SOU

Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

Beteckning: SOU 1940:26
Typ: SOU

Hänvisat till av

Förarbeten

SOU 1960:28: Förverkande på grund av brott, avsnitt 181

V0N0<

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATKNS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1940:26 JOEDBBUKSDEPAETEMEITET

BETÄNKANDE MED

FÖRSLAG TILL ÄNDRADE BESTÄMMELSER ANGÅENDE

BEKÄMPANDE AV SMITTSAMMA HUSDJURSSJUKDOMAR '

avgivet

den 30 september

1940 AV

EPIZOOTI

SAKKUNNIG

S T O C K H O L M 1 9

0 A

Statens offentliga utredningar 1940 K r o n o l o g i s k Betänkande och förslag angående reglering av församlingsindelningen i Stockholm och revision av den för huvudstaden gällande lagen om församlingsstyrelse. Av T. Wohlin. Hseggström. iv, 167 s. E. Betänkande angående omorganisation av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse m. m. Beckman. 77 s. Fö. Betänkande med förslag till åtgärder för befordrande av produktionen å enskilda skogar i vissa delar av Norrland. Marcus. 260 s. Jo. Betänkande med förslag till lag om krigsskadeersättning. Norstedt. 84 s. H. Promemoria med förslag till vissa åtgärder mot missbruk av tryckfriheten. Norstedt. 32 s. Ju. Betänkande angående uppgörelse mellan Kungl. Maj:t och kronan samt Stockholms stad rörande vissa markfrågor m. m. i Stockholm. Beckman. 154 s. 8 pl. K. Betänkande med förslag till lag med vissa bestämmelser om livförsäkring vid krig m. m. Norstedt. 83 s. H. '",-, , \ Betänkande med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen m. m. jämte därmed sammanhängande författningar. Norstedt. 130 s. Ju. Betänkande med förslag till kungörelse angående kontroll å handeln med ost samt viss lagstiftning angående korvvaror. Heeggström. 72 s. S. Svensk namnbok 1940. V. Petterson. 166 S. Ju. Betänkande med förslag rörande offentliga rättshjälpsanstalter. Hseggström. 125 s. Ju. 12, Betänkande med utredning och förslag angående inrättande av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning. Beckman. 289 s S. 13, Statistisk utredning angående förvaltningskostnader m. m. i konkurser.' Norstedt. 26 s. Ju.

f ö r t e c k n i n g 14. Betänkande och förslag angående förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. Del 1. Beckman. 247 s. K. 15. Betänkande med förslag rörande skärgårdarnas behov av förbättrade kommunikationer. Del 2. Beckman. 134 s. K. 16. Efterfrågan på jordbruksprodukter och dess känslighet för pris- och inkomstförändringar. Av H. Wold. Marcus. 144 s. Jo. 17. Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri. Norstedt. 93 s. K. 18. Betänkande med förslag angående krigsförsäkring av viss lösegendom. Norstedt. 60 s. H. 19. Förslag till ändrad lagstiftning om straff för försök till brott. Lund, Ohlsson. 81 s. Ju. 20. Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott. Norstedt. 251 s. Ju. .... 21. Betänkande angående utfärdande av samt ersättning för vissa läkarintyg. Marcus. 60 s. S. 22. Socialvårdskommitténs betänkande. 1. Statistisk undersökning angående kommunernas ålderdomshem. Beckman. 98 s. S. 23. Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. Norstedt. 98 s. Ju. 24. Betänkande och förslag angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet m. m. Hseggström. 85 s. E. , •, 25. Straffrättskommitténs betänkande med forslag till ändring av strafflagen för krigsmakten i vad den berör förmögenhetsbrotten. Norstedt. 20 s. Ju. 26. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar. Marcus. 129, (2), 126 s. Jo.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockho m. P ^ ^ ^ ^ ^ J ^ ^ ^ ^ ^ ^ bokstäverna till det departement under vilket utredningen avgivits, t. ex. .E. = ecklesiast kdepartementet,, Jo. lordbr^ksde^partementet Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1940:26

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED

FÖRSLAG TILL ÄNDRADE BESTÄMMELSER ANGÅENDE

BEKÄMPANDE AV SMITTSAMMA HUSDJURSSJUKDOMAR avgivet

den

30 september

1940 AV

EPIZOOTI

SAK

KUNNIGA

S T O C K H O L M 1940 ISAAC MARCUS B O K T R Y C K E R I - A K T I E B O L A G

f*wt

Innehållsförteckning. S k r i v e l s e till S t a t s r å d e t o c h Chefen för J o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t

Sid. 7

Författningsförslag. Förslag till lag angående ändring av vissa delar i lagen den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag)

11 Förslag till kungörelse om ändring av vissa delar av kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

14 Förslag till kungörelse angående ändring av 2 § kungörelsen den 26 juli 1926 (nr 389) om allmänna grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar

21 Förslag till kungörelse med föreskrifter till vägledning för värdering av klövbärande djur enligt epizootilagen

22 Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 30 november 1934 (nr 559) angående kontrollslakterier

23 Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 7 § instruktionen för medicinalstyrelsen den 19 december 1930 (nr 441)

24 Förslag till instruktion för medicinalstyrelsens epizootinämnd

25 Motiv. FÖRSTA

AVDELNINGEN.

Historik

31 ANDRA

AVDELNINGEN.

Mul- o c h k l ö v s j u k a

37 Kap. I. Uppgifter angående tidigare mul- och klövsjukeepizootier inom Sverige Kap. II. Mul- och klövsjukan, dess uppkomst och spridningssätt Kap. III. Veterinärmedicinska medel för bekämpandet av sjukdomen 1 Serum 2. Vaccin Kap. IV. Övriga medel för sjukdomens bekämpande 1. Inledning 2. Nedslaktningsförfarandet och isoleringsförfarandet 3. Isolering av smittade gårdar samt skyddsområden m. m 4. Förbud av olika slag 5. Föreskrifter för mejerier 6. Smittreningsåtgärder

37 42 47 47 48 52 52 53 54 59 59 60

4 Sid. TREDJE

AVDELNINGEN.

Andra s m i t t s a m m a husdjurssjukdomar än mul- och klövsjuka

62 Kap.

62 62 62 63 65 67 67 68 69 70

Kap. II.

Svinpest 1. Sjukdomstecken och smittvägar 2. Gällande bestämmelser 3. Tidigare epizootier och deras bekämpande 4. De sakkunnigas förslag Vissa smittsamma hönssjukdomar 1. Gällande bestämmelser 2. Utländsk lagstiftning 3. Infektiös laryngotracheit 4. De sakkunniga

FJÄRDE

AVDELNINGEN.

Ledningen a v b e k ä m p a n d e t u t a v s m i t t s a m m a h u s d j u r s s j u k d o m a r

72 Kap.

72 72 73 74 75 78 78 81 82

Kap. II.

Medicinalstyrelsen och länsstyrelserna m. m 1. Gällande bestämmelser 2. Brister i nuvarande system 3. Gränsdragningen mellan medicinalstyrelsens och länsstyrelsernas funktioner 4. Den centrala ledningen av bekämpandet Veterinärorganisationen 1. Gällande bestämmelser 2. Brister i nuvarande system 3. De sakkunnigas förslag

FEMTE

AVDELNINGEN.

E r s ä t t n i n g av a l l m ä n n a m e d e l för k o s t n a d e r o c h f ö r l u s t e r i a n l e d n i n g av smittsamma husdjurssjukdomar

1. 2. 3. 4.

AVDELNINGEN.

S a m m a n f a t t n i n g a v de s a k k u n n i g a s f ö r s l a g

Bilaga. F ö r s l a g till m e d i c i n a l s t y r e l s e n s k u n g ö r e l s e a n g å e n d e b e k ä m p a n d e a v m u l - o c h k l ö v s j u k a i n n e f a t t a n d e r å d o c h a n v i s n i n g a r jämte f ö r e s k r i f t e r .

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Jordbruksdepartementet.

Genom beslut den 3 februari 1939 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga att inom departementet verkställa utredning och avgiva förslag rörande nya bestämmelser för bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar samt för den statsunderstödda försäkringsverksamheten mot förluster till följd av sådana sjukdomar. Jämlikt detta bemyndigande tillkallade herr statsrådet den 11 februari 1939 såsom sakkunniga landshövdingen E. A. Beskow, tillika ordförande, generaldirektören J. A. Höjer, professorn II. G. Magnusson, hovrättsrådet B. A. Fallenius, chefveterinären S. Jerlov, sekreteraren hos Malmöhus läns hushållningssällskap B. T. Lanke samt lantbrukaren M. Hj. Nilsson i Marielund. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades samma dag revisorn i statskontoret N. A. F. Oden. Sedan Oden efter därom gjord framställning erhållit entledigande från sekreterareuppdraget från och med den 25 september 1939, utsågs den 23 februari 1940 assessorn i Svea hovrätt L. P. O. Palmquist till sekreterare åt de sakkunniga. Med stöd av omförmälda bemyndigande medgav herr statsrådet genom beslut den 24 mars 1939 de sakkunniga att för överläggningar beträffande vissa i de sakkunnigas uppdrag ingående frågor tillkalla disponenten A. Börjesson, Halmstad, distriktsveterinären J. Hj. Jeppsson, Veberöd, förste aktuarien i pensionsstyrelsen A. H. B. Wingborg samt landskanslisten H. L. Swensson, Malmö. De sakkunniga, vilka antagit benämningen epizootisakkunniga, påbörjade sitt arbete den 15 februari 1939. På framställning av de sakkunniga bemyndigade Kungl. Maj:t den 5 maj 1939 de sakkunnigas ordförande jämte tre av de sakkunniga att under sammanlagt 10 dagar inom Tyskland, Schweiz och Frankrike bedriva studier rörande därstädes gällande föreskrifter och tillämpade förfaringssätt för mul- och klövsjukans bekämpande. Nämnda studieresa, i vilken deltogo,

8 förutom de sakkunnigas ordförande, undertecknade Magnusson, Fallenius och Jerlov, företogs i slutet av maj och början av juni 1939. Härjämte bemyndigade Kungl. Maj:t på framställning av de sakkunniga den 21 juni 1940 högst tre av de sakkunniga samt sekreteraren att, för undersökning av möjligheterna att i samarbete med Danmark få till stånd en anstalt där forskning rörande mul- och klövsjuka kunde bedrivas, under högst tre dagar besöka Köpenhamn och danska statens seruminstitut å ön Lindholm. Nämnda besök, i vilka deltogo undertecknade Höjer, Magnusson och Palmquist, företogos den 5 och den 6 juli 1940. Från jordbruksdepartementet ha till de sakkunniga överlämnats dels för alt tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande ett flertal framställningar från myndigheter, föreningar och enskilda dels ock för yttrande åtskilliga specialremisser. Sålunda har Kungl. Maj:t genom remiss den 16 februari 1939 anbefallt de sakkunniga att avgiva utlåtande över vissa framställningar från medicinalstyrelsen samt hushållningssällskapen i Malmöhus och Kristianstads län m. fl. angående ersättning av allmänna medel för föreskrivna smittreningsåtgärder i anledning av mul- och klövsjuka m. m. Förslag i detta ämne framlades av de sakkunniga i utlåtande den 10 mars 1939. De sakkunniga ha vidare på grund av remisser avgivit yttranden i följande ämnen, nämligen den 10 mars 1939 angående vissa undersökningar rörande nötkreaturs resistens mot mul- och klövsjuka m. m., den 18 april 1939 angående ersättning till landsfiskal för uppsikt över den civila bevakningsorganisationen för bekämpande av mul- och klövsjuka m. m., den 18 april 1939 angående ersättning till befattningshavare vid polisväsendet för vissa resor i anledning av mul- och klövsjuka, samt den 2 maj 1939 angående statsbidrag för utbyggnad av Mellersta Hallands Slakteriförenings slakteri i Falkenberg. De sakkunniga ha den 27 januari 1940 avgivit utlåtande angående ändrade grunder för ersättning till veterinärer, som deltaga i bekämpandet av epizootier. P å framställning av de sakkunniga ha samtliga länsstyrelser, efter vederbörande tjänsteveterinärers hörande, inkommit med dels upplysning om i vad mån erfarenheter under den senaste mul- och klövsjukepizootien eller eljest vunnits rörande behov av ändring eller fullständigande av gällande eller tillämpade regler i ämnet, dels ock de förslag, som uti ifrågavarande hänseenden befunnits påkallade. Uppgifter i nämnda avseende ha därjämte inkommit från Sveriges slakteriförbund, Svenska mejeriernas riksförening samt vissa kontrollslakterier m. fl. I den av 1939 års urtima riksdag godkända propositionen, nr 79, angående åtgärder för begränsning av statsutgifterna under budgetåret 1939/40 m. m. har angivits att i nuvarande läge det ursprungliga arbetsprogrammet för de sakkunniga syntes böra fullföljas såvitt angår nya bestämmelser för bekämpandet av husdjurssjukdomarna, varvid det syntes vara av betydelse att gränserna uppdrages mellan å ena sidan statens och å andra sidan den en-

9 skildes skyldigheter i fråga om epizootiers bekämpande. De sakkunnigas uppdrag i övrigt ansåges tills vidare böra vila. Genom framläggande av härvid fogade betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar ha de sakkunniga slutfört sitt uppdrag i vad det avser utredning och förslag rörande nya bestämmelser för nämnda bekämpande. Förutom frågan om den statsunderstödda försäkringsverksamheten mot förluster till följd av smittsamma husdjurssjukdomar återstår av de utredningsuppdrag, som anförtrotts de sakkunniga, frågan om inrättande av en anstalt, där forskning rörande mul- och klövsjuka kunde bedrivas. De sakkunniga ha med hänsyn till nuvarande läge icke ansett sig böra tillsvidare upptaga sistnämnda fråga till närmare övervägande. Stockholm den 30 september 1940. A. BESKOW. J. AXEL HÖJER.

H. MAGNUSSON.

B. FALLENIUS.

SIGB. JERLOV.

BENGT LANKE.

M. HJ. NILSSON.

/ P. O.

Palmquist.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

Förslag till lag angående ändring av vissa delar i lagen den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag). Härigenom förordnas, att 3 § 2 mom. samt 4, 5, 6, 8, 9 och 12 §§ lagen den 12 april 1935 om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag) skola erhålla följande ändrade lydelse: 3 §•

2 mom. Veterinär skall — av smittspridning. Har mellan — nyss sagts. Har sjukdom, på grund varav ställe förklarats spärrat, befunnits icke förekomma, skall förklaringen omedelbart upphävas. I annat fall skall förklaringen gälla, intill dess det spärrade stället jämlikt 4 § förklarats smittat eller misstänkt för smitta. 4 §.

1 mom. Länsstyrelse skall, då sjukdom som avses i denna lag inträffar inom länet eller då det är skälig anledning till antagande att dylik sjukdom inom länet förefinnes, där Konungen så föreskrivit förklara ställe, varest sjukdomen inträffat eller misstankes förefinnas, jämte omkringliggande område i den utsträckning som prövas erforderlig smittat eller misstänkt för smitta. I samband därmed ankommer på länsstyrelsen att enligt av medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar och föreskrifter dels anbefalla isolering av det smittade eller för smitta misstänkta stället eller området ävensom meddela förbud att begagna betesmark och att till smittat eller för smitta misstänkt ställe eller område införa djur, som kunna angripas av sjukdomen, eller från sådant ställe eller område utföra dylika djur eller mjölk eller andra produkter eller varor, som kunna bidraga till spridande av smitta, dels ock utfärda de övriga bestämmelser, som finnas påkallade till förekommande och hämmande av sjukdomen. Har ställe eller område förklarats smittat av sjukdom som avses i denna lag, ankommer det på länsstyrelsen att enligt av medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar och föreskrifter dels förklara omkringliggande område för

12 skyddsområde dels ock i samband därmed förbjuda att, såvitt icke tillstånd i den ordning medicinalstyrelsen bestämmer meddelats, till området införas eller inom området från gård till annan förflyttas djur, som kunna angripas av sjukdomen, eller att utan dylikt tillstånd därifrån utföras sådana djur eller sådana delar av slaktade djur, som medföra särskild fara för spridande av smitta, eller varor, som kunna medföra dylik fara. 2 mom. Har sjukdom, varav ställe eller område förklarats smittat, upphört och föreskriven smittrening ägt rum, skall länsstyrelsen i enlighet med bestämmelser, som utfärdats av medicinalstyrelsen, förklara området fritt från smitta, och skall, därest omkringliggande område förklarats för skyddsområde, sådan förklaring, där den ej tidigare upphävts, samtidigt upphöra att gälla. Har å — — — för smitta. 5 §• Inträffar sjukdom därför misstänkta. Medicinalstyrelsen må, då så anses lämpligt för sjukdomens förekommande eller bekämpande, påbjuda, att skyddsympning av djur skall verkställas. Medicinalstyrelsen tillkommer dels att meddela förbud mot införsel eller utförsel av djur, produkter och varor, som avses i 4 § 1 mom. första stycket, att gälla mellan skilda delar av riket, dels ock att utfärda erforderliga föreskrifter angående smittrening i anledning av sjukdom som avses i denna lag. 6 §.

Det åligger offentligt slakthus ävensom annan under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning att där så påkallas för nedslaktning enligt 5 § ställa lokal och personal till förfogande ävensom i övrigt vid sin verksamhet iakttaga de föreskrifter, som till undvikande av smittas spridande meddelas av medicinalstyrelsen. 8 §.

Ersättning av — -— — Konungen utfärdar. Anspråk på ersättning som förut nämnts skall vid talans förlust framställas hos medicinalstyrelsen senast inom sex månader från den dag anspråket uppkom, Konungen likväl obetaget att härifrån medgiva undantag, då så finnes påkallat. Beträffande ersättningar till veterinärer gäller vad särskilt är stadgat. 9 §• Högsta tillsynen över åtgärder till bekämpande av sjukdom som avses i denna lag tillkommer medicinalstyrelsen. Då särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen förordna att i fråga om bekämpande av viss sjukdom de befogenheter och skyldigheter, som jämlikt denna lag och enligt densam-

13 ma meddelade bestämmelser åvila medicinalstyrelsen, skola fullgöras av en av Konungen tillsatt nämnd (medicinalstyrelsens epizootinämnd). Länsstyrelse skall — noggrant tillämpas. Det åligger — och dylikt. 12 §. Förseelse mot allmän strafflag. Dömes någon till ansvar för förseelse, må domstolen på talan av allmän åklagare förordna, att sådan ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlust, som må utgå med stöd av denna lag, helt eller delvis skall vara förverkad. Innefattar förseelsen olovlig införsel, utförsel eller annan förflyttning av djur, produkter eller varor som avses i 4 § 1 mom. första stycket må domstolen tillika på talan av allmän åklagare förklara sådan egendom eller, om den icke kan tillrättaskaffas, dess värde förbrutet. Vad sålunda skall anses förbrutet tillfaller kronan. Denna lag träder i kraft den

14 Förslag till kungörelse om ändring av vissa delar av kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar. Härigenom förordnas, dels att 20 § kungörelsen den 12 april 1935 med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar skall upphöra att gälla dels ock att 2, 3, 9, 10, 11, 12, 15, 16, 18, 19, 21, 22, 24, 25, 28 och 32 §§ samma kungörelse 1 skola erhålla följande ändrade lydelse: 2 §• 1 mom. Medicinalstyrelsen åligger avsedda sjukdomar 1. att med uppmärksamhet följa sådana sjukdomars uppträdande och spridning såväl inom som utom riket samt att särskilt söka utröna sjukdomarnas smittvägar; 2. att till ledning för länsstyrelserna och andra myndigheter meddela anvisningar angående sjukdomarnas bekämpande; 3. att för rapporter m. m.; 4. att till hjälp för djurägare meddela råd och anvisningar för sjukdomarnas igenkännande och bekämpande; 5. att skyndsamt underrätta chefen för jordbruksdepartementet, när sjukdom som avses i denna kungörelse utbrutit i landet, samt hålla honom underrättad om sjukdomens vidare utbredning och när densamma upphört; 6. att, i den mån ej nedan annorlunda stadgas, besluta om och verkställa utbetalning av ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlust, som föranletts av stadgande i epizootilagen eller enligt densamma meddelade bestämmelser; samt 7. att i övrigt handhava ledningen av kampen mot sjukdomarna och, där så erfordras, genom framställningar till Kungl. Maj:t eller vederbörlig myndighet verka för deras bekämpande. 2 mom. Medicinalstyrelsen må en suppleant. Då så anses erforderligt, må medicinalstyrelsen förordna lämpliga veterinärer att i de hänseenden styrelsen bestämmer biträda överveterinärerna vid ledandet av kampen mot här avsedd sjukdom (biträdande överveterinär). Medicinalstyrelsen må extra tjänsteveterinärer. För överveterinär särskilda instruktioner. Underrättelse om i länet. ,

1 Senaste lydelse av 2 § se 1938:545, av 3 § se 1938:665, av 10 § se 1937:839.

15 3 mom. Med tjänsteveterinärer enligt epizootilagen och denna kungörelse avses läns- och distriktsveterinärer samt med tjänsteårsberäkning anställda stadsveterinärer ävensom i 2 mom. omförmälda överveterinärer, biträdande överveterinärer och extra tjänsteveterinärer. 3 §.

Det åligger länsstyrelsen att om utfärdandet av smittförklaring som omförmäles i 4 § epizootilagen eller förklaring, att ställe eller område är misstänkt för smitta, ävensom om de i anledning därav meddelade föreskrifterna skriftligen underrätta medicinalstyrelsen, länsveterinären, vederbörande lokala tjänsteveterinärer samt i den utsträckning så finnes erforderligt övriga myndigheter och veterinärer. Förklaringens innehåll skall ock bringas till allmänhetens kännedom genom meddelande i länskungörelserna och, i erforderlig omfattning, i en eller flera tidningar ävensom medelst anslag å lämpliga platser inom och närmast omkring det ställe eller område, som beröres av förklaringen. Länsstyrelse åligger vidare i fråga om bekämpande av de sjukdomar som avses i denna kungörelse 1. att, då i främmande land eller inom landet dylik sjukdom yppas under sådana omständigheter, att fara för smittas spridande till länet föreligger, vidtaga åtgärder till förekommande av sådan spridning; 2. att, då — — — till utlandet; 3. att, där nämnda län; 4. att vid utbrott av sjukdom som här avses meddela föreskrifter till förebyggande av smittas spridande vid djurutställningar, marknader, andra tillfällen då djur sammanföras eller auktioner vid vilka djur skola försäljas ävensom angående särskilda försiktighetsmått vid transport av djur, varor och redskap; 5. att i den omfattning som anses nödig föranstalta om effektiv bevakning av område som förklarats smittat eller misstänkt för smitta; 6. att förordna smittat område; 7. att, därest arbetets utförande; 8. att efter utbrott av sjukdom som här avses meddela erforderliga föreskrifter a) för mejerier och för gårdar, som leverera mölk till mejeri, angående åtgärder till hindrande av smittspridning, häri inbegripet förordnande om stängning av mejeri i och för smittrening: b) för kontrollassistenter, jordbrukskonsulenter och andra personer beträffande de inskränkningar och försiktighetsmått, som skola gälla för dem vid utövande av deras verksamhet; c) för lokala polismyndigheter beträffande deras åligganden med avseende å bekämpande av sjukdomen ävensom å undersökningar för utrönande av smittkälla och dylikt; samt 9. att, där smittas spridande.

16 Vid utfärdande av bestämmelser och vidtagande av åtgärder i övrigt som avses i epizootilagen och denna kungörelse har länsstyrelse att ställa sig till efterrättelse de anvisningar och föreskrifter angående sjukdomarnas förekommande och bekämpande som utfärdats av medicinalstyrelsen. 9 §. 1 mom. Djurägare är — ersättningens bestämmande. 2 mom. Ersättning för av kadaver. 3 mom. Utfärdas till — prövas skäligt. A mom. Ersättning skall utgå av allmänna medel för smittreningsåtgärder, som vidtagas i enlighet med i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter, dock ej för av djurägaren till förfogande för ändamålet ställda redskap eller för handräckning, som utförts av djurägaren eller dennes hustru. För arbetskraft, som djurägaren tillhandahållit för ändamålet, skall ersättning av allmänna medel utgå efter den arbetslön, som i orten i allmänhet tillkommer arbetare för likartat arbete, dock högst med belopp som djurägaren nödgats utgiva i ifrågakomna hänseende. 5 mom. Har djurägare tillhandahållit arbetskraft för handräckning för annat ändamål än för verkställande av smittreningsåtgärder, skall han därför vara berättigad till gottgörelse av allmänna medel enligt i 4 mom. stadgade grunder. 6 mom. Vid anlitande allmänna medel. 7 mom. Av allmänna medel skola gäldas kostnad för vakthållning och övriga kostnader för områdenas avspärrning, för värdering varom i 10 § förmäles, för av djurägare använda, av medicinalstyrelsen eller veterinär föreskrivna vacciner eller andra förebyggande medel mot i denna kungörelse avsedd sjukdom, för av veterinär vid undersökning för konstaterande av här ifrågavarande sjukdom använda hjälpmedel såsom mallein och dylikt, för undersökning å statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium beträffande förekomsten av sådan sjukdom samt för fraktkostnad för insändande till anstalten eller laboratoriet av prov och dylikt. Likaledes skall, där icke annorledes särskilt stadgas, av allmänna medel gäldas ersättning för av veterinär företagen förrättning enligt denna kungörelse eller eljest i vederbörlig ordning givna föreskrifter för bekämpande av i kungörelsen avsedd sjukdom. 8 mom. Påbjudes vid bekämpande av sjukdom som i denna kungörelse avses isolering av område eller annan dylik åtgärd och vållas någon därigenom väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst, kan, om särskilda skäl därtill föranleda, ersättning därför beredas honom av allmänna medel. Ansökning om sådan ersättning prövas, därest det begärda ersättningsbeloppet icke överstiger tvåhundra kronor, av medicinalstyrelsen, i annat fall av Kungl. Maj:t.

17 10 §. 1 mom. Värdering för bestämmande av ersättning som i 9 § 1 mom. avses skall verkställas av vederbörande tjänsteveterinär eller av medicinalstyrelsen därtill förordnad veterinär. Då fråga är om värdering av besättning, som består av mer än 3 nötkreatur eller 3 hästar eller, oberäknat mindre djur, av mer än 75 får, 75 getter eller 75 svin över fyra månaders ålder, skall i värderingsförrättningen jämväl deltaga en värderingsman. Avser värderingen besättning, som, oberäknat mindre djur, består av mer än 30 nötkreatur eller 10 hästar över två års ålder, skola i värderingsförrättningen deltaga jämte veterinären två värderingsmän. Värdering av djur, som skola nedslaktas enligt bestämmelserna i 3 § 1 mom. epizootilagen, må verkställas av veterinären ensam. Värdering för bestämmande av ersättning som i 9 § 2—3 mom. avses skall verkställas av vederbörande tjänsteveterinär eller av medicinalstyrelsen därtill förordnad veterinär jämte en värderingsman. 2 mom. Det skall ankomma på lantbruksstyrelsen samt hushållningssällskap eller dess förvaltningsutskott att var för sig inom varje hushållningssällskaps område utse minst två värderingsmän jämte suppleanter för dessa. Värderingsman skall utses för en tid av tre år. Prövar medicinalstyrelsen vid häftigt utbrott av sjukdom som i denna kungörelse avses så erforderligt, skola efter framställning av styrelsen ytterligare värderingsmän utses för den tid sjukdomen varar. Till värderingsmän böra väljas personer, som ära bosatta inom olika delar av länet eller hushållningssällskapets område. Uppgifter å de personer, som utses till värderingsmän och suppleanter, samt å deras post-, telegraf- och telefonadress skola av lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen skyndsamt insändas till medicinalstyrelsen och samtidigt därmed tillställas vederbörande länsstyrelser, vilka det åligger att snarast möjligt införa uppgifterna i länskungörelserna samt särskilt underrätta t jänste veterinärerna. 3 mom. Vederbörande veterinär åligger att utsätta tid och plats för värderingsförrättningen samt, i förekommande fall, därtill kalla erforderligt antal värderingsmän. Skola i förrättningen deltaga två värderingsmän, skall till densamma kallas en av de av lantbruksstyrelsen utsedda och en av de av hushållningssällskapet eller dess förvaltningsutskott utsedda värderingsmännen. Kan veterinären icke med kallelse anträffa sådan värderingsman., eller kan värderingsman icke utan hinderligt dröjsmål komma tillstädes, må veterinären i dennes ställe kalla annan värderingsman. Till värderingsförrättningen förrättningens verkställande. 4 mom. Deltaga i — sagda värden. 5 mom. Över varje värdering skall värderingsinstrument enligt formulär som medicinalstyrelsen fastställer upprättas i två exemplar, av vilka det ena skall överlämnas till djurägaren och det andra skall, försett med bevis om delgivningen med denne, insändas till medicinalstyrelsen. 6 mom. Då sjukdom som avses i denna kungörelse utbrutit eller fara för utbrott av sådan sjukdom föreligger, äger Kungl. Maj:t utfärda föreskrifter 2—4 08374.

18 till vägledning för värdering av djur, som efter vederbörligt förordnande enligt 3 § 1 mom. eller 5 § epizootilagen avlivas eller som dör till följd av skyddsympning, vilken verkställts efter medicinalstyrelsens jämlikt sistnämnda paragraf meddelade beslut. 11 §• 7 mom. Framställning om utbekommande av ersättning skall göras skriftligen. Har värdering varom förmäles i 10 § ägt rum, skall vid ansökningen fogas värderingsinstrument med av veterinären åtecknat bevis att honom veterligt förhållande icke förekommit, som kan föranleda förlust av ersättning enligt 12 § andra stycket epizootilagen, ävensom, då fråga är om ersättning för djur om vars dödande medicinalstyrelsen förordnat, bevis att djuret avlivats. Har värdering icke förekommit, skall framställningen vara åtföljd av räkning, attesterad av vederbörande veterinär, jämte bevis som nyss nämnts. 2 mom. Veterinär enligt veterinärs tjänsteförrättning. 3 mom. Värderingsinan som medicinalstyrelsen bestämmer. 12 §. Den, som förd klagan. Över verkställd värdering för bestämmande av ersättning som i 9 § 1—3 mom. avses m å talan icke föras. 15 §. 1 mom. Medicinalstyrelsen skall och överveterinär. 2 mom. Yppas mul- och klövsjuka i främmande stat under sådana omständigheter, att fara för smittas spridande till landet föreligger, skall medicinalstyrelsen på lämpligt sätt fästa allmänhetens uppmärksamhet på den fara som föreligger för sjukdomens införande till riket samt genom framställning till Kungl. Maj:t påkalla vidtagandet av lämpliga åtgärder för att hindra smittans spridande till landet. 3 mom. Vid fara för utbrott av mul- och klövsjuka inom landet ankommer det på medicinalstyrelsen att infordra och granska anbud å leverans av smittreningsmedel samt till ledning för inköp till tjänsteveterinärerna inom hotade län översända förteckning å leverantörer. 4 mom. Lantbruksstyrelsen skall årligen före april månads utgång efter hörande av hushållningssällskapen eller dess förvaltningsutskott uppgöra förteckning över de nötkreaturs-, får- och svinbesättningar, vilka styrelsen anser på grund av erkänt stort avelsvärde böra, i fall då för mul- och klövsjukas bekämpande förordnas om nedslaktning av smittade eller för smitta misstänkta besättningar, enligt stadgandet i 1 mom. undantagas från dylik åtgärd. Förteckningen skall omedelbart tillställas medicinalstyrelsen. 16 §. 1 mom. Länsstyrelse skall vid fara för utbrott av mul- och klövsjuka inom länet, dels från vederbörande kommunalnämndsordförande, magistrat och

19 kommunalborgmästare infordra uppgift å inom kommunen eller staden bosatta personer, vilka vid utbrott av sjukdomen kunna anses lämpliga att utföra arbete såsom desinfektörer, vaktmanskap, slaktare m. m. ävensom upprätta samt till länsveterinären och vederbörande överveterinärer översända förteckning å sådan personal dels ock med vägstyrelserna söka träffa överenskommelser att i behövlig utsträckning få anlita vägdistriktens arbetare för gravgrävning. 2 mom. Så snart anmälan som i 14 § avses inkommit, åligger det länsstyrelse att utfärda smitt- eller misstänktförklaring samt vidtaga på styrelsen i övrigt ankommande åtgärder för bekämpande av ifrågavarande sjukdom. Förekommer sjukdomen icke tidigare inom landet, skall länsstyrelsen, innan smitt- eller misstänktförklaring sker, inhämta medicinalstyrelsens medgivande till förklaringens utfärdande. 18 §. Slutlig smittrening å ställe varest mul- och klövsjuka förekommit skall utföras under uppsikt av veterinär eller desinfektör, som förordnats av vederbörande överveterinär. Arbetet skall utföras med noggrant aktgivande p å utfärdade föreskrifter. Efter smittreningens avslutande skall slutbesiktning verkställas av vederbörande överveterinär eller den veterinär överveterinären därtill utsett. 19 §. Har beslut fattats att mul- och klövsjuka skall bekämpas genom isolering av smittad eller för smitta misstänkt besättning, skall vad i 17 § 1 mom. stadgas icke vidare tillämpas. För sådant fall skola de i 21—23 §§ upptagna särskilda bestämmelser lända till efterrättelse. 21 §. Då kreatursbesättning smittats av mul- och klövsjuka samt sjukdomen skall bekämpas genom isolering, skall vederbörande tjänsteveterinär tillse att smittöverföring verkställes till samtliga klövbärande djur i besättningen samt under den tid stället är smittförklarat övervaka efterlevnaden av gällande isoleringsföreskrifter. Det åligger djurägaren att med uppmärksamhet följa resultatet av smittöverföringen och lämna veterinären upplysning därom. 22 §. Hava å till länsstyrelsen. Har undersökning vid förrättning som i föregående stycke omförmäles givit vid handen att slutlig smittrening icke må verkställas, skall djurägaren för undersökningen utgiva gottgörelse till veterinären. 24 §. Med avseende å bekämpandet av boskapspest och elakartad lungsjuka skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande bekämpandet av mul- och klöv-

sjuka föreskrives med undantag av bestämmelserna i 21 och 23 §§ samt under iakttagande beträffande boskapspest, veterinär, samt beträffande elakartad — finner erforderligt. 25 §. Med avseende å bekämpande av svinpest skall i tillämpliga delar, i den mån här nedan icke annorledes stadgas, gälla vad beträffande mul- och klövsjuka föreskrives i 13—16 §§ samt 19 och 22 §§. 28 §. 7 mom. Länsstyrelse må, därest ett flertal fall av svinpest under kortare tidrymd inträffat inom länet och där så prövas erforderligt för bekämpande av sjukdomen, efter medicinalstyrelsens anvisningar förbjuda utförsel av levande svin från länet. 2 mom. Finnes anledning antaga att genom användande av köksavfall (s. k. svinmat) eller slaktavfall eller dylikt för utfodring av svin kan befaras utbrott eller spridning av svinpest, må medicinalstyrelsen i den utsträckning så prövas erforderligt föreskriva, att sådant avfall skall fullständigt genomkokas, innan det användes till utfodring. 32 §. Har veterinär konstaterat mjältbrand hos husdjur eller frasbrand hos idisslande djur, skall han ofördröjligen underrätta länsstyrelsen. Sådan sjukdom må icke av veterinär förklaras vara för handen, med mindre diagnosen fastställts genom undersökning i enlighet med av medicinalstyrelsen utfärdade föreskrifter. Kan veterinär icke själv företaga sådan undersökning, skall han för undersökning insända erforderligt prov till statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium. Har länsstyrelse utfärda smittförklaring. Denna kungörelse träder i kraft den . Genom denna kungörelse upphävas kungörelserna dels den 7 december 1929 (nr 371) med vissa föreskrifter rörande inskränkningar i tillträde till ladugård, stall eller annat rum, där kreatur eller foder förvaras, dels den 21 juli 1938 (nr 536) angående skyddsområde vid utbrott av mul- och klövsjuka m. m., dels den 22 juni 1939 (nr 343) angående bestridande av vissa kostnader i anledning av mul- och klövsjuka, dels den 31 maj 1940 (nr 406) angående förbud att använda okokt avfall till svinföda, m. m. dels ock den 31 maj 1940 (nr 407) med vissa bestämmelser till förhindrande av spridning av sjukdomen svinpest.

21 Förslag till kungörelse angående ändring av 2 § kungörelsen den 26 juli 1926 (nr 389) om allmänna grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar. Härigenom förordnas, att 2 § kungörelsen den 26 juli 1926 om allmänna grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar 1 skall erhålla följande ändrade lydelse: 2 §•

1. Försäkring, varom två månader. Försäkringen skall årliga mjölkproduktion. Försäkringen skall av kadaver. 2. Ersättning skall nytta användas. 3. Ersättning skall — skall utgå. 3a. Ersättning skall • fulla värde. 4. Lämnas i utgående ersättningen. 5. Kungl. Maj:t äger förordna ombud med uppgift att hos bolag, som antagits till försäkringsgivare, övervaka bolagets skaderegleringar jämlikt denna paragraf. Ombudet uppbär av bolaget arvode till belopp, som av Kungl. Maj:t bestämmes.

Denna kungörelse träder i kraft den

1 Senaste lydelse se 1932:164.

22 Förslag till kungörelse med föreskrifter till vägledning för värdering av klövbärande djur enligt epizootilagen. Med stöd av 10 § 6 mom. kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar förordnas som följer: Vid värdering för bestämmande av ersättning av allmänna medel för nötkreatur, svin eller får, som efter vederbörligt förordnande enligt 3 § 1 mom. eller 5 § epizootilagen avlivas eller som dör till följd av skyddsympning, vilken verkställts efter medicinalstyrelsens jämlikt sistnämnda paragraf meddelade beslut, skall hänsyn tagas dels till djurets slaktvärde dels ock till det livvärde djuret kan anses äga utöver slaktvärdet. Vid uppskattning av livvärde skall särskilt avseende fästas vid djurets ålder, avkastningsförmåga samt avelsvärde ävensom beträffande nötkreatur frihet från tuberkulos. Är djuret behäftat med sjukdom, som nedsätter dess värde, bör hänsyn tagas därtill. Det åligger medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen att gemensamt utfärda närmare anvisningar för värderingar som avses i denna kungörelse. Därest vid värdering särskilda skäl föranleda till frångående helt eller delvis av sålunda meddelade anvisningar, skola skälen härtill angivas i det över värderingen upprättade instrumentet.

Denna kungörelse träder i kraft den

23 Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 30 november 1934 (nr 559) angående kontrollslakterier. Härigenom förordnas, att 2 § kungörelsen den 30 november 1934 angående kontrollslakterier skall erhålla följande ändrade lydelse: 2 §.

Slakteriinrättning, som nu är nämnd, skall hava ett sunt läge. För djurens nedslaktning samt för köttets och slaktavfallets beredning och förvaring skola särskilda rum finnas anordnade. Därest rengöring av tarmar förekommer inom slakteriinrättningen, skall densamma ske inom ett från övriga lokaler avskilt rum. Destruktionsapparat och, där sådan finnes, sterilisationsapparat samt gasmotorer och andra kraftmaskiner, som kunna förorena luften, skola vara uppställda i särskilda rum. Utanför den för slakt använda lokalen skola finnas erforderligt antal, för personalen avsedda tvätt- och omklädningsrum, försedda med nödiga tillbehör. Inom slakteriinrättningens område skola dessutom finnas dels ett för tjänstgörande besiktningsveterinär inrett rum dels ock ett rum anordnat för mikroskopisk undersökning av svinkött med avseende å trikiner. Vid sådan lastbrygga eller ingång till slakteriinrättning, där djur mottagas för nedslaktning, skall marken i erforderlig utsträckning vara belagd med hårt material och anordningar vara vidtagna för att fuktighet lätt skall avrinna. Stall, gödselkista övriga lägenheter.

Denna kungörelse träder i kraft den

24 Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 7 § instruktionen för medicinalstyrelsen den 19 december 1930 (nr 441). Härigenom förordnas, att 7 § instruktionen för medicinalstyrelsen den 19 december 1930 skall erhålla följande ändrade lydelse: 7 §•

Beträffande veterinärväsendet — — — om förhållandet. Då Kungl. Maj:t så förordnar, skall det ankomma på en särskild nämnd (medicinalstyrelsens epizootinämnd) att i fråga om bekämpande av viss smittsam husdjurssjukdom enligt av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion utöva de befogenheter och fullgöra de skyldigheter, som åvila medicinalstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den

25 Förslag till instruktion för medicinalstyrelsens epizootinämnd. Epizootinämndens verksamhet. 1 §• Medicinalstyrelsens epizootinämnd åligger att, i den mån Kungl. Maj:t så föreskriver, utöva de befogenheter och fullgöra de skyldigheter, som i fråga om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar jämlikt epizootilagen och enligt densamma meddelade bestämmelser åvila medicinalstyrelsen; dock att ärenden jämlikt 2 § 2 mom. kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar, avseende förordnande av överveterinärer, biträdande överveterinärer och extra tjänsteveterinärer skola handhavas av medicinalstyrelsen efter samråd med nämnden. 2§. Statsmedel, som blivit ställda till epizootinämndens förfogande, ävensom övriga till nämnden inflytande medel skall nämnden handhava och redovisa enligt av Kungl. Maj:t givna föreskrifter. 3 §.

Epizootinämnden äger att av verk och myndigheter erhålla de upplysningar och det biträde, som för nämndens verksamhet erfordras och av vederbörande kunna lämnas. 4 §. Epizootinämnden skall hålla medicinalstyrelsen underrättad om viktigare beslut, om det av nämnden handhavda sjukdomsbekämpandets utveckling samt om övriga därmed sammanhängande mera betydelsefulla förhållanden. 5§. De föreskrifter, som, utöver vad denna instruktion innehåller eller eljest blivit stadgat, erfordras med avseende å arbetet inom epizootinämnden må av nämnden meddelas i särskild arbetsordning. Därjämte äger nämnden utfärda särskilda bestämmelser till efterrättelse för sina befattningshavare.

26 Epizootinämndens organisation, befattningshavarnas åliggande m. m.

6§. Epizootinämnden består av minst tre ledamöter. Ledamöterna förordnas av Kungl. Maj :t. Förordnande skall gälla tills vidare. Bland ledamöterna utser Kungl. Maj :t en att vara ordförande och chef samt en att vara vice ordförande och chefens ställföreträdare. 7§Av ledamöterna i nämnden skall en vara legitimerad veterinär och innehava genom praktisk verksamhet förvärvad erfarenhet beträffande bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar, en äga erfarenhet på det administrativa området samt en på det praktiska jordbrukets område eller på det merkantila området. 8 §• Hos epizootinämnden skola anställas befattningshavare till det antal och med de huvudsakliga uppgifter, som Kungl. Maj:t bestämmer. Det ankommer på nämnden att antaga och entlediga befattningshavarna. 9§. Kungl. Maj:t bestämmer ersättning till epizootinämndens ledamöter ävensom grunder för ersättning till övrig personal. 10 §. Epizootinämndens ordförande är i främsta rummet Kungl. Maj:t ansvarig för fullgörandet av nämndens arbetsuppgifter och skall tillse, att nämndens personal med nit och noggrannhet fullgör sina åligganden. Han äger ensam beslutanderätt i de ärenden, i vilkas prövning han deltager. 11 §• 1. Epizootinämndens ledamöter skola, i den mån Kungl. Maj:t så föreskriver, förestå olika avdelningar inom nämnden. Beträffande de ärenden, som i allmänhet skola handläggas å avdelningarna, beslutar nämnden. 2. Ledamot, som förestår avdelning inom nämnden, åligger att med uppmärksamhet följa sådana frågor, som falla inom hans avdelnings verksamhetsområde, samt, då han därtill finner anledning, i dem framställa förslag; att i enlighet med denna instruktion, nämndens arbetsordning och eljest meddelade föreskrifter antingen bereda och föredraga eller själv avgöra eller ock för vederbörlig åtgärd till tjänsteman å avdelningen överlämna de ärenden, som tillhöra densamma; att hava tillsyn över göromålen inom avdelningen, vaka över att ärendena utan onödig tidsutdräkt företagas till behandling och ansvara för att

27 beslut i de å avdelningen handlagda ärendena varda utan dröjsmål expedierade; samt att hava närmaste tillsyn däröver att å avdelningen anställd personal fullgör sina skyldigheter. 3. Föredragande eller annan tillstädesvarande ledamot, vilkens mening icke överensstämmer med av ordföranden fattat beslut, åligger att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. 12 §. Det åligger envar befattningshavare att, utöver vad denna instruktion innehåller, i avseende å tjänstgöringen ställa sig till efterrättelse gällande arbetsordning och de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade, samt att utan avseende å stadgad arbetsfördelning lämna det biträde, som av vederbörande förman påkallas. Ärendenas handläggning. 13 §. Beslut i de till epizootinämndens handläggning hörande ärendena fattas, allt efter deras beskaffenhet, antingen av ordföranden, eller av någon av nämndens övriga ledamöter, eller ock, enligt bemyndigande av nämnden, av annan befattningshavare. 14 §. Med iakttagande att vid avgörande av viktigare ärende om möjligt epizootinämndens samtliga ledamöter skola vara tillstädes, må ärende, i vars prövning ordföranden deltager, handläggas i närvaro i övrigt av endast den ledamot, till vilken ärendet hör; skolande dock vid avgörande av ärende, som angår även annan ledamots verksamhetsområde, jämväl denne vara tillstädes. 15 §. Under tjänsteresa, som epizootinämndens ordförande företager, liksom ock eljest, då något ärende är så brådskande, att vederbörande ledamot icke kan tillkallas, må ordföranden, utan att hava inhämtat dennes yttrande, meddela nödiga föreskrifter om verkställighetsåtgärder av beskaffenhet att icke tåla uppskov; dock skola sådana föreskrifter, i händelse de röra allmänna förhållanden inom epizootinämndens förvaltning eller föranleda till ändring i någon redan stadgad ordning eller till utgift, snarast möjligt i nämnden anmälas till protokollet. 16 §. 1. I ärenden, som icke äro av beskaffenhet att böra avgöras av epizootinämndens ordförande, må vederbörande ledamöter, som förestå avdelningar

28 inom nämnden, var inom sitt verksamhetsområde, utan föregående föredragning fatta beslut. I särskilda fall må ock beslut i sådant ärende kunna fattas av underordnad tjänsteman. Närmare bestämmelser om de ärenden eller grupper av ärenden, vilka må behandlas i nu nämnd ordning, meddelas, då föreskrift därom icke annor ledes är given, i arbetsordningen eller i särskilda tjänsteföreskrifter eller ock av ordföranden. 2. Ledamot må själv eller genom underordnad tjänsteman besvara till nämnden inkomna förfrågningar samt meddela råd och upplysningar ävensom sådana detaljbestämmelser, som utgöra omedelbar tillämpning av nämndens beslut eller gällande föreskrifter. 3. Utan föregående föredragning äger ledamot, som förestår avdelning inom nämnden, att själv eller genom underordnad tjänsteman dels genom remiss eller särskild skrivelse infordra förklaringar, yttranden och uteblivna rapporter eller berättelser; dels ock till granskning, bearbetning, anteckning, förvaring eller annan behörig åtgärd överlämna inkommande berättelser, rapporter, anmälningar m. m. dylikt, med iakttagande likväl att, därest sådan handling innehåller något av beskaffenhet att böra anmälas inför nämnden eller närmaste överordnade, sådan anmälan omedelbart skall ske. 4. Berör ärende, däri enligt vad ovan sagts beslut må fattas av vederbörande ledamot, flera ledamöters verksamhetsområden, skall, innan ärendet avgöres, samråd äga rum mellan dessa ledamöter. Skulle därvid skiljaktiga meningar yppas, skall ärendet avgöras av ordföranden. 5. Ledamot må även vidtaga nödig åtgärd i annat avseende än ovan blivit nämnt, när åtgärden icke utan verklig olägenhet kan uppskjutas och hinder förefinnes för beslut i eljest föreskriven ordning; dock skall dylik åtgärd så snart ske kan anmälas vid handläggning i sådan ordning. 17 §. Epizootinämndens ordförande äger företaga inspektions- och andra tjänsteresor inom riket, som kunna påkallas av hans uppdrag. Sådana resor må ock, efter av ordföranden för varje gång lämnat bemyndigande, företagas av annan ledamot i eller tjänsteman hos nämnden. 18 §. Vid hinder för ordföranden i epizootinämnden att tjänstgöra inträder, därest Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, ordförandens ställföreträdare i utövningen av hans åligganden. 19 §. ö v e r ärenden, som föredragas i epizootinämnden, skall för varje avdelning genom vederbörande föredragandes föranstaltande upprättas en föredragningslista, därå skall antecknas, dels vilka i ärendets prövning deltagit, dels

29 ock i kort sammanfattning det beslut, som i varje sådant ärende blivit fattat. Över de ärenden, i vilka ledamot utan föregående föredragning fattar beslut, föres anteckning på sätt i arbetsordningen bestämmes. Protokoll föres, när beslut skall expedieras medelst protokollsutdrag, skiljaktiga meningar inom nämnden förekomma eller nämnden eljest finner anledning besluta, att protokoll skall föras. Har vid handläggning av ärende, som skall anmälas hos Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement, skiljaktig mening blivit antecknad till protokollet, skall utdrag av detsamma, upptagande denna mening, bifogas den utgående skrivelsen i ärendet. 20 §.

1. Utgående expeditioner i ärenden, föredragna inför epizootinämndens ordförande, underskrivas av honom och vederbörande föredragande. Dock må dylika expeditioner, i den mån ordföranden prövar lämpligt, förses med underskriften: »För medicinalstyrelsens epizootinämnd» och föredragandens namnteckning. I skrivelser och utlåtanden, som avlåtas till Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement, skall angivas vilka som deltagit i ärendets slutliga handläggning ävensom, i förekommande fall, vilka representanter för ämbetsverk därvid varit tillstädes. 2. Då ordföranden är hindrad att underteckna expedition i ärende, som i 1 mom. omförmäles, undertecknas densamma »för ordföranden» av ordförandens ställföreträdare. 3. Expedition i ärende, som handlagts i den i 16 § angivna ordning, förses med underskriften: »För medicinalstyrelsens epizootinämnd» och vederbörande tjänstemans namnteckning. 4. Remisser och skrivelser i ärenden, som enligt 16 § handlagts av annan än ledamot, må förses med underskrift: »Enligt uppdrag» och vederbörande tjänstemans namnteckning. 5. Angående kontrasignation skola, i den mån ej Kungl. Maj:t därom förordnat, bestämmelser meddelas i arbetsordningen. Den som kontrasignerar expedition är ansvarig för densammas överensstämmelse med justerat koncept. Åtal och ansvar för tjänstefel. 21 §. 1. Beträdes ordföranden eller ledamot av epizootinämnden med fel eller försummelse vid befattningens utövande, sker åtal därför inför Svea hovrätt. 2. Ådagalägger annan befattningshavare försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande eller visar han sig eljest olämplig, äger epizootinämnden tilldela honom varning eller skilja honom från befattningen. Vid svårare förseelse sker åtal inför vederbörande underrätt.

30 Besvär över epizootinämndens beslut. 22 §.

Den som icke åtnöjes med epizootinämndens beslut äger, där ej annorlunda är genom särskild författning stadgat, hos Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet; dock skola besvär om tjänstetillsättning hava inkommit till nämnda departement före klockan tolv å tjugonde dagen efter den, då beslutet tillkännagivits genom anslag i nämndens lokal. Utan hinder av däröver förd klagan skall nämndens beslut lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.

Denna instruktion länder till efterrättelse från och med den

M O T I V.

FÖRSTA

AVDELNINGEN. Historik.

Före tillkomsten av nu gällande bestämmelser rörande bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna funnos stadganden härom meddelade i ett stort antal skilda författningar, av vilka den viktigaste var förordningen den 9 december 1898 (nr 126) angående vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren. Denna förordning kompletterades genom av Kungl. Maj:t utfärdade kungörelser samt av medicinalstyrelsen meddelade föreskrifter. Med hänsyn till de betydande landvinningar, som under åren gjordes på veterinärvetenskapens område, innefattande, bl. a., upptäckten av nya metoder för förebyggande och hämmande av en stor del av kreaturssjukdomarna framstod så småningom ett tydligt behov av en genomgripande revision av hithörande bestämmelser. Genom tid efter annan vidtagna författningsändringar eller utfärdade tillläggsförfattningar avhjälptes visserligen de svåraste bristerna, men detta medförde å andra sidan, att föreskrifterna blevo splittrade och för såväl myndigheter som enskilda svåra att överblicka och bemästra. En påtaglig brist vidlådde de dåvarande bestämmelserna därutinnan, att enligt desamma det i stort sett var lämnat åt länsstyrelserna att bestämma gränserna för de ingrepp från statens sida, som en epizooti borde föranleda. Det ansågs, att de enskilda djurägarna och andra, vilkas personliga frihet och näringsutövning kraftigt beskars genom statens ingripanden, med fog kunde fordra, att deras skyldigheter å ena och statens befogenheter å andra sidan till sina huvudgrunder någorlunda klart fastställdes i allmän författning och ej uteslutande gjordes beroende av uppfattningen hos en lokal myndighet. I syfte att avhjälpa de brister i olika avseenden, som sålunda vidlådde dåvarande bestämmelser i ämnet, uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 7 januari 1925 åt statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga att inom departementet dels verkställa utredning om de åtgärder, som kunde vara de lämpligaste för bekämpande av muloch klövsjukan i Sverige, angående de erfarenheter som utomlands vunnits rörande sjukdomen samt om där gällande föreskrifter å nämnda område och tillämpade förfaringssätt för sjukdomens bekämpande, dels ock avgiva det förslag till åtgärder för bekämpande av mul- och klövsjukan i Sverige, vartill utredningen kunde giva anledning.

32 I anledning härav tillkallades tre sakkunniga, vilka den 30 november 1925 avgåvo betänkande (stat. off. utr. 1925: 38) med förslag till åtgärder för bekämpande av mul- och klövsjukan inom landet innefattande förslag till dels lag angående mul- och klövsjuka, dels ock kungörelse angående vissa åtgärder till förhindrande av mul- och klövsjukas uppkomst och spridning inom riket. Sedan yttranden i anledning av förslaget inhämtats, uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 26 oktober 1928 åt medicinalstyrelsen att verkställa utredning och revision rörande bestämmelserna angående förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren samt därutinnan till Kungl. Maj:t inkomma med förslag, varvid medicinalstyrelsen samtidigt bemyndigades att tillkalla en sakkunnig person att inom styrelsen biträda med utredningen. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 december 1928 medgavs medicinalstyrelsen att tillkalla ytterligare en person att såsom sakkunnig biträda vid den anbefallda utredningen. De av medicinalstyrelsen med stöd av dessa bemyndiganden tillkallade sakkunniga överlämnade den 31 juli 1929 till styrelsen förslag till dels lag angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag), dels ock förordning med närmare föreskrifter angående bekämpande av nämnda sjukdomar (epizootiförordning) (stat. off. utr. 1929: 18). Sedan medicinalstyrelsen inhämtat yttranden över betänkandet, avgav styrelsen den 30 augusti 1930 förslag i ämnet (stat. off. utr. 1930:22), innefattande en överarbetning av de sakkunnigas förslag. Såväl de sakkunnigas som medicinalstyrelsens förslag ävensom över dessa förslag avgivna yttranden upptogs till behandling i Kungl. Maj:ts proposition nr 42 till 1935 års riksdag. Riksdagen biföll propositionen, varefter lagen den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag) utfärdades. Samma dag utfärdade Kungl. Maj:t jämväl en kungörelse (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar. Med hänsyn till att de åtgärder, som måste vidtagas för bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna — i synnerhet vid mera utbredda epizootier — med nödvändighet komme att avsevärt ingripa i den enskildes ekonomiska intressen samt i hans handlingsfrihet och yrkesutövning, ansågs det lämpligt, att huvuddragen av de stadganden, som skulle tillämpas vid detta bekämpande, intoges i en av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt antagen författning. I epizootilagen äro sålunda angivna, förutom de sjukdomar som falla under lagen, de viktigaste allmänna åligganden, som i händelse av utbrott av sådan sjukdom åvila djurägare och veterinärer samt länsstyrelse och medicinalstyrelsen, vilka myndigheter närmast handhava kampen mot epizootierna. I den av Kungl. Maj:t i administrativ väg utfärdade epizootikungörelsen äro meddelade de tillämpningsföreskrifter till lagen, som äro av mera allmängiltig eller ingripande beskaffenhet men däremot i stort sett ej några närmare detaljföreskrifter rörande bekämpandet av i lagen angivna sjukdomar. Då bestämmelser av sistnämnda slag huvudsakligen äro antingen av rent veterinär natur och med hänsyn härtill icke sällan i samband med

33 nya rön på det veterinärvetenskapliga området i behov av ändringar eller ock ordningsföreskrifter, i hög grad beroende av lokala förhållanden på den plats där en epizooti utbrutit, är fastställandet av dessa bestämmelser i största möjliga mån överlämnat åt medicinalstyrelsen och vederbörande länsstyrelse. I kungörelsen äro vidare angivna de grunder, som reglera djurägares rätt till ersättning till följd av kostnader eller förluster i anledning av h ä r ifrågavarande sjukdomar. Enligt dessa grunder äger djurägare i ett flertal hänseenden utfå dylik ersättning allenast i den mån han icke kunnat täcka sina kostnader eller förluster genom försäkring med bidrag av statsmedel. De allmänna grunderna angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar äro meddelade i kungörelsen den 26 juli 1926 (nr 389) med däri enligt kungörelsen den 3 juni 1932 (nr 164) vidtagna ändringar. Till grund för bestämmelserna i 1926 års kungörelse låg ett av särskilda sakkunniga, de s. k. husdjursförsäkringssakkunniga, i betänkande den 15 december 1924 framlagt förslag i ämnet (stat. off. utr. 1925: 40). Enligt ifrågavarande bestämmelser kan genom försäkring täckas förlust av djur till följd av följande sjukdomar, nämligen mul- och klövsjuka, boskapspest, elakartad lungsjuka, mjältbrand samt svinpest ävensom följdsjukdom av mul- och klövsjuka. Försäkringen avser jämväl att täcka förlust, som tillskyndas försäkringstagare genom för bekämpande av smittsam husdjurssjukdom — oavsett vilken — meddelat förbud mot utförsel eller leverans av mjölk ävensom därigenom att betesmark för bekämpande av nyss uppräknade sjukdomar vederbörligen avlysts. Slutligen avser försäkringen kostnad för föreskrivna eller eljest nödvändiga desinfektionsåtgärder vid ifrågavarande sjukdomar. I sistnämnda hänseende utgår ersättning, i den mån ej vid mul- och klövsjuka kostnaderna helt bestridas av statsmedel, från försäkringsbolagen med 3/4 av kostnadsbeloppet, under det i övrigt full ersättning utbetalas på grund av försäkringen. Under den häftiga mul- och klövsjukeepizooti, som med början sommaren 1938 grasserade i södra och mellersta Sverige, visade det sig, att vissa brister vidlådde de bestämmelser, som gälla för sjukdomens bekämpande samt i fråga om fördelningen mellan staten och djurägaren av kostnaderna för bekämpandet. I såväl motioner till 1939 års riksdag som i ett flertal framställningar till Kungl. Maj:t yrkades ändring i dessa bestämmelser, vilka yrkanden, bland annat, syftade till att staten skulle övertaga kostnaderna för föreskrivna smittreningsåtgärder i anledning av mul- och klövsjuka. Vissa brister kommo även till synes beträffande organiserandet av kampen mot sjukdomen. I anledning härav underställde chefen för jordbruksdepartementet den 3 februari 1939 Kungl. Maj:t frågan om revision av gällande bestämmelser i ämnet. Kungl. Maj:t bemyndigade därvid departementschefen att tillkalla högst sju sakkunniga för att i enlighet med av departementschefen i anfö3—408874.

34 rande till statsrådsprotokollet samma dag angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag rörande nya bestämmelser för bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar samt för den statsunderstödda försäkringsverksamheten mot förluster till följd av sådana sjukdomar. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 11 februari 1939 de sakkunniga att såsom förut nämnts verkställa ifrågavarande utredning. De i berörda anförande till statsrådsprotokollet meddelade direktiven för de sakkunnigas arbete innehöllo följande. Efter att till en början ha framhållit att utredningens syfte skulle vara att söka finna utvägar att skapa en bättre ordning vid kampen mot mul- och klövsjukan och att i sammanhang därmed även sättet för motverkande av övriga i epizootilagen upptagna smittsamma husdjurssjukdomar borde — där så syntes erforderligt — upptagas till övervägande, yttrade departementschefen: »Erfarenheten under den nu pågående mul- och klövsjukeepizootien har visat, att den dualism i ledningen av kampen mot sjukdomen, som den nuvarande lagstiftningens bestämmelser föranleda, icke är lycklig. Under utredningen bör därför övervägas huruvida icke bestämmelser böra meddelas, som möjliggöra tillskapandet av ett särskilt organ, som vid svårare epizootier såsom mul- och klövsjuka kan träda i funktion för att övertaga ledningen av kampen mot sjukdomen. Vidare torde böra uppdragas de huvudsakliga riktlinjerna för bekämpandet av sjukdomen. Härvid bör beaktas vilka åtgärder, som böra företagas till förhindrande av smittspridning. Undersökas bör, huruvida de nu tillämpade reglerna rörande områdes och gårdars avspärrande samt beträffande inskränkning i transporter av olika slag äro lämpligt utformade. Det torde kunna ifrågasättas, om icke vissa förenklingar kunna ske. De under pågående epizooti anordnade bevakningarna ha dragit väsentliga kostnader. Med hänsyn härtill synes böra övervägas, i vad mån dylika bevakningar äro erforderliga eller kunna förbilligas.» I anförandet framhöll departementschefen vidare, bland annat, att under utredningsarbetet särskild uppmärksamhet borde ägnas frågan om desinfektion. Då kostnaderna för smittreningsåtgärderna i varje fall under epizootiens tidigare skede till följd av det sätt varpå åtgärderna genomförts stigit till belopp, vilka icke stode i rimlig proportion till den uppnådda effekten, borde undersökas i vad mån en förenkling och ett förbilligande även av ifrågavarande åtgärder kunde ske utan att åtgärdernas effektivitet eftersattes. Under framhållande att under den då pågående epizootien brister syntes h a förefunnits i fråga om den materiel av olika slag, som erfordras i sammanhang med sjukdomens bekämpande, tillade departementschefen: »Sålunda torde anordningarna för transport av djur till slakterierna till en början icke ha varit tillfredsställande. Frågan om på vad sätt anskaffande av sådan materiel lämpligen bör ske torde böra utredas. Härvid bör övervägas, huruvida icke ett nedbringande av kostnaderna kan ske genom en viss centralisering av anskaffningen. Då tillräcklig tillgång på serum är av största betydelse för ifrågavarande sjukdoms bekämpande, bör förslag till säkerställande av serumtillverkningen framläggas. Därjämte torde böra verkställas utredning rörande på vad sätt lämpliga arbetskrafter, som erfordras för t. ex. desinfektion och gravgrävning, därest nedslaktning bör ifragakomma, skola vid utbrott av epizooti bäst kunna anskaffas.»

35 Vid utredningsarbetet borde även uppmärksammas frågan, huruvida de i den vanliga veterinärpraktiken arbetande veterinärerna med hänsyn till smittrisken borde anlitas vid bekämpandet av mul- och klövsjukan. Vilka möjligheter som förefunnes att för denna uppgift anlita särskilda veterinärer, borde undersökas och plan — i den mån så kunde ske — uppskisseras för särskilda veterinärers användande. Förslag borde jämväl utarbetas till de grunder, efter vilka ersättning borde utgå till veterinärer och desinfektörer som deltoge i kampen mot epizootierna. Därest i andra än ovanberörda hänseenden gällande bestämmelser rörande epizootierna, sedda mot bakgrunden av vunnen erfarenhet på ifrågavarande område, vore i behov av omarbetning och förtydligande, borde förslag framläggas. Under utredningen borde tillika utarbetas förslag till de författningar och föreskrifter, som i skilda hänseenden erfordrades i anledning av de resultat vartill utredningen kommit. Med avseende å frågan om ersättning till djurägare för skada och förlust till följd av smittsamma husdjurssjukdomar erinrade departementschefen därom, att den nuvarande lagstiftningen i stor utsträckning intoge den ståndpunkten, att endast i den mån försäkring i den statsunderstödda försäkringsverksamheten icke kunnat erhållas, staten skulle träda hjälpande emellan. Departementschefen tillade: »Försäkringen är emellertid en helt frivillig åtgärd från djurägarens sida, och djurägarna synas endast i förhållandevis ringa omfattning ha begagnat denna möjlighet att skydda sig mot kostnader och förluster. Till följd härav ha högst betydande ekonomiska krav kommit att ställas på jordbrukarna i de trakter, som hemsökts av epizootien, utan att dessa i regel varit beredda att möta desamma. Under epizootiens fortgång har därför i den allmänna diskussionen upptagits spörsmålet, huruvida icke en statsunderstödd obligatorisk försäkring bör göras till föremål för utredning. Med hänsyn till den belastning å jordbruket som en dylik försäkring skulle innebära torde böra övervägas, i vad mån det kan anses skäligt, att staten lämnar något större bidrag än nu är förhållandet till försäkringsverksamheten. Vid nu förordade utredning bör undersökas, i vilka delar av landet denna försäkringsform bör komma till användning. Uppenbart är, att, därest densamma skall bliva effektiv, den icke kan begränsas till endast de sydligare delarna, som först och häftigast utsättas för mul- och klövsjukans härjningar. Uppmärksamhet bör även ägnas frågan, vilka kostnader och förluster, som böra täckas av försäkringen. De nu gällande föreskrifterna angående djurägares rätt till ersättning för arbetskraft, som han ställer till förfogande för bekämpandet av sjukdom, varom nu är fråga, synas icke leda till tillfredsställande resultat och dessa föreskrifter torde därför böra tagas under omprövning. Ur flera synpunkter kan det förefalla önskvärt, att försäkringen omfattar all skada och förlust till följd av de smittsamma husdjurssjukdomarna. Skulle detta av ekonomiska, försäkringstekniska eller andra skäl icke anses lämpligt, bör förslag framläggas rörande den omfattning i vilken staten bör deltaga i täckandet av dessa kostnader och förluster, övervägas bör härvid, huruvida icke staten i så fall bör i större utsträckning än nu gälda kostnaderna för smittreningsåtgärderna med hänsyn till att dessa huvudsakligen ha till syfte förhindrande av sjukdomarnas vidare spridning och sålunda icke för djurägare, vars djur redan drabbats av sjukdom, äro av någon större betydelse. Kostnader för övriga åtgärder, som förekomma i samband med bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar, synas mera vara den enskilde djurägarens angelägenhet. önskvärt är, att under utredningen jämväl utarbetas förslag till bestämmelser ro-

36 rande den omfattning, vari staten bör ersätta kostnader och förluster till följd av ifrågavarande sjukdomar under den förutsättningen, att statsunderstödd obligatorisk försäkring icke kommer till stånd.» Slutligen borde i samband med ovanberörda spörsmål upptagas till övervägande frågan om inrättande av en anstalt, där forskning rörande mul- och klövsjukan kunde bedrivas, varvid med hänsyn till kostnaderna m. m. möjligheterna att i samarbete med t. ex. Danmark få en sådan anstalt till stånd borde undersökas. En av departementschefen i nyssnämnda anförande till statsrådsprotokollet berörd fråga, nämligen spörsmålet huruvida icke staten borde i större utsträckning än dittills gälda kostnaderna för smittreningsåtgärder, var — såsom i det föregående omförmälts — föremål för särskilda framställningar till Kungl. Maj:t. Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 16 februari 1939 anbefallt de sakkunniga att avgiva yttrande över ifrågavarande framställningar, avgåvo de sakkunniga den 10 mars 1939 det anbefallda utlåtandet. På grundval härav framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 295/1939 förslag i ämnet. Sedan riksdagen (jordbr.utsk. uti. nr 77/1939; R. skr. nr 348/1939) bifallit propositionen, utfärdades den 22 juni 1939 kungörelse i ämnet (S. F. S. n r 343/1939), enligt vilken kungörelse kostnaderna för i vederbörlig ordning vidtagna desinfektionsåtgärder vid fall av mul- och klövsjuka i stor utsträckning överflyttades på statsverket (se vidare härom sid. 88—90). Ytterligare en av departementschefen i omnämnda anförande till statsrådsprotokollet berörd fråga, nämligen spörsmålet om nya grunder för ersättning till veterinärer som deltaga i kampen mot epizootierna, har tidigare behandlats av de sakkunniga. Sålunda avgåvo de sakkunniga den 27 januari 1940 utlåtande angående ändrade grunder för ersättning till veterinärer, som deltaga i bekämpandet av epizootier. I huvudsaklig överensstämmelse härmed framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 121/1940 förslag i saken. Sedan riksdagen (jordbr.utsk. uti. nr 45/1940; R. skr. nr 280/1940) bifallit propositionen, utfärdades den 31 maj 1940 kungörelse i ämnet (S. F . S. nr 429/1940). Vidare må här anmärkas, att Kungl. Maj:t genom särskilda kungörelser förordnat, dels den 22 december 1939 (nr 881), att bestämmelserna i epizootilagen samt vad i epizootikungörelsen funnes stadgat rörande sjukdomarna hönspest och hönskolera skulle tills vidare äga tillämpning å sjukdomen infektiös laryngotracheit hos höns, dels den 9 februari 1940 (nr 64), att bestämmelserna i epizootilagen samt vad i epizootikungörelsen funnes stadgat rörande sjukdomen svinpest skulle tills vidare äga tillämpning å en svinpestliknande sjukdom, som för det dåvarande uppträdde i västra Sverige, dels ock den 31 maj 1940 (nr 406 och 407), att slaktavfall, köksavfall och annat till svinföda avsett avfall icke finge användas till utfodring av svin, med mindre det fullständigt genomkokats under minst 60 minuter, med mera (se vidare härom sid. 64 och följande).

ANDRA

AVDELNINGEN.

Mul- och k l ö v s j u k a . Kap. I. Uppgifter angående tidigare mul- och klövsjukeepizootier inom Sverige. Mul- och klövsjukan är en farsot, som sedan århundraden tidvis gått fram över större eller mindre delar av den europeiska kontinenten. En redogörelse för förhållandena härutinnan, sådana de gestaltade sig under tiden till och med år 1925, finnes å sid. 6—12 i det förut berörda 1925 års betänkande (stat. off. utr. 1925: 38), varför någon mera ingående behandling beträffande sjukdomens förekomst under nämnda tid icke synes de sakkunniga nödvändig i förevarande sammanhang. Under sistnämnda år rasade i Sverige en epizooti, som började år 1924 och vars sista fall inträffade så sent som i slutet av år 1927. Även under år 1928 blev ett fåtal besättningar smittade av mul- och klövsjuka. Sedan därefter i början av år 1929 en enstaka besättning förklarats smittad av sjukdomen, utbröt i slutet av sistnämnda år en epizooti, som pågick under hela åren 1930, 1931 och 1932, och vars sista fall konstaterades i februari 1933. Uppgifter angående antalet angripna besättningar m. m. under nu nämnda *amt vissa tidigare mul- och klövsjukeepizootier i Sverige ha sammanställts i nedan intagna tabell. I tabellen ha även införts uppgifter angående den epizooti, som utbröt under år 1938, den hittills sista. Ett studium av tabellen och i övrigt kända uppgifter giver vid handen, att mul- och klövsjukan alltid varit häftigare under den kallare årstiden än under somrarna. Den sista mul- och klövsjukeepizootien, som i intensitet vida överträffar 1924—27 års epizooti, började på hösten 1938. Utöver vad som framgår av tabellen synes beträffande sistnämnda epizooti följande böra nämnas. Liksom tidigare i regel varit fallet spred sig sjukdomen från europeiska fastlandet via Danmark till vårt land. Farsoten började i Frankrikes afrikanska kolonier Marocko, Algeriet och Tunis med enstaka utbrott under tidigare delen av år 1937. Under april och maj inträffade ett stort antal fall i departementet Oran i Algeriet. Från staden Algier skeppas i stor utsträckning får och svin till Paris och med en sådan sändning infördes smittämnet

o i « 2 3 0 co —• *-< cg 3-1 "<* <N © CO 1 - K N CO CD CNt © »O CN 05 OJ IO 35

2 337 154

474 709

1 786 286

765 161

18 800

Inkomst av försålt kött

l | i c o o < x > c <M co i ^ ( N CO O O 5C " * O 05 <M •** O CO i-i

"0 *3 fl

o o ^ O <U© > Q0 : 0 53

Kostnader för inlösen av djur, som nedslaktas

i"H

^ O S C O C O O S t ^ e M O t - t - i - C J t o i O c o c o c o a s c o c o r H c o c N » ^ c o n c o t ^ c o o o s j i r - - ^ c o c o c o © c D r - ~ c o c M T - i o 5 e o a i c M O < - i c o o o tO CO <N

^c »o £1 -* -H <T»

CJ E S

m c

5 C

0 C

i f l ( o o o > H r i f W H i o <M l O r-H 3Q .-1 ffl <M "*

T t i c o o o t H t ^ e o c o c M a s »O »-1 CD G* *-< CO <-l <H

t» —t

( ( M . o c o o M j o n o a s v o a i i n CN» <M O K CO CO —' CD 05 t » <M >-H

^ «^

4->

M ca

C/}

fl (i

+-> C

ffi

•*

,3 v E

ej C

c o,

•»« »O

o *S CO CD

^ o o o o i - H t ^ - ^ c o c N a ; »O r-l CD CM i-t CO CO GM TH CM in i> Ui

oji iO £CO

. o - ' i o c o o K O K O ' - ' i n c T s i n O l - C M O - « t f c O C D T - H C D £ - t ^ C M ; - < <5 co o co i n co co co co co

o £• n

—(

co CO

> C3

C3 4-1

«i2

£3

Antal angripna besättningar

5ä ON»

M O W N w e o i n i n c j r i i o S H H 8 3 ( N O O I O M W O flfflOOHHCOtOrltO 51 O H N H N h •*

••fl

i-t

I—(

«*

^ I C C M ^

CJ>

CO O

I—1

CO CM c M n s c D i - i t M K r - c o 0 * 0 5 0 5 0 5 0 3 0 5 0 5 0 5

u o> o o N

T-H

1~H

C ^

r-«

.H rH

S S O» O )

2 05 I.

>-.

0 5

•<

00 I

CIJ

i-"

coco

0 5 0 3 0 5 0 3 0 5 0 5 0 5 0 5 « 0 5 0 5 0 5

,-t

T - I I - I T - I I - I ^ H I - I T H I - H

o « sT^ ^

o ^ r t «~~ cT~ »~~ t-

_ 00 O»

cK gJ

»H

„. 3 (O

r"<

.o OJ

«-"

co CO

05 *-• .-»

39 i april till Frankrike. Från denna import synes 1937—39 års epizooti i Europa kunna härledas. De första utbrotten förekommo kring importhamnarna Marseille och Bordeaux. Som en jättevåg bröt nu farsoten fram över Europa från söder mot norr. Vidtagna åtgärder hunno i allmänhet icke hindra dess spridning. Från Frankrike drog farsoten fram både åt öster och norr in över Tyskland, Belgien och Holland. England nåddes av densamma på hösten 1937 med utbrott här och var inom landet. Trots de synnerligen omfattande åtgärder mot smittspridningen, som vidtogos i Danmark, stod sjukdomens utbredning ej att hejda och över Schleswig inträngde sjukdomen i landet under sommaren 1938. Till en början användes som skyddsmedel mot sjukdomen i stor utsträckning nedslaktning, men då ständiga nyinfektioner skedde från det genominfekterade Schleswig, var det omöjligt att i längden fortsätta därmed. Den 2 juli 1938 beslöts fördenskull, att i de sydligaste amten Aabenraa och Tönder övergå till att isolera angripna besättningar. Sedan nedslaktningsmetoden sålunda övergivits i Sönderjylland, spred sig farsoten raskt över de danska öarna och kom så småningom till Själland, varest man i mitten av september konstaterade 51 utbrott. Härefter utbredde sig sjukdomen å Själland och faran för densammas överförande till Skåne blev därigenom synnerligen allvarsam. I Sverige inträffade det första sjukdomsfallet under maj månad 1938 i Borrby socken, Kristianstads län. Detta utbrott torde ha förorsakats av virus som överförts från Tyskland. Nästa fall inträffade den 30 augusti 1938 i Sövestads socken, Malmöhus län. Härefter konstaterades ett utbrott på Klågerups gård i Hyby socken, samma län. Diagnosen ställdes den 1 september, sedan man under en veckas tid märkt sjukdomen inom gårdens besättning utan att kunna erhålla klarhet om sjukdomens natur. Sekundärutbrott härifrån — till ett antal av 60 a 70 — kunna spåras under hela september och en del av oktober månader. Sedan farsoten under oktober fått hastig och stor spridning på Själland, inträffade närmare ett 30-tal fall i Hälsingborgstrakten. Före oktober månads utgång hade farsoten angripit 25 besättningar i Kristianstads län och 8 i Hallands län. Under första hälften av november hade den fått en sådan omfattning, att medicinalstyrelsen den 17 i samma månad beslöt övergiva nedslaktningsmetoden beträffande större delen av Malmöhus län och vissa delar av Kristianstads län och i stället förordna om allmän isolering av sjukdomsfallen därstädes. Redan tidigare hade dock isoleringsmetoden tillgripits i viss utsträckning. Förutom Klågerupsbesättningen undantogos sålunda i oktober besättningarna å ett 10-tal gårdar från nedslaktning på grund av besättningarnas storlek och avelsvärde. Trots vidtagna försiktighetsåtgärder av olika slag spred sig sjukdomen vidare uppåt landet. Den 15 december hade sålunda utbrott konstaterats i samtliga landskap inom Götaland samt i Södermanlands län. Kulmen nåddes omkring årsskiftet 1938—39 och farsoten var härefter stadd i bestämd tillbakagång. Under hösten 1939 ha inträffat ett antal sporadiska fall i skilda delar av

40 de s. k. isoleringsområdena. Samtliga dessa utbrott torde kunna härledas till kroniska virusbärare. Jämväl under tiden januari—juni 1940 inträffade vissa fall av sjukdomen i Malmöhus län. Såsom tidigare berörts, var den senaste epizootien av synnerligen svår karaktär såväl med avseende å sin omfattning som med hänsyn till sina efterverkningar. Enligt vad som framgår av senast tillgängliga statistiska beräkningar uppgick sålunda antalet av sjukdomen berörda besättningar till 7 295. Av detta antal nedslaktades 926 besättningar, omfattande bl. a. 21 511 nötkreatur. 6 369 besättningar med bland annat 135 959 nötkreatur och 143 350 svin isolerades. Bland de av sjukdomen berörda länen voro liksom under tidigare epizootier Skånelänen mest utsatta. Antalet utbrott i Malmöhus län uppgick sålunda till 5 512, därvid 450 besättningar nedslaktades och 5 062 besättningar isolerades. Motsvarande siffror för Kristianstads län voro respektive 1 475, 234 och 1 241. Hallands län kom härnäst med 155 utbrott, Skaraborgs län med 51 fall och Älvsborgs län med 23 fall. Det lägsta antalet utbrott förekom i Södermanlands och Gotlands län, vilka län vardera hade allenast 1 fall. Det sista fallet i Hallands län konstaterades den 2 april 1939, i Skaraborgs län den 31 januari 1939 och i Älvsborgs län den 7 januari samma år. Även med hänsyn till förlluster på grund av följdsjukdomar var den senaste epizootien av synnerligen svår beskaffenhet. De kostnader som uppstått för statsverket med anledning av 1938—40 års epizooti ha varit synnerligen betydande. Här må nämnas, att statens utgifter för ersättning till djurägare för nedslaktade djur under nämnda epizooti uppgingo till ej mindre än sammanlagt 12 142 541 kronor. Av detta belopp belöpte sig över hälften på ersättningar till djurägare enbart i Malmöhus län. Motsvarande summa i Hallands län uppgick till över 2 milj. kronor och i Kristianstads län över 2 1/2 milj kronor. Förutom angivna slag av ersättningar fick statsverket vidkännas dryga kostnader för desinfektion av smittade gårdar, för arvoden till veterinärer och andra i kampen deltagande förrättningsmän, för erforderliga tjänsteresor samt för andra för epizootiens bekämpande vidtagna åtgärder. Utgifterna för smittrening, däri inräknade kostnader för gravgrävning och för nedslaktning av djur å de smittade ställena, uppgingo till närmare 1 milj. kronor. I ersättning för från besättningarna uppslaktat och försålt kött har erhållits sammanlagt 2 337 154 kronor. Statens sammanlagda nettoutgifter i anledning av senaste epizooti kunna beräknas till omkring 12 milj. kronor. Den centrala ledningen av kampen mot epizootien handhades liksom tidigare varit fallet av medicinalstyrelsen, som under epizootiens tidigare skede vid sin sida hade en särskild kommitté, benämnd 1938 års mul- och klövsjukekommission, samt det mera lokala bekämpandet inom de olika av sjukdomen berörda länen av respektive länsstyrelser. Emel-

41 lertid ansågs det redan på ett relativt tidigt stadium av epizootien nödvändigt att till Malmö förlägga en avdelning av styrelsens veterinärbyrå för att styrelsen på nära håll skulle ha möjlighet att följa sjukdomens utbredning. Byråns chef utrustades med befogenheter i vissa hänseenden, som i normala fall tillkomma styrelsens chef. Med hänsyn till den betydande arbetsbördan nödgades man jämväl utöka antalet befattningshavare å byrån. Kampen i de olika länen leddes närmast av en eller flera av medicinalstyrelsen förordnade överveterinärer, envar med sitt bestämda distrikt. Förutom den ordinarie veterinärpersonalen anlitades extra veterinärer i ej obetydlig utsträckning. Antalet förordnade överveterinärer uppgick till 23 och extraveterinärer till ett 70-tal. Vid kampen mot sjukdomen tillämpades såsom tidigare berörts såväl nedslaktningsmetoden som isoleringsmetoden. Den förra metoden anlitades inom samtliga län. Förutom i Kristianstads län och Malmöhus län kom isoleringsförfarandet till användning jämväl i Hallands och Skaraborgs län. Nämnda förfarande begränsades dock i sistnämnda län till 2 fall i Hallands län och 1 fall i Skaraborgs län, varvid det i samtliga fall rörde sig om stora avelsbesättningar. De smittade gårdarna hade därjämte ett sådant läge, att isolering på ett betryggande sätt var möjlig att genomföra. För att på ett effektivt sätt söka begränsa sjukdomsutbrotten till de mest utsatta delarna i södra Sverige upprättades bland annat en s. k. riksspärrgräns, över vilken transport av klövbärande djur och delar av sådana ävensom av hästar, fodermedel m. m. utan särskilt tillstånd förbjöds. Under denna epizooti behandlades i stor utsträckning djuren inom isolerade besättningar med mul- och klövsjukeserum i syfte att mildra sjukdomsförloppet och undvika farliga följdsjukdomar såsom juverinflammation, klövlidande och blodförgiftning. Under epizootiens senare skede blev mul- och klövsjukevaccin tillgängligt i Sverige genom hjälp från danska staten. Vaccinering av ej angripna besättningar i vissa delar av Skåne (cirka 15 000 besättningar med i runt tal 100 000 djur) genomfördes på våren och sommaren 1939. Erfarenheterna härav voro i stort sett goda, även om de ej lämna ett definitivt svar å frågan om vaccinets skyddsvärde, då epizootien vid denna tidpunkt redan var starkt i avtagande. Till denna fråga återkomma de sakkunniga mera utförligt i ett följande kapitel. Det må h ä r omnämnas att vid årsskiftet 1939/40 en ganska omfattande mul- och klövsjukeepizooti utbröt i Finland. Trots att sjukdomen spreds ända intill svenska gränsen och en livlig trafik mellan länderna upprätthölls, inträffade endast enstaka fall av sjukdomen i vårt land på grund av smitta från Finland. Det förtjänar framhållas att de personer som under denna tid passerat gränsen från Finland till Sverige haft att underkasta sig omfattande smittreningsåtgärder samt att livdjursimporten varit förenad med karantänsbehandling. Slutligen må erinras att, ehuru under tiden april—juli 1940 ett betydande

42 antal mul- och klövsjukefall inträffat å Själland, det då icke kunnat påvisas nya fall av sjukdomen i Sverige, som ansetts härröra från Danmark. Under denna tid har samfärdseln överhuvud taget mellan dansk och skånsk landsbygd varit i hög grad inskränkt.

Kap. II. Mul- och klövsjukan, dess uppkomst och spridningssätt. Någon närmare kännedom om mul- och klövsjukans smittämne vanns först mot slutet av 1800-talet. Första gången en vetenskapligt klar definition på sjukdomen jämte bevis på dess karaktär av infektionssjukdom åstadkoms var år 1874 genom den tyske forskaren Bollinger. Genom de rön, som 1898 gjordes av Löffler och Frosch, fastställdes sedermera att sjukdomen förorsakades av ett ultramikroskopiskt, filtrerbart virus. Ett mer betydelsefullt resultat av virusforskningen vanns därefter 1920 genom de tyska vetenskapsmännen Waldmanns och Papes upptäckt att marsvinet var ett lämpligt försöksobjekt. Med marsvinet som försöksdjur ha massundersökningar utförts, därvid många praktiskt viktiga fakta i fråga om egenskaperna hos virus samt sjukdomens uppkomst och spridningssätt kunnat klarläggas. Det har sålunda påvisats, att angripna djur äro smittoförande redan innan tydliga symtom å sjukdomen utvecklats. Saliven och mjölken ävensom blodet innehålla redan i inkubationsstadiet virus i stor mängd. Den smittfarliga inkubationstidens längd kan variera från två till sex dagar. Någon fullständig kännedom om smittämnet har ännu icke vunnits med hänsyn till, bland annat, att dess farlighet och livskraft synes kunna vara ytterst olika i skilda fall och under olika förhållanden. Någon möjlighet att se den organism, som förorsakar sjukdomen, med även vanliga mikroskop föreligger ej, men genom användandet av s. k. ultrafiltra och ultracentrifug har den på sista tiden kunnat bestämmas till sin ungefärliga storlek i jämförelse med exempelvis molekylerna av hämoglobin och hönsäggvita. Dess diameter har sålunda ansetts kunna uppskattas till mellan 10 och 20 miljondels millimeter eller till ungefär tusendelen av de vanliga, större bakteriernas längd. Sjukdomen, som är en akut febersjukdom, uppträder hos idisslare och svin. I sällsynta fall ha jämväl hundar och kattor angripits av sjukdomen. På senare tid ha även utbrott av mul- och klövsjuka hos människan genom ympning fastslagits. Efter det smittämnet upptagits i kroppen, dröjer det en viss tid, i regel tre till sex dagar, innan några sjukdomstecken framträda. Det angripna djuret visar till en början stört allmänbefinnande. Kroppstemperaturen blir i regel betydligt förhöjd. Det är vanligt med 40—41° G. hos nötkreatur. Temperaturen sjunker emellertid redan efter ett eller två dygn. Foderlusten är förminskad, och i regel finner man kraftfodret orört. Samtidigt med febern uppstår utslag, i viss mån lika de utslag som uppkomma vid koppor och bestående i ytliga blåsor av växlande storlek. De bildas på samma sätt som brännblåsor genom att en utsvettning av serum äger rum i överhudens dju-

43 pare lager, varigenom de ovanför liggande skikten upplyftas. Blåsorna sitta i munhålan, någon gång på mulen, och hos svinen på trynet. De förekomma vidare på kanten av läpparna, på klövkronan och på spenarna. Därest inga komplikationer inträffa, varar hela sjukdomsförloppet 10—14 dagar. Hos nötkreatur uppkomma blåsorna i munhålan i regel på tungans översida och mycket ofta på den tandlösa delen av överkäken. I början äro de små, ungefär som en tvåöring, men tilltaga i storlek så att de kunna bliva som ett par femöringar. Stundom täcka de hela tungan. Vid försök att undersöka djuret biter det ihop munnen och gör starkt motstånd på grund av de lokala smärtorna. Redan vid lätt beröring brista blåsorna och uttömma en klar vätska. Blåstäcket lossnar och blottar en högröd sårbotten, som är ytterligt smärtkänslig. Djuret saliverar starkt, en skummig seg vätska hänger ner från mulen, och då och då kan höras ett smaskande läte, då munnen öppnas och slutes. Foderupptagandet är i detta stadium mycket försvårat. Efter bristningen av blåsorna täckes sårytan under de närmaste 24 timmarna ofta av en vit eller gulgrå membran, utgörande rester av den sönderfallande blåsväggen. Läkningen av de uppkomna såren i munhålan sker oftast mycket raskt, och efter 6—8 dygn är den avstötta vävnaden ersatt med ny överhud. Förekomsten av blåsor å spenarna vållar ofta stora svårigheter hos mjölkande kor. Stora, klara, tunnväggiga blåsor kunna sitta var som helst på spenarna. Ofta täcka de hela spetsen av spenen. De kunna även flyta ihop till större mjuka, vitgula blåsor. Hos äldre djur med tjock, vårtig överhud på spenarna, bliva också blåsorna mera tjockväggiga och kännas fastare och hårdare. Vid mjölkningen brista blåsorna mycket snart och kvarlämna mörkröda sår. Genom mjölkningen stores givetvis läkningen så att såren här kvarstå längre än i munnen. Hos får och svin uppkomma icke lika stora blåsor eller sår inuti munhålan eller på tungan som hos nötkreaturen. Detta torde bero på att överhuden hos dessa djur är tunnare och blåsorna därför brista, innan de nått någon avsevärd storlek. Hos får och svin märkes ej heller som hos nötkreatur någon utpräglad sagling eller något smaskande ljud från munnen. Understundom kan likväl hos får iakttagas sega trådar av saliv hänga ned från munvinklarna. Såväl hos får som svin är det klövlidandet som gör sig mest gällande. Sålunda uppkomma hos svin särskilt stora blåsor i huden Ovanför klövhornet på böjsidan av kotan (karleden). Det är hos sistnämnda djur till och med vanligt att klövarna helt avstötas. Ej sällan händer, att djur som genomgått mul- och klövsjuka angripas av olika följdsjukdomar. Bland dessa synes juverinflammation vara den svåraste. Under det att munlidandet sällan kompliceras inträffar det ofta att spenlidandet medför juverinflammation. Särskilt farligt är uppkomsten av blåsor vid spenkanalens mynning. Genom dessa införas nämligen lätt allehanda varbakterier i juvret, vilka giva upphov till ödeläggande inflammationer. Mjölken blir då tjock och klumpig, stundom illaluktande. Juvret blir hårt och ömt. Icke sällan bliva de angripna delarna av juvret förstör-

44 da för all framtid. Under det att blåsorna i munhåla och spenar försvinna utan att lämna allvarliga spår efter sig, uppstå ofta varaktiga skador på klövhornet efter blåsorna och inflammationen vid klövarna. Utanpå märkes detta oftast endast såsom en ringbildning, men i hallarna och i sulan inträder nästan alltid en inflammation, som leder till uppkomsten av en dubbel hornsula. I denna sker lätt packning av smuts och därifrån uppkomma klöverbrandbölder. Sekundära infektioner leda i klövarna lätt till brand i senor och ledgångar. Sådana skador uppkomma mest på bakbenen och äro vanligast i stallar med dålig skötsel, där djuren få stå utan strö och trampa med sina såriga klövar i urinblandad gödsel. Ganska ofta inträffar också, att en del djur ej kunna stå upp. De ådraga sig då liggsår, som lätt leda till blodförgiftning. Hos djur med svartpigmenterad munhåla kunna vita fläckar iakttagas i den svarta slemhinnan på de ställen, där blåsorna suttit. I ett rätt stort antal fall synas också ända till 8 å 10 månader efter sjukdomsperioden klövspalter utvisande gränsen mellan nytt och gammalt klövhorn, vilka förändringar aldrig uppträda annat än efter genomgången mul- och klövsjuka. Ehuru smittämnet icke kunnat renodlas, ha experiment av olika slag givit en tämligen ingående kunskap om detsammas egenskaper och natur. De flesta undersökningarna hänföra sig till blåsinnehåll, vari smittämnet finnes i mycket stor mängd. Motståndsförmågan mot yttre åverkan beror på h u r u smittämnet förvaras. I allmänhet är smittämnet förhållandevis lätt att oskadliggöra. Sålunda tål det icke intorkning under vanliga atmosfäriska förhållanden utan dör då inom ett dygn. Sker däremot intorkningen snabbt och förvaras materialet i tillsmälta rör vid istemperatur, kan det hålla sig i 100 dygn. Låga temperaturer, 10—15° C. under noll, döda icke smittämnet utan konservera detsamma. Det förstöres däremot vid en temperatur av 60—70° C. över noll. I välpackad gödsel uppkommer 2—7 cm under ytan så pass hög temperatur att smittämnet säkert dödas. I mjölk, som underkastats en omsorgsfull pastörisering, oskadliggöres detsamma. Förekomsten av syra verkar dödande. Sålunda dör smittämnet mycket snabbt i mjölk och mejeriprodukter som surnat. Blåsinnehåll oskadliggöres genom inverkan under en timme av 1 °/o karbolsyra, 2 % formalin eller vanlig kalkmjölk. Betydligt snabbare och effektivare verkan har natronlut i lösning om 1/i—1 % samt 4 °/o sodalösning. Enligt nyare undersökningar förstöres blåsinnehållets livskraft genom de sistnämnda medlen på mycket kortare tid än en timme. Är det däremot fråga om blåsväggar, vari mycket smittämne finnes upplagrat, behövs en längre inverkan av de olika desinfektionsmedlen. En praktiskt viktig omständighet är, att smittämnet kan uppträda med i immunologiskt hänseende olika varianter. Det har i alla tider rått stor osäkerhet i fråga om uppfattningen av immunitetsförhållandena vid mul- och klövsjuka. Vissa äldre forskare påstodo, att djur som genomgått sjukdomen voro immuna under 1—2 år, medan andra hävdade, att immuniteten varade

45 endast några veckor. När krigsskadeståndsdjur från Tyskland efter 1914 —18 års världskrig infördes till Frankrike, iakttog man emellertid, att dessa djur hade med sig en annan form av smittämnet än den som fanns i Frankrike. Franska djur som ansetts immuna insjuknade på nytt efter kontakt med de tyska djuren. De franska forskarna Valle och Carré studerade saken närmare och påvisade 1922 två olika typer av virus, den tyska typen av dem benämnda virus A och den franska varianten kallad virus O. Riktigheten av dessa upptäckter bekräftades snart från skilda håll. Sedermera meddelade sålunda den tyske forskaren Waldmann och hans medhjälpare, att de till och med funnit en tredje form av virus. De tyska forskarna benämnde de olika typerna A-, B- och G-virus. Jämväl i Danmark och England har man funnit skilda varianter av virus, liksom även i vårt land förekomsten av olika virustyper påvisats. Uppträdandet av flera varianter av virus utgör förklaringen till varför immuniteten visat sig vara oregelbunden. Den stora betydelsen av dessa upptäckter ligger i öppen dager. Man h a r sökt att geografiskt klarlägga förekomsten av de olika virustyperna. Samtliga tre typer ha träffats inom ett flertal länder. Som regel torde gälla att flera typer samtidigt endast påvisats vid mycket stora epizootien Ehuru smittvägarna vid en mul- och klövsjukeepizooti icke äro fullt klarlagda, anse sig de sakkunniga likväl böra något beröra de vanligaste kända formerna av smittöverföring. Smittöverföring från gård till annan torde vanligast äga rum genom personer. Förbud för obehörigt folk att under tider av fara för sjukdomens spridande beträda ladugårdar är alltså av stor betydelse. Säkerligen förekommer ej sällan, att smittan sprides genom att folket på en smittad gård på ett eller annat sätt träder i beröring med andra personer. Även om dessa senare icke själva ha direkt kontakt med djur, kunna de dock i någon form föra smittämnet vidare till personer, som överföra det till mottagliga djurslag. Största faran för dylik smittspridning föreligger givetvis, medan djuren å den först smittade gården ännu synas friska och gården följaktligen icke blivit spärrad. En annan smittoväg, varom någon tvekan icke behöver råda, är då överföring av virus sker genom mejerierna och mjölken. Mjölk som förts till mejerierna har i många fall varit infekterad utan att någon vetat därom. Den från mejeriet återgående skummjölken har i sådana fall även varit infekterad och åstadkommit rent av explosiva utbrott av sjukdomen. Alla kalvar som utfodrats med skummjölken ha blivit nedsmittade. Av sådana fall givas många exempel. En rad av dylika utbrott inträffade sålunda under epizootien 1925—27. Däremot synas de i stort sett ha kunnat undvikas under senaste epizooti. Tack vare gällande pastöriseringstvång beträffande till kreatursföda avsedd mjölk torde det numera vara ovanligt, att smittan överföres genom skummjölken. Däremot kan smittöverföringen lätteligen ske genom kuskar och transportkärl, vilka infekterats i samband med transporten, till mejerierna av den icke pastöriserade mjölken. Mjölken är nämligen infekte-

46 rad hos djuren redan i feberstadiet. Sedermera kan mjölken även infekteras genom de på spenarna uppkommande blåsorna, vilka vid mjölkningen brista och uttömma sitt innehåll. Att av sjukdomen angripna djur genom direkt sammanföring med andra djur orsaka nya smittfall är givet. Under senare tid har även uppmärksammats att djur som genomgått sjukdomen fortfarande synas kunna överföra smittämnet. En sammanblandning av sådana djur (kroniska virusbärare) med djur som icke lidit av sjukdomen torde sålunda vid flera tillfällen ha förorsakat nedsmittning av dessa senare djur. I slaktade djurkroppar, såväl i köttet som i organen, kan smittämnet hålla sig levande i veckor. Smittämnet uppges i vissa fall ha inkommit till England genom färska svinkroppar från Holland och genom fruset kött från Argentina. Under en mul- och klövsjukeepizooti är det därför av vikt att se till att vid slakt djur i feberstadiet icke sammanblandas med friska djur. En viss risk torde sålunda alltid finnas, att sjukdomen inom ett isoleringsområde kan spridas från slakterierna genom att slaktdjurens organ fritt utlämnas till andra delar av landet. Erfarenheterna från sista epizootien tala emellertid för att denna risk icke är särskilt framträdande. Bilar som användas för transporter av djur från smittade gårdar till slakteriinrättningar kunna, om de icke äro av lämplig beskaffenhet, vara synnerligen riskabla för spridande av smitta. Såväl saliv som avföring och urin innehålla nämligen smittämne. Det måste alltså särskilt noga tillses att bilarna äro täta och väl desinfekteras efter transporten. Genom foder och emballage har smittöverföring även ägt rum. I Holland ha vissa fabriker infört pappkartonger för foderkakornas emballerande för att undgå risken att förorenade säckar från smittade gårdar komma till användning. Införsel av hö och halm är i Storbritannien förbjuden från infekterade landsdelar utom när det användes såsom packningsmaterial. Samtidigt är det föreskrivet, att allt packningsmaterial som består av hö och halm måste, oavsett varifrån det härrör, antingen förstöras efter användandet eller också uteslutande begagnas för packningsändamål. Faran för smitta genom förmedling av andra djurslag än klövbärande djur, såsom kattor, hundar och råttor, förefinnes säkerligen. Det har sålunda iakttagits, att råttor, efter det djuren på en gård slaktats och smittrening verkställts, i stora massor översvämmat granngårdarna med påföljd att djuren å dessa gårdar inom kort tid nedsmittats. Möjligen spela jämväl fåglarna härvidlag en viss roll. Såväl sparvar som duvor och starar kunna tänkas föra smittämnen från gård till a n n a n mellan olika betesmarker. Det gives exempel på att svin som fått gå ute på sophögarna insjuknat, medan andra svin å samma gård som hållits inne i stallet ej angripits av sjukdomen. Detta kan bero på att smittämnet ditförts av fåglar från infekterade granngårdars marker. Hypotesen att staren kan vara en mekanisk förmedlare av smittämnet synes ha vunnit visst stöd av iakttagelser i England under hösten 1938. Att smitta kan spridas med vinden kortare sträckor är antagligt. Några

47 bevis för dylik smittspridning föreligga emellertid icke. Observationer under olika epizootier synas likväl giva visst stöd för möjligheten härav. Med hänsyn till den omständigheten, att smittämnet kan vara resistent under veckor, anse några forskare, att virus med vindens hjälp kan deponeras antingen direkt på djuren eller på foder, exempelvis betblasten. Såsom framgår av givna exempel på mejerismitta, beror smittöverföringens mekanism i praktiken på vilka åtgärder som vidtagits mot sjukdomens spridning. Iakttages försiktighet med förflyttning av kreatur samt med mjölk och andra föremål, spelar samfärdseln genom människor, såsom särskilt framgår av senaste epizooti, den största rollen. Den är ock svårast att kontrollera. Av erfarenheten framgår, att smittans överförande i hög grad är beroende på samfärdselns intensitet, på avstånden och den tid som åtgår för smittämnenas överförande till en viss region samt på antalet mottagliga enheter i en viss trakt.

Kap. III. Veterinärmedicinska medel för bekämpandet av sjukdomen. De metoder, som hittills i första hand kommit till användning, när det gällt att bekämpa mul- och klövsjuka, ha antingen varit att helt nedslakta smittade besättningar (nedslaktningsmetoden) eller ock att isolera dem (isoleringsmetoden), båda metoderna i samband med desinfektion. Några tillförlitliga medel mot sjukdomen i form av kemiska preparat h a r man däremot ännu icke funnit. Under de senaste årtiondena ha emellertid med den kännedom, som vunnits angående mul- och klövsjukans smittämne, åstadkommits och förbättrats vissa förebyggande medel mot sjukdomen. Enligt vad erfarenheten visat blir ett djur, som genomgått sjukdomen, immunt mot densamma under en viss tid, beroende på att i det sjuka djuret ämnen, s. k. antikroppar, bildas, vilka äga förmågan att neutralisera verkningarna av smittämnet. Av blodet från djur, som tillfrisknat efter sjukdomen, har man sålunda framställt veterinärmedicinska medel, sera, vilka visat sig vara av betydelse när det gällt såväl att mildra sjukdomens verkningar inom smittade besättningar som att förebygga nya sjukdomsutbrott. Av blåsorna på tungan hos sjuka djur h a r vidare framställts ett ympmedel, vaccin, som helt eller delvis förebygger sjukdomsutbrott. 1. Serum. Mul- och klövsjukeserum framställes av blod antingen från med konst nedsmittade ännu sjuka experimentdjur, »Hochimmunserum», eller från djur, som 2—3 veckor tidigare genomgått sjukdomen, rekonvalescentserum. Då, såsom förut framhållits, mul- och klövsjukans smittämne kan uppträda i olika varianter och då djur som genomgått sjukdom förorsakad av viss virustyp visar hög immunitet endast mot denna typ, har det varit av stor vikt att söka åstadkomma ett serum som är verksamt mot olika förekommande

48 virustyper. Hochimmunserum framställes på ön Riems vid Greifswald, där de tyska forskningsanstalterna äro belägna. Det skyddar mot de vanligaste tre varianterna av smittämnet. Detta serum är särskilt vid början av en epizooti av stort värde vid immunisering av djur som misstänkas kunna bliva infekterade. Genom att immunisera djuren å gårdar, som ligga runt omkring ett smittcentrum, s. k. ringympning, har sålunda åstadkommits en viss spärr mot smittans vidare spridning. Ympning med serum h a r vidare kommit till användning för att skydda djur vid utställningar och riskfyllda transporter. Immuniteten, som inträder omedelbart efter behandlingen, varar emellertid ej längre än 8—10 dagar och avtager därefter så att den vanligtvis är försvunnen efter omkring 14 dagar. På grund härav ha de vidtagna åtgärderna ej alltid haft åsyftad verkan. Då framställningen av detta serum är en relativt invecklad procedur, blir preparatet dyrbart. Det har icke heller hos oss kommit till någon större användning. Rekonvalescentserum innehåller i regel ej så stor mängd antikroppar som det tyska Hochimmunserum och är fullt verksamt endast mot en virustyp. I de fall det använts på besättningar som smittats av endast en variant av sjukdomen har det emellertid visat sig fylla ett behov. Detta serum har också en viss betydelse när fråga är att begränsa en epizootis vidare utbredning och att förhindra nya sjukdomsutbrott. Sitt största värde har det emellertid visat när det gällt att söka mildra sjukdomens verkningar. Dess verkan är mest framträdande på späda kalvar och grisar därigenom att dess användning betydligt nedsätter dödligheten i sjukdomen hos sådana djur. I fråga om vuxna djur kan det lämpligen på tjurar och högdräktiga kor användas i stora doser. Det är att märka att djuren i anslutning till serumbehandlingen böra nedsmittas med konst, enär de i annat fall ej alltid insjukna förrän efter viss tid, varigenom spärrtiden förlänges. Insprutning av serum på sådana djur som redan visat sjukdomstecken är däremot utan verkan. Behandling med rekonvalescentserum har hos oss även kommit till användning beträffande djur, som skola förflyttas från ort till annan eller exporteras till utlandet. I Tyskland är en dylik serumbehandling obligatorisk vid transiteringar samt före transport av djur till djurmarknader och utställningar m. m. Nu ifrågavarande serum har framställts jämväl i vårt land vid statens provisoriska serumlaboratorium i Malmö. 2. Vaccin. Genom en serie upptäckter av dels den franske forskaren H. Vallée, dels doktor Sv. Schmidt vid danska statens seruminstitut i Köpenhamn dels ock den tyske forskaren professor Waldmann har under allra sista tiden kunnat framställas ett vaccin mot mul- och klövsjuka som i praktiken visat sig i viss mån effektivt. Vaccinationsmetoden skiljer sig från serumbehandlingen därigenom att själva smittämnet inympas, sedan det i förväg gjorts ofarligt. På så sätt tvingas djuren att själva producera antikroppar. Meto-

49 den är en aktiv immunisering i motsats till serumbehandlingen, som ä r en passiv immunisering. Tidigare framställda vacciner voro antingen för svaga, varvid vaccinet visserligen var helt oskadligt men samtidigt för litet verksamt, eller ock för kraftiga, varigenom i en del fall ett säkert skydd inträtt men å andra sidan sjukdomsutbrott inträffat som varit förorsakade direkt av det inympade vaccinet. Under år 1938 har emellertid å de förut nämnda forskningsanstalterna å ön Riems med utnyttjande av Vallées och Schmidts upptäcker utexperimenterats ett vaccin som visat sig vara ofarligt för djuren och som ej nedsätter deras produktionsförmåga. Efter behandling med detta vaccin ha djuren i stor utsträckning undgått att bliva angripna av mul- och klövsjuka och icke heller visat sig smittfarliga för andra djur. Vaccinet kan också framställas så att det samtidigt skyddar mot de tre varianterna av smittämnet. Immuniteten inträder icke omedelbart. Enligt erfarenheter från bland annat Tyskland spåras densamma efter en vecka och är fullt utvecklad efter 14 dagar. Hur länge immuniteten kvarstår efter vaccinationen är ännu icke fullt klarlagt. I Tyskland och Danmark anses att skyddsverkan kvarstår under en tid av nio månader eller än längre. Vissa erfarenheter från vårt land tyda på att immuniteten icke varar ens så lång tid. En olägenhet hos vaccinet är, att detsamma — sådant det nu framställes — icke tål att lagras längre tid än 5 månader och att det ovillkorligen måste hållas vid en temperatur av omkring plus 3—7° C. Det är sålunda ännu icke möjligt att hålla det lagrat från en epizooti till en annan. Beträffande sättet för vaccinets framställning må anföras följande. Utgångsmaterial för vaccinframställning kan erhållas på så sätt att antingen genom ympning av smittämnet i tunga på djur blåsor framkallas, vilka innehålla virus och kunna skördas, eller ock genom kultur av smittämnet den erforderliga mängden virulent smittämne åstadkommes. Sistnämnda tillvägagångssätt har emellertid ännu endast delvis lyckats. Själva vaccinframställningen av sålunda tillgängligt material sker genom adsorption av virus medelst aluminiumoxidhydrat samt massans försvagande dels med formol, dels ock genom lindrig uppvärmning under ungefär 2 dygn. Aluminiumoxidhydratet måste beredas på ett särskilt sätt. Sker detta annorstädes än å det laboratorium där vaccinframställningen äger rum, måste dess beskaffenhet kontrolleras å vaccinlaboratoriet. Kontrollen av det framställda vaccinet måste inriktas dels på att vaccinet ej självt sprider smitta och dels på att det ger immunitet mot mul- och klövsjuka. För sådant ändamål ympas av varje vaccinblandning ett antal kreatur som insättas i plomberat stall, där nedsmittning utifrån är helt utesluten. Om efter viss tid, i allmänhet en vecka, frihet från tecken på mul- och klövsjuka konstateras, utgör detta bevis på att vaccinet ej självt smittar. Efter ytterligare en vecka, då immuniteten anses ha hunnit utvecklas, ympas kreaturen i munnen med mul- och klövsjukesmittämne samtidigt med obehandlade kontrolldjur samt observeras under ytterligare en vecka, varvid frånvaron av mul- och klövsjuka hos vaccindjuren samtidigt med utbrott av 4—408374.

50 samma sjukdom hos kontrolldjuren visar vaccinets värde som skyddsmedel mot sjukdomen ifråga. Framställningen av ifrågavarande vaccin sker å forskningsanstalterna å ön Riems i Tyskland och danska statens seruminstitut på ön Lindholm. Med hänsyn till de resultat som i Tyskland och Danmark uppnåtts genom användning av vaccineringsmetoden ansåg sig medicinalstyrelsen under den senaste mul- och klövsjukeepizootien böra pröva denna metod i Sverige. De försök som härvid utfördes kunde dock på grund av brist på vaccin påbörjas först sedan epizootien börjat avtaga. Försöken möjliggjordes genom att den erforderliga mängden vaccin kunde erhållas från det danska laboratoriet. En närmare redogörelse för försöken torde här böra lämnas. Försöksvaccinationen påbörjades den 2 mars 1939 och avslutades omkring den 15 april 1939. Under försökstiden användes å de första gårdarna enbart O-vaccin,1 varav dosen utgjorde 60 kbcm för fullvuxet djur vilken kvantitet insprutades på en gång. Snart nog övergick man emellertid till att använda vaccin verksamt mot olika varianter av sjukdomen, s. k. bivalent vaccin i till 15 kbcm reducerade doser, varvid behandlingen upprepades efter omkring 14 dagar. Sammanlagt vaccinerades under försökstiden 147 besättningar med 2 944 nötkreatur. Inom 10 dagar efter första vaccineringen inträffade utbrott av sjukdomen i 5 besättningar. I en av dessa besättningar om 33 djur insjuknade endast en ko och trots nedsmittningsförsök blevo övriga nötkreatur oberörda. I en andra besättning insjuknade 2 nötkreatur av 24 och i en tredje angrep farsoten endast svinen. I övriga två besättningar blev förloppet godartat och endast 30 å 40 °/o av djuren insjuknade. Någon olägenhet av vaccineringen å övriga försöksgårdar märktes ej. För att kunna bedöma dess profylaktiska verkan inköptes från vaccinerade besättningar 14 kor, vilka sedan full skyddsverkan ernåtts (mer än 14 dagar efter inokulationen) insattes i nysmittade besättningar och därstädes i flertalet fall även infekterades artificiellt. Elva av dessa kor blevo icke angripna utan visade sig hela tiden de voro uppställda i den sjuka besättningen fullt friska och opåverkade. Av försöken framgår sålunda, att vaccinet icke har ett absolut värde som skyddsmedel men att det framkallar en för praktiska förhållanden betydelsefull immunitet. Sedan dessa försök avslutats ansåg sig medicinalstyrelsen i april månad 1939 böra påbörja en mass vaccination av de djur inom Malmöhus län som hittills varit oberörda av sjukdomen. Därvid förfors så, att varje besättning ympades med en mindre dos och därefter revaccinerades tidigast 14 dagar efter den första inokulationen. På så sätt vaccinerades omkring 15 000 besättningar med cirka 100 000 djur. Efter verkställd vaccinering inträffade utbrott i 33 av de vaccinerade besättningarna. I de flesta av dessa utbrott var förloppet lindrigt, och vaccinverkan gav sig tydligt tillkänna däri att endast en viss del av besättningen angreps. Där kortare tid förflutit efter insprutningen till sjukdomens utbrott angreps så gott 1

Se sid. 45.

51 som hela besättningen. I ett stort antal fall företogs ympning å förut ej angripna djur som sedermera å bete sammanfördes med av sjukdomen drabbade men tillfrisknade djur. I detta fall inträffade ej ett enda utbrott å de talrika gemensamhetsbetena inom Malmöhus län. Erfarenheterna från den sålunda företagna vaccineringen ha givit de sakkunniga den uppfattningen, att i mul- och klövsjukevaccinet erhållits ett gott profylaktiskt medel mot ifrågavarande sjukdom. Ehuru för ett rätt bedömande av vaccinets skydds verkan värdet av dess användning måste prövas jämväl vid början av en epizooti, då virus med större livskraft sannolikt torde förefinnas än vid slutet av en farsot, synes det dock ostridigt, att tillkomsten av detta medel innebär ett betydelsefullt framsteg i bekämpandet av mul- och klövsjukan. Ympning med vaccin synes icke böra tillgripas allenast när sjukdomen fått en viss utbredning utan bör för att giva det bästa resultatet komma till stånd redan innan sjukdomen nått landet. Enligt nuvarande lydelse av 5 § andra stycket epizootilagen må medicinalstyrelsen, då så anses lämpligt, påbjuda att skyddsympning av djur skall verkställas. Då emellertid avfattningen av första stycket nämnda paragraf synes ha föranlett den tolkningen av andra stycket i paragrafen, att en förutsättning för att de i lagrummet uppräknade förfaringssätten över huvud skola få tillgripas är att sjukdom inträffat inom landet, ha de sakkunniga ansett sig böra föreslå sådan ändring i detta lagrum, att dylikt påbud kan givas även innan sjukdom inkommit i landet. Med stöd, av ett dylikt stadgande torde det ankomma på medicinalstyrelsen att tillse, att åtgärder till förebyggande av sjukdomen genom ympning i god tid vidtagas inom landet. Dessa åtgärder torde i främsta rummet böra avse ur avelssynpunkt värdefulla besättningar i hotade områden men därutöver även, om vaccin till skäligt pris kan erhållas, ympning för åstadkommande av en spärr i avsikt att kunna skydda mot sjukdomen. De sakkunniga vilja i detta sammanhang framhålla, att i Tyskland numera under vissa förhållanden ympning med vaccin mot mul- och klövsjuka kan påbjudas. Hur detta skall ske är närmare reglerat genom särskilda författningar. Kostnaderna för förfarandet gäld?*> av allmänna medel liksom förhållandet är hos oss vid ympning som påbjudits av vederbörande myndighet. Vaccineringsmetodens stora betydelse uppmärksammades vid det sammanträde, som under tiden den 30 maj—3 juni 1939 hölls i Paris med den internationella byrån för smittsamma husdjurssjukdomar och varvid representanter från ett 40-tal länder närvoro. I en vid nämnda sammanträde enhälligt antagen resolution uttalades, att möjligheterna till skyddsåtgärder mot mul- och klövsjuka i hög grad förändrats genom användning av vaccin och att man kunde emotse att ett land framdeles skulle kunna skydda sig mot sjukdomen och till och med förkväva en redan utbruten epizooti. Därjämte framhölls vikten av att ett internationellt samarbete komme till stånd i syfte att praktiskt säkerställa användningen och tillverkningen av vaccin (se vidare härom sid. 112).

52 Kap. IV. Övriga medel för sjukdomens bekämpande. 1. Inledning. Även om i vaccineringsförfarandet numera erhållits ett nytt medel i kampen mot mul- och klövsjukan, torde likväl icke ett sådant förfarande uteslutande kunna hejda kraftigare mul- och klövsjukeepizootier. De hittills tilllämpade metoderna för sjukdomens bekämpande torde även framdeles, åtminstone tills vidare, böra komma till användning vid sidan av vaccineringen. Den åtgärd som tidigare i första hand begagnats är nedslaktning av smittade besättningar. Därjämte har även påbjudits inskränkningar i samfärdseln till förhindrande av smittspridning ävensom desinfektion av smittade gårdar. Därest nedslaktningsförfarandet av ekonomiska eller andra skäl ansetts böra övergivas, h a r man sökt begränsa sjukdomens vidare utbredning genom en sträng isolering av smittade gårdar (isoleringsförfarandet). Att prohibitiva åtgärder vid sidan av vaccineringsförfarandet alltjämt måste tillgripas torde i viss mån framgå av vad förut anförts med avseende å vaccineringens effektivitet och mul- och klövsjukans oerhörda smittfarlighet. Vaccineringen kan knappast omfatta alla kreatur som kunna bliva smittade och torde icke med säkerhet skydda, därest djuren utsättas för ett smittämne av hög vimlens. Den trygghet som vaccineringen skänker mot sjukdomens spridning ökas uppenbarligen, därest en kvantitativ begränsning i smittämnets produktion kan ske. Under tidigare epizootier har nedslaktningsförfarandet ansetts utgöra den enda verkligt effektiva bekämpningsmetoden mot nyalstring av mul- och klövsjukesmittämne. Ett förhållande som i detta sammanhang måste beaktas är, att det understundom förekommer fall, då djur efter genomgången sjukdom under längre tid förbliva bärare av mul- och klövsjukesmitta. Under den senaste epizootien i Sverige inträffade i ett icke ringa antal fall, att sjukdomen spreds genom dylika kroniska smittbärare. Även detta förhållande giver belägg för uppfattningen, att det mest effektiva medlet för smittämnets tillintetgörande är nedslaktning av smittade besättningar med därefter följande desinfektion av de smittade gårdarna. Härigenom förhindras dels bildandet av större mängder smittämne dels ock uppkomsten av kroniska smittbärare. Emellertid torde det ej få anses uteslutet att under vissa förhållanden (speciellt beträffande värdefulla avelsbesättningar) tillgripa isoleringsförfarandet för sjukdomens bekämpande. Med hänsyn till det i allt fall partiella skydd som k a n erhållas genom vaccineringen synes sannolikt, att isoleringsförfarandet hädanefter endast undantagsvis skall komma till användning. Utöver nu nämnda åtgärder är, såsom framgår av vad förut anförts rörande mul- och klövsjukans smittvägar, av utomordentlig vikt, att trafiken såväl i fråga om

53 personer och klövbärande djur som ock med avseende å vissa produkter och varor från eller till smittade områden begränsas eller helt avstänges ävensom att en effektiv desinfektion kommer till stånd. Full enighet torde alltså råda därom, att prohibitiva åtgärder av angivna slag alltjämt måste vidtagas för att förhindra smittans spridande. Belysande härför är, att vid det förut berörda under år 1939 hållna sammanträdet inom den internationella byrån i Paris för epizootiernas bekämpande i denna fråga gjordes bland annat följande uttalande. »Så snart ett eller flera utbrott av mul- och klövsjuka i ett förut från sjukdomen fritt land föreligger, bör genast nedslaktning av alla sjuka eller för sjukdomen misstänkta djur ske. Om man kan antaga, att sjukdomen genom dessa åtgärder icke kan utrotas, skall man samtidigt genomföra vaccination i en bestämd räjong runtomkring. Vid företagande av denna vaccination får man under inga villkor släppa efter på ett strängt genomförande av de hittills tillämpade administrativa åtgärderna i förebyggande och bekämpande syfte. Såväl ifråga om enstaka utbrott som vid större antal fall är det möjligt att bekämpa sjukdomen, endast om varje utbrott omedelbart i allra första stadiet anmäles till de veterinära myndigheterna. De veterinära myndigheterna måste vid fall av farsotsutbrott omedelbart kunna ingripa.»

2. Nedslaktningsförfarandet och isoleringsförfarandet. Enligt gällande bestämmelser (5 § epizootilagen och 15 § 1 mom. epizootikungörelsen) ankommer det på medicinalstyrelsen att vid utbrott av muloch klövsjuka inom landet besluta, huruvida för bekämpandet av sjukdomen nedslaktning av smittad eller för smitta misstänkt kreatursbesättning skall äga rum eller huruvida sjukdomen skall bekämpas genom isolering av sådan besättning. Bestämmelserna äro emellertid så avfattade, att Kungl. Maj:t i sista hand kan träffa avgörande, huruvida nedslaktning skall ske eller icke. De sakkunniga finna denna ordning ändamålsenlig och torde densamma alltjämt böra bibehållas. I första hand får det ankomma på vederbörande centrala myndighet att besluta om förfarandets användning och under hur lång tid detsamma skall tillämpas. Sistnämnda fråga — under hur lång tid nedslaktningsförfarandet bör komma till användning — gjordes av 1925 års mul- och klövsjukesakkunniga till föremål för omfattande undersökning ur ekonomiska synpunkter. Enligt denna utredning skulle förlusterna utslagna per kokreatur vid nedslaktningsförfarandet kunna beräknas till 1 400 kronor och vid isoleringsförfarandet till 108 kronor. Med utgångspunkt härifrån ansågo nämnda sakkunniga att nedslaktningsförfarandet icke borde tillämpas i vidare omfattning än att ungefär 1 % av nötkreatursstocken i Malmöhus län nedslaktades. Därutöver funno samma sakkunniga förfarandets tillämpning knappast ekonomiskt försvarbar. Under den senaste epizootien 1938—39 nedslaktades i det närmaste 5 % av nötkreatursbeståndet i Malmöhus län på grund av utbrott av sjukdomen och isolerades mer än 50 °/o av länets nötkreatur.

54 Det är uppenbarligen förenat med synnerliga svårigheter att göra mera bestämda uttalanden i frågan, huru länge nedslaktningsförfarandet bör användas. Spörsmålet bör nämligen bedömas olika i skilda län och inom olika områden av landet med hänsyn även till sjukdomens lokala spridning. Uppenbarligen måste stort avseende fästas vid de ekonomiska konsekvenserna av förfarandet men även andra faktorer böra tagas i betraktande. Under den senaste epizootien visade det sig omöjligt att i vissa delar av Skåne tillräckligt snabbt genomföra nedslaktningen för att densamma skulle få avsedd verkan. Utbrotten av sjukdomen inträffade nämligen en tid så tätt, att värdering och nedslaktning icke kunde ske inom det närmaste dygnet efter sjukdomens konstaterande. Vid sådant förhållande övergavs metoden då det blev meningslöst att bibehålla förfarandet. Även vissa psykologiska moment hos djurägarna böra beaktas. Ett nödvändigt villkor att fasthålla vid nedslaktningsförfarandet är att detsamma åtnjuter allmänhetens stöd och förtroende. Samtliga nu berörda förhållanden måste beaktas vid bedömandet av frågan, huru länge nedslaktningen bör fortsätta. Det torde därför böra ankomma på den myndighet som omhänderhar ledningen av kampen mot sjukdomen att avgöra denna fråga från fall till fall. Med hänsyn till möjligheten att genom vaccinering skydda de värdefullaste eller mest utsatta besättningarna lärer det emellertid vara av stor vikt, att nedslaktningsförfarandet icke övergives på ett för tidigt stadium. De utomordentliga ekonomiska konsekvenserna av nedslaktningsförfarandets tillämpning torde motivera att Kungl. Maj:t bibehålles vid befogenheten att förordna om upphörande av förfarandets tillämpning. För att underlätta en fortlöpande kostnadsberäkning rörande sjukdomens bekämpande torde därav föranledda ersättningsfrågor böra underkastas en central behandling. Härtill återkomma de sakkunniga i det följande. 3. Isolering av smittade gårdar samt skyddsområden m. m. Såväl då nedslaktningsförfarandet som då isoleringsförfarandet kommer till användning för bekämpande av mul- och klövsjuka torde vissa inskränkningar i samfärdseln vara nödvändiga för att förhindra smittspridning. Enligt 4 § epizootilagen jämförd med 16 § 3 mom. epizootikungörelsen ankommer det på vederbörande länsstyrelse att, då mul- och klövsjuka inträffar inom länet eller då skälig anledning är till antagande, att dylik sjukdom inom länet förefinnes, förklara ställe, varest sjukdomen inträffat eller misstankes förefinnas, jämte omkringliggande område i den utsträckning, som prövas erforderlig, smittat eller misstänkt för smitta. I samband därmed ankommer på länsstyrelsen, dels att enligt av medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar och föreskrifter anbefalla isolering av det smittade eller för smitta misstänkta stället eller området ävensom meddela förbud att begagna betesmark och att till smittat eller för smitta misstänkt ställe eller område införa djur, som kunna angripas av sjukdomen, eller från sådant ställe eller

55 område utföra dylika djur eller mjölk eller andra produkter eller varor, som kunna bidraga till spridande av smitta, dels ock att i samråd med medicinalstyrelsen utfärda de övriga bestämmelser som finnas påkallade till förekommande och hämmande av sjukdomen. Sedan smittförklaring utfärdats, må länsstyrelsen efter medicinalstyrelsens hörande förklara omkringliggande område för skyddsområde och i samband därmed förbjuda att utan medicinalstyrelsens tillstånd till området införas djur, som kunna angripas av sjukdomen, eller att utan dylikt tillstånd därifrån utföras sådana djur eller sådana delar av slaktade djur, som medföra särskild fara för spridande av smitta, eller varor, som kunna medföra dylik fara. Genom kungörelsen den 21 juli 1938 (nr 536) angående skyddsområde vid utbrott av mul- och klövsjuka m. m. med däri genom kungörelsen den 9 december 1938 (nr 710) företagna ändringar ha lämnats närmare föreskrifter angående skyddsområdes omfattning samt om utförsel från skyddsområde. Enligt dessa bestämmelser skall skyddsområde omfatta dels den kommun, däri smittat ställe är beläget, dels ock de kommuner, som helt eller till någon del äro belägna på mindre än en mils avstånd från den smittade gården, dock att i fråga om kommun, som till övervägande del är belägen på längre avstånd än nyss nämnts, av länsstyrelsen må bestämmas, att den antingen icke alls eller endast till en del skall ingå i skyddsområdet. Vad som sålunda stadgats utgör emellertid ej hinder för länsstyrelsen att, då omständigheterna det föranleda, i samråd med medicinalstyrelsen utfärda de bestämmelser om ytterligare åtgärder, som finnas erforderliga för mul- och klövsjukans bekämpande. I epizootikungörelsen finnas upptagna ett flertal föreskrifter rörande länsstyrelsernas åligganden för upprätthållande av isolering. Därjämte ha länsstyrelserna med stöd av i författningarna lämnade bemyndiganden utfärdat ett stort antal föreskrifter i samma syfte. Även vid en framtida mul- och klövsjukeepizooti torde liksom hittills bliva erforderligt, att isolering av smittade gårdar och områden genomföres. De nu tillämpade bestämmelserna rörande isolering av smittade gårdar, som variera allteftersom nedslaktnings- eller isoleringsförfarandet tillämpas, torde i huvudsak även i fortsättningen böra tillämpas. Vissa ändringar synas dock böra vidtagas. Vid nedslaktningsförfarandet gäller för närvarande förbud mot persontrafik utan tillstånd av vederbörande veterinär till dess gården friförklarats, d. v. s. till och med tjugu dagar efter den slutliga smittreningen. De sakkunniga äro av den uppfattningen, att denna inskränkning i den personliga rörelsefriheten kan lindras högst väsentligt. Sker den slutliga smittreningen på ett tillfredsställande sätt, synes anledning icke finnas att därefter upprätthålla förbud för persontrafik med den smittade gården. I England och Schweiz ha dylika förbud icke uppställts och någon olägenhet härav har ej heller kunnat påvisas. Enligt de sakkunnigas förmenande bör förbud för persontrafik till och från smittad gård alltså upphöra i och med att den slutliga smittreningen godkänts.

56 I fråga om tillförsel av klövbärande djur till gård, där besättningen nedslaktats, torde alltjämt böra gälla, att nya djur under inga förhållanden få insättas förrän gården friförklarats (d. v. s. tjugu dagar efter smittreningens avslutande). Även efter friförklaringen bör gälla den inskränkning i tillförseln av djur att under fyra månader å gården endast må insättas sådana djur som, om möjligheter därtill förefinnas, vaccinerats inom betryggande tid dessförinnan eller i annat fall behandlats med serum samma dag djuren insättas å gården. Under smittförklaringstiden torde liksom hittills böra gälla vissa försiktighetsmått vid användning av hästar utom gårdens område. Mjölk och andra varor, som kunna medföra smitta, böra i enlighet med gällande regler icke intill friförklaringen få utföras från smittade gårdar. Under isoleringsförfarandet gäller förbud mot persontrafik till och från smittad gård intill friförklaringen. I praktiken lämnas under isoleringsförfarandet i rätt stor utsträckning tillstånd av veterinären till trafik från smittad gård. Friförklaring meddelas här, så snart den slutliga smittreningen godkänts. Smittrening må ej verkställas förrän fyra dagar förflutit sedan det sist insjuknade djuret tillfrisknat och minst fjorton dagar förflutit sedan sjukdomen första gången konstaterades å gården. De sakkunniga h a för sin del ej funnit anledning att härutinnan föreslå någon ändring. Utförsel av klövbärande djur från smittade gårdar är vid isoleringsförfarandet självfallet förbjuden under smittförklaringstiden. Även efter friförklaringen gäller nu viss inskränkning härutinnan. Sålunda må under en tid av tjugu dagar efter friförklaringen klövbärande djur överhuvud taget icke utföras från gården. Under ett helt år därefter skola klövarna hos alla livdjur som föras från gården dessförinnan beskäras och behandlas med tjära eller tjärsprit. Det synes de sakkunniga möjligt att utan olägenhet inskränka tiden för totalt förbud mot utförsel av klövbärande djur från smittad gård till tio i stället för tjugu dagar. Med hänsyn till förekomsten av kroniska smittbärare torde enligt de sakkunnigas uppfattning möjlighet däremot böra finnas för medicinalstyrelsen att ytterligare skärpa utförselförbud beträffande livdjur, så att sådana djur under en tid av förslagsvis fyra till åtta månader från friförklaringen icke utan medicinalstyrelsens tillstånd m å utföras från gården. Djur som äro födda efter smittfallet må dock efter 10 dagar från friförklaringen fritt utföras från gården. Beträffande mjölk och andra varor, som kunna medföra smitta, torde vid isoleringsförfarandet liksom hittills utförselförbud böra gälla till friförklaringen. Under vissa villkor och efter skriftligt tillstånd av veterinären, böra dock smör, ägg, spannmål och hudar få utföras från smittad gård. Liksom i fråga om klövbärande djur torde utförselförbudet beträffande hö, halm, rotfrukter och andra fodervaror enligt de sakkunnigas uppfattning böra utsträckas till tio dagar efter gårdens friförklaring. Även i fortsättningen torde möjlighet böra stå öppen att vid misstanke o m sjukdomen meddela motsvarande föreskrifter som då smitta konstaterats. Att i de av Kungl. Maj:t och riksdagen antagna författningarna i detalj föreskriva vilka åtgärder som i fråga om isolering av smittade och för smitta

57 misstänkta gårdar böra vidtagas torde icke vara ändamålsenligt. I stället bör det ankomma på vederbörande statliga myndighet som handhar ledningen av kampen mot sjukdomen att därom besluta. I författningarna bör därför liksom hittills endast lämnas exempel på dylika åtgärder samt myndigheten givas fullmakt att vidtaga erforderliga åtgärder. De sakkunniga ha i det av dem utarbetade förslaget till medicinalstyrelsens kungörelse angående bekämpande av mul- och klövsjuka innefattande råd och anvisningar jämte föreskrifter, vilket fogats till detta betänkande som bilaga, lämnat detaljförslag i nu berörda hänseenden. Liksom nu är fallet bör även framdeles möjlighet finnas att förordna om områdes förklarande för skyddsområde. Beträffande omfattningen av dylikt område gäller för närvarande, som förut nämnts, att detsamma i allmänhet skall omfatta kommun, där smittat ställe är beläget, samt därjämte angränsande kommuner eller del därav, belägna inom ett avstånd av en mil från den smittade gården. I fråga om begreppets innebörd gäller, att länsstyrelse som utfärdat förordnandet i samband därmed må förbjuda, att utan medicinalstyrelsens tillstånd till området in- eller utföras djur eller delar av slaktade djur eller varor, som kunna sprida smitta. Förordnande innefattande förbud mot att förflytta djur (s. k. stand still) inom skyddsområdet har dock icke alltid förekommit. De sakkunniga äro av den uppfattningen, att skyddsområdena under den senaste epizootien i överensstämmelse med 1938 års kungörelse understundom gåvos ett alltför stort omfång. I ifrågavarande avseende är det naturligtvis förbundet med vissa svårigheter att angiva några bestämda regler. Det synes dock tillfyllest, därest skyddsområde begränsas till en omkrets av i allmänhet två kilometer från den smittade gården. Givetvis måste dock i varje fall hänsyn tagas till de lokala förhållandena, så att i möjligaste m å n naturliga gränser för området erhållas. Understundom torde området kunna utmärkas genom anslag å de vägar och andra förbindelseleder som föra till området eller ock beskrivas genom uppräkning av de gårdar som skola ingå i detsamma. I andra fall kan det befinnas lämpligare att angiva området i förhållande till vissa befintliga vägar, vattendrag o. d. Om de sakkunniga sålunda närmast äro av den meningen att en lindring i bestämmelserna angående skyddsområde utan större olägenhet bör kunna ske så till vida, att dylikt område i framtiden bör kunna givas mindre omfång än vad hittills varit fallet, torde å andra sidan böra tagas under övervägande, huruvida icke föreskrifterna angående vilka åtgärder som inom sådant område skola vidtagas till förhindrande av smittspridning böra skärpas. Det ligger i sakens natur att ju strängare dessa bestämmelser äro, desto större utsikter förefinnas att hindra smittans spridande. Därest dessa strängare bestämmelser tillämpas inom ett relativt litet område, böra desamma lättare kunna upprätthållas och syftet med desamma alltså bättre kunna uppnås. Härtill kommer att föreskrifterna i sådant fall icke komma att betunga så stora delar av befolkningen. En viss begränsning av bestämmelsernas gil-

58 tighetstid lärer även kunna ske, varigenom en ytterligare lättnad ernås för dem som beröras av åtgärderna. De sakkunniga vilja i anslutning till det förfaringssätt, som med stor framgång kommit till användning i England, förorda en sådan komplettering av de nuvarande bestämmelserna i fråga om skyddsområde att inom dylikt område all förflyttning av klövbärande djur utanför vederbörande gårds ägor förbjudes utan medicinalstyrelsens tillstånd (stand still). Inom skyddsområde torde det vidare böra vara förbjudet att hålla sammankomster av olika slag. Härunder bör hänföras icke blott nöjestillställningar utan även andra sammankomster, i regel jämväl allmän gudstjänst och i lag föreskrivna kommunala sammanträden. Likaså torde det böra vara förbjudet för invånare i skyddsområde att inställa sig på platser utom området för att där deltaga i nyss avsedda sammankomster. Där isoleringsmetoden tillämpas eller där de för skyddsområde gällande bestämmelserna kunna tänkas bliva av lång varaktighet eller där eljest rådande förhållanden sådant påkalla, torde möjlighet böra lämnas öppen för den centrala myndighet som omhänderhar bekämpandet att medgiva lindring i bestämmelserna för skyddsområde. Såväl föreskrifter om stand still som förbud mot sammankomster inom skyddsområde synas, då isoleringsförfarandet tillämpas, icke böra upprätthållas. Överhuvud taget torde omfattningen av åtgärderna inom skyddsområde till hindrande av smittspridning överlämnas åt myndigheterna att närmare bestämma i varje särskilt fall. Att upprätthålla förbud mot sammankomster, då skyddsområde berör stad eller annat större samhälle, torde knappast låta sig göra. Tidpunkten för upphörande av områdes egenskap av skyddsområde torde under nedslaktningsförfarandet kunna sättas till 10 dagar efter den senaste smittförklaringen inom området. Under den sista epizootien meddelades i syfte att förhindra sjukdomens spridning utanför Skåne och södra Halland förbud mot transport av klövbärande djur eller delar av sådana djur ävensom hästar, fodermedel m. m. från de mest smittade områdena. Gränsen för ifrågavarande transportförbud gick efter en linje utmed Kristianstads länsgräns mot Blekinge och Kronobergs län, följde därefter Hallands ostgräns till sjön Lyngern och gick därifrån genom Fjärås socken fram till Kattegatt. Det synes de sakkunniga kunna vara av vikt att jämväl vid framtida epizootier dylikt transportförbud från större områden av landet, där smittan fått en mycket betydande omfatt-1 ning, genomföres på ett effektivt sätt. Däremot torde det icke vara erforderligt att, såsom i viss utsträckning skedde under senaste epizooti, meddela transportförbud mellan skilda län av den orsak, att i någotdera av länen smitta förekommit. Till frågan om vilken myndighet som skall äga utfärda transportförbud återkomma de sakkunniga i det följande. Varaktigheten enligt de sakkunnigas förslag av isoleringspåbud av olika slag för smittad gård och för skyddsområde framgår av nedanstående tabell:

59 T a b e l l r ö r a n d e o l i k a t i d e r för i s o l e r i n g i a n l e d n i n g av mul- o c h k l ö v s j u k a . Personer I.

Nedslaktningsförfarandet. A. Smittad gård

B. Skyddsområde II.

Isoleringsförfarandet. A. Smittad gård

T. o. m. smittreningen

Klövbärande djur

Produkter och varor

T. o. m. friförklaringen T. o. m. friförkla( = 20 dagar efter smittringen reningen) Intill fyra månader efter friförklaringen förbud för införsel av andra än vaccinerade eller serumbehandlade djur

T. o. m. 10 dagar T. o. m. LO dagar efter T. o. m. 10 dagar efter smittförsmittförklaringen (inefter smittförkl a ringen klusive stand still) klaringen T. o. m friförkla- T. o. m. 10 dagar efter Vissa produkter ringen (=t.o. m. friförklaringen. t. o. m. 10 dasmittreningen, Intill 4—8 mån. efter frigar efter friförsom tidigast må förklaringen må livdjur klaringen som äro födda före påbörjas 14 dasmittförklaringen icke gar efter smittutföras utan tillstånd av förklaringen) medicinalstyrelsen

B. Skyddsområde

Obestämd tid (ej stand still)

Obestämd tid

4. Förbud av olika slag. Av stor vikt för vinnande av ett gynnsamt resultat i kampen mot mul- och klövsjukan äro naturligen även de åtgärder och försiktighetsmått, vilka avse förhindrande av spridningen av smittämne som, trots däremot vidtagna åtgärder, kan ha utförts från avgränsat område. Erfarenheten har visat, att sjukdomens utbredning i en del fall kan tillskrivas sammanförandet av djur vid marknader, auktioner och dylikt. Såsom skett vid senaste epizootien torde därför även i framtiden böra stå öppet för vederbörande myndigheter att vidtaga åtgärder till förhindrande av dylikt sammanförande av djur. Vederbörande myndighet som leder kampen mot sjukdomen bör alltså ha skyldighet att meddela förbud mot eller villkor för auktioner, marknader eller dylikt i trakter, varest risk för smittans spridning på denna väg kan anses föreligga. Där sammanförandet av djur kan medgivas, torde böra föreskrivas, att betryggande vaccinering av djuren dessförinnan skett. De sakkunniga ställa sig däremot tveksamma till möjligheten att inom större områden upprätthålla rigorösa bestämmelser mot folksamlingar vare sig i form av nöjesförbud eller förbud mot sammankomster av olika slag. Förbud av sådan beskaffenhet böra, såsom de sakkunniga redan framhållit, i allmänhet inskränkas till skyddsområde eller — där sammankomsten är förlagd till plats utanför skyddsområde — till personer som äro bosatta inom skyddsområde. 5. Föreskrifter för mejerier. Med hänsyn till den omfattande smittspridning vartill mejeriers rörelse kan giva anledning böra särskilda försiktighetsmått iakttagas därvid.

60 Ett närmare angivande i författningar, som antagas av Kungl. Maj:t och riksdagen, av de bestämmelser som kunna vara erforderliga i sådant avseende torde varken vara möjligt eller lämpligt, så mycket mindre som desamma böra växla allt efter den utbredning sjukdomen fått och den grad av fara för dess vidare spridning inom viss trakt som förefinnes. Liksom hittills torde det därför böra överlämnas åt vederbörande myndighet att i mån av behov utfärda dylika föreskrifter. Dessa böra avse såväl mjölktransporterna som själva mejeridriften. Förslag i dessa hänseenden återfinnas i bilagan till betänkandet (formulär 3 a, 3 b och 3 c samt 4). 6. Smittreningsåtgärder. De smittreningsåtgärder som företagas efter det att mul- och klövsjuka konstaterats på en gård avse att tillintetgöra det virus som kan finnas kvar i ladugården eller inom andra utrymmen å gården eller hos de där boende personerna, sedan djurbesättningen antingen nedslaktats eller tillfrisknat. Smittämnet kan, under förutsättning att ingen bärare av smitta längre finnes, fullständigt förintas då tillgång finnes till desinfektionsmedel, under vilkas inverkan virus helt förstöres. Enligt gällande bestämmelser ankommer det på medicinalstyrelsen att föreskriva på vad sätt och i vilken omfattning smittreningen skall verkställas (5 § tredje stycket epizootilagen jämförd med 18 § epizootikungörelsen). Med stöd härav hade upprättats synnerligen rigorösa bestämmelser vilka vunnit tillämpning under början av den senaste epizootien 1938—39. Denna omsorgsfulla smittrening medförde emellertid högst betydande kostnader. På vissa gårdar kommo, då nedslaktningsförfarandet tillämpades, dessa kostnader att uppgå till 37 kronor för nötkreatursenhet. I medeltal torde kostnaderna ha stannat vid 19 kronor för nötkreatur. Redan en sådan kostnad måste anses avsevärd. Under senare skedet av epizootien medgåvos väsentliga lättnader och förenklingar i smittreningsförfarandet, varigenom kostnaderna kunde icke obetydligt nedbringas. De härvid tillämpade smittreningsbestämmelserna innebära i korthet, att mekanisk rengöring av ladugården jämte sodalutskurning av inredningen utföres, varefter foderbord, båsplatser och gångar samt inredning och väggar upp till manshöjd genomdränkas med enprocentig natronlutlösning. I boningshus skall formalinrökning ske, varjämte använda tvättbara kläder tvättas. Persondesinfektionen omfattar badning eller tvagning på sätt omständigheterna medgiva. På sina håll har ifrågasatts nödvändigheten av smittreningsförfarandets upprätthållande i framtiden. Virus synes efter viss kortare tid förlora sin smittkraft och dö. Medicinalstyrelsen har i anledning härav under den senaste epizootien, liksom även skedde under epizootien 1924—27, företagit vissa försök med en ännu mera förenklad smittrening än den senast tillämpade. Endast mekanisk rengöring av ladugården förekom härvid. Av dessa försök synes framgå att man icke kan lita till självrening inom ladugården. Ett frångående av föreskriften om smittrening av smittade gårdar torde med hänsyn härtill icke kunna ifrågakomma.

61 En viss förenkling av smittreningsförfarandet torde emellertid kunna genomföras. Härigenom skulle icke blott en avsevärd kostnadsminskning uppkomma utan även djurägarna besparas mycken tidsspillan och obehag. Förenklingen får dock icke drivas så långt, att säkerheten av åtgärderna i alltför hög grad minskas. Ett rätt avvägande av de olika intressen som här framträda, nämligen å ena sidan intresset att kostnaderna hållas nere och desinfektionen snabbt slutföres och å andra sidan intresset att en tillräcklig säkerhet mot smittspridning vinnes, är av största vikt. I huvudsak torde smittreningen kunna bedrivas efter de linjer som tillämpats under det senare skedet av 1938—39 års epizooti. Den tidigare praktiserade minutiösa skrapningen av inredningen samt den därefter följande kalksprutningen inne i ladugården torde sålunda kunna underlåtas. Även föreskrifterna rörande kompostering av gödsel torde böra i viss mån förenklas. Kompostering av gödsel torde sålunda kunna ske i gödselstaden i stället för, såsom tidigare föreskrivits, ute på gårdens ägor. Någon lättnad ifråga om lagringstiden i kompost lärer även kunna genomföras, då virus synes dö inom relativt kort tid i den förbränningstemperatur som uppstår i en omsorgsfullt upplagd kompost. En viss skillnad torde emellertid böra göras mellan den smittrening som företages, då nedslaktningsförfarandet tillämpas, och den som sker i fall då den smittade gården isoleras utan nedslaktning av besättningen. En grundligare smittrening bör verkställas i det förra fallet, med hänsyn till att därefter inom en icke alltför lång tidrymd i ladugården en ny besättning insattes, vilken vanligen icke genomgått sjukdomen och trots vaccination eller serumbehandling måhända icke är immun mot densamma. lakttages vid smittreningen de förenklingar som här antytts, torde kostnaderna därför kunna nedbringas till under 15 kronor för nötkreatursenhet. Kostnaderna för smittrening i varje fall sammanhänga givetvis med de lokala förhållandena. Smittreningens effektivitet bör enligt de sakkunnigas mening icke äventyras genom att utgifterna för kreatursenhet maximeras.

TREDJE

AVDELNINGEN.

Andra smittsamma husdjurssjukdomar än mul- och klövsjuka. Kap. I.

Svinpest.

1. Sjukdomstecken och smittvägar. Sjukdomen svinpest är synnerligen smittsam och orsakas, liksom mul- och klövsjuka, av ett virus. Den börjar 2—6 dagar sedan djuren blivit smittade. Första sjukdomstecknet är feber med en temperatur upp till 41 Va—42° C. samt häftiga frosskakningar. Djuren visa minskad foderlust och hålla sig för sig själva, krypa ned i halmen eller stå i ett hörn av svingården. Nervösa anfall med kramp samt störningar i rörelseförmågan äro också vanliga. Foderlusten blir så småningom allt sämre och till slut äter djuret ej alls. De rör sig ovilligt och står med böjd rygg och sänkt huvud. Ur ögonen brukar uppkomma flytning av slemmigt var. Ibland kräkas djuren. Till att börja med inträder förstoppning, sedermera diarré. Avföringen kan vara blodig. På tungan och kinderna kan ibland iakttagas sjukliga förändringar med gråa eller gula beläggningar. På huden, särskilt å trynet, öronen och nedre delen av buken, kunna uppkomma blodfärgade fläckar. Sjukdomstecknen äro icke alltid lika. Den minskade eller upphörda foderlusten, dåsigheten och orörligheten giva tydligt vid handen att djuret är sjukt. Sjukdomen förlöper nästan alltid dödligt, särskilt när den är ny i landet. Så småningom kan sjukdomen ändra karaktär och i många fall bli av mera kronisk natur, då den varar i genomsnitt 4—8 veckor och stundom flera månader. Den kroniska sjukdomen utvecklar sig vanligen ur den akuta och yttrar sig i stark avmagring, hosta, stinkande diarré med grönaktiga avföringar och ett skorvigt hudutslag. Särskilt vid kroniska fall uppstå lätt följdsjukdomar såsom lung- och tarminflammation. Smittämnet sprides dels genom sjuka djur, särskilt genom avföringarna, dels ock genom foder, fodertråg, stallredskap, skötarens skodon och kläder m. m. Även råttor kunna förmedla smittans spridning. I huvudsak sprides smittan på två vägar. Den ena är att i grisarnas föda använts avfall, vilket innehållit delar av smittade svinkroppar som icke blivit genomkokta. Den andra är att inköp av grisar göres från besättningar, vilka äro smittade av sjukdomen. 2. Gällande bestämmelser. Särskilda regler för bekämpande av sjukdomen svinpest finnas intagna i epizootikungörelsen 25—28 §§. Enligt dessa bestämmelser gäller för bekämpandet i huvudsak följande.

Veterinär, som vid mottagande av anmälan om sjukdomsfall anser sig ha grundad anledning misstänka att svinpest föreligger, skall ofördröjligen för undersökning avresa till stället för sjukdomsfallet. Tillika skall han omedelbart förklara stället spärrat, tills närmare undersökning verkställts, samt till statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium insända jämte utförlig sjukdomsbeskrivning material från dött eller slaktat för sjukdomen misstänkt djur. Veterinären skall vidare skyndsammast underrätta vederbörande överveterinär eller, om sådan icke finnes förordnad, länsveterinären om sjukdomsfallet. Svinpest må icke av veterinär förklaras vara för handen, med mindre sjukdomens diagnos fastställts vid undersökning å laboratorium som nyss sagts. Då sjukdom konstaterats eller skälig anledning att sjukdomen föreligger hyses, skall överveterinären eller länsveterinären omedelbart hos medicinalstyrelsen och länsstyrelsen göra anmälan om sjukdomsfallet samt hos länsstyrelsen hemställa om smitt- eller misstänktförklaring av stället, där fallet förekommit. Innan smitt- eller misstänktförklaring första gången utfärdas i landet, skall medicinalstyrelsens medgivande till förklaringens utfärdande inhämtas. Då anmälan att svinpest utbrutit inom landet inkommit till medicinalstyrelsen, skall styrelsen skyndsamt besluta, huruvida för bekämpande av sjukdomen nedslaktning av smittade eller för smitta misstänkt kreatursbesättning skall äga rum eller huruvida sjukdomen skall bekämpas genom isolering av sådan besättning. Länsstyrelse må, därest ett flertal fall av svinpest under kortare tidrymd inträffat inom länet, om så prövas erforderligt för bekämpande av sjukdomen, efter medicinalstyrelsens hörande förbjuda utförsel av levande svin från länet. Finnes anledning antaga att genom användade av köksavfall (s. k. svinmat) eller slaktavfall eller dylikt för utfodring av svin kan befaras utbrott eller spridning av svinpest, må länsstyrelse, i den utsträckning så prövas erforderligt, föreskriva, att sådant avfall skall fullständigt genomkokas, innan det användes till utfodring. 3. Tidigare epizootier och deras bekämpande. Svinpesten är sedan länge känd såväl i Amerika som i Europa. I Sverige uppträdde den första gången år 1887 i Malmöhus län, varifrån den även spreds till Stockholms, Södermanlands, Västmanlands, Kronobergs, Östergötlands och Jönköpings län. Farsoten hävdes snart och har sedan dess intill år 1940 uppträtt på endast ett eller annat ställe i landet. Sålunda blevo år 1904 7 besättningar i Stockholms län, år 1905 8 besättningar i Stockholms stad och län samt år 1907 1 besättning i Hallands län förklarade smittade av svinpest. Dessutom konstaterades svinpest åren 1908 och 1913 med 1 fall vartdera året i Västernorrlands län. Kort efter midsommar år 1926 inträffade fall av sjukdomen vid Stockholms stads svingård Mossen i Brännkyrka. Sistnämnda år smittförklarandes 28 besättningar i Stockholms stad och län samt Gävleborgs län. Under följande år inträffade sjukdomen i 14 besättningar i Stockholms stad och län samt i Uppsala län. År 1928 smittförkla-

64 rades 16 besättningar i Stockholms stad och län. Under år 1929 blevo 3 besättningar smiltförklarade, en i vart och ett av Stockholms, Älvsborgs och Värmlands län. Under åren 1930—1939 har ingen besättning smittförklarats för svinpest. I slutet av januari 1940 inträffade i Göteborgs och Bohus län på ön Hisingen sjukdomsfall av svinpestliknande beskaffenhet. Det misstänktes att smittan inkommit i landet genom införsel av saltat fläsk, från vilket avfall använts till utfodring av svin. Sannolikt hade fall av sjukdomen inträffat redan under slutet av år 1939. Under februari och mars månader förklarades i Göteborgs och Bohus län 17 gårdar med sammanlagt 765 svin smittade av svinpest. Likaledes smittförklarades under samma tid 3 gårdar i Älvsborgs län, 2 gårdar i Skaraborgs län och 2 gårdar i Stockholms län. I Hallands län smittförklarades i början av april månad 1 gård. I början av april månad syntes epizootien vara hävd. Emellertid blossade den vid månadsskiftet april—maj ånyo upp med än större spridning och inom nya områden. Särskilt i Kalmar län och mot detta län gränsande delar av Östergötlands län inträffade då på kort tid ett betydande antal nya fall av svinpest. Dessa fall synas ha berott på att en grishandlare försett många gårdar med grisar, som härrörde från Västergötland och varit smittade av sjukdomen. Förutom i Kalmar och Östergötlands län ha gårdar under maj och juni månader smittförklarats i Jönköpings, Gotlands, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Södermanlands, Stockholms, Uppsala, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län samt i Stockholms stad. Därefter har sjukdomen hastigt avtagit. Under augusti och september månader 1940 inträffade intet fall av sjukdomen. Vid farsotens bekämpande har hitintills nedslaktningsförfarandet kommit till användning. Smittade besättningar ha utan undantag nedslaktats. Som förut framhållits sprides smittan huvudsakligen på två vägar, nämligen dels genom utfodring av svin med okokt avfall som innehåller delar av smittade svinkroppar, dels ock genom införlivande med en besättning av smittade djur. De föreskrifter, som av de administrativa myndigheterna utfärdats till förhindrande av smittspridning, avse också närmast att giva skydd mot faror i sistnämnda hänseenden. På hemställan av medicinalstyrelsen utfärdade Kungl. Maj:t den 31 maj 1940 två kungörelser, nämligen dels nr 406 angående förbud att använda okokt avfall till svinföda, m. m., dels ock nr 407 med vissa bestämmelser till förhindrande av spridning av sjukdomen svinpest. I förstnämnda kungörelse h a r bland annat stadgats förbud för användning av slaktavfall, köksavfall och annat till svinföda avsett avfall, med mindre det fullständigt genomkokats under minst 60 minuter. Kokning av avfall må icke äga r u m i svinstall eller i omedelbar närhet av sådant stall. Från anläggning, varest till svinföda avsett avfall yrkesmässigt underkastas behandling som nyss sagts, må icke utlämnas därstädes behandlat avfall, förrän anläggningen (kokningsapparatur och lokal) efter avsyning blivit godkänd av vederbörande länsveterinär eller av annan tjänsteveterinär, som därtill utsetts

65 av länsveterinären. Enligt kungörelsen nr 407/1940 är det förbjudet att bortföra svin från besättning, om under de senaste 20 dygnen svin från annan besättning införlivats med besättningen eller om under samma tid inom besättningen inträffat sjukdoms- eller dödsfall. Sjukdoms- eller dödsfall utgör dock icke hinder för bortförandet, om detsamma uppenbarligen orsakats av olycksfall eller sjukdom, som icke börjat med feber, eller veterinär intygar, att clet ej föranletts av svinpest. Det åligger den som utlämnar svin u r sin besättning att tillhandahålla mottagaren av djuret skriftlig, bevittnad försäkran, att sådant hinder mot bortförandet som nyss sagts icke föreligger. Vid transport av svin från ort till annan skola iakttagas de föreskrifter som medicinalstyrelsen ineddelar. Sistnämnda kungörelse har ändrats genom kungörelsen nr 514/1940, enligt vilken det tillkommer medicinalstyrelsen att meddela de närmare föreskrifter, som befinnas erforderliga för tillämpning av kungörelsen nr 407/1940 så ock meddela allmänna undantag från de i samma kungörelse givna bestämmelserna. Medicinalstyrelsen har i särskild kungörelse meddelat bestämmelser rörande transport av svin, m. m. samt till ledning för överståthållarämbetet och länsstyrelserna utarbetat förslag till föreskrifter i olika hänseenden, bland annat angående förbud mot tillträde till svinstall, rörande gård misstänkt för och smittad av svinpest samt angående slutlig desinfektion av ställe smittat av svinpest. 4. De sakkunnigas förslag. Nu gällande regler i epizootilagen och epizootikungörelsen rörande bekämpande av sjukdomen svinpest torde i stort sett vara så avfattade att de möjliggöra för medicinalstyrelsen och länsstyrelserna att föreskriva ändamålsenliga åtgärder till förhindrande av smittspridning. De sakkunniga ha alltså icke funnit anledning att härutinnan föreslå ändringar i bestämmelserna av mera ingripande beskaffenhet. Erfarenheten från senaste svinpestepizooti giver emellertid vid handen, att ledningen av bekämpandet, sådan densamma för närvarande är organiserad, icke fungerar på ett tillfredsställande sätt. Vissa åtgärder mot sjukdomen skola vidtagas av medicinalstyrelsen och andra av länsstyrelserna. Detta försvårar givetvis ett enhetligt och effektivt bekämpande. De sakkunniga återkomma till denna organisationsfråga i ett annat sammanhang (fjärde avdelningen kap. I). En av de viktigaste åtgärderna mot sjukdomen svinpest är att tillse att icke okokt köks- och slaktavfall kommer till användning vid utfodring avsvin. Som de sakkunniga redan framhållit, må länsstyrelse, om det finnes anledning antaga att genom användande av sådant avfall för utfodring av svin kan befaras utbrott eller spridning av svinpest, i den utsträckning så prövas erforderligt föreskriva, att avfallet fullständigt genomkokas, innan det användes till utfodring. Under pågående epizooti har dylik bestämmelse utfärdats av vissa länsstyrelser, under det att andra länsstyrelser, ehuru 5—408374.

66 sjukdomsfall inträffat i länen, icke ansett sig böra meddela sådant påbud. Denna omständighet föranledde Kungl. Maj:t att, såsom här ovan närmare angivits, på framställning av medicinalstyrelsen, från och med den 2 juni 1940 utfärda förbud för hela landet mot användande av okokt avfall såsom svinföda. Av flera orsaker torde det emellertid icke vara ändamålsenligt, att Kungl. Maj:t under en pågående epizooti utfärdar detaljbestämmelser rörande sjukdomsbekämpandet, helst som sådana bestämmelser regelmässigt endast skola gälla för en begränsad tid. Det torde vidare ligga i sakens natur att regler av denna art kunna behöva ändras med hänsyn till epizootiens förlopp och spridning. Ett förfarande som nödvändiggör Kungl. Maj:ts medverkan blir då onödigt omständligt och kan lätteligen föranleda dröjsmål, som äventyra åtgärdernas effektivitet. Gällande epizootilagstiftning utgår också från att nu omnämnda bestämmelser skola utfärdas av medicinalstyrelsen eller länsstyrelserna. För att de olika länsstyrelserna skola kunna handla efter enhetliga principer och vidtaga erforderliga åtgärder under hänsynstagande jämväl till veterinärmedicinska synpunkter ankommer det redan nu enligt 2 § epizootikungörelsen på medicinalstyrelsen att till ledning för länsstyrelserna angiva riktlinjer för bestämmelser angående sjukdomarnas bekämpande. Då en åtgärd som nu ifrågavarande att utfärda förbud mot användande av okokt avfall som svinföda är av avgörande betydelse för sjukdomsbekämpandet, synes det emellertid de sakkunniga lämpligt att i epizootikungörelsen (28 § 2 mom.) vidtaga den ändringen, att förbudet skall utfärdas icke av vederbörande länsstyrelse utan av medicinalstyrelsen. Härjämte bör förbud mot utförsel av levande svin från ett län böra efter medicinalstyrelsens anvisningar utfärdas av länsstyrelsen. Ovannämnda av Kungl. Maj:t den 31 maj 1940 utfärdade kungörelser, nr 406 och 407, torde böra upphävas. I detta sammanhang ha de sakkunniga jämväl övervägt spörsmålet, om icke bestämmelser rörande obligatorisk kokning av köks- och slaktavfall, som skall användas till utfodring av svin, borde gälla oberoende av epizooti, i varje fall kring våra större städer. Härför talar det skälet att ett flertal smittsamma svinsjukdomar, även sådana som icke avses med epizootilagen, kunna spridas genom köksavfall och slaktavfall. Ett generellt förbud mot användning av okokt avfall som svinmat torde knappast kunna effektivt övervakas. Det lärer därför vara mindre lämpligt att i en författning som skall äga generell giltighet införa bestämmelser av denna art. Då pågående svinpestepizooti tvingar vederbörande att koka allt avfall som går till svinföda, är det ej orimligt att tänka sig, att åtminstone de som för dylikt ändamål anskaffat särskild apparatur frivilligt komma att fortsätta med kokningen, även om föreskrifterna härom komma att upphävas. I varje fall kan man förvänta att jordbrukarnas egna organisationer (närmast slakteriförbundet) ägnar spörsmålet erforderlig uppmärksamhet.

67 Kap. II. Vissa smittsamma hönssjukdomar. 1. Gällande bestämmelser. Epizootilagen upptager av smittsamma hönssjukdomar endast föreskrifter om hönspest och hönskolera. En annan smittsam sjukdom, nämligen hönstyfus, finnes däremot behandlad i en kungörelse av den 20 november 1931, nr 402. Trots att denna sjukdom icke är upptagen i epizootilagen gäller för densamma synnerligen stränga bestämmelser liknande dem vid elakartade smittsamma husdjurssjukdomar med smittförklaring, spärr och under vissa villkor nedslaktning. Slutligen har en ny smittsam sjukdom, infektiös laryngotracheit hos höns, som uppträdde i december 1939, genom kungörelsen den 22 december 1939, nr 881, jämställts med de i epizootilagen upptagna sjukdomarna. Beträffande hönspest och hönskolera gäller enligt epizootikungörelsen 34 §, att veterinär som efter undersökning konstaterat förekomst av hönspest eller hönskolera har att därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen, som skall utfärda smittförklaring. Vid misstanke om sådan sjukdom utfärdas misstänktförklaring. Enligt kungörelsen nr 402/1931 är stadgat anmälningsplikt för hönstyfus i likhet med vad som gäller för övriga smittsamma husdjurssjukdomar. Djurägaren är skyldig att inom 24 timmar underrätta ordföranden i hälsovårdsnämnden, och besättningen skall hållas spärrad till dess att veterinär lämnat närmare föreskrifter. Hälsovårdsnämndens ordförande skall rapportera förhållandet till länsstyrelsen, som har att pröva huruvida veterinär bör förordnas att närmare utforska sjukdomens beskaffenhet. Veterinären har i sådant fall att avlägga rapport till länsstyrelsen. Har hönstyfus konstaterats, kan medicinalstyrelsen förklara området smittat eller misstänkt för smitta och i erforderliga fall även förordna om nedslaktning av djur. Av hönstyfus smittat ställe kan förklaras fritt 30 dagar efter upphörandet av sista sjukdomsfallet eller sista dödsfallet under förutsättning att smittrening under uppsikt av veterinär ägt rum. Har hela besättningen dött eller nedslaktats, kan stället friförklaras 10 dagar efter avslutad desinfektion. Under tid då smittförklaring gäller få mottagliga fjäderfän, levande höns och hönsägg icke utföras från stället. Medicinalstyrelsen utfärdade år 1933 råd och anvisningar rörande hönstyfus. Smittförklaring i anledning av hönstyfus synes på senare år ha utfärdats alltmer sällan. Kampen mot sjukdomen har i stället förts mera genom frivilliga åtgärder. I gemensam skrivelse till Konungen från medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen den 28 oktober 1931 behandlades detta spörsmål. Ämbetsverken framhöllo därvid, att offentligt kungörande av smittförklaring vid hönstyfus enligt styrelsernas mening ej hade någon praktisk be-

08 tydelse och kunde motarbeta de frivilliga blodundersökningar, som talrikt verkställdes under den tid av året, den 1 juli—den 31 december, då någon avelsäggförsäljning i regel ej ägde rum. Smittförklaringen torde därunder kunna meddelas djurägaren personligen och offentliggöras först i den mån djurägaren genom ohörsamhet mot givna föreskrifter skulle äventyra smittförklaringen. I praktiken har förfarits i enlighet med detta system. De avelsdjursbesättningar, som blivit smittade, ha blivit sanerade under senare hälften av året och därigenom undgått smittförklaring. I propositionen nr 42/1935 med förslag till epizootilag anförde departementschefen rörande väckt förslag att medtaga hönstyfus i epizootilagen följande: I stället för att bekämpa denna sjukdom genom tvångsåtgärder torde böra övervägas att övergå till att bekämpa sjukdomen på frivillighetens väg och därvid införa bestämmelser liknande dem som gälla beträffande bekämpandet av den bovina tuberkulosen. Denna fråga torde emellertid icke i detta sammanhang kunna avgöras. Ytterligare utredning rörande det lämpligaste sättet för sjukdomens bekämpande torde vara erforderlig. 2. Utländsk lagstiftning. Utöver de bestämmelser, som äro intagna i de allmänna författningarna beträffande elakartade smittsamma husdjurssjukdomar, har i Tyskland, med hänsyn till hönssjukdomarnas stora ekonomiska betydelse för hela fjäderfäproduktionen, utfärdats särskilda föreskrifter rörande två av dessa sjukdomar, nämligen hönstyfus och infektiös laryngotracheit. I fråga om hönstyfus gäller, att bland de hönsbesättningar, som äro anslutna till ett särskilt bekämpande av sjukdomar (Gefliigelgesundheitsdienst), en ständig veterinärkontroll förekommer. Efter fritt val av veterinären tages blodprov från 10 % av djuren för undersökning på hönstyfus vid något godkänt institut. Vid de av »Reichsnährstand» godkända avelscentra eller avelsbesättningarna sker regelbunden veterinärkontroll. Alla djur, som dö i sådana besättningar, skola för undersökning skickas till bestämda diagnostiska institut. Under de sista åren ha i enstaka fall infektiös laryngotracheit hos höns uppträtt. Då det är tänkbart att sjukdomen kan få starkare spridning även i Tyskland och med hänsyn till möjligheten till förväxling med andra smittsamma sjukdomar har genom en författning av 1936 betonats vikten av en noggrannare undersökning vid sådana institut, vilkas ledare ha kunnat skaffa sig erfarenhet om denna sjukdom. Enligt ifrågavarande författning ha undersökningarna rörande denna sak hänskjutits till två institut (Mimenen och Berlin). Tjänsteveterinärerna och de statliga veterinärundersökningsanstalterna ha tillhållits att särskilt uppmärksamma förekomsten av nämnda sjukdom samt att insända material av alla misstänkta fall till någotdera av nämnda institut. Genom en annan författning likaledes utfärdad år 1936 har, för att förhindra att smittbärare med infektiös laryngotracheit inkomma i landet vid import, bestämts, att från utlandet införda avelshöns skola upp-

ställas tillsammans med 5 friska, inhemska höns i en ålder av 6 veckor till 3 månader och på så sätt stå under offentlig tillsyn i 14 dagar. Utbryter därvid sjukdomen eller dör djur, skall det sjuka eller döda djuret skickas till ettdera av de båda instituten. Genom en kungörelse den 28 december 1935 beträffande hönstyfus infördes i Danmark en statlig kontroll över att sjukdomen icke sprides från s. k. »Rugerier», d. v. s. anstalter där yrkesmässig framkläckning och distribution av kycklingar förekommer. Sedermera ha bestämmelserna utvidgats att gälla även försäljning av upp till % år gamla kycklingar. Nämnda anstalter motsvara våra s. k. hönsavelscentra och större hönsgårdar, som bedriva hönsavel för försäljning av livdjur. I Danmark fordras vidare för att hönsavelsbesättningar och äggkläckningscentralerna skola få driva handel med kycklingar att de skola vara godkända av veterinärdirektoratet från och med ingången av januari 1937. Enligt bestämmelserna för nämnda besättningar och centraler få dit icke inköpas eller där mottagas ägg, kycklingar eller höns annat än från av veterinärdirektoratet godkända besättningar, där det styrkts att hönstyfus icke finnes. Avelsbesättningar och äggkläckningscentraler skola vara beredda att när som helst visa till vem försäljning av produkter ägt rum. Finnes egen hönsbesättning vid sådan central, skall denna genom utförda blodprov ha visats vara frisk. Från här angivna bestämmelser må återgivas följande: Efter varje tömning av äggkläckningsmaskiner skola dessa noga rengöras med stark, varm såp- eller sodalösning och därefter desinfekteras med 5 °/o-ig formalinlösning eller annat godkänt desinfektionsmedel. Ägg i maskinen, som icke blivit kläckta, och kycklingar, som dött i skalet, skola oskadliggöras. De s. k. kycklingsmödrarna och rum som hållas uppvärmda för kycklinguppfödning skola efter varje användning noga rengöras och desinfekteras. Inträffar sjukdom eller dödlighet bland kycklingarna, skall veterinär genast tillkallas för att undersöka kycklingarna bakteriologiskt, innan försäljning får äga rum. Visar det sig att köpare av produkter från en statskontrollerad anstalt genom produkter därifrån fått hönstyfus i sin besättning, kan veterinärdirektoratet igångsätta undersökning av den levererande anstalten samt spärra densamma om sjukdom därstädes konstaterats. 3. Infektiös laryngotracheit. Infektiös laryngotracheit är en mycket smittsam sjukdom, som endast angriper höns, möjligen även fasaner. Den kännetecknas genom katarr i de övre andningsväggarna, framförallt i luftstrupen. Den förekommer mest hos unghöns och kycklingar i åldern från 6 månader till 1 år. Liksom hönspesten förorsakas laryngotracheit av ett ultravirus. Sjukdomen är icke känd mer än i ett fall i vårt land men torde lätt kunna uppträda i samband med införseln av höns. De i laryngotracheit sjuka djuren visa andningssvårighet och kasta med huvudet under ansträngningar att frigöra sig från ansamling av slem och dylikt

70 från näshålan och halsorganen. Ett flertal av djuren dö under symtom av kvävning. Sjukdomen brukar räcka 1—2 veckor, ofta t. o. m. i månader. Dödligheten kan variera från 5—70 °/o. Djur som överleva sjukdomen tillfriskna så småningom helt. Många av dem fortsätta emellertid att utsöndra smittämnet från andningsorganen och kunna därför i egenskap av virusbärare under lång tid smitta ner mottagliga höns i omgivningen. Vid obduktion av döda eller dödade, höggradigt sjuka djur finner man katarr i näshålan och bihålorna i huvudet men framför allt i strupen. Här träffas slem eller ostiga klumpar, ofta blandade med blod. Enär sjukdomen kan förväxlas med hönssnuva och andra mindre allvarliga lidanden, måste densammas art fastställas genom bakteriologisk undersökning och ympning. Undersökningsmaterial, minst två döda eller slaktade höns, bör insändas till av medicinalstyrelsen godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium. Sjukdomen sprides till synes genom smittbärare, om dylika införas i en frisk besättning. Smittämnet finnes, som nämnt, i största mängd i utsöndringarna från näsan och andra delar av de övre andningsväggarna. Olika föremål såsom fodersäckar, redskap, vilka använts i den smittade hönsgården, liksom även personer, som fått skodon och överdragskläder förorenade, kunna bidraga vid smittspridandet. Risken för smittans överförande genom ägg synes ringa. För att bekämpa sjukdomen, som lätt kan bliva latent och allmänt spridd i landet, framför allt på grund av risken för kroniska virusbärare, kan enligt de sakkunnigas mening anbefallas följande åtgärder. Nedslaktning och oskadliggörande av alla höns, som blivit infekterade eller varit utsatta för infektion, bör ske snarast möjligt. Därefter verkställes rengöring och noggrann smittrening av äggkläckningsmaskiner och andra apparater, som användas för kycklinguppfödning. Endast sådana kycklingar, som blivit uppfödda fullständigt avskilda från den smittade avdelningen i hönsgården, må undantagas från nedslaktningen. Efter nedslaktning av smittad besättning utrymmas samtliga hönshus, vilka därefter rengöras och desinfekteras. Varken hönshus eller rastgårdar böra få tagas i bruk förrän två månader efter smittreningen. Under denna tid skola hönshusen hållas öppna för luftning med såvitt möjligt tillgång för solljus. Personalens överdragskläder och skodon, som varit i användning vid djurens skötsel, smittrenas genom bykning eller på annat lämpligt sätt. Likaledes desinfekteras noggrant alla redskap, som använts i den smittade besättningen. Djurägaren bör tillhållas att iakttaga största försiktighet vid inköp av nya höns och att om möjligt bygga upp den nya besättningen genom hemmakläckning av ägg från säkert friska hönsgårdar. 4. De sakkunniga. I fråga om hönspest och hönskolcra torde någon ändring i gällande regler i epizootikungörelsen icke erfordras. Av den föregående framställningen framgår, att bestämmelserna i kungörelsen nr 402/1931 angående hönstyfus i praktiken icke i alla delar till-

71 lämpas. Smittförklaring av ställe offentliggöres sålunda icke. Skäl torde alltså tala för en viss omläggning av bestämmelserna angående bekämpandet av denna sjukdom. Den intensifiering av hönsskötseln som under senaste åren ägt rum talar särskilt härför. Framkläckningen av kycklingar har sålunda centraliserats till avelsgårdar. Sjukdomen har också på senare år avtagit i landet. Det enda veterinär-medicinska kampmedlet mot hönstyfus är förebyggande åtgärder. Ehuru större äggkläckningscentraler ännu förekomma endast sparsamt i landet, finnes det redan exempel på att sådana centraler utvecklats till svåra smitthärdar. En god säkerhetsåtgärd skulle vara om bestämmelser beträffande sådana centraler i likhet med dem i Danmark bleve utfärdade. Såsom framhölls vid tillkomsten av gällande epizootilag torde det icke vara lämpligt att bekämpa hönstyfus genom tvångsåtgärder. Fasthellre bör ett frivilligt förfarande härvid komma till stånd. Epizootilagens bestämmelser bleve i så fall icke tillämpliga för sjukdomens bekämpande, varför frågan knappast har direkt samband med de sakkunnigas utredningsuppdrag. Innan någon ändring vidtages i gällande bestämmelser torde jämväl viss ytterligare utredning vara erforderlig. Tillämpningsföreskrifterna för infektiös laryngotracheit äro enahanda som i fråga om hönspest och hönskolera. Vissa mindre jämkningar torde härutinnan kunna övervägas. I samband med utredningen rörande hönstyfus synes denna fråga böra upptagas till närmare undersökning.

FJÄRDE

AVDELNINGEN.

L e d n i n g e n av b e k ä m p a n d e t utav s m i t t s a m m a

husdjurssjukdomar.

Kap. I. Medicinalstyrelsen och länsstyrelserna m. m. 1. Gällande bestämmelser. Ledningen av arbetet för bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna tillkommer enligt nu gällande bestämmelser medicinalstyrelsen och länsstyrelserna. De olika myndigheternas åligganden och befogenheter finnas närmare angivna i epizootilagen och tillämpningskungörelsen till densamma. Ganska detaljerade bestämmelser lämnas i berörda hänseenden i författningarna. Jämlikt dessa bestämmelser tillkommer den mera centrala ledningen medicinalstyrelsen under det att den lokala påvilar länsstyrelserna. Medicinalstyrelsen skall sålunda utöva högsta tillsynen över åtgärderna till epizootiernas bekämpande och till ledning för länsstyrelserna angiva riktlinjerna för bestämmelser angående bekämpandet. Medicinalstyrelsen skall utfärda anvisningar och föreskrifter i fråga om isolering av smittat eller för smitta misstänkt ställe samt beträffande förbud att från sådant ställe bortföra djur, som kunna angripas av sjukdomen, samt mjölk. Tillika skall styrelsen lämna anvisningar och föreskrifter angående övriga nödiga åtgärder till förhindrande av smittspridning. Styrelsen skall även utfärda anvisningar och föreskrifter i fråga om isolering av skyddsområde samt i fråga om förbud att begagna betesmark och till sådant ställe eller område införa djur, som kunna angripas av sjukdomen eller därifrån utföra dylika djur eller mjölk eller andra produkter, som kunna bidraga till spridande av smitta. Bestämmelser rörande desinfektion samt friförklaring av smittad egendom skola även meddelas av styrelsen. En av de viktigaste åtgärderna, som ankommer på medicinalstyrelsen, är att meddela beslut om nedslaktningsförfarandet skall tillgripas för epizootis bekämpande. På styrelsen ankommer jämväl att påbjuda skyddsympning av djur, då så anses lämpligt. Enligt epizootilagen har länsstyrelse vid bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar i huvudsak följande uppgifter. Då smittsam husdjurssjukdom inträffar inom länet eller skälig anledning förefinnes till antagande att sjukdomen finnes inom länet, har länsstyrelse att förklara ställe, varest sjukdomen inträffat eller misstankes förefinnas jämte kringliggande område i den utsträckning så prövas erforderligt, smittat eller misstänkt för smitta. i enlighet med medicinalstyrelsens föreskrifter och anvisningar skall läns-

78 styrelse därjämte anbefalla erforderliga isoleringsåtgärder samt meddela förbud att begagna betesmark och att till isolerat ställe eller område införa djur, som kunna angripas av sjukdomen, eller därifrån utföra sådana djur eller mjölk eller andra produkter eller varor, som kunna bidraga till spridande av smitta. Länsstyrelse må därjämte i samråd med medicinalstyrelsen utfärda övriga bestämmelser som finnas påkallade till förekommande och hämmande av sjukdomen. Härutinnan torde sålunda länsstyrelse äga en mera självständig befogenhet. I epizootikungörelsen upptagas ytterligare åtgärder som ankomma på länsstyrelse att mera självständigt besluta. Länsstyrelse m å sålunda meddela nöjesförbud, sörja för ändrad tid och ort för olika offentliga sammanträden samt hos vederbörande myndighet utverka inställande av gudstjänst, skol- och konfirmationsundervisning. I samråd med medicinalstyrelsen skall länsstyrelse meddela föreskrifter till förebyggande av smittspridning vid djurutställningar, marknader, auktioner m. m. ävensom angående försiktighetsmått vid transport av djur, varor och redskap. Länsstyrelse skall vidare utfärda erforderliga föreskrifter för mejerier, kontrollassistenter, jordbrukskonsulenter och dylika personer ävensom för polismyndigheterna beträffande deras åligganden med avseende å epizootis bekämpande. P å länsstyrelse skall enligt epizootilagen slutligen ankomma att efter medicinalstyrelsens hörande besluta om skyddsområdes omfattning m. m. Sedan sjukdomen upphört och smittrening verkställts i enlighet med medicinalstyrelsens bestämmelser, skall länsstyrelse förklara område fritt från smitta. Länsstyrelse påvilar slutligen även utbetalningar av olika ersättningar till djurägare och veterinärer. 2. Brister i nuvarande system. Av det anförda framgår, att enligt gällande bestämmelser icke någon enhetlig ledning av kampen mot epizootierna förefinnes. Ledningen har i viss mån delats mellan medicinalstyrelsen och länsstyrelserna. I vissa frågor skall ledningen utövas av länsstyrelsen efter de anvisningar som medicinalstyrelsen lämnar. I andra avseenden ankommer det på länsstyrelsen att efter samråd med medicinalstyrelsen vidtaga åtgärder till epizootis bekämpande. Denna dualism i ledningen för bekämpandet har otvivelaktigt, enligt vad erfarenheterna från den senaste mul- och klövsjukeepizootien visat, medfört icke obetydliga olägenheter. Även beträffande sådana för sjukdomens bekämpande viktiga och i näringslivet ingripande åtgärder såsom transportförbud mellan län ha olika bestämmelser kommit till stånd. Särskild svårighet har vidare vållats av att t. ex. nöjesförbud av skiftande innehåll och omfattning utfärdats. Allt detta har medfört en minskad effektivitet i kampen mot sjukdomen jämte en viss osäkerhet angående vad som lämpligen borde iakttagas. Understundom har den bristande enhetligheten medfört, att den ena myndigheten utfärdat mera vittgående bestämmelser än den andra ansett lämpligt och erforderligt. Frågan om bestämmelses ändamålsenlighet har därför understundom måst underställas Kungl. Maj:ts avgörande. Dessa förhållanden ha icke kunnat undgå att i viss mån rubba det all-

74 manna förtroendet till de åtgärder som vidtagits till förhindrande av epizootiens spridning. Vid en epizooti av den häftighet som den senaste mul- och klövsjukeepizootien visade det sig att medicinalstyrelsen och länsstyrelserna icke helt och hållet med den ordinarie arbetskraften voro i stånd att bemästra situationen. Extra ordinära åtgärder av olika slag måste, såsom de sakkunniga under andra avdelningen kap. I angivit, tillgripas. Veterinärbyrån inom medicinalstyrelsen förflyttades sålunda delvis till Malmö för att vara i närmare kontakt med de trakter som svårast hemsöktes av epizootien. Chefen för byrån tillades därvid i stor utsträckning de befogenheter som under vanliga förhållanden tillkomma styrelsens chef. Slutligen såg man sig nödsakad att i viss utsträckning dubblera tjänsterna å byrån. Även inom vissa länsstyrelser måste extra arbetskrafter anskaffas. Oaktat det förtjänstfulla arbete som nedlagts uppstod, innan den nya organisationen hann genomföras och de nya befattningshavarna erhållit en klar uppfattning om sina åligganden, vissa olägenheter för arbetets ändamålsenliga bedrivande, vilka jämväl kommo att beröra allmänheten. Vad nu anförts synes giva vid handen, att åtgärder böra vidtagas för erhållande av en bättre organisation för handhavande av den mera centrala ledningen av kampen mot epizootierna. Härvid synes erforderligt, att en klarare gränsdragning sker i fråga om myndigheternas befogenhet i olika avseenden. Därjämte synes böra övervägas, huruvida icke vid fara för eller utbrott av häftigare epizootier möjlighet bör öppnas att tillsätta ett särskilt organ, som kan övertaga den centrala ledningen av sjukdomens bekämpande. 3. Gränsdragningen mellan medicinalstyrelsens och länsstyrelsernas funktioner. Flera vägande skäl torde tala för att avgörandet rörande olika åtgärder som skola vidtagas i fråga om bekämpandet i högre grad än för närvarande lägges i medicinalstyrelsens hand. Det övervägande flertalet av dessa åtgärder torde vara mer eller mindre betingade av veterinär-hygieniska skäl. Såsom central myndighet äger medicinalstyrelsen bättre möjligheter än länsstyrelserna att överblicka läget samt ur en större synvinkel bedöma detsamma och de åtgärder som äro erforderliga. Medicinalstyrelsen besitter därjämte på grund av sin ställning större möjlighet att i tid vidtaga åtgärder och upplägga en plan mot epizootierna samt därvid utnyttja senare rön och erfarenheter i fråga om den sjukdom det i varje särskilt fall gäller att bekämpa. Med hänsyn till det anförda anse de sakkunniga, att de nu gällande bestämmelserna böra såvitt angår ledningen över arbetet mot epizootierna ändras sålunda att medicinalstyrelsen principiellt tillägges beslutanderätten i frågor rörande vilka åtgärder som skola vidtagas för epizootiernas bekämpande ävensom beträffande den omfattning åtgärderna böra erhålla. Denna principiella uppfattning utesluter givetvis icke att länsstyrelserna böra äga rätt att fortfarande liksom hittills besluta i frågor av mera lokal natur eller

75 med begränsad räckvidd, dock med skyldighet för dem att därvid ställa sig till efterrättelse de föreskrifter eller anvisningar som medicinalstyrelsen kan ha meddelat. Vissa frågor av större vikt böra icke avgöras av länsstyrelse utan underställas medicinalstyrelsen för godkännande. Hit äro enligt de sakkunnigas uppfattning närmast att hänföra frågor rörande transportförbud mellan olika län och anordnande av bevakning men även allmänna principer för meddelande av nöjesförbud och förbud mot sammankomster, auktioner m. m., vilka sistnämnda frågor hittills avgjorts av länsstyrelse ensam. Givet är att länsstyrelserna böra äga möjlighet och skyldighet att taga initiativ till vidtagande av åtgärder som de anse nödiga och nyttiga. Vaksamhet från länsstyrelsernas sida är en värdefull tillgång som bör tillvaratagas. De sakkunniga vilja i detta sammanhang jämväl till behandling upptaga frågan om icke en centralisering av utbetalandet av de statliga kostnaderna och ersättningarna i anledning av epizootier bör ske. För närvarande gäldas berörda kostnader av medicinalstyrelsen och länsstyrelserna. De ordinarie lönerna till läns- och distriktsveterinärerna gäldas sålunda av medicinalstyrelsen, medan de särskilda gottgörelserna till veterinärerna i anledning av en epizooti utbetalas av vederbörande länsstj 7 relse. Utbetalningar till djurägare för kostnader och förluster verkställas likaledes av länsstyrelserna. Vid nedslaktning av djur i anledning av en epizooti inflyta till statsverket vissa inkomster för slaktdjur som kunnat utnyttjas. Dessa inkomster uppbäras av medicinalstyrelsen, som därvid gäldar de slaktavgifter som komma i fråga. Erfarenheten har visat, att detta system icke helt fungerat på ett tillfredsställande sätt. Länsstyrelserna ha vanligen icke haft tillräcklig personal till sitt förfogande för att inom rimlig tid hinna avgöra de ersättningsärenden som ankomma på dem. Givet är att vid en sådan anhopning av ärenden som vid en svårare epizooti äger rum det icke heller stått i länsstyrelsernas makt att ägna samtliga ärenden en allsidig och grundlig prövning. Genom att ärendena avgöras av skilda länsstyrelser kan även olika praxis komma att utbildas i fråga om avgörandet av likartade ärenden. Olägenheten härav ligger i öppen dag. Med hänsyn till det anförda vilja de sakkunniga föreslå, att utbetalningsfrågorna handläggas centralt, och torde därvid behandling av dessa frågor kunna anknytas till medicinalstyrelsen. Härigenom lärer en rationalisering av ärendenas behandling kunna ske och en större snabbhet och enhetlighet i avgörandet ävensom klarare överblick över kostnaderna vinnas. 4. Den centrala ledningen av bekämpandet. Erfarenheterna från senaste mul- och klövsjukeepizooti synas tala för att ett särskilt organ inrättas för att övertaga de åligganden i fråga om ledningen av sjukdomsbekämpandet som normalt tillkomma medicinalstyrelsen. Som de sakkunniga redan framhållit har det uppstått vissa svårigheter för medicinalstyrelsen att med det löpande arbetet även förena uppgiften att leda kampen mot en häftigare epizooti. Till en början torde de ordinarie arbets-

76 krafterna icke vara tillräckliga härför. Vidare lärer det som regel bliva nödvändigt att förlägga ledningen av bekämpandet till de delar av landet, som i främsta rummet äro utsatta för epizootiens härjningar. Med de ökade uppgifter, som enligt de sakkunnigas förslag i dessa hänseenden skulle tillkomma medicinalstyrelsen, torde det bliva än mera nödvändigt att vid en svårare epizooti den centrala ledningen erhåller närmaste kontakt med det egentliga bekämpandet. Olika vägar att lösa detta organisationsproblem torde stå öppna. Vilket förfarande som härvid bör väljas beror givetvis på epizootiens beskaffenhet ävensom på andra omständigheter, som kunna inverka på ett praktiskt ordnande av ledningen utav sjukdomsbekämpandet. Under vissa förhållanden kan det måhända vara tillräckligt att låta ett liknande förfarande som tilllämpades under den senaste mul- och klövsjukeepizootien komma till användning. Chefen för medicinalstyrelsens veterinärbyrå eller annan särskilt förordnad befattningshavare tillägges i så fall några av styrelsens befogenheter. Vid en allvarligare epizooti kan det emellertid visa sig, att även ett sådant förfarande icke skulle giva tillräcklig kraft åt ledningen av sjukdomsbekämpandet. Det synes de sakkunniga därför lämpligt att Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att, då så anses erforderligt, tillsätta en särskild nämnd, som övertager medicinalstyrelsens funktioner i ifrågavarande hänseenden. En sådan nämnd kan få en mera allsidig sammansättning och dess arbetsformer kunna bliva smidigare och mera effektiva än som blir fallet vid anlitande av förut praktiserad utväg. Vid en allvarligare epizooti synes det också vara av ej ringa betydelse för medicinalstyrelsen och dess övriga arbetsuppgifter, att de befattningshavare, som ej direkt ha att syssla med epizootiens bekämpande, helt avkopplas från handläggningen av dessa ärenden. Genomföres detta förslag, skulle Kungl. Maj:t erhålla möjlighet att i varje särskilt fall med hänsyn till föreliggande speciella förhållanden kunna ordna ledningen av epizootibekämpandet på mest rationella sätt. Föreslagna nämnd, som synes böra benämnas medicinalstyrelsens epizootinämnd, torde böra träda i funktion först efter särskilt beslut av Kungl. Maj:t. Jämväl nämndens sammansättning och närmare uppgifter synas böra bestämmas av Kungl. Maj:t med hänsyn till rådande epizootis speciella karaktär och utbredning. På medicinalstyrelsen skulle det ankomma att, då en husdjurssjukdom tagit eller kunde väntas taga farsots karaktär, underställa Kungl. Maj:t frågan om tillsättande av epizootinämnd. I allmänhet synes det tillräckligt, att nämnden består av tre ledamöter, därav en ordförande och chef. Hinder bör givetvis ej förefinnas, att ledamöterna bliva flera än tre, där så finnes lämpligt. Ordföranden och chefen i nämnden synes, liksom under normala förhållanden chefen för medicinalstyrelsen, böra äga ensam beslutanderätt i samtliga frågor. Härigenom vinnes större kraft och snabbhet —• två viktiga förutsättningar för ett effektivt bekämpande av de smittsamma husdjurssjukdomarna. I och med nämndens tillsättande upphör chefens för medicinalstyrelsen befattning med ifrå-

77 gavarande ärenden. En av ledamöterna i nämnden bör vara veterinär med praktisk erfarenhet på epizootibekämpandets område. Såsom ledamöter i nämnden böra vidare ingå en administrativt kunnig jurist för att biträda vid författningsfrågors behandling samt en särskilt på det praktiska jordbrukets eller på det merkantila området sakkunnig. Enligt vad erfarenheten utvisar ha ofta invecklade juridiska spörsmål förekommit, framför allt i samband med utfärdande av föreskrifter i olika hänseenden. En viss besparing för statsverket torde kunna göras genom en klok och förutseende organisation av upphandlingen av den vid bekämpandet erforderliga materielen av skilda slag. Möjligt synes vara att såsom merkantilt sakkunnig i nämnden förvärva en person som även äger erfarenhet och kunskaper pä det praktiska jordbrukets område. Ledamöterna i nämnden torde, om densamma gives full organisation, i huvudsak böra erhålla samma ställning som byråchefer i centrala verk, d. v. s. vara föredragande i förekommande ärenden inom sina respektive områden med reservationsrätt vid beslutens fattande. Mindre viktiga frågor böra de få avgöra på eget ansvar. Centraliseras utbetalandet av de statliga kostnaderna och ersättningarna — på sätt de sakkunniga föreslagit — torde även dessa uppgifter lämpligen kunna överlåtas å epizootinämnden. På grund av dessa ärendens stora omfattning torde i sådant fall avgörandet av desamma kunna uppdragas åt den ledamot av nämnden ordföranden därtill utser. Att pålägga nämndens ordförande avgörandet i samtliga dessa ärenden synes icke möjligt med hänsyn till den stora arbetsbörda som kommer att åvila honom i samband med själva bekämpandet. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda instruktion för nämnden. Vidare synes det böra tillkomma Kungl. Maj:t att bestämma lönerna till de olika medlemmarna i nämnden och till dess befattningshavare i övrigt. För erhållande av dugliga personer torde löneförmånerna böra bestämmas utan att man är bunden till de vanligen inom statsförvaltningen tillämpade löneskalorna. På grund av de mycket betydande värden som vid en svårare epizooti stå på spel synes icke alltför stort avseende böra fästas vid lönekostnaderna. Ej heller torde nämndens ordförande och ledamöter behöva utses bland medicinalstyrelsens befattningshavare. Nämnden bör givetvis även förses med erforderliga arbetskrafter av olika slag. Speciellt synes behov föreligga av veterinära arbetskrafter för inspekterande verksamhet. Denna verksamhet bör nämligen betydligt utökas utöver den som förekom vid senaste mul- och klövsjukeepizooti för att vinna bättre enhetlighet vid veterinärernas tillämpning av olika bestämmelser och ökad effektivitet. Utgifterna för nämnden och dess befattningshavare torde böra bestridas från det under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget: Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: Övriga utgifter. Ehuru epizootinämnden, såsom det anförda torde giva vid handen, bör givas en fullt självständig ställning, synes nämnden likväl av praktiska hänsyn böra erhålla karaktären av ett medicinalstyrelsens organ. Då led-

78 ningen av sjukdomsbekämpandet i normala fall skall tillkomma medicinalstyrelsen, äro rapporter, räkningar samt ansökningar av skilda slag ställda till medicinalstyrelsen. Då ledningen av visst sjukdomsbekämpande övergår från medicinalstyrelsens ordinarie befattningshavare till nämnden, torde vissa olägenheter lätteligen kunna uppstå, om nämnden vore att betrakta såsom ett organ vid sidan av medicinalstyrelsen. Måhända skulle också i sådant fall vissa meddelanden till nämnden fördröjas. De sakkunniga förutsätta såsom självfallet, att kontakt och samarbete i behövlig omfattning uppehälles mellan medicinalstyrelsen och epizootinämnden. Det torde böra ankomma på nämnden att hålla styrelsen underrättad om viktigare beslut samt bekämpandets utveckling och övriga mera betydelsefulla förhållanden. I ett hänseende torde beslutanderätten icke böra tillkomma nämnden, nämligen i fråga om förordnande av för bekämpandet erforderlig veterinär arbetskraft. Efter framställning från nämnden torde det härvid böra åligga medicinalstyrelsen att till nämndens förfogande ställa det antal för ifrågavarande uppdrag lämpliga veterinärer, som med hänsyn till omständigheterna anses erforderliga. På nämnden skulle det sedermera få ankomma att meddela närmare direktiv och förordnanden för de enskilda veterinärerna beträffande de detaljuppgifter i bekämpandet som skola utföras av dem. Vad de sakkunniga anfört i fråga om behovet av ett särskilt organ för den centrala ledningen av sjukdomsbekämpandet vid fara för eller utbrott av häftigare epizootier torde närmast äga giltighet med nuvarande organisation av ledningen utav landets civila veterinärväsende. Erinras må emellertid, att 1939 års lagtima riksdag på hemställan av statsutskottet (uti. hr 5 punkt 72) i anledning av väckta motioner (1:98 och 11:169) i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 5) anhållit, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om en förutsättningslös utredning rörande det civila veterinärväsendets ledning och centrala organisation. I den av 1939 års urtima riksdag godkända propositionen nr 79 har angivits att ifrågavarande utredning tills vidare bör anstå.

Kap. II. Veterinärorganisationen. 1. Gällande bestämmelser. Ett väl organiserat bekämpande av en epizooti kräver icke blott, att den högsta ledningen av detta bekämpande har den för ändamålet lämpligaste organisationsformen utan även att handhavandet av bekämpandet inom olika av sjukdomen berörda områden är anordnat på ett i skilda hänseenden tillfyllestgörande sätt. Frågan om organisationen av de i kampen mot en epizooti deltagande veterinära arbetskrafterna är i sådant avseende ett spörsmål av väsentlig betydelse. Den veterinära personal som står till förfogande för bekämpandet av en epizooti består i första hand av länsveterinärer och distriktsveterinärer, var-

79 jämte extra veterinärer kunna för ändamålet anlitas. Enligt 36 § veterinärinstruktionen är i regel varje innehavare av veterinärtjänst ävensom de, vilka eljest utöva veterinärkonsten, beträffande utövningen därav ställda under medicinalstyrelsens inseende och pliktiga att efterkomma vad styrelsen i kraft av gällande författningar och instruktioner ålägger dem. Därest smittsam kreaturssjukdom antagit farsots karaktär samt Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen finner de till hämmande av dylik farsot inom orten tillgängliga veterinära krafterna icke vara för ändamålet tillräckliga är jämlikt föreskrift i 41 § instruktionen såväl lärare vid veterinärhögskolan, då hans tjänstgöring det medgiver, som ock varje annan legitimerad veterinär på anmodan skyldig att mot ersättning deltaga i arbetet för farsotens bekämpande. Vad särskilt beträffar länsveterinärs åligganden, framgår av veterinärinstruktionen, bland annat, att han skall inom länet utöva tillsyn över den allmänna hälso- och sjukvården bland husdjuren ävensom biträda länsstyrelsen vid handläggning av ärenden rörande denna sjukvård. Då inom länet utbruten smittsam sjukdom bland husdjuren är av sådan beskaffenhet eller tagit sådan utbredning, att sjukdomen enligt länsveterinärens åsikt icke kan med framgång bekämpas endast med tillhjälp av den i länet befintliga ordinarie veterinärpersonalen, åligger det honom att till medicinalstyrelsen genom länsstyrelsen göra framställning om förordnande av extra veterinär eller vidtagande av andra tjänliga ågärder, vilka det tillika åligger länsveterinären att, därest medicinalstyrelsen ej annorlunda förordnar, leda och övervaka. I epizootikungörelsen är ock föreskrivet, att medicinalstyrelsen må i erforderlig utsträckning förordna lämpliga veterinärer att vid utbrott av en epizooti i egenskap av överveterinärer biträda med diagnostiserandet av sjukdomen och ledandet av kampen mot densamma ävensom att vid fara för utbrott av dylik sjukdom förordna lämpliga veterinärer att tjänstgöra såsom extra tjänsteveterinärer. Härav torde således framgå, att länsveterinär under vanliga förhållanden skall utöva den veterinära ledningen av en epizootis bekämpande. Under den senaste mul- och klövsjukeepizootien ha emellertid länsveterinärerna i denna deras egenskap i mycket ringa utsträckning handhaft det lokala befälet över bekämpandet. Av de av epizootien berörda länen har så varit förhållandet i allenast Södermanlands län och Blekinge län. Beträffande de övriga län där sjukdomen förekommit har medicinalstyrelsen i stället med stöd av nyssnämnda föreskrift i epizootikungörelsen förordnat särskilda överveterinärer att inom för dem bestämda distrikt leda kampen mot sjukdomen. Till överveterinär har i allmänhet förordnats länsveterinär. Inom Hallands län, Älvsborgs län och Kronobergs län ha dock andra veterinärer än länsveterinärer förordnats såsom överveterinärer. De mest arbetstyngda länen, Malmöhus, Kristianstads, Hallands och Skaraborgs län, ha dessutom uppdelats i två eller flera överveterinärdistrikt, därvid länsveterinären övertagit ett av dessa distrikt. I Kristianstads län har länsveterinären därjämte handhaft högsta ledningen av bekämpandet inom länet. I de övriga länen har han däremot i tjänstgöringshänseende varit jämställd med andra

80 inom länet förordnade överveterinärer. Av det anförda framgår således, att medicinalstyrelsen ej känt sig bunden att till överveterinär förordna innehavare av länsveterinärtjänst. Överveterinärs åligganden under en mul- och klövsjukeepizooti äro angivna i särskild instruktion som utfärdas av medicinalstyrelsen. Enligt nu gällande instruktion åligger det överveterinär att, sedan anmälan om misstänkt fall av mul- och klövsjuka inkommit, utan dröjsmål avresa till det smittade eller för smitta misstänkta stället i och för diagnosens fastställande samt vidtagande av författningsenliga åtgärder till hindrande av sjukdomens spridning. Beträffande själva sjukdomsbekämpandet har överveterinären att söka inhämta de upplysningar, som stå att vinna i och för utrönande av smittkällan och konstaterande av de förhållanden, som kunna tänkas medföra sjukdomens vidare spridning. Överveterinären åligger vidare, bland annat, att föranstalta om skyndsam värdering av djur som skola mot ersättningav statsmedel nedslaktas och därvid bevaka statens intresse att kostnaderna hållas så låga som möjligt. Då uppslaktning av friska djur bör ske å offentligt slakthus, skall överveterinären träffa överenskommelse härom. Den slutliga smittreningen å smittat ställe har överveterinären att besiktiga och godkänna. Överveterinärs åligganden då isoleringsförfarandet vunnit tillämpning ha i regel handhafts av vederbörande tjänsteveterinär. De förordnade överveterinärerna ha då i enlighet med medicinalstyrelsens direktiv fullgjort vissa inspektioner. Distriktsveterinärs liksom även annan veterinärs åligganden i kampen mot mul- och klövsjuka och vissa andra smittsama husdjurssjukdomar framgå närmast av bestämmelserna i 13 § epizootikungörelsen. Anser sig veterinär vid mottagande av anmälan om sjukdomsfall ha grundad anledning misstänka dylik sjukdom, skall han ofördröjligen i och för undersökning avresa till stället för sjukdomsfallet. Tillika skall han omedelbart i enlighet med epizootilagens bestämmelser förklara stället spärrat tills närmare undersökning verkställts. Därest vid av honom företagen dylik undersökning grundad anledning finnes till antagande att mul- och klövsjuka föreligger åligger det honom att dels omedelbart på skyndsammast möjliga sätt underrätta vederbörande överveterinär eller om sådan icke finnes förordnad, länsveterinären om sjukdomsfallet ävensom förklara stället där detsamma inträffat och ställe, som varit utsatt för sådan smittfarlig beröring som i epizootilagen avses, spärrat, dels, därest från sådant ställe leverans av mjölk närmaste dagarna före undersökningen ägt rum till mejeri, förordna om dettas stängning för företagande av smittrening, dels ock i övrigt enligt av medicinalstyrelsen lämnade anvisningar vidtaga eller föreskriva vidtagande av de åtgärder, som kunna vara erforderliga för hindrande av smittas spridande. Distriktsveterinärernas uppgift under den senaste epizootien ha åtminstone i början av farsotens utbredning koncentrerats till att undersöka och ställa diagnos av alla anmälda misstänkta fall. Sedan nedslaktningsförfarandet inom ett distrikt eller län övergivits och isolering av insjuknade besättningar

8L tillgripits, ha distriktsveterinärerna såsom ovan antytts däremot i mycket stor utsträckning tagits i anspråk för själva sjukdomsbekämpandet, såväl i vad detsamma avsett avspärrning och smittrening av smittade ställen som ock beträffande vården av de angripna djuren. Vid varje epizooti av betydenhet inom vårt land ha extra veterinärer inkallats för att biträda vid kampen mot sjukdomen. Så har också skett under 1938/39 års mul- och klövsjukeepizooti, i det att ej mindre än ett sjuttiotal dylika veterinärer tagits i anspråk för ändamålet. Dessa extra arbetskrafter ha i allmänhet utgjorts av yngre veterinärer utan fast anställning, vid slakterier och hushållningssällskapens tuberkulosavdelningar anställda veterinärer ävensom veterinärkandidater från veterinärhögskolan. Under nedslaktningstiden ha extra veterinärerna i allmänhet tjänstgjort vid de smittade gårdarna. De ha emellertid endast undantagsvis varit stationära utan ha oftast utövat tillsyn över desinfektionsarbetet å ett flertal ställen, varvid de stått till vederbörande överveterinärs förfogande. Där isoleringsförfarandet kommit till användning ha de åter förordnats såsom biträden åt en eller flera distriktsveterinärer. Antalet dagar, under vilka extra veterinärer tjänstgjort under den senaste epizootien, vaccinationsarbetet dock ej inräknat, har enligt tillgängliga uppgifter uppgått till över 4 000. Svårigheter ha dock förelegat — framför allt på grund av otillfredsställande tillgång på veterinärer i landet — att få behovet av extra veterinärer fyllt. Förordnande av extra veterinärer har sålunda ibland måst ske med stöd av 41 § veterinärinstruktionen. 2. Brister i nuvarande system. Under den senaste mul- och klövsjukeepizootien ha vissa brister framträtt i fråga om organisationen av de veterinära arbetskrafterna. Vad som framför allt medverkat till att denna organisation icke haft den effektivitet som varit påkallad med hänsyn till sjukdomens stora utbredning synes ha varit bristen på personal. Ett mycket stort behov av veterinärer har förelegat inom de av sjukdomen berörda områdena, ett behov som tidvis endast dåligt kunnat fyllas. Denna brist på veterinära arbetskrafter har medfört, att de åtgärder av olika slag som erfordrats för sjukdomens bekämpande icke kunnat påbörjas eller fullföljas med den snabbhet som h ä r är av nöden. Det är av utomordentlig vikt för ett framgångsrikt bekämpande av en farsot, att de härför påkallade åtgärderna med största skyndsamhet vidtagas på ett så tidigt stadium som möjligt. Utsikterna att kunna häva eller begränsa en mul- och klövsjukeepizooti torde vara större, därest tillgången på lämplig veterinärpersonal är god. Bristen på veterinära krafter har även medfört, att distriktsveterinärer måst tagas i anspråk för bekämpandet i en utsträckning som enligt de sakkunnigas mening icke kan anses lämplig. I Skåne ställdes visserligen ett visst antal extra veterinärer till distriktsveterinärernas förfogande i de distrikt där arbetsbördan var överväldigande. I stort sett blevo dock distriktsveterinärer6—408374.

82 na tvungna att genom deltagandet i själva mul- och klövsjukebekämpandet eftersätta andra dem åvilande viktiga arbetsuppgifter på den allmänna husdjurssjukvårdens område, mången gång till stort men för sistnämnda arbete. Såsom tidigare berörts nödgades de nämligen — i vart fall sedan isoleringsmetoden tillgripits för sjukdomens bekämpande — i mycket stor omfattning biträda vid detta bekämpande. Detta förut tillämpade system torde även ur en annan synpunkt ha varit mindre lämpligt. Det visade sig nämligen, att många djurägare, åtminstone under epizootiens tidigaste skede, ej vågade för den vanliga sjukvården anlita distriktsveterinärerna av fruktan att härigenom få sin besättning smittad av mul- och klövsjuka. Risken för att smitta skulle kunna överföras genom veterinären från en sjuk till en frisk kreatursbesättning torde — oavsett alla till förhindrande härav vidtagna försiktighetsåtgärder — vara uppenbar. 3. De sakkunnigas förslag. Med hänsyn till vad ovan anförts anse de sakkunniga, att åtgärder böra vidtagas för erhållande av en bättre organisation av de veterinära arbetskrafter som må tagas i anspråk för ledningen av kampen mot epizootierna. Med avseende härå vilja de sakkunniga till en början framhålla lämpligheten av att medicinalstyrelsen med användning av de inom veterinärkåren disponibla och för ändamålet skickade arbetskrafter uppgör en plan för de veterinära krafternas deltagande i kampen mot epizootierna. En dylik plan bör på förhand ligga utarbetad för den händelse ett uppbåd av veterinärer ånyo måste ske. De sakkunniga vilja betona nödvändigheten av att medicinalstyrelsen på denna punkt lämnas fullt fria händer. Lämpligt vore måhända, att medicinalstyrelsen, innan planen definitivt fastställes, överlägger med de veterinära krafter som kunna komma att direkt engageras i kampen mot sjukdomarna eller åtminstone i ledningen av detta bekämpande. Det torde finnas många veterinära arbetsuppgifter, vilka inför en farsot bliva av sekundär natur och som utan våda kunna skjutas åt sidan. Liksom hittills torde — i vart fall vid en epizooti av mer avsevärd omfattning — den lokala ledningen av bekämpandet böra anförtros åt av medicinalstyrelsen särskilt för ändamålet utsedda överveterinärer, i regel en för varje län. Vid valet av överveterinär bör hänsyn uteslutande tagas till vederbörandes kvalifikationer för uppdraget. Ställningen såsom lokal ledare kräver obruten arbetskraft, god organisationsförmåga, initiativrikedom och omfattande erfarenhet i det praktiska bekämpandet. För att dessa synpunkter skola kunna tillgodoses bör medicinalstyrelsen självfallet ha fria händer vid val av överveterinär. Styrelsen bör sålunda ej vara bunden av att på denna post förordna innehavare av länsveterinärbefattning. Någon ändring i tidigare tillämpad praxis i detta avseende synes således enligt de sakkunnigas mening ej vara påkallad. överveterinärerna torde liksom hittills i enlighet med medicinalstyrelsens anvisningar böra handhava den lokala ledningen av sjukdomsbekämpandet

83 inom sina respektive distrikt. Under nedslaktningsförfarandet böra de liksom för närvarande ha att fastställa diagnosen å samtliga misstänkta ställen samt verkställa värdering av djur som skola nedslaktas. Till överveterinärens förfogande böra ställas erforderligt antal extraveterinärer och desinfektörer. I allmänhet torde det böra ankomma på överveterinären att med biträde av extra veterinärer tillse att olika bestämmelser för smittade och för smitta misstänkta ställen i fråga om isolering och smittrening bliva efterlevda. Då sjukdomen bekämpas genom isolering av smittade gårdar samt antalet nya sjukdomsfall i allmänhet är betydande, torde överveterinären icke medhinna att fastställa diagnosen i samtliga fall. Detta liksom överinseendet av isoleringsbestämmelserna och smittreningsföreskrifterna måste då anförtros åt andra, överveterinären underställda veterinärer. På överveterinären skulle då i stället ankomma att, med bibehållandet av överinseendet av sjukdomsbekämpandet inom sitt område, verkställa inspektioner samt i övrigt jämlikt medicinalstyrelsens närmare anvisningar utföra förrättningar som lämpligen böra fullgöras av överveterinär. Tillämpas isoleringsförfarandet inom flera överveterinärers verksamhetsområden i samma län, kan ifrågasättas om mer än en av dessa veterinärer behöver kvarstå som överveterinär. Under de tider, då en epizooti vinner större utbredning och då sjukdomsutbrotten således förekomma tätt, lärer emellertid överveterinär icke ensam kunna utan särskilt biträde bemästra sina viktiga arbetsuppgifter. Det torde fördenskull vara nödvändigt att för dylika fall till ledarens hjälp ställa biträdande överveterinärer till sådant antal, att ledningen av det lokala bekämpandet blir så effektiv som möjligt. Biträdande överveterinär bör utses efter samma grunder som gälla för tillsättning av överveterinär och vara närmast underställd den senare. En ytterst viktig uppgift som, bland andra, lämpligen skulle kunna tilläggas biträdande överveterinär torde vara kontrollen å efterlevnaden av de för mejerierna utfärdade föreskrifterna. Den hittillsvarande kontrollen å mejerierna genom distriktsveterinärer synes ha varit olikartad och på många punkter otillfredsställande. Med hänsyn härtill torde böra tagas under övervägande, huruvida icke för län, där sjukdomen fått större spridning, under kommande farsoter en eller två biträdande överveterinärer böra förordnas såsom mejeriinspektörer under epizootiarbetet. Vid en epizooti av större omfattning torde det vidare vara lämpligt att bland annat en särskild överveterinär förordnas att bedriva forskningar beträffande smittvägarna. Såsom ovan berörts, ha nackdelar i olika avseenden uppstått genom att distriktsveterinärerna i så stor utsträckning som tidigare skett, jämsides med att de utöva vanlig praktik tagits i anspråk för det egentliga mul- och klövsjukebekämpandet. Det kunde fördenskull ifrågasättas, om icke, så snart tecken till annalkandet av en allvarlig epizooti framträda, åtgärder borde träffas att till de av sjukdomen hotade områdena förordna särskilda veterinärer — extra veterinärer — med uppgift att stå redo att aktivt ingripa även vid

84 misstänkta sjukdomsfall. Härvid måste emellertid beaktas, att distriktsveterinärerna ofta äro de enda som besitta erforderlig praktisk förfarenhet i bekämpandet och kännedom om lokala förhållanden. En del av dessa veterinärer torde därför helt enkelt icke kunna undvaras vid epizootibekämpandet. Emellertid måste enligt de sakkunnigas mening i största möjliga utsträckning eftersträvas att förhindra att en veterinär samtidigt deltager i epizootibekämpandet och handhar annan veterinärvård. Åtskilliga svårigheter torde vara förenade med att giva denna organisationsfråga en praktisk lösning. I början av en epizooti, då endast enstaka fall av sjukdomen inträffa, torde det ej alltid vara lämpligt eller möjligt att avkoppla tjänsteveterinärerna från varje befattning med epizootibekämpandet. Det torde då knappast kunna undvikas, att veterinärerna samtidigt få behandla fall av den smittsamma sjukdomen och utöva annan praktik. Så snart en smittsam sjukdom vunnit någon spridning inom ett veterinärdistrikt, bör medicinalstyrelsen emellertid omedelbart förordna en särskild veterinär att såsom extra veterinär taga den närmaste befattningen med samtliga fall av den smittsamma sjukdomen. Hinder lärer härvid icke möta att för detta speciella uppdrag anlita distriktsveterinärer, där dessa anses för uppdraget särskilt lämpliga. I så fall bör annan veterinär förordnas att upprätthålla distriktsveterinärens tjänst i övrigt. Ej heller torde hinder böra möta att, då så anses lämpligt, låta samma veterinär sköta inträffade fall av den smittsamma sjukdomen i två eller flera veterinärdistrikt. Vid rekryteringen av extra veterinärer torde — i den mån distriktsveterinärer icke anlitas — liksom tidigare skett böra tagas i anspråk veterinärer från slakterier och hushållningssällskapens tuberkulosavdelningar, yngre veterinärer utan fast anställning samt, i den utsträckning så anses erforderligt, veterinärkandidater från veterinärhögskolan. De arbetsuppgifter, vilka skulle tilläggas dessa extra veterinärer, äro givetvis av skiftande slag, vid mul- och klövsjukeepizooti i viss mån beroende av vilken bekämpningsmetod -— nedslaktningsförfarandet eller isoleringsförfarandet — som kommer till användning. Sammanfattningsvis kunna dessa arbetsuppgifter i korthet angivas sålunda. Vid nedslaktningsförfarandets tillämpning böra extra veterinärerna anlitas att biträda 1) vid nedslaktningen och smittreningsarbetet, 2) vid utforskande av smittvägarna där ej särskild överveterinär härför anställes, 3) vid diagnostiserandet av misstänkt sjukdomsfall inom trakter där sjukdomen är under stark spridning. Under isoleringsförfarandet torde extra veterinär lämpligen kunna med stationsort å anvisade, med hänsyn till sjukdomsspridningen lämpliga orter biträda: 1) vid ställande av diagnos å mul- och klövsjuka, 2) vid avspärrning av smittad gård, 3) vid behandling av insjuknade djur,

85 4) vid smittreningsarbetet, 5) vid avsyning av smittrening samt 6) vid friskförklaring av djur, som varit angripna av sjukdomen. Vare sig det ena eller det andra av nyssnämnda båda förfaranden kominer till användning torde extra veterinär därjämte få tagas i anspråk för den vaccinering av djuren i förebyggande syfte som kan vara erforderlig och genomförbar.

FEMTE

AVDELNINGEN.

E r s ä t t n i n g av a l l m ä n n a m e d e l för k o s t n a d e r o c h f ö r l u s t e r i anledning av smittsamma husdjurssjukdomar. 1. Gällande bestämmelser. Enligt 8 § epizootilagen skall ersättning av allmänna medel för kostnad och förlust, som föranletts av stadgandena i lagen eller enligt densamma meddelade bestämmelser, utgå jämlikt föreskrifter, som Kungl. Maj:t utfärdar. Dylika föreskrifter ha meddelats i 9—11 §§ epizootikungörelsen samt genom kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 343) angående bestridande av vissa kostnader i anledning av mul- och klövsjukan. Dessa bestämmelser innebära i huvudsak följande. Djurägare är berättigad till ersättning av allmänna medel för djur, med undantag för hund och katt, som efter vederbörligt förordnande enligt epizootilagen avlivas eller som dör till följd av skyddsympning, vilken verkställts efter medicinalstyrelsens beslut. Ersättning skall utgå efter det värde djuret skulle ha haft om sjukdomen ej inträffat. För djur, som dödats såsom angripet av rots, skall dock ersättning av allmänna medel utgå med endast halva värdet, därest djurets ägare medgivit dödandet eller djuret vid obduktion befinnes angripet av sjukdomen. Därest nedslaktat djur eller del därav kan användas och sådan vara ställes till djurägarens förfogande, skall densamma särskilt värderas och avdrag därför göras vid ersättningens bestämmande. Ersättning för förlust på grund av förbud att begagna betesmark skall utgå av allmänna medel i den mån förlusten icke kan täckas genom försäkring med bidrag av statsmedel. Förlusten skall uppskattas till sitt fulla värde. Ersättning skall dock icke utgå, då betesförbudet föranletts av nedgrävning av kadaver. För den händelse förbud mot utförsel av produkt av mjölk utfärdas till förhindrande av smittas spridande, skall ägaren, i den mån försäkring icke kan erhållas mot den genom förbudet honom tillskyndade förlusten, vara berättigad till ersättning för densamma av allmänna medel. Ersättningen skall uppskattas efter vad i varje fall prövas skäligt. Ersättning av allmänna medel för föreskrivna smittreningsåtgärder skall utgå i den mån försäkring icke kan erhållas till täckande av kostnaden för

87 dylika åtgärder. Djurägare är dock icke berättigad till ersättning av allmänna medel på grund av att han i enlighet med bestämmelserna i 7 § första stycket epizootilagen ställt till förfogande arbetskraft och redskap för vidtagande av åtgärd som nyss nämnts. Då djurägare tillhandahållit arbetskraft för handräckning för annat ändamål än för verkställande av smittreningsåtgärder, skall han därför vara berättigad till gottgörelse av allmänna medel i den mån han för ändamålet måst anställa särskilda arbetare eller arbetet utförts på övertid eller å söneller helgdag. Ersättning skall utgå efter den arbetslön, som i orten i allmänhet tillkommer sådan arbetare, dock högst med belopp som djurägaren nödgats utgiva i ifrågakomna hänseende. Beträffande ersättning vid mul- och klövsjuka för kostnader i anledning av smittrening samt för vissa handräckningsåtgärder ha särskilda bestämmelser meddelats genom förenämnda kungörelse nr 343/1939. Enligt denna skall ersättning utgå av allmänna medel för smittreningsåtgärder, som i enlighet med i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter vidtagas i anledning av mul- och klövsjuka, dock ej för av djurägaren till förfogande för ändamålet ställda redskap eller för handräckning, som lämnats av djurägaren eller dennes hustru. För arbetskraft, som kommit till användning, skall ersättning utgå efter den arbetslön, som i orten i allmänhet tillkommer arbetare för likartat arbete, dock högst med belopp som djurägaren nödgats utgiva i ifrågakomna hänseende. Ersättning för handräckning för verkställande av gravgrävning och för nedslaktning av djur, där nedslaktningen skett å gården, skall bestridas av allmänna medel enligt nyss omförmälda grunder. I 9 § epizootikungörelsen stadgas beträffande ersättning för slaktning och transport till slaktplatsen att ersättning härför skall utgå av allmänna medel då nedslaktning sker jämlikt bestämmelserna i 5 § epizootilagen med anlitande av slakthus, under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning, annan av medicinalstyrelsen godkänd lokal eller å slaktautomobil. Av allmänna medel skola vidare gäldas kostnad för vakthållning och övriga kostnader för områdes avspärrning, för värdering varom i 10 § förmäles, för av djurägare använda, av veterinär föreskrivna vacciner eller andra förebyggande medel, för av veterinär vid undersökning för konstaterande av här ifrågavarande sjukdom använda hjälpmedel såsom mallein och dylikt, för undersökning å statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium beträffande förekomsten av sådan sjukdom samt för fraktkostnad för insändande till anstalten eller laboratoriet av prov och dylikt. Likaledes skall, där icke annorledes särskilt stadgas, av allmänna medel gäldas ersättning för av veterinär företagen förrättning eller eljest i vederbörlig ordning givna föreskrifter för bekämpande av här avsedd sjukdom. Enligt 21 § epizootikungörelsen är ägare av kreatursbesättning, som smittats av mul- och klövsjuka, då sjukdomen bekämpas genom isolering, skyldig att på egen bekostnad ställa besättningen under veterinärvård. Därest vid bekämpande av smittsam husdjurssjukdom isolering påbju-

88 des av område eller annan dylik åtgärd och någon därigenom vållas väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst må, om Kungl. Maj:t finner skäl sådant medgiva, ersättning därför beredas honom av allmänna medel. Likaledes kan, om Kungl. Maj:t finner särskilda omständigheter därtill föranleda, vid förekomsten av smittsam husdjurssjukdom ersättning utöver vad förut stadgats beredas djurägare för kostnad för dödande eller oskadliggörande av djur samt för smittreningsåtgärder och därav förorsakad förlust. 2. Kostnader för smittrening. Den ändring i ersättningsgrunderna, som kom till stånd genom kungörelsen nr 343/1939, har enligt vad som framgår av föredragande departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet i samband med tillstyrkande av proposition till riksdagen med förslag i ämnet provisorisk karaktär i avbidan på att de förslag, som torde bliva en följd av de sakkunnigas arbete, kunna komma att leda till ny lagstiftning i ämnet. Berörda proposition grundar sig på ett av de sakkunniga den 10 mars 1939 framlagt förslag till ändrade bestämmelser rörande ersättning av allmänna medel för föreskrivna smittreningsåtgärder i anledning av mul- och klövsjuka m. m. (prop, nr 295; jordbruksutsk. uti. nr 77; R. skr. nr 348). Enligt de direktiv, som lämnats de sakkunniga för utredningsarbetet, skola de sakkunniga jämväl upptaga till utredning frågan om möjligheterna att genomföra obligatorisk kreatursförsäkring till skydd för smittsamma husdjurssjukdomar. Såsom framgår av vad de sakkunniga tidigare uttalat komma de sakkunniga icke att nu behandla detta spörsmål. Vid framläggande av sina förslag i förevarande hänseende utgå de sakkunniga alltså från att de nuvarande bestämmelserna rörande den statsunderstödda försäkringsverksamheten alltjämt komma att gälla. De förslag de sakkunniga i det följande komma att förorda äro sålunda i viss mån att anse såsom provisoriska, då lösningen av spörsmålet om ersättning till djurägare av statsmedel i hög grad är beroende av den ståndpunkt som kommer att intagas i frågan rörande den statliga försäkringen. De sakkunniga ha vid övervägande av den nu förevarande frågan funnit att de gällande bestämmelserna i ämnet i stort sett äro tillfredsställande och på ett riktigt sätt avvägda. De bestämmelser som upptagits i kungörelsen nr 343/1939 angående bestridande av vissa kostnader i anledning av muloch klövsjuka anse de sakkunniga även i fortsättningen böra vinna tillämpning. Bestämmelserna synas nu böra utsträckas att gälla även ifråga om ersättning vid andra i epizootilagen omförmälda sjukdomar än mul- och klövsjuka. De skäl som de sakkunniga i sitt förberörda utlåtande den 10 mars 1939 anförde för överflyttande av kostnaderna till statsverket för smittreningen vid mul- och klövsjuka synas i stort sett kunna åberopas jämväl i fråga om kostnaderna vid smittrening vid övriga smittsamma husdjurssjukdomar.

89 Såsom ett skäl att statsverket helt bör övertaga kostnaderna för smittreningsåtgärderna kan framhållas, att dessa åtgärder till övervägande del måste anses såsom en det allmännas angelägenhet. För det allmänna, som har ett starkt intresse att hejda sjukdomen, är det av största vikt att smittrening skyndsamt och på det mest effektiva sätt kommer till stånd. En annan synpunkt som enligt de sakkunnigas mening pekar mot att staten närmast bör bära kostnaderna för smittreningen är det förhållandet, att utförandet av densamma helt regleras av statliga organ. Det ankommer enligt gällande bestämmelser på de veterinära myndigheterna att bestämma omfattningen och sättet för dessa åtgärders utförande. I praktiken synes i regel så tillgå, att veterinären eller särskilt förordnad desinfektör anskaffar erforderligt materiel och med lejt folk verkställer desinfektionen. I förhållandevis få fall synes djurägaren under senaste mul- och klövsjukeepizootien själv ha utfört några av desinfektionsåtgärderna eller biträtt med deras utförande. Djurägaren kan sålunda å ena sidan ej alls eller i allt fall ej i nämnvärd grad påverka desinfektionsförfarandet men å andra sidan är han dock betalningsskyldig för största delen av kostnaderna därför. Detta synes obilligt, i synnerhet med hänsyn till att kostnaderna på sina håll stigit till icke obetydliga belopp. För närvarande finnes visserligen möjlighet för djurägaren att erhålla försäkring hos de statsunderstödda försäkringsbolagen för täckande av den del av smittreningskostnaderna som ej påvilar staten. Denna utväg har under den senaste epizootien av mul- och klövsjuka endast i förhållandevis ringa utsträckning anlitats. I Skåne voro vid den senaste epizootiens början endast omkring 40 procent av besättningarna försäkrade i sådant hänseende. I övriga av sjukdomen berörda län var procentsatsen ännu lägre. Flertalet djurägare har sålunda drabbats av betydande kostnader vilka de såsom regel icke torde ha varit beredda att möta. Det kan icke bortses från att en fördel även skulle vinnas genom att staten övertoge kostnaderna i nu ifrågavarande avseende därutinnan att smittreningsåtgärderna då säkerligen skulle snabbare komma till utförande. Vikten av att genom ett skyndsamt ingripande söka förebygga smittspridning är uppenbar. Ju snabbare smittreningsåtgärderna vidtagas desto större effekt ha de till förhindrande av smittans spridande. Kostnaderna för smittreningsåtgärderna kunna för den enskilde komma att uppgå till synnerligen betydande belopp. Å andra sidan komme deras överförande helt och hållet på statsverket att medföra dryga utgifter för statskassan. De sakkunniga finna emellertid de skäl, som tala för att berörda kostnader övertagas av staten, vara av den styrka, att de ökade krav på staten som därav skulle uppstå icke få tillmätas avgörande betydelse vid lösandet av den föreliggande frågan. Hänsyn får även tagas till att genom smittreningens snabbare utförande statens övriga kostnader för sjukdomen kunde väsentligt nedbringas. Det må framhållas, att i förhållande till övriga kostnader för statsverket i anledning av mul- och klövsjukeepizooti smittreningskostnaderna komma att vara av relativt underordnad be-

90 tydelse. Smittreningskostnaderna torde i fall, då nedslaktningsförfarandet använts, kunna beräknas till högst 3 å 4 procent av statens utgifter för inlösen av nedslaktade besättningar. De sakkunniga vilja framhålla, att genom den förenkling och rationalisering av smittreningsförfarandet, som innefattas i de sakkunnigas förslag (andra avdelningen kap. IV), smittreningskostnaderna torde kunna högst avsevärt nedbringas utan att likväl effektiviteten eftersattes. 3. Kostnader för gravgrävning och nedslaktning av djur. Kostnaderna för gravgrävning och nedslaktning av djur torde även vid andra smittsamma husdjurssjukdomar än mul- och klövsjuka böra gäldas av statsmedel. De i kungörelsen nr 343/1939 upptagna bestämmelserna i ämnet torde sålunda även böra givas generell giltighet för de i epizootilagen avsedda husdjurssjukdomarna. Såsom de sakkunniga anfört i sitt utlåtande den 10 mars 1939 är det med hänsyn till smittrisken av största vikt, att gravarna för döda eller nedslaktade djur iordningställas med mesta möjliga skyndsamhet. Detta torde vinnas bäst genom att de iordningställas genom myndigheternas försorg. 4. Ersättning för väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst. Även i ett annat hänseende anse de sakkunniga, att bestämmelserna om ersättning till följd av skada och kostnader i anledning av smittsam husdjurssjukdom böra ändras. Enligt 9 § 8 mom. epizootikungörelsen må — därest vid bekämpande av ifrågavarande sjukdomar isolering eller annan dylik åtgärd påbjudes och därigenom någon vållas väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst — ersättning därför beredas honom av allmänna medel, om Kungl. Maj:t finner skäl sådant medgiva. Under åberopande av detta stadgande ha under senaste mul- och klövsjukeepizootien gjorts ett stort antal ansökningar om ersättning för förluster i anledning av isoleringsbestämmelsernas tillämpning. Sammanlagt ha sålunda hittills inkommit 837 ansökningar. Av dessa ha för närvarande avgjorts 605, av vilka endast 87 i någon utsträckning bifallits. I allmänhet torde ansökningarna avse endast mindre belopp. Sammanlagt ha i anledning av de ansökningar, som hittills behandlats, beviljats ersättningar å omkring 12,500 kronor. Ersättning har merendels endast medgivits då ömmande omständigheter talat därför. Det har synts de sakkunniga önskvärt, att åtgärder vidtagas i syfte att förhindra att en så stor mängd ansökningar vilka icke torde böra bifallas inkommer till Kungl. Maj:t. För detta ändamål synes en viss skärpning i avfattningen av den nuvarande bestämmelsen böra ske. Ersättning bör sålunda endast medgivas då särskilda skäl kunna anses därtill föranleda. Såsom sådana skäl lärer i första hand kunna åberopas att ömmande förhållanden föreligga, såsom då lantbrukare eller arbetare med svag ekono-

91 misk ställning genom isoleringsbestämmelsernas tillämpande eller andra dylika åtgärder väsentligen hindras i sin näringsutövning. Likaledes bör enligt de sakkunnigas mening gälla att ersättning i allmänhet endast bör utgå till enskilda personer. Slutligen vilja de sakkunniga i syfte att förhindra anhopning av ärenden hos Kungl. Maj:t föreslå att medicinalstyrelsen medgives rätt att pröva ansökning då det begärda ersättningsbeloppet icke överstiger 200 kronor. 5. Värdering för bestämmande av ersättning. I epizootikungörelsen ha upptagits närmare bestämmelser i vilken ordning värdering för bestämmande av ersättning för nedslaktade djur samt för förlust på grund av förbud att begagna betesmark och för förlust på grund av förbud mot utförsel av produkt av mjölk skall ske. Bestämmelserna härutinnan finnas upptagna i 10 § av kungörelsen. Enligt dessa bestämmelser skall såsom regel värderingen verkställas av vederbörande tjänsteveterinär eller av länsstyrelsen därtill förordnad veterinär jämte en värderingsman. Då fråga är om värdering av besättning, som, oberäknat mindre djur, består av mer än 10 nötkreatur eller 10 hästar över två års ålder eller 50 får eller 50 svin över fyra månaders ålder, skola i värderingsförrättningen deltaga jämte veterinären två värderingsmän. Värdering av djur, som skola nedslaktas för fastställande av diagnos, må verkställas av veterinären ensam, därest djurägaren godkänner värderingen. Rörande utseende av värderingsmän stadgas, att det skall ankomma på lantbruksstyrelsen samt hushållningssällskap eller dess förvaltningsutskott att var för sig inom varje hushållningssällskaps område utse minst två värderingsmän jämte suppleanter för dessa. Värderingsman skall utses för en tid av tre år. Därest medicinalstyrelsen vid häftigt utbrott av smittsam sjukdom skulle finna så erforderligt, skola efter framställning av styrelsen ytterligare värderingsmän utses för den tid sjukdomen varar. Till värderingsmän böra väljas personer, som äro bosatta inom olika delar av länet eller hushållningssällskapets område. Det åligger vederbörande veterinär att utsätta tid och plats för värderingsförrättningen samt därtill kalla erforderligt antal värderingsmän. Skola i förrättningen deltaga två värderingsmän, skall till densamma kallas en av de av lantbruksstyrelsen utsedda och en av de av hushållningssällskapet eller dess förvaltningsutskott utsedda värderingsmännen. Skulle veterinären icke kunna med kallelse anträffa sådan värderingsman, eller kan värderingsman icke utan avsevärt dröjsmål komma tillstädes, må veterinären i dennes ställe kalla annan värderingsman. Till värderingsförrättningen skall genom veterinärens försorg, såvitt ske kan, jämväl kallas djurägaren. Dennes frånvaro skall dock icke utgöra hinder för förrättningens verkställande. I fråga om ersättningens bestämmande gäller att, då i värderingsförrättning deltaga veterinär och en värderingsman och de icke kunna enas om ersättningens storlek, densamma skall bestämmas efter medeltalet av de utav envar av dem föreslagna värdena. Deltaga i förrättningen veterinär och två

92 värderingsmän och kan enighet om ersättningens storlek icke uppnås, skall det värde gälla, varom två av de i förrättningen deltagande enats. För den händelse alla äro av olika mening, skall ersättningen beräknas efter medeltalet av de utav dem var för sig föreslagna värdena, dock ej till högre belopp än som motsvarar det näst högsta av sagda värden. över varje värdering skall värderingsinstrument enligt formulär som medicinalstyrelsen fastställer upprättas i två exemplar, av vilka det ena skall överlämnas till djurägaren och det andra skall, försett med bevis om delgivningen med denne, insändas till länsstyrelsen. Värderingsmännens beslut i värderingsfrågan torde ovillkorligen lända till efterrättelse. Någon rätt att överklaga detsamma hos myndighet har icke öppnats i författningarna. Att värderingen sker på ett i möjligaste mån tillförlitligt och objektivt sätt är ur såväl statens som djurägarnas intresse av största betydelse. Emellertid torde genom den individuella värdering som enligt gällande regler praktiseras knappast kunna undvikas att en betydande ojämnhet i resultaten uppstår. Under senaste mul- och klövsjukeepizootien synes även en viss tendens ha framträtt att vid nedslaktning värdera djuren alltför högt. Det är uppenbart av stor vikt att så icke sker. För djurägarna kommer i annat fall de smittsamma husdjurssjukdomarna, vid vilka nedslaktningsförfarandet användes, icke att framstå såsom en olycka, vilken så vitt möjligt bör undvikas. För att råda bot mot sistnämnda olägenhet hade kunnat ifrågasättas att införa den regeln, att djurägarna vid nedslaktningsförfarandet få stå viss självrisk, exempelvis 10 procent av djurens värde. En sådan utväg synes emellertid de sakkunniga icke böra tillgripas annat än i nödfall. De sakkunniga vilja i stället föreslå, att Kungl. Maj:t lämnas befogenhet att meddela föreskrifter vilka skola vara vägledande för värderingens verkställande. Av praktiska skäl synes det mest ändamålsenligt, att de av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifterna endast innehålla allmänna riktlinjer. På medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen i förening torde det få ankomma att meddela de närmare detaljanvisningar som härutinnan äro erforderliga, bland annat beträffande den egentliga prissättningen. Anvisningarna torde icke böra utfärdas förrän i omedelbar anslutning till en epizooti så att prissättningen noga kan anpassas efter rådande prisläge. Av de sakkunniga här nedan angivna regler för värderingen böra betraktas som exempel på hur ett sådant förfarande kan ordnas. Utarbetandet av nedanstående exempel har skett efter överläggningar med statskonsulenten Helge Ryde och andra å husdjursskötselns område sakkunniga personer. Genom nu berörda anvisningar torde värderingarna bliva verkställda efter mera enhetliga bedömningsgrunder i hela landet. Förekomsten av dylika regler synes jämväl ägna att i avsevärd mån förhindra att djuren värderas för högt. Vid värderingen av kor, kvigor och kvigkalvar torde det vara lämpligast att utgå från djurens slaktvärde. Enklast synes vara att bestämma detta

93 värde genom uppskattning av djurets levande vikt. Då i allmänhet ett större antal djur i varje besättning nedslaktas å slakteri, torde det mest rationella vara att för dessa djur begagna slakteriets viktuppgifter. Djur som nedslaktas å gården kunna med hänsyn till storleken indelas i lämpliga grupper och jämföras med djur som föras till slakteriet. Vikten kan sedermera utan svårighet uppskattas med ledning av de siffror som erhållas från slakteriet. På den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer — enligt de sakkunnigas mening medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen i förening — torde få ankomma att fastställa visst pris för kilogram levande vikt. En sådan prisbestämning kan utan svårighet ske med ledning av gällande noteringar. Givetvis måste prisbestämningarna tid efter annan omprövas i den mån noteringarna ändras. Ett icke avelsdugligt djur (t. ex. en gallko) kan — åtminstone om djuret upphört att mjölka — icke anses ha högre värde än vad som utvinnes vid slakt. För avelsdugliga djur bör för vissa egenskaper utgå tillägg utöver slaktvärdet. Genom detta system synes en tämligen exakt uppskattning av djurens värde kunna ernås. Då högre värde än slaktvärde ej bör få åsättas annat än i särskilt angivna fall och med fixerade belopp, torde värderingarna i varje fall kunna hållas inom skäliga gränser. De sakkunniga förmena att tillägg för egenskaper, som anses öka livvärdet, i allmänhet endast bör utgå, då dessa egenskaper kunna styrkas genom att djuren i ett eller annat avseende äro ställda under tillfredsställande kontroll. För alla avelsdugliga djur synes först och främst ett tillägg böra utgå för normallivvärdet, d. v. s. det livvärde utöver slaktvärdet en okontrollerad och icke stamboksförd ko normalt kan anses äga. Detta tillägg torde böra bestämmas med hänsyn även till djurets ålder. För en låglandsko om tre års ålder synes tillägget exempelvis kunna utgå med 200 kronor samt minska med 10 procent för varje år däröver. Tillägget för en sådan ko vid 8 års ålder skulle alltså utgå med 100 kronor och helt bortfalla för djur över 12 års ålder. För en ännu mjölkande gallko synes böra utgå visst tillägg, dock icke högre än för en 10-årig ko. För dräktiga kvigor torde samma tillägg böra utgå som för en 3-årig ko eller med 200 kronor. Beträffande övriga ungdjur synes tillägget skäligen kunna bestämmas till belopp av exempelvis lägst 25 och högst 100 kronor beroende på djurets ålder. I fråga om djur av andra raser torde grundtillägget böra bestämmas något lägre. Beträffande djur, som äro anslutna till kontrollförening, såväl kor som ungdjur, synes visst tillägg böra utgå med hänsyn till högre än normal mjölkavkastning. Såsom normal årsavkastning torde för svensk kullig boskap få räknas 100 kilogram smörfett, för svensk röd och vit boskap 120 kilogram smörfett och för svensk låglandsboskap 140 kilogram smörfett. Tillägget synes exempelvis böra utgå med 15 kronor för varje producerad myckenhet av 10 kilogram smörfett för år utöver angivna normalavkastning. Självfallet bör detta tillägg anpassas efter smörnoteringarna. Djurets avkastning skall beräknas efter genomsnittet för två kontrollerade år. Föreligger endast ett helt kontrollerat år bör detta ligga till grund för värderingen. För yngre djur, som ännu ej mjölkat eller nått fullt mjölkår, synes tillägget böra bestämmas

94 efter moderns avkastning, om hon stått under kontroll. I annat fall torde djuret ej böra vara berättigat till tillägg. För en låglandsko, som lämnar en årlig genomsnittlig avkastning om t. ex. 200 kilogram smörfett, skulle enligt föreslagna regler tillägg utgå med 90 kronor. Jämväl detta tillägg bör i likhet med tillägget för normallivvärdet reduceras för djur över 3 års ålder. Djurens värde ur avelssynpunkt bör även berättiga till visst tillägg. Sådant tillägg synes emellertid endast böra utgå för stamboksförda djur eller med hänsyn till härstamningen från stamboksförda föräldrar stamboksberättigade djur. Ifrågavarande tillägg synes exempelvis böra utgå med 50 till 150 kronor i enlighet med gällande normer för värdering. Måhända kunde avelsföreningarna härvidlag utarbeta närmare riktlinjer för de individuella värderingarna. Slutligen torde vissa tillägg böra utgå för djur, som äro ställda under kontroll med hänsyn till förekomsten av tuberkulos. Beträffande sådana djur gäller för närvarande att pristillägg i allmänhet utgår för mjölk, som från i detta hänseende kontrollerade besättningar levereras vid mejerier. Tillägget synes med hänsyn härtill böra sättas i visst förhållande till mjölkavkastningen. För nötkreatur som äro ställda under statlig kontroll med tuberkulin torde detta tillägg böra utgå med 40 procent å summan av tilläggen för normallivvärde och för mjölkavkastning. Beträffande djur som äro ställda under klinisk tuberkuloskontroll bör ifrågavarande tillägg utgå med 20 procent å summ a n av sistnämnda bägge tillägg. Inom områden, där nötkreaturstuberkulos praktiskt taget icke förekommer och där epizootilagens bestämmelser äro tilllämpliga på sjukdomens bekämpande, synas tillägg böra utgå för alla djur, såvitt icke nedslaktningen föranletts av sjukdomen ifråga. Sålunda böra inom s. k. tuberkulosfria områden samtliga djur erhålla ett tillägg med 40 procent å summan av tilläggen för normallivvärde och för mjölkavkastning. Ett livdjurs saluvärde sammanhänger givetvis jämväl med kalvställningen. Då förevarande ersättningar skola bestämmas under förutsättning att en besättning i dess helhet nedslaktas, synes det åtminstone icke ifråga om större besättningar erforderligt att vid de individuella värderingarna taga särskild hänsyn till detta förhållande. Är ett djur åter behäftat med sjukdom som väsentligen nedsätter dess värde bör härför göras visst avdrag. Storleken av avdraget synes lämpligen kunna bedömas av veterinären. Härvid har han att taga hänsyn till den verkliga minskning i djurets värde sjukdomens förekomst anses medföra. Kan sjukdomen även tänkas förorsaka kassation av kött, bör avdraget, där så anses möjligt, bestämmas jämväl med hänsyn till att djurägaren icke kan få ut fullt slaktvärde för djuret. Av den föregående framställningen framgår att ett icke avelsdugligt djur icke bör åsättas högre värde än slaktvärde. Vid sådant förhållande får självfallet något avdrag för sterilitet icke vidtagas. I samband med att förevarande detaljanvisningar utfärdas av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen torde styrelserna jämväl böra utarbeta lämpliga tabeller till ledning för värderingsmännen. Finnes tillgång till sådana

95 tabeller torde uträkningen av de olika tilläggen knappast komma att vålla något större besvär. Att för värdering av tjurar uppställda liknande regler som för kor torde knappast låta sig göra. Vid värdering av stamboksförda tjurar och tjurkalvar berättigade till stamboksföring synes med fördel biträde och utredning kunna erhållas genom vederbörande avelsförening. Icke stamboksberättigade tjurar torde i regel icke böra åsättas högre värde än slaktvärde. Tjurkalvar som äro avsedda att försäljas såsom gödkalvar synas däremot liksom motsvarande kvigkalvar äga ett visst livvärde, som skäligen kan skattas till exempelvis 25—100 kronor beroende på åldern. Vid värderingen av svin torde i stort sett samma principer som i fråga om nötkreatur kunna följas. Härvidlag synes emellertid nödvändigt att uppställa skilda regler för gödsvin och avelsdjur. Värderingen av gödsvin, som uppnått lämplig slaktvikt (egentliga gödsvin), torde vara mycket enkel. Värdet av dessa motsvarar slaktvärdet enligt gällande notering. Grisar, som icke äro slaktfärdiga, d. v. s. i allmänhet djur som icke uppnått sex månaders ålder, torde äga något högre värde än vad som kan utvinnas vid slakt. En framkomlig väg för värdering av dessa djur torde vara att till slaktvärdet enligt notering lägga högst det belopp som i orten eller enligt notering betalas för s. k. smågrisar vid 6 veckors ålder. Värdering av grisar under 6 veckor torde kunna ske genom lämplig reduktion av noteringen å 6-veckorsgrisar. För avelssuggor, d. v. s. djur som äro avsedda för avel och äro avelsdugliga, bör utgå vissa tillägg utöver slaktvärdet för egenskaper som anses öka livvärdet. Till en början synes tillägg böra utgå för normallivvärdet. I likhet med motsvarande värde för nötkreatur bör detta tillägg bestämmas med hänsyn till djurets ålder. Till skillnad mot värderingen av nötkreatur måste hänsyn vid den individuella värderingen tagas jämväl till djurens dräktighet. På grund härav torde tillägget för normallivvärdet göras rörligt för varje åldersgrupp. För en dräktig ungsugga synes tillägget böra utgå med exempelvis 100—125 kronor samt för suggor 1—2 år gamla variera mellan 75 och 100 kronor. För äldre suggor minskas gränsvärdena med 10 kronor för varje år så, att Ii v värdet för en sugga över sju år kan variera från 15 till 40 kronor. För icke dräktiga ungsuggor bör tillägget exempelvis bestämmas till 50 kronor. För avelssuggor, som stå under hushållningssällskapets kontroll med hänsyn till avkastning i grisvikt (d. v. s. sammanlagda vikten å avkomman vid 3 veckors ålder), bör utgå tillägg, om grisarnas sammanlagda vikt i medeltal av tre på varandra följande grisningar eller av det mindre antal grisningar suggan medhunnit uppgår till 40 kg. Tillägg utgår i så fall med exempelvis 10 kronor och ökas med 10 kronor för varje 10 kg genomsnittligt producerad grisvikt utöver nämnda grisvikt. För stamboksförda djur eller med hänsyn till härstamningen därtill berättigade inom stamboksförande besättning synes böra utgå tillägg med exempelvis 25—75 kronor.

96 Avdrag för sjukdom skall verkställas i enlighet med veterinärens bedömande. Härvid skall hänsyn även tagas till om förekommen sjukdom kan tänkas medföra kassation av kött. I den mån fargaltar och unggaltar äro stamboksförda eller stamboksberättigade kunna de med fördel värderas med ledning av uppgifter från vederbörande stamboksförare. Icke stamboksberättigade galtar åsättas i regel endast slaktvärde enligt notering. Vid värdering av får synes man jämväl kunna utgå från slaktvärdet som kan bestämmas med ledning av noteringarna. För avelsdugliga hondjur bör utgå tillägg för livvärde och i förekommande fall för avelsvärde. Tillägget för livvärde bör bestämmas med hänsyn till djurets ålder och utgå med exempelvis 50 kronor för tackor 1—2 år gamla samt minska med 10 procent för varje år därutöver så att tillägget för tackor 7—8 år gamla bör utgå med exempelvis 20 kronor. Tillägget för nästa åldersgrupp torde böra bestämmas till exempelvis 10 kronor, medan tillägget för tackor, 9—10 år gamla, kan sättas till exempelvis 5 kronor. För lamm och ungfår under ett års ålder göres ett tillägg till slaktvärdet av exempelvis 25 kronor. För avelsvärde bör utgå visst tillägg. Med hänsyn till fårens låga slaktvikt och då särskilt tillägg för avkastningen av praktiska skäl icke torde böra utgå, synes detta tillägg böra kunna sättas ganska högt. Lämpligt torde vara att det kan variera exempelvis mellan 20 och 100 kronor. Baggarna synas böra värderas beträffande stamboksförda djur med biträde av fåravelsföreningen och eljest med hänsyn till slaktvikten efter notering. I fråga om getter torde några särskilda värderingsregler knappast erfordras. Det skulle näppeligen låta sig göra att upprätta mera bestämda värderingsregler för hästar icke minst med hänsyn till att man för dessa djur icke äger tillgång till kontrollerade prestationsprov. De med epizootilagen avsedda sjukdomarna, som kunna angripa hästar, nödvändiggöra i regel icke massnedslaktning av sådana djur. Därest särskilda skäl att frångå till ledning för värdering uppställda regler förefinnas, torde värderingsmännen böra vara berättigade härtill. I sådant fall synas de emellertid böra vara skyldiga att i värderingsinstrumentet noga angiva skälen till att anvisningarna frångåtts. Förslag till värderingsinstrument ha upprättats av de sakkunniga och återfinnas i det vid betänkandet fogade förslaget till medicinalstyrelsens kungörelse angående bekämpande av mul- och klövsjuka innefattande råd och anvisningar jämte föreskrifter (formulär 37 a—d). Utfärdas regler rörande värdering av djur som skola nedslaktas vid epizootier i huvudsaklig enlighet med de sakkunnigas förslag, torde nu gällande

97 bestämmelse att förutom veterinären en eller två värderingsmän skola närvara vid värderingen få anses onödigt sträng. Enligt förslaget skulle den egentliga värderingen praktiskt taget kunna inskränkas till en uppskattning av djurens vikt samt ett bedömande av djurens avelsduglighet och hälsotillstånd. Själva uträkningen av olika tillägg torde i stort sett kunna ske efteråt med ledning av kontrollböcker och dylika handlingar. Med hänsyn härtill synes det de sakkunniga onödigt att värdering åtminstone av mindre besättningar verkställes av annan än vederbörande veterinär. I enlighet med gällande bestämmelser skall sådan värdering — utom vid en svinpestliknande sjukdom som under början av år 1940 uppträdde i västra Sverige — alltid verkställas av veterinär jämte minst en värderingsman. Då fråga är om värdering av besättning som, oberäknat mindre djur, består av mer än 10 nötkreatur eller 10 hästar över två års ålder eller 50 får eller 50 svin över fyra månaders ålder, skola i värderingsförrättningen deltaga jämte veterinären två värderingsmän. Vid den svinpestliknande sjukdomen må veterinären ensam värdera besättning som innehåller högst 75 svin. Enligt de sakkunnigas förmenande synes veterinären utan olägenhet ensam kunna värdera besättning som består av högst 3 nötkreatur eller högst 3 hästar, eller, oberäknat mindre djur, högst 75 får, getter eller svin över fyra månaders ålder. I andra fall torde i värderingen böra deltaga förutom veterinären en värderingsman samt, när det är fråga om besättning som, oberäknat mindre djur, består av mer än 30 nötkreatur eller 10 hästar över två års ålder, två värderingsmän. Dessa regler torde böra givas den tolkning, att vid bestämmande av antalet värderingsmän hänsyn endast tages till de djur som skola värderas. Det bör ej heller verkställas någon sammanräkning av olika djurslag. Är det alltså exempelvis endast fråga om värdering av får och svin samt antalet sådana djur i besättningen över fyra månaders ålder är respektive 50 och 60, kan veterinären ensam verkställa värderingen. Hade i samma besättning åter jämväl funnits 4 nötkreatur, som skulle värderas, hade en värderingsman måst tillkallas. Enligt gällande regler torde värderingarna icke kunna överklagas. De sakkunniga avse icke att härutinnan föreslå någon ändring. Emellertid torde det böra åligga medicinalstyrelsen att före utbetalning av ersättning verkställa kontroll över värderingsmännens beräkningar. Även om dessa räknat för lågt i förhållande till de givna värderingsreglerna, bör till djurägaren oberoende av påminnelse utbetalas det högre belopp vartill hans förlust rätteligen bort uppskattas. Under senaste mul- och klövsjukeeepizooti uppgingo kostnaderna för värdering, d. v. s. ersättningar till värderingsmän, till över 50,000 kronor. Ifrågavarande förslag skulle alltså härutinnan medföra en viss besparing. I vilken omfattning förslaget kan åstadkomma minskade kostnader beträffande ersättning för nedslaktade djur, kan givetvis icke beräknas i förväg. 7—408374.

98 6. Förverkande av statsersättning m. m. Till förhindrande av missbruk av rätten till ersättning för förluster eller skada till följd av smittsam husdjurssjukdom har i epizootilagen 8 § andra stycket upptagits en bestämmelse därom att sådan ersättning skall vara förverkad, därest den som haft kostnaden eller lidit förlusten vållat densamma genom bristande vård om honom tillhöriga djur eller genom överträdelse av de till skydd mot ifrågavarande sjukdomar givna föreskrifter eller genom införande från utrikes ort av djur, som han visste eller hade anledning misstänka vara sjukt. I skrivelse den 20 januari 1940, vilken remitterats till de sakkunniga för utlåtande, har medicinalstyrelsen hemställt, att åt de sakkunniga måtte uppdragas att verkställa skyndsam utredning om icke till inskränkande av trafiken mellan danska och svenska landsbygden genom särskild kungörelse kunde stadgas, att i fall där strax före utbrott av mul- och klövsjuka personlig kommunikation med danska landsbygden förekommit, t. ex. av ägaren, hans familj eller gårdens folk eller från dansk landsbygd gäster emottagits, detta skulle medföra möjlighet till reduktion av utgående statsersättning vare sig fråga är om nedslaktning eller om isolering. Såsom skäl för framställningen har medicinalstyrelsen framhållit, att med hänsyn till risken för överförande till Skåne av mul- och klövsjukesmitta från Själlands landsbygd, där ett stigande antal sjukdomsfall inträffat under tiden före framställningens avlåtande, det vore av stor vikt, att personförbindelser mellan skånska och danska landsbygden inskränktes till det strängt nödvändiga. Givet är att en livlig trafik mellan danska och skånska landsbygden under tider av mul- och klövsjukeepizooti i Danmark innebär en icke ringa fara ur smittsynpunkt. Att åtgärder böra vidtagas för att i möjligaste mån förebygga denna risk synes de sakkunniga i hög grad önskvärt. Emellertid anse de sakkunniga den av medicinalstyrelsen antydda utvägen i sådant syfte icke helt lämplig. Ett stadgande av den innebörd som medicinalstyrelsen ifrågasatt torde kunna komma att få verkningar som lära framstå såsom obilliga och orättvisa. Det synes med skäl kunna ifrågasättas om icke ett dylikt stadgande med lika fog borde vinna tillämpning ifråga om den, som före utbrott av mul- och klövsjuka å sin gård besökt annan gård i trakt där muloch klövsjukeepizooti utbrutit. Det strider mot de sakkunnigas i det föregående framlagda förslag att lägga alltför stor hämsko på persontrafiken inom områden, som icke förklarats för skyddsområde. Stora svårigheter komma också att föreligga att i administrativ väg avgöra om en nedsättning eller förlust av ersättning bör förekomma. Medicinalstyrelsens framställning ger emellertid de sakkunniga anledning att upptaga frågan huruvida de förut omförmälda bestämmelserna i 8 § andra stycket epizootilagen rörande förverkande av ersättningen av statsmedel i vissa fall lämpligen böra bibehållas oförändrade i blivande epizootilagstiftning. Enligt vad de sakkunniga inhämtat ha bestämmelserna i fråga icke i något fall tillämpats. En anledning härtill torde vara att det i de flesta

99 fall, då tillämpningen kunnat komma i fråga, framstått såsom obilligt att hela ersättningen skall förklaras förverkad. Det torde såsom de sakkunniga redan antytt även vara förenat med svårigheter att i administrativ väg avgöra huruvida fullt godtagbara skäl föreligga för att förklara ersättningen av statsmedel förverkad. För såväl den enskilde djurägaren som myndigheterna innebär särskilt den nuvarande bestämmelsen, att ersättningen skall vara förverkad, därest djurägaren vållat kostnaden eller förlusten som skall ersättas genom bristande vård om honom tillhörigt djur, en alltför stor osäkerhet i fråga om när stadgandet bör vinna tillämpning. Det synes de sakkunniga ur såväl rättssäkerhets- som billighetssynpunkter mera tillfredsställande och lämpligt att spörsmålet om förlust av den statliga ersättningen avgöres av domstol. De sakkunniga vilja därför föreslå att de nuvarande bestämmelserna i 8 § andra stycket utgå och att i stället i 12 §, där ett stadgande nu finnes upptaget att förseelse mot epizootilagen eller enligt densamma meddelade bestämmelser straffas enligt strafflagen, införes ett nytt stycke av innehåll, att i de fall, där straff sålunda ådömes, domstolen tillika må förordna, att ersättning av statsmedel helt eller delvis skall vara förverkad. Domstolen får sålunda med stöd av den i målet förebragta utredningen bedöma huruvida skäl finnes att helt eller delvis förklara djurägaren förlustig ersättningen. För djurägaren föreligger häri en större trygghet att frågan icke avgöres utan att tillräcklig utredning förebragts och han blivit i tillfälle att framföra sina synpunkter. Det torde också vara ur rättssäkerhetens synpunkt mera tillfredsställande att förlusten endast inträffar i de fall då djurägaren gjort sig skyldig till straffbar förseelse. För att förhindra risken av smittspridning från Danmark torde medicinalstyrelsen vara oförhindrad att utfärda särskilda föreskrifter rörande de desinfektionsåtgärder, som djurägare vilka besökt Danmark skola underkasta sig vid hemkomsten. Skulle de underlåta att vidtaga dessa åtgärder och därför fällas till ansvar, kunna de på grund av nyssnämnda lagstadgande helt eller delvis gå miste om ersättning därest å gården skulle utbryta mul- och klövsjuka. I skrivelse den 19 november 1938 har länsstyrelsen i Östergötlands län hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande framläggande av förslag om höjning av straffmaximum för det i andra stycket andra punkten 19 kapitlet 17 § strafflagen behandlade fallet att sjuka ej kommer av gärningen. Med anledning härav har inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria i ämnet jämte utkast till lag om sådan ändrad lydelse av nämnda lagrum att straffet enligt andra stycket för det fall, att sjuka ej kommer av gärningen, bestämdes till böter eller fängelse, över promemorian jämte lagutkastet ha utlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter, som därvid i allmänhet lämnat lagutkastet utan erinran. Handlingarna i ärendet ha överlämnats till de sakkunniga. Jämväl de sakkunniga hysa den uppfattningen, att påföljderna vid förseelse mot föreskrifter för hindrande av spridning av smittsamma husdjurs-

100 sjukdomar mången gång icke stå i rimligt förhållande till den skada som därigenom kan uppkomma och den ekonomiska vinning överträdelsen stundom medför. Ifrågavarande lagrum torde emellertid jämväl i annat avseende kräva omarbetning, vilken lämpligast kunde ske i samband med vidtagande av mera omfattande ändringar i strafflagen. De sakkunniga ha därför övervägt om icke frågan nu kunde givas en tillfredsställande lösning på annat sätt än genom en skärpning av själva straffskalan. Man torde därvid främst böra taga hänsyn till sådana överträdelser av ifrågavarande bestämmelser som kunna medföra ekonomisk vinning. Detta syfte torde ernås därigenom att överträdelser, vilka innefatta olovlig införsel, utförsel eller annan förflyttning av djur, varor eller produkter som kunna bidraga till spridande av smitta, kunde medföra att sådan egendom eller dess värde förklarades förbrutet. På grund härav anse sig de sakkunniga böra föreslå, att, i analogi med föreskriften i 19 § 2 mom. förordningen den 10 maj 1940 (nr 373) angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur inom vissa områden, en förverkandeklausul av nu angiven innebörd upptages i 12 § epizootilagen. 7. Framställning om stats ersättning. I 8 § tredje stycket epizootilagen finnes upptagen föreskrift rörande den tid, inom vilken anspråk på ersättning skall vid talans förlust framställas hos vederbörande länsstyrelse. Denna tid h a r bestämts till tre månader. Kungl. Maj:t är likväl obetaget att för särskilt fall medgiva undantag från denna bestämmelse. Erfarenheten från senaste mul- och klövsjukeepizooti har visat att svårigheter i icke ringa utsträckning förelegat att inom den sålunda stadgade tiden framställa anspråk på ersättning. Detta förhållande föranledde de sakkunniga att i sitt förslag rörande ändrade grunder för ersättning av kostnaderna för smittrening i fråga om mul- och klövsjuka förorda en utsträckning av den tid inom vilken krav på ersättning skall framställas till sex månader efter bestämmelsens ikraftträdande. De sakkunnigas förslag i denna del godtogs även av statsmakterna. De sakkunniga finna sig därför nu böra föreslå att den i 8 § tredje stycket omförmälda preklusionstiden utsträckes från tre till sex månader. Av den föregående framställningen (fjärde avdelningen kap. I) framgår, att de sakkunniga förordat en centralisering av prövning och utbetalning av samtliga förevarande ersättningar till medicinalstyrelsen. Ansökan om ersättning torde därför hädanefter alltid böra ställas till medicinalstyrelsen.

SJÄTTE

AVDELNINGEN.

Anskaffande av arbetskraft, t r a n s p o r t m e d e l o c h m a t e r i e l av olika s l a g för e p i z o o t i b e k ä m p a n d e t . 1. Gällande bestämmelser; Enligt 7 § epizootilagen åligger det djurägare att vid förrättning, som företages på grund av lagen eller enligt densamma meddelade bestämmelser, ställa för honom tillgänglig arbetskraft till förfogande. I samma paragraf stadgas vidare att djurägaren skall ombesörja, att djur, om vilkets dödande jämlikt epizootilagen förordnats, avlivas samt att kropp av sådant djur eller av djur, som dött i någon i epizootilagen avsedd sjukdom eller efter skyddsympning, oskadliggöres på sätt medicinalstyrelsen föreskriver. Därest någon underlåter att skyndsamt fullgöra föreskriven åtgärd, skall densamma genom länsstyrelsens försorg verkställas på den försumliges bekostnad. I epizootikungörelsen, 3 § punkt 7, har ytterligare föreskrivits, att, därest djurägare icke tillhandahåller nödig arbetskraft för gravgrävning eller för utförande av annat arbete, som föranledes av i vederbörlig ordning meddelad föreskrift till bekämpande av i epizootilagen avsedd sjukdom, länsstyrelsen skall på hemställan av veterinär anmoda polismyndighet att skyndsamt tillkalla arbetsmanskap för arbetets utförande. Jämlikt 16 § 1 mom. epizootikungörelsen skall länsstyrelsen vid fara för utbrott av mul- och klövsjuka inom länet från vederbörande kommunalnämndsordförande, magistrat och stadsstyrelse infordra uppgift å inom kommunen eller staden bosatta personer, vilka vid utbrott av sjukdomen kunna anses lämpliga att utföra arbete såsom desinfektörer, vaktmanskap, slaktare m. m. ävensom upprätta samt till länsveterinären och vederbörande överveterinär översända förteckning å sådan personal. Tillika åligger det länsstyrelsen enligt punkt 5 i 3 § att i den omfattning som anses nödig föranstalta om effektiv bevakning av område, som förklarats smittat eller misstänkt för smitta, samt, där så finnes påkallat av förhållandena, söka utverka, att armén tillhörigt manskap med befäl och material i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i ärendet ställes till förfogande för vakthållning. 2. Arbetskraft för gravgrävning. De problem, som under senaste mul- och klövsjukeepizootien i fråga om anskaffande av arbetskraft särskilt påkallat uppmärksamhet och även vållat

102 vissa svårigheter, avse lämpligaste sättet att anskaffa arbetskraft för gravgrävning och desinfektion samt för vakthållning vid de spärrgränser som upprättats mellan olika landsändar. Vid epizootilagstiftningens tillkomst synes man närmast ha utgått från att gravgrävningen skulle komma att i de flesta fall ombesörjas av djurägaren och hans folk. Under den senaste epizootien visade det sig emellertid, att en dylik anordning i flera avseenden medförde olägenheter och svårigheter. Djurägarna saknade merendels tillräckligt med folk för att med erforderlig snabbhet få gravarna färdiga. I vissa fall fordrades fackutbildade arbetare för gravgrävningen, t. ex. då sprängningsarbeten befunnos erforderliga för att kunna få gravarna till stånd. Arbetare för att biträda djurägarens folk fingo därför ofta anskaffas från angränsande gårdar. Ur smittfarosynpunkt är det synnerligen olämpligt att på sådant sätt sammanföra den smittade gårdens folk med andra personer. För att undvika nu berörda olägenheter övergick man under den senaste epizootien i största möjliga utsträckning till att för gravgrävning helt anlita främmande arbetskraft som anskaffades genom myndigheternas försorg. I icke ringa omfattning anlitades härvid vägstyrelsernas folk. I den mån vägstyrelserna icke kunde ställa folk till förfogande, anskaffades erforderligt arbetsmanskap genom arbetsförmedlingarna. På flera ställen organiserades arbetslag, som förflyttades från gård till gård allt efter som smittan spred sig. De sakkunniga anse den praxis som sålunda utbildats vara ändamålsenlig. Särskilt lämpligt torde vara att, om en epizooti tagit något större omfattning och fråga således ej är om enstaka fall, för gravgrävningen anlita vägstyrelsernas arbetsfolk, vilka besitta vana vid arbete av ifrågavarande slag. Det lärer icke låta sig göra att under tid mellan epizootierna, vilka hos oss merendels uppträda med många års mellanrum, hålla någon mera permanent organisation eller beredskap i fråga om arbetskraften. Det torde emellertid böra ankomma på länsstyrelserna i hotade län att, då fara för epizooti är för handen, träda i förbindelse med vägstyrelserna i syfte att söka träffa överenskommelser att i behövlig utsträckning få anlita vägdistriktens arbetare för gravgrävning. I de fall där överenskommelser icke kunnat träffas med vägstyrelserna får det i första hand ankomma på vederbörande veterinär att anskaffa arbetsfolk och, där han icke är i stånd därtill, bör han äga hänvända sig till länsstyrelsen för att genom denna erhålla hjälp med anskaffandet. Under den senaste epizootien framfördes från vissa håll erinringar rörande de arbetslöner, som betalats för gravgrävningarna. Givet är att för detta arbete, vilket är av mera tillfällig natur och understundom måste företagas på övertid, ofta måste betalas högre arbetslöner än som under vanliga förhållanden skulle utgå för motsvarande arbete. De sakkunniga vilja dock understryka vikten av att största möjliga sparsamhet iakttages och torde det böra åligga medicinalstyrelsen, vilken enligt de sakkunnigas förslag skall handha utbetalningen av ersättningarna vid epizooti, att övervaka att sparsamhet iakttages och till vederbörande göra erforderliga påpekanden.

103 3. Personal för desinfektion. För att leda desinfektionsarbetet kan länsstyrelsen enligt 18 § epizootikungörelsen förordna särskild desinfektör. Enligt gällande bestämmelser utgår arvode till desinfektör av statsmedel med 15 kronor om dagen. Någon resekostnadsersättning utbetalas icke. Under den senaste epizootien ha svårigheter i allmänhet icke förefunnits att för ifrågavarande uppdrag erhålla användbara personer. För att underlätta anskaffandet av folk för ändamålet torde vara lämpligt att genom länsstyrelsernas försorg liksom hittills uppgöres en förteckning över personer, som vid utbrott av epizooti kunna vara villiga och lämpliga att förordnas såsom desinfektörer. Förordnande som desinfektör torde för undvikande av onödig omgång böra meddelas av vederbörande överveterinär i stället för av länsstyrelsen. Högre arvode än det hittills tillämpade ha de sakkunniga ej funnit anledning ifrågasätta i vidare mån än att medicinalstyrelsen bör lämnas befogenhet att, där så finnes nödvändigt, medgiva högre arvode än 15 kronor om dagen. Eftersom resekostnadsersättning icke utgår, torde nämligen särskilt i norra Sverige ett större arvode understundom bliva erforderligt. Såsom arbetsmanskap vid desinfektion har under senaste epizooti i stor utsträckning använts gårdens eget folk eller folk från trakten. Därjämte har härtill även anlitats folk som anskaffats genom arbetsförmedlingen i närmaste stad. Det tillvägagångssätt som hittills använts torde även i fortsättningen utan olägenhet kunna tillämpas. Att härutinnan i förväg vidtaga några beredskapsåtgärder låter sig svårligen göra. Anskaffandet av folk torde böra ske genom vederbörande veterinärs eller desinfektörs försorg. 4. Bevakningsmanskap. Anskaffande av bevakningsmanskap vid spärrgränser har under senaste epizootien ombesörjts av länsstyrelserna, som därtill även använt polispersonal inom länet. Merendels torde den anordnade bevakningen i varje fall vid länsspärrarna ha varit stationär vid de större förbindelselederna och upprätthållits under hela dygnet. Såsom de sakkunniga i annat sammanhang berört (andra avdelningen kap. IV) torde det icke vara behövligt att gränsspärrar i allmänhet upprättas mellan de olika länen. Kostnaderna för dessa spärrar blevo betydande och spärranordningarna torde icke ha medfört däremot svarande nytta. Möjligen torde en spärrgräns vara berättigad mellan de mera infekterade delarna av landet och de delar där sjukdomen icke vunnit någon större spridning. Frågan om upprättande av spärrgränser bör avgöras av medicinalstyrelsen. De sakkunniga anse det lämpligast att liksom hittills bevakningsmanskap anskaffas och förordnas av länsstyrelserna, vilka äro högsta polismyndighet i länen. Härtill torde böra anlitas den ordinarie polispersonal som finnes tillgänglig och i övrigt förordnas lämpliga personer, vilka tilläggas polismans rättigheter. Att för ifrågavarande ändamål använda militärmanskap

104 såsom epizootikungörelsen under vissa förhållanden förutsätter anse de sakkunniga däremot icke böra ifrågakomma. Bestämmelsen härom synes de sakkunniga kunna utgå ur kungörelsen. För att nedbringa kostnaderna för spärranordningarnas uppehållande vilja de sakkunniga ifrågasätta om det icke vore lämpligt att bevakningen vid spärrgränserna, i stället för att som hittills göras stationär och permanent dygnet runt, i viss omfattning och särskilt för mindre vägar anordnades i form av patrullering av vägarna vid olika tider på dygnet. Därest patrulleringen skedde å cykel eller motorcykel, torde ytterligare inskränkningar av bevakningspersonalens antal kunna ske. 5. Transportfordon. Frågan om anskaffande av lämpliga fordon för transport av kreatur till slakterierna vann under den senaste mul- och klövsjukeepizootien en tillfredsställande lösning. I allmänhet avhämtades kreaturen genom slakteriernas försorg i av dem iordningställda lastbilar. Genom enkla icke synnerligen kostbara anordningar hade dessa satts i ett sådant skick att djurtransporterna med dessa bilar icke kunde anses medföra någon allvarlig smittfara. Den 26 oktober 1938 meddelade medicinalstyrelsen föreskrifter rörande transportbilarnas utrustning och ställde medel (cirka 50 kronor per bil) till förfogande för utrustningen. Därefter medgav medicinalstyrelsen icke transporter av kreatur från smittade gårdar med andra bilar än sådana som av styrelsen godkänts för ändamålet. Denna bestämmelse utvidgades senare att gälla även kreatur från skyddsområden. I vissa länder, t. ex. Schweiz, har praktiserats att anskaffa specialbyggda bilar för ifrågavarande ändamål. Med hänsyn till kostnaderna skulle det icke låta sig göra att i vårt land, där i varje fall i södra Sverige kreatursbesättningarna mången gång äro ganska stora och transporterna sålunda skulle kräva ett mycket stort antal bilar, anskaffa särskilda bilar för detta ändamål. Det inom vårt land under senaste mul- och klövsjukeepizootien tillämpade förfaringssättet torde även i fortsättningen böra tillämpas. Det är emellertid av synnerlig vikt att medicinalstyrelsen i tid — när fara för epizooti föreligger — utfärdar bestämmelser om hur bilar, vilka skola transportera kreaturen till slakterierna, skola vara beskaffade för att kunna bliva för ändamålet godkända. I de förslag till råd och anvisningar jämte föreskrifter till bekämpande av smittsam mul- och klövsjuka som utarbetats av de sakkunniga återfinnas jämväl närmare anvisningar hur dylika bilar lämpligen böra vara beskaffade. Kostnaderna för bilarnas iståndsättande anse de sakkunniga böra vila på vederbörande bilägare. Staten torde icke utan vägande skäl härför böra ikläda sig någon ersättningsskyldighet. 6. Nedslaktning av kreatur; utrustning av slakterier. Nedslaktningen av kreaturen under den tid nedslaktningsförfarandet tilllämpades under den senaste mul- och klövsjukeepizootien synes i allmänhet ha skett med tillräcklig snabbhet för att trygga förfarandets effektivitet. I

105 flertalet fall har nedslaktningen kunnat ske inom 24 timmar efter sjukdomens konstaterande. I övriga fall har nedslaktningen i allmänhet ägt rum inom 36 timmar från det sjukdomen blivit fastställd. Endast i undantagsfall ha mer än 36 timmar förflutit mellan sjukdomens konstaterande och nedslaktningen. Dessa förhållanden framgå närmare av nedanstående tablå. L ä n

Antal besättningar Antal besättningar Antal besättningar slaktade inom slaktade inom slaktade inom 36—48 timmar 24—36 timmar 24 timmar

Kristianstads

5 Malmöhus

6 Hallands

2 Älvsborgs

1 Jönköpings

9 7

Göteborgs och Bohus

12 Blekinge

6 Kronobergs

9 Skaraborgs

5 Kalmar

2 Gotlands Östergötlands

1 1

Södermanlands Summa besättningar

14 Av tabellen framgår att i Malmöhus län antalet besättningar som slaktats först senare än inom 24 timmar är ej mindre än 201. Det må emellertid framhållas att de flesta av de sent verkställda nedslaktningarna inträffade under november månad 1938, då antalet nya sjukdomsfall per dag redan hunnit bli betydande. I själva verket hade epizootien då vunnit en sådan utbredning, att det, med hänsyn bland annat till svårigheterna att medhinna nedslaktningen inom skälig tid, ifrågasatts att frångå nedslaktningsförfarandet. Huruvida nedslaktningsförfarandet skulle kunnat på ett tillfredsställande sätt genomföras i samma forcerade tempo även om detsamma bibehållits under hela epizootien inom hela landet, är alltså tvivelaktigt. Slakteriernas möjlighet att taga emot infekterade besättningar äro ej outtömliga. Visserligen är en under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning jämlikt 6 § epizootilagen skyldig att taga emot mul- och klövsjukedjur. Emellertid kan på grund av arbetstidslag och begränsad tillgång på yrkeskunnigt folk det föreligga godtagbara skäl för ett slakteri att avböja emottagandet av sådana djur. Likaså må erinras, att antalet slakterier inom länen icke är så stort att de vid forcerad slakt räcka till. I mitten av november 1938 anmälde också överveterinärerna i Skåne, att slakterierna hade svårigheter att taga emot och snabbt avverka infekterade besättningar. Förhållandet synes dock i viss mån ha berott på att endast en del slakterier kommit till full använd-

106 ning. Genom ett bättre utnyttjande av de olika slakterierna synas dylika svårigheter kunnat i viss mån undvikas. De sakkunniga vilja i detta sammanhang framhålla, att vissa hygieniska förbättringar i slakteriernas utrustning för nedbringande av smittrisken under slakt i anledning av mul- och klövsjuka torde böra genomföras. Vid vissa slakterier är sålunda platsen framför slakteriet där djuren avlastas icke belagd med sådant ämne (cement eller asfalt), att effektiv rengöring och desinfektion kan verkställas. Likaledes torde på vissa håll saknas tillfredsställande omklädnadsrum för den personal som sysslar med mul- och klövsjukeslakten. För att kunna anses godtagbara vid dylik slakt böra omklädnadsrummen vara indelade i helt skilda avdelningar, av vilka den ena användes för desinfektion och avtagande av de under slakten begagnade kläderna samt den andra för påtagande av rena kläder. Bristen på dylika anordningar torde medföra en icke ringa smittrisk. Av särskild vikt i detta sammanhang är också, att slakteriet har tillgång på erforderlig personal samt att möjligheter förefinnas till tillfredsställande isolering mellan lokaler som användas för vanlig slakt och sådana utrymmen som behöva tagas i anspråk för slakt av djur som härröra från smittade gårdar. Enligt de sakkunnigas förmenande bör det åligga de offentliga slakthusen samt de andra under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar, vilka jämlikt 6 § epizootilagen äro skyldiga att ställa lokal och personal till förfogande för nedslaktning, att vara utrustade med av de sakkunniga i det föregående nyss omfönnälda anordningar. Det torde böra ankomma på medicinalstyrelsen att för godkännande av kontrollslakteri fordra att tillfredsställande anordningar i sådant hänseende finnas. Detta lärer redan nu kunna ske med tillämpning av kungörelsen den 30 november 1934 angående kontrollslakterier. För vinnande av full tydlighet i detta hänseende vilja emellertid de sakkunniga föreslå att uttryckliga stadganden upptagas i 2 § nämnda kungörelse. En mindre jämkning i 6 § epizootilagen torde även böra ske till vinnande av en klarare formulering av bestämmelserna i ämnet. Någon ändring i den för statsinspektören för köttkontrollen utfärdade instruktionen (den 23 december 1914, nr 505) torde däremot ej behöva vidtagas. Instruktionen ålägger nämligen denne befattningshavare att bland annat tillse, att offentliga slakthus, köttbesiktningsanstalter samt exportslakterier och andra enskilda under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar äro inrättade på föreskrivet sätt och att driften därstädes uppehälles i enlighet med veterinärhygienens fordringar och de föreskrifter, vilka må vara härutinnan utfärdade av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen. Under den senaste mul- och klövsjukeepizootien fingo endast friska djur föras till slakteri, medan de angripna djuren nedslaktades å den smittade gården och omedelbart därefter nedgrävdes å platsen. Av dessa senare djur ha alltså icke någon del kommit till användning. I allmänhet uppgår antalet av dessa djur till en icke obetydlig del av totala djurantalet i besättningen. I vissa främmande länder har man även i viss omfattning tillvaratagit

107 de av sjukdomen angripna djuren. Sådana djur nedslaktas nämligen där vid slakterier som äro utrustade med destruktionsanläggning, och olika delar av djuren kunna sedan användas för tekniskt bruk (tekniskt fett, gödningsämnen m. m.). Transporten av de sjuka djuren från den smittade gården till slakteriet är givetvis förenad med stora risker för vidare spridning av virus och måste därför omgärdas med ytterligt noggranna försiktighetsmått. I vårt land med många från slakterierna långt avlägsna gårdar torde ett dylikt förfarande knappast kunna komma till allmän användning. Om de sakkunniga sålunda närmast utgått från att det i detta hänseende icke bör vidtagas någon ändring i senast tillämpade förfarande, synes det dock angeläget att medicinalstyrelsen har sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål. Visar det sig nämligen vid en kommande epizooti då nedslaktningsförfarandet i större omfattning kommer till användning, att en mera avsevärd del av de sjuka djuren i en eller annan trakt utan olägenhet skulle kunna nedslaktas vid ett slakteri som är utrustat med destruktionsanstalt, bör denna möjlighet givetvis prövas. 7. Anskaffning av materiel. Av icke ringa ekonomisk betydelse vid bekämpandet av en mera omfattande epizooti är att anskaffningen av erforderlig materiel av olika slag, framför allt för desinfektion, i möjligaste mån rationaliseras och förbilligas. Under den senaste mul- och klövsjukeepizootien synas vissa erinringar med fog ha riktats mot anskaffningen av nödig desinfektionsmateriel. I stor utsträckning torde dessa förnödenheter, i varje fall under epizootiens tidigare skede, ha inköpts av vederbörande veterinär i närmast tillgängliga detaljaffär i den omfattning som för tillfället behövdes. Icke heller synes skälig sparsamhet med desinfektionsmaterielet på alla håll ha iakttagits. Under en senare del av epizootien tillkallades en särskild sakkunnig person att biträda medicinalstyrelsen bland annat med upphandlingsproblemets ändamålsenligas te lösande. Enligt 16 § 1 mom. epizootikungörelsen skall länsstyrelsen vid fara för utbrott av mul- och klövsjuka inom länet infordra och pröva anbud å leverans av smittreningsmedel samt översända förteckning å godkända leverantörer till tjänsteveterinärerna inom länet. Att under tid, då epizooti ej hotar eller är rådande, vidtaga några mera vittgående beredskapsåtgärder i fråga om materielanskaffning låter sig knappast göra. Uppläggning av förråd att tillgripas vid behov medför enligt de sakkunnigas uppfattning flera olägenheter av den art att ett dylikt förfarande icke kan rekommenderas. För att övervaka och tillse dylika förråd skulle särskild arbetskraft få avlönas. En del av de varor vilka behövas för desinfektion, ej endast desinfektionsmedel utan även t. ex. gummihandskar och gummirockar, förfaras vid längre magasinering. Veterinärvetenskapens utveckling kan medföra att upplagd materiel blir omodern eller bör ersättas av nya och mera effektiva medel.

108 Vissa åtgärder anse de sakkunniga emellertid kunna vidtagas för att vinna rättelse i de mindre tillfredsställande förhållanden som förekommit i fråga om materielanskaffningen. Sålunda vilja de sakkunniga förorda att införskaffandet av anbud å desinfektionsmedel då fara för epizooti hotar och övriga förberedande åtgärder för materielens anskaffande centraliseras till medicinalstyrelsen. Det torde kunna förutsättas att medicinalstyrelsens vanligen tillgängliga arbetskrafter icke kunna anlitas för ifrågavarande ändamål vid sidan av sitt dagliga arbete. Styrelsen torde därför böra lämnas tillstånd att för vidtagande av åtgärder för dylik materielanskaffning anställa en särskild person, som skulle ha att infordra anbud från olika firmor om leverans av materiel som behöves i större omfattning samt att förhandla om leveransvillkor. Vidare borde han undersöka möjligheten av att anskaffa lämpliga lokaler för materielens förvarande samt övriga lokaler, som kunna behövas vid en större epizooti. över huvud synes ifrågavarande person böra under medicinalstyrelsens överinseende vidtaga alla sådana förberedande åtgärder som kunna underlätta materielanskaffningen i händelse av en kraftigare epizooti. Sedan epizootien tagit större omfattning bör, såsom de sakkunniga i annat sammanhang närmare utvecklat, en särskild nämnd kunna tillsättas för handhavande av ledningen av kampen mot epizootien. I denna nämnd må kunna ingå den särskilda tjänsteman, som handhar materielanskaffningen. Genom att anskaffningen i möjligaste mån handhas centralt vinnes bättre överblick om vad som behöves och fördelaktigare villkor kunna erhållas. Efter epizootiens slut torde medicinalstyrelsen böra, därest tillgängliga arbetskrafter icke kunna användas, anlita lämplig person att taga hand om överbliven materiel och antingen försälja densamma eller ock ordna med dess lämpliga bevarande. De medel som äro erforderliga för ifrågavarande tjänstemäns avlönande torde kunna disponeras ur det allmänna anslag, som finnes för täckande av utgifterna för epizootiens bekämpande. I detta sammanhang vilja de sakkunniga erinra om att inom försvarsdepartementet tillkallade sakkunniga i ett den 20 januari 1940 avgivet betänkande angående omorganisation av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse m. m. (stat. off. utr. 1940: 2) bland annat behandlat vissa medicinalstyrelsen berörande materielfrågor. Närmast för att tillgodose beredskapssjukhusens behov men jämväl för tryggande av rikets allmänna försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel har medicinalstyrelsen, som tidigare endast haft att svara för de statliga sinnessjukhusens utrustning, vidtagit vissa upphandlingsåtgärder. I detta arbete biträdes medicinalstyrelsen av särskilda jämlikt av Kungl. Maj:t den 6 oktober 1939 lämnat bemyndigande tillkallade sakkunniga, den s. k. materielnämnden. Arméförvaltningens sjukvårdstyrelse har funnit det ändamålsenligt att viss för arméns krigssjukhus erforderlig sjukvårdsmateriel anskaffades i berörda sammanhang och för den skull efter överenskommelse med medicinalstyrelsen ställt vissa belopp till denna styrelses förfogande att användas till inköp för arméns räkning. Nämnda sakkunniga förmena, att man borde ordna en central upphand-

109 lings- och omsättningsverksamhet. För ändamålet erfordras ett organ med uppgift att tillgodose såväl militära som övriga statliga behov. Detta organ kan väl tänkas upprättat som en fristående institution, men övervägande skäl torde tala för att det inordnas i medicinalstyrelsen som en särskild byrå eller eventuellt som en avdelning under styrelsens beredskapsbyrå. Med hänsyn till de särpräglade arbetsuppgifter, detta organ skulle få sig anförtrodda, ville det likväl synas, som om en särskild byrå vore att föredraga. Åt denna byrå skulle alltså anförtros upphandling och omsättning av sjukvårdsmateriel för försvarsväsendets och de civila statssjukhusens räkning. Inrättas, som här föreslagits, inom medicinalstyrelsen en särskild byrå eller byråavdelning för anskaffande av materiel, synes det epizootisakkunniga naturligt att jämväl anskaffningen av materiel, som erfordras för bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar, handhaves av denna byrå eller avdelning. Självfallet bör härvid intimt samarbete äga rum med veterinärbyrån.

SJUNDE

AVDELNINGEN.

Internationellt samarbete. 1. Allmänna synpunkter. De erfarenheter, som under tidernas lopp gjorts i fråga om förekomsten av och kampen mot smittsamma husdjurssjukdomar, giva tydligt vid handen, att ett bekämpande av en epizooti inom ett visst land icke helt kan nå önskad verkan genom vidtagande enbart inom detta land av härför erforderliga åtgärder. Hur effektiva än dessa åtgärder i och för sig må ha varit, kvarstår nämligen alltid risken att farsoten genom smittspridning från ett närgränsande, av sjukdomen angripet land skall återuppblossa, därest icke inom grannlandet åtgärder av motsvarande eller liknande slag vidtagas. Vad särskilt beträffar den utomordentligt smittsamma mul- och klövsjukan är det uppenbart, att gränserna länderna emellan icke i regel utgöra något hinder för sjukdomens spridning från ett land till ett annat. Enligt vad tidigare erfarenheter visat, lärer ett utrotande av denna farsot ha varit betydligt lättare i de länder, som legat något vid sidan av den internationella samfärdselns stråkvägar. Med hänsyn till den stegrade utvecklingen på kommunikationsväsendets område lärer emellertid den fördel härutinnan, som dessa länder sålunda ägt framför andra, allt mer minskas. Intresset att med alla till buds stående medel bekämpa de smittsamma husdjurssjukdomarna torde följaktligen vara gemensamt för samtliga stater. Det är således av stor vikt att de skilda länderna genom utbytande av erfarenheter på här ifrågavarande område eller på annat sätt stödja varandra i denna kamp. Frågan om ett internationellt samarbete i kampen mot epizootierna är fördenskull ett spörsmål av stor betydelse. Ett dylikt samarbete har ock förefunnits sedan ett flertal år tillbaka genom förmedling av ett för detta ändamål inrättat särskilt organ. År 1927 grundades nämligen en internationell byrå för smittsamma husdjurssjukdomar med säte i Paris (Office internationale des epizooties), i vilken byrå även Sverige är representerad. Vid å nämnda byrå en gång varje år förekommande sammanträden avhandlas, förutom viktiga organisatoriska frågor rörande den sanitära veterinära organisationen, som ha aktuellt intresse och äro av ekonomisk betydelse, även frågan om kampen mot smittsamma farsoter bland husdjuren. Byrån förbereder alla frågor till sammanträdena samt publicerar varje år utförliga förhandlingsprotokoll jämte originalavhandlingar och sanitära meddelanden, avseende bland annat internatio-

Ill nella överenskommelser i fråga om kampen mot farsoter, redogörelser för lagar och förordningar beträffande smittsamma husdjurssjukdomar inom de olika länderna o. d. Byrån publicerar dessutom en statistik rörande förekomsten av dessa sjukdomar i samtliga länder, vilken publikation utkommer med 4 häften om året. Huvudtemat vid överläggningarna har under de senare åren alltid varit mul- och klövsjukan, då denna farsot mer än någon annan fordrar ett internationellt samarbete i syfte att, när sjukdomen inträffar någonstädes i Europa, söka kväva densamma i dess linda. För Sveriges och Danmarks vidkommande etablerades ett direkt samarbete för bekämpande av mul- och klövsjukan genom en överenskommelse, som härutinnan träffades mellan de båda länderna den 10 juni 1938. Då erfarenheterna från tidigare mul- och klövsjukeepizootier givit vid handen, att sjukdomens utbrott i vårt land i regel förorsakats av smittöverföring från Danmark och då de förluster och kostnader såväl för det allmänna som för enskilda, vilka sjukdomens uppträdande medförde, alltid måste befaras bliva betydande, var det för Sveriges del ett uppenbart och starkt intresse att sjukdomen såvitt möjligt hejdades i Danmark. Det var fördenskull ur svensk synpunkt angeläget att mul- och klövsjukekampanjen därstädes bedrevs på möjligast effektiva sätt och framför allt att nedslaktningsmetoden — som vid föregående epizootier plägat tidigare övergivas i Danmark än vad fallet varit hos oss — hölls vid makt så länge överhuvud taget den epizootologiska situationen gjorde detta påkallat. Det låg således i Sveriges intresse att på vissa villkor och under förutsättning av ömsesidighet lämna Danmark ekonomiskt bistånd till möjliggörande av ett förlängt bekämpande därstädes av mul- och klövsjukan medelst användande av nedslaktningsmetoden. Sedan med utgångspunkt från detta betraktelsesätt förberedande överläggningar ägt rum mellan representanter för medicinalstyrelsen i Sverige och veterinärdirektoratet i Danmark, beslöt Kungl. Maj:t den 22 april 1938 att förhandlingar skulle upptagas med ombud för danska regeringen. Dessa underhandlingar resulterade i den ovan omförmälda överenskommelsen den 10 juni 1938 mellan de båda ländernas regeringar, överenskommelsen innehöll i huvudsak följande: Då fall av mul- och klövsjuka uppträdde i ettdera av de två länderna vore det andra landet förpliktat att bidraga till utgifterna för sjukdomens bekämpande. Denna bidragsskyldighet avsåge endast av statsmedel utgående ersättningar för inlösen av nedslaktade djur (slaktersättning), däremot icke kostnader för djurens nedslaktning och nedgrävning och ej heller kostnader för desinfektion och serumbehandling, veterinärers resor eller andra utgifter för sjukdomens bekämpande. Bidragsskyldigheten inträdde då slaktersättningarna överstege 800 000 danska kronor. Bidraget utginge med belopp motsvarande 40 procent av vad som i slaktersättningar översköte nämnda summa intill en sammanlagd slaktersättningskostnad av 1 800 000 danska kronor samt därefter med 50 procent. Skulle under bidragstiden mul- och klövsjuka uppträda jämväl i det bidragsgivande landet, skulle — sedan slaktersättningarna därstädes uppnått ett belopp av 800 000 danska kronor —• å det upplöpande bidragsbeloppet avräknas ett belopp motsvarande 40 respektive 50 procent av de slaktersättningar, som utginge i det bidragsgivande landet. Den totala bi-

112 dragssumman från det ena landet till det andra begränsades till högst 500 000 danska kronor. Intill dess detta maximum nåddes vore det bidragsmottagande landet förpliktat att, därest icke mellan de båda ländernas regeringar annan överenskommelse träffades, fullfölja tillämpningen av nedslaktningsmetoden. Såframt de båda ländernas regeringar vid den tidpunkt, då nämnda bidragsmaximum nåddes, vore eniga om att alltjämt fortsätta med nedslaktning, kunde den totala bidragssumman höjas till 1 miljon danska kronor. De två ländernas veterinära bestämmelser berördes icke av överenskommelsen, överenskommelsen, som omedelbart trädde i kraft, gällde intill utgången av mars månad 1939. För att bereda medel till de utgifter, som för Sveriges vidkommande kunde föranledas av ifrågavarande överenskommelse, anvisade riksdagen under riksstatens nionde huvudtitel för budgetåret 1938/39 ett särskilt förslagsanslag å 850 000 kronor. Någon utbetalning från nämnda anslag har icke ägt rum. Genom att mul- och klövsjuka jämväl uppträdde i Sverige, blevo nämligen i enlighet med överenskommelsen de i de båda länderna utbetalda slaktersättningarna kvittade mot varandra. Vid det sammanträde, som 1938 hölls med den i det föregående omförmälda internationella byrån för smittsamma husdjurssjukdomar, togo de närvarande ombuden med stort intresse del av det samarbete, som sålunda vid nu angivna tillfälle etablerats mellan Sverige och Danmark, i kampen mot mul- och klövsjukan. En fråga, som på senare tid trängt allt mer i förgrunden i den allmänna diskussionen rörande medel mot mul- och klövsjukan, är spörsmålet om vaccinering av nötkreatur i förebyggande syfte. Denna fråga var också såsom redan i det föregående (sid. 51 och 53) omförmälts föremål för uttalanden vid det sammanträde med nyssnämnda byrå, som hölls under tiden 30 maj—3 juni 1939 i anledning av de rapporter, som till byrån influtit från de statliga forskningsanstalterna i tre olika länder över resultaten av de senaste försöken att vaccinera kreatursbesättningarna mot ifrågavarande farsot. Enligt vad som framgår av dessa uttalanden ansågs det nödvändigt att den praktiska lösningen av frågan rörande framställningen och användningen av mul- och klövsjukevaccin reglerades genom en internationell överenskommelse. Beslutet härom betingades av det förhållandet, att alla stater visat sig vara fullt eniga om lämpligheten att använda den förebyggande vaccineringsmetoden i kampen mot mul- och klövsjuka. Med hänsyn till vikten av att en internationell överenskommelse för nu ifrågavarande ändamål komme till stånd med största skyndsamhet överlämnades från den internationella byrån redan under sommaren 1939 till den delegat som från Sverige deltog i 1939 års sammanträde en plan, innefattande vissa grunder för ett internationellt samarbete på området och för hållande av konferenser i sådant syfte. Det synes de sakkunniga önskvärt, att, så snart förhållandena det medgiva, sådana konferenser komma till stånd och att Sverige giver sin anslutning till desamma. Här m å vidare erinras därom, att den massvaccination av nötkreatur mot mul- och klövsjuka, som — på sätt tidigare framhållits — ägde rum i Skåne

113 sommaren 1939 näppeligen kunnat genomföras därest ej möjlighet förelegat att genom förmedling av veterinärdirektoratet i Köpenhamn erhålla den för ändamålet erforderliga mängden vaccin från det danska försökslaboratoriet å Lindholm. Frågan om möjligheten att jämväl i fortsättningen erhålla behövlig kvantitet mul- och klövsjukevaccin från Danmark icke blott för Sveriges vidkommande utan även för tillgodoseende av behovet härav i Norge och Finland var föremål för övervägande vid den konferens mellan representanter för de fyra nordiska länderna, som avhölls i Stockholm den 24 maj 1939. Härvid berördes jämväl de olika ländernas önskemål om erhållande av immunserum mot denna sjukdom. Vid konferensen underströks även vikten av att underhandlingar skedde i syfte att ernå överenskommelse rörande gemensamt bekämpande vid farsotens framtida uppträdande i Danmark och Sverige. Preliminära diskussioner om formerna för sådant samarbete ha även ägt rum vid det besök i Danmark, som vissa av de sakkunniga företagit under juli månad 1940. Slutligen må här framhållas, att frågan om ett samarbete de olika europeiska länderna emellan för åstadkommande av ett effektivt bekämpande av mul- och klövsjukan var föremål för uttalanden jämväl vid den internationella lantbrukskongressen i Dresden sommaren 1939. Vid denna kongress, varest ett flertal mul- och klövsjukespecialister från olika länder voro samlade, underströks särskilt betydelsen av ett dylikt samarbete. I anslutning till de synpunkter, som därvid framfördes, enades man om följande uttalande. »Enär vid den utomordentligt smittsamma mul- och klövsjukan gränserna länderna emellan i regel icke utgöra något hinder för farsotens spridning från ett land till ett annat, och ett utbrott av sjukdomen i ett land därför också alltid utgör ett hot för grannländerna, är det av allra största betydelse, att alla länder som beröras av saken enas om ett gemensamt kampsätt emot sjukdomen och fatta beslut i enlighet därmed.» 2. Framställning av vaccin. Enligt de sakkunnigas uppfattning synes påkallat, att — med hänsyn till numera vunna resultat av vaccineringsmetoden — densamma för framtiden kommer i tillämpning i Sverige. Fråga uppstår då på vilket sätt framställningen av den härför erforderliga mängden vaccin bäst skall kunna säkerställas. De utvägar som härutinnan stå till buds torde vara antingen att ett särskilt institut för vaccinframställning inrättas inom landet — vid vilket institut jämväl forskning på mul- och klövsjukans område skulle bedrivas — eller ock att avtal om leverans av vaccin träffas med de institutioner i utlandet, vilka framställa dylikt vaccin, nämligen statliga forskningsanstalten å Riems i Tyskland och det danska försökslaboratoriet på ön Lindholm. Det vore givetvis u r flera synpunkter önskvärt om ett institut för muloch klövsjukeforskning och vaccinframställning kunde upprättas inom vårt land. Därest ett dylikt institut komme till stånd, skulle detta självfallet 8—408374.

114 medföra ökade och förbättrade möjligheter för utrönande av smittämnets natur, de skilda smittvägarna, olika djurs mottaglighet för sjukdomen m. m., allt tillgångar av värde i kampen mot farsoten. Härutöver skulle behovet på sera och vacciner kunna täckas och landet således kunna göra sig oberoende av import från utlandet av dessa bekämpningsmedel. Vidare skulle möjlighet förefinnas att ytterligare utexperimentera och eventuellt förbättra det hittills såväl i utlandet som inom det egna landet prövade vaccineringsförfarandet. Vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål föreligga emellertid åtskilliga andra omständigheter, vilka närmast äro av beskaffenhet att åtminstone för närvarande tala mot realiserandet av tanken på anordnandet av en dylik institution. Inrättandet av ett institut för, bland annat, framställning av vaccin komme sålunda att bliva förenat med högst avsevärda kostnader för statsverket. Enbart utgifterna för uppförande och inredning av erforderliga laboratoriebyggnader, destruktionsanstalter m. m. torde uppgå till betydande belopp. Härtill komma lönekostnader för vetenskapsmän, inklusive laboratorie- och vårdarpersonal, samt övriga driftkostnader. En annan omständighet, som man ej heller torde böra bortse från, är att framställningen av utgångsmaterial i form av naturvirus genom tungympning — den enda för närvarande tillförlitliga metoden — fordrar en ganska stor myckenhet av djur. Såsom exempel härå må nämnas, att på Lindholm stallar nu äro iordningställda för 166 djur och att på Riems utrymmen finnas för 800 djur. Enbart djuranskaffningen torde sålunda betinga ej oväsentliga kostnader, kostnader vilka för övrigt äro av fortlöpande natur. Vad beträffar behovet av ett institut för forskning på mul- och klövsjukans område torde vidare böra erinras därom, att i den vid 1939 års riksdag beslutade nybyggnadsplanen för statens veterinärbakteriologiska anstalt hänsyn jämväl tagits till inrättandet av en avdelning för virusforskning i allmänhet. Då denna avdelning skulle kunna omfatta forskning jämväl beträffande mul- och klövsjuka, kan i frågasättas lämpligheten av att ett självständigt forskningsinstitut härför inrättas. Statistiken rörande frekvensen av epizootier ådagalägger slutligen, att vårt land i olikhet med vad fallet är i vissa andra länder under långa perioder är helt befriat från mul- och klövsjuka. Behovet av vaccin är fördenskull tämligen oregelbundet. Med häsyn till mul- och klövsjukans frekvens inom Tyskland och Danmark finnes däremot i dessa länder så gott som ständigt behov av större eller mindre mängder vaccin. Om vaccinproduktionen skall lämna tillfredsställande resultat, torde förutsättas att verksamheten är i gång utan avbrott och med ständigt beaktande av nyvunna erfarenheter på området. Produktionen kan sålunda svårligen helt nedläggas för att sedan vid behov upptagas. På grund härav och då vaccinet i dess nuvarande form ej kan lagras mer än en kortare tid, vore det givetvis en fördel om vaccinframställningen koncentrerades till länder, där åtgången av detsamma är mer permanent.

115 Med hänsyn till nu anförda omständigheter ha de sakkunniga ansett det böra undersökas, huruvida vårt behov av vaccin kunde säkerställas icke genom ett inhemskt institut utan genom leveranser utifrån. Närmast hade det varit de sakkunnigas uppfattning att avtal bort träffas om sådana leveranser med danska staten. Därvid kunde måhända jämväl undersökas, om icke ett gemensamt forskningsinstitut kunde skapas. För att preliminärt undersöka möjligheterna till samarbete med Danmark i detta hänseende ha vissa av de sakkunniga vid förut omnämnda studieresa i Danmark besökt försökslaboratoriet på ön Lindholm samt danska statens seruminstitut i Köpenhamn. Därvid fördes också vissa förberedande förhandlingar med danska veterinärdirektoratet. I närvarande läge ha de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra tillsvidare slutföra utredningsuppdraget i denna del utan torde i ett senare sammanhang få därom avgiva särskilt utlåtande. 3. Framställning av serum. I kampen mot mul- och klövsjukan är det såsom tidigare framhållits nödvändigt att äga tillgång till icke blott vaccin utan även serum. För framställning av sistnämnda slag av bekämpningsmedel ha hittills disponerats utrymmen inom hushållningssällskapets i Malmö lokaler. Den värdefulla apparatutrustning och annan material, som redan nu finnes tillgänglig för ändamålet, är av sådan omfattning, att den enligt de sakkunnigas mening torde vara tillräcklig, när det gäller att tillgodose det inhemska behovet av rekonvalescentserum. Härtill kommer, att erfaren och kunnig personal lätt finnes att tillgå vid sällskapets laboratorium. Av stor vikt är naturligtvis, att de nuvarande anordningarna för serumframställning kunna bibehållas för att omedelbart finnas till hands när så skulle behövas. De sakkunniga ha inhämtat, att utsikter finnas för träffande av avtal med hushållningssällskapet om att de lokaler, som för närvarande disponeras för nu ifrågavarande ändamål, ävensom det mul- och klövsjukelaboratorium, som finnes inrett i sällskapets byggnader, kunna göras tillgängliga även för framtiden. Avtal av sådan innebörd synes, om så kan ske, böra genom medicinalstyrelsen träffas med hushållningssällskapet. Möjlighet borde därvid beredas statens veterinärbakteriologiska anstalt att vid fall av behov övertaga laboratoriet i Malmö för beredningen av sera. Det synes jämväl kunna ifrågasättas, huruvida icke ett ambulatoriskt laboratorium borde inrättas, vilket skulle stationeras på de platser där dess verksamhet för tillfället vore mest erforderlig.

ÅTTONDE

AVDELNINGEN.

Special motiv. 1. Inledning. De förslag till ändringar i gällande epizootilagstiftning som de sakkunniga ansett sig böra föreslå äro icke av mera omfattande beskaffenhet. Den verkställda utredningen har tvärtom enligt de sakkunnigas förmenande givit vid handen, att den lagstiftning i ämnet, som tillkom genom statsmakternas beslut år 1935, i allt väsentligt är uppbyggd på principer, vilka äro väl ägnade att möjliggöra att bekämpa de sjukdomar varom här är fråga på ett effektivt och smidigt sätt. Det må i detta sammanhang erinras, att de bestämmelser som reglera huvuddragen av bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna samt de enskilda djurägarnas och andra av bestämmelserna berörda personers rättigheter och skyldigheter, med hänsyn till dessa bestämmelsers vikt och betydelse, upptagits i en av riksdagen godkänd epizootilag. I en av Kungl. Maj:t i administrativ väg utfärdad kungörelse ha meddelats sådana tillämpningsföreskrifter till lagen, som äro av mera allmängiltig eller ingripande beskaffenhet. Sådana detaljbestämmelser rörande bekämpandet åter, som huvudsakligen äro av rent veterinär natur och med hänsyn härtill icke sällan i samband med nya rön på det veterinärvetenskapliga området äro i behov av ändringar eller ock ordningsföreskrifter, ha avsetts skola i största möjliga mån fastställas av medicinalstyrelsen och vederbörande länsstyrelse. Denna indelning av författningsbestämmelserna ha de sakkunniga ansett ändamålsenlig och fördenskull bibehållit i sitt förslag. Om de sakkunniga alltså i regel icke funnit sig böra föreslå några ändringar av principiell eller mer genomgripande natur i gällande lagstiftning, ha dock — som den föregående framställningen utvisar — erfarenheterna från de senaste epizootierna ådagalagt, att åtskilliga ändringar såväl i lagen som i kungörelsen nu böra vidtagas. De föreslagna ändringarna, som till stor del avse detaljer i bekämpandet, sammanhänga ofta intimt med sådana tillämpningsföreskrifter till författningarna, som böra meddelas av medicinalstyrelsen och länsstyrelserna. Med hänsyn till det nära sambandet mellan de olika föreskrifterna och på grund av den betydelse för ett effektivt bekämpande, som de av medicinalstyrelsen och länsstyrelserna utfärdade bestämmelserna äga, ha de sakkunniga ansett sig böra i detta sammanhang utarbeta jämväl förslag till så-

117 dana detaljbestämmelser beträffande den sjukdom, som i detta sammanhang torde äga största betydelsen, nämligen mul- och klövsjuka. Förslag i sistnämnda hänseende fogas till betänkandet såsom bilaga. 2. Lag om ändring av vissa delar av epizootilagen. 3 § 2 mom. Ändringen i denna paragraf är av rent redaktionell natur. 4 §. 1 mom. Under fjärde avdelningen kap. I (sid. 74—75) ha de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att beslutanderätten i fråga om åtgärder mot smittsamma husdjurssjukdomar i högre grad än för närvarande lägges i medicinalstyrelsens hand. I anslutning härtill synes det i lagen uttryckligen böra angivas, att länsstyrelse vid vidtagandet av de åtgärder som ankomma på länsstyrelse har att följa av medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar och föreskrifter. Föreslagen ändring av första och andra styckena utav detta moment sammanhänger härmed. 1 andra stycket, som behandlar frågan om skyddsområde, har — i anslutning till framställningen under andra avdelningen kap. IV (sid. 57—58) — dessutom föreslagits den utvidgning i begreppet skyddsområde, att inom sådant område jämväl skall vara förbjudet att utan medicinalstyrelsens tillstånd förflytta djur från gård till annan (stand still). 2 mom. I första stycket till detta mom. föreslagna ändringar äro av redaktionell natur och ha tillkommit i förtydligande syfte. 5 §. Enligt gällande regler (andra stycket i denna paragraf) äger medicinalstyrelsen påbjuda skyddsympning »för sjukdomens bekämpande». Med hänsyn till ordalydelsen i detta lagrum har viss tvekan varit rådande om skyddsympning i profylaktiskt syfte kunnat påbjudas. Sådan ympning har i angivna läge — såsom de sakkunniga närmare utfört under andra avdelningen kap. III (sid. 51) — endast kommit till utförande, i den mån medgivande kunnat erhållas av vederbörande djurägare. Det torde ligga i sakens natur, att medicinalstyrelsen bör äga befogenhet att föreskriva skyddsympning jämväl där så anses lämpligt för sjukdomens »förekommande». I förslaget har ett förtydligande av lagrummet i detta syfte verkställts. Likaledes har i 9 § 7 mom. epizootikungörelsen angivits, att kostnad för av djurägare använda, av medicinalstyrelsen eller veterinär föreskrivna vacciner eller andra förebyggande medel mot i kungörelsen avsedd sjukdom skola gäldas av allmänna medel. I tredje stycket har i anslutning till vad de sakkunniga anfört under fjärde avdelningen kap. I (sid. 75) föreslagits att bestämmelser om förbud mot införsel och utförsel av vissa djur, produkter och varor att gälla mellan skilda delar av riket hädanefter skola meddelas av medicinalstyrelsen och icke av

118 länsstyrelserna. Erfarenheterna från senaste mul- och klövsjukepizooti ha nämligen givit vid handen lämpligheten av att föreskrifter i detta hänseende meddelas av central myndighet, som kan överblicka förhållandena i rikets olika delar. 6 §• I anslutning till vad som ovan under sjätte avdelningen (sid. 104—107) anförts om utrustningen m. m. vid offentligt slakthus ävensom annan under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning torde i epizootilagen uttryckligen böra stadgas skyldighet för slakteriinrättning att ej endast, där så påkallas för nedslaktning av djur i anledning av epizooti, ställa lokal och personal till förfogande utan även i övrigt vid sin verksamhet iakttaga de föreskrifter, som till undvikande av smittas spridande meddelas av medicinalstyrelsen. 8 §. De föreskrifter, som återfinnas i paragrafens nuvarande andra stycke angående förverkande av ersättning, ha i enlighet med vad de sakkunniga andragit under femte avdelningen (sid. 97—99) föreslagits skola upphävas. I stället ha bestämmelser i liknande syfte ansetts böra inflyta i 12 §. 1 tredje stycket enligt paragrafens nuvarande lydelse har, jämlikt vad de sakkunniga anfört under femte avdelningen (sid. 100), vidtagits de ändringarna, att anspråk på ersättning skall framställas i stället för hos länsstyrelsen hos medicinalstyrelsen, som hädanefter avses skola ombesörja samtliga ifrågavarande utbetalningar av allmänna medel, samt att tiden, inom vilken sådana anspråk skola framställas, förlängts från tre till sex månader. Slutligen torde i denna paragraf beträffande ersättningar till veterinärer, till undvikande av missförstånd beträffande tiden för avgivande av reseräkningar, uttryckligen böra hänvisas till särskilt därom utfärdade bestämmelser (veterinärtaxan och allmänna resereglementet). 9 §. Under fjärde avdelningen kap. I (sid. 75—78) ha de sakkunniga beträffande organisationen av ledningen utav bekämpandet föreslagit, att medicinalstyrelsens befogenheter och skyldigheter i fråga om bekämpandet av viss sjukdom under särskilda förhållanden skulle kunna fullgöras av en utav Kungl. Maj:t tillsatt nämnd (medicinalstyrelsens epizootinämnd). Föreskrift härom torde böra inflyta i denna paragraf. 12 §. Under femte avdelningen (sid. 98—99) ha de sakkunniga bland annat erinrat om att bestämmelserna om förverkande av rätt till ersättning av allmänna medel enligt epizootilagen (8 § andra stycket) icke någon gång synes ha tillämpats. Dylika frågor torde, enligt vad de sakkunniga vidare framhållit, på grund av sin natur lämpligast böra avgöras av domstol. I enlighet med

119 vad de sakkunniga föreslagit torde förverkande av ersättning endast böra förekomma, då vederbörande domes till ansvar för förseelse enligt epizootilagen eller jämlikt densamma meddelade bestämmelser. I sådant fall skulle det ankomma på domstolen att avgöra, om ersättningen helt eller delvis skall vara förverkad. Stadgande i nu berört hänseende torde böra intagas såsom ett andra stycke i förevarande paragraf. Förslaget beträffande tredje stycket förevarande paragraf om att viss egendom eller dess värde i samband med förseelse mot epizootiförfattningarna må kunna förklaras förbrutet är motiverat under femte avdelningen (sid. 99—100). 3. Kungörelse om ändring av vissa delar av epizootikungörelsen. 2 §•

1 mom. I detta moment, som behandlar medicinalstyrelsens allmänna uppgifter vid en epizooti, torde, i överensstämmelse med de sakkunnigas ståndpunkt rörande ledningen av bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar, böra stadgas, att medicinalstyrelsen åligger att till ledning för länsstyrelserna utfärda anvisningar angående sjukdomarnas bekämpande. I vissa fall kunna även andra myndigheters förvaltningsområde beröras av epizootibekämpandet. Det torde därför vara lämpligt att här upptaga en erinran om skyldighet för medicinalstyrelsen att i förevarande hänseende meddela anvisningar ej endast för länsstyrelserna utan även för övriga myndigheter. Vidare synes i kungörelsen uttryckligen böra stadgas skyldighet för medicinalstyrelsen att söka utröna de smittsamma husdjurssjukdomarnas smittvägar. Under fjärde avdelningen kap. II (sid. 83) ha de sakkunniga föreslagit att vid en epizooti av större omfattning bland annat en särskild överveterinär borde förordnas att bedriva forskning i detta avseende. Den rapportskyldighet till chefen för jordbruksdepartementet angående utbrott av smittsam husdjurssjukdom som nu ankommer på länsstyrelserna torde hädanefter böra fullgöras av medicinalstyrelsen. I samband härmed torde skyldigheten i detta hänseende böra begränsas till underrättelseplikt om första fall av förevarande sjukdomar samt deras allmänna utbredning och upphörande. I detta moment torde slutligen böra föreskrivas, att det ankommer på medicinalstyrelsen att i allmänhet besluta om och verkställa utbetalning av ersättningar av allmänna medel. Föreslagna ändring av 2 mom. innebär, att medicinalstyrelsen vid sidan av överveterinärerna må kunna förordna biträdande överveterinärer (fjärde avdelningen kap. II sid. 83). I 3 mom. har föreslagits visst förtydligande med avseende å vad som i epizootilagen och epizootikungörelsen förstås med tjänsteveterinär.

120 3 §. Denna paragraf innehåller länsstyrelses åliggande vid bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar. I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit i fråga om medicinalstyrelsens och länsstyrelsernas ställning till ledningen av förevarande sjukdomsbekämpande torde i denna paragraf böra uttryckligen angivas, att länsstyrelse vid utfärdande av bestämmelser och vidtagande av åtgärder i övrigt, som avses i epizootilagen och epizootikungörelsen, har att ställa sig till efterrättelse de anvisningar och föreskrifter angående sjukdomarnas bekämpande som utfärdats av medicinalstyrelsen. Stadgande i sådant syfte har intagits i paragrafens sista stycke. Av motiveringen till 2 § framgår, att länsstyrelses rapportskyldighet till chefen för jordbruksdepartementet angående smittförklaring till följd av smittsam husdjurssjukdom hädanefter torde böra fullgöras av medicinalstyrelsen. Enligt gällande regler ankommer det på länsstyrelse att bringa innehållet i utfärdad smittförklaring samt förklaring, att ställe eller område är misstänkt för smitta, till allmänhetens kännedom genom meddelande i länskungörelserna och en eller flera tidningar ävensom medelst anslag å lämpliga platser inom och närmast omkring det ställe eller område, som beröres av förklaringen. Under tiden den 20 maj 1938 till den 30 september 1939 uppgingo kostnaderna för annonser i tidningar i anledning av inträffade mul- och klövsjukefall i hela landet till sammanlagt 16 237 kronor 37 öre. Av dessa kostnader belöpte 9 496 kronor 63 öre på Hallands län, där 156 utbrott av sjukdomen inträffade. Annonskostnaderna för Malmöhus län med 5 478 utbrott av sjukdomen uppgingo allenast till 150 kronor. Även i övrigt lära länsstyrelserna ha tillämpat bestämmelsen om annonsering olika. Sedan mul- och klövsjuka eller annan smittsam sjukdom mera allmänt förekommer inom visst område, synes det de sakkunniga icke vara nödvändigt att i tidningarna kungöra varje nytt fall av sjukdomen. Annorlunda förhåller det sig givetvis i början av en epizooti vid det första eller möjligen de första utbrotten av sjukdomen. Föreskriften i kungörelsen om obligatorisk annonsering av utfärdade smittförklaringar samt förklaringar, att ställe eller område är misstänkt för smitta, torde alltså böra så till vida ändras att dylikt bekantgörande skall vidtagas »i erforderlig omfattning». Med detta förslag avse de sakkunniga emellertid icke att länsstyrelserna böra hela underlåta annonsering. I den utsträckning ett bekantgörande till allmänheten genom annonsering i tidningarna anses nödig eller nyttig, synes det böra äga rum. Därvid är det givetvis icke nödvändigt att i annonsen intaga hela innehållet i utfärdade förklaringar. I allmänhet torde det vara tillräckligt att låta annonsen omfatta endast förklaringens huvudsakliga innebörd. I punkt 5 har borttagits skyldigheten för länsstyrelse att, där så finnes påkallat av förhållandena, söka utverka, att armén tillhörigt manskap med befäl och materiel i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i ärendet ställes till förfogande för vakthållning.

121 9§. A och 5 mom. Av den föregående framställningen (femte avdelningen sid. 88—90) framgår, att de speciella ersättningsgrunder beträffande smittreningsåtgärder m. m., som jämlikt kungörelsen nr 343/1939 gälla i ifråga om mul- och klövsjuka, torde böra tillämpas för samtliga ifrågavarande sjukdomar. Bestämmelserna i kungörelsen ha därför inarbetats i dessa mom. Beträffande 7 mom. se sid. 117. 8 mom. De sakkunniga ha här ovan (femte avdelningen sid. 90—91) ansett sig böra föreslå vissa ändringar angående ersättning för väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst till följd av anbefalld isolering eller annan dylik åtgärd. Sålunda torde sådan ersättning hädanefter endast böra utgå om särskilda skäl därtill föranleda. Vidare förmena de sakkunniga, att en viss avlastning av Kungl. Maj:ts handhavande av ifrågavarande ersättningsärenden bör genomföras på så sätt, att ansökningarna, därest det begärda ersättningsbeloppet icke överstiger tvåhundra kronor, prövas av medicinalstyrelsen. Med hänsyn till den utvidgade möjlighet till ersättning för tillhandahållande av arbetskraft för handräckning, förslaget erbjuder (4 och 5 mom.), synes något behov av en särskild ersättningsmöjlighet för kostnad för dödande eller oskadliggörande av djur samt för smittreningsåtgärder och därav förorsakad förlust ej vidare föreligga. Sista punkten i 8 mom. torde alltså böra utgå, helst Kungl. Maj:t även utan dylik bestämmelse torde vara oförhindrad göra undantag från föreskrifterna, om oförutsedda skäl därtill skulle föranleda. 10 §. 1, 3 och 6 mom. De sakkunniga ha här ovan (femte avdelningen sid. 91—97) framställt vissa förslag rörande värdering av djur som skola nedslaktas på grund av smittsam husdjurssjukdom. För att göra dessa värderingar mera enhetliga avse de sakkunniga, att Kungl. Maj:t skall äga utfärda föreskrifter till vägledning för värdering. Vidare ha de sakkunniga förordat, att bestämmelserna om anlitande av särskilda värderingsmän något uppmjukas. I 2 mom. sista punkten har föreslagits en redaktionell ändring i förtydligande syfte. 5 mom. Värderingsinstrument synes, då medicinalstyrelsen avses skola handhava utbetalningar av samtliga förevarande ersättningar, hädanefter böra insändas till medicinalstyrelsen i stället för till länsstyrelsen. Skyldigheten att upprätta dessa instrument åligger veterinären. 11 §• 1 mom. I detta moment har föreslagits viss redaktionell ändring föranledd av förslaget till ändring i reglerna för förverkande av ersättning (8 och 12 §§ epizootilagen). I anslutning till förslaget, att medicinalstyrelsen hädanefter skulle hand-

122 hava utbetalningar av samtliga ifrågavarande ersättningar, torde sista punkten i momentet, som stadgar att länsveterinär obligatoriskt skall höras innan ersättningsbelopp utanordnas, böra utgå. 12 §. Värderingsförrättningar anses för närvarande icke kunna överklagas. Något stadgande härom i epizootiförfattningarna finnes icke. Lämpligt torde dock vara, att denna regel fastslås genom ett uttryckligt stadgande i epizootikungörelsen. 15 §. Den jämlikt 15 § 2 mom. medicinalstyrelsen åliggande skyldigheten att infordra vissa uppgifter angående taxor för slakt torde sakna praktisk betydelse och bör alltså utgå. 2 mom. Enligt gällande regler (16 § 2 mom. epizootikungörelsen) ankommer det på länsstyrelsen att, då mul- och klövsjuka förekommer i närbelägen del av främmande land och där antager stark utbredning, genom meddelande i länskungörelserna och tidningar inom länet fästa allmänhetens uppmärksamhet på den fara som föreligger för sjukdomens införande till riket ävensom i samband därmed vädja till allmänheten att i möjligaste mån undvika besök i smittat land och beröring med därifrån kommande personer. I överensstämmelse med de sakkunnigas uppfattning rörande fördelningen av arbetsuppgifterna i fråga om sjukdomsbekämpandet mellan medicinalstyrelsen och länsstyrelserna torde berörda åliggande lämpligen böra överflyttas till medicinalstyrelsen. I samband därmed har medicinalstyrelsen föreslagits skola genom framställning till Kungl. Maj:t påkalla vidtagandet av lämpliga åtgärder för att hindra smittans spridande till landet. Sådan framställning kan exempelvis vara påkallad då det gäller att gemensamt med annat land vidtaga åtgärder mot sjukdomens vidare utbredning. 3 mom. De sakkunniga ha här ovan (sjätte avdelningen sid. 107—109) angivit, att anskaffningen av smittreningsmedel liksom annan för sjukdomsbekämpandet erforderlig materiel hädanefter om möjligt borde verkställas genom central upphandling. Denna upphandling synes alltså böra prövas av medicinalstyrelsen och ej av de olika länsstyrelserna. 4 mom. I detta moment föreslagna ändringar äro av redaktionell natur. 16 §. 1 mom. I anslutning till vad de sakkunniga föreslagit under sjätte avdelningen (sid. 101—102) i fråga om gravgrävning och nedslaktning av djur bör det ankomma på länsstyrelse att vid fara för utbrott av mul- och klövsjuka inom länet med vägstyrelserna söka träffa överenskommelser att i behövlig utsträckning få anlita vägdistriktets arbetare för gravgrävning. Stadgande härom torde böra intagas i förevarande moment. Ordet stadsstyrelse har i överensstämmelse med numera gällande regler ändrats till kommunalborgmästare.

123 Andra stycket i momentet, som ålägger länsstyrelse att från de lokala styrelserna vid fara för epizooti årligen infordra vissa uppgifter angående desinfektörer m. m. torde såsom överflödigt böra utgå. 18 §. Slutlig smittrening vid mul- och klövsjuka skall ske under överveterinä rens ansvar och uppsikt. Vid sådant förhållande synes det lämpligt att denne och icke länsstyrelsen förordnar den veterinär eller desinfektör, som skall handhava den närmaste uppsikten över smittreningen. Vidare torde överveterinären böra äga möjlighet att förordna annan veterinär att verkställa slutbesiktning av smittreningen. Särskilt vid isoleringsförfarandet lärer överveterinären icke medhinna alla sådana besiktningar. 19 §. I denna paragraf föreslagen ändring sammanhänger med förslaget att 20 § skall upphävas. 20 §. Enligt 1 mom. i 20 § i epizootikungörelsen må medicinalstyrelsen i den utsträckning styrelsen finner lämpligt besluta, att inom område, varest muloch klövsjuka skall bekämpas genom isolering av smittad eller för smitta misstänkt besättning, överveterinärs åligganden skola utföras av vederbörande tjänsteveterinär. Av vad de sakkunniga under fjärde avdelningen kap. II (sid. 82—85) anfört i fråga om distrikts- och stadsveterinärernas åligganden vid bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna torde framgå, att det här antydda förfarandet knappast bör komma till användning annat än undantagsvis. Vid sådant förhållande och då medicinalstyrelsen utan uttryckligt stöd av stadgande i kungörelsen lärer kunna giva tjänsteveterinärer angivet bemyndigande, torde stadgandet böra upphöra att gälla. I enlighet med 37 § allmänna veterinärinstruktionen den 17 november 1933 (nr 616) torde medicinalstyrelsen äga befogenhet att förordna den som icke är legitimerad veterinär att tjänstgöra såsom extra tjänsteveterinär enligt epizootiförfattningarna. Stadgandet i 2 mom. 20 § epizootikungörelsen, att medicinalstyrelsen må inom s. k. isoleringsområde förordna veterinärkandidat att såsom extra tjänsteveterinär biträda tjänsteveterinär, synes alltså överflödigt och torde därför böra upphävas. 21 §• 1 mom. i förevarande paragraf ålägger ägare av kreatursbesättning som smittats av mul- och klövsjuka att, då sjukdomen skall bekämpas genom isolering, på egen bekostnad ställa besättningen under veterinärvård och till länsstyrelsen anmäla vilken veterinär han lämnat sådant uppdrag. Att själva vården av de sjuka djuren bör bekostas av djurägaren torde överensstämma med principerna för vår epizootilagstiftning. Själva kontrollen

124 över att besättningen omhänderhaves på sätt som hindrar spridning av ytterligare smitta är däremot ett det allmännas intresse, som icke lärer åvila den enskilde. Det synes de sakkunniga knappast överensstämma med nu angivna principer för epizootilagstiftningen att ålägga djurägaren att ställa besättningen under veterinärvård. Den veterinär, som har att ombesörja epizootibekämpandet, torde å tjänstens vägnar böra tillse efterlevnaden av gällande isoleringsföreskrifter ävensom att samtliga av sjukdomen icke angripna djur bliva nedsmittade. Önskar djurägaren för vården av djuren anlita veterinär, bör detta vara hans ensak och åligger det honom då att själv bekosta dessa konsultationer och den vård som lämnas. Förevarande paragraf har omarbetats i enlighet med nu angivna riktlinjer. 22 §. I motiveringen till 21 § epizootikungörelsen ha de sakkunniga framhållit, att kontrollen över att de smittsamma sjukdomarna icke få ytterligare spridning är ett det allmännas intresse, som bör bekostas av statsverket. Vid sådant förhållande synes det de sakkunniga riktigt att staten jämväl har att gälda utgifterna för de åtgärder som äro nödvändiga för efterlevnaden av gällande isoleringsföreskrifter. Rimligt synes också vara, att den enskilde icke behöver vidkännas någon utgift för fullföljandet av de normala åtgärderna vid bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar. I 22 § h a r emellertid föreskrivits att djurägaren skall till veterinären utgiva gottgörelse för förrättning och intyg som äro erforderliga för att slutlig smittrening i anledning av mul- och klövsjuka må kunna verkställas. Sådan åtgärd må nämligen, då sjukdomen bekämpas genom isolering av smittad eller för smitta misstänkt besättning, icke vidtagas förrän viss tid förflutit sedan samtliga klövbärande djur som angripits av sjukdomen fullständigt tillfrisknat. I normala fall då djurägaren icke tillkallar veterinären förrän denne kan utfärda föreskrivet intyg torde staten enligt de sakkunnigas uppfattning rimligtvis böra bekosta förrättningen. Tillkallas veterinär i förtid, bör djurägaren själv stå kostnaden härför. Genom detta förslag skulle statens kostnader vid isoleringsförfarandet ökas med utgiften för ett veterinärbesök vid varje smittad gård. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan i stället det veterinärbesök, som för närvarande vidtages sedan gården varit friförklarad tjugu dagar för att tillse att spärrplakat bliva avlägsnade, utan olägenhet helt borttagas. E n ökning av statens totala kostnader kan härigenom undvikas. 24 och 25 §§. I dessa paragrafer har gjorts redaktionella ändringar sammanhängande med föreslagna ändringar i andra delar av kungörelsen. 28 §. 1 mom. I detta moment föreslagen ändring sammanhänger med förslagen till ändring av ordalydelsen i 2 och 3 §§ epizootikungörelsen, i syfte att

125 medicinalstyrelsen skall till ledning för länsstyrelserna meddela anvisningar angående sjukdomarnas bekämpande samt att länsstyrelserna ha att ställa sig till efterrättelse de anvisningar och föreskrifter angående sjukdomarnas förekommande och bekämpande som utfärdats av medicinalstyrelsen. 2 mom. Under tredje avdelningen kap. I (sid. 65—66) ha de sakkunniga beträffande sjukdomen svinpest föreslagit att länsstyrelses åliggande att utfärda förbud att för utfodring av svin använda okokt köksavfall eller slaktavfall skulle överflyttas å medicinalstyrelsen. I enlighet härmed har innehållet jämkats i förevarande moment. 32 §.

I denna paragraf föreslagen ändring innebär endast att ordet telegrafiskt utbytts mot ofördröjligen. Ikraftträdande m. ni.

I och med dessa bestämmelsers ikraftträdande skall kungörelsen nr 343/ 1939 angående bestridande av vissa kostnader i anledning av mul- och klövsjuka upphöra att gälla. Likaledes torde kungörelsen nr 536/1938 angående skyddsområde vid utbrott av mul- och klövsjuka böra upphävas. Föreskrifter, som innehållas i sistnämnda kungörelse, synas på grund av sin natur lämpligen böra utfärdas av medicinalstyrelsen. Av samma skäl böra kungörelserna nr 406/1940 angående förbud att använda okokt avfall till svinföda, m. m. samt nr 407/1940 med vissa bestämmelser till förhindrande av spridning av sjukdomen svinpest upphävas. I kungörelsen n r 371/1929 ha meddelats vissa föreskrifter rörande inskränkningar i tillträde till ladugård, stall eller annat rum, där kreatur eller foder förvaras. Det torde ha avsetts att denna kungörelse skulle upphävts 1935 genom epizootilagen. Å sina håll har man emellertid ansett kungörelsen alltjämt gällande. Med hänsyn härtill torde uttrycklig föreskrift om kungörelsens upphävande nu böra utfärdas. Ladugårdsförbud torde hädanefter i hela riket böra utfärdas av vederbörande länsstyrelse. Förslag till sådan kungörelse återfinnes i bilagan (formulär 22). 4. Kungörelse angående ändring av 2 § kungörelsen om allmänna grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar. Genom kungörelsen nr 343/1939 upphävdes vissa föreskrifter i kungörelsen nr 389/1926 om allmänna grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar, såvitt desamma avse mul- och klövsjuka. I anslutning till föreslagna formulering av epizootikungörelsen 9 § 4 och 5 mom. torde föreskrifterna nu böra helt upphävas.

126 5. Kungörelse med föreskrifter till vägledning för värdering av klövbärande djur; Under femte avdelningen ha de sakkunniga föreslagit (sid. 91—97) att Kungl. Maj:t skulle äga utfärda föreskrifter till vägledning för värdering av djur, som nedslaktas vid en epizooti. I anslutning till vad där anförts har förevarande kungörelseförslag upprättats. Av praktiska skäl torde det böra ankomma på central myndighet (förslagsvis medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen i förening) att utfärda närmare anvisningar för sådana värderingar, bland annat avseende själva prissättningen. 6. Kungörelse om ändring av viss del av kungörelsen angående kontrollslakterier. Under sjätte avdelningen ha de sakkunniga närmare motiverat (sid. 106) sitt förslag rörande den utrustning m. m., som offentliga slakthus och andra under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar böra äga för att på ett ändamålsenligt sätt fullgöra de uppgifter som vid inträffad epizooti kunna ställas på sådana inrättningar. I 6 § epizootilagen skulle enligt förslaget stadgas skyldighet för slakteriinrättningarna att, där så påkallas för nedslaktning av djur i anledning av epizooti, ej endast ställa lokal och personal till förfogande utan även i övrigt vid sin verksamhet iakttaga de föreskrifter, som till undvikande av smittas spridande meddelas av medicinalstyrelsen. Jämväl i kungörelsen angående kontrollslakterier torde i den paragraf (2 §), som behandlar slakteriinrättnings inredning och utrustning, böra intagas vissa föreskrifter i nu behandlat syfte. Sålunda synes där böra föreskrivas, att utanför den för slakt använda lokalen skola finnas erforderligt antal, för personalen avsedda tvätt- och omklädnadsrum, försedda med nödiga tillbehör. Ett slakteri bör alltså hädanefter, om hygienen så erfordrar, vara skyldigt att anlägga mer än ett tvätt- och omklädnadsrum. Vidare torde marken i erforderlig utsträckning omkring lastbrygga eller ingång till slakteriinrättning, där djur mottagas för nedslaktning, böra vara belagd med hårt material och luta så att fuktighet lätt avrinner (om möjligt anordnas särskilt avlopp). Lämpligast lärer vara att cementera eller asfaltera marken på detta område. 7. Kungörelse om ändring av viss del av instruktionen för medicinalstyrelsen. I 7 § instruktionen för medicinalstyrelsen, vilken paragraf anger styrelsens skyldigheter beträffande veterinärväsendet, torde böra erinras, att Kungl. Maj:t äger uppdraga åt en särskild nämnd (medicinalstyrelsens epizootinämnd) att i fråga om bekämpande av viss smittsam husdjurssjukdom utöva de befogenheter och fullgöra de skyldigheter, som jämlikt epizootilagen och enligt densamma meddelade bestämmelser åvila medicinalstyrelsen.

127 8. Instruktion för medicinalstyrelsens epizootinämnd. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag rörande befogenhet för Kungl. Maj:t att i vissa fall tillsätta en särskild epizootinämnd (fjärde avdelningen kap. I sid. 75—78) för att handhava ledningen av bekämpandet av viss smittsam husdjurssjukdom lärer icke göra det nödvändigt att instruktion för nämnden utfärdas förrän i samband med tillsättande av sådan nämnd. Instruktionen kan i dylikt fall noga anpassas efter nämndens speciella uppgifter. I samband med tillsättandet av nämnd skulle det i enlighet med det av de sakkunniga utarbetade förslaget ankomma på Kungl. Maj:t att till en början föreskriva i vilka hänseenden (vilken eller vilka sjukdomar) nämnden hade att övertaga medicinalstyrelsens funktioner. Vidare skulle det åligga Kungl. Maj:t bland annat att förordna om indelning av avdelningar i nämnden och uppdraga åt ledamöter att förestå olika avdelningar, att besluta om det antal befattningshavare, som borde anställas hos nämnden, och dessas huvudsakliga uppgifter samt att bestämma om ersättning till nämndens ordförande och ledamöter ävensom grunder för ersättning till övrig personal.

NIONDE

AVDELNINGEN.

S a m m a n f a t t n i n g av de s a k k u n n i g a s förslag. De sakkunniga ha ägnat särskild uppmärksamhet åt det vaccinationsförfarande, som numera kommit till användning till förekommande och bekämpande av mul- och klövsjuka. Då i detta vaccin erhållits ett gott profylaktiskt medel mot sjukdomen, föreslås sådan ändring i epizootilagen att medicinalstyrelsen må äga föreskriva tvångsvaccination av djur ej endast till bekämpande av utan även till förekommande av en epizooti. (Andra avdelningen kap. III.) Med hänsyn till att vaccinationen icke helt kan förväntas hindra uppkomsten av en epizooti, ha de sakkunniga utgått från att hittills tillämpade bekämpningsmetoder mot sjukdomen (nedslaktningsmetoden och isoleringsmetoden) även i fortsättningen måste komma till användning. De sakkunniga ha dock ansett sig kunna föreslå vissa förenklingar i de regler, som härutinnan tidigare varit gällande, särskilt rörande personsamfärdsel från smittad gård samt i fråga om smittreningsförfarandet. Vidare ha de s. k. skyddsområdena föreslagits skola erhålla mindre omfång än tidigare, varvid dock vissa skärpningar i fråga om där tillämpade inskränkningar förordats. (Andra avdelningen kap. IV.) Förslag till medicinalstyrelsens tillämpningsföreskrifter till epizootilagen rörande bekämpandet av mul- och klövsjuka ha utarbetats av de sakkunniga. Detta förslag innehåller ej endast anvisningar för länsstyrelser och veterinärer rörande olika åtgärder mot sjukdomen utan även formulär till föreskrifter för mejerier och smittade gårdar m. fl., instruktioner, kungörelser och rapporter, som erfordras vid en epizooti. (Bilaga till betänkandet.) Ledningen av bekämpandet utav smittsamma husdjurssjukdomar tillkommer nu såväl medicinalstyrelsen som länsstyrelserna. Till undvikande av dualism ha de sakkunniga föreslagit en klarare uppdelning av de funktioner, som skola fullgöras av dessa myndigheter. I samma syfte ha de sakkunniga förordat skyldighet för länsstyrelserna att vid företagande av åtgärd enligt epizootiförfattningarna ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och anvisningar som utfärdas av medicinalstyrelsen. Prövning och utbetalning av ersättningar på grund av epizootilagen föreslås centraliserade till medicinalstyrelsen. Vid svårare epizootier skulle det enligt förslaget givas möjlighet för Kungl. Maj:t att tillsätta en särskild nämnd, kallad medicinalstyrelsens epizooti-

129 nämnd, vilken i den utsträckning Kungl. Maj:t föreskriver skall beträffande bekämpandet av viss smittsam husdjurssjukdom äga utöva de befogenheter och fullgöra de skyldigheter, som jämlikt epizootiförfattningarna åvila medicinalstyrelsen. (Fjärde avdelningen kap. I.) I fråga om veterinärer, som skola användas för bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar, ha de sakkunniga bland annat föreslagit den ändringen, att vid sidan av överveterinärer skulle vid omfattande epizootier kunna förordnas biträdande överveterinärer med de uppgifter medicinalstyrelsen i varje särskilt fall föreskriver. Vidare innebär förslaget att veterinärer, som användas för epizootibekämpande, i största möjliga utsträckning böra förbjudas att samtidigt utöva annan praktik. (Fjärde avdelningen kap. II.) Enligt förslaget skola kostnaderna för samtliga av veterinär myndighet föreskrivna smittreningsåtgärder hädanefter gäldas av allmänna medel. Beträffande ersättningar av statsmedel för åtgärder enligt epizootiförfattningarna ha de sakkunniga jämväl i övrigt föreslagit vissa ändringar. I fråga om värdering av djur, som nedslaktas i anledning av en epizooti, ha de sakkunniga för att skapa enhetlighet och större jämnhet vid värderingarna föreslagit, att Kungl. Maj:t skulle äga utfärda föreskrifter till vägledning för värderingsmännen. Därest icke i instrumentet över värderingen angåves skäl till att sådana anvisningar, som utfärdats i enlighet med föreskrifterna, frångåtts, skola dessa följas. (Femte avdelningen.) För att åstadkomma största möjliga beredskap å hithörande område avser förslaget att i förväg överenskommelse skulle träffas med vägstyrelserna om användning av deras folk för gravgrävning. I samma syfte förordas en central upphandling genom medicinalstyrelsens försorg av materiel som erfordras för bekämpande av epizootier. (Sjätte avdelningen.) Bekämpandet av sjukdomen svinpest och vissa sjukdomar hos höns har jämväl behandlats av de sakkunniga. (Tredje avdelningen.) De sakkunniga ha i nuvarande läge icke ansett sig böra slutföra uppdraget rörande ett institut för mul- och klövsjuke forskning och vaccinframställning utan avse att i ett senare sammanhang avgiva särskilt utlåtande i denna del. (Sjunde avdelningen.) Jämlikt för de sakkunniga numera meddelade direktiv kommer frågan om den statsunderstödda försäkringsverksamheten mot förluster till följd av smittsamma husdjurssjukdomar att tills vidare vila.

9—408374.

Bilaga.

För sl ag till

Medicinalstyrelsens kungörelse angående bekämpande av mul- och klövsjuka innefattande råd och anvisningar jämte föreskrifter.

Förslag till Medicinalstyrelsens kungörelse angående bekämpande av muloch klövsjuka innefattande råd och anvisningar jämte föreskrifter. Kap. I.

Inledning.

Vid upprättande av ifrågavarande råd och anvisningar rörande sjukdomen mul- och klövsjuka har eftersträvats att i skilda avdelningar sammanfatta åtgärder, som ankomma på olika myndigheter och personer. Anvisningarna bestå dels av en textavdelning- dels ock av ett flertal bilagor, huvudsakligen formulär till föreskrifter och kungörelser m. m. till ledning för myndigheterna. I själva texten har i en första avdelning lämnats vissa biologiska uppgifter om sjukdomsbild, vaccin och serum samt smittreningsmedel. Därefter har i en andra avdelning behandlats de åtgärder, som åligga medicinalstyrelsen och länsstyrelse samt veterinärer med olika funktioner. För att varje kapitel skall kunna läsas för sig ha i överskådlighetens intresse vissa gemensamma åligganden för veterinärerna upprepats i olika kapitel. Några mera betydelsefulla åtgärder, som torde ha intresse för flera kategorier befattningshavare, ha behandlats i speciella kapitel: omfattningen av de ägor som skola anses smittade eller misstänkta för mul- och klövsjuka, misstänktförklaring av gård eller betesmark, skyddsområde, avspärrningsåtgärder å smittad eller för smitta misstänktförklarad gård, värderingsförfarandet, nedslaktning av djur samt slutlig smittrening. I åtskilliga hänseenden torde skilda regler böra gälla, därest för bekämpandet av sjukdomen nedslaktning av kreatursbesättning skall äga rum eller därest sjukdomen skall bekämpas genom isolering av besättning. Emellertid har det i allmänhet icke synts erforderligt att i själva texten helt åtskilja dessa båda bekämpningsmetoder, vilket däremot av praktiska skäl alltid iakttagits beträffande bilagorna. Det sista kapitlet, slutlig smittrening, innehåller till en del föreskrifter som äro lika vid de bägge förfarandena men även sådana bestämmelser där reglerna variera eftersom det ena eller andra förfarandet skall tillämpas. För att icke i onödan tynga texten har kapitlet icke helt uppdelats på de två förfarandena utan vid varje underavdelning, där olika föreskrifter gälla, tydlig anmärkning härom gjorts. Bilagorna ha uppdelats i fyra grupper, A. Föreskrifter, B. Instruktioner, C. Kungörelser och D. Rapporter m. m. Vissa i föreskrifterna meddelade regler återfinnas i själva texten. De flesta av föreskrifterna äro avsedda att tryckas separat och utlämnas till allmänheten eller därav berörda personer. Motsvarande är förhållandet med instruktionerna. Kungörelserna äro uppsatta till ledning för länsstyrelserna och avsedda att i lämplig omfattning intagas i länskungörelserna. Varken föreskrifterna eller instruktionerna torde däremot behöva offentliggöras i läns—

1 —

kungörelserna. Vidare må anmärkas, att återgivna formulär speciellt i fråga om kungörelser icke göra anspråk på att vara uttömmande. Meddelade föreskrifter och anvisningar få självfallet ej heller betraktas såsom absolut bindande. De utarbetade formulären till föreskrifter m. m. äro närmast att betrakta såsom exempel. Olika epizootiers speciella spridningssätt ävensom den veterinärmedicinska vetenskapens och praktikens rön och erfarenheter kunna motivera mer eller mindre betydelsefulla jämkningar i sjukdomsbekämpandet sådant detsamma nu tänkts anordnat,

FÖRSTA

AVDELNINGEN.

Mul- och klövsjuka samt vissa veterinärmedicinska medel mot densamma. Kap. II.

Sjukdomsbeskrivning.

/. Nötkreatur. Efter en inkubationstid av 3—6 dagar börjar allmänbefiniiandet att försämras. Kroppstemperaturen stiger icke sällan till 40—41° C. och foderlusten upphör helt eller delvis. Hos mjölkande kor sjunker den dagliga mjölkmängden ofta ända till hälften av den normala. Efter en eller ett par dagar går febern tillbaka och djuret visar ofta ökad salivation. I munhålan, vid klövarna och ofta även på spenarna ha uppkommit blåsor. Blåsorna i munhålan äro stora som hasselnötter eller större samt ha slemhinnans normala färg. Blåsväggen består av den upplyftade slemhinnan och innehållet utgöres av en klar färglös eller stundom något grumlig vätska, s. k. blåslymfa, På tungan ha blåsorna sitt säte i allmänhet på översidan eller kanterna och kunna ofta täcka hela tungryggen. I övrigt äro blåsbildningarna ofta lokaliserade till den tandlösa delen av överkäken samt på tandköttet framtill i såväl över- som underkäken. Blåsorna vid klövarna sitta oftast framtill vid klövspalten och vid kronranden i närheten av hallarna. Blåsorna på spenarna äro i regel olikstora. De kunna lätt förväxlas med kokoppor, vilka emellertid i allmänhet äro mera regelbundet runda till formen. I regel äro de mjuka; stundom kännas de dock fasta och hårda. Blåsorna brista redan ofta efter en dag och kvarlämna mycket smärtsamma sår med högröd sårbotten. När blåsorna i munhålan nyss brustit, är salivationen mycket stark, och en fradgande seg vätska hänger ned från mulen. Då munnen öppnas och slutes, höres i regel ett smaskande ljud. Efter bristningen av blåsorna i munhålan äro sårytorna i regel under de närmaste 24 timmarna täckta av en gulgrå, lös membran, som utgör resterna av den sönderfallande blåsväggen. Blåsorna på klövarna förorsaka djuren smärta och svårighet att stå. Djuren se oroliga ut, stå och stampa, stödja icke jämnt på alla fyra fötterna samt visa halta och stel gång. Somliga djur lyfta och skaka ofta på bakbenen. Späda kalvar, som ofta dö utan föregående sjukdomstecken, visa, då muloch klövsjuka föreligger, oregelbundna, vitgula härdar i hjärtköttet. 2. Svin. Hos svin uppträda blåsorna, vilka kunna uppnå en ansenlig storlek, vanligtvis på trynskivan samt vid klövarna, ovanför klövhornet av huvudklövar och lättklövar, mest på baksidan. Hos suggor sitta blåsorna dessutom på spenarna och å juverhuden närmast dessa, Svinen ställa sig ofta på knä och skrika, när man försöker att driva, upp dem. Inuti munhålan har man svårt att finna några hela blåsor, då slemhinnan där är mycket tunn. Blåsorna brista därför mycket tidigt. _

—

Späda grisar, som ofta dö utan föregående sjukdomstecken, visa, då muloch klövsjuka föreligger, oregelbundna, vitgula härdar i hjärtköttet, 3. Får. Hos får liksom hos svin äro förändringarna inuti munhålan synnerligen obetydliga, Stundom ser man hos dem sega trådar av saliv hänga ner från munvinklarna. På klövarna iakttagas blåsorna bäst över ballarna, där hornet oftast skiljer sig från huden. Sjukdomen röjer sig i övrigt genom att djuren ha nedsatt foderlust, gärna ligga och, då de drivas upp, visa halta å ett eller flera ben. 4. Människa. Hittills iakttagna fall av mul- och klövsjuka hos människa äro fåtaliga. Sjukdomen har i allmänhet förekommit hos personer, som varit i nära kontakt med klövbärande djur angripna av mul- och klövsjuka. Sjukdomen har visat sig genom blåsbildningar på händerna och fötterna. Blåsorna kunna vara smärtsamma. 5. Allmänna anvisningar. Vid bedömandet av sjukliga förändringar i munhålan av tvivelaktig natur, vilka icke äro ovanliga, såsom vid aktinomykos, s. k. tungherpes (stomatitis epithelialis), foderförgiftningar, elakartad katarralfeber och traumatiska skador, bör alltid ihågkommas, att blåsorna vid mul- och klövsjuka och såren efter dem äro av helt ytlig natur och närmast ha en brännblåsas utseende och karaktär. Förändringarna sträcka sig icke djupare än in till läderhuden. Vid tungherpes äro endast slemhinnans ytligaste skikt angripna. Tecken på biåsbildning eller inflammation förekommer icke. Undersökning på förekomsten av mul- och klövsjuka måste ske med största noggrannhet och göras så ingående som är nödvändigt för utrönande, huruvida något av de i ovanstående sjukdomsbeskrivning angivna symtom framträder. Undersökningen bör utföras under god belysning. Har något djur plötsligt dött, undersökes dess hjärta. Visar djur ett eller annat av här ovan angivna symtom, men anses diagnosen ändock ej med säkerhet kunna ställas och det rör sig om färska fall, bör med material från förändrade delar å det angripna djuret en skarifikationsympning omedelbart utföras på en eller ett par minst ett år gamla kalvar. Så vitt icke utbredd epizooti redan råder, skall för virustypens fastställande om möjligt tagas undersökningsprov, bestående av blåsväggar, helst från tungan. Dessa prov nedläggas i en blandning av lika delar glycerin och kokt avsvalnat vatten i en väl korkad glasburk. Efter noggrann yttre desinfektion insändes burken till statens veterinärbakteriologiska anstalt eller till av medicinalstyrelsen godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium. E t t par veckor efter sjukdomsutbrottet äro de olika processerna i regel läkta utan att ha lämnat några spår efter sig. I många fall uppkomma dock ringsgående klyftor i hornväggen, som i samma mån som nytt klövhorn växer fram förskjutas ned mot bärranden. Hos djur med svart slemhinna på insidan av överläppen och den tandlösa delen av överkäken träffas ofta pigmentfria öar i de svarta fälten. Dessa markera var blåsorna ha suttit samt deras storlek och form. Vid misstanke på att sjukdomen icke blivit anmäld kunna dessa kvarstående förändringar utgöra bevis för att mul- och klövsjuka före funnits.

—

Kap. III. Serum och vaccin. /. Serum. Då djur skola behandlas med mul- och klövsjukeserum, sker injektionen subkutant. Serum får endast användas å fullt friska djur. Beträffande dosernas storlek gäller, om s. k. konvalescentserum kommer till användning, i allmänhet följande: a) för kalvar intill 80 k g : 40 cm3; b) för större kalvar och vuxna nötkreatur: 5 cm3 för 10 kg kroppsvikt; c) för späda grisar: 10 cm 3 ; d) för äldre grisar: 5 cm3 för 10 kg kroppsvikt; e) för diande lamm: 10—15 cm 3 ; f) för får och getter: 5 cm3 för 10 kg kroppsvikt. Om högvärdigt serum, s. k. Hochimmunserum, användes, minskas doserna till ungefär hälften. 2. Vaccin. Vaccinet insprutas i dröglappen. Djur, som under de senaste 2 månaderna behandlats med mul- och klövsjukeserum, må ej vaccineras. I allmänhet bör insprutningen ske vid två tillfällen med cirka 14 dagars mellanrum. Dosen skall då vid vartdera tillfället utgöra 15 cm3 för nötkreatur över 2 år, 10 cm3 för sådana djur mellan l\2 och 2 år samt 5 cm3 för djur under V2 år. Sker insprutningen endast vid ett tillfälle skall dosen utgöra 60 resp. 40 och 20 cm3. Vaccinet skall förvaras vid en temperatur mellan plus 3—7° C. Den som verkställer vaccinering måste iakttaga största noggrannhet beträffande personlig desinfektion (gummikläder och stövlar tvättas med 1 % citronsyrelösning mellan varje besättning). Vaccinationssprutorna skola desinfekteras med citronsyrelösning och därefter omsorgsfullt spolas med vatten före användningen. Kap; IV.

Desinfektionsmedel.

Följande desinfektionsmedel böra användas vid smittrening i anledning av mul- och klövsjuka. 1. Natronlut i 1 °/o-ig eller Vi °/o-ig lösning. Natronlut kan framställas på det sätt, att 1 del natronflingor, vilka äro frätande och därför böra handhavas med försiktighet, blandas med 99 delar vatten, varigenom en 1 %-ig lösning erhålles, vilken utan att skada kan användas till desinfektion av olika föremål, dock ej aluminiumkärl eller målade ytor. Vid desinfektion av aluminiumkärl bör till natronluten sättas 3 % natriumsilikat. Utsattes natronluten för köld eller föreligger fara för frysning, bör till luten sättas 5—10 % koksalt. Natronluten försvagas så småningom i desinfektionsförmåga. Utspädd natronlut, som är äldre än två dygn, får därför icke användas som desinfektionsmedel utan måste ersättas med ny vätska. 2. Citronsyra i 1 °lo-ig lösning. En matsked citronsyra löses i en liter vatten. —

—

3. Formalin. Denna framställes på så sätt, att 1 del av i handeln förekommande 40 %-iga, formaldehyd blandas med 39 delar vatten, varigenom 1 %-ig formalin erhålles. 4.

Formalinlampor

av i handeln förekommande

Kalkbemängd

natronlut.

typ.

Denna framställes på det sätt, att en 2 %-ig natronlösning blandas med lika delar 5 %-ig kalkmjölk, vilken senare består av 1 del nysläckt kalk och 19 delar vatten. Nysläckt kalk erhålles vid den kemiska process, som uppstår om nybränd sönderslagen kalk nedlagd i ett kärl eller dylikt begjutes med vatten till halva volymen. Sker rengöring med vatten, måste noggrant tillses, att vatten icke kvarstår å ställe, där rengöring ägt rum. Den natronlut, som sedan användes för desinfektion å stället, kommer i annat fall att bliva svagare än 1 %-ig lösning. Formaldehydgasframställning sker bäst genom användande av de i vanliga handeln förekommande formalinlamporna. Dessa finnas i skilda storlekar, avpassade efter rumsvolymen. Användningen av formalinlampor bör ske enligt lamporna medföljande bruksanvisning. Desinfektion av bostadsrum med formaldehydgas kräver omsorgsfull tätning av rummets alla öppningar, en rumstemperatur av c:a 18° samt upphängning eller placering av de föremål, som skola desinfekteras så att de på alla sidor bliva åtkomliga för gasen. Efter formalinrökningen verkställes grundlig luftning och vädring. ANDRA

AVDELNINGEN.

Allmänna åligganden för vissa myndigheter m. fl. Kap. V.

Medicinalstyrelsen.

Föreskrifter rörande medicinalstyrelsens skyldigheter vid bekämpande av mul- och klövsjuka återfinnas i epizootilagen 5 och 9 §§ samt Kungl. Maj:ts kungörelse den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootikungörelsen) 2, 15 och 17 §§. Anm. Med medicinalstyrelsen avses, om särskild epizootinämnd finnes tillsatt, denna. A. Inledande föreskrifter.

1. Högsta tillsynen över åtgärder till bekämpande av mul- och klövsjuka tillkommer medicinalstyrelsen. 2. Det åligger medicinalstyrelsen att med uppmärksamhet följa sjukdomens uppträdande och spridning såväl inom som utom riket samt att särskilt söka utröna sjukdomens smittvägar. B. Åtgärder att vidtaga innan sjukdomen utbrutit i landet.

1. Medicinalstyrelsen skall till ledning för länsstyrelserna och andra myndigheter meddela anvisningar angående sjukdomens bekämpande. (Jämför kap. V I A och B.) —

—

Frågor av större vikt, som ej äro av särskilt brådskande beskaffenhet, böra icke avgöras av länsstyrelse utan att ha underställts medicinalstyrelsen för godkännande. Medicinalstyrelsen torde genom cirkulär eller på annat lämpligt sätt underrätta länsstyrelserna om vad som i olika situationer bör vidtagas. Uppmärksammas bör, att länsstyrelse icke må vidtaga åtgärder som finnas angivna i kap. V I B punkterna 5 och 6 utan medicinalstyrelsens särskilda förordnande. 2. Det ankommer på medicinalstyrelsen att för veterinärer utfärda erforderliga föreskrifter, råd och anvisningar samt fastställa formulär för rapporter m. m. (Kap. I I — I V och XI—XVI samt formulär 35—40.) För överveterinärer och extra tjänsteveterinärer samt desinfektörer åligger det medicinalstyrelsen att fastställa instruktioner. (Kap. VTI—X samt formulär 20.) 3. Till hjälp för djurägare skall medicinalstyrelsen meddela råd och anvisningar för sjukdomens igenkännande och bekämpande. I detta hänseende utfärdas föreskrifter enligt formulär 1 och 2. 4. Medicinalstyrelsen har att utfärda föreskrifter rörande smittrening i anledning av sjukdomen. (Kap. XVI.) Personlig beredskap. 5. I den utsträckning så prövas erforderligt har medicinalstyrelsen att förordna lämpliga veterinärer att vid utbrott av sjukdomen i egenskap av överveterinärer inom för dem bestämda distrikt biträda med diagnostiserandet av sjukdomen och ledandet av kampen mot densamma. Förordnandet skall ske för tid som medicinalstyrelsen för varje fall bestämmer. För varje överveterinär skall utses en suppleant. Vid behov skola jämväl biträdande överveterinärer förordnas med de uppgifter medicinalstyrelsen i varje särskilt fall bestämmer (t, ex. kontroll över mejerierna). Inträffar en mer omfattande epizooti bör särskild överveterinär förordnas att söka utröna smittvägarna. 6. Medicinalstyrelsen må tillika förordna lämpliga veterinärer att vid utbrott av sjukdomen tjänstgöra såsom extra tjänsteveterinärer. Anm. till 5 och 6. Medicinalstyrelsen har att i fråga om förordnanden som avses under punkterna 5 och G underrätta länsstyrelsen samt i erforderlig utsträckning tjänsteveterinärer och övriga veterinärer i länet. I allmänhet bör eftersträvas att veterinärer som användas för epizootibekämpandet icke samtidigt utöva annan praktik. 7. I den mån så är möjligt skall medicinalstyrelsen upprätta beredskapsplaner för veterinärernas tjänstgöring i händelse av en mera omfattande epizooti. Sådana åtgärder böra i varje fall träffas att, så snart tecken till annalkandet av en allvarligare epizooti framträda, till de av sjukdomen hotade områdena särkilda veterinärer — extra veterinärer — kunna skickas med uppgift att stå redo att aktivt ingripa även vid misstänkta sjukdomsfall. Materiell beredskap. 8. Det ankommer på medicinalstyrelsen att infordra och granska anbud å leverans av smittreningsmedel samt till ledning för inköp till tjänsteveterinärerna inom hotade län översända förteckning å leverantörer. 9. Det åligger medicinalstyrelsen att låta trycka erforderligt antal exemplar av de föreskrifter, kungörelser och instruktioner m. m. som äro bilagda denna kungörelse eller som eljest kunna anses behövliga. —

—

övriga beredskapsåtgärder. 10. Yppas sjukdomen i främmande stat under sådana omständigheter, att fara för smittas spridande till landet föreligger, skall medicinalstyrelsen på lämpligt sätt fästa allmänhetens uppmärksamhet på den fara som föreligger för sjukdomens införande till riket samt genom framställning till Kungl. Maj:t påkalla vidtagandet av lämpliga åtgärder för att hindra smittans spridande till landet. 11. Där så anses lämpligt för sjukdomens förekommande, må medicinalstyrelsen påbjuda att skyddsympning av djur skall verkställas. C. Åtgärder att vidtaga då sjukdomen inträffat i landet eller skälig anledning förefinnes att antaga detta. 1. När sjukdomen utbrutit i landet åligger det medicinalstyrelsen att skyndsamt därom underrätta chefen för jordbruksdepartementet samt hålla honom underrättad om sjukdomens vidare utbredning och när densamma upphört. 2. Då anmälan inkommit om att mul- och klövsjuka utbrutit inom landet, har medicinalstyrelsen att skyndsamt besluta, huruvida för bekämpande av sjukdomen nedslaktning av smittad eller för smitta misstänkt kreatursbesättning skall äga rum eller huruvida sjukdomen skall bekämpas genom isolering av sådan besättning. 3. Fattas beslut om att sjukdomen skall bekämpas genom nedslaktning, må medicinalstyrelsen bestämma att besättning, som enligt uppgift från lantbruksstyrelsen äger särskilt stort avelsvärde, icke skall omfattas av beslutet. Anm. till 2 och 3. Om beslut, som avses under punkterna 2 och 3, skall medicinalstyrelsen på skyndsammast möjliga sätt underrätta chefen för jordbruksdepartementet ävensom vederbörande länsstyrelse, länsveterinär och överveterinär. 4. Medicinalstyrelsen skall, då sjukdomen tagit eller kan väntas taga farsots karaktär, underställa Kungl. Maj:t frågan om tillsättande av en särskild epizootinämnd. 5. Det ankommer på medicinalstyrelsen att till ledning för länsstyrelserna och andra myndigheter meddela anvisningar angående sjukdomens bekämpande. (Jämför kap. VI A, C och D.) Frågor av större vikt böra, därest de icke äro av särskilt brådskande beskaffenhet, ieke avgöras av länsstyrelse utan att ha underställts medicinalstyrelsen för godkännande. Medicinalstyrelsen torde genom cirkulär eller på annat lämpligt sätt underrätta länsstyrelserna om vilka åtgärder som i olika skeden av en epizooti böra vidtagas. Uppmärksammas bör, att länsstyrelse icke må vidtaga åtgärder som finnas angivna i kap. VI C punkt 8 utan medicinalstyrelsens särskilda förordnande. 6. Medicinalstyrelsen må meddela förbud mot införsel eller utförsel, att gälla mellan olika delar av riket, av djur, som kunna angripas av sjukdomen, samt mjölk och andra produkter och varor, som kunna bidraga till spridande av smitta. 7. Det åligger medicinalstyrelsen att för samtliga slakthus och kontrollslakterier i län, där sjukdomen förekommer, utfärda särskilda föreskrifter (formulär 11). 8. Då så anses lämpligt för sjukdomens förekommande eller bekämpande, må medicinalstyrelsen påbjuda, att skyddsympning av djur skall verkställas. 9. Det ankommer på medicinalstyrelsen att i allmänhet besluta om samt verkställa utbetalning av ersättning utav allmänna medel för kostnad eller förlust, som föranletts av stadgande i epizootilagen eller enligt densamma medde—

—

lade bestämmelser. Ersättningar för väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst prövas av medicinalstyrelsen endast därest det begärda ersättningsbeloppet icke överstiger 200 kronor. I annat fall tillkommer prövningsrätten Kungl. Maj:t. Kap. VI.

Länsstyrelserna.

Föreskrifter rörande länsstyrelsernas skyldigheter vid bekämpande av muloch klövsjuka återfinnas i epizootilagen 4 och 9 §§ samt epizootikungörelsen 3 och 16 §§. A. Inledande föreskrifter.

1. Länsstyrelse har vid alla åtgärders vidtagande att ställa sig till efterrättelse icke blott ifrågavarande anvisningar för sjukdomens bekämpande utan även de föreskrifter i övrigt, som medicinalstyrelsen finner anledning meddela. 2. Frågor av större vikt, som ej äro av särskilt brådskande beskaffenhet, böra icke avgöras av länsstyrelse utan att ha underställts medicinalstyrelsen för godkännande. 3. Vad som sagts under punkterna 1 och 2 befriar icke länsstyrelse från skyldighet att taga initiativ till vidtagande av åtgärder, som länsstyrelse anser nödiga och nyttiga. B. Åtgärder att vidtaga innan sjukdom utbrutit i länet.

1. Från vederbörande kommunalnämndsordförande, magistrat och kommunalborgmästare infordras, då fara föreligger för utbrott av sjukdomen inom länet, uppgift å inom kommunen eller staden bosatta personer, vilka vid utbrott av sjukdomen kunna anses lämpliga att utföra arbete såsom desinfektörer, vaktmanskap, slaktare m. m. Till länsveterinären eller, där överveterinär är förordnad, till denne översändes förteckning å sådan personal. 2. Det åligger länsstyrelse att vid fara för utbrott av mul- och klövsjuka inom länet med vägstyrelserna söka träffa överenskommelser att i behövlig utsträckning få anlita vägdistriktens arbetare för gravgrävning. 3. Då mul- och klövsjuka i främmande land eller inom landet yppas under sådana omständigheter, att fara för smittas spridande till länet föreligger, har länsstyrelse att enligt nedan givna föreskrifter vidtaga beredskapsåtgärder till förekommande härav. Vederbörande befattningshavare böra därvid göra sig väl förtrogna med de föreskrifter, instruktioner och kungörelser, som komma ifråga att utfärdas. Hos medicinalstyrelsen har länsstyrelsen att rekvirera erforderligt antal exemplar av föreskrifter, kungörelser och instruktioner m. m., som tryckts genom medicinalstyrelsens försorg. I den mån länsstyrelsen finner detta påkallat, utfärdas a) kungörelse med vädjan till allmänheten inför mul- och klövsjuka (formulär 2 1 ) ; b) kungörelse angående förbud mot tillträde till ladugård, stall eller annat utrymme där kreatur eller foder förvaras (formulär 22). 4. När särskilda skäl därtill föranleda, må länsstyrelsen vidare utfärda kungörelse angående förbud mot handel med grisar och andra klövbärande djur genom kringföring inom länet (formulär 24). 5. Efter medicinalstyrelsens förordnande skall länsstyrelsen utfärda förbud mot införande till länet av klövbärande djur ävensom av vissa delar av slaktade klövbärande djur samt av hö och halm från län, där fall av mul- och klövsjuka förekommit (formulär 23). —

8 —

6. Då medicinalstyrelsen därom förordnat, åligger det länsstyrelsen att utfärda föreskrifter för mejerier och mjölktransporter (formulär 3 a eller 3 b ) , vilka skola lända till efterrättelse först efter länsstyrelsens beslut vid utbrott av sjukdomen inom länet men redan nu i beredskapssyfte böra överlämnas till mejerierna. (Formulär 3 b skall huvudsakligen komma till användning då erforderlig personal icke kan anskaffas vid mejeriet för mjölkkärlens av- eller pålastning vid mejeriet eller tömning därstädes.) I samband härmed skola mejerierna i länet uppmanas att föranstalta om sådana förberedande åtgärder, att de föreskrifter som innehållas i formulär 3 omedelbart kunna tillämpas. Dessa åtgärder bestå huvudsakligen i vissa tekniska anordningar i mejerierna, såsom rörledningar för desinfektionsvätska, sprutor, apparater för ångning av kärl ävensom anskaffning av skyddskläder samt viss personalökning vid mejerierna. Samtidigt med föreskrifter enligt formulär 3 a eller 3 b böra även utfärdas föreskrifter för gårdar som leverera mjölk till mejeri (formulär 4), ävenledes att lända till efterrättelse efter länsstyrelsens beslut i fall av utbrott av sjukdomen i länet. Likaledes böra på lämpligt sätt, exempelvis genom vederbörande mejeri, distribueras råd till lantbrukare angående förekommande av mul och klövsjuka (formulär 1). 7. Till ledning för polisbefäl och vaktmanskap har länsstyrelse att utfärda instruktioner (formulär 17—19). C. Åtgärder att vidtaga då mul- och klövsjuka inträffat i länet eller skälig anledning förefinnes att antaga detta. 1. Då sjukdom inträffat eller misstankes förekomma å viss gård, har länsstyrelsen att på anmälan av veterinär förklara sådant ställe jämte omkringliggande område, i den utsträckning som prövas erforderlig, 1 smittat eller misstänkt för smitta. Förekommer sjukdomen icke tidigare inom landet, skall länsstyrelse, innan smitt- eller misstänktförklaring sker, inhämta medicinalstyrelsens medgivande till förklaringens utfärdande. Smittförklaring utfärdas enligt formulär 25 eller 26. av vilka det senare användes, då huvudsakligen vid isoleringsförfarandet skyddsområde ej samtidigt bestämmes. Misstänktförklaring utfärdas enligt formulär 28. Om beslutad smitt- eller misstänktförklaring skall länsstyrelse dels underrätta allmänheten genom a) meddelande i länskungörelserna, b) anslag å lämpliga platser inom och närmast omkring det ställe eller område,, som beröres av förklaringen, samt c) meddelande i en eller flera tidningar i den omfattning så erfordras, dels ock skriftligen underrätta a) medicinalstyrelsen, b) länsveterinären resp. överveterinären, c) vederbörande lokala tjänsteveterinär, d) övriga myndigheter och veterinärer, i den mån så finnes erforderligt (t. ex. länsstyrelse i närbeläget län ävensom polismyndigheten i den kommun som beröres av smittförklaringen och hälsovårdsnämndens ordförande). Anm. Annonsering i tidningarna torde huvudsakligen vara av viss betydelse i början av en epizooti, innan smittfallen äro många. Såväl vid dylik annonsering som vid meddelande i länskungörelserna bör största möjliga kon1

Jämför härom sid. 24—25.

—

9 —

centration eftersträvas. Sålunda torde de detaljerade föreskriften som gälla för smittad gård eller skyddsområde huvudsakligen böra meddelas genom anslag eller genom hänvisning till redan förut meddelade föreskrifter om detta finnes lämpligen kunna ske. Anslag böra alltid uppsättas å kommunens vanliga anslagstavlor. 2. I samband med åtgärder enligt punkt 1 skall till djurägaren genom vederbörande veterinär överlämnas föreskrifter, som utfärdas av länsstyrelsen, för gård eller betesmark, smittad av eller misstänkt för mul- och klövsjuka. Följande föreskrifter komma här i fråga: A. för gård smittad av mul- och klövsjuka a) nedslaktningsförfarandet (formulär 5 a), b) isolering under nedslaktningsförfarandet (formulär 5 b), c) isoleringsförfarandet (formulär 5 c ) ; B. för betesmark smittad av mul- och klövsjuka (formulär 6 ) ; C. för gård misstänkt för mul- och klövsjuka a) nedslaktningsförfarandet (formulär 7 a), b) isoleringsförfarandet (formulär 7 b ) ; D. för betesmark misstänkt för mul- och klövsjuka (formulär 8). Vid isoleringsförfarandet skall till djurägaren även överlämnas hygieniska råd angående skötsel av djurbesättning vid mul- och klövsjuka (formulär 2). Ifrågavarande föreskrifter innebära bland annat: a) isolering av det smittade eller för smitta misstänkta stället eller området (jämför härom närmare kap. X I I I sid. 27—28), samt b) förbud att från smittat eller för smitta misstänkt ställe eller område utföra djur, som kunna angripas av sjukdomen, eller mjölk eller andra produkter, som kunna bidraga till spridande av smitta, 3. Om ställe eller område förklaras smittat av sjukdomen, har länsstyrelse att efter medicinalstyrelsens närmare anvisningar förklara omkringliggande område för skyddsområde och i samband därmed utförda kungörelse enligt formulär 25 eller 27, av vilka det senare huvudsakligen kommer till användning under isoleringsförfarandet. Närmare bestämmelser om skyddsområde m. ni. se kap. X I I (sid. 25—27). Beträffande utfärdad förklaring om skyddsområde skall länsstyrelse dels underrätta allmänheten genom a) meddelande i länskungörelserna, b) anslag å lämpliga platser inom och närmast omkring det ställe eller område, som beröres av förklaringen, samt c) meddelande i en eller flera tidningar i den omfattning så erfordras; dels ock skriftligen underrätta a) medicinalstyrelsen, b) länsveterinären resp. överveterinären, c) vederbörande lokala tjänsteveterinär, d) övriga myndigheter och veterinärer, i den mån så finnes erforderligt. Anm. Se anmärkning till punkt 1 under denna avdelning. 4. Det ankommer på länsstyrelsen att meddela föreskrifter för person som ombesörjt transport av mjölk från gård där mul- och .klövsjuka konstaterats (formulär 10). 5. Vidare har länsstyrelsen att förordna om ikraftträdandet, antingen för hela länet eller viss del därav, av föreskrifter för: a) mejerier och mjölktransporter (formulär 3 a eller 3 b) samt b) gårdar som leverera mjölk till mejeri (formulär 4). Anm. Dessa föreskrifter torde redan vara utsända till mejerierna (jfr ovan B punkt 6). Det bör bero på smittriskerna, huruvida förordnandet om föreskrifternas —

10 —

ikraftträdande skall gälla hela länet eller endast viss del därav (t. ex. vissa härad eller mejeriområden). Då sjukdomen är i starkt avtagande, kunna dessa föreskrifter något lindras och utfärdas då föreskrifter enligt formulär 3 c, 6. Länsstyrelse har att, då så anses erforderligt, förordna om stängning av mejeri i och för smittrening. 7. Länsstyrelse äger meddela dels föreskrifter till förebyggande av smittas spridning vid auktioner (formulär 12 a och 12 b), kreatursmarknader (formulär 13) samt andra tillfällen, då djur sammanföras, dels — under isoleringsförfarandet eller i fråga om grisar som varit karantänsbehandlade •— föreskrifter beträffande kringföringshandel med grisar (formulär 14), dels ock, om så erfordras, föreskrifter angående särskilda försiktighetsmått vid transport av andra djur, varor och redskap. 8. I den mån medicinalstyrelsen så föreskriver, åligger det länsstyrelse att meddela förbud a) mot saluförande å marknader eller torgdagar av klövbärande djur (formulär 29), b) mot att hålla klövbärande djur å bete (formulär 30), c) för person, boende utom länet, att bevista auktion för försäljning av klövbärande djur (formulär 31). 9. Därest djurägare icke tillhandahåller nödig arbetskraft för gravgrävning eller för utförande av annat arbete, som föranledes av i vederbörlig ordning meddelad föreskrift till bekämpande av här avsedd sjukdom, skall länsstyrelsen på hemställan av veterinär anmoda polismyndighet att skyndsamt anskaffa arbetsmanskap i och för arbetets utförande. 10. Länsstyrelsen skall meddela erforderliga föreskrifter för a) kontrollassistenter (formulär 15), b) jordbrukskonsulenter (formulär 16); beträffande de inskränkningar och försiktighetsmått, som skola gälla för dem vid utövande av deras verksamhet inom länet. 11. Där så finnes erforderligt har länsstyrelse att sörja för ändring av tid och ort för tingssammanträde, kommunalstämma, uppbördsstämma, marknad, auktion och dylikt. 12. Likaledes skall länsstyrelse, där så finnes erforderligt, hos vederbörande myndighet utverka inställande av gudstjänst, skol- och konfirmationsundervisning. Anm. till 11 och 12. Det förutsattes att länsstyrelsen för skyddsområden, åtminstone när nedslaktningsförfarandet tillämpas, i allmänhet utverkar ändring eller inställande av sammanträde som avses i punkt 11 och 12. _ 13. Där så finnes erforderligt, har länsstyrelsen slutligen att sörja för förhindrande av folksamlingar, vilka kunna bidraga till smittas spridande. D. Åtgärder sedan mul- och klövsjuka upphört eller misstanke för smitta ej längre föreligger. 1. Sedan sjukdomen upphört på ställe eller område som förklarats smittat samt slutlig smittrening ägt rum, skall länsstyrelsen förklara ställe eller område fritt från smitta (formulär 32). Vid nedslaktningsförfarandet må sådan förklaring icke meddelas förrän 20 dagar efter den slutliga smittreningen. Beträffande ställe eller område, där isoleringsförfarandet tillämpats, må friförklaring ske genast efter den slutliga smittreningens godkännande. —

11 —

Sedan smittad gård friförklarats skall för densamma gälla särskilda föreskrifter: a) vid nedslaktningsförfarandet enligt formulär 9 a; b) vid isolering enligt formulär 9 b. 2. Förklaring att visst område skall utgöra skyddsområde upphör under nedslaktningsförfarandet då formulär 25 använts automatiskt 10 dagar efter smittförklaringen. Under isoleringsförfarandet eller eljest då formulär 27 använts, måste särskilt beslut utfärdas av länsstyrelsen rörande upphävandet av förklaring om skyddsområde (formulär 34). Se härom närmare kap. X I I (sid. 25—27). 3. Har å ställe eller inom område, som förklarats misstänkt för smitta, sjukdomen befunnits icke förekomma, skall länsstyrelsen omedelbart förklara området eller stället ej längre misstänkt för smitta (formulär 33). 4. Indragning av vakt verkställes efter hand sådan icke längre är behövlig. 5. Föreskrifter och kungörelser upphävas i den mån de ej längre äga aktuell betydelse (speciellt enligt formulär 3, 4, 11—16, 22—24 samt 29—31). Kap. VII. Överveterinärer (länsveterinärer). överveterinärer.)

1. Veterinären skall till djurägaren såsom förhållningsorder överlämna dels »Föreskrifter för gård smittad av mul- och klövsjuka» dels ock »Hygieniska råd rörande skötseln av djurbesättningar vid mul- och klövsjuka» (formulär 5 c och 2). Under den tid gården är smittförklarad ankommer det på veterinären att, i den mån ske kan, utöva tillsyn över att gällande bestämmelser iakttagas. 2. Gården skall genast avspärras enligt gällande föreskrifter (kap. X I I I ) . All trafik med gården, såväl person- som djurtrafik, avbrytes. 3. Klövbärande djur, som vid sjukdomens konstaterande å gården ej äro angripna därav, skola omedelbart nedsmittas medelst överföring av smittämne. Önskar djurägaren, att djuren serumbehandlas, bör nedsmittningen verkställas genom veterinärens försorg. Det åligger veterinären att noggrant följa resultatet av smittöverföringen. Befinnes att nedsmittningen icke senast å fjärde dagen givit positivt resultat, skall nytt försök till smittöverföring äga rum. 4. Veterinären har att underrätta grannar ävensom kontrollassistenter om vad som inträffat på gården (t. ex. per telefon, ej genom personbud från gården). Sådana ställen, med vilka djurberöring eller farlig personberöring ägt rum, böra särskilt varskos. Härjämte åligger det veterinären att föranstalta om spärrande av gärdar och betesmarker, som enligt bestämmelserna i kap X I böra misstänktförklaras, samt delgiva gårdsinnehavaren eller dennes ställföreträdare föreskrifter enligt formulär 7 b eller 8. 5. Har mjölk lämnats till mejeri under de närmast föregående dagarna, åligger det veterinären att ofördröjligen underrätta föreståndaren för mejeriet om vad som vid undersökningen konstaterats. Gäller icke mejeri föreskrifterna (formulär 3 a, b eller c) för mejeriet, har veterinären att föranstalta om smitt — 20 —

rening av mejeriet. I dylikt fall skall veterinären vid första smittfall inom visst mejeriområde jämväl erinra mejeriet om skyldigheten att varsko sina mjölkleverantörer om inträffade sjukdomsfall samt att anmoda dessa att noggrant rengöra och med 2 % sodalut desinfektera alla mjölkkärl. Därvid böra leverantörerna jämväl anmanas att noggrant observera djuren i sina stallar. 6. Veterinären har att verkställa efterforskningar i avsikt att utröna hur smittan förts till och från gården (person- eller djurtrafik; kreaturshandlare, slaktare eller annan person; utländskt foder, packhalm, tomsäckar, emballage o. s. v.). Särskilt bör veterinären söka utröna, huruvida person- eller djurtrafik ägt rum mellan gården och förut icke smittad gård, speciellt under tiden 5 dagar före sjukdomens konstaterande å gården. Har sådan trafik förekommit, vidtagas genast därav föranledda åtgärder; för smitta misstänkt ställe spärras. 7. Särskild uppmärksamhet skall ägnas kontrollassistents resor och verksamhet. 8. Kärl med desinfektionsmedel skola placeras utanför boningshusens och djurstallarnas dörrar samt vid spärren till infartsvägen. 9. Vid inträde i djurstall böra djurskötare, även mjölkerskor, påtaga skyddskläder och skodon, som ej få begagnas utanför djurstallet. 10. Hundar, höns, ankor och andra smärre husdjur skola hållas instängda eller dödas. Råttor böra i möjligaste mån utrotas. 11. Gödselhög skall övertäckas med halm, torvströ eller granris. 12. Veterinär må icke utan medicinalstyrelsens medgivande utfärda passersedel för gårdens folk att lämna gården annat än vid akuta sjukdomsfall, för läkarbesök och för deltagande i allmänna val eller andra synnerligen trängande fall. Beträffande utfärdade passersedlar skall medicinalstyrelsen underrättas, t. ex. genom insändande av kopia utav passersedel. 13. Sedan djuren tillfrisknat, skall veterinären på djurägarens kallelse företaga undersökning av samtliga klövbärande djur i den ordning, som är föreskriven för slutlig smittrening (kap. X V I ) . Befinnas härvid icke alla djur friska, bekostas undersökningen av djurägaren. 14. Veterinären har att tillkalla godkänd desinfektör, som under veterinärens ledning skall övervaka den slutliga smittreningens utförande. Det åligger veterinären att antingen själv eller genom clesinfektören föranstalta om att desinfektionsmedel och lämpliga redskap finnas tillgängliga. 15. Sedan slutlig smittrening verkställts och godkänts, skall till djurägaren överlämnas »Föreskrifter för gård som varit smittad av mul- och klövsjuka» (formulär 9 b ) . 16. Over verkställd förrättning har veterinären att genast upprätta rapport enligt formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen (formulär ej här medtaget). Anm. Därest veterinär med hänsyn till mängden inträffade sjukdomsfall icke anser sig kunna medhinna att genast avgiva nu nämnd rapport, har han att hos medicinalstyrelsen anhålla om befrielse från sådan rapportskyldighet. c. Om efter företagen undersökning inom en besättning densamma misstankes vara smittad av mul- och klövsjuka (diagnosen icke med säkerhet kan fastställas) vidtagas genast följande åtgärder. 1. Veterinären har att spärra gården såsom misstänkt för mul- och klövsjuka samt skall till djurägaren överlämna »Föreskrifter för gård misstänkt för mul- och klövsjuka» (formulär 7 b ) . 2. Det åligger veterinären att hos medicinalstyrelsen hemställa om förordnande att företaga förnyad undersökning av de för sjukdomen misstänkta djuren. —

21 —

/ d. Anmälningsskyldighet i samband med fall av mul- och klövsjuka. 1. Underrättelse om sjukdomsfall skall omedelbart sändas till a) medicinalstyrelsen, b) länsstyrelsen, c) polischefen i orten för anordnande av vakthållning samt d) vederbörande distrikts- eller stadsveterinär, därest denne icke själv konstaterat sjukdomsfallet. 2. Medicinalstyrelsen skall underrättas om sjukdomsfallet genom telefon eller, där medicinalstyrelsen så föreskriver, genom skriftlig rapport. Underrättelse om sjukdomsfall skall innehålla uppgifter enligt formulär 35. 3. Länsstyrelsen skall underrättas om sjukdomsfallet genom telefon eller, där länsstyrelsen så föreskriver, genom skriftlig rapport. Uppgift skall härvid lämnas å gård, djurägare och kommun. Därest vid undersökning av beröringspunkterna med den smittade gården, dessa giva anledning till misstänktförklaring, skall hemställan härom göras till länsstyrelsen med uppgift å gård, djurägare och kommun. Där så kan anses påkallat, skall även hemställan göras om stängning av kyrka, skola eller annan offentlig samlingslokal eller desinfektion av sådan lokal samt om inställande eller uppskjutande av auktion, torgdag eller nöjestillställning. e. Anmälningsskyldighet då diagnosen ej med säkerhet kan fastställas. 1. Medicinalstyrelsen underrättas (jfr d punkt 2 här ovan). 2. Hos länsstyrelsen skall genom telefon eller telegram göras hemställan om gårdens misstänktförklaring. 3. För ordnande av bevakning underrättas polismyndigheten. 4. Slutligen underrättas vederbörande distrikts- eller stadsveterinär. Kap. IX. Extra tjänsteveterinärer. (Instruktion för extra tjänsteveterinärer.) Nedslaktningsförfarandet. a. Omedelbart efter mottaget förordnande. 1. Veterinären skall ständigt hålla medicinalstyrelsen underrättad om sin adress med uppgift tillika om telefon och telegramadress. 2. Det åligger veterinären att göra sig förtrogen med de författningar, kungörelser, instruktioner och cirkulär, som röra bekämpandet av mul- och klövsjuka. 3. Veterinären har att anskaffa ändamålsenlig utrustning (lätt desinfekterbara skyddskläder, lämplig desinfekterbar huvudbonad, gummihandskar, gummistövlar, ficklampa, termometrar, desinfektionsmedel i lämplig förpackning, allt förvarat i väska av lätt desinfekterbart material, t. ex. unicamaterial). b. Efter erhållen order om tjänstgöring. 1. Efter erhållet förordnande skall veterinären omedelbart avresa till tjänstgöringsorten och vid ankomsten dit ofördröjligen anmäla sig hos vederbörande överveterinär eller i förekommande fall hos annan i förordnandet angiven person eller myndighet. 2. Sedan veterinären framkommit till smittad gård, har han att ställa sig till efterrättelse av överveterinären lämnade anvisningar. 3. Vid besök å smittad eller för smitta misstänkt gård skall veterinären _

—

vara iförd skyddskläder. Vid djurundersökning bör veterinären vara iförd gummihandskar. Såväl före som efter sådan undersökning åligger det veterinären att noggrant smittrena händer och armar. När veterinären lämnar gården skola jämväl de använda persedlarna och instrumenten ävensom instrumentväskan desinfekteras på lämpligt sätt, t. ex. genom neddoppning i kärl med desinfektionsvätska eller genom noggrann avtorkning med borste eller svamp. Nu angivna desinfektion skall företagas vare sig mul- och klövsjuka konstaterats vid besöket eller icke. Vid positiv diagnos bör veterinärens personliga smittrening även omfatta ansiktet. 4. Om djur skola sändas till slakteri, skall veterinären enligt överveterinärens anvisningar uppdela besättningen i friska och sjuka djur. (Jfr kap. XV.) 5. Det åligger veterinären att tillse att transportbilarna uppfylla och deras förare iakttaga fastställda föreskrifter (bl. a. bör bilförare ej utan överveterinärens särskilda medgivande lämna förarhytten; har sådant medgivande lämnats, underrättas besiktningsveterinären vid slakteriet). 6. På veterinären ankommer att övervaka gravgrävningsarbetet och tillse att arbetet slutföres så snabbt som möjligt. 7. Så snart ske kan, skall nedslaktning verkställas av smittade djur som ej förts till slakteri. Största försiktighet bör härvid iakttagas till förhindrande av smittspridning. (Säck dragés över mulen å djuren. Mark som djuren beträda begjutes med kalkbemängd natronlut.) 8. Veterinären har att övervaka desinfektionen av den person som utfört slakten. 9. På order av överveterinären skall veterinären anskaffa desinfektionsmedel, redskap och arbetsfolk för slutlig smittrening samt träffa avtal om avlöning, vilken skall utgå efter gällande kollektivavtal. 10. Det åligger veterinären att enligt utfärdade föreskrifter (kap. X V I ) övervaka och leda slutliga smittreningsarbetet å gården. Härvid skall veterinären föra noggranna anteckningar om använda arbetstimmar och upprätta avlöningslistor. Arbetares kvitto å erhållet belopp tecknas å avlöningslistan, som förses med veterinärens underskrift och insändes till överveterinären. 11. Veterinären har att föra noggranna anteckningar om den mängd desinfektionsmedel som ankommit till gården samt tillse att överblivna desinfektionsmedel och redskap tillvaratagas och eventuellt överföras till annan smittad gård. 12. Då arbetet avslutats, skall veterinären göra anmälan härom till överveterinären. 13. På veterinären ankommer att övervaka att för smittad gård utfärdade föreskrifter överhuvud taget noga iakttagas. Isoleringsförfarandet. Beträffande extra tjänteveterinärs åligganden vid isoleringsförfarandet gäller såsom instruktion i tillämpliga delar vad som här ovan föreskrivits för distrikts- och stadsveterinärer ävensom praktiserande veterinärer. [Kap. V I I I Isoleringsförfarandet.] Kap. X.

Besiktningsveterinärer.

(Instruktion för besiktningsveterinärer.)

1. Det åligger besiktningsveterinär att tillse, att de föreskrifter, som av medicinalstyrelsen utfärdats för slakthus och kontrollslakteri med avseende å faran för spridandet av mul- och klövsjuka, noggrant iakttagas (formulär 11). —

—

2. Besiktningsveterinär skall före slakt med största noggrannhet utföra besiktning av alla klövbärande djur samt på varje nötkreatur även besiktiga munhålan. 3. Det ankommer på besiktningsveterinär att tillse, att arbetarna efter slutad slakt, innan de lämna slakteriet, byta kläder och skodon samt desinfektera sig. Överdragskläder och skodon skola hållas i gott skick. 4. För övrigt har besiktningsveterinär att vidtaga de åtgärder som kunna anses påkallade till förhindrande av spridning av smitta, 5. Har besiktnings veteri när erhållit underrättelse om att förare av slaktbil lämnat fordonet, skall han tillse att föraren underkastas särskilt noggrann desinfektion.

TREDJE

AVDELNINGEN.

Särskilda åtgärder mot sjukdomen. Kap. XI. Omfattningen av de ägor som skola anses smittade eller misstänkta för mul- och klövsjuka samt misstänktförklaring av gård eller betesmark. A. Omfattningen av de ägor som skola ingå i smittad eller misstänktförklarad gård. 1. Har fall av mul- och klövsjuka konstaterats eller misstänkts förekomma å viss gård, skola alla till gården hörande ägor, som brukas i sammanhang med den smittade gården, ingå i det område som anses smittat eller misstänkt för smitta. Sådana ägor (t. ex. skogar), vilka icke äro belägna i närheten av smittad eller för smitta misstänkt gård och vilka icke för gårdens drift behöva beträdas av personer från denna, må undantagas från det område som anses smittat eller misstänkt för smitta. 2. Djur som ägas av arbetsfolk (daglönare eller torpare) å smittad gård skola anses tillhöra den smittade gården, där sådan beröring med gården förekommit under någon av de senast förflutna dagarna att smitta kan ha överförts till djuren. Smittförklaring torde vidare behöva utfärdas för sådana djur, vilkas ägare under smittförklaringstiden komina att utföra sysslor å gården. Beträffande övriga djur, tillhöriga arbetsfolk å gården, iakttagas bestämmelserna om gårds misstänktförklaring (jfr B här nedan). B. Misstänktförklaring. 1. Gård eller betesmark skall förklaras misstänkt för mul- och klövsjuka, när under någon av de 10 sistförflutna dagarna dels förekommit utbrott av sjukdomen å annat ställe, dels ock a) personer från ettdera stället beträtt det andra stället tillhörande stall eller annat rum, där kreatur eller foder förvaras; eller b) djur från någotdera stället kan antagas ha kommit i beröring med djur från det andra, såsom genom betäckning eller djurförsäljning eller genom användande av gemensamt vattenställe, samfällt bete eller dylikt; eller c) foder- eller gödselmedel, mjölk eller andra ladugårdsprodukter, ladugårdsredskap eller dylikt förts från det smittade stället till det andra. 2. Förklaras endast viss del av en egendom (t. ex. huvudgården eller betesmark) smittad av mul- och klövsjuka, skola övriga delar av egendomen för—

—

klaras misstänkta för smitta, därest mellan egendomens olika delar sådan samfärdsel ägt rum som angivits under punkt 1. 3. Då gård eller betesmark är belägen i så nära grannskap till smittat ställe, att särskild fara för smittans spridande till gården eller betesmarken föreligger, skall gården eller betesmarken, efter medicinalstyrelsens hörande, misstänktförklaras. 4. Vid fall av osäker diagnos skall gården eller betesmarken likaledes misstänktförklaras. 5. Finner medicinalstyrelsen av andra än här ovan angivna orsaker skäl föreligga, att ställe förklaras misstänkt för mul- och klövsjuka, skall misstänktförklaring jämväl utfärdas. Anm. 1. Misstänktförklaring skall utom vid fall av osäker diagnos gälla under 10 dagar, räknade från och med den dag, då smittöverföring under här ovan angivna omständigheter senast kan antagas ha ägt rum. Anm. 2. Beslut om misstänktförklaring, som hör innehålla uppgift om tiden för förklaringens giltighetstid, samt länsstyrelsens föreskrifter för misstänkt gård eller betesmark (formulär 7 a, 7 b eller 8) skola mot kvitto överlämnas till djurägaren eller annan, på vilken tillsynen över föreskrifternas efterlevnad ankommer. Polisman må anlitas för delgivningen. Anm. 3. I samband med delgivning av här avsedd förklaring avspärras gården i enlighet med därom meddelade föreskrifter. (Kap. X I I I . ) Anm. 4. Finnas inga klövbärande djur å den gård, som haft beröring med det smittade stället, skall gården icke misstänktförklaras. Veterinären har emellertid att föranstalta om vidtagandet av lämpliga clesinfektionsåtgärder till förhindrande av spridning utav smitta. Kap. XII.

Skyddsområde.

Bestämmelser om skyddsområde återfinnas i 4 § 1 mom. andra stycket epizootilagen. A. Förklaring att visst område skall utgöra skyddsområde. 1. Har ställe eller område förklarats smittat av mul- och klövsjuka, skall länsstyrelsen förklara omkringliggande område för skyddsområde. B. Skyddsområde under nedslaktningsförfarandet. Förflyttning av djur m. m. 2. Utan medicinalstyrelsens medgivande må icke a) inom skyddsområdet klövbärande djur förflyttas från gård till annan (stand still), b) till skyddsområdet införas klövbärande djur eller c) från skyddsområdet utföras dels klövbärande djur samt följande delar av klövbärande djur, nämligen huvud, tunga, klövar, lungor, hjärta, lever, juver, tarmar och friska ben dels oberedda hudar och skinn, vilka icke smittrenats genom behandling under minst fyra dygn med salt tillsatt med 2 % soda, samt dels hö och halm. 3. Utan hinder av vad som stadgats under punkt 2 må djur och varor av beskaffenhet som under c avses föras genom skyddsområde, såvitt genomförandet äger rum i sluten järnvägsvagn eller ock, under de villkor medicinalstyrelsen föreskriver, i bil eller annat fordon. Vidare må transport av ovan angivna varor äga rum mellan egendomar, belägna inom olika skyddsområden, —

25 —

där transporten ej sker å väg eller annan mark, som ligger utanför skyddsområde. Förbud mot vissa tillställningar m. m. 4. Inom skyddsområde må ej anordnas offentliga danstillställningar, biograf- och teaterföreställningar samt andra allmänna nöjestillställningar. Ej heller må offentliga möten och sammankomster äga rum därstädes. I den mån länsstyrelse icke av vederbörande domkapitel eller myndighet utverkat erforderligt medgivande till inställande av gudstjänst eller sammankomst, avser detta förbud dock ej kommunal- och kyrkostämmor eller andra av offentlig myndighet utsatta eller i allmän författning föreskrivna möten och sammankomster ej heller allmän gudstjänst. 5. Personer bosatta inom skyddsområde må ei utom dylikt område besöka sådana tillställningar, möten och sammankomster som avses i punkt 4. Anm. till 4 och 5: Där särskilda skäl därtill föranleda (t. ex. skyddsområde omfattar del av stad eller annat större eller tättbebyggt samhälle), synas förbud mot tillställningar, möten och sammankomster, som avses i punkt 4 och 5, ej böra meddelas. Skyddsområdes omfattning. 6. I allmänhet synes det tillfyllest, att skyddsområde begränsas till en omkrets av två kilometer från den smittade gården. Självfallet måste i varje fall hänsyn tagas till de lokala förhållandena, så att i möjligaste mån naturliga gränser för området erhållas. I vissa fall torde område kunna utmärkas genom anslag å de vägar och andra samfärdsleder som föra till området eller ock angivas genom uppräkning av de gårdar som skola ingå i området. I andra fall kan det befinnas lämpligare att angiva området i förhållande till vissa befintliga vägar, vattendrag och dylikt. Anm. I kungörelse angående skyddsområde (formulär 25) torde skyddsområdets omfattning böra angivas enligt något av följande exempel: 'a) Ett område som ligger på ett avstånd av 2 km från den smittade gården och vars gränser, såvitt avser vägar och andra samfärdsleder, utmärkts på marken medelst anslag; b) Inägorna till följande egendomar, nämligen 1 / 8 mtl — som äges c) Den del av d) • kommun.

kommun, som begränsas av

;

Upphörande av skyddsområde. 7. Sedan 10 dagar förflutit efter smittförklaringen, skall föreskrift att visst område utgör skyddsområde upphöra att gälla. Har flera smittförklaringar ägt rum med samma skyddsområde, upphöra föreskrifterna om skyddsområde 10 dagar efter sista smittförklaringen inom området. C. Skyddsområde under isoleringsförfarandet. 8. Under isoleringsförfarandet, då ett stort antal sjukdomsfall inträffa varje dag, torde samtliga för nedslaktningsförfarandet angivna bestämmelser om skyddsområde icke lämpligen kunna upprätthållas. Sålunda synas föreskrifterna under punkt 2 a) om stand still samt under punkterna 4 och 5 angående förbud mot vissa tillställningar m. m. då böra eftergivas. Likaledes lärer det vara tveksamt, om reglerna beträffande skyddsområdes omfattning böra tilllämpas under en mera intensiv epizooti. Det torde då vara mera ändamålsenligt —

—

att såsom skyddsområde angiva större sammanhängande område, t. ex. socken eller härad. Kungörelse angående skyddsområde utfärdas då enligt formulär 27. I detta fall får även tiden för bestämmelsernas giltighet avgöras från fall till fall med hänsyn till föreliggande speciella omständigheter. Kap. XIII. Avspärrning av gård samt vägavstängning i anledning av mul- och klövsjuka. På lämpliga platser å gården skola genom veterinärens försorg uppsättas så lydande anslag: »Det är förbjudet för gårdens folk att lämna gårdens område. Överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.» Veterinären skall tillse, att till gården ledande vägar medelst spärrbommar avstängas för trafik, med iakttagande att spärrbommarna över infartsvägen skola utgöras av 2 bommar med omkring 2 meters mellanrum. Spärrningsställena förläggas så nära gården omständigheterna tillåta och helst å plats där spärranordningarna bliva synliga på avstånd. Vid spärrningsstället å infartsvägen skall en balja med desinfektionsmedel utsättas, varjämte bord el. dyl. för varuutbyte bör placeras där. A. Uppsättande av anslagstavlor: a. Vid smittad gård: spärrbommarna förses med anslag dels utåt vägen lydande: »Här vidtager område, smittat av mul- och klövsjuka. Tillträde förbjudet. Överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.», dels ock inåt gården lydande: »Det är förbjudet för gårdens folk att lämna gårdens område. Överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.» b. Vid misstänkt förklarad gård: spärrbommarna förses med anslag dels utåt vägen lydande: »Här vidtager område, misstänkt för mul- och klövsjuka. Tillträde förbjudet. Överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.», dels ock inåt gården tydande: »Det är förbjudet för gårdens folk att lämna gårdens område. Överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.». B. Betesmark. x\r betesmark förklarad smittad eller misstänkt för mul- och klövsjuka, skall veterinären låta avspärra till betesmarken ledande vägar, därest sådan avspärrning befinnes ändamålsenlig, samt å lämpliga platser uppsätta anslag om att tillträde är förbjudet, Å väg, där smittade djur framdrivits, skola varningstavlor med uppgift härom uppsättas på lämpliga platser. C. Efter desinfektionens avslutande (isoleringsförfarandet). Vid gård, där under isoleringsförfarandet desinfektionen verkställts och godkänts, skola särskilda föreskrifter gälla (formulär 9 b). Spärrbommarna skola avlägsnas och vid gårdens infartsväg uppsättas anslag, exempelvis så lydande: »Denna egendom har varit smittad av mul- och klövsjuka och gälla med anledning därav fortfarande vissa föreskrifter för gården, bl. a. förbud mot all in- eller utförsel av klövbärande djur. Överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.» Sådant anslag avlägsnas 10 dagar efter fri förklaringen. D. Avstängning av allmän väg. Då i samband med gårds smittförklaring fråga uppstår om stängning av allmän väg genom eller förbi smittad gårcl eller av enskild väg som utgör gemensam utfartsväg för flera gårdar, och den allmänna trafiken kräver vägens —

—

öppethållande, bör veterinären taga i övervägande, huruvida icke upprepad indränkning av vägen med kalkblandad natronlut eller annan liknande åtgärd kan anses utgöra tillräckligt skydd mot smittans spridning. Då på grund av särskilda förhållanden avstängning av dylik väg anses oundgängligen nödvändig, bör fråga härom hänskjutas till länsstyrelsens prövning. Avstängning sker genom polismyndighetens försorg. Då veterinär funnit, att avstängd allmän väg åter kan öppnas för trafik, bör länsstyrelsen omedelbart underrättas därom för att föranstalta om vägens öppnande genom polismyndigheten. E. Provisorisk avspärrning (isoleringsförfarandet). Veterinären må i särskilt fall i område där isolerings förfarandet gäller, då han på grund av annat fall av mul- och klövsjuka icke kan medhinna att själv eller genom för ändamålet tillkallad polisman ombesörja fullständiga spärranordningar, föranstalta om provisoriska åtgärder i sådant avseende. För dylikt fall har veterinären att vid anmälan till vederbörande polismyndighet angiva i vilket eller vilka avseenden polismyndighetens åtgärd för spärranordningarnas fullständigande påkallas. Kap. XIV.

Värderingsförfarandet.

Föreskrifter om värderingsförfarandet återfinnas i 10 § epizootikungörelsen. 1. Värdering av förlust, förorsakad av mul- och klövsjuka på grund av nedslaktat djur, i anledning av utfärdat betesförbud eller till följd av förbud mot utförsel av produkt av mjölk skall verkställas av vederbörande tjänsteveterinär (överveterinär) eller av annan av medicinalstyrelsen därtill särskilt förordnad veterinär ävensom, för värdering av annat än djur, en värcleringsman. Är fråga om värdering av besättning, som består av mer än 3 nötkreatur över två års ålder eller, oberäknat mindre djur, mer än 75 svin, får eller getter, över fyra månaders ålder, skola i värderingsförrättningen deltaga jämte veterinären en värderingsman. Avser värderingen besättning som, oberäknat mindre djur, består av mer än 30 nötkreatur över två års ålder, skall i förrättningen deltaga två värderingsmän. Vid bestämmande av antalet värderingsmän skall hänsyn endast tagas till de djur som skola värderas. Det bör ej heller verkställas sammanräkning av olika djurslag. 2. Det ankommer på veterinären att utsätta tid och plats för värderingsförrättning samt därtill kalla erforderligt antal värderingsmän. Skola i förrättningen deltaga två värderingsmän, skall till densamma kallas en av de utav lantbruksstyrelsen utsedda och en av de utav hushållningssällskapet eller dess förvaltningsutskott utsedda värderingsmännen. Kan veterinären icke med kallelse anträffa sådan värderingsman eller kan värderingsman icke utan avsevärt dröjsmål komma tillstädes, må veterinären i dennes ställe kalla annan värderingsman. Till värderingsförrättningen skall genom veterinärens försorg, såvitt ske kan, jämväl kallas djurägaren. Dennes frånvaro skall dock icke utgöra hinder för förrättningens verkställande. 3. Vid värderingsförrättning åligger det värderingsmän att i enlighet med anvisningar av veterinär vara iförda överdragskläder. Innan värderingsmännen lämna den smittade gården, skola de enligt veterinärens anvisningar verkställa erforderlig desinfektion. 4. Över varje värdering skall värderingsinstrument (formulär 37) av veterinären upprättas i två exemplar, av vilka ett överlämnas till djurägaren och —

—

det andra, försett med bevis om delgivningen med denne, insändas till medicinalstyrelsen. 5. Har Kungl. Maj:t utfärdat föreskrift för värdering av djur, att lända till efterrättelse vid ifrågavarande värdering, få i enlighet med dessa föreskrifter givna anvisningar för värderingen icke frångås, med mindre skälet härför angives i värderingsinstrumentet. Vid värdering av nötkreatur, svin och får skall ersättningen i sådant fall bestämmas med hänsyn dels till djurets slaktvärde dels ock till det livvärde djuret kan anses äga utöver slaktvärdet. Vid uppskattning av livvärde skall särskilt avseende fästas vid djurets ålder, avkastningsförmåga samt avelsvärde ävensom beträffande nötkreatur frihet från tuberkulos. Är djuret behäftat med sjukdom, som nedsätter dess värde, bör hänsyn tagas därtill. Närmare anvisningar till värderingarna utfärdas i annan ordning. 6. Kunna de i värderingsförrättningen deltagande icke enas om ersättningens storlek och deltaga i sådan förrättning veterinär och en värderingsman, skall densamma bestämmas efter medeltalet av de utav envar av dem föreslagna värden. Deltaga i förrättningen en veterinär och två värderingsmän och kan enighet om ersättningens storlek icke uppnås, skall det värde gälla, varom två av de i förrättningen deltagande enats. Äro alla av olika mening, skall ersättningen beräknas efter medeltalet av de utav dem var för sig föreslagna värdena, dock ej till högre belopp än som motsvarar det näst högsta av sagda värden. Vid bestämmande av ersättningens storlek, då meningarna bland värderingsmännen äro delade, skall hänsyn endast tagas till värderingens slutbelopp, d. v. s. det totalbelopp som skall utbetalas till djurägaren. Kap. XV. Dödande eller nedslaktning av djuren. Fördelning av djuren. 1. Djuren å smittat ställe skola skiljas i två grupper. Den ena gruppen skall bestå av sådana djur, som visa tecken till sjukdomen eller som, när det gäller storboskap — utan att förete andra sjukdomstecken — ej ha normal kroppstemperatur (att observera är att nyss intagna betesdjur ofta visa förhöjd temperatur). I den andra gruppen medtagas andra klövbärande djur. De förstnämnda djuren skola dödas och nedgrävas å stället. De senare skola — med undantag för sådana djur, som enligt överveterinärens medgivande få uppslaktas för gårdens behov — slaktas å under offentlig kontroll stående slakteri. Om det stora flertalet av djuren äro angripna av mul- och klövsjuka samt gården är så belägen att transport av till synes friska djur därifrån skulle medföra stor risk för spridande av smitta eller vara förenad med synnerligen stora kostnader, skola samtliga djur dödas och nedgrävas å stället. Transportbil. 2. Vid transport till slakteri må endast användas sådan bil, som av överveterinär godkänts för ändamålet. Dylik bil skall vara utrustad på följande sätt: a) Golv och sidor skola vara täta. b) I vinkeln mellan lastflakets botten och sidor samt mellan botten och framgavel anbringas väl tillpassad kraftig trekantslist så att fullgod tätning erhålles. c) På nedre delen av bakgavelns insida anbringas en kraftig fyrkantslist och lämplig packning av gummi på sådant sätt, att fullgod tätning mellan botten och gavel erhålles när gaveln fälles upp. d) Sidorna till lastflaket skola göras fullt täta av späntade bräder samt tillräckligt höga, — 29 —

e) Bakgaveln å djurtransportbilarna bör utföras så att denna i nedfällt läge bildar sådan vinkel mot marken att djuren med minsta möjliga svårighet kmnna på- och avlastas. Transport av slaktdjur. 3. Före djurens inlastning skall bilens golv beströs med ett tjockt lager torvströ och däröver med ett lager grus, varefter begjutning sker med 1 %-ig natronlut. Vid temperatur under 0° C. skall till natronluten sättas 5—10 % koksalt. Förare och annan person, vilken medföljer som biträde vid transporten, skola vara iklädda fullständiga och rena överdragskläder, gummistövlar samt tvättbar huvudbonad ävensom iförda gummihandskar. De få icke beträda ladugården och icke heller vara behjälpliga vid djurens in- och urlastning utom då överveterinären finner särskilda omständigheter det påkalla. Varken förare eller biträde får under pågående transport träda i beröring med andra personer. Har överveterinären lämnat förare eller annan person, som medföljer transportbil till slakteri, tillstånd att lämna bilen, har överveterinären att härom underrätta vederbörande besiktningsveterinär. I sådant fall skola föraren och och hans biträde underkastas särskilt noggrann smittrening å slakteriet, Passagerare må ej medtagas å bilen. Sedan djuren blivit avlastade och innan bilen föres från avlastningsplatsen, skola förare och biträde avlämna sina överdragskläder jämte huvudbonad till slakteriet samt desinfektera fotbeklädnad och händer, innan förarhytten ånyo beträdes. Har en och samma förare med biträde att för transport av här avsedda djur till slakteri verkställa flera körningar i omedelbar följd efter varandra, må med avlämnandet av överdragskläder och huvudbonad anstå till dess ifrågavarande körningar avslutats för dagen. Förare och biträde äro skyldiga att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som vederbörande veterinär lämnar i fråga om sättet för inlastning av djur samt beträffande de desinfektionsåtgärder utöver här ovan föreskrivna, som i särskilda fall kunna vara nödiga. Djurgrav. 4. Platsen för grav för de vid gården nedslaktade djuren utses såvitt möjligt i samråd med gårdens ägare eller innehavare samt i fråga om samhälle, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad iiro gällande, efter hörande av hälsovårdsnämnden (hänvändelse till ordföranden eller dennes ställföreträdare). Graven bör ej läggas för långt från ladugården. Om möjligt bör sådan mark utväljas, som icke är vattensjuk eller svårarbetad. Graven göres 2.5 å 3 meter bred samt 2 å 3 meter djup. Gravens längd bestämmes i förhållande till det antal djur som skall nedgrävas. För varje vuxet nötkreatur beräknas cirka en meters längd, dock mindre längd per djur ju större djurantalet är. Därjämte skall utrymme beräknas för gödsel som skall nedläggas i graven. Vid grävningen bör jorden på gravens ena långsida läggas minst P/2 meter från kanten så att djuren kunna ledas fram. Åtminstone den ena kortsidan bör vara fri från jord så att vagnar kunna köras fram till kanten. Dödande och nedgrävning av djur. 5. Dödande och nedgrävning av djur påbörjas omedelbart efter det värdering verkställts och graven blivit färdig samt utföres så snabbt som möjligt. Djuren ledas intill graven, därvid om möjligt körväg undvikes. De som leda djuren skola vara iförda överdragskläder, vilka efter arbetets slut skola förstöras eller bykas. Vid djurens utförande skall en säck dragas över mulen. —

30 —

Den mark, djuren skola beträda, bör genomdränkas med kalkbemängd natronlut. Sedan djuren skjutits eller bedövats vid kanten av graven, avskäras de stora halskärlen eller verkställes ett hjärtstick på dem, varjämte å idisslare göres ett snitt i våmmen. Gödsel och urin samt infekterat foder och strö. 6. Såväl den i kostall, svinstall och fårstall hopade gödseln som den del av gödselstaden, som kan anses infekterad (d. v. s. den gödsel som fallit de tre sista dagarna och ett övre cirka 20 cm. tjockt lager av den gamla gödselhögen) skola nedstjälpas i graven. Transporten till graven skall ske i täta fordon. Allt foder och strö, som kan antagas vara besudlat med smittämne, hopsamlas samt utforslas i säckar till graven där det nedstjälpes. 7. Därest den i gödselstacken hopade gödsel, som kan anses infekterad, uppgår till sådan mängd, att dess nedstjälpande i graven skulle vålla avsevärd svårighet, skall dylik gödsel komposteras på särskild plats i gödselstaden, så att den icke infekterar den gamla gödseln. Denna kompost överspolas med 1 %-ig natronlut samt täckes med halm, agnar och boss eller torvströ och därefter med ett minst 10 cm. tjockt jordlager samt packas på sådant sätt att en snabb, naturlig förbränning sker. Om förhållandena ej medgiva, att den smittade gödseln kvarligger i gödselstaden, må den forslas till annan närbelägen lämplig plats och uppläggas i kompost på sätt nyss sagts. Platsen för dylik kompost skall på betryggande sätt inhägnas så att varken fjäderfän eller andra djur få tillträde till densamma. Infekterad gödsel får ej tagas i bruk, förrän minst tre månader från tiden för komposteringen förflutit. 8. Urin som finnes utanför sluten behållare (urinbrunn) skall om möjligt uppsamlas samt tömmas på lämplig plats i graven. Är urinbrunnen så fylld, att den icke kan mottaga under desinfektionsarbetet tillflytande sköljvätska och pressvatten från gödselstaden, skall erforderlig mängd urin uppumpas från brunnens botten och på lämpligt sätt forslas direkt till graven eller till grävd fördjupning i närheten, vilken därefter täckes. Slakt för gårdens behov. 9. Där vederbörande överveterinär medgivit, att något eller några friska djur få uppslaktas för gårdens behov, skall blodet från dylika djur uppsamlas i kärl och snarast möjligt transporteras till graven, dit även inälvor, klövar, huvud, juver och hudar av djuren skolas föras. Igengrävning av djurgrav. 10. Innan djurgraven höljes med jord, skola gödsel och djur överspolas med 1 %-ig natronlut. Graven skall fyllas med jord till en tjocklek av minst l 1 /, meter. Marken närmast graven skall rikligt begjutas med 1 %-ig natronlut. Under en tid av minst tre månader skall graven vara inhägnad. Grävnings manskap och slaktare. 11. Grävningsmanskap, som ej tillhör gården, bör ej medgivas tillträde till själva gården samt skall, då manskapet efter slutfört arbete lämnar gården, underkastas desinfektion enligt anvisningar av veterinär. 12. Slaktare och annan person, som tillkallats för uppslaktning av djur eller dödande av djur avsedda att nedgrävas, skola medföra en extra omgång kläder, även underkläder och skodon samt huvudbonad, vilket allt skall vara 11—408374.

—

omsorgsfullt inlagt i vaxduk, oljeduk eller tjänligt omslagspapper. Innan sådan person lämnar den smittade gården, skall han avlägga de använda kläderna, som kvarlämnas för smittrening, samt enligt givna anvisningar noggrant tvätta och desinfektera sig, innan han iför sig de medförda kläderna,

Kap. XVI. Slutlig smittrening1. Tiden för smittrening.

1. Slutlig smittrening skall företagas så snart ske kan. Vid isoleringsförfarandet må smittreningen ej verkställas förrän 4 dagar förflutit sedan det sist insjuknade djuret tillfrisknat och minst 14 dagar förflutit sedan sjukdomen första gången konstaterades å gården. Innan smittrening företages, skall veterinären ha verkställt undersökning samt avgivit intyg i två exemplar, att slutlig smittrening kan verkställas (formulär 39). Det ena exemplaret tillställes djurägaren och det andra insändes ofördröjiigen till länsstyrelsen. Desinfektör. 2. Då slutlig smittrening skall verkställas, ankommer det på veterinären att hos överveterinären rekvirera desinfektör att leda och om möjligt deltaga i arbetet med den slutliga smittreningen. Veterinären skall giva desinfektören de råd och anvisningar, som med hänsyn till de lokala förhållandena å gården kunna vara påkallade, samt lämna anvisning å de desinfektionsmedel, som skola användas. Till desinfektören skall överlämnas instruktion (formulär 20). Desinfektören skall vara boende å gården, så länge arbetet varar. Utför desinfektören samtidigt arbete å två eller flera gårdar, har han att i fråga om bostad ställa sig till efterrättelse vad veterinären särskilt föreskriver. Han bör själv träffa avtal om priset för föda och logi. Desinfektören skall stå under veterinärens ledning. Anskaffande av arbetsfolk. 3. Så snart ske kan bör veterinären eller desinfektören anskaffa arbetsfolk, som erfordras för slutlig smittrening. Därvid bör han först göra sig underrättad, i vad mån gårdens innehavare kan ställa arbetskraft till förfogande för smittreningen. Finnes ej sådan arbetskraft eller är den otillräcklig, anskaffas nödigt antal arbetare utom gården och avtalas med gårdsinnehavaren om deras inhysande å gården, så länge smittreningen varar. Veterinären träffar avtal om avlöning till de anställda arbetarna, såväl gårdens folk som övriga, därvid skall tjäna till ledning i orten enligt kollektivavtal eller eljest gällande arbetspriser för jämförligt arbete. Härvid bör observeras, att djurägaren och hans hustru icke erhålla ersättning av statsmedel för utfört smittreningsarbete. Arbetarna träffa själva avtal med gårdsinnehavaren om priset för föda och logi. Anskaffande av desinfektionsmedel m. m.

4. Rekvisition av desinfektionsmedel och annan materiel för desinfektion göres av vederbörande veterinär eller av desinfektören i den ordning som medicinalstyrelsen föreskriver. Veterinären har att tillse, att transporten av desin1 Angives icke här nedan under de särskilda rubrikerna att bestämmelserna skola gälla vid nedslaktningsförfarandet eller isoleringsförfarandet, äro de avsedda för båda förfaarndena.

—

fektionsmedel till gården sker på billigaste sätt — i förekommande fall i samband med transport till andra gårdar — samt att därvid ej användes skjuts från gården. Smittreningens omfattning.

Rengörings- och smittreningsarbete skall omfatta: Djur, som varit angripna av sjukdomen eller haft beröring med eller varit uppställda i samma stall som de angripna (isoleringsförfarandet). Ladugård. Svinstall samt får- och getstall. Häststall. Foderrum m. m. Stackar av hö, halm och rotfrukter. Gödselstad och urinbrunn. Gårdsplats och vägar. Åkdon, redskap, seldon och säckar m. m. Sädesmagasin. Tvättstuga, avträde, vagnbod med flera lokaler. Personer, kläder och bostäder. Betesmark. Djur. Isoleringsförfarandet. 6. Nötkreatur uppställas, där så ske kan, i en portgång eller å annat ställe, där hö, halm eller andra fodermedel icke förvaras. Det är angeläget att djuren väl skyddas för kyla. I allmänhet är det lämpligt att samtidigt för rening flytta ut ett mindre antal djur och efter hand förflytta renade djur till ladugården i den mån som desinfektionen framskrider. Mycket lämpligt är även att flytta ut hästarna och under reningen uppställa nötkreaturen i spiltorna till häststallet. Klövarna rengöras noggrant samt penslas med tjärsprit. Särskild uppmärksamhet ägnas åt klövspalter samt håligheter och sprickor i hornet. Vid återinförandet i ladugård eller stall få djuren ej beträda plats, som icke desinfekterats. Verkning av djurens klövar, som sker på djurägarens bekostnad, skall företagas i samband med desinfektionen, om verkningen kan verkställas av på gården befintligt folk; i annat fall bör verkningen företagas omedelbart efter smittreningen. Ladugård. Nedslaktningsförfarandet. 7. Tak, golv och väggar i ladugården översprutas med 1 %-ig natronlut. Därest ägaren eller hans ställföreträdare det medgiver, skall gammal träinredning, som ej anses kunna utan stor svårighet nöjaktigt desinfekteras, nedbrytas och å lämplig plats uppbrännas. Tak, väggar och golv rensopas. Genom skurning med het 1 %-ig natronlut företages därefter fullständig rengöring av väggar, dörrar, fönster, stolpar och bommar jämte annan inredning till manshöjd ävensom av foderbord, avloppsrännor m. m. samt slutligen golvet. Därefter besprutas taket samt övriga, förut nämnda delar av ladugården med 1 %-ig natronlut. Besprutningen verkställes lämpligen med fruktträdspruta eller dylikt redskap. Vid besprutningen må, efter överveterinärens bestämmande, användas kalkbemängd natronlut, dock så att natronluthalten i blandningen icke understiger 1 %. —

—

Inventarier och redskap, som använts i ladugården, såsom gödselkärror, grepar, skyfflar, kvastar, ryktdon, spannar m. m. rengöras och tvättas i 1 %-ig natronlut. Mjölkrum med inventarier, mjölkflaskor och mjölkspannar rengöras och desinfekteras med 1 %-ig natronlut 1 . Samtliga dörrar och dörrposter besprutas även utvändigt med 1 %-ig natronlut. Vid rengöring erhållna sopor ävensom foder och strö, som avskiljts såsom besudlat med smittämne, nedgräves eller oskadliggöres på annat lämpligt sätt, t. ex. genom uppbränning. Isoleringsförfarandet. 8. I den genom djurens avlägsnande lediga avdelning i ladugården verkställes noggrann rengöring. Allt foder och strö, som kan antagas vara besudlat med smittämne, ävensom spillning hopsamlas, utforslas och komposteras tillsammans med den smittade gödseln (se punkt 17 och 18). Genom sopning och skurning med het 1 %-ig natronlut företages fullständig rengöring av väggar, dörrar, fönster, stolpar och bommar jämte annan inredning till manshöjd ävensom foderbord, avloppsrännor m. m. samt slutligen golvet; och skall noga tillses, att luten ej rinner längs foderrännan till de kvarstående djuren. De rengjorda delarna översprutas med 1 %-ig natronlut med fruktträdspruta eller annat lika lämpligt redskap. Efter besprutningen beströs båsplatserna rikligt med ren halm, varefter de desinfekterade djuren kunna inställas på sina platser. På liknande sätt förfares, tills hela kostallet är rengjort och desinfekterat. Inventarier och redskap, som använts i ladugården, såsom gödselkärror, grepar, skyfflar, kvastar, ryktdon, spannar m. m., rengöras och tvättas i 1 %-ig natronlut. Mjölkrum med inventarier, mjölkflaskor och mjölkspannar rengöras och desinfekteras med 1 ^-ig natronlut 1 . Samtliga dörrar och dörrposter besprutas även utvändigt med 1 %-ig natronlut. Svinstall samt får- och getstall. Nedslaktningsförfarandet. 9. Desinfektion in- och utvändigt av stall med därtill hörande redskap samt behandling av foder och strö skall ske på enahanda sätt som föreskrivits beträffande ladugård (punkt 7). Finnes i gödselstad gödsel, som skall särskilt komposteras, lägges den under den för komposteringen avsedda ladugårdsgödseln. Därest svin, får eller get icke visat sjukdomstecken, må den utanför stallet förvarade gödseln omedelbart komposteras antingen å platsen eller tillsammans med den i ladugårdens gödselstad kvarlämnade gödseln. Isoleringsförfarandet. 10. Om djuren ej varit angripna av sjukdomen, rengöras och desinfekteras gångar i och utanför stallet liksom i stallet använda inventarier och redskap. Ha djuren varit angripna av sjukdomen, sker smittrening av stallet lämpligen så, att katte efter katte behandlas på sätt ovan under punkt 8 sagts om ladugård. All lut i kättarna måste till förhindrande av brännskador grundligt borttvättas med vatten innan djuren ånyo insättas. Häststall. 11. Äro hästarna uppställda i samma stall som nötkreatur eller svin eller står häststallet genom dörr i direkt förbindelse med ladugård eller svinstall, skall desinfektion av häststallet invändigt samt behandling av gödsel, foder och strö ske på sätt i fråga om ladugård föreskrivits. 1

Vid desinfektion av aluminiumkärl bör till natronluten sättas 3 % natriumsilikat.

—

34 —

Därest hästarna äro uppställda i från övriga djur isolerat stall, må desinfektionen vid n e d s l a k t n i n g s f ö r f a r a n d e t inskränkas till rensopning av väggar till manshöjd samt golv med krabbor och bommar, varefter dessa delar jämte redskap, selar och andra lösa inventarier besprutas med 1 ^-ig natronlut. I sådant stall befintlig gödsel komposteras tillsammans med den äldre ladugårdsgödseln. Vid i s o l e r i n g s f ö r f a r a n d e t är det i dylikt fall tillfyllest med rensopning och besprutning med 1 ^-ig natronlut av golvet. Hästarnas hovar renskrapas i varje fall samt tvättas med 1 %-ig citronsyra. Foderrum m. m. Nedslaktningsförfarandet. 12. I foderrum, foderloft, fodergångar och dylika utrymmen befintligt stråfoder och strö, som kan antagas vara besudlat med smittämne, skall föras ut och uppbrännas eller på annat sätt oskadliggöras. Där fodermedel eller strö ligger i större sammanhållna bingar, är det tillräckligt att avlägsna så tjockt lager därav, som kan antagas vara besudlat med smittämne. Tak, väggar och golv i ifrågavarande utrymmen rensopas därefter samt översprutas med 1 %-ig natronlut. Isoleringsförfarandet. 13. I foderrum, fodergångar och liknande utrymmen befintligt boss och dylikt utföres till gödselkomposten eller uppbrännes. Därefter rengöres golvet och överspolas med 1 %-ig natronlut. Stackar av hö, halm och rotfrukter. 14. Stackar, som kunna anses vara infekterade, besprutas med 1 %-ig natronlut, därvid iakttages att besprutning sker av hö- och halmstackar till en höjd av 21/2 meter och av rotfruktsstackar endast å den öppnade delen. Anm. Sådant foder, som kan antagas vara förorenat av smittämne, bör vid nedslaktningsförfarandet i första hand utfodras till hästarna. Gödselstad och urinbrunn. Nedslaktningsförfarandet. 15. Den i gödselstaden kvarvarande gödseln, som ej kan anses infekterad 1 (se kap. XV punkt 6), skall översprutas med kalkbemängcl natronlut samt täckas med halm, agnar eller torvströ och därefter med ett minst 10 cm tjockt jordlager. Gödseln skall packas på sådant sätt att en snabb, naturlig förbränning sker. Förefinnes svårighet att anskaffa tillräckligt med jord, skall ett halmlager ytterligare påläggas och detta täckande hölje skyddas genom påläggande av bräder, slanor eller jordklumpar. Denna kompost får icke tagas i bruk, förrän minst en månad förflutit från tiden för smittreningens avsynande. 16. Skölj- och pressvatten skola uppsamlas i urinbrunn, där sådan finnes. F l y t a dessa vätskor i öppen samling, skall denna beströs med ett tjockt lager torvströ, agnar, halm e. d. och uppsamlas samt desinfekteras med 1 %-ig natronlut och komposteras tillsammans med gödseln. Platsen beströs därefter med kalkbemängd natronlut. Det bör tillses, att urin samt skölj- eller pressvatten ej flyta ut till allmän väg eller dike. Isoleringsförfarandet. a. Om djurägaren skriftligen förbinder sig att icke förfoga över gödsel förrän tre månader efter smittreningens avsynande: 17. Gödselhögen upplägges och packas väl på sådant sätt att snabb, naturlig förbränning sker. Därefter översprutas den med 1 %-ig natronlut samt 1 Den gödsel som fallit de tre sista dagarna och. ett övre cirka 20 cm tjockt lager av den gamla gödselhögen-

—

35 —

täckes med ett tjockt lager av halm, agnar eller torvströ och ytterst med ett minst 10 cm tjockt jordlager. Förefinnes svårighet att anskaffa tillräckligt med jord, skall ett halmlager ytterligare påläggas och detta täckande hölje skyddas genom påläggande av bräder, slanor eller jordklumpar. Denna kompost får icke tagas i bruk förrän tre månader förflutit efter smittreningens avsynande. b. Om djurägaren förklarar sig behöva förfoga över gödsel inom kortare tid än tre månader efter smittreningens avsynande: 18. Den å särskild plats upplagda, under sjukdomstiden fallna gödseln (smittad gödsel) komposteras tillsammans med det övre lagret (cirka 20 cm tjockt) av den gamla gödselhögen. I denna kompost lägges även foder, sopor och annat, som lämpar sig för kompostering och som kan antagas vara besudlat med smittämne. Denna kompost behandlas och täckes på samma sätt som under punkt 17 är nämnt. Komposten får ej tagas i bruk förrän tre månader förflutit efter smittreningens avsynande. Den i gödselstaden kvarvarande gamla gödseln kan antingen efter friförklaringen utköras och utspridas å fältet och omedelbart nedplöjas eller ock komposteras å stället under minst en månad. I sistnämnda fall täckes den med halm och skyddas under lagringstiden. V i s s a å t g ä r d e r g e m e n s a m m a f ö r n e d s l a k t n i n g s- o c h isoleringsförfarandet. 19. De plankor (landgångar), som användas vid gödselns utforslande ur ladugården, skola noggrant rengöras och desinfekteras med natronlut. 20. Platsen kring gödselhögen, framförallt området mellan ladugården och gödselstaden, skall överspolas med kalkbemängd natronlut och ordentligt uppsnyggas. 21. Om urinen samlats i polar, skall denna beströs med ett tjockt lager torvströ, agnar, halm e. d. och uppsamlas samt desinfekteras med natronlut och komposteras tillsammans med den smittade gödseln. Platsen begjutes därefter med kalkbemängd natronlut. Finnes urinbrunn, må däri förvarad urin användas utan särskild behandling. Vätska må dock icke bortföras från brunnen förrän en månad förflutit efter smittreningens avsynande. Gårdsplats och vägar. 22. De under det dagliga arbetet å gården trafikerade vägar ävensom gårdsplanen, i den mån de kunna antagas ha blivit besudlade med smittämne — särskilt de vägar som använts under desinfektionsarbetet — rensas från spillning och dylikt samt begjutas med kalkbemängd natronlut i den omfattning som anses erforderlig. Åkdon, redskap, seldon och säckar m. m. 23. Samtliga till ladugård samt svin- och häststall hörande redskap och andra lösa inventarier ävensom vagnar och seldon desinfekteras såväl genom mekanisk rengöring som genom skurning samt besprutning med het 1 %-ig natronlut. 24. Säckar o. d., som kunna tänkas besudlade med smittämne eller som varit använda under tiden närmast före sjukdomens utbrott och under desinfektionsdagarna, bykas eller nedläggas i 1 %-ig natronlut under minst ett dygn. Sädesmagasin. 25. Å sädesmagasinet uppsamlas all spannmål, som kan antagas ha blivit besudlad med smittämne. Denna spannmål tillika med foder, som avlägnats —

36 —

från häststallets sädesbingar, bör användas till foder åt hästarna under tiden för gårdens spärrande. Golvet i magasinet å de ställen, där trafik av ladugårds- och stallpersonal ägt ram under sjukdomstiden eller tiden närmast dessförinnan, ävensom magasintrappan skola skuras med het 1 %-ig natronlut. Tvättstuga, avträde, vagnbod m. fl. lokaler. 26. I dessa lokaler verkställes desinfektion genom skurning och besprutning med het 1 %-ig natronlut av alla ställen, som kunna tänkas vara besudlade med smittämne. Spillning i avträde forslas till kompost för smittad gödsel, varefter platsen översprutas med 1 %-ig natronlut och kalkas. Personer, kläder och bostäder. För slutlig smittrening av personer och bostäder skola följande föreskrifter lända till efterrättelse: a. P e r s o n e r . 27. Alla personer, som varit i beröring med smittade djur, taga om möjligt ett varmt bad, varvid hela kroppen grundligt borstas med tvål- eller såpvatten. I brist på badkar kan ett vanligt bykkar av tillräcklig storlek användas. Vid saknad av sådant kan en noggrann tvättning i balja med tvål- eller såpvatten godkännas. Till desinfektion av händerna användes V4 % natronlut eller citronsyra i 1 %ig lösning. Naglarna skola omsorgsfullt rengöras. Efter badet eller tvättningen påtagas rena kläder. b. T v ä t t b a r a k l ä d e r . 28. Tvättbara kläder bykas eller läggas i 1 %-ig natronlut. c. I c k e t v ä t t b a r a k l ä d e r . 29. Kläder, som icke tåla bykning eller tvättning i natronlut, böra lämpligen smittrenas genom behandling med formalingas i slutet rum. Kläderna, även gångkläder o. d., upphängas därvid fritt i rummet å klädlinor e. d. så att formalingasen väl genomtränger desamma. Dörrar, fönster och alla springor, nyckelhål etc. igensättas och klistras under formalinbehandlingen, som skall pågå minst 5 timmar. — Bättre gångkläder o. d. smittrenas lämpligen genom pressning med hett strykjärn. Skodon rengöras grundligt samt inställas i bostadsruin under formalinrökningen. d. B o s t ä d e r . 30. Samtliga bostäder underkastas grundlig rengöring (storstädning). Bostadsrum, vilka tjänat som uppehåll (sovrum, kök och dagligrum) för personer som varit i beröring med de sjuka djuren, böra formalinrökas samt därefter undergå grundlig rengöring och skurning. — Särskilt mattor böra rengöras, piskas och om möjligt formalinrökas. Gångmattor böra bykas, där så kan ske. För rökning användas i handeln förekommande formalinlampor. Betesmark. Nedslaktningsförfarandet. 31. Gödsel (framför allt den färska) skall översprutas med 1 %-ig natronlut och om möjligt uppsamlas samt nedgrävas på platsen. Strö eller foder, som finnes inom beteshagen, skall översprutas med 1 %-ig natronlut och om möjligt komposteras tillsammans med gödseln samt täckas med ett 10 cm tjockt jordlager. Komposten inhägnas och får ej användas förrän tre månader förflutit efter komposteringen. —

37 —

Staket eller inhägnad, som kan antagas vara besudlat med smittämne, ävensom redskap (mjölkspannar, grepar, mjölkpallar m. m.), som använts vid vården av djuren, skola översprutas med 1 %-ig natronlut. Särskild uppmärksamhet ägnas åt sådana platser, där djuren utfodrats eller särskilt uppehållit sig. Dessa platser böra besprutas med kalkbemängd natronlut. Vägar, där smittade djur förts fram, skola överspolas med 1 %-ig natronlut, I övrigt vidtagas sådana desinfektionsåtgärder, som veterinären anser vara behövliga. Här avsedd betesmark må ej användas, förrän tre månader förflutit efter fri förklaringen. Sedan betesmarken smittrenats, skall den avsynas av överveterinären. Isoleringsförfarandet. 32. Sedan djuren friskförklarats, skall större anhopning av gödsel å platsen, där djuren utfodrats eller särskilt uppehållit sig, jämte där befintligt strö eller foder överspolas med 1 %-ig natronlut samt komposteras tillsammans med den eventuellt upplagda smittade gödseln. Komposten täckes med ett 10 cm tjockt lager av jord. Komposten inhägnas och får ej användas förrän tre månader förflutit efter komposteringen. Å beteshagen befintliga redskap (mjölkspannar, grepar, mjölkpallar m. m.), som använts vid djurens skötsel, skola desinfekteras med 1 %-ig natronlut. I övrigt vidtagas sådana desinfektionsåtgärder, som veterinären anser vara behövliga. Sedan betesmarken desinfekterats, skall den avsynas av veterinären. Beträffande djurens förflyttning från betesmarken skall veterinären lämna särskilda föreskrifter. Övervakande av desinfektionen. Nedslaktningsförfarandet. 33. Överveterinär eller länsveterinär, som skall övervaka och avsyna desinfektionen, har att för sådant ändamål besöka gården. I den mån så anses erforderligt, skall han göra ett besök antingen vid desinfektionens början i ändamål att igångsätta densamma eller ock, därest extra veterinär eller desinfektör enligt anvisningar igångsatt desinfektion, kort efter dess början. Vid desinfektionens avslutande skall veterinären besöka gården för avsyning av det utförda arbetet. Därest veterinären finner flera än två besök nödiga för behörig övervakning av desinfektionen, bör han göra anmälan därom hos medicinalstyrelsen som beslutar i frågan. Isoleringsförfarandet. 34. I den mån så finnes erforderligt har vederbörande veterinär att för övervakning företaga besök å gård, där slutlig smittrening pågår. Särskilda åtgärder efter smittreningens avslutande. 35. Veterinären skall övertyga sig om att de personer, som deltagit i arbetet med smittrening, företaga noggrann personlig smittrening samt att deras under arbetet begagnade beklädnadspersedlar desinfekteras genom bykning, formalinbehandling e. d. Överblivna desinfektionsmedel liksom vid smittreningen använda, statsverket tillhöriga sprutor m. m. omhändertagas och sändas till plats, som veterinären anvisar. Alla sådana redskap skola, innan de transporteras från gården, vara ordentligt rengjorda. —

—

Bestämmelser angående ordnande av smittrening i händelse av flera smittfall. 36. I den händelse flera gårdar skola samtidigt eller omedelbart efter varandra undergå slutlig smittrening, bör veterinären organisera arbetet med smittreningarna så, att besparing av kostnaderna för statsverket i möjligaste mån åstadkommes. Sålunda kan stundom en extra veterinär eller desinfektör leda arbetet samtidigt å två eller flera gårdar under iakttagande av försiktighet till undvikande av smittspridning. Veterinären och desinfektören kunna i vissa fall utan olägenhet medföra desinfektionsmedel och redskap, varigenom transportkostnaderna därför nedbringas. Ur kostnadssynpunkt och av andra skäl kan det understundom vara lämpligt att efter hand använda samma arbetsfolk för desinfektion av flera gårdar. Då på grund av desinfektionsarbetets beskaffenhet storleken av arbetsstyrkan under arbetets gång kan minskas, bör veterinären tillse, att överflödiga arbetare i rätt tid permitteras eventuellt för att användas vid smittrening av annan gård. Avsyning av smittrening. 37. Sedan smittreningsarbetet avslutats, skall vederbörande veterinär snarast möjligt avsyna arbetet. Tillsammans med extra veterinären eller desinfektören genomgår han samtliga lokaler samt gör sig förvissad om att desinfektionsarbetet till alla delar verkställts enligt meddelade föreskrifter och av honom lämnade anvisningar. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt gödselns kompostering. Därest brist i smittreningen konstaterats, bör densamma omedelbart avhjälpas. Vederbörande veterinär skall till djurägaren överlämna »Föreskrifter förgård som varit smittad av mul- och klövsjuka» (formulär 9 a eller 9 b) och förständiga honom att noggrant efterleva dessa föreskrifter. Gårdsinnehavaren uppmanas tillse, att det gödselkomposten skyddande lagret icke under den föreskrivna tiden för komposteringen avlägsnas av lösgående djur eller på annat sätt. Granskning av kostnadsräkningar.

38. Veterinären har att granska de av extra veterinären eller desinfektören förda avlöningslistorna och därvid jämföra dem med de avtal eller andra bestämmelser, som skola gälla för avlönande av för desinfektionen använda arbetare. Därest avlöningslistorna befinnas riktiga, attesteras de av veterinären. Veterinären gör sig underrättad om för desinfektion å gården inköpta desinfektionsmedel samt granskar räkningarna å dem. Befinnas räkningarna riktiga, har veterinären att attestera dem. Denna kungörelse träder i kraft den ; då medicinalstyrelsens instruktion den 20 januari 1920, nr 6, för överveterinär vid mul- och klövsjuka ävensom medicinalstyrelsens kungörelse den 25 april 1931, nr 10, med råd och anvisningar jämte föreskrifter till bekämpande av smittsam mul- och klövsjuka så ock vad eljest av medicinalstyrelsen är stadgat stridande mot denna kungörelse skall upphöra att gälla.

—

Bilaga A 1.

Formulär

Råd till lantbrukare angående förekommande av mul- och klövsjuka. På grund av de stora förluster, som äro förenade med utbrott av mul- och klövsjuka, torde åtgärder böra vidtagas för att förhindra och bekämpa denna sjukdom. i detta syfte meddelas härmed följande råd och anvisningar att av lantbrukarna särskilt iakttagas, när utbrott av densamma kan befaras. 1. Förhindra obehöriga personer, framför allt utlänningar, slaktare, kreaturshandlare och kringvandrande personer, att komma in i Eder ladugård (kostall) eller andra djurstall eller i rum, där foder eller kreatur förvaras. Håll ladugården låst under nätterna. All utdelning av mjölk (statmjölk m. m.) bör ske utanför ladugården. Gårdens folk bör undvika att besöka orter, där mul- och klövsjuka förekommer. 2. Oskadliggör genast all packhalm. Använd om möjligt nya säckar eller papperssäckar för inköpt kraftfoder. 3. Mottag ingen från mejeri återgående skummjölk, som ej uppvärmts till minst 80° C. Mjölktransportkärlen böra icke införas i ladugården. 4. Mottag icke heller från mejeri andra än väl rengjorda, steriliserade eller desinfekterade mjölkkärl eller ombesörj i annat fall själv dylik rengöring och desinfektion, t. ex. genom ångning av kärlen eller genom tvättning av desamma med het 1 %-ig natronlut eller het 3 %-ig sodalut, i synnerhet kärlens nedre delar och bottnar. 5. Förse ladugårdspersonalen (ryktare, koskötare, mjölkerskor m. fl.) med särskilda skodon (gummistövlar eller trätofflor som ofta rengöras med kokhett vatten) samt med tvättbara överdragskläder. Den personal, som utför mjölkningen, skall såväl före som efter densamma noggrant tvätta sina händer med tvål (såpa) och vatten. 6. Tillhåll — för underlättande av eventuellt erforderlig smittrening — ladugårdspersonalen att ej i onödan gå omkring i foderförråden ävensom att beflita sig om en god vård av gödselstacken genom daglig sammanpackning (stampning). 7. Låt ej gödseln samlas i för stora högar vid ladugården utan kör allt emellanåt ut den på fältet i komposter. 8. Sök hålla rent kring ladugården och på gårdsplanen. 9. Låt såvitt möjligt ej hundar, duvor eller fjäderfä vistas i ladugården. 10. Undvik i största möjliga mån inköp av djur. Måste inköp likväl företagas, så insätt icke i Eder ladugård å marknad, auktion eller eljest nyanskaffat djur, förrän 12 dagar förgått efter inköpet. 11. Anmäl ofördröjligen misstänkta sjukdomsfall till veterinär eller hälsovårdsnämndsordförande och undvik, om sådana sjukdomsfall skulle förekomma, all beröring med andra gårdar och personer, till dess veterinär undersökt besättningen. Håll i dylikt fall ladugården låst. Instång eller bind alla djur. Kvarhåll mjölken på gården och övertäck gödselstaden med ett fotstjockt lager med halm eller

— 40 —

betäck den med granris. Se till, att vid ingången till ladugården alltid finnes en med 1 %-ig natronlut fylld låg balja, i vilken de personer, som måste besöka ladugården, kunna noggrant avtvätta sina skodon vid in- och utgående. De vanligaste sjukdomstecknen vid mul- och klövsjuka äro: 1. Djuren äro matta och slöa, ha feber, 40° C , samt mer eller mindre minskad foderlust. Mjölkmängden sjunker starkt. 2. Saliven rinner i strängar ur munvinklarna. Munnen är ofta omgiven av fradgande saliv, och det höres i regel ett smaskande ljud, när djuren öppna munnen. 3. I munnen, på tungspets, tunga och insida av överläppen samt på tandköttet i den tandlösa delen av överkäken finner man blåsor, innehållande en klar vätska, vilka blåsor efter bristningen kvarlämna en högröd sårbotten. 4. Blåsor uppträda ofta på spenarna samt mellan klövarna framtill och baktill vid hallarna å kronan, således mellan hornet och håret. 5. Djuren äro ömfotade och halta samt vilja ogärna stå. Denna sjukdomsbild är icke fullt utbildad från början. Mul- och klövsjukan är mycket smittsam under det allra första stadiet. Under detta framträder ofta endast ett eller annat av ovanbeskrivna sjnkdomstecken. E t t djur kan sålunda visa minskad foderlust och ha svårt att stödja på någon av fötterna; ett annat företer endast ökad sagling och man finner vid undersökning sår i munnen efter en brusten blåsa. Hos svin och får känner man ofta igen sjukdomen därigenom att ett flertal djur bliva halta. Plötsliga dödsfall bland kalvar och smågrisar kan rara ett tecken på mul- och klövsjuka. Det är bättre att genast anmäla fall, inför vilket man står tvivlande, än att genom dröjsmål riskera smittans spridning. Djurägare, som hos sina djur funnit något eller några av här nämnda sjukdomstecken, skall därför ofördröjligen göra anmälan därom till veterinär eller till vederbörande hälsovårdsnämndsordförande. Slutligen erinras att den, som underlåter att göra dylik anmälan eller bryter mot utfärdade föreskrifter i övrigt, bär det moraliska ansvaret för sjukdomens ytterligare spridning, vilket kan betyda enorma förluster för hela vårt jordbruk och för landet i dess helhet, samt gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. Natronlut kan framställas på det sätt, att 1 del av i handeln förekommande natronflingor, vilka äro frätande och därför böra handhavas med försiktighet, blandas till 1 ^-ig lösning medelst tillsättande av 99 delar vatten. Vid desinfektion av aluminiumkärl bör natronluten tillsättas med 3 % natriumsilikat. För den händelse natronluten utsattes för köld och fara för frysning föreligger, bör till densamma sättas 5—10 % koksalt. Den erhållna natronluten försvagas så småningom i desinfektionsförmåga. Utspädd natronlut, som är äldre än två dygn, får därför icke användas som desinfektionsmedel utan måste ersättas med ny vätska. MEDICINALSTYRELSEN.

—

Bilaga

A 2.

Formulär

Hygieniska råd rörande skötseln av djurbesättningar vid inuloch klövsjuka. Mul- och klövsjukans akuta stadium kännetecknas av feber samt blåsbildning och sår i munhålan ävensom å klövarna och spenarna. Vid skötseln och behandlingen av sjuka djur måste man taga hänsyn till dessa faktorer för att i möjligaste mån förebygga eller lindra uppkomsten av komplikationer, som kunna bliva mycket svåra. Sjukdomen kan under samma epizooti i en del fall uppträda i lindrig och i andra i mycket svår form. I förra fallet tillfriskna djuren fort och utan följdsjukdomar, men då det är svårt att avgöra, huru sjukdomen kommer att utvecklas, är det tillrådligt att alltid utgå ifrån att komplikationer kunna inträffa. Djurägaren bör därför på allt sätt bemöda sig att söka förebygga följdsjukdomarna. Rikligt utrymme. Man måste bereda de angripna djuren en rymlig plats så att de bekvämt kunna lägga sig ned och i lugn kunna bliva liggande eller stå upp utan att hindras av andra djur. Särskilt svårt angripna djur böra om möjligt släppas i box för undvikande av fkador å framknän. Det är skadligt att placera angripna djur på korta och smala platser så att de exempelvis stå vid kanten av rännan eller i rännan och därigenom måste intaga en mer eller mindre tvungen hållning. Man kan med fördel använda extra båspallar för att fylla ut gödselrännan, om den befintliga båsplatsen är för kort. Om man giver djuret för trång och kort plats och låter det stå på hård grund, befordrar man ett ogynnsamt förlopp av sjukdomen. Man bör gärna, när tillräckligt utrymme står till förfogande, flytta enstaka djur för att bereda större plats åt andra. Det är i regel icke möjligt att i ladugård, där mul- och klövsjuka utbryter, bereda alla djuren erforderligt utrymme; man letar därför upp dem som äro häftigast angripna och lida mest för att bereda dessa rymlig plats. Det är sådana djur som behöva mest omsorg. Då en rymligare plats beredes djuren, placera de sig vanligen så att exkrementerna vid avföringen icke komma på önskad plats och att djuren därigenom, då de lägga sig, förorena sig mera. Man måste följaktligen räkna med denna nackdel. Mången gång kan en bättre plats åstadkommas genom att flytta hästarna in på en loge och å deras plats insätta en del nötkreatur. Man bör så vitt möjligt ej förflytta de svårast angripna djuren, då enbart den nya omgivningen kan verka oroande, utan man flyttar i god tid bort de minst angripna. God ströbädd. Inflammation å klövarna är städse för djuret mycket smärtsam, och n ä r man tager i betraktande, att blåsor kunna förekomma även innanför hornsulan, vilket självfallet förorsakar stor smärta, blir det tydligt, h u r nödvändigt det är, att angripet djur har rikligt med strö under sig, och av vilken vikt det är, att djuret har tillfälle att bekvämt lägga sig. överhuvud taget kan icke nog kraftigt framhållas, att djur, som har smärtor av inflammation i en eller flera klövar, i främsta rummet har behov av lämplig Dch rymlig plats, som är betäckt med en tillräcklig mängd strö. —

—

Intet känt botemedel för invärtes bruk har lika stort värde för ett av mul- och klövsjuka lidande djurs tillfrisknande som en god plats. Omedelbart efter sjukdomsutbrottet ordnas en tjock halmbädd. Den skall bestå av ren halm —• icke skadad, möglig, grå eller svart sådan. Torvströ och agnar böra icke användas till ströbädden. Utgöres golvet av mycket ojämn kullerstensbeläggning, är lämpligt att genom påläggning av grus och sand som utjämnas mellan stenarna söka åstadkomma ett jämnare underlag för djuren att stå på. — Tjurar, vilka enligt erfarenhet mera än korna lida av sjukdom å klövarna, böra placeras vid urinrännornas högsta och torraste del. Om så behöves, bör ströbädden utbyggas över urinrännan. Frisk luft. I det stall, vari de angripna djuren befinna sig, bör det icke vara kallt men icke heller för varmt. Att en vinterdag uppställa djuren i en kall lada, är skadligt. Värmen i det stall, vari de angripna djuren befinna sig, måste vara måttlig. Noggrann renhållning. När man sålunda har dragit försorg om lämplig uppställning av djuren, måste man så mycket som möjligt lämna dem åt sig själva och icke taga sig före att jämt och ständigt jaga upp de liggande djuren. Djuren skola framför allt lämnas i fred. Om djuren kunna stå, är det dock viktigt att de ryktas och hållas väl rena. Man bör också tillse, att gödseln avlägsnas så att djuren icke stå och trampa i densamma. Den bör ständigt dragas ned i gödselrännan och därefter avlägsnas. Gödseln verkar skadligt å de ställen på fötterna där blåsorna utveckla sig. överhuvud taget bör det mesta av det arbete, som lägges ned på vård av djuren, ägnas åt renhållningen. Lämplig utfodring. Djurens foder bör bestå bl. a. av gräs eller mjukt hö och kli eller annan god mjölsort. Kokt potatis samt rovor och morötter, väl rengjorda från jord, kunna likaledes användas. Betmassa och ensilage är utmärkt foder och upptages i allmänhet gärna av djur med svårt munlidande. Torrt klöverhö kan, där ängshö ej finnes att tillgå, lämpligen användas, sedan detsamma för att uppmjukas bestänkts med melassblandat vatten. Utfodring med agnar bör ej ske, enär dessa lätt fastna i såren. Allt foder, som är hårt och skarpt samt därigenom kan framkalla sår i de på överhud blottade ställena i munnen, är förkastligt. Mjölk (skummjölk och kärnmjölk) samt icke för sur vassla med mjöl (kli) äro att anbefalla. Kalvar och grisar må endast erhålla mjölk från osmittade kor. Är detta icke möjligt, måste mjölken upphettas till minst 80° C. för att eventuellt smittämne skall bliva dödat. Kalvar och grisar må icke erhålla mjölk från djur, som ännu äro i feberstadiet, även om mjölken blivit upphettad. Sådan mjölk innehåller nämligen även efter upphettning ämnen som äro skadliga för kalvarna. Därjämte är sammansättningen av denna mjölk väsentligt förändrad. Behandlingen. Munnen. I munnen, varest blåsor hålla på att bilda sig eller redan uppstått, bör utvecklingen av bakterier hämmas och inflammationsprocessen lindras. Det kan ske på två sätt, nämligen antingen genom att giva djuren tillfälle att ofta dricka ljumt —

—

vatten eller genom att därmed spola munnen. Ljumt friskt vatten verkar indirekt antiseptiskt, emedan de för bakterierna närande beståndsdelarna i munnen minskas så att bakterierna mycket sämre utveckla sig. Munlidandet kräver så gott som aldrig någon annan behandling. Klövar. Framför allt bör vid behandlingen uppmärksamheten ägnas åt klövspalterna. Klövar som äro för långa och framför allt sådana som ha för mycket löst horn skola på lämpligt sätt beskäras utan att djuren därigenom pinas. Avverkningen bör om möjligt ske innan djuren ifråga visat sjukdomstecken. Det ställe, där hornet lossnat, eller hornbefriade delar av klöven skola behandlas enligt veterinärens anvisningar. Gödseln befordrar uppkomsten av klövinflammation och elaktartad varbildning på klövarna. Bliva klövarna besudlade med gödsel, böra de rengöras och sårställena penslas med tjärsprit, 1 del tjära och 2 delar denaturerad sprit (rödsprit). E t t effektivt medel är att veterinären låter lägga klövförband med vadd och en bra sårsalva, varigenom tillfrisknandet starkt befrämjas. Förbandet bör så vitt möjligt kunna ligga utan att förnyas. Det är otvivelaktigt, att det bland botemedel finnes ett antal salvor och pulver, som kunna vara lämpliga, men valet får man överlåta åt veterinären. Juver. En stor nackdel av mul- och klövsjukan är, att så många goda mjölkkor bliva angripna av svårbotad juverinflammation. Juverinflammationernas antal ha visat sig kunna nedbringas därigenom att kraftfodergivan avsevärt minskas redan från sjukdomens konstaterande i ladugården. För att i tid kunna upptäcka börjande juverinflammation tillrådes att uppsila varje kos mjölk for sig, då i silen kvarstannade klumpar angiva börjande mjölkförändringar hos ifrågavarande ko. Enligt vad man måste antaga uppstår juverinflammationen framför allt därigenom, att smittämnet för mul- och klövsjuka förorsakar, att i juvret motståndsförmågan mot bakterier, som intränga genom spenkanalen, förminskas eller upphäves. Därtill kommer, att mjölken i juvret är betydligt förändrad till sammansättningen, varigenom mjölkens bakteriedödande funktion förminskas samt bakterierna kunna mera fritt utveckla sig i juvret. När man genom ovan angivna hygieniska åtgärd gynnsamt inverkar på sjukdomens förlopp, blir man emellertid i stånd att till ett minimum begränsa dessa skadliga juverinflammationer. Den som behandlar sina angripna djur med omsorg och i detalj anpassar behandlingen efter omständigheterna, skall kunna i avsevärd mån förekomma uppståendet av juverinflammation. En god, av mul- och klövsjuka angripen mjölkko, som tvingas att ständigt med fullt juver stå på en trång plats och som icke kan efter behag bekvämt lägga sig, ådrager sig lätt juverinflammation, som hos ett i hygieniskt avseende väl vårdat djur i regel icke uppkommer. Vid mjölkningen måste man också iakttaga all försiktighet, ty förhållandet är, att onödiga mekaniska påverkningar, vilka en frisk ko kan uthärda, hos en av muloch klövsjuka angripen ko giva upphov till juverinflammation. Man måste väl och i tid utmjölka juvret. Goda mjölkgivare mjölkar man två gånger mer om dagen. De bakterier, som förorsaka juverinflammation, inträda i juvret genom spenkanalen, och dessa bakterier finna i den utvändiga spenöppningen och i den lilla mängd biologiskt förändrad mjölk, som blir kvar, betingelserna för tillväxt. H a r juverinflammation uppstått, bör man rådfråga veterinär. Jämväl juversjukdom, som uppstår vid eller efter mul- och klövsjuka, är i viss mån smittsam även för andra av mul- och klövsjuka lidande djur, i följd varav ett djur med 44

—

sådan juversjukdom måste avskiljas. Det bör noga tillses, att vid mjölkningen bakterier från angripet juver icke överföras på friska juver. Djur, som ha juverinflammation, böra därför mjölkas sist så att sekretet av sjuka juver icke genom mjölkningen överflyttas på friska. Maskinmjölkning bör ej förekomma för djur, som ha sår å spenarna eller ha juverinflammation. Den genom juverinflammation sjukligt förändrade mjölken får icke utmjölkas på stallgolvet utan skall uppsamlas i en särskild spann och oskadliggöras. H a r någon ko stinkande innehåll i juvret, bör kon omedelbart avlägsnas ur stallet, ty annars kan den elakartade formen av juverinflammation spridas till ett flertal djur. Den som har mjölkat en ko med juverinflammation bör efteråt desinfektera händerna. Visar sig tecken till börjande juverinflammation med ömhet, svullnad och klumpar i mjölken, inledes omedelbart behandling av den angripna delen med lösning av följande sammansättning: 1 matsked blysocker och 1 / 2 matsked alun lösas i en literflaska med vatten. Flaskan sättes i en kastrull med varmt vatten och lösningen påbaddas varm, så varm som handen kan tåla, en gång i timmen. De angripna juverdelarna urmjölkas minst 6 gånger dagligen. Spenar. Under sjukdomen är huden på spenarna ofta hård och sårig, varför det är lämpUgt, att spenarna före mjölkningen avtvättas med ljumt tvålvatten och att möjligen förefintlig sårskorpa uppmjukas med rent, ljumt vatten. Skulle blåsor och mindre sårnader uppstå, föres ett dricksglas med en god levertran upp över spenarna, d. v. s. spenen doppas i tranen efter varje mjölkning. Vid större sår å spenarna bör salva snarast anskaffas genom vederbörande veterinär. Bästa medlet mot illa åtgångna spenar är att anlägga spenbandage av papper efter bestrykning med salva. När det är fråga om sår på spenarna, som äro djupgående, särskilt om de sitta i spenens spets, och mjölkkanalens öppning är angripen, har den danske veterinären O. A. Jensens, Sneslev, behandlingsmetod givit mycket goda resultat. Enligt denna metod anlägges förband på själva spenarna. Utrustningen består av ett lågt bord varpå lägges ett förråd av smörpapper, tjocka ullgarnstrådar av 1 / 2 meters längd, en antiseptisk salva samt rena linnelappar. Sedan spenarna tvättats och sköljts i en antiseptisk lösning tryckas spenarna torra med linnelappar. Samma behandling underkastas även händerna på den som lägger bandaget. Förbandsarbetet tillgår på följande sätt: E t t stycke papper tillpassas i sådan storlek att det passar till spenen. E n klump av salvan påstrykes, där denna bäst sitter fast. Papperet rullas sedan om spenen och böjes därefter upp omkring densamma, tryckes fast till med handen, så att salvan fördelar sig ned emot spenspetsen och så att det icke uppkommer några kanter. Ullgarnstråden lindas omkring spenen och stramas till så mycket som densammas elasticitet tillåter. Lindningarna börja vid spenens bas och fortsättas ned mot spetsen för att därefter åter föras tillbaka till basen och därstädes knytas. Mycket skulle vara vunnet, om lantmännen kunde förmås att använda dylika omslag. Vilken salva som man använder spelar mindre roll än att behandlingen utföres med största omsorg. övrig

behandling.

Visar sig avföringen hård gives ett hg pressjäst, utrörd i en liter svagdricka, ett par gånger dagligen. Vid förstoppning kan även med fördel givas en matsked mjölksyra i en liter vatten åt vuxet djur. Ungdjur gives en halv liter och kalvar ett dricksglas av liknande blandning två gånger dagligen. —

—

Djurens nedsmittande. Samtliga djur, även får och svin, böra ofördröjligen, sedan sjukdomen konstaterats, nedsmittas. Detta kan lämpligen ske på det sätt, att blåsinnehåll (lymfa) uppsamlas i ett glas och med tillhjälp av en tillspetsad ståltråd eller annat spetsigt instrument inrispas i ett ytligt sår på insidan av överläppen på varje djur, som icke redan dessförinnan visat synbart utbildad mul- och klövsjuka. Serumbehandling. Kalvar och spädgrisar, som icke hunnit angripas, böra snarast möjligt serumbehandlas till förebyggande av dödsfall. Efter serumbehandlingen nedsmittas de ympade djuren på ovan angivet sätt. Denna behandling måste utföras av veterinär. Man bör behandla varje angripet djur med lugn. E n hård behandling befordrar uppkommandet av komplikationer och hämmar tillfrisknandet. Tvinga ej djuren upp i onödan utan låt dem vila sig så mycket som möjligt! MEDICINALSTYRELSEN.

Bilaga

AS.

Formulär Sa. (Att gälla då mjölkkuskarna ej äro behjälpliga med att i mejeriet utföra arbete med på- eller avlastning m. m.)

—

B. Mjölkkusk må under ombesörjande av mjölktransport, för egen räkning eller för befordran för annans räkning, endast i följande fall mottaga eller å mjölkvagn medföra andra varor eller föremål än mjölkflaskor: a) under färd till mejeri post och gods som paketerats ävensom mjölkkontrollförsändelser, de sistnämnda såvitt desamma utvändigt desinfekterats med 1 %-ig natronlut, b) under färd från mejeriet smör, ost och grädde, mjölkkontrollförsändelser samt post och gods som paketerats. Mottagning av mjölk å mejeri. 6. Varje morgon, innan mjölkintagning å mejeri börjar, skall lastbryggan och den del av mejerigolvet, som ligger framför invägnings- och utvägningsvågarna, begjutas med 1 %-ig natronlut. Sådan begjutning skall upprepas så ofta som erfordras för bryggans och golvets desinfektion, medan av- och pålastning av mjölkkärl pågår. 7. Under pågående drift vid mejeri äger endast den vid mejeriet anställda personalen tillträde till mejeriet med undantag av försäljningslokal. Särskilda anslag härom skola uppsättas vid ingångarna till mejeriet. 8. Före avlastningen vid mejeriet skola mjölkkärlen överspolas med 1 #-ig natronlut. 9. Sedan mjölkkärlen avlastats vid mejeriet, skall korgen eller flaket till mjölkvagnen (i den mån så är möjligt jämväl sätet samt i bil förarsäte och golv i förarhytt) rengöras samt desinfekteras med ^4 %-ig natronlut såväl invändigt som på sidor och kanter. 10. Efter vidtagande av den i punkt 9 angivna åtgärd och före mjölkkärlens ilastning skola mjölkkuskar och deras medhjälpare rengöra händerna med tvål och vatten samt därefter desinfektera såväl fotbeklädnad som händer med V* %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyra. 11. På lämplig plats vid mejeriet skola finnas särskilda kärl med V* %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyra (för handdesinfektion) för de desinfektionsåtgärder, som angivas i punkt 10. 12. Till mejeri ankomna mjölkkärl skola, innan de utlämnas från mejeriet, antingen invändigt ångas så att de erhålla en temperatur av lägst 70° C samt kärlens botten och nedre del ävensom deras övre del jämte lock neddoppas i ett kärl med */4 %-ig natronlut av lägst 50° C, eller desinfekteras i därför avsedd maskin av typ, som godkänts av statens maskinprovningsanstalt, eller in- och utvändigt sköljas i V* %-ig natronlut. 13. Sedan mjölkkärlen ånyo lastats å mjölkvagnen, skola kärlen överspolas med 1 ^-ig natronlut. Ordningsföreskrifter för mejeridrift. 14. All spillmjölk och avfallsmjölk skall kokas genom inledande av ånga däri. 15. Pastöriserad mjölk får ej passera sådana mejeriets bassänger, rörledningar eller kylare, i vilka tidigare opastöriserad eller otillräckligt pastöriserad mjölk upptagits, med mindre dessa därförinnan blivit desinfekterade. Opastöriserad mjölk må ej blandas med pastöriserad mjölk. Därest opastöriserad mjölk skummas för syrväckarberedning, skall noga tillses att sådan mjölk ej blandas med den pastöriserade skummjölken. 16. Vid pastöriseringens början och slut skall noga tillses, att all mjölk upphettats till föreskriven temperatur. Vid förekommande tillfälligt avbrott i driften skall tilloppsledningen till pastören omedelbart avstängas genom att antingen sötmjölkspumpen stannas eller tilloppsledningen avkopplas, därest icke mjölkledningen kopplas så att mjölken endast cirkulerar genom pastöriseringsaggregatet vid föreskriven pastöriseringstemperatur. Å rörledningarna skola avstängnings12—408374.

— 47 —

kranar vara så placerade, att vid rörsystemets fyllande med mjölk opastöriserad mjölk ej blir stående i någon del av ledningen och sedan vid separeringens början blandas med den pastöriserade mjölken. Därest avstängningskranar ej äro placerade på nyss angivet sätt, bör den otillräckligt upphettade mjölken avtappas och tillföras pastören. 17. Å pastor skall om möjligt vara anbragt visartermometer, vara temperaturen kan avläsas på två till tre meters avstånd och helst från platsen för invägningsoch utvägningsvågarna. Finnes ej dylik visartermometer, skall vid mejeriet vara anställd en person med särskilt åliggande att utöva kontroll över att gällande pastöriseringsföreskrifter iakttagas. Desinfektion av mejeri m. m. 18. Mejeri skall dagligen efter arbetets slut desinfekteras. Samtliga vid mejerihanteringen använda apparater och rörledningar rengöras genom att het ±j2 ^-ig sodalut får cirkulera i desamma under iakttagande att termometern vid pastöriseringsapparaten visar en temperatur av lägst 90° C. Bassänger, redskap och andra inventarier rengöras med het 1ji %-ig natronlut. Tomkärl ångas. Den del av väggarna i mejerisalarna, som är belagd med kakelplattor, tvättas med het */* %-'l& natronlut, varjämte golv, lastbrygga och gårdsplan spolas med het 1 #-ig natronlut. 19. Mejeripersonal, som användes för mjölkens intagning och kärlens desinfektion, skall vara iklädd gummiförkläde av tillbörlig skyddsverkan. Förklädena skola varje dag vid avverkningens slut i mejeriet desinfekteras med 1fi ^-ig natronlut samt därefter torkas. 20. Det åligger mejeriets personal tillse, att mjölkkärlen (särskilt locken) äro i gott skick så att mjölk ej spilles under transporten. Allmänna föreskrifter. 21. I mejeri anställd person må icke handhava skötsel eller vård av klövbärande djur. 22. P å mejeriets föreståndare eller hans ställföreträdare ankommer att ofördröjligen underrätta samtliga mjölkkuskar om inträffat fall av mul- och klövsjuka med uppmaning till dem att iakttaga all möjlig försiktighet. 23. Mejeriets föreståndare skall ägna ständig uppmärksamhet åt mjölkjournal med avseende å den mjölkmängd som levereras från varje särskild gård. Befinnes i något fall, att mjölkmängden i mera avsevärd mån nedgått, bör föreståndaren sätta sig i förbindelse med djurägaren och vederbörande veterinär för att söka utröna, huruvida nedgången möjligen beror på förekomsten av mul- och klövsjuka. 24. Det ankommer på mejeriets föreståndare att tillse, att förestående föreskrifter behörigen iakttagas å mejeriet samt vid mjölktransporter till och från detsamma. 25. Sedan länsstyrelsen bestämt, att ifrågavarande föreskrifter skola tillämpas beträffande mejeriet, åligger det mejeriföreståndaren att anslå föreskrifterna å lämplig plats i mejeriet samt överlämna ett exemplar av desamma till envar av mejeripersonalen och de kuskar, som ombesörja transport av mjölk till mejeriet, ävensom vid ombyte av mjölkkusk till den nytillkomne. Länsstyrelsen erinrar om bestämmelserna i lagen angående uppvärmning av till kreatursföda avsedd mjölk m. m. ävensom därom att till mejeri återkommen så kallad returmjölk ej må från mejeriet utlämnas till kreatursföda, förrän samma mjölk ånyo pastöriserats.

— 48

Slutligen erinras, att den som bryter mot de till sjukdomens förekommande eller hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. Natronlut kan framställas på det sätt, att 1 del av i handeln förekommande natronflingor, vilka äro frätande och därför böra handhavas med försiktighet, blandas till 1 ^-ig lösning medelst tillsättande av 99 delar vatten. Vid desinfektion av aluminiumkärl bör natronluten tillsättas med 3 % natriumsilikat. För den händelse natronluten utsattes för köld och fara för frysning föreligger, bör till densamma sättas 5—10 % koksalt. Den erhållna natronluten försvagas så småningom i desinfektionsförmåga. Utspädd natronlut, som är äldre än två dygn, får därför icke användas såsom desinfektionsmedel utan måste ersättas med ny vätska. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga

A 8.

Formulär

S b.

(Att gälla då erforderlig personal icke kan anskaffas vid mejeri för mjölkkärlens aveller pålastning eller tömning därstädes utan mjölkkuskarna måste hjälpa till härmed.)

Föreskrifter för mejerier och mjölktransporter. Med avseende å fara för spridande av mul- och klövsjuka skola följande föreskrifter under den tid och inom de områden, som länsstyrelsen särskilt förordnar, lända till efterrättelse för mejerier och mjölktransporter. Mjölktransporter. 1. Å fordon, som användes för transport av mjölk till mejeri (mjölkvagn), må endast mjölkkusk och dennes medhjälpare färdas. 2. Mjölkvagn skall vara försedd med särskilt säte för mjölkkusk och dennes medhjälpare. Vid mjölktransport må kusken och dennes medhjälpare icke sitta å mjölkkärlen eller placera vagnsäte å dessa kärl. 3. Mjölkkusk och dennes medhjälpare skola såväl under hela transporten som under uppehållet å mejeriet vara iförda gummistövlar eller träbottnade stövlar samt gummiförkläde och armskydd med tillbörlig skyddsverkan. De skola i alla avseenden iakttaga renlighet och snygghet samt i möjligaste mån undvika, att vid mjölkkärlens på- och avlastning mjölk spilles på kläderna. 4. Mjölkkusk må under ombesörjande av mjölktransport, för egen räkning eller för befordran för annans räkning, endast i följande fall mottaga eller å mjölkvagn medföra andra varor eller föremål än mjölkflaskor: a) under färd till mejeri post och gods som paketerats ävensom mjölkkontrollförsändelser, de sistnämnda såvitt desamma utvändigt desinfekterats med 1 %-ig natronlut, b) under färd från mejeri smör, ost och grädde, mjölkkontrollförsändelser samt post och gods som paketerats.

— 49 —

Mottagning av mjölk å mejeri. 5. Varje morgon, innan mjölkintagning å mejeri börjar, skall lastbryggan och den del av mejerigolvet, som ligger framför invägnings- och utvägningsvågarna, begjutas med 1 %-ig natronlut. Sådan begjutning skall upprepas så ofta som erfordras för bryggans och golvets desinfektion, medan av- och pålastning av mjölkkärl pågår. 6. Under pågående drift äga, förutom den i mejeriet anställda personalen, inga andra tillträde till lastbrygga och övriga mejerilokaler med undantag av försäljningslokal än de mjölkkuskar och deras medhjälpare, som vid varje särskilt tillfälle äro behjälpliga med mjölkkärlens av- eller pålastning eller med nämnda kärls tömning i vågen. Mjölkkuskarna och deras medhjälpare må dock endast beträda lastbryggan samt den del av övre mejerisalen, som ligger framför invägnings- och utvägningsvågarna. Särskilda anslag om dessa bestämmelser skola uppsättas vid ingångarna till mejeriet. 7. Mjölkkuskar och deras medhjälpare skola före inträdet i övre mejerisalen rengöra händerna samt desinfektera såväl fotbeklädnad som händer med 1 / 4 %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyra. 8. Före avlastningen vid mejeriet skola mjölkkärlen överspolas med 1 %-ig natronlut. 9. Sedan mjölkkärlen avlastats vid mejeriet, skall korgen eller flaket till mjölkvagnen (i den mån så är möjligt jämväl sätet samt i bil förarsäte och golv i förarhytt) rengöras samt desinfekteras med 1L %-ig natronlut såväl invändigt som på sidor och kanter. 10. Efter vidtagande av den i punkt 9 angivna åtgärd och före mjölkkärlens ilastning skola mjölkkuskar och deras medhjälpare avtaga förkläden och armskydd samt nedlägga dem i en därför avsedd behållare. Därefter skola de återigen rengöra händerna med tvål och vatten samt desinfektera såväl fotbeklädnad som händer på sätt under punkt 7 sägs. Före mottagandet av återgående mjölkkärl skola kuskarna och deras medhjälpare påtaga desinfekterade och torra förkläden och armskydd, som tillhandahållas å mejeriet. De å mejeriet avlämnade förklädena och armskydden skola, innan de ånyo begagnas, i mejeriet desinfekteras med */4 %-ig natronlut samt därefter torkas. 11. På lämplig plats invid mejeriet skola finnas särskilda kärl med 1 / 4 -ig natronlut eller 1 %-ig citronsyra (för handdesinfektion) för de desinfektionsåtgärder, som angivas i punkt 7 och 10. 12. Till mejeri ankomna mjölkkärl skola, innan de utlämnas från mejeriet, antingen invändigt ångas så att de erhålla en temperatur av lägst 70° C samt kärlens botten och nedre del ävensom deras övre del jämte lock neddoppas i ett kärl med 1/i %-ig natronlut av lägst 50° C, eller desinfekteras i därför avsedd maskin av typ, som godkänts av statens maskinprovningsanstalt, eller in- och utvändigt sköljas i 1 / 4 %-ig natronlut. 13. Sedan mjölkkärlen ånyo lastats å mjölkvagnen, skola kärlen överspolas med 1 %-ig natronlut. Ordningsföreskrifter för mejeridrift. 14. All spillmjölk och avfallsmjölk skall kokas genom inledande av ånga däri. 15. Pastöriserad mjölk får ej passera sådana mejeriets bassänger, rörledningar eller kylare, i vilka tidigare opastöriserad eller otillräckligt pastöriserad mjölk upptagits, med mindre dessa därförinnan blivit desinfekterade. Opastöriserad mjölk må ej blandas med pastöriserad mjölk. Därest opastöriserad mjölk skummas för syrväckarberedning, skall noga tillses att sådan mjölk ej blandas med den pastöriserade skummjölken. 16. Vid pastöriseringens början och slut skall noga tillses, att all mjölk upp—

—

hettats till föreskriven temperatur. Vid förekommande tillfälligt avbrott i driften skall tilloppsledningen till pastören omedelbart avstängas genom att antingen sötmjölkspumpen stannas eller tilloppsledningen avkopplas, därest icke mjölkledningen kopplas så att mjölken endast cirkulerar genom pastöriseringsaggregatet vid föreskriven pastöriseringstemperatur. A rörledningarna skola avstängningskranar vara så placerade, att vid rörsystemets fyllande med mjölk opstöriserad mjölk ej blir stående i någon del av ledningen och sedan vid separeringens början blandas med den pastöriserade mjölken. Därest avstängningskranar ej äro placerade på nyss angivet sätt, bör den otillräckligt upphettade mjölken avtappas och tillföras pastören. 17. A pastor skall om möjligt vara anbragt visartermometer, vara temperaturen kan avläsas på två till tre meters avstånd och helst från platsen för invägnings- och utvägningsvågarna. Finnes ej dylik visartermometer, skall vid mejeriet vara anställd en person med särskilt åliggande att utöva kontroll över att gällande pastöriseringsföreskrifter iakttagas. Desinfektion av mejeri m. m. 18. Mejeri skall dagligen efter arbetets slut desinfekteras. Samtliga vid mejerihanteringen använda apparater och rörledningar rengöras genom att het A/2 %-ig sodalut får cirkulera i desamma under iakttagande att termometern vid pastöriseringsapparaten visar en temperatur av lägst 90° C. Bassänger, redskap och andra inventarier rengöras med het 1/i %-ig natronlut. Tomkärl ångas. Den del av väggarna i mejerisalarna, som är belagd med kakelplattor, tvättas med het */4 %-ig natronlut, varjämte golv, lastbrygga och gårdsplan spolas med het 1 %-ig natronlut. 19. Mejeripersonal, som användes för mjölkens intagning och kärlens desinfektion, skall vara iklädd gummiförkläde av tillbörlig skyddsverkan. Förklädena skola varje dag vid avverkningens slut i mejeriet desinfekteras med */« %-ig natronlut samt därefter torkas. 20. Det åligger mejeriets personal tillse, att mjölkkärlen (särskilt locken) äro i gott skick, så att mjölk ej spilles under transporten. Allmänna föreskrifter. 21. I mejeri anställd person må icke handhava skötsel eller vård av klövbärande djur. 22. På mejeriets föreståndare eller hans ställföreträdare ankommer att ofördröjligen underrätta samtliga mjölkkuskar om inträffat fall av mul- och klövsjuka med uppmaning till dem att iakttaga all möjlig försiktighet. 23. Mejeriets föreståndare skall ägna ständig uppmärksamhet åt mjölkjournal med avseende å den mjölkmängd som levereras från varje särskild gård. Befinnes i något fall, att mjölkmängden i mera avsevärd mån nedgått, bör föreståndaren sätta sig i förbindelse med djurägaren och vederbörande veterinär för att söka utröna, huruvida nedgången möjligen beror på förekomsten av mul- och klövsjuka. 24. Det ankommer på mejeriets föreståndare att tillse, att förestående föreskrifter behörigen iakttagas å mejeriet samt vid mjölktransporter till och från detsamma. 25. Sedan länsstyrelsen bestämt att ifrågavarande föreskrifter skola tillämpas beträffande mejeriet, åligger det mejeriföreståndaren att anslå föreskrifterna å lämplig plats i mejeriet samt överlämna ett exemplar av desamma till envar av mejeripersonalen och de kuskar, som ombesörja transport av mjölk till mejeriet, ävensom vid ombyte av mjölkkusk till den nytillkomne.

—

Länsstyrelsen erinrar om bestämmelserna i lagen angående uppvärmning av till kreatursföda avsedd mjölk m. m. ävensom därom, att till mejeri återkommen så kallad returmjölk ej må från mejeriet utlämnas till kreatursföda, förrän samma mjölk ånyo pastöriserats. Slutligen erinras, att den som bryter mot de till sjukdomens förekommande eller hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. Natronlut kan framställas på det sätt, att 1 del av i handeln förekommande natronflingor, vilka äro frätande och därför böra handhavas med försiktighet, blandas till 1 %-ig lösning medelst tillsättande av 99 delar vatten. Vid desinfektion av aluminiumkärl bör natronluten tillsättas med 3 % natriumsilikat. För den händelse natronluten utsattes för köld och fara för frysning föreligger, bör till densamma sättas 5—10 % koksalt. Den erhållna natronluten försvagas så småningom i desinfektionsförmåga. Utspädd natronlut, som är äldre än två dygn, får därför icke användas såsom desinfektionsmedel utan måste ersättas med ny vätska. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga

A 3.

Formulär S c. (Att gälla då sjukdomen är i starkt avtagande.)

Föreskrifter för mejerier och mjölktransporter. Med avseende å fara för spridande av mul- och klövsjuka skola följande föreskrifter under den tid och inom de områden, som länsstyrelsen särskilt förordnar, lända till efterrättelse för mejerier och mjölktransporter. Mjölktransporter. 1. A fordon, som användes för transport av mjölk till mejeri (mjölkvagn), må endast mjölkkusk och dennes medhjälpare färdas. 2. Mjölkvagn skall vara försedd med särskilt säte för mjölkkusk och dennes medhjälpare. Vid mjölktransport må kusken och dennes medhjälpare icke sitta å mjölkkärlen eller placera vagnsäte å dessa kärl. 3. Mjölkkusk och dennes medhjälpare skola såväl under hela transporten som under uppehållet å mejeriet vara iförda gummistövlar eller träbottnade stövlar. De skola i alla avseenden iakttaga renlighet och snygghet samt i görligaste mån undvika att vid mjölkkärlens på- och avlastning mjölk spilles på kläderna. 4. Mjölkkusk må under ombesörjande av mjölktransport, för egen räkning eller för befordran för annans räkning, endast i följande fall mottaga eller å mjölkvagn medföra andra varor eller föremål än mjölkflaskor: a) under färd till mejeri post och gods som paketerats ävensom mjölkkontroll-

— 52 —

försändelser, de sistnämnda såvitt desamma utvändigt desinfekterats med 1 %-ig natronlut, b) under färd från mejeri smör, ost och grädde, mjölkkontrollförsändelser samt post och gods som paketerats. Mottagning av mjölk å mejeri. 5. Varje morgon, innan mjölkintagning å mejeri börjar, skall lastbryggan och den del av mejerigolvet, som ligger framför invägnings- och utvägningsvågarna, begjutas med 1 %-ig natronlut. Sådan begjutning skall upprepas så ofta som erfordras för bryggans och golvets desinfektion, medan av- och pålastning av mjölkkärl pågår. 6. Under pågående drift äga, förutom den i mejeriet anställda personalen, inga andra tillträde till lastbrygga och övriga mejerilokaler med undantag av försäljningslokal än de mjölkkuskar och deras medhjälpare, som vid varje särskilt tillfälle äro behjälpliga med mjölkkärlens av- eller pålastning eller med nämnda kärls tömning i vågen. Mjölkkuskarna och deras medhjälpare må dock endast beträda lastbryggan samt den del av övre mejerisalen, som ligger framför invägnings- och utvägningsvågarna. Särskilda anslag om dessa bestämmelser skola uppsättas vid ingångarna till mejeriet. 7. Mjölkkuskar och deras medhjälpare skola före inträdet i övre mejerisalen rengöra händerna samt desinfektera såväl fotbeklädnad som händer med */4 %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyra. 8. På lämplig plats invid mejeriet skola finnas särskilda kärl med 1(4 %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyra (för handdesinfektion) för de desinfektionsåtgärder, som angivas i punkt 7. 9. Till mejeri ankomna mjölkkärl skola, innan de utlämnas från mejeriet, antingen invändigt ångas så att de erhålla en temperatur av lägst 70° C. samt kärlens botten och nedre del ävensom deras övre del jämte lock neddoppas i ett kärl med V* %-ig natronlut av lägst 50° C , eller desinfekteras i därför avsedd maskin av typ, som godkänts av statens maskinprovningsanstalt, eller in- och utvändigt sköljas i 1fi %-ig natronlut. Ordningsföreskrifter för mejeridrift. 10. All spillmjölk och avfallsmjölk skall kokas genom inledande av ånga däri. 11. Pastöriserad mjölk får ej passera sådana mejeriets bassänger, rörledningar eller kylare, i vilka tidigare opastöriserad mjölk eller otillräckligt pastöriserad mjölk upptagits, med mindre dessa därförinnan blivit desinfekterade. Opastöriserad mjölk må ej blandas med pastöriserad mjölk. Därest opastöriserad mjölk skummas för syrväckarberedning, skall noga tillses att sådan mjölk ej blandas med den pastöriserade skummjölken. 12. Vid pastöriseringens början och slut skall noga tillses, att all mjölk upphettas till föreskriven temperatur. Vid förekommande tillfälligt avbrott i driften skall tilloppsledningen till pastören omedelbart avstängas genom att antingen sötmjölkspumpen stannas eller tilloppsledningen avkopplas, därest icke mjölkledningen kopplas så att mjölken endast cirkulerar genom pastöriseringsaggregatet vid föreskriven pastöriseringstemperatur. Å rörledningarna skola avstängningskranar vara så placerade, att vid rörsystemets fyllande med mjölk opastöriserad mjölk ej blir stående i någon del av ledningen och sedan vid separeringens början blandas med den pastöriserade mjölken. Därest avstängningskranar ej äro placerade på nyss angivet sätt, bör den otillräckligt upphettade mjölken avtappas och tillföras pastören. 13. Å pastor skall om möjligt vara anbragt visartermometer, vara temperaturen kan avläsas på två till tre meters avstånd och helst från platsen för invägnings—

—

och utvägningsvågarna. Finnes ej dylik visartermometer, skall vid mejeriet vara anställd en person med särskilt åliggande att utöva kontroll över att gällande pastöriseringsföreskrifter iakttagas. Desinfektion av mejeri m. m. 14. Mejeri skall dagligen efter arbetets slut desinfekteras. Samtliga vid mejerihanteringen använda apparater och rörledningar rengöras genom att het x/2 %-ig sodalut får cirkulera i desamma under iakttagande att termometern vid pastöringsapparaten visar en temperatur av lägst 90° C. Bassänger, redskap och andra inventarier rengöras med het 1ji %-ig natronlut. Tomkärl ångas. Den del av väggarna i mejerisalarna, som är belagd med kakelplattor, tvättas med het 1 / 4 %-ig natronlut, varjämte golv, lastbrygga och gårdsplan spolas med het 1 %-ig natronlut. 15. Mejeripersonal, som användes för mjölkens intagning och kärlens desinfektion, skall vara iklädd gummiförkläde av tillbörlig skyddsverkan. Förklädena skola varje dag vid avverkningens slut i mejeriet desinfekteras med 1ji %-ig natronlut samt därefter torkas. 16. Det åligger mejeriets personal tillse, att mjölkkärlen (särskilt locken) äro i gott skick, så att mjölk ej spilles under transporten. Allmänna föreskrifter. 17. I mejeri anställd person må icke handhava skötsel eller vård av klövbärande djur. 18. På mejeriets föreståndare eller hans ställföreträdare ankommer att ofördröjligen underrätta samtliga mjölkkuskar om inträffat fall av mul- och klövsjuka med uppmaning till dem att iakttaga all möjlig försiktighet. 19. Mejeriets föreståndare skall ägna ständig uppmärksamhet åt mjölkjournal med avseende å den mjölkmängd som levereras från varje särskild gård. Befinnes i något fall, att mjölkmängden i mera avsevärd mån nedgått, bör föreståndaren sätta sig i förbindelse med djurägaren och vederbörande veterinär för att söka utröna, huruvida nedgången möjligen beror på förekomsten av mul- och klövsjuka. 20. Det ankommer på mejeriets föreståndare att tillse, att förestående föreskrifter behörigen iakttagas å mejeriet samt vid mjölktransporter till och från detsamma. 21. Sedan länsstyrelsen bestämt, att ifrågavarande föreskrifter skola tillämpas beträffande mejeriet, åligger det mejeriföreståndaren att anslå föreskrifterna å lämplig plats i mejeriet samt överlämna ett exemplar av desamma till envar av mejeripersonalen och de kuskar, som ombesörja transport av mjölk till mejeriet, ävensom vid ombyte av mjölkkusk till den nytillkomne. Länsstyrelsen erinrar om bestämmelserna i lagen angående uppvärmning av till kreatursföda avsedd mjölk m. m. ävensom därom, att till mejeri återkommen så kallad returmjölk ej må från mejeriet utlämnas till kreatursföda, förrän samma mjölk ånyo pastöriserats. Slutligen erinras, att den som bryter mot de till sjukdomens förekommande eller hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete.

— 54 —

Bilaga A 4.

Formulär

Föreskrifter för gårdar som leverera mjölk till mejeri. Med avseende å fara för spridande av mul- och klövsjuka skola följande föreskrifter under den tid och inom de områden, som länsstyrelsen särskilt förordnar, lända till efterrättelse vid gårdar, som leverera mjölk till mejeri. Gårdens ägare eller dennes ställföreträdare är pliktig att tillse: att den personal, som utför mjölkning, såväl före som efter densamma noggrant tvättar sina händer med tvål (såpa) och vatten; att mjölktransportkärl icke införas i kostall; att såväl mjölktransportkärl som mjölkkontrollförsändelser, innan de bortföras från gården, utvändigt spolas med 1 %-ig n a t r o n l u t ; att locken å mjölktransportkärl städse sluta t ä t t till och att i fall av behov locken omedelbart repareras eller nya lock anskaffas; att mjölkbord hållas rena och bestrykas med kalkmjölk; att forsling av mjölktransportkärl till mjölkbord verkställes av gårdens folk (såvitt möjligt dock ej av dem som ha hand om skötseln av nötkreatur, får, getter eller svin) ; att mjölkkuskar eller deras medhjälpare icke beträda kostall; samt att mjölkkuskar å uppsamlingsskjutsar icke köra in på gårdsplanen, varför mjölkbord skall anordnas å lämpligt ställe utanför densamma och mjölkkärlen där avlämnas och avhämtas. Slutligen erinras, att den som bryter mot de till sjukdomens förekommande eller hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. Natronlut kan framställas på det sätt, att 1 del av i handeln förekommande natronflingor, vilka äro frätande och därför böra handhavas med försiktighet, blandas till 1 %-ig lösning medelst tillsättande av 99 delar vatten. Vid desinfektion av aluminiumkärl bör natronluten tillsättas med 3 % natriumsilikat. För den

— 55 —

händelse natronluten utsattes för köld eller fara för frysning föreligger, bör till densamma sättas 5—10 % koksalt. Den erhållna natronluten försvagas så småningom i desinfektionsförmåga. Utspädd natronlut, som är äldre än två dygn, får därför icke användas såsom desinfektionsmedel utan måste ersättas med ny vätska. Kalkmjölk beredes genom utrörande av 1 del nysläckt kalk i 19 delar vatten. Nysläckt kalk erhålles, om nybränd sönderslagen kalk nedlagd i ett kärl eller dylikt begjutes med vatten till ungefär halva volymen. Till desinfektion av händer, vilka dessförinnan rengjorts med tvål (såpa) och vatten, kan användas antingen */4 %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyra (1 matsked till 1 liter vatten). LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga A 5.

Formulär 5 a. (Att gälla under nedslaktningsförfarandet.)

Föreskrifter för gård smittad av mul- och klövsjuka. Till „ å

gård.

Sedan mul- och klövsjuka konstaterats inom kreatursbesättningen å ovannämnda gård, skola tills vidare föjande föreskrifter lända till efterrättelse för gården. Avspärrning. 1. Under den tid då gården är förklarad smittad av mul- och klövsjuka skola till gården ledande vägar hållas spärrade i enlighet med föreskrifter som lämnas av vederbörande överveterinär eller den veterinär som överveterinären förordnar. Vid spärren å infartsvägen skola finnas balja med desinfektionsmedel (1 %-ig natronlut) ävensom bord eller dylikt för varuutbyte. Balja och bord skola, innan de utsättas vid spärren, grundligt desinfekteras med 1 %-ig natronlut. Mjölkbord. 2. Gårdens mjölkbord jämte närmast omgivande mark skall omedelbart desinfekteras med kalkmjölk. Bostadshus m. m. 3. Bostadsrum, som icke oundgängligen behöva användas, skola avstängas. Trappor i bostadshus ävensom golv och möbler i boningsrum, som icke avstängas, skola genast underkastas förberedande rengöring genom skurning och t v ä t t n i n g eller på annat lämpligt sätt. Golvmattor i boningsrum skola hoprullas och Tändanläggas till den slutliga smittreningen.

— 56 —

Vad i föregående stycke sägs skall i tillämpliga delar gälla avträde, tvättstuga och dylika utrymmen. 4. Vid ingång till bostadshus skola utsättas lämpliga kärl med desinfektionsvätska (x/4 %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyra). I kärlet bör ny vätska påfyllas varannan dag. Djurstallar m. m. 5. Så snart sjukdomen konstaterats, skola golven i ladugård och andra djurstallar ävensom infartsvägar till dessa begjutas med 1 %-ig natronlut i den omfattning veterinär anser nödig. Dörrarna till ladugård, svinstall samt får- och getstall skola omedelbart stängas och ventiler i desamma tillslutas. 6. Mjölkflaskor och mjölkvagnar ävensom andra vagnar, verktyg och redskap, som kunna antagas ha blivit besudlade med smittämne, behandlas, efter rengöring, med 1 %-ig natronlut. 7. Tillträde till djurstall är förbjudet för andra personer än dem som handhava djurens skötsel och vård. Gårdsfolk. 8. Gårdsfolket skall anmodas att omedelbart desinfektera händer och armar ävensom de skodon, som använts under dagarna närmast före sjukdomens konstaterande. 9. Ladugårdspersonal, även mjölkerskor, skola vid arbete i ladugård eller annat djurstall bära särskilda överdragskläder och skodon (skyddskläder). Den som vårdar djur skall efter slutat arbete tvätta händerna och doppa skorna i 1ji %-ig natronlut. Var och en, som lämnar ladugård eller annat djurstall, skall därvid desinfektera skodonen. För sådant ändamål skall vid ingången till djurstall finnas ett rymligt kärl till en höjd av fem centimeter fyllt med %L %-ig natronlut. 1 kärlet bör ny lut påfyllas varannan dag. 10. Ladugårdsskötare må ej hämta foder i foderrummen. Foderuttagningen bör i stället ombesörjas av person, som ej har med djuren att skaffa. Denne bör om möjligt ej beträda ladugården. Beträffande mindre gård må veterinär från vad som föreskrivits i föregående stycke medgiva det undantag, som anses oundgängligen påkallat för djurens skötsel. Personsamfärdsel. 11. A. Under tiden till dess slutlig smittrening verkställts och godkänts. Tillträde till gården är medgivet: a) veterinär som kallats för undersökning av djur å gården; b) läkare som kallats med anledning av inträffat sjukdomsfall eller inställt sig för undersökning med anledning av utbruten eller befarad sjukdom; c) barnmorska som kallats till förlossning eller eftervård; d) eldsläckningsmanskap vid å området inträffad brand. I övrigt må ingen, utom i fall som avses under punkt 14, inkomma å gården eller lämna densamma utan tillstånd av vederbörande överveterinär eller av den veterinär, som överveterinären bestämmer. Sådant tillstånd får endast lämnas, när det kan anses oundgängligen nödvändigt. Envar som lämnar gården har att därvid vidtaga nödiga desinfektionsåtgärder samt skall utom i fråga om nyss angivna personer, vara försedd med av överveterinären utfärdad passersedel. Grävningsmanskap, som ej tillhör gården, må icke medgivas tillträde till själva gården. B. Under tiden från det slutlig smittrening godkänts och till dess friförklaring ägt rum. Efter det smittreningen godkänts må personer lämna gården och dit inkomma

— 57 —

utan tillstånd av veterinären Denna frihet bör emellertid icke utnyttjas annat än där så anses nödvändigt. 12. För ombesörjande av dagliga sysslor å gården må utanför densamma boende personer före smittreningens godkännande användas allenast i den omfattning, som är oundgängligen nödvändigt, och efter särskilt tillstånd av vederbörande överveterinär eller den veterinär, som överveterinären bestämmer. För envar, som erhåller sådant tillstånd, skall av veterinären utfärdas passersedel enligt fastställt formulär gällande för inträde å gården. Den som erhållit tillstånd som i första stycket sägs skall, då han inkommer å gården, medföra dubbel omgång kläder. Den ena omgången, vilken skall vara omsorgsfullt inlagd i vaxduk, oljeduk eller tjänligt omslagspapper samt i sådant skick förvaras å lämplig plats, dock ej i djurstallar, är avsedd att användas, då han lämnar gården. De kläder, som använts i arbetet, skola, innan de utföras från gården, desinfekteras under uppsikt av veterinär eller den person, som därtill utsetts av veterinär. I n n a n arbetsanställning vid gården upphört, må den som erhållit tillstånd som i nästföregående stycke sägs icke lämna gården utan tvingande skäl och endast efter tillstånd av vederbörande överveterinär eller den veterinär, som överveterinären bestämmer. Djur inom gården. 13. Fjäderfän samt kattor skola hållas instängda eller dödas. H u n d a r skola hållas instängda eller bundna. Råttor skola i möjligaste mån utrotas. Utförande av djur från gården. 14. Djur må ej utföras från gården med undantag för hästar, när dessa användas för brukande av jord till egendomen. Härvid skola gälla följande villkor: a) I n n a n hästarna beträda väg, ledande från gården, skola deras hovar efter rengöring desinfekteras med */4 %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyrelösning samt kuskarna rengöra sin fotbeklädnad och neddoppa den i nämnda desinfektionsvätska. Dylik desinfektion av hästar och kuskar är dock icke nödig, därest de för sitt arbete endast beträda väg, som uteslutande användes av gårdens folk, eller därest de endast korsa annan väg och det ställe av vägen, där korsningen sker, är beströdd med tillräckligt tjockt lager kalk. b) Om fordon medhaves, skola dess hjul före utkörandet från gården efter rengöring sköljas med desinfektionsvätska (1 %-ig natronlut). c) I n n a n slutlig smittrening verkställts, skola därjämte iakttagas de ytterligare försiktighetsmått, som vederbörande överveterinär eller den veterinär, som överveterinären bestämmer, finner nödigt föreskriva. Produkter inom gården. 15. Om så ske kan, bör gödsel kvarhållas i ladugården. Är på grund av utrymmesskäl detta omöjligt, skall gödseln föras utanför ladugården till plats, där den ej kommer i beröring med gammal gödsel. Den nyutförda gödseln skall omedelbart täckas med ett tjockt lager halm, som fasthålles med jordklumpar eller dylikt. Gödselstaden i övrigt skall genast efter sjukdomens konstaterande täckas med halm eller annat lämpligt material. I samband med slutlig smittrening av gården skall den gödsel, som kan tänkas vara infekterad, enligt av veterinär meddelade anvisningar antingen nedgrävas eller uppläggas i kompost. Komposten skall täckas med ett minst 10 centimeter tjockt lager jord och inhägnas på sådant sätt, att varken fjäderfän eller andra djur få tillträde till densamma. Gödsel som kan tänkas vara infekterad får ej tagas i bruk förrän tre månader förflutit från den slutliga smittreningens avsynande; övrig gödsel en månad efter den slutliga smittreningens avsynande. —

—

Där öppna samlingar urin eller gödselvatten finnas, skola dessa dagligen beströs med ett tjockt lager torvströ, agnar, halm eller dylikt, som uppsamlas, desinfekteras med 1 %-ig natronlut och komposteras tillsammans med gödseln. 16. För smitta misstänkt foder skall först uppfodras. Därefter bör foder tagas från ett begränsat område av förrådet. 17. Mjölk från gårdens kreatur må ej användas. Utförande av produkter från gården. 18. Mjölk, spannmål, hö, halm, rotfrukter och andra varor, av vad slag det vara må, få icke utföras från gården. Friförklaring. 19. Gården må icke förklaras fri från smitta, förrän tjugu dagar förflutit från det slutlig smittrening verkställts och godkänts. Efter gårdens friförklaring skola gälla särskilt utfärdade bestämmelser (formulär 9 a). Insättande av nya djur. 20. Nötkreatur, som inom fyra månader efter friförklaringen insättas å gården skola antingen vara vaccinerade mot mul- och klövsjuka tidigast två månader och senast fjorton dagar dessförinnan eller ock vara behandlade med serum samma dag de insättas. Delgivning m. m. 21. Gårdens innehavare skall delgiva gårdens personal dessa föreskrifter. E t t exemplar av föreskrifterna skall finnas tillgängligt å plats eller platser inom gården, som anvisas av vederbörande överveterinär eller den veterinär som överveterinären föreskriver. Det är av stor betydelse, att gårdens avspärrning blir verkligt effektiv. Underlåtenhet att iakttaga givna föreskrifter kan medföra ytterligare spridning av sjukdomen, vilket kan betyda enorma förluster för hela vårt jordbruk och för landet i dess helhet. Slutligen erinras, att den som bryter mot de till sjukdomens förekommande och hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. Natronlut kan framställas på det sätt, att 1 del av i handeln förekommande natronflingor, vilka äro frätande och därför böra handhavas med försiktighet, blandas till 1 %-ig lösning medelst tillsättande av 99 delar vatten. Vid desinfektion av aluminiumkärl bör natronluten tillsättas med 3 % natriumsilikat. För den händelse natronluten utsattes för köld och fara för frysning föreligger, bör till densamma sättas 5—10 % koksalt. Den erhållna natronluten försvagas så småningom i desinfektionsförmåga. Utspädd natronlut, som är äldre än två dygn, får därför icke användas såsom desinfektionsmedel utan måste ersättas med ny vätska. Kalkmjölk beredes genom utrörande av 1 del nysläckt kalk i 19 delar vatten. Nysläckt kalk erhålles, om nybränd sönderslagen kalk nedlagd i ett kärl eller dylikt begjutes med vatten till ungefär halva volymen. Till desinfektion av händer, vilka dessförinnan rengjorts med tvål (såpa) och vatten, kan användas antingen 1 / 4 %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyra (1 matsked till 1 liter vatten). LÄNSSTYRELSEN.

—

Bilaga A 5.

Formulär 5 b. (Att gälla vid smitta å gård, för vilken skall gälla isolering medan ännu nedslaktningsförfarandet eljest tillämpas.)

Föreskrifter för gård smittad av mul- och klövsjuka. Till

gård.

Sedan mul- och klövsjuka konstaterats inom kreatursbesättningen å ovannämnda gård, skola tills vidare följande föreskrifter lända till efterrättelse för gården. Veterinär. 1. Det åligger en av medicinalstyrelsen förordnad extra veterinär att utöva tillsyn över efterlevnaden av gällande föreskrifter samt att lämna anvisningar angående tillämpningen av föreskrifterna och rörande vidtagande i övrigt av åtgärder som äro ägnade att hindra smittas spridning. Om så erfordras biträdes veterinären av en eller flera särskilt för ändamålet anställda personer med polismans befogenhet. Avspärrning. 2. Under den tid då gården är förklarad smittad av mul- och klövsjuka skola till gården ledande vägar hållas avspärrade i enlighet med föreskrifter som lämnas av veterinären. Vid spärren å infartsvägen skola finnas balja med desinfektionsmedel (1 %-ig natronlut) ävensom bord eller dylikt för varuutbyte. Balja och bord skola, innan de utsättas vid spärren, grundligt desinfekteras med 1 %-ig natronlut. Mjölkbord. 3. Gårdens mjölkbord jämte närmast omgivande mark skall omedelbart desinfekteras med kalkmjölk. Bostadshus m. m. 4. Bostadsrum, som icke oundgängligen behöva användas, skola avstängas. Trappor i bostadshus ävensom golv och möbler i boningsrum, som icke avstängas, skola genast underkastas förberedande rengöring genom skurning och t v ä t t n i n g eller på annat lämpligt sätt. Golvmattor i boningsrum skola genast hoprullas och undanläggas till den slutliga smittreningen. Vad i föregående stycke sägs skall i tillämpliga delar gälla avträde, tvättstuga och dylika utrymmen. Vid ingång till bostadshus skola utsättas lämpliga kärl med desinfektionsvätska i111 %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyra). I kärlet bör ny vätska påfyllas varannan dag. Djurstallar m. m. 5. Sådana anordningar skola vidtagas som möjliggöra, att den personal, som omhänderhar skötseln och vård av klövbärande djur, icke har förbindelse med andra personer å gården.

— 60 —

Åtgärder böra vidtagas för att i möjligaste mån hindra fåglar att inkomma i ladugård och annat djurstall. 6. Djurstallar skola hållas väl rena. Så snart sjukdomen konstaterats, skola golven i ladugård och andra djurstallar ävensom infartsvägar till dessa begjutas med 1 %-ig natronlut i den omfattning veterinären anser nödig. Under smittiden före slutdesinfektionen skola följande desinfektionsåtgärder dagligen vidtagas (löpande desinfektion) : a) Avfallet i djurens krubbor, vilket är mycket smittfärligt, då där kan förekomma blåsväggar, skall uppsamlas i en särskild behållare och där desinfekteras medelst tillsättande av nysläckt kalk eller 1 %-ig natronlut, innan det får utföras till gödselstaden. b) Gödselrännorna begjutas rikligt med 1 %-ig natronlut. c) Gångar i ladugård och annat djurstall, platsen framför ingångarna till dessa och andra ytor, som beträtts av djurvårdare, samt avloppsställen för gödselstad och urinrännor begjutas likaledes med 1 %-ig natronlut. d) Klövarna på angripna djur behandlas enligt anvisning av veterinären. Det ankommer på veterinären att avgöra i vad mån de under a)—d) angivna åtgärder skola vidtagas flera gånger om dagen, önskligt är att nämnda åtgärder utföras av särskild för ändamålet uttagen personal. Vid begjutning med natronlut användes lämpligen fruktträdspruta eller vattenkanna med stril. 7. Mjölkflaskor och mjölkvagnar ävensom andra vagnar, verktyg och redskap, som kunna antagas ha blivit besudlade med smittämne, behandlas, efter rengöring, med 1 %-ig natronlut. 8. Tillträde till ladugård, svinstall samt får- och getstall är förbjudet för andra personer än dem som handhava skötseln och vård av klövbärande djur. Gårdsfolk. 9. Gårdsfolket skall anmodas att omedelbart desinfektera händer och armar ävensom de skodon, som använts under dagarna närmast före sjukdomens konstaterande. 10. Ladugårdspersonal, även mjölkerskor, skola vid arbete i ladugård eller annat djurstall bära särskilda överdragskläder och skodon (skyddskläder). Den som vårdar djur skall efter slutat arbete tvätta händerna och doppa skorna i x\i %-ig natronlut. Var och en som lämnar ladugård eller annat djurstall skall därvid desinfektera skodonen. F ö r sådant ändamål skall vid ingången till djurstall finnas ett rymligt kärl till en höjd av fem centimeter fyllt med */4 %-ig natronlut. I kärlet bör ny lut påfyllas varannan dag. Personsamfärdsel. 11. Tillträde till gården är medgivet: a) veterinär som kallats för undersökning av djur å gården; b) läkare som kallats med anledning av inträffat sjukdomsfall eller inställt sig för undersökning på grund av utbruten eller befarad sjukdom; c) barnmorska som kallats till förlossning eller eftervård; d) eldsläckningsmanskap vid å området inträffad brand. I övrigt må ingen, utom i fall som avses under punkt 18, inkomma å gården eller lämna densamma utan tillstånd av veterinären. Sådant tillstånd får endast lämnas, när det kan anses oundgängligen nödvändigt. Envar som lämnar gården har därvid att vidtaga de desinfektionsåtgärder veterinären finner nödiga samt skall, utom i fråga om nyss angivna personer, vara försedd med av veterinären utfärdad passersedel. —

—

12. F ö r ombesörjande av andra dagliga sysslor å gården än sådana som avse skötsel och vård av klövbärande djur må utanför gården boende personer efter tillstånd av veterinären och på de villkor denne föreskriver användas då så kan anses oundgängligen nödvändigt. Djur inom gården. 13. Klövbärande djur skola hållas instängda och om möjligt avskilda från andra djur. 14. Klövbärande djur, som vid sjukdomens konstaterande å gården ej äro angripna därav, skola, där de ej slaktas, omedelbart genom veterinärens försorg serumbehandlas och nedsmittas medelst överföring av smittämne. Det åligger djurägaren att med uppmärksamhet följa resultatet av smittöverföringen och lämna veterinären upplysning därom. Befinnes att nedsmittningen icke senast å fjärde dagen givit positivt resultat, skall nytt försök till smittöverföring äga rum. 15. Djur, som dött av sjukdomen, skall — med undantag för fall då veterinär företager obduktion —- utan föregående styckning och utan avlägsnande av huden omedelbart nedgrävas och täckas med ett minst l 1 ^ meter tjockt lager jord. I n n a n djurkroppen utföres från stallet, skall den rikligen begjutas med 1 %-ig natronlut. Samma försiktighetsmått skola i tillämpliga delar iakttagas jämväl då obduktion verkställes. 16. Fjäderfän samt kattor skola hållas instängda eller dödas. H u n d a r skola hållas instängda eller bundna. Råttor skola i möjligaste mån utrotas. Utförande av djur från gården. 17. Djur må icke i andra fall än som omförmäles i punkterna 18 och 19 utföras från gården. 18. Hästar må lämna gården, när de användas antingen för brukande av jord till egendom eller för andra körslor, vilka av veterinären prövas erforderliga med hänsyn till egendomens drift och dess förseende med förnödenheter och vilka körslor ej kunna utföras med hästar och fordon icke tillhörande gården. Härvid skola gälla följande villkor: A. Vid brukande av egendomens jord: a) I n n a n hästarna beträda väg, ledande från gården, skola deras hovar efter rengöring desinfekteras med */4 %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyrelösning samt kuskarna rengöra sin fotbeklädnad och neddoppa den i nämnda desinfektionsvätska. Dylik desinfektion av hästar och kuskar är dock icke nödig, därest de för sitt arbete endast beträda väg, som uteslutande användes av gårdens folk, eller därest de endast korsa annan väg och det ställe av vägen, där korsningen sker, är bestrött med tillräckligt tjockt lager kalk. b) Om fordon medhaves, skola deras hjul före utkörandet från gården efter rengöring sköljas med desinfektionsvätska (1 %-ig natronlut). B. För körslor utom egendomen: a) Kuskar skola ikläda sig andra kläder (även strumpor) och skodon än dem som brukas i det dagliga arbetet. I n n a n de lämna gården, åligger det dem att vidtaga de desinfektionsåtgärder veterinären föreskriver. b) Hästarnas hovar skola omedelbart före avfärden efter rengöring desinfekteras med 1ji %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyra. c) Hjulen å fordon skola före avfärden efter rengöring sköljas med desinfektionsvätska (1 %-ig natronlut). d) Under uppehåll utom gårdens ägor må kuskar icke utan tvingande skäl lämna fordonet eller träda i personlig beröring med annan. 19. Efter tillstånd av veterinären må sto bortföras från egendomen för betäckning under följande villkor: —

—

a) Omedelbart före utförandet från gården skall stoet tvättas med ljumt tvåleller såpvatten samt hovarna rengöras och tvättas med 1ji %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyrelösning. b) Betäckning må icke äga rum inomhus eller å vanlig betäckningsplats utan skall särskild plats utomhus därför utväljas. Produkter inom gården. 20. A. Om djurägaren skriftligen förbinder sig att icke förfoga över gödsel förrän tre månader förflutit från slutliga smittreningens avsynande. Gödselhögen skall omedelbart täckas och skyddas med halm. Under sjukdomstiden fallande gödsel får uppläggas i omedelbar anslutning till den gamla gödselhögen. För varje dag skall den nya gödseln täckas med halm. Vid slutliga smittreningen skall gödselhögen uppläggas och packas väl på sådant sätt, att snabb, naturlig förbränning erhålles, samt översprutas med 1 %-ig natronlut. Omedelbart därpå täckes gödselhögen med ett tjockt lager halm, agnar eller torvströ samt därefter med ett 10 centimeter tjockt jordlager. Förefinnas svårigheter a t t anskaffa tillräckligt med jord, skall ett halmlager ytterligare påläggas och detta täckande hölje skyddas genom påläggande av bräder, slanor eller jordklumpar. B. Där djur ägaren inom kortare tid än tre månader behöver förfoga över gödsel. Den gödsel, som erhållits de tre sista dagarna före sjukdomsutbrottet samt den efter sjukdomsutbrottet fallna gödseln upplägges särskilt för sig och täckes dagligen med halm eller agnar. Uppläggningen skall ske så att gödseln icke kommer att ligga intill vägg eller dylikt, som hindrar eller försvårar förbränningen. Gödsel, som tillföres komposten, skall dagligen översprutas med 1 %-ig natronlut. Vid slutdesinfektionen skall gödseln översprutas med 1 %-ig natronlut samt uppläggas och packas väl så att en snabb, naturlig förbränning erhålles ävensom täckas, först med halm, torvströ eller agnar och därefter med ett minst 10 centimeter tjockt lager jord. Denna kompost må ej tagas i bruk förrän tre månader förflutit från den slutliga smittreningens avsynande. Den gamla gödselhögen skall intill slutdesinfektionen täckas med halm. H ä r vid skall ett övre, omkring 20 centimeter tjockt lager, som kan tänkas vara besudlat med smittämne, överföras till den i anledning av sjukdomsfallet anordnade komposten. Kvarvarande gammal gödsel må efter slutdesinfektionens avsynande antingen utköras och spridas å fälten samt omedelbart nedplöjas eller ock komposteras å stället under minst en månad. Sådan kompost täckes med halm. Varje gödselstad skall inhägnas med nät av ståltråd, s. k. hönsnät, av minst 1-8 meters höjd eller på annat sätt skyddas under lagringstiden. 21. Där urin från djurstall tillvaratages och förvaras skild från gödsel i urinbrunn, må urinen utföras å fälten endast efter veterinärens skriftliga medgivande i varje särskilt fall. Sådant medgivande må ej lämnas med mindre urinen förvarats i urinbrunn under minst en månad eller så lång tid att tillfredsställande jäsning kan anses ha ägt rum. Finnas vid gården öppna samlingar urin eller gödselvatten, skall till dessa dagligen sättas den kvantitet natronlut veterinären föreskriver. Flyter urinen från djurstall i öppen ränna eller fördjupning, skall enligt veterinärens anvisning natronlut tillsättas densamma under dess lopp. 22. Mjölk från gårdens kreatur må ej användas till människoföda annat än efter kokning. Skall mjölk användas till smörberedning, skall den dessförinnan uppvärmas till minst 80° C. Till ostberedning må mjölk användas endast om den antingen uppvärmts till minst 70° C. eller under minst 30 minuter hållits uppvärmd till minst 63° C. 13—408374.

—

Utförande av produkter från gården. 23. Mjölk, spannmål, hö, halm, rotfrukter eller andra varor, av vad slag let vara må, få icke utföras från gården. Slutlig smittrening. 24. Vid slutlig smittrening, skola klövarna å idisslande djur och svin aeskäras och desinfekteras. Friförklaring. 25. Gården må icke förklaras fri från smitta förrän slutlig smittrening verkställts och godkänts. Efter gårdens friförklaring skola gälla särskilt utfärdade bestämmelser (formulär 9 b). Delgivning. 26. Gårdens innehavare skall delgiva gårdens personal dessa föreskrifter. E t t exemplar av föreskrifterna skall finnas tillgängligt å plats eller platser inom gården, som anvisas av veterinären. Det är av stor betydelse, att gårdens avspärrning blir verkligt effektiv. Underlåtenhet att iakttaga givna föreskrifter kan medföra ytterligare spridning av sjukdomen, vilket kan betyda enorma förluster för hela vårt jordbruk och för landet i dess helhet. Slutligen erinras, att den som bryter mot de till sjukdomens förekommande och hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. Natronlut kan framställas på det sätt, att 1 del av i handeln förekommande natronflingor, vilka äro frätande och därför böra handhavas med försiktighet, blandas till 1 %-ig lösning medelst tillsättande av 99 delar vatten. Vid desinfektion av aluminiumkärl bör natronluten tillsättas med 3 % natriumsilikat. För den händelse natronlut utsattes för köld och fara för frysning föreligger, bör till densamma sättas 5—10 % koksalt. Den erhållna natronluten försvagas så småningom i desinfektionsförmåga. Utspädd natronlut, som är äldre än två dygn, får därför icke användas såsom desinfektionsmedel utan måste ersättas med ny vätska. Kalkmjölk beredes genom utrörande av 1 del nysläckt kalk i 19 delar vatten. Nysläckt kalk erhålles, om nybränd sönderslagen kalk nedlagd i ett kärl eller dylikt begjutes med vatten till ungefär halva volymen. Till desinfektion av händer, vilka dessförinnan rengjorts med tvål (såpa) och vatten, kan användas antingen 1ji %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyra (1 matsked till 1 liter vatten). LÄNSSTYRELSEN.

—

Formulär 5 c. (Att gälla under isoleringsförfarandet.)

Bilaga A 5.

Bilaga A 8.

Formulär

Föreskrifter för betesmark misstänkt för mul- och klövsjuka. Till å

gård.

Då kreatursbesättningen å ovannämnda gård anses misstänkt för mul- och klövsjuka, skola tills vidare följande föreskrifter lända till efterrättelse för gården.

—

78 —

Tillträde till betesmark. 1. Tillträde till betesmarken är förbjudet för andra än dem, som omhänderhava djurens skötsel och vård. A lämpliga platser vid betesmarken skola i tillräckligt antal uppsättas tavlor med anslag, angivande att området är misstänkt för mul- och klövsjuka samt att tillträde till detsamma är förbjudet. Djurens handhavande. 2. Är betesmarken ej ordnad på sådant sätt att djuren genom inhägnad eller annorledes hindras att komma i beröring med djur å angränsande marker eller föreligger risk att smitta kan spridas till dessa marker, skola djuren antingen tjudras vart för sig eller uppbindas vid bommar eller räck. Även där inhägnaden är eller försättes i tillfredsställande skick, bör tjudring eller uppbindning ske, om större olägenhet därav ej uppstår eller om vederbörande veterinär med hänsyn till smittrisken finner det oundgängligt. 3. Gå djuren lösa, skall ständig vakthållning anordnas av djurägaren och på dennes bekostnad. Där vederbörande veterinär icke för särskilt fall medgiver undantag, skola djurvaktarna vara boende antingen å betesmarken eller i närheten därav under sådana förhållanden, att de ej komma i beröring med djur från angränsande områden eller med djur från annan del av den egendom, till vilken betesmarken hör. 4. Uppbindas flera djur på en plats, bör den från djuren fallande gödseln dagligen hopsamlas och komposteras vid platsen. Sådan kompost skall dagligen täckas. Bortförande av redskap och produkter m. m. från betesmark. 5. Redskap, som användas vid djurens skötsel, skola kvarlämnas å betesmarken. Mindre redskap, såsom grepar och skyfflar, skola därstädes förvaras hopsamlade på ett ställe, t. ex. i en låda. Därest fordon utföras från betesmarken, skola hjulen härvid efter rengöring desinfekteras med 1 %-ig natronlut. 6. Användas hästar för transporter från betesmarken, skola deras hovar vid utfartsstället rengöras samt desinfekteras med 1[i %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyrelösning. 7. F r å n betesmarken må ej bortföras foder eller gödsel. 8. Mjölk må ej bortföras från betesplatsen utan tillstånd av medicinalstyrelsen. Förutsättning för dylikt tillstånd torde i allmänhet böra vara, att mjölken föres till den gård, dit djuren höra, att denna gård är förklarad smittad av eller misstänkt för mul- och klövsjuka samt att transporten kan ordnas på sådant sätt, att nämnvärd risk för smittspridning ej antages uppstå. Vid transporten skola täta mjölkkärl användas och bör särskilt tillses, att locken å kärlen sluta tätt till. Där så lämpligen och utan större kostnad kan ske, bör mjölken, innan den föres från betesmarken, kokas. Därest mjölken icke må bortföras från betesmarken, skall den enligt veterinärens anvisning oskadliggöras genom att nedhällas i en på lämplig plats å betesmarken för ändamålet anordnad fördjupning och dagligen övergjutas med 1 %-ig natronlut. Användning av vatten. 9. Finnes å eller invid betesmark vattendrag, som användes till djurens vattnande eller rengöring, må det icke under tiden för betesmarkens misstänktförklaring nyttjas för sådana ändamål, därest vattnet under sitt vidare lopp kan komma till enahanda användning för andra djur. 14—408374.

—

Allmänna föreskrifter. 10. Dessa föreskrifter upphöra att gälla från och med den därest å betesmarken befintliga djur då äro friska. 11. Egendomens innehavare skall delgiva dessa föreskrifter som handhar djurens skötsel.

, åt den personal,

Det är av stor betydelse, att betesmarkens avspärrning blir verkligt effektiv. Underlåtenhet att iakttaga givna föreskrifter kan medföra ytterligare spridning av sjukdomen, vilket kan betyda enorma förluster för hela vårt jordbruk och för landet i dess helhet. Natronlut kan framställas på det sätt, att 1 del av i handeln förekommande natronflingor, vilka äro frätande och därför böra handhavas med försiktighet, blandas till 1 %-ig lösning medelst tillsättande av 99 delar vatten. Vid desinfektion av aluminiumkärl bör natronluten tillsättas med 3 % natriumsilikat. För den händelse natronlut utsattes för köld och fara för frysning föreligger, bör till densamma sättas 5—10 % koksalt. Den erhållna natronluten försvagas så småningom i desinfektionsförmåga. Utspädd natronlut, som är äldre än två dygn, får därför icke användas såsom desinfektionsmedel utan måste ersättas med ny vätska. Till desinfektion av händer, vilka dessförinnan rengjorts med tvål (såpa) och vatten, kan användas antingen 1j4 %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyra (1 matsked till 1 liter vatten). De vanligaste sjukdomstecknen vid mul- och klövsjuka äro: 1) Djuren äro matta och slöa, ha feber, 40° C , samt mer eller mindre minskad foderlust. Mjölkmängden sjunker starkt. 2) Saliven rinner i strängar ur munvinklarna. Munnen är ofta omgiven av fradgande saliv, och det höres i regel ett smaskande ljud, när djuren öppna munnen. 3) I munnen, på tungspets, tunga och insida av överläppen samt på tandköttet i den tandlösa delen av överkäken finner man blåsor, innehållande en klar vätska, vilka blåsor efter bristningen kvarlämna en högröd sårbotten. 4) Blåsor uppträda ofta på spenarna samt mellan klövarna framtill och baktill vid hallarna å kronan, således mellan hornet och håret. 5) Djuren äro ömfotade och halta samt vilja ogärna stå. Denna sjukdomsbild är icke fullt utbildad från början. Mul- och klövsjukan är mycket smittsam under det allra första stadiet. Under detta framträder ofta endast ett eller annat av ovanbeskrivna sjukdomstecken. E t t djur kan sålunda visa minskad foderlust och ha svårt att stödja på någon av fötterna; ett annat företer endast ökad sagling och man finner vid undersökning sår i munnen efter en brusten blåsa. Hos svin och får känner man ofta igen sjukdomen därigenom, att ett flertal djur bliva halta. Plötsliga dödsfall bland kalvar och smågrisar kan vara ett tecken på mul- och klövsjuka. Det är bättre att genast anmäla fall, inför vilket man står tvivlande, än att genom dröjsmål riskera smittans spridning. Djurägare, som hos sina djur funnit något eller några av här nämnda sjukdomstecken, skall därför ofördröjligen göra anmälan därom till veterinär eller till vederbörande kommunalnämndsordförande. Slutligen erinras, att den som bryter mot de till sjukdomens förekommande eller hämmande utfärdade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

— 80 —

Bilaga

A 9.

Formulär 9 a. (Att gälla under nedslaktningsförfarandet.

Föreskrifter för gård som varit smittad av mul- och klövsjuka. Till gård.

Sedan ovannämnda gård den förklarats fri från mul- och klövsjuka, skola följande särskilda föreskrifter lända till efterrättelse för gården. Foder. 1. Därest å gården fortfarande finnes foder, som kan antagas vara förorenat av smittämne, bör dylikt foder i första hand användas till utfodring av gårdens n fl ^i*fl 7*

( H ä r avsett foder må under inga omständigheter användas till utfodring av nötkreatur förrän dessa blivit vaccinerade eller serumbehandlade — se vidare punkt 4 nedan.) Gödsel och urin. 2. Där gödsel, som kan tänkas vara infekterad, blivit upplagd i kompost i samband med slutlig smittrening av gården, må dylik gödsel ej tagas i bruk förrän tre månader förflutit efter smittreningens avsynande. Under lagringstiden skall dylik gödsel hållas täckt med ett tjockt lager jord och platsen för komposteringen hållas inhägnad på sådant sätt, att varken fjäderfän eller andra djur få tillträde till densamma. Annan gödsel (den i gödselstaden komposterade gamla gödseln, som ej kan anses infekterad) får ej tagas i bruk förrän minst en månad förflutit efter smittreningens avsynande. 3. I urinbrunn befintlig vätska må ej användas förrän en manad efter smittreningens avsynande. Insättande av nya djur. 4. Nötkreatur, som inom fyra månader efter friförklaringen insättas^ å gården, skola antingen vara vaccinerade mot mul- och klövsjuka tidigast två månader och senast fjorton dagar dessförinnan eller behandlade med serum samma dag de insättas. Delgivning m. m. 5. Gårdens innehavare skall delgiva gårdens personal dessa föreskrifter. E t t exemplar av föreskrifterna skall finnas tillgängligt å plats eller platser inom gården, som anvisas av vederbörande överveterinär eller den veterinär, som överveterinären föreskriver. Det erinras, att den som bryter mot de till sjukdomens förekommande och hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

—

Bilaga A 9.

Formulär 9 b. (Att gälla efter friförklaring av gård, för vilken gällt isolering medan ännu nedslaktningsförfarandet eljest tillämpas samt under isolerings förfarandet.)

Föreskrifter för gård som varit smittad av mul- och klövsjuka. Till å

gård.

Sedan ovannämnda gård den förklarats fri från mul- och klövsjuka, skola följande särskilda föreskrifter lända till efterrättelse för gården. Utförande av produkter från gården. 1. Under en tid av 10 dagar eller t. o. m. den må hö, halm, rotfrukter och andra fodervaror icke utföras från gården. 2. Hudar från slaktdjur må under tid som i punkt 1 sägs endast utföras från gården under villkor: a) att de omedelbart efter slakten torrsaltats i en blandning bestående av 98 delar koksalt och 2 delar soda samt kvarlegat i sådan blandning 8 dagar, b) att de föras direkt till ett garveri. Gödsel och urin. 3. över sådan gödsel, som erhållits under de tre sista dagarna före sjukdomsutbrottet och efter sjukdomsutbrottet intill den slutliga smittreningen (smittad gödsel) ävensom gödsel som komposterats tillsammans med smittad gödsel må icke förfogas förrän tre månader förflutit från den slutliga smittreningens avsynande. Under lagringstiden skall dylik gödsel hållas täckt med ett tjockt lager jord och platsen för komposteringen hållas inhägnad på sådant sätt, att varken fjäderfän eller andra djur få tillträde till densamma. 4. Därest sådan gödsel, som avses i punkt 3, upplagts och komposterats särskilt för sig, må annan gödsel (den gamla gödselhögen) när som helst utköras och spridas på fälten, dock under villkor att, om utkörandet sker innan en månad förflutit efter den slutliga smittreningens avsynande, gödseln omedelbart nedplöjes och den blottade delen av gödselhögen efter slutat arbete (gödselutkörning) för varje dag åter täckes med halm. 5. I urinbrunn befintlig vätska må ej användas förrän en månad efter smittreningens avsynande. Utförande av djur från gården. 6. Under tid som i punkt 1 sägs må klövbärande djur icke utföras från gården. önskar djurägaren efter utgången av nyssnämnda tid men innan ett år förflutit efter det smittförklaringen hävts för annat ändamål än omedelbar nedslaktning bortföra klövbärande djur, som under tiden för smittförklaringen befunnit sig å gården, är han skyldig att tillse att djurets klövar omedelbart före bortförandet omsorgsfullt beskäras och bestrykas antingen med tjära eller med tjärsprit, bestående av 3 delar tjära och 1 del sprit.

—

82 —

Utan tillstånd av medicinalstyrelsen må under en tid av åtta månader efter gårdens friförklaring klövbärande djur som ej äro födda efter gårdens friförklaring icke föras från gården annat än för omedelbar nedslaktning. Delgivning. 7. Gårdens innehavare skall delgiva gårdens personal dessa föreskrifter. E t t exemplar av föreskrifterna skall finnas tillgängligt å plats eller platser inom gården, som anvisas av vederbörande veterinär.

Det erinras, att den som bryter mot de till sjukdomens förekommande och hämmande meddelade föreskrifter, gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga A 10.

Formulär

10.

Föreskrifter för person som ombesörjt transport av mjölk från gård där mul- och klövsjuka konstaterats. Till Då Ni verkställt transport av mjölk från gården brukad av inom vars kreatursbesättning mul- och klövsjuka konstaterats, gälla här nedan angivna föreskrifter. 1) Det för transporten använda fordonet (mjölkvagnen) må ej användas, förrän detsamma blivit desinfekterat antingen i samband med mejeriets desinfektion eller under särskild veterinäruppsikt. 2) De kläder, som under de senaste dagarna begagnats av mjölkkusk, skola omedelbart antingen noggrant bykas eller, om detta ej låter sig göra, smittrenas med formalin. 3) Skodon, som under de senaste dagarna begagnats av mjölkkusk, skola efter rengöring omedelbart smittrenas med 1 %-ig natronlut. 4) Mjölkkusken rengör sina händer med tvål och vatten samt desinfekterar dem därefter med 1 / 4 %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyra. 5) Mjölkkusken må icke förrän tio dagar förflutit efter den dag, då han transporterat mjölk från den smittade gården, beträda ladugård eller eljest taga befattning med skötseln av klövbärande djur.

—

Natronlut kan framställas på det sätt, att 1 del av i handeln förekommande natronflingor, vilka äro frätande och därför böra handhavas med försiktighet, blandas till 1 %-ig lösning medelst tillsättande av 99 delar vatten. Vid desinfektion av aluminiumkärl bör natronluten tillsättas med 3 % natriumsilikat. F ö r den händelse natronlut utsattes för kyla och fara för frysning föreligger bör till densamma sättas 5—10 % koksalt. Den erhållna natronluten försvagas så småningom i desinfektionsförmåga. Utspädd natronlut, som är äldre än två dygn, får därför icke användas såsom desinfektionsmedel utan måste ersättas med ny^ vätska. Till desinfektion av händer, vilka dessförinnan rengjorts med tvål (såpa) och vatten, kan användas antingen 1fi %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyra (1 matsked till 1 liter vatten). De vanligaste sjukdomstecknen vid mul- och klövsjuka äro: 1) Djuren äro matta och slöa, ha feber, 40° C, samt mer eller mindre minskad foderlust. Mjölkmängden sjunker starkt. 2) Saliven rinner i strängar ur munvinklarna. Munnen är ofta omgiven av fradgande saliv, och det höres i regel ett smaskande ljud, när djuren öppna munnen. o 3) I munnen, på tungspets, tunga och insida av överläppen samt pa tandkottet i den tandlösa delen av överkäken finner man blåsor, innehållande en klar vätska, vilka blåsor efter bristningen kvarlämna en högröd sårbotten. 4) Blåsor uppträda ofta på spenarna samt mellan klövarna framtill och vid hallarna å kronan, således mellan hornet och håret. 5) Djuren äro ömfotade och halta samt vilja ogärna stå. Denna sjukdomsbild är icke fullt utbildad från början. Mul- och klövsjukan är mycket smittsam under det allra första stadiet. Under detta framträder ofta endast ett eller annat av ovanbeskrivna sjukdomstecken. E t t djur kan sålunda visa minskad foderlust och ha svårt att stödja på någon av fötterna; ett annat företer endast ökad sagling och man finner vid undersökning sår i munnen efter en brusten blåsa. Hos svin och får känner man ofta igen sjukdomen därigenom, att ett flertal djur bliva halta. Plötsliga dödsfall bland kalvar och smågrisar kan vara ett tecken på mul- och klövsjuka. Det är bättre att genast anmäla fall, inför vilket man står tvivlande än att genom dröjsmål riskera smittans spridning. Djurägare, som hos sina djur funnit något eller några av här nämnda sjukdomstecken, skall därför ofördröjligen göra anmälan därom till veterinär eller till vederbörande kommunalnämndsordförande. Den som bryter mot de till sjukdomens förekommande eller hämmande utfärdade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

— 84

Bilaga

11.

Formulär

11.

Föreskrifter för slakthus och kontrollslakterier. Med avseende å fara för spridande av mul- och klövsjuka har medicinalstyrelsen funnit skäligt förordna, att for samtliga slakthus och kontrollslakterier inom län följande föreskrifter skola gälla tills vidare. 1. Obehöriga personer äga ej tillträde till de lokaler inom slakteri, där klövbärande djur stå uppbundna eller där slakt pågår. (Anslag skall uppsättas om förbudet.) ^ 2. Transport av klövbärande djur till slakteri må ej ske med andra bilar än sådana som blivit för ändamålet godkända av besiktningsveterinären. Dylik bil skall hava tät botten samt före djurens ilastning vara försedd med ett tillräckligt tjockt lager av torvströ blandat med grus. 3. Efter djurens avlastning skola bilens golv och dess sidor invändigt desinfekteras med 1 %-ig natronlut. 4. Klövbärande djur, som införts till slakteri, skola nedslaktas senast närmast påföljande dag. Om djuren transporteras vidare till annat slakthus eller kontrollslakteri, skola de i allt fall vara nedslaktade inom den sålunda fastställda tiden. — I sistnämnda fall skola djuren av besiktningsveterinären märkas och anmälan härom göras till besiktningsveterinären vid det mottagande slakteriet. 5. De personer, som under sitt arbete komma i beröring med klövbärande djur eller deltaga i slakt, skola vara iförda tvättbara skyddskläder och huvudbonad ävensom gummistövlar och skola arbetarna, innan de lämna slakteriet, byta kläder och noggrant desinfektera sig. 6. ^ Till slakteriet ankommande djurtransportbilar skola avlastas å särskild plats av tillräcklig storlek, och skall markytan göras ogenomsläpplig för vätska genom cementering eller på annat sätt samt förses med avlopp. Vanlig stensättning kan icke anses fylla detta krav utan böra fogarna fyllas med cement eller asfalt. Platsen för transportbilarnas rengöring och smittrening skall likaledes vara belagd och anordnad på nyss angivet sätt. 7. Vid slakt av djur från av mul- och klövsjuka smittad gård skola utöver de under 1—G angivna bestämmelser följande föreskrifter lända till efterrättelse: a) Plats, där djuren avlastas, och den del av slakteriet, där slakt av ifrågavarande djur försiggår, skola på lämpligt sätt avgränsas från slakteriets övriga områden och lokaler, så att den vid slakten av djur från smittade gårdar sysselsatta personalen icke kommer i beröring med slakteriets övriga personal eller lokaler. 1 Slakteriets övriga personal må icke utan tillstånd av besiktningsveterinären beträda sålunda avgränsat område. b) Djur från smittade gårdar skola om möjligt ej uppställas i lokaler, som äro avsedda för vanliga slaktdjur. c) Inom det avspärrade området bör vara inrättat tvättrum i två avdelningar för personalen. I den ena avdelningen skola de vid slakten använda överdragskläderna avläggas samt tvättning och smittrening av personalen företagas. I den andra avdelningen skola de rena kläderna påtagas. d) Omedelbart efter slakten skola skyddskläderna antingen bykas eller nedläggas och förvaras under minst sex timmar i lämplig desinfektionslösning. 1 Avgränsningen verkställes exempelvis genom häckar och förses med anslag så lydande: >Slakt av mul- och klövsjukedjur pågår. Tillträde förbjudet. Medicinalstyrelsens

— 85 —

e) Varje gång djuren avlämnas vid slakteriet skall transportfordonet rengöras och överspolas med 1 %-ig natronlut. Golvet i fordonet skall beströs med ett tjockt lager torvströ och sedan med ett lager grus, vilket fuktas med 1 %-ig natronlut. Efter sista körturen för dagen verkställes noggrann desinfektion av fordonet. För övervakande av i denna punkt angivna åtgärder skall anställas en av besiktningsveterinären godkänd kontrollant. 8. Bil, som användes för transport av djur från smittad gård, skall vara utrustad på följande sätt: a) Golv och sidor skola vara täta. b) I vinkeln mellan lastflakets botten och sidor samt mellan botten och framgavel anbringas väl tillpassad kraftig trekantslist så att fullgod tätning erhålles. c) P å nedre delen av bakgavelns insida anbringas en kraftig fyrkantslist och lämplig packning av gummi på sådant sätt, att fullgod tätning mellan botten och gavel erhålles när gaveln fälles upp. d) Sidorna till lastflaket skola göras fullt täta av späntade bräder samt tillräckligt höga. e) Bakgaveln å djurtransportbilarna bör utföras så att denna i nedfällt läge bildar sådan vinkel mot marken att djuren med minsta möjliga svårighet kunna påoch avlastas. MEDICINALSTYRELSEN.

Bilaga A 12.

Formulär 12 a. (Att tillämpas under nedslaktningsförfarandet.)

Föreskrifter för försäljning av klövbärande djur å auktion. Med avseende å fara för spridande av mul- och klövsjuka har länsstyrelsen funnit nödigt stadga följande. 1. Försäljning å auktion av klövbärande djur må inom län hållas endast under villkor, a) att veterinär å auktionsdagen innan auktionen skall taga sin början undersökt samtliga klövbärande djur å stället och därvid funnit dem fria från tecken på mul- och klövsjuka, samt b) att auktionsbesökande icke lämnas tillträde till den gård eller den plats, där auktionen skall äga rum, förrän veterinärundersökning med nyss angivna resultat skett. 2. De klövbärande djuren må ej bortföras från stället förrän tidigast å elfte dagen efter auktionsdagen och ej heller med mindre desamma vid veterinärundersökning, som verkställes å den dag, då bortförandet skall ske, befinnas fria från tecken på mul- och klövsjuka. Denna föreskrift gäller dock ej för bortförande av djur till offentligt slakthus eller kontrollslakteri för nedslaktning senast å dagen närmast efter framkomsten. För sådant ändamål må djuren bortföras tidigare än å elfte dagen efter auktionen under villkor, att de vid veterinärundersökning, som verkställes å den dag då bortförandet skall ske, befinnas fria från tecken på mul—

—

och klövsjuka, att transporten sker med bil, som har tät botten och är försedd med ett tjockt lager av torvströ, blandat med grus, alt transporten sker utan uppehåll å annan gård samt att passersedel, utfärdad av veterinär, eller, där veterinär ej är tillstädes, av polisman och angivande djurens art och antal, bilens igenkänningsmärke och transportdag, medföljer transporten och avlämnas till den vid slakthuset eller slakteriet tjänstgörande besiktningsveterinären. Det åligger besiktningsveterinären att å passersedeln teckna bevis om djurens mottagande och omedelbart översända passersedeln till den, som utfärdat densamma. Vidare åligger det polisman, som utfärdat här avsedd passersedel, att därom omedelbart underrätta den veterinär, vilken å auktionsdagen verkställt undersökning av djuren, genom översändande av avskrift av passersedeln. 3. Veterinär, som verkställt undersökning av djuren å auktionsdagen, skall där om lämna djurägaren skriftligt intyg, vari angives huruvida auktionen må hållas eller icke. Rörande övriga undersökningar av djur enligt denna kungörelse skall veterinären likaledes lämna djurägaren skriftligt intyg. Om de enligt dessa föreskrifter verkställda undersökningar skall veterinären ofördröjligen insända rapporter till länsstyrelsen. 4. P å djurägare ankommer såväl att tillkalla veterinär som att bestrida de av dennes besiktning föranledda kostnader. 5. Utan hinder av tidigare meddelade inskränkningar i rätten till tillträde till ladugård, stall eller annat rum, där kreatur eller foder förvaras, äger auktionsbesökande att å auktionsdagen beträda rum, där klövbärande djur förvaras.

Den som bryter mot dessa föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga A 12.

Formulär 12 b. (Att gälla under isoleringsförfarandet.)'

—

c) att auktionsbesökande icke lämnas tillträde till den gård eller den plats, där auktionen skall äga rum, förrän dylik veterinärundersökning skett och tillstånd till auktionens hållande lämnats. 2. Försålda klövbärande djur, som ej bortföras från stället å auktionsdagen, må ej därifrån bortföras, med mindre desamma vid veterinärundersökning, som verkställts å dagen, då bortförandet skall ske, befinnas fria från tecken på mul- och klövsjuka. 3. Om de enligt dessa föreskrifter verkställda undersökningar skall veterinären ofördröjligen insända rapporter till länsstyrelsen. 4. På djurägare ankommer såväl att tillkalla veterinär som att bestrida de av dennes undersökning föranledda kostnader. 5. Utan hinder av tidigare meddelade inskränkningar i rätten till tillträde till ladugård, stall eller annat rum, där kreatur eller foder förvaras, äger auktionsbesökande att å auktionsdagen beträda rum, där klövbärande djur förvaras.

Den som bryter mot dessa föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga A 13.

Formulär

13.

Föreskrifter för kreatursmarknadsplatser dit djur föras huvudsakligen för att efter försäljning nedslaktas å offentligt slakthus eller kontrollslakteri eller för att exporteras. Med avseende å fara för spridande av mul- och klövsjuka har länsstyrelsen funnit skäligt att beträffande kreatursmarknadsplatserna i meddela följande föreskrifter att gälla tills vidare: 1. Tillträde till marknadsplatsen må lämnas endast åt personer, vilkas besök där avser försäljning eller köp av djur eller annat giltigt ärende. Utlänning skall personligen anmäla sig hos marknadsplatsens föreståndare; och denne äger avgöra vilka utlänningar som må lämnas tillträde till marknadsplatsen. 2. Varken djur eller människor må lämnas tillträde till marknadsplatsen genom mera än en ingång. 3. Den, som erhållit tillåtelse att inkomma å marknadsplatsen, skall vid inträdet desinfektera händer och skodon samt under uppehållet vara iförd tvättbar överdragsrock, vilken vid utträdet avlämnas till vaktpersonalen. 4. Djur må icke införas å marknadsplatsen, förrän detsamma blivit av mark-

—

88 —

nadsplatsens veterinär undersökt och därvid konstaterats att djuret icke lider av smittsam husdjurssjukdom. 5. Marknadsplatsens föreståndare eller dennes ställföreträdare skall dagligen minst en gång undersöka å marknadsplatsen befintliga djurs hälsotillstånd. 6. Till marknadsplatsen inkomna djur få icke kvarbliva där längre tid än fyra dygn. Inom denna tid skola de antingen exporteras sjöledes direkt till utlandet eller ock för omedelbar nedslaktning föras direkt till det bredvid marknadsplatsen liggande slakthuset eller direkt till inom län beläget kontrollslakteri; skolande nedslaktningen äga rum inom 48 timmar efter ankomsten till slakthuset eller kontrollslakteriet. Utan hinder av bestämmelserna i föregående stycke äger marknadsplatsens föreståndare i särskilt fall förordna att djuren skola tidigare än där sägs föras till slakthus och omedelbart nedslaktas. 7. För djurs förande till kontrollslakteri skola följande ytterligare villkor gälla, nämligen: att transporten sker antingen i av marknadsplatsens föreståndare eller dennes ställföreträdare plomberad järnvägsvagn eller ock i av föreståndaren eller ställföreträdaren godkänd och plomberad bil, att djuren omedelbart före utförandet från marknadsplatsen besiktigas av föreståndaren eller ställföreträdaren och därvid befinnas friska, varom utfärdats intyg, innehållande uppgift tillika om antalet transporten medföljande djur, transportdag samt järnvägsvagnens nummer eller bilens igenkänningsmärke, att förenämnda intyg, då fråga är om järnvägstransport, överlämnas till stationsbefälet för att vidfogas fraktsedeln och jämte denna överlämnas till mottagaren samt, då fråga är om biltransport, medföres under transporten och vid framkomsten till kontrollslakteriet omedelbart överlämnas till den därstädes tjänstgörande besiktningsveterinären, samt att plomberingen å dylik järnvägsvagn eller bil bry tes av den å kontrollslakteriet tjänstgörande besiktningsveterinären. Det åligger besiktningsveterinär å kontrollslakteri, att, så snart djuren blivit nedslaktade, till föreståndaren för den marknadsplats, varifrån djuren avsänts, återställa förenämnda intyg med bevis om djurens mottagande och nedslaktning. 8. Största möjliga renlighet inom hallar och stallar skall under marknad iakttagas, och skola lokalerna efter marknadens slut undergå en mera grundlig rengöring. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga A 11,.

Formulär H. (Att gälla under isoleringsförfarandet eller vid försäljning av karantänsbehandlade grisar.)

Föreskrifter beträffande kringföringshandel med grisar. Med avseende å fara för mul- och klövsjukans ytterligare spridning genom kringföringshandel med grisar inom länet har länsstyrelsen funnit nödigt att i avseende å dylik handel föreskriva följande.

— 89 —

1. Person, som yrkesmässigt bedriver kringföringshandel med grisar, må ej vid dylik handel beträda gårdsplats till gård, där klövbärande djur finnas, i samband med uppvisning, köp och försäljning av grisar. 2. Transportfordonet skall omedelbart före kringföringens påbörjande noggrant rengöras och desinfekteras med 1U %-ig natronlut. 3. Den eller de personer, som skola medfölja transporten, skola före resans anträdande påtaga nytvättade överdragskläder och desinfekterad fotbeklädnad. 4. Försäljaren skall efter varje tillfälle, då han under kringföringen av grisar kommit i beröring med andra personer, desinfektera händerna. 5. Lämpligt desinfektionsmedel skall medföras å transportfordonet. Den som bryter mot dessa föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga A 15.

Formulär

15.

Föreskrifter för kontrollassistenter under tid då mul- och klövsjuka finnes inom länet. Med avseende å fara för mul- och klövsjukans ytterligare spridning vill länsstyrelsen föreskriva, att följande försiktighetsmått skola iakttagas vid kontrollassistenternas verksamhet. 1) Kontrollassistent bör vid utövande av sin verksamhet såvitt möjligt ej beträda ladugård och framförallt icke rum där foder förvaras. 2) Märkning av kalvar bör ej utföras av kontrollassistenten utan efter dennes anvisning av djurägaren eller hans folk. 3) Kontrollassistent bör begagna avtvättbar kappa samt gummistövlar, som vid ankomst till och avfärd från gård skola avtvättas, kappan med 3 %-ig citronsyrelösning och stövlarna med 1 %-ig natronlut. Kontrollattiralj ävensom låda, vari densamma förvaras, bör såväl vid ankomst som avfärd avtvättas med 1 %-ig natronlut. Vidare bör kontrollassistent både vid ankomst till och avfärd från gård tvätta händerna med tvål (såpa) och vatten samt därefter desinfektera dem i 1 / 4 %-ig natronlut eller i 1 %-ig citronsyrelösning. Den som bryter mot dessa föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

— 90 —

Bilaga

Formulär

A 16.

16.

Föreskrifter för jordbrukskonsulenter under tid då mul- och klövsjuka finnes inom länet. Med avseende å fara för mul- och klövsjukans ytterligare spridning vill länsstyrelsen föreskriva, att följande försiktighetsmått skola iakttagas vid jordbrukskonsulenternas verksamhet. 1. Vid utövande av sin verksamhet bör jordbrukskonsulent såvitt möjligt ej beträda ladugård och framförallt icke rum där foder förvaras. 2. Jordbrukskonsulent bör begagna avtvättbar kappa samt gummistövlar, som vid ankomst till och avfärd från gård skola avtvättas, kappan med 3 %-ig citronsyrelösning och stövlarna med 1 %-ig natronlut. Vidare bör jordbrukskonsulent både vid ankomst till och avfärd från gård tvätta händerna med tvål och vatten samt därefter desinfektera dem i 1 / 4 %-ig natronlut eller i 1 %-ig citronsyrelösning. Den som bryter mot dessa föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga B 1.

Formulär 17. (Instruktion rörande polismyndigheternas åliggande för avspärrning och övervakning av gårdar, smittade av eller misstänkta för mul- och klövsjuka; att gälla såväl under nedslaktnings- som isoleringsförfarandet.)

Till polismyndigheterna i

län.

Till ledning för polismyndigheterna i länet i fråga om åtgärder för avstängning och övervakning av gårdar, som förklarats smittade av eller misstänkta för mul- och klövsjuka, vill länsstyrelsen meddela följande.

Instruktion. Förberedande åtgärder. Polischeferna böra efter samråd med dem underställda befattningshavare vid polisväsendet och med kommunal myndighet i god tid uppgöra och efter hand komplettera förteckning å lämpligt antal personer (vakter), som äro villiga och skickade att med polismans befogenhet ombesörja kontroll över att i anledning av

— 91 —

mul- och klövsjuka meddelade avspärrningsföreskrifter iakttagas. Tjänstgöringen är avsedd att huvudsakligen äga rum inom den kommun, där personerna äro bosatta, men bör i förteckningarna särskilt anmärkas, vilka personer som äro villiga att, om så erfordras, tjänstgöra jämväl utom kommunen. Polismansförordnanden. Förteckning å personer, som uttagits till vakter, bör till länsstyrelsen insändas så snart polischefen av meddelanden i pressen eller eljest finner fara för sjukdomens uppträdande i orten föreligga. För varje person bör uppgivas den kommun, inom vilken han skall tjänstgöra. Av länsstyrelsen översända polismansförordnanden böra ej utlämnas, förrän vakterna skola träda i tjänstgöring. Intill dess förordnandena sålunda kunna komma till användning, böra de förvaras hos polischefen eller fjärdingsmannen (vaktbefälhavaren). Efter slutad tjänstgöring skall vakt återställa förordnandet till polischefen. Organiserande och utförande av vakthållningen. övervakning av gårdar, som förklarats smittade av eller misstänkta för mul- och klövsjuka, kan ske antingen så, att vakt placeras vid spärren till infartsvägen för vakthållning dygnet om eller viss tid av dygnet (stationär vakt) eller ock på det sätt att vakt genom besök vid gårdarna, en eller annan gång varje dag, utövar tillsyn (patrullerande vakt). Länsstyrelsen bestämmer vilket bevakningssystem som skall tillämpas ävensom vakthållningens omfattning. Organiserandet i övrigt av vakthållningen och närmaste kontrollen över att vaktmanskapet fullgör sina åligganden tillkommer polischefen med biträde av fjärdingsman eller i mån av behov särskilt förordnade polismän. Det direkta befälet över vaktmanskapet utövas av en vaktbefälhavare. Vaktbefälhavare är å landsbygden: polisdistriktets fjärdingsman eller särskilt förordnad polisman, och i stad: särskilt förordnad person bland polisbefälet. G öromålen böra fördelas mellan vakterna på sådant sätt, att kvälls- och natttjänstgöring ålägges envar av dem i ungefär enahanda omfattning. Finnes inom viss kommun icke tillräckligt antal vakter, har vaktbefälhavaren att därom underrätta polischefen, som föranstaltar om inkallande av personal från närliggande kommun. Därest polischef finner, att fjärdingsman på grund av bristande tid eller av annan orsak icke kan utföra de honom åliggande göromålen såsom vaktbefälhavare, skall polischefen hos länsstyrelsen föreslå därtill lämplig och villig person att i fjärdingsmans ställe vara vaktbefälhavare inom en eller flera kommuner. Stationär vakt. I allmänhet skall endast en vaktpostering, bestående allt efter omständigheterna av två eller tre man, öva tillsyn beträffande smittad gård. Där så på grund av smittade gårdars belägenhet eller andra särskilda förhållanden befinnes lämpligt, må samma postering öva tillsyn över två eller flera gårdar. Vid större gårdar kunna dock flera vaktposteringar bliva nödvändiga, varom polischefen äger bestämma. Patrullerande vakt. Då systemet med bevakning genom patrullering skall tillämpas, böra polischeferna taga i övervägande, huruvida omständigheterna medgiva, att endast en vakt anställes i kommunen, eller ock att bevakningen uppdrages åt fjärdingsmannen eller

— 92

—

annan polisman Länsstyrelsen förutsätter att största möjliga sparsamhet iakttages utan att systemets effektivitet därigenom äventyras. Då vaktavdelning består av två eller flera vakter, böra dessa ha tjänstgöringen fördelad sig emellan så, att patrullering kan äga rum å varje tid av dygnet. Patrulleringen kan givetvis icke vara ständig utan bör avpassas så, att den i görligaste mån motsvarar sitt ändamål utan att alltför stora anspråk ställas på vakten. Det förutsattes, att vakt vid sin patrullering använder cykel, när sådant är lämpligt. Avspärrning av gård. Under den tid, då gård eller annat område är förklarat smittat av eller misstänkt för mul- och klövsjuka, skola till området ledande vägar medelst spärrbommar avstängas för trafik. Angående polismyndighetens åliggande med avseende å avspärrningen gäller följande : Omedelbart efter det anmälan från veterinären eller polischefen inkommit, skall vaktbefälhavaren, i den mån sådant genom veterinärens försorg icke redan skett, låta för trafik avstänga samtliga till gården ledande vägar, över infartsvägen skall uppsättas två spärrbommar med omkring två meters mellanrum. Gårdens övriga in- och utfartsgångar förses med en spärrbom. Spärrningsställena förläggas så nära gården, omständigheterna tillåta, och helst å plats, där spärranordningarna bliva synliga på avstånd. Vid spärrningsstället å infartsvägen skall balja med desinfektionsmedel utsättas, varjämte bord e. d. för varuutbyte bör placeras där. I fråga om uppsättande av anslagstavlor skall gälla följande: a) Vid smittad gård: spärrbommarna förses med anslag dels utåt vägen lydande: »Här vidtager område, smittat av mul- och klövsjuka. Tillträde förbjudet, överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.», dels ock inåt gården lydande: »Det är förbjudet för gårdens folk att lämna gårdens område, överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.». Sedan under isoleringsförfarandet slutlig smittrening verkställts och godkänts, skola de i samband med smittförklaringen för gården utfärdade föreskrifter upphöra att gälla med undantag av föreskrifterna beträffande klövbärande djur m. m., vilka föreskrifter upphöra att gälla först efter det ytterligare tio dygn förflutit. Sedan smittreningen av veterinären avsynats och godkänts å dylik gård, skola spärrbommarna därstädes avlägsnas och vid gårdens infartsväg uppsättas så lydande anslag: »Denna egendom har varit smittad av mul- och klövsjuka och gälla med anledning därav fortfarande vissa föreskrifter för gården, bl. a. förbud mot all ineller utförsel av klövbärande djur. överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.». b) Vid misstänktf örklar ad gård: Spärrbommarna förses med anslag dels utåt vägen lydande: »Här vidtager område, misstänkt för mul- och klövsjuka. Tillträde förbjudet, överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.», dels ock inåt gården lydande: »Det är förbjudet för gårdens folk att lämna gårdens område, överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.». Avspärrning av betesmark. Är eller befaras mul- och klövsjuka vara för handen bland betesdjur, skola till betesmarken ledande vägar avspärras, därest sådan avspärrning befinnes ändamålsenlig, samt å lämpliga platser uppsättas anslag om att tillträde är förbjudet. Dessa anordningar skola vidtagas även i de fall, där djuren nedslaktas å betesmarken eller föras därifrån. Å väg, där smittade djur framdrivits, skola på lämpliga platser uppsättas varningstavlor med uppgift härom.

—

Avstängning av allmän väg. Avstängning av allmän väg bör såvitt möjligt undvikas. Då i samband med gårds smittförklaring fråga uppstår om stängning av allmän väg genom eller förbi smittad gård eller av enskild väg, som utgör gemensam utfartsväg för flera gårdar, och på grund av särskilda förhållanden avstängning av dylik väg anses oundgängligen nödvändig, bör fråga härom hänskjutas till länsstyrelsens prövning. Avstängning sker genom polismyndighetens försorg. Å ömse sidor om avstängt vägstycke böra anbringas betryggande avspärrningsanordningar, försedda med tydliga anslag om vägs avstängning. Dylika anslag tillhandahållas av länsstyrelsen. Avspärrningarna skola under mörker vara markerade genom å desamma anbragta lyktor, visande rött fast sken. Om sättet för bevakning vid spärrarna bestämmer länsstyrelsen. Genom polismyndighetens försorg på platser, där sådant är tjänligt, uppsättas anslag med underrättelse om avstängningen samt anvisning om den väg, vägfarande ha att taga. Efter erhållen order av länsstyrelsen har polismyndigheten att föranstalta om vägens öppnande. Kostnad för spärranordning m. m. Kostnad för områdes avspärrning gäldas av allmänna medel efter av vederbörande vaktbefälhavare eller polischef attesterad räkning. Avlöning m. m. För vaktbefälhavare och vakt finnas särskilda instruktioner (formulär 18 och 19). Personalens avlönande ombesörjes av vederbörande polischef, som äger att för ändamålet hos länsstyrelsen rekvirera nödigt förskott. Den femtonde i varje månad skall polischefen i avräkning å förskottet till länsstyrelsen insända av vaktmanskapet kvitterade avlöningslistor, attesterade av vederbörande vaktbefälhavare. Avlöningens storlek bestämmes i särskild ordning. Rekvisition av anslag, armbindlar, instruktioner m. m. För avstängning behövliga anslag ävensom gula armbindlar för vakter, instruktioner för vaktpost och vaktbefälhavare samt blanketter till avlöningslistor kunna rekvireras hos länsstyrelsen. Inköp av desinfektionsmedel. Därest föreskrivet desinfektionsmedel (natronlut eller citronsyra) saknas vid avspärrningsställe och sådant ej utan tidsutdräkt kan erhållas genom veterinärens försorg, må polischefen uppdraga åt vaktbefälhavare att inköpa dylika medel. Åtal. F r å n vaktbefälhavare inkomna rapporter skola, därest polischefen icke själv är åklagare, omedelbart översändas till vederbörande åklagare för prövning, huruvida åtal bör anställas. LÄNSSTYRELSEN.

—

Formulär 18 a. (Att gälla vid stationär bevakning.)

Bilaga B 2.

Instruktion för vaktbefälhavare1 med avseende å övervakande av föreskrifter meddelade till förhindrande av mul- och klövsjukas spridning. Stationär bevakning. 1. Vaktbefälhavaren står under polischefens befäl samt utövar själv det närmaste befälet över de inom kommunen tjänstgörande vakter för övervakande av vissa föreskrifter till hindrande av mul- och klövsjukans spridning. H a n skall omedelbart göra sig underrättad om polischefens adress och telefonnummer, om detta icke förut är känt. 2. Därest vaktbefälhavare icke är polisman, bär han som tjänstetecken gul armbindel med ordet »Vakt» å vänstra överarmen. 3. Omedelbart efter det vaktbefälhavaren från veterinär eller polischef erhållit underrättelse om utfärdad smitt- eller misstänktförklaring, skall han, i den mån sådant genom veterinärens försorg icke redan skett, låta för trafik avstänga samtliga till gården ledande vägar, över gårdens infartsväg skall uppsättas två spärrbommar med omkring två meters mellanrum. Gårdens övriga in- och utgångar förses med en spärrbom. Spärrningsställena förläggas så nära gården, omständigheterna tillåta, och helst å plats, där spärrningsanordningarna bliva synliga på avstånd. Vid spärrningsstället å infartsvägen skall balja med desinfektionsmedel utsättas, varjämte bord e. d. för varuutbyte bör placeras där. Spärrbommarna förses med särskilda anslag, som av länsstyrelsen tillhandahållas. I fråga om uppsättande av dylika anslagstavlor gäller följande: a) Vid smittad gård: spärrbommarna förses med anslag dels utåt vägen lydande: »Här vidtager område, smittat av mul- och klövsjuka. Tillträde förbjudet, överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.», dels ock inåt gården lydande: »Det är förbjudet för gårdens folk att lämna gårdens område, överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.» Sedan under isoleringsförfarandet slutlig smittrening verkställts och godkänts, skola de i samband med smittförklaringen för gården utfärdade föreskrifter upphöra att gälla med undantag av föreskrifterna beträffande klövbärande djur m. m., vilka föreskrifter upphöra att gälla först efter det ytterligare tio dagar förflutit. Sedan smittreningen av veterinären avsynats och godkänts å dylik gård, skola spärrbommarna därstädes avlägsnas och vid gårdens infartsväg uppsättas så lydande anslag: »Denna egendom har varit smittad av mul- och klövsjuka och gälla med anledning därav fortfarande vissa föreskrifter för gården, bl. a. förbud mot all ineller utförsel av klövbärande djur. överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.» b) Vid misstänktf örklar ad gård: Spärrbommarna förses med anslag dels utåt vägen lydande: »Här vidtager område, misstänkt för mul- och klövsjuka. Tillträde förbjudet, överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.», dels ock inåt gården lydande: »Det är förbjudet för gårdens folk att lämna gårdens område, överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.» Är eller befaras mul- och klövsjuka vara för handen bland betesdjur-, skola till betesmarken ledande vägar avspärras, därest sådan avspärrning befinnes ändamålsenlig, samt å lämpliga platser uppsättas anslag om att tillträde är förbjudet. Dessa 1 Vaktbefälhavare är å landsbygden: polisdistriktets fjärdingsman eller särskilt förordnad polisman; i stad: särskilt förordnad person bland polisbefälet.

15—408374.

95 —

anordningar skola vidtagas även i de fall, där djuren nedslaktats å betesmarken eller föras därifrån. Å väg, där smittade djur framdrivits, skola varningstavlor med uppgift härom uppsättas på lämpliga platser. 4. Vid spärren till infartsvägen: a) placeras vakten, b) äger utväxling av varor och post m. m. rum, c) passera personer försedda med passersedel, d) skall finnas desinfektionsmedel. 5. Därest föreskrivet desinfektionsmedel (natronlut, citronsyra) saknas vid avspärrningsstället å infartsväg, göres anmälan därom till den veterinär som handhar sjukvården å gården eller till polischefen. 6. Till varje vakt skall utlämnas ett exemplar av gällande föreskrifter för av mul- och klövsjuka smittad eller därför misstänkt gård eller betesmark 7. Vaktbefälhavaren har att genom visitationer (än om dagen än om natten) kontrollera, att vakterna fullgöra sina åligganden enligt utfärdad instruktion. 8. F r å n vaktpost inkomna rapporter skola av vaktbefälhavaren införas i en 1iggare med kort angivande av rapporternas innehåll samt därefter översändas till polischefen. 9. Avlöning till vaktmanskapet rekvireras från polischefen och utbetalas veckovis i efterskott. Vaktmanskapet skall kvittera erhållet belopp å avlöningslistor, som uppgöras och attesteras av vaktbefälhavaren. 10. Därest särskild förläggning av vakt ifrågakommer, må sådan icke ske å gård med klövbärande djur. 11. Vaktbefälhavare bestämmer vakts tjänstgöring och uppgör tjänstgöringslistor. Vakts tjänstgöringstid är i allmänhet 8 timmar per dygn, indelat i två pass om 4 timmar. 12. Då bevakningen efter vederbörande veterinärs meddelande skall indragas, lämnar vaktbefälhavaren vakten meddelande därom och underrättar omedelbart vederbörande polischef. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga B 2.

Formulär 18 b. (Att gälla vid patrullerande bevakning.)

Instruktion för vaktbefälhavare1 med avseende å övervakande av föreskrifter meddelade till förhindrande av mul- och klövsjukas spridning. Patrullerande bevakning. 1. Vaktbefälhavaren står under polischefens befäl samt utövar själv det närmaste befälet över de inom kommunen tjänstgörande vakter för övervakande av vissa föreskrifter till hindrande av mul- och klövsjukans spridning. H a n skall omedel1 Vaktbefälhavare är å landsbygden: polisdistriktets fjärdingsman eller särskilt förordnad polisman; i stad: särskilt förordnad person bland polisbefälet.

— 96 —

bart göra sig underrättad om polischefens adress och telefonnummer, om detta icke förut är känt. 2. Därest vaktbefälhavare icke är polisman, bär han som tjänstetecken gul armbindel med ordet »Vakt» å vänstra överarmen. 3. Omedelbart efter det vaktbefälhavaren från veterinär eller polischef erhållit underrättelse om utfärdad smitt- eller misstänktförklaring, skall han, i den mån sådant genom veterinärens försorg icke redan skett, låta för trafik avstänga samtliga till gården ledande vägar, över gårdens infartsväg skall uppsättas två spärrbommar med omkring två meters mellanrum. Gårdens övriga in- och utgångar förses med en spärrbom. Sjärrningsställena förläggas så nära gården, omständigheterna tillåta, och helst å plats, där spärrningsanordningarna bliva synliga på avstånd. Vid spärrningsstället å infartsvägen skall balja med desinfektionsmedel utsättas, varjämte bord e. d. för varuutbyte bör placeras där. iSpärrbommarna förses med särskilda anslag, som av länsstyrelsen tillhandahållas. I fråga om uppsättande av dylika anslagstavlor gäller följande: a) Vid smittad gård: spärrbommarna förses med anslag dels utåt vägen lydande: »Här vidtager område, smittat av mul- och klövsjuka. Tillträde förbjudet, överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.», dels ock inåt gården lydande: »Det är förbjudet för gårdens folk att lämna gårdens område, överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.» Sedan under isoleringsförfarandet slutlig smittrening verkställts och godkänts, skola de i samband med smittförklaringen för gården utfärdade föreskrifter upphöra att gälla med undantag av föreskrifterna beträffande klövbärande djur m. m., vilka föreskrifter upphöra att gälla först efter det ytterligare tio dagar förflutit. Sedan smittreningen av veterinären avsynats och godkänts å dylik gård, skola spärrbommarna därstädes avlägsnas och vid gårdens infartsväg uppsättas så lydande anslag: »Denna egendom har varit smittad av mul- och klövsjuka och gälla med anledning därav fortfarande vissa föreskrifter för gården, bl. a. förbud mot all ineller utförsel av klövbärande djur. överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.» b) Vid misstänktförklarad gård: Spärrbommarna förses med anslag dels utåt vägen lydande: »Här vidtager område, misstänkt för mul- och klövsjuka. Tillträde förbjudet, överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.», dels ock inåt gården lydande: »Det är förbjudet för gårdens folk att lämna gårdens område, överträdelse straffas enligt lag. Länsstyrelsen.» Är eller befaras mul- och klövsjuka vara för handen bland betesdjur, skola till betesmarken ledande vägar avspärras, därest sådan avspärrning befinnes ändamålsenlig, samt å lämpliga platser uppsättas anslag om att tillträde är förbjudet. Dessa anordningar skola vidtagas även i de fall, där djuren nedslaktats å betesmarken eller föras därifrån. A väg, där smittade djur framdrivits, skola varningstavlor med uppgift härom uppsättas på lämpliga platser. 4. Vid spärren till infartsvägen: a) äger utväxling av varor och post m. m. rum, b) passera personer, försedda med passersedel, c) skall finnas desinfektionsmedel. 5. Därest föreskrivet desinfektionsmedel (natronlut, citronsyra) saknas vid avspärrningsstället å infartsväg, göres anmälan därom till den veterinär som handhar sjukvården å gården eller till polischefen. 6. Till varje vakt skall utlämnas ett exemplar av gällande föreskrifter för av mul- och klövsjuka smittad eller därför misstänkt gård eller betesmark. 7. Vaktbefälhavaren har att tillse, att vakterna fullgöra sina åligganden enligt utfärdad instruktion. 8. Om två eller flera vakter blivit kallade till tjänstgöring inom kommunen,, äger vaktbefälhavaren fördela göromålen dem emellan, så att envar tilldelas viss eller vissa gårder för övervakande. Likaledes må, där så anses lämpligt, bland vak—

—

terna uttagas en eller flera, som skola ha till huvudsaklig uppgift att förmedla nödiga förbindelser mellan smittade gårdar och handelsbodar (postanstalt) m. m. Förfogande i dessa avseenden bör ske i samråd med polischefen. 9. Från vaktpost inkomna rapporter skola av vaktbefälhavaren införas i en 1iggare med kort angivande av rapporternas innehåll samt därefter översändas till polischefen. 10. Avlöning till vaktmanskapet rekvireras från polischefen och utbetalas veckovis i efterskott. Vaktmanskapet skall kvittera erhållet belopp å avlöningslistor, som uppgöras och attesteras av vaktbefälhavaren. 11. Vaktbefälhavaren bestämmer vakts tjänstgöring och uppgör tjänstgöringslistor. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga B 8.

Formulär 19 a. (Att gälla vid stationär bevakning.)

Instruktion för vakt anställd för övervakande av vissa föreskrifter beträffande mul- och klövsjuka. Stationär bevakning. 1. Vakt står under vaktbefälhavarens direkta befäl. Vaktbefälhavare är å landsbygden polisdistriktets fjärdingsman eller särskilt förordnad polisman och i stad särskilt förordnad person bland polisbefälet. Vakt skall omedelbart göra sig underrättad om befälhavarens namn och adress. 2. Vakt skall taga noggrann kännedom om gällande föreskrifter för av mul- och klövsjuka smittad eller därför misstänkt gård eller betesmark. 3. Vakt, som icke är polisman, bär å vänstra överarmen såsom tjänstetecken en gul bindel med ordet »Vakt». 4. Vakt får icke beträda av mul- och klövsjuka smittad eller därför misstänkt gård eller betesmark. 5. Genom vaktbefälhavaren eller på annat sätt erhåller vakt underrättelse om vilka gårdar eller områden inom kommunen, som förklarats smittade eller misstänkta, ävensom om tiden för övervakningens upphörande. 6. Vakt skall göra sig noga underrättad om vilka personer som bo på smittad eller misstänkt gård, som beröres av hans tjänstgöringsområde. 7. Vakt skall tillse: att ingen personberöring äger rum mellan folk å det smittade området och utomstående; att ingen person får tillträde till eller avlägsnar sig från det smittade området utan att uppvisa passersedel; dock att passersedel icke fordras för veterinär, som

— 98 —

i tjänsten eller enligt myndighets uppdrag har att besöka området eller dit kallats för djurens vård, eller för läkare eller barnmorska, som för sjukvård eller barnsbörd skola besöka stället; ej heller för eldsläckningsmanskap vid å området inträffad brand; att, då samtal mellan folk å området och utomstående måste äga rum, de samtalande uppehålla sig å ömse sidor av avspärrningarna; samt att intet, med undantag av post, utlämnas eller avsändes från gården, utan att avsändaren uppvisar tillståndsbevis om utförseln. 8. Påträffas person, som bor å smittad egendom, utanför dess område, skall vakt avfordra personen passersedel. Finnes ej sådan, har vakten att tillse, att personen oförtövat begiver sig hem samt till vaktbefälhavaren rapportera överträdelsen. 9. Påträffas djur eller varor, tillhörande smittad eller misstänkt gård, utanför dess område, skall vakt förvissa sig om, att utförseln från gårtlen skett med vederbörligt tillstånd. Saknas tillstånd skall den, som omhänderhar djuren eller varorna, tillhållas att återföra dem till den gård, därifrån de obehörigen utförts, överträdelse rapporteras till vaktbefälhavaren. 10. Utförande från smittad gård av post får ske utan särskilt tillstånd, dock endast vid gårds avspärrningsställe. 11. Varor, som forslas från eller till smittad gård, skola, om föremålets art eller beskaffenhet det medgiver, placeras å kalkat område vid avspärrningsstället, där de sedermera avhämtas av mottagaren. 12. Vakt bör tillhandagå gårdens folk vid utväxling av post liksom vid budsändning för att tillgodose behovet av förnödenheter. I sådant avseende har vakt att, särskilt å gårdar där telefon saknas, ombesörja bud till läkare, apotek, postanstalt, handlande m. m. samt ävenledes hembära post och varor, där sådant är rimligt samt för vakten möjligt utan åsidosättande av honom i övrigt åliggande skyldigheter. 13. Även i andra fall än ovan sagts skola iakttagna förseelser mot gällande föreskrifter av vakten rapporteras till vaktbefälhavaren. 14. Vakt skall i en liggare angiva de fall, i vilka vakt avlämnat rapport till vaktbefälhavaren så att därav kan inhämtas, vilka överträdelser blivit föremål för rapportering och när rapportering skett. 15. Behöver sjuk eller skadad transporteras från smittad gård, må nödig vårdpersonal åtfölja denne. 16. Vaktpost utgöres i allmänhet av tre man, som i t u r och ordning tjänstgöra. 17. Tjänstgöringstid är i allmänhet 8 timmar per dygn, indelad i två pass om 4 timmar. 18. Avlöning utbetalas veckovis i efterskott. 19. Angående desinfektion gäller: a) Vakt som avlösts skall, innan han avlägsnar sig från poststället, rengöra händerna samt desinfektera såväl fotbeklädnad som händer med det å vaktstället varande desinfektionsmedlet. b) Vakt, som under försök att hindra folk från smittad gård att uttränga kommit i beröring med personer från gården, skall omedelbart rengöra och desinfektera händerna å vaktstället. c) Till desinfektion av fotbeklädnad användes 1 %-ig natronlut. d) Till desinfektion av händerna, vilka först skola rengöras med tvål och vatten, kan användas antingen 1[i %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyra (1 matsked till 1 liter vatten). Natronlut kan framställas på det sätt, att 1 del av i handeln förekommande natronflingor, vilka äro frätande och därför böra handhavas med försiktighet, blandas till 1 %-ig medelst tillsättande av 99 delar vatten. För den händelse natronlut utsattes för kyla och fara för frysning föreligger bör till densamma sättas 5—10 % koksalt. Den erhållna natronluten försvagas så småningom i desinfektionsförmåga. —

—

Utspädd natronlut, som är äldre än två dygn, får därför icke användas såsom desinfektionsmedel utan måste ersättas med ny vätska. 20. Ohörsamhet mot vaktbefälhavare medför vakts skiljande från anställningen efter vederbörande polischefs bestämmande. LÄNSSTYRELSEN.

Formulär 19 b. (Att gälla vid patrullerande bevakning.)

Bilaga B 3.

Instruktion för vakt anställd för övervakande av vissa föreskrifter beträffande mul- och klövsjuka. Patrullerande bevakning. 1. Vakt är antingen fjärdingsman eller annan polisman eller ock särskild av länsstyrelsen förordnad person. I senare fallet står vakt under direkt befäl av vaktbefälhavaren. Vaktbefälhavare är å landsbygden polisdistriktets fjärdingsman eller särskilt förordnad polisman och i stad särskilt förordnad person bland polisbefälet. 2. Vakt skall taga noggrann kännedom om gällande föreskrifter för av mul- och klövsjuka smittad eller därför misstänkt gård eller betesmark. 3. Vakt, som icke är fjärdingsman eller annan polisman, bär å vänstra överarmen såsom tjänstetecken en gul bindel med ordet »Vakt». 4. Vakt får icke beträda av mul- och klövsjuka smittad eller därför misstänkt gård eller betesmark. 5. Genom vaktbefälhavaren eller på annat sätt erhåller vakt underrättelse om vilka gårdar eller områden inom kommunen, som förklarats smittade eller misstänkta, ävensom om tiden för övervakningens upphörande. 6. Vakt skall göra sig noga underrättad om vilka personer som bo på smittad eller misstänkt gård, som beröres av hans tjänstgöringsområde. 7. Det åligger vakt att, i den mån möjligt är, övervaka efterlevnaden av de för gårdar och betesmarker som ovan nämnts givna föreskrifter, övervakandet sker genom patrullering i den omfattning polischefen eller vaktbefälhavaren bestämmer. Genom de besök, som vakten sålunda gör vid områdena, kan vakt vinna tämligen god kännedom om i vad mån föreskrifterna överträdas. 8. Personberöring må ej äga rum mellan folk å smittat område och utomstående.- Då samtal mellan folk å smittat område och utomstående måste äga rum, skola de samtalande uppehålla sig å ömse sidor av avspärrningarna. 9. Passersedel fordras icke för veterinär, som i tjänsten eller enligt myndighets uppdrag h a r att besöka området eller dit kallats för djurens vård, eller för läkare eller barnmorska, som för sjukvård eller barnsbörd skola besöka stället, ej heller för eldsläckningsmanskap vid å området inträffad brand. 10. Påträffas person, som bor å smittad egendom, utanför dess område, skall

— 100 —

vakt avfordra personen passersedel. Finnes ej sådan, har vakten att tillse, att personen oförtövat begiver sig hem, samt att till vaktbefälhavaren rapportera överträdelsen. 11. Påträffas djur eller varor, tillhörande smittad eller misstänkt gård, utanför dess område, skall vakt förvissa sig om att utförseln från gården skett med vederbörligt tillstånd. Saknas tillstånd skall den, som omhänderhar djuren eller varorna, tillhållas att återföra dem till den gård, därifrån de obehörigen utförts, överträdelse rapporteras till vaktbefälhavaren. 12. Utförande från smittad gård av post får ske utan särskilt tillstånd, dock endast vid gårds avspärrningsställe. 13. Varor, som forslas från eller till smittad gård, skola, om föremålets art eller beskaffenhet det medgiver, placeras å kalkat område vid avspärrningsstället, där de sedermera avhämtas av mottagaren. 14. Vakt bör tillhandagå gårdens folk vid utväxling av post liksom vid budsändning för att tillgodose behovet av förnödenheter. I sådant avseende har vakt att, särskilt å gårdar där telefon saknas, ombesörja bud till läkare, apotek, postanstalt, handlande m. m. samt ävenledes hembära post och varor, där sådant är rimligt samt för vakten möjligt utan åsidosättande av honom i övrigt åliggande skyldigheter. 15. Även i andra fall än ovan sagts skola iakttagna förseelser mot gällande föreskrifter av vakten rapporteras till vaktbefälhavaren. 16. Vakt skall i en liggare angiva de fall, i vilka vakt avlämnat rapport till vaktbefälhavaren, så att därav kan inhämtas, vilka överträdelser blivit föremål för rapportering och när rapporteringen skett. 17. Behöver sjuk eller skadad transporteras från smittad gård, må nödig vårdpersonal åtfölja denne. 18. Därest vaktbefälhavaren uppdragit åt vakt att genom patrullering övervaka vissa av de smittade eller misstänkta gårdarna i kommunen, är vakt icke dess mindre skyldig att även med avseende å övriga gårdar iakttaga vad i punkterna 10 och 11 ovan föreskrivits. 19. Avlöning utbetalas veckovis i efterskott. 20. Vakt skall varje dag efter slutad tjänstgöring rengöra händerna samt desinfektera såväl fotbeklädnad som händer. Till desinfektion av fotbeklädnad användes 1 %-ig natronlut. Till desinfektion av händerna, vilka först skola rengöras med tvål och vatten, kan användas antingen 1ji %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyra (1 matsked till 1 liter vatten). Natronlut kan framställas på det sätt, att 1 del av i handeln förekommande natronflingor, vilka äro frätande och därför böra handhavas med försiktighet, blandas till 1 %-ig lösning medelst tillsättande av 99 delar vatten. F ö r den händelse natronlut utsattes för kyla och fara för frysning föreligger bör till densamma sättas 5—10 % koksalt. Den erhållna natronluten försvagas så småningom i desinfektionsförmåga. Utspädd natronlut, som är äldre än två dygn, får därför icke användas såsom desinfektionsmedel utan måste ersättas med ny vätska. 21. Ohörsamhet mot vaktbefälhavare medför vakts skiljande från anställningen efter vederbörande polischefs bestämmande. LÄNSSTYRELSEN.

—

Bilaga B 4,

Formulär

20.

Instruktion för desinfektörer. 1. Desinfektör skall, så snart han av vederbörande veterinär därom erhållit order, skyndsamt begiva sig till den gård, där slutlig smittrening skall äga rum. 2. Därest veterinären så föreskriver, skall desinfektören anskaffa behövliga desinfektionsmedel och ombesörja deras transport till gården. 3. Sedan desinfektör ankommit till gård, där slutlig smittrening skall äga rum, må han icke, så länge denna pågår, lämna gården utan veterinärens medgivande. Då desinfektör samtidigt utför arbete å två eller flera gårdar, har han att i fråga om bostad ställa sig till efterrättelse vad veterinären särskilt föreskriver. 4. När desinfektören lämnar gård, vare sig efter verkställd smittrening eller medan den pågår, skall han beträffande sin person och sina kläder vidtaga erforderliga desinfektionsåtgärder. Enahanda gäller de arbetare, som använts för desinfektionsarbetet. 5. Vid framkomsten till gård där smittrening skall verkställas uttager desinfektören — där sådant icke ombesörjes av veterinär — nödigt antal personer bland gårdens folk för utförande av desinfektionsarbetet. Utanför gården boende personer må ej användas till desinfektionsarbetet annat än efter veterinärens medgivande och enligt dennes anvisningar. Avtal träffas om avlöningen, vilken skall utgå enligt kollektivavtal eller eljest gällande arbetspriser för jämförligt arbete. 6. Arbetet igångsattes genast och utföres i noggrann överensstämmelse med gällande föreskrifter och de närmare anvisningar som lämnas av veterinären. 7. Det ankommer på desinfektören att i möjligaste mån själv deltaga i smittreningsarbetet samt övervaka att för smittreningen icke användes mera desinfektionsmedel än som är nödvändigt för att göra densamma effektiv. 8. Desinfektören skall föra noggranna anteckningar om den mängd desinfektionsmedel, som för smittreningen ankommit till gården, och om användningen därav samt tillse, att överblivna medel samlas och förvaras på lämpligt sätt för eventuell användning å annan gård. 9. Det åligger desinfektören att tillse, att desinfektionssprutor icke användas på sådant sätt att de förfaras. De böra ordentligt vårdas och efter användning rengöras. Enahanda gäller sådana redskap, som lämpligen kunna komma till användning å andra gårdar. 10. Desinfektören har att föra noggranna anteckningar om använda arbetstimmar och att upprätta avlöningslistor. 11. Arbetares kvitto å erhållet belopp tecknas å avlöningslistorna. 12. Desinfektören erhåller sin avlöning hos medicinalstyrelsen, till vilken av veterinären attesterad räkning därå insändes. 13. Desinfektören skall till veterinären göra anmälan om avslutande av smittrening. MEDICINALSTYRELSEN.

— 102 —

Bilaga

Formulär

C 1.

21.

Kungörelse med vädjan till allmänheten inför mul- och klövsjuka. Mul- och klövsjukan har nu utbrett sig så att fara för dess spridning till länet föreligger. Endast genom samfällda ansträngningar kunna vi hoppas att hålla farsoten utanför länets gränser. Om detta icke lyckas, följer därmed ej blott betydande ekonomiska förluster utan också ingripanden och olägenheter, som kunna beröra stora delar av befolkningen. F a r a n för att smitta skall inkomma med djur och vissa varor söka myndigheterna möta genom föreskrifter av skilda slag. Om alla medverka till att dessa föreskrifter lojalt åtlydas, finns utsikt att sådana smittvägar skola kunna stängas. Men smitta sprides också mycket ofta från person till person och sedan vidare till djuren. I fråga om sådana smittvägar vill man i det längsta lita till ansvarskänslan och förståelsen hos alla och envar samt särskilt hos dem, som på ett eller annat sätt ha att göra med djurskötsel eller eljest vistas på eller besöka platser, där det finns nötkreatur eller svin. Länsstyrelsen vill i nuvarande läge inskärpa följande regler: 1. Tänk på faran av att smitta överföres vid folksamlingar! Den, som varit i folkträngsel, exempelvis på en danstillställning, en biograf eller på tåg eller i buss, bör noggrant rengöra händer och skodon samt helst även byta kläder, innan han tar befattning med djur eller kommer i beröring med personer som sysselsättas med djurskötsel. 2. Undvik besök i län eller främmande land, som redan smittats av sjukdomen! Vid återkomsten från resa till sådant län böra de åtgärder vidtagas som nämnas under 1. 3. Tillse noga, att personer från smittat län icke komma i beröring med personer som ha tillträde till ladugård, innan de vidtagit sådana åtgärder som nämnas under 1. 4. Iakttag noggrann personlig hygien. Särskilt viktigt är detta för alla som ha att göra med djur eller komma i beröring med personal som har tillträde till ladugård. Må var och en visa sin samhällssolidaritet genom att själv följa dessa regler och tillse deras efterföljande av andra! Endast i den mån så sker kunna tvångsbestämmelser och inskränkningar i samfärdsel och samhällsliv undvikas!

Den som bryter mot de till sjukdomens förekommande eller hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

—

Bilaga C 2.

Formulär

22.

Kungörelse angående förbud mot tillträde till ladugård, stall eller annat rum där kreatur eller foder förvaras. Länsstyrelsen har denna dag stadgat förbud för envar, som inom län innehar besättning av nötkreatur, svin, får eller getter, att utan medicinalstyrelsens tillstånd lämna tillträde åt andra än gårdens folk till ladugård, stall eller annat rum där kreatur eller foder förvaras. Vad sålunda stadgats skall dock icke utgöra hinder för assistent hos kontrollförening att för märkning av djur samt för undersökning och kontroll av utfodringen och avkastningen av medlemmarnas kreatursbesättningar, i den utsträckning kontrollarbetet kräver, vinna tillträde till rum som ovan sagts. Djurinnehavare är skyldig att vidtaga erforderliga åtgärder till förhindrande att person, som enligt vad här ovan sägs icke må erhålla tillträde till ladugård, stall eller annat rum där kreatur eller foder förvaras, inkommer i dylikt rum. Djurinnehavare uppmanas uppsätta tydliga anslag om förbudet vid varje ingång till sådant rum. Den som bryter mot de till sjukdomens förekommande eller hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga C 3.

Formulär

23.

Kungörelse angående förbud mot införande till länet av klövbärande djur ävensom vissa delar av slaktade klövbärande djur samt av hö och halm från län där fall av mul- och klövsjuka förekommit. I enlighet med medicinalstyrelsens beslut vill länsstyrelsen med avseende å fara för spridande av mul- och klövsjuka härigenom föreskriva följande: Härigenom förbjudes att utan tillstånd av medicinalstyrelsen till länet från län införa dels klövbärande djur, dels följande delar av slaktade klövbärande djur, nämligen huvud, tunga, klövar, lungor, hjärta, lever,

— 104 —

juver, tarmar och friska ben dels oberedda hudar och skinn, vilka icke smittrenats genom behandling under minst fyra dygn med salt tillsatt med 2 % soda, dels ock hö och halm. Detta förbud utgör ej hinder för införsel av grisar under 3 månaders ålder, som under en tid av minst 11 dagar hållits i en av medicinalstyrelsen godkänd karantän. Den som bryter mot de till sjukdomens förekommande eller hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga C *.

Formulär 21>.

Kungörelse angående förbud mot handel med grisar och andra klövbärande djur genom kringföring inom länet. Med avseende å fara för mul- och klövsjukans ytterligare spridning vill länsstyrelsen härigenom föreskriva följande. 1. All handel med grisar och andra klövbärande djur genom kringföring mom länet förbjudes. 2. Detta förbud utgör icke hinder för den som i länet själv upptoder dylika djur att direkt till annan uppfödare eller lantbrukare i länet försälja eller annorledes transportera sådana djur som uppfötts på den förstnämndes gård. Sådan försäljning får dock ske endast under villkor: att transporten sker i säljarens eller köparens transportfordon, att transportfordonet har tät botten eller ock att vagnsbottnen övertackes med tät presenning till förhindrande av att flytande orenlighet spilles från fordonet a vägen, samt att de burar, vari djuren eventuellt förvaras under transporten, rikligt torses med strömedel, bestående av torvströ blandat med grus (som strömedel får ej hö, halm eller agnar användas). 3. Förbudet gäller ej heller för grisar, som under en tid av minst 11 dagar hållits i en av medicinalstyrelsen godkänd karantän. 4. Den som bryter mot de till sjukdomens förekommande eller hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

— 105 —

Bilaga C 5.

Formulär 25. •, (Att gälla huvudsakligen under nedslaktningsförfarandet.)

Kungörelse angående fall av mul- och klövsjuka ävensom angående skyddsområde för sjukdomen. Länsstyrelsen har denna dag förklarat egendomen

ATTf^Tl Cl PT*fl Q

socken, som ä g e g av , smittad av muloch klövsjuka. Beträffande den smittade egendomen skall gälla bland andra följande föreskrifter: 1. F r å n trafik avstängas till och från gården ledande vägar enligt uppsatta anslag. 2. Personer boende å gården få ej utan särskilt tillstånd lämna densamma. 3. Samfärdsel med gården förbjudes utom för personer som innehava av vederbörande veterinär utfärdad passersedel. 4. Djur ävensom mjölk och andra varor få ej utföras från egendomen. 5. Vederbörande veterinär äger meddela närmare anvisningar om tillämpningen av ovan meddelade eller eljest för smittad gård gällande föreskrifter. I anledning av smittförklaringen har länsstyrelsen förklarat såsom skyddsområde1 under tiden till och med den För skyddsområdet gälla följande bestämmelser: Förflyttning av djur m. in. Utan medicinalstyrelsens medgivande må icke a) inom skyddsområde klövbärande djur förflyttas från gård till annan, b) till skyddsområde införas klövbärande djur eller c) från skyddsområde utföras dels klövbärande djur samt följande delar av klövbärande djur, nämligen huvud, tunga, klövar, lungor, hjärta, lever, juver, tarmar och friska ben, dels oberedda hudar och skinn, vilka icke smittrenats genom behandling under minst fyra dygn med salt tillsatt med 2 % soda, samt dels hö och halm. Utan hinder av vad sålunda stadgats må djur och varor av under c) angivna slag föras genom skyddsområde, såvitt genomförandet äger rum i sluten järnvägsvagn eller ock — under de villkor medicinalstyrelsen föreskriver — i bil eller annat fordon. Vidare må transport av ovan angivna varor äga rum mellan egendomar, belägna inom olika skyddsområden, där transporten ej sker å väg eller annan mark, som ligger utanför skyddsområde. Förbud mot vissa tillställningar m. m. Inom skyddsområdet må ej anordnas offentliga danstillställningar, biograf- och teaterföreställningar samt andra allmänna nöjestillställningar. Ej heller må offentliga möten och sammankomster äga rum därstädes. Detta förbud avser dock ej kommunal- och kyrkostämmor eller andra av offentlig myndighet utsatta eller i allmän författning föreskrivna möten och sammankomster ej heller allmän gudstjänst. 2 1

Se härom närmare kap. XII (sid. 26). Sista meningen skall endast medtagas där icke länsstyrelsen av vederbörande utverkat inställande av sammankomst som där avses. 3

— 106 —

Personer bosatta inom skyddsområde må ej utom dylikt område besöka sådana tillställningar, möten och sammankomster som ovan avses. Den som bryter mot de till sjukdomens förekommande eller hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga C 6.

Formulär

26.

Kungörelse angående fall av mul- och klövsjuka. i Länsstyrelsen har denna dag förklarat egendomen . arrenderas socken, som »„QQ av

i •, . , , _7„ smittad av mul- och klov-

ciges

sjuka. Beträffande den smittade egendomen skall gälla bland andra följande föreskrifter: 1. F r å n trafik avstängas till och från gården ledande vägar enligt uppsatta anslag. 2. Personer boende å gården få ej utan särskilt tillstånd lämna densamma. 3. Samfärdsel med gården förbjudes utom för personer som innehava av vederbörande veterinär utfärdad passersedel. 4. Djur ävensom mjölk och andra varor få ej utföras från egendomen. 5. Vederbörande veterinär äger meddela närmare anvisningar om tillämpningen av ovan meddelade eller eljest för smittad gård gällande föreskrifter. Den som bryter mot de till sjukdomens förekommande eller hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

— 107 —

Bilaga O 7.

Formulär 27. (Att gälla huvudsakligen under isoleringsförfarandet.)

Kungörelse angående skyddsområde för mul- och klövsjuka. Länsstyrelsen har med hänsyn till inträffade fall av mul- och klövsjuka denna dag förklarat såsom skyddsområde. För skyddsområdet gälla följande bestämmelser: Utan medicinalstyrelsens medgivande må icke a) till skyddsområde införas klövbärande djur eller b) från skyddsområde utföras dels klövbärande djur samt följande delar av klövbärande djur, nämligen huvud, tunga, klövar, lungor, hjärta, lever, juver, tarmar och friska ben, dels oberedda hudar och skinn, vilka icke smittrenats genom behandling under minst fyra dygn med salt tillsatt med 2 % soda, dels ock hö och halm. Utan hinder av vad sålunda stadgats må djur och varor av under b) angivna slag föras genom skyddsområde, såvitt genomförandet äger rum i sluten järnvägsvagn eller ock — under de villkor medicinalstyrelsen föreskriver — i bil eller annat fordon. Vidare må transport av ovan angivna varor äga rum mellan egendomar, belägna inom olika skyddsområden, där transporten ej sker å väg eller annan mark, som ligger utanför skyddsområde. Den som bryter mot de till sjukdomens förekommande och hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga C 8.

Formulär

28.

Kungörelse angående misstänkt mul- och klövsjuka. Länsstyrelsen har denna dag förklarat egendomen socken, som

••

i misstänkt

och klövsjuka. Beträffande den för smitta misstänkta gården skall gälla bland andra föreskrifter:

— 108 —

för

mul-

följande

1. F r å n trafik avstängas till och från gården ledande vägar enligt uppsatta anslag. 2. Personer boende å gården få ej utan särskilt tillstånd lämna densamma. 3. Samfärdsel med gården förbjudes utom för personer som innehava av vederbörande veterinär utfärdad passersedel. 4. Djur ävensom mjölk och andra varor få ej utföras från egendomen. 5. Vederbörande veterinär äger meddela närmare anvisningar om tillämpningen av ovan meddelade eller eljest för misstänkt gård gällande föreskrifter. Den som bryter mot de till sjukdomens förekommande eller hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga C 9.

Formulär

29.

Kungörelse angående förbud mot saluförande å marknader eller torgdagar m. m. av klövbärande djur. I enlighet med medicinalstyrelsens föreskrift vill länsstyrelsen med hänsyn till fara för mul- och klövsjukans spridande härigenom meddela förbud mot saluförande av klövbärande djur å marknader (s. k. kreatursmöten, månadsmarknader eller stortorgdagar) ävensom å vanliga torgdagar inom följande socknar

LÄNSSTYRELSEN.

— 109 —

•Bilaga

C 10.

Formulär

30.

Kungörelse med förbud att hålla klövbärande djur å bete. I enlighet med medicinalstyrelsens föreskrift vill länsstyrelsen med hänsyn till fara för mul- och klövsjukans spridande härigenom meddela förbud från och med i

x-n

-j

£••

j -

••

i o„

klövbärande djur

„ ,

den tills vidare for djuragare att hälla ..,, , a bete inom länet (inom följande områden av länet, nämligen ). överhuvud taget bör i största möjliga utsträckning undvikas att föra klövbärande djur utomhus. Den som bryter mot de till sjukdomens förekommande eller hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga C 11.

Formulär

SI.

Kungörelse angående förbud för person, boende utom län, att bevista auktion som inom länet hålles för försäljning av klövbärande djur. .1 enlighet med medicinalstyrelsens föreskrift vill länsstyrelsen med. avseende å fara för spridande av mul- och klövsjuka härigenom stadga förbud för person bosatt utom län att bevista auktion som inom länet hålles för försäljning av klövbärande djur. Den som bryter mot de till sjukdomens förekommande eller hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. LÄNSSTYRELSEN.

—

Formulär 32.

Bilaga C 12.

Kungörelse angående friförklaring från mul- och klövsjuka. Härmed kungöres, att länsstyrelsen denna dag förklarat egendomen i socken, som äges av , fri från smitta av mul- och klövsjuka. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga C 13.

Formulär S3.

Kungörelse angående upphävande av misstänktförklaring för mul- och klövsjuka. Härmed kungöres, att länsstyrelsen denna dag förklarat egendomen i socken, som äges av , icke längre misstänkt för mul- och klövsjuka. LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga G U.

Formulär 34.

Kungörelse angående upphörande av skyddsområde. Härmed kungöres, att länsstyrelsen denna dag förordnat, att icke längre skall utgöra skyddsområde för mul- och klövsjuka. LÄNSSTYRELSEN.

16—408374.

—

Bilaga D 1.

Formulär

35.

Uppgift till medicinalstyrelsen angående mul- och klövsjuka. konstaterad den

_... 19

av veterinären

Gardens namn : (ev. område som bör smittförklaras) Djurägare: Kommun: Postadress: Telefon: Järnvägsstation: Djurantal

Nöt

Svin

Får

Egna djur Gårdens folk tillhöriga . Andra tillhöriga Summa

Mejeri — Mjölkbutik

Senaste mjölkelev d.

Namn å mjölkkörare

Särskilda frågor

Svar

Var gården vid sjukdomsutbrottet förklarad misstänkt för mulsjuka Har gården förut varit smittad, i så fall Finnas bland de smittade djuren sådana som förut genomgått mulsjuka Ha under de senaste åtta månaderna med besättningen införlivats djur, som förut genomgått mulsjuka Ha djur, som ej genomgått mulsjuka, tillförts besättningen Har djurägaren sökt dölja sjukdomen . .

—

112 —

Andra djur

Misstänktförklaring Gårdens namn

Djurägare

Kommun

Beröringsdag

Skäl för dylik förklaring

Andra upplysningar:

Förslag till åtgärder:

Bilaga D 2.

Formulär 36 a. (För person boende å för mul- och klövsjuka spärrad gård.)

Passersedel för _ boende å 2 t J -ii . i o i utbruten , , , , . . . , gärd, vilken gärd spärrats pa grund av m ; g g + a n u p fx r mul- och klovsjuka, att den lämna gårdens område för samt att (ärendets beskaffenhet.) därefter ånyo inkomma å gården. Särskilda bestämmelser: Det åligger den som erhållit passersedel att utom gårdens spärrade område vara iförd kläder, som icke begagnas vid arbete å gården, att vid gårdsspärren, innan gården lämnas, desinfektera skodon och händer i */4 %-ig natronlut eller 1 %-ig citronsyrelösning samt i övrigt vidtaga de smittreningsåtgärder, som vederbörande veterinär kan föreskriva, 1 T. ex. stängning av kyrka, skola eller annan offentlig samlingslokal eller desinfektion av sådan lokal samt inställande eller uppskjutande av auktion, marknad, torgdag eller nöjestillställning. 2 Det ej tillämpliga strykes.

— 113 —

att undvika varje onödig beröring med personer och djur utom gårdens område, att så snart ske kan återvända till gården samt att utom gårdens område medföra denna passersedel. Slutligen erinras, att den som bryter mot de till sjukdomens förekommande eller hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. den

19 Veterinär.

Bilaga D 2.

Formulär 36 b. (För person boende utom för mul- och klövsjuka spärrad gård.)

Passersedel för

boende att den

inkomma å grund av S t a r t J k e för

gård, som spärrats pa mul

" och klövsJuka för (ärendets beskaffenhet.)

samt att därefter lämna gården. Särskilda bestämmelser: Det åligger den som erhållit passersedel att då han inkommer å gården medföra dubbel omgång kläder, av vilka den ena omgången skall vara omsorgsfullt inlagd i vaxduk, oljeduk eller tjänligt omslagspapper samt i sådant skick förvaras å lämplig plats, dock ej i djurstall, för att användas, då han lämnar gården, att låta de kläder som använts i arbetet, innan de utföras från gården, desinfekteras under uppsikt av veterinär eller den person, som därtill utsetts av veterinär, att å den spärrade gården undvika varje onödig beröring med personer och djur samt att, innan arbetsanställning å gården upphört, icke utan tvingande skäl och först efter särskilt tillstånd av vederbörande veterinär lämna gården. Slutligen erinras, att den som bryter mot de till sjukdomens förekommande eller hämmande meddelade föreskrifter gör sig förfallen till straff, som kan bliva höga böter och i svårare fall fängelse eller straffarbete. den 19 Veterinär. 1

Det ej tillämpliga strykes.

— 114 —

Bilaga D 3.

Formulär 37 a.

Yärderingsinstrument. Undertecknad har den 19 och klövsjuka smittade kreatursbesättningen, som äges av och som finnes uppstallad å i socken av Såsom värderingsmän närvoro: Härjämte tillstädeskom djurägaren.

värderat den av mul-

län.

Kronor I.

Nötkreatur. A. kor, enligt bilagda specificerade uppgifter nr värderade till sammanlagt B. kvigor och kvigkalvar, enligt bilagda specificerade uppgifter nr värderade till sammanlagt C. Tjurar och tjurkalvar:

Summa kronor II.

Svin. A. Gödsvin. spädgrisar (intill 6 veckor), värderade till sammanlagt ungsvin (intill 6 månader), värderade till sammanlagt egentliga gödsvin (över 6 månader), värderade till sammanlagt B. avelssvin, enligt bilagda specificerade uppgifter nr värderade till sammanlagt C. galtar, värderade till sammanlagt Summa kronor

III.

Får. A. Bruksdjur. lamm, värderade till sammanlagt ungfår, värderade till sammanlagt tackor, värderade till sammanlagt B. Avelsdjur. får, enligt bilagda specificerade uppgifter nr värderade till sammanlagt C. baggar, värderade till sammanlagt

Kronor

Summa kronor Summa att utbetala kronor

— 115 —

Särskilda

anmärkningar:

Detta ävensom att mig veterligen icke förekommit förhållande, som kan föranleda förlust av ersättning enligt 12 § andra stycket epizootilagen, varder härmed intygat. den

19 Överveterinär. Av förestående värdering har jag erhållit del och godkännes densamma l . Djurägare. Att i förestående värderingsinstrument upptagna djur blivit avlivade, intygas. .. den ..

.19

Veterinär som tjänstgjort å den smittade gården.

Bilaga D 3.

Formulär 37 b. (För värdering av kor, kvigor och kyigkalvar).

Bilaga nr

till värderingsinstrument.

Gård: Djurets namn: Djurets stamboksnummer: Djurets ras: Djurets ålder: 1

De tre sista orden strykas om godkännande icke lämnas. —

Kronor

I. Slaktvärde (levande vikt

öre

kg)

II. Tillägg för livvärde 1. Normallivvärde effen 2. Mjölkavkastning (genomsnittlig modems 1 kontrollerad årsavkastning

kg smörfett)

3. Stamboksföring A m . , i , ,, .tuberkulin, , „. 4. 1 uberkuloskontroll ( y ^ g ^ Mcontroll) Summa kronor IH. Avgår för sjukdom. . Djurets värde kronor

Bilaga D 3.

Formulär 37 c. (För värdering av avelssuggor).

Bilaga nr

till värderingsinstrument.

Gård: Djurets stamboksnummer: Djurets ras: Djurets ålder:.... Kronor

I. Slaktvärde (levande vikt kg) II. Tillägg för livvärde 1. Normallivvärde 2. Avkastning i grisvikt (genomsnittlig producerad grisvikt 3. Stamboksföring

kg)

Summa kronor III. Avgår för sjukdom. Djurets värde kronor 1

Det ej tillämpliga strykes.

öre

Formulär 37 d. (För värdering av stamboksförda eller stamboksberättigade tackor).

Bilaga D 3.

Bilaga nr

till värderingsinstrument.

Gård: Djurets

stamboksnummer:

Djurets ras: Djurets ålder:

I. Slaktvärde (levande vikt II. Tillägg för livvärde 1. Normallivvärde 2. Stamboksföring

Kronor

öre

Formulär

38.

kg)

Summa kronor HL Avgår för sjukdom Djurets värde kronor

Bilaga D k.

Slaktrapport. veterinär med rapport angående åtgärder, vidtagna för nedslaktning av klövbärande djur å gård, smittad av mul- och klövsjuka. Till Kungl. Medicinalstyrelsen. På kallelse den

företog undertecknad den

tjänsteresa till

den av egendomen

brukade i

socken av

där mul- och klövsjuka bland

kreaturen konstaterats den

av överveterinären

—

län, /

Till slakteri transporterade djur

Slakteriets namn I. Nötkreatur: a) tjurar. . . . b) oxar c) kor d) ungdjur . . . e) kalvar . . . . Summa II. Svin: a) fargaltar . b) avelssuggor c) gödsvin . . . d) smågrisar. . Summa III. Får och getter: a) får b) getter Summa

För gårdens eget behov nedslaktade djur Dödade och å stället nedgrävda djur

Nötkreatur: a) tjurar b) oxar c) kor d) ungdjur . . . e) kalvar . . . . Summa II. Svin: a) fargaltar . . b) avelssuggor c) göd svin . . . d) smågrisar . Summa III. Får och getter: a) får b) getter Summa

Summa djur å gården

H. Svin:

I. Nötkreatur:

Totalsumma Anmärkningar:

—

III. Får och getter:

Nedslaktningen påbörjades den

kl.

Nedslaktningen avslutades den

kl.

Granskad

me(j

anmärkning.

den

veterinär. Denna rapport avgives emedelbart efter nedslaktningens verkställande.

Bilaga D 5.

Formulär 39. (Att användas under isoleringsförfarandet.)

Veterinärintyg angående företagande av smittrening. Undertecknad vitsordar härmed dels att samtliga å ställe (titel och namn) i

socken

(gårdens namn) av län befintliga idisslande djur och svin, vilka ej spontant insjuknat blivit med konst nedsmittade genom skarifikation eller genom annat lämpligt överföringssätt, dels att de djur som varit angripna av mul- och klövsjuka ånyo tillfrisknat, samt att minst fyra dagar förflutit sedan blåsor första gången iakttagits å det sist insjuknade djuret, dels ock att minst fjorton dagar förflutit sedan sjukdomen första gången å gården konstaterats. Hinder för företagande av slutlig smittrening å gården föreligger alltså icke. den

veterinär

— 120 —

Formulär J-.0.

Bilaga D 6.

Smittreningsrapport. desinfektören veterinären med rapport angående smittrening i anledning av (misstänkt) mul- och klövsjuka. Arbetet på gården påbörjades den Arbetet på gården avslutades den Desinfektionsåtgärder

19 19

kl. kl.

Beträffande: A. Gravgrävning och smittad gödsel:

B. Djur som varit angripna av sjukdomen eller haft beröring med eller varit uppställda i samma stall som de angripna:

Stellar: 1) Ladugård 2) Svinstall 3) Fårstail ..

4) Häststall 5) Icke smittade stellar D. Foderrum, foderloft och fodergångar:

E. Stackar av hö, halm och rotfrukter: F.

Gödselstad och urinbrunn:

G. Gårdsplats och vägar: H . Åkdon, redskap, seldon och säckar m. m.

—

121 —

Desinfektionsåtgärder

Sädesmagasin:

Tvättstuga, avträde, vagnbod, med flera lokaler:

K. Personer, kläder och bostäder:

L. Betesmark:

Smittvägars utforskande samt beröringspunkter

.dagen den .dagen den .dagen den dagen den .dagen den dagen den .dagen den dagen den

Dagar och tider för desinfektionsarbetets övervakande

19 19 19 19 19 19 19 19

kl. kl. kl. kl. kl. kl. kl. kl.

Gårdar vars desinfektion samtidigt övervakats

Granskad

i anmärkning

den

19.

desinfektör.

—

Formulär

Bilaga D 7.

kl.

Förordnande. Länsstyrelsen i

län förordnar härigenom

att från och med"""denna d a g ^ l i l l s ' v i d ^ ' i n t i l l ' u t g å n g e n av år 19 , med" åtnjutande av det skydd, som tillkommer tjänsteman, utöva den polisverksamhet, vilken erfordras for ombesörjande av övervakning av gårdar inom --. landsfiskalsdistrikt, vilka förklarats eller kunna komma att förklaras smittade av eller misstänkta för mul- och klövsjuka; åliggande det den förordnade att med avseende a tjänstgöringen och tiden därför ställa sig till efterrättelse föreskrifter, som meddelas i särskild instruktion och av vederbörande polischef. LÄNSSTYRELSEN.

—

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Kap.

Sid. 1

Inledning FÖRSTA

AVDELNINGEN.

Mul- och klövsjuka samt vissa veterinärmedicinska medel mot densamma Kap. I I . Sjukdomsbeskrivning Kap. I I I . Serum och vaccin Kap. IV. Desinfektionsmedel

2 2 4 4

ANDRA AVDELNINGEN. Allmänna åligganden för vissa myndigheter m. fl Kap. V. Medicinalstyrelsen Kap. VI. Länsstyrelserna Kap. VII. Överveterinärer (länsveterinärer) Kap. VIII. Distrikts- och stadsveterinärer ävensom praktiserande veterinärer Kap. IX. Extra tjänsteveterinärer Kap. X. Besiktningsveterinärer

5 5 8 12 17 22 23

TREDJE AVDELNINGEN. Särskilda åtgärder mot sjukdomen Kap. XI. Omfattningen av de ägor som skola anses smittade eller misstänka för mul- och klövsjuka samt misstänktförklaring av gård eller betesmark Kap. X I I . Skyddsområde Kap. X I I I . Avspärrning av gård samt vägavstängning i anledning av mul- och klövsjuka.. Kap. XIV. "Värderingsförfarandet Kap. XV. Dödande eller nedslaktning av dj uren Kap. XVI. Slutlig smittrening BILAGOR. A. Föreskrifter 1. Råd till lantbrukare angående förekommande av mul- och klövsjuka (formulär 1) 2. Hygieniska råd rörande skötseln av djurbesättningar vid mul- och klövsjuka (formulär 2) 3. Föreskrifter för mejerier och mjölktransporter a) då mjölkkuskarna ej äro behjälpliga med att i mejeriet utföra arbete med på- eller avlastning m. m. (formulär 3 a) b) då erforderlig personal ej kan anskaffas i mejeriet (formulär 3 b) c) då sjukdomen är i starkt avtagande (formulär 3 c) 4. Föreskrifter för gårdar som leverera mjölk till mejeri (formulär 4) 5. Föreskrifter för gård smittad av mul- och klövsjuka a) nedslaktningsförfarandet (formulär 5 a) b) isolering under nedslaktningsförfarandet (formulär 5 b) c) isoleringsförfarandet (formulär 5 c) 6. Föreskrifter för betesmark smittad av mul- och klövsjuka (formulär 6) . . . . 7. Föreskrifter för gård misstänkt för mul- och klövsjuka a) nedslaktningsförfarandet (formulär 7 a) b) isoleringsförfarandet (formulär 7 b) 8. Föreskrifter för betesmark misstänkt för mul- och klövsjuka (formulär 8 ) . .

— 125 —

24 24 25 27 28 29 32 40 40 42 46 46 49 52 55 56 56 60 65 70 72 72 75 78

Sid. 9. Föreskrifter för gård som varit smittad av mul- och klövsjuka 81 a) nedslaktningsförfarandet (formulär 9 a) 81 b) isolering under nedslaktningsförfarandet och isoleringsförfarandet (formulär 9 b) 82 10. Föreskrifter för person som ombesörjt transport av mjölk från gård där mul- och klövsjuka konstaterats (formulär 10) 83 11. Föreskrifter för slakthus och kontrollslakterier (formulär 11) 85 12. Föreskrifter för försäljning av klövbärande djur å auktion 86 a) nedslaktningsförfarandet (formulär 12 a) 86 b) isoleringsförfarandet (formulär 12 b) 87 13. Föreskrifter för kreatursmarknadsplatser dit djur föras huvudsakligen för att efter försäljning nedslaktas å offentligt slakthus eller kontrollslakteri eller för att exporteras (formulär 13) 88 14. Föreskrifter beträffande kringföringshandel med grisar (formulär 14) 89 15. Föreskrifter för kontrollassistenter under tid då mul- och klövsjuka finnes inom länet (formulär 15) 90 16. Föreskrifter för jordbrukskonsulenter under tid då mul- och klövsjuka finnes inom länet (formulär 16) 91 B. Instruktioner 91 1. Instruktion för polismyndigheterna (formulär 17) 91 2. Instruktion för vaktbefälhavare 95 a) Stationär bevakning (formulär 18 a) 95 b) Patrullerande bevakning (formulär 18 b) 96 3. Instruktion för vakt 98 a) Stationär bevakning (formulär 19 a) 98 b) Patrullerande bevakning (formulär 19 b) 100 4. Instruktion för desinfektörer (formulär 20) 102 C. Kungörelser 103 1. Kungörelse med vädjan till allmänheten inför mul- och klövsjuka (formulär 21) 103 2. Kungörelse angående förbud mot tillträde till ladugård, stall eller annat rum där kreatur eller foder förvaras (ladugårdsförbud) (formulär 22) 104 3. Kungörelse angående förbud mot införande till länet av klövbärande djnr ävensom vissa delar av slaktade klövbärande djur samt av hö och halm från län, där fall av mul- och klövsjuka förekommit (formulär 23) 104 4. Kungörelse angående förbud mot handel med grisar och andra klövbärande djur genom kringföring inom länet (formulär 24) 105 5. Kungörelse angående fall av mul- och klövsjuka ävensom angående skyddsområde för sjukdomen (nedslaktningsförfarandet) (formulär 25) 106 6. Kungörelse angående fall av mul- och klövsjuka (formulär 26) 107 7. Kungörelse angående skyddsområde för mul- och klövsjuka (isoleringsförfarandet) (formulär 27) 108 8. Kungörelse angående misstänkt mul- och klövsjuka (formulär 28) 108 9. Kungörelse angående förbud mot saluförande å marknader eller torgdagar m. m. av klövbärande djur (formulär 29) 109 10. Kungörelse med förbud att hålla klövbärande djur å bete (formulär 3 0 ) . . . . 110 11. Kungörelse med förbud för person, boende utom länet, att bevista auktion för försäljning av klövbärande djur (formulär 31) 110 12. Kungörelse angående friförklaring från mul- och klövsjuka (formulär 32).. 111 13. Kungörelse angående upphävande av misstänktförklaring för mul- och klövsjuka (formulär 33) 111 14. Kungörelse angående upphörande av skyddsområde (formulär 34) 111 D. Rapporter m. m 1. Uppgift till medicinalstyrelsen angående mul- och klövsjuka (formulär 35) 2. Passersedel för spärrad gård a) för person boende å sådan gård (formulär 36 a) b) för annan person (formulär 36 b) 3. Värderingsinstrument (formulär 37 a, b, c och d) 4. Slaktrapport (formulär 38) 5. Veterinärintyg angående företagande av smittrening (formulär 39) 6. Smittreningsrapport (formulär 40) 7. Förordnande för vakt (formulär 41)

—

112 112 113 113 114 115 118 120 121 123

Statens offentliga utredningar 1940 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Betänkande med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen m, m. jämte därmed sammanhängande författningar. [8] Betänkande med förslag rörande offentliga rättshjälpsanstalter. [11] Statistisk utredning angående förvaltningskostnader m. m. i konkurser. [13] Förslag till ändrad lagstiftning om straff för försök till brott. [19] Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott. [20] Straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändring av strafflagen för krigsmakten i vad den berör förmögenhetsbrotten. [25] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Promemoria med förslag till vissa åtgärder mot missbruk av tryckfriheten. [5] Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser ang. stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. [23]

Kommunalförvaltning;.

Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till åtgärder för befordrande av produktionen å enskilda skogar i vissa delar av Norrland. [3]

Industri.

Handel och sjöfart.

Kommunikation sväsen. Betänkande och förslag ang. förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. Del 1. [14] Betänkande med förslag rörande skärgårdarnas behov av förbättrade kommunikationer. Del 2. [15] Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning ang. s. k. rattfylleri. [17] Bank-, kredit- ock pemiingväsen.

Politi.

Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande med utredning och förslag ang. Inrättande av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning. [12] Socialvårdskommitténs betänkande. 1. Statistisk undersökning ang. kommunernas ålderdomshem. [22] Hälso- och sjukvård. Betänkande ang. utfärdande av samt ersättning för vissa läkarintyg. [21] Allmänt näringsväsen. Betänkande med förslag till kungörelse ang. kontroll å handeln med ost samt viss lagstiftning ang. korvvaror. [9] F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Betänkande ang. uppgörelse mellan Kungl. Maj:t och kronan samt Stockholms stad rörande vissa markfrågor m. m. i Stockholm. [6] Efterfrågan på jordbruksprodukter och dess känslighet för pris- och iukomstförändringar. [16] Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser ang. bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar. [26]

Försäkringsväsen. Betänkande med förslag till lag om krigsskadeersättning. [4] Betänkande med förslag till lag med vissa bestämmelser om livförsäkring vid krig m. m. [7] Betänkande med förslag ang. krigsförsäkring av viss lösegendom. [18] Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande och förslag ang. reglering av församlingsindelningen i Stockholm och revision av den för huvudstaden gällande lagen om församlingsstyrelse. [1] Svensk namnbok 1940. [10] Betänkande och förslag angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet m. m. [24] Försvarsväsen. Betänkande ang. omorganisation av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse m. m. [2]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

408374. Isaac Marcus Boktr.-A.-B., Sthlm