Utredning och förslag rörande fri undervisningsmateriell för folk- och fortsättningsskolor

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1939:17 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

UTREDNING OCH FÖRSLAG .RÖRANDE

FRI UNDERVISNINGSMATERIEL!, FÖR FOLK- OCH FORTSÄTTNINGSSKOLOR AVGIVNA AV 1937 ÅRS SKOLMATERIELLSAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 1 9

3 9

Statens offentliga utredningar 1939 Kronologisk förteckning Betänkande angående grunder för intagning av enskild väg till allmänt underhåll ävensom angående statsbidrag till enskilda vägar. Svenska Tryckeri a.-b. 59 s. K. 2. Utredning och förslag rörande plats i Stockholms skärgård för förläggning av Stockholms örlogsbas. Beckman. 30, 87 s. 6 kartor. F ö . 8. Betänkande med förslag till taxa för befordring av gods m. m. å statens järnvägar. Beckman. 206 s. K. 4. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Lund, Blom. v, 106 s. J u . 5. Betänkande angående revision av tjänsteförteckningen i vad avser statens affärsdrivande verk. Norstedt. 163 s. F i . 6. Underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen. Kihlström. 126 s. J o . 7. Betänkande angående justitiekanslerns, justitieombudsmannens och militieombudsmannens allmänna ämbetsställning m. m. Norstedt. 128 s. J u . 8. Betänkande med förslag till exporttariffer. Beckman. 20 s. K. 9. 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning. Betänkande med förslag till omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m. Norstedt. 341 s. J u .

10. 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till militärt icke-ordinariereglemente. Marcus. 130 s. F i . 11. Betänkande och förslag rörande befrämjande av avsättningen av den svenska stenindustriens produkter. Idun. 319 s. H . 12. Betänkande rörande industriellt utnyttjande av halm. Haeggström. 125 s. J o . 13. Rationaliseringsutredningens betänkande. Del 1. Motiv, och förslag. Marcus. 257 s. S. 14. Rationaliseringsutredningens betänkande. Del 2. Verk-j ställda undersökningar. Marcus. 550 s. S. 15. Hembiträdesutredningens betänkande. 2. Betänkandemed förslag till lag om reglering av anställnings- o c h ' arbetsförhållandena inom det husliga arbetet. Haegg-j ström. 194 s. S. 16. Utredning och förslag angående fortsatt förstatligande^ av kommunala mellanskolor. Hoeggström. x, 157 s. E.« 17. Utredning och förslag rörande fri undervisningsmate-1 riell för folk- och fortsättningsskolor. Hajggström. 224j s. E .

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jord» bruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 19 3 9: 17 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

UTREDNING OCH FÖRSLAG RÖRANDE

FRI UNDERVISNINGSMATERIELL FÖR FOLK- OCH FORTSÄTTNINGSSKOLOR AVGIVNA AV 1937 ÅRS SKOLMATERIELLSAKKUNNIGA

STOCKHOLM i 9 3 9 I V A R

H J E G G S T R Ö M S

B O K T R Y C K E R I

A.B.

3¶Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Ecklesiastikdepartementet.

Undertecknade få härigenom överlämna »Utredning och förslag rörande fri undervisningsmateriell för folk- och fortsättningsskolor». Stockholm den 20 juni 1939. Vördsamt ALGOT Å:SON TÖRNKVIST VICTOR J. MATTSSON

N I L S FORSSELL

I. Utredningsuppdraget. Genom beslut den 14 augusti 1937 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag angående beredande av fria läroböcker och fri annan materiell för folkskolans lärjungar, med uppdrag tillika för en av de sakkunniga att såsom ordförande leda utredningsarbetet. I det anförande till statsrådsprotokollet, varmed föredragande departementschefen anmälde berörda ärende, anförde departementschefen bland annat följande: »Vid upprepade tillfällen har riksdagen (skrivelser nr 128/1919, nr 186/1930 och nr 334/1936) uppmärksammat frågan om förbilligande av målsmännens kostnader för undervisningsmateriell, särskilt vad angår folkskolan, samt hos Kungl. Maj:t gjort framställning om åtgärder i detta syfte. Genom Kungl. Maj:ts försorg har frågan varit underkastad prövning av särskilda sakkunniga. Sålunda framlade de år 1920 tillkallade s. k. skolmateriellsakkunniga den 31 januari 1923 ett betänkande i ämnet, i vilket i princip förordades, att fri skolmateriell skulle tillhandahållas folkskolans barn. Enligt de sakkunnigas mening förutsatte nämligen obligatorisk offentlig undervisning, att även skolmateriellen kostnadsfritt ställdes till lärjungarnas förfogande. Kostnaderna för materielien skulle bestridas genom ekomisk samverkan mellan staten och skoldistrikten. Statens andel i nämnda kostnader borde utgå efter i huvudsak samma grunder som statens bidrag till övriga kostnader för folkskoleväsendet. Förslaget föranledde emellertid ingen åtgärd från Kungl. Maj:ts sida. Främsta anledningen härtill torde hava varit vid ifrågavarande tid särskilt påkallade hänsyn till den avsevärda merutgift för statsverket, som förslaget medförde. Jag nämner vidare i detta sammanhang de av mig år 1934 tillsatta s. k. lärobokssakkunnigas förslag till läroboksgranskning, som föranledde propositionen nr 143 till 1936 års riksdag. Ett genomförande av detta förslag, som dock avböjdes av riksdagen, skulle otvivelaktigt hava medfört ett förbilligande av kostnaderna för den skolmateriell, som representeras av läroböckerna. Detta vitsordades också i riksdagens skrivelse i anledning av propositionen. Riksdagen sade sig emellertid finna erforderligt, att även mer direkta åtgärder vidtoges i nu berörda hänseende, varvid riksdagen särskilt underströk, att denna fråga vore av betydelse för skolans förhållande till målsmännen. Frågan om läroboksgranskningen är föremål för fortsatt utredning av

särskild sakkunnig, som av mig tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 oktober 1936. Vad åter beträffar de mera direkta åtgärder till förbilligande av målsmännens kostnader för skolmateriellen, om vilka riksdagen i sistnämnda skrivelse talar, har jag den uppfattningen, att tiden nu är inne att för folkskolans del söka förverkliga den princip, på vilken enligt vad jag förut nämnt, de s. k. skolmateriellsakkunnigas förslag byggde. Denna princip, att fri undervisningsmateriell skall lämnas samtliga barn inom folkskolan, enär obligatorisk undervisning måste anses förutsätta, att skolmateriellen kostnadsfritt ställes till barnens förfogande, ger jag helt min anslutning. Folkskolans barn böra under, så långt sig göra låter, samma yttre villkor utbildas för att kunna fullgöra sin insats i samhället efter vars och ens fallenhet och förmåga; åt dem alla bör, såvitt det är genomförbart, beredas samma möjligheter att inhämta denna grundläggande utbildning. Fri skolmateriell bör därför enligt min uppfattning icke utgöra någon särskild förmån, som under vissa förhållanden beviljas barnen eller, såsom nu är fallet, äga karaktären av ett slags individuellt ekonomiskt understöd. För närvarande torde det vara endast ett åttiotal skoldistrikt, som helt genomfört principen om fri skolmateriell. Eljest tillämpas berörda princip endast ifråga om barn, vilkas föräldrar eller målsmän äro helt obemedlade eller icke kunna bära några som helst utgifter för barnens skolgång. Visserligen lämnas också för övrigt efter omprövning av skolmyndigheten i vederbörande distrikt i viss utsträckning fri skolmateriell åt barnen eller beredas dessa lättnader i omkostnaderna för nämnda ändamål. Men även om det intresse, som från distriktens sida ägnats denna fråga, varit i hög grad lovvärt, är det självfallet, att de metoder, som härvid anlitats inom de omkring 2 500 distrikten, varit i hög grad växlande och av olika effektivitet och värde. Framför allt hava dock ekonomiska hänsyn givetvis hindrat att inom de ungefär 2 400 skoldistrikt, som äro belägna på landsbygden, på ett tillfredsställande sätt tillgodose ifrågavarande önskemål. Det ligger en fara i att de barn, som sålunda enligt behovsprincipen helt eller delvis erhållit fri skolmateriell, lätteligen kunna komma att framstå som en grupp för sig i ekonomiskt och socialt avseende. Därtill kommer, att själva den sovring, som måste läggas till grund för behovsprincipens tillämpning, givetvis är ytterst ömtålig och vansklig. Även om alla de yttre omständigheter — arbetslöshet, barnantal inom familjen, tillgångar av olika slag — vilka kunna äga betydelse, härvid tagas under omsorgsfull prövning, måste ett sådant urval bland de ifrågakommande eleverna bliva av subjektiv art. Det förtegna armodet blir säkerligen ofta lottlöst, och gränsfallen äro alltid svåra att bedöma. Härtill sälla sig även vissa olägenheter av pedagogisk art, som uppenbarligen vidlåda det nu rådande systemet. Tydligt är sålunda, att en i och för sig befogad hänsyn till målsmännens ekonomi ofta

vållar, att skolmyndigheterna tveka att förnya undervisningsmateriellen, även när en sådan förnyelse är synnerligen påkallad av pedagogiska skäl. Särskilt har omvittnats, att av denna grund många olikartade upplagor av samma lärobok få brukas inom en och samma klassavdelning, och att tiden starkt tages i anspråk för att rätta uppgifter i äldre upplagor till förfång för undervisningen. Tillämpas grundsatsen om fri skolmateriell möjliggöres, att, när så verkligen kräves, en samtidig förnyelse sker av underlaget för undervisningen. Vid ett genomförande av grundsatsen om fri undervisningsmateriell i folkskolan kan tvivelsutan den utredning och det förslag, som 1920 års sakkunniga avgåvo, vara till stor nytta. Men sedan år 1923, då de sakkunnigas betänkande avgavs, har såväl folkskoleväsendet som dess samhälleliga förutsättningar genomgått en i flera avseenden genomgripande utveckling. Det synes mig därför nödvändigt att ånyo undersöka, efter vilka grunder och på vilket sätt principen om fri undervisningsmateriell bör förverkligas. För denna undersökning anser jag erforderligt, att särskilda sakkunniga anlitas. Vid utredningen torde man böra, liksom 1920 års sakkunniga, utgå från att en ekonomisk samverkan mellan stat och kommun anordnas för ifrågavarande ändamål. Jag förutsätter, att skoldistrikten i enlighet med den kommunala självstyrelsens princip bibehållas såsom ekonomiskt administrativa enheter i detta samband. En ledning för att bestämma skoldistriktens och statens andelar i de totala kostnaderna för skolmateriell torde enligt min mening kunna vinnas genom att söka fastställa, huru stort bidrag distrikten för närvarande i det hela lämna till förevarande kostnader. Jag förväntar, att de sakkunniga förebringa utredning härom. Det är dock icke utan vidare klart, att staten bör övertaga just den återstående andelen. Det kan tänkas, att en överflyttning från kommunerna till staten av åtminstone en viss del av kommunernas nuvarande kostnader för skolmateriellen kan befinnas motiverad, men det får ej heller anses uteslutet, att en närmare prövning av detta spörsmål kan leda till ett motsatt resultat. Efter vilka närmare grunder, statsbidrag till skolmateriell skall utgå till de särskilda distrikten, får bliva de sakkunnigas uppgift att noggrant överväga. Möjligt är, att härvid 1920 års sakkunnigas förslag om fastställande av ett visst årligt medelkostnadsbelopp per elev kan visa sig användbart. Jag vill emellertid framhålla, att jag icke kan biträda 1920 års sakkunniga i deras uppfattning, att skoldistrikten böra äga rätt att själva bestämma, huruvida de vilja medverka i de ovan angivna åtgärderna eller icke. Genomförandet av principen om fri skolmateriell i folkskolan och statsbidrag till kostnaderna härför förutsätter skyldighet för distrikten att tillhandahålla lärjungarna materiellen kostnadsfritt. Å andra sidan bör statens bidrag följa såsom en obligatorisk motprestation. Huruvida detta bidrag bör

utgå i en och samma proportion för alla skoldistrikt, oavsett deras bärkraft, eller om det bör utmätas med hänsyn till de skiftande förhållandena inom de olika distrikten, kan bliva föremål för olika meningar och bör av de sakkunniga ingående diskuteras. Jag vill emellertid erinra om att vid den statsbidragsreform på folkskoleväsendets område, som genomfördes år 1935, regeln om likformiga bidrag utan avseende å de särskilda distriktens ekonomiska ställning iakttogs över hela linjen. Andra spörsmål, som måste uppmärksammas av de sakkunniga, äro sättet för materiellens anskaffning, inköpspris och materiellens användning. Självfallet är, att skolmateriellen framför allt bör motsvara sitt ändamål, d. v. s. tillfredsställa de kvalitativa krav, som med fog kunna uppställas. Å andra sidan är det uppenbart, att priset icke bör vara högre, än som skäligen låter sig motivera av sådana kvalitativa krav, och att ekonomiska hänsyn böra tagas i största möjliga utsträckning. Därest staten ikläder sig direkta ekonomiska uppoffringar för anskaffande av all skolmateriell, blir det av största vikt, att staten i ekonomiskt avseende verksamt kontrollerar både materiellens anskaffande och dess användning. Härutinnan bör förslag till föreskrifter utarbetas av de sakkunniga. I första hand bör tillses, att den s. k. förbrukningsmateriellen upphandlas efter ekonomiska principer, varvid de olika metoder, som i detta avseende utformats inom skoldistrikten, utgöra en given utgångspunkt. Om en ändamålsenlig standardisering ifråga om förbrukningsmateriellen givetvis är ett önskemål, ställer sig frågan däremot delvis annorlunda beträffande den övriga skolmateriellen, i samma mån som den måste uppfylla speciella anspråk inom undervisningen. Det är visserligen önskvärt, att samma läroböcker användas i samma ämne och på samma undervisningsstadium inom ett och samma skoldistrikt och inom de delar av olika skoldistrikt, mellan vilka befolkningscirkulation regelbundet försiggår. Redan härigenom torde med hänsyn till folkskolans elevantal och den relativa likformigheten i dess organisation de läroböcker, som användas, vinna en så stor avsättning, att prissättningen verksamt påverkas. Jag understryker emellertid, att den pedagogiska synpunkten härvidlag ej får släppas ur sikte. Ekonomiska överväganden få ej föranleda, att jämförelsevis mindervärdig materiell lägges till grund för undervisningen. Därmed skulle nämligen själva syftet med införandet av fri skolmateriell äventyras, i det att barnens förutsättningar för vidare utbildning försämrades och förminskades. Standardiseringen och uniformeringen av läroböckerna får därför under inga omständigheter bliva ett självändamål. Hur viktig den ekonomiska synpunkten på folkskolans läroboksfråga än är, får den likväl ej renodlas och ensidigt tilllämpas. Den fria pedagogiska utvecklingen får ej klavbindas. Beträffande läroböckerna är det därför av vikt, att jämsides med prisgranskningen en pedagogisk granskning försiggår. En sådan granskning skall enligt nu varan-

9 de ordning företagas inom inspektionsområdena. Såsom jag framhöll i 1936 års proposition rörande läroboksfrågan, anser jag, att därjämte en permanent, central och jämförande granskning av läroböckerna är påkallad. Det är min avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att till 1938 års riksdag avgiva förnyad proposition i sådant syfte. Det är uppenbart, att en sådan granskning, som utmynnar i en offentlig, auktoriserad läroboksförteckning, verksamt måste påverka förlagens prissättning i förbilligande riktning. Garantier måste därjämte skapas för att den skolmateriell, som fritt ställes till barnens förfogande, icke vårdslösas och förstöres. Såsom villkor för statsbidrag till skolmateriell torde böra gälla, att den individuella kontrollen av materieilen handhaves på ett i allo tillfredsställande sätt inom skoldistriktet. Vid uppgörande av förslag till lämpliga föreskrifter i detta hänseende torde de sakkunniga böra tillgodogöra sig de erfarenheter, som vunnits inom distrikt, där grundsatsen om fri skolmateriell redan tillämpats.» Genom Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut den 14 augusti 1937 bemyndiges departementschefen vidare dels att uppdraga åt en av de sakkunniga att tillika tjänstgöra som sekreterare eller, om sådant skulle visa sig erforderligt, tillkalla särskild sekreterare, dels att, i den utsträckning så befunnes påkallat, tillkalla särskilda experter för att stå till de sakkunnigas förfogande för överläggningar och samråd. Med stöd av sagda bemyndigande tillkallade departementschefen såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören Algot Åkesson Törnkvist, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Victor Julius Mattsson samt läraren vid Stockholms stads tekniska mellanskola C. N. O. Forssell. Åt Törnkvist uppdrogs samtidigt att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. Forssell utsågs genom förordnande den 20 oktober 1937 till sekreterare hos de sakkunniga. Sedan vissa förberedande arbeten verkställts, höllo de sakkunniga, som antogo benämningen 1937 års skolmateriellsakkunniga, sitt första sammanträde den 11 oktober 1937, efter vilken tid utredningen bedrivits i form av överläggningar eller genom olika frågors bearbetning av de enskilda ledamöterna. Efter därom av de sakkunniga gjorda framställningar tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet jämlikt givet bemyndigande följande experter att biträda vid de sakkunnigas arbete: överläraren vid Stockholms folkskolor Ragnar Wirsén genom förordnanden den 20 oktober 1937, den 22 februari och den 27 december 1938 och den 6 mars 1939; Wirsén har anlitats av de sakkunniga under en tid av sammanlagt åtta månader; folkskolinspektören i Västmanlands västra inspektionsområde Martin

10 Natanael Liander genom förordnande den 22 februari 1938 för en tid av två månader särskilt med avseende å landsbygdens skolförhållanden; samt revisorn vid riksräkenskapsverket Sten Axelsson von Porat genom förordnande den 10 februari 1939 för en tid av fjorton dagar särskilt med avseende på den i samband med statsbidrag till skolmateriell stående finansiella kontrollen. De sakkunniga ha dessutom för statistiska utredningar anlitat amanuensen vid statistiska centralbyrån John Fredrik Bredal-Bauer. Jämlikt på därom gjord framställning av Kungl. Maj:t den 20 maj 1938 meddelat bemyndigande företogo de sakkunniga jämte experten överläraren Wirsén under tiden den 21—den 28 maj s. å. en studieresa. Härunder besökte de sakkunniga dels Danmark för att vinna kännedom om de åtgärder, som där vidtagits för att ställa fri undervisningsmateriell till förfogande för samtliga elever i folkskolorna, dels de i Arlöv och Gransholm belägna fabrikerna för framställning av förbrukningsmateriell, varvid de sakkunniga inhämtade uppgifter rörande produktionssätt, lagringsförhållanden och distributionsanordningar för sagda ändamål. På hemställan av de sakkunniga ha genom utrikesdepartementet från Danmark, Finland och Norge infordrats vissa uppgifter rörande förhållandena i nämnda länder på ifrågavarande område. Vad angår upphandlingssättet ifråga om skolmateriell, ha de sakkunniga ytterligare dels — såsom framgår av betänkandets kap. VIII: 2 samt av dess Bilaga 1 — inhämtat informationer av vederbörande sammanslutningar av bokhandlare och bokförlag och enskilda bokförlag ävensom utlåtande av generalpoststyrelsen, dels på anfordran erhållit vissa uppgifter samt meddelanden av önskemål från framställare av förbrukningsmateriell, nämligen Arvid Lindström, Bokbinderi, Papper & Skolmateriel, Skellefteå, A.B. Magnus Bergvall, Stockholm, Ehlins skrivmateriell Akt. Bol., Stockholm, Eric Ericssons Bokhandel A.B., Ljusdal och Sven Sjödins Förlag, Herrljunga. Beträffande frågan om prissättning å läroböcker sammanträdde de sakkunniga den 15 mars 1939 till överläggning med ordföranden i Statens läroboksnämnd, riksbanksfullmäktigen Conrad Jonsson.

11¶I I . Frågans tidigare behandling av statsmyndi glieterna. 1917 års r i k s d a g . År 1917 väcktes i andra kammaren av herrar Vennerström och Hage en motion (nr 327) om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande av kostnadsfri skolmateriell åt barn i folk- och småskolor. I motiveringen åberopas ett anförande av folkskolläraren K. L. Larsén på sjätte folkskollärarmötet i Göteborg 1916. Däri betecknades bland annat den obligatoriska folkundervisningen som en beskattningsform, något, som också erkändes av staten, då statsbidrag lämnades till folkskolan och statliga organ kontrollerade densamma. D e t kunde knappast dragas en fullt klar och berättigad gräns mellan kommunal- och statsangelägenheter i folkskolans administration. Dessutom hade en icke obetydlig del av skolbördorna lagts på föräldrarna. Hemmen undandroges under skoltiden barnens hjälp. Kläder, skodon, kosthåll m. m. jämte anskaffande av skolböcker och diverse förbrukningsmateriell krävde extra utgifter, vilket allt för barnrika familjer ginge till icke så obetydliga belopp, som det vid flyktigt påseende kunde tyckas. Det torde med fog kunna sägas, a t t den mest tryckande delen av omkostnaderna för barnens utbildning hade lagts icke på staten och kommunen utan på föräldrarnas skuldror, en börda, som växte i direkt proportion till barnantalet. De smärre familjerna sluppe lindrigare och de helt och hållet barnlösa alldeles undan. Denna särskilda föräldraskatt vore icke blott tyngande u t a n framför allt orättfärdig. M a n kunde utan vidare kräva, a t t föräldrarna befriades från de direkta utgifterna för barnens egentliga skolarbete, d. v. s. för barnens skolmateriell. Det vore ju redan nu kommunens plikt a t t i allmänhet sörja för den behövliga skolmateriellen, och någon bestämd gräns mellan kommunens och föräldrarnas skyldigheter härvidlag torde icke kunna med stöd av allmän praxis uppvisas. Också rådde härvidlag mycket godtycke med stora olikheter i olika kommuner. Beträffande det rådande systemets återverkan på förhållandena inom skolan och mellan skola och hem samt på barnens uppfostran anfördes följande uttalande av herr Larsén: Det nu använda sättet att låta barnen själva betala sin materiell medför i synnerhet i större samhällen, där mycken fattigdom råder, stora olägenheter. Det inträffar icke sällan, att barn, som icke kunna eller vilja skaffa sig behövliga skriv- eller läxböcker, dels sitta overksamma, dels icke läsa över sina hemuppgifter av brist på läroböcker. Och om man lyckas få utverkat, att en bok äntligen blir inköpt, så får den gå i lån till de andra syskonen i familjen, så att

12 den allt som oftast ej finnes i skolan, då den behoves. Det inträffar ofta, att läraren måste ideligen och ideligen påminna dem, som icke ha tagit penningar med sig till den eller den behövliga boken, ja, han kanske rent av tvingas att truga och hota för att utfå de fattiga slantar, som skola betalas. Och vad värre är, detta trugande och tragglande skapar en vantrevnad i samvaron mellan lärare och lärjungar, som har sina synnerligen svåra olägenheter med sig. Det värsta av allt är, att hela systemet med barnens inköp av deras materiell medför vissa avsevärda, rent sociala olägenheter. För många flitiga barn kännes det rent av förnedrande, att de måste gång efter annan komma till skolan med bekännelsen, att pappa eller mamma inga penningar hade. Huru grannlaga dylika förhållanden än behandlas, kan man icke undvika, att barnen få en tyngande känsla av social, i varje fall av ekonomisk underklass, något, som vi måste vara ytterst angelägna att söka undvika i åtminstone den stora bottenskolan, vår folkskola. Barnen få tids nog, ja, tyvärr alltför tidigt lära känna den ekonomiska klasskillnadens tryck. Från skolan böra alla anledningar till dylikt vara bannlysta. Men barnens inköp av materiell har åtminstone i storstäderna även sina högst betydande moraliska faror. Om man besöker vissa biografer, så finner man, att en avsevärd del av publiken utgöres av skolbarn. Varifrån få dessa penningarna härtill, och varifrån fås penningarna till snask av varjehanda slag, till cigarretter o. d.? Jo, vi kunna vara förvissade därom, att, även om huvudparten förvärvats på ärliga vägar, och även om en annan del anskaffats genom tiggeri, så utpressas mer än en slant ur hemmet under förevändning, att den skall användas till några skrivböcker, pennor eller dylikt. Häri ligger en den allra största fara till förförelse av även relativt goda barn. När Anders lyckats få både en och flera slantar på det sättet, varför skulle icke Petter kunna lyckas och göra sammaledes, och så är stöldens och bedrägeriets väg snart nog beträdd och en ur samhällssynpunkt oersättlig skada kan ha skett. Inför denna skada förtjäna sådana synpunkter, som att kommunalutgifterna genom förslagets genomförande skulle ökas med någon obetydlighet, knappast beaktande. Men även om denna sistnämnda synpunkt skulle synas nog så betydande, så försvinner dess värde snart nog vid ett närmare begrundande, ty det är i många fall mera skenbart än verkligt. Föräldrar och målsmän kunna med hänsyn till föreliggande spörsmål närmast indelas i trenne grupper. Gruppen a) utgöres av sådana, som absolut icke kunna betala sina barns materiell. Denna måste i varje fall betalas av kommunens medel. Det är alltså tydligt, att rörande dem uppkommer ingen verkan på kommunalutgifterna genom reformen. Men däremot vinnes, att den motbjudande formen av fattighjälp försvinner. Gruppen b) utgöres av sådana, som endast med stora svårigheter kunna bekosta sina barns skolutgifter. Men det är just dessa, vilka drabbas alldeles särskilt hårt av denna särskilda skatt, som vi talat om. Och om några behöva någon liten lättnad i bekymren för sin ekonomiska bärgning, så är det dessa. Underlåtenheten att i tid, d. v. s. i den mest trängande tiden, nämligen då barnen vuxit upp och blivit skolpliktiga, räcka dessa svaga hem en hjälpande hand kan komma att i vissa fall kasta dem i fattigvårdens armar, vilket kan bliva långt kostsammare än de ökade utgifterna för materiell i ett eller annat fall. Gruppen c) däremot består av sådana, som utan varje svårighet kunna skaffa sina barn materiell. Men vad denna grupp vidkommer, är det tydligt, att det icke spelar någon större roll, om den skall lämna de kontanta utläggen genom barnen till skolan eller genom skattsedeln till kommunen, i annan mening, än att det sistnämnda torde bliva betydligt billigare än det förra. Läggas utgifterna för skolmateriellen på kommu-

13 nen, så få nämligen icke enbart föräldrarna lämna sina bidrag; även de barnlösa hemmen, vilka nu äro helt och hållet skonade från detta slag av utgifter, lämna sin tribut, som de ock lättare torde kunna bära än de andra. Därtill kommer, att även alla opersonliga skattebetalare få hjälpa till med denna utgift. Dessutom är denna speciella loräldraskatt numera fördelad endast på det fåtal år, då ifrågavarande föräldrars barn äro skolpliktiga. Lägges den däremot på kommunen, så blir utgiften för varje familj fördelad på ett större antal år, nämligen på hela den tid, då föräldrarna äro skattepliktiga, vadan den blir mindre i proportion. Till sist bör ej heller glömmas, att genom utgifternas överflyttande till kommunen upphöra de att vara personliga skatter, som utgå oberoende av förmögenhetsställning, de bliva taxeringsskatter, som utgå efter vars och ens inkomst. Först och främst kommer man härvid att invända, att det är oriktigt att vänja folk vid att få allting gratis. Den anmärkningen är riktig. Men a t t en sak fås gratis, det märkes icke, om förmånen kommer alla till del. Det är först, när en förmån gives åt några men förvägras åt andra, som gåvokaraktären framträder. Ingen tänker på att undervisningen lämnas gratis, men bestämdes det, att några skulle betala, andra icke, då skulle just gratiskaraktären framträda. Vill man därför undvika vänja folk vid tanken, att man skall ha allting gratis, då bör man lämna materieilen lika fritt och obegränsat som undervisningen, så försvinner den påpekade olägenheten. En annan invändning, att barnen bliva mindre aktsamma om den skänkta än om den köpta materieilen, vittnar om missuppfattning av barnakaraktären. Barnen äro aktsamma eller vårdslösa på grund av vana eller anlag eller bådadera, icke på grund av åtkomstsättet. Om de få en bok gratis av föräldrarna eller av läraren, spelar för dem liten eller ingen roll. Däremot kan det hända, att föräldrarna utöva mera tillsyn, i fall de måste köpa åt barnen deras böcker, än om dessa erhållas gratis. Naturligtvis bör det åligga föräldrarna att själva anskaffa ersättning för bortslarvad materiell. Under åberopande av herr Larséns framställning, i vilken folkskollärarmötet instämt, anförde motionärerna, a t t det mest praktiska sättet för ordnandet av statens och kommunernas samverkan i denna fråga torde vara, a t t staten stimulerade kommunerna genom a t t ikläda sig ansvaret för en viss del av utgifterna. D e t sätt, på vilket staten och kommunerna gemensamt bure utgifterna för skolväsendet i övrigt, lämnade anvisning om, hur m a n i denna speciella skolfråga fördelaktigast kunde gå till väga. P å anförda grunder yrkade motionärerna, a t t riksdagen m å t t e i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, a t t Kungl. Maj:t ville låta utreda, på vilket sätt och efter vilka grunder en samverkan mellan stat och kommun m å t t e k u n n a åstadkommas för beredande av kostnadsfri skolmateriell åt barn i folkoch småskolor. Andra kammarens första tillfälliga utskott, som förklarade sig dela motionärernas uppfattning, a t t föräldrarnas utgifter för barnens skolmateriell vore synnerligen betungande och a t t samhället borde övertaga åtminstone d e t väsentliga av dessa utgifter, hemställde — med en viss modifikation av motionärernas yrkande — a t t andra kammaren för sin del m å t t e besluta, a t t en riksdagsskrivelse skulle avlåtas till Kungl. Maj:t med anhållan

14 om utredning, på vilket sätt och efter vilka grunder en samverkan mellan stat och kommun måtte kunna åstadkommas för övertagande helt eller delvis av föräldrarna nu åliggande skyldighet att för sina barn i folk- och småskolan bekosta erforderlig skolmateriell. Till stöd för denna sin hemställan anförde utskottet bland annat att det visserligen vore möjligt, att föräldrarna skulle öva strängare tillsyn över barnens sätt att handskas med materiellen, om de själva finge betala den, men samma fördel vunnes, om föräldrarna ålades att ersätta den materiell, som barnen erhölle i skolan, men som genom vårdslöshet skadades. För övrigt hade, såvitt utskottet kände, erfarenheten hittills icke visat, att de barn, som redan nu erhölle sin materiell gratis, vårda den sämre än de, som finge köpa den. Skulle det visa sig, att uppfostran till sparsamhet verkligen bleve lidande genom att barnen finge sin materiell gratis, vore detta en högst beaktansvärd sak. Men i så fall kunde frågan lösas på det sättet, att materielien inköptes på skolkassans bekostnad och holies barnen tillhanda till synnerligen lågt pris. Skillnaden mellan detta försäljningspris och inköpspriset skulle då utfyllas med allmänna medel. Utskottet, som icke tilltrodde sig att uttala någon bestämd mening beträffande frågan, huruvida det allmännas utgifter för detta ändamål borde bestridas av stat eller kommun eller bådadera, ansåg det emellertid otänkbart att under rådande kommunala skatteförhållanden lägga hela bördan av dessa utgifter på kommunerna. Slutligen ville utskottet endast framhäva, att hur kostnaderna för barnens skolmateriell än bestredes, läroböckerna borde bli barnens egendom, vilket måste anses ur både hygienisk och pedagogisk synpunkt fördelaktigast. Andra kammaren biföll utan debatt utskottets hemställan. Första kammarens första tillfälliga utskott föreslog kammaren att biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut. Tre reservationer avgåvos häremot. Efter överläggning avslog kammaren motionen med 44 röster mot 42, vilka avgåvos för utskottets hemställan. 1918 års riksdag. På 1918 års riksdag väcktes likalydande motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åstadkommande av en samverkan mellan stat och kommun för övertagande helt eller delvis av skyldigheten att bekosta skolmateriell för barn i folk- och småskolan i andra kammaren (nr 233) av herr Persson i Norrköping m. fl. och i första kammaren (nr 108) av herr Oscar Olsson m. fl. I motionerna, vilka sålunda upptagit det av andra kammarens första tillfälliga utskott år 1917 framställda yrkandet, betecknas föräldrarnas skyldighet i nämnda hänseende som en skattepålaga. »Är det ett samhällsintresse att ge alla landets barn det minimum av bildning, som folkskolan avser att bibringa, bör det också åligga samhället att vidtaga en så långt möjligt rättvis utjämning av de bördor, som för

15 detta ändamål påläggas folket.» Beträffande fördelningen mellan stat och kommun av ifrågavarande kostnader betonades, att även om folkskolan fortfarande skulle betraktas som i första hand en kommunal angelägenhet, torde det dock med det för närvarande så högst ojämnt fördelade skattetrycket här i landet ej vara tillrådligt att just nu lägga större delen av denna börda på kommunerna. Detta skulle enligt motionärernas mening bli för kännbart för de mest skattetyngda kommunerna. Tvärtom torde det från de flesta synpunkter vara lämpligast att huvudparten lades på kronskatten. Liksom år 1917 och i anslutning till motionen av år 1918 hemställde andra kammarens första tillfälliga utskott, att en utredning måtte företagas på vilket sätt och efter vilka grunder en samverkan mellan stat och kommun måtte kunna åstadkommas för övertagande helt eller delvis av föräldrarna nu åliggande skyldighet i ifrågavarande avseende. Utskottet betonade, att visserligen enligt förslaget jämväl de förmögnas barn skulle få skolmateriell gratis, men att detta icke kunde te sig egendomligt, enär alla på skattevägen finge bidraga med de medel, som här vore erforderliga. Andra kammaren biföll utskottets hemställan. Första kammarens första tillfälliga utskott hemställde dels att första kammaren icke måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut, dels att första kammaren för sin del måtte besluta, att en skrivelse måtte avlåtas till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning rörande frågan, på vilket sätt och efter vilka grunder en samverkan mellan stat och kommun måtte kunna åstadkommas för övertagande helt eller delvis av obemedlade och mindre bemedlade föräldrar nu åliggande skyldighet att för sina barn i folk- och småskolan bekosta erforderlig skolmateriell. Utskottet underkände således principen, att såväl direkta som indirekta utgifter för undervisningen i folkskolorna borde gäldas av allmänna medel. De utgifter, som kunde föranledas av att materielien, vad anginge obemedlade och mindre bemedlade föräldrar, bekostades av allmänna medel, ålåge enligt utskottets mening givetvis i första hand vederbörande kommuner. Utan ekonomisk medverkan från statens sida åtminstone i fråga om de fattigare kommunerna torde emellertid enligt utskottets mening nu angivna syfte ej kunna ernås. Tre reservationer avgåvos med hemställan, att kammaren måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut. Första kammaren biföll utskottets hemställan med 68 röster mot 51, vilka avgåvos för reservanternas hemställan. En reservant, herr Oscar Olsson, framhävde i debatten bland annat, att utskottets ståndpunkt innebure, att »skolmateriellen visserligen skulle betalas på skattedebetsedlarna, men att de förmögnare, som hade barn i folkskolan, dessutom skulle få en extra pålaga i den form, att de finge betala sina barns böcker». Talaren betonade vidare, att »ett sådant fattigstreck, som skulle införas redan i småskolan och fortfara vidare uppåt,

inte skulle befordra den sociala trevnaden här i landet». Talaren framställde också — under förutsättning av att utskottets förslag om en kategoriklyvning av eleverna infördes — den frågan, hur det skulle gå med »dessa kommuner, som ha fri skolmateriell för alla barnen i skolan? Är det meningen att utöva press på dessa kommuner, så att en del barn skola få betala skolmateriellen själva? Om inte det är meningen, är det då meningen, att dessa kommuner för att få sin del av statsbidraget skola göra undersökningar även om rikedomen och fattigdomen och om hur många lärjungar det kan anses lämpligt att låta staten betala för?» Herr Hellberg anförde bland annat: »Om denna diskretionära rätt att draga upp gränser blir fastställd, kommer den säkerligen också att tillämpas ganska ojämnt. Det kommer att bliva olika i olika kommuner, i somliga uppdrages gränsen strängare, i andra mildare. Vidare bör beaktas, att föräldrar hava olika antal barn. Det finnes barnrika familjer, som just därför att de hava så många barn i skolan, väl behövde fri materiell, under det att en något fattigare familj, som endast har ett barn i skolan, inte har så stort behov därav. Jag tror, att det i många fall bleve svårt att skipa rättvisa.» Sedan första kammarens beslut delgivits andra kammaren och återigen remitterats till dennas första tillfälliga utskott, hemställde utskottet, att andra kammaren icke måtte biträda första kammarens i ärendet fattade beslut. Som motivering anförde utskottet dels att det vore svårt för att icke säga omöjligt även med allra bästa vilja och efter än så samvetsgrann prövning att kunna riktigt uppdraga gränsen mellan behövande och icke behövande lärjungar, i synnerhet som taxeringsuppgifterna ingalunda lämnade en fullt tillfredsställande vägledning för bedömande av föräldrarnas ekonomiska ställning, dels att en sådan uppdelning av barnen i behövande och icke behövande skulle i skolan införa en föga tilltalande ekonomisk klasskillnad. Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren, vadan frågan sålunda fallit vid 1918 års riksdag. I kammarens debatt åberopade herr Olsson i Kullenbergstorp till stöd för första kammarens ståndpunkt sin egen kommunala erfarenhet. Enligt denna hade vederbörande lärare helt enkelt enligt kyrkostämmans beslut utdelat skolmateriell gratis på kommunens bekostnad till de barn, som han ansåge vara i behov därav. Herr Engberg underströk utskottets ovan angivna motivering. Herr Moberger invände gentemot herr Olssons uttalande, att i de fall, där församlingarna själva toge initiativ till ordnande av denna sak och lärarna finge i uppdrag att lämna ut fri materiell till de barn, som kunde vara i behov därav, läte sig saken i allmänhet ordnas på ett finkänsligt sätt, utan att det bleve några större slitningar. Men förhållandet bleve ett annat, om denna utdelning skulle tillgå på det sätt, som här förutsattes, och bekostas genom bidrag från såväl kommunen som staten. Det vore uppenbart, att om man här stipulerade, att endast obemedlade eller mindre bemedlade elever skulle

17 få del av detta bidrag, måste staten uppställa vissa garantier, så att detta bidrag endast komme barn i nyss angivna ställning till godo. Då kunde nog icke saken längre ordnas på det så att säga mer familjära sätt, som man hittills använt, utan man måste då stipulera vissa yttre villkor, och det kunde icke hjälpas, att man då, i viss mån åtminstone, komme att, såsom herr Engberg framhölle, föra in en föga tilltalande ekonomisk klassskillnad i skolan, och barnen bleve uppdelade på ett sätt, som med nuvarande förfaringssätt icke behövde ske. 1919 års riksdag. På 1919 års riksdag väcktes i första kammaren en motion (nr 85) och i andra kammaren två motioner (nr 95 och 96) med förslag om utredning rörande frågan om samverkan mellan stat och kommun för övertagande helt eller delvis av målsmännens skyldighet att bekosta skolmateriell åt barn i folk- och småskolor. I andra kammaren väcktes av herr Eriksson i Grängesberg m. fl. en motion (nr 198), där det påyrkades, att ifrågavarande utredning skulle vara förutsättningslös och upptaga samtliga de synpunkter och önskemål, som dittills framkommit vid frågans behandling. I det utlåtande, där andra kammarens första tillfälliga utskott behandlade de inom sagda kammare väckta motionerna, konstaterades, att meningsskiljaktigheten mellan andra och första kammaren i frågan på 1917 och 1918 års riksdagar bestått däri, att den förstnämnda ansett, att kostnadsfri materiell helt eller delvis borde tillhandahållas alla folkskolans lärjungar, under det att första kammaren av såväl principiella som ekonomiska skäl ansett det riktigare, att denna förmån komme endast verkligt behövande till del. Utskottet beräknade, att för varje skolbarn utgifterna för skolmateriell per år i medeltal skulle uppgå till 8 kronor och att följaktligen, med hänsyn till det totala barnantalet och de förefintliga skolformerna, kostnaderna för hela landet skulle belöpa sig till omkring 5 % miljoner kronor. Utskottet vidhöll sin vid 1918 års riksdag uttalade uppfattning, att det mötte svårigheter att riktigt uppdraga gränsen mellan behövande och icke behövande lärjungar. Utskottet förordade därför en utredning rörande spörsmålet, på vilket sätt och efter vilka grunder en samverkan mellan stat och kommun måtte kunna åstadkommas för övertagande helt eller delvis av föräldrarna åliggande skyldighet att för sina barn i folk- och småskolan bekosta erforderlig materiell. Andra kammaren biföll denna hemställan, varefter sedan ärendet hänvisats till första kammaren, denna kammares första tillfälliga utskott upptog detsamma till behandling samtidigt med den inom kammaren i ärendet väckta motionen. I överensstämmelse dels med den av herr Eriksson i Grängesberg m. fl. väckta motionen dels med det utlåtande i ärendet, som infordrats från skolöverstyrelsen, fann utskottet, att den ifrågasatta utredningen

18 borde vara förutsättningslös. Utskottet, som av denna anledning icke förordade bifall till andra kammarens fattade beslut, hemställde om avlåtande av en skrivelse till Kungl. Maj:t med framställning om utredning beträffande dels i vilken omfattning behov förefunnes av lättnad i de kostnader, som hittills i regel påvilade familjeförsörjare i och för anskaffande av erforderlig materiell åt deras i folkskolan undervisade barn, dels i vilken utsträckning och på vad sätt det kunde befinnas lämpligt och möjligt att av allmänna medel bereda lättnader i dessa kostnader, dels ock huruvida och efter vilka grunder en samverkan mellan stat och kommun m å t t e kunna åstadkommas. Sedan första kammaren fattat beslut i enlighet med utskottets hemställan, biträddes detsamma av andra kammaren efter vederbörlig utskottsremiss. 1920 års skolmateriellsakkunniga. Med anledning av den riksdagsskrivelse, som sålunda avgavs i enlighet med första kammarens första tillfälliga utskotts hemställan, bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 17 december 1920 chefen för ecklesiastikdepartementet a t t tillkalla högst tre sakkunniga för a t t inom departementet biträda med verkställandet av den begärda utredningen. Genom beslut samma dag tillkallade departementschefen såsom sakkunniga ledamöterna av riksdagens första kammare E . Kristensson och andra kammare J. Johansson i Kälkebo samt folkskolinspektören K. Lindahl, nedan benämnda 1920 års skolmateriellsakkunniga. Den 31 januari 1923 avgåvo sakkunniga sitt betänkande. Detsamma anföres nedan i de delar, som befunnits vara av betydelse för föreliggande utredning. Såsom huvudpunkter i betänkandet må följande nämnas. Sakkunniga anslöto sig väsentligen till de motioner, som föranlett riksdagens omförmälda skrivelse, och föreslogo således viss samverkan mellan stat och kommun för uppnående av det åsyftade ändamålet. Förslaget, i vad det avsåg tillhandahållandet av skolmateriell, innebar i huvudsak, dels a t t barnen borde på det allmännas bekostnad såsom gåva erhålla egentliga läroböcker, psalmböcker och för småskolavdelningarna avsedda läseböcker ävensom i viss utsträckning skriv- och räkneböcker, böcker eller papper för teckning och arbetsövningar samt blyertspennor, pennskaft, radergummi och stålpennor, dels ock a t t skoldistrikten skulle för användning på lärorummet till låns tillhandahålla biblar samt för folkskolavdelningarna avsedda läseböcker, varjämte bläck och bläckhorn borde av skoldistrikten tillhandahållas för användning å lärorummet. Kostnaderna för materieilen skulle bestridas genom ekonomisk samverkan mellan stat och kommun, verkställd enligt vissa närmare angivna grunder. Den årliga kostnad, som ett fullständigt genomförande av sakkunnigas förslag skulle åsamkat statsverket, beräknades av sakkunniga till i runt tal 3 030 000 kronor. Sakkunniga hemställde till sist, a t t Kungl. Maj:t m å t t e föreslå riks-

19 dagen a t t dels besluta, a t t statsbidrag för tillhandahållande av fri skolmateriell skulle utgå till skoldistrikten i enlighet med av sakkunniga förordade grunder, dels ock för detta ändamål under riksstatens åttonde huvudtitel för budgetåret 1924—1925 uppföra ett förslagsanslag av 600 000 kronor. Genom beslut den 7 oktober 1927 fann Kungl. Maj:t — med hänsyn till de stora kostnader, som enligt den sålunda verkställda utredningen skulle åsamkas statsverket genom de i förslaget ifrågasatta åtgärderna — vad i ärendet förekommit icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

20¶I I I . Gällande gransknings- och antagningsbestämmelser. Det undervisningsområde, som är föremål för skolmateriellsakkunnigas utredning, omfattar folk- och småskolor, nomadskolor och fortsättningsskolor. Undervisningsmateriellen inom detta område utgöres å ena sidan av egentliga läroböcker — även de i kristendom — och läseböcker i läsämnen, läroböcker i övningsämnen, ordböcker, ordlistor, översättningsövningar samt textböcker i främmande levande språk, i den mån sådana övningar och textböcker förekomma inom folkskolans område, kartböcker, räkne- och andra tabeller, tryckta arbetsanvisningar med kartor, illustrationer, sifferuppgifter eller utförligare text, vilka äro avsedda att regelmässigt nyttjas som hjälpmedel, föreskrifter för välskrivning och textning samt sångböcker. I fråga om läseböcker ha de sakkunniga särskilt motiverat, varför dessa icke inbegripas i den materiell, till vilken statsbidrag enligt de sakkunnigas förslag bör utgå (s. 49). Såsom sammanfattande beteckning benämnes ovannämnda grupp nedan läroboksmateriell. Å andra sidan märkas såsom hjälpmedel vid undervisningen övrig ifrågakommande materiell: skriv- och räkneböcker, ritpapper m. m., vilken angives som förbrukningsmateriell. Frågan om prisprövning. Uppenbart är, att när det gäller att lämna fri undervisningsmateriell till folkskolans elever, en central fråga avser prisbestämningen å densamma. I samma mån som staten ikläder sig ekonomiskt ansvar för materielien, kräves det från statens synpunkt, att densamma i möjligaste mån förbilligas, givetvis utan att de kvalitativa fordringar, som omsorgen om ungdomens utbildning uppställer, fördenskull eftergivas. Vad beträffar förbrukningsmateriellen, äro för närvarande inga särskilda anstalter träffade i sådant syfte genom statens föranstaltande. De sakkunniga ha därför nedan ägnat denna sida av sin uppgift särskild uppmärksamhet (s. 182). I fråga om läroboksmateriellen ha däremot åtgärder vidtagits, varigenom staten i olika avseenden kontrollerar sagda materiell. Dessa åtgärder ha i huvudsak följande innebörd. I fråga om läroboksmateriell har en dubbel prisprövning anordnats i och med att granskningen skilts från antagandet. Granskningen är central och utmynnar i fastställandet av förteckningar, vilka äro avsedda att utgöra grundvalen för antagningsförfarandet. Detta sker i sin tur enligt av Kungl.

21¶Maj:t fastställda grunder inom lokala kretsar, nämligen dels de statliga inspektionsområdena, dels de städer, som undandragits statlig inspektion. Statens läroboksnämnd. Jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse den 23 oktober 1938 (S. F. S. nr 630) ombesörjes granskningen genom en statens läroboksnämnd, tillsatt av Kungl. Maj:t. Nämndens kärna utgöres av tre representanter för de allmänna intressena, vartill komma två representanter för folk- och småskolan, fortsättningsskolan samt nomadskolan ävensom två representanter för mellanskolor, gymnasier m. fl. läroanstalter. Nämnden sammanträder, alltefter beskaffenheten av de ärenden som behandlas, på tre olika avdelningar, i vilka städse representanterna för de allmänna intressena äro bisittare, men som dessutom rekryteras: 1) med avseende på för hela skolväsendet eller nämndens allmänna arbete gemensamma angelägenheter av en av representanterna för den högre och en av dem för den lägre skolan; 2) i fråga om den högre skolan av de för densamma utsedda båda representanterna; 3) beträffande den lägre skolan av de för densamma utsedda båda representanterna. Bisittarna i ovannämnda avdelningar äro beslutsmässiga i angivna avseenden. Övriga ledamöter ävensom suppleanter äga att närvara vid samtliga sammanträden och att deltaga i överläggningarna. Den till nämnden i och för granskning insända läroboksmateriellen beledsagas av rekommendation av två på området vittnesgilla personer. Sådan materiell ävensom förslag till ny omarbetad upplaga av redan godkänd lärobok prövas av nämnden med biträde av nödig pedagogisk och ekonomisk expertis, varefter nämndens beslut rörande godkännande eller underkännande av materiellen underställes skolöverstyrelsen. I fråga om de grunder, som av Kungl. Maj:t fastställts för nämndens prövning av läroboksmateriellen, märkes, att priset på densamma skall vara skäligt, att den skall representera en självständig pedagogisk insats och att den skall motsvara ett uppenbart behov inom undervisningsväsendet. Tydligt torde vara, att dessa bestämmelser äro ägnade att verka i standardiserande och förbilligande riktning. Finner skolöverstyrelsen sig icke kunna godkänna nämndens beslut, skall överstyrelsen, därest nämnden inom en månad efter delfåendet sådant påkallar, hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande. Härigenom äger Kungl. Maj:t en översyn över granskningsverksamheten, varigenom kontroll utövas över att denna bedrives i allmänt intresse. Såsom framgår av ovanstående redogörelse är kravet på en effektiv prisprövning i hög grad beaktat vid organisationen av statens läroboksnämnd. Följande omständigheter må härvid påpekas. De tre representanterna för det allmänna intresset utgöra majoriteten av de beslutande ledamöterna inom samtliga de tre avdelningar, i vilka nämnden sammanträder, allt under det att den speciella pedagogiska erfarenheten och insikten städse kunna

göra sina synpunkter och önskemål i sakligt avseende gällande dels genom rekommendation av den föreslagna läroboksmateriellen, dels genom tillkallad expertis, dels genom de pedagogiska bisittarna i nämnden, dels genom öppen diskussion i press och tidskrifter på grundval av de offentligen tillgängliga handlingarna, dels slutligen genom skolöverstyrelsens efterföljande prövning av nämndens beslut. Självfallet förutsattes härvid, att jämväl den pedagogiska prövningen innefattar ett bestämt hänsynstagande till sparsamhetskravet och elevernas befogade ekonomiska krav. En viktig omständighet i detta samband är också, att hädanefter såsom ovan nämnts särskild prövning skall ske av behovet av nya, omarbetade upplagor av läroboksmateriell. Ny omarbetad upplaga av en lärobok är nämligen från elevens och — i den mån läroboken bekostas av det allmänna — från det allmännas synpunkt att jämväl i ekonomiskt avseende anse såsom ny lärobok. Genom den upplagegranskning, som anordnats, ha sålunda anstalter träffats för att åvägabringa ej minst ekonomisk kontroll på ett förut väsentligen obeaktat område. Ytterligare torde det kunna förväntas, att läroboksmateriellens uppförande å allmänt tillgängliga och vid behov förnyade tryckta förteckningar, i vilka jämväl fullständiga prisuppgifter regelbundet upptagas (jämför de sakkunnigas uttalande, s. 182), skall påverka priserna i förbilligande riktning. Den översikt över prissättningen, som möjliggöres genom förteckningarna, måste nämligen för det första vara ägnad att underlätta kontrollen på priset å den föreslagna läroboksmateriellen. Vidare torde det i allmänhet ur konkurrenssynpunkt vara angeläget för en förläggare, att hans materiell upptages å förteckningen till lägsta möjliga pris, eftersom också antagningsmyndigheterna inom högre och lägre skola med stöd av förteckningen äro i tillfälle att utföra en jämförande prövning av priserna. Särskilt gäller, att ämneskonferenserna inom den högre skolan och skolråden inom folkskolan, vilka äga att taga initiativet vid läroboksbyte, tidigare ofta ej ägt möjlighet att taga kännedom om hela läroboksbeståndet, vilket däremot hädanefter blir fallet. Slutligen erbjuder förteckningen en möjlighet för allmänheten att utöva viss kontroll å läroboksantagningen även ur ekonomisk synvinkel. Tack vare den centrala läroboksgranskningen torde det överhuvud taget bliva möjligt att vinna överblick också över läroboksmateriellens ekonomiska sida, och att på basis av kännedomen om det faktiska prisläget dryfta dessa förhållanden. En grundval skapas sålunda för att vidtaga de reglerande åtgärder, som kunna befinnas påkallade. Vetskapen härom torde i och för sig vara ägnad att ålägga producenterna och distributörerna av läroboksmateriell en skälig moderation i avseende å prissättningen. Antagningsbestämmelser. Beträffande antagningen av läroboksmateriell inom folkskolan har Kungl. Maj:t den 24 september 1937 utfärdat be-

stämmelser dels om ändrad lydelse av § 13 i den förnyade stadgan angående folkundervisningen i riket och av § 23 i stadgan för fortsättningsskolan, dels angående antagning av undervisningsmateriell i stad, som befriats från inspektion av sitt folkskoleväsen genom statens folkskolinspektör, dels angående ändring i viss del av förnyade instruktionen för folkskolinspektörer (S. F. S. 1937 nr 792—795). Sålunda har den undervisningsmariell, som är föremål för antagning till skolbruk, fastställts i enlighet med vad ovan sagts i samband med angivandet av skolmateriellsakkunnigas utredningsområde (ovan s. 20). Härigenom har området för den kontroll, som är förenad med antagningsförfarandet, uppenbarligen i hög grad utvidgats. Sagda läroboksmateriell antages av statens folkskolinspektör, sedan skolrådet, efter vederbörande lärares hörande, avgivit förslag i ämnet. I ekonomiskt avseende betydelsefull är härvid den ytterligare bestämmelsen, att läroboksmateriell av angivet slag skall antagas i enahanda ordning i och för praktisk prövning. Offentlig kontroll har på så sätt införts även i detta fall. Tidigare har materiellen nämligen i stor utsträckning antagits till praktisk prövning på initiativ av lärare vid skolorna. Läroboksbeståndet inom distrikten har sålunda erhållit en ofta i hög grad heterogen prägel, vilket medfört svårigheter i läroboksavseende vid de allt emellanåt förekommande flyttningarna av barn från den ena skolan till den andra. Dessutom har genom 1937 års lagstiftning bestämts, att den läroboksmateriell, som antagits till praktisk prövning, icke må för detta ändamål användas i mer än tre på varandra följande årsklasser eller åläggas lärjungarna till inköp. Givetvis har därmed möjligheten att öka antalet läroböcker genom att införa läroboksmateriell till praktisk prövning, ytterligare blivit beskuren, varjämte risken att ett dylikt förfarande belastar målsmännens ekonomi, blivit avlägsnad. Samtidigt har en systematisk inregistrering genomförts i fråga om folkskolans läroboksmateriell, varigenom skolöverstyrelsen, folkskolinspektörerna och skolstyrelserna ständigt äga en aktuell kännedom om beståndet av denna materiell samt inköpspriser och upphandlingssätt inom sina respektive verksamhetsområden. Enahanda föreskrifter ha utfärdats för fortsättningsskolan. I instruktionen för statens folkskolinspektörer har införts stadgandet, att inspektörerna bland annat ha att övervaka, att nödig enhetlighet i fråga om undervisningsmateriellen råder inom varje skoldistrikt, ävensom inom angränsande skoldistrikt, mellan vilka flyttning av lärjungar plägar förekomma. Syftet med denna bestämmelse belyses i chefens för ecklesiastikdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet den 14 augusti 1937 i samband med tillkallandet av skolmateriell sakkunniga, då statsrådet bland annat uttalar, att det är »önskvärt, att samma läroböcker användas i samma ämne och på samma undervisningsstadium inom ett och samma skoldistrikt och inom de delar av olika skoldistrikt, mellan vilka befolkningscirkulation regelbundet försiggår. Redan härigenom torde

med hänsyn till folkskolans elevantal och den relativa likformigheten i dess organisation de läroböcker, som användas, vinna så stor avsättning, att prissättningen verksamt påverkas.» Likaså ha ovanstående kontrollstad ganden tillämpats i fråga om städer, som genom Kungl. Maj:ts medgivande befriats från statlig inspektion.

25¶IV. Förefintliga statsbidrag till skolmateriell. 1. Anslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. Statsbidrag till bestridande av kostnaderna för undervisningsmateriell utgår sedan flera år tillbaka av förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. Anslagets ändamål och grunder. De skoldistrikt, belägna inom Tornedalens och Norrbottens norra och mellersta inspektionsområden, som för närvarande åtnjuta bidrag från anslaget, äro fjorton eller Gällivare, Haparanda, Hietaniemi, Jokkmokk, Jukkasjärvi, Junosuando, Karesuando, Karl Gustav, Korpilombolo, Nedertorneå, Pajala, Tärendö, Överkalix och Övertorneå. De sakkunniga ha ej anledning att vidröra ifrågavarande anslag annat än för såvitt detsamma tages i anspråk för utensilier för undervisningens bedrivande. Under senare år ha inalles följande belopp av Kungl. Maj:t beviljats att utgå till nedanstående ändamål: Enligt kungl. brev

18/4 1935

30/4 1936

4/6 1937

8/7 1938

För inköp av skolbänkar, skolbord med stolar, slöjdbänkar

10.650: —

10.800: -

8.350: —

11.400: —

462: —

1.232: —

2.310: —

424: —

24.700: —

26.400: —

31.250: -

36.440: —

För inköp av symaskiner För inköp av övrig undervisningsmateriell

Enligt Kungl. Maj:ts föreskrift ha ovannämnda belopp ställts till skolöverstyrelsens förfogande mot redovisningsskyldighet för inköp av ifrågavarande materiell åt skoldistrikt, som därom gjort ansökning samt till gäldande av frakt- och emballagekostnader. Över distriktens ansökningar ha yttranden avgivits av vederbörande folkskolinspektör, domkapitel och länsstyrelse. Beträffande förfarandet har skolöverstyrelsen i skrivelse den 21 september 1938 till de sakkunniga meddelat bland annat följande: Reglerna för ansökning om dylik undervisningsmateriell återfinnas i kungl. brevet den 12 mars 1926, i vad detta avser anslag för andra ändamål än till inackordering av vissa skolbarn. Härvid märkes, att vid ansökning om undervisningsmateriell skall för varje skola, för vilken sådant understöd sökes, fogas noggrann och överskådlig förteckning över den icke förbrukade materiell, som skolan har till sitt förfogande.

26 Sedan ansökning inkommit, verkställes med ledning av införskaffade offerter eller i övrigt tillgängliga prisförteckningar beräkning över kostnaderna för den materiell, som anses erforderlig. Skolöverstyrelsen begär därpå hos Kungl. Maj:t, a t t medel m å t t e ställas till överstyrelsens förfogande av ifrågavarande anslag. Sedan Kungl. Maj:ts beslut kommit överstyrelsen tillhanda, rekvireras materieilen genom föredraganden och sändes direkt från vederbörande firma till skoldistriktet. Beträffande viss materiell sker avsyning före avsändandet. P å grund av den myckenhet materiell, som upphandlas, erhållas betydande rabatter samt därutöver ofta fraktfrihet. Innan räkningar å inköpt materiell attesteras av föredraganden för likvideringav överstyrelsens redogörare, skall vederbörande firma antingen genom attest av mottagaren eller genom fraktsedel styrka, a t t leverans ägt rum. Den materiell, som upphandlingen avser, uppgives vara inventarier, kartor och kartböcker, planscher, apparater (t. ex. dricksapparater och projektionsapparater med bilder), läseböcker, handledningar, läroböcker, gymnastik- och lekmateriell, orglar, skolköksutrustningar, slöjdbänkar, slöjdmateriell samt övrig materiell. Dessa uppgifter anföras av de sakkunniga, enär de äga betydelse ej endast i samband med frågan om fria läro- och läseböcker u t a n även beträffande det anslag, som för närvarande utgår till skoldistrikten såsom underhålls- och materiellbidrag. I rundskrivelse den 29 februari 1936 från skolöverstyrelsen till vederbörande myndigheter i distrikten har framhållits, dels a t t vederbörande skoldistrikt bör svara för kostnaden för anskaffande av katederbord med stol, stolar för besökande, ringklocka, väggklocka och flagga samt annan jämförlig materiell, dels a t t barnets föräldrar eller — vid ekonomisk oförmåga — skoldistrikten böra bekosta inköp av biblar eller psalmböcker. A t t märka är, dels a t t skoldistriktens ansökningar angiva de olika artiklar, som önskas, dels a t t denna lista gallras först i vederbörande folkskolinspektörs förslag och sedan ytterligare av skolöverstyrelsen. De återstående artiklarna läggas slutligen av överstyrelsen till grund för en kostnadsberäkning, som underställes Kungl. Maj:t. Ytterligare anslag till skolväsendet i ifrågavarande distrikt. Utom berörda understöd erhålla ifrågavarande skoldistrikt jämväl s. k. underhållsoch materiellbidrag jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse angående statsbidrag till byggnader för folkskolväsendet (S. F . S. 1936, nr 45). D e t t a bidrag utgår till underhåll av undervisningslokaler ävensom för tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriell med 50 kronor för varje lokal, som tillhör distriktet, och med 25 kronor för varje av distriktet förhyrd lokal. Inventarier, skolmöbler och undervisningsmateriell skola därvid vara av den beskaffenhet, som folkskolinspektören godkänner. N ä m n d a skoldistrikt åtnjuta sålunda statsunderstöd dels in n a t u r a dels

27 kontant till anskaffande och underhåll av skolmöbler och undervisningsmateriell. D e flesta distrikten ha dessutom på kommunal bekostnad infört helt fri undervisningsmateriell till samtliga elever. D e t t a gäller (se tabellen, s. 73) Gällivare, Hietaniemi, Jokkmokk, Jukkasjärvi, Karl Gustav, Korpilombolo, Pajala, Tärendö, Överkalix och Övertorneå. Junosuando lämnar fria läroböcker. Reformförslag rörande statsunderstödet. Beträffande sagda upphandling ha 1936 års sakkunniga angående skolöverstyrelsens organisation anfört (Statens offentliga utredningar 1938: 14, s. 77) a t t ifrågavarande detaljgranskning och därav föranledda beslut under vissa förutsättningar borde kunna anförtros åt domkapitlet i Luleå, detta för a t t bereda överstyrelsen arbetsbesparing. Vad den totalsumma angår, som i så fall borde ställas till vederbörande lokalmyndigheters disposition att fördelas mellan de olika skoldistrikten, syntes densamma enligt sakkunnigas mening i Kungl. Maj:ts beslut kunna approximeras till en siffra motsvarande medeltalet av vad för ändamålet u t g å t t under ett vart av de exempelvis fem sista åren. Till frågans belysning förtjänar nämnas, a t t folkskolinspektören i Norrbottens norra inspektionsområde i sitt yttrande över 1936 års sakkunnigas betänkande bland annat förordat, a t t även domkapitlet i Luleå borde besparas denna tämligen överflödiga detaljgranskning, enär domkapitlet icke torde förfoga över tillräcklig kännedom om materiellbehovet vid de olika skolorna och ännu mindre möjlighet a t t avgöra, vad slags materiell som lämpligen borde inköpas. Inspektören fortsätter: »De skoldistrikt, som äro berättigade a t t erhålla bidrag ur ifrågavarande anslag, hava numera ett r ä t t välordnat skolväsen. I de flesta fall står i spetsen för respektive skoldistrikts lokala ledning en överlärare. All anskaffning av såväl undervisningsmateriell som skolinventarier kan därför med fördel skötas genom respektive skoldistrikts egen försorg. P å grund av de särskilda förhållandena i dessa trakter är emellertid otvivelaktligen materiellbehovet större här än vid skolorna i övriga delar av landet. I de finsktalande bygdernas skolor behövs det t. ex. betydligt mer åskådningsmateriell såväl vid hembygdsundervisningen som vid språkundervisningen. P å grund av a t t barnantalet i klasserna måste hållas lågt, blir dessutom kostnaden för undervisningsmateriellen per barn räknat avsevärt större än vid skolorna inom landet i övrigt. Det måste därför anses vara rättvist, a t t dessa skoldistrikt av staten erhålla betydligt större bidrag till anskaffande av undervisningsmateriell än övriga skoldistrikt. Men de böra erhålla penningbidrag och ej färdig materiell. A t t denna materiell anskaffas, förvaras väl samt verkligen kommer till användning, är det folkskolinspektörens skyldighet a t t övervaka. Dessa särskilda materiellbidrag torde enklast kunna utdelas på så-

dant sätt, att ifrågavarande skoldistrikt varje år ur anslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter under samma villkor erhålla samma belopp, som de erhålla såsom underhålls- och materiellbidrag.» I skrivelse den 19 oktober 1938 till 1937 års skolmateriellsakkunniga anför inspektören härom ytterligare: »Det nuvarande systemet, som går ut på att både skolöverstyrelsen och distrikten inköpa materiell har många gånger förorsakat, att en skola blivit alldeles utan behövlig materiell. Har ett distrikt hos skolöverstyrelsen gjort ansökan om viss materiell, inköpes givetvis ej samtidigt samma materiell genom distriktets försorg. Blir det då avslag hos överstyrelsen, kan en skola under ett par år få vänta på för undervisningen nödig materiell. Sådant skulle kunna undvikas, om även den materiell, som skall bekostas av medel ur ifrågavarande särskilda anslag, finge inköpas av skoldistrikten själva.» 1937 års sakkunniga. De sakkunniga konstatera, att det beträffande ifrågavarande naturaunderstöd på angivna grunder påyrkats, dels att detsamma skulle förvaltas av en lokal statsmyndighet, domkapitlet i Luleå, dels att det skulle förändras till ett penningbidrag, som disponerades av vederbörande skoldistrikt. Vad angår det nuvarande förfarandet ha de sakkunniga uppmärksammat, att enligt den redogörelse för detsamma, som lämnats av skolöverstyrelsen, avsyning sker beträffande viss materiell före avsändandet från vederbörande firma och att denna har att antingen genom attest av mottagaren eller genom fraktsedel styrka, att leverans ägt rum, innan räkningar å inköpt materiell attesteras av föredraganden för likvidering av överstyrelsens redogörare. De sakkunniga finna givetvis dels att avsyning av all materiell bör äga rum före avsändandet, dels att attest från mottagaren i samtliga fall för föreligga, innan räkningen attesteras av redogör aren. De sakkunniga ha vidare beaktat, att den slutliga prövningen av distriktens framställningar sker centralt genom en formell prövning av å ena sidan distriktens uppgifter om sina materiellresurser, å andra sidan deras ansökningar om viss materiell. De sakkunniga finna, att även om de utlåtanden från vederbörande domkapitel och folkskolinspektör, som beledsaga distriktens framställningar, anses grunda sig på kännedom om de konkreta förhållandena — något, som alltid måste förbliva tvivelaktigt redan av geografiska grunder — är den nuvarande minutiösa behovsprövningen i sista instans genom skolöverstyrelsen av påfallande formell art. Därtill kommer, att det enligt de sakkunnigas mening ej blivit ådagalagt, att den centrala upphandling, som bedrivits av skolöverstyrelsen genom rabattering, medfört besparingar i större skala än annars plägar tillämpas vid partiuppköp. Då slutligen 1936 års sakkunniga angående skolöverstyrelsens omorganisation såsom nämnt ansett ifrågavarande upphandling medföra en omotiverad arbetsbelastning för överstyrelsen, synes knappast

29 några skäl föreligga för att överstyrelsen också i fortsättningen skulle bedriva sagda upphandling. Enahanda skäl synas emellertid tala mot, att nämnda upphandling enligt 1936 års sakkunnigförslag förlägges till domkapitlet i Luleå. Också genom en sådan anstalt synes nämligen behovsprövningen få en övervägande formell karaktär. Ej heller i detta fall föreligga några garantier för att mer avsevärda besparingar kunde vinnas genom rabattering. Särskilt avseende förtjänar slutligen enligt de sakkunnigas mening den invändning mot en centralisering av upphandlingen i vare sig den ena eller andra formen, som gjorts av folkskolinspektören över Tornedalens inspektionsområde, då denne framhävt skoldistriktens befogade anspråk i detta samband. Ifrågavarande skoldistrikts intresse förtjänar givetvis att i synnerlig grad beaktas dels på grund av undervisningens speciella villkor i dessa nejder, dels även till följd av de uppoffringar, som distrikten gjort, i det att ett flertal av dem lämnar samtliga elever helt fri undervisningsmateriell. Därvid måste det, såsom vederbörande folkskolinspektör framhävt, vara en komplicerad uppgift för ett distrikt att disponera sin egen upphandling av undervisningsmateriell, när distriktet icke känner, om och i vad mån dess framställning till skolöverstyrelsen om understöd vinner bifall. Inköpen av materiell måste enligt sakens natur ske successivt efter viss plan. Det naturaunderstöd, som skolöverstyrelsen kan lämna, är därvid en svårberäknelig faktor. De sakkunniga påpeka vidare, att samma ändamål, nämligen skolornas förseende med vid undervisningen behövliga utensilier, av staten samtidigt tillgodoses under två olika former. Dels meddelas naturaunderstöd, dels kontant underhålls- och materiellbidrag. Det förra utgår sedan länge tillbaka speciellt för ifrågavarande distrikt, det senare har jämväl kommit dessa distrikt till del enligt för hela riket gällande bestämmelser av år 1936. Naturligtvis måste det anses befogat, att sagda distrikt erhålla all den hjälp, som sålunda kommer dem till godo. Vederbörande folkskolinspektör har också att yttra sig över båda understöden och att granska dem ur undervisningens gemensamma synpunkt. Emellertid uppstår givetvis frågan, vilkendera av de båda understödsformerna, som kan anses vara den mest rationella och huruvida icke understödet lämpligen bör uniformeras i enlighet med resultatet av en sådan prövning. På ovan angivna grunder anse de sakkunniga, att kontantunderstöd till ettvart av distrikten är att föredraga. Underhålls- och materiellbidraget ställes som bekant till varje distrikts fria förfogande under kontroll av vederbörande folkskolinspektör. Det vill då synas, som om samma anordning borde kunna vidtagas med det fyllnadsbelopp, som det nuvarande naturaunderstödet, förändrat till kontantbidrag, kunde representera.

30¶De sakkunnigas förslag. De sakkunniga, som ovan framlagt sin uppfattning om olika statsunderstöd, utgående till ifrågavarande gränsortsdistrikt, begränsa dock i enlighet med sitt uppdrag sitt yrkande till den del av undervisningsmateriellen, som omfattar läroböcker och förbrukningsmateriell. De sakkunniga lämna sålunda härvid åsido frågorna om en eventuell reform såväl av de övriga naturaunderstöd, som distrikten för närvarande erhålla, som underhålls- och materiellbidraget. Under åberopande av vad som anförts, finna de sakkunniga emellertid, att kontantbidrag av statsmedel bör lämnas jämväl åt nu berörda skoldistrikt för upphandling avläroböcker och förbrukningsmateriell samt att därvid samma grunder böra tillämpas, som de sakkunniga för övrigt förorda för rikets skoldistrikt.

2. Underhålls- och materiellhidraget. 1921 års sakkunniga. Riksdagen anhöll i skrivelse den 15 juni 1920, nr 365, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i vad mån och på vad sätt staten skulle kunna lämna bidrag till uppförande av byggnader för skolväsendet i riket. I skrivelsen betonades bland annat, att detta önskemål vore av allra största betydelse ur såväl skatteutjämningssynpunkt som med hänsyn till skolväsendets bästa. Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 8 april 1921 tillsatte skolöverstyrelsen särskilda sakkunniga (1921 års sakkunniga) för att åvägabringa en utredning i angivet syfte. Sakkunnigas den 22 juni 1923 ingivna förslag avsåg bland annat att medföra en begränsad utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet. Sakkunniga, som togo bestämt avstånd från ett statens övertagande av det väsentliga av eller hela skolbyggnadsskyldigheten, funno statens andel böra erhålla formen av ett efter skoldistriktens behov avpassat statsbidrag. Det verkliga behovet för ett skoldistrikt av bidrag från statens sida finge man enligt sakkunnigas mening, såsom i betänkandet närmare angives, fram genom en kombination av det allmänna skattetrycket med utdebiteringen för folkskolan. Statsbidrag skulle i fråga om skolbyggnad utgå efter en på det allmänna skattetrycket och utdebiteringen för folkskoleväsendet grundad skala för vissa, närmare angivna utrymmen och anläggningar ävensom för till desamma hörande fast inredning. Skatteutjämningsberedningen. Skatteutjämningsberedningen, som förordar, att staten bekostar uppförande och underhåll av skolbyggnader samt förhyrande av skollokaler, varvid dock de städer, som ej deltaga i landsting, betala en tredjedel av dessa kostnader, anför beträffande inventarier och undervisningsmateriell (Statens offentliga utredningar 1933: 4. Finansdepartementet, sid. 91, 97, 291):

31 Redan nu bidrager staten till kostnaderna för anskaffande av inventarier och undervisningsmateriell i vissa Norrlandskommuner. Då särskilt utgifterna för inventarier ofta nära sammanhänga med anskaffandet av skollokaler, synes det för vinnandet av syftet att nedbringa kommunernas utgifter för folkskoleväsendet ligga nära till hands att på staten överflytta jämväl nu ifrågavarande kostnader. Med hänsyn till kommunernas möjligheter att nedbringa dessa kostnader, torde det emellertid icke vara lämpligt att låta staten helt övertaga dessa utgifter. En uppdelning av dessa kostnader, så att staten bidrager med två tredjedelar och skoldistrikten själva svara för en tredjedel, har därför synts beredningen lämplig. Genom den centrala prövning, som blir en följd av en dylik anordning, bör det bliva möjligt att åstadkomma en enhetlig kontroll å anslagsäskandenas lämplighet och skälighet. Beträffande undervisningsmateriellen bör särskilt iakttagas, att statens bidrag ej må avse annat än sådan materiell, som skoldistrikten kunna anses skyldiga att anskaffa. Beträffande organisationsfrågorna y t t r a r beredningen (sid. 94), att det inom den ram, som betingades av begränsningen av de anslag för folkskoleväsendet, vilka av statsmakterna ställdes till förfogande, och under iakttagande av statsmakternas anvisningar, borde ankomma på skolöverstyrelsen a t t efter vederbörandes hörande träffa avgörande i frågor rörande ikraftträdande, förändring eller indragning av skolor eller skolavdelningar samt angående byggnadsfrågor granska i vederbörlig ordning inkomna framställningar samt hos Kungl. Maj:t göra de äskanden om anslag, vilka befunnes erforderliga. 1933 års sakkunniga. N ä m n d a spörsmål upptages också till behandling i »Betänkande och förslag angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m.» (Statens offentliga utredningar 1934: 47. Ecklesiastikdepartementet). Sakkunniga (nedan benämnda 1933 års sakkunniga) förorda, att staten till kostnaderna för undervisningslokalernas underhåll samt för tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriell bidrager med visst årligt belopp för varje lärosal — specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar och skolkök däri inräknade, (underhållsbidrag). Underhållsbidraget utgör därvid för lokaler, som tillhöra distrikten, 50 kronor, och för förhyrda lokaler 25 kronor, allt per sal och år. Någon central prövning skulle enligt sakkunnigas förslag ej komma a t t ske. Kostnaderna för lokalernas uppvärmning, belysning och städning bestridas däremot av skoldistrikten u t a n bidrag av statsmedel. Motiveringen till denna sakkunnigas framställning är av intresse i flera avseenden. I sin allmänna motivering betona sakkunniga, a t t enär statlig verksamhet torde ställa sig dyrare än kommunal, det vore av vikt, a t t det lokala sparsamhetsintresset icke avkopplades från förvaltningen av ifrågavarande angelägenheter. Kostnadsöverflyttningen bör nämligen ej medföra en sådan obehörig stegring av utgifterna, som kunde vållas av ovarsamhet vid handhavandet av medlen. Å andra sidan framträdde kravet på a t t det stats-

32 bidragssystem, som upprättades, finge största möjliga effektivitet. Sakkunniga framhäva i detta sammanhang (sid. 33) såsom önskvärt, a t t understöden ställas i en viss relation till kostnaderna för det ändamål, varom fråga är, a t t genom understöden täckes en avsevärd del av dessa kostnader samt a t t understöden icke hava en tillfällig eller provisorisk karaktär eller utgå efter en godtycklig prövning från fall till fall utan — grundande sig på ett bestämt åtagande från statens sida a t t under vissa närmare fixerade förutsättningar svara för en fastställd anpart av här ifrågakommande utgifter — kunna av kommunerna med säkerhet påräknas. Sakkunniga beröra vidare frågan, hur en rättvis fördelningsgrund må kunna utfinnas, och pröva i detta sammanhang, huruvida statsbidraget borde anpassas efter varje kommuns större eller mindre prestationsförmåga. Därvid betona de (sid. 34), a t t det vore en ytterst vansklig sak a t t finna en för alla fall praktiskt användbar, enkel metod a t t på ett riktigt sätt u t m ä t a ett efter en sådan regel utgående bidrag. Varken den kommunala utdebiteringens storlek, antingen ensam för sig eller — såsom i 1921 års sakkunnigas förslag — kombinerad med storleken av utdebiteringen för folkskoleväsendet särskilt eller antalet skattekronor per invånare, torde utgöra någon för alla fall tillförlitlig norm för uppskattning av understödsbehovets relativa styrka. Sakkunniga åberopa härvidlag ett uttalande av skatteutjämningsberedningen, som anfört: Att ställa ett antal statsbidrag i relation till det av enbart den ifrågavarande förvaltningsuppgiften föranledda skattetrycket kan leda till det från utjämningssynpunkt otillfredsställande resultatet, att den totala skattebördan minskas i högre grad för en föga skattetyngd kommun än för en hårt skattetyngd. För övrigt skulle härigenom eller genom liknande anordningar erfordras ett omfattande arbete för beräkning av anslagsbehov och tilldelning av understöd ävensom för kontroll av kommunernas förehavanden i syfte att förskaffa sig största möjliga bidrag. 1933 års sakkunniga finna sig på anförda grunder icke kunna i detta sammanhang komma längre än a t t upprätthålla den principen, a t t inga skoldistrikt med hänsyn till kommunbildningens karaktär eller förvaltningsformer sättas i någon undantagsställning beträffande r ä t t e n till statsbidrag samt a t t bidragets relativa storlek göres i möjligaste m å t t o lika för alla distrikt. E t t på sådant sätt konstruerat statsbidragssystem förutsätter, betona nämnda sakkunniga, för utjämningskravets tillgodoseende med nödvändighet vid sin sida fortsatt statlig bidragsverksamhet i skattelindrande syfte. D e t t a först och främst därför, a t t bidragen avse endast en del av den kommunala verksamheten, folkskoleväsendet. Men, tillägga sakkunniga, även om en överflyttning på staten i större utsträckning än hittills av ifrågavarande kostnader torde komma a t t för kommunerna innebära en icke oväsentlig ekonomisk hjälp och statsbidraget samtidigt därmed kommer a t t i sin mån verka i skatteutjämnande riktning, lära av rent statsfinansiella skäl bidragen icke kunna sättas så höga, a t t behov av skatte-

lindringsbidrag, motsvarande de nuvarande statliga understöden till synnerligen skattetyngda kommuner, försvinner. 1933 års sakkunniga framhäva slutligen, att statsbidragssystemet bör vara enkelt i tillämpningen. Med den väldiga omfattning, statens bidragsverksamhet numera har, måste det enligt sakkunnigas mening anses synnerligen önskvärt, att den administrativa handläggningen av statsbidragsfrågorna icke göres tyngande. Genom sin invecklade beskaffenhet svårhanterliga beräkningsgrunder och ett omständligt prövningsförfarande böra därför undvikas. Med ett så utformat system torde ock vinnas den ej oväsentliga fördelen, att kommunerna kunna med ledning av i ämnet meddelade bestämmelser vid uppgörandet av de kommunala staterna på förhand beräkna statsbidragens storlek. De allmänna grunderna för 1933 års sakkunnigas förslag synas fördenskull kunna sammanfattas i följande punkter: 1) Statsbidraget bör ej vara ägnat att framkalla någon ökning i distriktens utgifter för ifrågavarande ändamål. Det kommunala sparsamhetsintresset bör heller ej avkopplas från administrationen av bidraget. 2) Statsbidraget bör vara av största möjliga effektivitet. Därmed åsyftas dels att understöden böra stå i viss relation till ifrågavarande kostnader, dels att de böra täcka en avsevärd del av dessa. Vidare böra understöden kunna påräknas av distrikten som en given ordinarie tillgång, i det att staten under vissa förutsättningar ansvarar för sin andel av understöden. 3) Den kommunala utdebitering, som i varje distrikt utgår för ändamålet och som växlar enligt olika lokala förutsättningar, utgör enligt närmare angivna skäl icke någon lämplig grund för bestämmandet av statsbidraget. 4) Statsbidragets relativa storlek bör vila på samma grunder för alla skoldistrikt, detta bland annat därför, att bidraget endast gäller en del av den kommunala verksamheten, folkskoleväsendet, och följaktligen icke kan bliva av allmänt skatteutjämnande verkan. 5) Statsbidragssystemet bör vara enkelt i sin administrativa tillämpning. Bland de olika spörsmål, som 1933 års sakkunniga under åberopande av ovannämnda grundsatser upptagit till prövning, märkes i förevarande samband frågan om underhållsbidrag till skoldistrikten. Detta bidrag avser de utgifter, som beledsaga tillhandahållandet av skollokaler och som bestå av kostnaderna för lokalernas underhåll, uppvärmning, belysning och städning samt förseende med inventarier och undervisningsmateriell. Sakkunniga betona härvid, att om och i den mån dylika bidrag anses böra utgå, det för undvikande av ett alltför komplicerat statsbidragssystem vore önskvärt, att såvitt möjligt de särskilda bidragen sammanfördes till ett gemensamt statsbidrag. Detta syntes sakkunniga även vara sakligt motiverat, med hän3

34 syn till a t t de utgifter, varom här vore fråga, stode i mycket nära samband med varandra. Beträffande de ovan angivna ändamålen för ett underhållsbidrag ansågo sakkunniga, a t t dylika bidrag icke borde förekomma, vad anginge distriktens utgifter för bränsle, lyse, renhållning o. d., detta bland annat med hänsyn dels till den stora handlingsfrihet, kommunerna ägde i hithörande frågor, dels till a t t statens deltagande i dessa kostnader komme a t t verka försvagande på kommunernas intresse av sparsamhet i hithörande frågor. Vad åter anginge underhåll av skollokaler, föreslogo sakkunniga på angivna grunder, a t t sagda bidrag fixerades till ett visst belopp per lärosal, lika för alla, därvid med lärosal böra likställas befintliga specialrum, alltså r u m för undervisning i visst ämne, såsom naturkunnighet, teckning, gymnastik, slöjd och hushållsgöromål. Underhållsbidraget skulle alltså icke h a avseende på tjänstebostäderna. Kommunernas möjlighet a t t genom ekonomiskt väl avvägda åtgärder kunna nedbringa underhållskostnaderna, medförde enligt sakkunnigas mening, a t t bidragets belopp borde sättas lågt. I fråga om inventarier y t t r a sakkunniga (sid. 64): I nära samband med kostnaderna för anskaffande av skollokaler stå vidare utgifterna för deras förseende med erforderliga och lämpliga inventarier såsom skolbänkar, svart tavla, kateder, kartställ, skåp, förvaringslådor m. m. samt den speciella inredning, som erfordras för gymnastiksalar, slöjdsalar och skolkök. Beträffande de sistnämnda tre slagen av lärosalar hava de sakkunniga föreslagit, att utgifterna för den första uppsättningen av inventarier må inräknas i den byggnadskostnad, som lägges till grund för utmätande av statsbidrag till blivande skolhusbyggnader. I övrigt synes — bortsett från det fall, att inventarierna äro att betrakta som en del av själva skolfastigheten, då i fråga om blivande byggnader givetvis kostnaden för desamma skall inräknas i byggnadskostnaden — särskilt bidrag till anskaffning av inventarier ej böra utgå i vidare mån än såsom hjälp till täckande av det normala, löpande behovet av förnyelse på grund av förslitning och komplettering. Härutinnan råder nära överensstämmelse med själva skollokalerna, då deras tillhandahållande i lämpligt skick för kommunerna medför utgifter för reparationer och underhåll. Samma skäl, som föranlett de sakkunniga att föreslå statsbidrag till lättande av kommunernas tunga för skollokalernas underhåll, tala enligt de sakkunnigas mening för att statsbidrag i någon form lämnas även för inventariernas hållande i vederbörligt skick. Måhända kunde det anses ligga närmast till hands, att ett sådant statsbidrag ställdes i en viss relation till kommunernas verkligen havda kostnader för inventarierna. Klart är emellertid, att, liksom i fråga om skolfastigheternas underhåll, med en dylik anordning ur statlig synpunkt måste förknippas en viss kontroll över kommunernas anskaffning av inventarier. Först och främst måste kommunernas verkliga utgifter för inventarierna underkastas prövning, så att icke staten finge vidkännas oskäliga kostnader. En prövning enbart ur kostnadssynpunkt skulle emellertid icke komma att innebära några garantier för att lämpliga inventarier också tillhandahölles. Härför skulle ytterligare erfordras en prövning jämväl av lämpligheten av till inköp ifrågasatta inventarier. Men ej nog härmed. Syftemålet med sistnämnda prövning skulle helt säkert icke

35 kunna vinnas, om ej samtidigt i varje särskilt fall redan befintliga inventarier underkastades granskning. Kontrollen måste följaktligen för att bliva effektiv utsträckas till såväl redan befintliga inventarier som sådana inventarier, vilka ifrågasattes till anskaffande. En dylik kontroll torde emellertid enligt de sakkunnigas mening bliva så pass besvärlig, att en lösning efter denna linje måste anses utesluten. En mera framkomlig väg torde därför vara att, på samma sätt som beträffande underhållskostnaderna för själva byggnaderna, låta statsbidraget utgå med ett visst mindre årligt belopp per lärosal. Häremot skulle visserligen den invändningen kunna göras, att med denna anordning det särskilda statsbidraget kan komma att bliva endast ett tillskott • till skolkassan, och a t t inga garantier föreligga för bidragets användande till avsett ändamål. Då emellertid för statsbidrags utgående överhuvud taget måste uppställas det redan nu för avlöningsbidraget gällande villkoret, att skollokalerna äro lämpliga och att de förses med ändamålsenliga inventarier, torde därmed i skolmyndigheternas händer läggas ett påtryckningsmedel av så effektiv art, att det knappast torde behöva befaras, att kommunerna komma att åsidosätta berättigade krav härutinnan. De sakkunniga anse sig sålunda böra förorda, att som bidrag till kommunernas kostnader för tillhandahållande av inventarier lämnas ett visst årligt statsbidrag per lärosal efter samma grunder som det förut nämnda underhållsbidraget. Beträffande frågan om statsbidrag till undervisningsmateriell års sakkunniga (sid. 66):

y t t r a 1933

I kommunernas åligganden i avseende å skollokalernas utrustning ingår jämväl skyldigheten att tillhandahålla erforderlig undervisningsmateriell. Såsom exempel på sådan må nämnas läseböcker, kartor, planscher, enklare fysikalisk och kemisk apparatur, uppstoppade allmännare fåglar och fiskar, skioptikon o. d. I detta sammanhang bortse de sakkunniga från s. k. fri skolmateriell, vars tillhandahållande är beroende på kommunens frivilliga åtagande. Medan i fråga om inventarierna utgifterna väsentligen äro av engångsnatur, torde undervisningsmateriellen i allmänhet kunna sägas representera en mera konstant årlig utgift. Tillgången till god och tillräcklig undervisningsmateriell utgör en viktig förutsättning för att undervisningen skall leda till ett tillfredsställande resultat. Härutinnan lämnar dock vårt folkskoleväsendes tillstånd på många håll åtskilligt övrigt att önska, särskilt på landsbygden. Den stora förståelse och det intresse för skolans krav, som i allmänhet ådagalagts från kommunernas sida, har i mindre grad kommit till synes, när det gäller undervisningsmateriellen. Ett visst ökat statsinflytande i fråga om detta undervisningsmedel torde därför få anses angeläget. Då med ett statsbidrag till undervisningsmateriell torde vinnas, förutom ökad redobogenhet från kommunernas sida att även på denna punkt söka tillgodose undervisningens skäliga krav, en långt större möjlighet för staten än hittills att utöva inflytande på materiellanskaffningen, anse sig de sakkunniga böra förorda statsbidrag jämväl till kostnaderna för undervisningsmateriell. I fråga om formen för ett dylikt statsbidrag torde samma synpunkter göra sig gällande, som beträffande frågan om kostnaderna för inventarierna. Enligt de sakkunnigas mening torde följaktligen ett statsbidrag till kostnaderna för undervisningsmateriell böra utgå efter samma grunder som för inventariekostnaderna, alltså i form av ett visst mindre årligt belopp per lärosal.

36 1933 års sakkunniga motivera slutligen ett gemensamt statsbidrag för lokalernas underhåll samt för tillhandahållande av inventarier och undervisningsmateriell (underhållsbidrag) på följande sätt: Som de sakkunniga i det föregående framhållit, synes det av praktiska skäl vara önskvärt, att ett gemensamt statsbidrag lämnas för nu förevarande utgifter. d. v. s. för lokalernas underhåll samt för tillhandahållande av inventarier och undervisningsmateriell. Alla dessa utgifter stå också i så nära samband med varandra, att ett gemensamt statsbidrag kan anses motiverat. Bidraget kan enligt de sakkunnigas mening lämpligen betecknas såsom underhållsbidrag. Underhållsbidraget bör, såsom tidigare anförts, utgå lika för alla salar, som äro i användning, dock synes i fråga om förhyrda salar befogat, att bidraget bestämmes till endast hälften av eljest utgående belopp. I fråga om underhållsbidragets storlek hava de sakkunniga funnit sig böra förorda, att detsamma bestämmes till 50 kronor, när det gäller skoldistrikten tillhöriga lokaler, och 25 kronor, såvitt fråga är om förhyrda lokaler, allt per lärosal och år. Beloppet kan måhända vid ett första påseende förefalla ringa, då det gäller bidrag till tre olika utgiftsgrupper. De sakkunniga vilja emellertid betona, att det h ä r a r fråga endast om bidrag till och icke ett totalt övertagande av kommunernas kostnader för berörda ändamål. Dessa kostnader variera i hög grad för de olika skolanläggningarna och de olika distrikten, och bidraget måste avpassas efter genomsnittet. Även med ett belopp av 50 kronor per år och lokal, torde dock flertalet kommuner erhålla en icke obetydlig lättnad i sina ifrågavarande utgifter. Vad angår de särskilda bestämmelser, som borde utfärdas i förevarande samband, anföra 1933 års sakkunniga (sid. 72): Beträffande underhållsbidragen bör såsom villkor gälla, att lokalerna av distriktet underhållas på nöjaktigt sätt, samt att de äro försedda med ändamålsenliga skolmöbler och erforderlig undervisningsmateriell. Om en lokal under någon del av året står oanvänd, synes detta förhållande icke böra inverka på underhållsbidragets storlek, enär i regel icke någon nämnvärd minskning i distriktets utgifter för lokalernas underhåll m. m. härav föranledes. Skulle lokal däremot under helt år vara oanvänd eller bliva för framtiden obehövlig för undervisningen, bör rätten till underhållsbidrag bortfalla. I fråga om ordningen för prövning av frågan om r ä t t till statsbidrag och sättet för bidrags utanordnande y t t r a 1933 års sakkunniga rörande bland annat underhållsbidraget, a t t i det stora hela samma bestämmelser kunna tillämpas som för avlöningsbidrag. Bidragen skulle alltså årligen rekvireras av skoldistrikten, rekvisitionerna granskas av folkskolinspektörerna, och länsstyrelserna betala avlöningsbeloppen. Förskottsutbetalning av här berörda bidrag synes icke böra ifrågakomma. R e m i s s u t l å t a n d e n . Vid remissen av sakkunnigas betänkande åberopade statskontoret visserligen ett sitt tidigare utlåtande den 24 april 1933 över skatteutjämningsberedningens betänkande; statskontoret hade då förordat, a t t skoldistrikten genomsnittligt skulle erhålla bidrag, som motsvarade

37 högst ungefär hälften av kommunens kostnader för skolhusbyggnader, inventarier, materiell m. m. N u hade statskontoret dock ingen väsentlig invändning a t t göra gentemot sakkunnigas förslag till underhållsbidrag. Vad angår skolmyndigheternas yttranden, tillstyrkte även flertalet av dessa förslaget. Gensagor förekomma dock. Bland annat uttalar inspektören för Nordsmålands västra inspektionsområde: »Onekligen kommer ett dylikt per viss sal beräknat årligt bidrag a t t favorisera skoldistrikt med stora skolanläggningar . . .» Skolöverstyrelsen betonar i utlåtande den 6 januari 1935, a t t undervisningsmateriellen i en hel del skolor, särskilt på landsbygden, vore av otillfredsställande beskaffenhet och a t t det fördenskull vore av stor betydelse, om statsbidrag kunde beviljas, varigenom möjligheterna för de lokala skolmyndigheterna a t t verka för anskaffande av tillräcklig och god undervisningsmateriell skulle väsentligt ökas. Överstyrelsen fann därför det av sakkunniga föreslagna sammanlagda bidraget till underhållskostnader samt till inventarier och undervisningsmateriell väl lågt, men då det likväl torde komma att medföra en viss lättnad i kommunernas utgifter, ansåg sig överstyrelsen icke böra framställa yrkande om höjning av detsamma. Kungl. Maj:ts kungörelse den 6 mars 1936. Sedan 1935 års riksdag bifallit en i överensstämmelse med sakkunnigas förslag avfattad kungl. proposition (nr 174), avgav skolöverstyrelsen den 24 januari 1936 förslag till författningsbestämmelser för ifrågavarande statsbidrag. Under åberopande av a t t vederbörande skoldistrikt jämväl skulle förpliktigas a t t förse skollokalen med erforderlig undervisningsmateriell, betecknade överstyrelsen, i syfte a t t något starkare fästa uppmärksamheten på denna omständighet, det av sakkunniga såsom underhållsbidrag angivna anslaget såsom underhålls- och materiellbidrag. Överstyrelsen påyrkade därjämte, a t t samtliga bidrag, som avsåge skollokalerna, rekvirerades i ett sammanhang. Skulle ett misstag råka bli begånget, kunde det rättas vid nästa rekvisition. I Kungl. Maj:ts kungörelse (S. F . S. nr 45 1936) angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet den 6 mars 1936 föreskrives i § 1. 1. d) a t t skoldistrikt äger a t t enligt de grunder och i den ordning, som i kungörelsen stadgas, erhålla statsbidrag till bestridande av den kostnad för folkskoleväsendet, som avser underhåll av undervisningslokaler samt tillhandahållande av inventarier, skolmöbler och undervisningsmateriell för sådana lokaler (underhålls- och materiellbidrag). H ä r o m stadgas ytterligare i § 13: Till underhåll av undervisningslokaler ävensom för tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriell äger skoldistrikt åtnjuta årligt underhållsoch materiellbidrag med 50 kronor för varje lokal, som tillhör distriktet, och med 25 kronor för varje av distriktet förhyrd lokal. Bidraget utgår för klass-

38 rum, specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar och rum för undervisning i hushålisgöromål. Här ifrågavarande bidrag utgår allenast för sådan lokal, som användes för sitt ändamål, dock att, om lokalen varit i bruk endast under en del av redovisningsåret, bidrag för året utgår oavkortat. Såsom villkor för utgående av omförmälda bidrag skall gälla, att lokalen hålles i ett tillfredsställande skick, och att inventarier, skolmöbler och undervisningsmateriell äro av beskaffenhet, som folkskolinspektören godkänner. U t j ä m n i n g s b i d r a g e t 1939/1935. Till utjämning av skoldistriktens kostnader för folkskoleväsendet utgick under budgetåren 1930/31 till och med 1934/35 såsom förslagsanslag ett extra anslag. D e t t a , som först bestämdes till 8 800 000 kronor, uppfördes i riksstaten för budgetåret 1933/34 med ett belopp av 7 207 500 kronor samt för budgetåret 1934/35 med ett belopp av 5 660 000 kronor. I riksdagsskrivelsen år 1930 rörande sagda anslag föreskrevs, a t t detsamma skulle utgå i huvudsaklig överensstämmelse med grunder, angivna i de likalydande motioner, som föranlett anslaget (F. K., respektive A. K. nr 9). I motionerna anfördes bland annat: Man skulle kunna tycka, att då det gäller ett allmänt ändamål, det vore tämligen egalt, huruvida bestridandet av kostnaderna utportioneras styckevis på de olika delarna eller om detta sker samfällt genom staten såsom representant för det hela. Men så är dock ingalunda förhållandet. Skyldigheten att i dylikt fall tillämpa föreskriften om att samma syfte bör förverkligas över hela linjen på ett i stort sett likartat sätt, kan innebära en i förhållande till bärkraften högst olika tunga för de å skilda orter under skiftande förhållanden bosatta medborgarna. I en kommun eller bygd kan denna skatteskyldighet bäras lätt och utan egentlig olägenhet. För en annan kan den betyda en överbelastning, som, utan att den omedelbart kännes tryckande, på ett ödesdigert sätt hindrar eller försvårar kommunens eller ortens växt och utveckling. Och detta även då det praktiska genomförandet av den reform, som framkallar det ökade skattebehovet, ske med all tillbörlig varsamhet och omsikt. Inför denna erfarenhet måste det framstå som synnerligen angeläget, att samhälleliga uppgifter, vilka med rätta kunna betecknas som allmänna statsändamål, i största möjliga utsträckning lösas på den enhetliga solidaritetens och den gemensamma administrationens väg. Det är obestridligen lämpligast att å samtliga hit hörande områden, där icke särskilda skäl motivera ett annat förfarande, den ekonomiska utjämningen får ske genom att staten generellt går in för det åsyftade ändamålets tillgodoseende. Därigenom betryggas, utom en jämnare kostnadsfördelning, att de vidtagna åtgärdernas verkningar erhålla en allmän och så långt görligt samtidig utsträckning, vilket i dylika fall måste anses önskvärt och befogat. Enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser (S. F . S. nr 321/1930 samt nr 506/1933) utgick nämnda statsbidrag till skoldistrikt med dels 5 kronor för varje barn, dels 200 kronor för varje läraravdelning, allt för läsår räknat. Härvid stadgades bland annat, a t t för barn, som undervisats inom annat skoldistrikt än det, barnet tillhört, bidraget utginge till det skoldi-

39 strikt, inom vilket barnet undervisats samt a t t beträffande rekvisitionernas granskning och utbetalning av rekvirerade medel i tillämpliga delar skulle gälla, vad angående statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk-och småskolor funnes föreskrivet. I till 1933 års sakkunnigas betänkande angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m. fogat särskilt yttrande uttalade sakkunniga herrar Engvall och Persson härom följande (Betänkandet, sid. 192): »Vi erinra om att detta anslag, vilket för närvarande utgår med 200 kronor för varje läraravdelning, rönt stark kritik av den anledning, a t t det bestämts till ett enhetligt belopp, varvid hänsyn icke kunnat tagas vare sig till kommunernas skolutgifter eller till deras skattebörda. N ä r detta bidrag först infördes, betecknades det också av såväl förslagsställarna som statsutskottet och riksdagen som ett provisorium, avsett att tillämpas endast till dess man, sedan skatteutjämningsberedningen avgivit sitt betänkande, kunde skrida till en slutgiltig lösning av problemet. I det betänkande, som härmed avlämnas, föreslår majoriteten bland annat tre olika statsbidrag (byggnadsbidrag för redan uppförda skolhus, underhållsbidrag samt tjänstebostadsbidrag), vilka statsbidrag dock var för sig skulle grundas på i huvudsak samma otillfredsställande princip som det nuvarande utjämningsbidraget.» I sitt särskilda y t t r a n d e ingå herrar Engvall och Persson icke vidare på det ifrågavarande underhållsbidraget (sedermera kallat underhålls- och materiellbidrag). De sakkunniga. Såsom skolöverstyrelsen anmärkt, är underhålls- och materiellbidraget lågt beräknat. D e t uppfyller i så m å t t o förvisso 1933 års sakkunnigas önskemål, a t t ett statsbidrag icke må framkalla någon ökning i distriktens utgifter för ifrågavarande ändamål. Om det med fog kan sägas, a t t statsbidraget utgår efter för samtliga distrikt likformiga principer, kan det å andra sidan ifrågasättas, om det är av samma reella betydelse för dem alla. Förmögna skoldistrikt, som kunna ha råd a t t göra vidlyftigare skolanläggningar, få nämligen större n y t t a av detta bidrag än sämre lottade distrikt, som icke m ä k t a igångsätta dylika företag. Emellertid har tillgången till sagda statsbidrag, hur begränsat detta än är, tvivelsutan varit till visst gagn även för materiellfrågan, i det a t t distrikten för a t t åtnjuta detsamma haft a t t beakta de anspråk på en förnyelse och komplettering av skolmateriellen, som framställts av vederbörande folkskolinspektör såsom villkor för statsbidraget. D e t återstår emellertid a t t undersöka, om och i vad m å n underhållsoch materiellbidraget verkligen uppfyller 1933 års sakkunnigas ovannämnda, allmänna krav, a t t ett dylikt bidrag bör täcka en avsevärd del av kostnaderna för ändamålet. Beräknade och verkliga utgifter. Under den gemensamma anslagstiteln »Folkskolor m. m. Bidrag till undervisningslokaler m. m.» har anslaget till

underhålls- och materiellbidrag i riksstaterna för 1936/37 och 1937/38 upptagits till ett belopp av 1 800 000 kronor. Enligt uppgifter, som av länsstyrelserna meddelats 1937 års skolmateriellsakkunniga för budgetåret 1936/1937 och 1938 års statsrevisorer för budgetåret 1937/38 ha för ifrågavarande ändamål anvisats de summor, som framgå av nedanstående tabell: B u d g e t å r e t 1936/37

65 000: — (approximativ siffra) 82 800: — 41 525: — 57 750: — 86 475: — 87 800: — 46 925: — 69 700: — 19 525: — 42 125: — 85 575: 111875: — 44 575: — 105 425: — 90 150: — 69 850: — 95 700:— 67 700: — 49 875: — 86 625: — 92 600: — 84 498: — 54 050: — 75 625: (Riksr. v.)

Stockholm

Stockholms län Uppsala » Södermanlands län Östergötlands » Jönköpings » Kronobergs » Kalmar » Gotlands » Blekinge » Kristianstads » Malmöhus » Hallands » Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs » Värmlands » Örebro » Västmanlands » Kopparbergs » Gävleborgs » Västernorrlands » Jämtlands » Västerbottens » Norrbottens

» Summa kronor

1937/38

65 000: — (approximativ siffra)

82 300: 51 325: — 57 300: — 87 675: — 68 150: — 47 850: 71 200: 19 375: — 41 775: 85 975: 177 025: 44 750: — 60 200: 91 200: — 70 025: — 96 700: — 67 475: 49 400: — 83 950: — 20 800: — 83 775: 55 125: — 72177:50

82 375:

83 475: —

1 796 213: —

1 669 002: 50

Skillnaden mellan de belopp, som utgått för ändamålet under nämnda budgetår, är, som synes, betydande, vad angår Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län, särskilt med hänsyn till den jämförelsevis konstanta grund, efter vilken bidraget utgår. På förfrågan av 1937 års skolmateriellsakkunniga har härom upplysts från länsstyrelsen i Malmö, att statsbidrag avseende budgetåret 1936/37 till ett belopp av i runt tal 32 700 kronor utbetalts först under nästa budgetår, samt från länsstyrelsen i

41 Göteborgs och Bohus län, att en utbetalning till allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg å kronor 46 200, avseende budgetåret 1937/38, kunnat verkställas först i oktober 1938. Länsstyrelsen i Gävle fastställer på förfrågan siffran för budgetåret 1937/38 till kronor 92 175. Med avseende på sagda beriktiganden bli de belopp, vilka avses, för budgetåret 1936/37 kronor 1 828 913 och för budgetåret 1937/38 kronor 1 786 577: 50. Därvid är att märka, att, såsom också angives i ovanstående tabell, i båda fallen Stockholms stad upptagits med en approximativ siffra av kronor 65 000, i det att förebragt utredning synes giva stöd för en dylik siffra men beloppet ännu ej fixerats. De totala utgifterna under denna titel, ha sålunda i huvudsak motsvarat det belopp av kronor 1 800 000, vilket upptagits i riksstaterna. Till de sakkunniga avgivna yttranden. De sakkunniga ha prövat frågan, i vad mån underhålls- och materiellbidraget kan sägas befrämja sitt syfte, särskilt vad angår att tillgodose skolornas behov av inventarier och sådan skolmateriell, som angives i 1933 års sakkunnigas betänkande. Yttranden ha i detta samband på anfordran ingivits dels av statens folkskoleinspektörers förbund, dels av vederbörande folkskolemyndighet i vissa på det pedagogiska området ledande skoldistrikt. De sakkunniga ha därvid, till ledning för frågans bedömande, hemställt om svar på frågan om den minimistandard, som kunde befinnas erforderlig för olika skolformer och skolor. Yttranden från stadsdistrikt. Statens folkskoleinspektörers förbund ävensom folkskolestyrelsen i Malmö ha i huvudsak begränsat sig till att dryftat det eventuella behovet av en dylik minimiförteckning såsom garanti för att nöjaktig materiell finnes tillgänglig, och förklarat, att så ej vore fallet, detta väsentligen enär en minimiförteckning lätteligen kunde uppfattas som en maximiförteckning och dessutom lägga hinder i vägen för pedagogisk utveckling, samt att den statliga inspektionen innebure tillräcklig garanti i förevarande hänseende. Själva sakfrågan om underhålls- och materiellbidragets ändamålsenlighet har icke upptagits till skärskådande. Folkskolestyrelserna i Hälsingborg, Gävle och Norrköping ha däremot närmare ingått på ifrågavarande spörsmål. Dessa styrelser understryka visserligen, att — såsom det betonats från Hälsingborg — de inom olika skoldistrikt förefintliga, mycket olikartade förhållandena knappast göra det möjligt att angiva någon allmängiltig minimistandard, samt framhäva kravet på att i detta hänseende äga en ingående kännedom om landsbygdens skolformer. Folkskolestyrelsen i Gävle förordar, att statens fordringar böra givas formen av vissa direktiv att vid behov användas av statens folkskolinspektörer för att framtvinga en minimiutrustning vid skolorna. Folkskolestyrelsen i Häl-

singborg förfäktar, att nu utgående underhålls- och materiellbidrag, som även avser underhåll av lokaler och inventarier, vore otillräckligt a t t bringa uppsättningen av undervisningsmateriell till den omfattning, som kunde anses svara mot den minimistandard, styrelsen anser nödig. Styrelsen förordar därför, a t t distrikten m å t t e kunna efter omprövning i varje särskilt fall tillerkännas ett ökat statsbidrag. Folkskolestyrelsen i Norrköping betonar, a t t därest ifrågavarande bidrag utgått endast för tillhandahållande av undervisningsmateriell, vissa villkor borde uppställas för erhållande av detsamma. Men då bidraget även gällde underhåll av undervisningslokaler och inventarier, måste det anses otillräckligt och torde endast i undantagsfall täcka de nedlagda årliga kostnaderna för sådant underhåll. E n d a s t under förutsättning a t t statsbidraget vore så stort, a t t det även täckte en del av utgifterna för undervisningsmateriellen, kunde detta bidrag stimulera kommunernas intresse a t t följa de statliga direktiven med avseende å denna materiell. Folkskolestyrelsen i Hälsingborg har på följande sätt preciserat sin uppfattning beträffande det behov, som borde fyllas med stöd av underhållsoch materiellbidraget: Folkskolestyrelsen ville hänvisa till statsrådets och chefens för ecklesiastikdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet vid tillkallande av sakkunniga för utredande av frågan om fria läroböcker och fri skolmateriell för folkskolans lärjungar, att »folkskolans barn borde, så långt sig göra läte, under samma yttre villkor utbildas för att kunna fullfölja sin insats i samhället efter vars och ens fallenhet och förmåga. Åt dem alla borde, så vitt det vore genomförbart, beredas samma möjligheter att inhämta denna grundläggande utbildning.» Samma möjligheter att inhämta den grundläggande utbildningen måste anses förutsätta, att alla skolor förfogade över i huvudsak samma eller likvärdig undervisningsmateriell. Under dessa givna förutsättningar måste folkskolestyrelsen hävda, att de krav på minimistandard, som gälla för skolor anordnade efter samma skolform som i Hälsingborgs skoldistrikt, jämväl måste ställas för de skolor, som äro anordnade efter andra, mindre fördelaktiga, skolformer. Omfattningen av denna undervisningsmateriell torde bestämmas av läroplanen för rikets folkskolor med däri angivna lärokurser och anvisningar. Förslag till all den materiell, som borde ingå i materielhippsättning enligt minimistandard, kunde folkskolestyrelsen för närvarande ej framlägga, men ville dock folkskolestyrelsen angiva de allmänna synpunkter, som enligt dess mening borde vara normerande: Läseboksbeståndet borde vara så fylligt, att lärokursernas huvudmoment bleve belysta och barnens behov av omväxling tillgodoses. För att möjliggöra en individualiserad undervisning borde utöver det egentliga läseboksbeståndet finnas en ej alltför begränsad uppsättning böcker för bredvidläsning. Kartbeståndet borde vara sådant, att de fysiskt-geografiska och kulturgeografiska företeelserna ävensom viktigare historisk-geografiska händelser kunde belysas. Episkopapparat med bildmateriell för kursen i geografi, naturkunnighet och historia syntes folkskolestyrelsen böra vara tillgänglig för varje skola. För kursen i biologi borde finnas planschmateriell och preparat i den omfattning,

43 att varje i kursen ingående moment kunde belysas. För kursen i fysik och kemi angåve undervisningsplanen för rikets folkskolor, att undervisningen borde vara grundad på utförda försök. Folkskolestyrelsen ansåge, att undervisning enbart med hjälp av lärobok gåve ringa behållning. Fullständig uppsättning av apparater enligt viss standardutrustning borde finnas vid varje skola ävensom nödig planschmateriell. Stockholms folkskoledirektion har, särskilt beträffande ifrågavarande statsbidrags relativa betydelse för anskaffandet av skolmateriell, meddelat följande uppgifter ävensom i anslutning därtill anfört vissa beaktansvärda synpunkter: För budgetåret 1937/38 hade folkskoledirektionen beräknat, att Stockholms stad enligt förenämnda bestämmelser skulle erhålla ett statsbidrag av 79 000 kronor. Stadens motsvarande årliga utgifter för de ändamål, som i statsbidragsbestämmelsen avsåges, kunde genomsnittligt beräknas till 550 000 kronor för underhåll av undervisningslokaler (däri samtliga speciallokaler medräknats), 82 000 kronor för underhåll och utbyte av skolmöbler samt andra inventarier, 11500 kronor till verktyg och redskap för slöjdundervisningen, 8 000 kronor till materiell för friluftslek och idrott, samt 52 500 kronor till allmän undervisningsmateriell (däri icke inräknades böcker för lärjunge- och lärarbibliotek). Tillsammans vore sålunda stadens årliga utgifter för ifrågavarande ändamål omkring 704 000 kronor. Bemärkas måste, att i denna summa icke inräknats kostnader för möbler och undervisningsmateriell, som anskaffades till utrustning av nyuppförda skolbyggnader eller för förnyelse i större omfattning av förbrukade inventarier. Av anslaget till allmän undervisningsmateriell utginge medel till underhåll och anskaffning av undervisningsmateriell av mera varaktig beskaffenhet: läseböcker, kartor, planscher, fysikalisk och kemisk apparatur, uppstoppade allmännare fåglar och fiskar, skioptikon, filmapparater, radioapparater och dylikt. Från anslaget skedde däremot icke utbetalningar till förbrukningsmateriell: skrivböcker, blyertspennor, stålpennor, teckningsblock, färglådor, penslar m. m. Den lämnade redogörelsen gåve vid handen, att det utgående statsbidraget motsvarade allenast en mindre del av de totala kostnader, som Stockholms stad finge vidkännas för underhåll av lokaler, skolmöbler och undervisningsmateriell vid folkskolorna. Stadens utgifter för anskaffning av sådan undervisningsmateriell, varom här närmast vore fråga, kunde i det hela uppskattas till mellan 7 och 8 procent av de totala utgifterna för underhåll av folkskolornas lokaler, skolmöbler och fasta undervisningsmateriell. Därest motsvarande procent av statsbidraget till underhåll av undervisningslokaler samt för tillhandahållandet av skolmöbler och undervisningsmateriell skulle särskilt beräknas för anskaffningen av allmän undervisningsmateriell, skulle detta innebära, att av ett statsbidrag av 50 kronor för varje lärosal, som tillhörde distriktet, skulle 3 a 4 kronor närmast avse anskaffningen av allmän undervisningsmateriell. I det hela kunde statsbidraget till sådan anskaffning uppskattas till omkring en elftedel av ovan angivna beräknade kostnader därför. Statsbidraget motsvarade alltså en obetydlig del av samma kostnader. Vad därefter vidkomme de allmänna förutsättningar, under vilka statsbidrag till undervisningsmateriell borde utgå, innehölle 1936 års kungörelse den

bestämmelsen, att såsom villkor för utgående av statsbidrag skulle gälla, att undervisningsmateriellen vore av beskaffenhet, som folkskolinspektören godkände. Nämnda bestämmelse hade sålunda en allmänt hållen utformning. Meningen finge väl anses vara, att anskaffning av lämplig undervisningsmateriell skulle förekomma till eller utöver det belopp, som i statsbidrag erhölles. Som folkskoledirektionen här förut framhållit, vore det statsbidrag, som nu kunde beräknas för undervisningsmateriell, så lågt tilltaget, att i regel anskaffningen av materiell måste för undervisningens behöriga tillgodoseende ske till kostnader, vilka väsentligt överstege, vad i statsbidrag beräknades. Yttranden från statens folkskolinspektörer. De sakkunniga ha också hänvänt sig till statens folkskolinspektörer med en förfrågan bland annat hur det kontrolleras, att undervisningsmateriell för varje verksamhetsår tillhandahålles eleverna i den utsträckning och av den beskaffenhet, som föreskrivits eller eljest förutsatts vid medgivande av underhålls- och materiellbidraget samt i övrigt rörande de önskemål och förslag, som ansåges böra framställas i samband med ifrågavarande statsbidrag. Uppgifter och anvisningar ha sålunda lämnats angående lämpliga anordningar, som kunna vidtagas. I flera fall ha inspektörerna meddelat, att de efter besök i skolorna tillställt vederbörande skolstyrelse sina önskemål angående förnyelse och komplettering av inventarier och materiell, samt att skolstyrelserna i allmänhet beakta dylika krav, som givetvis kunna hävdas i samband med prövningen av distriktens ansökningar om statsbidrag. Med hänsyn till statsbidragets begränsade belopp har det även påpekats från inspektörernas sida, att de behov, som föreligga vid skolorna inom ett distrikt, lämpligen i tur och ordning borde tillgodoses. Till ledning för distriktens inköp utgavs till och med år 1933 av skolöverstyrelsen en inventarie- och materiellförteckning, som bekostades av ett statsanslag och årligen gratis utsändes till skoldistrikten. Sedermera ha vissa folkskolinspektörer på eget initiativ fullföljt denna uppgift. Förebildliga synas i detta avseende vara »Förslag till undervisningsmateriell för folk- och småskolor», som år 1936 utgivits av L. Hofstedt samt år 1937 av M. Liander, D. H. Nissar och G. A. Olsson, särskilt därigenom att de meddela såvitt möjligt allsidiga notiser om materiell jämte priser från olika leverantörer. Folkskolinspektören för Skaraborgs södra inspektionsområde upplyser, att han årligen från skoldistrikten infordrat uppgifter om beviljade anslag för inköp av undervisningsmateriell. Efter ett par år ernåddes på så sätt, att regelbundna anslag för ändamålet årligen beviljades av samtliga skoldistrikt. I cirkulär till skolråd och folkskolestyrelser den 26 september 1936 framhöll inspektören dessutom, att underhålls- och materiellbidraget i regel borde ha till följd att ortsbidraget bleve högre, än det varit för innevarande år. Läseboksförråd borde förnyas och kompletteras, och kartor och planscher ersättas och nyanskaffas. För undervisning i fysik och kemi funnes i många skolor praktiskt taget knappast någonting. Likaså saknades mycket

45 ofta ändamålsenlig materiell för undervisning om människokroppen samt för läran om de alkoholhaltiga dryckernas verkningar på individ och samhälle både planscher och läseböcker — det nämnda taget som exempel. Inspektörens framställning föranledde, att skoldistriktens samlade anslag för undervisningsmateriell, som under närmast föregående år befunnit sig i sjunkande, utvisade en höjning från 23 690 kronor för år 1936 till 27 185 kronor för år 1937. Inspektören för Norrbottens norra inspektionsområde påyrkar, att skoldistrikten vid rekvisition av underhålls- och materiellbidraget borde åläggas att bifoga förteckning över under senaste läsåret inköpta skolmöbler samt under samma läsår ny anskaffad undervisningsmateriell. Önskemål om att förandet av inventarieförteckning i någon form bör åläggas skoldistrikten frambäras även från folkskolinspektörerna i Uppsala, Södermanlands västra, Nordsmålands östra, Sydsmålands mellersta, Sydskånes västra, Hälsinglands norra, Ångermanlands södra, Jämtlands norra och Norrbottens södra inspektionsområden. I sammanhang därmed må anmärkas, att det förekommit, att vederbörande folkskolinspektör meddelat distrikten anvisning att upprätta och föra förteckningar över skolmateriell enligt visst formulär. Så har inspektören i Värmlands västra inspektionsområde i december 1937 i rundskrivelse till distrikten påpekat, att dylika förteckningar stundom saknas och att de, som finnas, vore uppställda på en mångfald olika sätt, varför det vore förenat med stor svårighet att snabbt kunna få en överblick över befintlig materiell. Det vore emellertid, anmärker inspektören, icke tillräckligt att varje skola hade sin, efter ett och samma formulär uppgjorda inventariebok. Värdet av inventarierna skulle ju intagas i sammanställningen över kommunens (församlingens) tillgångar och skulder — i samband med revisionsberättelsen — och skolrådet (folkskolestyrelsen) måste därför hava tillgång till en gemensam bok, som upptoge inventarierna i samtliga skolor. Denna bok — i större distrikt flera — skulle föras av överläraren eller, om sådan ej funnes anställd, av skolkassören, ordföranden eller någon lärare, som därtill utsåges. En sådan bok hade också stor betydelse i händelse av eldsvåda i någon skola, varvid skolans inventariebok måhända förstördes. Den, som hade skolrådets (folkskolestyrelsens) uppdrag att inköpa skolmöbler och andra inventarier (överläraren, ordföranden, skolkassören eller särskilt utsedd lärare) skulle i styrelsens bok införa materieilen, innan den utsändes till skolorna. I folkskolinspektörernas skrivelser förekomma också flera uppslag till olika, för samtliga skoldistrikt gemensamma anordningar till fromma för distriktens förseende med lämpliga och tillräckliga inventarier och skolmateriell. Från Sydsmålands östra inspektionsområde anföres sålunda: »Då staten numera lämnar ett så starkt ekonomiskt stöd till distriktens skolvä-

sen och jämväl försträcker en del av överlärararvodet, synes det önskligt, att åläggande kunde föreskrivas distrikten om anställande av överlärare i sådana fall, där kommunal skolledare tydligen kan anses erforderlig men distriktet ej frivilligt vill besluta därom». Vissa folkskolinspektörer ha vidare förordat, att en bokföringsmässig uppdelning skulle ske av ifrågavarande anslag i ett underhålls- och ett materiellbidrag. Såsom anslaget nu är disponerat, inflyter, såsom ovan nämnts, det belopp, som tilldelas ett vart skoldistrikt, i dess gemensamma kassa, och distriktet ikläder sig till gengäld allenast en allmän förpliktelse att tillgodose skollokalernas underhåll samt inventarie- och materiellbeståndet på ett enligt vederbörande folkskolinspektörs prövning tillfredsställande sätt. Enligt nämnda inspektörers förslag skulle ifrågavarande statsbidrag i stället ej blott reserveras för sitt nu angivna ändamål utan dessutom en uppdelning ske i anslagets destination i fråga om å ena sidan lokalernas underhåll och å andra sidan skolmateriellen. Önskemål härom ha sålunda framställts av folkskolinspektörerna i Hallands södra, Bohusläns och Värmlands västra inspektionsområden. Inspektören för Gotlands inspektionsområde preciserar dessutom sin ståndpunkt i berörda avseende på följande sätt: »Det schablonmässiga uti bidragets knytande till antalet undervisningslokaler leder till vissa ogynnsamma konsekvenser. Då viss materiell kan vara gemensam för flera läraravdelningar, får en skola med t. ex. tio lärosalar möjlighet att skaffa sig en rikhaltig uppsättning, medan däremot en skola med blott en lärosal, där dock behovet i vissa avseenden kan vara lika stort, icke tillnärmelsevis erhåller samma resurser. Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke underhålls- och materiellbidragen borde åtskiljas, varvid det. förra kunde sättas i direkt relation till skolanläggningens storlek och det senare avpassas efter skolans verkliga behov.» Inspektören för Dalarnas södra inspektionsområde betonar slutligen följande önskemål: »Det ena är, att det måhända vore värdefullt att veta, huru stor del av detta statsbidrag bör beräknas för underhåll av skollokalerna och hur stor del i regel finge anses vara avsedd för undervisningsmateriell och skolmöbler. I varje fall borde det verkligen fastslås, att detta statsbidrag skall användas för de ändamål, som namnet på detsamma anger. Det är fara värt eljest att vederbörande i skoldistriktet endast låta bidraget ingå som en inkomst i skolbudgeten i det hela, oavsett om det kommer t. ex. undervisningsmateriellen till godo eller icke. Undertecknad har nyligen erfarenhet härav. I ett skoldistrikt begärde jag med hänvisning till detta nya statsbidrag viss undervisningsmateriell för en skola och erhöll då till svar, att bidraget redan reserverats för annat ändamål. Det andra är, att om ett skoldistrikt med t. ex. ett fyrtiotal skollokaler sålunda får 2 000 kronor såsom underhålls- och materiellbidrag om året, sådan bokföring förelåge, att det vore möjligt att med lätthet se, vart detta bidrag gått och vartill det verkligen använts.»

47¶En bland folkskolinspektörerna gängse åsikt synes vara, att underhållsoch materiellbidraget icke är tillfyllest för sitt ändamål. Det anmärkes, att bidraget är för obetydligt, lågt, otillräckligt eller litet. Ökning eller höjning av detsamma påyrkas. Det betonas, att bidraget icke utgör en tillräcklig grund för inspektörernas vädjan till skoldistrikten att till gengäld för detsamma göra vederbörliga ekonomiska uppoffringar. Frågan om läseböckerna. Ovan har nämnts, att 1933 års sakkunniga uppgiva läseböcker bland den materiell, som skulle bekostas med ifrågavarande statsbidrag, samt att skolöverstyrelsen särskilt understrukit, att jämväl skolmateriellen borde tillgodoses med hjälp av bidraget, som med anledning därav erhållit titeln underhålls- och materiellbidrag. Beträffande läseböckerna ha sådana för småskolan hittills i regel bekostats av målsmännen men läseböcker för folkskolan i övervägande grad inköpts av skoldistrikten, som lämnat dem som lån till eleverna. Sistnämnda böcker betalas sålunda av skolkassan. Härvid är att märka, att denna anordning är gammal. Redan 1920 års skolmateriellsakkunniga konstaterade, att så förhöll sig. Någon förändring härutinnan har sålunda icke skett därigenom, att varje distrikts skolkassa från och med år 1936 erhåller ett tillskott genom underhålls- och materiellbidraget. Bestämmelserna för detta garantera icke uttryckligen, att bidraget ens till någon del faktiskt anlitas för detta ändamål. I och för sig är underhålls- och materiellbidraget lågt tillmätt, och det kan förutsättas, att de resurser, varmed bidraget ökar skolkassan, till övervägande del tagas i anspråk till lokalernas underhåll och till skolinventarier. Någon principiell invändning lär heller icke kunna riktas mot att dessa i och för sig ytterst viktiga och mycket ofta försummade ändamål sålunda tillgodoses. Kvar står emellertid anspråket, att läseböckerna i samtliga skolor ej endast äro av god kvalitet utan även motsvara de pedagogiska krav, som kunna ställas på dem, samt förefinnas i fullt tillräckligt antal till elevernas tjänst. Skolmateriellsakkunniga ha därför hemställt till folkskolinspektörerna, huruvida läseböckerna för folkskolan tillhandahålles i den utsträckning och av den beskaffenhet, som påfordrades. Såsom var att vänta, har det befunnits, att läseböckernas kvalitet och bestånd ansenligt växla i olika landsdelar och i olika skoldistrikt, något, som i och för sig visar, att garantier böra skapas för att denna viktiga skolmateriell överallt kan på ett i allo tillfredsställande sätt understödja för undervisningen. E t t fyrtiotal inspektörer förklara visserligen, att medgivandet av underhålls- och materiellbidrag bör förutsätta, att läseboksfrågan inom varje distrikt är ordnad på ett tillfredsställande sätt, men samtidigt betonas, såsom ovan sagts, i ett flertal fall, att detta bidrag är alltför lågt för sitt tredubbla ändamål. Vissa inspektörer framhäva — icke utan

fog — att den omständigheten, att läseböckerna icke uttryckligen omnämnas i kungörelsen om underhålls- och materiellbidraget, gör det ovisst, huruvida läseböcker därvid åsyftats. Tillika åberopas, att bidraget utgår med 50 kronor för av distriktet ägd och med 25 kronor för förhyrd lokal, något, som rentav förklaras angiva, att icke läseböcker åsyftas, enär ju en klassavdelnings behov uppenbarligen är detsamma i båda fallen. Under alla omständigheter kontrollera inspektörerna givetvis, att läseboksbeståndet är tillfredsställande, även om de härvid väsentligen äro hänvisade till att vädja till distriktens goda vilja. Några yttranden förtjäna att särskilt anföras. Inspektören för Nordsmålands östra inspektionsområde betonar, att läseböckerna ej sällan förekomma i otillräcklig mängd inom distrikten, detta såväl i fråga om sortering som i fråga om antal exemplar. Inspektören för Göteborgstraktens inspektionsområde, som konstaterar, att bidraget »tydligen är att betrakta som mycket litet», karakteriserar detsamma med följande ord: »Om — såsom i ett par fall inom mitt område inträffat — nya skolbänkar anskaffas till en B 1-skola med tre lärosalar, uppgå kostnaderna härför till över 1 000 kronor och motsvara alltså sammanlagda beloppet av nämnda statsbidrag under 7—8 år. Ofta är undervisningsmateriellen för exempelvis fysikundervisningen bristfällig; i så fall måste givetvis en del av skoldistriktets anslag till undervisningsmateriell användas för anskaffande av dylik materiell. Uppenbarligen kan icke med nu gällande bestämmelser fordras, att ifrågavarande bidrag eller en större del av detsamma skall företrädesvis användas för inköp av läseböcker.» T. f. folkskolinspektören i Dalslands inspektionsområde betonar: »I större skoldistrikt med god ekonomi är i allmänhet behovet av undervisningsmateriell relativt väl tillgodosett, under det att i distrikt med låg utdebiteringsgrund skolornas behov av materiell ej kan sägas vara tillfredsställande tillgodosett, beroende på att ofta även ringa anslag orsaka förhöjda skattesatser». Läseböckerna för småskolan äro med avseende på sin pedagogiska användning att anse som läroböcker. De brukas nämligen både under klassundervisningen och för studium i hemmet. De äro på en gång övningsböcker och läxböcker. Såsom andra läroböcker inköpas de i regel av eleverna. Det är därför utan vidare tydligt, att de tillhöra den skolmateriell, som, därest principen om fria läroböcker tillämpas, kommer att lämnas gratis åt eleverna. Frågan gäller sålunda, huruvida jämväl läseböckerna för folk- och fortsättningsskolorna böra hänföras till sistnämnda, fria skolmateriell. Av vad ovan anförts, framgår väsentligen, dels att dessa läseböcker för närvarande gratis tillhandahållas eleverna av skoldistrikten, dels att deras kvalitet och bestånd vid skolorna är mycket ojämnt och ofta av en föga tillfredsställande beskaffenhet, dels slutligen, att underhålls- och materiellbidraget, icke kan anses vara tillfyllest som grund för att kräva, att distrikten ikläda

49 sig de upprepade, betydande engångsutgifter, som dessa läseböckers komplettering och förnyelse med fog kunna anses motivera. Att märka är i synnerhet, att läseböckernas pedagogiska uppgift och betydelse i jämnbredd med läroböckerna har uttryckligen och i ett centralt sammanhang blivit fastslagen av nu gällande skollagstiftning. Såsom ovan närmare angivits (sid. 20 ), bestämmes beståndet av de läro- och läseböcker, som läggas till grund för vår folkskoleundervisning, på samma sätt och i enahanda former. Detta sker dels genom ett centralt granskningsförfarande, vilket medför att läro- och läseböckerna auktoriseras till bruk, i det att de uppföras på förteckningar, dels genom ett antagningsförfarande, vilket utövas av statens folkskolinspektörer och folkskolestyrelserna i städer, som undandragits statlig inspektion, och bestämmer, vilka av de å förteckningarna upptagna läro- och läseböckerna som skola användas inom varje skoldistrikt. Den gemensamma form, som sålunda anlitas för att bestämma beståndet av läro- och läseböcker inom de olika distrikten, motsvaras också av att båda dessa grupper av skolmateriell äga en likvärdig, saklig betydelse för folkskolundervisningen. Medan läroböckerna utgöra grundvalen för meddelandet av fakta och elementär kunskap, tillgodose läseböckerna behovet av grundläggande texter för att på ett konkret sätt uppfatta, inhämta och belysa kunskapsstoff och fakta, vad angår så centrala områden som litteraturen, folk- och samhällslivet och naturen. Läseböckerna garantera sålunda, att ett levande innehåll ingjutes i kunskapens ram, och de ha därjämte den lika viktiga och väsentliga uppgiften att göra eleverna förtrogna med det svenska språket i dess omväxlande rikedom och förebildliga utformning. Såväl mycket starka sakliga skäl som den plats, som läseböckerna redan formligen erhållit vid läroböckernas sida inom vårt offentliga granskningsoch antagningsförfarande, ådagalägga sålunda, att tillräckliga garantier för tillgodoseendet av läseboksbeståndet vid våra folkskolor icke förefinnas vare sig i skoldistriktens i och för sig aktningsvärda intresse för denna gren av vår skolmateriell, eller i de anslag, som kunna komma läseböckerna till del genom det knappt tillmätta underhålls- och materiellbidraget. Även om vederbörande inspekterande skolmyndigheter ägna en erkännansvärd uppmärksamhet åt att kontrollera kvalitet och tillgång av läseböcker inom skoldistrikten, kan det under sådana förhållanden knappast väntas, att läseboksfrågan på ett tillfredsställande sätt beaktas och löses i samtliga skoldistrikt. Kostnaderna för läseböcker. I samband med beräkningen av kostnaderna för fria läseböcker och fri förbrukningsmateriell ha de sakkunniga sökt göra en uppskattning av genomsnittliga kostnaden per barn och år för upprätthållande av nödigt läseboksbestånd, avsett att tillhandahållas eleverna så4

50 som lån för huvudsaklig användning å lärorummet. I första hand ha de sakkunniga därvid undersökt de i samband med övriga uppgifter från skoldistrikt med helt fri undervisningsmateriell redovisade verkliga kostnaderna för läseböcker i folkskolan åren 1933, 1934, 1935 och 1936. I allmänhet har kommunernas bokföring icke medgivit utdrag ur särskilt läsebokskonto, men för 53 skoldistrikt, representerande 20 län, föreligga dock äskade kostnadsuppgifter i detta avseende. För erhållande av en godtagbar medeltalssiffra för vart och ett av dessa 53 distrikt skulle givetvis erfordras uppgifter om kostnaderna för läseböcker under minst så lång följd av år, att vid periodens början nyanskaffade läseböcker kunnat anses förbrukade vid dess slut. Med hänsyn härtill är perioden 1933—1936 alldeles för kort, då det mycket väl kan förutsättas, att i många fall endast smärre kompletterings- och underhållskostnader råkat falla inom denna period, under det att i andra fall just under dessa år betydande nyanskaffningar blivit nödvändiga. E t t så pass omfattande undersökningsmaterial som 53 distrikt torde dock kunna anses innebära möjligheter till viss utjämning härvidlag, varför den medeltalssiffra, som utvinnes ur kostnadsuppgifterna från distrikten tillsammantagna, må kunna tjäna till ledning för uppskattningen av kommunernas genomsnittliga kostnader för läseböcker per barn och år. Till de variationer, som betingas av olika skolformer, av större eller mindre skolenheter och av läroboksbeståndets skiftande standard har i detta sammanhang på grund av materialets ofullständiga beskaffenhet icke kunnat, tagas hänsyn. Undersökningen av de 53 skoldistriktens läsebokskostnader för folkskolan åren 1933—1936 ger till resultat en variation av kostnaderna per barn och år mellan lägst 22 öre och högst 1 krona 95 öre med ett medeltal för distrikten tillsammantagna av 82 öre. För 22 distrikt ligga kostnaderna per barn och år under 70 öre, för 21 distrikt mellan 70 öre och 1 krona och för 10 distrikt över sistnämnda belopp. Medeltalet för de 21 distrikten med kostnader per barn och år mellan 70 öre och 1 krona blir 83 öre. Det vill alltså synas som om en medeltalssiffra av omkring 80 öre skulle kunna tillmätas ett visst värde såsom grund för en överslagsberäkning av skoldistriktens kostnader, då det gäller anskaffning och underhåll av läseboksbeståndet. För att erhålla en mera säker grund för bedömningen av dessa kostnader ha de sakkunniga med utgångspunkt från tillgängliga förteckningar över läseboksbestånd för folkskolan och under förutsättning av möjligast gynnsamma upphandlingsvillkor verkställt kostnadsberäkningar för skolenheter av viss storlek. Ifrågavarande förteckningar äro: »Förteckning över lärooch läseböcker, antagna till användning vid Stockholms folkskolor», tryckt i januari 1935, »Förteckning över undervisningsmateriell, som för folkskolor om respektive 50, 30 och 10 lärosalar torde böra anskaffas, under förut-

51 sättning att folkskolan är sjuklassig och att en klass av folkskolans högre avdelning är upprättad», (förteckningen sammanställd på uppdrag av Stockholms folkskoledirektion i anledning av en framställning från 1937 års skolmateriellsakkunniga), samt »Förslag till materielluppsättning för 7-klassig folkskola, A-form samt B 1-form och B2-form», framlagt vid Sveriges folkskollärarförbunds fortbildningskurs 1938 av folkskolläraren Birger Dahlström, Göteborg. Vad beträffar den till de sakkunniga insända, genom Stockholms folkskoledirektions försorg utarbetade förteckningen över läseböcker, företer densamma ett mycket gott och samtidigt mycket rikhaltigt urval ur den tillgängliga läsebokslitteraturen. Den upptar sålunda ett bestånd på ej mindre än 74 nummer. Självfallet kan en sådan förteckning, hur förebildlig den än må vara för de större städernas folkskolor, knappast tagas till norm för folkskoleväsendet i dess helhet. De sakkunniga ha därför vid kostnadsberäkningarna i det följande icke i annan mån utgått från förteckningen i fråga, än att Stockholmsförteckningen av 1935, vilken är endast hälften så omfattande och sålunda antagligare såsom utgångspunkt, i vissa avseenden kompletterats med å den förra upptagen, nyare litteratur. Kostnaden för läseböcker i A-skolor med 9 å 10 lärosalar. Ett bokbestånd för en folkskola av A-form med 10 lärosalar, sammanställt i huvudsaklig överensstämmelse med den ovannämnda förteckningen av 1935, skulle med tillämpning av för Stockholm gällande nettopriser och under förutsättning att även bibeln hänföres till förrådsböcker, draga en kostnad i anskaffning av cirka 1 850 kronor. Om man beräknar en medelförbrukningstid för läseböcker av 6 år och ett medelbarnantal i klassavdelningarna av 30 barn, skulle medelkostnaden per barn och år belöpa sig till 1 krona 3 öre. Det ovannämnda förslaget till materiellförteckning för folkskolor av Aformen samt för första och andra B-formen upptar i huvudsak samma läseböcker för samtliga dessa skolformer. Beträffande det föreslagna förrådets innehåll må nämnas: bredvidläsningsböcker för de första skolåren, 7 delar av Läsebok för folkskolan, Nils Holgersson I o. II, Svenskarna och deras hövdingar I o. II, Realskolans läsebok I, 3 arbeten av serien »Ur vår tids litteratur», en biologisk läsebok m. m. Anskaffningskostnaden för uppsättningen för en A-skola med 9 avdelningar och i medeltal 25 barn per avdelning kan beräknas till i runt tal 1 100 kronor. Kostnaden för erforderligt antal biblar anses häri inbegripen. Med samma brukningstid, som i det föregående antagits, skulle kostnaden för barn och år enligt det angivna förslaget utgöra 81 öre. Kostnaden för läseböcker i lägre skolformer. För skolor av första B-formen, där småskolan utgör en läraravdelning och folkskoleklasserna fördelas

52 på två läraravdelningar, måste givetvis medelkostnaden per barn och år under förutsättning av att samma arbeten ingå i läseboksbeståndet, ställa sig väsentligt högre, då ett minimiantal exemplar ej kan utnyttjas på så många avdelningar som i en A-skola, och då barnantalet i skolenheten blir jämförelsevis lågt. Ett läseboksförråd av samma innehåll som i exemplet A-skola med 9 avdelningar skulle för en B 1-skola med 80 barn draga en anskaffningskostnad av cirka 800 kronor, vilket efter ovan använda beräkningsgrunder ger ett medeltal per barn och år av 1 krona 67 öre. I en B 2-skola, där småskolan och folkskolan var för sig utgör en läraravdelning, blir medeltalet under ovannämnda förutsättningar ännu högre. Anskaffningskostnaden för ett läseboksbestånd av samma standard som i föregående exempel torde belöpa sig till cirka 720 kronor. Även om barnantalet sättes så högt som 60 blir medelkostnaden per barn och år med en genomsnittlig brukningstid av 6 år 2 kronor. Läsebokskostnaderna beroende av skolformerna. Det är de sakkunniga angeläget att påpeka, att vad härovan anförts endast utgör exempel på sannolika läsebokskostnader med utgångspunkt från given läseboksstandard och från för varje exemplifierad skolform godtyckligt antaget barnantal inom möjligheternas ram. Genomsnittliga brukningstiden för läseböcker i förråd må även anses godtyckligt antagen och bör givetvis kunna vara längre än 6 år, varigenom de utvunna medeltalssiffrorna skulle kunna sänkas. Proportionen dem emellan bleve emellertid oförändrad, och de anförda exemplen skulle under alla förhållanden komma att tjäna syftet att påvisa, hurusom kostnaden för en godtagbar läseboksstandard för folkskolan är beroende av skolväsendets anordning och de förhållanden, som härför ligga till grund. Ju högre skolformer, ju större skolenheter, desto mindre blir relativa kostnaden för ett skoldistrikt att upprätthålla ett erforderligt läseboksförråd, samtidigt som man får antaga en med hänsyn till befolkningstätheten lägre utdebitering för skoländamål i allmänhet. Härav synes följa, att glest befolkade bygder med nödtvång att anordna sitt skolväsen i lägre former — även lägre än de exemplifierade — endast med betydande uppoffringar skulle beträffande läseboksstandarden kunna hålla sig i nivå med från befolkningssynpunkt bättre situerade, och att ett för alla distrikt lika underhållsbidrag för ändamålet i fråga måste på ett synnerligen ojämnt sätt tjäna detta ändamål. Skolenheter och läsebokskostnader. Till ytterligare belysning av de proportionsvis högre kostnaderna för gemensamhetsmateriell då det gäller mindre skolenheter, ha de sakkunniga härnedan gjort en sammanställningur den på uppdrag av Stockholms folkskoledirektion upprättade och till de sakkunniga insända »Förteckning över undervisningsmateriell som för folk-

53 skolor om respektive 50, 30 och 10 lärosalar torde böra anskaffas, under förutsättning att folkskolan är sjuklassig och att en klass av folkskolans högre avdelning är upprättad». Ur den här inrymda läseboksförteckningen har utvalts ett antal i skolornas förråd allmänt förekommande arbeten, vilka i nedanstående tabell insatts till det antal, som i förteckningen angives som erforderligt för respektive skolenheter. Vid sidan av dessa antalsuppgifter har nettokostnaden för anskaffningen angivits i och för erhållande av anskaffningskostnaden per lärosal inom de i förteckningen representerade skolenheterna. Den sålunda verkställda sammanställningen ter sig som följer: Antal böcker som bör finnas i folkskolor med nedan angivet antal lärosalar

Barnbiblioteket Saga, Grottpojken . . . . Lagerlöf, Nils Holgersson Folkskolans läsebok 3: 1 Hedin, Från pol till pol I Hedin, Från pol till pol II Heidenstam, Svenskarna och deras hövdingar I Heidenstam, Svenskarna och deras hövdingar II Tegnér, Fritiofs saga Runeberg, Fänrik Ståls sägner Carlsson, Svenska dikter

50 salar

Nettokostnad

30 salar

Nettokostnad

10 salar

Nettokostnad

35 210 175 105 105

84 850 50 271 25 273 304 50

35 150 140 70 70

84 607 50 217 182 203

35 70 70 35 35

84 283 50 108 50 91 101 50

199: 50

133: - -

66:60

105 35 35 35

220:50 26:25 43:75 64:75

70 35 35 35

147: — 26:25 43:75 64: 75

35 35 35 35

73:50 26:25 43:75 64:75

Summa nettokostnad

2 338: —

1 708: 25

943:25

Kostnad per lärosal

46:76

56:94

94:33

Som synes är läseboksantalet som regel angivet i multiplar av talet 35, vilken siffra dock icke må anses liktydig med det antagna medeltalet barn per klassavdelning, utan anger i stället den bokmängd, som erfordras för ett beräknat maximiantal barn per klassavdelning. Tabellen ger vid handen, att för däri angivna läseböcker anskaffningskostnaden per lärosal ställer sig ungefär dubbelt så hög för en folkskola med 10 lärosalar som för en med 50. För frekventa läseböcker blir proportionen mellan 50-sals och 10-salsskolor beträffande anskaffningskostnaden ungefär 3: 5. För mindre frekventa, exempelvis sådana som endast brukas i en skolas högsta klasser, blir proportionen 1:5. Enbart ifråga om läseboksbeståndet synes alltså den tilldelningsgrund, efter vilken underhålls- och skolmateriellbidraget nu utgår, ställa sig synnerligen ogynnsam för de mindre skolenheterna, även för det fall att dessa äro anordnade enligt den högsta skolformen. I det föregående har påvisats att ett för alla distrikt

54 lika underhållsbidrag, beräknat — icke efter antal lärosalar — utan på grundval av barnantalet, likaledes utfaller ogynnsamt för de små skolorna och därmed för de små distrikten, vilka eljest torde få antagas vara mest i behov av statligt understöd. Materiellbidraget bör stå i relation till de verkliga kostnaderna. Det vill synas som om ett dylikt understöd till förmån för gemensamhetsmateriellen måste — för att ge möjligaste rättvisa åt skolor av olika former och storleksordningar — utgå efter starkt differentierade grunder och därjämte — för att vara effektivt — skiljas från det för lokalernas underhåll avsedda bidraget och ställas i relation till de verkliga kostnaderna för ett försvarligt materiellförråd. Vilka kostnader per lärosal som enbart ankommer på läseboksförrådet, kan i någon mån belysas genom de exempel, som i det föregående anförts beträffande läsebokskostnaden per barn och år med utgångspunkt från angiven läseboksstandard och skolform och med ett antaget barnantal samt med en förutsatt brukningstid för böckerna av 6 år. De härvid erhållna värdena ge vid sammanställning följande tablå:

1¶Skolform

Antal lärosalar

Medeltal barn per avdelning

Medelkostnad per barn och år

Kostnad per lärosal och år

A1) A Bl B2

10 9 3 2

30 25 27 30

1:03 0:81 1:67 2: -

30:90 20:25 45: 09 60: —

Högre läseboksstandard än i övriga exempel, för vilka lika standard förutsattes.

Liksom de sakkunniga tidigare vid anförandet av dessa exempel påpekat, kunna de anförda kostnadssiffrorna icke tillmätas full giltighet och må snarare anses antyda en tendens än en beräkningsgrund. Men även om man utgår från det lägsta av de erhållna medeltals värdena 81 öre, vilket i det närmaste sammanfaller med det medeltal, som erhållits ur de redovisade verkliga kostnaderna för läseböcker inom 53 skoldistrikt, och även om man antager ett så lågt antal barn i medeltal per avdelning som 20, erhålles en kostnad per lärosal och år för läseböcker av cirka 16 kronor, utgörande 32 procent av hela underhålls- och materiellbidraget till ett skoldistrikts egna skolrum och 64 procent därav till av distriktet förhyrda lokaler. I detta sammanhang må erinras om Stockholms folkskoledirektions i det föregående omnämnda beräkning, att av 50-kronorsbidraget till lärosal för Stockholms vidkommande endast 7 ä 8 procent kunde ankomma på underhåll av all förrådsmateriell, innefattande sålunda, utom läseböcker, »kartor,

55 planscher, fysikaliska och kemiska apparater, uppstoppade allmänna fåglar och fiskar, skioptikon o. d.». Det förefaller därför de sakkunniga, som om underhålls- och materiellanslaget icke — såsom åsyftats — står i relation till ifrågavarande kostnader och att det icke kan anses »täcka avsevärd del av dessa». I fråga om läseböcker för folkskolan, om vilken detalj det icke ankommer på de sakkunniga att framlägga förslag, kan bidraget i fråga i varje fall icke medverka till samma yttre villkor för folkskolans barn vid utbildningen för deras blivande insats i samhället.

ii. S t a t s b i d r a g t i l l r a d i o m o t t a g n i n g s a p p a r a t e r . Rundradioutredningen beträffande skolradion. Rundradioutredningen framhöll i sitt betänkande den 30 december 1934 (Statens offentliga utredningar 1935: 10, s. 48), beträffande skolradion att, för att ett program med behållning skulle kunna avlyssnas, det vore nödvändigt, att det funnes tjänliga och goda mottagningsapparater. I de flesta fall hade den enskilde folkskolläraren ställt sin privata mottagningsapparat till skolans förfogande antingen i skolsalen eller så, att han tagit klassen med i sin bostad. I ett mindre antal fall hade de kommunala myndigheterna låtit anskaffa apparat, och någon gång hade vederbörande skolrote på olika sätt insamlat för ändamålet nödiga medel. I ett stort antal skoldistrikt saknades emellertid mottagningsapparater. Det vore därför önskvärt, att skolorna och enkannerligen folkskolan bereddes ekonomisk hjälp till anskaffning av mottagningsapparater. Genom en oentralförmedling syntes priset kunna nedbringas. Men därutöver torde ekonomisk hjälp böra bringas skolorna genom direkta bidrag av licensmedel för apparaters anskaffning. Fördenskull föreslog utredningen, att ett belopp av högst 25 000 kronor årligen mätte utgå av licensmedel till inköp av mottagningsapparater för skolbruk på så sätt, att vid inköpet tre fjärdedelar fölle på licensmedlen och den återstående fjärdedelen på skoldistriktet. Beloppet torde utgå av de av telegrafverket omhänderhavda licensmedlen. Yttranden beträffande förslaget. I utlåtande den 8 februari 1935 förklarade sig telegrafstyrelsen ingenting ha att erinra mot utredningens förslag i denna del. Statskontoret däremot anförde i yttrande den följande 11 februari dels att anslagets betydelse med hänsyn till det ringa belopp, varom här vore fråga, icke torde bliva alltför stor, dels att skoldistrikten för övrigt utan större svårighet själva kunde ställa till förfogande de medel, som erfordrades för ifrågavarande ändamål. Skolöverstyrelsen anförde den 7 februari 1935 i huvudsak följande:

56 Då det icke torde lida något tvivel, att ett bidrag åt skolorna av här ifrågasatt slag skulle få stor betydelse för skolradions utveckling i vårt land, ville överstyrelsen för sin del tillstyrka förslaget. Utredningen ginge emellertid icke in på frågan, av vilken myndighet och efter vilka principer dessa medel skulle fördelas. Då det syntes nödvändigt att vid handläggningen av skoldistriktens ansökningar upptaga till bedömande frågan om vilken mottagningsapparat, som vore lämplig för viss ort samt kostnaden för dylik apparat, borde enligt överstyrelsens mening fördelningen verkställas av en myndighet, som ägde tillgång till speciell teknisk sakkunskap på ifrågavarande område. Överstyrelsen ville därför föreslå, att fördelningen av anslaget uppdroges åt telegrafstyrelsen. För tillgodoseende av de pedagogiska synpunkterna torde det vara nödvändigt, att vederbörande statens folkskolinspektörs yttrande inhämtades över ansökningarna. Det lämpligaste syntes då vara, att skoldistrikten finge ingiva sina ansökningar till inspektören, som skulle ha att med eget yttrande överlämna dem till telegrafstyrelsen. Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening ingav i skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 mars 1935 i huvudsak följande framställning: E t t bifall till vad utredningen här föreslagit syntes ur folkskolans synpunkt önskvärt. Att emellertid, i enlighet med skolöverstyrelsens förslag, anförtro utdelningen av dessa medel åt telegrafstyrelsen syntes icke lämpligt. Man måste ihågkomma, att med ett årligt anslag av 25 000 kronor endast ett fåtal skoldistrikt och ett mycket ringa antal skolor genom detsamma kunde förses med mottagningsapparater. Då under den närmaste tiden, såsom rundradioutredningen framhållit, skolradioverksamheten alltfort måste vara inriktad på försök och experiment, vore det av betydelse, att fördelningen av ifrågavarande anslag kunde ske särskilt med hänsyn till försöksarbetets främjande. För vinnande av ett säkrare hänsynstagande till olika omständigheter, som kunde gynna utveckling av skolradion i vårt land, syntes det därför centralstyrelsen lämpligast att fördelningen av anslaget uppdroges åt skolöverstyrelsen. Kungl. Maj:ts proposition 1935. I Kungl. Maj:ts proposition till 1935 års riksdag (nr 164) om ändrade grunder för anordnande av rundradioverksamheten i Sverige yttrade departementschefen (s. 28), a t t statskontoret visserligen på anförda skäl ställt sig tveksam till utredningsmännens förslag i ifrågavarande punkt, men att då bidraget för vissa avlägsnare och mera skattetyngda kommuner skulle kunna medverka till deras fastare inlänkande i radions kulturkrets, statsrådet funnit sig böra tillstyrka förslaget. Fördelningen av det ifrågasatta beloppet syntes dock icke böra, på sätt skolöverstyrelsen förordat, verkställas av telegrafstyrelsen, utan med beaktande av vad som ovan anförts, ankomma på skolöverstyrelsen, till vilken telegrafstyrelsen efter rekvisition torde hava a t t utbetala beloppet. I den riksdagsskrivelse (nr 336), vari behandlingen av förevarande ärende utmynnade, förekommer intet särskilt yttrande över eller ståndpunktstagande till nämnda fråga. Förnyat yttrande av skolöverstyrelsen. Den 15 november 1935 uppdrog Kungl. Maj:t åt skolöverstyrelsen a t t i samråd med telegrafstyrelsen

57 verkställa utredning angående lämpligaste sättet för användande årligen av ett belopp av högst 25 000 kronor av radiolicensmedel till inköp av radiomottagningsapparater för skolbruk inom avlägsnare och mera skattetyngda kommuner i landet ävensom a t t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sedan skolöverstyrelsen anmodat Aktiebolaget Radiotjänst a t t y t t r a sig i ärendet, bemyndigade bolagets styrelse föredragschefen Y. Hugo a t t inkomma med yttrande i ärendet. Hugo avgav därefter förslag till bestämmelser rörande skolradio. Skolöverstyrelsen samrådde även med telegrafstyrelsen, som förklarade sig icke hava något a t t erinra mot de av överstyrelsen framförda synpunkterna och förslagen. I utlåtande till Kungl. Maj:t den 13 november 1936 anför överstyrelsen bland annat: Överstyrelsen hade vid fullgörandet av det erhållna uppdraget kommit till den uppfattningen, att det skulle vålla avsevärda svårigheter, om man vid fördelning av statsbidrag till inköp av radioapparater för skolbruk skulle hava att särskilt taga hänsyn till skoldistriktets mer eller mindre avlägsna belägenhet. 1 förslaget till bestämmelser hade överstyrelsen därför icke medtagit föreskrift därom. En viktig förutsättning för att statsmedel skulle användas som bidrag till inköp av skolradioapparater, funne överstyrelsen vara, att garanti vunnes för att endast fullgoda och för ändamålet fullt lämpliga apparater anskaffades. Då man icke kunde förutsätta, att skoldistrikten ägde tillgång till erforderlig erfarenhet och sakkunskap för att välja ut apparater, torde det vara nödvändigt att sörja för att skoldistrikten på lämpligt sätt kunde erhålla teknisk vägledning för sina inköp. Dylik vägledning syntes kunna lämnas endast av telegrafstyrelsen. Den lämpligaste formen för utbetalning av bidrag torde vara, att skoldistriktet erhölle bidraget, först sedan kvitterad räkning över erlagd likvid för mottagningsapparat företetts. För att förebygga, att skoldistrikt inköpte apparat av beskaffenhet, att bidrag icke kunde utbetalas för densamma, syntes det erforderligt, att särskilda villkor fästes vid anskaffandet av apparaterna. För vinnande av sagda syfte vore det tillräckligt, att telegrafstyrelsen upprättade en förteckning över lämpliga apparater jämte därtill fogade anvisningar. Dylik förteckning, vilken även borde ange de nettopriser, som skolorna kunde erhålla, skulle då på begäran tillställas skoldistrikt. Liksom i fråga om andra statsbidrag torde det vara nödvändigt att föreskriva, att skoldistrikt, som ville ifrågakomma till bidrag, hade att ansöka därom. Överstyrelsen föreslog, att ansökan från skoldistrikt måtte ingivas till vederbörande statens folkskolinspektör och att denne ålades att avge förslag på de skoldistrikt, som borde komma i fråga till bidrag, varvid han även borde föreslå den skola, där apparaten till en början skulle uppställas. Med ledning av inspektörernas förord skulle därefter överstyrelsen besluta, vilka distrikt som skulle tillerkännas bidrag, och underrätta sagda distrikt samt vederbörande inspektörer ävensom telegrafstyrelsen och Aktiebolaget Radiotjänst om beslutet. Bidrag syntes icke böra sättas högre än 200 kronor. Sedan apparat med ledning av de ovan omförmälda anvisningarna av distrikten inköpts, skulle distrikten insända kvitto på inköpsbeloppet med de uppgifter, telegrafstyrelsen funne erforderliga, till telegrafstyrelsen, som hade att efter granskning av räkningarna utbetala de av överstyrelsen tillerkända beloppen. Utan att tillfredsställande kontroll över de inköpta apparaternas beskaffenhet infördes, ansåg sig överstyrelsen icke kunna tillstyrka, att statsbidrag utdelades för inköp av radioapparater för skolor.

58 Kungl. Majrts beslut i ärendet den 27 november 1936. Sedan ärendet beretts dels inom kommunikationsdepartementet, dels inom ecklesiastikdepartementet, bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 27 november 1936 telegrafstyrelsen a t t tillsvidare under vart och ett av åren 1937, 1938 och 1939 av radiolicensmedel taga i anspråk ett belopp av högst 25 000 kronor till inköp av radiomottagningsapparater för skolbruk inom skattetyngda kommuner. Dessutom fastställdes följande bestämmelser för dylika statsbidrag: 1. Mindre bärkraftiga, skattetyngda kommuner må enligt de grunder och i den ordning här nedan sägs, kunna erhålla statsbidrag till inköp av radiomottagningsapparater för skolbruk. 2. Statsbidrag till inköp av radioapparat må i regel endast utgå för anskaffande av apparater till folkskolor; dock må skolöverstyrelsen kunna disponera en mindre del av anslaget för understöd till inköp av apparater för skolor av annat slag, därest överstyrelsen finner apparat för sådan skola vara av särskild betydelse. 3. Statsbidrag må utgå med högst tvåhundra (200) kronor för varje anskaffad radioapparat. 4. Ansökan om anslag för inköp av radioapparater till folkskolor skall ingivas av skoldistrikt till vederbörande statens folkskolinspektör före den 1 juni varje år. Ansökan om anslag för sådant ändamål till skolor av annat slag skall inom samma tid ingivas till skolöverstyrelsen. 5. Inspektören har att upprätta förslag, upptagande för varje år sex skoldistrikt i den ordning, i vilken de anses böra komma i fråga till erhållande av bidrag. Vid förslagets upprättande bör hänsyn tagas dels till vederbörande kommuns ekonomiska ställning, dels ock till vederbörande lärares intresse och lämplighet. Förslaget skall även angiva, i vilken skola inom distriktet apparaten bör uppställas. 6. Inspektören har att före den 1 juli varje år till skolöverstyrelsen översända ansökningarna jämte eget yttrande i ämnet. 7. Överstyrelsen har att så snart ske kan meddela beslut rörande ansökningarna samt att lämna telegrafstyrelsen meddelande om beslutet. 8. Telegrafstyrelsen infordrar från de svenska firmor, vilka tillverka radioapparater, uppgift om för skolradio lämpliga typer samt dem åsatta nettopriser. Telegrafstyrelsen upprättar därefter förteckning å apparater, lämpliga för mottagning på skilda håll i landet, och tillställer skolöverstyrelsen denna förteckning för utdelande till skoldistrikten. Skoldistrikt, som erhållit understöd, skall inköpa apparat, som finnes upptagen å nämnda förteckning. Bidrag utgår endast för inköp av ny, S-märkt apparat av välkänt svenskt fabrikat. Vid inköp av apparat bör såvitt möjligt iakttagas, att inköpet sker hos närbelägen firma, som har möjlighet att garantera och tid efter annan kontrollera, att apparaten på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål, och som kan avhjälpa eventuella fel. 9. Skoldistriktet har att efter anskaffande av apparaten till telegrafstyrelsen insända dels intyg av vederbörande lärare, att apparaten är uppmonterad och fungerar på tillfredsställande sätt, dels ock kvitterad räkning, upptagande appa-

59 ratens firmamärke och särskilda beteckning samt årsmodell och nettopris, varefter telegrafstyrelsen till distriktet utanordnar det beviljade statsbidraget. 10. Telegrafstyrelsen lämnar på begäran skoldistriktet upplysningar samt råd och anvisningar rörande skolradioanläggningar. 11. Den, som erhållit statsbidrag till inköp av radioapparat för skolbruk, är skyldig att lämna vederbörande myndigheter och Aktiebolaget Radiotjänst de upplysningar rörande apparatens användning, som av dessa kunna komma att infordras. 12. Det må ankomma på skolöverstyrelsen att härutöver föreskriva de ytterligare bestämmelser, som kunna visa sig erforderliga. Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 15 juni 1938 på förfrågan meddelat skolmateriellsakkunniga, a t t överstyrelsen icke funnit erforderligt a t t utfärda några föreskrifter i n ä m n d a avseende utöver dem, som ovan anförts. Samtidigt har överstyrelsen tillställt de sakkunniga enligt n ä m n d a bestämmelser av telegrafstyrelsens radiobyrå den 22 december 1937 utfärdad förteckning (nr 3) över radioapparater för skolbruk. Förteckningen i fråga innehåller dessutom den anvisningen, a t t inköp av annan apparat än de å förteckningen upptagna må ske endast undantagsvis efter telegrafstyrelsens särskilda prövning.

60¶V. Iiäget inom rikets skoldistrikt. 1. A l l m ä n ö v e r s i k t . 1920 å r s sakkunniga. Beträffande den utsträckning, i vilken de olika skoldistrikten ställa undervisningsmateriell till elevernas förfogande, de grunder, som därvid tillämpas, och de metoder, som anlitas, anförde 1920 års skolmateriellsakkunniga följande: Folkskolans läsebok, skolans dyraste bok, äges i regel av distrikten och utlånas till eleverna, antingen på så sätt, att barnen under hela terminen få i sma fack förvara densamma eller ock så att dessa böcker utdelas, när de skola begagnas vid undervisningen. Enligt de uppgifter, som inkommit från skoldistrikten, skulle under år 1920 barnen till låns hava fått begagna skolans för folkskolavdelningen avsedda läsebok i 2 096 distrikt, alltså 86 procent av rikets samtliga skoldistrikt. I ett fåtal distrikt utlånas läseboken endast till barn från obemedlade hem, under det att barn från bemedlade hem själva få anskaffa densamma, oftast genom skolan, som vid rekvisition genom skolöverstyrelsen kan erhålla dessa böcker till nedsatt pris. Även läseböckerna för småskolavdelningarna utlånas mycket allmänt, ehuru ej i fullt samma utsträckning som den egentliga folkskolans läsebok. Enligt skoldistriktens uppgifter förekom detta år 1920 i 1 442 eller 59.2 procent av samtliga skoldistrikten. Det bör framhållas, att dessa lån av naturliga skäl ej gälla den för första klassen behövliga läseboken. De lånade böckerna få barnen i regel ej medtaga till sina hem, varför undervisningen går miste om den hjälp, som barnens läsning i hemmet kan giva. Här bör också nämnas, att många skoldistrikt, som låta barnen i folk- eller småskolan själva anskaffa här nämnda läseböcker, till läns på lärorummet tillhandahålla barnen läsebok med annat för barnen mera omväxlande innehåll. Vad ovan sagts om folkskolans läsebok gäller i allmänhet även biblar eller nya testamenten. De i hemmen förekommande exemplaren av dessa böcker lämpa sig sällan för skolbruk. Därför tillhandahåller skolan sådana i stor utsträckning såsom lån, enligt de inkomna uppgifterna under år 1920 i icke mindre än 1 116 skoldistrikt (45.8 procent). Psalmböcker utlånades i 142 distrikt till alla barnen. Av de för folkskolan avsedda egentliga läroböckerna lämnas i några distrikt de böcker till låns, vilka endast komma till användning på lärorummet, såsom räknebok och övningsbok för modersmålets skrivning. I 59 skoldistrikt lämnas emellertid alla de behövliga läroböckerna till låns åt barnen, som i och för läxläsning få medtaga dem till hemmen. I ytterligare 8 distrikt få barnen låna samtliga läroböcker med undantag av de i kristendomsämnet behövliga, vilka barnen själva få anskaffa. Andra distrikt däremot hava för utlåning till barnen endast anskaffat läroböcker i något eller några enstaka läroämnen. Vad läroböcker angår hade barnen i 90 skoldistrikt erhållit sådana böcker; i 5 av dessa distrikt hade dock hemmen fått bekosta läroböckerna i kristendomsämnet. Dessutom hade i åtskilliga andra distrikt barnen fått vissa av de behöv-

61 liga läroböckerna utan avgift eller ock vissa klasser fått sådana. I några skoldistrikt inköptes på skolkassans bekostnad de nya läroböcker, som vid den nya undervisningsplanens ikraftträdande ansågos behövliga i de läroämnen, där barnen redan anskaffat läroböcker. Såsom redan förut omnämnts, tillhandahållas i allmänhet läseböcker, särskilt de för folkskolavdelningarna avsedda, av skoldistrikten för begagnande på lärorummet. I 38 skoldistrikt erhöllo emellertid barnen dessa böcker såsom sin tillhörighet. I något större utsträckning utdelades småskolestadiets läseböcker till skänks, i det att 61 skoldistrikt lämnade sådana till eleverna i skolans första klass och 56 till eleverna i andra klassen. Nya testamenten eller biblar utdelades såsom gåva till folkskolans lärjungar i 35 distrikt, varjämte i flera församlingar barnen vid konfirmationen erhöllo dessa böcker. Då enligt nya undervisningsplanens bestämmelser bibeln numera i större utsträckning än förut måste användas direkt i skolundervisningen, hade i några distrikt beslut fattats, att barnen i stället för vid konfirmationen skulle erhålla dessa böcker redan i folkskolan. I 43 skoldistrikt hade folkskolebarnen erhållit psalmböcker såsom gåva. Endast i jämförelsevis ringa omfattning lämna skoldistrikten den erforderliga materielien såsom gåva åt samtliga barn. I de flesta distrikt hava dock samtliga barn på skolkassans bekostnad erhållit skrivbläck till bruk i skolan. Dessutom ha i ganska stor utsträckning stålpennor avgiftsfritt lämnats alla barnen. I något mer än 10 procent av samtliga skoldistrikt hava under år 1920 alla barn, oberoende av föräldrarnas ekonomiska ställning, förutom de ovannämnda artiklarna, avgiftsfritt erhållit skolmateriell i större eller mindre omfattning. Det är i synnerhet förbrukningsmateriell, som skoldistrikten ansett lämpligt att utan ersättning tillhandahålla samtliga skolans barn. Av de från skoldistrikten inhämtade uppgifterna framgår, att under år 1920 all förbrukningsmateriell lämnats samtliga elever i 117 skoldistrikt, och att i omkring 200 distrikt barnen erhållit alla behövliga skriv-, rit- och räkneböcker. Dessutom lämna många distrikt en eller flera av de för skrivning och ritning erforderliga artiklarna utan avgift till samtliga barn. Vad ovan sagts avser endast sådana skoldistrikt, där materiellfrågan varit enhetligt anordnad i hela distriktet och all erforderlig materiell av ena eller andra slaget lämnats. Medräknats hava ej de distrikt, där någon enstaka skola på grund av enskild eller kommunal gåva erhållit en förmån, som övriga skolor inom distriktet ej åtnjutit, ej heller sådana distrikt, som vid läsårs början avgiftsfritt lämna en uppsättning av den behövliga skriv- och ritmateriellen men som under läsårets lopp vid förnyat behov mot ersättning lämnar den ytterligare materiell, som kan behövas. Däremot hava medtagits de skoldistrikt, i vilka kostnadsfri materiell lämnats endast intill en viss beräknad normalförbrukning och där målsman fått ersätta, vad som använts utöver denna förbrukning. I några av de angivna skoldistrikten betraktas böckerna som lån av skolan, ehuru de få behållas av barnen vid slutad skolgång. Om ett barn efter en kortare tids vistelse i en skola lämnar församlingen, får det i regel lämna tillbaka de läro- och läseböcker, som det erhållit. Dessa lämnas till något nyinflyttat barn, som endast har en kortare del av sin skoltid kvar. I övrigt utlämnas i de ifrågavarande skoldistrikten i allmänhet ej förut begagnade böcker. Endast ett exemplar av en bok utlämnas till varje elev. Skulle detta exemplar genom barnets vårdslöshet fördärvas eller på annat sätt förloras, få barnets föräldrar vidkännas kostnaderna för anskaffandet av ny bok. I syfte att vänja barnen vid att omsorgsfullt vårda sina böcker, verkställes på många ställen en regelbundet

återkommande besiktning av böckerna, oftast genom vederbörande klasslärare, någon gång genom överläraren eller skolrådsordföranden. I Ludvika stad, där barnen kostnadsfritt erhålla läroböcker, biblar och psalmböcker, deltager i denna besiktning en av klassen själv utsedd kommitté, vilken betygsätter kamraternas vård av böckerna. I varje klass erhåller den elev, som skött sina böcker bäst, vid examen ett premium. Under år 1920 hade 70 skoldistrikt fullständigt eller nära nog fullständigt övertagit kostnaden för barnens skolmateriell, i det att församlingarna antingen till skänks eller såsom lån tillhandahållit den erforderliga materieilen. Några av dessa distrikt hade emellertid ej lämnat psalmböcker, i 8 distrikt hade barnen själva måst skaffa sig biblar, i 2 distrikt katekes och biblisk historia och i 10 distrikt blyertspennor, gummin och stålpennor. Utvecklingen efter 1920. P å den grundval och efter de riktlinjer, som angivas av 1920 års sakkunniga, har utvecklingen i fråga om folkskolans undervisningsmateriell fortskridit under senare tid. Dess dominerande drag är, a t t skoldistrikten i allt större utsträckning meddelat eleverna fri materiell. Såsom framgår av de uppgifter, vilka lämnats av 1920 års sakkunniga, äro distriktens åtgärder varierande. Härvidlag torde det vara lämpligt a t t — mer än vad som är fallet i 1920 års sakkunnigas ovan anförda framställning — beakta skillnaden mellan å ena sidan spörsmålet, om och i vad m å n skoldistrikten lämna materiell gratis till eleverna och å andra sidan frågan, under vilka villkor materieilen lämnas åt eleverna (såsom lån eller gåva), och hur materiellen förvaltas och disponeras. D e t övervägande flertalet skoldistrikt meddela fortfarande liksom år 1920 dels helt fri materiell åt medellösa, dels lämna de läseböcker, som användas inom folkskolan, såsom lån i skolan åt samtliga elever. För det andra finnes då som nu en grupp av distrikt, som lämna helt fri skolmateriell. D e n n a grupp har sedan år 1920 mer än tredubblats. 1937 års sakkunniga ha alldeles särskilt uppmärksammat denna grupp. Uppenbart är nämligen, a t t framförallt sistnämnda distrikt representera den erfarenhet, som inom vårt land förefinnes på ifrågavarande område. Som en tredje kategori kunna betecknas de skoldistrikt, som partiellt infört fri materiell. 1920 års sakkunniga sökte statistiskt fixera denna kategori. E n jämförelse mellan det material, som sakkunniga samlade för detta ändamål, och uppgifter om nuvarande förhållanden inom distrikten, visar, a t t de tillvägagångssätt, som i detta samband anlitas, äro synnerligen växlande och olikartade. Speciella metoder att meddela fri materiell. Några belysande exempel skola nedan lämnas dels på olika metoder, brukade av rikets skoldistrikt vid meddelande, totalt eller partiellt, av fri materiell, dels på förändringar, som sedan 1920 vidtagits i detta avseende. Utvecklingen i de skoldistrikt, som beröras, har följts till år 1937, varvid dock i flertalet fall kompletterande uppgifter inhämtats.

63¶I. År 1920 lämnades sålunda kontant ersättning i en eller annan form åt eleverna i Lavad (Skaraborgs län), Karlslunda (Kalmar län) samt Torrlösa (Malmöhus län). I Lavad föreligger en donation på 4 000 kronor, vilken är utlånad och vars ränta anvisats till bidrag till materiellkostnader åt fattiga skolbarn, 1920 med 1 krona 25 öre och 1938 med 1 krona per läsmånad. I Karlslunda lämnade distriktet 10—15 kronor i terminen till fattiga och barnrika familjer för sagda ändamål. Nu erhålla allenast medellösa barn fri materiell. Torrlösa distrikt meddelade slutligen år 1920 under vissa läsmånader 20 ä 25 öre om dagen till barn från obemedlade familjer för inköp av skolmateriell. Sedan 1938 lämnas läroböcker och skrivmateriell fritt åt samtliga elever. Av ovan anförda exempel kvarstår således Lavads distrikt. Ett annat exempel anföres från Lövånger (Västerbottens län), där distriktet 1937 lämnade ett kontant bidrag av 4 kronor årligen till samtliga elever i folk- och småskolor till inköp av undervisningsmateriell. Vidare märkes Leksberg (Skaraborgs län), där 1 krona 50 öre a 3 kronor 50 öre årligen lämnas samtliga barn, vartill medel hämtas dels från avkastningen av en för ändamålet bildad fond, dels genom kommunalt tillägg. Till ovannämnda grupp hör även Tranemo, som särskilt omnämnes i det följande. II. Andra distrikt betalade år 1920 en viss del av kostnaden för materiellen till samtliga elever; detta gällde exempelvis Veckholm (Uppsala län), Västerljung (Södermanlands län), Irsta och Kärrbo (Västmanlands län), Kinna och Östra Frölunda (Älvsborgs län) samt Eskilstorp (Malmöhus län). Veckholm meddelade skriv-, rit- och räkneböcker till halva priset. Där lämnas nu helt fri undervisningsmateriell. I Västerljung bekostades år 1920 hälften av all förbrukningsmateriell. För närvarande lämnas förbrukningsmateriellen därstädes helt gratis. Irsta lämnade % av kostnaden för läroböckerna, men har sedermera infört helt fri undervisningsmateriell. I Kärrbo bidrog distriktet år 1920 med 10 öre till kostnaden för varje ritbok, dock högst med två böcker till varje barn per läsår. För närvarande lämnas all materiell fritt, utom blyertspennor, stålpennor och radérgummin. Kinna meddelade eleverna all förbrukningsmateriell till halva priset. Nu bestridas 50 procent av samtliga utgifter för undervisningsmateriell. Östra Frölunda lämnade år 1920 läroböckerna till halva boklådspriset, men består nu helt fri materiell. Eskilstorp bidrog med 10 öre per skrivbok, men gäldar för närvarande % av kostnaden för all materiell. Systemet att distriktet gäldar en viss del av kostnaden för den materiell, som genom skolan utdelas till barnen, har sålunda i ovan anförda fall dels ersatts med helt eller så gott som helt fri undervisningsmateriell eller fria läroböcker, dels i Kinna och Eskilstorp modifierats i liberal riktning. Dessutom må följande exempel anföras på metodens tillämpning år 1937: Välluvs distrikt (Malmöhus län) betalade halva inköpspriset för läroböcker.

64¶Samma grundsats tillämpas på all undervisningsmateriell i Skummeslöv (Hallands län) samt i Karlstad och i Råda (Skaraborgs län), dock i de båda sistnämnda fallen med följande specialbestämmelser. I Karlstad gäller sedan år 1926, att försäljning av undervisningsmateriell sker genom skolans egen försorg. Omkring hälften av den prisnedsättning, som skolan vid inköp av materieilen betingar sig, kommer vid försäljningen till barnen dessa till godo. Det står barnen fritt att köpa materiell i skolan eller i handeln. Försäljningen i skolan sker alltid kontant. De av barnen inbetalade medlen förvaltas i en särskild »bokkassa». Vad som återstår efter betalningen till leverantörerna, göres räntebärande genom insättning i bank. Folkskolestyrelsen bestämmer över de sålunda besparade medlens användning. Den 1 januari 1937 utgjorde bokkassans behållning 15 517 kronor 77 öre. 4 470 kronor hade då disponerats till instrument till en inom folkskolorna organiserad gossorkester. I Råda måste skolkassan betala stora räkningar å obetald materiell; därför infördes år 1935 metoden, att barnen endast få gälda halva bruttot av boklådspriset. Skolkassan inköper böckerna med 10 procent rabatt från bokhandeln, vilket belopp tillfaller kassan att disponera. Viss procentsats av priset på läroböcker betalas av Jönköping och Uddevalla. I Jönköping råder sedan omkring 25 år det systemet, att obemedlade eller mindre bemedlade elever erhålla undervisningsmateriell kostnadsfritt och att distriktet för övriga elever tillskjuter cirka 30 procent av priset för läroböcker. Från distriktet uttalas dock önskemålet, att all materiell hålles fritt som gåva eller lån. I Uddevalla lämnas läroböcker till dem, som ej få materiell gratis, till knappt 60 procent men övrig materiell kostnadsfritt. III. Efter mer eller mindre komplicerade system, som delvis bygga på samma principer som de ovannämnda tillvägagångssätten, delas kostnaden för undervisningsmateriell i Höganäs, Huskvarna, Borås och Tranemo. I Höganäs betala eleverna sedan 1923 25 öre för varje påbörjad krona av lärobokens pris. I Huskvarna råder en invecklad ordning, som sedan 1890-talet så småningom upprättats. Läroböcker överlåtas till eleverna efter en graderad taxa, i det att böcker, vars bruttopris ej överstiger 2 kronor, säljas för 25 öre, sådana till 2 kronor 1 öre — 3 kronor för 50 öre och sådana till högre pris än 3 kronor för 1 krona. Läseböcker för folk- och småskola avyttras till nedsatt pris (sådana av Roos, Lagerlöf, Heidenstam och Dalin för 50 öre per ex.). Slöjdmateriell lämnas fritt till gossarna och till halva priset till flickorna. Förbrukningsmateriellen betalas av eleverna utom skriv-, rit- och räkneböcker, som lämnas gratis. I Borås bestämdes år 1922, att varje elev erhåller fri förbrukningsmate-

65 riell, att de medellösa även få fria böcker samt att läroböcker tillhandahållas folkskolans lärjungar mot erläggande av en tiondedel av nettopriset. Frakt och övriga kostnader bestridas i sin helhet av skolkassan. En uppsättning skriv- och ritmateriell lämnas gratis till varje elev vid läsårets början. Från Tranemo distrikt (Älvsborgs län) anföres 1937, att år 1924, då samtliga skolor voro halvtidsläsande, beslut fattades om att skolkassan skulle betala hälften av varje elevs beräknade kostnad per termin för all materiell. Tranemo är alltså principiellt att räkna till de distrikt, som betala viss kontant ersättning till barnen. Per elev beräknades i småskolan kronor 10, i folkskolan 25 kronor 10 öre och i fortsättningsskolan 7 kronor 20 öre. Då barn övertagit böcker av syskon eller varit särskilt rädda om sin förbrukningsmateriell, hade dessa vissa terminer haft tillgodohavande hos läraren å det belopp, som skolkassan disponerat för att täcka hälften av kostnaden. Efter skolornas övergång till heltidsläsande, är denna kostnad emellertid betydligt större, än från början beräknats. Någon gång har understödet ordnats så, att eleverna erhållit materielien mot viss begränsad avgift till skolan, en skolboksavgift. Så i Dunker (Södermanlands län) och Kila (Västmanlands län). I Dunker erlade alla barn 1 krona i terminen; detta system består fortfarande. I Kila erlade de år 1920 en avgift av 80 öre för läsår och mottogo härför gratis samtliga läroböcker och största delen av förbrukningsmateriellen. Nu lämnas där helt fri materiell. Utom i Dunker förekommo år 1937 exempel på ett sådant tillvägagångssätt också i Kungälv och Krokek. I Kungälv lämnas såsom gåva åt barnen dels i småskolan en biblisk textbok för klass 2, dels i folkskolan lärobok i tros- och sedelära och i räkning samt en kartbok, dels i fortsättningsskolan lärobok i medborgarkunskap. Dessutom tillhandahåller distriktet åt barnen alla läroböcker samt läseböckerna för klass 1 och 2 i småskolan och första avdelningen av folkskolans läsebok för klass 1 i folkskolan mot en avgift av 3 kronor 50 öre, som erlägges vid början av första läsåret och tredje läsåret med respektive 1 krona och vid början av femte läsåret med 1 krona 50 öre. I Krokek (Östergötlands län) erhålla alla elever fri materiell, men erlägga en terminsavgift av 1 krona. Distriktet kan givetvis befria ett barn från fattigt hem från avgiften, men denna utväg tillgripes ytterst sällan. I Lunda (Södermanlands län) betalar varje barn på småskolestadiet 1 krona 50 öre och på folkskolestadiet 2 kronor 50 öre per termin till skolan, varemot de erhålla all materiell. Vidare må Linde skoldistrikt (Gotlands län) omnämnas. Där betalade distriktet år 1920 till barnen belopp, motsvarande den beräknade skillnaden 5

i prisnivån å undervisningsmateriell mellan 1914 och 1920. Detta understöd har sedermera bortfallit. IV. Någon gång lämnas enligt 1937 års uppgifter fri materiell åt en viss kategori av elever inom skolan. I Oskarshamn få alla elever i småskolan fri materiell, medan i folkskolan denna fördel alltjämt förbehålles medellösa. I Boden och Hälsingborg lämnas fri materiell åt alla elever i fortsättningsskolan. Möjlighet att på anfordran få låna viss materiell beredes alla elever i följande fall. I Alingsås (Kronobergs län) har man för att komma ifrån uppdelningen i bemedlade och obemedlade infört den ordningen, att samtliga elever oavsett förmögenhetsvillkor få låna läroböcker. Det övervägande antalet elever köpa dock läroböcker genom skolan och »naturligtvis till skolans inköpspris» . Ovan anförda exempel visa, hurusom skoldistrikten å ena sidan ej ansett det vara tillfyllest att meddela fri materiell allenast åt medellösa barn, å andra sidan av sparsamhetsskäl ej ansett sig böra taga steget fullt ut, så att alla elever erhölle fri förbrukningsmateriell eller fria läroböcker eller båda delarna. Det experimenterande med olika understödsformer, som därför skett, utgör i sin mån ett symptom på att distrikten funnit, att något borde göras för att uppfylla befogade krav i berörda hänseende. De experiment, som sålunda vidtagits, ha slagit väl ut, i samma mån som de genomförts med omsikt och omdöme. De sakkunniga finna dock intet av dem vara av den beskaffenhet, att metoden är ägnad att läggas till grund för en allmän reglering av ifrågavarande område. Över huvud erbjuda dessa exempel en följd av stundom drastiska illustrationer till det förhållandet, att distrikten var för sig enligt skilda metoder tillhandahålla undervisningsmateriell, medan folkskolans verksamhet i övriga avseenden bestämmes genom generella normer och regler, vilka angivas av landets samlade pedagogiska och skoladministrativa sakkunskap inom ramen av statsmyndigheternas förfoganden och beslut. Generellt meddelande av fri materiell enligt olika riktlinjer. Ovannämnda skoldistrikt ha var för sig experimenterat med en viss metod att i större eller mindre utsträckning bispringa samtliga eller en viss kategori elever med fri materiell. Någon genomförd på principiella grunder fotad lösning av problemet har givetvis därmed icke lämnats. Därtill kommer även ett antal distrikt, som återfinnas över hela landet och vilka visserligen också endast partiellt tillerkänt eleverna en dylik förmån men reglerat densamma efter jämförelsevis likartade riktlinjer, nämligen så att eleverna antingen erhålla helt fria läroböcker eller helt eller så

gott som helt fri förbrukningsmateriell. Naturligtvis är också gränsen mellan sistnämnda kategorier flytande, särskilt så, att de distrikt, som lämna fria läroböcker, också lämna vissa kategorier av förbrukningsmateriell gratis åt alla elever (skriv- och ritböcker, slöjdmateriell o. s. v.). Vid en överblick över sistnämnda skoldistrikt märkes alltså i enlighet med vad ovan sagts i huvudsak tre metoder att tillgodose förefintliga anspråk, nämligen dels — och i det övervägande flertalet fall — att lämna fri materiell till medellösa elever, dels att lämna samtliga elever helt fri materiell, dels slutligen att antingen lämna helt fria läroböcker eller helt fri förbrukningsmateriell till samtliga elever. Belysande för detta läge äro följande uppgifter av 1937 ifrån Sydskånes västra inspektionsområde. Antal distrikt

1) Fri materiell åt medellösa 2) Helt fri materiell 3) Fri förbrukningsmateriell, men ej fria läroböcker 4) Fria läroböcker men ej fri förbrukningsmateriell

47 17 22 9

Tilläggas må, att exemplet är hämtat från ett inspektionsområde, där frikostigheten i detta hänseende torde vara jämförelsevis betydande. Beträffande de ovannämnda kategorierna 3) och 4) må såsom exempel anföras några skoldistrikt i olika delar av landet. Fri förbrukningsmateriell, men ej fria läroböcker till samtliga elever lämnas sålunda helt eller i huvudsak av Alingsås, Falun, Halmstad, Landskrona, Lidköping, Linköping, Nyköping, Oskarshamn, Skellefteå stad, Stockholm, Åmål och Örebro. Denna grupp torde även omfatta ett relativt betydande antal landsbygdsdistrikt, spridda över hela riket. Fria läroböcker men icke eller endast i begränsad omfattning fri förbrukningsmateriell meddelas av Båstad, Ekshärad, Filipstad, Ljungby stad, Ludvika och Simrishamn. Ej heller de distrikt, som sålunda helt genomfört gratis-principen beträffande en viss grupp av skolmateriellen, synas enligt de sakkunnigas mening ha fattat någon på principiella grunder fotad ståndpunkt till den fria undervisningsmateriellens problem. I och för sig befogade ekonomiska hänsyn ha i de flesta fall vållat, att väsentliga sociala och pedagogiska synpunkter lämnats utan beaktande eller fått träda i bakgrunden.

2. S k o l d i s t r i k t med helt fri materiell. 1920 års sakkunniga uppgåvo, att antalet skoldistrikt med helt fri undervisningsmateriell var 70. 8 av dessa ha nedan förbigåtts, då de dels visat sig endast delvis lämna fri materiell, dels — i fråga om fyra landsbygdsdistrikt — sedermera frångått denna understödsform av sparsamhetsskäl,

68 en avgång, som ej kan anses ha varit avsevärd. Av större intresse är, att Djursholms stad, som år 1917 infört helt fri materiell, sedan år 1927 endast lämnar fri förbrukningsmateriell. Överläraren i Djursholms distrikt har i skrivelse till 1937 års sakkunniga förklarat, att erfarenheterna av den föregående anordningen från skolans sida enbart varit goda, och såsom anledning till förändringen angivit, att Djursholms samskola avvecklat sina förberedande avdelningar och att som följd härav för närvarande cirka 70 procent av eleverna från folkskolans fjärde klass i regel övergå till högre läroanstalt. Detta fall är således av speciell natur utan allmän betydelse för frågan om fri undervisningsmateriell. Djursholm torde emellertid vara den enda stad, som från ett system med helt fri materiell återgått till att meddela sådan allenast till medellösa. Formen härför är dock human, i det att vederbörande målsman utan närmare motivering anhåller om fria läroböcker och framställningen endast är föremål för diskretionär prövning av överläraren. De sakkunniga ha tillställt skoldistrikt, som infört helt fri undervisningsmateriell, utförliga formulär för att införskaffa upplysningar om de grunder och villkor samt den procedur, som därvid tillämpades. Dessa upplysningar skulle väsentligen avse dels olika förekommande grupper av materiell samt tidpunkten, då fri materiell införts i varje särskild grupp, dels uppgifter, huruvida läro- och läseböcker samt arbetsböcker lämnades som gåva eller som lån, dels grunder för upphandlingen, verkliga utgifter för materielien samt antalet elever, dels bestämmelser i fråga om barn, som in- eller utflytta från distriktet under skolgången eller tillhöra annat distrikt, dels uppgifter rörande rekvisition, utlämning, förvaringssätt och redovisning av materiell, elevernas vård av denna, läroböckernas brukbarhetstid, förfarande, då elev vårdslösat, förstört, avhänt sig eller borttappat undervisningsmateriell, kontrollen över elevernas vård av materielien, erfarenheter beträffande lämpligheten att meddela olika slags undervisningsmateriell som gåva eller lån samt slutligen vilka fördelar införandet av fri materiell medfört ävensom vilka iakttagelser och önskemål vore att meddela i förevarande avseende. De sakkunniga ha därvid haft att fastställa, vilka skoldistrikt, som vid ifrågavarande tidpunkt (hösten 1937) infört helt fri undervisningsmateriell. Känt är, att så ej är fallet med något av de distrikt, som enligt Kungl. Maj:ts beslut undandragits statlig inspektion. De sakkunniga ha i cirkulär den 25 oktober 1937 hänvänt sig till statens folkskolinspektörer med anhållan, att de ville till de skoldistrikt inom vederbörande inspektionsområde, som enligt inspektörens vetskap till eleverna lämnade eller beslutat lämna fri undervisningsmateriell, överbringa ovan angivna frågeformulär, samt insända nämnda formulär till de sakkunniga med eget yttrande, innefattande de anmärkningar och påpekanden, som kunde föranledas av de meddelade uppgifterna. De sakkunniga åberopade därvid till

ledning de notiser om distrikt med helt fri undervisningsmateriell, som dels återfunnits i den enkät till skoldistrikten, vilken låg till grund för 1934 års lärobokssakkunnigas verksamhet, dels stått till buds i de uppgifter angående distriktens kostnader för undervisningsmateriell, vilka influtit under hösten 1937 som svar på en rundfråga från de sakkunniga. Från ett trettiotal distrikt med helt fri materiell, som omnämnas av 1920 års sakkunniga men icke representerats i de genom folkskolinspektörerna ingivna meddelandena, ha de sakkunniga sedermera direkt inhämtat behövliga uppgifter. Dessutom ha, då anledning därtill givits, kompletterande uppgifter inhämtats från distrikt, som kunnat ifrågakomma. De sakkunnigas kännedom om distrikt med fri materiell har sålunda baserats på i administrativ väg redan föreliggande uppgifter, upplysningar från folkskolinspektörerna, infordrade meddelanden från vissa distrikt samt informationer ur pressen. Det är likväl möjligt, att ytterligare distrikt med helt fri materiell förekomma. Systemet med fri materiell antages nämligen tydligen av allt fler skoldistrikt. Sistnämnda förhållande utgör emellertid i och för sig ett stöd för de yrkanden, som framställas av de sakkunniga. Nedanstående tabell upptager i enlighet härmed minimiantalet av de distrikt, som för närvarande utdela fri undervisningsmateriell. De sakkunniga ha härvid begränsat sig till distrikt, som tillämpa detta system undantagslöst för alla grupper av materiell. I något enstaka fall föreligger möjligtvis undantag härifrån, i det att ett distrikt låtit eleverna på egen bekostnad inköpa exempelvis blyerts- och stålpennor. Vidare har, där så kunnat ske, uppgift införts om den tid, då respektive distrikt infört fri materiell, för att dymedelst möjliggöra en överblick över utvecklingen på detta område. Materialet har vidare grupperats efter inspektionsområden, varigenom den geografiska förekomsten av distrikt med fri materiell ådagalägges. Slutligen ha distrikten inom varje inspektionsområde grupperats efter synpunkten, om läroböckerna för läxläsning väsentligen lämnas såsom lån eller gåva, enär läget i detta avseende är av betydelse för de sakkunnigas ståndpunktstagande till detta problem. I fråga om de slutsatser, som för övrigt kunna dragas av materialet, hänvisas till de kommentarer, som de sakkunniga fogat till efterföljande tabell:

70 Inspektionsområde

Skoldistrikt

1. Stockholmstraktens

Antal Gåva

Lån

Summa

Gåva: Adelsö (14), Nacka (13), Sollentuna (31), Sundbyberg (30) Lån: Järfälla (36)

2. Roslagens

Gåva: Häverö (23), Norrtälje (37) Lån: Estuna (34), TJnunge (34)

3. Upplands

Gåva: Vassunda (32) Lån: Veckholm, Stockholms Näs (33)

4. Södermanlands östra

Gåva: Hyltinge (19), Kila, Sättersta (19), Tunaberg (15), Vrena (19) Lån: Strängnäs (36)

5. Södermanlands västra

Gåva: Eskilstuna (28), Flen (37), Katrineholm (21), Mellösa (36), Risinge (26), Torshälla stad (37), Västra Vingåker (20) Lån: Bettna (32), Torshälla landsförs. (36)

6. Östergötlands östra

Gåva: Kimstad (27), Vånga (31), Vårdsnäs (33), Åtvid (27) Lån: Östra Stenby

7. Östergötlands västra

Gåva: Mjölby (29), Motala landsförs. (17), Motala stadsförs. (37), Sjögestad, Svanhals (27), Vallerstad (97), Vikingstad (00), Vinnerstad (17), Västerlösa Lån: Lönsås (29), Väversunda (37)

8. Nordsmålands östra

Gåva: Dalhem (26) Lån: Misterhult (38)

9. Nordsmålands mellersta

Gåva: Bodafors (37), Hässleby (18), Flisby (37), Rumskulla (12), Säby (23), Tranås (24), Vetlanda (25) Lån: Sund (02), Torpa

10. Nordsmålands västra

Gåva: Barnarp (17), Forserum (20), Nydala (33), Nässjö (18), Sandryd (16) Lån: —

11. Sydsmålands västra

Gåva: Anderstorp (11), Båraryd (17), Färgaryd (13), Gnosjö (12), Långaryd (22), Södra Hestra (95) Lån: —

12. Sydsmålands mellersta

Gåva: Växjö landsförs. (37), Växjö stadsförs. (20) Lån: —

—

13. Sydsmålands östra

Gåva: Bäckebo (37), Ljungby (38), Nybro (31) Lån: —

—

3¶Gåva: Angå (33), Botkyrka (23), Tyresö (34) Lån: Silte (20)

14. Gotlands

(13), Nynäshamn

71 Antal

Inspektionsområde

Skoldistrikt

15. Blekinge

Gåva

Lån

Summa

Gåva: Karlshamn (36), Nättraby (36), Ronneby landsförs. (36) Lån: Eringsboda (32), Tving (31)

16. Nordskånes östra

Gåva: Finja (15), Hörja (19), Västra Nöbbelöv, Perstorp (17), Åhus (23) Lån: Gualöv (20), Nosaby (30)

17. Nordskånes västra

Gåva: Asmundstorp (20), Bjuv (16), Jonstorp (29), Kattarp (06), Riseberga (35), Säby (19), Södra Vram, Trollenäs (20), Vadensjö (omkr. 05) Lån: Norra Vram (18), Torrlösa (36)

11¶Gåva: Anderslöv (22), Balkåkra (31), Källstorp (20), Lilla Issie (36), Simrishamn (35), Katslösa (23), Sjörup (23), Skivarp (03), Skurup (21), Snårestad (10), Tomelilla (26), Tullstorp (17), Tryde (19), Vallby (16), Villie (20), Äspö (33) Önnarp (23), Örsjö (17), Östra Klagstorp (20), Östra Torp (23) Lån: Grönby (26), Södra Åby (25)

22¶Gåva: Bjällerup (34), Brågarp (30), Eslöv (33), Hököpinge (20), Gylle (25), Holmby (28), Lunds landsförs. (30), Trälleborg (37) * Lån: Borlunda-Skeglinge (34), Bösarp (36), Gislöv (36), Gårdstånga (34), Lilla Slågarp (24), Löddeköpinge (34), Svedala köping (31), Södra Åkarp (06), Uppåkra (16)

—

—

—

18. Sydskånes östra

19. Sydskånes västra

20. Hallands södra

—

21. Hallands norra

Gåva: Gällinge (31), Idala (31), Ullared (95), Varberg (36) Lån: —

22. Göteborgstraktens

Gåva: Askim (90), Backa (22), Landvetter (29), Starrkärr (36), Säve (25) Lån: Mölndal (24)

—

—

—

23. Bohusläns

—

24. Dalslands

Gåva: — Lån: Skållerud (sedan lång tid)

—

25. Älvsborgs norra

Gåva: Fuxerna (17), Fors (37), Trollhättan (18) Lån: —

—

26. Älvsborgs södra

Gåva: Östra Frölunda (lån inom fortsättningsskolan) Södra Åsarp Lån: —

72 Inspektionsområde

Antal

Skoldistrikt

Gåva

Lån

Summa

27. Skaraborgs södra

Gåva: Beateberg (36), Frösve (34) Lån: Tidaholm (36)

28. Skaraborgs norra

Gåva: Järpås (37), Värnhem (37), ÖsterplanaKestad (23) Lån: Fagre (36), Stora Ekeberg (36)

29. Värmlands västra

Gåva: Arvika stadsförs. (36), Arvika landsförs. (38), Blomskog (28), Bogen (27), Eda (34), Gunnarskog (30), Mangskog (37), Laxarby (37) Lån: Gillberga

30. Värmlands mellersta

Gåva: Ransäter (22) Lån: By-Säffle (27), Hammarö (38)

31. Värmlands östra

Gåva: Norra Råda (37) Lån: Kristinehamn (37)

2¶Gåva: Karlskoga (36), Kumla (29), Ramundeboda (20), Ånsta (37) Lån: Gräve (31)

5¶Gå,va: Ervalla (36), Gunnilbo (33), Hällefors (26), Ljusnarsberg (19), Nora bergsförs. (36), Nora stadsförs. (36), Näsby (18), Skinnskatteberg (33) Lån: —

8¶Gåva: Hubbo (27), Irsta (36), Skultuna (23), Sura (27), Tortuna (37), Västervåla (16), Västerås (20) Lån: —

35. Dalarnas södra

Gåva: Grangärde (16), Ludvika landsförs. (21), Smedjebacken (31), Sävsnäs (19) Lån: Norrbärke (30)

36. Dalarnas östra

Gåva: Avesta (21), Domnarvet Sundborn (15) Lån: —

37. Dalarnas norra

Gåva: Orsa (00) Lån: —

1¶Gåva: Hamrånge (34), Hofors (25), Högbo (27), Ovansjö (21), Storvik (16), Söderfors (16), Torsåker (20), Älvkarleby (32) Lån: —

8¶Gåva: Ovanåker (32), Segersta (27), Voxna (35) Lån: —

32. Närkes 33. Västmanlands västra

34. Västmanlands östra

38. Gästriklands

39. Hälsinglands södra

(39), Grytnäs, 4

—

—

73 Antal

Inspektionsområde 40. Hälsinglands norra 41. Medelpads

Skoldistrikt

Gåva: Ljusdals landsförs. (37), Njutånger Lån: —

Gåva

Lån

Summa

—

—

—

—

(37)

—

42. Ån germanlands södra

Gåva: Gudmundrå (33), Hemsö (sedan länge) Lån: Ramsele (37)

43. Ångermanlands norra

Gåva: Resele (37), Sidensjö Lån: —

—

44. Jämtlands södra

Gåva: Bräcke (37) Lån: —

—

45. Jämtlands norra

—

—

—

—

46. Västerbottens södra

Gåva: Umeå stadsförs. (37) Lån: —

—

47. Västerbottens mellersta

Gåva: Degerfors (37) Lån: —

-

48. Västerbottens norra

Gåva: Bureå (36) Lån: —

—

49. Norrbottens södra

Gåva: Arjeplog (36), Arvidsjaur (38), Norrfjärden (38), Piteå landsförs. (37), Älvsbyn (36) Lån: —

50. Norrbottens mellersta

Gåva: Jokkmokk (37) Lån: Edafors (37)

51. Norrbottens norra

Gåva: Gällivare (36) Lån: Jukkasjärvi (22), Råneå (36), Tore (36)

52. Tornedalens

Gåva: Nederkalix (37), Överkalix (35) Lån: Hietaniemi (37), Karl Gustav (36), Korpilombolo (37), Pajala, Tärendö (37), Övertorneå (37)

5¶Ifrågavarande distrikt äro sålunda till antalet 245, av vilka 191 väsentligen lämna läroböckerna som gåva och återstoden eller 54 meddela dem som lån. Av ovanstående framgår, att blott några få landsbygdsdistrikt (6) till

och med år 1900 infört helt fri materiell, och att detta system till och med år 1920 tillämpats i ytterligare 57 distrikt. Återstoden av de angivna distrikten torde således ha tillkommit på senare tid. Årtalet härför är känt för 168, varav 47 tillkommit på 1920-talet och resten därefter. Utvecklingen på detta område har alltså skett i stegrat tempo och fortgår uppenbarligen alltjämt. För närvarande ha över 240 distrikt helt fri undervisningsmateriell, varav 27 städer samt 23, tillhörande området för köpingar och municipalsamhällen, samt ett 190-tal rena landsbygdsdistrikt. Medan omkring 22 procent av städerna antagit helt fri undervisningsmateriell, har så skett i ungefär 10 procent av köpingar och municipalsamhällen och något mindre än 9 procent av våra landskommuner. Med särskild hänsyn till att, såsom ovan nämnts, fri materiell i växlande utsträckning också lämnas av övriga skoldistrikt, framstår den anslutning, som skett från distriktens sida, i och för sig som avsevärd. Ur ekonomisk synpunkt äro de uppoffringar betydande, som i detta avseende göras från köpingar och municipalsamhällen men än mer från landsbygdsdistrikten. Vidare märkas systemets stora landvinningar bland städerna. 1920 funnos 6 städer med helt fri materiell, under tiden 1921—1930 tillkommo 7 och därefter j^tterligare 15. Såsom ovan nämnts är Djursholm den enda stad, som frångått systemet, och detta av speciella grunder. Särskilda metoder att partiellt tillgodose ifrågavarande behov ha utfunnits i vissa städer (Göteborg, Landskrona o. s. v.). Vad angår den geografiska förekomsten av distrikt med helt fri materiell, återfinnas de över hela Sverige. I synnerhet representeras mellersta och södra Skåne, men systemet äger också rotfäste och befinner sig på frammarsch i Värmland, Västmanland, Södermanland och Östergötland och har på senare tid snabbt vunnit terräng i Norrland. Västsverige företrädes däremot jämförelsevis sparsamt. Observeras må, att i de tre inspektionsområden, där intet distrikt meddelar helt fri materiell, distrikten i flera fall använda andra metoder att tillgodose barnens intresse. Vad angår spörsmålet, om och i vad mån de i tabellen anförda uppgifterna lämna bidrag till frågan, huruvida lån eller gåva är den lämpligare formen för att tillgodose barnen med läroböcker, hänvisas till den särskilda behandling, som ägnats detta ämne.

75¶VI. liäget i de nordiska grannländerna. 1. Fri skolmateriell i Norge. Lagstiftning före 1924. Under tiden från 1915 till 1924 voro Norges landskommuner förpliktigade att fritt tillhandahålla eleverna läseböcker och skriv- och ritmateriell. Motsvarande bestämmelser gällde också för stadskommunerna, dock att där även läroböcker och material till undervisning i slöjd och handarbete ställdes till elevernas förfogande. Frånsett sistnämnda materiell upphävdes dessa bestämmelser vid nämnda tidpunkt. Detta vållades emellertid icke av principiella skäl, utan förorsakades av de sparsamhetshänsyn, som gjorde sig gällande under den ekonomiska depressionen efter världskriget. I regeringens proposition till odelstinget (Ot. prop, nr 37: 1924) redogjordes bland annat för de grunder, efter vilka statsbidrag dittills utgått till landskommunerna för ifrågavarande ändamål. Kommunerna hade åtnjutit bidrag med hälften av kostnaden för nämnda material, varvid beloppet levererats av fylkesskolekassan (en fond inom fylket eller länet), som i sin tur erhållit % av beloppet av statsmedel. Det visade sig dock ofta, att proportionsvis större bidrag lämnades av fylkesskolekassan och att därmed också statsbidraget växte. Vad beträffade städerna, erhöllo de av staten Vs av utgifterna för läseböcker samt skriv- och ritmateriell men intet för den övriga undervisningsmateriell, som eleverna enligt föreskrift skulle erhålla gratis. 1926 års parlamentariska kommission om statsbidraget. En offentlig undersökning, som utgavs år 1926 (den parlamentariske skolekommission. II. Utkast till lov om folkeskolen på landet) och som förordade införandet av helt fri undervisningsmateriell, yttrar om dessa bestämmelser (s. 44): »Kontrollen över kommunens utgift för fri skolmateriell krävde, som saken tidigare i allmänhet var ordnad, mycket arbete såväl för fylkesskolestyrene som för centralförvaltningen. Man måste ha listor över de inköp, vartill man skulle få bidrag, och så måste alla (de kommunala) skolstyrelsernas räkningar jämföras med listorna.» Nämnda kritik utmynnar i följande förslag: Det skulle säkerligen vara ett stort framsteg, om man härvid övergick till ett annat system för beräkning av bidraget, vilket samtidigt lättade på kontrollen, satte en bestämd gräns för statens bidrag och gjorde kommunen så starkt

76 som möjligt intresserad av att framgå med sparsamhet, vad angår anskaffande av undervisningsmateriell och ordning vid dess förvaltning. Detta kan man uppnå genom att övergå till det system, som man hade tillämpat i Hedmark fylke, nämligen att fylkesskolekassan lämnade åt kommunerna ett fast årligt bidrag för varje skolbarn. Detta bidrag var fastställt till 2 kronor, som man antog ungefärligen motsvarade den hälft av kommunens utlägg till läseböcker, skriv- och ritmateriell, som fylkesskolekassan skulle lämna. Kommissionen vill föreslå, att man över hela linjen övergår till detta system för statskassans bidrag, och att statens bidrag på land liksom i stad utgår direkt till skolkommunen utan att anlita fylkesskolekassan som mellaninstans. Med detta system skulle mycket arbete och skriveri sparas såväl för kommunen som för fylkesskolstyrene och för departementet, samtidigt som man erhåller trygghet för att kommunerna i eget intresse skola söka att anordna saken på billigaste sätt, så att man icke riskerar slöseri med statens medel. För staten skulle denna ordning dessutom ha den fördelen med sig, att man vid varje tidpunkt ägde överblick över hur stort anslag som vore nödigt, i det att man alltid skulle rätta sig efter barnantalet, som ju icke växlar mycket från det ena året till det andra, sett från hela landets samlade synpunkt. D å kommissionen föreslår, a t t ej blott såsom före 1924 läseböcker och skriv- och ritmateriell u t a n även läroböcker och materiell till undervisning i slöjd och handarbete skall lämnas gratis, är det tydligt, a t t sistnämnda utgiftspost skulle bliva mest betydande. Med hänsyn till denna stegring i kommunernas utgifter, föreslår kommissionen, a t t statsbidraget sättes till 2 kronor per år och barn och ej 1 krona 50 öre, vartill beloppet annars skulle h a begränsats. Med ett årligt bidrag av 2 kronor per barn skulle statens utgifter med hänsyn till det uppgivna barnantalet belöpa sig till omkring 566 000 kronor till landskommunerna och omkring 190 000 till städerna, tillsammans 756 000 kronor i stället för tidigare 620 000 kronor. Kommissionen anför i anslutning härtill: Det blir därvid under normala förhållanden svårt att beräkna hur stora utgifter, som komma att påläggas kommunerna, då såväl bok- som papperspriserna liksom priset på all materiell för närvarande (1926) äro abnormt höga. Tager man hänsyn till vad fri skolmateriell för närvarande kostar städerna, så skall man finna, att beloppen ganska starkt variera. Medan det lyckats Fredrikstad att hålla summan nere vid 7 kronor 24 öre per barn, ha Oslo och Bergen varit uppe i ungefär 10 kronor, Trondhjem i 11 kronor 61 öre och Fredrikshald i 9 kronor 92 öre. Mycket beror på hur man ställer det för sig och hur mycket man utdelar. På enstaka ställen har man sålunda sträckt sig därhän att man fritt utdelat nya testamenten och ordlistor. Allt som allt synes det troligt, att utgifterna möjligtvis på landet skulle kunna nedbringas till 6 kronor eller kanske ännu litet lägre. Av denna utgift skulle staten så bestå 2 kronor. Man har då räknat med en undervisningstid per barn på 18 veckor i andra avdelningen och 16 veckor i första avdelningen. Skoltidens längd kommer ju att utöva något inflytande på utgifterna, i det att förbrukningen av skriv- och ritmateriell samt material till slöjd- och handarbetsundervisningen i viss grad beror på skoltidens längd. Kommissionen tillägger härom (s. 45):

77 Med det här angivna systemet för beräkning av statskassans bidrag blir det icke nödvändigt att i lagen fastslå, till vilka slag av skolmateriell staten skall lämna bidrag, såsom tidigare varit fallet, liksom varje kontroll bortfaller över vad som utdelats o. s. v., detta till stor lättnad för alla vidkommande. Det skulle endast behöva bestämmas i lagen, i vilken utsträckning kommunerna skola förpliktas att bereda barnen fri skolmateriell. Såtillvida liksom när det gäller beloppet av statsbidraget och sättet för dess utgående, föreslår man samma bestämmelser för stad och land. Statsbidraget indrages 1924. Statsbidraget till undervisningsmateriell indrogs år 1924. D e t t a skedde trots avrådande ej blott från pedagogiskt håll u t a n också från det parlamentariska utskott, kirke- og skolekommittén, som beredde ärendet (Innst. O. X X I . 1924). Vad angår landsbygden, hade, framhöll utskottet bland annat, det a t t börja med ej r å t t odelad tillfredsställelse med metoden a t t lämna fri skolmateriell, men numera hade man vunnit lärarna för saken. P å vissa ställen hade köpen anordnats gemensamt av fylkena. I verkligheten behövde icke den fria skolmateriellen bliva dyrare än den privat anskaffade, snarare tvärtom. H ä r vore blott fråga om en omläggning av utgiften. 1926 års kommission om motiven för fri skolmateriell. Av intresse är vidare, vad 1926 års parlamentariska kommission anför till stöd för grundsatsen om fri undervisningsmateriell. Denna grundsats omfattas nämligen såväl av kommissionens majoritet som dess minoritet, ehuru på något olika grunder. Skillnaden framträder i olikartad uppfattning i avseende på faran för slöseri med materieilen, därest den lämnas gratis. F a r a n för slöseri med materieilen. Majoriteten hävdar sålunda (s. 42), a t t påståendet, a t t barnen förfara vårdslöst med materieilen näppeligen överensstämmer med erfarenheten på de flesta håll. Ofta yttras, a t t läraren har lättare a t t kontrollera vården, när det gäller fri materiell, än när det är fråga om sådan, som är vederbörandes privata egendom. Slöseri med pennor, blyerts o. s. v. har man tryggat sig mot genom a t t ransonera u t dem till var särskild elev. Vidare betonas, a t t besparingen vid inköp icke blir så liten. P å t r y c k t a artiklar uppnås 10 procent, medan besparingen på skriv- och ritmateriell och material till undervisningen i slöjd och handarbete är betydligt större, även om man icke i mindre landskommuner k a n u p p n å så stor besparing på skrivböcker som i Stavanger, varest en bok, som eljest kostar 10 öre, lär ha kostat kommunen 4 % öre. Därtill kommer vissheten, a t t man erhåller ett ensartat och som regel i varje fall gott material. Invändningen, a t t skolan under alla förhållanden k a n vinna nämnda besparing genom a t t övertaga inköpen och mot betalning fördela materieilen bland barnen, bemötes under erinran om a t t detta visserligen teoretiskt

78 låter sig göra, men att metoden är tungrodd och tager mycket tid från läraren och därmed från undervisningen. Minoriteten förfäktar däremot, att införandet av fri skolmateriell i längden icke kommer att föranleda någon verklig besparing. När det blivit framhävt, att kommunalt anskaffade artiklar bli billigare än de, som eleverna var för sig köpa, enär inköpen ske i större skala, är det enligt minoritetens mening att märka, att erfarenheten å andra sidan visat, att materielien har tendens att småningom sjunka i kvalitet, när priset nedsättes genom massanskaffning efter anbudssystem, något, som väl allmänt praktiseras. Likaså visar erfarenheten, att det trots all möjlig omsorg med kontrollen från skolans sida knappast kan undvikas, att eleven ofta mindre vårdar sig om sin materiell, när denna levereras gratis till honom, än när han själv skall köpa den. Det gäller särskilt skrivmateriell, varav det ofta förbrukas stora kvantiteter. Men även vad läse- och läroböcker angår, anser man sig ofta ha iakttagit, att de ofta behandlas vårdslöst och att de därför onödigt ofta måste förnyas. I pedagogiskt avseende ha gemensamma inköp, när de försiggå kommunalt — såsom vanligen sker — och icke för var särskild skola, den olägenheten med sig, att de olika skolorna icke alltid få det slags materiell, som de själva anse mest önskvärd. Den uniformitet, som systemet lätt medför, känns ofta som ett hinder för undervisningens pedagogiska frihet. Oaktat dessa minoritetens påpekanden av de olägenheter, som införandet av fri undervisningsmateriell kunde medföra, uppnåddes likväl inom kommissionen enighet om att detta vore ett önskemål. Motiven härför voro i huvudsak följande. Fri skolmateriell förordas. Fri skolmateriell är, förklarar minoriteten, en konsekvens av allmän skolplikt. Då barnen åläggas att besöka skolan, bör samhället anses vara skyldigt att skaffa dem den därtill nödiga utrustningen. »Att de med barnens skolgång förenade utgifterna i enlighet därmed fördelas på hela samhället, måste minoriteten liksom majoriteten anse vara en sund, familjevänlig politik. Erfarenheter från de ställen, där fri skolmateriell införts på föranstaltande av kommunen, ådagalägga även, att skolplikten under detta system kännes märkbart lättare just för de hem, som arbeta under de tyngsta ekonomiska förhållandena.» För att neutralisera ölägenheterna av systemet förordar minoriteten dels genomförd kontroll, dels rekommenderas starkt, att de enskilda skolorna av pedagogiska hänsyn tillerkännas största möjliga frihet med avseende på val av allt slags skolmateriell. En medlem av minoriteten framhåller, att systemet med fri skolmateriell även i hygieniskt avseende erbjuder vissa fördelar, i det att det då blir lättare att bereda syskon till exempelvis tuberkulösa barn helt ny materiell.

79 Kommissionen som helhet ansluter sig även till uppfattningen att skarp kontroll och sparsamhet bör upprätthållas. I detta samband förordar kommissionen den anordning för statsbidragen, som ovan refererats. Kommissionen framhåller, att indragande av statsunderstödet i ekonomiskt avseende icke betecknar någon besparing för samhället utan endast en lättnad för statskassan på andras bekostnad. Härvid åberopas ett uttalande av kirke- og undervisningsdepartementet i 1924 års proposition, där det heter: »Departementet är givetvis medvetet om att det härvid icke egentligen är tal om besparing i gängse mening, utan i huvudsak om en överföring av utgifter från kommun, fylke och stat till barnens föräldrar och målsmän». Kommissionen tillfogar, att vad beträffar städerna och många landskommuner kommer det i regel att bliva en överföring av utgifterna från staten till kommunen. De flesta städer och många landskommuner hade nämligen infört fri skolmateriell innan detta stadgades i lag och innan de erhöllo statsbidrag därtill. »Många, att ej säga de flesta av dem bibehålla trots de svåra tiderna likväl den fria materiellen, även om kommunen nödgas bära hela denna utgift. Men överallt, där kommunen upphör att bevilja fri skolmateriell, kommer utgiften att överflyttas på föräldrarna. Också läroböcker böra lämnas gratis. Då kommunen åtager sig denna utgift, innebär detta icke någon ny utgift för bygden. Den överflyttas endast från de enskilda individerna till den gemensamma kassan. Snarare uppstår, säger kommissionen, därmed en besparing, då inköp kunna ordnas i stort.» 1936 års lagstiftning. I den nya lagstiftningen för folkskolan i stad och på land av 1936 bestämdes, att »skolan skall hålla eleverna med läseböcker, skriv- och ritmateriell samt material till undervisning i slöjd, handarbete och hushållsgöromål». Kostnaderna härför utgöras av stat och kommun gemensamt. Staten bidrager därvid med 2 kronor per elev. Statsbidraget kan dock i samband med höjning av övriga bidrag till behövande kommuner ökas, beträffande landsbygdens skolor till 3 kronor 20 öre och städernas skolor till 2 kronor 80 öre per elev. Återstoden av kostnaderna för nämnda ändamål betalas av kommunen i fråga. Medan 1926 års kommission förordat införandet av helt fri skolmateriell, innebar 1936 års beslut i huvudsak ett återställande av de bestämmelser, som gällt före år 1924, dock med vissa tillägg och modifikationer. Utom läseböcker och skriv- och ritmateriell utdelas nu gratis material til' undervisningen i slöjd, handarbete och hushållsgöromål. Vidare har systemet för statsbidrag ändrats i huvudsaklig överensstämmelse med vad 1926 års kommission förordat. E t t fast grundbelopp per barn och år har sålunda fastställts. Grundsatsen om fri skolmateriell accepteras, men den genomföres endast till hälften genom allmän lagstiftning. I de delar, där staten åtager sig ekonomiskt ansvar för materiellen, få även kommunerna lämna

80 motsvarande bidrag och för övrigt hänskjutes det helt till kommunerna, om fri materiell skall beviljas. Ytterligare statsbidrag kunna därvid medgivas. Därvid gälla dock, såsom nämnt, olika grunder för stad och land. Beträffande ärendets behandling i stortinget må följande anföras. Frågans behandling i stortinget. Den proposition till odelstinget, i vilket ovan angivna reform förordades (Ot. prop, nr 45:1936) omnämnde, bland annat, att sedan 1924 skyldighet att lämna fri skolmateriell endast varit stadgad för städerna och beträffande material till handarbetsundervisningen, dock utan att något statsbidrag utgått för sagda ändamål. Vidare betonades, att det ej vore möjligt att angiva den merutgift, som skulle åläggas kommunerna vid genomförandet av den reform, som förordades, enär kommunernas i detta samband frivilligt åtagna kostnader varierade. De kommuner, som nu hade fri skolmateriell, finge hädanefter mindre utgifter i samma mån som dessa ersattes med statsbidrag. Regeringen föreslog ett fixt belopp av 2 kronor per barn och år för samtliga kommuner. Regeringens förslag tillstyrktes av vederbörande utskott (Innst. O. XXVIII. 1936), varvid bland annat anfördes: »Det är tydligt, att det härvid icke gäller att minska eller öka utgifterna till skolmateriell men att dela dem. Mycket talar för att skolorna böra vara pliktiga att hålla de hjälpmedel, som krävas vid undervisningen. Redan nu bestå många kommuner skolmateriell på egen bekostnad, och somliga giva allting utan bidrag från staten. Därvid är fråga ej blott om kommuner med god råd, utan de ha på grund av omvårdnad om skolan funnit en sådan ordning vara mest ändamålsenlig.» Beträffande statsbidraget anmärkte utskottet, att regeringens förslag, som förordade blott 2 kronor per barn och år, avsåg att bekosta omkring hälften av utgifterna för ifrågavarande ändamål. Statens kostnad skulle under sådana förhållanden bliva omkring 600 000 kronor om året. Kommitténs majoritet, som förordade, att 2 kronor per barn och år skulle utgå såsom minimibidrajg, förordade, att bidraget för behövande kommuner skulle kunna ökas med intill 1 krona 20 öre per barn efter departementets omprövning. Merkostnaderna härför beräknades till omkring 130 000 kronor. Kommitténs minoritet angav en annan linje: 2 kronor borde utbetalas per barn och år, men blott hälften av det belopp, som anvisades på angivna grund, skulle utdelas efter barnantalet, medan återstoden borde fördelas mellan kommuner med stora utgifter för skolan och klena tillgångar. Statsrådet Hjelmtvet om den fria skolmateriellen. Av intresse äro dåvarande chefens för kirke- og undervisningsdepartementet, statsrådet Hjelmtvets uttalanden i detta samband under odelstingets förhandlingar den 6 juli 1936. Statsrådet betonade, att den ledande principen i det förslag till ny lagstiftning för folkskolan, som han framlagt, vore att rättvist

81 fördela utgifterna mellan staten och olika kommuner, så att »den myndighet, som avgör, också skall svara för den väsentliga delen av kostnaderna». 1 fråga om statsbidraget till undervisningsmateriell motiverade statsrådet närmare sin ståndpunkt till å ena sidan tanken på att ett grundbidrag på 2 kronor skulle givas av staten med ökning av 1 krona 20 öre för kommuner, som på grund av sin ekonomiska situation åtnjuta ökat statsbidrag, och å andra sidan förslaget, att grundbidraget skulle nedsättas till 1 krona med möjlighet att använda det återstående beloppet till att särskilt stödja nödställda kommuner. Statsrådet anslöt sig därvid till det förra alternativet med följande motivering: »Jag anser det vara oriktigt, att staten ålägger alla kommuner en bestämd skyldighet — en skyldighet att göra bestämda prestationer — utan att samtidigt prestera en god del av utgifterna, och när det gäller fri skolmateriell, utgår jag från den erfarenhet, jag har med avseende på fri skolmateriell, att de sammanlagda utgifterna komma att belöpa sig på 4 kronor eller något mera. Då anser jag det vara oriktigt, att staten med ett bidrag på 1 krona ålägger enskilda, nämligen de jämförelsevis väl situerade kommunerna att giva 3 kronor till detta ändamål. Vi böra akta oss för att bedriva en politik, som går i den riktningen, att vi vålla, att alla kommuner — eller låt mig hellre säga de flesta kommuner — bli intresserade av att komma i en dålig ställning. Jag tror, att man är inne på något sådant, när man här försöker att göra en gradering av bidraget till fri skolmateriell, i varje fall därest förslaget om ett grundbidrag på 1 krona skulle gå igenom. Min uppfattning är fortfarande, att propositionens förslag om 2 kronor lika till alla kommuner är det riktiga, och i varje fall utgår jag ifrån, att om det skulle bli en sådan gradering, som kommittén här har föreslagit, så bör graderingen vara avgjord i och med tilldelningen av det ökade statsbidraget, så att det ökade statsbidraget till fri skolmateriell följer det ökade statsbidraget till lärarlöner. Eljest blir det mycket vanskligt att handlägga från administrativ synpunkt.»

2. Fri s k o l m a t e r i e l ! i Danmark. I Danmark genomfördes grundsatsen om fri undervisningsmateriell från och med den 1 april 1938 jämlikt Lov om folkeskolen den 18 maj 1937. Lagstiftningen 1904—1937. Enligt den lagstiftning, som gällde under tiden från 1904 till 1937, tillhandahölls den undervisningsmateriell, som blott användes på lärorummet, åt samtliga barn, medan obemedlade barn erhöllo all undervisningsmateriell gratis. Kostnaderna för dessa utgifter bestredos helt av kommunerna, bortsett från de privata gåvor och donatio6

ner, som förekommo. Kommunerna ägde självfallet rätt att även i större utsträckning eller tillfullo bekosta fri materiell. Så skedde också flerstädes. I Köpenhamn ha barnen således sedan lång tid tillbaka erhållit helt fri materiell, vilken givits åt dem som lån. Av särskilt intresse är givetvis den ovannämnda metoden att fritt tillhandahålla barnen den undervisningsmateriell, som användes på lärorummet. Tillämpningen av denna metod belyses i ett meddelande, som den 19 mars 1938 lämnats skolmateriellsakkunniga av danska undervisningsministeriets konsulent för folkeskolen och seminarierne F. C. Kaalund-J0rgensen. Till nämnda undervisningsmateriell räknades i enlighet härmed ej blott sådan, som enligt sakens natur användes i skolan av läraren eller av barnen gemensamt såsom kartor, planscher o. d., utan också läseböcker, däribland de biblar, som anskaffades för att uteslutande brukas i skolan, samt häften för rättskrivning och välskrivningsövningar, också i det fall att dessa häften emellanåt användes vid hemarbete, ävensom ritpapper. Men när materiell av dylik art uteslutande brukades vid hemarbete och blott medtoges i skolan för att rättas, ansågs kommunen ej vara skyldig att anskaffa den till samtliga barn. Kommunen anskaffade också gymnastikskor, där det fanns gymnastiksal, samt material till handarbete åt flickorna. Därvid gällde, att kommunen ägde rätt till de föremål, som förfärdigades av nämnda material; dock att föräldrarna kunde erhålla föremålen mot att betala materialets värde. Till den undervisningsmateriell, som föräldrarna hade att anskaffa, hänfördes sådan skrivmateriell, som barnen regelmässigt brukade både i hem och skola, samt alla läseböcker, som helt eller delvis användes vid hemarbete t. ex. den i biblisk historia, ävensom ordböcker samt läroböcker i religion, historia och geografi jämte skolatlas. Barnen till fattiga föräldrar erhöllo emellertid, såsom ovan nämnts, all undervisningsmateriell gratis. Den kommunala myndigheten avgjorde därvid, var gränsen skulle anses gå mellan dem, som enligt ovan angivna principer helt eller endast delvis skulle erhålla gratis undervisningsmateriell. I tvivelaktiga fall träffades avgörandet vid ett gemensamt sammanträde mellan den kommunala myndigheten (kommunalbestyrelse) och skolstyrelsen (skolekommission). Från det sålunda fattade beslutet kunde icke vad ske till högre instans. Anskaffandet av läroböcker till barn av fattiga föräldrar betraktades ej som understöd av fattigvården. Tillkomsten av 1937 års lagstiftning. Då regeringen den 10 januari 1934 i riksdagen framlade ett förslag till ny lag rörande folkskolan, föreslogs också en reform av grundsatserna för beviljandet av fri undervisningsmateriell. Regeringen förordade nämligen i förslagets § 21, att materiellen skulle »anskaffas åt samtliga barn på kommunens bekostnad». Som motivering anfördes (Bemaerkninger, s. 28), att det låge någonting mindre till-

83 talande i a t t en åtskillnad gjordes mellan barn, som erkänna sin fattigdom och anhålla om böckerna, och barn, som själva skaffa sig de böcker, vilka skola brukas. Därför vore det riktigt a t t taga steget fullt u t och låta kommunerna anskaffa läroböckerna till alla barn inom folkskolan, en anordning, som, tillägges det, redan frivilligt träffats av en mängd kommuner. E n sådan anordning uteslöte emellertid icke, a t t föräldrar, som gärna önskade, a t t deras barn ägde de använda böckerna, anskaffade dessa åt barnen och läte dem bruka dessa böcker i skolan — kanske för a t t förvissa sig om a t t barnen finge nya och oanvända exemplar a t t arbeta med, vilket kunde vara ett ganska naturligt och berättigat önskemål. Under den fortsatta riksdagsbehandlingen av ifrågavarande lagförslag förordades vissa redaktionella ändringar beträffande den fria undervisningsmateriellen. 1 ett betänkande från vederbörande utskott inom folketinget (Folketinget 1936—37. Blad nr 259) ifrågasatte sålunda minoriteten inom utskottet, a t t bestämmelsen skulle formuleras så, a t t undervisningsmateriellen »anskaffas på kommunens bekostnad åt de barn, vilkas föräldrar önska detta». Undervisningsministern ingav för sin del till utskottet ett ändringsförslag, enligt vilket uttrycket »anskaffes» skulle ersättas med »stilles till Raadighed for», d. v. s. utlånas till. E t t ytterligare bidrag till frågans behandling lämnades i en inlaga av den 28 januari 1937 från centralstyrelsen för D a n marks laererforening, där ett uttryckligt tillägg förordades om a t t »undervisningen är gratis». Sådant lagförslaget definitivt utformades och antogs, innehöll det under »allmänna bestämmelser» i § 14 stadgandet: »Lseremidler, der benyttes ved Undervisningen i Folkeskolen, stilles til Raadighed for samtlige B0rn paa Kommunens Regning». Dessutom föreskrevs särskilt för folkskolan i Köpenhamn i förslagets § 34: »Lseremidler, der benyttes ved Undervisningen i Folkeskolen, anskaffes til samtlige B0rn paa Kommunens Regning». I folketingets debatter berördes ifrågavarande principfråga i ett par yttranden. Synpunkten a t t föräldrarna, om de så önskade, borde ha r ä t t a t t själva anskaffa läroböcker å t sina barn, motiverades sålunda den 13 april 1937 av folketingsman Vesterager p å följande sätt: »Det är naturligt, att de föräldrar, som själva vilja anskaffa läroböckerna till sina barn, äga full frihet därtill. Det är alldeles naturligt, att den undervisningsmateriell, som skall brukas i skolan, anskaffas av det offentliga, men jag vill bestämt hävda, att det finns många barn, som tycka om att ha sina egna skolböcker, vilka äro deras egendom, och de äro alltid belåtna med en bok, som deras far och mor givit dem, och jag vill bestämt påstå, att det ligger något opedagogiskt i att till barn, som börja i skolan, lämna ut gamla böcker, som brukats förut och avlämnats till skolan, och som dessa barn nu skola mottaga och bruka. Jag kan därför icke se annat, än att när man genomför bestämmelsen på en sådan bred basis, som är föreslaget, nämligen så, att

84 barnen överallt, där föräldrarna så önska, skola utan någon som helst hänsyn till förmögenhetsförhållandena äga tillstånd att erhålla undervisningsmateriell, så går man så långt, som det är förnuftigt att gå. Men att rentav gå så hårt fram som i lagförslaget, enligt vilket det ser ut, som om man ville tvinga föräldrar och barn att mottaga de böcker, som skolan lämnar ut, det är likväl icke någon mening med. Jag vill, med hänsyn till den erfarenhet jag äger genom många års lärarverksamhet, bestämt påstå, att det också ligger något pedagogiskt riktigt i att barn lära sig att sätta värde på det, de ha, och taga väl vård om det, och genom att tillåta dem att ha sina egna böcker kan man också hjälpa dem tillrätta, så att de komma att Sätta värde på den undervisningsmateriell, som de använda.» Härpå genmälte folketingsman Hartel: »Beträffande § 14 har av lärarna föreslagits gratis undervisningsmateriell åt eleverna. Vi förorda å vår sida avgjort denna paragraf. Jag kan i detta avseende icke annat än säga, att det förefaller mig, som om det konservativa ändringsförslag, vari det står, att detta kan tillämpas, om föräldrarna så önska, kan föranleda vissa former av honnett ambition och kan skapa en skillnad mellan barnen. Och det var ju gott och väl, när den konservative talesmannen herr Vesterager sade, att barn sätta värde på att få en bok av far och mor, ja, därom råder intet tvivel, men de vilja i regel hellre ha en bok utanför raden av skolböcker än innanför. Jag tror icke man gläder sin lilla dotter så mycket genom att giva henne en bok i kemi eller Mundis Samfundslaere eller vad det nu kan vara, i stället för en bok, som handlar om andra, utanför undervisningen liggande ämnen; jag förstår icke det djupsinniga i ministerns ändring, där 'anskaffes til' förändrats till 'stilles til Raadighet for', men det är kanske mitt fel.» Genomförandet av 1937 års lagstiftning. Högerns förslag innebar således, att de föräldrar, som uttryckte en önskan härom, skulle åt sina barn erhålla fri undervisningsmateriell. För övrigt skulle grundsatsen vara, a t t föräldrarna själva bekostade sådan materiell åt sina barn. Enligt § 14 i den nya lagen skall undervisningsmateriellen utlånas till samtliga elever. Detsamma är, såsom nämnts, sedan länge förhållandet beträffande folkskolan i Köpenhamn. Så är även i fortsättningen därstädes fallet, ehuru den speciella bestämmelsen för Köpenhamn i § 34 av lagen, som ovan nämnts, erhållit formuleringen, a t t undervisningsmateriell »anskaffas till samtliga barn på kommunens bekostnad». Också högerns anförda önskemål har emellertid i viss mån rönt beaktande. I den kommentar till lagen, som meddelades i undervisningsministeriets cirkulär av den 8 november 1937, uttalas, a t t böcker och undervisningsmateriell, vare sig de endast användas i skolan eller jämväl i hemmen, ställas till förfogande för alla barn, »vilkas målsmän icke positivt förklara, a t t de önska, a t t själva åt dem tillhandahålla nödig undervisningsmateriell». Som synes, skiljer sig dock denna bestämmelse i en viktig p u n k t från den av högern föreslagna: enligt den senare skulle framställning ske från de målsmän, som önskade erhålla gratis materiell, medan enligt cirkuläret t v ä r t o m de målsmän, som vilja bekosta

85 barnens materiell, äga a t t anmäla detta förhållande. Därmed vinnes tydligen, a t t obemedlade elever icke behöva deklarera sin ekonomiska ställning. I D a n m a r k råder sedan gammalt och jämväl efter 1937 års reform den ordningen, a t t kommunerna inom den av allmän lagstiftning angivna ramen äga a t t besluta rörande folkskolans undervisningsmateriell och genom sina organ administrativt och ekonomiskt sett omhänderhava densamma. Statsbidrag enligt 1937 års lagstiftning. Från och med år 1937 åtnjuta emellertid kommunerna icke obetydliga statsbidrag för finansieringen av den fria undervisningsmateriellen. Köpenhamn intager som bekant över huvud en särställning i kommunalt avseende, som givetvis äger motsvarighet för förevarande område men som det ej finnes anledning a t t här närmare beröra. Nedan skola därför endast de för det övriga landet gällande grunderna för statsbidraget beröras. Härom har skoledirektören i Köpenhamn Thorkild Jensen i skrivelse till skolmateriellsakkunniga den 17 maj 1938 meddelat följande upplysningar. Enligt lag av den 14 april 1937 åtnjutes statsbidrag från den fselleskommunale Udligningsfond. Denna utjämningsfond bildas på närmare angivet sätt genom särskilda statliga skatter, vilka i lagen rubriceras såsom gemensam kommunal grundskatt, egendomsskatt, inkomstskatt och förmögenhetsskatt. Fonden lämnar, vad beträffar skolväsendet, bidrag i förhållande till det belopp, som kommunen under det senast avslutade räkenskapsåret har utbetalat såsom anslag till undervisning av barn i skolpliktig ålder i de offentliga skolorna, beräknat efter den genomsnittliga utgiften för varje skolpliktigt barn efter följande grunder. Av den genomsnittliga utgiften intill 50 kronor tillskjutes 3 / 6 ; av den del av utgiften, som ligger mellan 50 och 100 kronor, tillskjutes 2 / 6 ; och av den del av utgiften, som ligger mellan 100 och 150 kronor, tillskjutes l/b, medan det återstående beloppet gäldas av kommunen allena. Till de utgifter för folkskolan, som tillsammans läggas till grund för ifrågavarande statsbidrag, hänföras utgifter för lärarlöner med vissa i lagen angivna undantag, för skolinventarier och fast materiell, undervisningsmateriell, bokförråd för lärare och barn, ljus, värme, rengöring, vatten, idrottsplatser, skolbad, skolläkare och skolsjuksköterskor, för skoltandkliniker m. m. Något särskilt statsbidrag för undervisningsmateriell utgår således icke till kommunen. Ifrågavarande statsbidrag står till kommunens fria förfogande för a t t därmed till viss del täcka de utgifter för olika skoländamål, som därvid enligt lagstiftningen avses. Statsbidragen från den fselleskommunale Udligningsfond utgå i efterskott. Dock kunna kommunerna enligt fastställda grunder mot viss ränta erhålla förskott från fonden. Upphandling och förvaltning av den fria undervisningsmateriellen. Av vikt är givetvis, hur den fria undervisningsmateriellen upphandlas och

förvaltas i Danmark. Visserligen har principen om gratis undervisningsmateriell tillfullo genomförts först från och med den 1 april 1938, men till stor del har denna princip redan tidigare tillämpats ej blott enligt ovan anförda allmänna föreskrift beträffande materiell, som brukas i skolan, utan även i vidsträcktare omfattning, i samma mån som kommunerna därutöver beviljat fri undervisningsmateriell. Fråga uppstår därför om de former, i vilka undervisningsmateriell upphandlas, och om grunderna för de överenskommelser eller avtal, som i detta samband träffas med privata producenter och mellanhänder. I detta samband liksom i fråga om antagningen av undervisningsmateriell tillämpas en allmän decentralisation. I Köpenhamn handläggas hithörande ärenden av vart skoldistrikt (motsvarande överlärardistrikt) och ute i landet av varje kommun för sig. Även om det ifrågasatts, att en gemensam kommunal upphandling skulle anordnas, torde denna tanke ej ha rönt någon mer avsevärd anslutning. I den »Betsenkning vedr0rende revision af skolebpger», som år 1933 avgavs av en av undervisningsministeriet tillsatt kommitté, anföres (s. 112), att i en del skolor i städerna, där utgifterna för skolböcker bestridas av kommunen, träffats den anstalten, att böckerna skickas direkt från förlagen till skolorna. Men det oaktat erhåller också i dessa fall vederbörande bokhandel betalning för böckerna enligt bokhandelspris, dock med en mindre rabatt. Man kunde, fortsätter betänkandet, tänka sig, att skolorna allmänt finge böckerna levererade direkt från förlagen, och att mellanhandsavansen till bokhandeln fullständigt inbesparades. Detta kunde medföra en icke obetydlig nedsättning i priserna på skolböcker. En sådan anordning skulle emellertid, tillägger betänkandet, vara ett ingrepp i de rådande näringsförhållandena och kan i varje fall knappast verkställas utan förhandlingar med de med bokhandeln förknippade näringsorganisationerna, vilket dock icke ingått i kommitténs uppdrag. I den redogörelse för hithörande förhållanden, som lämnats skolmateriellsakkunniga från undervisningsministeriet, säges, att undervisningsmateriellen köpes av kommunerna genom bokhandeln, varvid kommunerna i regel erhålla 10—15 procents rabatt, i varje fall på läse- och läroböcker och skrivmateriell. Denna uppgift kompletteras i ett meddelande från skoldirektören i Köpenhamn. Enligt detta beviljas, vad Köpenhamn angår, jämlikt överenskommelse mellan bokhandlarföreningen och skoledirektionen 15 procents rabatt på allmänna läro- och läseböcker och 10 procent på biblioteksböcker (böcker till bibliotek för lärare och elever), men beträffande andra artiklar finnas inga fasta avtal om rabatt. Enligt uppgift från vederbörande myndighet inom ett skoldistrikt i Köpenhamn levereras undervisningsmateriellen fraktfritt till ifrågavarande skolor. I detta samband förtjänar erinras, att all undervisningsmateriell utan åtskillnad sedan långt tillbaka i Köpenhamn bekostas av allmänna medel. Anslag till

undervisningsmateriell lämnas i Köpenhamn av kommunen till ett visst årligt normalbelopp per elev. Regeln att all undervisningsmateriell rekvireras genom bokhandeln, torde dock, vad angår Köpenhamn, icke vara undantagslös. I ett skoldistrikt (Husum), som besökts av skolmateriellsakkunniga, levereras sålunda förbrukningsmateriellen direkt från producenten. För budgetåret 1936—1937 beräknades utgifterna i Köpenhamns folkskolor för undervisningsmateriell efter följande grunder: allmän undervisningsmateriell, 6 kronor per elev i 1—5 kl., 8 kronor i 6—8 kl., men 9 kronor i försöksklasser och klasser med frivillig språkundervisning; handarbete 2 Iqronor 90 öre per kvinnlig elev, men 3 kronor 90 öre i 5 kl. och 10 kronor 15 öre i 8 kl.; slöjd 84 öre per elevtimme, men 1 krona 80 öre i 7—8 kl.; hushållsundervisning 1 krona 87 öre per elevtimme, men i 8 kl. 2 kronor 22 öre. Därtill komma anslag till undervisningsmateriell i sång, till gymnastik och idrott, hushållsundervisning m. m. Nämnas må, att Köpenhamns skoldirektion efter hörande av delegerade från lärarkåren godkänner och på en särskild auktoriserad förteckning uppför de läro- och läseböcker, som få användas inom folkskolorna. Den förteckning, som utfärdats för skolåret 1937—1938, innehåller en ganska rik provkarta på pedagogisk litteratur. För följande ämnen är således antalet godkända läroböcker, mellan vilka de olika distrikten ha att välja: biblisk historia 6, räkning 11, Danmarks historia 9, världshistoria 4, samhällslära 4, geografi 14, naturhistoria 7, naturlära 6, tyska 7. Skolmateriellsakkunniga bereddes även tillfälle att besöka två folkskolor på landsbygden — i Himmelev och Saeby utanför Roskilde. En anmärkningsvärd uppgift, som lämnades, var, att folkskolan i Himmelev, som besöktes av ungefär 150 barn, visserligen erhöll undervisningsmateriellen fraktfritt från en bokhandel i Roskilde, men därvid icke tillerkändes någon som helst rabatt. Därstädes hade barnen enligt 1904 års ordning erhållit den undervisningsmateriell gratis, som helt eller företrädesvis användes i folkskolan. Utgiften härför hade utgjort 1 100 till 1 200 kronor om året. Jämlikt 1937 års lagstiftning beräknades samma utgifter komma att belöpa sig till 2 000 kronor, d. v. s. 11 å 12 kronor per barn. Om beloppet kan förefalla högt, har därvid säkerligen medverkat, att någon bokhandelsrabatt icke beräknats. Vidare må, särskilt beträffande förbrukningsmateriellen, erinras om att priserna i Danmark äro väsentligt högre än i Sverige. Metoden att utlåna undervisningsmateriellen. Som ovan nämnts grundar sig det danska systemet för gratis undervisningsmateriell på låneprincipen. Historiskt sett förklaras detta dels därav att 1937 års lagstiftning i viss mån kan sägas överensstämma med den ordning, som sedan länge rått i Köpenhamn, och som baseras just på denna princip. Dels tilllämpades ju ända sedan 1904 allmänt den grundsatsen, att den undervis-

88 ningsmateriell, som användes i skolan, skulle lämnas gratis. Det låg då i sakens natur, att denna materiell utlånades, en metod, som år 1937 utsträcktes till att gälla all undervisningsmateriell. I detta sammanhang är å ena sidan att märka, att en betydande grupp av materiell härvid måste undantagas, nämligen den s. k. förbrukningsmateriellen, som enligt sin benämning till fullo utnyttjas under skolarbetets gång. Å andra sidan gäller om en annan grupp av materiell, att den helt naturligt och av praktiska grunder bör åt eleverna utlämnas som lån, nämligen läseböcker av den typ, som begagnas uteslutande eller företrädesvis i skolan. Spörsmålet, huruvida den skolmateriell, som bekostas av allmänna medel, bör utlämnas åt eleverna som lån eller som gåva, avser således i huvudsak de egentliga läroböckerna, d. v. s. de böcker, som skola användas av eleverna för inhämtande av hemläxor. Det motiv, som härvidlag talar för låneprincipen, är naturligtvis sparsamhctshänsyn. Villkoret för att två elever successivt kunna använda samma bok är, att den hålles i gott stånd. Men av vikt är också, huruvida under skolkursen i huvudsak samma läroböcker brukas, eller om två uppsättningar böcker krävas under skolgången. I senare fallet kunna två elever förväntas kunna i tur och ordning använda böckerna. Detta synes vara förhållandet i Danmark. Att då lämna boken som gåva, kunde förefalla vara att ej draga tillräcklig nytta av densamma. Kontrollen över vården av fri undervisningsmateriell. Vad angår frågan om lämpliga garantier mot att undervisningsmateriellen vårdslösas, finnas i Danmark inga generella föreskrifter. Denna uppgift betraktas som en pedagogisk angelägenhet. Undervisningsministeriet anför härom, att tillsyn över bokmaterialet i städerna utövas av viceskoleinspektörerna, varvid kontroll över barnens vård av böcker sker med vissa mellanrum. I skolor på landet tillfaller denna uppgift lärarna. I ett distrikt inom Köpenhamn svarar sålunda viceinspektören för att undervisningsmateriell, som icke brukas, förvaras i skolans arkiv. Han sörjer också för utdelning och insamling av materiellen. Vid sistnämnda tillfälle kontrolleras, att materiellen vårdats på ett nöjaktigt sätt, att förslitna böcker sändas till bokbindare o. s. v. För övrigt kontrolleras de utlånade böckerna vanligen för varje månad av vederbörande lärare. Därvid tillses bland annat, att böckerna äro försedda med omslag. Om kontrollanstalterna sålunda kunna anses vara nöjaktiga för Köpenhamns vidkommande, är uppgiften självfallet långt vanskligare inom landsbygdens många kommuner. Detta i all synnerhet som de hygieniska kraven i hög grad göra sig påminta vid utlåning av läroböcker. Föräldrarnas rätt att, om de så önska, förse sina barn med egen skolmateriell, lär enligt uppgift från Köpenhamn tagas i anspråk i endast ringa omfattning. Någon statistik i detta avseende föreligger dock icke för Köpen-

89 hamn, ehuru utlåningsmetoden där länge praktiserats. Vad det övriga landet angår, kunna denna metods tillämpning och verkningar självfallet ännu icke överblickas.

3. Fri skolmateriell i Finland. Fri undervisningsmateriell under vissa villkor. Varje folkskoleelev erhåller kostnadsfritt läroböcker och annan skolmateriell. Under någon tid rådde den ordningen, a t t läroböcker gåvos gratis blott åt de mindre bemedlade, men enär detta väckte missnöje, återgick man till den förra bestämmelsen, a t t alla lärjungar erhålla dem kostnadsfritt. Denna föreskrift lyder i lag av den 10 november 1933 om ändring av lagen angående kostnaderna för folkskoleväsendet § 18: »Folkskoleelev skall kostnadsfritt till ägo erhålla läroböcker och andra skoltillbehör. Vid fortsättningsskoleundervisningen erforderliga läroböcker må likväl kostnadsfritt givas endast till begagnande.» Förslag ha emellertid framställts om a t t också dessa böcker skulle skänkas åt lärjungarna. En kommitté, som varit sysselsatt med att utreda förhållanden rörande fortsättningsskolan samt att modifiera folkskollagarna, har enhälligt beslutat föreslå, att läroböckerna skola som gåva tilldelas också fortsättningsskolans elever. Kommittén finner det nämligen vara av vikt, att eleven får behålla sin bok också efter slutad skolgång, ty denne kan enligt kommitténs uppfattning, framdeles ha behov av de kunskaper, som ur boken kunna hämtas (medborgarkunskap, lanthushållning m. m.). Även ur hygienisk synpunkt har det synts värt att var och en erhåller ett oanvänt exemplar. Därjämte är enligt kommitténs meningen ny och snygg bok, som är elevens egendom, i högre grad ägnad att väcka intresse än en gammal bok, som han fått till låns, frånsett den omständigheten, att böcker icke heller äro så hållbara, att de länge kunna gå ur hand i hand. Läseböcker, vilka då och då användas vid »kursorisk läsning» i klass, få lärjungarna vanligen icke behålla såsom sin egendom, utan dessa utlämnas till dem såsom lån. Vissa förbehåll och inskränkningar ha likväl härvid vidtagits. Lärjunge erhåller under sin skoltid blott ett exemplar av varje behövlig lärobok. T v å eller flera barn i samma familj erhålla i regel ej mer än ett exemplar av varje lärobok tillsammans. Bestämmelsen härom återfinnes i förordning den 26 oktober 1934 angående ändring av förordningen om verkställighet av lagen den 8 juni 1926 angående kostnaderna för folkskoleväsendet, § 16 och lyder: »I anskaffandet av läroböcker, som skola kostnadsfritt tilldelas elev vid folkskola på landet, deltager staten på sätt i 15 § av lagen angående kostnaderna för folkskoleväsendet är stadgat, under förutsättning, a t t eleven under sin skoltid erhåller endast ett exemplar av den bok, han behöver, barn av samma familj dock ej mer än ett exemplar av samma lärobok gemensamt, där ej flere äro oundgängligen nödvändiga,

och att den anskaffade läroboken finnes upptagen i skolans undervisningsplan.» I samband med att, såsom nedan närmare angives, statsbidrag lämnas åt kommunerna till sagda ändamål, ha följande betingelser ytterligare uppställts för beviljande av fri undervisningsmateriell. I förordning angående folkskolans organisation den 4 juni 1931 ingår i § 39 följande bestämmelse, varvid är att märka, att skolstyrelsen motsvarar skolöverstyrelsen i Sverige: »Till varje skola böra anskaffas erforderliga inventarier, undervisningsmateriell, lärar- och elevbibliotek samt alla övriga för skolans verksamhet nödvändiga förnödenheter, och ankommer det å skolstyrelsen att, där sådant befinnes nödigt, meddela närmare föreskrifter och anvisningar därom, vad och huru mycket därav bör anskaffas samt huru de skola skötas och användas. Över all skolans lösegendom skall föras noggrann förteckning.» För varje folkskola uppgöres enligt § 1 av nämnda förordning i föreskriven ordning och under statlig kontroll samt enligt formulär, som fastställts av skolstyrelsen, en »undervisningsplan», vari skolans läsordning, läroböcker och lärokurser bestämmas. I § 2 föreskrives vidare: »Vid undervisningen skola användas endast av skolstyrelsen godkända, i undervisningsplanen bestämda läro- och läseböcker. Dock kan med inspektorns (folkskolinspektörens) begivande i undervisningsplanen bestämmas, att vid fortsättningsundervisning såsom läro- och läseböcker skola användas även andra lämpliga böcker, då för ändamålet tjänlig, av skolstyrelsen godkänd bok icke finnes och särskilda skäl sådant påkalla. Skolstyrelsen må godkänna ny läro- eller läsebok till användning endast om den är av behovet påkallad och i jämförelse med motsvarande tidigare godkända böcker innebär ett betydande och väsentligt framsteg eller ett ur pedagogisk synpunkt intressant förbättringsförsök.» I ovannämnda förordning den 26 oktober 1934 angående kostnaderna för folkskoleväsendet bestämmes, med ändring i lagen den 8 juni 1926, § 16: »Till de övriga skoltillbehör, som tillkomma elev och i vilkas bekostande staten deltager, räknas även häften och annat i skolan behövligt papper, blyerts- och bläckpennor samt bläck, vattenfärger, färgpennor ävensom radérgummi. Statsrådet äger att på framställning av skolstyrelsen bestämma, huruvida och vilka föremål må hänföras till dessa skoltillbehör. Skolstyrelsen åligger att uppgöra förteckning över den mängd tillbehör, som anses erforderlig per elev och år, samt över de slag av dem, som skola användas. Statens andel i kostnaden för dessa skoltillbehör beräknas på grund av sagda förteckning.» E t t formulär till en sådan skolstyrelsens förteckning föreligger i ett skolstyrelsens cirkulär nr 338 den 7 juli 1921 till samtliga folkskolinspektörer, kommunalstyrelser, lärare och direktioner vid folkskolorna. Däri upp-

91 gives i en tabell den normala mängden av skolförnödenheter per elev och år under rubrikerna: små häften (8:0) st., stora häften o. s. v. (4:o) st., konceptpapperark. Självfallet har urvalet av dessa förnödenheter påverkats av utvecklingen på det pedagogiska området och genom nya tekniska metoder och resurser, såsom också framgår av en från Skolmaterialiecentralen A. B., Helsingfors meddelad katalog för läsåret 1937—1938. Antal av respektive artiklar angivas enligt cirkuläret för varje klass ävensom »nuvarande» medelpris per st., ark eller liter. Därefter meddelas skolförnödenheternas pris i medeltal per elev och skolår i lägre folkskola och högre folkskola. Cirkuläret tillfogar: »Likväl bör märkas, att styckepriset är i någon mån högre än engrospriset, och att de stora affärerna för skoltillbehör bevilja kommunerna ansenlig rabatt (10 % ) , ifall betalning sker inom en månad. Vid sådant förhållande torde kommunerna erhålla ovanstående skoltillbehör till väsentligen lägre pris, än tabellen utvisar, och det är att hoppas, att kommunerna, under iakttagande av statens och deras egen fördel, skola begagna sig av nämnda tillfälle. I betraktande därav, att de såsom erforderliga beräknade mängderna av de olika förnödenheterna likväl vid en del skolor, i förhållande till tidigare åtgång, kunna förefalla i ett och annat avseende knappa, och då säkerhet ej föreligger för att prisen bliva bestående, har skolstyrelsen ansett skäl föreligga att denna gång beräkna statens bidrag på grund av en något större förbrukning . Alldenstund ovanstående tabell endast avser att utvisa, på vilken grund man kommit just till ovannämnda belopp för statsbidraget, bör den betraktas såsom en allmän ledning och icke som en för vederbörande i varje punkt noggrant bindande bestämmelse. Sålunda kan av en del förnödenheter anskaffas mera, av andra åter mindre, och för en del erläggas ett högre, för andra ett lägre pris, än tabellen upptager, blott uppköpens sammanlagda pris icke överstiger, vad ovan beräknats. Självfallet är kommunen oförhindrad att i vissa uppköp gå utöver detta sammanlagda pris, om den åtager sig att ensam bekosta det överstigande utan bidrag av statsverket. För de handarbetstillbehör, som utgivas åt elevenia i lägre och högre folkskola samt vid fortsättningskurserna, gives icke statsbidrag. Vidkommande de skoltillbehör, som användas vid fortsättningsundervisningen, så erlägges statsbidrag för sådana tillsvidare på grund av avgiven beräkning och utredning i varje särskilt fall. I det redovisningsutdrag, som avgives i och för utbekommande av statsbidrag, bör noga åtskiljas, huru stort penningbelopp, som använts vid lägre folkskola, huru stort vid högre folkskola och huru stort vid fortsättningskurser för skoltillbehör, som kostnadsfritt utdelas åt dessas elever.» I samband med statsbidraget till undervisningsmateriell märkes också § 15 av lag den 18 juni 1937 om ändring av lagen angående kostnader för folkskoleväsendet. Däri föreskrives: »Där kommun vid handhavandet av dess skolväsen genom oskicklighet,

92 slöseri eller annan därmed jämförlig orsak åsamkar sig större utgifter, än vad som bör anses skäligt, må statsunderstöd ej till dessa onödiga kostnader utgivas.» Grunderna för statsbidrag. Grundsatsen för förvaltningen av den fria undervisningsmateriellen är, a t t kommunen under de i lagstiftningen angivna förutsättningarna anskaffar och betalar denna materiell och härför i föreskriven ordning och under vissa villkor erhåller bidrag av staten. Landsk o m m u n uppbär av staten 2 / 3 av dessa kostnader och erlägger själv 1/3. H ä r o m föreskrives nämligen i lag den 18 juni 1937 om ändring av § 15 av lagen angående kostnaderna för skolväsendet, a t t staten ersätter »två tredjedelar av de verkliga årsutgifterna för kommunens folkskoleväsende, vilka hänföra sig till anskaffande av skolinventarier, undervisningsmateriell, åt eleverna kostnadsfritt eller till begagnande tilldelade läroböcker jämte annan skolmateriell.» Enligt samma lagrum erhåller köpingskommun för dessa folkskoleutgifter av staten »årligen i ett för allt i understöd för varje elev ett belopp, vars storlek statsrådet för treårsperiod fastställer till minst 50 och högst 70 mark». Köpingens statsbidrag utgår med ett jämförelsevis obetydligt belopp, därför a t t staten betalar lärarlönerna, deltar i skolbyggnadernas underhåll och beviljar avsevärda byggnadsunderstöd. Vad angår stadskommun utfärdades föreskrift rörande statsbidraget genom lag den 11 december 1931 om ändring av lagen angående kostnaderna för folkskoleväsendet. § 17 av sistnämnda lag lyder i enlighet härmed: »Stadskommun tillkommer för upprätthållande av dess folkskoleväsen i årligt bidrag av staten för varje elev ett belopp, vars storlek av statsrådet för treårsperiod fastställes till minst 400 och högst 500 mark.» Dessutom föreskrives beträffande »landets fattigaste och glest befolkade kommuner samt gränstraktskommuner», a t t de erhålla »ur de av riksdagen för ändamålet för varje särskild gång beviljade medel extra understöd, där deras kostnader för upprätthållande av folkskoleväsendet eljest bleve oskäligt betungande». Statsrådets beslut den 7 januari 1938 angående det statsunderstöd, som städer och köpingar skola under åren 1938—40 på grund av elevantalet erhålla för underhåll av sitt folkskoleväsen, förordnar att n ä m n d a understöd skall utgöra för stad 440 och för köping 60 m a r k för varje elev årligen. Rekvisition och utbetalning av statsbidrag. Beträffande rekvisition och utbetalning av statsbidraget (understödet) stadgas i § 13 av förordning den 8 juni 1926 om verkställighet av lagen s. d. angående kostnaderna för folkskoleväsendet, att det bidrag, som kommunen är berättigad a t t erhålla för upprätthållande av sitt skolväsen, skall av kommunen hos skolstyrelsen (skolöverstyrelsen) rekvireras i början av följande redovisningsår, och utbetalas d e t t a understöd därefter till kommunen från lantränteriet enligt skol-

93 styrelsens utanordning. Vid rekvisitionen skola, heter det vidare, fogas till riktigheten styrkt utdrag ur kommunens räkenskaper samt sådana tilläggscertifikat och uppgifter, som skolstyrelsen finner nödiga. P å särskild rekvisition k a n landskommun redan under det år, för vilket understöd är fråga, för sagda ändamål utbekomma ett belopp, motsvarande ända till 75 % av det understöd, som för samma ändamål erhållits under det senast tilländalupna redovisningsår, för vilket bokslut redan uppgjorts. Åt stadskommunerna låter skolstyrelsen utbetala motsvarande förskott kvartalsvis. Upphaudliug, distribution och affärskutymer. Beträffande upphandling och distribution av undervisningsmateriell ävensom därvid gällande affärskutymer meddelas i skrivelse till skolmateriellsakkunniga den 4 maj 1938 från skolstyrelsen i Finland följande upplysningar: »Läroböcker och annan skolmateriell utgivas till lärjungarna i skolan, till vilken de anskaffats, vanligen före läsårets början genom av kommunen verkställda uppköp av årsbehovet för kommunens samtliga skolor. Skolmaterialieaffärerna — sådana finnas hos oss fyra — kringsända till samtliga skolor i april eller maj priskataloger, åtföljda av rekvisitionslistor, och tillställa samtidigt kommunerna sina anbud. P å basis av dessa anbud avgör kommunen, från vilken centralaffär skolförnödenheterna skola inköpas, och anmodar tillika de i kommunen befintliga skolorna (skolornas föreståndare) a t t ifylla rekvisitionslistorna. N ä r kommunalnämnden eller skolnämnden sedermera erhållit rekvisitionerna och kontrollerat, a t t den fastställda budgeten icke överskridits, insändas samtliga rekvisitioner på en gång till centralaffären. Därifrån skickas försändelserna inpaketerade direkt under varje skolas adress. E n v a r av dessa försändelser åtföljes av ett konnossement, vilket läraren kvitterar vid mottagningen av varorna och överstyr till kommunalkansliet för granskning av den gemensamma räkningen. P å denna observeras varje skola särskilt för sig, varjämte de olika slagen av varor upptagas i samma ordningsföljd. I några få kommuner är det brukligt, a t t lärarna u t a n inblandning från kommunens sida få inköpa skolförnödenheter från den affär de själva önska. Kommunerna verkställa sina inköp i allmänhet från centralaffärer. Beställningar kunna också inlämnas till någon lokal bokhandel eller ombudsman. Dessa uppbära av centralaffären ett överenskommet arvode. D å fråga är om inköp av böcker, erlägga centralaffärerna åt de lokala försäljarna en av förläggarna fastställd procent. Förläggarna ha u t t a l a t önskemålet, a t t bokinköpen skulle ske genom förmedling av lokal bokhandel, men då också skolmaterialiecentralaffärerna själva förlägga böcker, har det dels för debiteringens, dels för fraktkostnadernas skull ävensom av andra praktiska orsaker lett därhän, att kommunerna i stor utsträckning anskaffa också böcker genom dessa centralaffärer.

94 Då skolstyrelsen godkänner läroböcker, fästes avseende också därvid, att priset icke är oskäligt högt. Konkurrensen mellan skolmaterialieaffärerna verkar i samma riktning. Vid gemensamt inköp av böcker erhålla kommunerna 15 % av dessas bruttopris, dock icke för läroböcker, vilka ha ett nettopris åsätt. Likaså beviljas för skolförnödenheter vanliga partiprisrabatter. På alla uppköp, utom för uppköp av läroböcker, beviljas 2 % i kassarabatt, när räkningen betalas inom överenskommen kortare tid. Inpackningen sker gratis. För lådorna debiteras självkostnadspris. Om beställningen går till minst 500 mark, betalar avsändaren frakten till mottagningsstationen.» Skolstyrelsen sammanfattar slutligen bestämmelserna rörande skolmateriellens förvaltning i följande punkter: »Barn av samma familj erhålla endast ett exemplar av varje lärobok till gemensamt bruk. Staten deltager ej i bestridandet av alltför stora utgifter. Skolan äger hålla sina utgifter inom gränserna för budgeten, vilket vederbörande kommunala myndigheter vid granskningen av rekvisitionerna äro i tillfälle att övervaka. Slöseri i avseende å lärjungarnas skolmateriell hindras genom följande bestämmelser: skolstyrelsen fastställer, vad som får hänföras till lärjunges skolmateriell samt huru mycket därav får användas i medeltal per elev och år; skolans föreståndare är enligt reglemente skyldig att vårda förrådet av läroböcker och skolförnödenheter, föra förteckning över dessa och vid läsårets slut avge redogörelse häröver till kommunalstyrelsen. Vid sina inspektioner övervaka också statens inspektörer, att slöseri ej uppkommer. — Ansatser ha gjorts att få samma läroböcker införda i samtliga folkskolor inom samma kommun, men alltjämt ha lärarna i lantfolkskolorna stor frihet vid val av läroböcker. Förrådet bevaras i skolan under föreståndarens tillsyn och i större skolor delvis även under klasslärarnas vård. Skolmateriellen utdelas till lärjungarna i mån av behov.» Beträffande de statsbidrag, som lämnats åt landskommunerna för anskaffning av gratis undervisningsmateriell, ha följande uppgifter meddelats. De avse statens andel (2/3) i landskommunernas totalkostnader. År 1927

Läroböcker Övriga förnödenheter

11,350,000 mark 6,185,000 mark

År 1928

11,592,000 mark 6,910,000 mark.

Enligt en kalkyl, utförd av en år 1930 verksam kommitté, har varje elev i folkskolan under åren 1925—1928 i ifrågavarande avseende årligen i medeltal dragit en kostnad, varierande melan 57 och 90 mark inom inspektionsdistrikten. I cirka 75 % av de skolor, vid vilka detta förhållande är undersökt, har denna kostnad per elev och år understigit 80 mark. Differenserna därutinnan de olika skolorna emellan är betydande, ty många

95 verkställa stora inköp under det ena året, men under det andra året däremot mindre. Till belysning av dessa uppgifter må nämnas, att enligt Sveriges riksbanks avista växelkurs å finska mark förhållandet mellan krona och mark varit: 1/7 1925 kronor 9:42 per 100 Fmk. 1/7 1926 kronor 9:41 per 100 Fmk. 1/7 1927 kronor 9: 41 per 100 Fmk. 2/7 1928 kronor 9: 39 per 100 Fmk. En utgift om 80 mark per barn och år skulle alltså i svenskt mynt vid ifrågavarande tidpunkt motsvara ungefär 7: 50 kronor. Beträffande den inom Finlands skolstyrelse (skolöverstyrelse) upprättade räkenskapsbyrån (kamerala byrån) bifoga de sakkunniga en särskild redogörelse (bilaga 4).

96¶VII. Skolmateriellfrågan ur sociala och pedagogiska synpunkter. 1. M å l s m ä n n e n , s k o l d i s t r i k t e n o c h s t a t e n . D å det allmänna ålägger barnen obligatorisk skolplikt, böra dessa också av det allmänna erhålla den undervisningsmateriell, som härför kräves. Det är denna synpunkt, som medfört, a t t principen om fri undervisningsmateriell godtagits i samtliga våra nordiska grannländer Finland, D a n m a r k och Norge samt där tillämpats på samtliga elever i folkskolan, vad angår de t v å förstnämnda helt och beträffande Norge delvis. Liksom hos oss för närvarande är fallet, så ankom det tidigare i dessa våra grannländer på kommunerna, huruvida och i vad utsträckning fri undervisningsmateriell skulle tillerkännas barnen. Lärorik och tillämplig också på våra förhållanden synes särskilt den diskussion vara, som i Norge fördes rörande detta ämne (se ovan s. 79). Därvid betonades bland annat, att även om icke de statliga eller kommunala organen åttoge sig a t t bestrida kostnaderna för materiellen, så komme dessa kostnader lika fullt a t t uttagas inom »bygden», d. v. s. vila på det samhälle, som utgjorde den enskilda skolans miljö. D å målsmännen anbefallas a t t anskaffa undervisningsmateriell åt barnen, innebär detta nämligen a t t offentligen ålägga dem vissa utgifter d. v. s. en särskild form av beskattning. D e t t a torde böra framhävas gentemot dem, som förfäkta, a t t en principiell nyhet införes, därest undervisningsmateriellen i folkskolan gäldas med skattemedel. T y frågan avser — närmare besett — icke, huruvida en offentlig beskattning må äga rum, u t a n fastmer vilken beskattningsmetod som är den lämpliga och rättvisa, då det gäller a t t bestrida ifrågavarande utgifter. Till stöd för den uppfattning, som ovan uttalats, förtjänar också anföras det yttrande, som 1920 års skolmateriellsakkunniga gjort i detta samband och där det bland annat heter: Det har framhållits, att vårt folkskoleväsen redan nu är dyrt nog och att det icke borde belastas med en ny utgift av förevarande art. Detta resonemang kunde hava fog för sig, därest det här verkligen vore fråga om nya behov och nya kostnader. Så är emellertid ingalunda förhållandet. Behovet av skolmateriell är lika gammalt som skolan, och de kostnader, som föranledas av detta behov, hava alltsedan skolans tillkomst måst bestridas. Det föreliggande förslaget går endast ut på att dessa kostnader skulle fördelas efter andra grunder än för närvarande är fallet. Då behovet av skolmateriell är direkt betingat av den obligatoriska undervisningen, för vilken utgifterna bäras av det allmänna och sålunda i skatteväg fördelas på de olika medborgarna, synas även utgifterna

97 för materiellen i viss mån kunna betraktas som en form av beskattning, vilken emellertid för närvarande, i motsats till andra av det allmänna föreskrivna pålagor, drabbar endast de medborgare, som hava barn i skolåldern, och dessa medborgare få tillika bära denna börda under den tidrymd, då familjen i allmänhet måste anses hava sin mest brydsamma ekonomiska period. Medan man i fråga om andra skatter eftersträvar avpassning efter de betalandes förmåga att bära dem och att i detta syfte bereda lindring för sådana skattebetalare, vilka hava stor familj att försörja, ökas däremot den här ifrågavarande bördan i direkt proportion till barnantalet. Av vad i det föregående anförts torde framgå, att denna börda därjämte drabbar synnerligen ojämnt på olika orter, i det att somliga kommuner i viss grad övertagit föräldrarnas kostnader, andra däremot icke. Rättelse i berörda hänseende torde ej kunna åstadkommas, förrän dessa kostnader liksom övriga utgifter för folkskoleväsendet genom det allmännas försorg bättre fördelas efter vars och ens bärkraft. Mot en sådan utjämning av kostnaderna, som det allmännas övertagande av utgifterna för barnens skolmateriell skulle innebära, har anmärkts, att därigenom även personer, som ej hava några barn eller som för sina barn begagna sig av andra undervisningsanstalter, finge deltaga i dessa kostnader. Det bör emellertid erinras, att dessa personer redan nu deltaga i de huvudsakligaste av folkskolutgifterna. Vad särskilt angår personer, som ej hava försörjningsplikt, och opersonliga skattebetalare, torde det icke ligga någon orättvisa i att dessa deltaga uti förevarande kostnader, då de i allmänhet torde vara mera bärkraftiga än familjeförsörjare. Ur principell synpunkt torde deras deltagande i kostnaderna för undervisningsmateriellen i varje fall icke kunna möta större invändning än delaktigheten i andra utgifter för skolväsendet. Ej heller lärer någon berättigad invändning kunna göras mot att även föräldrar, som för sina barns undervisning anlita andra undervisningsanstalter än folkskolorna — enligt den offentliga undervisningsstatistiken var detta under år 1920 fallet endast i fråga om ungefär 5 procent av rikets samtliga skolpliktiga barn — bidraga till kostnaderna för materiell åt folkskolans lärjungar. Det bör nämligen beaktas å ena sidan, att den undervisning, som meddelas i de högre skolorna, är mycket mera omfattande och, särskilt vad de allmänna läroverken angår, för statsverket medför väsentligt större kostnad för varje lärjunge än folkskolundervisningen, och å andra sidan, att de belopp, som erfordras för beredande av fri skolmateriell åt folkskolans lärjungar, i jämförelse med de sammanlagda utgifterna för folkskolväsendet äro så ringa, att de med den utjämning, som ernås genom de sakkunnigas förslag om en samverkan mellan stat och kommun, komma att sakna nämnvärd betydelse. Det bör i detta sammanhang slutligen erinras om att såväl läroverks- som folkskolundervisningen är en allmän angelägenhet, till vilken alla medborgare böra vara pliktiga att bidraga efter förmåga. Tilläggas må, a t t sistnämnda synpunkt sedermera blivit av avgörande betydelse, d å principen om folkskolan som bottenskola genomförts fr. o. m. 1927. Den börda, som för närvarande i allmänhet åvilar målsmännen a t t bekosta undervisningsmateriellen, har också ökats, i och med att på grundval av 1936 års riksdagsbeslut önskemålet om en sjuårig folkskola förverkligas. Kostnad efter förmåga. Härvidlag torde den omständigheten kunna lämnas åsido, a t t de uppenbart medellösa bland folkskolans elever redan nu 7

98 generellt erhålla gratis undervisningsmateriell. Såsom av det följande torde framgå, fungerar detta understödssystem näppeligen på ett tillfredsställande sätt. Framhävas må, att de synpunkter, som anförts av 1920 års sakkunniga, alltjämt äga giltighet. Därvid är det av vikt att — såsom skolstyrelsen i Konungsunds distrikt yttrat — utgå från grundsatsen »kostnad efter förmåga, då ju omkostnaderna fördelas enligt taxering». Från Bettna skoldistrikt anföres: »Utgifterna för materiellen fördelas på alla skattedragarna inom kommunen och i förhållande till deras inkomst». Ifrågavarande grundsats torde i själva verket väl överensstämma med det allmänna rättsmedvetandet. Det torde, såsom skolstyrelen i Ansas uttryckt det, »icke av denna anledning yppas något knot från skattdragarna, då samtliga elever få fri skolmateriell». Skolstyrelsen i Botkyrka formulerar samma ståndpunkt i följande ord: »Om de bättre situerade skulle köpa böckerna åt sina barn eller de få dem och betala indirekt, via skattsedeln, synes egalt, och om mycket väl situerade skattedragare — barnlösa och bolag medräknade — måste bidraga, så synes det vara en mycket sympatisk form av skatteutjämning». Folkskolstyrelsen i Strängnäs betonar, att »det i dessa barnbristens tider särskilt torde vara lämpligt att överflytta de största skolutgifterna för barnen från föräldrarna till samhället, så att även de, som inga barn ha, få hjälpa till att försörja de barn, som finnas». Det faktum, att skoldistrikten var för sig i allt större antal infört helt fri materiell, ådagalägger tillfyllest, att denna synpunkt vinner allt vidsträcktare anslutning. Slutligen må anföras ett uttalande från diskussionen rörande fri undervisningsmateriell i Kalmar stadsfullmäktige (referat i tidningen Östra Småland 16 / 12 1937), då herr Ekner yttrade: »Kan det vara rätt att alla självförsörjande kvinnor, alla barnlösa inkomsttagare och alla ungkarlar med inkomst skola gå fria från en skyldighet, som borde vara hela samhällets?» Kostnadsfördelningen mellan olika skoldistrikt. Men är önskemålet om fri undervisningsmateriell motiverat med hänsyn till kravet på en rättmätig skatteutjämning, kan det just på denna grund ifrågasättas, huruvida det bör tillhöra skoldistrikten att vart för sig fatta ståndpunkt till detta spörsmål. Givetvis måste därvid distriktens växlande ekonomiska bärkraft i hög grad begränsa deras förmåga att införa fri undervisningsmateriell, även om denna reform synes vara i hög grad påkallad. Skolstyrelsen i Edefors påpekar sålunda, att denna åtgärd i sagda distrikt föranleder, att en uttaxering sker om 45—50 öre per skattekrona, något, som givetvis är betungande, vadan ett önskemål uttalas om att staten helt må bestrida kostnaderna härför. I ett sådant läge befinna sig givetvis i synnerhet landsbygdens skoldistrikt i den mån de bevilja fri undervisningsmateriell — och

99 landsbygdsdistrikten äro ju till antalet de vida övervägande. Skolstyrelsen i Idala yttrar: »Önskvärt vore, att staten övertoge hela eller större delen av kostnaden. Detta skulle bli mycket mindre kännbart för varje skattebetalare, då inkomsten per skolpliktigt barn är oerhört mycket större i städer, större samhällen och fetare landsbygdssocknar än i en liten fattig skogsbygdskommun.» Jämförelsen mellan de bättre och sämre lottade inom ett och samma skoldistrikt kompletteras sålunda av jämförelsen mellan mer och mindre välsituerade skoldistrikt, och önskemål uttalas om att en skatteutjämning må ske mellan de senare såväl som mellan de förra, givetvis under förmedling av det statliga skattesystemet. Detta utjämningskrav motiveras ytterligare av Svanhals skoldistrikt på följande sätt: »Städer och samhällen lämna redan i och med att barnen bo i staden eller samhället stora förmåner: kort skolväg, bättre skolform, längre Jästid o. s. v. Landsbygden har den längre skolvägen, den sämre skolformen och den kortare Jästiden. En utjämning kommer till stånd, ju mer statsmakterna överta vissa frivilliga prestationer. De böra bland annat bidraga till läroböcker och undervisningsmateriell.» Tydlig är alltså den motsägelse, som föreligger mellan å ena sidan de skäl, vilka tala för att undervisningsmateriellen inom folkskolan allmänt lämnas gratis åt eleverna, å andra sidan det förhållandet, att de omkring 2 500 skoldistrikten enligt nu rådande ordning var för sig fatta beslut i denna angelägenhet samt, i den mån som de i större eller mindre utsträckning införa fri undervisningsmateriell, bestrida kostnaderna härför av kommunala skattemedel. Ändamålet överensstämmer icke med de metoder, som brukas för dess uppnående. Sist men icke minst märkes det förhållandet, att — såsom annorstädes beröres (Bil. 2) — den sammanlagda summa, som för närvarande i hela riket anslås av distrikten för att lämna gratis undervisningsmateriell åt eleverna, är mycket betydande. Ur skatteteknisk synpunkt är det redan därför angeläget att jämförelsevis enhetliga riktlinjer tillämpas på ifrågavarande område, så att på en gång sparsamhet iakttages och god materiell inköpes. Två omständigheter förtjäna att härvid särskilt beaktas. Å ena sidan motivera de ansenliga uppoffringar, som distrikten jämväl på landsbygden i alltjämt stigande skala iklätt sig i nämnda syfte, att statsmyndigheterna särskilt uppmärksamma denna fråga. Ä andra sidan torde det med hänsyn till skatteläget inom kommunerna under alla omständigheter vara uteslutet, att majoriteten av skoldistrikten på egen hand och med egna medel tillgodose de krav, som i detta sammanhang uppställa sig. En generell reglering och normering av denna fråga synes därför vara påkallad såväl för att rättvist fördela de ekonomiska bördor, som därav kunna föranledas, som även ur saklig synpunkt. Detta desto mer som staten särskilt under senare tid i allt större omfattning beviljat bidrag till folkskolväsendets organisation och upprätthållande och därmed erkänt, att dessa frågor utgöra en angelägen-

100 het för hela riket. I detta sammanhang må blott erinras om de kostnader, som staten iklätt sig för finansierande av folkskolans lönestat. Men även pedagogiska skäl motivera starkt, att statsbidrag lämnas för att bekosta undervisningsmateriellen i folkskolan. Såsom annorstädes beröres (s. 114), påverkas och beror undervisningen nämligen i varje särskilt fall i allra högsta grad av det sätt, på vilket undervisningsmateriellen ställes till elevernas förfogande. För närvarande växlar emellertid detta tillvägagångssätt från distrikt till distrikt. Visserligen ådagalägga skoldistrikten därvid ofta ett lovvärt och uppoffrande intresse för folkskolväsendets sak. Likaså förekomma bland de skiftande anordningar, som vidtagits inom distrikten, många uppslag, vilka kunna tjäna som allmänna förebilder. Skoldistrikten ha utfört en betydelsefull gärning som pionjärer på detta område. Härvid förtjänar anföras ett uttalande av skolrådsordföranden i Hyltinge distrikt: »Den fria materiellen är en Guds välsignelse för både lärare och barn. Den är värd utgiften och borde vara lag överallt.» Som exempel må nämnas den insats, som gjorts av Västra Vingåker, men flera andra skoldistrikt skulle kunna anföras i detta samband. Det är fördenskull också uppenbart, att den kommunala självstyrelsen bör bevaras som en drivkraft också på detta område av folkskolväsendet. Men å andra sidan har det experimenterande med olika »system» för meddelandet av fri materiell, som hittills på olika håll florerat, ofta varit planlöst. Förhållandet är nämligen, att den moderna pedagogiska utvecklingen icke företrädesvis fortgår inom lokala kretsar, utan fastmer sker under en fruktbar inbördes samverkan inom hela riket, vid vilken fackpress och facklitteratur, lärarsammanslutningar och specialföreningar, seminarier och universitet, det allmänna meningsutbytet i pressen, offentliga utredningsarbeten och hithörande frågors riksdagsbehandling var för sig lämna sina vägande bidrag. Med fog anmärker skolstyrelsen i Slimminge: »Med de krav, som nu ställas på beskaffenheten av materiellen, torde en annan ordning än meddelandet av fri materiell inte vara tänkbar». Från Skellefteå stad betonas, att då fri undervisningsmateriell meddelas, denna anpassar sig efter undervisningssättet och ej tvärtom, såsom är fallet, då föräldrarnas växlande uppfattning om vad de ha råd till och vad som är nödvändigt ofta inverkar på materiellbeståndet i en klassavdelning. Vad beträffar undervisningsmateriellen är dessutom att märka, att produktionen av densamma redan av ekonomiska grunder inriktas på att nå en såvitt möjligt vidsträckt avsättning inom landet. Detta sker också i god överensstämmelse med de krav på en relativ standardisering av undervisningsmateriellen, som bland annat förestavas av önskemålet om dess förbilligande. Sammanfattning. Vad ovan sagts, synes kunna sammanfattas på följande sätt. Godtages av principiella grunder kravet på att undervisnings-

101 materiellen må gratis lämnas åt folkskolans elever, torde det å ena sidan icke vara ändamålsenligt, att, som nu sker, skoldistrikten var för sig få besluta i denna angelägenhet och med kommunala skattemedel bestrida de utgifter, som härav kunna föranledas. Å andra sidan är det av olika grunder starkt motiverat, att undervisningsmateriellen finansieras med statsmedel. Härför tala nämligen såväl de grundsatser, som nu för övrigt tillämpas i fråga om finansierandet av folkskolväsendet, som den allmänna tendens till en relativ uniformitet, vilken kännetecknar den pedagogiska utvecklingen, ej minst beträffande folkskolmateriellen.

2. Fri skolmateriell åt medellösa. — Kreditväsen. Fri materiell åt medellösa. Ett grundläggande och bärande motiv för att införa fri undervisningsmateriell är tvivelsutan det sociala. Särskild uppmärksamhet påkallar det system, som för närvarande råder i det övervägande antalet skoldistrikt, nämligen att efter ansökan lämna fri materiell åt medellösa barn. Häremot riktas med fog den kritiken, att en individuell understödsverksamhet utövas under en form, som äger karaktären av nådegåva. Redan på barnastadiet konstitueras därmed ur ekonomisk synpunkt en viss klasskillnad. Sålunda »aktualiseras — för att använda ett uttalande från Ludvika skoldistrikt — den ekonomiska standarden hos föräldrarna». I omgivningens ögon placeras föremålen för denna välgörenhet i en social särställning, som enligt kritiken förlänat dem en fattigvårdsstämpel. Det förefaller uppenbart, att denna understödsverksamhet alls icke passar i vår moderna svenska barndomsskola, vars centrala uppgift är att under för alla elever lika förutsättningar meddela en medborgerlig folkundervisning. Alltsedan vår folkskolas grundläggning torde medellösa elever i allmänhet ha erhållit fri undervisningsmateriell på skoldistriktens bekostnad. För att belysa det närvarande läget torde det dock vara tillfyllest att taga hänsyn till de förhållanden, som rått på ifrågavarande område under de senast förflutna tjugu åren. I § 49 av 1921 års folkskolstadga föreskrevs: »Där föräldrar eller målsmän icke äga tillgång att bekosta barnens kläder och underhåll vid skolan, böra de genom kommunens fattigvård härutinnan understödjas.» I lagen om fattigvården den 14 juni 1918 bestämdes i 49 §, bland annat, att hinder för förvärvande av hemortsrätt icke föranledes av fattigvård, som bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, samt i 51 §, att ersättning från annat fattigvårdssamhälle än det, där understödstagaren har hemortsrätt, ej utgår för fattigvård av förut nämnd art.

102 1920 års skolmateriellsakkunniga y t t r a beträffande tillämpningen av berörda föreskrifter bland annat: Skolråden ha i allmänhet jämlikt § 49 av folkskolstadgan behjärtat de obemedlade barnens behov av hjälp vid anskaffandet av den erforderliga skolmateriellen. I många fall har denna hjälp erhållits genom fattigvården, i åtskilliga skoldistrikt finnas särskilda donationer för underlättande i ena eller andra formen av de fattiga barnens skolgång, men i de flesta fall ha särskilda medel anvisats för ändamålet. Dessa medel hava antingen uttaxerats på vanligt sätt eller anvisats att utgå av hundskattemedel, nöjesskatt eller andra kommunens tillgångar. Slutligen må nämnas, att på några ställen skolråden genom enskilda gåvor erhållit de behövliga medlen. Betecknande för handläggandet av denna fråga var under detta tidigare skede, a t t den jämlikt bestämmelserna hemföll under gemensam administration av fattigvården och skolmyndigheterna. H ä r o m anföra 1920 års skolmateriellsakkunniga: I flera av de uppgifter, som inkommit från skoldistrikten, påpekas svårigheten att fullt rättvist bedöma, i vilka fall hjälp i fråga om skolmateriell bör lämnas åt behövande barn, och detta vare sig skolråd eller fattigvårdsstyrelse har att träffa valet. I några församlingar har man sökt underlätta prövningen av de speciella fallen genom att angiva vissa allmänna grunder för tilldelande av understöd. Så har t. ex. i ett distrikt bestämts, att endast de barn må erhålla fri skolmateriell, vilka utackorderats av fattigvården och vilkas fosterföräldrar ej vilja bekosta denna materiell. I andra distrikt åter tillhandahålles fri skolmateriell endast åt sådana barn, vilkas målsmän även i annan form åtnjuta fattigunderstöd, och på något ställe har förmånen av fri skolmateriell förenats med understöd i annat avseende, så att t. ex. de barn, vilka bliva delaktiga av skolans barnbespisning, utan ansökan erhålla fri skolmateriell. På vissa ställen har av vederbörande stämmor fastslagits, att fri skolmateriell skall utgå till barn, vilkas föräldrar ej taxerats för viss angiven inkomst. I allmänhet synes det emellertid vara så ordnat, att individuell prövning för utdelning av fri materiell äger rum. Denna prövning verkställes i vissa distrikt av fattigvårdsstyrelsen, som vid sammanträde behandlar frågan om skolbarnens behov av fri materiell i samband med övriga fattigvårdsfrågor. Då det mången gång kan dröja ganska länge, innan ärendet på detta sätt kan avgöras, plägar fattigvårdsstyrelsen till förebyggande av att de barn, för vilkas räkning fri materiell sökes, under tiden skola vara i avsaknad av materiell, som deras bättre lottade kamrater redan begagna, ofta uppdraga åt vissa sina ledamöter att för olika delar av skoldistriktet fatta beslut å styrelsens vägnar. På åtskilliga håll utfärdar fattigvårdsstyrelsen eller någon dess ledamot redan före lästerminens början medellöshetsintyg, som berättigar skolbarn till fri materiell. Inom flertalet skoldistrikt handlägger emellertid skolrådet ifrågavarande ärenden. I regel får barnets målsman hos vederbörande lärare, närmast boende skolrådsledamot eller skolrådets ordförande muntligen eller skriftligen göra framställning i saken, eller också anhåller barnet hos läraren om den behövliga hjälpen, varefter läraren gör framställning till skolrådet. För att undvika, att barnen alltför länge skola vara i avsaknad av den behövliga materiellen, har skolrådet ofta uppdragit åt enskilda ledamöter att besluta i ärendet och då i allmänhet i samråd med vederbörande lärare. På vissa platser finnes en särskild för ändamålet tillsatt nämnd.

103 Inom vissa skoldistrikt ha vederbörande lärare erhållit skolrådets fullmakt att själv pröva behovet och omedelbart avhjälpa förekommande brist. E t t förråd av åtminstone förbrukningsmateriell finnes å lärorummet. De obemedlade erhålla i allmänhet vad som behöves utan avgift, i vilket fall läraren oftast, om han för egna medel inköpt materiellen, vid terminens slut tillställer skolrådet räkning å kostnadsfritt utlämnad sådan. I här nämnda fall, vilka äro de allmännast förekommande, lämnas skolmateriellen in natura. I vissa fall lämnas emellertid kontant hjälp av fattigvården eller skolrådet. 1920 års skolmateriellsakkunniga betona, a t t i den mån fattigvården omfattar uppfostran åt minderåriga understödstagare, det finge anses uppenbart, a t t fattigvårdsstyrelsens skyldighet även innefattade anskaffande av den skolmateriell, som vore oundgängligen nödvändig för a t t barnen skulle kunna tillgodogöra sig den i skolan meddelade undervisningen. Sakkunniga a n m ä r k a härom: Det torde ligga i öppen dag, att förevarande fråga ej kan anses tillfredsställande löst därigenom, att kommunerna genom sin fattigvård hava att tillhandahålla behövlig skolmateriell åt de av fattigvården övertagna barnen och åt de barn, vilkas föräldrar helt eller delvis erhålla försörjning genom fångvårdsstyrelsernas försorg. Det finnes i våra folkskolor ett stort antal barn, vilkas föräldrar leva i mycket knappa förhållanden men vilka dock nödtorftigt kunna draga sig fram utan fattigvårdens hjälp. Mången gång kan en familjeförsörjare genom sitt arbete endast erhålla vad som oundgängligen kräves till familjens uppehälle, och varje extra utgift måste kompenseras genom motsvarande minskning i annan behövlig utgift. En icke alltför ringa procent av folkskolans barn, såväl i städer och industrisamhällen som på den rena landsbygden, måste räknas till denna kategori. Det är otvivelaktigt, att även dessa barn äro i stort behov av samhällets hjälp för anskaffande av den erforderliga skolmateriellen. I fortsättningsskolstadgan av den 16 september 1918, § 28, föreskrevs i ifrågavarande avseende: »Där föräldrar eller målsmän icke äga tillgång a t t bekosta lärjunges skolgång, böra de genom vederbörande skoldistrikts försorg härutinnan understödjas genom för ändamålet i fortsättningsskolans stat särskilt anslagna medel, vilka skola omhänderhavas av skolstyrelsen. Sådant understöd må icke anses vara av fattigvårds natur.» Beträffande folkskolan har, sedan 1920 års skolmateriellsakkunniga avgåvo sitt betänkande, emellertid en lagändring skett i ifrågavarande hänseende, varigenom de bestämmelser, som förut gällt för fortsättningsskolan, även införts i fråga om folkskolan. Genom kungl. kungörelse den 12 juni 1936 (S. F . S. nr 305) erhöll nämligen § 49 av folkskolestadgan följande avfattning: »Där föräldrar eller målsmän icke äga tillgång a t t bekosta lärjunges skolgång, böra de genom vederbörande skoldistrikts försorg härutinnan understödjas genom för ändamålet särskilt anslagna medel, vilka skola omhänderhavas av skolrådet. Sådant understöd m å icke anses vara av fattigvårds natur.» Genom denna stadgeändring, som givetvis innefattar den egentliga under-

104 visningsmateriellen, (läro- och läseböcker ävensom förbrukningsmateriell), har sagda understöd, jämväl vad angår folkskolan, upphört att äga karaktär av fattigvård, något, som även framträder därutinnan, att skolrådet uttryckligen erhållit befattningen med administreringen av detsamma. Men därmed ha andra problem framträtt i detta samband. Tidigare har, såsom också framhävts av 1920 års sakkunniga, det missförhållandet förelegat, att nämnda understöd icke kommit sådana familjer till godo, vilka leva i mycket knappa förhållanden, men dock nödtorftigt kunna draga sig fram utan fattigvårdens hjälp. Genom 1936 års reform har nu visserligen den formliga gränsen utplånats mellan de notoriskt medellösa och dem, som leva under mycket knappa förhållanden. Skolstyrelsens prövning av behovet är av diskretionär natur. Bådadera kunna ju hänföras till dem, som sakna tillgång att bekosta skolgången. Därmed uppstår emellertid frågan, hur hela denna grupp i sin tur skall begränsas, en fråga, som det enligt den nu gällande formuleringen av folkskolstadgans § 49 åligger skolrådet i varje distrikt att efter diskretionär prövning bedöma och lösa. Utsträckningen av denna förmån kommer att växla från distrikt till distrikt. Som exempel kan anföras en uppgift från Flisby distrikt, att år 1936 68 procent av barnen tillerkänts fri materiell. Olikheten i praxis beträffande beviljandet av fri materiell måste emellertid bliva märkbar, då barnen, som ofta sker, flytta från distrikt till distrikt. Till belysning av frågan förtjänar också anföras den slutsats, till vilken en inom Ljungby stad år 1936 verkställd utredning kommit: »Då inga enhetliga grunder för tilldelning av fri materiell funnits, har i vissa klasser ingen elev erhållit någonting fritt, och i andra klasser ha ända till 10 stycken erhållit allting fritt. Det är vidare så gott som omöjligt att rättvist avgöra, vem som skall anses mindre bemedlad, och att lägga detta avgörande i klasslärarens eller överlärarens händer stärker ingenderas ställning. Barnen — i synnerhet i de högre klasserna — anse det förödmjukande att anhålla om eller mottaga fri materiell på grund av fattigdom.» Formulären för ansökningar. För att illustrera dessa förhållanden förtjäna några utdrag meddelas ur formuläret till en »Ansökan om understöd genom skolan (utan fattigvårdskaraktär)», vilket för närvarande brukas vid Örebro folkskolor. Formuläret innehåller följande rubriker: den sökande målsmannens fullständiga namn respektive adress, yrke, födelsetid, födelseort, hemortsrätt, hustruns namn respektive flicknamn, födelsetid, födelseort, barnens namn, födelseort och -dag samt »hemmets ekonomiska förhållanden». Uppgifterna i sistnämnda avseende skola i särskilda kolumner meddela respektive målsmännens, hustruns och barnens inkomst av arbete, arbetslöshetsunderstöd, fattigvårdsunderstöd, barnavårdsunderstöd samt pension, allt »per vecka». Till sist inskärpes, att »ofullständiga eller oriktiga

105 uppgifter kunna medföra, att understöd ej erhålles». Det förutsattes vidare, att vederbörande målsman noga sig till minnes antecknat de notiser, han en gång lämnat, ty vid förnyad ansökning ändras eller kompletteras i förekommande fall förut lämnade uppgifter genom insändande av uppgifter enligt ett särskilt formulär. Däri skola nämligen — under åberopande av den förut, å uppgivet datum ingivna ansökan — relateras de förändringar, som inträffat i hemmet med avseende på I) Familjeförhållanden, II) Ekonomiska förhållanden. Visserligen är detta formulär blott ett enstaka exempel på den form och de villkor, under vilka beslut fattas om att undervisningsmateriellen lämnar gratis åt medellösa barn inom ett folkskoldistrikt. Det må också ifrågasättas, om ens inom detta distrikt ett pedantiskt iakttagande av samtliga angivna krav på uppgifter är möjligt att upprätthålla såsom villkor för att bifalla en ansökan, vilken för övrigt i väsentliga delar är tillförlitlig och motiverar ett understöd. Inom andra skoldistrikt kunna ansökningsformulären vara avfattade i enklare och mindre i detalj gående ordalag. Å andra sidan torde det böra erkännas, att när fri undervisningsmateriell lämnas allenast åt medellösa barn, ett skoldistrikt har full rätt att kräva, att de uppgifter, som ligga till grund för denna favör, äro både tillräckliga, riktiga och i möjligaste mån aktuella. Fattigvårdens undersökningsmetoder torde härvid stundom ha tjänat som mönster. Det blir då en öppen fråga, hur många och hur utförliga detalj uppgifter som böra lämnas, och det blir enligt sakens natur mycket ofta svårt att avgöra, var gränsen skall sägas gå mellan å ena sidan formell noggrannhet och befogad månhet om att skapa garantier mot slöseri och å andra sidan pedantisk och fördömlig byråkratism. De anmärkningar, som det ligger nära till hands att rikta mot det ansökningsformulär, som ovan refererats, drabba i grund och botten icke det enstaka fallet utan själva systemet, enligt vilket medellöshet är grund för att bevilja fri skolmateriell. Avgörande är emellertid, att systemet i mycket stor utsträckning lider av felet att icke fylla sitt ändamål. Byråkratiska former sådana som de ovan angivna kunna trots allt äga ett visst berättigande, om de äro effektiva. Men det är uppenbart, att målsmän, som materiellt sett skulle ha goda grunder att ingiva en dylik ansökan, mycket ofta rygga tillbaka från att ifylla ett dylikt, mer eller mindre detaljerat formulär. Befattningen med dess ifyllande påkallar tydligen för det första en formell färdighet, som säkerligen icke alltid är till finnandes just hos medellösa fäder och mödrar, och det är ju om dem, det här är fråga. Vidare är att märka, att även om ansökningen, såsom i ovan anförda fall, uttryckligen angiver sig vara »utan fattigvårdskaraktär», den deklaration, som skall avgivas, likväl måste förefalla vara av just en dylik eller liktydig innebörd. Mot denna bakgrund framstår det önskemål, vilket framställts

106 från Gässie skoldistrikt, som symtomatiskt, nämligen att »de obemedlade åtminstone i skolan slippa ifrån känslan av fattigdom i förhållande till de ekonomiskt bättre ställda barnen». Stundom förekommer ett schema, efter vilket den medellöshet graderas, som lägges till grund för understöd med fri materiell. Mest utpräglat är det s. k. Landskronasystemet, som är planerat och fungerar på följande sätt. Vid uppropet före höstterminens början få lärjungarna i folkskolans olika klasser en gemensam tillsägelse att fråga sina föräldrar, om dessa önska skolhjälp i någon form (fria böcker, bespisning, medicin och läkarvård). I småskolans första klass får varje barn med sig hem ett tryckt meddelande om saken. Var och en av de lärjungar, som anmäla sig, erhålla av klassläraren en tryckt deklarationsblankett, som ifylles av målsmannen. En kommitté, av vilken bland annat en representant för fattigvårdsstyrelsen är ledamot, avgör på folkskolstyrelsens uppdrag rörande skolhjälp. Målsman kan också sedermera på förekommen anledning ingiva dylik ansökan. Såsom huvudsaklig norm vid tilldelningen gäller, att hjälp beviljas alla, vilkas veckoinkomster icke överstiga, vid endast ett minderårigt barn i familjen, 30 kronor, vid två barn 40 kronor, vid tre barn 50 kronor och vid 4 barn 60 kronor (respektive högst 1 560, 2 080, 2 600 och 3 120 kronor om året). Ävenså tages hänsyn till sjukdom och andra dylika omständigheter. Lärjungar, som beviljas sådan skolhjälp, få alla läroböcker gratis. Deras antal brukar omfatta % av hela barnantalet. Förbrukningsmateriell (utom blyertspennor, radérgummin och linjaler) lämnas gratis till alla elever, i fortsättningsskolan dessutom läroböcker. Såsom fördel med Landskronasystemet framhäves dels att klasslärarna slippa avgöra frågan om skolhjälp, dels att »gemensam tillsägelse åt hela klassen» ej kan betraktas såsom ett »utpekande» av vissa elever och att deklarationsblanketterna och meddelandena om erhållen skolhjälp ej äro offentliga. De sakkunniga finna dock, att enahanda skäl, som ovan angivits mot att lämna fri materiell endast åt medellösa, också kunna tillämpas i detta fall. Alldeles bortsett från frågan om hur nämnda system fungerar på den ort, där det utbildats, torde detsamma likväl icke lämpa sig såsom grundval för en allmän reglering av föreliggande spörsmål. Jämväl enligt det förfarande, som angivits, torde det i hög grad bero på målsmännens större eller mindre benägenhet att underställa sitt ekonomiska läge prövning hos en administrativ instans, huruvida de ingiva dylik ansökan eller icke. Ansöknings- och deklarationssystemet kan också under nämnda förutsättningar erhålla en byråkratisk prägel. Trots den sekretess, som kan iakttagas, torde det slutligen icke kunna undvikas, att det blir känt, vilka elever som åtnjuta »skolhjälp». De ansökningar om fri materiell, som ingivas inom skoldistrikten, kunna på ovan anförda grunder långt ifrån förutsättas ens tillnärmelsevis uttrycka

det verkliga behovet av en dylik förmån. De torde därför i ett mycket stort antal fall utgöra en otillräcklig grund för utdelningen av fri skolmateriell. Ä andra sidan lär det stundom inträffa, att ansökningar ingivas i oträngt mål. Sålunda meddelar Söderbärke distrikt, att det har »visat sig, att hem med rätt god ekonomi sökt tilltvinga sig fri materiell, då däremot sämre lottade varit mer måna om att betala». Det kan visserligen ifrågasättas, om detta påpekande har allmännare räckvidd, men det framhäver i varje fall ömtåligheten och vanskligheten i prövningens uppgift, som lätteligen torde leda till en friktion mellan skola och hem, och detta i större utsträckning, ju mer samvetsgrant ifrågavarande förrättning utföres. Därtill kommer, att, såsom det ovan anförda exemplet på ansökningsformulär också visar, många olika omständigheter måste tagas i betraktande, granskas, jämföras och avvägas mot varandra. Det torde därför även med bästa vilja från den prövande myndighetens sida ofta vara svårt att skipa verklig rättvisa i dylika fall, och det blir under alla förhållanden vanskligt att uppdraga gränslinjen mellan ansökningar, som böra godkännas, och sådana, som böra avslås. Om sålunda det grundläggande materialet enligt sakens natur ofta är otillräckligt, bristfälligt och svårt att bedöma, torde å andra sidan granskningen av detsamma försiggå under ganska växlande synpunkter, detta redan därför att inga uttryckliga gemensamma normer utfärdats härför, utan grunderna för prövningen fixeras av vederbörande myndighet inom varje skoldistrikt. En skolstyrelses sammansättning skiftar ofta år från år. Protokollsföringen rörande dessa mål, som torde vara mer eller mindre utförlig i olika distrikt, lämnar ofta icke stöd för någon fast praxis. 1920 års skolmateriellsakkunniga, som också berört denna sida av frågan, uttala härom: Den individuella prövning av förmögenhetsvillkoren, som måste bliva oundgänglig, därest förmånen av fri undervisningsmateriell skall begränsas till behövande barn, torde vidare svårligen kunna undgå att i avsevärd mån bliva godtycklig och beroende av de skilda subjektiva uppfattningar, som måste förefinnas hos de personer, vilka inom olika skoldistrikt skulle hava att träffa avgörandet beträffande understödsverksamhetens omfattning. Det är uppenbart, att den bristande enhetlighet, som förut påtalats som en framträdande olägenhet med nu bestående förhållanden, vid ett dylikt system skulle bliva än mer i ögonen fallande, något som till stor del skulle omöjliggöra den ifrågasatta verksamhetens syfte, att på ett mera rättvist sätt fördela bördan efter de föreliggande möjligheterna att bära densamma. Flyttningar mellan skoldistrikten. Härvid inverka de ofta täta flyttningarna mellan distrikten. Stundom är en målsmans verkliga ekonomiska läge väl bekant för de kommunala myndigheterna. Ansökningens mer eller mindre formenliga avfattning spelar då icke någon avgörande roll. Annorlunda är fallet med en nyinflyttad person. Även om kompletterande upp-

108 gifter inhämtas från honom själv eller från det distrikt, där han förut haft hemortsrätt, kommer bedömningen att företrädesvis basera sig på yttre kriterier. Blir det sålunda svårt att inom ett distrikt upprätthålla enhetliga normer för prövningen av ansökningarna, är det å andra sidan uppenbart, att dessa normer och praxis vid deras tillämpning i hög grad växlar från distrikt till distrikt. Metoden att bevilja fri undervisningsmateriell åt medellösa skiftar sålunda med nödvändighet starkt till sin innebörd inom de över 2 000 skoldistrikt, där den för närvarande begagnas. I detta sammanhang förtjänar även ihågkommas, att inemot tvåhundrafemtio distrikt, fördelade över hela landet, lämna gratis undervisningsmateriell, varjämte ett stort antal bereder olika lättnader för barnen i detta avseende. Såsom påpekats från Gåsinge, inträffar det ganska ofta, att barn flytta från ett distrikt med fri undervisningsmateriell till ett annat, där endast medellösa barn erhålla denna förmån. Därvid alstras givetvis missförstånd och missnöje bland målsmännen, vilka helt naturligt icke kunna finna någon anledning till att denna fråga handlägges på olika sätt från distrikt till distrikt. De, vilka ingiva ansökningar om fri materiell, finna detta besvär vara onödigt och uppfatta i dubbelt mått den särskilda prövningen som ett förödmjukande trakasseri. Då i dylika fall ansökningar ingivas utan tillräckliga grunder, avslås de också i viss utsträckning. Då, såsom stundom inträffar, ett skoldistrikt övergår till en ny ordning för materiellens bekostande och distribution, vållas också därav friktion mellan skola och målsmän. Både i detta fall och då flyttning skett mellan distrikt med olika bestämmelser i detta avseende, händer det, att målsmännen dröja med att anskaffa undervisningsmateriell. Motsatser av mångfaldiga slag uppstå mellan skola och hem och inverka hindrande och nedtyngande på undervisningen. Förmedling av materiellinköp. I distrikt, där principen om fri undervisningsmateriell åt medellösa tillämpas, möta vidare betydande olägenheter också i fråga om de barn, som själva skola anskaffa materiellen. Därmed avses det rådande kreditsystemet. För att i möjligaste mån förbilliga materiellen tillämpas nämligen i mycket stor utsträckning den metoden, att skolan eller läraren inköper densamma, varvid leverantören lämnar de rabatter, som medgivas på grund av det sålda partiets omfång m. m. och som undantagslöst komma barnen till godo. Dels med human hänsyn till målsmännens ekonomiska förhållanden, dels för att undervisningsarbetet så snart som möjligt må komma i gång, utlämna då lärarna materiell på kredit åt de elever, som anhålla därom eller eljest befinnas icke kunna för tillfället erlägga betalning. Försäljningen av undervisningsmateriel] genom skolan och lärarna motiveras ej blott av det i och för sig synnerligen behj ärtans värda kravet, att

109 målsmännen må i möjligaste mån få tillgodogöra sig en skälig rabatt vid materiellinköpen, utan även av det pedagogiska önskemålet, att barnen skola ha lika läroböcker och ensartad förbrukningsmateriell. Det förtjänar också erinras, att det övervägande flertalet av skoldistrikten äro belägna på landsbygden och att skolorna i mycket talrika fall icke äro belägna i närheten av bok- eller pappershandel. Detta förhållande understrykes från Skinnskatteberg: »Då bok- eller pappershandel icke funnits eller finnes i närheten av någon av distriktets skolor, måste vederbörande lärare vara bokoch pappershandlare, och barnen hos dem göra sina inköp.» Ovannämnda förhållanden belysas å ena sidan av vissa citat ur den pressdiskussion i frågan, som uppstod i samband med förordnandet av 1937 års skolmateriellsakkunniga, å andra sidan av yttranden, som avgivits till sakkunniga av skolstyrelserna inom olika distrikt. I Folkskollärarnas tidning (25/9 1937) anmärkes om detta kreditsystem: »Det är ingalunda ovanligt, att läraren därvid gör större eller mindre ekonomiska förluster eller att han får utstå obehag vid indrivningen av betalningen». Ny Tid yttrar (31/10 1937) i en ledande artikel, som uppgiver sig vara författad av en person, vilken haft i uppdrag att granska ansökningar om fri skolmateriell, bland annat följande: »Barnen glömma så lätt, att de skola ha pengar med sig till den eller den boken, men ofta ligger ansvaret på föräldrarna. Det kan ju vara tänkbart, att de inte för tillfället ha de nödvändiga medlen eller också kan glömska vara orsaken. Barnen måste ha boken i undervisningen, och då få de den på kredit. Lättheten att få kredit kan tänkas uppamma en mindre önskvärd inställning till detta affärssystem. Ur pedagogisk synpunkt är systemet förkastligt. Det strider mot de lärdomar, de erhålla i skolan. Dessutom kan systemet förorsaka en icke önskvärd irritation mellan skolan och hemmet.» Vad angår skoldistrikten må anföras ett yttrande från Välinge: »Ett statarbarn kan ej betala sin materiell genast. Trots upprepade anmaningar underlåtes betalningen, och en dag har eleven flyttat med sina föräldrar till annan ort.» Från Allerum anföres som ett skäl att införa fri undervisningsmateriell: »Läraren slipper ifrån ständiga påminnelser till hemmet att anskaffa materiellen eller kanske påminnelser om likvid för böcker, som han för undvikande av trassel vid undervisningen lämnat till barnen». I Ansas betonas, att det är en fördel, att »läraren på platsen slipper att ha penningtransaktioner med barnen eller deras föräldrar». Från Flen anföres som största fördelen av fri materiell, att »den tid, som förut måste användas för bokföring av utlämnad materiell och inkassering av betalningen till densamma», nu brukas till undervisning. Från Råneå skoldistrikt förordas fri materiell med följande motivering: »Förhållandet mellan skolan och hemmet stores ej genom ständigt återkommande materiellräkningar och krav för ej betald materiell. Lärarna behöva ej förlora flera tiotals kronor årligen på ej betalad materiell».

110 E t t exempel p å tillämpningen av kreditförfarandet lämna de bestämmelser för utlämning och redovisning av läroböcker och övrig skolmateriell, som den 22 juni 1928 fastställdes av folkskolstyrelsen i Göteborg, där undervisningsmateriellen i regel inköpes av eleverna genom skolan. H ä r o m föreskrives, a t t då barnen ej medföra kontant betalning, likvid för erhållen materiell efter hand erlägges till klassföreståndaren. Om så är behövligt, underrättas målsman av klassföreståndaren på härför avsedd blankett om sin skuld till skolan. I sådana fall, då målsman underlåtit a t t betala sin skuld till skolan, rapporterar klassföreståndaren i samband med redovisningen för materiellen förhållandet till överläraren för anmälan hos skolnämnden. H u r förhållandena gestalta sig på landsbygden belyses av en redogörelse från Örtomta distrikt. Därstädes beslöt skolstyrelsen den 15 september 1930, a t t »lärarna borde i god tid före varje lästermins slut uppgiva, vilka föräldrar som ej betalade sina barns skolmateriell, och skulle skolstyrelsen pröva, om de därifrån borde befrias eller icke». Den 24 september 1931 beslöt skolstyrelsen a t t »uppdraga å t lärarna a t t skriftligen eller muntligen hänvända sig till de föräldrar, som vore i stånd a t t betala sina barns materiell, a t t de m å t t e fullgöra sina skyldigheter härutinnan, dock med den kännedom, som de ägde om hemmen, förfara med varsamhet och klokhet». Skolstyrelsen underströk likväl, a t t lärarna borde »söka i görligaste m å n utfå betalning för barnens materiell». Av d e t t a fall framgår sålunda, a t t det ligger nära till hands, a t t till grund för medgivande om fri materiell lägga ej blott ansökningar u t a n även det uppskov och de invändningar, som göras mot lärarnas framställningar om betalning. I stor utsträckning torde lärarna ensamma få stå den ekonomiska risken för utgifterna för m a teriellen samt det obehag och den ovilja från hemmens sida, som följa av en dylik kredittrafik. M e n även när en skolstyrelse tar direkt befattning med denna angelägenhet, få, såsom det senast anförda exemplet visar, lärarna helt naturligt utföra styrelsens beslut. I sin mellanställning mellan skolstyrelse och målsmän nödgas de säkerligen personligen bära ansvaret för styrelsens förfoganden, d e t t a till uppenbar skada för den pedagogiska uppgift, som åligger lärarna. Men ännu orimligare är det, a t t barnen härvid skola tjäna som buffert mellan skolan och hemmet. Barnens inköp. Naturligtvis tillgår det alltjämt flerestädes så, a t t barnen själva få ej blott betala u t a n även helt eller delvis köpa den materiell, som de behöva. 1920 års sakkunniga ha karakteriserat läget på ett sätt, som alltjämt på vissa orter torde motsvara förhållandena: Undervisningen måste icke sällan bliva lidande på läroboksombytena. Av naturliga skäl är det nämligen ofta svårt att för målsmännen klargöra behovet av ny lärobok, då familjen redan är i besittning av en liknande och inköp av en

Ill ny skulle medföra en kännbar utgift. Någon lagstadgad befogenhet att mot målsmans vägran framtvinga inköp av ny bok står ej heller skolmyndigheterna till buds. Många gånger händer vidare, att en elev under hela skoltiden saknar lärobok i ett visst ämne. Detta gäller särskilt om sådana böcker, som äro mera kostsamma, såsom t. ex. kartböcker, vilka i vissa trakter av vårt land mången gång saknas i folkskolorna. Även om rätt till fri materiell skulle genomföras för behövande elever, måste det vara att vänta, att samma förhållande skulle fortfara i fråga om åtskilliga elever, vilka icke äro så obemedlade, att de kunna tillerkännas understödsrätt, men vilkas ekonomiska ställning icke medgiver en så betydande utgift och vilka icke mot vägran lämpligen torde kunna med maktmedel förpliktas att anskaffa den behövliga boken. Den psykologiska inverkan, som denna ordning utövar på barnen, och på förhållandet mellan hem och skola, beskrives av 1920 års sakkunniga med följande ord: Det lider intet tvivel, att de svårigheter, som ofta för ekonomiskt vanlottade hem möta vid anskaffandet av behövlig materiell, såväl för barnen som för läraren i många fall äro en källa till otrevnad i arbetet, liksom de också stundom kunna bidraga att skapa ett mindre gott förhållande mellan skola och hem och att göra skolan impopulär bland föräldrar och målsmän. Det torde knappast innebära överdrift att påstå, att åtskilliga barn fått sin skoltid förmörkad genom bekymren för de behövliga hjälpmedlen. Nödvändigheten att inför läraren erkänna oförmågan att i tid betala erhållen materiell eller att, om läraren ej har tillräcklig förståelse för barnets känslor, i kamraternas närvaro redogöra för hemmets ekonomiska förhållanden, måste för ett barn med utpräglad ambition och känsligt själsliv förorsaka icke ringa lidande. 1920 års sakkunniga framhäva dessutom de vådor av moralisk art, som enligt deras mening åtminstone på orter, där befolkningen lever mera sammanträngd, k u n n a vara förenade med det rådande systemet, enligt vilket barnen skola betala den materiell, som de genom skolans försorg erhålla: Möjligheten att i hemmet erhålla penningar genom förebärande att de erfordras för gäldande av skolmateriell, innebär otvivelaktigt i många fall en allvarlig frestelse även för barn från de bästa hem, och om det lyckats ett barn att på detta sätt på oärlig väg förskaffa sig medel för att tillfredsställa sitt begär efter godsaker, biografbesök eller dylikt, kan detta lätt verka demoraliserande även på andra elever. De razzior, som stundom företagits i vissa skolor rörande denna sak, hava visat, att systemet icke är alltför sällsynt. Även om dessa olägenheter i avsevärd mån kunde förminskas genom en sådan anordning av inbetalningarna för materiell, att barnens uppgifter kunde på betryggande sätt kontrolleras, torde likväl införandet av fri materiell vara den enda utvägen att helt borttaga de frestelser till oärlighet, som det nuvarande systemet icke sällan medför. E n a h a n d a prägel h a de skildringar av läget, som lämnats till 1937 års sakkunniga. D e rådande förhållandena återverka i flera avseenden menligt på undervisningens gång, på barnens utveckling och förhållandet mellan hem och skola. Läget belyses av följande uttalande från Skurup (Sydskånes östra inspektionsområde). Skildringen avser tiden före 1921, då distriktet

införde fri undervisningsmateriell: »När föräldrarna själva skulle hålla sina barn med böcker och annan undervisningsmateriell, hände det ofta, att det dröjde långt in på terminen, innan en del barn fingo sina böcker. Det var ont om pengar i hemmet. Mat och kläder kommo i första rummet. Eller också fingo barnen ofta hålla till godo med äldre syskons mer eller mindre trasiga böcker, ofta därtill gamla upplagor. Man förödmjukade sig icke med att be om fria läroböcker. Även med övrig undervisningsmateriell var det ofta si och så. Än saknades en skrivbok, än en blyerts etc. under lektionerna. Och så kunde inte den lärjungen göra något. Dylika förhållanden inverka helt naturligt starkt hämmande på undervisningens gång och skapa otrevnad.» Fördelen av fri materiell angives i Byarum (Nordsmålands västra inspektionsområde) så, att »man slipper att leta t. ex. i flera sorters kartböcker och läroböcker, ty alla barnen ha samma slags böcker i varje ämne. När barnen köpa böckerna själva, köpa de stundom sådana från äldre kamrater och komma sålunda till skolan med läroböcker, som innehålla föråldrade uppgifter.» En liknande bild gives från norrlandsdistriktet Tore (Norrbottens norra inspektionsområde), där fri materiell infördes först år 1936 och där förut än lärarna, än barnen själva praktiserade inköpen: »Förut måste lärarna ute i byarna inköpa materiellen och sälja den till barnen. Detta var från flera synpunkter mindre lämpligt. Där pappershandel fanns, inköpte barnen själva sina förbrukningspersedlar, men det föll sig dyrt, och kvaliteten blev ojämn. Ibland köptes olämpliga saker. Föräldrar med barn i skolan, särskilt de, som hade flera barn i skolan och som hade små ekonomiska resurser, irriterades så gott som dagligen av barnen, som begärde slantar till pennor m. m. Föräldrarna hade svårt att kontrollera dessa utgifter. Ibland fingo barnen nöja sig med föråldrade eller defekta böcker. Föräldrarna ville ej köpa nya, så länge det fanns kvar en gammal. Materiellfrågan utgjorde ett irritationsmoment mellan skola och hem.» Slutligen förtjänar antecknas en anmärkning från Askims distrikt, att där fri materiell införts, »barnen undgå frestelser till sådan oärlighet som att begära pengar i hemmet än till en skrivbok, än till något annat och så förbruka slantarna till gotter eller dylikt». Sammanfattning. Följande huvuddrag må sammanfattningsvis angivas beträffande skolmateriellfrågans närvarande läge i de distrikt, där ännu ej fri materiell helt eller till väsentliga delar blivit införd. Det gäller härvidlag det övervägande antalet av skoldistrikten. Den börda, som åvilar målsmännen, underlättas på två vägar i det att dels fri materiell lämnas åt medellösa på ansökan i varje särskilt fall, dels skolan eller lärarna förmedla inköpen, varvid barnen erhålla den rabatt, som skolmateriellförlagen avtala med den enskilde läraren eller med vart och ett av de särskilda distrikten. För övrigt anskaffa barnen på olika sätt materiellen — genom inköp under

113 hand eller i bok- eller pappershandel eller genom övertagande av materiell från äldre syskon. Samtliga dessa metoder äro behäftade med allvarliga olägenheter av olika art. Utdelningen av undervisningsmateriell till medellösa fungerar ur social synpunkt i det hela på ett mycket otillfredsställande sätt. Den sker ofta under byråkratiska former och betraktas faktiskt i vida kretsar såsom fattigunderstöd, vadan många behövande målsmän ofta torde underlåta att ingiva dylik ansökan. Detta understöd är redan därför icke ändamålsenligt, men det är dessutom i så måtto onöjaktigt, att det jämväl med hänsyn till de ansökningar, som kunna föreligga, alltid måste vara svårt att uppdraga en sakligt motiverad gräns mellan dem, som böra bifallas, och dem, som böra avslås. Metoden att lämna fri undervisningsmateriell allenast åt medellösa är enligt sakens natur icke något system med objektiv och likformig tillämpning. Skolans och lärarnas förmedling av inköp av skolmateriell leder till ett kreditsystem, som måste anses vara förkastligt. Denna metod äger visserligen vissa fördelar, nämligen dels att materiellen förbilligas, i det att barnen kunna tillgodogöra sig en större eller mindre rabatt på inköpspriset, dels att materiellen utan större omgång ställes till barnens förfogande inom avsides belägna skoldistrikt. Dessa fördelar torde emellertid under nuvarande förhållanden knappast kunna nås utan att ett kreditväsen anlitas vid upphandlingen av materiellen. Detta kreditväsen medför uppenbarligen betydande olägenheter. Dels äro de penningtransaktioner, som därmed uppstå mellan skola och hem, icke önskvärda. De medföra nämligen ofta en friktion, vilken är till men för barnens skolarbete och som ur social synpunkt är desto betänkligare, som det härvidlag merendels gäller skolans förbindelser med de fattigare hemmen. Med fog framhäves från Ekshärad det odiösa förhållandet, att lärarna i ett flertal distrikt bliva »indrivningspoliser för erläggande av kostnaderna». Kreditsystemet är vidare till uppenbart men för barnens fostran. I skolans uppgift ingår ju att inpränta hos barnen, att kreditväsendet är en fara för den enskildes ekonomiska välfärd. Dessutom medför ifrågavarande system mycket ofta ekonomiska förluster för skolkassan eller lärarna. Härvid torde det just vara de lärare, som mest behjärta de fattiga elevernas roll, vilka göra de största förlusterna. I detta samband bör uppmärksammas, vad som anförts från Lönsås skoh distrikt, nämligen att då kreditsystemet därstädes rådde, »ett rätt stort antal läroböcker följde med utflyttade barn, även om de voro obetalade». Enär befolkningscirkulationen mellan distrikten givetvis är mycket betydande i vidsträckta delar av vårt land, följer därav, att distrikten eller folkskollärarna de facto i stor omfattning bestå fri materiell ehuru detta sker ofrivilligt och denna fördel merendels kommer de målsmän till del, vilka minst gjort sig förtjänta av en favör. Slutligen ådagalägga de ovan anförda uttalandena från Skurups och Tore 8

114 skoldistrikt, att jämväl målsmännens och elevernas på egen hand verkställda inköp av undervisningsmateriell ofta medföra avsevärda olägenheter för undervisningen. De olika omständigheter, som dessa distrikt anföra i detta sammanhang, skola i det följande var för sig upptagas till granskning.

3. Fri skolmateriell nr pedagogisk synpunkt. Ur pedagogisk synpunkt betonade 1920 års sakkunniga de olägenheter, som vållas av att barnen få anskaffa undervisningsmateriell på egen bekostnad. »I många skoldistrikt ha», yttra sakkunniga, »konstaterats stora svårigheter att vid läsårets början komma i gång med undervisningen, enär läroböcker i stor utsträckning saknas. Även om flertalet barn snart nog kunna anskaffa dessa hjälpmedel, kan det för många elever dröja veckor, och innan alla elever fått de behövliga böckerna, kan undervisningen givetvis icke bedrivas med önskvärd energi och planmässighet. Även i fråga om förbrukningsartiklar, såsom skriv- och ritmateriell, gör sig brist stundom gällande. Skrivboken kan vara slut, och medan medel saknas för anskaffande av en ny, måste barnet sysselsättas med annat arbete eller sitta overksamt. Fall hava från skoldistrikten omnämnts, då elever för att spara på utgifterna för skrivböcker visa lust att arbeta mycket sakta med skriftliga övningar. Synnerlig svårighet bereda vidare de olika upplagor av läroböckerna, som samtidigt användas. Det är vanligt, att barnen i stor utsträckning begagna sig av böcker, som deras äldre syskon tidigare använt och vilka ofta äro mer eller mindre föråldrade eller av annan uppställning än senare upplagor.» Frågan, vilken pedagogisk betydelse införandet av fri undervisningsmateriell i själva verket har, är naturligtvis av central och fundamental vikt. Samtliga de reformer, som under senare tid genomförts på folkskolans område, ha givetvis först och sist avsett att bereda dess elever inom hela landet en allt bättre utbildning och fostran. Men i samma mån är det av vikt, att undervisningsmateriellen d. v. s. hjälpmedlen för undervisningen, motsvara sitt ändamål såväl i fråga om kvalitet som om det sätt, varpå materiellen tillhandahålles eleverna. Därvid torde det också ligga i sakens natur, att materiellen i samma grad bör motsvara pedagogiska anspråk inom hela landet. Det är således ej till fyllest, att, såsom hittills skett, det ena eller andra »systemet» att tillhandahålla materiell utexperimenteras, praktiseras och vinner framgång i olika skoldistrikt och i större eller mindre utsträckning efterbildas i andra distrikt. Ihågkommas må, att sådana ansatser att lösa ifrågavarande pedagogiska problem trots all förtjänst, som därvid må inläggas, likväl endast bliva fruktbärande för ett fåtal av alla skoldistrikt, att det övervägande flertalet av distrikten icke deltaga i dessa försök, ja,

115 att just dessa distrikt äro de, som ha klena ekonomiska resurser och där eleverna allra bäst behöva en utbildning och en fostran på den grund, som endast fullgod undervisningsmateriell kan utgöra. De pedagogiska fördelar, som fri undervisningsmateriell torde medföra, äro i huvudsak följande: 1. Materiellen ställes omedelbart vid läsårets början till elevernas förfogande och kompletteras och ersattes sedermera i mån av behov. Den självfallna förutsättningen härför är, att materiellen på ett rationellt och bekvämt sätt distribueras till eleverna. Detta krav måste i första rummet tillgodoses, när den fria materiellens ekonomi och administration planlägges och anordnas. I de yttranden, som inkommit från distrikten, har ovannämnda fördel med fri materiell uttryckts och motiverats från olika synpunkter och på olika sätt. Några exempel härpå må anföras. Den fria materiellen är tidsbesparande. Arbetet kommer genast i gång, i det att eleverna ej behöva vänta på materiell. Alla böcker ligga i bänken på första läsdag. »Alla lärjungar få vid början av skolgången de hjälpmedel, de behöva vid undervisningen, varefter successivt tilldelas dem läroböcker och förbrukningsmateriell, i mån av behov.» (Nacka). »Barnen ha just den materiell, som de behöva, just då de behöva den.» (Solberga). »Arbetet i skolan blir lugnt och fritt från den ständiga irritationen, att barnen sakna erforderlig materiell.» (Oskarshamn). »Undervisningen blir mer kontinuerlig.» (Jokkmokk). Naturligtvis är detta av vikt i fråga om läroböcker, i synnerhet beträffande dyrare sådana. Men i än högre grad framhäves denna fördel beträffande förbrukningsmateriellen. Då eleverna själva anskaffa läroböcker, uppstå också besvärliga dröjsmål, men dessa inträffa i allmänhet i början av terminen och anskaffningen sker i regel en gång under terminen, medan komplettering och ersättning av förbrukningsmateriell enligt sakens natur inträffar allt emellanåt under läsåret. Härom anföres från Dagstorps distrikt, att det är av betydelse, att »alltid sådan finnes tillgänglig i skolan, då den gamla förbrukats, varigenom ingen tid behöver gå förlorad i väntan». Skolstyrelsen i Norra Skrävlinge yttrar: »En elev behöver ej bli sysslolös eller bli bäkefter, för det en bok händelsevis blir utskriven». I Stockholm, där fri förbrukningsmateriell numera införts, avgav överlärarkollegiet år 1931 yttrande i frågan. Kollegiet, som betonade att sakens sociala och ekonomiska sida jämväl måste tagas under omprövning vid ett slutligt avgörande och som principiellt ej hade något att invända mot tanken på att all materiell lämnades gratis, framhöll särskilt, att då skolan för att hjälpa barnen med anskaffande av förbrukningsmateriell till billigare pris inköpte och försålde densamma till barnen, dels lärarens tid finge tagas i anspråk för anteckningar och distribution i detta samband, dels upprepade påminnelser om betalning måste riktas till eleverna, vilket vore ägnat att »verka förryc-

116 kände på skolarbetet». Kollegiet framhävde vidare »det ständiga irritationsmoment, som är förbundet med det dagliga utlämnandet av olika slags förbrukningsmateriell». 2. Undervisningen grundas på lika läroböcker (samma upplaga) och ensartad förbrukningsmateriell. Detta innebär, att den förbistring, som hittills rått inom klassavdelningarna i fråga om läroböcker och läroboksupplagor, upphäves. Särskilt i sistnämnda avseende torde kravet på en radikal förändring vara allmänt erkänt. Även sedan offentlig kontroll införts på utgivandet av nya omarbetade läroboksupplagor, torde det likväl bliva nödvändigt att med vissa mellanrum låta publicera dylika. Ofta påpekas, att läraren har särskilt svårt att fordra, att barn, som inflytta i distriktet, inköpa samma materiell, som övriga barn bruka. Denna olägenhet förekommer flerstädes och i stor utsträckning. Skolstyrelsen i Bara, där all materiell utom blyertspennor, gummin och stålpennor är fri, yttrar: »I ett skoldistrikt som Bara, där den arbetande folkklassen flyttar t. o. m. två gånger om året, skulle det bli synnerligen hämmande för skolarbetet, om inte läraren kunde sätta lärobok och förbrukningsmateriell i händerna på barnen utan kostnad för dem». Men om olika läroböcker eller olika omarbetade upplagor av en och samma lärobok användes sida vid sida i samma klassavdelning, inträder förvirring, och det blir nödvändigt, att läraren ägnar mycken tid åt att skapa en någotsånär enhetlig grundval för undervisning och läxläsning. Också beträffande förbrukningsmateriellen är det uppenbart, ej blott att mindervärdig materiell är till förfång för undervisningen och medför sämre resultat för sämre lottade barn utan även att jämförelsevis likartade skriv- och räkneböcker, blyertspennor m. m. fordras för att undervisningen skall kunna ske jämnt och effektivt. Den gängse företeelsen att barn av samma familj använda samma lärobok, vilken påpekas av 1920 års sakkunniga, bidrager naturligtvis även till förbistringen i fråga om materiellen. 3. Garanti finnes för att undervisningsmateriellens kvalitet blir god och tillfredsställande. Detta förhållande sammanhänger med vad som ovan sagts om fordran på att materiellen skall vara likartad eller ensartad. Vad som därmed åsyftas, angives träffande från Skellefteå stad med orden: »Materiellen rättar sig efter undervisningssättet och ej tvärtom, vilket ofta varit fallet, då föräldrar ha olika uppfattningar om vilken materiell de ha råd att köpa och vilken som är oundgängligen nödvändig». Fordran på god kvalitet stegras successivt i jämbredd med skolans allmänna utveckling. Kravet på en god kvalitet bör emellertid bevakas ej blott gentemot målsmännen, som i stor utsträckning nödgas iakttaga all möjligt sparsamhet i fråga om utgifter för barnen, utan också gentemot producenterna och leverantörerna av undervisningsmateriell, vilka visserligen förutsättas såvitt görligt söka tillfredsställa fordran på bästa möjliga vara till lägsta möjliga

117 pris, men dock äro enskilda affärsföretag med största möjliga vinst såsom sitt mål. I samma mån som dessa privata företag var för sig eller i samverkan behärska skolmateriellmarknaden, bör det också på offentlig väg tillses, att kvalitet och pris stå i ett skäligt förhållande till varandra med hänsyn till kostnaderna för produktion och distribution samt avsättningens omfång. Inom de skoldistrikt, där fri materiell lämnas, har det visat sig möjligt att på sådan grundval tillförsäkra sig i kvalitativt avseende tillfredsställande materiell för skäligt pris. Detta bör i än högre grad bliva fallet, om fri materiell med statsbidrag införes i samtliga distrikt. Naturligtvis möjliggöres en sådan kombination av god kvalitet och prisbillighet genom en avsevärd standardisering av undervisningsmateriellen. Beträffande läroböckerna torde härvidlag — såsom även framhäves i statsrådsprotokollet den 14 augusti 1937 i samband med förordnandet av skolmateriellsakkunniga — vara tillfyllest, att nödig enhetlighet åvägabringas inom varje skoldistrikt och mellan angränsande delar av distrikt. Dessutom torde varje användbar lärobok i regel komma att brukas i flera sådana områdeskomplex. Beträffande förbrukningsmateriellen erbjuder frågan om en standardisering tvivelsutan ett större pedagogiskt problem. Givetvis kan en standardisering här ske utan att inkräkta på den pedagogiska frihetens legitima utrymme. Notoriskt är, att variationen mellan de olika typerna av linjering, rutning o. s. v. är alldeles för riklig. Men å andra sidan torde en så pass ensartad produktion, att priset nedbringas i största möjliga grad, kunna ske, utan att resultatet blir en uniformering av materiellen efter ett fåtal schabloner. Härvid förtjäna vissa erinringar att uppmärksammas, som framställts i det ovan anförda uttalandet av Stockholms överlärarkollegium. Kollegiet pekar sålunda på faran för en långt driven standardisering av den fria förbrukningsmateriellen. »Med den livaktighet och de reformsträvanden på pedagogikens område, som äro kännetecknande för den nuvarande tiden, är det — förklarar kollegiet — uppenbart av synnerlig vikt, att icke onödiga hinder läggas i vägen, när det gäller icke blott att pröva nya undervisningsmetoder utan även den materiell, som i många fall endast är en konsekvens av dessas tillämpning. Det synes alltså synnerligen angeläget, att den frihet till prövning av ny förbrukningsmateriell, som hittills till gagn för undervisningen kunnat äga rum, icke genom någon snäv standardisering beträffande förbrukningsmateriellen försvåras eller omöjliggöres.» 4. På grundval av fri undervisningsmateriell kan undervisningen bedrivas mer effektivt och med större frihet. Denna slutsats synes följa av vad ovan anförts, givetvis under förutsättning att den antydda standardiseringen av materiellen ej kommer i strid med undervisningens legitima krav. Möjlighet att på en gång och fullständigt förnya undervisningsmateriellen skapas. Alla elever inom en klassavdelning äga samma förutsättningar i

118 fråga om läromedel a t t följa och tillgodogöra sig undervisningens gång. Barnens själv verksamhet k a n mer enhetligt än som hittills merendels k u n n a t ske, komma till sin r ä t t , och hemuppgifterna fördenskull inskränkas. 5. Lärarnas kontroll över undervisningsmateriellen kan bliva mer systematisk och effektiv. Sakkunniga ha också i a n n a t sammanhang uppmärksammat ifrågavarande angelägenhet (s. 137). Läraren erhåller naturligtvis en osökt anledning a t t kontrollera materiellen och därmed fostra barnen till sparsamhet med och aktsamhet om anförtrott gods. Särskilt bör uppmärksammas, a t t då läraren tilldelar barnen förbrukningsmateriell, det må ankomma på honom a t t tillse, a t t barnen väl utnyttja materiellen.

4. lian och gåva. Förutsattes det, a t t all undervisningsmateriell gratis bör tillhandahållas eleverna, uppställer sig frågan, om och i vad utsträckning materiellen bör ställas till deras förfogande som gåva eller som lån. Följande olika grupper av undervisningsmateriell komma härvid i huvudsak i betraktande: I. Läro- och läseböcker. Folkskolan. Kristendomskunskap: Bibel, psalmbok, textbok, kyrkohistoria. Modersmålet: Läseböcker för de två första skolåren jämte bredvidläsningsböcker, folkskolans läseböcker samt bredvidläsningsböcker av olika slag, läroböcker i språklära och rättskrivning, övningsbok för skriftliga arbetsuppgifter, ordlista. Räkning: Lärobok i räkning och geometri. Övriga ämnen: Lärobok i allmän geografi och näringsgeografi, lärobok i historia och samhällslära, lärobok i naturkunnighet, kartbok, sångbok. Fortsättningsskolan. Lärobok i medborgarkunskap, lärobok i räkning, lärobok i arbetskunskap, lärobok i praktiska skrivelser, lärobok i huslig ekonomi och födoämneslära, speciella läseböcker av olika slag. II.

Arbetsböcker.

Häften för arbetsövningar i hembygdsundervisning, geografi, historia, naturkunnighet m. fl. ämnen. III. Förbrukningsmateriell. Skrivböcker för välskrivning, rätt- och uppsatsskrivning samt för vissa språkövningar, lösa skriyblad, samlingspärmar, räknehäften, stålpennor, pennskaft, skrivbläck, anteckningsböcker, konceptböcker, blyertspennor, radérgummin, ritpapper eller ritkurser, färglådor, färgkritor och vattenfärger samt penslar' och

119 papper av olika slag för teckningsundervisningen, linjaler samt eventuellt lera eller annat därmed jämförligt ämne för de med hembygdsundervisningen förenade arbetsövningarna. Materiell till undervisning i slöjd för gossar och flickor samt i hushållsgöromål upptages icke i detta sammanhang till behandling. 1920 års sakkunniga. 1920 års skolmateriellsakkunniga, som jämväl behandlade frågan, huruvida den fria undervisningsmateriellen borde meddelas som lån eller som gåva, anförde beträffande de vid denna tidpunkt rådande förhållandena i huvudsak följande: Folkskolans lärjungar erhålla redan nu i de flesta skoldistrikt »Läsebok för folkskolan» såsom lån. Även i de distrikt, vilka helt eller delvis övertagit föräldrarnas skyldighet att bekosta skolmateriell, utlämnas läseböcker för den egentliga folkskolans avdelningar i de allra flesta fall såsom lån. Vad här sagts om folkskolavdelningarnas läseböcker gäller i huvudsak även i fråga om biblar. Omkring 45 procent av samtliga skoldistrikt utlämna redan nu biblar såsom lån och mer än halva antalet av de skoldistrikt, vilka infört fri skolmateriell, tillhandahålla likaledes biblar för användning på lärorummet. Vad angår de egentliga läroböckerna, framhäva sakkunniga, a t t erfarenheten pekade därhän, a t t skoldistrikten, i den mån de lämnade fria läroböcker, alltmera överginge från det i folkskolans äldre tid vanligare bruket a t t tillhandahålla läroböcker till låns, till a t t överlämna dem som gåva till eleverna. E n d a s t i jämförelsevis få skoldistrikt förekomme enligt sakkunniga, a t t böcker, vilka i stor utsträckning måste begagnas i hemmen, tillhandahölles eleverna som lån. Småskolans läseböcker ävensom psalmböcker vore enligt sakkunnigas mening a t t jämställa med egentliga läroböcker. Läseböcker. Vad närvarande förhållanden beträffar lämnas läseböcker fortfarande i allmänhet såsom lån inom folkskolan. P å en förfrågan härom, som de sakkunniga på hösten år 1937 riktade till samtliga skoldistrikt, meddelades sålunda från 1 844 distrikt, a t t 1 509 meddelade läseböckerna som lån, medan 335 angåvo, a t t eleverna själva fingo bekosta desamma. Sistnämnda siffra är förmodligen för hög. Det kan ifrågasättas, om något skoldistrikt, där den numera mest förekommande upplagan av Läsebok för folkskolan, den s. k. »parallellupplagan» användes, låter eleverna inköpa denna, enär den enligt uppgift i 1934 års lärobokssakkunnigas betänkande (s. 32) vid direkt rekvisition betingade ett pris av 16 kronor 85 öre. D e sakkunniga finna det på ovan angivna grunder självfallet, a t t de läseböcker, som brukas i folkskolan, fortfarande utlånas till eleverna. D e t t a bör givetvis även vara fallet med s. k. bredvidläsningsböcker för såväl folksom småskola.

120 Biblar. 1920 års sakkunniga ha påyrkat, att biblar lämnas som lån till eleverna. Visserligen torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke jämväl biblar borde skänkas som gåva till desamma. Det kan nämligen särskilt i detta fall med fog göras gällande, att skolmateriellen äger ett beståndande värde för eleven och därför bör vara hans personliga egendom, en synpunkt, som de sakkunniga i sin följande framställning beaktat (s. 124). De sakkunniga ha sig emellertid bekant, att biblar i viss utsträckning överlämnas som gåva till barnen i samband med konfirmationsundervisningen. Då de sakkunniga icke varit i tillfälle att fastställa, i vad mån detta sker, ha de sakkunniga icke ansett sig kunna fatta ståndpunkt till frågan, huruvida, därest biblar skola tilldelas barnen, detta bör ske på sistnämnda sätt eller om de lämpligen böra komma dem till del genom folkskolans försorg. Ej heller ha de sakkunniga, med hänsyn till arten av sitt uppdrag, funnit sig kunna till prövning upptaga ett spörsmål, som i förevarande samband synes vara av ej ringa vikt, nämligen om bibeln i sin helhet eller endast* nya testamentet bör skänkas åt eleverna. På dessa grunder finna sig de sakkunniga böra förorda 1920 års sakkunnigas förslag, att, i överensstämmelse med hittills i allmänhet inom skoldistrikten rådande praxis, biblar utlånas till eleverna. Övningsböcker och egentliga läroböcker. Vad angår läroböcker, märkes den naturliga skillnaden mellan å ena sidan övningsböcker i modersmålet och exempelsamlingar, å andra sidan egentliga läroböcker av allmänt och speciellt slag, till vilka senare — i enlighet med vad 1920 års sakkunniga förordat — jämväl hänföras läseböcker för småskolan och psalmböcker samt dessutom ordlistor, kartböcker och sångböcker. Då i ovan (s. 70) anförda tabell vissa skoldistrikt upptagits under rubriken gåva och vissa under rubriken lån, har därmed åsyftats den form, under vilken egentliga läroböcker meddelas eleverna, och i förra fallet därmed angivits, att läroböckerna övervägande eller merendels lämnats som gåva. Beträffande de uppgifter, som sålunda lämnats, är följande att märka. Erfarenheter och data rörande lån och gåva. Bland 54 skoldistrikt, som lämna läroböckerna som lån, befinna sig 4 städer och 1 köping samt 49 landsbygdsdistrikt. Också i detta fall ådraga sig städerna särskilt intresse på grund av deras pedagogiska och ekonomiska resurser. Att märka är därvid, dels att 23 städer meddela ifrågavarande materiell som gåva utan att vilja frångå detta system, dels att från de förut nämnda 4 städerna icke några bärande skäl synas vara att hämta för lånemetoden. Tre av dem ha helt nyligen infört fri materiell (Strängnäs och Tidaholm 1936, Kristinehamn 1937). Från Mölndal, som infört metoden år 1924, meddelas, att »i allmänhet behöva böckerna utgallras, sedan de

121 använts under 4 år», varav följer att någon besparing ej sker genom att flera elever successivt använda samma bok. Att märka är, att Svedala köping, som 1931 infört fri materiell, positivt förordat, att böckerna lämnas som gåva. Vad slutligen landsbygdsdistrikten beträffar, förtjänar uppmärksammas, att föreliggande uppgifter utvisa, att det övervägande antalet av de distrikt, som meddela böckerna som lån, infört fri materiell under senare tid och alltså icke kunna åberopa någon erfarenhet till stöd för detta system. Motivet härför är i regel, att man förmodat, att den fria materiellen sålunda skulle ställa sig billigare, ett antagande, som nedan närmare belyses. Från flera distrikt, där flerårig erfarenhet på området föreligger, uttalas dessutom, att gåva vore att föredraga, såsom Sund (fri materiell sedan 1902), Eringsboda (fri materiell sedan 1932), Grönby (fri materiell sedan 1926). På sistnämnda ort förordas, att böckerna lämnas som gåva vid skoltidens slut. Intet distrikt, där böckerna lämnas som gåva, har å andra sidan ifrågasatt att övergå till låneformen. Däremot meddelar ett distrikt, Ingarö, att detsamma bland annat just därför att låneformen använts, föranletts att upphöra att meddela helt fri materiell. Det befanns nämligen år 1925, att den helt fria materiellen »genom långvarig nötning i åtskilliga omgångar befann sig i ett betänkligt skick». Dessutom märkes, att inom det inspektionsområde, Sydskånes västra, där det jämförelsevis största antalet distrikt med låneformen finnas (9 av 17 med helt fri materiell), ej mindre än 5 distrikt (Lilla Slågarp, Gårdstånga, Bösarp, Svedala köping och Uppåkra med fri materiell sedan respektive 1924, 1934, 1936, 1931 och 1916) direkt förorda, att läroböckerna lämnas som gåva. Uttalanden från skoldistrikt med helt fri undervisningsmateriell angiva sålunda till övervägande del, att de egentliga läroböckerna böra meddelas som gåva. I de yttranden, varmed folkskolinspektörerna beledsagat uppgifterna från skoldistrikten, ha dessutom de åtta inspektörer, som berört frågan om lån eller gåva, samtliga förordat sistnämnda form. Lån under skoltiden, gåva efter dess slut. De egentliga läroböckerna lämnas, enligt vad ovan sagts, antingen som gåva eller som lån till eleverna. Men dessutom finnes en tredje form härför, nämligen att meddela böckerna som lån till eleverna under skoltiden, men att sedermera lämna böckerna som gåva till de elever, som genomgått skolan eller i varje fall under längre tid undervisats på grundval av nämnda böcker. Detta tillvägagångssätt brukas sålunda i Gillberga och Grönby distrikt. Diskussion av formerna lån och gåva. Fråga uppstår då, vilkendera av de nämnda tre metoderna som sakligt sett lämpligen bör tillämpas med avseende på de egentliga läroböckerna, därest grundsatsen om helt fri undervisningsmateriell åt samtliga elever genomföres inom folkskolan.

122 Vad först låneformen angår, märkes det förhållandet, a t t densamma bruk a s i något över 40 distrikt eller ungefär en sjättedel av samtliga distrikt och a t t dessa förekomma över hela landet. Denna metod har således nogsamt varit beaktad inom skoldistrikten. D e t överensstämmer således icke med verkliga förhållandet, när det säges (Sunt förnuft, nov. 1937), a t t »där sättes aldrig i fråga, a t t boken skall räcka åt mer än ett barn». D e skäl, som tala för a t t läroböckerna utlämnas såsom lån, äro väsentligen tre. Framför allt betonas sparsamhetssynpunkten. Självfallet är, a t t den fria materiellen blir billigare, om densamma k a n brukas successivt av två, kanske tre elever. Vidare framhäves, a t t möjligheten a t t kontrollera vården a v materiellen är större, då skolan äger densamma, än när den skänkes åt eleverna. Givetvis är också en effektiv kontroll en grundläggande förutsättning för a t t helt fri materiell skall lämnas åt samtliga elever. För det tredje märkes, a t t eleverna ofta under skolgången flytta från det ena distriktet till det andra. Olika distrikt ha emellertid i stor utsträckning olika läroböcker i ämnena. Visserligen kan det förväntas, a t t läroboksbeståndet i ökad utsträckning uniformeras. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 september 1937 har nämligen i instruktionen för statens folkskolinspektörer införts bestämmelsen, a t t vid antagning av läroböcker nödig enhetlighet bör eftersträvas i läroboksbeståndet i angränsande distrikt med inbördes befolkningscirkulation. Emellertid äga givetvis talrika flyttningar också rum mellan skilda landsdelar, där olika läroböcker brukas. H a r då en elev erhållit sina läroböcker som gåva inom ett distrikt, k a n det hända, a t t han måste lägga dem åsido som obrukbara u t a n a t t ha haft vederbörlig n y t t a av deras studium och i stället erhålla en ny uppsättning böcker. Till dessa skäl för a t t lämna läroböckerna som lån sälla sig tvivelsmål i fråga om det gagn, en elev efter slutad skolgång k a n h a av sina gamla böcker. Naturligtvis ha dessa olika skäl för a t t lämna läroböckerna som lån ingående dryftats i diskussionen om den fria skolmateriellens problem. När det därvid har påyrkats, a t t läroböckerna skola lämnas eleverna såsom gåva, h a r d e t t a framför allt motiverats därmed, a t t eleverna böra erhålla nya och oanvända läroböcker såsom grundval för sina studier i varje särskilt ämne. 1920 års sakkunniga anföra härom: Vad angår de egentliga läroböckerna, tala enligt de sakkunnigas mening såväl hygieniska som pedagogiska skäl för att dessa böcker icke tillhandahållas till låns utan överlämnas till eleverna såsom gåva. Om läroböckerna efter slutad användning skulle återlämnas till skolan för utdelning till nya elever, måste i varje fall en utgallring ske av sådana böcker, som begagnats av veterligen sjuka barn eller av barn från hem, där smittofara föreligger. Frånsett det arbete, som vore förenat med en sådan utgallring, torde det ligga i sakens natur, att densamma näppeligen kunde bliva fullt effektiv. Varje praktisk uppfostrare torde utan vidare inse det ur pedagogisk synpunkt olämpliga i att genom skolmyndigheternas försorg till barnen utlämnas böcker, som äro mer eller mindre fula

123 och smutsiga. Med helt annat intresse börjar ett barn studiet av ett nytt läroämne, om det har tillgång till en ny och vacker bok, vilken det kan betrakta som sin egendom, än om det skall begagna en bok, som förut använts av en annan lärjunge eller som efter lärokursens avslutning skall återlämnas till skolan. Endast om barnen bliva ägare av dessa de mest använda böckerna och ensamma ansvariga för deras handhavande, torde det vidare för läraren bliva möjligt att vederbörligen tillse, att böckerna vårdas väl. Vissa yttranden, som år 1937 avgivits av skoldistrikten, förtjäna även a t t anföras. Risinge distrikt i Södermanland skriver under avvägande av olika synpunkter: »I regel torde det vara lämpligare a t t meddela materiellen som gåva. Materiell, som lånas, måste övertagas av annan elev. Om den, som först lånat materiellen, varit slarvig med omvårdnaden, k a n den, som får övertaga materiellen, även om han är aldrig så ordentlig, icke bli i tillfälle a t t visa prov på sitt ordningssinne. Å andra sidan bör framhållas det fostrande momentet i a t t handskas med materiell, som blivit å t eleven anförtrodd. Uppfostran till solidaritet kan här finna ett fält. Aktsamhet genom gemensam tillhörighet kan och bör inpräntas hos barnen.» F r å n Botk y r k a distrikt har ingivits ett yttrande, i vilket jämväl inspektören för Gotlands inspektionsområde instämt och vari det bland annat heter: »Om läroböcker skulle lånas ut, skulle känslan av glädje över a t t äga en n y vacker bok aldrig få erfaras. D e t vore, som a t t åt en naken utlämna en smutsig, sliten kostym, där i alla fall möjlighet funnes a t t få nya kläder. Givetvis kunde någon besparing vinnas genom a t t begagnade böcker återlämnades och utlämnades ånyo, men svårigheten a t t kontrollera vården av dem skulle ökas.» F r å n Ludvika stad anföres: »Att erhålla en begagnad, solkig bok verkar deprimerande på barnets ambition», och från Nässjö heter det: »Det verkar avtrubbande på barnets ansvarskänsla, om det tilldelas en sliten och smutsig bok». F r å n Vetlanda betonas svårigheterna vid distribution inom en klassavdelning av läroböcker, som utlånas: »En lärare står framför sin klass med en packe gamla läroböcker, som skola delas ut. E n del böcker äro ganska väl bibehållna, en del avsevärt solkiga och n ö t t a . Vilken i klassen skall h a den välvårdade boken, vilken den misskötta? H u r läraren än handlar, får han obehag och blir beskylld för partiskhet.» Inspektören för Värmlands östra inspektionsområde yttrar: »Även vid den bästa vård av boken blir den dock sliten». Olika synpunkter i diskussionen om lån och g å v a . D å det i ovanstående yttranden påyrkas, a t t eleverna skola erhålla läroböckerna som gåva, anföras till stöd härför dels hygieniska skäl, dels ordningssynpunkter, i det a t t en elevs ansvarskänsla för och omvårdnad om en bok, som är hans egendom, förutsattes vara större än hans intresse för en lånad bok, dels den psykologiska omständigheten, a t t en elev kan förväntas med större iver ägna sig åt sina studier, om han har en ny och fräsch lärobok. F r å n lära-

rens synpunkt betonas dessutom, att det är en svår uppgift, som i olika fall kommer att lösas efter skilda grunder, att utgallra de böcker, som skola anses som förbrukade, och att sedan bland eleverna inom en klassavdelning fördela en bokuppsättning, i vilken exemplaren äro mer eller mindre förslitna. Frågan om tiden för läroböckernas brukbarhet. Ovanstående önskemål innebära i korthet sagt, att eleverna ej böra erhålla mer eller mindre förbrukade läroböcker för sitt hemarbete. Av vikt är naturligtvis härvid för det första, hur lång en läroboks brukbarhetstid i genomsnitt kan sägas vara, och vidare hur många år den kurs varar, som läroboken motsvarar i varje särskilt fall. I huvudsak förekomma tre läroboksuppsättningar, nämligen för småskolan (två år), folkskolan (fyra till fem år) och fortsättningsskolan (ett år). (Jämför förhållandena i Danmark, s. 88.) Av de yttranden från skoldistrikten, som inkommit till de sakkunniga, framgår nu, att vad småskolan angår, elevernas åldersstadium medför, att läroböckerna i allmänhet förbrukas under två läroår, och att vad folkskolan beträffar, böckernas brukbarhetstid i genomsnitt är fyra till fem år d. v. s. den sammanlagda lärotiden. Vad återigen angår de läroböcker, som uteslutande användas i fortsättningsskolan, kunna de givetvis ur brukbarhetssynpunkt successivt användas av flera elever. Fästes avseende uteslutande vid vad ovan anförts rörande läroböckernas brukbarhetstid, är det uppenbart, att eleverna i småskola och folkskola i regel böra erhålla nya böcker, i den mån som kurserna påkalla detta, medan återigen låneformen i viss utsträckning kan användas i fortsättningsskolan. Lärobokens betydelse för lärjungen efter slutad skolgång. Ännu en synpunkt torde dock böra uppmärksammas i detta sammanhang, nämligen huruvida läroboken kan anses äga ett bestående bildningsvärde eller kan tänkas bliva till nytta för eleven också efter slutad skolgång. Motsatta uttalanden förekomma i denna fråga. Från Botkyrka distrikt yttras sålunda: »I många fall har överläraren vid besök i hem sett den lilla skolbokssamlingen hos barn, som slutat skolan, vilken förvaras för att rådfrågas en och annan gång». Å andra sidan anföres från Ludvika landsförsamling: »Det kan väl på goda grunder anses, att det vid högre ålder tilläventyrs påkommande studieintresset knappast kan tillfredsställas med folkskolans för barn avfattade läroböcker. Här står väl ändå den omfattande folkbildningsorganisationen bättre rustad för tjänst åt dessa grupper av medborgare.» De sakkunniga instämma visserligen i så måtto med nämnda uttalande, att läroböckerna i folkskolan icke kunna vara tillfyllest som handledning vid ytterligare studier i de ämnen, som de avse. Denna omständighet är dock knappast av utslagsgivande betydelse. Dels är näm-

125 ligen flertalet elever ingalunda i tillfälle att idka dylika studier, dels torde folkskolans läroböcker under alla förhållanden böra tillmätas ett värde som en elementär grund för en vidare utbildning. I samma mån som en elev verkligen vinnlagt sig om sina studier, kan det förväntas, att han återgår till läroboken för att vinna stöd för sitt minne och erinra sig de lärdomar, som hans lärare inpräntat. Så återupplivar han, när tillfälle och anledning därtill gives, sina kunskaper i kristendom, i historia, samhällslära, hembygdskunskap och geografi. Han studerar sin räknelära, när det praktiska livet giver uppslag därtill. När det gäller att uppsätta privata brev och affärshandlingar eller att avfatta protokoll och skrivelser i kommunala ärenden, äro rättskrivningslära, språklära och ordlista till obestridlig nytta. Ej minst kan en sådan bokskatt bliva av grundläggande betydelse för fortsatta bildningssträvanden i studiecirklar o. s. v. Att utan vidare anse folkskolans böcker såsom »utlästa» och värdelösa, är att alldeles förbise den betydelse, som de elementära färdigheterna och insikterna ständigt måste äga. De beteckna aldrig någon »övervunnen ståndpunkt», utan ett kunskapskapital, som ständigt måste förvärvas på nytt för att bliva fruktbart. De böcker, som ovan berörts, tillhöra i allmänhet dem, som användas under flera år och därför i regel även förbrukas av eleverna. En plats för sig intaga emellertid läroböcker i speciella ämnen (jordbruk och skogsbruk, fiske, trädgårdsskötsel m. m.), som särskilt förekomma i fortsättningsskolan och som brukas blott under något år. Just denna lärobokslitteratur bör emellertid vara av betydelse dels såsom vägledning för praktiskt arbete inom ifrågavarande område, dels såsom grundval för fortsatta studier. De sakkunniga finna därför, att eleverna jämväl i fortsättningsskolan böra tillerkännas rätt att beträffande egentliga läroböcker behålla desamma såsom sin egendom efter lärotidens slut. De sakkunniga. Såväl med avseende på läroböckernas brukbarhetstid som med hänsyn till önskemålet, att eleverna jämväl efter lärotidens slut må kunna draga nytta av sina böcker, föreslå sålunda de sakkunniga, att läroböckerna i regel lämnas såsom gåva till eleverna. Men givetvis förutsätta de sakkunniga, att därvid både en effektiv kontroll utövas över böckernas vård och att varje elev allenast erhåller en lärobok av varje slag. Noggrann kontroll bör också upprätthållas vid en elevs flyttning från skoldistriktet till ett annat distrikt, I den mån som samma läroböcker veterligen användas i båda distrikten, bör eleven i fråga självfallet få behålla sin undervisningsmateriell. Skulle detta däremot icke vara fallet, uppstår frågan, huruvida eller i vad mån eleven kan anses ha utnyttjat sagda materiell och det fördenskull kan anses vara befogat, att han får behålla densamma i sin ägo. Uppenbart är därvid, att den elev, som endast

126 ofullständigt tillgodogjort sig en lärobok och icke under sin fortsatta lärogång kan förutsättas komma a t t använda densamma, bör återställa boken i fråga till skoldistriktet. Med hänsyn till de i många landsdelar mycket talrika flyttningarna mellan olika distrikt finna de sakkunniga det vara av särskild vikt, a t t en sådan kontroll över elevernas läroboksmateriell effektivt upprätthålles. P å angivna grunder föreslå de sakkunniga, a t t läroböckerna i regel lämnas till eleverna som gåva, men att därvid varje elev allenast bör av det allmänna erhålla en bok av varje slag samt a t t det vid överlåtandet av böckerna bör fästas det förbehåll, a t t de såväl vårdas på ett fullt tillfredsställande sätt som a t t de, vid elevs avflyttning från distriktet, återställas till detsamma, om så påfordras. Arbetsböcker och förbrukningsmateriell. Vad angår s. k. arbetsböcker, är a t t märka, a t t bland desamma för närvarande finnas dels sådana, som företrädesvis användas som förlägg vid undervisningen, dels arbetsböcker, där eleverna främst prestera resultatet av sina egna studier och övningar. Oavsett huruvida dessa böcker äro a t t betrakta såsom förbrukningsmateriell eller icke torde de, efter mer eller mindre fullständig användning böra anses vara barnets egendom. Rörande förbrukning^materiellen y t t r a 1920 års sakkunniga: Folkskolornas förbrukningsmateriell är i allmänhet av den art, att den icke kan begagnas av mer än en elev. Detta gäller framför allt skriv- och räkneböcker, böcker eller papper för arbetsövningar samt i viss mån jämväl blyertspennor, radérgummin och stålpennor. Beträffande blyertspennor och radérgummin torde någon gång förfaras på sådant sätt, att desamma förvaras av läraren och vid behov utdelas till barnen för att efter begagnandet åter uppsamlas. Då emellertid dessa artiklar synnerligen ofta måste användas, förorsakar ett sådant tillvägagångssätt förlust av tid, som kunde användas på ett bättre sätt, vartill kommer att kontrollen över barnens sparsamhet med vård av materiellen försvåras. Ur skolarbetets synpunkt synes det därför vara att föredraga, att dessa artiklar bliva barnens egendom. Vad däremot angår de färger och kritor, som användas för teckningsundervisningen, torde det måhända vara fördelaktigare, att dessa förbliva skolans tillhörighet. Lämpligt torde vidare vara, att skoldistrikten för bruk å lärorummet tillhandahålla bläck och bläckhorn. Emellertid bör givetvis i fråga om här berörda anordningar en viss frihet lämnas åt skoldistrikten och lärarpersonalen. De sakkunniga vilja därför inskränka sig att föreslå, att skriv- och räkneböcker, böcker eller papper för teckning och arbetsövningar samt blyertspennor, pennskaft, radérgummin och stålpennor som regel skola lämnas eleverna såsom gåva. De sakkunniga. De sakkunniga förorda, a t t erforderlig förbrukningsmateriell ställes till elevernas förfogande såsom gåva, skoldistrikten dock obetaget a t t därvidlag göra den inskränkningen, a t t sådana förbrukningsartiklar, vilka u t a n olägenhet kunna användas å lärorummet av flera klassav-

127 delningar — exempelvis färglådor, penslar, färgkritor, linjaler o. d. — tillhandahållas eleverna såsom lån. De sakkunnigas yrkande. Under åberopande av vad ovan anförts föreslå de sakkunniga, dels att läseböcker för folk- och fortsättningsskola ävensom bredvidläsningsbocker och biblar lämnas såsom lån till eleverna, dels att egentliga läroböcker samt arbetsböcker lämnas som gåva, dock under angivna förbehåll, dels slutligen att erforderlig förbrukningsmateriell under anförda betingelser ställas till elevernas förfogande såsom gåva.

5. Böcker åt barn i samma familj. När fria läroböcker utdelas som gåva, uppstår frågan, huruvida barn i samma familj skola tilldelas gemensam eller var sin bok. För det förra alternativet talar naturligtvis främst sparsamhetssynpunkten, vilken måste spela en betydande roll inom det skoldistrikt, som skall bekosta materiellen. I många fall ha beslut om att införa fri materiell fattats efter långvarig och livlig diskussion och efter stor tvekan. Vännerna av reformen i fråga hr. gjort skäliga medgivanden, som kunde möjliggöra själva saken, och därvid någon gång gjort en eftergift just på denna punkt. I flera fall kan dock konstateras, att just kravet att icke barn i samma familj skola ha gemensam lärobok, varit en mycket väsentlig drivkraft vid reformens genomförande. Flera skäl föreligga nämligen härvidlag. Ett av dessa är, att läroböckernas brukbarhetstid visat sig vara ganska begränsad, en fråga, som av de sakkunniga särskilt har behandlats (s. 124). Men i samma mån som böckerna förslitas, försämras också den materiell, som ärves av yngre syskon från de äldre. Av betydelse är likaså i detta samband upplage frågan. Denna har varit utomordentligt aktuell, då läroboksförlagen praktiskt taget på egen hand bestämt, när nya, omarbetade upplagor av en bok skola utgivas. En förändring härutinnan har visserligen inträtt. Genom den kungliga förordningen av den 24 september 1937 ha nämligen folkskolinspektörerna fått befattning med upplagegranskning inom sina ämbetsområden och jämlikt 1938 års riksdagsbeslut har en central granskningsnämnd inrättats, vilken likaså har att handlägga denna uppgift. Men om också frekvensen av nya omarbetade upplagor hädanefter otvivelaktigt kommer att nedgå, måste likväl denna metod att förnya undervisningsmateriellen alltjämt tid efter annan tillämpas. Genomföres grundsatsen, att ett yngre syskon ärver det äldres bok, kommer det förra att arbeta under sämre förutsättningar, om och i den mån förändringar under tiden införts i boken. En dylik succession måste emellertid anses vara utesluten, därest fri materiell allmänt införes med statsunderstöd, eftersom det bärande motivet för en sådan åtgärd just

är, att förutsättningarna för barnens undervisning genomgående böra vara likartade. Sparsamhetssynpunkten intager härvidlag utan vidare en sekundär plats. Även frånsett denna självfallna restriktion i ett eventuellt system med »familjeböcker», utmärkes detsamma av ytterligare pedagogiska olägenheter, som var för sig minska dess användbarhet. Beträffande schemat för undervisningen inom en skola är att märka, att det förekommer, att syskon, som gå i olika klasser, samtidigt begagna samma undervisningsmateriell. Ju större antalet klassavdelningar är vid skolan, desto mer måste dessa svårigheter göra sig gällande vid uppgörandet av schemat. Än värre blir olägenheten, därest syskon i samma familj skulle undervisas vid olika skolor inom ett distrikt. Dessutom inträda givetvis komplikationer vid läxläsning, då samma bok skall brukas av två eller kanske flera barn. Systemet med familjeböcker innebär sålunda flera olägenheter, vilka, visserligen var för sig kunna framstå som mindre väsentliga, men tillsammans äro ägnade att väcka avgörande betänkligheter mot en dylik anordning. Skola barn, som äro syskon, få det sämre i lärobokshänseende än det ensamma barnet? ^rågan torde endast behöva uppställas, för att svaret på densamma skall vi ra givet. Också i socialt avseende förtjänar denna fråga att skärskådas. Därvid kan icke förbises, att därest gemensamma läroböcker tilldelas syskon i samma hem, vården av dessa ej sällan kommer att bero på hemmets ekonomiska förhållanden, trångboddhet, nödvändigheten för modern att ägna sig åt förvärvsarbete o. s. v. Men i samma mån blir det svårt att framställa rigorösa krav på ett barns vård av undervisningsmateriellen. Så kunde en gradering visa sig påkallad i kontrollen av undervisningsmateriellen, som på ifrågavarande område skulle i viss utsträckning återinföra en uppdelning av eleverna i bättre och sämre lottade. Men en sådan uppdelning strider mot själva huvudsyftet med införandet av fri undervisningsmateriell. Olika uttalanden i frågan. Nu berörda fråga belyses också i ganska riklig mån dels i de föreskrifter, som utfärdats i olika distrikt med fri materiell, dels i till de sakkunniga ingivna yttranden från dylika distrikt. Från Överkalix meddelas sålunda, att dyrbarare böcker, exempelvis bibel och psalmbok, gå i arv till yngre syskon och att särskilda »familjekonton» föras vid skolan i särskilda liggare. »Böckerna», heter det vidare, »förvaras i skolan, då de icke brukas. Då yngsta barnet i en familj lämnar skolan, får det medtaga alla böcker. Böckerna tilldelas således viss familj och icke visst barn.» I de föreskrifter rörande fri materiell, som utfärdats i Ekshärad, stipuleras det undantaget, att »där två eller flera barn från samma hem åtnjuta undervisning vid samma skola, oavsett i vilken klass de gå, dessa erhålla allenast ett gemensamt exemplar av varje lärobok fritt». Betecknande

129 nog tillägges, a t t »schemata skola så utarbetas, a t t samma ämne icke läses å samma timme i de olika klasserna i t y fall». Den motsatta ståndpunkten företrädes av Blentarp, vilket distrikt som en väsentlig fördel av fria läroböcker anför, a t t barn »behöva ej skifta med övriga syskon med sin läxläsning», och Fors, varifrån anföres: »Varje barn blir försett med fulltalig uppsättning läroböcker och materiell, medan förut ofta flera barn i samma familj fingo använda samma böcker, vilket givetvis vållade svårigheter både i skolan och vid läxläsning i hemmet». E n a h a n d a synpunkter betonas bland annat från Lilla Isie, Äspö och Övertorneå och ligga till grund för de föreskrifter, som meddelats i Iggesund och för Söderfors, där uttryckligen bestämts, a t t »en lärjunge behöver icke till yngre syskon avstå sina skolböcker». E n medelväg betecknas emellertid av vissa föreskrifter, som på erfarenhetsmässig grund meddelats i olika distrikt. I Västerås heter det i den promemoria, som delgivits lärarpersonalen: »Användbara böcker, som barnens äldre syskon eventuellt ha i sin ägo, böra utnyttjas av de yngre. I n n a n n y a böcker utdelas, torde respektive lärare göra sig underrättade, huruvida på så sätt användbara gamla finnas a t t tillgå.» I meddelande till de sakkunniga från distriktet förklaras, a t t bestämmelsen om a t t användbara böcker, som äldre syskon ha i sin ägo, skola utnyttjas av de yngre, tillämpas ganska sparsamt. I Västra Vingåker är stadgat, att till barn, som ha syskon, vilka av distriktet såsom gåva erhållit läroböcker, som ej längre användas och som äro i gott skick, en förfrågan riktas, huruvida de äro villiga a t t använda dessa förut utdelade böcker. E n a h a n d a bestämmelse gäller i Flen. Regeln för Sundbyberg lyder: »Sedan lärjungarna vid höstterminens början (första eller andra dagen) undersökt, huruvida i hemmet finnas kvar felfna exemplar av läroböcker, vilka tidigare använts av syskon, som lämnat skolan eller viss klass, rekvirerar respektive lärare på grund av föreliggande behov läroböcker». Statistiska uppgifter. Till belysning av frågan, hur barnantalet är fördelat på hemmen, förtjäna anföras utredningar, som verkställts för Umeå och Varberg. Av Umeå stadsfullmäktiges protokoll och handlingar (1936. Ser. B . nr 86) framgår a t t under läsåret 1935—1936 474 hem ha 1 barn i folkskolan 146 » » 2 » » » 40 » » 3 » » » 11 » » 4 x » » 1 » » 5 » » » . 672 hem ha i folkskolan :9

474 barn 292 » 120 » . . 44 » 5 » 935 barn

130 Härvid ha dock ej medräknats 22 barn, som gå i folkskolseminariets övningsskola, ej heller de, som gå i fortsättningsskolan. För Varberg meddelas för läsåret 1934—1935: 406 hem ha 1 barn i folkskolan 406 barn 115 » » 2 » » » 230 » 26 » » 3 » » » 78 » 7 » »4 » » » 28 » 3 » » 5 » » . 15 >• 557 hem ha i folkskolan 757 barn H ä r a v framgår, a t t i Umeå antalet barn, som besökt folkskolan samtidigt med syskon, varit 461 eller något över 49 procent av det totala barnantalet i folkskolan. Av dessa 461 barn ha 292 tillhört hem med 2 barn i skolan och 169 hem med 3—5 barn. Sistnämnda grupp representerar något mer än 18 procent av hela barnantalet. Beträffande Varberg äro motsvarande siffror 351 eller något över 46 procent av hela antalet, samt respektive 230 barn från familjer med 2 barn och 121 från hem med större barnantal, vilken sistnämnda siffra utgör över 15 procent av totala barnantalet i folkskolan. N ä m n d a uppgifter belysa sålunda den betydelse som frågan om fri undervisningsmateriell har för hem med t v å eller flera barn i folkskolan. D e sakkunniga. Av vad ovan anförts framgår, a t t frågan, huruvida barn av samma familj var för sig eller gemensamt böra erhålla läroböcker, bedömes ur t v å synpunkter, nämligen med hänsyn till å ena sidan undervisningens krav, å andra sidan fordran på största möjliga sparsamhet. De förra ha i det föregående utförligt blivit belysta. Frågans ekonomiska räckvidd antydes tillfyllest av de anförda siffrorna från Umeå och Varberg. D e t t a förhållande har bland annat tagit sig uttryck i de föreskrifter, som meddelats i Finland och som innebära, a t t barn av samma familj blott erhålla ett exemplar av samma lärobok gemensamt, där ej flera äro oundgängligen nödvändiga. Därvid har tydligen sparsamhetskravet dikterat regeln, varvid likväl möjlighet stipulerats a t t undantagsvis tillgodose undervisningens befogade anspråk. Naturligtvis kan också tonvikten läggas på de senare och därjämte framhävas, att sparsamhetskravet måste beaktas, där så ske k a n med hänsyn till undervisningens krav. Så har, såsom ovan nämnts, skett i vissa distrikt med fri undervisningsmateriell. D e sakkunniga finna, a t t därmed en lösning av denna fråga vunnits, som grundar sig såväl på de olika befogade synpunkter, som härvidlag principiellt sett k u n n a göras gällande, som på ett beaktande av praktiska och erfarenhetsmässiga omständigheter. Idén om »familjeböcker», som förfäktats från ett skoldistrikt, torde i varje fall i sin generella avfattning böra avvisas. Den

131 strider nämligen helt mot motiven för fri materiell, enligt vilka samtliga elever böra äga samma utrustning för sitt skolarbete. Med hänsyn till villkoren för läxläsning och undervisning torde barn av samma familj, som samtidigt besöka skolan, böra var för sig ha egna läroböcker. Vad angår frågan, huruvida barn, som besöka skolan, böra övertaga böcker efter syskon, som helt upphört a t t begagna dessa böcker, ställer sig saken kanske stundom annorlunda. E t t dylikt övertagande torde självfallet böra vara frivilligt. Den möjligheten föreligger nämligen, a t t en elev, som a n v ä n t boken, önskar behålla densamma som en kunskapskälla också framdeles. De sakkunniga finna ett dylikt önskemål tillfullo befogat. Dessutom bör en lärobok, som p å d e t t a sätt övertages, vara fullt användbar, d. v. s. dels v a r a lik dem, som för övrigt användas i klassavdelningen (ej annan upplaga), dels befinna sig i ett skick, som är i allo tillfredsställande. E t t barn skall naturligtvis ej tvingas a t t bruka en i ett eller annat avseende skamfilad lärobok och på så sätt få olägenhet av det slarv och den vårdslöshet, som visats av äldre syskon, eller av den vanvård, som övergått boken i hem i torftiga förhållanden, kanske i upplösningstillstånd. De sakkunniga föreslå på ovan anförda grunder, a t t principen om fri undervisningsmateriell åt varje elev tillämpas jämväl på barn av samma familj. Dock böra i de planer och förebilder för reglementen och ordningsstadgar för skoldistrikten, som utarbetas, föreskrift lämnas om a t t undervisningsmateriell, som förut utlämnats, bör, i den mån så ske kan, utnyttjas a v yngre syskon i en familj. D e t t a bör emellertid dels ske frivilligt, dels e n d a s t avse materiell, som är fullt användbar vid undervisningen och befinner sig i gott och tillfredsställande skick.

6. F r å g a n o m k o n t r o l l å t g ä r d e r . Förhållanden och åtgärder inom skoldistrikten. 1920 å r s sakkunniga. E n av huvudinvändningarna mot a t t införa fri materiell har av 1920 års sakkunniga berörts bland annat i följande u t t a lande: En hos motståndarna till systemet med kostnadsfri skolmateriell mycket spridd föreställning är, att tillhandahållandet av sådan materiell nödvändigt skulle komma att medföra ökat slarv och vårdslöshet vid materiellens handhavande. Då denna invändning, som även framförts vid ärendets behandling inom riksdagen, synes vara av stor betydelse för frågans avgörande, hava de sakkunniga ansett det vara av vikt att inhämta erfarenhet från de skoldistrikt, där kostnadsfri materiell redan nu i större eller mindre omfattning utlämnas^ varför de sakkunniga i de utsända frågeformulären framställt särskild förfrågan härom. Tft9, —

132 De inkomna uppgifterna visa emellertid, att erfarenheten i de skoldistrikt, där fri skolmateriell redan tillhandahålles, i allmänhet ej giver stöd för berörda farhågor. Från några platser omnämnes visserligen, att materiellen i större utsträckning vårdslösats, då den tillhandahållits av distriktet, än då barnen själva fatt inköpa den. Detta är dock långt ifrån den allmänna uppfattningen i dessa skoldistrikt. I de allra flesta distrikt, där materiellen i större eller mindre utsträckning gives samtliga barn utan avgift, hava skolrådsordförandena vitsordat, att detta icke medfört några som helst olägenheter. Där avsiktligt förstörande av erhållen materiell eller medveten vårdslöshet vid dennas handhavande förekommit, torde det oftast ha gällt barn, som äro i sedligt avseende efterblivna. Det bör framhållas, att införandet av fri skolmateriell skulle vara ägnat att i hög grad öka lärarpersonalens möjligheter att effektivt beivra slarv och vårdslöshet och att i denna strävan erhålla stöd från hemmens sida. Så länge skolmateriellen bekostas av föräldrarna är det naturligt, att läraren icke anser sig i samma grad äga befogenhet eller skyldighet att öva noggrann uppsikt över dennas handhavande, och även från föräldrarnas sida torde vården av skolmateriellen oftast betraktas såsom en läraren ovidkommande privatsak, som endast hemmen hava rätt att bestämma över. Med hänsyn härtill torde det enligt de sakkunnigas mening kunna ifrågasättas, huruvida icke rätten till fri skolmateriell under genomförd kontroll i vissa fall kan komma att medföra en högre grad av aktsamhet och sparsamhet med hjälpmedlen än vad nu i allmänhet lärer förekomma. 1937 års sakkunniga, som i huvudsak ansluta sig till ovan angivna uppfattning, ha ägnat frågan ingående uppmärksamhet med stöd av det material, som belyser densammas nuvarande läge. Skäl mot införandet av fri undervisningsmateriell. De skäl, som i detta samband åberopas mot kravet på fri undervisningsmateriell, äro väsentligen av moralisk art och avse problemet om uppfostran. Någon gång få de en drastisk prägel, såsom då det från ett distrikt heter, a t t de »självbetalande barnen» framstå som mönster för »gratisbarnen» i fråga om materiellens vård. E t t socialt skiljemärke skulle alltså läggas till grund för fostran till ordentlighet — en förvisso ohållbar ståndpunkt. Större beaktande förtjänar satsen, a t t äganderätten bör anses vara en garanti för att materiellen handhaves på bättre sätt. Samma ståndpunkt angives också så, a t t där föräldrarna betala barnens böcker, där är man mycket mera rädd om dem, än där de bekostas av det allmänna. Barnen uppfostras sålunda till sparsamhet och hushållsaktighet. Skolstyrelsen i Blackstads distrikt yttrar, a t t barn böra köpa materiellen, enär de »endast därigenom kunna läras varsamhet, omtanke, sparsamhet och försiktighet». Klagomål anföras vidare över att det ej råder samma intresse i hemmen för barnens materiell, sedan denna blivit fri. Utförligt har folkskolstyrelsen i Linköping utvecklat denna uppfattning. (Linköpings stadsfullmäktiges handlingar 1936, nr 11): »föräldrar och målsmäl betagas ett viktigt medel till barnens uppfostran till sparsamhet, om skolan utlämnar det för barnens uppfostran erforderliga

133 utan att fordra vederlag. Vidare föreligger en uppenbar fara för att ansvarskänslan under sådana förhållanden avtrubbas redan i barndomen. Man sätter ju icke utan vidare värde på en sak, som man får utan synbar uppoffring. Och slutligen kunna barnen instruktivt få den uppfattningen inplantad, att det är till nöjen, som man i första hand bör skaffa pengar, ty mat, kläder och omvårdnad få de utan betalning i hemmet, böcker och materiell i skolan men till besök på biografer och till inköp av karameller erfordras mynt.» Nämnas må, att folkskolstyrelsen trots dessa stränga moraliska synpunkter på frågan likväl omedelbart gör ett undantag för förbrukningsmateriellen, enär inköpen av denna anses böra förmedlas av skolan och läraren icke bör ägna onödig tid till dess distribution och uppsamlande av betalning för densamma. Denna materiell förklaras därför skola lämnas gratis. Statistiska iakttagelser. Naturligtvis ha också växlande iakttagelser gjorts inom skoldistrikt, som efter mer eller mindre genomtänkta grunder under mer eller mindre tillfredsställande kontroll och under skiftande, ofta ogunstiga ekonomiska förutsättningar och konjunkturer ha infört fri undervisningsmateriell. Av de 71 skoldistrikt, som år 1920 antagit systemet med fri undervisningsmateriell, ha — såsom i annat samband beröres — endast ett fåtal sedermera frångått detsamma. Vidare märkes, att summan av dylika distrikt det oaktat sedan dess vuxit till över 240. Detta innebär, att omkring 170 distrikt under senare tid infört helt fri undervisningsmateriell. Sannolikt ha konjunkturförhållandena inverkat på denna utveckling. I den mån skoldistrikten befinnas förändra sina metoder i sagda avseende, medför detta givetvis, att olika system i ökad utsträckning tillämpas inom distrikten, något, som vållar växande olägenheter särskilt med hänsyn till barnens flyttning mellan distrikten. Att märka är emellertid, att en sådan stegring eller minskning i antalet distrikt med fri materiell så gott som uteslutande avser landsbygden, där skattetrycket enligt sakens natur spelar en utslagsgivande roll och ett frångående av systemet med fri materiell därför icke i sig innebär ett underkännande av dess pedagogiska berättigande. I detta samband förtjänar uppmärksammas, att på senare tid en mycket kraftig stegring i antalet distrikt med fri materiell inträffat just på landsbygden. Slutligen är det viktigt att fasthålla, att av de fem städer, som år 1920 hade helt fri materiell, endast en (Djursholm) sedermera frångått denna ordning (jämför ovan, s. 68), och att antalet stadsdistrikt av denna kategori vuxit till 26, medan partiellt fri materiell numera i en eller annan form meddelas i ett flertal andra städer, som ofta var för sig fixerat sitt särskilda »system» för denna angelägenhet. Städernas »politik» härutinnan är särskilt värd att beaktas, eftersom skattehänsyn icke i detta avseende för dem äger samma betydelse som för landsbygdens

134 distrikt och den pedagogiska utvecklingen givetvis i städerna har sina brännpunkter. Pedagogiska erfarenheter. I belysning av den samlade pedagogiska erfarenheten och med hänsyn till den pedagogiska utvecklingen har införandet av fri materiell tett sig som alltmer önskvärd. Betecknande är överhuvud taget, att sådana kritiska synpunkter, som ovan anförts, icke annat än i enstaka undantag (såsom från Nynäshamn) framhållas i de yttranden från distrikt med fri materiell, som ingivits till 1937 års skolmateriellsakkunniga. Däremot betonas eftertryckligt, att systemet med fri undervisningsmateriell innebär många fördelar också med hänsyn till det befogade kravet, att barnen böra fostras till aktsamhet och ordentlighet. Kritiken mot tanken att införa helt fri materiell kommer från de distrikt, som icke infört sådan, förespråkarna för densamma återfinnas i de distrikt, där detta system tillämpas. Beträffande frågan, huruvida den utgift, som hemmet fått göra för en lärobok, eller skolans kontroll av dess vård utgör den bästa garantien för dess handhavande, förtjänar jämväl en observation från Håstads distrikt att anföras: »Ett ordentligt barn vårdar materiellen i båda fallen». Enligt gängse pedagogisk erfarenhet torde också barnets karaktärsbeskaffenhet vara av stor betydelse i detta avseende, oavsett om barnet kommer från ett fattigt eller ett välbärgat hem, om ordning eller slarv råder i hemmet eller om materiellen lämnats gratis eller inköpts av enskilda medel. Men naturligtvis äger denna iakttagelse icke generell giltighet. Fall förekomma, då ett hem, där slarv och vårdslöshet råda, trycker sin stämpel också på ett annars välartat barn. Därvid är skolans uppfostrande inflytande av vikt och kan göra sig gällande i ökad utsträckning, när skolan äger formlig rätt att ingående kontrollera barnets materiell vård. Å andra sidan är det att vänta att ett gott hem stödjer skolans strävan att tillhålla barnen att väl vårda sin materiell, helst om skolan genom att bevilja fri materiell besparar hemmet utgifter. En stundom uttalad uppfattning har också ovan anförts efter folkskolestyrelsen i Linköping. I enlighet härmed skulle barnens inköp av skolmateriell vara dess snart sagt enda tillfälle att lära sig känna penningars värde. Detta överensstämmer emellertid icke med de faktiska förhållandena i det övervägande flertalet hem. Barnen torde fastmer ofta av bitter erfarenhet få röna, att i den mån de erhålla mat, kläder och omvårdnad, detta sker med dryga uppoffringar för deras målsmän. De få till gengäld deltaga i hemmets sysslor och stundom vid sidan av skolarbetet såvitt möjligt bidraga till hemmets knappa existensmedel. Men det är en egendomlig åsikt, att det i allmänhet skulle vara barnets pengar, som utbetalas för skolmateriellen och som annars skulle gå till nöjen m. m. Tvärtom utgöra dessa

135 pengar i regel en ytterligare utgiftspost på hemmets ofta för Uppfostringsändamål hårt belastade budget. Den uppfattning, som uttalats från Linköping, synes ha generaliserat enstaka och iögonenfallande företeelser till en allmän regel och över huvud vara ytterst verklighetsfrämmande. Garantier mot slöseri. Vid en jämförelse mellan systemen, då eleverna inköpa materiellen och då fri materiell meddelas, är givetvis att observera, att ingendera under alla förhållanden i och för sig är enbart av godo eller enbart av ondo för barnens fostran. Avgörande är i varje särskilt fall de förutsättningar, varunder metoden tillämpas och hur den tillämpas. Träffande är därför den anmärkning, som med hänsyn till den fria materiellen göres från Grangärde: »Farhågan för att slöseri skall förekomma är i allmänhet överdriven. Naturligtvis kan slöseri förekomma i enstaka fall. En och annan lärare kan brista i kontroll. Något ofelbart sätt att motverka detta lär ännu inte ha uppfunnits.» Härvid bör dock betonas, att möjligheten att anordna en effektiv kontroll naturligtvis ökas i synnerligen avsevärd grad, om fri materiell införes i samtliga skoldistrikt. Redan nu fungera olika kontrollerande faktorer inom varje distrikt. Härom anmärker skolstyrelsen i Långsele: »Lärarna känna sig kontrollerade av allmänheten. I de flesta hem finnas elever, och det är därför lätt för folk i allmänhet att kontrollera, om missbruk, slöseri eller vanvård med materiellen förekomma. Elever ur hem, som icke äro särskilt ordningsamma, bliva genom kontrollen uppfostrade till ordning, vilket har stort värde.» Bristfälligheter kunna givetvis under nuvarande förhållanden utmärka denna kontroll inom ett enskilt distrikt. Då däremot fri materiell allmänt införes, tillkommer den uppsikt, som utövas av folkskolinspektörerna, dels under inspektionsresor, dels — och icke minst — i samband med den årliga granskningen av distriktens ansökningar om statsbidrag till fri undervisningsmateriell, allt under skolöverstyrelsens överinsyn samt under kritisk uppmärksamhet från facktidskrifter och tidningar och under den kontroll, som utövas av regering och riksdag. Hittills ha olika metoder att administrera den fria undervisningsmateriellen i huvudsak dryftats för varje distrikt av kommunalt verksamma personer samt lärarpersonalen. Införes överallt fri materiell, skulle denna fråga bliva en allmän angelägenhet. Nya betydelsefulla erfarenheter och uppslag, som förut blott ägt lokal räckvidd, skulle inverka befruktande på ifrågavarande administration inom hela riket. Möjligheten att genomföra en på en gång effektiv och efter förhållandena anpassad kontroll kan därför sägas föreligga. Detta system kan ingalunda, såsom skett, principiellt stämplas såsom slöseri. Sparsamhetens grundsats kan tillämpas i det ena som i det andra fallet. Med fog anmärker nämligen skolstyrelsen i Hyby distrikt: »Två sparsamhetsbegrepp komma att stå mot varandra, sparsamheten med egna tillhörigheter och sparsamheten med

136 andras medel». Det beror därvid på de villkor, som stipuleras, och på till— lämpningen av desamma, hur den ena eller andra metoden inverkar på barnens uppfostran. Gentemot påståendet, att införandet av fri materiell allenast skulle resultera i »trassel och ledsamheter vid förhör om bortkommen materiell», stå vittnesbörden från många skoldistrikt, som förverkligat denna reform. Det. förklaras sålunda, att därigenom tillfälle beredes att få framhålla behovet av ordning (Bara), att skolans egendom överhuvud taget vårdas bättre än den egna (Orsa), att genom den fria materiellen uppfostras barnen till »sparsamhet med och omvårdnad om allmän egendom». (Råneå). Det heter, att »rätt skött kan den fria materiellen uppamma känslan för det allmänna» (Krokek). Från Arjeplog meddelas: »Tvärtemot övriga uttalade farhågor har det visat sig, att barnen i de allra flesta fall äro mycket varsamma med materiellen. Ofta sätta de en ära i att kunna framvisa en så oskadad bok som möjligt. Likaså har det förmärkts en tävlan mellan barnen om vem som kan använda förbrukningsmateriellen mest ekonomiskt. Givetvis beror mycket på den enskilde läraren, men i stort sett är resultatet oväntat gott.» Beträffande lärarens roll i detta samband framhålles från Askim, att risk för att barnen vårdlösa materiellen ej torde föreligga: »Vid fri undervisningsmateriell ha lärarna nämligen större anledning att mana barnen till aktsamhet om det de erhålla liksom även att strängare beivra värdslöshet eller slöseri med materiell, om sådant skulle förekomma». Vad särskilt förbrukningsmateriellen angår, betonas det (Guldsmedshyttan), att läraren kan »med större befogenhet beivra van vård med materiell, än om eleverna själva skola bekosta sådan». Av intresse är även vad som anföres från Strängnäs: »Innan fri materiell infördes, köpte varje barn i allmänhet mera än 10 blyertspennor per termin, och när vi kostnadsberäknade, påstodo en del lärare, att man måste räkna med minst 10 pennor per termin och barn. När barnen nu veta, att de få högst tre pennor, äro de försiktiga vid formeringen. De tävla om att få pennorna att räcka längst, och många elever klara sig med två pennor per termin — utan att spara på skrivandet.» Beträffande skriv- och räkneböcker framhäves från ett distrikt, att kontrollen ger sig själv vid fri materiell, i det att de utskrivna böckerna förevisas, innan några nya utlämnas. Från Hyltinge distrikt meddelas (mars 1939): »Då fri materiell i skolan icke tilllämpades (före 1919), kunde det hända, att någon elev i skolan saknade lärobok eller annan arbetsmateriell. Detta kunde bero på slarv eller likgiltighet från föräldrarnas sida, men hela klassen blir vid sådant förhållande lidande på denne elevs brist på materiell. Läraren kan nämligen inte låta denne bli efter de övriga, utan måste antingen låta hela klassen vila från undervisningen, tills alla kunna vara med, eller också ägna sig helt åt en sådan elev utan att vinna så mycket, som önskvärt vore.»

137 För sammanhangets skull må erinras om den stundom förekommande invändningen, att fri materiell skulle innebära, att ny sådan utan vidare lämnades eleverna, allteftersom den förra förbrukades eller förlorades. Det är icke bekant, att en sådan praxis för närvarande förekommer i något skoldistrikt eller någonsin på allvar förordats. Systemet med fri materiell åt medellösa contra systemet med helt fri materiell. Självfallet böra fullt tillfredsställande garantier skapas mot slöseri, därest fri materiell allmänt införes vid våra folkskolor, detta både ur ekonomisk och pedagogisk synpunkt. På ovan anförda grunder torde det också låta sig göra att åvägabringa så verksamma garantier, att systemet med fri materiell ej blott väl kan förlikas med elevernas fostran till ordning och sparsamhet utan även positivt befrämja denna. Naturligtvis kan jämväl det nu rådande systemet, enligt vilket målsmännen bekosta barnens materiell, i sin mån gynna detta syfte. Sagda system kan däremot under inga förhållanden anses äga något som helst absolut och allmänt företräde ur uppfostringssynpunkt. Fastmer angives dess underlägsenhet tillfyllest av vad som ovan anförts dels om den skillnad, som i socialt avseende göres mellan medellösa och andra elever, dels också till följd av det kreditsystem med uppenbart skadliga inverkningar på barnens utveckling, som i stor utsträckning måste tillämpas vid materiellinköpen vid vår folkskola. Då barnen inneha sin materiell på kredit, kan det nämligen icke med fog väntas, att äganderätten till materiellen skall föranleda dem att bättre vårda densamma, än mindre, att de på detta sätt bäst fostras till sparsamhet och hushållsaktighet. Slutligen är det också med hänsyn till elevernas fostran betänkligt, att då de själva skola bekosta materiellen, de av ekonomiska grunder ofta först så småningom anskaffa densamma. En frestelse föreligger vidare att till andra ändamål använda de penningmedel, som de erhålla av målsmännen. Då de av sparsamhetsskäl nödgas övertaga äldre läroböcker eller föråldrade upplagor av dylika, inverkar detta menligt på elevernas håg för skolarbetet. Såsom utmärkande för- den ordning, enligt vilken målsmännen bekosta barnens materiell, brukar anföras att barnen då få tillfredsställelsen att äga sina böcker. Såsom redan 1920 års sakkunniga förordat, kan emellertid den fria materiellen, om så anses lämpligt, såsom gåva tilldelas barnen, en fråga, som nedan närmare skall beröras. Kontroll rörande handhavan det av den fria s k o l m a t e r i e l l e n . I de direktiv, som lämnats av departementschefen den 14 augusti 1937, säges angående vården av den fria materiellen följande: »Garantier måste därjämte skapas för att den skolmateriell, som fritt ställes till barnens förfogande, icke vårdslösas och förstöres. Såsom villkor för statsbidrag till

138 skolmateriell torde böra gälla, att den individuella kontrollen av materiellen handhaves på ett i allo tillfredsställande sätt inom skoldistriktet. Vid uppgörandet av förslag till lämpliga föreskrifter i detta hänseende torde de sakkunniga böra tillgodogöra sig de erfarenheter, som vunnits inom distrikt, där grundsatsen om fri materiell redan tillämpats.» I enlighet härmed ha de sakkunniga tagit del av de erfarenheter, vilka vunnits inom förberörda distrikt och i olika avseenden utnyttjat desamma. Ökad kontrollbefogenhet för läraren. En allmänt spridd föreställning hos dem, som ställa sig betänksamma mot det allmännas övertagande av kostnaderna för barnens skolmateriell, är att ett dylikt system skulle komma att avtrubba elevernas ansvarskänsla för god hushållning och medföra slarv och vårdslöshet vid materiellens handhavande. Denna synpunkt ha de sakkunniga i det föregående ägnat särskild uppmärksamhet. Därav framgår, att nämnda uppfattning så gott som enhälligt vederlägges genom uttalanden från ifrågavarande skoldistrikt. Vad i synnerhet angår kostnaderna, framför allt i fråga om den s. k. förbrukningsmateriellen, ha dessa snarare minskat än ökat, sedan skoldistrikten påtagit sig uppgiften att fritt tillhandahålla densamma. Då den enskilde läraren fått sig anförtrott uppdraget att handhava och utdela materiellen, har han därmed erhållit större rättighet och möjlighet att kontrollera lärjungarnas individuella skötsel av materiellen, än han hade, då barnen själva på målsmännens bekostnad anskaffade denna. Även om det under alla förhållanden för varje lärare borde framstå som en självklar plikt att tillse och kontrollera elevernas handhavande av all arbetsmateriell, vare sig de själva inköpt densamma eller mottagit den av skolan, är det givet, att denna plikt icke blott skarpes utan även blir avsevärt mycket lättare att fylla, om all materiell går genom lärarens händer. De sakkunniga, som i detta avseende på grund av de av skoldistrikten redovisade erfarenheterna anse sig kunna hysa förtroende till lärarkårens känsla av ansvar inför skyldigheten att bevaka det allmännas krav på god hushållning med skolans arbetsmateriell, hysa den åsikten, att systemet med fri skolmateriell i och för sig måste lämna bättre möjligheter till kontroll över förbrukningen och vården av materiellen och därför snarare torde komma att medföra minskning än ökning av de kostnader, som de enskilda målsmännen och kommunerna för närvarande få ikläda sig för detta ändamål. Även om man utgår från att lärarna i sin allmänna forsfcrargärning inlägga skyldigheten att tillse och kontrollera barnens vård av anförtrodd skolmateriell, torde det dock vara nödvändigt att genom vissa föreskrifter fastslå såväl lärares som lärjunges åligganden i detta avseende. Ett stort antal av de skoldistrikt, som tillhandahålla fri skolmateriell, ha också utfärdat dylika föreskrifter.

139 Föreskrifter i ordningsstadga och reglemente. I folkskolestadgans § 29 mom. 4 säges: »Läraren åligger vården om skolans undervisningsmateriell och övriga inventarier, varöver ordentlig förteckning bör av honom upprättas». Det torde kunna ifrågasättas, huruvida ej stadgans föreskrift i berörda hänseende borde, om skoldistrikten åläggas att tillhandahålla barnen fri materiell, kompletteras i syfte att fastställa lärarens åliggande att rekvirera, handhava, utdela och kontrollera den fria materiellen. En dylik bestämmelse kunde måhända anses behövlig ej minst med hänsyn till nödvändigheten att fastslå lärarens skyldighet att åtaga sig dessa uppgifter. Fråga är emellertid, huruvida det härför är nödvändigt att belasta folkskolestadgan med dylika detaljföreskrifter. Enligt folkskolestadgans § 29 mom. 6 är läraren skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse, vad honom enligt folkskolestadgan och det för skolan gällande reglementet åligger. Då jämlikt § 10 mom. 2 reglementet skall bland annat innehålla bestämmelser angående lärarens åliggande och då den i samma paragraf omförmälda särskilda ordningsstadgan, som skall tjäna till att fullständiga det för distriktet gällande reglementet, jämväl skall innehålla bestämmelser om rekvisition av undervisningsmateriell och om materiellens och inventariernas vård, synes det måhända tillräckligt, att nödiga föreskrifter om handhavande av den fria materiellen och därmed följande skyldigheter för lärare och lärjungar införas i för varje skoldistrikt gällande reglemente och ordningsstadga. I denna senare skulle då i kapitlet om undervisningsmateriell kunna upptagas mera detaljerade bestämmelser, avsedda att skapa nödiga garantier för att de läroböcker och övrig materiell, som ställas till barnens förfogande, icke vårdslösas och förstöras. Gottgörelse för förstörd materiell. Av de till de sakkunniga lämnade uppgifterna framgår, att de skoldistrikt, som tillämpa systemet med fri skolmateriell, i regel föreskrivit, att, om elev vårdslösat, förstört, avhänt sig eller borttappat undervisningsmateriell, som till honom överlämnats såsom gåva eller såsom lån, är elevens målsman ersättningsskyldig för sålunda bortslarvad eller skadad materiell. Givetvis kan ifrågasättas att vid ett allmänt införande av fri skolmateriell dylik ersättningsskyldighet för materiell, som genom uppenbart slarv eller vårdslöshet skadats, förstörts eller borttappats, uttryckligen föreskrives. 1920 års skolmateriellsakkunniga ansågo, att dylik bestämmelse borde kompletteras genom föreskrift — i folkskolestadgan eller på annat sätt — vilken möjliggjorde att av tredskande målsman sådan ersättning tvångsvis uttoges. Det torde emellertid vara tveksamt, huruvida en dylik föreskrift kan anses erforderlig. De i saken tillfrågade skoldistrikten har meddelat, att dylika ersättningsanspråk på målsmän sällan eller aldrig behövt resas, enär eleverna i regel väl vårda och hushålla med till dem överlämnad materiell. Med hänsyn till dessa erfaren-

140 heter förefaller det de sakkunniga, som om utkrävandet av eventuell ersättning för förstörd, skadad eller bortslarvad materiell skulle kunna överlämnas åt de lokala skolmyndigheterna, och att några särskilda föreskrifter i detta avseende näppeligen kunna anses vara av behovet påkallade. Skoldistriktens intresse av kontroll. Under diskussionen om införande av fri skolmateriell ha farhågor för slöseri särskilt yppats i fråga om förbrukningsmateriellen. I flertalet skoldistrikt har man därför ansett sig böra föreskriva ransonering, fastställd efter viss beräknad normalförbrukning. Dylik normalförbrukning ligger till grund för de sakkunnigas kostnadsberäkningar. Under förutsättning att bestridandet av kostnaderna för fri undervisningsmateriell sker efter fastställt belopp per barn och år, torde det ligga i skoldistriktens intresse att vidtaga nödiga kontrollåtgärder till förebyggande av slöseri, varför särskilda statliga föreskrifter i detta avseende synas obehövliga. Folkskolinspektörernas kontrollerande uppgift. De enskilda skolkommunernas ekonomiska intressen synas under nämnda förutsättningar innebära garantier för god hushållning med den av statsmedel inköpta materiellen. Vad staten i detta avseende främst torde böra kontrollera är, att ifrågavarande materiell på föreskrivet sätt och i tillräcklig kvantitet ställes till undervisningens förfogande. Det synes därför böra ankomma på statens vederbörande folkskolinspektörer att vid besök i skolorna ägna särskild uppmärksamhet åt dessa förhållanden och att ingripa i sådana fall, då det kan konstateras, att skoldistrikten ej på nöjaktigt sätt sörjt för tillräcklig kvantitet eller nöjaktig kvalitet i fråga om skolornas arbetsmateriell eller då man i övrigt brustit vid iakttagandet av i reglemente och ordningsstadga härom lämnade föreskrifter. Folkskolinspektören bör, då anledning till sådan anmärkning förefinnes, härom underrätta vederbörande skolmyndighet och, om så erfordras, lämna råd och anvisningar till åstadkommande av rättelse. Om det efter sådan folkskolinspektörens hänvändelse till vederbörande skolmyndighet visar sig, att begärd rättelse uraktlåtits, må folkskolinspektören vid granskning av statsbidragsrekvisitionen till ifrågavarande ändamål härom göra anmärkning. Föreskrifter om folkskolinspektörens skyldigheter beträffande övervakningen av den fria skolmateriellens handhavande torde böra meddelas i instruktionen för folkskolinspektörerna. De sakkunniga. Under åberopande av vad ovan sagts föreslå de sakkunniga, att nödiga föreskrifter om handhavande av den fria skolmateriellen och därmed följande skyldigheter för lärare och lärjungar införas i för varje skoldistrikt gällande reglemente och ordningsstadga; samt

141 att i instruktionen för statens vederbörande folkskolinspektörer införas föreskrifter om folkskolinspektörs skyldigheter beträffande övervakningen av den fria skolmateriellens handhavande.

7. Frågan om hygieniska åtgärder. De sakkunnigas hemställan. I skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet den 5 april 1938 hemställde de sakkunniga, att vederbörande myndigheter måtte erhålla i uppdrag att framlägga förslag till föreskrifter i hygieniskt avseende beträffande undervisningsmateriellen. De sakkunniga bifogade dels Utredning och förslag rörande läroböcker vid de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter, avgivna av 1927 års skolsakkunniga (Statens offentliga utredningar 1931:2. Ecklesiastikdepartementet), varvid de sakkunniga fäste uppmärksamheten å ett däri (s. 43 ff.) publicerat, av professorn F. G. Ask författat utlåtande rörande oftalmologiska önskemål beträffande skolmateriellen, dels »Rundskrivelse fra Kirke- og Undervisningsdepartementet» i Norge den 24 juni 1924, innefattande hygieniska föreskrifter. De sakkunniga anförde vidare till stöd för sin hemställan i huvudsak följande: »Det må förvisso förutsättas, att samtliga pedagogiska instanser efter fulla måttet av sin förmåga jämväl beakta den viktiga hygieniska synpunkten vid granskning av undervisningsmateriell, men dels ligger det i sakens natur, att kompetensen därvid måste vara i hög grad skiftande och ojämn, dels är det alltid ett komplicerat problem att avväga de olika moment av saklig, pedagogisk, ekonomisk, administrativ och hygienisk art, som alla måste spela in vid en dylik prövning. Professor Asks ovannämnda yttrande torde i de flesta fall icke vara tillgängligt som norm. Därvid är det tvivelsutan av stor betydelse, att läroboken i färdigställt skick förelägges till granskning. Rättelser ur hygienisk synpunkt kunna alltså ej ske i den föreliggande upplagan, och fråga kan uppstå, huruvida denna helt skall underkännas med hänsyn till detta moment eller om eventuella förtjänster i andra avseenden skola anses uppväga eventuella bristfälligheter av hygienen vidkommande art. Allmängiltiga regler påkallas sålunda som riktlinjer för förlagens produktion av undervisningsmateriell. Slutligen må det understrykas, att införandet av s. k. arbetsanvisningar eller arbetsböcker med talrika sifferuppgifter, utförligare text, illustrationer, ifyllnadsuppgifter m. m. har gjort föreliggande kontrollspörsmål ännu mera brännande. Dylik undervisningsmateriell brukas visserligen företrädesvis inom folkskolan och är numera därstädes underkastad samma kontroll som läro- och läseböcker.» Beträffande statens läroboksnämnd anförde de sakkunniga, att det vis-

142 serligen kunde förutsättas, a t t en sådan granskning i hög grad beaktade, a t t likformiga principer tillämpades i hygieniskt avseende. Så hade varit fallet, då 1934 års lärobokssakkunniga upprättade förslag till förteckningar å läroböcker, varvid professor Asks ovannämnda utlåtande lades till grund. Men, tillade de sakkunniga, påkallat torde vara, a t t professor Asks utlåtande underginge omprövning av vederbörande vetenskapliga instanser och a t t normer i hygieniskt avseende sålunda fastställdes och vunne offentlig sanktion. Sådana objektiva uttryckliga normer vore nämligen erforderliga, huru än granskningen av undervisningsmateriell månde vara organiserad, och detta såväl ur den eller de granskandes synpunkt som med hänsyn till a t t producenterna av undervisningsmateriell borde erhålla bestämda anvisningar för ifrågavarande produktion. D å 1937 års skolmateriellsakkunniga upptagit ovannämnda fråga till behandling, föranleddes detta givetvis närmast av de sakkunnigas uppdrag. Det torde nämligen vara uppenbart, a t t om undervisningsmateriellen vid rikets folkskolor helt skulle bekostas av offentliga medel, densamma i alla avseenden borde vara av tillfredsställande beskaffenhet, och a t t hygienens krav härvidlag borde tillgodoses u t a n minsta eftergift. A v g i v n a yttranden. Skolöverstyrelsen, till vilken de sakkunnigas ovannämnda skrivelse av ecklesiastikdepartementet remitterades, anförde i huvudsak följande: Överstyrelsen, som tagit del av nämnda uttalande och »rundskrivelse», är fullt ense med 1937 års skolmateriellsakkunniga, då de hävda, att »om undervisningsmateriellen vid rikets folkskolor helt skall bekostas av offentliga medel, densamma i alla avseenden bör vara av tillfredsställande beskaffenhet, och att hygienens krav härvidlag böra tillgodoses utan minsta eftergift». I överensstämmelse härmed finner överstyrelsen det vara av vikt, att anvisningar i fråga om den typografiska uppställningen av text och illustrationer i skolböcker och å annan jämförlig undervisningsmateriell, grundade på den oftalmiatriska vetenskapens erfarenheter, bliva på officiell väg utarbetade och utfärdade att tjäna till ledning för såväl förläggare av här ifrågavarande undervisningsmateriell som dem, vilka granskningsskyldighet beträffande av staten helt eller delvis bekostad materiell kommer att åligga. De sakkunniga synas emellertid icke med sin framställning åsyfta att få till stånd anvisningar i den mening, överstyrelsen ovan velat förorda. Vad de sakkunniga i nu förevarande hänseende anse vara påkallat betecknas i framställningen såsom »allmängiltiga regler», »fasta normer», normer, som böra »fastställas och vinna offentlig sanktion» o. s. v. Framställningen utmynnar ock i en hemställan, att vederbörande myndigheter må erhålla i uppdrag att framlägga förslag till »föreskrifter» i hygieniskt avseende beträffande undervisningsmateriellen. Med anledning härav vill överstyrelsen framhålla, att det enligt överstyrelsens mening icke är lämpligt, att för här ifrågavarande angelägenhet utfärdas detaljerade föreskrifter, vilka, enligt vad de sakkunniga synas mena, skulle i detalj obetingat följas. Även om man tar i betraktande vår tids långt gående forskningar på ögonsjukdomarnas område, lär det näppeligen kunna anses möjligt att med vetenskaplig noggrannhet fixera

143 en viss bokstavstyp med viss höjd och bredd och viss tjocklek på grundstreck och sammanbindningsstreck, som vid en given ålder är den enda riktiga för alla barn. Och att genom allmänt gällande föreskrifter fastställa avståndet mellan bokstäverna och mellan bokstavsraderna med mått av hundradels millimeter, radernas längd på millimetern, marginalernas bredd, boksidornas längd och bredd, skrivhäftenas format för var och en av skolans olika klasser m. m. såsom oeftergivliga fordringar för att materiellen skall kunna godkännas, finner överstyrelsen innebära en icke ändamålsenlig likriktning. Man måste dessutom kunna förutsätta, att de, som innehava en sådan ställning, att det ankommer på dem att godkänna skolans materiell, äro i besittning av en viss egen omdömesförmåga, även när det gäller här ifrågavarande förhållanden, synnerligast om på speciell sakkunskap grundade anvisningar stå till deras förfogande. Medicinalstyrelsen, till vilken de sakkunniga den 12 december 1938 hemställt om yttrande rörande de sakkunnigas ovannämnda anhållan, avgav den 27 mars 1939 till de sakkunniga följande skrivelse: Medicinalstyrelsen, som finner att den föreslagna granskningen i hygieniskt avseende av undervisningsmateriell praktiskt taget kan begränsas till sådana spörsmål, som taga sikte på skydd för synorganet, tillstyrker ovannämnda anhållan. Beträffande de föreskrifter eller anvisningar, som kunna anses påkallade, får styrelsen hänvisa till de härutinnan av professorn K. G. Ploman gjorda uttalandena. Styrelsen delar Plomans åsikt, att det vore tillräckligt, att Asks yttrande och den norska rundskrivelsen delgivas dem, som ombesörja lärobokstryck. Därest det efter någon tids erfarenhet skulle visa sig, att denna åtgärd icke är tillfyllest, torde böra tagas under övervägande att tillsätta en kontrollnämnd i enlighet med Plomans förslag. Den av medicinalstyrelsen åberopade, av professorn K. G. Ploman avfattade promemorian i ämnet är av följande lydelse: Skolmateriellsakkunnigas krav på skolmateriellens granskning i hygieniskt avseende åsyftar huvudsakligen att skapa ett skydd för barnens synorgan. Under hänvisning till ett uttalande av framlidne professor Ask i Lund och till en »Rundskrivelse fra Kirke- og Undervisningsdepartementet» i Norge den 24 juni 1924 förordas på den oftalmologiska vetenskapens erfarenheter grundade detaljerade bestämmelser rörande storleken av sidor, marginaler, radlängder, radavstånd, bokstäver, bokstavsavstånd, ordavstånd etc. i läroböcker, skrivböcker, på väggplanscher m. m. Tydligen befara de sakkunniga huvudsakligen, att försummelser i dessa avseenden kunna medföra risk för närsynthet hos skolungdomen. Härtill bör anmärkas, att frågan om närsynthetens orsaker och uppkomstsätt alltjämt är under debatt. En tidigare uppfattning hävdade, att läsningen under uppväxtåren framkallade närsynthet hos särskilt disponerade individer. Småningom har man fått en vidgad förståelse för, att det mänskliga ögats brytningstillstånd — hypermetropi, emmetropi och myopi — böra ses i ett sammanhang, och matematiskt statistiska massundersökningar, tvillingforskning m. m. ha gjort sannolikt, att även ärftligheten spelar en stor roll för arten av ögats brytningstillstånd. Full visshet om de faktorer, som här äro de avgörande, har man ännu ej ernått. Vid sådant förhållande är man tydligen icke i stånd att med vetenskaplig noggrannhet fastslå vissa optimala mått för alla

144 de typografiska detaljer, som ovan uppräknats. Erfarenheten ger naturligtvis en viss ledning. Hålles en text en längre stund alltför nära intill ögonen, uppkommer en trötthetskänsla på grund av alltför stark ansträngning av ackomodations- och konvergensmuskulaturen. Att detta skulle medföra bestående skada för synorganet är icke bevisat, men väl kunna större eller mindre subjektiva obehag uppstå, och detta bör naturligtvis undvikas. I allmänhet får ett arbetsavstånd mellan 30 och 40 cm. anses lämpligt, och bokstavstyperna böra alltså vara så stora, att de utan möda kunna urskiljas på detta avstånd av ett normalseende öga. Ser man då efter, på vilket avstånd olika stilar vid god belysning kunna läsas av ett dylikt öga, finner man, att petit-stil kan ses intill 70 a 80 cm., borgis intill 80 ä 90, korpus intill 100, cicero intill 125 cm. o. s. v. Flertalet av våra läroböcker torde alltså redan nu fylla berättigade krav på stilstorlek etc, och en mera ingående granskning skulle väl knappast visa några större eller väsentliga avvikelser från de av Ask och norrmännen framställda önskemålen. Det säger sig nästan självt, att stilen bör vara antik va och ej fraktur, att papperet icke får vara så tunt, att trycket ses igenom detsamma, och att det ej bör ha en bländande glans. Att böcker för nybörjare tryckas med särskilt stora typer, utgör visserligen ingen garanti mot närsynthet, men det är ju klokt och riktigt av det enkla pedagogiska skälet, att små barn icke kunna koncentrera sin uppmärksamhet på alltför många och små bokstavsbilder. Med ökad vana läsas ordbilder, och då kunna mindre stilar, ord- och radavstånd användas. Men även för den mycket läsvane finnes en viss gräns, som ej bör överskridas. Radlängder över 11 cm. torde mera sällan användas i vanliga böcker, sidhöjder, d. v. s. den tryckta delen av sidan på 16—18 cm. äro ganska stora. Man känner en instinktiv motvilja mot att läsa alltför stora och tätttryckta sidor, emedan tekniken vid läsandet då kan påfordra så stor uppmärksamhet, att tankarna kanske i någon mån avkopplas från innehållet i texten. Det är alltså mera rent pedagogiska än oftalmologiskt vetenskapliga skäl, som hittills dikterat läroböckernas typografiska utveckling. Och detta har icke varit att beklaga utan synes ha verkat till godo utan alltför stor apparat. Man känner sig givetvis mindre hågad att utan fullgoda vetenskapliga skäl fördyra läroböckerna genom alltför detaljerade föreskrifter rörande de typografiska detaljerna. Och eftersom väl knappast några svårare fel kunnat påtalas, torde som praktisk åtgärd vara tillräckligt, att de typografiska fackmän, som ombesörja lärobokstryck, finge ta del av professor Asks yttrande och av den norska rundskrivelse, utan att de därför skulle känna sig tvungna att slaviskt följa varje där framställt önskemål. Finna de i dessa direktiv något av värde, får man väl antaga, att de söka tillämpa det. Befinnes det dock nödvändigt, att kontroll utövas av en sakkunnig nämnd, bör denna förslagsvis bestå av en pedagogiskt, en typografiskt och en oftalmologiskt skolad fackman. Till denna nämnd kunde ett mindre provtryck av varje planerad lärobok insändas för granskning och godkännande. Stockholm den 15 mars 1939. K. G. Ploman. De sakkunniga. Med anledning av de yttranden, som sålunda avgivits över de sakkunnigas hemställan, betona de sakkunniga, att ändamålet med deras hemställan givetvis varit a t t göra gällande, a t t i sakligt hänseende betryggande garantier böra förefinnas för a t t skolmateriellen ur sagda, tvivelsutan synnerligen viktiga synpunkt är i huvudsak av tillfredsställande beskaffenhet. Risken för onöjaktighet härutinnan är enligt de sakkunnigas

145 åsikt en alldeles tillräcklig grund för att det offentliga vidtager betryggande anstalter, även om icke direkt fara föreligger, att försummelser i dessa avseenden kunna medföra risk för närsynthet hos ungdomen. De sakkunniga vilja påpeka, att medicinalstyrelsens expert — utan att de sakkunniga i sin framställning givit anledning därtill — synes polemisera mot uppfattningen, att någon avgjord risk skulle föreligga för att läroböckernas beskaffenhet i förevarande avseende skulle kunna framkalla eller befordra närsynthet hos eleverna, samtidigt som experten hänvisar till professor Asks utlåtande. Däri betonas emellertid, att oavsett den uppfattning, som omfattas rörande orsakerna till närsynthet, på intet sätt någon ny situation tillskapats, vilken skulle föranleda skolögonhygienens målsmän att frångå de krav på gott boktryck, vilka kommit till uttryck i professor Keys publikation i 1883 års läroverkskommittés betänkande. En viss motsats synes råda mellan å ena sidan denna ståndpunkt och å andra sidan expertens uttalande, att det hittills varit mera rent pedagogiska än oftalmologiskt vetenskapliga skäl, som gjorts gällande på sagda område. En skälig hänsyn från läroboksförlagens sida härvid kan enligt de sakkunnigas mening näppeligen föranleda någon sådan fördyrande inverkan på läroboksbeståndet, att kravet på nödig offentlig kontroll därigenom med något fog kan ifrågasättas. 1934 års lärobokssakkunnigas granskning har ådagalagt, att nu berörda synpunkt i många fall är av obestridlig aktuell vikt, en omständighet som i viss mån synes motsäga expertens erfarenhet av läroböcker. Någon positiv utredning om läroböckernas beskaffenhet i förevarande hänseende har av experten icke presterats. De sakkunniga erinra härvid dels om den tidigare fackliga diskussionen i frågan i vårt land,1 dels om den vikt, som tillmätts densamma exempelvis i Förenta staterna. De sakkunniga få såsom sin mening framhålla, att det är en orimlig och förflugen tanke att uteslutande hänskjuta till förlagens typografiska fackmän att avgöra, huruvida de direktiv, som från de kontrollerande statsmyndigheternas sida kunna meddelas i den ena eller andra formen innehålla »något av värde» eller ej, och att det ej heller uteslutande bör ligga i nämnda fackmäns skön, huruvida de över huvud skola tillämpa dylika föreskrifter. Likaså torde skolöverstyrelsens uppräkning av olika stilar m. m. och reflexioner i samband därmed sakna varje sammanhang med spörsmålet i fråga. Spörsmålet om formen för kontroll — föreskrifter eller anvisningar — är ej heller härvid av någon väsentlig betydelse. 1 De sakkunniga erinra exempelvis om provinsialläkaren Gottfrid Törneils rikliga författarskap på området. Ur detta må anföras avhandlingen »Om trycket i skolböcker» (Allmänna svenska läkartidningen, 1907, s. 145 ff). Törneli kommer däri till slutsatsen: »Undersökning av boktrycket i samtliga skolor bör ske på ett ställe av därtill kompetent person». En av Törnell verkställd undersökning av skolboksmaterialet utmynnar i slutsatsen, att 70 % av skolböckerna ej motsvara minimifordringarna på tillfredsställande tryck. Även om förhållandena sedan dess skulle i viss mån ha förändrats till det bättre — något, som de sakkunniga lämna därhän — finnes likväl fortfarande tillräcklig anledning att kontrollera ifrågavarande område.

146 De sakkunniga, som ansett sig skyldiga att i samband med sitt förslag om betydande offentligt anslag till fri skolmateriell fästa uppmärksamheten vid ifrågavarande spörsmål, finna givetvis, att det i fortsättningen särskilt ankommer på statens läroboksnämnd att taga befattning med de frågor, som ovan dryftats. Härvid åberopas bestämmelsen i kungl. kungörelsen angående granskning av vissa läroböcker, att lärobokens typografiska uppställning, illustrationsmaterial och de stilsorter, som kommit till användning i densamma, fylla skäliga anspråk i oftalmologiskt hänseende (S. F. S. 1938, nr 630. § 4. b.). De sakkunniga få slutligen såsom sin mening framhålla, att kortfattade, konkreta, med förtydligande exemplifikationer försedda anvisningar i sagda hänseende borde meddelas till vederbörande förlag. De sakkunniga ha nämligen av vad som i ärendet förekommit fått den uppfattningen, att professor Asks utlåtande icke längre är tillfyllest i detta hänseende.

147¶T i l l . Skolmateriellfrågan nr ekonomisk och administrativ synpunkt. 1. G r u n d e r n a för s t a t s b i d r a g . P å grund av vad ovan i olika sammanhang anförts, utgå de sakkunniga från, a t t det offentliga bör bära de kostnader i fråga om undervisningsmateriell, vilka för närvarande erläggas av målsmännen, eller i vissa fall frivilligt övertagits av skoldistrikten. D e t t a har också förutsatts av departementschefen i hans yttrande till statsrådsprotokollet den 14 augusti 1937. Till skillnad från denna materiell märkes den, som av skolan ställes till elevernas förfogande eller den s. k. förråds- eller gemensamhetsmateriellen. Denna ha de sakkunniga särskilt u p p m ä r k s a m m a t i samband med det s. k. underhålls- och materiellbidraget (se ovan s. 30). Därest offentligt bidrag anses böra lämnas till bekostandet av sistnämnda grupp av materiell, måste, såsom de sakkunniga, framhävt (ovan s. 54), särskilda riktlinjer följas, detta därför a t t jämförelsevis likartad standard i detta avseende visar sig förorsaka utgifter av olika belopp beroende på differens i fråga om skolformer och skolenhetens storlek. D e sakkunnigas uppgift har således varit a t t till det allmänna överflytta kostnader av förstnämnda art d. v. s. dem, som för närvarande individuellt utkrävas av målsmännen. 1920 å r s sakkunniga. 1920 års sakkunniga ha anfört följande: Beträffande frågan, på vilket sätt det allmännas ingripande för beredande i större utsträckning än för närvarande av kostnadsfri skolmateriell åt folkskolornas lärjungar lämpligen bör äga rum, synas tre olika utvägar kunna komma under övervägande: kostnaderna härför kunna övertagas helt av kommunerna, helt av staten eller av staten och kommunerna gemensamt. Den förstnämnda av dessa utvägar ansluter sig närmast till nu rådande förhållanden. Nödig effektivitet torde emellertid på denna väg icke kunna vinnas, med mindre för skoldistrikten stadgas ovillkorlig skyldighet att utlämna fri skolmateriell, en åtgärd, som de sakkunniga av flera skäl icke anse lämpligt att förorda. En lösning på denna väg skulle för övrigt komma att medföra en synnerligen ojämn fördelning av kostnaderna. Med det andra av de ovan angivna alternativen — statens övertagande i sin helhet av berörda kostnader — skulle skatteutjämningsfrågan erhålla en fullt tillfredsställande lösning. Detta alternativ skulle emellertid i andra avseenden medföra vissa icke oväsentliga olägenheter. Framför allt skulle denna utväg vara ägnad att motverka kommunernas intresse av sparsamhet, då de ej komme att ekonomiskt direkt beröras av materiellförbrukningens omfattning. Härtill

148 kan läggas, att en lösning på denna väg åtminstone för närvarande av statsfinansiella skäl icke kan tillrådas. Det synes därför nödvändigt, att frågans lösning sker genom en ekonomisk samverkan mellan stat och kommun. Genom en väl avvägd fördelning av kostnaderna mellan dessa båda parter, skulle en väsentlig skatteutjämning kunna åstadkommas, samtidigt som kommunerna finge direkt intresse av att medverka till ordningsfullhet och sparsamhet. På denna väg skulle vidare vinnas, att införandet av fri skolmateriell ej behövde tvångsvis åläggas skoldistrikten — något som, enligt vad de av de sakkunniga införskaffade uppgifterna giva vid handen, på vissa håll torde komma att möta ett visst motstånd — utan att distrikten härvid kunde få behålla sin hittillsvarande handlingsfrihet men efter beslut om införande enligt vissa av statsmakterna fastställda normer av kostnadsfri skolmateriell bleve berättigade att erhålla statsbidrag efter vissa grunder. Departementschefens yttrande den 14 augusti 1937. E n ä r departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 14 augusti 1937 ingående berört jämväl ifrågavarande spörsmål, bör även detta y t t r a n d e anföras i vidkommande delar: Vid utredningen torde man böra, liksom 1920 års sakkunniga, utgå från att en ekonomisk samverkan mellan stat och kommun anordnas för ifrågavarande ändamål. Jag förutsätter, att skoldistrikten, i enlighet med den kommunala självstyrelsens princip, bibehållas såsom ekonomiskt administrativa enheter i detta samband. En ledning för att bestämma skoldistriktens och statens andelar i de totala kostnaderna för skolmateriell torde enligt min mening kunna vinnas genom att söka fastställa, huru stort bidrag distrikten för närvarande i det hela lämna till förevarande kostnader. Jag förväntar, att de sakkunniga förebringa utredning härom. Det är dock icke utan vidare klart, att staten bör övertaga just den återstående andelen. Det kan tänkas, att en överflyttning från kommunerna till staten av åtminstone en viss del av kommunens nuvarande kostnader för skolmateriellen kan befinnas motiverad, men det får ej heller anses uteslutet, att en närmare prövning av detta spörsmål kan leda till ett motsatt resultat. Efter vilka närmare grunder statsbidrag till skolmateriell skall utgå till de särskilda distrikten, får bliva de sakkunnigas uppgift att noggrant överväga. Möjligt är, att härvid 1920 års sakkunnigas förslag om fastställande av ett visst årligt medelkostnadsbelopp per elev kan visa sig användbart. Jag vill emellertid framhålla, att jag icke kan biträda 1920 års sakkunniga i deras uppfattning, att skoldistrikten böra äga rätt att själva bestämma, huruvida de äga medverka i de ovan angivna åtgärderna eller icke. Genomförandet av principen om fri skolmateriell i folkskolan och statsbidrag till kostnaderna härför förutsätter skyldighet för distrikten att tillhandahålla lärjungarna materiellen kostnadsfritt. Å andra sidan bör statens bidrag följa såsom en obligatorisk motprestation. Huruvida detta bidrag bör utgå i en och samma proportion för alla skoldistrikt, oavsett deras bärkraft, eller om det bör utmätas med hänsyn till de skiftande förhållandena inom de olika distrikten, kan bliva föremål för olika meningar och bör av de sakkunniga ingående diskuteras. Jag vill emellertid erinra om att vid den statsbidragsreform på folkskoleväsendets område, som genomfördes år 1935, regeln om likformiga bidrag utan avseende å de särskilda distriktens ekonomiska ställning iakttogs över hela linjen.

149 Olika synpunkter på frågan. Såsom av ovanstående framgår, ha olika synpunkter yppats rörande de riktlinjer och grunder, som kunna ifrågakomma vid ett överflyttande från målsmännen till det allmänna av kostnaderna för den materiell, som eleverna bruka i sitt arbete. I betraktande kommer — såsom 1920 års sakkunniga framhävt — huruvida och i vad mån kravet på en skatteutjämning bör beaktas. Oavsett hur denna fråga bedömes, är det vidare uppenbart, att skatteläget i de olika distrikten förtjänar att livligt uppmärksammas. Uppmärksammas bör tvivelsutan även — såsom betonas i statsrådsprotokollet den 14 augusti 1937 — frågan, huruvida de bidrag, som i växlande utsträckning, till olika belopp och efter särskilda grunder för närvarande anslås till nämnda ändamål inom olika skoldistrikt, böra komma i betraktande, när det offentliga går att övertaga sagda kostnader. Administrativt sett gäller spörsmålet, huruvida skoldistriktet ensamt eller gemensamt med staten bör svara för ifrågavarande utgifter eller om staten ensam bör bestrida desamma samt enligt vilka närmare preciserade grunder dessa utgifter i nämnda fall böra utgå. Frågan om skoldistriktens bärkraft. I likhet med skatteutjämningsberedningen och 1933 års sakkunniga (ovan s. 32) finna de sakkunniga, att statsbidrag för genomförande av helt fri skolmateriell icke lämpar sig som form för skatteutjämning distiikten emellan. Detta redan fördenskull, att det härvid är fråga om jämförelsevis små belopp för ett ändamål, som har speciell karaktär. Om utjämningssynpunkten tillämpades, skulle bidraget dessutom helt naturligt sättas olika, allt eftersom den ekonomiska bärkraften befunnes växla i olika distrikt. De administrativa anstalter, vilka skulle reglera en så beskaffad utjämning av bidragsbeloppen, skulle bliva alltför komplicerade. De sakkunniga finna visserligen, att anordnandet av en skatteutjämning utgör en allmän förutsättning för kommunernas samverkan med staten i och för fyllandet av de offentliga uppgifter, som i allt större utsträckning åläggas kommunerna. Det torde emellertid vara uteslutet, att införandet av fri materiell jämte sitt väsentliga pedagogiska och sociala syfte skulle kunna befrämja skatteutjämningens ändamål. Dock är det tvivelsutan under alla omständigheter uppenbart, att om och i den mån en medverkan ifrågasattes från distriktens sida, det måste beaktas, att distriktens ekonomiska läge är i hög grad växlande. Tages, vid utmätandet av eventuella ekonomiska bidrag från distrikten, hänsyn allenast till distriktens olika elevantal, måste nämligen en sådan anordning medföra olika ekonomiska bördor för distrikten allt efter deras olika bärkraft. Statsbidrag till skattetyngda kommuner. Belysande för de olika skoldistriktens ekonomiska bärkraft äro uppgifterna rörande den utsträckning,

150 i vilken olika slag av kommuner under åren 1929—1938 tillerkänts bidrag till skattetyngda kommuner jämlikt kungl. förordningen den 16 december 1927 (S. F. S. nr 462). För att erhålla understöd uppställdes bland annat villkoret (§ 2 b) att de utgifter för kommunområdets kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och barnavårdsväsen, för vilkas bestridande uttaxering beslutats under det löpande året, skola motsvara ett skattetryck av mer än fem kronor 50 öre för ett hundra kronors beskattningsbar inkomst. Städer

1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938

4 4 3 5 8 8 12 8 9 8

Köpingar

1 2 4 3 4 6

Municipal-

Lands-

samhällen

kommuner

13 18 16 14 23 41 52 47 50 37

656 736 752 799 866 1090 1234 1 250 1170 1166

Understödets sammanlagda belopp, kronor 5 792 000 6 108 000 5 839 000 7 402 000 10 780 000 16 620 000 17100 000 15 430 000 14 020 000 14 500 000

(Siffrorna ur 7:e huvudtiteln, riksdagstrycket.) Dessutom ha från och med år 1935 särskilda anslag beviljats till vissa synnerligen skattetyngda kommuner inom Blekinge samt Göteborgs och Bohus län. 1927 års förordning upphävdes i samband med 1938 års budgetreform (kungl. förordn. den 17 juni 1938, S. F. S. nr 372). Det för budgetåret 1939/40 beräknade medelsbehovet utgöres av 14 500 000 kronor. Samtidigt beräknas såsom understöd åt synnerligen skattetyngda kommuner 500 000 kronor. Städer, som under tiden 1933—1938 vid olika tidpunkter erhållit del av ifrågavarande understöd äro: Kalmar, Oskarshamn, Mölndal, Lysekil, Vänersborg, Tidaholm, Köping, Söderköping, Luleå, Piteå, Boden, Haparanda. Ansökningar ha avslagits är 1934 från Arboga och 1935 från Sundbyberg. Härav framgår, att skattetrycket i betydande omfattning och från och med år 1934 i stegrad skala gjort sig gällande inom municipalsamhällen och landskommuner, men att ökning av skattetrycket även i avsevärd mån konstaterats inom städer och köpingar. Skoldistriktens nuvarande bidrag till fri materiell. Ett spörsmål, som utförligt berörts i statsrådsprotokollet den 14 augusti 1937, är huruvida och i vad utsträckning de bidrag, som skoldistrikten för närvarande bevilja till fri materiell, borde komma i betraktande vid fastställandet av statsbidraget för detta ändamål. Av de utredningar, som förebragts av de sakkun-

151 niga, framgår, att distriktens prestationer ske i mycket växlande omfattning och efter ytterst olika grunder (ovan s. 62). Beträffande skoldistriktens kostnader för undervisningsmateriell hänvisas till Bil. 2. Det är dessutom tydligt, att det ofta inträffar, att ett distrikt skiftar metod att tillgodose sagda ändamål och anslår summor av olika storlek för detsamma under olika år. De sakkunniga finna därför, att distriktens frivilliga bidrag icke kunna sägas utgöra någon fast och enhetlig grund för utmätandet av statsbidraget, alldeles frånsett att det torde vara ogörligt att åvägabringa administrativa anordningar, som reglera ett så beskaffat bidrag. Detsamma skulle nämligen komma att i hög grad skifta både från distrikt till distrikt och under olika skeden beträffande samma distrikt. En eventualitet, som icke bör förbises, är förvisso, att distrikten därvid komme att såvitt möjligt, minska sina bidrag till ändamålet. Skulle dessa bidrag återigen fixeras till sina nuvarande belopp, mer eller mindre bundna vid olika slag av skolmateriell, skulle den utfyllnad av desamma med statsmedel, som komme att ske, givetvis komma att gynna de distrikt, som för närvarande äro mindre frikostiga med anslag till skolmateriellen, medan övriga distrikt förpliktigades att betala de utgifter, som de förut åtagit sig av intresse för själva saken. Detta vore att tillämpa och fixera grunder av lokal och tillfällig natur vid en beskattning för ett allmänt kulturellt ändamål. Härvid är att märka, att bidragen till fri materiell dels avse att täcka kostnader, som nödvändiggjorts av förekommande medellöshet och som åvila samtliga distrikt, dels kostnader, som förorsakas av ett frivilligt åtagande från ett distrikt att helt eller delvis förse eleverna med materiell. Det kunde därvid förefalla oskäligt, därest statsbidrag i större utsträckning komme sådana distrikt till godo, som inskränkt sig till att jämlikt gällande stadganden bevilja fri materiell åt medellösa elever. Uppenbart är nämligen, att i den mån som distrikten utöver de kostnader, som förorsakats av utgifterna till materiell till medellösa elever, bestått sådan jämväl åt andra elever, detta icke närmast kan anses ha föranletts av att ifrågavarande distrikt varit i ekonomiskt avseende bättre situerade än andra utan fastmer ofta torde ha orsakats av ett livaktigt intresse för pedagogiska och sociala behov i detta samband. Som exempel härpå förtjäna anföras uppgifter rörande vissa skoldistrikt från år 1936. s

, . • ii bkolmatenell

Utdebitering per i .. i skattekrona

Adelsö Hyltinge

helt fri »

8:00 6:50

Taxinge

h e k fri f r b

6: 97

° ?t

°

mngsmateriell

Hjortsberga Götene

» »

9:70 5:10

152 Givetvis ha å andra sidan ett mycket stort antal distrikt med jämförelsevis god ekonomisk ställning inskränkt sig till a t t lämna fri materiell allenast åt medellösa elever. D e t torde alltså vara tydligt, a t t frikostigheten beträffande beviljandet av fri materiell åt folkskolans elever icke k a n anses som en direkt mätare på ifrågavarande distrikts ekonomiska bärkraft och följaktligen ej heller kan läggas till grund för en mot utgifterna för fri materiell svarande återhållsamhet från statens sida i fråga om statsbidrag till detta ändamål. D e sakkunniga. Under åberopande av vad ovan anförts, finna de sakkunniga det vara uteslutet såväl att skoldistrikten skulle åläggas att var för sig och oberoende av sin ekonomiska bärkraft bekosta utgifterna för helt fri skolmateriell som att ett statsbidrag för n ä m n d a ändamål skulle u t m ä t a s och varieras såsom en utfyllnad till de bidrag, som distrikten för närvarande frivilligt beviljat. D e t återstår a t t taga under omprövning de t v å övriga utvägar för dispositionen av ett statsbidrag, vilka också a n t y t t s av 1920 års sakkunniga, nämligen dels a t t bidraget generellt och likformigt utgår med viss procent av en beräknad medelkostnad per barn och år till samtliga skoldistrikt eller olika huvudgrupper av distrikt, dels a t t bidraget avser a t t täcka hela n ä m n d a medelkostnad. Likformigt, procentuellt bidrag från skoldistrikten. 1920 års sakkunniga h a härvidlag anslutit sig till förslaget om ett procentuellt statsbidrag. D e utgå från a t t skoldistrikten efter eget skön böra ansluta sig till eller avvisa systemet med helt fri materiell och anföra i detta sammanhang bland annat: Såsom villkor för erhållande av statsbidrag till övrig materiell (d. v. s. frånsett materiell, vilken lämnas såsom lån t. ex. läseböcker och biblar) torde givetvis böra stadgas skyldighet för skoldistrikten att på egen bekostnad tillhandahålla ifrågavarande materiell. Det torde av flera skäl vara lämpligt, att statens andel i förevarande kostnader utgår enligt i huvudsak samma grunder som statens bidrag till övriga kostnader för folkskoleväsendet. I överensstämmelse härmed vilja de sakkunniga förorda, att staten må bidraga med 9/10 av kostnaden för den materiell, som enligt de sakkunnigas förslag bör av skoldistrikten överlämnas såsom gåva till barnen. I d e t t a sammanhang må erinras om a t t departementschefen i yttrande till statsrådsprotokollet den 14 augusti 1937 förklarat sig icke kunna bit r ä d a 1920 års sakkunniga i deras uppfattning, a t t skoldistrikten borde äga r ä t t a t t själva bestämma, huruvida de ville medverka vid genomförandet av helt fri skolmateriell. D e t torde också vara uppenbart, a t t en anordning, enligt vilken de skoldistrikt, som så önskade, skulle äga a t t undandraga sig skyldigheten a t t lämna helt fri materiell, skulle leda till orimliga konsekven-

153 ser. Förutsättas kan, att detta i synnerhet skulle bliva fallet med distrikt med klen ekonomisk bärkraft. Elever från fattigare distrikt skulle i enlighet därmed i avsevärd utsträckning bliva sämre tillgodosedda i förevarande fall än de, som tillhöra bättre lottade distrikt. Grundsatsen, att samtliga elever i folkskolan böra äga tillfredsställande villkor för sitt arbete i fråga om skolmateriell, skulle sålunda åsidosättas, och själva huvudsyftet med en reform förfelas. Sparsamhetssynpunkten. Till stöd för uppfattningen, att skoldistrikt till en viss procent böra gälda medelkostnaden per år och barn, har — bland annat av 1920 års sakkunniga — åberopats, att ett distrikt bör äga visst intresse av att sparsamhet iakttages beträffande skolmateriellen. I den mån som denna synpunkt avser frågan om kontroll å elevernas vård av materiellen, har den av de sakkunniga särskilt berörts (s. 137). De sakkunniga hävda givetvis, att sparsamhetskravet bör röna största möjliga beaktande, dock med det självfallna förbehåll, som motiveras av den för de sakkunnigas uppdrag angivna utgångspunkten, nämligen att detta krav helt naturligt måste korrigeras och begränsas av kravet att materiellen inom samtliga skoldistrikt bör vara av fullt tillfredsställande kvalitet. De sakkunniga uppmärksamma i detta samband, att två helt olika metoder kunna tillämpas vid beräkningen av det offentliga bidraget till fri materiell. Detta bidrag kan nämligen dels täcka de verkliga kostnader, som vart och ett av skoldistrikten iklätt sig per barn och år för sagda materiell, dels motsvara ett i administrativ väg fixerat generellt medelbelopp per barn och år. I det förra fallet måste staten givetvis, i den mån statsbidrag lämnas, vidtaga anstalter, som kunna garantera, att de kostnader, som vållas av ett distrikts inköp av skolmateriell, icke bliva onödigt höga, enär i så fall statens andel i desamma stiger i motsvarande grad (jämför systemet i Finland, ovan s. 92). Fixeras återigen, såsom de sakkunniga förorda, generellt en skälig summa per barn och läsår, vilken helt eller delvis gäldas av staten, ligger det fastmer i statens intresse, att denna summa också kommer till användning för sitt givna syfte. Den har ju fastställts såsom skälig. Tvivelsutan skulle det innebära en drastisk motsägelse, om staten, som fixerat denna summa såsom ett minimum för ändamålet, skulle vidtaga anstalter för att om möjligt nedpressa de verkliga kostnaderna till ett lägre belopp än det angivna. De sakkunniga erinra om att det grundläggande motivet till att lämna statsbidrag till införande av fri skolmateriell är att därmed åvägabringa en utjämning i kvalitativt hänseende av materiellens standard, vilken för närvarande är i hög grad växlande och på ett flertal håll icke nöjaktig. Med hänsyn till att det totalbelopp, som skulle tillskjutas av allmänna medel, beräknas till ett minimum för tillgodoseendet

154 av detta ändamål, skulle omsikt och sparsamhet under alla omständigheter bliva i hög grad påkallade från skoldistriktets sida vid medlens administration. Sparsamhetskravet motiverar däremot i och för sig icke, att distrikten var för sig åläggas att betala en viss procent av det allmänna bidraget till helt fri skolmateriell. En dylik sparsamhetsåtgärd skulle enligt de sakkunnigas mening fastmer lätteligen leda till att den relativa ojämnhet, som för närvarande karakteriserar distriktens materiellbestånd, i stor utsträckning komme att fortfara (jämför nedan i samband med det administrativa förfarandet, s. 157). De sakkunniga. Enligt vad ovan sagts, synes det enligt de sakkunnigas mening icke vara motiverat att för att befrämja skoldistriktens intresse för sparsamhet vid förvaltningen av den fria skolmateriellen låta distrikten gälda en viss procent av medelkostnaden för barn och år för nämnda materiell. Men ej heller med hänsyn till distriktens ekonomiska bärkraft torde anordningen att generellt och likformigt låta dem betala en viss andel av nämnda kostnad böra förordas. De sakkunniga hänvisa i detta sammanhang till de uppgifter, som ovan återgivits rörande de bidrag, som under senare år tillerkänts skattetyngda kommuner (ovan s. 150). Mot denna bakgrund torde det icke böra ifrågasättas, att de distrikt, som innefatta landsbygd och municipalsamhällen, skulle över lag åläggas någon utgift för detta ändamål. Härvid få de sakkunniga särskilt framhäva följande omständigheter. Landsbygdsdistrikten och skolmateriellfrågan. Skulle distrikten, enligt vad ovan sagts, åläggas att betala en viss procent av ifrågavarande medelkostnad, kunde det förväntas, att denna utgift i ett stort antal fall komme att överstiga det ofta mycket sparsamt tillmätta anslag, som för närvarande utgår till fri materiell åt medellösa elever. En sådan restriktiv inställning till skolmateriellfrågan kännetecknar givetvis i synnerhet de distrikt, som visats i största utsträckning lida av skattetryck, nämligen de på landsbygden d. v. s. distriktens alldeles övervägande flertal. I sådana svagt lottade distrikt kan givetvis en siffermässigt jämförelsevis obetydlig ökning av budgetens utgiftssida komma att medföra en kännbar ökning av skattetrycket. Uppmärksammas bör även, att befolkningen inom landsbygdsdistrikten, vad angår tillgången till utbildningsmöjligheter för barnen, befinna sig i ett mindre fördelaktigt läge än befolkningen inom städer och köpingar. Enligt vad som framgår av en på detta område verkställd undersökning (lektor Conrad Lönnqvist. Det treåriga gymnasiet. Svenska Dagbladet den 10 september 1937) ha nämligen omkring 50 procent av rikets befolkning varken tillgång till realskola eller gymnasium på den ort, där de bo, utan måste inackordera sina barn under hela studietiden. Detta

155 påpekande är i och för sig ingalunda överraskande, utan överensstämmer i allt väsentligt med vad som i övrigt är känt i detta samband. Numera torde det emellertid vara allmänt erkänt, att samtliga barn böra äga samma yttre förutsättningar att erhålla en utbildning i mån av sina gåvor. Departementschefen har i statsrådsprotokollet den 14 augusti 1937 yttrat rörande denna principfråga: »Folkskolans barn böra under, så långt sig göra låter, samma yttre villkor utbildas för att kunna fullgöra sin insats i samhället efter vars och ens fallenhet och förmåga. Åt dem alla bör, såvitt det är genomförbart, beredas samma möjligheter att inhämta denna grundläggande utbildning.» Då detta krav icke, vad angår landsbygden, kan anses vara uppfyllt i fråga om högre skolformer, synes det vara desto mer påkallat, att statsmakterna åtminstone tillgodose befogade anspråk på understöd beträffande folkundervisningen. Detta bör tvivelsutan ske på ett sådant sätt, att landsbygdsdistrikten icke betungas genom att staten ålägger dem större kostnader för skolmateriell, än som för närvarande sker. Frågan om en klassificering av skoldistrikten. Emellertid kan det, såsom också tillfyllest angives av anförda uppgifter om statsbidrag till skattetyngda kommuner, icke hävdas, att landskommuner och municipalsamhällen i ifrågavarande hänseende intaga en klar särställning i förhållande till städer och köpingar. Ett så stort antal av de sistnämnda ha nämligen under senare år erhållit dylikt bidrag, att städer och köpingar icke kunna hänföras till någon enhetlig kategori av kommuner, på vilka likformigt och generellt större anspråk kunna ställas än på landskommuner och municipalsamhällen. De sakkunniga påpeka dessutom, att därest städer och köpingar skulle åläggas att erlägga en viss procent av medelkostnaden för skolmateriell, de skulle komma att erlägga bidrag till nämnda ändamål i två olika sammanhang, nämligen dels genom stats- dels genom kommunalskatt. De sakkunniga finna det vara uppenbart, att om det överhuvud taget icke kan anses lämpligt eller genomförbart att bruka ett statsbidrag sådant som det här ifrågasatta såsom medel att åvägabringa en skatteutjämning mellan distrikten, är det i all synnerhet förfelat att tillämpa ett sådant tillvägagångssätt på vissa grupper av distrikt, särskilt om på så sätt en dubbelbeskattning skulle drabba sistnämnda distrikt. Riksdagens principbeslut år 1930. Då de sakkunniga ur de synpunkter, som ovan anlagts, finna, att det allmänna bidraget helt bör gäldas av staten, kan härvid som stöd åberopas jämväl den ståndpunkt, som år 1930 intogs av riksdagen, då densamma beviljade ett anslag av 8 800 000 kronor till utjämnande av skoldistriktens kostnader för folkskoleväsendet (ovan s. 38). Bland de i vissa motioner angivna grunder, som därvid av riks-

156 dagen åberopades, märkes ett uttalande rörande kostnaderna för ändamålet, enligt vilket det obestridligen vore lämpligast att »å samtliga hit hörande områden, där icke särskilda skäl motivera ett annat förfarande, den ekonomiska utjämningen finge ske genom att staten generellt ginge in för det åsyftade ändamålets tillgodoseende». Ehuru det anslag, som vid detta tillfälle av riksdagen beviljades, samtidigt förklarades skola vara av provisorisk karaktär, torde det likväl vara befogat att anse, att riksdagen sålunda angivit den princip, efter vilken hädanefter statsbidrag till ifrågavarande kulturändamål böra bedömas. År 1935 reglerades betydande områden inom folkskoleväsendet, varvid i huvudsak samma linje följdes. Såsom ovan angivits i en särskild utredning (s. 39), torde de bestämmelser, som samtidigt utfärdades för det s. k. underhålls- och materiellbidraget, endast böra anses som ett provisoriskt undantag vid tillämpningen av nämnda generella princip, enligt vilken kostnaderna för folkskoleväsendet såvitt möjligt böra överflyttas från skoldistrikten till staten. Inga bärkraftiga skäl torde föreligga för att härvidlag i särskild väg träffa anordningar för ett så speciellt och jämförelsevis begränsat ändamål som de offentliga utgifterna för fri skolmateriell. Frågan ur administrativ synpunkt, Också administrativt sett torde det ur effektivitetens och enkelhetens synpunkter vara mest ändamålsenligt, att staten gäldar hela medelkostnaden för barn och år. De sakkunniga erinra härvid om den anvisning i förevarande hänseende, som lämnats i departementschefens yttrande den 14 augusti 1937, vari framhålles, att »vid den statsbidragsreform på folkskoleväsendets område, som genomfördes år 1935, regeln om likformiga bidrag utan avseende på de särskilda distriktens ekonomiska ställning iakttogs över hela linjen». Såsom ovan nämnts torde icke kunna ifrågasättas, att, särskilt vad angår landskommuner och municipalsamhällen, något procentuellt bidrag generellt ålägges skoldistrikten. Till de skäl, som härför åberopats, kommer det självfallna principiella kravet, att formen för meddelandet av offentligt bidrag till skolmateriell icke bör kunna förväntas förorsaka, att materiellens kvalitet äventyras. Därest nu en procentuell andel av medelkostnaden skulle erläggas av skoldistrikten, bleve det statsmyndigheternas givna uppgift att tillse, att varje skoldistrikt verkligen betalade sin procentuella andel av den fixerade totalsumman per barn och år. Statskontrollen och skolmateriellens kvalitet. Den statskontroll, som i enlighet härmed skulle utövas, komme att erhålla en betydande omfattning, avseende bland andra de över 2 000 landsbygdsdistrikten. Riktpunkten för en sådan granskning bleve givetvis att tillse, att distrikten ej på så sätt finansierade skolmateriellen, att statsandelen i det allmänna bidraget täckte

157 dessa utgifter och distriktsandelen ej behövde tagas i anspråk för ändamålet. Det totala bidraget, innefattande såväl stats- som distriktsandel, förutsattes emellertid vara fastställt som ett minimum för att täcka skolmateriellkostnaden per barn och år. En minskning i den sålunda beräknade totalkostnaden per barn och år kunde givetvis befaras ifrågasätta undervisningsmateriellens kvalitativa standard, d. v. s. själva huvudsyftet med införandet av fri skolmateriell. En sådan risk kunde förväntas bliva större, i samma mån som ett skoldistrikts ekonomiska bärkraft vore mindre tillfredsställande. Men detta är, såsom bidragen till skattetyngda kommuner tillfyllest utvisa, fallet inom ett mycket betydande antal kommuner. Kontrollen komme med andra ord att företrädesvis avse de fattiga landsbygdsdistrikten och bleve fördenskull en både omfattande och föga tilltalande uppgift. Men såsom ovan betonats, återfinnas jämväl municipalsamhällen, köpingar och städer bland de kommuner, som befinna sig i ett betryckt ekonomiskt läge. För sammanhangets skull må även den eventualiteten beröras, att därest den verkliga kostnaden per barn och år inom ett skoldistrikt understege den fixerade medelkostnaden, denna verkliga kostnad enligt samma procentuella beräkning, som tillämpas ifråga om medelkostnaden, skulle gäldas av staten respektive distrikten. Emellertid torde det utan vidare var uppenbart, att det administrativt sett är ogenomförbart att tillämpa en beräkningsgrund av så komplicerad beskaffenhet som den ifrågasatta. De sakkunniga. På ovan anförda grunder torde det icke låta sig göra att generellt bestämma, att skoldistrikten skola betala en viss procentuell andel av det allmänna bidraget till fri skolmateriell. Ur administrativ synpunkt lika litet som med hänsyn till den ekonomiska bärkraften torde det vara möjligt att göra en klassificering, som kunde anses motsvara en »rationell klyvning» av skoldistrikten i å ena sidan sådana, för vilka staten betalar hela det allmänna bidraget, och å andra sidan sådana distrikt, vilka betala en viss andel av detsamma. Den grundsats om att proceduren härvidlag bör vara likformig för samtliga distrikt, vilken uttalats i det ovan åberopade statsrådsprotokollet, är nämligen enligt de sakkunnigas mening starkt motiverad dels av att i annat fall det administrativa förfarandet skulle bliva i hög grad komplicerat, dels av att det skulle möta stora svårigheter att finna en acceptabel gränslinje mellan skoldistrikt av den ena eller den andra kategorien. De sakkunniga få i anslutning till ovan angivna synpunkter sålunda föreslå att staten principiellt svarar för samtliga kostnader för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell till eleverna i folk- och fortsättningsskolor; att det må åligga skoldistrikten dels att sörja för anskaffningen av ifråga-

158 varande undervisningsmateriell, dels ock att tillse, att erforderlig undervisningsmateriell städse står till förfogande för varje i förenämnda skolor undervisat barn; samt att statsbidrag till skoldistrikten utgår med visst medelbelopp för elev och undervisningsår.

2. Upphandlingen av skolmateriell. I cirkulärskrivelse den 25 oktober 1937 anmodade de sakkunniga statens samtliga folkskolinspektörer att till de skoldistrikt inom respektive inspektionsområden, vilka enligt vederbörande inspektörs vetskap lämna eller beslutat lämna fri undervisningsmateriell, överbringa cirkulärskrivelsen vidfogade frågeformulär att efter ifyllandet med vederbörande inspektörs eget yttrande tillställas de sakkunniga senast den 15 december 1937. I fråga om upphandlingssättet beträffande läroböcker, läseböcker, tryckta arbetsanvisningar (arbetsböcker) samt förbrukningsmateriell i läs- och skrivämnen upptog sagda formulär till besvarande frågorna huruvida upphandlingen skedde 1) direkt från förlag, respektive tillverkare, 2) från bokhandel, respektive pappershandel, huruvida 3) särskilt för distriktet framställda upplagor tillhandahölles och huruvida 4) kommunen själv läte framställa undervisningsmateriell. Vid besvarandet av frågorna 1, 2 och 3 skulle angivas vid upphandlingen åtnjuten rabatt, uttryckt i procent å bruttopriset. Mer eller mindre fullständigt ifyllda formulär ha inkommit från 206 skoldistrikt med helt fri undervisningsmateriell (se ovan sid. 70). De sakkunniga ha lagt dessa formulär till grund för nedanstående beräkning. 39 dylika distrikt, från vilka ifrågavarande uppgifter ej influtit, ha av de sakkunniga i detta samband lämnats ur räkningen, enär det föreliggande materialet synts de sakkunniga lämna tillräcklig grund för en undersökning av läget på området. De vid uppgifternas lämnande omförmälda besluten om införande av fri undervisningsmateriell ha samtliga trätt i verkställighet den 1 januari 1938. Med hänsyn till de i många fall betydande utgifter, dessa skoldistrikt härigenom påtagit sig, har det synts de sakkunniga rimligt att förutsätta, att upphandlingen av undervisningsmateriell just beträffande dessa blivit föremål för särskild omtanke i och för erhållande av gynnsammast möjliga rabattvillkor. Materialet representerar skoldistrikt inom 48 av rikets 52 inspektionsområden. 1. Läro-

och

läseböcker.

I fråga om Folkskolans läsebok gälla särskilda, generellt tillämpade nettopriser. Beträffande övriga läseböcker torde i allmänhet tillämpas

159 samma rabatter som för läroböcker, varför i det följande endast termen läroböcker kommer a t t nyttjas. Nuvarande upphandlingsvillkor. I sitt den 12 november 1935 avgivna yttrande över 1934 års lärobokssakunnigas betänkande anför styrelsen för Svenska bokhandlareföreningen bland annat följande: Beträffande folkskoleböcker, d. v. s. böcker vid köpet avsedda att användas i vanlig folkskola, högre folkskola, fortsättningsskola, kommunal mellanskola, kommunal flickskola, yrkes- och lärlingsskola, folkskoleseminarium och småskoleseminarium tillämpas sedan gammalt från såväl förlag som bokhandel ett rabattsystem, som förbilligar böckerna för kommunen som ock för de enskilda lärjungarna. Före år 1933 hade visserligen bokhandeln — på grund av då gällande, av Svenska bokförläggareföreningen fastställda och för såväl förlag som bokhandel gällande affärsregler — icke rättighet att till skolråd och därmed jämförlig myndighet lämna samma rabatt som förlagen (16% procent), men i många fall kompenserades rabattskillnaden av att bokhandeln levererade böckerna fraktfritt, och nämnda myndigheter ansågo det ofta fördelaktigt att genom en bokhandel samla sina inköp av läroböcker från olika förlag. År 1933 reviderades dessa affärsregler, och därmed hava förlag och bokhandel i rabattavseende likställts, men någon principiell förändring i distributionssystemet — vilket betänkandet vill göra gällande — har därmed icke skett. Den s. k. skolrådsrabatten av 16% procent har givetvis från början varit motiverad av behovet att nedbringa kommunernas kostnader vid partiköp av läroböcker, som till stor del kostnadsfritt utdelats till ekonomiskt mindre välsituerade lärjungar. Då folkskolor i många fall äro belägna på orter, där bokhandel icke finnes, har det blivit nödvändigt, att böcker även för de elever, som själva betala desamma, anskaffas genom skolans eller lärarnas försorg. Den rabatt av intill 12 % procent, som lärarna därvid åtnjuta, har ursprungligen avsetts vara ersättning för det besvär och den risk, lärarna därmed påtagit sig. I flertalet fall ha lärarna dock icke ansett sig kunna behålla denna ersättning för sin egen del utan avstått densamma till eleverna, vilka därigenom erhållit sina böcker billigare än till bokhandelspriset. Då det varit svårt att draga någon gräns mellan skolor av \ huvudsak samma typ, har rabattförmånen gällt för lärare även i folkskolor på bokhandelsorter. 1934 års lärobokssakkunniga omnämna härovan angivna rabattsatser på följande sätt (sid. 116): Enligt de affärsregler, som år 1933 antagits att gälla mellan bokförläggare, tillhörande Svenska bokförläggareföreningen och de bokhandlare, som av nämnda förening antagits till kommissionärer, erhålla skolråd, överstyrelse för folkskolor och därmed jämförlig myndighet av förläggare och bokhandlare högst 16% procent rabatt, samt annan partiköpare, t. ex. lärare, högst 1 2 ^ procent rabatt vid köp av folkskoleböcker. I båda fallen skall köparen själv betala frakten. Styrelsen för Svenska bokhandlareföreningen har senare i yttrande till skolöverstyrelsen över av lärobokssakkunnige fil. lic. Nils Forssell den 31 mars 1937 avgivna »Utredning och förslag rörande distribution av läroböcker» hänvisat till berörda distributionsförhållanden sålunda:

160 Skolråden för folkskolor och motsvarande myndigheter för andra kommunala skolor ha visserligen, som uppgivits, rätt till 16% procent rabatt, men äro skyldiga att betala frakten. I praktiken har därför en lägre rabattsats utan fraktpålägg tillämpats, som regel 12 K—15 procent. Endast i Stockholm har 16% procent oavkortat medgivits. Det kan även erinras om, att det i detta fall ofta gällt stora — ibland mycket stora — partier. För folkskollärarna har ävenledes 12% procent oavkortat endast gällt Stockholm; i landet för övrigt högst 10 procent utan fraktpålägg. Det rör sig som nämnt även här om partiköp. H ä r o v a n åberopade affärsregler innebära tydligen endast ett medgivande för bokhandlarna a t t efter gottfinnande lämna samma rabattförmåner som förlagen lämnat även före 1933. D e t skulle uppenbarligen vara med hänsyn härtill som »någon principiell förändring i distributionssystemet icke skett» genom 1933 års reviderade affärsregler eller med andra ord a t t bokhandlarna fortfarande liksom före nämnda tidpunkt med tillämpande av lägre rabattsatser men genom a t t leverera böckerna fraktfritt lämnade skolmyndigheterna rabattförmåner motsvarande dem, de skulle åtnjuta vid upphandling direkt från bokförlag. Undersökningen av inkomna uppgifter från de 206 här ifrågavarande skoldistrikt, vilka tillhandahålla lärjungarna helt fri undervisningsmateriell, har ådagalagt, a t t upphandlingen i flertalet fall sker genom bokhandeln. Sålunda inköpa 131 distrikt eller 63.6 procent erforderliga böcker huvudsakligen från bokhandel, under det a t t endast 70 distrikt eller 34 procent ombesörja sin upphandling direkt från förlag. F r å n 5 distrikt eller 2.4 procent ha uppgifter i detta hänseende icke lämnats. Även beträffande förlagen torde det förekomma a t t leveranserna ske franco samtidigt som lägre rabattsatser än 16 % procent tillämpas. P å a n n a t sätt synes man nämligen icke kunna tolka den variation beträffande av förlagen lämnade rabatter, varom det föreliggande undersökningsmaterialet bär vittne och som åskådliggöres av nedanstående tablå: Tillämpade rabattsatser vid bokupphandling direkt från förlag

%

12l/« %

%

%

%

%

%

%

48¶Antal skoldistrikt

16'/» 162/a

Intill Rabatt 20 ej % angiven 3

6¶I fråga om den vanligaste upphandlingsformen, d. v. s. inköp från bokhandel, te sig de tillämpade rabattsatserna i vad det gäller det undersökta materialet sålunda: Tillämpade rabatt- Ingen satser vid upphandrabatt ling från bokhandel Antal skoldistrikt. .

5 10 11 12 121/* 14 1472 14»/s 15 1572 16 167» Över Rabatt 167s ej an0/ % % % % % % % /o % % % % % 7« given 2

1 25 2

161 Som man finner äro rabattsatserna 10 procent, 12^2 procent, 15 procent och 1 6 % procent de allmännast tillämpade. De tre förstnämnda j ä m t e flertalet varianter under 1 6 % procent avse med sannolikhet sådana fall, då leverantören lämnar varan fraktfritt eller, på bokhandelsorter, där ju frakt i vanlig mening icke förekommer, ombesörjer dess distribution till skolor och läraravdelningar. I något fall inom undersökningsmaterialets r a m förekommer dock uppgift om frakttillägg för köparen även vid tilllämpande av så låg rabattsats som 10 procent. A t t märka är emellertid, a t t bokhandeln, som av förlagen åtnjuter 25 procent r a b a t t på skolböcker, själv har a t t bekosta frakt från förlagsorten ävensom returfrakt av överblivna exemplar. H ä r a v synes följa, a t t en bokhandelsorts avstånd från vederbörlig förlagsort och av detta avstånd betingade fraktkostnader måste inverka på rabatteringen vid köp från bokhandel. Enligt vad Styrelsen för bokhandlareföreningen meddelar, skulle det också endast vara i Stockholm, rikets förnämsta förlagsort, som rabatten 16 % procent medgives oavkort a d vid inköp genom vederbörlig skolmyndighet. I sammanhanget må emellertid påpekas, a t t skolstyrelserna på bland annat bokhandelsorterna Sundbyberg, Strängnäs, Eskilstuna, Karlshamn, Eslöv, Karlskoga, Ljusdal och Gällivare uppgivit sig erhålla 16 % procent r a b a t t vid köp från bokhandel. Som ett kuriosum k a n därjämte omnämnas en uppgift från Tvings skoldistrikt i Blekinge län, där skolrådet från närmaste bokhandel sort erhåller erforderliga skolböcker ej blott med 16 % procent r a b a t t u t a n därjämte fraktfritt och med returrätt. Vid sidan av dylika uppgifter föreligga sådana, som ange växlande rabatteringar på bokhandelsorter, vilka äro likbelägna i förhållande till förlagsorterna. Uppenbarligen är det alltså icke enbart frakttilläggen m. fl. kostnader, vilka inverka på bokhandlarnas rabattering vid försäljning av läroböcker. Förestående uppgifter må sammanställas med följande passus ur bokhandlareföreningens styrelses förut citerade yttrande över den lärobokssakkunniges utredning och förslag: »Den kontantrabatt av 25 procent, som bokhandeln tillerkännes för skolböcker, skulle vara alldeles otillräcklig, om den tillämpades på den övriga försäljningen. Detta torde med all tydlighet framgå av att enligt verkställda utredningar bokhandelns genomsnittliga försäljningskostnader utgöra cirka 24 procent på omsättningsbeloppet; för större affärer ligger omkostnadsprocenten betydligt högre. Någon egentlig skillnad i kostnaderna för försäljning i minut av skolböcker och av annan litteratur föreligger icke.» I anslutning härtill synes följande passus ur förut citerade yttrande från bokhandlareföreningens styrelse dock innebära en motsägelse: »För bokhandeln utgör skolboksförsäljningen en utomordentligt viktig faktor, då den för många bokhandlare bildar den fasta stommen i försäljningen och givetvis bidrager att täcka de allmänna och ofrånkomliga utgifterna. Bokhandeln skulle därför på många platser icke kunna fullgöra sin allmänt litteratur11

förmedlande uppgift på samma sätt som hittills, om dess ersättning för skolboksförsäljningen bleve så beskuren, att den icke kunde täcka de egna kostnaderna för denna försäljning.» Det är emellertid att märka, att ifrågavarande yttrande gäller — icke bokförsäljningen till folkskolan — utan förslag om tillämpande av rabatterade priser vid bokförsäljning till en begränsad grupp av elever vid de allmänna läroverken. Sådana rabatter, enligt den lärobokssakkunniges förslag överensstämmande med dem, vilka gäller för folkskolan, skulle alltså beskära bokhandelns ersättning för läroboksförsäljningen därhän, att kostnaderna för sagda försäljning icke bleve täckta. Det vill alltså förefalla, som om det uteslutande vore den orabatterade försäljningen av läroverksböcker, vilken för mången bokhandlare bildade den fasta stommen i verksamheten och som vore så vinstgivande att den kunde stödja det eljest äventyrade fullgörandet av bokhandelns allmänt litteraturförmedlande uppgift. Huruvida det må ankomma på läroverkens elever och deras målsmän att på antytt sätt möjliggöra bokhandelns allmänna litteraturförmedling, är en fråga, som i annat sammanhang kommer att beröras. Här må endast framhållas, att bokförsäljningen till folkskolan på grund av gällande överenskommelse mellan förlag och bokhandlare och med hänvisning till bokhandlareföreningens egna uppgifter icke kan innebära någon nämnvärd förmån för bokhandeln. Från bokhandelns synpunkt skulle sålunda en reglering av läroboksdistributionen till folkskolan närmast framstå såsom önskvärd. Angelägenheten av förändrade villkor. En förändring av bokdistributionsvillkoren synes dock framförallt påkallad i det allmännas intresse. Med nuvarande förfaringssätt är skolbokens pris växlande på olika orter, beroende dels på förbrukningsortens avstånd från förlagsorten, dels även på den lokala skolmyndighetens förmåga att med närmaste bokhandel träffa förhållandevis förmånliga överenskommelser. Som exempel på sistnämnda faktors inverkan må anföras att en bok är 5 procent dyrare i Svedala än i Bräcke och 2 procent dyrare i Ludvika än i Västerås. Avstånden från förlagsort torde nämligen icke i de anförda fallen spela någon roll. Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Överhuvud taget förete bokpriserna vid leveranser till folkskolans upphandlande myndigheter en oenhetlighet, för vilken rimliga skäl i ett flertal fall icke kunna utletas. Om enhetlighet i fråga om dessa priser redan under nuvarande förhållanden framstår som önskvärd, synes kravet på full enhetlighet härvidlag icke kunna tillbakavisas för det fall att det allmänna — vare sig staten ensam eller stat och kommun tillsammans — skall helt bestrida kostnaden för lärooch läseböcker i den obligatoriska skolan. Då central läroboksgranskning, jämväl avseende prissättningen, nu införts, och då läroboksantagningen regleras genom utfärdade läroboksförteckningar, framstår frågan om åstadkommande av antydd enhetlighet enbart som en distributionsfråga.

163¶Skriftväxling

med bokförlag och

bokhandlare.

Förfrågningar från de sakkunniga. I betraktande av det förändrade läge i fråga om upphandlingen, vilket skulle inträda för det fall, att kostnaden för fria läroböcker åt samtliga barn i folkskolan komme ätt bestridas av staten, ha de sakkunniga den 28 januari 1939 tillställt ifrågakommande läroboksförlag en cirkulärskrivelse av följande lydelse: »Med hänsyn till att staten kan komma att helt eller delvis bestrida kostnaderna för folkskolans läro- och läseböcker, anhålla 1937 års skolmateriellsakkunniga om benäget svar på frågan, till vilket pris eller med vilken rabatt å gällande bokhandelspris Ni anser Eder kunna leverera sådana böcker fritt respektive skolor utan avseende på skolortens geografiska belägenhet. Det förutsattes härvid, att det av statens läroboksnämnd godkända priset är bruttopris. De sakkunniga anhålla om benäget svar senast den 15 februari 1939.» Cirkulärskrivelsen distribuerades till följande förlag: Svenska bokförlaget, Stockholm, P. A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm, Alb. Bonniers förlag, Stockholm, C. E. Fritzes Bokförlags Aktiebolag, Stockholm, Hugo Gebers Förlags A. B., Stockholm, A. V. Carlssons Bokförlags A. B., Stockholm, Nordiska musikförlaget, Stockholm, A. B. Magn. Bergvall, Stockholm, Aktiebolaget Ehlins förlag, Stockholm, J. A. Lindblads Bokförlags A. B., Uppsala, C. W. K. Gleerups Bokförlag, Lund, Skriv- och RitboksAktiebolaget, Arlöv, Skolförlaget, Gävle, Thulin & Ohlson, Antikvarisk Bokhandel, Göteborg, samtliga, upptagna i 1934 års lärobokssakkunnigas läroboksförteckning såsom leverantörer av böcker till folk- och fortsättningsskolor. Samtidigt med avlåtandet av nämnda cirkulär tillställdes Svenska bokhandlareföreningen följande skrivelse: »1937 års skolmateriellsakkunniga (adress: Ecklesiastikdepartementet, Stockholm), som beträffande folkskolan övervägt frågan om att åstadkomma enhetliga priser å läroböcker, får härmed till Svenska bokhandlareföreningen rikta en förfrågan, huruvida det kan påräknas, att en fast, gemensam grund för prisbestämning kan komma att åvägabringas genom föreningens föranstaltande och under vilka villkor detta kan ske, allt under förutsättning, att distributionen försiggår efter nuvarande riktlinjer. Det pris, som statens läroboksnämnd härvid kan fastställa, förutsattes utgöra bruttopris. Ävenså hemställa sakkunniga, huruvida bokhandlareföreningen, med avseende på att staten kan komina att helt eller delvis bestrida kostnaderna för folkskolans läro- och läseböcker, har att föreslå någon annan form för distributionen än den nuvarande. De sakkunniga anhålla om benäget svar senast den 15 februari 1939.» Av de svar, som inom angiven tid inkommit, ha de sakkunniga på grun-

164 der, som framgå av ifrågavarande handlingar, funnit sig böra till en grupp sammanföra svaren från till Svenska bokförläggareföreningen anslutna förlag, h ä r a v föranledd skriftväxling med sagda förening samt svaret från Svenska bokhandlareföreningen. I samband härmed lämnas en redogörelse i tillämpliga delar av den affärsöverenskommelse, som gäller för bokförläggareföreningens och bokhandlareföreningens medlemmar samt för bokhandlarnas distributionscentral. Därefter återges svaren från de förlag, vilka ej äro anslutna till Svenska bokförläggareföreningen och sålunda ej äro b u n d n a av nämnda överenskommelse. Svar från till Svenska bokförläggareföreningen anslutna förlag. Svaret från Aktiebolaget Svenska bokförlaget, P . A. Norstedt & Söner och Albert Bonnier är av följande lydelse: »Till 1937 års skolmateriellsakkunniga. Till svar å sakkunnigas skrivelse den 28 januari 1939 angående rabatt å gällande bokhandelspris vid leverans av läro- och läseböcker till folkskolor få vi meddela följande. Enligt gällande affärsregler för bokhandeln lämnas, såsom torde vara välbekant för de sakkunniga, högst 16% procent rabatt med skyldighet för köparen a t t betala frakten. En undersökning ger vid handen att fraktkostnaderna genomsnittligt uppgå till 2 ä 3 procent å bruttopriset för böckerna. Med denna procentsats skulle alltså rabatten genomsnittligt minskas, därest rabattgivningen skulle hållas inom nuvarande ram. Nära sammanhängande med rabattgivningen är frågan om distributionssättet. Vi hava tillåtit oss utgå ifrån att — i överensstämmelse med vad förhållandet är för närvarande — den väsentligaste delen av folkskoleböckerna kommer att levereras via bokhandeln. I och för sig torde dennas distribution fungera synnerligen tillfredsställande, men härtill kommer, att det ur synpunkten av den betydelsefulla uppgift, som bokhandeln gentemot allmänheten fyller i bokspridningens och därmed kulturens tjänst, väl icke vore tillrådligt att undandraga bokhandeln försäljningen av folkskoleböcker. Därest statsmakterna skulle åsyfta en genomgripande förändring i distributionssättet, kan detta otvivelaktigt komma att inverka på frågan om rabattsatserna. Slutligen vilja vi framhålla, att förlaget är anslutet till Svenska Bokförläggareföreningen och till följd härav förpliktat att följa de regler, som fastställts eller kunna komma att fastställas efter förhandlingar mellan denna förening och Svenska Bokhandlareföreningen. Vid sådant förhållande tillåter sig förlaget hemställa, att frågan genom de sakkunnigas försorg underställes Svenska Bokförläggareföreningen för vidare utredning och överväganden. Stockholm den 13 februari 1939. För Aktiebolaget Svenska Bokförlaget P. A. Norstedt & Söner — Albert Bonnier Nils Hänninger. I ovanstående yttranden instämma undertecknade företag till alla delar. För Aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner Trygve Liljestrand. Albert Bonnier.

165 Identiska svarsskrivelser ha inkommit från C. E . Fritzes Bokförlags A. B . och från A. V. Carlssons Bokförlags A. B . Annorlunda formulerade men till innehållet fullt överensstämmande svar h a avgivits av Hugo Gebers Förlags A. B . och A. B . C. W. K. Gleerup. J. A. Lindblads Bokförlags A. B . inskränker sig till a t t »till alla delar instämma i det yttrande, som avgivits av Svenska Bokförlaget, P . A. Norstedt & Söner och Albert Bonniers förlag». Skriftväxling med styrelsen för Svenska bokförläggareföreningen. Hänvändelsen till ifrågakommande bokförlag var för sig var från de sakkunnigas sida givetvis föranledd av den omständigheten, a t t icke alla läroboksproducerande förlag tillhöra Svenska bokförläggareföreningen. D å samtliga de tillfrågade av till nämnda förening hörande förlag avgivit till alla delar samstämmiga yttranden, kunde visserligen särskild förfrågan hos Svenska bokförläggareföreningen betraktas som överflödig, men till efterkommande av förenämnda förlags samfällda önskan avläto de sakkunniga den 27 februari 1939 till Svenska bokförläggareföreningen en skrivelse av samma innehåll som cirkulärskrivelsen av den 28 januari. Med anledning h ä r a v har Svenska bokförläggareföreningen avgivit följande y t t r a n d e : Till 1937 års skolmateriellsakkunniga. I anledning av Eder skrivelse av den 27 februari d. å. angående pris eller rabatt å bokhandelspris vid leverans av läro- och läseböcker till folkskolor får styrelsen för Svenska Bokförläggareföreningen framhålla följande: Vid besvarandet av den framställda frågan »till vilket pris eller med vilken rabatt å gällande bokhandelspris Ni anser, att Edra medlemmar kunna leverera sådana böcker fritt respektive skolor utan avseende på skolortens geografiska belägenhet», utgår styrelsen ifrån att det nuvarande distributionssättet genom bokhandeln skall bestå. I så fall föreskrives i gällande affärsregler för bokhandeln, varav våra medlemmar äro bundna, att å folkskoleböcker får lämnas högst 16% procent rabatt med skyldighet för köparen att betala frakten. De genomsnittliga fraktkostnaderna torde uppgå till 2 a 3 procent å bruttopriset för böckerna. Rabatten å gällande bokhandelspris vid leverans fritt respektive skolor skulle alltså komma att utgöra 16% procent minskad med en genomsnittligt beräknad rabattkostnad. 1 För den händelse med frågan skulle förutsättas, att bokförlagen skola leverera direkt till skolorna med förbigående alltså av bokhandeln, är det icke möjligt för styrelsen att före den 10 innevarande mars månad, inom vilken tid svar begärts, lämna svar å densamma. För svar under dylik förutsättning fordras nämligen ingående utredning och förhandlingar icke endast emellan dem av våra medlemmar inbördes, som särskilt beröras av frågan, utan även ärendets behandling å allmänt föreningssammanträde och innan så sker överläggningar med bokhandelns representanter. I denna fråga hänvisar styrelsen jämväl till de uttalanden om skälen för bibehållandet av det nuvarande distributionssättet genom bokhandeln, som gjorts i skrivelse till Eder från Aktiebolaget Svenska 1

Här avses uppenbarligen fraktkostnad.

166 Bokförlaget P. A. Norstedt & Söner — Albert Bonnier och andra enskilda medlemmar av vår förening. Innan en dylik utredning, som berör en mycket betydelsefull del av bokhandelns verksamhet och torde taga avsevärd tid i anspråk, verkställes, tillåta vi oss för ordningens skull anhålla om Edert besked, huruvida svar på den framställda frågan skall lämnas även med direkt leverans från förlagen till skolorna såsom utgångspunkt. Stockholm den 9 mars 1937. Å styrelsens för Svenska Bokförläggareföreningen vägnar: Trygve

Liljestrand /Birger

Barre.

De sakkunniga hänvisade till sin framställda förfrågan sålunda: »Till Svenska bokförläggareföreningen. I skrivelse till Svenska bokförläggareföreningen den 26 februari 1939 framställde 1937 års skolmateriellsakkunniga en förfrågan, till vilket pris eller med vilken r a b a t t å gällande bokhandelspris N i anser, a t t E d r a medlemmar kunna leverera folkskolans läro- och läseböcker fritt respektive skolor u t a n avseende på skolortens geografiska belägenhet, under förutsättning a t t det av statens läroboksnämnd godkända priset är bruttopris. I benäget svar från Eder den 9 mars 1939 anhåller Svenska bokförläggareföreningen bland annat om besked från skolmateriellsakkunniga, huruvida svar på den framställda frågan skall lämnas även med direkt leverans från förlagen till skolorna såsom utgångspunkt. D e sakkunniga få med anledning därav framhålla a t t , såsom framgår av formuleringen av den fråga, som ovan angivits, densamma allenast avser det pris eller den r a b a t t å gällande bokhandelspris, till vilket pris eller vilken r a b a t t förlagen kunna leverera läro- och läseböcker fritt respektive skolor u t a n avseende på skolortens geografiska belägenhet. Vilket distributionssätt som förlagen därvid finna lämpligt, måste givetvis vara en förlagens ensak. Stockholm den 19 mars 1939.» H ä r p å ingick från Svenska bokförläggareföreningen följande svar: Till 1937 års skolmateriellsakkunniga. I anledning av Eder skrivelse av den 19 mars detta år rörande folkskolans läro- och läseböcker får styrelsen för Svenska bokförläggareföreningen framhålla följande. Av skrivelsen framgår, att de sakkunniga utgå ifrån, att distributionssättet till respektive skolor är förlagens ensak. Priset för, respektive rabatten å nämnda läro- och läseböcker är emellertid beroende på det sätt, varpå distributionen av böckerna sker. För ändring i de nuvarande bestämmelserna därutinnan erfordras såsom styrelsen förut framhållit utredning samt överläggning med representanter för sortimentsbokhandeln. Då det under hand meddelats, att svar å Eder skrivelse önskas till den 15 innevarande april månad är det styrelsen omöjligt

167 att för närvarande besvara skrivelsen på annat sätt än att hänvisa till det uttalande i pris- och rabattfrågan, som gjorts i styrelsens skrivelse av den 9 mars detta år. Stockholm den 5 april 1939. Ä styrelsens vägnar för Svenska Bokförläggareföreningen Trygve Liljestrand / Birger Barre. Svar från Svenska bokhandlareföreningen. P å skrivelsen av den 28 januari till Svenska bokhandlareföreningen har följande svar erhållits: Till 1937 års skolmateriellsakkunniga. I besittning av Sakkunnigas skrivelse av den 28 januari med förfrågan, huruvida en fast, gemensam grund för bestämning av priset å läroböcker för folkskolan kan komma att åvägabringas genom Svenska Bokhandlareföreningens föranstaltande och under vilka villkor detta kan ske, under förutsättning att distributionen försiggår efter nuvarande riktlinjer, och huruvida föreningen, med avseende på att staten kan komma att helt eller delvis bestrida kostnaderna för folkskolans läro- och läseböcker, har att föreslå någon annan form för distributionen än den närvarande, får Svenska Bokhandlareföreningens Centralstyrelse meddela följande: Priset å läroböcker fastställes av respektive bokförlag, och den rabatt, bokhandeln åtnjuter, är fastställd i för yrket gällande affärsregler och utgör 25 procent. Åt skolråd lämnas vid inköp av läroböcker högst 16% procent rabatt med skyldighet för köparen att betala frakten, vilken belöper sig till 2 a 3 procent, beroende på avståndet från Stockholm. En del skolråd föredraga att nöja sig med en lägre rabatt, om de i stället få fraktfrihet. Föreningen tror sig, om så skulle erfordras, vara i stånd söka åvägabringa en sådan ändring härvidlag, att priserna å skolböcker bli lika över hela landet, detta under förutsättning att långt från Stockholm boende bokhandlare erhålla fraktgottgörelse i de fall, då så erfordras. Tiden är dock för kort, för att Centralstyrelsen nu skall kunna beräkna resultatet av en sådan undersökning. Vad distributionsformen beträffar får Centralstyrelsen med hänvisning till tidigare å föreningens vägnar gjorda uttalanden framhålla, att Centralstyrelsen fortfarande anser den organiserade bokhandeln vara den billigaste och mest effektiva distributionsformen för läroböcker. Bortsett från det intrång på undervisningen, en distribution genom skolorna eventuellt skulle komma att utgöra, torde bokhandeln hava större möjligheter än dessa att effektivt tillhandahålla ifrågavarande läroböcker, särskilt genom den lagerhållning, som knappast kan förekomma i skolorna, och som sätter bokhandeln i stånd att snabbt leverera önskade böcker, närhelst dessa under terminens lopp efterfrågas. Bokhandelns kompletteringar ske under sommaren, som även för bokförlagen är en tyst och därför för ändamålet lämpad tid. Ehuru bokhandelns nettoförtjänst å skolböcker är ytterst ringa, utgör icke desto mindre just skolbokshandeln särskilt för många mindre boklådor den ekonomiska ryggraden, och det torde kunna ifrågasättas, om dessa boklådor, som dock ha en kulturuppgift att fylla, därigenom att de vänja skolungdomen vid att besöka bokhandeln och på så sätt hos de unga skapa ett bokintresse, som

168 ofta varar hela livet, skulle kunna existera, ifall skolbokshandeln toges ifrån dem. Stockholm den 15 februari 1939. Svenska Bokhandlareföreningens centralstyrelse Gunnar Norblad /Anders

Quiding.

Affärsregler för läroboksdistributionen. D e affärsregler, till vilka i förestående skrivelser hänvisas såsom normerande för läroboksdistributionen i riket intill dess annorlunda genom Bokförläggareföreningens föranstaltande kan bliva bestämt, innebära en speciell form av avtal mellan å ena sidan Svenska bokförläggareföreningens medlemmar såsom producenter och å andra sidan Svenska bokhandlareföreningens medlemmar såsom kommissionärer. Affärsreglerna äro antagna 1933 och för nämnda föreningars medlemmar gällande från och med den 1 januari 1934, då de ersatte tidigare affärsregler av 1912.1 det följande återges nu gällande bestämmelser angående handeln med läroböcker med kommentarer av Svenska bokförläggareföreningens sekreterare advokaten, v. hovauditören Birger Barre. Kommentarerna äro satta inom parentes. 5 §• 2 mom. Vid handeln med gångbara upplagor av böcker för här nedan nämnda skolor tillämpas i detta moment givna bestämmelser. Jämsides härmed gälla för handeln med ifrågavarande slag av förlagsartiklar jämväl övriga i dessa affärsregler införda stadganden, dock endast i den mån de icke strida mot de i detta mom. meddelade bestämmelser eller annorlunda uttryckligen angives. a) Bokhandlare erhåller av bokförläggare vid inköp av skolböcker minst 25 procent rabatt. (Punkten är oförändrad.) b) Vid inköp av folkskoleböcker erhåller skolråd, överstyrelse för folkskolor och därmed jämförlig myndighet av förläggare och bokhandlare högst 16% procent rabatt med skyldighet för köparen att betala frakten. (Den betydelsefulla nyheten i denna punkt är, att även bokhandlarna medgivits lämna den i punkten nämnda rabatten, som enligt 1912 års regler endast bokförläggare hade rätt att giva, under det att bokhandlaren hade tillåtelse att lämna endast 12% procent rabatt [punkt d) av 1912 års regler, som upphävtsl. Rätt att lämna 16% procent rabatt hade visserligen under årens lopp medgivits vissa bokhandlare efter beslut av Bokförläggareföreningen från fall till fall, men har nu som nyss sagts blivit allmän regel.) c) Till annan partiköpare än i a) och b) sägs må bokförläggare och bokhandlare vid försäljning av folkskoleböcker icke giva högre rabatt än 12% procent och ej heller kredit utöver 30 dagar, och skall köparen betala frakten. Såsom partiköpare anses den, vilken på en gång inköper minst fem (5) exemplar av samma arbete, och detta gäller jämväl bokförlag, som icke är medlem av Svenska Bokförläggareföreningen. Partiköpare, varom här är fråga, får icke vid egen försäljning giva högre ra-

169 batt än 12% procent. Överträder han denna bestämmelse, skall han förvägras rabatt från såväl bokförläggare som bokhandlare. (I denna punkt har tillagts, att även annat bokförlag, som ej tillhör Bokförläggareföreningen, är att anse som partiköpare. Skriv- och ritboksaktiebolaget, Magnus Bergvalls förlag etc. äro vid köp från bokhandlare och bokförläggare, som är medlem av sagda förening, att anse såsom partiköpare, om minst 5 exemplar av samma arbete rekvireras, och till dem får således icke lämnas högre rabatt än 12% procent. Indirekt utsäger denna bestämmelse, att vid försäljning från en medlem till annan medlem av Bokförläggarföreningen ifrågavarande regel icke är tillämplig. Även vid försäljning enligt denna punkt äro bokförläggare och bokhandlare jämställda.) d) Med folkskoleböcker avses här böcker, vid köpet avsedda att användas i vanlig folkskola, högre folkskola, fortsättningsskola, kommunal mellanskola, kommunal flickskola, yrkes- och lärlingsskola, folkskoleseminarium eller småskoleseminarium. I de fall, då enligt tidigare gällande bestämmelser såsom folkskoleböcker räknats jämväl böcker för andra än här nämnda skolor och dessa böcker alltså sålts med i detta moment under b) eller c) angiven rabatt, äga bokförläggare och bokhandlare fortfarande intill utgången av 1936 tillämpa hittills följda regler. Därefter ankommer det på Bokförläggareföreningens styrelse att på ansökan pröva och avgöra, huruvida sådan rabatt försälj ning må äga rum. (Denna punkt är dels redaktionellt ny, i det att det ansetts lämpligt att erhålla en särskild punkt för den viktiga definitionen av vad som avses med folkskoleböcker enligt affärsreglerna, dels i avseende å sagda definition anpassad efter den nya skolordningen och den erfarenhet, som sedan dess införande vunnits. Andra styckets övergångs- och dispensregler hava sin förklaring i följande. Genom den nya skolordningen övergå en del kommunala mellanskolor till statliga realskolor, och då dessa skolor såsom kommunala mellanskolor å de böcker, vilka där använts, åtnjutit den rabatt, som utgår å folkskoleböcker — se ovan — har man velat bereda möjlighet att i tvingande fall åtminstone under en övergångstid kunna lämna vederbörande skola ifrågavarande rabatt, fastän skolan till namnet blivit en realskola. Efter det denna tid gått till ända, har Bokförläggareföreningens styrelse tilldelats rätt att pröva och avgöra förenämnda rabattfrågor.) e) Skolböcker, vid köpet avsedda för folkhögskola, gymnasium eller annan skola eller annat seminarium än de ovan under d) omförmälda, må icke av bokförläggare expedieras med rabatt till annan än bokhandlare, som ej heller i sin ordning får lämna någon som helst rabatt å dylika böcker. Sak samma gäller beträffande andra än nyss nämnda under d) omförmälda skolböcker, såsom böcker för högskola eller fackskola. Mellan bokförläggare och författare må dock, under beaktande att kontrollåtgärder om möjligt införas till undvikande av missbruk, undantagsvis överenskommelse kunna träffas om sätt för boks försäljning direkt till viss dylik undervisningsanstalt eller dess lärare eller lärjungar. I sådant fall äger bokhandlare rätt att till dessa köpare försälja dylikt arbete till samma pris, som av bokförläggaren eller författaren tillämpas, varvid bokhandlaren, där så ske kan, bör åtnjuta en rabatt, som med minst 10 procent överstiger den av förlaget eller författaren till annan än bokhandlare tillämpade.

170 Om påföljder vid överträdelse av dessa affärsregler stadgas följande: 27 §. Överträder bokhandlare de i dessa regler givna bestämmelserna eller är han eljest i ett eller annat avseende försumlig vid fullgörandet av de förpliktelser, som enligt samma regler åligga honom, kan Bokförläggareföreningen för längre eller kortare tid eller för alltid avbryta förbindelserna med honom eller ock vidtaga annan åtgärd, som för vinnande av rättelse kan synas föreningen lämplig; och vare den försumlige skyldig att på anmodan av föreningens befullmäktigade ombud ofördröj ligen tillhandahålla sitt kommissionslager till inventering. 31 §. Bryter bokförläggare mot dessa affärsregler, skall styrelsen för Bokförläggareföreningen på anmälan vare sig av bokhandlare, vilken anser sin rätt kränkt, eller av Centralstyrelsen för Svenska bokhandlareföreningen söka vinna rättelse och i mån av behov anmäla förhållandet för Bokföläggareföreningen för den åtgärd, som föreningen jämlikt gällande stadgar kan finna anledning vidtaga. Svenska bokförläggareföreningen är sålunda dömande myndighet vid överträdelse av förenämnda affärsregler, vare sig överträdelsen begås av bokhandlare eller bokförläggare. D e t synes alltså icke vara fråga om ett avtal i egentlig mening mellan tvenne självständiga och likställda parter u t a n snarare om en föreskrift från Bokförläggareföreningens sida till efterrättelse för av densamma i förlagsverksamhetens tjänst anställda distributionsorgan. Bokhandlarnas distributionscentral. Såsom distributionscentral vid leveranser från förlag till bokhandlare fungerar Aktiebolaget Seelig & C:o, Stockholm, som är bokhandlarnas speditionsaffär. D e sakkunniga h a genom hänvändelser till firman Seelig & C:o sökt erhålla uppgifter om dess distributionsverksamhets omfattning och om därför gällande villkor, varvid följande skriftväxling förekommit mellan de sakkunniga och firman: »1937 års skolmateriellsakkunniga (adr. Ecklesiastikdepartementet, Stockholm) avse a t t bereda intressenter inom området för de sakkunnigas uppdrag tillfälle a t t till dessa ingiva uppgifter rörande sin verksamhet samt a t t uttala önskemål och framlägga de synpunkter, som kunna komma i betraktande i samband med utredningen. Med anledning härav anhålla de sakkunniga om upplysningar rörande frågan i vilken utsträckning och på vilka villkor Aktiebolaget Seelig & C:o verkar såsom distributionscentral vid leverans av läroböcker från förlag till bokhandel. Särskilt hemställa de sakkunniga om uppgift dels i fråga om det arvode (i ett för allt eller enligt vissa grunder), som N i erhåller för distribution, uppsamling och vidarebefordran av läroböcker för bokhandelns räkning samt för bokförlag och sådana författare, som p å eget förlag utgiva läroböcker, dels i vilken utsträckning Ni efter rekvisition från bokhandel direkt till skoldistrikt levererar läroböcker. Stockholm den 14 november 1938.»

171 »1937 års skolmateriellsakkunniga, Ecklesiastikdepartementet, Stockholm. På Eder förfrågan av den 14 dennes få vi meddela att bokhandlarna i stor utsträckning erhålla sina boksändningar genom oss. Paketen från förläggarna översändas till oss och sammanpackas i större sändningar för att därigenom förbilliga fraktkostnaderna. Arvodet som vi beräkna inklusive emballage och transport utgör kronor 5: — per 100 kg. Detta blir ungefär % procent å böckernas försäljningspris. För sådana böcker vi distribuera för förläggare och författare räkna vi med en provision av 5 ä 10 procent å bruttoförsäljningen, beroende på den omfattning försäljningen uppgår till. Till skoldistrikt leverera vi ej några skolböcker utan möjligen någon gång på order av bokhandlare. Högaktningsfullt Aktiebolaget Seelig & C:o Oskar Schedin. »1937 års skolmateriellsakkunniga (adr.Ecklesiastikdepartementet, Stockholm), som tacksamt mottagit de i E d e r t brev den 21 dennes meddelade upplysningarna, hemställa om ytterligare uppgift i följande hänseende. Ni uppgiver, a t t arvodet, som Ni beräknar, inklusive emballage och transport utgör kronor 5: — per 100 kg. och a t t detta blir ungefär % procent å böckernas försäljningsvärde. D e sakkunniga anhålla om upplysning, huruvida med transport avses distributionen (med bil, post eller järnväg) från Eder till vederbörande bokhandel. Stockholm den 25 november 1938.» »Stockholm den 26 november 1938. 1937 års skolmateriellsakkunniga, Kungl. Ecklesiastikdepartementet, Stockholm. Med anledning av Eder skrivelse av den 25 dennes få vi meddela att i omskrivna arvode kr. 5 : — ingår ej några fraktkostnader. Det vore nästan en orimlighet om så skulle vara fallet, då frakterna i stor utsträckning belöpa sig till belopp som överstiga 5:— kr. pr 0/0 kg. Högaktningsfullt Aktiebolaget Seelig & C:o Oskar Schedin. »Enligt uppgift tjänstgör Seelig & C:o såsom distributör för jämväl mindre bokförlag samt sådana författare, som på eget förlag utgivit läroböcker, varvid firman för ifrågavarande distributionsarbete lär betinga sig ett arvode om 10 procent på sändningarnas nettovärde, vilket arvode vederbörande förlag och författare betala. 1937 års skolmateriellsakkunniga (adress: Ecklesiastikdepartementet, Stockholm) hemställa om benägen upplysning, huruvida sagda uppgift är

172 med förhållandena överensstämmande eller, i annat fall, efter vilka grunder arvode härvid utgår. Stockholm den 24 februari 1939.» »Stockholm den 28 februari 1939. 1937 års skolmateriellsakkunniga, Ecklesiastikdepartementet, Stockholm. Som svar å Edert ärade av den 24 dennes få vi meddela att i regel beräkna vi 10 procent provision å sändningarnas nettovärde beträffande skolböcker. Högaktningsfullt Aktiebolaget Seelig & C:o Oskar Schedin. Alltefter den utförlighet, med vilken firman Seelig & C:o i olika samband funnit sig böra besvara de sakkunnigas förfrågningar, k a n ur ovanstående utläsas dess funktion och därav betingade villkor ifråga om läroboksdistributionen.

Svar från utanför Svenska bokförläggareföreningen stående förlag. F r å n förlag, vilka icke äro anslutna till Svenska bokförläggareföreningen, h a på de sakkunnigas i det föregående återgivna cirkulärskrivelse till förlagen den 28 januari 1939 följande svar inkommit: Till 1937 års skolmateriellsakkunniga, Ecklesiastikdepartementet, Stockholm. Till svar å Eder skrivelse 28 januari 1939 få vi meddela, att vi å vårt förlags läro- och läseböcker för folkskolan äro villiga lämna 16% procent rabatt, franco till adressatens närmaste post-, ångbåts- eller järnvägsstation vid order för minst 10 kr. netto. Skulle flertalet av de till bokförläggareföreningen anslutna förlagen eventuellt komma att lämna högre rabatt än ovan angivna, äro vi villiga lämna samma rabatt som dessa förlag. Stockholm den 6 februari 1939. A.-B. Magn. Bergvall Magn. Bergvall.» I a n n a t sammanhang har A.-B. Magn. Bergvall meddelat de sakkunniga, att förlaget för närvarande lämnar bokhandel 30 procent rabatt. »Till 1937 års skolmateriellsakkunniga, Kungl. Ecklesiastikdepartementet, Stockholm. Med anledning av Eder skrivelse av den 28 januari detta år få vi meddela, att de av oss utgivna läroböckerna distribueras av Ehlins Skrivmaterialaktiebolag samt att lärare och skolråd, som hos distributören rekvirera böckerna, erhålla 20 procent rabatt men själva få bekosta frakten. Fraktfrihet till rekvirentens närmaste post-, järnvägs- eller ångbåtsstation torde kunna medgivas vid order för minst tio kronor, men med hänsyn till de nyligen betydligt stegrade tillverkningskostnaderna torde i så fall antingen någon sänkning av rabatten eller höjning av bruttopriset bli nödvändig. Vi förklara oss emellertid beredda

173 att leverera våra böcker på minst lika goda villkor, som de större bokförlagen förklara sig villiga att tillämpa. Stockholm den 9 februari 1939. Aktiebolaget Ehlins förlag Erik Ehlin.» »1937 års skolmateriellsakkunniga, Kungl. Ecklesiastikdepartementet, Stockholm. Med anledning av Eder skrivelse få vi meddela, att vi äro villiga att leverera på eget förlag utgivna läro-, läse- och arbetsböcker enligt den förteckning vi inlämnat till Statens Läroboksnämnd med 20 procent rabatt å gällande bruttobokhandels) pris, fritt respektive skoldistrikt under förutsättning att sändningens nettovärde uppgår till 50:— kr. Skulle dylik sändning jämväl innehålla förbrukningsmateriell får värdet därav inberäknas i ovanstående belopp. Arlöv som ovan. Skriv- och Ritboksaktiebolaget H. Åkerlund.» »Till 1937 års skolmateriellsakkunniga, Ecklesiastikdepartementet, Stockholm. Härmed bedja vi få meddela, att vi å de böcker, Skolförlaget för i sin katalog, kunna lämna en rabatt å gällande bokhandelspris med 25 procent jämte fraktfritt. Med utmärkt högaktning Skolförlaget — Förening u. p. a. — Alb. Lövgren.» »Till 1937 års skolmateriellsakkunniga, Stockholm. Vi ha mottagit Eder skrivelse av den 28 januari angående uppgift på det nettopris, fraktfritt förbrukningsorten, till vilket vi kunna leverera av oss distribuerade »Läsebok för de små» Första och Andra läsåret, utarbetad av Ebba Anderson och Greta Westerlund. Med anledning härav ha vi nöjet göra följande erbjudande: Första läsåret, bokhandelspris kr. 2 : — till kr. 1:60 netto, Andra läsåret, bokhandelspris kr. 2:75 till kr. 2:20 netto fraktfritt respektive skolor utan avseende på deras geografiska läge, men under förutsättning att förbrukningen icke understiger närmast föregående år. Erbjudandet är baserat på följande omständigheter, vilka torde vara av vikt vid dess bedömande: 1. De båda läseböckerna äro genomgående framställda av bästa möjliga in- * hemska material, och bokbinderiarbetet helt utfört för hand, det senare betydelsefullt för böckernas varaktighet och slitstyrka. Framställningskostnaderna kunna icke minskas annat än på bekostnad av kvalitéen hos papper, tryck och bindning. Den kalkyl, som ligger till grund för nuvarande utsalupris, utarbetades 1921, efter vilken tid förutom nya illustrationer, såväl papper, tryck och inbindning avsevärt förbättrats, allt med ökade kostnader. Därtill kommer att 1938 medförde ytterligare ökade tillverkningskostnader, som belöpa sig till mellan 13 och 15 procent, varför företaget med bibehållet utsalupris endast genom nuvarande omsättning blir ekonomiskt bärigt. Böckernas författare-

174 ägare, vilka icke äro identiska med undertecknade distributörer, ha alltid låtit sig angeläget vara att mera se till böckernas tillfredsställande kvalité och en förstklassig utstyrsel än till den ekonomiska vinst, som företaget kunnat giva. 2. Frakten har hittills alltid betalts av beställaren, varför det varit vanskligt för oss att beräkna de genom fraktfrihet ökade kostnaderna. Vid större partier, vilka på en gång expedieras till platser, som kunna nås med järnvägs- eller båtlägenheter, bli väl dessa av mindre betydelse, medan den vid smärre partier till mindre skolor, som endast kunna expedieras per postpaket (t. ex. ett flertal småskolor i Norr- och Västerbottens län) ofta stiger till mera än 10 procent av nettobeloppet. E t t centralt uppsamlingsställe (ex. i Stockholm), där skolmaterial för mindre förbrukningsorter sammanfördes och förpackades genom statens försorg, bör kunna verka förbilligande i detta avseende. Med hänsyn taget till det ovan anförda och då förbrukningens storlek icke närmare kan fixeras, äro vi försöksvis villiga att förbinda oss till leverans efter ovan angivna priser och eventuellt beredda att efter ett försöksår inkomma med nytt anbud, baserat på den erfarenhet, vi då kunnat vinna. Högaktningsfullt Thulin & Ohlson Erik A. Ohlson.» D e återgivna svarsskrivelserna från förlag, som icke äro anslutna till Svenska bokförläggareföreningen, innehålla, som synes, endast uppgifter om de försäljnings- och distributionsvillkor, vilka dessa förlag under angivna förutsättningar anse sig kunna erbjuda. Svaren från Svenska bokförläggareföreningens medlemmar innehålla däremot, utöver hänvisningar till nu tillämpade rabatter och beräknade fraktkostnader, vissa, synpunkter på själva distributionssättet och därmed sammanhängande förhållanden. I n n a n en sammanställning göres av de erbjudna villkoren, torde en diskussion av dessa synpunkter vara påkallad. Diskussion

av framlagda

synptmkter

på

läroboksdistributionen.

Frågan om fria läroböcker åt samtliga folkskolans barn på statens bekostnad har uppenbarligen på förlags- och bokhandlarhåll väckt tanken på möjligheten av andra och mera direkta vägar för läroboksdistributionen än de hittills beträdda. Inför en sådan eventualitet har m a n funnit det angeläget a t t framhålla det nuvarande distributionssättet genom bokhan* deln såsom det fördelaktigaste. D e t är självfallet, a t t alla rent sakliga synpunkter, som härvid anläggas, förtjäna allvarligt beaktande. Men liksom under den tidigare statliga behandlingen av läroboksfrågan har även i detta sammanhang framförts påståenden och argument, vilka dels icke må anses obestridliga, dels icke kunna befinnas vidkomma den sak, varom fråga är. Bokhandeln och distributionen. Svenska bokhandlareföreningen, som anser den organiserade bokhandeln vara den billigaste och mest effektiva distributionsformen, anför: »Bortsett från det intrång på undervisningen,

175 en distribution genom skolorna eventuellt skulle komma att utgöra, torde bokhandeln ha större möjligheter än dessa att effektivt tillhandahålla ifrågavarande läroböcker .» Det är erkännansvärt, att bokhandlareföreningen vid sina överväganden rörande lämpligaste formen för distribution av läroböcker har undervisningens bästa för ögonen, men något intrång på undervisningen kan icke behöva befaras, vilket distributionssätt som än väljes. Då läroboksbeståndet är bestämt, och då upphandling av läroböcker för en skolas samtliga elever kan ske läsårsvis med anlitande av härför avsett anslag, kunna vederbörliga rekvisitioner färdigställas redan på våren och erforderliga böcker vara eleverna till hända redan på kommande läsårs första dag, oavsett om leveransen sker direkt från förlag, genom bokhandel eller förmedelst annat distributionsorgan. Skall däremot, såsom nu ofta sker, läroboksbehovet vid ett läsårs början först utrönas och undersökning därjämte verkställas rörande vilka elever som böra erhålla fri materiell, föreligger obestridligen fara för fördröjande av undervisningens vederbörliga igångsättande, men detta förhållande har, såsom lätt inses, intet samband med formen för läroboksdistributionen. Svenska bokhandlareföreningen anför vidare: »Ehuru bokhandelns nettoförtjänst å skolböcker är ytterst ringa, utgör icke desto mindre just skolbokshandeln särskilt för många mindre boklådor den ekonomiska ryggraden, och det torde kunna ifrågasättas om dessa boklådor, som dock ha en kulturuppgift att fylla, därigenom att de vänja skolungdomen vid att besöka bokhandeln och på så sätt hos de unga skapa ett bokintresse, som ofta varar hela livet, skulle kunna existera, ifall skolbokshandeln toges ifrån dem». Enligt förestående citat skulle bokhandelns kulturuppgift bestå däri, att den genom att vänja barnen vid att besöka bokhandeln hos dem skapade ett för livet bestående bokintresse. För sådant fall skulle alltså bokhandelns kulturuppgift och uppgiften att bereda barnen fria läroböcker stå i direkt strid mot varandra, eftersom barnen i händelse av fri lärobokstilldelning icke i och för läroboksköp hade anledning att besöka bokhandeln. Oavsett detta är emellertid att märka, att folkskolans barn, varom fråga är i detta sammanhang, ej ens under nuvarande förhållanden i nämnvärd utsträckning personligen ombesörja sina inköp av läroböcker. I första hand gäller detta naturligtvis barnen i skolorna på rena landsbygden, vilka barn utgöra något mer än 70 procent av barnantalet i rikets folkskolor och vilka icke ha direkt tillgång till någon bokhandel. Men även i städer och större samhällen, där bokhandel finnes, sker upphandlingen av folkskolebarnens läroböcker vanligen genom skolmyndighet och genom klasslärare. Det vill alltså synas, som om den i detta sammanhang av bokhandlareföreningen åberopade kulturuppgiften icke kan ha avseende på barnen i folkskolan.

176 I andra skrivelser har emellertid bokhandelns kulturella betydelse på annat sätt angivits. Sålunda framhåller bokhandlareföreningen i sitt på annan plats (sid. 167) citerade yttrande över ifrågasatt rabattering i vissa fall vid bokförsäljning till elever vid de allmänna läroverken, dels att skolboksförsäljningen för många bokhandlare bildar den fasta stommen i försäljningen och bidrager att täcka de allmänna och ofrånkomliga utgifterna, dels att bokhandeln på många platser icke skulle kunna fullgöra »sin allmänt litteraturförmedlande uppgift på samma sätt som hittills, om dess ersättning för skolboksförsäljningen blev så beskuren, att den icke kunde täcka de egna kostnaderna för denna försäljning». A.-B. Svenska Bokförlaget anför i sin å sid. 164 återgivna skrivelse, i vilken övriga ifrågakommande medlemmar av Svenska bokförläggareföreningen instämma och till vilken sagda förenings styrelse hänvisar, »att det ur synpunkten av den betydelsefulla uppgift, som bokhandeln gentemot allmänheten fyller i bokspridningens och därmed i kulturens tjänst, väl icke vore tillrådligt att undandraga bokhandeln försäljningen av folkskoleböcker». De sakkunniga vilja med hänvisning till de citerade yttrandena påpeka, hurusom bokhandelns allmänt litteraturförmedlande verksamhet såväl från bokhandlarna själva som icke minst från bokförlagen framställes såsom en från bokproduktionen fristående kulturuppgift, vilken för att vederbörligen kunna fyllas kräver stöd i läroboksdistributionen. Försäljningen av läroböcker angives som den fasta stommen i många bokhandlares affärsverksamhet. Särskilt gäller detta den orabatterade handeln med läroverksböcker, varav inkomsten får bidraga till täckande av »de allmänna och ofrånkomliga utgifterna» i samband med verksamheten i övrigt. Men även den rabatterade handeln med folkskoleböcker, av vilken inkomsten betecknas som ytterst ringa, betraktas dock — särskilt av förlagen — som så betydelsefull för bokhandeln, att denna dessförutan skulle röna avbräck i den uppgift, som den »gentemot allmänheten fyller i bokspridningens och därmed i kulturens tjänst». Sammanfattningsvis skulle alltså från bokhandlare- och förlagshåll framförda meningar kunna angivas så, att bokhandelns skolboksförsäljning ej endast bör giva skälig vinst i och för sig utan därjämte subventionera handeln med annan litteratur, vars spridning eljest skulle äventyras. Skolbokhandeln bör ej subventionera den allmänna litteraturspridningen. Det kan mycket starkt ifrågasättas, om det bör ankomma på skolväsendet att förutom fullgörandet av egna kulturuppgifter även möjliggöra fyllandet av bokhandelns. De argument, som till stöd för en dylik uppfattning vid upprepade tillfällen anförts från bokhandlare och bokförlag, torde lämpligen kunna avföras från läroboksdiskussionen, så framt man med densamma avser att nå fram till strängt sakliga lösningar av föreliggande pro-

177 blem. Vad det här närmast gäller är åstadkommande av en läroboksdistribution, som med iakttagande av rimliga hänsyn till producenterna på enhetligaste och förmånligaste sätt tillgodoser de köpares intressen, vilka saken vederbör, men endast deras. Bokhandelns allmänt litteraturförmedlande uppgift torde böra givas sådana villkor, att dess fyllande icke behöver göras beroende av lärobokshandeln, och då detta för närvarande uppenbarligen icke är fallet, kan frågan om läroboksdistributionen icke anses vara tillfredsställande löst. Lärobokshandeln bör rättvisligen icke »bilda den fasta stommen» i eller utgöra »den ekonomiska ryggraden» vid en försäljning, som i större eller mindre utsträckning avser att tillgodose den bokköpande allmänheten. Det må även befinnas anmärkningsvärt, att den i här återgivna eller refererade skrivelser omförmälda kulturuppgiften på bokmarknadens område betecknas såsom enbart åvilande bokhandeln, d. v. s. att nämnda uppgift först befinnes inträda med spridningen av den litteratur, bokförlagen producera. E t t dylikt betraktelsesätt synes de sakkunniga icke vara rättvist gentemot förlagsverksamheten, som ju dock — sannolikt i samband med andra intressen — påtagit sig uppgiften att tillhandahålla ett landets allmänna kulturella standard motsvarande litteraturförråd. I betraktande av att kommissionsbokhandeln huvudsakligen utgör ett av förlagen instituerat och genom särskilda föreskrifter reglerat organ för förmedlande till allmänheten av förlagsverksamhetens produkter, synes man rent av kunna göra gällande, att den i olika samband åberopade kulturuppgiften, vars betydelse ingen torde bestrida, i första hand och till väsentlig del ankommer på förlagen, vilka för uppgiftens fyllande anlita av dem såsom lämpliga befunna distributionsvägar. Om skolbokshandelns nuvarande anordning sålunda åberopas såsom behövlig för att subventionera handeln med annan litteratur, måste kravet på sådan subvention betraktas såsom ytterst utgående från förlagen. Frågan om huruvida eller i vilken mån fullgörandet av bokförlagens allmänt litteraturförmedlande uppgift kan vara i behov av understöd, avstå de sakkunniga från att söka bedöma, men skulle så vara fallet, finna de det dock uppenbart, att subventionen icke bör utkrävas av skolungdomens målsmän eller ur för skolväsendet avsedda anslag. (Jämför beträffande frågans principiella sida vad som rörande olika statsanslag för samma ändamål anförts i kapitlet om det s. k. finnmarksanslaget, sid. 29). Möjligheten

av enhetliga

distributionsvillkor.

Frågan om central upphandling och distribution. Angelägenheten av fullt enhetliga priser vid leverans av läroböcker, fritt respektive skolor utan avseende på skolortens geografiska belägenhet, är uppenbar vid den förutsättningen, att statens bestridande av kostnaderna för fri undervisnings12

178 materiell åt folkskolans barn sker genom utbetalande till skoldistrikten av ett efter medelkostnad per barn och år beräknat statsanslag. En sådan medelkostnad låter sig för det första svårligen beräkna, om man ej utgår ifrån, att nettopriset inklusive fraktkostnader för en given lärobok eller förbrukningsartikel är detsamma på varje skolort i riket. För det andra skulle realvärdet av denna medelkostnad bli synnerligen varierande, för det fall att upphandlingsvillkoren framgent liksom nu skulle förete betydande olikheter, betingade dels av skolortens läge i förhållande till förlagsort, dels av rent tillfälliga förhållanden, såsom exempelvis vederbörande skolmyndighets möjligheter att med sina leverantörer träffa mer eller mindre förmånliga avtal. En tänkbar möjlighet att undanröja anledningarna till den nuvarande, i det föregående exemplifierade bristen på enhetlighet beträffande läroboksupphandlingen, vore att sagda upphandling skedde centralt genom statens försorg och att distributionen till vederbörande skoldistrikt överlämnades åt statligt kommunikations verk. En sådan anordning borde då jämväl omfatta upphandling och distribution av förbrukningsmateriell. I anslutning till de för utredningen lämnade direktiven ha de sakkunniga undersökt kostnaderna för administrationen av statlig central upphandling och distribution av förbrukningsmateriellen och därvid anmodat generalpoststyrelsen att på grundval av uppgifter om den sannolika årliga materiellåtgången beräkna dessa administrationskostnader för det fall, att postverket skulle få upphandlings- och distributionsuppgiften sig anförtrodd. Generalpoststyrelsens den 26 november 1938 avgivna yttrande (Bil. 1), till vilket de sakkunniga i det följande återkomma, synes ge vid handen, att central upphandling av förbrukningsmateriell icke förbilligar kostnaderna för materiellen i fråga och ej heller från andra synpunkter kan befinnas lämplig. I betraktande härav ha de sakkunniga ansett sig kunna avstå från liknande undersökningar beträffande läroboksupphandlingen, så mycket mera som läroboksnämnden, vilken under utredningsarbetets gång instituerats, icke endast jämlikt sitt uppdrag skall pröva prissättningen å läroböcker, utan även — såsom de sakkunniga i annat sammanhang skola påvisa — äger möjlighet att verka reglerande på distributions villkoren. Viss centralisering inom den fria marknaden. En samlad upphandling och distribution av såväl läroböcker som förbrukningsmateriell torde emellertid vara möjlig utan att detta behöver ske på statlig väg. Enligt redogörelsen för skolmateriellfrågans lösning i Finland (sid. 93) ske skoldistriktens rekvisitioner av erforderliga skolförnödenheter från centralaffärer, fyra till antalet. »Förläggarna ha uttalat önskemålet», heter det i redogörelsen, »att bokinköpen skulle ske genom förmedling av lokal bokhandel, men då också skolmaterialiecentralaffärerna själva förlägga böcker, har det

179 dels för debiteringens, dels för fraktkostnadernas skull ävensom av andra praktiska orsaker lett därhän, att kommunerna i stor utsträckning anskaffa också böcker genom dessa centralaffärer». Läroböckerna godkännas av skolstyrelsen, motsvarande skolöverstyrelsen i Sverige, varvid prisprövning avseende för skolorna gällande nettopris sker. Om rekvisition belöper sig till minst 500 mark (cirka 43 lo-.) betalar leverantören frakten till mottagningsstationerna. Tack vare förekomsten av dessa centralaffärer synes man alltså i Finland ha kunnat lösa frågan om enhetliga priser oavsett förbrukningsortens läge inom landet såväl beträffande läroböcker som förbrukningsmateriell. Läroboksutgivande förbrukningsmateriellförlag förekomma visserligen även i Sverige, exempelvis Skriv- och Ritboksaktiebolaget, Arlöv, och A. B. Magn. Bergvall, Stockholm, men dessa företag torde icke vara jämförliga med skolmaterialieaffärerna i Finland, och deras möjligheter att förse sina kunder med läroböcker från annat än eget förlag äro av Svenska bokförläggareföreningen förebyggda genom i det föregående återgivna affärsregler (sid. 169), enligt vilka det befunnits vara för bokmarknadens reglering lämpligt att endast låta nämnda företag åtnjuta hälften så stor rabatt, som medgives bokhandlare. Sannolikt vore det med hänsyn till önskvärdheten av skolmateriellens förbilligande förmånligt, ifall den fria marknaden på området komme att följa samma utvecklingslinje som i Finland. I varje fall måste fraktkostnaderna vid gemensam distribution av läroböcker och förbrukningsmateriell ställa sig väsentligt billigare, än då dessa skolförnödenheter distribueras var för sig. Utgår man från nuvarande svenska förhållanden synes det antagligt, att skolmateriellförlag med distributionssystem, som förgrena sig icke endast över järnvägs-, ångbåts- och poststationer utan som nå var och en enskild läraravdelning inom vederbörligt avsättningsområde, skulle kunna utgöra lämpliga organ jämväl för förmedlingen av läroböcker under förutsättning att de erhölle samma förmedlingsvillkor, som bokhandeln åtnjuter för sin distributionsuppgift. Hithörande förhållanden torde emellertid icke kunna göras till föremål för överväganden och förslag från de sakkunnigas sida. Enhetliga villkor med nuvarande distributionsformer. En statlig upphandling och distribution av läroböcker synes de sakkunniga, såsom antytts, icke för närvarande vara tillrådlig. Problemet synes alltså böra begränsas till frågan, huruvida med nuvarande distributionsvägar möjlighet föreligger att uppnå en läroboksupphandling, som innebär enhetliga förmåner för varje skolort i riket, oavsett dess geografiska läge. Härvidlag ha de sakkunniga sålunda att ta i betraktande de svar, vilka från ifrågakommande läroboksförlag ävensom från Svenska bokhandlareföreningen inkom-

180 mit på de sakkunnigas förenämnda cirkulärskrivelse den 28 januari 1939, i vad sagda svar begränsa sig till rent sakliga upplysningar. En sammanställning av de härvid från förlagen offererade villkoren ter sig sålunda: Översikt över tillämpade eller vid förfrågan från de sakkunniga erbjudna försäljningsvillkor beträffande läroböcker för folkskolan. Bokförlag

Till Svenska

bokförläggareföreningen

Rabatt

Övriga villkor

A n m.

an-

slutna förlag: Svenska Bokförlaget, P. A. Norstedt & 16% % Köparen (Högst) frakten. Söner, Alb. Bonnier, Stockholm.

betalar

C. E. Fritzes Bokförlags A. B., Stockholm. Hugo Gebers Förlags A. B., Stockholm. A. V. Carlssons Bokförlags A. B., Stockholm. J. A. Lindblads Bokförlags A. B., Uppsala. A. B. C. W. K. Gleerups Bokförlag, Lund. Utanför

Svenska

Enligt överenskommelse av 1933 med Sv. Bokhandlareföreningen medgives bokhandel lämna samma rabatt. Frakten räknas från förlagsorten och uppskattas genomsnittligt till 2 ä 3 % av böckernas nettopris. Stundom lämnar bokhandel böckerna franco med tilllämpande av lägre, mycket växlande rabattsatser. Bokhandel erhåller av förlag 25 % rabatt.

bokförläggareföreningen

stående förlag: A. B. Magn. Bergvalls förlag, Stockholm. 16% % Franco vid rekvi- Förlaget lämnar bokhansition för minst del 30 % rabatt. 10 kr. A. B. Ehlins förlag, Stockholm.

20%

Köparen frakten.

Skriv- och Ritboks A. B., Arlöv.

20%

Franco vid rekvi- Rekvisitionsminimum för sition för minst fraktfrihet får omfatta även förbrukningsmate50 kr. riell.

Skolförlaget, Gävle.

25%

Franco.

Thulin & Ohlson, Göteborg.

20%

Franco.

betalar

Fraktfrihet skulle medföra någon sänkning av rabatten eller höjning av bruttopriset.

Förlaget utger för skolbruk endast ett arbete, uppdelat på 2 band och avsett för småskolan.

Av ovanstående framgår att de läroboksförlag, vilka icke äro anslutna till Svenska bokförläggareföreningen, vid rekvisition av läroböcker direkt

181 från förlag kunna erbjuda rabatter från 16 % procent upp till 25 procent och därjämte fraktfrihet. Utan att draga alltför vittgående slutsatser av detta förhållande anse sig de sakkunniga kunna utgå ifrån att 16 % procent rabatt jämte fraktfrihet innebär ett rimligt och generellt tillämpligt upphandlings villkor. Vilket distributionssätt, som härvid kan komma i fråga, må självfallet betraktas som varje förlags egen angelägenhet. Då emellertid bokhandelns roll vid läroboksförmedlingen av Svenska bokförläggareföreningens medlemmar framhållits såsom synnerligen betydelsefull, önska de sakkunniga i sammanhanget göra några påpekanden. I redogörelsen för läroboksupphandlingen i de skoldistrikt, vilka tillhandahålla folkskolans barn helt fri undervisningsmateriell, har konstaterats, att det övervägande flertalet — 63.6 procent av det undersökta materialet — ombesörjer sina inköp genom bokhandel. De därvid allmännast tillämpade rabattsatserna äro 10 procent, 12 % procent, 15 procent och 16 % procent. Varianterna under 16 % procent torde vanligen avse fall, då bokhandeln lämnar varan fraktfritt, under det att mottagaren med vissa angivna undantag själv betalar frakten vid tillämpningen av sistnämnda rabattsats. Fraktkostnaderna beräknas av såväl Svenska bokhandlarföreningen som av Svenska bokförläggareföreningen till 2 a 3 procent av böckernas bruttopris. Möjligheten för bokhandeln att med iakttagande av gällande affärsregler leverera böckerna fraktfritt förutsätter, enligt Svenska bokförläggareföreningen, att den högsta medgivna rabatten 16 % procent minskas med den genomsnittligt beräknade fraktkostnaden. Vad som begränsar sagda möjlighet därhän, är uppenbarligen den av bokhandel från förlag åtnjutna rabatten, vilken enligt Svenska bokhandlareföreningen »är fastställd i för yrket gällande affärsregler och utgör 25 procent». För så vitt de sakkunniga kunna finna, avser detta fastställande dock endast bokhandelsrabattens minimum och innebär sålunda möjlighet för förlagen att medgiva och rätt för bokhandeln att åtnjuta för den senare än gynnsammare rabattering. De av de sakkunniga i tillämpliga delar citerade affärsreglerna innehålla nämligen i 5 § 2 mom. a): »Bokhandlare erhåller av bokförläggare vid inköp av skolböcker minst 25 procent rabatt». Att förlagsverksamheten kan bära en högre bokhandelsrabatt å skolböcker än angivna minimum, framgår av uppgiften från A. B. Magn. Bergvall, som lämnar bokhandeln en rabatt av 30 procent. Skillnaden mellan denna rabattsats och den till minst 25 procent fastställda täcker, som synes, mer än väl de av bokförläggare- och bokhandlareföreningarna beräknade genomsnittliga fraktkostnaderna, varför intet oöverstigligt hinder synes möta att ge bokhandeln möjlighet att vid partiförsäljning av läroböcker till folkskolan generellt tillämpa 16 % procent rabatt jämte fraktfrihet. Hithörande ting måste emellertid, såsom framhållits, betraktas som en för förlagsverksamheten och dess kommissionärer intern angelägenhet. Måhända kan i sam-

182 band med denna angelägenhets nöjaktiga ordnande från skolbokhandelns synpunkt jämväl skapas bättre villkor för bokhandelns allmänt litteraturförmedlande uppgift, vars kulturella betydelse ingalunda underskattas, men som dock sakligt sett är identisk med försäljningen för bokförlagens räkning av genom dem utgiven litteratur i vidsträcktare mening. De sakkunniga. Av det anförda framgår, att de sakkunniga — givetvis med hänsyn till nuvarande bruttoprissättning å läroböcker — finna tillämpningen av minst 16 % procent rabatt jämte fraktfrihet vid partiförsäljning av läroböcker till folkskolan såväl rimlig som möjlig. De sakkunniga ha vid sina beräkningar av kostnaderna för fri undervisningsmateriell i folkskolan utgått från denna möjlighet. För det fall att statsmakterna skulle besluta fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell åt folkskolans barn på statens bekostnad och därvid ett beräknat kostnadsmedeltal per barn och år lägges till grund för skoldistrikten tilldelade anslag, synes det sålunda vara av synnerlig vikt, att de upphandlande skoldistrikten hållas underkunniga om i vilken mån angivna förmåner äro möjliga att erhålla. Den tillgängliga utvägen i detta fall synes de sakkunniga vara, att upplysningar härom lämnas i den förteckning på för skolbruk medgivna läro- och läseböcker, vilken det ankommer på statens läroboksnämnd att upprätta och redigera. Uppgifterna om medgivna böckers bruttopriser kunna givetvis icke lämna skolmyndigheterna tillräcklig ledning för upphandlingsförfarandet, så framt icke rabatter och andra villkor samtidigt angivas i förteckningen. Det kan förväntas, att ifrågakommande förlag beredvilligt skola stå läroboksnämnden till tjänst med upplysningar om de förmåner, skoldistrikten kunna erhålla vid inköp direkt från dem eller genom bokhandel. Under nämnda förutsättningar skulle läroboksnämnden självfallet i samband med sin prisgranskningsuppgift tillse, att omräkningar av bruttopriserna i syfte att illudera angivna upphandlingsförmåner icke finge förekomma.

2.

Förbrukningsinaieriell.

Nuvarande upphandling. Upphandlingen av förbrukningsmateriell för folkskolan sker till övervägande delen direkt hos skolmateriellförlag. Av de 206 skoldistrikt, den företagna undersökningen gäller, rekvirera sålunda 164 eller 79.6 procent sitt materiellbehov huvudsakligen från förlag, under det att endast 29 eller 14.1 procent enbart anlita bok- eller pappershandel för sina inköp. I 13 fall (6.3 procent) är upphandlingssättet icke angivet. De vid upphandling från förlag tillämpade rabatterna te sig enligt lämnade uppgifter ganska växlande såsom framgår av nedanstående tablå:

183 Intill Intill Rabatt Rabatter vid uppIngen 5 10 12 i2V« 13 14 l A »Netto- 15 16Vs 17Vi 25 ej an20 handling direkt från rabatt % % % % % priser» % X given materiellförlag % Antal skoldistrikt. .

2 11 3

31¶Den allmännast tillämpade rabattsatsen är som synes 15 procent. Enligt inhämtade upplysningar utöver dem, som erhållas ur det bearbetade materialet, tillämpas denna rabatt vid betalning inom tre månader, varjämte lämnas ytterligare 2 ä 3 procent kassarabatt vid betalning inom trettio dagar. Varorna lämnas fraktfritt vid rekvisition för minst 50 kronor. Vid förfrågan hos skolmateriellförlag har meddelats, att uppgifterna om »nettopriser» ha avseende på särskilda överenskommelser mellan kund och förlag efter anbud från förlagens sida. De härigenom fastställda nettopriserna motsvara i allmänhet katalogpriser, rabatterade med 15 procent jämte fri frakt på förut angivna villkor. Av de uppgiftslämnande skoldistrikten åtnjuta sålunda ungefär % nämnda förmåner, vadan redan för närvarande enhetliga priser beträffande förbrukningsmateriell kunna anses gälla i avsevärd utsträckning. Givet är, att vid det allmännas övertagande av kostnaderna för förbrukningsmateriell, sådana anordningar böra träffas, att enhetliga priser överallt tillämpas. För de 29 skoldistrikt, vilka uteslutande anlita bok- eller pappershandel vid sin upphandling av förbrukningsmateriell, variera tillämpade rabatter på följande sätt: Rabatter vid upphandling av förbrukningsmateriell från bokhandel Antal skoldistrikt

25 X

16 167» 167a 20 X % X X

X

Rabatt ej angiven

5¶Ingen rabatt

10 127, 15

X

7°

X

3¶I betraktande av att bok- och pappershandlare själva äro kunder hos skolmateriellförlagen och att de rabatter de därvid erhålla enligt uppgift icke överstiga dem, som erhållas av skoldistrikt vid direkt köp från förlag, kunna förlagens katalogpriser uppenbarligen icke ligga till grund för i tabellen angivna rabattsatser, i varje fall icke för de rabatter, som uppgå till 15 procent och däröver. Härav följer, att inköp av förbrukningsmateriell från bok- och pappershandel, oavsett om varan lämnas franco eller icke, alltid måste ställa sig oförmånligare än köp direkt från förlag, som ju också befinnes vara den allmännast brukade upphandlingsformen. Att man på vissa orter dock anlitar bokhandel vid köp av förbrukningsmateriell, torde bero på att man finner det bekvämt med endast en leverantör för den undervisningsmateriell, som skall tillhandahållas barnen. Rekvisitioner av såväl böcker som förbrukningsmateriell ingivas till samma

184 firma, som levererar dessa artiklar samtidigt. Vid skoldistrikts överenskommelse med bokhandel om leverans av läroböcker kan vidare den omständigheten tänkas inverka, att distriktet förbinder sig inköpa sitt behov av förbrukningsmateriell från samma leverantör. Samlad upphandling. Av undersökningsmaterialet framgår, att man på vissa håll löst frågan om samtidiga leveranser av böcker och förbrukningsmateriell utan att därför anlita bokhandeln. Man har nämligen överenskommit med vederbörligt materiellförlag att ävenledes ombesörja bokleveranserna, varvid dock torde böra förutsättas, att bokproducenten icke är bunden av för förläggare och bokhandlare gällande affärsregler. På detta sätt har i vissa fall skoldistrikt, oavsett avståndet från förlagsorterna, befunnits erhålla erforderliga skolböcker mot 16 % procent rabatt och erforderlig förbrukningsmateriell mot 15 procent rabatt å katalogpriser, allt fraktfritt. Möjligheten av enhetliga villkor. Upphandlingen av förbrukningsmateriell för rikets folkskolor sker för närvarande huvudsakligen genom klasslärarna, vilka i sin ordning till av vederbörande skolmyndighet godkända priser tillhandahålla eleverna materiellen. Denna upphandling torde undantagslöst ske från skolmateriellförlag mot 15 procent rabatt och fraktfrihet vid rekvisition för minst 50 kronor. De skoldistrikt, vilka tillhandahålla eleverna fri förbrukningsmateriell, ombesörja, såsom påvisats, till övervägande delen sin upphandling på enahanda sätt och villkor. En distributionsapparat, vilken med smärre inskränkningar omspänner hela riket och därvid medger — eller utan svårighet torde kunna medge — full enhetlighet i fråga om leveranspris och fraktfrihet, existerar sålunda då det gäller förbrukningsmateriellen . Frågan om statlig central upphandling. Då emellertid i de för de sakkunniga gällande direktiven särskild uppmärksamhet påkallats rörande upphandlingen av förbrukningsmateriell, ha de sakkunniga, såsom förut meddelats, undersökt möjligheterna för en statlig upphandling och distribution av nämnda materiell. Av de befintliga statsorgan, som därvid kunnat komma i fråga, ha de sakkunniga av flera lätt insedda skäl funnit postverket vara närmast tillgängligt för nämnda uppgift och sålunda anmodat generalpoststyrelsen att med ledning av uppgifter om det sannolika årliga materiellbehovet utföra beräkningar rörande administrationskostnaderna för en förbrukningsmaterielldistribution genom postverket. Dessa beräkningar ha såsom nämnts överlämnats till de sakkunniga genom skrivelse från generalpoststyrelsen den 26 november 1938 (Bil. 1.) och ange de årliga administrationskostnaderna för sagda distribution till i runt tal 1 000 000 kronor. I betraktande härav och jämväl med hänsyn till andra under beräk-

185 ningen framkomna omständigheter drager generalpoststyrelsen i tvivelsmål, huruvida anskaffning och tillhandahållande av förbrukningsartiklar bör ordnas på sätt som de sakkunniga, sitt utredningsuppdrag likmätigt, i detta sammanhang antytt. Enligt generalpoststyrelsens uppfattning bör alltså allvarligt övervägas, »huruvida icke andra utvägar må förefinnas för lösning av spörsmålet om tillhandahållandet av skolmaterialier». Såsom de sakkunniga tidigare påpekat, föreligger redan i fråga om förbrukningsmateriellen en distributionsapparat, som med smärre inskränkningar omspänner hela riket och som medger eller synes kunna medge full enhetlighet i fråga om leveranspris och fraktfrihet. I stort sett fyller sålunda distributionssystemet i fråga de anspråk, som enligt de sakkunnigas mening böra ställas därpå, och dess ersättande med en från central depå utgående statlig distribution skulle alltså endast kunna ifrågasättas, om härigenom åstadkommes ett väsentligt förbilligande av den skoldistrikten tillhandahållna materiellen. För att så skulle kunna bli fallet beträffande det av generalpoststyrelsen beskrivna distributionssystemet, måste förutsättas en central upphandling på sådana villkor, att därvid erhållna rabatter och andra förmåner i första hand täckte administrationskostnaderna och därutöver lämnade ett för prissänkning tillgängligt överskott. Årliga kostnaden för förbrukningsmateriellen till barn i folk- och fortsättningsskolor kan vid nuvarande upphandling i runt tal beräknas till 2 700 000 kronor. Härvid förutsattes 15 procent rabatt å katalogpriser samt fraktfrihet, vilka villkor som regel lämnas av skolmateriellförlagen. Att en upphandlings- och distributionsapparat med administrationskostnader uppgående till mer än tredjedelen av det beräknade nuvarande totala kostnadsbeloppet skulle kunna medföra ett förbilligande, måste anses ytterst osannolikt. Med hänvisning till den genom generalpoststyrelsen förebragta utredningen finna de sakkunniga sålunda ådagalagt, att central statlig upphandling och distribution av förbrukningsmateriell för närvarande icke bör företagas, vadan anskaffningen av sådan materiell synes böra överlämnas åt skoldistrikten med föreskrift om iakttagande av förmånligaste upphandlingsformer. De sakkunniga. Vid ett fortsatt anlitande av den hittills allmännast brukade distributionsformen, då det gäller förbrukningsmateriell, torde emellertid, för det fall att staten skall bestrida materiellkostnaderna, en prisprövning kunna ifrågasättas i analogi med den, som åligger läroboksnämnden i fråga om läro- och läseböcker. Anlitandet av en särskild institution för sådan prisprövning skulle nödvändiggöra upprättandet av en standardförteckning över de förbrukningsartiklar, vilka kunna betraktas som oundgängligen erforderliga, och inom denna förtecknings ram skulle de lokala skolmyndigheterna tydligen böra åläggas hålla sig vid de inköp, som be-

186 kostades av statsmedel. Det förefaller emellertid de sakkunniga, som om en så beskaffad prisprövning och en så reglerad upphandling icke vore påkallade då det gäller förbrukningsmateriellen. Att en priskontroll även därvidlag bör förekomma, finna de sakkunniga dock självfallet men anse, att en sådan icke behöver ske på samma sätt som i fråga om läro- och läseböcker utan lämpligen bör företagas i samband med den omräkning av ett eventuellt materiellkostnadsanslag, vilken uppenbarligen skulle komma att bliva påkallad med vissa tidsintervaller, exempelvis vart tredje år. Därest en central kameral institution för skolväsendet upprättas vill det synas, som om såväl förenämnda beräkning av det årliga medelsbehovet för fri undervisningsmateriell som även i samband därmed stående prisprövning beträffande förbrukningsmateriellen borde ankomma på sagda institution. Vad beträffar nuvarande prisläge i fråga om förbrukningsmateriellen ha de sakkunniga — lika litet som då det gäller läroböcker — ansett sig böra ingå på prisfrågan i och för sig. Vad som för de sakkunniga härvidlag är det väsentliga vid framställande av förslag rörande fri undervisningsmateriell för folkskolans barn, är den omständigheten, att en distributionsapparat för förbrukningsmateriell existerar, genom vars utnyttjande full enhetlighet i fråga om leveransvillkoren kan ernås oavsett upphandlingsorternas geografiska belägenhet. Vid sina kostnadsberäkningar ha de sakkunniga utgått från ett generellt utnyttjande av den upphandlingsmöjlighet, som innebäres i förbrukningsmateriellanskaffning direkt från skolmateriellförlag med erhållande av minst 15 procent rabatt å katalogpriser jämte fraktfrihet.

3. Kostnaderna för fri materiell. Folkskolan. I de »Uppgifter angående undervisningsmateriell», vilka de sakkunniga genom cirkulärskrivelse den 25 oktober 1937 till statens vederbörande folkskolinspektörer infordrat från skoldistrikt med fri undervisningsmateriell, inrymmes tablå över »verkliga utgifter för undervisningsmateriell» under åren 1933, 1934, 1935 och 1936, sålunda specificerad: utgifter för läroböcker, för läseböcker i småskolan, för läseböcker i folkskolan, för tryckta arbetsanvisningar, för slöjdmateriell, för materiell för hushållsundervisningen och för annan förbrukningsmateriell. I anslutning till denna tablå infordrades även uppgifter om elevantalet i respektive småskolan, folkskolan och fortsättningsskolan under vart och ett av läsåren 1933/34, 1934/35, 1935/36 och 1936/37. I den mån skoldistriktens bokföring medgivit lämnande av uppgifter i enlighet med den äskade specifikationen, har en uppskattning kunna ske

187 rörande medelkostnaden per barn och år för fri undervisningsmateriell, i förevarande sammanhang avseende i första hand läroböcker samt sådana skolförnödenheter, som i specifikationen betecknats med »annan förbrukningsmateriell». För utredningens ändamål ha emellertid de sålunda lämnade uppgifterna icke befunnits vara tillfyllest. I fråga om kostnaderna för läroböcker förete dessa — oavsett den variation som betingas av skiftande lärobokspriser och mer eller mindre förmånligt upphandlingssätt — en mångfald variationer allt efter det sätt på vilket tilldelningen sker. Böckerna lämnas till barnen i vissa distrikt helt såsom gåva, i andra helt såsom lån, under det att en tredje kategori av distrikt lämnar vissa böcker som gåva och vissa som lån efter mycket skiftande grunder. I fråga om förbrukningsmateriellen är bedömningsgrunden ännu mera osäker, då det visat sig, att man inom skoldistrikten på olika sätt uppfattat vad de sakkunniga egentligen avsett med »annan förbrukningsmateriell». Vid beräkningen av kostnaderna för fri undervisningsmateriell med den begränsning, som här avses, ha de sakkunniga icke ansett sig böra behandla det angivna undersökningsmaterialet, särskilt som en fastare bedömningsgrund genom skoldistriktens enskilda kostnadsutredningar efter hand kommit att stå till de sakkunnigas förfogande. Dylika mer eller mindre omfattande utredningar ha dels i samband med förenämnda uppgifters insändande, dels på direkt anfordran företetts eller till sitt resultat angivits från 40 skoldistrikt, nämligen Arvidsjaur, Avesta, Baltak, Bjursås, Bräcke, Domnarvet, Eslöv, Flen, Gråmantorp, Göteborg, Hedemora, Hälsingborg, Hässleholm, Järvsö, Kalmar, Karlshamn, Katrineholm, Landskrona, Linköping, Ljungby, Lysekil, Malmö, Nordingrå, Norrfjärden, Norrköping, Nässjö, Ore, Perstorp, Stockholm, Strängnäs, Sundbyberg, Södertälje, Tidaholm, Tranås, Trelleborg, Umeå, Varberg, Västerås, Växjö och Älvsbyn. Innan en redogörelse lämnas för dem av antydda utredningar, vilka på grund av sin utförlighet eller eljest befunnits böra läggas till grund för de sakkunnigas bedömande, torde en översikt av i vissa skoldistrikt beräknade medelkostnader per barn och år för helt fria läroböcker och helt fri förbrukningsmateriell vara av intresse (se tabell å nästa sida). I vissa fall ha beräkningarna visat sig grundade på bruttopriser. Som synes variera de i tabellen angivna medelkostnaderna per barn och år mellan 6 kronor och 13 kronor 1 öre. Möjliga anledningar till variationerna äro: skillnad mellan 6-årig och 7-årig folkskola, lästidens olika längd (34V2—39 läsveckor), olika skolformer, olika upphandlingsvillkor, tilldelning av förbrukningsmateriell efter maximering på olika grunder eller utan angiven begränsning samt skiftande priser å för samma kursmoment använda läroböcker. Härtill kommer att biblar i vissa fall betraktats som läroböcker och tilldelas eleverna som gåva, i andra åter hänförts till

188 Av v i s s a s k o l d i s t r i k t b e r ä k n a d e m e d e l k o s t n a d e r p e r b a r n och år för fri a l ä r o b ö c k e r och fri f ö r b r u k ningsmateriell. Skoldistrikt

Kr.

Kr.

Skoldistrikt

Skoldistrikt

Kr.

7.00¶Järvsö

10.81¶Avesta

8.9G

Kalmar

9.50¶Baltak

6.50¶Karlshamn

8.64¶Bjursås

8.00¶Katrineholm

7.47¶Bräcke

10.00¶Ljungby

7.23¶Tranås

6.38¶Eslöv

7.20¶Lysekil

6.50¶Trelleborg

8.00¶Flen

8.oo

Norrfjärden

7.14¶Varberg

9.oo

Hedemora

7.17¶Nässjö

8.09¶Västerås

6.00¶Hälsingborg

11.01¶Perstorp

7.30¶Växjö

6.86¶Hässleholm

8.14¶Stockholm

7.70¶Södertälje

8.75 7.27

skolans läseboksförråd och därför icke upptagits i kalkylen. I något fall ha vissa böcker, som eljest anses tillhöra läseboksförrådet, upptagits som läroböcker. Stockholm. Av de i tabellen upptagna skoldistrikten tilldrager sig Stockholm särskilt intresse på den grund att folkskolan är 7-klassig, att lästidens längd är 39 veckor, att skolformen är A-skola (med ett fåtal för utredningen betydelselösa undantag), att upphandlingsvillkoren såväl beträffande läroböcker som förbrukningsmateriell måste anses så förmånliga, som nuvarande förhållanden överhuvud taget medge, att tilldelningen av förbrukningsmateriell sker med begränsning till såsom nödiga befunna förbrukningsartiklar men utan maximering i fråga om kvantiteten och att läroboksbeståndet är enhetligt. Den i tabellen angivna medelkostnaden per barn och läsår 13 kronor 1 öre är emellertid icke tillkommen genom en mera ingående utredning av materiellbehovet, eller den exakta materiellåtgången utan grundar sig på kontoutdrag ur bokförda kostnader. För år 1937, från och med vilket år Stockholms stad infört fri förbrukningsmateriell för samtliga barn i folkskolan, äro de av Stockholms stad lämnade uppgifterna följande, vad angår läroböcker och förbrukningsmateriell: Böcker åt behövande skolbarn

Förbrukningsmateriell

Årskostnad

151496.50 Antal elever

7 901

28 867

Kostnad per elev

189 Vad först beträffar siffrorna rörande böcker åt behövande skolbarn avse dessa, som synes, endast att ådagalägga att under år 1937 7 901 skolbarn, uppenbarligen även tillhörande folkskolans högre avdelning (klass VIII), begärt och erhållit fria böcker och att detta dragit en kostnad av 61 360 kronor 31 öre. Den därvid erhållna medelkostnadssiffran 7 kronor 76 öre kan dock icke läggas till grund för beräkningen av årskostnaden för det fall, att samtliga barn skulle erhålla fria läroböcker, alldenstund ingenting utsäges om barnens fördelning på olika klasser, vilka förete skiftande läroboksbehov. Erfarenheten har visat, att föräldrar ofta funnit sig kunna bekosta sina barns läroböcker under de två första skolåren, men däremot under det tredje skolåret, då utgifterna för läroböcker äro högst, begärt fria böcker. I många fall torde därjämte förekomma, att barn, som inflyttat från andra skoldistrikt med andra läroböcker än de i Stockholm använda, gratis tilldelats nya läroböcker och därmed vållat en ökning i distriktets lärobokskostnad, vilken ökning, om de sakkunnigas förslag vinner beaktande, knappast skulle behöva förekomma eller i varje fall skulle väsentligt nedbringas. Slutligen är att märka, att Stockholms stads anslag till böcker åt behövande barn även avser biblar. Enligt de sakkunnigas förslag hänföras biblar till sådana böcker, som utlånas till eleverna att företrädesvis brukas å skolrummet. Då Stockholms folkskoledirektion genomfört enhetlighet beträffande de inom distriktet använda läroböckerna, vållar det emellertid ingen svårighet att erhålla ett godtagbart medelvärde för kostnaden per barn och år med ledning av verkliga kostnaden för de läroböcker, ett folkskolebarn i Stockholm enligt för distriktet gällande föreskrifter behöver för genomgående av folkskolans 7 klasser. För en medelstor folkskola i Stockholm skulle bruttokostnaderna för läsåret 1938/39 ha uppgått till de belopp, som nedanstående tabell anger: B r u t t o k o s t n a d f ö r l ä r o b ö c k e r vid' en m e d e l s t o r folkskola i Stockholm. Barnantal

Bruttokostnad per barn Kr.

Totalkostnad (Brutto) Kr.

I

978.25 II

821.60¶Klass

III

2116.00 IV

v

6 267.90

VI VII I—VII . . . .

190 I barnantalet ha icke medräknats barn, tillhörande specialklasser. I lärobokskostnaden för klass VII ha icke medräknats kostnaderna för läroböcker i ämnet hushållsgöromål, detta av den anledningen, att det erhållna medelvärdet må kunna jämföras med medelvärden från landsbygdsskolor, där ämnet hushållsgöromål — i den mån det förekommer på schemat — oftast hänföres till fortsättningsskolan, vars materiellkostnader komma att göras till föremål för särskild beräkning. Kostnaden för biblar har av skäl, som förut angivits, icke upptagits i detta sammanhang. Stockholms folkskoledirektion erhåller vid inköp av läroböcker 16% procent rabatt. Med tillämpning av denna rabattsats å i tabellen angivna bruttokostnad för klasserna I—VII 6 267 kronor 90 öre erhålles nettokostnaden 5 223 kronor 25 öre, vilket innebär en medelkostnad per barn och år för läroböcker av 4 kronor och 20 öre. Tilldelningen av förbrukningsmateriell vid Stockholms folkskolor normeras genom en förteckning över för undervisningens olika behov erforderliga förbrukningsartiklar. Denna förteckning torde kunna anses som förebildlig. Tilldelningen är icke maximerad, men det ankommer givetvis i första hand på klassläraren och därjämte på överläraren att tillse att slöseri med materiellen icke förekommer. Den kostnadssumma beträffande förbrukningsmateriellen år 1937 151 496 kronor 50 öre, vilken lämnats de sakkunniga av Stockholms folkskoledirektions expedition och som antyder en medelkostnad per barn och år av 5 kronor 25 öre, anger givetvis exakt, vad som av folkskoledirektionen utbetalats för förbrukningsmateriell räkenskapsåret 1937. Huruvida den verkliga förbrukningen helt motsvarat denna kostnadssumma, torde dock icke vara utrönt. En undersökning av kostnaderna för förbrukningsmateriell vid en medelstor Stockholmsskola, där, enligt vad som meddelats de sakkunniga, den under år 1938 rekvirerade förbrukningsmateriellen i det närmaste befunnits förbrukad vid årsskiftet 1938/39, ger i varje fall ett betydligt lägre medelvärde än det, som utvinnes ur härovan anförda siffror. Kostnaden för förbrukningsmateriell vid ifrågavarande skola uppgick år 1938 till 5 867 kronor 40 öre netto, vilket med ett genomsnittligt barnantal av 1 398 ger en medelkostnad per barn och år av 4 kronor 19 öre, som lämpligen avrundas till 4 kronor 20 öre. Då materielltilldelningen vid ifrågavarande skola för visso följer samma normer, som tillämpas vid övriga Stockholmsskolor, ha de sakkunniga ansett sig för utredningens syfte kunna använda detta medelvärde. Kostnaden per barn och år för läroböcker och förbrukningsmateriell i klasserna I—VII skulle alltså för Stockholms vidkommande kunna angivas med 4: 20--J-4: 20 = 8 kronor J+0 öre.

191 Kalmar. Från Kalmar föreligger en utförlig utredning angående kostnaderna för införande av fri skolmateriell i distriktet. För erhållande av jämförelsematerial ha uppgifter inhämtats från 38 städer, varav visat sig framgå, att medelkostnaden per barn och läsår varierar mellan 5 kronor 48 öre och 12 kronor. Anledningen till dessa variationer äro synnerligen skiftande och kunna i detta sammanhang förbigås. För Kalmardistriktets eget vidkommande anges i utredningen bruttokostnaden för läroböcker och förbrukningsmateriell på följande sätt: Bruttokostnader vid

Kalmar

K l a s s

för

skolmateriell

folkskolor.

Bruttokostnad per barn för läroböcker

Bruttokostnad per barn för förbrukningsmateriell

Totalkostnad per barn

I

6.63 II

10.91 III

21.42 IV

9.18 V

9.22 VI

7.42¶Medelkostnad per barn och år . .

10.80¶Enligt anbud från bokhandel och från skolmateriellförlag kan skolstyrelsen i Kalmar påräkna 15 procent rabatt såväl å läroböcker som förbrukningsmateriell. De rabatterade medelkostnaderna skulle alltså utgöra för läroböcker 4 kronor 10 öre och för förbrukningsmateriell 5 kronor 8 öre, eller tillsammans 9 kronor 18 öre. I bruttokostnaden för läroböcker i klass III ingår emellertid kostnad för bibel, pris 3 kronor 75 öre. Fråndrages detta belopp, sänkes medelkostnaden per barn och år till 4 kronor 19 öre, och tillämpas ä denna medelbruttokostnad samma rabatt som Stockholms stad erhåller jämte fraktfrihet — upphandlings villkor vilka de sakkunniga anse generellt möjliga — erhålles en nettomedelkostnad för läroböcker per barn och år i avrundat belopp av 3 kronor 50 öre. Siffran förefaller låg, men å andra sidan torde nettomedelkostnaden för förbrukningsmateriell få anses relativt hög. Enligt angivna beräkningsgrunder kan medelkostnaden per barn och år vid Kalmar folkskolor anses komma att utgöra 8 kronor 58 öre. Ljungby. Till folkskolestyrelsen i Ljungby har på våren 1936 i enlighet med givet uppdrag ingivits en genom lärarkollegiet verkställd utredning

192 rörande omkostnaderna för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell. Vid överlämnandet av utredningen anföres: Kollegiet har genom utsedda kommitterade infordrat för frågans bedömande nödvändiga uppgifter, dels från varje läraravdelning vid stadens folkskolor, dels från ett antal i storleksavseende något så när jämförliga städer, varjämte offerter från landets större bokförlag och skolmateriellfirmor införskaffats. På detta sätt anser sig kollegiet hava klarlagt såväl den pedagogiska som den socialekonomiska betydelsen av den ifrågasatta anordningen, och de gjorda kostnadsberäkningarna kunna med ganska stor visshet anses vara hållbara. Utredningens resultat framgår av nedanstående tablå: B r u t t o k o s t n a d e r för l ä r o b ö c k e r och f ö r b r u k n i n g s materiell vid Ljungby folkskolor. Klass

I . . . .

Antal barn

Kostnad för läroböcker

76¶FörbrukningsLäromateriell Summa böcker per barn per barn 3.70

4—

Kostnad för förbrukningsmateriell

Summa

304 —

462 —

84 III . .

1021.80 IV . .

294.—

638.40 V . .

502.76 VI . .

per år

4—

2 319.06

4201.36 II . .

Enligt i annat sammanhang lämnade uppgifter från Ljungby tillhandahållas biblar som lån. Med stöd av infordrade offerter från 5 av de ledande bokförlagen och pappersfirmorna i landet har vid utredningen beräknats, att kostnaden för läroböcker kan minskas med cirka 15 procent, och kostnaden för förbrukningsmateriell med 20 procent. Härigenom erhålles en minskning i medelkostnaden per barn och år för läroböcker till 3 kronor 40 öre och för förbrukningsmateriell till 3 kronor 95 öre eller sammanlagt 7 kronor 35 öre. (Medelkostnadssiffran 7 kronor 23 öre i tabell å sid. 188 har uppkommit genom att materiellkostnaderna för fortsättningsskolan medtagits i kalkylen). Med den rabattering av priset på läroböcker, från vilken de sakkunniga i det föregående utgått, skulle medelkostnadssiffran per barn och år för läroböcker nedbringas till 3 kronor 33 öre, varigenom medelkostnaden för läroböcker och förbrukningsmateriell per barn och år i Ljungby kan angivas med 7 kronor 28 öre.

193 Järvsö. Till kommunalfullmäktige i Järvsö överlämnades i september 1936 av överläraren verkställd utredning angående kostnaderna för införande av fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell i skoldistriktet. Utredningen är grundad på uppgifter om materiellåtgång från 12 av distriktets skolor. Vid kostnadsberäkningen har tillämpats bokhandelspriser å läroböcker och katalogpriser å förbrukningsmateriell. Bruttokostnaderna för läroböcker angivas enligt nedanstående tablå: B r u t t o k o s t n a d e r för l ä r o b ö c k e r folkskolor.

vidJärvsö

Lärobokskostnad per barn

Barnantal

Totalkostnad

I

384.75 II

896.—

III

2 529.80

IV

265.20 V

472.85 VI

1003 K l a s s

VII

9 4 608.80

Bland läroböcker för klass I I I har upptagits bibel till ett pris av 4 kronor 25 öre. Frånräknas denna kostnad nedbringas totalkostnaden per år till 3 815 kronor 30 öre och medelkostnaden per barn och år till 3 kronor 80 öre. Efter fråndragning av 16% procent rabatt erhålles medelkostnaden 3 kronor 17 öre. Årskostnaden för förbrukningsmateriell angives sammanfattningsvis till 6 228 kronor 5 öre, innebärande en medelkostnad av 6 kronor 21 öre. Beräkningen är som nämnts grundad på katalogpriser, å vilka materiellförlagen som regel lämna 15 procent rabatt. Tillämpas denna rabattering, erhålles siffran 5 kronor 28 öre, varigenom medelkostnaden per år och barn för läroböcker och förbrukningsmateriell i Järvsö skoldistrikt kan angivas till 3:17 + 5: 28 = 8 kronor 1+5 öre. Domnarvet. Från Domnarvet föreligger en år 1938 verkställd beräkning rörande kostnaderna för införande av fria läroböcker. Om, liksom i det föregående, biblar hänföras till skolornas bokförråd, kan utredningsresultatet angivas medelst nedanstående tablå: 13

194¶Bruttokostnad

K l a s s

för

läroböcker folkskolor.

vid

Domnarvets

Lärobokskostnad per barn

Barnantal

Totalkostnad

I

1947.01 II

788.12 III

8.-

2 464.—

IV

1 452.85

V

813.96 VI

7 840.58

Om på den totala bruttokostnaden per år tillämpas 16% procent rabatt' erhålles en medelkostnad för läroböcker per barn och år vid Domnarvets folkskolor av 4 kronor 38 öre. Siffran är av intresse för jämförelse med motsvarande siffra för Stockholm. Uppgifterna i övriga ingivna utredningar medge icke sådan prövning, som här företagits, detta i allmänhet av den anledningen att beräkningsgrunden icke närmare angivits. I ytterligare två fall ha emellertid lämnade uppgifter möjliggjort reducering i enlighet med de sakkunnigas beräkningsgrunder av de såsom resultat av utredningarna angivna medelkostnaderna för barn och läsår. Sålunda kan för Flens skoldistrikt sagda medeltal angivas med 6 kronor 89 öre och för Trelleborg med 7 kronor 83 öre.

Sammanställning av prövade utredningsresultat. De prövade utred-j ningsresultaten hänföra sig till fyra stadsdistrikt, nämligen Stockholm, Kal-I mar, Trelleborg och Ljungby samt två landsbygdsdistrikt, nämligen Flen': och Järvsö. Medelvärdet av medelkostnaderna per barn och år för läroböcker och förbrukningsmateriell i nämnda städer erhålles genom följande sammanställning, där barnantalet är avrundat till närmaste tiotal: Barnantal

Medelkostnad per barn och år

Summa

Stockholm

28 860

242 424.—

Kalmar

12 870 —

Trelleborg

12136.50 Ljungby

3 421.60

32 380

270 852.10

Skoldistrikt

195¶För de bägge landskommunerna ter sig enahanda sammanställning sålunda: Skoldistrikt

Flen

Barnantal

Medelkostnad per barn och år

1 791.40

8.'45

8 450 —

10 241.40

Summa

De erhållna medelvärdena äro sålunda 8 kronor 36 öre för stadsdistrikten och 8 kronor 13 öre för landsdistrikten. Medeltalet av dessa värden erhålles genom följande sammanställning med barnantalet vid slutet av läsåret 1937/38 approximativt angivet: Barnantal

Medelkostnad per barn och år

Summa

Städer

159 500

1 333 420 —

Landsbygd

409 600

3 330 048 —

4 6 6 3 468 —

Ur de prövade utredningsresultaten erhålles alltså en genomsnittlig medelkostnad per barn och år för läroböcker och förbrukningsmateriell av 8 kronor 19 öre, som lämpligen avrundas till 8 kronor 20 öre. Det kan i förevarande sammanhang givetvis diskuteras, huruvida ett genom ett antal lokala utredningar utvunnet medeltal bör läggas till grund för en kostnadsberäkning för riket i dess helhet eller om kostnadsförhållandena på vissa orter böra utväljas såsom normaliserande för skoldistrikt med i stort sett enahanda skolförhållanden. En differentiering i enlighet med sistnämnda sjmpunkt torde emellertid svårligen låta sig genomföra och skulle för övrigt icke stå i överensstämmelse med de för de sakkunnigas uppdrag givna direktiven, enligt vilka folkskolans barn böra under, så långt sig göra låter, samma yttre villkor utbildas för att kunna fullgöra sin insats i samhället. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga funnit sig böra utgå från ett för hela riket tillämpligt medelvärde och anse att det här ovan angivna värdet 8 kronor 20 öre utgör rimlig grund för kostnadsberäkningen. Det är emellertid att märka, att den sålunda beräknade medelkostnaden per barn och år hänför sig till läroboks- och förbrukningsmateriellpriser, gällande under åren 1936—1938, inom vilken tidsperiod åberopade kostnadsundersökningar ägt rum. Därjämte ha vissa enhetliga villkor för upp-

196 handlingen förutsatts. Förändringar i prisförhållanden och upphandlingsvillkor måste självfallet föranleda förändring av det tillämpliga medelvärdet. Om staten skulle komma att tillhandahålla folkskolans barn fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell i enlighet med de sakkunnigas förslag, vilket innebär upptagande i varje års riksstat av ett förslagsanslag, beräknat efter medelkostnad per barn, torde det bliva nödvändigt att med vissa tidsintervaller föranstalta omräkning av denna medelkostnad. Härvid torde lämpligen den standard, som motsvarar den av de sakkunniga nu beräknade medelkostnaden, tjäna som underlag. Fortsättningsskolan. Till beräkning av kostnaderna för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell i fortsättningsskolan ha de sakkunniga haft att tillgå utredningar eller uppgifter om utredningsresultat från följande skoldistrikt: Gråmanstorp, Hedemora landsförsamling, Hässleholm, Järvsö, Ljungby och Växjö socken. Gråmanstorp redovisar verkliga kostnader för angiven skolmateriell i fortsättningsskolan år 1936 på följande sätt: Barnantal

Kostnad för läroböcker

Kostnad för förbrukningsmateriell

Totalkostnad

5.02¶Vilka rabatter som skoldistriktet erhållit vid materiellens upphandling, ha i utredningen icke uppgivits, icke heller huruvida läroböcker lämnas I som gåva eller lån. Hedemora landsförsamling uppger såsom resultat av en approximativ beräkning kostnaderna per barn och år för läroböcker och förbrukningsmateriell i fortsättningsskolan till 4 kronor. Icke heller i detta fall har uppgift lämnats om rabatter. Hässleholm, där läroböcker i fortsättningsskolan tillhandahållas eleverna såsom lån, beräknas läroboks- och förbrukningsmateriellkostnaden per barn och år till 2 kronor 56 öre. Järvsö framlägger en detaljerad utredning med kostnaderna fördelade på två fortsättningsskolår, varigenom en säker grund för medelkostnadsberäkningen erhålles. Den beräknade bruttokostnaden per barn och läsår med rabatterade värden enligt de upphandlingsvillkor, som de sakkunniga finna generellt möjliga, kan angivas sålunda:

197¶Brutto

Netto

1.67¶Läroböcker, medelkostnad per barn och år . Förbr.-materiell,

»

»

»

»

» .

2.19¶Summa

»

»

»

»

»•

3.86¶De läroböcker, som brukas, äro: lärobok i medborgarkunskap, lärobok i naturlära, tillämpningsövningar i räkning, lärobok i hushållsgöromål och receptsamling. Förteckningen över förbrukningsartiklar upptar: bokföringsböcker, skrivböcker, räknehäften, anteckningsböcker, skrivblock, samlingspärmar, skrivpapper, ritpapper, blyertspennor, radérgummin, stålpennor, bläck, arbets- och uppslagsbok i medborgarkunskap samt blankettsamling. Den standard, som härigenom angives torde få anses ligga något över medelnivån. Ljungby beräknar följande kostnader för 2-årig fortsättningsskola, till vilka fogas de rabatterade värden, som betingas av det upphandlingssätt de sakkunniga finna möjligt:

Efter av de sakkunniga beräknad rabatt

Läroböcker per elev

Förbrukningsmateriell per elev

Summa

5.—

4.—

4.—

6.46¶I den från Ljungby ingivna utredningen angivas kostnadssiffrorna härovan hänförliga till årsklass. Det torde dock icke vara möjligt att läroböckerna i fortsättningsskolan betingar en bruttokostnad av 2 kronor 95 öre per elev och år eller att förbrukningsmateriellåtgången under de 180 timmar, som en årskurs i fortsättningsskolan i regel omfattar, kan vara lika stor som under ett helt år i folkskolan. Sannolikt avser de angivna siffrorna kostnaderna för hela fortsättningsskolan och böra sålunda fördelas på två årsklasser, vilket med de av de sakkunniga beräknade upphandlingsrabatterna ger en kostnad per barn och år av 3 kronor 23 öre. Växjö socken uppskattar sammanlagda kostnaden för läroböcker och förbrukningsmateriell i fortsättningsskolan till 3 kronor 62 öre brutto per elev och år. Det rabatterade värdet torde kunna sättas till 3 kronor 5 öre. Det tillgängliga undersökningsmaterialet är alltför ofullständigt för att därur skulle kunna utvinnas en tillförlitlig grund för beräkningen av ge-

198 nomsnittliga årskostnaden per barn i fortsättningsskolan för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell. Det synes emellertid framgå att sagda kostnad för 2-årig fortsättningsskola ligger mellan 3 och 4 kronor. Efter den 7-åriga folkskolpliktens fullständiga genomförande kan fortsättningsskolan antagas bli som regel 1-årig, med yrkesbestämd undervisning huvudsakligast för flickorna (hushållsgöromål). Åtgången av förbrukningsmateriell i så anordnad fortsättningsskola blir självfallet proportionsvis mindre än i den hittills vanliga 2-åriga fortsättningsskolan. Med den osäkerhet, som nu präglar läget ifråga om fortsättningsskolans framtida organisation, synes det de sakkunniga omöjligt att tillförlitligt beräkna kostnadsmedeltalet för erforderlig materiell. En enkät till skoldistrikten inom ett eller flera inspektionsområden rörande kostnaderna för materiellen i fortsättningsskolan skulle endast komma att avbilda den nuvarande brytningstiden på fortsättningsskolans gebit och med all sannolikhet ge så varierande siffror, att någon vägledning därav näppeligen vore att vinna. Det synes de sakkunniga därför lämpligt, att för det närvarande utgå från ett kostnadsmedeltal, som måhända icke fullt motsvarar den 2-åriga fortsättningsskolans behov men som kan antagas nöjaktigt för den 1-åriga fortsättningskolans med hänsyn till den organisation denna i framtiden sannolikt kommer att få. De sakkunniga antaga sålunda till beräkningsgrund för materiellkostnaderna i fortsättningsskolan en medelkostnad per barn och år av 3 kronor.

Beräknat anslagsbehov per år för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell i folk- och fortsättningsskolor. De sakkunniga ha beräknat medelkostnaden per barn och år för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell i folkskolan till 8 kronor 20 öre. Enligt från skolöverstyrelsens statistiska avdelning inhämtade approximativa uppgifter utgjorde barnantalet i rikets folk- och småskolor vid slutet av vårterminen 1938 569 100. Anslagsbehovet per år för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell i folkskolan skulle alltså kunna angivas med 8: 20 X 569 100 = 4 666 620 kronor eller i avrundat belopp 4 680 000 kronor. Beträffande barnantalet i fortsättningsskolan föreligga inga siffror senare än för redovisningsåret 1934—35, då sagda barnantal utgjorde 172 778. Med utgångspunkt från denna siffra och med en antagen medelkostnad per barn och år för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell av 3 kronor skulle anslagsbehovet för detta ändamål för fortsättningsskolans vidkommande kunna angivas med 3 X 172 778 = 518 334 kronor eller i avrundat belopp 520 000 kronor. Det sammanlagda anslagsbehovet per år skulle alltså approximativt utgöra:

199 för folk- och småskolan för fortsättningsskolan

4 680 000 kronor 520 000 » Summa 5 200 000 kronor

4. Administrationen av statsanslag till fri materiell. Kontroll över statsbidragets användning. E t t genomförande av de sakkunnigas förslag skulle innebära, att angivna belopp för bestridande av kostnaderna för fri skolmateriell skulle komma att tillhandahållas skoldistrikten av staten. Det synes enligt de sakkunnigas mening vara angeläget, att staten äger möjlighet att genom sina organ övervaka användningen av ifrågavarande statsbidrag. Ehuru frågan om åstadkommande av kontroll över statsanslagens behöriga användning för olika skoländamål icke faller inom ramen för det de sakkunniga lämnade uppdraget, hava de sakkunniga likväl ansett sig böra något beröra detta spörsmål, enär otvivelaktigt krav på ekonomisk kontroll böra uppställas, därest skoldistrikten, i den omfattning de sakkunniga föreslagit, skulle komma i åtnjutande av statsbidrag för fria läroböcker och annan fri undervisningsmateriell åt elever i folkskolan och fortsättningsskolan. För att åstadkomma en tillfredsställande ordning å hithörande område vilja de sakkunniga ifrågasätta, om icke skoldistriktens medelsförvaltning ävensom kontrollen över densamma borde kunna anordnas på ett liknande sätt, som för närvarande gäller å vägväsendets område. Sålunda synes, bland annat, kunna föreskrivas, att skoldistriktens räkenskapsföring skall ske enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter, detta i syfte att underlätta genomförandet av önskvärd enhetlighet i fråga om skoldistriktens räkenskaper. Vidare böra skoldistriktens räkenskaper kunna göras till föremål för granskning av statsrevisorerna samt av riksräkenskapsverket eller eventuellt den blivande kameralbyrån i skolöverstyrelsen. Med hänsyn till denna frågas vikt och omfattning vilja de sakkunniga emellertid i detta sammanhang endast fästa uppmärksamheten på behovet av en med avseende på ifrågavarande anslag anordnad kontroll från statens sida över skoldistriktens medelsförvaltning. Sistnämnda fråga torde enligt de sakkunnigas uppfattning lämpligen böra göras till föremål för en särskild utredning. Grunderna för statsbidraget. Såsom framgår av det ovan anförda, ha de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att staten i princip bör övertaga målsmännens och i förekommande fall skoldistriktens kostnader för läroböcker och förbrukningsmateriell åt eleverna i folkskolan och fortsättningsskolan. De sakkunniga ha vidare ansett sig böra utgå från

att anskaffandet av den erforderliga undervisningsmateriellen skall ankomma på skoldistrikten, vilka härför skulle äga att uppbära ersättning av statsmedel med ett visst belopp för varje elev, som under läsåret erhållit fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell. För att bestrida de härav föranledda kostnaderna, vilka de sakkunniga, såsom framgår av den ovan gjorda utredningen, beräknat uppgå till 5,200,000 kronor under ett budgetår, torde ett särskilt förslagsanslag böra uppföras å riksstaten under åttonde huvudtiteln. Utbetalande och disponerande av bidraget. Beträffande utbetalandet och disponerandet av detta anslag ävensom de föreskrifter, vilka erfordras för kontroll över medlens behöriga användande för därmed avsedda ändamål, få de sakkunniga framhålla följande. Enligt nu gällande bestämmelser omhänderha statskontoret och länsstyrelserna utbetalandet och disponerandet av de riksstatsanslag, vilka avse statens bidrag till såväl löner åt folkskollärarna som ock andra ändamål för folkskoleväsendet. Även i fråga om statens bidrag till fria läroböcker och fri undervisningsmateriell synes fördenskull böra föreskrivas, att dessa bidrag skola utbetalas av statskontoret och länsstyrelserna till de olika skoldistrikten. Emellertid bör i detta sammanhang erinras om ett av särskilda sakkunniga i betänkande den 13 juni 1938 framlagt förslag om skolöverstyrelsens organisation, vilket förslag, bland annat, innebär anordnandet av en särskild kameral byrå i skolöverstyrelsen. Därest en kameralbyrå i enlighet med nyssnämnda sakkunnigas förslag inrättas i skolöverstyrelsen, bör givetvis utbetalandet av statsbidraget till fria läroböcker och fri undervisningsmateriell anförtros denna byrå. Under nu rådande förutsättningar ha de sakkunniga emellertid ansett sig böra vid utformningen av utbetalnings- och redovisningsföreskrifterna för det nu ifrågasatta nya statsbidragsanslaget utgå från den hittills gällande ordningen för utbetalning och redovisning av olika anslag till folkskoleväsendet. De sakkunniga vilja dock för sin del framhålla, att en överflyttning av utbetalningsärendena till skolöverstyrelsen otvivelaktigt skulle vara ägnad att bidraga till en fullt tillfredsställande redovisning av och kontroll över de belopp, vilka enligt de sakkunnigas föreliggande förslag skulle komma att utgå för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell. Den första fråga, som uppställer sig beträffande villkoren för utbetalandet av det nya statsbidragsanslaget, avser den tidpunkt under läsåret, vid vilken skoldistrikten lämpligen böra erhålla statsbidraget till inköp av läroböcker och övrig undervisningsmateriell. Enligt de sakkunnigas uppfattning torde det ur skoldistriktens synpunkt med all sannolikhet vara nödvändigt, att statsbidraget utbetalas till dem vid en sådan tidpunkt under redovisningsåret, att anslagsmedlen finnas för distriktet tillgängliga i god

tid före höstterminens början. Erfarenheterna från de skoldistrikt, vilka för närvarande tillhandahålla lärjungarna fria läroböcker och annan undervisningsmateriell, ha nämligen visat, att åtgärder för upphandling av kommande läsårs behov av böcker och annan skolmateriell böra vidtagas redan vid slutet av vårterminen före det därpå följande läsåret, för att böckerna och den övriga materiellen skola finnas tillgängliga vid det nya läsårets början under augusti månad. Såsom nyss nämnts skulle distrikten äga att av statsmedel uppbära ersättning med visst belopp för varje elev, som under läsåret kommit i åtnjutande av förmånen av fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell. Då det antal elever, för vilka under nästkommande läsår statsbidrag skall utgå givetvis icke vid slutet av vårterminen på förhand kan beräknas, torde det bliva nödvändigt att till grund för de utbetalningar, vilka skola äga rum, innan det påföljande läsåret tager sin början, lägga det senast kända elevantalet, d. v. s. antalet elever vid vårterminens utgång. Som skäl härför må även framhållas, att därest skoldistrikten skola komma i åtnjutande av statsbidraget vid en sådan tidpunkt, att detsamma finnes disponibelt, då inköpen av ifrågavarande läroböcker och övrig materiell böra äga rum, någon annan lämplig beräkningsgrund icke torde vara tänkbar. Det av de sakkunniga föreslagna tillvägagångssättet för bestämmande av statsbidraget till skoldistrikten, innebär emellertid att skoldistriktens kostnader för anskaffningen av läroböcker och förbrukningsmateriell under ett redovisningsår komma att i statens räkenskaper bokföras först under det påföljande räkenskapsåret. Ur statens synpunkt medför den av de sakkunniga föreslagna anordningen sålunda, att staten vid början av ett budgetår till skoldistrikten utbetalar statsbidrag, varom nu är fråga, med belopp, motsvarande skoldistriktets ifrågavarande kostnader under nästföregående budgetår. Vad nu sagts gäller dock ej det budgetår, under vilket anslag för nu ifrågavarande ändamål första gången anvisas, enär det utbetalda statsbidraget under detta budgetår närmast får karaktären av ett förskott för kostnaderna under samma budgetår. Då förskjutningar i elevantalet kunna komma att äga rum från ett undervisningsår till ett annat, kunna givetvis fall uppkomma, då elevantalet under det senare läsåret ökats, varigenom skoldistrikten bliva nödsakade att själva förskottera kostnaderna för läroböckernas och den övriga skolmateriellens anskaffande för det antal elever, varmed lärjungantalet ökats i jämförelse med det nästföregående läsåret. De sakkunniga få härvid även framhålla, att vid beräkningen av antalet statsbidragsberättigade elever hänsyn endast bör tagas till det antal elever, vilka äro inskrivna såsom närvarande vid vårterminens utgång. Beräkningen av storleken av det statsbidrag, som enligt de sakkunnigas förslag skall utgå för elev och läsår, har nämligen utförts med en viss marginal uppåt, varigenom kostnaderna för de elever,

vilka allenast under en del av läsåret i statsbidragshänseende tillhört skoldistriktet, torde täckas. En dylik beräkningsgrund torde för övrigt utan tvivel även vara ägnad att förenkla redovisningen. Beträffande tillvägagångssättet vid utfåendet av statsbidrag synas i övrigt följande bestämmelser böra gälla. Omedelbart efter vårterminens slut böra skoldistrikten med ledning av elevantalet vid sagda termins utgång uppgöra rekvisition i två exemplar å statsbidrag, varom nu är fråga, enligt formulär, som skolöverstyrelsen har att fastställa. Den uppgjorda rekvisitionen skall därefter översändas till vederbörande folkskolinspektör, vilken det därvid bör åligga att granska rekvisitionen och tillika tillse, att de för statsbidragets utgående stadgade villkoren äro uppfyllda och de lämnade uppgifterna — i den mån han äger möjlighet kontrollera dessa — äro riktiga. Efter sålunda verkställd granskning skall inspektören snarast möjligt och före juli månads utgång med eget yttrande insända ett exemplar av rekvisitionen till statskontoret eller länsstyrelsen. I den mån folkskolinspektörens yttrande eller andra på den utbetalande myndighetens beslut inverkande särskilda omständigheter icke prövas annat föranleda, skall statsbidraget, så snart ske kan, och om möjligt före höstterminens början, utbetalas till skoldistriktet. Slutligen vilja de sakkunniga framhålla angelägenheten av att de utbetalande myndigheterna noggrant tillse, att samtliga skoldistrikt å föreskriven tid erhålla statsbidraget till sig utbetalt, och att söka förebygga att någon förskjutning i utbetalningarna olika budgetår emellan äger rum. Med det av de sakkunniga nu föreslagna förfarandet i fråga om utbetalandet av statsbidrag till skoldistrikten för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell synas några svårigheter ej heller behöva uppstå för de utbetalande myndigheterna att övervaka, att kostnaderna för ifrågavarande statsbidrag bliva redovisade i räkenskaperna under det budgetår, då de rätteligen skola utbetalas. De sakkunniga. Under åberopande av vad ovan anförts får de sakkunniga hemställa dels att ett förslagsanslag å beräknat belopp (förslagsvis 5,200,000 kronor) anvisas å riksstaten under åttonde huvudtiteln till statsbidrag till fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell åt eleverna i folk- och fortsättningsskolor att utbetalas och disponeras av statskontoret och länsstyrelserna; dels att föreskrifter rörande rekvisition av ifrågavarande statsbidrag utfärdas i enlighet med de riktlinjer, de sakkunniga här ovan angivit; dels ock att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning om anordnandet av kontroll från statens sida över skoldistriktens medelsförvaltning vad angår här avsett anslag.

203¶I X . Sammanfattning. N u v a r a n d e förhållanden. Översikter ha meddelats över dels gällande föreskrifter rörande gransknings- och antagningsbestämmelser (III), dels förefintliga statsbidrag till skolmateriell (IV. 1. 2. 3), dels läget inom rikets skoldistrikt (V. 1.2), dels slutligen läget inom de nordiska grannländerna (VI. 1. 2. 3). Härav framgår bland annat, att medan helt fri materiell redan införts i folkskolan i Finland och Danmark och i princip medgivits i Norge, gäller fortfarande i Sverige som allmän regel grundsatsen, att målsmännen ha att bekosta elevernas undervisningsmateriell vid folkundervisningen. Ansvaret för skolmateriellens tillhandahållande ankommer i Sverige principiellt på skoldistrikten. Skolmateriellens problem har visserligen uppmärksammats också i vårt land. Så har en statlig central granskning av läroböcker både i kvalitativt avseende och ej minst med avseende på prissättningen blivit genomförd, varjämte antagningsföreskrifter utfärdats, avsedda att åvägabringa ändamålsenlig kontroll i fråga om läroboksbyten inom skoldistrikten. Vissa speciella statsanslag av allmän eller lokal karaktär utgå vidare till bekostande av skolmateriell. Skoldistrikten och frågan om fri skolmateriell. Allt allmännare har det också erkänts, att obligatorisk undervisning förutsätter, att skolmateriellen kostnadsfritt ställes till barnens förfogande. Medan enligt 1920 års skolmateriellsakkunnigas undersökning ett 70-tal skoldistrikt lämnade helt fri materiell åt eleverna, uppgår för närvarande antalet av sådana distrikt till över 240, varibland 27 städer. Men också i övriga skoldistrikt nöjer man sig i många fall icke längre med att lämna fri materiell allenast åt medellösa elever, utan bispringer dem antingen med helt fria läroböcker eller med helt fri förbrukningsmateriell eller enligt särskilda metoder, olika för olika skoldistrikt. De bidrag, som distrikten sålunda lämna till fri materiell, torde för närvarande uppgå till en sammanlagd kostnad av omkring 3 100 000 kronor. Skoldistriktens åtgärder och uppoffringar i detta sammanhang äro i och för sig i hög grad erkännansvärda. Med hänsyn till det betryckta ekonomiska läge, som råder inom ett mycket stort antal landsbygdsdistrikt och municipalsamhällen men också i fråga om många köpingar och städer, kan det dock icke ifrågasättas, att skolmateriellfrågan skall kunna lösas på distriktens initiativ. Skoldistriktens åtgärder äro därför främst ägnade att framhäva det behov av offentligt understöd, som här

föreligger, och angiva, att det för närvarande i allmänhet rådande systemet att allenast tillerkänna medellösa elever fri skolmateriell, icke är förenligt med den obligatoriska folkundervisningens princip. En undersökning av rådande förhållanden visar (kap. V. 1, VII, 2), hurusom skoldistrikten å ena sidan i många fall ej ansett det vara tillfyllest att meddela fri materiell allenast åt medellösa barn, å andra sidan av sparsamhetsskäl ej ansett sig böra taga steget fullt ut, så att alla elever erhölle fri förbrukningsmateriell eller fria läroböcker eller båda delarna. Det experimenterande med olika understödsformer, som skett, utgör emellertid ett symptom på att distrikten funnit, att något måste göras för att uppfylla befogade krav i berörda hänseende. De sakkunniga finna dock intet av nämnda experiment vara av den beskaffenhet, att metoden är ägnad att läggas till grund för en allmän reglering av ifrågavarande område. Olika standard i fråga om undervisningsmateriell råder i olika skoldistrikt. De barn, som tillhöra ekonomiskt sett sämre lottade skoldistrikt, tillgodoses i mindre utsträckning av det allmänna än de, som tillhöra distrikt med bättre ekonomisk ställning. Över huvud erbjuda de åtgärder, som distrikten vidtagit, en följd av stundom drastiska illustrationer till det förhållandet, att distrikten var för sig enligt skilda metoder tillhandahålla undervisningsmateriell, medan folkskolans verksamhet i övriga avseenden bestämmes genom generella normer och regler, vilka angivas av landets samlade pedagogiska och skoladministrativa sakkunskap inom ramen av statsmyndigheternas förfoganden och beslut. Inom det övervägande antalet av skoldistrikten underlättas den börda, som åvilar målsmännen, på två vägar, i det att dels fri materiell lämnas åt medellösa på ansökan i varje särskilt fall, dels skolan eller lärarna förmedla inköpen, varvid barnen erhålla den rabatt, som skolmateriellförlagen avtala med den enskilde läraren eller med vart och ett av de särskilda distrikten. För övrigt anskaffa barnen på olika sätt materiellen — genom inköp under hand eller i bok- eller pappershandel eller genom övertagande av materiell från äldre syskon. Samtliga dessa metoder äro behäftade med allvarliga olägenheter av olika art. Utdelningen av undervisningsmateriell till medellösa fungerar ur social synpunkt i det hela på ett mycket otillfredsställande sätt. Den sker ofta under byråkratiska former och betraktas faktiskt i vida kretsar såsom fattigunderstöd, vadan många behövande målsmän torde underlåta att ingiva ansökan härom. Detta understöd är redan därför icke ändamålsenligt, men det är dessutom i så måtto onöjaktigt, att det jämväl med hänsyn till de ansökningar, som kunna föreligga, alltid måste vara svårt att uppdraga en sakligt motiverad gräns mellan dem, som böra bifallas, och dem, som böra avslås. Metoden att lämna fri undervisningsmateriell allenast åt medellösa är enligt sakens natur icke något system med objektiv och likformig tillämpning.

205 Med särskilt eftertryck förtjänar framhävas, att skolans och lärarnas förmedling av inköp av skolmateriell i det övervägande flertalet av skoldistrikten leder till ett kreditsystem, som måste anses vara förkastligt. Denna metod äger visserligen vissa fördelar, nämligen dels att materiellen förbilligas, i det att barnen kunna tillgodoräkna sig en större eller mindre rabatt på inköpspriset, dels att materiellen utan större omgång ställes till barnens förfogande inom avsides belägna skoldistrikt. Övervägande medför emellertid kreditväsendet missförhållanden och olägenheter. Dels äro de penningtransaktioner, som därmed uppstå mellan skola och hem, icke önskvärda. De medföra nämligen ofta en friktion, vilken är till men för barnens skolarbete och som ur social synpunkt är desto betänkligare, som det härvidlag merendels gäller skolans förbindelser med de fattigare hemmen. Kreditsystemet är vidare till uppenbart men för barnens fostran. I skolans uppgift ingår ju att inpränta hos barnen, att kreditsystemet är en fara för den enskildes ekonomiska välfärd. Dessutom medför ifrågavarande system mycket ofta ekonomiska förluster för skolkassan eller lärarna. Härvid torde det just vara de lärare, som mest behjärta de fattiga elevernas sak, vilka göra de största förlusterna. I detta samband bör uppmärksammas, att där kreditsystem råder, ett stort antal läroböcker följa med utflyttade barn, även om böckerna icke betalats. Enär befolkningscirkulationen mellan distrikten givetvis är mycket betydande i vidsträckta delar av vårt land, följer därav, att distrikten eller folkskollärarna de facto i stor omfattning bestå fri materiell, ehuru detta sker ofrivilligt och denna fördel merendels kommer de målsmän till del, vilka minst gjort sig förtjänta av en favör. Jämväl målsmännens och elevernas på egen hand verkställda inköp av undervisningsmateriell medföra ofta avsevärda olägenheter för undervisningen, vilka närmare angivas i utredningen. De sakkunniga finna av dessa skäl, att skoldistrikten visserligen alltjämt böra äga befattning med förvaltningen av skolmateriellen, men att målsmännen icke böra bekosta undervisningsmateriellen inom den obligatoriska skolan, utan materiellen på det allmännas bekostnad gratis bör lämnas till samtliga elever under betryggande och ändamålsenliga former. Pedagogiska synpukter. Påfallande äro de fördelar, som ur pedagogiska synpunkter äro förenade med fri skolmateriell (kap. VII. 3). Denna ställes omedelbart vid läsårets början till elevernas förfogande och kompletteras och ersattes sedermera i mån av behov. Undervisningen grundas på lika läroböcker (samma upplaga) och ensartad förbrukningsmateriell samt kan vidare bedrivas mer effektivt och med större frihet. Lärarnas kontroll över undervisningsmateriellen kan slutligen vid helt fri undervisningsmateriell bliva mer systematisk och effektiv.

206¶De sakkunnigas förslag. Med hänsyn till ovan anförda omständigheter och synpunkter och i överensstämmelse med departementschefens direktiv föreslå de sakkunniga, att folkskolans och fortsättningsskolans elever erhålla helt fri undervisningsmateriell. De sakkunnigas förslag innebär följande yrkanden. Redan förefintliga statsbidrag. Vad beträffar redan förefintliga statsbidrag till skolmateriell förorda de sakkunniga beträffande anslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter (kap. IV. 1) att det statsbidrag, som föreslås av de sakkunniga, må utgå jämväl till eleverna i de skoldistrikt, som åtnjuta sagda anslag; samt beträffande det s. k. underhålls- och materiellbidraget (kap. IV. 2) att materiellbidraget må skiljas från det till skollokalernas underhåll avsedda bidraget samt att förstnämnda bidrag därjämte ställes i relation till de verkliga kostnaderna för den gemensamhetsmateriell, som avses. I detta sammanhang må omnämnas, att olika slags programhäften av Aktiebolaget Radiotjänst ha utgivits till tjänst för skolradion. Sålunda har ett häfte per termin gratis utdelats, innehållande program för Svenska föredrag. Vidare har programhäftet Främmande språk i regel utgått i en upplaga av 10 000 exemplar per termin. Detsamma har från och med vårterminen 1939 belagts med en avgift av 25 öre per exemplar. Som grundval för uppläsningar på danska och norska ha utgivits små läseböcker på respektive språk, vilka ävenså ha betingat ett pris av 25 öre per exemplar. Kostnaderna för samtliga dessa häften ha enligt uppgift varierat mellan 25 000 och 30 000 per år bland annat beroende på hur stort antal häften på norska och danska som ha försålts. De sakkunniga, som erinra om att utländska levande språk ingå i undervisningsplanen för folkskolans sjunde klass och att viss undervisning i norska och danska sker i folkskolan, finna det under sådana förhållanden självfallet, att folkskolans elever, i den mån de använda ifrågavarande undervisningsmateriell, erhålla den kostnadsfritt samt förorda att Aktiebolaget Radiotjänst må bestrida ifrågakommande utgifter med licensmedel, som ställas till dess disposition för ändamålet. Villkoren för överlåtandet av fri materiell. Med avseende på sättet för genomförande av systemet med fri undervisningsmateriell åt eleverna i folkoch fortsättningsskolor förorda de sakkunniga att — med skyldighet för skoldistrikten att, såsom för närvarande i allmänhet är fallet, lämna läseböcker ävensom bredvidläsningsböcker och biblar såsom lån åt eleverna — dels egentliga läroböcker och s. k. arbetsböcker lämnas såsom gåva, varvid förutsattes att en effektiv kontroll utövas över böckernas vård, att varje

elev allenast erhåller en bok av varje slag och att noggrann kontroll efter angivna grunder upprätthålles vid en elevs flyttning från ett skoldistrikt till ett annat, dels också erforderlig förbrukningsmateriell lämnas eleverna som gåva, skoldistrikten dock obetaget att därvidlag göra den inskränkningen, att sådana artiklar, vilka utan olägenhet kunna användas å lärorummet av flera klassavdelningar, tillhandahållas eleverna som lån (kap. VII. 4). De sakkunniga föreslå vidare, att principen om fri undervisningsmateriell åt varje elev tillämpas jämväl på barn av samma familj, varvid dock i de planer och förebilder för reglementen och ordningsstadgar för skoldistrikten, som utarbetas, föreskrift bör lämnas om att undervisningsmateriell, som förut utlämnats, bör, i den mån så ske kan, utnyttjas av yngre syskon i en familj under förutsättning att detta dels sker frivilligt, dels endast avser materiell, som är fullt användbar vid undervisningen och befinner sig i gott och tillfredsställande skick (kap. VII. 5). Vidare hemställa de sakkunniga, att nödiga föreskrifter om handhavande av den fria skolmateriellen och därmed följande skyldigheter för lärare och lärjungar införas i för varje skoldistrikt gällande reglemente och ordningsstadga samt att i instruktionen för statens vederbörande folkskolinspektörer införas föreskrifter om folkskolinspektörs skyldigheter beträffande övervakningen av den fria skolmateriellens handhavande (kap. VII. 6). Slutligen förorda de sakkunniga i fråga om hygieniska krav på skolmateriellen, att kortfattade, med förtydligande exemplifikationer försedda anvisningar i fråga om de anspråk, som böra ställas på skolmateriellen i nämnda avseende, utarbetas och delgivas vederbörande producenter av sådan materiell (kap. VII. 7). Ekonomiska och administrativa grunder. De sakkunniga föreslå beträffande grunderna för bidraget till fri skolmateriell, att det allmänna helt övertager de kostnader för skolmateriell, som för närvarande individuellt utkrävas av målsmännen. Detta bör enligt de sakkunnigas mening ske på så sätt, att staten principiellt ansvarar för kostnaderna för undervisningsmateriell till eleverna i folk- och fortsättningsskolor. Det statsbidrag, som sålunda skulle betalas, utgår efter den beräknade medelkostnaden för nämnda undervisningsmateriell per elev och år. Därvid bör det åligga skoldistrikten dels att sörja för anskaffningen av ifrågavarande undervisningsmateriell, dels ock att tillse, att erforderlig annan materiell (till exempel läseböcker och biblar) städse står till förfogande för varje i förenämnda skolor undervisat barn (kap. VIII. 1). I fråga om upphandlingen av läroböcker och foi'brukningsmateriell. ha de sakkunniga med utgångspunkt från nuvarande upphandlingsformer undersökt möjligheterna för enhetliga pris- och fraktvillkor över hela riket. Med hänsyn till nuvarande bruttoprissättning å läroböcker ha de sakkunniga funnit tillämpningen av minst 16 % procents rabatt jämte fraktfrihet vid

partiförsäljning till folkskolan såväl rimlig som möjlig, oavsett om upphandlingen sker direkt från förlag eller med anlitande av kommissionsbokhandeln. För det fall att statsmakterna skulle besluta fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell åt folkskolans barn på statens bekostnad och därvid ett beräknat kostnadsmedeltal per barn och år lägges till grund för skoldistrikten tilldelade anslag, föreslå de sakkunniga, att de upphandlande skoldistrikten hållas underkunniga om i vilken mån angivna förmåner äro möjliga att erhålla. Den tillgängliga utvägen i detta fall synes de sakkunniga vara, att upplysningar härom lämnas i den förteckning på för skolbruk medgivna läro- och läseböcker, vilken det ankommer på statens läroboksnämnd att upprätta och redigera. Beträffande förbrukningsmateriellen ha de sakkunnigas utredning ådagalagt, att en distributionsapparat för sådan materiell existerar, genom vars utnyttjande full enhetlighet i fråga om leverans villkoren kan ernås oavsett upphandlingsorternas geografiska belägenhet. De sakkunniga ha i detta samband även undersökt möjligheterna för statlig upphandling men icke ansett sig för närvarande kunna tillstyrka denna utväg (s. 184, jämför Bil. 1). Prisprövningen då det gäller läro- och läseböcker, ankommer på statens läroboksnämnd. Den priskontroll, som jämväl i fråga om förbrukningsmateriellen självfallet måste förekomma, bör, enligt de sakkunnigas mening, lämpligen företagas i samband med den omräkning av ett eventuellt materiellkostnadsanslag, vilken uppenbarligen skulle komma att bliva påkallad med vissa tidsintervaller. Därest en central kameral institution för skolväsendet upprättas, synes det de sakkunniga, som om såväl beräkningen av det årliga medelsbehovet för fri undervisningsmateriell som även i samband därmed stående prisprövning beträffande förbrukningsmateriellen borde ankomma på sagda institution (kap. VIII. 2). På grundvalen dels av inhämtade primäruppgifter dels av på olika orter verkställda utredningar ha de sakkunniga beräknat kostnaderna för fria läroböcker och f?i förbrukningsmateriell i folkskolan till 8 kronor och 20 öre per barn och år. Den standard, som motsvarar sagda, av de sakkunniga nu beräknade medelkostnad, förutsattes som underlag vid framtida, av ändrade prisförhållanden betingade omräkningar av ett eventuellt materiellkostnadsanslag. Med den osäkerhet, som nu präglar läget i fråga om fortsättningsskolans framtida organisation, har det synts de sakkunniga omöjligt att tillförlitligt beräkna kostnadsmedeltalet för erforderlig materiell för denna skola. Det har emellertid befunnits lämpligt, att för det närvarande utgå från ett kostnadsmedeltal, som måhända icke fullt motsvarar den 2-åriga fortsättningsskolans behov men som kan antagas nöjaktigt för den 1-åriga fort-

209 sättningsskolans med hänsyn till den organisation denna i framtiden sannolikt kommer att få. De sakkunniga antaga sålunda till beräkningsgrund för materiellkostnaderna i fortsättningsskolan en medelkostnad per barn och år av 3 kronor. Enligt vid betänkandets avfattande senast tillgängliga uppgifter om barnantalet i folk- och småskolor samt i fortsättningsskolor skulle kostnaderna per år för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell approximativt utgöra för folk- och småskolor 4 680 000 kronor och för fortsättningsskolan 520 000 kronor eller sammanlagt 5 200 000 kronor (kap. VIII. 3). Vad beträffar administrationen av statsanslag till fri skolmateriell föreslå de sakkunniga under åberopande av vad ovan anförts dels att ett förslagsanslag å beräknat belopp (förslagsvis 5 200 000 kronor) anvisas å riksstaten under åttonde huvudtiteln till statsbidrag till fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell åt eleverna i folk- och fortsättningsskolor att utbetalas och disponeras av statskontoret och länsstyrelserna, dels att föreskrifter rörande rekvisition av ifrågavarande statsbidrag utfärdas i enlighet med riktlinjer, som de sakkunniga angivit, dels ock att Kungl. Maj:t må föranstalta om utredning om anordnandet av kontroll från statens sida över skoldistriktens medelsförvaltning vad angår här avsett anslag (kap. VIII. 4).

211 Bil. 1.

Central upphandling och distribution av förbrukningsmateriel!. Utlåtande av generalpoststyrelsen

den 26 november

1938.

Till 1937 års skolmateriellsakkunniga, kungl. ecklesiastikdepartementet, Stockholm. Genom skrivelse den 24 juni 1938 hava sakkunniga anhållit, att kungl. generalpoststyrelsen ville verkställa och till sakkunniga överlämna utredning rörande de utrymmen, anordningar m. m. samt den personalökning, som — under förutsättning att central upphandling, lagring och distribution av s. k. förbrukningsmateriel för skolväsendet anordnades genom postverket — kunde vara erforderliga i sagda syfte ävensom rörande de kostnader, som kunde beräknas uppkomma genom sålunda vidtagna anstalter. I anledning härav får generalpoststyrelsen anföra följande. Vid den utredning i ärendet, som verkställts inom generalpoststyrelsen, har förutsatts, att upphandling samt lagring och distribution av den förbrukningsmateriel, varom fråga är, skulle ske i Stockholm. Vidare har räknats med försändning av varorna i regel endast en gång årligen till var och en av de olika skolavdelningarna landet runt (enligt uppgift 30 000 ä 35 000 st.). På grundval av de lämnade uppgifterna rörande olika slag av förbrukningsmateriel och den antagliga årsåtgången av samma materiel inom riket har årskvantiteten av materielen beräknats komma att upptaga en volym av omkring 2 900 m3 samt väga omkring 2 100 ton. Varornas beskaffenhet, form, tyngd m. m. torde medföra, att desamma icke lämpligen kunna upplagras till större höjd än i genomsnitt 2 meter. Därest hela årskvantiteten, 2 900 m3 — vari icke ens ingår sådant emballage, som bör bibehållas, medan varorna ligga i lager — på en gång upplades i förråd, skulle sålunda erfordras lokaler med en golvyta, exklusive utrymme för gångar, expeditionsanordningar m. m., av minst 1 500 m2. Det torde emellertid knappast vara nödvändigt att i detta sammanhang räkna med förrådslokaler för helt årsbehov av skolmateriel. Om leveranserna till förrådet och expedieringen av varorna därifrån fördelades någorlunda jämnt över hela året — dock så att, på grund av stegringen av det egentliga postarbetet under december och januari månader, avsändandet av varor från förrådet inskränktes i all möjlig mån under sistnämnda båda månader — skulle det behövliga lokalutrymmet kunna ej oväsentligt inskränkas. Med hänsyn till risken för rubbningar i leveranserna till förrådet ävensom till andra omständigheter vore det emellertid nödvändigt att ständigt ligga i lager med en viss, ej alltför ringa varukvantitet. Under sådana förhållanden skulle förrådslokalerna behöva tilltagas så stora, att de kunde rymma omkring en tredjedel av årskvantiteten. Den för själva lagringen av varorna erforderliga golvytan skulle alltså under förutsättning av hundraprocentig lagringsmöjlighet uppgå till cirka 500 m2. En fullständigt kompakt lagring är emellertid icke möjlig i detta fall. Åtminstone torde enbart av sådan anledning böra räknas med ett pålägg av 30 procent.

212 Själva varorna skulle alltså upptaga en golvyta av cirka 650 m'-'. Härtill bör läggas behövligt utrymme för gångar, förrådsinredning, lastbryggor, förvaringsplats för emballage m. m. Då skoavdelningarnas antal uppgår till 30 000 ä 35 000 st., skulle omkring 150 sändningar varor — i många, kanske övervägande antalet fall fördelade på flera kollin — komma att expedieras varje dag. För arbetets bedrivande med erforderlig snabbhet och på ekonomiskt sätt måste tillräckliga och väl disponerade lokaler finnas tillgängliga. För lager- och expeditionsutrymmen bör därför räknas med en sammanlagd golvyta av minst 2 000 m2. Till förhindrande av att varorna taga skada under lagringen måste vidare lokalerna vara av god beskaffenhet samt försedda med centraluppvärmning. Dylika lokaler torde betinga en hyra, inklusive kostnad för centralvärme, av omkring 20 kronor per m2 och år. För förrådet finge man alltså räkna med följande lokalkostnader: Hyra, 2 000 m2 a 20 kronor Städning Elektrisk kraft för belysning, hissar, transportanordningar m. m.

40 000 kronor 3 000 » 7 000 »

Summa

50 000 kronor

För bokföringsarbetet m. m. skulle erfordras två större kontorsrum i anslutning till förrådsintendentens expedition. Hyran, inklusive belysning och städning, för sagda rum kan beräknas till 2 500 kronor för år. Lager- och expeditionsutrymmena måste med hänsyn till varornas beskaffenhet förses med lämpligt anordnade hyllor, fack, uppläggsbord m. m. För lagringen och transporten (inomhus) skulle vidare erfordras elektriska transportbanor, kombinerade lyft- och transportanordningar m. m. och — i förekommande fall — hissar. Specialbyggda transportvagnar för inomhusbruk torde även komma att visa sig behövliga. Kostnaderna för fast och lös inredning i nyssnämnda utrymmen synas kunna approximativt beräknas till följande belopp: Hyllor, fack, bord, armatur o. d Transportanordningar

35 000 kronor 30 000 » Summa 65 000 kronor.

Kostnaderna för möbler m. m. till kontorsrummen torde böra uppskattas till följande belopp: Bord, stolar, blankettskåp, kardexskåp, armatur m. m Skriv- och räknemaskiner Maskiner och andra anordningar för provning av varorna

8 000 kronor 5 000 » 2 000 » Summa 15 000 kronor.

För lokaltelefonanläggning bör beräknas en anskaffningskostnad av cirka 1 500 kronor samt för skötsel av denna anläggning och för rikstelefonabonnemang en årlig utgift av omkring 1 500 kronor. En del av den skolmateriel, varom här är fråga, är av ömtålig beskaffenhet, vadan förpackning i trälådor vid distributionen torde erfordras i avsevärd utsträckning. Som ovan nämnts, lärer man böra räkna med att omkring 150 sändningar skulle expedieras varje dag från förrådet. Även om användandet av trälådor inskränktes i all möjlig mån och en så kort omloppstid beräknades för

213 trälådorna som 10 ä 14 dagar, skulle ett stort antal dylika lådor behöva anskaffas. För bläck måste vidare användas specialemballage. I övrigt skulle i största utsträckning sådan förpackningsmateriel (wellpappkartonger, trägaller med järnband o. s. v.) som icke behöver återsändas, komma till användning. De årliga emballagekostnaderna synas kunna kalkyleras sålunda: Trälådor samt specialförpackningar för bläck Wellpappkartonger Annan förpackningsmateriel samt fraktsedlar, etiketter m. m. Summa

20 000 kronor 40 000 » 20 000 » 80 000 kronor.

Till kostnaderna för emballage böra även hänföras utgifter för återfrakt av sådant emballage, som avses att användas flera gånger. Att beräkna dessa utgifter med någon större grad av tillförlitlighet är givetvis icke möjligt. Uppskattningsvis torde emellertid kunna för ändamålet räknas med ett belopp av . .

20 000 kronor

De sammanlagda årskostnaderna för emballage upptagas därför här till 100 000 kronor. Utgifterna för sådana blanketter, skrivmaterialier m. m., som erfordras för förrådsbokföringen, skriftväxling och dylikt, kunna beräknas till omkring 2 000 kronor per år. För transporter av skolmaterialier i Stockholm med omnejd skulle erfordras en specialbyggd lastautomobil med 2 000 ä 3 000 kilograms lastförmåga. Inköpskostnaden för ett dylikt fordon beräknas till cirka 10 000 kronor och den årliga driftkostnaden, exklusive bemanning, till 3 000 kronor. Vad beträffar personalbehovet vid genomförande av den ordning för tillhandahållande av skolmateriel, som sakkunniga angivit i sin skrivelse, får generalpoststyrelsen till en början framhålla, att detta helt naturligt, vad den administrerande och övervakande personalen angår, bleve i ej ringa grad beroende av huru rekvisitionssystemet skulle ordnas. Utgår man från, att rekvisitionerna skulle vara granskade och godkända, när desamma inkomma till generalpoststyrelsen, torde till en början personalen å förrådsintendentens expedition behöva utökas med allenast en kontrollör (20: e lönegraden) samt, för bokföringen, 2 kanslibiträden (7: e lönegraden). Den förskjutning i fråga om arbetsuppgifter, som det nya uppdraget skulle medföra för generalpoststyrelsens förrådsavdelning, torde vidare motivera höjning i tjänstegrad av förrådsintendentens närmaste man. måhända även, i sinom tid, beredande av förbättrad tjänsteställning för förrådsintendenten. För själva förrådsarbetet synes kunna räknas med behov av en förrådsmästare (12: e lönegraden), en postiljon (6: e lönegraden) och 4 expeditionsvakter (5:e lönegraden). Dessutom skulle erfordras en chaufför (7: e lönegraden) och en expeditionsvakt för verkställande av transporter. Kostnaderna för sålunda skisserad personaluppsättning, ökade med det belopp av förrådsintendentens avlöning, som anses representera ersättning för hans arbete med handläggningen av ärenden rörande upphandling och tillhandahållande av skolmateriel, samt med indirekta personalkostnader (utgifter för semester, sjukvård och sjukledigheter, pensionering m. m.), torde kunna uppskattas till i runt tal 70 000 kronor. I sistnämnda belopp ingå icke de kostnader, som organiserandet och igångsättandet av den nya rörelsegrenen skulle förorsaka postverket, och ej heller

214 gång efter annan återkommande kostnader av hithörande slag. För förstnämnda ändamål torde böra räknas med ett utgiftsbelopp av åtminstone 30 000 kronor; de återkommande kostnaderna kalkyleras till 2 000 a 3 000 kronor per år. Finnas någorlunda fasta hållpunkter för de beräkningar i avseende å kostnaderna, som framlagts i det föregående, så är förhållandet närmast det motsatta, då frågan gäller frakt- och portokostnaderna. Det försök till kalkylering, som göres i det följande, framlägges därför med all reservation. Man torde böra utgå ifrån, att sändningarna från förrådet bliva så tunga, att befordran av desamma såsom järnvägsfraktgods lämpligen bör äga rum i all den utsträckning, detta är möjligt. Vid användande av detta expeditionssätt komma emellertid varorna icke längre än till mottagarens närmaste järnvägsstation. Man lärer under sådana förhållanden böra utgå ifrån, att — för den händelse icke skolavdelningarna skola själva ombesörja och bekosta avhämtningen av varorna å närmaste järnvägsstation — befordran av varorna skall ske per post, så snart avståndet från skolan är mera avsevärt längre till närmaste järnvägsstation än till närmaste postanstalt. Fördelningen av sändningarna mellan fraktgods och postpaket kan icke beräknas ens någorlunda tillförlitligt utan verkställande av en ingående undersökning rörande skolavdelningarnas belägenhet m. m. Dessutom saknas kännedom om de olika sändningarnas storlek och tyngd. Om man emellertid räknar med att hela årskvantiteten skulle lika fördela sig på alla sändningar, skulle varje sändning väga cirka 60 kg. Antager man vidare, att antalet sändningar, som lämpligen kunde befordras såsom järnvägsfraktgods, utgjorde 20 000 st. och medeltransportlängden för varje sändning 400 km., skulle transportkostnaden för dessa bliva omkring 115 000 kronor Återstående 15 000 sändningar skulle alltså befordras såsom postpaket. Alldenstund maximivikten för paket i allmänhet utgör 50 kg., torde varje sändning böra uppdelas på två paket, vartdera om cirka 30 kg:s genomsnittlig vikt. Stadgat postporto för dessa paket utgör i runt tal 485 000 » Sammanlagt skulle alltså transportkostnaderna belöpa sig till omkring 600 000 kronor. I sistnämnda summa är icke inräknad någon kostnad för sändningarnas transport från järnvägsstation resp. postanstalt till vederbörande skola. Det torde vara uppenbart, att om även sådana kostnader skola inräknas, summan skulle komma att avsevärt ökas. Här nedan lämnas en sammanställning över de i det föregående angivna årliga approximativa driftkostnadsbelopp, som ett eventuellt uppdrag för postverket av här ifrågavarande karaktär kan antagas komma att medföra; dessutom har i sammanställningen medtagits amortering av engångsutgifter samt av kostnader för anskaffning av inventarier m. m. i anledning av sagda uppdrag: Hyra för lagerlokaler inklusive uppvärmning, belysning och städning m. m Hyra för kontorslokaler m. m Inredning av lagerlokalerna, 65 000 kronor, att amorteras på cirka 6 år; upptages till

50 000 kronor 2 500 » 11 000

»

215 Möbler, armatur, kontorsmaskiner m. m. i kontorslokalerna, 15 000 kronor, att amorteras på cirka 8 år; upptages till 2 000 kronor Telefonavgifter, inklusive amortering av anläggningskostnad för lokaltelefon 2 000 Emballagekostnader • 100 000 » Blanketter, kuvert, papper och övriga skrivmaterialier 2 000 » Lastautomobil, 10 000 kronor, att amorteras på cirka 3 år . . . . 3 000 » Drift- och reparationskostnader för lastbilen 3 000 » Personalkostnader 70 000 » Organisations- och startkostnader, 30 000 kronor, fördelade på 10 år, samt årligen återkommande kostnader av hithörande slag 6 000 Fraktkostnader 600 000 » Summa 851 500 kronor. Till sistnämnda belopp, 851 500 kronor, skulle alltså årskostnaderna för postverkets bestyr med anskaffning och tillhandahållande av skolmateriel komma att uppgå. Styrelsen vill emellertid ännu en gång betona vanskligheten av att verkställa kostnadsberäkningar i nu omhandlade hänseende. Av denna orsak synes det även riktigast att vid den fortsatta utredningen av föreliggande fråga räkna med ett till 1 000 000 kronor avrundat årligt kostnadsbelopp vid bestyrets uppdragande under angivna förutsättningar åt postverket. Vad särskilt angår den ovan gjorda kalkyleringen av transportkostnaderna kan måhända göras gällande, att denna bort verkställas med utgångspunkt icke från postverkets pakettaxor utan från de merutgifter, som befordringen av skolmaterielsändningarna skulle förorsaka postverket. Generalpoststyrelsen får emellertid framhålla, att försändandet såsom postpaket av de stora kvantiteter varor, varom här är fråga, säkerligen skulle framkalla behov av större utrymme än eljest för postbefordringen å vissa järnvägslinjer, ökning av transportpersonal och fordonspark vid en del järnvägsknutpunkter samt extra anordningar för befordringen av paketen å landsvägslinjer. Dylika kostnader — speciellt järnvägspostbefordringskostnaderna — kunna uppgå till avsevärda belopp. Utan ingående undersökningar kan emellertid en mera tillförlitlig förhandsberäkning rörande dessa kostnader näppeligen göras. Under sådana förhållanden har det synts lämpligast att här kalkylera med de fastställda paketavgifterna, och det är ingalunda säkert, att dessa skulle helt täcka verkets merkostnader för transporterna. Det kan emellertid enligt generalpoststyrelsens förmenande dragas i tvivelsmål, huruvida anskaffning och tillhandahållande av förbrukningsartiklar för skolväsendet böra ordnas på sätt i sakkunnigas skrivelse antydes och i ovanstående kalkyler förutsatts. Redan frågan, huruvida det är nödvändigt och lämpligt att i ett centralt förråd, från vilket all distribution av artiklarna skall ske, upplägga de stora kvantiteter skolmateriel, varom fråga är, kan diskuteras. Viktigare är dock spörsmålet, huru transporterandet av materielen till de olika skolavdelningarna lämpligast må kunna ordnas. Den avsevärda ökning av det tunga godset i postkupéer och postfinkor samt för landsvägsbefordringen, som skulle uppkomma vid postverkets omhändertagande av bestyret och transporternas verkställande med anlitande av verkets redan befintliga transportorganisation, är ur postverkets synpunkt knappast eftersträvansvärd. De ekonomiska konsekvenserna därav kunna också bliva betydande. Därjämte kvarstår pro-

216 blemet att få godset fraktat från järnvägsstation resp. postanstalt till vederbörande skola, därest även denna del av transporten skall ombestyras av annan än mottagaren. Sådan transport har hittills icke ombesörjts av postverket och kan för övrigt näppeligen anses ligga inom postverkets intressesfär. Enligt generalpoststyrelsens uppfattning bör alltså allvarligt övervägas, huruvida icke andra utvägar må förefinnas för lösning av spörsmålet om tillhandahållandet av skolmaterialier, än i sakkunnigas skrivelse angives. Stockholm den 26 november 1938. KUNGL. GENERALPOSTSTYRELSEN Anders Örne. Josef Andrée.

217 Bil. 2.

S k o l d i s t r i k t e n * n u v a r a n d e k o s t n a d e r för fri s k o l m a t e r i e l l . Skoldistriktens utgifter förbrukningsmateriell:

(i kronor) för fria läroböcker

O m r å d e

Antal inkomna uppgifter

Därav för städer

och fri

U t g i f t e r (Hela riket) År 1934

År 1936 1 249 861

1 172 396

Svealand

707 162

778 133

Norrland

287 506

354 758

2 1 6 7 064

2 382 752

Summa

D å , såsom av tabellen framgår, uppgifter erhållits från endast 1 865 av landets mer än 2 400 skoldistrikt, utvisa ovanstående siffror lägre belopp än dem, som under respektive år utgjort skoldistriktens totala kostnader för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell. Om ifrågavarande kostnader fördela sig någorlunda j ä m n t på de olika skoldistrikten, kunna dessas totalkostnader beräknas till ungefär 2 843 000 kronor år 1934 samt 3 123 000 kronor år 1936. N ä m n a s bör emellertid, a t t bland de skoldistrikt, vilka avlämnat uppgift, befinna sig de största städerna, varför de båda sistn ä m n d a beräknade kostnadssiffrorna torde vara något högre än de verkliga. I ifrågavarande städer tillhandahållas emellertid fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell endast i viss begränsad omfattning, medan så däremot ej är fallet i åtskilliga mindre städer, samt landsbygdsdistrikt. M a n k a n fördenskull ha anledning a t t förmoda, a t t de verkliga kostnaderna endast tämligen obetydligt understiga de ovannämnda beräknade totalkostnaderna.

218 Bil. 3.

Sko 1 m a t er i ell kostnad er och utdebitering. I en tabell ha sammanställts vissa uppgifter för åren 1931, 1934 och 1936 från 32 skoldistrikt, varav 23 landsbygdsdistrikt och 9 städer. Att skoldistriktens absoluta kostnader för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell variera med distriktens storlek och barnantalet inom desamma är självklart. Vad däremot de relativa beloppen — kostnaderna per skattekrona — beträffar, framgår av tabellen, att dessa äro högre i landsbygdsdistrikten än i städerna, vilket beror på att i städerna antalet barn i folkskolorna är relativt lägre än på landsbygden. Vad landsbygdsdistrikten beträffar variera kostnaderna mellan lägst 7.5 öre och högst 92.8 öre per skattekrona år 1931, lägst 7.4 öre högst 1 krona 24 öre år 1934 samt lägst 7 öre högst 1 krona 48.5 öre år 1936. Vidare äro kostnaderna per skattekrona i regel lägre i distrikt med låg och högre i distrikt med hög kommunal utdebitering, vilket sammanhänger med att i de senare antalet skattekronor i allmänhet är lågt i förhållande till folkmängden. Sålunda överstego kostnaderna för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell endast i ett fall 37 öre per skattekrona i landsbygdsdistrikt med kommunal utdebitering understigande 10 kronor, medan de endast undantagsvis understego 40 öre per skattekrona i distrikt, där utdebitering per skattekrona översteg 10 kronor. I ett par särskilt skattetyngda distrikt utgöra kostnaderna för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriell betydande utgiftsposter och motsvara i dessa mer än 1 krona per skattekrona. I städerna variera kostnaderna mellan lägst 1.7 öre och högst 10 a 12 öre per skattekrona och nå sålunda här ej upp till belopp av större relativ betydelse. För år 1936 har dessutom särskild beräkning gjorts om kostnaderna per skattekrona för de fall, att skoldistrikten betala respektive 100, 33% och 20 procent av kostnaderna.

219 Tabell utvisande utdebiteringen i vissa skoldistrikt vid viss uppdelning av skolmateriellkostnaderna mellan stat och kommun. Antal skattekronor 1936

Utdebitering per skattekrona 1936

Kostnaderna per skattekrona, om skoldistriktet bekostar 100 % 33 Va % 20 % av kostnaderna för fri skolmateriell

L ä n (i fråga om landsbygdsdistrikt)

Skoldistrikt

Stockholms län . . .

Adelsö

3 050

0.034¶Turinge

2 239

10 930

0.029¶Lill kyrka

0.049¶Söderfors

22 724

0.014¶Taxinge

2 091

0.056¶Södermanlands län . Östergötlands län . . Jönköpings län . . . Kalmar län Gotlands län Blekinge län

.... ....

Folkmängd Vi 1936

Hyltinge

9 293

0.029¶Kullerstad

2 913

18 239

0.026¶Konungsund

0.037¶Södra Hestra

3 411

0.054¶Törnsfall

7.80¶Guldrupe

0.118 Näs

0.126¶Torhamn

2 653

2 854

0.186¶Sturkö

0.297¶Hjortsberga

3 366

0.057¶Skaraborgs län . . .

Götene

6 914

5.io

0.026¶Jämtlands län

Hackas

3 572

0.088¶Frostviken

2 499

5 342

0.078¶Vemdalen

2 597

. . .

Västerbottens län Norrbottens län

. . .

Jörn

5 799

10 984

0.130¶Vilhelmina

10 602

0.125¶Råneå

8 965

13 726

0.133¶Överkalix

8 006

0.166¶Stockholm

533 884 10 260 163

0.005¶Göteborg

258 387

3 520 305

0.010¶Norrköping

67 194

652 060

0.013¶Kalmar

20 691

194 926

0.013¶Västervik

12 749

88 947

0.03 L

0.019¶Vänersborg

9 025

84 925

0.003¶Djursholm

6 411

187 502

4.25¶Tidaholm

4 443

28 666

0.021¶Kungsbacka

2 290

26 451

220¶Kostnaderna för fri materiell per skattekr.

Adelsö

3 424

703 Turinge

2 256

12 128

2 066

2 260

T3

Län (i fråga om landsbygdsdistrikt)

Skoldistrikt

G CO :cS Oi

S -H

Uppsala län . . . Södermanlands 1.

G -— MO ca t*

ti3 v

«

fe

Stockholms län .

u o

CG

Utdebitering per skattekr. 1931 Antal barn i folkskolorna s % 1931

Beräknad kostnad för fri materiell, kr.

Tabell utvisande kostnadsfördelningen beträffande fri skolmateriell hade infört fri skolmateriell och utgifterna härför för

Is fe

Lillkyrka

254 Söderfors

2 308

35 047

2 616

2155 Taxinge

529¶Hyltinge

12 438

1685 Kullerstad

2 932

2 772

2 985

Konungsund

394¶Jönköpings län .

Södra Hestra

4 085

1375 Kalmar län . . .

Törnsfall

5 056

1299 Gotlands län . .

Guldrupe

338 11.00

232 Näs

555 14.00

363¶Östergötlands län

Blekinge län

. .

Skaraborgs län . Jämtlands län . .

Västerbottens län Norrbottens län .

Torhamn

2 657

3180 20.50

2 952

2 679

Sturkö

2 590 17.90

2 005

Hjortsberga

6.oo

1204 Götene

6 416

1258 Hackas

4 099 11.55

1683 Frostviken

2 447

6 519 12.00

2 690

2 450

1297 Vemdalen

3 082 14.22

Jörn

5 850

13 974 13.70

7 708

5 944

Vilhelmina

10 210

22 357 13.90

13 924

10 383

Råneå

8 730

16 258 18.40

10 709

8 858

Överkalix

7 396

14 652 17-00

8 889

7 803

Stockholm

502 207 12 425 107

5.49 31405 257 521

0.021 511 G18

Göteborg

243 690

3 789 811

7.41 22 475 184 295

0.049 2;2 721

Norrköping

664 331

5 301

43 468

(2 266

Kalmar

19 801

206 444

12 349

10 410

Västervik

12 611

98 612

9 873

12 6166

Vänersborg

8 942

92 955

6 749

9178 Djursholm

6 221

199 183

3 485

6 2!88

Tidaholm

4 816

39 721

3 805

4 710

Kungsbacka

2 017

24 051

1533 O.064

2 132

a •—

ti -* G v

< ti fe

ca

Kostnaderna för fri materiell per skattekr.

a~

t*

o G

Beräknad kostnad för fri materiell, kr.

CO

T3 bflco G CO :ca o>

Utdebitering per skattekr. | 1936 Antal barn i folkskolorna s % 1936

ti ^ 3 v < ti-.a

Kostnaderna för fri materiell per skattekr.

O G ca >H

Beräknad kostnad för fri materiell, kr.

u

Utdebitering per skattekr. 1934 Antal barn i folkskolorna s % 1934

för vissa skoldistrikt under åren 1931, 193'4 och 1936, därest dessa varje i skolan intaget barn uppgått till 8 kronor 20 öre.

0.147 CO

3 050

2 239

10 930

2 099 0.074

10 365 18.00

73 223 28 256 75 183 332 30 173 135 20 25 367 255 120 111 204 280 154 929

14 358 0.891

10 602

20195 16.56

12 579 0.623

13 123 33.70

9 832 0.749

8 965

13 726 30.00

9 094 0.663

10 349 32.65

9 553 0.923

8 006

11811 33.20

9 807 0.830

3 075

8.oo

9 923

lo.oo

28 345

9 029

17 910

2 965

4 003

268 444

11.50 13.80

2 829 28.00 1686

3 623

7 394

3 320 13.75 4197

10 567 602

1436 31.00

984 910

3 366

6 914

3 572 16.80

2 296 0.547

2 499

5 342 16.40

2 597 12.07

7 618 0.735

5 779

10 984 17.50

64 191 28 193 71 167 293 27 135 138 23 36 324 260 118 109 192 254 144 872

22 724 6.50

2 091

9 293

2 722 0.152

2 913

18 239

3 411

164 205

0.612 0.462

236 360

319 11.30 470 14.00

3 009 1.064

2 653

2 854 27.00

2 091 1.240

8.68 31 472 258 070 0.024 533 884 10 260 163

3 340 686 10.61 22 923 187 969 0.056 258 387 3 520 305 613 542

2 403 0.132

189 295

2 657 0.931 2132

968 894

2 083 0.390 1181

7.04 35 213 247 747 0.024 8.72 21487 176193

42 312 0.069

67 194

652 060

5 345

43 829 0.067

181 636 10.50

12 849 0.071

20 691

194 926

12 316 0.063

84 665 12.00

9 225 0.109

12 749

88 947 11.00

8 315 0.093

86 580 11.25

780 450 407 199

6 396 0.074

9 025

84 925 11.00

5 888 0.069

3 690 0.019

6 411

187 502

3 337 0.123

4 443

28 666 10.50

2 290

26 451

718 396 360 210

195 041

27 187 15.05 23111

3 247 0.017 2 952 0.103 1722

222 Bil. k-

Räkenskapsbyrån inom skolstyrelsen (skolöverstyrelsen) i Finland. De skolmateriellsakkunniga ha från skolstyrelsen i Finland erhållit följande meddelande:

Speciellt reglemente för räkenskapsbyrån finnes icke. I räkenskapsbyrån finnas 4 kamrerare, bokförare, ett par biträden och maskinskriverskor. Av dess arbete må följande anföras: Byrån är relativt självständig, men den bildar icke en egentlig avdelning av skolstyrelsen, ej heller äro dess tjänstemän medlemmar av skolstyrelsen. Dessa äga dock föredragningsrätt vid skolstyrelsens sammanträden. Byrån, kamreraren jämte överkamreraren, utanordna genom länsstyrelserna lagenliga statsbidrag. Landsbygden är per län uppdelad mellan fyra kamrerare. Envar granskar de årliga ansökningarna om folkskolebidrag från kommunerna i sitt eget distrikt, vartill erfordras vissa huvudblanketter och vissa bilagor. Såvida byrån ej anser sig kunna erlägga för allt statens andel, minskas beloppet från räkenskaperna, i vilket fall kommunen ännu kan, därest den så önskar, underställa ärendet skolstyrelsens avdelning för folkskoleundervisning prövning, som kan förordna, att till kommunen utbetalas det bortstrukna bidraget eller en del därav. En annan möjlighet är att byrån själv underställer ärendet skolstyrelsens prövning, innan bidraget fastställes. Detta förfarande skulle likväl fördröja bidragens ankomst till kommunerna. Kommunerna sända icke sina verifikat till skolstyrelsen, varför byrån bör lita på revisorernas berättelser. I största delen av finsk- och tvåspråkiga landskommuner utgöres kommunens andra revisor av Landskommunernas Centralförbunds revisor. Distriktsfolkskolinspektörerna kunna stundom genomgå landskommunernas skolräkenskaper och vägleda kommunerna i räkenskapernas handhavande, varjämte kamreraren vid skolstyrelsens räfkenskapsbyrå vid behov verkställer stickprov på ort och ställe. Räkenskapsbyrån erlägger genom länsstyrelsen i förskott åt kommunerna, på grundvalen av en av kommunen under föregående år i december (nu 1938) uppgjord kalkyl, månatligen folkskollärarnas löner och på grundvalen av föregående godkända årsredovisning (exempelvis år 1939 pä grund av räkenskaperna för år 1937) genast vid årets början 75 procent av det statsbidrag, som kommunen erhåller till bestridande av de utgifter, för vilka den åtnjuter i statsbidrag 2/3. Städerna erhålla även förskott för sina folkskoleinrättningars årliga utgifter. Beräknandet av städernas definitiva statsbidrag är mycket enkelt. Medeltalet av elevernas antal den 20 februari och den 20 oktober multipliceras med 440 mark. Sålunda erhålles statsbidraget för städernas folkskolor. Som nämnt föredraga räkenskapsbyråns tjänstemän ärenden vid skolstyrelsens sammanträden. Då t. ex. folkskolinspektorn beviljar ålderstillägjen åt folkskollärarna, över vilka han årligen i januari insänder en förteckning, men är osäker beträffande något tillägg, så underställer han ärendet skolstyrelsens prövning, varest den kamrerare å vilken dessa angelägenheter ankommer fiöredrager frågan vid avdelningens för folkundervisningen sammanträde. Såsom ytterligare exempel kan nämnas att räkenskapsbyrån granskar reseräknirgairna

228 över folkskoleinspektörernas tjänsteresor och utanordnar genom länsstyrelsen det belopp, som härför bör erläggas åt inspektörerna. På enahanda sätt granskas jämväl skolrådens och övriga tjänstemäns vid skolstyrelsen reseräkningar med den åtskillnaden, att för dem därjämte erfordras överdirektörens för skolstyrelsen godkännande. Byrån utanordnar jämväl månatligen genom länsstyrelsen lönerna för seminarie- och lärdomsskole- m. fl. rektorerna, vilka å sin sida utbetala lönerna till respektive inrättnings lärare m. fl. Avdelningen för folkundervisningen vid skolstyrelsen behandlar och avgör landskommunernas ansökningar om byggnadsbidrag (20—40 procent av det godkända normala kostnadsförslaget) och amorteringslån (40—60 procent) och i enlighet med de fattade besluten utanordnar räkenskapsbyrån beloppen. I de fall där ansökningarna om bidrag föranleda prövning, såsom vid beviljandet av byggnadsbidrag, avgöres desamma av skolstyrelsen; rymmas de däremot inom av lagen fastställda gränser, i vilket fall egentlig prövning icke ifrågakommer, sker utanordningen av räkenskapsbyrån (exempelvis lärarlönerna och 2/3-bidragen).

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet . . Kap. I. Utredningsuppdraget Kap. II. Frågans tidigare behandling av statsmyndigheterna . . . Kap. III. Gällande gransknings- och antagningsbestämmelser . . . Kap. IV. Förefintliga statsbidrag till skolmateriell

3 5 11 20 25

1. Anslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter sid. 25. 2. Underhålls- och materiellbidraget sid. 30. 3. Statsbidrag till radiomottagningsapparater sid. 55.

Kap. V.

Läget inom rikets skoldistrikt

1. Allmän översikt sid. 00. 2. Skoldistrikt med helt fri materiell sid. 67.

Kap. VI.

Läget i de nordiska grannländerna

1. Fri skolmateriell i Norge sid. 75. 2. Fri skolmateriell i Danmark sid. 81. 3. Fri skolmateriell i Finland sid. 89.

Kap. VII. Skolmateriellfrågan ur sociala och pedagogiska synpunkter

1. Målsmännen, skoldistrikten och staten sid. 96. 2. Fri skolmateriell åt medellösa. — Kreditväsen sid. 101. 3. Fri skolmateriell ur pedagogisk synpunkt sid. 114. 4. Lån och gåva sid. 118. 5. Böcker åt barn i samma familj sid. 127. 6. Frågan om kontrollåtgärder sid. 131. Förhållanden och åtgärder inom skoldistrikten sid. 131. Kontroll rörande handhavandet av den fria skolmateriellen sid. 137. 7. Frågan om hygieniska åtgärder sid. 141.

Kap. VIII. Skolmateriellfrågan ur ekonomisk och administrativ synpunkt 147 1. Grunderna för statsbidrag sid. 147. 2. Upphandlingen av skolmateriell sid. 158. Läro- och läseböcker sid. 158. Förbrukningsmateriell sid. 182. 3. Kostnaderna för fri materiell sid. 186. Folkskolan sid. 186. Fortsättningsskolan sid. 196. 4. Administrationen av statsanslag till fri materiell sid. 199.

Kap. IX.

Sammanfattning

203¶Bilagor. 1. Central upphandling och distribution av förbrukningsmateriell. Utlåtande av generalpoststyrelsen den 26 november 1938 2. Skoldistriktens nuvarande kostnader för fri skolmateriell . 3. Skolmateriellkostnader och utdebitering 4. Räkenskapsbyrån inom skolstyrelsen (skolöverstyrelsen) i Finland . . . .

211 217 218 222

Statens offentliga utredningar 1939 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

A l l m ä n lagstiftning. R ä t t s s k i p n i n g . Fångvård.

Vattenväsen. S k o g s b r u k . Bergsbruk.

Industri. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande och förslag rörande befrämjande av avsättBetänkande ang. justitiekanslerns, justitieombudsmannens ningen av den svenska stenindustriens produkter. [11] och militieombudsniannens allmänna ämbetsställning Betänkande rörande industriellt utnyttjande av halm. [12] m. m. [7] 1987 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning. Betänkande med förslag till omorganisation av landsfiskals- och stadsHandel och sjöfart. fiskalsbefattningarna m. m. [9] Kommunalförvaltning.

Statens o c h k o m m u n e r n a s finansväsen. Betänkande ang. revision av tjänsteförteckningen vad avser statens affärsdrivande verk. [5] 1936 ärs lönekommitté. Betänkande med förslag till mili tärt icke-ordinariereglemente. [10]

Kommunikationsväsen. Betänkande ang. grunder för intagning av enskild väg till allmänt underhåll ävensom ang. statsbidrag till enskilda vägar. [l]j Betänkande med förslag till taxa för befordring av gods m. m. å statens järnvägar. [3] Betänkande med förslag till exporttariffer. [8] Bank-, kredit- o c h p e n n i n g v ä s e n .

Politi.

Försäkringsväsen. Nationalekonomi o c h socialpolitik. Rationaliseringsutredningens betänkande. Del 1 Motiv och förslag. [13] Del 2. Verkställda undersökningar. [14] Hembiträdesutredningens betänkande. 2. Betänkande med förslag till lag om reglering av anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet. [15] H ä l s o - och sjukvård.

Allmänt n ä r i n g s v ä s e n .

Kyrkoväsen.

Undervisningsväsen. Andlig o d l i n g i övrigt. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. [4] Utredning och förslag ang. fortsatt förstatligande av kommunala mellanskolor. [16] Utredning och förslag rörande fri undervisningsmateriell för folk- och fortsättningsskolor. [17] Försvarsväsen. Utredning och förslag rörande plats i Stockholms skärgård för förläggning av Stockholms örlogsbas. [2] Utrikes ärenden.

Fast e g e n d o m . Jordbruk m e d binäringar. Underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen. [6]

Stockholm 1939, Ivar Hasggströms Boktryckeri A. B.

Internationell rätt.