartsvägen till Strömstad försågos den förra med både storgatstens- och smågatstensbeläggning och 7—916253

98 den senare enbart med storgatstensbeläggning. Ännu var emellertid vägdistriktens förbrukning av gatsten av underordnad betydelse i jämförelse med städernas. Under den period från år 1916 till år 1925, då kommun- och statsbeställningarna samt leveranserna av gatsten från statens förråd pågingo, torde några mera betydande inköp av gatsten för hemmamarknadens räkning icke hava skett annorledes än genom stenleveranscentralens förmedling. Visserligen voro städerna under några få år av omskrivna period, nämligen under åren 1918—1921 hänvisade att direkt från stenhuggerierna inköpa erforderliga gatstenspartier, men då städerna under åren 1916—1917 i viss utsträckning torde hava inköpt sten genom stenleveranscentralen även för de närmast därpå följande årens behov, lärer några större stenkvantiteter icke hava blivit i denna ordning uppköpta under ifrågavarande tid. Därest detta antagande är riktigt, skulle de genom stenleveranscentralen inköpta och sedermera inom landet placerade stenpartierna motsvara hemmamarknadens förbrukning av gatsten under tioårsperioden 1916—-1925. Då inköpen i fråga omfattade tillhopa cirka 1 miljon kvm storgatsten och 600 000 kvm smågatsten, uppgick följaktligen den årliga förbrukningen på inlandsmarknaden under angivna tid till i genomsnitt 100 000 kvm storgatsten och 60 000 kvm smågatsten, alltså en oförändrad förbrukning av storgatsten men en påtagligen ökad förbrukning av smågatsten. Statistiken beträffande utförda stenbeläggningar inom landets städer synes bekräfta detta antagande. Sålunda hade de med storgatsten resp. smågatsten helagda ytorna ökat från cirka 2 100 000 resp. 150 000 kvm den 1 januari 1916 till 3 100 000 resp. 800 000 kvm den 1 januari 1925. Någon statistik beträffande å landsbygden utförda beläggningar finnes icke för den här angivna tidsperioden liksom ej heller för tiden dessförinnan. Av den ovan lämnade redogörelsen torde emellertid framgå, att förbrukningen för landsbygdens vägar av gatsten ännu spelade en synnerligen underordnad roll i jämförelse med städernas förbrukning av gatsten. Om man för tiden fram till år 1925 kan konstatera, att förbrukningen av gatsten på inlandsmarknaden dominerats av städernas inköp av gatsten, i främsta rummet storgatsten, finner man för den härefter följande perioden fram till år 1931 att smågatsten i allt större utsträckning kommer till användning, framför allt vid beläggningsarbetens utförande i städer men även å landsbygden. I städerna hade sålunda med smågatsten belagda ytor ökat från cirka 900 000 kvm den 1 januari 1925 till cirka 2 400 000 kvm den 1 januari 1931 eller med 1 500 000 kvm, motsvarande en genomsnittlig ökning med cirka 250 000 kvm per år. Med storgatsten belagda ytor i städerna hade under samma tid ökat från cirka 3'1 miljoner kvm till 3*7 miljoner kvm, motsvarande i det närmaste en årlig ökning med 100 000 kvm. För landsbygdens vidkommande saknas alltjämt statistiska uppgifter beträffande omfattningen eller längden av utförda beläggningar. Först från

99 och med år 1930 finnes dylik statistik tillgänglig. Av densamma framgår, att å landsbygden utförda beläggningar med smågatsten uppgick till cirka 900 000 kvm den 1 januari 1931. Motsvarande siffra torde den 1 januari 1925 icke ha överstigit cirka 300 000 kvm, då ju beläggningar av smågatsten först började utföras på landsbygdens vägar omkring år 1923. Den genomsnittliga förbrukningen av smågatsten på landsbygdens vägar under åren 1925—1930 torde med stöd av ovan lämnade uppgifter kunna uppskattas till cirka 100 000 kvm per år. Av det ovan anförda framgår, att den årliga förbrukningen av gatsten på hemmamarknaden under åren 1925—1930 i genomsnitt uppgick till något mer än cirka 350 000 kvm smågatsten (250 000 kvm i städerna och 100 000 kvm å landsbygden) samt cirka 100 000 kvm storgatsten (i städerna). Vad leveranserna av stenen beträffar hade dessa fram till år 1916 — såsom tidigare påpekats — huvudsakligen skett från de utmed kusten belägna exportstenhuggerierna. Genom de stora driftsinskränkningarna under världskriget och den därmed sammanhängande utflyttningen från stendistrikten grundlades på sina håll av arbetslösa stenhuggare nya stenhuggerier, i regel i närheten av städerna. Från dessa små lokala stenhuggerier började nu i allt större omfattning gatsten levereras, framför allt till närbelägna städer. Då emellertid leveranskapaciteten ofta var mycket ringa, torde någon mera betydande del av inlandsmarknadens gatstensbehov ej hava täckts från dylika stenhuggerier. I slutet av år 1931 inträdde ånyo en förändring i fråga om hemmamarknadens gatstensförsörjning. Vid denna tid hade stenindustrien drabbats av en svår kris. Exporten av gatsten, som år 1929 nått förkrigstidens nivå, hade under åren 1930—1931 sjunkit katastrofalt, och ett ingripande från statsmakternas sida blev åter nödvändigt för beredande av sysselsättning åt de till följd av driftsinskränkningarna vid exportstenhuggerierna permitterade stenhuggarna. För ändamålet anvisade 1931 års riksdag 3-5 miljoner kronor för inköp av smågatsten för statens räkning. Samtidigt tillsattes — som redan i historiken uppgivits — en särskild kommitté, statens steninköpskommitté, med dåvarande landshövdingen von Sydow som ordförande, vilken kommitté fick till uppgift att verkställa statsbeställningar av gatsten i de av krisen inom stenindustrien berörda länen, främst Göteborgs och Bohus, Blekinge, Hallands samt Kalmar län. Åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppdrogs att ombesörja kontrollen över tillverkning och upplagring av stenen, varjämte styrelsen hade att verkställa utbetalning av likvid till stenindustriföretagen för levererad sten. Vidare bemyndigades styrelsen att genom försäljning från statens stenförråd söka på den svenska marknaden vinna avsättning av den för statens räkning inköpta stenen. Då emellertid tillverkningen för statens räkning påbörjades först i oktober 1931 kunde några försäljningar från statens förråd icke komma till stånd under årets lopp. Den svenska marknadens behov av gatsten täcktes genom

100 leveranser från exportstenhuggerierna ävensom i mindre utsträckning från de lokala stenhuggerierna. Statistiken över utförda gatstensbeläggningar i landet visar, att dessa under året ökat med cirka 300 000 kvm vad beträffar smågatstensbeläggningar, därav med 250 000 kvm i städer och med 50 000 kvm å landsbygden. Storgatstensbeläggningarna uppvisa däremot en minskning, som uteslutande hänför sig till städernas bestånd av körbanor. Härmed inledes en ny epok i den svenska gatstensförsörjningens historia. För varje år alltsedan år 1931 har sammanlagda ytan av med storgatsten belagda körbanor i landets städer minskats, uppenbarligen beroende därpå, att -— såsom i stor utsträckning sker, bland annat i Stockholm — äldre storgatstensbeläggningar övergjutas med asfaltbeläggning. Denna minskning har dock ej varit av större omfattning. Sålunda minskades sammanlagda ytan av storgatstensbeläggningar i landets städer med blott cirka 350 000 kvm under sjuårsperioden 1 januari 1931—1 januari 1938, eller från omkring 3 750 000 kvm till 3 400 000 kvm. Det vore fel att härav draga den slutsatsen, att storgatstensbeläggningen helt kommit ur bruk, ty alltjämt utföras, om än i begränsad utsträckning, dylika beläggningar. På storgatstenssättningar utförda asfaltbeläggningar ha emellertid större omfattning, varför statistiskt sett en minskning av storgatstensbeläggningarna inträtt. Sedan det anvisade anslaget för steninköp förbrukats i början av år 1932, anvisade 1932 års riksdag ytterligare 4 miljoner kronor för fortsatta inköp av sten för statens räkning. Därjämte bemyndigades steninköpskommittén att taga i anspråk ett belopp av cirka 400 000 kronor av de genom försäljningar från statens förråd influtna medel, som förvaltades och alltjämt förvaltas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Under år 1933 slutligen anvisades ytterligare cirka 1 130 000 kronor lör statliga steninköp. Med anlitande av de sålunda anvisade medlen inköptes under tiden 1 oktober 1931—30 juni 1933 tillhopa cirka 2 350 000 kvm smågatsten, cirka 78 000 kvm storgatsten och 19 000 lpm kantsten till ett värde av tillhopa cirka 9 miljoner kronor, såsom framgår av följande tablå (tabell 12), innehållande uppgifter rörande inköpen av gatsten och kantsten för statens räkning under åren 1931—1933. Såsom tidigare framhållits skulle väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom försäljning söka vinna avsättning av dessa betydande stenpartier. Sedan det lyckats styrelsen att under år 1932 sälja cirka 190 000 kvm smågatsten (cirka 40 000 ton) och under år 1933 cirka 330 000 kvm smågatsten (cirka 70 000 ton) såg sig styrelsen föranlåten att till Kungl. Maj:t ingå med förslag om beredande av snabbare avsättning av stenen genom utförande genom styrelsens försorg av statliga stensättningsarbeten, uteslutande å de starkt trafikerade vägarna på landsbygden. • Sedan medel för dylika arbeten anvisats av 1934 års riksdag, påbörjades utförandet av stensättningarna hösten 1934. Alltjämt pågingo dock försälj-

101 Tabell 12.

Tillverkningen av gatsten och kantsten för statens räkning under åren 1931—1933. Smågatsten. Å

r

1931 1932 1933

Tid, under vilken tillverkningen pågick

Tillverkad kvantitet smågatsten kvm

I anspråk taget belopp kr.

3 månader 10 i 6 »

430 000 1 310 800 605 800

1 530 000 4 627 300 2 106 400

Summa

2 346 600

8 263 700

Tid, under vilken tillverkningen pågick

Tillverkad kvantitet storgatsten kvm

I anspråk taget belopp kr.

3 månader 10 » 6 » Summa

14 610 43 840 20 000

109 500 328 200 149 500

78 450

587 200

Tid, under vilken tillverkningen pågick

Tillverkad kvantitet kantsten lpm

I anspråk taget belopp kr.

4 månader

19 100

93 300

Summa

19 100

93 300

Storgatsten. Å

r

1931 1932 1933

Kantsten. Å

1931 1932 1933

r

ningarna av sten från statens förråd i ungefärligen samma takt som tidigare. I avsikt att vinna än snabbare avsättning av statens sten framlade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i slutet av år 1934 förslag om tillhandahållande utan kostnad av sten från de statliga stenlagren åt vägdistrikt och städer ävensom åt statliga verk och institutioner, vilket förslag vann Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall. Med anledning härav bemyndigades styrelsen att utan ersättning tillhandahålla sten från statens förråd på sätt styrelsen föreslagit. Då försäljningarna alltjämt pågingo under år 1935 och ytterligare medel härjämte anvisades för fortsatta statliga stensättningsarbeten, blevo leveranserna av sten från statens förråd under året mycket omfattande. Vid årets utgång hade icke mindre än cirka 1*6 miljoner kvm av de under åren 1931—1933 inköpta 2*3 miljoner kvm smågatsten blivit

102 placerade på hemmamarknaden. Inräknat de mindre kvantiteter sten, som under de följande två åren, 1936 och 1937, utlastades från statens stenlager, uppgingo de sammanlagda leveranserna under åren 1931—1935 till följande ungefärliga kvantiteter, nämligen genom försäljning cirka 800 000 kvm, genom statlig stensättning cirka 1 200 000 kvm och i övrigt cirka 300 000 kvm. Vid en granskning av statistiken över samtliga utförda smågatstensbeläggningar i landet finner man en mot ovan redovisade leveranser ungefärligen svarande förbrukning av sten. Sålunda förbrukades enligt nämnda beläggningsstatistik exempelvis cirka 300 000 kvm smågatsten inom städer och å landsbygden under år 1933. Motsvarande siffra för år 1934 uppgick till cirka 450 000 kvm och för år 1935 till cirka 650 000 kvm (140 000 ton). Om förbrukningen av gatsten under den nästföregående perioden (åren 1925— 1930) kunde karakteriseras så att en större del föll på städernas förbrukning och en mindre del på landsbygdens, kan man i fråga om perioden 1931—1935 konstatera, att förbrukningen för landsbygdens del blivit för varje år proportionsvis större. Såsom tidigare nämnts påbörjades nya statsbeställningar av gatsten våren 1936, sedan samma års riksdag anvisat tillhopa 5 miljoner kronor för ändamålet. De två följande årens riksdagar hava likaledes anvisat medel till inköp av gatsten för statens räkning, nämligen 4 miljoner kronor vardera. Liksom år 1931 tillsattes nu (i början av år 1936) en särskild, alltjämt fungerande statens steninköpskommitté med kommerserådet Matz som ordförande. Steninköpskommittén fick liksom den under åren 1931—1933 verksamma steninköpskommittén till uppgift att verkställa statsbeställning av gatsten i de av krisen inom stenindustrien svårast hemsökta kommunerna inom de egentliga stendistrikten, främst i Bohuslän och Blekinge. Såsom redan i historiken framhållits, verkställas de år 1936 påbörjade och ännu pågående statsbeställningarna av gatsten efter i viss mån andra grunder än 1931—1933 års statsbeställningar. Vid de nu pågående beställningarna avses sålunda, att en viss avveckling av stenindustrien skall åstadkommas, bland annat genom tillstrypning av nyrekryteringen av arbetskraft. Med hjälp av statsbeställningarna har sysselsättning beretts åt, förutom den arbetarstam, som var i arbete vid beställningarnas påbörjande, ett antal i huvudsak något äldre familjeförsörjare. Härvid ha statsbeställningarna utnyttjats endast i den utsträckning det varit erforderligt med hänsyn till förefintliga export- och övriga inlandsbeställningar. Statsbeställningarna hava härigenom erhållit karaktären av en orderreserv för stenindustrien, varigenom en jämn sysselsättning kunnat beredas åt cirka 3 000 till 3 500 m a n under de gångna tre åren, eller sedan mars 1936, då statsbeställningarna påbörjades. Liksom i fråga om den sten, som tillverkades för statens räkning under åren 1931—1933, gäller för den sedan mars 1936 beställda stenen, att dess tillverkning och upplagring kontrolleras av väg- och vattenbyggnadsstyrel-

103 Tabell 13.

Tillverkningen av gatsten och kantsten för statens räkning under åren 1936—1938. Smågatsten. Å

r

1936 1937 1938

Tid, under vilken tillverkningen pågick

Tillverkad kvantitet smågatsten kvm

I anspråk taget belopp •kr.

12 månader 12 12 »

678 800 527 100 999 800

2 291 000 1 916 400 3 782 000

Summa

2 205 700

7 989 400

Tid, under vilken tillverkningen pågick

Tillverkad kvantitet storgatsten kvm

I anspråk taget belopp kr.

12 månader 12 » 12 »

53 900 41900 46 700

366 300 291 800 349 40o

Summa

142 500

1 007 500

Tid, under vilken tillverkningen pågick

Tillverkad kvantitet kantsten lpm

I anspråk taget belopp kr.

12 månader 12 » 12 i

29 000 32 500 28 900

57 400 67 500 49 700

Summa

90 400

174 600

Storgatsten. Å

r

1936 1937 1938

Kantsten. Å r

1936 1937 1938

sen, som även utbetalar likvid till stenindustriföretagen för tillverkad sten. Den sålunda tillverkade och i statliga förråd upplagrade stenen förvaltas för statens räkning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vad avsättningen av den statsbeställda stenen beträffar, skall densamma i vad avser huvudprodukten smågatsten icke, på sätt skedde med den under åren 1931—1933 tillverkade stenen, försäljas på inlandsmarknaden, utan användas huvudsakligen för stensättning genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg av för automobiltrafiken viktiga vägar å landsbygden, vilka icke kunna tänkas annat än genom statens medverkan bliva inom rimlig tid stensatta. Härmed avses att åt stenindustrien skulle bevaras dess normala avsättningsmöjligheter på inlandsmarknaden, i främsta rummet avsättningen till landets städer. Av de ovan lämnade uppgifterna framgår, att under åren 1936—1938

104 anvisats tillhopa 13 miljoner kronor för inköp av gatsten. Vid utgången av år 1938 hade av ifrågavarande medel tagits i anspråk i runt tal 9*5 miljoner kronor, för vilket belopp tillverkats, förutom vissa partier storgatsten, kantsten och byggnadssten, omkring 2 200 000 kvm smågatsten. Vissa uppgifter härom återfinnas i tabell 13. Därest statsbeställningar under återstoden av innevarande budgetår företagas i samma omfattning som under den senaste tiden, k a n den totala tillverkningen av smågatsten vid budgetårets utgång den 30 juni 1939 beräknas uppgå till cirka 2 950 000 kvm smågatsten. Vid samma tid torde för statliga stensättningsarbeten hava tagits i anspråk omkring 920 000 kvm smågatsten. Lagerbehållningen i statens stenförråd den 1 juli 1939 skulle sålunda uppgå till cirka 2 000 000 kvm smågatsten. 2. F r a m t i d a a v s ä t t n i n g s m ö j l i g h e t e r . Vid bedömandet av förutsättningarna för den framtida avsättningen av gatsten på inlandsmarknaden torde i första hand böra tagas i betraktande städernas behov av smågatsten för väg- och gatubeläggningsändamål. Av den här tidigare lämnade redogörelsen framgår, att landets städer sedan lång tid tillbaka förbrukat minst 250 000 kvm smågatsten per år. Denna förbrukning har visat sig vara ganska konstant under de sista 15 åren, såsom framgår av tabell 14. Tabell 14. Smågatstensbeläggningar i landets städer.1 År1 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1

Belagd yta kvm

Ökning under året kvm

703 583 870 887 1 072 700 1350 816 1 578 483 1 905 703 2 283 700 2 417 150 2 678 436 2 758 960 2 972 213 3 259 910 3 359 805 3 843 344 4 054 764

167 304 201 813 278 116 227 667 327 220 377 997 133 450 261 286 80 524 213 253 287 697 99 895 483 539 211 420

2 Räknat per den 31 december. 2 Ökninger t under år 1923 okänd.

Den genomsnittliga förbrukningen av smågatsten för beläggningsarbeten i landets städer har, såsom ovanstående tabell visar, utgjort i runt tal 240 000 å 250 000 kvm under de senaste fjorton åren (1924—1937). Under de två se1 Tabellen sammanställd av uppgifter, hämtade ur svenska kommunaltekniska föreningens statistik, vilka uppgifter — såsom tidigare påpekats — äro mycket ofullständiga.

105 naste åren, 1936 och 1937, har förbrukningen enligt tabellen uppgått till i medeltal cirka 350 000 kvm. Den ökning av förbrukningen med cirka 100 000 kvm, som sålunda inträtt under de senaste två åren, torde delvis kunna tillskrivas den omständigheten, att statliga stensättningsarbeten kommit till utförande i vissa städer med i genomsnitt cirka 90 000 kvm per år. Genom städernas egen försorg hava sålunda under ifrågavarande två år utförda stensättningsarbeten omfattat i medeltal 250 000 kvm per år. Den för statliga stensättningsarbeten erforderliga stenen har levererats från statens förråd, under det att sten för städernas övriga arbeten uppköpts i allmänna marknaden av städerna själva, varvid i första hand anlitats i städernas närhet belägna, lokala stenhuggerier. Först sedan den lokala tillverkningens hela kapacitet — i regel mycket begränsad — tagits i anspråk, ha beställningarna placerats hos de utmed kusterna belägna exportstenhuggerierna. Man torde kunna räkna med att från dessa sistnämnda stenhuggerier årligen inköpts i medeltal 200 000 kvm smågatsten för städernas eget behov. I fråga om vägdistriktens behov av smågatsten gälla i viss mån andra förhållanden än i fråga om städerna. I regel torde nämligen den smågatsten, som erfordrats för de genom vägdistriktens egen försorg utförda stensättningsarbetena, hava inköpts från stenhuggerier, belägna i de egentliga stendistrikten. Såsom framgår av följande tabell 15, uppgick vägdistriktens förbrukning av smågatsten under åren 1930—1934, då några statliga stensättningsarbeten ännu icke kommit till utförande. 1 i medeltal till cirka 100 000 kvm per år, vilken stenkvantitet uppköptes i allmänna marknaden. Tabell 15. Smågatstensbeläggningar å landsbygdens vägar. År1

1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1

Belagd yta kvm

ökning under året kvm

666 000 798 000 858 000 924 000 1 026 000 1 206 000 1 758 000 2 112 000 2 430 000 2 928 000

132 000 60 000 72 000 102 000 180 000 552 000 354 000 318 000 498 000

Räknat per den 31 december. * ökningen under år 1929 okänd.

Från och med år 1935 kan emellertid, som tabellen visar, en betydande ökning av förbrukningen konstateras. I medeltal utfördes under åren 1935 —1938 smågatstensbeläggningar å landsbygden till en omfattning av cirka 1 Visserligen påbörjades statliga stensättningsarbeten hösten 1934, men då intet av dessa arbeten h a n n slutföras före utgången av år 1934, ingå icke dylika arbeten i den för år 1934 redovisade siffran.

106 400 000 kvm per år. Denna förbrukning är dock, såsom framgår av det följande, huvudsakligen att hänföra till statliga stensättningsarbeten. Därest emellertid statliga stensättningsarbeten icke kommit till utförande under dessa år, torde vägdistriktens årliga förbrukning, försiktigt beräknad, kunna uppskattas till den ovan uppgivna kvantiteten av cirka 100 000 kvm per år, som motsvarar genomsnittliga årsförbrukningen under åren 1930—1934. Om städernas normala förbrukning av gatsten kan beräknas uppgå till cirka 250 000 kvm per år och härtill lägges vägdistriktens normala förbrukning om 100 000 kvm ävensom enskildas samt statliga verk och institutioners förbrukning om cirka 50 000 kvm per år, finner man, att landets nuvarande normala genomsnittsförbrukning kan uppskattas till i runt tal 400 000 kvm (85 000 ton) smågatsten per år. Vid beräknande av denna siffra har hänsyn icke tagits till de statliga stensättningsarbetena. Av det ovan sagda framgår vidare, att av nämnda kvantitet om 400 000 kvm smågatsten torde i runt tal 350 000 kvm (75 000 ton) hava inköpts från stenhuggerier, belägna i de egentliga stendistrikten utmed landets kuster. En väsentlig ökning av inlandsmarknadens avsättningsmöjligheter har emellertid — såsom redan påpekats — åstadkommits under de senaste åren. Utredningen syftar härvid på de statliga stensättningsarbetena. Genom införande av dylika arbeten, vilka påbörjades hösten 1934 men först under år 1935 började bedrivas i full omfattning, har inlandsmarknadens volym i det närmaste fördubblats i förhållande till den normala förbrukningen, vilket framgår av följande tabell. Tabell 16. Samtliga utförda smågatstensbeläggningar i Sverige inom städerna oeh å landsbygden under åren 1930—1937. Utförda smågatstensbeläggningar Å

r

1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1

i städerna kvm

å landsbygden kvm

i hela landet kvm

133 450 261 286 80 524 213 253 287 697 99 895 483 539 211 420 x 200 000

132 000 60 000 72 000 102 000 180 000 552 000 354 000 318 000 498 000

265 450 321 286 152 524 315 253 467 697 651 895 837 539 529 420 ~ 7 0 0 000

Uppskattad siffra.

Tabellen visar, att totala årsförbrukningen av smågatsten i Sverige dels för i normal ordning utförda arbeten, dels ock för statliga stensättningsarbeten, kan beräknas till i medeltal 680 000 kvm smågatsten under de fyra

107 sista åren (1935—1938). Lägges därtill enskildas samt statliga verks och institutioners förbrukning, tidigare uppskattad till 50 000 kvm per år, erhålles till resultat, att landets nuvarande verkliga genomsnittsförbrukning uppgår till i runt tal 730 000 kvm (cirka 160 000 ton) smågatsten per år. Den från exportstenhuggerierna levererade kvantiteten smågatsten torde med ledning av vad här tidigare framhållits kunna uppskattas till cirka 630 000 kvm (140 000 ton) smågatsten per år. Då såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår avsättningsmöjligheterna på inlandsmarknaden väsentligt ökats därigenom, att statliga stensättningsarbeten börjat komma till utförande huvudsakligen å för automobiltrafiken viktiga vägar å landsbygden, vilka vägar icke kunde tänkas annat än genom statens medverkan bliva inom rimlig tid stensatta, vill utredningen i det följande lämna en närmare redogörelse för dylika arbetens utförande ävensom för planerna på fortsatta sådana arbeten. Med ledning av från vägingenjörerna infordrade uppgifter ävensom på basis av från vägdistrikten och städerna inkomna framställningar i ärendet upprättar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen årligen en plan för det kommande budgetåret beträffande statliga stensättningsarbeten. Med avseende på stensättningarnas fördelning å landsbygd och städer har styrelsen hittills tillämpat den principen, att huvudparten av arbetena förlagts till landsbygden och endast en mindre del till städerna. Sålunda ha med hänsyn till stensatt yta i regel cirka 85 å 90 procent av stensättningsarbetena kommit till utförande å landsbygden och allenast 10 å 15 procent i städerna. Genom stensättningsarbetenas utförande huvudsakligen å sådana vägar å landsbygden, som — lämpliga för ändamålet — icke kunde tänkas bliva stenlagda annat än genom statens försorg och på statens bekostnad har styrelsen avsett att förhindra vidtagande av åtgärder, som kunde vara ägnade att beröva stenindustrien dess normala och, såsom av den här tidigare lämnade redogörelsen framgår, huvudsakligen till städerna hänförliga marknad inom landet. På skäl, som närmare angivas i ett av granitutredningen den 9 december 1937 avgivet yttrande (se bil. 3, sid. 254—258) över ett den 27 juli 1937 av 1936 års utredning angående beredskapsarbeten avgivet betänkande med utredning och förslag rörande beredskapsarbeten, vill granitutredningen livligt förorda, att fördelningen å landsbygd och städer av framtida statliga stensättningsarbeten sker efter samma grunder, som hittills tillämpats. Någon ändring av proportionen mellan stensättningar å landsbygd och i städer bör sålunda icke ske. Sedan den årliga planen för statliga stensättningsarbeten blivit av Kungl. Maj:t godkänd och för arbetenas utförande erforderliga medel ställts till styrelsens förfogande, utlysas de arbeten, som skola utföras å landsbygden, av styrelsen på offentlig entreprenad. Stensättningsarbetena i städerna utföras genom städernas egen försorg antingen i egen regi eller genom entré-

108 prenör. Kontrollen över arbetenas utförande handhaves av styrelsen, som jämväl ombesörjer gatstenens leverans från de statliga förråden till lämplig sjölastplats eller järnvägsstation i de olika stensättningsarbetenas närhet, varifrån stenen transporteras till arbetsplatsen av stensättningsentreprenören. För statliga stensättningsarbeten hava följande belopp blivit under årens lopp anvisade, nämligen: 1934 års riksdag 1935 » » 1937 » » 1938 » »

kr. » » »

4 000 000 5 000 000 3 000 000 3 000 000

Summa kr. 15 000 000 Med anlitande av sålunda anvisade medel, som med 11000 000 kronor utgått av automobilskattemedel och med 4 000 000 kronor av lånemedel, hava stensättningsarbeten utförts eller äro under utförande i följande omfattning, nämligen: 1934 års program 1935 » »

100-5 k m 83-6 »

641 600 k v m 547 800 »

1935 års tilläggsprogram 1937 års program 1938 » »

29-0 » 60-0 » 63-5 »

198 500 418 300 457 200

Summa: 336-6 km

» » »

2 263 400 kvm

Närmare uppgifter beträffande ifrågavarande stensättningsarbeten återfinnas i bilagda tabeller (tab. VII—XI, sid. 240—244). För den närmaste framtiden hava — enligt vad utredningen inhämtat — statliga stensättningsarbeten planerats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på sätt framgår av följande redogörelse. Den 21 maj 1937 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagt ett treårsprogram för statliga stensättningsarbeten, vilket program, såvitt angår åren 1937 och 1938, innefattas i ovanstående tablå och vad beträffar år 1939 — under förutsättning av oförändrade konjunkturer — föreslagits skola omfatta 86-1 km stensatt väg med en stensatt yta av 509 700 kvm till en beräknad kostnad av i runt tal 3 miljoner kronor. Härutöver har styrelsen enligt uppdrag till Kungl. Maj:t den 12 februari 1938 överlämnat ett program (beredskapsprogram) beträffande sådana stensättningsarbeten, som vid en eventuellt inträffande ekonomisk depression omedelbart kunde igångsättas. Ifrågavarande program upptager stensättningsarbeten till en sammanlagd längd av cirka 195 km, motsvarande en stensatt yta av cirka 1*2 miljoner kvm. Såsom grundstomme i detta program ingingo de vägar, som av styrelsen upptagits i det ovanberörda programmet för 1939 års statliga stensättningsarbeten.

109 I avvaktan på innevarande års riksdags beslut i anledning av Kungl. Maj:ts proposition beträffande anslag till statliga stensättningsarbeten för budgetåret 1939/1940 (statsverkspropositionen, sjätte huvudtiteln, punkt 18) har styrelsen — enligt vad utredningen erfarit —- numera upprättat ett preliminärt program för statliga stensättningsarbeten för budgetåret 1939/1940, vilket program — omfattande arbeten till en sammanlagd längd av cirka 79 km, motsvarande en stensatt yta av cirka 515 000 kvm — huvudsakligen upptager sådana vägar, som redovisats i förberörda beredskapsprogram. Samtidigt har beredskapsprogrammet kompletterats med nya stensättningsiöretag, så att detsamma alltjämt omfattar vägar till en längd av sammanlagt cirka 195 km, motsvarande en stensatt yta av cirka 1*2 miljoner kvm. Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har jämväl åtgärder vidtagits för planerandet på längre sikt av lämpliga statliga stensättningsarbeten. Sålunda verkställde styrelsen hösten 1936 genom väginspektörerna och vägingenjörerna en inventering av landets vägar för att utröna, vilka vägar, som kunde komma i fråga för stensättning. Inventeringen, som avsåg såväl landsbygden som städerna, omfattade södra och mellersta väginspektionsområdena, alltså till och med Kopparbergs och Gävleborgs län i norr. Norra inspektionsområdet hade däremot (med undantag för en väg) icke medtagits, dels enär några längre, för stensättning lämpliga vägar där icke funnos, dels ock med hänsyn till transportkostnaderna. Inventeringen, vilken åberopats i styrelsens skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 november 1936, utvisade, att sammanlagda längden av de vägar, som kunde stensättas, utgjorde 1 080 km, motsvarande en stensatt yta av 5,9 miljoner kvm. Under de närmaste åren kunde med hänsyn därtill, att vägarna i stor utsträckning måste rätas och breddas, stensättning utföras allenast å en våglängd av 680 km väg, motsvarande en stensatt yta av 4-0 miljoner kvm. Då emellertid de i 1937 års och 1938 års program för statliga stensättningsarbeten upptagna vägarna i huvudsak utvalts bland sådana vägar, som återfinnas i omskrivna inventering, torde de vid inventeringen redovisade vägarna böra minskas med de i 1937 och 1938 års program upptagna vägarna för att uppgift skall kunna erhållas om den sammanlagda våglängd, som under de kommande åren kan stensättas. Om en dylik minskning företages, finner man, att för stensättning från och med budgetåret 1939/1940 återstår en våglängd om 900 km, motsvarande en stensatt yta av 5-0 miljoner kvm. Vid en på utredningens initiativ genom två av de till utredningens förfogande ställda sakkunniga, nämligen väginspektörerna i södra och mellersta väginspektionsområdena, i mars månad 1938 företagen liknande inventering (se bil. 4, sid. 259—261) redovisades vägar om en sammanlagd längd av 937 km, motsvarande en stensatt yta av 5-5 miljoner kvm, eller alltså ungefär samma våglängd och stensatt yta, som med stöd av väg- och vattenhyggnadsstyrelsens inventering av år 1936 kan beräknas återstå för stensätt-

110 ning från och med budgetåret 1939/1940. Trots att våglängd och beläggningsytor överensstämma i de båda inventeringsförteckningarna, visar det sig vid närmare jämförelse, att det är i stor utsträckning helt olika vägar, som upptagits vid de olika inventeringarna. Därest emellertid ur den ena av de båda förteckningarna sådana vägar utsovras, som förekomma i båda förteckningarna och samtliga vägar därefter sammanställas i en ny förteckning, erhålles till resultat vägar om en sammanlagd längd av cirka 1 500 km, motsvarande en stensatt yta av i runt tal 8*0 miljoner kvm. Utredningen har i det föregående framlagt vissa beräkningar rörande längden av de vägsträckor, som enligt utredningens förmenande böra göras till föremål för statlig stensättning, ävensom den omfattning, i vilken kommunerna, särskilt städerna, kunna beräknas framdeles vara i behov av gatsten. Det gäller nu att bedöma, i vilken takt denna potentiella stenmarknad lämpligen bör tagas i anspråk. Närmast kommer härvid i fråga stensättningsarbeten å landsbygden i form av statliga stensättningar. Städernas behov av gatsten äger, såsom av det föregående framgår, relativt ringa elasticitet. Enligt uppgift beror detta förhållande därpå, att beläggningsarbetena i städer å ena sidan samt å landsbygden å andra sidan finansieras på skilda sätt. För landsbygdens del ha sålunda allt större belopp av statsmedel anvisats för beläggningsarbeten, vilket haft till följd, att beläggningsarbetena till omfattningen ökat i motsvarande grad. Beträffande städernas gatu- och vägbyggnadsverksamhet däremot har utvecklingen skett i en jämn och lugn takt, emedan bidrag från stat och kommun utgått med förhållandevis konstanta belopp. 1 Utredningen räknar emellertid att inom ramen för anvisade medel för beläggningsarbeten i städerna ett ökat utrymme skall kunna givas stenbeläggningen. Härför talar bland annat den omständigheten, att enligt uppgift endast cirka 56 procent av sammanlagda körbanearealen i landets städer är försedd med beläggning. 2 Då en dylik ökad användning av gatsten måste anses vara beroende av stenindustriens ävensom de enskilda kommunernas egna initiativ, har utredningen icke funnit sig böra här framlägga förslag till statliga åtgärder härutinnan. Om sålunda endast skulle komma i betraktande statliga stensättningsarbeten, måste vid bedömandet av frågan, i vilken takt dessa lämpligen böra komma till utförande, hänsyn tagas till storleken av de partier smågatsten, som kunna eller böra disponeras för arbetena i fråga. Enligt här tidigare lämnade uppgifter (se tab. 13) hade vid utgången av år 1938 för statens räkning under åren 1936—1938 tillverkats sammanlagt cirka 2 200 000 kvm smågatsten. Under tiden 1 januari—30 juni 1939 beräknas tillverkningen komma att uppgå till cirka 750 000 kvm och den sam1 2

Svenska vägföreningens tidskrift, nr 3, 1938, sid. 134—135. Svenska kommunaltekniska föreningens statistiska uppgifter för år 1936.

Ill maniagda tillverkningen sålunda belöpa sig till 2 950 000 kvm vid utgången av innevarande budgetår (den 30 juni 1939). Då åtgången av smågatsten för redan utförda och pågående statliga stensättningsarbeten vid utgången av innevarande budgetår beräknas hava uppgått till 920 000 kvm, torde lagerbehållningen i smågatstenslagren den 30 juni 1939 utgöra i avrundat tal 2*0 miljoner kvm. Under förutsättning att vid innevarande års riksdag och de närmast följande årens riksdagar årligen anvisas ett anslag för statliga stensättningsarbeten av samma storlek, som anvisats vid de senaste två årens riksdagar, nämligen 3 miljoner kronor, skulle det taga en tid av cirka 4V2 år, räknat från den 1 juli 1939, innan ovannämnda stenlager om 2-0 miljoner kvm hade förbrukats. Lagren i fråga skulle sålunda vara tömda först omkring den 31 december 1943. Utredningen utgår härvid från det förhållande, att stensättningsarbeten med en sammanlagd beläggningsyta av cirka 450 000 kvm kunna vid nuvarande priser utföras för ett belopp av 3 miljoner kronor. Antages vidare, att statsbeställningarna av gatsten fortsättas i samma omfattning, som under den senaste tiden, skulle produktionen av smågatsten för statens räkning k o m m a att per budgetår omfatta cirka 1*5 miljoner kvm. Då det kan beräknas att, vid årliga anslag för statliga stensättningsarbeten av 3 miljoner kronor, en dylik stenkvantitet om 1*5 miljoner kvm smågatsten icke förbrukas förrän under loppet av cirka 3V2 år, skulle sålunda den smågatsten, som kan förväntas bliva tillverkad under nästkommande budgetår, icke vara förbrukad förrän omkring den 30 juni 1947. Härvid förutsattes, att ifrågavarande sten icke tages i anspråk förrän de 2*0 miljoner kvm smågatsten förbrukats, som enligt vad ovan nämnts beräknas ligga i statens lager den 30 juni 1939. Räknat efter samma grunder skulle den smågatsten, som kan komma att tillverkas under ytterligare kommande budgetår, bliva förbrukad vid tidpunkter, som närmare angivits i följande tablå: Tabell 17. Tillverkning under budgetåret

Förbrukning under 3 1 / a års-perioden

1940/1941 1941/1942 1942/1943 1943/1944 O. s. v.

Vi 1947— 3 Vi 2 1950 Vi 1951—30/« 1954 V, 1954—sVi2 1957 Vi 1958— 30 / 6 1961 O. s. v.

Härav framgår, att den sten, som skulle kunna komma att tillverkas exempelvis i början av år 1944, alltså 5 år fram i tiden, icke skulle vara förbrukad förrän i början av år 1961, alltså 17 år fram i tiden, innebärande, bland annat, att lagringstiden för den i början av år 1944 tillverkade smågatstenen skulle komma att uppgå till 17 år.

112 Den i det föregående gjorda beräkningen av stensättningsmöjligheterna visar, att det — sedan pågående statliga stensättningsarbeten enligt 1938 års program, gällande budgetåret 1938/1939, slutförts — finnes vägar om sammanlagt cirka 1 500 km längd, som förr eller senare böra kunna stensättas. Frågan om i vilken takt dessa vägsträckor böra permanentbeläggas blir givetvis i första hand ett vägtekniskt spörsmål, främst beroende på de krav, som trafiken ställer på vägarna i fråga. Då dessa vägar, såsom av den föregående redogörelsen framgår, till största delen äro huvudvägar med ständigt stigande trafikbelastning, kan det förväntas, att behovet av deras förseende med permanentbeläggning i en eller annan form relativt snart kommer att aktualiseras. Utredningen har från väginspektören Södergren, som inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen speciellt ägnar sig åt frågan om huvudvägarnas förseende med permanentbeläggning, inhämtat, att det kan beräknas, att så gott som samtliga de vägar, vilka ingå i förenämnda program, omfattande 1 500 km väg, inom de närmaste tio åren böra permanentbeläggas. Det är också helt naturligt, att med den stigande trafik, som är att emotse, en stark önskan kommer att göra sig gällande från vägdistriktens sida att komma ifrån de ständigt stegrade underhållskostnaderna för grusvägarna. Å andra sidan kommer givetvis möjligheten av att kunna disponera erforderliga arbetskrafter för behövliga omläggningsarbeten alt bliva beroende av den ekonomiska utvecklingen i allmänhet. Under en högkonjunktur, såsom den som rått under åren 1936 och 1937, kan staten helt naturligt icke ställa medel till förfogande för att draga arbetskraft i större omfattning från det enskilda näringslivet och till arbeten, vilka i likhet med vägarbetena icke äro omedelbart produktiva. Skulle däremot en ny lågkonjunktur inträda, är det givetvis synnerligen lämpligt, att i konjunkturutjämnande syfte de arbetskrafter, som bli lediga, vinna sysselsättning just i de nu ifrågavarande vägarbetena. Beredskapsutredningen har också i sitt betänkande (statens off. utredn. 1937:26) beräknat, att de statliga stensättningarna under åren 1937 —1941 skulle omfatta en sammanlagd våglängd av omkring 928 km med en stensatt yta av totaliter cirka 5 040 000 kvm. Emellertid har beredskapsutredningen därutöver räknat med mycket betydande andra slag av arbeten på de allmänna vägarna. För de ordinarie vägarbetena, det vill säga de, som i vart fall utan avseende å konjunkturläget böra komma till stånd, har beredskapsutredningen räknat följande antal dagsverken, nämligen på vardera perioden 1937—1941 och 1942—1946 cirka 15*5 miljoner samt därutöver såsom arbetsreserv, avsedd att tillgripas i mån av arbetslöshet, ett antal på cirka 27*7 miljoner dagsverken. Totala antalet dagsverken skulle sålunda uppgå till omkring 58*7 miljoner, och de erforderliga kostnaderna ha uppskattats till cirka 672*5 miljoner kr. Utan att våga någon spådom i fråga om konjunkturutvecklingen under den närmaste tioårsperioden synes man kunna räkna med vägbyggen i den

113 omfattning, att de för stensättning av ifrågavarande våglängd på omkring 1 500 km erforderliga omläggnings- och grundförstärkningsarbetena kunna förväntas bli utförda under perioden i fråga. En annan sak är givetvis, huruvida det är klokt att på en så relativt kort period som tio år utnyttja de arbetsmöjligheter, som här erbjuda sig. Det måste emellertid härvid beaktas, att de arbeten, varom här är fråga, äro av den art, att deras utförande av rent tekniska skäl kommer att tvinga sig fram inom förhållandevis kort tid. Såsom förut är påpekat kan det nämligen icke förväntas, att vägdistrikten för ifrågakommande vägar skola vara villiga att underkasta sig de för varje år alltmera stegrade underhållskostnaderna. Skulle permanentbeläggningen med sten av andra än vägtekniska skäl anses böra uppskjutas, komma med all sannolikhet stora delar av dessa vägsträckor att förses med halvpermanent beläggning, vilket såväl ur trafikteknisk som ekonomisk synpunkt vore beklagligt. Att behovet av gatstensbeläggningar inom landet skulle vara uttömt vid den ifrågavarande tioårsperiodens utgång torde knappast vara att befara. En hel del av de vägar, vilka för närvarande ha halvpermanent beläggning cch vilka av denna anledning ej medtagits i förestående stensättningsprogram, torde vid nämnda tidpunkt befinna sig i det skick, att en beläggning med smågatsten är önskvärd, och vidare kan förväntas att den ökade trafiken kommer att framkalla behov av en hel del nya väganläggningar, för vilka gatstenen kan finna användning. Att vi beträffande vägtrafikens intensitet ännu ha att se fram emot betydande utvecklingsmöjligheter framgår bland annat därav, att bilbeståndet i vårt land är relativt litet i förhållande till innevånareantalet. 1 I den mån bilbeståndet även hos oss kommer att utvecklas i en proportion, som svarar mot utvecklingen i en hel del andra länder, upprullas onekligen trafikproblem och därmed också vägfrågor av en helt annan storleksordning än dem, som vi hittills varit vana vid. Med hänsyn härtill torde det ej heller vara att befara, att gatstensindustrien — även om de nu aktuella beläggningsobjekten tagas i anspråk under loppet av en tioårsperiod — icke skulle framdeles vinna önskvärd sysselsättning för sin arbetarstam. Utredningen får alltså förorda, att de ovan åsyftade vägsträckorna om 1 500 km vid planläggningen av permanentbeläggning av landets vägnät reserveras för statliga stensättningar. Då dessa vägars iordningställande för ifrågavarande ändamål torde komma att sträcka sig över en period av omkring tio år, torde stensättningen av dessa vägar kunna beräknas vara avslutad efter omkring tolv år, räknat från den 1 juli 1939, eller i medio av år 1951. Då statens gatstensförråd vid ifrågavarande periods början, eller den 1 juli 1939, enligt vad ovan sagts kunna beräknas innehålla cirka 2 miljoner kvm smågatsten och till åsyftade stensättningsarbeten kunna beräknas åtgå cirka 9 miljoner kvm smågatsten, varvid förutsatts att sten1

Se tab. 1, sid. 30.

8—916253

114 sättningen gives en bredd av 6-0 m, skulle under omskrivna tolvårsperiod behöva tillverkas 7 miljoner kvm smågatsten. Räknar man med att situationen på exportmarknaden blir något förbättrad i förhållande till läget vid årsskiftet 1938/1939 och att sålunda för statens räkning endast 1 miljon kvm smågatsten per år mot vid nämnda tidpunkt 1*5 miljoner kvm smågatsten måste inköpas, skulle tillverkningen av sten för åsyftade stensättningsprogram kunna pågå i 7 år, eller till omkring medio av år 1946. Samma antal stenhuggare, som nu äro sysselsatta inom gatstensindustrien skulle sålunda kunna beredas sysselsättning till omkring medio av år 1946. 3. D e n framtida o r g a n i s a t i o n e n för g a t s t e n s l e v e r a n s e n på inlandsmarknaden. Såsom i det föregående närmare utvecklats, kan man emotse, att behovet av smågatsten för statliga stensättningar är så stort, att man har anledning att räkna med stenbeställningar under en avsevärd tid framåt. Detta förhållande medför givetvis, att frågan om organisationen för dessa statens steninköp får en helt annan betydelse, än när det gällt att för blott någon kortare period organisera handhavandet av denna statens steninköpsverksamhet. Hittills har — såsom tidigare är nämnt — ifrågavarande verksamhet varit uppdelad på två organ, nämligen dels statens steninköpskommitté, som handhaft tilldelande av själva beställningarna, det vill säga uppgörande av kontrakt, bestämmande av den omfattning, i vilken statsbeställningarna skulle tagas i anspråk med mera, dels väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som haft att genom sina organ utöva kontrollen över stentillverkningen och stenleveranserna, att verkställa utbetalningarna till stenindustriföretagen ävensom att ombesörja försändningen av stenen från statens förråd till respektive förbrukningsplatser. Tillika har det ålegat styrelsen att hava överinseendet över statens stenförråd. Vad till en början den förra delen av verksamheten beträffar, nämligen uppgörande av kontrakt och vad därmed sammanhänger, torde det vara uppenbart, att en decentralisation av denna verksamhet — närmast väl i så fall till länsstyrelserna i de län, där stentillverkningen bedrives — ej gärna kan komma i fråga. Verksamheten är uppenbarligen av den art, att en enhetlig ledning är ofrånkomlig. Man lärer för den skull praktiskt taget blott behöva diskutera, huruvida steninköpskommitténs verksamhet skulle med större fördel kunna förläggas till något centralt verk, i stället för att handhavas under den mera provisoriska formen av en kommitté. Med hänsyn till den betydelse, som arbetslöshetssynpunkterna undan för undan erhållit, skulle det måhända kunna ifrågasättas att inkoppla verksamheten på något centralorgan för dylik hjälpverksamhet. Då emellertid den statliga organisationen på detta område för närvarande befinner sig under ombildning, i det arbetslöshetskommissionen står under avveckling, utan att dock något annat centralt organ satts i dess ställe, lärer nu antydda utväg

115 icke stå till buds. Ej heller synes en överflyttning av ifrågavarande arbetsuppgifter kunna äga rum till något av de departement, som närmast handlägga hithörande ärenden — social- eller kommunikationsdepartementen. Det återstår då, såsom alternativ till ett bibehållande av steninköpskommittén, att överflytta arbetet i fråga till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Det må erinras därom, att det vid återupptagandet av de statliga stenbeställningarna år 1936 först var avsett, att även inköpsverksamheten skulle förläggas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. På styrelsens eget förslag, verkställdes emellertid den uppdelning av arbetsuppgifterna, som sedermera genomfördes. Vid de överläggningar granitutredningen haft med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i denna fråga, har från styrelsens sida samma ståndpunkt intagits som tidigare, och det har särskilt framhållits, att med den successiva förändring av arbetsuppgifterna för steninköpskommittén, som inträtt, i det att den individuella prövningen av sysselsättningsfrågan kommit att spela en så stor roll, ytterligare skäl tillkommit, som talade emot att överföra kommitténs verksamhet på styrelsen. Däremot har från styrelsens sida ifrågasatts, att styrelsens befattning med stenbeställningarna, således kontrollen, beställningarnas likvidering och ombesörjande av skeppningarna, skulle för vinnande av önskvärd enhetlighet i ärendenas handläggning överflyttas till steninköpskommittén. Utredningen, som haft denna fråga under övervägande, har dock stannat för att icke förorda en dylik omläggning. Då de statliga stensättningsarbetena framdeles som hittills givetvis komma att handhavas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, måste leveranserna av den för dessa arbeten erforderliga gatstenen ske till styrelsen. Det är då också mest praktiskt att styrelsen redan från början genom sin stab av lokala kontrollanter leder kontrollen av stenens tillverkning. Att också de övervägande rent administrativa arbetsuppgifterna med kontrollen och likvideringen av stenen, förvaltningen av stenlagren, skeppningen av stenen m. m. lämpligast ombestyras av styrelsen, som redan nu har de för ändamålet nödiga arbetskrafterna anställda i sin tjänst å den s. k. stenavdelningen, torde vara otvivelaktigt. Utredningen har tor den skull stannat vid att även för den organisation på längre sikt, som man nu har att räkna med, förorda ett bibehållande av den nuvarande ordningen med fördelningen av arbetsuppgifterna på vägoch vattenbyggnadsstyrelsen och steninköpskommittén. Sedan sistnämnda kommitté förstärkts med en av ledamöterna i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, är också sörjt för att den önskvärda kontinuerliga kontakten uppehälles mellan de båda organen för statens steninköpsverksamhet. Slutligen har granitutredningen att taga ståndpunkt till ett förslag beträffande centralisering av städernas upphandling av gat- och kantsten, som på utredningens uppdrag utarbetats av. gatuchefen i Göteborg A. Hultman. E n i ärendet upprättad P. M. innehåller i huvudsak följande:

116 »För att den ifrågasatta centraliseringen skall kunna bliva möjlig och äga bestånd framdeles fordras emellertid oeftergivligt av konsumenterna, att stenens kvalitet blir fullgod och effektivt kontrollerad. Denna kontroll torde bäst och säkrast ske därigenom, att ett organ sorterande under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen o m h ä n d e r h a r densamma. Enligt min mening torde kontrollen närmast böra sortera under vägingenjörerna i de län, d ä r sten tillverkas, varvid för kontrollen erforderlig lämplig personal i tillräckligt antal ställes till vägingenjörernas förfogande. Den kontroll, som under de senare åren ägt r u m vid den statliga stentillverkningen i Bohuslän, har i stort sett handhafts under därvarande vägingenjör på ett fullt betryggande sätt. Priset å de olika stensorterna torde böra bestämmas genom en ständig beredning förslagsvis under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och med delegerade utsedda för städerna av Svenska stadsförbundet och för landet i övrigt av Svenska vägföreningen. Delegerade för granitindustrien böra givetvis även tillhöra beredningen. Under h ä r ovan angivna förutsättningar hava samtliga verkschefer, med vilka jag rådgjort, icke något att erinra mot centraliseringen av steninköpen eller mot att för sina vederbörande styrelser tillstyrka densammas genomförande. , I samband med den ifrågavarande centraliseringen av steninköpen bör erinras om att år 1934 av Sveriges standardiseringskommission fastställdes en av Svenska kommunaltekniska föreningen och Svenska väginstitutet i samråd med Sveriges granitindustriförbund utarbetad standard för svensk gatsten. Det har emellertid visat sig, att en del av de svenska städerna allt fortfarande fasthålla vid vissa äldre stentyper, som icke kunnat upptagas bland standardtyperna. Det vore önskvärt, om 1937 års granitutredning ville ha sin uppmärksamhet, riktad på detta förhållande, så att städerna, t. ex. genom Svenska stadsförbundet, erinras om önskvärdheten av att vid inköp av tuktad sten om möjligt endast de a n t a g n a s t a n d a r d t y p e r n a måtte k o m m a i fråga, då genom en användning av enbart standardiserade typer tillverkningen givetvis kan rationaliseras och förbilligas.»

Att en centralisering av städernas stenuppköp är ur statens synpunkt önskvärd torde ligga i öppen dag. Det allmännas intresse för stenindustrien gäller huvudsakligen sysselsättningsproblemet för den till industrien tidigare knutna arbetskraften. I ju högre grad det är möjligt att centralt ordna sysselsättningsfrågan, desto lättare och snabbare kan den anpassningsprocess genomföras, som är nödvändig ej endast för betryggande av stenindustriens framtida bestånd utan även för ett rationellt ordnande av sysselsättningsfrågan för den del av stenindustriens folk, som icke kan beräknas vinna sin försörjning inom denna industri. För ett rationellt ordnande av dessa problem fordras emellertid, att en centralisering genomföres av beställningsverksamheten. I sådant syfte är det givetvis önskvärt, att även det behov av steninköp, som förefinnes från städernas sida, inordnas i den allmänna sysselsättningsplanen. Härvid är dock att beakta den lokala tillverkning av gatsten, som på en del håll ägt rum antingen i vederbörande stads egen regi eller genom privata småföretagare. Det kan helt naturligt icke vara något samhälleligt intresse, att dessa småföretagare inom stenbranschen avkopplas, liksom det ej heller är önskvärt, att en utveckling sker av denna verksamhet, så att arbetskraft suges till en sålunda decentraliserad drift. Under förutsättning emellertid att dessa spridda lokala stenbrott få uppehålla sin verksamhet i hittillsvarande omfattning, torde dock en ej oväsentlig kvantitet återstå att täcka genom den centrala beställningen. Med ledning av inköpssiffrorna för vissa städer 1 för åren 1933—1937 beräknas, att den från exportstenhuggerierna inköpta stenkvantiteten uppgick till i medeltal per år cirka 70 000 kvm smågatsten, vilken kvantitet, räknat per 1

Dessa städer äro Göteborg, Malmö och Hälsingborg.

117 år, torde bereda sysselsättning för omkring 100 man. Om för landets samtliga städer beräknas ett köpbehov av gatsten, motsvarande 200 000 kvm (jfr sid. 105), torde sysselsättning totaliter kunna beredas för cirka 300 man. Beträffande själva den organisatoriska sidan av uppköpsverksamheten har gatuchefen Hultman föreslagit, att densamma i viss ordning skulle anknytas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sålunda skulle kontrollen över stentillverkningen närmast sortera under vägingenjörerna i de län, där sten tillverkades, varvid för kontrollen erforderlig personal i tillräckligt antal borde ställas till vägingenjörernas förfogande. Priset på de olika stensorterna borde bestämmas genom en ständig beredning under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och med delegerade för städerna, utsedda av svenska stadsförbundet och för landet i övrigt av svenska vägföreningen, varjämte industriföretagen skulle utse vissa delegerade. Granitutredningen finner det ur de synpunkter utredningen har att anlägga synnerligen önskvärt, att den ifrågasatta centraliseringen av uppköpsverksamheten för kommunala behov kommer till stånd. Ur statens synpunkt betyder en sådan anordning ökad möjlighet att kunna på ett rationellt sätt ordna stenindustriens sysselsättningsproblem, och för de kommuner, som ansluta sig till en sådan inköpscentral, skulle centraliseringen — såsom av gatuchefen Hultmans utredning framgår — medföra beaktansvärda fördelar, särskilt med hänsyn till stenens kvalitet och pris. Det torde nämligen vara obestridligt, att den hittillsvarande ordningen för de privata stenbeställningarnas placering — där tillverkningen huvudsakligen bedrivits av en del småföretagare, som ofta varken i fråga om teknisk utrustning eller tillgång på lämpliga bergformationer kunnat prestera en fullgod stenkvalitet — i hög grad bidragit till att gatstenen såsom beläggningsämne i städerna mindre ofta kommer till användning och legat under i konkurrensen med andra beläggningsämnen. Att härvidlag bidraga till en bättre ordning är ägnat att också åt stenen återvinna en del av den position, som den förlorat. Vad angår frågan om inköpsverksamhetens organisation torde det vara lämpligt, att de beställningar, som städerna anse böra lämnas för tillverkning i den nu avsedda ordningen, anmälas hos ett centralt organ, lämpligen statens steninköpskommitté, och att genom dess förmedling tillverkningen lämnas ut till viss eller vissa företagare. Därmed vinnes även den fördelen* att kontrollen över stenens tillverkning lätt kan inordnas under den kontroll, som utövas i fråga om den sten, som tillverkas för statens räkning. För de kommuner, som ansluta sig till denna inköpsorganisation, är givetr vis prisets bestämmande av utomordentligt stor betydelse. Uppslaget om ett enhetligt bestämmande av priset genom en särskild nämnd finner utredningen förtjänt att komma till genomförande. Ett direkt inordnande av nämnden under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner utredningen mindre lämpligt. Däremot torde i så måtto en anknytning till styrelsen böra vinnas, som generaldirektören i styrelsen lämpligen borde fungera som ord-

118 förande i nämnden. I själva beslutet om priset torde icke delegerade för de båda parterna böra deltaga, utan torde beslutanderätten böra förbehållas förslagsvis fyra personer — nämligen förutom generaldirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — ordföranden i statens steninköpskommitté samt en person utsedd av svenska stadsförbundet samt en av Sveriges granitindustriförbund. Vid sidan om denna beslutande grupp inom nämnden torde böra stå en rådgivande grupp, i vilken skulle finnas fem representanter, utsedda av stadsförbundet samt ytterligare två representanter för industrien, därav en, utsedd av den större företagaregruppen i Sveriges granitindustris exportförening och en, utsedd av nämnda förenings mindre företagaregrupp, samt slutligen en, som utses av svenska stenindustriarbetareförbundet. Härutöver böra utses erforderligt antal suppleanter. Vad beträffar kostnaderna för nämndens verksamhet kan antingen tänkas, att de delegerade för de olika förbunden beredas ersättning genom sina resp. sammanslutningar samt, i fråga om städernas representanter, genom vederbörande städer, eller också att medel skulle beredas genom att av beställare och tillverkare i mån av behov skulle erläggas tillsammans förslagsvis V2 procent å fakturabeloppen, varvid hälften skulle betalas av den ena och hälften av den andra parten.

KAP. VI.

Kantsteu av granit. 1.

Allmänna synpunkter.

Kantsten av granit började redan komma till användning vid tidpunkten för påbörjandet av ett planmässigt ordnande av städernas gatuväsende, därvid kantstenen i första hand nyttjades för att avgränsa gångbanan mot körbanan. Samtidigt synes emellertid kantstenen även hava utgjort en viktig del av gångbanan och i viss mån tjänat ändamålet att vara gångbanebeläggning, vilket framgår av den för nutida förhållanden avsevärda bredden på den då huvudsakligen använda typen av kantsten, den s. k. trottoarkantstenen av ända upp till 60 cm bredd. Först senare synes kantstenen hava kommit till användning för att tjäna såsom sidostöd för körbanebeläggningen. Någon användning av kantsten på landsbygden torde icke hava förekommit vid denna tid. Förbrukningen av kantsten synes hava varit koncentrerad till arbetsföretag i städer och större samhällen. Medan produktionen av kantsten intill sekelskiftet huvudsakligen omfat-

> <»<>

t ty

tade ovannämnda typ av trottoarkansten, kan man från och med början av 1900-talet spåra en tendens till minskning av kantstenens bredd. Nu började även andra typer av kantsten efterfrågas, nämligen råkantsten och faskantsten. Motortrafikens snabba utveckling under de senaste decennierna med den därav följande livliga byggnadsverksamheten på vägväsendets område har medfört icke blott att kantsten kommit till ökad användning vid gatubyggnader i städer utan även att den börjat nyttjas för vägbyggnadsändamål å landsbygden, särskilt vid vägföretag i större samhällen. Kantstenen har härvid använts för avskiljande från körbanan av i högre nivå än densamma belägna gång- och cykelbanor, varvid kantstenen samtidigt fått till uppgift att tjäna som sidostöd åt körbanans beläggning. Vid byggande åter av särskilda gång- och cykelbanor utmed landsvägarna på andra ställen än genom tättbebyggda samhällen lärer kantsten icke kunna beräknas komma till någon större användning. Dylika gång- och cykelbanor torde nämligen med hänsyn till kostnaderna, trafiksäkerheten och särskilt vinterväghållningens rationella bedrivande icke komma att läggas i högre plan än själva körbanan utan i dennas plan. För skiljande av de olika banorna torde det härvid vara till fyllest att utföra gång- och cykelbanorna med beläggning av annan färg än körbanans. Utföres körbanan och gångeller cykelbanorna med samma beläggning skiljas ofta de olika banorna från varandra genom en eller flera rader storgatsten eller smågatsten eller ock anordnas avgränsningen genom anbringande på visst avstånd från varandra i vägens längdriktning av låga fältstenar eller genom målning av skiljelinjer med gul eller vit färg. Här bör dock anmärkas, att man understundom — särskilt utomlands — använt kantsten för detta ändamål. 2.

Tekniska synpunkter.

Vid bedömandet ur tekniska synpunkter av granitkantstenens konkurrensförmåga med andra slag av kantsten, nämligen dylik av cementbetong, torde hänsyn endast behöva tagas till dess slag- och tryckhållfasthet. Några andra egenskaper, som skulle kunna tänkas vara av betydelse för frågans besvarande, synes nämligen icke behöva bliva föremål för prövning. Sålunda torde man knappast behöva jämföra olika kantstenars slitstyrka, då någon fordonstrafik eller trafik av annat slag och beskaffenhet att inverka nedslitande på kantstenen icke som regel framgår över densamma. Man har endast att räkna med trafikens åverkan i form av stötar och slag ävensom det sidotryck, som särskilt körbanebeläggningen utövar på kantstenen. Vad slaghållfastheten beträffar kan densamma siffermässigt bestämmas genom provning. Utredningen veterligt hava emellertid dylika provningar icke företagits på provkroppar av cementbetong. För granitens vidkommande hava däremot omfattande sådana provningar utförts, varvid konsta-

120 terats, att granitens slaghållfasthet i regel ligger mellan 15 och 20 cm. 1 Då slaghållfastheten för översilurisk kalksten endast är 4 cm, torde betongens slaghållfasthet icke överstiga denna siffra. I vart fall finnes anledning antaga, att granitens slaghållfasthet är mångdubbelt större än betongens. Denna fråga är av stor betydelse, då de största påfrestningarna på en kantsten åstadkommas genom de slag och stötar, som den utsattes för av trafiken. Utredningen åsyftar härvid särskilt den kraftiga åverkan på kantstenen, som sker vid snöröjning av vägar och gator medelst snöplogar och andra snöröjningsredskap. Av mindre betydelse är den egenskap hos kantstenen, som bestämmes genom mätning av dess tryckhållfasthet. I detta avseende föreligga omfattande provningsresultat från provning av såväl granit som betong. Enligt uppgifter, hämtade ur det här tidigare åberopade meddelandet (nr 38 år 1928) från statens provningsanstalt, varierar granitens tryckhållfasthet mellan 2 300 och 3 200 kg/cm 2 , under det att motsvarande siffror för cementbetongen variera mellan 300 och 400 kg/cm 2 . Ur tryckhållfasthetssynpunkt är sålunda kantsten av granit väsentligt överlägsen betongkantstenen. 3.

Ekonomiska

synpunkter.

Om vissa svårigheter förefinnas för åstadkommande av jämförande kostnadsberäkningar för olika slag av vägbeläggningar, kunna jämförelser i kostnadshänseende mellan olika slag av kantsten på grund av primärmaterialets beskaffenhet relativt lätt åstadkommas. I betraktande torde nämligen endast behöva tagas anläggningskostnaden och livslängden, då någon väsentlig skillnad i fråga om underhållskostnad näppeligen med hänsyn till hittills vunna erfarenheter lärer kunna påvisas för de olika slagen av kantsten. Vad anläggningskostnaderna beträffar kan en renodling av dessa utan svårighet ske. Man har endast att taga hänsyn till kantstenens tillverkningskostnad, kostnaderna för stenens transport från tillverkningsplatsen till arbetsplatsen samt kostnaderna för kantstenens anbringande i vägbanan. Tillverkningskostnaden eller försäljningspriset å tillverkningsplatsen för granitkantstenen varierar i stort sett endast i förhållande till kantstenstypen. Faskantstenen betingar i genomsnitt ett pris av kr. 5 : — a 6 : — per lpm, vinkelkantstenen kr. 4 : — å 5 : — per lpm, och råkantstenen cirka kr. 2: — å 2: 50 per lpm. Kostnaderna för granitkantstenens transport från tillverkningsplatsen till arbetsplatsen äro givetvis beroende av avståndet mellan dessa platser. Om man för dessa transporter räknar med en transportlängd, som motsvarar den genomsnittliga transportlängden för all den smågatsten, som förbru1 Provning enligt Page-förfarandet. Uppgifterna hämtade ur statens provningsanstalts meddelande nr 38, år 1928.

121 kats vid de statliga stensättningsarbetena — varom närmare uppgifter återfinnas i det föregående kapitlet beträffande gatstensindustriens framtidsmöjligheter (sid. 64) — erhållas följande värden för kantstenens transport, nämligen för faskantsten cirka kr. 0: 80 per lpm, för vinkelkantsten cirka kr. 0: 75 per lpm och för råkantstenen cirka kr. 0: 70 per lpm. Givetvis bli transportkostnaderna lägre, om kanlstenen levereras från stenbrott i arbetsplatsens närhet. Granitkantstenens anbringande i vägbanan drager, enligt vad utredningen inhämtat från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i genomsnitt en totalkostnad av kr. 1: 25 per lpm, däri inkluderat kostnaderna för grus m. m. Anläggningskostnaderna för kantsten av granit hava med stöd av ovan lämnade uppgifter sammanställts i följande tablå. Tabell 18.

Anläggningskostnaderna för kantsten av granit.

Tillverkning Transport Sättning Summa

Faskantsten

Vinkelkantsten

Råkantsten

kr./lpm

kr./lpm

kr./lpm

5:50 0:80 1:25

4:50 0: 75 1:25

2:25 0:70 1:25

7:55

6:50

4:20

Vid bedömandet av anläggningskostnaderna för kantsten av cementbetong h a r man att taga i betraktande, att dylik kantsten i regel tillverkas i omedelbar närhet av arbetsplatsen. Sålunda tillverka vissa städer kantsten av detta slag för sysselsättning under vintern av en del av kommunalarbetarna, varefter kantstenen under den därpå följande säsongen för vägarbeten förbrukas vid vederbörande stads gatu- och vägarbeten. Dock förekommer det även att tillverkning av kantsten av cementbetong sker industriellt för stenens försäljning. Av de olika betongkantstenstyper, som förekomma i marknaden, förtjänar i detta sammanhang nämnas endast faskantstenen, som i fråga om dimensioner i stort sett överensstämmer med motsvarande typ av granitkantsten. Tillverkningskostnaden för faskantsten av betong, levererad fritt arbetsplatsen, har uppgivits till i genomsnitt kr. 3 : — per lpm. Skulle kantstenen tillverkas i arbetsplatsens omedelbara närhet, uppgår priset i genomsnitt till kr. 2:75 per lpm. Vad beträffar sättningskostnaden, torde densamma kunna uppskattas till cirka kr. 1: 25 per lpm. Den totala anläggningskostnaden uppgår således till cirka kr. 4 : — per lpm vid leverans från tillverkningsplats i omedelbar närhet av förbrukningsplatsen och eljest till cirka kr. 4:25 per lpm.

122 Vid jämförelse mellan å ena sidan anläggningskostnaden för granitkantsten och å andra sidan motsvarande kostnad för betongkantsten, visar det sig, att råkantsten av granit ställer sig något billigare än betongkantsten, icke blott då råkantstenen produceras i närheten av arbetsplatsen, utan även då leverans sker från mera avlägset belägna tillverkningsplatser. Vinkelkantstenen och faskantstenen av granit däremot är väsentligt dyrare i anläggningskostnad än cementbetongkantstenen. En jämförande kostnadsberäkning för de två olika slagen av kantsten giver med stöd av vad här ovan anförts till resultat, att med hänsyn till anläggningskostnaden, jämförd med livslängden, granitkantstenen har ett givet företräde framför cementbetongkantstenen. Denna uppfattning har jämväl vitsordats av utredningens vägexperter, vilka framhållit granitkantstenens överlägsenhet ur såväl ekonomiska som tekniska synpunkter framför kantsten av cementbetong. 4.

Export- och hemmamarknaden.

Den svenska granitindustrien har, såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för dess historia, huvudsakligen varit och är alltjämt inriktad på export av sina produkter. Detta gäller i särskilt hög grad gatstensindustrien men även kantstensindustrien. Betecknande för denna kantstensindustriens inriktning är det förhållande, att av 319 st. specificerade kantstenssorter i det år 1931 upprättade kollektivavtalet för kantstensindustrien i mellersta Bohuslän endast 28 st. utgjordes av i Sverige efterfrågade sorter, under det att återstående 291 st. kantstenssorter voro avsedda för exportmarknaden. Av den historiska redogörelsen framgår vidare, att granitindustrien och särskilt gatstensindustrien varit underkastad täta och snabba fluktuationer vad beträffar avsättningsvolymen. För kantstensindustriens vidkommande kan däremot konstateras en påfallande stabilitet i efterfrågan på dess produkter. Sålunda visar exportstatistiken (se tabell III, sid. 236), att exporten av kantsten under långa perioder varit praktiskt taget oförändrad. Under åren 1907—1914 uppgick exporten till i genomsnitt 50 000 å 60 000 ton. Den därefter följande krigs- och efterkrigstiden fram till år 1923 uppvisar en export av i genomsnitt 20 000 ton kantsten per år och perioden 1924 —1931 en export av i genomsnitt 70 000 å 80 000 ton per år. Även om motsvarande genomsnittssiffra för perioden 1931—1938 ligger lägre än nästföregående periods, har dock exporten under dessa sista åtta år legat på i stort sett en och samma nivå hela tiden. En närmare granskning av exportens fördelning på olika länder giver vid handen, att även i det avseendet en viss stabilitet varit rådande. Under åren före världskrigets utbrott dominerade Tyskland marknaden genom årliga inköp av i medeltal 20 000 å 30 000 ton kantsten, motsvarande i runt tal 50 %

123 av den totala kantstensexporten. Härjämte uppträdde i främsta rummet England som ständigt återkommande avnämare av kantsten. Englands import av svensk kantsten utgjorde under ifrågavarande period (åren 1907 —1914) i genomsnitt 15 000 a 20 000 ton per år. När exporten av kantsten återupptogs vid krigets slut, visade det sig att tysklandsmarknaden icke längre ägde samma betydelse för kantstensexporten som tidigare. England intog Tysklands plats som huvudsakligt avsättningsområde för den svenska kantstenen och ökade samtidigt sina beställningar att omfatta cirka 20 000 å 30 000 ton årligen. Den danska marknaden, som före år 1918 spelat en underordnad roll, fick nu stor betydelse för avsättningsmöjligheterna, därigenom att Danmark under en lång följd av år fram till år 1934 väsentligt ökade sina inköp av kantsten. Även på hemmamarknaden har en påtaglig stabilitet i efterfrågan på kantsten varit rådande. Detta har uppenbarligen berott därpå, att utbyggandet av de svenska städernas och de större samhällenas gatu- och vägnät skett i en takt, som varit väsentligt jämnare och lugnare än utvecklingen i fråga om landsvägsnätets utbyggnad och förseende med beläggning. Denna stabilitet i kantstenens avsättningsförhållanden har varit av icke oväsentlig betydelse för sysselsättningen av de stenhuggare, som varit bosatta inom de i det föregående omnämnda speciella kantstensdistrikten, särskilt som det visat sig att för huggning av kantsten väl lämpat bergmaterial vanligtvis icke med fördel låter sig bearbetas till gatsten. Denna anpassningshämmande tendens understrykes ytterligare därav, att kantstenshuggarna utgöra en särskild, från andra stenhuggare skild yrkesgrupp, varför de i regel icke kunna med utsikt till erhållande av rimlig arbetsförtjänst sättas att hugga exempelvis smågatsten, även om lämpligt bergmaterial ställes till förfogande. Vid förekommande inskränkningar i produktionen av kantsten kan dock kantstenshuggarna i viss utsträckning sysselsättas med huggning av byggnadssten, i vart fall sådan av enklare sort, varigenom understundom en värdefull utjämning av arbetsförhållanden i de ofta med varandra sammanfallande kantstens- och byggnadsstensdistrikten kunnat vinnas. Tager man härtill i betraktande, att kantstensexporten utgör en icke obetydlig andel i den sammanlagda gat- och kantstensexporten -— värdet av kantstensexporten i förhållande till den totala gatstensexporten uppgick till i genomsnitt 16 % för perioden 1912—1936 och 24 % för perioden 1925—1936 — framstår klart betydelsen för den svenska granitindustrien av den här påvisade jämna förbrukningen av kantsten. 5.

E x p o r t r e g l e r i n g e n för k a n t s t e n .

Såsom redan tidigare berörts, omfattar regleringen av granitexporten även kantstenen. I granitexportföreningen äro sålunda även exportörerna av

124 kantsten organiserade och för fördelningen av inflytande order dem emella gäller en särskild kvotskala. Då granitutredningen i det föregående tillstyrkt bibehållande av exportregleringen, i vad avser gatsten, bör på de därvid anförda skälen ifrågavarande reglering upprätthållas även för kantstenens del.

KAP. VII.

Byggnadssten av granit. 1. A l l m ä n n a , t e k n i s k a o c h e k o n o m i s k a s y n p u n k t e r . Husbyggnader. Tidigare användes granit inom alla byggnadsområden i betydande utsträckning. Såsom sockel- och fasadbeklädnad för husbyggnader kom graniten härvid till användning i form av huggna block, som — förutom att bilda fasadyta — även fyllde uppgiften att vara en bärande del av byggnadskroppen. Numera har emellertid förbrukningen av granit för husbyggnadsändamål gått väsentligt tillbaka, samtidigt som graniten — liksom andra bergarter, som användas för här ifrågavarande ändamål — huvudsakligen fått till uppgift att utgöra fasadbeklädnad. Anledningen till denna minskning i efterfrågan på granit är i första hand den, att i ett flertal fall nya material framkommit, vilka kunna ersätta graniten och ställa sig billigare i anskaffning än denna. Häremot kan av lätt insedda skäl intet vara att erinra, om dessa material samtidigt inom det ifrågavarande användningsområdet, vad beträffar ändamålsenligheten, äro fullt jämförbara med graniten eller, om detta icke är förhållandet, de i anskaffning betinga så lågt pris, att de med hänsyn tagen till kapitaliserat värde av erforderliga reparationer eller eventuellt framtida utbyte ändock äro ur ekonomisk synpunkt överlägsna denna. Detta är dock i allmänhet icke fallet, utan fastmera ligga förhållandena kanske oftast så till, att den lägre anskaffningskostnaden uteslutande fäller utslaget vid valet av material. En målmedveten reklam för de nya ersättningsmaterialen torde även i väsentlig grad hava bidragit till den minskade efterfrågan på graniten. Utvecklingen har i anmärkningsvärt hög grad gått i nyss antydd riktning, bland annat vad beträffar socklar och fasadbeklädnader till husbyggnader. Ifråga om enklare byggnader i mindre samhällen eller i allmänhet sådana, vid vilka större anspråk vad avser beständighet och utseende icke ställas, kunna i vissa fall motiv föreligga för användande av billigare material. Vid byggnader i större samhällen och i all synnerhet offentliga byggnader borde däremot icke anskaffningskostnaden enbart fälla utslaget. De fordringar, som

125 i dylika fall böra ställas på ett sockelmaterial, äro beständighet mot väderlekens inverkan och till viss grad mot mekanisk åverkan ävensom ett tilltalande utseende, som icke förändras med tiden. I dessa avseenden måste andra material ställas tillbaka i förhållande till naturstenen. Men icke heller alla naturstenssorter lämpa sig för här avsett ändamål. För klargörande av denna fråga torde det vara lämpligt att med några ord redogöra för de förhållanden, som äro avgörande för graden av beständighet hos ett för inverkan av väder och vind utsatt, naturligt eller med konst framställt stenmaterial. Förvittring hos ett dylikt material kan inträda i de fall, då det utsattes för inverkan av vatten eller fukt. Förefinnas i materialet sprickor eller skikt av lösare beskaffenhet, intränger eller uppsuges vatten i dessa och vid därefter inträdande frost avsprängas på grund av vattnets volymökning vid övergång till is större eller mindre partier av materialet. Även i andra fall kan frostsprängning inträda, nämligen då bindemedlet mellan mineralkornen är vattenuppsugande. Alltefter materialets beskaffenhet avskiljas härvid kornen i ytan i form av ett mjölartat stoft eller såsom tunna skivor. Av betydelse i dylika fall är det förhållandet, att i materialet förefintligt vatten alltid dragés mot den kallare sidan, sålunda mot ytpartierna, och mättar porerna vid denna i sådan grad, att i många fall sönderfrysning kommer till stånd. Även om materialet från början icke är fullständigt vattenmättat, kan sådan sönderfrysning inträffa. Vittring behöver emellertid icke nödvändigtvis vara en följd av frostverkan. Regn- och smältvatten reagerar nämligen ur kemisk synpunkt surt och har därför förmåga att upplösa bindeämnena mellan mineralkornen i vissa stenarter, särskilt sådana, som bildats genom sedimentering. Dylik åverkan åstadkommer i regel en långsamt fortgående ytanfrätning, vilken i och för sig i många fall icke inom rimlig tid har till följd någon destruktion av praktisk betydelse. Snart nog kan dock ytanfrätningen föranleda ur utseendesynpunkt störande missfärgning av stenens ytpartier. Rökgaser ävensom saltmättad luft har för många slag av byggnadsmaterial likartad inverkan. Graniten kan utan tvekan sägas vara det material, som bäst av alla motsvarar fordringarna på en idealisk fasad- och sockelbeklädnad. Den är sålunda fullkomligt beständig mot inverkan av nederbörd och frost samt är den bland byggnadssten mest hållfasta. Den absorberar ytterst ringa mängder vatten, har ett tilltalande utseende och förändrar icke färg med tiden, varjämte den har största avnötningshållfasthet och är lätt att rengöra. På grund av sin avsevärda hårdhet är den emellerid svårare att bearbeta än andra sockel- och fasadbeklädnadsmaterial. Skall en ökad användning kunna åstadkommas, måste därför graniten antingen behandlas på sådant sätt, att den manuella bearbetningsproceduren i möjligaste mån förenklas, eller ock måste framställningsmetoderna rationaliseras genom användning

126 av mera arbetsbesparande maskiner. Den billigaste framställningen sker genom klyvning samt därpå företagen bearbetning av fogkanter och fasadytor. Om särskilt klyvbar granit användes, kan fasadytan lämnas rå utan särskild bearbetning, vilket för övrigt ofta medför ett livligare och mera tilltalande utseende än vid behuggning. Här nämnda bearbetningsmetod kan med fördel tillämpas, särskilt om stenarnas fasadyta väljes något mindre (ungefärligen 25X40 cm) än vanligen brukar vara fallet i fråga om socklar. Vid dylik arbetsmetod kan man emellertid av praktiska skäl ofta icke erhålla mindre tjocklek hos sockelstenarna än omkring 10 cm. För moderna husbyggnader i större samhällen, där man på grund av höga tomtpriser strävar efter att i möjligaste mån reducera väggtjockleken, för att därigenom erhålla större fria golvytor, är det i många fall ett önskemål att erhålla sockelbeklädnader med mindre tjocklek än den nyss nämnda. För att tillmötesgå detta krav måste sågning av stenen tillgripas, och med hänsyn härtill är det av vikt att metoderna för detta arbetes utförande rationaliseras. Ifråga om offentliga husbyggnader ävensom sådana, åt vilka man önskar giva en mera monumental karaktär, har graniten ävenledes av förut anförda skäl stora möjligheter att med fördel kunna komma till användning såsom fasadbeklädnadsmaterial. En del äldre byggnader, i all synnerhet kyrkor, äro uppförda med yttermurarna helt av granit. För åstadkommande av tillräcklig värmeisolering måste dock murarna därvid givas en avsevärd tjocklek, varför denna metod endast i undantagsfall — nämligen för byggnader, som icke behöva uppvärmas — torde kunna komma till användning. Vid nu rådande materialoch arbetspriser lärer därför en sådan murkonstruktion ur ekonomisk synpunkt icke ställa sig fördelaktig och icke kunna komma ifråga under andra förhållanden, än då materialet finnes att tillgå och kan bearbetas i omedelbar närhet av byggnadsplatsen. Man har sedermera övergått till att utföra yttermurar med beklädnad av utkilade granitblock med bearbetade fogkanter och fasadyta samt med bakmurning av antingen tegel eller betong, i sistnämnda fall med värmeisolerande skikt av ett eller annat material på insidan. Av förut anförda skäl söker man emellertid numera att nedbringa murtjockleken i möjligaste mån och med hänsyn härtill utföras i regel fasadbeklädnader av natursten av tunna, sågade plattor, därvid granitens — i den mån sådan kommer till användning — tidigare bärande uppgift i byggnadskroppen ersatts med annat material i konstruktionen. Dylika plattor av granit kunna erhållas med en tjocklek av ända ned till 2*5 cm, sålunda nästan lika tunna som fasadputs av vanliga mått. Plattorna kunna anbringas direkt såväl på tegel- som betongmur ävensom på värmeisolerande ytterbeklädnad av lättbetong, exempelvis gasbetong eller santorin. Under förutsättning att — med hänsyn till färg och struktur — lämpligt

127 material utvalts, erbjuder graniten ur såväl hållbarhets- som estetisk synpunkt stora fördelar, varpå ett flertal exempel kunna anföras från byggnader, som uppförts under de senaste åren. Å andra sidan kunna framdragas många fall, då dylika beklädnader, orneringar eller skulpturala utsmyckningar, tillverkade av mindre beständig stensort, alltså icke granit, kommit till användning och några är efter färdigställandet uppvisat sådana defekter, att reparationsåtgärder måst vidtagas. Tyvärr har emellertid icke hittills, trots många årtiondens experiment och försök såväl i Sverige som i utlandet, något i längden effektivt medel för konservering av icke beständig natursten framkommit, varför man alltid måste räkna med att byggnader av nyss antytt slag måste repareras med några års mellanrum. Sålunda kan nämnas att Building Research Board i London för mer än tio år sedan tillsatt en kommitté med uppgift att undersöka orsakerna till vittring hos vissa byggnadsstensorter (kalk- och sandsten) samt föreslå åtgärder till konservering av dylik sten. Hittills har kommittén ifråga icke funnit något i längden effektivt konserveringsmedel. Bland offentliga byggnader, där man haft att kämpa med svårigheter i nyssnämnda avseende, må nämnas såsom exempel centralposthusen i Stockholm och Malmö (sandsten från övedskloster), nationalmuseum, Stockholms slott, riddarholmskyrkan och riksdagshuset i Stockholm m. fl. byggnader. För inomhus belägna byggnadsdelar ävensom sådana, som icke utsättas för ogynnsamma inverkningar, kunna givetvis dock mindre hårda, billigare stensorter utan olägenhet komma till användning. Av förut anförda skäl lämpar sig graniten framför andra material såsom dekorativ omfattning kring fönster och ytterportar, även vid byggnader med väggar av tegel eller av annat material. Om en mera allmän användning av dylik sten kunde komma till stånd, skulle standardmässig tillverkning löna sig, varvid priset på stenen torde kunna sättas jämförelsevis lågt och ett flertal stenarbetare finna jämn sysselsättning. Vad beträffar yttertrappor och i det fria belägna planer har graniten sedan gammalt sin givna plats på grund av sin beständighet och slitstyrka. Dess överlägsenhet i sistnämnda avseende framgår av de här nedan i tabell 19 angivna jämförande siffrorna beträffande avnötningen. Tabell 19. M a t e r i a l

Granit Kalksten Gångbaneplattor av betong Klinkerplattor

Avnötning i kbcm efter 200 varv 3—6 11—40 20—30 9—11 38

En annan fördel med användande av granit för beläggningar är den, att graniten erbjuder större säkerhet mot halkning än de flesta andra för dylika

128 ändamål använda slitstarka material. Detta framgår av nedanstående uppgifter rörande storleken av friktionskoefficienten för läder mot några vanliga beläggningsmaterial. Tabell 20. M a t e r i a l

Friktionskoefficient (våt golvyta) 0-52 0-18—0-20 0-29—0-40 0-32 0-22—0-39

För innertrappor och planer i byggnader av högre standard användes numera i allmänhet skivor av lösare, vanligen genom sedimentär avlagring bildad sten (i regel kalksten eller marmor) såsom beläggning. Anledningen till att den betydligt mera slitstarka graniten härvid icke föredrages torde i de flesta fall vara den, att graniten anses mindre tilltalande ur estetisk synpunkt och är relativt dyr. Häremot kan invändas, att av granit finnas vissa sorter, som ifråga om utseende torde kunna konkurrera med de lösare stensorterna. Därjämte må påpekas, att beläggning av lösare sten i starkt trafikerade trappor i många fall redan efter ett par år är så nedsliten, att trappans utseende i väsentlig grad lider härav. En i samma riktning verkande nackdel hos de oftast använda lösare sorterna av dylik sten är att stenen dels genom vittring, dels ock genom nötning efter kort tid företer missprydande avflagningar och gropigheter i ytan, i vissa fall även sprickor. Ett flertal exempel härpå skulle kunna anföras; här må endast nämnas beläggningen å golvet i stora vänthallen i Stockholms centralstation, vilken beläggning kort tid efter färdigställandet visade dylika defekter och nu i stor utsträckning företer ett allt annat än tilltalande utseende. En granitbeläggning vidlåder icke några sådana olägenheter och den bör därför obetingat föredragas framför andra lösare stensorter, även om dess pris skulle ställa sig högre, så snart det kan förutsättas, att beläggningen kommer att utsättas för stark trafik. Genom rationalisering av sågningsmetoderna bör för övrigt prisskillnaden kunna reduceras till ett minimum. Under de senaste två åren har graniten funnit en helt ny användning inom byggnadskonsten, nämligen som täckningsmaterial vid byggande av bombsäkra skyddsrum. Verkställda undersökningar hava visat, att enbart betong utan ythärdande täckning av hårdare beskaffenhet erbjuder jämförelsevis ringa motstånd mot genomträngning av sprängbomber eller artilleriprojektiler. Graniten däremot har befunnits besitta en i detta avseende synnerligen stor motståndskraft, vilken beräknats vara många gånger större än betongens. Såsom exempel kan nämnas, att om en betongplatta med 3 m

129 tjocklek erfordras, för att skydda mot genomträngning av sprängbomb med viss vikt, är det i händelse plattan förses med ythärdande täckning av seg och hållfast granit under i övrigt lika förhållanden tillfyllest med en sammanlagd tjocklek för plattan och täckningen av endast 1*4 m, för att effektivt skydd mot genomträngning av samma bomb skall erhållas. Visserligen kan en ythärdande täckning utföras av andra hårda material, exempelvis kokillhärdat gjutjärn eller pansarplåt, men dessa material ställa sig vid lika motståndsförmåga ifråga om bombsäkerhet som graniten åtskilliga gånger dyrare än denna. Såsom ytbeklädnad ovanpå bjälklag till bombsäkra — så kallade fullträffsäkra — skyddsrum är graniten sålunda såväl i fråga om ändamålsenlighet som kostnad det utan all tvekan lämpligaste materialet. Såsom fullträffsäkra utföras i regeln alla större offentliga skyddsrum, luftskyddscentraler, kraftstationer, kassavalv, arkiv och andra lokaler, där föremål av stora eller oersättliga värden skola förvaras. Då det visat sig, att granit till täckning för dylika anläggningar måste vara av bästa beskaffenhet för att kunna uppfylla kvalitetsfordringarna, kan endast material från de egentliga stendistrikten komma ifråga. Brytning och bearbetning av granitblock för här ifrågavarande ändamål bör sålunda kunna erbjuda goda arbetstillfällen för stenhuggarna på dessa platser. Broar och viadukter. Under de senaste 20—25 åren har här i landet graniten endast i undantagsfall kommit till användning såsom bärande del i broar. Anledningen härtill är i första hand den, att med andra material, framförallt den armerade betongen men även med järnkonstruktioner, erhållits billigare lösningar av brofrågor, främst till följd av teknikens storartade framsteg inom dessa områden. Härtill har jämväl bidragit ett målmedvetet arbete för förbättring av materialen ifråga ävensom en intensiv propaganda. En viss roll torde jämväl järnpriserna hava spelat i detta sammanhang. Särskilt under de sista åren ha emellertid järnpriserna stigit avsevärt. Sålunda må erinras därom, att priset på järnbalkar, som omkring år 1930 endast var cirka 9 öre per kg, successivt steg till mitten av år 1936, då det uppgick till 16 öre per kg. Därefter uppvisade järnpriserna en ytterligare stegring fram till augusti månad 1937, då priset uppgick till icke mindre än 32 öre pr kg. Under är 1938 har emellertid en relativt kraftig prissänkning inträtt. I början av år 1939 var priset sålunda omkring 19 öre per kg. Priset på armeringsjärn har likaledes undergått motsvarande ändringar. Även för andra i broar ingående material, såsom cement, sten och grus har man att anteckna någon, ehuru ännu så länge, avsevärt mindre prisstegring. Där förhållandena med avseende på grundläggningen äro gynnsamma för valvbroar, det vill säga, om grunden utgöres av berg eller eljest är av fast beskaffenhet, kan graniten numera i vissa fall upptaga konkurrensen 9 — 916253

130 med betongen och järnet, förutsatt att stenen ej behöver transporteras alltför lång väg. Framför betongen erbjuder graniten fördelen av betydligt högre tryckhållfasthet. Den undergår ej heller krympning med därav följande extraspänningar, varför risk för uppkomst av sprickor ej föreligger vid användning av granit för ifrågavarande ändamål. Granit är dessutom under ogynnsamma förhållanden mera motståndskraftig än betong och järn samt är praktiskt taget underhållsfri. Härtill kommer att en valvbro av granit är ur estetisk synpunkt avgjort att föredraga framför en bro av betong eller järn. Vid användande av granit för här åsyftat ändamål utföres fasadytorna lämpligen i råkopp. Eventuellt användes även grovhuggen granit. Vattenbyggnader. Ända fram till 1920-talet ansågs det här i landet såsom nödvändigt att anbringa beklädnad av granit åtminstone på frontytorna av damm- och kajmurar samt andra liknande, för inverkan av vatten och frost utsatta betongbyggnader i vatten. Det var heller icke ovanligt, att dylika murar utfördes helt av granitblock, lagda i cementbruk. Omkring år 1920 fann man emellertid att ett stort antal murar, som voro uppförda av betong och varit utsatta för inverkan av vatten och frost, uppvisade defekter, vilka åstadkommits därigenom, att vatten sipprat genom murarna och därvid upplöst cementet i betongen. Samtidigt konstaterades också, att en granitbeklädnad icke i längden utgjorde ett verksamt skydd mot olägenheter av nämnt slag. Detta berodde ej därpå, att graniten i och för sig på något sätt skadats, utan hade sin orsak däri, att i de av cementbruk utförda fogarna mellan stenblocken uppstått sprickor, genom vilka vatten sökt sig väg in uti betongen. Förklaringen till dessa sprickors uppkomst är den, att betongen krymper vid hårdnandet samt undergår volymändringar vid vattenmättning och uttorkning, medan graniten i detta avseende är praktiskt taget okänslig. Ytterligare en orsak till sprickornas uppkomst är den, att murens ytpartier röna inverkan av temperaturförändringar hos yttre luften eller vattnet hastigare än de inre partierna, vilket har till följd, att dragspänningar uppkomma i fogarna. Sedan man kommit till insikt om dessa förhållanden och med ledning av omfattande undersökningar åstadkommit förbättringar i betongens kvalitet, har det ansetts onödigt och dyrbart att använda granit såsom beklädnad av här ifrågavarande slag av murar. Vid nyare vattenbyggnader har man därför numera i mycket stor utsträckning övergått till att antingen helt och hållet utelämna beklädnad eller ock använda sådan endast å ytpartierna närmast omkring vattenlinjen. För byggnader i sötvatten torde det icke innebära någon fara att uppföra obeklädda betongmurar. Möjligt är, att betongen emellanåt måste repareras i de fall, då ogynnsam inverkan föreligger. För ändamålet hava särskilda

131 reparationsmetoder utexperimenterats. Vad åter beträffar byggnader i saltvatten torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke dessa böra förses med skyddande beklädnad. Även om betongen i dylika fall utföres av goda materialier och med största omsorg, har man i vart fall att räkna med viss anfrätning av ytpartierna, beroende på närvaron av aggressiva beståndsdelar i vattnet. Genom att välja stenblockens storlek mindre än nu oftast brukar vara fallet och sålunda använda nubbstensformat, synes åtminstone i viss omfattning förut antydda olägenheter av krympning hos betongen och ojämn uppvärmning kunna förebyggas. Härvid bör beaktas att om reparationer skola undvikas, bör ett fogmaterial, som icke röner ogynnsam inverkan av beröringen med vattnet, användas. 2. E x p o r t m a r k n a d e n . Bland de olika grenarna av svensk granitindustri är byggnadsstensindustrien den äldsta. Redan från starten, omkring år 1850, kom denna industri, såsom framhållits i historiken, att inrikta sig på export av sina produkter, i främsta rummet till Tyskland. Först på 1870-talet blev den emellertid av verklig betydelse för svensk granitindustri. Det var då, som de omfattande leveranserna av byggnadssten påbörjades till hamn- och kanalbyggnaderna i norra Tyskland samt något senare till hamn- och dockbyggnaderna i England. Under de sista decennierna av 1800-talet utfördes härjämte icke oväsentliga leveranser till Danmark för kajbyggnader i Köpenhamn. Huvudparten av leveranserna verkställdes emellertid alltjämt till Tyskland. I början av 1900-talet skedde den förändringen i exportförhållandena, att England alltmera ökade sina inköp av byggnadssten från Sverige, under det att försäljningarna till Tyskland minskade. Den totala byggnadsstensexporten undergick dock ej någon förändring. Under tiden fram till världskrigets utbrott uppgick exporten till i medeltal 20 000 a 25 000 ton per år, därav cirka 10 000 ton till England och 5 000 ton till vardera av Tyskland och Danmark (se tabell IV, sid. 237). Världskrigets utbrott medförde omedelbart, att exporten sjönk till cirka 5 000 ton per år. Beställningarna från England och Tyskland upphörde praktiskt taget helt, medan leveranserna till Danmark förblevo i stort sett oförändrade. Efter kriget har exporten icke tillnärmelsevis lyckats nå samma omfattning som tidigare. Sålunda har den under åren 1914—1938 uppgått till i genomsnitt 3 000 å 4 000 ton. År 1935 uppgick exporten blott till 1 300 ton. Motsvarande siffra för år 1936 var 3 300 ton, för år 1937 cirka 2 300 ton och för år 1938 i runt tal 5 000 ton (preliminär siffra). Exporten av byggnadssten till Tyskland har, såsom redan framhållits, praktiskt taget helt upphört, i det landet numera tillgodoser sitt behov från egna granitbrott. Vad angår Danmark har åt graniten från Bornholm beretts ökat utrymme, medan från Sverige köpes ej oväsentliga mängder rå-

block, som färdighuggas på de olika användningsplatserna. Även i England produceras numera den erforderliga byggnadsstenen i inhemska brott och importen från Sverige har nedgått till en obetydlighet. Det enda land, dit vår export av huggen sten under senare år har ökats, är Nederländerna. Detta land saknar stenbrott och har därför ej heller någon på inhemskt råmaterial baserad stenindustri. Nederländerna använde tidigare som byggnadsmaterial en hård kalksten, »petit granit», som importerades från Belgien. Natursten användes i Nederländerna i främsta rummet för landets vattenbyggnader, bland dessa ett stort antal stenbroar, som undan för undan ersätta de tidigare använda träbroarna och färjorna. För dessa arbeten har man under de senare åren allt mera övergått till användning av granit. Nederländerna har därför nu blivit den största avnämare av huggen svensk granit. Om dessa leveranser har tidigare pågått en rätt skarp konkurrens med den tyska granitindustrien, vilken dock under de sista åren haft att tillfredsställa en så betydande efterfrågan inom det egna landet, att den i allt mindre utsträckning kunnat arbeta på export. Vad angår utsikterna för framtiden för export av svensk byggnadssten synes man kunna hysa den förhoppningen, att den nederländska marknaden skall kunna bereda avsättning för en ej oväsentligt ökad kvantitet byggnadssten. Uteslutet är ej heller, att även Tyskland i en relativt nära framtid kan komma att se sig tvunget att inköpa en del av sitt behov av huggen granit eller av det härför erforderliga råmaterialet från Sverige. Redan nu torde de tyska stenbrottens produktionskapacitet vara utnyttjad till det yttersta. En ökning av den stenmängd, som bearbetas medelst finhuggning, utöver den nuvarande kapaciteten, torde dock vara möjlig, därest maskiner komme till användning i ökad omfattning ävensom genom import av skolad arbetskraft från andra länder. Däremot förefaller det knappast möjligt, att Tyskland skulle kunna inom avsedd tid från de egna stenbrotten skaffa de erforderliga mängderna råmaterial. Behovet härav är nämligen utomordentligt stort till följd av de mycket betydande byggnadsarbeten, som äro planerade i Tyskland och för vilka ansenliga mängder granit beräknas komma att åtgå. Huruvida en eventuell import kommer att ske i form av från utlandet inköpta, för bearbetning inom landet avsedda råblock — såsom i begränsad omfattning redan är fallet i fråga om Danmark — eller i form av färdighuggen byggnadssten, kan än så länge ej säkert bedömas och torde bland annat sammanhänga med möjligheten att anskaffa erforderlig valuta för importen. 3. H e m m a m a r k n a d e n . Vad den svenska marknaden för byggnadssten beträffar kan man för tiden fram till världskrigets utbrott konstatera samma utveckling som i fråga om exportmarknaden. Det var sålunda först i mitten av 1800-talet,

som byggnadssten av granit började inom landet mera allmänt komma i bruk, sedan stenhuggerirörelsen utvecklats till en verklig industri. I jämförelse med exportmarknaden var dock den inländska marknaden av förhållandevis underordnad betydelse för avsättningen av byggnadsstensindustriens produkter. Efter världskrigets slut inträdde emellertid en väsentlig förändring i avsättningsförhållandena. Medan exporten, såsom ovan påvisats, sjönk synnerligen kraftigt, kom förbrukningen av byggnadssten inom landet att öka högst avsevärt i början av 1900-talet i samband med den då ytterst livliga byggnadsverksamheten. Det var vid denna tid, som flertalet av de stora med granit klädda bankpalatsen och andra1 monumentalbyggnader uppfördes i Stockholm, Göteborg och på andra platser i landet. Sedermera har dock förbrukningen även på inlandsmarknaden gått tillbaka i mycket hög grad. I avsikt att söka åstadkomma en ökad användning av byggnadssten, framför allt inom den offentliga byggnadsverksamheten, gjorde ett flertal förbund, representerande de svenska granit-, kalkstens- och marmorindustrierna samt landets stenindustriarbetare, den 20 september 1933 en framställning till Kungl. Maj:t med hemställan, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta, att natursten bringades till användning i ökad omfattning både till yttre och inre byggnadsarbeten, i första hand vid alla statliga och statsunderstödda byggnadsföretag och arbeten, men även vid andra större arbeten, där Kungl. Maj:t hade anledning och tillfälle att utöva inflytande. Byggnadsstyrelsen, som den 19 oktober 1933 avgav yttrande över ifrågavarande framställning, framhöll, att vid byggnader, vilka icke vore av mera utpräglad monumental karaktär, hade under de senare åren den tidigare begagnade inhemska naturstenen i regel ersatts med andra billigare material (betong- eller putsmaterial). Vid vissa av de dåmera planerade statliga byggnadsföretagen, nämligen sådana av mera utpräglad monumental karaktär (kanslihuset och sjöhistoriska museet i Stockholm m. fl.) samt sådana, där hänsyn måste tagas till närliggande byggnad, vid vilken natursten begagnats, komme dock enligt byggnadsstyrelsen givetvis natursten att användas i erforderlig utsträckning. Vid övriga, styrelsen anförtrodda byggnadsföretag hade styrelsen beräknat att begagna betong- och putsmaterial i samma omfattning som tidigare vid liknande företag. Inom styrelsen hade verkställts en överslagsberäkning i avsikt att utröna merkostnaden för det fall att jämväl för de dåmera planerade byggnaderna av sistnämnda slag natursten skulle begagnas till socklar, portomfattningar och dylikt i stället för betong m. m. Denna merkostnad belöpte sig i runt tal till sammanlagt 90 000 kronor för följande byggnadsföretag, nämligen landsstatshus i Härnösand och Karlskrona, byggnader för telegrafverket i Stockholm och Örnsköldsvik, byggnad för landsarkiv i Härnösand, sjukhusbyggnader i Kristinehamn, Vänersborg och Visby samt för byggnader för lantmäterikontoren i Karlstad och Jönköping.

134 Med anledning av förenämnda framställning förklarade Kungl. Maj:t jämlikt brev den 23 februari 1934 angående framställning av Sveriges granitindustriförbund m. fl. rörande användande i ökad omfattning av natursten vid statliga och statsunderstödda byggnadsföretag hinder för byggnadsstyrelsen icke möta att vid de ifrågavarande, åt byggnadsstyrelsen anförtrodda statliga byggnadsföretagen låta i lämplig utsträckning använda natursten i stället för annat billigare material, under förutsättning att de för respektive företag anvisade byggnadsanslagen härigenom icke komme att överskridas. I samband härmed anbefallde Kungl. Maj:t byggnadsstyrelsen att beträffande sådana icke statliga byggnadsföretag, med vilka styrelsen hade att taga befattning, för vederbörande företagare framhålla önskvärdheten av att natursten i den mån så kunde finnas möjligt och lämpligt komme till användning vid företagen. Då, såsom av det ovan anförda framgår, Kungl. Maj:ts anvisningar till byggnadsstyrelsen angående ökad användning av natursten vid statliga och statsunderstödda byggnadsföretag endast gällde vissa dåmera planerade företag, vilka numera torde blivit utförda, synes det utredningen angeläget, att byggnadsstyrelsen erhåller liknande anvisningar för den framtida byggnadsverksamheten, särskilt som inom de närmaste åren betydande statliga byggnadsarbeten äro projekterade. För sin del har utredningen vidtagit vissa åtgärder i syfte att söka åstadkomma ökad användning av natursten, i första hand sådan av granit, vid byggnadsföretag. Sålunda har utredningen i skrivelser den 5 mars 1938 till byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, arméförvaltningen, flygförvaltningen, marinförvaltningen, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, kooperativa förbundet, hyresgästernas sparskasse- och byggnadsföreningars riksförbund samt svenska arkitekters riksförbund sökt väcka vederbörandes intresse för ökad användning vid byggnadsföretag av granit, gnejs och andra jämförliga stenarter. Utredningen erinrade härvid till en början därom, att graniten numera tack vare en väl utvecklad och tillämpad teknik vid stenens bearbetning kunde med samma möjlighet till variation som gäller för annat byggnadsmaterial inpassas i vilken som helst byggnadsstil. Särskilt kunde framhållas sågningsteknikens framsteg, varigenom granitplattor på ända ner till 2 å 3 cm tjocklek kunde framställas. Vidare framhöll utredningen, att avseende borde fästas vid de praktiska och dekorativa fördelar, som kunde vinnas genom begagnande av granit till socklar, listverk, portoinfattningar, trappsteg samt annan ut- och invändig beklädnad av byggnader av skilda slag. Granitens beständighet mot inverkan av väder, vind och vatten samt nötning och slag vore allmänt och officiellt vitsordad. Förekomsten av svart, grön. blå, grå

135 och röd granit av såväl enfärgad som mångfärgad struktur möjliggjorde tillfredsställande av skiftande smakriktningar. Då den sålunda hållbara och dekorativt tilltalande graniten numera tack vare ett tekniskt och konstnärligt fulländat förfarande vid tillverkningen kunde framställas till priser, som väl försvarades av de sålunda påtalade praktiska och dekorativa fördelarna, syntes en ökad användning av granit vid byggnadsföretag vara berättigad och motiverad. Ur synpunkten av den rådande arbetslösheten inom granitindustrien vore — framhöll utredningen slutligen — en dylik ökad användning av granitindustriens produkter vid byggnadsföretag synnerligen önskvärd. Med anledning av utredningens ovannämnda framställningar har utredningen mottagit skrivelser från bland annat byggnadsstyrelsen, som meddelade, att styrelsen med uppmärksamhet och intresse följde utvecklingen av frågan rörande utnyttjande av natursten inom byggnadsindustrien och att styrelsen ämnade, med bedömande i varje särskilt fall av förekommande tekniska och ekonomiska krav och förutsättningar, pröva, huruvida granitmaterial alternativt i stället för annat material borde komma till användning till socklar, trappor, beklädnader m. m. vid de byggnadsföretag, som styrelsen handhade. Svenska landstingsförbundet meddelade, att förbundet i anledning av utredningens förberörda skrivelse beslutat, att tillställa samtliga landstingens förvaltningsutskott avskrift av utredningens skrivelse, varjämte densamma skulle publiceras i förbundets tidskrift. P å förslag av styrelsens vice ordförande, riksgäldsfullmäktigen Anders Råstock, uttalade landstingsförbundets styrelse härjämte önskvärdheten av att genom utredningens försorg prov å granitplattor måtte tillställas de olika landstingens förvaltningsutskott, vilket föranledde utredningen att omedelbart hos Sveriges granitindustriförbund hemställa, att förbundet måtte till ifrågavarande förvaltningsutskott översända prov å förutom slipade och polerade granitplattor även råsågade och blästrade sådana. Härjämte borde enligt utredningens mening prov levereras i form av dels mindre kuber, utförda i olika behuggningsgrad, dels ock s. k. nubbsten (20X30X40 cm). Kooperativa förbundet meddelade, att förbundet med anledning av utredningens ovannämnda skrivelse beslutat söka medverka till en ökad användning av granit, gnejs och andra jämförliga stenarter inom den byggnadsverksamhet, som utövades inom konsumentkooperationen. Vidare vore det förbundets avsikt att sända en avskrift av utredningens skrivelse till samtliga föreningar och uppmana dem att försöka medverka till en ökad användning av granit. Förbundets styrelse hade även för avsikt att intressera tidningen »Vi» att föra propaganda för användningen av granit. Slutligen hade förbundets styrelse beslutat att anställa en man för att till föreningen och dess medlemmar sälja sten till grindstolpar, kantlister, trappsteg, socklar m. m. För detta ändamål önskade förbundet, att utredningen måtte föreslå

lämplig person med kännedom inom stenindustrien och förmåga att sköta försäljningen. Sedermera har Sveriges granitindustriförbund under samverkan med kooperativa förbundet anställt en person för bedrivande tillsvidare av propaganda för ökad användning av byggnadssten m. m. I anslutning härtill har bland annat åtgärder vidtagits för deltagande från granitindustriens sida i byggnadsmaterialutställningar. Granitutredningen har härjämte haft överläggningar med vederbörande arkitekter för medborgarhuset, militärstabsbyggnaden samt marin- och flygförvaltningarnas ämbetsbyggnader i Stockholm i avsikt att utröna, huruvida ökad användning av granit kunde åstadkommas vid uppförande av ifrågavarande byggnadsföretag. I förevarande sammanhang förtjänar omnämnas de inköp av byggnadssten m. m. för statens räkning, som under den senaste tiden vid skilda tillfällen verkställts genom statens steninköpskommittés försorg. På grund av den under år 1938 avsevärt minskade exporten av kantsten uppstod en betydande arbetslöshet bland kantstenshuggarna i stendistrikten, framför allt i Bohuslän och Halland. Då några mera omfattande inköp av kantsten för statens räkning icke kunna komma i fråga, enär dylik sten endast i mycket ringa omfattning finner användning vid de statliga stensättningsarbetena, har steninköpskommittén i syfte att bereda sysselsättning åt en del av de sålunda arbetslösa kantstenshuggarna enligt Kungl. Maj:ts medgivande låtit inköpa byggnadssten m. m. för vissa offentliga institutioners räkning. I regel har härvid granitmaterialet ersatt annat, ursprungligen avsett byggnadsmaterial. Den härav för vederbörande institution uppkomna merkostnaden har täckts av medel från anslaget till inköp av gatsten för statens räkning. Bland dylika leveranser av sten må nämnas granitdockorna till takbarriären å riksdagshuset samt trappsten m. m. till Nordiska museet. Såsom utredningen i sina ovanberörda skrivelser den 5 mars 1938 framhållit, torde en väsentlig ökning av förbrukningen av granit vid offentlig byggnadsverksamhet böra kunna vinnas. Den kostnadsökning, som skulle föranledas därav, att man i stället för puts eller betong för socklar, portomfattningar m. m. använde granit, skulle, såsom av byggnadsstyrelsens ovanberörda utredning den 19 oktober 1933 framgår, stanna vid relativt blygsamma belopp. Granitutredningen vill därför i anslutning till vad som ovan sid. 134 yttrats hemställa, att Kungl. Maj:t i särskilda skrivelser till vederbörande myndigheter ville lämna anvisning därom, att vid upprättande av förslag till byggnadsföretag, till vilka statsbidrag äro avsedda att utgå, söka bereda ökad användning av den tidigare nyttjade men numera i regel med betong- eller putsmaterial ersatta graniten till socklar, listverk, portomfattningar m. m. ävensom anbefalla byggnadsstyrelsen att beträffande

sådana icke statliga byggnadsföretag, med vilka styrelsen har att taga befattning, för vederbörande företagare framhålla önskvärdheten av att natursten i den mån så kan finnas möjligt och lämpligt kommer till användning vid företagen. Vad den enskilda byggnadsverksamheten beträffar torde utöver de här ovan beskrivna, av utredningen genomförda åtgärderna inga ytterligare åtgärder från det allmännas sida vara påkallade, utan torde det böra överlåtas åt privat initiativ att söka vidga den ifrågavarande inhemska marknaden. 4. E x p o r t r e g l e r i n g för b y g g n a d s s t e n . Någon reglering av exporten av byggnadssten, liknande den som gäller för gat- och kantsten, finnes ej. Granitutredningen har haft under övervägande, huruvida ej en utvidgning av exportregleringen att även omfatta byggnadssten vore tillrådlig, speciellt med hänsyn till önskvärdheten att effektivt förhindra försäljning till underpris på utlandsmarknaden. Vissa tekniska svårigheter möta dock mot exportregleringens utsträckning även till detta slag av sten, bland annat med hänsyn till avräkningen de olika företagen emellan. Något mera tvingande behov av en dylik åtgärd synes ej heller föreligga. Sålunda har någon framställning härom hittills ej gjorts, vilket tyder på att några större olägenheter av det fria system, som nu tilllämpas, ej har gjort sig gällande. Annorlunda bleve givetvis förhållandena, därest klagomål skulle riktas mot prissättningen av den svenska byggnadsstenen för export och befogade farhågor framfördes om att denna export kunde komma att av sådan anledning drabbas av handelspolitiska avstäng ningsåtgärder i utlandet. Granitutredningen finner emellertid på anförda grunder ej skäl att i förevarande sammanhang framlägga något förslag i ämnet.

KAP. VIII.

Övriga granitprodukter. Sedan i det föregående framtidsmöjligheterna för gatsten, kantsten och byggnadssten behandlats, återstår att lämna en redogörelse för övriga granitindustriprodukters avsättningsmöjligheter. I statistiskt hänseende rubriceras de förstnämnda tre grupperna av granitindustriprodukter såsom arbetad granit (se tab. I, sid. 232—233). Övriga produkter, nämligen ämnesblock och makadam, sammanföras i den officiella statistiken under rubriken oarbetad granit.

138 1. Ä m n e s b l o c k . Under de första årtiondena av stenindustrien verksamhet i Sverige, räknat från mitten av 1800-talet, var produktionen av ämnesblock för export av mycket ringa omfattning. Denna produkt, som huvudsakligen exporterades till Tyskland, utgjordes då liksom i våra dagar av utkilade råa stenblock, som i införsellandet underkastades vidare bearbetning, i främsta rummet till byggnadssten. Det var först omkring år 1890, då den svenska exporten av byggnadssten — tidigare av betydande omfattning — började gå tillbaka på grund av avsevärda höjningar av den tyska tullen å byggnadssten, som blockstensexporten började nå den omfattning densamma lyckats bibehålla in i våra dagar. Sålunda uppgick exporten av ämnesblock under åren fram till år 1890 till i medeltal några tiotusental ton per år, motsvarande ett värde av 300 000 a 400 000 kronor årligen. Från och med år 1890 ökades exporten successivt och utgjorde år 1900 cirka 60 000 ton, motsvarande ett värde av 2*5 miljoner kronor. Under de följande åren fram till världskrigets utbrott var exporten i stort sett oförändrad och uppgick i genomsnitt till cirka 70 000 ton, representerande ett värde av cirka 3 miljoner kronor. Under världskriget sjönk helt naturligt denna export ganska avsevärt men kom åter igång efter krigets slut och har under de senaste femton åren i medeltal uppgått till cirka 70 000 ton, motsvarande ett värde av omkring 4 miljoner kronor. De sista åren har exporten nått följande siffror, nämligen år 1935 cirka 70 000 ton (4-2 milj. kr.), år 1936 cirka 71 000 ton (4-4 milj. kr.), år 1937 cirka 74 000 ton (4-4 milj. kr.) och år 1938 omkring 80 000 ton (4-8 milj. kr.) (se tabell V, sid. 238). Såsom redan framhållits exporterades blockstenen tidigare huvudsakligen till Tyskland. Ännu i denna dag är Tyskland vår störste avnämare av dylik sten. Under de senaste trettio åren har den tyska blockstensimporten — med undantag för de båda sista krigsåren och de första efterkrigsåren — uppgått till i medeltal cirka 40 000 ton per år. Vår näst största kund är England, som under åren fram till världskrigets utbrott årligen importerade cirka 11 000 ton blocksten. De senaste tjugo åren har exporten till England varierat mellan 5 000 och 10 000 ton. En tendens till ökning av den engelska importen har under de allra senaste åren kunnat förmärkas. Sålunda levererades till detta land år 1936 cirka 9 000 ton och år 1937 i det närmaste 12 000 ton. Den danska marknaden har i stort sett visat samma stabilitet som den tyska och engelska. Under åren 1907—1930 importerade sålunda Danmark i medeltal 5 000 a 6 000 ton ämnesblock från Sverige. Från och med år 1930 har emellertid en ökning av avsättningen på den danska marknaden skett. Medeltalet för åren 1930—1938 är cirka 7 000 ton. Bland övriga importländer för svensk blocksten förtjäna nämnas Nederländerna och Ryssland, till vilka länder under åren före världskrigets ut-

139 brott exporterades respektive 2 000 å 3 000 ton och 1 000 å 2 000 ton per år. Efter världskrigets slut har exporten till Nederländerna icke tillnärmelsevis nått samma omfattning som tidigare, medan den ryska marknaden helt bortfallit. I gengäld har ett stort antal nya marknader kunnat under de senaste årtiondena upparbetas. Främst märkas här Amerikas Förenta Stater (åren 1923—1930 årligen cirka 9 000 ton och åren 1931—1937 årligen cirka 2 000 ton), Tjeckoslovakien (åren 1923—1937 cirka 3 000 ton årligen), Belgien (de senare åren cirka 1 500 ton), Argentina (i genomsnitt 1 000 ton under åren 1925—1937) samt Brittiska Nordamerika (cirka 700 ton per år fram till år 1933 och därefter 1 000 å 1 500 ton per år). I förevarande sammanhang förtjänar framhållas, att den svenska exporten av blocksten till stor del utgöres av ämnesblock av s. k. svart granit (syenit, diabas m. m.), som icke tillverkas i de egentliga gatstensdistrikten. Huvudparten av blocksten av svart granit kommer från nordöstra Skåne och södra Småland, där även ämnesblock av röd, grön och blå granit uttagas. Från a.-b. A. K. Fernströms granitindustriers stenhuggerier å Sternö i västra Blekinge levereras också betydande kvantiteter svarta granitblock. Den grå och röda blockstenen levereras huvudsakligen från de egentliga stendistrikten i Bohuslän, Blekinge och östra Småland. Med hänsyn till den stabilitet, som under de senaste åren karakteriserat Sveriges export av ämnesblock, torde framtidsutsikterna för denna granitprodukt kunna bedömas såsom relativt gynnsamma. Då emellertid produktionen av ifrågavarande exportartikel huvudsakligen är lokaliserad till andra trakter än de egentliga stendistrikten, kan en ytterligare utvidgning av denna export knappast tänkas återverka på sysselsättningsförhållandena inom dessa distrikt. 2. M a k a d a m . Vid sidan av produktionen av andra granitindustriprodukter har den svenska stenindustrien tidigare bedrivit en förhållandevis betydande tillverkning av makadam, huvudsakligen för export. Sålunda uppgick exporten av makadam under åren före världskrigets utbrott till i medeltal cirka 100 000 ton per år. Under de därpå följande åren fram till år 1930 exporterades i genomsnitt cirka 70 000 ton per år. Sedermera har emellertid makadamexporten ständigt och kraftigt sjunkit och utgjorde år 1938 endast cirka 3 000 ton (se tabell VI, sid. 239). För exporten av makadam har Sverige varit hänvisat praktiskt taget till endast en marknad, nämligen den danska. Sålunda har i runt tal 70 a 80 % av den från Sverige exporterade makadamen vunnit avsättning i Danmark. Under de senaste åren alltsedan år 1930 har icke mindre än 90 % av makadamexporten utgjorts av sådan makadam, som sålts till Danmark. Detta beroende av en enda m a r k n a d har visat sig ödesdigert för den svenska

140 makadamindustrien. När den danska stenindustrien (på Bornholm) drab hades av samma avsättningskris som den svenska i början av 1930-talet, övertog den danska stenindustrien leveranserna av makadam inom Danmark, och då nämnda industris kapacitet visade sig vara tillräcklig för att i det närmaste fylla Danmarks behov av makadam, hade den svenska stenindustrien ingen möjlighet att kunna uppehålla makadamexporten, särskilt som Sveriges näst största kund i fråga om denna vara, nämligen Tyskland, icke längre var i behov av någon import av makadam. Avsättningen av makadam på den svenska marknaden var tidigare av underordnad betydelse för den svenska makadamindustrien, som var koncentrerad till de egentliga stendistrikten i Bohuslän, Halland och Blekinge. De förändrade avsättningsförhållandena ha medfört, att vissa av makadamkrossanläggningarna i dessa distrikt blivit nedlagda. Sålunda ha bland annat anläggningarna å Tjurkö i Karlskrona skärgård blivit nedlagda. Från makadamverken i Rixö i Bohuslän, i Söndrum i Halland och ä Sternö i Blekinge levereras dock alltjämt makadam, i första hand för export men även för inländsk förbrukning. En stor del av den svenska förbrukningen av m a k a d a m täckes emellertid icke genom leveranser från nämnda i anslutning till exportstenhuggerierna anlagda makadamverk. Praktiskt taget över allt i vårt land finnes nämligen riklig tillgång på för makadamtillverkning lämpliga berg. Genom användande av transportabla stenkrossar kan detta bergmaterial utnyttjas, varigenom sålunda tillverkad makadam kan erhållas till betydligt lägre priser än från exportstenhuggerierna, som måste kalkylera med väsentligt längre transporter. Något annorlunda ställa sig förhållandena i det jämförelsevis stenfattiga Skåne. Sålunda har tidigare ej oväsentliga makadamkvantiteter levererats till de skånska hamnstäderna från stenkrosserianläggningarna i bland annat Söndrum. Makadambehovet i landskapets inre delar har däremot helt kunnat täckas från inne i provinsen belägna, rätt betydande och rationellt ordnade krossanläggningar, som tidigare uteslutande voro baserade pä makadamtillverkning för inlandsmarknaden, men som numera även börjat exportera makadam. En möjlighet att utvidga hemmamarknaden vore om makadam i större utsträckning användes såsom ballast å järnvägsbankar. Ännu för några år sedan kom emellertid endast obetydliga kvantiteter makadam till användning för dylikt ändamål. En viss ändring i detta förhållande har under de senaste åren inträtt, sedan våra järnvägar efter utländskt mönster börjat förse bankarna med makadamballast. Detta har medfört, att landets behov av makadam ökat avsevärt. Det synes dock knappast möjligt att verkställa makadamleveranser från det stora flertalet exportstenhuggerier. En sådan produktion kan nämligen icke drivas rationellt, om endast avfallet vid stenbrytningen skall användas för makadamtillverkningen. Härtill kommer att flertalet exportstenhuggerier äro belägna utmed landets kuster utan

141 anslutning till järnväg, vilket skulle komina att medföra, att kostnaderna för makadamens transport, då fråga vore om dess användning som ballast ä järnvägsbankar, bleve alltför höga. Dylika leveranser skulle endast kunna till rimligt pris genomföras om järnvägsspår droges fram till stenbrotten. så att makadamen kunde lastas direkt från krossen i järnvägsvagn. Endast de halländska stenhuggerierna samt några enstaka stenhuggerier i Bohuslän ligga lämpligt till för detta ändamål. Då gatstenstillverkningen i de förra stenbrotten under senare år i hög grad inskränkts, kan dock någon makadamtillverkning i större skala med begagnande av det vid gatstensproduktionen uppstående avfallet icke där komma i fråga. Å andra sidan har den halländska gnejsen visat sig vara mycket lämplig för framställning av makadam, vadan en makadamproduktion som självständig industri kan förväntas bereda viss sysselsättning åt den halländska stenhuggarestammen. 3. S k r o t s t e n . Vid ett besök i de stendistrikt, där under en längre tid brytning bedrivits, lägger man icke sällan märke till stora mängder stenavfall, vilka i hög grad försvåra ett framtida exploaterande av stenfyndigheterna. De hindra nämligen brottens framdragande till de under skrothögarna liggande bergpartierna och medföra därför en påtaglig misshushållning med bergmaterialet. Denna olägenhet framträder mest vid småbrottsdrift, medan vid storbrottsdrift det vid brytningen uppkommande stenavfallet i allmänhet undanskaffas. I regel användes avfallet vid storbrotten, i den mån detsamma icke kommer till användning för tillverkning av makadam, i främsta rummet såsom fyllnadsmaterial vid anläggande av arbets- och upplagsplaner inom eller i närheten av stenbrottet. Sedan dessa arbeten utförts, stjälpes avfallet, om brottet är beläget vid sjön, i havet; eljest sammanföres det i stora högar i brottets närhet. Skrotstenen representerar otvivelaktigt ett visst värde, som på något sätt borde kunna tillvaratagas för att därigenom bidraga till stendriftens räntabilitet. Tidigare har här berörts skrotstenens användning för tillverkning av makadam. Då emellertid, såsom ovan påvisats, skrotstenen endast undantagsvis kan nyttjas för dylikt ändamål, ha ansträngningarna inriktats på skrotstenens nyttiggörande i annan form. Olika förslag hava härvid framkommit, bland annat förslaget om stenens förmalning till stenmjöl, vilken produkt skulle kunna användas både såsom konstgödsel och såsom råmaterial vid kali- och aluminiumframställning. Någon praktisk betydelse torde dock ej kunna tillmätas dylika förslag till avfallets tillgodogörande. En annan form för stenavfallets nyttiggörande är stenens användande som fyllnadsmaterial vid hamn- och vattenbyggnader. För dylikt ändamål har avfallssten i betydande utsträckning kommit till användning. Sålunda

142 ha omfattande leveranser av skrotslen från de halländska och bohuslänska stenbrotten skett vid utbyggandet av hamnarna i bland annat Malmö och Hälsingborg. Även Danmark har tidigare inköpt stora kvantiteter avfallsblock, speciellt vid anläggandet av hamnarna å Jyllands västkust. Vid byggandet av våra egna fiskehamnar har däremot endast undantagsvis leverans av stenmaterial från närbelägna granitbrott kommit i fråga, beroende därpå, att erforderlig fyllnadssten kunnat erhållas på platsen ur sådana berg, som måst sprängas bort i samband med hamnanläggningens utförande. Är situationen emellertid den, att för hamn- eller vattenbyggnadens anläggande någon utsprängning av bergmaterial ej äger rum, torde det ofta vara ekonomiskt fördelaktigt, att, även om lämpliga berg skulle finnas i omedelbar närhet av arbetsplatsen, likväl anskaffa erforderligt fyllnadsmaterial från vid havet belägna stenbrott, där skrotsten finnes på lager, detta dock under förutsättning att stenen kan transporteras sjöledes direkt från stenhuggeriet till användningsplatsen och därstädes kan lossas direkt från fartyg. Sådan skrotsten bör kunna levereras av stenhuggerierna till väsentligt lägre pris än vad utsprängningen ur berg på användningsplatsen skulle kosta. Ett första försök i större skala att använda stenavfallet på ovan angivet sätt har under år 1938 gjorts i samband med byggandet av den nya Marstrandsvägen (beredskapsarbetet å vägen Tjuvkil—Marstrand). Materialet transporteras från stenbrotten i mellersta Bohusläns skärgård direkt till användningsplatsen med småfartyg, vars manskap hjälper till med stenens lastning och lossning. På detta sätt tillföras icke endast stenhuggarna utan även kustflottan en ej obetydlig inkomst. Ett nytt sätt att använda avfallssten har för den svenska granitindustrien nyligen erbjudit sig, i det möjlighet beretts för leverans av strandskoningssten till Holland, avsedd att komma till användning vid uppförandet av de stora bankarna, som byggas i samband med torrläggningen av Zuiderzee. För dessa och liknande arbeten har hittills såväl i Holland som i Tyskland använts »Säulenbasalt» från Rhenlandet. Dylik basalt har tidigare levererats till så lågt pris, att den svenska graniten icke kunnat konkurrera med denna stensort. Graniten kräver nämligen väsentligt mera arbete för att bringas i den erforderliga, regelhundna formen än vad förhållandet är med basaltkolonnerna, som endast behöva uppdelas i stycken av någorlunda ensartad längd. Genom användande av redan vid sjön upplagrade avfallsblock, som med hjälp av tryckluftsverktyg kilas i för ändamålet lämpliga stycken, har man lyckats nedbringa kostnaderna för framställning av dylik strandskoningssten så mycket, att densamma kunnat upptaga konkurrensen med den tyska basalten. Utsikt synes förefinnas för denna stens användning även för andra vattenbyggnader i Holland än sådana, som stå i samband med torrläggningen av

143 Zuiderzee. Företagna prov visa, att stenen även lämpar sig för beklädnad av stödjemurar o. dyl. Då priset för denna sten ställer sig synnerligen fördelaktigt, omkring kr. 4:— per kvm fritt inlastad vid stenhuggeriet, synes det mycket troligt att denna stensort skulle kunna komma till användning även i Sverige.

KAP. IX.

Tekniska undersökningar. Utredningen har i enlighet med de direktiv, som chefen för handelsdepartementet meddelat i statsrådsprotokollet den 5 mars 1937, i det föregående, närmast med stöd av de erfarenheter, som man i in- och utlandet vunnit i fråga om stenbeläggningar och andra permanenta beläggningar, klargjort förutsättningarna för stenindustriens bestånd, genom att påvisa stenbeläggningens framtidsmöjligheter, därvid utredningen närmare redogjort för de omständigheter, under vilka stenbeläggning av gator och vägar kan vara tekniskt och ekonomiskt motiverad. Sedan utredningen härvid funnit, att stenbeläggningen har goda utsikter att hävda sin ställning i konkurrensen med andra vägbeläggningsmaterial, har utredningen jämlikt de meddelade direktiven upprättat en plan för vissa tekniska undersökningar, som kunna vara ägnade att lämna värdefulla bidrag till lösningen av de många ännu svävande frågor rörande gatsten och gatstensbeläggningar. Denna plan omfattar två skilda avdelningar, nämligen en vägteknisk och en produktionsteknisk avdelning. 1. Vägtekniska undersökningar. En stenbeläggnings kvalitet är beroende av följande faktorer, nämligen: Under grunden. Underbädden. Sättgruset. Gatstenen. Fogfyllnaden. Kantstöden. Sättningsmetoden. Undergrunden. Där så är möjligt, gives vägen en sådan sträckning, att områden med dålig undergrund undvikas. Kan detta icke ske, bör man — i likhet med vad som är regel i ett flertal andra länder — underkasta marken en ingående väggeologisk undersökning i avsikt att utröna, huru

144 undergrunden kan väntas komma att förhålla sig, särskilt med hänsyn till bärigheten samt sättningarnas storlek, likformighet och tidsförlopp. Då utredningen förutsätter, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid planläggandet av statliga stensättningsarbeten och granskning av arbetsplaner för övriga slag av stensättningsarbeten inom landet ägnar denna fråga tillbörlig uppmärksamhet, har utredningen icke funnit anledning, att här framlägga något förslag i ämnet utan vill endast betona angelägenheten av att väggeologiska undersökningar utföras i största möjliga utsträckning och så snart dylika kunna anses vara påkallade. Underbäddens beskaffenhet är av väsentlig betydelse för stenbeläggningens kvalitet, framför allt vad beträffar beläggningens jämnhet. Beroende på undergrundens beskaffenhet kan underbädden konstrueras på ett flertal sätt, nämligen såsom väl sammansatt grusbädd av olika tjocklek; makadambädd av olika tjocklek; packstensbädd av olika tjocklek samt slutligen betongbädd av olika slag (enligt »mixed-in-place»-förfarandet; sandwichbetong; vibrobetong; vanlig armerad cementbetong). Då några laboratoriemässiga undersökningar knappast kunna komma i fråga för provning av olika konstruktioner av underbädd för stenbeläggning, utan dylika undersökningar måste företagas i samband med vägarbetenas utförande, har utredningen i de program för utförande av vissa provvägar, som utarbetats på utredningens initiativ och för vilka närmare redogörelse lämnas här nedan, sid. 150, även upptagit praktiska undersökningar av olika slag av underbädd. Sättgrusets sammansättning och tjocklek är av betydelse för stenbeläggningens framtida jämnhet. Genom viss lerhalt kan sättgruset göras svagt bindande (Sverige). Utomlands användes på sina håll icke bindande sättgrus, bestående av fin flodsand (Tyskland). Slutligen förekommer att sättgruset stabiliseras med cement eller helt ersattes av cementbruk (Polen). Vad tjockleken hos sättgruslagret beträffar har erfarenheten i såväl Sverige som utomlands visat, att detsamma bör ha en tjocklek av 2*0—2*5 cm, då fråga är om smågatstensbeläggning, och 3*0—5#0 cm när det gäller storgatstensbeläggning. Vissa praktiska undersökningar i fråga om sättgrusets sammansättning och tjocklek ha av utredningen föreslagits skola komma till utförande vid byggandet av ovannämnda provvägar. Gatstenens beskaffenhet har stor betydelse bland annat för hållbarheten och jämnheten hos beläggningen. Faktorer, som bestämma stenens egenskaper äro granitens petrografiska och kemiska sammansättning, volymvikt, vattenabsorption, avnötning, tryck- och slaghållfasthet samt skrovlighet. För vinnande av närmare kännedom härutinnan har utredningen i nedan omförmälda plan för provning av bergarter, som lämpa sig för tillverkning av gatsten, föreslagit utförande av omfattande laboratoriemässiga undersökningar. Tillika har utredningen föreslagit utförande av vissa praktiska

145 undersökningar genom ovannämnda provvägars förseende med beläggning av olika gatstenssorter. Fogfyllnaden. Det fogfyllnadsmaterial, som i regel kommer till användning, är grus. Genom användande av detta material erhåller emellertid beläggningen icke en tät yta, vilket medför, att dagvattnet tränger ned i och uppmjukar underbädden och undergrunden. Härjämte suges gruset under trafikens inverkan i viss omfattning upp ur fogarna, varigenom risk uppstår för stenarnas förskjutning. Ett önskemål är att erhålla ett fogfyllnadsmaterial, som är ogenomträngligt för vatten och som därjämte binder samman stenarna till en monolitisk beläggning. Utomlands användes för detta ändamål i stor utsträckning cementbruk och bituminösa bindemedel. Svårigheten är att finna ett fogfyllningsmaterial, som fäster vid stenarna, icke spricker vid kyla och ej heller uppmjukas alltför mycket vid varm väderlek. Materialet bör vidare vara hållbart samt billigt i fråga om anskaffning och anbringande i fogarna. Några förslag beträffande laboratoriemässiga undersökningar av olika fogfyllningsmaterial komma icke att av utredningen framläggas, enär Kungl. Maj:t jämlikt brev den 9 april 1937 bemyndigat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att av till styrelsens förfogande, för statliga stensättningsarbeten avsedda medel taga i anspråk tillhopa högst 11 300 kronor för undersökningar genom statens väginstituts försorg rörande fogfyllning vid gatstensbeläggningar i huvudsak enligt ett av styrelsen den 24 mars 1937 upprättat förslag, sammanställt med ledning av förslag i ämnet från svenska vägföreningen av den 30 september 1936 och statens väginstitut av den 25 februari 1937. I fråga om praktiska undersökningar har utredningen föreslagit, att stenbeläggningen å vissa av de tidigare omnämnda provvägarna skall förses med olika slag av fogfyllnad. Kantstöden kunna anordnas av en eller två rader storgatsten eller en rad kantsten. Vidare kunna de utföras av cement- eller asfaltbetong. I samtliga fall anordnas i regel utanför kantstöden en vägren av bindjordsoch grusavjämnad makadam, som i vissa fall förses med indränkning med eller utan ytbehandling. Slutligen anordnas kantstöden understundom enbart av indränkt makadamvägren. På ett flertal av de tidigare omnämnda provvägarna har utredningen — som framgår av det följande — föreslagit anordnande av praktiska undersökningar genom utförande av kantstöd av olika konstruktioner. Stensättningen kan bland annat utföras som bågsättning, diagonalsättning med och utan anslutningsbågar, v-sättning med och utan anslutningsbågar samt tvärsättning. Alla dessa slag av sättning komma enligt utredningens här nedan återgivna förslag att praktiskt provas vid byggandet av vissa av de omskrivna provvägarna. 10-916253

146 Om sålunda stenbeläggningens kvalitet är beroende av de detaljer i stensättningsarbetets utförande, beträffande vilka redogörelse lämnats härovan, kan beläggningens kvalitet bedömas efter dess egenskaper ur bland annat synpunkten av dess jämnhet, slitstyrka, strävhet, rullningsmotstånd m. m. För vinnande av närmare kännedom om dessa beläggningens egenskaper kommer utredningen här nedan att framlägga förslag beträffande utförande av ett flertal laboratoriemässiga och praktiska undersökningar. Utredningen övergår nu till att närmare beskriva samtliga här ovan berörda undersökningar, som kunna sammanfattas sålunda: I. Provning av bergarter, som lämpa sig för tillverkning av gatsten. II. Provning av olika metoder för utförande av stensättningsarbeten, samt III. Undersökning av gatstensbeläggningens egenskaper som körbana. Provning av bergarter, som lämpa sig för tillverkning av gatsten. Redan i skrivelse den 29 november 1937 till chefen för handelsdepartementet framlade utredningen en preliminär plan för provning av bergarter, lämpade för tillverkning av gatsten, samt hemställde om anvisande av medel för provningarnas utförande. Sedan chefen för kommunikationsdepartementet i anledning härav jämlikt utdrag av statsrådsprotokollet, fogat till Kungl. Maj:ts proposition till 1938 års riksdag angående anslag till bidrag till vägunderhållet på landet, förordat, att det för finansiering av ifrågavarande provningar erforderliga beloppet — 80 000 kronor — måtte utgå av äskat anslag till inköp av gatsten för budgetåret 1938/1939 och riksdagen jämlikt skrivelse nr 406/1938 anmält, att ifrågavarande förslag icke föranlett någon erinran från riksdagens sida, anbefallde Kungl. Maj:t jämlikt brev den 30 juni 1938 Sveriges geologiska undersökning, statens provningsanstalt och statens väginstitut att till Kungl. Maj:t inkomma med i samråd utarbetad plan för åsyftade provningars bedrivande. Efter gemensamma överläggningar med ovannämnda institutioner ingav granitutredningen till Kungl. Maj:t den 20 augusti 1938 en av samtliga ifrågavarande institutioner biträdd plan för provningar av bergarter jämte en till planen hörande kostnadsberäkning (se bil. 5, sid. 262—265). På granitutredningens hemställan uppdrog härefter Kungl. Maj:t jämlikt brev den 16 september 1938 åt granitutredningen, att vidtaga åtgärder för verkställande av ifrågavarande provningar av bergarter, i huvudsaklig överensstämmelse med ovannämnda plan, varjämte Kungl. Maj:t ställde det föreslagna beloppet om 80 000 kronor till förfogande för provningarnas utförande. Sedermera har utredningen anmodat de tre institutionerna att utföra de dem jämlikt planen tilldelade arbetsuppgifterna, samtidigt som utredningen lämnat institutionerna närmare anvisningar beträffande rekvisition och redovisning av för provningarnas utförande erforderliga medel.

147 I f r å g a v a r a n d e p l a n h a r i stort sett följande i n n e h å l l : Provningarna, för vilkas utförande kunde beräknas åtgå en tid av cirka 2 år, skulle ske under överinseende av granitutredningen, intill dess densamma upphörde att fungera, varefter överinseendet lämpligen borde handhavas av den »granitnämnd», om vars tillsättande utredningen beslutat framlägga förslag. För provningarnas utförande borde anlitas Sveriges geologiska undersökning, statens provningsanstalt och statens väginstitut, vilka institutioner borde tilldelas vissa speciella arbetsuppgifter enligt följande arbetsfördelningsplan. Granitutredningen borde upprätta en förteckning över de granitbrott eller fyndorter inom landet, vilka av tekniska, ekonomiska och sociala skäl i första hand borde göras till föremål för materialundersökning. Sveriges geologiska undersökning borde efter förstudier samt i samråd med granitutredningen komplettera förteckningen över de fyndorter, som borde göras till föremål för materialundersökning. Så snart lämpligt antal fyndorter blivit utvalda, borde Sveriges geologiska undersökning i samråd med statens provningsanstalt bestämma sättet för uttagning av materialproverna. Härefter borde uttagningen av erforderligt antal prover ske genom särskild förrättningsman, förordnad av Sveriges geologiska undersökning. I samband härmed borde uppdragas åt förrättningsmannen att i lämplig utsträckning utföra detaljkartering av vissa stenbrott eller geologisk kartering i anslutning till brottområdena, i den mån dylika karteringar icke redan blivit utförda av Sveriges geologiska undersökning. Då uttagningen av materialprover kunde vara av avgörande betydelse för provningsresultatet och fullständig kännedom om variationerna av de egenskaper, som kunde anses vara av väsentlig betydelse för bergarternas lämplighet för tillverkning av gatsten, ännu saknas, syntes det angeläget, att av statens provningsanstalt förordnad förrättningsman i viss utsträckning deltoge i arbetet med uttagningen av malerialproverna. Med hänsyn därtill, att frågor av produktionsteknisk art måste anses nära bundna vid materialets beskaffenhet, framstode det som önskvärt, att granitindustrien i viss omfattning ställde representanter för sin produktionstekniska sakkunskap till förfogande vid uttagningen av materialproverna. Enligt utredningens mening syntes det ändamålsenligt, att provuttagningarna skedde på sådant sätt, att prover uttoges icke blott för provning av bergarternas lämplighet för tillverkning av gatsten utan även — där bergmaterialet vore av för ändamålet lämplig beskaffenhet — för framtida provning av bergarternas lämplighet för tillverkning av byggnadssten. Samtidigt borde övervägas, huruvida icke de åsyftade materialproverna för provning av bergarternas lämplighet för tillverkning av byggnadssten borde underkastas särskild provning i samband med provningen av bergarternas lämplighet för tillverkning av gatsten. Dylik provning syntes dock endast böra företagas om, och i den mån de för provning av bergarter, som lämpa sig för tillverkning av gatsten, anvisade medlen icke helt behövde tagas i anspråk för de ursprungligen avsedda provningarna. Därest emellertid de anvisade medlen helt komme att tagas i anspråk för gatstensprovningarna, borde de uttagna materialproverna för byggnadsstensprovning böra för framtida provning förvaras hos någon av de tre institutionerna, lämpligen hos Sveriges geologiska undersökning. Sedan erforderligt antal prover uttagits i de utvalda stenbrotten och proverna insamlats, borde de åsyftade provningarna, omfattande laboratorieundersökningar (Sveriges geologiska undersökning och statens provningsanstalt.) samt forskningsarbeten (statens väginstitut) bli utförda.

148 På Sveriges geologiska undersökning skulle ankomma att utföra följande laboratorieundersökningar, nämligen: Mikroskopisk-petrografisk undersökning, bl. a. omfattande mikrofotografering. Volymviktsbestämning. Kemisk analys. Statens provningsanstalt hade att ombesörja utförandet av följande laboratorieundersökningar, nämligen: Bestämning av vattenabsorptionen. » t> avnötningen. » » tryckhållfastheten. » » slaghållfastheten. Statens väginstitut hade att utföra följande forskningsarbeten, nämligen: Undersökning av förbandshållfastheten av kornens lagring och fogning. Undersökning av kraftfördelningen hos gatstensbeläggningar och spänningsfördelningen hos enstaka stenar. Förberedande konstruktionsarbete för apparater till slirighetsundersökningar m. m. Undersökning av gatstensbeläggningars avnötning. Undersökning av gatstensbeläggningars slaghållfasthet. Vad beträffade sättet för publicering av de vid provningarna och undersökningarna erhållna resultaten och vunna erfarenheterna syntes det utredningen mest ändamålsenligt, att de tre institutionernas material publicerades i en enda publikation, som lämpligen borde redigeras genom försorg av ett inom förberörda »granitnämnd» konstituerat redaktionsutskott. För detta ändamål borde det ankomma på de tre institutionerna att efter slutförda provningar och undersökningar var för sig bearbeta det erhållna materialet samt därefter sammanställa resultaten och erfarenheterna i var sin rapport, som skulle överlämnas till omskrivna »granitnämnd». Ifrågavarande publikation borde innehålla, förutom de rent tekniska data, som kunde erhållas vid i det föregående omnämnda undersökningarna och provningarna, jämväl en redogörelse med tillhörande karta över materialfyndorterna, en geologisk skildring av de olika granitarterna, en beskrivning av granitmaterialets brytningsoch bearbetningsförhållande samt ett representativt färgillustrationsmaterial. En dylik publikation, som sedermera borde översättas till ett par av kulturspråken, syntes genom sin officiella form kunna giva ett länge saknat tillskott till den tekniska litteraturen i fråga om vägbeläggningsämnen, riktande sig genom de mångskiftande uppgifterna om gatstensmaterialets tekniska beskaffenhet i främsta rummet till vägmyndigheter samt gatu- och vägbyggare. Publikationen kunde härjämte förväntas finna användning såsom litteratur vid studierna å tekniska högskolor, institut och skolor, då tillgången till litteratur för den tekniska undervisningen i förevarande ämne hittills varit synnerligen sparsam. Vid sidan härav borde i synnerhet den geologiska delen av publikationen, beskrivningen av granitmalerialets brytnings- och bearbetningsförhållanden samt en populärt hållen redogörelse för materialfyndorterna vara ägnad att väcka allmänhetens intresse och förståelse för vårt granitmaterial. Då de av de tre institutionerna utarbetade rapporterna skulle såsom skilda avdelningar ingå i omskrivna publikation, syntes det utredningen rimligt, att institutionerna medgåves rätt att trycka sina rapporter i sina egna publikationsserier. I f ö r e v a r a n d e s a m m a n h a n g vill u t r e d n i n g e n h ä r l ä m n a en redogörelse för en m e t o d för b e s t ä m n i n g av o j ä m n h e t e n (skrovligheten) h o s en gatstens k o p p y t a , vilken m e t o d u t a r b e t a t s o c h u t e x p e r i m e n t e r a t s av en a v u t r e d -

149 n i n g s m ä n n e n , n ä m l i g e n b y r å d i r e k t ö r N. R o y e n . D e n n e anför i en till u t r e d n i n g e n i n g i v e n P . M. i s t o r t sett f ö l j a n d e : Såsom önskemål har framförts, att i samband med undersökningar för bedömande av en stensorts lämplighet för gatubeläggning även koppytans skrovlighet borde på ett eller annat sätt utrönas. Närmast till hands torde härvid ligga att verkställa i detta avseende erforderlig undersökning medelst en apparat, bestående av en vid ett stativ fästad, vridbar arm, i fria änden försedd med en hylsa och ett i denna förskjutbart stift, som hålles nedtryckt av en spiralfjäder. Vid mätning av skrovligheterna pressas stiftets nedre ände medelst fjädern mot koppytan. Automatisk registrering av såväl armens vridning som stiftets vertikalrörelse kan ske med tillhjälp av vid armen resp. stiftet fastade blyertsspetsar, vilka pressas mot pappersremsor. På detta sätt skulle kunna uppritas behövligt antal sektioner av koppytan att tjäna till ledning för bedömande av skrovligheten hos denna. Emellertid blir en dylik apparat tämligen komplicerad och arbetet med dess handhavande besvärligt samt bedömningen av de erhållna resultaten ganska tidsödande, då det gäller att undersöka ett flertal objekt, och apparaten är därför icke lämpad för praktiskt bruk. En annan, betydligt enklare och, som det vill synas, för bedömande av ifrågavarande förhållanden tillräckligt noggrann metod kan erhållas, om man åtnöjer sig med att endast bestämma medelskrovligheten hos koppytan. Denna kan utrönas genom att bestämma den volym, som begränsas av koppytan, vertikalplanen genom samma ytas sidokanter och ett horisontalt komparationsplan, lämpligen förlagt genom koppytans högsta punkt. Koppytans medeldjup under komparationsplanet, vilken erhålles genom att dividera nyssnämnda volym med samma ytas horisontalprojektion, utgör ett mått på medelskrovligheten. Vid undersökningens utförande förfares lämpligen på följande sätt. Den sten, som skall undersökas, upplägges med koppytan vänd uppåt på tre små kilar (eller ställbara skruvar). Ovanpå koppytan lägges en plan, tunn skiva av ett eller annat material, exempelvis glas, och på denna ett dosvattenpass, varefter kilarna justeras så, att lodräta avstånden mellan den horisonterade glasskivan och koppytans diagonalt motsatta hörn bliva sinsemellan lika stora. Placeras stenen på ett horisontalt underlag, kan injusteringen verkställas genom mätning av avstånden från detta till stenens hörnpunkter, varvid glasskivan blir obehövlig. Denna justering behöver icke utföras med någon större grad av noggrannhet, enär mindre avvikelser hava jämförelsevis obetydlig inverkan på resultatet. Vid stenens sidoytor fastklistras nu ett 1*5 å 2 cm brett band av vattentätt material, med sin övre kant räckande cirka 1 cm över koppytans sidokanter. Härtill kan användas ett vanligt, i smält paraffin neddoppat bomullsband, ett isoleringsband eller dylikt. Fastklistringen kan ske medelst fönster- eller asfaltkitt. Härefter påfylles ovanpå koppytan vatten ur ett graderat mätglas till sådan höjd, att vattenytan nätt och jämnt når upp till koppytans högsta punkt. Är stenen i nämnvärd grad vattenuppsugande, bör den mättas med vatten under ett par timmar före undersökningens påbörjande. Den påfyllda vattenmängden (i kbcm), dividerad med koppytans horisontalprojektion (i kvcm) anger medelskrovligheten (i cm). I stället för vatten kan eventuellt användas annan mera lättflytande vätska, såsom denaturerad sprit. Metoden har vid verkställd provning visat sig lämplig för ändamålet. De största avvikelserna vid tio gånger upprepade volymbestämningar uppgingo sålunda till cirka 4 %, om vatten användes såsom påfyllningsvätska och knappt 2 % om i stället användes rödsprit.

150 Utredningen, som funnit den sålunda beskrivna metoden för bestämning av ojämnheten hos en gatstens koppyta av stort intresse, har till statens provningsanstalt överlämnat en beskrivning av metoden ifråga med hemställan, att provningsanstalten måtte såsom ett led i de av utredningen föreslagna, här tidigare beskrivna laboratorieundersökningarna upptaga bestämning av ojämnheten hos de för ändamålet insamlade stenproverna efter den Royenska metoden. Såsom framgår av den sålunda lämnade redogörelsen avse alla de föreslagna provningarna, som samtliga hava laboratoriemässig karaktär, endast provning för utrönande av skilda egenskaper hos olika granitsorter. Det synes emellertid utredningen synnerligen angeläget, för erhållande av jämförande material, att liknande laboratoriemässiga undersökningar företagas ifråga om annat material för vägbeläggningsändamål på så sätt, att undersökningar av prov, uttagna ur cementbetong- och bituminösa beläggningar komma till utförande i tillämpliga delar enligt ovannämnda plan för provning av bergarter. I förevarande sammanhang får utredningen meddela, att en av utredningens experter, nämligen civilingenjören N. von Matern, som beretts tillfälle taga del av det här ovan framlagda förslaget beträffande undersökning av prov, uttagna ur cement- och bituminösa beläggningar, framhållit, att provning av dylika beläggningsmaterial måste ske efter helt andra riktlinjer än provning av gatstenar, varför planen för gatstensprovningar icke kunde tillämpas. Då utredningen emellertid icke delar Materns uppfattning i denna fråga, vill utredningen — med hänsyn till angelägenheten av att erhålla jämförande material — föreslå, att Kungl. Maj:t ville uppdraga åt statens väginstitut att under inseende av granitutredningen eller den »statens granitnämnd», om vars tillsättande utredningen i det följande, sid. 226, framlägger förslag, utföra undersökningar på prov, uttagna ur cementbetong- och bituminösa beläggningar, efter i huvudsak samma plan, som den här återgivna för provning av bergarter. Kostnaderna för dessa provningars utförande böra givetvis icke bestridas av anslaget till inköp av gatsten, av vilket anslag visst belopp anvisats för provningarna av bergarter, utan av för ändamålet disponibla eller särskilt anvisade medel. Provning av olika metoder för utförande av stensättningsarbeten. Förslag beträffande provning av olika metoder för utförande av stensättningsarbeten har av utredningen med skrivelse den 3 maj 1938 ingivits till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Utredningen framhöll inledningsvis i nämnda skrivelse, att utredningen vid behandlingen av de spörsmål, som blivit utredningen förelagda, funnit de i Sverige tillämpade och alltjämt nyttjade metoderna för stensättnings-

151 arbetenas utförande vara av sådan beskaffenhet, att särskilda åtgärder snarast syntes böra vidtagas för utexperimenterande av metoder, som bättre än de hittills tillämpade, kunde möjliggöra utförande av stensättningsarbeten å ett sätt, som innebure bästa utnyttjandet av det svenska granitmaterialet. För vinnande av närmare kännedom om de faktorer, som kunde anses vara av betydelse för frågans besvarande, syntes det utredningen angeläget, att utredningen i samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statens väginstitut läte utföra vissa provvägar inom landet för provning av olika slag av underbädd, fogfyllning och kantstöd jämte olika metoder för stenens sättning ävensom olika stensorter. De åsyftade provvägarna borde utföras såsom statliga stensättningsarbeten. Utredningen angav härefter såsom lämpliga flera olika vägföretag, av vilka ett borde utföras för provning av dels olika slag av fogfyllning, dels ock olika metoder för stenens sättning, varvid beläggningen borde utföras med en och samma granitsort å enhetlig underbädd. En annan provväg, som redan vore under utförande på initiativ av statens väginstitut, borde förses med ensartad stensättning, utförd på olika slag av underbädd för provning av olika typer av underbäddskonstruktioner. Åter en annan provväg borde utföras å en och samma undergrund, med ett och samma slag av sättning, kantstöd och fogfyllning men med olika slag av sten för provning av vissa huvudtyper av svenska smågatstenssorter. Samtidigt anmodade utredningen statens väginstitut, att upprätta särskilt program för en var av ifrågavarande provvägar samt till utredningen inkomma med sålunda upprättade program. I den mån dylika program överlämnats till utredningen, har utredningen efter vederbörlig granskning och eventuellt erforderliga kompletteringar översänt desamma till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med hemställan om vederbörande provvägs utförande såsom statligt stensättningsarbete. Enligt vad utredningen inhämtat är den första av de av utredningen föreslagna provvägarna redan under utförande. Sålunda pågå arbetena å provvägen Sanna—Hinsholmen (Långedragsvägen) inom Göteborgsbygdens vägdistrikt, Göteborgs och Bohus län, på vilken provväg olika slag av underbädd, sättning samt fogfyllning komma till utförande. Kantstöden skola här utföras av ensartad typ. För stensättningen användes en enda stensort. Närmare beskrivning över ifrågavarande provväg återfinnes i bilagt program för provvägen Sanna—Hinsholmen (se bil. 6, sid. 266—273). Å vägen Skillinge—Listerby inom Medelsta vägdistrikt, Blekinge län, pågå också arbetena med anläggande av en av de av utredningen åsyftade, på initiativ av väginstitutet tillkomna provvägarna. Denna provväg, å vilken olika slag av underbädd för stenbeläggning skall provas, bygges i vad avser underbädden genom försorg av statens arbetslöshetskommission. Så snart

152 underbädden är utförd, skall vägen genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg såsom statligt stensättningsarbete förses med ensartad smågatstensbeläggning, försedd med ensartade kantstöd och ensartad fogfyllnad. För stensättningen skall även här en enda stensort komma till användning. De olika slagen av underbädd till ifrågavarande provväg beskrivas närmare i bilagt program för underbäddskonstruktioner å provvägen Skiilinge—Listerby (se bil. 7, sid. 274—275). En tredje provväg torde komma till utförande under år 1939 å vägen Ingetorps sjö—Stora Höga inom Inlands vägdistrikt, Göteborgs och Bohus län. Ä denna provväg, som skall utföras å ensartad underbädd samt förses med ensartade kantstöd och en och samma fogfyllning, skall smågatsten från ett tjugotal av utredningen utvalda stenbrott användas vid stensättningsarbetets utförande. De utvalda stensorterna bestå av finkornig, medelkornig och grovkornig granit från södra, mellersta och norra stendistrikten i Göteborgs och Bohus län (se bil. 8, sid. 276). Till komplettering av de sålunda framlagda förslagen beträffande provvägar har utredningen i skrivelse den 22 november 1938 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagt förslag beträffande ytterligare två provvägar. Den ena av dessa provvägar skulle utföras å vägen Stockholms stads gräns —Hässelby inom Sockholms läns västra vägdistrikt, Stockholms län. Här skulle enligt utredningens förslag den redan packstensatta och makadamavjämnade vägkroppen, vars bärighet för stensättning ifrågasatts, förses med ett förslagsvis 10 cm tjockt jord- eller gruslager, stabiliserat med cement (»mixed-in-place»-förfarandet), avsett att tjäna såsom underbädd åt den stensättning, som planerats komma till utförande såsom statligt stensättningsarbete å ifrågavarande väg. Den andra provvägen är avsedd att komma till utförande å vägen Skiilinge—Listerby inom Medelsta vägdistrikt, Blekinge län, å vilken väg den i det föregående omnämnda provvägen (enligt utredningens förslag av den 3 maj 1938) skall utföras å sträckan sekt. km 8/500—9/600, eller å en våglängd av 1 100 m. Den nu föreslagna provvägen skulle utföras å återstående del av nämnda väg, nämligen å sträckan sekt. km 9/600— 11/700, eller å en våglängd av 2 100 m, där å längre sammanhängande sträckor vissa av de tio olika underbäddstyper, som ingå i programmet för sträckan sekt. km 8/500—9/600, skulle utföras, nämligen stabilisering av underlaget med cement, dels enligt »mixed-in-place»-förfarandet, dels ock enligt sandwichbetongförfarandet. Dessa två typer av underbäddskonstruklion borde dock ej komma till utförande å de delar av här åsyftade vägsträcka, vilka redan blivit försedda med packstensbädd. Stensättningen å sträckan sekt. km 9/600—11/700 borde som regel utföras på vanligt sättgruslager. Å vissa kortare sträckor borde dock torrt cement tillsättas sättgruset, dock ej endast på sådana sträckor, som försetts med underbädd av

153 typen »mixed-in-place»-betong eller sandwichbetong utan även å de med packstensunderbädd försedda sträckorna. 1 Då emellertid de flesta här beskrivna provvägarna ligga på stort avstånd från Stockholm, varigenom väginstitutets arbete försvåras i vad avser dels övervakandet av provvägarnas byggande, dels ock de framtida undersökningarnas bedrivande, vill utredningen föreslå, att ytterligare en provväg kommer till utförande under år 1939 såsom statligt stensättningsarbete, därvid bör tillses, att provvägen ifråga blir belägen så nära Stockholm som möjligt. Vid val av för ändamålet lämplig väg synes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, genom vars försorg de statliga stensättningsarbetena utföras, böra samråda med det organ för hithörande ärendens beredning, varom utredningen har för avsikt att framlägga förslag, nämligen »granitnämnden». Om möjligt bör å ifrågavarande provväg olika metoder komma till användning för utförande av underbädd, fogfyllning, kanstöd och sättning av stenen. Ävenså böra olika granitsorter användas vid stensättningsarbetels utförande. Vid upprättande av program för denna provväg synas de vid anläggandet av förenämnda provvägar vunna erfarenheterna vinna beaktande, så att en renodling av vissa huvudtyper av underbädd, fogfyllning och kantstöd kunde ske. Härför talar jämväl den omständigheten, att vissa numera icke längre tillämpade eller tidigare icke prövade metoder för bland annat fogfyllnings och kantstöds utförande äro på väginstitutets förslag därom avsedda att provas vid de förstnämnda provvägarna. I samband med överlämnandet av omskrivna förslag av den 3 maj 1938 beträffande provning av olika metoder för utförande av stensättningsarbeten hemställde utredningen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att styrelsen — så snart de föreslagna provvägarna färdigställts — måtte uppdraga åt väginstitutet att företaga kontinuerliga undersökningar å provvägarna för utrönande av olika byggnadsmetoders inbördes företräde. Med stöd av de vid dessa undersökningar vunna erfarenheterna torde redan på ett tidigt stadium, innan ännu fullständig kännedom vunnits om de skilda byggnadsmetodernas ändamålsenlighet, vissa riktlinjer i avseende på byggnadsmetoderna kunna för det fortsatta förseendet av landets riksoch länshuvudvägar med smågatstensbeläggning utarbetas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samråd med statens väginstitut och »granitnämnden». Undersökning av gatstensbeläggningens egenskaper som körbana. Vad slutligen beträffar förslaget rörande undersökning av gatstensbeläggningens egenskaper som körbana får utredningen anföra följande. 1 Sedermera har utredningen erfarit, att ifrågavarande provväg icke kan komma till utförande, enär den åsyftade vägsträckan redan till övervägande delen försetts med packstensbädd.

154 Såsom framgår av de i kapitlet beträffande gatstensindustriens framtidsmöjligheter lämnade uppgifterna hålla yrkeschaufförerna, vilka äga de rikaste erfarenheterna bland landets samtliga bilister beträffande olika slag av vägbeläggningar, gatstensbeläggningen, erkannerligen den moderna smågatstensbeläggningen med mittrand av svart granit och särskilda kantstöd, för den ur alla synpunkter bästa beläggningen. I stort sett äro drosk-, lastbiloch omnibusägaresammanslutningarna av samma uppfattning. De praktiska erfarenheter, som dessa bilister under mångårigt bilkörande vid alla tider på dygnet och året och vid alla slag av väderlek vunnit, måste tillmätas mycket stor betydelse vid bedömande av olika vägbeläggningars företräde, särskilt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Vid en granskning av tillgängligt vetenskapligt material finner man — såsom tidigare framhållits i kapitlet om gatstensindustriens framtidsmöjligheter — att tekniska undersökningar beträffande olika slag av beläggningar utförts såväl i Sverige som utomlands, varvid dock undersökningarna helt naturligt i huvudsak koncentrerats till studium av de under de senaste decennierna utexperimenterade nya vägbeläggningstyperna, bituminösa beläggningar och cementbetongbeläggningar, bland vilka särskilt den förra typen uppvisat en mångfald av former. Materialet beträffande gatstensbeläggningar däremot är synnerligen sparsamt. Då emellertid de få undersökningar, som hittills blivit utförda i Sverige och utomlands, praktiskt taget utan undantag gällt stenbeläggningar av numera föråldrad modell, torde de vid undersökningarna vunna resultaten icke äga tillämpning på modern smågatstensbeläggning. Till följd härav kunna med ledning av de nådda resultaten inga tillförlitliga jämförelser göras mellan gatstensbeläggningar å ena sidan och andra slag av beläggningar å andra sidan, om man nämligen avser att söka bedöma stenbeläggningens möjligheter att hävda sig i konkurrensen med andra beläggningar. De enda tekniska undersökningar, som — utredningen veterligt — företagits å gatstensbeläggning av modern typ, äro de i Sverige genom försorg av statens väginstitut, tidigare på eget initiativ och under loppet av hösten 1938 jämväl på uppdrag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, utförda jämnhetsmätningarna, företagna å vissa statliga stensättningsarbeten, varvid en av väginstitutet för ändamålet konstruerad mätningsapparat kommit till användning. Några systematiska och allsidiga tekniska undersökningar beträffande den moderna gatstensbeläggningens egenskaper som vägbeläggning hava såsom av det ovan sagda framgår, icke företagits varken i Sverige eller, så vitt utredningen har sig bekant, i utlandet. Då sålunda vägbyggnadsvetenskapen praktiskt taget är helt i avsaknad av tekniska data för gatstensbeläggningens värdesättning, vill utredningen föreslå, att systematiska och allsidiga tekniska undersökningar snarast komma till utförande genom för-

155 sorg av statens väginstitut för erhållande av vetenskapligt material för bedömande av gatstensbeläggningens egenskaper som vägbeläggning. I första hand böra undersökningarna utföras på stenbeläggningar av den moderna typ, som under beteckningen statligt stensättningsarbete varit den förhärskande typen i fråga om under de senaste åren i Sverige utförda stenbeläggningar. Denna typ karakteriseras därav, att stensättningen utföres å vägbana, som varit upplåten för trafik och undergått minst en å två tjällossningar. Utmärkande för typen ifråga är också att beläggningen förses med mittrand av svart granit samt särskilda kantstöd, numera undantagslöst sådana av cementbetong med 0-50 m bredd och 0-11 m tjocklek. Härjämte böra emellertid även andra typer av modern gatstensbeläggning undersökas, nämligen stensättning, som utförts å underbädd av cementbetong, vibrobetong, sandwichbetong eller betong av typen »mixed-in-place». Vidare böra undersökningar utföras å stenbeläggningar, försedda med annat fogfyllnadsmaterial än grus, exempelvis cementbruk och bitumen. För erhållande av jämförelsematerial synes det utredningen vidare angeläget, att icke blott moderna stensättningar utan även andra slag av moderna, helpermanenta beläggningar undersökas i här åsyftat avseende, vilket är så mycket mera av behovet påkallat, som vägbeläggningstekniken under de senaste åren undergått en snabb utveckling även i fråga om cementbetongbeläggningars och bituminösa beläggningars konstruktion och utförande. I 'förevarande sammanhang vill utredningen erinra därom, att motormännens riksförbund i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 april 1938 framhöll, att det icke minst viktiga vid planering och utförande av vägbyggnad vore de olika beläggningarnas inverkan på trafiksäkerheten. Denna sida av problemet hade hittills icke ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Med anledning härav och under framhållande bland annat av vissa beläggningars slirighet, framför allt vid regnväder, hemställde förbundet, att Kungl. Maj:t måtte genom statens väginstituts försorg verkställa utredning angående olika slag av beläggningar, särskilt med hänsyn till deras beskaffenhet ur trafiksäkerhetssynpunkt. »Svensk vägtrafiktidning» underströk i sina kommentarer till det sålunda framlagda förslaget i nr 8 av tidningen (den 2 maj 1938) behovet av den föreslagna utredningen och framhöll, att de centrala myndigheterna skulle kunna med stöd av de vid en dylik undersökning vunna erfarenheterna bli i tillfälle att utfärda anvisningar på sådana vägbeläggningsmedel, som kunde anses mest lämpliga ur trafiksäkerhetssynpunkt, och sådana, som borde undvikas. Såsom objekt för de av granitutredningen föreslagna undersökningarna lämpa sig, vad beträffar gatstensbeläggningar, de talrikt förekommande statliga stensättningsarbetena samt de i det föregående omnämnda provvägarna synnerligen väl. Vidkommande spörsmålet om de olika slag av undersökningar, som böra

156 komma i fråga, vill utredningen föreslå, att undersökningar företagas för utrönande av följande egenskaper hos beläggningen, nämligen: Jämnheten (genom mätning med ovannämnda mätningsapparat). Nedslitningen (genom mätning i förhållande till fixpunkter). Strävheten (genom mätning av bromslängder för automobiler å dels våta, torra och isbelagda, dels ock nya och äldre beläggningar). Värmeledningsförmågan (genom temperaturmätningar). Alstrande av värme i bilringarna (genom mätning av temperaturen på olika ställen i ringarna). Alstrande av ljud (genom registrering medelst dels kondensatormikrofon — för ljudtrycket — dels ock tonfrekvensspektrometer eller oscillograf — för ljudvågorna — inne i olika slag av fordon). Härjämte bör undersökas rullningsmotståndet vid olika slag av beläggningar genom mätning med en av väginstitutet konstruerad försöksvagn, varvid jämväl bränsleförbrukningen och ringförslitningen å olika slag av beläggning bör undersökas. Samtliga slag av undersökningar böra utföras dels å helt nylagda. dels ock å gamla och nedslitna beläggningar i vått, torrt och isbelagt tillstånd samt vid olika hastigheter, även höga sådana. Likaledes böra undersökningarna — då praktiska försök med automobiler komma ifråga — utföras med lätt och tungt lastade person- och lastautomobiler, försedda med dels nya, dels ock gamla och slitna gummiringar av olika typ, bland annat med extralågtrycksringar, exempelvis av typen »Michelin air-rail». 2.

Produktionstekniska undersökningar.

De för en ändamålsenlig och rationell drift inom granitindustrien betydelsefulla faktorerna äro följande, nämligen: Bergmaterialet. Driftsmetoden. Kraftkällan. Arbetsredskapen. Transportförhållandena. Berg materialets beskaffenhet är av väsentlig betydelse för möjliggörande av stenindustrien verksamhet. Härvid bör främst tagas i betraktande granitens färg, kornighet och lagring ävensom bergets mäktighet. Vad färgen och kornigheten beträffar bör bergmaterialet vara i möjligaste mån ensartat. Då i en och samma fyndighet färgen men framförallt kornigheten kan variera avsevärt, böra undersökningar utföras för utrönande, huruvida tillräcklig del av fyndigheten har den ensartade kornighet och jämna färg, som är önskvärd för den ifrågakommande produktionen. Särskild uppmärksamhet bör ägnas förekomsten av »kattränder» i berget. Dessa »kattränder» bestå av genom berget löpande, mer eller mindre

157 mäktiga skikt av grovkristallinisk granit, sammansatt huvudsakligen av fältspat- och kvartskristaller. I regel är graniten i berg med utpräglade »kattränder» av finkornig beskaffenhet. Äro emellertid dessa ränder alltför breda eller ligga de alltför nära varandra, fördyras stenens uttagning ur berget eller också ökas avfallsprocenten vid stenens vidare bearbetning i så hög grad, att stenbrytningen icke blir ekonomisk. I fråga om lagringen gäller, att bergförekomsten bör innehålla tillräckligt många s. k. slag och bottnar, det vill säga vertikalt resp. horisontalt genom berget löpande sprickbildningar. Härjämte böra slagen och bottnarna gå parallellt med granitens s. k. klyv-, borst- och svallriktningar, då eljest stora mängder av materialet går till spillo under bearbetningen. Förekomsten av goda slag och bottnar underlättar och förbilligar uttagningen ur berget av råmaterial. Undersökas bör även att bergförekomsten är i möjligaste mån fri från s. k. stick, det vill säga mindre, oregelbundet förekommande sprickor inuti materialet. Förekomma stick i större mängd, kan en eljest i fråga om lagringen god bergförekomst vara i det närmaste värdelös. Mäktigheten av fyndigheten bör även undersökas för utrönande, huruvida fyndigheten har sådan omfattning, att de med ett stenbrotts öppnande förenade anläggningskostnaderna kunna göras räntabla. Därest verkställda undersökningar visa, att den ifrågavarande bergförekomsten besitter de önskvärda egenskaperna i fråga om färg, kornighet, lagring och mäktighet, bör den fortsatta undersökningen gå ut på alt utröna, från vilket håll och på vilket sätt fyndigheten lämpligen bör bearbetas. Icke sällan förekommer att de yttre skikten av en bergförekomst äro av väsentligt sämre beskaffenhet än de inre. Vid sådant förhållande bör utforskas, huruvida det lönar sig att undanskaffa de yttre skikten eller huruvida man på annat sätt, exempelvis genom sprängande av en kanal in i berget, bör söka komma åt de innanför liggande, goda partierna. Med hänsyn till beskaffenheten och omfattningen av de här åsyftade undersökningarna har utredningen icke funnit sig böra framlägga någon plan för dylika undersökningars bedrivande, då utredningen förutsätter att granitindustrien själv och de enskilda företagarna ägna frågan tillbörlig uppmärksamhet. Driftsmetoden. Frågan om ordnande av lämpliga driftsmetoder — ett spörsmål, som ej torde vara ägnat att kunna belysas genom laboratoriemässiga undersökningar — kommer granitutredningen att upptaga till behandling här nedan i kapitlet om stenindustriens rationalisering (sid. 179). Utöver det förslag i ämnet beträffande övergång från småbrottsdrift till storbrottsdrift, som framlägges i nämnda kapitel av föreliggande betänkande, har utredningen i samma kapitel förordat en sådan koncentration av driften, att minsta möjliga antal företag driva rörelse inom ett och samma område. Tillika har utredningen framhållit angelägenheten av produktionens för-

158 läggande till vissa större, geografiskt avgränsade produktionsdistrikt med för ändamålet lämpliga bergtillgångar. Kraftkällan. I stor utsträckning användes ännu inom granitindustrien den mänskliga arbetskraften inom produktionens olika faser. Detta är särskilt fallet i småbrotten, där alla operationer företagas med handkraft. Borr- och kilhålen göras för hand. De utsprängda stenblocken lyftas med hjälp av handdrivna kranar, därest över huvud dylika förekomma. Klyvningen av blocken till mindre enheter ävensom den slutliga bearbetningen av stenen sker likaledes för hand med särskilda verktyg. I storbrotten däremot komma i regel pneumatiska verktyg till användning för åstadkommande av borr- och kilhål. Dessa verktyg drivas av tryckluft, som erhålles från kompressorer, drivna av råolje-, bensin- eller elektriska motorer. Från dylika motorer levereras också i regel kraften för kranarnas drift. Då en ökad användning av icke-manuell kraft torde vara ägnad att icke blott underlätta stenhuggarens arbete och dennes arbetsförtjänst utan även förbilliga produktionen, vill utredningen förorda en allmännare övergång till utnyttjande av elektrisk eller annan dylik energi i produktionen, särskilt för drift av kranar samt tryckluftsanläggningar i storbrotten. I förevarande sammanhang vill utredningen meddela, att utredningen låtit undersöka möjligheterna att förbilliga inköpen av elektrisk energi. Sålunda ha civilingenjörerna E. A. Andersén och S. A. Mattsson på utredningens uppdrag verkställt en utredning i ämnet samt i anledning härav framlagt förslag beträffande samköp av elektrisk energi inom mellersta Bohuslän, vilket förslag synes böra upptagas till prövning. Vissa undersökningar för realiserande av den framlagda planen hava redan företagits under ledning av utredningens ordförande och i samråd med vederbörande intressenter. Arbetsredskapen. Av stor betydelse för en rationell drift inom granitindustrien är beskaffenheten av de arbetsredskap, som komma till användning inom produktionen, nämligen kranar, tryckluftsanläggningar, pneumatiska verktyg, borr- och kilstål, hammare och mejslar m. m. Utredningen har genom disponenten G. B. Gustafsson låtit verkställa en inventering av de inom granitindustrien nyttjade arbetsredskapen. Några förslag beträffande provning av de olika redskapens och materialens ändamålsenlighet har utredningen — med hänsyn till att moderniseringen av arbetsredskapen redan drivits ganska långt — icke ansett sig böra här framlägga. Utredningen utgår dock därifrån, alt granitindustrien och de enskilda företagarna i samarbete med vederbörande leverantörer av arbetsredskap skola arbeta vidare för vinnande av ytterligare framsteg på detta område. Härvid synes särskild uppmärksamhet böra ägnas borr- och kilstålsfrågan, som är av stor betydelse, då ett förstklassigt stålmaterial icke endast medför ökad arbetseffekt och minskad stålåtgång utan även avsevärt minskade smideskostnader.

159 Transportförhållandena. För en industri, där råmaterial, halvfabrikat, slutprodukt och avfall har sä hög vikt som granitindustriens, äro transportförhållandena av väsentlig betydelse för driftens rationella ordnande. Till följd av granitens tyngd utgöra kostnaderna för stenmaterialets transport ofta en avsevärd procent av tillverkningskostnaden. Därest dessa transportkostnader kunna beräknas bliva alltför höga, kan en i övrigt god bergförekomst icke ekonomiskt utnyttjas. Detta gäller icke blott de interna transporterna inom stenhuggeriet, utan även transporten av slutprodukten från stenhuggeriet till förbrukningsorten. Då transportfrågan i allmänhet lösts på ett till följd av flertalet stenbrotts belägenhet utmed kusten tillfredsställande sätt, har utredningen icke funnit anledning att här framlägga några förslag i ämnet men förutsätter, att vederbörande företagare ständigt ägna frågan noggrann uppmärksamhet. Härvid bör alldeles särskilt beaktas angelägenheten av att transporten av stenen i samband med stenens utlastning ordnas på mest ändamålsenliga sätt och att inga möjligheter lämnas oprövade att nedbringa de nu ofta orimligt höga kostnaderna för stenens lastning.

I samband med de av utredningen företagna undersökningarna beträffande granitindustriens arbets- och produktionsmetoder har utredningen kommit att ägna frågan om risken för olycksfall vid stenhuggning uppmärksamhet. Med anledning härav har utredningen genom hänvändelser till såväl arbetsgivare- som arbetareparten framhållit angelägenheten av vidtagande av effektiva skyddsåtgärder till förebyggande av olycksfall i arbetet. Sålunda har utredningen i särskilda skrivelser till Sveriges granitindustriförbund och svenska stenindustriarbetareförbundet föreslagit att åtgärder vidtoges genom vederbörande stenindustriföretags och arbetares egen försorg för nedbringande av antalet olycksfall i arbetet med stenhuggning. Enligt utredningens mening skulle vidtagandet av dylika åtgärder icke blott tjäna arbetarnas intressen utan även för arbetsgivarna vara av stort värde, bland annat genom skapande av förutsättningar för en reducering av de för det närvarande relativt höga kostnaderna för olycksfallsförsäkring. En första åtgärd för ernående av åsyftat resultat i detta hänseende syntes utredningen vara, att de båda förbunden gemensamt ginge i författning om tillsättande av skyddskommittéer på de olika arbetsplatserna. Vidare har utredningen i särskilda skrivelser till de två förbunden framhållit, att utredningen vid företagna studieresor inom de svenska stendistrikten uppmärksammat den synnerligen sparsamma användningen bland stenhuggarna av skyddsglasögon. Med anledning härav framhöll utredningen att underlåtenheten av att använda skyddsglasögon innebure en allvarlig fara för skador genom sten- eller stålsplitter, varför utredningen under

160 hänvisning till socialstyrelsens den 9 augusti 1915 utfärdade »Anvisningar (nr 2) angående skydd mot yrkesfara vid brytning och bearbetning av sten» uppmanade de berörda förbunden att vidtaga snara åtgärder för genomförande av allmän användning bland stenhuggarna av skyddsglasögon på samtliga arbetsplatser. Enligt förenämnda anvisningar, vilka utfärdats av socialstyrelsen i dennas egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet i avsikt att tjäna till ledning vid tillämpning av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 med sedermera vidtagna ändringar (svensk författningssamling nr 290/1931), borde nämligen vid stenbearbetning sysselsatta arbetare använda skyddsglasögon, varjämte det ålåge arbetsgivaren att på begäran tillhandahålla sådana skydd av ändamålsenlig beskaffenhet.

KAP. X.

Granitindustriens företagare och arbetare. Granitindustrien redovisas i den årliga officiella svenska statistiken i publikationen »Bergshantering» under rubriken »Stenindustriella anläggningar». Arbetsgivarnas antal uppgives år 1937 ha varit 594. Å ena sidan äro här icke redovisade mindre företag med en sammanlagd arbetsstyrka under 10 arbetare eller med ett årligt tillverkningsvärde, understigande 15 000 kronor. Å andra sidan ingå emellertid under nämnda rubricering en mängd företag inom stenindustrien, som falla utanför ramen för den företagarkår, som granitutredningen närmast har att syssla med. Under denna rubrik redovisas sålunda bland annat även finstensindustrien, kalkbruk samt fältspats- och kvartsbrott. Vidare är att märka, att såsom företag i denna statistik räknas varje i lokalt hänseende fristående och avskild verksamhet eller rörelse (arbetsställe). Antalet »företag» i denna bemärkelse blir sålunda vida större än antalet av de juridiska enheter i form av handelsfirmor, bolag eller föreningar, under vilka verksamheten utövas. 1 I 1931 års företagsräkning, som avsåg förhållandena i september 1931 (uppgifterna rörande omsättning m. m. avsågo i regel förhållandena år 1930), redovisas under gruppen »Brytning, grovhuggning och krossning av sten» 512 företag med en arbetsstyrka på i runt tal 6 800 man. Därjämte upptagas såsom »Grov- och finstenshuggeri i kombination» 54 företag med om1 I publikationen »Industri» av Sveriges officiella statistik finnas under huvudrubriken »Brytning jämte grovhuggning och krossning av sten» såsom en underavdelning upptagna »Andra stenbrott och stenhuggerier» än fältspats- och kvartsbrott. År 1937 utgjorde antalet arbetsställen vid dessa stenbrott och stenhuggerier 280 enligt i »Kommersiella meddelanden» publicerade siffror. Arbetsställen eller företag ha här redovisats efter enahanda grunder som i statistiken rörande bergshanteringen.

161 kring 800 arbetare samt såsom »Finare stenförädling» 562 företag med cirka 2 600 arbetare. Företag har beträffande här förevarande näringsgren tagits i ungefärligen samma betydelse som i den ovannämnda årliga statistiken. Även de mindre företagen ha här redovisats. I företagsräkningen ingå emellertid en hel del företag, som sakna intressen ur de speciella synpunkter, vilka granitutredningen har att anlägga på stenproblemet. Antalet av de företag, som äro av betydelse i sistberörda hänseende, begränsar sig i stort sett till dem, som äro anslutna till Sveriges granitindustris exportförening m. b. p. a. och erhålla tilldelning av statsbeställningar från statens steninköpskommitté. Företagen i fråga äro följande: granit a.-b. G. A. Kullgrens Enka, Uddevalla, Skandinaviska granit a.-b. och a.-b. Karlshälls granitindustri, Göteborg, a.-b. A. K. Fernströms granitindustrier, Karlshamn, a.-b. Förenade granitindustrier, Göteborg, a.-b. Bohuslänska granitkompaniet, Strömstad, N. S. Beer & co (arbetsplatser Skee och Näsinge), a.-b. Lysekils stenindustri, Strömstad, andelsföreningen Bohusläns kooperativa stenindustri u. p. a., Hovenäset, stenhuggerifirman Karl O. Mattson, Göteborg, a.-b. Bäckmans stenhuggerier, Hunnebostrand, Wilh. Andersson, Lyse, Eliasson & Johansson, Varberg, andelsföreningen Hunnebostrands kooperativa stenindustri u. p. a., Hunnebostrand, Carl L. Olsson, Bovallstrand, Alfr. Johansson, Getinge, C. A. Johansson, Slöinge. Därjämte finnas ytterligare några företag i Bohuslän och Halland, vilka erhålla tilldelning av statsbeställningarna men ej tillhöra exportföreningen, varjämte ett företag, a.-b. Brosten, Lysekil, är medlem av sagda förening men åtnjuter ej statsbeställning.

Vad därnäst granitindustriens arbetare beträffar må nämnas, att ännu så sent som på slutet av 1920-talet gat- och kantstenindustrien beräknades giva sysselsättning åt omkring 11 000 å 12 000 man. Antalet inom gat- och kantstensindustrien mera regelbundet sysselsatta arbetare torde vid årsskiftet 1938/1939 ha uppgått till omkring 4 000 man i Göteborgs och Bohus län, Hallands, Blekinge samt Kalmar län. Härav tillhörde cirka 3 000 man gatstensindustrien och cirka 1 000 1 man kantstensindustrien. Dessutom finnas inom granitindustrien sysselsatta omkring 1 100 å 1 200 man inom blockI Av dessa torde på grund av tillfälliga förhållanden en del vid årsskiftet 1938—1939 ha varit arbetslösa.

I I — 916253

162 stensindustrien, speciellt för uttagning av svarta block för export. Denna industri är, såsom tidigare nämnts, koncentrerad till nordöstra Skåne, södra Småland och vissa delar av Blekinge. Till granitindustriarbetarna torde jämväl kunna hänföras monumentstenhuggarna, särskilt inom gravvårdsbranschen, samt de arbetare, som äro sysselsatta med sågning och slipning av granit. För att utröna antalet arbetare, som kunna anses tillhöra gat- och kantstenindustrien infordrade statens steninköpskommitté i maj 1936 nominativa uppgifter å alla arbetare inom berörda grupper i Bohuslän, Halland och östra Småland (Kalmar län). I viss mån likartade uppgifter hade för Blekinge tidigare införskaffats av 1935 års Blekingeutredning. De av steninköpskommittén införskaffade uppgifterna avsågo de arbetare, som hade stenarbete till huvudsakligt yrke, varvid till stenarbetare ej endast hänfördes sådana, som vid ifrågavarande tillfälle voro sysselsatta inom industrien, utan även de, som, ehuru arbetslösa, dock tidigare där vunnit sin försörjning. Arbetarna voro uppdelade pä tre kategorier: gatstenshuggare, kant- och finstenshuggare samt hjälparbetare. Sedermera har steninköpskommittén sommaren och hösten 1938 infordrat motsvarande uppgifter även för Blekinge. 1 Ehuru steninköpskommitténs uppgifter således härröra från olika tider, ha de dock ansetts kunna jämställas vid här nedan refererade bearbetning av materialet. Tabell 21. Antalet redovisade stenarbetare inom de speciella stendistrikten. Kant- o. Gatstensfinstenshuggare huggare

L ä n

Hjälparbetare

Summa

Göteborgs och Bohus 1. Hallands län Blekinge län Kalmar län

4 280 248 656 226

1 027 88 143 109

707 23 98 44

6 014 359 897 379

Summa

5 410

1 367

«72

7 C.49

Vid bestämmande av frågan om beredande av försörjningsmöjligheter åt dessa arbetare bör beaktas, att hjälparbetarna utgöra en grupp av till största delen vanliga grovarbetare, varför de ur arbetslöshetssynpunkt torde böra likställas med dessa. Annorlunda kan förhållandet anses vara med gatoch kantstenshuggarna. Dessa utgöra en grupp av specialutbildade yrkesmän, vilkas yrkesskicklighet om möjligt bör bevaras och på bästa sätt tillgodogöras. Men även för deras del ställa sig förhållandena olika. En del äro så pass gamla, det vill säga 66 år 1 eller däröver, att deras försörjning 1

Uppgifter ha ej kunnat erhållas från Hasslö och Karlshamn. I januari 1939 sysselsattes på Hasslö 18 gatstenshuggare och 2 hjälparbetare samt i Karlshamn (den inkorporerade delen av Asarums kommun) 20 gatstenshuggare och 6 hjälparbetare. 2 Åldersfördelningen hänför sig såvitt angår Göteborgs och Bohus län, Hallands samt Kalmar län till år 1936 samt såvitt angår Blekinge län till år 1938.

163 merendels torde kunna tillfredsställande ordnas på annat sätt. Erinras må att rätt till folkpension inträder senast vid fyllda 67 år. En annan grupp åter består av sådana, som äro så unga, att en överflyttning till andra yrken ej torde böra bereda svårigheter — gränsen här har ansetts kunna sättas vid 25 år. Även inom den mellanliggande åldersgruppen 25—65 år finnas vissa, vilkas försörjning ej torde böra föranleda särskilda åtgärder ur här ifrågavarande synpunkt. Så är förhållandet med de icke fullt arbetsföra, även^ som med dem, som under minst 1 år under krisen varit sysselsatta inom annat yrke. Slutligen har sedan gammalt inom stenhuggarkåren varit sysselsatt en grupp av mindre jordbrukare. De, som ha eget hem på fri grund och med en odlad areal av minst 3 hektar, ha ansetts vara att hänföra till sådana mindre jordbrukare, som huvudsakligen böra kunna vinna sin försörjning på jordbruket. De till ifrågavarande kategorier hörande gat- och kantstenshuggarna, vilkas försörjningsproblem sålunda har ansetts böra ordnas på annan väg än genom sysselsättning inom granitindustrien, hava redovisats i tabell 22. Tabell 22.

Antalet stenhuggare, som böra beredas försörjning i annan ordning än inom granitindustrien. Gatu- och kantstenshuggare i åldern 25—65 år L ä n

sysselsatta 66 år med eget hem under el. där ej fullt inom annat på fri grund Sum25 år yrke efter ma över arbets 1/1 1934 un- med en odlad föra mark av der minst minst 3 har ett år

Göteborgs och Bohus län Gatstenshuggare Kantstenshuggare

110 32

590 107

Hallands län Gatstenshuggare Kantstenshuggare

20 4

15 Blekinge län Gatstenshuggare Kantstenshuggare

26 3

9 12

Kalmar län Gatstenshuggare Kantstenshuggare Summa Gatstenshuggare Kantstenshuggare Summa summarum

100 24

96 13

76 21

972 197

12 6 52 11

33 3

133 29

24 26 160 45

638 150

164 40

148 22

92 23

1 202 280

1482 Såsom övriga gat- och kantstenshuggare, vilka, såvitt möjligt torde böra beredas arbete inom stenindustrien, redovisas följande antal:

164 Göteborgs och Bohus län Hallands län Blekinge » Kalmar » Summa

Gatstenshuggare

Kantstens huggare

Summa

3 308 192 523 185

830 70 114 73

4 138 262 637 258

4 208

1 087

5 29£

Vid bedömande av dessa siffror är emellertid att märka, att uppgifterna, vad angår Göteborgs och Bohus län samt Hallands och Kalmar län, avse förhållandena år 1936. Sedan denna tid har givetvis en minskning av antalet stenhuggare i nämnda län skett på grund av övergång till annat yrke, dödsfall m. m. Granitutredningen har här nedan (sid. 175) med utgångspunkt från annat material gjort en uppskattning av det antal stenarbetare inom ovannämnda fyra län, för vilkas försörjning det allmänna synes böra vidtaga särskilda åtgärder, och därvid funnit detta antal uppgå till cirka 4 500 man. 1 En bearbetning av det föreliggande materialet med avseende på de ovan redovisade gat- och kantstenshuggarnas försörjningsplikt har företagits, och närmare uppgifter härom återfinnas i tabell 23. Tabell 23. Försörjningsplikten för de stenhuggare, som böra beredas sysselsättning inom granitindustrien. G i f t a

Ogifta, änklingar, frånskilda L ä n

Göteborgs och Bohus län Gatstenshuggare Kantstenshuggare

utan försörjn. plikt

ma

3 308 830

24 23

38 19

113 54

192 70

26 19

394 87

523 114

11 18

116 44

185 73

23 30

2 025 526

2 782 728

4 208 1 087

22 23

2 551

3 510

5 295

23 Hallands län Gatstenshuggare.. Kantstenshuggare.

17 2

13 1

Blekinge län Gatstenshuggare.. Kantstenshuggare.

41 5

28 1

Kalmar lån Gatstenshuggare.. Kantstenshuggare.

13 3

13 4

944 249

286 83

196 27

1 426 359

757 202

1 193

178£

129 27

Summa

Därav ej försörj n.pl- %

1 614 2 159 403 543

142 21

Summa summarum

1 149 287

Sum-

545 140

215 73

Summa Gatstenshuggare.. Kantstenshuggare,

792 193

med försörjmed försörjningsplikt nings plikt Summot mot ma flera endast flera en hustru pers. pers. pers.

127 24

267 63

47 19

1 Det är att märka, att denna siffra avser stenarbetare, alltså ej blott gat- och kantstenshuggare utan även hjälparbetare.

165 Av tabellen framgår, att generellt sett närmare en fjärdedel av ifrågavarande del av stenhuggarkåren icke belastas av någon försörjningsplikt, och att alltså cirka tre fjärdedelar av hela kåren utgöras av försörjningspliktiga. Av de omkring 5 300 stenhuggare, med vilka man totaliter har att räkna, äro sålunda över 4 000 försörjningspliktiga. Vad beträffar gatstenshuggarnas försörjningsplikt förete de tre länen utom Blekinge län anmärkningsvärt små fluktuationer, i det att procentsiffrorna för icke försörjningspliktiga variera från 23 till 26 %} För kantstenshuggarnas del äro i Hallands och Blekinge län närmare 20 % icke försörjningspliktiga, medan på ostkusten procentsiffran är avsevärt högre, nämligen 30. I Bohuslän är motsvarande procenttal 23. Av de försörjningspliktiga har omkring en tredjedel försörjningsplikten begränsad till enbart en person. Med andra ord, något över hälften av hela den här åsyftade delen av stenhuggarkåren eller omkring 2 800 man ha försörjningsplikt mot mer än en person. Beträffande åldersfördelningen inom den grupp av stenarbetarkåren, som här gjorts till föremål för särskild undersökning, kunna följande siffror meddelas. 2 Tabell 24.

Åldersfördelningen bland de stenhuggare, som böra beredas sysselsättning inom granitindustrien. 25—29 år

30—34 år

35—39 år

40—49 år

50—54 år

55—65 år

Summa

Göteborgs och Bohus län Gatstenshuggare Kantstenshuggare

655 168

583 168

489 126

772 170

357 75

452 123

3 308 830

Hallands län Gatstenshuggare.. Kantstenshuggare.

27 10

33 10

31 23

28 9

36 9

192 70

Blekinge län Gatstenshuggare.. Kantstenshuggare.

37 15

76 31

60 11

131 16

70 11

149 30

523 114

Kalmar län Gatstenshuggare.. Kantstenshuggare.

44 21

28 7

28 14

29 16

21 2

35 13

185 73

763 214

610 161

963 225

476 97

672 175

4 208 1 087

1 188

5 295

14-6

22-4

10-8

16-0

100-0

L ä n

Summa Gatstenshuggare Summa summarum

724 215 939

I procent av samtliga. . .

18-5

17-7

Kantstenshuggare

1 Den synnerligen låga procentsiffran för Blekinge län, nämligen 11, torde ha sin förklaring i det förhållande, att uppgifterna för detta län hänföra sig till år 1938 och att ett antal i huvudsak yngre ej försörjningspliktiga stenhuggare där med hänsyn till de begränsade möjligheter, som under senare tiden förefunnits för sysselsättning inom stenindustrien, ej torde ha anmält sig såsom stenhuggare eller ock sökt sig över till andra arbetsområden. 2 Jfr. sid. 162, not 2.

166 Tabellen visar, att i Bohuslän, där ju det största antalet stenhuggare finnes, omkring 20 % av gatstenshuggarna tillhöra åldersgruppen 25—29 år. Något lägre procentuell andel har åldersgruppen 30—34 år, och för gruppen 35—39 år är procenttalet ej fullt 15. Hela gruppen 25—39 år omfattar något över 50 % av den totala gatstenshuggarkåren. Generellt sett kan man således säga, att något mindre än hälften av hela gatstenshuggarkåren i Bohuslän har en ålder av 40 år och däröver. Den procentuella fördelningen på de olika åldersgrupperna av kantstenshuggarkåren i Bohuslän avviker ej anmärkningsvärt från vad som gäller för gatstenshuggarna. "Då siffrorna, såsom tidigare nämnts, hänföra sig till förhållandena år 1936, torde med all visshet en ytterligare förskjutning till de högre åldersgrupperna numera hava ägt rum, alldenstund någon nyrekrytering i de lägre åldersklasserna ej skett. Åldersgrupperingen inom de tre övriga länen företer vissa avvikelser från förhållandena i Bohuslän. För samtliga län tillsammans är emellertid fördelningen mellan åldersgrupperna i stort sett densamma som i Bohuslän. Det må nämnas, att den angivna procentsiffran för den andel, som åldersgrupperna 40—65 år har i hela stenhuggarkåren, eller ej fullt 50 %, ligger mycket nära motsvarande procenttal för den manliga befolkningen i riket i dess helhet. Av samtliga män i Sverige i åldern 25—65 år tillhörde nämligen vid slutet av år 1935 något över 50 % åldersgruppen över 40 år. Detta visar således, att inom stenhuggarkåren i dess helhet förskjutningen till de högre åldrarna är ungefär densamma som för den manliga befolkningen i dess helhet. De i tabell 24 meddelade siffrorna ge också en möjlighet att bedöma, huru förhållandena inom stenhuggarkåren komma att gestalta sig i en framtid. År 1956, således 20 år efter statistikens upprättande, skulle — om man antar, att någon nyrekrytering ej äger rum och man bortser från dödsfall och annan avgång inom åldersgrupperna upptill 40 år, samt vidare räknar med att de, som uppnå 60 år, skulle förtidspensioneras och således ej längre arbeta i industrien — stenhuggarstammen i riket i dess helhet vara nere i närmare 2 700 man. 1 Inom steninköpskommittén har också gjorts en undersökning angående faderns yrke hos de stenarbetare, som äro anmälda till kommitténs register. 2 Undersökningen har omfattat 6 014 personer (gat- och kantstenshuggare samt hjälparbetare) i Bohuslän. I genomsnitt äro 56 % stenarbetaresöner, 14 % söner till lantbrukare och lantarbetare, 8 % söner till fiskare och sjömän och 8 % söner till handlande, hantverkare o. dyl. Anmärkningsvärt är de förhållandevis avsevärda variationer, som finnas de olika kommunerna emellan. Man kan tydligt iakttaga, att i de kommuner, 1

Den förskjutning, som inträtt i åldersfördelningen bland de sysselsatta gatstenshuggarna från april 1936, då statsbeställningarna av sten påbörjades, och till oktober 1938 belyses av de siffror, som lämnats å sid. 176. a Undersökning har verkställts endast för Göteborgs och Bohus samt Hallands och Kalmar län.

167 där stenindustrien av ålder varit lokaliserad, rekryteringen av stenhuggarkåren i större utsträckning skett från stenhuggaryrket, medan i kommuner, där först under de senare årtiondena stenhuggning börjat bedrivas, stenarbetarna i större omfattning rekryterats från lantbrukare- och fiskarehem o. dyl. Såsom exempel kunna nämnas Malmön och Lyse, där 63 respektive 65 % av stenarbetarna härstamma från stenarbetarehem, medan i en kommun som Kungshamn motsvarande siffra utgör endast 46. I stället äro 36 % av stenarbetarna i sistnämnda kommun söner till fiskare. Motsvarande procentsats för Malmön är 14 och för Lyse blott 3. I de längre inåt land belägna mindre steninclustriellt betonade kommunerna har rekryteringen av stenarbetarkåren i större omfattning skett från lantbrukare- och lantarbetarehem. Sålunda är exempelvis för Bärfendal och Kville procentsatsen i fråga 23, för Svarteborg 24 och för Foss 30. I Hallands län, där undersökningen omfattat 359 stenarbetare, är den nuvarande stenarbetarstammens härstamning från stenarbetarehem än mera utpräglad än i Bohuslän. Sålunda uppgives för 81 % av stenarbetarna i Söndrum faderns yrke ha varit stenarbetarens. Motsvarande siffra för Harplinge är 74. Undersökningen, som för Kalmar län omfattat 379 arbetare, visar att i genomsnitt 55 % av stenarbetarna komma från stenarbetarehem samt inemot 20 % från lantbrukare- och lantarbetarehem. Av speciellt intresse ur nu behandlade synpunkt är också en undersökning rörande faderns yrke inom den ifrågavarande stenarbetarkåren i relation till kårens åldersfördelning. Ett sammandrag för Bohuslän med fördelning på gatstenshuggare, kantstenshuggare och hjälparbetare har gjorts i tabell 25. Såsom av tabellen inhämtas, äro i åldersgruppen under 30 år 82 % bland gatstenshuggarna och 71 % bland kantstenshuggarna stenarbetarsöner. I åldersgruppen över 50 år äro motsvarande siffror blott 31 respektive 24. Härav framgår tydligt, att under de senare åren insugningen av arbetskraft till stenindustrien från andra yrkesgrupper successivt minskat i allt högre grad. De yngre gatstenshuggarna, som numera finnas i yrket, härröra så gott som samtliga från stenarbetarehem, medan i de äldre årgångarna endast ett mindre antal har denna yrkeshärstamning, och rekryteringen i nära nog lika stor utsträckning skett från lantbrukare- och lantarbetarehem. Vad som berett försörjningsproblemet för stenarbetarkåren, särskilt den bohuslänska, alldeles speciella svårigheter har varit arbetskraftens ringa rörlighet. Trots att arbetet i stenbrotten långa tider legat nere och arbetarna varit hänvisade till försörjning genom olika slag av nödhjälpsarbeten eller genom kontantunderstöd, ha stora delar av arbetarstammen hållit sig kvar i yrket och på hemorten. En bestämmande faktor torde säkerligen ha varit, att egnahemsrörelsen fått en så stark utbredning. Det egna hemmet utgör

168 Tabell 25. Stenarbetarna i Bohus i olika åldersgrupper1, fördelade efter faderns yrke. Hela antalet stenarbetare

Stenarbetare

y r k e

LantbruAnnat yrke Hantverk, kare och Fiskare eller uppjordbruks- och sjömän och handi. gift saknas arbetare

0/ /O

ant.

/o

ant.

0/ /o

ant.

O'

1 020 832 82 2 159 1 482 69 1 101 343 31

66 220 268

6 10 24

29 171 137

3 8 13

33 102 136

ant. Gatstenshuggare under 30 år 30—50 år över 50 år

F a d e r n s

ant.

ant.

/o

3 5 12

60 184 217

6 20

/o

8 Kantstenshuggare under 30 år 30—50 år över 50 år

224 531 272

160 71 301 57 66 24

19 81 73

9 15 27

3 45 49

1 8 18

6 32 38

3 6 14

36 72 46

16 14 17

Hjälparbetare under 30 år 30—50 år över 50 år

146 342 219

83 57 94 28 20 9

17 75 57

11 22 25

3 25 34

2 7 16

17 54 35

12 16 16

26 94 73

18 27 34

1 390 1 075 77 3 032 1 877 62 429 27 1 592

102 376 398 876

7 12 25 14

35 241 220 496

3 8 14

56 188 209

4 6 13

9 12 21

122 350 336 808

Summa under 30 år 30—50 år över 50 år Summa summarum

6 014

3 381 56

ofta den enda kapitaltillgång, som arbetaren lyckats åvägabringa, och det är naturligt, att han i det längsta sökt hålla sig kvar vid hemmet för att därmed tillgodogöra sig de besparingar, som egnahemslägenheten representerar. Därtill kommer, att dylika lägenheter, i händelse stendriften skulle definitivt nedläggas och en utflyttning ske, endast med stor svårighet och i vissa fall kanske icke alls skulle kunna säljas. Vidare har merendels själva lägenheten medfört vissa försörjningsmöjligheter, i det att, även där den tillhörande trädgårdstäppan varit förhållandevis liten, den dock alltid förmått frambringa en del förnödenheter, vilka bidragit till att underlätta livsuppehället. I steninköpskommitténs statistik återfinnas vissa uppgifter, ägnade att belysa egnahemssystemets utbredning bland stenarbetarna. Av de sammanlagt 3 308 gatstenshuggarna i Bohuslän, som ingå i den speciella statistiska bearbetningen, voro omkring 42 % eller 1 388 i besittning av eget hem. Talrikast är helt naturligt förekomsten av eget hem inom kategorien gifta, änklingar och frånskilda, där ej mindre än cirka 56 % (1 281 av 2 284) äro egnahemsägare. För kanstenshuggarnas del är egnahemsinnehavet än mera talrikt förekommande. Ej mindre än närmare 47 % av samtliga de 830 kanstenshuggare i 1

Jfr. sid. 162, not 2.

169 Bohuslän, vilka här åsyftas ha egna hem, och bland kategorien gifta, änklingar och frånskilda äro omkring 60 % egnahemsägare. Av intresse för bedömande av egnahemsväsendets sociala betydelse för befolkningen är nedanstående tabell angående egnahemsinnehavet inom olika åldersgrupper m. m. bland gat- och kantstenshuggarna. Tabell 26.

Gat- och kantstenshuggare i Bohuslän i olika åldersgrupper, fördelade efter innahav av egna hem. G a t s t e n

s h

u

g

g

a r e

med eget hem därav gifta 1 med försörjningsplikt

Å l d e r samtliga

utan eget hem

Summa

därav egnahemsägare i %

mot en mot flera Summa person personer 25—29 år 30—34 » 35—39 » 40—49 » 50—54 i 55—65 » Summa

54 124 185 456 254 315

9 18 22 80 71 160

31 91 145 344 154 125

40 109 167 424 225 285

601 459 304 316 103 137

655 583 489 772 357 452

8-2 21-3 37-8 59-1 71-1 69-7

1 388

1 250

3 308

42-0

h

K a n t

u

med eget hem därav gifta 1 med försörjningsplikt

Å 1d

utan eget hem

samtliga

Summa

i o/

mot en mot flera Summa person personer 25—29 år. 30—34 »> . 35—39 » . 40—49 » , 50—54 » , 55—65 » Summa

därav egnahemsägare 1

A>

22 57 63 103 61 82

4 10 6 23 20 38

10 40 51 72 34 39

14 50 57 95 54 77

146 111 63 67 14 41

168 168 126 170 75 123

13-1 33-9 50-0 60-6 81-3 66-7

46-7

Därunder inräknade även änklingar och frånskilda.

Av tabellen framgår, att egnahemsinnehavet till alldeles övervägande del är att hänföra till de gifta stenhuggarna. Av tillhopa 1 388 gatstenshuggare med eget hem äro ej mindre än 1 250 eller omkring 90 % gifta, änklingar och frånskilda med försörjningsplikt. Vidare ligger egnahemsinnehavet till övervägande del hos de äldre årsklasserna. I åldersgruppen 25—29 år äro endast cirka 8 % egnahemsägare, medan i de båda högsta åldersgrupperna ej mindre

170 Tabell 27.

Egnahemsrörelsens utbredning bland stenhuggare i olika åldersgrupper i vissa av Bohusläns stenkommuner. 25—34 år

K o m m u n e r

35—65 år

Summa

med utan med utan med utan eget hem eget hem eget hem eget hem eget hem eget hem

Lyse Gatstenshuggare.. Kantstenshuggare.

122 4

140 4

314 Brastad Gatstenshuggare.. Kantstenshuggare.

157 Bro Gatstenshuggare... Kantstenshuggare.

97 1

55 1

112 1

87 Askum Gatstenshuggare... Kantstenshuggare.

17 4

97 5

148 7

165 11

Tossene Gatstenshuggare... Kantstenshuggare.

22 20

37 52

79 104

31 38

101 124

Malmön Gatstenshuggare... Kantstenshuggare. Kungshamn Gatstenshuggare... Kantstenshuggare.

Bärfendal Gatstenshuggare... Kantstenshuggare.

20 Kville Gatstenshuggare... Kantstenshuggare.

10 Tanum Gatstenshuggare... Kantstenshuggare.

45 29

/a 9

85 17

47 14

66 28

42 11

73 36

Skee Gatstenshuggare... Kantstenshuggare.

14 10

133 64

111 40

133 41

125 50

Näsinge Gatstenshuggare... Kantstenshuggare.

13 4

56 17

41 28

30 19

54 32

51 12

38 4

26 7

166 54

931 193

1 046 228

1 212 282

1 124

1 274

732 127 859

Lommeland Gatstenshuggare... Kantstenshuggare. Summa Gatstenshuggare Kantstenshuggare. Summa

1 494

171 än cirka 70 % äro egnahemsägare. Av samtliga 1 388 egna hem tillhöra omkring 1 000 st. personer i åldern 40—65 år. Av stort intresse är också att se egnahemssystemets utbredning bland stenhuggarna i olika kommuner, varom upplysning vinnes i tabell 27. Tabellen visar, att, i de stenkommuner, där stenhuggeri sedan längre tid tillbaka bedrivits i mera koncentrerad form, egnahemsväsendet icke är, relativt sett, så starkt utbrett som i kommuner, där stentillverkning upptagits under senare tid. Av tillhopa 471 gatstenshuggare i den utpräglade stenkommunen Brastad äro sålunda endast 157 eller omkring en tredjedel egnahemsägare. Proportionen är ungefär densamma på Malmön och i Skee. Förklaringen ligger givetvis däri, att de större företag, som bedrivit gatstenstillverkning i dessa kommuner, ha ett stort antal arbetarbostäder, som mot hyra upplåtas till stenhuggarna. Här har alltså behovet av egnahem ej varit så framträdande. I de kommuner åter, där stentillverkningen är mera spridd, har egnahemsväsendet vunnit en vida starkare utbredning. Så är exempelvis fallet i Lyse och Bro, där ungefär halva stenhuggarkåren är egnahemsägare. Denna tendens gör sig också gällande särskilt i de kommuner, där gatstenstillverkningen är av relativt sent datum, såsom på Sotenäset i bland andra Kungshamns och Askums kommuner, där drygt 50 % av gatstenshuggarna äro egnahemsägare, och i Tossene, där denna procentsats uppgår till omkring 60. Den i tabellen gjorda fördelningen i åldersgrupperna 25—34 och 35—65 år bestyrker det förut gjorda påpekandet, att egnahemsinnehavet huvudsakligen hänför sig till den högre åldersgruppen. Det är helt naturligt, att krisen inom stenindustrien har vållat en viss utflyttning av befolkningen från stendistrikten. En undersökning härom för Bohusläns del har gjorts på uppdrag av statens arbetslöshetskommission i en utredning angående arbetslösheten inom stendistriktet i Göteborgs och Bohus län 1931—1936. 1 För belysning av frågan meddelas här en sammanställning av befolkningssiffrorna i de olika kommunerna den 31 december åren 1929—1937 samt skillnaden mellan å ena sidan högsta folkmängden under något av åren 1929—1936 och å andra sidan folkmängden år 1937. Av tabell 28 framgår, såsom är att vänta, att avfolkningen har varit förhållandevis stor i vissa av de större stenkommunerna, såsom Brastad och Askum, där folkmängdsminskningen procentuellt uppgått till cirka 15 resp. 13 %. Någon fullt enhetlig tendens i fråga om utflyttningen kan dock icke ur tabellen utläsas. Inom vissa utav de större stendistrikten har folkmängdsminskningen varit förhållandevis liten, såsom på Malmön, för vilken kommun ifrågavarande procenttal är cirka 8*5, och i Skee, där procenttalet är cirka 7*5. Jämförelsevis låg utflyttningsprocent förete Kungshamn, Kville och Tossene med resp. 0*4, 6*8 och 6*5, medan å andra sidan utflyttningsprocenten 1

Se Dahlström, F., 1936. Arbetslösheten inom Göteborgs och Bohus län 1931—1936.

172 Tabell 28. Folkmängden i bohuslänska stenkommuner den 31 / 12 åren 1929—1937.

Kommun

1936 Skillnaden mellan folk- Minskmängden år ning i % 1937 och av hög1937 högsta folk- sta folkmängden mängdsunder åren siffran. 1929—1936.

Lysekil Strömstad... Askum Bottna Brastad Bro Bärfendal.... Grebbestad.. Högdal Kungshamn.. Kville Lommeland.. Lur Lyse Malmön Näsinge Skee Smögen Svenneby Tanum Tossene

4 106 3 082 2 770 603 3 963 2 934 497 834 1 371 2 187 4 994 986 1 751 4 320 1 400 1 323 5 780 1 676 1324 5 516 5 268

3 073 2 854 605 4 070 2 914 522 870 1 478 2 242 5 023 976 1 718 2 704 1 422 1 331 5 766 1 673 1 315 5 475 5 381

5 921 3 154 2 826 595 3 824 2 863 561 852 1 326 2 274 4 943 964 1 719 2 687 1 405 1 319 5 762 1 702 1 311 5 491 5 345

5 935 3 193 2 801 599 3 781 2 855 530 858 1313 2 288 4 922 945 1 725 2 685 1 381 1 329 5 753 1 702 1 318 5 454 5 373

5 928 3 206 2 777 599 3 795 2 894 529 858 1 326 2 360 4 942 941 1 708 2 653 1 388 1 296 5 784 1 710 1339 5 389 5 370

5 891 3 171 2 772 589 3 772 2 847 526 862 1 348 2 406 4 928 901 1 703 2 633 1 367 1263 5 694 1 674 1 345 5 315 5 304

5 833 3 167 2 662 581 3 724 2 766 499 857 1 333 2 409 4 901 881 1 676 2 580 1347 1 255 5 661 1 662 1 284 5 279 5 258

5 632 3 113 2 569 573 3 584 2 773 468 859 1 316 2 416 4 814 853 1 652 2 585 1343 1 230 5 549 1 657 1 274 5 149 5 174

5 519 3 004 2 476 540 3 474 2 659 462 831 1292 2 407 4 679 819 1579 2 514 1 300 1 177 5 353 1 643 1232 4 979 5 030

-416 -202 -378 - 65 -596 -275 - 99 - 39 -186 - 9 -344 -167 -172 -190 -122 -154 -431 - 67 -113 -537 -351

7-00 6-30 13-24 10-74 14-64 9-37 17-64 4-48 12-58 0-37 6-84 16-93 9-82 7-02 8-57 11-57 7-45 3-91 8-40 9-73 6-52

56 685 57 278 56 844 56 740 56 792 56 311 55 615 54 583 52 969

—44 913

8-57

Summa 1

Folkmängdssiffran för Lysekils stad för år 1930 inkluderar folkmängden för viss del av Lyse kommun, vilken del dock inkorporerades först den 1 januari 1931. 2 Skillnaden mellan folkmängden år 1937 och högsta folkmängden under åren 1930—1936.

i det nära Tossene belägna Bärfendal, som är en övervägande jordbrukskommun, varit mycket stor, nämligen omkring 17-5. Av intresse i detta sammanhang är också en undersökning beträffande relationen mellan antalet stenhuggare och folkmängden i de olika bohus länska stenkommunerna, sammanställd i tabell 29. Av tabellen framgår, att, sett i förhållande till folkmängden, är antalet gat- och kantstenshuggare störst i det nordligaste distriktet, såsom i Näsinge och Lommelands kommuner. Procentuellt starkt företrädd är stenhuggarstammen även å Malmön samt i Askums och Brastads kommuner. Granitutredningen vill slutligen i detta sammanhang ägna uppmärksamhet även åt frågan om arbetslösheten inom stendistrikten. En närmare undersökning härom, såvitt angår Bohuslän, har såsom redan berörts för åren 1930—1936 verkställts på uppdrag av statens arbetslöshetskommission. För Blekinges del finnas uppgifter om arbetslösheten i Blekingeutredningens betänkande. Däremot ha några särskilda dylika undersökningar ej verkställts för Hallands och Kalmar län.

173 Tabell 29.

Antalet stenhuggare i förhållande till folkmängden i bohuslänska stenkommuner.

Folkmängd 31/12 1936

K o m m u n e r

Antal gat- och kantstenhuggare enligt steninköpskommitténs undersökning år 1936 antal

Lysekil Uddevalla Strömstad V:a Frölunda Lyse Brastad Bro Malmön Kungshamn

Askum Tossene Bärfendal Svarteborg Foss Krokstad Naverstad Mo Kville Bottna Svenneby Tanum Grebbestad Lur Tjärnö Skee Näsinge Högdal Lommeland Summa

% av folkmängden

5 632 15 829 3 113 12 057 2 585 3 584 2 773 1 343 2 416 2 569 5 174 468 2 655 4 334 1 842 2 381 782 4 814 573 1 274 5 149 859 1 652 1 792 5 549 1 230 1316 853

232 3 20 36 359 612 363 246 219 465 468 39 56 20 3 3 3 299 71 151 268 18 49 30 674 270 158 172

4-1 0-6 0-3 13-9 17-1 13-1 18-3 9-1 18-1 9-0 8-3 2-1 0-5 0-2 0-1 0-4 6-2 12-4 11-9 5-2 2-1 3-0 1-7 12-1 22-0 12-0 20-2

94 598

5 307

5-6

Den genom arbetslöshetskommissionens försorg verkställda undersökningen visar, att arbetslösheten inom de bohuslänska stendistrikten var störst i december månad 1933, då 6 773 hjälpsökande arbetslösa rapporterades. Situationen förbättrades något under våren och sommaren 1934, varefter på senhösten samma år granitexportföreningen med hjälp av ett statslån igångsatte stenhuggning med cirka 2 000 man. Arbetslöshetssiffran för december samma år visade också en avsevärd förbättring gentemot situationen året förut. De rapporterade hjälpsökandes antal nedgick sålunda till cirka 4 200. Under följande år förbättrades läget ytterligare, så att medeltalet hjälpsökande för hela året var i runt tal 3 700 och vid årsskiftet 1935/1936 cirka 3 500. Omedelbart innan statsbeställningarna av sten påbörjades i april 1936 voro cirka 1 200 man i Bohuslän sysselsatta vid den med hjälp av förenämnda statslån igångsatta stenhuggningen. Genom statsbeställningarna bereddes till en början sysselsättning åt förutom nämnda ar-

174 betsstyrka ytterligare cirka 600 man. Följden av den sålunda ökade sysselsättningen var också, att de rapporterade hjälpsökandes antal nedgick till omkring 2 000 man i juni 1936. Trots de statliga hjälpåtgärder, som sålunda vidtogos, visade stendistrikten i Bohuslän en långsammare förbättring i fråga om arbetslöshet än riket i övrigt, vilket framgår av den jämförelse, som erhålles, om de arbetslösas antal i här ifrågavarande distrikt ställes i relation till arbetslösheten i riket i dess helhet. Medan under det sämsta året 1933 omkring 3-2 % av de arbetslösas antal i hela landet belöpte på de bohuslänska stendistrikten, ökades denna siffra så att densamma i juni månad 1936 utgjorde 7-9. Minskningen av arbetslösheten i Bohuslän har sålunda icke hållit jämna steg med den förbättring i sysselsättningen av arbetskraft i riket i dess helhet, som successivt inträtt. En översikt över huru arbetslösheten procentuellt drabbat de olika kommunerna lämnas i följande tabell, där siffrorna beträffande arbetslösheten återgivas dels för det sämsta året, nämligen 1933, dels ock för januari 1939. Tabell 30.

Antalet hjälpsökande arbetslösa i förhållande till folkmängden i bohuslänska stenkomnniner. Antal arbetslösa år 1933

K o m m u n

Lysekil . . . Strömstad Askum Bottna Brastad.... Bro Bärfendal. . Grebbestad Högdal Kungshamn. Kville Lommeland. Lur Lyse Malmön.... Näsinge.... Skee Smögen.... Svenneby... Tanum Tossene.... Summa

Antal arbetslösa den 31 januari 1939 absolut antal

i % av folk mängden den 31 december 1937

74 53 63 6 114 42 3

1-3 1-8 2-5 1-1 3-2 1-6 0.6

20-5 18-2 9-8 2-3 11-1 3-0 12-6

45 14 56 54 2 41 27 49 147

3-5 0-6 1-2 6-6 0-1 1-6 2-1 4-2 2-7

38 34 117

3-1 0-7 2-3

9-3

absolut antal

i % av folkmängden samma år

405 106 392 49 706 473 22 25 121 25 308 165 50 322 284 239 564 39 148 165 676

6-8 3-3 14-1 8-2 18-6 16-5 4-2 2-9 9-2 1-1 6-2 17-5 2-9

12:1

Vad den aktuella arbetslöshetssituationen i stendistrikten beträffar utgjorde anmälda hjälpsökande och ohjälpta, tillhörande yrkesgruppen sten-

175 industri, den 31 januari 1939 enligt uppgift från statens arbetslöshetskommission: Göteborgs och Bohus län 746, därav ohjälpta 195 Hallands län 55, » » 19 Blekinge » 313, » » 170 Kalmar » — » » Summa 1 114, därav ohjälpta 384 Närmare uppgifter beträffande den sysselsättning, som inom olika län beretts åt stenarbetare genom statliga eller blandat statliga och kommunala åtgärder vid utgången av januari m å n a d 1939, lämnas i ndanstående tabell 31. Tabell 31. Sysselsättningen av stenarbetare inom de olika stendistrikten vid utgången av januari månad 1939. Göteborgs o. Bohus Hallands län län

Art av sysselsättning

Blekinge län

Kalmar län

Summa

2 938

Inom gatstensindustrien Vid beredskapsarbeten i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi Vid statliga, statskommunala och kommunala reservarbeten 1

2 091

143 Summa

3 034

404 730 106

4 072

Härunder ingår även ett antal arbetare, hjälpta genom understöd.

Dessutom torde vid ovannämnda tidpunkt ett mindre antal stenarbetare ha sysselsatts inom stendistrikten vid kommunala beredskapsarbeten ävensom vid andra statliga beredskapsarbeten än sådana i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi. Av de ovan lämnade uppgifterna framgår, att vid den angivna tidpunkten i runt tal 3 000 stenarbetare sysselsattes inom gatstensindustrien samt omkring 1 100 stenarbetare vid reservarbeten och vid beredskapsarbeten i vägoch vattenbyggnadsstyrelsens regi. Härtill kommer dels det i det föregående angivna antalet av inemot 400 ohjälpta anmälda arbetslösa, dels ock ett antal arbetare inom kantstensindustrien, av vilka en del vid den här ifrågavarande tidpunkten hade sysselsättning inom industrien, under det att andra voro arbetslösa, ehuru icke anmälda till vederbörande arbetslöshetsorgan. Man torde kunna beräkna antalet arbetare inom gat- och kantstensindustrien, åt vilka sysselsättning bör beredas, till omkring 5 500 man. Av ifrågavarande arbetare torde åtminstone 500 inom gatstensindustrien och 500 inom kantstensindustrien kunna sysselsättas med tillverkning av sten för export och för inlandsmarknaden. Det antal arbetare inom dessa industrier, för vilkas försörjning särskilda åtgärder från det allmännas sida torde böra vidtagas, kan sålunda uppskattas till 4 500.

176 Det kan vara av intresse att i detta sammanhang ägna uppmärksamhet åt sammansättningen av den stenarbetarkår, som varit i arbete sedan statsbeställningarnas påbörjande i april 1936. En undersökning härom har gjorts på basis av det material, som finnes hos statens steninköpskommitté. Undersökningen avser endast gatstenshuggare — sålunda ej hjälparbetare, som ingå i den ovan angivna tabellen 31 angående sysselsättningen inom gatstensindustrien — vilka i april 1936 och oktober 1938 1 voro anställda hos företag, som åtnjuta statsbeställning, ävensom hos ett företag, som uteslutande tillverkar gatsten för export. Hela antalet av dessa arbetare uppgick år 1938 till 2 760. Av dessa voro sysselsatta i Göteborgs och Bohus län 1 977, i Hallands län 135, i Blekinge län 537 och i Kalmar län 111. Vad åldersfördelningen beträffar kan densamma utläsas av följande tabell 32. Tabell 32.

Åldersfördelningen bland de gatstenshuggare, som beretts sysselsättning genom statliga stenbeställningar. Göteborgs o. Blekinge Bohus län län

Å l d e r

Hallands län

Kalmar län

1938 1936 1938 1936 1938 1936 1938

ant.

ant.

Under 25 år 25—35 år 36—55 »> 56—60 » 61—66 » 67 år och däröver

116 464 762 103 78 30

Summa

ant. ant. ant. ant. ant. ant.

54 13 6 500 100 93 1 079 235 241 166 80 80 129 60 93 49 15 24

12 42 70 11 12 6

5 27 64 16 15 8

1977 503 537 153 135

S u m m a 1936

ant.

/o

ant.

%

6 33 48 11 13 —

144 626 1 091 200 152 51

6-4 27-6 48-2 8-8 6-7 2-3

71 653 1 432 273 250 81

2-6 23-7 51-9 9-9 9-0 2-9

55 111

2 264

100-0

2 760

100 0

3 20 24 6 2 —

1 I 1936 års siffror ingå icke en del gatstenshuggare, vilka sysselsatts med beställningar för inlandsmarknaden. Av de nämnda år sysselsatta gatstenshuggarna ha åldersuppgifter ej kunnat erhållas för 42 man, vilka sålunda ej medtagits i tabellen. Vidare ingå i siffrorna för såväl år 1936 som år 1938 ett antal råkantstenshuggare, nämligen respektive 39 och 22.

Endast 2-6 % av samtliga de år 1938 anställda gatstenshuggare tillhörde åldersgruppen under 25 år. De av dessa, som antagits med steninköpskommitténs medgivande, voro samtliga försörjningspliktiga emot föräldrar i den mån de ej voro gifta. Nära tre fjärdedelar av hela arbetsstyrkan tillhörde nämnda år åldersgrupperna över 35 år. En jämförelse med åldersfördelningen år 1936 ger vid handen, att en förskjutning till de högre åldersgrupperna ägt rum. De anställda gatstenshuggarna i ålder över 35 år utgjorde sålunda år 1936 66 % av samtliga anställda, under det att motsvarande siffra år 1938 uppgick till närmare 74. 1 I uppgiften för oktober 1938 ingår ett mindre antal gatstenshuggare, som, ehuru anställda inom industrien, tillfälligtvis på grund av sjukdom eller annan orsak ej varit i arbete nämnda månad.

177 KAP. XI.

Granitindustriens rationalisering. 1.

Allmänna synpunkter.

Granitindustrien har helt naturligt ej varit oberörd av den inom de moderna storindustrierna förefintliga koncentrationstendensen. I den historiska redogörelsen beträffande granitindustriens utveckling har närmare skildrats den koncentration, som tidigare genomförts, i det att en hel del mindre företag sammanslutits till större enheter. Sålunda utgör på västkusten såväl Skandinaviska granit aktiebolaget som a.-b. Förenade granitindustrier sammanslutningar av tidigare självständiga företag, och på sydkusten har a.-b. A. K. Fernströms granitindustrier likaledes inkorporerat vissa andra företag. Att denna koncentrationstendens varit till fördel för industrien torde väl knappast kunna bestridas. För närvarande har man inom gat- och kantstensindustrien att räkna med en grupp av fyra större företag, nämligen granitaktiebolaget C. A. Kullgrens Enka (förkortat Kullgrens), Uddevalla, samt de tre ovan angivna företagen, för korthets skull i det följande benämnda Skandinaviska och Förenade, båda i Göteborg, samt Fernströms med säte i Karlshamn. Under samma ledning som Skandinaviska står a.-b. Karlshälls granitindustri, vars produktion är helt förlagd till Blekinge. I avseende på rörelsens omfattning finnes i så måtto en skillnad mellan företagen, som Kullgrens och Fernströms vid sidan om gat- och kantstensproduktion samt byggnadsstenstillverkning ha en betydande rörelse med brytning av svart granit, som i block exporteras, medan Skandinaviska och Förenade bedriva tillverkning av gat- och kantsten samt byggnadssten och endast i mindre omfattning blocksten av grå och röd granit. Kullgrens och Fernströms ha även stensågeri och sliperi i respektive Uddevalla och Sölvesborg, varjämte Skandinaviska har en mindre dylik anläggning i Hunnebostrand. Samtliga sistnämnda tre företag arbeta även inom gravvårdsbranschen. Förutom denna grupp av större företag finnes en grupp av mellanstora företag, nämligen a.-b. Bohuslänska granit kompaniet, Strömstad, vilket företag huvudsakligen är inriktat på kantstenstillverkning men även har gatstensproduktion, samt tvenne av norska intressenter ägda företag, nämligen firma N. S. Beer & co. och a.-b. Lysekils stenindustri, vilka båda arbeta inom kant- och gatstensbranschen. Till denna grupp hör även Vikens stenhuggeri- och jordbruksaktiebolag, en ombildning av det tidigare i utländsk ägo befintliga Kungshamns stenhuggeriaktiebolag. Vikensbolaget är i samma ägares hand som Förenade och inbegripes i det följande under Förenade. Samtliga nu nämnda större och medelstora företag ha av ålder i huvudsak haft sin rörelse inriktad på export. Bland de mindre företagarna finnas 12— 916253

178 vissa, som både arbetat på export och för hemmamarknad, och andra, som uteslutande arbetat för inlandsmarknaden, merendels i en lokalt ganska begränsad omkrets. Den förra gruppen av mindre företagare är huvudsakligen koncentrerad kring Sotenäset, särskilt i Hunnebostrandstrakten. Där äro lokaliserade två kooperativa företag, nämligen andelsföreningen Bohusläns kooperativa stenindustri u. p. a., Hovenäset och andelsföreningen Hunnebostrands kooperativa stenindustri. Vidare a.-b. Bäckmans stenhuggerier, Hunnebostrand, och firman Carl L. Olsson, Bovallstrand. Bland till denna grupp hörande företagare må även nämnas stenhuggerifirman Karl O. Mattson, Göteborg, firmorna Eliasson & Johansson, Varberg, Wilhelm Andersson, Lyse, samt det norsktägda företaget Golden. En särställning intager a.-b. Brosten, Lysekil, som bedriver tillverkning enbart för Rotterdams stads räkning. Till den senare gruppen höra bland andra Ernst Joelsson, Kämpersvik, samt Karl och Johan Corneliusson, Hofstenssund, ävensom a.-b. Bohusläns stenförädling, Hunnebostrand. Samtliga nu nämnda företagare i den förra gruppen äro medlemmar i Sveriges granitindustris exportförening. Redan genom denna sammanslutning har en viss kommersiell koncentration åstadkommits. Numera ske sålunda alla gat- och kantstensförsäljningar på utlandet centralt genom nämnda förening. Försäljningsorganisationen i utlandet är likaledes gemensam för samtliga företag. Utöver denna kommersiella koncentration har emellertid behov ansetts föreligga av ett förenhetligande av granitindustrien i syfte att genom koncentration av driften förbilliga densamma och därmed granitindustriens produkter. När gatstenen tidigare haft svårt att hävda sig i konkurrensen med de artificiella beläggningsmedlen, så har detta till ej ringa grad berott därpå, att de senare ställt sig ekonomiskt fördelaktigare än gatstenen. Varje åtgärd, som är ägnad att förbilliga produktionen, ökar stenbeläggningens konkurrensmöjligheter gentemot andra beläggningar. Detta gäller ej endast vad beträffar inlandsmarknaden utan i lika hög grad i fråga om exportmarknaden. En sådan koncentration genom sammanslagning av tidigare självständiga enheter måste förefalla så mycket mera berättigad, som stenindustriens omsättning ju nedgått till en bråkdel av vad den tidigare varit. Ur statens synpunkt måste kravet på att en rationalisering genomföres vara så mycket mera påkallat, som därigenom risken minskas för att statsverket vid en förnyad avsättningskris inom stenindustrien skall nödgas ingripa med ytterligare stödåtgärder. Spörsmålet om stenindustriens rationalisering har redan tidigt uppmärksammats i samband med den nu pågående krisen. Sålunda uppdrog Kungl. Maj:t den 13 april 1934 åt ledamoten av granitutredningen, kommerserådet Matz, att verkställa utredning och avgiva förslag rörande de åtgärder, som

179 kunde finnas påkallade för åvägabringande av en fastare sammanslutning inom den svenska stenindustrien och rationalisering av dess produktion. I en den 16 januari 1936 till chefen för handelsdepartementet avgiven promemoria framlades en plan för genomförande av en närmare kommersiell sammanslutning inom stenindustrien. Förslaget gick närmast ut på en sammanslagning av de båda företagen Skandinaviska och Karlshälls å ena sidan samt Förenade å den andra. Någon åtgärd från regeringens sida har nämnda promemoria ej föranlett.

2.

ö v e r g å n g från s m å b r o t t till s t o r b r o t t .

Även vid tillsättande av granitutredningen har chefen för handelsdepartementet bland utredningsuppgifterna framhållit frågan om rationalisering av driften inom stenindustrien. Departementschefen betonade särskilt önskemålet, att vid utredningen uppmärksammades spörsmålet om övergång från småbrottsdrift till storbrottsdrift. Han framhöll, att undersökningen bland annat borde inriktas på att klarlägga, huruvida en genom en dylik övergång vunnen koncentration av driften vore önskvärd och borde befrämjas ur tekniska och sociala synpunkter. Småbrottssystemet, som är den ursprungliga och mera primitiva driftsmetoden, karakteriseras — såsom tidigare framhållits — därav, att någon arbetsfördelning i stenhuggeriarbetet ej genomförts. Det är samma arbetare, som tar ut blocket ur berget, klyver det och därav framställer slutprodukten, gatsten eller kantsten. Vid storbrottsdriften har däremot en viss arbetsfördelning skett. Det är en särskild grupp arbetare — de s. k. dagsverkarna — som verkställa blockuttagningen och forsla fram blocket till huggningsplatsen, där stenhuggaren tar hand om blocket, klyver det och hugger det till gatsten respektive kantsten. På sina håll i utlandet, exempelvis i Tyskland, har man drivit arbetsfördelningen ännu ett steg längre, i det att en särskild grupp arbetare handhar klyvningen av blocken till gatstensämnen, som sedan slutbearbetas av de egentliga gatstenshuggarna. Onekligen utgör rent tekniskt sett storbrottsdriften ett framsteg i jämförelse med småbrottsdriften. Genom arbetsfördelningen kan driften ordnas på ett rationellare sätt; produktionen per arbetare blir genom en sådan ordning större. En ändamålsenligt ordnad storbrottsdrift bidrager också tvivelsutan att sänka kostnaderna för produkten, vilket ur synpunkten av stenmaterialets konkurrensduglighet med andra beläggningsmedel är av betydelse. Rationellt kan emellertid ett storbrott ej drivas med hur ringa manantal som helst; för rationell drift måste arbetsstyrkan uppgå till minst 30 man, varav ungefär en femtedel dagsverkare. Den största fördelen med storbrottsdriften ligger emellertid däri, att produktionen blir av väsentligt högre och jämnare kvalitet än i småbrotten. Dessa senare brott drivas merendels på bergens översida, där det övre, lätt

180 tillgängliga lagret uttages och tillgodogöres för tillverkningen. När det övre lagret i en berghäll är utbrutet, flyttar stenhuggaren vanligtvis till en annan lämplig bergpall. Avfallet lämnar han kvar i brottets närhet och stänger därmed ofta för sig och andra möjligheten att fortsättningsvis exploatera fyndigheten. Att denna driftsform ur skönhetssynpunkt är ytterst olämplig, därom vittna de många platser i Bohuslän, som blivit, man kan utan överdrift säga, skövlade genom det stenavfall, som där under årens lopp hopats. Ur kvalitetssynpunkt äro de övre och i ytan liggande bergpartierna ofta de minst lämpliga för tillverkning av förstklassig gatsten. Ytpartierna äro i regel mera ojämna till sin struktur, varjämte dagvattnet ej sällan anfrätt stenen och gjort den porös samt gulaktig till färgen. En stenproduktion, som bedrives i denna form, kan icke frambringa det enhetliga, jämna och likfärgade material, som erfordras för erhållande av en god stenbeläggning. Det visar sig också, att småbrottsproduktionen nästan genomgående företer betänkliga brister. Gatstenen, som levereras från dylika brott, varierar kraftigt i fråga om såväl färg som kornighet. Granitutredningen har också vid sina resor till brotts- och lagerplatserna i stendistrikten kunnat ganska genomgående konstatera, att små gatstensproduktionen i småbrott ej lämnat en verkligt jämn och förstklassig produkt. Väsentligen annorlunda ställa sig förhållandena vid storbrottsdrift. Genom att man här rationellt öppnar berget och tränger fram till de inre delarna, kan man åtkomma de ur brytningssynpunkt värdefulla formationerna inne i berget, som med hänsyn till såväl lagring som kornighet och den enhetliga färgen ge ett lämpligt råmaterial för en god produkt. Härigenom vinnes den fördelen, att all i ett och samma storbrott producerad sten blir av praktiskt taget samma färg och kornighet, varför leveranserna från dylika brott bli väsentligt jämnare, vilket givetvis är att föredraga framför leveranser från småbrott, där stenen blir mera eller mindre blandad i fråga om både färg och kornighet. För vinnande av en verkligt förstklassig kvalitet är det, särskilt när det gäller smågatsten, nära nog oundgängligt, att tillverkningen sker i storbrott. Då kvalitetskraven såväl i fråga om inlandsmarknaden som exportmarknaden undan för undan skärpts, bland annat beroende på att vägtrafikens krav på vägbanans jämnhet avsevärt höjts på grund av trafikens alltmera ökade hastighet, är det nödvändigt, att produktionen inriktas på storbrottsdrift. Granitutredningen vill därför i princip obetingat förorda, att övergång sker från småbrottsdrift till storbrottsdrift. Att märka är också, att arbetsförtjänsterna i småbrotten för arbetarna i regel bli väsentligt mindre än i storbrotten. Medan på många håll i småbrott den månatliga arbetsförtjänsten ej går upp till mera än 70 å 100 kronor, kan en skicklig stenhuggare i storbrott komma upp till månadsförtjänster på 300 kronor och t. o. m. något däröver. Detta sammanhänger — såsom tidigare framhållits — därmed, att de bergformationer, i vilka storbrottsdrift

förekommer, i allmänhet innehålla ett ändamålsenligare och mera lättkluvet material än de berg, där småbrottsdrift pågår. Härjämte kunna i storbrotten maskinella anordningar användas i betydligt större omfattning än i småbrotten, vilket givetvis underlättar arbetet för stenhuggarna. Å andra sidan har emellertid småbrottsdriften vissa fördelar ur arbetarens synpunkt därutinnan, att han kan ordna sitt arbete efter eget skön, under det att han i storbrott blir bunden vid regelbundna arbetstider. Mot den inställning ur rent rationell synpunkt till förmån för storbrottsdriften, åt vilken granitutredningen här givit uttryck, bryter sig emellertid de sociala hänsynen. Som förut nämnts, är en stor del av de nu i småbrott sysselsatta arbetarna bundna vid egna hem i brottsplatsernas närhet. En överflyttning av ifrågavarande arbetare till andra brottsplatser erbjuder på grund härav stora svårigheter. Det är visserligen på sina håll möjligt att öppna nya storbrott och dit sammanföra arbetarna från kringliggande småbrott. Emellertid vill granitutredningen ej förbehållslöst rekommendera denna utväg. Småbrottssyslemet är nämligen för närvarande förhärskande i de trakter, där förutsättningarna för en rationell stendrift äro mindre gynnsamma. Att förmå företagen att i sådana trakter nedlägga kapital på öppnande av storbrott vore säkerligen mindre välbetänkt. Därtill kommer, att ett storbrott för rationell drift, såsom ovan nämnts, kräver en arbetsstyrka av minst 30 man. På platser, där stenindustrien bör ställas under avveckling, är det således föga ändamålsenligt att övergå till en driftsform, som långt ifrån att möjliggöra en successiv reducering av arbetarstammen kräver en undan för undan skeende komplettering av densamma i syfte att bibehålla arbetsstyrkans numerär oförändrad. Även om man sålunda enligt granitutredningens förmenande i viss omfattning måste räkna med att småbrottssystemet får avvecklingsvis fortleva, bör dock för industriens egen skull omläggning till storbrottsdrift i övrigt snarast möjligt företagas. Det är helt naturligt, att det avvecklingsprogram för småbrottsdriften, till vilket utredningen siktar, icke kan genomföras, utan att i det enskilda fallet vissa olägenheter uppkomma, i första hand kännbara för arbetarna i småbrotten. Dessa ha ej sällan byggt sina egna hem i närheten av en arbetsplats, som tidigare kunnat med fördel bearbetas, men där tillverkningen med hänsyn till nuvarande förutsättningar för export och inlandsmarknadsförsörjning måhända äro mindre goda. Det är naturligt, om från dylika arbetare, vilka kanske nedlagt alla sina besparingar i sina egna hem, krav resas, att deras försörjning skall tryggas genom att stendriften bibehålies i grannskapet av deras bostäder. De lokala förhållandena göra det också ofta svårt att förflytta arbetarna längre sträckor från deras hem till arbetsplatsen. Emellertid vill utredningen varna för att man för slika hinder skulle låta helt avhålla sig från att genomföra en för industriens sanering och rationella utveckling nödvändig omläggning. Den insikten måste bibringas alla såväl på företagar- som arbetarsidan, att stenindu-

182 strien i det svåra läge, vari den för närvarande befinner sig, är i oundgängligt behov av den hjälp från dess egna utövares sida, som består i redobogenhet att offra egna hänsyn för att därmed gagna industriens samfällda intresse. Genom ett kortsynt vidhållande av det ur bekvämlighetssynpunkt för den enskilde fördelaktigaste kravet, att allt skall förbli vid det gamla, kommer stenindustrien utan tvivel att gå sin undergång till mötes. Endast genom att såväl från den ena som andra partens sida offer bringas för den gemensamma saken kan den anpassning av granitindustrien genomföras, som förändrade förhållanden gjort oundgängligen nödvändig. Utredningen vill jämväl understryka, att det ur social synpunkt, sett på längre sikt, knappast kan anses vara ändamålsenligt att för att undvika de offer, som enskilda måste bära vid dylika omläggningar, konservera stenindustrien i ett utvecklingsskede, som berövar densamma och även dess arbetarstam de naturliga utvecklingsmöjligheterna. En sådan politik skulle beröva stora grupper av dessa arbetare den höjning i fråga om levnadsstandarden, som genom en driftsomläggning skulle kunna vinnas och låta den bli i stället för en välburgen industriarbetarkår ett på låg lönenivå stående stenhuggarproletariat. Den driftsrationalisering, som övergången från småbrotts- till storbrottsdrift innebär, kan givetvis genomföras hos varje stenindustriföretag för sig, således utan att en sammanslagning av de skilda företagsenheterna behöver äga rum. Emellertid skulle den rationalisering, som härigenom kunde vinnas, hålla sig inom ytterst snäva gränser, särskilt om man tar i betraktande de förut anförda driftsekonomiska skälen emot att öppna storbott på alla eller flertalet av de platser, där nu småbrottsdrift äger rum. Rationaliseringsfrågan kompliceras också därav, att de skilda företagen ha envar sin kvotandel i exporttillverkningen och sin i stort sett fixerade andel i statsbeställningen. För att kunna fullgöra de beställningar, som i enlighet härmed tilldelas företagen, måste dessa utnyttja de bergområden de äga eller arrendera, även om det ur synpunkten av en för hela industrien upplagd rationell driftsordning vore mera ändamålsenligt, att driften inom vederbörande område förlades till en enda brottsplats, tillhörig ett enda företag. För att en sådan driftskoncentration med framgång skall kunna genomföras kräves praktiskt sett att företagen bilda en enhet. Emellertid är en så omfattande koncentration av geografiska skäl knappast möjlig att genomföra. Däremot är det givetvis önskvärt, att inom ett och samma produktionsområde stenhuggerirörelsen såvitt möjligt koncentreras till ett enda företag. Härigenom vinnes givetvis ett förbilligande av produktionen genom inbesparing av bland annat avlöning till förmän, mätare m. m. En dylik koncentration kan uppnås antingen genom ett kommersiellt sammanförande av skilda företag till en enhet — ett spörsmål, som utredningen i annat sammanhang diskuterar — eller också genom ordnande för visst eller vissa distrikt av en gemensam driftsorganisation för skilda, fristående företag. Utredningen

183 vill rekommendera, att särskilt de mindre företagen inom gatstensindustrien taga upp detta spörsmål till övervägande. Om man från dessa utgångspunkter övergår till de praktiska detaljerna i en koncentrationsplan, som närmast tar sikte på gatstens- och kantstensindustrien, torde uppmärksamhet först böra ägnas förhållandena i Bohuslän. 3.

K o n c e n t r a t i o n av driften. Göteborgs och Bohus

län.

Gatsten. De brytvärda granitförekomsterna i Bohuslän ligga norr om Gullmarsfjorden och de olika produktionsdistrikten äro geografiskt begränsade av de fjordar, som skära in i landskapet. Sålunda ligger Stångenäset mellan Gullmars- och Brofjordarna, Herrnäset mellan sistnämnda fjord och Åbyfjorden samt mellan Åbyfjorden i söder och Bottnafjorden i norr Sotenäset med den utanför Åbyfjorden belägna Malmön. Längre norr ut finnes ett sammanhängande fastland med stendrift huvudsakligen i Kville och Tanums socknar. Längst i norr finnes ett produktionsdistrikt på den svenska sidan av Idefjorden samt den söder därom belägna Näsingeslätten. Stångenäset. Ytterst på Stångenäset ligger Lysekils stad. Längre in i landet ligger Lyse socken samt därinnanför Brastads socken samt ännu längre in Bro socken, som även omfattar Herrnäset. Beträffande antalet stenarbetare i dessa kommuner må lämnas följande uppgifter:

Kommuner

Lysekil. Lyse Brastad Bro Summa

Antal gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs undersökning 1936 1

Antal i oktober 1938 sysselsatta gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs statistik 2

under 25—34 35—54 55—65 25 år

under 25—35 36—55 over 25 år 55 år

12 37 99 79

51 111 217 95

84 137 217 121

51 41 37 31

160 S:a

198 326 570 326 1 420

S:a

1 3 17 5

21 38 115 50

62 102 176 104

49 34 34 29

133 177 342 188

1 Ej brottarbetare och andra dagsverkare. I åldern 25—65 år äro i denna liksom i efterföljande motsvarande tabeller medtagna endast gatstenshuggare, som äro fullt arbetsföra och vilka ej efter 1/1 1934 varit sysselsatta inom annat yrke under minst 1 år och ej ha eget hem på fri grund med en odlad mark areal av minst 3 hektar. 2 Jfr. sid. 176, not 1.

Inom Lysekils stad bidrives för närvarande stentillverkning hos Skandinaviska i dess storbrott i Vallbodalen med omkring 30 stenhuggare, 1 ävensom 1 Redogörelsen i det följande i detta kapitel för sysselsättningen avser endast stenhuggare, sålunda ej dagsverkare. I storbrott sysselsättas förutom stenhugga r e även dagsverkare i proportionen 1 dagsverkare—5 ä 6 stenhuggare.

184 hos a.-b. Brosten, som sysslesätter cirka 100 man för Rotterdams stads räkning. I Lyse socken hugges gatsten på den halvö av Stångenäset, som i söder gränsar till Träleberskilen och i norr till Brofjorden och Trommekilen. Stentillverkning bedrives här från söder till norr räknat i Norra Grundsund och Spjösvik av Kullgrens med cirka 35 man, i Ramsvik av Skandinaviska med cirka 50 man, i närheten av Sä ven och Fiskebäcksvik (Humlekärr) av Wilhelm Andersson med cirka 35 man samt i Humlekärr och Sjöbol av Förenade med ett 50-tal man. Beträffande granitens beskaffenhet och användbarhet för stor- och smågatsten må nämnas, att i Vallbodalen, där storbrottsdrift äger rum, graniten lämpar sig för såväl stor- som smågatsten, under det att graniten i vissa bergområden i Norra Grundsund samt Humlekärr och Sjöbol, vid vilka platser driften sker i småbrott, på grund av förekomst av finkornigt material speciellt lämpar sig för smågatstenshuggning. I storbrotten i Ramsvik, där graniten är synnerligen finkornig, erhålles en utmärkt smågatsten. Detsamma gäller i stort sett även i fråga om bergen i Fiskebäcksvik samt vissa berg i närheten av Säven, på vilka platser stenen hugges i småbrott. Tillverkningen i vissa andra berg i Norra Grundsund och Säven måste anses uppehållas av rent sociala hänsyn, medan tillverkningen på övriga brottsplatser måste betraktas såsom önskvärd att upprätthållas, så långt avsättningsmöjligheterna för gatsten det medger. Brastad är Bohusläns mest betydande stenhuggarkommun. Här är Skandinaviskas komplex av storbrott i Rixö, där omkring 120 stenhuggare äro i arbete. Graniten är här lämplig såväl för stor- som smågatsten. Delvis i omedelbar närhet av Rixö bedriver Förenade tillverkning vid Lahälla och Bräcke med cirka 80 man. Inom Brastad ligger även det s. k. Tuntorpsdistriktet. Här bedrives tillverkning i småbrott av Kullgrens med omkring 20 man samt av Lysekils stenindustri med cirka 5 man, varjämte Fernströms har stor- och småbrott med sammanlagt ett 80-tal stenhuggare. Vid Gåseberg driver A. W. Lundqvist tillverkning i småbrott med ett 20-tal man. Vid en driftsrationalisering borde driften inom Stångenäs distrikt sammandragas så att den koncentrerades till Ramsvik och Rixö. Driften i Norra Grundsund, Humlekärr och Sjöbol borde vid minskning av exporten med all säkerhet nedläggas, men vid bibehållen export borde eventuellt en driftskoncentration genomföras. I Fiskebäcksvik borde tillverkningen kunna bedrivas i hittillsvarande omfattning, under det att stenhuggningen i Säven borde överflyttas till Fiskebäcksvik. Vad beträffar Lahälla och Bräcke borde stenhuggarna i det s. k. övre Lahällsdistriktet överflyttas till Rixö, medan nedre Lahälla bör bevaras som särskild produktionsplats. Vad Tuntorpsdistriktet beträffar, torde de arbetare, som äro bosatta i de till Rixö gränsande delarna av distriktet, böra överföras dit. Tillverkningen inom övriga delar av Tuntorpsdistriktet synes böra så långt som möjligt koncentreras till ett

185 mindre antal brottsplatser i storbrott, förutsatt att exporten kan bibehållas i nuvarande omfattning. Vid minskning av exporten torde produktionen i dessa delar av Tuntorpsdistriktet böra helt nedläggas. Herrnäset. Här bedriver Skandinaviska storbrott vid Ed vid Åbyfjorden, där graniten är av utmärkt beskaffenhet och synnerligen lämplig för smågatsten. Antalet gatstenshuggare uppgår till cirka 45 man. Något längre in i Åbyfjorden har Fernströms brott vid Fågelviken med ett 50-tal stenhuggare. Det här belägna storbrottet har nyligen övergivits, då de inre bergformationerna ej befunnits lämpa sig för tillverkning av smågatsten. I stället ha arbetarna här fått övergå till småbrott. För närvarande pågå förberedande arbeten för upptagande av nytt storbrott. I samma trakt (Vese) driver Lysekils stenindustri tillverkning av stor- och smågatsten i småbrott med cirka 6 man. Vid den sida av Herrnäset, som gränsar mot Brofjorden, driver Förenade produktion av såväl stor- som smågatsten på Ingeröd i ett nyöppnat storbrott med ett 40-tal stenhuggare. Graniten är här finkornig och lämplig även för smågatsten. Tills helt nyligen bedrevs tillverkning även i Lännestad, beläget längre in vid Brofjorden, tillhörigt Förenade. På grund av granitens grovkornighet å sistnämnda plats lämpar den sig dock mindre väl till smågatsten. I det inre av Bro vid Bro kyrka har Kullgrens ett storbrott i de s. k. Brobergen med cirka 35 man, varjämte Lysekils stenindustri där driver ett mindre storbrott med cirka 12 man och vid Immestad småbrott med 4 man. Storbrotten Ed och Ingeröd samt Kullgrens storbrott i Brobergen torde vara av den kvalitet, att exporttillverkning där bör bedrivas. Däremot måste småbrotten i Brobergen ävensom i Lännestad betraktas såsom mindre lämpliga brottsplatser vid en rationaliserad drift. För Fågelvikens del torde utsikt möjligen finnas att där bedriva en rationell smågatstenstillverkning i det nya storbrottet. Tillverkningen i småbrotten vid Brobergen bör fortsättningsvis drivas allenast för att bereda försörjning för den nuvarande arbetarstammen. Malmön. Hela Malmön tillhör den Kullgrenska firman, som här bedriver tillverkning i ett flertal storbrott samt ett fåtal småbrott. Graniten är av utmärkt beskaffenhet och lämnar en mycket god smågatsten. Beträffande arbetarförhållandena på Malmön må lämnas följande siffror:

Kommun

Malmön

Antal gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs undersökning 1936

Antal i oktober 1938 sysselsatta gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs statistik

under 25—34 35—54 55—65 25 år

under över 25—35 36—55 55 år 25 år

25 S:a

25 S:a

180 Några speciella rationaliseringsåtgärder på Malmön, utöver dem firman vidtagit av eget initiativ, torde ej vara att föreslå.

186 Sotenäset omfattar Kungshamns, Askums och Tossene kommuner, där stentillverkning i större omfattning bedrives; längre in i landet ligger Bärfendals kommun, där tidigare gatsten tillverkats i ganska stor omfattning, men där numera tillverkning bedrives endast i ringa skala. I den närbelägna Bottna kommun drives även gatstenstillverkning, ehuru i mindre omfattning. I Kungshamn ligga municipalsamhällena Gravarne och Bäckevik samt Tången, i Askum Hovenäsets och Vajerns municipalsamhällen samt i Tossene Hunnebostrands, Bovallstrands och Ulebergshamns municipalsamhällen. Beträffande arbetarantalet må meddelas följande siffror:

Kommuner

Kungshamn, Askum Tossene. . . . Summa

Antal gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs undersökning 1936

Antal i oktober 1938 sysselsatta gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs statistik

under 25—34 35—54 55—65 25 år

under 25—35 36—55 over 25 år 55 år

39 68 27 134

52 114 59

S:a

S:a

106 168 94

10 46 16

207 396 196

6 5 5

25 45 51

57 74 134

11 34 24

99 158 214

1 Den jämförelsevis höga sysselsättningssiffran torde ha sin förklaring däri, att tillverkningen i Tossene kommun i viss utsträckning drives i gränsområdena till andra kommuner och att på grund härav bland de inom kommunen sysselsatta arbetarna ingå även arbetare från grannkommunerna.

Vad beträffar produktionsförhållandena må nämnas, att såväl i Kungshamn och Askum som Tossene tillverkning för närvarande endast bedrives i småbrott. I distriktets södra del vid Åbyfjorden ligga Skandinaviskas anläggningar i Bua med en smågatstensfabrik, i vilken dock driften sedan 1930 varit nedlagd. I Bua och det närbelägna Rörvik driver nämnda bolag tillverkning av smågatsten med ett 50-tal man. Graniten är av medelgrov kornighet och tillverkningen, som tidigare skedde i storbrott, bedrives numera i ett flertal småbrott. Inne i landet finnas betydande reserver av goda granitförekomster i de bolaget tillhöriga gårdarna Lindahl och Håle. Längre in vid Åbyfjorden äger Förenade Amhults gård samt har stenbrytningsrätten på Germunderöds gård, där dock för närvarande ingen drift äger rum. Än längre in vid Åbyfjorden bedriver Karl O. Mattson tillverkning av såväl stor- som smågatsten i småbrott vid Stensjö. Samma firma bedriver även småbrottstillverkning i Timmervik invid Stensjö. Graniten på dessa två sistnämnda platser är medelgrovkornig. I något enstaka småbrott finnes dock även finkornig granit. Sammanlagt har firman i arbete ett 70-tal stenhuggare. På den s. k. Hovenäsplatån bedrives stentillverkning i småbrott av Skan-

187 dinaviska med cirka 10 man och firma Eliasson & Johansson med cirka 35 man. Graniten är här förhållandevis grovkornig och lämpar sig mindre väl för smågatsten. Invid Tångens municipalsamhälle bedriver Skandinaviska tillverkning i grovkornig granit med i småbrott placerade cirka 10 man. Samma bolag har i Gravarne sysselsatta ett 90-tal man, huvudsakligen i storgatstensproduktion. Dessa arbetare ha sina brott till viss del i de s. k. Waggabergen. Genom avtal med Gravarne och Bäckeviks municipalsamhälle är bolaget förpliktat att bereda sysselsättning åt vissa inom samhället bosatta stenarbetare. I Wagga har Bohusläns kooperativa stenindustri småbrottsdrift med omkring 18 man. Nyssnämnda företag har vidare på den utanför Wägga belägna Grötön omkring 13 stenhuggare i arbete i ett mindre storbrott samt i småbrott i Hovenäs omkring 4 man. Norr om Gravarne ligger det lilla stenhuggarsamhället Vajern, där Kullgrens har arbete i gång för cirka 10 man. Här tillverkas smågatsten, och produktionen sker i småbrott. Graniten är på grund av sin grovkornighet mindre lämplig för smågatsten. I trakten av Hunnebostrands samhälle bedrives numera gatstenstillverkning endast i ringa omfattning; stenproduktionen är huvudsakligen inriktad på kantsten och byggnadssten. Förenade driver här storbrott dels invid själva Hunnebostrand, dels vid Ulebergshamn samt Skandinaviska i Hunnebostrand. Bovallstrand utgör utskeppningshamnen för ett ganska betydande inlandsdistrikt, som sträcker sig från trakten av Tossene kyrka till gränsen mot Bärfendal. Här bedrives tillverkning endast i småbrott av följande mindre och medelstora firmor. Bohusläns kooperativa stenindustri har vid Valla ett mindre storbrott med cirka 7 man samt vid Arslätt och Evja i småbrott omkring 6 man. Hunnebostrands kooperativa stenindustri har stenbrott vid Valla och Tossene kyrka samt sysselsätter där cirka 25 man. Graniten är merendels finkornig och produktionen av smågatsten god. Gatstenstillverkning bedrives emellertid även i berg med medelgrovkornig granit, varvid en mindre god produkt erhålles. Bäckmans stenhuggerier bedriver stentillverkning dels vid Hogsäm med cirka 10 man, dels ock vid Valla och Valla Pinan samt Gistad och Bottneiycke m. fl. platser med omkring 35 man. Den medelgrovkorniga graniten lämpar sig för små- och storgatsten. I Hogsäm är dock graniten grovkornig och lämpar sig därför ej för smågatstenstillverkning. Carl L. Olsson sysselsätter i samma trakt för närvarande 12 man. Graniten är medelkornig och uttages i småbrott. Lysekils stenindustri har vid Evja, Berg och Folbingsröd tillverkning med cirka 45 man samt vid Önna med cirka 20 man. Graniten vid de senare tre platserna är medelkornig och lämpar sig för smågatsten och storgatsten,

medan graniten vid Efja är mera grovkornig och främst lämpar sig för storgatsten. Problemet beträffande stendriftens rationalisering på Sotenäset innefattar många svårlösta praktiska spörsmål. Det lärer ej kunna förnekas, att Sotenäset icke hör till de för gatstenstillverkningen bäst lottade delarna av Bohuslän. Graniten är nämligen här i allmänhet av grövre kornighet än på Stångenäset och Herrnäset, varför den mindre väl lämpar sig för huggning av smågatsten. Däremot passar denna granit utmärkt för kantstenstillverkning. Av ålder har också kantstensindustrien haft ett av sina huvudsäten på Sotenäset, särskilt i Hunnebostrandstrakten. Att oaktat de bästa naturliga förutsättningarna för en modern gatstensindustri i större skala ej äro för handen i dessa trakter, denna industri likväl fått den utveckling den nått, beror på tvenne faktorer. Dels kom detta distrikt att i ökad omfattning tagas i anspråk under den livliga efterfrågan på gatsten, som gjorde sig gällande i slutet av 1920-talet, dels var den mera irreguljära tillverkning, som i början av 1930-talet för utländsk räkning bedrevs av vissa nybildade småfirmor, huvudsakligen lokaliserad till dessa trakter, där ännu fria berg i riklig omfattning funnos. Dessa faktorer samverkade till att driva fram en expansion av gatstensproduktionen i ett distrikt, där vid en rationell och på längre sikt ställd driftsordning industrien i stället borde ha inriktats på andra produktionsgrenar, särskilt kant- och byggnadssten, för vilken sten ypperliga naturliga förutsättningar äro till finnandes. Den gatstenshuggarstam, som sögs in i industrien under expansionsåren och som till stor del blivit bofast genom egnahemsförvärv, måste emellertid försörjas, och spörsmålet är, om denna försörjning kan beredas genom stenhuggning eller på annat sätt. Vad som begränsar möjligheten att av sociala skäl låta stenhuggningen pågå i dessa trakter är den allmänna tendens, som råder till övergång från storgatsten till smågatsten. Inom landet kommer för väg- och gatuarbeten numera praktiskt taget endast smågatsten i fråga. Även den utländska marknaden för storgatsten krymper år för år ihop. Möjlighet att förlägga storgatstenstillverkning i större omfattning till detta distrikt föreligger därför knappast, och att staten skall enbart av sociala skäl hugga en kvalitativt mindre god smågatsten bör rimligen ej heller ifrågakomma. Vid en rationell driftsordning borde enligt granitutredningens förmenande produktionen i hela södra delen av distriktet, d. v. s. Hovenäset, Hovenäsplatån, Tången, Gravarne och Vajern begränsas och sammanföras till lämpligaste bergområde. Av en sådan driftsomläggning skulle beröras omkring 300 man. Tillverkningen i områdets nordvästra del, således det s. k. Önnaoch Evjadistriktet, bör bibehållas. Här borde dock tillverkningen icke längre såsom nu bedrivas i småbrott utan koncentreras till ett fåtal väl utvalda storbrott. Granitutredningen är emellertid ej beredd att nu tillråda vidtagandet av de här åsyftade åtgärderna. Genom en omläggning av driften torde emellertid vissa önskvärda förändringar kunna vinnas.

189 Sålunda torde Skandinaviskas arbetare i Tången, lö man, böra överflyttas till det mitt emot över Åbyfjorden belägna Eds storbrott, som redan mottagit en del arbetare från nämnda brottsplats. Till Eds storbrott böra även kunna överflyttas en del av de vid Bua och Rörvik nu sysselsatta omkring 50 gatstenshuggarna. Återstoden av dessa arbetare borde kunna övertagas av Förenade mot att Skandinaviska övertar Förenades arbetare i Sjöbol och Humlekärr och bereder dem sysselsättning i Ramsvik och Rixö. Svårare blir det att placera de omkring 180 man, som äro sysselsatta på Hovenäsplatån och i Gravarne-området. I den mån dessa ej kunna beredas arbete vid beredskaps- och liknande arbeten, torde de tillsvidare böra få kvarstå i arbetet till dess annan försörjningsmöjlighet kan beredas dem. Vad arbetarna i Vajern angår har firma Kullgren förklarat sig beredd att taga in dem i arbete på Malmön. På grund av det långa avståndet från Vajern till Malmön ha dock endast några få av dessa arbetare velat företaga dylikt utbyte av arbetsplats. I Stensjö och Timmervik torde tillverkningen tillsvidare kunna fortgå. Kville och Tanum. Båda dessa kommuner äro till övervägande del ej egentliga stenkommuner utan jordbrukskommuner, för vilka dock stenhuggningen varit en betydelsefull näring, delvis bedriven såsom binäring och som stöd till jordbruket. Sammanlagt sysselsättas för närvarande cirka 80 man i vardera kommunen. Då folkmängdssiffran för Kville den 1 januari 1938 var cirka 4 700 och för Tanum cirka 5 000, måste stendriften ur försörjningssynpunkt anses vara av underordnad betydelse för dessa kommuner. Beträffande antalet stenarbetare må följande siffror meddelas:

Kommuner

Kville Tanum Summa

Antal gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs undersökning 1936

Antal i oktober 1938 sysselsatta gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs statistik

under 25—34 35—54 55—65 25 år

S:a

över under 25—35 36—55 55 år 25 år

S:a

28 ni

55 54

81 74

40 34

204 169

1 3

14 18

38 41

22 21

75 83

158 Kullgrens har sin stentillverkning i Kville koncentrerad till Fjällbacka, där småbrottsdrift pågår med cirka 25 man, samt till Hamburgsundstrakten, likaledes småbrott, vid gårdarna Ejde och Rörvik med ett 20-tal man. Graniten är medelgrov och lämpar sig bäst för storgatsten och endast mindre väl för smågatsten. Även på öarna utanför Jordfjorden bedrives stenproduktion, nämligen av Lysekils stenindustri på Gåsön med cirka 20 man och av Bohusläns kooperativa på Trinisslan med 7 man. I Tanum har Kullgrens omkring 35 man i arbete dels i ett nyöppnat storbrott i Kämpersvik, dels ock i småbrott vid Vikarne och Lilla Anrås. Samma företag har även några man i arbete på den utanför Kämpersvik belägna

190 Otterön, där även firman Joelsson arbetar med några man på den landtunga av Otterön, som benämnes Röö. På båda platserna är graniten medelgrovkornig och den smågatsten, som hugges, blir följaktligen ej av allra bästa kvalitet. Längre norröver har Bohuslänska granit kompaniet tillverkning vid Ulmekärr i bergen kring Isviken. Graniten är medelgrov och av mindre god tryck- och slaghållfasthet; därav tillverkad smågatsten kan knappast sägas vara av bästa kvalitet. Här äro ett 30-tal man i arbete. I yttre skärgården längre norrut vid Röd eller Gullbringa i närheten av Hafstenssund hava bröderna Corneliusson tillverkning av sten i småbrott med cirka 5 man. Graniten är här av finkornig beskaffenhet, mycket lämplig för smågatsten. Vidare sysselsätter Bohusläns kooperativa 3 man vid Fåraby i närheten av Röd i Hafstenssundsdistriktet. Till samma produktionsdistrikt, som det nu behandlade, hör Överby i Skee socken. Graniten är här av mera finkornig beskaffenhet än söderut, ehuru den är synnerligen hård och för framställning av god smågatsten ganska arbetskrävande. Bohuslänska granit kompaniet arbetar här i småbrott med omkring 40 man. Beträffande det nu behandlade stendistriktet gäller, att graniten i allmänhet ej är av den beskaffenhet, att framställning av smågatsten av bästa kvalitet är möjlig. Ur ren rationaliseringssynpunkt borde därför gatstenstillverkningen i distriktet nedläggas. Även här göra sig emellertid sociala hänsyn gällande. Arbetarstammen är till stor del bofast, och för de äldre är givetvis en förflyttning knappast tänkbar. Granitutredningen vill med anledning härav förorda, att tillverkningen tills vidare uppehälles i detta distrikt men endast såsom en social nödhjälpsåtgärd, såvida icke andra arbetsmöjligheter kunna beredas stenhuggarna. Skee, Näsinge och Lommeland. Gatstensbrotten i det nordligaste distriktet gruppera sig huvudsakligen kring den svenska sidan av Idefjorden samt den söder därom belägna Näsingeslätten. Beträffande antalet stenhuggare må följande siffror meddelas:

Kommuner

Skee Näsinge Summa

Antal gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs undersökning 1936

Antal i oktober 1938 sysselsatta gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs statistik

under 25—34 35—54 55—65 25 år

under över 25—35 36—55 25 år 55 år

S:a

S:a

61 34 24

147 69 52

193 57 53

51 14 10

452 174 139

3 1 2

43 14 11

116 34 18

43 12 1

205 61 32

298 Centrum för produktionen utgör Krokstrand i Skee socken. Här drives tillverkning av tvenne firmor, nämligen Beer och Förenade med omkring resp.

191 75 och 85 stenhuggare. Beer äger själva Krokstrandsgård och driver storbrott dels på gården, dels ock i vissa arrenderade berg. Driften är koncentrerad till tre storbrott, Dalabroltet och Kärringhult, båda med en finkornig granit, som möjliggör framställning av en god smågatsten, samt Tusenmannafjället, där graniten är av något sämre beskaffenhet än i de två förstnämnda brotten. Därtill kommer att lagringen i det sistnämnda brottet försvårar blockens uttagning. Förenades drift pågår likaledes i tre storbrott, nämligen Liabrottet, Dammen och Salberget. Det förstnämnda brottet är det otvivelaktigt bästa av de tre med en finkornig granit, av vilken tillverkas en synnerligen god smågatsten. Av enahanda art i fråga om graniten är Salberget, varemot graniten i Dammen företer en mera grovkornig struktur, mindre lämplig för smågatsten. I Krokstrandstrakten har även Bohusläns kooperativa omkring 7 m a n i arbete i småbrott. Förutom i Krokstrand bedrives gatstenstillverkning för närvarande utmed Idefjorden på ytterligare tre platser, nämligen i Hälle av Förenade, i Boråsgården av Förenade och Bohusläns kooperativa samt i Hällesmörk av Beer. Vid Hälle i Lommelands kommun har Förenade öppnat ett nytt storbrott med finkornig granit, till vilket brott företagets arbetsstyrka i denna trakt å cirka 30 man kommer att överföras. Vid Boråsgården i Näsinge har Förenade i arbete ett 20-tal man i småbrott, där tillverkningen huvudsakligen bedrives av sociala skäl. I samma trakt har Bohusläns kooperativa ett mindre storbrott i gång med cirka 15 man. I Hällesmörk driver Beer tillverkning av god smågatsten i storbrott med omkring 15 man. Vid Mellangärden, östby och Västby m. fl. omkringliggande platser på Näsingeslätten driver Bohuslänska granit kompaniet gatstenstillverkning i småbrott med omkring 20 man. Vid ett rationellt ordnande av driften i Idefjordsdistriktet borde enligt utredningens mening gatstensproduktionen i möjligaste mån koncentreras till de goda granitformationerna i Krokstrandsområdet. Med hänsyn till arbetarstammens bofasthet vill utredningen emellertid för det närvarande stanna för ett mindre omfattande rationaliseringsprogram, gående ut på i stort sett följande. Produktionen i Krokstrand bibehålies i huvudsak oförändrad; dock böra de därstädes av Bohusläns kooperativa sysselsatta 7 stenhuggarna överföras till Förenade. Till Förenades storbrott i Hälle synas böra överflyttas de omkring tjugo man, som Granitkompaniet sysselsätter på Näsingeslätten, samtidigt som Förenades arbetsstyrka å omkring 20 man i Boråsgården övertages av Granitkompaniet. Vad slutligen Hällesmörk beträffar synes den av Beer här bedrivna rörelsen böra bibehållas, då driften skötes rationellt och den producerade gatstenen blir av god beskaffenhet.

192 Utredningen har härmed dragit upp riktlinjerna för en plan till koncentration av gatstenstillverkningen i Bohuslän och övergår nu till att framlägga en koncentrationsplan beträffande länets kantstensproduktion. Kant sten. Liksom beträffande gatstenstillverkningen kan man ifråga om kantstensproduktionen lokalisera densamma till vissa utpräglade produktionsdistrikt. Till dessa distrikt hör Sotenäset (Askum och Tossene kommuner), vidare distriktet från Bottnafjorden norrut utmed kusten, omfattande Svenneby, Kville och Tanums kommuner samt slutligen längst i norr distriktet från Strömstad upp mot Svinesund och Idefjorden, omfattande Skee, Högdals, Näsinge och Lommelands kommuner. A Sotenäset, som utgör det mest betydande kantstensdistriktet i Bohuslän, är produktionen av kantsten huvudsakligen koncentrerad till Askums och Tossene kommuner, närmare bestämt till trakten av Hunnebostrand, Ulebergshamn och Bovallstrand. Antalet kantstenshuggare framgår av följande tabell.

Kommuner

Antal kantstenshuggare enligt steninköpskommitténs undersökning 1936 under 25—31 35—54 55—65 25 år

Askum Tossene Summa 1

S:a

Antal i oktober 1938 sysselsatta kantstenshuggare enligt steninköpskommitténs statistik under över 25—35 36—55 55 år 25 år

3 22

9 72

8 115

4 27

24 236

2 23

8 78

6 122

6 40

46 S:a

22 263 285

Se not 1, si d. 186.

Inom Askums kommun sker huggning av kantsten av Förenade på Ramsvikslandet, väster ut från Hunnebostrand, med ett 20-tal man. Den grovkorniga graniten, bearbetad i småbrott, ger en god kantsten. Huvuddelen av kantstensproduktionen å Sotenäset är emellertid förlagd till Tossene kommun. Här märkes i första hand Hunnebostrandsdistriktet, varest kantstenstillverkning bedrives av Förenade med cirka 60 man, Skandinaviska med cirka 85 man, a.-b. Gatu- och byggnadssten med omkring 15 man samt Hunnebostrands kooperativa och Bohusläns stenförädling med vardera omkring 20 man. Det andra stora produktionsområdet inom Tossene kommun är Ulebergshamnsdistriktet, där produktionen bedrives av Förenade i småbrott, i vilka sysselsättas cirka 50 man. Slutligen kommer Bovallstrandsdistriktet, varest Lysekils stenindustri sysselsätter cirka 5 man och Skandinaviska omkring 6 man. Tillverkningen sker även här i småbrott.

193 Den i de nu nämnda tre distrikten inom Tossene kommun producerade kantstenen är av mycket god beskaffenhet och utmärker sig särskilt för de betydande längder, i vilka stenarna kunna framställas. En driftskoncentration i det nu beskrivna Sotenäsdistriktet synes vid en väsentlig nedgång av kantstensförsäljningen i första hand böra gå ut över Ramsvikslandet, vars arbetare skulle kunna per båt fraktas över till Hunnebostrand eller Ulebergshamn för att där sysselsättas i den å dessa platser betydande byggnadsstensproduktionen. Bohusläns andra huvuddistrikt för kantstensproduktionen är kustdistriktet från Bottnafjorden norrut, bestående av Svenneby, Kville och Tanums kommuner. Närmare uppgifter beträffande antalet kantstenshuggare återfinnas i följande tabell.

Kommuner

Antal kantstenshuggare enligt steninköpskommitténs undersökning 1936 under 25—34 35—54 55—65 25 år

Svenneby Kville Tanum Summa

S:a

Antal i oktober 1938 sysselsatta kantstenshuggare enligt steninköpskommitténs statistik under över 25—35 36—55 25 år 55 år

14 6 5

31 37 22

50 15 28

9 2 11

104 60 66

11 S:a

20 3 7

35 8 9

69 11 29

109 I Svenneby kommun är kantstenstillverkningen koncentrerad till Heestrand, där Beer sysselsätter cirka 40 man samt Förenade omkring 20 man och Bohusläns stenförädling cirka 10 man. En god kantsten erhålles vid produktionen i detta distrikt. Av väsentligt mindre betydelse med avseende på kantstensproduktionen är Kville kommun, varest Lysekils stenindustri har cirka 10 man i arbete och Bohusläns stenförädling 2 man. Vad beträffar Tanums kommun sker produktionen här huvudsakligen i trakten av Sannäs och Knäm, där Bohuslänska granit kompaniet sysselsätter cirka 25 man samt Förenade omkring 5 man. Kantstenen, som i denna kommun liksom i de båda nyssnämnda kommunerna tillverkas i småbrott, kan betecknas som god. Vid genomförandet av en driftskoncentration inom den bohuslänska kantstensindustrien torde ett nedläggande av driften i detta mellandistrikt böra tagas under övervägande, speciellt med hänsyn till de tre nämnda kommunernas karaktär av jordbrukskommuner. Redan nu synes en viss avveckling hava skett, vilket framgår av ovanstående tabell, som visar, att antalet av de i oktober 1938 sysselsatta kantstenshuggarna är mindre än hälften av det antal, som år 1936 redovisades såsom kantstenshuggare i dessa kommuner. 13 — 916253

194 Denna avveckling bör icke bringas att upphöra utan bör fortgå i naturlig ordning. Det tredje huvuddistriktet för kantstenstillverkningen i Bohuslän är distriktet från Strömstad upp mot Idefjorden, omfattande Skee, Högdals, Näsinge och Lommelands kommuner. Driften är i detta distrikt huvudsakligen lokaliserad till tre skilda produktionsområden, nämligen trakten kring Dynekilen (Skee och Högdals kommuner), Näsingeslätten (Näsinge kommun) samt Hälle i norr vid Idefjorden (Lommelands kommun). Kantstenshuggarnas antal i detta distrikt framgår av följande tabell.

Kommuner

Skee Högdal Näsinge Lommeland Summa

Antal kantstenshuggare enligt steninköpskommitténs undersökning 1936 under 25—34 35—54 55—65 25 år

S:a

Antal i oktober 1938 sysselsatta kantstenshuggare enligt steninköpskommitténs statistik över under 25—35 36—55 55 år 25 år

S:a

22 21 9 4

74 44 21 12

54 38 35 5.

27 15 12 6

177 118 77 27

3 4 3 3

28 11 12 10

36 15 24 8

29 5 11 12

96 35 50 33

214 Av tabellen framgår att antalet sysselsatta kantstenshuggare avsevärt reducerats inom distriktet i förhållande till det antal kantstenshuggare, som redovisades år 1936. Reduktionen uppgår till närmare 50 %. Tillbakagången i antalet hänför sig framför allt till Dynekilens produktionsområde men även till Näsingeslättens distrikt. Inom Skee kommun driver Bohuslänska granit kompaniet kantstenstillverkning med cirka 40 man i trakten av Stene och Blomsholm, Kullgrens med 15 man i trakten av Ylseröd, Bohusläns kooperativa med 10 man i Dynekilen, Beer med omkring 15 man i Krokstrand och Golden med ungefär samma arbetsstyrka i Håvedalen. I huvudsak kan detta produktionsområdes kantsten betecknas såsom god. I direkt anslutning till det nu nämnda området ligger Högdals kommuns produktionsdistrikt, utgörande en del av det förenämnda Dynekilsdistriktet. Här sysselsätter Skandinaviska omkring 25 man i Högdal och Kullgrens cirka 15 man, huvudsakligen i trakten av Dynekilen. Kantstenen, som hugges i småbrott, är av samma beskaffenhet som den i Skee kommun producerade. Näsinge kommun är hemvistet för en kantstensindustri, baserad på berglillgångarna kring Näsingeslätten. Huvudsakligen driver Förenade här tillverkning i småbrott med cirka 30 man ävensom Beer med cirka 20 man. Den medelgrovkorniga graniten ger en mycket god kantsten.

195 Det sista och samtidigt nordligaste produktionsområdet i det nu beskrivna huvuddistriktet är Lommelands kommun, varest Förenade sysselsätter omkring 35 man i Hälle och trakten däromkring. I Hälle, där driften sker i småbrott, erhålles en synnerligen högklassig kantsten i anmärkningsvärt stora längder. Det synes tveksamt, huruvida någon mera omfattande koncentration av kantstensproduktionen i det nu behandlade distriktet bör åstadkommas. Visserligen är produktionen ganska spridd, men de olika företagen torde bearbeta i och för sig värdefulla fyndigheter. Särskilt synes emellertid för Dynekilsdistriktets del en koncentration böra tagas under närmare övervägande. Hallands

län.

Den halländska gatstens- och kantstensindustrien är huvudsakligen lokaliserad till kustområdet från Halmstad i söder till Falkenberg i norr, vartill kommer ett mindre område kring Varberg. I distriktet mellan Halmstad och Falkenberg består bergarten av den huvudsakligen rödstrimmiga järngnejsen. Den i Varbergstrakten bearbetade bergarten utgöres av en grönaktig, pyroxenhaltig granit (Varbergsgranit). Bland de i detta län verksamma stenindustriföretagen märkas i främsta rummet Skandinaviska och Kullgrens, vilka företag dock hava sin huvudsakliga rörelse förlagd till andra län. Förutom denna grupp av större företag, som i huvudsak arbeta på export, finnes en grupp av mindre företag, av vilka en del arbeta både på export och hemmamarknaden och en del uteslutande på inlandsmarknaden. Den förra gruppen består av följande företag, nämligen firma Alfr. Johansson, Getinge, och firma G. A. Johansson, Slöinge, samt firma J. A. Thronell, Halmstad. Gruppen av företag, som uteslutande arbeta på den svenska marknaden, består av firma Alg. Bengtsson, Skreanäs, samt Hallands kooperativa stenhuggeriförening »Fram» u. p. a., Vapnö. Alla de nu nämnda företagen tillverka gatsten, men Skandinaviska, de båda firmorna Johansson och Thronells bedriva samtidigt också tillverkning av kantsten, s. k råkantsten. Kullgrens har sin produktion koncentrerad till Varberg, varest den grönaktiga graniten hugges till gatsten. Skandinaviska har sin tillverkning förlagd till södra delen av Halmstad-Falkenbergsdistriktet med kantstensproduktionen koncentrerad till Söndrums kommun och gatstensproduktionen till ett område, sträckande sig norr- och västerut från Söndrum. De övriga mindre företagen ligga spridda över hela Halmstad-Falkenbergsdistriktet. Med hänsyn till önskvärdheten av en centralisering jämväl av den halländska stenindustrien i syfte att genom driftens rationalisering åstadkomma en förbilligad och enhetlig produktion vill utredningen i det följande framlägga en koncentrationsplan för Hallands län.

196 Gatsten. Vad då först beträffar gatstensindustrien må följande uppgifter lämnas beträffande antalet stenhuggare i de olika kommunerna.

Kommuner

Antal gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs undersökning 1936 under 25—34 35—54 55—65 25 år

Holm o. Vapnö . . Söndrum Harplingc Getinge Slöinge Eftra Skrea Summa

9 4 30

12 7 38

1 4 10

5»

6 1

S:a

6 9 8

4 2 13 2 1 5 3

31 13 87 2 9 18 22

182 Antal i oktober 1938 sysselsatta gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs statistik under över 25—35 36—55 25 år 55 år

5 S:a

19 2

14 4 7 3 6

19 3 3 3 1

57 7 12 6 7

113 Vid ett studium av ovanstående tabell finner man, att den halländska gatstensproduktionens tyngdpunkt är förlagd till trakten kring Halmstad, nämligen till Holm och Vapnö samt Harplinge kommuner i ett område, som sträcker sig cirka 1 mil norr och väster om Halmstad. I detta produktionsområde driver Skandinaviska sin rörelse med omkring 65 man vid Skallen, Gullbrandstorp och Ägarp m. fl. platser, Hallands kooperativa med 8 man och Alfr. Johansson med ett par man. Härjämte har Thronell sin rörelse förlagd till detta distrikt. Även om gnejsen är mindre lämplig än graniten som material för gatstenstillverkning, erhålles i detta produktionsområde, där huvudsakligen smågatsten hugges, en efter förhållandena god gatsten. Vid en driftsrationalisering borde gatstenshuggningen i det nu nämnda produktionsområdet koncentreras till några få platser såsom exempelvis Skallen, Gullbrandstorp och Ågarp. Återstoden av Hallands gatstensindustri är lokaliserad till ett produktionsområde, som sträcker sig från Falkenberg några mil söder ut, inom vilket område endast en fjärdedel av länets gatstenshuggarstam äro bosatta. I delta område, som består av, räknat från söder mot norr, Getinge, Slöinge, Eftra och Skrea kommuner, tillverkas gatsten av firmorna Alfr. Johansson, C. A. Johansson och Alg. Bengtsson. Bergmaterialet är av ungefärligen samma beskaffenhet som i området kring Halmstad och den tillverkade gatstenen i kvalitativt avseende motsvarande den i Halmstadsdistriktet producerade. Ur ren rationaliseringssynpunkt borde emellertid gatstenstillverkningen i detta distrikt helt nedläggas, vilket icke synes behöva stöta på större svårigheter av praktisk eller

197 social natur, då inom distriktet endast sysselsättas cirka 30 man. Emellertid torde tillsvidare sysselsättning kunna beredas denna arbetarestam med privata leveranser å den inhemska marknaden.

Kantsten. I Hallands län hugges kantsten, såsom tidigare nämnts, praktiskt taget endast i Söndrums kommun, belägen väster om Halmstad. Antalet kantstenshuggare framgår av följande tabell.

Kommun

Antal kantstenshuggare enligt steninköpskommitténs undersökning 1936 under 25—34 35—54 55—65 25 år

Söndrum

3 S:a

35 Antal i oktober 1938 sysselsatta kantstenshuggare enligt steninköpskommitténs statistik under över 25—35 36—55 25 år 55 år

—

6 S:a

26 Inom kommunen bedriver numera endast Skandinaviska tillverkning av kantsten och sysselsätter härmed i Söndrum cirka 30 man. 1 Tidigare har även Thronells huggit kantsten i detta distrikt, men denna firmas kantstenshuggare torde numera i stor utsträckning hava övergått till Skandinaviska. Någon koncentration av driften är icke här behövlig, då kantstenstillverkningen redan nu sker under ett enda företags ledning och dessutom i den för kantstensproduktionen mera ovanliga men givetvis ur alla synpunkter ändamålsenliga formen av storbrott. Ej heller synes det påkallat, att för närvarande föreslå någon väsentlig inskränkning av driften. Möjligen skulle den omständigheten, att den i Söndrum tillverkade råkantstenen, på grund av bergmaterialets beskaffenhet, icke blir av samma goda kvalitet som den bohuslänska, blekingska och småländska råkantstenen, kunna anföras som skäl för ett nedläggande av driften. Utredningen vill emellertid icke tillråda ett dylikt förfarande, så länge kantstenen i fråga anses kunna vinna avsättning på inlandsmarknaden. I vart fall torde en fullständig avveckling ej böra ske förrän andra möjligheter erbjuda sig för sysselsättning av de söndrumska stenhuggarna. Nyrekrytering av arbetskraft bör dock under inga omständigheter tillåtas. Den av de båda firmorna Johansson i närheten av Getinge och Slöinge med ett fåtal man bedrivna råkantstensproduktionen torde tillsvidare kunna fortgå för täckande av det lokala behovet av dylik kantsten. 1 Antalet sysselsatta kantstenshuggare i Söndrums kommun utgjorde omkring år 1929 cirka 150 man.

198 Blekinge

län.

Tillverkningen av gat- och kansten sker inom Blekinge län på skilda platser, spridda över praktiskt taget hela länet. Sedan gammalt skiljer man på Karlskrona- och Karlshamnsdistriktet. Mellan dessa två distrikt finnes ytterligare ett produktionsdistrikt, Ronnebydistriktet. Karlskronadistriktet utmärker sig för sina grovkorniga bergarter, huvudsakligen bestående av gnejs-granit och urgranit. Bergarten i Ronnebydistriktet utgöres huvudsakligen av den relativt finkorniga kustgnejsen. I de norra delarna av Ronnebydistriktet mot Smålandsgränsen förekommer finkomig granit. I Karlshamnsdistriktet slutligen består bergarten huvudsakligen av den finkorniga karlshamnsgraniten, ävensom av den mindre finkorniga kustgnejsen. Produktionen i Karlskronadistriktet består huvudsakligen av storgatsten, under det att smågatstenen utgör huvudprodukten i Karlshamnsdistriktet. Inom Ronnebydistriktet tillverkas icke blott i storgatsten utan även smågatsten och kantsten, den senare stensorten i ett begränsat område utmed kusten mellan Karlshamn och Ronneby. En undersökning angående gat- och kantstenshuggarkåren i Blekinge verkställdes av 1935 års Blekingeutredning, som infordrade nominativa uppgifter på de arbetare, som kunde anses tillhöra nämnda stenarbetarkår. Undersökningen utvisade, att år 1935 hela antalet i yrket kvarstående fullt arbetsföra stenhuggare under 66 års ålder utgjorde 1 670. I de kommuner, där stenindustrien är mera starkt lokaliserad 1 , redovisade Blekingeutredningen 1 585 man. Vid den i det föregående berörda undersökning, som steninköpskommittén hösten 1938 verkställde, visade det sig att i motsvarande kommuner funnos 794 stenhuggare. Det är således en utomordentligt stark nedgång eller med cirka 50 %, som här gjort sig gällande. Gatstensindustrien inom länet domineras av Fernströms. Vid sidan härom märkes även a.-b. Karlshälls granitindustri, såsom förut nämnts, ett dotterbolag till Skandinaviska. Kantsten tillverkas, förutom av ovannämnda två företag, jämväl av ett antal mindre firmor. Gatsten. Karlskronadistriktet omfattar i första hand öarna i skärgården utanför Karlskrona, nämligen Sturkö, Tjurkö, Aspö och Hasslö. Hit räknas även Torhamns kommun å den längst i sydost utskjutande landtungan från fast1 Dessa kommuner äro: Jämjö, Torhamn, Sturkö, Tjurkö, Ramdala., spö, Listerby, Ronneby landskommun, Backaryd, öljehult, Bräkne-Hoby, Åryd, Hällaryd, Asarum, Jämshög, Mörrum, Elieholm, Gammalstorp, Ysane, Mjällby. Av Asarums kommun har en del inkorporerats med Karlshamns stad efter det Blekingeutredningens undersökning verkställdes. Uppgifter beträffande stenhuggarna i det sålunda inkorporerade området har steninköpskommittén ej kunnat erhålla av vederbörande arbetslöshetskommittéer. Ej heller ha beträffande Hasslö uppgifter kunnat erhållas. Jfr. även sid. 165, not 1.

199 landet samt Listerby kommun, belägen öster om Ronneby. Närmare uppgifter beträffande antalet gatstenshuggare återfinnas i följande tabell.

Kommuner

Sturkö. . . Tjurkö. . . Aspö Hasslö 2 ... Torhamn. Listerby.

Antal gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs undersökning 1938 1 under 25—34 35—54 55—65 25 år

S:a

76 15 4

19 5 2

130 20 8

5 19

3 21

16 66

34 Summa

Antal i oktober 1938 sysselsatta gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs statistik under 25—35 36—55 over 25 år 55 år

S:a

7 4 25

25 10 4 11 5 22

132 24 4 18 9 59

69 14

1 Såsom å sid. 183, not 1, anmärkts har i förevarande tabeller ej redovisats gatstenshuggare, som ej äro fullt arbetsföra m. fl. Vad beträffar materialet för 1938 års undersökning rörande stenarbetarna i Blekinge län hänvisas till not 1 å sid. 162. 2 Uppgifter ha ej kunnat erhållas.

Inom Sturkö kommun, som är centrum för gatstensproduktionen i Karlskrona distrikt, drives för närvarande stenhuggerirörelse av Fernströms med cirka 100 stenhuggare och av Karlshälls med cirka 30 man. I alla år har här huvudsakligen tillverkats storgatsten ävensom stor smågatsten, men under senare delen av år 1938 har Fernströms upptagit tillverkning jämväl av vanlig smågatsten, 8—10 cm, i några sparsamt förekommande finkorniga formationer å öns sydspets. Storgatstensproduktionen sker i regel i storbrott, medan smågatstensproduktionen sker i småbrott. Graniten är genomgående grovkornig utom å öns sydspets. Å Tjurkö sysselsätter Fernströms cirka 25 man, därav ungefärligen halva antalet i ett storbrott vid »Stationen» och resten i småbrott. Den grovkorniga graniten utnyttjas endast för huggning av storgatsten. På öarna Aspö och Hasslö bedriver Fernström produktion av storgatsten i småbrott med respektive omkring 5 och 20 man. Bergsmaterialet är här liksom på de tidigare nämnda öarna grovkornigt. Inom Torhamns kommun äro cirka 10 man i sysselsättning hos Fernström med tillverkning av storgatsten. I fråga om produktionens omfattning är Listerby kommun det näst största produktionsområdet inom Karlskrona distrikt. Här tillverkar Fernström storgatsten huvudsakligen i storbrott i Aspan och Lunnatorp och sysselsätter omkring 60 stenhuggare. Med hänsyn till den alltmera minskade efterfrågan på storgatsten såväl utomlands som i Sverige bör en driftskoncentration i främsta rummet inriktas på en successiv reducering av produktionen inom Karlskronadistriktet med koncentration av driften under avvecklingsperioden till

200 Sturkö, Tjurkö, Aspan och Lunnatorp. Därest fyndigheterna med finkornig granit å Sturkö sydspets äro av den omfattning och beskaffenhet, att smågatsten därstädes kan tillverkas i större skala, bör största möjliga del av arbetsstyrkan å denna ö överflyttas till ifrågavarande bergområde. Till Ronnebydistriktet kunna hänföras Ronneby landskommun, BräkneHoby samt Backaryds kommuner. Uppgifter beträffande antalet gatstenshuggare i detta distrikt återfinnas i följande tablå.

Kommuner

Antal gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs undersökning 1938 under 25—34 35—54 55—65 25 år

Ronneby landskommun Bräkne-Hoby Backaryd Summa

S:a

Antal i oktober 1938 sysselsatta gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs statistik under över 25—35 36—55 25 år 55 år

4 2 5

12 8 17

13 9 6

29 19 31

1 S:a

9 8 13

18 10 4

29 18 20

67 Vad Ronneby landskommun beträffar sysselsätter Fernström här cirka 30 stenhuggare i storbrott vid Skönevik och i Vieryd samt småbrott i Guttamåla och Spjälkö. I Guttamåla hugges enbart storgatsten i medelkornigt material och i Skönevik såväl små- som storgatsten i finkornig kustgnejs, som dock ej med fördel låter sig bearbetas till smågatsten. I Bräkne-Hoby kommun driver Fernström tillverkning av storgatsten i medelkornig granit. Arbetsstyrkan är för närvarande omkring 18 man. Inom Backaryds kommun sysselsätter Karlshälls cirka 15 man och Fernström omkring 5 man med tillverkning av storgatsten. På grund av granitens finkornighet har under år 1938 även smågatsten av synnerligen god beskaffenhet börjat huggas i detta produktionsområde. Vid en ratinonalisering av driften i det nu behandlade Ronnebydistriktet borde storgatstensproduktionen inskränkas så mycket som möjligt med hänsyn till den ringa efterfrågan på denna stensort. Vad angår smågatsten kan dylik av bästa kvalitet endast tillverkas i det ur transportsynpunkt synnerligen ogynnsamt belägna Backaryd långt inne i landet i närheten av gränsen till Småland. Med hänsyn härtill torde smågatstenstillverkningen i distriktet böra i mån så lämpligen kan ske nedläggas och stenhuggarna i stället sysselsättas vid beredskapsarbeten o. dyl. Smågatstenstillverkningen i Backaryd bör dock bibehållas för det lokala behovet. Det mest betydelsefulla produktionsdistriktet i Blekinge län är Karlshamnsdistriktet, som utgör det speciella smågatstensdistriktet i länet. Detsamma omfattar i stort sett Hällaryds, Asarums och Mörrums kommuner.

201 Närmare uppgifter beträffande gatstenshuggarnas antal framgår av följande tablå.

Kommuner

Antal gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs undersökning 1938 under 25—34 35—54 55—65 25 år

Hällaryd Asarum Karlshamn 1 Mörrum Summa 1

3 10

5 27

2 18

S:a

11 55

158 Antal i oktober 1938 sysselsatta gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs statistik över under 25—35 36—55 55 år 25 år

S:a

1 1

2 10 4 26

8 17 9 58

7 24 8 49

18 52 21 133

224 Uppgifter ha ej kui mat er fållas.

Inom Hällaryds kommun sker tillverkning av smågatsten av Karlshälls, som här sysselsätter omkring 20 stenhuggare i storbrottet vid Matvik, där en finkornig smågatsten av god kvalitet erhålles. Tillika hugges å nämnda plats kantsten och byggnadssten. Huvudproduktionen inom Asarums kommun är smågatsten, som tillverkas av Fernströms med cirka 60 man å Sternö utanför Karlshamn samt i trakten av Gillabro (Torarp) mitt emellan Asarum och Mörrum. Å Sternö, där jämväl blocksten av svart granit i stor myckenhet brytes, sker driften i storbrott. Här tillverkas även smågatsten av svart granit samt makadam. Driften i Gillabro sker enligt slorbrottssystemet. Karlshälls produktion, som giver sysselsättning åt omkring 13 man, sker i småbrott i Horsaryd. Smågatstenen blir här liksom i Gillabro och å Sternö av mycket god kvalitet. Även i Mörrums kommun driver såväl Fernströms som Karlshälls rörelse. Den förra firman sysselsätter cirka 100 stenarbetare med tillverkning av smågatsten i såväl stor- som småbrott i Mörrum, Hästaryd, Ebbarp, Läpparboda m. fl. platser. Karlshälls bedriver smågatstenshuggning med cirka 30 man i småbrott i Korsamo, Vekerum (Gunön), Brinkamåla och Flueryd. Den tillverkade smågatstenen blir av god kvalitet. En driftsrationalisering synes kunna åstadkommas inom Karlshamnsdistriktet genom driftens förläggande till de med gott material utrustade brotten i Matvik, Sternö, Gillabro, Horsaryd och Korsamo. Visserligen är denna sista plats med hänsyn till transportmöjligheterna synnerligen ogynnsamt belägen, men så länge ett lokalt avsättningsområde för den i detta stenbrott tillverkade gatstenen finnes, saknas anledning att ifrågasätta driftens nedläggande i brotten därstädes. Sedd som en enhet torde gatstensproduktionen i Blekinge län under nu rådande förhållanden på exportmarknaden böra i möjligaste mån koncentre-

ras till de finkorniga formationerna i Karlshamnsdistriktet, där en god smågatsten kan framställas. Då emellertid antalet stenhuggare i länet undergått en snabb reduktion under de senaste åren, vill utredningen med hänsyn till den starkt utvecklade egnahemsrörelsen icke framlägga förslag om ytterligare begränsning av produktionen utöver den, som redan skett, utan vill endast framhålla önskvärdheten av att all nyrekrytering av arbetskraft förhindras. Kantsten. Produktionen av kantsten inom Blekinge län kan lokaliseras till ett speciellt distrikt, nämligen Hällaryds och Åryds kommuner. Tillverkningen bedrives i Hällaryds kommun av Fernströms i småbrott vid Vettekulla och av Karlshälls i småbrott och storbrott vid Siggarp. I Åryds kommun hugges kantsten i Guö och Järnavik av firma Abrahamsson och ett flertal andra mindre företag. Enligt föreliggande statistiska uppgifter torde antalet kantstenshuggare i delta distrikt uppgå till cirka 125 man, huvudsakligen sysselsatta med kantstenstillverkning men även med tillverkning av byggnadssten. Någon anledning att koncentrera kantstenstillverkningen i Blekinge har utredningen icke ansett föreligga. Kalmar

län.

I Kalmar län bedrives gatstens- och kantstenstillverkning jämte produktion av byggnadssten å spridda platser, belägna huvudsakligen utmed kusten inom ett område, begränsat söderut av Påskallavik och norrut av Gamleby. Inom detta ostkustens produktionsdistrikt kunna urskiljas tre särskilda produktionsområden. Det största av dessa är beläget söder om Oskarshamn med Vånevik som centrum, och består av Fliseryd och Döderhults kommuner, varest granitfyndigheterna bearbetas för tillverkning av gatsten, kantsten och byggnadssten. Vidare märkes ett mindre produktionsområde för byggnadssten och blocksten några mil norr om Oskarshamn med Figeholms köping som centrum. Mellan Oskarshamn och Västervik finnes det tredje produktionsområdet, nämligen i Misterhults kommun, där tillverkning sker avalla slag av granitprodukter. Praktiskt taget all stenindustrieli rörelse inom ostkustens produktionsdistrikt sker för närvarande under ledning av Förenade. Tidigare har emellertid även Fernströms tillverkat gatsten i detta distrikt. Gatsten. I fråga om gatstensindustrien må till en början följande uppgifter lämnas beträffande antalet stenhuggare i de olika kommunerna.

203 Kommuner

Antal gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs undersökning 1936 under 25—34 35—54 55—65 25 år 10 9 4

Fliseryd Döderhult Mister hult Summa

23 S:a

Antal i oktober 1938 sysselsatta gatstenshuggare enligt steninköpskommitténs statistik över under 25—35 36—55 55 år 25 år

S:a

11 7 15

16 20 12

4 15 5

34 42 35

15 25 22

10 40 22

3 20 4

38 94 52

184 E n granskning av ovanstående tabell ger vid handen, att det till utsträckningen största produktionsområdet, beläget söder om Oskarshamn mellan denna stad och Påskallavik och bestående av, såsom tidigare nämnts, Fliseryds och Döderhults kommuner, även utgör det mest betydande driftsområdet, om hänsyn tages till arbetarstammens omfattning. Två tredjedelar av den inom länet sysselsatta arbetsstyrkan är nämligen att hänföra till detta distrikt, där Förenade sysselsätter sammanlagt cirka 75 man. Produktionen sker huvudsakligen i storbrott i Vånevik och Skrika, där en medelgrovkornig och god gatsten av röd färgton erhålles. Inom Misterhults k o m m u n sysselsätter Förenade cirka 35 m a n i en storbrottsanläggning vid Flivik. Stenen är ävenledes här medelgrovkornig men mera grå till färgen än Våneviks- och Skrikastenen. I kvalitativt avseende kan stenen betecknas såsom god. Något förslag beträffande koncentrering av driften inom ostkustens produktionsdistrikt har utredningen icke funnit anledning att här framlägga, då Förenade redan koncentrerat den tidigare till ett flertal huggningsplatser inom distriktet, bland annat även till Gamlebytrakten, förlagda driften till ovannämnda tre storbrott. Utredningen har icke heller ansett tillrådligt, att föreslå någon reducering av arbetsstyrkan med därav följande produktionsminskning, då all den i detta distrikt producerade gatstenen snabbare än sten från andra stendistrikt kunnat vinna avsättning genom stenens försäljning eller dess användning vid statliga stensättningsarbeten. Framför allt har detta orsakats därav, att stenen till lägre frakter än stenen från syd- och västkusten kunnat skeppas till det stora förbrukningsområdet utmed ostkusten och kring Mälardalen. Då man kan räkna med att synnerligen betydande stensättningsarbeten under en lång följd av år äro avsedda att komma till utfömnde inom detta distrikts ovan angivna, naturliga avsättningsområde, viH utredningen avråda från vidtagandet av sådana åtgärder, som kunna vara ägnade att reducera stenhuggarekåren inom distriktet.

204 Kantsten. Kantstensproduktionen inom Kalmar län är lokaliserad till två särskilda distrikt, i stort sett sammanfallande med de två gatstensdistrikten inom länet. Sålunda tillverkas kantsten såväl i området söder om Oskarshamn, nämligen i Döderhults kommun, som i det mellan Oskarshamn och Västervik belägna produktionsdistriktet i Misterhults kommun. Även i fråga om kantstenstillverkningen uppträder Förenade såsom huvudproducent i länet. Antalet kantstenshuggare i åldern till och med 65 år med undantag för icke fullt arbetsföra m. fl. utgjorde i Döderhults och Misterhults kommuner enligt steninköpskommitténs undersökning år 1936 respektive 51 och 48. Inom Döderhults kommun bedriver Förenade tillverkning av kantsten med cirka 40 man, huvudsakligen i storbrott i Vånevik och trakten däromkring. Kantstenstillverkningen i Misterhults kommun sker huvudsakligen i Flivik och Hålvik i omedelbar närhet av gatstensstorbrottet i Flivik. Förenade sysselsätter här omkring 40 kantstenshuggare. I de båda nu nämnda produktionsdistrikten tillverkas kantsten av mycket god beskaffenhet. Efterfrågan på denna stensort är så stor inom distriktets normala avsättningsområde, att kantstenshuggarna kunnat beredas full sysselsättning sedan lång tid tillbaka. Då Förenade dessutom jämsides med tillverkningen av kantsten bedriver en betydande rörelse inom byggnadsstensbranschen, inom vilken rörelse, vid tillfällen av minskad efterfrågan på kantsten, viss sysselsättning kan beredas åt kantstenshuggarna, har utredningen icke ansett skäl föreligga, att här framlägga förslag i produktionsbegränsande syfte. Utredningen har ej heller ansett ett sammanförande av produktionen till en plats vara påkallat, då någon fördel av driftsteknisk eller social natur härigenom näppeligen stode att vinna.

4.

Kommersiell koncentration.

En driftskoncentration av stenindustrien i den omfattning, som i det föregående skisserats, torde knappast kunna genomföras, utan att en viss kommersiell sammanslagning äger rum mellan de olika företagen. Det torde nämligen vara uppenbart, att ett koncentrationsprogram eljest stöter på nästan oövervinneliga svårigheter. Varje företag har ju sina olika brottsplatser, och även om ett sammanförande av driften till färre och större enheter inom de olika företagen var för sig är möjligt, är dock därmed långt ifrån allt vunnet i jämförelse med vad som vid en mera omfattande koncentration kan stå att vinna. I sin mest omfattande form skulle en dylik sammanslagning kunna genomföras på det sätt, att samtliga företag sammansloges till ett enda. En så långt

205 gående koncentration torde dock knappast vara möjlig att åstadkomma. Såsom ovan redan antytts, torde sammanslagningen ej behöva drivas längre än de rent geografiska förhållandena påkalla. Sålunda skulle några nämnvärda fördelar knappast stå att vinna genom att exempelvis sammanföra hela sydkustproduktionen i samma företag som västkustens. Av naturliga skäl synes koncentrationen närmast böra gälla Bohuslän. Även där finnas emellertid stenhuggerirörelser inom enstaka brottdisrikt. geografiskt så belägna, att en sammanslagning av rörelserna med större företag ej skulle innebära någon fördel. Däremot skulle enligt granitutredningens mening en given fördel vinnas, därest i övrigt en ganska omfattande sammanslutning kunde komma till stånd. På Stångenäset, Herrnäset och Sotenäset, där i vissa fall verksamheten bedrives i mindre lämpliga berg, medan mera lämpliga icke bearbetas, skulle utan tvivel ett gott resultat kunna uppnås, därest de företag, som bedriva sin verksamhet i dessa distrikt, bildade en enhet. Vissa fördelar torde ock stå att vinna genom en sammanslagning av vissa företag i norra Bohusläns produktionsdistrikt. Med genomförande av antydda sanerings- och koncentrationsplan skulle, synes det, förutsättningarna för en god lösning för alla parter av stenindustriens rationaliseringsproblem, såvitt angår Bohuslän, vara given. En sådan plan torde icke kunna genomföras annat än under statens medverkan och med dess hjälp, vilket lämpligast kunde ske genom uppläggande av en lånefond för stenindustriens rationalisering, förslagsvis å 2 miljoner kronor, att enligt Kungl. Maj:ts beslut komma till användning för främjande av stenindustriens rationalisering i tekniskt och ekonomiskt avseende. För ändamålet torde kunna disponeras de medel å cirka 2-2 miljoner kronor, som — förvaltade av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — influtit vid försäljning av den gatsten, som tillverkades för statens räkning under åren 1931—1933. Vidare lärer staten kunna skänka sitt stöd åt planens realiserande genom disposition av statsbeställningarna. Det bör icke kunna förväntas, att en företagsledning, som motsätter sig en såsom nödvändig ansedd rationalisering av industrien, skulle ha att påräkna andel i statsbeställningarna. Man lärer näppeligen kunna begära, att staten skulle motverka en för industriens livsduglighet nödvändig rationalisering genom att bereda företag, som motsätta sig en sådan ordning, det särskilda stöd, som statsbeställningar utgör.

5.

Nyetableringsförbud inom gatstensindustrien.

I förevarande sammanhang vill granitutredningen till behandling upptaga spörsmålet om behovet av ett nyetableringsförbud inom gatstensindustrien. Det må erinras om att statens steninköpskonimitté tillsammans med granitutredningen den 5 mars 1938 till chefen för handelsdepartementet ingav

ett utkast till förordning angående tillstånd i vissa fall för bedrivande av tillverkning av gatsten. Enligt detta förslag skulle rätten att bedriva tillverkning av gatsten för avsalu vara beroende av tillstånd av Kungl. Maj:t eller den, åt vilken rätten att meddela sådant tillstånd av Kungl. Maj:t överlätes. Tillstånd skulle lämnas allenast till den, som förfogade över för framställning av fullgod gatsten lämpliga bergområden, överträdelse av förbudet skulle vara straffbelagd. Förordningens tillämpning var avsedd att kunna begränsas till viss del av riket, övergångsvis skulle gälla, att företag, som före förordningens ikraftträdande för avsalu bedrivit gatstenstillverkning inom förordningens tillämpningsområde, skulle åläggas anmälningsplikt till vederbörande länsstyrelse för rörelsens fortsatta bedrivande. Författningsförslaget

var av följande

lydelse:

Utkast till Kungl. Maj:ts förordning angående tillstånd i vissa fall för hedrivande av tillverkning av gatsten. i §• Ej må någon utan tillstånd av Kungl. Maj:t eller den, åt vilken rätten att meddela sådant tillstånd av Kungl. Maj:t överlåtes, bedriva tillverkning av gatsten för avsalu. Tillstånd som nu sagts må ej lämnas annan än den, som förfogar över sådana bergområden, som lämpa sig för framställning av gatsten av fullgod beskaffenhet. 2 §.

Närmare föreskrifter angående de villkor, under vilka tillstånd må åtnjutas, meddelas av Kungl. Maj:t ävensom, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande och i samband med tillståndets lämnande, av den, åt vilken rätten att lämna tillstånd må hava överlåtits. 3 §•

Den, som utan tillstånd, varom i 1 § sägs, bedriver tillverkning av gatsten för avsalu, straffes med dagsböter och have förbrutit varan. Kan varan ej tillrättaskaffas, skall värdet gäldas. Den, som gör sig skyldig till överträdelse av på grund av denna förordning meddelade föreskrifter, straffes med dagsböter. 4 §• Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, som i 3 § sägs, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav undfått del, fällas till det straff, som för sådan förseelse är stadgat. 5 §.

Husbonde ansvarar för förseelse mot denna förordning, som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen begången av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja. 6 §.

Förseelse mot denna förordning eller på grund av densamma meddelade föreskrifter åtalas av allmän åklagare efter angivelse av den, åt vilken Kungl. Maj:t på sätt i 1 § sägs överlåtit rätten att meddela tillstånd. Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid allmän domstol.

207 7 §• Böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom förbruten vara, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer, och må förordningens tillämpning begränsas till viss del av riket. Den som före nyssnämnda dag i de delar av riket, där denna förordning är tillämplig, bedrivit tillverkning av gatsten för avsalu, må under de villkor Kungl. Maj:t bestämmer driva sådan rörelse utan tillstånd som i 1 § sägs, där han före den till länsstyrelsen i det län, där rörelsen bedrives, ingiver anmälan härom.

Till motivering av förslaget anfördes i huvudsak följande: Statens steninköpskommitté, som erhållit uppdrag att handhava inköp av gatsten för statens räkning för de medel, som anvisats av 1936 och 1937 års riksdagar till dylika inköp för lindrande av arbetslösheten inom gatstensindustrien, har planlagt sin verksamhet på sådant sätt, att med hjälp av statsbeställningarna av sten en viss arbetsstyrka inom nämnda industri skall kunna beredas kontinuerlig sysselsättning. Statsbeställningarna ha sålunda lämnats successivt för sysselsättning av den del av denna arbetsstyrka, som ej kunnat sysselsättas med tillverkning av sten för export. I syfte att förhindra en tillfällig utökning av arbetsstyrkan har vid beviljandet av statsbeställningar hänsyn tagits även till de beställningar för inlandsmarknaden, vilka resp. företag kunnat förskaffa sig. Den arbetsstyrka, som sålunda beretts en kontinuerlig sysselsättning, utgöres förutom av den arbetarstam, som var i arbete vid statsbeställningarnas påbörjande, av ett antal i huvudsak något äldre familjeförsörjare. Den yngre och rörligare delen av den förutvarande stenhuggarkåren synes med hänsyn till de jämförelsevis begränsade utsikterna för en framtida mera betydande utvidgning av stenindustriens exportmöjligheter böra så vitt möjligt överföras till andra arbetsområden och synes därför icke böra bindas vid stenindustrien. Den plan, som sålunda upplagts för ett ordnande av granitindustriens arbetslöshetsfråga förutsätter, att intagning av arbetare icke äger rum utan särskilt medgivande av kommittén. Det är uppenbart, att den saneringsplan, som här skisserats, lätteligen kan spolieras, i händelse icke möjlighet finnes att förhindra tillkomsten av nya företag inom granitindustrien, vilka kunde komma att draga till sig sådan arbetskraft, i fråga om vilken man måste anse önskvärt, att den icke indrages i stenindustrien utan överföres till andra yrken. Det kunde synas, som om depressionen inom stenindustrien vore i och för sig ägnad att avhålla från nyetableringar inom industrien. Emellertid har det på senare tid visat sig, att denna hämsko ej är tillräckligt stark. Det har i vissa fall förekommit, att nyetableringar inom industrien ägt rum, och därvid har just sådana arbetskrafter, som ansetts icke böra kvarhållas inom industrien, vunnit anställning.

208 På grund härav synes det angeläget, att, under den tid den statliga hjälpverksamheten på detta område pågår, en viss kontroll över nytillkommande företag utövas. För sådant ändamål synes böra föreskrivas, att bedrivande av tillverkning av gatsten ej må ske utan tillstånd av Kungl. Maj:t eller den. åt vilken rätten att meddela sådant tillstånd av Kungl. Maj:t överlåtes. Vad beräffar tillverkning av gatsten för export finnes redan i viss mån en kontroll av den art, som här åsyftas. Exporten av bland annat gatsten är ju förbehållen Sveriges granitindustris exportförening m. b. p. a. och dess medlemmar. Enligt § 4 i föreningens stadgar skall den, som söker inträde i föreningen, för att kunna antagas till medlem, styrka, bland annat, att han förfogar över sådana bergområden, som lämpa sig för framställning av gateller kantsten av fullgod beskaffenhet. För erhållande av tillstånd att upptaga verksamhet för gatstenstillverkning synes böra föreskrivas i stort sett liknande villkor. Bestämmelser om särskilt tillstånd för gatstenstillverkning torde icke böra avse de redan bestående företagen. För deras del synes böra föreskrivas, att anmälan om verksamheten inom viss tid skall göras till länsstyrelsen i det län, där rörelsen bedrives. För att den föreslagna anordningen skall på ett effektivt sätt kunna fylla sin uppgift att möjliggöra ett fullföljande av den upplagda planen för ordnande av stenindustriens arbetslöshetsproblem, torde de ovanberörda bestämmelserna böra kombineras med det villkor, att redan bestående företag ej må nyanställa gatstenshuggare utan särskilt medgivande från den myndighets sida, som kan anses lämpligen böra handhava hithörande ärenden. Sedan förslaget remitterats till kommerskollegium och kollegium berett vissa näringsorganisationer tillfälle att yttra sig över detsamma, ha yttranden avgivits av Sveriges industriförbund, Sveriges granitindustriförbund, svenska stenindustriarbetareförbundet samt handelskamrarna i Göteborg och Karlstad ävensom Smålands och Blekinge handelskammare. Industriförbundet har avstyrkt förslaget. Förbundet har visserligen funnit det önskvärt med en fortsatt sanering inom stenindustrien men framhållit, att åtgärder av föreslagen art, innebärande ett upphävande av rätten till enskild näringsverksamhet, vore ägnade att framkalla synnerligen allvarliga principiella betänkligheter. Förbundet kunde icke heller finna, att så drastiska åtgärder, som de föreslagna vore nödvändiga för genomförandet av en saneringspolitik på området. Förbundet har därvid beträffande tillverkningen av gatsten för export erinrat om att en kontroll av den art, som den nu föreslagna, redan i viss mån funnes, samt i avseende å avsättningsmöjligheterna på den inhemska marknaden framhållit, att dessa att döma av viss framställning av Sveriges granitindustris exportförening syntes så beskurna, att de rimligtvis icke kunde egga till startande av nya företag av någon avsevärd betydelse.

209 Granitindustriförbundet har förklarat sig icke ha något att erinra mot förslaget och Stenindustriarbetareförbundet har tillstyrkt detsamma. Handelskammaren i Göteborg har bestämt avstyrkt förslaget. Handelskammaren har tillfullo anslutit sig till vad kommittén och granitutredningen anfört rörande angelägenheten av att i nuvarande läge undvika en icke önskvärd utvidgning av stenindustrien. Enligt handelskammarens mening vore en rationalisering av driften inom stenindustrien ofrånkomlig, om man skulle råda bot på de ogynnsamma förhållandena inom nämnda industri. Utan en dylik rationalisering syntes knappast kunna ernås en mera stadigvarande förbättring av läget. Handelskammaren har erinrat om att denna fråga skulle upptagas till prövning av granitutredningen. Det remitterade förslaget ginge ut på att i huvudsak förbehålla tillverkningen av gatsten åt dem, som nu bedreve sådan tillverkning, oavsett huruvida driften vore rationellt ordnad eller ej. Förslaget ingåve enligt handelskammarens mening starka betänkligheter. Genom förslaget skulle tillskapas ett monopol med alla dess nackdelar, utan att någon egentlig fördel därav torde kunna vinnas. Icke minst betänkligt syntes förslaget vara med hänsyn till konsekvenserna för andra områden av näringslivet av en dylik anordning. Under framhållande av att det av motiveringen till förslaget framginge, att avsikten vore att förhindra nyrekrytering inom stenindustrien eller i varje fall från nyrekrytering utesluta yngre arbetare, har handelskammaren vidare framhållit, att en industri, som utestängdes från en god rekrytering av arbetarstammen, uppenbarligen icke kunde bliva livskraftig. För den händelse emellertid förslaget skulle komma att läggas till grund för lagstiftning i ämnet, har handelskammaren framfört vissa detaljanmärkningar. Sålunda syntes Kungl. Maj:t icke böra belastas med ärenden av ifrågavarande slag, utan i 1 § syntes böra stadgas, att tillverkningen ej finge ske utan tillstånd av kommerskollegium, som, innan tillstånd meddelades, syntes böra höra vederbörande bergmästare. I stället för stadgandet i andra punkten av samma paragraf har handelskammaren förordat ett stadgande av innehåll, att tillstånd endast finge lämnas den, som förfogade över bergområden, lämpliga för s. k. storbrottsdrift, samt endast under villkor, att han visade sig disponera över för produktionens rationella bedrivande erforderligt kapital samt besitta förutsättningar i övrigt för dylik verksamhet. I 2 § borde i anledning av ovannämnda förslag till ändring av 1 § föreskrivas, att kommerskollegium skulle meddela närmare föreskrifter angående de villkor, under vilka tillståndet finge åtnjutas. Bland dessa villkor har handelskammaren föreslagit åtgärder, som hindrade rovdrift av ifrågavarande bergområden, detta icke minst ur naturskyddssynpunkt. I avseende å stadgandet i 3 § har handelskammaren funnit det olämpligt, att, därest rätten att meddela tillstånd skulle kunna överlåtas till annan än statlig myndighet, stadga straffansvar för den, som bröte mot av tillståndsgivaren utfärdade föreskrifter. Slutligen har handelskammaren beträffande övergångsbestämmelserna 14 — 916253

210 framhållit önskvärdheten av att de villkor, som kunde komma att uppställas för fortsatt drift, intoges i förordningen eller ock att direktiv i annan ordning gåves för villkorens bestämmande. Härvid syntes böra beaktas, att tillstånd till utvidgad verksamhet ej borde meddelas med mindre denna ägde rum i s. k. storbrott samt förutsättningar i övrigt förelåge för ett rationellt drivande av verksamheten. Även handelskammaren i Karlstad har funnit fullt riktigt vad i förslaget framhållits om nödvändigheten av att undvika en utvidgning av stenindustrien. Redan genom sin principiella inställning till monopolen har emellertid handelskammaren icke ansett sig kunna tillstyrka detta ingrepp i den fria rätten till arbete. En verklig sanering av stenindustrien kunde enligt handelskammarens mening nås endast genom en grundlig rationalisering, varom förslag kunde väntas från granitutredningen. Till dess detta förelåge, kunde åtminstone något vinnas genom ökade krav i fråga om rätten att bedriva stentillverkning. Utom förfogande över bergområden av fullgod beskaffenhet borde kunna krävas nödigt kapital och god erfarenhet i yrket. Slutligen har Smålands och Blekinge handelskammare bestämt avstyrkt förslaget. Handelskammaren har anfört i stort sett samma synpunkter som handelskammaren i Göteborg beträffande det monopol, som skulle tillskapas, och konsekvenserna härav ävensom i avseende å förhindrandet av en god rekrytering av arbetarstammen. Granitutredningen finner sig nu böra ånyo upptaga förevarande förslag. I de avgivna yttrandena synes enstämmighet ha rått om angelägenheten av att en utvidgning av industrien och dess arbetarstam undvikes. Emellertid har huvudsakligen av principiella skäl — ur synpunkten av näringsfrihetens värnande — flertalet av de hörda organisationerna avstyrkt förslaget, och såsom alternativ har framförts tanken på en rationalisering av industrien. Emellertid föreligger här en uppenbar missuppfattning av vad saken egentligen gäller. Genom en rationalisering av industrien kan inte gärna uppnås vad man genom nyetableringsförbudet vill vinna. Detta förbud syftar ju till att ge effektivitet åt statsmakternas saneringsplan för industrien. Hur än rationaliseringen genomföres, kan därmed ej vinnas den anpassning av arbetarstammen efter det föreliggande minskade stenbehovet, som är själva syftet med saneringen. Så länge statsmakterna nödgas genom statsbeställningar i stor omfattning bereda sysselsättning inom industrien, bör det ej ifrågakomma, att genom tillfälliga nyetableringar arbetskraft ånyo får dragas till industrien — arbetskraft, vars försörjning med stenhuggning i sista hand återfaller på det allmänna. För dem, som önska, att de statliga ingreppen i stenindustrien så snart som möjligt måtte upphöra — och dit höra utan tvivel just de organisationer, som ställt sig avvisande till förslaget — borde det tvärtom synas angeläget, att berörda saneringsplan så snabbt, som omständigheterna det tillåter, genomföres.

211 Förslaget avser ingalunda, såsom i en del av de avgivna yttrandena förutsatts, att avskära industrien från all nyrekrytering av arbetskraft. I den omfattning industrien anses böra vidmakthållas, bör givetvis en lämplig nyrekrytering av arbetare vara möjlig. Denna nyrekrytering skulle emellertid enligt förslaget underkastas kontroll, i det att för nyanställning av arbetare förutsattes särskilt medgivande. Den modifikation i avseende å den allmänna näringsfriheten, som förslaget innefattar, synes granitutredningen icke utgöra något vägande skäl mot dess genomförande. Även i 1864 års näringsfrihetsförordning, genom vilken allmän näringsfrihet i princip infördes, ha vissa inskränkningar i denna rätt stadgats, i det att exempelvis för s. k. realisation och gårdfarihandel erfordras tillstånd av vederbörande länsstyrelse. Vid sidan av näringsfrihetsförordningen ha genom hälsovårds- och ordningsföreskrifter samt genom åtskilliga andra författningsbestämmelser vidtagits inskränkningar eller modifikationer av den allmänna näringsfriheten. Det må sålunda erinras om Kungl. förordningen den 15 december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket, Kungl. stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse, enligt vilken hotell- och pensionatsrörelse ej må drivas utan tillstånd av länsstyrelse, och Kungl. förordningen den 28 maj 1918 angående handel med vissa begagnade föremål m. m., enligt vilken yrkesmässig handel med dylika föremål ej må utövas utan uttryckligt tillstånd av länsstyrelse. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang äro de regleringar av rätten att utöva viss näring, som vidtagits för att lämna stöd åt en näringsgren, där förhållandena ansetts böra påkalla ett ingripande från statens sida. Så är fallet med tillverkningen av potatismjöl samt handeln med färsk strömming och sill, vilka reglerats genom förordningar den 26 juni 1933 respektive den 30 juni 1937. Regleringen av potatismjölstillverkningen föranleddes av svårigheterna att avsätta potatis till priser, som täckte produktionskostnaderna, och de bekymmersamma ekonomiska förhållanden, varunder potatisodlarna till följd härav arbetade. Tillverkning av potatismjöl annorledes än till förbrukning i eget hushåll må enligt förordningen icke äga rum utan tillstånd av Kungl. Maj:t eller den, åt vilken rätten att meddela sådant tillstånd av Kungl. Maj:t överlåtes. Enligt tillämpningsföreskrifterna till förordningen meddelas tillstånd till sådan tillverkning av statens potatismjölsnämnd. Avsikten med denna anordning är att genom licenser reglera produktionen i förhållande till den beräknade avsättningen och åstadkomma en reglering av prisbildningen. Regleringen av handeln med färsk strömming tillkom år 1934 för att avhjälpa de brister, som tidigare vidlådde distributionen av denna vara och för strömmingsfiskarenas del orsakade, att de priser de erhöllo för sina fångster blevo oskäligt nedpressade och vid riklig tillgång förlustbringande. I regleringssystemet vidtogos år 1937 vissa ändringar. Enligt den sistnämnda år utfärdade förordningen kan producentförening under vissa förutsättningar

212 erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd att med ensamrätt för försäljning mottaga strömming och sill, som ilandförts utmed viss kuststräcka. Partihandel med färsk strömming och sill må bedrivas endast efter tillstånd av statens fiskenämnd. Detaljhandel må med vissa undantag ej idkas, med mindre varan är inköpt från den, som erhållit dylikt tillstånd. Den som inom författningens tillämpningsområde i strid mot författningens föreskrifter till salu håller, säljer eller köper färsk strömming och sill straffas med dagsböter. Statsmakterna ha sålunda för att bereda hjälp åt näringsutövare inom dessa områden ansett sig böra tillgripa en reglering av tillverkningen av resp. handeln med de förutnämnda varorna. Det synes granitutredningen så mycket större skäl föreligga att vidtaga en reglering av gatstenstillverkningen, som det är fråga om en industri, beträffande vilken statsmakterna redan fått träda hjälpande emellan, samt regleringen endast avser att giva effektivitet åt den statliga hjälpverksamheten. Samtidigt som granitutredningen sålunda vill förnya sin hemställan om en reglering av gatstenstillverkningen, vill utredningen emellertid förorda vissa ändringar av det framlagda författningsförslaget. Granitutredningen, som i det följande kommer att föreslå tillsättande av ett organ, »statens granitnämnd», för ledning av vissa undersökningar inom stenindustrien och handhavande av åtskilliga andra uppgifter av betydelse för industrien, vill föreslå att åt ifrågavarande organ uppdrages att meddela tillstånd, som avses i författningsförslaget. Det bör även ankomma på granitnämnden att till åtal angiva förseelse mot författningen. Enligt det ursprungliga förslagets 3 § skulle tillverkning av gatsten för avsalu straffbeläggas. Det torde emellertid vara lämpligare, att straffet hänföres icke till tillverkningen för avsalu utan till saluhållandet resp. försäljning och inköp av gatsten. Såsom förut sagts förekommer i fråga om handeln med färsk strömming och sill, att saluhållande, försäljning och inköp belagts med straff. Förslagets 3 § synes sålunda böra givas följande lydelse: »Den som till salu håller, säljer eller köper gatsten, tillverkad utan tillstånd, varom i 1 § sägs, straffes med dagsböter.» Givetvis bör saluhållande, försäljning och inköp av gatsten, tillverkad före förordningens ikraftträdande, vara straffri, varom bestämmelse bör intagas i övergångsföreskrifterna. I samband med nyssnämnda ändring av straffbestämmelserna synes ändring böra vidtagas även av övergångsbestämmelserna i det tidigare förslaget. Med den konstruktion, som nu föreslagits i fråga om straffbeläggningen, synes nämligen även för de bestående företagens del böra erfordras tillstånd för driftens fortsättande. Stadgandet i övergångsbestämmelserna om anmälningsskyldighet för dessa företag bör därför uteslutas. Denna ändring är icke avsedd att innebära någon skärpning av bestämmelserna för dessa företags del, då det förutsattes, att företagen i fråga alltid erhålla tillstånd under de villkor, som skulle ha gällt vid anmälan. Genom denna

213 ändring vinnes även den fördelen, att samtliga hithörande ärenden kunna komma att handläggas av ett centralt organ. Även i övrigt har utredningen ansett sig böra föreslå vissa ändringar i det ursprungliga författningsförslaget, huvudsakligen föranledda av de nyligen ikraftträdda ändringarna i vissa delar av strafflagen. I anslutning till vad sålunda anförts vill utredningen härmed framlägga följande omarbetade förslag till författning i ämnet:

Förslag till Kungl. Maj:ts förordning angående tillstånd i vissa fall för bedrivande av tillverkning av gatsten. 1 §• Ej må någon utan tillstånd av statens granitnämnd bedriva tillverkning av gatsten för avsalu. Tillstånd, som nu sagts, må ej lämnas annan än den, som förfogar över sådana bergområden, som lämpa sig för framställning av gatsten av fullgod beskaffenhet. 2 §• Närmare föreskrifter angående de villkor, under vilka tillstånd må åtnjutas, meddelas av Kungl. Maj:t ävensom, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande och i samband med tillståndets lämnande, av statens granitnämnd. 3 §• Den som till salu håller, säljer eller köper gatsten, tillverkad utan tillstånd, varom i 1 § sägs, straffes med dagsböter. 4 §• Husbonde ansvarar för förseelse mot denna förordning, som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen begången av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap eller vilja. 5 §• Förseelse mot denna förordning åtalas av allmän åklagare efter angivelse av statens granitnämnd. Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid allmän domstol. 6 §• Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan.

214 Denna förordning träder i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer, och må förordningens tillämpning begränsas till viss del av riket. Vad i 3 § stadgas skall icke äga tillämpning i avseende å gatsten, tillverkad före denna förordnings ikraftträdande.

6.

Flyttningsrätten.

Ett spörsmål, som i samband med frågan om stenindustriens rationalisering torde få upptagas till behandling, är arbetarnas rätt att flytta från ett företag till ett annat. Så länge stenindustrien drevs i helt fria former, var en dylik rätt givetvis obestridd, och flyttningar voro också i normala tider rätt ofta förekommande. Särskilt där tillverkning bedrevs i småbrott, kunde det hända, att arbetaren kom in i ett sämre bergmaterial och ej såg sig annan råd än att flytta över till ett annat företag, som i avseende på bergmaterialet var gynnsammare ställt. I äldre tider rådde också en rätt stark konkurrens om arbetskraften de olika företagen emellan, och försök saknades ej att locka över arbetare från ett företag till ett annat. Denna flyttningsmöjlighet hade dock sina naturliga gränser, nämligen då arbetaren hade ett eget hem, i vilket fall hans rörelsefrihet i avseende på val av arbetsplats givetvis var begränsad. I viss mån annorlunda ställa sig förhållandena sedan industrien i så hög grad blivit avhångig av statliga regleringsåtgärder. När de företag, som åtnjuta statsbeställning, ej äga rätt att fritt utöka sin arbetsstyrka utan kontraktsenligt äro förbjudna att icke utan steninköpskommitténs medgivande nyengagera arbetskraft, återverkar detta givetvis på arbetarnas flyttningsmöjlighet. En stenhuggare kan visserligen sluta hos det företag, där han är anställd, men han kan ej anställas hos ett annat företag, som åtnjuter statsbeställning, såvida ej steninköpskommittén medgiver detta. Framställningar till steninköpskommittén om dylika överflyttningar ha tidigare varit mera sällan förekommande och i allmänhet föranletts av personliga förhållanden, såsom exempelvis förvärv av eget hem i närheten av annan arbetsplats, möjlighet att få kortare väg till arbetsplatsen o. dyl. På senare tid ha emellertid, enligt vad granitutredningen inhämtat, framställningar om överflyttning varit talrikt förekommande och merendels motiverats med att vederbörande genom en överflyttning skulle kunna erhålla bättre arbetsförtjänst. Såsom tidigare påpekats äro ju arbetsförtjänsterna i småbrotten ej sällan mycket blygsamma och uppgå ofta till endast 100 kr. per man och månad, medan i storbrotten förtjänstmöjligheterna ligga vid det dubbla eller rent av tredubbla. Denna betydande förtjänstdifferens har på senare tid visat sig stark nog att kunna övervinna den förut berörda bristande rörligheten hos arbetskraften, och en tendens har gjort sig gällande att söka flytta från småbrott till storbrott. En dylik utveckling har både fördelar och

215 nackdelar. Till de förra hör onekligen, att därmed påskyndas den rationalisering av stenindustrien och övergång till storbrottsdrift, som utredningen i det föregående betecknat såsom ur industriens synpunkt eftersträvansvärd. Ur allmän social synpunkt måste det också betecknas såsom i hög grad önskvärt, att just de sämst ställda arbetstagarna inom stenarbetargruppen få sina livsvillkor förbättrade. Bland de nackdelar denna flyttningstendens medför kommer ur statens synpunkt främst i betraktande den ökning av stenproduktionen, som föranledes av en dylik utveckling. Den ökade arbetsförtjänsten för arbetaren motsvaras nämligen av en i motsvarande grad ökad arbetsprodukt, och i en tid, då industrien till väsentlig del arbetar med statsbeställningar, och den inhemska förbrukningen av sten ej på långt när motsvarar den producerade kvantiteten, är det helt naturligt ur statens synpunkt önskvärt, att produktionen ej onödigtvis ökas. En annan konsekvens av arbetarnas fria flyttningsrätt är, att det kommer att inträda en förskjutning av arbetskraften från småföretagarna till de stora företagen. Då de mindre företagarna i allmänhet ha sina arbetare placerade i småbrott, medan de större företagen till avsevärd del disponera storbrott, där dessutom på vissa håll speciella mekaniska hjälpmedel, särskilt tryckluftsverktyg, stå till arbetarens förfogande, komma helt naturligt de större företagen att draga till sig arbetskraften. Å andra sidan kan givetvis en nyrekrytering av arbetskraften ej komma i fråga hos de företag, från vilka arbetarna flytta, alldenstund eljest en utvidgning av arbetarkåren och därmed en utökning av de statliga stenbeställningarna skulle komma att ske. Resultatet av den fria flyttningsrätten kommer otvivelaktigt att bli, att de mindre företagen, i vart fall i viss omfattning, bli avfolkade, och varje minskning av arbetsstyrkan för dessa kommer givetvis att innebära ett fördyrande av driften och ett försvårande av deras existensvillkor. Oaktat ej minst den senare synpunkten enligt granitutredningens förmenande synes förtjäna allvarligt beaktande, finner sig dock granitutredningen ej kunna annat än förorda, att steninköpskommittén, i den mån framställning om förflyttning sker och ur arbetarens synpunkt synes motiverad, medger förflyttning, d. v. s. medger det företag, till vilket överflyttningen är avsedd att äga rum, att intaga arbetaren och i samband därmed överflyttar den på arbetaren belöpande statsbeställningen från den förutvarande arbetsgivaren till den nye. Utredningen har härvid särskilt tagit hänsyn till den bestämda opinion, som inom arbetarkretsar förefinnes till förmån för dylik förflyttning, och finner det ur allmänna, sociala och humanitära synpunkter ej gärna möjligt att under längre tid uppehålla en reglering av arbetsförhållandena, som skulle innebära, att arbetaren saknar möjlighet att vinna anställning och finna försörjning hos det företag, där han anser utsikterna vara gynnsammast för att förvärva sitt uppehälle och vinna trivsel i arbetet. En motsatt ordning kan befaras komma att i längden skapa en vantrevnad för arbetarkåren, som ej kan undgå att oförmånligt

216 återverka på stenindustrien över huvud taget. Utredningen anser sig emellertid böra understryka, att det härvid måste stå fullt klart för statsmakterna, att en dylik ordning under nuvarande förhållanden kommer att oförmånligt återverka på småföretagarnas existensmöjligheter. Bästa sättet för dessa att motverka berörda olägenheter är att själva sammansluta sig till större produktionsenheter, varigenom för dem möjliggöres en övergång till storbrottsdrift och modernare tekniska driftsmetoder.

KAP. XII.

Sammanfattning av utredningsresultatet och utredningens förslag. 1. U t r e d n i n g s r e s u l t a t e t . Den svenska granitindustrien, i den omfattning den i föreliggande betänkande gjorts till föremål för undersökning, företer i jämförelse med andra industrier många särdrag. Ett av dessa har redan i det föregående berörts. Det är den instabilitet i avsättnings volymen, som varit utmärkande för industrien. Ensidigt inriktad på export till ett fåtal länder, utan stöd av den utjämnande faktor, som en stabil hemmamarknad kunnat erbjuda, i stor omfattning ställd i beroende av utländska väg- och gatumyndigheter, vilkas planer beträffande väg- och gatuarbetens utförande kunnat växla med korta mellanrum och varit beroende av politiska omskiftningar ävensom växlingar i de ekonomiska konjunkturerna, har stenindustrien haft att finna sig i förskjutningar i sin avsättning som knappast någon annan svensk industri. Det må allenast erinras därom, att, medan exporten av hand- och maskinslagen gatsten år 1929 uppgick till över 850 000 ton, densamma år 1935 hade minskats till i runt tal 90 000 ton, alltså en nedgång med nära 90 %. I fråga om kanlstenen voro motsvarande siffror 88 000 ton och 24 000 ton. För en industri, där tillverkningsprocessen är starkt mekaniserad och uppbådet av manuell kraft ringa, behöver en stark konjunkturkänslighet icke innebära några synnerliga vådor ur social synpunkt. Vid en avmattning i ordertillgången kan maskinparken läggas still, och den arbetslöshet, som drabbar en fåtalig arbetarstam, kan förhållandevis lätt bemästras. För stenindustriens del har den starka konjunkturkänsligheten med den därav förorsakade instabiliteten i avsättningsvolymen icke motsvarats av en lika stark elasticitet och anpassningsförmåga i fråga om tillverkningsproceduren. Det torde vara få industrier, vilka äro i så hög grad som stenindustrien hantverksmässiga — ordet taget i bemärkelsen av att den manuella arbetsinsat-

217 sen varit så betydande. Man räknar med att omkring 75 % av den färdiga produktens värde motsvaras av arbetslönen. 1 Det har därför i förhållande till tillverkningsvolymen varit en synnerligen omfångsrik arbetarstam, som varit knuten till stenindustrien och för sin försörjning beroende av denna. Även detta förhållande hade måhända ej behövt leda till de sociala vådor, som framträtt, om de starka skiftningarna i produktionen hade motsvarats av stor rörlighet i arbetskraften, så att det varit möjligt att i tider av god efterfrågan snabbt öka arbetsstyrkan och under sämre konjunkturer bereda den ledigvordna arbetskraften försörjning på annat håll. Vad som just gjort stenindustriens arbetslöshetsproblem till det svårlösta spörsmål det visat sig vara och som givit krisen inom stenindustrien dess speciella tillspetsning, har varit sammanträffandet av en stark konjunkturkänslighet med markerade kastningar i avsättningsvolymen och en trög anpassningsförmåga hos den i förhållande till produktionens omfattning stora arbetsstyrkan. Dessa faktorer ha under ekonomiska kriser för industrien alstrat en bristande jämvikt mellan industriens avsättningsvolym å ena sidan och den vid industrien bundna arbetskraften å den andra. Orsakerna till denna arbetskraftens bristande rörlighet äro flera. Den speciella yrkesskicklighet, som stenhuggaren förvärvar, har icke gjort det möjligt för honom att snabbt växla yrke. Har han nått en något mera framskriden ålder, torde det nära nog vara omöjligt för honom att vinna sysselsättning inom andra yrkesområden än det rena grovarbetets, och i vart fall har han därvid ingen möjlighet att utnyttja sin yrkeskunskap. En annan medverkande faktor, som redan i det föregående närmare belysts, är egnahemsväsendets starka utveckling inom stenhuggarkåren, varmed även äro förbundna lätt förståeliga psykologiska faktorer, som bidragit till att arbetskraften hållit sig kvar vid hembygden. Då den största delen av stenhuggarstammen är bosatt i närheten av kusten, har ej heller några andra naturliga försörjningsmöjligheter än fiske stått till buds för denna befolkningsgrupp. Det har av skilda orsaker dock icke varit möjligt för stenhuggarna att annat än i ganska ringa utsträckning utnyttja denna försörjningsmöjlighet. Sist men icke minst har till oviljan att söka sig ut på andra arbetsfält bidragit den mycket fasta tron, att den nuvarande krisen inom stenindustrien är av enbart övergående art. De äldre stenhuggarna ha i minnet de uppgångstider, som under industriens tidigare skeden följt på depressionsperioderna, och man har ej velat släppa hoppet, att även denna gång en förändring till det bättre skall ske. Det må för övrigt påpekas, att det icke är endast inom stenindustrien, som statsmakterna haft att övervinna olägenheterna av arbetskraftens bristande rörlighet. Enahanda problem gjorde sig gällande under större delen 1 Arbetsomkostnader vid gatstenstillverkningen äro dels kostnader för uttagning avblocken ur berget och deras framförande till stenhuggaren, dels kostnader för blockens klyvning och huggning till gatstenen, dels ock kostnaderna för stenens transport från huggningsplatsen till lastplatsen samt för lastningen därstädes.

218 av 1920-talet och in i början av 1930-talet för den mellansvenska järnindustrien, och alltjämt finns ett liknande försörjningsproblem i vissa trakter, där den norrländska sågverksindustrien tidigare haft sin expansion. Det bör emellertid påpekas, att — såsom framgår av den ovan sid. 160— 176 meddelade statistiska utredningen angående stenarbetarkåren — en betydande minskning i arbetarstammen redan skett. Medan denna år 1929— 1930 torde ha uppgått till inemot 12 000 man, uppgick den vid 1936 års inventering till 6 752 i Göteborgs och Bohus, Hallands samt Kalmar län, vartill kommer för Blekinge enligt 1938 års undersökning 897 man. Av dessa omkring 7 650 man äro för närvarande cirka 3 000 man i arbete inom gatstensindustrien och cirka 1 000 man inom kant- och byggnadsstensindustrien. 1 Det är således en ganska avsevärd nedgång i stenhuggarstammen som inträtt. Av det ovan anförda framgår, alt stenindustriens krisproblem egentligen består uti att återställa den rubbade jämvikten mellan avsättningsvolym och arbetarstam. Problemet kan lösas på skilda vägar; genom en ökning av avsättningsvolymen eller genom en minskning av arbetarstammen eller ock genom en kombination av dem båda. Innan man från statsmakternas sida tar ställning till dessa spörsmål, måste helt naturligt klarläggas, huruvida de produkter stenindustrien frambringar överhuvud ha möjligheter att tekniskt och ekonomiskt hävda sin ställning gentemot konkurrerande material. Granitutredningen har för gatstenens del i kap. III framlagt en redogörelse för de olika beläggningsmedlens inbördes tekniska företräden och olägenheter. Ett objektivt bedömande av det i nämnda kapitel framlagda utredningsresultatet synes otvetydigt ge vid handen, att smågatstenen, vid en tekniskt riktig behandling i fråga om undergrundsberedning och fogfyllnad, utgör ett vägbeläggningsmedel, som med hänsyn till den moderna trafikens krav erbjuder stora fördelar, särskilt ur trafiksäkerhetens synpunkt. Då detta beläggningsmedel därjämte kan ur ekonomisk synpunkt försvara sin plats i konkurrens med de artificiella beläggningsmedlen, vilket förhållande framgår av utredningen i samma kapitel, har granitutredningen kommit till den bestämda uppfattningen, att smågatstenen har möjlighet att framdeles komma till vidgad användning vid gatu- och vägbeläggningsarbeten. Vad kantstenen angår har av utredningen i kapitel VI framgått, att den huggna kantstenen bör ha för hållandevis goda avsättningsmöjligheter vid gatubyggnadsverksamheten inom städerna, varjämte råkantstenen bör ha en uppgift att fylla vid väg- och gatubyggandet i tättbebyggda samhällen på landsbygden, speciellt för avgränsningen av gångbanor från vägbanan. För byggnadsstenens del torde utredningen i kapitel VII likaledes ha visat, att en ej obetydlig avsättning bör kunna beredas, om blott möjligheterna härtill tillvaratagas. 1

Jfr sid. 161, not 1.

219 Härtill kommer, att inom de nuvarande stendistrikten, särskilt i Bohuslän, finnes ett för tillverkning av gat-, kant- och byggnadssten synnerligen lämpligt råmaterial i riklig omfattning samt en mycket yrkeskunnig och väl kvalificerad arbetarstam. Då därjämte utskeppningsmöjligheterna äro utomordentligt gynnsamma, i det de bearbetade bergförekomsterna merendels äro belägna vid eller i omedelbar närhet av havet, varigenom utskeppningen i hög grad underlättas, finnes onekligen en kombination av faktorer, som bilda den naturliga grundvalen för en stenindustri. Ur nationalekonomisk synpunkt vore det uppenbarligen en misshushållning att, när såsom här är fallet, de naturliga förutsättningarna för industriens bestånd äro för handen, ej i görligaste mån utnyttja dessa resurser. Det finnes således enligt granitutredningens mening ej anledning att ställa granitindustrien i dess helhet under avveckling. Uppgiften är i stället, såsom tidigare är berört, att återställa den rubbade jämvikten mellan avsättningsvolymen och arbetskraften. Att granitindustrien såvitt angår gat- och kantsten även framdeles bör vara inriktad i huvudsak på export synes utredningen givet. Emellertid bör för att förstärka industriens avsättningsbasis en hemmamarknad beredas, som kan tjäna som en stabiliserande faktor för produktionen. Det har i det föregående (kap. V) kalkylerats med att en betydande avsättning av smågatsten — omkring 9 miljoner kvm — för de statliga stensättningarna borde under en period av cirka 12 år framåt kunna beredas inom landet. Frånsett den råkantstenstillverkning, som för närvarande bedrives i Söndrum, och som torde böra såvitt möjligt pågå, för att bereda försörjning åt de därstädes bosatta råkantstenshuggarna, torde någon kantstenstillverkning ej böra bedrivas för statens räkning. Industrien bör själv tillvarataga försäljningsmöjligheterna. Vidare bör vid den statliga byggnadsverksamheten i så stor utsträckning som möjligt byggnadssten avgranit komma till användning, varigenom en viss sysselsättning bör kunna beredas även åt gruppen kantstens- och finstenshuggarna. Vad förhållandena på exportmarknaden beträffar bör enligt utredningens mening staten vid handelsavtalsförhandlingar med främmande makter så långt görligt är tillgodose stenindustriens exportintressen. Att staten genom att bereda stöd åt kompensationsaffärer kan främja avsättningen av särskilt gatstenen har i ett flertal fall visat sig möjligt. Ett dylikt förfaringssätt innebär för visso intet extra ordinärt utan har under de senare åren med dess allt starkare reglerade utrikeshandel blivit allt vanligare. Från svensk sida har sålunda vid handelsavtalsförhandlingar krav ställts på tillgodoseende av andra industriprodukters avsättning och på tryggande av våra finansiella investeringar i främmande länder. Att för stenindustriens del behovet av statligt stöd i berörda hänseende är särskilt påkallat, beror på det redan tidigare påpekade förhållandet, att någon enskild förbrukning utomlands av gat- och kantsten knappast förekommer, utan att såsom köpare så gott som uteslutande ifrågakomma statliga och kommunala myndigheter. Det är helt

220 naturligt, att, med den centralisering, som under krisen genomförts flerstädes i utlandet, när det gäller handläggning av ekonomiska frågor, det praktiskt taget blir med vederbörande regering, som förhandlingarna om gatstensförsäljning måste bedrivas. Från de svenska statsmakternas sida bör det vara av direkt ekonomiskt intresse att främja avsättningen utomlands av gatsten enär — vid tillämpning av nuvarande produktionsordning — en minskning av exporten automatiskt återverkar i en utökning av de statliga gatstensköpen. Det synes granitutredningen med hänsyn härtill motiverat, att staten så långt görligt är stöder stenexporten. och att densammas intressen ej sättas i efterhand i förhållande till finansiella investeringar i utlandet av spekulativ natur. Det berörda statliga stödet torde lämpligen böra lämnas även på så sätt, att ett särskilt statsanslag beviljas för främjande av avsättningen utomlands av stenindustriens produkter. Ur detta anslag torde böra utgå bland annat ersättning för resekostnader för deltagande i handelsavtalsförhandlingar av särskilda sakkunniga för stenindustrien. Anslagsbeloppet torde lämpligen kunna fixeras till 10 000 kronor för år. Vidare synes skäligt att för bedrivande utomlands av propaganda för avsättning av särskilt gatsten ett anslag beviljas av 25 000 kronor. En annan åtgärd för underlättande av gatstensexporten, som kan ifrågasättas, är ett statligt ekonomiskt stöd för genomförande av kompensationsaffärer. Utredningen vill erinra om att i motioner vid 1936 års riksdag (I: 181 och II: 411) hemställdes, att statsmedel i viss omfattning måtte få tagas i anspråk för underlättande av dylika affärer. De kompensationsvaror, vilkas import skall gå i utbyte mot gatstensexporten, ligga nämligen ej sällan i ett sådant prisläge, att de eventuella svenska importörerna måste ha ett pristillägg för att kunna inköpa desamma. Då försäljningspriserna på sten merendels ligga så lågt, att ett dylikt pristillägg ej kan betalas av stenexporten, kan det, såsom i ovanberörda motioner påvisades, vara ekonomiskt fullt försvarligt, att staten träder hjälpande emellan och lämnar bidrag till överprisets reglering. Ovannämnda riksdag biträdde också ett av statsutskottet i ärendet avgivet utlåtande (nr 159), vari förordades, att för dylikt ändamål finge tagas i anspråk intill ett sammanlagt belopp av högst 150 000 kronor av förefintliga reservationer å anslagen till lån och subventioner till främjande av enskild företagsamhet. Granituredningen finner ifrågavarande uppslag värt att tagas i betraktande vid val av de exportbefrämjande åtgärder, som det åligger utredningen att överväga. Väl är det sant, att riksdagens ifrågavarande medgivande icke behövt tagas i anspråk, vilket sammanhänger därmed, att den gynnsammare exportsituation, som inträdde på hösten 1936, föranledde, att systemet med kompensationsaffärer ej behövde tillämpas för att avsättningen av gatoch kantsten skulle kunna tryggas. Med den försämrade situation på exportmarknaden, som emellertid på senare tid inträtt, kan, såsom utredningen

221 inhämtat, snart nog behov föreligga att kunna disponera medel för berörda ändamål. Utredningen vill fördenskull föreslå, att av tillgängliga statsmedel — närmast torde härvid de för arbetslöshetens bekämpande anslagna medlen böra ifrågakomma — ett belopp av högst 150 000 kronor må få tagas i anspråk för främjande av kompensationsaffärer i gat- och kantsten. Att kunna nu — även om de diskuterade exportfrämjande åtgärderna komma till genomförande — mera exakt bedöma omfattningen av den export, som framdeles kan vara att påräkna, låter sig helt naturligt ej göra. Ej heller finner sig granitutredningen nu kunna verkställa några säkra kalkyler i fråga om den arbetsstyrka, som kan komma att för framtiden vinna sysselsättning inom stenindustrien. I första hand torde dock ansträngningarna böra inriktas på att hålla den nu sysselsatta arbetsstyrkan i verksamhet. Huruvida det med den avsevärda nedgång i exporten, som gjort sig gällande under senaste tid, kan låta sig göra att under en längre lid hålla de statliga stenbeställningarna i gång i sådan omfattning, att dessa uppväga bristen på exportbeställningar, förefaller i hög grad tvivelaktigt. Anpassningen av arbetarstammen efter det förändrade läget för avsättningen bör, om ej en snar förändring till det bättre inträder, leda till ett ytterligare nedbringande av arbetsstyrkan. Därvid bör enligt granitutredningens förmenande i första hand de inom industrien sysselsatta äldre gatstenshuggarna beredas försörjning på annan väg. Utredningen syftar här till en anordning med förtidspensionering av de gatstenshuggare, som fyllt förslagsvis 60 år, och vilkas kvarhållande inom industrien till fyllda 67 år, vid vilken ålder folkpensionen inträder, knappast kan vid nuvarande förhållanden vara av något intresse varken för industrien eller för det allmänna. Det kan även ur rent teknisk synpunkt vara önskvärt, att denna äldre arbetargrupp frånskiljes. Med den övergång, som numera i stor omfattning även utomlands sker från storgatsten till smågatsten, blir nämligen behovet av storgatstenshuggare allt mindre. De äldre stenhuggarna ha fått sin utbildning under en tid, då produktionen så gott som helt var inställd på tillverkning av storgatsten, och ha — efter vad erfarenheten visar — svårt att tillägna sig den speciella teknik, som behövs för huggning av smågatsten. Vid tillverkning av smågatsten måste stenhuggaren härjämte besitta stor rörlighet, vilket allt bidrager till att arbetsförtjänsten för de nu sysselsatta äldre stenhuggarna ej sällan blir synnerligen ringa. För dem själva bör därför ett kvarstannande inom industrien knappast vara angeläget. Beträffande antalet av de gatstenshuggare, som komma i fråga för förtidspensionering ävensom deras förtjänstförhållanden och åldersfördelningen bland dem har granitutredningen låtit genom aktuarien i pensionsstyrelsen E. Lindh verkställa en särskild utredning, som återgives i bil. 9 (se sid. 277— 280). Såsom av denna framgår, är sammanlagda antalet arbetare, som här ifrågakommer, omkring 300 personer med en sammanlagd arbetsförtjänst av

222 cirka 300 000 kronor, alltså en genomsnittsförtjänst per arbetare och år av 1 000 kronor. Om åt envar av dessa beredes en pension, motsvarande två tredjedelar av hans genomsnittliga årsförtjänst, skulle alltså pensioneringskostnaden komma att belöpa sig på i runt tal 200 000 kronor per år. Granitutredningen finner, ehuru kostnaderna för denna förtidspensionering bli så avsevärda, likväl övervägande skäl tala för att anlita denna utväg för nedbringande av arbetarstammen. Ifrågavarande pensionering skulle emellertid omfatta ej endast de stenhuggare, som för närvarande uppnått förutnämnda ålder av 60 år, utan även dem, som undan för undan inträda i ifrågavarande grupp. Det kan då beräknas, att årligen omkring 50 å 60 man skulle tillträda förtidspension. Ä andra sidan skulle en ungefär lika stor grupp årligen frånträda pensionen, enär de efter uppnådda 67 år bli berättigade till sedvanlig folkpension. Någon väsentlig ökning av den beräknade årskostnaden 200 000 kronor skulle således knappast behöva befaras. Under hur lång tid framåt denna förtidspensionering skulle pågå låter sig givetvis ej nu säga, men anledning att upphöra därmed för nytillträdande årskullar torde ej föreligga, förrän en lämplig proportion uppnåtts mellan å ena sidan granitindustriens på naturliga avsättningsmöjligheter baserade produktion och å andra sidan dess arbetarstam. Beträffande själva det administrativa handhavandet av förtidspensioneringen kan det synas ligga närmast till hands att förlägga detta till pensionsstyrelsen. Emellertid torde någon rent automatisk tillämpning av förtidspensioneringen ej böra ifrågakomma utan hänsyn tagas dels till vederbörandes individuella förhållanden, dels ock till önskvärdheten ur stenindustriens synpunkt av att vederbörande avkopplas från stenhuggningen. Sålunda kan det tänkas, att i vissa distrikt, där för statliga stensättningsarbeten betydande kvantiteter gatsten erfordras, man låter de äldre arbetarna alltfort deltaga i stenhuggningen, medan man på andra håll, där det är önskvärt, att arbetsstyrkan snabbt reduceras, bereder alla ifrågakommande personer förmånen av dylik pension. Då sålunda hänsyn bör tagas förutom till de individuella synpunkterna även till rent stenindustriella förhållanden, har granitutredningen funnit lämpligt att föreslå, att »statens granitnämnd», om vars tillsättande utredningen här nedan framlägger förslag, skall handhava ifrågavarande pensioneringsverksamhet. Vad angår pensionens storlek torde denna böra avvägas med hänsyn till arbetarens förhållanden, den omfattning, vari han under de senare åren varit verksam inom industrien, de övriga inkomstkällor han kan äga för vinnande av försörjning, hans försörjningsplikt m. m. Därest pensionen ställes i relation till vederbörandes förutvarande arbetsförtjänst, torde såsom maximum för pensionens belopp böra stadgas 90 % av de senaste två årens genomsnittliga arbetsinkomst. För att det med förtidspensioneringen avsedda syftet skall kunna uppnås, bör givetvis pensionären tillförbindas att icke fortsättningsvis ta anställning

223 såsom gatstenshuggare inom stenindustrien. Ej heller torde han böra få ta anställning såsom dagsverkare i stenbrott eller åtaga sig arbete med lastning avsten — ett arbete, som eljest brukar i viss omfattning utföras av stenhuggare. Däremot torde i övrigt ej böra stadgas någon nedskärning av pensionen, i händelse pensionären kan skaffa sig några biförtjänster. Till bestridande av kostnaderna för denna förtidspensionering torde under tionde huvudtiteln i riksstaten böra uppföras ett förslagsanslag av 200 000 kronor. Såsom utredningen redan här ovan (kap. XI) haft tillfälle att beröra, torde man för att vinna en ytterligare begränsning av arbetarstammen i vissa distrikt böra överväga att möjliggöra en direkt överföring av arbetare från stenhuggning till beredskapsarbeten. Enär de statliga stenbeställningarna för närvarande anses bereda arbetstillfällen i öppna marknaden, måste en arbetare, som är avsedd att överflyttas till beredskapsarbete, efter slutad stenhuggning först under någon tid gå arbetslös (den s. k. karenstiden, vilken för närvarande är 6 dagar), innan han kan intagas i beredskaps- eller liknande arbete (se 13 § i kungörelsen den 30 juni 1934 nr 434 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet). Emellertid torde beredande av gatstenshuggning — helst om den för statens räkning sker i den procentuella omfattning, som för närvarande är fallet, d. v. s. med 80 å 90 % av hela tillverkningen — rätteligen böra betraktas såsom en form av den statliga hjälpverksamheten för arbetslösa. En direkt överföring från en dylik form av statlig hjälpverksamhet till en annan, alltså även från stenhuggning till beredskapsarbete, torde vid sådant förhållande ej böra möta hinder. Häremot kan visserligen invändas, att bland det hjälpsökande klientel, som kan anses ha anspråk på att komma in på ett beredskapsarbete, kunna finnas personer, som gått helt arbetslösa under längre eller kortare tid och således kunna anses i högre grad än ifrågakommande stenhuggare vara i behov av att få komma i åtnjutande av den arbetsförtjänst beredskapsarbetet bringar. Även om visst berättigande ej kan frånkännas denna synpunkt, torde dock för vinnande av en rationell avveckling av arbetslösheten inom stendistrikten formen med direkt överföring böra vinna tillämpning, och den orättvisa, som en dylik ordning kan anses innebära, torde böra korrigeras genom att hjälpåtgärderna i form av beredskapsarbeten o. d. i de nödlidande distrikten sättas in i sådan omfattning, att även de arbetslösa, som längre eller kortare tid gått arbetslösa, kunna vinna sysselsättning. Genom de åtgärder, som sålunda föreslagits, dels förtidspensionering av äldre gatstenshuggare, dels ock direkt överföring av stenhuggare från stenarbete till andra statliga hjälpformer, kan förväntas att en ej obetydlig nedgång av stenhuggarstammen kan vinnas. Att göra mera exakta beräkningar härutinnan lärer dock näppeligen vara möjligt med hänsyn till de osäkra

224 faktorer man här har att räkna med. Emellertid torde man kunna såsom en arbetshypotes antaga, att 500 gatstenshuggare på angivet sätt kunna avkopplas från stentillverkningen. Då det nuvarande antalet arbetare inom gatstensindustrien uppgår till i runt tal 3 000, 1 skulle alltså arbetarstammen kunna nedbringas till 2 500 man. Den årliga totala gatstenstillverkningen för 3 000 man kan uppskattas till omkring 2 150 000 kvm eller cirka 470 000 ton och för 2 500 man till ungefär 1 800 000 kvm, eller omkring 400 000 ton. Skulle gatstensexporten komma att nedgå till 100 000 ton, måste således för sysselsättning av ifrågavarande arbetarstam på inlandsmarknaden vinnas avsättning för 370 000 resp. 300 000 ton. Skulle däremot exporten stiga till exempelvis 250 000 ton, skulle 220 000 resp. 150 000 ton behöva placeras på den svenska marknaden. Inlandsbehovet av gatsten — i den mån detsamma täckes från exportstenhuggerierna — torde med bortseende från de kvantiteter, som erfordras för de statliga stensättningsarbetena. kunna uppskattats till cirka 65 000 ton, varav 55 000 ton för städerna och 10 000 ton i övrigt. Den erforderliga statstillverkningen skulle således under olika förutsättningar kunna komma att variera från 85 000 ton till 305 000 ton per år. Sammanfattningsvis kan följande översikt i berörda hänseende lämnas. Tabell 33. Beräknad årlig tillverkning av gatsten med en arbetsstvrka av 3 000 resp. 2 500 man. 3 000

m a n

d ä r a v

2 500 f ö r

d ä r a v

Totaltillverkning ton

export ton

inlandsbeställning 1 ton

erforderlig statsbeställning ton

470 000 470 000 470 000 470 000

100 000 150 000 200 000 250 000

05 000 65 000 65 000 65 000

305 000 255 000 205 000 155 000

m a n för

Totaltillverkning ton

export ton

inlandsbeställning 1 ton

erforderlig statsbeställning ton

400 000 400 000 400 000 400 000

100 000 150 000 200 000 250 000

65 000 65 000 65 000 65 000

235 000 185 000 135 000 85 000

Uto m statsbest illningar.

Skulle det på grund av eventuell nedgång i exporten och med hänsyn till önskvärdheten att begränsa statsbeställningarnas omfattning visa sig nödvändigt att ytterligare inskränka produktionen, förslagsvis till 300 000 ton (varav t. ex. 80 000 ton export, 65 000 ton beställningar från städer m. fl. samt 155 000 ton statsbeställningar), måste arbetsstyrkan nedbringas till 1 900 man, och om en inskränkning av produktionen skulle ske till 250 000 1 Under januari 1939 ha inom gatstensindustrien sysselsatts 2 938 man. Man torde kunna räkna med att i runt tal omkring 3 000 arbetare ha kontinuerlig sysselsättning inom industrien.

225 ton (varav t. ex. 70 000 ton export, 65 000 ton beställningar från städer m. fl. samt 115 000 ton statsbeställningar), finge arbetsstvrkan reduceras till 1 600 man. Under de senare åren har det under statens ledning upplagda sysselsättningsprogrammet för stenindustrien gått ut på att, förutom den arbetarstam, som var i arbete vid statsbeställningarnas påbörjande, i huvudsak endast något äldre familjeförsörjare skulle få sysselsättas inom gatstensindustrien. Under en ej alltför omfattande tidsperiod kan givevis ett sådant program upprätthållas, men i längden kommer en bristande nyrekrytering att vålla betydande avbräck för industriens fortbestånd. Enligt vad den förut meddelade statistiken utvisar, äro av hela den nu sysselsatta arbetsstyrkan endast 2*6 % under 25 år, medan ej mindre än nära 22 % äro över 55 år. Granitutredningen finner för sin del en försiktig nyrekrytering av gatstenshuggarkåren vara att förorda. Den bör emellertid endast äga rum i de delar av stenhuggeridistrikten, där förutsättningar för ett framtida bestånd av en koncentrerad gatstenstillverkning äro förhanden. Beträffande kant- och byggnadsstensindustrien har — såsom av det föregående framgår — från statens sida hittills ej i någon större omfattning åtgärder vidtagits för beredande av sysselsättning av dennas arbetarstam. Emellertid har från och med årsskiftet 1938/39 inom denna arbetarkår, som för närvarande torde uppgå till omkring 1 000 man, 1 varav 700 man i Bohuslän samt 300 i Blekinge, Hallands och Kalmar län, stor arbetslöshet varit rådande. Anledningen härtill är framför allt, att kantstensexporten på England på senare tid avsevärt nedgått, vilket torde sammanhänga med de politiskt oroliga förhållanden, som för närvarande råda. Någon förbättring i sysselsättningen torde dock för de bohuslänska arbetarna komma att inträda i och med att inom närmaste tid huggningen av sten för Svinesundsbron kommer att påbörjas. Emellertid är detta arbete helt naturligt av kortare varaktighet, och det torde redan nu kunna förutses, att inom relativt nära liggande tid krav komma att framställas till statsmakterna om hjälpåtgärder även för denna grupp av stenhuggare. Därest Kungl. Maj:t biträder granitutredningens i det följande framlagda förslag om tillsättande av en särskild »statens granitnämnd», torde det böra bli en av denna nämnds första uppgifter att taga under övervägande vilka hjälpåtgärder, som kunna befinnas erforderliga till stöd åt kant- och byggnadsstenhuggarkåren. Det har tidigare påpekats, att en av anledningarna till de svårigheter, som föreligga i fråga om stenindustriens sociala problem, är att tillverkningsprodukten i så hög grad är en arbetsprodukt i egentlig mening. Hade stenindustrien i högre grad varit en på ett fåtal platser koncentrerad, starkt 1 Antalet i oktober månad 1938 sysselsatta kant- och byggnadsstenshuggare. Härutöver torde finnas vissa dylika arbetare, som vid nämnda tid voro arbetslösa.

15—916253

226 mekaniserad industri med en mindre talrik arbetarstam, hade den nödiga anpassningen av arbetarantalet efter avsättningsvolymen kunnat lättare vinnas. För att för framtiden ge stenindustrien en i detta hänseende smidigare struktur är det nödvändigt att i görligaste mån höja det maskinella inslaget i tillverkningsprocessen. Därvid kommer i fråga motordrivna kranar för blockuttagning och blocktransport, tryckluftanläggningar för borrning m. m. samt pneumatiska verktyg. Det är särskilt de sistnämnda, som visat sig vara av en utomordentlig betydelse för ökning av produktionen och därmed arbetsförtjänsten. Som exempel må nämnas, att, medan i småbrott gatstenshuggaren trots intensivt arbete under 8 timmar ofta ej når upp till en månadsförtjänst av mera än 100 kr., gatstenshuggarna på Malmön, där i stor omfattning pneumatiska verktyg begagnas, lyckats driva upp månadsförtjänsten till ej mindre än 300 kr. och i vissa fall till och med något mera. Det är givet, att om dylika maskiner mera allmänt komma till användning i därför lämpade brott, arbetsstyrkan kan väsentligt reduceras och att vid ökad efterfrågan en ökning av produktionen låter sig genomföras utan väsentlig ökning av arbetarstammen. Granitutredningen har ovan (kap. XI) behandlat spörsmålet om rationalisering av industrien ej endast i tekniskt hänseende utan även rent kommersiellt. Såsom i detta sammanhang emellertid påpekats torde den åsyftade koncentrationen svårligen kunna komma till genomförande, utan att staten mera direkt finansiellt stöder en dylik utveckling. Granitutredningen vill för möjliggörande av en dylik medverkan föreslå, att en statlig lånefond upplägges — förslagsvis å 2 miljoner kr. — att enligt Kungl. Maj:ts beslut komma till användning för främjande av stenindustriens rationalisering i tekniskt och ekonomiskt avseende. För ändamålet torde icke nya statsmedel behöva ställas till förfogande utan allenast direktiv behöva av riksdagen inhämtas beträffande de genom försäljning av under åren 1931—1933 tillverkad gatsten influtna medlen (»Fonden för steninköp»). Det har redan i det föregående i samband med behandlingen av de tekniska undersökningar, som på utredningens föranstaltande igångsatts, påpekats, att behov onekligen föreligger att för utövande av en viss ledning och tillsyn över dessa undersökningar ett särskilt statsorgan tillskapas, som kan handhava dessa uppgifter. Utredningen vill föreslå, att i sådant syfte tillsättes ett organ, förslagsvis benämnt »statens granitnämnd» på fem personer, i vilken förutom företrädare för de statliga intressena bör beredas plats åt representanter för de närmast berörda intressentgrupperna, nämligen granitindustriens arbetsgivare- och arbetarekårer. Det är emellertid icke endast de nu berörda uppgifterna, som en dylik granitnämnd skulle ha att övertaga, utan det finnes därutöver en hel del uppgifter, som lämpligen torde böra anförtros ett dylikt organ. Sålunda torde det ur det allmännas synpunkt vara synnerligen önskvärt, att den

227 rationaliseringsplan, som i det föregående skisserats, ledes och övervakas av en särskild statlig myndighet. Speciellt torde den kommersiella koncentrationen, vilken i det föregående framhållits såsom önskvärd, böra främjas genom medverkan av granitnämnden. Därjämte torde de i det föregående föreslagna anslagen för resekostnader och stenpropaganda böra enligt av Kungl. Maj:t givna direktiv förvaltas av granitnämnden. Vidare torde granitnämnden böra handhava den i det föregående föreslagna förtidspensioneringen av äldre gatstenshuggare. Såsom utredningen vid behandling av frågan om nyetableringsförbud inom gatstensindustrien framhållit, synes även tillstånd att bedriva tillverkning av gatsten jämlikt de av utredningen föreslagna författningsbestämmelserna i ämnet böra meddelas av granitnämnden, på vilken det även bör ankomma att till åtal angiva förseelse mot författningen. Överhuvud torde kunna sägas, att det allmänna har så utomordentligt betydelsefulla såväl sociala som ekonomiska intressen i granitindustriens bedrivande, att det synes väl påkallat, att ett särskilt statligt organ tillskapas, som kan följa utvecklingen inom industrien och därjämte tillse, att industriens avsättningsmöjligheter i största möjliga omfattning tillvaratagas samt till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, vartill förhållandena kunna föranleda. Det är helt naturligt, att ett dylikt statsorgan bör fungera allenast så länge så erfordras med hänsyn till stenindustriens förhållanden, och det säger sig självt, att så snart situationen för industrien stabiliserats därhän, att de statliga hjälpåtgärderna kunna avvecklas, även granitnämndens verksamhet bör upphöra. Kostnaderna för granitnämnden torde komma att hålla sig inom så begränsad ram, att något särskilt anslag för ändamålet ej torde erfordras, varför kostnaderna torde kunna bestridas från anslaget under tionde huvudtiteln till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. 2.

U t r e d n i n g e n s förslag.

I det föregående har utredningen framställt ett flertal förslag i syfte att främja avsättningen av den svenska stenindustriens produkter. En sammanfattning av dessa synpunkter och förslag lämnas i det följande jämte åtföljande hänvisningar till de sidor i betänkandet, varest synpunkterna och förslagen närmare utvecklats och motiverats. Exportmarknaden. Samarbetet mellan de svenska, norska och finska stenindustrierna bör fortsättas och eventuellt utökas att även innefatta samarbete med den danska stenindustrien (sid. 91). Exportregleringen för gat- och kantsten bör bibehållas (sid. 91—93). Den svenska stenexporten bör härjämte stödjas av staten genom följande åtgärder:

228 1. Anvisande av ett anslag av 10 000 kronor att anlitas för bestridande avkostnaderna för deltagande i handelsavtalsförhandlingar av särskilda sakkunniga för stenindustrien (sid. 220). 2. Anvisande av ett anslag av 25 000 kronor att anlitas för bestridande av kostnaderna för bedrivande utomlands av propaganda för svensk sten (sid. 220). 3. Anvisande av ett belopp av 150 000 kronor (att utgå av anslag för arbetslöshetens bekämpande) för främjande av kompensationsaffärer i gatoch kantsten (sid. 220—221). Inlandsmarknaden. Statsbeställningar av gatsten böra fortsättningsvis lämnas efter i huvudsak samma grunder, som de hittills tillämpade (sid. 113—114). Den vid statsbeställningarna tillverkade smågatstenen bör, liksom hittills, beredas avsättning inom landet genom statliga stensättningsarbeten, huvudsakligen å landsbygdens vägar och endast i mindre omfattning å vägar och gator i städerna, varvid endast för automobiltrafiken viktiga infartsvägar och genomfartsgator böra komma i fråga för dylika stensättningsarbetens utförande. Den hittillsvarande proportionen mellan utförda statliga stensättningsarbeten på landsbygden (85 å 90 %) och i städerna (10 å 15 %) bör bibehållas (sid. 107). Den nuvarande organisationen för statliga stenbeställningar (genom steninköpskommittén) och statliga stensättningsarbeten (genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen) bör bibehållas (sid. 114—115). För statliga stensättningsarbeten under de närmaste tio å tolv åren böra reserveras de vägar om en sammanlagd längd av 1 500 km, som redovisats vid vissa inventeringar av för stensättningsarbeten lämpliga vägar inom landet (sid. 110—113). Städernas och eventuellt vägdistriktens egen upphandling av gat- och kantsten bör centraliseras (sid. 115—118). För vinnande av ökad avsättning av byggnadssten på den inhemska marknaden böra vederbörande myndigheter anbefallas, att vid upprättande av förslag till byggnadsföretag, till vilka statsbidrag utgår, bereda ökad användning av granit. Härjämte bör byggnadsstyrelsen anbefallas, att söka medverka till ökad användning av granit vid sådana byggnadsföretag, till vilka statsbidrag ej utgår, men med vilka byggnadsstyrelsen har att taga befattning (sid. 136—137). Tekniska

undersökningar.

Sedan på utredningens förslag provning av bergarter, lämpliga för tillverkning av gatsten, numera påbörjats under granitutredningens överinseende och i enlighet med en av utredningen utarbetad plan, böra i tillämp-

229 liga delar enahanda provningar företagas med betong och asfalt genom väginstitutets försorg och under överinseende exempelvis av »statens granitnämnd» (sid. 150). Förutom de provvägar, som tillkommit på utredningens initiativ och nu äro under utförande genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg, böra ytterligare provvägar enligt utredningens förslag anordnas för utrönande av bästa byggnadsmetoder för gatstensbeläggningar (sid. 153). Undersökningar av gatstensbeläggningens egenskaper som vägbeläggning och körbana böra snarast företagas enligt vissa av utredningen närmare angivna grunder. Enahanda undersökningar böra företagas jämväl å cementbetong- och asfaltbeläggningar (sid. 153—156). Skyddsåtgärderna mot olycksfall i arbete vid stenarbete böra effektiviseras (sid. 159—160). Granitindustriens

rationalisering.

Övergång bör i största möjliga utsträckning ske från drift i småbrott till drift i storbrott (sid. 179—183). Produktionen bör i möjligaste mån förläggas till vissa större, geografiskt avgränsade produktionsdistrikt med för ändamålet lämpliga bergtillgångar (sid. 183—204). Inom ett och samma bergområde bör minsta möjliga antal företag driva rörelse (sid. 183—204). Sammanslagning av stenindustriföretagen bör ske till färre antal enheter (sid. 204—205), Kungl. Maj:t torde efter riksdagens hörande böra utfärda förordning angående tillstånd i vissa fall för bedrivande av tillverkning av gatsten (sid. 205—214). Gatstenshuggare mellan 60 och 67 år böra enligt angivna förutsättningar (sid. 221—223) och efter närmare beslut av »statens granitnämnd» förtidspensioneras. Härför erforderligt årligt anslag, överslagsvis beräknat till 200 000 kronor, torde av Kungl. Maj:t böra äskas av riksdagen (sid. 221 —222). En statlig lånefond å 2 miljoner kronor bör uppläggas för främjande av stenindustriens rationalisering i tekniskt och ekonomiskt avseende. Erforderliga medel härför torde kunna beredas ur »Fonden för steninköp» (sid. 205, 226). Statens

granitnämnd.

Ett särskilt organ, förslagsvis benämnt »statens granitnämnd», bör av Kungl. Maj:t tillsättas. För nämndens arbetsuppgifter har ovan sid. 226—227 närmare redogjorts.

TABELLER

||s|§l|ll|ll||lll|llll|iii|||

C

Tusental kronor

sisS§iii§sisiSsiSiss»§ÉSi3||3

H g

Tusen- Tusen- Tusen- Tusen- Tusen- Tusen- Tusen- Tusen- Tusen- Tusen- Tusen- Tusen- Tusen- Tusental tal tal tal tal tal tal tal tal tal tal tal tal tal kronor ton kronor ton kronor ton kronor ton kronor ton kronor ton kronor ton

bl

1 M 11 111 11 1 1 N 1 11 11 I1 1 11 1 1 11 1

o — o, ca x co ca

es CO

a

lO

•

=

Arbetad Oarbetad granit granit (kol. 1, 2 och 3) (kol. 4 och 5^

5b

ca

*o

T3

ca

CJ

o

3 CO SJ

i

c

••<

9 CO

•0 eo

n ca H

ca c 3 SJ

B ca

OJ

-

CO

ca

Tusental ton

iOJ

O

•<

3S888833S£Eg86*g88£gg83SX8S98 i-< CM IN CM CM CN

M i 1 11 1 ii 1 1 1 111 1 1 1 1 1 1 1 1 11 1 M 1 .J.J^Tl^l^t^OjT^-*COlCCJLOCNCOC«OlC-^CjC^CNCOI>CCcN01

111II111111111111111111111111

1 l 11 i ii l 1 il i 1 l l l l i I 1 1 1 1 1 i 1 1 i 1 1 1 II 1 1 II 1 1 1 I 1 1 1 1 1 1 M 1 1 1 1 1 1 1 1 1 M M 1111 11 1111111I 1111111 111 1 II11111111111111II11111111II1 111II1111111111II111111111111 1 i 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 II 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 II 1 M !1i111111 111111111111111 11 1 11111111111111111111111111111 11111111111111111111111111111 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 II 1 1 1 1 1 1 1 1 II gijsggiigisiggSogsgsggssssssgsgs

233 i ~

CO

r^ 00 ro CO

o O o O o CO os OJ OJ OJ o C l O

T - l

Dl CO •o- >o CD r>> 0 0 CO c

ci

OS

o

D l CO i O CD r^ oo M CO T H I O CD r>- OO CO o T D l D l D l CM D l D l D l CM D l D l CO CO CO CO CO CO CO CO c o CO CO CO OJ O J 03 CO CO CO CJ c; 03 C J CO CO CO CO CO CO CJ C l CJ C J OJ C l

,_,

,_

,_,

-"

CO CD CO O LO CO CD CD I O D l CD o I O 0 0 CD CO T H re CM rr. •jr, r^ r^ LO o l O l O CO CO r^ Ol O Dl CO CD - H 0 0 t^- o - r O oo CO o CM O D l CD CD D l CO - O CD CD \r CO ro CD T H D l CO CD TH [ > IO 00 D l O TH N 0 0 W O o o CO OS T H t> — i CO f » T H D l CO' l > CD r» O 00 o 00 L ^ i . ^ —H o CM D l CO LO CO eo -o CM CO [ ^ 0 0 OJ co CO o CO CO CO CO I O CO CO CO CC X l > CJ 7-i 0 0 O CM T

H

T H

T H

_

1—1

1-1 1-1

^

T T

7-1 D l D l D l D l T

1-1

~

- r -c D l D l CO CO cr. CD LO r^ CO D l CD' O OO O D l D l r» o LO CD O CM 1 r^ O CO' L O OS l O CD CD' © CO CO CO D l r> 00 CM CO r« CO CO CO 0 0 eo o 0 0 CO 0 0 0 0 CM o o C CD r» r» oo 1 1 CO CO LO co C/J OC 0 0 o C_J o CM CO CO - r T ? CD CD 00 LO o C J TT C J CO D l D l CO CM o • ^

i

TH

T -

l

t - l

0 0 CM f CO CD r» CO l-~ CO CD CO i O CD O l 00 i O r» 0 0 0 0 —.0CO0 IDOl vH •00 ro I O CO TH CJ T H o 00 TH CM .-. CO > LO TT r» D l oc cr. CO 1^- eo r« CO o c: r>-*"- t D l o CO CO TT" CM O0 oo CO CO TT LO CO D l CO Tt< 0 0 CD D l os CJ> co T H co D l CO LO CO o l ^ t * f « c: 1 ^ o. LO

r»

oc LO CM CC 0 0 0 0 CC

- H

T-~

i - i

—-

• ^

CM CO CM CO CO CM CO co co CO CM

1 1 i n CO

1 1 1

*"*

Dl

0 0 i ^ CO. co - t CO CD CO T - LO CD CO D l CD CO T—1 D l T - l y - l

— 1~ ~~

T

H

D l CM

T T

*•*

D l CO CO T H TH LO LO TT

co CO TT o

T f TH T f

m CO CO r^ - H - t CM O l CO CO ro CO 0 0 0 0 r~ r» CO CD CO CO O 90 CO - T oi CO r> 00 O

"

CO T * CD LO CC CO D l

" ,_

^

CO

r» r« 0 0 t> t> 0 0 0 0 c

CO T * o ro CO O l o r^ CO T H I > CD o i o OJ CO D l CD er; r^ r^ LO CO D l CO l O co CO r^ LO r- l O - O LO O l CO I O D l O l I O i O r> CO D l T H CO co o CC T H t»" D l CM D l 0 0 CD CO CO CD 0 0 O CD ro 00 m TT I f l o t > CO 0 0 LO D l - f LO t » l > I > T H LO T H 0 0 CD LO CD L ^ CO D l 0 0 l ^ T " CD CO T H T H C J 0 0 CO CM O T - Dl i > c CO X l > I > 0 0 CT. o D l T - CD r^ 0 0 D l LO CO CO 0 0 CO oo OO CD LO TH D l -o co co

—

y - i

^

,_, CO LO ^_O l LO CO o r« CO l O —1 0 CJ ro O OJ o co CM CO TH ~ * • 0 0 CO D l ro 00 ^ C l ,_, 00 w _ ^ r-os CO ^ CC I O r- r« l O co ro eo ro CO 03 I O ro CO CD 0 0 CO LO CO CM CO 0 0 CD CO CO T? CD O l CO co ^ CO 0 0 o co a; o CD o 1 D l D l CM CO D l CO ^i D l D l D l co Dl co CO CO Dl — co LO 1 D I D l CM os — o O D l cs !>• CD 0 0 LO 03 CO LO 1 ^ CO ro CO CM CO r^ _ CJ _ CO I O co co CO O l 03 I 1 1 1 1 i > er; oc O CO C : " eo D l OS CD X o CO f" LO LO CD r> 00 CO 03 LO LO D l l

|l 1 1 o rr.

OS CD - H

r» CD co 0 0 i i or. ro CD CB r^ k f l

CO LO 03 CO 0 0 ro CO D l CD p 00 >o CO ro ro CO 00 D l ro ro 0 0 ro i O o t s LO 1 £>• CCJ •JO CC OJ CO f » CO D l CO CO i O LO CD — ro 0 0 ro l > CO D l D l T T -

i

T -

T -

CD.

TH

TT

T -

LO

C33

TH

'St

. T *

i0>

T H

L^-

CM CO • O OS - r CD I O CO CO CO O CO O co D l o l O 1 ^ CO O l os ro 0 0 O l 0 0 CO C J 1 1 r* s 00 O O l O l IO oo 1 ^ IO eo 03 CO OS CO CO —© CD —V.-.CO CD I » CO CM LO o CO LO o 0o0 1 os 0 0 LO CO TH CO LO D l i > os i ^ D l c_> OJ © r H LO L^- LO -r —1 00 CO I > CO as T 1-1 D I D l D l co co Dl co D l CM T* T* LO co CO CO T ? CO ro -o ™ ~" " ^ ^ T - ,

1-T

1 T -

TT

T -

T-i

TH

TH

1—1

iO

1 I —t »

T -

T -

TH

_

TH

r^ o i o ro ro CD CO r^ CO CO O l CO CD f* 0 0 CO T T* O • t * I O CO o CO CO 7-i 1-1 D l LO LO CD l > 0 0 0 0 CD LO CD L - c^ L ^ I > 00 co L ^ [ > l > i > LO TT o- T-(

r H l^-

1 CD

T ^

T H

- H

T H

~

c"

_

^

eo LO f » CC CO CD - t CM 1 ^ 0 0 f » LO CO ro o CO oo CO CO CM ro CD ro O l CO CD CD t ^ CM 1 1 I CD CO 0 0 r> i O CO ro co a j T - T H CO 00 D l l > 0 0 O oo CO 1 ^ ro 00 D l OS 1 1 OI >! o- r LO o- T © LO TT 03 [ > co LO r r L O CO o OS TT D l O CM LO CD LO oo i > - T CO -c- CO D l T * co co T «

— 1

— 1

T H

. . cc 11

CM

_ Dl

o

CT: D l l O Dl

^ co

"

r» l > 1 - - Ö L O LO CC

CM

CO r» CD

- r CO CO CO

co D l co oo LO CO oo CO

T*

r> l > CO L~~ CD. O co

— T - l

**

1 1 CO f 1 1 1 un LO

1 TH

eo TT I O CM CO CM LO

r>« D l r» co eo 00 l O 0 3 O l O r«. CO o CO CO OS CO CO O l O l r>i CO T-t O D l O l 00 D l CO CO CO TH O O D l CM CD CD D l 0 0 i O LO LO CO oc; LO CO 1 ^ 1 ^ - ! • T H o D l CO co T - T H CO T H - T LO LO CO LO CD LO D l CD LO oo t* 0 0 03 LO 0 0 0 0 0 0 i O 7-1 1-1 1-1 Dl y-f CM CM D l D l

i

1 T H

1-1

0 0 CO LO 0 0 o o 0 0 CD CD 1 > CD D l

~"

,_, _

T H I>1 CO c~; - H LO CO LO Ol O CO r« CC l O oc I O rr. CM ro Dl Dl o TT CD CO I O [ > TH O l 00 O OJ D l l * i ro CD CD LO o 0 0 CO 0 0 CO TH TH o oc 0 0 o 0 0 LO L ^ T H CO T H oo 0 0 o CO TT CM — J r-i CO t O CO r^ o O CM r» CD LO CD LO CD LO co CO - H CO I O CM

1 0 0 Os T H D l • * CO CO LO co TO [ > CD o CO LO i O OJ CO D l L O CO OS O O t> o CD o O -o CO LO O

03 CD CD co co or> O l CO r« CM O oo OJ CD l O CO - H o - H CD TH r^1 co ^ i > LO 0 0 CC 00 00 LO CO CO m CM CM CM T H

^" *—

"*

1 1 1

l

^

— 1

T -

T H

T H

T-l

T-

TH

^^

i-l

1-1 r

'" "

Dl CD oo CO ro CD r^ 0 0 CO co CO •o CM O CM CO oo 1 1 o o O r^ CM CO ro CO ^ TH | > LO 0 0 D l r- r> o i ^ CO CO CO 00 LO O ro i O o r« OJ 0 0 t ^ TH CD CM CD CO CO 1 1 1 CO CO CO LO l > L ^ 0 0 cc CD co T CM c LO O co 0 0 l > OO L ^ CO D l 1 1-1 —H CM co CO

i - H

TH

T *

^

TH •r^

~'"

T H

TH

T H

-r LO CO r^ 0 0 o s O ( N C O M 1 LO co r« 0 0 CO o CM co T H l O CD r» 0 0 OJ ro CM CO m CO t ^ 0 0 t—i CM CM CM D l D l CM CM CM O l D l CO CO CO CO co co co co co o O O o o O 1—1 03 OJ C J c i os C l er; 09 OS OJ CO OJ O J CO OJ OJ CO CO CO O CO OJ OS OJ OJ OJ C J CJ CO CO C J C J C J C J C J - H

T - i

T - t

T H

234 Tabell II.

Sveriges export av h a n d s la ej en och

Norge

Danmark

Ryss- Lett- Li- Polen land land tauen

Danzig

Tyskland

Nederländerna

Belgien

Storbritannien

Ton

Ton

Ton

Ton

Ton

Ton

Ton

Ton

Ton

7 091

60 732 2 023

_

_

506 612

26 426

3 047 12 540

5 280

64 440 2 425

69 632 18 371

7 640

53 607 12 729

359 956

33 135 55 353

5 217

1910 24 505

39 004 8 986

— — — — — — —

442 038

1909 14 296

— — — — — ——

411 036

69 589 79 517

6 127

464 013

45 591 53 103

3 804

485 013

71 148 66 998

5 266

553 061

32 188 61 892 11 369

322 857

56 800 54 487 14 605

165 297

37 082

År

Ton Ton

— ——— — — —

— — — — — — —

2 363

37 108 22 101

8 910

61 028 14 560

2 705

55 876 3 669

3 064

68 540 8 118

86 481

—

60 732

83 744

18 146

53 387

26 893

1 941

— —

91 587

15 181

1 134

124 903

10 405

7 732

— — — — —

2 741

2 180 107 409

2 219

30 339 14 944

7 129

2 444

68 871

3 861

3 864

72 330

323 360

44 969 57 978

6 520

— — —

42 966 42 548 14 277

1923 IG 176 115 405

66 546 37 892 67 269

1924 12 869 108 782

949 52 813 19 697 116 375 — — — — 4 011 520 15 995 194 120 71 782 24 096 52 105 — — — 860 116 589 85 834 6 423 12 716 — 3 641 — — 97 3 795 2 460 9 456 426 863 96 094 1 590 27 858 — — — 3 812 7 004 21 417 285 016 158 474 32 989 17 359 — 4 075 1586 1 409 6 407 277 149 172 514 125 520 13 265 — 3 092 — 4 080 3 318 63 808 226 366 170 131 8 465 — — — 2 098 525 19 169 68 347 73 363 12 951 100 3 594 7 412 37 276 86 517 2 077 — — — 948 4 614 54 480 62 252 — — — — 13 248 548 9 208 37 632 79 662 — — 1 855 253 4 612 29 942 38 307 683 31 15 998 — — — — 781 18 191 27 627 102 652 — — — 14 020 — 708 66 970 13 682 30 164 158 638 —

3 404

79 104

2 318

92 230

3 627 111 241

4 298 119 553

98 152

2 452 106 722

1 303

73 512

1 722

25 652

295 20

38 288

— —-

2 493

1934 1935 1936 1937 1938

21 510

16 551

18 528

24 668 57 231

m a s k i n s l a g e n g a t s t e n till olika länder åren 1907—1938. Britt. Frank- Egyp- Syd- Cuba1 Brasi- Argenlien tina ten rike afrika

Spanien

Amer. VästFörÖvriga Summa indiska enta länder öarna Stater

Ton

Ton

Ton

Ton

Ton

Ton

Ton

Ton

Ton

Ton

14 619 154 1907

300 Ton

År

20 140

—

—

—

—

—

—

—

14 630 085 1908

33 689

—

—

—

—

22 793

—

—

—

—

590 775 1909

31 895

—

—

—

—

83 895

—

—

2 125

—

756 679 1910

32 920 1 500

—

—

—

110 995

—

—

8 779

—

782 277 1911

32 916

—

—

—

—

70 612

—

—

9 192

—

825 643 1912

50 328

—

—

—

—

84 129

—

—

6 551 12 104 873 872 1913

43 885

—

—

—

—

87 065

—

—

16 340 1 930 678 036 1914

4 011

—

—

—

—

2 443

—

2 185 4 888

—

173 281 1916

8 398

1 126

93 964 1917

11 459 7 690

4 587

309 043 1915

—

115 592 1918

19 769

166 795 1919

58 420

—- 227 997 1920

122 498 1 290

—

—

—

—

—

5 666

—

308 730 1921

188 085 1 870

—

—

—

—

1 400

—

368 809 1922

168 059 4 089

—

9 739

—

9 660 1 094

—

—

170 649

821 1 580 23 436

—

18 086

—

110 038

—

2 176 498 105 1923

—

—

—

—- 3 299 533 977 1924 610 509 1925 — —

18 445 3 463

300 5 844 2 032

41 763

—

—

—

—

392 458 1926

73 723 2 000

—

—

1 712

68 960

—

—

—

830 436 1927

69 481 2 072

—

3 314

56 489

—

—

—

781 728 1928

—

—

—

—

853 436 1929

—

—

—

—

27 845

78 743 1 300

—

2 430

—

70 641

82 740 2 150

—

—

—

32 608

2 240 708 172 1930

48 927

690 300 885 1931

87 764

252 114 1932

21 806

195 931 1933

12 780

—

—

1 524

—

—

—

—

—

—

169 604 1934

6 019

93 437 1935

16 907

484 180 674 1936 273 863 1937

3 701 — 1

—

—

—

—

—

För åren före år 1923 redovisat under Västindiska öarna.

—

—

117 989 1938

236 Tahell III.

År

Sveriges export av k a n t s t e n till olika länder åren 1907—1938.

Norge

Ton

Dan- Tysk- Neder- Bel- Stor- Dan- Argen- Övriga britanSumma mark land längien zig tina länder nien derna

Ton

Ton

6 275 5 528 24 625

3 389 4 247 23 713

Ton

Ton

Ton

50 16 273

52 764

1907 1908

20 045

4 870 4 104

9 957

1 186

9 031

1 777

15 745

426 611

16 223

12 801

13 063

71 16 109 604 19 144

—

3 494 22 515

— — — —

4 860 31 731 5 395 31 969

— —

7 100 37 175

— — —

7 128 22 964

—

864 21 129

7 5 818 9 518

—

1916 1918

— — —

236 14 816

—

—— — —

7 487

10 484

1 462 6 635

1 197 5 013

1 871 8 745

2 040 8 062

1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

—

— 25

— —

240 1 466 29 4 912 44 11 058

— —

20 327

1 154 20 267 2 598 16 788 8 087 32 489

437 17 206 127 9 990

— —

3 899

16 364 14 528 10 786 5 101 31994

— —

15 921 19 180

— — — — —

— — — 271 378

—

16 338 7 807

—1 —1

1909 1910

63 212

65 118

77 918

59 592

18 451

925 422 550 241

32 139

49 447

77 301

2 046 6 554 1 129

79 798

88 399

88 502

1 322 1 726 20 834

264 2 673 1 731 86 051 1930 150 — 1 387 55 007 1931 291 — 1 374 29 685 1932 762 — 435 34 103 1933 337 — 50 19 996 1934 — — 1 24 260 1935

3 180 19 469

—

3 875 3 313 16 725

270 1300 5 058 29 199 581 1 143 2 165 14 014 10 884 2 922 12 752 90 853 840 10 019

— — —

43 980 48 194

1 139

355 7 38 183 294 9 681 8 640 1 332 866 52 138 2 406 1394 543 15 378 644 3 002 1 639 29 560 495 — 958 14 705 16 362 1379 1 604 39 889 732 1620 2 549 1 076 15 926 21 956 5 345 911 30 673 1446 10 317 749

17 597

13 968

1925 Ton

51 311

19 312

2 785 3 127 21 777

1914 Ton

—

1913 Ton

— — — — 111 — — — 492 — 7 884 1 140 — 10 826 1 007 — 11916 1 863 — 5 106 2 401 — — 224

1910 1912

Ton

År

2 4 080 2 026 9 304 1749

— — —

— — —

25 681

24 109

17 161

237 Tahell IV.

Sveriges export av b y g g n a d s s t e n till olika länder åren 1907—1938.

DanNorge mark

Neder- StorTyskbriländerna tanien land

Ton

Ton

Ton

Ton

Ton

Ameri- BritBritt. kas tiska Argen- NordFörOst- tina ameenta indien rika Stater Ton

Ton

Ton

Ton

Estland

Belgien

Övriga Sumländer ma

Ton

Ton

Ton

Ton

1 585 7 902

370 11 682 5 587

600 27 726

1 075 5 090

8 103 2 114

1 150 17 532

1 185 2 820

42 10 149 4 809

1 750

178 21 008

1 387

10 432 5 228

18 392

4 101

524 10 310 6 961

160 22 056

4 646

7 055

1 411 14 300

4 211 3 381 43

3 186

12 406 1396 1 227 11 046 525

877 19 178

1 475

5 110

6 410

3 143

2 387

1 243

2 122 5 752

3 169

406 3 610

4 417

1 064

2 266

1 509

1 706

1 550 1 176

3 157

7 2 937

63 5 544

2 840

5 692

500 3 497 4 069

2 723

2 758 31

1 578

8 2 035 617

3 594

922 2 078

2 520

1 510 2 117

1 022

1 711

1 199

712 2 838

7 019

176 4 805

1 165 1 630 30 399

9 591

25 9 657

1 225 7 854 506

2 944

186 3 228

2 944

244 4 071

2 830

733 4 185

1 744

1 539

1 323

52 3 269 90 2 292 5 000

238 t^ooooTHCMcOTHiocoi>c)ocjOrHCNcoTHiocorHoocooTHOicoT-LOcoi>oo o o o r r r t H H H H H H r t N i M c i M N C i i N n c i N n c o n n c o n M n c o O1OJOJCS0JCSCJCSCSCJCJCJO10J0JCJ010JO50JCJO1OSC10JCJOJO50JOJCJCS

M|

ca

3 C

3 CO

I L O I > O C O I > C O O O C O T H

ca «H

eo co CO

3 C

OS Ji -Ö c/3 S

I»

'3

fe « C/1 -JH

Britt. Nordamerika

O

g « *2

IOOTH

CMCOOJTHCNjmiOt^OO CNCOrHCOCO(Mt>

3 C

I O O C O L O C N C J T H T H O O O O C O C ^ C O O C O T H O

|t>TH COTH

|C0001>OOOOlOI>I>lOrHOO©(MrHrH • THCOCOrHCOOOLOCOOOlOCOCOrHOJlO

3 O

S ^ ^ S S S i 11111II 111111I 11111i ! 1 • THI>COCOCOCOCOTH

i H H r t N N d l M H |CMI>|

]

1 I C O I L O !

| T H T H |

1 O

CO

H

"o to

Ö KB

1 H

H

o so

h o i n o o o o o H i o L n n f f l H / M t s o j c B r t r i H o o n ^ T f c i i n o o i N ^ H / i v o ocMcocoocoooLninrHi>LocoT*ooMOTHcicocoTHTH[^cx)CMCNiLn!OTHoao LOCTlOrHCCOOlOlOCOCCNll^COCJ^COrHrHrHOTHTHlOLOTHOJCOCNOlOOCOTHO MOI^^CSOcO>OHTjciifl010Tji010cOCOl>l>CO(NiOCDT)iTHc3)OTfO IX>I>COL^COI>r^LOTHT*THrHCOC^C-\lrHCaT«LOlOCOI>OOOOOLOCOt^COl>l>C>0

3 C

H 3 O

|

|COt>LOOOOCNOS©OOCJ[>©OOrHrH

1 CO

| - * C O T H I > L O C O T H O O C O C N I O O O C J C J C O I O -

I

1 I

I |

1 TH

LOOOCNLOTHI>OCJ1>CO| TH^HOJLOCOLOCJCOCOCNI THTHTHTH|>0CNCJTH rH CM 1

1 THT*r-iiOC<lC<leoi>cOcOcOcOcoiOr^TH

Amerikas Förenta Stater HH

C O © O J T H C O © C O C O O O I > C S C O O C N C M

|CNCDCOOS©COCNIOCOCOCOCOC01>LOC M L O T H I > 1 > O O C O I > T } . O I M I > I > rH TH rH rH rH

rH

H 3 C

CNCMCMI cocol

1 I

I

I

1 I

|©||COrHCOOLO>OOTHcooOrHOTHCNlTH | rt | | ( N H O S H c o c o t N c o O H i n i O f l i O ) •

I

COTHTHTHOOLOCCNCJIOCOTHTHIOO

— : 3 O

3 I

rH

r l N r t H N H 1 rH

3 c

1 I

rH

TH

|THC>0COCJTHCO00C000IO1OJO1COI>

| T * |

|COCOlMrHI>LOOTHCj-3CMCOOO©COTHCOCMCOrH CNITHTHC^.H*

|<N| 1 1

1 ICMCOmi>rHOSrHLOCOCN|COCOl>COcr<lrHin |T«COrHcNI>OOCOC<lrHLOI>rHlOTHCOOOcr<II > C O © C O C O O O C O © O T H T H T H C O I > O J C O

CO©CSCJC10000C3L^CNIrHCNCNICN|rHc7<| 3 O

1 I

OI>OOOJTHrHCOlOlCOCOrHLOCOCJrHOI> |r^THCOI>©©lOCOOJ(^^rHClCOrHLOt>00• CNCOCOI>OCJOJI>LOCOI-<110IOT-<

H Tjeckoslovakien

O

ILOTHCJOOCOrHCMCOOOCOOCNCNTH |cNcoTHocoiOTHcocooi>coooeocoT-(r-iCNiOiOLO©THLOCOCNCOCOOOCO

3 O

1 LO O CO [ > I M O CON 1 CO

|

|

I>THTHCOTH[>THCOTHIO O ^ W h r l O r t T j t O P I CJT*OJOOCOOOOrHOOlO H C O H f N O N M O l M l H

I |

|r^TjcLocooOLOOoocooo©ooTHCocjoocoo |COl>i>inCMOOCN©THOOOOt>lOLOCOCOTHcCOTti C0CJt>>rHI^OTHl>e000COTHOrHrHTHc3J0J05 rHC5©COLO'OOOLOlOC^©OOCJOCN©©OOrH

h 3 C

o o o c o m o m c o c o c f l T f T j i H O ^ N r i M o c o |THooojrHoorHcooioocoooo©r^r^ooi>i>r^iOCOrHt^.T)«OOOJ©THOOiO(CNCOLO©OOCOOO M M m ^ C O M l l O L N T f r t C N N C N M m

|lOCNOOrHOOOCOCOOrHOJOOI>rHTHCOCO |rHCOrHLOCOCOlOr^LO>CNT«THrHOOTH©CO* CNlCOCMTHcvjcOcCNCNiOCOLO©lOrH|>i>

|

s> 2M

X Cv

Storbritannien

H 3 O

T H T H O L O L O L O

SO

VI

SJ SJ

CQ '5c

Nederländerna

s

c/i 3 >> ca

B O

1 00 O OJ CO © 1 CN CO t > LO

I

I

3 C

h 3 O

O

Q 1

H

SJ

5 (H

•3

I

I I > C O © T * 1 > 0 0 I > C O C O C O I O 0 0 T H T H C O C O T «

|rHC<lcN©cNrHcr<lcOiO©iOOOCOOOLOCOOOriCOt^H/CQCDOOH/HClOiNcOro

|

TH

m m o o m o H O coojTHincorHCJTti COOOCOCOCOTHLOCJ CNrHiMCNCOCOlOcM

i |

|

i © i o o | T—i | © c o 00

i oo i 1 rt | OJ

i |

i r t i r t n | c o i o i > COlO

TH TH TH

i c D n n m o o o i | O J M N M N T H CO CJ CO CJ CO OJ

o o o ^ c o T H O ) T J a M m N ^ c o o c ) M N a l n l 0 ^ l O c c l T ) l t ^ ^ t > ^ O H ^ r t l o o ) coi^oorHrHior^cROcr<icocoiocj^ioi>ooooTHLnoocoocoTHT«oocDcoc<ico OOOOCOLOCJrHiOOOiOTHiOTtioCOiOI>rHTHCOrHOOLOCJOJCOiO©OC5 rHCDLOrHr^cOMCOiOCOOOLOCOrHOrHiOTHe^iOlOCTjTHCOCOCMiOCMOJOO THTHTHLOTHTHLOCOIMCO

3 k, ca 3

II o

I

h

-Q 03

H

»O LO

rt

rl

H

I

|

•

THCMCMCOCOTHTHI-^COCOTHCOTHTH

COCOTHCTJtJOOOTHCOLOOCOOOLOL^ClOCOCOrHOT^COCOLOrHCMCMOOTHTHrHOJ THlOrHOOOCOCCJOCOCOOTrHCRrHOOOOOCJ^LOCO-^THCOTHTHOrHCOl^cCN rHCOCOCMLOCMCOr^THOJOC^r^COrHCCCO^THOj^cXlCOTHTHr^OrHrHOt-T iococoi>THTtiTfTH/THTtioi>c)ocoooTHOLO>OTHioiOi>c>or^THcor^i>coL> inOOClrH 1 CO r^ O 00 I COOOO rH

•

*

|I>rHTHOOrHTHCN10COlOCOOSCMTHCJJCNICN|COCOCO I r i O O O n O O O M C J C O C O i O M M O m i M O O O T f i • TfcOiO rt TJI r i C O N rH rtrtrtCONCHcNtN

I^C«010rHCNCOTHLOCOl^OOOJOrHCXlMTHincOl^00010rHCNICOTHIOCOI>00 O O O r t r t r t r t r t r t r t r t r t r t i N M C N N N M N t N W N m m C f j C O M C O m c O C O CJOJOJOIOSOJOIOJOIOJOJOJCJCJOJOIOJCJOJOSOJCJOJOJOJOJOJOJOIOJOJCS

239 Sveriges export av m a k a d a m till olika länder åren 1907—1938.x

Tabell VI.

År

Danmark

Tyskland

Danzig

Finland

Amer. StorBel- Övriga FörNorge britan- gien länder Summa enta nien Stater

Ton

Ton

Ton

Ton

Ton

Ton

Ton

_

_

— —

— — ——

301 15 260

12 18 66 27

—

—

59 595 14 546

71 140 27 574

62 183 17 524

78 782 24 289

78 444 42 433

— — — —

—

76 151 11 362

74 173 1907

30 155

— — — — — —

—

99 063 1908

150 163

104 291 1910

10 952

131 829 1911

11 073

98 586 1912

80 093 1909

116 869 1913 166 302 1914

6 464

128 431 1915

87 428 5 311

1 907

94 646 1916

596 285

— — — — — — —

500 463 27 360 220 50 310

68 683 1917

125 110 24 486

114 667 7 300 67 587

81 977

104 559

96 250 71 548 1 230

1921 Ton

7 574

92 420 16 875

1917 Ton

15 095

1916 Ton

År

59 391

52 469

61 960

67 530 8 662

—

—

—

1 611

—

—

—

—

—

52 779 1923

— — — —

— 1 — 75 176 — — —

— — — —

45 630

84 247 1926

—

92 790 1927

72 230 1928

—

—

—

251 650 15

55 481 1930

305 274 10 242

11295 1934

—

66 596 15 920

1 100

292 17 322

—

58 658 12 889

82 804 10 711 5 800

49 656 3 801

1931 1932

368 55 883 19 481 1 271

— — —

8 086

9 995

470 995

—

5 683

5 221

3 844 1313

skrc Isten.

73 029 1921 59 441 1922

— — — —

i Under

96 610 1920

61 960 1924

82 725 1918 104 586 1919

—

1 773

76 387 1925

99 315 1929

—

56 901 1931 20 767 1932 8 556 1933

— —

—

-—

— —

6 012 1935 5 493 1936 5 604 1937 ~ 3 000 1938

huvudrubriken makadam ingår förutom mak adam även miridre kvantiteter

240 Summa

h

CO LC 00 03

iO •#

«tt

OJ 0 0 0 uo

'3<osj>exit^eoi-irHieooj

O O H H C S O O ) CO M O 00 m

eö co

00 os

r>

00 C » t » C » C » ^ C C ^ 0 J C 5 C J

co t » 00 eo i > t ^

CM CM

CM CM

co

COCMCO CM CM C l

© CO TT 0 TH

© TH m

CC O O LO

u O C S I > I > i ^ T f O O O C O [ > T f C S l > C M C l : M 0 0 C M O l l O

Tf 00 I >

H

W

»

i

o

H

/

^

a

j

o

r-t

Vägrenar

SJ

3 ca

s

^

"OD

'

CO

Ti

O

O

1 I

1 1 '

O

O

O

rH

«

©

C {3 * 3 0 03 ii « II iS

eo

3 S-S

l> I

1 1i 1 1

O

A; ' M

Tj< TH

o ci co i>

0 0 CO

l>

I>

I>

t > l > I > [ > C O I > C O I > I > C O

©

i>

h«

StenUI Ml 3 inköp X B Trans- h cr. te porter r « S3 Stensätt- H ning

CO Ti Tt> CM

TH O CM CM

Ti Cl

CO © TH CM

O C M C M T H O O O O O C ^ O C I C M C I C I C I C M C M T H O O J

O T H eo CM 0 0 0 0 C l OJ OJ CS OJ OJ

v i—1

cö cö

co co

co

co co

COCOCOCOCOCOCOOOCOCM

C l C l CM CM C l CM

SO

CM T 00 t >

O r 00 O

00 CO

l> T*

l> TH

T H c i r H T - T r o c i o c o o j © COOlCOrHT-lTHrHTHrHGS

CO T f © O

SO r-.

CM

©

O

TH

O

0 CO

I>

l > co T f TH

CO TTH

Cl Cl

CM

c

•3 ca ca +3

ö

1cö °'

CO CO TT C l CM CM CO ©

(-

Summa

o , ca

I

(T

,

-0

rH

i-l

^

c/s

Kantstöd

W

CO C l Cl

u

1 ^

""*

TH"

Förarbeten

Vägren av

3 O

O

O

O

O

O

O

T

H

TfrHCOCOCS—i T H T f T H T H L O i n

CJ CM Ti TH CM CM

—

lTHt^-TH [ O I C M O

|

CO LO CO O

Ti

tJJ

r« CS

ri ^

TH

A;

r H r H ^1

O O

O TH

LO

~

CO

0 CO

i>

CO I > C O C M O O O O r ^ O O C O O l O O 0 0 i > _ k i > i > r^ 0 1 1 ^ 0 1 © L O co 0

0 O

LO LO CO CO

LO LO CO CO

LO CO

LO LO CO CO

cococococococococo

co co

co co

co

CO CO

COCOCOCOCOCOCOCOO

co r .

O

O O O O O O r H O C M C l

LO LO LO LO LO LO m

l-N

toSlg

fe co es

O

©

CO CM T f T f OJ CJ © I >

CO LO

SS so

©

c

— to '

O

CO 0

LO LO I

1 MIM

yta

SJ

to

s

> ^

• — . —-

3 CM C l i O LO LO C l CM rTTHTHTHTHTHTH

TI

T-

|

Ti

Ti

ed as 0

'

£

ej et

CM TH OJ CO CO LO

0 r^ l > co T f LO

i> 00 T-l

CM CO O CO O CO

O

CJ T* T f TH

LO CO CM

iO CO

TH 0 0

T H C O C O L O O C O r H T H O T H

I>

CM C l

CJ SJ CJ O

— i C M O O O O

TH

C M C M C I T H

C O C O T - I

1 1

=

g 3

Ti TT r H r H TI TTH TH TH TH TH r H

L ^ - © C 0 C : I > T H O 0 1 0 0 C 1 O L O O L O O J T H C O O O C O O O

M

O K 4-J SJ SJ r>

SJ

c/1 , — '

3 to

- 1 '>

lH\

CM CM C I m CM CM T-l TH TH T-l TH TH

Cl

K a n t s t ö d av 2

3 ^

2 a Ii „

TH TH TH O

www O

a C/! r t l •H

S ^ 3

T - r H CM CM Ti

- H Ti

S 'O T3 «3 CO Xc

en ^ 03 - 0 LO) 3

LO CO T H c o T f e o CO O r H r H CO CO

©

SJ

—

(MC1CMC1CMCMC1C1C1C1

TH

C

eo 01

l > Tji 0 0 © 0 0 LO 0 0 THrHTHTfOSCOlO

T-l

4>

e c-3

TH TH TH r H r H T--i

Ti Tf

CO t"» 1 l > CO

fe

0 0 T f c o 1-1 i > T f co 0 0 T f ^ H 0 0 i >

Tt< M

CS 0 0

aw

LO CM

l>

OJ I > CM T f TH CO

CM T H I> l> O

co i > i >

W

l

"i"

SJ CJ

J

to ° a t,

O CM LO CM O CJ T f LO CO TH | > CO T f 1 0 CM OJ I > T H

© © SS

co r f T H i > t > O Cl rH

_H

"SJ - Ö -rrt

Ȏ?

-O '2 * J _T TH

r> LO

©

-3

^

3 tD OD :C3

bredd

tet

>o »0

>o

"O

CO t o

c o CO

co

cö cö

cöcöcöcöcöcöcöcö IcÖ

o

o

c

0 LO

O

£

[>

l>

l>

l>

I>

CO I >

r-

CJ o LO CO CM l >

3 OC TH

fl

PQ

c

if! L I

if) «5 O

ir) t )

I

i

0 O

C

CO ©

O

O

CO CO l >

O

O

l>

3 O

©

bredd tuD

längd

r>

O

.—"—

O LO LO rt l > co C l c I > C l CC CM 00 c co O J Ti 0 0 Tj CO T H CM

O

O

O

O

C

O

O

O

C

-

J

N -

J

c

l > I > I ^ l > [ > L > l > C O 0 O C O

CO CO CO CO l >

C O T H C O O I O C O O T H O O

O CM O Tf Ol l > l> O ©

CM O l> LO Ti CC 0 0 r H T-

r>-

I>

CM r H 0C

O O H

O T H c O l ^ l > r H O C O [ > l > I > T H C O 0 C 0 C L O C M C 1 I > T H

TH

TH

CO CO C l C l

O

[>

Tf

l>

rH

>—».—

•

• ' . .

•

SJ t. HH

:0

r3

to

te

:ca

>

i.

SJ

c i

c.

:

R f '"B • 3 4.

en r-S 3

\3

^

en

•5 « - > 1 i J

s

l

o

en

J. X)

H.

cl

£ C

S ^ tJDg

—> : 0

™

PC

IH

.>

-O

eo

'3H>

:

r*

en

C/1

C/J

3 "S »H^ä r 2 O 0 5 - 0 H L> "

CJ

1°

C

O

C

3 qn

to -O TT

•—

HK

E :

>

en

C/1

TH

ej

fe2 In

OK

* ^

*

Ä

« * *

3 — „

'

t3

3 M

0 C

:cs

! 2

O . :3 C tO . Ä t :3 — HO > ? SJ ^

[T.

*J

I-S

"

«

il <

en - 3 -Q

* H .J-,

£% • en "a

B

-•

en, 3

s

en 3 SJ ocJ ^ r'00 3 en 3

2 SJ ^ 3 rn SJ H H OO Hl *J

=3

cj

TH

1 C5

TO-3

SJ r Q > S 3 5 3 s = ^ 5 ^ r S ^B H SJ H H r; (, •J2 - 3 S 3 3 3 § S 3 « ^H cj O O 3 s-

P H E - l < w ^ < W r J ^ t V 2

PQ

4H SJ :Q t O tC 3

2 OJ

o

•a

fl ^ s C S 8 0 J

to 0

: t

O ^

E

en -HJ

L0

' °D i -ö

' Is

: Q

M

SJ r Q J

. 3

u

(=3

1 ss

H2

.

«3

3 3

•

O

en

cn

:C3

•

H . fl

^l^flll

' ^P PH .H « V 3J

•

1 1 g S fjr ä i I 1flts é i -3 >

rQ

O

•

& 2 c

>> O(- OT l. Ten3 SJ

O CJ

:© ,g en ! 3

•« 5

>

be

c/i :ca

te ^

^

'o

*>

II " > 3

- < O O O0- HH

.3

SJ . 3 C " 3 * J CJ ~ =3 O : — t/i • - ' 3

rO

fe

•3 ?

V i

a * -g 3 :a ffi u

.

.£

' ~ - ca 1 to u te .of

*J en "

T>

r' -• _j rn cH

:C

fl) V

•H «

^ rS

+j t/J

en SJ 3 >

=0 «2 2

241 Summa Vägrenar

ocfloJooosojtaosHosoj

»

r s i » [ s O J CO 5 D i>- i - , t » ' l > CO i >

TH

o

o o

CJ

Summa b 3

Steninköp Trans- • porter •* Stensätt- .• ning ° Kantstöd

© ©

O O O o

T " r H

00 O

Sa

rH

o

CM CO C l CM C l C l CM CM CM CM CO

CO C O C O l O C M C O C O C O C O C O C O C O C N C l C l Ö l Ö l CO CM CO t »

coöco*MwSi>c5cöcöcbocböcb'cb"i> T"

O O O r H r H C M C l r H

Cl Cl CM Cl CM Cl Cl CM CM CM Cl

©

bredd

£

längd

S

O

O

O

©

©

©

r

H

—

O O O O O O © T* THOSTJICOl^-rHrHCOLOlO

O O O O O O O O C M O ©

©

cOco©cocoOCOCOCO W W W W W W W W W

Ö,

O O O TH O

CO CO

O O © O O r r O O O

CO CO

rH ( £ ;

( M C I

CMLOTH

L O L O T H

fl

3 O

o"si>ooiocoTjii>cc>Lom i o o o c o o o r H c o i > t > o o c o c o o o o c o c J o c j T j i r j i o o ©

CJ c i © O r H c o o o o c o i > T f L n i > > o o j T j i | > o o o co L O L n T H r H i o c o o c o c o c M c i c o c o c J t ^ i o c o o o o j © ioci©eNrHciiOT«ccorHr-i(7<iTiiioco©Tjicoco

Ci

CJ CJ

O

O

O

O

O

O

L

C

J

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O O O O O O O O O O O O obobobcöcöcöt>i>i>c ; -t>i- : -

cJricorHH/oatoooucioocoMmoci3t)ocoooi>oinpiiONi>Tiooo coc>jr^©ocx5i^tjoTtt^oocMOTfMooooTfciciT«cir~t-TCi©ioi^iooocitOi rH

T H O r H O O C O C C C l T H T H I t X ) C l C l © T f C J c T O T H r H O O O l O C O T H t > C O T j l r H l . O © T j l T f c l r H C O r H

r - T j l l O

ed ;

H

Cl

CO

H

TfH

hH

tO

•ed

rH

:

rlU^ _ 3 ^ r^

H4 én

O

SJ

t-,

V T

- J cl) 3

rH

tH e j

Sj rH

PQ * * +3 *3 I w 3 -O

I 1*1

II e ^ « fl ^ «2 « I I

"s H->

SJ

eo •I C fl o fl _ . 3 ed CO © :Q x/i o C "OJ rQ 3 A r« ed <° .a 3 totj S

rJ

fl

( - H-l

Ol fl ed

_

•n

IO

4_>

C/1

00 =

fl>

B & 2

3 SJ

"Hl

-fl 5 ^

: ° i-i

M> "> 5 c/: j sed fl os r-J QJ fcj |I fl >~ 0 3 H-i s 3 S2 O to

i-s«'

C3 c/i H W fn - ^ ni ä

S-A rfl fl»^ > •§ 2°** « 3 g SS to fe t e t- » t 3°< J 1 SJ 3 -fl to •ed t < s3 fl Jo I 3 B 5

S .fe-< fl'S i

fl I ! H 3 =d _ r H M !C3 -fl o ^t t H C/3 to s t/1 fl tu .ed . . -Q f- * Ö S J S J SJ o ) +2 r H S -Q r-i i-H O ! H +•» to to C3 c i C £J tö :S CO SJ SJ < S H sed sed sed 3 in S M S ^ O0 r > > r > r > C ro s3 fl J O QQPQ U5 r^H

1TH

=0 3 £> C«K-<

3 BD h

2 « r*r2 SJ ca

3 fl rO t o •o.3 3 !•3)7 SJ o «I .—i

« :C3 Q)

SJ * J t n -

fl <" SA O fl sed ed - - j sed ^

•S-o i » » 2

•A -3°^ V 3 SJ X flt/5 fl <" ed 3 p<fl « :cr>g h a ^ fl 2 : 3 =3 O •o :ed4 3 OO?

rH

*2 . S ^ w « --a

•

M

A

•—< jO SJ 3 3 ' . ta , •SJ :ca tC fe. en • > 3

o . ^ 3 r4 « 3 fl

rH C l rH

ee aj ö M rQ ° ** s ©

t/7

3 OQj 3 r* | t o CJ 3 O J,

«-2oo

lOrH

*<5

o

2 2 to - ^ 32 flfe; flÖJ cfl C t, : A -3 3 3 fl 3 to

r l

fl 2C 3

a

O C J C J C J C J O C J C J

e J O I ^ O O O O C l O C O L O O O O C O r - l O T f O l O r H H r J l r H Cl CO r H CO 0 0

i > i ö c > b r ^ c ^ t ^ i ^ i ^ c ö t > i ^ i > c ö i > r ^ ö j i > c j i ^

CJ

-3 „

i L O d r H r H r H r H r H r H

O

o t - o » O L . o > o » o ' a o » o * o * O L f j i o « - j o o o o o o o o o o o o o o o o o ^ • i - i t ^ c c c o c o o c o c c c o o c i c ö c ö c ö c ö i ^ c ö i ^ t ^ i ^ c ^ i ^ c ^ c ö c ö i > i ^ i ^ t ^ i > t ^ O

OJ

CJ

Cl

M

ore! r ^

^•l\M

C J C J 3 C J C J C J 3 3 3 3 3

e

^ ©

gg

CO CO CO CO

SS

r H r H C M C l C M C l C l C M C l C M C M

O

bredd

O

L O T H O O O L O T H O T ^

T « r l O J C O i S l O O O H i o o l C O X Ol CM CO

C

H

rH rH Cl rH

I X.OI ^ M ^ » 1 v P l

2 uo

r

CM Cl CM CM CM Cl rH Cl

^ T ^ T ^ T ^ ! ;

yta

es fa 'oo 3 .*

Vägren av!

Kantstöd avs

P .3

CJOCOCOOOOOOOCOCOOOOOO

Förarbeten fr.

SJ

fl s

h © o © o o © o o o

C

O J OJ OJ O l OO H

^ 25 2

I* »

tctJ >>

to •9

ce

to o

PQ

"2 "-1 :S S

» o

SJ

a Ut

fl <a ">

a,-e to

r H

4 J

2 9 3 j,« a •3

S3

« • *

»

H

>

Sr* •Cd

»

tc •a .52

173 = t

o o5 '3 +^35 s3 3 to S

aA

5«

3-

rJn * J (H CO t o o ;

ed "

IG—9/S25.

ii

- rJtiflpf a 3 5 J*! a

242 Summa

J9

H H

si

Vägrenar

t-i co LO oo << « ex o co to oo sa eo oc

« eo

c O h O N h O

eo

rH rH Tf co TH LO oo F - rT f C l r H r H CO i -

c

c © © © O O C

3 Summa

tH

a. 3 rt H->

a

*

> fl

rS 'fC ca

to

•ex

a.- 0

:CC TC

3 Steninköp Transporter

c a u r «

J5

Stensätt• * ning

CO C

Kantstöd

r^

u

00 CO CO CO CO oc i > t> CM 1 TH tO CO CM T- © Cs | 00 OJ OJ OJ © © Cl CO CM CM CI CM CO e\i I co co CO TH O CN © 1 CM CM CM Ol LO Cl

eo

CM O

LO

M

O

M

O

I O

C

TH

T-

TI

v-

rH

r-

CO C l

T f r H

OJ r H

T f O

T f r H

TT-

I O

| 00 CM [^ O cr 1 O O LO Cl LO

© *l

Ol o o o o — LO LO LO LO LO LO co co co co eo eo co co O co CO co

r-

T H

CO

00 •rH

rH

O O Cl Tji

r-

£

r *

Förarbeten r3

CO 1^

—

1 O

LO

fl 5 SJ

1>

2 CJ

'J

-< < W K W W E

>"ägren av*

8j i©

© • ^ co co TI OJ © LO t?i C M O rH Tf rH CN eo o

CM Cl rH o

Ii

•J eu

fl SJ

r H \ r > . m X

tO co

K a n t s t ö d av

'do T CO

yta

'OO

r2

t0

SJ

C

2 PQT

bredd bredd kffl CO C5

CJ

> «

CJ

CJ

CJ

3 C

oo o LO r^ OJ o TT eo m o i > CM co LO io o CM LO CO © O CM er kS O r- CO rH CO O Cl T * 1-H r H C M T H C O L O ©

la O j3

"SJ JM —i

:3

a fli SJ

a

o o o O O "J iO oo oc r- r~ L-» o f» O O

T? o LO c T f C l TH T f C

l> O

w

t^

ra -fl 3

O

längd

CJ

O O «J 'O >o o o t-- l > CO © CO CO I >

SJ

to =3 t>

CJ

SJ

-3

'O • 3 n to

tb 3 ©

ra

CM lO O CM CO O er © LO Cl CM CO CM CO t-'

ra 0»

II -a o 4>»

g II

is CJ

; ^

1= C5 E CO O

u

r— SJ

ci

—< SJ

3 3 rfl r3

*• C

to tH

to tH

C

=3

>

M

r TH

!

•r£

fl "£ « sO

1 1H

» Ä r H . r r ! CO t o

~ £ 9 9 rO >,+-c +H +J

H-> ' —

tO

I

fl)

tf

*» P

Bro—Tore Sävstad— Torp—Mö Påskallavi Påskallavi Håby—Ös Haffhvholi

t/5 _ ( c - a a

1 OJ

•>

D

to

1s> 33 .3

fl 3 tu . 3 •B ed

33 fl w>5

,_5

•ås H :ca

P2

eo eo HJ

u

O

CO . 2 ,

Göteb.

»

Uppsal

0»

00M

rC CJ

A r-5

«.

" 22. 3 eS co ^

Kalma

3 rS O

s3

0 0 CO

1 w

C" HCl

to

>o

,

w w

CO CO

:ec

II 3

T-' X

JH

OJ

rH

tO

fl >H

' O

Ifl

243 Summa

W

Vägrenar

rH

CM

©

©

I

Q, 3

3 *

> fl a,- 0

fl 3

Sten- (• inköp ° Trans- ,• porter ° PQ Stensätt- ,• ning -* Kantstöd

1>

^

C

< -

i;»

i >

C

O

^

O

M

CO

M

O

CO

i > M

c

t

O

-

TH

r H

r

Ö

H

r

i

H

Ö

Ö

r

h .

0 0

CO

CM

O

©

-

C O C O C O C I C O C M C 1 C M C M

r

S t > t *

i

I

TH

co eo

go

^ SJ

T H

rH

»JH

CO

LO

^

T H

^ H

-J

-~~~

SJ

r H

Förarbeten O O O O O O O O O

O

Vägren av 8

a <

a

o

CO CO

<

a c SJ

.id

B.S OJ

Kantstöd av 2 yta

CJ

CJ

t-

Cj

TJI

LO

rH

CO CM C O M

CO O

l O C O O d CO r l

CJ

CJ

• «

Urg

O

CJ

CJ

O L O LO b

O C L i

M T f

CM

ooieoioioocoioeo

r H

C O O I S T f

CJ

O

co co T f

© oo co

5 0

-J

M

—

•3 ra bredd

bredd

>o

»o

O

O

O

O

O

O

© c Ö l - ^ t ^ c Ö c D l Ö t s .

O

längd

a

O

O

O

O

i l

O

O

o

© o o O LO CO O 1^ r-

O

L

O

L

O

O

O

O

O

O

C

fl CO

O CO CJ

M

O T H T f t C l H - l T t l O O O O C O C M I O r H r H O C l O C D

O 0 0 rH

I N © CS

is

»o

•B-3 a a. SJ o 3

eo i a ed I :^S t O

H-l CO

CO

.3 3 tH

to

fl.

to

fli .3 - a >-> a; a

CJ

O0 a

tn

to

i

g, o >> I SJ «> 12 -fl

ed

—

rM to

fl

H OO UH

O

J» >H

« > r * Ol

: 3

r>

to

tn

3 a fe 3 H-»

.8 I I : 3 SJ I

tO

OJ

« B r ,

^

ej

fl a a

C r S fe fl «> a£

•OOSO •-> o o

r*

ii

PC

*

>,r H 3

H-»

T j

tn

| Sa3 CQo

fl

PQ

•« 3 fl

° ** o

rH

© .5

rfl CJ

rfl

« S

tO

tH

r p

to

>->

«

oo a a 3 2 >3 SJ " > "

•Q cd

Ä oi to fls -O a

:

3 ^C g - 3

to

r^

s

a "" to tiora >> cl

> g Ä*

o

ed "O CJ OO -,'

oo o

h PQ ö7

3 ca 3

^

—> CQ

CH D ,

2 A

< O3 o 1 31 1•e3d 3 tO tO 3

LO)

iS £0

I > l>- lö- i^- cö cö cö l >

-O

-H

:«

, ,

to

3 O ^ rP7

Summa Vägrenar

SJ

Summa

s

r2

r3 tH

tH

to

a >*

> fl

to

X to C3 3 Si a-fl

s3

Steninköp Transporter

1H

tH

'SJ

PQ Stensättning Kantstöd

r -

ca to C

Förarbeten

tn

tH

(H

OOOlNOOOlOCHOWlOOlOlO IXnCOTfirilOHOl'JirtrHlOCO

6öc»eörPririrPcDeöfPr»tPeö fr rH

I > T f CO O O J CO LO T f I C M r H r H C M C M C M r H C M

tö

ö ö ö c ö 6" 6 5

[T

co

CM co

TH

TI

O ö

0 co r 00 J > O ) CO O i

to

CO OJ 0 0 CO [>

l> to

1>

©

©

© 0

0 SS

CM

I

Cl

TH TH

»0

t ^ C O i O t - l ^ c O C O L O L O O l ^ - C O C C -

0 1 0 CO © 00 00 00 l> SS

l-r

COCOCJOOOOOOOCOOOOOOC

l~T 00

I> 00

I T f r | > CO 0 0 0 0 0 0 CJ

CMCOCMCMCOCOCOCOCOCICMCMCI

ci öi

Cl

Cl Cl

Cl

i O C M e O T f O 1 C C C O C O C O O i e O I > 0 0 T H l O r H O J O O r H O O C M C l C S L O L O C l

CO 0 0 0 0

c o CO CO O O O

O Cl

10 C M d O r H r n r H O O O O r H O r H

C l CM

Cl

CM CM CM

• "

THOOrnTfOCLOCMlOTfT-HTjlCOCS C - C S C O T j l T H T } I L O T f T H T H C O l > C l

0 0 CJ CJ

O TH O OS C l C l

Cl t>

ejo

r H T H r H T - r H T - T H r H T H T H T H r - r H

rn

TH

T -

—1

C

CS i.O

cs co 00 O J

SI

i O CO O

O

O

I

Q

0 0 i O iO> i O

G

I

O

M

T

I

O

I

LO 00

O

I

O

O

C

O

O

I

0 1

t—

X

N

TH

TH

r H

so

05 Cl

r H O O O O O r H O O r n r H r - O

PH' PH"

rH

rH

O

l O L O r - O r H L O C M C l C O C M O J O O l > O O C M C O O T j i T f i o c O O c O

co 0 © co Ö' O

rH O LO O

OJ T f T T Tji

»0

O

O

«

1 L O L O L O L O I O I O L O L O

L O L O

cococococococoeo ,COCO©COCO©COCO

coco icocc

r-

rH

O

CJ

SJ

CJ CJ

l O C C s C M O O O C O i O O O O m O i _ o o r H i > c o i > c O T f c o o o c o c o o T H O t M O C O C l O J t ^ O O O r H C O T f

0 0 r H LO

O O Tf O l-MC

LO LO CO CO I H O

r r O C C O C l O O C O O O O J t ^ r H C O T H O rH C M l C r H T CM T f CM CM LC

l O CC

Cj

„

O

O

„ Cv

CJ

CJ

CJ

CJ

CO r H CM O J CM r H T f CM

^

CJ

0 0

to

3 SJ 01 fl a SJ

fl fl t, tn 0;

B c « CJ S

O

or co 01 »0 ^-1

•

LO I>

SJ ^

J5 1

a ' 3

.

X tc •ed a

tc "tD

s jj

SJ

HI

co t>

CJ

u.

sO

tH

CJ CJ

tj

>o

fl fl

fl

fl fl = !

CJ CJ

t,

O'

rH rH

ii

> "-'

I

Ti

r H T H O O O O c O C J O l T O J C M O T f O C

tH

K a n t s t ö d av-

0 O l ^ O O t - H i o C J r - i i O C M O J C O l ^ C C O O C M C O O O L O T j i i o t - H C l O i O C M

a ! a w w a a w a a 1 a K fl =

Vägren av 3

yta

et eo CO t> .. .. 00 00 "

Tf

I>

o o o o o o o o o © o o

Al c_C

, ., 1 ••

CO CO

bredd

I-H

l^

cö l >

t>

cö

1 cö

cö

g

O

O

O

O O r l>

|

|

1 l>

|

cö cö

l^

[>

l>

l^- E>" F -

5 1a

11 CO

tn :ea

cö

O

bredd

l^

o |

>

O

O

C

-

>o >o

.

1 l > 00 CO CO OC

'O

>o

0 L-

l^. I >

rH

g

Ti

s. or.

O

längd

—

CD

O L O C O C M O O O O L O O T H O I O C C

rH

O C M O l ^ C O O i O T « i O r H C O C O t > T H r H t c J O c o e o c O T f o i o c J O C C M r H C O I > C M C l r H r H T f l O C O T j l C C

LO LO CO CO

•* 0

r H CM

eo 0 os co

CM r n

CO r n

nr eo

co 0

•

l O CO

co

sed

flo &0 ö|

IM

-3 to

J 5 . 3

a^v ~z t H S-t a ~ p fl a. £ 34: 'cr s> co

fl

2, r2 r£ S3

CJ r H

CJ

.

.

.

. eo

•0 E

CH

E 0

0 4-

>r c.

rs

cd

CO

i :J

_ >

Q * "CS • r

Fo SJ

0 CO

•ca

to

0 tH 0

c

3 JI ;

•

a tH

e

c

f i < fl i a *H

ej to »K

> sojes >>s «>§ i - a i ^ - S ^ 3 - 3 >>« c .1 c to £ T-r-r^-aa^raafj-r; o

SS 1 c°3 g:g fl to 5; I * £i £ 3 "SS-g H-> O CJ PQ X

S x a 3 to ed » fS l j 3> Ka

eo

o :3 r-J

,-

-

ej

to

to

GQ

fl

0 0

X C

fl

•00

a

M 3

3 B

•A 3

8fl 3 c3 iäfl1 to-5 a -A a II Hr>

•ä a

VI

il

to 0

x;

.S

««S«*fl~***,fl;£! ! a « ii :0 seI :VS £> U! PQ O >•>

S ed co a

fl ^

c •0

•g'f

3 -< ,-/

å ä i %x t c ^ s ed g f l r ^ f l ^ :3 s3 a .a, so s3 tn co a " J ed » ^ > > H r J O > P Q < O o o P Q S c / 100

S II >o ^ II ta

"1 s" i 3 fl

0 c/ t

II

sCJ CO "

to

tH

tc

SJ

OJ

i£CJ

1 : :a

a •

CO

LO O lO O

SS

:ca

O

JJ

t j "ÖB -a "K fl. 3 a

•

*

«

«

aSJ « 00 1

CJ

>

0 CJ

245 rH

^

-

CJ

tH

CJ

fl :0 is

O O 3 tn a

r]

S «H

3 L>

j

co

OJ 1 ^ CO CO CO LO

TH

co oo -H co C J t ^ O

iO

CO LO I O

-r

o

lö

i-

o

T-

C O C Ö O T H C J T H

TH

et

ö

CM oo TH i ^ c i O ' T f i O - T CM r f

c

i-T -1

co lO

LO

co

r^ o

cö

©

©

co

—1 0 0

co os

1 rH

oi

-

ö ö

a tc»«

"•H ica

SJ

00 rH

OD-S

a_3

to

>

o

3 ^

A so SJ - = c BP a t,-. > A rJd t C pa :ea - a - *

-2 a-a flfl .QO

ee

»o o

o

e»

o

CM I >

h-

l O —< r -

00 t ^

CO

10 TH Tf

o o M ^ X

ci o

r»

co M

io

co

r«

oi

E»> CO O l 00 O CO

© CO

'

rH l >

Tf

i> o

co CM o ^

»

o

co o

oo

es

oi

oi

o

o

o

r»

1 CO LO I O

iO

IO

TH

-H

O

LO

© ©

©

oo

ee :

0 O 00 00 00 00

©

o 1^

V" I l

1^ iO

h» »0

00 iO T f CO

0 r>»

T

©

CO

eo

© t>

©

O O O — O O C O T H O O O O i O O C M C O T f i O T ? t> H 00 Kl • * r h

l>. h« C»

O CO CO

55 © ©

-f O 00 O i:^- CM CO CO C l CO CO C l CO CO CO CO r H r f

r* IO CS

ee

cMciorfLOLO

o

*H

OO

©

o i os - f co CM LO

CM

TH

C O »

io

| o

CO

oo o o o

GO oo

o

C M oo

i

fe "SJ

;

cd

b

J3

?

ri

.

1 ^ fe 3 sP 3 JO o j y

CO O

1^

OO

-H

v«

©

; -f |-

|>.

CO 0 0 t » iO LO O

—

Ol O

—

©

T- -

TI

l O TH O O 0 0 T- « lOCOOOOOCOTf l O T f O O O O L O i n

»0 »O M

CM CO - T

O

iO 1^-

!

TI

!

i

C

!

-T

'

fl -fl C3

fl

••o

v

o

oo r f

CM co CO CM 0 0 0 0 CM

r»

O Cl

T H CM T f

»O tO

LO CM LO LO r H TH r f C l r H r H

O —1

SJ •QO

3 °a to to s3

oor^-HCMcorH 00

rH

rH

CO

TH

Yr

(M

"""

—<

CO

CO

—c

CD

fl 2

o

o

O

CO O

o

I

co o

rn n

2J 3 <d si - a co p , - c OO

O

O

O

O

o

CO CO CO CO

o

o

c

OJ CO CO - O ©

o

o

o

o

O

CO

r-

co 3

J j .iC, ty t.

o

o CO

co 0 0 0 0 0 CS O CO 1 ^ l > L^

cö

^^ CO a =3

SO - H '-H G

O

O

Ö!

.fe a

O

o o Tf i>~ oo lO CO O rf 1 LO CO O C l C l C l

CM O

o o o o o o c o - H c o

LO

0 CO C J 0 0 0 0 CO O O 0 0 - H T f M CJ

O l CM C l © CM l^- O l CO rt O l 0 0 O l LO

Ll^-

rH

C J r^ CM O

H I N H / o i r

LO CM C l l O CM r n

T H r^

c

-H

l O LO LO LO I O

3 O O O CO O O C cocococococoeocr. 0 0 1 0 0 1 0 0 0 1 0

r^

~f

-f

Tf

TH TH

CO CO CO CO CO Ol CS O CJ C l

O

O

TH —

lO

rocococococo CJ OS O

CS OS

c

rf

io

CM

CO

co 0 0 00 00 TJI 1^- T f

0 0

LO CO rH

00 00 00 00 00 oc cö co co eo c o c»0 0 0 0 0 er

. tOn-> so •o t o *> o> " < s3 03

""*

'u, •S3

fl 00 •ca

SJ

CO

tc

:3

r>

p H-"

O

to 3 fl

c

tH - J

C

•S SP.S « =

Ll 111

S ^ r 2 r 2 C fl rH fl 3 C 2 i a rfl 3

Sfl^ | g SJ a £ ed .E O0 r J H K oo

2 § o ^ to fl

„ —

S

fl oo w * > a co to 3 c d S £ H-> O

I S?fS fe 1 :£ «J3 3 . 2 fe to .to cd oc to £ i a tn 3 3 fl e a o ° «« °ed . a

DQ^HPCG

s

M

c

[3 's-

3 CC

_

a

^

co

"S O

«fl A © . 2 fl »c 3 C "3 3 « o M " a i :C ;T

.2 a c s - -a O S fl tn 0,73 [3

:«

W Ä A K r

PSE

>

a fl

3 »2 S 42 5 ,

• 3 'CO

CO

fl >

L'£ J1J 3 7 ° ^ti iai .2 S>7 > ^ -c E ti äaarSflsTK

: 3 fl <£ SJ ' 0 0 , 2 fl fe t , r a f l - a o 3 , a 0 0 0 ' « 3 sed fl ^ fl

m?iT<<>~'*+<

3 rH SJ

to s«

>

~

r

5 3 « 0a 2fl

7 fe J L O O Ä

Ofl.2

s

ja •*

a 0

to"- §

^

H->

S-

SJ

CO

r l

a t « •: M 3 -A > f ca =3 fl ? fl !H f-

B^S "o

CO

31 OJ

g $ £

t O f l

fl

2 J * , 2 S3 O 3 •yj W rt > • PQ H

in

1«8 a f l «S «2 a

3 T

'CO SJ a 0 —

a s O to SJ tn •J. JlrilrilÄfSi1 JH > c j f l coojflo: X £ J * fe « ^ rt « r* < . 0 o - o « J5

to

to

>

1 J 5 H-» " c

fl

3 !£ -3 (03 3 «J to c

o

A

SJ

tH tH . r , l « 0

SJ tH

ao CJ

0 T-

sed tH

ir»

H-/ CJ

'V

to

fl =3 fl

Q_ tH

»

ir

ri

to

CO fl ca CO «->

y.

fl0

ed 3 3 r. "2 t b e : o - f l 0 fl 1 . 3 a fee so 2 a 0 0 i S f e t n a JTJ3©fe O e J c j T - J t O r r C O Ä

ttOirOOSr^KwSjO

fl 3 sO to tH SJ -r>

t»

«

o cö CD

"SJ

T J < N «

?!

**

.0

S

or

r2

O

ja

t-

10 ao * 33

0 vo

'C St.

to Ä

1H

°

to * -a

> =<

BILAGOR

24<>

Bilaga

J.

Om tjälens inverkan på gatstensbeläggningar. Tjälens skadeverkningar på vägar beror på följande processer. Vid själva tjälningen (frysningen av markvattnet) inträffar en volymökning, en utvidgning, vilken i huvudsak sker uppåt, och sålunda yttrar sig som en höjning av vägen, = tjällyftning. Denna höjning blir ofta mångdubbelt större än som motsvarar det i den frysande vägkroppen befintliga vattnets volymökning vid övergång till is. Orsaken till dessa betydande tjällyftningar är en uppsugning av vatten underifrån till den frysande jorden, till tjälgränsen, där överskottsvattnet avsattes som is (oftast i form av lager eller linser av ren is), och genom kristallisationstryckel förmår lyfta överliggande lager, även vid mycket betydande belastningstryck. I tjällossningen, när detta som is deponerade överskottsvatten frigöres och av underliggande tjäle hindras att nedrinna, orsakar det en uppmjukning av vägkroppen, varigenom ofta vägens bärighet nedsättes under den erforderliga, och deformationer uppstå, i svårare fall även bristning av vägbanan och uppträngning av det mjuka underlaget. Dessa företeelser gå under benämningen tjälskott. Tjällyftning och tjälskott äro sålunda till tiden åtskilda, men orsaksmässigt samhöriga företeelser -— de äro att beteckna som »olika stadier av en och samma sjukdom i vägkroppen». Därigenom äro de även till sin lokalisering samhöriga. Tjälskott uppstå endast på platser med föregående betydande tjällyftning; men icke alla vägsträckor med betydande tjällyftning drabbas av tjälskott, emedan ofta vägbanan -+- bärlager äger tillräcklig hållfasthet. Arten och graden av dessa företeelser variera mycket starkt beroende på undergrundsförhållanden (jordartstyp och grundvattendjup), vägbanans beskaffenhet, traiikbelaslning och väderleksbetingelser. Tjällyftningen varierar mellan ingen och maximalt bortåt en halv meter. Höjningsbelopp av tjugo, trettio centimeter äro, särskilt i Norrland, icke sällsynta. I Mellan- och Sydsverige uppgår lyftningen ofta till tio—femton centimeter eller mer; blött sällan är den mindre än några centimeter. Skadorna i tjällossningen kunna variera från nästan omärkliga formförändringar till ryggar, pucklar och gropar av ytterst trafikvådlig beskaffenhet, samt till vulkanliknande uppträngningar av flytande jordmassor, fullständigt sönderbrutna beläggningar, etc. Tjälens skadeverkningar bli synnerligen olika för olika beläggningstyper, beroende främst på beläggningens hållfasthetsegenskaper. En styv beläggning, såsom cementbetong, är sålunda mycket känslig för starkt ojämn tjällyftning, varigenom densamma sönderbrytes (gatstens- och bituminösa beläggningar däremot äga tillräcklig böjlighet för att utan bristningar vidkännas dessa deformationer). Däremot är cementbetong synnerligen motståndskraftig mot tjälskott, emedan dess tryckfördelningsförmåga är tillräckligt stor för att bära trafiken även på i det närmaste flytande underlag, vilket icke är fallet med övriga beläggningar. Gatstensbeläggningens förhållande gentemot tjälverkningarna betingas av dess mosaikbeskaffenhet, främst dess avsaknad av draghållfasthet, och dess därigenom ytterst obetydliga tryckfördelningsförmåga, varigenom den motståndslöst anpassar sig efter underlagets formförändringar. Detta medför, att gatstensbeläggning icke bestående skadas av sådan tjällyftning, där efter tjälavsmältningen vägytan helt

250 återgår till ursprungsläget (under den tid tjälen varar, blir dock givetvis trafikytan i motsvarande grad ojämn). Vid starkt ojämn tjällyftning, med tvära övergångar, kan dock själva tjällyftningen i sig orsaka bestående skador, i det stenarna för skjutas i förhållande till varandra. Härtill kommer att sådana starkt ojämna tjällyftningar i regel icke äro helt återgående, utan medföra bestående deformationer av underlaget, vilka orsaka motsvarande deformationer av beläggningen. För skador i tjällossningen är gatstensbeläggning synnerligen känslig, i del trafiktrycket utan nämnvärd spridning fortplantas till underlaget, och varje formförändring av detsamma avspeglas i motsvarande deformation av beläggningen. Olikheten mellan grusvägar och vägar försedda med böjlig, icke tryckfördelande beläggning, såsom gatsten eller tunnare bituminös beläggning, är följande. 1) Grusvägbanan tillåter, på grund av sin genomsläpplighet och vattenuppsugningsförmåga, avdunstning av det vid tjälsmältningen frigjorda vattnet, varigenom vattenhalten hos den tinade vägkroppen minskas. (Visserligen medför genomsläppligheten även nedträngning av nederbördsvatten, men erfarenheten visar att, särskilt vid modern väghållning, vattenförlusten genom avdunstning vida överstiger denna vattentillförsel.) En avdunstningshindrande beläggning medför sålunda i genomsnitt en högre vattenhalt hos underlaget vid tjällossning. Den samstämmiga erfarenheten från såväl Sverige som U. S. A. ger också vid handen, att i många fall grusvägar, vilka tidigare icke drabbats av tjälskott, efter förseende med bituminös beläggning eller gatsten visat svåra skador i tjällossningen. Gatstensbeläggning (icke fogtätad) är i detta avseende särskilt ogynnsam, i det den tillåter nederbördsvatten att nedtränga genom fogarna och den lättgenomsläppliga sättsanden, medan den däremot med avseende på avdunstningen förhåller sig som en i det närmaste helt tät beläggning. 2) Smärre formförändringar genom förskjutningar av underlagets jordmassor (antingen genom inverkan av tjälen, eller enbart genom sättning) kunna på grusvägar justeras genom hyvling, eventuellt även påfyllning, medan de vid nämnda beläggningar bli bestående, och år från år ackumuleras. (Tjälskadorna kunna även bli synnerligen olika lokaliserade olika år, beroende på väderleksförhållandena.) Enkla bituminösa beläggningar närma sig så till vida grusvägar, att dessa ojämnheter i viss grad kunna utjämnas genom utfyllnad i samband med det normala underhållet. På gatstcnsbeläggningar kan utjämning ske endast genom omsättning av stenen, eller utfyllnad med annat material. En för stenbeläggning speciell mekaniskt ogynnsam egenskap är den spärrsockverkan som uppstår mellan stenarna — att det med hög frekvens förekommer, att en förskjutning mellan angränsande stenar, vilken eljest skulle kunna återgå, genom fastklämning förhindras. Det är möjligt, att härigenom även sådana ojämnheter genom tjällyftning, vilka eljest skulle efter tjälsmältningen helt återgå, i avsevärd utsträckning bli delvis bestående, och år efter år anrikade. Säkra undersökningar häröver saknas dock. Av ovanstående framgår, att gatstensbeläggning, genom sin karaktär av lättböjlig, föga tryckfördelande, varaktig beläggning är särskilt känslig för deformationer i tjällossningen, och ställer de högsta fordringar pä underlagets stabilitet eller »tjälsäkerhet». De åtgärder, följande.

som för en planerad

gatstensbeläggning

synas böra vidtagas,

äro

1. Avvägning av den för beläggning avsedda sträckan, före tjälningen, minst en gång under tjälperioden, samt efter tjällossningen. Avståndet mellan avvägnings-

251 punkterna anpassas lämpligen efter terrängförhållandena, så att på relativt likformiga sträckor, t. ex. jämnhög bank över plan mark, punkterna kunna ligga glesare, t. ex. med 10—20 meters mellanrum, pä sträckor med starka växlingar, t. ex. vid ändan av skärningar ojämnt utfyllda bankar e t c , punkterna böra ligga tätt, med högst 5 meters mellanrum. Som avvägningspunkter anbringas lämpligast grov spik, med påträdda metallbrickor, något försänkta i grusbanan för undvikande av borthyvling. Genom inmätning i förhållande till pålar i vägkant eller sida kunna dessa punkter lätt återfinnas. 2. Observation av belägenhet och beskaffenhet av skador i tjällossningen, samt dessförinnan även av direkt märkbara tjällyftningsojämnheter. Härigenom (enl. mom. 1 och 2) kan avskiljas de sträckor, å vilka särskilda ålgärder mot tjälskador måste vidtagas (se nedan under mom. 4). Likväl bör det framhållas, att tjälskadorna kunna bli synnerligen olika olika år, varför dylika observationer utförda under ett år med lindriga tjälskador icke äro med säkerhet utslagsgivande, utan böra kompletteras med direkt markrekognoscering genom kompetent person, enligt nedan mom. 3. 3. Om under 1 och 2 nämnda observationer icke hinna utföras, bör en av sakkunnig person förrättad markundersökning verkställas, i och för avskiljande av de sträckor där fara för tjälskador kan föreligga. Dä en sådan bestämning givetvis icke kan ske med samma skärpa som genom de under 1 och 2 nämnda observationerna, måste, om samma säkerhetsgrad skall vinnas, motsvarande större del av vägsträckningen avskiljas såsom »tjälfarlig», och krävande skyddsåtgärder enl. nedan mom. 4. Där så ske kan, torde det dock vara lämpligt att första året blott verkställa beläggning å de sträckor vilka kunnat bedömas som med visshet tjälsäkra, och under följande vinterhalvår verkställa avvägningar och tjälskadeobservationer enligt mom. 1 och 2. 4. Vilka skyddsåtgärder som böra vidtagas på de enligt ovanstående såsom tjälfarliga bestämda sträckorna, bör avgöras genom sakkunnig undersökning av de i varje särskilt fall bestående jordarts- och vattenförhållandena, för att uppnå det i varje enskilt fall teknisk-ekonomiskt gynnsammaste resultatet. Ifrågavarande åtgärder äro följande: djupdränering, urgrävning och eventuellt isolering, bärlagerförstärkning. De kunna användas ensamma eller i kombination, alltefter de rådande förhållandena. 5. Framhållas bör dock, att, även efter vidtagande av ovan angivna undersökningar och åtgärder, vid gatstensbeläggning pä äldre grusväg likväl icke full säkerhet kan påräknas, emedan felaktig sammansättning av själva grusvägbanan, vilken under tjällossningen icke kommer till synes, efter anbringande av avdunstningshindrande beläggning kan bli märkbar i form av ytuppmjukning under beläggningen, och deformation av densamma. För att undvika denna skadeanledning, hör å de sträckor där grusvägbanan äger denna svagare sammansättning, densamma förstärkas genom inblandning av finmakadam eller grovt grus i materialet, vilken inblandning måste verkställas så, att vägbanan före beläggningens utförande hinner fullständigt komprimeras. Bestämning av vilka sträckor som erfordrar dylik förstärkning kan ske genom observation av vägbanans beskaffenhet vid långvarigt regnväder, helst sådant som inträffar efter frost, samt genom provtagning och siktanalyser, eventuellt laboratoriebestämning av bärigheten vid vattenövermättning.

252 Vad ovan sagts om gatstensbeläggningens egenskaper avser dylik beläggning utan fogfyllnad. Genom fogfyllnad medelst bitumen eller annat material, vilket sambinder de enskilda stenarna, förbättras gatstensbeläggningens egenskaper med avseende på motståndsförmågan mot tjälskador, i det beläggningen härigenom blir avsevärt tryckfördelande, samt vidare den omnämnda spärrsockverkan försvinner. Det kan sålunda väntas, att genom fogfyllnad särskilt småojämnheterna genom smärre deformationer av underlagets övre skikt i hög grad elimineras, medan de större, egentliga tjälskottskadorna blott något dämpas. Säkra data angående den kvantitativa betydelsen härav föreligga dock icke. Stockholm den 8 maj 1937. liunnar

Beskow.

25a Bilaga

•b

£

§

H 1

I <o\

M II

K

I

fc!

'u/a/ /

^yi/U/D/Q

254 Bilaga 3. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet. Genom remiss den 6 november 1937 har 1937 års granitutredning anmodats avgiva yttrande över ett den 27 juli 1937 av 1936 års utredning angående beredskapsarbeten avgivet betänkande med utredning och förslag rörande beredskapsarbeten. I anledning härav får granitutredningen — som här nedan använder benämningen beredskapsutredningen ä 1936 års utredning angående beredskapsarbeten — vördsamt anföra följande i vad avser den del av beredskapsutredningens betänkande, som berör de statliga stensättningsarbetena. Enligt de beredskapsutredningen meddelade direktiven har det varit utredningens uppgift att inom Kungl. socialdepartementet biträda med planläggning av beredskapsarbeten, åsyftande att motverka arbetslöshet. För fullgörandet av ifrågavarande uppdrag har beredskapsutredningen i sitt betänkande ä sid. 80—82 under rubriken »Statliga stensättningar» upptagit till behandling frågan om dels inköp av gatsten för statens räkning, dels ock utförande av statliga stensättningsarbeten. Sedan beredskapsutredningen anfört vissa data beträffande inköpen av gatsten för statens räkning och de statliga stensättningsarbetena, övergår beredskapsutredningen till granskning av den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för fortsatt användning under åren 1937—1939 av statens sten uppgjorda preliminära planen, avseende statliga stensättningsarbeten å landsbygden samt i vissa städer, och konstaterar, att i fråga om arealen av de föreslagna stensättningsarbetena endast ungefär 13 procent ligga inom städers områden, under det att återstående 87 procent äro lokaliserade till landsbygden. Dä beredskapsutredningen på nedan anförda skäl finner denna fördelning av stensättningsarbetena mindre lycklig, föreslår utredningen under ovan angivna rubrik å sid. 82, att i direktiven för den nytillverkade stenens användning mätte angivas, att stensättningarna huvudsakligast böra komma till stånd i städer och större samhällen, i första hand sådana, där arbetslöshet råder, samt å sid. 171 under rubriken »Synpunkter och förslag med avseende å de åtgärder, som böra vidtagas vid nu rådande gynnsamma konjunkturläge», att plan hör upprättas för användning av den sten, som för stenindustriens stödjande inköpes av staten, varvid bör beaktas, att stensättning huvudsakligen bör komma till stånd inom städer och stadsliknande samhällen. Såsom motivering för det sålunda framlagda förslaget beträffande användningen av den för statens räkning nytillverkade gatstenen anför beredskapsutredningen följande: 1. »I diskussionen rörande vägbeläggningsämnen framhålles bland annat den hastiga motortrafikens behov av jämn körbana. En utbredd uppfattning bland bilister torde vara, att stensättning i detta hänseende icke håller måttet, emedan den verkar tröttande vid längre tids körning, även om den är väl utförd och underhållen. Dessa olägenheter äro emellertid mindre påfallande inom samhällen, där hastigheten med hänsyn till trafiksäkerheten i allmänhet måste nedsättas.» 2. »Särskilt i de större samhällena och i sådana, dit industrier koncentrerats, torde ofta framgå en väsentligt tyngre trafik än på den övriga landsbygden och för sådan trafik anses stensättning ur ekonomisk synpunkt vara lämplig. Enligt beredskapsutredningens åsikt är det naturligt, att stensättningarna främst komma till utförande i städer och liknande samhällen, där förutsättningarna för ett ekonomiskt utnyttjande av beläggningen äro större än på landsbygden.)

255 3. Slutligen finner beredskapsutredningen »det av denna anledning» (en av de här ovan angivna) »och även ur beredskapssynpunkt önskvärt», att i direktiven för den nytillverkade stenens användning de av beredskapsutredningen föreslagna anvisningarna angivas. Enligt vad granitutredningen inhämtat, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på sin tid innan inköpen påbörjades av den statens gatsten, varom nu är fråga, gjort ett uttalande rörande lämpligaste sättet för stenens användning. Sålunda anmodade statsrådet och chefen för Kungl. kommunikationsdepartementet i skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 9 november 1935 — med förmälan, att fråga uppkommit att genom statliga beställningar av gatsten bereda sysselsättning åt stenhuggare inom vissa stenhuggeriområden — väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att inkomma med yttrande bl. a. angående lämpligaste sättet för användningen av den sålunda för inköp avsedda stenen. Sedan styrelsen i skrivelse till statsrådet och chefen för Kungl. kommunikationsdepartementet den 5 december 1935 redogjort för användningen av den under åren 1931—1933 för statens räkning inköpta stenen — vilken till att börja med hade blivit föremål för försäljning men på grund av den inhemska marknadens givna begränsning icke rimligtvis kunnat avyttras i samma takt, som inköpen skedde, varför stenen sedermera huvudsakligen hade kommit till användning för stensättning i styrelsens regi av viktigare vägar å landsbygden samt, i mindre omfattning, i vissa städer — anförde styrelsen följande: Beträffande den nu ifrågavarande stenens användning synes vara önskvärt, att densamma användes på det sätt, som minst kan inverka på stenmarknaden i övrigt, vilken i så fall skulle behållas åt stenindustrien. Försäljning eller bortskänkande av stenen bör därför icke ifrågakomma annat än då så är oundgängligen nödvändigt. Om stenen användes för statlig stensättning, kan detta näppeligen påverka marknaden, då de vägar, som kunna ifrågakomma härför, icke kunna, med hänsyn till kostnaderna, tänkas bliva stenbelagda annat än genom statens försorg och på statens bekostnad. Då såsom ovan nämnts smågatstenen väl lämpar sig för dylikt arbete, vill styrelsen föreslå, att hela det parti smågatsten, som kommer att beställas, får användas för statliga stensättningsarbeten. Dessa arbeten synas lämpligast böra anordnas på samma sätt som de stensättningsarbeten, vilka jämlikt nådiga brev den 22 juni 1934 och den 20 juni 1935 bedrivits och för närvarande bedrivas av styrelsen, d. v. s. så, att stenen kommer till användning för stensättning av härför lämpliga vägar å landsbygden ävensom, i viss mindre omfattning, för stensättning av gator i städer. Genom användandet av stenen för stensättningsarbeten huvudsakligen å sådana vägar å landsbygden, som — lämpliga för ändamålet —- icke kunde tänkas bliva stenlagda annat än genom statens försorg och på statens bekostnad, synes vägoch vattenbyggnadsstyrelsen sålunda hava avsett att förhindra vidtagandet av åtgärder, som kunde vara ägnade att beröva stenindustrien dess normala marknad inom landet. Anledningen till att styrelsen härvid föreslog stensättningsarbetenas bedrivande huvudsakligen å landsbygden var enligt vad granitutredningen inhämtat den, att styrelsen vid den under åren 1931—1935 bedrivna verksamhet med försäljning inom landet av för statens räkning under åren 1931—1933 inköpt sten vunnit den erfarenheten, att den inhemska marknaden för gatsten helt domineras av städernas behov av gatsten. Sålunda levererades enligt uppgift vid styrelsens försäljningar av gatsten 80 å 90 procent av de årligen försålda stenkvantiteterna till landets städer. En koncentrering nu av de statliga stensättningsarbetena till landets städer på sätt beredskapsutredningen föreslagit skulle sålunda innebära, att den utslagsgivande och betydelsefullaste delen av stenindustriens hemmamarknad skulle berövas stenindustrien, vilket i sin tur skulle medföra ökad arbetslöshet bland stenhuggarna i de alltjämt av arbetslöshet hemsökta stenhuggeridistrikten.

256 Utförandet av de statliga stensättningsarbetena, sådana de hittills bedrivits huvudsakligen å landsbygden, torde även, såsom vederbörande departementschef anför i statsverkspropositionen till 1937 års riksdag, sjätte huvudtiteln, punkt 10, (sid. 91), vara av särskild betydelse, sett på längre sikt, för den svenska stenindustriens hemmamarknad och därmed även för sysselsättningen av de arbetslösa stenhuggarna. Sålunda anför departementschefen beträffande de statliga stensättnings arbeten följande: På längre sikt torde ifrågavarande arbeten hava sin särskilda betydelse däri, att stensättningen — till skillnad från många tidigare utförda dylika arbeten — kommer till utförande på ett tekniskt riktigt sätt och sålunda, genom att motverka den på sina håll starka obenägenheten att använda gatsten för vägbeläggningsarbeten, kan komma att verka befrämjande på stenindustriens hemmamarknad. Av det ovan anförda framgår, att de statliga stensättningsarbetena, i den form de nu bedrivas, huvudsakligen å landsbygden, äro av stor betydelse för undvikande av ökning av arbetslösheten i stendistrikten, samtidigt som utförandet av dessa stensättningsarbeten kunna pä ovan angivna grunder förväntas bliva av särskild betydelse genom ökad sysselsättning av de arbetslösa stenhuggarna med tillverkning av sten för den inhemska marknaden. De statliga stensättningsarbetena bidraga emellertid också såsom av väg- och valtenbyggnadsstyrelsen anförts i underdånig skrivelse den 17 november 1936 med förslag om utförande av statliga stensättningsarbeten under aren 1937—1939 till lindrande av arbetslösheten bland stenhuggarna i stenhuggeridistrikten genom dessas användande såsom stensättare m. m. vid de statliga stensättningsarbetena. Vederbörande departementschef framhåller denna synpunkt i sitt anförande till statsrådsprotokollet, återgivet i förenämnda statsverksproposition, sjätte huvudtiteln, punkt 10, (sid. 91) sålunda: Styrelsen har vidare framhållit, att vid de statliga stensättningsarbetena sysselsättning i betydande utsträckning beretts arbetslösa stenindustriarbetare, i det att i medeltal 35 procent — i vissa fall upp till 65 procent — av arbetsstyrkan bestått av sådana arbetare. Betydelsen av dessa arbeten för lindrande, om ock tillfälligt, av arbetslösheten i stendistrikten har ock understrukits vid de särskilda utredningar, som utförts med avseende å arbetslöshetsförhållandena i berörda trakter av landet. Härjämte torde ur rent praktisk synpunkt kunna anföras, att enligt vad granitutredningen inhämtat, det f. n. icke torde vara möjligt att kunna uppbringa gator och vägar inom städer, belägna på sådant sätt med hänsyn till transportmöjligheterna, att kostnaderna för transporten av stenen kunna hållas nere inom rimliga gränser, till en sammanlagd längd, motsvarande den totala våglängd, som är föreslagen att å landsbygden stensättas enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens program för statliga stensättningsarbeten under åren 1937—1939. Därest sålunda beredskapsutredningens förslag om de statliga stensättningsarbetenas koncentration till städer och större samhällen vunne beaktande, skulle följden bliva den, att användningsmöjligheterna för gatstenen skulle starkt begränsas och alltså stenhuggningen för statens räkning ävensom de statliga stensättningarna långt ifrån att vid ökad arbetslöshet kunna utnyttjas ur beredskapssynpunkt tvärtom få i hög grad minskas i förhållande till vad som nu är fallet. Vad angår det av beredskapsutredningen gjorda uttalandet av trafikteknisk natur — av innebörd att en utbredd uppfattning bland bilister syntes vara den, att stensättning i avseende på den hastiga trafikens behov av jämn körbana icke höll måltet, emedan den verkade tröttande vid längre tids körning även om den vore väl utförd och underhållen, samt att nämnda olägenheter vore mindre påfallande inom samhällen, där hastigheten med hänsyn till trafiksäkerheten i allmänhet måste

257 nedsättas — vill granitutredningen erinra om att flera uttalanden föreligga från sammanslutningar av motorfordonsförare, vilka framhålla smågatstensbeläggningens fördelar framför andra permanentbeläggningar. Sålunda beslöt Hallands landsbygds trafikförening, till vilken enligt uppgift över hundratalet trafikbilägare från olika delar av länets landsbygd dåmera voro anslutna, vid sammanträde den 24 augusti 1933 att uppvakta dåvarande landshövdingen i länet med hemställan om att vägarna i länet vid permanentbeläggning måtte förses med beläggning av smågatsten. Ett uttalande i samma riktning föreligger från chaufförernas fackförening i Göteborg, som vid sammanträde den 19 december 1935 fattade följande resolution: »Med anledning av ett flertal olyckor och elakartade olyckstillbud på permanentbelagda gator, har chaufförernas fackförening i Göteborg, representerande cirka 800 trafikchaufförer i Göteborg med omnejd, vid ordinarie möte den 19 december 1935, behandlat frågan om permanentbeläggningen. Mötet, som har en vidsträckt erfarenhet om verkningarna av olika beläggningsämnen, uttalade sig oförbehållsamt för smågatstensbeläggningen. Visserligen äro vissa andra beläggningsämnen fullt jämförbara med smågatsten vid normala förhållanden, men vid inträffande väderleksväxlingar äro de absolut underlägsna smågatstenen. En del ämnen, såsom cement, bländar vid solsken fullständigt den förare som kör emot solen och tröttar samtidigt ut ögonen på honom, medan andra ämnen åter, såsom mörka bitumen, vid inträffande nederbörd i mörker fullständigt omöjliggör sikten för föraren, i synnerhet när vägbanan belyses av gatlampor. De flesta av dessa beläggningsämnen ha dessutom det gemensamt, att när banan blir våt, denna blir så hal att bromsning av bilarna nästan omöjliggöres. I många fall komma bilarna därvid i sladdning så kraftigt, att de vända helt om. Med dessa våra erfarenheter, vilja vi uppmana statsmakterna att se till, att den ur alla synpunkter bättre beläggningen med smågatsten främjas på allt sätt och att med statsunderstöd företagen beläggning endast sker med smågatsten.» Av vissa i pressen publicerade uttalanden från enskilda personers sida angående de nya smågatstensvägarnas lämplighet för automobiltrafik vill granitutredningen här återgiva ett uttalande av sekreteraren i Kungl. automobilklubbens västra avdelning i Göteborg, majoren N. Palmstierna, intaget i en artikel av redaktören S. Mellgren i »Svensk Motor Tidning», nr 12, år 1936. Vid en i mitten av mars månad 1936 av nämnda personer företagen studieresa i Hallands län funno färddeltagarna, enligt vad Mellgren uppgiver, det vara ett sällsport nöje att åka fram över Hallands ypperliga betong- och smågatstensvägar. I samband härmed återgiver Mellgren ett uttalande av Palmstierna av följande innehåll: »Smågatstenen är ett livligt diskuterat kapitel här nere. Jag anser den vara mindre hal än betong, åtminstone i vårt klimat, och kör hellre på gatsten, för halkans skull, än på asfalt. Mörk beläggning passar oss på grund av diset inte alls här nere, ty den slukar ljuset, så att man inte ser fotgängarna. Se bara på denna moderna smågatsten, ty väl lagd måste den vara, är den inte bra. Och är det inte ett nöje att få åka på sådan väg miltals.» Uttalanden i samma riktning föreligga också i en i »Blekinge Läns Tidning» för den 8 juli 1937 införd intervju med Prins Wilhelm, vari denne gratulerade Blekinge till den nya, utomordentliga vägen mellan Karlshamn och Karlskrona, vilken väg vore av kontinental kvalitet. Utredningen vill slutligen också erinra därom, att enligt i pressen synliga uppgifter vid en studieresa, som Herr Statsrådet jämte bl. a. kommunikationsministern och statssekreteraren i Kungl. kommunikationsdepartementet i slutet av september månad 1937 företog i Blekinge län, färddeltagarna fingo det intrycket, att de statliga stensättningarna å vägen Karlskrona—Karlshamn voro goda. Den av beredskapsutredningen påstådda utbredda uppfattningen bland bilister, innebärande, att stensättning icke skulle hälla måttet i fråga om jämn körbana, 17—:916253

258 emedan den skulle verka tröttande vid längre tids körning, även om den vore väl utförd och underhällen, står i bestämd motsättning till de här ovan refererade uttalandena, av vilka tvärtom framgår, att särskilt bland yrkeschaufförer är rådande den uppfattningen, att man föredrager stensättning framför andra permanentbeläggningar. För egen del vill granitutredningen tillägga, att utredningen vid företagna studieresor i automobil i Sverige, Norge och Tyskland kunnat konstatera, att smågatstensvägar kunna sättas synnerligen jämnt, varigenom de av beredskapsutredningen påtalade olägenheterna av stenvågarna undvikas. Genom sin naturliga strävhet skänker tvärtom stenvågen, särskilt vid höga hastigheter, en hög grad av trygghet. Det finnes därför, enligt granitutredningens förmenande, vid ett rationellt ordnande av vår permanentbeläggningsfråga ingen anledning att — såsom beredskapsutredningen av trafiktekniska skäl förordat •— begränsa stenbeläggningarna till vägar inom samhällen, där hastigheten måste nedsättas. Tvärtom synes lämpligt att just på vägar, avsedda för höga hastigheter, utnyttja stenmaterialet, då detta uppfyller kravet på att beläggningen skall vara sträv och ljus — ett krav, som från vägteknikernas sida brukat uppställas, när det gällt permanentbeläggning av våra vägar (se t. ex. vägingenjören F. Torgens yttrande i ett föredrag om planläggning och byggnad av högmoderna vägar vid Svenska vägstyrelsernas förbunds jubileumsstämma i Stockholm den 4 oktober 1937, då Torgen bl. a. anförde, att en trafiksäker väg för hög hastighet fordrade en sträv och ljus vägbana). Under åberopande av vad sålunda anförts får granitutredningen — som lämnats tillfälle att taga del av den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgjorda planen för fortsatt användning av statens sten under aren 1937—1939 och funnit denna plan väl sammansatt och avvägd i avseende på stensättningarnas fördelning å landsbygd och städer — hemställa, att beredskapsutredningens förslag i här ovan berörda del icke mätte föranleda ändring i de för den nytillverkade statsstenens användning lämnade direktiv. Stockholm den 9 december 1937. För 1937 års granitutredning: MALTE JACOBSSON. / T.

Springer.

259 Bilaga 4.

Sammanställning beträffande de vägar, som väginspektörerna Fr. Ploman och Alex. Södergren vid 1937 års Granitutrednings sammanträde den 4 mars 1938 uppgivit såsom lämpliga för stensättning under 1 O-årsperioden 1940—1950. L ä n

Länsbokstav

Inspektionsområden

Våglängd m

Stensättningsyta kvm

B C D H K L M N 0 P R S T U X

M M M S S S S S S S M M M M M

16 500 27 000 47 000 235 000 24 000 87 000 20 000 32 000 113 000 8 000 108 000 74 000 35 000 72 000 38 000

100 000 165 000 290 000 1 400 000 135 000 527 000 120 000 195 000 570 000 50 000 650 000 440 000 210 000 435 000 228 000

936 500

5 515 000

Stockholms

Blekinge Malmöhus Halmstad Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Gävleborgs Summa

Stensättningsarbetenas fördelning på väginspektionsområden framgår av följande tabell. Våglängd m

Stensättningsyta kvm

Mellersta inspektionsområdet Södra »

309 500 627 000

1 868 000 3 647 000

Summa

936 500

5 515 000

Tablå över de vägar, som väginspektören Alex. Södergren vid 1937 års Granitutrednings sammanträde den 4 mars 1938 namngav och närmare preciserade såsom lämpliga för stensättning under 10-årsperioden 1940—1950. Mellersta inspektionsområdet. Väg

B. Stockholms län. Norrtälje—Rö Dalarö—Handen Knivsta—Sigtuna

StensättVåglängd ningsyta kvm m 2 000 2 500 12 000 16 500

A n m.

12 000 15 000 Omläggning pågår 73 000 100 000

260 V ä g

Våglängd

Stensättningsyta

m

kvm

3 000 5 500 3 500 6 000 6 000 3 000

18 000 Omläggning påbörjas år 1938 34 000 Omläggning erforderlig 21 000 37 000 37 000 18 000 Omläggning påbörjas år 1938

27 000

165 000

7 000 16 000 7 000 3 500 14 000

42 000 Omläggning erforderlig 100 000 42 000 21 000 85 000

47 000

290 000

33 000 11 000 20 000 10 000

200 000 Omläggning erforderlig 67 000 122 000 61 000

74 000

440 000

35 000

210 000

1 000 5 500 3 000 1 500 2 500 1 500 15 000 11 000 2 000 2 000 12 000 15 000

6 000 Omläggning erforderlig 33 000 18 000 9 000 erforderlig 15 000 9 000 90 000 66 000 12 000 12 000 72 000 93 000

72 000

435 000

9 000 11 000 4 000 5 000 6 000 3 000

54 000 66 000 24 000 30 000 Breddning erforderlig 36 000 18 000

38 000

228 000

Anm.

C. Uppsala län. Kungsängen—Aspviks kvarn Toresta—Bålsta Ekolsund—Sävstad Litslena—Enköping Enköping—Tillinge Enköping, genomfart

D. Södermanlands län. Lida vägskäl—Malmby Eskilstuna—Västmanlands läns gräns Trosa—Vagnhärad Nyköping—Harg Nyköping—Stigtomta

S. Värmlands län. Örebro läns gräns—Kristinehamn Kristinehamn—ölme Karlstad—Säffle (delvis) Vägen vid Arvika

T. Örebro län. Örebro—Värmlands läns gräns U. Västmanlands län. Hagbyholmstorp Västerås—Långängskrogen Långängskrogen—Dingtuna Vägen vid Kolbäck Munktorps sockengräns—Munktorp . Björskog—VaJskog Arboga—Kungsör Kungsör—Södermanlands läns gräns Köpings stad Arboga stad Västerås—Skultuna Köping—Kolsva

X. Gävleborgs län. Gävle—Knaperåsen Gävle—Nybo Strömsbro—Hille Ljusne—Sandarne Sandarne—Stugsund Hudiksvall—Sanna

261 Tablå över de vägar, som väginspektören Fr. Ploman vid 1937 års Granitutrednings sammanträde den 4 mars 1938 namngav och närmare preciserade såsom lämpliga för stensättning under 10-årsperioden 1940—1950.

Södra inspektionsområdet. V ä g

Våglängd

Stensättningsyta

m

kvm

A n m.

H. Kalmar län. 235 000 1 400 000

Omläggning erforderlig

10 000 14 000

55 000 80 000

Omläggning erforderlig » »

24 000

135 000

12 000 15 000 30 000 30 000

72 000 Omläggning erforderlig » » 91 000 » » 182 000 » » 182 000

87 000

527 000

20 000

120 000

15 000 13 000

91 000 80 000

K. Blekinge län.

L. Kristianstads län. Sölvesborg—Volje—Bromölla Kristianstad—Tollarp

M. Malmöhus län. E t t flertal vägar vid sockerbruk \ . Hallands län. Omläggning erforderlig » »

Göteborgs och Bohus läns gräns, 4 km 4 000

24 000

32 000

195 000

4 000 85 000 9 000 15 000

20 000 430 000 45 000 75 000

113 000

570 000

8 000

50 000

38 000 70 000

230 000 420 000

108 000

650 000

0 . Göteborgs och Bohus län. Omläggning erforderlig i

»

» »

pågår erforderlig

P. Älvsborgs län.

B . Skaraborgs län. Omläggning erforderlig Breddning i

262 Bilaga 5.

Plan för provningen av bergarter, som lämpa sig for tillverkning av gatsten. Upprättad av 1937 års granitutredning. Provningarna utföras under överinseende av 1937 års granitutredning. Då emellertid arbetet med provningarnas utförande kan beräknas komma att pågå under en tid av c:a två år och granitutredningen avser att före utgången av år 1938 slutföra sitt uppdrag att verkställa utredning rörande befrämjande av avsättningen av den svenska stenindustriens produkter, torde det ankomma på utredningen, att vid avgivande av sitt betänkande föreslå lämplig myndighet eller institution att hava överinseendet över provningsarbetets bedrivande. För provningarnas utförande anlitas Sveriges geologiska undersökning, statens provningsanstalt och statens väginstitut, vilka institutioner tilldelas i det följande närmare preciserade arbetsuppgifter.

Arbetsfördelning. Granitutredningen upprättar en förteckning över de granitbrott eller fyndorter inom landet, vilka av tekniska, ekonomiska och sociala skäl i första hand böra göras till föremål för materialundersökning. Sveriges geologiska undersökning kompletterar efter förstudier samt i samråd med granitutredningen förteckningen över de fyndorter, som böra göras till föremål för materialundersökning. Så snart lämpligt antal fyndorter blivit utvalda, bestämmer Sveriges geologiska undersökning i samråd med statens provningsanstalt sättet för uttagningen av materialproverna. Härefter sker uttagningen av erforderligt antal prover genom särskild förrättningsman, förordnad av Sveriges geologiska undersökning. För ifrågavarande provuttagning beräknas åtgå c:a 75 dagar. I samband härmed förordnas förrättningsmannen att i lämplig utsträckning utföra detaljkartering av vissa stenbrott eller geologisk kar tering i anslutning till brottomrädena, i den mån dylika karteringar icke redan blivit utförda av Sveriges geologiska undersökning. Då uttagningen av materialprover kan vara av avgörande betydelse för provningsresultatet och fullständig kännedom ännu saknas om variationerna av de egenskaper, som äro av väsentlig betydelse för bergarternas lämplighet för tillverkning av gatsten, synes det angeläget att av statens provningsanstalt förordnad förrättningsman i viss utsträckning deltager i arbetet med uttagningen av materialproverna, nämligen dels i början av provuttagningen, dels ock vid senare tillfälle under sammanlagt högst c:a 10 dagar. Med hänsyn därtill, att frågor av produktionsteknisk art äro nära bundna vid materialets beskaffenhet, framstår det som önskvärt, att granitindustriens produktionstekniska sakkunskap i möjlig mån och utan kostnad för statsverket utnyttjas vid uttagningen av materialproverna, vilket granitindustrien kan förutsättas vara beredd att göra, då undersökningarna och provningarna kunna förväntas bliva av stort värde för stenindustrien. Utredningen avser att i god tid innan

263 provuttagningarna igångsättas upptaga förhandlingar i detta avseende med av provuttagningarna berörda stenindustriföretag. Enligt utredningens mening synes det ändamålsenligt och förtänksamt att provuttagningar sker på sådant sätt, att prover uttagas icke blott för provning av bergarternas lämplighet för tillverkning av gatsten utan även — där bergmaterialet är av för ändamålet lämplig beskaffenhet — för framtida provning av bergarternas lämplighet för tillverkning av byggnadssten. Härför talar jämväl den omständigheten, att stenindustrien i viss utsträckning på en och samma plats eller varandra närbelägna platser bedriver tillverkning av både gatsten och byggnadssten. Samtidigt torde böra övervägas, huruvida icke de åsyftade proverna för provning av bergarternas lämplighet för tillverkning av byggnadssten borde underkastas särskild provning i samband med provningen av bergarternas lämplighet för tillverkning av gatsten. Dylik provning bör dock endast företagas om och i den mån de för provning av bergarter, som lämpa sig för tillverkning av gatsten, anvisade medlen icke helt behöva tagas i anspråk för de ursprungligen avsedda provningarna. Därest emellertid de anvisade medlen helt komma att tagas i anspråk för gatstensprovningarna, torde de uttagna materialproverna för byggnadsstensprovning böra för framtida provning förvaras hos någon av de tre institutionerna, lämpligen Sveriges geologiska undersökning. Sedan erforderligt antal prover uttagits i de avsedda stenbrotten och proverna insamlats, utföras de åsyftade provningarna, omfattande laboratorieundersökningar (Sveriges geologiska undersökning och statens provningsanstalt) samt forskningsarbeten (statens väginstitut). På Sveriges geologiska undersökning torieundersökningar, nämligen:

skall ankomma att utföra följande labora-

Mikroskopisk-petrografisk undersökning, bl. a. omfattande Volymsviktsbestämning. Kemisk analys.

mikrofotografering.

Statens provningsanstalt har att ombesörja utförandet av följande laboratorieundersökningar, nämligen: Bestämning av vattenabsorption. » » avnötning. » » tryckhållfasthet. » » slaghållfasthet. Statens

väginstitut

har att utföra följande forskningsarbeten, nämligen:

Undersökning av förbandhållfastheten av kornens lagring och fogning. Undersökning av kraftfördelningen hos gatstensbeläggningar och spänningsfördelningen hos enstaka stenar. Förberedande konstruktionsarbete för apparater till slirighetsundersökningar m. m. Undersökning av gatstensbeläggningarnas avnötning. Undersökning av gatstensbeläggningarnas slaghållfasthet. I förevarande sammanhang förtjänar framhållas, att statens väginstitut förklarat sig icke kunna inom nuvarande lokaler och med nu tillgängliga resurser utföra de i förevarande plan upptagna, för väginstitutet avsedda forskningsarbetena, varför väginstitutet förutsätter, att detsamma erhåller de möjligheter, som nu saknas, för att kunna utföra de åsyftade forskningsarbetena.

264 Instrument och apparatbehov. Vid förhandlingarna med de av undersökningarna berörda institutionerna hava desamma uppgivit, att de omfattande provningar och undersökningar, varom här är fråga, icke kunna utföras, därest icke komplettering av befintlig insirumentoch apparatutrustning verkställes i följande omfattning. Sveriges geologiska undersökning. Integralionsbord för volymetriska bergartsanalyser. Mikrofotograf eringsutrustning. Fältkamera och fotografiutrustning. Statens provningsanstalt. Stensågningsmaskin. Avnötningsmaskin. En dylik komplettering av här specificerade instrument- och apparatutrustning synes därför böra ske.

Publicering av provningsresultaten. Vad beträffar sättet för publicering av de vid provningarna och undersökningarna erhållna resultaten och vunna erfarenheterna synes det utredningen mest ändamålsenligt, att de tre institutionernas material publiceras i en enda publikation, som lämpligen bör författas genom försorg av ett särskilt sammansatt redaktionsutskott, varom granitutredningen avser att framlägga särskilt förslag i sitt förberörda betänkande. Med anledning härav bör det ankomma på de tre institutionerna att efter slutförda provningar och undersökningar var för sig bearbeta det erhållna materialet samt därefter sammanställa resultaten och erfarenheterna i var sin rapport, som överlämnas till det redaktionsutskott Kungl. Maj:t framdeles kan finna gott att förordna. Ifrågavarande publikation bör innehålla, förutom de rent tekniska data, som erhållas vid i det föregående omnämnda undersökningarna och provningarna, jämväl en redogörelse med tillhörande karta över materialfyndorterna, en geologisk skildring av de olika granitarterna, en beskrivning av granitmaterialets brytnings- och bearbetningsförhållanden samt ett representativt färgillustrationsmaterial. En dylik publikation, som sedermera borde översättas till ett par av kulturspråken, synes genom sin officiella form kunna skänka ett länge saknat tillskott till den tekniska litteraturen i fråga om vägbeläggningsämnen, riktande sig genom de mångskiftande uppgifterna om gatstensmaterialets tekniska beskaffenhet i främsta rummet till vägmyndigheterna samt gatu- och vägbyggare i såväl Sverige som utlandet. Dä publikationen avses komma att innehålla en redogörelse för utländska metoder och normer för provning av bergarter, som nyttjas för tillverkning av gatsten, torde publikationen kunna påräkna stort intresse frän såväl svenska som utländska producenters och avnämares sida. Publikationen torde härjämte kunna förväntas finna användning såsom litteratur vid studierna å tekniska högskolor och därmed jämförliga institut och praktiska skolor, där tillgången till litteratur för den tekniska undervisningen i förevarande ämne hittills varit alldeles otillräcklig. Vid sidan härav torde i synnerhet den geologiska delen av publikationen, beskrivningen av granitmaterialets brytnings- och bearbetningsförhållanden samt en popu-

265 lärt hållen redogörelse för materialfyndorterna vara ägnad att väcka allmänhetens intresse och förståelse för vårt goda granitmaterial. Då de av de tre institutionerna utarbetade rapporterna skola såsom skilda avdelningar ingå i omskrivna publikation, synes det utredningen rimligt, att institutionerna medgivas rättighet att trycka sina rapporter i sina egna publikationsserier jämlikt de direktiv, som Kungl. Maj:t kan komma att meddela vid den tidpunkt, då ifrågavarande rapporter kunna beräknas vara utredigerade. Kostnaderna för p r o v n i n g a r n a s utförande m. m. I anslutning till den här framlagda planen och med stöd av det förslag till fördelning av anvisade medel för provningarnas utförande som på granitutredningens uppdrag upprättats av chefen för statens väginstitut i samråd med Sveriges geologiska undersökning och statens provningsanstalt, har utredningen i bilagda tablå gjort en sammanställning av de beräknade kostnaderna dels för undersökningarnas och provningarnas utförande, dels ock för anskaffning av erforderlig instrumcntoch apparatutrustning åt vederbörande institutioner. En särskild tablå över beräknade kostnaderna för publiceringen av erhållna resultat och gjorda erfarenheter bilägges härjämte. Då det förutsatts, att undersökningarnas och provningarnas utförande kommer att draga en tid av c:a två år, har en uppdelning av kostnaderna skett för vartdera av budgetåren 1938/1939 och 1939/1940.

Disponering av anvisade medel. Jämlikt Kungl. brev till Sveriges geologiska undersökning den 30 juni 1938 angående verkställande av provning av bergarter, som lämpa sig för tillverkning av gatsten, skall det för finansiering av ifrågavarande provningar erforderliga beloppet, 80 000 kronor, utgå av det av 1938 års riksdag för budgetåret 1938/1939 anvisade reservationsanslaget av 4 000 000 kronor till inköp av gatsten. Under budgetåren 1936/1937 och 1937/1938 hava liknande anslag anvisats för inköp av gatsten, varvid som regel gällt, att anslagen av Kungl. Maj:t ställts till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande att av styrelsen disponeras i enlighet med för ändamålet meddelade föreskrifter. Da det kan förutsättas, att åsyftade reservationsanslag för budgetåret 1938/1939 till inköp av gatsten kommer att, i likhet med vad tidigare skett, ställas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande, synes disponerandet av för provningarna avsedd del av ifrågavarande anslag böra ske på följande sätt. Vederbörande institutioner hava att var för sig successivt hos vägoch vattenbyggnadsstyrelsen i förskott rekvirera erforderliga medel i anslutning till den i föreliggande plan upptagna fördelningen av kostnaderna för provningarnas utförande, med skyldighet dock för styrelsen att hos granitutredningen eller den institution, som efter utredningens upphörande kan komma att härför av Kungl. Maj:t förordnas, inhämta yttrande för varje särskilt fall beträffande skäligheten av gjord rekvisition av medel. Sedan institutionerna i fråga till styrelsen inkommit med redovisning för i förskott bekomna medel, skall det vidare åligga styrelsen att för varje särskilt fall hos granitutredningen eller den institution, som efter utredningens upphörande kan komma att härför av Kungl. Majt förordnas, inhämta yttrande beträffande de av resp. institutioner verkställda utbetalningarna.

266 Bilaga 6.

Program

för p r o v v ä g e n Sanna—Hinsholmen inom Göteborgsb y g d e n s vägdistrikt. Göteborgs och Bohus län.

Arbetena skola i full utsträckning påbörjas så snart Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen antagit entreprenör. Det åligger entreprenören att under hela arbetstiden på arbetsplatsen hålla en fullt kompetent och med alla i företaget ingående arbeten väl förtrogen arbetsledare, vars namn och kvalifikationer skola vid anbuds avgivande uppgivas, att ställa sig av Statens Väginstitut eller dess ombud lämnade anvisningar och direktiv angående arbetets utförande till efterrättelse samt att underställa alla till arbetet använda materialier väginstitutets prövning. Provvägen avser prov med olika slag av stensättning, fogfyllnad och undergrund.

Olika slag av stensättning. Den smågatsten, som kommer att levereras till företaget från statens förråd, är av dimensionerna 8—10 cm. För det avsedda provningsändamålet skall stenen emellertid före sättningen sorteras efter höjd på 1 cm när, så att sten dels med höjden 8—9 cm, dels ock med höjden 9—10 cm erhålles. Sten av samma höjd skall i sammanhängande följd sättas å sträckor av minst 50 m längd. Dylik sortering skall normalt verkställas på provvägen. För erhållande av jämförelsematerial skall emellertid en sträcka, nämligen provsträcka nr 1, utföras med osorterad sten. Stenens storleksvariationer undersökes å denna provsträcka nr 1 (genom vägning). För stenens sättning skola följande metoder användas: v-sättning med och utan anslutningsbågar, diagonalsättning med och utan anslutningsbågar, tvärsättning (med bindare) samt bågsättning (4-skiftsbågar). Enär erfarenheten i Sverige hittills visat särskilt gott resultat med v-sättning med anslutningsbågar, skall sådan sättning normalt användas på provvägen och övriga sättningsmetoder såsom en jämförelse provas på kortare provsträckor enligt detaljprogrammet.

Olika fogfyllnad. . Förutom pågrus av normal beskaffenhet skall även pågrus av mera sandig art provas ävensom pågrus av stenmjöl och finmakadam. Pågruset på en sträcka behandlas med sulfitlut, dels i flytande form, dels såsom torrlut (arbetsbeskrivning nr 2). I samband därmed provas på en sträcka behandling med klorkalcium (arbetsbeskrivning nr 3) samt med solexolja (arbetsbeskrivning nr 4). På en sträcka fyllas fogarna upptill med matjord, i vilken sås gräs av lämplig art. Prov med fogfyllnad med bituminösa bindemedel, skola utföras enligt nedanstående olika metoder, nämligen: fogfyllnad fogfgllnad fogfyllnad fogfyllnad

med med med med

emulsion asfalttjärlösning nedborstad bituminös massa gjuten bituminös massa

arbetsbeskrivning nr 7 » » 8 » » 1 0 » » 9

267 Fogfgllnad med cementbruk utföres dels på underlag av packsten dels på underlag av betong. För utförandet skall gälla arbetsbeskrivning nr 6.

Olika undergrund. Normalt utföres stensättningen på justerad och makadamavjämnad, befintlig vägbana. I samband med provning av fogfyllnad med cementbruk provas även bärlager av dels med betong avjämnad packsten, dels cementbetong (arbetsbeskrivning nr 1), dels ock sandwichbetong enligt arbetsbeskrivning, som sedermera tillhandahålles av Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen.

Detaljprogram. Våglängd = 2 950 m. Körbanebredd = 8-0 m, varav 7*0 m smägatstensättning och 0-5 m kantstöd avbetong på båda sidor. Provvägen skall utföras enligt av vägingenjören upprättat förslag av den 14 november 1935 med de ändringar och tillägg, som framgår av nedanstående. Arbetsbeskrivning

Längd

nr Provsträcka » » » » » » » » » » » » » » » » » »

1. Osorterad sten, v-sättning med anslutningsbågar 1 2. Bågsättning, 4-skiftsbågar 3. Tvärsättning, med bindare 4. Diagonalsättning utan anslutningsbågar . . . . 5. Diagonalsättning med anslutningsbågar . . . . 6. V-sättning utan anslutningsbågar 7. Normalt sättgrus och pågrus 8. Sandigt sättgrus och pågrus 9. Stenmjöl som sättgrus och pågrus 10. Finmakadam som sättgrus och pågrus 11. Behandlas med flytande sulfitlut 12. Behandling med torrlut 13. Behandling med klorkalcium 14. Behandling med solexolja 15. Fogfyllnad med matjord och gräs 16. Indrånkning med utspädd emulsion av fogar, fyllda med naturgrus 17. Indrånkning med outspädd emulsion av fogar, fyllda med finmakadam av granit 18. Indrånkning med outspädd emulsion av fogar, fyllda med finmakadam av kalksten 19. Indrånkning med outspädd emulsion av fogar, fyllda med finmakadam av basisk bergart ..

Se ritningen i slutet av detta program (sid. 273).

2a 2b 3 4

100 m 100 » 100 » 50 » 50 » 50 » 100 » 100 » 100 » 100 » 100 » 100 » 100 » 100 » 100 »

7a

100 »

7b

100 »

7b

50 »

7b

50 »

268 Provsträcka 20. Indrånkning med outspädd emulsion av fogar, fyllda med finmakadam av granit. Förbehandling med kalkmjölk » 21. Ytbehandling med outspädd emulsion » 22. Indrånkning med asfalttjärlösning av fogar, fyllda med naturgrus » 23. Indrånkning med asfalttjärlösning av fogar, fyllda med finmakadam av granit » 24. Indrånkning med asfalttjärlösning av fogar, fyllda med finmakadam av basisk bergart . . » 25. Indrånkning med asfalttjärlösning av fogar, fyllda med finmakadam av granit. Förbehandling med kalkmjölk » 26. Fogfyllnad med emulsionsbetong » 27. Fogfyllnad med nedborstad tjårbetong » 28. Fogfyllnad med 50 % asfalt A 51—60 och 50 % kalkstensfiller » 29. Fogfyllnad med 60 % asfalt A 80—100 och 40 % torrsläckt kalk » 30. Fogfyllnad med blåst asfalt, smältpunkt K & B 75—85° C samt penetration vid 25° 30—50 » 31. Fogfgllnad med 60 % asfalt A 80—100 och 40 % trinidadasfalt » 32. Fogfyllnad med 50 % asfalt A 100—150 och 50 % asbestmjöl » 33. Fogfyllnad med 80 % asfalt A 180—200 -+10 % asbestull + 10 % asbestmjöl » 34. Fogfyllnad med 70 % asfalt A 180—200 med 30 % kalkstensfiller, vartill sättes 0-75 % defibrerad cellulosa » 35. Fogfyllnad med cementbruk på packstensbädd, avjämnad med makadam och bindjord. Tvärsättning » 36. Fogfyllnad med cementbruk på packstensbädd, av jämnad med betong. Tvärsättning . . » 37. Fogfyllnad med cementbruk på 15 cm betongunderlag. Tvärsättning » 38. Fogfyllnad med cementbruk på 15 cm cementmakadamunderlag (Sandwich-metoden). Tvärsåttning

Arbetsbeskrivning nr

Längd

7b 7c

50 m 100 »

8a

100 »

8b

50 »

8b

50 »

8b 10a 10b

50 > 100 » 100 »

9a

50 »

9b

50 »

9c

50 »

9d

50 »

9e

50 »

9f

50 »

9g

50 »

100 >

100 »

50 »

100 »

Arbetsbeskrivning nr 1. Betongunderlag. Betongunderlaget utföres med en tjocklek av 15 cm såväl under körbanan, som under kantstödet. Cementmängden skall vara minst 230 kg/m 3 . Betongsammansättningen skall vara sådan, att betongen efter 28 dygn har en tryckhållfasthet av minst 250 kg/cm 2 och en böjningshållfasthet av 30 kg/cm 2 . För val av i betongen ingående material gälla samma bestämmelser som för vanliga betongvägar. Fogar

269 behöva icke utföras. Efter gjutningen skall betongens överyta vara jämn och profilriktig. Ojämnheter större än 10 mm, mätt med 4 m rätskiva, få icke förekomma. Betongen skall under minst 48 timmar efter gjutningen hållas fuktig och skyddas mot direkt solstrålning. Stensättningen får icke påbörjas, förrän tidigast 3 veckor efter gjutningen. Arbetsbeskrivning nr 2. Behandling med sulfitlut. a) Flytande lut. Stenen sättes med så stor mängd sättgrus och pågrus, att fogarna efter stenens stötning bli öppna till 3 cm djup. Överflödigt pågrus avlägsnas före behandlingen. Därpå sprides flytande sulfitlut till en mängd motsvarande 0-5 kg/m 2 torrsubstans och nedsopas i fogarna, varefter fogarna fyllas med grus och ny spridning av sulfitlut verkställes, motsvarande en mängd av 0-5 kg/m 2 torrsubstans. b)

Torrlut. Stenen sättes med så stor mängd sättgrus och pågrus, att fogarna efter stenens sättning bli öppna till 3 cm djup. överflödigt pågrus avlägsnas före behandlingen. Pågrus blandas med torrlut till en mängd motsvarande 1 kg/m 2 ; blandningen nedsopas i fogarna. Därefter utföres vattning av beläggningen. Prov med sulfitlut bör även utföras på annat sätt med varierande mängd. Arbetsbeskrivning nr 3. Behandling

med

klorkalcium.

Stenen sättes med så stor mängd sättgrus och pågrus, att fogarna efter stenens stötning bli öppna till 3 cm djup. överflödigt pågrus avlägsnas före behandlingen. Därpå nedsopas klorkalcium i fogarna till en mängd motsvarande 0*5 kg/m 2 , varefter fogarna fyllas med grus och ny spridning av klorkalcium verkställes till en mängd motsvarande 0-5 kg/m 2 . Arbetsbeskrivning nr 4. Behandling

med

solexolja.

Stenen sättes med så stor mängd sättgrus och pågrus, att fogarna efter stenens stötning bli öppna till 3 cm djup. överflödigt pågrus avlägsnas före behandlingen. Därpå sprides med vatten utspädd Solexolja till en mängd motsvarande 1 kg/m 2 outspädd olja och nedsopas i fogarna, varefter fogarna fyllas med grus. Arbetsbeskrivning nr 6. Fogfyllnad

med

cementbruk.

Underlaget skall antingen utgöras av 20 cm betong eller packsten, avjämnad med betong, sä att en fullt profilriktig yta hos underlaget erhålles. Stenen sättes på detta underlag i diagonal- eller tvärsättning med relativt öppna fogar av 6 a 8 m m bredd. Tjockleken av sättgruset under stenarna skall efter komprimering uppgå till högst 2-5 cm. Sättgruset skall vara möjligast finkornigt och homogent, med en största kornstorlek av 5 mm. Mängden sättgrus skall avpassas så, att fogarna äro fria från grus till 7 å 8 cm djup, när gjutningen utföres. Sedan beläggningen stötts eller vältats omsorgsfvdlt ingjutes, sedan beläggningen dess-

270 förinnan vattnats, cementbruk i två omgångar i fogarna från kannor (Va till 1 liters rymd) med pip. Cementbruket utgöres av 1 del cement på 1*5 del sand, (för att erhålla ett smidigare bruk kan cementet till ungefär 1/a ersättas med Trass). Den i bruket ingående sanden får ha en kornstorlek av högst 2 mm. Den första gjutningen av bruk skall vara tunnflytande, så att det utfyller även djupare delen av fogarna och skall fylla fogarna intill 2 cm under stenens överyta. Därefter utföres en lätt stötning, varefter den andra gjutningen verkställes omedelbart med ett något tjockare bruk, som ifylles, tills det står något över stenens överyta. Efter ungefär 1 h timme, innan bruket hinner binda, utföres fogstrykning av fogarna med fogjärn, varjämte överflödigt bruk avlägsnas. Det är av vikt, att bruket icke hinner binda, innan stötning sker efter den första gjutningen. När fogfyllnaden är utförd, skall stensättningen avtäckas med sand, som hålles fuktig under minst 8 dagar och därefter kan avlägsnas. Bruket kan antingen framställas i bländare eller för hand i tråg och skall före fogfyllnaden omröras omsorgsfullt. Arbetsbeskrivning nr 7. Fogfyllnad

med

emulsion.

a) Indrånkning med utspädd emulsion av fogar, fyllda med naturgrus. Stenen sättes i diagonalsättning med grovt sätt- och pågrus 0-5—5 mm. När stensättningen komprimerats, täckes den med ett tunt lager pågrus, och genom upprepade sopningar tillses, att alla fogar blivit väl fyllda, varefter allt löst grus sopas bort. Vid behandlingen med emulsion skall beläggningen vara fullständigt torr, även gruset i fogarna. Utspädd, normalt hastigt brytande asfaltemulsion uthälles härvid över hela ytan och nedsopas i fogarna. Emulsionsmängden avpassas så att emulsionen nedtränger jämnt till ett djup av 3 cm. Härtill kan beräknas åtgå c:a 2-5 å 3 kg outspädd emulsion (innehållande c:a 50 % asfalt) pr m 2 . För att öka emulsionens nedträngning kan vid behov emulsionen utspädas med några procent vatten (max. 10 %). Den erforderliga utspädningsgraden skall bestämmas genom försök i liten skala före arbetets början och skall vara sä låg som möjligt. Beläggningen avtäckes omedelbart efter emulsionens spridning med pägrus. När emulsionen fallit ut, dock tidigast efter ett dygn, sopas allt löst grus ovanpå beläggningen bort. varefter vägen kan öppnas för trafik. Om efter någon tids trafik sprickor uppstå i fogarna eller fogmaterialet står för lågt i fogarna, verkställes en ytbehandling med 1—1*5 kg/m 2 emulsion och sand 1—3 mm, varefter vältning utföres. Beläggningen sopas ren från allt material, som ej fastnat i fogarna. b) Indrånkning med outspädd emulsion av fogar fyllda med finmakadam. Stenen sättes i diagonalsättning med tätt, bindande sätt- och pågrus 0—5 mm. När stensättningen komprimerats, avlägsnas gruset ur fogarna till 3 cm djup, varefter de fyllas med finmakadam 2—5 mm. Beläggningen täckes med ett tunt lager finmakadam och genom upprepade sopningar tillses, att alla fogar blivit väl fyllda, varefter all lös makadam sopas bort. Vid behandlingen med emulsion skall beläggningen vara fullständigt torr, även finmakadam och sättgrus i fogarna. Normalt hastigt brytande asfaltemulsion uthälles över hela ytan, ev. i flera omgångar och nedsopas i fogarna, varefter avtäckning sker med stenmjöl eller fin sand. Emulsionsmängden avpassas så, att

271 finmakadamlagret blir fyllt med emulsion. Härtill kan beräknas åtgå c:a 3 å 3*5 kg/m 2 outspädd emulsion (innehållande c:a 50 % asfalt) per m 2 . När emulsionen fallit ut, dock tidigast efter ett dygn, sopas löst material ovanpå beläggningen bort, varefter vägen kan öppnas för trafik. Till finmakadam användes på olika sträckor material av granit, kalksten (kristallinisk) samt mörk basisk bergart med god vidhäftning (grönsten). Försök utföres på en sträcka med förbehandling av stensättningen med kalkmjölk 1: 20, 2 lit. per m 2 , som får torka, innan emulsionsbehandlingen utföres. Om efter någon tids trafik sprickor uppstå i fogarna eller fogmaterialet står för lågt i fogarna, verkställes en ytbehandling med 1—1*5 kg/m 2 emulsion och sand 1—3 mm, varefter vältning utföres. Beläggningen sopas ren från allt material, som ej fastnat i fogarna. c) Ytbehandling

med outspådd

emulsion

(belgisk metod).

Stenen sättes i diagonalsättning med tätt bindande sätt- och pågrus 0—5 mm. När stensättningen komprimerats, avlägsnas gruset ur fogarna till 3 cm djup. Därefter sprides 2 kg outspädd normalt hastigt brytande emulsion (c:a 50 % asfalt) per m 2 . Omedelbart därefter utbredes finmakadam 2—5 mm, som sopas ned i fogarna. Finmakadam påföres till sådan mängd, att fogarna bli väl fyllda. Därefter sprides, helst under tryck, 1 kg/m 2 emulsion, varefter ytan avtäckes med finmakadam eller sand och vältas. Efter minst 15 dagars trafik verkställes en ytbehandling, sedan ytan först sopats en. Vid denna ytbehandling användes 1 kg/m 2 emulsion samt stenmaterial av finmakadam 2—5 mm eller sand. Arbetsbeskrivning nr 8. Fogfgllnad a) Indrånkning

med asfalttjärlösning

med

asfalttjärlösning.

av fogar fyllda med

naturgrus.

Stenen sättes i diagonalsättning med grovt sätt- och pågrus 0 - 5—5 mm. När stensättningen komprimerats, täckes den med ett tunt lager pågrus och genom upprepade sopningar tillses, att alla fogar blivit väl fyllda, varefter allt löst grus bortsopas. Vid behandlingen med asfalttjärlösning skall beläggningen vara fullständigt torr, även gruset i fogarna. Mängden bindemedel avpassas så, att bindemedlet nedtränger jämnt till ett djup av 3 cm. Härtill kan beräknas åtgå c:a 2-5 å 3 kg asfalttjärlösning per m 2 . Bindemedlet skall utgöras av en blandning av 60 % asfalt A 51—60 och 40 % tjära T 80—140, till vilken blandning sättes c:a 20 % naftalin, mängden naftalin avpassas genom förberedande försök. Bindemedlet skall vid spridningen ha en temperatur av minst 50°. Beläggningen avtäckes, sedan bindemedlet trängt ner, med pågrus 2—5 mm (dammfritt) och vältas. b) Indrånkning

med asfalttjärlösning

av fogar fgllda med

finmakadam.

Stenen sättes i diagonalsättning med tätt, bindande sätt- och pågrus 0—5 mm. När stensättningen komprimerats, avlägsnas gruset ur fogarna till 3 cm djup, varefter de fyllas med finmakadam 2—5 mm. Beläggningen täckes med ett tunt lager finmakadam och genom upprepade sopningar tillses, att alla fogar blivit väl fyllda, varefter all lös makadam sopas bort. Vid behandlingen med asfalttjärlösningen skall beläggningen vara fullständigt torr, även finmakadam och sättgrus i fogarna. Mängden bindemedel avpassas så,

272 att finmakadamlagret blir fyllt med bindemedel. Härtill kan beräknas åtgå c:a 3 å 3*5 kg/m 2 asfalttjärlösning per m 2 . Bindemedlet skall utföras av en blandning av 60 % asfalt A 51—60 och 40 % tjära T 80—140, till vilken blandning sättes c:a 5 % naftalin, mängden naftalin avpassas genom förberedande försök. Bindemedlet skall vid spridningen ha en temperatur av 100—140°. Beläggningen avtäckes sedan bindemedlet trängt ner, med pågrus 2—5 mm (dammfritt) och vältas. Till finmakadam användes på olika sträckor material av granit samt mörk basisk bergart med god vidhäftning (grönsten). Försök utföres på en sträcka med förbehandling av stensättningen med kalkmjölk 1: 20, 2 lit. per m 2 , som får helt torka, innan indränkningen utföres. Arbetsbeskrivning nr 9. Fogfyllnad

med gjuten bituminös

massa.

Stenen sättes i diagonalsättning med tätt, bindande sätt- och pågrus 0—5 mm. När stensättningen komprimerats, avlägsnas gruset ur fogarna till 3 å 4 cm djup, varefter smält bituminös massa igjutes, exempelvis medelst kanna med pip. Gjutningen fortsattes, tills massan helt fyller fogarna. Härtill kan beräknas åtgå c:a 10 kg/m 2 . Temperaturen hos massan bör vara sådan, att massan lätt rinner i fogarna, överhettning bör undvikas. Massan, som skall vara välblandad, skall tillverkas och transporteras i gjutasfaltkokare med effektiv omrörningsanordning. Skulle fogmassan efter stelnandet vara klibbande, avtäckes med stenmjöl. När fogfyllnaden utföres, skall beläggningen vara torr. På olika sträckor användas följande massor: a) 50 % asfalt A 51—60 med 50 % kalkstensfiller, b) 60 % asfalt A 80—100 med 40 % torrsläckt kalk (Botterdam), c) blåst asfalt, smältpunkt K & B 75—85° C samt penetration vid 25° 30—50, d) 60 % asfalt A 80—100 med 40 % trinidadasfalt, e) 50 % asfalt A 80—100 med 50 % asbestmjöl, f) 80 % asfalt 180—200 -f 10 % asbestull + 10 % asbestmjöl (asbetsull = fibrig asbest med fiberlängd upp till 5 mm, asbestmjöl = finpulvriserad asbest av f illerstorlek), g) 70 % asfalt A 180—200 med 30 % kalkstensfiller, vartill sättes 0-75 % defibrerad cellulosa. Arbetsbeskrivning nr 10. Fogfyllnad

med nedborstad

bituminös

massa.

Stenen sättes i diagonalsättning med tätt bindande sätt- och pågrus 0—5 mm. När stensättningen komprimerats, avlägsnas gruset ur fogarna till 3 å 4 cm djup, varefter i förväg blandad bituminös massa nedborstas i fogarna. Mängden massa skall avpassas så, att ett tunt lager massa bildas över beläggningens hela yta. Den erforderliga mängden fogfyllnadsmassa kan beräknas till c:a 18 kg/m 2 . På olika sträckor användas följande massor: a) E m u l s i o n s b e t o n g (belgisk metod). Massan utgöres av 2 å 3 viktsdelar sand eller stenmjöl 0—5 mm på 1 viktsdel långsamt brytande asfaltemulsion (omkring 2*5 kg emulsion per m 2 ). Massans sammansättning fastställes närmare genom förberedande försök. Efter massans utbredning avtäckes vägbanan med

273 ungefär 8 kg sand per m 2 , varefter vältas. När vägen trafikerats under minst 3 veckor verkställes en ytbehandling med 1 kg emulsion, som helst bör spridas under tryck, och 8 kg sand per m 2 , sedan vägbanan först sopats omsorgsfullt och befriats från allt löst material. Efter ytbehandlingen vältas. b) T j ä r b e t o n g . Massan utgöres av 11 % tjära T 80—140, fluxad med naftalin, 14 % kalkstensfiller och 75 % sand och h a r pulverformig konsistens. Massans sammansättning fastställes närmare genom förberedande försök. Massan, som tillverkas i tvångsblandare, kan lagras kortare tid och ev. utspridas i kallt tillstånd. Massan påföres i riklig mängd över beläggningens yta och nedsopas i fogarna, varefter återstående massa utsopas i ett jämnt någon cm tjockt lager över ytan. Därpå utföres vältning i syfte att komprimera och nedpressa massan i fogarna, överflödig massa, som ej fastnat i fogarna avlägsnas och k a n ev. användas på ännu ej behandlad del av vägbanan. När vägen trafikerats i minst 3 veckor, verkställes en ytbehandling med 1 kg emulsion, som bör spridas under tryck, och 8 kg sand per m 2 , sedan vägbanan först sopats omsorgsfullt och befriats från allt löst material. Efter ytbehandlingen vältas. A l t e r n a t i v t u t f ö r a n d e . Enär tjärbetongmassan är pulverformig kan den användas som sättgrus och pågrus. Försök härmed skulle vara av intresse.

V-oaffn/nq na med anslufr. fieJa/ici- os ons/u/n/'naar //'//

,

^

onj/tj/nirasbooo/*.

Aank/od

Ml I )1 K 1 1 I -ib M l / 1 1 '1

\*indare

\ Aindor

Oioacnobar/n/nq ubn ons/u/n/nasboqor'

Daoono/xiT/n/r>a /TKXJ

ons/uihi/iosåxDaor: &aaso///7/nq. 7var3aTr/7/na.

Ritning över de olika stensättningsmönster, som skola tillämpas vid stensättningsarbetets utförande å provvägen Sanna —Hinsholmen. 18—916253

274 Bilaga 7.

Program för provvägen Skillinge—Listerby inom Medelsta vägdistrikt, Blekinge län. Provvägens längd: sekt. 8 500—11 700 — 3 700 m.

Del I. Sekt. 8 5 0 0 — 9 600 = 1 1 0 0 m. På denna del varieras bårlagrets utförande, medan beläggningen utföres lika enligt gängse standard. Vägkroppen göres möjligast likformig, särskilt den del, som ligger 0*50 m under vägkroppens överyta. Schaktmassorna utbredas likformigt i lager över hela sträckan. Lerjorden i skärningen sekt. 9 800—9 910 uttages till ca 0-50 m under packstenens underkant och fördelas i huvudsak på sträckans lågpunkter och i övrigt underst jämnt fördelat över hela sträckan. Vägkroppen vältas, varvid uppkommande sättningar uppfyllas med nytt gott material. Innan bärlagret utföres, bör terrasseringen utsättas för någon tids trafik. Dammbindning verkställes med olja. Sedan bärlagret utförts, öppnas vägen ånyo för trafik, innan stensättningen verkställes. Erforderlig dammbindning under denna tid göres med olja. Sekt. 8 500—8 600. Idealgrus 15 cmx på 10 cm1 sand. På det justerade underlaget utbredes ren och strid sand, (ev. fint grus). Lagret vältas. Därefter påföres i förväg blandat grus av idealsammansättning, största kornstorleken må uppgå till 35 mm (event, utföres blandning på vägen av gruset med hyvel och sladd). Gruslagret vältas under vattning samt hyvlas till en profilriktig yta. Ytan skall vid stensättningens påbörjande vara fullt jämn och fast. Sekt. 8 600—8 700. Makadam

15 cm.

Makadam av 40—60 mm makadam påföres och vältas, tills en väl sluten makadamyta erhållits. Sättningar och ojämnheter, som uppstå under vältningen, justeras därvid med ny makadam. Därefter utbredes finmakadam 10—20 mm till en mängd av ca 30 kg/m 2 till jämn yta och vältas. Slutligen påföres bindjord, som vattnas ned och vältas tills en tät, fullt jämn och fast yta erhålles. Denna skall vara profilriktig. Sekt. 8 700—8 900. Packsten

20 cm + 7 cm

makadam.

Packstenen sättes jämnt på underlaget. Uppstående spetsar avslås med slägga. Mellanrummen fyllas omsorgsfullt med mindre sten. Därefter påföres omkring 7 cm löst mått grovmakadam, tills packstenen blivit tät, varpå vältas. Eventuellt upp1

Alla mått av lagertjocklek gälla vältat, fast mått, därest ej annorlunda säges.

275 stående ojämnheter justeras med makadam. Därpå påföres 3 cm löst mått finmakadam och bindjord, varpå vältas under vattning, tills en fullt fast och jämn vägbana erhålles. Denna skall vara profilriktig. Packstenens största dimension 30 cm. Sekt. 8 900—9 000. Stenbädd

40 cm + 7 cm

makadam.

Sträckan utföres i tillämpliga delar som föregående. Sekt. 9 000—9 100. Packsten

20 cm +

cementmakadam.

Packstenen sättes jämnt på underlaget. Uppstående spetsar avslås med slägga. Mellanrummen fyllas omsorgsfullt med mindre sten. Därefter påföres omkring 7 cm löst mått grovmakadam, varpå vältas. Eventuellt uppstående ojämnheter justeras med makadam. Därefter påföres cementbruk 1:3, som genom sopning och vältning nedpressas i makadamlagret till fullständig mättning. Därefter påföres ytterligare ett lager cementbruk av ca 3 cm tjocklek, i vilket nedvältas 10—20 m m finmakadam i ytan, som vid arbetets avslutande skall vara fullt jämn och profilriktig. Sekt. 9 100—9 200. Stabilisering

av underlaget

med

cement.

Underlaget upprives till 15 cm djup och harvas, tills jordmassan är fri från klumpar. Cement sprides jämnt från lastbil, eventuellt med grusspridaranordning, till en mängd av ca 200 kg pr m 3 . Därefter harvas, varefter massan hyvlas fram och åter i strängar såsom vid hyvelblandning, tills massan är väl blandad. Därefter sprides vatten med vattenvagn på den utbredda massan till lämplig koncistens (jordfuktig). Omedelbart därefter harvas och hyvlas på nytt, om så erfordras. Vattenhalten kontrolleras genom prov på platsen. Därefter vältas, helst med piggvals. Slutligen justeras ytan genom hyvling, som efter arbetets avslutande skall vara fullt jämn och profilriktig. Ytan hålles fuktig under minst 8 dagar. Före arbetets utförande skall genom laboratorieförsök lämplig sammansättning av massan fastställas. Sekt. 9 200—9 300. Stabilisering

av underlaget

med

Samma förfarande som föregående, med 250 kg/m Sekt. 9 300—9 400. Stabilisering

av underlaget

med

cement. 3

cement.

cement.

Samma förfarande som föregående, men med 10 cm tjocklek. Sekt. 9 400—9 500. Cementbetong

10 cm.

Ett bärlager av maskinblandad betong med 200 kg/m 3 cement utföres. Sammansättningen av stenmaterialet skall i förväg godkännas av kontrollanten. Ytan hålles fuktig under minst 8 dagar efter färdigställandet. Sekt. 9 500—9 600. Cementbetong

15 cm.

Som föregående, men med 15 cm tjocklek.

276 Bilaga 8.

Program för provvägen Ingetorps sjö—Stora Höga inom Inlands vägdistrikt, Göteborgs och Bohus län. Provvägen är avsedd att anordnas för undersökning av stenbeläggning, utförd med olika smågatstenssorter. Stensättningen utföres å ensartad underbädd, som består av bindjords- och makadamavjämnad packstensbädd, samt förses med kantstöd av armerad cementbetong å ömse sidor om stensättningen. I övrigt skall stensättningen i tillämpliga delar utföras enligt gällande arbetsbeskrivning för statliga stensättningsarbeten. De för ändamålet utvalda stensorterna, som skola levereras från ett tjugotal olika stenbrott, bestå av finkornig, medelkornig och grovkornig granit från södra, mellersta och norra stendistrikten i Göteborgs och Bohus län. För varje stensort reserveras en vägsträcka av cirka 350 m längd. De föreslagna stensorterna sättas i sådan inbördes ordning, att skiljaktigheterna dem emellan tillräckligt tydligt framträda. Det är sålunda lämpligt, att finkorniga stensorter få omväxla med grövre.

Detaljprogram. Våglängd = 7 000 m. Körbanebredd = 6-0 m, varav 5-0 m stensättning och 0*5 m kantstöd av cementbetong å ömse sidor om stensättningen. Till de olika provsträckorna levereras smågatsten från följande stenbrott: Provsträcka » » » » » » » » » » » » » » » » » » »

1. Boråsgården (Andelsföreningen Bohusläns Koop. Stenindustri). 2. Humlekärr (Wilh. Andersson). 3. Hällesmörk (N. S. Beer & Co.). 4. Norra Grundsund (Granit AB. C. A. Kullgrens Enka). 5. Gäsö (AB. Lysekils Stenindustri). 6. Krokstrand—Lia (AB. Förenade Granitindustrier). 7. Ed (Skandinaviska Granit AB.). 8. Krokstrand—Tusenmannafjället (N. S. Beer & Co.). 9. önnavattnet (AB. Förenade Granitindustrier). 10. Hovenäset (Eliasson & Johansson). 11. Lahälla (AB. Förenade Granitindustrier). 12. Vajern (Granit AB. C. A. Kullgrens Enka). 13. Bixö—Fabriksbrottet (Skandinaviska Granit AB.). 14. Bixö—Svartsjöbrottet (Skandinaviska Granit AB.). 15. Gåseberg—Govik (AB. A. K. Fernströms Granitindustrier). 16. Valeby eller Bottnelycke (AB. Bäckmans Stenhuggerier). 17. Kämpersvik (Granit AB. C. A. Kullgrens Enka). 18. Malmön (Granit AB. C. A. Kullgrens Enka). 19. Beserveras. 20. Beserveras.

277 Bilaga 9.

P. M. På uppdrag av 1937 års granitutredning har undertecknad utfört vissa statistiska undersökningar rörande inom stenindustrien sysselsatta personer. De önskade siffrorna skulle närmast avse att belysa kostnaderna för en temporär pensionering, intill fyllda 67 år, av personer sysselsatta inom stenindustrien, vilka uppnått 60 års ålder. Det undersökta materialet omfattar 257 personer från arbetsplatser i Bohuslän, Halland, Blekinge och Småland. Åldersfördelningen var följande. Födelseår

Bohuslän

Blekinge

Småland

Summa

%

26 24 31 22 20 14

1 1 1 1 1

23 18 11 18 17 14

4 2 3 3 1 1

53 45 46 44 39 30

20-6 17-5 17-9 17-1 15-2 11-7

1878 1877 1876 1875 1874 1873 Summa

Halland

Till en början har undersökts den genomsnittliga arbetstiden och arbetsinkomsten under de båda åren 1937 och 1938, efter födelseår, varvid stenarbetare från Bohuslän och Blekinge redovisats var för sig. Halland och Småland ha som mindre betydande ej tagits i betraktande. Besultatet var Bohuslän.

Arbetsdagar per år

Inkomst per år kr.

Per

anställd Dagsinkomst kr.

Födelseår

Antal stenarbetare

1878... 1877... 1876... 1875... 1874... 1873...

26 24 31 22 20 14

6 105 6 042 6 877 5 332 4 784 3 264

31 848 30 444 35 536 27 129 23 138 14 762

235 252 222 242 239 233

1 225 1268 1 146 1233 1 157 1 054

5:22 5:04 5: 16 5: 10 4:84 4:52

Summa

32 404

162 857

1 189

5:02

Arbetsdagar per år

Inkomst per år kr.

278 Blekinge. Per Födelseår

Antal stenarbetare

1878... 1877... 1876... 1875... 1874... 1873...

23 18 11 18 17 14

Summa

anställd

Inkomst per ar kr.

Arbetsdagar per år

Inkomst per år kr.

5 508 4 246 2 262 4 079 3 569 3 168

20 970 15 434 7 227 12 184 11 419 10 190

240 236 206 227 210 226

912 857 657 677 672 728

3:80 3: 63 3: 19 2: 98 3: 20 3:22

22 832

77 424

3:39

Arbetsdagar per år

Dagsinkomst kr.

Som synes varierar genomsnittlig arbetstid för år och årsinkomst inom relativt snäva gränser inom vart och ett av de båda undersökta områdena, om de studeras efter födelseår. En viss nedgång i arbetsinkomst med stigande ålder kan dock konstateras. Starkt framträdande åter är skillnaden i inkomstnivå mellan Blekinge och Bohusläns stenhuggeriarbetare. För ett bedömande av pensioneringsproblemet torde det vara av intresse att studera fördelningen efter såväl årlig arbetstid som inkomst. Denna undersökning har gjorts på det sammanlagda materialet, utan åldersskillnad, men naturligtvis särskilt för Bohuslän och Blekinge.

Bohuslän.

Genomsnittlig årsinkomst

Genomsnittlig arbetstid per år, månader —1 1—2 2—3 3—4 4—5 5—6 6—7 7—8 8—9 9—10 10—11 11—12 Summa

—200 . 200—400 400—600 600—800 800—1 000. . . 1 000—1 200. . . 1 200—1 400.. . 1 400—1 600. . . 1 600—1 800. . . 1 800—2 000. . . 2 000—2 2 0 0 . . . 2 200—2 400. . . 2 400—2 600.. .

2 Sumrat i

2 2

2 2

1 1 1 1

1 2 1 1

1 1 1 1 1

o

1 1 2 4 2 1

1 1 3 9 5 3 10 6 2

6 9 7 9 8 31 21 11 17 12 4

1 1

2 1 10 10 4 7 5 1 1

il

7 4 2

279 Blekinge.

Genomsnittlig årsinkomst

—200 200—400, 400—600 600—800 800—1 000 1 000—1 200 1 200—1 400 1 400—1 600 1 600—1 800 1 800—2 000 Summa

Genomsnittlig arbetstid per år, månader —1 1—2 2—3 3—4 4—5 5—6 6—7 7—8 8—9 9—10 10—11 11—12 1

1 2 1

1 4 1

1 1 1

—

3 1 1 1

1 2 6 1

1 5 12 3 2 1

1 7 6 10 5

5 6 21 30 13 14 9 1 1 1

1 2 2 1 3 1

1 1

33 Summa

Den genomsnittliga årliga sysselsättningstiden är relativt lång. Den är sålunda på följande procenter av de anställda.

6 månader » 8 » 9 » 10 » 11

eller därutöver » » » » » » » »

... ... ... ...

Bohuslän

Blekinge

88 80 72 60 30

89 77 67 44 11

Den långvariga sysselsättningen förekommer något mera utpräglad i Bohusliin än i Blekinge. De 257 personer, vilka ovan redovisats, voro födda åren 1873—1878. Den äldsta årsklassen fyller 66 år under år 1939, den yngsta 61 år under samma år. Om ersättning skulle lämnas åt stenhuggeriarbetare fr. o. m. fyllda 60 till fyllda 67 år, skulle man, för att få fram antalet understödda vid 1939 års mitt få lägga till halva årsklassen 1872 och halva årsklassen 1879. Den förra torde vara något mindre än halva årsklassen 1873 och den senare något större än halva årsklassen 1878. Man torde icke vara långt från det rätta, om man beräknar antalet arbetare, som högst kunna komma i fråga för understöd, till omkring 257 -}- 27 -f- 15 = 299, eller en ökning av det observerade materialet med c:a VeI det föregående har den genomsnittliga årliga arbetsinkomsten beräknats för arbetare vid de bohuslänska och blekingska stenhuggerierna. Denna inkomst uppgick till 162 900 kronor för de förra och 77 400 kronor för de senare. För de 5 arbetarna i Halland var den 4 900 och för de 14 i Småland 14 100 kronor. (För arbetarna i dessa båda sistnämnda landskap var medelårsinkomsten pr arbetare således i runt tal 1 000 kronor; detta belopp låg ungefär mitt emellan inkomstbeloppen från Bohuslän och Blekinge.) För de 257 observerade arbetarna, födda under åren 1873—1878, var sålunda den totala årsinkomsten 259 000 kronor. För samtliga de arbetare, vilka vid 1939 års mitt kunde antagas vara berättigade till ersättning under de angivna förutsättningarna, skulle sålunda den totala årsinkomsten vara c:a 303 000 kronor, eller i runt tal 300 000 kronor.

280 Bleve ersättningen 8/« av den genomsnittliga årsinkomsten för låt oss säga de två senare arbetsåren, skulle man få räkna med en årskostnad av c:a 200 000 kronor. Begränsades rätten till ersättning till dem, som mera huvudsakligt sysslat med stenhuggning, låt oss säga i minst 6 månader pr år, skulle detta endast obetydligt inverka på kostnaden för ersättningarna. Nedsättningen skulle knappast uppgå till 4 %. Det måste förutses, att efterhand åtminstone under någon tid framåt yngre årsklasser, som uppnå 60 års ålder, måste få rätt till understöd. Antalet arbetare per årsklass synes i genomsnitt vara (hösten 1938) Födda 1878—1882 1883—1902 » 1903—1913

55 48 59

Man torde därför måhända under de närmaste åren få räkna med någon kostnadsstegring, vilken sedan då nya årsklasser icke längre få rätt till ersättning, övergår till en avveckling under en sjuårsperiod. Då emellertid knappast alla här observerade arbetare kunna bliva berättigade till ersättning, då en viss skälighetsprövning väl får antagas komma att tillämpas, torde vid en ersättning av 2 / 3 av inkomstbeloppet en beräknad årskostnad av omkring 200 000 kronor väl få anses tillräcklig. E.

Lindh.

Bilaga 10.

R A P P O R T från studieresa våren 1938 i Tyskland och Danmark, företagen av väginspektörerna F. Ploman och A. Södergren samt vägingenjören W. Mannerfelt i deras egenskap av sakkunniga och experter hos 1937 års Granitutredning.

Innehållsförteckning. Kap.

I.

Kap. II. Kap. III. Kap. IV. Kap.

V.

Kap. VI. Kap. VII.

Bedogörelse för tillkomsten av studieresan jämte uppgift om deltagarna i densamma. Besrouten. Detaljerad resebeskrivning. Bedogörelse för vägväsendets utveckling i Tyskland och Danmark jämte uppgift om de båda ländernas gatstensförsörjning. Beskrivning av metoderna för utförandet av vissa typer av äldre och yngre stensättningsarbeten. Sammanfattning. Litteraturhänvisning.

KAP. I.

Redogörelse för tillkomsten av studieresan jämte uppgift om deltagarna i resan. Under loppet av juni månad 1937 företog 1937 års Granitutredning en studieresa i Tyskland för studium av såväl stenhuggerier i Schlesien och Sachsen som stensägerianläggningar i Fichtelgebirge. Utredningen blev härvid i tillfälle att jämväl studera en mångfald stensättningsarbeten å såväl riksbilvägar som riksvägar, landsvägar av l:sta ordningen och landsvägar av 2:dra ordningen ävensom å stadsgator, varvid vissa för svenska förhållanden intressanta men oprövade metoder för stensättningsarbetens utförande av Utredningen iakttogos. Då Utredningen emellertid icke ägde den erforderliga tekniska sakkunskapen för bedömande av de i Tyskland tillämpade metoderna för utförande av stensättningsarbeten, föreslog Utredningen i skrivelse den 5 mars 1938 till Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, att Styrelsen — med hänsyn därtill, att det måste anses synnerligen angeläget för det svenska vägväsendet, att erhålla kännedom om de tyska metoderna för stensättningsarbetenas utförande— måtte hos Kungl. Maj:t utverka tillstånd för de Styrelsens tjänstemän, som samtidigt voro tillkallade såsom särskilda sakkunniga och experter hos Utredningen, att företaga en studieresa i Tyskland för studium av utförandet av stensättningsarbeten främst i Schlesien, Sachsen och Bayern. Utredningen föreslog sålunda väginspektörerna Fr. Ploman och Alex. Södergren samt vägingenjören W. Mannerfelt att företaga den åsyftade studieresan. Sedan Styrelsen ingått till Kungl. Maj:t med framställning i ämnet och Kungl. Maj:t medgivit — såsom framgår av Kungl. brev den 24 mars 1938 —- att ovannämnda tre experter måtte företaga den av Granitutredningen föreslagna studieresan, ingav Utredningen den 7 april 1938 framställning till Kungl. Maj:t av innebörd, att de av Kungl. Maj:t sålunda utsedda färddeltagarna måtte, i anslutning till resan i Tyskland, få företaga resa i Danmark för studium av utförandet av vissa danska stensättningsarbeten. Denna framställning vann likaledes Kungl. Maj:ts bifall jämlikt Kungl. brev den 22 april 1938. Till färdledare utsåg Utredningen väginspektören Fr. Ploman. Då Utredningen kunde konstatera förefintligheten av ett stort intresse på skilda håll för deltagande i den planerade studieresan, utsände Utredningen den 1 april 1938 en inbjudan till följande myndigheter och institutioner, nämligen: Statens Väginstitut, Djurgårdskommissionen, Stockholms Stads Gatukontor, Göteborgs Stads Gatu- och Vägförvaltning, Sveriges Granitindustriförbund samt Svenska Cementföreningen, att utse lämplig representant att på vederbörande myndighets eller institutions egen bekostnad deltaga i resan.

284 Samtliga sålunda inbjudna myndigheter och institutioner hälsade detta Utredningens erbjudande med största tacksamhet. Dock ansåg Stockholms Stads Gatukontor fördelarna av ett deltagande i studieresan ganska obetydliga bland annat på den grund, att asfaltbeläggningarna, enligt Gatukontorets mening, numera nått en utveckling, vilken såväl ekonomiskt som trafiktekniskt gjort dem överlägsna stenbeläggning, varför Gatukontoret icke önskade låta någon representant för Gatukontoret deltaga i resan. De övriga inbjudna myndigheterna och institutionerna hade till deltagare i studieresan utsett följande personer, nämligen: Statens Väginstitut; dess chef, civilingenjören N. von Matern. Djurgårdskommissionen; dess chef och verkställande direktör, majoren L. Schönmeyr, dock först efter inhämtande av Kungl. Maj:ts medgivande härtill, Göteborgs Stads Gatu- och vägförvaltning; dess chef, gatuchefen A. Hultman, Sveriges Granitindustriförbund; verkställande direktören hos AB. Svenska Stenbeläggningar, civilingenjören G. Lye samt Svenska Cementföreningen; chefen för dess Stockholmskontor, civilingenjören T. Biide. Ungefär samtidigt som förberedelserna för studieresan pågingo, fattade Sveriges Granitindustriförbund det beslutet, att inbjuda en lärare i vägbyggnadsteknik vid vardera Kungl. Tekniska Högskolan i Stockholm och Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg att tillsammans med en representant för svensk granitindustri företaga en resa i Tyskland för studium av aktuella vägbyggnadsproblem. På särskild framställning därom medgav Utredningen, att ifrågavarande personer måtte få deltaga i den av Utredningen planerade studieresan. Till representanter för denna avdelning av Studiekommissionen hade Sveriges Granitindustriförbund utsett följande personer, nämligen: För Kungl. Tekniska Högskolan; professorn H. N. Pallin, för Chalmers Tekniska Högskola, civilingenjören K. E. Wallman samt för svensk granitindustri, driftschefen hos Skandinaviska Granit Aktiebolaget, civilingenjören S. A. Mattson. På grund av förhinder blev emellertid professor H. N. Pallin icke i tillfälle att deltaga i resan. Sedan de av Kungl. Maj:t utsedda deltagarna i Studiekommissionen uttalat önskemål därom, att Utredningens sekreterare måtte givas möjlighet att såsom resesekreterare medfölja kommissionen, inbjöd Sveriges Granitindustris Exportförening denne sekreterare, revisor T. Springer, att deltaga i studieresan. Studiekommissionen kom sålunda att få följande sammansättning: Väginspektören Fr. Ploman, färdledare, Väginspektören Alex. Södergren, Vägingenjören W. Mannerfelt, Civilingenjören N. von Matern, Majoren L. Schönmeyr, Gatuchefen A. Hultman, Civilingenjören G. Lye, Civilingenjören T. Biide, Civilingenjören K. E. Wallman och Civilingenjören S. A. Mattson samt Bevisorn T. Springer, sekreterare.

285 KAP. II.

Resrouten. Besan företogs under tiden den 17—27 maj 1938 i vissa av färddeltagarna disponerade automobiler. Samtliga färddeltagare samlades i Trelleborg på morgonen den 17 maj 1938, varefter avresa företogs med morgonfärjan till Sassnitz. De olika dagsetapperna framgår av följande uppställning. Tisdagen den 17 maj 1938. Sassnitz—Berlin. Onsdagen den 18 maj 1938. Berlin. Torsdagen

den 19 maj 1938.

Berlin—Breslau. Fredagen den 20 maj 1938. Breslau—Dresden. Lördagen den 21 maj 1938. Dresden—Niirnberg. Söndagen den 22 maj 1938. Niirnberg—Frankfurt a/M. Måndagen den 23 maj 1938. Frankfurt a/M—Köln. Tisdagen den 24 maj 1938. Köln—Braunschweig. Från Braunschweig återvände Schönmeyr och Mattson till Sverige, under det att Biide avreste till annan förrättning i Tyskland. Onsdagen den 25 maj 1938. Braunschweig—Bibe (i Danmark). von Matern till Sverige.

Från Hamburg, som passerades, återvände

Torsdagen den 26 maj 1938. Bibe—Fredericia. Fredagen den 27 maj 1938. Fredericia—Hälsingborg. Frän Köpenhamn, som passerades, återvände Södergren till Sverige, samtidigt som Hultman avreste till annan förrättning i Danmark.

286 KAP. III. Detaljerad resebeskrivning.

Bilaga 1 till KAP. III, Detaljerad resebeskrivning. Protokoll hållet vid sammanträde den 18 maj 1938 å Kanzlei des Generalinspektörs fur das deutsche Strassenwesen med representanter för det tyska vägväsendet och den svenska studiekommissionen. Närvarande: Ministerialbaurat Schönleben, ordförande, » Meffert, Dipl.-Ing. B. Dittrich, Direktor W. Kleine, Väginspektören Fr. Ploman, » Alex. Södergren, Vägingenjören W. Mannerfelt, Civilingenjören N. von Matern, Majoren L. Schönmeyr, Gatuchefen A. Hultman, Civilingenjören G. Lye, T. Biide, » K. E. Wallman och » S. A. Mattson, samt vid protokollet Bevisorn T. Springer. § 1. Ordföranden hälsade på Generalinspektör, Ing. Dr. Todts vägnar och i egenskap av dennes ställföreträdare studiekommissionen välkommen till Tyskland och beklagade samtidigt att Generalinspektör Todt tyvärr var förhindrad att deltaga i dagens överläggningar. § 2. Ordföranden lämnade en orientering beträffande tyskt vägväsende av i stort sett följande innehåll. Det allmänna vägnätet i Tyskland indelas officiellt i följande vägkategorier, nämligen: Beichsautobahnen (riksbilvägar), Beichsstrassen (riksvägar), Landstrassen erster Ordnung (landsvägar av första klass), » zweiter Ordnung (landsvägar av andra klass), Gemeindestrassen (övriga vägar).

287 Biksbilvägarna äro med avseende på trafiken upplåtna endast för alla slag av automobiler och motorcyklar men förbjudna för hästfordon, cyklar och fotgängare. De skilja sig vidare från övriga slag av vägar därigenom, att de äro helt fria från varje slag av kors- eller tvärvägar i samma plan samt byggda så, att möten äro uteslutna. Biksbilvägen består av två vägbanor, i regel skilda frän varandra av en 3*0—4*0 m bred med gräs, buskar och träd försedd mittrand. Varje dylik vägbana består av en egentlig körbana om 7-5 m bredd, på utsidan begränsad av ett 1-0 m brett kantstöd i körbanans nivå och på insidan mot den gräsklädda mittranden begränsad av ett 0-4 m brett kantstöd, likaledes i nivå med körbanan. Utanför det yttre kantstödet anordnas en 1-0 m bred, med gräs besådd vägren. Biksbilvägarna erhålla härigenom en bredd på sammanlagt c:a 24-0 m. Var och en av de båda egentliga, 7-5 m breda körbanorna äro uppdelade i två körfiler genom en 0*10—0-16 m bred miltrand i körbanans plan. På körbanorna uppdelas trafiken så, att trafiken i en riktning går fram allenast å den ena körbanan, under det att trafiken i motsatt riktning framgår på den andra. Trafiken skall normalt använda endast den högra körfilen, under det att den vänstra filen uteslutande får användas vid omkörning. övriga slag av i det föregående nämnda vägar äro upplåtna för all trafik. Biksbilvägarna byggas helt och hållet med statsmedel genom försorg av en rent statlig, för ändamålet särskilt bildad organisation (das Unternehmen »Beichsautobahnen»). Landets övriga vägar byggas med större eller mindre statsbidrag. Biksbilvägarna, riksvägarna samt landsvägarna av första klass ligga under statens förvaltning. Landsvägarna av andra klass ligga liksom övriga vägar under vägdistriktens förvaltning. Nätet av riksbilvägar, som projekterats att tillsvidare omfatta en väglängd av 13 000 km, varav 1 000 km i det forna Österrike, har utbyggts till en längd av sammanlagt c:a 4 000 km. Utbyggnaden sker för närvarande i en takt av c:a 1 000 km per år. Biksvägnätet omfattar för närvarande c:a 38 000 km väg, nätet av landsvägar av första klass c:a 81 000 km väg och nätet av landsvägar av andra klass i runt tal 85 000 km väg. Beläggningarna på riksbilvägarna utgöras av cementbetong, asfaltbetong och smågatsten. Smågatstenen lägges huvudsakligen på underbädd av cementbetong men även i mindre utsträckning på packsten. Alla tillfartsvägar och anslutningsställen till riksbilvägarna beläggas med smågatsten på packsten. Å riksbilvägarna kommer numera granit och jämförliga bergarter i allt större omfattning till användning, då granitbroarna beräknas hålla i århundraden, under det att järnbroarna endast beräknas hålla i c:a 50 år, och riksbilvägarna med däri ingående broar byggas för framtida trafik under århundraden. Ploman lämnade en redogörelse över Kommissionens sammansättning samt redogjorde för avsikten med Kommissionens studieresa i Tyskland. På av von Matern framställd fråga om användningen av olika beläggningar på riksbilvägarna meddelade Ordföranden att de olika beläggningarna fördelade sig sålunda: 3 % smågatsten, 6 % asfaltbetong och 91 % cementbetong, om hänsyn endast toges till de i nätet av riksbilvägar direkt ingående körbanorna. Procentsiffran för smågatsten bleve emellertid större, om hänsyn jämväl toges till beläggningarna å de till riksbilvägarna hörande tillfartsvägarna och anslutningsställena. Med anledning av frän Ploman framställd fråga, huruvida icke smågatstensbeläggningar fordrade särskilt god undergrund, svarade Ordföranden, att en god

288 undergrund vore villkoret för utförande av smågatstensbeläggning, vilket stenindustrien hittills icke tillräckligt beaktat. När riksbilvägarna började byggas, rådde stor arbetslöshet bland de tyska stenhuggarna, varför användandet av smågatsten och brobyggnadssten av granit vid byggandet av dessa vägar då huvudsakligen varit betingat av sociala skäl. Numera hade emellertid förhållandena ändrats därhän, att sociala synpunkter icke längre hade betydelse vid valet av beläggning. Stenindustrien vore nämligen f. n. fullt sysselsatt och kunde t. o. m. peka på brist på arbetskraft. Meffert meddelade, att riksbilvägen från trakten av Frankfurt a/O till Breslau i viss utsträckning var försedd med smågatstensbeläggning, huvudsakligen utförd på packstensbädd. På fråga av Södergren beträffande de olika beläggningarnas livslängd meddelade Ordföranden, att gatsten på betongbädd hade oändlig och obegränsad livslängd. Om cementbetongens livslängd saknade man närmare kännedom. Av von Matern framställd fråga beträffande kostnaderna för utförande av de olika beläggningarna besvarades av Ordföranden så, att smågatstensbeläggning pä betongbädd kostade i stort sett 40 å 50 % mer än cementbetongbeläggning. 1 En av Ploman framställd fråga beträffande användningen av fogfyllnadsmedel och därvid vunna erfarenheter besvarades av Meffert, som meddelade, att Kommissionen skulle under resan i Tyskland bliva i tillfälle att studera provvägarna på riksbilvägarna. Under de fyra år byggandet av riksbilvägar pågått, hade man emellertid redan kunnat iakttaga, att systemet med utförande av cementbruksfogar å stensättning pä packstensbädd icke gav tillfredsställande resultat. Sedan Ordföranden förklarat sig tyvärr vara förhindrad att längre leda förhandlingarna, uppdrog han åt Meffert att under de fortsatta förhandlingarna fungera såsom ordförande. Återkommande till frågan om fogfyllnadsmedel meddelade Meffert, att de typer av fogfyllnadsmedel, som huvudsakligen kommo till användning å riksbilvägarna voro dels ett slag av varmbitumen, benämnt »Pflasterkitt», normerat i D I N 1996, dels ock cementbruk, Zementmörtel. »Pflasterkitt» finge icke förväxlas med den »Dehnungsfugmasse» (utvidgningsfogmassa) som användes såsom fogfyllnadsmedel å betongvägar. »Pflasterkitt» användes huvudsakligen vid stensättning på packstensbädd. Cementbruk, som tidigare kommit till användning såsom fogfyllnadsmedel såväl vid stensättning på packstensbädd som vid stensättning på underbädd av cementbetong, användes numera endast vid stensättning på betongbädd. I viss utsträckning förekom också användning av »Pflasterkitt» såsom fogfyllnadsmedel vid stensättning på betongbädd. Ploman upplyste därom, att man i Sverige icke förser stensättning med särskilt fogfyllnadsmedel. Ej heller användes betongbädd. I Sverige utföras stensättningar i regel med grusfogar på packstensbädd eller direkt på gammal vägbana. Med anledning härav meddelade Meffert, att man i Tyskland icke förser stensättningar på riksvägar eller landsvägar med betongbädd, ty dylika vägar äro i regel av den beskaffenhet, att de — efter mångårig trafik — utgöra en tillfredsställande och stabil grund för stensättning. Vid val av beläggning för riksbilvägar tillämpas numera den principen, att gatsten väljes endast till sådana sträckor, som äro belägna i närheten av stendistrikten, varför stenbeläggningar huvudsakligen återfinnas i södra och mellersta Tyskland. På slättlandet, där det i allmänhet finnes god tillgång på erforderligt material för 1 Denna uppgift ändrad av Meffert vid framläggandet av detaljerade kostnadsuppgifter för olika slag av beläggningar (se sid. 53).

289 utförande av cementbetongbeläggning, förses riksbilvägarna huvudsakligen med sistnämnda beläggning. Under det senaste året har emellertid frågan om val av beläggning alltmera tenderat att bliva en fråga om tillgång på arbetskraft. Med hänsyn till den över hela Tyskland för alla näringsgrenar kännbara bristen på arbetskraft väljes numera hellre cementbetongbeläggning än smågatstensbeläggning, enär en smågatstensbeläggning krävde väsentligt flera dagsverken än motsvarande beläggning av cementbetong. (Enligt sedermera inhämtade uppgifter åtgick det 40 000 dagsverken för stensättning av viss del av riksbilvägen mellan Berlin och Breslau. Därest samma sträcka försetts med cementbetongbeläggning, hade det erfordrats allenast 7 500 å 8 000 dagsverken. Vid utförande av smågatstensbeläggning på riksbilvägar åtgår det sålunda mer än 5 gånger så många dagsverken som vid utförande av cementbetongbeläggning.) På sådana sträckor av riksbilvägarna, där hastigheten hålles hög, förses förefintlig stenbeläggning med särskilt fogfyllnadsmedel. Däremot äro tillfarts- och anslutningsvägarna, där hastigheten hålles låg, endast försedda med grusfogar, dock att i vissa fall även annat fogfyllnadsmedel än grus kommit till användning. För närvarande övervägar man emellertid att efteråt gjuta »Pflasterkitt» i de med grusfogar försedda stensättningarna å tillfartsvägarna till riksbilvägarna. Stenbeläggningens förseende med särskild fogfyllning medför åtskilliga fördelar. Sålunda blir stensättningen härigenom dammfri, lätt att hålla ren, mindre bullersam och mindre skakningsalstrande. Med anledning av förfrågan från von Matern beträffande normer för de olika beläggningarnas utförande meddelade Ditt rich, att de i april 1936 utgivna »BichtIinien fiir Fahrbahndecken» alltjämt voro gällande såsom normalbestämmelser. Ifrågavarande »riktlinjer» höllo emellertid på att omarbetas. Avdelningen rörande cementbetongbeläggningar beräknades först föreligga färdig, varefter avdelningen om bituminösa beläggningar skulle omarbetas. Avdelningen rörande stensättningsarbeten slutligen beräknades kunna bliva färdig inom 2 å 3 månader. På därom av Södergren framställd fråga, huru utvecklingen tedde sig i fråga om valet av beläggningar, meddelade Meffert, att man i fråga om riksvägnätet, alltså icke riksbilvägnätet, i första hand komme att koncentrera sig på spörsmålet om ökade vägbredder. Härjämte avsåg man att förse de i detta vägnät ingående vägarna med alltmera »tunga» beläggningar. Vad beträffar beläggningarnas art meddelade Meffert, att c:a 20 % av riksvägarna år 1924 voro belagda med smågatsten. Motsvarande siffra var år 1928 c:a 25 % (för närvarande c:a 30 %). År 1945 torde 40 % av riksvägnätets vägar vara försedda med smågatstensbeläggning. Anledningen till att smågatstensbeläggning kommit till allt större användning pä riksvägarna var den, att ifrågavarande beläggning hade lång livslängd samt var trafiksäker och ekonomisk. von Matern önskade erhålla svar på frågan, varför smågatstensbeläggning användes i så stor utsträckning i Tyskland, då en betongbeläggning vore billigare i anläggningskostnad. Med anledning härav svarade Meffert, att smågatstenens ökade användning berodde därpå att stenbeläggning i stendistriktens närhet kunde utföras till lågt pris, att stenbeläggning var strävare än andra »tunga» beläggningar och därför mera trafiksäker, att cementbetongbeläggning blir nersmutsad och slirig i jordbruksdistrikten, särskilt i trakter, varest sockerbetstransporter förekomma, samt att det i Tyskland funnes ett stort antal entreprenörfirmor, som kunde göra goda stenbeläggningar, under det att det ej funnes så många firmor, som kunde göra 19—916253

290 goda cementbetongbeläggningar, för vilkas utförande erfordrades en stor och dyrbar maskinell utrustning. Efter framställd fråga om kostnaderna för utförande av de olika typerna av beläggning på riksbilvägarna meddelade Meffert, att cementbetongfarbanan av i regel 22 cm tjocklek kostar i genomsnitt 10 Bmk per kvm (8—12 Bmk). Bituminös beläggning av 5—6 cm tjocklek på 18—20 cm tjock underbädd av cementbetong i genomsnitt 12: 50 å 1 3 : — Bmk per kvm samt smågatstensbeläggning med 2-5 cm sanddyna på 18—20 cm tjock underbädd av cementbetong eller underbädd av ett 5—6 cm tjockt makadamlager och därunder ett 25 cm tjockt packstenslager ävensom särskild fogfyllning i genomsnitt 13: — å 14:— Bmk per kvm. Betongbädden under smågatstensbeläggningen har en cementhalt av c:a 250 kg per kbm. Vid utförande av de betydande cementbetongarbetena å riksbilvägarna, levereras cementet till lägre pris än det, som gäller för leveranser till andra slag av vägar. Sålunda är cementpriset vid leveranser till riksbilvägarna 2: 50 Bmk per säck, under det att priset normalt är 3: 50 Bmk per säck. Biide framställde frågan, huruvida sandwichbetongunderbädd utförts i Tyskland, vilken fråga Dittrich besvarade nekande. Dittrich ansåg, att frågan om användande av gatsten såsom vägbeläggningsmaterial i viss mån var en handelspolitisk och social fråga. Det vore bättre att förse riksbilvägarna enbart med cementbetongbeläggning i stället för den nu i viss omfattning förekommande smågatstensbeläggningen på betong. Erfarenheter från olika slag av beläggningar höllo på att insamlas och skulle snarast bearbetas. Söder gr en framhöll, att man i Sverige på vissa håll ansåg smågatsten olämplig för vägbeläggningsändamål bl. a. av den anledningen, att smågatstensbeläggningen alstrade kraftigare ljud än andra beläggningar varför det vore av intresse att erhålla uppgift om de tyska vägexperternas omdöme i denna fråga. Meffert meddelade, att meningarna om smågatstensbeläggningens lämplighet voro delade bland tyska vägmän. Själv körde han med glädje på smågatstensbeläggning, särskilt vid regn, starkt solsken och mörker, och ansåg att denna beläggning vore bra.

§3. Sedan Meffert lämnat en orientering över programmet för de närmaste dagarnas studieresor, förklarade han sammanträdet avslutat. Ploman framförde Kommissionens tack för de synnerligen intressanta uppgifter, som lämnats Kommissionen beträffande det tyska vägväsendet. Vid protokollet T. Springer.

291 Bilaga 2 till KAP. III, Detaljerad resebeskrivning. Protokoll hållet vid sammanträde den 25 maj 1938 å Bauverwaltung der Hansestadt Hamburg. Närvarande: Oberbaurat Waldhausen, ordförande, Väginspektören Fr. Ploman, » Alex. Södergren och Vägingenjören W. Mannerfelt, samt vid protokollet Bevisorn T. Springer. § 1. Ordföranden

hälsade Studiekommissionen välkommen till Hansestadt Hamburg. § 2.

Ploman redogjorde för Studiekommissionens uppdrag. § 3. Ordföranden lämnade en redogörelse beträffande förekommande beläggningar å släden Hamburgs gator av i stort sett följande innehåll. Stadens gatu- och vägnät omfattade år 1933 en sammanlagd yta av 7 292 400 kvm. De olika slagen av beläggningar fördela sig enligt följande tabell. B e 1ä Storgatsten med gjutna fogar Storgatsten med grusfogar Smågatsten Polygonalsten Bituminösa beläggningar Vattenbunden makadam Andra beläggningar

1891 Kvm

1919 Kvm

1933 Kvm

25 000 750 000

1 750 000 850 000 425 000 1 650 000 675 000 50 000 100 000 5 500 000

2 131 700 1 166 700 1 062 500 1 477 400 1 070 300 218 900 164 900 7 292 400

1 500 000 175 000 Summa kvm

2 450 000

Utvecklingen har sålunda skett i sådan riktning, att stadens gator i allt större utsträckning förses med storgatstensbeläggning med bitumenfogar (»Fugenverguss»). Användningen av denna beläggningsmetod är föranledd av följade omständigheter. Hamburg ligger till stor del på dålig grund, delvis sumpmark (Moor und Torf), i vissa fall av så lös beskaffenhet, att hela kvarter och stadsdelar äro stadda i långsam och likformig sjunkning, i visst fall enligt uppmätning uppgående till 12 cm på 15 år. Den med åren allt intensivare och tyngre gatutrafiken befaras, därest en mera monolitisk gatubeläggning, exempelvis cementbetong och gatsten å betongbädd eller med cementfogar användes, komma att förorsaka skakningar och sättningar, som överföras till husgrunderna, samtidigt som beläggningen skadas. Det har visat sig, att den nu använda storgatstensättningen med bitumenfogar ej överför skakningarna i samma omfattning. Metoden medgiver tillika att på grund

292 av sjunkning och sättning i underliggande jordlager nödvändiga reparationer kunna verkställas. Beläggningen utföres med storgatsten av höjden 20—21 cm. Stenen sättes direkt i ett på den gamla väg- eller gatunivån utlagt 15 cm tjockt lager av lerhaltig sand, varigenom beläggningen i viss mån blir fjädrande, samtidigt som gatubullret dämpas. Detta sandlager skall efter stenens stötning (med maskin) ha en tjocklek av cirka 10 cm. Smågatstensbeläggning kommer icke i fråga på de starkast trafikerade gatorna, där trafiken kan uppgå till 30 000 fordon per dag, utan användes på gator med förstadens förhållanden mindre trafik. På de starkast trafikerade gatorna utföres numera endast storgatstensbeläggning med asfaltfogar. Fördelen av att använda storgatsten av ovan angiven höjd i stället för smågatsten är bl. a. den, att slorgatsten jämte sättgruslager erhåller i stort sett samma höjd som smågatsten jämte sättgrus- och packstenslager. Därjämte vinnes den fördelen, att sådan storgatstensbeläggning på grund av sitt djup bättre än smågatstensbeläggning upptager horisontalkrafter. Smågatstensbeläggningen har, såsom framgår av ovanstående tabell, vunnit den snabbaste utbredningen av alla förekommande beläggningar under de senaste årtiondena och utföres på följande sätt. På ett makadamtätat packstenslager av 20—22 cm tjocklek utbredes lerhaltigt grus i sådan mängd, att gruslagret efter stenens stötning (med maskinstöt) erhåller en tjocklek av 1—2 cm. Före världskriget levererades praktiskt taget all gatsten från Sverige, men numera inköpes stenen från tyska stenhuggerier. Vad beträffade gatstensbeläggningarnas livslängd hade noggranna undersökningar gjorts för vinnande av kännedom i denna fråga, bl. a. genom mätning av stenens avnötning. Dylika mätningar hava under 30 års tid gjorts å Lombardsbriicke, där maximitrafiken enligt verkställda trafikräkningar den 1 juli 1930 uppgick till 3 704 fordon per timme, häri inräknat, förutom motorfordon och hästfordon, jämväl spårvagnar. Gatstenens avnötning på denna bro hade uppmätts till 1*8 mm per år. Då emellertid nutidens fordon i allt större utsträckning förses med gummiringar torde man med visshet kunna utgå därifrån, att avnötningen numera är mindre än nämnda genomsnittssiffra. Vid en avnötning av 1*8 mm eller i runt tal 2-0 mm per år kan en storgatstensbeläggnings livslängd — om hänsyn tages endast till stenens avnötning — beräknas till 25 år, under vilken lid stenen hunnit nedslitas cirka 5 cm. Längre nedslitning än 5 cm å storgatsten är icke tillrådlig, enär storgatstenens form är sådan, att dagfogarna i beläggningen vid större djup bli alltför stora. Med hänsyn till den nutida mindre avnötningen kunde man dock tänka sig en livslängd av 50 år, om avnötningen förutsattes uppgå till endast LO mm per år. Storgatstenens teoretiska livslängd torde med stöd av dessa beräkningar ligga mellan 25 och 50 år. Pa grund av förekommande gatu- och ledningsarbeten måste emellertid de sålunda erhållna siffrorna avsevärt reduceras. Försiktigheten bjuder att man i fråga om Hamburgs starkt trafikerade gator ej räknar med större livslängd än cirka 10 år för en storgatstensbeläggning av här åsyftad beskaffenhet. Gjutningen av de tidigare omtalade asfaltfogarna tillgår på följande sätt. Sedan stenen, noggrant sorterad, satts i tvärsättning med grus i de 1*0—L5 cm breda fogarna, spolas gruset ur dessa till 4—7 cm djup, varefter varm asfaltmassa (fogkitt) gjutes i fogarna. Då massan icke får vara klibbig, kunna tjärblandningar icke användas. Det nu nämnda fogkittet utgör en blandning av 50 % bitumen och 50 % kalkmjöl med sådan konsistens, att kalkmjölet så att säga simmar i asfaltlösningen. Blandningen uppvärmes till 200° C samt gjutes i fogarna vid en temperatur av c:a 180° C. På

293 grund av denna höga temperatur blir fogmassan vid gjutningstillfället lättflytande, vilket är nödvändigt, för att densamma skall kunna nedtränga till önskvärt djup, i genomsnitt 5 cm (4—7 cm). Genom den höga temperaturen nås samtidigt den eftersträvade effekten, att en tunn ånghinna vid igjutningen bildas mellan fogkittet och stenen, varigenom massan förhindras att klibba vid stenen. Ångan alstras av den i stenen alltid i större eller mindre mängd förekommande fuktigheten. Även om massan sålunda icke klibbar vid stenen, erhålles fullständig täthet i beläggningen mot dagvattens nedträngande. Den tunnflytande massan tränger nämligen in i de minsta fördjupningar och ojämnheter i stenen och skiljes från stenen endast genom en tunn luftvägg, bråkdelen av en millimeter tjock. Noggranna undersökningar hava företagits för utrönande av vattentätheten hos en med dylik fogmassa försedd storgatstensbeläggning. Proven, som utförts på beläggningsytor av dels 1 kvm dels ock 6 kvm storlek, hava givit till resultat, att endast 0-05 liter vatten av 15 liter absorberats av beläggningen. Den sålunda absorberade vattenmängden hade emellertid icke trängt ned i fogarna utan genom den starka kapillärkraften absorberats av stenarna. Såsom ovan nämnts användes icke tjära och beck till fogfyllnadsmaterial. Anledningen härtill är den, att tjära eller beck icke med fördel bör uppvärmas till mera än cirka 90° C. Vid denna temperatur bildas vid igjutningen icke något ångskikt, varför vidhäftning uppstår, vilket ej är önskvärt. Fördelen av att fogkittet icke klibbar vid stenen är den, att stenen efter uppbrytning av beläggning utan att skadas lätt kan befrias frän kvarsittande fogmassa för att sedermera ånyo användas. Är fogkittet däremot klibbande, måste hammare användas för att skilja kvarsittande fogmassa från stenarna, varvid stenarna kunna skadas. Kostnaderna för utförande av storgatstensbeläggning med nu beskriven fogfyllnad uppgå i genomsnitt till 24 Bmk per kvm (22:— å 2 6 : — Bmk), därvid stenens pris fritt arbetsplatsen är 1 8 : — å 2 0 : — Bmk, fogkittets 1:50 Bmk och sättgrusets 1 : — Bmk, allt per kvm. Härtill kommer arbetslön med 2 : — Bmk per kvm. Den smågatsten, som användes i Hamburg är av oregelbunden form, vilket nödvändiggör att den sättes i oregelbundna mönster. Fogarna bliva på grund härav oregelbundna och icke sällan större än vid sättning med vanlig smågatsten. Av denna anledning utföras dylika smågatstensättningar i regel med grusfogar. Kostnaderna för en smågatstensbeläggning uppgår till 1 4 : — å 1 5 : — Bmk per kvm, varav för smågatstenen 9: — Bmk per kvm (35: — å 40: — Bmk per kbm). Närmare uppgifter beträffande stensättningsarbetenas utförande återfinnas i den av Bauverwaltung der Hansestadt Hamburg i maj 1930 utgivna »Vorschrift fiir die Herstellung von Pflasterungen». Det här tidigare omnämnda fogfyllnadsmaterialet normeras under benämningen »Pflasterkitt» i de av Deutscher Normenausschuss i mars 1934 och november 1935 utgivna Deutsche Normen D I N 1995 och D I N 1996. § 4. Ordföranden förklarade sammanträdet avslutat och föreslog att en gemensam inspektionsresa skulle företagas till vissa gator i Hamburg för studium av olika typer av gatstensbeläggningar. §5. Ploman framförde Studiekommissionens tack för den synnerligen intressanta redogörelsen beträffande galstensbeläggningar å Hamburgs gator. Vid protokollet T. Springer.

294 KAP. IV.

Redogörelse för vägväsendets utveckling under de senaste decennierna i Tyskland och Danmark. Tyskland. Vägväsendets

organisation.

I äldre tider uppvisade Tyskland en brist på enhetlighet i fråga om vägväsendets förvaltning och utveckling, som knappast torde haft sin motsvarighet i något annat land än möjligen Amerikas Förenta Stater. Liksom i Amerika hade i Tyskland varje särskild delstat, ja till och med varje provins, sin egen vägmyndighet, sina egna erfarenheter och metoder i fråga om vägars anläggande m. m. och på grund härav också sina egna föreskrifter och arbetsbeskrivningar beträffande vägars byggande, underhåll och förseende med beläggning. De olika staternas skilda klimatiska, geologiska, trafiktekniska och ekonomiska förhållanden kommo härigenom att leda vägväsendets utveckling i för varje delstat eller provins specifika banor. Tysklands enande år 1871 medförde ingen ändring i dessa förhållanden. Vägväsendets skötsel kom alltjämt att ligga i händerna på de såsom självständiga organ fungerande provinsförvaltningarna. Vägarna byggdes och underhöllos ej av den tyska staten som sådan utan av de enskilda delstaterna eller provinserna var för sig. Preussen hade sålunda sina egna statsvägar liksom Sachsen, Bayern och övriga stater. Vid tiden för världskrigets utbrott skedde en förändring i fråga om vägväsendets förvaltning, som var ägnad att än mera desorganisera det tyska vägväsendet. Då genomfördes nämligen en sådan ordning, att delstatsvägarna lades under de olika delstaternas skilda provinsers förvaltning, samtidigt som de kommunala myndigheterna lämnades befogenhet att självständigt handhava förvaltningen av de inom kommunen belägna vägarna. Till slut funnos enligt uppgift mer än 60 000 förvaltningar för vägbyggnad och vägunderhåll. Små städer, byar, kommunalförvaltningar och distrikt kunde självständigt och oberoende av andra förvaltningar handhava byggnads- och underhållsarbeten. Vid valet av beläggning och sättet för vägnätets utbyggnad bedömdes frågorna från synpunkten av de lokala förhållandena och erfarenheterna, vilket på grund av mångfalden av förvaltningar givetvis icke var ägnat att medföra någon enhetlighet i fråga om vägarnas byggande och underhåll. Nationalsocialismens överlagande av makten är 1933 medförde emellertid en genomgripande och radikal förändring av vägväsendets förvaltning. Genom en av den nya regimens första förordningar blev vägväsendet helt omorganiserat. Efter trafikens beskaffenhet och omfattning uppdelades de allmänna vägarna i riksvägar (Bcichsstrassen), landsvägar av första ordningen (Landstrassen 1. Ordnung) och landsvägar av andra ordningen (Landstrassen 2. Ordnung). Med hänsyn till riksvägarnas betydelse icke blott för den lokala trafiken utan även för genomgångstrafiken lades riksvägarna under statens omedelbara kontroll och landsvägarna av såväl första som andra ordningen under statens medelbara kontroll. Emellertid stod det snart klart för de tyska vägmyndigheterna, att det icke var möjligt att inom rimlig tid omgestalta det befintliga vägnätet, sä att detta kunde uppfylla de alltmera ökade fordringar, som den snabbt växande motortrafiken ställde på vägarna i fråga om bland annat trafiksäkerhet. På grund härav påbörjades redan i september 1933 byggandet av ett fullkomligt nytt vägnät, som

295 kunde tillfredsställa alla tänkbara anspråk från en växande och i teknisk utveckling stadd motortrafik. Det var nätet av riksbilvägar (Beichsautobahnen), som började byggas enligt en plan, ursprungligen omfattande en sammanlagd våglängd om cirka 7 000 km och sommaren 1938 planerade att omfatta en våglängd av cirka 13 000 km. Biksbilvägarna byggas av ett den 25 augusti 1933 med stöd av lag den 27 juni samma år bildat företag, benämnt »Beichsautobahnen», som dock ej bygger vägarna i egen regi utan genom försorg av entreprenörer. Detta rent statliga företag, som står under omedelbar uppsikt av riksregeringen genom den direkt under rikskanslern ställde generalinspektören för det tyska vägväsendet, utlyser arbetena för de i riksbilvägnätet ingående särskilda delsträckorna på offentlig entreprenad. Om det allmänna tyska vägnätet sålunda i förvaltningstekniskt hänseende kunnat ända fram till år 1933 uppdelas — olika för olika tidsperioder — i en mångfald olika slag av vägar såsom delstatsvägar och provinsvägar m. m., vilka vägars byggande och underhåll huvudsakligen bekostas av vederbörande delstat, provins eller dylikt, skiljer man från och med år 1933 mellan riksbilvägar, riksvägar, landsvägar av första ordningen och landsvägar av andra ordningen, vilka samtliga — i fråga om byggnad och underhåll — i större eller mindre utsträckning bekostas av staten allt efter vägarnas betydelse. Sålunda bestrider staten helt kostnaderna för byggande och underhåll av riksbilvägar och riksvägar, under det att delstaterna, provinserna in. fl. tillsammans med staten bestrida kostnaderna för byggande och underhåll av landsvägar av första och andra ordningen. Beläggningsteknikens

utveckling.

Vad beträffar frågan om vägbanornas härdgöring kan till en början konstateras, att det tyska vägnätet fram till början av 1900-talet till övervägande del var försett med vägbanor av vattenbunden makadam. Därutöver förekom i mindre utsträckning beläggning av fältsten och tuktad sten (»Kopfstein» och »Grosspflaster»), nämligen på vägsträckor med särskilt stark trafik, speciellt i Nordtyskland samt i Syd- och Västtyskland, ävensom i de tyska städerna, där makadam- och fältstensbeläggningarna redan under senare delen av 1800-talet börjat utbytas mot beläggning av tuktad sten. Först i början av 1900-talet började vägarna förses med bituminösa beläggningar. Under denna tid och fram till världskrigets utbrott vunno även beläggningar av slorgatsten ökad användning. Det var även under denna period, som smågatstensbeläggning mera allmänt kom i bruk i Tyskland, särskilt Hannover, där denna beläggningstyp snart vann snabb utbredning liksom i övrigt i Nordtyskland. De sista åren av denna period karakteriserades av en alltmera ökad användning av smågatstens- och storgatstensbeläggningar samt i synnerligen ringa utsträckning av tjocka tjär- och asfaltbetongbeläggningar. I och med världskrigets utbrott avstannade denna utveckling i det närmaste helt och hållet. Under de följande tio åren — således fram till omkring år 1924 — var medelstillgången för vägbyggande och vägunderhåll så knapp, att ansträngningarna i första hand måste inriktas på att i möjligaste mån bibehålla vägnätet i samma skick som vid världskrigets utbrott. Någon utveckling enligt förkrigstidens linjer var ej tänkbar. Det gällde i stället att med till buds stående knappa medel söka förhindra vägarnas totala förstöring. Ansträngningarna inriktades därför huvudsakligen på underhåll av befintliga beläggningar, varjämte de vattenbundna makadamvägarna i viss utsträckning försågos med ytbehandling. Makadamvägarna utgjorde vid denna tid icke mindre än 90 % av landets totala vägnät. Perioden 1914—1924 var sålunda i alldeles särskild grad de enklare beläggningarnas tid. Belysande för utvecklingen under denna tid är uppgiften därom, att

296 cirka 130 olika typer av asfalt- och tjäremulsioner utexperimenterades och kommo till användning under ett enda år av denna period. Då emellertid knappheten på medel för vägbyggande och vägunderhåll kvarstod i det närmaste oförminskad även under de därpå följande cirka tio åren från 1924 fram till nazismens övertagande av makten år 1933, uppvisar även denna period en fortsatt betydande användning av enklare beläggningstyper. Det omfattande vägnätet, vars vägbanor alltjämt huvudsakligen utgjordes av vattenbunden makadam, försågs härvid med ytbehandling av tjära och asfalt ävensom med tjär- och asfaltmakadambeläggningar. Under denna tid började dock även gatstensbeläggningen åter komma till användning. Sålunda utvisade smågatstensbeläggningarna under denna tid en sådan ökning, att provinsvägarna i Preussen — som dåmera omfattade cirka 2 / 3 av hela Tyska riket — år 1924 voro till 7 % belagda med smågatsten, under det att motsvarande siffra för år 1933 uppgick till 13 %. Tager man hänsyn jämväl till beläggningar av tuktad sten, erhållas procentsiffrorna respektive 17 och 21. Under samma tid ökade cementbetongbeläggningar samt tjocka asfalt- och tjärbetongbeläggningar från mindre än 1 % till 2 %. Tiden efter den nuvarande regimens genombrott karakteriseras, som ovan nämnts, av — förutom tillkomsten av riksbilvägarna — en planmässig förbättring av vägnätet, bland annat genom vägarnas förseende i ökad omfattning med beläggningar med särskilt företräde för stenbeläggningarna, framför allt smågatstensbeläggningen. Denna utveckling belyses bäst av den officiella tyska statistiken beträffande olika slag av beläggningar på de tyska riksvägarna samt landsvägarna av första och andra ordningen (inklusive genomfartsvägar i samhällen). Enligt uppgifter, hämtade ur »Strassenbau-Jahrbuch 1937/1938 der Forschungsgesellschaft fur das deutsche Strassenwesen», fördelade sig de olika beläggningarna å nämnda vägar den 31 mars 1936 sålunda. Obelagda vägar 1 Lätta beläggningar 2 3 Medeltunga » Tun a 4 g »

112 000 km 46 000 km 20 000 » 35 000 »

»

Summa: 213 000 km. Av ovanstående uppgifter framgår dels att cirka 50 % av det tyska vägnätet, riksbilvägnätet dock undantaget, vid ovan angivna tidpunkt var försett med beläggning, dels ock att tunga beläggningar förekommo på ej mindre än cirka 35 % av det med beläggning försedda vägnätet. Fördelningen av de tunga beläggningarna framgår av nedanstående tabell. Tjär- och asfaltbelong med mer än 6 cm tjocklek 1 221 km Storgatsten m. m 19 195 » Smågatsten 13 467 » Konstgatsten (kopparslaggsten m. m.) 357 » Cementbetong 514 » Summa: 34 754 km. Bland de lunga beläggningarna intogo sålunda storgatstens- oct smågatstensbeläggningarna vid ovannämnda tidpunkt en fullkomligt dominerande plats. De angivna 1

Vattenbunden makadam. Ytbehandlingar. Tjär-, asfalt- och cementmakadam samt tjär- och asfaltbetong av mindre tjocklek än 6 cm. 4 Tjär- och asfaltbetong av större tjocklek än 6 cm, gatsten och cementbetong. 2 3

297 siffrorna giva vid handen, att icke mindre än 94 % av de tunga beläggningarna utgjordes av gatstensbeläggningar. Av samtliga förekommande beläggningar å ifrågavarande vägnät utgjorde gatstensbeläggningarna 32 %. De medeltunga beläggningarnas fördelning framgår av följande tabell. Tjär- och asfalt-»tränk»-makadam Tjär- och asfalt-»streu»-makadam Tjär- och asfalt-»beton»-makadam Tjär- och asfaltbetong med mindre tjocklek än 6 cm Cementmakadam

8 643 km 5 965 » 2 113 » 2 674 » 425 »

Summa: 19 820 km. Tendensen vid val av tung beläggning framgår av följande tabell över längden av olika slag av dylika beläggningar å förenämnda vägnät dels den 31 mars 1936, dels ock den 31 mars 1937. 31 3i/ 1936 / 1937 Ökning resp. /, I9db /3 ivm minskning km km km Tjär- och asfaltbetong med mer än 6 cm tjocklek 1 221 1 240 + 19 Storgatsten m. m 19 195 19 020 —175 Smågatsten 13 457 14 017 +560 Konstgatsten 357 627 +270 Cementbetong 514 598 + 84 Sålunda ökade under denna tid de tunga beläggningarna å riksvägar samt landsvägar av första och andra ordningen med sammanlagt 933 km., samtidigt som en minskning i fråga om storgatstensbeläggning skedde med 175 km. ökningen hänförde sig med cirka 2 % till tjär- och asfaltbetongbeläggningar, med cirka 60 % till smågatstensbeläggningar, med cirka 30 % till beläggningar av konstgatsten samt med cirka 8 % till cementbetongbeläggningar. Den största ökningen har sålunda skett i fråga om smågatstensbeläggningarna. Vad beträffar förhållandena den 31 mars 1938 ha med ovanstående siffror fullt jämförbara siffror ej stått att erhålla. Visserligen innehåller tidskriften »Die Strasse», nr 18, år 1938, utförliga statistiska uppgifter beträffande det tyska vägnätet av riksvägar samt landsvägar av första och andra ordningen, men i motsats till de tidigare återgivna siffrorna inkludera de i »Die Strasse» förekommande uppgifterna icke några uppgifter om genomfartsvägar i samhällen. Med beaktande av detta förhållande återgivas här nedan följande uppgifter om de tunga beläggningarna dels den 31 mars 1937, dels ock den 31 mars 1938. 3i/ 1937 3i/ i93 8 Ökning resp. /, 19.5/ /3 iy^ö minskning km km km Tjär- och asfaltbetong med mer än 6 cm tjocklek 793 797 + 4 Storgatsten m. m 15 952 15 929 —23 Smågatsten 11 530 11 706 +199 Konstgatsten 392 375 — 17 Cementbelong 509 607 + 6 8 Trots att de tunga beläggningarna å genomfartsvägar i samhällen icke redovisas i ovanstående tabell — på dylika genomfartsvägar förekommer i mycket stor utsträckning gatstensbeläggning — har av tunga beläggningar smågatstensbeläggningarna ökat mest.

298 Särskilt intresse bjuder studiet av siffrorna för olika slag av tunga beläggningar enbart å riksvägarna. Ur den ovan åberopade statistiken ha följande siffror hämtats, nämligen för riksvägar inklusive genomfartsvägar i samhällen. 31

Tjär- och asfaltbetong med mer än 6 cm tjocklek Storgatsten m. m Smågatsten Konstgatsten Cementbetong

/3 1936

3i,3 1 9 3 7

km 724 3 413

km 695 3 244

6 619

7 042

126 186

2 23

210 Ökning resp. minskning km 29 159 +423 + 8 4 + 3 7

Vissa av de tunga beläggningarna å riksvägnätet ha sålunda under denna tid ökats med 544 km samtidigt som vissa andra tunga beläggningar minskats med 198 km. I fråga om de olika slagen av tunga beläggningar synas såväl tjär- och asfaltbetongbeläggningarna som storgatstensbeläggningarna hava reducerats i viss omfattning, under det att ökningen av längden vägar med tung beläggning med 77 % hänför sig till smågatstensbeläggningar, med 15 % till beläggningar av konstgatsten samt med 8 % till cementbetongbeläggningar. För riksvägar exklusive genomfartsvägar i samhällen redovisas följande siffror. »/, 1937

3i,3 1 9 3 8

km 474 1 769 5777 131 187

km 489 1 668 5854 n4 ?26

Tjär- och asfaltbetong med mer än 6 cm tjocklek Storgatsten m. m Smågatsten Konstgatsten Cementbetong

Ökning resp. minskning km + 15 — 101 _j_ 7 7 — 17 + 39

Av tabellen framgår, att siorgatstens- och konstgatstensbeläggningar minskat, under det att övriga tunga beläggningar ökat, därav smågatstensbeläggning mest. Vid valet av tunga beläggningar för såväl riksvägar som övriga slag av vägar — riksbilvägar dock undantagna — synes sålunda smågatstensbeläggningen givas ett alldeles särskilt företräde framför andra slag av beläggningar. Närmare anvisningar beträffande de linjer, som äro avsedda att följas •sid det fortsatia utbyggandet av de tyska riksvägarna i vad avser arten av beläggningar, återfinnas i förenämnda »Strassenbau-Jahrbuch 1937/1938», ur vilken årsbok följande uppgifter hämtats. Längderna av olika beläggningar å riksvägarna utgjorde den 1 april 1938, räknade i procenttal: Lätta beläggningar 37-09 % Medeltunga beläggningar . 29-05 % Tunga beläggningar 25-63 % Gammal tuktad gatsten 2-19 % Obelagda vägar (vattenbunden makadam) . . . .

93.9g % 6-04 %

Summa: 100-00 % Sju år längre fram i tiden, alltså den 1 april 1945, skall det tyska riksvägnätet — fortfarande enligt uppgifterna i förenämnda årsbok — vara försett med beläggningar i följande omfattning:

299 Lätta beläggningar Medeltunga beläggningar Tunga beläggningar

20 % 40 % 40 %

Den vattenbundna makadamen liksom den gamla tuktade gatstenen avses skola helt försvinna från riksvägarna. Lätta beläggningar (av typen ytbehandlingar) skola under ifrågavarande sjuårsperiod procentuellt minskas till hälften. De medeltunga och tunga beläggningarnas andelar skola däremot ökas med respektive en tredjedel och nära två tredjedelar. Vid valet av beläggningar för de tyska riksvägarna inriktar man sig sålunda under den närmaste framtiden i främsta rummet på de tunga beläggningarna. Då som tidigare visats, smågatstensbeläggning alldeles särskilt föredrages bland de tunga beläggningarna icke blott å de tyska riksvägarna utan även å landsvägar av första och andra ordningen, synes utvecklingen i Tyskland peka på en deciderad ökning av smågatstenens användning som beläggningsmaterial. Den bär lämnade redogörelsen beträffande olika slag av beläggningar å de tyska vägarna har uteslutande gällt riksvägar samt landsvägar av första och andra ordningen, alltså icke riksbilvägar. I fråga om det sålunda avhandlade vägnätet gäller, att detsamma icke varit eller kommer att bliva föremål för ombyggnad i större omfattning, utan att beläggningarna hava anbragts eller komma att bliva utförda med bibehållande i stort sett av de gamla vägarnas sträckning. Karakteristiskt för dessa vägar är, att desamma undantagslöst kortare eller längre tid, innan beläggningen utföres, varit öppna för trafik. Dessa omständigheter äro av betydelse vid bedömandet av frågan om beläggningar å den återstående huvudgruppen av tyska vägar, nämligen riksbilvägarna. I detta sammanhang må erinras därom, att riksvägarna i viss utsträckning trafikeras av tunga, järnringade fordon, under det att riksbilvägarna endast trafikeras av gummiringade fordon. Riksbilvägarna skilja sig från övriga slag av vägar dels därigenom, att desamma utan hänsyn till det förut befintliga vägnätet dragas fram genom landet för sammanbindande av större centra genom i möjligaste mån raka vägförbindelser, dels därigenom, att vägkroppen, innan beläggningen anbringas, icke utsattes för trafikens naturliga, komprimerande inverkan, även om man söker åstadkomma en komprimering genom användande av stampmaskiner o. d., dels ock därigenom, att desamma äro uteslutande avsedda för trafik med motorfordon. Med hänsyn till den höga hastigheten och den tunga trafiken å dessa raka och breda riksbilvägar, måste beläggningen, såsom ock framhålles i verket »Vier Jahre Arbeit an den Strassen Adolf Hitlers», hava största möjliga bärighet ävensom jämnhel, strävhet och slirfrihet. Bullningsmotståndet måste samtidigt vara så litet som möjligt. Dessa omständigheter medföra, att endast tunga beläggningar, nämligen sädana av cementbetong, asfalt- och asfalttjärbetong samt smågatsten, komma i fråga å riksbilvägarna. Cementbetongen förenar enligt ovannämnda verk i hög grad alla önskade egenskaper i fråga om tryckfördelning, jämnhet och slirfrihet. De för cementbetongens framställning erforderliga råmaterialen kunna erhållas i alla delar av landet. Av dessa skäl hava riksbilvägarna huvudsakligen försetts med cementbetongbeläggning. Härtill kommer att cementbetongbeläggningen — såsom framhölls vid sammanträdet å Kanzlei des Generalinspektörs fiir das deutsche Strassenwesen — tack vare den maskinella framställningsmetoden, kan utföras i betydligt snabbare tempo och med uppbåd av mindre antal dagsverken än exempelvis smågatstensbeläggningen, vilket är av betydelse vid nu i Tyskland rådande brist på arbetskraft. Stenbelägg-

300 ningar utföras huvudsakligen på sträckor med stora stigningar och i trakter, dit stenen utan alltför höga kostnader kan transporteras, under det att bituminösa beläggningar komma till utförande i sådana trakter, där brist råder på erforderligt vatten för framställningen och efterbehandlingen av cementbetongbeläggning eller betongbädd för stensättning. Fortlöpande uppgifter beträffande förekomsten av olika beläggningar på riksbilvägarna återfinnas i tidskriften »Die Strasse». Dessa uppgifter avse emellertid icke enbart beläggningarna på själva riksbilvägarna, utan innefatta även uppgifter om beläggningarna på anslutningsvägarna m. m. till riksbilvägarna. Enligt nämnda tidskrift hava beläggningsarbetena å riksbilvägarna fortskridit på sätt framgår av följande tabell, vilken sålunda avser jämväl tillfartsvägar m. m.

Cementbetongbeläggningar Bituminösa beläggningar Stenbeläggningar Andra beläggningar Summa

i/3 1938 kvm

0/ /O

i/7 1938 kvm

O' /O

28 776 000 3 749 000 3 306 000 2 130 000

75-9 9-9 8-7 5-6

32 899 000 4 105 000 3 799 000 2 355 000

76-2 9-5 8-8 5-5

38 024 000

43 158 000

I det förenämnda verket »Vier Jahre Arbeit an den Strassen Adolf Hitlers» återfinnas emellertid uppgifter, gällande förhållandena år 1937 beträffande de å själva riksbilvägarna, bortsett från tillfartsvägar m. m., utförda beläggningarna, av vilka uppgifter framgå, att cementbetongbeläggningar utgöra cirka 91 % av den totala belagda ytan. Återstående cirka 9 % fördela sig med cirka 5-7 % på bituminösa beläggningar och cirka 3-4 % på beläggningar med smågatsten. Enligt ovanstående tabell dominera av beläggningarna å riksbilvägarna, tillfartsvägar m. m. inräknade, cementbetongen, vars andel uppgår till cirka 76 %. Återstående 24 % fördelas med cirka 10 % på vardera bituminösa beläggningar och smågatstensbeläggningar samt med 5 % på andra slag av beläggningar. Denna sista grupp omfattar beläggningar, som icke förekomma å själva riksbilvägarna, nämligen beläggningar av kopparslagg- och järnslaggatsten m. m. Även om sålunda smågatstensbeläggningen icke funnit någon större användning vid anläggandet av riksbilvägarna, torde man för framtiden i vart fall kunna räkna med bibehållen proportion om 10 % för smågatstenens vidkommande. På grund av stenens naturliga strävhet kommer den — såsom även framhölls vid sammanträdet ä Kanzlei des Generalinspektörs fur das deutsche Strassenwesen — att ha sin givna plats å riksbilvägarna i större stigningar och ä de ofta i klöverbladsform utbildade anslutningarna till sidovägar. I det föregående har huvudsakligen redogjorts för vägväsendets och beläggningsteknikens utveckling i Tyskland med särskild hänsyn till vägnätet å landsbygden. Sludiekommissionen övergår nu till att lämna en redogörelse beträffande vägväsendets och beläggningsteknikens utveckling med hänsyn till förhållandena i de tyska städerna. Vad då först beträffar de tyska städernas gatu- och vägväsende, sett ur förvaltningsteknisk synpunkt, vill det synas, som om städerna alltjämt, liksom i äldre tider, bildade från varandra fullständigt skilda, självständiga förvaltningsenheter. Någon motsvarighet till den genomgripande förändring och centralisering av landsbygdens vägväsende, som företogs vid nationalsocialismens övertagande av makten, har icke kunnat spåras i fråga om städernas gatu- och vägväsende.

301 Detta förhållande har medfört — liksom tidigare beträffande landsbygdens vägväsende — att, i vart fall under de senaste decennierna, valet av beläggningar skett efter olika linjer i skilda städer. Städernas skilda klimatiska, geologiska, trafiktekniska och ekonomiska förhållanden ha bidragit till denna utveckling. Understundom har även förekomsten resp. avsaknaden av visst vägbeläggningsråmaterial i en stads närhet spelat viss roll. Exempel härpå är det företräde åt stenbeläggningar, som vissa städer i stendistriktens närhet lämnat. Intill mitten av 1800-talet utgjordes körbanorna å de tyska städernas mindre trafikerade gator och vägar huvudsakligen av vattenbunden makadam samt å de starkare trafikerade gatorna av beläggning av fältsten. Bedan i början av 1860-talet övergick man emellertid till beläggning med tuktad sten. Under de härpä följande decennierna skedde utvecklingen i synnerligen rask takt, och allt flera gator försågos med beläggning av tuktad sten. Gatstenen till södra och mellersta Tysklands städer levererades frän stenhuggerierna i Schlesien, Sachsen, Bayern och Bhendistriktet, under det att stenen till städerna i norra Tyskland i stor utsträckning levererades från Sverige. En god bild av den snabba utvecklingen i fråga om beläggning av de tyska städernas gator med tuktad sten erhåller man vid studium av den officiella statistiken över Sveriges export av gatsten, vilken under åren fram till 1900-talets början huvudsakligen skedde till städerna i norra Tyskland. En uppfattning om värdet av den sålunda exporterade gatstenen erhålles av följande tabell. , ** 1875 1880 1885 1890 1895 1900

Värde kr. 63 000 700 000 1 400 000 3 250 000 4 500 000 7 750 000

I början av 1900-talet inträdde en period, som karakteriseras av försök med bituminösa beläggningar. Dessa beläggningar ersatte emellertid huvudsakligen den vattenbundna makadamen i städernas ytterområden. Samtidigt började smågatsten komma till användning som material för beläggning av städernas gator och vägar. Även om användningen av såväl de bituminösa beläggningarna som smågatstensbeläggningarna snabbt ökade under de första decennierna av 1900-talet, kunde dock den tuktade stenen (storgatstenen) alltjämt hävda sin ställning såsom det mest använda beläggningsmaterialet å gatorna i städernas centrala delar samt å infarts- och genomfartsgatorna. Härtill bidrog den omständigheten, att storgatstensbeläggningarna började förses med fogfyllnadsmedel av cementbetong och asfaltoch tjärblandningar. Om man sålunda kan konstatera, att storgatstensbeläggningen fram till 1920-talet utgjorde den gatubeläggning, som i främsta rummet kom till användning, gör sig efter denna tid den i det föregående berörda oenhetligheten i utvecklingen nu gällande, i det att en stad huvudsakligen väljer storgatsten med fogfyllnad av grus, en annan väljer storgatsten med cementbruksfogar, ytterligare en annan storgatsten med bitumenfogar, åter en annan smågatsten och slutligen en annan bituminösa beläggningar. Såsom typiska exempel på denna oenhetliga utveckling kunna följande uppgifter angående förhållanden i Berlin, Breslau och Hamburg anföras. Berlins gator voro i början av 1900-talet huvudsakligen försedda med belägg-

302 niugar av i första hand storgatsten samt i mindre omfattning fältsten. Under de därpå följande åren fram till 1930 funno emellertid bituminösa beläggningar allt större användning såsom beläggningsmaterial icke blott i ytterområdena utan även i stadens centrala delar. Situationen den 1 januari 1930 framgår av följande tabell: Beläggning Storgatsten Smågatsten Beihensteinpflaster Fältsten (förorterna) Stampasfalt och råasfalt »Walz» och »Hartguss»-asfalt Tjärbetong Cementbetong Träkubb Ytbehandlad makadam Makadam Andra beläggningar

Kvm 9 000 000 2 100 000 205 000 4 600 000 7 000 000 1 700 000 65 000 90 000 190 000 600 000 1 000 000 450 000 Summa 27 000 000

Av ifrågavarande tabell framgår, att stenbeläggningar av olika slag alltjämt år 1930 med en yta av 16 000 000 kvm spelade en dominerande roll bland gatubeläggningar i Berlin. I andra rummet finner man emellertid asfaltbeläggningar med sammanlagt närmare 9 000 000 kvm. Enligt vid studieresan inhämtade uppgifter komma numera gatstensbeläggningar mindre ofta i fråga vid beläggningsarbetens utförande. Företrädesvis användes beläggning av gjutasfalt (»Hartguss»). I Breslau, som redan i början av 1890-talet började förse sina gator med storgatstensbeläggning med cementbruksfogar, har dylik beläggning kommit till användning i mycket stor utsträckning, särskilt under de senaste årtiondena. Tidigare bestod dessa beläggningars underbädd av gammal vägbana eller makadamavjämnad packstensbädd, men numera förses storgatstensbeläggningarna och de allmera rikligt förekommande smågatstensbeläggningarna i regel med underbädd av cementbetong. Några närmare uppgifter beträffande förekomsten av olika beläggningar i Breslau kunde vid Kommissionens besök icke erhållas, men med stöd av lämnade muntliga besked och vid företagen rundresa i Breslau gjorda iakttagelser kunde Kommissionen konstatera, att huvudparten av stadens gator utgöras av storgatstensbeläggning med cementbetongfogar och i mindre utsträckning smågatstensbeläggning med eller utan underbädd av cementbetong. Vad beträffar Hamburg synes man i denna stad i början av 1890-talet nästan undantagslöst hava använt beläggning av storgatsten och polygonalstorgatsten. Sålunda utgjordes beläggningarna i denna stad år 1891 av cirka 56 % polygonalstorgatsten, cirka 35 % storgatsten med grusfogar, cirka 1 % storgatsten med bitumenfogar, varjämte återstoden, eller 8 %, var vattenbunden makadam. Vid nämnda tidpunkt bestod sålunda stadens gatunät till 92 % av stenbeläggningar. Någon smågatstens- eller asfaltbeläggning förekom över huvud taget icke. Ar 1919 var situationen den, att samtliga beläggningar ökat. Medan beläggning av storgatsten och polygonalsten med grusfogar ökat med 10 %, uppvisade storgatstensbeläggning med bitumenfogar en månghundrafaldig ökning, eller från 25 000 kvm till 1 750 000 kvm. Samtidigt hade tillkommit smågatstens- och asfaltbeläggningar till en omfattning av respektive 7 % och 11 % eller i kvadratmeter räknat respektive 425 000 och 675 000. De sista siffror, som kunnat erhållas, visa förhållandena i Hamburg år 1933.

303 Samtliga beläggningar, dock ej polygonalstensbeläggningen, uppvisa vid denna tid större eller mindre ökning vid jämförelse med 1919 års siffror. Sålunda hade storgatstensbeläggning med bitumenfogar ökat med 20 % och beläggning av storgatsten med grusfogar 30 %. De bituminösa beläggningarna hade ökat med cirka 60 %, under det att smågatstensbeläggningarna ökat med ej mindre än 150 %. Närmare uppgifter beträffande gatu- och vägnätets omfattning återfinnas i följande tabell. 1891 kvm

1919 kvm

1933 kvm

25 000 750 000

175 000

1 750 000 850 000 425 000 675 000 1 650 000 100 000 50 000

2 131 700 1 166 700 1 062 500 1 070 300 1 477 400 164 900 218 900

2 450 000

5 500 000

7 292 400

B e l ä g g n i n g

Storgatsten med bitumenfogar Storgatsten med grusfogar Smågatsten Bituminösa beläggningar Polygonalsten Andra beläggningar Vattenbunden makadam

1 500 000

Summa

Av tabellen kan utläsas, alt stensättningarna med sina 80 % alltjämt dominera i fråga om beläggning å stadens gator. Vidare framgår av tabellen, att bland stenbeläggningar typen storgatsten med bitumenfogar kunnat uppvisa den största ökningen under de senaste cirka 40 åren. Härnäst följer smågatstensbeläggning. Enligt vid besöket i Hamburg inhämtade uppgifter förekommer i stadens centrala delar å de starkast trafikerade gatorna praktiskt taget uteslutande storgatstensbeläggning med bitumenfogar, under det att de mindre starkt trafikerade gatorna i centrum jämte gatorna i övriga stadsdelar äro belagda med bland annat smågatsten. Närmare beskrivning av sättet för utförande av ifrågavarande storgatstensbeläggning med bitumenfogar återfinnes dels i det till denna rapport fogade protokollet, hållet vid sammanträde den 25 maj 1938 å Bauverwaltung der Hansestadt Hamburg, dels ock i den under kapitel »Litteraturhänvisning» av denna rapport omnämnda »Vorschrift fur die Herstellung von Pflasterungen». Gatstensförsörjningen. Studiekommissionen vill slutligen i detta sammanhang lämna en kort redogörelse beträffande gatstensförsörjningen i Tyskland. Leveranserna av gatsten till de tyska vägarna och gatorna ha alltsedan den tid, då gatsten började användas såsom vägbeläggningsmaterial, nämligen från mitten a v 1800-talet, skett såväl genom leveranser från inhemska stenhuggerier som genom import. De inhemska stenbrotten äro belägna i ett brett bälte från Schlesien i öster genom Sachsen och mellersta Tyskland, avgränsat i norr av en linje genom städerna Magdeburg, Braunschweig, Mönster och Essen samt i söder av en linje från Fichtelgebirge, i Böhmens nordvästra hörn, ned till Pfalz. Härtill komma två på stenfyndigheter rika områden, nämligen det ena utmed gränsen mot Böhmen från Fichtelgebirge söderut samt det andra på ömse sidor av floden Bhen från Pfalz söderut. 1 Från dessa inhemska stenhuggerier har större delen av mellersta och södra Tyskland försetts med gatsten, under det att importerad sten i stor utsträckning kommit till användning i norra Tyskland. 1 Närmare uppgifter jämte översiktskarta över de tyska stenbrotten återfinnas i »Die Strasse», nr 8, 1938.

304 Den importerade stenen har huvudsakligen hämtats från Sverige vilket framgår av följande tabell över Tysklands totala import av gatsten under de senaste femton åren.

Tysklands totala import av gatsten under åren 1923—1938. Å r

Danmark

Litauen

Norge

Sverige

Ton

Ton

Ton

Ton

1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938

630 563

802 1860 3 085 5 207 4 294

368 56 747 49 757 41405 1561 2 206 670 60 1489 1 190

252 175 588 122 662 391 310 266 771 273 871 63 336 18 910 8 059 5 034 8 066 16 985 18 494 13 652 18 528

Tjeckoslovakien Ton

35 12 956 4 596 46 347 30 927 11924 1 878 1242

Österrike

övriga länder

Summa

Ton

Ton

Ton

11 255 9 147 8 292 6 786 3 013 1283 1296

623 373

77 69 1476 1276 1551 347

16 613

1801 2 991

11 800 198 881 137 660 505 416 354 325 334 322 75 080 27 113 10 155 6 129 8 764 17 358 19 106 j 16 942 ; 22 709 j

Om sålunda importen av gatsten till Tyskland helt dominerats av leveranserna från Sverige, har dock storleken av importen av svensk gatsten varierat högst avsevärt under årens lopp. Under de första åren efter tillkomsten av den svenska stenindustrien, alltså i början av 1850-talet, importerade Tyskland endast mindre kvantiteter gatsten. Årskvantiteterna ökades emellertid successivt under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet för att under åren närmast före världskrigets utbrott antaga verkligt betydande proportioner. Sålunda uppnåddes år 1913 den varken tidigare eller senare uppnådda siffran av 553 061 ton gatsten, motsvarande 63 % av Sveriges totala export av gatsten nämnda år, vilken uppgick till 873 872 ton. Utvecklingen beträffande Tysklands import av svensk gatsten efter år 1913 belyses bäst av uppgifter, hämtade ur Tysklands handelsstatistik, med ledning av vilken följande tabell sammanställts. Tysklands 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925

import av gatsten från Sverige under åren 485 013 ton 553 061 322 857 165 297 83 744 26 893 15 181 10 405 2 219 323 360 _ 949 194 120

1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938

1912—1938. 116 589 ton 426 863 285 016 277 149 63 808 19 169 7 412 4 614 9 208 15 998 18 191 13 682 18 528

305 För bedömande av ovanstående siffror må nämnas, att ett ton gatsten motsvarar i runda tal fem kvadratmeter smågatsten eller tre kvadratmeter storgatsten. Tabellen visar, att den tyska gatstensimporten snabbt minskades under de första av de i tabellen redovisade åren fram till år 1923, vilket torde kunna tillskrivas den svåra finansiella situationen i Tyskland under världskriget och den därpå följande efterkrigstiden samt inflationsperioden, vilket hade till följd, att — såsom ovan nämnts — allt vägbyggande under dessa år reducerades till ett minimum, innebärande till slut ett praktiskt taget fullständigt inställande av alla permanentbeläggningsarbeten. Efter de även för vägbyggnadsväsendet relativt goda åren från år 1925 till år 1929 med ökad förbrukning av gatsten, tillgodosedd genom ökad inhemsk produktion och ökad import, följde ånyo en period under åren 1930—1933 av tillbakagång i fråga om vägbyggandet, föranledd av det kraftiga konjunkturomslaget efter finanskrisen i Amerika hösten 1929. För den tyska stenindustrien inträffade nu en avsältningskris av ungefär samma motsvarighet som den kris, som vid nämnda tidpunkt drabbade den svenska stenindustrien. Samtidigt reducerades importen av sten från utlandet till ett minimum. Mot en importerad kvantitet gatsten år 1927 av cirka 500 000 ton svarade år 1930 en kvantitet av cirka 75 000 ton, år 1931 av cirka 27 000 ton och år 1932 av cirka 10 000 ton. Nationalsocialismens övertagande av makten i Tyskland år 1933 medförde emellertid omedelbart en ökad livaktighet på vägbyggnadsväsendets område. Någon ökning av importen av gatsten blev dock ej följden av denna omfattande vägbyggnadsverksamhet. Den i det närmaste helt inställda gatstensimporten ersattes nämligen av en alltmera ökad inhemsk gatstensproduktion. Närmare uppgifter beträffande denna inhemska produktion ha ej kunnat anskaffas. En god bild av produktionens storlek erhålles dock vid studium av uppgifterna beträffande förbrukningen av gatsten i Tyskland. Enligt tysk källa förbrukades under åren 1935—1938 följande kvantiteter smågatsten och storgatsten, nämligen: År 1935 3 078 089 ton » 1936 3 690 248 » » 1937 4 468 003 » » 1938 4 460 607 » Då den totala tyska importen av gatsten under ifrågavarande år endast utgjorde cirka 20 000 ton per år, har sålunda behovet av gatsten under de senaste åren endast till 0-5 å 1-0 % täckts genom import av gatsten från utlandet. Ovanstående uppgifter visa även att den tyska gatstensförbrukningen ökat högst avsevärt under de fyra redovisade åren, nämligen med ej mindre än 45 %. Till jämförelse med de sålunda lämnade uppgifterna om den tyska stenförbrukningen må nämnas, att förbrukningen av smågatsten och storgatsten i Sverige under de ovan angivna fyra åren i medeltal uppgått till cirka 200 000 ton per år, fördelade med cirka 160 000 ton på smågatsten och cirka 40 000 ton på storgatsten. Den svenska gatstensförbrukningen, som efter svenska förhållanden anses såsom betydande, har sålunda under de senaste två åren endast uppgått till cirka 4-5 % av den tyska förbrukningen under samma år. Den tyska stenindustrien arbetar för närvarande med utvecklande av största möjliga kapacitet, och på många håll sker produktionen i dubbla skift. Emellertid gör sig en stor brist på arbetskraft gällande. Ett tydligt bevis härpå är den hänvändelse, som »Beichsausgleichstelle fur Arbeitsvermittlung», Berlin, nyligen genom tyska beskickningen i Köpenhamn riktat till »Stenindustriarbejdernes Arbejdslöshetskasse i Danmark». Enligt denna hänvändelse, som relateras i Arbejdslöshetskassens skrivelse den 19 september 1938 till kassans avdelningsledare och av vilken skrivelse 20—916253

306 Studiekommissionen blivit i tillfälle att taga del, beviljas utan inskränkning inreseoch arbetstillstånd för danska stenklyvare och stenhuggare, som äro villiga att taga anställning i den tyska stenindustrien. Av den sålunda lämnade uppgiften framgår — vilket jämväl från tysk sida framhölls vid sammanträdet å Kanzlei des Generalinspektörs fiir das deutsche Strassenwesen — att den ökade förbrukningen av gatsten vid de tyska vägbyggena icke numera — såsom tidigare (i början av 1930-talet) — framtvingats av behovet att bereda stenindustriens arbetare sysselsättning. Ett ytterligare bevis härpå utgör tillskapandet i maj 1938 av en central för natursten hos generalinspektören för det tyska vägväsendet (Zentralstelle fiir Natursteine beim Generalinspektör fur das deutsche Strassenwesen). Denna central har till uppgift, bland annat, att övervaka gatstens- och makadamindustriens leveransförhållanden. Särskilt har det gällt att inom ramen för den tilltagande vägbyggnadsverksamheten häva de för närvarande rådande svårigheterna och stockningarna vid stenleveranserna. Det har visat sig, att i fråga om gatstensleveranser liksom byggnadsstensleveranser kraven delvis överstiga stenindustriens nuvarande leveransförmåga. Samtidigt som en i möjligaste mån friktionsfri leverans av erforderlig sten till riksbilvägarna och de allmänna vägbyggena skall säkerställas genom de av centralen vidtagna åtgärderna, skall centralen söka bidraga till åstadkommande av största möjliga ökning av de befintliga stenhuggeriernas produktionskapacitet. 1 Om sålunda den tyska stenindustrien numera och sedan några år tillbaka med hänsyn till Tysklands strävan till självförsörjning på alla områden praktiskt taget står såsom ensam leverantör av erforderlig gatsten till de tyska vägbyggena, ha dock leveranserna av sten — såsom framgår av ovan lämnade statistiska uppgifter — under tidigare år i icke oväsentlig omfattning skett frän utlandet, framför allt från Sverige, närmast för tillgodoseende av gatstensbehovet i norra Tyskland. Då emellertid gatstenens användning i viss mån är beroende av kostnaderna för stenens transport från fyndort till arbetsplats, och längre transporter med hänsyn härtill lämpligen endast kunna komma ifråga sjöledes, har användningen av gatsten i Tyskland liksom i Sverige sin givna geografiska begränsning. Vid den av Kommissionen företagna studieresan i Tyskland kunde konstateras, att vägarna i vissa landsändar till övervägande del voro försedda med gatstensbeläggningar, under det att vägarna i andra delar av riket voro belagda med annat beläggningsmaterial. Denna iakttagelse gäller framför allt riksvägar och landsvägar av första och andra ordningen. De sålunda gjorda iakttagelserna bekräftas av de uppgifter, som kunna inhämtas av statistiken över utförda beläggningar å de tyska riksvägarna. Denna statistik visar, att exempelvis i det på stenfyndigheter rika Saarlandet smågatstensbeläggning förekommer på mer än 50 % av detta områdes riksvägnät. Motsvarande siffra för Anhalt och Hessen är 40 %, för Braunschweig 36 %, för Sachsen 30 % och för Schlesien 20 %. I Schleswig-Holstein samt Hannover, dit smågatsten huvudsakligen torde hava levererats från Sverige, förekommer smågatstensbeläggning på mer än 30 % av dessa landsändars riksvägnät. Närmare uppgifter beträffande förekomsten av gatstensbeläggningar å det tyska riksvägnätet återfinnas i följande tabell, innehållande siffror, bearbetade av »Statistisches Beichsamt» i Berlin. 2 Av tabellen framgår, att gatstensbeläggningarna vunnit en allmän och betydande utbredning i Tyskland samt att stenbeläggningar förekomma å riksvägnätet i större Närmare uppgifter beträffande centralen för natursten återfinnas i »Die Strasse» nr 21, november 1938. 2 Uppgifterna hämtade ur »Die Strasse», nr 18, september 1938.

307 Tabell över t u n g a

beläggningar å det tyska riksvägnätet den 31 m a r s 1938. Gatstensbeläggningar

T j ä r - eller a s O m r å d e (Gebiet)

Ostpreussen Brandenburg Pommern Grenzmark Posen— W e s t p r e u s s e n .. . Niederschlesien . . . . Oberschlesien Sachsen (Provinz). . Schleswig-Holstein.. Hannover Westfalen Reg.-Bez. Kassel . . Reg.-Bez. Wiesbaden Reihnprovinz Sachsen Wiirtemberg Baden Timringen Hessen Mecklenburg Oldenburg Braunschweig Anhalt Saarland Hansestädte Summa

faltbetongbeläggningar m e d mer än 6 cm tjocklek

uenieiubetongbeläggn ngar

S a m t l i g a slag av gatstensbeläggningar

D ä r a v smågatstensbeläggningar lpm.

0/

Totalt riksvägnät

lpm.

lpm.

/o

lpm.

/o

lpm.

8 607 9 711 8 243

0-37 0-37 0-40

185 4 016 10 2 4 3

0-01 0-15 0-49

204 811 8-75 472 944 17-79 449 234 21-62

43 136 1-84 2 3 3 8 954 291 290 10-95 2 6 5 8 935 289 389 13-93 2 0 7 8 144

700 15 252 5 476 51 927 1634 22 4 5 8 87 527 60 29 387 17 012 3 685 54 8 2 3 46 048 21 321 1612 87 370

0-17 0-81 0-74 2-43 0-14 0-73 4-27 0-00 4-07 0-64 0-07 4-12 2-79 1-38 0-14 11-31

27 779 6-90 359 138 19-09 177 624 23-90 901 783 42-26 4 2 3 650 35-34 914 070 29-80 348 916 17-04 2 2 3 322 19-10 155 758 21-55 705 547 26-7 2 332 524 5-77 5 8 9 815 44-38 121 806 7-38 110 046 7-12 49 211 4-16 3 2 3 189 41-83 148 757 14-95 96 345 25-58 188 6 1 3 38-16 84 767 52-82 84 046 52-41 28 367 81-85

10 174 2-53 2 7 3 8 8 3 14-56 134 716 18-13 662 151 31-03 360 028 30-03 656 104 21-39 278 217 13-59 205 179 17-55 139 069 19-24 601 796 22-79 240 882 4-18 585 845 44-08 118 884 7-20 97 641 6-32 4 3 405 3-67 3 0 3 693 39-30 108 160 10-87 7 3 099 19-41 178 617 36-14 6 3 578 39-62 80 851 50-42 14 728 42-50

—

•

703 16 852 10 999

—

48 400 28 259

—

— •

0-04 2-27 0-52

—

1-58 1-38

—

10 3 0 8 6 619 37 058 39 4 221 5 790 362 5 748

1-43 0-25 0-64 0-00 0-26 0-38 0-03 0-74

0-19

1 787

0-48

—

—

—

—

15 420

9-61

488 973

1-30 2 2 6 4 2 2

34 8 3 3 21-71

/o

/o

402 797 1 8 8 0 791 7 4 3 148 2 133 758 1 198 907 3 067 790 2 047 816 1 169 364 722 736 2 640 983 5 766 306 1 329 161 1 6 5 0 199 1 544 987 1 182 600 7 7 2 704 9 9 5 140 3 7 6 706 4 9 4 264 160 4 7 3 160 368 34 657

0-60 7 522 0 6 2 20-03 5 8 5 4 488 15-59 3 7 5 5 1 6 8 8

omfattning än andra lunga beläggningar, icke blott i stendistrikten och dessas närhet utan även i landsändar, som ligga avlägset från stenbrotten. Sålunda förekomma stenbeläggningar i alla de 25 områden (Gebiete) med ett medeltal av cirka 20 % av riksvägnätet. Stenbelagda vägar förekomma till mer än 10 % i 18 landskap (varierande från 14 till 52 %). Endast i 6 landskap understiger de stensatta vägarnas längd procenttalet 10, dock i intet landskap 4 %. Tjär- och asfaltbetongbeläggningar saknas i 3 landskap. Av återstående 21 land skåp har allenast ett landskap dylika beläggningar å mer än 10 % av längden a\ landskapets riksvägar, 4 landskap å mer än 4 % och 13 landskap å mindre än 1 %. Cementbetongbeläggningar saknas i 6 landskap. Endast ett landskap har dylik beläggning å en våglängd, uppgående till mer än 10 % av landskapets riksvägnät. Motsvarande procenttal uppgår i 4 landskap till mer än 1 % (1—3 %) och i 13 landskap till mindre än 1 %. Det anmärkningsvärda förhållande, att stenbeläggning förekommer i stor myckenhet i flertalet landskap och ej saknas i något, torde bland annat förklaras därav, att Tyskland är synnerligen rikt utrustat på inre vattenvägar, varigenom transporterna av gatsten till arbetsplatserna kunna utföras till rimliga kostnader. De inländska stenhuggerierna hava emellertid icke i full utsträckning kunnat utnyttja detta förhållande, enär de i stor omfattning sakna direkt förbindelse med havet eller

308 det inre flod- och kanalsystemet. Transporterna från stenbrotten ske därför ofta per järnväg eller lastautomobil. Det torde i stället vara de utländska importörerna, som främst dragit nytta av de goda sjötransportmöjligheterna. Som ett led i strävandena att förbilliga transportkostnaderna har man låtit draga in stickspår från närbelägna järnvägslinjer in i stenbrotten, varigenom dessa direkt förbundits med det tyska järnvägsnätet. Slutligen må i förevarande sammanhang erinras därom, att Tyskland genom in förlivandet av Österrike och numera även vissa delar av Tjeckoslovakien förvärvat rika granitfyndorter. Den österrikiska stenindustrien var huvudsakligen koncentrerad till norra Oberösterreich och nordöstra Niederösterreich. 1 Vad beträffar den tjeckoslovakiska stenindustrien, torde densamma huvudsakligen ha varit lokaliserad till de områden, som numera införlivats med Tyskland, nämligen utmed rand bergen kring Böhmen, såsom Biesengebirge, Erzgebirge och Fichtelgebirge, ävensom till bergområdena sydost om Prag. Betydelsen av dessa förvärv av stenbrott framstår klarast, om man betänker, att den tjeckoslovakiska stenindustrien vid tidpunkten för Tysklands införlivande a\ vissa delar av detta land sysselsatte cirka 20 000 stenhuggare och arbetade med full produktionskapacitet. Huvudsakligen levererades den tillverkade gatstenen till stat liga stensättningsarbeten. Danmark. Vägväsendets

organisation.

Danmark uppvisar i motsats till Tyskland alltsedan äldre tider en påfallande kontinuitet i fråga om vägväsendets förvaltning. Sålunda finner man redan i slutet av 1800-talet Danmark i vägförvaltningshänseende uppdelat — liksom i våra dagar i 25 förvaltningsområden, sammanfallande med de 25 amten, med en amtsvejinspektör för varje amt. Dessa amtsvejinspektörer, som ha en mycket självständig ställning, sortera i vissa avseenden under overvejinspektören i Köpenhamn, vilken åter är direkt underställd det danska trafikministeriet. Utvecklingen synes gå mot en ökad centralisering. Landets vägar äro i förvaltningstekniskt hänseende uppdelade i landsvägar samt bivägar av första och andra klass. Den tekniska tillsynen över landsvägarna åvilar amtsvejsinspektörerna. Landsvägarna byggas och underhållas av en amtsstyrelse i varje amt, vilket organ genom fast anställd personal av arbetsledare och arbetare ombesörjer vägarnas byggande och underhåll. I stor utsträckning anlitas dock entreprenörer inom det danska vägväsendet men efter ett speciellt danskt system, som går ut därpå, att entreprenören i regel endast ombesörjer anskaffandet av erforderliga materialier, såsom grus, makadam, färdigblandade asfalt- och tjärbeläggningsmedel, gatsten m. m., vilka materialier levereras på arbetsplatsen och där omhändertagas av amtstyrelsens folk. Dock kan det förekomma, att entreprenören själv utför vägarbetet i dess helhet. I Sverige och Tyskland däremot åligger det i regel entreprenören att dels anskaffa erforderliga maskiner och materialier, dels ock utföra arbetet med eget folk. Bivägarna åter byggas och underhållas av de skilda kommunerna, i vissa fall under överinseende av amtsvejinspektörerna. Gatorna och vägarna inom städerna byggas och underhållas av de skilda stadsförvaltningarna. 1 Närmare uppgifter jämte översiktskarta över de österrikiska stenbrotten återfinnas i »Die Strasse», nr 10, maj 1938.

309 Beläggningsteknikens utveckling. Vad beträffar frågan om vägarnas beläggning i Danmark kan man konstatera, att vägarna pä landsbygden fram till sekelskiftet huvudsakligen bestodo av vanliga grus- och makadamvägar, under det att gatorna i städerna i viss utsträckning även voro försedda med fältstens- och storgatstensbeläggning. Under de första årtiondena av 1900-talet skedde utvecklingen efter mycket enhetliga linjer. De starkt trafikerade vägarna började förses med gatstensbeläggning, huvudsakligen sådan av smågatsten, under det att de mindre starkt trafikerade vägarna började förses med ytbehandling. Utvecklingen skedde dock mycket långsamt och år 1923 bestodo 7 130 km av landets 7 600 km landsvägar av makadam- och grusvägar, under det att 296 km voro ytbehandlade och endast 174 km försedda med mera permanent beläggning, därav 157 km med gatsten (144 km med smågatsten). Efter år 1923 kan man emellertid skönja en påtaglig tendens till oenhetlighet på beläggningsteknikens område, vilket torde sammanhänga med amtsvejinspektörernas tidigare påpekade självständiga ställning. Sålunda fick smågatstensbeläggningen under åren 1923—1935 en betydande utbredning i vissa amt, samtidigt som de enklare bituminösa beläggningarna fingo en för varje år allt mera ökad användning inom andra amt. Till en början var det huvudsakligen i Köpenhamns och Aarhus amt, som smågatstensbeläggningar kommo till utförande, men snart började även Bingköbings amt att i större omfattning förse sina vägar med ifrågavarande beläggning. År 1926 hade en våglängd av tillhopa 270 km hunnit förses med smågatstensbeläggning, därav i Bingköbings amt endast 5 km. Motsvarande siffra för Sverige var mindre än 100 km. Av övriga tunga beläggningar funnos i Danmark vid samma tid 3 km cementbetong samt 46 k m asfalt- och 21 km tjärbetong. Det återstående vägnätet var ytbehandlat å 1 116 k m och bestod av grus- och makadamkörbana å 6 113 km. År 1930 voro de danska landsvägarna belagda på sätt framgår av följande tabell, som till jämförelse innehåller uppgifter även för år 1926.

Storgatsten Smågatsten Cementbetong Asfaltbetong Tjärbetong Essen- och dammanasfalt Asfaltmakadam Indrånkning Ytbehandling Andra beläggningar Grus- och makadamvägar

År 1926 km 13 270 3 46 21 — 1 2 1 116 — 6 113 Summa: 7 585

År 1930 km 10 526 3 100 40 3 37 656 2 904 4 3 275 7 558

Av tabellen framgår att bland tunga beläggningar hade smågatstensbeläggningen ökat mest med i genomsnitt 60 k m per år. Asfaltbetongen hade i medeltal ökat med 14 km och tjärbetongen med 5 km per år. Bland de medeltunga beläggningarna hade indränkningarna ökat högst avsevärt liksom även, i fråga om lätta beläggningar, ytbehandlingarna. Enligt uppgift voro 2\z av Köpenhamns amts landsvägar år 1930 belagda med smågatsten. Motsvarande siffra utgjorde för Aarhus amt 1js och för Bingköbings amt endast 1L (95 km smågatsten).

310 Till jämförelse må nämnas, att å Sveriges allmänna landsvägar, uppgående till cirka 74 000 km, voro vid samma tid 111 km belagda med smågatsten, 21 km med cementbetong och 51 km med asfaltbetong. Närmare uppgifter beträffande de olika beläggningarna ä de danska landsvägarna dels år 1935, dels ock år 1938 återfinnas i följande tabell.

Storgatsten Smågatsten Cementbetong Asfaltbetong Tjärbetong Essen- och dammanasfalt Asfaltmakadam Indrånkning Ytbehandling Andra beläggningar Grus- och makadam vägar

Ar 1935 km 7 750 48 154 120 84 18 2 370 3 469 5 685 Summa: 7 719

Ar 1938 km 5 773 m 232 146 63 20 3 140 3 167 4 172 7 833

Vid jämförelse med tidigare lämnade uppgifter framgår det av ovanslående tabell, att smågatstensbeläggningarna ökat med cirka 225 km under åren 1930—1934 men med endast 23 km under åren 1935—1938. Cementbetongbeläggningarna ha under ifrågavarande perioder varit stadd i en ständig ökning liksom även asfalt- och tjärbetongbeläggningarna, under det att essen- och dammanasfaltbeläggningarna först kraftigt ökat men sedan gått tillbaka. Alltjämt dominera smågatstensbeläggningarni bland de tunga beläggningarna, men särskilt under de senaste åren har smågatstensbeläggning ökat helt obetydligt, samtidigt som övriga tunga beläggninar ökat kraftit. Den ojämförligt största ökningen bland beläggningar är att hänföra till indränkningarna, som ökat från 656 km år 1930 till 3 140 km år 1938. Ytbehandlingarna, som ökade högst väsentligt under åren fram till år 1930, ha endast ökat i mindre omfattning fram till omkring år 1935 och därefter successivt minskat under de senaste åren. De med grus- och makadamkörbanor försedda vägarna ha minskat i så hög grad, att det numera praktiskt taget icke finnes några landsvägar i Danmark, som icke äro försedda med ett eller annat slag av beläggning. Den här ovan omnämnda ökningen av gatstensbeläggningarna hänför sig i stort sett endast till Bingköbings och Aarhus amt. I nämnda två ävensom Köpenhamns amt äro landsvägarna till mer än 50 % av längden försedda med smågatstensbeläggning, medan nämnda beläggning i andra amt endast utgör någon enstaka procenl av samtliga beläggningar i am tet. Såsom av ovan lämnade uppgifter framgår, voro tillhopa 773 km av Danmarks landsvägar stensatta år 1938. Då Danmarks totala landsvägsnät vid samma tid utgjorde 7 833 km, ha sålunda cirka 10 % av landets vägnät försetts med smågatstensbeläggning. Av Sveriges totala vägnät är 1938, nämligen 86 873 km, var endast en våglängd av 488 km eller cirka */a % av vägnätet — mot Danmarks cirka 10 % — belagt med smågatsten. Dessa siffror måste givetvis ses mot bakgrunden av trafikförhållandena i de båda länderna. Den i det föregående omnämnda övergången i början av 1930-talet i stora delar avDanmark från smågatsten till bituminösa beläggningar, inklusive indränkningar och ytbehandlingar, torde i icke oväsentlig grad kunna tillskrivas valutarestriktionerna, vilka — som känt är — starkt inverkat på många områden av Danmarks utrikes-

311 handel, därvid även på gatstensimporten. Sålunda importerade Danmark årligen under perioden 1907—1918 i medeltal 60 000 ton och under perioden 1919—1931 i medeltal 100 000 ton galsten från Sverige. Efter år 1930 sjönk importen synnerligen snabbt. År 1932 exempelvis importerades från Sverige endast cirka 25 000 ton gatsten och år 1935 endast 2 500 ton. Under åren 1937 och 1938 har Danmark icke importerat någon gatsten från Sverige. Landets behov av gatsten täckes numera huvudsakligen från stenhuggerierna å Bornholm, det enda landskap i Danmark, där tillverkning av gatsten i större myckenhet förekommer. Då emellertid produktionen på Bornholm, med hänsyn till därstädes belägna stenhuggeriers kapacitet, icke kan ersätta importen från Sverige, har en övergång från smågatstens- till andra beläggningar blivit nödvändig. En annan orsak till denna övergång från stenbeläggningar till andra beläggningar har jämväl varit flertalet amtsvejinspektörers strävan att med minsta möjliga kostnad iordningställa vägarna i sina amt, om än med eftergivande av underhållsfriheten, så att vägarna nöjaktigt kunnat motsvara den alltmera ökade trafikens krav på goda vägar. Alltjämt föredrager dock — såsom framgår av de ovan lämnade uppgitterna — amtsvejinspektören i Bingköbings amt smågatstensbeläggning framför andra beläggningar, trots svårigheterna att erhålla erforderliga kvantiteter sten. Man' ställes givetvis inför frågan, varför just i Bingköbings amt använts och alltjämt användes smågatsten i så stor utsträckning, när amtet icke äger inom detsamma belägna stenfvndigheter. Svaret på denna fråga lämnas i en skrivelse från amtvejinspektören i amtet till övervejinspektören, daterad i februari 1937, utgörande den förres svar till den senare i anledning av en begäran från Svenska Vägföreningen i Stockholm om förklaring till att Bingköbings amt alltjämt huvudsakligen använder smågatsten vid beläggning av amtets vägar. Skrivelsen ifråga, som ställts till Studiekommissionens förfogande av 1937 ars Granitutredning, innehåller i huvudsak följande. Ehuru på vissa håll starka betänkligheter hade hysts mot smågatstensbeläggning, hade man omkring år 1927 i större omfattning börjat förse Bingköbings amts landsvägar med smågatstensbeläggning. Stensättningen gjordes å raksträckor 3-0 m bred, sedan vägen dock först rätats och breddats till 9-0 m bredd. I kurvor och backar samt å sträckningar med stark trafik stensattes vägen till 4-5 m bredd. I andra amt hade man däremot sökt tillfredsställa bilisternas önskan om goda vägbanor genom att ytbehandla vägarna, utan att dock dessförinnan räta desamma. Bland de under de senaste tio åren framkomna nya beläggningsmetoderna funnes •isfaltbelongbeläggningen, som kunde karakteriseras såsom behaglig att köra på, jämn och slät men relativt dyrbar. Denna liksom andra bituminösa beläggningar vore emellertid ej av den beskaffenhet, att den uppfyllde kravet att besitta hade jämnhet och strävhet. Visserligen hade »Dansk Vejtidskrift» nr 4, år 1936, innehållit beskrivningar rörande olika metoder att göra bituminösa beläggningar sträva. Alla dessa metoder vore dock omständiga och dyrbara. Cementbetongvägarna hade många goda egenskaper men också dåliga sådana. Det vore riskabelt att lägga betong på bank eller svag grund, ty vid sättningar i banken eller grunden uppstode ojämnheter och sprickor i betongen. Vidare voro fogarna betongbeläggningens svaga punkter. Bland bilister hade allmänt erkänts, att stensättningen hade en mindre slitande inverkan på bildäcken än de tjärade vägarna, samtidigt som bilarna rönte mindre motstånd på stenbeläggning, varigenom bränsleåtgången bleve mindre på denna an a de svarta beläggningarna. Vid tung last och hög hastighet bleve däcken varma dagar så uppvärmda, att gummit delvis smälte och söges av på grund av att däcken sloto så tätt intill den svarta beläggningen.

312 Den enda anmärkningen som kunde anföras mot gatstensbeläggningen vore att densamma vore dyr. Bingköbings amt hade emellertid, trots mindre medelstillgång an andra amt, hunnit i stor omfattning icke blott stensätta utan även räta och omlägga sina vägar. Sålunda hade vid utgången av år 1936 cirka 240 km landsvägar stensatts inom amtet. Enligt amtsvejinspektörens mening funnes det icke någon vägbeläggning som kunde mata sig med stensättningen, varken med hänsyn till hållbarheten eller utseendet. Av det ovan sagda framgår, att amtsvejinspektören i Bingköbings amt föredrager stenbeläggning framför icke blott andra tunga beläggningar, utan även — vilket är anmärkningsvärt — framför medeltunga och lätta beläggningar. Hans uppfattning i denna fråga bekräftades också av honom själv vid Studiekommissionens besök i Bingköbings amt. Under de sista åren ha emellertid stensättningsarbetena i nämnda amt icke kunnat utforas i samma snabba takt som tidigare, vilket framgår av en i amtsvejinspektörens förenämnda skrivelse av februari 1937 åberopad skrivelse från denna till vägingenjören i Malmöhus län, i vilken framhålles svårigheterna att anskaffa smågatsten i Danmark. Amtsvejinspektören skriver sålunda bland annat följande: »Vi skola i år (1934) utföra 150 000 kvm smågatstensbeläggning om vi kan fä stenen.» På grund av att importen av gatsten från Sverige — såsom ovan framhållits — helt inställts och till följd av Danmarks begränsade förmåga att själv producera gatsten, synes det sålunda under nuvarande importrestriktioner uteslutet att de amt, mom vilka intresse för smågatstensbeläggning tidigare förefunnits, skulle numera kunna utföra stensättningsarbeten i större omfattning, då ej ens Bingköbings amt kan räkna med att erhålla erforderliga kvantiteter gatsten. De för år 1934 planerade stensättningsarbetena i Bingköbings amt om cirka 150 000 kvm kunna i och för sig betecknas såsom synnerligen omfattande. Till jämförelse må nämnas, att i Sverige, där tillgången till sten kan anses såsom praktiskt taget obegränsad, utföras årligen såsom synnerligen omfattande betecknade statliga stensättningsarbeten samtidigt i ett tiotal län med en sammanlagd kvantitet av cirka 450 000 kvm per år. Ytterligare uppgifter beträffande amtsvejinspektörernas inställning till stensättningsfrågan ha inhämtats ur en till 1937 års Granitutredning inlämnad redogörelse från Dansk Vejlaboratorium beträffande vägbeläggningsfrågan i Danmark. Av redogörelsen ifråga, som ställts till Studiekommissionens förfogande, framgår, att flertalet amtsvejinspektörer föredraga bituminösa beläggningar och cementbetongbeläggningar framför stenbeläggningar av den anledning att de förra beläggningarna enligt amtsvejinspektörernas mening bliva jämnare och slätare än den senare beläggningen. En av amtsvejinspektörerna (i Boskilde amt), anser, att stenbeläggningen har så många olägenheter, att man bör förse dylika beläggningar med en indrånkning (Topfyldning) av emulsion, vilket också i stor utsträckning skett inom amtet i fråga. Härigenom mister emellertid, som nämnde amtsvejinspektör framhåller, beläggningen sin karaktär av stenbeläggning. För egen del framhåller Dansk Vejlaboratorium, att stenbeläggningen ur teknisk synpunkt är att föredraga framför andra beläggningar, då fråga är om de olika beläggningarnas slitstyrka och strävhet. Studiekommissionen har beträffande Danmark hittills endast lämnat uppgifter om landsbygdens vägnät, varför Kommissionen nu övergår till att behandla städernas gatu- och vägnät. Liksom i andra länder började man i Danmark i slutet av 1800-talet att förse städernas gatunät med gatstensbeläggning. De gamla fältstensbeläggningarna ersattes

313 med storgatstensbeläggning å de starkast trafikerade gatorna. I början av 1900-talet kom även smågatstensbeläggning, om än i mindre omfattning, till användning liksom även asfaltbeläggning. F r a m till år 1920 synes bland tunga beläggningar huvudsakligen storgatstensbeläggning jämte i mindre utsträckning smågatstensbeläggning hava ifrågakommit. Under åren fram till år 1930 inträffade emellertid en mindre tillbakagång i användningen av storgatsten, under det att smågatsten under denna tid nådde en icke oväsentlig ökning, samtidigt som bituminösa beläggningar alltmera började komma till avändning så att längden av dessa uppgick till x\± av smågatstensbeläggningarnas och a /io av storgatstensbeläggningarnas sammanlagda längd. Efter år 1930 har någon nämnvärd ökning av längden av storgatstensbeläggningarna icke skett. Smågatstensbeläggningarna däremot ha ökat, men i långsammare takt än före år 1930 och särskilt under de allra senaste åren endast helt obetydligt, nämligen från 132 km år 1930 till 165 km år 1936, därav de senaste åren endast med 2 å 3 km årligen. Utvecklingen belyses kanske bäst av följande statistiska uppgifter. År 1924 utgjorde sammanlagda gatulängden i Danmarks städer cirka 2 000 km, varav endast 540 km voro försedda med tunga beläggningar med följande uppdelning, nämligen: 450 km storgatsten, 75 km smågatsten, 10 km asfalt och 1 km cementbetong. Stenbeläggningarna med sina 525 km dominerade härvid fullständigt och utgjorde vid denna tid mer än 97 % av alla tunga beläggningar i landets städer. År 1930 hade de tunga beläggningarna å det då till 2 350 km uppgående gatunätet ökat till 609 km med följande fördelning: 430 km storgatsten, 132 km smågatsten, 42 km asfalt och 5 km cementbetong. Den snabba ökningen under åren 1924—1930 av smågatstensbeläggningarna med ej mindre än 57 km har under åren 1930—1936 följts av viss stagnation, så att endast 33 km utförts under denna period, vilket kan tänkas äga samband med de i det föregående omnämnda svårigheterna att anskaffa sten, ävensom med vägmyndigheternas inställning till beläggningsfrägan i samband med vägbeläggningsteknikens fortskridande utveckling.

Gatstensförsörjningen. För stensättningsarbeten å danska vägar och gator erforderlig smågatsten och storgatsten har alltsedan den tid, då gatsten började komma till användning som vägbeläggningsmedel i Danmark, levererats dels från inhemska stenhuggerier, dels ock från utlandet. Landets egna stenbrott äro, såsom ovan nämnts, belägna å Bornholm. Produktionen från detta distrikt har dock tidigare icke kunnat täcka landets gatstensbehov, varför erforderliga kvantiteter gatsten i stor utsträckning hämtats från utlandet. Sålunda importerad gatsten har, liksom för Tysklands vidkommande, huvudsakligen levererats från Sverige, vilket framgår av omstående tabell över Danmarks totala import av gatsten under de senaste femton åren. Importen av gatsten till Danmark har, såsom tabellen visar, helt dominerats av Sverige fram till år 1935, efter vilken tid gatsten endast importerats från Norge, och då endast i mycket ringa omfattning. En närmare granskning av de statistiska uppgifterna beträffande importen från enbart Sverige visar, att Sveriges dominerande ställning bland stenexportörer till Danmark är av gammalt datum. Bedan i slutet av 1800-talet importerade nämligen Danmark årligen stora kvantiteter svensk sten. Leveranserna ökades år från år och hade vid tiden för världskrigets utbrott nått upp till cirka 60 000 ton. Utvecklingen

314 Danmarks totala import av gatsten under åren 1923--1938. Vanlig År

Gatsten

til

landsvägar

S:a

Tysk- StorbriÖvriga Norge Sverige land tannien länder

S:a

gatsten

Ton

Ton

Ton

Ton

Ton

47 361 54 969 44 321 40 130 66 928 75 296 69 562 72 197 48 484 13 583 25 066 18 388 2 402 95 205

131 839 1923 115 228 1924 82 027 1925 92 209 1926 119 196 1927 124 954 1928 100 852 1929 101 120 1930 74 469 1931 23 499 1932 38 856 1933 22 142 1934 3 779 1935 2 211 1936 1 222 1937 J l 517 1938

Ton

Ton

1923 5 111 11 639 1924 1 219 8 785 1925 185 290 1926 1 812 3 016 1927 51 5 306 1928 36 5 003 1929 100 2 272 1930 101 1004 1931 532 3 818 1932 — 1 023 1933 783 — 1934 460 — 1935 986 — 1936 — 2 022 1937 — 1 017 1938 i

gatsten

TyskIsNorge Sverige land land Ton

67 728 50 255 34 618 47 251 46 911 44 619 28 918 27 817 21569 8 893 13 007 3 294 391 94

—

84 478 2 533 232 531

— 60 259 — 37 706 — 52 079 — 52 268 — 49 658 .— 31290 — 28 923 65

— — — — — —

25 985 9 916 13 790 3 754 1377 2 116 1 017

—

204 168 123 107 505 15

— — — — —

Ton

— — — —

— — — — — — — — —

Ton

Ton

Ton

2 182 42 646 1316 53 421 1 656 42 134 — 39 574 3 173 63 551 142 74 382 .— 69 439 158 71932 140 47 838 27 13 541 — 25 066 121 18 266 2 402 — 95 — 205 —

— —

— — — — — — — — — — —

År

Preliminär uppgift. Specificerade uppgifter för olika länder och olika slags gatsten finnas

ej för år 1938.

från nämnda tid belyses bäst av Danmarks handelsstatistik, ur vilken i nedanstående tabell sammanställda siffror hämtats beträffande Danmarks import av gatsten från Sverige under åren närmast före världskrigets utbrott fram till våra dagar. Danmarks 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

import av gatsten från Sverige under åren

1912—1938.

61 028 ton 55 876 68 540 86 481 60 732 53 387 91 587 124 903 107 409 68 871 72 330 115 405 108 782 79 104 92 230 111 241 119 553 98 152 106 722 73 512 25 652

315 1933 1934 1935 1936 1937 1938

38 288 ton 21510 » 2 493 » 12 » — » — »

Vid ett studium av ovanstående tabell finner man, att världskriget till en början icke medförde någon minskning av importen utan snarare en icke oväsentlig ökning av densamma. Under de sista krigsåren sjönk emellertid importen avsevärt, för att omedelbart efter krigets slut åter antaga betydande proportioner. År 1918 uppgick sålunda importen till ej mindre än 91 000 ton, och påföljande år uppnåddes den varken tidigare eller senare uppnådda siffran av 125 000 ton. Då ett ton gatsten motsvarar cirka fem kvadratmeter smågatsten eller cirka tre kvadratmeter storgatsten, importerades sålunda vid denna tid årligen åtskilliga hundratusen kvadratmeter gatsten från Sverige. Under de följande elva åren fram till år 1930 levererade den svenska stenindustrien omfattande kvantiteter gatsten till Danmark. I genomsnitt uppgick den danska importen under denna period till i stort sett 100 000 ton gatsten per år, en siffra, som med hänsyn till det danska vägnätets ringa utsträckning (endast J /io av Sveriges vägnät) måste anses såsom anmärkningsvärt stor, särskilt om man tager i betraktande, att till de under de senaste åren i Sverige utförda och såsom betydande betecknade statliga stensättningsarbeten icke ens åtgått, per år räknat, så mycket sten, som Danmark årligen importerade enbart från Sverige under ett vart av dessa elva år. Bäknar man dessutom med Danmarks övriga import av gatsten jämte landets egen produktion från Bornholm, kommer man upp i en årlig förbrukning, som icke oväsentligt överstiger den svenska förbrukningen under de senaste fem åren och mångdubbelt överstiger Sveriges gatstensförbrukning under de jämförda åren (1918—1930), då förbrukningen inom landet torde hava uppgått till högst 50 000 å 60 000 ton gatsten. Det sista året av här berörda period eller år 1930 uppgick Danmarks import av gatsten från Sverige till cirka 106 000 ton gatsten. Som en följd av den allmänna depressionen över hela världen sjönk emellertid importen snabbt under de därpå (oljande åren, så att densamma år 1931 uppgick till 73 000 ton, år 1932 till 25 000 ton, år 1935 till 2 500 ton och år 1936 till endast 12 ton. Från och med år 1937 har importen helt bringats att upphöra. Den här beskrivna minskningen och slutligen upphörandet av all import från Sverige torde, såsom tidigare framhållits, i väsentlig grad kunna tillskrivas de synnerligen stränga valutarestriktionerna, vilket kanske bäst belyses av tidigare lämnat citat ur brev från amtsvejinspektören i Bingköbings amt, i vilket framhålles, att man i amtet hade för avsikt att under år 1934 utföra stensättningsarbeten till en omfattning av cirka 150 000 kvm, därest sten kunde anskaffas. Den brist på sten, som -— förorsakad av importens successiva nedskärning till noll genom vägran från vederbörande valutamyndigheters sida att ställa för importen nödvändiga valutor till förfogande — sålunda synes hava förefunnits, har icke kunnat täckas genom leveranser från stenbrotten å Bornholm, vilket i sin mån torde hava bidragit till den i det föregående beskrivna minskningen i förbrukningen av gatsten i Danmark.

316 KAP. V. Beskrivning av metoderna för utförande av vissa äldre o c h yngre typer av stensättningsarbeten.

KAP. VI. Sammanfattning. Under studieresan kunde Studiekommissionen konstatera, att gatstensbeläggningen, särskilt smågatstensbeläggningen, vunnit en verkligt betydande utbredning i Tyskland, vilket tydligt framgår av den här tidigare lämnade detaljerade resebeskrivningen. Dessa iakttagelser styrkas jämväl av de uppgifter, som — byggande på statistiska uppgifter — återgivits i den här tidigare lämnade redogörelsen beträffande vägväsendets utveckling i Tyskland. Sammanfattningsvis kan här antecknas, att de tunga beläggningarna å riksvägarna till 90-07 % utgjordes av gatstensbeläggningar den 31 mars 1938. Motsvarande siffra för nätet av landsvägar av första ordningen var 95-17 % och för landsvägar av andra ordningen 95*82 %. Bland de tunga beläggningarna å landets hela vägnät, med undantag dock för riksbilvägnätet, intaga sålunda gatstensbeläggningarna en fullkomligt dominerande plats. Detta resultat har uppnåtts därigenom, att Tyskland för att täcka behovet av gatsten — vid sidan om sin egen omfattande stenproduktion — tidigare importerat betydande partier gatsten från utlandet, särskilt från Sverige. Under de senaste sju åren har visserligen importen begränsats till ett minimum, men i gengäld har en synnerligen kraftig ökning av den inhemska produktionen successivt skett. Såsom tidigare nämnts ha uppgifter om den tyska gatstensproduktionen ej stått att erhålla, men föreliggande uppgifter om förbrukningen av gatsten i Tyskland torde vara ägnade att belysa ifrågavarande spörsmål. Sålunda har förbrukningen i Tyskland av smågatsten och storgatsten för olika vägbyggnadsändamål uppgått till följande kvantiteter under de senaste fyra åren, nämligen: År 1935 » 1936 » 1937 » 1938

3 078 069 ton 3 690 248 » 4 468 003 » 4 460 607 »

Av ovanstående uppgifter framgår, att förbrukningen av gatsten under de fyra åren ökat med ej mindre än 45 %. Tillika visa ifrågavarande uppgifter, att förbrukningen under år 1938 är densamma som under år 1937. Någon ökning under år 1938 har sålunda ej skett, vilket sammanhänger med de tidigare här påtalade svårigheterna att öka produktionen i de tyska stenbrotten på grund av brist på arbetskraft. För bedömande av ovanstående uppgifter beträffande förbrukningen av gatsten i Tyskland må framhållas, att ett ton gatsten motsvarar i runda tal fem kvadratmeter smågatsten eller tre kvadratmeter storgatsten. Till jämförelse må nämnas, att förbrukningen av smågatsten och storgatsten i Sverige under motsvarande tid uppgått till i genomsnitt cirka 200 000 ton per år, fördelade med cirka 160 000 ton på smågatsten och cirka 40 000 ton på storgatsten.

317 Den tyska förbrukningen av gatsten är sålunda för närvarande mer än 22 gånger så stor som den svenska. Man kan härav draga den slutsatsen, att de tyska vägmyndigheterna icke hysa några betänkligheter mot gatstenens användning som vägbeläggningsmaterial utan fastmera använda detta material, i den utsträckning gatsten hinner produceras inom landet. Åtgärder hava också vidtagits, såsom av den här tidigare lämnade redogörelsen framgår, att — trots stor brist på arbetskraft i stenhuggerierna — i möjligaste mån utöka deras leveranskapacitet. Vid sammanträdet å Kanzlei des Generalinspektörs fiir das deutsche Strassenwesen — varför närmare redogöres i det protokoll, vilket såsom bilaga fogats till denna reseberättelse — kunde Studiekommissionen även övertyga sig om det erkännande, som i Tyskland gives ät gatstenen som vägbeläggningsmaterial. Sålunda framhöllos från tysk sida vid ifrågavarande sammanträde följande fördelar vid användning av smågatsten för vägbeläggningsändamål: Gatstensbeläggning, utförd på betongbädd och försedd med lämplig fogfyllning, vore den enda beläggning, som kunde anses ha obegränsad livslängd. Gatstensbeläggning, försedd med lämplig fogfyllning, vore dammfri, lätt att hålla ren, föga ljudalstrande och föga skakningsalstrande. Gatstensbeläggningen vore strävare än andra tunga beläggningar och därför mera trafiksäker än dessa. Gatstensbeläggningen bleve ej så slirig som andra helpermanenta beläggningar. Särskilt i jordbruksdistrikten och främst i trakter, varest bettransporter förekommo, vore detta av betydelse. Gatstensbeläggningar kunde i stendistriktens närhet utföras till lågt pris. Slutligen anfördes som motivering för gatstenens ökade användning den omständigheten, att det i Tyskland funnes ett stort antal entreprenörer, som kunde göra goda stenbeläggningar, under det att det ej funnes så många entreprenörer, som kunde göra goda cementbetongbeläggningar, för vilkas utförande krävdes en stor och dyrbar maskinell utrustning. Studiekommissionen kunde under resan iakttaga ett flertal olika metoder för stensättningsarbetens utförande, vilka här sammanställts i följande typer. Tgp l för landsbygden karakteriseras därav, att stenbeläggningen utföres direkt på gammal vägbana eller på underbädd av makadamavjämnad packsten samt förses med grus- eller bitumenfogar. Kantstöd anordnas av en eller två rader storgatsten eller av kantsten, med eller utan indränkta vägrenar. Denna typ, som allmänt förekommer å de tyska riksvägarna och landsvägarna av första och andra ordningen samt i synnerligen begränsad omfattning å riksbilvägarna — där den dock givit mindre tillfredsställande resultat och numera icke längre kommer till användning — motsvarar i stort sett den i Sverige allmänt förekommande typen, vilken dock hos oss numera väsentligt förbättrats, bland annat genom utförande av kantstöd av cementbetong. Stensättningsarbeten enligt denna huvudtyp komma i Tyskland till utförande i sådana fall, då undergrunden är tillräckligt bärig och orubblig, såsom i regel då stensättning utföres å gammal, sedan många år trafikerad väg, eller å nybyggd väg, som under viss tid varit föremål för trafik, och undergått en eller flera tjällossningar. Typ II för landsbggden karakteriseras därav, att stensättningen utföres på underbädd av cementbetong och förses med ett 2 a 2-5 cm tjockt sättgruslager mellan underbädden och stensättningen, varjämte fogarna fyllas med cementbruk. Denna typ, som är den ur teknisk synpunkt förnämligaste och uppvisar samma fördelar som den här nedan beskrivna stenbeläggningen av Breslautypen, har huvudsakligen kommit till användning å riksbilvägarna. Anledningen härtill är den, att vägkroppen

318 — av olika skäl — icke utsattes för trafik innan beläggningen anbringas. På grund härav uppkomma i regel förr eller senare sättningar i vägkroppen. Därest icke en skyddande och isolerande cementbetongbädd anbringas å en sådan vägkropp, skulle sättningarna i denna orsaka rubbningar och ojämnheter i stenbeläggningen. Dylika rubbningar och ojämnheter kunde ock iakttagas på ett flertal av de med smågatstensbeläggning försedda riksbilvägar, som saknade sådan underbädd. TgP l for städer är en genomsnittstyp, som kännetecknas därav att stensättningen med såväl smågatsten som storgatsten utföres med grusfyllda fogar på underbädd av makadamavjämnad packsten eller gammal vägbana, i regel inom trottoarkantstöd. Denna typ förekommer i flertalet tyska städer och större samhällen. Endast under gynnsamma omständigheter kan stensättning av denna typ bevara den orubblighet, som är erforderlig för beläggningens goda bestånd. typ II för städer är den s. k. Hamburgtypen, som karakteriseras därav, att stensättningen, i regel med storgatsten, utföres på en tjock grusbädd, varjämte fogarna fyllas med bitumen. Denna typ, som rikligt förekommer i Hamburg, och i modifierad form, nämligen med makadamavjämnad packstensunderbädd, i vissa andra tyska städer, har sitt särskilda företräde, då undergrundsförhållanden äro mindre gynnsamma, exempelvis ä lerbotten, där framtida sättningar kunna befaras. Samtidigt åstadkomma bitumenfogarna, att beläggningen blir mera bullerfri än stenbeläggning med grusfogar, varjämte skakningarna av trafiken endast i mindre grad överföras till husgrunderna. Typ III för städer är den s. k. Breslautypen, som kännetecknas därav, att stenbeläggningen, företrädesvis med storgatsten, utföres å underbädd av cementbetong med ett 2 å 3 cm tjockt sättgruslager mellan cementbetongbädden och gatstenen, varjämte fogarna fyllas med cementbruk. Denna typ, som är den ur tekniska synpunkter mest fulländade, förlänar åt stensättningen fullständig orubblighet samt en jämnhet och bullerfrihet, som — då fråga är om trafik med gummihjulsförsedda fordon — icke överträffas av cementbetong- eller asfaltbeläggningars jämnhet och bullerfrihet. Härtill kommer, att denna beläggning blir underhållsfri för överskådlig tid (i Breslau förekomma dylika beläggningar, som under 40 år icke dragit några underhållskostnader). De erfarenheter, som man i Tyskland gjort i fråga om gatstensbeläggningar, framför allt sädana av smågatsten, synas Studiekommissionen giva vid handen, att denna beläggning — under förutsättning av ett riktigt utförande — måste anses vara en ur vägteknisk synpunkt påtagligen ändamålsenlig beläggning. Den tillgodoser bättre än andra beläggningar kravet på trafiksäkerhet, samtidigt som den äger en livslängd, som överträffar andra beläggningars. Studiekommissionen vill med stöd av de erfarenheter, som vunnits under resan, göra det uttalandet, att av väg- och trafiktekniska skäl betänkligheter icke kunna anföras mot stensättningsarbetens utförande å de svenska vägarna i den omfattning, som skett under de senaste åren. Beträffande det tekniska utförandet vill Studiekommissionen — likaledes med stöd av de under resan vunna erfarenheterna — rekommendera, att i fråga om stensättning, som utföres på gammal vägbana, den hittills hos oss tillämpade metoden bibehålles, innebärande att stensättningen utföres inom kantstöd av cementbetong med bindjordsavjämnade makadamvägrenar samt förses med mittrand av svart granit och grusfyllda fogar. Denna metod synes Studiekommissionen vara bättre än de tidigare i denna reseberättelse beskrivna och alltjämt tillämpade metoderna för stensättningsarbetens utförande å de tyska riksvägarna samt landsvägarna av första och andra ordningen.

319 Fogfyllnad med annat material än grus, exempelvis med någon bituminös blandning men icke cementbruk. synes böra ske på sådana vägar, som — försedda med packstensbädd — äro eller inom snar framtid kunna förväntas bliva föremål för särskilt snabb, tung och intensiv trafik. För nybyggd väg, som före beläggningsarbetets utförande icke varit upplåten för trafik, synes vara att rekommendera, att smågatstenen sättes i sättgrus på cementbetongbädd, varvid fogarna böra fyllas med cementbruk. Härigenom ökas möjligheterna för gatstenens användning i så måtto, att nyanlagda vägar omedelbart efter färdigställandet och innan desamma varit föremål för trafikens komprimerande inverkan kunna förses med stenbeläggning, vilket med den hittills här i landet tilllämpade metoden icke varit möjligt, då — såsom tidigare framhållits — den i Sverige tillämpade metoden kräver att de för stensättning avsedda vägarna böra ha legat under trafik under viss lid, bland annat över minst en tjällossning.

KAP. VII. Litteraturhänvisning.

Statens offentliga utredningar 1939 Systematisk (Siffrorna

förteckning

inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska

än lagstiftning

Rättsskipning.

Fångvård.)

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. U

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

förteckningen.)

himmen a n d r6l * V k v i n n o r n a s

arbete

[ de

mindre länt-

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

iiC

an n^kannr> « - >stiUekanslerns, justitieorabudsmanSni„?, „ muitlr^mbudsmannens allmänna ämbetsManning m. m. [/J c l 1 l9 d fis llS EJ& V' "<?, ^dsfiskalsutredning. Betänn!^ ? S h L H S L P . ? A" o m o r g a n i s a t i o n av landsfiskalsodi stadsfiskalsbefattmngarna m, m. [91

Industri. Betänkande och förslag rörande befrämjande av avsättningen av den svenska stenindustriens produkter. [11!

Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen.

Kommunikationsväsen.

Betänkande ang. revision av tjänsteförteckningen i vad B n a Hu \ n™ e - f * | r U A d n r . f ö r i n t a S n i n Ö « enskild våg avser statens affärsdrivande verk. [5] till allmänt underhåll ävensom ang. statsbidrags till enskilda vägar. [1] lö ek • miMrtS . P ommitté. Betänkande med förslag ti 11 Betänkande med förslag till taxa för befordring av gods militärt icke-ordmariereglemente. [10] m. m. a statens järnvägar. [3] Betänkande med förslag till exporttariffer. [8]

Politl. Bank-, kredit- och penningväscn.

Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. [4]

Hälso- och sjukvård.

Försvarsväsen. Utredning och förslag rörande plats i Stockholms skärgård for förläggning av Stockholms örlogsbas. [2]

Allmänt näringsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

I d u n s tryckeri aktiebolag Esselte ab. Stockholm 1939 916253