Betänkande och förslag rörande docentinstitutionen

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 201;

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1939:41 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1938 ÅRS DOCENTUTREDNING

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG RÖRANDE

D O C E NTIN STITUTIO NEN

S T O C K H O L M •

Statens offentliga utredningar 1939 Kronologisk förteckning

Betänkande angående grunder för intagning av enskild 22. Betänkande och förslag angående vissa med beviljande av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik förenade väg till allmänt underhåll ävensom angående statsbifrågor. Hseggström. (2), 74 s. K. drag till enskilda vägar. Svenska Tryckeri a.-b. 59 s. K. Utredning och förslag rörande plats i Stockholms skär- 23. Ledningen av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet. Beckman. 105 s. S. gård för förläggning av Stockholms örlogsbas. Beckman. 24. Arbetslöshetsräkningen den 31 augusti 1937. Del 2. 30, 87 s. 6 kartor F ö . Arbetsförhet m. m. Beckman. 117 s. S. Betänkande med förslag till taxa för befordring av 25. Betänkande med förslag till lag om arbetsfostran m. m. gods m. m. å.statens järnvägar. Beckman. 206 s. K. Marcus, viij, 134, 138, 142 s. J u . Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släkt26. Sociala försvarsberedskapskommittén. Betänkande. Del namn. Lund, Blom. v, lo6 s. J u . 1. Förslag till familjebidragslag m. m. Beckman. 75 s. Betänkande angående revision av tjänsteförteckniugen Fö. i vad avser statens affärsdrivande verk. Norstedt. 163 27. Betänkande med utredning och förslag angående rätt s. F i . för folkskollärare m. fl. att inskrivas vid universitet Underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lantoch högskolor samt där avlägga examina. Hseggström. hemmen. Kihlström. 126 s. J o . 80 s. E . Betänkande angående justitiekanslerns, justitieombudsmannens och militieombudsmannens allmänna äm- 28. Betänkande rörande ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevatten Idun. 237 s. 1 karta. J o . betsställning m. m. Norstedt. 128 s. J u . Betänkande med förslag till exporttariffer. Beckman. 29. 1937 års domsagoutredning. Betänkande med förslag till omorganisation av domsagoförvaltningen samt löne- [ 20 s. K. reglering för domsagopersonalen. Norstedt. 126 s. J u . 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning. Betänkande med förslag till omorganisation av lands- 30. Beiänkande med utredning och förslag rörande tillgodoseendet av behovet av allmänna samlingslokaler. fiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m. Norstedt. Marcus. 134 S. S. 341 s. J u . 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till 31. Betänkande angående vissa med vården av civila patienter å garnisonssjukhusen sammanhängande orgamilitärt icke-ordinariereglemente. Marcus. 130 s. F i . nisationsfrågor. Beckman. 75 s. F ö . Betänkande och förslag rörande befrämjande av avsättningen av den svenska stenindustriens produkter. 32. Betänkande angående revision av tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler och därmed sammanhängIdun. 319 s. H . ande förhållanden. Norstedt. 51 s. J u . Betänkande rörande industriellt utnyttjande av halm. 33. Betänkande med förslag 0 till ändringar i förmynderHseggström. 125 s. J o . skapslagstiftningen. Av A. Holmbäck. Uppsala, AlmRationaliseringsutredningens betänkande. D e l l . Motiv qvist & Wiksell. 92 s. J u . och förslag. Marcus. 257 s. S. Ritionaliseringsutredningens betänkande. Del 2. Verk- 34. Betänkande med förslag rörande skärgårdarnas behov av förbättrade kommunikationer. Del 1. Beckman. 200 s. ställda undersökningar. Marcus. 550 s. S. 8 bil. K . Hembiträdesutredningens betänkande. 2. Betänkande ; med förslag till lag om reglering av anställnings- och 35. Dragbilar. Betänkande med förslag till klassificering av vissa för framdragande av släpfordon eller arbetsredskap arbetsförhållandena inom det husliga arbetet. Hseggombyggda automobiler, m. m. Hseggström. 64 s. K. ström. 194 s. S. Utredning och förslag angående fortsatt förstatligande 36. Nytt förslag till riktlinjer för bestämmandet av ersättnii g för tjänstebostad. Marcus. 36 s. F i . av kommunala niellanskolor. Hseggström. x, 157 s. E . Utredning och förslag rörande fri undervisningsmate- 37. Betänkande med förslag till kungörelse med vissa före- : skrifter angående tillverkning av bröd efter v i k t m . m . riel! för folk- och fortsättningsskolor. Hffiggström. 224 Hseggström. 58 s. S. s E. 1938 års arvsskattekommitté. Betänkande med förslag 38. 1936 ärs lönekommitté. Betänkande med förslag till manskapsavlöningsreglemente. Marcus. 256 s. F i . till förordning om arvs- och gåvoskatt m. m. Marcus. 39. Utredning och forslag angående de kommunala flick264 s. F i . skolornas organisation. Hseggström. 74 s. E . Betänkande om statstjänstemäns ställning vid arbets| 40. Betänkande angående åtgärder till motverkande av konflikter. Marcus. 82 s. F i . vattenförorening m. m. 1. Förslag och motivering. Betänkande med förslag till vissa ändringar i beklädNorstedt. 274 s. J u . nadsreglementet för polispersonalen m. m. Beckman. ! 11. 1938 års docentutredning. Betänkande och förslag rö28 s. S. ,.„"•„, rande docentinstitutionen. Uppsala, Almqvist & Wiksell. Betänkande med förslag till ändringar i vissa delar av 159 s. E . sjömanslagen m. m. Norstedt. 39 s. J u .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet J o . - jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning v nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR

1939:41

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1938 ÅRS DOCENTUTREDNING BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG RÖRANDE

DOCENTINSTITUTIONEN

UPPSALA 1939 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.

V»/

Till Herr statsrådet

och chefen

för

ecklesiastikdepartementet.

Den 10 juni 1938 bemyndigade Kungl. Maj:t dels chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för a t t inom departementet verkställa utredning och avgiva förslag angående docentinstitutionen, med uppdrag tillika för en av de sakkunniga att såsom ordförande leda utredningsarbetet, u p p d r a g a åt en av de sakkunniga att tjänstgöra såsom sekreterare eller, om s å d a n t skulle visa sig erforderligt, tillkalla särskild sekreterare, samt i den u t s t r ä c k n i n g så befunnes påkallat, tillkalla särskilda experter för a t t stå till de sakkunnigas förfogande för överläggningar och samråd; dels ock de sakkunniga att från ämbetsverk och övriga myndigheter infordra de uppgifter, som för arbetet kunde erfordras. Departementschefen åberopade härvid i sitt y t t r a n d e till statsrådsprotokollet vad Universitetsberedningen i sitt den 7 oktober 1937 avgivna betänkande anfört rörande docentinstitutionen, samt berörde de framställn i n g a r om en utredning rörande docentinstitutionen vid universiteten och Karolinska institutet, som ingivits av docentföreningarna i Uppsala och Lund samt vid Karolinska institutet den 24 november 1937 och av kanslern för rikets universitet den 17 maj 1938. Departementschefen yttrade därefter följande: »Då frågan om docentinstitutionens organisation nu synes böra upptagas till prövning, vill jag erinra, att en allmän utredning rörande institutionen verkställdes för ett tjugutal år sedan av särskilt tillkallade sakkunniga och ledde till en avsevärd förbättring av docenternas ställning. Sedermera h a v a vissa åtgärder vidtagits för att i speciella avseenden förbättra institutionen. Så har antalet docentstipendier ökats och de akademiska forskarstipendierna införts. Emellertid synas de anmärkningar, som från olika håll framkommit, nu böra föranleda en allmän översyn av institutionen. De spörsmål, som därvid böra beaktas, äro, bland annat, formerna för tillsättande av docenter, docentstipendiernas a n t a l och storlek, deras för-

delning på olika grupper och ämnen, den med docentstipendium förbundna undervisningsskyldigheten, r ä t t att behålla viss del av stipendium vid sjukdom samt möjligheterna att underlätta docents övergång till a n n a n verksamhet. I samband härmed torde även nu gällande bestämmelser rörande arvoden till vikarierande akademiska l ä r a r e böra n ä r m a r e granskas. J a g anser mig böra betona, att, vilka ä n d r i n g a r i den n u v a r a n d e docentinstitutionen, som eljest kunna befinnas påkallade, det enligt min mening är av vikt, a t t institutionens allmänna k a r a k t ä r bibehålles oförä n d r a d och att docenturerna sålunda icke förvandlas till fasta tjänster eller befattningar, påminnande om de gamla universitetsadjunkterna. Åt samma uppfattning h a r universitetskanslern givit uttryck i sin förenämnda skrivelse den 17 maj 1938.» Med stöd av förutnämnda bemyndigande uppdrog därefter departementschefen den 10 juni 1938 åt Uppsala universitets rektor, professorn T. Engströmer, professorn vid Karolinska institutet G. Liljestrand, dåvarande docenten, numera professorn vid Uppsala universitet J. A. F . Nannfeldt, Lunds universitets dåvarande rektor, professorn N. M. P : n Nilsson samt ledamoten av riksdagens första kammare, lektorn I. H j . E. P a u l i att verkställa utredning i ovan berörda hänseenden. Åt Engströmer uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsarbetet. Till utredningens sekreterare förordnades den 12 juli 1938 docenten vid Uppsala universitet R. G. Björck och, sedan denne anhållit om entledigande från uppdraget, den 20 september 1938 docenten vid Uppsala universitet T. A. M. Höjer. De sakkunniga beslöto vid sitt första s a m m a n t r ä d e att antaga benämningen 1938 års docentutredning. F ö r att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget ha till dem överlämnats kanslerns för rikets universitet ovannämnda skrivelse till departementschefen den 17 maj 1938 angående verkställande av en utredning rörande docentinstitutionen vid universiteten och Karolinska institutet samt docentföreningarnas i Uppsala och Lund samt vid Karolinska institutet likaledes ovan berörda underdåniga skrivelse den 24 november 1937 angående utredning rörande reformering av docentinstitutionen m. m. De sakkunniga ha därjämte tagit kännedom dels om remissyttrandena över 1918 års docentsakkunnigas förslag, dels om åtskilliga till universitetskanslersämbetet efter 1919 inkomna framställningar om ä n d r i n g a r av bestämmelserna beträffande docentstipendier och arvoden till vikarierande akademiska lärare. För dessa framställningar ha de sakkunniga redogjort i sitt bifogade yttrande, där så synts erforderligt. Under sitt arbete ha de sakkunniga mottagit skrivelser från Uppsala docentförening den 8 oktober och den 5 december 1938, från Lunds docentförening den 7 november 1938 och från docentföreningen vid Karolinska

5 institutet den 27 oktober 1938. Vidare ha vederbörande myndigheter vid universiteten och Karolinska institutet efter anmodan från de sakkunniga till dem inkommit med uppgifter dels om sina önskemål beträffande docentstipendiers och forskarstipendiers antal och fördelning på ämnen och ämnesgrupper, dels angående omfattningen av den personal, som skulle erfordras för uppehållande av den undervisning av elementär karaktär, som nu gives, under förutsättning att professorer och docentstipendiater i lämplig utsträckning befriades därifrån, och dels om kostnaderna, därest vissa av de sakkunniga ifrågasatta ä n d r i n g a r i bestämmelserna om arvoden till vikarierande akademiska lärare förverkligades. Angående vissa förslag beträffande särskild lönetursberäkning inom vissa verk för förutvarande docenter ha de sakkunniga rådfört sig med ordföranden i allmänna lönenämnden, generaldirektören E. R. Stridsberg, och sekreteraren i samma nämnd, byrådirektören B. A. Nilsson. Sedan de sakkunniga nu slutfört sitt arbete, få de härmed till H e r r statsrådet överlämna sitt slutliga yttrande. Vid utarbetandet av detta ha de sakkunniga sökt giva detsamma en så kortfattad och koncentrerad form som möjligt och endast, där så varit oundgängligt nödvändigt, berört förhållandena före den av 1918 års sakkunniga utförda utredningen. Det av de sakkunniga insamlade statistiska materialet har endast i vissa delar särskilt redovisats i yttrandet. Till betänkandet h a r professor Nilsson fogat två reservationer. De till de sakkunniga överlämnade handlingarna återställas härjämte. Stockholm den 14 september 1939. THORE G. LILJESTRAND. MARTIN

P:N NILSSON.

ENGSTRÖMER. J. A. IVAN /

NANNFELDT. PAULI. Torvald

Höjer.

Kap. I. Historik. Docentinstitutionen har framvuxit u r den r ä t t att med dekanus' och fakultetens samtycke offentligen disputera och enskilt undervisa, som enligt bägge universitetens konstitutioner tillkom dem, som genom promotion förvärvat akademisk grad (venia docendi). Så småningom begränsades denna r ä t t att docera till sådana, som efter vederbörande fakultets prövning av deras skicklighet fått kanslerns förordnande som docenter. Docenterna kommo sålunda a t t utgöra ett led i universitetens lärarorganisation, men deras ställning var oklart bestämd, deras skyldigheter ytterst obetydliga och deras ekonomiska förmåner inga a n d r a än möjligheten a t t inneha vanliga universitetsstipendier. E n förändring inträdde först med 1850-talets början. Vid 1850—51 års riksdag i n r ä t t a d e s vid vartdera universitetet sex särskilda docentstipendier å 500 kronor, vilket belopp 1865—66 höjdes till 750. Dessa stipendier voro dock ej förenade med någon undervisningsskyldighet. Ej heller v a r docent pliktig att emottaga professorsförordnande, vilket däremot ålåg universitetens adjunkter. Rörande formerna för docents förordnande infördes bestämmelser i det av särskilda kommitterade 1851 avgivna förslaget till universitetsstatuter. Så gott som oförändrade upptagna i 1852 å r s statuter, §§ 84—87, kommo de att med obetydliga justeringar gälla ä n d a fram till 1908. Deras viktigaste innehåll var följande. 1852 års statuter. Docenter förordnades av kanslern »till det antal, som prövas nödigt eller nyttigt». Initiativet kunde tagas antingen av aspiranten själv medelst ansökan eller av professorn i ämnet genom förslag om kallelse. I bägge fallen prövades frågan av fakulteten. Om denna fann vederbörandes skicklighet tillfredsställande och ansåg förordnandet »behövligt eller nyttigt», gjorde den hemställan hos kanslern. Om den ej fann skickligheten styrkt, ägde den sökande eller föreslagne r ä t t a t t genom disputation söka visa sin kompetens. Om fakulteten däremot godkände skickligheten men ej fann behovet av förordnande styrkt, ägde »den som saken rörer» viss r ä t t att hänskjuta frågan till kanslern. Docentförordnande kunde, om giltiga skäl därtill förelåge, på framställning av fakultet och konsistorium återkallas av kanslern. Denna sistnämnda bestämmelse var av kommitterade avsedd att motverka uppkomsten av ett alltför stort antal overksamma docenter. Däremot funno de det olämpligt att medelst mekaniska föreskrifter söka begränsa docentantalet, så

8 som skett i ett Kungl. brev den 3 maj 1820, enligt vilket ingen professor finge kalla mer än två docenter och sistnämnda kallelserättighet endast skulle tillhöra »de professorer, vilkas vetenskaper i flera u t g r e n i n g a r fördelas». Då Kungl. Maj:t på denna punkt i 1852 års statuter följde kommittéförslaget, torde n ä m n d a brev av 1820 väl därmed få anses v a r a de facto satt u r kraft. 1876 års reform. E n betydelsefull förändring av docentinstitutionens ställning och uppgifter inträdde med 1876 års universitetsreform. I samband med adjunkturernas då skedda ombildning överlämnades åt docentkåren den ena av de uppgifter, som dittills ålegat adjunkterna, nämligen att vid behov sörja för ställföreträdare åt professorer samt att utgöra det skikt, v a r u r vid inträffad vakans å en lärostol en efterträdare förnämligast kunde sökas. Denna n y a uppgift måste d r a g a med sig åtgärder, ägnade a t t säkerställa en tillräcklig och kontinuerlig rekrytering av docentkåren. I detta syfte företogs en avsevärd ökning av docentstipendiernas antal, förenad med en höjning av deras belopp. De uppdelades i ett större a n t a l »fasta», d. v. s. till vissa vetenskaper knutna, å 1,500 kronor och ett mindre antal »rörliga» å 1,200 kronor, vilka voro tillgängliga för samtliga docenter vid universitetet. F ö r Karolinska institutets vidkommande beviljade 1889 års riksdag två rörliga docentstipendier å v a r t d e r a 1,000 kronor. Denna y t t r e organisation ägde i sina h u v u d d r a g bestånd till 1919, ehuru stipendiernas antal u n d a n för u n d a n försiktigt ökades och deras belopp långsamt höjdes, medan levnadskostnaderna stegrades i snabbare tempo. I samband med denna utbyggnad av docentstipendieinstitutionen ålades också de stipendierade docenterna för första gången särskilda skyldigheter. Detta skedde genom Kungl. brev den 1 juni 1877 med bestämmelse om plikt »att b i t r ä d a vid de studerandes vetenskapliga övningar» samt »att, n ä r behov uppstår, deltaga i den offentliga undervisningen och examinationen». Dessa bestämmelser kompletterades genom statutändringen den 17 april 1891, ehuru förhållandet mellan 1877 och 1891 års föreskrifter ej fullt klarlades. Docentstipendiat blev 1891 skyldig a t t hålla en offentlig föreläsning i veckan eller åtaga sig motsvarande undervisning samt att mottaga vikariatsförordnande i sin vetenskap, en förpliktelse, som troligen bör utläsas redan u r 1877 års brev. Dessutom blev varje docent skyldig »att på förslag av vederbörande fakultet eller sektion och efter kanslerns bestämmande mot skälig ersättning övertaga den undervisning i sin vetenskap, som för ett ändamålsenligt ordnande av den akademiska undervisningen prövas erforderlig». E h u r u 1891 års reform kvarlämnade en viss oklarhet, innebar den ett betydelsefullt steg till docenternas, främst de stipendierades, infogande i universitetsundervisningens reguljära organisation. 1899 års universitetskommitté. I hela sin vidd upprullades docentpro-

blemet senare av den 1899 tillsatta Billingska universitetskommittén i dess förslag till nya universitetsstatuter. Bestämmelserna rörande docenter återfinnas i detta förslags §§ 94—97, 109, 129—130 och 157. De åtföljdes av en lång principiell och historisk motivering, som varit grundläggande för hela den följande diskussionen rörande docentinstitutionen. Grundtanken i denna utredning är, att samma tendenser och svagheter, som på sin tid ledde till adjunkturernas avskaffande, nu hotade att förrycka docenturernas karaktär och därför måste bekämpas. Den stora bristen hos adjunkturerna hade varit, att deras innehavare, bland vilka professorerna så gott som uteslutande rekryterats, hade utvecklats till tjänstemän med fast anställning och lön. Detta hade medfört, att adjunkterna, bland vilka avgången till andra banor varit ytterst ringa, vid professorsutnämningen ofta redan hade nått en ålder, där deras arbetskraft börjat avtaga. Tjänsternas fasta karaktär och tydliga egenskap av exspektansplatser hade medfört bristande växelverkan mellan universiteten och samhället i övrigt och mellan universiteten inbördes. Slutligen hade med hänsyn till tjänstens begränsade uppgifter adjunktslönen varit alltför låg för att motsvara de krav, som personer med adjunkternas utbildning och kompetens hade rätt att ställa, när de nalkades medelåldern. Man hade därför vid 1876 års reform avsett att låta vissa av adjunkternas tidigare uppgifter övertagas av docentstipendiaterna, vilka skulle successivt förnyas inom rätt korta perioder och sålunda icke utbildas till fasta tjänstemän utan vid utebliven akademisk befordran snart övergå till annan verksamhet. Emellertid hade enligt universitetskommitténs mening även vad docenturerna beträffar framträtt samma tendens att övergå till fasta exspektansplatser som tidigare beträffande adjunkturerna. Framför allt hade vissa i och för sig naturliga strävanden inom docentkårerna själva bidragit härtill. Universitetskommittén fattade därför som sitt mål å ena sidan att återgå till en sträng tillämpning av 1876 års principer och å den andra att höja docentkårens kvalitet, i någon mån förbättra dess ekonomiska ställning samt sätta universiteten i tillfälle att mer effektivt utnyttja dess kapacitet. Vid tillämpningen av dessa principer föreslog kommittén vissa ändringar i proceduren för docents förordnande i syfte att motverka den påfallande stegringen av docentkårens numerär, vilken befarades skola medföra en minskning av docenturernas värde för innehavarna och alstra missnöje med de nödvändiga begränsningarna i stipendiernas antal. En strängare prövning av aspiranternas skicklighet påbjöds, och likaså underströks genom att utbyta uttrycket »i vederbörlig ordning prövas nödigt eller nyttigt» mot orden »prövas för undervisningen eller den vetenskapliga forskningen nödigt», att behovet av vederbörandes tjänster vore en oundgänglig förutsättning för förordnandet. Professorns rätt att

10 föreslå kallelse av docent avskaffades. Prövningen av skickligheten borde framför allt gälla lärarförmågan. I detta syfte utbyttes i s å d a n a fall, där kompetensen ej v a r klar, de gamla statuternas disputationsprov mot en a l l m ä n n a r e formulering om prov, avsedda a t t utröna sökandens lärarskicklighet. Rätten a t t vädja till kanslern i de fall, då behov av förordnande ej ansågs föreligga, avskaffades. Beträffande docents skyldigheter infördes vissa nyheter. Alla docenter — även de ostipendierade — förklarades uttryckligen skyldiga a t t mott a g a vikariatsförordnande. Docentstipendiats undervisningsskyldighet behölls vid ungefär samma omfattning som förut, men bestämmelsen h ä r o m avfattades så, att fullgörandet kunde koncentreras till en mindre del av terminen. F ö r alla docenter liksom för övriga akademiska l ä r a r e stipulerades uttrycklig skyldighet att åtaga sig opponentuppdrag. Beträffande docentstipendierna föreslogs utom en ej n ä r m a r e utformad ökning av deras antal, a t t de samtliga skulle knytas till fakultet eller sektion samt alla utgå med 1,500 kronor. Stipendierna skulle tillsättas efter ansökan, ej som förut u t a n sådan. Efter en treårsperiod borde stipendiet ledigförklaras i öppen konkurrens och innehavet d ä r a v sålunda icke u t a n vidare förlängas; däremot borde intet maximum stadgas för den sammanlagda tid, under vilken stipendium kunde innehavas. 1907 års sakkunniga. Universitetskommitténs förslag underkastades 1907 en överarbetning av därför inom departementet tillkallade sakkunniga. Beträffande docentinstitutionen föreslogo dessa vissa ä n d r i n g a r i kommittéförslaget. I själva statuternas stadganden om förutsättningarna för docentförordnande återgick man till den gamla lydelsen »nödigt eller nyttigt», alltså en mindre restriktiv formulering. De fasta stipendiernas a n t a l ökades betydligt, medan de mellan alla fakulteter rörliga bibehöllos. Stipendiebeloppet höjdes till 2,500 kronor. De rörliga borde alltjämt tillsättas u t a n ansökan; tiden för deras innehav borde kunna förlängas till högst nio år. De fasta åter skulle liksom enligt kommitténs förslag bliva föremål för ny konkurrens v a r t tredje år, och någon maximigräns för deras innehav stadgades ej. 1908 års bestämmelser. Resultatet av universitetskommitténs och de sakk u n n i g a s arbete blev 1908 års universitetsstatuter, vilkas bestämmelser rörande docentinstitutionen till sitt innehåll ha oförändrade övergått i 1916 å r s ä n n u gällande, där de återfinnas i §§ 72—74, 86, 105, 106 och 120, av vilka dock 106 och 120 ä n d r a t s 1919. Motsvarande föreskrifter för Karolinska institutet återfinnas i dess stadgar §§ 55—57, 66, 87, 88 och 98. Stat u t e r n a s text följde de sakkunnigas förslag och använde alltså uttrycket »nödigt eller nyttigt» i § 72 moment 2, respektive i Karolinska institutets s t a d g a r § 55 moment 2. Docentstipendierna nyreglerades 1908 genom särskilda föreskrifter till universitetens stater. De fastas a n t a l ökades i Uppsala till 28 mot av de

11 sakkunniga föreslagna 36, i Lund till 23 mot av de sakkunniga föreslagna 22. Tidigare hade Uppsala förfogat över 15, Lund över 11 fasta stipendier. Deras belopp sattes till 2,500 kronor. De mellan alla fakulteter rörliga stipendierna behöllos och sattes till 2,000 kronor. De fasta utdelades efter ansökan, de rörliga därförutan. F ö r dem alla medgavs förlängning till sex år, i undantagsfall ä n n u längre genom beslut av Kungl. Maj:t. Av besparade docentstipendiemedel upprättades särskilda fonder a t t av kanslern disponeras för forskningens och undervisningens behov i samma syfte som docentstipendier. Karolinska institutet erhöll tre n y a stipendier å vartdera 2,500 kronor. 1918 års sakkunniga. Nästa betydelsefulla epok i docentinstitutionens utveckling betecknas av 1918 års docentsakkunniga under J . C. W. Thyréns ledning och de reformer, som blevo följden av deras förslag. Dessa sakkunniga tillsattes på grund av petitioner från docentföreningarna i Uppsala och Lund och de yttranden, som över dessa skrivelser avgivits av vederbörande myndigheter. Docentsakkunnigas förslag grundade sig på samma principiella uppfattning som på sin tid den Billingska universitetskommitténs, d. v. s. vikten av att motverka en utveckling av docenturerna, liknande den, som adjunkturerna hade genomlöpt. E n särskilt viktig punkt i detta syfte var enligt de sakkunnigas mening en sträng begränsning av tiden för innehav av docentstipendium. Denna fastställdes till sex å r med möjlighet att i särskilda undantagsfall hos Kungl. Maj:t erhålla y t t e r l i g a r e ett å r s förlängning. För övrigt föreslogs en betydande utvidgning av docentstipendieinstitutionen, varvid de mellan alla fakulteter rörliga stipendierna avskaffades. Stipendiebeloppet höjdes till 4,500 kronor. F o n d e r n a av besparade docentstipendiemedel fingo i viss mån sina uppgifter vidgade genom uttryckligt stadgande, att även a n d r a yngre vetenskapsidkare skulle kunna erhålla anslag u r fonderna, en ändring, som dock i huvudsak överensstämde med tidigare praxis. Vidare ökades storleken av de medel, som tillfördes docentstipendiefonderna, och infördes en ordning för de fonderade medlens fördelning mellan fakulteter och sektioner. Docenternas undervisningsskyldighet föreslogs utvidgad från 15 t i m m a r under höstterminen och 20 under vårterminen till 2 vetenskapliga föreläsn i n g a r i veckan eller 50 propedeutiska föreläsningar per termin. Särskilt eftersträvade de sakkunniga att i vidsträckt m å n överlåta den propedeutiska undervisningen åt docenterna. I övrigt föreslogos en del förbättr i n g a r åt docenterna, såsom beträffande vikariatsarvoden, ersättning för opposition åt ostipendierad docent, riksstatens utrikes resestipendier för obefordrade vetenskapsidkare och docents r ä t t till viss tjänsteårsberäkning m. m. I huvudsak kommo de sakkunnigas förslag till utförande, e h u r u mindre ä n d r i n g a r på n å g r a punkter företogos av statsmakterna. Så höjdes på

12 grund av dyrtiden stipendiebeloppet till 5,000 kronor. Docentstipendiats undervisningsskyldighet bestämdes vid 1919 års ä n d r i n g av s t a t u t e r n a § 106 moment 3, respektive för Karolinska institutet § 88 moment 3 till 25 vetenskapliga föreläsningar under höstterminen och 30 under vårterminen eller minst 35, högst 50 timmars propedeutisk undervisning för termin. I den föreslagna stipendieorganisationen företogos med hänsyn till de akademiska myndigheternas y t t r a n d e n vissa ä n d r i n g a r och tillägg. Docentinstitutionen, sådan den framstod efter 1919 års reform, h a r sedan dess endast u n d e r g å t t obetydliga förändringar, av vilka de viktigaste äro stipendiebeloppets höjning till 6,000 kronor å r 1925 och en ökning av stipendieantalet vid Lunds universitet från 37 till 40 å r 1937. Uppsala universitet h a r alltsedan 1919 41 stipendier och Karolinska institutet 5. E n fullständig nyhet v a r inrättandet år 1926 av 5 forskarstipendier. Därjämte ha sedan 1920-talets senare del allt oftare framförts skilda önskemål, framför allt från docenternas sida, om förbättringar eller utvidgningar på olika punkter, vilka i det följande komma att behandlas.

Kap. II. Doeentinstitutionens uppgifter och allmänna ställning. Vid den senaste översynen av docentinstitutionen, den av 1918 års sakkunniga företagna, framhöllo dessa, att denna institution inom den nutida universitetsorganisationen utgjorde en integrerande del, utan vilken universiteten icke skulle kunna utföra sitt arbete. En väl kvalificerad docentkår vore oundgängligen nödvändig för att universitetens ordinarie lärarplatser skulle kunna besättas; den måste finnas som reserv för att tillhandahålla skickliga vikarier vid förfall för de ordinarie lärarna; dess medlemmar deltoge på mångfaldigt sätt i universitetens vetenskapliga forskningsarbete; docenterna hade slutligen alltmer tagits i anspråk för universitetens ordinarie undervisning. I huvudsak är denna uppfattning om docentinstitutionens ändamål alltjämt aktuell, men växlande tidsomständigheter ha låtit den relativa betydelsen av olika uppgifter skifta. Lärarpersonalens rekrytering. Av särskild vikt är rekryteringen av universitetens ordinarie lärarpersonal. Även om det stundom inträffar, att dessa befattningar besättas med vetenskapsmän utanför docenternas krets, är regeln, att professorer och andra ordinarie universitetslärare nämnas bland docenter eller, ehuru mindre ofta, förutvarande docenter. Universiteten måste därför förfoga över ett tillräckligt stort urval av kompetenta aspiranter, emedan man i annat fall vid ledighet skulle kunna bliva nödsakad att giva professuren i fråga en mindre meriterad innehavare. Då professurerna i regel besättas endast ungefär vart tjugonde eller tjugofemte år, följer, att ett stort antal docenter icke kunna påräkna befordran till professur. Deras ekonomiska framtid blir därför ganska vansklig, och för att hindra, att universitetsbanan förbehålles åt de bäst situerade, böra statsmakterna medelst tillräckliga anslag sörja för att universiteten alltid kunna förfoga över behövliga aspiranter till de ordinarie tjänsterna. Som 1918 års sakkunniga påpekade, måste staten sålunda understödja ett antal forskare, vilkas arbetskraft universiteten visserligen icke till fullo taga i anspråk, men som icke förty äro oundgängliga, om den vetenskapliga verksamheten ej skall lida avbrott i sin kontinuitet. Den osäkerhet, som utmärker docenternas ställning även långt in i en levnadsålder, där med dem i fråga om utbildning jämförbara redan nått en tryggad plats, motiverar mer än väl den frihet, som de onekligen i jämförelse med andra statsanställda åtnjuta.

14 Vikariat. S a m m a synpunkter kunna anföras beträffande tillgodoseendet av universitetens behov av kompetenta vikarier. Denna uppgift, som särskilt ålagts docentkåren, är av största betydelse, då vikarier äro erforderliga vid professorsvakanser, vid tjänstledighet på grund av sjukdom eller för vetenskapligt arbete eller sakkunniguppdrag i akademiska befordringsfrågor, liksom då universitetens ordinarie lärare tagas i anspråk för politiska och administrativa uppdrag. Vetenskaplig verksamhet. Beträffande docenternas eget vetenskapliga arbete anförde 1918 års sakkunniga: »Docenternas betydelse för den vetenskapliga forskningen sammanhänger n ä r a med den oavbrutet pågående specialiseringen inom alla arbetsgrenar. Helt n a t u r l i g t kunna de ordinarie platserna ej ökas i takt med specialiseringens fortskridande. Då nu professorsstolarna besättas med alltmer speciellt utbildade vetenskapsmän, som ytterst sällan kunna tänkas överblicka sitt ämne i hela dess vidd och dessutom oftast innehava sina platser två a tre decennier, så är det ju tydligt, a t t stora delar av de särskilda vetenskaperna skulle kunna komma att bli ganska obearbetade, om a n d r a u t v ä g a r saknades. Nya vetenskaper — och sådana skapas i v å r a dagar ofta överraskande fort — skulle kanske få v ä n t a i decennier på representanter. Uppenbarligen finnas h ä r stora behov a t t fylla. Den talrika kåren av yngre vetenskapsmän h a r också h ä r en av sina väsentligaste uppgifter. Bland dem finns det möjlighet a t t utbilda specialister på ett flertal av en vetenskaps olika fält, och särskilt viktigt är, a t t man av dessa, vilka befinna sig i den period av livet, då m a n ä r som mest mottaglig för n y a intryck och tillika förvärvat sig en avsevärd förmåga att arbeta fram sina uppslag, kan v ä n t a sig mer intresse för det n y a som rör sig i tiden. Docenterna synas också för n ä r v a r a n d e ha en icke ringa andel i den vetenskapliga produktionen inom landet.» Den utveckling, som ägt rum efter 1918, har understrukit dessa synpunkter. Specialiseringen h a r ytterligare tilltagit och gjort det än svårare för den ordinarie ämnesläraren att följa utvecklingen inom hela sin disciplin. Nya vetenskaper uppväxa ständigt och k r ä v a intresse och krafter från de yngre forskarnas sida. Docenternas betydelse för det vetenskapliga arbetet inom landet torde alltjämt ökas. Men vidare är det klart, a t t kravet på egen vetenskaplig forskar- och författargärning n ä r a sammanhänger med docenternas viktiga uppgifter att r e k r y t e r a den akademiska l ä r a r k å r e n och tillhandahålla vetenskapligt kompetenta professorsvikarier. Dessa uppgifter äro så beskaffade, a t t de icke u t a n en fullständig omdaning av v å r t universitetsväsen eljest kunna fyllas. Annorlunda förhåller det sig med den docenterna ålagda undervisningen, vilken i stor utsträckning skulle kunna bestridas på a n n a t sätt, i vissa fall genom dubblering av professurer, i andra genom anställande av biträdande l ä r a r k r a f t e r av växlande kompe-

15 tensgrad. Där undervisningens k r a v kollidera med det vetenskapliga arbetets, böra sålunda de förra t r ä d a tillbaka. Docentinstitutionen kan endast fylla sina för universiteten viktigaste uppgifter, om docenterna äro aktivt verksamma som forskare och författare inom sina vetenskaper. Akademisk undervisning. E n tendens, som genomgår 1918 års sakkunnigbetänkande, ä r emellertid att lägga särskilt eftertryck på docenternas förpliktelser inom den akademiska undervisningen och därvid framför allt i fråga om de propedeutiska kurserna. Olika omständigheter låta numera denna sida av docenternas arbete t r ä d a något i bakgrunden för a n d r a uppgifter. Sedan 1918 års sakkunniga avlämnade sitt betänkande, ha universiteten genomgått en stark utveckling. Det sammanlagda antalet vid de båda statsuniversiteten och Karolinska institutet inskrivna studenter utgjorde höstterminen 1918 4,178, höstterminen 1938 ej mindre än 7,253. Antalet disputationer, som läsåret 1919—1920 var 50, utgjorde 1937—1938 77, antalet avlagda examina och efterprövningar 800, respektive 1,267. Den hittillsvarande undervisningsorganisationen har visat sig icke till fullo motsvara denna hastiga expansion, i synnerhet som vid sidan av den k v a n t i t a t i v a ökningen allt starkare krav rests på större effektivitet i själva undervisningen. Varken de ordinarie lärostolarnas antal eller de möjligheter a t t u t n y t t j a docenterna i undervisningens tjänst, som docentstipendierna erbjuda, ha emellertid efter 1919 i avsevärd grad ökats. 1 A t t under sådana omständigheter enligt 1918 års sakkunnigas tanke göra docentkåren till den huvudsakliga bäraren av den propedeutiska undervisningen skulle k r ä v a en mycket betydande utvidgning av docentinstitutionen. Och den propedeutiska undervisningen skulle därjämte på grund av de stegrade anspråken på effektivitet alltför mycket ink r ä k t a på de a n d r a och än betydelsefullare uppgifter, som åligga docenterna. Men om utbildningen till kvalificerade efterträdare och vikarier åt universitetens fasta lärare och den därmed oskiljaktigt förenade självständiga vetenskapliga verksamheten sålunda äro docenternas väsentliga uppgifter, får det därför ej förbises, att den av dem meddelade undervisningen vid sidan av sitt värde för universiteten har den största betydelse för docenterna själva. Detta gäller ej minst de docenter, som k v a r s t a n n a på den akademiska banan. Undervisning blir där deras ena huvuduppgift, för vilken de måste v a r a väl förberedda. Även för deras vetenskapliga författarskap ä r det av största värde, att de på grund av undervisningens k r a v nödgas skaffa sig kunskaper över vidsträcktare fält och tvingas vänja sig vid fastare sammanhang och större precision och konkretion i 1

Jfr bilaga B.

framställningen liksom vid större skärpa i problemställningarna. Men det sagda gäller av lättförklarliga skäl även den än talrikare del av docentkåren, som efter några år vid universitetet övergår till läroverken. Undervisningen är alltså en ur både docenternas egen och universitetens synpunkt högst betydelsefull uppgift. Problemet blir att avväga denna undervisningsbörda så, att den bereder docenterna själva och universiteten största möjliga nytta utan att i otillbörlig grad inkräkta på den vetenskapliga verksamhet och vidareutbildning, som dock alltid måste utgöra docenternas främsta sysselsättning. Den här återgivna uppfattningen ligger till grund för de förslag, som i det följande framläggas och motiveras. De sakkunnigas förslag. En första förutsättning för att docentinstitutionen skall fylla sin uppgift, är, att dess rekrytering med hänsyn härtill ordnas så tillfredsställande som möjligt. I detta syfte framläggas de förslag, som behandlas i kapitel III. För att klarare framhäva, att den vetenskapliga forskningen bör betraktas som docenternas huvuduppgift, föreslås en omredigering av universitetsstatuterna § 72 moment 2. I syfte att skapa betryggande garantier för objektivitet och likformighet vid den för docentkårens rekrytering betydelsefulla betygssättningen å doktorsavhandlingar föreslås ändrade föreskrifter för disputationerna, av vilka de viktigaste röra förlängning av spikningstiden, inrättande av en särskild nämnd för att förbereda betygssättningen samt skyldighet för fakultetsopponenten att avgiva ett motiverat yttrande om avhandlingen. I fråga om behandlingen i fakultet eller sektion av förslag om docents förordnande föreslås en stadgeenlig plikt att i tvistiga fall höra särskild sakkunnig. Som ett led i denna strävan att säkerställa docentkårens vetenskapliga nivå och effektivitet föreslås vidare en viss reglering av formerna för docentförordnandes återkallande vid avflyttning från universitetsstaden, uppnådd hög levnadsålder eller varaktig underlåtenhet i fråga om det vetenskapliga arbetet och den akademiska undervisningen. En följd av denna uppfattning om olämpligheten och under nuvarande förhållanden omöjligheten att ålägga docenterna huvudparten av den propedeutiska undervisningen är, att i kapitel IV andra utvägar undersökas för ifrågavarande undervisnings anordnande. I detta syfte föreslås dels inrättandet av ett antal biträdande lärartjänster av det slag, varav några få tillkommit under de senaste åren, och dels beviljandet av anslag, avsedda att ställas till fakulteters och sektioners förfogande för ordnande av propedeutisk undervisning. Dessa anslag äro avsedda att utgå i form av klumpsummor att fördelas efter undervisningens aktuella behov. Genom denna lösning torde man ej endast på ett betydligt effektivare sätt än förut tillgodose den propedeutiska undervisningen utan även minska de krav, som rena undervisningsbehov ställa på de delvis för andra

17 ändamål avsedda fonderna av besparade docentstipendiemedel, samt bereda n y a möjligheter till ekonomiskt stöd åt ostipendierade docenter och andra yngre vetenskapsidkare. Doeentinstitutionens ekonomiska u n d e r l a g utgöres av docentstipendierna. Dessas uppgift torde riktigt ha återgivits av 1899 års universitetskommitté med orden: »Docentstipendierna ha ej heller tillkommit för a t t tillmötesgå löneanspråk från docenternas sida och få ej uppfattas från synpunkten av en med docenturen förenad avlöning. Stipendierna ha inr ä t t a t s för docentinstitutionens skull eller n ä r m a r e bestämt för a t t bereda högskolorna säkerhet för att denna institution ä r så fulltaligt och väl representerad, a t t högskolorna äga tillgång på ett tillräckligt antal yngre lärare, genom vilka institutionen kan fylla sin bestämmelse.» Av denna syn på stipendiernas uppgift följer också, a t t deras antal måste v a r a tillräckligt för a t t vidmakthålla en docentkår, som står i lämpligt förhållande till de ökade krav, vilka utvecklingen rent kvantitativt ställer på universiteten, och att deras belopp och villkoren för deras utdelning och åtnjutande måste bestämmas så, att docentinstitutionen i tävlan med a n d r a yrken och levnadsbanor förmår draga till sig de bästa vetenskapliga begåvningar, som utbildas vid v å r a universitet. Den med stipendierna förenade tjänstgöringsskyldigheten bör så avpassas, att den å ena sidan länder universitetsundervisningen till verkligt gagn och å den a n d r a ej blir så betungande, a t t den väsentligt h i n d r a r docentstipendiaternas vetenskapliga verksamhet. Beträffande docentstipendiernas antal föreslås i kapitel V en ej obetydlig ökning för a t t bringa stipendieinstitutionen i jämnhöjd med den starka vetenskapliga utveckling, som u t m ä r k t de två senaste årtiondena, och i viss mån även med docentantalets avsevärda stegring under samma tid. Grunderna för stipendiernas fördelning mellan olika fakulteter och vetenskaper ha i huvudsak lämnats orubbade, då det av 1918 års sakkunniga uppbyggda systemet i stort sett visat sig tillfredsställande. Det h a r dock synts nödigt att på n å g r a punkter föreslå en förhållandevis kraftig ökning av antalet stipendier. Stipendiebeloppet står icke längre i rimligt förhållande till de inkomster, som åtnjutas av dem, vilkas utbildning och samhälleliga ställning kan anses jämförbar med docenternas. E n avsevärd höjning ä r därför oundgänglig, om icke universiteten — som redan skett inom vissa vetenskaper — skola röna svårigheter att vinna en tillfredsställande rekrytering, oberoende av aspiranternas ekonomiska ställning. E t t lämpligt avpassat stipendiebelopp är också nödvändigt, om ej docenterna skola nödgas söka sig biinkomster i en utsträckning, som alltför mycket i n k r ä k t a r på deras vetenskapliga arbete. Beträffande tiden för åtnjutande av docentstipendium föreslås ingen förlängning, då den från flera håll förordade utsträckningen av stipendie2 — 39711.

18 perioden skulle kunna medföra en icke önskvärd ä n d r i n g av docenturernas k a r a k t ä r och försvåra docenternas övergång till a n d r a levnadsbanor. De förslag, som framläggas rörande den med docentstipendierna förenade tjänstgöringens reglering, äro ämnade a t t modifiera undervisningsbördan i ovan antydd riktning genom att bereda möjlighet till viss befrielse från undervisningen för vetenskapligt arbete samt genom avskaffande av den särskilda beräkningsgrund, som för n ä r v a r a n d e tillämpas beträffande propedeutisk undervisning. I fråga om sättet för tjänstgöringens fullgörande åsyftas en större smidighet, varigenom docenternas arbete kan bättre anpassas efter deras egen läggning och universitetets behov. I anslutning härtill föreslås även anordningar för grundligare planläggning av undervisningsprogrammet vid de olika lärosätena. Slutligen föreslås även en reglering av de spörsmål, som uppstå vid docentstipendiats sjukdom, där den sjukes ställning tidigare v a r i t osäker. I samband med docentstipendiernas höjning ha bestämmelserna om docentstipendiats bisysslor tagits under omprövning i syfte a t t bättre tillv a r a t a g a universitetens intresse. Även bestämmelserna om fonderna av besparade docentstipendiemedel h a underkastats en översyn. E n för universiteten och deras docentkårer synnerligen betydelsefull och välgörande reform v a r forskarstipendiernas i n r ä t t a n d e år 1926. Erfarenheterna av denna n y a institution ha varit gynnsamma, och tiden förefaller nu v a r a inne a t t giva den en större omfattning. I kapitel V I föreslås därför utom en av ekonomiska skäl motiverad höjning av stipendiebeloppet även i n r ä t t a n d e t av fem n y a forskarstipendier. Det ökade stipendieantalet möjliggör även för de flesta stipendiernas vidkommande en förenkling av den mycket besvärliga tillsättningsproceduren, vilken nu nödgar till jämförelser mellan forskare från de mest skilda vetenskapsområden. E n av docenternas viktigaste uppgifter, som för dem själva ä r synnerligen betungande, är att fungera som fakultetsopponent vid akademiska disputationer. I kapitel V I I regleras docenternas skyldigheter i detta avseende så, att de ej alltför mycket skola i n k r ä k t a på deras vetenskapliga verksamhet, och vidare föreslås, att ersättningen för opponentuppdrag skall höjas i proportion till det starkt ökade arbete, som de nutida gradualavhandlingarna åsamka opponenten. N ä r ersättningen till docent u t g å r i penningar, tages den nu ur docentstipendiefonden. Då det förefaller olämpligt att låta dessa fonder bestrida kostnader för en av universitetens ordinarie arbetsuppgifter, föreslås en ändring i detta hänseende. Särskild uppmärksamhet förtjäna de problem, som uppstå i samband med vikariatsförordnanden. H ä r förefinnas särskilt vid kortfristiga, partiella vikariat vissa missförhållanden, för vilkas avhjälpande åtgärder föreslås i kap. V I I I . Vidare medför ett heltidsvikariat för vederbörande

19 docent minst en fördubbling av hans tjänsteåligganden och tager sålunda i betydande mån hans krafter i anspråk till förfång för hans eget vetenskapliga arbete u t a n att i gengäld äga det meritvärde, som dylika förordnanden ha på andra banor och u t a n att vikariatsarvodet erbjuder mot arbetet svarande ersättning. Det ä r därför befogat a t t r ä t t avsevärt höja vikariatsarvodena samt vidare att vid längre vikariat ordna vikariatsersättningen på sådant sätt, att vikarien vid förordnandets slut h a r den tid för innehav av docentstipendiet, som motsvarar vikariatstiden, tillgodo och sålunda beredes en viss gottgörelse för tidsförlusten. Utöver de problem, som här berörts, ha även vissa detaljfrågor, som sammanhänga med docentinstitutionen, varit under övervägande. E n sådan ä r spörsmålet om beredande av en fastare ställning inom den akademiska administrationen dels åt docentkåren över huvud taget, dels åt professorsvikarier och de lärare, som vid sitt lärosäte självständigt representera en vetenskap. E n a n n a n fråga rör en ökning av de för docenternas vidare utbildning betydelsefulla resestipendierna och en fördelning av dessas belopp efter ett smidigare system än det hittillsvarande. Även docenternas familjepensionsfråga har varit föremål för uppmärksamhet. Slutligen ha de för v å r t akademiska befordringsväsen viktiga frågorna om rörliga och personliga professurer, senast dryftade i Universitetsberedningens betänkande, i korthet berörts. Av alldeles särskild betydelse för docenterna och följaktligen även för universiteten i deras helhet äro de åtgärder, som k u n n a vidtagas för att underlätta övergången till a n n a n levnadsbana för de docenter, som av ett eller a n n a t skäl icke önska eller kunna k v a r s t a n n a vid universiteten. Om denna fråga icke får en tillfredsställande lösning och docenterna ej på a n d r a banor beredas förmåner, som utgöra en skälig ersättning för den tid de till skillnad från sina jämnåriga tillbragt i universitetets tjänst, föreligger allvarlig fara för a t t den akademiska banans osäkerhet och docenternas missgynnade ställning vid övergång till a n n a n verksamhet skola vålla, att universiteten i stor utsträckning gå miste om m å n g a av de för vetenskapligt arbete bäst utrustade och att v å r t kulturliv gör en däremot svarande förlust. Skall man ha r ä t t att kräva, att unga forskare skola k v a r s t a n n a vid v å r a universitet med de högst ovissa befordringsutsikter, som dessa erbjuda, bör man också sörja för att de, i händelse de ej lyckas vinna en lärostol, icke skola befinna sig i vida sämre läge än sina kanske mindre meriterade medtävlare, vilka omedelbart efter avslutade akademiska studier övergått till a n n a n bana. I detta syfte föreslås vissa bestämmelser om tjänsteårs- och lönetursrätt för docenter. I n å g r a fall bygga dessa förslag på redan existerande förhållanden, i a n d r a utgöra de nyheter. Som helhet åsyfta de i detta betänkande framställda förslagen a t t förb ä t t r a docenternas ställning så, att universitetsbanan under så tillfreds-

ställande villkor som möjligt kan tävla med andra levnadsbanor om de lämpligaste aspiranterna, samt vidare att avpassa de docenterna åliggande skyldigheterna på ett sådant sätt, att skäligt utrymme beredes det vetenskapliga arbetet såsom deras huvuduppgift, samtidigt som deras tjänstgöring ordnas i syfte att bereda universitetet största möjliga nytta.

Kap. III. Förordnande och entledigande av docent. 1. D o c e n t s f ö r o r d n a n d e . Nuvarande bestämmelser. De n u v a r a n d e bestämmelserna om förfarandet vid docents förordnande återfinnas i universitetsstatuterna §§ 72 och 73 och i Karolinska institutets stadgar §§ 55 och 56. Förordnande meddelas av kanslern. Ingen må förordnas »utan att hans anställande prövas för undervisningen eller den vetenskapliga forskningen nödigt eller nyttigt samt han ådagalagt erforderlig skicklighet såsom vetenskapsidkare och lärare». Den, som önskar bliva antagen som docent, ställer sin ansökan till vederbörande fakultet eller sektion eller lärarkollegiet vid Karolinska institutet 1 , som prövar, h u r u v i d a de stadgade förutsättningarna äro för handen. Det åligger därvid målsmannen eller målsmännen för den vetenskap, som sökanden företräder, a t t först avgiva yttrande. Anses sökanden böra anställas som docent, gör fakulteten hemställan hos kanslern om förordnande. Om fakulteten finner, a t t lärarskickligheten icke ä r tillräckligt styrkt men övriga förutsättningar äro för handen, ålägger den sökanden prov enligt av kanslern fastställda allmänna bestämmelser för att låta honom ådagalägga sin skicklighet. Sedan proven avlagts eller tiden för dem eljest utgått, företages ärendet till slutlig behandling i vanlig ordning. Det har av historiken framgått, a t t dessa bestämmelser infördes i 1908 års statuter och h ä r r ö r a u r Universitetskommitténs förslag, något jämkat av 1907 års sakkunniga beträffande behovet såsom nödvändig förutsättning för förordnande. Gentemot de äldre statuterna beteckna de en skärpning i syfte a t t genom strängare urval höja docentkårens nivå och begränsa dess storlek. I detta syfte avskaffades r ä t t e n för professor att kalla docent u t a n ansökan, gavs åt § 72 moment 2 dess negativa avfattning och betonades med eftertryck de bägge slagen av förutsättningar för förordnandet, nämligen å ena sidan behov eller n y t t a för undervisning eller forskning, å a n d r a sidan erforderlig skicklighet som vetenskapsidkare och 1

Vad som i fortsättningen av detta betänkande sägs om fakultets eller sektions samt det större konsistoriets befattning med de ärenden, som avses, skall för Karolinska institutets vidkommande i tillämpliga delar gälla dess lärarkollegium och kollegienämnd. Vad som sägs om fakultet, gäller sektion i de fall, där denna utövar fakultetens befogenheter. Likaså anses hänvisning till stadgande i universitetsstatuterna innefatta hänvisning till motsvarande bestämmelse i stadgarna för Karolinska institutet.

lärare. Samma tanke ligger bakom avskaffandet av den tidigare bestämmelsen, att frågan på begäran kunde hänskjutas till kanslern, om skickligheten befunnes tillfredsställande men intet behov av docents anställande ansåges föreligga. Emellertid bör märkas, a t t i § 72 moment 2 formuleringen »prövas för undervisningen eller den vetenskapliga forskningen nödigt eller nyttigt» valdes av Universitetskommittén, för att ej de direkta undervisningsbehoven skulle bliva den enda grunden för ett förordnande. Senare önskemål. I 1918 års sakkunnigbetänkande lämnades frågan om docents förordnande helt åsido. Senare ha emellertid åtskilliga önskemål h ä r u t i n n a n framförts. Dessa ha förestavats dels av uppfattningen, a t t den önskliga standarden ej alltid uppehölles vid förordnanden, och dels av åsikten, a t t fullt betryggande garantier saknades för en objektiv bedömning av sökandes skicklighet och för upprätthållande av samma normer för docentkompetens inom skilda vetenskaper och vid olika högskolor. Då frågan om docentförordnande i flertalet fall väckes omedelbart efter bedömningen av vederbörandes gradualavhandling, blir den n ä r a förknippad med spörsmålet om denna betygssättning. I skrivelse till större konsistoriet i Lund den 2 december 1925 ifrågasatte docentföreningen därstädes, huruvida det ej vore lämpligt a t t skilja kvalifikationerna för docentur från doktorsdisputationen och i samband härmed skärpa fordringarna för docentur. I underdånig skrivelse den 24 j a n u a r i 1933 förordade samma förening prövning genom sakkunniga av ansökan om docentur för a t t möjliggöra en allsidigare bedömning än den nuvarande, där ämnesprofessorn i flertalet fall ä r ensam bestämmande. Universitetsberedningen. I anledning av denna skrivelse berörde Universitetsberedningen frågan i sitt betänkande. Den fann det n u v a r a n d e förfarandet mindre tillfredsställande. Beredningen höll före, att det stundom inträffade, att doktorer erhölle docentur, vilkas anlag för vetenskaplig forskning icke vore så utpräglade, att de borde länkas in på den akademiska banan. Vad lärarskickligheten beträffar, ansåg beredningen, a t t försvaret och det därför givna betyget vore en skäligen otillförlitlig grund för dess bedömande. Ämneslärarens i realiteten bestämmande ställning vid ärendets avgörande kunde v a r a mindre tillfredsställande, särskilt då frågan om docentur behandlades i n ä r a sammanhang med betygssättningen och innan avhandlingen h u n n i t granskas inom en vidsträcktare krets av fackmän. Fakulteten borde därför ha möjlighet a t t stödja sig även på ett särskilt i n h ä m t a t y t t r a n d e av ytterligare en sakkunnig, tagen utanför dess krets. F ö r bedömning av undervisningsskickligheten borde lärarprov oftare användas. Slutligen borde ökad uppmärksamhet ägnas åt prövningen av behovet av docenter i ett visst ämne. Docentföreningarna. De av Universitetsberedningen framförda synpunkterna ha senare behandlats av docentföreningarna i ett antal skri-

velser, varvid meningarna på vissa p u n k t e r gått isär. Mot den ifrågasatta noggrannare granskningen av behovet av docenter och den ökade användningen av lärarprov ha inga i n v ä n d n i n g a r rests, men i fråga om den föreslagna särskilda sakkunniggranskningen ha meningarna varit delade. Docentföreningen vid Karolinska institutet h a r såväl den 31 j a n u a r i som den 27 oktober 1938 u t t a l a t sitt gillande av detta sistnämnda förslag. Detsamma gäller Lunds docentförening i skrivelse den 2 november s. å. Under åberopande av den stora vikten av mera enhetlig betygssättning å avhandlingar med hänsyn till betygens betydelse vid konkurrens om lektorat och tjänster vid arkiv, bibliotek och museer y r k a r denna förening därjämte, att särskild sakkunniggranskning skall ske vid bedömandet av alla doktorsavhandlingar; betygssättningen borde därför få ske tidigast en månad efter avhandlingens spikning. Inom Uppsala docentförening ha a n d r a meningar f r a m t r ä t t och funnit uttryck i dess remissyttrande över Universitetsberedningens betänkande samt i skrivelser till Docentutredningen den 8 oktober och den 5 december 1938. Beträffande anlitande av särskild sakkunnig för bedömande av docentkompetens ha somliga medlemmar av föreningen anslutit sig till denna tanke, medan a n d r a förordat sakkunnigprocedur endast i de fall, då begäran därom framställts, och åter a n d r a helt a v s t y r k t förslaget såsom ä g n a t att medföra betydande olägenheter men föga n y t t a . Den av Lunds docentförening föreslagna sakkunniggranskningen av alla avh a n d l i n g a r h a r avstyrkts såsom alltför tungrodd. I tidigare skrivelser h a r föreningen emellertid framlagt vissa förslag till förbättrande av disputationsförfarandet, nämligen spikningstidens utsträckning från fjorton d a g a r till tre veckor och avskaffande av rätten att förkorta spikningstiden, skyldighet för fakultetsopponenten att till fakulteten ingiva motiverat skriftligt y t t r a n d e rörande avhandlingen samt uppskov med bestämmandet av graderat betyg till fjorton dagar efter disputationen, »så att en allsidigare och sakligare bedömning av avhandlingen inom fackkretsar kunde ske». Dessa förslag ha v u n n i t understöd av docentföreningen vid Karolinska institutet i dess skrivelse den 27 oktober 1938, dock under betonande av att a n m ä r k n i n g a r mot en avhandling måste framföras vid disputationen, så a t t författaren finge tillfälle att bemöta dem. D e sakkunniga. Allmänna synpunkter. Den kritik, som riktats mot de nuvarande form e r n a för docentkårens rekrytering, ä r u t a n tvivel i vissa avseenden ber ä t t i g a d . E t t alltför rikligt förordnande av docenter ä r ä g n a t att medföra en minskning av docentinstitutionens anseende och docenturens värde

som merit på olika banor. Det är också klart, att uppenbara olikheter mellan olika lärosäten och ämnen i fråga om kraven på docentkompetens utöva en u r både psykologisk och praktisk s y n p u n k t olycklig verkan. Emellertid torde det v a r a svårt att medelst formella bestämmelser förhindra, att docenter förordnas i alltför stor utsträckning. E n r e n t siffermässig begränsning av den art, som föreskrevs i 1820 års Kungl. brev, skulle lätt kunna få ganska betänkliga verkningar. Även om med hänsyn till undervisningens behov en siffermässig begränsning skulle kunna åstadkommas, vore en sådan dock olämplig i betraktande av den vetenskapliga forskningens krav. H ä r torde icke någon a n n a n g r ä n s böra dragas än den, som följer av de sökandes större eller mindre vetenskapliga kompetens. E n mekaniskt verkande spärr, som kunde utestänga en högt kvalificerad forskare från docentur, emedan en mindre framstående erhållit förordnande något eller n å g r a år tidigare, skulle förvisso ej överensstämma med den vetenskapliga odlingens intresse. Det ä r också vid n ä r m a r e eftertanke uppenbart, a t t det önskvärda docentantalet måste ställa sig ganska olika i olika ämnen och vid skilda tillfällen. Betydande lärar- och forskarpersonligheter samla ofta omkring sig begåvade och intresserade lärjungar i särskilt stort antal. Stundom k u n n a även själva tidsomständigheterna ställa en viss vetenskap i förgrunden för det allmänna intresset och dit samla skaror av lovande ämnessvenner. Det vore olyckligt a t t genom fasta normer söka binda den vetenskapliga återväxten vid en bestämd relation u t a n a t t t a g a hänsyn till utvecklingens egen rytm. F ö r att skapa en k l a r a r e principiell bakgrund synes det emellertid lämpligt att giva universitetsstatuterna § 72 moment 2 en sådan avfattning, att hänsynen till den vetenskapliga forskningen sättas i första rummet. I detta s a m m a n h a n g h a r den formella justeringen av detta stadgande föreslagits, a t t ordet »nödigt» uteslutes såsom ur saklig synpunkt obehövligt, sedan m a n på a n d r a v ä g a r sökt tillgodose undervisningens nödvändiga behov. Däremot är det tydligen ett samhällsintresse dels att icke öppna docentbanan för vetenskapligt mindre väl kvalificerade aspiranter, dels a t t göra fullt klart, att ett docentförordnande icke b e r ä t t i g a r till n å g r a anspråk på försörjning vid högskolorna, och dels slutligen att sörja för a t t de, vilka på grund av de begränsade ekonomiska resurserna icke erhålla v a r a k t i g bärgning inom den akademiska k a r r i ä r e n , i god tid och under så gynnsamma omständigheter som möjligt k u n n a övergå till a n d r a levnadsbanor, där deras begåvning k a n komma samhället och dem själva till godo. Dessa önskemål kunna icke förverkligas enbart genom formella bestämmelser och yttre anordningar u t a n bliva i väsentlig grad beroende av vederbörandes egen och myndigheternas ansvarskänsla och uppmärksamhet. E n gynnsam utveckling torde dock i viss m å n k u n n a underlättas ge-

nom nedan föreslagna åtgärder dels för uppnående av större enhetlighet vid docentförordnanden och betygssättning å akademiska avhandlingar, dels för underlättande av docenters övergång till andra levnadsbanor, och dels för upprättande av biträdande lärartjänster och införande av kursarvoden, varigenom det nu stundom förekommande tvånget att med hänsyn till undervisningens krav som docent förordna en mindre kvalificerad person komme att bortfalla. Särskild speciminering för docentur. Det på sin tid av Lunds docentförening framförda förslaget om särskild speciminering för docentur har ej förekommit i de senaste årens debatt. Dess förverkligande skulle för vår redan långa och dyrbara akademiska utbildning medföra alltför mycken ytterligare kostnad och tidsspillan för att kunna komma i allvarligt betraktande. Sakkunniggranskning vid ansökan om docentur. För lämpligheten att bereda tillfälle till någon form av särskild sakkunniggranskning i frågor om docentförordnande har en övervägande mening uttalats bland dem, som yttrat sig i frågan. Medan emellertid flertalet tänkt sig denna sakkunnigprövning såsom regel vid alla ansökningar om docentur, ha vissa ledamöter av Uppsala docentförening önskat den inskränkt till de fall, där särskild begäran därom framställes. Starka skäl synas tala för sistnämnda ståndpunkt. Skulle en sakkunniggranskning av docentaspiranter undantagslöst införas, komme en ganska avsevärt ökad arbetsbörda att åläggas universitetslärarna i större ämnen med betydande antal docentansökningar, utan att förmodligen i flertalet fall någon nämnvärd vinst skulle uppstå. En ytterligare utveckling av den redan ganska omfattande akademiska skriftväxlingsfloran torde ej böra främjas i andra fall, än där något verkligen står att därmed vinna. Å andra sidan är det tydligt, att en reguljär möjlighet att höra en sakkunnig bör skapas i sådana fall, där vetenskapliga, personliga eller andra förhållanden göra det önskvärt för fakulteten att ej vara uteslutande hänvisad till ämneslärarens omdöme. Att emellertid giva sökanden själv ovillkorlig rätt att på sin begäran erhålla särskild sakkunniggranskning skulle öppna alltför stora möjligheter för obefogade klagomål. En minimiförutsättning bör vara, att åtminstone någon av fakultetens ledamöter ställer sig tveksam till ämneslärarens mening och önskar höra en annan sakkunnig. Att föreskriva, att denne måste tagas utanför fakultetens krets, synes icke nödigt, då frihet bör finnas att anlita den sakkunskap, som i varje fall är lämpligast. Självfallet bör yttrandet vara kortfattat. På grund härav föreslås, att till universitetsstatuterna § 73 moment 1 fogas ett tillägg, som stadgar, att yttrande av särskild sakkunnig skall inhämtas, då inom fakulteten begäran därom av någon ledamot framställes. Lärarprov. Om lämpligheten av lärarprovs användande i större utsträckning än för närvarande synes ingen meningsskiljaktighet finnas.

26 Dock är det klart, att de ej med nödvändighet behöva ifrågakomma för den, som under någon längre tid givit en k u r s eller innehaft förordnande e. d. Även i a n d r a fall k u n n a omständigheter föreligga, som göra lärarprov överflödigt. N ä r m a r e bestämmelser än den n u v a r a n d e i § 73 moment 3 synas icke erforderliga. Däremot torde det v a r a önskvärt, a t t kanslern och övriga akademiska myndigheter ha sin uppmärksamhet r i k t a d på a t t lärarprov i erforderlig utsträckning komma till användning. Betygen å doktorsavhandlingar. Då det i de flesta fall är på betyget för gradualavhandlingen, som ett docentförordnande väsentligen grundas, blir sättet för detta betygs avvägning av största vikt för docentkårens rekrytering. De riktiga förutsättningarna för en lämplig praxis vid docentförordnanden skapas därigenom, a t t objektiviteten vid denna betygssättning såvitt möjligt betryggas och att den sker efter samma normer inom olika ämnen och vid olika lärosäten. Som av docentföreningarnas skrivelser och Universitetsberedningens betänkande framgår, äro förhållandena i sistnämnda avseende icke helt tillfredsställande. Den av Universitetsberedningen meddelade tabellen för åren 1932/33—1936/37 visar t. ex., a t t inom humanistiska sektionen i Uppsala av inalles 76 avhandlingar 25 ha betygsatts med a, medan motsvarande siffror i Lund äro 45 och 6. Inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen äro siffrorna i Uppsala på 29 avhandlingar 7 a och 7 A; i Lund på 33 a v h a n d l i n g a r 10 a och 1 A ; vid Stockholms högskola på 24 avhandlingar 5 a och 4 A. Dylika skillnader torde säkerligen till ej ringa del bero på olika normer för betygssättningen. Omständigheter, som försvåra en rättvis och likformig betygssättning, äro den med hänsyn till avhandlingarnas n u v a r a n d e omfång och specialiseringsgrad alltför korta spikningstiden, vilken utgör 14 dagar men ofta nedsättes till 7, den osäkerhet, som råder beträffande fakultetsopponentens inflytande på själva betygssättningen, samt det förhållandet, att en betygssättning, som sker omedelbart efter disputationen, under vissa omständigheter lätt kan medföra förhastade beslut. Bland de botemedel, som ha föreslagits, torde den av Lunds docentförening förordade särskilda sakkunniggranskningen av alla gradualavhandlingar medföra praktiska svårigheter, bland a n n a t genom a t t lägga en alltför stor arbetsbörda på de akademiska l ä r a r n a i större ämnen med t ä t a disputationer. Spikningstiden. Däremot torde de övriga förslagen innehålla åtskilligt av värde för procedurens förbättrande. Uppsala docentförening h a r i underdånig skrivelse juni 1935 med utförlig motivering begärt spikningstidens utsträckning till minst tre veckor. I sin skrivelse den 8 oktober 1938 har föreningen vidare yrkat, att någon förkortning av spikningstiden icke borde v a r a medgiven. E n spikningstid, understigande tre veckor, motsvarar uppenbarligen

icke de krav, som avhandlingarnas n u v a r a n d e storlek och specialisering ställa på fakultetsopponenten och ämnesläraren. E n ordinarie spikningstid av tre veckor föreslås därför. E n förkortning av denna spikningstid är föga önskvärd; det borde åligga disputanden a t t genom omsorgsfull disposition av sitt arbete undvika a t t komma i behov därav. Det k a n emellertid tänkas sällsynta undantagsfall, då en förkortad spikningstid verkligen kan visa sig behövlig. Under inga förhållanden bör den dock sättas kortare än fjorton dagar, om en verklig granskning över huvud taget skall bliva möjlig. Tillstånd härtill bör givas av en överordnad och av kollegiala hänsyn mindre besvärad myndighet än fakulteten, exempelvis mindre akademiska konsistoriet, och endast efter uttryckligt samtycke av fakultetsopponenten. E n ändring i denna riktning av universitetsstatuterna § 118 moment 1 föreslås. Betygssättningen. I den offentliga diskussionen h a r det på sina håll framförts såsom ett önskemål, att de graderade betygen på gradualavhandlingar skulle ersättas med blott vitsorden godkänd och icke godkänd. Otvivelaktigt skulle en dylik å t g ä r d undanröja mycket besvär och m å n g a anledningar till misshälligheter för de akademiska myndigheterna. Möjligen skulle den också innebära ett korrektiv mot den tendens till allt större avhandlingar, som på senare år framträtt. A t t inom nu gällande betygsskala träffa full rättvisa vid betygsgraderingen av så utomordentligt varierande prestationer som doktorsavhandlingar måste ofta v a r a en mycket vansklig uppgift. Betygsgradernas slopande skulle emellertid vålla betydande praktiska svårigheter vid konkurrens om tjänster, särskilt vid tillsättning av lektorat, där avhandlingsbetygen utgöra en av de viktigaste meriterna; det skulle möjligen också leda till den särskilda specimination för docentur, som av ovan anförda skäl befunnits mindre önskvärd. Under s å d a n a förhållanden böra de graderade betygen bibehållas och strävandena inriktas på att göra dem så rättvisa och enhetliga som möjligt. Uppsala docentförenings förslag att stadga en bestämd frist mellan disputationen och avgivandet av det graderade betyget ä r så till vida befogat, som det nuvarande systemet, såsom redan nämnts, kan giva tillfälle till förhastade avgöranden. Å a n d r a sidan kunna bestämmelser om en dylik frist visa sig hindersamma i praktiken samt dessutom möjligen, som docentföreningen vid Karolinska institutet befarat, utnyttjas till att framföra n y a a n m ä r k n i n g a r mot avhandlingen utöver de vid disputationen dryftade, u t a n att författaren äger tillfälle att bemöta dem. Detta förslag k a n därför ej tillstyrkas, men de väsentliga av de därmed åsyftade fördelarna torde kunna vinnas genom ett allmänt införande av en institution, som redan förekommer vid Karolinska institutet och Göteborgs högskola, nämligen en särskild nämnd för förberedande av betygssättning å avhandlingar.

28 Betygsnämnder. Betygsnämnden vid Karolinska institutet består enligt instruktion den 17 oktober 1935 av dekanus, tvenne för tre år valda ledamöter, av vilka den ene skall företräda de teoretiska, den andre de praktiska läroämnena, samt minst två för varje särskilt fall valda ledamöter. Annan medlem av lärarkollegiet äger rätt att efter anmält särskilt skäl i visst fall inträda i nämnden. Nämnden inkommer till kollegiet med förslag till betyg å avhandling och försvar. Förslaget skall vara ingivet till nästa kollegiesammanträde eller, om detta infaller tidigare än fjorton dagar efter disputationen, till det därpå följande. Förfarandet vid Göteborgs högskola är helt informellt. Enligt meddelande av högskolans rektor tillgår så, att rektor uppmanar de medlemmar av lärarrådet, som äga sakkunskap inom avhandlingens område, att bevista disputationen och sätta sig in i avhandlingen. Före den formella betygssättningen kallar rektor dessa medlemmar och ämnesläraren till enskild konferens för diskussion av den sistnämndes förslag till utlåtande och betyg. Vid betygssättningen i lärarrådet föreslår ämnesläraren betyg på avhandlingen och meddelar rektor resultatet av betygskonferensen. Försvarsbetyget föreslås av rektor, ej av ämnesläraren. Såväl i Stockholm som i Göteborg ha erfarenheterna av de använda metoderna varit de bästa. Diskussionen har stundom medfört, att ämnesläraren ändrat sitt betygsförslag. Ärendet har vid slutbehandlingen förelegat i väl förberett skick, och betygsskalan har nått så stor likformighet, som över huvud är möjlig att uppnå. Ur ovan anförda synpunkter skulle man kunna motse tillfredsställande resultat av en dylik förberedande betygsdiskussions införande vid samtliga lärosäten. För detta ändamål synes en betygsnämnd böra inrättas. Då emellertid förhållandena äro högst olika inom olika fakulteter och sektioner, föreslås allenast en minimiorganisation för denna nämnd, nämligen ämnesläraren och två andra ledamöter. Denna minimiorganisation bör kunna utbyggas så, att den i det särskilda fallet inträdande ämnesläraren biträdes av företrädare för närbesläktad vetenskap och de valda fasta ledamöternas antal ökas, om så finnes behövligt. Skulle ett system med på längre tid valda dekaner införas, torde dekanus böra bliva självskriven ordförande i nämnden. Det torde böra ankomma på kanslern att efter förslag från vederbörande fakultet eller sektion utfärda instruktioner för de olika betygsnämnderna. I fråga om Karolinska institutet ha skäl ej synts föreligga att ändra den nuvarande ordningen. Att betygsnämnden liksom fakulteten bör ha möjlighet att i tvistiga fall tillkalla särskild sakkunnig för avhandlingens bedömande, är uppenbart. En dylik praxis föreligger redan. Fakultetsopponenten. Då det synes önskvärt, att fakulteten och dess betygsnämnd före avhandlingens betygssättning beredas tillfälle att taga

29 del av fakultetsopponentens mening, bör denne v a r a skyldig a t t avgiva ett motiverat utlåtande om avhandlingen, vilket dock icke alltid torde behöva utmynna i ett formligt betygsförslag, då en sådan ordning i vissa fall k a n tänkas v a r a mindre lämplig. Detta yttrande bör avgivas till betygsnämnden skriftligen eller muntligen. Nämnden bör dessutom äga r ä t t a t t tillkalla fakultetsopponenten för n ä r m a r e överläggning om avhandlingens förtjänster och brister, u t a n a t t h a n i sin egenskap av opponent äger säte och stämma i nämnden. Tid för disputation. För n ä r v a r a n d e pläga disputationerna hopas vid terminernas slut. Denna koncentration ä r i och för sig hinderlig för ett grundligt bedömande av avhandlingarna. Härtill kommer, att inom den filosofiska fakultetens sektioner just vid denna tid många ledamöter äro frånvarande på grund av censorsuppdrag. Om disputation infaller i december eller senare delen av maj och meningsskiljaktighet y p p a r sig inom nämnden, synes möjligheten att uppskjuta betygssättningen till följande termin under vissa omständigheter böra begagnas. Över huvud taget bör en anhopning av disputationer i möjligaste mån undvikas vid dessa tidpunkter. Anmälan av avhandling. För vinnande av tillräcklig tid för fakulteten a t t utse fakultetsopponent och vid behov komplettera betygsnämnd samt för rektor a t t fördela de olika disputationerna på lämpligt sätt i fråga om tid och lokal synes det ändamålsenligt, att skyldighet stadgas för disputand a t t hos dekanus anmäla sin avhandling senast en m å n a d före spikningen. I anledning av vad rörande de ovan behandlade frågorna h a r anförts, föreslås, a t t universitetsstatuterna §§ 118 och 122 ä n d r a s så, a t t bestämmelser om anmälan av avhandling, om betygsnämnd och dess sammansättning samt om fakultetsopponentens skyldighet a t t avgiva motiverat y t t r a n d e införas. Docenturs omfattning. Enligt statuternas formulering sökes docentur »i någon vetenskap». Detta har enligt praxis tolkats så, a t t docentur k a n vinnas både i mer än ett läroämne, t. ex. i fysiologi och farmakologi, i litteratur- och lärdomshistoria, och i del av ett läroämne, t. ex. i religionsfilosofi, i parasitologi, i reumatologi och fysisk terapi, i experimentell endokrinologi, i hämatologi, i svensk stilistik, i isländsk filologi, i kulturhistorisk litteraturforskning, i fysisk geografi. Denna p r a x i s synes v a r a väl förenlig med såväl statuternas ordalydelse som vetenskapens intresse. Särskilt bör påpekas det ej sällan inträdande fallet, att utvecklingen leder till en vetenskaps uppdelning. E n dylik process får sin n a t u r l i g a avspegling inom den akademiska organisationen genom förordnandet av en docent i blott en del av det tidigare ämnet, och denna docentur k a n senare växa ut till en ny professur, om omständigheterna göra detta påkallat. N å g r a formella bestämmelser rörande dessa förhållanden synas icke be-

hövliga. Möjligen kunna svårigheter uppstå beträffande rätt för sådan docent till stipendium, som är knutet till visst ämne eller viss ämnesgrupp. Praxis synes vara, att han har rätt att erhålla stipendium i det läroämne, i vilket hans vetenskap ingår som en del. Mot denna praxis torde intet vara att invända utom i de fall, där till stipendiet äro knutna vissa speciella tjänsteplikter, för vilka en dylik docents kompetens kan vara otillräcklig. Så är för närvarande fallet med stipendiet i botanik i Uppsala. Sådana förvisso sällsynta fall torde böra regleras vid varje tillfälle för sig.

2. Docents entledigande m. m. Om docents entledigande innehåller universitetsstatuterna § 74 endast den allmänt formulerade bestämmelsen, att om fakultet eller sektion anser giltiga skäl till återkallande av docentförordnande förefinnas, den kan göra framställning härom hos kanslern. Formuleringen synes giva vid handen, att det här snarast är fråga om uppenbara fall av vanskötsel. Däremot saknas bestämmelser om docents avgång i samband med uppnående av hög ålder eller utnämning till annan tjänst. Universitetsberedningen har i sitt betänkande framhållit, att såsom giltigt skäl till återkallande av docentförordnande bör anses det förhållandet, att docenten uppnått den ålder, då en ordinarie akademisk lärare är skyldig avgå från tjänsten. Denna ståndpunkt har icke å något håll rönt motsägelse, och docentföreningen vid Karolinska institutet har direkt uttalat sitt instämmande. Skäl synas sålunda föreligga att stadga skyldighet för docent att avgå från sin docentur vid uppnådda 65 års ålder. Av vida större praktisk betydelse äro de problem, som uppstå vid docents stadigvarande övergång till annat verksamhetsområde. Den praxis, som nu följes, innebär, att en docent, som lämnar universitetsstaden för att tillträda fast tjänst på annan ort, automatiskt anses utom vid flyttning till mycket närbelägen ort ha lämnat sin docentur i och med sin avflyttning. Däremot anses lektorat, bibliotekarietjänst, överläkartjänst vid kommunalt eller enskilt sjukhus eller annan dylik sysselsättning inom universitetsstaden kunna förenas med docentförordnandes bibehållande. Ur flera synpunkter förefaller det emellertid önskvärt att i fall av flyttning kunna bereda en docent möjlighet att med kanslerns medgivande och efter förslag av fakultet eller sektion under ytterligare någon tid behålla sitt förordnande. Han skulle därigenom äga tillfälle att i sitt universitets skriftserier kunna offentliggöra vid hans avflyttning ännu opublicerade arbeten och vid sina forskningar komma i åtnjutande av de förmåner, som ställningen som universitetslärare kan skänka vid besök å inoch utländska vetenskapliga institutioner. För universitetet åter bibehöl-

les i gengäld möjligheten att vid behov taga hans krafter i anspråk för vikariatsförordnanden och opponentuppdrag. Även ur rent ideell synpunkt tala starka skäl för ett dylikt bevarande av banden mellan universiteten och deras forna docenter. Emellertid bör den tid, som en dylik anordning skulle gälla, ej utsträckas alltför länge, då man annars kunde befara komplikationer och slitningar mellan universitetets anspråk och de krav, som den nya verksamheten ställer. En period av tre år torde kunna betraktas som lämplig ur de synpunkter, som ovan anförts, ehuru förnyande för ytterligare treårsperioder borde vara medgivet i fall, där omständigheterna göra det önskvärt och lämpligt. Ett längre gående yrkande har framställts, nämligen att till docent skulle kunna förordnas även vetenskapsman, som är bosatt utanför universitetsstaden och därför ej kan där fylla en reguljär läraruppgift. Att sålunda till universiteten knyta vetenskapsmän, som icke där utövat någon lärargärning, skulle säkert innebära fara för ett allvarligt förryckande av den för universiteten viktiga docentinstitutionen. I de fåtaliga fall, då behov uppstår att för någon universitetsuppgift anlita en sådan kraft, kan tillfälle därtill erbjudas utan att han är fast knuten till universitetet. Slutligen synes den i § 74 nu förefintliga möjligheten att återkalla ett förordnande i fall, där särskilda omständigheter så påkalla, böra bevaras och i praxis tillämpas. Speciellt gäller detta de fåtaliga fall, där vederbörande upphört med vetenskapligt forskningsarbete och icke heller meddelar någon akademisk undervisning. Det föreslås, att universitetsstatuterna § 74 ändras i överensstämmelse med vad ovan anförts.

Kap. IV. Docenterna och den propedeutiska undervisningen. I det betänkande, som avgavs av 1918 års sakkunniga, betonas flerstädes med styrka, att det i första rummet ä r den propedeutiska undervisningen, som bör åligga docenterna. Med utgångspunkt bland a n n a t från den stegrade omfattningen av denna undervisning motiveras den av de sakkunniga föreslagna utbyggnaden av docentinstitutionens ekonomiska underlag. Under de mer än tjugo år, som sedan dess förflutit, h a r behovet av propedeutisk undervisning särskilt på grund av studentantalets ökning ständigt stegrats. De krav, som under de senaste åren rests, bland annat från den studerande ungdomens sida, på en effektivisering och rationalisering av de akademiska studierna, peka mot en fortsatt utveckling av denna undervisningsform. Att docenterna under alla omständigheter av såväl ekonomiska som a n d r a praktiska skäl komma att i viss utsträckning behöva tagas i anspråk härför, kan hållas för säkert. Emellertid ha erfarenheterna givit vid handen, att det ej ur alla synpunkter är fullt lämpligt a t t binda docenterna, främst de stipendierade, så starkt vid just den propedeutiska undervisningen, som 1918 års sakkunniga åsyftade att göra. I sin skrivelse den 8 oktober 1938 till Docentutredningen framhåller Uppsala docentförening som ett önskemål, a t t »vidlyftig, regelbundet återkommande propedeutisk undervisning bör anförtros åt särskilda lärare». Det råder intet tvivel om att uppläggningen av dylika omfattande kurser innebär ett betungande och vidlyftigt arbete, som måste inverka hämmande och oförmånligt på den vetenskapliga forskning och speciminering, v a r s möjliggörande är docentstipendiets främsta uppgift. Å andra sidan ä r det naturligtvis ganska lätt att upprepade gånger giva samma kurs, sedan den väl en gång blivit upplagd. Men om — som fallet ä r t. ex. med den propedeutiska kursen i nordiska språk i Lund — en dylik kurs varje termin utgör docentstipendiatens enda undervisningsprestation under hela den tid han innehar stipendiet, torde arbetet få en prägel av enformighet, som knappast kan v a r a lycklig för vederbörande docents vetenskapliga utveckling. Dylika t ä t t återkommande propedeutiska kurser av betydande omfattning äro ganska vanliga. Om sålunda en alltför omfattande propedeutisk undervisning är föga

gynnsam för docenterna, är det dessutom tydligt, att själva docentinstitutionen genom sin utformning blir m i n d r e lämplig som den väsentligaste bäraren av den propedeutiska undervisningen. Docenterna rekryteras efter vetenskaplig förtjänst och ha vid sitt förordnande i regel icke h u n n i t förvärva den pedagogiska förmåga, som ä r av grundläggande betydelse för en framgångsrik undervisning av den art, varom här ä r fråga. H ä r till kommer framför allt, att en t y n g a n d e undervisningsbörda i hög g r a d h i n d r a r docentens vetenskapliga verksamhet, vilken måste betraktas som hans huvuduppgift. Av ovan anförda omständigheter framgår, att det alltmer omfattande behovet av propedeutisk undervisning vid universiteten av hänsyn till både docenterna och själva undervisningen varken kan eller bör tillgodoses enbart eller huvudsakligen genom de stipendierade docenterna. H ä r a v bör dock icke den slutsatsen dragas, att docentstipendiaterna helt böra befrias från dylik undervisning. Redan för deras eget vetenskapliga arbete k a n det v a r a av n y t t a att nödgas över en betydande del av sitt ämne skaffa sig de sammanhängande, omfattande och noggranna kunskaper samt den överblick, vilka oundgängligen k r ä v a s för att giva en k u r s av det slag, som här avses. Och det ä r framför allt för de m å n g a docenter, som senare övergå till lärarbanan, av stor vikt att ha v u n n i t erfarenhet om mera elementär undervisning. I vilken utsträckning docentstipendiaterna böra tagas i anspråk för propedeutisk undervisning, torde v a r a omöjligt att reglera genom allm ä n n a bestämmelser; de skiftande omständigheterna måste alltid spela en stor roll. Men under alla förhållanden torde ett betydande a n t a l kurser komma a t t återstå, vilka icke kunna eller böra anförtros åt dylika docenter. Kurser av sistnämnda slag anordnas för n ä r v a r a n d e från fall till fall med anlitande av fonderna av besparade docentstipendiemedel eller, m e r a sällan, till Kungl. Maj:ts disposition stående medel eller universitetens reservfonder. De två senare källorna k u n n a icke anses v a r a främst avsedda för dylika ändamål, och docentstipendiefonderna, till vilka medel inflyta mycket ojämnt, äro svåra eller omöjliga a t t i förväg beräkna, varför anordnandet av dessa kurser kommer a t t lida av en viss osäkerhet. Ej heller äro docentstipendiefonderna avsedda blott för dylika rena undervisningsändamål u t a n även för uppmuntrande av vetenskaplig forskning, ehuru de åtminstone i Lund och vid Karolinska institutet på senare år så gott som uteslutande måst tagas i anspråk för kursarvoden. Som en sista utväg ha de akademiska myndigheterna nödgats låta vissa kurser bekostas genom avgifter från de studerande, vilket måste anses olämpligt och strider mot principen om avgiftsfri undervisning vid universiteten. Dessa förhållanden äro en följd av att universitetens för undervisningsändamål disponibla medel på intet sätt vuxit i jämnhöjd med undervisningsbehovet. 3 — 39711.

34 Det måste sålunda alltid finnas ett större antal kurser inom de olika fakulteterna, som ej kunna givas av docentstipendiater och för vilka därför särskilda medel böra ställas till förfogande. För anordningen härutinnan äro olika utvägar tänkbara. En möjlighet är att inrätta ett större antal biträdande lärarbefattningar av den typ, som de sista åren skapats i geografi, nationalekonomi och matematik. Emellertid är det blott inom ett relativt litet antal ämnen, som kursbehovet är så stort, att dylika tjänster verkligen äro motiverade. Den delvis ganska omfattande kursverksamhet, som kräves inom övriga discipliner, kan tänkas ordnad efter två skilda metoder, antingen med särskilt anställda speciallärare, vilkas uppgift är att med regelbundna mellanrum giva samma kurs eller kurser, eller också med kursarvoden, ställda till fakulteternas eller sektionernas förfogande för att varje läsår på lämpligaste sätt användas för den behövliga undervisningen. Av de två alternativen, speciallärare eller anslag till kursarvoden, synes det sistnämnda vara att föredraga. Det medgiver att vida smidigare för undervisningen i varje särskilt ämne på bästa sätt kombinera de tillgängliga lärarkrafterna, som kunna bestå t. ex. av professorer, biträdande lärare, docentstipendiater och tillfälligt anlitade kursgivare, de sistnämnda må sedan vara ostipendierade docenter eller vetenskapligt ej fullt så högt kvalificerade krafter. Om däremot speciallärare anställes för viss kurs, kan detta leda till komplikationer vid ombyten av professor eller docentstipendiat, där den nye mannen kan tänkas lämpligast använd just för att giva den kurs, som dittills ålegat specialläraren. Biträdande lärare. Från samtliga fakulteter hava infordrats uppgifter angående behovet av propedeutisk undervisning och för detta ändamål erforderliga lärarkrafter. Granskningen av det inkomna materialet har givit vid handen, att behovet av biträdande lärare är begränsat till vissa ämnen, där den propedeutiska undervisningen är av särskilt omfattande karaktär. I flera av dessa ämnen ha dylika tjänster redan föreslagits av Universitetsberedningen men ännu ej upprättats. Universitetsberedningens förslag om en biträdande lärare i det för de teologiska och filosofiska fakulteterna gemensamma ämnet religionshistoria tillstyrkes. Inom den juridiska fakulteten förefinnes intet sådant behov av kursundervisning, att en biträdande lärartjänst vore den lämpligaste formen för dess tillfredsställande. Då frågan om den medicinska utbildningen i sin helhet befinner sig under utredning, bör för denna fakultets vidkommande frågan om inrättandet av nya tjänster anstå. Inom den humanistiska sektionen synes behov av verkliga heltidstjänster för ledningen av en omfattande kursverksamhet föreligga i två ämnen, nämligen litteraturhistoria och pedagogik. Förstnämnda disciplin tillhör

35 sektionens största och å både högre och lägre stadiet mest studerade ämnen men är endast utrustad med enkelprofessur. Det vidlyftiga kunskapsstoff, som lärokurserna måste innesluta, tvingar till rikligt anlitande av propedeutisk undervisning, om studietiden ej skall bliva oskäligt lång. Vidare är behovet av dubblering av proseminarieserierna mycket stort. E n biträdande lärare är således s t a r k t av behovet påkallad för ett tillfredsställande anordnande av undervisningen i detta betydelsefulla ämne, så länge en andra professur icke kan u p p r ä t t a s . Pedagogik innesluter, oavsett om den filosofiska ämbetsexamen i huhudsak bibehålles i sitt nuvarande skick eller omlägges efter de riktlinjer, som dragits av Lärarutbiidningssakkunniga, årligen återkommande, mycket omfattande och talrikt besökta kurser, avsedda för samtliga blivande lärare. H ä r föreligger sålunda ett typiskt fall av regelbundet återkommande och högst betungande kursgivning. Då ämnet på grund av den ringa omfattning, vari det studeras på licentiatstadiet, icke rimligen k a n u t r u s t a s med företrädesrätt till ett docentstipendium, men kursernas omfattning är så stor, att den ger full sysselsättning åt en biträdande l ä r a r e , synes anställandet av en sådan v a r a av nöden för att frigöra professorn för vetenskaplig undervisning och forskning. Utöver de nämnda ämnena föreligger inom sektionen knappast något behov av biträdande lärartjänster för kursgivning a n n a t än möjligen inom ämnet historia, där dock kursernas oenhetliga k a r a k t ä r synes göra arvoden för varje kurs lämpligare. Inom ämnet nordisk och jämförande fornkunskap föreligga dock särskilda förhållanden. I Lund har professorn såsom chef för ett stort museum en starkt nedsatt undervisningsskyldighet. I Uppsala tager det med framgång bedrivna fältarbetet i norra Uppland, Vendel och Valsgärde, en väsentlig del av professorns arbetskraft i anspråk. Följden blir, a t t svårigheter uppstå för beredande av tillräcklig tid åt både vetenskaplig undervisning och den nödvändiga propedeutiska kursen i nordisk fornkunskap. Ämnet är ej av den omfattning, att det skäligen bör få föret r ä d e s r ä t t till ett av den historiska gruppens h å r t i anspråk t a g n a stipendier. Det behöves därför en fast lärartjänst för den undervisning, som ej rimligen kan rymmas inom professorns tjänstgöringsskyldighet. E n dylik tjänst av typen biträdande lärare och avdelningschef vid museet h a r tidigare äskats för Lunds universitet. I Uppsala torde större skäl finnas a t t genom instruktion k n y t a en biträdande lärare vid fältarbetet än vid det därstädes mindre betydande museet. P å grund h ä r a v föreslås u p p r ä t t a n d e t av en biträdande lärartjänst vid v a r t d e r a universitetet, i L u n d förenad med föreståndarskap för museets medeltidsavdelning, i Uppsala med ledning av viss del av fältarbetet. Inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen finnes inom ämnena fysik, zoologi och botanik starkt behov av biträdande lärare för den pro-

pedeutiska undervisningens uppehållande. Förslag om dessa tjänster ha redan framlagts av Universitetsberedningen och tillstyrkas. Kursarvoden. I det vida övervägande antalet ämnen är det propedeutiska undervisningsbehovet ej tillräckligt stort för att motivera upprättandet av särskilda biträdande lärartjänster, och problemet måste där således lösas på annat sätt. Då av ovan anförda skäl anställandet av speciallärare är en mindre lämplig lösning, återstår utvägen med särskilda, tillfälliga arvoden för varje kurs. Att upprätta en detaljerad förteckning över kurser, för vilka anslag böra beräknas, och efter dessa kursers omfattning fastställa anslagssummor skulle vara olämpligt, eftersom personbyten och vetenskapliga förändringar måste medföra växlingar i det vid varje tidpunkt erforderliga kursbeståndet. Det är därför lämpligare att bevilja fasta anslagssummor att av varje fakultet eller sektion efter undervisningens behov disponeras som kursarvoden. En dylik lösning synes möjliggöra erforderlig smidighet i undervisningens anordnande alltefter vetenskapens utveckling och de personliga förhållandena. Den skulle sålunda kunna innebära ett viktigt steg till den akademiska undervisningens effektivisering. Ur docenternas synpunkt innebär den likaså väsentliga fördelar. Man skulle ej vid de flesta tillfällen, då en kurs behöver ges, nödgas tillgripa docentstipendiaten och ålägga honom ett ofta mycket betungande arbete, stundom kanske då han befunne sig i ett särskilt krävande skede av sitt eget forskningsarbete. Docentstipendiefonderna skulle ock i vida större utsträckning än nu kunna disponeras för rent vetenskapliga ändamål. Härigenom och delvis även genom själva kursarvodena skulle resurser av helt annan styrka än de, som nu stå till buds, skapas för att understödja nyförordnade docenter under de ofta mycket hårda år, som förflyta, innan de kunna erhålla stipendium, och docenter, vilkas stipendium hunnit utlöpa före en avgörande konkurrens om en professur eller ett forskarstipendium, liksom även i vissa fall yngre vetenskapsidkare, som ännu ej avslutat sina avhandlingsarbeten. Emellertid skulle kursarvodena naturligtvis icke förbehållas docenter utan kunna tilldelas de lämpligaste av de krafter, som i varje särskilt fall stode till buds. För vissa kurser skulle det förmodligen visa sig förmånligt att anställa yngre vetenskapsmän, vilka ännu ej nått fram till sin disputation men vilkas kompetens vore tillräcklig för ifrågavarande uppgift. Beträffande kursernas anordning bör framhållas, att för ernående av större effektivitet varje kurs bör avslutas med särskilt slutförhör, förrättat av den, som givit kursen. För att vinna en uppfattning om storleksordningen av de krav det gäller, har med ledning av de inkomna fakultetssvaren läget granskats ämne för ämne.1 Med utgångspunkt från dessa uppgifter och under förut1

Bilaga A.

37 sättning, att arvodet för kurserna sättes till 50 kronor per föreläsningstimme, vilket ä r den beräkningsgrund, som kanslern vanligtvis a n v ä n d e r vid fördelning av medel för dylika ändamål, skulle behoven te sig på följande sätt inom de särskilda fakulteterna. Inom v a r d e r a av de teologiska fakulteterna föreligger ett behov av 6,000 kronor årligen för kurser i flera ämnen och för biträde vid seminarier i kyrkohistoria. Särskilt önskvärt är, a t t på detta sätt möjlighet beredes a t t avskaffa de av deltagarna betalda kurser, som alltjämt förekomma i Lund. Inom de juridiska fakulteterna föreligger behov av höjning av de nuvarande anslagen till de propedeutiska och praktiska kurserna, vilka anslag äro alltför snävt utmätta, samt för anordnande av den nödvändiga kursen i p r i v a t r ä t t för statsvetenskaplig examen, där n u v a r a n d e anslag blott avser examinationen. Vidare k r ä v a s arvoden för de kurser, som regelbundet givas i bokföring, rättspsykiatri och rättsfilosofins historia, till vilka n u medel beredas ur docentstipendiefonderna eller a n d r a tillfälliga källor. Slutligen behöves ett belopp för minskning av den betungande undervisningsbörda i form av rent elementära kurser, som nu åligger professorerna i denna fakultet. Då dessa kurser till stor del bekostas av deltagarnas avgifter, är deras bestridande genom anslag högst önskvärt. Sammanlagt skulle inom fakulteten k r ä v a s minst 10,000 kronor årligen vid v a r t d e r a universitetet, av vilket belopp 4,000 kronor skulle gälla minskning av professorernas propedeutiska undervisning. Vad de medicinska fakulteterna beträffar, har någon motsvarande beräkning icke ansetts erforderlig. Hela frågan om den medicinska utbildningen är, som ovan nämnts, hänskjuten till en särskild utredning, v a r s resultat icke kunna föreligga förrän om något år. I a v v a k t a n h ä r p å torde man böra inskränka sig till att utöver de mindre belopp, som redan stå till förfogande för hithörande ändamål, provisoriskt n ä m n a en klumpsumma för den propedeutiska undervisningen inom denna fakultet. Med hänsyn till det stora antal obligatoriska kurser, som ä r ofrånkomligt, torde detta belopp ej kunna sättas lägre än till sammanlagda summan av den för de två förut omtalade fakulteterna begärda, d. v. s. 16,000 kronor årligen vid v a r t d e r a universitetet. Vid Karolinska institutet med dess vida större a n t a l studenter torde beloppet böra sättas till 24,000 kronor. Återstå så den filosofiska fakultetens båda sektioner. Inom den humanistiska föreligga på detta område behov av växlande n a t u r . I vissa ämnen, särskilt de moderna språken, tarvas framför allt en uppdelning av proseminarierna, vilka nu, där de nödgas arbeta med många, ända upp till 80 deltagare, icke k u n n a tillfredsställande fylla sin uppgift. I a n d r a discipliner åter, såsom särskilt historia och nordiska språk, ä r behovet av propedeutiska kurser mycket omfattande. I vissa språk föreligger ett starkt behov av skrivkurser. Enligt de principer, som följts för de mindre

38 fakulteternas del, skulle inom humanistiska sektionen utöver de två tidigare n ä m n d a biträdande lärartjänsterna i litteraturhistoria och pedagogik krävas en summa av 44,500 kronor vid v a r t d e r a universitetet. Inom ämnet historia föreligger vid sidan av de redan n u regelbundet givna kurser, vilkas kostnader i n r ä k n a t s i de 44,500 kronorna, även behov av en ny, vidlyftig kurs i Sveriges sociala och ekonomiska historia. Den skulle tillgodose de t u n g t vägande önskemål, som framförts från läroverkshåll, om den akademiska undervisningens kompletterande med hänsyn till de krav, som ställas på grund av skolämnet historias omläggning till historia med samhällslära. E n dylik kurs torde ej kunna äga en mindre omfattning än 60 t i m m a r och skulle sålunda vid v a r t d e r a universitetet k r ä v a ett arvode å 3,000 kronor utöver det förut n ä m n d a beloppet. Inom den matematisk-natur vetenskaplig a sektionen torde u p p r ä t t a n d e t av biträdande lärartjänster i geografi och matematik samt de föreslagna tjänsterna av samma a r t i botanik, zoologi och fysik tillgodose de flesta önskemålen. H ä r u t ö v e r föreligga dock tydliga behov av kursarvoden i flera ämnen, särskilt kemi och geologi. Sammanlagt skulle efter tidigare använda grunder behövas 16,000 kronor vid v a r t d e r a universitetet. Härutöver äro n y a assistenttjänster i ämnena kemi och geologi samt en amanuensbefattning i mekanik önskvärda. Som bilaga ä r till detta betänkande fogad den redan åberopade översikten över det kursbestånd, v a r p å ovanstående kalkyler äro grundade. Den är emellertid, som redan antytts, icke avsedd a t t fattas som en bindande förteckning över anslagsposter, en gång för alla b u n d n a vid bestämda kurser, u t a n blott som en motivering för de n ä m n d a summornas storleksordning. Som redan har angivits, bör till varje fakultets eller sektions förfogande ställas ett årligt anslag, avsett att fördelas med hänsyn till de olika disciplinernas behov av kurser och tillgång på lämpliga lärarkrafter under läsåret. H a r filosofisk fakultet icke använt sin i universitetsstatuterna § 48 moment 2 givna befogenhet a t t åt sektionerna överlåta åliggandet att ordna undervisningen, skola tydligen de för de båda sektionerna avsedda anslagen ställas till fakultetens förfogande. Inom de tre mindre fakulteterna, där professorerna uppenbarligen förutsättas alltjämt skola uppehålla en ej ringa del av den elementära undervisningen, torde de ovannämnda beloppen med hänsyn till docentstipendiaternas fåtal och det stora antalet studerande i alla ämnen böra bet r a k t a s som oundgängliga. Annorlunda förhåller det sig med den filosofiska fakultetens bägge sektioner. De här ovan för dem angivna summorna utgöras av de belopp, som skulle krävas, om det övervägande flertalet nu existerande, i studieplanerna förutsatta elementära kurser skulle givas av med särskilda arvoden betalda lärarkrafter. Tydligt är emellertid, att en avsevärd del av dem alltjämt både k u n n a och böra givas av professorerna och docentstipendiaterna i vederbörande ämne. Professo-

39 r e r n a beredas härigenom bland a n n a t tillfälle att förvärva nödig kontakt med och kännedom om de studerande före dessas tentamina, och docentstipendiaterna kunna enligt vad ovan framhållits draga n y t t a av a t t i viss utsträckning meddela undervisning av propedeutisk art. H u r stor del av kurserna som sålunda bör bestridas av sektionernas vanliga lärarkrafter, kan ej med någon större visshet fastställas, innan systemet någon tid har varit i bruk. Som en provisorisk avvägning torde det emellertid komma att visa sig lämpligt, om från början ungefär hälften av kurserna gåves av professorer och docentstipendiater, medan för den a n d r a hälften särskilda kursarvoden ställdes till förfogande. De behov, som genom n y a anslag eller höjningar av förutvarande anslag skulle tillgodoses, äro sålunda följande. Uppsala

Lund

kursarvoden

6,000

6,000

biträdande lärare

3,500

4,040 l

2,500

2,500

4,000

4,000

16,000

16,000

22,250

22,250

3,000

3,000

1 Karolinska institutet

Teologiska fakulteten:

Juridiska fakulteten: höjning av nuvarande anslag nya kursarvoden kursarvoden för minskning deutiska undervisning

av professorernas

prope-

Medicinska fakulteten: höjning av nuvarande anslag

24,000

Humanistiska sektionen: kursarvoden kurs i Sveriges sociala och ekonomiska historia biträdande lärare d:o i nordisk och jämförande fornkunskap

. . ,

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen: kursarvoden

8,000

8,000

biträdande lärare

assistenter

amanuenser

1 Möjlighet för docentstipendiat att uppbära kursarvode eller del därav. E t t fall, som inom flera ämnen kan tänkas bliva aktuellt, är, a t t en docentstipendiat för att fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet ger en propedeutisk kurs men att denna kurs är av större omfång än hans tjänstgöringsskyldighet. I sådan händelse bör han för de överskjutande t i m m a r n a erhålla 1

Nuvarande anslaget till propedeutiska kursen är i Uppsala 1,500, i Lund 960 kr.

motsvarande del av kursarvodet, enligt detta förslag efter en beräkningsgrund av 50 kronor för timme. Att en docentstipendiat åtager sig att mot arvode giva en propedeutisk kurs helt och hållet utöver sin tjänstgöringsskyldighet, torde icke helt böra förbjudas, då omständigheterna i vissa fall kunna göra det önskvärt eller till och med nödvändigt. I dylika fall gälla naturligtvis bestämmelserna angående högsta tillåtna belopp, som å universitetets stat får uppbäras av stipendierad docent.1 Vederbörande akademiska myndigheter torde emellertid böra öva en viss kontroll över dylika åtaganden från docentstipendiaternas sida, så att de ej utan verkliga skäl eller i otillbörlig grad inkräkta på den vetenskapliga forskning, vars möjliggörande bör vara stipendiets främsta uppgift. 1

Se nedan kap. V, s. 67 f.

Kap. Y. Docentstipendierna. 1. Antal o c h fördelning. 1918 års sakkunniga. 1918 års sakkunnigas förslag innebar i fråga om stipendiernas antal och fördelning, a t t de mellan alla fakulteter rörliga stipendierna avskaffades och samtliga stipendier uppdelades på fakulteter och sektioner. Inom den filosofiska fakulteten fördelades dessutom flertalet stipendier mellan olika ämnesgrupper. Förslaget omfattade för Uppsalas del 39 stipendier, av vilka 4 teologiska, 3 juridiska och 5 medicinska samt inom filosofiska fakulteten 2 filosofiska, 4 historiska, 8 språkliga, 2 inom humanistiska sektionen rörliga, 3 matematiska, 3 fysisk-kemiska, 4 biologisk-geografiska och 1 inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen rörligt. F ö r Lund föreslogos 36, av vilka 3 teologiska, 3 juridiska, 5 medicinska, 2 filosofiska, 4 historiska, 8 språkliga, 1 rörligt humanistiskt, 3 matematiska, 2 fysisk-kemiska, 4 biologisk-geografiska och 1 rörligt n a t u r vetenskapligt. F ö r Karolinska institutet begärdes 5 stipendier. Yttranden över detta förslag. I Uppsala yrkade teologiska fakulteten, a t t dess stipendier alltjämt skulle v a r a b u n d n a vid vissa ämnen eller ämnesgrupper, och filosofiska fakulteten önskade bestämmelser om föret r ä d e s r ä t t till stipendium för vissa särskilt betydelsefulla ämnen. I bägge y r k a n d e n a instämde konsistoriet och kanslern. E n sådan anordning föreskrevs också för Uppsala universitets vidkommande. Teologiska fakulteten i Uppsala begärde ett femte stipendium under förklaring, a t t de sakkunnigas åberopande av existensen av ett donerat stipendium i apologetik vore missvisande och a t t de rörliga stipendiernas avskaffande u r fakultetens synpunkt medförde en försämring. Medicinska fakulteten sammastädes ville ha möjlighet till en j ä m k n i n g av sina stipendiers fördelning efter undervisningens behov. Filosofiska fakulteten begärde ytterligare fem stipendier, av vilka ett i pedagogik, ett inom den historiska gruppen u t a n företräde för visst ämne, ett i sanskrit, ett inom den biologisk-geografiska gruppen och ett rörligt inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen, varjämte stipendiet i geografi skulle tillhöra fakulteten i dess helhet. Den av fakultet e r n a äskade ökningen stöddes av konsistoriet. Teologiska fakulteten i Lund begärde ett fjärde stipendium under åberopande av a t t ämnena ej kunde delas i färre än fyra grupper och a t t de mellan fakulteterna rörliga stipendierna försvunne. Humanistiska sek-

tionen i Lund önskade ett femte stipendium för historiska gruppen samt ett andra inom sektionen rörligt stipendium, då docentstipendiefonderna ej kunde v ä n t a s räcka för årligt utdelande av extra stipendier. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen ansåg ett stipendium i geologi önskvärt samt begärde ytterligare ett inom sektionen rörligt stipendium. Konsistoriet i Lund begärde i överensstämmelse med fakulteternas och sektionernas k r a v ytterligare ett teologiskt, ett historiskt, ett rörligt humanistiskt och ett rörligt naturvetenskapligt stipendium. Liksom filosofiska fakulteten förordade konsistoriet, att ansökan om docentstipenpendium inom den biologisk-geografiska gruppen av docent i geografi borde behandlas av hela fakulteten. Uppsala docentförening hemställde den 27 november 1918 för sitt universitet om 44 stipendier i stället för av de sakkunniga föreslagna 39, innebärande en ökning med ett stipendium i historiska gruppen, ett i språkliga gruppen, ett i geografisk-biologiska gruppen samt ytterligare ett rörligt i vardera sektionen. Docent i ämne med företrädesrätt till stipendium borde avstå honom tilldelat rörligt stipendium och i stället övertaga det fasta, då det bleve ledigt. Lunds docentförening ansåg i skrivelse den 18 november 1918, att om det dittillsvarande systemet skulle övergivas, vore den av de sakkunniga förordade indelningen i stora grupper ogynnsam för de små ämnena över huvud taget och särskilt för dem, som ej tillhörde någon grupp. Föreningen förordade därför två rörliga stipendier i v a r d e r a sektionen, om den av de sakkunniga föreslagna gruppindelningen genomfördes. Inom fysisk-kemiska gruppen krävdes under samma förutsättning paritet med Uppsala, sålunda 3 i stället för 2 stipendier. Vidare äskades ett femte stipendium för historiska gruppen. Föreningen ställde sig emellertid avvisande till hela den föreslagna n y a gruppindelningen och förordade det dittillsvarande systemet med nödiga kompletteringar. Kanslern förordade utöver de sakkunnigas förslag 6 stipendier till Uppsala och 4 till Lund i enlighet med vederbörande myndigheters förslag. Stipendiet i geografi borde v a r a gemensamt för fakulteten i dess helhet. Den av medicinska fakulteten i Uppsala föreslagna möjligheten till jämkning vore onödig, då särskild framställning kunde göras hos Kungl. Maj:t. I sin proposition i ärendet, n r 244/1919, föreslog departementschefen utöver de sakkunnigas förslag för Uppsala ett stipendium för den historiska och ett för den biologisk-geografiska gruppen, varigenom totalsumman kom upp till 41. För Lunds del föreslogs ytterligare ett för den historiska gruppen, varigenom summan blev 37. Samtliga stipendier inom filosofiska fakulteten skulle v a r a k n u t n a till endera sektionen. Sedan riksdagen beslutat i enlighet med departementschefens förslag, dröjde det föga mer än ett decennium, i n n a n de önskemål om flera stipendier, som framförts i remissyttrandena, ånyo blevo aktuella.

43 Senare önskemål. I maj 1931 överlämnade Uppsala docentförening under hand till kanslersexpeditionen en underdånig skrivelse rörande docentfrågan, vilken skrivelse emellertid icke ingavs till Kungl. Maj:t. Med ett rikhaltigt statistiskt material sökte m a n h ä r uppvisa missförhållanden beträffande stipendiernas a n t a l inom teologiska och filosofiska fakulteterna och krävde en ökning till 6 teologiska, 22 humanistiska och 15 matematisk-naturvetenskapliga stipendier mot dåvarande och alltjämt 1939 existerande 4, respektive 17, respektive 12. Föreningen begärde vidare, a t t vid sådan ökning en lämplig fördelning av de nytillkomna stipendierna inom filosofiska fakulteten mellan de olika ämnesgrupperna och de rörliga stipendierna måtte verkställas. Sedan de ekonomiska konjunkturerna ljusnat, återkom docentföreningen i Uppsala med en den 5 november 1935 ingiven underdånig skrivelse av i stort sett samma innehåll som 1931 års skrivelse. Emellertid begärdes n u för humanistiska sektionens del 23 stipendier. Dessa krav rönte i allmänhet stark sympati hos de akademiska myndigheterna. Humanistiska sektionen i Uppsala framhöll särskilt lämpligheten av a t t de utanför ämnesgrupperna stående stipendierna ökades i antal, och fann vidare det av docentföreningen föreslagna antalet sektionen tillkommande stipendier, d. v. s. 23, alltför lågt. H ä r v i d framhölls i viss motsats till docentföreningen, att inom flertalet av sektionens ämnen den föreläsnings- eller kursvis meddelade undervisningen måste kompletteras med handledning av de studerande vid begagnande av bibliotek och samlingar, liksom a t t flera av ämnena vore alltför omfattande för att k u n n a i sin helhet behärskas av en enda ämnesrepresentant. Även matematisk-naturvetenskapliga sektionen fann sitt av docentföreningen föreslagna stipendieantal, 15, alltför knappt. I remissyttrande den 29 oktober 1936 instämde docentföreningen i Lund i flertalet av Uppsalaföreningens krav. Föreningen hävdade emellertid, a t t Lund i fråga om antalet docentstipendier borde erhålla ungefärlig paritet med Uppsala, en önskan, som i stort sett uppfyllts av 1937 års riksdag, vilken gav Lund ytterligare ett teologiskt, ett biologisk-geografiskt och ett rörligt humanistiskt stipendium. Medicinska fakulteten i Lund har för sin del gjort framställning om ökat antal docentstipendier med hänsyn till särskilda förhållanden i Lund. Lärarkollegiet vid Karolinska institutet framhöll i sitt yttrande den 27 maj 1937 i anledning av nämnda remiss behovet av ett väsentligt ökat antal stipendier vid institutet, där docenternas a n t a l numera vore 57, men stipendiernas alltjämt endast 5. Kollegiet förordade 2 n y a stipendier för de teoretiska ämnena och 2 för de praktiska. Ytterligare synpunkter ha framförts av docentföreningarna vid Karolinska institutet och i Uppsala i samband med remissyttranden den 31 januari, respektive den 21 februari 1938 över Universitetsberedningens be-

44 tänkande. Den förra föreningen har därvid särskilt understrukit som sin uppfattning, att eventuella n y a forskar- och docentstipendier vid de medicinska lärosätena borde sättas någorlunda i proportion till antalet stipendieberättigade docenter. Docentföreningarnas nuvarande önskemål. Sedan Docentutredningen på hösten 1938 hade begynt sitt arbete, ha docentföreningarna inkommit med n y a önskemål. Uppsalaföreningen fixerade i skrivelse den 8 oktober 1938 det önskvärda stipendieantalet vid universitetet till 6 teologiska, 3 juridiska, 6 medicinska — v a r v i d särskilt de teoretisk-medicinska ämnena borde stödjas — 23 humanistiska och 15 matematisk-naturvetenskapliga, summa 53 mot n u v a r a n d e 41. Inom filosofiska fakulteten vore det av vikt, a t t de nya stipendierna på lämpligt sätt fördelades mellan olika ämnesgrupper och a t t behovet av rörliga stipendier beaktades. Lundaföreningen underströk den 9 november 1938 sin uppfattning, att Lunds universitet numera med hänsyn till såväl studentantalet som behovet av lärarkrafter stode i full paritet med Uppsala och a t t antalet docentstipendier därför borde v a r a detsamma. Däremot kunde fördelningen av stipendier mellan fakulteter och sektioner modifieras med hänsyn till dessas växlande inbördes storleksordning vid de båda universiteten. Fördelningen mellan ämnesgrupper borde genomföras så, a t t hänsyn toges såväl till »huvudämnenas legitima behov» som till forskningens allt starkare specialisering. Docentföreningen vid Karolinska institutet yrkade den 27 oktober 1938 under åberopande av institutets talrika docentkår på 12 docentstipendier, av vilka 6 kliniska och 6 teoretiska, i stället för de n u v a r a n d e 5. Fakulteternas önskemål. Docentutredningen h a r vidare i n h ä m t a t fakulteternas n u v a r a n d e önskemål beträffande docentstipendiernas antal och fördelning. De teologiska fakulteterna h a för n ä r v a r a n d e v a r d e r a 4 stipendier. Fakulteten i Uppsala begär 2 n y a stipendier u t a n företrädesrätt för särskilt ämne, under åberopande av att disciplinerna exegetik samt dogmatik och moralteologi n u v a r d e r a uppdelats i två skilda ämnen med behov av egna docenter. Fakulteten i Lund begär ytterligare ett stipendium, för a t t ämnena religionshistoria och praktisk teologi v a r t d e r a skola k u n n a få regelbunden tillgång till ett stipendium. De juridiska fakulteterna anmäla icke n å g r a önskemål om nya stipendier utöver de 3, som de v a r d e r a disponera. De medicinska fakulteterna förfoga för n ä r v a r a n d e över v a r d e r a 5 stipendier. Fakulteten i Uppsala begär deras ökning till 8, av vilka 4 inom medicine licentiatexamens och 4 inom medicine kandidatexamens läroområden. Fakulteten åberopar särskilt stegringen i antalet medicinska doktorsdisputationer. Fakulteten i Lund begär en ökning till 9, v a r a v 3 med företräde för de teoretiska ämnena och 3 för de kliniska. H ä r v i d åberopas

45 bland annat fakultetens stora ämnesantal och den rikliga tillgången på docenter vid densamma. Karolinska institutets lärarkollegium slutligen begär sammanlagt 12 stipendier, av vilka 4 teoretiska, 4 kliniska och 4 rörliga. Inom vardera av de humanistiska sektionerna finnas för n ä r v a r a n d e 17 stipendier, av vilka 2 filosofiska, 5 historiska, 8 språkliga och 2 rörliga. Uppsalasektionen påpekar, att av sektionens 22 med professurer försedda ä m n e n minst 5 alltid måste sakna stipendium, och begär 5 nya stipendier, bundna till ämnesgrupperna, helst dock ytterligare 2 för de bägge dubbelprofessurerna, historia och nordiska språk. Dessutom äskar sektionen 4 n y a rörliga stipendier, främst med tanke på det avsevärda antal ämnen, som sakna egen lärostol. Sammanlagt begäres alltså en ökning av stipendierna från 17 till 26, eventuellt 28. Humanistiska sektionen i Lund beg ä r en ökning med 7 stipendier till 24, av vilka 2 filosofiska, 8 historiska, 10 språkliga och 4 rörliga. A v de matematisk-naturvetenskapliga sektionerna förfogar den i Uppsala över 12 stipendier, av vilka 3 matematiska, 3 fysisk-kemiska, 5 biologisk-geografiska, ett rörligt, och sektionen i L u n d över 11, av vilka blott 2 fysisk-kemiska. Uppsalasektionen begär 9 n y a stipendier, av vilka 2 matematiska, 3 fysisk-kemiska och 4 biologisk-geografiska. Antalet skulle således bliva 21. Sektionen i Lund åter begär u t a n a t t n ä r m a r e angiva deras fördelning 4 nya stipendier, varigenom sammanlagda antalet skulle bliva 15. D e sakkunniga. Det nuvarande antalet docentstipendier h a r v a r i t oförändrat sedan 1919 med u n d a n t a g av att Lund 1937 erhöll 3 n y a stipendier. Under dessa tjugo å r h a r å andra sidan det sammanlagda studentantalet vid de tre lärosätena stigit från cirka 4,500 till ungefär 7,350, alltså med 63 %. Antalet professorer har samtidigt stigit i Uppsala från 70 till 75, i Lund från 56 till 64 och vid Karolinska institutet från 24 till 26. Under samma tid h a r antalet docenter ökats i Uppsala från 79 till 120, i Lund från 67 till 100 och vid Karolinska institutet från 28 till 71. 1 Mot bakgrunden av denna betydande ökning i studentantalet och docenternas numerär framträder tydligt nödvändigheten av en avsevärd höjning av antalet docentstipendier. Av n å g r a bland de akademiska myndigheterna har såsom principiellt önskemål anförts, att varje ämne, som förfogar över en professur, även borde äga företrädesrätt till ett docentstipendium. U r vissa synpunkter kunde en dylik anordning onekligen synas erbjuda fördelar, men fråga 1

J f r tabellerna, bilaga B.

är, om den ej även skulle vara förenad med betydande svårigheter. I små ämnen med begränsat antal doktorander skulle förefintligheten av ett fast docentstipendium kunna tänkas vålla en avprutning på kraven på docentkompetens i syfte att trygga stipendiet åt ämnet. I den mån så skedde, skulle också lätt skapas ökade svårigheter att placera dem bland dessa docenter, som ej segrade i en professorskonkurrens. Även om tillgången till docentstipendier icke bör utmätas så, att konkurrensmomentet försvinner och framtida försörjningssvårigheter kunna uppstå, är det dock självklart, att stipendieantalet bör ställas i lämpligt förhållande till såväl antalet ämnen över huvud taget som antalet professurer. Att ställa det i fast proportion till docentantalet låter sig icke göra, eftersom detta är och allt fortfarande bör vara utan bestämd gräns uppåt. Även om det totala stipendieantalet anses böra vara ungefärligen detsamma vid de båda universiteten, bör fördelningen mellan de olika fakulteterna och sektionerna vid vartdera lärosätet kunna modifieras med hänsyn till deras växlande inbördes storlek i fråga om studentantal och disputationsfrekvens. Alltför stora kunna dock dessa variationer ej vara, då varje ämnesgrupp har vissa minimibehov, som ej utan skada för det hela kunna åsidosättas. Nu gällande docentstipendieförfattning, Kungl. brevet den 6 juni 1925, uppvisar i detaljutformningen vissa skillnader mellan Uppsala och Lund. Viktigast bland dessa är, att i Uppsala för filosofiska fakultetens del vissa större ämnen inom varje ämnesgrupp äga företrädesrätt till ett stipendium, medan i Lund ingen dylik företrädesrätt finnes stadgad. Humanistiska sektionen i Lund föreslår själv övergång till det för Uppsala föreskrivna systemet. Denna uppfattning synes berättigad. Företrädesrätt till stipendium för vissa större ämnen ger bättre möjligheter att tillgodose ifrågavarande ämnens särskilt viktiga undervisningsbehov, exempelvis för seminarieserier o. d. Den ger också tillfälle att i förväg beräkna, vid vilken tidpunkt ett visst ämne kan få påräkna att nybesätta ett stipendium, en omständighet, som kan vara av stor praktisk betydelse för unga forskare inom ämnet. Teologiska fakulteten. Vid båda universiteten har ökningen av antalet studerande inom de teologiska fakulteterna varit särskilt påfallande under de sista två decennierna. Även docentantalet har på senare år ständigt hållit sig på en högre nivå än tidigare. 1 Det vetenskapliga arbetets krav ha stigit, ej minst på grund av den ökade ämnesdifferentieringen. Under sådana omständigheter synes behovet av ett ytterligare docentstipendium vid vartdera universitetet vara väl styrkt. Enligt nu gällande bestämmelser bör i Uppsala av de fyra stipendierna ett företrädesvis stå till förfogande för vart och ett av ämnena 1) exegetik, 1

Se bilaga B.

2) kyrkohistoria eller symbolik, 3) teologiska prenotioner med teologisk encyklopedi eller systematisk teologi samt 4) praktisk teologi. I Lund äro bestämmelserna desamma med u n d a n t a g av att där det tredje stipendiet med företräde tillhör systematisk teologi ensam och det fjärde delas mellan teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi samt praktisk teologi. Emellertid ha i Uppsala 1938 de båda professurerna i systematisk teologi uppdelats på en professur i dogmatik med symbolik och en i teologisk etik med religionsfilosofi, medan samtidigt lärostolen i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi förvandlats till en professur i religionshistoria med religionspsykologi. Motsvarande ä n d r i n g a r kunna väntas i Lund inom en ej alltför avlägsen framtid. För att ernå största möjliga smidighet i stipendiefördelningen bör det femte stipendiet enligt Uppsalafakultetens förslag v a r a rörligt. Av de bägge system för företräde, som tillämpas för de nu existerande fyra stipendierna, synes det lundensiska v a r a a t t föredraga, då det upsaliensiska låter tre så viktiga ämnen som dogmatik, etik och religionshistoria tävla om samma stipendium. Det föreslås sålunda, att de fyra hittillsvarande stipendierna fördelas enligt de bestämmelser, som nu gälla i Lund, med hänsyn tagen till den i Uppsala nyss skedda och i Lund väntade omregleringen av vissa lärostolars omfattning, och a t t ett femte stipendium u p p r ä t t a s , som göres rörligt inom hela fakulteten. Juridiska fakulteten. Ingen ändring h a r ifrågasatts från något håll beträffande de juridiska fakulteterna. Medicinska fakulteten. Ämnena inom de medicinska fakulteterna äro uppdelade på två grupper, av vilka den ena omfattar kandidatexamens område samt patologisk anatomi och rätts- och statsmedicin, den a n d r a alla övriga ämnen. De fem stipendierna äro så fördelade, a t t i Uppsala v a r d e r a gruppen h a r företräde till två stipendier, medan i Stockholm två stipendier äro förbehållna åt v a r d e r a gruppen samt i L u n d den förstn ä m n d a gruppen har företräde till två stipendier och de övriga tre kunna tilldelas vilket ämne som helst inom fakulteten. Det synes klart, att antalet stipendier är alltför lågt i förhållande till det stora antalet ämnen och lärostolar inom fakulteterna. Vidare är Karolinska institutet i stipendiehänseende tydligt missgynnat med hänsyn till såväl professorernas och studenternas som de stipendieberättigade docenternas antal. I sistnämnda avseende ä r vidare Lund så tydligt överlägset Uppsala, att en skillnad i stipendieantal synes motiverad. 1 Den nu tillämpade uppdelningen i två ämnesgrupper h a r fungerat tillfredställande. Stipendierna föreslås ökade till nedannämnda antal och fördelade sålunda: 1

Se bilaga B.

48 Uppsala: 6 stipendier, v a r a v 2 i v a r d e r a gruppen och 2 rörliga. Lund: 7 stipendier, v a r a v 2 i v a r d e r a gruppen och 3 rörliga. Karolinska institutet: 10 stipendier, v a r a v 3 i v a r d e r a gruppen och 4 rörliga. Humanistiska sektionen. 1918 års sakkunniga anförde bland a n n a t följande: »Otvivelaktigt h a r behovet av ökat antal docentstipendier gjort sig mest k ä n n b a r t inom filosofiska fakulteten. Flera omständigheter bidraga till a t t ålägga denna fakultet en särdeles dryg undervisningsbörda. S ä r s k i l t vilja vi härvidlag rikta uppmärksamheten å den alltjämt fortgående specialisering, som inom dess olika vetenskaper k a n konstateras och som låter ämnen eller ämnesgrenar växa ut till självständiga discipliner, vilka med större eller mindre styrka göra a n s p r å k på egen plats å universitetens timplan. U r forskningens lika väl som undervisningens synpunkt gör sig därför nödvändigheten av en arbetsfördelning alltmer gällande.» Dessa synpunkter äga otvivelaktigt lika stark tillämpning efter som före 1918. Sedan 1919 har enligt studentkatalogerna antalet studerande inom humanistiska sektionen — studerande för teologisk-filosofisk examen icke inräknade — i Uppsala vuxit från 783 till 1,500, alltså n ä s t a n fördubblats, i L u n d från 412 till 1,029, alltså mer än fördubblats. Det stegrade behovet av undervisning, särskilt i form av seminarier och proseminarier, k a n endast till en del tillgodoses genom de av oss föreslagna kursarvodena. Beträffande de y t t r e förutsättningarna för den vetenskapliga återväxten ä r att märka, a t t den humanistiska sektionen saknar i stort sett såväl de möjligheter, som på a n d r a håll erbjudas av assistent- och amanuensbefattn i n g a r av olika slag, som de juridiska fakulteternas talrika vikariatsförordnanden. Docentstipendierna äro således inom denna sektion av relativt större betydelse för att hålla unga forskare k v a r vid universiteten. Specialiseringen och framträdandet av n y a vetenskaper h a r gjort sig gällande även under 1920- och 1930-talen, som exemplen lärdomshistoria, ortnamnsforskning, etnologi, folkminnesforskning, turkologi m. fl. visa. E n avsevärd ökning av antalet stipendier inom sektionerna är u r alla de anförda synpunkterna oundgänglig. Av de grupper, i vilka sektionens ämnen äro delade, omfattar den filosofiska i Uppsala ämnena teoretisk filosofi, praktisk filosofi och pedagogik. I Lund utgöra ämnena fyra, nämligen teoretisk filosofi, praktisk filosofi, psykologi och pedagogik. Gruppen förfogar över två stipendier, av vilka i Uppsala teoretisk filosofi äger företräde till det ena. Av gruppens ämnen är, bortsett från pedagogiken, för vilken föreslås en biträdande lärartjänst, teoretisk filosofi det större examensämnet. Med hänsyn härtill och till den nedan förordade ökningen av antalet rörliga stipendier inom sektionen synas för gruppens vidkommande inga a n d r a ändringar be-

hövliga än att teoretisk filosofi får företräde till det ena stipendiet även i Lund, samt att psykologi hänföres till gruppen även i Uppsala. Inom den historiska gruppen framträder stipendieantalets otillräcklighet särskilt starkt, delvis beroende på att de arkeologiska disciplinerna, som hänföras hit, sedan 1919 genomgått en hastig utveckling. Genom en tilläggsbestämmelse av år 1935 har, utan att stipendiernas antal ökats, stadgats, att gruppen skall omfatta i Uppsala jämväl ämnet geografi och i Lund jämväl ämnet nordisk och jämförande fornkunskap. De ämnen, som nu ha att tävla om gruppens fem stipendier, äro sålunda åtta: historia, statskunskap, statistik, geografi, litteraturhistoria med poetik, konsthistoria med konstteori, klassisk fornkunskap och antikens historia samt nordisk och jämförande fornkunskap. Då tre av dessa äga företrädesrätt i Uppsala, återstå därstädes för de övriga fem ej mer än två stipendier. Vidare äro historia och litteraturhistoria två av sektionens största och å licentiatstadiet mest studerade ämnen, i vilka behovet av två docentstipendier samtidigt ofta är kännbart. En avsevärd ökning inom denna grupp synes sålunda ofrånkomlig. Ytterligare ha två av sektionens övriga examensämnen med naturlig hemortsrätt i denna grupp numera uppnått den betydelse, att de böra där upptagas, nämligen religionshistoria och nationalekonomi. Antalet ämnen i gruppen skulle därmed stiga till tio. Under sådana förhållanden synes antalet stipendier ej böra sättas lägre än åtta. Den för Uppsala gällande bestämmelsen om företrädesrätt till stipendium för ämnena historia, statskunskap och litteraturhistoria med poetik bör utsträckas till att gälla även Lund. Den språkliga gruppen, som för närvarande förfogar över åtta stipendier, omfattar följande ämnen: nordiska språk (inklusive svenska språket), tyska, engelska, romanska språk, slaviska språk, latin, grekiska, sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning, semitiska — i Lund österländska — språk samt i Uppsala finsk-ugrisk språkforskning, eller summa nio ämnen i Lund och tio i Uppsala. Av dessa äro flera mycket omfattande och livligt studerade, främst nordiska språk, inom vilket även flera specialdiscipliner såsom nordisk ortnamnsforskning och svensk stilistik ha framvuxit. En ökning med ett stipendium synes sålunda oundgänglig. I Uppsala åtnjuta för närvarande ej mindre än sju ämnen — nordiska språk, tyska, engelska, romanska språk, latin, grekiska och semitiska språk — företräde till var sitt stipendium. Även efter tillkomsten av ett nytt stipendium skulle sålunda blott två stipendier vara rörliga inom gruppen, vilket är otillräckligt. Det torde därför vara ofrånkomligt att inskränka antalet av de till företräde berättigade ämnena, hur beklaglig ur andra synpunkter en sådan åtgärd än måste te sig. Då ämnet semitiska språk i fråga om sin betydelse icke synes vara fullt jämförligt med de ämnen, som eljest åtnjuta företrädesrätt till stipendium, ligger det 4 — 39711.

närmast till hands, att för n ä m n d a ändamåls vinnande företrädesrätten för dess del upphör. Företrädesbestämmelserna i övrigt böra utsträckas att gälla även Lund. Om den n u v a r a n d e beteckningen österländska språk för Lunds vidkommande bibehålles, täcker den även allt fortfarande den därstädes på senare tid uppblomstrande turkologin. De inom hela sektionen rörliga stipendierna äro n u vid v a r t d e r a universitetet blott två. Detta torde vida understiga det nödvändiga. F ö r det första finnes ett ej obetydligt antal ämnen, som stå helt utanför gruppindelningen och sålunda endast k u n n a erhålla rörliga stipendier. Dylika discipliner äro för n ä r v a r a n d e folkminnesforskning, nordisk etnologi, etnografi, musikhistoria med musikteori, iranska språk, egyptologi, assyriologi, sinologi m. fl. Av dessa äro, som synes, flera vetenskaper, kring vilka ej obetydligt intresse har samlats. Vidare innehålla alla tre grupperna, särskilt den historiska, fler ämnen, än de förfoga över stipendier. Vid varje tidpunkt äro sålunda åtskilliga gruppämnen hänvisade till de rörliga stipendierna. Slutligen tillkommer i vissa fall behovet av möjligheter att tilldela två docenter i ett och samma ämne stipendium. Två eller flera särskilt lovande forskare i samma ämne u p p t r ä d a ej sällan samtidigt. Beträffande de inom sektionen rörliga stipendierna synas liknande skäl, som inom den medicinska fakulteten talade till Lunds förmån, k u n n a åberopas för att giva Uppsala ett något större antal. Docentantalet inom sektionen h a r därstädes alltid varit betydligt större, antalet studerande likaså. Även ämnesspecialiseringen har där gått längre. P å grund h ä r a v föreslås, att Uppsala erhåller sex inom sektionen rörliga stipendier, av vilka två med företräde för de ämnen, som stå helt utanför gruppindelningen, och Lund fyra med företräde för de ämnen, v a r i stipendierad docent icke finnes. Sistnämnda formulering gäller för närvarande i Lund, och skäl torde saknas för dess ändring. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen. Inom de matematisk-naturvetenskapliga sektionerna gälla i stort sett samma allmänna skäl för stipendieorganisationens utbyggnad, som tidigare åberopats för de humanistiska. Specialiseringen och klyvningen av de hävdvunna disciplinerna torde inom den naturvetenskapliga ämnesgruppen ha gått längre än på a n d r a håll. Å a n d r a sidan synas de av sektionen i Uppsala framförda kraven v a r a ganska höga, då de för ett flertal ämnen, nämligen matematik, fysik, kemi, botanik, zoologi och geologi avse a t t giva stadigvarande företräde för samma ämne till två stipendier. Den matematiska gruppen, som enligt nu gällande ordning omfattar ämnena matematik, matematisk fysik, mekanik och astronomi, har för n ä r v a r a n d e tre stipendier. Då mekaniken utgör en underavdelning av ämnet matematisk fysik och det vid bägge universiteten endast finnes en

51 professur i »mekanik och matematisk fysik» samt Universitetsberedningen föreslår, att professurens och examensämnets n a m n skall ändras till matematisk fysik, omfattar gruppen i realiteten ej fler ämnen, än den dispon e r a r stipendier. Det största ämnet, matematiken, som har dubbelprofessur, är dessutom numera u t r u s t a t med en biträdande lärare. Någon ökning av docentstipendierna synes därför ej oundgänglig. Den fysisk-kemiska gruppen omfattar i Uppsala fysik, meteorologi, fysikalisk kemi samt kemi, alltså fyra ämnen. Särskilda donationsprofessurer ha u p p r ä t t a t s i elektricitetslära och biokemi, vilka ämnen också böra infogas i gruppen. Denna disponerar nu tre stipendier. I Lund består den blott av två ämnen, fysik och kemi, samt förfogar över två stipendier. Skillnaden mellan universiteten i fråga om ämnesantalet ä r emellertid till en del blott skenbar, då de underavdelningar av fysiken och kemin, vilka i Uppsala fått egna professurer, i L u n d naturligtvis falla under professurerna i fysik och kemi. Meteorologi saknas däremot helt i Lund. Det ä r tydligt, att det n u v a r a n d e antalet stipendier ingalunda motsvar a r den vetenskapliga utveckling, som särskilt tagit sig uttryck i kemins uppdelning i flera ämnen, och ej heller mot den utomordentligt betydelsefulla roll, sjom de i gruppen ingående disciplinerna för n ä r v a r a n d e spela. P å grund h ä r a v föreslås, att antalet stipendier ökas till fem i Uppsala och fyra i Lund, samt att huvudvetenskaperna, fysik och kemi, erhålla företräde till v a r d e r a ett stipendium. Den biologisk-geografiska gruppen omfattar ämnena botanik, zoologi, geografi och geologi samt i Uppsala växtbiologi och i Lund ärftlighetslära! vartill i L u n d bör fogas limnologi. Antalet ämnen ä r sålunda i Lund sex, i Uppsala fem. Gruppen förfogar nu över fem stipendier. Då flera av de ämnen det h ä r gäller, äro mycket stora och företrädas av dubbelprofessurer, nämligen botanik och zoologi, i Uppsala även geologi, synas stipendierna böra ökas med två vid v a r t d e r a universitetet. Företräde torde böra å t n j u t a s av de fyra huvudämnena botanik, zoologi, geografi och geologi samt i Lund av ärftlighetslära. Det finnes för n ä r v a r a n d e blott ett inom hela sektionen rörligt stipendium vid v a r t d e r a universitetet. Då även inom denna sektion vissa ämnen, t. ex. geodesi och oceanografi, äro orepresenterade inom grupperna och a n d r a blott vid ettdera universitetet äro infogade i den fasta gruppindelningen samt vidare inom sektionen samma behov föreligger av stipendier för ämnen, som visserligen tillhöra en fast grupp men för tillfället sakna stipendium, samt för eventuella dubbleringar, föreslås, a t t antalet rörliga stipendier ökas till tre vid v a r t d e r a universitetet. A t t behovet av rörliga stipendier i intet av n ä m n d a hänseenden ä r lika starkt som inom den humanistiska sektionen, framgår vid en jämförelse av det numeriska förhållandet mellan stipendier och ämnen.

52 Stipendiernas antal och fördelning mellan fakulteter, sektioner och grupper vid de tre lärosätena framgår av följande tablå: Uppsala

Nu

Teologiska fakulteten Juridiska

Förslag

Karolinska institutet

Lund

Nu

Förslag

Nu

Förslag

• . .

fakulteten

Medicinska

fakulteten:

Kliniska gruppen Teoretiska gruppen

. . . . . . . .

Körliga stipendier Humanistiska

sektionen:

Filosofiska gruppen Historiska gruppen 9 4

Språkliga gruppen Rörliga stipendier Matematisk-naturvetenskapliga

—

sektionen:

Matematiska gruppen

3 Fysisk-kemiska gruppen

4 Biologisk-geografiska gruppen . . . .

7 Rörliga stipendier Summa

i io

2. Å t g ä r d e r för att förebygga d u b b l e r i n g a r . Historik. E t t spörsmål, som redan tidigt u p p m ä r k s a m m a d e s på flera håll, är frågan om förhindrande av tilldelning av mer än ett stipendium inom samma ämne, då ej särskilt starka sakliga skäl därtill föreligga. Docentföreningen i Uppsala begärde i skrivelse till större konsistoriet den 6 april 1923 initiativ till en bestämmelse, att docent, som erhållit stipendium, vilket ej tillhör den ämnesgrupp, inom vilken hans docentur faller, med avseende å stipendiet skall i n t r ä d a i gruppen, så snart stipendium, vilket icke företrädesvis bör stå till förfogande för a n n a t ämne, blir ledigt inom denna. Filosofiska fakulteten och större konsistoriet funno den gällande ordningen innebära en olägenhet men ansågo skrivelsen i avv a k t a n på en allmän utredning icke böra föranleda någon åtgärd. Besläktade synpunkter men med a n n a n tillämpning framfördes av filosofiska fakulteten i Lund den 10 juni 1923. Dess förslag accepterades senare av större konsistoriet därstädes i en av juridiska fakulteten något ändrad lydelse. Medicinska fakulteten i Uppsala tillstyrkte detta förslag i en

53 ytterligare utbyggd formulering: »Därest docentstipendium tilldelas docent i ämne, vari stipendierad docent r e d a n finnes, eller i ämne, som ä r så närstående, att det representeras av samma professor, eller i ämne hörande till annan ämnesgrupp än den, för vilken stipendiet företrädesvis är avsett, kan stipendiet på förslag av fakultet eller sektion tilldelas blott på ett år och skall därefter ånyo anslås till ansökan ledigt.» I denna form biträddes förslaget av större konsistoriet i Uppsala och Karolinska institutets lärarkollegium samt gjordes av kanslern till föremål för en hemställan den 10 juni 1924, vilken dock ej h a r lett till någon åtgärd. F r å g a n återupptogs av Uppsala docentförening i dess tidigare berörda skrivelse av maj 1931. Föreningen påyrkade vid detta tillfälle en föreskrift, att innehavare av utanför gruppindelningen stående stipendium måtte förpliktas att, för den händelse h a n vore docent i ett ämne med företrädesrätt till stipendium, vid uppkommen vakans övergå till detta ämnes stipendium. Samma krav återkom i den skrivelse, som föreningen i november 1935 inlämnade till Konungen. Förslaget tillstyrktes av samtliga akademiska myndigheter, som y t t r a d e sig över detsamma, och h a r senare åter upprepats av docentföreningarna vid Karolinska institutet och i Uppsala. Till samma komplex av ärenden hör en framställning den 29 november 1933 från teologiska fakulteten i Lund, att n ä r ledigt stipendium inom fakulteten sökes endast av kompetent docent från någon ämnesgrupp, vilken redan h a r stipendierad docent, den sökande må efter särskild hemställan av fakulteten kunna tilldelas stipendiet blott för ett år i sänder. Konsistoriet tillstyrkte framställningen. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund hemställde den 5 maj 1937 hos kanslern om sådan ändring av Kungl. brevet den 6 juni 1925 i vad detsamma a n g å r fysisk-kemiska gruppens två docentstipendier, att, därest sökande icke anmäler sig till ett inom ämnet ledigt stipendium, kanslern må äga efter särskild framställning medgiva, a t t stipendiet för en tid av högst ett å r i sänder tilldelas docent i det a n d r a ämnet. De sakkunniga. Det förra av de ovan refererade önskemålen, nämligen att docent i gruppämne, vilken erhållit rörligt stipendium, skall v a r a skyldig att vid ledighet inom gruppen i n t r ä d a däri, h a r överallt tillstyrkts och synes utgöra en väsentlig förutsättning för a t t rättvisa i möjligaste mån skall vederfaras de utanför gruppindelningen stående ämnena, vilkas ställning alltid är osäker. För det ämne, som med tillämpning av nuvarande bestämmelser skulle komma att erhålla två representanter, återstår även efter den föreslagna ändringen möjligheten, att dess andre företrädare segrar i t ä v l a n om det ledigvordna rörliga stipendiet. Till § 3 i Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande docentstipendier bör därför fogas ett tillägg av angiven innebörd. Det a n d r a av de ovannämnda förslagen åsyftar att möjliggöra utdelan-

54 det av stipendium på kortare tid, om kompetent sökande vid tillfället saknas i det ämne, som äger företräde, eller om det ämne, som den nye stipendiaten tillhör, redan ä r representerat av a n n a n stipendiat. Ur flera synpunkter ä r förslaget väl motiverat. Å a n d r a sidan skulle begränsningen av stipendieinnehavet till blott ett å r innebära en olägenhet för stipendiaten. Dessutom synas i det senare av nyssnämnda fall skälen för att modifiera det vanliga förfarandet icke väga tungt. Däremot bör det förra fallet föranleda en ändring. E n möjlighet a t t därvid förena hänsynen till stipendiatens intresse med de berättigade anspråk, som kunna resas av det ämne, vilket åtnjuter företrädesrätt till stipendiet, ä r att stadga, a t t ehuru minskning i den för stipendiets tillsättning föreskrivna treårsperioden ej göres, stipendiet dock i dylika fall skall vid utgången av denna treårsperiod ledigförklaras och innehavet icke utan vidare k u n n a prolongeras. Förslag framlägges om ett tillägg av detta innehåll till Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande docentstipendier § 6. 3. S t i p e n d i e r n a s s t o r l e k . Historik. 1918 års sakkunniga hade föreslagit, att stipendierna skulle utgå med 4,500 kronor. Detta belopp ansågs på flera håll för lågt. Särskilt hävdade Lunds docentförening, att förslaget på denna p u n k t vore framlagt u t a n verklig utredning och att en jämförelse med lektorslönen vore berättigad med hänsyn till docenternas utbildning, behov och betydelse för kulturarbetet. Eiksdagen höjde på departementschefens förslag beloppet till 5,000 kronor. F r å g a n blev åter aktuell i samband med förarbetena till 1925 års lönereglering för universiteten. Löneregleringskommittén hade 1921 föreslagit en höjning till 6,000 kronor. Med hänsyn till a t t dyrtidstillägg tidigare hade utgått och nu delvis inarbetades, innebar detta en faktisk höjning med blott 290 kronor. Häremot framställde docentföreningarna vissa erinringar. Föreningen i Lund framhöll den 8 november 1922, a t t då docenterna, som föreningen tidigare framhållit, vore fullt jämställda med läroverkslektorerna, borde docentstipendierna icke sättas lägre än lektors lön i första lönegraden. Föreningen i Uppsala framförde den 11 november 1922 samma yrkande med en utförlig motivering. Den 15 december 1923 hemställde föreningen i Lund, att stipendiernas storlek måtte fastställas i samma förhållande till professorslönen som 1919, d. v. s. a t t då denna höjdes från 8,500 till 12,000 kronor, borde stipendierna höjas till ungefär 7,000 kronor. E n dylik höjning vore ett minimikrav, då den bevarade den 1919 u p p n å d d a proportionen mellan lektorslön och docentstipendium. Departementschefen ansåg emellertid, a t t docentstipendiernas k a r a k t ä r uteslöte »en alltför prononcerad relation» till lönerna för fasta

55 befattningshavare vid universitet och läroverk, och stannade därför vid 6,000 kronor, vilket blev riksdagens beslut, trots motioner om det högre beloppet av hrr Oscar Olsson, Pauli, Holmdahl m. fl. I sin skrivelse av maj 1931 diskuterade Uppsala docentförening åter frågan i samband med då pågående arbeten för reglering av läroverksl ä r a r n a s löner. Särskilt påpekades de k ä n n b a r a rekryteringssvårigheterna inom juridiska och medicinska fakulteterna, vilka ansågos bero på ekonomiska orsaker. Men även inom de övriga fakulteterna vore stipendierna . enligt föreningens mening för små, varför stipendiaterna i stor utsträckning nödgades söka bisysslor, som inkräktade på deras forskningsarbete. Stipendiet borde sättas till samma belopp som lönen för en hovrättsassessor eller lektor i lägsta lönegraden. I sin skrivelse av november 1935 tog föreningen ånyo upp frågan med samma motivering och yrkande som 1931. Förslaget rönte anslutning från de båda a n d r a föreningarna, varvid den i Stockholm särskilt påpekade omöjligheten för docent, som vore familjeförsörjare, framför allt i Stockholm, att med stöd blott av docentstipendium helt ägna sig åt vetenskaplig forskning. Samtliga akademiska myndigheter, som y t t r a t sig om förslaget, ha tillstyrkt detsamma, n å g r a med hemställan om utredning rörande beloppet och humanistiska sektionen i Lund med den inskränkning, a t t höjningen borde inträda först med a n d r a treårsperioden. Denna inskränkning beslöts med sju röster mot sex för helt tillstyrkande. De juridiska fakulteterna ha särskilt betonat rekryteringssvårigheterna inom fakulteten, den medicinska fakulteten i Uppsala h a r påpekat, att förslaget syntes påkalla en mera omfattande revision beträffande forskarstipendier och löner för laboratorer m. fl. I sin skrivelse till Docentutredningen h a r Uppsala docentförening ytterligare h ä v d a t sin ståndpunkt. Föreningen betonar, att den, som i stället för att direkt efter disputationen söka lektorat ä g n a r sig åt vetenskaplig forskning som docent, icke därför bör ekonomiskt ställas sämre. Föreningen påpekar vidare penningvärdets försämring samt den omständigheten, att docentstipendierna numera i motsats mot förr ä r o beskattningsbara, vilket medför ett betydande avdrag. Till denna ståndpunkt ha de båda a n d r a docentföreningarna anslutit sig. De sakkunniga. Olika synpunkter måste tagas i betraktande vid bedömandet av vilket belopp som k a n anses skäligt för ett docentstipendium. Det måste sättas så högt, att det ej medför en betydande ekonomisk förlust att s t a n n a k v a r vid universitetet som docent i stället för att omedelbart söka v i n n a en befattning med motsvarande eller till och med något lägre kompetenskrav å a n n a n bana, exempelvis som hovrättsassessor, sjukhusläkare eller läroverkslektor. Det bör i detta s a m m a n h a n g ihågkommas, att docentstipendiet u t g å r med samma belopp under hela stipendietiden, medan i n n e h a v a r n a av flertalet statstjänster under samma tid två

56 gånger uppflyttas i högre löneklass. Härtill komma vidare de alltid högst osäkra, i m å n g a fall mycket dåliga framtidsutsikterna på universitetsbanan, där de enda möjligheterna till befordran beredas av de i varje ämne fåtaliga professors- och laboratorstjänsterna, om vilka dessutom ofta ett stort antal väl meriterade sökande tävla. För den docent, vars stipendietid n å t t sitt slut, kan en mycket svår mellanperiod följa, innan h a n lyckas uppnå en fast avlönad ställning. E n oundgänglig förutsättning för en tillfredsställande r e k r y t e r i n g av universitetsbanan och för undgående av att de tävlandes olika privatekonomiska ställning får ett alltför starkt inflytande är sålunda, att docentstipendierna göras så stora, a t t de k u n n a konkurrera med löneförmån e r n a på närliggande levnadsbanor. Redan nu äro rekryteringssvårigheterna betydande inom de juridiska fakulteterna och ofta även inom de teoretiska disciplinerna av de medicinska. Inom vissa grenar av de filosofiska fakulteterna h a r likaså vid flera tillfällen tillgången på docenter v a r i t a n m ä r k n i n g s v ä r t låg. I samma riktning talar ett a n n a t skäl. Stipendiet måste v a r a så stort, a t t det medgiver en docentstipendiat en skälig levnadsstandard samt den möjlighet till familjebildning, som icke minst i n ä r v a r a n d e tid k a n anses som ett starkt samhällsintresse. Om stipendiet sjunker under denna nivå, tvingas docenterna a t t p å t a g a sig betungande bisysslor, som i betänklig grad måste i n k r ä k t a på den vetenskapliga forskning, vilken stipendiet är avsett att möjliggöra. Även a n d r a synpunkter kunna dock anläggas på frågan. I jämförelse med andra yngre statstjänstemän med motsvarande kompetens har docenten en ställning, som även om den är osäker, dock är oberoende och v a r s arbetsplikter k u n n a i särskilt hög grad anpassas efter hans egen personliga läggning, detta såväl beträffande arbetets a r t som arbetstidens anordning. Av vikt ä r vidare, a t t stipendiet ej n å r en sådan storlek, att det verkar hämmande på innehavarens håg att i tid söka sig över till a n n a n bana, om utsikterna på den akademiska te sig mindre ljusa. De befattningar å a n d r a levnadsbanor, vilka lättast synas k u n n a jämföras med universitetsdocenternas, äro hovrättsassessorns och läroverkslektorns. Hovrättsassessor å billigaste ort (Jönköping) har en begynnelselön av 10,110 kronor och efter tre år 10,605 kronor. F ö r lektor ä r begynnelselönen i Lund 9,390 kronor, i Uppsala 9,885 kronor och stiger efter tre år till 9,840, respektive 10,335 kronor. I samtliga dessa fall u t g å r dessutom ett rörligt tillägg å för n ä r v a r a n d e 6 %. Med utgångspunkt från dessa jämförelsesiffror ha de sakkunniga övervägt, om ej docentstipendiebeloppet skäligen borde bestämmas till 9,000 kronor. Emellertid skulle detta medföra, dels a t t förhållandet till den n u v a r a n d e professorslönen icke skulle kunna sägas bliva lämpligen avpassat och dels att docentstipendiet skulle komma a t t bliva lika stort som

den nuvarande lönen för laborator, vilket icke synes rimligt. De sakkunniga ha stannat vid att föreslå ett belopp av 8,000 kronor men vilja allvarligt betona, att detta utgör det minsta belopp, till vilket docentstipendierna kunna sättas, om en tillfredsställande rekrytering av docentkåren skall kunna tryggas. En förutsättning härför måste dock vara, att dyrtidstilllägg även i fortsättningen kommer att utgå å docentstipendierna enligt samma grunder som hittills. Finnes detta icke kunna ske, utan anses dyrtidstillägget böra utbytas mot rörligt tillägg enligt de i år antagna grunderna, bör docentstipendiernas belopp icke sättas lägre än 8,500 kronor. Enligt båda alternativen skulle det sammanlagda beloppet med nuvarande grunder bliva ungefär 9,000 kronor. Om professors- och laboratorslönerna höjas, kommer givetvis frågan om docentstipendiernas storlek i ett annat läge och bör då ånyo övervägas.

4. Stipendietidens längd. Kritiken av 1918 års sakkunnigförslag. Då 1918 års sakkunniga framlade sitt förslag rörande tiden för stipendieinnehav, hävdades på flera håll, att den av dem föreslagna tiden, d. v. s. högst två treårsperioder jämte möjlighet efter Kungl. Maj:ts prövning att i särskilda undantagsfall åtnjuta ytterligare ett år, vore för knappt utmätt. Så yrkade teologiska och filosofiska fakulteterna i Uppsala liksom större konsistoriet därstädes på rätt för Kungl. Maj:t att medgiva ytterligare förlängning, alltså utöver det sjunde året. Professor A. Hägerström gjorde ett principuttalande i ämnet, där han ur såväl undervisningens och forskningens som docenternas synpunkt föreslog, att ett begränsat antal till beloppet något mindre stipendier skulle vara öppna för fri konkurrens även för dem, som redan innehaft vanligt stipendium. Docentföreningen i Lund hävdade, att en stipendietid på 9 år ej skulle innebära någon förändring av docentinstitutionens principiella karaktär, och påpekade, att medelantalet docentår vid professorsutnämning vore 11 år i den humanistiska sektionen och 13 i den matematisk-naturvetenskapliga. Urvalet på den vetenskapliga banan skulle försvåras, om flertalet lämnade den vid den tidpunkt, då stipendietiden utginge men forskarförmågan ofta nått sin höjdpunkt. Dessutom vore de äldre docenterna i stor utsträckning familjeförsörjare. Ett annat yrkande beträffande tiden, som härrörde från filosofiska fakulteten i Lund med instämmande av sex reservanter i konsistoriet, gick ut på att ett förordnande att uppehålla professur eller professors hela undervisningsskyldighet under minst en termin ej skulle inräknas i stipendietiden. Kanslern liksom departementschefen följde beträffande tiden de sakkunniga.

58 Senare förslag. Även sedermera ha från docenternas sida önskemål om stipendietidens förlängning framförts. Så förordade Lunds docentförening i sin underdåniga skrivelse den 24 januari 1933, att några docentstipendier borde anslås åt docenter, vilka redan i 7 år som docentstipendiater med framgång bedrivit forskning och akademisk undervisning. Docentföreningen vid Karolinska institutet föreslog i sitt yttrande över Universitetsberedningens betänkande, att docentstipendiat borde beredas möjlighet att under förutsättningar, som skulle bero av en kommande utredning, kunna inneha docentstipendium en längre tid än 7 år, dock högst 10 år. Uppsala docentförening har i sin skrivelse till Docentutredningen som ett önskemål framfört, att fasta regler måtte införas i fråga om medgivande av det sjunde stipendieåret. De sakkunniga. Trots de ur viss synpunkt synnerligen behjärtansvärda skäl, som kunna åberopas för en förlängning av stipendietiden, synes densamma dock icke kunna tillstyrkas. Om stipendietiden utsträcktes till 9 eller 10 år, skulle en docent vid dess utgång i många fall ha nått en så långt framskriden ålder, att hans övergång till annan levnadsbana väsentligt skulle försvåras. Under dylika förhållanden kunde frestelsen efterhand bliva stark att vidtaga anordningar, som i verkligheten skulle leda till ett återupplivande av den gamla adjunktinstitutionen med alla de svagheter, som vidlådde denna. Vad det sjunde året beträffar, skall det enligt nuvarande bestämmelser bero på kanslern att, där i särskilda undantagsfall förhållandena så påkalla, på förslag av vederbörande fakultet eller sektion därom göra framställning hos Kungl. Maj:t. Praxis torde numera oftast vara, att en docent, som tillfredsställande uppfyllt sina skyldigheter i fråga om undervisning och vetenskapligt författarskap, erhåller det sjunde året. Ibland fästes dock avseende vid om annan kompetent docent finnes, som kan komma i fråga till stipendiet. Då olika synpunkter sålunda göra sig gällande, blir praxis stundom något svävande och ojämn. Svårigheter kunna härigenom uppstå för docenterna. En enhetlig och beräknelig praxis är därför önskvärd vid tillämpningen av dessa föreskrifter. Att härvid ingripa genom närmare bestämmelser torde likväl ej vara lämpligt. Den praxis, som hittills följts, synes emellertid böra föranleda, att de fall, då förlängning med ett sjunde år beviljas, icke i författningen betecknas som undantagsfall. Tillräckliga skäl synas ej heller föreligga att låta frågan om förlängning av stipendietiden med det sjunde året hänskjutas till Kungl. Maj:t, utan borde denna fråga kunna liksom prövningen av förlängning efter den första treårsperiodens utgång avgöras av kanslern på framställning av fakultet eller sektion. Beträffande stipendietiden föreslås därför inga andra ändringar än de

59 nyssnämnda och hemställes, a t t kungörelsen den 6 juni 1925 § 11 samt Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande docentstipendier § 6 ä n d r a s i överensstämmelse därmed.

5. D o c e n t s t i p e n d i a t s t j ä n s t g ö r i n g s s k y l d i g h e t . Kritiken av 1918 års sakkunnigförslag. Mot den av 1918 års sakkunniga föreslagna fördubblingen till två timmar i veckan av stipendiats skyldighet att hålla vetenskapliga föreläsningar restes en enhällig opposition under den motivering, a t t den ifrågasatta undervisningsbördan vore alltför tung och hindrade den egna vetenskapliga forskning, vars möjliggörande enligt de sakkunnigas eget uttalande vore stipendiets förnämsta uppgift. Dessutom antydde Uppsala docentförening, att vetenskapliga föreläsningar av docent vore en i och för sig mindre givande undervisningsform. De ändringsförslag, som framlades, varierade. Medan myndigheterna i Uppsala i allmänhet liksom reservanter inom filosofiska fakulteten i Lund önskade behålla den dittillsvarande undervisningsskyldigheten, uttalade sig teologiska fakulteten i Lund blott för någon minskning i den av 1918 års kommitté föreslagna undervisningsskyldigheten; den medicinska fakulteten föreslog en undervisningsskyldighet av 20 timmar under höstterminen och 30 under vårterminen, den filosofiska likaså 50 timmar under ett läsår, förutsatt, att stipendiebeloppet sattes till 5,500 kronor. Alltför m å n g a föreläsningar skulle enligt filosofiska fakultetens mening tvinga stipendiaten att lägga dem på ett relativt lågt plan. Konsistoriet i Lund förordade likaledes 50 t i m m a r under ett läsår. Docentföreningen i Uppsala gjorde gällande, a t t docenterna, om de finge mera ostörd tid för vetenskaplig verksamhet, bleve bättre lämpade för den fria handledning av de studerande, som de framför a n d r a vore ägnade a t t giva. Den föreslagna ökningen av stipendiebeloppet kunde blott betraktas som kompensation för penningvärdets fall och borde därför ej tagas till i n t ä k t för k r a v på ökade skyldigheter. Liknande synpunkter hävdades av föreningen i Lund, som föreslog 50 föreläsningar under ett läsår, om stipendiet sattes till 5,800 kronor. I flera y t t r a n d e n förordades r ä t t för kanslern eller fakultet (sektion) att meddela fullständig eller partiell befrielse från undervisningsskyldigheten för särskilt angeläget vetenskapligt arbete. Kanslern skulle helst velat behålla de gällande föreskrifterna, men om höjning bleve ofrånkomlig, förordade h a n 25 timmar för termin samt r ä t t för kanslern a t t meddela befrielse för vetenskapligt arbete. Departementschefen ansåg i 1919 års proposition, att de vetenskapliga docentföreläsningarna borde inskränkas till förmån för seminarieövningar och propedeutisk undervisning. Undervisningsskyldigheten beträffande

vetenskapliga föreläsningar sattes till 25 t i m m a r under höstterminen och 30 under vårterminen. Av principiella skäl avvisades den föreslagna rätten att meddela viss befrielse från undervisning för vetenskapligt arbete. Minskning i undervisningsskyldighet på grund av opponentuppdrag borde ej heller få förekomma. Det av de sakkunniga framställda förslaget om möjlighet a t t u t b y t a docentstipendiaternas vetenskapliga föreläsningar mot propedeutisk undervisning mötte sympati från de akademiska myndigheterna. Förslaget innebar på denna punkt, att dylik undervisning skulle k u n n a bestämmas till högst 50 timmar för termin. Teologiska fakulteten i Uppsala tillstyrkte den sålunda föreslagna ökningen av tiden med en viss tvekan, medan juridiska fakulteten i Lund ansåg 40 timmar för termin böra v a r a maximum. Medicinska fakulteten och konsistoriet i Lund åter förordade 70 timmar under ett läsår. Uppsala docentförening hävdade, a t t 50 t i m m a r för termin vore att fatta som ett högsta mått, ej som en norm, medan Lundaföreningen föreslog två timmar i veckan, i vissa fall därutöver. Kanslern föreslog högst 70 timmar under ett läsår. Humanistiska sektionen i Lund anförde i detta avseende vissa invändn i n g a r mot hela förslaget. Propedeutiska kurser vore ett regelbundet behov, men stundom saknades inom ämnet stipendierad docent. De t ä t a ombytena av stipendiat vore till men för den regelbundna propedeutiska undervisningen. Konsekvensen av dess överlåtande åt docenterna kunde l ä t t bliva en utveckling mot adjunktinstitutionen. Särskilda anslag för propedeutisk undervisning vore därför att föredraga. Departementschefen följde de sakkunniga men fastställde ett minimum av 35 timmar för termin för a t t undvika alltför stora olikheter. Senare förslag. Under den följande tiden ha vid flera tillfällen förslag framkommit om lättande av den tjänstgöringsbörda, som åligger docenterna, för att sålunda bereda dem större möjlighet till egen vetenskaplig forskning. Filosofiska fakulteten i Lund förordade den 31 j a n u a r i 1928, a t t docentstipendiat skulle k u n n a under högst två terminer för varje treårsperiod helt eller delvis befrias från undervisningsskyldighet i och för vetenskapligt arbete. Till detta sammanhang hör vidare docentföreningens i Lund begäran i skrivelse den 2 december 1925, att docent, även om han vistades i universitetsstaden, skulle kunna få sin undervisningsskyldighet helt eller delvis utbytt mot en däremot svarande och på vederbörligt sätt vitsordad vetenskaplig produktion. Uppsala docentförening har i sin skrivelse till Docentutredningen framlagt följande önskemål. Vidlyftig, regelbundet återkommande propedeutisk undervisning bör anförtros åt särskilda lärare. Det nu gällande olika m å t t e t för docentstipendiats undervisning, allt eftersom denna är propedeutisk eller mera vetenskapligt betonad, bör bortfalla och måttet för

61 undervisningsskyldigheten generellt bestämmas till högst 20 timmar för hösttermin och 25 timmar för vårtermin, därest undervisningen sker i form av föreläsningar. Kanslern bör k u n n a bevilja docentstipendiat viss tjänstledighet från undervisningsskyldigheten för bedrivande av vetenskapligt arbete under högst två terminer av en treårig stipendieperiod. Till dessa önskemål har docentföreningen vid Karolinska institutet i huvudsak anslutit sig. Docentföreningen i Lund y r k a r ävenledes på avskaffande av skillnaden mellan vetenskapliga och propedeutiska föreläsningar i fråga om tjänstgöringsskyldighetens beräknande och ansluter sig till Uppsalaförslaget om r ä t t för kanslern att bevilja stipendiat viss tjänstledighet från undervisningen för vetenskapligt arbete. Olika sätt att fullgöra tjänstgöringen som stipendiat. Normalmåttet för docentstipendiats tjänstgöring ä r beräknat i föreläsningstimmar med r ä t t för kanslern a t t på förslag av fakulteten medgiva utbyte mot a n n a n däremot svarande tjänstgöring. Den 28 mars 1923 begärde kanslern förslag till likformiga bestämmelser härom. De akademiska myndigheter, som häröver y t t r a t sig, ha funnit dylika fasta regler varken lämpliga eller ens möjliga u t a n förordat prövning i varje särskilt fall. Kanslern avgav också den 23 oktober 1925 resolution i denna riktning. Medicinska fakulteten i L u n d ansåg dock i ett senare y t t r a n d e preciserade regler tänkb a r a för vissa ämnesgrupper. Kanslern h a r vid flera tillfällen tillåtit stipendiat att u t b y t a del av föreläsningsskyldigheten mot institutionsarbete, v a r v i d en föreläsningstimme räknas lika med 6 timmars institutionsarbete, eller mot exkursioner, varvid en föreläsningstimme r ä k n a s lika med en dags exkursion. I sitt remissyttrande den 21 februari 1938 över Universitetsberedningens förslag hemställer Uppsala docentförening om r ä t t för fakultet (sektion) att medgiva utbyte av föreläsningar mot a n n a n undervisningsform. I sina skrivelser till Docentutredningen ha docentföreningarna återkommit till sina önskemål i detta hänseende. Uppsalaföreningen betonar, a t t föreläsningsformen ej längre borde betraktas som det normala sättet för undervisningsskyldighetens fullgörande och a t t en smidigare anpassning efter behoven borde underlättas. Avgörande beträffande undervisningsformen borde ligga hos fakultet, respektive sektion. Undervisningen borde k u n n a utbytas mot granskning och medbedömande av seminarieuppsatser på högre stadium, inom juridiska fakulteten även mot författande av kompendier. P å detta sätt skulle docenternas prestanda komma till verklignytta, i stället för att de för n ä r v a r a n d e många gånger icke fylla någon reell funktion inom universitetsundervisningen u t a n endast betunga vederbörande docent. Lundaföreningen anför besläktade synpunkter och h ä v d a r särskilt, a t t möjligheter böra skapas för ett anpassande av undervisningen efter de

olika ämnenas skiftande behov. Generella bestämmelser om dess a r t borde därför icke givas. Docentstipendiatens viktigaste uppgift förbleve emellertid forskningen. De sakkunniga. Tjänstgöringens omfattning. Som av historiken framgår, h a r m a n p å sina håll ansett, att den nuvarande tjänstgöringsskyldigheten, 55 vetenskapliga föreläsningar under ett läsår, är alltför betungande. Onekligen k a n den i vissa fall verka hämmande på en docentstipendiats forskning och författarverksamhet. Med hänsyn till dels den ovan föreslagna höjningen av stipendiebeloppet med därav följande minskad anledning a t t taga bisysslor, dels den r ä t t till omfattande befrielse från undervisningsskyldigheten, som nedan föreslås, h a r emellertid någon minskning av den nuvarande tjänstgöringsskyldigheten icke ansetts böra tillstyrkas. Däremot synes det ådagalagt, a t t den n u v a r a n d e skillnaden mellan vetenskapliga och propedeutiska föreläsningar i fråga om tjänstgöringsskyldighetens omfattning icke bör upprätthållas. Dels k u n n a i själva verket propedeutiska kurser i vissa fall v a r a vida mer betungande än vetenskapliga föreläsningar, särskilt om de sistnämnda, som ofta ä r fallet, gälla föreläsarens eget specialområde, dels är gränsen mellan ifrågavarande två slag av akademisk undervisning icke sällan oviss och godtycklig. P å grund härav föreslås, att den olika beräkningsgrunden för propedeutisk och vetenskaplig undervisning avskaffas. Beträffande en a n n a n redan n u ganska vanlig form av docenttjänstgöring, för vilken dock särskilt tillstånd av kanslern ä r erforderligt, nämligen ledning av seminarie- eller proseminarieövningar, är den n u v a r a n d e praxis, att den räknas likvärdig med vetenskapliga föreläsningar och en dubbeltimme lika med två föreläsningar. Mot denna praxis kunna inga a n m ä r k n i n g a r riktas. Däremot synes det olämpligt att alltid betrakta biträdande vid seminarieövningar såsom likvärdigt med självständig undervisningsverksamhet. Erfarenheten visar, att ett dylikt biträdande lätt k a n bliva skäligen passivt. Ledning av seminarieövningar, särskilt granskning och bedömning av uppsatser, innebär däremot i regel ett betydande arbete. De av docentföreningarna framförda önskemålen om större smidighet och mångsidighet i fullgörandet av tjänstgöringen som docentstipendiat äro synnerligen beaktansvärda. Med n u v a r a n d e bestämmelser torde föreläsningen alltjämt utgöra normalformen, och inom universitetskretsar råda knappast delade meningar därom, att vissa dylika docentföreläsningsserier över föreläsarens ibland ganska periferiska specialitet ofta äga ett r ä t t begränsat undervisningsvärde. Tydligt är, att olika tjänstgöringsformer, såsom föreläsningar, semina-

rieledning, exkursioner, institutionsarbete, kompendieförfattande o. s. v. kunna äga samma berättigande och böra anlitas efter olika ämnens vid skilda tider växlande behov. De böra därför också formellt jämställas. Den statutmässiga formen för en dylik modernisering och effektivisering av docentstipendiaternas tjänstgöring synes emellertid erbjuda vissa svårigheter. Att i statuterna eller en särskild författning fastslå de arter av tjänstgöring, som kunna ifrågakomma, samt grunderna för evalvering dem emellan vore mindre lyckligt med hänsyn till skilda vetenskapers skiftande arbetsformer. Att åter överlåta bestämmanderätten till vederbörande fakultet eller sektion kunde vålla betänkliga lokala olikheter i värderingsgrunderna. Det synes därför rådligt, att evalveringen i varje särskilt fall alltjämt bestämmes av kanslern efter hörande av vederbörande fakultet eller sektion. Emellertid bör universitetsstatuterna § 106 moment 3 ändras i överensstämmelse med de förut anförda synpunkterna, då dess nuvarande formulering utpekar föreläsningar som den normala formen för docentstipendiats tjänstgöring och andra prestationer som undantag. Undervisningsnämnder. En förutsättning för att docentstipendiaternas tjänstgöring — liksom övrig undervisning — verkligen skall bliva effektiv och på behörigt sätt fylla sin plats i universitetets arbetsordning, är, att denna utformas med större planmässighet, än nu stundom sker. Enligt universitetsstatuterna §§ 108—109 skola vid slutet av en termin inom varje fakultet samtliga dess undervisningsskyldiga lärare sammanträda för lämpligt anordnande av nästa termins undervisning. Protokollet över detta sammanträde skall ofördröjligen ingivas till rektor, som företager nödiga jämkningar i fråga om tid eller ställe för undervisningen. Undervisningskatalogen upprättas i enlighet med rektors beslut. Dessa i och för sig ändamålsenliga bestämmelser torde tillämpas ganska olika. I vissa fakulteter bruka vederbörande lärare utan samråd med varandra vid terminens slut inlämna uppgifter om sin planerade undervisning under nästa termin. På grundval av dessa uppgifter redigeras föreläsningskatalogen. Det kan därför förekomma, att en akademisk lärare först då katalogen utkommer får kännedom om de uppgifter, som hans ämneskolleger valt för sin undervisning. Större planmässighet vid undervisningsprogrammets uppgörande är sålunda ett mycket angeläget önskemål. Inom teologiska, juridiska och medicinska fakulteterna nödvändiggöres en planmässig anordning redan därav, att de studerande inom dessa fakulteter måste i viss ordning följa undervisningen i fakultetens ämnen. Inom filosofiska fakultetens båda sektioner råda däremot andra förhållanden. En lämplig lösning av där föreliggande svårigheter torde vara, att särskilda undervisningsnämnder väljas för denna uppgift. Dock bör möjlighet beredas att tillsätta dylika nämnder även inom de övriga fakulteterna. Med hänsyn till de skiftande

förhållandena föreslås blott en minimiorganisation, bestående av dekanus och två valda ledamöter. E n förutsättning för a t t den föreslagna undervisningsnämnden skall bliva effektiv, är, att den får befogenhet a t t infordra behövliga uppgifter från samtliga lärare vid fakulteten samt att på grundval av dessa uppgöra förslag till undervisningsplan. Därefter böra fakultetens l ä r a r e kallas till det i universitetsstatuterna § 108 föreskrivna sammanträdet, vid vilket den uppgjorda planen förelägges. Den, som ej senast vid detta sammanträde inkommer med förslag till sin undervisning, bör av nämnden k u n n a inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet för nästa termin åläggas den undervisning, som prövas nödig inom ämnet. I sammanhang med de h ä r berörda frågorna må u n d e r s t r y k a s behovet av att föreläsningskatalogerna, som nu angiva undervisningen i en ordning, som helt beror av vederbörande lärares akademiska ställning och anciennitet, i likhet med v a d som nu sker vid Karolinska institutet förses med en avdelning, som för varje ämne utvisar all undervisning, som meddelas. Den n u v a r a n d e uppställningen av universitetens kataloger försvårar en överblick över vilka föreläsnings- och seminarieserier eller kurser som k u n n a v a r a av vikt för den studerandes utbildning. Med anledning av vad sålunda anförts, föreslås, a t t universitetsstatuterna §§ 108—109 erhålla ä n d r a d lydelse. Befrielse från tjänstgöringsskyldigheten. Det av docentföreningarna framförda kravet om r ä t t för docentstipendiat till viss befrielse från tjänstgöringen synes berättigat. Som det väsentliga i den verksamhet, som docentstipendiet avser a t t u p p m u n t r a och möjliggöra, framstår den vetenskapliga forskningen. Även om den tjänstgöringsskyldighet, som följer stipendiet, i och för sig ej ä r alltför betungande, inverkar den otvivelaktigt ogynnsamt vid slutet av en speciminering eller vid forcerad publicering av upptäckter o. d. Då dylika perioder av särskilt brådskande vetenskapligt arbete torde förekomma för så gott som varje docentstipendiat, synas skäl föreligga att h ä r bereda ett stadgeenligt tillfälle till befrielse från tjänstgöringen och icke blott hänvisa vederbörande docentstipendiat till möjligheten att erhålla särskild dispens. Om en dylik r ä t t införes för docentstipendiat att, där särskild anledning finnes, erhålla befrielse från honom åliggande tjänstgöring, skapas garantier för att de förpliktelser, som följa med stipendiet, icke i vissa fall komma a t t motverka dess syfte. Det bör bör övrigt starkt betonas, att det icke rör sig om en tjänstledighet i vanlig mening u t a n att den ena delen av den med stipendiet förbundna arbetsprestationen temporärt inställes för att bereda den a n d r a och viktigare, d. v. s. den vetenskapliga forskningen, ökat utrymme. Nuvarande stipendieförfattning medgiver i sin § 8 möjlighet till befrielse från tjänstgöringsskyldighet på g r u n d av resa för vetenskapligt ändamål. Det synes v a r a inkonsekvent, a t t icke samma befrielse ä r möjlig för en

65 kanske lika maktpåliggande forskningsuppgift, vilken icke förutsätter resa. Den föreslagna befrielsen från tjänstgöring bör k u n n a omfatta en termin under varje treårsperiod. Emellertid k u n n a fall tänkas, då befrielse under ytterligare en termin kan visa sig nödvändig. Kanslern bör därför äga möjlighet att efter noggrann prövning av omständigheterna i särskilda fall medgiva denna ytterligare befrielse. För kontroll över a t t denna förmån icke missbrukas, bör från tjänstgöring befriad docentstipendiat på samma sätt, som är föreskrivet för forskarstipendiat, vid terminens slut till dekanus ingiva en kort redogörelse för sitt vetenskapliga arbete. Den utsträckning, i vilken denna förmån kan beviljas, är i viss m å n beroende av möjligheten a t t bereda medel för undervisningens vederbörliga uppehållande. Om emellertid de ovan föreslagna anslagen för kursarvoden beviljas, torde svårigheterna på denna punkt i allmänhet ej visa sig oöverstigliga. De n u v a r a n d e bestämmelserna om docentstipendiats resa synas icke behöva ändras. Med stöd av vad sålunda anförts föreslås, att i Kungl. brevet den 6 j u n i 1925 beträffande docentstipendier införes ett stadgande av angivet innehåll. 6. Docentstipendiats s j u k d o m . Tidigare önskemål. Särskilda svårigheter uppstå, om docentstipendiat under längre tid är sjuk. Kanslern upptog denna fråga 1920 och begärde de akademiska myndigheternas utlåtanden. Dessa blevo av skiftande innehåll. Teologiska fakulteten i Uppsala föreslog, a t t om ett fåtal föreläsningar på grund av sjukdom måste inställas, de skulle å t e r t a g a s samma termin, om så u t a n olägenhet kunde ske, medan myndigheterna däremot borde pröva varje särskilt fall, där det bleve fråga om återtagande under en följande termin eller hel befrielse. I den juridiska fakulteten rådde skilda meningar. Medan en fakultetsledamot hävdade, a t t ingen skyldighet funnes att å t e r t a g a föreläsning, som inställts med giltigt förfall, ansåg flertalet, att återtagande borde k u n n a ske under samma termin, i den mån det vore möjligt u t a n alltför stark anhopning av föreläsningar under kort tid. När det vore fråga om propedeutisk undervisning, borde enligt en under diskussionen uttalad mening vikarie anställas. Flertalet av fakultetens ledamöter ansåg, att stipendiaten borde få uppbära 2/3 av stipendiet under den tid förfall förelegat. Enligt ett y t t r a n d e borde kanslern äga r ä t t att helt befria från resterande undervisningsskyldighet och därvid jämväl träffa bestämmelse rörande stipendiebeloppet, v a r v i d stipendiaten borde tryggas vid rätten a t t uppbära minst två tredje5— 39711.

delar. Medicinska fakulteten yttrade, att propedeutisk undervisning borde fullgöras av vikarie, till vilken en viss del av stipendiet avstodes efter kanslerns beslut. Beträffande vetenskaplig undervisning borde varje särskilt fall prövas. Humanistiska sektionen hävdade, att kortvarigare inställande borde återtagas under samma termin och att vid fall av långvarigare sjukdom den rest, vars återtagande ej medhunnes, med kanslerns samtycke borde kunna anstå till följande. I vissa fall borde dock en del av de på grund av sjukdom inställda föreläsningarna få räknas som fullgjord tjänst för att undvika för långt driven kumulation. Total befrielse från resterande föreläsningsskyldighet borde även kunna givas, där skäl förelåge. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen hävdade, att återtagande under följande termin ej borde ifrågakomma utan avdrag å stipendiet göras för den inställda undervisningen. För sjukdom tjänstledig docent borde ej behålla stipendiet mer än ett år. Större konsistoriet anförde, att docentstipendiat borde vara skyldig att senare under samma termin fullgöra inställd undervisning, samt att, där detta ej vore möjligt eller lämpligt, det borde bero av kanslern att medgiva överflyttning till följande termin eller befrielse helt eller delvis. Några detaljerade bestämmelser borde tills vidare ej uppgöras. Häri instämde teologiska, juridiska och medicinska fakulteterna i Lund, den sistnämnda dock under påpekande av de särskilda förhållandena inom fakultetens propedeutiska undervisning, där vikarier bleve nödvändiga. I dylikt fall borde 1/3 av stipendiet avstås, om ej andra medel till vikariens avlöning funnes tillgängliga. Filosofiska fakulteten i Lund hävdade, att förhållandena vid sjukdom borde ställas så gynnsamma som möjligt för stipendiaten. Inga fasta regler borde uppställas utan varje särskilt fall prövas av kanslern. Större konsistoriet i Lund ansåg med instämmande av Karolinska institutets lärarkollegium, att mer detaljerade bestämmelser för närvarande ej borde fastställas. Frågan återkom ur annan synpunkt i Lunds docentförenings skrivelser till Konungen den 24 januari 1933 och till större konsistoriet i Lund den 29 oktober 1936, där föreningen påpekade, att enligt praxis docent, som av långvarig sjukdom förhindrades upprätthålla sin undervisning, vore nödsakad avstå från stipendiet under sjukdomstiden. Föreningen begärde ändring härutinnan, ett krav, som vann anslutning från samtliga myndigheter i Lund, vilka yttrat sig i frågan, samt från Uppsala och Karolinska institutets docentföreningar. Under de senaste åren synes den praxis ha utbildat sig, att docent, som av sjukdom förhindras fullgöra sin undervisningsskyldighet, avstår 1/3 av stipendiet under den tid, då sjukdomen utgör hinder för hans tjänstgöring. De sakkunniga. Ehuru sålunda en praxis redan utvecklat sig för ordnande av förhållandena vid docentstipendiats sjukdom, synes en närmare

reglering dock lämplig. I vissa fall torde den tjänstgöringsskyldighet, som åligger docentstipendiaten, kunna senare under samma eller nästkommande termin fullgöras. H a n bör då icke behöva vidkännas något a v d r a g å stipendiet. I andra fall ä r det åter olämpligt eller till och med omöjligt att sålunda efteråt fullgöra tjänstgöringen. I sådana fall bör stipendiaten i enlighet med nuvarande praxis avstå en tredjedel av stipendiet. Utan Kungl. Maj:ts medgivande bör h a n dock ej i dylikt fall få behålla stipendiet under längre tid än ett å r i sträck. Det torde icke låta sig göra att uppställa fasta regler, efter vilka det avgöres, huruvida ett senare fullgörande av tjänstgöringsskyldigheten kan ske eller ej. Det synes i stället böra överlåtas åt förslagsvis mindre konsistoriet och vid Karolinska institutet lärarkollegiet att för varje fall pröva, h u r u v i d a den ena eller andra ordningen bör tillämpas. Bestämmelser i denna riktning böra införas i Kungl. brevet den 6 j u n i 1925 beträffande docentstipendier såsom § 10.

7. Docentstipendiats bisysslor. A n c i e n n i t e t e n s roll vid s t i p e n d i e tillsättningar. Nuvarande bestämmelser om docentstipendiats bisysslor. Bestämmelser rörande docentstipendiats möjlighet att inneha bisysslor finnas i Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande docentstipendier §§ 5, 7 och 12. Enligt § 5 skall vid förslag till kanslern angående tilldelande av docentstipendium uppgift lämnas »angående allmän eller enskild befattning eller uppdrag, som till äventyrs av sådan docent innehaves». Enligt § 7 må docent ej erhålla eller behålla docentstipendium, om h a n på grund av befattning eller uppdrag, som av honom innehaves, eller av a n n a n verksamhet ä r i avsevärd grad förhindrad att utöva sådan lärar- eller forskarverksamhet, vars stödjande avses med docentstipendium. Om sådant hinder uppstår, skall fakulteten eller sektionen ofördröjligen anmäla saken hos kanslern. Slutligen stadgar § 12, att om docentstipendiat tillika innehar avlönad befattning å universitetets stat, avlöningen skall minskas, så att densamma jämte stipendiet ej överstiger 8,200 kronor pr år. Docentföreningarna påyrka, att § 12 ä n d r a s så, att icke avlöningen för befattningen u t a n i stället docentstipendiet minskas och det därigenom frigjorda beloppet överföres till fonden av besparade docentstipendiemedel. Vidare bör summan 8,200 kronor höjas i den mån, som docentstipendier och vikariatsarvoden höjas. De sakkunniga. Mellan de ovan anförda §§ 5 och 7 finnes en viss formuleringsskillnad. I § 5 talas blott om »allmän eller enskild befattning eller uppdrag», i § 7 därjämte även om »annan verksamhet». Den sistnämnda formuleringen är betydligt vidare och täcker exempelvis enskild lakar-

68 praktik, ett fall, som är av betydelse inom de medicinska fakulteterna. K l a r t är, att en omfattande dylik verksamhet är vida mer hindersam för det arbete, som stipendiet avser att stödja, än många sådana befattningar och uppdrag, som nu äro förbjudna. Sålunda bör § 5 i nu nämnda hänseende ä n d r a s till överensstämmelse med § 7. De av docentföreningarna framförda kraven på ändring av ordningen, då docentstipendiat även innehar a n n a n avlönad befattning vid universitetet, äro berättigade. Att det vid kombination av docentstipendium med t. ex. amanuens- eller assistenttjänst är stipendiet och ej lönen, som bör minskas, framgår redan av det förhållandet, att det är tjänsteåliggandena, som inkräkta på det med stipendiet förbundna vetenskapliga arbetet, och ej tvärtom. Den del av stipendiet, som efter denna ä n d r i n g ej utgår, bör på sedvanligt sätt läggas till docentstipendiefonderna. Med hänvisning till vad docentföreningarna anfört om relationen mellan å ena sidan det högsta sammanlagda belopp, som docentstipendiat må uppbära, och å a n d r a sidan docentstipendiernas och vikariatsarvodenas storlek och med h ä n s y n till de här föreslagna stipendiebeloppen och vikariatsarvodena föreslås, att maximigränsen sättes vid 10,500 kronor. Vidare synes det förtydligandet böra ske, att tjänst vid undervisningssjukhus jämställes med tjänst vid själva universitetet eller Karolinska institutet. I överensstämmelse härmed bör stadgandet i n u v a r a n d e § 12 ändras. Anciennitetens roll vid stipendietillsättningar. I samband med behandlingen av betingelserna för erhållande av docentstipendium bör understrykas, att den praxis, som på sina håll insmugit sig, att låta ancienniteten avgöra vid valet mellan två sökande till docentstipendium, icke överensstämmer med stipendieförfattningens § 3. E n d a s t då skickligheten prövas lika, torde det få anses tillåtet att tilldela ancienniteten betydelse; eljest bör verkligen ådagalagd högre grad av vetenskaplig skicklighet, styrkt genom avhandlingsbetyg och sakkunniga omdömen om åberopade skrifter, här v a r a bestämmande.

8.

Docentstipendiefonderna.

Docentföreningarnas förslag. I sin skrivelse av november 1935 föreslog Uppsala docentförening, att av besparade docentstipendiemedel måtte bildas extra docentstipendier att anslås lediga för hela universitetet. I akdemiska remissyttranden rörande detta önskemål framhölls, att dess förverkligande skulle beröva universiteten de medel, som huvudsakligen stode till deras förfogande för anordnande av undervisning utöver den, som åligger ordinarie lärare och docentstipendiater. Under förutsättning a t t medel för denna undervisning på annat sätt ställdes till förfogande,

69 hade vissa av de akademiska myndigheterna intet att invända mot den av docentföreningen föreslagna ordningen; dock borde de extra stipendierna helst ej ledigförklaras för hela universitetet u t a n förbehållas vederbörande fakultet eller sektion. I sina senare skrivelser h a r Uppsala docentförening också modifierat sitt förslag i syfte att vid behov snabbt k u n n a återföra stipendiet till den egna fakulteten. Docentföreningen i Lund hade redan i sin skrivelse den 24 j a n u a r i 1933 uttalat, att docentstipendiefonderna i sin helhet borde komma docenterna till godo. I sin skrivelse till Docentutredningen ha föreningarna återkommit med dessa önskemål. Lundaföreningen framhåller härvid särskilt, a t t de besparade medlen borde kunna tilldelas ostipendierade docenter även som r e n a forskningsunderstöd u t a n undervisningsskyldighet. I detta önskemål har Uppsalaföreningen den 5 december 1938 instämt. De sakkunniga. Docentföreningarnas förslag om dispositionen av bespar a d e docentstipendiemedel synas utgå från den uppfattningen, att dessa medel uteslutande böra stå till docentinstitutionens förfogande. E n dylik åsikt kunde i viss mån v a r a berättigad enligt äldre lydelser av stipendieförfattningen men icke, sedan 1919 som kompetent till understöd u r fond e r n a vid sidan av ostipendierade docenter uttryckligen namnes »annan y n g r e vetenskapsidkare». E n ändring på denna punkt med begränsning till ostipendierade docenter synes icke önskvärd, då den skulle utesluta en användning av så behjärtansvärd n a t u r som forskningsunderstöd åt licentiander inom de fakulteter, där docentantalet är ringa. Vidare skulle den för fakulteterna försvåra bestridandet av sådan extra undervisning, som ej ä r avsedd att bekostas med de föreslagna kursarvodena. Det synes vidare uppenbart, att n y t t a n för docenterna av så kortfrist i g a och ovissa stipendier som de av Uppsala docentförening föreslagna, för vilka ett å r bleve maximum, knappast skulle uppväga nackdelarna för andra viktiga universitetsintressen. Dessa förslag avstyrkas således. Däremot förefaller det vara berättigat, att förslag om utdelning av medel u r fonderna icke blott må väckas inom fakultet eller sektion u t a n även m å upptagas efter ansökan av docent om anslag därur. Dylik ansökningsr ä t t är nu ej stadgad. Det synes vidare böra uttryckligen medgivas, att n ä r fonderna tagas i a n s p r å k för uppmuntrande av vetenskaplig forskning, något k r a v på undervisningsprestation icke behöver uppställas. E n praxis i sådan riktn i n g har redan börjat utbilda sig i vissa fakulteter. F ö r ernående h ä r a v bör i nuvarande § 11 i Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande docentstipendier meningen »Med åtnjutande av dylikt understöd skola i huvudsak följa motsvarande skyldigheter, som äro stadgade för inneh a v a n d e av docentstipendium» utgå. Om villkor anses böra ställas, k a n d e t t a ske även efter denna ändring.

70 Vidare böra i samma § orden »docent, som icke innehar docentstipendium», utbytas mot uttrycket »docent, som icke uppbär docentstipendium», då det någon gång inträffar, att stipendiets formelle innehavare för viss tid avstår därifrån och stipendiet under tiden uppbäres av a n n a n docent. I sådant fall ha fakulteterna ansett sig förhindrade a t t för den formelie innehavaren begära anslag u r fonden exempelvis för att ge en kurs eller som opponentarvode. Den n u v a r a n d e maximigränsen för anslag u r fonderna bör höjas i förhållande till docentstipendiernas ökning. Beträffande fondernas användning vid v i k a r i a t och opposition hänvisas till kap. V I I och V I I I av detta betänkande. De i n u v a r a n d e § 10 i Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande docentstipendier stadgade grunderna för de besparade docentstipendiemedlens fördelning böra bibehållas och formuleringen lämpas efter de föreslagna ä n d r i n g a r n a i fråga om docentstipendiernas a n t a l och belopp. Med en sådan omformulering torde k u n n a anstå, till dess slutligt beslut i denna fråga fattats.

Kap. VI. Forskarstipendier. Historik. Forskarstipendier beviljades av riksdagen första gången 1926 för budgetåret 1926—1927, ehuru anslaget först året därpå kunde tagas i bruk. Ursprungligen hade Kungl. Maj:t äskat tolv dylika stipendier, men riksdagen nedskar antalet till fem på grund av tvekan, huruvida flera av dylikt understöd förtjänta forskare kunde väntas samtidigt uppträda. Av de fem stipendierna äro två knutna till vartdera universitetet, medan det femte, som är rörligt, hittills alltid tillhört Karolinska institutet. Docentföreningarna ha sedan 1931 begärt en ökning av antalet forskarstipendier, varvid det i propositionen av 1926 föreslagna antalet nämnts som lämpligt. Man har vidare krävt en skälig höjning av beloppet, vilket för närvarande är 7,000 kronor, och ifrågasatt införande av ansökningsrätt. De sakkunniga. Antal. Forskarstipendierna utgjorde vid sitt införande en betydelsefull principiell nyhet. »Docent, som genom utgivna skrifter ådagalagt utmärkt forskarbegåvning och intager en verkligt framstående ställning inom sin vetenskap», bereddes därigenom möjlighet att erhålla ett relativt betydande belopp under tre, högst sex år utan skyldighet att undervisa, förrätta opposition eller mottaga förordnande. Tillsättningsproceduren omgavs med särskilda garantier, som åsyftade att trygga, att endast graden av forskarbegåvning verkligen finge avgöra valet. Den nya institutionen har otvivelaktigt slagit väl ut. Redan namnen på de hittillsvarande ordinarie forskarstipendiaterna och deras senare banor visa detta: Uppsala.

Lund.

Nyberg 1927—1931 (professor i Uppsala 1931).

Naumann 1927—1929 (professor i Lund 1929, död 1934).

Reenstierna 1927—1932 i Uppsala (professor 1933).

Lundmark 1927—1929 (professor i Lund 1929).

Smith 1927—1933 (professor i Uppsala 1936).

1933—1935 Olivecrona (professor i Stockholm 1935).

Karolinska

institutet.

72 Uppsala.

Lund.

Waller 1929—1934 (professor i Uppsala 1934).

Malmqvist 1930—1931 (observatör vid Stockholms observatorium 1931, professor i Uppsala 1939).

Nordström 1931—1932 (professor i Uppsala 1932).

Lindh 1931—1932 (professor vid Chalmers tekniska högskola 1932, i Uppsala 1937).

Ekholm 1933—1939 (uppförd på professorsförslag).

Karitz 1932—1934 (professor i Uppsala 1934).

Dahlberg 1935—1936 (professor i Uppsala 1936).

Turesson (1932) 1933—1935 (professor vid lantbrukshögskolan 1935).

Nils Svanberg 1937—1939 (uppförd på professorsförslag, död 1939).

Tilander 1934—1937 (professor i Stockholm 1937).

Björnståhl (1936) 1939—.

Bolin (1935) 1936—1938 (professor i Lund 1938).

Viktor Svanberg 1939-

I. Andersson 1938—1939 (uppförd på professorsförslag).

Karolinska

institutet.

von Euler 1936—1939 (professor i Stockholm 1939).

Håkansson (1936) 1937— (uppförd på professorsförslag).

Som synes ha så gott som samtliga med undantag av de nuvarande innehavarna erhållit professorstjänster, och omsättningen har varit vida snabbare än de sexårsperioder, som statutmässigt skulle kunnat bli regeln. Att det nuvarande antalet forskarstipendier är för lågt, står utom varje tvivel. Högt förtjänta forskare ha måst gå lottlösa från de få konkurrenserna. Vill man bereda de obefordrade verkligt framstående vetenskapliga begåvningarna möjlighet att erhålla forskarstipendier, är en ökning av dessas antal oundgänglig. Å andra sidan bör denna ökning icke göras för omfattande. Förutsättningen för att systemet hittills fungerat så tillfredsställande, är, att samtliga forskarstipendiater inom kort tid erhållit ordinarie tjänster. Skulle antalet alltför starkt ökas, uppstår risk, att så ej längre bleve fallet. Då skapas problemet att placera forskarstipendiaterna vid stipendietidens utgång, vilket ofta måste möta svårigheter, särskilt i de fall, då forskarstipendiaten hunnit uppnå en viss ålder. En förutsättning för att forskarstipendieinstitutionen skall fungera tillfredsställande, är sålunda, att an-

talet stipendier blir lämpligen avpassat. Den föreslagna ökningen h a r under nuvarande omständigheter ansetts böra sättas till fem stipendier, varigenom hela antalet skulle stiga till tio. P å grund av stipendiernas ringa antal har tävlingen om dem hittills varit öppen för alla fakulteter. Detta h a r medfört olägenheten, a t t jämförelser i fråga om graden av vetenskaplig begåvning ofta måst anställas mellan forskare inom vitt skilda fack. Härigenom h a r det blivit svårare a t t träffa ett objektivt riktigt val. Med den föreslagna utökningen av stipendiernas antal kan denna olägenhet i väsentlig grad förebyggas, därigenom att stipendierna bindas vid fakulteter och sektioner. Av de föreslagna tio stipendierna skulle fyra v a r a k n u t n a till vartdera universitetet och två till Karolinska institutet. Av de fyra stipendierna vid v a r t d e r a universitetet borde ett disponeras av teologiska och juridiska fakulteterna tillsammans, ett av medicinska fakulteten och ett av v a r d e r a av filosofiska fakultetens sektioner. Belopp. För närvarande u t g å r forskarstipendium med 7,000 kronor. Då en höjning av docentstipendierna från 6,000 till 8,000 kronor ansetts nödvändig, böra forskarstipendierna likaledes höjas med 2,000 kronor, d. v. s. till 9,000 kronor. E n förutsättning härför är dock, a t t dyrtidstillägg utgå å forskarstipendierna efter samma grunder som hittills. Tillsättningsproceduren. Enligt nuvarande bestämmelser finnes ingen ansökningsrätt till forskarstipendium, u t a n varje ledamot av fakultet eller sektion kan föreslå en docent till ledigt stipendium. Docentföreningarna ha önskat ersätta detta tillvägagångssätt med vanlig ansökningsrätt. Otvivelaktigt k a n den nuvarande proceduren alstra en viss misstämning hos dem, som anse sig ha grundade anspråk på att ifrågakomma men dock ej föreslagits. Exempel därpå torde ej alldeles saknas. E n allmän ansökningsrätt vore därför u r principiell synpunkt det mest tilltalande. Emellertid skulle den kunna medföra besvärliga praktiska konsekvenser i form av ett alltför stort antal ansökningar med därav följande oproportionerlig arbetsbörda för de beredande och tillsättande instanserna. E n medelväg mellan det nuvarande systemet och docenternas önskemål synes därför böra beträdas. Med bibehållande av den n u v a r a n d e rätten för varje fakultets- eller sektionsledamot att föreslå docent till forskarstipendium bör varje docent inom vederbörande fakultet, respektive sektion eller vid Karolinska institutet äga befogenhet att anmäla sin önskan att ifrågakomma till stipendiet. Om en dylik anmälan emellertid skulle medföra en obligatorisk sakkunniggranskning av vederbörandes kompetens, kunde det befaras, a t t proceduren bleve alltför vidlyftig samt tids- och arbetskrävande. F a k u l teten, respektive sektionen eller lärarkollegiet bör därför efter anmälningstidens u t g å n g företaga en förberedande granskning av de anmäldas och föreslagnas kompetens och utvälja de tre till synes högst förtjänta. F ö r dessa tre skall vederbörlig sakkunniggranskning anlitas, v a r p å fakulte-

ten, respektive sektionen eller kollegiet placerar dem i ordning på ett förslag, vilket vid universiteten underställes större konsistoriet. Detta uppsätter en på förslag och översänder förslaget till kanslern. Vid Karolinska institutet översänder lärarkollegiet sitt förslag direkt till kanslern. Då beträffande det för teologiska och juridiska fakulteterna gemensamma stipendiet vardera fakulteten sålunda har att hos konsistoriet föreslå tre, får konsistoriet i detta fall bland högst sex föreslagna förorda en. I bestämmelserna rörande forskarstipendier böra ändringar göras i §§ 1, 4, 5, 6 och 17 med hänsyn till vad sålunda föreslås. Tiden för innehav av forskarstipendium. Enligt nuvarande bestämmelser tillsättes forskarstipendium för en treårsperiod och kan sedan förlängas högst tre år. De sakkunniga ha ingående dryftat möjligheten att i särskilda undantagsfall skapa former för ytterligare förlängning men ha stannat vid att finna nackdelarna härav överväga fördelarna. Om en dylik möjlighet till förlängning införes, föreligger uppenbar risk, att den blir regel i fall, där forskarstipendiaten under de sex åren ej kunnat vinna befordran. Ju längre en forskarstipendiat stannar vid universitetet, desto svårare torde det för honom bliva att övergå till en annan levnadsbana. Fara kan då uppstå, att prolongationen kan behöva utsträckas ända till pensionsåldern, och i så fall försvinner stipendiet för alltför lång tid ur konkurrensen. Frestelsen att stanna kvar som forskarstipendiat, om möjlighet till ytterligare förlängning finns, torde växa, om forskarstipendierna enligt detta förslag bringas upp i ungefärlig nivå med lektorslönerna. Det förtjänar påpekas, att för en högt förtjänt forskarstipendiat, för vilken stipendietiden utlupit, möjlighet finnes att söka bereda en personlig professur. Av dessa skäl föreslås inga ändringar i nuvarande bestämmelser om stipendietidens längd. Extra forskarstipendier. I bestämmelserna om besparade forskarstipendiemedels användning till extra forskarstipendier synes ingen annan ändring böra vidtagas, än att beloppet även i detta fall bör höjas från 7,000 kronor till 9,000 samt att en särskild forskarstipendiefond upprättas för varje stipendium. Sistnämnda förfaringssätt synes lämpligast, sedan alla forskarstipendier bundits vid viss fakultet eller sektion.

Kap. VII. Opponentuppdrag. Nuvarande ordning. Enligt universitetsstatuterna § 120 moment 1 äro docenter liksom övriga lärare inom en fakultet skyldiga att mottaga förordnande som fakultetsopponent vid akademiska disputationer. Av paragrafens formulering framgår, att uppdraget i första rummet bör givas åt ordinarie lärare eller stipendierade docenter och först, då detta ej lämpligen kan ske, åt ostipendierade docenter. Ostipendierad docent, som förordnas till opponent, äger enligt kungörelsen den 6 juni 1925 § 11 moment 3 att ur vederbörande docentstipendiefond uppbära ersättning med lägst 200 och högst 300 kronor efter kanslerns bestämmande. Docentstipendiat, som förordnats till opponent, äger numera enligt praxis att för fullgörande av uppdraget inställa undervisning under 4 till 6 föreläsningstimm a r efter kanslerns beprövande. Docentföreningarnas önskemål. I sin i juni 1935 inlämnade underdåniga skrivelse hemställde Uppsala docentförening, att kompensationen för docentstipendiats opposition i form av minskad undervisningsskyldighet måtte ökas till att omfatta 8 föreläsningar, vilka, därest undervisningsskyldigheten för terminen redan fullgjorts, borde få avräknas på följande termins undervisningsskyldighet. Föreningen hemställde även om motsvarande ökning av ersättningen för opposition, där fakultetsopponenten vore a n n a n än docentstipendiat. I sina skrivelser till Docentutredningen hösten 1938 h a docentföreninga r n a framlagt ytterligare önskemål beträffande docenternas ställning som opponenter. F ö r e n i n g a r n a yrka, a t t universitetsstatuterna § 120 bör omformuleras så, a t t det klart framgår, a t t docents skyldighet att fungera som fakultetsopponent endast föreligger beträffande avhandling inom docentens egen vetenskap, a t t docent, som söker professur, under den i statuterna för vissa fall medgivna speciminationstiden icke bör v a r a skyldig a t t åtaga sig opposition, a t t docent icke bör v a r a skyldig a t t fungera såsom fakultetsopponent mer än två gånger under ett läsår, samt att mellan två på v a r a n d r a följande disputationer, vid vilka samme docent ä r skyldig att opponera, minst en m å n a d bör förflyta. Beträffande vederlag för oppositionsuppdrag h a r Uppsala docentför-

ening föreslagit, a t t ostipendierad docent bör såsom ersättning erhålla minst 300 och högst 400 kronor samt stipendierad docent antingen minskning i sin undervisningsskyldighet, motsvarande 8 timmar, eller ersättning i penningar efter samma grunder som ostipendierad docent. Docentföreningen i Lund ansluter sig helt till detta förslag i vad det a n g å r ostipendierad docent. Beträffande vederlag åt stipendierad docent vill Lundaföreningen framhålla, a t t ersättning i penningar bör utgå icke endast, då docenten redan fullgjort sin undervisningsskyldighet för terminen, u t a n även då hans undervisning är av den art, a t t den icke k a n i n s k r ä n k a s u t a n skada för densamma. Föreningarna y r k a vidare, att ersättning för opponentuppdrag icke bör utgå ur docentstipendiefonderna u t a n av särskilt anslag.

De sakkunniga. Plikten att åtaga sig opposition. I fråga om docentföreningarnas krav, a t t docents skyldighet att fungera som fakultetsopponent endast skall föreligga beträffande avhandling inom docentens egen vetenskap, är detta k r a v självklart och bör gälla alla lärare. E n omformulering av stadgandet i fråga bör dock ske. Vissa av docentföreningarnas övriga k r a v åsyfta endast att förebygga missförhållanden, som någon enstaka gång förekommit. Av denna a r t äro önskemålen, att docent ej mer än högst två gånger under samma läsår bör v a r a skyldig att åtaga sig den betungande uppgift, som ett opponentförordnande kan innebära, samt a t t minst en m å n a d bör förflyta mellan två disputationer med samma fakultetsopponent. Då erfarenheten h a r visat, att uttryckliga bestämmelser härom krävas, synas ä n d r i n g a r i denna riktning böra företagas i universitetsstatuterna § 120. Beträffande befrielsen från skyldighet att opponera mer än två gånger under samma läsår h a r det dock av skäl, som nedan närmare utvecklas, ansetts olämpligt att göra bestämmelsen ovillkorlig. A t t önskemålet om oppositionsskyldighetens upphävande under speciminering i och för sig är berättigat, lider intet tvivel. Det måste innebära en allvarlig olägenhet för en docent, sysselsatt med det krävande arbete, som en speciminering utgör, att plötsligt tvingas till det jäktande värv, som består i en fakultetsopposition på en större avhandling, kanske inom en del av ifrågavarande vetenskap, som ligger opponentens intressen och beläsenhet relativt fjärran. Å a n d r a sidan innebär det för universitetet vissa risker, om en obetingad frihet från oppositionsplikten stadgas i dylika fall. Det inträffar ej sällan, åtminstone inom de mindre ämnena, att inga andra kompetenta opponenter finnas att tillgå vid lärosätet än ämnesprofessorn och en enda docent. Är den sistnämnde helt frikallad, återstår då endast professorn.

77 Samma situation uppstår, om det visserligen finns flera docenter i ämnet men samtliga, som ofta är fallet, på en gång speciminera för professur. I och för sig är det mindre önskvärt a t t anlita professorn som opponent, då h a n som huvudansvarig för betygssättningen bör stå i möjligaste m å n fri vid avhandlingens bedömande. Vidare ä r det ej alldeles ovanligt, att inom samma ämne, särskilt mot läsårets slut, två eller flera disputationer följa t ä t t på varandra. Behovet av opponenter kan då ej tillfredsställas av en enda person. P å grund av vad som anförts bör docent v a r a befriad från oppositionsplikt under statutenlig specimenstid för tjänst, som h a n söker, men denna befrielse bör dock ej v a r a ovillkorlig u t a n upphävas, där särskilda omständigheter det påkalla. Ersättning för opponentuppdrag. De nuvarande ersättningarna för opponentens arbete, såväl den, som utgöres av penningar, som den, vilken u t g å r i a v d r a g på undervisningsskyldigheten, stå icke längre i skäligt förhållande till det arbete, som uppdraget kräver, sedan a v h a n d l i n g a r n a i många ämnen ofta ha n å t t ett omfång av 300 till 400 sidor för att ibland n ä r m a sig 600 till 700. Denna tendens till allt större omfång hos avhandlingarna har framtvungit de ovan tillstyrkta kraven på spikningstidens förlängning, och en konsekvens h ä r a v måste bliva större ersättning för det ökade oppositionsarbetet. Docentföreningarnas krav, att kompensationen i form av nedsatt undervisningsskyldighet höjes till 8 föreläsningar och penningersättningen till 300 å 400 kronor i förhållande till arbetets omfattning, synas icke överdrivna, då det gäller ett uppdrag, som torde k r ä v a åtminstone tre veckors intensivt arbete. Denna höjning bör givetvis även tillkomma opponent, som icke tillhör lärosätet. F ö r ostipendierade docenters del kan av n a t u r l i g a skäl ingen a n n a n ersättning än i form av penningar ifrågakomma. Annorlunda ställer sig saken för docentstipendiaternas vidkommande. Det till synes naturligaste ä r h ä r avdrag på undervisningsskyldigheten, men det finns flera fall, d ä r detta ej lämpar sig. E t t sådant är det, som inträffar, då en avhandling spikas först sedan fakultetsopponcnten fullgjort sin tjänstgöring för terminen. E n dylik situation är i själva verket mycket vanlig, eftersom disputationerna i allmänhet hopa sig just mot slutet av terminerna. I m å n g a sådana fall torde numera avdraget i stället beviljas på nästa termins tjänstgöring, ett förfaringssätt, som u r flera synpunkter ä r mindre lämpligt, åtminstone vid slutet av ett läsår, och som är uteslutet, då stipendietiden u t g å r före nästa termins början. E n annan situation, då avdrag på tjänstgöringsskyldigheten är en mindre tjänlig form för vederlag åt fakultetsopponent, är, då dennes tjänstgöring består i a t t giva en kurs eller leda en seminarieserie. Inställes tjänstgöring av denna art, lider själva undervisningen allvarligt avbräck. Slutligen är a v d r a g på tjänstgöringen olämpligt i det någon

78 gång förekommande fallet, att docent opponerar inom a n n a n fakultet än sin egen. P å grund av vad h ä r anförts, föreslås, att avdrag på tjänstgöringsskyldigheten behålles som normal form för ersättning för opposition åt docentstipendiat, men a t t kanslern erhåller möjlighet att, där omständigheterna därtill föranleda, i stället bevilja ekonomiskt vederlag av samma slag som för ostipendierad docent. Särskilt anslag för opponentarvoden. Docentföreningarna ha slutligen yrkat, att ekonomisk ersättning för opposition icke bör tagas u r docentstipendiefonderna u t a n av särskilt anslag. Förslaget synes befogat. Det rör sig här om ett ordinarie universitetsbehov av en art, som icke har något egentligt sammanhang med docentstipendiefondernas syfte. Härtill kommer, att med hänsyn till den föreslagna höjningen av de ekonomiska ersättningarnas belopp och den ovan likaledes förordade r ä t t e n även för docentstipendiater att för opposition i vissa fall erhålla ersättning i penn i n g a r det skulle taga docentstipendiefondernas begränsade tillgångar alltför h å r t i anspråk, om ersättningarna för opposition alltjämt skulle utgå därur. Det i staten för gemensamma universitetsändamål u p p t a g n a förslagsanslaget till ersättning för vissa opponenter vid akademiska disputationer synes därför böra höjas och avse ersättningar även i här ifrågasatta fall. A t t u t m ä t a den behövliga höjningen erbjuder svårigheter med hänsyn till disputationernas ovissa och växlande antal och vanskligheten att beräkna för hur stor del av dem som ersättningen till opponent behöver utgå i penningar, samt vidare, h u r ofta i dylika fall det föreslagna maximibeloppet, 400 kronor, skulle behöva tagas i anspråk. Under femårsperioden 1932/33—1936/37 ägde vid universiteten och Karolinska institutet rum sammanlagt 316 akademiska disputationer, d. v. s. i medeltal 63 per läsår. Under förutsättning av en medelersättning av 350 kronor per opposition skulle den årliga kostnaden bliva 22,050 kronor, om ersättning utginge i penningar för samtliga oppositioner. Härifrån avgå dels de fall, då opponenten är en av universitetets ordinarie lärare, dels de tillfällen, då en stipendierad docent får a v d r a g på sin undervisningsskyldighet. Vad beträffar de disputationer, då opponenten icke tillhör vederbörande lärosätes l ä r a r k å r och vilka det n u v a r a n d e anslaget avser, har en höjning ovan föreslagits. En sammanlagd ökning av det nuvarande anslaget till 15,000 kronor synes därför erforderlig. Ändringar i överensstämmelse med det ovan anförda föreslås i universitetsstatuterna § 120 moment 1 samt i kungörelsen den 6 juni 1925 (Sv.F.S. n : r 211) § 11 moment 3 och Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande docentstipendier n u v a r a n d e § 11.

Kap. VIII. Vikariatsförordnanden. Kritiken av 1918 års förslag. Då 1918 års sakkunniga framlade sitt betänkande, väckte deras förslag beträffande vikariatsförordnanden åtskillig kritik. Särskilt gällde denna förslagen rörande vikariatsarvodenas storlek och beräkning. Departementschefen företog också i propositionen till 1919 års riksdag vissa höjningar. N ä r de sakkunniga såsom villkor för erhållande av de högre vikariatsarvodena förordade, att vikarie förutom förordnande såsom vikarie under viss tid, nämligen ett, respektive tre år, dessutom under minst fem å r skulle ha varit anställd som docent, avstyrktes detta senare villkor av teologiska och juridiska fakulteterna samt konsistoriet i Uppsala. Viss tids docentanställning vore enligt dessa myndigheters uppfattning icke i och för sig ett bevis på högre kompetens för vikariat, och för den juridiska undervisningens del kunde en dylik bestämmelse vålla olägenheter, eftersom förordnanden inom denna fakultet ofta måste ges åt u n g a docenter, vilka även efter flera års tjänstgöring som vikarie icke uppfyllde villkoret i fråga om längden av den tid, under vilken de haft docentförordnande. Samma mening hävdades av juridiska fakulteten i Lund. Departementschefen följde dock de sakkunniga. Beträffande sättet för beredande av medel till vikariatsarvode föreslogo de sakkunniga, att tjänstgöringspenningarna, lönen, docentstipendiet samt det i staten uppförda anslaget till arvoden åt vikarierande akademiska lärare eller å detta anslag besparade medel skulle tagas i anspråk i nu nämnd ordning. Konsistoriet i Uppsala önskade behålla de gamla bestämmelserna härom, enligt vilka kanslern kunde medgiva, att vikariatsarvodesfonden i vissa fall användes före docentstipendiet, vilket då utginge som tillfälligt docentstipendium. Departementschefen följde även h ä r de sakkunniga. Uppsala docentförening yrkade, a t t vikariatsarvode skulle utgå efter verkliga arbetsmånader, alltså med 1/8 av årsarvodet per månad. Under hänvisning till att tidigare påtalade missbruk i detta hänseende n u m e r a uppmärksammats, avstyrkte kanslern detta förslag. Samma ståndpunkt intogs av departementschefen. J u r i d i s k a fakulteten i Uppsala yrkade, a t t för docentstipendiat vikariatstiden skulle frånräknas stipendieperioden, då tjänstgöringen som vikarie i ej oväsentlig grad hindrade det vetenskapliga arbetet. Likaså häv-

80 dade filosofiska fakulteten och docentföreningen i Lund, att, då docent under minst en termin uppehölle professur, denna tid ej borde i n r ä k n a s i stipendieperioden. Dessa önskemål avvisades av departementschefen. 1925 års reglering av arvodena. I samband med 1925 års lönereglering fastställdes vikariatsarvodena till 7,000 kronor för full professorstjänst, vilket för vikarie med fem års förordnande som docent och minst ett å r s sammanlagt fullt vikariat höjdes till 7,600, och efter tre års fullt v i k a r i a t till 8,200 kronor, samt 6,500 kronor för fullt v i k a r i a t som laborator e. d. Docentföreningarna hade 1922 yrkat, a t t professorsvikarie skulle få uppb ä r a samma lön som vikarie för ämbetsman i rådsgraden. I sin senare skrivelse den 15 december 1923 hade Lundaföreningen hemställt, att professorsvikarie måtte få uppbära 2/3 av professors avlöning, v a r p å för äldre docent skulle utgå de nyss nämnda tilläggen av 600, respektive 1,200 kronor. Senare önskemål. I maj 1931 förordade Uppsala docentförening, att vikariatsarvodena måtte höjas i en rimlig proportion till arbetsprestationen och den ordinarie tjänsteinnehavarens avlöning. H ä r v i d påpekades särskilt de egendomliga förhållandena vid partiella, kortfristiga vikariat, t. ex. förordnande a t t uppehålla professors examinationsskyldighet under en 14-dagars tentamensperiod, varvid stipendierad docent i regel erhölle blott 45 kronor 66 öre och ostipendierad 80 kronor. Samma påpekande återkom i föreningens skrivelse av november 1935 och stöddes av Stockholmsoch Lundaföreningarna, av vilka den förra föreslog, att vikariatsarvodena måtte utgå med 3/4 av den ordinarie befattningshavarens avlöning, samt a t t vikarie, som vore familjeförsörjare och uppehölle v i k a r i a t vid a n n a t universitet än sitt eget, måtte erhålla särskilt bidrag på grund av de avsevärt ökade kostnaderna. De akademiska myndigheterna tillstyrkte i sina yttranden i huvudsak denna framställning. I sitt y t t r a n d e över Universitetsberedningens betänkande har Uppsala docentförening ånyo tagit upp vikariatsfrågan och framhävt önskemålet om ett rimligare förhållande mellan ordinarie avlöning och vikariatsarvode. Särskilt påpekar föreningen, att den ersättning, som en ordinarie lektor erhåller såsom professorsvikarie, är mindre än lektorslönen, vilken han enligt de n y a bestämmelserna helt mister. Bestridandet av medel till vikariatsersättning. Enligt nuvarande bestämmelser u t g å r vikariatsarvode av tjänstgöringspenningarna, lönen och docentstipendiet i nu nämnd ordning och först i sista hand, om så erfordras, av förslagsanslaget till vikariatsersättningar. Härigenom uppstår beträffande stipendieinnehavet ett samband med vikariatsarvodet så till vida, att om stipendiet helt eller delvis tages i anspråk för vikariens avlöning, stipendietiden anses löpa. Docentföreningen i L u n d begärde den 2 december 1925 en utredning, huruvida stipendierad docent, som förordnas till vikarie för ordinarie lärare, icke borde antingen under vikariatstiden avstå sitt stipendium till förmån för ostipendierad docent eller i varje fall

81 erhålla en mot vikariatstiden svarande förlängning av stipendietiden. I m a j 1931 förordade Uppsala docentförening, att stipendierad docent, som föro:dnats att uppehålla hela den med en professur förbundna undervisningsskyldigheten, efter stipendietidens u t g å n g måtte få tillgodonjuta de medel, som inbesparats å stipendiet u n d e r vikariatstiden, och att vikariatsersältningen skulle bestridas med a n d r a medel än docentstipendiet. Som motivering anfördes särskilt, att ett dylikt vikariat i hög grad i n k r ä k t a d e på det vetenskapliga forskningsarbetet. Yrkandet återkom i skrivelsen av november 1935. De bägge a n d r a docentföreningarna instämde, föreningen i Stoskholm under påpekande, att den föreslagna anordningen borde gälla även vid vikariat för laborator e. d. De akademiska myndigheterna ha i allmänhet ställt sig välvilliga till förslaget, varvid teologiska fakulteten och matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala dock påpekat, a t t dess förverkligande skulle medföra en betydande minskning av docentstipendiefonderna, vilket kunde lända undervisningen till men. J u r i d i s k a fakulteten i Lund uttalade som sin mening, att den åsyftade förlängningen av s-ipendietiden icke vore för universitetet och docentkåren genomgående fördelaktig. Medicinska fakulteten, som tillstyrkte förslaget, ansåg dock. att anordningen ej borde tillämpas för kortare vikariat. Vikariatsersättning åt docentstipendiat, som redan fullgjort sin tjänstgöringsskyldighet för terminen. E n specialfråga rör ersättning åt docentstipendiat, som erhållit professors- eller laboratorsvikariat, först sedan all honom för terminen åliggande tjänstgöringsskyldighet blivit fullgjord. Kanslersämbetet ålade den 11 juni 1924 de akademiska myndigheterna a t t inkomma med yttrande och förslag om särskild föreskrift för detta fall. Filosofiska fakulteten i Uppsala fann sådan ersättning rimlig, antingen i form av minskad tjänstgöringsskyldighet nästa termin eller i form av penningbelopp. I bägge fallen borde beslut därom fattas av kanslern efter förslag av vederbörande fakultet eller sektion, beträffande penningersättning efter hörande av även mindre konsistoriet. Större konsistoriet i Uppsala hemställde emellertid i huvudsaklig överensstämmelse med juridiska fakultetens förslag, att vikariatsarvode i dylika fall skulle k u n n a bestämmas till högst ett belopp, som motsvarade de med befattningen förenade tjänstgöringspenningarna, i den mån de vore tillgängliga, jämte docentstipendiet, även om detta belopp för år r ä k n a t överskrede vad eljest vore bestämt. H ä r i instämde teologiska och medicinska fakulteterna i Lund liksom Karolinska institutets lärarkollegium, medan filosofiska fakulteten och större konsistoriet i Lund följde filosofiska fakulteten i Uppsala. Kanslern hemställde om bestämmelser enligt Uppsalakonsistoriets förslag. Docentföreningarnas senaste skrivelser. I sina skrivelser till Docentutredningen upprepa docentföreningarna sina önskemål, att vikariatsarvodena måtte helt bestridas med a n d r a medel än docentstipendierna och 6 — 39711.

82 i samband härmed förhållandena ordnas så, a t t vikariatstiden icke ink r ä k t a r på tiden för förordnande som docentstipendiat. De y r k a vidare ånyo, att vikariatsarvodena måtte ställas i rimligt förhållande till den ordinarie tjänsteinnehavarens avlöning, och upprepa sina påpekanden av de ogynnsamma omständigheter, som nu föreligga vid kortfristiga, partiella vikariat. Uppsalaföreningen hävdar ytterligare, att professor, som ä r tjänstledig under två på v a r a n d r a följande lästerminer, även bör v a r a tjänstledig under mellanterminen, om ej särskilda omständigheter föreligga. Lundaföreningen påpekar dessutom, att då vikariatsarvodet fastställdes till 7,000 kronor årligen för vikarierande professor, hänsyn icke togs till sådana fall, då den docent, som förordnats till vikarie, utöver sitt docentstipendium tillika innehade a n n a n avlönad befattning vid universitetet, vilken befattning h a n såsom vikarie icke kunde uppehålla, exempelvis då h a n vore förste amanuens vid en institution. Vid fastställande av vikariatsarvodenas storlek borde enligt föreningens mening därför tillses, att dessa arvoden icke sattes lägre än den maximalsumma, stipendierad docent eljest må uppbära, då a n n a r s det missförhållandet kunde inträffa, a t t docentstipendiat, som förordnades till vikarie, finge ökat arbete och ansvar, men mindre lön u t a n ernående av n å g r a som helst förmåner ur meriteringssynpunkt. De sakkunniga. Vikariatsarvodenas belopp. De hittillsvarande beloppen av arvodena för vikarierande professor, 7,000, respektive 7,600, respektive 8,200 kronor, h a alltid på akademiskt håll uppfattats som för små. E t t professorsvikar i a t innebär för en docentstipendiat en något mer än fördubblad undervisningsskyldighet samt därtill i vissa ämnen en särskilt tyngande examinationsbörda jämte ledande av vetenskapligt arbete av stundom ganska stor omfattning. Vikariens möjligheter till egen vetenskaplig forskning och speciminering bliva i motsvarande grad, särskilt under de första terminerna, starkt beskurna, något som kan medföra allvarliga konsekvenser för hans egna framtidsutsikter, allra helst som ett långvarigt vikariatsförordnandes värde som merit för befordran på den akademiska banan ä r ytterst ringa i jämförelse med förhållandena inom a n d r a områden. E n årlig ersättning av tusen kronor för ökningen av arbetsbördan är under dylika omständigheter uppenbarligen alltför låg. Även proportionen mellan den ordinarie tjänsteinnehavarens avlöning och vikariens arvode är vid universiteten påfallande ogynnsam för den senare. E n professors begynnelseavlöning är 12,000 kronor, och vikariens grundarvode utgör sålunda blott 58 % av avlöningen, en proportion vartill motstycke knappast torde finnas inom statsförvaltningen. Med hänsyn till vad sålunda anförts och till den ovan föreslagna höj-

83 ningen av docentstipendiernas belopp till 8,000 kronor föreslås, a t t grundbekpp.et för arvode åt vikarierande professor sättes till 9,500 kronor och åt vikarierande laborator e. d. till 8,400 kronor. Otvivelaktigt är, att ett längre v i k a r i a t å ena sidan giver vikarien större undervisningsskicklighet men å den a n d r a ytterligare h ä m m a r hans egen forskning och specimination. E t t bibehållande av det nuvarande systemet mec böjda vikariatsarvoden vid långvariga vikariat synes därför väl motiverat. Enligt nu gällande bestämmelser inträder en första höjning efter ett I r s och en ytterligare efter tre års fullt vikariat, varvid dessa höjningar dock endast gälla vikarie, som under minst fem år h a r v a r i t anstäkd som docent. E t t år förefaller emellertid v a r a en alltför kort tid för a t t de nyss anförda skälen för arvodets höjning skola k u n n a göra sig gällande. P å grund h ä r a v föreslås blott en höjning, nämligen efter tre läsårs fullt vikariat. Under sådana förhållanden synas ej tillräckliga skäl föreligga att behålla bestämmelsen om fem års docentförordnande såsom villkor för högre vikariatsarvode. Det höjda vikariatsarvodet synes böra sättas till 10,500 kronor för professorsvikarie och 8,800 kronor för laboratorsvikarie. Det föreslagna grundarvodet för v i k a r i a t ligger under den maximigräns, som föreslagits för den sammanlagda inkomst, som docentstipendiat k a n uppbära å universitetets och därtill knutet undervisningssjukhus' stater, om h a n samtidigt tjänstgör som amanuens e. d. Då ett dylikt u p p d r a g icke k a n förenas med vikariatet, skulle konsekvensen alltjämt bliva, att, som Lundaföreningen anfört, »docentstipendiat, som förordnas som vikarie, får ökat arbete och ansvar men mindre lön u t a n ernående av n å g r a som helst förmåner ur meriteringssynpunkt». För undvikande h ä r a v bör en särskild bestämmelse införas, varigenom vikarie med full tjänstgöring i dylika fall tillerkännes ett arvode, som icke understiger den sammanlagda inkomst han sålunda dessförinnan haft. Särartade förhållanden uppstå, då, såsom ej sällan ä r fallet, speciellt inom den medicinska fakulteten, undervisningen i ett visst ämne på g r u n d av dettas särskilda krav helt koncentreras till en del av terminen, t. ex. dess två första månader, varefter endast examination förekommer. I dylika fall torde, om professorn åtnjuter tjänstledighet under den del av terminen, till vilken undervisningen är koncentrerad, vikarien enligt praxis vanligen endast uppbära ett arvode, som utgöres av den del av det stadgade vikariatsarvodet, som enligt gällande beräkningsgrunder belöper på undervisningen under två kalendermånader, medan han i själva verket uppehållit undervisningen för hel termin. Att detta innebär ett allvarligt missförhållande, torde ej kunna bestridas. Eättelse h ä r u t i n n a n skulle dock u t a n svårighet kunna åvägabringas genom att Kungl. Maj:t i dylika fall gjorde bruk av sin r ä t t enligt kungörelsen den 6 juni 1925 beträffande avlöningsförhållanden för professorer m. fl. att, där särskilda förhållanden

84 det påkalla, förordna, att vikariatsarvode måtte utgå efter a n d r a g r u n d e r än de vanliga. Det av docentföreningarna framförda önskemålet om särskilt bidrag till vikarie, som är familjeförsörjare och uppehåller vikariat vid a n n a t lärosäte än sitt eget, synes i hög grad beaktansvärt. Emellertid torde för dess förverkligande inga särbestämmelser v a r a av nöden, då även det bör k u n n a tillfredsställas inom r a m e n för den Kungl. Maj:t medgivna r ä t t e n a t t i särskilda fall förordna om vikariatsarvoden efter a n d r a grunder än de vanliga. Det föreslås, att kungörelsen den 6 juni 1925 (Sv. F . S. 211) § 10 moment 1 3 erhåller en lydelse, som överensstämmer med de ovan anförda synpunkterna. Motsvarande ä n d r i n g a r böra göras i Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande arvoden åt vikarierande akademiska lärare § 3 tredje stycket. Förhållandet mellan vikariatsarvode och docentstipendium. Enligt nu gällande bestämmelser skall vikariatsarvode i första hand utgå av tjänstgöringspenningarna och därefter av lönen, i bägge fallen i den mån ifrågav a r a n d e belopp äro tillgängliga. Erforderlig fyllnad u t g å r först av vikariens docentstipendium, om h a n innehar sådant, och därnäst, alltså i sista hand, av det särskilda anslaget till vikariatsersättningar. Även a n d r a stipendier och legat, som docenten innehar, kunna tagas i anspråk för vikariatsarvodet. Den del av docentstipendiet, som ej erfordras till vikariatsarvodets fyllande, går till vederbörande docentstipendiefond. Följden av dessa bestämmelser blir, att sambandet mellan docentstipendium och vikariatsarvode kommer att gestalta sig helt olika, allteftersom stipendiet behöver tagas i anspråk eller ej. I det förra fallet ingår stipendiet till viss del i vikariatsarvodet, stipendiaten anses därför uppb ä r a det, och hans stipendietid löper följaktligen enligt nuvarande bestämmelser jämsides med vikariatet. Detta förhållande är naturligtvis ogynnsamt för honom, eftersom tjänstgöringen som vikarie i hög grad k a n inkräkta på hans vetenskapliga arbete. Det a n d r a fallet inträffar, då jämväl lönen står till förfogande, d. v. s. vid vakanser eller då den ordinarie tjänsteinnehavaren uppbär a n n a n avlöning, till exempel som statsråd. Vikariatsarvodet u t g å r då jämväl av lönen, stipendiet tages icke i anspråk, och följaktligen löper stipendieperioden ej alls under vikariatet. I de bägge fallen komma alltså vikarierna såsom docentstipendiater i helt olika situationer, och detta till följd av omständigheter, som ej ha betydelse för deras vikariatstjänstgöring. Denna anordning är u t a n tvivel otillfredsställande. Det förefaller därjämte i princip v a r a mindre lämpligt, att docentstipendierna, som äro avsedda för speciella ändamål, i vissa fall i betydande utsträckning tagas i anspråk för uppehållande av universitetens ordinarie undervisning. I princip böra kostnaderna för v i k a r i a t icke täckas av docentstipendierna

utan, där så erfordras, utgå av de särskilda anslagen för vikariatsersättningar. Av praktiska skäl synes dock tillämpningen av denna princip böra begränsas till sammanhängande vikariatstjänstgöring av samma vikarie under tid, som förutses motsvara minst en lästermin. För de kortare vikariaten böra nuvarande regler alltjämt gälla. I båda fallen bör rättigheten för myndigheterna att taga legat och andra stipendier än docentstipendier i anspråk för täckande av vikariatsarvoden bortfalla, då en dylik användning ur principiell synpunkt förefaller oriktig. Beträffande användningen av dessa medel under vikariatstiden torde böra förfaras i överensstämmelse med bestämmelserna i donationsurkunderna. Om långfristiga vikariat på detta sätt frigöras från ekonomisk förbindelse med docentstipendierna, uppstår frågan, hur det bör förfaras med dessa sistnämnda under vikariatstiden. Olika möjligheter kunna härvid tänkas. Stipendiet kan, såsom nu sker, då det ej till någon del tages i anspråk för vikariatsarvode, antingen ledigförklaras för den tid, som vikariatet varar, eller ingå till docentstipendiefonden. I båda fallen får vikarien fortsätta sitt avbrutna stipendieinnehav efter vikariatets upphörande. Det kan också, som Uppsala docentförening föreslagit, ifrågasättas, att de å vikariatstiden belöpande stipendiemedlen reserveras för vikariens räkning att av honom uppbäras mot fullgörande av vanlig tjänstgöring efter utgången av den tid, för vilken han förordnats att inneha detta stipendium, vari inräknas även en eventuell förlängning. Om han befordras eller lämnar lärosätet, tillfalla de reserverade stipendiemedlen docentstipendiefonden. Dessa alternativ medföra icke olika reella verkningar för stipendieinnehavaren själv men väl för andra aspiranter till stipendiet, i det dessa vid det senare alternativet kunna säkrare på förhand beräkna, när stipendiet kan bliva ledigt. Detta alternativ lider dock av den svagheten, att det vid verkligt långvariga vikariat, exempelvis för universitetets rektor eller vid mångårig sjukdom, skulle medföra alltför omfattande penningreservationer. Den nu i vissa fall gällande ordningen, enligt vilken vikarien efter vikariatsförordnandets slut får sin stipendieperiod förlängd med den tid, som vikariatet omfattat, synes sålunda vara att föredraga. Beträffande stipendiets användning under vikariatstiden råder nu en oreglerad praxis, enligt vilken i vissa fall stipendiet för denna tid kan tilldelas annan docent. Då enligt den av oss föreslagna ordningen de fall, då under vikariat docentstipendiet blir tillgängligt, komma att väsentligt ökas, synes skäl föreligga att reglera hithörande förhållanden genom särskilda bestämmelser. Det torde i detta hänseende vara lämpligt, att docentstipendium, som sålunda blir tillgängligt, må efter kanslerns prövning anslås ledigt, när den tid, för vilken det beräknas stå till förfogande, uppgår till minst en lästermin. Blir stipendiet icke tilldelat annan docent, skall det ingå till docentstipendiefonden.

86 Det här föreslagna förfarandet medför otvivelaktigt en minskning av docentstipendiefondernas inkomster. Denna motväges emellertid av a n d r a föreslagna förändringar. Om de framlagda förslagen förverkligas, befrias stipendiefonderna från de ingalunda obetydliga u t b e t a l n i n g a r n a av opponentarvoden till ostipendierade docenter. Vidare tillföras dem vissa ökade inkomster tack vare det ändrade förfaringssättet vid förening av docentstipendium med a n n a t arvode å universitetets eller dess sjukhus' stat. Slutligen komma de ändamål, som nu framför allt k r ä v a anslagur fonderna, delvis att tillgodoses genom de föreslagna kursarvodena. Under sådana förhållanden behöva ej hänsynen till stipendiefonderna stå hindrande i vägen för en sakligt så väl motiverad ä n d r i n g som den partiella omläggningen av sättet för vikariatsarvodenas bestridande. Under åberopande av vad sålunda anförts, föreslås en ä n d r a d lydelse av kungörelsen den 6 juni 1925 (n:r 211) § 10 moment 4. I Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande arvoden åt vikarierande akademiska lärare föreslås, att § 2 måtte utgå. Vikariatsersättning åt docent, som redan fullgjort sin stipendiattjänstgöring för terminen. Enligt universitetsstatuterna § 106 moment 3 bortfaller den med stipendiet förenade undervisningsskyldigheten för docentstipendiat, vilken under hela terminen uppehåller den med ordinarie lärarbefattning förenade fulla undervisningsskyldigheten. Om vikariatet blott omfattar en del av terminen eller en del av undervisningsskyldigheten, prövar kanslern, i vad mån tjänstgöringen såsom stipendiat bör reduceras. Som redan förut antytts, finnes här ett fall, som vållat vissa svårigheter, nämligen då docent erhåller vikariat vid en så sen tidpunkt, att han redan hunnit fullgöra sina skyldigheter som stipendiat. Detta behöver för övrigt ej nödvändigtvis inträffa blott mot terminens slut. Undervisningens egna krav, särskilt inom de medicinska och naturvetenskapliga ämnena, kunna föranleda, att en docentstipendiat fullgör hela sin undervisningsskyldighet genom en starkt koncentrerad kurs under terminens första skede. Olika alternativ för lösning av detta spörsmål ha ifrågasatts, nämligen ökning av vikariatsarvodet utöver stipendiebeloppet med den del av tjänstgöringspenningarna, som finns till förfogande, eller minskad tjänstgöringsskyldighet nästa termin. Det förra alternativet h a r tillstyrkts av flertalet akademiska myndigheter liksom av kanslern. Det synes även v a r a a t t föredraga, emedan reduktion av undervisningen en följande termin kan medföra vissa praktiska svårigheter, om docenten då till exempel skall giva en propedeutisk kurs eller leda en seminarieserie. Det kan även inträffa, att han under de mellanliggande ferierna lämnar sin docentur eller upphör att inneha stipendiet. Till Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande arvoden åt vikarierande

akademiska lärare böra såsom § 3 fogas bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse härmed. Partiella vikariat. Särskilda svårigheter erbjuder frågan om partiella vikariat. Det torde ej alldeles sällan förekomma, att en professor erhåller tjänstledighet blott från undervisningen under en tid, då i själva verket ingen examination förekommer. Likaså händer, att vid en termins slut förordnande ges åt en vikarie att uppehålla examinationsskyldigheten under en period, då ingen undervisning meddelas. I bägge dessa fall erhåller vikarien i regel den del av tjänstgöringspenningarna, vilken motsvarar den tjänstgöring, som han uppehåller, medan professorn behåller de övriga tjänstgöringspenningarna u t a n att vare sig meddela undervisning eller förrätta examination. Den ersättning, som vikarien i dylika fall uppbär för en i många ämnen mycket betungande tjänstgöring, blir, som docentföreningarna påpekat, påfallande ringa. Å a n d r a sidan bör ej förbises, att det ofta för en akademisk l ä r a r e kan vara av stor betydelse att erhålla allenast partiell tjänstledighet, till exempel vid de stadier av ett vetenskapligt arbete, som k r ä v a särskild koncentration. Emellertid är det nödvändigt att tillse, att vid sådan partiell tjänstledighet vikarien verkligen erhåller en ersättning, som mots v a r a r h a n s arbete. Utgångspunkten för bedömande av vikariatsersättningens storlek bör vara vilken tjänstgöring som skulle ha ålegat den ordinarie tjänstinnehavaren under den tid, som hans tjänstledighet omfattar. H ä r v i d finnas tre olika möjligheter: enbart undervisning, enbart examination eller bägge delarna. Problemet blir lättare att lösa i de två förstnämnda fallen. Dessa uppstå för de professorer — vilka utgöra det vida övervägande flertalet — som ha sin examination förlagd till bestämda tentamensperioder, vanligen en längre sådan vid början och en vid slutet av vardera terminen samt en eller två kortare under terminens lopp. Under slutperioderna äger i regel ingen undervisning rum, och detsamma torde inom alla ämnen med mer omfattande examination gälla även för perioderna vid terminernas början. Under dessa fyra perioder varje läsår består flertalet professorers tjänstgöring sålunda enbart i examination. Under hela terminerna för övrigt med u n d a n t a g av de korta tentamensperioderna i mitten av terminen utgöres den för dessa av enbart undervisning. Under nämnda korta perioder slutligen förekomma bägge slagen av tjänstgöring. För professorer u t a n särskilda tentamensperioder ä r det sistnämnda fallet under hela läsåret eller större delen därav. Det synes uppenbart, att en rättvis lösning förutsätter, att ett vikariatsförordnande, då det innesluter hela den tjänstgöring, som faktiskt förekommer under den tid, som förordnandet omfattar, även bör innebära, att vikarien erhåller fullt vikariatsarvode. Detta innebär, att ett förordnande a t t uppehålla examinationen under första, respektive sista tenta-

88 mensperioden liksom ett förordnande att uppehålla undervisningen under en tid, som icke är tentamensperiod, skall anses såsom ett totalt förordnande och u r lönesynpunkt behandlas såsom sådant. Svårare ställer sig problemet för de tidsavsnitt, där en dylik klar distinktion icke är möjlig, d. v. s. tentamensperioder mitt i terminen samt hela läsåret för de professorer, som icke hålla tentamensperioder. De sistn ä m n d a äro emellertid ganska sällsynta utanför de medicinska fakulteterna. Tentamensperioderna i mitten av terminen ha en längd av i allmänhet blott sju till nio dagar. Under sådana förhållanden synes en möjlig lösning v a r a att förlägga all examination till tentamensperioderna och under dessa helt befria professorerna från undervisningsskyldigheten. Denna lösning torde emellertid v a r a svår att tillämpa inom den medicinska fakulteten och i n å g r a naturvetenskapliga ämnen. Trots att dess införande skulle skapa ett tillstånd, där en professors och följaktligen även hans vikaries tjänstgöring skulle bestå antingen i blott undervisning eller i blott examination, torde det därför icke v a r a möjligt att föreskriva den som allmän regel. E n a n n a n möjlighet vore att avskaffa rätten till korta, partiella tjänstledigheter och r ä k n a all tjänstledighet av kortare varaktighet än exempelvis en månad såsom total för att sålunda tillförsäkra vikarien en skälig ersättning för hans arbete. Även i detta fall bleve hans ersättning dock ganska ringa. Så skulle exempelvis vikarie, som vore docentstipendiat, för 15 dagar erhålla en inkomstökning utöver stipendiet av 1500 : 24 = 62 kronor 50 öre enligt de arvodesbelopp, som här föreslagits. I händelse denna utväg valdes, skulle man möjligen även kunna tänka sig, att det i vissa fall befunnes, att ingen vikarie vore erforderlig. I så fall kunde partiell tjänstledighet beviljas och endast viss del av tjänstgöringspenningarna avstås. Emellertid synes utvägen att i huvudsak avskaffa rätten till korta, partiella tjänstledigheter knappast böra beträdas, då den vetenskapliga forskningens krav ej sällan göra det legitimt, ja, kanske nödvändigt att söka erhålla en dylik ledighet. Så torde det t. ex. för en juris professor under en tid av koncentrerat forsknings- eller författararbete v a r a lämpligt att söka befrielse från den omfattande examinationsskyldigheten under tentamensperiod vid terminens mitt men däremot hålla de föreläsningar, som åligga honom under samma tidrymd. Åtskilliga likartade exempel kunna anföras. A t t avskaffa r ä t t e n till dylika tjänstledigheter torde sålunda icke låta sig göra. E n möjlighet till förbättring i de här berörda förhållandena synes emellertid finnas innesluten i Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande arvoden åt vikarierande akademiska lärare § 3. Denna stadgar, att vikarie, som bestrider endast viss del av ordinarie befattningshavares tjänstgöringsskyldighet, skall av det för full tjänstgöring stadgade vikariats-

arvodet erhålla den del, som kanslern på vederbörande myndigheters förslag bestämmer. Kedan nu torde man inom flera akademiska myndigheter vid tillämpningen av dessa stadganden icke nöja sig med att föreslå vikariatsarvodet i rent mekanisk proportion till tjänstledighetens längd och den i praxis fastslagna relationen mellan undervisningsskyldighetens och examinationsskyldighetens andelar i vikariatsarvodet utan företaga en realprövning av omfattningen av den tjänstgöring, som ledigheten gäller, och utmäta vida större vikariatsarvode, än en mekanisk beräkning skulle medgiva. Så torde dylikt partiellt vikariatsarvode i vissa fall utgå efter ett årligt belopp, som endast med några få tiotal kronor understiger det för fullt vikariat beräknade. Om kanslern och de mindre konsistorierna i framtiden eftersträvade en fortsatt utveckling av denna på sina håll förefintliga praxis och sökte utmäta vikariatsarvode i varje särskilt fall i så nära relation som möjligt till de verkliga förhållandena, borde man kunna uppnå, att vikariatsarvodena vid åtskilliga tillfällen bleve vida rimligare, än nu ofta torde vara fallet. Enligt samma stadgande åligger det i dylika fall kanslern att efter vederbörande myndigheters hörande avgöra, hur tjänstgöringspenningarna skola fördelas, d. v. s. hur stor del därav som den tjänstledige befattningshavaren skall avstå. Det synes här vara lämpligt, att i analogi med vad nyss anförts om beräkningen av vikariatsarvode, vid partiella vikariat även avdraget å tjänstgöringspenningarna utmätes efter realprövning av hur omfattande tjänstgöring som verkligen belöper sig på den tid, under vilken tjänstledighet åtnjutes. För att ytterligare underlätta framväxten av en dylik praxis föreslås, att Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande arvoden åt vikarierande akademiska lärare § 3 första stycket förtydligas i den riktning, som här har förordats. Ferier mellan två vikariat. En annan för vikarien kännbar olägenhet uppstår, då en tjänstledig ordinarie lärare återinträder i tjänst vid början av jul- eller sommarferierna eller t. o. m. påskferierna, uppbär tjänstgöringspenningar under ferierna och sedan vid undervisningens eller examinationens återupptagande ånyo begär tjänstledighet. Naturligtvis är detta förfarande i många fall fullt berättigat, till exempel då det beror på felbedömning av en sjukdoms varaktighet. Men ur principiell synpunkt synes intet vara att invända mot docentföreningarnas önskemål, att den, som sköter tjänsten under två på varandra följande terminer, måtte få uppbära vikariatsarvode även dessemellan. Vissa praktiska svårigheter kunna onekligen uppstå vid uppfyllandet av detta önskemål, men så starka billighetsskäl synas dock tala härför, att dessa svårigheter ej böra få hindra en lösning i den riktning, som

90 docentföreningarna förordat. Det föreslås därför, att då full tjänstledighet omfattar två eller flera på v a r a n d r a följande hela terminer, den även bör innefatta mellanliggande ferier, även om konsekvensen blir, att återbär i n g av redan mottagna tjänstgöringspenningar i vissa fall måste ske. I analogi med huvudregeln bör tjänstledighet, som omfattar tiden närmast före och närmast efter påsk, även omfatta själva påskferien. Med stöd av vad som sålunda anförts, föreslås, a t t bestämmelser i denna riktning fogas till Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande arvoden åt vikarierande akademiska lärare.

Kap. IX. Vissa särskilda frågor. 1. Docenternas ställning inom universitetens administrativa organisation. Docentföreningarnas önskemål. Beträffande docentkårens ställning inom universitetens administrativa organisation ha vissa önskemål framförts. Så har Uppsala docentförening i sin skrivelse den 8 oktober 1938 erinrat om de i nuvarande stadgar för teologiska, juridiska och filosofiska examina ingående men ofta ej tillämpade bestämmelserna, att samtliga vid fakultet eller sektion anställda lärare skola kallas till sammanträde, då frågor rörande studieplaner eller studiehandböcker skola handläggas. Föreningen föreslår därutöver, att docent, anställd i examensämne, som icke representeras av professor eller annan ordinarie lärare, bör äga rätt att närvara vid och deltaga i överläggningarna inom fakultet, respektive sektion, då denna vetenskap berörande frågor skola behandlas, och att han följaktligen också i vanlig ordning skall kallas till sådana sammanträden. I detta yrkande har Lunds docentförening instämt i skrivelse den 7 november samma år. Vidare har Lunds docentförening i underdånig skrivelse den 22 februari 1927 anmärkt, att det upprepade gånger förekommit, att universitetsmyndigheterna handlagt ärenden av vital betydelse för docentkåren, såsom angående bestämmelser för docent- och forskarstipendier, docenternas tjänstgöringsskyldighet och universitetens befordringsväsen, utan att inhämta docenternas önskemål eller mening. Föreningen påyrkade därför en statutändring eller motsvarande åtgärd, i syfte att docentföreningarna skulle bliva hörda i ärenden av nämnda art. Vid behandling av denna hemställan i humanistiska sektionen i Lund framlades två förslag. Enligt det ena skulle det ankomma på Kungl. Maj:t eller annan överordnad myndighet att i varje fall, där det befunnes önskvärt, remittera ett ärende till docenternas hörande. Eventuellt kunde härtill fogas, att ett mindre antal docenter, till exempel tre eller också en för varje fakultet och sektion, skulle äga säte och stämma i större konsistoriet vid ifrågavarande ärendes följande behandling därstädes. Enligt det andra alternativet skulle remissvägen icke anlitas, utan ett mindre antal docenter, exempelvis tre eller en för var fakultet och sektion, skulle äga säte och stämma i större konsistoriet i alla ärenden utom akademiska befordringsfrågor och

frågor rörande tillsättning av för docenter avsedda stipendier. Härigenom skulle man över huvud taget närmare knyta docenterna till universitetets administrativa arbete. De sakkunniga. Beträffande det förra av de ovan anförda önskemålen — om docents rätt att representera ämne, som eljest skulle sakna företrädare i fakultet eller sektion — bör erinras därom, att redan Universitetsberedningen föreslagit, att lärare, som utan att vara professor självständigt representerar en viss vetenskapsgren, bör äga säte och stämma i fakulteten eller sektionen vid behandlingen av frågor, som omedelbart beröra hans speciella område. Detta förslag synes väl grundat. En likartad situation kan uppstå, då i fakultet eller sektion behandlas fråga, som rör ämne, företrätt allenast av docent. I dylika fall torde det vara tillfyllest, att docent i ämnet adjungeras i fakulteten eller sektionen. Ett tillägg av nu angiven innebörd föreslås till universitetsstatuterna § 47. I samband härmed synas skäl föreligga att ändra de bestämmelser rörande professorsvikaries ställning, som ingå i paragrafens hittillsvarande avfattning. Enligt dessa är vikarien berättigad att deltaga i fakultetens behandling av frågor, som omedelbart beröra den av honom företrädda vetenskapens intresse, med undantag av ärende angående anställande av docent eller tillsättande av lärarbefattning. Det förefaller lämpligare att åtminstone beträffande längre vikariat anknyta till det system, som följes vid flera såväl statliga som enskilda högskolor, där vikarie i allmänhet äger samma ställning som ordinarie professor. Omfattar vikariatet minst en termin, synes vikarien, därest icke professorn förbehållit sig säte och stämma i fakulteten eller sektionen, böra där äga säte och stämma i alla frågor utom sådana, som angå docentförordnande eller tillsättande av lärarbefattning, i vilka båda fall hans deltagande av flera skäl ofta kunde vara mindre lämpligt. I övriga ärenden synes hans ledamotskap endast vara ägnat att medverka till allsidigare belysning av frågorna. I fråga om kortare vikariat synes däremot den nuvarande ordningen kunna bibehållas. Universitetsstatuterna § 47 bör ändras i överensstämmelse härmed. De av Uppsala docentförening påpekade bestämmelserna i examensstadgarna torde böra noggrant tillämpas. Vid behandling av studieplaner och studiehandböcker kunna fall tänkas, då närvaro av andra bland fakultetens lärare än de ordinarie professorerna kan vara av värde och giva tillfälle till diskussion av synpunkter, som annars skulle ha förbisetts. Vad angår de 1927 av Lunds docentförening framförda önskemålen, synas de i och för sig väl förtjäna beaktande. Emellertid har den praxis, som på senare år tillämpats beträffande remiss till docentföreningarna av ärenden, som beröra docenternas intressen, visat sig vara tillfredsställande. Däremot torde förslaget om en permanent representation för

93 docentkåren i det större akademiska konsistoriet ej förtjäna avseende, då det ej skänker samma möjligheter till ett effektivt tillvaratagande av docenternas intressen som den nu anlitade remissvägen. En kombination av denna med en tillfällig representation i konsistoriet synes icke erbjuda n å g r a väsentliga fördelar. Att n ä r m a r e reglera den omfattning, v a r i remissvägen bör anlitas, låter sig näppeligen göra. N u v a r a n d e praxis i detta hänseende bör därför tillämpas även i framtiden, och vederbörande akademiska myndigheter böra sålunda alltid, även om formell uppmaning härtill från högre instans saknas, till docentföreningarna i och för yttrande remittera alla ärenden, som i något hänseende kunna beröra docenternas intressen.

2.

Resestipendier.

Docentföreningarnas önskemål. Docentföreningen i Lund framhåller i sin skrivelse till Docentutredningen den stora betydelse för docenterna, som resestipendierna äga. Med hänsyn till den vikt det har u r både utbildnings- och forskningssynpunkt för en docent att kunna nå personlig kontakt med forskningsinstitut utanför det egna universitetet och att genom resor vidga sin kringsyn, ä r enligt föreningens åsikt ett utökande av resestipendiernas antal och storlek ett krav, som icke får förbises. Föreningen e r i n r a r om att till och med år 1931 utdelades årligen vid v a r t d e r a universitetet fyra resestipendier på tillsammans 7,500 kronor, nämligen ett större å 3,000 kronor och tre mindre å 1,500 kronor, medan numera, sedan de under fyra år varit fullständigt indragna, endast två på tillsammans 4,000 kronor, v a r a v ett å 2,500 kronor och ett å 1,500 kronor, utdelas, trots a t t antalet docenter vid båda universiteten har ökats högst väsentligt sedan år 1931. Vad angår förhållandet mellan belopp och resetid, bör detta kunna jämkas allt efter den svenska valutans aktuella ställning i de länder resan avser. Särskilt h ä v d a r föreningen, att det för Lunds vidkommande vore av synnerlig vikt, om resestipendier funnes tillgängliga även för resor till svenska forskningsinstitut, till exempel för historiska studier i riksarkivet, Kungl. biblioteket samt universitetsbiblioteket i Uppsala. I dessa synpunkter har Uppsalaföreningen senare instämt, De sakkunniga. Resestipendierna äro u t a n tvivel av den största vikt för möjliggörande av den tillgång till utländska vetenskapliga institutioner och forskningsmaterial i främmande länder liksom av den förtrogenhet med utländsk vetenskaplig odling, u t a n vilka den svenska universitetsvärlden kan riskera att råka i en farlig isolering. Otvivelaktigt ä r också, a t t stipendierna efter 1932 års nedskärning icke motsvara det verkliga behovet. Antalet sökande ä r varje år mycket stort, så exempelvis

94 i Uppsala 1936 10,1937 14 och 1938 14. Upprepade framställningar ha också från de akademiska myndigheterna gjorts om återförande av resestipendierna till det ursprungliga antalet. Med hänsyn till behovet av studieresor för yngre vetenskapsidkare synas skäl föreligga, a t t anslaget till resestipendier fastställes till minst 12,500 kronor årligen vid vartdera universitetet samt att därjämte minst 5,000 kronor för å r ställas till förfogande för samma ändamål vid K a r o linska institutet, som äger berättigade anspråk på a t t i detta avseende erhålla samma förmåner som universiteten. Framför allt docentkårens stora omfattning och tillväxt samt i viss mån jämväl minskningen av den svenska kronans köpkraft i utlandet motivera den föreslagna höjningen. Hittills har stipendieanslaget varit uppdelat i fasta stipendier, vilka sökas v a r t för sig. Med hänsyn till de växlande behoven beträffande resornas långvarighet och de med dem förenade kostnaderna synes det vida ändamålsenligare att behandla årssumman som en enhet och låta v a r och en av de sökande begära det belopp, som synes lämpligt för det av honom avsedda ändamålet. Särskilt är att märka, att det n u v a r a n d e systemet med fasta stipendier är föga b r u k b a r t för korta resor, vilka ej sällan visa sig nödvändiga för a t t klarlägga en viss detalj vid ett forskningsarbete. F r å n resor för deltagande i kongresser har h ä r v i d bortsetts, då dessa stipendier icke synas böra a n v ä n d a s för sådant syfte. Det förordade rörliga systemet nödvändiggör, med hänsyn till årssummans blygsamma storlek, a t t ett maximum fixeras för det belopp, som kan tilldelas samma person. Högre än till 4,000 kronor under en femårsperiod synes detta ej böra sättas, om årsanslagen fastställas vid de föreslagna beloppen. Det från Lund framförda önskemålet om stipendier även för forskningsresor till inrikes bibliotek, museer och arkiv, vilka ofta visa sig nödvändiga, synes berättigat. Stipendiereglementet bör därför ändras till överensstämmelse härmed men under fasthållande vid utrikes resor som huvudsyftet.

3. R ö r l i g a p r o f e s s u r e r . Yttranden över 1918 års förslag. 1918 års sakkunniga hade förordat de då förefintliga personliga professurernas successiva förvandling till s. k. rörliga professurer, vilka skulle tillsättas genom kallelse. I de akademiska myndigheternas y t t r a n d e n över detta förslag framträdde, med u n d a n t a g för medicinska fakulteten i Lund, som obetingat tillstyrkte förslaget, en bestämd uppfattning, att rörliga professurer ingalunda kunde ersätta personliga, då de forskare av särskilt hög rang, som

95 åsyftades, ej kunde förväntas alltid u p p t r ä d a just vid de tillfällen, då en av de fåtaliga rörliga professurerna bleve ledig. Man kunde därför befara, att dessa stundom skulle besättas med vetenskapsmän av lägre förtjänst än den, som dittills krävts för personlig professur. P å sina håll betonades även svårigheten att förse innehavaren av en rörlig professur med erforderlig institution i de fall, då så vore önskvärt för professurens r ä t t a utnyttjande i universitetets tjänst. Av de myndigheter, som ställde sig välvilliga till tanken på i n r ä t t a n d e av rörliga professurer, gjordes därför det förbehållet, att därigenom i n r ä t t a n d e t av personliga professurer icke skulle försvåras. Universitetsberedningen. F r å g a n om inrättande av rörliga professurer upptogs ånyo av ecklesiastikministern i samband med Universitetsberedningens tillsättande. Därvid bragtes också under diskussion möjligheten att förvandla ett antal för n ä r v a r a n d e fasta professurer till rörliga. Universitetsberedningen avstyrkte bestämt detta sistnämnda förslag med hänsyn till den ökade osäkerhet i fråga om befordringsutsikter, som härigenom skulle komma att råda på den i detta hänseende redan tidigare så vanskliga universitetsbanan, samt de konsekvenser i fråga om själva studiegången vid universiteten, som kunde vållas av rubbningar i professorsorganisationen. Även den av 1918 års sakkunniga förordade vägen a t t utbyta de personliga professurerna mot rörliga avstyrktes under anförande av två olika motiv. Dels kunde det befaras, a t t samtliga rörliga professurer stundom redan kunde v a r a besatta med relativt unga forskare vid en tidpunkt, då behov uppstode att placera en vetenskapsman av minst lika hög kompetens som dessa professorers. F ö r dylika fall vore systemet med personliga professurer smidigare. Dels kunde man riskera, att de akademiska myndigheterna, om ett fast antal rörliga professurer funnes till hands, vid inträffad ledighet å en av dem sökte återbesätta den, även om just då ingen verkligt betydande forskare funnes tillgänglig. Om man åter för att minska denna risk icke i förväg bunde professurerna vid bestämda lärosäten, kunde man vid varje ledighet befara en skarp konkurrens mellan dessa om professuren i fråga, varigenom tillsättningen skulle avsevärt försvåras och lätt kunde förryckas. De akademiska myndigheterna. Till samma ståndpunkt ha flertalet av de akademiska myndigheter, som y t t r a t sig över beredningens förslag, kommit, varvid de i allmänhet tillfogat ett uttalande om nödvändigheten a t t bereda flera personliga professurer åt särskilt framstående yngre vetenskapsmän, i vilkas ämne lärostolar saknas eller redan äro besatta för längre tid framåt. Större konsistoriet i Lund delar beredningens åsikt, förutsatt a t t personliga professurer kunna erhållas u t a n alltför stora svårigheter, då verkliga skäl härför förebringas. Då det enligt konsistoriets mening visat sig, att sådana endast i n r ä t t a s i särskilda undantagsfall, önskar konsisto-

96 riet emellertid, att dessutom ett visst antal rörliga professurer i n r ä t t a s med särskilda garantier för a t t de endast tilldelas verkligt framstående vetenskapsmän. Docentföreningarna. Uppsala docentförening ansluter sig i sitt y t t r a n d e över Universitetsberedningens förslag till dess ståndpunkt beträffande den ifrågasatta förvandlingen av fasta professurer till rörliga men anser däremot, att starka skäl tala för ett n ä r m a r e övervägande av tanken på de personliga professurernas utbytande mot rörliga. Denna uppfattning delas av Lundaföreningen. Docentföreningen vid Karolinska institutet ansluter sig till Universitetsberedningens uppfattning. De sakkunniga. Beträffande en eventuell förvandling av ett antal fasta professurer till rörliga dela de sakkunniga den uppfattning, som u t t a l a t s av Universitetsberedningen. E n dylik ändring skulle, såsom beredningen framhållit, på ett betänkligt sätt öka osäkerheten på den akademiska banan och därigenom försvåra dess tillfredsställande rekrytering. Även beträffande förslaget att successivt u t b y t a nu förefintliga personliga professurer mot rörliga ansluta de sakkunniga sig till de betänkligheter däremot, som Universitetsberedningen framfört. Dels lämpa sig rörliga professurer mindre väl för de medicinska och naturvetenskapliga discipliner, där en omfattande och dyrbar institution utgör en förutsättning för tillbörligt utnyttjande av professuren. Dels skulle det, om löner för ett visst antal rörliga professurer funnes tillgängliga, ofta visa sig svårt a t t underlåta att återbesätta en dylik professur vid inträffad ledighet, även om den nye innehavaren ej vore en verkligt framstående vetenskapsman. Om något senare ett behov uppstode att placera en sådan, funnes kanske ingen rörlig professur ledig. A t t då erhålla en personlig professur skulle sannolikt visa sig omöjligt, sedan statsmakterna en gång hade ställt medel till förfogande för de rörliga. Systemet skulle sålunda stelna och ofta fylla sitt syfte sämre än det nuvarande. Om det alltså ej finnes skäl att förorda i n r ä t t a n d e t av rörliga professurer, måste dock förutsättas, att personliga professurer framdeles inrättas, n ä r anledning därtill förefinnes, och att de icke uteslutande förbehållas nya discipliner u t a n även tilldelas särskilt framstående forskare, som på grund av ogynnsamma tidsomständigheter icke k u n n a t erhålla någon av de fåtaliga ordinarie lärostolarna inom sina egna vetenskaper. 4. D o c e n t e r n a s familjepensionsfråga. Uppsala docentförening h a r med instämmande av Lundaföreningen i flera av sina skrivelser påpekat, att docentkårens möjligheter att bereda sig r ä t t till familjepensioner sväva i fara att allvarligt försämras. En-

ligt den hittills gällande ordningen voro docenterna i Uppsala berättigade att inträda som delägare i universitetets pensionsinrättning för tjänstemäns änkor och barn, varvid de liksom övriga delägare ägde rätt att vid avgång från universitetet återfå viss del av inbetalda avgifter. Av denna förmån ha de i åtskilliga fall begagnat sig. Emellertid har staten nu övertagit universitetens ifrågavarande pensionskassor, och vid de förhandlingar, som ägt rum i detta syfte, har det visat sig, att de statliga delegerade av principiella och försäkringstekniska skäl icke kunnat godtaga en möjlighet för tjänstemän i docenternas särpräglade och tillfälliga ställning att i framtiden inträda i statens pensionsinrättning för erhållande av familjepension. Att uppnå någon ändring härutinnan torde vara uteslutet. Emellertid är det bekant, att man i Uppsala åsyftar att använda vissa av dem bland pensionsinrättningens tillgångar, som icke övertagas av staten, för att bereda docentkåren fortsatta möjligheter att säkra sina familjer pensionsrätt. Dessa planer äro i hög grad beaktansvärda, och det vore önskvärt, att statsmakterna medverkade till förverkligandet av dylika anstalter ej blott i Uppsala utan även i Lund och Stockholm. Docenternas ekonomiska ställning och framtidsutsikter äro under alla omständigheter så ovissa och ogynnsamma, att det synes vara skäligt, att åt dem beredas möjligheter att utan alltför stora och för många bland dem oöverstigliga ekonomiska svårigheter nödtorftigt sörja för sina närmastes uppehälle i händelse av deras eget frånfälle. Skapas en dylik ordnad möjlighet, befrias också statsmakterna till stor del från förpliktelsen att, som nu i flera fall har måst ske, träda emellan medelst särskilda åtgärder efter en docents bortgång.

Kap. X. Docents övergång till annan levnadsbana. Historik. F r å g a n om åtgärder för underlättande av övergången till a n n a n levnadsbana för docent, som icke vunnit befordran vid högskolorna, h a r på sistone särskilt uppmärksammats av Universitetsberedningen och därefter av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet vid uppdragandet av riktlinjerna för Docentutredningens arbete. I viss mån är härvidlag fråga om möjligheterna att genom upplysningsverksamhet bland de yngre vetenskapsidkarna själva förmå dem att bättre sörja för sin egen framtid, än stundom skett och alltjämt sker. Detta område undandrager sig dock i huvudsak statsmakternas inverkan, och för de samhälleliga myndigheterna blir i första hand fråga om de åtgärder, som redan vidtagits och ytterligare k u n n a vidtagas för att underlätta ifrågavarande docenters övergång till a n n a n verksamhet genom organisatoriska och ekonomiska bestämmelser. E n översikt av förhållandena i dessa avseenden under senare tid är sålunda behövlig. Yrkanden om en allmän utredning. De bestämmelser, som redan finnas på detta område, ha tillkommit vid vitt skilda tidpunkter och till synes u t a n konsekvent tillämpning av allmänna principer. De äro därför föga likformiga för olika levnadsbanor och förete i fråga om sina tillämpningsområden betydande luckor. Vid flera tillfällen ha därför under senare å r yrkanden framställts om en allmän översyn av hithörande förhållanden i syfte a t t skapa klarare normer a t t tillämpas vid docents övergång till a n n a n verksamhet i statens tjänst. I skrivelse till större konsistoriet i Lund den 2 december 1925 begärde docentföreningen därstädes en utredning om docenternas övergång till a n n a n statstjänst, såsom anställning vid de allmänna läroverken eller ämbetsverk. I sitt remissyttrande den 29 oktober 1936 över Uppsala docentförenings skrivelse av november 1935 återkom Lundaföreningen till sitt tidigare önskemål om möjlighet för docent att vid konkurrens om statlig anställning utanför universiteten k u n n a tillgodoräkna sig docenttjänstgöringen efter klart formulerade normer. Förslaget rönte anslutning från teologiska och juridiska fakulteterna samt större konsistoriet i Lund. Universitetsberedningen förordade i sitt betänkande, att docenterna efter särskild utredning erhölle r ä t t a t t vid övergång till a n n a n statstjänst

99 efter vissa regler tillgodoräkna sig tiden för docenttjänstgöringen eller åtminstone den tid, som de innehaft docentstipendium. Dylika bestämmelser existerade, som beredningen påpekade, sedan länge för läroverkens vidkommande. I sitt remissyttrande den 21 februari 1938 anslöt sig Uppsala docentförening till tanken, att docent skulle få tillgodoräkna sig docenttjänstgöringen som merit efter vissa fastställda normer. Sådana normer skulle v a r a av betydelse till exempel för juris docenter, som övergå till domstolar och ämbetsverk, och för docenter, som övergå till biblioteks- och museibanorna. Även Lunds docentförening anslöt sig, i sin skrivelse till Docentutredningen, till de av Universitetsberedningen framförda synpunkterna. A t t en reglering sker, vore enligt föreningens åsikt av synnerlig vikt icke endast för de av teologiska och filosofiska fakulteternas docenter, som söka sig ut i läroverkstjänst. Även för dem, som önska erhålla befattn i n g a r vid bland a n n a t museer, arkiv och bibliotek, vore frågan av vital betydelse. Dessutom skulle en genomgripande reglering av detta spörsmål i hela dess vidd v a r a synnerligen önskvärd även för den juridiska fakultetens docenter, då dessa för n ä r v a r a n d e utanför universiteten icke ha någon möjlighet att tillgodoräkna sig sina vetenskapliga meriter för erhållande av statstjänst. De bestämmelser, vilka redan finnas på h ä r berörda område, äro, som redan antytts, av mycket skiftande natur. Teologie docenter. Beträffande teologie docenter finnas flera stadganden. Sålunda föreskriver lagen den 7 december 1934 om tillsättning av prästerliga tjänster § 9, att vid tillsättning av sådan tjänst bör tagas i betraktande sökandes genom examina, u t g i v n a skrifter eller annorledes offentligen ådagalagda lärdom i teologiska ämnen. Enligt samma lag § 10 moment 2 skall vid bestämmande av tjänsteålder gälla årsberäkning såsom för prästerlig tjänst även för lärarbefattning, med vilken sådan förmån är eller varder av Konungen förenad; till dylik befattning torde enligt Kungl. brev den 3 maj 1820 böra hänföras docentur vid teologisk fakultet inom riket. I nyssnämnda lag § 10 moment 3 stadgas, att filosofie doktorsgrad eller behörighet därtill, genom avlagda prov förvärvad vid universitet eller högskola inom riket, r ä k n a s lika med tre prästerliga tjänsteår. Enligt kungörelse den 13 december 1889 äro slutligen teologie docenter befriade från a t t avlägga prästexamen. Bestämmelserna om teologie docenters ställning vid övergång till läroverken återfinnas nedan i samband med filosofie docenters ställning i n ä m n d a hänseende. Juris docenter. För juris docenters del synas inga nu giltiga motsvarande bestämmelser förefinnas. Den s t a r k a konkurrensen med de praktiskt-juridiska levnadsbanorna har gjort denna brist särskilt kännbar, och förhållandet h a r vid flera tillfällen förts på tal under tiden efter 1918.

100 Juridiska fakulteten och konsistoriet i Lund föreslogo i sina remissyttranden över 1918 års betänkande r ä t t för juris docenter till tjänsteårsberäkning, varvid docenter i stats-, folk-, förvaltnings- och finansrätt samt nationalekonomi skulle få r ä k n a tjänsteår inom statsförvaltningen och de i övriga ämnen inom justitiestaten. Kanslern förordade utredning härom. Juridiska fakulteten i Uppsala begärde i sitt remissyttrande över Uppsala docentförenings skrivelse av november 1935, att dess docenter måtte få tillgodoräkna sig docenttjänstgöring vid övergång till a n n a n tjänst. F r å g a n om juris docenter h a r nyligen av de tre juridiska fakulteterna gjorts till föremål för underdånig skrivelse den 14 december 1938. I denna erinras om det välkända förhållandet, a t t docenterna vid dessa fakulteter äro så fåtaliga, att stundom fullständig brist råder på vikarier och på kompetenta sökande till lediga lärostolar. Orsaken till detta förhållande vore framför allt, att juris licentiatexamen och doktorsavhandling icke utgöra kompetenskrav eller ha meritvärde inom statsförvaltningen eller på domarbanan. Särskilda å t g ä r d e r borde därför vidtagas för att u p p m u n t r a yngre kvalificerade jurister till fortsatta teoretiska studier. Förslag framläggas därefter om särskild meritberäkning för juris doktorsgrad och docenttjänstgöring, varvid skillnad göres mellan domarbanan och förvaltningen alltefter de ämnen, som vederbörandes vetenskapliga verksamhet avser. De förslag, som skrivelsen innehåller, äro följande: 1. Den, som vid universitet eller högskola inom riket avlagt disputationsprov för juris doktorsgrad i något av ämnena civilrätt, speciell privaträtt, internationell privaträtt, processrätt eller straffrätt eller i rättshistoria i den del denna har samband med något av n ä m n d a ämnen, skall, sedan han godkänts såsom aspirant i hovrätt, för befordran och för uppflyttning i löneklass såsom extra fiskal äga tillgodoräkna sig t v å tjänsteår, om disputationsprovet bedömts med något av betygen godkänd eller icke utan beröm godkänd å avhandlingen, samt tre tjänsteår, om disputationsprovet bedömts med högre betyg å avhandlingen. 2. Motsvarande bestämmelser stadgas rörande disputationsprov för juris doktorsgrad i något av ämnena statsrätt, finansrätt eller förvaltningsrätt, rättshistoria i den del denna h a r samband med något av n ä m n d a ämnen eller i nationalekonomi i fråga om tjänst inom förvaltande verk, för vilken juris kandidatexamen medför kompetens. 3. Tjänstgöring såsom docent vid juridisk fakultet inom riket eller vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga fakultet i något av de under 1 n ä m n d a ämnena skall för den, vilken godkänts såsom aspirant i hovrätt och därefter förvärvat full förtrogenhet med hovrättens arbete, tillgodoräknas vid befordran och för uppflyttning i löneklass för den tid av intill fem år, under vilken vederbörande uppburit docentstipendirm,

101 såsom vikarie uppehållit professur eller eljest fullgjort tjänstgöring likvärdig med den, som åligger innehavare av docentstipendium. 4. Motsvarande bestämmelser stadgas rörande docent i något av de under 2 n ä m n d a ämnena i fråga om förvaltande ämbetsverk, såvitt det rör tjänst, för vilken juris kandidatexamen medför kompetens. 5. Den, som vid universitet eller högskola inom riket avlagt disputationsprov för juris doktorsgrad, vilket bedömts med betyget med beröm godkänd eller högre betyg å avhandlingen, skall vid befordran till befattning, för vilken juris kandidatexamen medför kompetens, hava företräde framför sökande av i övrigt lika förtjänst och skicklighet. 6. Utöver vad sålunda är stadgat skall vid befordran och uppflyttning i löneklass i fråga om befattning, för vilken juris kandidatexamen medför kompetens, efter vad i varje fall prövas skäligt, avseende fästas vid vetenskapliga förtjänster inom de juridiska fakulteternas läroområde, ådagalagda genom utgivna skrifter, så ock vid tjänstgöring såsom docent vid juridisk fakultet inom riket eller stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola. Denna de juridiska fakulteternas framställning är för n ä r v a r a n d e utsänd till vederbörande myndigheter för inhämtande av dessas yttranden. Medicine docenter. 1918 års sakkunniga hade särskilt sysslat med förhållandena vid medicine docents övergång till den praktiska läkarbanan. De ifrågasatte, a t t avlagda prov för medicine doktorsgrad skulle r ä k n a s såsom ett års sjukhustjänstgöring vid uppgörande av förslag till läkarbefattning vid lasarett o. s. v., men avstodo härifrån av vissa formella skäl. Saken upptogs i något ändrad form av de tre medicinska fakulteterna och kanslern och ledde till ett Kungl. brev till medicinalstyrelsen den 23 april 1920, vilket nedan n ä r m a r e beröres. De sakkunniga hade vidare föreslagit r ä t t för docent i kliniskt ämne att för lasarettsläkarbefattningar m. m. r ä k n a docenttjänstgöring såsom likvärdig med sjukhustjänstgöring intill tre å r och under vissa förutsättn i n g a r för ytterligare högst tre år. Förslaget tillstyrktes av de medicinska fakulteterna och kanslern. Den sistnämnde gav även ett visst förord för lönetursrätt. Förslaget överlämnades av Kungl. Maj:t till 1920 års lasarettsstadgekommitté. Denna ansåg i likhet med medicinalstyrelsen dylika föreskrifter obehövliga, eftersom docenttjänstgöring alltid beaktades vid uppgörande av förslag till dylika tjänster. Om emellertid bestämmelser befunnes lämpliga, ansåg kommittén liksom medicinalstyrelsen det betänkligt, att docent i kliniskt ämne skulle äga r ä t t att tillgodor ä k n a sig sin docenttjänstgöring, oavsett om han samtidigt utövat praktisk verksamhet på sjukhus eller ej. Medicinalstyrelsen föreslog därför, att docent, som önskade åtnjuta ifrågavarande rätt, skulle hos styrelsen göra ansökan därom och därvid styrka, a t t h a n vid sidan av sin vetenskapliga och lärarverksamhet utövat sådan praktisk läkarverksamhet, som

102 kunde anses motsvara en läkares tjänstgöring vid lasarett eller specialavdelning av sjukhus. Detta förslag biträddes av lasarettsstadgekommittén, vilken dock ytterligare yrkade, att sökanden dessförinnan skulle ha förvärvat den stadgade behörigheten till sjukhusläkartjänst. Medgivandet borde enligt medicinalstyrelsens och kommitténs mening lämnas högst för en tid intill tre år. N å g r a bestämmelser i denna sak ha aldrig blivit utfärdade. De bestämmelser, som för n ä r v a r a n d e gälla vid medicine docents övergång till statlig läkartjänst, synas v a r a följande: J ä m l i k t ovannämnda Kungl. brev den 23 april 1920 äger legitimerad läkare, som avlagt disputationsprov för medicine doktorsgrad, vid ansök a n till civil läkarbefattning härför tillgodoräkna sig ett tjänsteår som civil läkare i statens tjänst. Enligt Kungl. brev den 12 november 1915 äga medicine docenter, som äro legitimerade läkare, r ä t t att r ä k n a tjänsteår lika med civila läkare i statens tjänst upp till sex år, i vissa fall med medicinalstyrelsens medgivande därutöver. I lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus § 11 moment 1 är föreskrivet, a t t om sökande till lasaretts- eller sanatorieläkartjänst inom det område, som tjänsten avser, kan åberopa framstående skicklighet, ådagalagd genom bland annat väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete, skall särskild hänsyn därtill tagas. Filosofie docenter. Samtliga bestämmelser, som för n ä r v a r a n d e gälla beträffande docenters vid de filosofiska fakulteterna övergång till a n n a n statlig sysselsättning, behandla förhållanden inom det högre skolväsendet och beröra även de teologie docenter, som erhålla tjänster som kristendomslärare. I läroverksstadgan den 17 m a r s 1933 § 181 moment 2 stadgas, att såsom a n d r a befordringsgrund efter undervisningsskickligheten vid tillsättning av tjänst vid läroverk skola gälla genom vitsord, erhållna i avlagda examina och prov, samt genom utgivna skrifter ådagalagda lärdomsförtjänster, särskilt i de ämnen, som höra till den ifrågavarande tjänsten, ävensom förtjänstfullt skriftställarskap i övrigt av vetenskaplig eller praktisk-pedagogisk a r t ; i fråga om lektorstjänst skola dock lärdomsförtjänster, särskilt om de förefinnas i de till tjänsten hörande läroämnena, såsom befordringsgrund likställas med undervisningsskickligheten. Enligt n ä m n d a stadga § 177 punkt 8 skall sökande till lektors- eller adjunktstjänst bland a n n a t ha vid vissa läroanstalter under minst två läsår fullgjort tjänstgöring av viss beskaffenhet eller ock som docent vid universitet eller högskola under minst lika lång tid bestritt tjänstgöring av minst den omfattning, som åligger docent, vilken innehar docentstipendium. Som tredje befordringsgrund gäller längden av »tjänstgöring vid läroanstalter, som omförmälas i § 177 punkt 8», till vilka sålunda även universiteten räknas.

103 Vad åter angår rätten till lönetursberäkning vid läroverk för docent, ä r den av gammalt datum och h a r under tidernas lopp genomgått flera ä n d r i n g a r . Enligt de ursprungliga bestämmelserna i Kungl. brev den 1 j u n i 1877, 18 maj 1878, 6 februari 1885 och 23 september 1887 innebar den r ä t t a t t tillgodoräkna sig högst fem tjänsteår och gällde docentstipendiater samt därutöver ett antal ostipendierade docenter, de sistnämnda under förutsättning, a t t de fullgjort en tjänstgöring, som utgjorde det dubbla av den, som då ålåg docentstipendiaterna. Det antal år, som fick tillgodoräknas, nedsattes genom kungörelse den 27 augusti 1904 från fem till tre. Lönetursrätten utvidgades av 1918 års riksdag till att gälla även högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarierna. Genom kungörelse den 23 maj 1919 utfärdades helt nya bestämmelser, genom vilka lönetursrätten tillerkändes samtliga docenter inom de teologiska och filosofiska fakulteterna vid rikets alla högskolor, vilkas undervisning v a r i t av den omfattning, som åligger docentstipendiat. I samband med 1937 års lönereglering för de allmänna läroverken m. m. undergingo dessa bestämmelser en fullständig förvandling. Alla särbestämmelser rörande docenterna avskaffades, men i stället förklarade motiveringen i propositionen 271/1937 (s. 412 f.) på dem tillämplig § 11 i det n y a lönereglementet för läroverken (Sv. F . S. 1937 n : r 873). Enligt denna skulle för den, som från icke-ordinarie befattning vunne befordran till ordinarie tjänst, om han innehade sådan anställning, som i avseende å tjänstgöringens a r t och omfattning funnes svara mot, v a r a jämförbar med eller högre än den ifrågavarande ordinarie tjänsten, för bestämmandet av hans begynnelselön i denna tjänst och sedermera för hans uppflyttning till högre löneklass tillgodoräknas honom den tid utöver tre år, under vilken han i en följd innehaft dylik anställning. I den sedermera av riksdagen bifallna propositionen 217/1939 föreslogs läroverkens m. m. inordnande under det civila avlöningsreglementet den 8 j a n u a r i 1939. I detta ä r all r ä t t till tillgodoräknande av tidigare tjänst ersatt med s. k. sneddning. Sistnämnda princip kan icke tillämpas på docent, som utnämnes till lektor, och sålunda skulle automatiskt docenternas r ä t t till särskild lönetursberäkning vid läroverken försvinna. K v a r skulle sedan blott stå möjligheten att på dem tillämpa avlöningsreglementet § 8, där i moment 3 stadgas, att Kungl. Maj:t k a n medgiva tjänsteman, vilken tillträder i reglementet avsedd tjänst, att placeras i högre löneklass än den, till vilken h a n eljest skolat hänföras, om han omedelbart före tillträdet innehade icke-ordinarie befattning i statens tjänst med arvode, och i moment 4 motsvarande bestämmelse ges för den, som före tillträdet innehade viss enskild tjänst. Denna ifrågasatta betänkliga försämring av docenternas ställning uppmärksammades också av riksdagen, som i sin skrivelse 320/1939 förklarade sig icke k u n n a bortse från att docenterna hädanefter komme a t t förlora

104 en särskild lönetursrätt, som de sedan länge åtnjutit. Riksdagen uttalade sig därför för att — i a v v a k t a n på resultatet av den för n ä r v a r a n d e pågående utredningen angående docentinstitutionen — vid uppkommande fråga om tillämpningen av civila avlöningsreglementet § 8 moment 3 och 4 i samband med befattningshavares tillträde till ordinarie l ä r a r t j ä n s t vid högre lärarinneseminariet, allmänt läroverk eller folkskoleseminarium särskilt avseende måtte fästas vid den omständigheten, a t t vederbörande före sin befordran innehaft anställning som docent inom teologisk eller filosofisk fakultet, dock endast i den mån vederbörande härvid bestritt undervisning av den omfattning, som varit bestämd för universitetsdocent med docentstipendium. Mot de hittills gällande bestämmelserna har i vissa hänseenden kritik framkommit. Dels har man från docenternas sida gjort gällande, att vid befordringar inom skolväsendet större hänsyn borde tagas till de vetenskapliga meriterna, än n u sker, och att i sammanhang härmed mer betryggande former borde skapas för värdering av de sökandes vetenskapliga meriter, dels har det framhållits såsom önskvärt, att kretsen av de ämnen, vilkas docenter åtnjuta ifrågavarande förmåner, i möjligaste mån borde vidgas. Docentföreningen i Lund upptog i en underdånig skrivelse den 24 januari 1933, sedermera överlämnad till Universitetsberedningen, bland många andra förslag även underlättande av vägen till a n d r a utkomstmöjligheter, särskilt genom större hänsynstagande till vetenskapliga meriter vid befordringar inom läroverken. Universitetsberedningen ägnade i sitt betänkande särskild uppmärksamhet åt docenternas möjligheter till övergång på lärarbanan. Beredningen påvisade bl. a., att av 86 efter ingången av 1932 inom filosofiska fakulteterna förordnade docenter n ä r a hälften icke ägde de examensmeriter, som krävas för lektorskompetens, att över en tredjedel ej avlagt filosofisk ämbetsexamen och att endast någon enstaka genomgått provar — allt vid tiden för förordnandet. Beredningen rekommenderade därför upplysningsverksamhet bland aspiranter på docentur om lämpligheten att avlägga filosofisk ämbetsexamen samt a t t snarast möjligt efter docentförordnandet genomgå provar. Vidare fann beredningen önskvärt, att licentiatexamen i ytterligare ett eller a n n a t examensämne, som ej kan anses motsvara skolämne men omfattar del av sådant eller ett mycket närbesläktat område, kunde på vissa villkor tillerkännas likvärdighet med licentiatexamen i skolämnet i fråga. Som exempel nämndes växtbiologi samt klassisk fornkunskap och antikens historia. I sitt remissyttrande den 21 februari 1938 över Universitetsberedningens betänkande berör Uppsala docentförening dessa frågor och tillstyrker förslaget, att licentiatexamen i ytterligare ett eller a n n a t examensämne, som ej k a n anses direkt motsvara skolämne, på vissa villkor skulle kunna till-

105 erkännas likvärdighet med licentiatexamen i skolämnet i fråga. Föreningen upprepar i sin skrivelse till Docentutredningen dessa synpunkter och fäster även uppmärksamheten på de för universiteten allvarliga konsekvenser, som skulle inträda, om doktorsgraden avskaffades som kompetenskrav för lektorat eller rätten att åberopa docenttjänstgöring som merit för lektorat borttoges. I sådan händelse kunde fasta docenturer möjligen bliva nödvändiga. Som torde ha framgått av redogörelsen för förslagen till allmänna reformer i fråga om förhållandena vid docents övergång till a n n a n tjänst, har det för docentföreningarna tett sig som särskilt önskvärt att utvidga kretsen av de områden, där docent åtnjuter vissa förmåner vid tjänstetillträdet. För docenterna från den filosofiska fakultetens båda sektioner h a r hittills l ä r a r b a n a n egentligen v a r i t den enda, som erbjudit dylika förmåner, men på senare år ha, som ovan har framgått, förslag framställts om liknande åtgärders vidtagande vid bibliotek, arkiv och museer.

De s a k k u n n i g a . Allmänna synpunkter. A t t för docenter, som icke lyckats vinna en ordinarie akademisk tjänst, möjliggöra en övergång till a n d r a banor, vilken icke försätter dem i ett sämre läge än deras j ä m n å r i g a medtävlare, som omedelbart efter disputationen lämnat universitetet, är ett för v å r a högskolor synnerligen betydelsefullt problem. Då flertalet professurer innehas under en period av 20 till 25 år, måste det för ett stort antal docenter visa sig omöjligt a t t erhålla en av de i flertalet ämnen ganska få lärostolarna. Om universiteten skola kunna p å r ä k n a att till sig som docenter k n y t a de mest begåvade av dem, som avlägga akademiska disputationsprov, måste a n o r d n i n g a r träffas för att den, som i egenskap av docent ä g n a r lärosätet en längre eller kortare tjänstgöring och sedan lämnar det, icke skall finna, att hans docentår försatt honom i ett ogynnsammare ekonomiskt läge än de förmodligen vetenskapligt mindre meriterade jämnåriga, som valt någon av de banor utanför universiteten, för vilka de v u n n i t kompetens. Men det är vidare tydligt, att om de därför mest ägnade skola v a r a villiga att offra den tid och de penningar, som ett disputationsprov kräver, och sålunda ha utsikt att vinna docentkompetens, bör själva behörigheten till akademisk doktorsgrad tilläggas ett meritvärde, som s v a r a r mot de uppoffringar, som dess förvärvande kostat. E n skälig v ä r d e r i n g av såväl disputation som docenttjänstgöring ä r sålunda en grundförutsättning för att universiteten skola kunna p å r ä k n a en tillfredsställande rekrytering av sin lärarpersonal. Det ä r vidare både för universiteten och för deras docentkårer mycket viktigt, att åt de do-

center, ofta väl förtjänta som forskare och lärare, vilka icke segrat i en professorskonkurrens eller icke haft tillfälle att deltaga i en sådan, möjligheter beredas att på skäliga ekonomiska villkor övergå till en annan bana, innan de nått en så framskriden ålder, att deras övergång till en annan miljö vållar betydande svårigheter för dem själva och den nya verksamheten. Genom dylika anordningar skulle också universiteten i huvudsak befrias från de svårigheter, som nu ej alltför sällan förorsakas dem av humanitetskravet att bereda ett existensminimum åt äldre docenter, vilka kanske gjort dem goda tjänster men icke i tid dragit försorg om sin egen framtid på annat håll. Doktorsgrad. I de avseenden, som här antytts, äro på de flesta av de levnadsbanor, som komma i fråga, förhållandena föga tillfredsställande. Vad beträffar doktorsgrad, har den, som tidigare nämnts, i ett par fall, nämligen filosofie doktorsgrad i fråga om prästtjänster och medicine doktorsgrad i fråga om civil läkarbefattning, uttryckligen förklarats likvärdig med viss tjänstetid såsom merit för befordran. I det senare fallet räknas doktorsgraden likvärdig med ett tjänsteår, ett tidsmått, vilket icke motsvarar den tid, som författandet av en avhandling i våra dagar tager i anspråk. Två år torde utom i sällsynta undantagsfall vara ett minimum, medan högre betyg i allmänhet kräver åtskillig tid därutöver. De juridiska fakulteterna ha föreslagit, att betygen godkänd eller icke utan beröm godkänd skulle räknas som två tjänsteår och högre betyg som tre tjänsteår. Denna beräkning förefaller utgöra ett minimum, om doktorsgraden skall värderas på ett sätt, som i skälig mån kompenserar vederbörande för hans offer i tid och penningar. En graderad värdering synes vidare vara sakligt starkt motiverad, då det otvivelaktigt är ett universitetsintresse, både ur forskningens och undervisningens synpunkt, att främja tillkomsten av avhandlingar av högre kvalitet. Det kan tänkas, att häremot från de verk och inrättningar, där tjänsteårsberäkningen skall ske, den invändningen göres, att den väl är ett universitetsintresse men att deras egna intressen icke alltid behöva i detta hänseende sammanfalla med universitetens. Det bör härvid erinras, att vad som bidrager till forskningens främjande måste anses ligga i hela samhällets intresse, och att dessutom de kunskaper och den vetenskapliga träning, som disputationsprovet förutsätter, i regel äro av positivt värde för arbetet även å ifrågavarande tjänster. Beträffande prästtjänster synes det vara skäligt att utsträcka tjänsteårsberäkningen till att gälla även t e o l o g i e doktorsgrad samt att här liksom i övriga fall införa den av de juridiska fakulteterna föreslagna graderade värderingsnormen. Lagen om tillsättning av prästerliga tjänster § 10 moment 3 bör sålunda ändras, så att teologie eller filosofie doktorsgrad eller behörighet därtill, förvärvad genom avlagda prov, räknas lika med två tjänsteår, om vederbörandes avhandling bedömts med

107 ett av betygen godkänd eller icke u t a n beröm godkänd, och med tre tjänsteår, om avhandlingen bedömts med högre betyg. Beträffande j u r i s doktorsgrad tillstyrkes de juridiska fakulteternas förslag, i vad det rör tjänsteårsberäkning för befordran. Däremot synes det mindre starkt motiverat att införa doktorsgrad såsom grund för uppflyttning i löneklass, då en lärdomsmerit av detta slag ju icke förutsätter någon verklig tjänstgöring, motsvarande den inom vederbörande verk. Även m e d i c i n e doktorsgrad bör v ä r d e r a s efter samma normer, som nyss föreslagits för teologie och juris doktorsgrad, vid tillsättning av såväl sjukhusläkartjänster som civila och militära läkarbefattningar. F i l o s o f i e doktorsgrad bör värderas på motsvarande sätt vid tillsättning av tjänster, för vilka filosofie licentiatexamen utgör kompetensvillkor. Beträffande tjänster, för vilka disputationsprov fordras, k a n sådan värdering däremot självfallet icke ske. Vidare synes, i analogi med vad som föreslagits för juris doktorsgradens vidkommande, disputationsprov för filosofie doktorsgrad i något av ämnena statskunskap, statistik och nationalekonomi böra värderas efter motsvarande grunder för befordr a n inom förvaltande verk, såvitt det rör tjänst, för vilken statsvetenskaplig examen medför kompetens. Värdering av docenttjänstgöring som merit för befordran. Av ä n n u större betydelse för docenterna än rätten att tillgodoräkna sig gradualavhandlingen är en motsvarande r ä t t att k u n n a tillgodoräkna sig själva docenttjänstgöringen som merit för befordran på a n d r a banor än den akademiska. F ö r en sådan r ä t t kunna samma skäl åberopas som för tillgodor ä k n a n d e av doktorsgraden, nämligen å ena sidan samhällets uppenbara intresse av a t t u p p m u n t r a den vetenskapliga forskningen samt sörja för en tillfredsställande rekrytering av universitetens l ä r a r k å r och å den a n d r a fördelen för vissa verk och i n r ä t t n i n g a r a t t k u n n a förvärva personal av den högre vetenskapliga kompetens, varom h ä r är fråga. Av historiken h a r framgått, att docenterna redan på flera levnadsbanor åtnjuta förmånen att kunna tillgodoräkna sig sin tjänstgöring vid universitetet som merit. Vid avgörandet av vilka docenter som böra komma i fråga för åtnjutande av r ä t t till särskild tjänsteårsberäkning, finnas flera möjligheter. Vid tillsättandet av prästtjänster och befattningar å den civila läkarbanan å t n j u t a samtliga teologie, respektive medicine docenter r ä t t a t t r ä k n a tjänsteår, de senare dock självfallet med den inskränkningen, a t t de skola v a r a legitimerade läkare. E n dylik allmän rättighet synes dock mindre väl motiverad, då i och för sig egenskapen att en gång ha förordnats till docent icke behöver innebära, a t t vederbörande sedan h a r tjänstgjort vid universitet eller bedrivit vetenskaplig forskning. E n a n n a n princip är den, som tillämpats vid läroverk och seminarier och som n u av de juridiska fakulteterna föreslagits utsträckt till hovrät-

108 ter och förvaltande verk. Enligt denna regel åtnjutes r ä t t till tjänsteårsberäkning blott för den tid, under vilken docent meddelat undervisning av den omfattning, som åligger docentstipendiat. Denna begränsning synes väl motiverad just då det gäller tjänster, för vilka undervisning ä r huvuduppgiften och där sålunda starka skäl synas föreligga att k n y t a tjänsteårsrätten till den tid, då vederbörande docent meddelat undervisning vid universitetet. Annorlunda är förhållandet å sådana banor, där ådagalagd undervisningsskicklighet ä r av ringa eller ingen betydelse. Å dessa ä r det docentens vetenskapliga kompetens inom ett visst område, som ä r av värde. Goda grunder synas därför föreligga att här t a g a större h ä n s y n till a n d r a former av docenttjänstgöring än meddelande av undervisning. Ofta utföra även ostipendierade docenter ett arbete, som ä r fullt jämförligt med docentstipendiaternas. I regel ägna de sig sålunda åt ett forskningsarbete, som ingår som ett nödvändigt led i universitetens verksamhet. Oberoende av om docent meddelat undervisning av den omfattning, som åligger docentstipendiat, eller ej, bör h a n därför å de banor, om vilka h ä r ä r fråga, få utnjuta förmånen av tjänsteårsberäkning för den tid, under vilken han bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitetet. E n motsvarande ståndpunkt har, i fråga om tjänsteårsberäkning för åtnjutande av ordinarie akademisk lärares tjänste- och familjepensioner intagits av statsrådet och chefen för finansdepartementet i propositionerna 186/1939 och 277/1939. Medan sålunda rätten till tjänsteårsberäkning inom läroverk och seminarier alltjämt bör v a r a begränsad till den tid, under vilken vederbörande docent meddelat undervisning av den omfattning, som åligger docentstipendiat, synes å övriga banor den tid, under vilken docent bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitet, böra läggas till grund för beräkningen. Tillämpningen av dessa principer för de olika fakulteternas docenter ställer sig på följande sätt: Beträffande t e o l o g i e docenter synes anledning ej föreligga att ä n d r a deras hittillsvarande r ä t t till enkel tjänsteårsberäkning vid prästerliga tjänster på annat sätt, än a t t den inskränkes till att gälla den tid, under vilken docent bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitetet. Då för n ä r v a r a n d e ingen begränsning i fråga om den tid, för vilken tjänsteår få beräknas, är föreskriven, synas skäl saknas att föreslå någon ändring härutinnan. Inom läroverk och seminarier åtnjuta teologie docenter samma ställning som filosofie docenter. Vad angår värdering av j u r i s docenters tjänstgöring såsom merit för befordran, förordas de juridiska fakulteternas ovan refererade förslag, med den ändring, att r ä t t till tjänsteårsberäkning bör åtnjutas för

109 intill sex år av den tid, varunder vederbörande docent bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitetet. Även om tjänsteårsberäkningen sålunda icke knytes till docentstipendieinnehav, synes dock lämpligt att bestämma en maximitid, som motsvarar den normala tiden för detta. I fråga om m e d i c i n e docenter måste skiljas mellan å ena sidan vanliga tjänsteår, vilka intjänas genom tjänstgöring som civil läkare, och å den a n d r a s. k. sjuklmsår, vilka intjänas genom viss tjänstgöring å sjukhus och vilka enligt praxis i väsentlig grad äro avgörande vid befordran till överläkartjänst å sjukhus. De medicine docenternas r ä t t att enligt Kungl. brev den 12 november 1915, förutsatt att de äro legitimerade läkare, r ä k n a tjänsteår lika med civila läkare upp till sex å r och i vissa fall med medicinalstyrelsens medgivande därutöver torde böra bibehållas och utvidgas till att avse ej blott den civila läkarbanan u t a n även militärläkarbanan, i båda fallen dock med den begränsning, a t t tjänsteår blott böra få r ä k n a s för den tid, under vilken docent bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitetet. De förslag, som framställdes av 1918 års sakkunniga, om r ä t t för docent i kliniskt ämne att r ä k n a tre, i vissa fall sex å r av sin docenttjänstgöring såsom likvärdiga med sjukhusår 1 , äro synnerligen beaktansvärda. Enligt dessa förslag skulle docent i kliniskt ämne äga r ä t t att tillgodoräkna sig, såsom likvärdiga med tjänstgöring vid sjukhus, varom förmäldes i dåvarande lasarettsstadga § 21, intill tre år u t a v den tjänstgöring h a n som docent vid universitet eller Karolinska institutet fullgjort. H ä r v i d borde denna r ä t t gälla för docent i kirurgi vid u p p r ä t t a n d e av förslag till befattning som läkare vid odelat lasarett eller kirurgisk avdelning, för docent i praktisk medicin vid förslag till befattning som läkare vid medicinsk avdelning och för docent i annat kliniskt ämne vid förslag till befattning som läkare vid sjukhus eller avdelning därav, som n ä r m a s t avsåge behandling av sjukdomsfall, vilka vore föremål för den av honom företrädda vetenskapsgrenen. Utöver den stadgade tiden borde docent få tillgodoräkna sig ytterligare högst tro år, där medicinsk fakultet eller Karolinska institutets lärarkollegium vitsordade, att hans tjänstgöring varit av beskaffenhet att förutsätta och vidmakthålla den praktiska läkarduglighet, som i varje särskilt fall kunde anses erforderlig. Emellertid ha, såsom förut nämnts, av medicinalstyrelsen och 1920 års lasarettsstadgekommitté emot dessa förslag framställts yrkanden om viss skärpning i avsikt att trygga den praktiska erfarenhet, som för sjukhusläkaren är av så avgörande betydelse. Dessa y r k a n d e n innebära, att förutsättningen för att komma i åtnjutande av den särskilda r ä t t e n för docenter att räkna tjänstgöring såsom likvärdig med sjukhusår skall vara, a t t vederbörande docent kan styrka, att h a n under de år, som ansökan gäller, vid sidan av sin akademiska verksamhet utövat sådan praktisk 1

Se Betänkande och förslag rörande docentinstitutionen (1918), s. 106—116.

110 läkarverksamhet, som av medicinalstyrelsen anses motsvara en läkares tjänstgöring på lasarett eller specialavdelning av sjukhus. Vidare skulle medgivandet icke kunna givas för längre tid än tre år. E h u r u dessa yrkanden innefatta väsentliga inskränkningar i de möjligheter för docent att r ä k n a sjukhusår, som avsetts av 1918 års sakkunniga, har Docentutredningen ej ansett sig böra avstyrka dem utom beträffande den föreslagna tidsbegränsningen. Under de förutsättningar, som p å y r k a t s av medicinalstyrelsen och lasarettsstadgekommittén, synes någon olägenhet av tidens utsträckning till sex år ej k u n n a befaras. M å h ä n d a ligger en skärpning däri, att enligt vad förut anförts också för medicine docents tjänsteårsberäkning förutsattes, att han bedrivit undervisningseller forskningsverksamhet vid universitetet. F i l o s o f i e liksom teologie docenter åtnjuta, som redan nämnts, r ä t t a t t tillgodoräkna sig tjänstgöring som docentstipendiat eller av däremot svarande omfattning både i fråga om de två år, som äro föreskrivna för att v i n n a behörighet till tjänst vid läroverk och seminarier, och såsom tredje befordringsgrund enligt läroverksstadgan § 181 moment 2. I sistnämnda hänseende gör läroverksstadgan ingen skillnad i fråga om docenttjänstgöring och skoltjänstgöring. Enligt vad som meddelats från skolöverstyrelsen, synes praxis vid upprättandet av tjänsteförslag i allmänhet överensstämma härmed. Emellertid är det för universiteten av största vikt, att stadgan i detta avseende noggrant tillämpas och a t t ingen tendens gör sig gällande a t t r ä k n a tjänstgöring som docentstipendiat såsom mindre v ä r d än vanlig skoltjänstgöring. E n dylik tendens vore även u r saklig synpunkt omotiverad, eftersom en docentstipendiats verksamhet i betydande utsträckning består just i undervisning av ganska k r ä v a n d e art. Någon ändring i nu gällande ordning i fråga om denna tjänsteårsberäkn i n g synes ej erfordras. Utöver denna redan bestående r ä t t a t t inom läroverk och seminarier för befordran få r ä k n a tjänsteår som docent tala s t a r k a skäl för a t t formligen stadga en liknande r ä t t beträffande de ganska vidsträckta delar av förvaltningen, för vilka en docents vetenskapliga kompetens kan v a r a av betydelse. Emellertid torde denna r ä t t i huvudsak böra begränsas till att gälla sådana tjänster, för vilka enligt stadgar eller övervägande praxis filosofie licentiatexamen utgör kompetensvillkor, då för övriga tjänster den vetenskapliga utbildningen ej kan anses v a r a av sådan betydelse, att den motiverar särskild r ä t t till tjänsteårsberäkning som docent. Då här nedan gjorts en förteckning över de ämbetsverk, som härvid avses, och de ämnen, inom vilka docentur bör berättiga till tjänsteårsberäkning för befordran, måste emellertid uppmärksammas, att tjänsteårsberäkning i m å n g a fall vid dessa verk icke h a r någon betydelse för befordran. Den är däremot av stor vikt i löneturshänseende, en fråga, som i allmänhet g r u n d a r sig på det h ä r behandlade spörsmålet och som ned a n beröres.

Ill Verk. Riksarkivet och landsarkiven. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum (ev. även det blivande Arkeologiska museet för främre Orienten och Medelhavsländerna). Nationalmuseum. Livrustkammaren. Rikets allmänna kartverk. Sveriges geologiska undersökning. Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt. Statliga specialhögskolor. Statens skogsförsöksanstalt. Statens provningsanstalt. Statens växtskyddsanstalt. Statens lokala fiskeriadministration. Statens centrala frökontrollanstalt. Undersöknings- och försöksanstalten för sötvattenfisket. Alnarps lantbruksinstitut. Statens etnografiska museum. Naturhistoriska riksmuseet. Vetenskapsakademiens observatorium.

Ämne. Historia, statskunskap. Nordisk och jämförande fornkunskap eller på vissa avdelningar det ämne, som där kommer i fråga. Konsthistoria. Konsthistoria. Geodesi. Geologi. Meteorologi, oceanografi. Det ämne, vilket tjänsten gäller. Zoologi, botanik, växtbiologi. Fysik, kemi. Zoologi, botanik. Zoologi, botanik, limnologi. Botanik. Zoologi, botanik, limnologi. Det ämne, vilket tjänsten gäller. Etnografi. Det ämne, vilket tjänsten gäller. Astronomi.

H ä r u t ö v e r finns emellertid ett antal verk, inom vilka vissa befattningar torde lämpa sig för personer med docentkompetens. Dylika verk äro statistiska centralbyrån — som dock står på gränsen till de ovan uppräknade — samt vidare pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, kommerskollegium och socialstyrelsen, inom vilka ej få tjänster finnas, i vilka en docentur i statistik, vissa grenar av matematiken eller nationalekonomi borde v a r a en värdefull merit. Liknande förhållanden gälla beträffande docenter i statskunskap, statistik och nationalekonomi inom många förvaltande verk och i fråga om medicinska fakultetens docenter för vissa befattningar i medicinalstyrelsen. Emellertid ä r det knappast skäl att för dessa verk u t f ä r d a allmänna bestämmelser av samma slag som för de tidigare uppräknade, u t a n Kungl. Maj:t borde i särskilda fall k u n n a medgiva docenter i de ämnen, som kunna ifrågakomma, r ä t t att för befordran r ä k n a tjänsteår. I fråga om såväl de först uppräknade verken som de senare, vid vilka tjänsteårsrätten blott bör beviljas in casu, böra tjänsteår få r ä k n a s för den tid, under vilken vederbörande docent bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitetet. Beträffande det antal år, som bör v a r a det högsta för tillgodoräkning medgivna, k u n n a flera möjligheter tänkas. Lämpligast synes v a r a a t t här, liksom nyss föreslagits i fråga om docenter vid juridiska fakulteten, s ä t t a

112 maximigränsen vid det för innehav av docentstipendium normala, alltså sex år. Rätt till lönetursberäkning. Av nästan lika stor betydelse för docentkåren som r ä t t e n a t t tillgodoräkna sig docenttjänstgöring som befordringsmerit efter klart preciserade normer ä r r ä t t e n a t t tillgodoräkna sig vissa docentår för placering och uppflyttning i löneklass. Denna r ä t t har, som ovan framhållits, i mer än sextio å r existerat på den för det stora flertalet docenter viktigaste banan, nämligen inom läroverken, men ä r n u i fara på g r u n d av dessas inordning under det n y a civila avlöningsreglementet, vilket icke förutsätter någon dylik r ä t t till tillgodoräknande. Konsekvenserna av denna r ä t t s försvinnande skulle för docentinstitutionen och följaktligen även för universiteten bliva synnerligen allvarliga. De belysas av följande exempel. Två forskare, båda lektorskompetenta, disputera samma termin i samma ämne. Den ene erhåller på sin avhandling betyget icke u t a n berömd godkänd, den a n d r e med u t m ä r k t beröm godkänd. Den förre söker och får omedelbart lektorat, den andre förordnas till docent och erhåller stipendium men måste vid stipendietidens utgång, alltså efter sex eller sju år, söka lektorat. Enligt förut gällande bestämmelser skulle den först utnämnde, vetenskapligt mindre meriterade lektorn vid denna tidpunkt befinna sig en löneklass över den förutvarande docenten, men enligt 1939 års avlöningsreglemente blir skillnaden två löneklasser, alltså omkring ett tusen kronor. Uppenbart är, att rekryteringen av universitetens docentkårer måste r å k a i allvarlig fara, om tjänstgöring som docent skulle komma a t t inneb ä r a en så betydande ekonomisk förlust för den, som icke lyckats erhålla ordinarie tjänst vid högskola och i stället övergår till lektorat. Ur saklig synpunkt h a r docenternas h ä v d v u n n a r ä t t till särskild lönetursberäkning veterligen aldrig ifrågasatts från något håll. Då dess avskaffande medför allvarliga vådor för universitetspersonalens rekrytering och i varje fall avsevärt ökar det inflytande, som vederbörande forskares egen ekonomiska ställning utövar på hans framtidsutsikter, bör denna sextioåriga förmån bevaras åt docenterna. Som av historiken framgått, uppmärksammade 1939 års riksdag propositionens konsekvenser i berörda hänseende och förklarade sig icke k u n n a bortse från a t t docenterna hädanefter komme att förlora en särskild lönetursrätt, som de sedan länge åtnjutit. Riksdagen hänvisade därför frågan om denna lönetursrätt till 1938 års Docentutredning och förordade, a t t Kungl. Maj:t under den tid, som förflöte från det n y a lönereglementets ikraftträdande vid läroverken och till dess a t t utredningen föranlett a n d r a bestämmelser, vid utövandet av sin dispensrätt i fråga om lönetur vid läroverk och seminarier skulle fästa särskilt avseende vid a t t vederbörande bestritt undervisning av den omfattning, som åligger docentsti-

113 pendiat. Denna av riksdagen uttryckta ståndpunkt styrker ytterligare uppfattningen, a t t docenternas rätt till särskild lönetursberäkning vid läroverk och seminarier intager en särställning inom statsförvaltningen och bör bevaras såsom överensstämmande med billighet och viktiga kulturintressen. Docentutredningen har diskuterat dessa frågor med ordföranden i allm ä n n a lönenämnden, generaldirektören E. R. Stridsberg, och med sekreteraren i samma nämnd, byrådirektören B. A. Nilsson. P å grund av dessa överläggningar h a r bekräftats, att oöverstigliga svårigheter skulle möta vid ett försök a t t förverkliga ifrågavarande önskemål genom en tillämpning på detta område av den s. k. sneddningsregeln, som föreskrives i avlöningsreglementet. Ej heller ha de här ifrågavarande önskemålen funnits k u n n a tillgodoses genom anlitande av den i avlöningsreglementet § 8 moment 3 och 4 angivna dispensvägen, till vilken riksdagen provisoriskt hänvisat. F ö r det första torde docentstipendierna icke k u n n a bet r a k t a s såsom en sådan form av avlöning eller arvode, som avses i avlöningsreglementet. Med nuvarande ordning skulle vidare, även om sneddningsregeln kunde tillämpas och docentstipendiet bestämdes till det ovan föreslagna beloppet, en docent, som befordrades till lektor, icke kunna på grund av sin tidigare tjänstgöring komma i åtnjutande av högre lön än i lägsta löneklassen för lektor. Slutligen skulle en docent, som vid sin befordran till lektor icke innehar docentstipendium, icke k u n n a på g r u n d av sin docenttjänstgöring placeras i högre löneklass, detta vare sig den egentliga sneddningsregeln eller dispensförfarande tillämpas. Överläggningarna ha däremot visat, a t t hinder ej böra föreligga för a t t tillämpa det tidigare förfarandet med tillgodoräknande av tjänsteår för lönetur i fråga om en sådan grupp tjänstemän som docenterna. Dessa i n t a g a inom förvaltningen en särställning, varför något prejudikat icke skulle skapas genom en sådan särskild anordning för deras del. Vad nu anförts till förmån för att låta lönetursordningen vila på tjänsteårsberäkning, h a r närmast avseende å docents befordran till lärarbefattning vid läroverk och seminarier. F r å g a n är emellertid av betydelse även i a n d r a fall, där docent inom f i l o s o f i s k a fakulteten vinner befordran till verk utanför universiteten, vilket regleras av civila avlöningsreglementet. Även om sneddningsregelns praktiska tillämpning här icke alltid skulle hindras därav, att avståndet mellan docentstipendiet och den lön, som i såd a n a fall skulle erbjudas, vore för stort, så skulle dock de skäl, som i övrigt anförts mot sneddningsregelns tillämpning, också h ä r äga sin giltighet. Endast genom en dylik utsträckning av rättigheten till tjänsteårsberäkning uppnås full konsekvens i principens tillämpning och beredas möjligheter till ej alltför oförmånlig övergång till annan levnadsbana även för de docenter, vilkas ämnen icke äga anknytning till skolväsendet. Liksom beträffande tjänsteårsberäkning för befordran bör man även i fråga om 8 — 39711.

114 lönetur skilja mellan de ovan uppräknade verk, för vilka allmänna bestämmelser kunna utfärdas, och dem, som böra göras till föremål för dispenser in casu. A r t e n och omfattningen av den docenttjänstgöring, som skulle k r ä v a s för åtnjutande av lönetursrätt, bör v a r a densamma, som ovan föreslagits för tjänsteårsberäkning för befordran. Inom läroverk och seminarier bör sålunda krävas undervisning av den omfattning, som åligger docentstipendiat, medan i övrigt den tid skulle få räknas, under vilken vederbörande bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitetet. Beträffande det antal år, som skulle få tillgodoräknas, föreligger en viss skillnad mellan lägre och högre tjänster. För de förstnämnda torde sex år, d. v. s. den normala tiden för stipendieinnehav, böra få räknas, liksom för befordran. Vad a n g å r högre tjänster, blir löneförbättringen i jämförelse med ett docentstipendium så stor, att det synes skäligt a t t inskränka tillgodoräknandet till tre år. Gränsen synes med h ä n s y n till den föreslagna höjningen av docentstipendiernas belopp böra d r a g a s mellan löneg r a d e r n a A 27 och A 28 enligt nu gällande civila avlöningsreglemente. Vad angår t e o l o g i e docenter, torde vid befordran till prästerliga tjänster i överensstämmelse med nuvarande praxis bestämmelsen om r ä t t till tjänsteårsberäkning på grundval av docenttjänstgöring — sålunda u t a n begränsning till högst sex år — för dem böra utsträckas till a t t gälla även i löneturshänseende i de fåtaliga fall, där den k a n tillämpas. Vid befordran till tjänster vid läroverk och seminarier böra samma regler tilllämpas som för docenter inom filosofiska fakulteten. I fråga om j u r i s docenter — liksom i analogi med dem docenter i statskunskap, statistik och nationalekonomi i fråga om tjänster, för vilka statsvetenskaplig examen medför kompetens — förordas i huvudsak de juridiska fakulteternas framställning, dock med den skillnaden, att det antal år, som högst får räknas, liksom för docenter inom filosofiska fakulteten bör v a r a sex för tjänster upp till och med lönegrad A 27 och tre för tjänster i högre lönegrad samt att den tid, under vilken vederbör a n d e docent bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitetet, lägges till grund för beräkningen. Beträffande slutligen m e d i c i n e docenter föreligger en skillnad vid befordran till tjänster, som regleras av civila eller m i l i t ä r a avlöningsreglementet, å ena sidan och vid befordran till läkartjänster å landstings eller kommuners stat å den andra. I fråga om de förra synas samma regler böra tillämpas som de, vilka föreslagits för docenter inom filosofiska fakulteten. För de senare åter torde på grund av dessa tjänsters ställning n å g r a allmänna bestämmelser h ä r u t i n n a n icke k u n n a givas. Biblioteken. Bland de verk, som ovan diskuterats, saknas de vetenskapliga biblioteken, till vilka i detta sammanhang k u n n a r ä k n a s Kungl. Biblioteket, universitetsbiblioteken, Riksdagsbiblioteket, Karolinska institu-

115 tets, Vetenskapsakademiens och Vitterhetsakademiens bibliotek samt stiftsoch landsbiblioteken i Linköping och S k a r a m. fl. Olika meningar k u n n a nämligen göras gällande beträffande rent vetenskapliga meriters värde inom ett bibliotek. Otvivelaktigt finns en tendens att betrakta bibliotekstekniken som något så speciellt, att det vetenskapliga arbete, som docentkompetens och verksamhet som docentstipendiat innebär, u r bibliotekssynp u n k t skulle vara ovidkommande. Emellertid torde det icke k u n n a bestridas, a t t inom vetenskapliga bibliotek värdet av djupare vetenskaplig utbildning måste sättas mycket högt. Vad som där kräves ä r tjänstemän med så hög vetenskaplig kompetens, att de äga grundlig kännedom om viktigare litteratur inom sitt eget fack och dessutom så god biblioteksteknisk utbildning, att de snabbt kunna orientera sig på andra områden. Under sådana förhållanden synes den vetenskapliga meriteringen böra tillmätas ett betydande värde även på biblioteksbanan. H ä r t i l l kommer vidare, att biblioteken näst läroverken torde v a r a det område, till vilket flertalet docenter önska övergå. För docenter, som sakna a n k n y t n i n g till skola och museer eller läggning för dessa banor, ä r biblioteksbanan ofta den närmast tänkbara. Av betydelse är vidare det läge, som uppstår, om en ostipendierad docent, som ä r biblioteksamanuens, får tillfälle a t t erhålla docentstipendium. I ett sådant fall torde mycket bero på om h a n h a r möjlighet a t t under stipendietiden bevara sin befordrings- och lönetur inom verket. Om så ej ä r förhållandet, blir risken för honom så stor, a t t h a n mången gång torde avstå från att söka stipendiet. Härigenom minskas universitetens möjligheter a t t på bästa sätt rekrytera sin kår av stipendierade docenter. E t t k l a r t universitetsintresse är sålunda, att en vid biblioteken anställd docent i dylikt fall sättes i stånd att mottaga stipendium u t a n skada för sin framtida bana. Men om bestämmelser i denna riktning utfärdas, kräver konsekvensen, att samma tillgodoräkningsmöjlighet beredes docent, v a r s stipendiattjänstgöring ligger före inträdet i bibliotekstjänst. Emellertid synes r ä t t för docent att r ä k n a tjänsteår för befordran och lönetur inom biblioteken böra begränsas till sådana bibliotek, inom vilka den till h a n s vetenskap hörande litteraturen avses att v a r a på ett omfattande sätt representerad, och sålunda icke tillkomma t. ex. humanistiska docenter vid Vetenskapsakademiens bibliotek eller docenter i matematisknaturvetenskapliga ämnen vid Kungl. Biblioteket. Det föreslås således, att docenter måtte vid dem av ovan åsyftade bibliotek, i vilka den ifrågavarande docentens vetenskap avses att v a r a på ett omfattande sätt representerad, efter samma grunder som i de ovan uppräknade verken få tillgodoräkna sig för befordran och lönetur upp till högst sex år av den tid, under vilken de bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitetet. Docenters rätt att räkna tjänsteår för pension. Av stor betydelse för

docenterna och följaktligen för rekryteringen av universitetens lärarkår äro de bestämmelser, under vilka en docent, som övergår till ordinarie statstjänst, får tillgodoräkna sig tjänsteår för pension. Det civila tjänstepensionsreglementet av 1934 (Sv.F.S. n:r 442) förutsätter med vissa undantag för rätt till full pension trettio tjänsteår, varvid tjänsteår beräknas för tid, under vilken tjänsteman före uppnående av pensionsåldern innehaft med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst, eller för vilken erlagts avgift för tjänstepensionering till av staten upprättad eller understödd pensionskassa. Under detta reglemente äro från och med 1938 även läroverk och seminarier inordnade. Det torde vara ganska vanligt, att docent, som under sex eller sju år innehaft docentstipendium och sedan övergår till annan befattning i statens tjänst, vid denna sin övergång har en högre levnadsålder än 35 år och sålunda icke får möjlighet att i den nya befattningen uppnå rätt till full pension. En ålder av omkring 40 år eller till och med därutöver torde i själva verket icke sällan förekomma vid befordran till tjänst utanför universiteten. Av de docenter vid Uppsala universitet, som icke inneha ordinarie statstjänst vid sidan av docenturen, voro sålunda vårterminen 1939 62 födda 1903 eller tidigare. Av dessa hade emellertid icke så få pensionsrätt som e. o. tjänstemän eller komma ur annan synpunkt icke i betraktande i fråga om rätt till statlig pension. Kvar måste dock stå ett avsevärt antal. Följden av de här berörda förhållandena blir, att ett betydande antal docenter, som befordrats till befattningar utanför universiteten, endast kunna komma i åtnjutande av avkortad pension. Deras tjänstgöring som docent blir sålunda för dem ur ekonomisk synpunkt oförmånlig i jämförelse med deras kolleger, som icke i egenskap av docenter stannat vid universitetet utan omedelbart övergått till annan bana. Professorer och laboratorer vid universiteten äro numera inordnade under civila tjänstepensionsreglementet, varvid den ändring av de ovan nämnda bestämmelserna skett, att rätt till full pension inträder redan vid uppnådda tjugofem tjänsteår. Vidare har härvid förutsatts, att professor eller laborator som tjänsteår för pension skall äga rätt att räkna de docentår, under vilka han bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitetet. Utarbetandet av närmare bestämmelser härom pågår för närvarande. Billighet och universitetens intresse synas kräva, att motsvarande bestämmelser införas för docenter, som övergå till befattning i statens tjänst utanför universiteten. Skälen härför framträda med synnerlig styrka, då man betänker, att för full pension i dessa tjänster i regel fordras trettio tjänsteår. Detta är sålunda fallet exempelvis med lektorer. Det föreslås därför, att de grunder, som antagits i fråga om rätt för pro-

117 fessor och laborator att som tjänsteår i n b e r ä k n a sin docenttid, utsträckas a t t gälla även vid docents övergång till a n n a n statstjänst. Värdering av vetenskapliga meriter vid ansökan om lektorat. E n angelägenhet av ej ringa vikt för u n d e r l ä t t a n d e av docenters övergång till läroverken är, att vetenskapliga meriter vid tillsättande av lektorstjänster v ä r d e r a s efter fasta och tillfredsställande normer. Beträffande gradualavh a n d l i n g a r n a äro de graderade betygen avsedda att utgöra en sådan. S v å r a r e ä r förhållandet med övriga vetenskapliga specimina, och just för docenterna äro dessa ofta av mycket stor betydelse. Någon gång förekommer, att skolöverstyrelsen tillkallar särskilda sakkunniga för att avgiva y t t r a n d e över de sökandes produktion, men någon n ä r m a r e regleringav denna praxis finnes icke. E n betryggande värdering av ifrågavarande meriter skulle kunna uppnås, om till skolöverstyrelsens förfogande i dylika fall ställdes ett vetenskapligt råd, sammansatt av en eller två representanter för varje vetenskap, av vilken delar behandlas vid skolundervisningen. Rådets medlemmar borde väljas av Kungl. Maj:t bland universitets- och högskoleprofessorerna eller personer med motsvarande kompetens. Vid konkurrenser om tjänster vid läroverk eller seminarier, där någon av de sökande åberopar vetenskapliga meriter utöver sin gradualavhandling, skulle skolöverstyrelsen inhämta kort, motiverat y t t r a n d e av den eller dem av rådets medlemmar, som representera ifrågavarande ämnen. E n dylik uppgift skulle knappast bliva alltför betungande för rådets ledamöter, då man i allmänhet kan förutsätta, att de så noggrant följa den vetenskapliga produktionen, var och en på sitt område, att de vid de ej alltför talr i k a tillfällen, som h ä r ifrågakomma, u t a n n ä m n v ä r d tidsutdräkt skulle k u n n a avgiva yttranden för det ändamål, som avses. Till skolöverstyrelsens förfogande bör alltså ställas en rådgivande n ä m n d av här ovan antydd sammansättning och med uppgift att avgiva y t t r a n d e n över de vetenskapliga skrifter, som åberopas vid ansökn i n g a r till tjänster vid de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna och högre lärarinneseminariet. Utvidgning av behörighet till lektorat i vissa ämnen. Enligt nu gällande läroverksstadga medför licentiatexamen i statskunskap med minst betyget med beröm godkänd behörighet till lektorat, v a r i historia med samhällsl ä r a ingår, och på samma sätt licentiatexamen i mekanik eller astronomi behörighet till lektorat, vari matematik ingår, samt licentiatexamen i geologi med mineralogi behörighet till lektorat, v a r i geografi ingår. Lärarutbildningssakkunniga ha för behörighet i geografi föreslagit den inskränkning, att licentiatexamen i geologi skall v a r a förenad med högsta betyget i geografi i ämbetsexamen eller lägst betyget godkänd i licentiatexamen i samma ämne. Såväl Universitetsberedningen som docentföreningarna ha understrukit,

118 a t t det för att underlätta docents övergång till l ä r a r b a n a n vore önskvärt, a t t licentiatexamen i ytterligare ett eller a n n a t akademiskt examensämne, som ej kan anses motsvara skolämne men omfattar någon del av ett skolämne eller ett mycket närbesläktat område, kunde på vissa villkor tillerkännas likvärdighet med licentiatexamen i skolämnet i fråga. Förslagsvis har framförts tanken att l å t a licentiatexamen i klassisk fornkunskap och antikens historia berättiga till lektorat, v a r i latin eller grekiska ingår, samt licentiatexamen i växtbiologi till lektorat, v a r i biologi ingår. Härutöver förefalla starka skäl tala för att låta även licentiatexamen i ärftlighetslära medföra behörighet till lektorat, v a r i biologi ingår. Vidare skulle man k u n n a låta licentiatexamen i grekiska medföra behörighet till lektorat, v a r i latin ingår. F ö r högre studier i grekiska fordras så ingående kunskaper i latin, att en dylik bestämmelse förefaller väl motiverad, och den skulle utgöra ett s t a r k t stöd för de vetenskapliga studierna i det betydelsefulla ämnet grekiska, vars ställning avsevärt försvagats efter 1927 års skolreform. Slutligen torde licentiatexamen i psykologi och pedagogik böra medföra behörighet till lektorat, v a r i filosofi ingår. Om denna utsträckning av behörighetsbestämmelserna, vilken förordas, bleve förverkligad, skulle den otvivelaktigt i ej r i n g a grad underlätta övergången till l ä r a r b a n a n för docenter i ifrågavarande ämnen. Å andra sidan är det u r läroverkens synpunkt av väsentlig betydelse, a t t den, som erhåller lektorat tack vare licentiatexamen i ett examensämne, som blott utgör en mindre del av ett i tjänsten ingående skolämne, verkligen äger tillräckliga kunskaper i hela detta skolämne. Detta gäller ej blott de ämnen, som beröras av de utvidgade behörighetsbestämmelser, som ovan föreslagits, u t a n även de redan förut enligt läroverksstadgan § 178 moment 1 medgivna, nämligen statskunskap, mekanik, astronomi och geologi. E n dylik g a r a n t i skulle k u n n a skapas genom allmänt tillämpande av grunderna för det förslag, som framlagts av lärarutbildningssakkunniga beträffande geologilicentiaters behörighet till lektorat i geografi. Till detta förslag finnes motsvarighet i av de humanistiska sektionerna framlagda, för n ä r v a r a n d e hos Kungl. Maj:t vilande förslag rörande licentiaters i klassisk fornkunskap och antikens historia behörighet till lektorat i klassiska språk. Den kompetens i det egentliga skolämnet, som borde krävas av licentiat i närbesläktat ämne, bör sålunda v a r a antingen licentiatexamen med betyget godkänd eller också högsta betyget i ämbetsexamen, kompletterad med två terminers aktivt deltagande i licentiatseminariets övningar, där sådana förekomma, för vinnande av större förtrogenhet med den vetenskapliga metodiken inom ämnet. Om denna princip godtoges, skulle för behörighet till lektorstjänst av en licentiat i statskunskap k r ä v a s i historia betyget berömlig i filosofisk ämbetsexamen samt de ovannämnda licentiatseminarieövningarna eller också betyget godkänd i licentiatexamen, av en licentiat i mekanik eller

119 astronomi motsvarande prestation i matematik, av en licentiat i geologi motsvarande prestation i geografi, av en licentiat i växtbiologi eller ärftlighetslära motsvarande prestation i botanik, av en licentiat i klassisk fornkunskap och antikens historia motsvarande prestation i latin eller grekiska, av en licentiat i grekiska motsvarande prestation i latin samt av en licentiat i psykologi och pedagogik motsvarande prestation i teoretisk filosofi. Läroverksstadgan § 178 moment 1, sista stycket bör ä n d r a s i överensstämmelse härmed. Lärarutbildningssakkunnigas förslag. Den 26 november 1938 framlade 1936 års lärarutbildningssakkunniga sitt förut berörda betänkande. E n av kärnpunkterna i deras förslag ä r skapandet av en s p ä r r a n o r d n i n g för inträdessökande å lärarbanan. E n d a s t ett för varje läsår av Kungl. Maj:t fastställt antal studerande skulle få mottagas vid universitet och högskolor till studier för vinnande av behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk. Ingen skulle för sådana studier k u n n a mottagas, som vid ingången av det kalenderår, under vilket studierna skola påbörjas, redan fyllt 26 år, annat än efter särskilt beslut av kanslern för rikets universitet i samråd med skolöverstyrelsen. H u r u v i d a och i så fall i vilken form dessa förslag komma att förverkligas, står ännu i vida fältet. Skulle emellertid en stadga i huvudsaklig överensstämmelse med lärarutbildningssakkunnigas förslag bliva utfärdad, ä r det tydligt, a t t den i hög grad skulle försvåra, ja, kanske omöjliggöra övergång till l ä r a r b a n a n för de docenter, som icke i förväg skaffat sig behörighet därtill genom att genomgå den av lärarutbildningssakkunniga föreskrivna utbildningskursen, vilken otvivelaktigt skulle inverka störande och fördröjande på deras vetenskapliga utbildning. Följden skulle bliva, att differentieringen mellan de studerande, som ä m n a ä g n a sig åt den vetenskapliga banan, och dem, som ämna gå lärarbanan, skulle bliva skarpare än nu och ske redan vid universitetsstudiernas början. Därmed skulle det nu existerande, för båda p a r t e r n a värdefulla, personliga sambandet mellan universitets- och gymnasieundervisning försvagas. Troligt är visserligen, att kanslern i många fall skulle nyttja sin dispensr ä t t för a t t bereda docenter tillträde till den spärrade lärarutbildningen. Men otvivelaktigt är, att det trots denna möjlighet skulle härska en ovisshet, som vore högst menlig för universiteten och deras docenter. Om förslaget genomföres, böra universitetsmyndigheterna allvarligt u p p m a n a alla, som inleda vetenskapliga studier, a t t i god tid skaffa sig läroverkslärarbehörighet. Men då denna manings åtföljande skulle innebära en försening av de akademiska studierna, komme den säkert i åtskilliga fall a t t bliva förgäves. Det är därför nödvändigt, a t t lärarutbildningssakkunnigas förslag kompletteras med en bestämmelse om r ä t t för docenter a t t u t a n hänsyn till levnadsålder genomgå lärarutbildningen. H ä r v i d böra docenter, som under minst ett år meddelat undervisning av den omfatt-

ning, som är ålagd docentstipendiat, befrias från den av lärarutbildningssakkunniga föreslagna förberedande lärarkursen, omfattande 70 timmars undervisning och auskultation, vilken skulle innebära en tidsförlust utan nämnvärd pedagogisk vinst för dem, som redan idkat en omfattande undervisningsverksamhet. Däremot torde de till den föreslagna förberedande lärarutbildningen hörande tre kurserna i talteknik, svenska språket och uppfostringspsykologi vara av värde även för ifrågavarande docenter. Endast om vid ett genomförande av grundtankarna i lärarutbildningssakkunnigas förslag dessa undantagsbestämmelser införas, bevaras åt docenterna den möjlighet att vid utebliven akademisk befordran vinna sitt levebröd på lärarbanan, utan vilken en tillfredsställande rekrytering av docentkårerna i många ämnen med säkerhet skulle komma att erbjuda betydande praktiska svårigheter.

Kap. XI. Sammanfattande redogörelse för de sakkunnigas förslag. A. Förordnande och entledigande av docent. I fråga om förordnande och entledigande av docent ha de sakkunniga framlagt huvudsakligen följande förslag: 1) Såsom förutsättning för docentförordnande sättes den vetenskapliga skickligheten före undervisningens behov (s. 24). 2) Särskild sakkunnig för bedömande av den vetenskapliga skickligheten skall tillkallas, då vid väckt förslag om förordnande av docent yrkande därom framställes inom fakultet eller sektion (s. 25). 3) F ö r u t s ä t t n i n g a r för större likformighet i fråga om den för docentförordnandena betydelsefulla betygssättningen av doktorsavhandlingar skapas genom spikningstidens utsträckning till tre veckor, vilken tid endast i särskilda undantagsfall kan förkortas till fjorton dagar, och inrättandet av en särskild betygsnämnd för att förbereda betygssättningen. Fakultetsopponenten bör v a r a skyldig att till denna betygsnämnd avgiva motiverat utlåtande om avhandlingen. Avhandlingen bör av disputanden anmälas hos dekanus senast en månad före den avsedda spikningsdagen (s. 26 ff.). 4) Docent skall v a r a skyldig att avgå från sin docentur vid uppnådda 65 års ålder. Docent, som avflyttar från universitetsstaden, bör, då särskilda skäl därtill föreligga, efter framställning från fakultet eller sektion kunna erhålla fortsatt förordnande för högst tre år i sänder. Docentförordnande kan återkallas för docent, som v a r a k t i g t upphört att bedriva vetenskaplig forskning och undervisning (s. 30 f.). B.

Docenterna och den propedeutiska undervisningen.

I fråga om docenternas ställning till den propedeutiska undervisningen ha de sakkunniga framlagt huvudsakligen följande förslag: 1) Behovet av propedeutisk undervisning bör icke enbart eller ens huvudsakligen tillgodoses genom de stipendierade docenterna (s. 33). 2) För a t t tillgodose universitetens behov av medel för uppehållande av dylik undervisning böra följande a n o r d n i n g a r träffas. a) Vid v a r t d e r a universitetet i n r ä t t a s biträdande lärartjänster i ämnena religionshistoria, litteraturhistoria, pedagogik, nordisk och jämförande fornkunskap, fysik, zoologi och botanik (s. 34 f.).

122 b) Årliga anslagssummor beviljas för a t t användas såsom kursarvoden allt efter behov. Dessa summor utgöra vid v a r d e r a teologiska fakulteten 6,000 kronor, vid juridiska fakulteten i Uppsala 10,000 kronor utöver nuvarande kursarvoden, vid juridiska fakulteten i Lund 10,540 kronor utöver nuvarande kursarvoden, vid vardera medicinska fakulteten 16,000 kronor utöver nuvarande kursarvoden, vid Karolinska institutet 24,000 kronor utöver nuvarande kursarvoden, vid vardera humanistiska sektionen 22,250 kronor och därjämte, likaledes vid v a r d e r a sektionen, 3,000 kronor för en kurs i Sveriges sociala och ekonomiska historia, samt vid v a r d e r a matematisk-naturvetenskapliga sektionen 8,000 kronor (s. 36 ff.). c) Härjämte föreslås vid v a r t d e r a universitetet en ny assistenttjänst i vartdera av ämnena kemi och geologi samt en amanuenstjänst i ämnet mekanik och matematisk fysik (s. 38).

C.

Docentstipendierna.

I fråga om docentstipendierna ha de sakkunniga framlagt huvudsakligen följande förslag: 1. Antal och fördelning. Docentstipendierna ökas a) i Uppsala från 41 till 57, fördelade på 5 teologiska, 3 juridiska, 6 medicinska, 25 humanistiska och 18 matematisk-naturvetenskapliga; b) i Lund från 40 till 55, fördelade på 5 teologiska, 3 juridiska, 7 medicinska, 23 humanistiska och 17 matematisk-naturvetenskapliga; c) vid Karolinska institutet från 5 till 10 (s. 45 ff.). Docent, som representerar ett ämne, vilket ingår i viss ämnesgrupp, men erhållit rörligt stipendium, skall, då stipendium inom gruppen blir ledigt, överflyttas till detta, om ej a n n a t ämne åtnjuter företrädesrätt till detta stipendium och kompetent sökande i nämnda ämne finnes. Om docentstipendium, till vilket visst ämne åtnjuter företräde, h a r tilldelats docent i annat ämne, skall det ledigförklaras efter treårsperiodens u t g å n g (s. 53 f.). 2. Stipendiernas storlek höjes från 6,000 till 8,000 kronor (s. 55 ff.). 3. Stipendietiden. F r å g a om förlängning av stipendietiden med det sjunde året avgöres av kanslern, ej som nu av Kungl. Maj:t (s. 58). 4. Docentstipendiats tjänstgöringsskyldighet. De särskilda beräkningsgrunderna i fråga om propedeutiska föreläsningar avskaffas. Universitetsstatuterna § 106 moment 3 ändras i syfte a t t möjliggöra ett smidigare utnyttjande av docentstipendiaternas undervisning. För a t t göra den akademiska undervisningen mer effektiv i n r ä t t a s undervisningsnämnder inom den filosofiska fakultetens sektioner, eventuellt även i de a n d r a fakulteterna, och utrustas med befogenhet a t t infordra behövliga uppgifter, uppgöra förslag till undervisningsplan för nästkommande termin samt att ålägga akademisk lärare, som ej i behörig tid inkommer

123 med begärda uppgifter, viss undervisning. Föreläsningskatalogerna uppställas jämväl ämne för ämne (s. 62 ff.). Docent må kunna för vetenskapligt arbete befrias från tjänstgöringsskyldighet en termin under var treårsperiod. I särskilda undantagsfall må denna befrielse k u n n a utsträckas till ä n n u en termin (s. 64 f.). 5. Docentstipendiats sjukdom. Förhållandena regleras med hänsyn till de olika omständigheter, som kunna föreligga. Då tjänstgöring, som inställts på grund av sjukdom, icke återtages, avstår docentstipendiaten under denna tid 1/3 av stipendiet. Övre tidsgränsen för tjänstledighet på grund av sjukdom sättes vid ett år, dock med r ä t t för Kungl. Maj:t att medgiva längre tjänstledighet med bibehållen del av stipendiet (s. 66 f.). 6. Docentstipendiats bisysslor. Bestämmelserna preciseras ytterligare. Då docentstipendium kombineras med a n n a n tjänst vid universitet eller dess undervisningssjukhus, skall i vissa fall stipendiet, icke som n u lönen för den andra tjänsten, minskas, så a t t sammanlagda beloppet ej överstiger den fastställda maximigränsen, vilken höjes till 10,500 kronor (s. 67 f.). 7. Grunderna för tillsättande av docentstipendium. Anciennitet får åberopas, allenast då skickligheten prövats lika (s. 68). 8. Docentstipendiefonderna. Docent erhåller r ä t t att ingiva ansökan om anslag u r docentstipendiefond. Dylikt anslag bör kunna utdelas för vetenskaplig forskning u t a n k r a v på undervisningsprestation. Docent, som väl formellt innehar men icke uppbär docentstipendium, skall k u n n a erhålla anslag u r sådan fond (s. 69 f.).

D.

Forskarstipendierna.

I fråga om forskarstipendierna ha de sakkunniga framlagt huvudsakligen följande förslag: 1) Antalet ökas från fem till tio, av vilka fyra knytas till v a r t d e r a universitetet och två till Karolinska institutet. Av de fyra stipendierna vid v a r t d e r a universitetet skall ett v a r a gemensamt för teologiska och juridiska fakulteterna, ett tillhöra medicinska fakulteten och ett v a r d e r a av filosofiska fakultetens sektioner (s. 71 ff.). 2) Stipendiebeloppet höjes från 7,000 till 9,000 kronor (s. 73). 3) R ä t t för docent att anmäla sig till ledigt forskarstipendium införes. Sakkunniggranskning anställes dock blott rörande de tre till synes mest förtjänta bland de anmälda eller föreslagna, vilka tre sedan av fakultet eller sektion uppföras på graderat förslag, som översändes till konsistoriet (s. 73 f.). 4) Särskild forskarstipendiefond u p p r ä t t a s för varje stipendium (s. 74).

124 E.

Opponentuppdrag.

I fråga om opponentuppdrag ha de sakkunniga framlagt huvudsakligen följande förslag: 1) Universitetsstatuterna § 120 ändras så att, a) det klart framgår, att akademisk lärares skyldighet att å t a g a sig opponentuppdrag blott gäller inom hans egen vetenskap; b) mellan två oppositioner med samma opponent skall förflyta minst en månad; c) samma l ä r a r e om möjligt ej må förordnas att opponera mer än t v å gånger under samma läsår; och d) docent om möjligt ej förordnas att opponera under speciminationstid (s. 76 f.). 2) Ersättningen för opposition ökas, a) om den u t g å r i form av nedsatt tjänstgöringsskyldighet, till befrielse från högst 8 föreläsningar mot tidigare 6, och b) om den u t g å r i penningar, från lägst 200, högst 300 kronor, till lägst 300, högst 400 kronor. I vissa fall bör kanslern kunna bevilja även docentstipendiat ersättning för opposition i form av penningar (s. 77 f.). 3) Penningersättning för opposition skall u t g å av särskilt anslag, ej som nu u r docentstipendiefond (s. 78). F.

Vikariatsförordnanden.

I fråga om vikariatsförordnanden ha de sakkunniga framlagt huvudsakligen följande förslag: 1) Grundbeloppet för arvode åt vikarierande professor höjes från 7,000 till 9,500 kronor och för vikarierande laborator e. d. från 6,500 till 8,400 kronor (s. 82). 2) Efter tre års fullt vikariat höjas dessa belopp till 10,500, respektive 8,800 kronor (s. 83). 3) Om docentstipendiat, vilken förordnas till vikarie med full tjänstgöring, utöver stipendiet innehar a n n a n avlönad befattning vid universitetet eller dess sjukhus, må vikariatsarvodet för honom ej sättas lägre än hans dittillsvarande inkomst (s. 83). 4) Vikarie, som uppehåller befattning under del av termin, till vilken större del av tjänstgöringen än den normala koncentreras, må erhålla vikariatsarvode, som svarar mot hans verkliga arbetsbörda (s. 83 f.). 5) För vikariatsarvode, avseende vikariat, som förutses motsvara minst en termin, skall ej docentstipendium u t a n anslaget för vikariatsersättning tagas i anspråk. Docentstipendium, som blir disponibelt på grund av innehavarens vikariatsförordnande, må efter kanslerns prövning anslås ledigt,

125 när det beräknas v a r a tillgängligt för minst en lästermin. Om stipendiet icke tilldelas a n n a n docent, skall det ingå till docentstipendiefonden (s. 84 f.). 6) Legat och andra stipendier än docentstipendier må ej k u n n a tagas i anspråk för vikariatsarvoden (s. 85). 7) Docentstipendiat, som förordnas till vikarie vid en tidpunkt, då h a n redan fullgjort sin tjänstgöringsskyldighet för terminen, må som vikariatsarvode erhålla ett belopp, motsvarande tjänstgöringspenningarna i den m å n de kunna tagas i anspråk, samt docentstipendiet, även om detta belopp för år räknat överstiger vad eljest ä r stadgat (s. 86 f.). 8) Vid partiella vikariat böra avdrag å den ordinarie tjänsteinnehavarens tjänstgöringspenningar och arvode åt vikarien u t m ä t a s med h ä n s y n till hur stor del av tjänstgöringen under ifrågavarande tid som verkligen åligger vikarien (s. 87 ff.). 9) Då tjänstledighet omfattar två eller flera på v a r a n d r a följande hela terminer, bör den även omfatta mellanliggande ferier, även om följden skulle bliva, att återbäring av redan mottagna tjänstgöringspenningar måste ske. Tjänstledighet, som omfattar tiden n ä r m a s t före och n ä r m a s t efter påsk, bör omfatta även påskferien (s. 89 f.). G. Docenternas ställning i n o m universitetens administrativa o r ganisation. I fråga om docenternas ställning inom universitetsorganisationen ha de sakkunniga framlagt i huvudsak följande förslag: 1) A n n a n ordinarie lärare än professor, vilken företräder vetenskap, v a r i professor saknas, må äga r ä t t a t t inom fakultet eller sektion deltaga i överläggning och beslut rörande ärende, som berör ifrågavarande vetenskap. Företrädes sådant ämne allenast av docent, skall sådan docent adjungeras i fakultet eller sektion vid behandling av fråga, som rör ämnet (s. 92). 2) Professorsvikarie, vars förordnande omfattar minst en termin, må äga säte och stämma i fakultet eller sektion, om de ej förbehållits professurens ordinarie innehavare; dock må vikarien ej u t a n särskild adjunktion deltaga i behandling av ärende angående anställande av docent eller tillsättande av lärarbefattning (s. 92). H. Resestipendier för obefordrade vetenskapsidkare. I fråga om riksstatens resestipendier för obefordrade vetenskapsidkare h a de sakkunniga framlagt i huvudsak följande förslag: 1) Stipendierna, som n u utgå i form av ett å 2,500 kronor och ett å 1,500 kronor vid v a r t d e r a universitetet, ökas till att utgöra vid v a r t d e r a uni-

126 versitetet sammanlagt 12,500 kronor och vid Karolinska institutet 5,000 kronor. 2) Stipendierna böra ej utgå med fasta belopp u t a n utmätas efter omständigheterna. Till samma stipendiat må under loppet av fem å r dock ej u t g å mer än 4,000 kronor. 3) Stipendierna böra undantagsvis kunna utgå även för inrikes resor (s. 93 f.). I.

Docents övergång till annan levnadsbana.

I fråga om docents övergång till a n n a n levnadsbana ha de sakkunniga framlagt i huvudsak följande förslag: 1. Tjänsteårsberäkning för doktorsgrad. Doktorsgrad räknas såsom merit för befordran lika med två tjänsteår, om avhandlingen bedömts med godkänd eller icke u t a n beröm godkänd, och som tre tjänsteår, om avhandlingen bedömts med högre betyg. Denna beräkning skall gälla a) beträffande t e o l o g i e doktorsgrad i fråga om prästtjänster (s. 106); b) beträffande j u r i s doktorsgrad i ämnena civilrätt, speciell privatr ä t t , internationell privaträtt, processrätt, straffrätt och de delar av r ä t t s historien, som äga samband med n ä m n d a ämnen, inom hovrätt samt i ä m n e n a statsrätt, finansrätt, förvaltningsrätt, de delar av rättshistorien, som äga samband med n ä m n d a ämnen, samt nationalekonomi inom förvaltande verk i fråga om tjänster, för vilka juris kandidatexamen medför kompetens (s. 107); c) beträffande m e d i c i n e doktorsgrad vid tillsättning av såväl sjukhusläkartjänster som civila och militära läkarbefattningar (s. 107) och d) beträffande f i l o s o f i e doktorsgrad i fråga om prästtjänster och tjänster, för vilka filosofie licentiatexamen medför kompetens, samt i fråga om ämnena statskunskap, statistik och nationalekonomi, såvitt det rör tjänster inom förvaltande verk, för vilka statsvetenskaplig examen medför kompetens (s. 107). 2. Rätt att tillgodoräkna sig docenttjänstgöring som merit för befordran. a) T e o l o g i e docenter äga r ä t t till enkel tjänsteårsberäkning i fråga om prästerliga tjänster för den tid, v a r u n d e r de bedrivit undervisningseller forskningsverksamhet vid universitet. Inom läroverk och seminarier må de åtjnuta samma ställning som filosofie docenter (s. 108). b) J u r i s docenter i ämnena civilrätt, speciell p r i v a t r ä t t etc. erhålla för befordran inom hovrätt r ä t t att tillgodoräkna sig intill sex å r av den tid, under vilken de bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet

127 vid universitet. J u r i s docenter i ämnena statsrätt, finansrätt etc. erhålla för befordran inom förvaltande verk till tjänster, för vilka juris kandidatexamen medför kompetens, samma förmån (s. 108 f.). c) M e d i c i n e docenter äga r ä t t att såväl för sjukhustjänster som å den civila och militära läkarbanan som tjänsteår r ä k n a intill sex år och i vissa fall därutöver av den tid, varunder de bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitet. Docenter i kliniska ämnen erhålla r ä t t att under vissa förutsättningar tillgodoräkna sig tre, i vissa fall sex å r av sin docenttjänstgöring såsom likvärdiga med s. k. sjukhusår (s. 109 f.). d) F i l o s o f i e — liksom teologie — docenter behålla sin hittillsvarande r ä t t att tillgodoräkna sig docenttjänstgöring inom läroverk och seminarier. Härutöver införes inom vissa u p p r ä k n a d e statliga verk samt efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t för vissa tjänster inom a n d r a verk r ä t t för docent att för befordran tillgodoräkna sig intill sex å r av den tid, under vilken han bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitet (s. 110 ff.). 3. Rätt att tillgodoräkna sig docenttjänstgöring för lönetur. a) T e o l o g i e docenter äga i fråga om prästerliga tjänster r ä t t a t t räkna tjänsteår för lönetur på samma sätt som för befordran och erhålla inom läroverken samma ställning som filosofie docenter. b) J u r i s docenter erhålla r ä t t att efter samma grunder, som föreslagits i fråga om tjänsteårsberäkning för befordran, för placering och uppflyttning i löneklass tillgodoräkna sig intill sex år, n ä r det gäller tjänst i lönegrad A 27 eller därunder och intill tre år i högre lönegrad. c) M e d i c i n e docenter erhålla r ä t t att vid befordran till tjänster, som regleras av civila eller militära avlöningsreglementet, tillgodoräkna sig för placering och uppflyttning i löneklass beträffande tjänster motsvarande lönegrad A 27 eller därunder intill sex år och beträffande tjänster i högre lönegrad intill tre år av den tid, under vilken de bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitet. d) F i l o s o f i e docenter erhålla r ä t t att i fråga om de under 2 d) nämnda verk och tjänster tillgodoräkna sig för placering och uppflyttning i löneklass beträffande tjänster i lönegrad A 27 eller därunder intill sex år och beträffande tjänster i högre lönegrad intill tre å r av den tid, under vilken de bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitet; inom läroverk och seminarier åtnjuta de samma förmåner men blott för intill sex, respektive tre år av den tid, under vilken de fullgjort tjänstgöring av minst den omfattning, som åligger docentstipendiat (s. 112 ff.). 4. Biblioteken. Beträffande övergång till tjänster vid statens vetenskapliga bibliotek gäller vad som nämnts under 2) och 3) blott vid de

128 bibliotek, inom vilka den vetenskap, som vederbörande docent företräder, avses att v a r a väl representerad (s. 114 f.). 5. Pensioneringsbestämmelser. De grunder, som antagits i fråga om r ä t t för professor a t t som tjänsteår för pension inberäkna sin docenttid, utsträckas att gälla även docent, som övergått till a n n a n statstjänst (s. 115 f.). 6. Vetenskapligt råd. Vid skolöverstyrelsens sida ställes ett vetenskapligt r å d för avgivande av y t t r a n d e över sökandes till lektorstjänst vetenskapliga meriter, n ä r sådana åberopas utöver gradualavhandling (s. 117). 7. Behörighet till lektorat. Bestämmelserna om behörighet till lektorat i vissa ämnen utvidgas, så att licentiat i klassisk fornkunskap och antikens historia blir behörig till lektorat i latin eller grekiska, licentiat i växtbiologi eller ärftlighetslära till lektorat i biologi, licentiat i grekiska till lektorat i latin och licentiat i psykologi och pedagogik till lektorat i filosofi. För a t t erhålla lektorat på grund av licentiatexamen i ett ämne, som antingen omfattar endast någon del av lektoratets ifrågavarande ämne eller är n ä r a besläktat med detta, skall k r ä v a s a t t h a avlagt licentiatexamen med betyget godkänd i lektoratets ämne eller däri ha avlagt filosofisk ämbetsexamen med betyget berömlig, kompletterad med ett par terminers deltagande i licentiatseminariets övningar, där sådana förekomma (s. 117 ff.). 8. Lärarutbildningssakkunnigas förslag. Om tillträdet till l ä r a r b a n a n skulle göras beroende av de förutsättningar, som lärarutbildningssakkunniga föreslagit, böra docenter erhålla r ä t t att u t a n h ä n s y n till levnadsålder genomgå lärarutbildningen och docenter, som under minst ett år meddelat undervisning av den omfattning, som åligger docentstipendiat, befrias från den förberedande lärarkursen (s. 119 f.).

Reservationer. Till de sakkunnigas betänkande har professor Nilsson fogat följande två reservationer: 1) I likhet med Universitetsberedningen har Docentutredningens majoritet avstyrkt förslaget om upprättande av rörliga professurer, dock under betonande av nödvändigheten, att personliga professurer upprättas, där skäl därtill finnas, och detta icke endast i ämnen, som utgöra nya forskningsgrenar. Vad denna fråga beträffar, har jag deltagit i det yttrande, som i denna fråga avgavs av större akademiska konsistoriet i Lund såsom svar på remissen av Universitetsberedningens betänkande. Härmed får jag reservera mig till förmån för det yrkande på upprättande av rörliga professurer, under vissa garantier, som däri framställdes. Yttrandet lyder som följer: Konsistoriet finner, att personliga professurer äro att föredraga framför rörliga, om personliga stå att erhålla utan allt för stora svårigheter, då verkliga skäl kunna förebringas; men då det visat sig, att personliga professurer endast inrättas i särskilda undantagsfall, vill konsistoriet tillstyrka, att ett visst antal rörliga professurer inrättas, varvid sådana bestämmelser böra träffas, att de endast tilldelas högt förtjänta vetenskapsmän. I fall en dylik saknas, bör en rörlig professur tillsvidare ställas på vakans med rätt för universitetet att återfå den, då lämplig kandidat kan nämnas. För den här företrädda ståndpunkten får konsistoriet särskilt hänvisa till statsrådets och chefens för ecklesiastikdepartementet yttrande, citerat i beredningens betänkande sid. 5. 2) Den andra punkt, på vilken jag får anmäla avvikande mening, är den, att Docentutredningens majoritet icke framfört förslaget att bereda möjlighet för vetenskapsman bosatt utanför universitetsstaden att erhålla docentförordnande. En dylik möjlighet hade medgivits av tidigare praxis och särskilt utnyttjats av medicinska fakulteten i Lund. Då i ett särskilt fall vid universitetet i Uppsala restriktiva tendenser framträdde, ingav jag till filosofiska fakulteten i Lund den 18 sept. 1925 ett förslag avseende att säkerställa och reglera förutvarande praxis genom uttryckliga stadganden, vilka medgåve möjlighet dels för vetenskapsman, bosatt utanför universitetsstaden att erhålla docentförordnande för viss kortare tid, dels för docent, som avflyttade från universitetsstaden, att kvarstå som docent viss kortare tid. Det senare önskemålet har i motsats till det förra upptagits av sakkunniga. Ovan berörda förslag mottogs i allmänhet med 9 — 39711.

sympati av de akademiska myndigheter i Lund, som yttrade sig däröver, och större konsistoriet tillsatte en kommitté, vilken utarbetade ett utförligt motiverat förslag till stadga. Konsistoriet beslöt att med uttalande av sin sympati överlämna detta förslag till sakkunniga, vilka eventuellt kunde bliva tillkallade för att företaga en överarbetning av bestämmelserna rörande docentstipendier m. m. De akademiska myndigheterna i Uppsala och vid Karolinska institutet ställde sig avvisande, dock med reservation av prof. Liljestrand. Större konsistoriet i Uppsala avstyrkte förslaget i den mån det åsyftade tillskapandet av en ny kategori av docenter och ansåg möjlighet finnas att inom ramen för gällande bestämmelser tillgodose vissa av de önskemål, som låge till grund för förslaget. Denna möjlighet har icke förverkligats, utan praxis har i stället blivit allt mer restriktiv och allt strängare tillämpat fordran på bostadsband vid docentförordnanden och för docenter. Endast Malmö anses ligga Lund nog nära för att utgöra undantag från regeln. En adjunkt anställd vid därvarande läroverk har erhållit docentförordnande; däremot har en ansökan om dylikt av kompetent vetenskapsman, anställd i enskild tjänst i Hässleholm, avslagits. Ej heller har docent utnämnd till innehavare av enskild eller privat tjänst på annan ort tillåtits att kvarstå utom allenast som tjänstledig för kortare tid. Som ett exempel på de följder, till vilka ett dylikt strängt tillämpande av bostadsbandet leder, må följande anföras. Då docenten i tyska språket T. Dahlberg utnämndes till lektor i Landskrona, tilläts han att kvarstå endast som tjänstledig från docenturen under kortare tid. Då det kort därefter visade sig behövligt att uppdela proseminariet i ämnet i två avdelningar och ingen annan person stod till buds, förordnades Dahlberg, ehuru tjänstledig från docenturen, att med särskilt anslag ur fonden av besparade docentstipendiemedel leda den ena avdelningen, och samma anhållan har upprepats i år. Då Dahlberg verkligen tjänstgjorde som docent vid universitetet, synes det, att det hade varit riktigare, att han fått återinträda i tjänst. Det sist anförda förhållandet ha sakkunniga behjärtat och föreslagit, att möjlighet skulle beredas för docent, som avflyttar från universitetsstaden, att kvarstå som docent en kortare tid, tre år, samt att ett dylikt docentförordnande skulle kunna förnyas, där omständigheterna göra det önskvärt och lämpligt. Häri instämmer jag livligt men anser, som redan sagt, att möjlighet att erhålla docentförordnande på dylika villkor icke bör inskränkas till dem, som redan äro docenter och avflytta från universitetsstaden, utan bör utsträckas till vetenskapsmän bosatta utanför universitetsstaden. I båda fallen erhåller docenten en särskild ställning, vilken utmärkes av frihet från bostadsbandet och förordnandets begränsning till viss kortare tid. Det har visat sig en viss svårighet att finna ett lämpligt namn för denna kategori av docenter; på visst håll har man populärt betecknat den som hedersdocenter, vartill jag återkommer nedan; i an-

131 slutning till större konsistoriet i Lund använder jag beteckningen: docentur med resp. utan tidsbegränsning. F ö r erhållande av docentur med tidsbegränsning av vetenskapsman bosatt utanför universitetsstaden, vilken likaledes bör sökas av docent, som avflyttar från universitetsstaden, böra samma kvalifikationer k r ä v a s och samma förfaringssätt iakttagas som vid ansökan om docentur u t a n tidsbegränsning. Vid ansökan om förnyande av dylikt förordnande böra de av sökanden under den treårsperiod, som det sista förordnandet gäller, utgivna vetenskapliga skrifterna ingivas för att styrka, att h a n fortfar a n d e på tillbörligt sätt upprätthåller sin forskningsverksamhet; i övrigt bör ärendet behandlas på samma sätt som vid ansökan om docentur. Om dylik docent återflyttar till universitetsstaden, bör det stå honom fritt a t t ansöka om docentur u t a n tidsbegränsning. Sakkunniga ha i den del de tillstyrkt förslaget n ä m n t de fördelar, som ett dylikt docentförordnande med tidsbegränsning skulle medföra. F ö r vederbörande själv skulle de bestå i underlättandet av hans forskningsarbete och vetenskapliga förbindelser genom anknytningen till universitetet och i möjligheten att publicera vetenskapliga arbeten i universitetets skrifter. H ä r t i l l h a r jag i mitt ursprungliga förslag lagt möjlighet att för viss forskningsuppgift erhålla anslag ur fonden av besparade docentstipendiemedel i den mån detta är möjligt, sedan undervisningens behov och inneh a v a r e av docenturer utan tidsbegränsning blivit tillgodosedda. Universitetet skulle å sin sida få rikligare tillgång till vikarier och opponenter. D ä r docent bosatt utanför universitetsstaden innehar a n n a n tjänst, kan det visserligen tänkas, att svårigheter skulle yppa sig för honom att fullgöra eventuella ålägganden. Emellertid torde man härvid få r ä k n a med tillmötesgående från hans överordnade; det har redan förekommit, a t t en lasarettsläkare eller lektor fått mottaga förordnande att u p p r ä t t h å l l a en professur. Ännu mindre svårighet torde ett opponentuppdrag vålla. Man k a n vidare tänka sig, att en vid en hovrätt anställd jurist tillika innehar docentur med tidsbegränsning. Ur hovrättsarbetets synpunkt torde det icke vålla större svårighet att bereda honom tjänstledighet därifrån för eventuell tjänstgöring vid universitetet. E n dylik anordning skulle i själva verket endast innebära en utvidgning av de åtgärder, som redan föreslagits och av Docentutredningen förordats, för att u p p m u n t r a u n g a jurister till vetenskaplig forskning, och skulle bidraga att överbrygga den klyfta mellan praktisk juridisk verksamhet och vetenskapliga juridiska studier, vilken ä r den djupaste orsaken till den överklagade bristande rekryteringen av den juridiska fakulteten. Emot detta förslag h a r särskilt anförts, att innehavare av docentur, vilka äro bosatta utanför universitetsstaden, lätteligen skulle bli ett slags honorärdocenter, vilka jämförts med hedersdoktorerna, d. v. s. att en såd a n docentur skulle bli titulär utan allvarlig innebörd. J a g kan icke finna

132 denna invändning berättigad. Det föreslagna förfaringssättet för meddelande av sådant docentförordnande torde innebära betryggande garantier för att det meddelas till och eventuellt förnyas endast för verkligt arbetande och produktiva vetenskapsmän. Måhända befarar man, att fakulteterna skulle visa slapphet vid prövningen av de fordrade kvalifikationerna, liksom en tendens visat sig a t t låta utmärkelsen av ett hedersdoktorat sjunka genom ett allt för rikligt utdelande. Emellertid ha kansler och, vad högskolorna beträffar, Kungl. Maj:t visat sig hågade att stäv ja ett dylikt slöseri. De båda fallen äro emellertid icke jämförbara. Vid ansökan om docentur med tidsbegränsning av vetenskapsman bosatt utanför universitetsstaden såväl som vid begäran om förnyat förordnande skulle sökande bifoga den vetenskapliga produktion, på vilken h a n grundar sin ansökan. Ansökningen skulle prövas och förordnandet meddelas av kansler, och det torde böra förutsättas, att kansler icke blott har befogenhet u t a n också uppsåt till en allvarlig sakprövning och till att icke låta ett dylikt docentförordnande nedsjunka till titulärt, även om dylika tendenser skulle yppa sig vid något lärosäte. Ur den detta betänkande inledande historiken framgår, att ett docentförordnande ursprungligen innebär en venia docendi, varmed vissa skyldigheter förenats, nämligen att tjänstgöra som vikarie eller opponent i förekommande fall. Endast om docent erhåller stipendium eller särskilt anslag, är h a n skyldig att meddela undervisning. Emellertid visar sig en tendens att betrakta docenturerna som vid ett visst universitet k n u t n a lärarbefattningar. Detta framträder i bostadsbandet och vissa a n d r a förhållanden, på vilka h ä r icke kan ingås. Denna tendens till docenturens övergång till tjänsteställning främjas onekligen av de principer, som numera råda för avlönings- och tjänstereglementen. Den yttersta konsekvensen är att göra universitetsbanan till en sluten karriär, vilket alltid bet r a k t a t s såsom olyckligt och mot vilket de gamla universitetsadjunkturerna ofta anförts som varnande exempel. Genom det här förordade förslaget skulle man bestämt taga avstånd från en dylik tendens genom att framhäva docenturens k a r a k t ä r av att i och för sig blott innebära en venia docendi. De ideella skälen för den h ä r föreslagna anordningen väga emellertid tyngre än de särskilda fördelar, som genom den kunna uppnås. Vetenskapligt arbetande män skulle oavsett boningsort knytas till universiteten, och dessa skulle bliva medelpunkten för vetenskaplig forskning, varhelst i landet den bedrives. E n sådan kan, om också med vissa svårigheter, utövas även på a n d r a platser än universitetsstäderna, och jag kan icke finna det skäligt att skapa ett slags monopol på vetenskapens utövning för universitetsstäderna genom upprätthållande av bostadsbandet för till universitetet a n k n u t n a forskare, u t a n jag finner det ligga i vetenskapens och universitetens eget intresse a t t i den mån, så ske kan, främja

133 och till universiteten anknyta vetenskapligt arbete oavsett den ort, där det utövas. P å grund av vad sålunda anförts får j a g föreslå, att docentförordnande för tre års tid må kunna meddelas kompetent forskare bosatt utanför universitetsstaden; a t t ansökan om dylikt förordnande skall prövas och förordnandet meddelas i vanlig ordning; a t t om för tre år förordnad docent begär förnyelse av förordnandet, h a n skall bifoga de vetenskapliga skrifter, som han utgivit under den sista treårsperiod, för vilken förordnande meddelats, och a t t denna ansökan skall prövas och förordnandet meddelas i samma ordning, som ovan stadgats; a t t dylikt docentförordnande vid ett av rikets universitet ej må förenas med docentförordnande vid det andra eller vid någon högskola.

Författningsförslag. Kungl. Majrts n å d i g a statuter för u n i v e r s i t e t e n i U p p s a l a o c h L u n d d e n 28 januari 1916. § 47. 1. Den, som på förordnande till större eller mindre del uppehåller professors examinationsskyldighet, må inom vederbörande fakultet deltaga i överläggningar och beslut om bedömande av de examina och därtill hörande prov, som h a n s förordnande omfattar, ändå att fakulteten även eljest vore fulltalig. Är professorsbefattning ledig eller åtnjuter dess innehavare tjänstledighet, u t a n att honom förbehållits säte och stämma i fakulteten eller sektionen, vare vikarien, om hans förordnande omfattar minst en termin, berättigad att taga säte och stämma i fakulteten eller sektionen, och om förordnandet omfattar kortare tid, berättigad att deltaga i fakultetens eller sektionens behandling av frågor, som omedelbart beröra den av vikarien företrädda vetenskaps intresse; dock må han icke u t a n särskild av det större konsistoriet, efter förslag av fakulteten eller sektionen, meddelad adjunktion deltaga i behandling av ärende angående anställande av docent eller tillsättande av lärarbefattning. 2. Om i vetenskap, som icke företrädes av professor, a n n a n ordinarie lärare finnes anställd, skall denne kallas till sammanträde inom fakultet eller sektion, där ärende, som berör denna vetenskap, skall behandlas, och äger h a n deltaga i överläggning och beslut rörande sådant ärende. § 72. 1. Docent förordnas av kanslern i den ordning nedan sägs. 2. Ej må sådant förordnande meddelas någon, u t a n att hans anställande prövas n y t t i g t för den vetenskapliga forskningen eller för undervisningen samt h a n ådagalagt erforderlig skicklighet såsom vetenskapsidkare och lärare. § 73. 1. Den yttrande. Y t t r a n d e av särskild sakkunnig skall inhämtas, då inom fakulteten eller sektionen begäran därom av någon ledamot framställes. 2. Anser kanslern. 3. Finner sagt. 4. Förslag fastställelse.

135 § 74. 1. Om docent avflyttar från universitetsstaden och han icke med kanslerns tillstånd bor i dess närhet, skall hans docentförordnande återkallas. Dock må kanslern, då särskilda skäl därtill föranleda, efter framställning från vederbörande fakultet eller sektion för högst tre år i sänder kunna meddela honom fortsatt förordnande. 2. Docentförordnande skall återkallas för docent, som uppnått 65 års ålder. 3. Om docent v a r a k t i g t upphört såväl a t t bedriva vetenskaplig forskning som att undervisa vid universitetet, eller om fakultet eller sektion eljest anser giltiga skäl för återkallelse av docentförordnande förefinnas, göre därom anmälan hos kanslern, och ankommer på honom att pröva, om förordnandet skall återkallas. § 106. 1. Docent erforderlig. 2. Om § 86. 3. Docent, som innehar docentstipendium, vare pliktig att i sin vetenskap u t a n särskild ersättning, enligt vederbörande fakultets bestämmande, hålla föreläsningar, leda seminarieövningar eller fullgöra a n n a n tjänstgöring. Fullgöres denna skyldighet i form av föreläsningar eller seminarieövningar, skola dessa under hösttermin uppgå till tjugofem, under v å r t e r m i n till trettio undervisningstimmar. Fullgöres tjänstgöringen i form av annat arbete, skall detta äga motsvarande omfattning och på förslag av fakultet bestämmas av kanslern. Består denna tjänstgöring av opposition å fakultets v ä g n a r å disputationsavhandling, må den anses motsvara högst åtta undervisningstimmar. Uppehåller docent, vilken innehar docentstipendium, såsom vikarie hela den med ordinarie lärarbefattning förenade undervisningsskyldigheten, bortfaller den h ä r förut bestämda tjänstgöringsskyldigheten. Gäller vikariatsförordnandet blott en del av en termin eller viss del av undervisningen under en termin, ankommer det på kanslerns prövning, i vilken m å n samma tjänstgöringsskyldighet må nedsättas. § 108. 1. Inom filosofiska fakulteten samt, där kanslern efter framställning från fakultet så prövar lämpligt, inom övriga fakulteter skall årligen utses en undervisningsnämnd, bestående av dekanus och minst två valda ledamöter. Denna n ä m n d skall senast en månad före lästerminens slut av samtliga lärare inom fakulteten infordra uppgifter rörande den undervisning, som de under nästa termin önska meddela, samt på grundval av dessa uppgifter u p p r ä t t a förslag till undervisningsplan för nästkommande termin. Vid terminens slut skola inom varje fakultet samtliga undervisningsskyldiga lärare sammanträda för a t t på grundval av nämn-

136 dens förslag, där sådant föreligger, anordna den undervisning, som under nästa termin skall äga rum, ävensom fördela undervisningstimmarna, och bör därvid tillses, a t t något viktigare läroämne ej försummas och a t t nödigt samband i ungdomens studier beredes. H a r undervisningsskyldig lärare ej senast vid detta sammanträde inlämnat förslag till sin undervisning, äge nämnden, där sådan finnes, och eljest fakulteten att inom hans undervisningsskyldighet ålägga honom den undervisning i h a n s ämne, som prövas nödig. 2. Docent härom. § 109. Fakultets och undervisningsnämnds protokoll i ärende, varom i nästföregående § förmäles, skall ofördröjligen ingivas till rektor, som p å en gång företager till prövning, vad inom samtliga fakulteter i sådant ärende beslutits. Finnes jämkning i avseende å tid eller ställe för undervisning nödig, varde den sålunda verkställd, att offentlig undervisning gives företräde framför enskild, högre lärarbefattning framför lägre och äldre lärare framför yngre. Undervisningskatalogen u p p r ä t t a s i enlighet med rektors beslut. § 118. 1. Varje disputationsavhandling skall senast å tjugoförsta dagen före dess offentliga granskning anslås å därtill bestämd plats; dock må, d ä r förhållandena i särskilda undantagsfall det påkalla, det mindre konsistoriet, efter därom gjord ansökan och med den utsedde fakultetsopponentens samtycke, på de villkor, som finnas lämpliga, medgiva någon förkortning i nämnda tid, med iakttagande att avhandlingen ej må anslås senare än å fjortonde dagen före ventilationen. 2. Författaren skall senast å trettionde dagen före den, då avhandlingen skall anslås, hos dekanus anmäla sin avsikt a t t avlägga disputationsprov och därvid angiva ämnet för avhandlingen. 3. Samma biblioteket. § 120. 1. Vederbörande fakultet skall förordna någon av sina fast avlönade lärare eller stipendierade docenter eller ock, där detta ej lämpligen kan ske, förordna ostipendierad docent eller anmoda a n n a n skicklig person att vid disputationsakt opponera. Lärare, som tillhör fakulteten, vare skyldig å t a g a sig sådant uppdrag inom sin vetenskap. Samma l ä r a r e bör dock, såvitt möjligt är, icke förordnas till fakultetsopponent mer än två gånger under samma läsår. Mellan två disputationer, vid vilka samma lärare ä r fakultetsopponent, skall minst en m å n a d förflyta. Docent, som söker professorsbefattning eller i § 71 nämnd tjänst, må under specimenstid icke förordnas att opponera vid disputationsakt, a n n a t än då särskilda omständigheter göra det påkallat.

137 Angående ersättning i vissa fall för uppdragets fullgörande ä r särskilt stadgat. Författaren äger utse två opponenter. 2. Sedan uppträda. § 122. 1. Disputationsprov — godkänd. 2. Förslag till betyg skall avgivas av en av fakulteten härför tillsatt nämnd, bestående minst av två för tre år i sänder valda ledamöter jämte ämnesläraren. A n n a n ledamot av fakulteten äger att efter a n m ä l a n i särskilt fall i n t r ä d a som medlem i nämnden. Förslag till instruktion för nämnden uppgöres av fakultet och fastställes av kanslern. 3. Fakultetsopponenten vare skyldig att till betygsnämndens sammanträde avgiva motiverat yttrande över avhandlingen.

Kungl. Maj:ts n å d i g a stadgar för K a r o l i n s k a m e d i k o - k i r u r g i s k a institutet d e n 28 januari 1916. § 8. 1. Vid — förordnats. 2. Den, som på förordnande till större eller mindre del uppehåller professors examinationsskyldighet, må i lärarkollegiet deltaga i överläggn i n g a r och beslut om bedömande av de examina och därtill hörande prov, som hans förordnande omfattar, ändå att kollegiet eljest vore fulltaligt. Är professorsbefattning ledig eller åtnjuter dess innehavare tjänstledighet u t a n a t t honom förbehållits säte och stämma i kollegiet, vare vikarien, om hans förordnande omfattar minst en termin, berättigad att t a g a säte och stämma i kollegiet, och om förordnandet omfattar kortare tid, berättigad a t t deltaga i kollegiets behandling av frågor, som omedelbart beröra den av vikarien företrädda vetenskaps intresse; dock må h a n icke u t a n särskild av kollegiet meddelad adjunktion deltaga i behandling av ärende angående anställande av docent eller tillsättande av lärarbefattning. 3. Om i vetenskap, som icke företrädes av professor, a n n a n ordinarie lärare finnes anställd, skall denne kallas till sammanträde inom kollegiet, där ärende, som berör denna vetenskap, skall behandlas, och äger h a n deltaga i överläggning och beslut rörande sådant ärende. § 55. = Universitetsstatuterna § 72. § 56. 1. Den •— yttrande. Y t t r a n d e av särskild sakkunnig skall inhämtas, då inom kollegiet begäran därom a v någon ledamot framställes.

138 2. Anser 3. Finner 4. Förslag

kanslern. sagt. fastställelse.

§ 57. 1. Om docent avflyttar från huvudstaden och h a n icke med kanslerns tillstånd bor i dess närhet, skall hans docentförordnande återkallas. Dock må kanslern, då särskilda skäl därtill föranleda, efter framställning från lärarkollegiet för högst tre år i sänder kunna meddela honom fortsatt förordnande. 2. Docentförordnande skall återkallas för docent, som uppnått 65 års ålder. 3. Om docent varaktigt upphört såväl att bedriva vetenskaplig forskning som a t t undervisa vid institutet, eller om lärarkollegiet eljest anser giltiga skäl för återkallelse av docentförordnande förefinnas, göre därom a n m ä l a n hos kanslern, och ankommer på honom att pröva, om förordnandet skall återkallas. § 88. 1. Varje erforderlig. 2. Om § 66. 3. Docent, som innehar docentstipendium, vare pliktig a t t i sin vetenskap u t a n särskild ersättning, enligt lärarkollegiets bestämmande, hålla föreläsningar, leda seminarieövningar eller fullgöra a n n a n tjänstgöring. Fullgöres denna skyldighet i form av föreläsningar eller seminarieövningar, skola dessa under hösttermin uppgå till tjugufem, under vårtermin till trettio undervisningstimmar. Fullgöres tjänstgöringen i form av ann a t arbete, skall detta äga motsvarande omfattning och på förslag av kollegiet bestämmas av kanslern. Består denna tjänstgöring av opposition å lärarkollegiets vägnar å disputationsavhandling, må den anses motsvara högst å t t a undervisningstimmar. Uppehåller docent, vilken inneh a r docentstipendium, såsom vikarie hela den med ordinarie lärarbefattning förenade undervisningsskyldigheten, bortfaller den här förut bestämda tjänstgöringsskyldigheten. Gäller vikariatsförordnandet blott en del av en termin eller viss del av undervisningen under en termin, ankommer det på kanslerns prövning, i vilken m å n samma tjänstgöringsskyldighet må nedsättas. § 90. 1. För beredes. H a r undervisningsskyldig l ä r a r e ej senast vid detta sammanträde inlämnat förslag till sin undervisning, äge lärarkollegiet att inom hans undervisningsskyldighet ålägga honom den undervisning i hans ämne, som prövas nödig. 2. Docent härom.

139 § 96. 1. Varje disputationsavhandling skall senast å tjugoförsta dagen före dess offentliga granskning anslås å därtill bestämd plats; dock må, där förhållandena i särskilda undantagsfall det påkalla, kollegienämnden, efter därom gjord ansökan och med den utsedde fakultetsopponentens samtycke, på de villkor, som finnas lämpliga, medgiva någon förkortning i n ä m n d a tid, med iakttagande a t t avhandlingen ej må anslås senare än å fjortonde dagen före ventilationen. 2. Författaren skall senast å trettionde dagen före den, då avhandlingen skall anslås, hos rektor anmäla sin avsikt a t t avlägga disputationsprov och därvid angiva ämnet för avhandlingen. 3. Samma •— biblioteket. § 98. 1. Lärarkollegiet skall förordna någon av institutets fast avlönade lär a r e eller stipendierade docenter eller ock, där detta ej lämpligen k a n ske, förordna ostipendierad docent eller anmoda a n n a n skicklig person a t t vid disputationsakt opponera. Lärare, som tillhör institutet, vare skyldig å t a g a sig sådant uppdrag inom sin vetenskap. Samma lärare bör dock, såvitt möjligt är, icke förordnas till kollegiets opponent mer än två gånger under samma läsår. Mellan två disputationer, vid vilka samma l ä r a r e ä r kollegiets opponent, skall minst en månad förflyta. Docent, som söker professorsbefattning" eller i § 54 nämnd tjänst, må under specimenstid icke förordnas att opponera vid disputationsakt, a n n a t än då särskilda omständigheter göra det påkallat. Angående ersättning i vissa fall för uppdragets fullgörande är särskilt stadgat. F ö r f a t t a r e n äger utse två opponenter. 2. Sedan uppträda. § 100. 1. Disputationsprov godkänd. 2. Förslag till betyg skall avgivas av en av kollegiet härför tillsatt nämnd, bestående minst av tre ledamöter. A n n a n ledamot av kollegiet äger a t t efter a n m ä l a n i särskilt fall inträda som medlem i nämnden. Förslag till instruktion för nämnden uppgöres av kollegiet och fastställes av kanslern. 3. Kollegiets opponent vare skyldig att till betygsnämndens sammanträde avgiva motiverat yttrande över avhandlingen.

140 Kungl. k u n g ö r e l s e den 6 juni 1925 a n g å e n d e v i l l k o r o c h b e s t ä m m e l s e r beträffande a v l ö n i n g s f ö r h å l l a n d e n a för p r o f e s s o r e r m. fl. vid u n i v e r s i t e t e n i U p p s a l a o c h Lund s a m t K a r o l i n s k a m e d i k o k i r u r g i s k a institutet. (Sv.F.S. 1925 n r 211.) § 10. 1. Till vikarierande akademiska lärare skall vid förordnande att med full tjänstgöringsskyldighet uppehålla ordinarie professorsbefattning vid universiteten i Uppsala och Lund samt vid Karolinska institutet arvode utgå med 9,500 kronor för år, dock att vikarie, som redan förut under sammanlagt minst tre års tid med full tjänstgöringsskyldighet uppehållit ordinarie professorsbefattning vid någon av n ä m n d a läroanstalter, må kunna av kanslern tillerkännas arvode efter 10,500 kronor för år. 2. Vid förordnande att med full tjänstgöringsskyldighet uppehålla befattning som ordinarie laborator, prosektor, observatör, lärare i medicinsk radiologi eller föreståndare för entomologiska avdelningen av Lunds universitets zoologiska institution skall till vikarien arvode utgå efter samma grunder som i moment 1 sägs, varvid grundarvodet utgör 8,400 kronor och det förhöjda arvodet 8,800 kronor. 3. H a r vikarien under föregående tid, som nu ä r sagd, uppehållit sådan befattning, som ovan i denna paragraf omförmäles, men h a r han därvid icke under hela denna tid haft full tjänstgöring, ankomme på kanslern att bestämma, med vilket belopp vikariatsarvodet må utgå till ovannämnda för olika fall angivna belopp. Om till vikarie med full tjänstgöringsskyldighet förordnas docentstipendiat, som därutöver innehar avlönad befattning vid universitet eller Karolinska institutet eller vid till universitet eller Karolinska institutet knutet undervisningssjukhus, må vikariatsarvodet för honom ej sättas lägre än den inkomst, som han före tillträdet av vikariatet sålunda uppbar. Där särskilda förhållanden det påkalla, vare Kungl. Maj:t obetaget förordna, att vikariatsarvode må utgå efter a n d r a grunder än nu är sagt. 4. Vikariatsarvode docentstipendiefond. Då stipendierad docent under tid, som beräknas motsvara minst en lästermin, förordnas att uppehålla hela den med sådan befattning, varom i denna paragraf förmäles, förenade tjänstgöringsskyldigheten, skall, sedan tjänstgöringspenningar och lön tagits i anspråk i den mån de äro tillgängliga, fyllnad av det honom tillkommande arvodet utgå av vederbörande förslagsanslag till vikariatsersättningar. I sådant fall skall hans docentstipendium, n ä r kanslern så förordnar, ledigförklaras för att under vikariatstiden av annan docent innehavas. 5. Kungl. Maj:t erforderliga.

141 § 11. 1. Docentstipendium må enligt av Kungl. Maj:t n ä r m a r e meddelade bestämmelser av kanslern tilldelas docent under en sammanlagd tid av sex år för varje innehavare. Där i särskilda fall förhållandena sådant påkalla, må kanslern medgiva, a t t tiden för stipendiums åtnjutande av samma innehavare må utsträckas utöver nyssnämnda sex år med ytterligare ett år. 2. Medel föreskrifter. 3. Då docent, som icke uppbär docentstipendium, förordnas a t t å fakultets, sektions eller lärarkollegiums v ä g n a r opponera å disputationsavhandling, må han äga att efter kanslerns bestämmande åtnjuta ersättning med lägst 300, högst 400 kronor. Docentstipendiat, som erhållit dylikt förordnande och icke lämpligen kan fullgöra detta såsom del av honom åliggande tjänstgöringsskyldighet, må av kanslern tillerkännas ersättning härför efter enahanda grunder som ostipendierad docent. Kungl. b r e v d e n 6 juni 1925 beträffande a r v o d e n åt v i k a r i e r a n d e a k a d e m i s k a lärare. Vikariatsarvode

§ 1. beloppet. (§ 2.)

Utgår. § 2 (nuvar. § 3). Vikarie, som bestrider endast viss del av professors eller laborators och med sådan likställd befattningshavares tjänstgöringsskyldighet, skall av det för full tjänstgöring stadgade vikariatsarvodet erhålla den del, som kanslern, på därom av det mindre konsistoriet efter drätselnämndens hörande och vid Karolinska institutet av lärarkollegiet avgivet förslag, i sammanhang med förordnandets utfärdande med hänsyn till omfattningen av vikariens tjänstgöring bestämmer. Kanslern skall härvid, likaledes på n ä m n d a myndigheters förslag, meddela föreskrift, h u r u tjänstgöringspenn i n g a r n a skola fördelas, varvid hänsyn bör tagas till h u r stor del av tjänstgöringsskyldigheten som belöper på den tid tjänstledigheten avser. Där vikarie, varom n u är sagt, innehar docentstipendium, må vikariatsarvodet icke utgå med belopp, som understiger docentstipendiet. De grunder, som h ä r stadgats, skola även tillämpas i fall, där tjänstgöringsskyldighet fördelas mellan flera vikarier. H a r vikarie, som i första stycket sägs, redan under sammanlagt minst tre år uppehållit professors eller laborators och med sådan likställd befattningshavares tjänst vid någon av n ä m n d a läroanstalter men h a r h a n därvid icke haft full tjänstgöring under så lång tid, som i § 10 av kun-

142 görelsen den 6 juni 1925 (n:r 211) stadgas, för a t t vikariatsarvode å 9,500 kronor, respektive 8,400 kronor för å r må höjas till 10,500 kronor, respektive 8,800 kronor, ankomme på kanslern att, på därom av det mindre konsistoriet efter drätselnämndens hörande eller vid Karolinska institutet av lärarkollegiet avgivet förslag, bestämma, vilket av sagda belopp som skall för honom anses utgöra vikariatsarvode för full tjänstgöring, och skall därefter förfaras, såsom här ovan i första stycket stadgas. § 3. H a r docentstipendiat förordnats till vikarie vid en tidpunkt, då h a n red a n h a r fullgjort honom åliggande tjänstgöringsskyldighet för terminen, m å vikariatsarvode för honom utgå med högst ett belopp, motsvarande de med befattningen förenade tjänstgöringspenningarna, i den mån de äro härför tillgängliga, samt docentstipendiet, även om detta sammanlagda belopp, för år räknat, överskrider vad eljest är stadgat. § 4. Då fullt vikariat omfattar två eller flera på v a r a n d r a följande lästerminer, skall det anses omfatta också mellanliggande ferier. Ä r undervisning jämlikt statuterna inställd vid påsken, skall vikariat, som omfattar tiden närmast före och närmast efter, anses omfatta även mellantiden.

Kungl. b r e v den 6 juni 1925 beträffande d o c e n t s t i p e n d i e r .

Docentstipendierna

§ 1. institutet.

§ 2. Det i vederbörande stater uppförda antalet docenstipendier fördelas på följande sätt: Vid universitetet i Uppsala: a) Av teologiska fakultetens fem docentstipendier bör ett företrädesvis stå till förfogande för v a r t och ett av ämnena exegetik, kyrkohistoria, dogmatik med symbolik eller teologisk etik med religionsfilosofi samt religionshistoria med religionspsykologi eller praktisk teologi samt ett utdelas u t a n avseende å ämne eller ämnesgrupp. b) Juridiska fakultetens tre docentstipendier fördelas icke på vissa ämnen eller ämnesgrupper. c) Medicinska fakultetens läroämnen uppdelas med hänsyn till fakultetens docentstipendier i två grupper. Till den ena höra de vetenskaper och vetenskapsgrenar, som falla inom medicine kandidatexamens läroområde, till den andra höra de, som falla inom medicine licentiatexamens läro-

143 område, dock med den inskränkning, a t t patologisk anatomi samt r ä t t s och statsmedicin anses tillhöra den förra gruppen. Av fakultetens sex docentstipendier skola två företrädesvis tillgodokomma docenter inom den förra och två företrädesvis tillgodokomma docenter inom den senare gruppen samt två utdelas u t a n avseende å ämnesgrupp. d) Filosofiska fakultetens docentstipendier, av vilka tjugofem tillhöra den humanistiska sektionen och aderton den matematisk-naturvetenskapliga sektionen, fördelas i följande grupper: Inom humanistiska sektionen: 1. två för den filosofiska gruppen: teoretisk filosofi, praktisk filosofi, psykologi och pedagogik, av vilka stipendier det ena bör företrädesvis stå till förfogande för ämnet teoretisk filosofi samt det a n d r a utdelas u t a n avseende å ämne; 2. å t t a för den historiska gruppen: historia, statskunskap, statistik, nationalekonomi, geografi, litteraturhistoria med poetik, konsthistoria med konstteori, klassisk fornkunskap och antikens historia, nordisk och jämförande fornkunskap samt religionshistoria, av vilka stipendier ett företrädesvis bör stå till förfogande för v a r t och ett av ämnena historia, statskunskap och litteraturhistoria med poetik samt fem utdelas u t a n avseende å ämne; 3. nio för den språkliga gruppen: nordiska språk (inklusive svenska språket), tyska, engelska, romanska språk, slaviska språk, latin, grekiska, sanskrit med jämförande indo-europeisk språkforskning, semitiska språk samt finsk-ugrisk språkforskning, av vilka stipendier ett bör företrädesvis stå till förfogande för v a r t och ett av ämnena nordiska språk (inklusive svenska språket), tyska språket, engelska språket, romanska språk, latin och grekiska samt tre utdelas u t a n avseende å ämne; 4. sex inom hela sektionen rörliga stipendier, av vilka stipendier t v å böra företrädesvis stå till förfogande för de ämnen, som stå utanför de angivna ämnesgrupperna; Inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen: 5. tre för den matematiska gruppen: matematik, mekanik, matematisk fysik samt astronomi, av vilka stipendier ett bör företrädesvis stå till förfogande för ämnet matematik samt två utdelas u t a n avseende å ämne; 6. fem för den fysisk-kemiska gruppen: fysik, elektricitetslära, meteorologi, fysikalisk kemi, kemi samt biokemi, av vilka stipendier ett bör företrädesvis stå till förfogande för v a r t och ett av ämnena fysik och kemi samt tre utdelas u t a n avseende å ämne; 7. sju för den biologisk-geografiska gruppen: botanik, växtbiologi, zoologi, geologi samt geografi, av vilka stipendier ett bör företrädesvis stå till förfogande för v a r t och ett av ämnena botanik, zoologi, geologi och geografi samt tre utdelas u t a n avseende å ämne; 8. tre inom hela sektionen rörliga stipendier.

144 Vid universitetet i Lund: a) Teologiska fakultetens fem docentstipendier fördelas på samma sätt, som ä r föreskrivet för universitetet i Uppsala. b) J u r i d i s k a fakultetens tre docentstipendier fördelas på samma sätt, som är föreskrivet för universitetet i Uppsala. c) Medicinska fakultetens läroämnen uppdelas med hänsyn till fakultetens docentstipendier i två grupper på samma sätt, som är föreskrivet för universitetet i Uppsala. Av fakultetens sju docentstipendier skola t v å företrädesvis tillgodokomma docenter inom den förra och två företrädesvis docenter inom den senare gruppen samt tre utdelas u t a n avseende å ämnesgrupp. d) Filosofiska fakultetens docentstipendier, av vilka tjugotre tillhöra den humanistiska sektionen och sjutton den matematisk-naturvetenskapliga sektionen, fördelas i följande grupper: Inom humanistiska sektionen: 1. två för den filosofiska gruppen, där samma föreskrifter gälla som vid universitetet i Uppsala; 2. å t t a för den historiska gruppen, där samma föreskrifter gälla som vid universitetet i Uppsala; 3. nio för den språkliga gruppen: nordiska språk (inklusive svenska språket), tyska, engelska, romanska språk, slaviska språk, latin, grekiska, sanskrit med jämförande indo-europeisk språkforskning samt österländska språk, av vilka stipendier ett bör företrädesvis stå till förfogande för v a r t och ett av ämnena nordiska språk (inklusive svenska språket), tyska språket, engelska språket, romanska språk, latin och grekiska samt tre utdelas u t a n avseende å ämne; 4. fyra inom hela sektionen rörliga stipendier, vilka företrädesvis böra stå till förfogande för de ämnen, i vilka stipendierad docent icke finnes; Inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen: 5. tre för den matematiska gruppen, där samma föreskrifter gälla som vid universitetet i Uppsala; 6. fyra för den fysisk-kemiska gruppen: fysik samt kemi, av vilka stipendier ett bör företrädesvis stå till förfogande för v a r t d e r a ämnet samt två utdelas utan avseende å ämne; 7. sju för den biologisk-geografiska gruppen: botanik, zoologi, ärftlighetslära, geologi, geografi samt limnologi, av vilka stipendier ett bör företrädesvis stå till förfogande för v a r t och ett av ämnena botanik, zoologi, ärftlighetslära, geologi och geografi samt två utdelas u t a n avseende å ämne; 8. tre inom hela sektionen rörliga stipendier. Vid Karolinska institutet: Läroämnena vid institutet uppdelas med hänsyn till docentstipendierna i två grupper på samma sätt, som är föreskrivet för universitetet i Upp-

145 sala. Av institutets tio docentstipendier skola tre företrädesvis tillgodokomma docenter inom den förra gruppen och tre företrädesvis docenter inom den senare gruppen samt fyra utdelas u t a n avseende å ämnesgrupp. § 3. Då åsidosättas. Docent, som företräder ämne, vilket i n g å r i de i § 2 n ä m n d a ämnesgrupperna inom de filosofiska fakulteternas sektioner, men som erhållit ett inom hela sektionen rörligt stipendium, skall, då stipendium inom ämnesgruppen blir ledigt, av kanslern efter förslag av sektionen överflyttas till detta, därest icke a n n a t ämne åtnjuter företrädesrätt därtill och kompetent sökande finnes.

Docentstipendium

§ 4. betydelse.

§ 5. Vid avgivande till kanslern av förslag angående bortgivande av docentstipendium åligger det vederbörande fakultet eller sektion samt vid Karolinska institutet lärarkollegiet att lämna uppgift, dels huruvida och för vilken tid docent, som blivit ifrågasatt till erhållande av docentstipendium, förut varit innehavare av sådant stipendium, dels huruvida och till vilket belopp h a n innehar a n n a t stipendium, dels ock angående allmän eller enskild befattning eller uppdrag, som till äventyrs av honom innehaves, eller a n n a n verksamhet, som är ägnad att i avsevärd grad förhindra sådan lärar- och forskarverksamhet, vars stödjande avses med docentstipendium. § 6. Docentstipendium tillsättes för en tid av tre år. P å framställning av fakultet eller sektion samt vid Karolinska institutet av lärarkollegiet äger kanslern a t t för stipendiat, som u t m ä r k t sig genom vetenskapligt författarskap eller det sätt, varpå han biträtt vid undervisningen, förlänga tiden för stipendiets åtnjutande med ett, två eller sammanlagt högst t r e år. Anses i särskilda fall förhållandena påkalla, a t t docent, som vare sig i sammanhang eller med avbrott innehaft docentstipendium i tillhopa sex år, m å ännu ett år erhålla sådant stipendium, må kanslern, på förslag av vederbörande fakultet eller sektion, respektive lärarkollegiet, medgiva honom sådan förlängning. Om docentstipendium, till vilket visst ämne eller ämnesgrupp äger företrädesrätt, har tilldelats docent, som företräder a n n a t ämne, skall det ledigförklaras efter utgången av de tre år, för vilka nämnde docent har tilldelats det. 10 — 3 9 7 1 1 .

146 §7. Docent

docentstipendium.

§ 8. Efter förslag av fakultet eller sektion samt vid Karolinska institutet lärarkollegiet må kanslern kunna bevilja docent, som innehar docentstipendium, befrielse för brådskande vetenskapligt arbete från den honom åliggande tjänstgöringsskyldigheten för en termin under varje treårsperiod. Då särskilda skäl därtill föranleda, må befrielse medgivas för t v å terminer. § 9 ( = nuvar. § 8). Docentstipendium fond. Efter docentstipendium. § 10. Ä r docent, som innehar docentstipendium, av sjukdom h i n d r a d fullgöra den skyldighet att hålla föreläsningar eller utföra a n n a t arbete, som åligger honom, ankommer på mindre konsistoriet och vid Karolinska institutet lärarkollegiet att pröva, om skyldigheten lämpligen k a n fullgöras senare under terminen eller under nästa termin. Finnes det ej kunna ske, skall h a n för den tid, för vilken h a n ej k u n n a t fullgöra honom åliggande skyldighet, avstå en tredjedel av stipendiet, vilken skall tillfalla fonden av besparade docentstipendier. U t a n Kungl. Maj:ts medgivande må docent icke vid sjukdom, på grund v a r a v h a n icke kan fullgöra honom åliggande skyldighet, behålla stipendiet under längre tid än ett år i följd. § 11 ( = nuvar. § 9). Docent

docentstipendium.

§ 12 (nuvar. § 10). I denna § ändras siffrorna med hänsyn till docentstipendiernas ökade a n t a l och belopp. § 13 (nuvar. § 11). P å fakultets eller sektions samt vid Karolinska institutet lärarkollegiets hemställan må u r dess docentstipendiefond, för u p p m u n t r a n d e av vetenskaplig forskning eller för undervisningens behov, understöd, dock för varje person icke överstigande 8,000 kronor för budgetår räknat, av kanslern tilldelas docent, som icke uppbär docentstipendium, eller ock a n n a n yngre vetenskapsidkare. Docent, som önskar erhålla anslag u r fonden, må till fakulteten eller sektionen ingiva ansökan härom, under hösttermin före utgången av november, under v å r t e r m i n före utgången av april.

147 § 14 (nuvar. § 12). I de fall, då innehavare av docentstipendium tillika innehar avlönad befattning vid universitet eller Karolinska institutet eller vid till universitet eller Karolinska institutet knutet undervisningssjukhus och docentstipendiet och avlöningen för befattningen tillsammans överstiga 10,500 kronor för år räknat, skall docentstipendiet minskas, så a t t sammanlagda beloppet ej överstiger n ä m n d a summa. Den del av docentstipendiet, som innehålles, skall tillföras vederbörande docentstipendiefond. B e s t ä m m e l s e r r ö r a n d e f o r s k a r s t i p e n d i e r för d o c e n t e r vid u n i v e r siteten i U p p s a l a och Lund s a m t K a r o l i n s k a m e d i k o - k i r u r g i s k a institutet. § 1. Till forskarstipendier för docenter vid universiteten och Karolinska institutet beviljat extra anslag av 90,000 kronor fördelas på tio forskarstipendier å 9,000 kronor vartdera. Av dessa stipendier skola fyra v a r a k n u t n a vid v a r t d e r a universitetet och två vid Karolinska institutet. Av de stipendier, som äro k n u t n a vid v a r t d e r a universitetet, skall ett v a r a gemensamt för teologiska och juridiska fakulteterna, ett tillfalla medicinska fakulteten och ett vardera av filosofiska fakultetens sektioner. Behörig

§ 2. — forskarbegåvning.

Forskarstipendium

§ 3. universitet.

§ 4. Kanslern skall, om möjligt fyra månader före stipendiets ledigblivande, härom genom särskilt meddelande erinra vederbörande rektor, v a r s ämbetsåtgärd i det föreliggande fallet erfordras. Rektor h a r därefter a t t genom anslag tillkännagiva, att docent, som önskar ifrågakomma till stipendiet, k a n hos vederbörande fakultet eller sektion anmäla denna sin önskan senast å fjortonde dagen från tillkännagivandet. Vid sin a n m ä l a n skall han foga behörigen styrkt meritförteckning samt de skrifter och lärdomsbevis, som han önskar åberopa. Rektor har därjämte att ofördröjligen förelägga ifrågakommande fakultet eller sektion att inom sextio dagar efter anmälningstidens u t g å n g eller, därest denna inträffar vid sådan tidpunkt, a t t mindre än trettio dagar återstå av löpande lästermin, senast å sextionde dagen av nästa lästermin till det större akademiska konsistoriet inkorna med förslag å de tre docenter inom fakulteten eller sektionen, som funnits mest förtjänta a t t till stipendiet ifrågakomma.

148 H a r anmälningstiden u t g å t t vid sådan tidpunkt av löpande lästermin, att förut n ä m n d a tid av sextio dagar skulle utlöpa under ferier, men trettio d a g a r eller mer av terminen återstå, skall förslag, varom nyss sagts, avgivas inom trettionde dagen av påföljande lästermin. §5. Kallelse till fakultets eller sektions sammanträde för behandling av ärende, varom i § 4 sägs, skall utfärdas senast tio dagar förut. Vid samm a n t r ä d e t , som icke får äga rum under ferier, har ledamot av fakulteten eller sektionen r ä t t att i fråga om ledigt stipendium föreslå docent, som h a n anser böra komma i åtnjutande av detsamma. F i n n e r fakulteten eller sektionen, att anmäld eller föreslagen docent eller samtliga, om de äro flera, uppenbarligen sakna behörighet jämlikt § 2, varde frågan förfallen, v a r o m meddelande skall ske till rektor. I a n n a t fall skall fakulteten eller sektionen i fråga om var och en av de tre bland de föreslagna eller anmälda docenterna, som finnas till stipendiet mest förtjänta, från två av fakulteten eller sektionen utsedda sakkunniga, av vilka minst en utanför fakulteten eller sektionen, inhämta kort motiverat yttrande, h u r u v i d a och i vad m å n h a n uppfyller de i § 2 stadgade villkor för behörighet till forskarstipendium. § 6. Sedan de sakkunnigas utlåtanden avgivits, sammanträder fakulteten eller sektionen för fortsatt handläggning av ärendet och uppför därvid på förslag de docenter, beträffande vilka utlåtandena därtill giva anledning, i den ordning, i vilken de anses böra ifrågakomma. Omröstning anställes om varje förslagsrum för sig, därvid början göres med första rummet. § 7. Då upptagas. § 8. Sedan • kanslern. § 9. Forskarstipendium år. Över

§ 10. forskarstipendium.

Forskarstipendiat

§ 11. stipendiet. § 12.

Med •

resestipendium. § 13.

Angående

ärendet.

149 Forskarstipendiat — •

§ 14. universitetsstaden. § 15.

Vid —

forskningsarbete. § 16.

Bliver

kanslern.

§ 17. I fråga om forskarstipendium vid Karolinska institutet gälle vad i denna stadga ovan ä r föreskrivet, dock a t t vad där sägs om rektors, fakultets eller sektions samt det större konsistoriets befattning med hithörande ärenden, skall i tillämpliga delar gälla om institutets rektor och lärarkollegium. B e s t ä m m e l s e r d e n 8 juni 1928 r ö r a n d e v i k a r i a t s a r v o d e till f o r s k a r stipendiat m. m. Vikariatsarvode

1. vikariatsersättningar.

2. Uppkomma vid ettdera universitetet eller vid Karolinska institutet besparingar å forskarstipendier, skola sådana besparingar ingå till en forskarstipendiefond, som skall vid högskolan för varje stipendium särskilt bokföras och redovisas. Vid Karolinska institutet bildas en gemensam fond av besparingar å båda de institutet tilldelade stipendierna. Då forskarstipendiefond uppgått till 9,000 kronor, skall vederbörande rektor härom göra a n m ä l a n hos kanslern, som äger besluta, att beloppet må användas till ett extra forskarstipendium att tilldelas docent vid den fakultet eller sektion, där fonden samlats. För sådant extra forskarstipendium gälle angående dess tillsättande och jämväl i övrigt i tillämpliga delar vad angående forskarstipendier i nådiga brevet den eljest ä r stadgat; dock att, u t a n hinder av bestämmelsen i § 9 i samma brev, extra forskarstipendium m å tilldelas även den, som förut för sammanlagt sex år tilldelats forskarstipendium. F ö r s l a g till b e s t ä m m e l s e r r ö r a n d e r e s e s t i p e n d i e r åt o b e f o r d r a d e v e t e n s k a p s i d k a r e vid u n i v e r s i t e t e n i U p p s a l a o c h Lund s a m t v i d K a r o l i n s k a institutet. 1. Stipendium skall huvudsakligen avse utländsk studieresa. 2. För utdelning i form av resestipendier står årligen till förfogande yid v a r t d e r a universitetet ett belopp av 12,500 kronor och vid Karolinska institutet ett belopp av 5,000 kronor.

3. Stipendierna skola genom anslag å universitetets eller institutets anslagstavla kungöras lediga senast den 15 september varje år med skyldighet för sökande att senast å trettionde dagen efter anslagsdagen, densamma oräknad, till större konsistoriet eller vid Karolinska institutet lärarkollegiet ingiva till kanslern ställd ansökan. Ansökan skall innehålla uppgift om det önskade beloppets storlek och om ändamålet med resan samt plan för densamma såväl i vad angår val av de orter, som avses skola besökas, som ock den ungefärliga tid, besöken avses skola räcka. 4. Inom nästföljande november skall konsistoriet och vid Karolinska institutet lärarkollegiet till kanslern insända ansökningarna och till erhållande av stipendier å visst angivet belopp föreslå dem bland de sökande, som med hänsyn tagen till sökandenas skicklighet och vikten av de uppgivna ändamålen samt ifrågavarande stipendiers syfte att tjäna till unga vetenskapsidkares utbildning finnas mest förtjänta, och skall därvid jämväl resetiden angivas. 5. Sedan konsistoriets eller lärarkollegiets förslag inkommit, har kanslern att, så snart ske kan, fatta beslut i ärendet. Kanslerns beslut skall ofördröjligen delgivas chefen för ecklesiastikdepartementet, utrikesdepartementet samt statskontoret. Statskontoret har att till stipendiaten utbetala stipendiets halva belopp, då denne anmäler sig stå i begrepp att företaga sin resa, varemot återstoden icke må utbetalas, innan den fastställda reseplanen till halva tiden fullgjorts. 6. Till samma sökande må under en tid av fem på varandra följande år utdelas högst 4,000 kronor, där ej så är, att stipendiebelopp i saknad av förtjänta sökande för något år ej komme att annars bliva utdelat. 7. Stipendiat skall, där ej kanslern för särskilt fall annorlunda bestämmer, anträda resan under loppet av kalenderåret närmast efter det, då ansökan om stipendium ingivits. Fråga om ändring i fastställd reseplan skall underställas kanslerns prövning. 8. Över kanslerns beslut må klagan icke föras. 9. Stipendiat åligger att inom en månad efter hemkomsten till konsistoriet och vid Karolinska institutet till lärarkollegiet inlämna redogörelse för den tid, som använts till resan, och de studier, han därunder idkat.

151 Bilaga A. Kurser, som regelbundet böra givas inom ramen för nuvarande kursplaner, (på grundval av fakulteters och sektioners svar på de sakkunnigas förfrågan).

Omfattning

Anslag, respektive ök ning utöver nuvarande anslag Kr.

Teologiska fakulteten Nytestamentlig exege- Isagogik tik

30 t.

1,500

Gammaltestamentlig exegetik

Isagogik

30 t.

1,500

Kyrkohistoria

Biträde vid seminarier

Ämne

Kurs

15 dubbelt.

1,500

Övriga ämnen

1,500 Summa

Juridiska

6,000

fakulteten Propedeutiska kursen i civilrätt m. m.

c:a 50 t.

Praktiska kursen Bokföring

20 t.

Professorernas propedeutiska undervisning, minskning av Rättsfilosofins historia

1,000

(höjt t. 2,500 kr.)

* 1,540

( » » 2,500 » )

( » » 2,000 » )

1,000 4,000

14 t.

700 Privaträtt

Kurs för statsvetenskaplig examen

40 t.

2,000

Straffrätt

Rättspsykiatri

16 t.

800 Encyklopedi

Summa Medicinska fakulteten Med hänsyn till pågående utredning om de medicinska studiernas omorganisation upptages här hlott en summa utan närmare specifikation

Psykologi och logik ( Stats- och rättsfilosofi

1 Uppsala.

» » 3,000 *»)

10,000

(Uppsala)

10,540

(Lund)

16,000

(Uppsala o. Lund)

24,000

(Karolinska institutet)

kologi

Duhblering av proseminarier * Lund.

55 t.

2,750

26 t.

1,250

40 t.

2,000

28 dubbelt.

2,800

}

i Sociologi och socialpsy- /

[ Historia

(

Utöver nuvarande anslag

Humanistiska sektionen Teoretisk filosofi Filosofins historia

Praktisk filosofi

Anmärkningar

Det nuvarande anslaget blott till examination.

152 Anslag, respektive ökning utöver nuvarande anslag Kr.

Anmärkningar

3,000

Dessa två kurser givas var tredje termin

Kurs

Omfattning

Svenska statsskickets utveckling

50 t.

Källorna till Sveriges historia Kommunalkunskap

40 t.

Prop, kurs i in- och utländsk statskunskap

15 t.

750 Klassisk fornkunskap

45 t.

2,250

Konsthistoria

Antikens konsthistoria

25 t.

1,250

Medeltidens konsthistoria

25 t.

1,250

Nytestamentlig grekiska

30 t.

1,500

Klassisk grekiska

34 t.

1,700

Stilskrivning

26 t.

1,300

Latin

Stilskrivning

20 dubbelt.

2,000

Tyska

Dubblering av proseminarier

28 dubbelt.

2,800

Engelska

Dubblering av proseminarier

28 dubbelt.

2,800

Romanska språk

Skrivkurs

24 dubbelt.

2,400

Nordiska språk

Isländska och fornsvenska

90 t.

4,500

Semitiska språk

Hebreisk skrivkurs

Ämne

Statskunskap

Grekiska

25 t.

\\

(

J

1,250

80 t.

4,000

Allmän fonetik

30 t.

1,500

Allmän lingvistik

30 t.

1,500

Summa

44,550

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen Mekanik

Kursen för godkänd

35 t.

1,750

Kemi

Proped. kurs i kemi

35 t.

1,750

Kolföreningarnas kemi

25 t.

1,250 1,500

Botanik

Floristik

15 dubbelt.

Geologi

Petrografi

50 t.

2,500

Kvartärgeologi

60 t.

2,500

Geografi

J Ärftlighetslära (Lund)

2,750

55 t. Allmän ärftlighetslära Cytologisk teknik

20 t.

)

\20övningst.J

1,500

20 övningst.

500 Summa

16,000

(Lund)

14,000

(Uppsala)

153 Bilaga B. Antalet akademiska l ä r a r e och studenter 1913—1939. (Siffrorna avse hösttermin och äro hämtade ur terminskatalogerna.) 1. Teologiska fakulteten. Professorer 1913 16 19 22 25 28 31 34 37 38 39

1913 16 19 22 25 28 31 34 37 38 39

Uppsala universitet. Juridiska

Docenter Docentsti- 1 Studependiater rande

7 7 7 7 7 7 8 8 8 8 8

6 5 10 12 6 8 7 11 10 12 15

4 4 6 4 4 4 4 4 4 4 4

172 232 266 227 211 281 387 381 404 406 418

8 8 8 8 8 8 8 8 8 8 8

Medicinska

fakulteten.

Docenter Docentstipendiater 3 4 3 3 4 5 5 6 4 3 3

3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3

Studerande 449 391 604 613 636 662 665 534 672 681 694

Professoror

Laboratorer o. d.

Bitr. lärare

Docenter därutöver

Docentstipendiater

Studerande

15 16 16 16 15 14 15 15 16 16 16

2 2 2 2 3 5 4 4 5 5 6

6 6 6 6 7 6 6 6 3 5 5

5 4 3 4 6 7 5 5 8 12 13

3 3 3 5 5 5 5 5 6 5 6

310 392 484 535 641 563 622 584 537 532 616

Humanistiska

1913 16 19 22 25 28 31 34 37 38 39

Professorer

fakulteten.

sektionen.

Professorer

Lektorer Bitr. lärare

Docenter därutöver

Docentstipendiater

Studerande

Teol. fil. stud.

20 21 22 22 22 22 23 23 23 24 24

4 4 3 4 6 5 6 7 10 11 11

36 39 36 38 42 48 42 50 55 68 52

13 13 11 17 17 17 17 17 17 17 17

842 748 783 779 994 1,143 1,060 1,137 1,358 1,435 1,500

91 73 83 73 95 170 150 121 104 101 87

154 Matematisk-naturvetenskapliga Professorer

Laboratorer o. d.

17 17 17 18 18 18 18 19 19 19 19

2 2 2 1 1 1 1 1 1 2 2

1913 16 19 22 25 28 31 34 37 38 39

Bitr. lärare

sektionen. Docenter därutöver

Docentstipendiater '

Studerande

18 23 26 23 33 25 26 29 33 33 33

10 92 98 12 12 12 12 12 12 12 12

544 417 343 306 359 441 409 414 415 413 446

— — — — — 1 3 2 2 2

2. Lunds universitet. Teologiska fakulteten.

1913 16 19 22 25 28 31 34 37 38 39

Juridiska

Professorer

Docenter

Docentstipendiater

Studerande

Professorer

7 7 7 7 7 7 7 7 7 7 7

3 3 6 8 7 8 7 8 9 8 9

3 2 2 3 3 3 3 3 4 4 4

99 127 155 139 180 369 480 449 468 409 395

7 7 7 7 7 7 7 7 7 8 8

Medicinska Professorer

1913 16 19 22 25 28 31 34 37 38 39 1

12 12 11 12 13 13 13 13 13 14 14

Laboratorer o. d.

— — — — 1 3 4 4 3 3

fakulteten.

DocentstiDocenter pendiater 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3

4 3 0 3 2 2 1 2 2 2 3

Studerande 331 252 339 341 447 431 439 475 528 512 530

fakulteten.

Bitr. lärare

Docenter därutöver

Docentstipendiater

Studerande

4 5 9 11 12 12 12 17 13 16 15

7 7 10 8 4 6 10 7 18 19 19

3 2 2 5 6 5 5 6 5 5 5

167 188 301 364 367 464 569 546 492 477 453

Stipendiet i geografi har 1913—19 hänförts till matematisk-naturvetenskapliga sektionen. E t t rörligt stipendium ledigt denna termin. 1 Två rörliga stipendier lediga denna termin.

Humanistiska sektionen.

1913 16 19 22 26 28 31 34 37 38 39

Professorer

Lektorer Bitr. lärare

Docenter därutöver

Docentstipendiater

18 18 19 21 21 22 22 22 22 22 22

4 4 3 4 4 4 4 5 8 8 9

24 30 28 22 24 32 30 37 35 35 36

10 13 12 16 16 16 16 16 17 17 17

Studerande Teol. fil. stud.

442 401 412 417 607 853 806 963 1,003 987 1,029

34 36 43 23 103 129 100 87 68 55 52

Docenter därutöver

Docentstipendiater

Studerande

16 18 22 18 22 25 24 23 28 30 30

81 8 81 10 10 10 10 10 11 11 11

242 184 171 158 235 298 290 340 330 339 351

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen.

1913 16 19 22 25 28 31 34 37 38 39

Professorer

Laboratorer o. d.

11 11 12 12 13 13 14 13 13 13 13

2 2 3 3 2 2 2 2 2 2 2

— — — 2 1 1 1 1 1 1

3.

1913 16 19 22 25 28 31 34 37 38 39 1

Bitr. lärare

Karolinska institutet.

Professorer

Laboratorer o. cl.

Lärare o. bitr. lärare

Docenter därutöver

Docentstipendiater

24 25 24 24 24 24 24 24 26 26 26

6 5 7 7 7 7 7 7 7 7 7

1 4 5 11 17 22 22 21 21 20

31 27 27 26 27 32 30 36 50 50 56

5 5 5 5 5 5 5 5 5 6 5

Ett rörligt stipendium ledigt denna termin.

395 490 684 894 822 983 785 841 864 895 885

156 Allmänna anmärkningar

till tabellerna.

Av lärare och biträdande lärare vid Karolinska institutet äro de allra flesta docenter. Av de medicine docenterna i Lund äro ävenledes åtskilliga biträdande lärare, varför docentantalet i båda fallen är högre, än vad som framgår av tabellerna. Även i Uppsala äro stundom en eller flera docenter biträdande lärare. Gränsen för kategorin biträdande lärare är, särskilt i de tidigare katalogerna, ganska svävande, varför siffrorna knappast kunna bliva fullt exakta. I tabellerna äro icke upptagna de fåtaliga vid universiteten inskrivna personer, som icke tillhöra någon fakultet eller sektion.

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

3 Kap. I. Historik

1852 års statuter s. 7. — 1876 års reform s. 8. — 1899 års universitetskommitté s. 8. — 1907 års sakkunniga s. 10. — 1908 års bestämmelser s. 10. — 1918 års sakkunniga s. 11.

Kap. II. Docentinstitutionens uppgifter och allmänna ställning

13 Lärarpersonalens rekrytering s. 13. — Vikariat s. 14. — Vetenskaplig verksamhet s. 14. — Akademisk undervisning s. 15. — De sakkunnigas förslag s. 16.

Kap. III. Förordnande och entledigande av docent 1. Docents förordnande

21 21

Nuvarande bestämmelser s. 21. — Senare önskemål s. 22. — Universitetsberedningen s. 22. — Docentföreningarna s. 22. De sakkunniga

23 Allmänna synpunkter s. 23. — Särskild speciminering för docentur s. 25. — Sakkunniggranskning vid ansökan om docentur s. 25. — Lärarprov s. 25. — Betygen å doktorsavhandlingar s. 26. — Spikningstiden s. 26. — Betygssättningen s. 27. — Betygsnämnder s. 28. — Fakultetsopponenten s. 28. — Tid för disputation s. 29. — Anmälan av avhandling s. 29. — Docenturs omfattning s. 29.

2. Docents entledigande m. m

30 Kap. IV. Docenterna och den propedeutiska undervisningen Biträdande lärare s. 34. — Kursarvoden s. 36. — Möjlighet för diat att uppbära kursarvode eller del därav s. 39.

32 docentstipen-

Kap. V. Docentstipendierna 1. Antal och fördelning

41 41

1918 års sakkunniga s. 41. — Yttranden över detta förslag s. 41. — Senare önskemål s. 43. — Docentförcningarnas nuvarande önskemål s. 44. — Fakulteternas önskemål s. 44. De s a k k u n n i g a

45 Teologiska fakulteten s. 46. — Juridiska fakulteten s. 47. — Medicinska fakulteten s. 47. — Humanistiska sektionen s. 48. — Matematisk-naturvetenskapliga sektionen s. 50.

2. Åtgärder för att förebygga dubbleringar

52 Historik s. 52. — De sakkunniga s. 53.

3. Stipendiernas storlek

54 Historik s. 54. — De sakkunniga s. 55.

4. Stipendietidens längd Kritiken av 1918 års sakkunnigförslag s. 57. — Senare förslag s. 58. — De sakkunniga s. 58.

158 Sid.

5. Docentstipendiats tjänstgöringsskyldighet

59 Kritiken av 1918 års sakkunnigförslag s. 59. — Senare förslag s. 60. — Olika sätt att fullgöra tjänstgöringen som stipendiat s. 61. De sakkunniga Tjänstgöringens omfattning s. 62. — Undervisningsnämnder s. 63. — Befrielse från tjänstgöringsskyldigheten s. 64.

6. Docentstipendiats sjukdom

6o

Tidigare önskemål s. 65. — De sakkunniga s. 66.

7. Docentstipendiats bisysslor. Anciennitetens roll vid stipendietillsättningar Nuvarande bestämmelser om doeentstipendiats bisysslor s. 67. — De sakkunniga 67. — Anciennitetens roll vid stipendietillsättningar s. 68.

B>

8. Docentstipendiefonderna

"8

Docentföreningarnas förslag s. 68. — De sakkunniga s. 69.

Kap. VI. Forskarstipendier

71 Historik s. 71. De sakkunniga Antal s. 71. — Belopp s. 73. — Tillsättningsproceduren s. 73. — Tiden för innehav av forskarstipendium s. 74. — Extra forskarstipendier s. 74.

Kap. VII. Opponentuppdrag

75 Nuvarande ordning s. 75. — Docentföreningarnas önskemål s. 75. De sakkunniga Plikten att åtaga sig opposition s. 76. — Ersättning för opponentuppdrag s. 77. — Särskilt anslag för opponentarvoden s. 78.

Kap. VIII. Vikariatsförordnanden

79 Kritiken av 1918 års förslag s. 79. — 1925 års reglering av arvodena s. 80. — Senare önskemål s. 80. — Bestridandet av medel till vikariatsersattnmg s. 80. — Vikariatsersättning åt docentstipendiat, som redan fullgjort sin tjänstgöringsskyldighet för terminen s. 81. — Docentföreningarnas senaste skrivelser s. 81. De sakkunniga Vikariatsarvodenas belopp s. 82. — Förhållandet mellan vikariatsarvode och docentstipendium s. 84. — Vikariatsersättning åt docent, som redan fullgjort Bin stipendiattjänstgöring för terminen s. 86. — Partiella vikariat s. 87. — Ferier mellan två vikariat s. 89.

Kap. IX. Vissa särskilda frågor 1. Docenternas ställning inom universitetens administrativa organsiation

91 Docentföreningarnas önskemål s. 91. — De sakkunniga s. 92. no

2. Resestipendier Docentföreningarnas önskemål s. 93. — De sakkunniga s. 93.

3. Rörliga professurer Yttranden över 1918 års förslag s. 94. — Universitetsberedningen s. 95. — De akademiska myndigheterna s. 95. — Docentföreningarna s. 96. — De sakkunniga s. 96.

4. Docenternas familjepensionsfråga

159 Sid.

Kap. X. Docents övergång till annan levnadsbana Historik

98 98

Yrkanden om en allmän utredning s. 98. — Teologie docenter s. 99. — Juris docenter s. 99. — Medicine docenter s. 101. — Filosofie docenter s. 102. De sakkunniga

105 Allmänna synpunkter s. 105. — Doktorsgrad s. 106. — Värdering av docenttjänstgöring som merit för befordran s. 107. — Katt till lönetursberäkning s. 112. — Biblioteken s. 114. — Docenters rätt att räkna tjänsteår för pension s. 115. — Värdering av vetenskapliga meriter vid ansökan om lektorat s. 117. — Utvidgning av behörighet till lektorat i vissa ämnen s. 117. — Lärarutbildningssakkunnigas förslag s. 119.

Kap. XI. Sammanfattande redogörelse för de sakkunnigas förslag A. Förordnande och entledigande av docent B. Docenterna och den propedeutiska undervisningen C. Docentstipendierna D. Forskarstipendierna E. Opponentuppdrag F. Vikariatsförordnanden G. Docenternas ställning inom universitetens administrativa organisation H. Resestipendier för obefordrade vetenskapsidkare I. Docents övergång till annan levnadsbana Reservationer Författningsförslag

121 121 121 122 123 124 124 125 125 126 129 134

Universitetsstatuterna s. 134. — Stadgar för Karolinska institutet s. 137. — Kungörelse angående villkor och bestämmelser beträffande avlöningsförhållandena för professorer m. fl. s. 140. — Kungl. brev beträffande arvoden åt vikarierande akademiska lärare s. 141. — Kungl. brev beträffande docentstipendier s. 142. — Bestämmelser rörande forskarstipendier s. 147. — Bestämmelser rörande vikariatsarvode till forskarstipendiat ni. m. s. 149. — Förslag till bestämmelser rörande resestipendier åt obefordrade vetenskapsidkare s. 149.

Bilaga A. Kurser, som regelbundet böra givas inom ramen för nuvarande kursplaner 15] Bilaga B. Antalet akademiska lärare och studenter 1913—1939 153

Statens offentliga utredningar 1939 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän l a g s t i f t n i n g . R ä t t s s k i p n i n g . F å n g v å r d . Betänkande med förslag till ändringar i vissa delar av sjömanslagen m. m. [21] Betänkande med förslag till lag om arbetsfostran m. m. [25] Betänkande ang. revision av tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler och därmed sammanhängande författningar. [32] Betänkande med förslag till ändringar i förmynderskapslagstiftningen. [33] Statsförfattning. A l l m ä n s t a t s f ö r v a l t n i n g . Betänkande ang. justitiekanslerns, justitieombudsmannens och militieombudsmannens allmänna ämbetsställning m. m. [7] 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning. Betänkande med förslag till omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m. [9] Betänkande om statstjänstemäns ställning vid arbetskonflikter. [19] 1937 års domsagoutredning. Betänkande med förslag till omorganisation av domsagoförvaltningen samt lönereglering för domsagopersonalen. [29] Kommunalförvaltning. S t a t e n s o c h k o m m u n e r n a s finansväsen. Betänkande ang. revision av tjänsteförteckningen i vad avser statens affärsdrivande verk. [6] 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till militärt icke-ordiuariereglemente. [10] 1938 års arvsskattekommitté. Betänkande med förslag til) förordning om arvs- och gåvoskatt m. m. [18] Nytt förslag till riktlinjer för bestämmandet av ersättning för tjänstebostad. [36] 1986 års lönekommitté. Betänkande med förslag till manskapsavlöningsreglemente. [38] Politi. Betänkande med förslag till vissa ändringar i beklädnadsreglementet för polispersonalen m. m. [20] Nationalekonomi o c h socialpolitik. Rationaliseringsutredningens betänkande. Del 1. Motiv och förslag. [13] Del 2. Verkställda undersökningar. [14] Hembiträdesutredningens betänkande. 2. Betänkande med förslag till lag om reglering av anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet. [15] Arbetslösbetsräkningen den 31 augusti 1937. Del 2. Arbetsförhet m. m. [24] Betänkande med utredning och förslag rörande tillgodoseendet av behovet av allmänna samlingslokaler. [30]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande ang. åtgärder till motverkande av vattcenför orening m. m. 1. Förslag och motivering. [40]

Industri. Betänkande och förslag rörande befrämjande av a.vsättningen av den svenska stenindustriens produkter. [11] Betänkande rörande industriellt utnyttjande av halmi. [12] Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen. Betänkande ang. grunder för intagning av enskild välg till allmänt underhåll ävensom ang. statsbidrag till enskilda vägar. [1] Betänkande med förslag till taxa för befordring av gods m. m. å statens järnvägar. [3] Betänkande med förslag till exporttariffer. [8] Betänkande och förslan ang. vissa med beviljande a v tillstånd till yrkesmässig au tom obiltrafik förenade frågo>r. [22] Betänkande med förslag rörande skärgårdarnas behiov av förbättrade kommunikationer. [34] Dragbilar. Betänkande med förslag till klassificering av vissa för framdragande av släpfordon eller arbetsredskap ombyggda automobiler, m. ni. [35] Bank-, kredit- o c h p e n n i n g v ä s e n .

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen.

Undervisningsväsen. A n d l i g odling i övrigt. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. [4] Utredning och förslag ang. fortsatt förstatligande av kommunala mellanskolor. [16] Utredning och förslag rörande fri undervisningsmaterien för folk- och fortsättningsskolor. [17] Betänkande med utredning och förslag ang. rätt för folkskollärare m. fi. att inskrivas vid universitet och högskolor samt där avlägga examina. [27] Utredning och förslag ang. de kommunala flickskolornas organisation. [39] 1938 års doeentutredning. Betänkande och förslag rörande docentinstitutionen. [41]

H ä l s o - o c h sjukvård. Ledningen av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet. [23] Betänkande ang. vissa med vården av civila patienter å Försvarsväsen. garnisonssjukhusen sammanhängande organisationsfrågor. [31] Utredning och förslag rörande plats i Stockholms skärgård för förläggning av Stockholms örlögsbas. [2] Allmänt n ä r i n g s v ä s e n . Sociala försvarsberedsknpskommittén. Betänkande. Del 1. Förslag till familjebidragslag m. m. [26, Betänkande med förslag till kungörelse med vissa föreskrifter ang. tillverkning av bröd efter vikt m. m. [37] Fast e g e n d o m . Jordbruk med binäringar. Underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre länt- ; hemmen. [6] Betänkande rörande ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevatten. [28] I

Utrikes ärenden.

Stockholm 1939, Ivar Hsggströma Boktryckeri A. B. 394931

Internationell rätt.